Nr 6 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

: -•? t -

Nr 6 ANDRA KAMMAREN 1967

7—10 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 7 februari Sid.

Svar på interpellation av herr Nilsson i Lönsboda ang. modernisering

av almanackans namnlängd.................................. 5

Interpellationer av:

fröken Sandell ang. lagstiftningsåtgärder mot djurplågeri........ 7

herr Westberg ang. försäkringsskydd avseende stormskada på skog 8

herr Gustavsson i Alvesta ang. samhällsvården av ungdom....... 8

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wennerfors ang. förslag beträffande psykologutbildningen____ 9

fru Lindberg ang. adoptivmoders rätt till ersättning enligt lagen om

allmän försäkring......................................... 9

herr Westberg ang. undervisningen i brandskydd vid lärarutbild -

ningsanstalterna.......................................... 10

Onsdagen den 8 februari

Meddelande ang. arbetsplenum................................. 10

Tidsbegränsning av anförandena i kamrarna...................... 11

Sänkning av rösträttsåldern.................................... 12

Sänkning av valbarhetsåldern.................................. 28

Kvinnlig tronföljd .,........................................... 29

Riksdagens högtidliga öppnande............................. 39

Interpellationer av:

herr Lorentzon ang. produktionen vid Svenska Tobaksbolagets fabrik
i Härnösand, m. m..................................... 41

fru Jäderberg ang. metoden för identifiering av nyfödda.......... 42

herr Ohlin ang. sysselsättningsproblemen m. m.................. 43

fröken Ljungberg ang. användningen av inkomst av lyxtelegram blanketter.

.............................................. 46

1—Andra kammareris protokoll 1967. Nr 6

Nr 6

Innehåll

Sid.

herr Lothigius ang. takten för sammanläggning av kommuner..... 4&

Meddelande om enkla frågor av:

herr Persson i Heden ang. nedläggningen av industrier inom textilbranschen,
m. m.......................................... 47

herr Nilsson i Agnäs ang. projekteringskostnaderna för utbyggnad

av Vindelälven .......................... •................ 47

herr Enskog ang. straffavgift vid obligatorisk besiktning av bil.. .. 47

herr Nilsson i Bästekille ang. förslag om änklingspension......... 48

herr Nilsson i Bästekille ang. debiteringen av arbetsgivaravgift i

vissa fall................................................. 48

herr Börjesson i Falköping ang. åtgärder mot de ökade sysselsätt ningssvårigheterna.

....................................... 48

Torsdagen den 9 februari

Svar på frågor av:

herr Larsson i Norderön ang. ersättning för av gnagare förorsakade

skador på inbärgad gröda.................................. 48

herr Nilsson i Tvärålund ang. skogliga beredskapsarbeten inom

domänverkets skogar .......................•............... 49''

herr Turesson ang. skyltar för statliga institutioner.............. 51

herr Nordstrandh ang. tillhandahållande till studieförbunden av
material för undervisning inför omläggningen till högertrafik... 51

fröken Andersson i Strängnäs ang. nya former för hedersbevisning
för lång och trogen tjänst inom det statliga verksamhetsområdet 54
Interpellation av fru Nettelbrandt ang. utredningsarbetet rörande en

allmän egenpension.......................................... 55

Meddelande om enkel fråga av herr Ullsten ang. förutsättningarna för
ett högre u-hjälpsanslag....................................... 57

Fredagen den 10 februari

Interpellationer av:

herr Ullsten ang. isolering på grund av smittorisk............... 58

herr Carlstein ang. handeln med textilvaror.................... 59

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Tvärålund ang. reexport av kött.................. 61

herr Karlsson i Huddinge ang. handläggningen av ärenden rörande

överklagande av kommunala val......................... 61

herr Larsson i Luttra ang. subventionerad import av nötkött från

Danmark................................................ 61

Innehåll

Nr 6

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 8 februari

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, i anledning av § 2 i riksdagens
revisorers berättelse över granskning av statsverket............ 11

— nr 2, om tidsbegränsning av anförandena i kamrarna........... 11

— nr 3, om sänkning av rösträttsåldern......................... 12

— nr 4, om sänkning av valbarhetsåldern........................ 28

— nr 5, ang. kvinnlig tronföljd................................. 29

— nr 6, ang. riksdagens högtidliga öppnande..................... 39

Statsutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifterna för kungl. hov- och

slottsstaterna.............................................. 44

— nr 13, om anslag till oförutsedda utgifter...................... 41

Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i

riksbanken till bankoutskottet avgivna berättelse.............. 41

— nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till in nevarande

riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.
..................................................... 44

Tisdagen den 7 februari 1967

Nr 6

Tisdagen den 7 februari

Kl. 16.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att fru
Sjövall enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 31 nästlidne januari—den 25
innevarande februari.

Fru Sjövall beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 2

Svar på interpellation ang. modernisering
av almanackans namnlängd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Lönsboda
har frågat mig, om jag vill vidta åtgärder
för att riksdagens år 1944 uttalade
hemställan om modernisering av almanackans
namnlängd kommer till
stånd.

Vid övervägandena av denna fråga
inom ecklesiastikdepartementet för ett
antal år sedan ansågs att huvudsyftet
med en modernisering av almanackan,
nämligen att erhålla en tidsenlig och
fylligare vägledning vid namngivning,
borde tillgodoses i första hand genom en
särskild förteckning över lämpliga
svenska förnamn. Sedan Nämnden för
svensk språkvård förklarat sig villig att
medverka härtill fann Kungl. Maj :t genom
beslut den 2 november 1962, att
riksdagsskrivelsen inte skulle föranleda
någon Kungl. Maj :ts åtgärd. En sådan
förteckning föreligger nu i den av interpellanten
omnämnda boken av fil. lic.
Roland Otterbjörk »Våra namnsdagar».
Förteckningen upptar närmare 600 förnamn
jämte därtill hörande förklaringar

och anmärkningar. Den utgör enligt min
mening ett välkommet komplement till
almanackans namnlängd och torde därmed
fylla önskemålet om en bättre vägledning
vid namngivning.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Först vill jag uttala mitt
tack till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min
interpellation.

Jag anser emellertid inte svaret tillfredsställande,
eftersom det inte framgår
om det är statsrådets avsikt att företa
någon åtgärd för en modernisering
av almanackans namnlängd, som riksdagen
beställde för så länge sedan som
år 1944. Statsrådet nöjer sig med att
konstatera att den av fil. lic. Roland Otterbjörk
utgivna boken Våra namnsdagar
är »ett välkommet komplement till
almanackans namnlängd och torde därmed
fylla önskemålet om en bättre vägledning
vid namngivning».

Enligt statsrådets uppfattning skulle
nämnda bok — som ger en ypperlig redogörelse
för bortåt 600 förnamn — användas
vid sidan om almanackans
namnlängd. Men det är väl omöjligt att
anta att Otterbjörks bok, hur förträfflig
den än är, skall bli lika spridd som
almanackan och utgöra var mans egendom.
Eller har statsrådet tänkt sig att
medverka till att boken kommer ut i
folkupplaga och blir allmänt spridd?

När denna fråga var uppe 1944 föreslog
Vetenskapsakademien, som närmast
är ansvarig för almanackans utgivande,
att »under sakkunnig ledning
bör namn borttagas, som nu kunna anses
föråldrade och försvunna eller på

Nr 6

Tisdagen den 7 februari 1967

Svar på interpellation ang. modernisering av almanackans namnlängd

väg att försvinna ur bruket och i deras
ställe andra insättas, som faktiskt allmänt
används». Detta framhölls i ett
yttrande över en motion, väckt av Rickard
Lindström, om en revidering av
almanackans namnlängd, vilken motion
föranledde en enhällig riksdag att skriva
till Kungl. Maj :t med begäran om
åtgärder i motionens syfte.

I förordet till den av licentiat Otterbjörk
utgivna boken skriver samma akademis
ständige sekreterare Erik Rudberg
bl. a.: »Som utgivare av almanackan
hälsar Vetenskapsakademien emellertid
tillkomsten av detta inlägg» —
alltså Otterbjörks bok Våra namnsdagar
— »med tillfredsställelse och ser
gärna, att en fruktbärande diskussion
kommer till stånd, varur så småningom
en reviderad namnlängd kan förväntas
utkristalliseras.»

För något år sedan förelåg också resultatet
av en vetenskaplig studie av de
svenska förnamnen och det svenska förnamnsbruket
som under många år bedrivits
vid Svenska personnamnsarkivet
i Uppsala, vars föreståndare licentiat
Otterbjörk är.

Man hade väntat att de nämnda arbetena
skulle utgöra inledningen till en
ändring av almanackans namnlängd.
Allting är föränderligt — det som är
modernt en tid blir snart omodernt och
kommer ur bruk. När den nuvarande
almanackans namnlängd reviderades —
namnlängden infördes år 1901 — ströks
inte mindre än 150 namn i den gamla
namnlängden, medan 28 ändrades ach
moderniserades. Av namnen i den nuvarande
namnlängden är det många som
inte alls används längre; det är ju också
66 år sedan namnlängden antogs, och
mycket har självfallet hunnit bli föråldrat.
Det må nämnas att i vårt grannland
Finland — där namnsdagarna ägnas
ungefär samma intresse som i vårt land
■— har namnlängden ändrats flera gånger
under 1900-talet och senast år 1952.

Herr talman! Trots det negativa svaret
hoppas jag att den förmodan, som

Vetenskapsakademiens ständige sekreterare
uttalat om att en revision av almanackans
namnlängd så småningom
skall göras, inte måtte komma på skam.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är mycket möjligt
att den revision av namnlängden, som
Vetenskapsakademien uttalat förhoppningar
om, så småningom kommer till
stånd — det vill jag inte närmare yttra
mig om. Men jag kan försäkra herr
Nilsson i Lönsboda att Vetenskapsakademien
under de gångna åren ingalunda
drivit frågan särskilt hårt.

Förordet till Roland Otterbjörks bok
har en intressant inledning. Det står:
»Almanackor med namnlängder av i
huvudsak världslig karaktär torde förekomma
i mycket få länder vid sidan av
Sverige och Finland.» Jag vill emellertid
till herr Nilsson i Lönsboda säga,
att för mig har problemet inte varit så
att säga behovet av nya namnsdagar
utan behovet av nya namn. Jag har alltså
anlagt en något annorlunda syn på
almanackans namnlängd.

Men även om man nu skulle ta mycket
seriöst på frågan om en revision av
namnlängden, så är det ett invecklat
problem. I Otterbjörks bok redovisas
cirka 600 namn. Jag vet inte hur man
skall förfara och vilken grund det kan
finnas att stå på om man vill ta ut låt
mig säga 300 eller 360 namn. — Vi har
ju fått en mycket fruktbärande debatt,
herr talman, tack vare denna interpellation,
och en rad uppslag har sett dagens
ljus. En skribent ansåg att det för
varje dag borde anges två namn, så att
alltså namnsdag för två namn kunde
firas varje dag. Det är en väg. Man kan
också ha tre namn för varje dag. Och en
ännu effektivare person ansåg att man,
liksom man har t. ex. Menlösa barns dag,
borde ha en dag då alla, vilkas namn
inte står i almanackans namnlängd,
kunde fira sin namnsdag.

Det måste väl, herr Nilsson i Löns -

Nr 6

Tisdagen den 7 februari 1967

Interpellation

boda, ändå ligga någonting i att så
många intelligenta människor, i pressen
och i den allmänna debatten, tycker att
det är något skämtsamt över hela denna
fråga. Det beror kanske på att man inser
att man kan ge sina barn goda namn
utan att namnen står i almanackan och
att själva namnsdagsfirandet då inte
skulle vara det centrala utan namnet
som sådant.

Men sedan finns det också en seriös
bakgrund härvidlag, såsom interpellanten
nämnde, och det är att tycke och
smak är mycket skiftande. Man har roat
sig med att följa vissa modenamn —
namn på filmstjärnor t. ex., både manliga
och kvinnliga. Hela generationer är,
skulle jag vilja säga, översållade av vissa
modenamn, som senare helt försvunnit.
Jag är inte säker på att ens Vetenskapsakademien
skulle tycka att det vore särdeles
angenämt att ta ansvaret för vilka
s. k. gamla namn som skulle försvinna.
Det finns säkerligen namn, herr
Nilsson i Lönsboda, som i dag inte används
men som i morgon kan vara högsta
mod.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Herr statsrådet hänvisar
till det förord i boken Våra namnsdagar,
som skrivits av Vetenskapsakademiens
ständige sekreterare. Men där säger
denne också att det i Sverige och
Finland är en mycket utbredd sed att
man ger barnen namn efter födelsedagen
och alltså kan fira namnsdagen och
födelsedagen samtidigt. Varför bör då
inte almanackans namnlängd moderniseras,
när allting annat förändras?

Jag vill inte nu diskutera vilka namn
som skall finnas med i almanackan och
om det, såsom bokens författare föreslår,
skall vara två alternativa namn för
varje dag. Liksom i andra frågor får
man väl efter utredningar och överväganden
söka nå fram till ett antagbart
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

ang. lagstiftningsåtgärder mot djurplågeri

§ 3

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj ds å bordet vilande proposition
nr 19, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 juni
1942 (nr 350) om fornminnen, in. m.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1—6,
statsutskottets utlåtanden nr 1 och 13
samt bankoutskottets memorial nr 1
och 2.

§ 5

Interpellation ang. lagstiftningsåtgärder
mot djurplågeri

Ordet lämnades på begäran till

Fröken SANDELL (s), som yttrade:

Herr talman! I en Värmlandskommun
har sedan flera år tillbaka förekommit
grov vanskötsel av djurbesättningar på
två gårdar, tillhörande samma ägare. Senast
den 1 februari i år måste en häst
avlivas på grund av svält. Flera andra
hästar, sammanlagt nio stycken, var då
i ett så miserabelt tillstånd att det förefaller
ovisst om de alls kan räddas till
livet. Ägaren har ett flertal gånger åtalats
och dömts för djurplågeri, men
trots detta kunnat fortsätta att grovt
vanvårda sin djurbesättning.

Under åberopande av ovanstående
hemställer jag att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få ställa
följande fråga:

överväger statsrådet att komplettera
den nuvarande djurskyddslagstiftningen
i syfte att skapa tillräckliga garantier
mot upprepat grovt djurplågeri, t. ex.
genom att ge myndigheter rätt att
snabbt frånta ägaren vården av djur?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 6

Tisdagen den 7 februari 1967

§ 6

Interpellation ang. försäkringsskydd avseende
stormskada på skog

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Under den gångna vintern
har speciellt stora områden i södra
Norrland drabbats av stora mängder
snö, som i förening med stormar förorsakat
avsevärda skador på skogen. Skadorna
kan uppskattas till tiotals miljoner
kronor. Om liknande väderlekstyp
på nytt inträffar, kommer skadornas
omfattning att bli katastrofal för de
skogsägare som har sina arealer inom
området. Självfallet har redan den nu
inträffade stormen åsamkat de berörda
skogsägarna och de i skogsbruket sysselsatta
ett betydande inkomstbortfall,
vilket enligt nuvarande bestämmelser
inte är lätt att kompensera.

Då katastrofer av denna sort inte är
sällsynta i vårt land och följdverkningarna
blir mycket kännbara, inte minst
för de skogsägare som har mindre arealer,
bör åtgärder vidtas som för framtiden
reducerar skadeverkningarna eller
kompenserar skogsägarna för eventuella
inkomstbortfall. BI. a. borde frågan
om införande av ett försäkringsskydd
vid liknande katastrofer diskuteras,
exempelvis en försäkring som på
skogsbrukets område kunde bli en parallell
till skördeskadeförsäkringen inom
jordbrukets område. Hur den närmare
utformningen av en sådan försäkring
skall se ut bör bli föremål för särskild
utredning.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
frågan om införande av ett försäkringsskydd
gällande stormskador på skog
prövas i särskild utredning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. samhällsvården
av ungdom

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Allmän enighet råder
om värdet av att genom olika åtgärder
förebygga att ungdomar på grund av
brottslighet och asociala handlingar eller
av andra skäl måste omhändertagas
för samhällsvård. Samhällets ansvar i
detta avseende delas i första hand av
hem, skola och föreningsliv. Även om de
generella förebyggande åtgärderna är
omfattande, kan det dock inte undvikas
att ungdomar — på grund av brister i
hemmiljön eller av andra skäl — begår
handlingar eller eljest uppträder på ett
sådant sätt att de måste tagas om hand
för samhällsvård.

I ungefär en fjärdedel av ifrågavarande
fall innebär samhällsvården att
vederbörande inskrives vid en ungdomsvårdsskola.
Antalet ungdomsvårdsskolor
är för närvarande 24 och antalet
vårdplatser cirka 1 000. Antalet inskrivna
elever var den 1 januari 1966
omkring 880. Personalen vid skolorna
är till antalet 809, vilket betyder en
personaltäthet, uttryckt som elevplatser
per befattningshavare, av 1,3 för
innevarande budgetår. Kostnaden för
ungdomsvårdsskolornas verksamhet är
för kommande budgetår, enligt departementschefens
förslag, i runt tal 40 miljoner
kronor.

Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna
har tagits upp till debatt vid skilda
tillfällen. Det har anförts att vården
per elev räknat är dyrbar och att effektiviteten
— mätt i antalet återanpassade
— är ringa. Vidare säges det ofta att
ungdomsvårdsskolorna är en plats där
brottsmetoder läres ut och missbruk av
t. ex. narkotika inledes. Att tillbakavisa
dessa allmänna påståenden är svårt, då
inga aktuella undersökningar om vårdresultaten
finnes och ingen behandlingsforskning
sker. Åtgärder bör därför vid -

Tisdagen den 7 februari 1967

Nr 6

Interpellation ang. samhällsvården av ungdom

tagas omgående med anledning av förslagen
från utredningen angående forskning
om vård- och behandlingsmetoder
vid ungdomsvårdsskolorna (SOU 1964:
24).

Utvecklingen går i riktning mot att
förhållandevis fler elever vid ungdomsvårdsskolor
beredes vård utom skolan.
Den 1 juli 1966 var cirka 840 ungdomar
placerade i denna vårdform. Detta är
tillfredsställande, men ställer självfallet
krav på ökade resurser. I första hand
behövs en utökning av den personal
inom ungdomsvårdsskolorna som handlägger
denna verksamhet. Enligt utredningen
om vård utom skola (SOU 1966:
43) krävs även en upprustning av övervakarorganisationen
och inrättande av
en regional organisation för den medicinsk-psykologiska
behandlingen. För
att ungdomsvården utom skola skall
kunna intensifieras är det angeläget att
åtgärder med anledning av utredningens
förslag snarast vidtages.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Är statsrådet beredd att lämna en
redogörelse för resultatet av vården vid
ungdomsvårdsskolorna respektive vården
utom skola?

2. Anser statsrådet att tillfredsställande
underlag för bedömning av resultatet
av vården vid ungdomsvårdsskolorna
finnes, eller avser statsrådet att
starta forskning om vård- och behandlingsmetoderna
vid ifrågavarande skolor? 3.

När avser statsrådet framlägga förslag
om åtgärder med anledning av de
i SOU 1966:43 föreslagna förbättringarna
för vård utom skola?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 26, angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Peru för

undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 17, med förslag till förordning
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
viss aktieutdelning, m. m., motionerna:

nr 852, av herr Karlsson i Huddinge
m. fl.,

nr 853, av herr Magnusson i Borås
in. fl., och

nr 854, av herrar Sjönell och Gustafson
i Göteborg;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 18, med förslag till lag om klinisk
prövning av vissa medel för födelsekontroll,
motionerna:

nr 855, av herr Gustafsson i Borås
in. fl.,

nr 856, av herrar Lindberg och Johansson
i Skärstad, och

nr 857, av herr Åkerlind in. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 21, angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
in. in., motionen nr 858, av herr
Enskog och fru Sjövall.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Wennerfors, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående förslag beträffande psykologutbildningen,

fru Lindberg, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
adoptivmoders rätt till ersättning enligt
lagen om allmän försäkring, och

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

herr Westberg, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
undervisningen i brandskydd
vid lärarutbildningsanstalterna.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.15.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 8 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 31
nästlidne januari.

§ 2

Meddelande ang. arbetsplenum

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Kammarens arbetsplenum onsdagen
den 15 februari, som i den preliminära
planen utsatts till kl. 10.00 eller 14.00,
kommer att börja kl. 14.00.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds å bordet
vilande proposition nr 26, angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Peru för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet.

§ 4

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 852, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 17,
med förslag till förordning om avdrag
vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning,
m. in., hänvisades motionen,

såvitt avsåg ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 853 och 854;

till lagutskott motionerna nr 855—
857; samt

till statsutskottet motionen nr 858.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fröken Sandell, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
lagstiftningsåtgärder mot djurplågeri,

herr Westberg, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående försäkringsskydd avseende
stormskada på skog, och

herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående samhällsvården av
ungdom.

Kammaren biföll dessa framställningar.

Onsdagen den 8 februari 1967

Nr 6

Tidsbegränsning av anförandena i kamrarna

§ 0

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av § 2 i riksdagens
revisorers berättelse över 1965
års granskning av statsverket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Tidsbegränsning av anförandena
i kamrarna

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motion om
tidsbegränsning av anförandena i kamrarna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att gå i polemik mot utskottet.
Jag tror att utskottet har skrivit på det
enda sätt som just nu är möjligt. Om vi
1968—1969 går över till enkammarsystem
blir det väl ofrånkomligt, som
expertgruppen säger, med någon form
av debattrestriktioner. Ledamöternas
antal i den nya kammaren, ärendenas
anhopning och talarnas plats på talarlistan
kommer säkerligen att tvinga fram
en reform, som på något sätt löser det
problem jag fört på tal i min motion.

För att inte provocera någon från
konstitutionsutskottet att replikera mig
nu, skall jag nöja miig med dessa få ord.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord i anledning av vad herr Gustafsson
i Borås anförde.

Herr Gustafsson återkommer med sin
motion varje år — och med all rätt.
På natten före sista dagen för remissdebatten
i januari tillät jag mig att här
ställa den frågan — den var något
retorisk, eftersom så få ledamöter då
var kvar i kammaren —• hur debatterna,
speciellt remissdebatterna, kan komma

att te sig efter det att vi fått en kammare
med 350 ledamöter, när vi redan nu
med 233 ledamöter håller på att debattera
från torsdag morgon ända fram till
ganska sent på lördag eftermiddag med
sammanlagt omkring ett hundratal anföranden.

Man skall emellertid vara på det klara
med att vi ägnar denna fråga alldeles
speciell uppmärksamhet i den arbetsgrupp
inom grundlagsberedningen som
sysslar med riksdagens arbetsformer.
Det finns redan nu ett rikhaltigt arbetsmaterial,
som kammarledamöterna så
småningom får tillfälle till och har anledning
att studera, när grundlagsberedningens
betänkande •—• som vi hoppas
— någon gång i den ljusa månaden maj
läggs på riksdagens bord.

Yi har olika slag av debatter. Det
är de omfattande remissdebatterna, för
vilka man länge eftersträvat att få någon
form av ämnesgruppering, det är beslutsdebatterna,
interpellationsdebatterna
och debatterna i anslutning till enkla
frågor. Om man studerar de långvariga
remissdebatterna under de tre senaste
åren, visar det sig att endast mycket
hårda tidsbegränsningar — 30 minuter
för statsråd och vederlikar och 10 minuter
för övriga ledamöter av kammaren —
skulle ge en tidsbesparing av någon omfattning
att tala om. Men med milda
restriktioner — exempelvis 30 minuter
för statsråd och 15 minuter för andra —
når vi mycket liten tidsvinst.

