Nr 6 ANDRA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 6 ANDRA KAMMAREN 1966

4—10 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 4 februari

Sid.

Svar på interpellation av herr Rimmerfors ang. fortsatt svensk insats

i bekämpandet av den indiska hungerkatastrofen............... 3

Meddelande om enkel fråga av herr Mundebo ang. begärd utredning om
införande av en allmän förskoleundervisning.................... 9

Tisdagen den 8 februari

Svar på interpellation av herr Lundberg ang. provningen av dentalpro dukter.

.................................................... 9

Interpellation av herr Björkman ang. uppflyttning i högre ortsgrupp

av vissa orter............................................... 14

Meddelande om enkel fråga av herr Jönsson i Ingemarsgården ang. viss
rådgivning till skattskyldiga.................................. 15

Onsdagen den 9 februari

Meddelande ang. arbetsplenum.................................. 16

Meddelande ang. utrikesdebatt.................................. 16

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten........ 17

Avskaffande av ett- och tvåöringar.............................. 23

Tillskapande av ett allmänägt byggnadsföretag.................... 26

Samhällelig bestämmanderätt över alla resurser för energiförsörjningen 29

Torsdagen den 10 februari

Svar på frågor av:

herr Gustavsson i Alvesta ang. familj epenningen för inkallade..... 36

1 —Andra kammarens protokoll 1966. Nr 6

Nr 6

Innehåll

Svar på frågor av: S;d

herr Jansson ang. tidpunkten för militärövningar i Kilsbergsområdet 37
herr Andersson i Örebro ang. vissa garantier m. m. i samband med
anordnandet av gruppresor utomlands och herr Jansson ang. åtgärder
mot s. k. resebyråskandaler........................... 38

herr Nilsson i Gävle ang. sträckningen av Europaväg 4 vid Gävle.. 41

Interpellationer av:

herr Börjesson i Falköping ang. begränsning av vissa möjligheter att

undgå påföljd enligt skattestrafflagen........................ 41

herr Gustavsson i Alvesta ang. prövningen av de förslag som kommer

att framläggas av 1963 års arbetstidskommitté .............. 42

herr Lorentzon ang. anläggande av en storhamn i Ådalen......... 43

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 februari

Statsutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifterna för kungl. hov- och
slottsstaterna............................................... Ig

— nr 13, om anslag till oförutsedda utgifter...................... 16

— nr 14, ang. för flera huvudtitlar gemensamma frågor............ 16

— memorial nr 15, ang. fördelningen av ärenden på statsutskottets

avdelningar................................................ Ig

— utlåtande nr 16, ang. utgifter på tilläggsstat II (justitiedepartementet)
................................................... 16

— nr 17, ang. utgifter på tilläggsstat II (försvarsdepartementet)..... 16

— nr 18, ang. utgifter på tilläggsstat II (socialdepartementet)...... 16

— nr 19, ang. utgifter på tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet).
...................................................... Ig

— nr 20, ang. utgifter på tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet).. 16

— nr 21, ang. utgifter på tilläggsstat II (handelsdepartementet)..... 17

— nr 22, ang. utgifter på tilläggsstat II (inrikesdepartementet)..... 17

— nr 23, ang. fortsatt disposition av ett äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde...................... 17

— nr 24, ang. överlåtelse av staten tillhörig mark................. 17

— nr 25, om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten.
.................................................... 17

Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i
riksbanken till bankoutskottet avgivna berättelse............... 22

— nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse 22

— utlåtande nr 3, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets

styrelse och förvaltning...................................... 23

— nr 4, om avskaffande av ett- och tvåöringar.................... 23

— nr 5, om tillskapande av ett allmänägt byggnadsföretag......... 26

— nr 6, om samhällelig bestämmanderätt över alla resurser för energiförsörjningen.
.............................................. 29

Fredagen den 4 februari 1966

Nr 6

Fredagen den 4 februari

Kl. 14.00

§ 1

Svar på interpellation ang. fortsatt
svensk insats i bekämpandet av den indiska
hungerkatastrofen

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Herr Rimmerfors har
frågat statsministern om regeringen är
beredd att föreslå eller ställa till förfogande
extra anslag av mera betydande
omfattning än för närvarande för bekämpandet
av den indiska hungerkatastrofen
och om de svenska missionssällskapens
resurser av personlig och
administrativ art kan inordnas i detta
hjälparbete.

Med hänsyn till frågans karaktär ankommer
det på mig att besvara den.

På grund av årets torka är livsmedelslaget
i Indien ytterst bekymmersamt.
Den indiska regeringen har vänt sig till
ett stort antal stater med begäran om
hjälp. Den svenska regeringen har nyligen
beslutat bemyndiga styrelsen för internationell
utveckling att använda 7
milj. kr. till livsmedelshjälp åt Indien.
I enlighet med önskemål från den indiska
regeringen har beslutats att hela
gåvan skall lämnas i form av torrmjölk.
Leveranserna har just påbörjats, 2 000
ton torrmjölk sänds i dagarna och ytterligare
kvantiteter kommer att sändas
under de närmaste månaderna.

Till interpellantens fråga om fortsatta
och vidgade hjälpinsatser utöver de 7
milj. kr., som redan ställts till förfogande,
är det ännu för tidigt att taga
ställning, och jag är icke beredd att för
närvarande lämna honom besked härom.

Meningen är att den svenska torrmjölken
skall av den indiska regeringen användas
inom delstaterna Maharashtra,
Gujarat och Rajasthan, där den skall distribueras
genom delstatsregeringarnas
undervisningsministerier till skolor och
kommunala organ. Fördelningen kommer
att övervakas av en unionen regeringskommitté
för försörjning av barn
och mödrar med mjölk och andra livsmedel.

I samband med distributionen av torrmjölken
är det möjligt — enligt vad
svenska ambassaden i New Delhi inhämtat
— att den indiska regeringen
kan få bruk av svenska indienmissionärer,
som erbjuder sin medverkan och
sakkunskap på humanitära hjälpinsatser.
Någon distribution direkt genom
de svenska missionsstationerna torde
det dock inte bli fråga om, i synnerhet
som dessa icke är belägna i de för livsmedelsbristen
särskilt utsatta områdena.
Man får också beakta, att den svenska
hjälpen ingår som ett led i ett större
sammanhang och skall fördelas enligt
den indiska regeringens egna dispositioner.

Vidare anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
fru Lindström för svaret och kanske inte
minst för hennes vänlighet att på grund
av min bortovaro i går komma hit i
dag och lämna sitt interpellationssvar.
Både hon och jag kan väl dock vara
överens om att svaret som sådant är
föga uttömmande.

Statsrådet säger att det är för tidigt
att ta ställning till frågan om ett statligt
stöd av större omfattning än det nu -

4 Nr 6 Fredagen den 4 februari 1966

Svar på interpellation ang. fortsatt svensk insats i bekämpandet av den indiska
hungerkatastrofen

varande till det av hungerkatastrofen
drabbade Indien. Ja, det hade givetvis
varit fallet om det gällt att ange ett visst
belopp. Men vad jag frågade om var regeringens
beredvillighet att gå ett steg
längre än hittills, om det skulle visa sig
nödvändigt. Att det blir nödvändigt råder
det nog inga tvivel om. Gårdagens
svenska tidningar underströk, som vi
vet, att hungerkatastrofen i Indien är
den värsta på 100 år.

Inom SIDA:s styrelse är vi glada över
regeringens klarsignal till att 7 miljoner
kronor får användas till livsmedelshjälp
åt Indien, men vi är också medvetna
om att detta är en droppe i havet.
Det är en välsignad droppe, det är
sant, och de 4 000 ton torrmjölk som har
inhandlats för dessa pengar kommer säkerligen
att rädda livet på många. Men
därmed har vi sopat rent i ett par av
de tillgängliga medelsanvisningarna,
och jag utgick från att det skulle vara
önskvärt om regeringen redan nu inför
allt folket gav till känna en positiv inställning
till nya anslagsäskanden. Statsrådet
kunde givetvis ha svarat att en sådan
framställning bör komma från
SIDA:s styrelse och att den då kommer
att behandlas så positivt som möjligt
och så som nödläget kräver. Jag skulle
ha varit utomordentligt nöjd med ett sådant
besked. Jag har också en känsla
av att svenska folket gärna skulle ha
accepterat en sådan försäkran. Som det
nu är råder det en viss oro och ovisshet
inom de organisationer som brukar
sätta i gång insamlingar. Vi har ju en
u-landshjälp, säger man, som både bilateralt
och genom FN:s olika organ är
inställd på att hjälpa även i katastroffall.
Det är tillbörligt, säger man, att vi
som folk tar ett gemensamt krafttag,
när ett broderfolk i nöd kallar på oss,
även om det sker en viss samordning
med den enskilda hjälpverksamheten —.
och det är just den senare jag har försökt
ta sikte på.

Att jag i min andra fråga aktualise -

rade samarbetet med en del av våra nio
svenska missionssällskap i Indien var
just motiverat av denna önskan om integrering
och samverkan. Nu antyder
statsrådet, att man skulle kunna tänka
sig, att svenska indienmissionärer, som
ställer sin sakkunskap till förfogande,
kunde biträda indiska myndigheter i distributionsarbetet.
Det är bra. Jag vet
att flera enskilda missionärer, däribland
en rektor och en läkare, redan har ställt
sig till förfogande. Men, fortsätter statsrådet:
»Någon distribution direkt genom
de svenska missionsstationerna torde
det dock inte bli fråga om . ..» Det
är beklagligt, ty folk som känner Indien
vet, att det på grund av den kommunala
strukturen inte alltid är lätt att ordna
utdelningsarbetet enbart i statlig regi.
Däremot är det uppenbart att man genom
skolor, sjukhus, dispensärer, skolhem
och sådant når ett mycket stort
antal av de mest behövande. I vissa
områden svarar missionerna för en betydande
del av denna verksamhet.

Det är inglunda obekant att vissa av
de indiska delstatsregeringarna inte av
sig själva tar initiativ till samarbete med
missionerna. Därför tror jag att det
skulle vara av värde ur sakens synpunkt,
om från givarlandets regering påpekades
det naturliga i att också dessa
kanaler anlitades. Naturligtvis kommer
kyrkorna ändå att göra sina insatser.
Vad jag på ett tidigt stadium velat föra
på tal är en samverkan som skulle kunna
eliminera dubbelarbete.

En av mina gamla vänner och medarbetare
på det sociala fältet, direktor Åke
Kastlund, kom i förrgår hem från en
hjälpkonferens i Geneve. Han har, som
också statsrådet säkerligen uppmärksammat,
i ett tidningsuttalande berättat
att stora kyrkliga hjälpaktioner för Indien
är i gång. För första gången sker
här en direkt samordning mellan de katolska
och protestantiska kyrkorna. Under
sådana förhållanden tycker jag att
man i största möjliga utsträckning ock -

Fredagen den 4 februari 1966 Nr 6 5

Svar på interpellation ang. fortsatt svensk insats i bekämpandet av den indiska

hungerkatastrofen

så bör samordna hjälpaktionerna med
den statliga insatsen.

Enbart genom den hjälp som kanaliseras
via Kyrkornas världsråd i Geneve
bespisas för närvarande varje dag en
halv miljon hungrande människor i Indien.
Man beslöt i Geneve att omedelbart
gå i författning om att den siffran
skall fördubblas till en miljon per dag.
Därtill kommer den katolska hjälpaktionen.
Man beslöt också i Geneve under
den gångna veckan att synkronisera och
rationalisera hjälpverksamheten så att
den ger största möjliga effekt. Detta gäller
visserligen hela den kristna missionen
i Indien, men i den ingår ju de
svenska missionerna.

Statsrådet fru Lindström säger att de
svenska missionsstationerna »icke är belägna
i de för livsmedelsbristen särskilt
utsatta områdena». Detta måste vara en
direkt felaktighet, såvida man inte med
uttrycket menar enbart de värst utsatta
områdena. Av de nio svenska missionerna
i Indien arbetar i varje fall tre
inom typiska hungerdistrikt. Detta gäller
svenska kyrkans mission i Sydindien,
framför allt omkring provinshuvudstaden
Coimbature i staten Madras,
där resurserna sedan länge är inkopplade
på torrmjölksutdelning från Kyrkornas
världsråd. Enligt vad jag i dag
efter hemkomsten hann inhämta är missionens
skolhem, sjukhus och andra organ
i full verksamhet då det gäller utdelningen,
och man utgick ifrån att
man, om de statliga myndigheterna nu
får nya resurser, inte utesluter dessa
vägar, som ju ändå leder ut till de mest
behövande.

Detsamma gäller Svenska alliansmissionens
fält i staten Bombay och KMA:s,
alltså Kvinnliga missionsarbetares fält
i Assam i nordöstra Indien.

Herr talman! Jag hoppas att vi framdeles,
när regeringen på nytt prövar det
indiska hjälpprogrammet, inte försummar
att dels frikostigt dela med oss av
det som blivit oss givet, och dels inte

heller underlåter att använda de samarbetsvägar
som står öppna för oss och
som kan medverka till hjälpens effektivisering.
Statsrådet Lindström har visserligen
inte förordat någon utvidgning
av hälpen; i dagens läge har hon inte
velat göra sådana utfästelser, men hon
har inte heller stängt några dörrar. Jag
tackar för svaret.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Rimmerfors fann
inte interpellationssvaret så uttömmande,
vilket jag kan hålla med honom om.
Interpellationssvar är sällan uttömmande
när de skall spänna över ett stort
och viktigt område. Därför vill jag nu
komplettera mitt inlägg med några fakta.
Jag förstår också att herr Rimmerfors
kanske inte är så belåten med mitt
svar och att han skulle ha varit nöjdare
om han fått besked om att nya regeringsinitiativ
är att vänta inom den
närmaste tiden och att missionens folk
skall kopplas in på fördelningen av hjälpen.
Den svenska hjälpinsats, som redan
har beslutats av regeringen, har
emellertid just i dagarna börjat effektueras
och kommer inte att vara avslutad
förrän den 1 april, och därefter har
vi ingen överblick av läget.

Den indiska regeringens framställning
delgavs den svenska ett par dagar före
jul, och redan i konselj den 30 december
fattades principbeslutet om att använda
7 miljoner kronor för livsmedelshjälp
till Indien; detta var, vill jag betona,
alla de tillgängliga medel på innevarande
års budget som kunde skrapas
ihop. Efter en berömvärt snabb handläggning
av frågan inom styrelsen för
internationell utveckling har, bara drygt
en månad efter beslutet, den första utskeppningen
av 2 000 ton torrmjölk
kunnat äga rum. Ytterligare 2 000 ton
sänds i väg inom de närmaste veckorna
och beräknas vara i Bombay den 1
april. Därmed hör Sverige faktiskt till
de länder som snabbast hörsammat den

Nr 6

Fredagen den 4 februari 1966

Svar på interpellation ang. fortsatt svensk insats i bekämpandet av den indiska
hungerkatastrofen

indiska vädjan. Ty enligt en översikt,
som sammanställts i Washington för 14
dagar sedan, hade flertalet av de länder
som mottagit sådana vädjanden då ännu
inte beslutat om storleken eller arten av
sitt gåvobistånd. Västtyskland, Frankrike,
Italien, Schweiz, Japan, Australien
och Nya Zeeland hörde till de länder
som ännu prövade vad de skulle företa
sig. Då är det inte orimligt om Sverige
vill avvakta och se vilka bidrag som
kommer från andra länder och hur bidragen
tillsammans kan täcka de behov,
som föreligger när indierna har bärgat
vårens skörd och det därmed är helt
klart hur stort det totala underskottet
blir av höstskörden 1965 och vårskörden
1966.

Enligt uppgifter från Indien vid tidpunkten
för Shastris begravning rådde
ingen panikstämning där. Den nya regeringen,
vars chef Indira Gandhi åtminstone
till helt nyligen var ordförande
i den unionella regeringskommitté
för fördelning av livsmedel, som jag
nämnde om i mitt interpellationssvar,
har energiskt tagit itu med åtgärder för
eu ökning av landets egen jordbruksproduktion
i höst och framöver — som
den menar är en nödvändig förutsättning
även för att klara den nuvarande
krisen.

När herr Rimmerfors talar om att en
påspädning av hjälpen med säkerhet
blir nödvändig, skall jag kanske upplysa
om att man ännu inte kan säga hur stort
underskottet kommer att bli. Föregående
skördeår beräknades spannmålsproduktionen
i Indien ha uppgått till
88 miljoner ton, vilket var något under
det »normala» för Indien, som lär ha
världens lägsta arealavkastning. Och för
innevarande år beräknas spannmålsproduktionen
på grund av den exceptionella
torkan komma att nedgå till omkring
76 miljoner ton. Jag tror att dessa siffror
är korrekta, hämtade som de är ur
en officiell sammanställning från Washington.
Men huruvida underskottet —

som är lika med det erforderliga tillskottet
utifrån — fram till den nya höstskörden
blir 10, 14 eller 15 miljoner ton
är ännu en öppen fråga. USA har lovat
bidra med hälften utöver den ordinarie
livsmedelshjälpen därifrån på 6 miljoner
ton. Resten får den övriga världen
klara av. Och Sverige undandrar sig
förvisso inte sina förpliktelser i det fallet.
Men som jag nyss sade hör Sverige
till de länder som först har lämnat startlinjen,
och vi anser att en eventuell fortsättning
kräver att situationen först får
klarna.

