Nr 6 ANDRA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 6 ANDRA KAMMAREN 1964

31 januari—7 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 31 januari

Std.

Svar på fråga av fru Holmberg ang. ersättning från försäkringskassa

för kostnad för glasögon..................................... ®

Svar på interpellationer av:

herr Rimmerfors ang. beslutad utredning av frågan om skadliga

förflyttningar av fosterbarn................................ 4

herr Börjesson i Glömminge ang. avvägningen mellan naturvårdssynpunkterna
och näringslivets intressen i fråga om det öländska
Alvaret.................................................. ®

Tisdagen den 4 februari

Svar på frågor av:

herr Braconier ang. de straff omyndigas andel i den totala kriminaliteten
....................................................

herr Dickson ang. det slutgiltiga ställningstagandet i censurfrågor

beträffande film...........................................

herr Dickson ang. naturskyddet för strandängarna mellan Mölle och

L erhamn ................................................

herr Hamrin i Kalmar ang. utredningsarbetet rörande vattenvårdens
organisation.........................................

Interpellationer av:

herr Rimmerfors ang. förstärkande av skolans och ungdomsorganisationernas
karaktärsfostrande verksamhet.................

herr Andersson i Storfors ang. bestämmelserna rörande ianspråk tagande

av investeringsfondsmedel .........................

1—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 6

16
17

Nr 6

Innehåll

Interpellationer av: Std.

herr Spångberg ang. rätt för svensk medborgare att åtnjuta allmän
tilläggspension för i annat nordiskt land förvärvad inkomst .... 21

fröken Karlsson ang. lotsservicen vid Hälsingborgs lotsplats...... 22

i ku

Fredagen den 7 februari

Svar på fråga av herr Braconier ang. kortvågssändningar på Tyska språket.
..................................................... 24

Interpellation av herr Carlsson i Göteborg ang. handelsflottans beredskapsfrågor
........................... *.................. 27

Meddelande om enkel fråga av herr Hansson i önnarp ang. tillsynen

över försvarets decentraliserade mobiliseringsförråd........... 29

: /.«’ tj

Fredagen den 31 januari 1904

Nr 6

Fredagen den 31 januari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 24, den
25 och den 26 innevarande januari.

§ 2

Svar på fråga ang. ersättning från försäkringskassa
för kostnad för glasögon

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Holmberg har frågat
om direktiven för 1961 års sjukförsäkringsutredning
innebär att bidrag
avses kunna utgå även till glasögon som
ordinerats av läkare.

I samband med att riksdagen år 1962
beslöt att ortopediska hjälpmedel och
hörapparater skulle tillhandahållas kostnadsfritt
hemställde den i anledning av
väckta motioner att Kungl. Maj :t skulle
uppdra åt 1961 års sjukförsäkringsutredning
att utreda frågan om vidgad
bidragsgivning för medicinskt-tekniska
hjälpmedel. Kungl. Maj:t villfor riksdagens
begäran.

I det av riksdagen godkända utlåtande,
som låg till grund för riksdagens
hemställan om utredning, uttalade statsutskottet
att utredningen borde vara förutsättningslös.
Vidare framhöll utskottet,
att de kostnadsmässiga konsekvenserna
av en vidgad bidragsgivning måste
beaktas och anförde bl. a. följande:
»En utsträckning av bidragsgivningen
till mycket allmänt förekommande
hjälpmedel såsom vanliga glasögon skulle
självfallet få utomordentligt stora
konsekvenser härvidlag. Med det anförda
har utskottet endast velat påvisa att
en gränsdragning på ifrågavarande område
under alla förhållanden blir en

komplicerad och grannlaga uppgift. Hithörande
spörsmål bör därför också
enligt utskottets mening närmare utredas.
»

Det problem som fru Holmberg tagit
upp utredes alltså av 1961 års sjukförsäkringsutredning.

Vidare anförde

Fru HOLMBERG (s) :

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Dessutom
är jag tackam för att svaret innebär
ett ja på frågan om den utredning
jag åberopade.

Jag hyser också förståelse för de betänkligheter
som utskottet hade 1962,
när det ansåg att det här förelåg svåra
gränsdragningar. Jag vill emellertid
hänvisa till dåvarande socialministern
Torsten Nilssons anförande till statsrådsprotokollet
med direktiv för utredningen:
»Det är uppenbart att ett mycket
nära samband föreligger mellan den
förebyggande hälsovården och sjukvården.
Alltmer har man också kommit
till insikt om värdet av att genom olika
åtgärder hindra uppkomsten av sjukdom.
»

Detta vill jag understryka med tanke
på att det är en förebyggande åtgärd av
stor vikt, att människor som har det
svårt ekonomiskt kan skaffa glasögon,
t. ex. åt sina barn när dessa lider av
ögonsjukdomar. I och med att man blir
berättigad till ersättning för glasögon,
aktualiseras också nödvändigheten av
ögonvård i förebyggande syfte. Alltför
många föräldrar uppmärksammar inte
att ett barn har ögonsjukdom i begynnande
stadium, och många väntar med
att gå till läkare därför att det innebär
en stor utgift. Det är ju inte heller frå -

4 Nr 6 Fredagen den 31 januari 1964

Svar på interpellation ang. beslutad utredning av frågan om skadliga förflyttningar
av fosterbarn

ga om någon engångsutgift, utan det
kan många gånger bli täta glasögonbyten.
Jag vet att många gamla människor
använder sina glasögon alldeles
för länge — inte sällan efter det att
dessa blivit skadliga för ögonen. Svårare
ögonsjukdomar och nedsatt syn
skulle kunna förebyggas om dessa gamla,
som av kostnadsskäl underlåter att
skaffa sig glasögon, finge ett bidrag. Jag
tycker att glasögon borde jämställas
med ortopediska hjälpmedel av olika
slag. I årets statsverksproposition föreslås
ju 18 miljoner kronor som bidrag
till sådana hjälpmedel.

Det är emellertid positivt att statsrådet
nu säger att frågan kommer att
diskuteras av utredningen. Ännu mer
glädjande vore det, om utredningen
kunde finna utvägar att införliva även
denna mycket viktiga detalj i försäkringssystemet.

Jag ber att ännu en gång få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. beslutad utredning
av frågan om skadliga förflyttningar
av fosterbarn

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Herr Rimmerfors har
i en interpellation frågat, om socialministern
vill meddela huruvida resultat
kan väntas inom den närmaste tiden
av det åt lagberedningen lämnade uppdraget
att utreda skadliga förflyttningar
av fosterbarn. Interpellationen har överlämnats
till mig för besvarande.

De fall som i detta sammanhang tilldrar
sig särskild uppmärksamhet är dä
den laglige vårdnadshavaren, d. v. s. i
regel de biologiska föräldrarna eller
någon av dem, lämnat ett barn till fosterhem
och sedan önskar återfå barnet

för att vårda det i sitt eget hem. Om
fosterföräldrarna i en sådan situation
vägrar att utlämna barnet, kan vårdnadshavaren
påkalla exekutivt förfarande
för att få barnet utlämnat till sig.

En förflyttning av barn från en miljö
till en annan kan vara skadlig för barnets
utveckling och hälsa. Särskilt gäller
detta om förflyttningen genomföres
på exekutiv väg i en konfliktsituation
mellan fosterföräldrar och biologiska
föräldrar. Barnets intressen har också i
praxis beaktats i exekutionsförfarandet,
så att exekutiva åtgärder vägrats i fall
då skadeverkningarna för barnet bedömts
vara stora. I ett cirkulär år 1955
till de exekutiva myndigheterna fäste
Kungl. Maj:t deras uppmärksamhet på
att verkställighet av beslut om överlämnande
av barn bör ske under sådana
former och vid en sådan tidpunkt att
fara inte uppstår för barnets hälsa. 1
den mån det är behövligt bör barnavårdsnämnd
och läkare höras och kallas
till förrättningen.

Ett förslag att man i fall som de nu
nämnda skulle kunna överflytta den
rättsliga vårdnaden avvisades av statsmakterna
vid föräldrabalkens tillkomst
såsom alltför ingripande i förhållandet
mellan ett barn och dess naturliga föräldrar.
I stället pekades på utvägen att
vidga barnavårdsorganens möjligheter
att vidta åtgärder.

Enligt den lagstiftning som gällde före
nya barnavårdslagen kunde barnavårdsnämnderna
inte ingripa mot fosterbarnsförflyttningar
i annan form än
genom att barnet omhändertogs för
skyddsuppfostran. Motsvarande möjlighet
finns även enligt nuvarande lag.
Denna väg står dock inte öppen, om
vårdnadshavaren i och för sig är lämplig
och kan ge barnet goda uppväxtförhållanden.

För att ge barnavårdsnämnderna en
möjlighet att ingripa, då det är själva
förflyttningen och inte vårdnadshavare!^
förhållanden, som kan ha skadlig

Fredagen den 31 januari 1964

Svar på interpellation ang. beslutad utredning av frågan om skadliga förflyttningar
av fosterbarn

inverkan på barnet, infördes den bestämmelse
i nya barnavårdslagen som
interpellanten omnämner. Barnavårdsnämnderna
kan enligt den regeln förbjuda
förflyttningen, om det skulle vara
till »avsevärd skada» för barnet att skiljas
från fosterhemmet. Lagstiftningen
måste uppställa garantier för att ett ingripande
av detta slag i förhållandet
mellan barnet och den laglige vårdnadshavarcn
inte kommer till stånd utan
starka skäl. Enligt statsmakternas uppfattning
vid nya barnavårdslagens tillkomst
borde förbud mot fosterbarnsförflyttning
tillgripas av barnavårdsnämnderna
endast i undantagsfall. Med hänsyn
härtill stadgas som förutsättning
för åtgärden att förflyttningen skall vara
till »avsevärd skada» för barnet.

