Nr 6 ANDRA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1968:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 6 ANDRA KAMMAREN

6—9 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 6 februari

Sid.

Meddelande ang. utrikes- och handelspolitisk debatt............... 3

Interpellation av herr Norrby (fp) ang. vissa åtgärder för att förbättra
möjligheterna till fritidsfiske, m. m............................ 3

Onsdagen den 7 februari

Meddelande ang. arbetsplenum onsdagen den 14 februari........... 5

Interpellation av herr Andersson i Örebro (fp) ang. information om

mervärdeskatt.........;..................................... 6

Meddelande om enkel fråga av herr Werner (h) ang. inhämtandet av
yttranden över betänkande av KSA-utredningen................ 7

Torsdagen den 8 februari

Svar på frågor av:

herr Ståhl (fp) ang. åtgärder mot brottslig verksamhet av personer

som intagits för frihetsstraff................................ 8

herr Mellqvist (s) ang. förfarandet vid överväganden rörande omfattande
rationaliseringsåtgärder............................ 9

herr Nordstrandh (h) ang. artistförmedlingsverksamheten........ 10

herr Fridolfsson i Stockholm (h) ang. möjligheterna att ta hand om

personer som har eller haft för avsikt att beröva sig livet....... 12

herr Jansson (vpk) ang. kvicksilverhalten i fisk................. 14

herr Nordstrandh (h) ang. fasta studiegångar vid de filosofiska

fakulteterna.............................................. 19

herr Wiklund i Härnösand (s) ang. samarbetet mellan olika former

av räddningstjänst........................................ 21

fru Marklund (vpk) ang. förutsättningarna för en utvidgad malmbrytning
i norra Sverige.................................... 22

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 6

Nr 6

Innehåll

Sid.

Svar på interpellation av herr Hedin (h) ang. viss begränsning av förbudet
mot jakt............. 23

Interpellationer av:

herr öhvall (fp) ang. mervärdeskattens utformning.............. 31

herr Larsson i Norderön (ep) ang. prioritering av lokaliseringspoli tiska

insatser framför rörlighetsstimulerande åtgärder.......... 31

herr Hedin (h) eng. tillfällig ändring av vissa skördeuppskattnings områden.

................................................ 33

Meddelande om enkla frågor ay:

herr Gustafson i Göteborg (fp) ang. hjälp till dem som drabbats av

jordbävningskatastrofen på Sicilien.......................... 33

fru Kristensson (h) ang. saldohesked rörande studiehjälp......... 34

fru Kristensson (h) ang. rättegångskostnaderna i mål där kronan

är part................. 34

fru Sundberg (h) ang. informationen till lärare om från utlandet
inflyttade elevers religionstillhörighet........................ 34

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 7 februari

Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i

riksbanken till bankoutskottet avgivna berättelse.............. 6

— nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till

innevarande riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse
................................................... 6

Första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning............. 6

— nr 2, i anledning av verkställd granskning av militieombudsman nens

äjnbetsfprygltning..................................... 6

Tisdagen den 6 februari 1968

Nr 6

Tisdagen den 6 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 26
nästlidne januari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herrar
Bengtson i Solna och Ringaby samt fru
Lindberg enligt till kammaren inkomna
läkarintyg vore sjukskrivna, herr Bengtson
i Solna under tiden den 5—den 29
innevarande februari, herr Ringaby under
tiden den 5—den 9 februari och fru
Lindberg under tiden den 5—den 18
februari.

Herrar Bengtson i Solna och Ringaby
samt fru Lindberg beviljades erforderlig
ledighet från riksdagsgöromålen.

§ 3

Meddelande ang. utrikes- och handelspolitisk
debatt

Herr TALMANNEN yttrade:

En utrikes- och handelspolitisk debatt
kommer att hållas torsdagen den
21 mars. Sammanträdet nämnda dag,
som inledes med en frågestund, tar
därför sin början kl. 10.00 i stället för
den preliminärt angivna tidpunkten, kl.
15.30.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 15, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 juni
1965 (nr 186) om lagrådet m. m.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets
memorial nr 1 och 2 samt
första lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2.
1:;: —Andra kammarens

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Jansson (vpk), till hans excellens
herr statsministern angående amerikanska
bombplans flygningar över nordiskt
område, in. m.,
herr Wedén (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
beskattningen av folkpensionärernas
sidoinkomster,

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående åtgärder för
att öka sverigeinformationen i Japan,
och

herr Fredriksson (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder mot silikos.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Interpellation ang. vissa åtgärder för
att förbättra möjligheterna till
fritidsfiske, m. m.

! Ordet lämnades på begäran till

Herr NORRBY (fp), som yttrade:
Herr talman! Fritidsfisket är en av
de vanligast förekommande fritidsaktiviteterna
i vårt land. Det har som avkopplings-
och rekreationsmedel en historiskt
dokumenterad effekt, bekräftad
av modern medicinsk forskning. Först
under de senaste åren har fritidsfiskets
verkliga omfattning och betydelse tillnärmelsevis
blivit kartlagd. 1962 års fritidsutredning
har i sitt första delbetän -

protokoll 1968. AV (>

Nr 6

Tisdagen den 6 februari 1968

Interpellation ang. vissa åtgärder för att förbättra
m. m.

kande (SOU 1964:47) gjort undersökningar
och uppskattningar som visar
dels att fritidsfiskarnas antal kan räknas
i miljoner, dels en i stort sett jämn
åldersfördelning hos utövarna. För egen
del har jag som intresserad fritidsfiskare
sällan sett fritidsfiskets samhällsnyttighet
så väl beskriven som i artikeln
»Är sportfiske samhällsnyttigt?»
av Torsten Sjöström i nr 1/2 1968 av
tidskriften Svenskt Fiske—Sportfiskaren,
varför jag tillåter mig att hänvisa
till denna artikel.

Statens insatser för fritidsfisket står
på intet sätt i relation till dettas betydelse
eller i relation till statens insatser
för andra fritidsaktiviteter. Sålunda bär
fritidsfiskets främsta organisation, Fiskefrämjandet,
med 52 000 medlemmar
f. n. ett statsbidrag på 15 000 kronor avseende
vissa informationsuppgifter. Möjligen
kommer förslag om vidgade statliga
åtgärder att läggas fram i fritidsfiskeutredningens
betänkande som publiceras
inom kort. Fiskefrämjandet har
också begärt en bredare undersökning
av fritidsfisket.

Den akuta krisen för yrkesfisket, betingad
av kvicksilverföroreningar med
åtföljande partiella försäljningsförbud,
har drabbat även fritidsfisket. Inom parentes
sagt borde fritidsfiskeservice
kunna bli en givande ny sysselsättning
för många arbetslöshetshotade yrkesfiskare.
Förbuden drabbar inte fritidsfisket
direkt men syftar till att begränsa
konsumtionen av hälsovådlig fisk och
har en psykologisk effekt som i praktiken
återverkar starkt negativt på möjligheterna
att utöva fritidsfiske. 45 vattenområden
är f. n. »svartlistade». 1
dessa ingår 14 kortfiskeområden, huvudsakligen
belägna i tätortsregioner,
där efterfrågan på fiskemöjligheter är
störst. Pågående provtagningar tyder
tillsammans med de senaste dagarnas
alarmerande uppgifter om en kanske
nödvändig sänkning av godtagbar föroreningsgrad
i fisk på att förbudet mås -

möjligheterna till fritidsfiske,

te utvidgas till avsevärt fler vatten redan
före sommaren. Förutsättningarna
för fritidsfisket kommer att försämras
ytterligare och kravet på nya vatten
som ersättning för de utdömda blir naturligtvis
starkt.

Försäljningsförbuden har lett till att
Fiskefrämjandet fått utvidga sin informationstjänst
kraftigt. Informationen
lämnas huvudsakligen till andra än
främjandets medlemmar, varigenom en
uppenbar brist i den statliga informationsverksamheten
täcks. Fiskefrämjandet
räknar med att tvingas anställa extra
personal under fyra månader i sommar
för att denna nytillkommande informationsservice
inte skall inkräkta på
organisationens löpande arbete. Merkostnaden
för enbart den perioden beräknas
till cirka 15 000 kronor.

Kvicksilverföroreningen är ju bara ett
inslag bland många i den skrämmande
förorening som förekommer i våra vatten.
Föroreningarna har lyckligtvis inte
drabbat alla vattenområden i vårt land,
och intensiva insatser göres också för
att begränsa föroreningarnas omfattning.
Man måste ändå räkna med en
under ganska lång tid ytterligare försämrad
vattenkvalitet i t. ex. Stockholms
skärgård och längs västkusten,
d. v. s. två av de ur fritidsfiskesynpunkt
väsentligaste regionerna i landet. Här
är det framför allt låggradigt renat
kommunalt avloppsvatten som förorenar,
i andra områden är industriavloppen
huvudorsak.

Opinionsbildningen mot fortsatt vattenförstöring
måste intensifieras ytterligare
och härvid är fritidsfiskarna av
erfarenhet en väsentlig aktionsgrupp.
Ur miljövårdssynpunkt är det väsentligt
att bl. a. denna grupp av friluftsmänniskor
stimuleras till ytterligare engageman,
t. ex. genom dubbelriktad information,
systematiserad redovisning av
fältobservationer samt andra former av
samarbete med myndigheter, organisationer,
forskare o. s. v. Kort sagt, fri -

Onsdagen den 7 februari 1968

Nr 6

luftsfolket måste engageras ännu mer i
kampen mot miljöförstöringen.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att
vidta för att kompensera fritidsfiskarna
för de försämringar i möjligheterna att
utöva fiske som »kvicksilverförbuden»
medför?

2. År statsrådet beredd att medverka
till att Fiskefrämjandets kostnader för
information till allmänheten om kvicksilverförorenade
fiskevatten täcks med
anslag av statsmedel?

3. Vilka övriga tillfälliga och bestående
åtgärder är statsrådet beredd att
vidta för att möjligheterna till fritidsfiske
inte skall begränsas av vattenföroreningar? 4.

Anser statsrådet det motiverat att
i ökad omfattning engagera sportfiskare
och andra friluftsmänniskor i kampen
mot miljöförstöringen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 18, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från riksdagens
ombudsmän inkommit framställning
angående tjänsteorganisationen vid
riksdagens ombudsmannaexpedition.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 7 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 30
nästlidne januari.

§ 2

Meddelande ang. arbetsplenum onsdagen
den 14 februari

Herr TALMANNEN yttrade:
Kammarens arbetsplenum onsdagen
den 14 februari, som i den preliminära
planen utsatts till kl. 10.00 eller 14.00,
kommer att börja kl. 14.00.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 18, angående fortsatt
disposition av visst äldre anslag inom
handelsdepartementets verksamhetsområde.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande skrivelse från riksdagens

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1968

Interpellation ang. information om mervärdeskatt

ombudsmän angående tjänsteorganisationen
vid riksdagens ombudsmannaexpedition.

§ 5

Föredrogs den av herr Norrby (fp)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående vissa åtgärder
för att förbättra möjligheterna
till fritidsfiske, in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs vart för sig och lades till
handlingarna

bankoutskottets memorial:
nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse, och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse; samt
första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

§ 7

Interpellation ang. information om
mervärdeskatt

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Örebro (fp), som
yttrade:

Herr talman! Erfarenheterna av den
allmänna varuskatten visar att de skattskyldiga
som regel inte har möjlighet att
på egen hand sätta sig in i gällande beskattningsregler.
Trots att omsen funnits
i åtta år och de skattskyldiga under
årens lopp överhopats med tryckta an -

visningar och meddelanden från riksskattenämnd
och varuskattekontor, förekommer
likväl fortfarande en mängd
feltolkningar och missuppfattningar vid
tillämpningen av varuskatteförordningen.
Detta gäller samtliga skattskyldiga,
således inte endast de mindre företagarna.

Som ett led i den bl. a. i Örebro län
bedrivna försöksverksamheten avseende
utökad granskning och information i
varuskattefrågor översändes till varje
nyregistrerad företagare en skrivelse,
varav framgår att han — om han så
önskar — kan få hjälp och råd med skatteredovisningen
samt att en tjänsteman
på varuskattekontoret för detta ändamål
är villig att besöka hans företag.
Det kan glädjande nog konstateras att
rörelseidkarna börjat utnyttja detta erbjudande
i sådan utsträckning, att med
den personal varuskattekontoret disponerar
för försöksverksamheten har kontoret
inte möjlighet att tillgodose alla
önskemål om »informationsbesök».

En indirekt skatt, som av den skattskyldige
skall övervältras på konsumenterna,
d. v. s. på allmänheten, kräver en
informationsapparat av helt andra mått
än en direkt skatt, som skall bäras av
den enskilde skattskyldige och inte belasta
rörelsen. Vid den allmänna varuskattens
införande bortsåg statsmakterna
emellertid helt från behovet av information
och vägledning gentemot de
skattskyldiga.

Den föreslagna mervärdeskatten är
som bekant en flerledsskatt, vilket innebär
att antalet skattskyldiga kommer att
mer än fördubblas; nytillskottet utgöres
till övervägande del av mindre företagare.
I ett mervärdeskattesystem kommer
vidare att inrangeras sådana delar
av näringslivet som inte omfattas av
den allmänna varuskatten. Redovisningsskyldighet
kommer sålunda att
åvila såväl jordbrukare som företagare
inom byggnadsbranschen (byggmästare,
målare, snickare, rörledningsentreprenörer,
golvläggare m. fl.), vilka för

Onsdagen den 7 februari 1968

Nr 6

Interpellation ang. information om mervärdeskatt

närvarande betraktas som konsumenter
och därför inte är registrerade för allmän
varuskatt. För sistnämnda kategorier
skattskyldiga, vilka ofta själva sköter
bokföringen och endast anlitar hjälp
vid upprättandet av inkomstdeklarationen,
torde redovisningen av mervärdeskatt
komma att förorsaka ett avsevärt
merarbete. De näringsidkare, som utan
ersättning skall uppbära och redovisa
mervärdeskatten, bör kunna fordra att
de redan från början erhåller ordentlig
information och vägledning om såväl
beskattningsreglernas tillämpning som
sättet för redovisningsskyldighetens
fullgörande. Det bör inte få förekomma,
att de skattskyldiga genom otillräcklig
information från beskattningsmyndigheternas
sida av oförstånd lämnar sådana
mervärdeskattedeklarationer att de vid
en senare kontroll riskerar efterbeskattning
eller kanske till och med att ställas
till ansvar enligt skattestrafflagen.