Men jag vill försäkra herr Gustafsson
i Borås och kammarens övriga ledamöter,
att vi har ägnat denna fråga mycket
stor uppmärksamhet i den arbetsgrupp
för riksdagens arbetsformer som just
för en knapp timme sedan avslutade sitt
arbete.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Ingen av de ärade talarna
bär polemiserat mot utskottets
skrivning, utan man har ansett den
vara klok och riktig i rådande läge.

I anledning av herr Björkmans anfö -

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

Nr 6

Sänkning av rösträttsåldern

rande vill jag bara säga, att vi är helt
på det klara med att det kommer att
uppstå ett ganska stort problem i fråga
om debatterna när vi får en kammare
med 350 ledamöter. Jag noterar med
tillfredsställelse att arbetsgruppen inom
grundlagsberedningen har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga. Jag skall
inte gå in på en diskussion om vilka
vägar som finns för att lösa frågan, men
jag vill understryka att enbart en restriktion
i form av förkortad tid för inläggen
inte ger mycket, såsom framgick
av herr Björkmans anförande.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den diskussion som förts i frågan, om
man skall ha tidsbegränsning eller inte.
Men kammarens ledamöter kan se hur
talarna i årets remissdebatt har placerats
på talarlistan. Det finns ledamöter
som anmält sig redan den 3 januari och
kommit först på fyrtionde plats. Jag
tycker att ordningsföljden inte är något
som sekretariatet i kammaren skall
sköta om, utan talarna bör få ordet i
den ordning som de anmäler sig. Det
har ju visat sig att bland de 40 första
talarna tillhörde flertalet den borgerliga
oppositionen. Jag menar att sekretariatet
icke skall göra en degradering.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Sänkning av rösträttsåldern

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motioner
om sänkning av rösträttsåldern.

Konstitutionsutskottet hade till gemensam
behandling förehaft

1) motionen nr 4 i andra kammaren
av herr Jansson m. fl. i vad den avsåge
rösträttsåldern;

2) de likalydande motionerna nr 37
i första kammaren av herr Wirtén in. fl.
och nr 50 i andra kammaren av herr
Mundebo in. fl.;

3) de likalydande motionerna nr 79
i första kammaren av herr Fälldin ocli
nr 108 i andra kammaren av herrar Boo
och Larsson i Borrby; samt

4) motionen nr 338 i andra kammaren
av herrar Wennerfors och Nordgren.

I motionen vid 1) ovan hemställdes
i fråga om rösträttsåldern, »att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till 1968 års
riksdag till sådana författningsändringar,
att rösträtt vid riksdags- och kommunalval
---tillerkänns envar som

senast under nästföregående kalenderår
fyllt 18 år och som inte på grund av
domstols förklaring är eller efter uppnådd
myndighetsålder skall förbli
omyndig».

I motionerna vid 3) ovan hemställdes,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att frågan om
sänkning av rösträttsåldern till 18 år i
enlighet med vad i motionen anförs
måtte upptagas till prövning i anslutning
till övervägandena rörande ny
författning».

I motionen vid ri) ovan hemställdes,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att frågan om sänkning
av rösträttsåldern till fyllda 18 år
skall prövas i anslutning till överväganden
rörande ny författning».

Utskottet hemställde att motionerna

1) IT: 4 i vad den avsåge rösträttsåldern; 2)

1: 37 och II: 50;

3) I: 79 och II: 108; samt

4) II: 338

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Seger
stedt Wiberg samt herrar Sörenson,
Ilarald Pettersson, von Friesen, Wahlund,
Hamrin i Jönköping och Boo, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

Onsdagen den 8 februari 1967

Nr 6

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:79 och 11:108 samt II:
338, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att frågan om sänkning av rösträttsåldern
med två år måtte upptagas till
prövning i anslutning till övervägandena
om en partiell författningsreform.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Den fråga vi nu går att
behandla — frågan om rösträttsåldern

— har ju under en rad av de senare riksdagarna
varit föremål för ingående
överväganden, och det lär väl här och
nu vara tämligen onödigt att närmare
behandla själva sakläget. Som bekant
—• låt mig bara göra det konstaterandet

— företogs genom beslut år 1965 en
sänkning av åldersgränsen ned till 20
år. Redan då fanns det emellertid även
längre gående yrkanden — yrkanden
som gick ut på en sänkning med två
år utöver propositionens förslag. Och
det är alltså detta förslag som nu på nytt
tagits upp och också på nytt avstyrkts
av en majoritet inom utskottet, bestående
av samtliga socialdemokrater och
högerrepresentanterna, en — säga vad
man vill — från vissa synpunkter onekligen
rätt egenartad kombination.

Utskottsmajoriteten skjuter den svävande
frågan om myndighetsåldern i
förgrunden, och uppenbarligen föreligger
det härvidlag — det skall inte förnekas
-—• en viss problematik. Men att
något oavvisligt samband i så måtto
skulle vara för handen, att rösträttsåldern
inte skulle kunna sättas lägre än
den ålder, då den fulla rättsliga rådigheten
inträder, har man av flera skäl
svårt att känna sig övertygad om.

Så till det aktuella läget, ställningstagandena
denna gång i utskottet.

Jag måste väl här ändå få lov att
konstatera, att det är en ganska märklig
konservatism som kommer till uttryck
på socialdemokratiskt håll, när man inte
vill vara med om en så relativt blyg -

Sänkning av rösträttsåldern

sam begäran som att frågan om en
sänkning av rösträttsåldern ned till 18
år skulle upptas till prövning, i samband
med den författningsreform som
nu är på gång. Någon omedelbar beställning
om ett förslag redan nu är det —
jag vill fästa uppmärksamheten på detta,
ärade kammarledamöter — alltså inte
fråga om.

Det hör till bilden att även om högerns
utskottsrepresentanter tydligen
motsätter sig en reform med detta syfte,
så har i alla fall motionsvägen yrkanden
ställts också från det parti som herrar
Sveningsson och Magnusson i Tumhult
företräder — yrkanden som siktar till
en sänkning av rösträttsåldern utöver
det försiktiga steg som togs 1965 och
som alltså sammanfaller med mittenpartiernas
propå.

Men regeringspartiet har således —
på sin färd mot nya djärva mål — ännu
inte upptäckt, att det kan ligga något i
att dagens 18-åringar utan onödig tidspillan
garanteras rätten att med sin
röst påverka de samhälleliga avgörandena
och besluten. Nog måste man, som
sagt, finna denna tveksamma eller negativa
hållning inför en reform, som ju
i grunden rör sig om något så väsentligt
som en vidareutbyggnad och en
breddning av vår demokrati, ganska
betänklig, i synnerhet när det gäller
ett parti som ju ändå i hithörande frågor
har eller borde ha en del förpliktande
traditioner att upprätthålla.

Det synes i varje fall mig och mina
meningsfränder i utskottet naturligt, för
att inte säga självklart, att ungdomar
som är ålagda en råd delvis mycket personligt
närgående och betungande samhälleliga
skyldigheter, t. ex. inkallelse
till första värnpliktstjänstgöring, skattskyldighet,
andra ansvarsförpliktelser
att förtiga, också skall ha rätt att deltaga
i de allmänna politiska valen.

Därtill kommer också att de nu uppväxande
ungdomsgenerationerna —•
tack vare utbyggnaden av vårt skolsystem
och de ökade möjligheter till sam -

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1907

Sänkning av rösträttsåldern

hällsinformation som inte minst våra
massmedia erbjuder —• bevisligen också
fått väsentligt ökade förutsättningar att
bedöma och ta ställning till frågor som
rör det levande svenska samhället och
dess mångskiftande problem. Konsekvensen
måste rimligtvis bli att dessa
ungdomsgenerationer också tillförsäkras
rätten att med röstsedeln i hand vara
med och bestämma och öva inflytande
över den politiska utvecklingen här i
landet. Det är ett krav som borde kunna
tillmätas en mycket hög angelägenhetsgrad,
en reform, som — därom är jag
övertygad —• ändå en dag inte kommer
att kunna avvisas.

Men varför då inte redan nu bejaka
detta krav åtminstone i så måtto —
något annat begär inte reservanterna —-att frågan tas upp till prövning just i
anslutning till de svävande författningsfrågorna
i övrigt?

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av fru Segerstedt
Wiberg m. fl.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Det framgår av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3 att utöver
övriga motioner har herr Nordgren
och jag väckt en motion om »att frågan
om sänkning av rösträttsåldern till fyllda
18 år skall prövas i anslutning till
överväganden rörande ny författning».

En Mkalydande motion väcktes tyvärr
inte — på grund av brådskan under den
allmänna motionstiden — av högerledamöter
i första kammaren, men den
nämnda motionen bär tillstyrkts av reservanterna
i utskottet.

Flera starka skäl talar för att frågan
om ytterligare sänkning av rösträttsåldern
bör prövas. Jag vill understryka
vad herr Hamrin i Jönköping framförde.
Även jag vill hänvisa till skolreformerna,
påverkan från massmedia och de
skyldigheter som tidigt inträder för ungdomarna.
Jag skall emellertid uppehålla
mig något just vid skolans påverkan på
en ung människas mognadsutveckling.

Jag minns att herr Adamsson vid förra
årets debatt i samma fråga anförde, att
skolunderbyggnaden och mognaden hos
ungdomen visserligen är bättre i dag än
för 20—30 år sedan, men att dagens
ungdomar har mindre erfarenhet från
arbetslivet än den äldre generationen
hade. Jag har mött detta argument också
i andra sammanhang. Men en konsekvens
av detta resonemang skulle väl
vara att en höjning av rösträttsåldern
vore befogad. Det blir ju allt vanligare
att stora delar av en årskull bedriver
studier under flera år efter den obligatoriska
skolan. Spetsar man till herr
Adamssons påstående skulle det innebära
att det ökande antalet ungdomar
som inte avslutar sina studier förrän
omkring 25-årsåldern inte vore tillräckligt
samhällsmedvetna eller mogna för
att få utöva ett politiskt inflytande på
valdagen. Jag förmodar att herr Adamsson
och övriga som framfört det nämnda
argumentet inte vill bli tolkade så, dvs.
att erfarenheten från arbetslivet skulle
väga så tungt vid en prövning av denna
fråga.

Herr talman! Därutöver vill jag ytterligare
bara påminna om den förskjutning
av åldersstrukturen som befolkningsutvecklingen
medfört. Därigenom
bär de äldsta åldersgrupperna fått ett
relativt sett större inflytande. Relationerna
mellan de skilda åldersgruppernas
röstmässiga styrka bör också ägnas
uppmärksamhet vid frågans prövning.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen av fru
Segerstedt Wiberg m. fl.

I detta anförande instämde herr Nordgren
(h).

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det finns vissa frågor
här i riksdagen som har karaktären av
en följetong; varje år skrivs ett nytt kapitel,
någon gång med nya inslag men
i allmänhet ganska lika det föregående.

Sänkningen av rösträttsåldern är en
sådan fråga. Det är fjärde året i följd

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

som vi nu diskuterar rösträttsåldern.
Den nejsägande majoriteten har utgjorts
av socialdemokrater och högermän.
Inom båda partierna finns dock, såsom
framgick bl. a. av föregående inlägg, representanter
som stött mittenpartiernas
positiva linje, och jag hoppas att denna
grupp inom de båda partierna växer.

Förslagen om en ytterligare sänkning
av rösträttsåldern har i allmänhet avvisats
med två typer av argument. Dels
har man sagt att vi bör avvakta erfarenheterna
av den sänkning som tillämpades
första gången vid 1966 års val. I
förra årets debatt sade exempelvis herr
Adamsson, att »allt talar för att vi bör
avvakta resultatet av detta beslut innan
vi tar nästa steg». Dels har man
sagt att rösträttsåldern bör ses i samband
med myndighetsåldern, en princip
som dock gällt bara under vissa perioder
av 1900-talet och en princip som
för närvarande inte gäller.

I fråga om den första argumentationslinjen,
erfarenheterna av förra årets val,
skulle jag vilja fråga herr Adamsson,
om det finns några sådana från detta val
som talar mot en ytterligare sänkning.
Vilka omständigheter är det i så fall?
Olika undersökningar tyder på ett gott
valdeltagande bland de unga väljarna.
Finns det några erfarenheter som tyder
på att de unga väljarna inte har den politiska
mognad som skulle motivera rösträtt?
Såvitt jag förstår talar erfarenheterna
från 1966 års val klart för att den
redan genomförda sänkningen var ett
klokt beslut och för att en ytterligare
sänkning nu bör genomföras.

Då det gäller den andra argumentationslinjen,
sambandet rösträtt—myndighet,
har nu senast av förmynderskapsutredningen
hävdats, att full överensstämmelse
mellan myndighets- och
rösträttsålder bör eftersträvas. Jag kan
finna vissa men ingalunda tillräckligt
vägande skäl för den linjen. Det finns
inga negativa erfarenheter vare sig från
1966 års val eller från tidigare skeden
av olika åldrar för dessa båda ting. Det

Sänkning av rösträttsåldern

vanliga under 1900-talet har som sagt
varit att dessa båda åldrar inte har sammanfallit.

Vi har i dag ett system som vi skulle
kunna kalla en »successiv» myndighet.
Olika rättigheter och skyldigheter inträder
vid många olika åldersgränser,
vid 15, 16, 18, 20 eller 21 år. De viktigaste
rättigheterna och skyldigheterna
är förknippade med 18-årsgränsen. Själva
myndighetsdagen har betydelse
främst för dem som har förmögenhet
eller ämnar söka andra lån än studieoch
bosättningslån. Det kan inte finnas
något bestämt samband mellan detta och
rösträtten. De rättigheter och skyldigheter
som inträffar vid 18-årsåldern är
långt viktigare.

Såvitt jag kan bedöma finns starkt
vägande skäl för en ytterligare sänkning
av rösträttsåldern: erfarenheterna från
1966 års val, gällande myndighetsgränser
i viktiga avseenden och ungdomens
växande politiska mognad. Detta är en
angelägen demokratisk reform som inte
bör fördröjas; vi bör inte vänta med att
ge ungdomar mellan 18 och 20 år politiskt
inflytande. Om vi senast nästa år
fattar ett första beslut i denna riktning,
vilket efter 1968 års val följes av ett
slutligt beslut, kan vi tillämpa de nya
bestämmelserna från och med 1970.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av fru Segerstedt
Wiberg in. fl.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Frågan om en sänkt
rösträttsålder har, som redan framhållits,
tidigare varit föremål för prövning
under en följd av år. Detta är också naturligt
i beaktande av att den allmänna
rösträtten är av utomordentlig och avgörande
betydelse i en demokratisk stat
som vår. Åtskilliga reformer har också
genomförts för att underlätta för alla
som har rösträtt att verkligen kunna utöva
den. Jag tänker bl. a. på den möjlighet
som vid 1966 års val för första
gången bereddes sjuka att rösta genom

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

Sänkning- av rösträttsåldern

ombud — en reform som var angelägen
och som det rådde stor enighet om.

Den sänkning av rösträttsåldern med
ett år — till året efter fyllda 20 år -—
som beslöts av 1965 års riksdag och som
också tillämpades första gången vid
1966 års kommunalval, var enligt vår
mening en viktig reform för att ge unga
väljare möjlighet att påverka samhällets
utformning — det samhälle som de unga
mer än några andra har anledning att
ta ställning till eftersom de skall ta ansvaret
för det i framtiden. Denna sänkning
av rösträttsåldern med ett år måste
dock enligt vår mening betraktas som en
delreform; målsättningen måste vara att
rösträttsåldern bör sänkas så, att rösträtt
tillkommer envar som senast föregående
år har fyllt 18 år. För en sådan
målsättning finns också en växande opinion.
Då frågan behandlades vid förra
årets riksdag gav representanter från
olika partier uttryck härför. Bl. a. gjorde
herr Lundberg i Uppsala ett uttalande
i den riktningen.

Vilka skäl talar då för en sänkning av
rösträttsåldern på det angivna sättet?
Ja, det är många. Flera av dem har redovisats
här tidigare. Den första värnpliktstjänstgöringens
fullgörande inträffar
i allmänhet vid 19—20 års ålder, och
starka skäl torde tala för att den som
deltar i rikets försvar också bör ha
möjlighet att påverka rikets styrelse.
Naturligtvis måste rösträtten fastställas
med hänsyn till den allmänna mognaden
hos medborgaren. Det torde dock
förhålla sig så, att denna allmänna mognad
och förmåga att förstå samhällsdebatter
numera hos det stora flertalet
ungdomar inträder tidigare än förr. Detta
måste väl också betraktas som naturligt
med hänsyn till den förbättrade utbildning
som alla unga nu har tillgång
till- Den nya grund- och ungdomsskolans
undervisning i samhällskunskap
och övningar i samhällsfunktioner är
här synnerligen tungt vägande. Ansvaret
växer också hos ungdomen med de ökade
kunskaperna. Detta har kommit till

uttryck vid de valtillfällen då ungdomen
har slutit upp i lika stor utsträckning
som andra och velat ge uttryck för sin
mening. Alldeles särskilt vill jag understryka
att vi fick ett bevis för denna inställning
vid skolkonflikten under den
gångna hösten, då skolungdomarna med
sin organisation SECO i spetsen visade
kunnighet, ansvar och en föredömlig
organisationsförmåga, vilket har omvittnats
från många håll. Uppskattningen
av detta har kommit till uttryck i
årets statsverksproposition, där anslaget
till SECO har föreslagits uppräknat till
det dubbla.

Det arbete som bedrivs av de politiska
ungdomsförbunden betyder också
mycket för ett fördjupande av den politiska
medvetenheten och kunnigheten
om samhällets funktioner. Det har på
sitt sätt manifesterats genom att riksdagen
har beslutat att stöd skall utgå
även till de politiska ungdomsorganisationerna.

Det moderna samhället kräver att de
unga i dag tar ställning till personliga
och sociala frågor i en utsträckning som
inte förekom tidigare på samma sätt.
Det gäller i särskilt hög grad frågor som
berör utbildning och yrkesval. Ungdomarna
frigör sig från bindningar till
familj och miljö tidigare än förr, och de
bör även av denna anledning ha rätt att
påverka samhällets utformning genom
rösträtt året efter fyllda 18 år.

Vi föreslår nu att denna fråga tas upp
till prövning och övervägande i anslutning
till diskussionen rörande en ny
författning. Skulle det till äventyrs bli
så som grundlagsberedningen nu synes
tänka sig, att val normalt skall förekomma
endast vart tredje år, skulle detta få
som direkt följd att vissa ungdomskullar
inte skulle få utöva sin allmänna
rösträtt förrän vid fyllda 23 år, och det
kan inte vara acceptabelt eller rimligt.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande i
detta ärende.

Onsdagen den 8 februari 1967

Nr 6

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag kan instämma i det
mesta som föregående talare här nar
sagt.

Jag och mina medmotionärer återkommer
för tredje året i följd med en
motion i denna fråga. Den motion som
jag vill tala för skiljer sig något från de
andra motioner som nu har motiverats
genom att den yrkar både på en sänkning
av rösträttsåldern till 18 år och
en sänkning av valbarhetsåldern till 18
år. Dessutom yrkas i en följdmotion att
myndighetsåldern skall samordnas med
rösträtts- och valbarhetsåldern.

Jag skall erkänna att det är ganska
svårt att berika debatten med några
väsentligt nya argument utöver dem som
redan har framförts i dag och dem som
har framförts de tidigare gånger då dessa
yrkanden har avslagits, men låt mig
ändå erinra om några ostridiga ting.

Föregående talare nämnde de ökade
utbildningsmöjligheterna som står ungdomen
till buds. Dessa ökade möjligheter
innebär att ungdomen i dag med en
helt annan kapacitet än tidigare generationer
hade kan ta ställning i politiska
avgöranden, bl. a. i politiska val.

Det är ostridigt, som det betonats, att
18-årsåldern markerar en gräns där flera
avgörande förändringar äger rum i
ungdomens liv — ungdomarna får helt
nya skyldigheter, i vissa fall också nya
rättigheter.

Vi har i motionen pekat på att det
här rör sig om en mycket betydelsefull
grupp av människor. Det kan ju inte
vara oväsentigt att göra det påpekandet,
att årskullarna 18, 19 och 20 år har en
löneinkomst på 2 miljarder och erlägger
en skatt på cirka 300 miljoner kronor,
vilket visar den roll dessa grupper spelar
i samhället.

Låt mig också erinra om att alla forskare
liksom alla utredningar vilka under
de senaste 20 åren behandlat ungdomens
levnadsförhållanden, vanor, attityder,
psykologiska anpassningsproblem,
frigörelse från hemmet, den sänk -

Sänkning av rösträttsåldern

ta giftermålsåldern o. s. v. funnit att
ungdomens sociala och biologiska mognad
inträffar långt tidigare nu än den
gjorde i de generationer som var unga
för 30, 40 år sedan.

Det finns ytterligare en sida som jag
anser att kammaren bör beakta när den
avgör denna fråga. Förändringarna i
befolkningsstrukturen har lett till en
markant ökning av de äldres andel i befolkningen.
Detta är, om något, ett skäl
för att sänka rösträttsåldern och valbarhetsåldern.
Genom att så stora grupper
av människor nu befinner sig i pensionsåldern
inträder faktiskt en förändring
i balansen mellan de äldre och de
yngre generationerna, eftersom vi av
uppenbara skäl inte kan tänka oss någon
begränsning av rösträtt och valbarhet
för den äldre generationen.

Jag skall inte längre uppehålla kammaren;
annars kunde det ha varit intressant
att peka på de olika politiska
partiernas uttalanden inför 1966 års val
om sänkt rösträttsålder. Jag tittade alldeles
nyss i folkpartiets valhandbok,
där man mycket klart talade för en
sänkning av rösträttsåldern till 18 år.
Jag tittade också i centerpartiets valhandbok
och fann att man där uttryckte
sig lika klart. Jag skall erkänna att det
inte på samma sätt är klartext i det socialdemokratiska
partiets valhandbok,
men jag tycker att frånvaron av ett
klart ställningstagande där i någon mån
kan ersättas av vad det socialdemokratiska
ungdomsförbundets ordförande
yttrade här i kammaren när frågan senast
behandlades. Han sade: »Jag har
personligen i många sammanhang uttalat
mig för att rösträttsåldern bör sänkas
till 18 år, och det är också den
ståndpunkt som det socialdemokratiska
ungdomsförbundet har intagit.»

Det har av och till satts frågetecken
för var högern befinner sig i detta avseende,
men herr Mundebo har klarlagt
hur en del av den tar ställning. I den
förra debatt vi hade i denna fråga yttrade
herr Krönmark: »Låt mig då först

2 ■—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 6

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 19G7

Sänkning av rösträttsåldern

meddela att högerns ungdomsförbund
vid sin senaste förbundsstämma klart
tog ställning för eu sänkning av rösträttsåldern
till 18 år. Därmed är den
punkten avklarad.»

Tydligen finns det alltså i alla partier
en mycket stark opinion för att nu
sänka rösträttsåldern. Däremot föreligger
splittring i fråga om valbarhetsåldern.