O*11 jag sedan får göra en liten utvikning,
vill jag säga att det viktigaste framöver
är att åstadkomma en bättre relation
mellan befolkningsnumerären, konsumtionen
i Indien, och den ekonomiska
utvecklingen, inklusive jordbruksrationaliseringen.
Det är en realistisk politik,
som den indiska regeringen har
slagit in på, när den för fram födelsekontrollen
som det stora komplementet
till en reformerad jordbrukspolitik. Och
som herr Rimmerfors väl vet står Sverige
i båda dessa avseenden i kulissen,
redo att hjälpa till.

Vad jordbruksrationaliseringen beträffar
har vi redan inom ramen för ett
gåvo- och kreditbistånd på 36 miljoner
kronor under innevarande budgetår förbundit
oss att bistå med spannmålslagringsanläggningar
i Indiens viktigaste
hamnstäder och att leverera mejeriutrustningar
till av indierna planerade 55
nya mejerier. Vi diskuterar också svenska
fisketrålare för Indiens djuphavsfiske.
Jag har velat erinra om dessa
svenska insatser för den mera långsiktiga
hjälp till självhjälp som Indien behöver
för att klara sina kroniska bekymmer
med livsmedelsförsörjningen.

Vad missionens medhjälp angår kan
jag fatta mig kort. Jag har ingen anledning
att här göra några allmänna, principiella
uttalanden om missionens roll
vid humanitära aktioner i ett katastrofdrabbat
land. Vi har många gånger från

Fredagen den 4 februari 19GG Nr 6

Svar på interpellation ang. fortsatt svensk insats i bekämpandet av den indiska
hungerkatastrofen

denna plats betygat att i sådana situationer
är alla goda krafter behövliga och
bör tas i anspråk. Men avgörande är
naturligtvis hur mottagarparten vill ordna
hjälpens fördelning och koordination.
Och svenska folket bör ju ändå ge
sin hjälp till indierna utan andra villkor
än vad det indiska livsmedelsministeriet,
de indiska myndigheterna själva
uppställer.

Vi har fått den uppgiften från ambassaden,
att det kan vara värdefullt med
hjälp från enstaka missionärer som vill
ställa sig till förfogande. Med tanke på
det intresse som Gunnar Heckscher alltid
visat missionens insatser kan jag
inte föreställa mig annat än att han kommer
att nämna dessa krafter, dessa redobogna
missionärer, för indiska vederbörande
och att det blir möjligt, i den
mån dessa myndigheter vill acceptera
dem, att åstadkomma ett samarbete som
kan bli till båtnad.

Men jag menar att vi från svenska regeringens
sida inte gärna kan påpeka
för den indiska regeringen att det är
»naturligt» att anlita vissa grupper som
medhälpare vid distributionen. Det får
nog räcka med att ambassaden pekar på
att sådana medhjälpare finns inom räckhåll.
Vi har i alla fall på svensk sida
inget annat förbehåll mot missionen än
att indierna själva måste få bestämma,
om de önskar ett samarbete eller ej.

Vad beträffar herr Rimmerfors’ uttalande
att de svenska missionsstationerna
skulle befinna sig i de drabbade områdena
har vi bara den indiska ambassadens
uppgifter att gå efter. Det står i
interpellationssvaret »i de särskilt utsatta
områdena», och ambassaden har
påpekat i ett telegram, att där befinner
sig inte dessa missionsstationer.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag vill bara mycket
kort tacka för tillägget och konstatera
att det är värdefullt med ett förtydli -

gande. Fru Lindström har i alla fall
ställt i utsikt eu prövning, sedan man
har fått en överblick av både hjälpbehovet
och uppläggningen i övrigt.

Jag är naturligtvis tacksam för det
erkännande som gavs åt SIDA för snabb
behandling. Det är ett tillbörligt erkännande,
och hedern tillkommer i första
hand generaldirektören, som under själva
julhögtiden höll telefonsammanträden
och med sådan iver påskyndade
behandlingen för att möta ett nödläge.

Vad beträffar den antydan fru Lindström
gjorde om jordbruksrationaliseringens
och befolkningspolitikens förhållande
till nödhjälpen, är vi väl alla
överens därom. Men det gäller ju långsiktiga
åtgärder, och det är här fråga
om kortsiktig, omedelbar nöd- och katastrofhjälp.
Det har ändå sagts på rätt
vederhäftigt håll — jag vill minnas från
vår ambassad i New Delhi — att det
troligen rör sig om ett skördeunderskott
på cirka 15 miljoner ton livsmedel
av olika slag.

Slutligen vill jag framhålla att vad
som sades om missionen är riktigt; man
får givetvis arbeta på de villkor som
värdlandet anvisar. Men icke desto
mindre tror jag det är nyttigt och tillbörligt
att man genom givarlandets ambassad
gör landets myndigheter uppmärksammade
på förekomsten i landet
av organ som faktiskt är där för att hjälpa.
Både statsrådet fru Lindström och jag är
efter tidigare samarbete i internationella
frågor medvetna om att man i Indien
inte alltid ställer sig positiv till
missionernas evangeliska verksamhet.
Sådana företeelser får ju evangeliet i
världen ofta uppleva och dela med
många andra goda krafter. Däremot är
det knappast tänkbart att regeringen i
ett land, som befinner sig i kris, skulle
avvisa sociala bidrag, och det är sådana
det här gäller.

Vi hoppas på en god lösning av problemet
och vi vill gärna återkomma med
påminnelser om de resurser som står

8 Nr 6 Fredagen den 4 februari 1966

Svar på interpellation ang. foTtsatt svensk insats i bekämpandet av den indiska
hungerkatastrofen

till buds också inom det frivilliga området.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till lagutskott propositionen nr 24,
med förslag till lag om vad som är fast
egendom; och

till statsutskottet propositionen nr 26,
angående anslag till markförvärv för
övningsfält m. m. för budgetåret 1966/
67 m. m.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 791.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Oskarson, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
normerna för representationsbidrag
till befälskårer inom försvaret, och
herr Nordgren, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
tillämpningen av upphandlingskungörelsens
bestämmelser.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 för kungl. hov- och
slottsstaterna,

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1966/67 till oförutsedda utgifter,

nr 14, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma
frågor,

nr 15, angående fördelningen av ärenden
på statsutskottets avdelningar,
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser

Tisdagen den 8 februari 1966

Nr 6

inrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av staten
tillhörig mark, och

nr 25, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten; samt

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse,

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
till riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse,

nr 3, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning,

nr 4, i anledning av motioner om
avskaffande av ett- och tvåöringar,
nr 5, i anledning av motioner om
tillskapande av ett allmänägt byggnadsföretag,
och

nr 6, i anledning av motion om
samhällelig bestämmanderätt över alla
resurser för energiförsörjningen.

§ 6

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Mnndebo
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående begärd
utredning om införande av en allmän
förskoleundervisning.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.27.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 8 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 31
nästlidne januari samt den 1 och den
2 innevarande februari.

§ 2

Svar på interpellation ang. provningen
av dentalprodukter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har i en
interpellation berört vissa frågor om
provning av dentalmaterial och ett pla -

nerat nordiskt institut för sådan provning
samt bett mig lämna en redogörelse
för dessa frågor.

Sedan Nordiska rådet rekommenderat
regeringarna att utreda frågan om
nordiskt samarbete beträffande provning
av dentalmaterial tillsattes en internordisk
kommitté för att utreda saken.
Kommittén lade fram ett förslag
om inrättande av ett för Danmark, Finland,
Norge och Sverige gemensamt
institut för provning av dentalmaterial.
Kommittéförslaget utgör nr 7 i Nordisk
utredningsserie för 1961. Förslaget remissbehandlades
i de olika länderna,
varefter Nordiska rådet i rekommen -

Nr 6

Tisdagen den 8 februari 1966

Svar på interpellation ang. provningen av

dation nr 25/1963 rekommenderade regeringarna
att upprätta en gemensam
institution i huvudsaklig överensstämmelse
med kommittéförslaget.

Behovet av en förbättrad provning av
dentalmaterial var utgångspunkten för
kommittéförslaget och detta har i huvudsak
ansetts utgöra en god grund för
planeringen av en institution som fyller
berättigade anspråk. I kommittéförslaget
betonades vikten av att institutet
får en av enskilda intressen oberoende
ställning.

Vid ett nordiskt hälsovårdsministermöte
i juni 1964 uppnåddes enighet
om att den föreslagna nordiska institutionen
borde förläggas till Sverige. Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallade jag i oktober 1964 en utredningsman
för att se över det i 1961 års
betänkande framlagda förslaget till lokalprogram
och personalplan för en gemensam
nordisk institution för provning
av dentalmaterial samt utarbeta
ett reviderat förslag till avtal i frågan
mellan de nordiska staterna.

Den norske socialministern har nyligen
hemställt att frågan om institutets
förläggning skall tas upp till förnyat
övervägande och åberopat en intern
norsk utredning, enligt vilken Oslo
skulle vara en lämplig förläggningsort.
Den norske socialministerns framställning
skall behandlas på ett nordiskt
hälsovårdsministermöte i april i år.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för att han har lämnat
svar på min interpellation. Tyvärr var
svaret ganska intetsägande och röjde
inga nyheter. Det var så försiktigt att
det skulle ha passat i något diplomatiskt
sammanhang, där man icke ville
säga något i sakfrågan.

Jag tror att man på sjukvårdssidan
— inte minst inom landstingen — är
angelägen om att tandvårdsfrågan löses

dentalprodukter

på ett vettigt och riktigt sätt. Dess betydelse
för folkhälsan är så stor att vi
nästan har rätt att kräva litet mer intresse
även från dem som sysslar med
saken i toppen.

Vad jag ville ha reda på var bland
annat hur vi skulle komma till rätta
med inblandningen av privata ekonomiska
intressen från dem som sysslar
med dentalmaterialen i vårt land och
även om vi här i Norden kunde försöka
få bukt med den djungelrätt som
synes råda på detta område.

Syftet bakom min interpellation var
just att vi skulle försöka reda upp i
denna djungel för att i lugn kunna
bygga upp en gemensam nordisk provningsanstalt
där alla dessa privata intressen
skulle lämnas åt sidan, så att
vi kunde få en verklig forskning och en
objektiv prövning, till vilken både
landsting och enskilda intressenter skulle
kunna ha tillit.

Jag är angelägen att här — liksom
jag gjort i min interpellation — påtala
att vi i Sverige har tendenser liknande
dem som låg bakom den skandal i fråga
om amalgam som inträffade i Norge och
som i skarpa ordalag diskuterades i
det norska stortinget.

Om vi inte kan komma till rätta med
sådana efter mitt sätt att se mycket beklagliga
händelser inom tandvården, är
det givet att vi inte heller har den jordmån
som krävs för att få fram en verkligt
vetenskaplig forskning och en provningsanstalt,
som vi med tillförsikt kan
se emot.

Jag har tagit mig före att försöka gå
igenom det material som finns på detta
område. Jag vill bara konstatera att vi
för närvarande inte har något auktoriserat
provningsorgan. När vi har utrett
och när vi har diskuterat denna fråga,
har vi inte heller tagit hänsyn till att
ett sådant organ måste ha tillgång till
expertis inom metallurgi, inom mätningsteknik
och kemi.

Den utredning som Nordiska rådet
gjorde för flera år sedan och som är

Tisdagen den 8 februari 1900

Nr 6

Svar på interpellation ang. provningen av dentalprodukter

bordlagd på grund av en hel del brister
— något annat var väl inte att vänta
av den — bestod av odontologer, och
det är givet att den teknisk-metallurgiska
frågeställningen inte behandlades i
det sammanhanget.

Jag måste här liksom i interpellationen
understryka att det är av grundläggande
betydelse att vi får en objektiv
provningsanstalt. Tyvärr vågar jag nog
säga att vi för närvarande inte har någon
sådan i Norden. Jag ifrågasätter
om det över huvud taget finns någon
sådan utanför Norden heller.

Denna fråga har som bekant givit
upphov till en ganska omfattande tidningspolemik,
både i vårt land och i
Norge. I Norge resulterade den s. k.
amalgamskandalen i att kyrko- och undervisningsdepartementet
tillsatte tre
sakkunniga undervisningsmän, nämligen
hpyesterettsadvokat Henning Bpdtker,
ordförande, professor Eilif W.
Paulson och professor Per Oeding. Efter
att ha gått igenom det material som
fanns i Norge och som ledde till en mycket
omfattande utredning, säger man
sammanfattningsvis — jag beklagar att
jag inte kan läsa norska, men uttalandet
löd ungefär på följande sätt: »Utvalget
finner det riktig f0rst å si åt
gjennomgåelsen av de dokumenter som
det fikk tilstillet ved sin oppnevnelse
virket umiddelbart forstemmende.»

Denna utredning kommer alltså till
resultatet, att en del namngivna s. k.
vetenskapsmän handlagt dessa frågor
mycket ensidigt och nonchalant och att
de uppenbarligen inte känt det ansvar
som åvilat dem.

Sedan dess har vi i pressen fått läsa
om skandaler —- jag tvekar inte att kalla
det så — även här i Sverige. Expressen
meddelar att ett överpris på 80 000 kronor
betalats för tandvårdsmaterial. I
Svenska Dagbladet av den 11 december
1965 heter det: »Professor beskylls för
felcitat i amalgamstriden.» I dagens Aftonblad
står det: »Inspektör köper dyrare
i sin hustrus firma!»

Skandalen i Norge bestod bland annat
i att amalgam som köptes från visst
håll kostar 610 kronor per kilo, medan
priset sedan konkurrensen fick göra sig
gällande kunde sänkas till 308 kronor
per kilo.

Herr talman! Det är inte ur någon
synpunkt rimligt, att vi låtsas som om
vi inte känner till vad som förevarit i
dessa frågor och som om vi inte tagit
del av de sakkunnigutlåtanden som avgivits.

I stortingsdebatten 1964, som jag också
tagit del av, var man mycket angelägen
om att understryka, att i den mån
det skulle finnas en provningsanstalt,
så måste dess verksamhet bedrivas så
objektivt som det över huvud taget är
möjligt.

Statsrådet meddelar i sitt svar, att
han tillsatt en utredningsman. Det är
gott och väl. Men det märkliga är att
denne utredningsman inte tagit kontakt
med alla de firmor som berörs. En utredningsman
får inte vara så ljusblå att
han nöjer sig med att ta kontakt med en
firma i tron, att han därmed även skall
få fram konkurrerande firmors synpunkter
i frågan. Jag har inte heller
hört, att Sveriges industriförbund, vars
ordförande är ledamot av denna kammare,
har tillfrågats i detta sammanhang.

När man läser detta material, som
tyvärr är ganska omfattande, blir man
beklämd och man får en känsla av att
det är nödvändigt att på något sätt försöka
komma till rätta med detta problem,
som vi alla önskar få ur världen.

Jag tycker inte heller att det är rimligt
att nu försöka skapa något slags
provningsanstalter; de kan inte bli av
något värde förrän man så att säga har
rensat upp och kan skapa tilltro till
dem.

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag tycker svaret är så tunt att det hade
varit lämpligt att upprepa interpellationen;
herr statsrådet skulle då kanske

Nr 6

Tisdagen den 8 februari 1966

Svar pa interpellation ang. provningen av dentalprodukter

kunna få tid att ägna denna fråga litet
mer uppmärksamhet.

Om vi skall ha något slags varukontroll,
om vi skall kunna inrätta ett nordiskt
institut för sådana provningar, så
måste vi ha garantier för att de är av
den kvalitet som man i vårt land önskar.
Samtidigt vill jag säga att det vore
önskvärt att herr statsrådet — i likhet
med vad man har gjort i Norge — tillsatte
en utredning på tre å fyra personer
som objektivt kunde pröva hela
denna fråga. Om utvecklingen tillåts
fortsätta som hittills är jag rädd för att
en del fabrikanter försvinner ur bilden,
och vi får ytterligare ett monopol.

Det finns mycket att tillägga, herr
talman, men jag hoppas att herr statsrådet
av detta har förstått allvaret i
denna fråga. Det är inte bara det att vi
behöver ett forskningsinstitut — vi behöver
när det gäller denna fråga även
så att säga rensa luften från bakterier.
Om herr statsrådet kan vara behjälplig
i det avseendet är jag mycket tacksam.
Jag hoppas att herr statsrådet nu i en
eventuell replik skall utveckla frågan
litet närmare.

I detta anförande instämde herr Sjönell
(ep).

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Lundberg att jag med stort intresse har
ägnat denna fråga uppmärksamhet. Jag
har följt den, och jag har även haft tillfälle
att ta del av de dokument som herr
Lundberg här redovisade.

Vad är det frågan gäller? Jag har i
mitt interpellationssvar i korthet redovisat
bakgrunden: angelägenheten av
att man på nordisk bas kan skapa en
provningsanstalt, en institution som
skall få möjligheter att objektivt pröva
dentalmaterial för att därigenom från
marknaden hålla borta mindervärdigt
material. Det är alltså både en forskningsuppgift
och en kontrolluppgift. Det
är detta frågan gäller.

Priskonkurrens, prisförhållanden och,
skall vi säga allmänna marknadsförhållanden
företagen emellan är inte frågor
som skall behandlas av denna utredning
eller av institutet som sådant. Institutet
skall — jag upprepar det —
vara en oavhängig, fristående och i alla
avseende självständig institution. Jag
kan försäkra herr Lundberg att det är
målsättningen. Någonting annat är helt
enkelt, herr talman, otänkbart i detta
sammanhang.