För att de skattskyldigas berättigade
krav på information och rådgivning i
mervärdeskattefrågor skall kunna tillgodoses
kan lämpligen de blivande motsvarigheterna
till varuskattekontoren utrustas
med tjänstemän speciellt avsedda
för informationsverksamhet, personer
med goda bokföringskunskaper samt ingående
kännedom om beskattningsreglerna.
Starka skäl talar för att kontorens
informationsverksamhet bedrivs i
renodlad fornj och inte kombineras
med taxeringsrevision. Informationsverksamheten
syftar till att på frivillig
viig etablera ett förtroendefullt samarbete
mellan beskattningsmyndigheten och
den skattskyldige.

Denna verksamhet bör omfatta såväl
»defensiv» som »offensiv» information,
d. v. s. såväl besvarande av telefonförfrågningar,
skriftliga förfrågningar och
förfrågningar av skattskyldiga vid besök
på kontoren som besök på företagen,
varvid t. ex. råd beträffande uppläggningen
av räkenskapsböcker, fakturering,
kontering och andra problem i

samband med bokföring och skatteredovisning
kan lämnas. En aktiv informationsverksamhet
bör kunna underlättas
genom att informationslämnaren ges rätt
att i samråd med den skattskyldige ta
del av dennes räkenskaper, utan att det
därför skall vara fråga om taxeringsrevision.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande fråga:

Är statsrådet villig att i samband med
införandet av mervärdeskatt ge varuskattekontoren
förbättrade möjligheter
att bedriva informationsverksamhet om
den nya beskattningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes

styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
berättelse för dess verksamhet
under år 1967, samt

styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
skrivelse angående sammanfattande
person- och sakregister till riksdagens
protokoll med bihang för åren
1961—1970.

§ 9

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Werner
(Ii) till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet angående inhämtandet
av yttranden över betänkande av
KSA-ut redningen.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 6

Torsdagen den 8 februari 1968

Torsdagen den 8 februari

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. åtgärder mot brottslig
verksamhet av personer som
intagits för frihetsstraff

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Ståhl har frågat
mig om jag vill medverka till sådana
åtgärder från kriminalvårdsstyrelsens
sida, att svårt kriminella i allmänhet
och narkotikamissbrukare i synnerhet,
vilka intagits för frihetsstraff, förhindras
att i frihet bedriva svår brottslig
verksamhet, bl. a. sådan massfabrikation
av narkotika som polisen i dagarna
lyckats avslöja i Stockholm.

Herr Ståhls fråga anknyter till ett bestämt
fall. Jag anser mig förhindrad att
gå närmare in på detta och inskränker
mig till att upplysa om att vad som åsyftas
är ett fall av avvikande under permission.

Frågan om rymningar från fångvårdsanstalt
och om avvikanden som sker under
permission från sådan anstalt har
tidigare flera gånger diskuterats i riksdagen.
I december 1963 hade jag tillfälle
att i denna kammare som svar på interpellationer
bl. a. av herr Ståhl ingående
redovisa min syn på denna fråga. Jag
vill försäkra herr Ståhl att kriminalvårdsmyndigheterna
nu som tidigare
ägnar oavlåtlig uppmärksamhet åt säkerhetsaspekterna.
Det är så mycket
mer angeläget för mig att framhålla
detta som den kriminalvårdsdebatt som
pågår — i och utanför riksdagen —

numera vanligen förs från helt andra
utgångspunkter. Det inträffade belyser
vilka svåra avvägningsproblem som man
ställs inför i modern kriminalvård.

Vidare anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det iir självfallet med
tillfredsställelse som jag tagit del av det
svar justitieministern nu lämnat och i
vilket han försäkrar att kriminalvårdsmyndigheterna
ägnar oavlåtlig uppmärksamhet
åt säkerhetsaspekterna. Av
tonen i svaret utläser jag att justitieministern
har samma inställning och vill
fortsätta att följa denna fråga med uppmärksamhet.

Det är ju ganska vemodigt att — som
det också antydes i svaret —- gång på
gång behöva återkomma till dessa frågor.
Jag medger emellertid att det här
gäller svåra avvägningsproblem. Men
det måste ändå finnas sådana fall av
interneringar, där någon tveksamhet
inte borde behöva råda och där man
bl. a. ur samhällsskyddets synpunkt
måste tillse att rymningar eller avvikelser
under permission inte kan förekomma.

Dessutom — och det är en av anledningarna
till att jag har påtalat dessa
förhållanden tidigare —- tillkommer det
ett mycket besvärande merarbete för
polisen genom brottslig verksamhet av
detta slag, ett merarbete som justitieministern
känner bättre till än jag. Det
är i allmänhetens ögon något ganska
oefterrättligt att en intern som avviker
under permission skall ha möjlighet att
i Stockholm etablera en fabrik för tillverkning
av narkotika och göra sig miljoninkomster
av tillverkningen. Jag har
som sagt med tillfredsställelse tagit de!

Torsdagen den 8 februari 1968 Nr b

Svar på fråga ang. förfarandet vid överväganden rörande omfattande rationaliseringsåtgärder -

av innehållet i svaret och är övertygad
om att justitieministern och jag i sak
inte har några som helst delade meningar.
Det är också väsentligt att både
regeringen och riksdagen får tillfälle att
säga till svenska folket att inte heller
vi anser detta vara den form av samhällsskydd
som måste tillämpas i ett pålitligt
rättssamhälle som det svenska
samhället bör vara.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! .lag vill bara tillägga att
rymningsfrekvensen från slutna anstalter
har minskat klart under de senaste
åren. Däremot händer det tyvärr alltför
ofta att de som fått permission inte återvänder.
— Men vare sig en person blivit
dömd till ett tidsbestämt straff eller till
internering måste han förr eller senare
slussas ut i det vanliga livet igen, och
då har permissionsformen visat sig vara
ett mycket värdefullt instrument.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. förfarandet vid överväganden
rörande omfattande
rationaliseringsåtgärder

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Mellqvist har frågat
mig om jag anser att rationaliseringsåtgärder,
som i hög grad påverkar
ett helt samhälle, bör komma till stånd
endast i anslutning till en bedömning
av konsekvenserna för detta samhälle
och i nära kontakt med kommunala och
statliga myndigheter.

Inskränkningar i sysselsättningen vid
basföretag på orter med otillräckligt
differentierat näringsliv får ofta svåra
samhällsekonomiska och sociala konsekvenser.
Det är därför angeläget att

hänsyn tas till allmänna samhällssynpunkter
när sådana åtgärder blir aktuella.
Kommunala och statliga myndigheter
måste informeras så tidigt som
möjligt om befarade sysselsättningssvårigheter
inom företagen för att man gemensamt
skall kunna diskutera lämpliga
lösningar, t. ex. en eventuell medverkan
från samhällets sida att förebygga eller
begränsa driftinskränkningar. För att
bl. a. förbättra förutsättningarna i detta
avseende har förhandlingar tagits upp
mellan arbetsmarknadsstyrelsen och
parterna på arbetsmarknaden om översyn
av överenskommelserna beträffande
varsel vid nedläggningar och större
driftinskränkningar.

Vidare anförde:

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för det svar han lämnat
på min enkla fråga — ett från mina utgångspunkter
positivt besked rörande
ett stort samhällsspörsmål.

Om jag, herr talman, något får ange
bakgrunden till min fråga vill jag säga
att i den — som det synes — oundvikliga
strukturrationaliseringens spår följer
ofta betydande svårigheter för enskilda
människor, för orter och för kommuner.
Många exempel härpå kan anföras.
Nyligen inträffade en sådan händelse
i Kopparbergs län, där Fagerstakoncernen
dagarna före jul meddelade
att man genom att lägga ned en del av
verksamheten i Långshyttan och flytta
den över länsgränsen till Fagersta ansåg
sig kunna rationalisera driften. Det
är möjligt att riktigheten av de företagsekonomiska
skälen bakom åtgärden inte
kan bestridas. Men är inte åtgärden
olycklig ur samhällsekonomisk synpunkt? Om

man från ett ettföretagssamhälle
med 3 000 invånare flyttar ett par hundra
anställda med familjer och räknar
med förlusten av viss servicepersonal

Nr 6

Torsdagen den 8 februari 1968
Svar på fråga ang. artistförmedlingsverksamheten

innebär det kanske en minskning med
tusentalet invånare. Att detta, även om
företaget behåller stora delar av anläggningen,
såsom nu i Långshyttan, utgör
ett hårt slag för orten och försvagar
dess möjligheter till utveckling är självklart.
Bland annat gäller det möjligheterna
till ett skolväsende med tillräcklig
valfrihet. Återverkningarna kan även
gälla möjligheterna att upprätthålla ett
någorlunda tillfredsställande linjeval på

gymnasiet--i det aktuella fallet vid

Hedemora läroverk — och berör därigenom,
liksom ur skattesynpunkt, hela
kommunen. Över huvud taget framstår
åtgärden som ett hot mot hela bygden
och dess befolkning, även om ett visst
antal av de anställda kan beredas sysselsättning
på annat håll.

Nedläggningen i Långshyttan synes
vara ett typiskt exempel på vad som kan
drabba eu ort med endast ett företag, då
detta företag handlar ur strikt företagsekonomiska
synpunkter utan att närmare
beakta de samhällsekonomiska
verkningarna eller möjligheterna att bevara
en positiv samhällsmiljö.

Efter att med dessa ord ha motiverat
min enkla fråga ber jag att än en gång
få tacka statsrådet för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill endast tillägga
att det kommer att tas upp förhandlingar
om ett vidgat varselsystem i vilka
även kommunerna skall delta. Kommunerna
bör också ha rätt att i god tid
bli informerade om eventuella nedläggningar
eller eventuell expansion som
kan föranleda samhällsinvesteringar.

Härmed var överläggningen slutad.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandli har
frågat vilka åtgärder jag är beredd att
vidta för att säkerställa den betydelsefulla
artistförmedlingsverksamhet som
hittills har bedrivits av enskilda artistförmedlingsföretag,
för vilka tillstånd
har beviljats endast till 1967 års utgång.

Genom att ratificera 1949 års ILOkonvention
om avgiftskrävande arbetsförmedling
har Sverige åtagit sig att avveckla
arbetsförmedling som sker i
vinstsyfte. Övergångsvis har dispens
dock meddelats för sådan förmedling'' av
bl. a. musiker och artister. I enlighet
med uttalande av 1962 års riksdag har
dispensmöjligheten upphört vid 1967 års
utgång. Förmedling i vinstsyfte är alltså
inte längre tillåten.

Däremot kan förmedling av musiker
och artister alltjämt bedrivas — utom av
den offentliga arbetsförmedlingen — av
s. k. organisationsförmedlingar, som visserligen
tar ut avgift för förmedlingen
men inte arbetar i vinstsyfte. Tillstånd
till sådan förmedling ges av arbetsmarknadsstyrelsen,
som också fastställer avgiftstaxor
och i övrigt har tillsyn över
verksamheten. För närvarande bedrivs
avgiftsbelagd förmedling av musiker
och artister av åtta sådana organisationsförmedlingar
med tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen.

Frågan om de lämpligaste formerna
för att täcka förmedlingsbehovet i fråga
om musiker och artister övervägs sedan
en längre tid. Jag har goda skäl att räkna
med att frågan inom den närmaste tiden
skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt inom ramen för nu gällande
bestämmelser.

Vidare anförde:

g 3 Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka inSvar
pa fråga ang. art.stformedlings- rikesministern för svaret, som är ganska
verksamheten omfångsrikt; han har ju också haft fjor ton

dagar att fundera på det. Jag vill

Ordet lämnades på begäran till

Torsdagen den 8 februari 1968

Nr 6

Svar på fråga ang. artistförmedlingsverksamheten

emellertid något kommentera statsrådets
svar.

Vad som hänt är följande. För det
första har Konsertbolagets artistförmedlingstillstånd
upphört att gälla med utgången
av 1967. För det andra har arbetsmarknadsstyrelsen
meddelat Svenska
musikerförbundet att dess tillstånd
att bedriva förmedling indrages, om förbundet
icke upphör att ta ut expeditionsavgift
för kontraktutskrivning. Det
är en mycket omfattande förmedling
som Svenska musikerförbundet utövar;
enligt den uppgift förbundet har givit
rör det sig om en förmedlingssumma av
35 miljoner kronor.

Vad som nu snart återstår är alltså
endast den offentliga arbetsförmedlingen.
Konsertbyråuiredningen ansåg år
1965 att den offentliga förmedlingen
långt ifrån hade tillräckliga resurser för
att tillåta ett övertagande av privatagenternas
förmedlingsverksamhet. Vid förmedling
av seriösa tonkonstnärer ställes
enligt konsertbyråutredningen, förmedlingsorganet
inför problem av stor
räckvidd. De insatser, som dessa artister
skall fullgöra, »måste nämligen
vägas med utgångspunkt i deras konstnärliga
skicklighet och lämplighet för
de aktuella uppgifterna. En sådan insikt
överstiger väsentligt de krav» —
summerar utredningen — »som rimligtvis
kan ställas på förmedlingstjänstemännen.
»

Jag skulle vilja fråga inrikesministern:
Är den offentliga arbetsförmedlingen
bättre rustad på detta område
nu år 1968, eller har det »vakuum i förmedlingssituationen»,
som konsertbyråutredningen
varnade för, uppkommit
eller finns det risk för att det uppkommer? Jag

skall inte plåga statsrådet med
att efterlysa på vilket sätt han tänker
sig att lösa problemet »inom den närmaste
tiden», som han säger i svaret,
men jag vill åter fråga: Är en tillfredsställande
artistförmedlingsverksamhet
för handen under den tid •— hur lång
2* — Andra kammarens protokoll 1968.

vet vi inte —- som förflyter fram till
dess att nya, definitiva bestämmelser
kan fastställas?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vid de överläggningar
som vi haft i detta ärende med framför
allt arbetsmarknadsstyrelsen men självfallet
också med utbildningsdepartementet
har två alternativ framstått som
möjliga. Det ena är att den offentliga
arbetsförmedlingen och dess speciella
avdelning för denna förmedlingsverksamhet
rustas upp — förstärkningen
måste i så fall bli ganska stor. Det
andra är att organisationsförmedlingarna
i ökad omfattning och under arbetsmarknadsstyrelsens
kontroll tar
hand om verksamheten. Det senare alternativet
kräver förhandlingar direkt
med organisationerna, och sådana förhandlingar
kommer vi att påbörja i eftermiddag.