Om ett förflyttningsförbud inte anses
motiverat men fosterföräldrarna ändå
vägrar att lämna barnet till vårdnadshavare^
kan denne alltjämt anlita det
exekutiva förfarandet för att få barnet
utlämnat till sig. Som jag redan nämnt
har man försett detta förfarande med
vissa reservationer för att motverka skadliga
förflyttningar — inkopplandet av
barnavårdsnämnd, läkare etc. I praktiken
inträffar dock fall då vederbörande ställs
inför svåra avvägningsproblem och bedömningen
varierar av vad som är till
skada för barnet vid en förflyttning.
Reglerna är i behov av revision. När
lagberedningen hösten 1960 fick i uppdrag
att förbereda en reform av utsökningslagstiftningen
nämndes uttryckligen
att beredningen hade att överväga
en slutlig lösning av frågan om skydd
för fosterbarn mot olämpliga förflyttningar.

Lagberedningen har hittills endast
preliminärt behandlat frågan om fosterbarnsförflyttningarna.
Lagberedningen
beräknar att under första halvåret 1964
avsluta den etapp av sitt utredningsarbete
som nu pågår. Därefter är det enligt
vad jag erfarit beredningens avsikt
att omedelbart ta upp frågan om foster -

barnSförflyttningarna till slutlig behandling.

Vidare anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
fru Lindström få framföra mitt tack
för interpellationssvaret.

Bland det värdefullaste i statsrådets
svar är otvivelaktigt erkännandet att
»reglerna är i behov av revision». Själv
stod jag länge och vägde mellan alternativen
att direkt motionera om vissa
ändringar i barnavårdslagen eller att genom
en interpellation få reda på hur
frågan ligger till ur utredningssynpunkt.
De flesta frågor av någon betydenhet
ligger som bekant under utredning! Det
må tas som ett erkännande åt riksdagens
och myndigheternas vaksamhet
och vilja att avhjälpa och rätta till så
mycket som möjligt av det som är
vrångt.

Jag efterlyste i min interpellation när
lagberedningen, som fått uppdraget att
utreda frågan om olämpliga fosterbarnsförflyttningar,
kan vara färdig. Fru
Lindström räknar tydligen med att sä
kan bli fallet någon gång i höst — jag
drar den slutsatsen av den angivna turordningen.
Upplysningen är tillfredsställande
ur två synpunkter: dels kan
vi räkna med förslag inom en relativt
snar framtid, dels vågar vi kanske utgå
från att barnavårdsnämnder, som brottas
med särskilt svårlösta fall, helt enkelt
kan vila på hanen några månader
för att få en mer auktoritativ vägledning,
naturligtvis under förutsättning
att dröjsmålet inte medför fara eller
skada för barnet i fråga.

Problemet kommer naturligtvis aldrig
att bli lättlöst; det är aldrig lätt att
döma i dragkampen om ett barn. Typiskt
är att uttrycket »en salomonisk
dom» kommer från en gammaltestamentlig
berättelse om tvisten mellan två
mödrar, tvisten om ett barn. Fru Lind -

6 Nr 6 Fredagen den 31 januari 1964

Svar på interpellation ang. beslutad utredning av frågan om skadliga förflyttningar
av fosterbarn

ström talar om svåra avvägningsproblem.
Oavsett vad de blivande bestämmelserna
innehåller kommer det att behövas
en Salomos vishet för att lösa
tvister av detta slag. Vad man måste
eftersträva — och därmed är jag inne
på en kärnpunkt — vid en omprövning
av bestämmelserna är att komma så
nära åtgärdens anpassning till barnets
rätt som möjligt. Barnets bästa måste
ju vara riktpunkten, inte i första hand
den biologiska moderns rätt och hennes
bästa, inte heller fosterhemmets rättigheter.
Den grannlaga uppgiften gäller
att utröna vilkendera partens andrahandsrätt
som bäst står i överensstämmelse
med barnets förstahandsriitt, om
jag får uttrycka det så. Både den biologiska
modern och fosterföräldrarna kan
drivas av rätt starka egoistiska intressen,
givetvis blandade med ädlare syften.
Dens kärlek är naturligtvis renast,
som även där orkar sätta barnets bästa
framför sina egna intressen eller önskningar.

Det bästa är givetvis om man med
den utgångspunkten kan komma fram
till en frivillig överenskommelse. Så
sker väl också oftast. Men det är de kontroversiella
fallen — de infekterade och
inflammerade — som går till mer eller
mindre laglig prövning. Det är där begreppet
»barnets bästa» måste prövas
i förhållande till dess motsats: huruvida
åtgärden kan skada barnet, ja, enligt
lagens ordalydelse till och med avsevärt
skada barnet. Egentligen borde ordet
»skada» vara tillräckligt. Jag har i interpellationen
givit uttryck för eu viss
tveksamhet just beträffande begreppet
»avsevärd skada». Jag vet hur tillägget
»avsevärd» tillkommit, och jag är
som ledamot av denna kammare meddelaktig
i godkännandet av denna lagtext.
Icke desto mindre har jag kommit
till insikt om att just det ordet kan
tillskapa ännu större svårigheter, särskilt
i samband med de exekutiva åtgärderna
vid fosterbarnsförflyttningar.

Har man alltså rätt att vidta åtgärder
som skadar barnet, bara barnet inte
skadas avsevärt? Bedömningen huruvida
en förflyttning skadar barnet eller
inte är redan i och för sig ruskigt svår.
Genom att stoppgränsen satts först vid
»avsevärd skada» sättes barnavårdsnämnderna
på övermänskliga bedömningsprov.

Allt detta får vi återkomma till i senare
sammanhang om förslag till de
ifrågasatta ändringarna kommer att
framläggas.

Jag är alltså för dagen nöjd med svaret
och motser med förväntan lagberedningens
prövning av hela den ömtåliga
frågan om olämpliga fosterbarnsförflyttningar.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Rimmerfors och
jag är ju överens om att fosterbarnsförflyttningar
under motstånd från fosterföräldrarna
och med ett upprivet barn
som föremål för eu fejd mellan två
mödrar hör till de allra svåraste problemen
i samhällets barnavård. Lyckligtvis
är det förhållandevis få fall som
hamnar i ett så utpräglat konfliktläge.
Det finns i runt tal 14 000 fosterbarn i
vårt land som har omhändertagits av
barnavårdsnämnderna och placerats i
fosterhem emedan de varit värnlösa och
det ej kunnat ordnas för dem på annat
sätt, men det var under 1963 endast tio
fall där 50 § i barnavårdslagen kom till
användning, den paragraf alltså som
gäller förbud mot förflyttning. Många
av de 14 000 barnen kommer förr eller
senare att återbördas till sina biologiska
föräldrar, såsom alltid har skett
med fosterbarn, och detta utan att barnen
tagit skada av förflyttningen. Normalt
har ju ett barn stor anpassningsförmåga,
och förflyttningar aktualiseras
endast då barnavårdsnämnderna funnit
att det inte finns vägande invändningar
mot hemmiljön hos de naturliga föräld -

Fredagen den 31 januari 19G4 Nr 6

Svar på interpellation ang. beslutad utredning av frågan om skadliga förflyttningar
av fosterbarn

rarna. De långdragna, inflammerade
konflikter, som tilldrar sig publicitet
och väcker sådana reaktioner som interpellationen
vittnar om, är alltså inte
typiska företeelser inom barnavården.
Jag vill med detta säga att man inte
kan lagstifta för undantagsfall. Det går
inte att skriva bestämmelser med så liten
hårsmån att alla konflikter uteslutes
— det vitsordar ju även interpellanten
— ty då träder man normalfallens
intressen för när.

Interpellanten sade att han hade känt
en viss tveksamhet huruvida inte kriteriet
i den nya barnavårdslagen om
att barnet vid en förflyttning inte får
tillfogas »avsevärd skada» skulle kunna
mildras till enbart »skada» för barnet.
Fosterbarnen skulle väl då få det tryggare
hos fosterföräldrarna, och det skulle
bli flera förflyttningsförbud. Men
det skulle också bli förbud på lösligare
grund, och jag kan nog inte hålla med
om att det »övermänskliga bedömningsprov»
som herr Rimmerfors nämnde då
skulle bli lättare. Snarare tvärtom, tv
något slags upprördhet uppstår väl alltid
vid övergången när den dagliga
samvaron med fosterföräldrarna bryts
och ersätts med sporadiska besök, även
där skilsmässan går vänligt och värdigt
till.

Om man skulle göra på det sätt som
herr Rimmerfors känner viss sympati
för och man därmed skulle stärka fosterföräldrarnas
makt att hålla kvar barnet
och behålla det som sitt eget, får
man nog räkna med som en betänklig
följd att unga ogifta mammor och sjuka
eller bostadslösa föräldrar som inte kan
ta hand om sina barn under någon tid
— som de själva hoppas skall vara
kort men som kanske blir utsträckt under
många år — vägrar att lämna dem
ifrån sig till fosterhem av befogad fruktan
att förlora dem för alltid och hellre
låter barnen fara illa tillsammans med
dem själva eller påyrkar att barnen
skall få kollektivvård på en vårdanstalt.