Jag skulle kunna nöja mig med denna
deklaration. Vår ambition och ansträngning
är alltså att få till stånd denna institution
för prövning av dentalmaterial.

Jag skall kanske ändå, herr talman,
göra några ytterligare kommentarer.
Herr Lundberg sade att mitt svar var
diplomatiskt. På den punkten skulle jag
gärna vilja säga att så till vida är svaret
kanske diplomatiskt, eftersom det rör
sig om nordiska länder, som tillsammans
skall förena sig om en samfälld
uppgift. Detta ger anledning till både
förhandlingar och överläggningar. Jag
vill vidare tillägga att utredningsmannens
uppgift — jag understryker detta,
herr talman, eftersom herr Lundberg
tog upp frågan om att en särskild specialkommitté
skulle tillsättas — är att
pröva frågan om lokalprogrammet och
personalplanen för just en gemensam
institution. Han skall, såsom jag säger
i interpellationssvaret, också utarbeta
ett reviderat förslag till avtal i frågan
mellan de nordiska staterna. Det är detta
det gäller.

Jag har tidigare, herr Lundberg —
dock inte i denna kammare utan i första
kammaren — haft tillfälle att svara på
en interpellation i samma fråga. Det
skedde i december 1964, och jag hade
då anledning att precis på samma sätt
som i dag understryka angelägenheten
av att en nordisk provningsanstalt måste
vara fri, självständig och objektiv.
Jag vill, herr talman, sluta med att säga
att var anstalten än kommer att ligga

Tisdagen den 8 februari 1906

Nr 6

1:1

Svar på interpellation ang. provningen av dentalprodukter

är det självklart att det är friheten,
självständigheten och objektiviteten
som för oss är det viktiga och angelägna.
Jag är alldeles övertygad om att
samma inställning råder i övriga nordiska
länder i denna fråga.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag är glad över att socialministern
följer frågan med stort
intresse. Vad vi på detta område behöver
är att få någonting gjort, ty här lägges
år till år utan att något sker. Samtidigt
som åren går förgiftas atmosfären
på det sätt, som bl. a. kommit till uttryck
i svensk press i dag.

Jag vill här liksom jag gjort i min
interpellation understryka att det är
angeläget att denna provningsanstalt
kommer till stånd, att den får en sådan
sammansättning att vi kan sätta tilltro
till dess objektivitet. Men då är det absolut
nödvändigt att alla biintressen av
ekonomisk natur skäres bort och att de
som sysslar med frågor som hör samman
med tandvård inte engageras på
ett sådant sätt att man kan sätta provningsanstaltens
objektivitet i tvivelsmål.

Utredarens uppgift är inte en allmän
marknadsfråga, det är riktigt. Jag vill
dock erinra om att man i Norge ansåg
att den s. k. amalgamskandalen var orsaken
till att man icke kunde förlägga
den planerade vetenskapliga institutionen
till detta land.

Socialministern säger i svaret att man
ännu icke har kommit överens om i
vilket land man skall lägga denna provningsanstalt.

Jag vill sedan bara fråga om det kan
vara rimligt att, som nu är fallet, i ett
av de största bolagen på detta område
låta två personer, varav den ene har en
framskjuten ledande ställning inom försvaret
och den andre en mycket betydelsefull
post inom tandvården, i en av
de större kommunerna i vårt land verka
som revisorer. Helt naturligt bör
man vara aktsam så att man inte blandar
ihop privata intressen med pröv -

ningsförfarandet. Vi brukar i regel inte
sätta kassören till att vara revisor i ett
företag. Man bör vara mycket försiktig
även på detta område.

Det är riktigt, som statsrådet säger,
att man skall vara diplomat när man
rör sig på nordiskt område. Men vi
skulle ändock med den allra största tillfredsställelse
hälsa försök av herr statsrådet
att dels så snart som möjligt komma
till rätta med de avarter som finns
på detta område inom vårt land, dels
också att tillsammans med de andra regeringarna
i Norden lösa frågan om var
ett institut skall ligga och skapa garantier
för en objektiv forskning och bedömning.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men jag vill ändå ytterligare
en gång understryka vad jag framhöll
i mitt tidigare inlägg liksom också i interpellationssvaret.

Vad vi diskuterar är en nordisk institution
för prövning av dentalmaterial
för att därigenom förhindra att mindervärdigt,
sekunda material brukas i de
sammanhang som dentalmaterial används.
Det anser vi vara en angelägen
och viktig uppgift. Någon annan uppfattning
föreligger inte i de andra nordiska
länderna.

Det är alltså ett samfällt nordiskt intresse
att få till stånd en provningsanstalt.
Att det sedan har varit en amalgamaffär
i Norge skall jag inte uppehålla
mig vid här i dag, ty den har på
sätt och vis inte något att göra med den
sak vi här diskuterar. Vad saken gäller
är en provningsanstalt, dess karaktär
och självfallet också dess placering. Det
har förekommit diskussion om placeringen,
och jag har i mitt interpellationssvar
också upplyst om att det från
norsk sida kommit en propå om att
anstalten eventuellt skulle förläggas till
Oslo. Vi får ta ställning till den frågan
när vi under våren får tillfälle att träf -

Nr 6

Tisdagen den 8 februari 1966

Interpellation ang. uppflyttning i högre ortsgrupp av vissa orter

fas på nordisk bas för att besluta i
bl. a. denna fråga.

Sedan säger herr Lundberg att behandlingen
av detta ärende har tagit
lång tid i anspråk. Ja, jag har redovisat
hela gången av ärendet. Det är
ett nordiskt ärende som har aktualiserats
genom Nordiska rådet och varit
föremål för olika behandlingsprocedurer,
men ingen kan säga något annat
än att vi så långt det varit möjligt har
försökt att få frågan förd framåt till en
gemensam och för alla parter god lösning.

Herr Lundberg nämnde att det inte
får finnas några biintressen här. Självfallet,
herr Lundberg, får det inte finnas
några biintressen i ett nordiskt
provningsinstitut — då skulle institutet
vara meningslöst.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Att jag har varit så angelägen
att föra denna fråga på tal beror
på att vi inte vill ha sekunda material.
De nuvarande förhållandena är sådana
att ett sekunda material av någon
kan upphöjas till högsta nivå och ett
gott material kan klassas ned ganska
godtyckligt. Eftersom enighet om en
provningsanstalt enligt interpellationssvaret
uppnåddes redan 1964 hade det
varit angeläget att skapa förutsättningar
för att bringa ur världen den underliga
situation som nu råder på materialmarknaden.

Jag vill samtidigt understryka att
»amalgamskandalen» i Norge inte är
ovidkommande för Sverige. Det finns
även i vårt land tendenser som tyder
på att tilltron till en objektiv prövning
bär kommit i gungning. Starka skäl talar
för att en del personer som sysslar
med dessa frågor medvetet har medverkat
till att försätta oss i en ohållbar
situation. Därför måste förutsättningar
även skapas för att stärka tilltron till
de personer som sysslar med dessa
frågor. Jag tror inte att odontologerna

behöver kopplas in i arbetet på provningsanstalten.

Jag är mycket tacksam för att statsrådet
klart och tydligt sagt ifrån att det
inte får finnas några biintressen i detta
sammanhang. Jag hoppas därför innerligt
att Kungl. Maj:t icke kommer att
tillåta att högt uppsatta personer i förvaltningen
får åta sig uppdrag i ett speciellt
bolag som revisor eller dylikt,
ty detta är inte lämpligt. Jag är tacksam
för att statsrådet givit uttryck åt att han
inte kommer att tillåta något sådant.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
1 och 13—25 samt bankoutskottets memorial
och utlåtanden nr 1—6.

§ 4

Interpellation ang. uppflyttning i högre
ortsgrupp av vissa orter

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:

Herr talman! I flera decennier har
riksdagen i anslutning till propositioner,
motioner, interpellationer och utredningar
ägnat frågan om dyrortsgrupperingen
betydande uppmärksamhet.
I offentlig tjänst anställda på lägre
dyrorter har länge hyst uppfattningen
att löneskillnaderna mellan olika ortsgrupper
icke korresponderar med den
fortgående utjämningen av levnadskostnaderna.
Den 1957 tillsatta ortsgruppsutredningen
förordade i sitt samma år
avlämnade betänkande dels att lönegrupperingen
borde slopas och ersättas
av ett system grundat på förhandlingar
mellan parterna, dels att ett principbeslut
skulle fattas om skattegrupperingens
avskaffande.

Steg för steg har också då det gäller
lönegrupperingen antalet ortsgrupper
minskat genom avskaffande av de lägre

Tisdagen den 8 februari 1966

Nr 6

Interpellation ang. uppflyttning i högre ortsgrupp av vissa orter

ortsgrupperna. Antalet bär härigenom
minskat från ursprungligen nio till tre.
Skattegrupperingen har genom beslut
vid 1961 års riksdag om enhetliga ortsavdrag
för hela riket avskaffats från
1962. I fråga om lönegrupperingen beslöt
1958 års B-riksdag att hela dyrortsgrupperingen
skulle omprövas på
grundval av en ny prisgeografisk undersökning.
Påföljande år tillkallades
en utredningsman för att framlägga förslag
om metoderna för en sådan undersökning.
Efter beslut vid 1963 års riksdag
på grundval av sistnämnda förslag
fick statistiska centralbyrån i uppdrag
att utföra denna undersökning för att
ge underlag för en revision av den gällande
lönegrupperingen. Resultatet redovisades
i slutet av föregående år i
Statistiska meddelanden.

Framställningar i riksdagen om fortsatt
avveckling av lönegrupperingen har
under flera år avvisats under åberopande
av nämnda utredningar. Även framställningar
till Kungl. Maj:t om uppflyttning
av enstaka orter grundade på
av tjänstemannaorganisationer gjorda
omfattande prisundersökningar, har av
samma skäl lämnats utan bifall.

Endast i samband med kommunsammanslagningar
har en uppflyttning kunnat
komma i fråga. Den av statistiska
centralbyrån gjorda dyrortsundersökningen
synes ge stöd för uppfattningen
att många orter i lönehänseende är för
lågt placerade med hänsyn tagen till
rådande kostnader i förhållande till
andra högre placerade orter. Undersökningen
synes också i stort sett bekräfta
riktigheten i de prisundersökningar som
tjänstemannaorganisationerna själva företagit
för att erhålla underlag för sina
framställningar om uppflyttning till
högre ortsgrupp.

Med åberopande av vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
civildepartementet få ställa följande
fråga:

Anser herr statsrådet den nyligen
redovisade dyrortsundersökningen utgöra
tillräckligt skäl för uppflyttning
i högre lönegrupp av orter som enligt
nämnda undersökning är för lågt placerade
och, om så är fallet, när kommer
en uppflyttning att ske?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 50, till
Konungen angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleant;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 51, av herr Elis Birger Nilsson att
vara fullmäktig i riksbanken; samt
nr 52, för herr Sven Hammarberg att
vara suppleant för en fullmäktig i riksbanken.

§ 6

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Jönsson
i Ingemarsgården till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
viss rådgivning till skattskyldiga.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.37.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 6

Onsdagen den 9 februari 1966

Onsdagen den 9 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
februari.

§ 2

Meddelande ang. arbetsplenum

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens arbetsplenum onsdagen
den 16 februari, som i den preliminära
planen utsatts till kl. 10.00 eller 14.00,
kommer att börja kl. 14.00.

§ 3

Meddelande ang. utrikesdebatt

Herr TALMANNEN yttrade:

Utrikesdebatt kommer att hållas onsdagen
den 23 mars. Kammarens sammanträde
nämnda dag tar sin början
kl. 10.00.

§ 4

Föredrogs den av herr Björkman vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående uppflyttning i högre
ortsgrupp av vissa orter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 för kungl. hov- och
slottsstaterna,

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställning om anslag för budgetåret 1966/
67 till oförutsedda utgifter, och

nr 14, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma
frågor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 15, angående
fördelningen av ärenden på statsutskottets
avdelningar.

§ 7

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på till -

Onsdagen den 9 februari 1900

Nr 6

Andrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

läggsstat II till riksstaten för budgetåret
1905/00, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1905/00, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1905/
00, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Lades till handlingarna.

§ 9

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av staten
tillhörig mark.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
25, i anledning av väckta motioner om
ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hubinette och Sveningsson (1:190)
och den andra inom andra kammaren
av herr Carlshamre in. fl. (II: 244), hade
hemställts dels att riksdagen måtte
med avslag på Kungl. Maj :ts proposition
nr 1, såvitt här var i fråga, ur budgeten
avföra samtliga de anslagsposter
som funnes upptagna i en vid motionerna
fogad bilaga 1; dels att riksdagen
måtte, med ändring av Kungl. Maj :ts
proposition nr 1, såvitt här var i fråga,
besluta att samtliga de anslag som funnes
upptagna i en vid motionerna fogad
bilaga 2 skulle vara obetecknade
samt minskas med vartdera en tiondel
av det föreslagna anslagsbeloppet; dels
att anslag till Omkostnader hos diverse
myndigheter måtte beräknas till vissa
angivna belopp under andra, femteåttonde
och tionde—tolfte huvudtitlarna;
dels att reservationsanslag till Diverse
utgifter måtte beräknas till vissa
angivna belopp under andra, tredje,
femte—åttonde och tionde—tolfte huvudtitlarna;
dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa att
under de avförda anslagen föreliggande
medelsbehov måtte i mån av medelstillgång
tillgodoses inom ramen för varje
huvudtitels här ifrågavarande anslag;
dels att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om sådan ändring
av de administrativa reglerna beträffande
omkostnadsanslag, att dessa såsom
maximerade totalbelopp utan bindande
specificering ställdes till vederbörande
myndigheters förfogande; dels
ock att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa, att vid varje budgetårs
slut till riksdagen lämnades en redovisning
för användningen under förflutna
budgetår av anslagen till Diverse
utgifter och till Omkostnader hos diverse
myndigheter.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:190 och 11:244 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken

2 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 6

Nr 6

Onsdagen den 9 februari 1966

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

Andersson samt lierrar Åkerlund, Bohman
och Turesson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:190 och 11:244,

1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och
bidragsanslag till anslag till Diverse utgifter
respektive Omkostnader hos diverse
myndigheter, vilken överflyttning
beräknades medge en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; 2)

godkänna i motionerna förordad
ändring beträffande vissa angivna större
omkostnadsanslag, vilken ändring
beräknades medge en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; 3)

hos Kungl. Maj :t hemställa att efter
utgången av varje budgetår till riksdagen
lämnades en redovisning för användningen
under budgetåret av de i
motionerna föreslagna anslagen till Diverse
utgifter respektive Omkostnader
hos diverse myndigheter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag har börjat komma
underfund med att det finns ett osvikligt
sätt, att här i riksdagen få en motion
inte att falla under bordet men att
ligga kvar under bordet, dit den föll
för ett år sedan, och det är att väcka en
motion som är tämligen exakt likalydande
med den som har av riksdagen avslagits
tidigare.

Den motion som det här är fråga om
har sålunda av riksdagen avslagits, jag
tror sex gånger tidigare, men så har det
även gått därefter i utskottet. Av allt att
döma har inte denna gång många intresserade
blickar fallit på motionen.

Utskottsmajoriteten nöjer sig med att
motivera sitt avslagsyrkande med att
några skäl för ändrat ståndpunktstagande
från riksdagens sida inte anförts.
Givetvis har majoriteten rätt i att några

nya omständigheter inte anförts eller
eljest någonting nytt inte inträffat. Däremot
kan jag inte dela majoritetens
uppfattning, att det inte skulle finnas
skäl för ett nytt beslut. Det finns åtminstone
ett gott skäl — nämligen att
det förra beslutet var ett dåligt beslut,
liksom de fem föregående.

Motionen verkar kanske stor och pretentiös.
Men egentligen är den ganska
enkel och till hela sin syftning odelat
praktisk och inte nämnvärt principiell.
Jag tror att de flesta som sysslat med
statlig förvaltning någon tid egentligen
är överens om att den nuvarande budgettekniken
i och för sig är utgiftsdrivande,
utgiftsbefrämjande. Jag syftar
på tekniken att mycket hårt specificera
alla små anslag till alla möjliga ändamål.

Vi vet tämligen säkert att anslagsäskanden
som kan ha framförts två år —
ibland mer — innan utgiften blir aktuell,
inte alltid, när det kommer till kritan,
exakt täcker de faktiska behoven.
Vissa utgiftsbehov kan ha tillkommit
eller ökats, andra behov kan rent av
ha försvunnit eller minskats, men genom
den hårda specificeringen drivs
man att göra av med pengarna för de
ändamål vartill de är anslagna.

Kärnpunkten i motionen är inte någonting
annat än att verk och myndigheter
och ytterst regeringen skall ges en
något ökad självständighet i förvaltningen
—• att jämförelsevis små anslag
skall kunna klumpas ihop till större enheter
och att myndigheterna skall få
frihet att inom de så angivna ramarna
använda pengarna där de bäst behövs.