Härefter meddelade herr förste vice
talmannen, att herr Jansson begärt ordet;
och beslöt kammaren att beträffande
denna fråga upphäva den i $ 20
mom. 4 kammarens ordningsstadga föreskrivna
inskränkningen i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr JANSSON (vpk), som yttrade:

Herr talman! Jag vill inte polemisera
mot det svar som inrikesministern har
givit. Det rymmer olika lösningar, men
jag tycker att det framför allt pekar i
den riktning i vilken frågan bör lösas.
Jag vill endast påpeka att en del av de
fackliga organisationer som denna sak
berör vill ha till stånd en ändring på
detta område och inte längre godkänner
den nuvarande formen av förmedlingsverksamhet.

Jag vill erinra om att i sitt remissvar
över konsertbyråutredningens betänkande
II, »Förmedling av tonkonstnärer»,
avlämnat den 12 oktober 1965, föreXr
6

Nr 6

Torsdagen den 8 februari 1968

Svar på fråga ang. möjligheterna att ta hand om personer som har eller haft för
avsikt att beröva sig livet

slog Svenska tonkonstnärsförbundet
»att ingen kommersiell förmedling
tillåtes verka inom området,

att en statlig konsertförmedlingsbyrå
görs till föremål för snabbutredning,
att denna byrå snarast möjligt träder
i verksamhet».

Jag skulle kunna anföra flera skäl för
att den internationella konventionen om
kostnadsfri arbetsförmedling för alla
arbetstagare även bör gälla de arbetstagare
som vi nu diskuterar. Jag är däremot
icke förvånad över att en högerman
ställer en enkel fråga av den art
som herr Nordstrandh här gjort.

Vidare anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Med herr Jansson har
jag ingen lust att diskutera i detta sammanhang.

De två alternativ för den framtida utformningen
av förmedlingsverksamheten
som inrikesministern skisserade är
i och för sig övervägbara. I anledning
av konsertbyråutredningens betänkande
vill jag dock framhålla att man i länder
där enbart statligt bedriven tonkonstnärsförmedling
prövats inte har lyckats
ernå eu smidigt arbetande förmedlingsorganisation.
Jag förutsätter och hoppas
att inrikesministern vid sitt ställningstagande
studerar de erfarenheter som
vunnits på annat håll och drar slutsatser
därav. Denna förmedling är, efter
vad jag förstår, av en alldeles speciell
art och löper inte efter precis samma
linjer som övrig arbetsförmedling.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. möjligheterna att ta
hand om personer som har eller haft
för avsikt att beröva sig livet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm har frågat om jag ämnar
vidta några åtgärder för att i förebyggande
syfte ta hand om personer som
har eller haft för avsikt att beröva sig
livet.

Möjligheterna att snabbt kunna ta
hand om personer i akut psykiskt kristillstånd
är beroende av flera faktorer,
såsom den psykiatriska vårdorganisationen,
socialpsykiatrisk verksamhet med
familjerådgivning och ökad upplysning
om vilka hjälpmöjligheter som finns.

Utbyggnaden av den psykiatriska vården
är prioriterad i socialstyrelsens
planering enligt riktlinjer som antagits
av socialdepartementets sjukvårdsdelegation.
För närvarande bedrivs psykiatrisk
vård för vuxna vid ett 60-tal
sjukhus eller kliniker och för barn och
ungdom vid cirka 30 kliniker. Särskilda
psykiatriska intagningsavdelningar
med resurser för medicinsk behandling
av t. ex. förgiftningstillstånd har inrättats
vid regionsjukhuset i Linköping
och på karolinska sjukhuset. Sådana avdelningar
planeras också vid en rad
lasarett, bl. a. i Varberg, Nyköping, Gällivare,
Danderyd, Huddinge och Skövde.
Till dessa intagningsavdelningar
avser man att knyta kuratorer som direkt
kan ta sig an patienternas sociala
problem.

Statsunderstödd försöksverksamhet
med familjerådgivning bedrivs vid ett
20-tal byråer i landet.

Ett ökat intresse för förebyggande
psykiatrisk verksamhet märks inom arbetslivet.
Sådan verksamhet bedrivs
t. ex. av statens personalvårdsnämnd,
inom industrihälsovården och i samband
med inskrivning av värnpliktiga.

Socialstyrelsen planerar under våren
1968 en särskild utbildningsverksamhet
angående mentalhygienisk upplysning.

Jag vill slutligen erinra om att vid

Torsdagen den 8 februari 1968

Nr 6

Svar på fråga ang. möjligheterna att ta hand om personer som har eller haft för
avsikt att beröva sig livet

Södersjukhuset sedan flera år bedrivits
en försöksverksamhet för förebyggande
av självmord. Resultatet av den hittillsvarande
försöksverksamheten bearbetas
för närvarande.

Vidare anförde:

Herr FRIIJOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min fråga. Vid riksdagens
frågestunder framställs förvisso
frågor av de mest skiftande slag och
med olika angelägenhetsgrad. Jag har
den uppfattningen, herr talman, att den
fråga som jag ställt rörande hjälp åt
människor som inte längre orkar leva
rör en samhällsuppgift av angelägnaste
slag. Det gäller ensamma, trötta och
sjuka människor som behöver hjälp.

TV:s Focusprogram om självmord,
som sändes för drygt en vecka sedan,
och de efterföljande presskommentarerna
har givit oss skrämmande klara
besked. Drygt 1 500 människor dör för
egen hand varje år i vårt land. Vi har
alltså här en farsot som utsläcker 20
procent flera liv än trafiken gör. Trafikdöden
är vi medvetna om. Den får
rubriker, och vi satsar med all rätt massor
av pengar för att försöka nedbringa
trafikolyckornas antal. Döden för egen
hand talar vi däremot inte om. Den
skriver man inte om, utan tiger självfallet
om den. Därför vet vi mycket litet
om den.

Naturligtvis är självmorden ett problem
för en mycket större grupp människor
än den som redovisas i kalla
siffror. Trots standardhöjning och ökad
trygghet på många områden är det uppseendeväckande
många i vårt land som
tar sitt eget liv. Många människor har
personliga konfliktproblem långt bortom
löner, skatter och standard, och en
förtvivlad människa anser ibland den
enda utvägen vara att för egen hand
lämna denna tillvaro.

Samhällets riktpunkt bör väl därför

inte bara gälla människornas sociala
och ekonomiska villkor utan även deras
psykiska hälsa. Samhället kan inte
komma ifrån sitt ansvar för dessa konfliktdrabbade
människor. Vad gör man
då från ansvarigt samhällspolitiskt håll
för att söka åstadkomma en ändring?

Socialministern hänvisar i sitt svar
till pågående försöksverksamhet. Det
tragiska är dock att under den tid försöksverksamheten
pågår mer än 1 500
människor tar livet av sig här i Sverige.
Vi använder massmedia för att informera
folk om de många former av bidrag
som utgår. En möjlighet borde vara att
ge hjälp till dessa människor via dessa
informationskanaler.

Vi kan väl ändå vara överens om, herr
statsråd, att präster, pastorer, läkare
och andra som kan hjälpa ensamma och
livströtta människor i deras förtvivlade
situation måste engageras. Det måste till
en samhällsinsats för att komma till
rätta med denna vår som någon har
sagt, allvarligaste och farligaste sociala
sjukdom.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
längre debatt med herr Fridolfsson
i Stockholm i denna fråga utan skall
bara göra några korta kommentarer
med anledning av ett par av hans yttranden.

Herr Fridolfsson sade att det måste
till samhälleliga insatser. Då vill jag be
honom läsa mitt svar en gång till. Samhället
har ju inte stått och står inte i
dag passivt; denna fråga är tvärtom
föremål för stor uppmärksamhet. Det
är ju en fråga med djupa dimensioner
som rör människorna inte bara i vårt
land utan även i andra länder. Praktiskt
taget i hela världen pågår en omfattande
forskningsverksamhet på området.
Litteraturen är riklig, och ämnet
är föremål för internationella kongresser
och utbyte av rön och erfarenheter.

Nr 6

Torsdagen den 8 februari 1968

Svar på fråga ang. kvicksilverhalten i fisk

Målsättningen är att finna de grundläggande
orsakerna till självmorden och
de bästa förebyggande åtgärderna. Några
allmängiltiga slutsatser som kan få
praktisk tillämpning har man väl inte
fått fram hittills vare sig i Sverige eller
utomlands. Snarare har det visat sig
att de individuella momenten spelar
en mycket stor roll i de enskilda fallen.

Jag är medveten om att vi på detta
som på så många andra områden inom
den psykiatriska sjukvården behöver
vidta ytterligare åtgärder. Så sker också.
I mitt kortfattade svar har jag redovisat
både de resurser vi har för närvarande
och de som vi håller på att
skaffa oss genom en fortsatt utbyggnad.

Jag skall här inte ta upp de internationella
aspekterna men vill ändå nämna
att det inte förhåller sig så att Sverige
toppar den internationella självmordsstatistiken.
Det finns länder som
redovisar högre statistiska siffror. I ett
svar för några år sedan i första kammaren
framhöll jag att självmordsfrekvensen
visserligen har undergått en viss
stegring i vårt land, men att det, om
man studerar siffrorna för låt mig säga
50 år tillbaka, ändå är en relativt måttlig
stegring som har ägt rum.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! .lag har självfallet
aldrig hävdat att det är samhällets
skuld att människor tar livet av sig.

Att använda internationella statistiska
uppgifter för att bevisa att vårt land
inte ligger sämre till än andra länder
finner jag mindre lämpligt. Det kan
man göra beträffande ekonomiska, sociala
och liknande frågor; inte när det
gäller människor som lämnar denna
tillvaro för egen hand. Jag tycker inte
att man bör använda den debattekniken
i denna fråga.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har icke använt

någon internationell statistik här i dag.
Jag har endast pekat på att problemet
finns i många andra länder och framhållit
att man forskar och på olika sätt
strävar efter att finna adekvata metoder
på området i praktiskt taget hela
världen. Det är detta jag har velat slå
fast.

Den mänskliga aspekten bakom varje
fall skall jag, herr Fridolfsson i Stockholm,
inte ta upp till diskussion. Jag är
medveten om att den kurativa verksamheten,
kontaktverksamheten och allt
som kan ske på det mänskliga planet
är något utomordentligt angeläget och
viktigt. Jag har också velat framhålla
att problemet inte kan lösas enbart genom
allmänna och generella åtgärder,
utan att insatser måste göras på en rad
olika områden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. kvicksilverhalten
i fisk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Jansson har frågat
om jag är beredd att inför kammaren
redogöra för departementets bedömning
när det gäller kvicksilverhalten i
fisk.

Enligt livsmedelsstadgan får vara
inte saluliållas som livsmedel, om den
genom förorening kan antagas vara
otjänlig till människoföda. Tillämpningen
av stadgan åvilar hälsovårdsnämnderna.
Råd och anvisningar meddelas
nämnderna av social- och veterinärstyrelserna,
som i första hand utgår
från normer som utarbetats av statens
institut för folkhälsan. Institutet
har — till dess att förhållandena ytterligare
klarlagts — ansett att fisk med
högre kvicksilverhalt än ett mg per

Torsdagen den 8 februari 1968

Nr 6

kg bör betraktas som otjänlig till människoföda.
Detta värde bär legat till
grund för den av social- och veterinärstyrelserna
utfärdade rekommendationen
om förbud att saluhålla fisk från
vissa vattenområden. Storförbrukare
har även uppmanats att minska fiskkonsumtionen
i de fall då fisken härrör
från vatten där kvicksilver släpps
ut.

Det tillämpade gränsvärdet är alltså
provisoriskt. Om de fortsatta undersökningarna
ger anledning därtill kan
man följaktligen räkna med att värdet
kommer att ändras. Bedömningen av
värdet bör enligt min mening även i
fortsättningen göras av fackmyndigheterna.

Jag vill nämna att Sverige är det
första land som tillämpar ett gränsvärde
för kvicksilverhalt i fisk.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret med vars innehåll
jag dock inte är tillfredsställd. Jag tycker
att svaret ger en alltför ofullständig
bild av situationen.

Att jag framställde eu enkel fråga i
stället för en interpellation berodde på
att jag fann det så angeläget att frågan
blev diskuterad medan den var aktuell.
.lag vill nu ställa ytterligare ett par frågor.
Var den toxikologiska utredning
som gjordes förra året felräknad när
det gäller kvicksilvervärden som anses
skadliga? Har från departementets
sida vidtagits åtgärder för att fördröja
rekommendationer som statens institut
för folkhälsan eller annan vetenskaplig
expertis gjort? Jag ställer dessa frågor
därför att jag tror att det »rensar
luften» om jordbruksministern — eller
låt mig i detta sammanhang säga miljöministern
— ger besked huruvida det
i departementet görs överväganden innan
dessa nya undersökningar förs ut.
Jag har lyssnat till en rad debatter i frå -

Svar på fråga ang. kvicksilverhalten i fisk

gan, och jag tycker det är nyttigt att
det klarläggs, om det finns en benägenhet
att fördröja upptäckter.

Jag vill också fråga: Varför har vi i
Sverige så länge utgått från japanska
data? Varför gör vi inte själva en
grundlig utredning, byggd enbart på
svenska data? Vi måste vid det här
laget ha vetenskapsmän som klarar den
saken.

Det pågår nu utredning. År den tillräcklig
och försiggår den med utnyttjande
av de bästa forskare och vetenskapsmän
vi har, oberoende av om de
befinner sig utanför eller innanför de
institutionella organ som bär ansvaret
på detta område?