Jag skulle egentligen ha velat yrka
bifall till den motion som den kommunistiska
gruppen har lämnat, men då
det kanske inte är realpolitik att göra
det ansluter jag mig till reservationen.
Jag vill samtidigt påtala att denna har
en något småaktig skrivning. Man tycks
ha svårt att lyfta sig så långt över partigränserna,
att man ens vågar omnämna
den motion som jag och mina medrnotionärer
har väckt, trots att den ligger
minst lika nära reservationens yrkande
som någon av de övriga motionerna.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag kan på en punkt
instämma med herr Hamrin i Jönköping,
nämligen när han säger att dessa
motioner sannerligen inte liar nyhetens
behag. Vi har diskuterat denna fråga
åren 1964, 1965 och 1966 och vid samtliga
dessa tillfällen avslagit motioner
om en sänkning av rösträttsåldern.

Herr Hamrin tycker att det är en något
egenartad konstellation när socialdemokrater
och högermän i utskottet
har förenat sig om att avstyrka motionerna.
Jag vill peka på att samtliga de
borgerliga partierna har förenat sig
med kommunisterna i motionskrav på
en sänkning av rösträttsåldern. Detta
är enligt min mening också en något
egenartad konstellation, rent politiskt
sett.

Vi har inte så många nya argument
att föra fram i denna fråga. 1965 års
riksdag antog slutgiltigt ett regeringsförslag
om en sänkning av rösträtts -

åldern med ett år. Detta gav rösträtt
vid riksdagsval och kommunala val till
dem som under föregående år fyllt 20
år och som inte av domstol förklarats
omyndiga. Jag anser detta vara ett steg
i rätt riktning. Vid denna tidpunkt
visste man att frågan om myndighetsåldern
var under utredning och att man
kunde förvänta ett förslag från utredningen
om en viss sänkning av myndighetsåldern.

Hur vi än resonerar i denna fråga,
kommer vi nämligen inte ifrån att det
bör råda ett klart samband mellan myndighets-
och rösträttsålder. Det är därför
ganska naturligt, när förmynderskapsutredningen
nu lagt fram förslag
om att myndighetsåldern skall fastställas
till 20 år, att utskottsmajoriteten avstyrkt
motionskraven på en sänkning
av rösträttsåldern till 18 år. Jag är övertygad
om att man inom denna utredning
mycket noga har övervägt vid vilken
ålder en person skall förklaras
myndig och alltså anses mogen att helt
ta ansvar för sig själv och sitt handlande.
Det framstår därför för mig som
både naturligt och konsekvent att den
som genom sin röstsedel skall påverka
landets, länets eller kommunens skötsel
också bör ha uppnått den ålder då han
myndigförklarats av samhället. Detta
är ett samband som jag inte tror att
man kan komma ifrån vid diskussionen
om ett fastställande av rösträttsåldern.

Det har här framhållits att värnplikts-
och körkortsåldern är lägre än
rösträttsåldern, men jag tror att det
ändå är på det sättet, att det råder ett
klarare samband mellan myndighetsoch
rösträttsålder än mellan körkortsoch
rösträttsålder. Man kan visserligen
mot detta resonemang om myndighetsåldern
invända att vi i fråga om denna
endast stöder oss på ett utredningsförslag
och att riksdagen ännu inte fattat
beslut i frågan. I så fall bör vi under
alla omständigheter inte i dag fatta något
beslut om sänkning av rösträttsåldern.
Skulle riksdagen mot förmodan

Onsdagen den 8 februari 1967

Nr 6

längre frum beslutet om en lägre myndighetsålder
än den som föreslagits av
utredningen iar i varje fall jag öppen
för ett resöriemang om en anpassning
av rösträttsåldern till samma nivå som
myndighetsåldern.

Hela denna diskussion gäller väl i
stort sett frågan när en människa når
politisk mognad i sitt liv. Jag är övertygad
om att detta är individuellt och
att det är svårt att fastställa några generella
åldersgränser härvidlag. Jag har
all respekt för den ungdom som skaffar
sig utbildning, men jag tänker också
på när min generation gick direkt ut
i förvärvslivet i 14—15-årsåldern och
handgripligt mötte problemen ute i
samhället, varvid vi många gånger på
ett tidigt stadium kom i kontakt med
problemen, tvingades fundera över dem
och ta ställning till dem. Jag menar
med detta resonemang att det visst har
sitt stora värde att ungdomen får tillägna
sig de teoretiska kunskaperna om
hur samhället är uppbyggt och hur det
fungerar, men det är nog också värdefullt
att den kommer ut i arbetslivet
och på nära håll får stifta bekantskap
med de många problem som man därvid
stöter på.

Herr talman! Jag skall inte säga mera,
utan ber endast att avslutningsvis
få yrka bifall till utskottets förslag, vilket
innebär avslag på samtliga motioner
i denna fråga.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Som vi märkte uppehöll
sig herr Nilsson i Östersund rätt
mycket vid frågan om myndighetsåldern
och dess samband med rösträttsåldern.
Jag trodde att denna sak hade
klargjorts i tidigare inlägg av herr Mundebo
och i någon mån av mig. Ett faktum
är ju ändå, herr Nilsson, att man
redan i praktisk handling bär brutit
mot principen om det förment oavvisliga
sambandet mellan myndighets- och
rösträttsålder. I fjolårets kommunalval

Sänkning av rösträttsåldern

dfeltog bevisligen många ungdomar som
ännu inte hade uppnått myndighetsåldern,
och de utövade således i alla fall
politiskt inflytande.

Över huvud taget vilt jag fästa uppmärksamheten
på att rättigheter och
skyldigheter i dag inträder vid olika
åldersgränser. Jag tror, herr talman,
att våra ungdomar — och det finns i
dag mycken fin ungdom — är beredda
till ansvarstagande och samhällsengagemang.
De följer rätt uppmärksamt hur
vi i dag ställer oss till denna fråga,
och jag tror att det vore fel att svika
dessa ungdomar och deras förtroende.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att man
1965 gjorde ett litet avsteg från myndighetsåldern.
Men det kan, som jag
sade tidigare, förklaras av att man då
visste att en utredning angående myndighetsåldern
tillsatts och att man förväntade
att denna utredning skulle föreslå
en ändring av myndighetsåldern.
Men vad motionärerna i dag kräver är
att rösträttsåldern skall läggas två år
under myndighetsåldern. Det stora steget
har vi inte ansett oss kunns gå
med på.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
ironiserade över att motionerna
inte hade nyhetens behag. Det är i och
för sig riktigt. Men om man vill uppnå
någonting här i riksdagen, så måste
man många gånger återkomma år efter
år, tills man slutligen — liksom droppen
urholkar stenen — lyckas omvända
det kompakta socialdemokratiska motståndet,
i detta fall stött av högerkonservatismen.
Som jag tidigare framhållit,
redovisade en del företrädare för
dessa båda partier vid förra årets överläggning
i denna fråga en positiv inställning
til! motionsförslaget. Men tyvärr
räckte det inte för att skapa maj o -

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

Sänkning av rösträttsåldern

ritet vid omröstningen, inte ens i denna
kammare.

Reservationsyrkandet innebär, att
denna fråga skall tas upp till prövning
av grundlagberedningen. Jag vill direkt
fråga herr Nilsson i Östersund, om
han anser att det är rimligt att vissa
åldersklasser, för den händelse vi får
valperioder på tre år, inte skall få utöva
sin rösträtt förrän vid 23 års ålder?

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förutsätter att denna
fråga kommer upp till diskussion
på nytt när vi här i riksdagen skall ta
ställning till förslaget om en ny författning.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Därtill provocerad av
herr Jansson skall jag be att få höja
mig så högt över partigränserna, att
jag adresserar mig direkt till min vän
herr Jansson och hjälper honom i lians
mödosamma kartläggning av hur partier
och partidelar fördelar sig i sitt
ställningstagande i denna fråga. Jag
vill bara tala om att jag själv hör till
dem som kommer att stödja reservationen.

I den hittillsvarande diskussionen
har de flesta talare som stöder reservationen
huvudsakligen uppehållit sig
vid olika omständigheter som man anser
tala för att vår tids ungdom rimligen
bör anses kapabel att från 18 års
ålder ta del i så viktiga samhälleliga
uppgifter som utövandet av rösträtten
innebär. Jag kan instämma i allt vad
som därvidlag sagts, men man måste ju
medge att konstitutionsutskottets majoritet
inte sagt någonting annat. Det står
faktiskt ingenstans i utlåtandet, att
KU:s majoritet inte skulle anse aderton-,
nittonåringar dugliga att utöva
rösträtt. Majoriteten grundar sin uppfattning
på mycket mer formella kriterier.
Det viktigaste är, om jag förstått
saken rätt, att man inte vill släppa an -

knytningen mellan myndighetsålder
och rösträttsålder. Jag kan inte dela
uppfattningen att det skulle råda ett
oavvisligt samband mellan dessa två
åldersgränser. Jag vill, herr talman,
peka på att förmynderskapsutredningen
i sitt nyligen framlagda betänkande
föreslagit, att sambandet mellan myndighet
i rättslig mening och rösträtt
skall brytas på en annan punkt. Det gäller
de människor i vilken ålder som
helst, som av någon anledning förklarats
omyndiga. Dessa människor saknar
i dag rösträtt; omyndighet utgör
rösträttshinder. Förmynderskapsutredningen
föreslår att det hindret väsentligen
skall avskaffas; man vill ha det
kvar bara i de fall då omyndigheten
motiveras med klara medicinska skäl;
d. v. s. den som omyndigförklaras på
grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
och jämförbara omständigheter skulle
alltjämt berövas sin rösträtt, men i övriga
fall skulle de omyndigförklarade
få behålla rösträtten. Jag vill inom parentes,
herr talman, gärna säga att jag
finner detta vara en ytterligt angelägen
reform. Som jag ser det har rösträttsförlusten
på grund av omyndigförklaring
kommit att fungera som ett omvänt
inkomst- och förmögenhetsstreck
när det gäller rösträtten. Det förhåller
sig nämligen i praktiken på det sättet,
att ingen människa omyndigförklaras
om hon inte har egendom att förvalta.
Ingen tar initiativ till en omyndigförklaring
i sådana fall. Den som börjar
få svårt att svara för sig själv kan komma
att omyndigförklaras på initiativ av
någon som är orolig för att egendom
skall förfaras. Men har man ingen egendom
att svara för så är det ingen som
tar ett sådant initiativ.

I verkligheten är det alltså på det
sättet att det finns något tusental —-jag vet inte exakt hur många — människor
som saknar rösträtt på grund av
omyndigförklaring, men det finns sannolikt
oändligt många fler som ur medicinska
och andra synpunkter är fullt

Onsdagen den 8 februari 1907

Nr 6

jämförbara med dessa när det gäller
kapaciteten, men de är inte omyndiga,
därför att ingen människa har brytt sig
om att ta något initiativ till en omyndigförklaring.
De har alltså rösträtt,
och de utövar den numera också såvitt
jag vet i stor utsträckning, sedan de fått
möjlighet att rösta genom ombud. Jag
finner det alltså väsentligt att denna
reform, som förmynderskapsutredningen
föreslår, genomförs. Men då har man
också, herr talman, på en punkt brutit
sambandet mellan myndighetsålder och
rösträttsålder, och då ter det sig för
mig konsekvent att man inte längre är
så rädd för att göra det på andra punkter.
Jag skulle till och med vilja gå så
långt att jag säger att kunde vi få rösträttsåldern
sänkt under myndighetsåldern
så skulle det för mig utgöra en
bra motivering för den andra angelägna
reformen, reformen »på andra sidan»,
d. v. s. när det gäller dem som
av olika skäl omyndigförklaras efter att
tidigare ha varit myndiga.

Herr talman! I övrigt tror jag det
mesta är sagt, och jag nöjer mig med
att yrka bifall till reservationen.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först tacka herr
Carlshamre för hans klarläggande, som
ju motsvarade vad man har rätt att vänta
av en modern högerman.

Låt mig sedan rätta till en tidigare
felsägning. Jag ställde till trubbel i mittenalliansen
genom att kalla herr Mundebo
för högerman; det var herr Wennerfors
jag avsåg. Därmed bär jag rett ut
den förväxlingen.

Låt mig sedan till herr Nilsson i Östersund
säga att jag inte riktigt förstod
de jämförelser han gjorde med tidigare
ungdomsgenerationer. Det är alldeles
riktigt att ungdomen i dag lever under
andra förhållanden än tidigare generationer.
Ungdomens situation har i grunden
förändrats. Å ena sidan bär detta
medfört mycket större möjligheter för
de unga, t. ex. när det gäller att ta

Sänkning av rösträttsåldern

ställning i politiska frågor, bl. a. genom
den väsentligt förbättrade undervisningen;
å andra sidan har de negativa faktorer
som följer med den moderna samhällsutvecklingen
starkt ökat i betydelse.
Men detta kan väl inte få utgöra något
skäl mot en sänkt rösträtts-, valbarhets-
och myndighetsålder.

Här har antytts hur det var förr, då
ungdomarna gick in i produktionen vid
femton års ålder. Nu är det många som
fortsätter att gå i skolor, på universitet
och andra högre läroanstalter. Men det
finns också en del ungdomar som går
ut i arbetslivet och där spelar en mycket
stor roll, vilket jag tidigare antytt.

Vi har tidigare erinrat om att 18-åringar får flyga Draken, som är värd
omkring 6 miljoner kronor, att vi låter
19-åringar resa ut som FN-soldater och
att vi kanske ibland låter 20-åringar
sköta en hel läkarpraktik. Det finns på
detta område så många positiva faktorer
att peka på när det gäller de unga
generationer vi här talar om, att alla
argument mot en sänkning av rösträttsåldern
kommer till korta.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Förra året deklarerade
jag min positiva inställning till förslaget
att sänka rösträttsåldern till 18 år, och
när jag nu har tagit del av motionerna,
utskottets utlåtande och reservationen
har jag en stark känsla av att alla är positivt
inställda. Det är bara nyanser som
skiljer. Därför är det märkligt att varken
utskottet eller reservanterna har
vågat ta ställning i själva sakfrågan. Jag
tillåter mig därför föreslå att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till 1968 års riksdag
till sådana författningsändringar att
rösträtt vid riksdags- och kommunalval
tillerkänns envar som senast under föregående
kalenderår har fyllt 18 år.
Detta yrkande överensstämmer med
motsvarande yrkande i motionen II: 4
av herr Jansson så när som på att följande
avslutande rader utgått:

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

Sänkning av rösträttsåldern

---och som inte på grund av

domstols förklaring är eller efter uppnådd
myndighetsålder skall förbli
omyndig.

Jag motiverar det förslaget med att
ungdomen i dag enligt min mening bär
en medborgerlig mognad, som är större
än vad som vid andra tillfällen har legat
till grund för en rösträttsreform.
För mig är det också självklart att rösträtts-
och myndighetsålder sammanfaller
vid 18 år. Nu har förmynderskapsutredningen
stannat för 20 år, men eftersom
jag bär viss erfarenhet av hur förmynderskapslagen
fungerar här i landet
vill jag påstå att den föreslagna sänkningen
med ett år inte har den reella
grund som utredningen tydligen förutsatt.
Sedan utredningen nu satt gränsen
vid 20 år har Kungl. Maj:t emellertid
möjlighet att pröva frågan, och jag förutsätter
att Kungl. Maj :t då sänker gränsen
till 18 år. Från min synpunkt sett
är det orimligt att en person som äger
rösträtt inte också är myndig. De båda
åldersgränserna tycker jag hör samman.

Vad den politiska mognaden beträffar,
som man här har talat om, så är
den inte knuten till åldern. Om vi läser
protokollen från riksdagen från den tiden
då vi stod i begrepp att införa allmän
rösträtt i vårt land, skall vi finna
många uttryck för uppfattningen att den
eller den gruppen inom samhället inte
hade den nödvändiga politiska mognaden.
Enligt min uppfattning är det nu
all anledning för oss att gå över från
diskussion om denna fråga år efter år
och i stället fatta beslut. Det är ur den
synpunkten som jag har velat ställa
detta yrkande.

Herr Carlshamres uttalande om tilllämpningen
av förmynderskapslagstiftningen
måste vara byggt på mycket ytlig
kunskap på området. Om han hade
sysslat med det åtminstone i en liten
studiecirkel, skulle han ha kommit underfund
med att hans uttalande är felaktigt.
Det finns ingen anledning att i
detta sammanhang gå in på en diskus -

sion om förmynderskapslagstiftningen
och dess praktiska tillämpning.

Herr talman! Jag ber alltså att få
vidhålla mitt yrkande.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju friska fläktar
från herr Lundbergs sida. Jag vill bara
säga att han måste ha läst reservationen
illa, ty vad han här föreslår står faktiskt
i reservationen: »I stället anser vi liksom
de nyssnämnda reservanterna, att
beslut bör fattas vid nästa års riksdag
i samband med den förväntade partiella
författningsreformen.» År herr Lundberg
förvissad om att den partiella författningsreformen
inte kommer upp till
behandling vid nästa års riksdag, förstår
jag hans ändringsyrkande här. Tror
han alltfort på att författningsreformen
skall behandlas vid nästa års riksdag,
ansluter sig herr Lundbergs yrkande
precis till vad vi som reservanter förväntar.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Den huvudsakliga motiveringen
till utskottets avslagsyrkande
framgick, hoppas jag, klart av mitt första
anförande. Jag kan upprepa och säga
att motiveringen helt enkelt är att vi
vill ha samstämmighet mellan myndighetsålder
och rösträttsålder.

Sedan jag lyssnat till herr Lundberg,
som också erkände att sambandet borde
finnas, undrar jag om det inte vore riktigare
att herr Lundberg väntade och
motionerade om en sänkning av myndighetsåldern
i stället för att lägga fram
detta särskilda förslag.

Herr Jansson säger att han inte riktigt
förstod mig när jag talade om den
politiska mognaden hos människorna.
Vad jag menade var helt enkelt att jag
tror att den politiska mognaden träder
fram genom ett samspel mellan teoretiska
och praktiska insikter i samhällsfrågor.

Det torde inte vara sista gången vi

Onsdagen den 8 februari 1967

Nr 6

diskuterar denna fråga här i riksdagen.
Jag förstår att herr Boo betraktar sig
som en stor samhällsreformator när han
driver utvecklingen vidare genom att
skriva av gamla motioner.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag har alls inte för avsikt
att förvandla denna debatt till en
diskussion om förmynderskapslagens
tillämpning i praktiken. Men eftersom
herr Lundberg uppenbarligen missuppfattade
mig vill jag göra ett litet förtydligande.
Det förhållandet att förmynderskapsutredningen
föreslår en genombrytning
av sambandet mellan myndighet
och rösträtt använde jag på en
punkt som ett argument för att man
inte behöver vara så rädd för att bryta
igenom samma samband på en annan
punkt.

Dessutom måste väl herr Lundberg
ändå hålla med mig om att det i verkligheten
krävs för omyndighetsförklaring
att något initiativ tas från något
håll. Detta initiativ blir inte taget om
det inte finns någon anledning utöver
ifrågavarande människas själsliga, intellektuella
— eller hur vi vill uttrycka det
—■ tillstånd. Om det inte finns någon
annan materiell anledning •—■ att man
är rädd för att någonting skall inträffa
på grund av att vederbörande själv får
förfoga över sin egendom — blir det
ingen omyndighetsförklaring, och rösträtten
behålles. Därför menar jag att det
finns omyndigförklarade människor som
när det gäller att ta del i samhälleliga
avgöranden inte är på något sätt mindre
kapabla än många andra människor,
som inte har råkat bli omyndigförklarade.
Det var det jag tillät mig kalla
ett slags bakvänt inkomst- och förmögenhetsstreck.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Boo vill jag
säga att i reservationen anföres att man
skall anhålla att frågan om sänkning av

Sänkning av rösträttsåldern

rösträttsåldern måtte upptagas till prövning.
Jag har sagt att vi inte behöver
pröva längre utan skall göra en beställning
hos Kungl. Maj:t. Detta har inte
med den andra stora frågan att göra.

Herr Nilsson i Östersund rekommenderar
en motion om sänkning av myndighetsåldern.
Jag vill framhålla att en
utredning arbetar med denna fråga och
har lagt fram ett förslag. Jag förutsätter
att Kungl. Maj :t skall pröva båda dessa
frågor och framlägga förslag till nästa
års riksdag. Man skall inte bara fortsätta
att motionera för motionerandets egen
skull, utan man skall verkligen göra
något.

Herr Carlshamre gjorde ett förtydligande.
Jag vill då påpeka att inte enbart
förmögenhetsvillkoren är avgörande.
Man måste också ta hänsyn till behovet
av vård och tillsyn, vilka förhållanden
ofta ligger till grund för en
omyndighetsförklaring eller att en person
ställs under god man. God man väljer
man dock oftast när det endast gäller
tillsyn över förmögenhet, men den saken
skall vi inte diskutera bär. Jag vill endast
anföra att ur alla synpunkter förefaller
mig det ständiga motionerandet i
denna fråga orimligt, och jag vidhåller
därför mitt yrkande.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi har, herr Lundberg,
föreslagit att överväganden skall ske,
och vi hoppas självfallet på ett positivt
övervägande i anslutning till de önskemål
vi uttalat. Jag skulle vara synnerligen
glad om herr Lundberg inom sin
grupp ville inleda motionerandet redan
nu — då kanske vi kan förvänta en positiv
bedömning från den sittande
grundlagberedningens sida.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Visst lever vi människor
på hoppet, herr Boo. Men jag har den
uppfattningen, att det är en sak att gå
omkring och hoppas och en annan sak
att riksdagen gör en beställning hos

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 19G7

Sänkning av rösträttsåldern

Kungl. Maj:t — det senare är vida viktigare.

Jag vet inte om det är kutym inom
herr Boos parti att man motionerar inom
partiet för att föra fram vissa frågor.
Jag som riksdagsman brukar motionera
till riksdagen — riksdagen är det organ
som jag skall vända mig till, eftersom
jag är våld av svenska folket att företräda
dem i sådana här sammanhang.
Om herr Boo härvidlag har en annan
uppfattning må det vara hans sak.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag avsåg missionera
inom partiet, herr Lundberg. Det innebär
att man för diskussioner för att
övertyga sina meningsfränder om att
den uppfattning som man hyser är
riktig.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
de argument som framförts av reservanterna
och dem som stöder reservanterna
måste jag säga, att den som på det
hållet läst konstitutionsutskottets yttrande
riktigt är herr Carlshamre. Det
är inte så som man söker göra gällande,
att konstitutionsutskottet har uttalat sig
mot en framtida sänkning av rösträttsåldern
— utskottet har tvärtom betonat
att det nu föreligger ett förslag om
sänkning av myndighetsåldern.

Jag vill göra de ärade debattörerna
uppmärksamma på att förslaget är ute
på remissbehandling. Ett utredningsförslag
kan ju inte binda Kungl. Maj :t.
Har det svenska folket en viss mening
— uttryckt genom remissorganen — om
att denna sänkning bör gå längre, föreställer
jag mig att Kungl. Maj :t tar hänsyn
till en sådan opinion, när Kungl.
Maj:t har att ta ställning till en sänkning
av myndighetsåldern. Jag vill understryka
detta i sammanhanget, ty man
försöker ju här göra gällande att vi i
utskottsmajoriteten företräder en negativ
inställning till frågan som sådan. Jag
vill klart ha sagt — och det kan väl

ingen bestrida — att det naturligtvis
föreligger ett samband mellan rösträttsålder
och myndighetsålder.