Vi är övertygade om att den förmånen,
att få använda medlen smidigare än
efter en hårt specificerad utgiftsplan,
är värd så pass mycket och underlättar
hushållningen så pass mycket, att den
sannolikt kan skapa möjligheter att
minska den totala utgiftsnivån. I varje
fall finner vi systemet vara värt att
pröva. Och jag måste säga att jag stärkts
i min uppfattning härvidlag, när jag

Onsdagen den 9 februari 19(i(i

Nr 6

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

vet att eu teknik liknande den i motionen
föreslagna prövas på visst håll inom
förvaltningen. Det försiggår, som
kammarens ledamöter väl känner till,
exempelvis vid Skånska dragonregementet,
P 2, i Hässleholm, ett försök
med en smidigare, rationellare förvaltning,
och efter vad jag tror mig ha förstått
är en av de metoder, som där
prövas, just hopklumpning av små anslag
till större poster, med större frihet
för den lokala myndigheten att laga
efter läglighet och sätta in medlen där
de bäst behövs, utan att vara hårt bunden
från början. De hittills urskiljbara
resultaten synes tyda på att metoden
är effektiv och verkar i rätt riktning.
Jag har då svårt att förstå att den inte
skulle vara värd att pröva även på det
civila området.

Det är möjligt att vi så att säga tagit
till för stor bit i motionen och att utskottet
och kamrarna därför inte vågar
sig på den. Det vore frestande, herr
talman, att nu framställa ett blygsammare
yrkande, ett yrkande om ett försök
i mindre skala än vad motionen
syftar till. Men jag avstår härifrån och
nöjer mig med att yrka bifall till den
reservation som fogats till utlåtandet
av fröken Andersson m. fl. Samtidigt
uttalar jag emellertid »hotet» att motionen
kommer tillbaka en sjunde gång —
kanske ännu fler gånger — möjligen
då i annan form, så att vi slipper uppleva
den exakt likadan år efter år.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag skall börja med att
ge herr Carlshamre rätt så till vida att
det är sjätte gången vi diskuterar denna
fråga.

Herr Carlshamre efterlyste en fylligare
motivering från utskottet för avstyrkandet
av motionen och jag vill då hänvisa
herr Carlshamre till tidigare utlåtanden,
i vilka givits mycket tydliga
motiveringar för detta avstyrkande.

Herr Carlshamre sade också, att ut -

skottet tydligen inte har ägnat något
större intresse åt denna motion. Jag
kan kvittera »artigheten» med att säga,
att det hade varit önskvärt att motionärerna
också, innan de väckte motionen,
hade ägnat litet större intresse åt vad
som sker på detta område och med några
blickar sökt utröna vad som för närvarande
prövas inom statskontoret. Inom
statskontoret har nämligen anställts
en expert, som tidigare varit tjänsteman
hos Skattebetalarnas förening och följaktligen
— enligt motionärens uppfattfattning
om inte enligt andras — bör
vara en man som äger alla förutsättningar
att genomföra en rationellare
redovisning än den tidigare tillämpade.

Hade herr Carlshamre dessutom studerat
statsverkspropositionen litet närmare,
skulle han ha funnit, att vissa
resultat redan börjat visa sig. Om jag
inte minns alltför fel lägger flygtekniska
försöksanstalten i år på försök fram
en programmerad budget, utarbetad i
samråd med statskontorets expert. Denna
budget är ingen färdig produkt —-det framhåller både departementschefen
och de som arbetat med den — men
den innebär ett försök att åstadkomma
en programmering.

Herr Carlshamre undrade, om han
skulle begränsa sitt yrkande. Ja, jag
konstaterar att han även på den punkten
var något sent ute. Vidare hotade
han i slutet av sitt anförande med att
återkomma en sjunde och eventuellt en
åttonde gång med motionen. Men innan
herr Carlshamre gör detta, var vänlig
och studera det som sker, så kanske
motionen inhiberas.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Vi motionärer har tagit
del av ungefär det material som herr
Lindholm åberopar, men jag kan faktiskt
ändå inte finna, att det uppslag vi

Nr 6

Onsdagen den 9 februari 1966

Andrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

har framfört är föremål för någon egentlig
prövning. Man prövar andra uppslag
— kanske besläktade — och det
är bra, men vi tror att det i vårt ganska
enkla praktiska uppslag finns något som
vore värt att ta fasta på. Det är inte
fråga om — som det ibland har sagts —
ett försök att tvinga verk, inrättningar
och myndigheter att begränsa angelägen
verksamhet, utan det är fråga om ett
försök att med rent budgettekniska metoder
åstadkomma ett minst lika gott
resultat för sannolikt något mindre
pengar än förut.

.Tåg tror för min del, herr Lindholm,
att det mest är ett vanetänkande som
gör att man inte vågar sig in på nya
vägar. Vår budgetteknik, såsom den hittills
har tillämpats, är gammal, och
den bär sin historiska förklaring inte
minst i en större misstro mellan riksdag
och regering i äldre tider. Så allvarliga
syften som att hindra regeringen
att använda för andra ändamål anslagna
medel t. ex. till att börja krig har
legat under den mycket noggranna specificeringen
av vad pengarna skall användas
till.

Vi är inte ett ögonblick ängsliga för
att vår nuvarande regering skall ge sig
ut på sådana äventyrligheter. Vad vi
föreslår är faktiskt, herr Lindholm, att
man skulle kodifiera den större självständighet
för regeringen i förhållande
till riksdagen som redan finns. Alla vet
att den sakgranskning av de många småanslagen,
som väl skulle vara motiveringen
för tekniken, är en fiktion. En
sådan granskning förekommer inte, och
då behöver vi heller inte låtsas som
om den finns. Det torde vara effektivare
att anvisa medel i större poster, givetvis
med en efterhandskontroll av medlens
användning.

Herr talman! Jag vidhåller att det
finns uppslag i denna motion som mig
veterligt inte är föremål för prövning
inom den verksamhet som pågår och
jag upprepar därför mitt yrkande om
bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag kan också denna
gång ge herr Carlshamre rätt på en
punkt, nämligen när han säger att det
finns ting i motionen som inte är föremål
för prövning. Jag berörde inte denna
detalj i mitt förra anförande, eftersom
vi har diskuterat den vid så många
tillfällen förut.

I motionen påyrkas en sänkning av
omkostnadsanslagen med 10 procent. I
sak innebär det att vi skulle städa 10
procent mindre, elda 10 procent mindre
och telefonera 10 procent mindre i de
olika ämbetsverken. Jag betraktar inte
detta som en realistisk tanke eller uttryck
för en allvarligt genomtänkt mening.
Jag har också uppfattat motionen
så att man eftersträvar största möjliga
besparing, och därom är vi väl alla i
denna kammare ense, oavsett partitillhörighet.
Vi vill inte medverka till några
onödiga utgifter utan önskar tvärtom
så långt det är oss möjligt ha garanti
för en ändamålsenlig användning av de
medel som beviljas.

Då det gäller själva programmeringen,
sådan den framkommer i budgeten,
har förslaget biträtts så till vida att
man inom statskontoret arbetar med
problemet, men den omständigheten att
man inte nu har hunnit genomföra en
programmering har naturligtvis sitt
oskiljaktiga samband med de komplicerade
ting som man här har att röra
sig med. Det är därför man i år på prov
har gjort en programmering för att få
erfarenhet av hur den skall kunna genomföras
på ett vidare fält längre fram.

Herr talman! Det har icke framkommit
något som motiverar ett förändrat
yrkande från min sida.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Man borde kanske tillmäta
herr Lindholms ord en alldeles
särskild vikt, eftersom han har många
års erfarenhet i regeringsställning och
vet hur det går till på kanslihussidan.
Däremot är det länge sedan vi i oppo -

Onsdagen den 9 februari 19(i(i

Nr 6

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

sitionen var diir, så vi har inte samma
vana vid att behandla budgetförslag.

Jag tycker liksom herr Carlshamre att
det år litet egendomligt att en tidigare
ledamot av statsrådet närmast verkar
rädd för att ge regeringsledamöterna
större rörelsefrihet och handlingsfrihet
inom en viss utgiftsram. En departementschef
borde snarare tycka att det
är bättre. Kan det möjligen förhålla sig
så, herr Lindholm, att statsråden tycker
det är rätt bra att ha denna specialdestination
därför att det gör det enklare
än om ni skulle ha större rörelsefrihet
inom en viss ram? Nu vet ni att
ni slipper slåss med en mängd olika intressen
om hur anslagen skall fördelas.

Den nuvarande ordningen kan inte
vara särskilt praktisk om man tänker på
när petita utarbetas i verken. Mellan tidpunkten
för deras avlämnande och budgetårets
slut förflyter det praktiskt taget
två år. Petita till den budget vi nu
har liggande framför oss utarbetades
någon gång under sommaren 1965, medan
budgetåret går ut den sista juni
1967. Under den tiden kan ganska
många omständigheter inträffa, som påverkar
uppfattningen om hur anslagen
bör fördelas. Det är väl knappast någon
i denna kammare som är helt obekant
med det förhållandet att man på åtskilliga
håll fram emot budgetårets slut
känner liksom ett psykologiskt Damoklessvärd
hängande över sig; nu måste vi
göra av med pengarna, annars får vi
mindre anslag nästa år. När man fram
i maj—juni upptäcker att man inte förbrukat
anslagen, skyndar man sig att
göra beställningar och anskaffa saker
för att få slut på anslagen till sista kronan,
innan det nya budgetåret börjar.
Man vet att man nästan omedelbart
måste sätta i gång med nästa års petita.
Har man då inte gjort av med pengarna,
riskerar man att få mindre anslag året
därpå. Den risken vill man inte ta. Behoven
under det följande året kan vara
väsentligt mycket större än under det
år som gått.

Nu säger herr Lindholm att 10 procents
besparing, som vi föreslagit, skulle
betyda 10 procent mindre städning, 10
procent mindre telefonerande, 10 procent
mindre eldning. Varför plocka fram
just detta? Jag är inte alls säker på att
det går att inskränka på t. ex. städningen.
Inom ett enskilt företag får man en
given ram, inom vilken man skall klara
omkostnaderna; det är man helt enkelt
tvungen till. Jag tror att vi måste försöka
anlägga en liknande syn på verken.

Herr Carlshamre sade att motionen
ramlat under bordet och att den har
gjort det nu under flera år. Ämnet är
detsamma, det är bara talesmännen för
och emot som växlar. Men man kan väl
ändå inte, herr Lindholm, komma ifrån
att motionen föll framåt förra året. Nog
är det ett litet medgivande i statsutskottets
utlåtande om att statskontoret fått
i uppdrag att i samråd med riksrevisionsverket
verkställa utredning rörande
bokföring, kostnadsredovisning och
programbudgetering inom statsverksamheten.
Då framhölls i utskottsutlåtandet
att de i motionerna framförda synpunkterna
kunde väntas komma under övervägande
i samband med berörda utredningsarbete.
Motionen har sålunda inte
varit alldeles utan framgång, eftersom
utskottet ändå skrev så pass välvilligt
förra året och upprepar detta i år.

Jag konstaterar också att det i år under
kommunikationsdepartementets huvudtitel
finns en ganska lång redogörelse
om att Kungl. Maj:t i december 1964
hade uppdragit åt ämbetsverken att se
över delar av statsbudgeten som berör
ämbetsverkens verksamhetsområde och
därvid bl. a. undersöka möjligheterna
till anslagskoncentration.

Det pågår alltså försök på detta område,
vilket är i överensstämmelse med
den motion som vi väckt alltsedan 1960.
Jag tror att motionen faller framåt varje
år.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är mycket möjligt

Nr 6

Onsdagen den 9 februari 1966

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

att herr Björkman har rätt när han säger
att motionen faller framåt — under
förutsättning att de utredningar
som för närvarande bedrivs inom statskontoret
leder till konstruktiva åtgärder.
Dessa utredningar står ju i överensstämmelse
med de yrkanden som
har framförts i motionen.

Sedan måste jag nog säga till herr
Björkman att jag blev något överraskad
när han talade om min f. d. statsrådstid
och motionens krav på större
frihet. Jag förstår inte hur det kan bli
större rörelsefrihet genom att man minskar
omkostnadsanslaget med 10 procent.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Det skulle väl kunna
räcka med det som redan sagts, men
eftersom herr Lindholm inte tycks förstå
detta, får jag väl försöka hjälpa honom
i alla fall.

Den vidgade rörelsefriheten skulle
ligga däri, att myndigheterna ända upp
till regeringen fick lov att inom angivna,
vida ramar själva bestämma hur
medlen skall användas. Vi tror inte
man kan minska städningskostnaderna
med 10 procent. Men för den händelse
dessa kostnader skulle råka stiga med
10 procent eller rent av med 100 procent,
så skulle man kunna se efter om
det blivit pengar över på någon annan
anslagspost i samma verk och i så fall
använda dem för städningsarbete. På
så sätt skulle man slippa gå till regeringen
och anhålla om mer pengar till
städningen.

Däri ligger den vidgade rörelsefriheten.
Vi har mycket starkt understrukit
att tanken inte är att minska verksamheten,
utan att med rent budgettekniska
metoder söka åstadkomma samma
eller t. o. in. större verksamhet till något
lägre kostnader.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Efter herr Carlshamres
senaste klarläggande inlägg måste jag

erkänna att jag förstår honom. Men
innebörden i hans yrkande är väl att
vi skall tillämpa utredningsresultatet
innan utredningen är färdig med sitt
arbete, och det blir ändå någonting för
svensk statsförvaltning egendomligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Carlshamre begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs vart efter annat och lades
till handlingarna bankoutskottets memorial: nr

1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse, och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

Onsdagen den 9 februari 1906

Nr 6

§ 12

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 3, angående verkställd granskning av
riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Avskaffande av ett- och tvåöringar

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner om avskaffande
av ett- och tvåöringar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är ju inte god ton
i detta hus att hålla minnestal över enhälligt
avstyrkta motioner, men vi har
ingen tidsnöd i dag — man kan kanske
snarare säga att det behövs litet utfyllnad.
Jag skall dessutom på förhand
försäkra att jag inte kommer att ställa
något yrkande, så att om någon vill
avlägsna sig kan han göra det.

För några år sedan lovade jag en
affärsanställd att väcka en motion om
avskaffande av ett- och tvåöringar. Jag
har sedan gått och väntat några år på
att någon annan skulle göra det. För
att hinna med det innan jag definitivt
lämnar detta hus har jag i år väckt en
sådan motion. Omedelbart därefter
väcktes ytterligare två motioner av liknande
innehåll. Och om det är sant att
alla goda ting är tre, kan det ju inte
ligga något ont i dessa propåer.

Om motionerna inte har åstadkommit
något annat så har de i alla fall, jag
höll på att säga förorsakat missfall i
myntkommittén som avlämnade sitt betänkande
en vecka efter det att motionen
väckts. Att jag misstänker att det
är ett missfall beror på att kommittén
beklagligtvis föreslagit att vi skall ha
kvar ettöringarna, ett enligt min uppfattning
fullständigt horribelt förslag.
Jag skulle tro att Kungl. Maj:t komlnér

Avskaffande av ett- och tvåöringar

att visa bättre balans och mindre sinne
för knappologi när Kungl. Maj:t en
gång skall la stiillning till detta förslag.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
dessa erinringar. Jag har, som sagt, inget
yrkande.

Fröken WETTEllSTRöM (h):

Herr talman! Det är faktiskt inte herr
Lindström som har inspirerat mig till
min motion, även om han säkerligen
inte saknar förmåga att vara inspirerande.
Också jag har länge funderat på
att väcka en sådan här motion. Jag har
rent personligen retat mig på alla dessa
numera nästan värdelösa småmynt och
även blivit styrkt i min uppfattning
ute i affärerna på olika håll.

Visserligen har jag tillåtit mig att
denna gång hålla en kanske något raljerande
ton i motionen, men jag hoppas
att de som till äventyrs läser motionen
ändå skall finna att det ligger allvar
under det skrivna. Jag tycker att det
i dagens situation är rent löjligt att ha
ettöringar och tvåöringar som betalningsmedel.

Självfallet är det inte rätt tidpunkt
att i dag diskutera småmyntens vara eller
inte vara, eftersom myntkommittén
lade fram sitt förslag den 28 januari och
förslaget nu skall i vanlig ordning remissbehandlas
för att därefter bli föremål
för Kungl. Maj :ts ställningstagande.
Men jag tillåter mig ändå säga att
jag finner det oerhört irrationellt att
behålla ettöringen, som kommittén föreslår.
Ingen vara betingar väl i dag
ett pris av ett öre. Den tiden är för
länge sedan förbi, då den lille pojken
— enligt den gamla historien — kom
in i speceriaffären, sträckte fram en
ettöring över disken och sade, att han
skulle be att få för ett öre blandade karameller
i två påsar, varefter expediten
räckte över en karamell och svarade:
»Var så god! Blanda får du göra
själv.» I dag skulle den lille pojken inte
få en enda karamell för sin ettöring.

Om man i handeln enligt matematis -

Nr 6

Onsdagen, den 9 februari 1966

Avskaffande av ett- och tvåöfingar

ka regler skulle runda av ojämna öretal
till närmaste femtal ören skulle det
ju innebära att kunden ena gången förlorade
två öre och andra gången vann
två öre. I det långa loppet skulle det
ta ut vartannat och medföra varken
vinst eller förlust. Och för den som står
bakom disken skulle antalet räkneoperationer
begränsas och räknearbetet underlättas.

Även om motionens förslag, som jag
har tillåtit mig att beteckna som en
modern myntreduktion, måhända kan
visa sig vara något mer komplicerat än
vad man i första hand kan tro, skulle
det dock, tycker jag, vara en rationell
och arbetsbesparande åtgärd att slopa
ett- och tvåöringarna.

Jag vill sluta med att säga att det —
inte minst med hänsyn till att vi som
herr Lindström påpekade har så gott
om tid i dag — är lika berättigat att
diskutera denna sak som då det gäller
att ändra myntens skrot och korn, någonting
som säkerligen bidrar till att
skapa minskad tilltro till penningvärdet.