Jag är av den meningen att den gräns
för kvicksilverhalten som statens institut
för folkhälsan har dragit är för hög.
Egentligen erkänner man det själv;
man anser det inte vara fråga om så
att säga ett hygieniskt gränsvärde utan
mera — som någon uttryckte det -— om
ett otjänlighetsvärde, som har tillkommit
i en mycket akut situation.

Stämmer inte det? Vore det inte skäl
att överväga docent Palmstiernas rekommendation
att stänga av ett större
antal sjöar och sedan frilista dem allteftersom
man finner att kvicksilvervärdena
är sådana att fisken kan förtäras
utan risk för folkhälsan? Denna
miljöförstöring sker ju explosionsartat,
och därför måste åtgärderna sättas in
i nästan samma takt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall gärna svara
på de ytterligare frågor som herr Jansson
har ställt.

Några försök att fördölja någonting
eller fördröja avgörandena har absolut
inte gjorts i departementen, vare sig i
jordbruksdepartementet, i socialdepartementet
eller i något annat departement
som kan vara berört. Om herr
Jansson inte tror mig på mitt ord i detta
avseende, har han naturligtvis möjlig -

Nr 6

Torsdagen den 8 februari 1968

Svar på fråga ang. kvicksilverhalten i fisk

het att via konstitutionsutskottet undersöka
om det jag säger är riktigt.

När vi tar upp en ny fråga som denna,
att undersöka om fisken med hänsyn
till kvicksilverförekomst i våra
sjöar är lämplig som födoämne, är det
klart att vi möter svårigheter. Det är
något helt nytt; ingen liar försökt sig
på det hittills. När man står inför en sådan
pionjäruppgift är det väl förståeligt
om det kan inträffa någon malör i sammanhanget.
Vad har man alt utgå från?
Herr Jansson undrar varför man skall
hålla sig enbart till japanska undersökningar.
Det gör man därför att dessa avser
de enda fall där det hittills liar kunnat
konstateras att kvicksilverförgiftning
bär förorsakat mycket svåra skador
med dödlig utgång.

Jag har tidigare i denna kammare liaft
tillfälle att redogöra för vad Minaniatakatastrofen
innebar. Av 60—70 människor
som insjuknade till följd av kvicksilverförgiftning
dog ungefär halva antalet.
Det var verkligen en katastrof, och
den föranledde att man i Japan började
göra undersökningar beträffande utsläppet
från eu viss industri, varvid man
konstaterade vissa höga kvicksilvervärden.
Resultatet publicerades i japanska
arbeten och kom självfallet så småningom
också under ögonen på svenska
forskare. Efteråt har det i eu annan japansk
undersökning som avsåg ett annat
fall påtalats att undersökningarna
för Minamata-vatten iir gjorda inte, som
man förut har Irott, på fisk i färskt tillstånd
utan på torkad vara. Man har således
liär i Sverige utgått från ett felaktigt
förhållande.

Ingen vill förneka den saken. Såvitt
jag vet har de svenska forskare som
varit inblandade i debatten erkänt detta.
Det var en försummelse att jag inte
såg det, yttrade en professor häromdagen.
Myndigheterna har naturligtvis
kunnat säga att de har baserat sina åtgärder
på felaktig information.

Vi får emellertid observera att myndigheterna
endast har haft Minamata -

materialet att tillgå och har handlat enligt
dess indikationer. Visst kunde man
efteråt ha sagt att »nu skall vi omedelbart
justera gränsvärdena». Då skulle
man komma ned till 0,2 mg i stället för
1 mg per kg. De som hävdar att det
lägre gränsvärdet borde tillämpas utgår
från att människor konsumerar fisk
tre gånger i veckan. Med de utgångspunkter
som statens institut för folkhälsan
haft, när institutet rekommenderat
konsumtion av fisk endast en gång
i veckan, blir slutresultatet ungefär
detsamma.

Om man har grundad anledning att
tro att människor efter allt som sagts
om kvicksilverhalten är försiktiga i sin
konsumtion av insjöfisk och nöjer sig
med att äta ett mål fisk i veckan är
de nuvarande reglerna således tillräckliga.
Är man tveksam på den punkten
och tror att informationen inte har nått
ut till alla, kanske man skall överväga
att avstänga även vatten där det konstaterats
lägre halter än 1 mg per kg.
Då skulle, som vi vet, flertalet av de
svenska sjöarna bli svartlistade.

Ja, herr Jansson, detta är saker och
ting som får mycket vittgående konsekvenser
för många människor i detta
land. Finns det då inte anledning att
säga att vi, innan vi gör en korrigering,
verkligen bör förvissa oss om att den
korrigeringen är motiverad?

Av eu notis i en tidning i dag framgår
att vid ett styrelsesammanträde inom
statens institut för folkhälsan i går beslöt
man tillkalla en särskild expertgrupp
som skall penetrera dessa frågor
och lägga fram förslag om förändringar
anses nödvändiga.

Till herr Janssons information kan
jag även säga att vi direkt från departementet
har vänt oss till svenska ambassaden
i Tokyo och begärt att få närmare
informationer om de japanska
förhållandena och om vilka åtgärder
som där vidtagits. Såvitt vi har kunnat
finna — åtminstone av vad som hittills
framkommit — har man inte ens i Ja*

Nr 6

Torsdagen den

pan, där man haft denna svåra olycka,
ännu reglerat konsumtionen av fisk.
Det är emellertid möjligt att vi är okunniga
på den punkten, och därför har vi
ansett det nödvändigt med informationer
om en rad förhållanden. Vi hoppas
att de ytterligare rapporter som vi kan
få från Japan skall kunna bilda underlag
för en bedömning av dessa frågor i
framtiden.

Herr Jansson undrar varför vi skall
nöja oss med sådana informationer utifrån
och varför vi inte i stället kan
forska själva. Jag tror inte att det finns
något land, herr Jansson, som har så
många människor sysselsatta med att
forska beträffande detta problem som
vi har i Sverige. Vi har anvisat mycket
pengar till denna forskning, och för
närvarande pågår undersökningar av
befolkningsgrupper som har särskilt hög
konsumtion av kvicksilverhaltig fisk;
man undersöker variationerna i fiskkonsumtionen
inom olika befolkningsgrupper
och det pågår en rad djurexperiment.
Nya värderingar av fisk från
olika vatten görs också ständigt, och
hälsovårdsnämnderna har erinrats om
möjligheterna att kostnadsfritt få analyser
utförda om de skickar in prov
på fisk från olika vatten.

Det tar tid att kartlägga alla våra
fiskevatten och analysmetoden är inte
enkel — den kräver att vi engagerar
ganska mycket folk för denna uppgift.
Jag tror likväl att detta arbete är nödvändigt.

i verkligheten håller vi alltså på med
att själva försöka skaffa oss ett faktaunderlag
i dessa frågor som är bättre
än det som står till buds utifrån.

Med detta tror jag att jag har svarat
på de ytterligare frågor som herr Jansson
hade anledning att ställa.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag noterar självfallet
med tillfredsställelse alla de åtgärder
som jordbruksministern redovisar. Man
tar emellertid ofta upp en diskussion

8 februari 1968

Svar på fråga ang. kvicksilverhalten i fisk

närmast för att dryfta de åtgärder som
man tycker återstår att vidtaga.

Påståendet att inget land har så
många forskare sysselsatta med detta
som vi har är naturligtvis mycket svårt
att bedöma. Jag vill inte alls beskylla
statsrådet för någon självbelåtenhet
med anledning av att han använder en
sådan formulering. Hans påstående kan
vara riktigt, men det är mycket svårt
att belägga det.

Jag vill å andra sidan peka på det
förhållandet att de forskare, som alldeles
nyligen slog larm och påpekade att
statens institut för folkhälsan faktiskt
inte hade agerat fullt i nivå med sin
uppgift på detta område, inte var direkt
ålagda att arbeta med dessa frågor utan
hade tagit upp spörsmålet av eget intresse
och känsla av ansvar.

Vad det gäller på detta område är
att snabbt få reda på vad som skall göras
för att stoppa kvicksilverutsläppen.
Kunde inte därvidlag något mera rigorösa
åtgärder rekommenderas av departementet
mot de industrier som alltjämt
tar sig friheten att i profitsyfte
förstöra våra vatten och därmed kanske
fördärva människor? Vi vet ju inget
om de långtidseffekter som födoämnenas
kvicksilverhalt har på våra hjärnceller,
på cancerfrekvens och annat,
men vi vet ändå att kvicksilvret är
mycket farligt.

Herr talman! Låt mig, även om jag inte
vet om tiden medger det, erinra om
docent Tejnings provserie över kvicksilverhalten
hos gravida kvinnor och
nyfödda barn. Jag tycker att det material
han lägger fram är ganska skrämmande.
Av det framgår att de nyfödda
barnen i genomsnitt har 27 procent
högre kvicksilverhalt i blodet än sina
mödrar. Hur mycket högre kvicksilverhalt
kan då barn till mödrar med stor
fiskkonsumtion uppvisa? Man har ju
hittills inte undersökt så många av vårt
lands invånare i detta avseende. Jag
menar att utredningarna måste bedrivas
snabbt, om vi inte skall riskera att

Nr 6

Torsdagen den 8 februari 1968

Svar på fråga ang. kvicksilverhalten i fisk

den fisk som vi vill köpa måste receptbeläggas.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Bara ytterligare några
få ord. Det är möjligt att det kan finnas
andra länder där man forskar mer på
detta område än vi gör. Måhända var jag
något för tvärsäker på denna punkt.
Men om jag håller mig till de publicerade
arbeten i form av inventeringar på
området, vilka finns att tillgå, vågar
jag nog upprepa mitt påstående, särskilt
med beaktande av de begränsade
resurser vi har i vårt land i jämförelse
med de som stormakterna har.

.lag vill emellertid också, herr Jansson,
för att inget missförstånd skall
uppstå framhålla att jag absolut inte
vänder mig mot den grupp av unga
forskare, som på olika sätt har engagerat
sig i dessa frågor. Tvärtom tycker
jag att det är mycket välkommet att en
hel rad unga vetenskapsmän verkligen
har ägnat sig åt miljöfrågorna och skapat
debatt kring dessa spörsmål, .lag
tycker dock att man dä också skall ge
myndigheten i fråga, i detta fali statens
institut för folkhälsan, ett erkännande
för det positiva i att man bjudit
in dessa forskare till en öppen diskussion
kring frågorna för att man skall
kunna komma fram till ett ännu bättre
underlag för sitt handlande.

Härefter meddelade herr förste vice
talmannen att herr Ståhl begärt ordet;
och beslöt kammaren att beträffande
denna fråga upphäva den i § 20 mom.

4 kammarens ordningsstadga föreskrivna
inskränkningen i yttranderätten.

1 enlighet härmed lämnades ordet till

Herr STÅHL (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag vill bara göra ett
par reflexioner. Den första är att man
självfallet med stor tillfredsställelse hälsar
att styrelsen för folkhälsoinstitutet
nu har skaffat sig eu vetenskaplig

panel, som man kan få ordentliga besked
av. Och, herr statsråd, jag vill tilllägga
att det verkligen är på tiden att
så sker. De svävande uppgifter, de
misstolkningar av japansk statistik som
förekommit och alla motsägande påståenden
mellan experter här hemma
och på andra håll om vad som är skadligt
eller inte i detta fall har medfört
oerhörda konsekvenser. I det län som
jag har äran att här representera har
en stor yrkesgrupp, vänernfiskarna, på
grund därav praktiskt taget över eu
natt blivit urståndsatta att skaffa sig
sin utkomst. Dessa yrkesfiskare anser
naturligtvis, och jag instämmer med
dem, att om det är ett faktum att insjöfisken
är otjänlig som människoföda,
så skall något sådant fiske inte förekomma.
Men den yrkesgruppen och de
oräkneliga fiskätarna här i landet har
berättigade anspråk på att inte behöva
bli offer för gissningar, antaganden och
felläsningar. De vill ha objektiva fakta,
så att de vet vad de skall hålla sig
till.

Utöver det som statsrådet här anfört
vill jag tillägga att nu får vi äntligen
en expertpanel, vilken jag gärna skulle
se utökad med experter utifrån som inte
har varit inblandade i den tidigare
i långa stycken förvirrade diskussionen.
Vi fick ett exempel på den förvirringen
i TV för inte så länge sedan.
Trots att programmet i många avseenden
var mycket trevligt gjorde det ändå
ett synnerligen svävande intryck.

När vi nu får eu expertis som vi kan
känna förtroende för skall departementet
inte göra några egna bedömningar
utan man skall bygga på de fakta som
presenteras. Jag förutsätter också att
det inte läggs fram några påståenden
förrän man är säker på att man kan stå
för dem. Man bör kunna tala om vad
som verkligen är tjänligt eller otjänligt
som människoföda. Som herr statsrådet
vet är fisk i allmänhet utmärkt som
människoföda och har varit det i oräkneliga
generationer här i landet. Och

Torsdagen den 8 februari 1968

Nr 6

Svar på fråga ang. fasta studiegångar vid de filosofiska fakulteterna

fisken behöver kanske inte utdömas som
människoföda på de grunder som man
nu har kommit fram till på en höft. Här
är det verkligen högst nödvändigt att
komma fram till fakta.

Vidare anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tyckte att herr
Ståhl motsade sig själv. Han hälsade
med tillfredsställelse att den expertgrupp
som skall bedöma dessa frågor
och utfärda rekommendationer blir
större, och sedan sade han att man inte
i kanslihuset skall göra några egna bedömningar
i detta sammanhang. Så
långt var det rätt, och så långt håller
jag med herr Ståhl. Men mot slutet av
inlägget verkade det som om herr Ståhl
i alla fall räknade med att vi skulle
göra en del självständiga bedömningar.

Jag tror nu inte att det går för vare
sig mig eller annan ledamot av regeringen
att göra någon annan bedömning än
den som expertisen kommer fram till.
Dess bedömning måste vi i sådana fall
som detta alltid ha som utgångspunkt
för vårt handlande.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag vill knyta an till
det som jordbruksministern slutade
med, att vi naturligtvis måste lita till
expertisen. Men det som är det mest
beklagliga i denna fråga är ju att det
har kommit så många olika besked från
expertisen. Man har inte kunnat få någon
bestämd uppfattning om vad som
är farligt och vad som inte är farligt.
Detta att sprida uppgifter som inte är
klart dokumenterade tycker jag är att
betrakta som något ansvarslöst.