Detta är en väldigt svår balansgång, och
man kan inte lösa problemet genom att
ändra något enstaka ord i lagtexten.
Jag tror inte heller att det var detla
herr Rimmerfors egentligen avsåg.
Ingen ändring av den nya barnavårdslagen
är aktuell nu. Däremot gäller det
det exekutiva förfarandet. Det är klart
att det är en motbjudande procedur att
använda polishandräckning i sådana
fall. Att denna handräckning nu befinner
sig under utredning är bra. Som
jag tidigare sade — jag bekräftar det
— räknar jag med att dessa problem
kommer att kunna slutbehandlas under
19C4.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Egentligen kunde jag
nöja mig med att instämma i en del av
de nyanserade bedömningar som statsrådet
här har gjort. Möjligen skulle jag
vilja tillägga att jag från praktiskt arbetande
barnavårdsmyndigheter har
hört uttalas en icke ringa tveksamhet
inför svårigheterna att sätta gränser för
var bestämmelsen om »avsevärd skada»
är tillämplig. Dessa myndigheter menar
att det kunde räcka med »skada»,
om man häri får lägga allt det som hör
samman med respekten för barnets rätt,
jämte hänsynen till föräldrarnas självklara
rättigheter. Jag vet att problemet
har mer än en sida — jag tror att jag
gav uttryck åt det också. Jag vet likaså
att gränsdragningsproblemet gäller undantagsfall.
Det är de som hörs. I de
allra flesta fall sker, som jag antydde,
frivilliga överenskommelser om förflyttningarna.

Jag är tacksam om reglerna omprövas,
även om det sker mera i fråga om
tillämpningsbestämmelserna än beträffande
själva lagstiftningen.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 6

Fredagen den 31 januari 1964

§ 4

Svar på interpellation ang. avvägningen
mellan naturvårdssynpunkterna och näringslivets
intressen i fråga om det
öländska Alvaret

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
bär frågat dels om jag anser att
ett visst förslag till skydd för det
öländska Alvarets naturvärden beaktar
även näringslivets intressen, dels om
jag är beredd medverka till en sådan
avvägning att näringslivets intressen
tillgodoses så långt det är möjligt med
hänsyn till naturvärdena.

Såsom anförts i interpellationen rör
det sig om ett förslag som Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté avlämnat
till statens naturvårdsnämnd.
Enligt vad jag inhämtat har nämnden
ännu inte tagit ställning till förslaget.
Jag är därför inte beredd att uttala mig
om det.

Vid anmälan av propositionen till
fjolårets riksdag angående riktlinjer för
naturvårdsverksamheten anförde jag,
att det framstår som synnerligen angeläget
att dels söka åstadkomma en rimlig
avvägning mellan de olika krav som
dagens samhälle ställer på naturen, dels
se till att dess tillgångar också bevaras
åt kommande generationer. Detta uttalande
innebär således att även näringslivets
intressen skall beaktas.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Börjessons interpellation.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Holmqvist få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation.

Även om statsrådet naturligtvis inte
direkt vill avge något svar på mina båda
frågor, så förutsätter jag att han är mycket
intresserad av dessa problem.

Upprinnelsen till min interpellation
och till den debatt i denna fråga som
pågår på Öland är den framställning
som Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
hade ställt till statens naturvårdsnämnd
angående inköp av mark
eller förbud mot betning — i första hand
på en areal av en kvadratmils storlek
— på det s. k. södra Alvaret på Öland.
Att statsrådet anser det för tidigt att
ta ställning nu är i viss mån förståeligt,
då statens naturvårdsnämnd, såsom anges
i interpellationssvaret, ännu inte
prövat denna fråga, men det kan också
komma en dag då det är för sent att
försöka avväga naturskyddets och näringslivets
intressen. Svaret dämpar min
oro för dagen, men frågan är hur ärendet
kommer att utveckla sig i fortsättningen.

Det är i första hand jordbrukarna
inom de berörda områdena som anser
att denna fridlysning skulle innebära
ett alltför stort intrång i näringslivets
möjligheter i denna landsända. En annan
sak är att man ännu inte riktigt
vet i vad mån betning kan ha verkningar
på Alvaret som är ogynnsamma
ur naturvårdssynpunkt. Vetenskapsakademien
har nämnt om sprickbildningar
i berggrunden, skaldjur, flygfän och
andra insekter som skulle vållas skada
av betesdjuren. Våra erfarenheter ger
vid handen att så inte är fallet. Det är
just tack vare den starka betning som
förekommit sedan hundratals år som
Alvarets karaktär har kunnat bevaras
i den form det nu har.

Om Alvaret inte betas, kommer det
ur naturvårdssynpunkt in andra aspekter
som man måste ta hänsyn till. Vi
har erfarenheter av att det under sådana
förhållanden växer igen av sly, enbuskar
och tokväxter. Denna växtlighet
utrotar sedan de rariteter inom
växt- och djurvärld som man nu säger
sig vilja skydda.

Under 1700- och 1800-talen var dessa
marker utsatta för en mycket stark betning.
Man frågar sig: Hur skulle Carl
von Linné ha kunnat bli så överväldigad
av denna rika flora, om betet då

Fredagen den 31 januari 1964

Nr 6

Svar på interpellation ang. avvägningen mellan naturvårdwsynpunkterna och näringslivets
intressen i fråga om det öländska Alvaret

verkligen hade utrotat densamma, något
som nu vissa personer inom det naturvetenskapliga
området tycks vilja påstå? Jag

talade i går med jordbrukare från
Södra Bårby. Det finns där åtta gårdar.
Tre av dem omfattar envar 13 hektar,
två gärdar omfattar 23 hektar och tre
gårdar 30 hektar, allt åker. Detta är
jordbrukarnas egna uppgifter som jag
inte har kollationerat i några längder.
Gårdarna har därjämte alvarsmark om
tillsammans cirka 3 000 tunnland. Där
har dessa jordbrukare nu 250 tackor.
Så sent som för femtio år sedan fanns
där 300—400 sådana, och man ämnar
nu successivt nå upp till det djurantal
man hade strax efter sekelskiftet. Naturvårdsmyndigheterna
har försökt att
köpa denna mark genom ombud inom
lantmäteriet och lantbruksnämnden.
Denna mark ingår inte i den kvadratmil
som man nu hos statens naturvårdsnämnd
hemställt att få på ett eller annat
sätt fredad.

I en landsända med så små möjligheter
till lokalisering av näringsliv betyder
detta ingrepp en hel del. Inom
jordbrukets produktion representerar
det stora ekonomiska värden. Om man
räknar försiktigt med 1,0 lamm per
tacka och 0,8 tacka per hektar samt
med ett bruttoslaktvärde av 140 kronor
skulle bruttoavkastningen på en kvadratmil
bli omkring 1 120 000 kronor.

Det kan tyckas som om dessa magra
hedar inte skulle ha stora möjligheter
att ge någon avkastning. Men just på
grund av det förträffliga bete som finns
där och som inte är skrymmande men
oerhört näringsrikt har dessa hedar
ändå under många århundraden gett en
mycket god avkastning.

Det finns nu en del stora hjordar på
mellan 2 500 och 3 000 djur, och det
har skett ett visst slitage på marken
inom vissa områden där djuren samlats
för besiktning och utfodring. Men
det gäller mycket små områden som

man kan beräkna uppgår till ett fåtal
hektar.

Man vet för närvarande så litet om
vad betningen förorsakar för verkningar
när det gäller dessa växter och djurarter
som man här vill skydda. Det
vore v;il därför mera riktigt att man
gjorde försök på mindre områden för
att kunna få erfarenhet. Djurägarna
framhåller att såvitt de som lekmän kan
bedöma har det inte förekommit någon
skadegörelse på de växter man vill
skydda.

Jag vill också inflika att det inte är
många år sedan som naturvårdsorganisationerna
sände ut en uppmaning till
jordbrukarna om att låta Alvaret bli avbetat
av får för att på det sättet skydda
det mot igenväxning och bevara den
släta horisontlinjen.

När nu de växter som man vill bevara
troligen har överlevt klimatiska
revolutioner och varit utsatta för betning
säkerligen i tusen år men ändå
är så rikligt förekommande, får man
vara försiktig med kategoriska bedömningar
av den betning som de senare
åren har skett på dessa områden.

Med hjälp av den lagstiftning som
nu finns och som man kanske ämnar
bygga ut kan man måhända tilltvinga
sig att få dessa stora områden fridlysta.
Men det skulle ingalunda vara lyckligt
för den landsända det här gäller om
man nu alltför hastigt griper sig an
med detta. Det är inte självklart att en
sådan fridlysning är nödvändig. Enligt
min mening borde man i första hand
freda mindre partier och genom försök
och observationer iaktta i vad mån skador
uppstår på grund av betningen.

Sedan finns det naturligtvis en del
mindre områden som helt skulle kunna
avskärmas och inhägnas. Det kan gälla
områden där de växter man vill skydda
förekommer så rikligt att man på
ett litet område finner stora mängder
av olika arter.

Jag vill understryka att det stora in -

Nr 6

Fredagen den 31 januari 1964

Svar på interpellation ang. avvägningen mellan naturvårdssynpunkterna och näringslivets
intressen i fråga om det öländska Alvaret

grepp man nu hemställt om att få göra
inte borde få komma till stånd. Skall
ingrepp göras bör det ske först efter
överläggningar med markägarna och
med kommunerna inom berörda områden.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har självfallet inte
den nära kännedom om det öländska
Alvaret som herr Börjesson i Glömminge
har, men jag har ändå ett stort intresse
för dessa frågor. Jag har vid åtminstone
ett par tillfällen haft möjlighet att se
och njuta av det öländska Alvaret.