Herr talman! Jag har givetvis inte något
yrkande.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Det kan låta mycket bestickande
när herr Lindström talar om
knappologi, och man kan tycka att ettöringen
inte betyder så mycket. Men
jag frågade nyligen en mjölkhandlare
vad han ansåg om den föreslagna myntreformen.
Han svarade att på mjölkhandelns
område, där priserna är reglerade,
kan man inte räkna i jämna
femöringar; avancerna är inte tillräckligt
stora för det. För sin del sålde han
100 000 liter mjölk, och bara en ettöring
på mjölkpriset betydde för honom
1 000 kronor. Han undrade, om
man på konsumentsidan var beredd att
förklara att det inte spelade någon roll
att han lade på en tusenlapp på sin
mjölkförsäljning — eller kanske två tusenlappar
om nu också tvåöringen togs

bort. För honom var det omöjligt att
skära ned avansen med 1 000 kronor.

När vi har ett penningsystem, måste
ju något mynt alltid ligga i botten. Jag
medger emellertid gärna att ett- och
tvåöringarna i allmänhetens medvetande
har kommit att få allt mindre betydelse.
Men å andra sidan måste vi som
sagt ha ett mynt i botten, och även om
det är litet måste vi ju ändå utgå från
det myntet.

Fröken Wetterström undrade om vi
hade läst hennes motion tillräckligt noggrant,
och det har jag gjort. Hon hänvisar
i sin motivering till penningvärdeförsämringen
och säger att på grund av
den borde ettöringen i dag vara en treöring.
Men det har väl egentligen inte
med saken att göra. Här gäller det ju
i första hand mynträkningen, inte penningvärdet.
Om vi följde fröken Wetterströms
linje, skulle ju också femkronorssedeln
ersättas med en 15-kronorssedel
o. s. v.

Ett annat område där jag tycker att
myntsystemet betyder mera, så länge vi
har den nuvarande situationen, är löneområdet.
Det är nästan regel att löneförhandlingarna
inte resulterar i jämna 5-eller 10-öringar, vilket man kunde önska
att de gjorde. Vi vet att ettöringen där
betyder oerhört mycket mer än den gör
för den mjölkhandlare som jag talade
om. Och så länge vi har de förhållanden
som nu råder på lönemarknaden, där
timavlöningen slutar på ojämna belopp,
tycker jag att vi också bör ha ettöringen
i den allmänna handeln.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har då aldrig hört
talas om någon som fått sin avlöning i
ettöringar.

Men skämt å sido! Genom riksdagens
upplysningsbyrå har jag i dag fått skriftligt
på att man nu handlar mindre för
en femöring än man år 1900 gjorde för
en ettöring. Det säger ju en hel del. Om

Onsdagen den 9 februari 19GG

Nr 6

våra förfäder, som införde detta myntsystem,
hade ansett att de hade behov
av en mindre myntenhet, hade de väl
infört ett tiondels öre, eller vad det
skulle ha kallats, för att få samma
knappologi som vi nu har.

Det är för mig fullkomligt orimligt att
belasta de anställda i affärer och kommunikationer
med mycket små mynt.
Har ni sett uppsynen på en busschaufför,
som samtidigt är konduktör och
kassör, om man plockar fram en handfull
ett- och tvåöringar?

.lag gratulerar också herr Börjesson
i Glömminge den dag då våra husmödrar
när de skall ut och shoppa måste
skaffa sig en busscliaufförsbössa att ha
på magen för att plocka ettöringar i.

Herr talman! Det är ett fullständigt
orimligt resonemang som herr Börjesson
i Glömminge för.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Eftersom utredningens
betänkande kommer att sändas ut på
remiss är det onödigt att här ta upp
en debatt — utredningens förslag får
ju prövas vid remissbehandlingen.

Men när ettöringens vara eller inte
vara förts på tal i utredningen har vi
aldrig tänkt på att man förr handlat två
strutar karameller för ettöringen, utan
vi har sett det som en praktisk konsumentfråga.
De flesta matvaror förpackas
och väges maskinellt och får ofta ett
udda pris, och ur konsumentprissynpunkt
är det riktigast att ettöringen bibehålies,
eftersom man inte rimligen
kan räkna upp varupriserna till jämna
femöringar.

Jag tror att herr Lindström skojade
ganska friskt. Jag tror inte att han ens
i sin livligaste fantasi kan se en husmor
komma med en shoppingväska för att
handla och betala varorna i ettöringar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Ingen husmor köper väl,

Avskaffande av ett- och tvåöringar

fru Holmqvist, bara en liter mjölk för
98 öre — hon köper alltid något mera.
Men om hon till äventyrs skulle köpa
bara en liter mjölk kan den som säljer
mjölken säga: »Frun får en kola för
att jämna ut beloppet till en krona.»
Om hon skulle ha skickat sin man att
köpa mjölken kan den som säljer mjölken
säga att han får en pris snus för att
jämna ut beloppet. Det finns nog möjligheter
att lösa problemet.

Vi har fri konkurrens i detta land.
Affärsmännen har fått den enligt min
uppfattning fullständigt vidskepliga
föreställningen, att om det inte står en
1 :a framför kolon i prisuppgiften utan
om det i stället står 0:98 eller 0:99,
faller den presumtive köparen lättare
för frestelsen att köpa. Om affärsmannen
blint litar på den vidskepliga föreställningen
kan han i stället sätta priset
till 95 öre. Då tjänar fru Holmqvist på
affären.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag är rädd för att det
inte skulle stå 95 öre utan eu krona,
och det tycker jag konsumenterna skulle
vara dåligt betjänta av. Även ettöringar
betyder oerhört mycket för det stora
hushållet, eftersom det framför allt är
priserna på matvaror som är udda.
Jag tror inte att kunderna har något
större intresse av att få en extra kola,
och snuset tror jag inte heller är så
uppskattat.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag tror att fru Holmqvist
överdriver farhågorna för husmödrarnas
del. Om de får betala två
öre mer den ena gången och två öre
mindre den andra gången blir det, som
jag redan sagt, i det långa loppet ingen
skillnad. Det är inte många som bara
köper mjölk utan de köper samtidigt
även andra varor. Om det skulle visa
sig omöjligt eller olämpligt att runda
av alla priser till jämna femtal ören,
kunde man runda av slutsumman.

Nr 6

Onsdagen den 9 februari 1966

Tillskapande av ett allmänägt byggnadsföretag

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Om fru Holmqvist driver
en så långt gående tandvårdsprofylax
att hon inte tar emot en kola, kan
det hända att hennes man tar emot en
pris snus.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Lindström att det gör han inte. Han
tar i så fall hellre emot kolan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Tillskapande av ett allmänägt byggnadsföretag Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner om tillskapande
av ett allmänägt byggnadsföretag.

I två till bankoutskottet hänvisade
likalydande motioner, nr 120 i första
kammaren av herrar Werner och
Adolfsson och nr 163 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om en
skyndsam utredning om skapandet av
ett allmänägt byggnadsföretag med staten,
kommunerna samt den fackliga och
bostadskooperativa rörelsen som intressenter.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:120 och 11:163 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Bankoutskottet har enhälligt
yrkat avslag på de två kommunistiska
motionerna nr 1:120 och
II: 163.

Avslaget grundar sig enligt bankoutskottet
på det förhållandet, att den år
1964 tillkallade byggindustrialiseringsutredningen
har att bl. a. undersöka de

problem som vi rest i dessa båda motioner.

Jag är rädd för att bankoutskottet
och de kommunistiska motionärerna talar
om två olika ting. I byggindustrialiseringsutredningens
direktiv torde inte
ingå att utreda frågan om att starta
ett nytt stort byggnadsföretag med staten
som huvuddelägare och med fackföreningsrörelsen,
bostads- och konsumentkooperationen
samt de allmännyttiga
företagen som övriga delägare. Det
är detta vi motionerat om. Det är om
detta vi önskar en utredning.

Svenska byggnadsarbetareförbundets
femte kongress har uttalat önskemål om
ett sådant företag. Den inte okände förbundsordföranden
och riksdagsmannen
i första kammaren herr Knut Johansson,
har vid denna kongress anfört
bl. a. följande: »Motiveringen till förslaget
är bl. a. att det behövs kapitalinvesteringar
i sådan omfattning att
de inte kan ske utan samhällets medverkan.
»

Vill verkligen bankoutskottets ärade
herr ordförande på allvar påstå att byggindustrialiseringsutredningen
har detta
konkreta förslag till utredning? Är
det inte snarare så att bankoutskottet,
för att komma ifrån en besvärlig fråga,
tagit litet för lätt på de kommunistiska
motionerna?

Att utskottets borgerliga majoritet gått
på avslagslinjen förvånar mig icke. Däremot
förvånar det mig att finna att utskottets
samtliga socialdemokrater, i
skön förening med de borgerliga ledamöterna,
slutit upp vid de borgerliga
partiernas sida, allt i syfte att förhala
hela frågan och förhindra en snabb
lösning av ett viktigt projekt.

Mot bakgrunden av nuvarande omfattande
bostadsbrist med trångboddhet
och annat elände som följer denna i spåren
brådskar det med att få till stånd det
företag, som vi motionerat om. Den
som vill bryta den alltmera oroande
kostnadsutvecklingen på byggsidan måste
förstå behovet av massproduktion av

Onsdagen den 9 februari 1960

Nr 6

bostader. Härför krävs samverkan mellan
stat och kommun och alla i byggprocessen
engagerade parter.

Några siffror visar hur splittrad byggindustrien
är. År 1903 fanns 4 (>00 byggnadsfirmor
årsverksamma och därtill
5 400 olika entreprenörsfirmor, d. v. s.
tillsammans 10 000 byggnadsföretag.
Cirka 7 000 av dessa sysselsatte fem eller
mindre än fem arbetare och endast
180 företag sysselsatte mer än 100 arbetare.

En djungel av företag, entreprenörer
och underentreprenörer, varav flera
med kontoret på fickan, tillätes fördyra
byggandet och förhindra en vettig rationalisering
av bostadsbyggandet. Det
skulle inte behövas årslånga statliga utredningar
för att komma underfund med
att det behövs snabba åtgärder för att
rensa upp detta träsk inom byggområdet.

När bankoutskottet avfärdar de kommunistiska
motionerna med hänvisning
till byggindustrialiseringsutredningens
arbete och samtidigt förklarar att denna
utredning kommer att fortsätta sitt arbete
under hela år 1966, har man lyckats
gräva ner ett vettigt förslag i en
utredningskvarn, som inte har med denna
fråga att göra.

Man frågar sig otvivelaktigt om det är
Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter
som skrämt utskottets socialdemokrater
till denna reträtt. Att herr Hagnell gått
emot förslaget förvånar mig inte, enär
vi alla vet att herr Hagnell för sin del
anser, att staten till den grad missköter
sina företag, att staten inte är värd några
som helst uppdrag på företagsområdet.
Men man kan ju inte gå hur långt
som helst på den Hagnellska vägen. Här
gäller det dock ett förslag, bakom vilket
hela Svenska byggnadsarbetareförbundet
ställt sig solidariskt. Detta fackförbund
kan inte frånkännas all kunnighet
och kunskap i ämnet.

Det är alltså inte ett »utstuderat»
kommunistiskt förslag som nu skall grävas
ner för något eller några års glöms -

Tillskapande ett allmänäRt byRRnadsföretaR

ka. Det är ett rent arbetarförslag, ältat
och diskuterat under många är i byggnadsfackföreningarna
och godkänt på
Byggnadsarbetareförbundets senaste
kongress. Förslaget kunde alltså, eller
1 kanske borde, ha lagts fram av kammarens
socialdemokrater, vilket emellertid
inte har skett. Kan detta ha någonting
att göra med den negativa bet
handling förslaget har fått av ett enhälligt
bankoutskott?

Utskottet har kanske fastnat för fölr
jande sats i utredningsdirektiven: »Skuli
le utredningsmännen komma till den

i slutsatsen att staten bör ta egna produktionsinitiativ,
bör formerna härför över t

vägas. Särskilt bör därvid undersökas
om statliga åtgärder kan ges formen
I av samverkan med andra på byggnadst
marknaden verksamma organ.» Om man
slutar läsa direktiven här förstår jag
utskottet, men fortsätter man läsningen
kommer följande: »Utredningsuppg
draget bör självfallet inte hindra att
s spörsmålet om eventuella statliga proa
duktionsinsatser samtidigt överväges i

andra sammanhang.»

Vårt motionsinitiativ bör sålunda en ii

ligt vår åsikt upptas just i andra sammanhang
och varför? Jo, därför att
just nu uppstår en rik flora av privat r

ägda s. k. elementfabriker. Det är de
r »tio i topp» på byggmarknaden som i
r första hand startar denna verksamhet,
t naturligtvis väl medvetna om att riksdar
gen inom kort kommer att ställa minst
•1 15 miljoner kronor till disposition för

r dessa företag, vilka pengar kommer att
r. få lånas på mycket förmånliga villkor.
!_ Det borde vara riktigare från stats- och
skattesynpunkt att dessa 15 miljoner
r används av staten för just den produk■t
tionsverksamhet varom det talas i våra
motioner.

Experiment på elementfabrikationens
>- område är för övrigt bara en del av
vad vi kallar högindustriell byggnads»
produktion. Själva elementfabrikatioi-
nen har man redan lång och god erfa;-
renhet av. I Danmark byggs för när -

Nr 6

Onsdagen den 9 februari 1966

Tillskapande av ett allmänägt byggnadsföretag

varande två tredjedelar med element.
Sverige är således långt på efterkälken.
Är det denna oföretagsamhet bland de
privata byggherrarna på den svenska
marknaden som skall premieras med
förmånliga statslån?

Våra motioner avser emellertid inte
enbart en eller flera detaljer inom den
högindustriella byggproduktionen. Vi
föreslår att staten som huvuddelägare
tillsammans med fackföreningarna, bostads-
och konsumentkooperationen
samt kommunerna skall starta en omfattande
byggnadsproduktion och med
tillgodogörandet av redan vunna erfarenheter
från industriell produktion
successivt utveckla de moderna byggmetoderna.
Detta kan med stor fördel
ske i samverkan med bl. a. de fackliga
och allmänägda produktionsföretagen.

Staten bör således enligt vår åsikt
gå i spetsen för denna verksamhet och
därtill som huvuddelägare svara för
att kapitalförsörjningen för denna produktionsverksamhet
säkras.

Starka motiv talar för att de kommunistiska
motionerna borde ha fått en
allsidig och objektiv prövning, oberoende
av byggindustrialiseringsutredningens
mångomfattande uppgifter. Den
väg som utskottet nu går betyder stora
tidsförluster för frågans lösning.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till motionsparet I: 120 och
II: 163.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! När ett utskott behandlar
en motion har det att hänvisa till
det yrkande som framförts i motionen.
De ifrågavarande kommunistiska motionerna
innehåller ett förslag om att riksdagen
skall »hemställa om en skyndsam
utredning om skapandet av ett allmänägt
byggnadsföretag med staten,
kommunerna samt den fackliga och bostadskooperativa
rörelsen som intressenter.
» Det är detta yrkande som har
framförts och det är fullständigt felaktigt
av herr Nilsson i Gävle då han nu

säger, att motionerna och utskottet talar
om två helt olika ting. Utskottet påpekar
nämligen att denna problematik
för närvarande behandlas av en utredning
som tillsattes 1964 och som arbetar
under namnet byggindustrialiseringsutredningen.

Herr Nilsson i Gävle citerade själv
utredningens direktiv. När han gjorde
detta kunde det inte ha undgått honom
att dessa ord för ord överensstämmer
med de önskemål om aktualiseras i de
motioner som riksdagen nu behandlar.
Därför är det också fullständigt självklart
att utskottet har påpekat att dessa
problem redan är uppmärksammade
och har hänvisats till en utredning.
Enda skillnaden är att kommunistmotionen
tänker sig en skyndsam utredning,
men om nu denna nya utredning
skulle komma till stånd och starta
under 1966, är det väl ändå föga troligt
att den skulle kunna komma snabbare
till resultat än en utredning som redan
samlat ihop sina sakkunniga, gått igenom
en hel del av materialet och har
problemställningen klar för sig. Någon
anledning att raljera över att denna
utredning beräknas kunna arbeta under
hela 1966 föreligger knappast, och något
som helst skäl att tro att en ny utredning
skulle kunna prestera snabbare resultat
föreligger inte heller.

Sedan förde herr Nilsson i Gävle en
hel del allmänna resonemang. Därvidlag
tror jag att man måste påpeka att intresset
hos riksdagsmän som företräder
socialdemokratiska väljare och hos
riksdagsmän som företräder borgerliga
väljare för att pressa ned byggnadskostnaderna
och få till stånd en mera rationell
tillverkning än den vi kanske
för närvarande har säkerligen inte är
mindre än intresset hos de riksdagsmän
som företräder kommunistiska väljare.
Vi har alla klart för oss att vi i landet
har en besvärande bostadsbrist. Vi har
alla klart för oss att kostnaderna för bostadsproduktionen
stigit mycket starkt
och att man i många fall nu noterar

Onsdagen den 9 februari 1900

Nr 6

Samhällelig bestämmanderätt över alla resurser för energiförsörjningen

priser för fastigheter ocli hyror som
är oöverkomliga för vanliga medborgare.
Det är ett högst påtagligt problem,
men ingen skall inbilla sig att kommunisterna
är de enda som uppmärksammar
detta problem och de enda som kan
anvisa någon väg till dess lösning. Det
är ett gemensamt intresse för oss att
man kommer till rätta med detta problem,
och det har riksdagen och regeringen
sökt göra genom den utredning
som nu arbetar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 120
och 11:163; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15

Samhällelig bestämmanderätt över alla
resurser för energiförsörjningen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motion om samhällelig
bestämmanderätt över alla resurser
för energiförsörjningen.

