Nr 6 FÖRSTA KAMM AREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 6 FÖRSTA KAMM AREN 1960

26 februari—2 mars

Debatter in. m.

Tisdagen den 1 mars Sid.

Interpellation av herr Palm ang. flygverksamheten vid Barkarby
flygflottilj ................................................ 6

Onsdagen den 2 mars

Svar på interpellation av herr Olofsson, Uno, ang. åtgärder mot

mörkerolyckor i trafiken, m. m............................. 9

Ändrad sista dag för val av justitie- och militieombudsmän .... 13

Om viss ändring i kommunala vallagen ........................ 16

Utredning rörande ny kommunindelning .................... 18

Investeringsanslag avseende försvarsdepartementets verksamhetsområde: Byggnadsåtgärder

för effektivisering av värnpliktsutbildningen 19

Förråd för armén ........................................ 21

Vissa byggnadsarbeten för armén .......................... 21

Anordnande av lokaler för försvarets forskningsanstalt ........ 21

Anordnande av lokaler för flygtekniska försöksanstalten ...... 22

Vissa byggnadsarbeten för flygvapnet ...................... 22

Vissa flygfältsarbeten m. m................................. 23

Anläggningar för el- och teleutrustning .................... 23

Anordnande av vissa drivmedelsförråd .................... 24

Vissa ammunitionsförråd .................................. 24

Vissa fortifikatoriska anordningar för kuslartilleribatterier . . 24

Flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet) ........ 25

Övriga befästningsarbeten .................................. 25

Anskaffning av maskiner m. m. för försvarets fabriksverk .... 26

Vissa byggnadsarbeten för försvarets fabriksverk ............ 26

Beskattningen av vinst vid försäljning av fartyg................ 27

Avdrag vid beskattningen för fördyrade levnadskostnader ...... 32

Om förbud mot utskänkning av rusdrycker på Folknykterhetens

dag ...................................................... 34

Om upphävande av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete. . 37

Prövning av frågan om kommunala jordförvärv, m. m........... 39

Användningen av benämningen glass .......................... 45

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 6

Nr 6

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 2 mars Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. godkännande av handelsoch
betalningsavtal med Rumänska Folkrepubliken m. m..... 13

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad sista dag för
val av justitie- och militieombudsmän ...................... 13

— nr 2, om viss ändring i 52 § 2 mom. kommunala vallagen____ 16

— nr 3, om utredning rörande ny kommunindelning............ 18

Statsutskottets utlåtande nr 24, ang. anslag å kapitalbudgeten:
ecklesiastikdepartementet ................................ 19

— nr 25, ang. anslag å kapitalbudgeten: försvarsdepartementet .. 19

— nr 26, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag:
inrikesdepartementet ................................ 27

— nr 27, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan .................................................. 27

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, om rätt till värd^minskningsavdrag
beträffande flisugnar och flishuggningsmaskiner 27

— nr 11, ang. beskattningen av vinst vid försäljning av fartyg .. 27

— nr 12, om visst tillägg till direktiven för 1953 års trafikutredning
.................................................... 32

— nr 13, ang. avdrag vid beskattningen för fördyrade levnadskostnader
.............................................. 32

— nr 15, om förbud mot utskänkning av rusdrycker på Folknykterhetens
dag ............................................ 34

— nr 16, om rätt för småföretagare till vissa avdrag vid inkomsttaxeringen
m. m......................................... 36

— nr 18, om skattefrihet för premier i samband med företagsnämndernas
förslagsverksamhet ................................ 36

Bankoutskottets utlåtande nr 5, om åtgärder för samverkan på arbetsmarknaden
i syfte att säkra en lugn utveckling i samhällsekonomien
.............................................. 37

Första lagutskottets utlåtande nr 7, om överflyttning av frågor om
indragning av körkort på grund av trafikförseelser från länsstyrelse
till domstol ........................................ 37

— nr 8, om anslag för upprättande av register till justitieombudsmannens
ämbetsberättelser för åren 1911—1960 .............. 37

— nr 9, om skärpta bestämmelser rörande nöjestillställningar å

juldagen, långfredagen och påskdagen ...................... 37

— nr 10, ang. befogenheten att besluta om åtal mot svensk medborgare
för utom riket förövat brott........................ 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2, om upphävande av lagen om
tillståndstvång för byggnadsarbete.......................... 37

— nr 4, om ändring i jordförvärvslagen m. m................. 39

— nr 5, ang. användningen av benämningen glass.............. 45

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2, ang. pornografiska
tidskrifter ................................................ 47

Fredagen den 26 februari 1960

Nr 6

Fredagen den 26 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl.
hov- och slottsstaterna;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

12, i anledning av Kungl. Maj-.ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1960/61 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 19G0/61, i vad avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1960/61.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 76, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående kriminalstatistiken.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 54, med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21
december 1951 (nr 824).

Anmäldes att till kammaren överlämnats dels

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 53, angående
val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling;

dels ock Kungl. Maj:ts proposition nr
56, med förslag till förordning angående
byggnadsforskningsavgift, m. m.

Den kungl. skrivelsen och den kungl.
propositionen blevo nu var för sig föredragna
och lagda på bordet.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om
godkännande av handels- och betalningsavtal
mellan Sverige och Rumänska
Folkrepubliken m. m.;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av väckta motioner
angående ändrad sista dag för val av
justitie- och militieombudsmän;

nr 2, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 52 § 2 mom. kommunala
vallagen; samt

nr 3, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ny kommunindelning; statsutskottets

utlåtanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ls i
statsverkspropositionen gjorda framställ -

Nr 6

Fredagen den 26 februari 1960

ningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende inrikesdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om rätt till värdeminskningsavdrag beträffande
flisugnar och flishuggningsmaskiner; nr

11, i anledning av väckta motioner
rörande beskattningen av vinst vid försäljning
av fartyg;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om visst tillägg till direktiven för 1953
års trafikutredning;

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen för
fördyrade levnadskostnader;

nr 15, i anledning av väckt motion om
förbud mot utskänkning av rusdrycker
på Folknykterhetens dag;

nr 16, i anledning av väckta motioner
om rätt för småföretagare till vissa avdrag
vid inkomsttaxeringen m. m.; samt
nr 18, i anledning av väckt motion om
skattefrihet för premier i samband med
företagsnämndernas förslagsverksamhet;

bankoutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av väckta motioner om åtgärder
för samverkan på arbetsmarknaden
i syfte att säkra en lugn utveckling i
samhällsekonomien;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väcka motioner
om överflyttning av frågor om indragning
av körkort på grund av trafikförseelser
från länsstyrelse till domstol;

nr 8, i anledning av en av justitieombudsmannen
till riksdagen gjord framställning
om anslag för upprättande av
register till justitieombudsmannens ämbetsberättelser
för åren 1911—1960;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om skärpta bestämmelser rörande nöjestillställningar
å juldagen, långfredagen
och påskdagen; samt

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående befogenheten att besluta om
åtal mot svensk medborgare för utom
riket förövat brott;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av motioner om upphävande
av lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

nr 4, i anledning av motioner om ändring
i jordförvärvslagen m. m.; samt
nr 5, i anledning av motioner rörande
användningen av benämningen glass;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
angående pornografiska tidskrifter.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Bergh, Ragnar, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad motion, nr
526, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 46, angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Stockholm.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.09.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 1 mars 1960

Nr 6

Tisdagen den 1 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 23 och
24 nästlidne februari.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller
jag om ledighet från riksdagsarbetet
för veckan den 29 februari—den 5
mars 1960.

Ekshärad den 29 februari 1960

Bertil Jonasson

Att riksdagsman Bertil Jonasson, Ekshärad,
på grund av influensa är oförmögen
till arbete fr. o. m. den 27/2—
den 6/3 1960 intygas.

Ekshärad den 29/2 1960

Morten Braaé
Provinsialläkare

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag vördsamt anhålla om fortsatt ledighet
från riksdagsarbetet t. o. m. den 5
mars 1960.

Örnsköldsvik den 29 februari 1960
Axel Johannes Andersson

Att riksdagsman Axel Andersson, Örnsköldsvik,
fortfarande på grund av sjukdom
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
t. o. m. den 5/3, intygas härmed.

Länslasarettet, Örnsköldsvik, den 26
februari 1960

Alf Lundgren
Lasarettsläkare

De begärda ledigheterna beviljades.

Vidare upplästes följande inkomna läkarintyg: Att

herr riksdagsman Carl V. Olsén,
Kyrktåsjö, på grund av influensa är oförmögen
till arbete fortfarande, minst till
och med den 7/3 1960, intygas.

Hoting den 26/2 1960

J. Pettko
leg. läkare

Kammaren beviljade herr Olsén fortsatt
ledighet från riksdagsgöromålen till
och med den 7 innevarande månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: År

1960 den 1 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse riksdagens justitieombudsman;
och befanns efter valförrättningens
slut därtill hava blivit utsedd: herr

f. d. lagmannen Tor Alfred Bexelius
med 47 röster.

Dessutom avgavs en blank valsedel.

Georg Branting K. G. Ewerlöf
J. Onsjö Bertil von Friesen

År 1960 den 1 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse en ställföreträdare
för riksdagens justitieombudsman;
och befanns efter valförrättningens slut
därtill hava blivit utsedd:

herr hovrättsrådet Carl Ulf Vilhelm
Lundvik med 46 röster.

Dessutom avgavs en blank valsedel.

Georg Branting K. G. Ewerlöf
J. Onsjö Bertil von Friesen

Nr 6

Tisdagen den 1 mars 1960

Interpellation ang. flygverksamheten vid Barkarby flygflottilj

År 1960 den 1 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse riksdagens militieombudsman;
och befanns efter valförrättningens
slut därtill hava blivit utsedd: herr

f. d. rådmannen Erik Anton Wilhelmsson
med 33 röster.

Dessutom avgåvos tretton blanka valsedlar.
Ytterligare en valsedel kasserades.

Georg Branting K. G. Ewerlöf
J. Onsjö Bertil von Friesen

År 1960 den 1 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse en ställföreträdare
för riksdagens militieombudsman;
och befanns efter valförrättningens slut
därtill hava blivit utsedd:

herr häradshövdingen Karl Hugo Henkow
med 44 röster.

Dessutom avgåvos två blanka valsedlar.

Georg Branting K. G. Ewerlöf
J. Onsjö Bertil von Friesen

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelser till Konungen
med anmälan om de förrättade valen.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 77, till Konungen i anledning av
väckta motioner angående ändrad lydelse
av 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
53, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 16 innevarande månad företaga val
av tre ombud i Europarådets rådgivande
församling jämte tre suppleanter för
dem.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 56, med förslag till förordning
angående bvggnadsforskningsavgift,
m. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 526.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 1, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1—3, statsutskottets
utlåtanden nr 24—27, bevillningsutskottets
betänkanden nr 7, 11—
13, 15, 16 och 18, bankoutskottets utlåtande
nr 5, första lagutskottets utlåtanden
nr 7—-10, tredje lagutskottets utlåanden
nr 2, 4 och 5 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

52, med förslag till lag om ändring
i vattenlagen, m. m.;

nr 57, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § liandelsbalken;
och

nr 58, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.

Interpellation ang. flygverksamheten vid
Barkarby flygflottilj

Herr PALM (s) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Det principbeslut som
fattades av föregående års riksdag an -

Tisdagen den 1 mars 1960

Nr 6

Interpellation ang. flygverksamheten vid Barkarby flygflottilj

gående indragningen av Svea flygflottilj
(F 8 Barkarby) hälsades med stor
tillfredsställelse av de bostadsplanerande
organen i Stockholms norra förorter.
Ett intresse som också delas av
Stockholms stad med hänsyn till den
framtida utbyggnaden av Stor-Stockholm
och huvudstadens krympande markreserver
för bostadsändamål.

Det torde vara allmänt känt att den
hittillsvarande flygverksamheten hindrat
exploateringen av stora markområden
i anslutning till flygfältet främst
på grund av reaplanens bullerstörningar.
Riksdagens principbeslut skulle
emellertid innebära att flygflottiljen indrages
från och med 1963.

Med denna utveckling i sikte har arbetet
med stadsplaner pågått bl. a. i
Sollentuna köping som i de berörda
områdena har planer på nybebyggelse
som skulle ge bostäder åt cirka 12 000
människor.

Dessa omfattande byggnadsplaner synes
nu hotade då den tidsplan om organisationsförändringarna
som är utarbetad
av chefen för flygvapnet innebär
en ganska omfattande flygverksamhet
även i fortsättningen vid flottiljen
vid Barkarby. Det gäller här främst
stabsflygningarna som skulle fortsätta
sedan divisionerna vid F 8 flyttats från
Barkarby.

Detta ger en tydlig anvisning om att
problemen kan väntas kvarstå i berörda
områden.

Den under 1950-talet pågående bullerutredningen
har tidigare inte velat
ta någon definitiv ställning, och byggnationen
har inte kunnat ske då man
tidigare fått avslag på stadsplanerna.
Det är väl att märka att kungl. byggnadsstyrelsen
i övrigt inte ifrågasatt de
berörda områdenas lämplighet för utbyggnad.
Ett 14-våningshus får dock
byggas på dispens inom detta »bullerstörda»
område, för vilket man i övrigt
i (lag inte kan ge bestämt besked i
vilken omfattning och takt den fortsatta
byggnationen får ske.

Den fortsatta flygverksamheten vid
Barkarby efter år 1963 torde också utgöra
ett mycket allvarligt irritationsmo -

ment ur trafiksäkerhetssynpunkt för det
civila trafikflyget vid såväl Bromma
som Arlandafältet. Att döma av den uppfattning
som kungl. luftfartsstyrelsen
givit klart uttryck för har man —- trots
att ett trafikregleringsschema finns
upprättat inom berörda områden — intresse
av att flygverksamheten vid Barkarby
starkt begränsas med hänsyn till
den ökade flygtrafik som kommer att
ske när Arlandafältet tas i bruk.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få rikta följande
frågor:

Kan man förvänta att flygverksamheten
vid Barkarby flygfottilj efter 1963
kommer att begränsas i sådan utsträckning
att den inte kommer att utgöra något
hinder för de berörda kommunernas
fortsatta bostadsbyggande?

överväger statsrådet, när F 8 indragits,
åtgärder som innebär att stabsflygningarna
dirigeras till andra flygfält
— exempelvis den närbelägna Tullinge
flygflottiljs — för att bl. a. tillmötesgå
det civila trafikflygets naturliga
krav på största möjliga säkerhet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 527, av herr Osvald, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 46, angående
anslag för budgetåret 1960/61 till universitetet
i Stockholm;

nr 528, av herr Kaijsev, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 40, med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser
om rätt till avdrag vid 1960
års taxering för avsättning till pensionsstiftelse; nr

529, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 43,
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § lotteriförordningen den
19 maj 1939 (nr 207);

Nr 6

Tisdagen den 1 mars 1960

nr 530, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, med förslag till lag om fiskevårdsområden
m. m.;

nr 531, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, med förslag till lag om
fiskevårdsområden m. m.;

nr 532, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 50,
med förslag till lag om fiskevårdsområden
m. m.; och

nr 533, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 50,
med förslag till lag om fiskevårdsområden
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.16.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Onsdagen den 2 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
anhålles härmed om ledighet från
riksdagsarbetet tills vidare.

Uddevalla den 29/2 1960

Einar Dahl

Riksdagsman Einar Dahl, 04 03 Öl,
Kristinebergsvägen 16, Uddevalla, vårdas
fr. o. m. den 27 februari 1960 å
kirurgiska avdelningen, lasarettet, Uddevalla,
för brott i hö. armbågsled (Fract.
supra condylaris humeri dx).

Herr Dahl beräknas få kvarstanna på
sjukhuset ännu några dagar och kan
väntas bli sjukskriven sammanlagt 6—8
veckor.

Centrallasarettet, Uddevalla, den 29/2
1960

lan Goldie
leg. läkare

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Dahl
på grund av det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret vore oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet.

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i
trafiken, m. m.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Uno Olofssons interpellation angående
åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken,
m. m., erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Uno Olofsson bär
frågat om jag vill redogöra för de åtgär -

der, som från statsmakternas sida under
senare år vidtagits i syfte att minska de
s. k. mörkerolyckorna, samt vilka särskilda
åtgärder som vidtagits eller planerats
för att motverka de på senare tid
allt vanligare trafikolyckorna i samband
med sparkåkning.

Mörkerolyckorna i trafiken utgör otvivelaktigt
ett av de största trafiksäkerhetsproblemen.
Enligt tillgängliga uppgifter
ur den officiella statistiken skulle
av de cirka 57 000 vägtrafikolyckor, som
inträffade år 1959, 18 000 eller cirka 30
procent ha skett i mörker. Samma proportion
gäller för åren 1957 och 1958. I
samband med mörkerolyckorna förolyckades
329 personer år 1957, 310 år 1958
och 326 år 1959.

Bland de åtgärder, som under senare
år vidtagits för att söka öka trafiksäkerheten
under mörker, vill jag först nämna
de alltmera skärpta föreskrifter om effektiva
lykt- och reflexanordningar för
motorfordon och cyklar m. fl., vilka under
senare år införts i flera etapper bl. a.
på förslag av 1953 års trafiksäkerhetsutredning.
Kontrollen av fordonens belysningsanordningar
har vidare successivt
skärpts från polisens och bilinspektionens
sida. Myndigheterna har godkänt
användningen av s. k. asymmetriskt mötesljus
på motorfordon. Sådant ljus medför
en bättre belysning av vänstra vägkanten
vid avbländning. Omfattande undersökningar
pågår därjämte rörande
möjligheten att ytterligare förbättra fordonsbelysningen
i tekniskt hänseende.