Herr Wennerfors, herr Jansson och
andra talare har räknat upp en massa
skäl för en sänkning av rösträttsåldern.
De har talat om skolreformens verkningar,
massmedia, skattskyldigheten,
värnplikten o. s. v. Ja, när herr Jansson
sade, att ungdomar kan få förtroendet
att flyga Draken och ha hand om detta
material, och anförde det såsom skäl
för en sänkning av rösträttsåldern, menade
han väl ändå att dessa ungdomar,
om de får ett så stort förtroende, borde
ha rätt att förvalta sin egen egendom.
Kan de få detta stora förtroende från
det allmänna, varför skulle man då
neka dem att sköta sina egna angelägenheter? Jag

vill understryka vad förmynderskapsutredningen
har sagt i sitt utlåtande.
»... full överensstämmelse mellan
myndighets- och rösträttsåldrarna
bör eftersträvas. Om den civilrättsliga
myndighetsåldern inträder senare än
rösträtten, föreligger även risk för att
rätten att rösta så småningom kommer
att i förhållande till uppnåendet av full
rättshandlingsförmåga nedsjunka till en
sekundär medborgerlig rättighet». Det
är inte mitt uttalande, idan det är förmynderskapsutredningens,
och jag tycker
nog personligen att det ligger något
i detta.

Yad sedan beträffar de frågor som
ställts till mig i anledning av mitt uttalande
i fjolårets debatt, vill jag säga
att jag fortfarande har den meningen
att dagens ungdom har mindre erfarenhet
av arbetslivet än tidigare generationers
ungdom. Det uttalandet står
jag för, herr Wennerfors, och det har
inte framkommit någonting som motsäger
det. Det är helt enkelt på det sättet
att det numera dröjer längre än tidigare,
innan ungdomarna kommer ut i
förvärvsarbetet.

Herr Mundebo var också inne på det
här resonemanget, och han yttrade sig

Onsdagen den 8 februari 1967

på ett sätt som jag tycker var litet
djärvt av en riksdagsman. Han sade
nämligen att det senaste valet visar ett
gott valdeltagande i de yngsta åldersklasserna.
Jag vet inte vilket material
herr Mundebo bygger sitt uttalande på,
men i varje fall är det inte mig bekant
att det färdigställts någon statistisk utredning
härom. Jag har inte fått någon
som helst kännedom om ett statistiskt
material som ger besked på den punkten.
De stickprovsundersökningar som
gjorts visar nog — åtminstone på vissa
orter — något helt annat än det herr
Mundebo talade om.

Herr talman! Vi håller ju på med en
debatt som är årligen återkommande.
Jag skall därför inte uppta kammarens
tid mera, utan yrkar bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
uppmanade herr Lundberg att
återkomma med en motion om sänkning
av myndighetsåldern. Jag vill bara upplysa
om att det redan nu finns en motion
om sänkning av myndighetsåldern
till 18 år, vilken väckts av sex ledamöter
av denna kammare. Den kommer
förmodligen inte att behandlas av konstitutionsutskottet
utan av första lagutskottet,
men med en kontakt mellan
de olika utskotten borde man kanske
kunna tänka sig viss samordning vid
behandlingen.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Adamsson menar
alltså fortfarande att de ungdomar, som
bedriver högre studier ända upp i 24—
25-årsåldern och som inte varit ute i
arbetslivet, egentligen inte skulle ha
rösträtt. Om herr Adamsson drar ut
konsekvensen av sitt uttalande, blir
detta märkligt.

Herr Hamrin i Jönköping, herr Jansson
och herr Boo sätter ett frågetecken
för högerpartiets uppfattning i denna

Nr 6 25

Sänkning av rösträttsåldern

fråga. Herr Boo klämde till och med i
med ordet »högerkonservatism».

Jag tycker att man skall vara litet
försiktig härvidlag, ty jag tror att det
både inom centerpartiet och kanske
även inom folkpartiet finns en viss typ
av konservatism beträffande denna fråga.
Det är alls inte så uppseendeväckande,
om det inom olika partier råder
delade meningar i en författningsfråga
som denna. Så är fallet, herr talman,
i många andra författningsfrågor, vilka
kanske är mycket större än denna. Detta
är något som vi upplever just i dessa
dagar.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja be herr
Wennerfors att höra på vad jag säger
eller att läsa vad som står i protokollet.
Jag har sagt att den nuvarande generationen
inte har så stor erfarenhet från
arbetslivet som den tidigare generationen
hade. Jag har inte uttalat mig om
hur detta skall inverka på rösträtten.
Även den nuvarande rösträttsåldern ger
ju studerande rösträtt.

I det politiska livet är det väl så, att
man gärna vill att en motståndare skall
ha sagt någonting som passar bra för
den egna propagandan — men det är
inte alltid han verkligen har gjort det.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Får jag då be herr
Adamsson att uttala sig i frågan om
detta skall påverka rösträttsåldern eller
inte.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Frågan om kunskaper
och erfarenhet bör givetvis avvägas när
ställning tages till rösträttsåldern.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Eftersom erfarenheten
knappast tyder på att människor blir
mindre barnsliga därför att de blir
äldre, tycker jag att risken vid ett bi -

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

Sänkning av rösträttsåldern

fall till reservanternas ganska hovsamma
begäran inte är särskilt stor. Jag
skall därför rösta för reservationen.

Jag observerade emellertid under debatten
att min vän John Lundberg slog
sig för sitt bröst — bildligt talat, visserligen
— och sade att han var vald av
svenska folket. I min valkrets fanns det
inga valsedlar med herr Lundbergs
namn.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Dickson skulle
jag bara vilja säga att han tydligen har
brustit i sin uppmärksamhet. I hans
valkrets fanns nämligen valsedlar med
mitt namn — på en riksvalsedel.

Jag skulle vilja säga herr Dickson
rent allmänt att jag inte förstår varför
han är så blygsam. Varför inte säga,
att eftersom ungdomen nu har fått den
mognad som vi kan kräva av en medborgare
skall den ha rösträtt?

Jag vill passa på att säga, när det
gäller kännedom om arbetslivet, att vi
för närvarande genom den ökade utbildningstiden
har många grupper som
går i skola fram till 20—25-årsåldern,
och jag tror att man skall vara försiktig
när man för in detta i diskussionen.

Herr Dickson brukar ju ibland tala
som nästan varande representant för
världssamvetet och världsopinionen,
och då är det självklart att vi här i riksdagen
också har rätt att tala som representanter
för Sverige.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
om jag på grund av bristande uppmärksamhet
inte hade underlag för mitt tilllägg
i mitt korta genmäle, ber jag herrarna
om ursäkt för de minuter som
därmed förslösades.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Debatten borde måhända
vara slut med detta meningsutbyte
mellan herrar Dickson och Lundberg.
Det är emellertid ett par saker i herr

Adamssons inlägg som jag måste bemöta.

Herr Adamsson anser att jag gör ett
väl djärvt konstaterande när jag säger
att valdeltagandet bland unga väljare
har varit gott. Han undrar vad det finns
för underlag för detta påstående. Det
finns stickprovsundersökningar, bl. a. i
Västerås och Göteborg, som motiverar
det konstaterande som jag har gjort
Dessa undersökningar visar ett lägre
valdeltagande bland de unga väljarna
— det är riktigt -—• men variationerna
mellan äldre och yngre väljare är inte
större än exempelvis mellan ogifta och
gifta; västeråsundersökningarna visar
att de är mindre.

Jag anser därför att det finns ett
klart underlag för att konstatera att
det är ett gott valdeltagande bland
unga väljare.

Herr Adamsson svarade inte på den
fråga som jag ställde angående erfarenheterna
från 1966 års val. Herr Adamsson
menade att erfarenheterna av det
beslut som tidigare fattats om sänkning
av rösträttsåldern bör avvaktas innan
vi tar nästa steg. Har verkligen erfarenheterna
motiverat att vi skall vänta?
Har inte erfarenheterna i stället talat
för att vi bör ta beslutet nu?

Jag måste också konstatera att konstitutionsutskottets
utlåtande, som ju borde
vara ett mönster av klarhet, har föranlett
mycket mångskiftande kommentarer
och olika värderingar av representanter
i utskottet, både från majoritetens
och minoritetens sida, och även
av andra riksdagsledamöter.

Jag kan inte läsa konstitutionsutskottets
utlåtande år 1967 på annat sätt
än att detta är något mera negativt än
1966 års utlåtande. I årets utlåtande
heter det att ett betänkande har framlagts,
vari föreslås att myndighetsåldern
skall sänkas med ett år. »I detta läge
finner utskottet ej anledning till någon
åtgärd i anledning av motionerna.»

Jag har uppfattat detta så, att utskottet
har sympatier för förmynderskaps -

Onsdagen den 8 februari 1967 Nr 6 27

utredningens förslag om en myndighetsålder
av 20 år och att man vill ha en
samstämmighet mellan rösträttsålder
och myndighetsålder — man vill alltså
ha en rösträttsålder av 20 år. Detta har
också sagts av herr Nilsson i Östersund.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det var som jag förmodade:
herr Mundebos påståenden var
synnerligen bräckligt underbyggda; det
var några stickprov från Västerås och
Göteborg han tog. På så löslig grund
kan utskottet inte bygga sina ställningstaganden
med hänsyn till vad vi sade i
fjol. Innan vi har fått ta del av erfarenheterna
från 1966 års val finns det
inte ett klart statistiskt underlag för bedömning
av i vad mån de yngre årsklasserna
har mött upp och deltagit
i valet.

Sedan vill jag ännu en gång understryka
att herr Carlshamre har läst
konstitutionsutskottets majoritets utlåtande
på ett riktigt sätt. Det försök som
herr Mundebo gjorde att tolka uttalandet
som ett ställningstagande i frågan
om rösträttsålder och myndighetsålder
är enligt mitt förmenande alltför lösligt
underbyggt.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag hoppas att jag har
läst utskottets utlåtande fel på den sista
punkten, men jag kan verkligen vid
genomläsning av den korta skrivningen
inte få något annat intryck än det jag
refererade.

Sedan, herr talman, vill jag tillägga
att herr Adamsson har en viss benägenhet
att utelämna ord eller satser
som inte passar in i hans argumentering.
Jag talade om stickprovsundersökningar
bland annat i dessa orter.
Det finns inte anledning att nu föra
en statistisk diskussion härom, men
upplysningstjänsten har material också
från andra orter.

Överläggningen var härmed slutad.

Sänkning av rösträttsåldern

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till reservationen
av fru Segerstedt Wiberg in. fl.; samt
3:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av
bifall till det av lierr Lundberg under
överläggningen framställda, med motsvarande
yrkande i motionen 11:4 i
huvudsak överensstämmande yrkandet,
att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till
1968 års riksdag till sådana författningsändringar,
att rösträtt vid riksdags och

kommunalval---tillerkändes

envar som senast under nästföregående
kalenderår fyllt 18 år; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hamrin i Jönköping
begärde likväl votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Lundberg votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3 antager utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranledes
av bifall till reservationen av fru
Segerstedt Wiberg m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till det

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

Sänkning av valbarhetsåldern

av herr Lundberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Lundberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 94 ja och
39 nej, varjämte 74 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till reservationen
av fru Segerstedt Wiberg
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Hamrin i
Jönköping begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
106 ja och 97 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Sänkning av valbarhetsåldern

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner
om sänkning av valbarhetsåldern.

Konstitutionsutskottet hade till gemensam
behandling förehaft

1) motionen nr 4 i andra kammaren
av herr Jansson m. fl. i vad den avsåge
valbarhetsåldern; samt

2) de likalydande motionerna nr 472''
i första kammaren av herrar Harald
Pettersson och Wikberg samt nr 597 i
andra kammaren av herrar Larsson i
Borrby och Boo.

I motionen vid 1) ovan hemställdes
i fråga om valbarhetsåldern, »att riksdagen
måtte besluta att hos KungL
Maj:t hemställa om förslag till 1968 års.
riksdag till sådana författningsändringar,
att •—--valbarhet till riksdagen

och till kommunala förtroendeuppdrag
tillerkänns envar som senast under
nästföregående kalenderår fyllt 18 år
och som inte på grund av domstols förklaring
är eller efter uppnådd myndighetsålder
skall förbli omyndig».

I motionen vid 2) ovan hemställdes,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag om en sänkning av
valbarhetsåldern till 18 år».

Utskottet hemställde, att motionerna

1) 11:4 i vad som avsåge valbarhetsåldern;
samt

2) I: 472 och II: 597

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Harald Pettersson och Boo, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:472 och 11:597, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utred -

Onsdagen den 8 februari 1967

Nr 6

ning angående en sänkning av valbarlietsåldern
till 18 år.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOO (ep):

Herr talman! Efter det av kammaren
nyss fattade beslutet har något av det
väsentligaste i de motioner som ligger
till grund för detta utskottsutlåtande raserats.

I motionsparet 1:472 och 11:597 har
vi tagit upp frågan om en sänkning av
valbarhetsåldern, varvid utgångspunkten
har varit att få till stånd ett övervägande
beträffande möjligheterna att
samordna olika åldersgränser som reglerar
medborgarnas skyldigheter och
rättigheter. I detta sammanhang har vi
speciellt velat aktualisera valbarhetsåldern,
och i konsekvens med vår uppfattning
beträffande rösträttsåldern har
vi härvidlag uppställt 18 år som mål.
Valbarhetsåldern bör åtminstone sammanfalla
med myndighetsåldern.

Med tanke på vad som här tidigare
sagts och då förmynderskapsutredningens
förslag om en sänkning av myndighetsåldern
med ett år är ute på remiss
är det självklart ganska liten chans till
bifall till motionsyrkandet. Vi får väl i
detta fall vänta och se hur utfallet blir i
fråga om myndighetsåldern. Självklart
bör valbarhets- och myndighetsålder
sammanfalla.

För att ge uttryck för vår uppfattning
på detta område ber jag emellertid, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation
som fogats till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag behöver inte spilla
många ord på motiveringen. Vi avslog
för en stund sedan motioner om en
sänkning av rösträttsåldern till 18 år.
Denna är alltså fortfarande 20 år. I reservationen
kräver man att valbarhetsåldern
skall sänkas till 18 år. Jag kan
aldrig tänka mig att riksdagen menar

Kvinnlig tronföljd

att den som inte har rösträtt ändå skulle
vara valbar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till reservationen
av herrar Harald Pettersson
och Boo; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10

Kvinnlig tronföljd

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner
angående kvinnlig tronföljd.

I de likalydande motionerna nr 253
i första kammaren av herrar Holmberg
och Virgin samt nr 322 i andra kammaren
av herrar Bohman och Magnusson
i Borås yrkades, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att grundlagberedningen får i uppdrag
att framlägga förslag om de grundlagsändringar
som erfordras för att bereda
kvinnliga medlemmar av konungahuset
arvsrätt till tronen, dock utan brytande
av gällande succession, samt behörighet
att vara regent och ordförande i tillförordnad
regering».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:253 och 11:322 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Keservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Svenungsson, Magnusson i
Tumhult och Hamrin i Jönköping, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 253 och II: 322, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att grundlagberedningen
finge i uppdrag att framlägga
förslag om de grundlagsändringar
som erfordrades för att bereda kvinn -

Nr 6

Onsdagen d.en 8 februari 1967

Kvinnlig tronföljd

liga medlemmar av konungahuset arvs*
rätt till tronen, doek utan brytande av
gällande succession, samt behörighet att
vara regent och ordförande i tillförordnad
regering.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Frågan om kvinnlig
tronföljd har varit föremål för riksdagens
behandling vid flera tillfällen, senast
föregående år. Men hittills har de
framlagda förslagen inte lett till något
positivt resultat. Då högerpartiet emellertid
är av den bestämda meningen, att
bestämmelser om kvinnlig tronföljd
bör skrivas in i grundlagen, har frågan
tagits upp från högerhåll även i år.

Motionerna har samma syfte som tidigare,
d. v. s. att en grundlagsändring bör
göras för att bereda kvinnliga medlemmar
av konungahuset arvsrätt till tronen,
dock utan brytande av gällande
succession, samt behörighet att vara regent
och ordförande i tillförordnad regering.

Motionerna har emellertid i utskottet
rönt samma öde som tidigare. Alltjämt
finns det inom konstitutionsutskottet en
majoritet som anser att frågan inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd. Denna
mening har jag för min del inte kunnat
dela, och därför har jag anslutit mig
till reservationen om bifall till motionen.

Utskottsmajoritetens motivering är
tämligen intetsägande. Det är svårt att
hitta det egentliga motivet till denna negativa
inställning. Majoriteten hänvisar
till grundlagberedningen, som bl. a. skall
överväga frågan om statschefens ställning
i en modern parlamentarisk demokrati.
Denna speciella fråga synes visserligen
höra till dem som beredningen
skall behandla, men det utgör ingen garanti
för att beredningen utan vidare
kommer att ta upp ärendet till prövning.
Det är därför som vi reservanter
ansett att grundlagberedningens direk -

tiv bör vidgas till att jämväl omfatta frågan
om kvinnlig tronföljd.

Jag vill vidare framhålla, att utskottsmajoriteten
fullständigt tycks ha bortsett
från kravet på likställighet mellan
man och kvinna. Det har däremot varit
ett av de bärande skälen för oss reservanter
i vårt ställningstagande. Man stod
visserligen främmande för denna princip
då grundlagen skrevs, men det har
dock hänt åtskilligt sedan dess. Utvecklingen
har inte stått stilla utan gått vidare,
och synsätten har i många avseenden
förändrats, bl. a. på detta område.
Vilka steg har för övrigt inte bara i vår
tid tagits för att utjämna skillnaderna
mellan mannens och kvinnans ställning
i samhället? Likställigheten mellan könen
kan väl nu i det närmaste betraktas
som ett fullbordat faktum, och i dag
intar kvinnan plats i de mest betydande
församlingarna i vårt land, t. o. m. vid
Konungens rådsbord. När man redan
har gått så långt, varför är man då inte
beredd att ta steget fullt ut? Jag har
svårt att förstå att det under dessa förhållanden
fortfarande finns krafter som
går emot detta likställighetskrav. Det
finns ju ingen logik i att man i ena fallet
säger ja och i det andra nej då det gäller
en och samma princip. Huvudsyftet
med detta motstånd är tydligen ett helt:
annat än det som har angivits i utskottets
motivering. Men det är inte här,,
märk väl, fråga om monarki eller republik
utan endast om att skapa en större
rättvisa inom det statsskick som vi:
har.

Till sist vill jag endast erinra o» att
kvinnlig tronföljd, som längre tillbaka
har tillämpats även här i landet* så sent
som i vår tid förekommer inom andra
monarkier ute i världen, såsom i England,
Holland, Grekland och på senare
tid även i Danmark. Någon olägenhet
synes detta inte ha medfört. Män kan
tvärtom ge exempel på en råd dugande
kvinnliga regenter.

Jag skall, herr talman, sluta med att
endast framhålla den stora? betydelse,

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

som monarkien har haft i vårt land under
långa tider, och den stabilitet som
monarkien har givit åt landets både yttre
och inre förhållanden.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Inte heller jag har, som
synes, i detta ärende kunnat ansluta mig
till utskottsmajoritetens avvärjande inställning,
och jag har också tyckt mig ha
goda skäl att gå på reservanternas linje
som ju — såsom herr Magnusson i Tumhult
nyss här så vältaligt utvecklat —
innebär ett ställningstagande till förmån
för ett tryggande av arvsrätten till tronen
även på kvinnosidan, en fråga som
emellertid av naturliga skäl — allting
bör ju noga prövas — lämpligen torde
kunna överlämnas till den sittande
grundlagberedningen för övervägande
och förslag. Men tillåt mig här att bara
anföra några få ytterligare synpunkter.

I en rad länder med monarkistiskt
statsskick gäller som bekant just den
ordning vi reservanter finner riktigt
och rimligt att införliva också med våra
grundlagar, nämligen att det inte skall
göras någon åtskillnad på man och
kvinna när det gäller tillträde till statschefsämbetet,
lika litet där som i andra
sammanhang, där könsstrecket för länge
sedan raderats ut.

Nu argumenteras det, som vi vet, på
sina håll så att hela det monarkistiska
systemet i sig är en oformlighet, en
anakronism, något förlegat, och att det
fördenskull inte finns någon anledning
att anpassa ordningen i fråga om speciellt
tronföljden till större överensstämmelse
med vår tids uppfattningar och
tänkesätt om kvinnans likaberättigande.

Jag kan inte finna att det resonemanget
håller. För egen del har jag den
bestämda uppfattningen att monarkien
som statsform väl bestått provet i vårt
land, och även efter det demokratiska
genombrottet och in i våra dagar behåller
och för framtiden bör behålla sin

Kvinnlig tronföljd

plats, inte bara därför att monarkien
bäst svarar mot våra traditioner, utan
därför att den representerar ett sakligt
värde som en väsentlig stabiliserande
faktor. Det är en uppfattning som, därom
är jag övertygad, delas av den överväldigande
majoriteten av vårt folk. Jag
står således, som torde framgå av vad
jag här har sagt, definitivt inte i någon
medlemsförteckning i någon republikansk
klubb och har över huvud ingenting
till övers för den propaganda som
där drivs. Den finner jag i stället av
flera skäl olycklig.

Mot den bakgrunden måste det således
te sig alldeles naturligt att fullt ut
acceptera tanken på kvinnlig tronföljd.
Men jag skulle här vilja tillfoga, att vilken
ståndpunkt man än intar i denna
grundläggande fråga om statsformen,
torde det väl inte kunna anses som något
fel, som något orimligt, att se till att
det inom den faktiskt existerande monarkistiska
ramen — den vi ju ändå har
och, såvitt kan bedömas, kommer att behålla
för överskådlig tid — inte tolereras
några avvikelser från den likaberättigandets
princip som säger att man och
kvinna skall ha samma rätt, samma arvsrätt.

Då jag uppfattar det som en klar brist
att ingen formlig beställning gjorts hos
grundlagberedningen om en prövning
också av denna väsentliga fråga — ett
uppdrag som ingalunda täckes av de
svävande ordalag i direktiven som låter
förstå att frågan om statschefens ställning
i en modern parlamentarisk demokrati
skall övervägas — har jag anslutit
mig till föreliggande reservation, till vilken
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Det var ju efter ganska
animerade överläggningar här i kammaren
och i medkammaren som riksdagen
i fjol beslöt uppdra åt grundlagberedningen
att överväga frågan om

.32

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

Kvinnlig tronföljd

statschefens ställning i en modern parlamentarisk
demokrati. Jag föreställer
mig att utredningen i första hand måste
syssla med att fundera över frågan vilka
uppgifter som i en modern parlamentarisk
demokrati skall vila på statschefen.
När man kommit till insikt om
det väsentliga problemet är man framme
vid nästa uppgift, nämligen hur
den person skall utses som skall anförtros
alla dessa maktpåliggande uppgifter.
Hans eller hennes ställning måste
närmare utformas. Här anmäler sig då
i första band tre alternativ. Alternativ
A — om jag så får kalla det — är att
man bibehåller nuvarande monarkiska
statsformer. Alternativ B är att man inför
republik, vilket betyder att man
skall ha någon form av president. Alternativ
C är att man väljer någon tredje
form, att man anförtror statschefens
uppgift, som någon har föreslagit, åt
riksdagens talman eller ger honom någon
form av riksföreståndarskap.

Grundlagberedningen kommer givetvis
enligt sina direktiv att noggrant
pröva alla dessa alternativ. Det är alldeles
självklart — så självklart att det
knappast behöver sägas från denna talarstol
— att både om det blir president,
om det blir riksdagens talman
som företrädare och om det blir någon
form av riksföreståndarskap kommer
kvinnan att tillerkännas exakt samma
valbarhet som mannen. Någonting annat
vore ju fullständigt orimligt. Då
återstår det första av mig nämnda alternativet
— fortsatt monarki.