Herr Ståhl har nyss redovisat vilka
svårigheter som uppstått för yrkesfiskarna.
Det gäller inte bara yrkesfiskarna
i Vänern, som herr Ståhl närmast
talade om, utan också yrkesfiskarna
i t. ex. Mälaren och Hjälmaren — ja,
i hela vårt land.

Det har ju blivit en minskad konsumtion
av fisk — och det gäller även den
fisk som garanterat absolut inte kan
innehålla något kvicksilver. Följden har
blivit betydande inkomstminskningar
för en mycket stor del av hela fiskarkåren.
Detta är det verkligt stora problemet
för fiskarna i sammanhanget.

För det första gäller det nu att ge
fiskarna en rimlig ersättning för det
inkomstbortfall som de drabbats av inte
bara i de vatten som blivit svartlistade
utan också i andra områden, där verkningarna
av allmänhetens minskade
fiskkonsumtion blivit kännbara. För det
andra — och det är en mera långsiktig
fråga — gäller det att få stopp på det
kvicksilverutsläpp som sker från olika
industrier. Går det att åstadkomma ett
sådant stopp kan förhållandena naturligtvis
ändras till det bättre på relativt
kort tid, eftersom det är en ganska hastig
omsättning på de flesta fiskarter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. fasta studiegångar vid
de filosofiska fakulteterna

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Nordstrandh har
frågat chefen för utbildningsdepartementet,
om han anser det vara möjligt
alt påbörja reformen med fasta studiegångar
vid de filosofiska fakulteterna
redan från och med höstterminen 1968.
Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

Inom universitetskanslersämbetet arbetar
för närvarande en särskild arbetsgrupp
med upppgift att utreda frågan
om en fastare organisation av utbildningen
fram till primärexamen vid de
filosofiska fakulteterna. Innan gruppens
arbete är avslutat — vilket beräknas
ske inom kort — är jag inte beredd att

Nr 6

Torsdagen den 8 februari 1968

Svar på fråga ang. fasta studiegångar vid de filosofiska fakulteterna

närmare uttala mig i den av herr Nordstrandh
väckta frågan.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret.

Jag måste uppriktigt säga, att jag hade
väntat att statsrådet skulle ha deklarerat
att tiden nu är så långt liden, att
det inte går att besluta om att tillämpa
fasta studiegångar — som vi ännu inte
sett till — från och med höstterminen
1968. Ett sådant besked väntar universitetsmyndigheterna,
arbetsmarknadsorganisationerna
och studentkårerna
på.

Det är att beklaga att statsrådet Moberg
redan blivit så miljöpåverkad att
han inte velat lyssna på förnuftsskäl
och väl underbyggda råd. Läget är helt
enkelt det, herr Moberg, att universitetskanslersämbetets
betänkande för närvarande
föreligger i korrektur och —•
enligt vad jag inhämtat — beräknas bli
offentligt i början av mars. Universitetskanslersämbetet
avser att remittera betänkandet
till universiteten för yttrande.
Det tar sin tid. Sedan skall remisshandlingarna
ordnas och så skall förslaget
överlämnas till utbildningsdepartementet,
vilket — har jag fått uppgift
om — beräknas kunna ske först i maj
månad.

Menar statsrådet, om nu detta är riktigt,
att det då finns tid för att fatta
beslut — ärendet skall ju föreläggas
riksdagen — att informera studenterna
om saken samt bereda lärarna tillfälle
att lägga om undervisningen och planera
för höstterminen? Jag tror för min
del inte att det finns tid härför, och
jag'' tycker att herr Moberg trots allt
borde ha kunnat dra den rätta slutsatsen
i dag. Under alla förhållanden
måste den rätta slutsatsen dras i början
av mars.

Jag skulle sätta värde på om statsrådet
Moberg'' ville tala om, vad som gör

att han fortfarande hoppas kunna klara
saken i vanlig ordning. Hoppet är ju det
sista som överger även ett statsråd.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Det är mycket enkelt.
Vi har här i landet sedan länge som
praxis att när vi har gett en myndighet
i uppdrag att utreda en sak prövar vi
inte dess förslag innan det ligger på
bordet. Det är den enkla anledningen
till att mitt svar fick en sådan utformning.

Det är självklart att vi noga följer
denna fråga i departementet. Vi har fått
motta åtskilliga uppvaktningar och skrivelser
i detta ärende, men vi måste se
vad förslaget från denna arbetsgrupp
innebär innan vi kan ta ställning. Så
fort detta förslag är lagt på bordet i
universitetskanslersämbetet kommer regeringen
omedelbart att pröva frågan,
om det då finns rimlig anledning att
räkna med att reformen skall kunna
sättas i verket redan nästa höst.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det är självklart, herr
Moberg, att någon regeringens prövning
av ett förslag inte kan äga rum förrän
förslaget finns på bordet, men det är
inte detta det rör sig om utan om huruvida
tidsschemat kan bli ett annat än
det jag har presenterat, ett annat tidsschema
som skulle göra det möjligt att
fatta ett beslut i så god tid, att de nödvändiga
informationerna osv. verkligen
kan komma till stånd innan studierna
skall begynna.

Det har sagts — även om det är en
liten överdrift — att om fem månader
kommer, om det är möjligt, den största
reform inom universiteten som någonsin
gjorts. Eu sådan får inte genomföras
i något hastighetens och panikens tecken.
Handlägg denna sak försiktigt, herr
Moberg, så att det inte uppstår en oerhörd
villervalla! Det är mycket lätt att
gå ryktbar till universitetshistorien och
det finns många sätt att nå odödlig -

Torsdagen den 8 februari 1968

Nr 6

Svar på fråga ang. samarbetet mellan olika former av räddningstjänst

heten, men det som herr Moberg är på beräknas pågå hela år 1968. När förslag
väg emot, ehuru han inte vill ge ett grundade på utredningens arbete kan
klart svar beträffande vad som kommer läggas fram är det alltså för tidigt att
att ske, är avgjort det sämsta. säga något om nu.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! I stora frågor handlar
regeringen inte i panik. En del av förslaget
är tidsplanen. Den kommer att
prövas så fort förslaget ligger på bordet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. samarbetet mellan
olika former av räddningstjänst

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Härnösand
har frågat mig, om jag kan meddela
läget för dagen beträffande samarbetet
mellan olika former av räddningstjänst
och om jag kan uppge när
ett på räddningstjänstutredningens
överväganden baserat förslag om samordning
kan väntas bli förelagt riksdagen.

Räddningstjänstutredningen har i
uppdrag bl. a. att utreda hur erforderlig
samordning av nu organiserad räddningsverksamliet
bör ske. Den kartläggning
av förhållandena som måste ligga
till grund för övervägandena i frågan
görs inom utredningen. I stort kan sägas
att samordningen av olika grenar
av räddningstjänsten främst sker hos
länsstyrelserna. De har i stor utsträckning,
i samråd med andra statliga och
med kommunala myndigheter, utarbetat
planer för samordning av de resurser
som finns för olika slag av räddningstjänst.
Som exempel kan nämnas att
några länsstyrelser sommaren 1967 med
framgång ledde åtgärder mot oljeutsläpp
i kustvattnen i södra Sverige.

Räddningstjänstutredningens arbete

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret.

.lag och troligen många med mig anser
att den nuvarande situationen i
fråga om samordningen av räddningstjänsten
är mycket otillfredsställande.
Man måste bl. a. ganska snabbt få till
stånd en centralisering av larmorganet.
Många händelser har under senare år
fört i bevis att det verkligen brådskar
inom denna sektor.

Av svaret framgår att man främst
har inriktat sig på en samordning av
räddningstjänsten vid sjökatastrofer
och de senaste årens oljeutsläpp. Men
vi har i vårt land även ett betydande
behov av en samordning av räddningstjänsten
till lands. Vi har t. ex. ett ganska
långt vägnät och en fjällvärld där
det ofta uppstår katastrofsituationer.
Fjällturismen och den ökade vägtrafiken
kräver ofta snabba åtgärder. Till
sjöss har man att ta hänsyn till inte
bara oljeutsläppen utan även det ökade
antalet fritidsbåtar, som blir snabbare
och farligare med det nya lättare material
som de byggs med.

Det kan anföras många exempel på
bristande samordning som lett till katastrofer
vilka kanske kunnat avvärjas
om man haft en samordnad larmtjänst.
Jag förstår att vi måste avvakta räddningstjänstutredningens
förslag men
ifrågasätter om inte samhället borde ge
länsstyrelserna besked om att eu kraftfull
samordningsverksamhet bör bedrivas.
.lag har en känsla av att det i dag
ofta beror på initiativkraften hos landshövdingarna
om någon samordning
kommer till stånd.

Det är en central fråga för samhället
att vi får en samordning och att den

Nr 6

Torsdagen den 8 februari 1968

Svar på fråga ang. förutsättningarna för en utvidgad malmbrytning i norra Sverige

fungerar så, att en räddningsaktion i
katastrofsituationer kan sättas i gång
utan dröjsmål.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Wiklund i Härnösand
uppehöll sig i sitt anförande särskilt
vid frågan om larmtjänsten. Jag
kan meddela att räddningstjänstutredningen
genom AB Teleunderhåll låter
utreda frågan om en total samordning
av alla larmsystem. För närvarande
finns inom televerket SOS-numret 90 000
över vilket man når brandkår, ambulans,
flygräddning, sjöräddning och
polis. Vägverket undersöker dessutom
möjligheten att sätta upp larmtelefoner
utefter motorvägarna.

Alla de frågor som herr Wiklund i
Härnösand tog. upp ligger sålunda inom
ramen för räddningstjänstutredningens
kompetens och är föremål för dess uppmärksamhet
och intensiva arbete. Jag
vågar dessutom säga att länsstyrelserna
är fullt medvetna om sin roll i dessa
sammanhang.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist, speciellt för det
sista han sade. Vi har sett exempel på
att man ringt till sjöräddningen och
blivit hänvisad till någon annan institution,
och under tiden har situationer
uppstått som förvärrat katastroferna.
Jag är mycket tacksam om samordningen
hos televerket snart kommer till
stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. förutsättningarna för
en utvidgad malmbrytning i norra
Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet Wickman, som yttrade: Herr

talman! Fru Marklund har frågat
mig, om jag vill uttala mig om förutsättningarna
för en utvidgad malmbrytning
i norra Sverige.

Förutsättningarna för en ökning av
malmbrytningen är dels att malmreserver
finns av sådan natur att konkurrenskraftig
produktion kan upprätthållas,
dels att marknadens efterfrågan på
malm utvecklas så att leveranserna kan
ökas utan alltför ogynnsamma prissänkningar.

Genom den omfattande prospektering,
som utförs i norra Sverige av Sveriges
geologiska undersökning, LKAB
och enskilda företag, har på senare år de
kända malmreserverna ökat avsevärt.

Marknadsutvecklingen på järnmalmsområdet
har under en lång följd av år
varit ogynnsam och LKAB har sedan
år 1957 fått vidkännas en drygt 40-procentig
prissänkning. Brytningen har
ändå under det senaste decenniet kunnat
väsentligt ökas. Enligt undersökningar
av internationella organ torde
ett överutbud av järnmalm vara att vänta
på marknaden under åtskilliga år
framöver. Trots detta beräknar LKAB
att successivt, låt vara med temporära
bakslag, kunna öka sina leveranser. Under
år 1969 väntas således LKAB kunna
genomföra sin hittills största årliga ökning
av leveranserna. Viss total ökning
av arbetsstyrkan hos LKAB beräknas
ske i samband med bemanning av nyanläggningar
och ökad produktion.

På sulfidmalmsområdet fluktuerar
priserna starkt men kvantitativt är avsättningsmöjligheterna
goda. Boliden
har under senare år utvidgat sin malmbrytning.
Beträffande vissa staten tillhöriga
sulfidmalmer pågår undersökningar
om förutsättningarna för att påbörja
brytning.

Sammanfattningsvis kan sägas att utsikterna
för nya malmfynd är goda och
alt redan gjorda fynd efter närmare undersökning
kan visa sig brytvärda.

Torsdagen den 8 februari 1968

Nr 6

Svar på interpellation ang. viss begränsning av förbudet mot jakt

Självfallet är det min avsikt att vidta
alla de åtgärder från statens sida som
visar sig påkallade för att åstadkomma
en ökning av en lönsam malmbrytning
i norra Sverige.

Vidare anförde:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Wicikman för svaret på min
fråga. Självfallet är jag till freds med
statsrådets besked om utsikterna för
den närmaste tiden vad gäller malmleveranser
och undersökning av nya
malmfynd. Av kända skäl var min fråga
allmänt formulerad, men jag vill säga
att den främst hade föranletts av landshövding
Ragnar Lassinanttis uppseendeväckande
förslag om att erbjuda exploateringen
av malmfyn digheterna i
Kaunisvaara till ett finskt bolag.

Utredningarna om kaunisvaaramalmen
har pågått orimligt länge. Under
tiden har arbetslösheten trots en kraftig
utflyttning i området varit mycket svår,
och det är den fortfarande. Initiativ till
annan industrialisering har inte varit
till fyllest.

Mot den bakgrunden uppfattade jag
landshövdingens utspel som kritik mot
den näringspolitik som hittills bedrivits
i övre Tornedalen. Om ett finskt bolag
antas ha förutsättningar att sätta i gång
lönande gruvdrift i detta område, måste
förutsättningarna rimligtvis vara ännu
bättre för LKAB, som förfogar över tekniska
resurser överlägsna motsvarande
finska bolags och dessutom tillsammans
med andra svenska gruvägare har en
stor försäljningsorganisation och bedriver
omfattande forskning.