I en till bankoutskottet hänvisad motion,
nr 40 i andra kammaren av herr
Holmberg m. fl., hade föreslagits att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om sådana
åtgärder att samhälleliga organ, i syfte
att förbilliga produktionen av energi
genom rationella driftsformer och trygga
tillgången, finge bestämmanderätt
över alla resurser för energiförsörjningen.

Utskottet hemställde, att motionen
11:40 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det framgår tydligt av

den motion som vi nu behandlar att den
syftar till ett förstatligande av all energiproduktion,
i vissa fall med kommunernas
medverkan. Självfallet har motionärerna
försökt att ta reda på, om
man kan spåra någon sådan avsikt i de
direktiv som finns för tidigare eller pågående
utredningar. Men vi har inte
kunnat finna att utredarna har fått några
sådana anvisningar.

Bankoutskottets utlåtande är på denna
punkt motsägelsefullt. Först förklarar
nämligen utskottet, att energiutredningen
har fått sådana direktiv, att de
i allt väsentligt täcker det frågekomplex
som motionen handlar om, men
omedelbart därpå tillrådes riksdagen
av utskottet att avstå från några ytterligare
åtgärder även om direktiven inte
skulle ha det innehåll som utskottet
självt har förutsatt. På det sättet kan
man naturligtvis helgardera ett avslagsyrkande,
som har just den svagheten att
det förbigår det väsentliga i motionen,
nämligen argumenteringen för ett förstatligande.
Men det är ju inte i sådana
här sammanhang vanligt med dylika
metoder.

Däremot är den korta hänvisningen
till bränsleutredningens direktiv och resultat
av intresse, främst därför att den
riktar uppmärksamheten på att åtgärder,
som dessa sakkunniga ansåg angelägna
redan för mycket länge sedan,
inte har blivit av på grund av det ständiga
avvaktande som riksdagen tillråds
att praktisera också den här gången.
Det är femton år sedan bränsleutredningen
tillsattes och tio år sedan den
framlade sina förslag. Nu har handelsministern
uppdragit åt energiutredningen
att åter ta itu med samma spörsmål,
dels därför att den gamla utredningens
förslag inte har förverkligats och dels
därför att utvecklingen sedan dess motiverar
nya överväganden.

Det sistnämnda vill jag instämma i,
därför att just de senaste årens utveckling
på energiområdet har hopat nya
argument för en samordning i ett stats -

Nr 6

Onsdagen den 9 februari 1966

Samhällelig bestämmanderätt över alla resurser för energiförsörjningen

drivet företag. Men därom finns ju ingenting
i de rekommendationer och förslag
från bränsleutredningen som nu
skall övervägas ytterligare.

Den samordning som nämns i utskottsutlåtandet
avser uppenbarligen
företag som redan är statliga, och även
det är naturligtvis viktigt. Men om man
begränsar sig till den saken kommer
man fortfarande vid sidan om det som
är det väsentliga i motionen.

Felet med nuvarande former för energiproduktionen
är enligt vår mening
främst att det vid sidan av den statliga
verksamheten finns en stor privat
sektor med möjlighet att självständigt
vidta åtgärder som hindrar rationell
planering, ofta kommer i strid med viktiga
samhällsintressen och äventyrar
stora ekonomiska insatser som bekostas
med skattemedel.

De negativa resultaten av en sådan
anarki inom energiproduktionen har en
tendens att tillta när vattenkraften alltmer
måste kompletteras med företag
som baseras på kol, olja och atomkraft.
Det är för resten inte uteslutet att också
gas kan komma att spela en roll i framtiden.

Men ju fler metoder man måste använda
för att klara energiförsörjningen,
desto större blir anarkien och skadeverkningarna
om bestämmanderätten
överlåtes på privata företag. Särskilt
blir det så om naturtillgångar och andra
inhemska resurser inte räcker, så att
landet blir beroende av import. På det
planet —- relationerna mellan handelspolitik
och energiförsörjning — ligger
också en väsentlig del av argumenten
för en samordning av all energiproduktion
i statens hand. Men det är också en
fråga om avvägningar och om hur olika
nationella tillgångar skall exploateras,
så att det blir fördelaktigast ur samhällets
synpunkt. Det handlar även om utnyttjande
av vetenskaplig verksamhet
som samhället i huvudsak får svara för.

Just nu erbjuder Västtyskland intressanta
exempel på hur det går, om man

även inom energiproduktionen släpper
lös konkurrens från privata företag som
vägleds uteslutande av sina vinstintressen.
Där beror anarkien och de
samhällsekonomiska skadeverkningarna
bl. a. på konkurrensen mellan kolindustrien
och företag som importerar
jordgas från Holland. Men principiellt
och praktiskt är det samma problem,
som vi redan här känner till och kommer
att få i än högre grad allteftersom
energibehovet tillväxer, om statsmakterna
inte vidtar förebyggande åtgärder.

Det borde ha varit angeläget för utskottet
att ge riksdagen bättre besked om
vad vi har att vänta av utredningarna,
åtminstone ett besked om de över huvud
taget tänker diskutera och redovisa argument
för och emot en samordning av
alla resurser för energiproduktionen.
En enkel fråga om den saken hade legat
nära till hands bl. a. därför att utredningsdirektiven
dock innehåller en passus
om vad som kan erfordras från statsmakternas
sida för att åstadkomma en
bättre ordning. Men det har kanske
gjorts en sådan förfrågan till utredarna,
fastän det inte framgår av utlåtandet. I
så fall ber jag utskottets talesman upplysa
kammaren om hur det förhåller sig.

Så långt man kan döma av utredningsdirektiv
och utskottsutlåtande förefaller
det emellertid troligt att den fråga,
som vi anser vara den väsentliga i detta
sammanhang, inte är föremål för någon
utredning. Jag hemställer därför att
riksdagen, genom att bifalla förslaget i
motion nr 40, medverkar till att det blir
en undersökning.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Här föreligger ungefär
samma situation som beträffande den
förra kommunistmotionen. Det är ett
stort problem som tas upp till debatt.
Det är mycket lätt att finna angreppspunkter
för den som kritiskt bedömer
det nuvarande tillståndet. Men just den
omständigheten att det är fråga om

Onsdagen den 9 februari 1906

Nr 6

Samhällelig bestämmanderätt över alla resurser för energiförsörjningen

ett stort problem gör att det inte är så
enkelt att finna en lösning.

En lösning måste vara ordentligt underbyggd,
och den underbyggnaden är
vi här i landet vana att skapa genom
en utredning. Det är alltså inte särskilt
stimulerande ur ett utskotts synpunkt
— det skall jag gärna erkänna — att
behöva hänvisa till att utredning pågår,
men när det faktiskt förhåller sig så
är man skyldig att redovisa detta.

Herr Holmberg menar att utskottet
skulle ha förhört sig ytterligare hos utredningen
och inhämtat bättre besked
om vad som är att vänta från utredarna.
Men det är en metod som vanligen
inte praktiseras; tvärtom brukar det ge
anledning till kritik när en utredning
släpper ifrån sig besked om preliminära
arbetsresultat, innan besluten klubbats.

Därför blir det nog tyvärr så, herr
Holmberg, att vi får avvakta resultatet
av den utredning som tillkallades år
1964. Det innebär, herr talman, att jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herr Regnéll säger att
det inte är vanligt att förfara på det
sätt som jag rekommenderat, nämligen
att fråga vederbörande utredning om
den sak som står under diskussion. Vad
som nu står under diskussion är om
det finns någon utredning som sysslar
med den fråga vi rest, nämligen frågan
om ett förstatligande av all energiproduktion
i syfte att åstadkomma .samordning,
förbilligande och ett tillräckligt
tillgodoseende av landets intressen
i detta sammanhang.

Jag tycker, att innan utskottet påstår
att vår motion i allt väsentligt är tillgodosedd
genom de utredningsdirektiv
som nu finns — vi kan inte finna någon
som helst grund för detta påstående —
så borde utredningen ha frågat hur det
i verkligheten förhåller sig. Ty även
utskottsledamöterna måste ju, om de

över huvud taget läst direktiven, ha
blivit skeptiska till hur det i verkligheten
förhåller sig på detta område.
Jag kan därför inte finna att utskottet
har givit vår motion en tillfredsställande
behandling.

Det är, som herr Regnéll sade, en
mycket stor fråga som tas upp i motionen
— stor även ur principiell synpunkt.
Många inom utskottet menar säkerligen
att energiförsörjningen över
huvud taget inte skall förstatligas; jag
antar att herr Regnéll hör till dem. Men
jag är helt säker på att det också finns
många inom utskottet som har samma
mening som jag i denna fråga, samma
mening om det som är det centrala i
motionen.

Det kan anföras många skäl och
många argument ur de senaste årens debatter
om energiförsörjningen här i landet
som stöd för tanken att man måste
ha en bättre ordning, och på sitt sätt
erkänner också herr Regnéll att det är
lätt att påvisa de stora bristerna härvidlag.

Enligt min mening beror bristerna
framför allt på att det vid sidan av de
statliga företagen, som varit föregångare
när det gäller rationell energiförsörjning,
också finns privata företag, som
utifrån helt andra utgångspunkter än
samhällsintressena kan vidta åtgärder,
vilka ofta står i strid med och är till
stor skada för andra mycket viktiga
samhällsintressen.

I vårt land har ju privatföretagen
dominans till och med inom den del
av energiförsörjningen som sker med
hjälp av vattenkraft, och detta framträder
ännu tydligare om man räknar
med värmekraftverken.

I vår motion har vi med ett par citat
bl. a. ur statsverkspropositionen påvisat
hur privata grupper kan åstadkomma en
mycket allvarlig rubbning i samhällets
planering av energiproduktionen och
förorsaka skattebetalarna stora kostnader.
Men sådana ingrepp av privata
grupper får också mycket allvarliga

Nr 6

Onsdagen den 9 februari 1966

Samhällelig bestämmanderätt över alla resurser för energiförsörjningen

återverkningar, som statsmakterna inte
avsett, i fråga om vår handelspolitik,
vår arbetsmarknadspolitik, när det gäller
lokaliseringsfrågor etc.

Ännu tydligare framträder behovet
av samordning när nu atomkraften mer
och mer kommer in i bilden. I slutet
av 1970-talet, kanske långt tidigare, beräknas
atomkraften svara för huvuddelen
av Sveriges kraftbehov.

Om riksdagen beviljar de ytterligare
medel som regeringen begärt i år för
utvecklingsarbeten inom atomkraftsområdet,
kommer vi upp i en kostnad av
1,5 miljard kronor, och mot detta finns
såvitt jag vet inga invändningar från
något håll. Diskussionen gäller enbart
tekniska metoder. Men om nu skattebetalarna
skall satsa så mycket på
forskning och försök borde det enligt
min mening också vara självklart, att
bestämmanderätten över de resultat som
man uppnår också skall ligga hos de
samhällsorgan som skattebetalarna själva
väljer.

Det är dock minst sagt ovisst om det
blir så. Ett är emellertid säkert, nämligen
att det finns starka privata finansintressen
som spekulerar i jättevinster
som resultat av den atomforskning, som
samhället har bekostat. Skulle ägandeförhållandena
och bestämmanderätten
över atomkraftverken utvecklas i den
riktningen, kan konsumenterna med säkerhet
också titta i månen efter de billiga
strömpriser, som kunde ha blivit
resultatet av en rationell och planmässig
energiförsörjning under statsmakternas
ledning.

Det finns av allt att döma ingen utredning
om detta för närvarande, och
det är därför skäl att riksdagen nu begär
en sådan utredning.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det kan kanske finnas
skäl att något lägga till rätta det resonemang
som här förts. Det överensstämmer
inte i alla punkter med sanningen,
herr Holmberg, och inte med

den verklighet vi lever i. Vi har det
så här i landet, att gott och väl hälften
av försörjningen med elektrisk
energi klaras av vattenfallsverket.

En betydande del av elförsörjningen
i övrigt sköts av kommunalt ägda bolag.
Ungefär en fjärdedel ligger slutligen
på enskilda händer utan något kommunalt
engagemang. Men det avgörande
i detta stycke är ändå att taxorna för
den elektriska energien helt och hållet
utformas och bestäms av det statsägda
vattenfall. De övriga producenterna
har att rätta sig därefter, och det gör
de också. Att det förekommer vissa prisskillnader
mellan olika områden är riktigt.
Det finns en lägre taxa för Norrland,
en något dyrare för Mellansverige och
så vidare nedåt landet, men detta beror
på att enbart själva överföringen av
den elektriska energien från Norrland
kostar ungefär ett öre per kilowatt.
Därtill kommer att det finns ett av
staten tillsatt kontrollorgan, där var
och en som anser sig vara utsatt för
felaktiga taxor har möjlighet att få förhållandet
undersökt och tillrättalagt.

När vi resonerar om de oerhörda
vinster som tas in bör vi också komma
ihåg vilken utveckling som har pågått
och pågår på detta område. Den
regeln gäller nämligen att elenergiförsörjningen
för landet i dess helhet måste
fördubblas vart tionde år. De vinstmedel
som hämtas in —• jag vill inte
förneka att sådant förekommer — måste
användas till att skapa nya möjligheter
att klara energiförsörjningen. Om
vi betecknar elkraftsbehovet från början
med talet 1, fick det efter tio år
benämnas 2. Att fördubbla 1 till 2 var
inte så svårt, men när elförsörjningen
kommer upp i sådana mått att man
skall omsätta talet 512 till 1 024 på tio
år kan var och en förstå vilka oerhörda
investeringar som krävs för att tillfredsställa
de behov som samhället, industrien
och andra har av elkraft.

Samtidigt kan vi inte blunda för att
vi också har en utveckling i form av

Onsdagen den 9 februari 19W>

Nr t»

Samhällelig bestämmanderätt iiver alla resurser för energiförsörjningen

förändringar av produktionsanläggningarna
som kan vara mycket betydelsefulla.
I detta sammanhang kan man
också få koppla in ett avsevärt större
antal kommunala enheter. Jag tänker
på utvecklingen av kraftvärmeverken,
som skulle kunna bli ett utomordentligt
tillskott till den kommande kraftförsörjningen
med tanke på de allt mindre
resurser som finns kvar inom vattenkraften.
Här kommer otvivelaktigt de
kommunala instanserna in. Våra städer
av olika storlekar kommer att pressa
på för att få vara med, och man kommer
att få lösa en hel del problem gemensamt.
Det föreligger för övrigt en
motion i detta ärende till årets riksdag,
i vilken det begärs en samordning av
dessa resurser. Jag tror att detta förslag
är värdefullt.

När man berör problemet om atomkraften
vill jag understryka, att den
tongivande delen i det företag som nu
vill exploatera atomkraften är ett kommunalägt
bolag. Att kommunerna velat
vara med i tid och utveckla denna
verksamhet på ett förnuftigt sätt må vi
förstå, då vi vet att de knappa energiförsörjningsresurser
som återstår på
vattenkraftssidan inom ganska kort tid
kan ta slut. Man måste därför vara beredd
att utnyttja andra krafttillgångar.

Jag kan med största förtröstan påstå,
att svårigheten för bolagen att skaffa
pengar till nödvändiga investeringar
är mycket mer dominerande i deras
verksamhet än tanken på hur de skall
göra av med vinsterna. Jag kan försäkra
att det är oerhörda problem för dem,
som i dag vill svara för elenergiförsörjningen,
att få tillräckliga resurser för
att kunna förse det näringsliv varav vi
alla lever med denna för dess fortsatta
verksamhet absolut nödvändiga produkt.
Därför har vi inte anledning att
på något sätt svartmåla och påstå att
dessa företag går på felaktiga vägar.
Jag har ingenting emot att man får en
samordning av alla de gemensamma

produktionsresurserna, men jag iir inte
säker på att vi befinner oss i ett dåligt
läge, då alla parter här faktiskt
har möjligheter till viss kontroll av
varandra; det gäller såväl .statliga organ
som kommunala och enskilda. Även
detta kan vara en nyttig aspekt i sammanhanget.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herr Henningssons anförande
är ju inte någon polemik emot
mig. Tvärtom instämmer han ju i väsentliga
delar av huvudinnehållet i vår
motion. Detta gäller t. ex. frågan om
de oerhörda investeringar som behövs
på detta område. Enligt min mening
är de av det mått att man inte kan ordna
det tillfredsställande utan att ge staten
ett avgörande inflytande över vad
som därvidlag skall ske i fortsättningen.
Det andra gäller frågan om de kommunala
insatserna på området. Vi har ju
uttryckligen betonat att det förstatligande
som vi rekommenderar skall ske
i samverkan med kommunerna. Jag vet
mycket väl att kommuner redan har
ett betydande inflytande över energiproduktionen,
och de bör ha det också
i fortsättningen. Vi har för övrigt givit
en alldeles speciell motivering för det,
nämligen att kommunerna enligt vår
mening och i enlighet med arbetarrörelsens
efterkrigsprogram i allt större utsträckning
bör överta inte bara förvaltningen
utan också produktionen av bostäder.
I det sammanhanget kommer de
också att svara för den service till bostäderna
som alltmer kommer att bestå
i eluppvärmning av hus.