Motionärerna har inte begärt någonting
annat än att grundlagberedningen
skall få i uppdrag »att framlägga
förslag om de grundlagsändringar som
erfordras för att bereda kvinnliga medlemmar
av konungahuset arvsrätt till
tronen, dock utan brytande av gällande
succession, samt behörighet att vara regent
och ordförande i tillförordnad regering».
Det är helt enkelt vad motionärerna
här vill.

Men, ärade kammarledamöter, vad

vill utskottsmajoriteten? Man skriver:
»Numera har det vidare utredningsarbetet
i författningsfrågan uppdragits åt
grundlagberedningen, vilken bl. a. skall
överväga statschefens ställning i en modern
parlamentarisk demokrati. Med
hänsyn härtill finner utskottet ej skäl
till någon riksdagens åtgärd i anledning
av förevarande motioner.»

Men vad menar då utskottet med det?
Om utskottet menar att det är självklart
att den kvinnliga tronföljden härvid
skall utredas av grundlagberedningen,
kunde utskottet kosta på sig att
säga det. Om utskottet däremot menar
att det är självklart att någon kvinnlig
tronföljd icke skall förekomma i det
monarkiska alternativet och att den saken
förty icke kräver någon utredning,
skulle man ha sagt det.

För högerpartiets del är denna fråga
ganska klar. Vi önskar ha monarkien
kvar och har i andra sammanhang
starkt understrukit det kravet men —
som de båda föregående talarna redan
sagt — det är inte det som vi skall diskutera
i dag. Det är inte det som är
överläggningsämnet.

Att man i en modern parlamentarisk
demokrati med monarkisk styrelseform
skulle göra åtskillnad mellan man och
kvinna, när det gäller det högsta statsämbetet,
förefaller oss ofattligt gammaldags.

Jag har roat mig med att bläddra litet
i historien och finner att vi hade
kvinnlig tronföljd i Sverige genom
Stockholms arvförening 1590 och Norrköpings
arvförening 1604. Jag vill dock
erinra om att Erik XIV till frågan om
kvinnlig tronföljd måhända hade en inställning
liknande den som utskottsmajoriteten
har, när han sade att »alla
kvinnspersoner är odugliga till regementet».
Märkvärdigt nog var det
drottning Kristina som föranstaltade
om att man skulle gå ifrån den kvinnliga
tronföljden. Hon anför i något uttalande:
»Sverige behöver en kung som
kan sitta till häst och som kan föra an

Onsdagen den 8 februari 1967

Nr 6

i krig.» Så blev det då från 1650 till
1682 ett mellanspel där det bara fanns
s. k. agnatisk, d. v. s. manlig tronföljd.

Vid 1682 års riksdag väcktes dock
förslag om införande av kvinnlig tronföljd,
och detta genomtrumfades utan
några svårigheter i ständerna.

Sedan hade vi kvinnlig tronföljd
fram till 1809.

Ärade kammarledamöter ■—- och jag
vänder mig i detta sammanhang alldeles
särskilt till de ärade kvinnliga ledamöterna
av denna kammare, om det
inte kan anses olämpligt att göra åtskillnad:
Vi lever inte i mitten på 1600-talet. Det är visserligen sant, att kung
Gustaf Adolf kan sitta till häst, men
knappast för att föra an i krig. Ej heller
lever vi bland 1809 års män, som
just blivit uppskakade vid förlusten av
Finland och gärna tänkte sig en rnanhaftig
konung som kunde återerövra
Finland. Nej, vi lever i en annan tidsålder.
Jag kan förstå att det finns människor,
som inte vill ha monarki, utan
vill ha republik. Jag håller inte med
dem, men det är en annan sak. Däremot
kan jag omöjligen få i mitt huvud, att
människor kan vara så egendomligt
funtade att de, för den händelse man
skulle bibehålla monarkien, vill utesluta
kvinnor från detta ämbete — och
det i nådens år 1967!

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Herr Cassel blev riktigt
lyrisk i sista delen av sitt anförande.
Man hörde historiens vingslag över
kammaren. Någon har sagt att vårt
lands historia är dess konungars, och
jag hade faktiskt tänkt säga, herr talman,
att även om man kan skylla socialdemokraterna
för mycket i det moderna
samhället kan man inte ställa
dem till svars för det avtal som på sin
tid träffades med familjen Bernadotte:
Det var gamla hederliga borgare som
slöt det.

3—Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Kvinnlig tronföljd

Innehållet i den här aktuella reservationen
innebär — översatt till mera begriplig
svenska — att riksdagen skall
upptaga förhandlingar med familjen
Bernadotte om kvinnlig tronföljd. Vi
kan dock inte ensamma bestämma om
det avtal som en gång slöts.

I sakfrågan vill jag säga till herr Cassel
att om situationen hade varit den
att vi skulle välja regent är jag den
förste som är med på att vi skulle kunna
välja antingen en manlig eller kvinnlig,
men det är inte den frågan som är
aktuell här, utan diskussionen rör sig
om ett avtal om arvsrätt. Jag har mycket
svårt att inse, herr Cassel, att detta
har något med den aktuella könsrollsdebatten
att göra. Jag kan inte fatta logiken
i ett sådant resonemang. Våra
ståndpunkter är så skilda från varandra
att det förefaller som om vi skulle
ha svårt att föra diskussionen på samma
plan. Utskottets utlåtande kanske
inte heller alldeles klart ger uttryck för
de olika åsikterna i detta avseende.

Den aktuella situationen är ändå den
som herr Cassel framställde på ett
skickligt och mästerligt sätt när han
talade om vilka alternativ man kan tänka
sig beträffande statsskicket i fortsättningen
— om vi skall ha monarki,
republik eller, som han uttryckte det,
en riksföreståndare, varvid man kan
tänka sig talmannen eller någon annan
som den främste företrädaren för vårt
land.

Vi får väl avvakta och se vad utredningen
kommer fram till härvidlag.
Skulle den komma till slutsatsen att vi
även i en framtid skall ha monarki,
därest familjen Bernadotte dör ut, förutsätter
jag att det blir en debatt på
sådan bas, att statschefsämbetet även
skall kunna innehas av en kvinna. Jag
föreställer mig att det därvidlag inte
blir några meningsmotsättningar. Jag
har emellertid mycket svårt att tänka
mig att det moderna svenska samhället
skulle välja monarki, därest familjen
Bernadotte dör ut.

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

Kvinnlig tronföljd

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Tillåt mig säga, herr talman, att herr
Adamsson förvånar mig. Man brukar
säga att det finns de som är konungsligare
än Konungen själv. Men att, som
herr Adamsson, betrakta den nuvarande
successionsordningen som någon
sorts privaträttsligt avtal mellan Svea
rikes ständer, om jag får använda det
uttrycket, och huset Bernadotte är ju
att anlägga en ganska formell och gammaldags
syn. Det är alldeles uppenbart
att riksdagen härvidlag är suverän att
besluta.

Om man finner den ena statsformen
vara att föredraga framför den andra
kan man naturligtvis inte vara bunden
av något slags avtal med ett konungahus,
utan man får fatta beslut om den
statsform man vill ha. Kanske beslutar
man sig då — jag håller allt detta öppet,
eftersom det är föremål för utredning
— för monarki. Jag hoppas för
min del att man fattar beslut i den
riktningen. Då måste man väl också
vara fri att säga om man i denna monarki
skall ha samma arvsrätt eller
samma valbarhet för kvinna som för
man. Att man skall kunna fundera också
över detta utan att på något sätt vara
bunden finner jag fullkomligt självklart.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in i en
statsrättslig debatt i detta sammanhang.
Låt oss säga att riksdagen är suverän,
herr Cassel, men är det då inte ganska
omänskligt att riksdagen skall genom
lagstiftning tvinga stackars arvingar
till familjen Bernadotte att uppbära
ämbeten som de kanhända inte vill ha.
Det är väl ändå ganska omänskligt att
handla på det sättet?

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Men, herr Adamsson,
ingen människa har väl tänkt sig att

man skall påtvinga dem ett ämbete som
de inte vill ha.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag begärde ordet när
ag hörde herr Magnusson i Tumhult
ala om likställighet mellan medborgare,
alltså mellan män och kvinnor. Låt mig
bara konstatera att herr Magnusson i
Tumhult, om han hade fullföljt sitt
resonemang, ju måste ha krävt att likställigheten
skulle komma till synes i
den svenska författningen. Likställigheten
gäller ju bara inom huset Bernadotte,
men efter vad jag kan förstå gäller
författningen för hela det svenska
folket. Ur likställighetssynpunkt måste
det väl vara rimligt att en medborgare
oavsett börd skall ha möjlighet att genom
kunnighet, lämplighet och de
grundläggande drag man kräver i svensk
författning kunna bli vald till en uppgift
i det svenska samhället.

Herr Hamrin sade att det inte får
göras åtskillnad mellan män och kvinnor,
och han menade väl att utskottsmajoritetens
uppfattning skulle vara ett
uttryck för att man på det hållet accepterar
en åtskillnad. Så är det naturligtvis
inte, men om herr andre vice talmannen
skulle som läkare uttala sig
om lämpligheten över huvud taget av att
låta ämbeten gå i arv, så skulle han säkerligen
komma att redovisa märkliga
saker!

Herr Cassel gjorde en historisk återblick
till drottning Kristina. Om jag inte
tar alldeles fel, så sade drottning Kristina
visserligen att det behövdes en kung
som kunde sitta till häst, men den konsten
kunde ju hon också. Ändå måste vi
väl erkänna att drottning Kristina aldrig
kunde regera och att hon inte hade något
som helst sinne för svensk egendom
och känsla för svensk allmoge. Om något
exempel avskräcker från att försöka
det system herr Cassel förordar, så är
det väl drottning Kristina. Ingen utställning
kan dölja att drottning Kristina
är ett synnerligen olämpligt föredöme.

Onsdagen den 8 februari 1967

Märkligt nog talade herr Cassel också
om att herr Adamsson ville hävda ett
privaträttsligt avtal mellan huset Bernadotte
och svenska staten. Vad är det då
herr Cassel har hävdat? Jo, att detta privaträttsliga
avtal skall byggas ut på ett
fullständigt odemokratiskt sätt — ingenting
annat! Om herr Cassel verkligen är
demokrat och menar allvar med talet
om likställighet, finns det ju enligt mitt
sätt att se ingen annan möjlighet än att
han också drar konsekvenserna därav
och då får välja mellan sina egna båda
sist nämnda alternativ. Det första bör
även ur hans synpunkt vara uteslutet.

När vi nu lämnat en utredning i uppdrag
att fastställa statschefens ställning
i en modern parlamentarisk demokrati,
förutsätter jag att svenska medborgare
över huvud taget då skall vägas lika.
Det står i Verner von Heidenstams Medborgarsång:
»Det är skam, det är fläck
på Sveriges baner, att medborgarrätt
heter pengar.» Jag måste säga att för
mig är medborgarrätten och likställigheten
mellan män och kvinnor eller
mellan medborgare över huvud taget så
väsentlig, att en ny författning måste
beakta denna sak.

Enligt min uppfattning har heller
ingenting nytt inträffat sedan föregående
år, varför jag inte kan förstå reservationen
och de utläggningar som föranletts
av densamma. Jag ville emellertid
ge min uppfattning på denna punkt
till känna, därför att jag förutsätter att
författningsutredarna verkligen skall ha
sinne för den demokrati som vi med
möda har erövrat i vårt land och dra
konsekvenserna därav.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg missuppfattar
ofta överläggningsämnet och får
därigenom tillfälle att utveckla ett starkt
patos. Jag och alla andra vet att herr
Lundberg inte tycker om drottning
Kristina, men jag tror inte att hon i sin
himmel bryr sig så mycket om det.

Nr 6 35

Kvinnlig tronföljd

Men det är i detta sammanhang lustigt
att konstatera att drottning Kristina och
herr Lundberg har precis samma uppfattning
— inte om herr Lundberg utan
om den kvinnliga tronföljden.

Herr Lundberg ifrågasätter om jag
är demokrat, och det får han gärna göra.
Vad jag har sagt är att det är i detta
hus som man skall fatta beslut om vilken
styrelseform vi skall ha. Och det tycker
jag är ett ganska demokratiskt yrkande.

Herr Lundberg börjar nu att dividera
om, huruvida vi skall ha demokrati eller
republik. Det är inte det frågan här
gäller, och alla vet för övrigt att herr
Lundberg är republikan. Frågan är: Om
utredningen kommer fram till att vi
fortsättningsvis skall ha monarki, skall
då bara karlar få ärva kronan eller väljas
till monarker, eller skall kvinnor
lia samma chans?

Om herr Lundberg läser protokollet
och tänker efter litet grand, kanske herr
Lundberg förstår att frågan bara gäller
detta.

Herr MAGNUSSON i TumhUlt (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast påpeka
för herr Lundberg, att jag drog upp en
del paralleller för att visa hur långt
man kommit på en del andra områden i
fråga om likställighetskravet. Jag nämnde
också, att jag vill ha frågan om kvinnlig
tronföljd inskriven i grundlagen —
vår främsta författning.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Den historiska bakgrund
som herr Cassel tecknade var ju drottning
Kristina. Punkt och slut.

Jag har inte uppfattat motionen och
reservationen så, att man har tänkt sig
att könsstrecket helt och hållet skall tas
bort, utan jag har uppfattat dem så att
könsstrecket skall tas bort för huset
Bernadotte. Huset Bernadotte är icke
svenska folket. Det är riktigt att det
är fråga om ett avtal, men det är ortiöjligt
att i motionen och reservationen

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

Kvinnlig tronföljd

läsa sig till vad herr Cassel gjorde sig
till tolk för. Det är ungefär som när
en viss potentat läser en helig skrift:
han läser den på ett särskilt sätt.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om det ändå
inte skulle finnas en möjlighet för herr
Lundberg och mig att komma överens.
Det är inte så lätt, men det kan gå om
vi försöker.

Jag hoppas sålunda att herr Lundberg
tror mig när jag säger att jag inte tycker
att det skall vara någon skillnad mellan
man och kvinna vare sig i den ena familjen
eller i den andra. Det gäller herr
Lundbergs familj, det gäller min familj,
det gäller alla som sitter i det här huset,
och det bör även gälla familjen Bernadotte.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall acceptera den
här senaste definitionen, om jag därmed
får förstå att herr Cassel har övergivit
ett monarkistiskt tänkesätt och accepterar
demokratiens grundregel. I så fall
skall jag bara säga, att det för mig är
självklart, att om valet står mellan man
och kvinna när det gäller det högsta
ämbetet i Sverige, skall svenska folket
i val kunna avgöra vem man vill ha.
Vill man då ha en kvinna som högsta
chef är det riktigt. Men här vill ju herr
Cassel begränsa valet att avse en viss
släkt. Gäller det något annat och kan
herr Cassel och jag mötas på den republikanska
fronten, då hälsar jag honom
hjärtligt välkommen där.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Det var inte min mening
att lägga mig i debatten i dag, men eftersom
herr Cassel adresserade en del av
sitt anförande direkt till de kvinnliga
ledamöterna, vill jag säga några ord.
Annars kan jag helt ansluta mig till det
som herr Adamsson har anfört, vilket
i stort sett motsvarar min uppfattning.

Både herr Magnusson i Tumliult och
herr Cassel talar här om likställighet.
Jag måste erkänna att för mig har frågan
ingenting med likställighet att göra. Jag
tycker inte att den borde ha det för
högerns ledamöter heller, eftersom de ju
—■ om vi nu skall acceptera att det gäller
en sorts likställighet —• bara går halva
vägen och inte kan tänka sig att bryta
den nuvarande successionsordningen.

Herr Cassel talade om de olika alternativ
som grundlagberedningen kunde
tänkas ge oss att välja mellan, och han
var också inne på frågan om riksföreståndarskapet.
Med anledning av detta
skulle jag vilja säga några ord om grundlagberedningens
eventuella behandling
av den här frågan.

Först och främst vill jag fråga: Varför
måste man vid övervägandena om
statschefens ställning speciellt trycka på
kvinnornas möjligheter att få tillträde
till ämbetet? Det är ju självklart. Vi skall
väl ändå ha en modern parlamentarisk
demokrati och inte återgå till förhållanden
liknande dem som rådde 1809
och 1810 — år som högern jämför med
— då kvinnans ställning ju var underordnad.
Jag tycker att högerns motion
vittnar om samma könsrollstänkande än
i dag.

Så sent som år 1965 gjordes en grundlagsändring
som innebar en höjning av
Konungens behörighetsålder. Enligt de
nya bestämmelser som då tillkom skall
riksdagen välja en riksföreståndare om
Konungen ej uppnått behörighetsåldern.
Till riksföreståndare kan såväl kvinna
som man väljas. Jag kan inte erinra
mig att dessa bestämmelser tillkom på
grund av några särskilda direktiv.

För mig är det, herr talman, en central
och principiell fråga vilket styrelseskick
vi skall ha, och som jag ser det
är detta styrelseskick avgjort inte monarki
i en framtid. Därför är det självklart
att jag inte vill medverka till att
utvidga vissa befogenheter som en gång
kan försvåra eller motverka en eventuell
ändring av vårt statsskick.

Onsdagen den 8 februari 1967

Nr 6

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
lierr Lundberg vad herr Cassel sade till
herr Adamsson, att han förvånar mig.
Därmed syftar jag inte på att han hela
tiden envisas med att diskutera någonting
annat än vad saken gäller, nämligen
frågan om monarki eller republik,
i stället för frågan om vi, för den händelse
vi fasthåller vid monarkien, skall
ha även kvinnlig tronföljd. På den
punkten har han redan blivit uppläxad
av herr Cassel, och det får räcka.

Men herr Lundberg förvånar mig
när han finner nödvändigt att i denna
debatt ta upp till diskussion salig drottning
Kristinas kompetens som regent
och konstaterar att hon sannolikt kunde
sitta till häst men inte kunde regera.
Att herr Lundberg framför just den synpunkten
måste innebära att han själv
anser att hennes olämplighet som regent
berodde på att hon var kvinna.
Diskussionen i dag gäller, om vi skall
kunna ha en kvinna som regerande
monark eller inte, och om herr Lundberg
tar fram ett exempel ur historien
på en dålig monark, måste anledningen
vara att han menar att vederbörande
var en dålig monark därför att hon var
kvinna.

Det var emellertid inte detta som uppkallade
mig att begära ordet, herr talman,
utan det var ett yttrande av herr
Adamsson. Jag tror att herr Adamsson i
dag har begått ett yttrande som kan
komma att betraktas som historiskt —
det låter fantastiskt, men det är möjligt
-—■ när han mycket bestämt hävdar
att den nuvarande successionsordningen
är att betrakta som ett civilrättsligt
avtal mellan riksdagen, såsom han uttryckte
sig, och huset Bernadotte.

Om det är så i vad gäller arvsföljden,
måste det rimligen också finnas ett avtal
om själva monarkien, ett avtal med
huset Bernadotte att ätten skall vara
kungahus i Sverige. Följden av herr
Adamssons sätt att resonera om arvsföljden
måste vara att av statsrättsliga

Kvinnlig tronföljd

skäl frågan om statschefen över huvud
taget icke kan aktualiseras så länge det
finns kvar någon arvsberättigad medlem
av huset Bernadotte.

För att få saken bättre fastnaglad
och klarare uttryckt skulle jag vilja
be herr Adamsson bekräfta, att det är
så han menar. Eftersom herr Adamsson
här framträder som konstitutionsutskottets
främste talesman, kan hans yttrande
inte vara oväsentligt för den framtida
författningsdebatten.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av herr
Carlshamres yttrande vill jag bara konstatera
att det inte var jag som pekade
på drottning Kristina som något föredöme,
utan att det var herr Cassel som
gjorde det.

Vad beträffar frågan om drottning
Kristina var olämplig eller lämplig som
monark därför att hon var kvinna, vill
jag erkänna att jag skulle kunna räkna
upp många kungar som var lika olämpliga
som hon. Om herr Carlshamre litet
närmare studerar det tidsskede under
vilket även drottning Kristina levde —
vi kan ta perioden från 1520 till 1698 —
skall herr Carlshamre komma underfund
med att det inte bara var drottning
Kristina som var som hon var,
utan att det fanns flera andra regenter
som var litet underliga.

Jag har inte yttrat mig om huruvida
vår nuvarande successionsordning skall
betraktas som ett civilrättsligt avtal med
huset Bernadotte — det var herr Cassel
som tog upp den frågan gentemot herr
Adamsson. Jag har den uppfattningen,
att folket självt bör få säga sin mening
om vem som skall vara statsöverhuvud.
Jag betraktar inte successionsordningen
som något heligt — för mig är demokratien
vida viktigare.

Herr Carlshamre får väl försöka tala
ut med herr Cassel om den historiska
bakgrunden.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: -

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

Kvinnlig tronföljd

Herr talman! Drottning Kristina var
som hon var, och herr Lundberg är
som lian är.

Jag är tacksam för hans klarläggande,
och jag noterar att herr Lundberg inte
hade för avsikt att säga att drottning
Kristina var en dålig regent därför att
hon var kvinna. Då är vi överens på
den punkten, och jag tycker det var
bra att herr Lundberg fick tillfälle att
klargöra det.

Jag vill bara för egen del tillfoga —
och jag har fullmakt från herr andre
vice talmannen att på den punkten tala
även för honom — att herr Lundberg,
herr Cassel och jag har samma uppfattning
även i den frågan att svenska
folket skall bestämma vem som skall
vara regent, statsöverhuvud. Jag försäkrar
herr Lundberg att om riksdagen
som folkets ombud beslutar införa republik
eller om vi låter frågan gå till
en folkomröstning och svenska folket
beslutar detsamma, så kommer herr
Cassel och jag att lojalt finna oss i
detta beslut.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Den fråga som herr
Carlshamre ställde till mig skulle väl
egentligen formuleras så: Behövs det
revolution eller inte, om vi skall ha
ett nytt statsskick i vårt land? Det är
i litet mer klartext den fråga som han
ställde. Då vill jag säga att jag hoppas
att vi skall lyckas lösa den genom fredliga
förhandlingar.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle
:

Herr talman! Nej, herr Adamsson,
fullt så enkelt är det inte. Det finns
andra möjligheter än en civilrättslig
förhandling eller en revolution, om det
gäller att förändra en successionsordning
eller ett statsskick.

Vi har, som herr Cassel har sagt, en
suverän riksdag, och det är min bestämda
uppfattning att det finns i detta hus
möjlighet att besluta rörande stats -

skicket och successionsordningen. Vad
jag ville veta var, om herr Adamsson
menar att även frågan om statsskicket
är ett civilrättsligt avtal i den meningen
att den icke kan tas upp annat än vid
en civilrättslig förhandling. Nu har herr
Adamsson sagt att han är medveten
om att det också kan ske en förändring
genom revolution, men han har inte
sagt om det kan ske en förändring genom
beslut i riksdagen.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Jag vill bara meddela
kammarens ärade ledamöter att jag har
blivit utkvittad mot en socialdemokratisk
ledamot som måste fara på en konferens.
Jag måste därför vid den kommande
voteringen avstå från att rösta,
fast jag helt delar den uppfattning
som kommit till uttryck i reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Tumhult begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Sveningsson in. fl.

Onsdagen den 8 februari 1967

Nr 6

ja-propositionen. Herr Magnusson i
Tumhult begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
137 ja och 56 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Riksdagens högtidliga öppnande

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner
angående riksdagens högtidliga öppnande.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Under debatten i den
förra frågan var det någon som nämnde
att han hörde historiens vingslag. I det
nu föreliggande ärendet susar inga hörbara
historiska vingslag; här hör man
möjligen det dämpade, täta tassandet
av gummiskodda fötter till ett antal av
600 å 700. Kanske man har en vision av
en grå, oidentifierbar massa, som strömmar
in i något utrymme.