Den främsta motiveringen för att få
till stånd industrier i övre Tornedalen
är naturligtvis att ordna sysselsättning
för de människor som bor där och att
''ekonomiskt utveckla denna landsdel.
Eftersom det i förslaget förutsätts att
ett par hundra arbetslösa skall beredas
anställning av det finska bolaget och
att lönerna skall vara i nivå med övriga

norrbottniska gruvarbetares, kan det
kanske tyckas att det skulle vara likgiltigt
vem som står för gruvdriften.
Men gruvdriften har ju också en allmän
samhällsekonomisk och social betydelse.
De aspekterna ryms inte inom min
enkla fråga, men de motiveras ingående
i vpk-motioner vid innevarande riksdag.
De krav som motionsvägen ställs
om statliga åtgärder för att överföra
mineraltillgångar o. s. v. i samhällets
ägo hänger nära samman med min fråga.

Jag tackar än en gång för svaret och
hoppas att jag kan tolka statsrådets uttalande
i svarets sista mening som positivt
även vad det gäller kaunisvaaramalmen.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Fru Marklund sade att
hennes fråga till mig av kända skäl var
allmänt formulerad. Jag kan tillägga att
svaret på fru Marklunds fråga, av skäl
som fru Marklund säkerligen begriper,
också måste bli allmänt formulerat. Jag
vill inte gå in på en offentlig diskussion
om konkreta ekonomiska projekt. När
sådana är färdiga att underställas riksdagen
kommer detta att ske. Jag vill
därför nu endast upprepa vad jag framhöll
i avslutningen av mitt svar, nämligen
att vi från regeringens sida gör allt
vad som kan göras för att öka förutsättningarna
för en lönsam malmbrytning
i norra Sverige.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. viss begränsning
av förbudet mot jakt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedin har frågat,
om jag vill medverka till att förbudet
mot nattjakt med skjutvapen ändras så

Nr 6

Torsdagen den 8 februari 1968

Svar på interpellation ang. viss begränsning av förbudet mot jakt

att berättigad jaktutövning inte försvåras
eller omöjliggörs.

De ändrade bestämmelserna om nattjakt,
d. v. s. jakt under skymning och
mörker, har föranletts av remissyttranden
över jaktutredningens betänkande.
Som skäl för ett utvidgat förbud mot
nattjakt åberopades de risker för skadskjutning
och vådaskjutning som är
förenade med nattjakt samt behovet av
bättre möjligheter att komma till rätta
med det nattliga tjuvskyttet.

I jaktstadgan har emellertid beaktats
att jakt i vissa fall bör få ske efter solens
nedgång. Med den nya syn på jakten
som kommit till uttryck i stadgan har
det dock tett sig naturligt att förbudet
mot nattjakt får utgöra en huvudregel,
från vilken dispens kan meddelas vid
behov. Tillståndstvång för nattjakt har
sedan länge med gott resultat tillämpats
i flera län med länsstyrelsen som tillståndsmyndighet.
Antalet län med en
sådan ordning utökades för övrigt för
några år sedan efter framställning från
jägarhåll.

Med hänsyn till vad jag nu anfört finner
jag inte skäl att för närvarande
överväga ändring av de bestämmelser
som åsyftas i interpellationen.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min interpellation,
samtidigt som jag beklagar
att svaret inte är så positivt som jag
hade hoppats.

Sällan har väl ett beslut i en kungl.
förordning mötts med sådan indignation
av de berörda som beslutet om generellt
förbud mot nattjakt. Detta framgår
inte minst av reaktionerna i fackpressen.
Sålunda skriver t. ex. tidskriften
Svensk Jakt i ledaren i det nyligen
utkomna februarinumret bl. a.: »Vi skall
därför denna gång inskränka oss till en
granskning av det generella nattjaktförbudet.
Det kan utan överdrift fast -

slås att detta kom som en veritabel kalldusch
för jägarkåren och att det på
goda grunder mottogs med lindrigt talat
blandade känslor.»

Tidningen fortsätter: »Den egentliga
nattjakten, d. v. s. jakt under tiden från
en timme efter solens nedgång till en
timme före dess uppgång, kan väl diskuteras,
men borttagandet av skymningstimmen
måste betecknas som ett
mycket hårt ingrepp; en orimlig bestämmelse,
som i onödan skapat krångel
och svårigheter för en stor grupp lojala
människor i utövningen av deras hobby.

Skymningstimmen är värdefull för
jägarna och dessutom direkt nödvändig:
för bl. a. följande fullt acceptabla jaktformer:
sträckjakt på änder, vakjakt
på rådjur, hjort och grävling, skytte
vid nattkvist på kråkfågel och duva,
skytte på främst ungräv under sensommaren
(vid gryt och i öppna marker).
Dessa slag av jakt är för framtiden
beroende av ovissa dispensmöjligheter
(7 § 1 inom. JS) eller också helt kriminaliserade
av den nya jaktstadgan. Gemensamt
för de uppräknade jaktformerna
är att de samtliga tillhör den s. k.
stilla jakten, vilket innebär ett minimum
av störning i markerna. I samtliga fall,
utom vid sträckskytte på änder, är skotten
synnerligen enkla, i en del fall användes
i växande omfattning kikarsiktesförsedda
kulvapen, och riskerna för
skadskjutning är mindre än vid de flesta
andra jaktformer. Oavsett vilket slag:
av jakt som utövas, med hund eller utan,
har jaktens avslutning tidigare givit sig
av sig själv, då skymningen ca tre
kvart efter solnedgången i regel är så
tiit, att jakten avbrytes.

Ljusförhållandena kring solnedgången
medger regelmässigt att fullt säkra
skott avges. Varje lojal jägare måste
därför i framtiden, dag för dag, minut
för minut, hålla reda på tidpunkten för
solens nedgång på den ort, där han befinner
sig, och helst stå med klockan
i handen under senare delen av eftermiddagen,
eftersom det är en brottslig;

Torsdagen den 8 februari 1968

Nr 6

Svar på interpellation ang. viss begränsning av förbudet mot jakt

handling att i goda ljusförhållanden
skjuta ett vilt en minut efter dessa
klockslag. Ingen bör egentligen förundra
sig över att jägarna är upprörda och
tycker att regleringsnitet drivits för
långt och att man med nattjaktförbudet
i nuvarande utformning kastat ut barnet
med badvattnet.»

Och ledaren slutar på följande sätt:
»Då det gäller den vanliga småviltjakten
efter t. ex. hare och fågel framstår
det emellertid såsom orimligt och onödigt
att på sätt som nu sker sätta ett
definitivt stopp vid solnedgången.»

Frågan har också kommenterats i
tidskriften Jaktmarker och Fiskevatten,
vars omdöme i ledaren är ännu hårdare.
Det heter där bl. a.:

»Vi har fått genomgripande ändringar
i jaktlagen och jaktstadgan. Ett flertal
av dessa är högst betänkliga, och de
har satts i kraft så brådstörtat att det
hela verkar överrumpling. ----Na turvård

och viltvård har fått eu mera
framträdande plats än tidigare, så långt
är det bra. Syftet att humanisera jakten
är likaledes oantastligt. I övrigt bär författningstexten
i en rad väsentliga avsnitt
uppenbara spår av att författaren
saknar de elementäraste kunskaper i
jaktutövning.---Jaktstadgans nu varande

utformning beträffande totalförbudet
mot natt- och skymningsjakt
— bortsett från vad som gäller för älgen
•— går tvärt emot 1) 1949 års jaktutredning
med en enhällig sakkunniggrupp,
2) remissyttranden från kungens
egen jaktvärdsmyndighet, d. v. s. naturvårdsverket,
3) den gamla jaktvårdsmyndigheten
domänstyrelsen samt 4)
Jägareförbundet.»

Så långt alltså dessa tidskrifter. F''ör
min del tycker jag att det är särskilt
anmärkningsvärt att man inför en bestämmelse
som inte har något som helst
stöd hos de direkt jaktsakkunniga organen
eller hos dem som direkt berörs av
frågan, nämligen över en kvarts miljon
jägare här i landet. Svenska jägareförbundet
har t. ex. inte på något sätt

medverkat — inte ens blivit tillfrågat
om denna reform, enligt uttalande i en
av de artiklar jag citerade.

Vilka skäl finns då för ändringen? Ja,
jordbruksministern säger att som skäl
åberopats dels de risker för skadskjutning
och vådaskjutning som är förenade
med nattjakt, dels behovet av bättre
möjligheter att komma till rätta med det
nattliga tjuvskyttet. Jordbruksministern
talar hela tiden om nattjakt och säger
att tillståndstvång för nattjakt redan
med gott resultat tillämpats i ett antal
län — det gäller vissa län i södra Sverige
samt Gotlands län. Men när jordbruksministern
använder ordet nattjakt
är det ju egentligen inte sådan det är
fråga om, utan det är fråga om skymningsjakt.
I de län som jordbruksministern
avser har man tidigare fått jaga
under en timme från solens nedgång,
och det är just förbudet mot att nu jaga
under denna timme som man reagerar
så kraftigt mot, enligt min mening med
all rätt.

Man skulle nästan kunna tro att denna
jaktstadga är skriven för tropikerna,
där ju skymningen kommer nästan
omedelbart efter det att solen gått ned,
och inte för våra trakter med långa,
ljusa kvällar, med lång gryning och lång
skymning. Ju lägre solen står på himlen,
såsom fallet är nu under vintertiden,
desto längre blir också skymningen och
gryningen. Därtill kommer snön, som
ytterligare förbättrar ljusförhållandena.

När det gäller de påstådda riskerna
för olyckliga skott vill jag fråga jordbruksministern:
Vilka bevis finns det
för att det förekommit skadskjutning
och vådaskjutning som berott på att det
hittills funnits laglig mölighet att avlossa
skott mot vilt under skymning?
När, var och i vilken omfattning har något
sådant inträffat? Det är klart att
olyckor kan ha förekommit. Men finns
det något som visar att frekvensen av
sådana olyckor varit större under skymning? Det

andra skäl som åberopas var allt -

Nr 6

Torsdagen den 8 februari 1968

Svar på interpellation ang'', viss begränsning av förbudet mot jakt

så att det skulle bli lättare att komma
till rätta med tjuvskyttet. Men kan detta
verkligen bli lättare om man genom
denna bestämmelse får de laglydiga
jägarna att ge sig hem tidigare än vad
de annars behöver göra? Blir det inte
tvärtom så, att tjuvskyttarna får mycket
större frihet och större möjligheter att
vara ute i markerna utan att bli fast?

Ledarskribenten i Jaktmarker och
Fiskevatten, som jag nyss citerade, har
anfört ett möjligt skäl för att detta förbud
har kommit till stånd. För min del
skulle jag kunna tänka mig att det är
att betrakta som något av ett olycksfall
i arbetet. Sådana kan ju inträffa, och
personligen skulle jag vara fullt beredd
att överse med olycksfallet, om de! blir
någon ändring som leder till vettiga förhållanden
för jägarna. Och jag tror att
alla jägare skulle se saken på det sättet.
Det är därför min förhoppning att
orden »för närvarande» i sista meningen
av jordbruksministerns svar innebär
att han i alla fall inte är främmande
för tanken att så småningom göra en
ändring här.

Om det skulle vara fallet vill jag
framhålla, liksom jag gjort i interpellationer
att bestämmelsen om en timme
före och en timme efter inte anses vara
tillräcklig, i synnerhet inte för sjöfågelsjakten.
Här vid ostkusten och sannolikt
även på andra håll bedrivs ju den
jakten på det viset, att man går ut och
sätter sig med vettar, uppstoppade eller
konstgjorda fåglar, innan det över
huvud taget är skjutljust. Man inväntar
gryningen, och det bästa skyttet har
man just när det blir så pass mycket
gryning att man kan skjuta. Då först
flyger fåglarna och man kan börja jakten.
Ljuset är då fullt tillräckligt —
ute på havet blir det mycket ljusare än
inne på land. Fastän jag varit med så
mycket är det svårt för mig att i efterhand
exakt säga när den här tidpunkten
inträffar i förhållande till solens
uppgång, men jag är alldeles säker på
att det rör sig om mer än en timme —

jag har frågat många erfarna jägare
som ansett att en och en halv timme bör
räcka. Det finns också jägare som anser
att den tiden är för liten, men jag
tror att man skulle kunna vara till freds
med en och en halv timme i detta fall.

Enligt min mening är det angeläget
att man inte stoppar en jakt, som inte
på något sätt innebär risker för skadskjutning
— det är mycket lättare att
skjuta då, därför att fåglarna ofta simmar
upp eller fäller i vettarna; senare
på morgonen kan det bli fråga om betydligt
svårare skott.

Nu skulle jag vilja fråga om jordbruksministern
— intill dess vi får en
ändring av de generella bestämmelserna
i den riktning jag hoppas på — är
beredd att medverka till att man får
dispens för t. ex. sjöfågelsjakten så att
jaktens hittillsvarande omfattning inte
inskränks. Det skulle alltså innebära
att man får börja jakten tidigare än
som är sagt i jaktstadgan. Dessutom
behöver man få dispens i första hand
för alla de speciella jaktformer som direkt
nämndes i ledaren i Svensk Jakt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Hedin har varit
vänlig att läsa långa stycken ur Svensk
Jakt och ytterligare någon tidskrift.
Självfallet följer vi med hur tidskrifterna
behandlar våra förslag och ställningstaganden;
därför innebar inte uppläsningen
något nytt.

Herr Hedin tycks utgå ifrån att Svenska
jägareförbundet skall fastställa de
tidpunkter när jakten får börja eller
skall sluta. Jag måste säga att det nog
är att förenkla saken litet om man tror
att det här bara gäller att ta hänsyn
till vad jägaren önskar, han som skall
gå ut i markerna med hoppet att lyckas
fälla ett villebråd. Också andra synpunkter
måste naturligtvis beaktas när
vi skall bedöma innehållet i den nya
jaktstadgan. Jag skall ge ett exempel

Torsdagen den 8 februari 1968

Nr 6

Svar på interpellation ang. viss begränsning av förbudet mot jakt

på de uttalanden som gjorts i detta
sammanhang.

Statens veterinärmedicinska anstalt
ställer sig frågan huruvida humanitära
synpunkter skall vara geografiskt betingade
och i stort sett endast gälla älg
och i mindre grad hjort, rådjur och
annat vilt i fråga om risken för skadskjutning
under ljusförhållanden som
inte är jaktligt tillfredsställande. En
sådan inställning är knappast hållbar
och kan inte anses förenlig med nutida
uppfattning om hur jakt bör bedrivas.
Tillstånd till nattjakt synes också, framhåller
anstalten, svårt att förena med
stadgandet i jaktstadgan att jakt inte får
bedrivas så att villebrådet tillfogas onödigt
lidande.