Vi kan väl alla vara överens om att
just det öländska Alvaret är ett mycket
unikt och särskilt för botanister men
också för turister värdefullt naturområde.
Naturvårdsutredningen pekar i
sitt betänkande på en rad områden i
vårt land, som man har anledning att
slå vakt om, och nämner som ett exempel
det öländska Alvaret. Man angav
som önskvärt att 100 kvadratkilometer
av detta intressanta område borde bevaras.
Utredningen pekar i sitt betänkande
på riskerna av en intensiv betning
inom området.

Jag har inte någon anledning att på
något sätt polemisera mot herr Börjesson
när det gäller uppgifter om hur
stor fårstammen kan ha varit på de
olika egendomarna, men det finns dock
i den framställning som är lämnad till
naturvårdsnämnden onekligen vissa
uppgifter som verkar oroande. De framstående
botanister som besökt området
säger: »Inom sedan 1959 inhägnade och
intensivt fåravbetade områden var alvarsvegctationen
praktiskt taget fullständigt
utplånad och ersatt av ren ogräsvegetation.
» Jag behöver inte citera mera,
men det finns också exempel angivna
på mera begränsade skador.

När herr Börjesson talar om riskerna
av att forcera ställningstagandet till
denna fråga, tolkar jag det så att herr

Börjesson närmast representerar de ekonomiska
hänsynen eller näringslivets
intresse i detta sammanhang och mindre
naturvårdsintresset. Jag skulle föreställa
mig att ett uppskjutande av ställningstagandet
i denna fråga närmast oroar
dem som vill skydda detta värdefulla
område. Även om jag i mitt svar har
betonat vad som återgavs i propositionen,
nämligen att vi måste se till de
ekonomiska frågorna, är det alldeles
självklart, att jag är intresserad av att
man verkligen kan rädda det som är
värdefullt för oss pa det öländska Alvaret
— jag föreställer mig att det inte
råder några delade meningar mellan
herr Börjesson och mig på denna punkt.
Jag håller med herr Börjesson om att
därest man skall avsätta detta markområde
som reservat måste man ta upp
förhandlingar med markägarna. Man
har också förutsatt att om man inte
förvärvar ett område men gör ett klart
intrång i brukningsrätten, skall ägaren
självfallet få ersättning för detta.

Jag har, herr talman, velat lägga
dessa synpunkter till det nyss sagda.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 24, med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
4 och 18 §§ lagen den 31 maj 1957 (nr
281) om kommunalförbund.

§ 6

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott
de å bordet vilande motionerna nr 787
och 788.

§ 7

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

Nr 6

Tisdagen den 4 februari 1964

herr Nyström, till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet angående
småföretagsamheten i Stockholms
liins kust- och skärgårdsområden,

herr Elmwall, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
beräkningen av ersättning till försäkringstagare
för skada å byggnad,
herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående de militära representationskostnaderna,

herr Gustafsson i Skellefteå, till hans
excellens herr statsministern angående
statsråds närvaro vid remissdebatter,
herr Braconier, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
redovisning för riksdagen av undersökningar
utförda av de kriminologiska
kommittéerna inom FN och Europarådet,
samt

herr Hagnell, till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet angående
viss utbyggnad av Aktiebolaget
Statens skogsindustrier.

Kammaren biföll dessa framställningar.

8 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 36, angående överlåtelse av
viss kronan tillhörig mark, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
789, av herr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 29, med
förslag till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare
för perioden 1965—1968.

Denna motion bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.46.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 4 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 29
nästlidne januari.

Föredrogs en från herr Ragnar Sundén,
som den 18 maj 1962 valdes till
suppleant i riksbanken för herr Gunnar
Svärd för valperioden 1962—1965,
inkommen skrivelse, vari denne avsagt
sig uppdraget att vara suppleant i nämnda
bank.

Kammaren beslöt att med anledning
av denna avsägelse val av en suppleant
i riksbanken i stället för den sålunda
avgångne skulle i föreskriven ordning
anställas.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig ha om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid sammanträde
onsdagen den 12 innevarande februari
företaga val av valmän och suppleanter
för utseende av fullmäktige i riksban -

Nr 6

Tisdagen den 4 februari 1964

Svar på fråga ang. de straffomyndigas andel i den totala kriminaliteten

ken och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN

yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren måtte besluta att antalet
suppleanter för de valmän, som
skall utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dem, bestämmes till tolv.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 3

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom i den preliminära planen för
kammarens sammanträden angivits
kommer arbetsplenum att anordnas onsdagen
den 12 februari kl. 14.00. Det arbetsplenum,
som utsatts till kl. 14.00
onsdagen den 19 februari, kommer med
hänsyn till arbetet vid Nordiska rådets
då pågående session att ta sin början
kl. 10.00.

§ 4

Svar på fråga ang. de straffomyndigas
andel i den totala kriminaliteten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har bett
mig ge en redogörelse för de straffomyndigas
andel i den totala kriminaliteten
och karaktären av denna brottslighet.
Denna fråga har under de senaste
åren livligt diskuterats av kriminologer
och statistiker. Diskussionen har
■— liksom all debatt om brottsligheten
såsom samhällsfenomen — måst ske utifrån
ett statistiskt material, som är
mycket otillförlitligt.

Problemet har tagits upp inom 1956
års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar,
vilken har låtit genomföra
en med sociologisk intervjumetod
utförd undersökning angående fak -

tisk brottslighet bland skolbarn i Stockholm.
Undersökningen kan väntas bli
redovisad i tryck under årets lopp.
Enligt vad jag erfarit, kan de resultat,
som har framkommit vid undersökningen,
väntas ge oss en betydligt mera
nyanserad uppfattning om kriminaliteten
bland de yngsta lagöverträdarna än
vad vi för närvarande har.

Vidare anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Jag vill redan från början konstatera
att svaret är egendomligt avfattat. Justitieministern
gör gällande att statistiken
är otillförlitlig. Detta är ett märkligt
konstaterande, bland annat med tanke
på att vår kanske främsta kapacitet på
området, docent Sveri, i en avhandling
tagit upp både Norges och Sveriges
kriminalstatistik. Inte med ett ord nämner
justitieministern det förhållandet
att statistiken på området har debatterats
av experter. Jag kan även hänvisa
till en artikel av Ola Nyquist i
regeringsorganet tidskriften Tiden, där
han gör jämförelser med brottsligheten
i andra länder. Han påpekar att i
både Norge och Danmark tenderar ungdomsbrottsligheten
att i hög grad bli
en barnbrottslighet. Ungefär 25 procent
av alla brott utföres där av barn
under femton år.

Sedan jag framställde min fråga har
en intressant motion väckts. Den är undertecknad
av herr Nelander jämte representanter
från samtliga demokratiska
partier. I den motionen finns, herr
justitieminister, en viss statistik. Nu säger
justitieministern att med den mycket
otillförlitliga statistik som finns kan
man inte diskutera denna fråga. Jag
hoppas att vederbörande utskott vid
behandling av denna motion får fram de
uppgifterna. Motionen är ganska ingående.
Där påvisas t. ex. att i en medel -

Tisdagen den 4 februari 19(54

Nr 6

Svar på fråga ang. de atraffomyndigas andel i den totala kriminaliteten

stor landsortsstad, där antalet uppklarade
brott uppgick till 587 hade 121 utförts
av ungdomar under 18 ar och
inte mindre än 68 — alltså mer än
10 procent — av dem var under 15 år.
Av de ungdomar som tagits i förhör i
Stockholm är ett mycket stort antal —
förra året tror jag antalet uppgick till
omkring 350 — under 15 år.

När man begär ett svar i en central
fråga, där för övrigt bl. a. FN gjort ingående
undersökningar, skall man knappast
avfärdas med att det inte föreligger
något tillförlitligt material. Det har
ändå framlagts material av experter på
dessa frågor. Så har t. ex. docent
Sveri ägnat dessa frågor mycket stort
intresse. Han har som jag tidigare
nämnt skrivit en avhandling där även
Sverige omnämns. För Malmö och även
för Stockholm föreligger ävenledes en
statistik beträffande denna brottslighet.

Om justitieministerns uppgifter är
riktiga visar de emellertid hur ringa den
kriminologiska forskningen är i vårt
land i jämförelse med i våra grannländer.
Jag tycker dock att man från
departementets sida gör den svenska
forskningen orätt när man inte påpekar
de fakta som föreligger och som
är av stor betydelse när dessa problem
diskuteras.

Det finns väl inte mer än en uppfattning
om barnbrottsligheten bland de
kriminologiska experterna, nämligen att
den ur vissa synpunkter är allvarligast
av all brottslighet. Jag vill erinra om
att enligt kalkyler utföres 30 procent
av antalet butiksstölder —- det gäller
för ett år värden på 50—60 miljoner
kronor — av barn under 15 år. Även
på detta område föreligger sålunda uppgifter
som är intressanta att diskutera.