Herr Henningsson är likaledes ense
med mig om behovet av samordning.
Men det blir ingen samordning med ett
ytterligare förstärkande av de privata
intressena, som i alla väsentliga avseenden
har en annan inriktning, nämligen
på vinst, till skillnad från de samhälleliga
intressen som statsmakterna skall
företräda.

Det skulle vara intressant att närmare

3 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 6

Nr 6

Onsdagen den 9 februari 1966

Samhällelig bestämmanderätt över alla resurser för energiförsörjningen

beröra det perspektiv som nu tecknas
för svensk energiförsörjning genom den
allt större betydelse som atomkraften
tillmäts. Jag skall bara nämna ett par
förhållanden som också de talar för att
man bör ha en samordning i den formen
att staten och kommunerna har det avgörande
inflytandet. Vid de försök som
nu görs med olika typer av reaktorer
är det ju för det första en stor stridsfråga
vad man skall använda för sorts
reaktorer med hänsyn till lönsamhet
och med hänsyn till möjligheten att anskaffa
bränsle inom landet eller utomlands.
En annan fråga är att det också
finns tydligt angivet vissa nationella
aspekter som statsmakterna, med rätt
eller orätt, anser sig böra företräda,
medan privata företagare vill operera
oberoende av några sådana hänsyn.
Vattenfallsstyrelsen förklarar ju i sin
skrivelse till regeringen att regeringens
atomkraftsprogram är förestavat av andra
skäl än de renodlat ekonomiska.
Vattenfallsstyrelsen vill därför ha en
omprövning av regeringens hela program.
De privata företag som står bakom
t. ex. atmokraftverket i Simpvarp
— även det med kommunalt engagemang
— har uttryckligen förklarat att
de tänker följa en helt annan linje än
regeringens.

En lekman kan inte delta i de tekniska
och vetenskapliga bedömningarna
av sådana här frågor, men så mycket
vågar jag väl i alla fall påstå som att
det, när det är så olika meningar om
formerna för en del av energiproduktionen,
som snart beräknas spela en dominerande
roll i vår energiförsörjning,
finns skäl att göra en grundlig undersökning
även om ägandeformer och
beslutanderätt på detta område. Det är
det som vi har begärt. Vi har begärt
en utredning, visserligen med syfte att
lägga hela denna verksamhet i statens
händer men självfallet också med avsikt
att belysa hela detta fält, alla de
problem som faktiskt inte är lösta i
detta fall.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är fullkomligt riktigt
att man på den privata sidan, som
herr Holmberg kallar det, i dag är beredd
att starta ett atomkraftverk efter
en annan linje än den som varit svenska
statens. Det kan väl i detta stycke med
fog sägas att när denna linje startades,
var den ur svenska statens synpunkt
och ur alla synpunkter den riktiga mot
bakgrund av vad man då visste.

Utvecklingen på detta område har
däremot visat att tungvattenreaktorn
i dag prismässigt inte kan konkurrera
med lättvattenreaktorn. För att få ett
acceptabelt pris på den framställda energien,
har man på den sektorn gått med
på att bygga en reaktor på 400 megawatt
enligt lättvattenprincipen. Den reaktorn
kommer att tillverkas i huvudsak
av svenska företag, framför allt av
ASEA. Men om jag är riktigt underrättad
vilar tillverkningen på ett amerikanskt
patent; det är i Amerika man
utexperimenterat den nya lättvattenreaktorn.

För övrigt kommer säkert utvecklingen
på detta område att framtvinga nya
ställningstaganden. Man är redan nu
på det klara med att urantillgångarna
är begränsade, och fördenskull vill man
göra försök med den nya typ av reaktor
som kallas bridreaktorn. Tungvattenreaktorn
skapar nämligen nytt bränsle
för bridreaktorn, och man får på det
sättet en betydligt mindre förbrukning
av den tillförda energien.

Detta utvecklingsskede är ännu inte
på något sätt avslutat. Man håller på
med experiment och gör stora ansträngningar
för att utarbeta de olika systemen.

Att vi här har en brytningspunkt just
nu vill jag gärna erkänna, herr Holmberg.
Men detta hindrar inte att dessa
frågor kan bedömas med lika stor omsorg
vem som än svarar för verksamheten.

Nr 6

Onsdagen den 9 februari 1966
Samhällelig bestämmanderätt över alla resurser för energiförsörjningen

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! De synpunkter som herr
Henningsson framförde just nu är faktiskt
intressanta, inte minst med hänsyn
till vårt krav på att staten skall ta
band om denna verksamhet.

Påståendena att tungvattenreaktorn
inte blir konkurrenskraftig, att den blir
för dyr och att den blir beroende av
utländska bränslen o. s. v. tänker jag
inte yttra mig om, eftersom jag som
sagt inte har de sakkunskaper som
behövs för en diskussion om den saken.
Jag bara håller mig till vad som sägs i
den debatt som pågår allmänt i tidningar
och annorstädes om dessa saker. Jag
konstaterar att projektet med tungvattenreaktorn
är vad som kallas för den
svenska linjen, därför att det är regeringens
linje för lösning av atomkraftsproblemen
bär i landet. De privata företagen
har nu en egen mening och går
emot denna s. k. svenska linje. Oavsett
vad man har för uppfattning om den
ena eller andra reaktorns lämplighet
finns det väl i alla fall anledning att
låta hela detta problem bli föremål för
en grundlig undersökning.

Beträffande herr Henningssons fasta
tro på att resultatet blir lika bra vem
som än gör utredningen, vill jag påpeka
att de försök och de vetenskapliga undersökningar
som görs beträffande regeringens
linje bekostas av statsmedel.
Man bör väl kunna räkna med att de
resultat som så småningom kommer
fram också skall komma samhället till
godo. Men den lättvattenreaktor som
är de privata företagens och i någon
mån Simpvarpskommunens linje bekostas
icke vare sig av dessa företag själva
eller över huvud taget av några svenska
medel. Man har nämligen från det hållet
uttryckligen förklarat att man avvaktar
de resultat som skall komma från
Amerika.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag måste nog klara upp
en del begrepp för herr Holmberg. Jag

har inte sagt att tungvattenreaktorn inte
kan vara konkurrenskraftig. Men jag vågar
påstå att den inte är det i dag. Hur
det kommer att gå i fortsättningen vill
jag absolut inte uttrycka någon bestämd
uppfattning om. Det är väl för att åstadkomma
en sådan konkurrenskraft soin
man nu bedriver experiment. Men det i
dag billigaste sättet att framställa elektrisk
energi medelst atomkraftsreaktor
är att använda lättvattenreaktorn. Till
detta vill jag lägga att staten själv äger
att bestämma om den vill tillåta byggande
av en lättvattenreaktor eller ej.
Vill staten inte göra det kan ingen tvinga
den till att göra det. Men naturligtvis
vill även staten avvakta erfarenheterna
av en annan typ av reaktor än den man
först startade på, och det kan jag inte
anse vara något fel.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:40;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 för kungl. hov- och
slottsstaterna;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1966/
67 till oförutsedda utgifter;

nr 14, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

Nr 6

Torsdagen den 10 februari 1966

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på till -

läggsstat II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av staten
tillhörig mark.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.41.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 10 februari

Kl. 16.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. familjepenningen
för inkallade

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig, om jag har för

avsikt att under vårriksdagen lägga
fram förslag om justering av behovsprövningsreglerna
och höjning av familjepenningen
för inkallade.

Försvarets civilförvaltning föreslog i
maj 1965 att familjepenningens maximibelopp
skulle höjas och att bestämmelserna
om s. k. normerad behovsprövning
skulle överses. Förslaget har
överlämnats till 1965 års försvarsutredning.
Till utredningen har även enligt
beslut av 1965 års höstriksdag överlämnats
vissa motioner om förbättring
av de värnpliktigas villkor. Utredningen
har Kungl. Maj:ts uppdrag att ta

Nr 6

Torsdagen den 10 februari 19<>(>

Svar på fråga ang. tidpunkten

upp de värnpliktigas ekonomiska ocli
sociala förmåner till särskild prövning.
Först när utredningen framlagt förslag
i ämnet är jag beredd att ta upp hithörande
frågor.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
försvarsministern för svaret på min
fråga. Den framställning som försvarets
civilförvaltning gjorde gick ut på att
med hänsyn till den försämring som
genom prisstegringarna har inträtt för
familjebidragen borde en höjning ske
redan från 1 juli i år. Man utgick
ifrån att med de kostnadsförändringar
som skett det vore rimligt att familjebidragen
höjdes med 20 procent. Man
framhöll också att det i vissa fall faktiskt
blir så, att familjebidragen inte
kommer upp till vad socialhjälpslagen
föreskriver. Jag anser inte att en sådan
uppräkning som det här är fråga om
erfordrar någon större utredning, utan
det borde kunna gå att åstadkomma
den ganska snabbt.

I svaret säger statsrådet: »Först när
utredningen framlagt förslag i ämnet
är jag beredd att ta upp hithörande frågor.
» Det skulle vara intressant att veta,
om det finns möjlighet att få svar
härpå, när denna utredning kan tänkas
komma med förslag. Vi vet då hur
länge det dröjer innan man kan framlägga
förslag om den höjning som har
begärts.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan svara herr Gustavsson
i Alvesta, att jag själv har
undvikit att lämna ett klart besked på
den punkten. Jag har kontakt med utredningen
men vågar inte i dag säga,
om utredningen kan komma med förslaget
i denna särskilda fråga så snabbt
att det blir möjligt att fatta beslut redan
i vår.

för militärövningar i Kilsbergsområdet

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Om denna utredning
skulle dröja så länge som ett helt år,
avser då herr statsrådet att vänta eller
finns det möjlighet att tidigare få en
justering av bidragen?

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Sedan jag skickat hela
detta ärende till försvarsutredningen
anser jag att jag måste avvakta dennas
förslag och hålla kontakt med utredningen
i fråga om den tidpunkt när
förslagen kan läggas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. tidpunkten för militärövningar
i Kilsbergsområdet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Jansson har frågat
mig, om jag kommer att vidta åtgärder
för att förhindra att militära övningar
bedrivs vid Kilsbergen samtidigt
som skolungdomens vintersportlov
pågår.

Samma fråga ställdes förra året till
mig i denna kammare av herr Sven G.
Andersson i Örebro. I mitt svar den 2
mars förklarade jag mig vilja medverka
till att tid för större övningar planläggs
såvitt möjligt i samråd med skolmyndigheterna
så att konflikt om möjligt
inte uppstår med skolornas vintersportlov.

Trots upprepade kontakter mellan
skolmyndigheter och militära myndigheter
har det inte kunnat undvikas att
tiden för femte militärområdets fälttjänstövningar
på och i trakten av Villingsbergs
skjutfält sammanfaller med
skolornas sportlov. Berörda civila och
militära myndigheter har emellertid i
samråd planerat så, att den av skolor -

Nr 6

Torsdagen den 10 februari 1966

Svar på fråga ang. vissa garantier m. i

resor utomlands

na och fritidsnämnden i Örebro anordnade
friluftsverksamheten inte skall
hindras av de militära övningarna. Samarbetet
rörande utnyttjandet av Kilsbergen
skall utvidgas ytterligare.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för detta svar. Jag hade
redan tidigare studerat svaret från förra
året och kommit underfund med att
försvarsministerns besked i det sammanhanget
innebar att han skulle medverka
till att större militära övningar
såvitt möjligt skulle planläggas i samråd
med skolmyndigheterna för att undvika
att konflikt skulle uppstå med skolornas
vintersportlov. Det konstateras
nu att denna goda föresats från försvarsministerns
sida inte har lett till
resultat; det sker alltjämt en kollision
mellan dessa två arrangemang.

Det sägs i svaret från försvarsministern
att berörda civila och militära
myndigheter i samråd har planerat så,
att den av skolorna och fritidsnämnden
i Örebro anordnade friluftsverksamheten
inte skall hindras av de militära
övningarna. Det är möjligt att det
inte uppstår något direkt hinder, men
det är ganska klart att det sker ett intrång
på skolungdomens vintersportlov.
Det är väl också ganska klart att det
föreligger olycksrisker, om stora militära
övningar skall äga rum i tämligen
omedelbar anslutning till de områden
där ungdomen har sina sportsliga övningar.

Jag förstår av svaret att försvarsministern
inte direkt kan bära ansvaret
för att det inte blivit annorlunda, utan
att det kanske framför allt är de lokala
myndigheterna som borde intressera sig
litet mera för denna fråga. Jag skulle
emellertid vilja dra den slutsatsen, att
försvarsministern också i fortsättningen

t. i samband med anordnandet av gruppskall
göra vad han kan för att de lokala
myndigheterna skall försöka få
en bättre samplanering på detta område.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill endast upplysa
om en sak utöver vad som står i svaret,
nämligen att det i går hölls ett stort
sammanträde i Örebro där det beslöts
att tillsätta en samarbetsnämnd mellan
civila och militära myndigheter för att
samarbetet skall bli ännu bättre och för
att man om möjligt skall kunna undvika
kollisioner i framtiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. vissa garantier m. m.
i samband med anordnandet av gruppresor
utomlands

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! I anledning av de frågor,
som framställts av herrar Andersson
i Örebro och Jansson rörande vissa
garantier m. m. i samband med anordnandet
av gruppresor utomlands vill
jag svara följande.

Mot bakgrunden av ett uttalande år
1964 av allmänna beredningsutskottet
har statens konsumentråd tillsatt en utredning
med uppgift att se över förhållandena
på sällskapsresemarknaden,
särskilt vad beträffar ansvars- och reklamationsfrågor,
samt att kartlägga såväl
det förefintliga frivilliga auktorisationssystemets
för- och nackdelar som
behovet av och möjligheter till en vederhäftig
konsumentupplysning rörande
sällskapsresor. Enligt vad jag inhämtat
kommer utredningen att bli klar i
vår.

Även om redan en viss sanering kan
ha ägt rum är jag emellertid medveten

Torsdagen den 10 februari 1900

Nr 6

Svar på fråga ang. vissa garantier m. m. i samband med anordnandet av gruppresor
utomlands

om att det kan föreligga behov av ytterligare
åtgärder till skydd för resenärerna
och är ej helt främmande för att
ett ingripande genom lagstiftning kan
få övervägas. Jag vill emellertid först
ta del av utredningens resultat.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
Lange för svaret på min fråga.

Resesäsongen är inte många veckor
gammal, men trots det har den första
reseskandalen redan inträffat. Man frågar
sig om det verkligen skall behöva
hålla på så år efter år. Bakom den senaste
skandalen står en i tidigare sammanhang
ökänd, icke auktoriserad resebyrå.
Man frågar sig också, om folk
skall behöva åka ut till flygplatsen och
efter timmars väntan få besked att någon
resa inte blir av. Det är givetvis
ännu värre för dem som drabbas härav
när de redan är i utlandet och pengarna
har tagit slut och de inte har möjligheter
att ta sig hem. Man tycker
naturligtvis att de som köper resor av
dessa mindre, icke auktoriserade resebyråer
borde vara litet försiktigare innan
de nappar på de lockande annonserna.
Det är dock mänskligt att falla
för de låga priserna och de lockande
annonserna.

Tilläggas bör att många små resebyråer
sköter sin verksamhet mycket
bra och medverkar till att hålla priserna
nere. Jag har dock den uppfattningen,
herr statsråd, att samhället genom
någon form av lagstiftning bör söka
skydda resenärerna och hålla dem
skadeslösa. Ålägg samtliga researrangörer
med internationell marknad att deponera
en garantisumma! Med garantibeloppet
som säkerhet kan alla svenska
utlandsresenärer få ett fullgott ekonomiskt
skydd. Den frivilliga auktorisationen
är bra men inte tillräcklig.
Oauktoriserade företag har lika stora

möjligheter att nå kunderna. Blir resebyråerna
ålagda att betala en rimlig
depositionssununa, som inte blir konkurrenshämmande
— ty branschen mår
bäst av en fri ocli hård konkurrens —
kommer det säkert att medverka till
att de mindre nogräknade resebyråerna
drar sig för att spekulera i dåligt förberedda
resor.

Statsrådet säger i svaret att en utredning
som sysslar med dessa problem
kommer att bli klar under våren och att
han inte är främmande för att ett ingripande
kan behöva göras genom lagstiftning.
Jag är glad för det konstaterandet.
Många svenska resenärer kan
känna sig tryggare, om vi får någon
form av lagstiftning som skyddar dem
för dessa ökända resebyråers framfart.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! I likhet med herr Andersson
i Örebro vill jag tacka handelsministern
för svaret.

I svaret säges: »Även om redan en
viss sanering kan ha ägt rum är jag
emellertid medveten om att det kan
föreligga behov av ytterligare åtgärder
till skydd för resenärerna och är ej helt
främmande för att ett ingripande genom
lagstiftning kan få övervägas.» Jag
är inte helt enig med statsrådet om att
»en viss sanering kan ha ägt rum». Jag
har en känsla av att de stora resebyråskandalerna
har inträffat framför allt
under senare tid. Sådana skandaler var
inte så vanliga tidigare.