Det skulle kunna vara frestande att
åskådliggöra detta för kammarens ärade
ledamöter genom att uppträda i
rock och vit halsduk samt iförd galoscher,
men jag föreställer mig att
ingen är ovetande om vad det innebär.
Alla har det väl i gott minne från det
tillfälle då vi var med om riksdagens
s. k. och i vissa delar verkligen också
högtidliga öppnande för en knapp månad
sedan. Jag behöver inte heller referera
till hur vi reagerar när vi deltar
i denna högtid, kanske alldeles särskilt
första gången. Man hade väl hoppats
att de tidigare propåerna i någon
mån skulle vinna gehör och att det skulle
bli en något mer tillfredsställande
ordning. Men när man har väntat ett

Riksdagens högtidliga öppnande

år, två år, tre år, ja, fyra år, så väntar
man till sist inte längre, utan gör som
vi motionärer och skriver en motion
som kanske kan anses onödig — saken
borde ju kunna ordnas ändå.

Låt mig slå fast att riksdagens ledamöter
trots allt är huvudagerande vid
detta riksdagens högtidliga öppnande,
som dock är en tilldragelse, betingad av
det historiska skeendet i vårt land och
unik, jag skulle nästan vilja säga globalt
sett.

Motionärerna har avsiktligt avstått
från att anföra några konstitutionella
synpunkter och begära några ändringar
i det avseendet — den föregående diskussionen
har ju därvidlag varit ytterligt
intressant; man har rent av kunnat
finna republikaner och monarkister
stridande på samma skansar. Vi har alltså
begränsat oss till att föreslå rent
praktiska åtgärder, som relativt lätt kan
genomföras.

Den första motionen i den speciella
fråga vi tagit upp väcktes år 1961 av
herr Ollén i första kammaren. Allmänna
beredningsutskottet ansåg det då
inte påkallat med något initiativ från
riksdagens sida beträffande de aktuella
praktiska arrangemangen, utan dessa
borde övervägas i samband med genomförandet
av författningsreformen.

1965 väcktes en liknande motion. Den
bereddes av konstitutionsutskottet, som
förutsatte att motionens huvudsyfte
skulle innefattas i övervägandena i författningsfrågan
och att det därför inte
behövdes något särskilt riksdagsinitiativ.

Med anledning av en motion i fjol
framhöll konstitutionsutskottet i sitt utlåtande
nummer 41 år 1966, att den synpunkt
som utskottet anfört föregående
år var »lika aktuell nu då grundlagberedningen
tillsatts med uppgift att
bl. a. överväga arbetsformerna för en
enkammarriksdag» och att det därför
inte fanns några skäl att vidtaga någon
åtgärd med anledning av den föreliggande
motionen.

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

Riksdagens högtidliga öppnande

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att utskottets skrivning i år är positivare.
I utlåtandet heter det: »Härmed har
utskottet inte velat göra gällande, att
den nuvarande ordningen för riksdagens
öppnande är i allo tillfredsställande.
» Därvidlag föreligger det alltså ingen
skillnad i uppfattning mellan motionärerna
och utskottet.

Vidare säger utskottet: »Utskottet finner
sig emellertid kunna förutsätta, att
de åtgärder som är möjliga från riksdagens
sida kommer att vidtagas även
utan ett särskilt uppdrag från kamrarna.
» När man vet att de i motionen
nämnda åtgärderna är möjliga att genomföra
och varit uppe till diskussion
när det gäller det praktiska genomförandet,
så kan man inte låta bli att
stillsamt fråga, om inte utskottets ledamöter,
lika gärna som att förmoda att
dessa åtgärder kommer att vidtas ändå,
kunde ha tillstyrkt motionen.

Jag skall, herr talman, inte yrka bifall
till motionen, utan vill endast notera
konstitutionsutskottets klart positiva
skrivning. För den händelse det inte
blir något av dessa åtgärder ber jag att
få återkomma med en påminnelse, t. ex.
med en skrivelse direkt till talmanskonferensen,
i frågan.

Sedan vill jag ta upp en liten sak
som möjligen kan bero på en missuppfattning.
I utskottsutlåtandets redogörelse
för motionerna sägs att »för att förläna
öppnandet en högtidligare prägel
borde till en början riksdagens ledamöter
uppträda i högtidsdräkt och anvisas
en garderob». Det där med högtidsdräkt
är ingenting som motionärerna
hittat på. Om de som har formulerat
utskottsutlåtandet läser 14 § i den ordning
för riksdagens öppnande som vi
alla kan erhålla när vi skall gå dit, så
skall de finna att där anges att klädseln
skall vara uniform, paraddräkt eller
civil högtidsdräkt. Detta är alltså inte
motionärernas önskemål, utan det är
förutsatt från början. Vår önskan är
bara att riksdagens ledamöter skall få

möjlighet att uppträda med den värdighet
som förutsätts och inte behöva dölja
högtidsdräkten under överrocken.

Jag ber, herr talman, att få uttala
förhoppningen att den förutsättning
som utskottet byggt sitt resonemang på
skall visa sig riktig vid nästa högtidliga
öppnande av riksdagen.

I detta anförande instämde herrar
Berglund (fp) och Ringaby (h).

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att gå i polemik med herr Hyltander.
Han nöjer sig ju i stort sett med utskottets
skrivning men har samtidigt
beklagat att de propåer som tidigare
har gjorts inte vunnit gehör. Det är väl
inte bara en part i detta sammanhang
som i så fall har syndat. Hovförvaltningen
synes mig inte alltid främst ha
tänkt på riksdagsmännen när man ordnat
tillställningen vid riksdagens högtidliga
öppnande. Sålunda vet jag att
flera kolleger har anmärkt på att det
knappast har funnits några platser för
dem som kommit sist från andra kammaren.
Det är emellertid ting som jag
tycker borde kunna ordnas under hand
med hovförvaltningen och inte behöva
föranleda några motioner i riksdagen.

För att ta mer seriöst på frågan kommer
man inte ifrån det faktum att
grundlagberedningens arbete pågår. Vi
väntar väl alla att vi för framtiden skall
få en annan ordning som innebär att
riksdagen inte skall behöva gå till statsöverhuvudet
utan tvärtom.

Jag har i nuvarande läge inget yrkande
utöver vad utskottet hemställer.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Den mer praktiska utformning
av riksdagens »högtidliga
öppnande» som herr Hyltander efterlyser
skulle enklast kunna förverkligas
genom att öppnandet äger rum här i
riksdagshuset. Jag tycker att det över
huvud taget vore en vettig lösning av
frågan.

Onsdagen den 8 februari 1967 Nr 6

Interpellation ang. produktionen vid Svenska Tobaksbolagets fabrik i Härnösand,
m. m.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Om man anknyter till
det senaste inlägget, skulle det ju bli
fråga om en konstitutionell debatt. Någon
sådan har jag inte velat dra upp,
utan jag har i stället önskat göra det
bästa möjliga i rådande situation när
det gäller att hyfsa den ordning som
tillämpas vid riksdagens högtidliga öppnande.

I anslutning till vad herr Adamsson
sade vill jag bara framhålla att det har
— om jag inte är felunderrättad -— förekommit
erbjudanden från hovförvaltningen
att ordna den sak det här närmast
gäller. Men dessa erbjudanden har
tydligen inte passat i sammanhanget,
och jag hoppas därför att man på nytt
tar kontakt med hovförvaltningen och
att detta skall kunna leda till resultat.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 för kungl. hov- och
slottsstaterna, samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1967/68 till oförutsedda utgifter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Föredrogs vart efter annat och lades
till handlingarna bankoutskottets memorial
:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse, och

nr 2, med överlämnande av fullmäk -

tiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

§ 14

Interpellation ang. produktionen vid
Svenska Tobaksbolagets fabrik i Härnösand,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (k), som yttrade:

Herr talman! Sedan någon tid råder
stark oro bland de anställda vid Svenska
tobaksbolagets fabrik i Härnösand.
Vissa nedskärningar av driften har vidtagits.
Från företagsledningens sida har
förutskickats en ytterligare minskning
av produktionen. De anställda sammanställer
detta med den företagna koncentrationen
av tillverkningen till den
nya cigarrettfabriken i Malmö. Vid denna
är produktionen projekterad till ca
12 miljarder cigarretter per år, vilket
kraftigt överstiger den inhemska konsumtionens
behov. Denna uppges till
omkring 8 miljarder cigarretter per år.

Mot denna bakgrund inställer sig frågan,
om avsikten är att helt nedlägga
produktionen vid fabriken i Härnösand.
Jag vill för min del inte ifrågasätta att
även statliga företag måste vidtaga rationaliserings-
och koncentrationsåtgärder.
Ur lokaliseringssynpunkt och med
hänsyn till tillgången av en yrkeskunnig
och erfaren arbetar- och tjänstemannakår
vid härnösandsföretaget förefaller
det emellertid som om en sådan förläggning
av produktionens tyngdpunkt —
med åtföljande konsekvenser för härnösandsfabriken
— är åtskilligt diskutabel.
Om redan vidtagna åtgärder befinner
sig i så långt framskridet stadium —
vilket tycks vara fallet — att någon omdisponering
inte kan komma i fråga, är
detta att beklaga.

Det är inte min avsikt att resa detta

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

problem. Däremot är sysselsättningsläget
för de omkring 300 anställda vid
härnösandsfabriken uppenbarligen ett
för dessa bekymmersamt problem, som
alltmer rycker i förgrunden. Snusfabriken
skall nedläggas och tobakskontoret
har redan flyttats från Härnösand; cigarrettproduktionen
uppges skola minska
med 30 procent. De högmoderna cigarrettmaskinerna
har sänts till malmöfabriken,
medan härnösandsfabriken
som ersättning fått maskiner från den
nedlagda fabriken i Södertälje. Att det
finnes grund för en stark oro hos såväl
de anställda som de kommunala myndigheterna
är sålunda fullt förklarligt.
Fortfarande har emellertid inte lämnats
några klara besked från företagsledningen
om tillverkningens och fabrikens
framtid. De anspråk på varsel i god
tid om produktionsminskningar och företagsnedläggningar,
som med rätta
ställs på företagen inom näringslivets
privata sektor, bör rimligen i än högre
grad kunna ställas på statsägda företag.
Anspråk måste i sådana sammanhang
även ställas på att i ett tidigt stadium
åtgärder vidtages för att bereda anställda
annan sysselsättning. Situationen
i Adalen är som bekant sådan att
särskild vikt bör läggas vid att dylik
beredskap iakttages.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få rikta följande frågor:

Kan statsrådet upplysa om de närmaste
perspektiven för produktionen
vid Svenska tobaksbolagets fabrik i
Härnösand samt om — därest ytterligare
driftinskränkning eller driftinställelse
planeras ■—- åtgärder vidtagits i
syfte att bereda de anställda annan sysselsättning? Vill

statsrådet uttala sig om huruvida
helt eller till övervägande del statligt
ägda företag delgivits riktlinjer rörande
iakttagande av tillbörlig tid för varsel
om driftinskränkning eller företagsnedläggelse? -

§ 15

Interpellation ang. metoden för identifiering
av nyfödda

Ordet lämnades på begäran till

Fru JÄDERBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Det system som normalt
tillämpas vid våra barnbördshus för
identifiering av nyfödda har uppenbara
svagheter. Om t. ex. personalen vid ett
sjukhus läser av fel på de brickor som
binds fast på barn och moder eller om
brickor i hastigheten byts ut, är riskerna
för förväxlingar stora och möjligheterna
att, sedan ett byte av barn skett,
göra en säker identifiering utomordentligt
små. Det finns också ett stort behov
av identifiering av små barn även sedan
de lämnat sjukhuset. Jag tänker närmast
på ett aktuellt kidnappingsfall i Danmark.

I många år har försök gjorts att utarbeta
ett identifieringssystem som kompletterar
brickorna på BB. Jag syftar
därvid på de fotavtryck som på sina
håll tas på nyfödda. Av pressreferat att
döma har man här kommit fram till en
betryggande identifieringsmetod till
rimliga kostnader. Den har prövats under
lång tid och synes inte innebära någon
större arbetsbelastning för personalen.

Mycket talar för att denna metod borde
generellt användas i samband med
förlossningar.

Med hänvisning till ovanstående hemställer
jag att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Överväger statsrådet att införa bestämmelser
om ett identifieringssystem
i samband med förlossning som ger säkrare
garantier än nu använda mot förväxlingar
av nyfödda?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 8 februari 1967

Nr 6

§ 16

Interpellation ang. sysselsättningsproblemen
ni. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr OHLIN (fp), som yttrade:

Herr talman! Sedan tidpunkten för
statsverkspropositionens framläggande
har det allmänna sysselsättningsläget i
Sverige företett utvecklingstendenser
som väckt oro inom stora delar av vårt
folk. Den officiella arbetslöshetsstatistiken
redovisar nu vid utgången av januari
månad ca 60 000 arbetslösa, vilket är
avsevärt mer än vid närmast motsvarande
tidpunkt förra året. Trenden är
stigande trots att klimatförhållandena,
som särskilt påverkar sysselsättningen
inom byggnadsbransclien, är mindre
ogynnsamma i år än i fjol särskilt vad
de södra delarna av landet beträffar. De
i går meddelade företagsnedläggelserna
och driftinskränkningarna inom textilindustrien
(Kinna och Rydal) och inom
varvsindustrien (Uddevalla) berör enbart
dessa mer än 1 000 anställda och
är uttryck för konkurrensproblem gentemot
utlandet av synnerligen besvärande
karaktär. De i januari månad meddelade
företagsnedläggelserna och driftinskränkningarna
omfattade företag
med sammanlagt något mer än 2 000 anställda,
varav de flesta inom verkstadsoch
metallindustrien. Den oroande stegring
av företagsnedläggelserna och
driftinskränkningarna, som kunde noteras
under loppet av 1966 och som då
berörde omkring 20 000 anställda, har
fortsatt.

Den växande arbetslösheten och den
ökade otryggheten i sysselsättningen innebär
en allvarlig försämring av levnadsvillkoren
i vårt land. Risken för en
utveckling av detta slag har från oppositionshåll
länge påpekats, men regeringen
har envist fasthållit vid en politik
som stärkt de ogynnsamma tendenserna.
Allt fortfarande saknas ett samlat
grepp på den centrala trygghetsfråga
sysselsättningsproblemet utgör. Regeringen
synes under fjolåret inte ha för -

utsett de risker därvidlag som så tydligt
framträdde och finner sig därför
föranlåten att tillgripa allehanda improvisationer.

De krisfenomen som nu framträder
bottnar knappast i så hög grad som regeringen
gör gällande i en tillfällig konjunkturförsvagning
eller i strukturförändringar
t. ex. inom järn- och stålindustrien.
Man kan särskilja minst åtta
till stor del oberoende produktions- och
sysselsättningsförsvårande faktorer.
Utom konjunkturdämpningen i Västeuropa
och vissa strukturförändringar
som äger samband med den tekniska utvecklingen
och överinvestering i vissa
industrier i Västeuropa, vill jag peka på
den omständigheten att flera utpräglade
låglöneländers export av textil- och konfektionsartiklar
möter kvantitativa importrestriktioner
i flertalet av de stora
industristaterna. Denna export kastas
därför till oproportionerligt stor del in
på den svenska marknaden, vilket starkt
bidrar till krisen inom berörda svenska
industrier och till en rad produktionsbegränsande
åtgärder — ja, driftnedläggelser.

En fjärde orsak är de subventioner
som förekommer i utlandet, t. ex. inom
varvsindustrien i form av lågräntekrediter.
De saknar motsvarighet i vårt
land och försvagar den svenska varvsindustriens
konkurrensförmåga. Krisen
för uddevallavarvet är inte opåverkad
därav. Det framstår som ett starkt
svenskt intresse att tendensen till ökning
av subventionerna som snedvrider
konkurrensläget motverkas och att
svenska regeringen därvidlag gör allt
som göras kan.

En femte faktor av betydelse som höjer
kostnadsnivån i vårt land mer än på
åtskilliga andra håll och därigenom
minskar konkurrensförmågan är den
stegring av arbetskostnaderna och i viss
mån även kapitalkostnaderna som ägt
rum de senaste åren utan att medföra
någon motsvarande stegring av de reella
inkomsterna. Tvärtom har inflationen
och kostnadsstegringen medfört sämre

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

Interpellation ang. sysselsättningsproblemen m. m.

produktions- och konkurrensförmåga
och därigenom en långsammare reell
standardhöjning än som eljest varit möjlig.
De senaste två åren har produktionsvolymen
i vårt land undergått en
relativt långsam stegring. Därvidlag ligger
vi nära botten bland de industriländer
som vanligen brukar sammanföras,
medan vi ligger nära toppen i fråga om
prisstegringens storlek. Det är uppenbart
att företagens konkurrensförmåga
därigenom minskats.

En sjätte faktor är den allvarliga brist
på kapital som uppkommit på den
svenska kapitalmarknaden. Den sammanhänger
delvis med den nyss berörda
långsamma produktionsstegringen men
framför allt med den gentemot enskild
kapitalbildning oförstående ekonomiska
politik som regeringen fört under ganska
många år. Även den oförstående
hållningen till internationella kapitalrörelser
inverkar därvidlag. Genom regeringens
förkärlek för restriktionspolitik
har denna knapphet på kapitalmarknaden
länge lett till kreditrestriktioner.
Det nyckfulla handhavandet av dessa
och kapitalförsörjningen till bostadsbyggandet
har naturligtvis också medverkat
till den ofullständiga sysselsättningen
inte bara inom byggnadsverksamheten
utan också inom industrier
som tillverkar byggnadsmaterial. Denna
ryckighet i kreditpolitiken kan väl
förtjäna betecknas som en självständig
sjunde faktor.

En särskild betydelse har också den
omständigheten att regeringens politik
motverkat företagssparandct och den
konsolidering av företagen som eljest i
dagens läge skulle kunna öka möjligheterna
att bevara sysselsättningen. Det
är vida tryggare för löntagarna att vara
anställda i solida företag. Dessa har
större möjligheter att snabbt anskaffa
de nya maskiner och att genomföra de
rationaliseringar på försäljningsområdet
som skulle kunna gynnsamt påverka
produktion och sysselsättning. Särskilt
kan det förtjäna framhållas att medel -

stora och mindre företag många gånger
drabbas hårt av kreditrestriktionerna
och inte kan genom upplåning finna
ersättning för ett tidigare företagssparande.

Regeringen tycks inte till fullo inse
att de omställnings- och konkurrenssvårigheter
som berör stora delar av näringslivet
i mycket hög grad gäller
mindre och medelstora företag och att
en lösning av deras problem kan vara
lika betydelsefull för folkhushållet som
en strukturrationalisering av större företag.

Från regeringens sida har i statsverkspropositionen
först aviserats ett icke
närmare preciserat förslag om en näringspolitisk
fond för finansiellt stöd åt
strukturrationaliseringsåtgärder inom
näringslivet. Fonden skulle enligt tanken
i statsverkspropositionen disponera
ett belopp av 500 miljoner kronor under
nästa budgetår. Fondtanken synes därefter
ha övergivits. Enligt den kommuniké
som utsändes från finansdepartementet
föregående vecka är regeringens avsikt
nu att framlägga förslag om ett
nytt statligt kreditinstitut av bankkaraktär
för förmedling av krediter på ännu
inte klargjorda villkor. Den avsedda
kreditvolymen uppges nu till belopp av
storleksordningen 5 000 miljoner kronor.

De uppgifter som såväl den först påtänkta
näringspolitiska fonden som än
mer den senare skisserade nya statsbanken
skulle fylla måste i huvudsak
avse mycket långsiktigt verkande åtgärder.
Till eu diskussion av denna problematik
och därmed sammanhängande organisatoriska
åtgärder får riksdagen tillfälle
att återkomma när propositionen
framlagts.

I det följande skall jag beröra några
viktiga sidor av sysselsättningsproblemen
och därtill fästa uppmärksamheten
vid de akuta sysselsättningssvårigheter
som är ett faktum i dagsläget.

I stor utsträckning drabbar de s. k.
permitteringarna medelålders och äldre

Onsdagen den 8 februari 1967

Nr 6

Interpellation ang. sysselsättningsproblemen m. m.

arbetskraft. Erfarenheten visar att det
ofta är svårt att bereda dessa personer
ny anställning inom rimlig tid. Arbetsmarknadsstyrelsen
bär i dagarna fäst
uppmärksamheten vid att de ekonomiska
bidrag som för närvarande kan utgå
i samband med utbildning inom företag,
vilket visat sig särskilt värdefullt för de
äldre, är otillräckliga. Bland annat har
den reduceringsregel, som gäller i de
fall äkta make till den permitterade har
inkomst, visat sig mindre ändamålsenlig.

Sistnämnda frågor har från vår sida
förts fram i motioner vid riksdagens
början jämte andra förslag för förstärkning
av arbetsmarknadspolitiken. Bland
de övriga åtgärder som vi där angivit,
och som kan i stort sett vidtas utan
dröjsmål, vill jag särskilt nämna behovet
av en förstärkning av arbetsförmedlingens
personella resurser, så att koncentrerade
arbetsförmedlingsinsatser
kan sättas in när och där dessa behövs,
t. ex. i Ådalen. Yi har vidare framhållit
lokaliseringspolitikens betydelse och
därvid bl. a. pekat på den minskning i
efterfrågan på och behovet av beredskapsarbeten
som ökade lokaliseringspolitiska
insatser medfört. Denna iakttagelse
är intressant med hänsyn till de
stora kostnader beredskapsarbetena för
med sig. Lokaliseringspolitiska insatser
måste samtidigt kompletteras med förbättrade
rörlighetsfrämjande medel. Vi
har vidare fäst uppmärksamheten vid
de särskilda problem i samband med
arbetslöshet som gäller den kvinnliga
arbetskraften och därvid — på samma
sätt som arbetsmarknadsstyrelsen ■—• förordat
ändring av de nuvarande inkomstprövningsreglerna
samt av gällande regler
för den s. k. näringshjälpen, som
avser att underlätta startandet av eget
mindre företag. I samma motioner har
vi också tagit upp frågan om en generell
förlängning av varseltiden, varigenom
myndigheternas möjligheter att planera
omställningen av den berörda arbetskraften
skulle underlättas. I fråga om
den äldre arbetskraften, för vilken om -

flyttning eller omskolning till ny sysselsättning
kan vara mycket svår i vissa
fall, har vi förordat en översyn av gällande
regler för förtidspensionering
inom folkpensioneringen. De två sistnämnda
åtgärderna kräver visst förberedelsearbete
och, i fråga om varseltidens
förlängning, överläggningar med
arbetsmarknadsparterna.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sina
nyligen avlämnade skrivelser pekat på
att de provisoriska bestämmelserna för
statlig inlösen av egnahem i samband
med arbetslöshet behöver justeras. Behov
för sådan inlösen föreligger enligt
styrelsens mening såväl i andra glesbygdsområden
än i de fyra nordligaste
länen som på vissa industriorter. Uppgifter
som framkommit i samband med
nyligen skedda eller aviserade företagsnedläggningar
i Skåne liksom i Västergötland
synes motivera att denna fråga
omedelbart tas upp till prövning.