Herr talman! Vi är alla i denna kammare
intresserade av att välfärdssamhället
skall vara ett gott samhälle även
vad laglydigheten beträffar. Det är oroande
att justitieministern i statsverkspropositionen
faktiskt räknar med en

stark stegring av brottsligheten. Jag är
väl medveten om att justitieministern i
eu artikel i tidskriften Tiden för två år
sedan skrev att det inte är säkert att
brottsligheten ökar, den går upp och
ned. Men siffrorna i statsverkspropositionen
tyder på att man kan få en fördubbling
av antalet fångar på 15 år.
Det vore också mycket allvarligt om
barnbrottsligheten i Sverige skulle få
den utveckling som framgår av de undersökningar
jag i all korthet hänvisat
till. Jag skall inte gå närmare in på
dem. Jag har emellertid här åtskillig
statistik och kan, om justitieministern
önskar det, ta upp en diskussion på det
planet.

Det kan man emellertid inte göra beträffande
en enkel fråga. Men jag har
inte kunnat underlåta att framhålla hur
oroade forskarna är över barnbrottsligheten.
Dessutom vill jag tillägga att docent
Nyquist säger att från och med
1961 har vi fått en statistik som gör
det möjligt att bättre än förut bestämma
de straffomyndigas andel i den totala
kriminaliteten och karaktären av
denna brottslighet. Jag har ställt en
fråga just med utgångspunkt i en kriminologs
uppfattning. Men i justitieministerns
svar finns ingenting som tyder
på att man skulle ha fått en bättre
statistik från 1962 och 1963. Är sålunda
det antagande som görs av nämnde
forskare felaktigt?

Jag har velat peka på ett samhällsproblem
av utomordentligt vital vikt.
•lag hoppas att det när vi skall diskutera
dessa frågor vid den kommande riksdagsbehandlingen
skall föreligga ett
mera utförligt material.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Braconier tyckte
att svaret var egendomligt avfattat. Jag
kanske skulle ha läst upp docenten
Sveris åttasidiga artikel och byråchefen
Hammarbergs tolvsidiga artikel, som
just behandlar den bristfälliga statistik

Nr 6

Tisdagen den 4 februari 1964

Svar på fråga ang. de straffomyndigas andel i den totala kriminaliteten

jag talar om. Men om herr Braconier
har den uppfattningen att svaret på en
enkel fråga skall vara avfattat på det
sättet, skulle jag vilja ge honom rådet
att ta reda på vad som menas med en
enkel fråga.

Jag sade i mitt svar att den statistik
som vi har och som utgör grunden för
dessa undersökningar är mycket bristfällig.
Det är en polisstatistik som avser
upptäckta brott. Vad ger den för uppfattning
om hur stor andel de straffomyndigas
brott utgör av den totala
kriminaliteten? Den ger ingen uppfattning
alls om det. Denna statistik gäller
endast de straffomyndigas andel i den
upptäckta kriminaliteten. Den undersökning
som 1956 års klientelundersökning
satt i gång avser däremot den faktiska
brottsligheten, och jag tycker att vi kan
vänta med en detaljdiskussion, tills vi
har resultatet av den undersökningen på
bordet.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vet mycket väl att
detta är en enkel fråga. Jag talade bara
i sju minuter, vilket sannerligen inte
är något av de längsta anföranden som
hållits beträffande en enkel fråga. Nog
har det ofta hållits längre anföranden
från statsrådsbänken med anledning
av sådana frågor.

I den motion jag citerar, vilken även
är undertecknad av socialdemokrater,
är det inte fråga om nyckfull polisstatistik.
Där säges till exempel att i en
medelstor landsortsstad hade av under
fjolåret uppklarade 587 brott 121 utförts
av ungdomar under aderton år —
inte mindre än 68 av dem var under
femton år. Menar justitieministern att
det är en helt otillförlitlig statistik? I
så fall får vederbörande utskott fastslå
det vid sin behandling av motionen.
Men jag är inte säker på att utskottet
kommer att göra det.

Justitieministern ville göra gällande
att jag talade alltför länge. Jag hänvi -

sade emellertid endast till docent Sveris
artikel och en del annan statistik. Justitieministern
hänvisade till en uppsats,
men Sveris avhandling är mycket
längre, och där finns tabeller över
den tidigare brottsligheten t. ex. i Malmö
och i Stockholm. Jag hade väntat mig
att jag av svaret skulle ha fått någon
klarhet i hur justitieministern ser på
denna statistik och inte att han bara
skulle helt allmänt säga att den är otillförlitlig.
I min fråga ställs också spörsmålet
vad det är för slags brottslighet
som ungdomarna har utfört.

Eftersom justitieministern onekligen
är en större kapacitet på detta område
än den som ställt frågan kanske utskottet
kommer att bekräfta justitieministerns
uppfattning, men det återstår ändå
att se, när denna kammare skall diskutera
frågorna med anledning av utskottsutlåtandet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag har visst svårt att
uttrycka mig tillräckligt tydligt. Jag klagade
ingalunda över att herr Braconier
talade för länge. Nej, jag klagade över
att herr Braconier tydligen hade den
uppfattningen att jag skulle hålla ett
anförande på en timme eller en halvtimme
med anledning av denna enkla
fråga på grundval av den otillförlitliga
statistik vi har.

Herr Braconier måste ge mig rätt, när
han läser det stenografiska protokollet.
Därav kommer att framgå att herr Braconier
talade om uppklarade brott eller
upptäckta brott. Det är exakt samma
sak som jag säger, men det ger oss
ingen bild av det verkliga förhållandet.
Om uppklaringsprocenten är 20 och
om man säger att 25 procent av de
uppklarade brotten härrör från straffomyndiga,
vet man ingenting om de
straffomyndigas andel i den totala kriminaliteten,
och det var detta som frågan
gällde.

Tisdagen den 4 februari 1964 Nr 6

Svar på fråga ang. det .slutgiltiga ställningstagandet i censurfrågor beträffande film

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Justitieministern bär
alldeles rätt i att antalet uppklarade
brott inte ger någon bild av den totala
brottsligheten, som säkerligen är
mycket större än som framgår av de
nämnda siffrorna. Det gäller förvisso
inte bara ungdomsbrottsligheten, utan
all brottslighet. Enligt den senaste statistiken
ertappas bara en på tio av dem
som här i Stockholm gör sig skyldiga
till stölder.

Vad jag ville poängtera var att ifrågavarande
undersökningar visar att en
hög procent befann sig i åldern under
15 år. Med justitieministerns argumentering
skulle man komma till ännu högre
siffror, och troligen överensstämmer
också dessa bättre med verkligheten.
Barnbrottsligheten är hög i många länder
— det visar bl. a. förhållandena i
Norge, Danmark och England.

Det förefaller, herr talman, som om
barnbrottsligheten i vårt land skulle
vara mycket hög och som om utvecklingen
skulle vara betydligt mer skrämmande
än som framgår av de siffror jag
citerat. Såväl docent Sveri och docent
Nyquist som våra andra kriminologer
anser av allt att döma att man måste
räkna med en barnbrottslighet av mycket
stor omfattning. Under alla omständigheter
är det därför, såsom jag tidigare
underströk, mycket värdefullt att
få fram ett så rikhaltigt material som
möjligt för att kunna bedöma frågan
om barnbrottsligheten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. det slutgiltiga ställningstagandet
i censurfrågor beträffande
film

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Dickson har frågat
statsministern, om han anser att vid

slutgiltiga ställningstaganden i censurfrågor
beträffande film medicinalstyrelsens
och socialstyrelsens mening bör
inhämtas. Frågan bär överlämnats till
mig för besvarande.

I gällande bestämmelser rörande filmgranskningen
har inte några andra
tvingande regler för hur yttranden och
meningar skall inhämtas fastslagits än
att direktiv givits för hur biografbyrån
i vissa fall skall höra statens filmgranskningsråd.
Biografbyrån äger därutöver
givetvis frihet att i förekommande
fall på vanligt sätt inhämta annan
myndighets eller organisations yttrande
i filmgranskningsärende.

Beträffande remissförfarandet i filmgranskningsärende,
som genom besvär
kommit under Kungl. Maj:ts prövning
äger 10 § RF tillämpning. Remiss till
andra myndigheter kan således ifrågakomma
därest i ärendet föreliggande
utredning prövas ge otillräckligt underlag
för den departementala beredningen.
I besvärsmål av den art, som det
här är fråga om, har under perioden
1919—1963 yttrande från centralt verk
eller liknande organ inhämtats i endast
ett fall, nämligen år 1951 från medicinalstyrelsen
rörande en filmscen som
skildrade en hjärtoperation.

Någon allmängiltig regel om remissförfarandet
och om vilka myndigheters
yttranden, som i så fall borde inhämtas,
kan enligt min mening inte uppställas.

Vidare anförde:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Regeringsformens 10 §
lyder så här:

»Innan ärendena hos Konungen i
statsrådet föredragas, skola de, genom
nödiga upplysningars inhämtande från
vederbörande ämbetsverk, av den föredragande
beredas.»

Om det inte finns några nödiga upplysningar,
om regeringen finner att den
kan avgöra saker på eget bevåg, behöver
sålunda enligt regeringsformen inte

Nr 6

Tisdagen den 4 februari 1964

Svar på fråga ang. naturskyddet för strandängarna mellan Mölle och Lerhamn

någon hänvändelse till ämbetsverken
ske.