Herr Hedin frågade mig om jag över
huvud taget kunde ange något exempel
på att det förekommit olyckstillbud under
skymningsjakt. Självklart har jag
inte haft möjlighet att göra någon inventering
av de olyckor som sker i samband
med jakt, men om jag bara får
nöja mig med att citera vad som finns
att läsa i betänkandet, ett yttrande från
Västmanlands läns jaktvårdsförening,
så heter det där att under större delen
av timmen före solens uppgång liksom
timmen efter dess nedgång råder sådana
ljusförhållanden att skott mot högvilt
enligt föreningsstyrelsens mening
inte bör avgivas. Man nämner exempel
på olyckor och skadskjutningar som
skett under dåliga ljusförhållanden.
Det säges, att det förekommit olyckor
vari älgar, hästar, kor och till och med
en traktor varit inblandade. Nog förefaller
det som om det skulle gå att finna
exempel på att det skjutits under
felaktiga premisser, att man till följd av
dåliga siktförhållanden inte kunnat utöva
jakten på ett riktigt sätt.

Jag har en känsla av att både den redaktör
som herr Hedin citerar och han
själv föreställt sig att det ställningstagande,
som departementet gjort beträffande
tiden för när jakten får börja och
skall sluta, skulle ha tillkommit liksom

av en sinkadus, att det skulle vara någonting
som vi själva hittat på. Jag fick
intrycket att herr Hedin ville göra gällande
att det närmast var ett misstag.
Då vill jag säga att när det gäller totalförbud
mot nattjakt, där herr Hedin anfört
vissa synpunkter om undantag, så
har bland remissinstanserna rikspolisstyrelsen,
veterinärstyrelsen, statens veterinärmedicinska
anstalt, länsstyrelsen
i Gävleborgs län, länsåklagaren i
Västerbottens län och Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund uttalat
sig för ett totalförbud.

Beträffande den speciella frågan om
jaktförbudet redan från solnedgången
i stället för, som det varit förut, en timme
senare och fram till en timme före
soluppgången, har flera instanser ansett
att man skulle stanna vid solnedgången
och soluppgången som den intervall
som begränsar jakten. Denna bestämmelse
har föreslagits av veterinärstyrelsen,
statens veterinärmedicinska
anstalt, som jag tidigare åberopat, och
länsstyrelsen i Västerbottens län, och
det finns flera organ i Västerbotten som
har samma mening, likaså viltforskningsrådet.
Inte vill val herr Hedin
göra gällande att man i dessa sammanhang
inte skulle kunna, göra en bedömning
också utifrån vad som är jägarintresse?
Dessa instanser har således velat
gå längre i begränsning än vad som
angivits i den nya stadgan. Men detta
har fått vägas mot andra angelägna önskemål.
Oavsett hur denna bestämmelse
utformas kommer — det vågar, jag säga
— krångel och svårigheter att kvarstå,
ty det finns mycket av detta på jaktens
område. Det kommer vi inte ifrån,
även om vi skulle ändra på denna lilla
detalj.

Men skulle det bli lättare, herr Hedin,
om vi sade att jakten får pågå 1 Va
timme efter solens nedgång och börja
1 Va timme innan solen går upp? Har
man inte då ännu större behov av att stå
med klockan i näven och kontrollera
att man inte begår några fel? Jag tror

Nr 6

Torsdagen den 8 februari 1968

Svar på interpellation ang. viss begränsning av förbudet mot jakt

att det för de flesta är enklare att se i
almanackan när solen beräknas gå upp
och ned, det bör inte vara så svårt.

Vi har ju också, herr Hedin, medgivit
att jakten får börja en timme före soluppgången.
Då blir det ju ljusare och
ljusare när jägaren ger sig ut och kanske
upptäcker ett villebråd som han
vill följa. Men på kvällen är det annorlunda.
Då skymmer det efter hand,
och då vore det allvarligare, ansåg vi,
om man skulle ha kvar denna möjlighet
till utsträckt jakt. Flera remissinstanser
har påpekat de svårigheter som
är förenade med jakt på kvällen. Vi
har således tagit intryck av detta och
därför, herr Hedin, anser jag att vi har
ett ganska gott underlag för vårt ställningstagande
i jaktstadgan i detta avseende.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag förstår självfallet
att jordbruksministern måste ta hänsyn
till alla de remissmyndigheter som har
kopplats in. Men jag reagerade emot att
det beslut som här har fattats går helt
emot de direkt jaktsakkunniga organen,
vilka bl. a. räknades upp i eu av de ledare
som jag citerade. Dessutom har
man inte alls rådgjort med Svenska
jägareförbundet i samband med att man
övervägde att fastställa solens nedgång
som en gräns. Det är bl. a. i det avseendet
som jag är betänksam mot för att
inte säga upprörd över det beslut som
har fattats.

I fråga om risken för skadskjutningar
på grund av jakt efter solens nedgång
åberopade jordbruksministern vissa remissmyndiglieter.
Det hade sagts att
skott mot högvilt efter solens nedgång
i vissa avseenden varit riskabla. Det
är ju en kolossal skillnad mellan högviltjakt
och småviltjakt. .lag har inte
alls berört högviltjakten här. .lag har
t. o. in. sagt i interpellationen att det
kan finnas skäl att därvidlag få denna
nya bestämmelse genomförd. Men när

det gäller småviltjakten ligger det annorlunda
till. Det är helt olika teknik att
skjuta med kulvapen och med hagelvapen.

Vad jag tycker är särskilt anmärkningsvärt
är att man inför en bestämmelse
som är så ytterligt opraktisk,
nämligen att jakten skall avslutas vid
solens nedgång. Man skall alltså veta
varje dag, med hänsyn till att det kan
vara mulet, att solen går ned klockan
så och så just den dagen. Det varierar
ju oerhört. Jag vet inte var man skall
få reda på dessa uppgifter. Jag har sökt
i många almanackor, och till sist hittade
jag faktiskt en med uppgifter om solens
upp- och nedgång. I olika kolumner
uppges där tiderna för Stockholm,
Göteborg, Lund o. s. v. Den 1 februari
gick solen ned klockan 16.01 i Stockholm,
16.33 — alltså en halvtimme senare
— i Göteborg, 16.37 i Lund och
klockan 15.00 i Luleå. Men när gick solen
ner på andra ställen, och var skall
man få rätt på de uppgifterna?

Den 1 februari gick alltså solen ned
i Stockholm klockan 16.01. Den 15 februari
går den ned klockan 16.37. Var
skall man få fram uppgifterna för dagarna
däremellan? Man kanske kan räkna
ut det matematiskt, men det blir ju
ett fantastiskt krångel, herr jordbruksminister,
att exakt hålla reda på när det
är tid att sluta jakten, om man vill vara
laglydig.

Jordbruksministern säger att det blir
lika svårt om man tar en och en halvtimme
före och en och en halv timme
efter vilket jag har föreslagit. Nej, visst
inte, tv det säger sig självt att man slutar
jakten när det inte med fördel går
att skjuta längre. Den tid jag har föreslagit
bör vara så anpassad att det inte
kan råda någon tvekan i det avseendet.

Vi har hittills litat på jägarnas eget
omdöme. Också i fortsättningen bör
vi kunna tro på att de slutar att skjuta
när ljusförhållandena blir olämpliga.
Tar man till tiden som jag har föreslagit,
finns det ingen som helst anledning

Torsdagen den 8 februari 1968

Nr 6

Svar på interpellation ang. viss begränsning av förbudet mot jakt

för den vanlige, lojale, omdömesgille jägaren
att hålla på längre än så.

Enligt min mening ligger det en
aning av förmyndarmentalitet i denna
föreskrift att jägarna skall sluta sin
jakt precis vid en viss, helt onaturlig
tidpunkt under eftermiddagen, alltså
när solen går ned.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tror att herr Hedin
och jag kan tala mycket länge om detta
problem. Vi vet alla att jaktfrågorna
kan utlösa ett stort intresse. Ingen detalj
kan lämnas åt sidan i sammanhanget.
Herr Hedins resonemang om
dessa tidpunkter och hans vidhållande
av att hans ordning skulle bli bättre
har jag ändock mycket svårt att följa
honom i. Vore det så lyckligt, herr Hedin,
att det inte gick att skjuta när det
är mörkt, skulle vi inte behöva bekymra
oss över detta. Vapnen är emellertid
inte på något siitt kopplade till
ljusförhållandena, och omdömet hos
människor är inte alltid så gott som man
skulle önska.

Dessa bestämmelser är naturligtvis
inte tillkomna för de lojala jägare som
herr Hedin talar om. Det är ju inte i
första hand för dem man fastställer
stadganden, utan det är för alla, även
för dem som behöver en anvisning om
luir de skall uppträda. Inte skulle det
bli lättare, herr Hedin, om man visste
med sig att man kunde skjuta 1 Vs timme
efter solens nedgång därför att det
står så i författningen. Om de! verkligen
är mörkt vid denna tid, uppstår
en mycket större oklarhet än om vi har
knutit bestämmelsen till den tidpunkt
då solen går ned.

Denna regel innebär ju en viss begränsning
i fråga om den tid då man
kan utöva jakt i förhållande till vad
som har gällt förut, men det finns möjligheter
till dispens för sådan jakt som
helst skall ske nattetid, vilket bör vara

tillfredsställande. I flera länder har man
den ordningen att jakten börjar vid
soluppgången och slutar i solnedgången.
Vi har det undantaget att man får börja
en timme tidigare, och det kan vi ha anledning
att vidhålla. Att vi skulle hamna
i en så speciell, ny situation genom
denna förändring har jag mycket svårt
att tro.

Enligt min mening har vi inom departementet
goda kontakter med Jägareförbundet.
Det har visst beretts tillfälle
att yttra sig över dessa frågor; i det
avseendet är tydligen herr Hedin inte
riktigt underrättad. Som jag tidigare har
nämnt kan det emellertid finnas vissa
områden i jaktstadgan, beträffande vilka
vi måste göra andra värderingar och
tyvärr inte kan följa den uppfattning
som Jägareförbundet pläderar för. Herr
Hedin har nu kritiserat detta, men jag
har inte blivit övertygad om att hans
argumentering på den punkten är särskilt
hållbar. Om vi har i minnet den
nya utgångspunkten för jaktens bedrivande
—• den ökade hänsynen, önskan
att så långt möjligt undvika att skadskjuta
och vålla viltet lidande — som
kommit till uttryck i den nya lagen,
får också denna bestämmelse sin belysning.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag beklagar att jag inte
lyckats övertyga jordbruksministern,
och det tror jag inte att jag kan göra i
fortsättningen heller — i varje fall inte
i dag. ålen när jordbruksministern säger
att vi skall stifta lagar inte bara
för de lojala, utan för alla de andra,
reagerar jag verkligen mycket kraftigt.
Det helt övervägande antalet jägare är
dock lojala och skulle inte på minsta
sätt missbruka en bestämmelse som förbjöd
jakt enbart under tiden mellan 1 ‘A
timme efter solens nedgång och 1 Ca
timme före solens uppgång. De som sedan
inte är lojala — det är ytterst få —
utan skjuter på natten skall givetvis

Nr 6

Torsdagen den 8 februari 1968

Svar på interpellation ang. viss begränsning av förbudet mot jakt

hållas kort. Då är det nattjakt och inte
skymningsjakt, herr jordbruksminister.

Jordbruksministern sade att detta
är en viss begränsning. Det är en oerhörd
begränsning! Bestämmelsen om
tiden för jaktens avslutning är synnerligen
opraktisk och dessutom är många
former av jakt lämpliga just efter denna
tidpunkt. Tag t. ex. det som nämndes
i ledaren i Svensk Jakt, sträckjakt
på änder, som inte kan bedrivas
förrän efter solens nedgång.

Jordbruksministern sade vidare att
det skall lämnas dispens. Jag har fortfarande
inte fått svar på min fråga om
jordbruksministern kommer att medverka
till att dispens ges för t. ex. sjöfågeljakten
så att den kan bedrivas på
samma sätt som nu. För den övriga jakt
som påtalats, bockjakt på rådjur, jakt
på räv i skymningen o. s. v., hänvisar
jag till vad som står i Svensk Jakt. I
vis,sa länder finns andra bestämmelser,
det är riktigt. I Danmark t. ex. är jakten
slut vid solens nedgång. Där har man
emellertid generellt undantag för bl. a.
jakt efter sjöfågel, som får bedrivas 1 V_>
timme efter solens nedgång.

Beträffande inkopplingen av Svenska
jägareförbundet åberopade jag vad som
står i ledaren i dess egen tidskrift:

»Sammanfattningsvis kan alltså konstateras
att Svenska jägareförbundet —
den helt dominerande jägarorganisationen
i landet — inte medverkat till det
nu gällande nattjaktförbudet. Förbundet
har inte tillfrågats.»

När herr Hedin i sin argumentering
kommer in på sina egna specialområden
och frågar mig om sjöfågel etc.
kanske jag får erinra om att vissa remissinstanser
har framhållit nödvändigheten
att skydda just fåglarna som ett
motiv för att jakten bör avbrytas vid
solnedgången. Skånska jägarsällskapet
framhöll t. ex. att det för skyddet av
småviltstammarna var av stor betydelse
att jakten avslutades vid solnedgången.
Detta gäller inte minst fasanstammen,
sade Skånska jägarsällskapet.
Även för vildgässens vidkommande torde
en begränsning av kvällsjakten vara
påkallad. Jag skulle kunna nämna fler
exempel men det tjänar inte mycket
till att i detta sammanhang diskutera
de enskilda arterna. I den del av landet
som herr Hedin kommer från har man
kanske en syn på dessa frågor och i
andra delar av landet har man en annan
syn på dem.