Ett annat särskilt arbetslöshetsproblem
som framträtt och som kräver speciell
uppmärksamhet gäller tjänstemän
som förlorat sin sysselsättning. Många
av dem har kvalificerad utbildning. Deras
problem förtjänar större insatser
från det allmänna än hittills, så att deras
kvalifikationer kan utnyttjas så väl
som möjligt.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till herr .statsministern framställa följande
frågor:

1. Avser regeringen att ta initiativ till
nya internationella överläggningar rörande
reduktion och helst avskaffande
av den subventionspolitik, som vissa industriländer
bedriver t. ex. inom varvsindustrien? 2.

År regeringen villig att ta initiativ
till en sådan expertundersökning och
sådana organiserade överläggningar
mellan företrädare för olika folkgrupper
att större klarhet kan vinnas rörande
riktlinjerna för den nominella inkomstutveckling
som är förenlig med en prisstabilisering
eller en väsentlig reduk -

Nr 6

Onsdagen den 8 februari 1967

Interpellation ang. användningen av inkomst av lyxtelegramblanketter — Interpellation
ang. takten för sammanläggning av kommuner

tion av prisstegringstakten, varigenom
förutsättningarna för en tryggare sysselsättning
och reell standardhöjning skulle
förbättras?

3. Är regeringen beredd att nästa år
genomföra en sådan omfattande skattereform
och vidtaga sådana sparstimulerande
åtgärder i övrigt som kan bidra
till att kraftigt öka kapitalbildningen i
vårt land, underlätta internationella kapitalrörelser
och sålunda stärka näringslivets
konkurrenskraft?

4. Kommer regeringen att snarast genomföra
och i mån av behov för riksdagen
framlägga förslag om eu komplettering
och förstärkning av de arbetslöslietsbekämpande
åtgärderna varigenom
bl. a. särskilda svårigheter för den äldre
arbetskraften och den kvinnliga arbetskraften
minskas och över huvud taget
en bättre beredskap skapas för en sysselsättningsfrämjande
verksamhet från
det allmännas sida berörande i lika
män arbetare och tjänstemän?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. användningen av

inkomst av lyxtelegramblanketter

Ordet lämnades på begäran till

Fröken LJUNGBERG (li), som yttrade: Herr

talman! Å lyxtelegramblanketten
utgår en avgift om 1 kr. SO öre — för
fyrsidig blankett 2 kr. 50 öre — per
blankett. Enligt en överenskommelse år
1912 mellan telestyrelsen och dåvarande
Nationalföreningen mot tuberkulos —
sedermera Nationalföreningen mot hjärtoch
lungsjukdomar — skulle Nationalföreningen
för sin verksamhet erhålla
bidrag ur de medel, sam inflöt genom
lyxtelegramförsäljningen. Under senaste
tid har föreningen erhållit cirka 44
procent av lyxtelegramintäkterna.

I en skrivelse den 20 januari i år har

emellertid telestyrelsen meddelat att bidraget
fr. o. m. juli 1968 t. o. m. juni
1969 kommer att utgå med till hälften
nedsatt belopp. Fr. o. m. 1 juli 1969 kommer
bidrag icke vidare att utgå.

Under år 1965 erhöll Nationalföreningen
1 940 109 kr. i bidrag från lyxtelegramförsäljningen,
vilket motsvarar
över hälften av föreningens totala inkomster.
Det är uppenbart att Nationalföreningens
verksamhet äventyras därest
detta bidrag upphör.

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet redogöra för
skälen för telestyrelsens beslut att
fr. o. m. juli 1968 minska och fr. o. m.
juli 1969 helt indraga det bidrag till
Nationalföreningen mot hjärt- och lungsjukdomar
som utgår från inkomsterna
av lyxblankettförsäljningen?

2. Vill herr statsrådet medverka till
att bidrag från lyxblankettförsäljningen
även i fortsättningen kommer att utgå
till Nationalföreningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. takten för sammanläggning
av kommuner

Ordet lämnades på begäran till

Herr LOTHIGIUS (h), som yttrade:

Herr talman! Sedan Kungl. Maj:t den
21 maj 1964 utfärdat kungörelse (SFS
162/1964) om fastställda planer för länens
indelning i kommuner, har som
bekant åtskilliga sammanläggningar
skett av kommuner inom kommunblocken.
Vid årsskiftet 1966—1967 skedde
sålunda en hel del sammanläggningar.
Sammanlagt har 40 städer och 15 köpingar
berörts av indelningsändringar.
Bland de totalt 95 kommuner som upp -

Onsdagen den 8 februari 1967

Nr 6

Interpellation ang. takten för sammanläggning av kommuner

hört är alla landskommuner utom en
stad, öregrund, samt 2 köpingar, Krylbo
och Stocksund.

De skedda indelningsändringarna synes
ge anledning till antagandet, att
landets kommuner i stort sett sökt genomföra
de kommunsammanläggningar,
som av olika skäl ansetts medföra fördelar
ur självstyrelsens synpunkt. Objektivt
sett synes man från statsmakternas
sida sålunda icke ha något att kunna
klaga på, när det gäller kommunernas
initiativ i dessa frågor. Det bör ha uppmärksammats,
att riksdagens beslut om
de s. k. kommunblocken innebär ett understrykande
av att den kommunala
självstyrelsen skulle bevaras okränkt
och att sammanläggningar skulle ske på
frivillighetens väg. Under senare tid
har emellertid framför allt från länsstyrelsernas
sida utgått skrivelser och
anmaningar av mer eller mindre skarpt
innehåll till samarbetsnämnderna inom
blocken varav framgått, att man från
länsstyrelsernas —• och länsutredarnas
— sida förväntat sig att de kommuner,
som ännu icke fattat beslut om sammanläggning,
skyndsamt torde göra detta
eller förbereda dylika beslut. Det råder
inget tvivel om att dessa skriverier väckt
förvåning bland kommunalmännen. Man
frågar sig, med vilken rätt den statliga
administrationen går längre i sina krav
beträffande sammanläggningsfrågorna,
än vad riksdagsbeslut och författningstext
ger kompetens till. Det bör uppmärksammas,
att samarbetsnämnderna
är nämnder av fakultativ karaktär, som
kommunerna kan välja att ha eller icke
ha, och deras befogenheter att avgiva
yttranden till statliga myndigheter enbart
torde vara beroende av om de kommunalfullmäktigeförsamlingar
som tillsatts
närmare givit dem sådana befogenheter.

En kommunal sammanläggning, som
växer fram allt efter behov och som sker
i gott samförstånd, kan vara värdefull
för självstyrelsens utveckling. Jag kan
emellertid icke dela uppfattningen att

sammanläggningstakten skall påskyndas,
utöver fastställda normer, genom
myndigheternas krav på att få kommunerna
följsamt utformade.

Med hänvisning till ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ställa följande frågor:

Anser statsrådet att den verksamhet,
som nu bedrives av länsstyrelserna i syfte
att påverka de kommunala organen
till påskyndade sammanläggningar, är
i överensstämmelse med riksdagens beslut
samt lag och författning?

Anser inte herr statsrådet att kommunerna
i lugn och ro bör få tid på sig för
kommunblocksplanering och ett successivt
vidgat samarbete, oberoende av om
detta föranleder sammanläggningar eller
inte?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Anmäldes en till herr förste vice
talmannen under sammanträdet avlämnad
motion nr 859, av herr Dockered
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 4, angående reformerad lärarutbildning.

Denna motion bordlädes.

§ 20

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Persson i Heden, till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående nedläggningen av industrier
inom textilbranschen, m. m.,
herr Nilsson i Agnäs, till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående projekteringskostnaderna
för utbyggnad av Vindelälven,
herr Enskog, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående straffavgift vid obligatorisk
besiktning av bil,

Nr 6

Torsdagen den 9 februari 1967

herr Nilsson i Bästekille, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående förslag om änklingspension,

herr Nilsson i Bästekille, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående debiteringen av arbetsgivaravgift
i vissa fall, och
herr Börjesson i Falköping, till hans
excellens herr statsministern angående

åtgärder mot de ökade sysselsättningssvårigheterna.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 9 februari

Kl. 16.30

§ 1

Svar på fråga ang. ersättning för av
gnagare förorsakade skador på inbärgad
gröda

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat, om jag är beredd att
medverka till att ersättning kan utgå
från anslaget för bidrag vid förlust på
grund av naturkatastrof in. m. eller i
annan ordning för de omfattande skador
på inbärgad gröda, som förorsakats
av gnagare inom bl. a. Jämtlands län.

Framställningar har nu inkommit
från länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län om stöd
i anledning av foderskador som orsakats
av sorkar och möss. Bland annat
har pekats på behovet för berörda jordbrukare
att vid utfodringen av djuren
ersätta förstört hö med fodersäd.

I anledning av vad som förekommit
har Kungl. Maj:t gett jordbruksnämnden
i uppdrag att skyndsamt undersöka
möjligheterna att sälja fodersäd till
nedsatt pris till jordbrukare, som ut -

satts för skador av här nämnt slag.
Nämnden har i dag inkommit med förslag
i ämnet, och jag hoppas kunna anmäla
ärendet i morgondagens konselj.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret på min fråga.

När frågan framställdes den 11 januari
förelåg alarmerande uppgifter om
en ovanlig form av naturskada, som
drabbat lantbrukarna i vissa delar av
Jämtlands län. De hade fått sina i lador
och magasin inbärgade grödor helt eller
delvis förstörda genom en formlig
invasion av gnagare, främst sorkar. På
grund härav bär de blivit hänvisade till
att antingen göra ett oförutsett inköp
av kärn- och stråfoder eller att kraftigt
reducera sina besättningar. Vilket alternativ
som än väljes innebär det stora
ekonomiska förluster, i första hand
för den enskilde men på sikt även för
de kommuner där lantbruket är den
dominerande näringen.

Sedan frågan framställdes har liknande
rapporter ingått även från Norrbottens
och Västerbottens län, och vid
de punktvisa inventeringar som hus -

Torsdagen den 9 februari 19C7

Nr 6

Svar på fråga ang. skogliga beredskapsarbeten inom domänverkets skogar

hållningssällskapen i de tre nordligaste
länen gjort och vid kontakter med
hushållningssällskapens och RLF:s förtroendemän
i berörda områden har
man kunnat bedöma skadornas omfattning.
Med senast gällande officiella
jordbruksräkning och skördeuppskattning
som bakgrund har det beräknats
att skadorna på vallskörden för Norrbottens
län uppgått till 39 000 ton, för
Västerbottens län till 46 000 ton och för
Jämtlands län till 30 000 ton eller tillsammans
115 000 ton. Om dessa kvantiteter
åsättes ett värde av 30 öre per
kg erhålles ett skadebelopp på 34,5
miljoner kronor. Det nu gällande höpriset,
fritt köparens gård, uppgår emellertid
till cirka 40 öre per kg.

Utöver dessa skador har även kunnat
konstateras uppkomsten av en omfattande
tularemi-epidemi, som för närvarande
omfattar 437 fall, varav 309
inom Jämtlands län. Epidemiens upphov
kan spåras till det foder som utsatts
för nämnda sorkangrepp.

Det är sålunda en mycket allvarlig
situation som uppstått i de berörda områdena,
eu situation som ingen har kunnat
förutse och gardera sig emot. Jag
noterar nu med tillfredsställelse att
jordbruksministern har handlat snabbt
och ingripit med positiva åtgärder i en
akut nödsituation i de nämnda områdena.

Jag tar emellertid tillfället i akt att
uttala förhoppningen, att jordbruksministern
inte har uttömt alla sina möjligheter
i detta avseende, utan att han
är beredd att vidta ytterligare åtgärder
i den mån sådana blir erforderliga.
Det inkommer nämligen alltjämt oroande
uppgifter om stor minskning av
mjölkleveranser och en ovanligt hög
djurutslaktning i de berörda områdena,
och det tyder på att omfattande åtgärder
kan bli erforderliga även på kort
sikt.

Jag vill ytterligare tillägga att det på
visst håll gjorts gällande att det kan
finnas ett samband mellan en extensiv

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 6

jordbruksdrift med oslagna vallar, som
år efter år vissnar ned, och en riklig
förekomst av råttor och sork. I så fall
uppstår tydligen ett oväntat problem
för den framtida jordbruksnäringen.
Det synes mig angeläget att jordbruksministern
beaktar denna fråga vid uppdragandet
av riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken, så att t. ex.
skördeskadeskyddet kan utformas med
tanke på konsekvenser av det slag jag
nämnt.

Jag tackar än en gång för det positiva
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Svar på fråga ang. skogliga beredskapsarbeten
inom domänverkets skogar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat, om jag är beredd att
medverka till att domänverkets skogar
ställs till förfogande för skogliga beredskapsarbeten,
i första hand för svårplacerad
arbetskraft.

För närvarande pågår överläggningar
mellan arbetsmarknadsstyrelsen och
domänstyrelsen om möjligheterna att
bereda friställda skogsarbetare lämplig
sysselsättning. Överläggningarna -—•
som sker i samråd med Skogsarbetareförbundet
— syftar i första hand till
att bereda svårplacerade skogsarbetare
arbete på skogsområden under domänstyrelsens
förvaltning. Jag har anledning
räkna med att överläggningarna
ger ett snabbt och positivt resultat.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet för svaret, som
jag uppfattar som positivt.

Nr 6

Torsdagen den 9 februari 1967
Svar på fråga ang. skogliga beredskapsarbeten inom domänverkets skogar

Det är glädjande och utomordentligt
välkommet att överläggningar nu har
kommit till stånd mellan domänverket
och arbetsmarknadsstyrelsen rörande
möjligheterna att bereda friställda
skogsarbetare lämplig sysselsättning.
Men det finns också andra kategorier
i dessa områden som befinner sig i
samma belägenhet som de friställda
skogsarbetarna. Det är exempelvis småbrukare
som haft tillfällighetsarbeten i
skogen men nu mist dessa och går arbetslösa.

Många av dessa människor hör verkligen
till kategorien svårplacerad arbetskraft.
De har i de flesta fallen goda
bostäder på den plats där de arbetat.
En annan orsak till att det är svårt för
dem att placera om sig är åldern.

Jag hoppas verkligen att resultatet av
överläggningarna mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och domänverket blir att
arbete kan erbjudas alla de människor
det härvidlag är fråga om. Arbetsmarknadsstyrelsen
har ju upprättat s. k.
skogsstationer, som fått sina arbetsobjekt
på allmänningsskogarna. Även
på enskilda skogar har sedan länge förekommit
beredskapsarbeten, och jag
finner det naturligt att staten tar samma
ansvar för sysselsättningen i dessa
sammanhang som andra skogsägarkategorier.

Många byar i övre Norrlands inland
är belägna omedelbart intill eller t. o. m.
inne i de stora skogskomplex som ägs
av staten. Skogsbestånden består i stor
utsträckning av avverkningsmogen och
överårig skog som t. o. m. ruttnar ned.
Det är svårt för människorna i dessa
områden att åse detta utan att ha möjlighet
att avverka skogen, när de ändå
går arbetslösa. Hindret har varit domänverkets
s. k. investeringsgräns —
en gräns som är teoretiskt dragen men
som väl ändå i praktiken innebär att
skogsbruk inte är lönsamt. Jag tror
emellertid att man till en överkomlig
kostnad skulle kunna avverka den gamla
skogen och reproducera den genom

bränning och plantering, så som sker
t. ex. på allmänningsskogarna. Och jag
ber att få framföra förslaget att samhället
i rimlig omfattning bidrar med
skillnaden mellan skogsekonomiskt motiverad
kostnad för reproduktionsåtgärder
och den kostnad som erfordras
för att erhålla en ur skogsvårdslagens
synpunkt nöjaktig föryngring i dessr
områden, där många människor fat
tiskt inte bär något annat alternativ än
arbete i skogen. Härigenom kan man
utnyttja en del av virkestillgången i
den mogna och övermogna skogen ovan
skogsodlingsgränsen, samtidigt som
man sörjer för en viss framtida virkesproduktion
och skapar sysselsättning
åt människorna i området.

Jag förutsätter att dessa frågor skall,
såsom statsrådet hoppades, lösas på ett
positivt sätt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill också uttrycka
förhoppningen att det skall vara möjligt
för domänverket och arbetsmarknadsstyrelsen
att inom ramen för gällande
författningar tillgodose de angelägna
önskemål som här kan föreligga om beredande
av sysselsättning. Jag antar att
herr Nilsson i Tvärålund är medveten
om att jag inte rimligtvis kan gå utöver
de gällande författningarna på detta område.

Jag hoppas att det inte är något motsatsförhållande
mellan herr Nilsson och
mig. Det är väl ingenting som hindrar
att en skogsarbetare samtidigt som han
arbetar i skogen också har ett hemman
eller någon annan anknytning till jordbruket.
Jag har för egen del träffat flera
medlemmar i Skogsarbetareförbundet
som också driver små jordbruk, kanske
är medlemmar i RLF och även i övrigt
har anknytning till jordbruket i långa
stycken. Det bör således inte i och för
sig vara någon skillnad när det gäller
att bereda sysselsättning för de män -

Torsdagen den 9 februari 1967

Nr 6

Svar på fråga ang. skyltar för statliga institutioner — Svar på fråga ang. tillhanda hållande

till studieförbunden av material för undervisning inför omläggningen

till högertrafik

niskor som bäst behöver få sysselsättning
i detta sammanhang.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag får med tillfredsställelse
notera vad jordbruksministern
uttalade i sitt senaste anförande. Jag
tyckte mig i svaret finna en viss begränsning
i uttrycket »att bereda friställda
skogsarbetare lämplig sysselsättning».
Jordbruksministerns uttalande här tycker
jag skingrar varje oklarhet på den
punkten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. skyltar för statliga
institutioner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Turesson har frågat
finansministern, om han anser det
lämpligt att anskaffa så dyrbara skyltar
för statliga institutioner som den försvarsdepartementet
nyligen erhållit.
Frågan har överlämnats till mig för besvarande,
då byggnadsstyrelsen hör under
kommunikationsdepartementet.

Jag tycker skylten blev onödigt dyr.

Vidare anförde

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret. Det
var ett utmärkt svar; det var både kort
och bra i sak.

Men låt mig ett ögonblick motivera
att jag ställde frågan till finansministern.
Jag har anledning att göra det,
eftersom några av kamraterna i kammaren
har sagt till mig i dag med ett
litet skadeglatt leende, att jag frågat fel

statsråd. Jag skulle vilja säga att det var
fel statsråd som svarade. Jag har inte
frågat för att utkräva något ansvar av
någon departementschef beträffande
förvaltningen av honom underställt ämbetsverk,
utan jag frågade därför att jag
tyckte det var intressant att få veta hur
rikets finansminister ser på en sådan
uppenbar misshushållning med allmänna
medel.

Det är klart att felet ligger i att man
har använt ett bakvänt upphandlingsförfarande.
Hade man infordrat ett anbud,
hade man utan vidare för kanske
en tjugondei av kostnaden fått en skylt
som varit fullt ståndsmässig även för
en mycket lyxälskande institutionschef.

Men nu har jag ingen anledning att
mer gå in på detta, utan jag bara tackar
kommunikationsministern ännu en gång
och säger att svaret var så bra, att jag
är övertygad om att den uppfattning
det uttrycker även delas av finansministern,
som också är en klok karl.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. tillhandahållande till
studieförbunden av material för undervisning
inför omläggningen till högertrafik Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som ytt- *
rade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig, om jag anser att högertrafikkommissionen
tillhandahållit det material,
som studieförbunden behöver för
sin undervisning inför trafikomläggningen,
på ett effektivt och för alla studieförbund
tillfredsställande sätt.

Högertrafikkommissionen har som ett
led i sin informationsverksamhet till
gagn för ökad trafiksäkerhet bl. a. fram -

Nr 6

Torsdagen den 9 februari 1967

Svar på fråga ang. tillhandahållande till studieförbunden av material för undervis ning

inför omläggningen till högertrafik

ställt ett studiematerial, som ställts till
Organisationssveriges förfogande för
t. ex. studier i cirkelform.

Intresset för studiematerialet blev så
stort att den första beställda upplagan
visade sig otillräcklig. Vid fördelningen
av materialet har vissa organisationer,
som visat särskilt stor aktivitet, kommit
att få för stor del av den första upplagan.
Vissa studieförbund, som lagt upp
en tidsbestämd plan för omfattande studieverksamhet
och fördenskull måste ha
materialet, har blivit tillgodosedda med
den påföljd att en del andra tyvärr inte
kunnat få sina beställningar effektuerade
i den takt som varit önskvärd. Högertrafikkommissionen
har, enligt vad jag
erfarit, skriftligen beklagat dröjsmålet
i dessa fall och nu ordnat distributionen
så, att alla beställare skall få en god
service. En ny upplaga av studiematerialet
har framställts och distribueras
nu till alla som har beställt det.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret. Jag
tackar honom också för att han medger
att allt inte har varit som det borde vara
i fråga om högertrafikkommissionen.
Ändå är jag inte helt nöjd, vilket nog
herr Palme har misstänkt att jag inte
är.

Det förefaller — på grundval av erfarenheter
som en del studieförbund
gjort — närmast som om högertrafikkommissionen
i sin funktion som skapare
av förutsättningar för studiecirkelverksamhet
delvis hade klappat ihop inför
starten före, under och strax efter
årsskiftet 1966/67. Om det inte förhåller
sig så, att kommissionen helt enkelt
har misslyckats under denna tid,
måste man fråga sig om den inte missgynnat
praktiskt taget alla de 13 studieförbunden
utom ett — det stora studieförbund
som torde stå herr Palmes hjär -

ta nära. Jag skulle kunna nämna otaliga
exempel på hur ett studieförbund —
det som står mitt hjärta närmare än
herr Palmes — icke ens efter skriftliga
rekvisitioner har kunnat få del av högerlrafikkommissionens
studiematerial,
vilket som sådant är gott.

Man kan inte värja sig för misstanken
att högertrafikkommissionen gjort en
viss skillnad mellan studieförbunden.
Jag skulle vilja fråga herr Palme vilka
de studieförbund är som har lagt upp
en s. k. tidsbestämd plan och därför
måste gynnas, medan andra otvivelaktigt
— i varje fall två, som jag har undersökt
mycket noga — har missgynnats.

Under alla förhållanden skulle man
väl kunna kräva att högertrafikkommissionen
beflitade sig om ordentlig information
och kontinuerligt, utan påstötningar
från de studieförbund som inget
material kunde få, talade om att den
var försenad med framställning och utsändning.
Inga reaktioner har dock åtminstone
mitt eget studieförbund lyckats
åstadkomma intill det ögonblick,
den 27 januari, då jag själv såsom dess
ordförande måste gå in i bilden och
— till och med i ett något högre tonläge
än vad som är normalt för mig ■— påkalla
rättelse i saken. Det skall medges
att det har blivit bättre nu.

Man kan som sagt inte värja sig för
misstanken att alla studieförbund inte
har behandlats på samma sätt. Samtidigt
som flera av studieförbunden inte
hade något material spreds en folder
till alla bensinstationer och andra liknande
ställen i vårt land, vari man
kunde läsa att verkställande ledamoten
i högertrafikkommissionen rekommenderade
den verksamhet som ABF hade
lagt upp inför dagen H. Mitt eget studieförbund
hade inte något material då.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tror att herr Nord -

Torsdagen den 9 februari 1967

Nr 6

Svar på fråga ang. tillhandahållande till studieförbunden av material för undervis ning

inför omläggningen till högertrafik

strandh komplicerar frågan alldeles i
onödan — framför allt om han uppställer
något slags »katakombteori»: att
någon skulle vara förföljd i sammanhanget.
Vad skall man då säga om det
stackars Socialdemokratiska ungdomsförbundet
som beställt 251 exemplar
och inte fått något eller Socialdemokratiska
kvinnoförbundet som beställt 50
och inte fått något?