Vi kan tänka oss en hypotetisk situation,
då en film har förbjudits av statens
biografbyrå för offentlig visning
och detta biografbyråns beslut har överklagats
hos Kungl. Maj:t med begäran
om filmens frisläppande. Censuren är
till för att skydda medborgarna och
samhället mot de skadliga inflytelser
som kan komma av filmer av viss karaktär.
Medicinalstyrelsen har till uppgift
att vaka över hälsotillståndet, både
det fysiska och det psykiska, mentala,
här i landet. Socialstyrelsen har bl. a.
den obehagliga uppgiften att ta hand
om det klientel som medicinalstyrelsen
inte kan klara.

Om sålunda censuren släpper igenom
en film som skadar tänkandet i landet,
får socialstyrelsen troligen extra att
göra. Jag föreställer mig därför att dessa
båda ämbetsverk har funderat mycket
över dessa ting, att de måste vara
mycket intresserade av dem och att de
också besitter en hel del erfarenhet. Om
i ett sådant hypotetiskt fall som jag
nyss relaterade regeringen inte hör dessa
båda ämbetsverk, får man väl förutsätta
att det läge föreligger som jag
talade om i början, nämligen att regeringen
finner att någon sakkunskap —
i varje fall från dessa båda håll — inte
är erforderlig för att den skall kunna ta
ställning i frågan huruvida en sådan
film skall släppas fri eller inte. Det är
vad jag kan läsa ut av det hela.

Jag håller med ecklesiastikministern
om att någon allmängiltig regel om remissförfarandet
och om vilka myndigheters
yttranden som borde inhämtas
inte kan uppställas. I de enskilda fall
som må kunna förekomma kan man
emellertid, förefaller det mig, avläsa i
vad mån regeringen tycker att den själv
kan klara saken utan någon yttre rådgivning
från dessa båda ämbetsverk.

Eftersom detta är en enkel fråga
skall jag inte säga mer, förutom att jag
vill tacka ecklesiastikministern för att

han har tagit upp den inför statsministerns
fötter kastade handsken och åtagit
sig att frambära det svar som vi här
har lyssnat till. Hade det inte varit en
enkel fråga, skulle jag nog ha anknutit
en liten smula till det problem som
herr Braconier var inne på. Det har
nämligen ett mycket nära samband med
dessa ting.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Dickson behärskar
inte blott regeringsformens 10 §; han är
lika hemma i dess 90 §, och det uppskattar
jag honom för.

Det är alltså inte fråga om huruvida
regeringen behöver inhämta synpunkter
eller inte när det gäller om den skall
höra t. ex. medicinalstyrelsen i ett filmgranskningsärende.
Det är självfallet att
regeringen alltid behöver synpunkter.
Därför gäller diskussionen inte om ett
verk skall yttra sig eller inte utan om
de aspekter på en fråga som verket representerar
kommit fram i den allmänna
debatten eller på annat sätt — i detta
fall i första hand den medicinska synpunkten.

Om regeringen menar att den medicinska
expertisen har kommit till tals
i en fråga, skall den i det fallet inte —
och har heller aldrig tidigare gjort det
— remittera frågan till ämbetsverk när
det gäller en så oerhört ömtålig bedömning
som i ett censurfall.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. naturskyddet för
strandängarna mellan Mölle och Lerhamn Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Dickson har frågit,
om jag anser att naturskyddet för

Tisdagen den 4 februari 19G4

Nr 6

strandängarna mellan Mölle och Lerhamn
är så betryggande tillgodosett att
inget hot mot deras fortbestånd i nuvarande
skick behöver befaras.

Enligt vad jag inhämtat har länsstyrelsen
i Malmöhus län med stöd av G §
naturskyddslagen redan 1950 fridlyst
de åsyftade strandängarna som naturminnen.

Förslag föreligger nu att strax öster
om ängarna dra fram en ny väg mellan
Mölle och Lerhamn. Företrädare för naturvården
befarar att strandängarnas
natur kommer att skadas genom att de
blir lättare tillgängliga för allmänheten.
Länsstyrelsen har nyligen beslutat tillsätta
en arbetsgrupp för att utarbeta
förslag till lösning av frågan om vägens
sträckning. I arbetsgruppen ingår
en företrädare för Skånes naturskyddsförening.

Av det anförda framgår, att länsstyrelsen
beaktar naturvårdssynpunkterna
beträffande strandängarna vid handläggningen
av det aktuella ärendet. Något
uttalande från min sida finner jag
inte vara påkallat.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Dicksons fråga.

Vidare anförde

Horr DICKSON (h):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för hans svar. Detta kan synas
vara en liten fråga, men det rör
sig här om ett alldeles unikt naturområde,
och det har rått en del oro omkring
denna sak. Nu hör jag av svaret
att länsstyrelsen har satt i gång olika aktioner
för att denna fråga skall utredas.
Med den kännedom jag har om
länschefen i Skåne och hans intresse
för liknande ting tror jag att jag kan
känna mig lugnad av vad jordbruksministern
här har upplyst mig om.

Härmed var överläggningen slutad.

$ 7

Svar på fråga ang. utredningsarbetet rörande
vattenvårdens organisation

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Hamrin har frågat
mig, om jag är i tillfälle meddela,
när det pågående utredningsarbetet rörande
vattenvårdens organisation kan
väntas bli slutfört och förslag i anledning
härav bli förelagda riksdagen.

Sedan vattenvårdskommittén år 1962
avlämnade sitt delbetänkande om tillsyn
över radioaktiv vattenförorening,
arbetar kommittén med en förnyad
översyn av vattenvårdens organisation
och i samband därmed med frågan om
vattenvårdsförbund och frågan om
forskning på vattenvårdens område. Enligt
vad jag erfarit avser man att om
möjligt lägga fram slutbetänkande till
sommaren.

Det är enligt min mening angeläget,
att de problem kommittén nu behandlar
får en så snar lösning som möjligt.
Jag vill dock påpeka, att åtminstone
vissa av hithörande frågor är komplicerade.
Att i dag ange vid vilken tidpunkt
slutligt beredda förslag i ämnet kan
komma att föreligga är därför inte möjligt.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Hamrins fråga.

Vidare anförde

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret på frågan, som jag
för egen del tycker är ganska väsentlig.
Av samma anledning som de föregående
talarna skall jag söka fatta mig så
kort som möjligt, men jag vill ändå erinra
om den historiska bakgrunden till
min fråga.

Vattenvårdskommittén tillsattes år
1953. År 1954 kom betänkandet om vat -

2 — Andra kammarens protokoll 196b. ÅT 6

Nr 6

Tisdagen den 4 februari 1964

Svar på fråga ang. utredningsarbetet rörande vattenvårdens organisation

tenvårdsorganisationen och lagstiftningsfrågorna,
vilket resulterade i en
proposition år 1956 beträffande lagstiftningen
och en år 1957 beträffande
organisationsfrågorna. Den första propositionen
antogs av riksdagen, den senare
antogs icke.

Om man tittar i vattenvårdskommitténs
betänkande, studerar remissinstansernas
yttranden rörande betänkandet
och ser efter vad utskottet har sagt i
sin skrivning år 1957, då det avstyrkte
propositionens antagande, framgår det
hela vägen hur viktigt man från alla
håll anser det vara att denna fråga får
en snar lösning. Det är alltså samma
uppfattning som jordbruksministern uttrycker
i sitt svar på min fråga.

Jag behöver inte, och kan för resten
inte på grund av tidsbrist, uppehålla
mig vid anledningen till att alla dessa
instanser anser en snar lösning så nödvändig.
Om jag bara antyder frågorna
om naturvården, om fisket och om hälsovården
synes det dock ganska självklart
att det här gäller mycket angelägna
problem.

Nästan samtliga remissinstanser har
också understrukit att det är organisationsfrågan
som nu är den mest brådskande.
Jag förbiser inte alls vikten av
ökad forskning och regler för bildande
av vattenvårdsområden, men organisationsfrågan
måste av flera anledningar
lösas nu. Kommunerna har under senare
år investerat stora summor i reningsanläggningar
och liknande anordningar,
och den investeringsverksamheten
pågår för fullt. Det rör sig där om
miljarder. Och då måste det också finnas
en ordentlig rådgivning och tillsyn
av anläggningarna, där man följer upp
hela verksamheten och gör organisationen
effektiv.

Ett annat skäl är att naturvårdsintressena
också trycker på och fordrar
att få sina frågor lösta, och en av de
mest angelägna uppgifterna där är
onekligen att åstadkomma en bättre
vattenvård.

Ett tredje skäl för att lösa organisationsfrågan
snarast möjligt är att det
blir svårt att rekrytera en yrkeskår, när
man inte vet hurudan organisationen
skall bli. Jag tror sålunda att vi i mitt
hemlän mycket snart kommer att få bekymmer
med att skaffa en länsingenjör
som tar hand om dessa frågor på det
regionala planet.

Jordbruksministern säger i sitt svar
bland annat: »Det är enligt min mening
angeläget, att de problem kommittén nu
behandlar får en så snar lösning som
möjligt.» Jag är givetvis tacksam för
att jordbruksministern anser det. Men
sedan fortsätter statsrådet: »Jag vill
dock påpeka, att åtminstone vissa av
hithörande frågor är komplicerade.»
Det borde i varje fall inte giilla organisationsfrågan.
Den är tillräckligt utredd
och har varit ute på remiss. Även
om det förelåg kontroversiella uppfattningar
1957, som gjorde att frågan då
inte löstes, så finns dock allt det materialet
kvar. Det kan man bygga en vettig
organisation på både regionalt och
på riksplanet.