Vad beträffar fotgängarna, som ju i
detta sammanhang är en särskilt utsatt
trafikantgrupp, har Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande och enskilda
sammanslutningar intensifierat
sin upplysning och propaganda för att
begränsa mörkerolyckornas antal. Man
söker därvid bl. a. förmå allmänheten,
icke minst barnen, att gå på vägens högra
sida, om gångbana saknas, och att
skydda sig genom att i större utsträck -

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.

ning än som hittills varit fallet bära
t. ex. reflexförsedda kläder för att bli
lättare upptäckta under mörker. Under
en planerad riksomfattande trafiksäkerhetskampanj
i år kommer vidare mörkerolyckorna
att särskilt uppmärksammas.

Av stor praktisk betydelse har också
varit införandet av parkeringsförbud
och fortsatt utbyggnad av väl markerade
uppställningsplatser å lämpliga vägrenar
jämte särskilda gång- och cykelbanor
för vissa livligt trafikerade vägsträckor.
Belagda vägar förses undan för undan
med ljusreflekterande mitt- och
kantlinjemarkeringar.

Även trafiksäkerhetsforskningen ägnar
mörkerolyckorna ett ökat studium I detta
sammanhang vill jag erinra om vad
andra lagutskottet förra året uttalade i
anledning av motioner om föreskrifter
rörande fordon, som i mörker ställts
upp på väg utom tättbebyggt område.
Det skulle enligt utskottet vara av värde
om det statistiska materialet kunde utökas
och bearbetas, så att man kunde få
fram säkert underlag för ytterligare åtgärder
mot mörkerolyckorna. I enlighet
härmed uppdrog Kungl. Maj:t genom
beslut i juni 1959 åt statens trafiksäkerhetsråd
att i samråd med väg- och valtenbyggnadsstyrelsen
företa den av utskottet
förordade undersökningen. Soim
exempel på rådets arbete med dessa frågor
kan nämnas pågående studium i ett
försökslän av mörkerolyckornas frekvens
för skilda olyckstyper samt undersökningar
på rådets uppdrag vid psykologiska
institutionen i Uppsala rörande
gränserna för synsinnets prestationsförmåga
under körning i mörker.

Beträffande interpellantens andra fråga,
som rör olyckor i samband med
sparkåkning, vill jag nämna, att jag helt
nyligen i andra kammaren besvarat en
enkel fråga av samma innehåll. Jag framhöll
då bl. a., att under det arbete med
partiella reformer av vägtrafikförfattningarna,
soin bedrives inom kommunikationsdepartementet,
uppmärksamheten
varit riktad även på ifrågavarande slag
av trafikolyckor. En mycket vanlig
olyckstvp är sammanstötning mellan mo -

torfordon och sparkstötting i mörker.
Detta hänger samman med att sparkstöttingarna
i allmänhet inte är försedda
med lykta eller reflexanordningar. Tyvärr
möter det vissa svårigheter att anbringa
lyktor eller reflexer så, att de får
avsedd verkan. En annan åtgärd som kan
övervägas är, som interpellanten också
berört, att genomföra en ändring av reglerna
i vägtrafikförordningen av innebörd
att sparkstötting skall föras på
den högra och inte som nu på den
vänstra delen av vägbanan. Då det är
svårt att utan närmare utredning taga
definitiv ställning till denna fråga, är
det min avsikt att inom kort föreslå
Kungl. Maj:t att ge statens trafiksäkerhetsråd
i uppdrag att låta utreda vilka
åtgärder, som kan vara ägnade att minska
risken för olycksfall vid förande av
sparkstötting samt att till Kungl. Maj:t
inkomma med de förslag, som utredningen
kan föranleda.

Avslutningsvis vill jag särskilt understryka,
att de i interpellationen berörda
frågorna om mörkerolyckor med hänsyn
till deras stora vikt bör inta en
framskjuten plats i det fortsatta reformarbetet
för trafiksäkerhetens höjande.

Med detta anser jag mig ha besvarat
herr Olofssons interpellation.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
ber jag att få framföra mitt tack för interpellationens
besvarande. Av svaret
framgår med all önskvärd tydlighet att
berörda statsmakter med statsrådet i
spetsen mycket väl inser vikten av de
problem som vi här har att brottas med.
Jag har också anledning att tacksamt
notera de åtgärder som redan har vidtagits
eller inom den närmaste tiden
kommer att vidtagas.

Allteftersom biltätheten i vårt land
ökar kommer ju olycksrisken för sådana
trafikanter som gående, sparkstöttingåkande
eller sparkcykelåkande och i övrigt
alla, som färdas med mindre fordon
på vägarna, att bli allt större. Vilka åtgärder
som bör vidtagas för att få en

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.

bättre tingens ordning rådande på det
här området kan naturligtvis diskuteras.
Alla utvägar måste prövas då det gäller
att nå ett bättre resultat.

I interpellationssvaret talas om upplysningsverksamhet,
och det är alldeles
riktigt att sådan bör bedrivas. Den upplysningskampanj
som Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande har
utfört och utför är givetvis av mycket
stor betydelse. Men nu finns det vissa
befolkningsgrupper som man knappast
kan hjälpa genom upplysning. Den ena
är ungdomen. Allteftersom motorfordonen
på våra vägar ökar i antal blir ungdomen
så att säga mer eller mindre immun
mot alla dessa fordon. Barn och
ungdom lägger numera knappast märke
till en bil.

Den andra befolkningsgruppen är åldringarna.
Åldringar är naturligtvis angelägna
om att uppträda på rätt sätt i
trafiken, men deras reaktionsförmåga är
helt naturligt mer eller mindre avtrubbad,
och de reagerar på ett sätt, sofn
ofta kan innebära vissa vådor.

Sparkstöttingen är framför allt ett de
äldre människornas fortskaffningsmedel,
och jag är övertygad om att kommunikationsministern
har precis samma erfarenhet
som jag av hur sparkstöttingar
framförs på vägarna. När man kör bil
och börjar närma sig en sparkstöttingåkare,
skall man enligt lag och förordning
signalera i god tid. När sparkstöttingåkaren
så småningom hör signalen
— ibland kan det behövas flera signaler;
hur många beror på vederbörandes
hörsel — blir reaktionen oftast den att
han vänder sparkstöttingens främre del
mot vägkanten, så att de långa medarna
vänds utåt vägen. Då är frågan, om bilen
har en sådan hastighet att föraren
kan stanna sitt fordon innan en olycka
inträffar.

Nu börjar sparkstöttingarna mer och
mer försvinna ur trafiken, allteftersom
vägarna blir bättre grusade på vintrarna,
men då kommer sparkcykeln i stället
och övertar sparkstöttingens plats som
fortskaffningsmedel för de äldre och
mera handikappade människorna.

Det har diskuterats olika metoder att

komma till rätta med alla dessa problem.
Bl. a. har i olika sammanhang talats om
att vi skulle införa fartbegränsning på
våra vägar. Jag tror inte att det är rätta
sättet att lösa dessa problem. Vår nuvarande
trafikförordning säger, att man
icke skall köra fortare än att man i varje
särskild situation kan behärska sitt
fordon. Det är riktigt. Skulle man införa
fartbegränsning, skulle det kunna
innebära att man resonerar så här: »Jag
kör inte fortare än vad som är tillåtet.»
Detta kan emellertid i många många fall
vara mer än tillräckligt för att en olycka
skall inträffa. Man måste naturligtvis bedöma
farten allt efter vägförhållandena
och situationen i varje särskilt fall.

Man har också diskuterat tanken att
införa skärpta bestämmelser. Jag tror
det är en väg som vi bör pröva — skärpta
bestämmelser om reflexanordningar
på alla fordon, strängare bestämmelser
om parkering m. m. Jag tror att vi måste
komma dithän att varje trafikant, antingen
han är gående eller använder något
av de enklare fortskaffningsmedlen,
måste ha en reflexanordning så att biltrafikanterna
upptäcker honom på ett
tidigt stadium. Jag tror också att vi, även
om det kostar staten litet mera pengar,
mer än hittills måste ägna oss åt att
underhålla våra vägar vintertid, så att
den nu ofta rådande halkan inte blir
en fara för trafikanterna. Vi måste sanda
bättre. Vi måste grusa våra vägar
bättre. Ett sparsamhetsnit på detta område
är såvitt jag förstår en missriktad
sparsamhet.

Det är med dylika metoder som vi
skall gå fram, och den utredning som
statsrådet nu signalerar i sitt svar är
naturligtvis helt i sin ordning. Jag hoppas
att denna utredning mycket snart
skall leda till resultat. Jag är övertygad
om att sparkstöttingåkare och sparkcykelåkare
med fördel skulle kunna färdas
på vägens högra sida. Men det får naturligtvis
utredningen ge närmare besked
om.

Till sist vill jag endast säga, att vi icke
får blunda för dessa svårigheter. Vi får
icke låta en stor del av våra barn och
ungdomar offras för vår mer eller mind -

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.

re välbetänkta lust att färdas fort fram
på våra vägar. Vi måste hjälpas åt att få
till stånd en bättre tingens ordning.

Slutligen vill jag ännu en gång tacka
statsrådet för hans svar.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall icke lägga mig i
den principiella delen av denna debatt,
men det var en detalj i statsrådets svar,
som jag skulle vilja knyta ett par reflexioner
till.

Statsrådet nämnde att bland de åtgärder,
som vidtagits för att öka trafiksäkerheten
under mörker, finns föreskrifter
om effektiva lykt- och reflexanordningar
för motorfordon och cyklar. Beträffande
cyklarna har jag flera gånger undrat hur
denna bestämmelse efterleves. Det är nu
ett antal år sedan man införde bestämmelsen
att det skall finnas inte bara reflexanordning
utan även bakljus på cyklarna
när man färdas i mörker. Men dessa
anordningar förekommer ytterligt sporadiskt.
Ofta förekommer de inte alls.
Det händer att man har kattöga men inte
bakljus.

Jag undrar om någon kontroll förekommer
härvidlag. Genom att bestämmelsen
endast gäller vid färd i mörker
är det givet att varje cyklist, som inte
har ett sådant kattöga på sin cykel på
dagen uppfyller lagens krav, medan efterlevnaden
är mycket svår att kontrollera
i mörker. Jag frågade en gång några
polismän hur det var ställt inom deras
distrikt med denna bestämmelse. De svarade
att det inte finns någon möjlighet
att övervaka efterlevnaden av bestämmelsen,
ty då skulle de inte få göra något
annat.

Förmodligen har varje bilist som kört
i mörker varit utsatt för faran att köra på
en cyklist som åkt på vägens vänstra
sida. Mig personligen bär det hänt ett
par gånger när det varit mörkt, att jag
först i allra sista stund upptäckt en cyklist
som åkt precis framför bilen och
inte haft några reflexanordningar. En
gång råkade detta hända vid möte med
en annan bil, och det var då rena slum -

pen som gjorde att det inte blev en
olyckshändelse — eftersom farten var
ganska låg lyckades vi behärska situationen.

Jag tror att det är mycket viktigt, att
den bestämmelse, som nu finns, också efterleves.
Med rådande trafikintensitet
kan man inte fortsätta att se genom fingrarna
med bestämmelsens efterlevnad.
Det är inte fråga om kitslighet mot
cyklisterna, utan det är en nödvändig
omsorg om deras liv. Ger de sig ut och
cyklar på en mörk väg, måste de ha erforderliga
varningsanordningar. Jag
skulle därför finna det glädjande, om
statsrådet ville auktoritativt understryka
betydelsen av att bestämmelsen om varningsanordningar
på cyklar verkligen efterleves.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Lundström, att jag är lika angelägen som
han om att denna bestämmelse verkligen
efterleves — dock är det kanske inte
så mycket min sak att understryka detta,
utan det tillkommer främst min värderade
kollega i inrikesdepartementet.

Det är emellertid en sak, som vi här
skall vara på det klara med, nämligen
svårigheterna att över huvud taget hålla
varningsanordningarna intakta. Det räcker
ju inte bara med ett s. k. kattöga. Det
skall också vara en baklykta, och alla
som har barn i skolåldern vet, att när
barnen kommer hem på eftermiddagen
fungerar baklyktan på deras cyklar ofta
inte längre därför att deras kamrater har
roat sig med att på ett eller annat vis
sätta belysningsanordningen ur funktion.
Det är verkligen besvärligt att hålla den
i ordning.

Vi bör alltså vara medvetna om de uppenbara
svårigheter som ligger i att hålla
anordningen intakt, så att den fungerar
på ett sådant sätt som alla skulle önska.
Vi får väl räkna med att våra tekniker
med sin fantasi skall komma oss till
hjälp, så att anordningen får en sådan
konstruktion att den fungerar såsom
man menar att den bör fungera.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är fullt medveten om
att det föreligger vissa svårigheter att
upprätthålla efterlevnaden av bestämmelsen
om varningsanordningar, men jag
tror att det mindre gäller att kontrollera
att baklyktan är i funktion än att helt
enkelt tillse att det finns någon baklykta.
Med det intresse, som statsrådet
Skoglund här har visat, förmodar jag att
han kommer att ta kontakt med sin kollega
inrikesministern, så att de gemensamt
kan åstadkomma en förbättring i
det avseende det här gäller.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

52, med förslag till lag om ändring
i vattenlagen, in. m.; och

nr 57, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
58, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 527 till statsutskottet,
motionen nr 528 till bevillningsutskottet
och

motionerna nr 529—533 till behandling
av lagutskott.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av handels- och betalningsavtal
mellan Sverige och Rumänska Folkrepubliken
in. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. ändrad sista dag för val av justitie och

militicombudsmän

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av väckta
motioner angående ändrad sista dag
för val av justitie- och militieombudsinän.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 331 i
första kammaren av herr Per-Olof Hanson
och nr 420 i andra kammaren av
herr Nihlfors hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta såsom vilande för
grundlagsenlig behandling antaga den
ändringen av 68 § riksdagsordningen,
att i andra stycket ordet »tionde» utbyttes
mot »tjugonde».

Enligt reglerna i 68 § riksdagsordningen
skall val av riksdagens ombudsmän
jämte ställföreträdare för dessa verkställas
genom fyrtioåtta för tillfället
nämnda valmän, vilka skola sammanträda
till valförrättningen senast å tionde
dagen efter den, då de blivit utsedda.
Det av motionärerna framlagda förslaget
avsåg, att den tid, inom vilken val av
ombudsman skall förrättas, skulle utsträckas
från tio till tjugu dagar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, i anledning av förevarande
motioner, såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte antaga
följande

Förslag

till

ändrad lydelse av 68 § riksdagsordningen §

68.

Till följd — — — därefter försiggått.

Val av justitieombudsman och militieombudsman
verkställes genom fyrtioåtta
för tillfället nämnda valmän, av
vilka vardera kammaren inom sig utser
tjugufyra. Dessa valmän skola sammanträda
till valförrättningen senast å femtonde
dagen efter den, då de blivit utsedda.
Vid valet gälle enahanda bestäm -

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Ang. ändrad sista dag för val av justitie- och milititeombudsmän

melser som för val av kamrarnas talmän.

Valmännen böra — — — äger rum.

I händelse----i riksgäldskonto ret.

Reservation hade anmälts av herrar
Pettersson i Norregård och Sveningsson,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När det gäller utlåtande
nr 1 från konstitutionsutskottet föreslår
utskottet med anledning av föreliggande
motioner, att den tid, inom vilken
de av riksdagen utsedda valmännen skall
förrätta val av justitieombudsman och
militieombudsman, skall förlängas från
nuvarande tio till femton dagar.

Till utskottets utlåtande är fogad en
blank reservation av utskottets vice ordförande,
herr Pettersson i Norregård, och
mig. För min del innebär reservationen,
även om det inte där är utsagt, att jag
kommer att vid detta tillfälle framställa
ett yrkande om avslag på utskottets förslag.

Även förra året väcktes i riksdagen ett
förslag i samma syfte, nämligen att den
tid, inom vilken valmännen måste välja
justitieombudsman och militieombudsman,
skulle förlängas till tjugu dagar.
Då avstyrkte konstitutionsutskottet motionerna
i väntan på att ett förslag från
författningsutredningen skulle komma
under riksdagens behandling.

Nu kommer förslagen från författningsutredningen
att dröja litet längre än
man räknade med förra året vid den här
tiden, men jag tror för min del inte att
det skulle inträffa någon olycka, om
man även i år hade beslutat att vänta till
dess att ett förslag från författningsutredningen
kommer att läggas fram. Hur
inånga gånger har inte under senaste
åren motioner avvisats av konstitutionsutskottet
just med den motiveringen, att
man måste invänta förslag från författningsutredningen? Jag

missunnar visst inte någon motionär
att få sin motion bifallen, och i detta
fall innebär utskottets förslag bara ett
bifall till femtio procent av vad motionä -

rerna föreslår. Men vad är det som säger,
att femton dagar är den rätta tiden? Motionärerna
föreslog en förlängning med
tio dagar till tjugo dagar. Hade man helt
följt motionärernas förslag, hade detta
ärende fått litet större proportioner.

Jag kan inte inse, att denna ändring
är nödvändig eller ens angelägen, eller
att det föreligger något aktuellt och
starkt motiverat behov av en ändring.
Dessa valmän, som riksdagen väljer och
som består av erfarna riksdagsmän, klarar
säkert av valet och gör ett lika bra
val om de har tio dagar till sitt förfogande
som om de har femton dagar.