Vad beträffar frågan om lagstiftning
vill jag i detta sammanhang säga, att
allt talar för behovet av en resebyrålag,
som bör utformas så, att man får en sanering
säkrad. I en sådan lag borde ingå
tillskapandet av ett statligt organ för
kontroll på detta område. En statlig
kontroll kan naturligtvis inte vara till
någon nackdel för de många välskötta
resebyråer som redan nu frivilligt underkastar
sig den kontroll som den frivilliga
auktorisationen innebär. Där*

Nr 6 .

Torsdagen den 10 februari 1966

40 Nr 6

Svar på fråga ang. vissa garantier m. m.

resor utomlands

emot behövs kontrollen för dem som
motsätter sig den nuvarande frivilliga
kontrollen och som på mycket lösa boliner
startar resebyråverksamhet, som
i sina sämsta konsekvenser innebär ett
öppet bedrägeri mot den allmänhet som
i god tro anlitar vederbörande.

Det råder inget tvivel om att inställda
sällskapsresor såsom nyligen förekommit,
då en stor grupp människor samlades
på Arlanda men fick återvända,
skapar misstroende också mot de välskötta
resebyråerna. Det skapas en allmän
misstro inom branschen, och det
är den som man på något sätt måste
eliminera.

Däremot tror jag inte att staten skall
lägga sig i prissättningen. Om man skapar
tillräckliga garantier för att bedrägeri
på detta område inte är möjligt,
bör man kunna få till stånd en konkurrens
på sunda villkor.

Jag förstår att handelsministern inte
har velat gå den nu pågående utredningen
som han erinrat om i förväg.
Det hade emellertid inte varit ointressant
att få veta litet mer om hans personliga
mening om detta.

Får jag i detta sammanhang säga att
det inte är utan intresse att ta del av
hur man handlagt dessa frågor i andra
länder. I exempelvis Norge har man en
lag om resebyråer. Den är inte helt ny.
Den tillkom 1948 med tillägg i juni 1950
och ett senare tillägg 1956. För rätt
att bedriva resebyråverksamhet i Norge
krävs tillstånd ifrån samfserdseldepartementet.
Villkor för tillstånd är att
sökanden ställer säkerhet för minst
50 000 kronor och att den daglige ledaren
av verksamheten har bestämda kvalifikationer.
Tillstånd kan vägras, om
det finns grund för att anta att verksamheten
inte kommer att bedrivas på
ett försvarligt sätt.

Ett annat land där det har pågått en
intressant diskussion i denna fråga är
England. Jag skall inte bry mig om att
kommentera ett förslag som föll igenom

i samband med anordnandet av grupp i

det engelska parlamentet. Men det är
faktiskt ett mycket intressant förslag,
som jag tror att man i Sverige kunde
ha en del att hämta ur.

Jag har inget annat att göra än att
också ge mig till tåls och invänta resultatet
av den utredning som snart väntas
bli färdig. Men det vore illa, om vi
inte kunde få till stånd en lagstiftning
av det slag som också herr Andersson i
Örebro antydde, varigenom man verkligen
skulle sätta stopp för de dåliga
uttryck för privat företagsamhet som
vi här gång på gång får åse.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill ogärna förlänga
debatten i en enkel fråga. Här föreligger
ju också den omständigheten, att vi
inom kort kan emotse resultatet av pågående
utredning. Enligt vad som upplysts
mig i dag lär den vara klar inom
ungefär en månad. De spörsmål beträffande
erfarenheterna utomlands som
herr Jansson tog upp här förutsätter
jag, att utredningen också har haft möjlighet
att pröva.

Jag vill emellertid göra två påpekanden.
När jag sagt att det kan ha skett en
förbättring menar jag, att jag har ett
intryck av att den trafik det här är fråga
om har ökat oerhört i omfattning och
att de missförhållanden som med rätta
påtalats i pressen dess bättre är mycket
få i förhållande till omfattningen av
trafiken.

.lag vill upprepa att jag inte är främmande
för att vi kan behöva gå fram
lagstiftningsvägen för att åstadkomma
en snabbare sanering i branschen, men
man skall göra klart för sig att en form
av auktorisationsförfarande lagstiftningsvägen
ändå är någonting som också
har sina nackdelar. Det begränsar i
viss mån konkurrensmomentet, och därför
bör man nog tänka sig för två
gånger. I vilket fall som helst tror jag
inte, herr talman, att denna diskussion

Torsdagen den 10 februari 1906

Nr 6

Svar på fråga ang. sträckningen av Europaväg 4 vid Gävle — Interpellation ang.
begränsning av vissa möjligheter att undgå påföljd enligt skattestrafflagen

med fördel kan fortsättas på nuvarande
stadium, då vi ännu avvaktar den utredning
som inom kort lär ligga på bordet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. sträckningen av
Europaväg 4 vid Gävle

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Gävle
har frågat mig, om jag uppmärksammat
den för Gävle stad med omgivande tätortsregion
ofördelaktiga effekten av
E4:s sträckning enligt vad försvarsstaben
förordat och om jag överväger ett
ingripande i frågan.

Gävle stad har tidigare gjort upp en
preliminär trafikledsplan enligt vilken
E4:s förbifart vid Gävle jämte en ringled
dras över I14:s övningsområde. I
samband med granskningen av den preliminära
trafikledsplanen har det visat
sig att de två vägarna avsevärt skulle
minska övningsområdets användbarhet.

Med hänsyn härtill har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter samråd med
de militära myndigheterna och i samförstånd
med staden och länsarkitekten
beslutat att utreda en alternativ sträckning
av E 4:s förbifart söder och väster
om övningsfätet. Utredningen kommer
att påbörjas denna månad.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på
min fråga.

Vi är nog litet oroade över militärens
inhopp i denna fråga, och jag kan härvidlag
stödja mig på följande som Arbetarbladet
skrev för några dagar sedan:

»De kommunala instanserna i Gävle
tänker inte pröva andra och sämre alternativ
till sträckning. Staden hävdar
eftertryckligt sin ståndpunkt i förhoppning
att de civila argumenten skall väga
tyngst.»

Nu har man pressat fram en utredning
i syfte att försöka få E4:s sträckning
söder eller väster om sträckningen
enligt det nuvarande förslaget, och
detta betyder, såvitt jag förstår, en sämre
lösning. Jag vore därför mycket tacksam
om kommunikationsministern i
fortsättningen ville följa detta ärende
och stödja vår stads strävanden att fastställa
den preliminära planen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill försäkra herr
Nilsson i Gävle att även jag läser Arbetarbladet.
Det är ju inte ovanligt att
det uppstår en intressekollision mellan
olika myndigheter när det gäller vägars
sträckning o. s. v. I detta fall är det
så lyckligt att alla goda krafter har
enats om att se efter om man kan
få en enig lösning, som tillfredsställer
rimliga anspråk från olika håll. Vi
får se om dessa goda föresatser kommer
att bära frukt och vilka alternativ
man kan komma fram till. Självfallet
kommer vi inom departementet att noga
följa ärendets fortsatta behandling,
men det är bra att man har nått så
här långt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Justerades protokollet för den 4 innevarande
februari.

§ 6

Interpellation ang. begränsning av vissa
möjligheter att undgå påföljd enligt
skattestrafflagen

Ordet lämnades på begäran till

42 Nr 6 Torsdagen den 10 februari 1966

Interpellation ang. prövningen av de förslag som kommer att framläggas av 1963
års arbetstidskommitté

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Brottsbalkens kap. 35,

§ 1 bestämmer preskriptionstidens längd
vid brott av olika svårighetsgrad. Det
heter bl. a.: »Påföljd må ej ådömas,
med mindre den misstänkte häktats eller
erhållit del av åtal för brottet inom

1) två år, om å brottet ej kan följa
svårare straff än fängelse i ett år,

2) fem år, om svåraste straffet är

högre men icke över fängelse i två
år,---.»

I de fall då misstanke om brott väcks
ganska lång tid efter brottets begående
och det på grund av fallets komplicerade
natur dessutom fordras en tidskrävande
utredning har ofta en mycket
stor del av preskriptionstiden förflutit.
Den för brott misstänkte kan i
sådana fall finna det lönande att hålla
sig undan, så att delgivning av stämning
inte kan äga rum. Det gäller i
synnerhet de brott, för vilka höga böter
kan utdömas, t. ex. falskdeklaration.

Under senare tid har fall aktualiserats,
där den för brott mot skattelagstiftningen
misstänkte avvikit från landet
och därigenom undgått påföljd enligt
skattestrafflagens bestämmelser. Polismyndigheterna
har under den korta
tid som stått till buds sedan utredningen
avslutats haft utomordentligt
små möjligheter att nå den eftersökte
för delgivning av stämning. Eftersom
häktning inte varit aktuell har vederbörande
inte heller kunnat efterlysas
i »Polisunderrättelser» eller eftersökas
av utländsk polis.

Det synes som om dessa problem
blir särskilt svårlösta, då det gäller
brott mot skattelagstiftningen. Med ett
komplicerat material och bristande resurser
blir utredningstiderna långa,
samtidigt som misstankarna om brott
väcks på ett relativt sent stadium. Eftersom
det här är fråga om normerade
böter, vilka kan uppgå till fem gånger
det belopp, som genom den oriktiga

uppgiften undandragits, är det oftast
lönande för vederbörande att hålla sig
borta från landet eller på annat sätt
under den period som återstår av preskriptionstiden.

Det kan inte accepteras att lagens
bestämmelser om påföljder för olika
brott så enkelt kan sättas ur spel. Skatteflykt
av denna eller annan art är
självfallet inget undantag. En ändring
av de nuvarande bestämmelserna måste
därför övervägas, dock så att all vederbörlig
hänsyn tages till den enskilde
medborgarens rättssäkerhet.

Genom ökade utredningsresurser, som
organiseras så att de snabbt kan sättas
in där tillräcklig personal saknas, kan
utredningstiderna väsentligt nedbringas
och tiden för delgivning eller andra åtgärder
förlängas.

En annan tänkbar åtgärd kan vara
att genom domstols beslut förlänga preskriptionstiden
i sådana fall där utredningen
är tidskrävande. Generell förlängning
av preskriptionstiderna för
brott vars påföljder bestämmes i skattestrafflagen
är måhända också en möjlig
lösning.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att vidtaga
sådana åtgärder att de nu gällande bestämmelserna
för preskription av brott
kan ändras eller på annat sätt begränsa
de nuvarande möjligheterna att genom
avvikande undgå påföljd för brott
mot skattelagstiftningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. prövningen av de förslag
som kommer att framläggas av 1963
års arbetstidskommitté

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Torsdagen den It) februari 19(5(5 Nr G

Interpellation ang. anläggande av en storhamn i Ådalen

Herr talman! Genom Kungl. Maj ds
bemyndigande av den 28 juni 19G3
tillkallades 19G3 års arbetstidskommitté
för att utreda frågan om en allmän
arbetstidsförkortning m. m. Kommittén
har enligt direktiven ett omfattande
frågekomplex att utreda och
har ännu inte avlämnat vare sig slutförslag
eller delbetänkanden. Utredningsarbetet
kommer enligt riksdagsberättelsen
att fortgå under år 1966.
Kommittén har för en del av sitt arbete
avvaktat resultatet av den nyss
framlagda långtidsutredningen. Något
betänkande väntas inte förrän under
våren 1967. Med den ordning som är
bruklig vad det gäller de offentliga
utredningarna kommer regeringen därför
att kunna ta ställning till 1963
års arbetstidskommittés förslag först efter
remissbehandling under mitten av
år 1967.

Trots att den av Kungl. Maj :t tillkallade
offentliga utredningen ännu inte
presenterat något förslag har hans excellens
statsministern enligt Stockholms.
Tidningen av i dag förklarat hur arbetstiden
skall förkortas. Arbetstidsförkortning
från 45 till 42,5 timmar skall
inledas redan 1968. Nästa etapp, ned till
40 timmar, väntas följa om ytterligare
ett par år.

Det finns ingen anledning att nu behandla
frågan om arbetstidens längd
eftersom utredning pågår. Däremot
finns det anledning att uppmärksamma
den ovanliga tågordning som skapas
genom uttalanden av den art som
nu gjorts från regeringshåll. Det svenska
systemet med offentliga utredningar
och remissförfarande har vunnit internationellt
erkännande. Den parlamentariska
representationen i utredningarna
betraktas allmänt som mycket
värdefull. En grundlig behandling
har sedan lång tid utmärkt den svenska
beslutsprocessen. Efter en genomgripande
behandling i utredningen med
inkallande av experter, internationella
jämförelser o. s. v. ges olika organisationer
och institutioner möjlighet att

tillföra samliällsbyggandet värdefulla
erfarenheter. Efter remissvarens sammanställande
kan regeringen stödd på
ett omfattande material ta ställning och
förelägga riksdagen förslag. Det måste
betecknas som olyckligt om det offentliga
utredningsväsendets ställning i
framtiden skall försvagas genom att regeringens
ledamöter i olika frågor inte
skulle finna det med sina intressen
förenligt att avvakta resultaten från av
Kungl. Maj :t tillsatta utredningar. Ett
sådant förfarande skulle vara ägnat att
försvaga utredningsväsendets anseende
och göra remissförfarandet till en chimär.
Det finns också risk för att de
som i utredningar nedlägger stor möda
och omsorg för att producera välunderbyggda
förslag omvärderar betydelsen
av det arbete som nedlägges. Det torde
därför vara angeläget att det klargöres
om det statsråd, som i juni 1963 till
statsrådsprotokollet anförde utredningsdirektiven,
har för avsikt att förutsättningslöst
pröva de förslag som kommer
att framläggas av 1963 års arbetstidskommitté
eller om han i likhet med
hans excellens statsministern redan har
tagit ställning till frågan om arbetstidens
längd efter år 1968.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att förutsättningslöst
pröva de förslag som kommer
att framläggas av 1963 års arbetstidskommitté? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. anläggande av en
storhamn i Ådalen

Ordet lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (k), som yttrade:

Herr talman! Svenska cellulosa aktiebolaget
(SCA) har kungjort sin avsikt
att bygga en storhamn i Tunadal utanför
Sundsvall dit man medelst landsvägstransporter
avser att forsla sina

44 Nr 6 Torsdagen den 10 februari 1966

Interpellation ang. anläggande av en storhamn i Ådalen

produkter, framställda i Ådalen. De fordon
som därvid skulle komma i fråga
beräknas bli 50 tons lastvagnar med
släp på inalles 40 meter. Vid ett FCOmöte
i Kramfors helt nyligen åberopade
SCA-direktören Björn Whalström att
enligt analys av datamaskin skulle den
planerade åtgärden ställa sig ekonomiskt
fördelaktig för företaget.

Det ter sig svårt för lekmän att bestrida
uppgifter av detta slag. Däremot
är det fullt klart att en fråga som denna
inte kan betraktas uteslutande från
ståndpunkten vad som kan vara mest
ekonomiskt för Svenska cellulosa aktiebolaget.
Dess intressen måste uppenbarligen
vägas mot flera andra, som
inte vare sig kan eller bör lämnas åt
sidan i sammanhanget.

In i bilden kommer då situationen för
övriga industrier i Ådalen, som har
fördel av utskeppningsmöjligheter från
en hamn i Ådalen. Frågan anmäler sig,
om även dessa skulle ges möjlighet att
på samma sätt via landtransporter kunna
utnyttja en storhamn i Tunadal. Sysselsättnings-
och andra problem skulle
därvid uppkomma i Ångermanland, vilket
även till dels bleve fallet om enbart
storföretaget SCA upphörde att utskeppa
sina produkter från hamn i Ådalen.
Men främst anmäler sig både trafiktekniska
och vägekonomiska betänkligheter
av en trafik av det extremt tunga
slag som det här blir fråga om. Risk för
olycksfall kommer att uppstå då övriga
lättare motorfordon ställs inför situationen
att företa omkörning av dessa
»landsvägståg» med deras låga hastigheter.

Det avgjort svåraste problemet blir
påfrestningarna på Europaväg 4 och
förekommande broar. De kostnadsstegringar
vägunderhåll och sannolikt nödvändiga
vägförstärkningar och förbättringar
kommer att medföra blir betydande.
Det finns enligt mitt förmenande
inte några som helst bärande skäl
för samhället att påtaga sig sådana merkostnader,
inte heller att tillåta en tra -

fik som inger så trafiktekniskt stora betänkligheter.
Om frågan likväl skulle
anses böra prövas om viss skälig ersättning
som borde påläggas en tung
trafik som denna, förefaller det som detta
inte kunde ske förrän den av Kungl.
Maj:t enligt bemyndigande den 15 september
1965 tillsatta utredningen rörande
vägtrafikens kostnadsansvar har fullbordat
sitt arbete.

I detta läge uppstår frågan, om det
inte vore mera ändamålsenligt att anlägga
en storhamn i Ådalen. Olägenheterna
av en tung trafik som den SCA
planerar skulle därmed undvikas. Från
samhällssynpunkt sett förefaller lösningen
med en storhamn i Ådalen vara
att föredra framför ett fullföljande av
SCA:s plan för landsvägstransporter.

Med hänvisning till de åberopande
förhållandena hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

År statsrådet för sin del beredd att
lämna sin medverkan till ett genomförande
av Svenska cellulosa aktiebolagets
plan, varom ovan nämts, med hänsyn
till de anförda trafik- och vägekonomiska
konsekvenserna?

Därest inte detta är fallet överväger
statsrådet några initiativ i syfte att på
annat sätt, eventuellt genom anläggande
av storhamn i Ådalen, lösa de transportproblem
det här är fråga om?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 27, angående bemyndigande
att försälja viss staten tillhörig fast
egendom, m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.58.

In fidem

Sune K. Johansson