Jag är emellertid övertygad om att
jordbruksministern hyser stort intresse
för dessa frågor, och jag tar fasta på
löftet i svaret att de skall lösas snarast
möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 36, angående överlåtelse
av viss kronan tillhörig mark.

§ 9

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den å bordet vilande
motionen nr 789.

Tisdagen den 4 februari 19G4

Nr 6

8 10

Interpellation ang. förstärkande av skolans
och ungdomsorganisationernas
karaktärsfostrande verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade: Herr

talman! Frågan om sexualundervisningens
utformning på olika skolstadier
har aktualiserats genom förslag
bl. a. från Blivande lärares riksförbund
och Sveriges elevers centralorganisation.
1 allmänhet är man kritiskt inställd
till skolöverstyrelsens handledning för
sexualundervisning i skolorna.

Med anledning av att denna kritik,
framförd även i den allmänna debatten,
speciellt riktat sig mot de etiska värderingar,
som ligger bakom skolöverstyrelsens
Handledning i sexualkunskap
har ett par andra yrkeskategorier i skrivelser
till Kungl. Maj :t givit uttryck för
en motsatt mening. Det gäller en läraropinion
och en hemställan från läkarhåll.

Sveriges förenade kristliga lärarförbund,
med ett samlat medlemsantal av
12 000 lärare, har i skrivelse till Kungl.
Maj :t den 3 januari 1964 hemställt om
vissa hänsynstaganden vid verkställandet
av den av skolöverstyrelsen föreslagna
sakkunnigutredningen.

Man förklarar sig i stort sett nöjd
med överstyrelsens handledning av
1956. »Man frågar sig», skriver lärarförbunden,
»vilka motiven är hos de
sammanslutningar och enskilda, som i
en tid av katastrofalt ökat antal veneriska
sjukdomar och ungdomsidrott i
förbindelse med hämningslös utlevelse,
föreslår en sexualundervisning som
skulle stimulera och aktivisera sexualdriften».

Lärarna är angelägna att understryka
önskvärdheten av att sexualdriften i
skolans undervisning beskrives på »ett
positivt och livsbejakande sätt som en
av människolivets rikaste tillgångar».
Däremot önskar man att de upplösningstcndenser
som i vissa kretsar

präglur ungdomens sexualliv inte för
bestämma de framtida riktlinjerna för
skolans sexualundervisning, »lika litet
som det tilltagande alkoholmissbruket
bland gymnasister föranleder skolan
att ställa sig positiv till detta». Man vill
vidare att handledningen även i fortsättningen
skall lägga en klart etisk bedömning
på sexualitetens sammanhang
med individens personlighetsutveckling,
förhållandet till medmänniskorna,
till äktenskap, familj och hemliv. Man
önskar att en eventuell utredning skall
ta hänsyn till de värderingar som flertalet
svenska medborgare säkerligen
alltjämt vill lägga på sexualundervisningen
och att bereda plats i utredningen
för företrädare för en kristet-etisk
syn på detta frågekomplex.

Numera föreligger också en opinionsyttring
i samma fråga från en grupp
svenska läkare, till antalet ca 140. Även
läkarna är oroade av läget. I likhet med
vad som förekommit i ett stort antal
tjänsterapporter från länsläkare, pro-;
vinsialläkare och skolläkare de sista
åren klagar man över den starkt tilltagande
frekvensen av veneriska sjukdomar
och sexuell löslighet i vissa
grupper av ungdom. Man anser att
sexualfrågan givits dimensioner som
inte är sakligt berättigade och att denna
»översexualisering» bör motverkas
genom skolans karaktärsfostran.

Utan att identifiera mig med alla enskildheter
och yrkanden i läkarappellen
har jag velat bringa den i åtanke
jämsides med framställningen från de
12 000 lärarna. De synes båda syfta till
att även i framtiden låta skolan ge i
varje fall ett etiskt minimum som barlast
i sexualundervisningen.

Man får givetvis inte bortse från att
det finns också andra incitament till en
god vägledning i ungdomsfostran. Det
som samhället aldrig kan åstadkomma
genom bud och förbud kan personlig
och frivillig påverkan i hem och föreningsliv
medverka till. Jämte det att
skolans undervisningsplan hädanefter
som hittills förankras i etiska normer

20 Nr 6 Tisdagen den 4 februari 1964

Interpellation ang. bestämmelserna rörande ianspråktagande av investeringsfondsmedel -

synes det mig vara en angelägenhet av
yttersta vikt att samhället i framtiden,
om möjligt i ännu högre grad än nu,
ger alla de uppbyggande krafterna i
kristna, ideella och folkliga organisationer
sitt verksamma stöd.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern få
rikta följande fråga:

Har regeringen för avsikt att med anledning
av Sveriges förenade kristliga
lärarförbunds skrivelse av den 3 januari
och den i pressen senast uppmärksammade
läkarappellen vidta några
åtgärder som kan förstärka skolans
och ungdomsorganisationernas karaktärsfostrande
verksamhet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. bestämmelserna rörande
ianspråktagande av investeringsfondsmedel Ordet

lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
yttrade:

Herr talman! Med anledning av de
sysselsättningssvårigheter som förekommer
på en del håll i landet, bland
annat i de östra delarna av Värmlands
län, har från kommuner och företag
anhållits hos Kungl. Maj:t att området
för brukande av investeringsfondsmedel
måtte utökas att gälla hela Värmlands
län.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 28
juni 1963 har förordnats om tillämpning
från 1 juli 1963, att arbetsmarknadsstyrelsen
skall äga besluta att investeringsfondsmedel
må användas bl. a.
inom ett område, omfattande dels Torsby,
Sunne, Arvikas, Årjängs och Säffles
B-regioner i Värmlands län, dels inom
Amåls B-region, Svanskog i Värmlands
län.

För Värmlands läns vidkommande

faller som synes utanför det område,
där investeringar enligt ovan nämnda
beslut godkänts, de sydöstra delarna av
Karlstads A-region (Karlstads och Hagfors
B-regioner) samt Kristinehamns
A-region (Kristinehamns och Filipstads
B-regioner).

Inom detta område har under senare
delen av år 1963 bland andra kommunerna
i Hagfors B-region, omfattande
Hagfors stad, Norra Råda, Munkfors
köping, Ekshärad och Gustaf Adolf, anhållit
att investeringsfondsmedel måtte
få brukas jämväl inom detta område.

Vidare har AB Casco i Kristinehamn
riktat liknande hemställan för sin utbyggnad.

Inom filipstadsområdet har AB Wasa
spisbrödsfabrik likaledes ansökt om
brukande av investeringsfonden för utökning
av företaget.

I samtliga fall har Kungl. Maj:t lämnat
ansökningarna utan bifall.

I skrivelse till kungl. arbetsmarknadsstyrelsen
den 7 november 1963
framhåller länsarbetsnämnden i Värmlands
län sin oro för den framtida utvecklingen
på länets arbetsmarknad.
Skogsbrukets rationalisering kommer
bl. a. att medföra svårbemästrade konsekvenser.
Även rationaliseringen inom
andra företagsgrenar vållar friställande
av arbetskraft.

I rådande läge och inför den befarade
utvecklingen med ökad friställning
av arbetskraft inom skogsbruket och
samtidigt minskade möjligheter att placera
arbetskraft inom industrien, framstår
det som utomordentligt angeläget,
såväl ur arbetsmarknadsmässiga som ur
samhällsekonomiska synpunkter, att ytterligare
sysselsättningsmöjligheter skapas
i länet. Befintlig industri måste stimuleras
att utbygga sin verksamhet och
ny industri stimuleras att etablera sig i
länet. Ett av medlen att åstadkomma
sådan stimulans synes vara att tillåta
ianspråktagande av investeringsfonderna.

Tisdagen den 4 februari 1904

Nr 6

Interpellation ang. rätt för svensk medborgare att åtnjuta allmän tilläggspension
för i annat nordiskt land förvärvad inkomst

Länsarbetsnämnden ville starkt stödja
den av kommunerna inom Hagfors’
B-region ingivna framställningen.
Nämnden ville emellertid samtidigt
framhålla, att det synes nämnden synnerligen
önskvärt, att Kungl. Maj :ts förordnande
utsträckes att gälla hela
Värmlands län.

Arbetsmarknadsstyrelsen har sedermera
i sitt yttrande till Konungen även
framhållit att med hänsyn till rådande
förhållanden på arbetsmarknaden kan
skäl i och för sig anföras för en utvidgning
av ovannämnda bemyndigande till
att omfatta hela Värmlands län.

Gällande Filipstads B-region råder
vissa sysselsättningssvårigheter såväl i
själva staden som däromkring. Sålunda
skall Uddeholms AB minska antalet anställda
vid Nykroppa järnbruk med 150
—200 man.

Situationen för denna B-region torde
icke te sig bättre än för de delar av
västra Värmland, som omfattas av
Kungl. Maj :ts beslut om rätten att taga
investeringsfonder i anspråk för lokaliseringspolitiskt
motiverade investeringar.

Arbetslösheten inom regionen har
ökat och utgör nu ett besvärligt problem
för stad och kommun. För att öka
arbetstillfällena och motverka utflyttningen
inom regionen måste åtgärder
vidtagas på olika områden och med
olika medel, bl. a. genom åtgärder för
att stimulera investeringarna.

Det finnes, som i interpellationen
omnämnts, inom regionen företag som
önskar använda sina investeringsfonder
i sådant syfte. Gällande Filipstad får
staden då och då förfrågningar från företag
i andra orter om etablering i staden.
Det som hämmar nyetablering synes
främst vara svårigheten att anskaffa
nödvändigt kapital till byggnader och
maskiner.