Jag tycker att det på något sätt bjuder
emot att besluta om en vilande grundlagsändring
när det här gäller en liten
och obetydlig detalj — man kan nästan
tycka att det är en ändring för ändringens
egen skull. Borde det inte i stället
vara så att man hade den respekten för
grundlagens bestämmelser, att man inte
i onödan fingrade och petade på dess
föreskrifter? Jag kan gott framhålla att
det är ganska ovanligt, att konstitutionsutskottet
under liknande förhållanden,
som här föreligger, så lätt godtar ett förslag
om vilande grundlagsändring. Förslaget
bygger inte på någon princip,
som vanligen brukar tillämpas i utskottet,
utan det innebär ett onödigt avsteg
därifrån.

Som jag har sagt vill jag inte vara med
om ett bifall till förslaget i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1. Jag ber, herr
talman, att få yrka avslag på utskottets
förslag.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det är ju riktigt, såsom
herr Sveningsson här påpekat, att samma
motioner förelåg till behandling föregående
år och att de då avstyrktes av
utskottet. Men jag vill påpeka att de avstyrktes
med en synnerligen välvillig
motivering. Utskottet uttalade då, att det
fanns åtskilligt i motionerna som talade
för att man skulle göra en ändring i den
riktning som begärts. Utskottet hänvisade
också till sin initiativrätt. Att utskottet
då avstyrkte motionerna, berodde på att

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Ang. ändrad sista dag för val av justitie- och milititieombudsmän

man vid det tillfället väntade författningsutredningens
förslag på ett tidigare
stadium än som nu kan tänkas bli fallet.

Saken är inte så bagatellartad, som
herr Sveningsson vill göra gällande. När
det gäller nyval av justitie- och militieombudsmännen
har saken en viss betydelse.
Vid omval är det väl klart att man
bör kunna bli klar inom de tio dagar,
som är stipulerade i nu gällande lag,
men när det gäller nyval vet alla, som
blivit utsedda till valmän vid ett sådant
tillfälle, att det brukar gå till på det sättet,
att valmännen utser en delegation som
skall förhandla med olika kandidater.
Det säger väl sig självt att tio dagar kan
vara en alltför kort tidrymd för att föra
sådana förhandlingar och de övriga
överläggningar som är nödvändiga. Vi
har därför inom utskottet ansett, att åtminstone
femton dagar kan bli erforderliga,
och motionärerna har accepterat
denna ändring i motionens yrkande.

Herr Sveningssons uttalande om respekt
för grundlagarna drabbar inte
bara mig, utan det drabbar också två
av hans mycket förtjänta partivänner i
andra kammaren, som biträtt förslaget.
Jag tror inte att vi bör ta hans uttalande
om bristande respekt för grundlagarna
fullt så allvarligt. Vad är det som
man respekterar hos grundlagarna? Man
respekterar det väsentliga — man respekterar
innehållet och man respekterar
den eleganta utformning som exempelvis
regeringsformen har fått. Men det
måtte väl inte vara någon sidovördnad
för grundlagarna, om man ändrar siffran
tio till femton? Vill man inte vara
med om den ändringen, kan det också
bero på att man har en allmän olust mot
att göra ändringar över huvud taget.

Jag tycker att det förslag till vilande
grundlagsändring, som här föreligger, är
fullt befogat, och jag hemställer, herr
talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr BRANTING (s):

Herr talman 1 Jag anser för min del
omständigheterna vara sådana, att anledning
föreligger att tillstyrka den av
konstitutionsutskottet här föreslagna

ändringen, avseende förlängning av tid,
inom vilken valmännen skall ha fullgjort
sitt val av justitieombudsman och
militieombudsman. över huvud taget bör
omständigheterna vid dessa val vara sådana,
att valmännen icke av någon anledning
kan anse sig försatta i ett
tvångsläge.

Jag ber därför, herr talman, för min
del att få tillstyrka utskottets förslag.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ordförande erinrade om det uttalande,
som utskottet gjorde förra året och ansåg
att detta uttalande skulle vara förpliktande.
Jag har nog inte samma uppfattning.
Det gällde den gången en välvillig
skrivning, men det blir ganska lätt
en sådan skrivning, när det är fråga om
att avstyrka en motion.

Utskottets ordförande åstadkom här
en motivering för vad utskottet har föreslagit.
Jag skulle nog vilja fråga, hur
ofta det förekommer att konstitutionsutskottet
lägger fram ett förslag till
grundlagsändring under sådana förhållanden
som det här gäller. Jag har hastigt
gått igenom konstitutionsutskottets
utlåtanden under de senaste tio åren,
och jag har bara — men jag kanske blir
rättad av ordföranden — kunnat finna
ett utlåtande från utskottet, som i någon
mån kan jämföras med det nu föreliggande.
Det utlåtandet avgavs innan författningsutredningen
hade tillsatts och
börjat arbeta.

Utskottets ordförande påminde mig
om att två av mina partivänner står
bakom utlåtandet. Härtill vill jag bara
uttala, att med det trevliga sätt, varpå
utskottets ordförande handlägger utskottsärendena
och uppträder här i kammaren,
skulle jag i hög grad ha satt
värde på om han i denna fråga ställt
sig på samma linje som utskottets vice
ordförande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Om viss ändring i kommunala vallagen

hemställt samt vidare därpå att utskottets
hemställan ävensom de i ämnet
väckta motionerna skulle avslås; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
ävensom de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om viss ändring i kommunala vallagen

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av väckta
motioner om viss ändring i 52 § 2
mom. kommunala vallagen.

Uti de likalydande till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 85 i
första kammaren av herr Lundström
in. fl. och nr 103 i andra kammaren av
herr Ahman hade föreslagits, att 52 § 2
mom. kommunala vallagen skulle ändras
så, att, då fullmäktig avginge före den
bestämda tjänstgöringstidens utgång, ny
sammanräkning skulle företagas »på anmälan
från fullmäktiges presidium» till
vederbörande myndighet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:85 och 11:103
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I motsats till utskottet
tror jag, att det här gäller en fråga, som
förr eller senare får tas upp igen. Det är
möjligt att de farhågor, som jag har gett
uttryck för i motionen, inte kommer att
förverkligas. Men att vissa problem kan
uppstå, vet jag av erfarenhet. I stadsfullmäktige
och kommunalfullmäktige betyder
denna sak inte så mycket, ty dessa
församlingar sammanträder ju ganska
ofta. I fullmäktigeförsamlingar, som sammanträder
mer sällan, uppstår däremot
problemen. I motsats till utskottet tror
jag nämligen inte att vederbörande fullmäktigordförande
alltid har klart för
sig, att de kan göra en anmälan om ett
dödsfall eller en utflyttning. På så sätt
kan det uppstå ganska långa vakanser.

Jag känner till en kyrkofullmäktigförsamling,
där marginalen mellan två stora
partigrupper var en person —• den ena
gruppen hade 18 ledamöter, den andra
17. Den grupp, som hade 18 ledamöter,
förlorade i fjol somras en ledamot. I
höstas samlades sedan fullmäktige för att
välja kyrkoråd för fyra år. Nu kunde det
ju ha blivit fråga om lottdragning om en
nionde kyrkorådsplats, om man hade velat
utnyttja partiställningen sådan den
var för dagen. Fullmäktige beslöt vid
samma tillfälle att anmäla vakansen, vilket
inte hade skett tidigare. Tydligen
hade presidiet inte haft klart för sig, att
så kunnat ske tidigare.

För min del anser jag, att det skulle
vara lämpligt, om det vore klart uttryckt
i lagtexten, att anmälan till sammanräkningsmyndigheten
om ledamots
dödsfall eller avgång på grund av utflyttning
kan företagas av fullmäktiges
ordförande. Då vore saken alldeles klar,
och sådana problem, som jag nu berört,
behöver inte uppstå. Det finns dock fullmäktigeförsamlingar,
där marginalen
partigrupperingarna emellan kan vara
ganska obetydlig och kanske gälla bara
en eller två röster.

Jag har med min motion velat fästa
uppmärksamheten på frågan. Jag tror
alltjämt att det gäller ett ganska betydelsefullt
problem, som man måste ta
upp så småningom. Om det här hade fö -

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

relegat förslag till lagtext, så skulle jag
yrkat bifall till motionerna för att visa,
att jag står kvar vid min uppfattning. Nu
föreligger ju inte något förslag till lagtext,
och ett yrkande om bifall är därför
meningslöst. Jag har, således, herr talman,
intet yrkande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det finns inte anledning
att mera utförligt gå i polemik mot herr
Lundström, eftersom han inte ställt något
yrkande, men tillåt mig ändå få säga,
att herr Lundström nu i sin argumentering
talar om något som han inte motionerat
om.

Kravet i motionen går ut på, att om
fullmäktig avgår före tjänstgöringstidens
utgång, ny sammanräkning skall företagas
på anmälan från fullmäktiges presidium
till vederbörande myndighet. Här
säger han, att om någon fullmäktig avgår
med döden, borde ny sammanräkning
kunna ordnas på ett tidigare stadium.
Men ett generellt krav sådant som motionens
får ju andra konsekvenser, vilka
gör att man skulle behöva ganska
detaljerade föreskrifter om vad som skall
ske i olika fall.

Tillåt mig, herr talman, att nämna,
att jag under de drygt femton år jag suttit
som ordförande i fullmäktige har haft
tre fall av avgång. Ett av dem föranleddes
av vederbörandes bortgång, de andra
två på grund av avflyttning från kommunen.
I dessa fall gällde det alltså att
ersätta vederbörande. När den avlidne
skulle ersättas, anmälde jag på eget initiativ
som fullmäktiges ordförande detta
till länsstyrelsen, och sammanräkningen
skedde med kort varsel, så att fullmäktigförsamlingen
var fulltalig efter
mycket kort tid. I de andra fallen har
man kanske inte samma möjligheter,
men det finns vissa rättsfall som visar,
att det även i dessa fall kan räcka med
en anmälan från fullmäktiges ordförande.

Så har man också de fall då en fullmäktig
vill avgå av andra skäl — av
bristande tid eller dylikt. Lagen säger
uttryckligen ifrån, att kommunalfull 2

Förslit kammarens protokoll 1UG0. Nr G

Om viss ändring i kommunala vallagen
mäktige i sådana fall skall besluta om vederbörande
skall befrias från sitt uppdrag
eller inte. Det kan alltså inte ifrågakomma
någon anmälan i förväg, innan
fullmäktige fattat sitt beslut. När
man där godkänner avsägelsen beslutar
man samtidigt att begära ny sammanräkning
hos länsstyrelsen.

För min del tycker jag, att om någon
flyttar från kommunen, ser det snyggt
och trevligt ut om vederbörande bemödar
sig om att skriva en avskedsansökan.
Han kan ju också ha poster i nämnder
och styrelser som måste återbesättas.

Herr Lundström skisserade ett exempel
på huru en fullmäktigförsamling kan
komma i den situationen, att en tillfällig
majoritet otillbörligen utnyttjas. Detta
kan naturligtvis inträffa. Det erkänner
också utskottet, men det säger att farhågorna
för att det skall bli så är i hög grad
överdrivna, och det måste vi nog oreserverat
säga att de är. Herr Lundströms
exempel verkar vara konstruerat, och jag
tycker inte att man skall ge sig på att
ändra lagen på en punkt därför att det
finns en möjlighet för att en sådan situation
skall uppkomma.

Vi har några rättsfall som visar att i
de fall, att en fullmäktigledamot inte
kan fortsätta att bekläda sin post emedan
han kommit i konkurstillstånd eller liknande,
vilket utan vidare kan styrkas, då
räcker det om fullmäktiges presidium i
det ögonblicket anmäler till länsstyrelsen
vad som har hänt.

Jag anser således, att de bestämmelser
vi redan har och den praxis som utbildat
sig på området är till fyllest för
att förhindra att de farhågor, som herr
Lundström hyser, skall bli verklighet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara påpeka, att
det inte var något konstruerat fall jag
drog fram. Det var ett fall som jag själv
varit med om i verkligheten. Jag understryker,
att det inte skedde någon olycka
den gången, men det kunde mycket lätt
ha skett.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Om utredning rörande ny kommunindelning

Om det är så, att praxis verkligen fyller
samma ändamål som jag har eftersträvat
med min motion — utom beträffande
avsägelse på grund av ålder, bristande
tid eller något sådant — varför
då inte skriva in detta i lagen? Konstitutionsutskottet
skulle ha kunnat vidhålla
kravet på avsägelse när vederbörande är
kvar i kommunen men sagt att anmälan
kunde ske av fullmäktiges presidium vid
dödsfall, utflyttning eller liknande. Om
något sådant står i lagen, blir detta mycket
tydligare än om man skall falla tillbaka
på en praxis, som kanske inte överallt
är känd av fullmäktigepresidierna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om utredning rörande ny kommunindelning Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande ny
kommunindelning.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 86 i
första kammaren av herr Helmer Persson
in. fl. och nr 104 i andra kammaren
av herr Holmberg hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl.
Maj:t begära tillsättande av en allsidig
utredning med uppgift att lägga fram
förslag till en ny kommunindelning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:86 och 11:104 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har här ställt förslag
om tillsättande av en utredning med
uppgift att lägga fram förslag till en ny
kommunindelning.

Utskottet är enigt med motionärerna
om nödvändigheten av att skapa större
kommunala enheter och om att 1952 års
kommunindelningsreform i många hänseenden
blev en halvmesyr. Utvecklingen

har ju som bekant gått rasande fort, inte
minst när det gäller avfolkningen inom
landsbygdskommunerna. År 1952 fanns
det 291 kommuner med ett invånarantal
mindre än 3 000. Nu är antalet dylika
kommuner uppe i siffran 339. Antalet
kommuner med lägre invånarantal än
2 000 har också, som utskottet anför,
ökat från 64 till 88.

Det är inte endast kommuner av här
nämnd storleksordning som kommer in i
bilden. Det torde vara väl bekant att
även kommuner med 8 000—9 000 invånare
i många fall har svårigheter att
klara sina uppgifter bl. a. beroende på
att det är för små kommunala enheter.
Det är inte minst därför vi har spårat
strävanden till att på frivillighetens väg
sammanslå kommuner till störe kommunala
enheter.

Det är känt vilka svårigheter som här
uppstår. Jag vill nämna ett exempel från
Norrbotten — inom parentes vill jag
dock säga, att Norrbotten i många avseenden
har en förnuftig kommunindelning.
Vi har där Piteå stad, Piteå landskommun,
Hortlax och Norrfjärden. Man
är överens i Piteå landskommun, Hortlax
och Norrfjärden om att man bör
sammanslå dessa fyra kommunala enheter
till en, men enligt vad jag har mig
bekant är det Piteå stad som bromsar.
Här kommer in i bilden en anledning
till att vissa kommuner bromsar. Det är
ju så att Statens skogsindustrier bygger
upp en stor industri inom staden, och
det torde vara detta som främst avhåller
Piteå stad från att gå med på det
praktiska förslaget att av de här nämnda
fyra kommunala enheterna skapa en
enhet.

Om man vidare skall tala om svårigheter,
så vet vi att det finns traditionsbundenhet,
känslotänkande och mycket
annat som här spelar in. Det bör icke
heller förglömmas, att man fruktar alt
den kommunala självstyrelsen skall bli
sämre, då man misstänker att de mindre
platserna kommer att stå under förmyndarskap
av de större orterna. Det är
känt att en konkurrens mellan rika och
fattiga kommuner finns, bl. a. när det
gäller industriföretag. Det är uppenbart

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Anslag till byggnadsåtgärder för effektivisering av värnpliktsutbildningen

att de stora och rika kommunerna har
större möjligheter att få industriföretag
förlagda på sina orter därför att de kan
erbjuda företagen större ekonomiska favörer;
man måste nog säga att de kommuner,
som har pengar, i icke ringa utsträckning
har kunnat påverka lokaliseringspolitiken.

Jag tror att man med frivillig sammanslagning
kan nå vissa resultat, men
någon avgörande framgång når man inte
på den vägen. Därför önskar vi en ny
kommunindelningsreform och att man
mera resolut griper sig an denna uppgift.
Regeringen vill i första hand avvakta
men signalerar en utredning, och
utskottet är av samma uppfattning.

Jag uttalar till sist förhoppningen att
den utredning, som här är signalerad,
inte skall dröja så länge utan kommer
till stånd så fort som möjligt, då det gäller
en brännande aktuell fråga.

Jag skall inte yrka bifall till motionen
med hänvisning till min förhoppning att
den av regeringen signalerade utredningen
snabbt kommer till stånd.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad av -

ser försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till byggnadsåtgärder för effektivisering
av värnpliktsutbildningen

1 förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1: 156, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, samt 11:222, av herr Hagberg
m. fl., såvitt nu vore i fråga, till Byggnadsåtgärder,
erforderliga för effektivisering
av värnpliktsutbildningen, för
budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 1 300 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:156
och 11:222 hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att detta anslag måtte uppföras
med 1 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! I motionerna nr 156 i
denna kammare och 222 i andra kammaren
har vi redovisat de allmänna principer,
som vi anser bör ligga till grund
för en svensk försvarsorganisation. Vi
siktar till uppbyggandet av ett neutralitetsförsvar,
vars ryggrad skall vara folkets
levande värnkraft och inte det kostnadskrävande
flyget, som dessutom är
mycket sårbart och omodernt med hänsyn
till raketvapnets genombrott. Vi eftersträvar
alltså ett effektivt folkförsvar
till betydligt lägre kostnader än de, som
det nuvarande försvaret kriiver. Vi har
i motionerna lagt fram förslag om omedelbara
besparingar på något över 600
miljoner kronor.