Detta är mycket enkelt. Man hade tagit
upp förhandsbeställningar från olika
studieförbund. Med ledning av dem
beställde man en upplaga på 45 000
exemplar. Sedan visade sig glädjande
nog intresset vara så stort att upplagan
inte räckte. Därför trycker man nu en
ny upplaga på 30 000 exemplar.

Två grupper har hållit sig framme
bättre än andra. Den ena är ABF och
Motormännens riksförbund, som har beställt
en alldeles överväldigande del av
upplagan. Den andra är Tjänstemännens
bildningsverksamhet (TBV). Dessa
grupper hade under november anordnat
ett antal cirkelledarkurser som förberedelse
för denna studieverksamhet. De
hade också i mycket god tid gjort upp
en tidsbestämd plan för hur denna studieverksamhet
skulle läggas upp. Och
sedan kom de också först till kvarnen
med sina beställningar. Därför fick de
en större del av den första upplagan
än de proportionellt skulle ha haft.

Sådant händer. Det är tråkigt på det
sättet att inte alla kunde få sin fulla tilldelning
av den första upplagan, men
det är glädjande av den anledningen att
det visar vilket intresse som finns. Nu
trycks alltså den andra upplagan.

Till dags dato har egentligen bara ett
av förbunden fått mera än sin beställda
upplaga. Det är det förbund som står
herr Nordstrandhs hjärta nära. Herr
Nordstrandh måste sålunda ha skriat
högt.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det är mycket riktigt.

Vi fick material men först efter mitt
ingripande. Det är möjligt att jag skriade
tillräckligt högt.

Men, herr Palme, det är ingen »katakombteori»
som jag uppställer utan
jag vill i stället lyfta upp frågan i ljuset.

Om man skall kvotera — vilket jag
infe tror att man har gjort — är det
självklart att de som har beställt mycket
också får mycket. Men vad sägs om
följande: Från en stad i Kalmar län
gjordes en rekvisition på fastställd
blankett i slutet av november med önskad
tid för leverans den 8 december.
Ingen reaktion från högertrafikkommissionen,
vare sig genom brev eller per
telefon! Det gjordes ny skriftlig rekvisition
i början av januari, nu med önskad
leveranstid den 18 januari, då man
tänkte sätta i gång. Samtidigt påpekades
att en tidigare rekvisition avlämnats.
Det föranledde ingen som helst
reaktion, och ännu vid januari månads
utgång — då jag kopplades in på saken
— hade ingenting gjorts från högertrafikkommissionens
sida.

Jag torde kunna anföra fler sådana
exempel, men det skulle inte tjäna mycket
till. Kvar står ändå det faktum att
man, efter vad jag kan förstå, inte har
skött sig. Kan vi enas om det och uttrycka
förhoppningen att det skall bli
bättre, trots att vi i Medborgarskolan
alltså kommer i gång för sent, skall vi
väl låta det hela bero därvid.

Jag skall inte gå in på det där mycket
intressanta samröret — det kan
statsrådet Palme inte göra någo-t åt;
det har han inget ansvar för — som
förekommit mellan Motormännens riksförbund
och ABF, beträffande vilket
man nästan får intrycket att Motormännens
riksförbund nu har blivit ett slags
satellitstudieförbund till ABF. Det stod
i tidningen Motor klart, att studiematerial
blir färdigt efter nyår — då vi
behövde det — och distribueras genom
ABF-distrikten. Vi ringde upp ett ABFdistrikt
och frågade om vi inte kunde

Nr 6

Torsdagen den 9 februari 1967

Svar på fråga ang. nya former för hedersbevisning för lång och trogen tjänst inom
det statliga verksamhetsområdet

få litet material, ty vi skulle också gärna
samarbeta. Vi fick inget material. På
vederbörande distriktsexpedition sade
man diplomatiskt nog att man där inte
hade tillräckligt material. Det är mycket
möjligt att det var sant.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det här enskilda exemplet
från ostkusten, som herr Nordstrandh
anförde, har jag ingen kännedom
om, herr talman. Dessutom vill jag
ju här gärna tala om högertrafiken och
inte om eventuella fejder mellan olika
studieförbund. Det är så, att inget studieförbund
har fått mer material än det
förbund som står herr Nordstrandh nära,
och där har man fått lika många
exemplar som man beställt. ABF och
Motormännens riksförbund, som samarbetade
i fråga om distributionen, hade
beställt 39 000 exemplar och har fått
37 000. Medborgarskolan hade beställt
564 och fått 690. Dessa siffror ger liksom
en föreställning om omfattningen
av engagemanget hos de två förbunden.
De visar också att herr Nordstrandh
har varit framgångsrik när det har
gällt att rycka av HTK de exemplar
som de trots allt hade.

Jag använde ordet »katakomber» därför
att det i herr Nordstrandhs anförande
fanns en tendens att vilja göra
gällande att högertrafikkommissionen
skulle förfölja vissa studieförbund och
»driva dem ned i katakomberna». Självfallet
har man hos högertrafikkommissionen
inte haft den ringaste tanke på
något sådant. Det är bara det att man
överväldigades av intresset för denna
sak, så att man inte från början fick
fram tillräckligt med material. Det räckte
inte till. Förhandsbeställningarna
gav en missvisande bild av förbundens
verkliga intresse.

Man kan naturligtvis säga att kommissionen
inte har skött sin uppgift,
när den inte kunnat ana denna utveck -

ling, men man kan nog med större rätt
formulera det så, att studieförbunden
har skött sig så glädjande bra, att de
överträffat alla realistiska förväntningar
som man tidigare kunnat ha, vilket
har lett till vissa svårigheter. Jag är
emellertid övertygad om att kommissionen
gör sitt yttersta för att undanröja
dessa svårigheter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. nya former för hedersbevisning
för lång och trogen tjänst
inom det statliga verksamhetsområdet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Andersson i
Strängnäs har frågat, om jag kan upplysa
om riksdagens skrivelse 1965: 113
föranlett något initiativ från min sida,
så att nya former för hedersbevisning
för lång och trogen tjänst inom det statliga
verksamhetsområdet kan träda i
funktion snarast möjligt.

Frågan om formerna för hedersbevisning
för lång och trogen tjänst är under
prövning i civildepartementet.

Ett slutligt ställningstagande måste
grundas på ingående överväganden av
olika alternativ. Frågan har ekonomisk
innebörd men innefattar också andra
moment, exempelvis hur en eventuell
valfrihet skall vara utformad för att
hedersbevisningens innebörd inte skall
gå förlorad.

När övervägandena slutförts kommer
jag att ta de ytterligare initiativ i saken,
som kan behövas.

Vidare anförde

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för civildepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Torsdagen den 9 februari 1967 Nr 6 55

Interpellation ang. utredningsarbetet rörande en allmän egenpension

§ 8

Det råder en viss otålighet bland de
statsanställda över att man fortfarande
har kvar de föråldrade formerna för
hedersbevisning, d. v. s. att man skall
behöva mottaga en medalj. Visserligen
har jag själv tillhört ett verk, där man
har haft förmånen att tacka nej om man
inte vill ha medaljen, men inom andra
verk måste man ta emot medaljen om
man vill ha en hedersbevisning. En medalj
lägger man emellertid åt sidan när
man har fått den, men får man en klocka
påminner den en dagligen och stundligen
om den högtidsstund då man erhöll
den. De statsanställda jämför sig
väl också med dem som är anställda i
kommun eller landsting, där man har
modernare former för hedersbevisning
för lång och trogen tjänst.

Det finns en viss ekonomisk aspekt
på frågan, det förstår jag också, men
med den rörlighet som inträtt inom
statsförvaltningen sedan början av
1940-talet tror jag inte att kostnaden
skall behöva avskräcka.

Herr talman, det är min förhoppning
att civilministern under detta år skall
finna någon lösning på frågan, så att
man åtminstone till 1968 kan glädja de
statsanställda med att de skall få en
viss valfrihet när det gäller mottagande
av liedersbevisningar.

Jag vill ännu en gång be att få tacka
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Herr talmannen meddelade, att herr
Hamrin i Kalmar enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
från och med den 3 innevarande februari
tills vidare.

Herr Hamrin i Kalmar beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 859.

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lorentzon, till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående produktionen vid Svenska
Tobaksbolagets fabrik i Härnösand,
m. in.,

fru Jäderberg, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
metoden för identifiering av nyfödda,

herr Ohlin, till hans excellens herr
statsministern angående sysselsättningsproblemen
m. m.,

fröken Ljungberg, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående användningen av inkomst
av lyxtelegramblanketter, och
herr Lothigius, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
takten för sammanläggning av
kommuner.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 9

Interpellation ang. utredningsarbetet rörande
en allmän egenpension

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: Herr

talman! I de likalydande motionerna
1:320 och 11:392 till fjolårets
riksdag hemställdes om utredning av ett
i motionerna skisserat system rörande
allmän egenpension. Andra lagutskottet
föreslog att motionerna skulle överlämnas
till pensionsförsäkringskommittén.

Riksdagen begärde detta i skrivelse till
Kungl. Maj:t.

Som framhölls i motionerna råder
bristande överensstämmelse mellan familjepensionssystemen
inom folk- och

56 Nr 6 Torsdagen den 9 februari 1967

Interpellation ang. utredningsarbetet rörande

tilläggspensioneringen. Härtill kommer
att nuvarande familjepensionssystem
delvis bygger på förlegade principer,
däribland principen om kvinnans ekonomiska
beroende av mannen. För vissa
grupper har pensionsfrågan inte lösts.
Det gäller t. ex. de frånskilda kvinnorna,
änklingarna, de hemarbetande husmödrarna,
hemmadöttrarna samt övergångsänkorna.
Dessa frågor torde inte
på ett tillfredsställande sätt kunna lösas
inom ramen för det familjepensionssystem
som nu gäller. En reform bör
genomföras enligt de riktlinjer som
drogs upp i våra motioner till fjolårets
riksdag.

Allmän egenpension skulle bl. a. innefatta
följande komponenter:

1. Självständig pensionsrätt tillerkännes
hemarbetande och deltidsarbetande
make.

2. En ordentligt tilltagen försörjarpension
införes som ersättning för
änkepension och änklingspension (den
senare utgår för närvarande inte). Försörjarpensionen
grundas på förekomsten
av barn i den efterlämnade makens
vård.

3. Om den efterlämnade maken ej
har barn i sin vård skall han — där
han inte redan förvärvsarbetar — ges
en verklig chans att vinna inträde i
förvärvslivet. Om sådana åtgärder efter
bedömning i det särskilda fallet inte
skulle ge resultat, bör den efterlämnade
maken ges rätt till förtidspension
från folkpensioneringen. Denna förtidspension
kan vara föranledd av medicinska
eller sociala indikationer och
bör även kunna utgå till hemmadöttrar
och jämförliga kategorier. Man får även
här tänka sig en generös prövning.

4. Barnpension bör utgå efter generösa
regler till den avlidne makens barn.

5. Vid systemets utformning bör lika
regler inom folk- och tilläggspensioneringen
eftersträvas.

Övergångstiden mellan nuvarande
och här diskuterade pensionssystem
kan väntas bli lång. Änkepensionen för -

en allmän egenpension

utsättes bli avskaffad utan att nu utgående
änkepensionsförmåner rubbas. I
övergångsbestämmelserna bör föreskrivas
att den gamla typen av änkepensioner
successivt avskaffas i samband med
att här föreslagna, mera fördelaktiga
system för änkorna införes, övergångsbestämmelserna
bör särskilt beaktas vid
den föreslagna utredningen. Då bör de
problem som gäller nuvarande inkomstprövning
av äldre änkepensioner även
undersökas.

Det är angeläget att utredningsarbetet
kommer i gång snarast och drives med
kraft så att onödiga förseningar med
angelägna reformer undvikes.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
utredningsarbetet rörande en allmän
egenpension planeras så, att en lösningkommer
till stånd snarast möjligt på de
problem som för närvarande gäller inom
familjepensioneringen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 28, med förslag till lag om
ändring i kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753), m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 11

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avläipnade
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 4, angående reformerad
lärarutbildning, nämligen

nr 860—862, av herr Arvidson,
nr 863, av herr Bohman m. fl.,
nr 864, av herrar Carlstein och Fagerlund,

nr 865, av herr Hedlund m. fl.,
nr 866, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl.,

Fredagen den 10 februari 1967

Nr 6

nr 867, av herr Larsson i Borrby,
nr 868, av herr Nelander m. fl.,
nr 869, av fru Nettelbrandt m. fl.,
nr 870—876, av herr Nordstrandh,
nr 877, av herr Ohlin m. fl., samt
nr 878, av herrar Oskarson och Nordstrandh.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen, herrar vice
talmän samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den S februari 1967.

§ 1

Sedan herr talmannen anmält, att han
beviljat stenografen hos andra kammaren
Gustaf Titz fortsatt tjänstledighet
på grund av sjukdom under tiden den
30 januari—28 februari 1967, beslöt
herrar deputerade meddela reservstenografen
fru Yvonne Junestrand fortsatt
förordnande att under Titz’ sjukledighet
uppehålla dennes stenograftjänst.

§ 2

Vid sammanträde den 12 januari beslöts,
att med tillsättandet av en tjänst
som maskinskrivare vid snabbprotokollet
skulle tills vidare anstå.

Herrar deputerade beslöt nu dels
godkänna, att fru Kjerstin Schullström
förordnats att under tiden den 19 januari—7
februari 1967 uppehålla ifrågavarande
tjänst, dels ock utse fru Schullström
till maskinskrivare vid snabbprotokollet
fr. o. m. den 8 februari 1967.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 13

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Ullsten
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående förutsättningarna
för ett högre u-hjälpsanslag.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 10 februari

KI. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 28, med förslag
till lag om ändring i kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753), m. m''.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet vilande
motionerna nr 860—878.

§ 4

Föredrogs den av fru Nettelbrandt
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation

Nr 6

Fredagen den 10 februari 1967

Interpellation ang. isolering på grund av

till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående utredningsarbetet
rörande en allmän egenpension.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Interpellation ang. isolering på grund
av smittorisk

Ordet lämnades på begäran till

Herr ULLSTEN (fp), som yttrade:

Herr talman! Personer som drabbas
av vissa i 1919 års epidemilag specificerade
sjukdomar ålägges isolering så
länge som de anses smittbärande. Sådana
ingripanden är nödvändiga ur hälsovårdssynpunkt.
De gällande bestämmelserna
lider emellertid av vissa brister,
vilka i flera fall kan leda till allvarliga
konsekvenser för den enskilde.

En olägenhet är att inte alla sjukdomar
som kan föranleda beslut om isolering
finns klart angivna i epidemilagen.
I några fall har sjukdomar inkluderats
genom cirkulär från medicinalstyrelsen.
I andra fall beslutar hälsovårdsnämnderna
på grundval av en relativt oklar
praxis.

Utan att ifrågasätta att isolering i dessa
fall skulle vara onödig måste man
dock anse det önskvärt att det i tillgängliga
bestämmelser finns klart angivet
vilka sjukdomar som bör föranleda beslut
om isolering. Sådana beslut innebär
ju en avsevärd inskränkning i den enskildes
personliga livsföring och påverkar
också på ett avgörande sätt hans
eller hennes utkomstmöjligheter. Så
långt möjligt måste därför varje risk
för godtycklighet eller oklarhet undanröjas.
Detta är så mycket mer angeläget
som man inom den medicinska sakkunskapen
i vissa av de fall som brukar
föranleda isoleringsbeslut har delade
meningar om huruvida smittoriskerna
är så allvarliga att en isolering verkligen
är nödvändig.

En annan olägenhet är att länsstyrel -

smittorisk

sen, som har att pröva de kommunala
hälsovårdsnämndernas åtgärder, kan
dröja relativt länge med att meddela
sina beslut. Ärenden av detta slag bör
givetvis behandlas omgående. Dessutom
är det nödvändigt att hälsovårdsnämnderna,
när de meddelar den insjuknade
sitt beslut om isolering, iakttager sin
skyldighet att också lämna upplysning
om möjligheterna till överklaganden
samt hur och när dessa skall göras.

Ett annat problem som aktualiserats
genom flera nyligen inträffade fall är
formerna för och omfattningen av den
ekonomiska ersättningen till dem som
drabbas av isoleringsbeslut. För närvarande
utgår sjukpenning enligt sjukförsäkring
under de 90 första dagarna.
Kostnaderna ersättes i detta fall dock
inte av försäkringskassa utan av länsstyrelsen.
Då den isolerade emellertid
enligt sjukförsäkringslagens mening inte
är helt arbetsoförmögen utgår däremot
i förekommande fall i regel ingen sjuklön
från den isolerades arbetsgivare.

För de fall som måste vidkännas en
längre isoleringsperiod än 90 dagar
kan de ekonomiska problemen bli mycket
allvarliga. Ersättningen för denna
tid kan inte utgå enligt sjukförsäkringslagen.
I stället skall länsstyrelsen från
fall till fall pröva och utbetala ersättning.
Praxis synes vara att denna ersättning
är mycket låg. I ett nyligen aktuellt
fall betalade länsstyrelsen i Stockholms
län ut 10 kronor per dag till en
person (gift, två barn) som varit isolerad
på grund av en salmonellainfektion
i inte mindre än sju månader.

Principen bör rimligen vara att en
person, som genom myndigheternas isoleringsbeslut
fråntages möjligheterna att
tjäna sitt uppehälle, erhåller full ersättning
för den tid som isoleringen varar.
Även för sådana extra kostnader som
föranletts av meddelade förhållningsorder
bör ersättning utgå. Åtgärden vidtages
ju inte i första hand för den smittförandes
skull utan för att skydda
andra.

Fredagen den 10 februari 1967

Nr 6

Interpellation ang. handeln med textilvaror

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Avser herr statsrådet att framlägga
sådana förslag till lagstiftning på smittskyddslagstiftningens
område att det
klarare definieras vilka sjukdomar som
bör föranleda isolering på grund av
smittoriskerna?

2. År herr statsrådet beredd att vidtaga
sådana åtgärder att hälsovårdsnämndernas
beslut om isolering i tveksamma
fall omgående blir prövade i
högre instans samt att skyldigheten till
besvärshänvisning iakttages?

3. År herr statsrådet beredd att förordna
sådana ändringar i nuvarande
bestämmelser att den, som blir föremål
för beslut om isolering på grund av
smittorisk, får full ersättning såväl för
hela den inkomstförlust vederbörande
åsamkas som för de kostnader som är
förorsakade av isoleringen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. handeln med
textilvaror

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARLSTEIN (s), som yttrade:

Herr talman! Textilnäringens svårigheter
har vid ett flertal tillfällen varit
föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Speciella åtgärder för att komma till
rätta med svårigheterna har också vidtagits.
Bland annat har investeringsfondsmedel
fått disponeras för att
åstadkomma rationalisering och effektivisering
av företagen. Viss lokalisering
av annan industri för att bereda den
friställda arbetskraften nya sysselsättningar
har också skett. Detta till trots
torde det finnas en betydande restarbetslöshet
bland den äldre arbetskraften.

Inför 1967 såg det enligt företagarnas

uttalanden, i bl. a. Veckans Affärer, ljusare
ut än tidigare för branschen. Inför
de så nyligen deklarerade optimistiska
tongångarna ter det sig nu anmärkningsvärt
när varsel om inskränkningar och
nedläggningar av företag kommer i allt
hastigare takt. Så länge företagsnedläggelserna
begränsas i huvudsak till de
stora industriorterna har svårigheterna
hjälpligt kunnat klaras. Men på de små
orterna, där ekonomien och utkomstmöjligheterna
är begränsade till ett enda
företag, blir en företagsnedläggelse något
av en katastrof. Gamla företag med
hundraåriga traditioner, som givit sysselsättning
åt alla yrkesverksamma på
de små textilorterna, ger nu upp. Problemen
för de äldre, som under 30—40
år varit yrkesverksamma inom textilnäringen,
ter sig olösliga. Textilarbetareförbundet
har också givit uttryck för
sin oro för den äldre, ortsbundna arbetskraften.

Den fråga som alltmer tränger på är
om det räcker med de arbetspolitiska
medlen för att klara dem som nu friställs.
Från arbetstagareparten är man
i färd med att ompröva tidigare inställning
till handelspolitiska åtgärder. Det
kan, anser man, kanske bli nödvändigt
med reglering eller kvotering av den
stora importen från Sydkorea och Hongkong.

Den reducering av textilnäringen som
nu sker i vårt land ger också anledning
ifrågasätta hur långt utvecklingen skall
tillåtas fortsätta. Vilken försörjningsnivå
med inhemskt tillverkade textilprodukter
skall vi ha? Självförsörjningsbalansen
är antagligen nu så hårt pressad
att vi löper uppenbar risk att mista
möjligheterna till ett inflytande över
prissättningen.

Av utomordentligt stort intresse vore
en redovisning av utvecklingen för den
textila handeln under de senaste åren.
Vilken betydelse har den svenska importen
respektive exporten av textilvaror
haft för sysselsättningen och lönsamheten
i den svenska textilindustrien?

Nr 6

Fredagen den 10 februari 1967

Interpellation ang. handeln med textilvaror

Vilka möjligheter har vi att påverka utvecklingen
genom handelspolitiska åtgärder? Med

stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande frågor:

Vill statsrådet lämna kammaren en
redogörelse för hur handeln med textilvaror
utvecklats under de senaste
åren ?

Avser statsrådet att vidtaga några åtgärder
med anledning av det svåra konkurrensläge
som den svenska textilindustrien
befinner sig i?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av motion angående
formerna för anslutning till religiöst
samfund och politiskt parti,

nr 8, i anledning av motion angående
statsbidraget till politiska partier,
nr 9, i anledning av motioner om åtgärder
i syfte att fördjupa och stärka
det svenska folkstyret,

nr 10, i anledning av motion angående
införande av ny valmetod,

nr 11, i anledning av motioner om
ändrade bestämmelser angående kommunala
mandattider, och

nr 12, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om
ändring i sjölagen m. m., i vad denna
hänvisats till utskottet;
statsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma frågor,

nr 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten,

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser

justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på till—
läggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,.

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde
beträffande skolväsendet m. in.,
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde
beträffande allmänna kultur- och
bildningsändamål,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser staten
för statens allmänna fastighetsfond,
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 6

Fredagen den 10 februari 1967

ställning om anslag för budgetåret 1967/
68 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster,

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av staten
tillhörig mark, och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
;

bevillningsutskottets betänkande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 1, såvitt propositionen angår det
promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
skall utgå för år 1967;

bankoutskottets memorial nr 3, med
överlämnande av kommitténs för firande
av representationsreformens 100-årsjubileum till fullmäktige i riksgäldskontoret
avgivna berättelse över kommitténs
verksamhet under år 1966;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och

nr 3, angående dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i sjölagen m. m., dels motioner
om tillsättande av haverikommission
vid båthaveri i lotsled, dels i anledning
av propositionen väckt motion, dels
ock motioner angående trafiknykterhetsbrott
inom sjöfarten;

jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1966/67, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckt motion
angående förenkling av det officiella
språkbruket.

§ 8

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Tvärålund, till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående reexport av kött,
herr Karlsson i Huddinge, till herr
statsrådet Lundkvist angående handläggning
av ärenden rörande överklagande
av kommunala val, och

herr Larsson i Luttra, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående subventionerad import
av nötkött från Danmark.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Sune K. Johansson