När vi utfärdar en stadga som skall
gälla för hela landet räknar vi naturligtvis
med att länsstyrelserna i viss
mån måste handlägga frågorna efter de
förhållanden som råder inom olika län.
Utgångspunkten är dock att vi i princip
skall komma ifrån jakt under natten.
Och nog borde det, herr Hedin, vara
en fördel att det behövs ett dispensförfarande
för jakt under natten. Om man
hör ett skott smälla ute i markerna, då
har man anledning att säga att nu händer
något olagligt. Det är mycket svårt
att konstatera detta i dag, när viss jakt
är tillåten på natten.

Chefen för jordbruksdepartementet, Herr HEDIN (h):

herr statsrådet HOLMQVIST: Herr talman! Jag tar fasta på det sis Herr

talman! Jag vill erinra om vad ta som statsrådet sade och hoppas, att

jag tidigare har sagt, att nattjaktförbu- det också i framtiden kommer att bli

det givetvis inte skall gälla utan undan- dispensmöjligheter för sådan jakt som

tag. Tvärtom är det meningen att natt- nu bedrivs och som inte kan anses vara

jakt i regel skall få bedrivas efter t. ex. olämplig. Det hade varit bättre att få eu

räv och mink. Yi har alltså utgått från generell bestämmelse, som inte skulle

att förbudet inte skall vara definitivt nödvändiggöra så många dispenser som

utan kunna anpassas till de intressen det nu måste bli, men tills vidare bop sorn

föreligger. pas jag på denna dispensmöjlighet.

Nr 6

Torsdagen den 8 februari 1968

Interpellation ang. mervärdeskattens utformning — Interpellation ang. prioritering
av lokaliseringspolitiska insatser framför rörlighetsstimulerande åtgärder

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Hedin får inte av
mitt anförande uttolka mera än vad jag
i verkligheten har sagt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Föredrogs och lades till handlingarna
styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
å bordet vilande berättelse för
dess verksamhet under år 1967.

§ 11

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
å bordet vilande skrivelse
angående sammanfattande person-
och sakregister till riksdagens protokoll
med bihang för åren 1961—1970.

§ 12

Föredrogs den av herr Andersson i
Örebro (fp) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
information om mervärdeskatt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Interpellation ang. mervärdeskattens
utformning

Ordet lämnades på begäran till

Herr ÖHVALL (fp), som yttrade:

Herr talman! I riksdagen torde numera
betydande enighet råda om att den
allmänna varuskattens utformning har
resulterat i icke önskvärda snedvridningar
i konkurrenshänseende även
mellan företag på den inhemska marknaden.
Genom den nu aviserade mervärdeskatten
torde flertalet av de olä -

genheter som vidlådit den allmänna varuskatten
bortfalla.

Om en övergång till mervärdeskatt således
förväntas tillgodose ett flertal tidigare
framförda önskemål kvarstår dock
vissa spörsmål som kräver särskilt beaktande.
Till dessa hör bl. a. undantagen
från skattskyldighet för verksamhet,
som staten eller kommun bedriver.
Ett statligt eller kommunalt företag som
tillverkar varor eller utför tjänster inte
bara för egen räkning utan även för
annan statlig eller kommunal inrättnings
behov är således helt befriat från
varuskatt. I praktiken bildar sålunda
den offentliga sektorn — staten, landstingen
och primärkommunerna — i varuskatteliänseende
ett frihandelsområde,
inom vilket myndigheterna kan handla
med varandra och arbeta åt varandra
utan att betala varuskatt, medan enskilda
företag inte kan komma in på
denna marknad utan att belastas med
skatt. Eftersom den statliga verksamheten
är rikt differentierad framstår detta
förhållande som en allvarlig diskriminering
av det enskilda näringslivet
på områden där konkurrens kan förekomma.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
fråga:

Har statsrådet för avsikt att vid övergång
till mervärdeskatt ge denna sådan
utformning att statliga och enskilda företag
kan konkurrera på lika villkor?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. prioritering av lokaliseringspolitiska
insatser framför
rörlighetsstimulerande åtgärder

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Norderön (ep), som
yttrade:

Nr 6

Torsdagen den 8 februari 1968

Interpellation ang. prioritering av lokaliseringspolitiska insatser framför rörlighetsstimulerande
åtgärder

Herr talman! För de områden som
fått del av de hittills gjorda lokaliseringspolitiska
insatserna har effekterna
varit positiva. Den tidigare ganska omfattande
utflyttningen från norrlandslänen
har upphört.

Hittills har de områden, som kan betecknas
som glesbygder, endast i mindre
utsträckning fått del av det lokaliseringspolitiska
stödet. Den negativa utvecklingen
i de utpräglade glesbygderna
har inte kunnat brytas. Bland de
åtgärder sonr är nödvändiga för att
åstadkomma eu positiv utveckling i
glesbygdsområdena måste lokaliseringspolitiska
insatser spela en framträdande
roll. Det kommer därvid att krävas
särskilda metoder för att i glesbygderna
skapa underlag för ett livskraftigt
näringsliv.

Bland samhällets arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i övrigt intar omskolningsverksamheten
och beredskapsarbetena
en framträdande plats. Beredskapsarbetena
spelar framför allt för
de norrländska länen en betydande
roll. I så stor utsträckning som möjligt
bör eftersträvas att beredskapsarbetena
för friställd norrländsk arbetskraft skall
anordnas i hemregionen. Man bör undvika
att använda beredskapsarbetena
för att flytta arbetskraften till de befolkningsrika
regionerna i södra Sverige.

Omskolningsverksamheten har ökat
i omfattning under senare år. Oavsett
vilka ekonomiska konjunkturer som kan
komma att råda måste det bedömas
nödvändigt att anordna omskolningskurser.
Ur många synpunkter förefaller
det emellertid inte lämpligt att använda
omskolningsverksamheten för att
stimulera till eu omfattande omflyttning.

I anledning av att ett nytt omskolningscentrum
under hösten 1968 skall
starta i Furulund, Malmöhus län, har i
arbetsmarknadsstyrelsens organ Arbetsmarknaden
meddelats att »eleverna
skall rekryteras utanför Malmöhus län,

företrädesvis från norrländska avfolkningslänen».
Man hoppas kunna »locka
hit arbetskraft från andra delar av landet
och erbjuda båda omskolning och
arbetstillfällen». Genom olika åtgärder
hoppas man »kunna locka flera helafamiljer
från samma ort i Norrland hit
för omskolning och därefter arbete».
Innebörden av dessa uttalanden kan inte
anses stå i god överensstämmelse med
en aktiv lokaliseringspolitik. Det kan
inte anses vara rimligt att samhället,
samtidigt som det utvidgar sina lokaliseringspolitiska
insatser, i ökad omfattning
satsar på rörlighetsstimulerande
åtgärder. I stället är det angeläget att
man prioriterar de lokaliseringspolitiska
åtgärderna och att den omskolningsverksamhet
som är nödvändig syftar
till sysselsättning i hemregionen.

I sammanhanget förtjänar också erinras
om det utredningsarbete som pågår
beträffande glesbygdsfrågorna. Det
kan ifrågasättas om inte de ovan nämnda
rörlighetsstimulerande åtgärderna
föregriper det utredningsarbete som pågår.
Genom att satsa på sådana rörlighetsstimulerande
åtgärder i stället för
lokaliseringspolitiska åtgärder försämrar
man ytterligare förutsättningarna
till positiva åtgärder för sysselsättning
och service som pågående utredningsarbete
bör kunna leda till.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

Vill statsrådet uttala sig för en prioritering
av lokaliseringspolitiska insatser
framför rörlighetsstimulerande insatser? Är

statsrådet beredd att, i avvaktan
på utredningsarbetet angående glesbygdsproblemen,
vidtaga ytterligare
sysselsättningsbefrämjande åtgärder i
områden med brist på arbetstillfällen
och iakttaga återhållsamhet i fråga om
de rörlighetsstimulerande åtgärderna?

Denna anhållan bordlädes.

Torsdagen den 8 februari 1968

Nr 6

§ 15

Interpellation ang. tillfällig ändring av
vissa skördeuppskattningsområden

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (h), som yttrade:

Herr talman! Resultatet av skördeåret
1967 kan nu i stort överblickas. Det
torde i de flesta fall kunna bedömas
som ett relativt gott år, men i vissa trakter
har det varit bekymmersamt med
bärgningen. Således finns stora områden
inom vilka den vårsådda grödan
blivit totalförstörd, vilket gör att jordbrukarna
inom dessa områden fått vidkännas
avsevärda förluster. De uppskattningar
som utförts av lantbruksnämnderna
ger belägg för att det rör sig
om relativt stora arealer som framför
allt är koncentrerade till jordbruk i
skogsområden huvudsakligen i Västsverige
men också i vissa andra delar av
vårt land, t. ex. i Södermanland med
cirka 2 000 ha obärgad vårsäd och i
Västmanland.

Anledningen till den rådande situationen
är den sena vårsådden, vilken medförde
eu sen mognad. Inte minst kom
detta att ogynnsamt påverka vårveteskörden.
Vid tiden för planeringen av
vårsådden framhölls vårvetet som särskilt
önskvärd gröda, och denna fick
en viss prisprioritering, vilket har lett
till större arealer vårvete i år än normalt.

Enligt de preliminära uppgifterna
från statistiska centralbyrån torde det
vara ytterst få områden som kan räkna
med någon ersättning från skördeskadeskyddet.
Detta torde bero på att det
genomsnittligt blir ett tillfredsställande
resultat för hela skördeuppskattningsområdet
trots mycket dåligt resultat
inom skogsdelen av vissa områden. Eu
god skörd på slättbygden inom området
uppväger den dåliga skörden i
skogsbygden. Såvitt det är möjligt att
bedöma torde det därför endast vara
skördebidragen som ger möjlighet till
hjälp.

Med hänsyn till de relativt stora er -

sättningar som det här kan bli fråga
om torde inte de medel som normalt
är disponibla för skördebidrag på långt
när förslå för att täcka det aktuella
behovet.

Rent principiellt borde skördeskädeskyddet
i det nu aktuella läget ge utdelning
till lantbrukare i de här berörda
områdena. Att så ej sker kan
sägas bero på att skördeuppskattningsområdena
ej är riktigt avgränsade med
hänsyn till geografiska förhållanden.

Det bör vara möjligt att i efterhand
göra en avgränsning av skilda delar
inom de skördeuppskattningsområden
som på angivet sätt berörts i samband
med höstens skörd för att i första hand
få en önskvärd ändring av resultatet
för år 1967 inom dessa områden. Härigenom
skulle ersättning utgå inom
skördeskadeskyddets ram till de lantbrukare
som nu hårt drabbats. Normskörden
torde behöva baseras på hela
skördeuppskattningsområdet, medan
den aktuella skörden bör baseras på
de provytor som är belägna inom det
avgränsade området, t. ex. skogsbygden
inom skördeuppskattningsområdet.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till
sådan tillfällig ändring av vissa skördeuppskattningsområden
att lantbrukare
som icke kunnat bärga sin skörd
kan erhålla ersättning, även om deras
skördeuppskattningsområde icke blir
ersättningsberättigat enligt nuvarande
beräkningsgrunder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Gustafson i Göteborg (fp), till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående hjälp till dem
som drabbats av jordbävningskatastrofen
på Sicilien,

Nr 6

Fredagen den 9 februari 1968

fru Kristensson (h), till lierr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående saldobesked rörande
studiehjälp,

fru Kristensson (h), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående rättegångskostnaderna i
mål där kronan är part, och

fru Sundberg (h), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartemen -

tet angående informationen till lärare
om från utlandet inflyttade elevers religionstillhörighet.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.26.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 9 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 1 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Öhvall (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
mervärdeskattens utformning,
herr Larsson i Norderön (ep), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående prioritering av
lokaliseringspolitiska insatser framför
rörlighetsstimulerande åtgärder, och
herr Hedin (h), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående tillfällig ändring av vissa
skördeuppskattningsområden.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 3

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 för kungl. hov- och
slottsstaterna,

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom civildepartementets
verksamhetsområde,

nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1968/69 till oförutsedda utgifter,

nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma frågor,

nr 15, i anledning av motioner om
ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten,

nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
IT till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser för -

Fpedagyp fijefl § fPfeFWl

svarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter Ullläggsstat
II till riksstatep föp budgetaret
1967/68 i v^ji propositionen åy?er socialdeparterpentets
verksamhetsområde
nr 18, i aplednipg av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till'' riksstaten för budgetåret
1Q67/68 i vad propositionen gvser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,

pr 19, i anlednipg av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser
anslag till studiemedelsfonden,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser
anslag till jubileumsgåva till Finland,
nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte motioner,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser
civildepartementets verksamhetsområde,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser
staten för statens allmänna fastighetsfond,

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrat huvudmannaskap
för serafimerlasarettet m. m.,
nr 26, i anledning av motioner om
omställningsbidrag till vissa fiskare,

$r $ 35

nr 27, i anledning av motioner om
anslag på tilläggsståt II till riksstaten
för budgetåret 1967/68 till statens hantverks-
och industrilånefond, m.m.,
nr 28, i anleöpjng av $upgl. ^Jajds
i statsverkspropositionen gjop^a framställning
ojp ''anslag fpr budgetårgt
1968/69 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster,

nr 29, i anledning av J^upg}. Maj ds
proposition angående överlåtelse gy staten
tillhörig mark m. m.,

nr 30, i anledning gy Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående livränta till vissa
personer;

bevillningsutskottets betänkande nr 2,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 1, såvitt propositionen angår det
promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
skall utgå för år 1968;

bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;
samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 1 inom. och
20 § lagen den 13 november 1936 (nr
567) om domkapitel, m. m., och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål.

§ 4

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 25, med förslag till atomansvarighetslag
m. m., och

nr 27, med förslag till ändringar i
regeringsformen, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

36 Nr 6 Fredagen ded

/ ‘“i : §5

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Härmed begäres ledighet från riksdagsgöromål
för deltagande i Nordiska
rådets sextonde session i Oslo den 17—
22 februari 1968 för
fru Ekendahl,
herrar Thapper,

Ohlin,

Skoglund,

Gustafsson i Kårby,

9 februari 1968

Cassel,

Mellqvist,

Björkman,

fru Gärde Widemar och
herr Hammarberg.

Stockholm den 9 februari 1968
För Nordiska rådets svenska delegation
Gustaf Petrén

Kammaren biföll denna ansökan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 68
814099