I föreliggande utlåtande har statsutskottet
tagit ut en del av våra besparingsförslag
— det rör sig sammanlagt
om 34 miljoner kronor. Jag måste, herr
talman, säga att för mig verkar denna
beliandlingsordning minst sagt egendomlig.
Utskottet tar ställning till detaljförslag
i besparingsprogrammet och avslår

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Anslag till byggnadsåtgärder för effektivisering av värnpliktsutbildningen

dem innan de principiella grundlinjerna
för våra förslag över huvud taget har
kunnat konstateras. Däri ligger kanske
förklaringen till att utskottet inte på en
enda av de femton punkter, som det här
gäller, gör det minsta försök att argumentera.
Utskottet yrkar helt kort avslag.

Under sådana förhållanden, herr talman,
har jag bara att yrka bifall till våra
förslag. Jag ber alltså att under punkten
3 få yrka bifall till motion nr 156 i denna
kammare och motion nr 222 i andra
kammaren.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! De principiella avvägningar,
som herr Öhman berörde, gäller
endast i mycket liten utsträckning kapitalbudgeten.
Väsentligen gäller de fjärde
huvudtitelns driftbudget, och den är
ännu inte färdigbeliandlad inom utskottet.
Under den punkten kommer hans
motion att bli föremål för den behandling
han önskar.

Beträffande de nu aktuella kapitalkostnaderna
vill jag erinra om att riksdagen
i anslutning till försvarsbeslutet
1958 uttalade, att även investeringarna,
utgifterna på kapitalsidan, skulle göras i
den utsträckning som skulle erfordras
med hänsyn till de förändrade avvägningar
man hade gjort i fråga om organisationen.
Detta löfte har riksdagen hittills
inte lyckats hålla. Den kapitalbudget,
som här föreslås, understiger väsentligt
vad de militära myndigheterna då
trodde att den skulle komma att belöpa
sig till. Dessutom understiger den med
5 å 6 miljoner den kapitalbudget, som
riksdagen förra året antog för nu löpande
budgetår. De militära myndigheterna
hade äskat nära 223 miljoner kronor,
och försvarsministern föreslår nu 174
miljoner kronor, ett förslag som utskottet
har tillstyrkt. Denna medelsanvisning
kan sägas innebära en minskning med
5,5 miljoner kronor, eftersom summan
denna gång inkluderar ett par utgiftsposter
som i varje fall inte helt hör försvaret
till. Det gäller dels vissa utbygg -

nader för fångvårdens behov, avseende
lediga lokaler vid K 2 i Hälsingborg,
och dels ett tvätteri på västkusten, som
i stor utsträckning skall användas även
av landstingen.

De utgifter som det här gäller går väsentligen
till flygplatsanläggningar och
till anordnande av skyddade förråd för
ammunition och annan ömtålig materiel.
Jag är villig att medge att den propaganda
för begränsning av statens utgifter,
som vi litet var utsätts för, måste
påverka människorna på sådant sätt, att
de ställer in sig på begränsningar även
på det område som vi nu diskuterar. I
så måtto har jag förståelse för de yrkanden
som göres i motionen.

Nu tror vi emellertid i utskottet, att de
begränsningar, som redan har skett i och
med försvarsministerns förslag, är tillräckligt
långtgående och att man anständigtvis
inte kan gå längre. Begränsningarna
har alltså skett redan vid utformningen
av Kungl. Maj:ts förslag till
kapitalbudget.

Det förslag, som herr öhman och hans
medmotionärer framlägger och som berör
femton punkter i detta utlåtande, är
såvitt man kan förstå tillkommet på ett
ganska godtyckligt sätt. Motionärerna
tycks inte ha något reellt underlag för
sin bedömning av de föreliggande behoven,
och det kan därför knappast vara
någon anledning att gå in på närmare
diskussion av förslagen under varje särskild
punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag under nu föreliggande
punkt och återkommer med motsvarande
yrkande under de andra fjorton
punkterna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Anslag till vissa byggnadsarbeten för armén — Anslag till anordnande av lokaler

för försvarets forskningsanstalt

Punkten 4

Anslag till förråd för armén

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:156
och 11:222, såvitt nu vore i fråga, till
Förråd för armén för budgetåret 1960/
61 anvisa ett investeringsanslag av
7 000 000 kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
I: 156, av herr öhman och herr
Persson, Helmer, samt 11:222, av herr
Hagberg m. fl., hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att förevarande anslag
måtte uppföras med 4 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarat^
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 5

Anslag till vissa byggnadsarbeten för
armén

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Vissa byggnadsarbeten för
armén för budgetåret 1960/61 anvisa ett
investeringsanslag av 8 500 000 kronor.

I de tidigare nämnda likalydande motionerna
1: 156, av herr öhman och herr
Persson, Helmer, samt 11:222, av herr
Hagberg in. fl., hade, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att förevarande anslag
måtte uppföras med 7 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:156 och II: 222, såvitt nu vore
i fråga, till Vissa byggnadsarbeten för
armén för budgetåret 1960/61 anvisa ett
investeringsanslag av 8 500 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna, såvitt nu vore i fråga; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 6

Anslag till anordnande av lokaler för
försvarets forskningsanstalt

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 156, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, samt 11:222, av herr Hagberg
m. fl., såvitt nu vore i fråga, till
Anordnande av lokaler för försvarets
forskningsanstalt för budgetåret 1960/
61 anvisa ett investeringsanslag av
7 03li 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
1: 156 och II: 222 hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att detta anslag
måtte uppföras med 6 500 000 kronor.

Ilerr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Anslag till anordnande av lokaler för flygtekniska försöksanstalten — Anslag till
vissa byggnadsarbeten för flygvapnet

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
utskottets förslag.

Efter liärmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna, såvitt nu vore i
fråga; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 7 och 8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Anslag till anordnande av lokaler för
flygtekniska försöksanstalten

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:156 och
11:222, såvitt nu vore i fråga, till Anordnande
av lokaler för flygtekniska försöksanstalten
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett investeringsanslag av 1 500 000
kronor.

I de förberörda likalydande motionerna
1:156, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, samt II: 222, av herr Hagberg
m. fl., hade såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu före -

varande punkten hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle med bifall
till de i ämnet väckta motionerna, såvitt
nu vore i fråga, avslå utskottets hemställan;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 10—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Anslag till vissa byggnadsarbeten för
flygvapnet

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:156, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, samt II: 222, av herr Hagberg
m. fl., såvitt nu vore i fråga, till Vissa
byggnadsarbeten för flygvapnet för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 11 100 000 kronor.

I de förut omnämnda likalydande motionerna
1:156 och 11:222 hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att detta anslag
måtte uppföras med 8 100 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 2 mars 1960

Anslag till vissa flygfältsarbeten m. m. —

Punkten 18

Anslag till vissa flygfältsarbeten m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att flygfältsarbeten
m. m. vid flygvapnet finge komma till
utförande i den av departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1960 angivna omfattningen,
dels ock till Vissa flygfältsarbeten
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett investeringsanslag av 28 000 000
kronor.

I de tidigare omnämnda likalydande
motionerna 1:156, av herr öhman och
herr Persson, Helmer, samt 11:222, av
herr Hagberg m. fl., hade såvitt nu var
i fråga, hemställts, att förevarande anslag
måtte uppföras med 20 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:156 och 11:222, såvitt nu
vore i fråga,

a) medgiva, att flygfältsarbeten m. m.
vid flygvapnet finge komma till utförande
i den av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 4 januari 1960 angivna omfattningen; b)

till Vissa flygfältsarbeten m. m. för
budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 28 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskot -

Nr 6

Anslag till anläggningar för el- och teleutrustning tet

i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 19

Anslag till anläggningar för el- och
teleutrustning

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, samt II: 222, av herr Hagberg
m. fl., såvitt nu vore i fråga, till Anläggningar
för el- och teleutrustning för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:156 och
II: 222 hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 3 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna, såvitt nu vore
i fråga; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 20 och 21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Anslag till anordnande av vissa drivmedelsförråd — Anslag till vissa ammunitionsförråd
— Anslag till vissa fortifikatoriska anordningar för kustartilleribatterier
Punkten 22

Anslag till anordnande av vissa drivmedelsförråd I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna
1:156, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, samt 11:222, av herr Hagberg
m. fl., såvitt nu vore i fråga, till Anordnande
av vissa drivmedelsförråd för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 7 480 000 kronor.

I förberörda likalydande motioner
1:156 och 11:222 hade, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att detta anslag måtte
uppföras med 5 480 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna, såvitt nu vore i fråga; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 23

Anslag till vissa ammunitionsförråd

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Vissa ammunitionsförråd för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 4 800 000 kronor.

I de tidigare nämnda likalydande motionerna
I: 156, av herr öhman och herr
Persson, Helmer, samt 11:222, av herr
Hagberg m. fl., hade såvitt nu var i fråga,
hemställts, att förevarande anslag
måtte uppföras med 2 800 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:156 och 11:222, såvitt nu vore
i fråga, till Vissa ammunitionsförråd för
budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 4 800 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 2b och 25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Anslag till vissa fortifikatoriska anordningar
för kustartilleribatterier

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
156, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, samt II: 222, av herr Hagberg
m. fl., såvitt nu vore i fråga, till Vissa
fortifikatoriska anordningar för kustartilleribatterier
för budgetåret 1960/
61 anvisa ett investeringsanslag av
10 500 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
1:156 och 11:222 hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att förevarande
anslag måtte uppföras med
5 500 000 kronor.

Onsdagen den 2 mars 1960 Nr 6

Anslag till flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet) — Anslag till övriga

befästningsarbeten

Herr öhman (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 27—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Anslag till flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskövarvet)

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskövarvet) för budgetåret 1960/
61 anvisa ett investeringsanslag av
15 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hedblom (I: 153) och den andra inom
andra kammaren av herr Nihlfors m. fl.
(11:113),

dels ock förenämnda båda likalydande
motioner 1: 156, av herr öhman och
herr Persson, Helmer, samt 11:222, av
herr Hagberg m. fl., i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 13 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 156 och II: 222, såvitt nu
vore i fråga, till Flyttning av Stockholms
örlogsbas (Muskövarvet) för bud -

getåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 15 500 000 kronor;

b) att motionerna 1:153 och II: 113
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt angående
vartdera momentet av utskottets i den
nu ifrågavarande punkten gjorda hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda moment hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
bifalla motionerna 1:156 och 11:222,
såvitt nu vore i fråga.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkten 31

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 32

Anslag till övriga befästningsarbeten

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 156, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, samt 11:222, av herr Hagberg
m. fl., såvitt nu vore i fråga, till Övriga
befästningsarbeten för budgetåret 1960/
61 anvisa ett investeringsanslag av
9 600 000 kronor.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Anslag till anskaffning av maskiner m. m. för försvarets fabriksverk — Anslag till
vissa byggnadsarbeten för försvarets fabriksverk

I de förut omnämnda likalydande motionerna
1:156 och 11:222 hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att detta anslag
måtte uppföras med 6 600 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna.

Herr GILLSTRÖM (s)

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 33

Anslag till anskaffning av maskiner m. m.
för försvarets fabriksverk

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
156, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, samt II: 222, av herr Hagberg
in. fl., såvitt nu vore i fråga, till Anskaffning
av maskiner och utrustning m. m.
för försvarets fabriksverk för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor.

I de tidigare omnämnda motionerna
I: 156 och II: 222 hade, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att förevarande anslag
måtte uppföras med 2 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna.

Herr GILLSTRÖM (s)

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder

förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna, såvitt nu vore i
fråga; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 34

Anslag till vissa byggnadsarbeten för
försvarets fabriksverk

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 156 av herr öhman och herr Persson,
Helmer, samt 11:222, av herr Hagberg
m. fl., såvitt nu vore i fråga, till Vissa
byggnadsarbeten för försvarets fabriksverk
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
investeringsanslag av 1 600 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:156
och 11:222 hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att detta anslag måtte uppföras
med 1 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna.

Herr GILLSTRÖM (s)

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna, såvitt nu vore i fråga; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 35—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Ang. beskattningen av vinst vid försäljning av fartyg

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende inrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 7, i anledning
av väckta motioner om rätt till
värdeminskningsavdrag beträffande flisugnar
och flishuggningsmaskiner, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Ang. beskattningen av vinst vid försäljning
av fartyg

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 11, i anledning av väckta
motioner rörande beskattningen av vinst
vid försäljning av fartyg.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:205, av herr Spetz m. fl.,
och II: 244, av herr Johansson i öckerö
in. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att anvisningarna till 28
och 29 §§ kommunalskattelagen skulle
erhålla den före 1959 gällande lydelsen
samt att ändringen skulle gälla redan i
fråga om 1960 års taxering och i fråga
om eftertaxering för 1960 eller tidigare
år.

Det av motionärerna framställda yrkandet
gällde de särskilda bestämmelser
rörande beskattning av intäkt vid avyttring
av fartyg, vilka enligt beslut år 1952
intogos i punkt 1 andra stycket av anvisningarna
till 28 § och i punkt 3 d
andra stycket av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen. Däri stadgades, att
om annan skattskyldig än aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt försäk -

ringsbolag eller sparbank avyttrade fartyg
skulle — om den skattskyldige tilllämpat
planenlig avskrivning — endast
återvunna värdeminskningsavdrag beskattas
som intäkt av rörelse, medan köpeskillingen
i övrigt skulle upptagas som
intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, i
den mån enligt 35 § kommunalskattelagen
förutsättningarna för skattepliktig
realisationsvinst förelågo. Vid 1959 års
riksdag beslöts att nämnda specialbestämmelser
skulle upphävas med verkan
fr. o. m. 1960 års taxering. Äldre bestämmelser
skulle dock äga tillämpning
i fråga om avyttring av fartyg som förvärvats
före den 1 januari 1951.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
205, av herr Spetz m. fl., och II: 244, av
herr Johansson i öckerö m. fl., om viss
ändring av anvisningarna till 28 och
29 §§ kommunalskattelagen, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist,
Torsten Mattsson, Nilsson i Svalöv,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Rydén och Antonsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de
likalydande motionerna 1:205, av herr
Spetz m. fl., och II: 244, av herr Johansson
i öckerö m. fl., om viss ändring av
anvisningarna till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen,
för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Denna fråga behandlades
av riksdagen den 6 maj i fjol. De av
kammarens ledamöter, som är intresserade
av frågan, får jag hänvisa till protokollet.
För dem som sysslar med konstitutionella
spörsmål kan det också vara
intressant att se hur delta beslut kom till
stånd i riksdagen. Enligt min uppfattning
är det nämligen ett skolexempel på

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Ang. beskattningen av vinst vid försäljning av fartyg

hur en ändring i kommunalskattelagen
icke bör ske.

Som kammarens ledamöter väl känner
till begagnar sig riksdagen icke av gemensam
omröstning i frågor som gäller
grunderna för utgörande av kommunalskatt.
Vad anledningen kan vara till denna
bestämmelse har jag försökt ta reda
på. Det är emellertid inte lätt att ur de
skrifter som finns på detta område få
någon klar bakgrund till motiven för
den praxis, som här uppenbarligen har
uppstått. Såvitt jag förstår måste motivet
vara, att man har ansett grunderna
för utgörande av kommunalskatt — numera
är de också grunder för utgörande
av den statliga inkomstskatten; det var
ju inte fallet tidigare — så pass viktiga
att man velat ha en säker majoritet i
riksdagens båda kamrar innan en ändring
kunde vidtas. Därför synes mig
den majoritet, som med lottens hjälp
uppstod i andra kammaren vid behandlingen
av denna fråga förra året, icke utgöra
en sådan säker grund, som man har
anledning att kräva när det gäller en
ändring i grunderna för utgörande av
kommunalskatten och därmed även
statsskatten. Jag tror att det kan vara av
intresse för exempelvis författningsutredningen
att i någon mån tänka över
detta ärende och eventuellt — om det
blir så att första kammaren skall försvinna
—■ skapa andra garantier för att
inte grunderna för beskattningen ändras
genom en lottdragning. Man bör nog
också i fortsättningen kräva vissa garantier
för att en säkrare majoritet står bakom
sådana beslut.

Sakfrågan behandlades ju grundligt av
kammaren i fjol, och därför skall jag nu
nöja mig med att ta ett enda exempel.
Vi kan tänka oss att två personer, A och
B, för ett antal år sedan skaffade sig var
sitt eget hem samt att A för sin del inköpte
en industribyggnad för låt oss säga
200 000 kronor och B en fiskebåt för lika
stort belopp. Läget har nu blivit det, att
både A och B vill avveckla sin verksamhet
och säljer sin egendom. Hur verkar
då detta i skattehänseende? Ja, i fråga
om egnahemmen uppstår inga komplikationer.
Försäljningsbeloppet är skatte -

fritt så snart vederbörande innehaft sin
fastighet mer än tio år, alldeles oavsett
om försäljningssumman eventuellt kan
vara högre än anskaffningskostnaden
och oavsett hur stora värdeminskningsavdragen
under innehavet kan ha varit.
När det sedan gäller industribyggnaden
och fiskebåten, kan vi anta att de är
helt avskrivna och att tidsgränsen för
realisationsvinstbeskattning är överskriden.
Vi antar att A erhåller 250 000 kronor
för fastigheten och B lika mycket för
fiskebåten, alltså i båda fallen 50 000
kronor mera än anskaffningskostnaderna.
I beskattningshänseende blir det så,
att för A är hela försäljningssumman
skattefri, men för B är försäljningssumman
i sin helhet skattepliktig. Även om
man beaktar bestämmelserna om ackumulerad
inkomst, blir B:s sammanlagda
skatt på försäljningssumman säkerligen
inte under utan troligen över 50 procent
av summan. A kan alltså, om han så vill,
köpa B:s fiskebåt kontant, men B måste,
om han skall köpa A:s fastighet, sätta sig
i skuld med 125 å 150 000 kronor. Detta
anser bevillningsutskottets majoritet av
i år vara skatterättvisa. Årets reservanter
vill ha bestämmelsen ändrad. Det
finns en möjlighet att ändra det enligt
min mening olyckliga beslut som riksdagen
fattade i fjol, så att den ändrade
bestämmelsen blir tillämplig vid årets
taxering. Det behöver alltså inte bli ett
gap mellan vad som tidigare har gällt
och vad vi nu kan besluta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande fogade
reservationen.

Häri instämde herr Hagberg (h).

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Som herr Spetz hade
vänligheten erinra om, är detla ärende
en gammal bekant.

Det har skett en förändring från förra
året. Då fick bevillningsutskottets reservanter
majoritet i riksdagen, och därmed
genomfördes Kungl. Maj:ts proposition.
I år har förra årets reservanter
fått majoritet i utskottet tack vare tur
i lottningen. Herr Spetz framförde en del

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Ang. beskattningen av vinst vid försäljning av fartyg

funderingar angående de former vi använder
i det parlamentariska arbetet och
gjorde gällande att det borde finnas en
säker majoritet i båda kamrarna, om
ändringar skall göras i kommunalskattelagen.
Herr Spetz tycker väl att reservanterna
hade för stor tur förra året,
men det är ju så att vi begagnar oss av
lottning, och jag vet inte om det kan
finnas någon speciell anledning att ta
upp dessa funderingar i samband med
det här ärendet.

Bakgrunden är annars den, att det tillkom
provisoriska bestämmelser vid 1952
års riksdag, och vad det egentligen råder
delade meningar om är vad dessa
bestämmelser skulle syfta till. Enligt den
mening som gavs till känna i Kungl.
Maj :ts proposition i ärendet förra året
var riksdagens avsikt, då den fattade
sitt beslut 1952, att ge särskilda bestämmelser
som skulle avse fisket och den
mindre sjöfarten som näring. Orsaken
till att riksdagen fattade detta beslut var
att det var svårt att anskaffa fartyg under
den högkonjunktur som vi hade 1951
och 1952. Vi hade då inte våra nuvarande
fartygsfonder — de har tillkommit
senare — och därför bestämde man sig
för regler vid beskattningen, som var
särdeles gynnsamma och som var gällande
till förra året.

Nu säger motionärerna att det inte var
bara av intresse för näringen som sådan
som dessa bestämmelser kom till,
utan att man syftade till att ta hänsyn
till de speciella omständigheter som gäller
för denna näring och ville ta hänsyn
till att det kapital som uppstår vid fartygsförsäljningar
i form av överpriser
utgör ett sparande. Motionärerna anser
att ett överpris beror på att penningvärdet
bär försämrats; det är alltså fråga
om fiktiva vinster, och dessa bör inte
beskattas. Motionärerna hävdar att det
var detta som riksdagen tog hänsyn till
när den ändrade lagstiftningen.

Vi kunde ju förra året utlägga våra
meningar om de här tingen, och jag hade
tillfälle att i andra kammaren framföra
den åsikten, att man har tagit och
tar vederbörlig hänsyn till näringen, inte
minst genom (let förhållandet att om det

uppstår överpriser på båtarna — det lär
enligt motionärernas påståenden inte vara
någon tillfällighet att så sker — så
har säljaren möjlighet att avsätta medel
till fartygsfond och att på det sättet
mildra progressiviteten i beskattningen
genom att slå ut summan på tre år.

Skall man lägga andra synpunkter på
de här merinkomsterna och säga att det
är penningvärdets fall som gör att de
uppkommer, måste man ju fråga sig:
Kan staten ställa garanti för förluster
och olägenheter på grund av inflationens
härjningar? Vi beklagar ju alla
penningvärdeförsämringen, men denna
går i första hand ut över penningspararna
— inte över dem som lånar pengar
— och detta förhållande påverkar ju utvecklingen
på det sättet att strävan efter
realvärden blir allt mer markerad.

Utskottsmajoriteten har inte kunnat
godkänna motionärernas synpunkter och
deras påstående att det är fiktiva värden
som i detta fall beskattas. Den här näringen
får väl i stort sett följa de normer
som gäller på andra områden. Jag
vill också påpeka att saken berör inte
bara fiskets utövare utan även redare i
den mån rörelsen bedrivs av en fysisk
person och inte av ett aktiebolag.

När vi sålunda kommit fram till att
motionerna bör avstyrkas, innebär ju
detta att vi anser att fjolårets riksdagsbeslut
var väl grundat och att sedan dess
ingenting har inträffat som skulle kunna
ändra vår uppfattning. Vi tycker därför
att det finns allt skäl för riksdagen
att fatta samma beslut nu som förra året,
d. v. s. att bifalla bevillningsutskottets
hemställan, vilket i sin tur innebär avslag
på de väckta motionerna.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag vill först konstatera
att utskottets ärade ordförande inte med
ett enda ord har bestritt riktigheten av
det exempel jag anförde. När han nu
säger att lian i sak anser riksdagens beslut
vara riktigt, får jag väl draga den
slutsatsen, att herr ordföranden anser att

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Ang. beskattningen av vinst vid försäljning av fartyg

det är riktigt att A är skattefri för
250 000 kronor men B skall skatta för
250 000 kronor. Det är, tycker jag för
min del, en rätt egendomlig uppfattning,
men var och en må ju lia den mening
han själv vill i en sådan här fråga.

Jag får kanske emellertid lov att göra
en liten kort tillbakablick på utformningen
av dessa beskattningsregler under
årens lopp. Före år 1938 rådde likställighet.
Så snart en person hade innehaft
lös egendom längre tid än fem år,
var varje eventuellt överpris vid försäljning
skattefritt. Men i samband med
att rätten till fri avskrivning då lagfästes
för aktiebolag och ekonomiska föreningar
bestämde man alt rörelseidkare vid
försäljning av inventarier skulle beskattas
i den mån som de återvann tidigare
åtnjuten värdeminskning. Alltså: när aktiebolag
och ekonomiska föreningar erhöll
en fördel, så skulle fiskare, småfraktare
och en del andra rörelseidkare
ha sig en örfil! Det var vad som skedde
år 1938.

År 1951 genomfördes återigen en uppmjukning
av skattereglerna för vissa personer.
Då infördes nämligen en rätt till
skatteberäkning för ackumulerad inkomst,
och i samband därmed beslöt
riksdagen i all tysthet att ta bort den
bestämmelse som fanns när det gällde
en begränsning av beskattningen till
återvunna värdeminskningsavdrag. Alltså
beslöts att hela försäljningssumman
skulle taxeras. När detta observerades år
1952 rådgjorde jag med dåvarande ordföranden
i bevillningsutskottet, eftersom
det ju innebar en ny skärpning av beskattningen
av fiskare och fraktare. Då
tillkom den bestämmelse, som nu har varit
gällande ända till i fjol, på bevillningsutskottets
enhälliga initiativ. Det
var alltså bevillningsutskottet som tog
ett initiativ med hänsyn till de förhållanden
som gällde för fisket och den
mindre sjöfarten. Den gången undgick
alltså fiskarna ett nytt slag på grund av
att vissa andra fick jämkningar i skatten.

År 1958 infördes permanenta bestämmelser
om fartygsfonder vilka, såsom
herr ordföranden i sitt anförande nämnde,
jämkar skatten, då den som utövar

näringen vill byta ett fartyg. Det gäller
även fiskare eller redare som personligen
äger ett fartyg. Men samtidigt skall
de, som av ålderdom eller sjukdom eller
andra omständigheter skall lämna
näringen, ha en örfil.

Det är detta som upprör mig, herr
talman —• jag måste säga det — och jag
kan under inga omständigheter finna att
denna ordning kan anses innebära någon
skatterättvisa.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag tog mig friheten att
hänvisa till den debatt som ägde rum
förra året. Herr Spetz är väl medveten
om att man då diskuterade det riktiga
i att jämföra annan fastighet och fartyg.
Jag trodde inte att den debatten behövde
upprepas i år. Nu finner jag, att
det förhållandet, att jag avstod från att
upprepa de argument som då framfördes,
av herr Spetz tolkas så att jag erkände
att vad herr Spetz anfört var riktigt
och att jag saknade argument för
att bemöta honom.

Jag vill visst inte bestrida, att herr
Spetz hade framgång, när han fick de
ifrågavarande provisoriska bestämmelserna
genomförda. Om det skedde efter
samtal med bevillningsutskottets dåvarande
ordförande är jag inte i stånd att
kontrollera, men jag har under de två
år jag har varit med i utskottet gjort den
erfarenheten, att herr Spetz är skicklig
när det gäller att argumentera och att
han får speciell darr på rösten då han
talar om bohuslänska förhållanden. Det
går inte att jämföra en fastighet med en
fiskebåt eller annat mindre tonnage, ty
det behöver inte vara småbefraktare,
som herr Spetz uttrycker det, utan det
kan vara större båtar och det kan vara
så lukrativa saker, att även de som inte
sysslar med sjöfart finner det förenligt
med sina intressen alt göra investeringar
i dessa båtar för att komma i åtnjutande
av de avskrivningsregler som där
gäller. Men jag förstår, att herr Spetz
inte vill tala om små redare, ty det låter
inte lika proletärt som att tala om de
stackars fiskarna och deras båtar. Emel -

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Ang. beskattningen av vinst vid försäljning av fartyg

lertid gäller helt andra avskrivningsregler
för båtar än för fastigheter.

Så vill jag säga, även om det framförts
redan tidigare, att vid alla de tillfällen,
då det gäller att skaffa en ny
båt och därvid sälja den gamla, kommer
det inte fram ett öre till beskattning,
utan vad herr Spetz skildrar gäller
just de fall, då en person vill sluta
sin rörelse och dra sig tillbaka. Då hänvisar
jag till att det finns speciella anordningar,
som gör att den progressiva
beskattningen kan mildras genom att
man får slå ut vinsten på flera år.

Med vad jag har sagt menar jag, att
man får bedöma denna lagstiftning som
rörelselagstiftning i allmänhet. Då säger
reservanterna: Fartyg är inga inventarier
i vanlig mening. Jo, man får nog
bedöma dem så. Om det gällde generellt,
att så snart man försäljer ett fartyg, blir
försäljningssumman beskattad, då skulle
jag ha hållit med om att det var orättvist,
men det gäller bara när vederbörande
upphör med sin rörelse. Det var
i det sammanhanget som jag tyckte att
det var relevant att tala om att penningvärdeförsämringen
drabbar oss alla,
men framför allt penningspararna. De
som äger båtar har lyckan att få högre
priser. De får mera betalt för sin realtillgång
än vad den kostade när de köpte
den, och ändå har de haft den en lång
tid i rörelsen.

Jag vill tillägga eu sak, herr talman!
Regeringen vidtog föregående år ytterligare
en åtgärd, nämligen att båtar, anskaffade
före 1951, skall vid försäljning
beskattas efter de gamla reglerna. Vi hade
som bekant en betydande penningvärdeförsämring
vid den tidpunkten. De
nya båtarna blir dyrare, men i den mån
det ändå blir vinster vid försäljningen,
skall dessa beskattas. Man bar således
vidtagit ännu eu åtgärd för att inte
denna skattelagstiftning skall drabba
oskäligt hårt.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag misstänkte nästan att
Ingemar Johansson skulle komma med i
spelet även i dag. Emellertid är det ju

så att Ingemar Johansson driver också
rörelse. Jag tänker då närmast på rörelse
i skattelagarnas mening, där han med
all säkerhet använder sig av vad utskottets
ordförande betecknade som förmånlig
avskrivning, d. v. s. räkenskapsenlig
avskrivning, och då är han under
alla omständigheter skyldig att betala
skatt för det hela. Det är inte detta saken
gäller, herr talman! Det gäller dem
som använder sig av planenlig avskrivning,
och härvidlag rör det sig praktiskt
taget uteslutande om fiskare och ägare
av de små båtarna. De andra anser det
givetvis vara med sin fördel förenligt
att använda sig av räkenskapsenlig avskrivning.

Den beslutade övergångsbestämmelsen
kan betecknas som ett erkännande
av hur pass ömtålig hela denna sak är.
Om det vore så att vi efter 1951 hade
haft något slags garanti för att det inte
skulle bli någon penningvärdeförsämring
mera utan att vi efteråt skulle ha
haft och får ett stabilt penningvärde, dä
hade det varit motiverat att fastställa
just detta datum. Men som vi alla vet
förhåller det sig inte på det sättet. Tidpunkten
1951 är vald på en slump, helt
enkelt. Det är en sinkadus, ingenting
annat.

Sedan sade utskottsordföranden, att
genom att använda sig av fartygsfonderna
hade vederbörande möjlighet att ta
försäljningssumman för en båt och utan
att erlägga någon som helst skatt stoppa
in den i nästa båt. Ja, men vad innebär
det i själva verket? Det innebär ingenting
annat än att han skjuter skatteskulden
framför sig till det ögonblick då han
är tvungen att avveckla sina engagemang,
och då får han ta hela smällen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till ut -

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Ang. avdrag vid beskattningen för fördyrade levnadskostnader
skottets hemställan, sig anse denna pro- gen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
position vara med övervägande ja be- anhålla om en utredning i motionernas
svarad. syfte.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja ■— 69;

Nej — 63.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 12, i anledning
av väckta motioner om visst tilllägg
till direktiven för 1953 års trafikutredning,
bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Ang. avdrag vid beskattningen för fördyrade
levnadskostnader

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 13, i anledning av väckta
motioner angående avdrag vid beskattningen
för fördyrade levnadskostnader.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:116, av herr Dahl m. fl.,
och II: 138, av herr Gustafsson i Uddevalla
m. fl., hade hemställts, att riksda -

I förevarande motioner hade aktualiserats
frågan om avdrag för den fördyring
av levnadskostnaderna, som kunde
uppkomma därigenom att gift skattskyldig
vid förflyttning till tjänst å annan
ort på grund av bostadsbrist eller annan
orsak icke kunde skaffa sig ny familjebostad
på den nya anställningsorten
utan nödgades bo skild från familjen.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
framhållit, att den av motionärerna
berörda frågan torde komma att
behandlas av den år 1959 tillsatta lönebeskattningsutredningen
i samband med
utredningen av frågan om beskattningen
av traktamentsersättningar; och finge
därmed, enligt utskottet, syftet med motionerna
anses vara tillgodosett. Under
åberopande härav hade utskottet hemställt,
att de likalydande motionerna I:
116, av herr Dahl m. fl., och II: 138, av
herr Gustafsson i Uddevalla m. fl., angående
avdrag vid beskattningen för
fördyrade levnadskostnader, måtte, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
i sitt yttrande över motionerna 11:138
och I: 116 delvis tillmötesgått oss genom
att hänvisa till att frågan torde komma
att behandlas av lönebeskattningsutredningen
i samband med utredningen om
beskattningen av traktamentsersättningar.
I vår motion har vi tagit upp frågan
om rätt för gift förvärvsarbetande till
avdrag för sådan utgift som uppstår genom
att vederbörande vid anställning
utanför hemorten måste hyra rum på
den nya arbetsorten. Enligt nu gällande
bestämmelser föreligger icke avdragsrätt
för sådan utgift. Däremot kan
vederbörande erhålla avdrag för resorna
till och från arbetsplatsen. Dessa resekostnader
kan uppgå till lika stora
belopp som hyrandet av möblerat rum
innebär, men ändå föreligger icke av -

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Ang. avdrag vid beskattningen för fördyrade levnadskostnader

dragsrätt för rumskostnaden men väl
för resekostnaden.

Jag tror, herr talman, att den av oss
här aktualiserade frågan snarast bör
bringas till en lösning. Allt flera människor
får sin sysselsättning förlagd
utanför hemkommunen, bl. a. genom industriens
koncentrering till städer och
tätorter. Ofta händer dessutom att ett
samhälle i stort sett byggs upp kring ett
enda industriföretag. Plötsligt läggs företaget
ner, och de anställda måste söka
arbete på annan ort. Det är ej minst i
dessa sammanhang som många får sin
arbetsplats förlagd långt från hemkommunen,
och det kan för arbetstagaren
bli naturligare eller t. o. m. den enda
möjligheten att hyra rum på den nya
arbetsorten. Kontakten med hemmet och
familjen får ske genom resor vid veckohelgerna.
För erhållandet av arbete är
denna lösning ibland enda alternativet.
Någon bostad på den nya arbetsorten
Står ej till förfogande. Självfallet får
denne familjeförsörjare betydligt större
omkostnader för inkomstens förvärvande
än vad han tidigare haft, då sysselsättning
fanns inom hemkommunen.

Problemet har dessutom en annan sida,
nämligen avfolkningen. Ur samhällelig
synpunkt kan det knappast vara av
intresse, att en sådan arbetstagare flyttar
från sin nuvarande hemort, där vederbörande
redan har sin bostadsfråga
löst. Vid en avfolkning från dessa orter
faller fastigheterna i värde, och många
egnahemsägare har gjort kännbara förluster.
Om vederbörande inkomsttagare
fick möjligheter att bo kvar i sin gamla
hemkommun, skulle detta ha stor betydelse
när det gäller att förhindra avfolkningen
inom de områden, där en
sådan sker uteslutande på grund av sysselsättningssvårigheter.
Rätten till avdrag
för boendekostnaden på den nya
anställningsorten skulle måhända kunna
medföra, att vederbörande stannade
kvar i sin gamla hemortskommun. Men
även för dem som har för avsikt att
flytta blir det ofta en lång väntan, innan
bostad kan uppbringas på den nya
anställningsorten. Under den tiden har

i! Förslå kammarens protokoll 1960. Sr 6

vederbörande starkt ökade omkostnader
utan möjlighet till skatteavdrag.

Då utskottet ansett att frågan bör bli
föremål för utredning, vill jag hoppas
att lönebeskattningsutredningen beaktar
de i motionen framförda sakskälen.

Herr talman! Jag har önskat anföra
dessa synpunkter i anslutning till utskottets
utlåtande med anledning av motionen.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Till riksdagens protokoll
skulle jag vilja anföra ett exempel på
vad som legat bakom tillkomsten av föreliggande
motion. Utan tvekan är det
så, att motionären avsett förhållandena
i Bohuslän, där det förelegat sådana
problem som det här gäller. Jag är emellertid
också övertygad om att samma
problem finns var som helst här i landet.

Vi har som bekant det stora Uddevallavarvet,
som under senare år sugit till
sig den arbetskraft som varit tillgänglig
i kommunerna, närmast då från de samhällen,
som tidigare bedrev stenindustri.
Där uppfördes bostäder till stenindustriarbetarna,
och dessa skaffade sig i stor
utsträckning egna bostäder. Det blev
emellertid sysselsättningssvårigheter efter
krisen vid stenindustrien och sedan
kom Uddevallavarvet som en tillgång.
Det har ordnats med resor mellan dessa
samhällen och Uddevalla, men sådana
möjligheter kan inte erbjudas alla. I den
mån som vederbörande kan resa till Uddevalla,
får de göra avdrag för resekostnaderna
i sin deklaration, men om man
i stället hyr ett rum, får man inte samma
möjlighet att göra avdrag. Vi anser
givetvis att detta är orättvist.

Med det sagda vill jag hoppas, att den
utredning det här gäller beaktar motionärernas
synpunkter och försöker finna
en lösning i motionens syfte.

F.ftcr härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Om förbud mot utskänkning av rus drycker

på Folknykterhetens dag

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 15, i anledning av väckt
motion om förbud mot utskänkning av
rusdrycker på Folknykterhetens dag.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, 1: 402,
av herrar Bengtson och Sunne, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att förbud skulle utfärdas för all utskänkning
av spritdrycker och starkare
maltdrycker på Kristi himmelsfärdsdag
samt att utskottet måtte utarbeta erforderliga
lagtexter för förbudets genomförande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 1:402, av herrar
Bengtson och Sunne, om förbud mot utskänkning
av rusdrycker på Folknykterhetens
dag, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Bengtson, som dock ej antytt sin mening.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är inte någon omfattande
reform i nykterhetslagstiftningen,
som vi föreslagit i den motion
som nu skall behandlas av kammaren.
Motionen går ut på att man under en av
årets 365 dagar, nämligen Folknykterhetens
dag, skulle förbjuda utskänkning
av spritdrycker. Jag tror att detta, om
motionen kan bifallas, skulle vara en
åtgärd för att främja folknykterheten
och också utgöra en opinionsyttring,
som skulle ha betydelse för den rörelse,
som nedlagt ett så oegennyttigt och för
hela vårt samhälle gagneligt arbete som
nykterhetsrörelsen gjort i folknykterhetens
intresse.

Utvecklingen på det nykterhetspolilitiska
området är på ett sätt gynnsam,
eftersom den kurva av ständigt stigande
konsumtion, som vi haft under en mycket
lång följd av år, hejdats. Vi har efter
Brattsystemets avskaffande, då vi fick
en annan nykterhetslagstiftning, kommit
dithän att konsumtionen nu är lägre än

vad den var 1954, då vi hade motbokssystemet
kvar. Konsumtionen är lägre
såväl när det gäller spritdrycker — däremot
inte i fråga om vin — som när det
gäller den totala alkoholkonsumtionen,
omfattande spritdrycker, vin och maltdrycker,
än vad den var 1954, om man
räknar i ren alkohol.

Nykterhetsrörelsen, som ständigt bekämpade
Brattsystemet och ansåg att
man måste genomföra en omläggning,
har fått rätt på den punkten. Vi måste
i dag konstatera, att den omläggning
som skedde var gynnsam. Trots det något
bättre tillståndet i vissa avseenden
ur nykterhetssynpunkt är det dock så,
att det fortfarande finns en stark konsumtion,
som är till skada för vårt land.
Fylleriförseelserna är många, och ungdomsfylleriet
har ökats. Det finns all anledning
att också i fortsättningen göra
allt för att driva tillbaka alkoholkonsumtionen.
Det är fortfarande så — som
1944 års nykterhetskommitté sade — att
alkoholkonsumtionen är en så pass allvarlig
företeelse i vårt samhälle, att den
fordrar största uppmärksamhet från
statsmakternas sida. Det behövs en reaktion
från samhällets sida vid varje
tillfälle, då sådana saker diskuteras, som
innebär att man bestämt säger ifrån att
man inte tolererar en sådan alkoholkonsumtion
som förekommer.

Det finns nu över 800 000 medlemmar
inom den samlade nykterhetsrörelsen.
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund
— som alltså utgör en betydande
folkrörelse -— har utfört ett så oegennyttigt
arbete, som inte på något sätt
är materiellt eller egoistiskt utan rent
ideellt inriktat, att man på allt sätt bör
observera det. En sådan appell — eller
man kanske till och med skulle kunna
tala om en väckarklocka —- om alkoholproblemets
vikt som Folknykterhetens
dag innebär för svenska folket borde
från samhällets sida beaktas på ett positivt
sätt, vilket också i viss mån kommit
till uttryck i utskottets skrivning.

Jag borde kanske inte göra en direkt
jämförelse med en annan dag, nämligen
den 1 maj, som vi någon gång under
1930-talet beslöt göra till helgdag utan
kyrklig karaktär, men jag vill erinra

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Om förbud mot utskänkning av rusdrycker på Folknykterhetens dag

om att det är klart att det den gången
var en stor rörelse, som stod bakom önskemålet
att få den dagen till en helgdag.
Också från mitt partis sida var vi beredda
att medverka till att göra den dagen
till en helgdag, inte därför att vi
anordnade möten den dagen utan därför
att man borde biträda det önskemål,
som det stod så stora folkrörelser bakom.
Vi menar nu att genom att vidta
den här lilla åtgärden -— att utfärda utskänkningsförbud
—- skulle man ge nykterhetsrörelsen
en honnör.

Men det är väl så att alkoholen är
mycket omhuldad i vårt land, och
brännvinet är inte bara omtyckt, utan
man kan väl säga att det är omtyckt för
mycket av för många. Därför har väl utskottet
inte ansett att man kan göra en
dag av årets 365 fri från utskänkning.

Jag skulle sedan vilja säga några ord
om vad utskottet har anfört. Jag var
inte i tillfälle att närvara vid utlåtandets
justering, därför att jag då deltog i ett
annat utskottssammanträde. Jag kan betyga
min tacksamhet mot utskottet för
att det har gett ett erkännande åt den
svenska nykterhetsrörelsen. Utskottet
yttrar att det vill uttrycka sin uppskattning
av den svenska nykterhetsrörelsens
arbete för en förbättrad folknykterhet
och vill samtidigt betona vikten av att
detta arbete fullföljes. Sedan uttalar utskottet
att sådana åtgärder emellertid
bör genomföras på frivillighetens väg.
Jag kan inte dela utskottets uppfattning
på denna punkt. Nykterhetskommittén
— inom vilken fanns både nykterister
och icke-nykterister -— framhöll att det
här gäller en för samhället så oerhört
betydelsefull fråga, att man inte kan
lämna den alldeles därhän genom att
hänvisa till frivillighetens väg.

Utskottet tillfogar att enligt utskottets
uppfattning är det knappast troligt att
man genom sådana förbud som motionärerna
åsyftat vinner ökad förståelse för
och anslutning till nykterhetsrörelsen.
Vi har inte alls avsett, att man i detta
sammanhang skulle syfta till en ökad anslutning
till nykterhetsrörelsen. Nykterhetsrörelsen
är intet självändamål. Visst
önskar vi, att hela svenska folket skall

ingå i nykterhetsrörelsen, men det är
inte om den saken vi har motionerat. Vi
har önskat få genomfört ett förbud för
att man skall observera att det här
gäller ett allvarligt samhällsproblem, men
vi har inte vädjat till riksdagen om särskilda
åtgärder för att främja anslutningen
till nykterhetsrörelsen. Det är
klart att det bedrives en viss propaganda
på folknykterhetens dag för en
ökad medlemsanslutning, men det förekommer
dock inte i någon större utsträckning
på offentliga möten och i radioprogrammen.
Jag kan därför inte
alls förstå vad utskottet har skrivit på
denna punkt om nykterhetsrörelsen.

Herr talman! En något ovanlig motion
som denna har naturligtvis inte utsikt
att vinna gehör första gången den förs
fram, utan man får väl nöja sig med att
det yrkas avslag. Som optimistisk motionär
får jag säga, att vi väl får ta upp
saken igen vid ett senare tillfälle. Av
den anledning har jag inte heller brytt
mig om att utforma det förslag till lagtext,
som jag hemställt om att utskottet
skulle göra och avstår därför från att nu
framställa något yrkande.

I detta anförande instämde herr Sunne
(fp).

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Bengtson avsåg
kanske att utvidga ämnet i denna debatt
genom att diskutera ett bokslut av
den nykterhetspolitiska giv, som infördes
för några år sedan. Jag tror emellertid,
herr Bengtson, att det är för tidigt
att diskutera resultatet av den fria
giv som då infördes. Jag har en mycket
bestämd känsla av att man i detta sammanhang
inte får överdriva betydelsen
av att den totala konsumtionen av starksprit
har sjunkit, ty mig förefaller det
som om de verkliga avigsidorna av alkoholmissbruket
har ökat både när det
gäller det grova missbruket och när det
gäller en starkt ökad användning av
sprit bland ungdom. Men låt oss slippa
den diskussionen i dag och hålla oss till
det konkreta förslag, som motionärerna
har framlagt.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Om förbud mot utskänkning av rusdrycker på Folknykterhetens dag

Bevillningsutskottet har starkt understrukit
betydelsen av den manifestation,
som sker på en speciell dag, nämligen
Nykterfolkets dag. Jag tror mig kunna
säga på samtliga utskottsledamöters vägnar
att de, oavsett om de är absolutister
eller inte, gläder sig åt den ökade
anslutning, som den dagen har fått
ifrån folkrörelserna här i landet. Nykterhetsfolkets
dag har tidigare varit en
sammankomst bara för nykterhetsorganisationer,
men i dag vinner den faktiskt
anslutning ifrån alla större folkrörelser.
Däri ligger en opinionsbildning av utomordentligt
stor betydelse, och det har bevillningsutskottet
gärna velat understryka.
Men vi tror inte att man skulle
öka betydelsen av en sådan imponerande
manifestation genom att samma dag visa
en sådan intolerans som att helt enkelt
införa ett förbud. Inte tror jag att man
främjar nykterhetsfolkets och nykterhetsvännernas
sak genom att irritera en
hel massa människor genom ett förbud.

Herr Osvald pekade på en formulering
i motionärernas motivering, där de säger,
att man vill på Folknykterhetens
dag rikta svenska folkets uppmärksamhet
på vådorna av att använda starksprit.
Skulle man dra konsekvensen av
det, skulle man lika gärna kunna säga:
Skänk ut så mycket sprit som möjligt
den dagen, så får man verkligen se
vådorna! Men så har väl inte motionärerna
avsett.

Vi anser att man bör göra starka
uttalanden om sin sympati för den
manifestation som sker på den dagen
men att man inte skall fördärva det intrycket
genom att samtidigt irritera
med förbud. Därför, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det var nog inget riktigt
bokslut jag tänkte göra över nykterhetstillståndet;
jag kom närmast fram till
att det inte var tillfredsställande, och
jag tror att jag fick herr Eriksson med
mig på den punkten. Så långt var vi allt -

så eniga och skulle kunna fortsätta med
frågan: Vad skall då göras?

Jag vill rätta några saker som herr
Eriksson nämnde. Med starksprit menas
96-procentig sprit, men det är spritdrycker
som folk vanligen konsumerar.
Vidare är det inte någon Nykterhetsfolkets
dag vi talar om utan Folknykterhetens
dag, som vi menar skall få en allmän
anslutning, och det framgick att
herr Eriksson också förstod den saken.
Om vi vill ha denna dag, en enda av
årets 365 dagar, fri från utskänkning,
kan man väl knappast tala om något
större mått av intolerans. Det är ju inte
mera vi begär från vår sida, och jag
tror nog att det finns förutsättningar för
att göra denna manifestation utan att
det skulle bli några vådor.

När man nu inte kan finna förståelse
för att få ens en dag fri från utskänkning,
hur kan man då vara så förhoppningsfull
att vänta sig förståelse för att
nästan varenda dag skulle kunna bli
utan spritutskänkning? Vi börjar med
att försöka få förståelse för en dag utan
sprit och hoppas att det på det sättet
kan bli verklig förståelse för en allmän
folknykterhet i vårt land.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Jag vill bara, herr talman, be om ursäkt
för att jag inte behärskar terminologien,
men jag lovar att hädanefter lära
mig de rätta uttrycken i denna debatt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner
om rätt för småföretagare till vissa avdrag
vid inkomsttaxeringen m. m.; och
nr 18, i anledning av väckt motion om
skattefrihet för premier i samband med
företagsnämndernas förslagsverksamhet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Om upphävande av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
väckta motioner om åtgärder för samverkan
på arbetsmarknaden i syfte att
säkra en lugn utveckling i samhällsekonomien,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner
om överflyttning av frågor om indragning
av körkort på grund av trafikförseelser
från länsstyrelse till domstol;

nr 8, i anledning av en av justitieombudsmannen
till riksdagen gjord framställning
om anslag för upprättande av
register till justitieombudsmannens ämbetsberättelser
för åren 1911—1960;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om skärpta bestämmelser rörande nöjestillställningar
å juldagen, långfredagen
och påskdagen; samt

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående befogenheten att besluta om
åtal mot svensk medborgare för utom
riket förövat brott.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om upphävande av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av motioner
om upphävande av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nr 306 i första kammaren
av herrar Spetz och Jacobsson samt
nr 261 i andra kammaren av herr Ståhl
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydandc,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång
för byggnadsarbete skulle
upphävas med giltighet från och med
den 1 oktober 1960.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 306 och II: 261 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Alexanderson,
Munktell, Nyberg och Bengtsson i Göteborg,
vilka på åberopade grunder ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 306 och
II: 261 måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av lagen den 30
april 1959 angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om
tillståndstvång för byggnadsarbete (nr
132).

Härigenom förordnas, att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken enligt lag den 2 maj
1958 (nr 194) gäller till och med den
30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 september 1960.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbeten har som bekant motiverats
på flera olika sätt. Numera används
den emellertid endast i säsongutjämningssyfte,
och därför är det för dagen
endast det som berör igångsättningstillstånd
som tillämpas.

Då lagens giltighet senast utsträcktes
rådde, kan man väl säga, enighet om att
lagen snarast möjligt borde upphävas.
Alla var vi väl också eniga om att det
bästa skulle vara, om statsmakterna och
parterna på byggnadsmarknaden samverkade
för att åstadkomma bästa möjliga
jämnhet i fråga om sysselsättningen.
Vad statsmakterna beträffar kan det
t. ex. göras på så sätt, att statliga byggnadsprojekt
igångsattes vid den tidpunkt
som kan anses lämplig, alltså i vanliga
fall under vinterhalvåret. Därtill kommer
ju också att den tekniska utvecklingen
har medfört en tendens till utsträckning
av byggnadssäsongcn över
den kalla årstiden, och slutligen har
man möjligheterna till ett samarbete

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Om upphävande av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete

mellan parterna på byggnadsomrädet.
1949 års investeringskommitté visade
bl. a. att det förekom fall, då arbetskraft
inte hade kunnat utnyttjas just på grund
av regleringen. Det skulle sålunda i
många fall ha varit bättre om vi inte
hade haft denna reglering.

Som bekant påbörjades för någon tid
sedan en försöksverksamhet, där man
helt upphävde lagen för vissa områden
i landet. Man kan väl säga att den försöksverksamhet,
som då startades, har
givit gynnsamma erfarenheter. Regleringen
liar där ersatts med samarbete i
form av en särskild samarbetsnämnd.
Även om nu denna försöksverksamhet
endast har pågått i ungefär ett år, torde
det enligt reservanternas mening inte
finnas någon risk att nu överlåta hela
frågan om säsongutjämningen till samarbetsnämnden.
På det sättet skulle ett
lika gott eller kanske ännu bättre resultat
kunna nås än det man för närvarande
åstadkommer genom regleringen
i fråga om igångsättningstillstånden.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Denna fråga, som har
behandlats i kamrarna vid upprepade
tillfällen, börjar att bli litet tråkig därför
att det inte har blivit några resultat
av våra diskussioner i utskott och kammare.
Tredje lagutskottet skrev med anledning
av en motion 1959, som var
ungefär likalydande med den vi nu behandlar,
nästan detsamma som nu skrivits
1960. Intet har inträffat som gör
att vi nu kan bifalla de motioner det
här gäller. Det vet också reservanterna.

Byggherrarna anser alltjämt, liksom
vi sade från utskottets sida 1959, att
det ur ekonomisk synpunkt är förmånligast
att bygga under den varmare årstiden.
Utskottets ärade ordförande har
här talat om teknikens framsteg o. s. v.
Dessa har i alla fall ännu inte lett till
att man inte hellre vill bygga under vår,
sommar och höst än under vintermånaderna.
Ett mycket påtagligt bevis för
detta ligger ju i att vi alltjämt har ar -

betslöshet inom byggnadsbranschen under
vintrarna.

Vi anser sålunda att tillståndsgivningen
alltjämt har mycket stor betydelse
som säsongutjämnande faktor och
att vi ännu inte kan vara av med den.

Men det finns å andra sidan en sak
som inte är precis likadan nu som den
var år 1959. Under innevarande år sker
ju en mycket stark investering i byggnadsverksamheten.
Man vill sätta i gång
ett stort antal byggen, och på många
platser börjar det bli ont om viss yrkesarbetskraft.
Vad händer nu om alla dessa
byggen får sättas i gång utan hinder
av någon tillståndslagstiftning? Jo, även
om alla dessa hus blir uppförda, förses
med väggar och tak, så saknas
ändå viss yrkesarbetskraft som skulle
behövas för att husen skulle kunna bli
färdiga. Detta innebär naturligtvis att
byggnadskostnaderna ökar och att det
blir fördyringar för de hyresgäster som
skall flytta in i hus vilka kanske under
relativt lång tid har stått halvfärdiga
men på grund av brist på lämplig yrkesarbetskraft
inte har kunnat bli helt
färdiga. Även på den punkten har tillståndsgivningen
en mycket stor uppgift
att fylla.

Och så länge dessa samarbetsnämnder,
som utskottets ordförande talar om,
inte är verklighet på alla större orter
över hela landet kan man inte säga att
man klarar upp den här frågan utan tillståndslagstiftning,
utan det måste finnas
ett organ som fördelar tillstånden
till byggandet. Sådana samarbetsnämnder
finns visserligen på en del platser,
men inom utskottet är vi inte övertygade
om att de varit i verksamhet så
länge att deras arbete överallt gett verkliga
resultat.

Jag vill inte vara elak mot motionärerna,
men när motionären hävdar att
tilllståndsgivningen kostar 900 000 kronor
om året vill jag framhålla, att en
enkel undersökning från utskottets sida
ledde till det konstaterandet, att kostnaderna
rör sig om bara 200 000 kronor.
Och det är mycket möjligt att denna
tillståndsgivning leder till besparingar
på mycket mer än denna summa.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Ang. prövning av frågan om kommunala jordförvärv, m. m.

Herr talman! Med dessa ord —- jag har
försökt göra mitt anförande lika kort
som utskottsordförandens — ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag vill bara tillägga att
reservanterna givetvis menar, att samarbetsnämnder
skall inrättas överallt
där de nu inte finns, om man upphäver
lagen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositioncn.

Ang. prövning av frågan om kommunala
jordförvärv, m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av motioner
om ändring i jordförvärvslagen m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat
fem i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, vilka alla ägde samband
med lagen den 3 juni 1955 om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen), nämligen de

likalydande motionerna nr 455 i
första kammaren av herr Johansson, Robert,
och herr Jonasson samt nr 545 i
andra kammaren av herr Antonsson
m. fl.,

de likalydande motionerna nr 125 i
första kammaren av herrar Nyström och
Grym samt nr 151 i andra kammaren av
lierr Berglund m. fl., ävensom

motionen nr 263 i andra kammaren av
herr Lindström m. fl.

I de likalydande motionerna 1:455
och II: 545 hade uttalats, att den år 1958
beslutade lagändring, varigenom borgerlig
primärkommuns förvärv av fast egendom
undantagits från jordförvärvslagens
tillämpningsområde, medfört sådana
skadeverkningar, att nämnda kommuners
förvärvsfrihet borde begränsas till
förvärv för kommunala behov, t. ex.
mark för bostadsbyggande, för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar,
samt för ändamål som det
enligt lag och författning tillkom kommunen
att tillgodose. Motionärerna hade
därför hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
vid pågående jordlagsutredning frågan
om kommunala jordförvärv måtte upptagas
till så skyndsam prövning, att på
grundval därav förslag till lagändring i
motionernas syfte kunde föreläggas redan
1960 års riksdag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att

A. motionerna 1:455 och 11:545,

B. motionerna I: 125 och II: 151 samt

C. motionen 11:263

icke måtte föranleda någon annan
riksdagens åtgärd, än att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att motionerna för kännedom måtte överlämnas
till 1958 års jordlagsutredning.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Ang. prövning av frågan om kommunala jordförvärv, m. m.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) :

Herr talman! Vid början av riksdagen
förra våren fäste jag jordbruksministerns
uppmärksamhet på de kommunala
skogsförvärven. Han fann då på grundval
av telefonpåringningar till lantbruksnämnderna
att ingen särskild fara förelåg.
För min del vågade jag påstå —
med anledning av enligt min uppfattning
alarmerande uppgifter från tre
skogslän, där frågan om skogskomplettering
åt ofullständiga jordbruk är brännande
— att situationen var ganska ledsam.
Det lär inte ha blivit bättre sedan
dess. Från ett av dessa län säges det
rent av på ansvarigt håll, att skogskompletteringen
där fullständigt snedvridits
genom de kommunala skogsförvärven
och de priser som därvid bjudits. I utskottet
har upplysts, att 1958 års jordlagsutredning
erhållit material, som beträffande
just dessa norrlandslän har
åtskilligt att säga.

Motionen i år avser också en framställning
om att utredningen rörande
denna sak skall påskyndas och att på
grundval härav förslag till lagändring
i motionens syfte skall föreläggas höstriksdagen
i år.

Det var inte så, att kommunerna hade
full frihet att köpa före 1955. Den då
gällande förköpslagen gav tvärtom lantbruksnämnderna
möjlighet att ingripa
just när det gällde förvärv, som kunde
vara hinderliga för komplettering av
ofullständiga jordbruk. När på grundval
av 1951 års jordbruksrationaliseringsutrednings
förslag bestämmelse tillkom
om att de kommunala jordförvärven
i viss utsträckning skulle underkastas
jordpolitisk prövning, innebar inte
heller detta något absolut förbud. Utredningen
konstaterade att lantbruksnämnderna
ingalunda saknat anledning att
ingripa mot kommunala förvärv, som
försvårat önskvärd förstärkning av
ofullständiga jordbruk. Dess förslag anslöt
i sitt syfte just till förköpslagens
dittillsvarande funktion. Man underströk
starkt ifrån utredningens sida, att vid
förvärvsprövning borde de kommunala
behoven av att anskaffa mark för bostadsbebyggelse
samt för industri- och

fritidsändamål lämnas fria. Dessa synpunkter
återkom i propositionen om
jordförvärvslag år 1955.

Understrykas bör, att 1955 års lag innebar
klara undantag från prövningen
av kommunala förvärv. Tillstånd erfordras
sålunda icke, om kommunerna önskar
förvärva jordbruksfastighet, som ingår
i stadsplan eller byggnadsplan, fastställd
efter den 1 januari 1948, då fastigheten
enligt planerna är avsedd för
andra ändamål än jord- och skogsbruk.
Inte heller erfordras tillstånd, om jordförvärvet
avser att tillgodose ändamål,
som det enligt lag och författning tillkommer
kommun att tillgodose eller för
att på en ort med större sammanhängande
befolkning trygga bostadsförhållandena
eller eljest i kommunal ägo
överföra icke tätbebyggd jord, som behövs
för upplåtelse med tomträtt. Jordförvärvslagen
medgav likaså möjlighet
att efter prövning tillåta kommunerna
att förvärva mark både då därigenom
övervägande nytta tillfördes näringslivet
i orten och eljest, då särskilda behov
förelåg.

Jag har ansett mig böra redogöra för
detta, tv man har gjort gällande, att 1955
års lag medförde ett förbud, som inte
förut fanns. I själva verket ligger det
till så, att de inskränkningar, som förköpslagen
i praktiken innebar, bevarades
där.

År 1958 genomfördes ändring av lagen
emot tredje lagutskottets avstyrkande.

Utskottet konstaterade förra året, att
för kort tid hade förflutit för att ändra
lagen. Nu har ännu ett år gått till ända,
och det innebär, att ungefär samma tid
har förflutit som innan lagen förra gången
ändrades. Här föreligger således ett
analogt tidsförhållande.

I årets motion säges uttryckligen, att
från jordpolitisk prövning bör undantas
sådana jordförvärv, som avser mark
för bostadsbebyggelse, samt i övrigt sådana
ändamål, som enligt lag och författning
tillkommer kommunerna.

Vad man vänder sig emot är de kapitalplaceringsköp,
som kommunerna
gjort långt över dessa behov och som
försvårat för ofullständiga jordbruk att

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Ang. prövning av frågan om kommunala jordförvärv, m. m.

erhålla komplettering. Nu har man motiverat
detta så, att man menar det är
värdefullt att i kommunens hand ha
skog, som kan utnyttjas för beredskapsarbeten
vid inträffad arbetslöshet.

Jag gör jämförelsen, herr talman, med
de ofullständiga jordbruk, som kan bli
lidande i en sådan situation och som,
enligt vad jag har mig bekant, faktiskt
i vissa fall har blivit lidande då skogskompletteringen
har försvårats och
omöjliggjorts.

Jag jämför således här med förhållandena
för dessa ofullständiga jordbruk.
Vad är då ett ofullständigt jordbruk?
Jo, det innebär att ägaren till en viss
grad är permanent arbetslös. Han har
inte möjlighet till full sysselsättning, och
hans inkomst ligger ofta nog på en nivå
som erinrar om lönenivån för beredskapsarbeten.
Här vill man ha möjlighet
att kunna förvärva skog för kommunala
beredskapsändamål, för tillfälliga arbetslöshetsförhållanden,
och därför kunna
konkurrera med möjligheterna att
tillgodose kompletteringsbehovet för
dem vilkas arbetslöshet visserligen är
partiell men i alla fall föreligger permanent.

Motionens yrkande innebär framställning
om att jordlagsutredningen skall
forcera denna fråga och framlägga förslag,
som gör det möjligt att till höstriksdagen
rätta till dessa förhållanden.
Jag tror att detta är en trängande sak.
Det är av stor betydelse i län, där
skogskomplettering är aktuell, att man
slipper den snedbelastning som uppkommit
genom att kommunerna i den utsträckning
som skett har inträtt som
köpare. Det kan inte vara rimligt att
kommuner med begränsad folkmängd
och begränsad tätortsbebyggelse skall
lägga sig till med stora arealer skog. Det
lär icke ske för att fylla de primära
kommunala uppgifter, som ingen människa
vill förmena dem, som 1955 års
jordlag inte förmenade dem och som
man över huvud taget anser självklart
att de skall fullgöra. Vad vi enligt min
uppfattning måste reagera emot är, att
dessa förvärv sträcks ut i en sådan omfattning,
att man måste säga sig att and -

ra mera berättigade betydelsefulla önskemål
trädes för när. Man vänder sig
icke emot att kommunerna förvärvar
skog. Vad vi vill är en jordpolitisk prövning
som avgör, att dessa skogsförvärv
icke är av den arten, att de försvårar
kompletteringen av ofullständiga jordbruk.

I överensstämmelse härmed ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till motionerna
455 i första kammaren och
545 i andra kammaren.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Inom tredje lagutskottet
har vi inte ansett att det i denna fråga
har inträffat någonting av sådan vikt
och betydelse, att utskottet haft anledning
att ändra sin mening, alltså den
mening som utskottet uttalade då frågan
behandlades förra året.

Min personliga uppfattning är, att
det inte kan vara lämpligt att ändra en
lag fram och tillbaka, ena året så och
andra året så. Man måste, innan en lag
skall ändras, i varje fall skaffa sig någon
tids erfarenhet av den gällande lagen.

Vi har inte ansett att man borde ingripa
i jordlagsutredningens arbete på
så sätt, att vi skulle begära att den
bryter ut denna fråga. Jordlagsutredningen
har att behandla många viktiga
problem, och vi har inom utskottet ansett
att det vore bäst att utredningen
själv fick bestämma arbetstakten och i
vilken ordning problemen bör tagas
upp.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Det var ett par saker i
herr Ferdinand Nilssons anförande som
kanske tarvar ett bemötande.

Herr Ferdinand Nilsson säger •—- om
jag fattade hans uttalande rätt på den
punkten, men jag hörde mycket noga
på —• att 1955 års lag egentligen inte
förändrade situationen för kommunerna.
Jag tror alt lian menade att kommunerna
iiven enligt 1955 års lag fick möj -

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Ang. prövning av frågan om kommunala jordförvärv, m. m.

lighet att skaffa den mark som de behövde
för bostadsbebyggelse och liknande.
Det är sant att det fanns en passus,
som tillät dem att gå expropriationsvägen,
men det fanns inte möjlighet för
dem att på lång sikt planera inköpen för
sitt markbehov utan att först ha upprättat
antingen byggnadsplan eller stadsplan
för dessa områden. Detta framgår
ganska klart av utskottets skrivning på
s. 3 under rubriken »Jordförvärvslagen
och kommunerna». Utskottet skriver där:
»Den frihet som på grund av 1945 års
lag och dess efterföljare gällt för kommunerna
upphörde då 1955 års jordförvärvslag
trädde i kraft.» Det är väl
tillräckligt bevis för att det blev en viss
skillnad när 1955 års lag trädde i kraft.

Jag finner det typiskt att man tar
upp en diskussion i denna fråga och,
såsom herr Ferdinand Nilsson gjorde,
utan att kunna redovisa ett sakmaterial,
säger att man från sakkunnigt håll fått
uppgifter om att kommunerna betalat
så mycket för jord och skog, att det
har försvårat möjligheterna till förvärv
för dem som har ofullständiga jordbruk.
Var finns dessa siffror, herr Ferdinand
Nilsson? Vilka har lämnat dem; är det
lantbruksnämnderna eller lantbruksstyrelsen?
Om man i denna fråga skall ge
upplysningar, som vi kan bygga en lagändring
på, skall man lägga fram faktiska
bevis och inte bara komma med
påståenden, som ändå ingenting är värda.
Lagen har icke varit i kraft så länge,
att det finns något material som kan
ligga till grund för ett ställningstagande
i denna fråga — det är säkert också herr
Ferdinand Nilsson medveten om.

När herr Ferdinand Nilsson talar om
att det blir svårare att förvärva skog till
de ofullständiga jordbruken, måste väl
det jävas av den proposition om jordbruksrationaliseringen,
som vi behandlade
vid 1959 års vårriksdag. I den propositionen
sägs klart och tydligt att
lantbruksnämnderna här i landet äger
tillräckligt med skog för att kunna tillgodose
de ofullständiga jordbrukens behov
på området. Detta bör ju innebära
att resonemanget om att kommunernas
förvärv har försvårat de ofullständiga

jordbrukens skogsförvärv inte heller är
med sanningen överensstämmande. Har
lantbruksnämnderna tillräckligt med
skog, kan väl inte kommunförvärven
efter 1955 så påverka prispolitiken att
lantbruksnämndernas skogsinnehav därutöver
skulle ha stigit i värde och
lantbruksnämnderna alltså ta mer för
skogen än de tidigare själva betalt vid
förvärvet.

De stora arealer, som herr Ferdinand
Nilsson talar om i detta sammanhang,
är nog inte heller så särskilt stora. Om
någon kommun i landet gjort ett övertramp,
så tror jag inte att ett sådant
exempel kan ge rätt att generellt klandra
kommunerna i sammanhanget. Herr
Ferdinand Nilsson är själv kommunalman,
och jag lyssnade med visst intresse
till hans resonemang för att höra om
det skulle vara kommunalmannen eller
centerpartisten som talade. Jag fann att
det var centerpartisten som talade och
att kommunalmannen ställdes åt sidan.

Enligt min mening bör vi gå fram i
en litet lugnare takt och först komma
till klarhet om vad den senaste lagändringen
innebär. Jag tycker att utskottets
slutkläm är riktig, när utskottet säger
att man skall låta jordlagsutredningen
—• där även en partivän till herr Ferdinand
Nilsson är ledamot — i lugn och
ro se över de ifrågavarande tre lagarna
och att dess betänkande bör framläggas
och remissbehandlas i vanlig ordning
innan vi tar ställning till förslag i dessa
avseenden. Jag tror att det är den riktiga
vägen. Efter den behandlingen av
frågan är det dags för riksdagen att ta
ställning.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
konstaterade att man inte bör ändra
lagar med några få års mellanrum.
Jag förstår att den anmärkningen hade
adress till herr Hjalmar Nilsson i Kramfors,
som var med och motionerade om
den ändring av 1955 års lag som skedde
år 1958 —■ det var tydligt och klart vad
som åsyftades.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Ang. prövning av frågan om kommunala jordförvärv, m. m.

När herr Hjalmar Nilsson efterlyste
om det i mitt fall var centermannen eller
kommunalmannen som talade, vill
jag säga alt det här gäller ett mycket
stort problem, som skär över både politiska
och kommunala gränser, nämligen
problemet om de ofullständiga jordbrukens
komplettering med skog. I det
län där herr Hjalmar Nilsson hör hemma
finns många, många jordbrukare som
inte i längden kan behålla sina jordbruk
om de inte får dem förstärkta med
skog. Också i det länet finns ett permanent
arbetslöshetsproblem, som har sin
grund i att jordbruken är små, tillgången
på arbetstillfällen på dessa är jämförelsevis
liten och utkomstmöjligheterna
därför ganska knappa. Kunde man
förstärka dessa jordbruk och ge dem
större bärighet skulle det innebära någonting
värdefullt.

Herr Hjalmar Nilsson frågar hur jag
kan påstå att de kommunala skogsförvärven
i något län har åstadkommit en
snedbelastning och stoppat upp kompletteringsmöjligheterna.
Ja, jag vet inte
om hans granne till höger kanske kan
viska något till honom i det fallet. Men
om herr Hjalmar Nilsson hör efter på
lantbruksnämnden i Härnösand så är
jag övertygad om att han kan få ganska
mycket siffror som belyser just detta
förhållande.

Herr Hjalmar Nilsson säger att det är
fråga om rena övertrampet, när man i
ett eller annat fall har köpt stora skogsarealer.
Enligt min mening är detta att
bagatellisera saken. Det är inte bara i
hans län utan också i andra skogslän,
alltså i ett flertal fall, som kommuner
har köpt stora skogsarealer med den
motiveringen att det är värdefullt för
en skogskommun att vid inträffad arbetslöshet
disponera skogsmark och kunna
ordna beredskapsarbeten. Den motiveringen
förstår och respekterar jag,
men vad jag syftar på är sådana förvärv
som vederbörande lantbruksnämnd
vid en jordpolitisk prövning hade måst
säga nej till om de hade haft makt därtill.
Dessa senare förvärv innebär alt
man reserverar skogsmark för beredskapsarbeten
åt andra grupper ifall de

blir arbetslösa, medan den lille jordbrukaren
i området, som innerligen väl
skulle behöva en komplettering med
skog och som lantbruksnämnden närmast
borde tänka på vid en jordpolitisk
prövning, blir utestängd.

Herr Hjalmar Nilsson yttrade också
att jag hade missförstått eller inte riktigt
återgivit — jag fattade inte vilket -dera —- hur det låg till med jordlagstiftningen
1955 och tidigare. Vi hade
tidigare förköpslagen. Den gav lantbruksnämnderna
en möjlighet att ingripa
just i sådana fall som gällde komplettering
av jordbruk. När vi utarbetade
förslagen till den nya jordförvärvslag,
som antogs år 1955, hade vi den saken
för ögonen, vilket för övrigt framgår
av de uttalanden som gjordes i samband
med lagförslagets behandling. De
kommunala jordförvärv, som är rimliga
och legala och som sker i överensstämmelse
med kommunernas uppgifter
när det gäller, såsom vi då skrev, bostadsförsörjningen,
industrimark och
andra ändamål där kommunala åtgärder
behövs, undantogs. Men i de fall förvärven
direkt var av betydelse för jordbruksrationaliseringen,
då önskade vi en
jordpolitisk prövning.

Jag återkommer nu till motionen. Motionärerna
säger: »Man bör enligt vår
mening från jordpolitisk prövning undantaga
endast sådana kommunala jordförvärv,
som avser att tillgodose kommunala
behov, t. ex. mark för bostadsbyggande,
för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar samt för
ändamål som det enligt lag och författning
tillkommer kommunen att tillgodose.
» Motionärerna vill alltså bibehålla
den möjlighet som förut fanns för kommun
att förvärva mark, men i de fall,
då det kan tänkas uppstå kontroverser
angående lämpligheten av att skogstillgångar
placeras hos kommunen i stället
för hos en enskild, som behöver kompettera
sitt jordbruk, önskar motionärerna,
om jag bär fattat dem rätt, en
jordpolitisk prövning.

Jag kan inte finna annat än att detta
är sunt och riktigt, och därför vidhåller
jag, herr talman, mitt yrkande.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Ang. prövning av frågan om kommunala

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag tror inte att jag behöver
ta åt mig, när herr Ferdinand Nilsson
nu riktade sig till mig beträffande
ändringen av dessa lagar. Det är nämligen
så, att jag och några till motionerade,
men det var ju en betryggande majoritet
både i första och andra kammaren som
beslutade ifrågavarande lagändring. Att
majoriteten var så kraftig innebar väl
ändå att riksdagsmännen både i denna
och i medkammaren hade kommit fram
till den uppfattningen att det förslag,
som år 1955 hade lagts fram av en jordbruksminister,
som var partivän till herr
Ferdinand Nilsson, inte var som det borde
vara. Därför genomfördes denna ändring.

Herr Ferdinand Nilsson talade här om
mitt län. Enligt statistiken är lantbruksnämnden
där den som förfogar över
mest skog här i landet. Den har köpt
tillräckligt mycket för att kunna tillgodose
även de jordbruk som behöver
komplettering med skog, och jag tror
därför inte att vi behöver ändra lagen
för mitt läns skull. Där kommer säkerligen
att finnas tillräckligt med skog för
att kunna ordna komplettering åt de
jordbrukare som kan önska sådan.

Här sitter nu jordlagsutredningen och
diskuterar jordförvärvslagen, bolagsförbudslagen
och uppsiktslagen. Varje detalj
i dessa olika lagar diskuteras och
vägs mot varandra. Även en sådan liten
detalj som denna fråga kommer att
noga övervägas. Är det då lämpligt att
bryta ut en enda sådan liten detalj och
försöka lösa den för sig, när man ändå
har kommit så pass långt i jordlagsutredningen,
att man har börjat diskutera
lagparagraferna, och då man är medveten
om att utredningen måste lägga
fram sitt förslag så snart att beslut i
frågan kan fattas vid nästa års riksdag,
eftersom jordförvärvslagens giltighetstid
utlöper under år 1962? Innan dess måste
hela denna fråga praktiskt taget utredas,
och under sådana förhållanden inser
jag inte angelägenheten av att bara ett
år innan utredningen framlägger sitt
förslag plocka ut denna lilla detalj i
hela det stora problemkomplexet.

jordförvärv, m. m.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Bara två randanmärkningar, herr talman! Herr

Hjalmar Nilsson var väldigt intresserad
för att konstatera att det var
en centerpartist som lagt fram lagförslaget
år 1955, och han menade väl att
att därför var det inte så kinkigt med
det. Ja, herr Hjalmar Nilsson, det var
en koalitionsregering som lade fram förslaget,
och herr Hjalmar Nilsson desavuerade
alltså samtidigt herr Norups
socialdemokratiska kolleger, ty såsom
herr Hjalmar Nilsson vet är en regering
solidarisk i fråga om sina förslag. Det
var den saken.

Varför skall man bryta lös en sådan
liten detalj som frågan om de kommunala
jordförvärven? frågar herr Hjalmar
Nilsson. Även med risk att trötta genom
upprepning vill jag svara: Det gick dock
bra att bryta lös den detaljen år 1958!

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Efter denna lilla vindil
kan det kanske vara på sin plats att
jag, som i likhet med herr Hjalmar Nilsson
är en av dem som sitter med i den
omtalade jordlagsutredningen, också avger
mitt ord.

Jag vill då först säga att jag tror att
hela detta frågekomlex rörande det
svenska jordbruket och dess framtid och
de lagar som därmed måste vara förknippade
för att denna del av vårt näringsliv
skall kunna fortbestå, måste
prövas från de politiska aspekterna med
den största försiktighet.

Jag tror inte att vare sig det ena eller
det andra partiet behöver anstränga sig
med någon politisk ansiktslyftning, utan
det väsentligaste är väl att alla som
arbetar med problemen är besjälade av
viljan att åstadkomma någonting av bestående
värde. Jag skulle vid det här
tillfället, herr talman, kunna draga fram
exempel som i ganska stor utsträck -

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

ning ger herr Ferdinand Nilsson rätt,
men jag anser att då frågan i dag inte
bär nått längre på vägen mot sin lösning,
och då den sedermera skall behandlas
av jordlagsutredningen, båtar det i dagens
läge föga att argumentera vare sig
för eller emot. Därför, herr talman, avstår
jag från detta och vill bara deklarera
min uppfattning på så sätt att jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående punkten A av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet gjorda
hemställan samt särskilt rörande punkterna
B och C.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
bifalla motionerna I: 455 och II: 545.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna B och C
hemställt.

Ang. användningen av benämningen
glass

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av motioner
rörande användningen av benämningen
glass.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nr 314 i första kammaren
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
nr 390 i andra kammaren av herr
Wahrendorff in. fl.

I motionerna hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om sådan ändring av livsmcdelsstadgan
att, med tillämpning från

Ang. användningen av benämningen glass

den dag då konventionen angående upprättande
av Europeiska frihandelssammanslutningen
trädde i kraft, glass, vid
vars tillverkning använts annat fettämne
än mjölkfett eller som framställts utan
fettämne, icke måtte saluföras eller utbjudas
under annan benämning än att
förhållandet därav klart framginge, exempelvis
genom att beteckningen margarin
eller motsvarande skulle fogas
före ordet »glass» eller före ordet »is»
eller också så att »glass» respektive »is»
icke finge ingå i benämningen för varan.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:314 och 11:390 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herr Hansson i Skegrie och
herr Nilsson, Ferdinand, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 314 och
II: 390 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om sådan ändring av livsmedelsstadgan
som reservanterna förordat; 2)

av herrar Stiernstedt och Tnresson,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I egenskap av reservant
i utskottet ber jag att i korthet få anföra
några synpunkter.

Det är ju anknytningen till den europeiska
frihandelssammanslutningen
som har aktualiserat detta ärende. Länder
som har bestämmelser sådana som
åsyftas i den väckta motionen skall under
vissa förutsättningar kunna få möjlighet
att exportera glassprodukter till
Sverige under mindre betryggande förhållanden
iin som råder i de olika liinder
det är fråga om. Det förefaller inte
rimligt att sådant skall få förekomma.
Det förefaller inte rimligt att produkter
från Danmark, Norge och Storbritannien,
där bestämmelser gäller i stil med

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Ang. användningen av benämningen glass
vad som yrkats i motionerna, skall få
vinna avsättning i Sverige utan att vi
får klarhet i fråga om hur den varan
framställts.

Det framhölls i utskottet att man kan
ha olika synpunkter på vad som är den
bästa glassen. Motionärerna har utgått
ifrån att gräddglassen, d. v. s. den glass
som tillverkas med tillsats av mjölkfett,
är kvalitativt värdefullare. Från andra
håll har det sagts att somliga konsumenter
av något skäl kanske föredrar en
annan produkt. Vad motionerna syftar
till är inte i och för sig en åtgärd för att
påverka konsumtionen i ena eller andra
riktningen. De syftar till att konsumenterna
skall få veta vad det är de köper.

Utskottet argumenterar litet lustigt,
tycker jag. I utskottsutlåtandet heter det:
»Enligt utskottets mening är det ur
svensk synpunkt strängt taget ovidkommande
under vilken beteckning en här
saluförd vara säljes i ett annat land.»
■Tåg är inte så säker på att det är ovidkommande.
Det kommer nämligen att
påverka konkurrensförhållandena. Utskottet
säger vidare: »Utskottet anser nu
liksom 1958 att varudeklaration i någon
form är önskvärd.» Sedan drar man på
sitt sätt konsekvensen i slutet av samma
stycke i utlåtandet och säger: »Anledning
att för närvarande införa bestämmelser
om varudeklarationsskyldigliet
beträffande glass anser utskottet ej föreligga.
»

Det är ett resonemang fram och tillbaka
som inte ger mycket. Under sådana
förhållanden förefaller det rimligare
att gå den väg som motionärerna
har föreslagit och få till stånd en lagstiftning
som ger konsumenterna klarhet
om vad det i detta fall gäller. I överensstämmelse
härmed, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Hansson
i Skegric och mig avgivna reservationen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Då vårt land har anslutit
sig till EFTA, finns det anledning
förmoda att det vidgade liandelssamarbe -

te som börjar den 1 juli i år med stor sannolikhet
kommer att innebära bl. a. att
import av glass upptages i varje fall från
Danmark, Norge och Storbritannien.
Dessa tre länder har som bekant redan
genomfört en bestämmelse om särskilt
namnskydd för glass, tillverkad av
mjölkprodukter.

I Danmark har man också infört den
bestämmelsen, att glass som inte framställs
av mjölkfett, kallas för »ernol».
Man vill med andra ord genom denna
beteckning ge konsumenterna en klar
upplysning om vad för sorts vara de köper.
Glassimporten till Sverige kan i
första hand väntas ske i form av chokladöverdragen
glass, då denna enligt
konventionen betraktas som industrivara,
men även annan glass torde komma
i fråga. Avgörande blir hur konventionen
tolkas.

Om situationen blir denna och om vi
inte inför en likartad bestämmelse i vårt
land som i Danmark och Norge, blir vi
mottagare av en import av exempelvis
ernol eller likvärdig glass men med den
skillnaden, att ernolen hör kan saluföras
som glass. Kunden vet ej vad han
köpt förrän efter köpet. Det måste därför
vara ett konsumentintresse av rang
att redan genom namnet ha varudeklarationen
given. Samtidigt erkänner jag
att det måste vara ett producentintresse
till skydd för en i dubbel bemärkelse
god vara.

Utskottet anser också att en varudeklaration
i princip vore önskvärd. Jag
tycker att det är ett uttalande som vi bör
ta fasta på, tv man syndar i alltför
hög grad i detta avseende. Det vore säkert
mycket klokt om vi mer och mer
kunde gå in för en varudeklaration. Här
har vi nu en enkel möjlighet att för just
denna vara genom ett namnskydd vidta
en sådan önskvärd åtgärd. Jag vill gärna
erkänna, att jag anklagar mig själv
för att jag inte vid detta tillfälle har
möjlighet att bjuda kammarens ledamöter
på ett smakprov av de båda olika
glasstyperna. Hade jag lyckats med detta,
skulle jag varit rätt övertygad om
att många här hade instämt med mig i
ett bifall till reservationen nr 1.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Ang. användningen av benämningen glass

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Även om vi nu hade fått
smakprov på olika sorters glass, tror jag
inte att det på något sätt skulle lia
kunnat inverka på kammarens beslut.

Saken är ju i själva verket mycket
enkel. Om vi har beteckningen glass för
alla glassprodukter av olika slag och
menar att en viss grupp av dessa produkter,
t. ex. glassvaror som är tillverkade
av mjölkprodukter, har en högre
kvalitet och är att föredraga framför
andra, kan man vidta den mycket enkla
åtgärden att använda namnet gräddglass.
Det kan göras av vem som helst som
tillverkar glass med grädde som råvara.
Om man kallar det för gräddglass, har
man fått fram olikheten mellan det som
bara kallas glass och det som kallas
gräddglass. Det är mycket enklare att
göra det än att begära att de som tillverkar
glass av annan typ skall sätta
något annat prefix framför.

Möjligheten att kalla sin glass för
gräddglass finns redan, om man menar
att detta skulle vara till någon fördel.
I själva verket är det så att de, som
tillverkar glass, i många fall har andra
beteckningar som de arbetat fram och
som är mera slagkraftiga. I stora delar
av Västsverige säger man Trollhätteglass.
Denna är, såvitt jag vet, en gräddglass,
men det bryr man sig inte om att
göra reklam för, utan man kallar den
Trollhätteglass, därför att det är ett
namn som visat sig slagkraftigt. Där har
vi alltså en möjlighet att skilja mellan
olika slag av glass.

Vill man därutöver ha närmare bestämmelser,
bör man kräva en varudeklaration.
Utskottet har ansett en sådan
önskvärd. Nu har det redan tagits ett
steg i denna riktning — och det är
möjligt att man kommer att gå ännu
längre på den vägen — genom att ange
hur många procent av olika råvaror
som finns i produkten.

Om man har klart för sig alt situationen
är sådan som den jag skildrat här, kommer
inte frihandelsområdets bestämmelser
att inverka på något sätt. Ännu vet
vi för övrigt inle, om glassen kommer
att räknas som jordbruksprodukt eller

som industriprodukt. Är man överens
om att produkten inte får kallas för
gräddglass, om den inte är tillverkad av
grädde, kan jag inte se, hur frihandelsbestämmelserna
på något sätt kan inverka
på avsättningen av importerad
glass eller på den importerade glassens
konkurrenskraft gentemot den i Sverige
tillverkade glassen.

Det är, såsom utskottet säger, alldeles
ovidkommande, under vilken beteckning
glassen säljs i tillverkningslandet. Det
enda som är av betydelse för oss är,
att vi får reda på vad glassen innehåller.
Har vi alltså klart för oss, att det redan
nu är möjligt att särskilja gräddglass
från annan glass helt enkelt genom att
sätta »grädd» framför, har vi löst frågan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Hansson i Skegrie och herr Nilsson,
Ferdinand, vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av väckta motioner angående
pornografiska tidskrifter, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna följande meddelande
angående plena under nästa vecka,
den 6—12 mars.

Plena hålles tisdagen den 8 mars kl.
10 (bordläggningsplenum), onsdagen
den 9 mars kl. 10 (arbetsplenum) och
fredagen den 11 mars kl. 14 (bordläggningsplenum).

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

59, angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan
inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde; och

nr 61, angående statsbidrag till lärarbostäder
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.26.

In fidem
K.-G. Lindelöiv.

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

600482