Genom den geografiska begränsning
som nu råder försvåras ytterligare så -

dana för utvecklingen inom regionen
nödvändiga investeringar.

östra Värmlands problem på arbetsmarknadens
område är allvarliga. Det
synes mig därför vara helt naturligt att
alla vägar prövas för att förbättra rådande
situation.

Med hänvisning till vad som ovan anförts
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har statsrådet för avsikt att ompröva
nu gällande regler för ianspråktagande
av investeringsfondsmedel?

2. Är statsrådet beredd utsträcka det
geografiska området för Värmlands
läns vidkommande, där investeringsfonderna
får användas, till att gälla
hela Värmlands län?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. rätt för svensk medborgare
att åtnjuta allmän tilläggspension
för i annat nordiskt land förvärvad
inkomst

Ordet lämnades på begäran till

Herr SPÅNGBERG (s), som yttrade:

Herr talman! För vårt land med vår
sociallagstiftning, exempelvis ATP-försäkringen,
är det angeläget att svenska
medborgare, som helt eller delvis arbetar
i något av grannländerna, får sociala
förmåner och försäkringar, som grundas
på arbetsinkomst, beräknade på den
totala arbetsinkomsten här och i utlandet.
Att denna princip följts tidigare
framgår av ett interpellationssvar i
andra kammaren den 12 mars 1957, då
socialministern bl. a. anförde:

»Som allmän regel gäller att svensk
medborgare åtnjuter de svenska sociala
förmånerna för sig och de sina så länge
han bor i Sverige, och detta även om
han helt eller delvis arbetar och betalar
skatt utomlands, t. ex. i Norge. Han får

22 Nr 6 Tisdagen den 4 februari 1964

Interpellation ang. lotsservicen vid Hälsingborgs lotsplats

sålunda folkpensionens förmåner, om
han är mantalsskriven här i landet. Likaså
har han rätt till sjukförsäkringens
förmåner, eftersom han är bosatt här.
Vid beräkningen av sjukpenningens
storlek tar man hänsyn till hans totala
arbetsförtjänst, alltså även till vad han
tjänar utomlands.»

I samband med ATP-försäkringens
genomförande bröts denna princip och
löntagarna utestängdes från ATP-försäkringen
för inkomst i utlandet. För
de sålunda utestängda medförde detta
svåra konsekvenser, då de blir berövade
den sociala trygghet, familje- och ålderdomstrygghet,
som ATP-försäkringen
avsett.

Frågan bär tidigare behandlats i riksdagen
genom motioner, som dock på
andra lagutskottets hemställan avslagits.
Kn betydande minoritet från samtliga
partier har röstat för åtgärder. I remissyttrande
har riksförsäkringsanstalten
anfört positivt uttalande för utredning
av frågan.

Organisatoriskt sett bör det inte möta
större svårigheter. Ifrågavarande löntagare
bor och är skrivna här samt
sjukförsäkrade och registrerade för sin
totala arbetsinkomst i allmänna försäkringskassan.
Inkomsterna som grundar
sjuk- och ATP-försäkring sammanfaller.
Uppgift om kontroll av arbetsinkomst i
utlandet lämnas, så långt jag kunnat utröna,
genom avskrift av deklarationen
i utlandet.

I fråga om avgifter för försäkringen
anfördes i motion nr 67 i andra kammaren
1963, att flera alternativ kan tänkas
men att regeringen bör låta utarbeta
förslag till lämpligaste inbetalningssystem.
En möjlighet ligger i att löntagaren
själv medverkar till inlevererande
av avgifterna från sin arbetsanställning.
Man kan i sammanhanget erinra om att
.svenska arbetsgivare erlägger ATP-avgifter
för utländska arbetare, som dock
ej erhåller någon pension här. Under
alla förhållanden bör denna viktiga fråga
ordnas så snart som möjligt, emedan

varje tidsspillan medför betydande förluster,
som blir svåra att ersätta, och
som redan nu uppgår till stora belopp.
Erinras kan slutligen om att enligt lagen
om allmän försäkring är i regel sjukoch
pensionsförsäkringen sammankopplade.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att svenska medborgare,
som bor i Sverige men tidvis helt eller
delvis arbetar i något av grannländerna,
kommer i åtnjutande av ATP-reformen
beräknat på den sammanlagda inkomsten
här och i utlandet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. lotsservicen vid
Hälsingborgs lotsplats

Ordet lämnades på begäran till

Fröken KARLSSON (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt beslut av 1961 års
riksdag har Hälsingborgs och Råå lotsplatser
samamnslagits. Bemanningen efter
sammanslagningen fastställdes till en
överlots, åtta lotsar och en reservlots.

Avsikten med sammanslagningen var
givetvis att rationalisera lotsväsendet
på sätt som bedömdes möjligt utan att
en försämring av lotsbetjäningen skulle
inträffa.

Efter tidsstudier beslutades trots avrådan
indragning av en av lotsbefattningarna
fr. o. in. oktober månad 1963.
Då emellertid en aldrig så noggrann
tidsstudie kan bli missvisande, har indragningen
av tjänsten inneburit en allvarlig
försämring av möjligheterna till
den betjäning vid lotsplatsen, som från
berörda parter kan anses erforderlig.

Antalet lotsningar har under de senaste
åren ökat ganska väsentligt, vilket
framgår av nedanstående sammanställning.

Tisdagen den 4 februari 1964
Interpellation ang. lotsservicen vid Hälsingborgs lotsplats

År

1961

1962

1963

Inkomsten vid lotsplatsen återspeglar
också ökningen av lotsuppgifterna vid
Hälsingborgs lotsplats.

År Kronor

1962 224 664

1963 377 833

Sjöfartsökningen till Hälsingborg synes
påtaglig, särskilt sedan Sydhamnen
tagits i bruk.

Utkikstjänsten vid lotsplatsen torde
kunna bedömas såsom särskilt betungande.
Anledningen till detta torde vara
bl. a. det smala sundet med ett stort antal
båtar. Enligt uppgift är intervallerna
mellan passerande båtar under tiden
kl. 06.00—24.00 genomsnittligt ca 3 minuter.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillåtelse att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

Har herr statsrådet observerat den
risk för försämrad lotsservice som indragning
av en lotsbefattning vid Hälsingborgs
lotsplats kommit att innebära?

Vilka åtgärder bedömer statsrådet
vara lämpliga att vidtaga för att eliminera
denna risk?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen, angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 16,
till Konungen, angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet;

dels till riksdagens förordnanden, nr
17—32, för

herr Birger Andersson,

» Anselm Gillström,

» Birger Lundström,
fröken Ebon Andersson,
herr Emil Ahlkvist,

» Georg Pettersson,

» Sven Sundin,

» talmannen Thapper,
fru Sigrid Ekendahl,
herr Hans Gustafsson,

» Bertil Ohlin,

» Leif Cassel,

» Einar Gustafsson,

» Ragnar Lassinantti,

» Gunnar Helén och
fru Ingrid Gärde Widcmar
att vara medlemmar i Nordiska rådet;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 33—48, för
fröken Dagmar Ranmark,
herr Arne Geijer,

» Axel Johannes Andersson,

» Allan Hernelius,

» Lars Larsson,

» Tage Johansson,

» Eric Carlsson,
fru Ingrid Segerstedt Wiberg,
herr Gunnar Edström,

» Sven Mellqvist,

» Stig Alemyr,

» Henning Gustafsson,

» Jean Braconier,

» Nils Kellgren,

» Jan-Ivan Nilsson och
» Sven Hammarberg
att vara suppleanter i Nordiska rådet.

§ 15

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts skrivelse och propositioner överlämnats
till kammaren:

nr 3, med redogörelse för behandlingen
hos Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelser,

nr 35, med förslag till lag om ändring
i sjölagen m. m.,

nr 37, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 4 mom. och punkt 10 av
anvisningarna till 32 § kommunalskat -

Antal lotsningar:
2 432
2 493
2 722

Nr 6

Fredagen den 7 februari 1964

telagen den 28 september 1928 (nr 376), ,
m. m., samt

nr 38, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 5 av anvisningarna
till 35 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Nämnda skrivelse och propositioner
bordlädes.

§ 16

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
nr 31, angående försvarsgrensstabernas
organisation m. m., motionerna: nr

790, av herr Hedin m. fl., och

nr 791, av herrar Nyberg och Antonsson; i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 33, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., motionerna: nr

792, av herrar Boo och Larsson i
Borrby,

nr 793, av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl.,

nr 794, av herr Christenson i Malmö
m. fl., och

nr 795, av fru Gunne; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 34, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 4 januari
1956 (nr 2) om socialhjälp, m. m., motionerna: nr

796, av fru Gunne,

nr 797, av fru Kristensson och fröken
Karlsson,

nr 798, av herr Ståhl och fröken Elmén,
samt

nr 799, av herr Svensson i Kungälv
och fru Holmquist.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.39.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 7 februari

Kl. 14.00.

§ 1

Justerades protokollet för den 31 nästlidne
januari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Riksdagens andra kammare

På grund av utlandsresa anhåller jag
om befrielse från riksdagsarbetet tiden
11—19 februari 1964.

Stockholm den 5 februari 1964

Gösta Darlin

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 3

Svar på fråga ang. kortvågssändningar
på ryska språket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har frågat
mig om jag vill för kammaren redogöra
för om det planeras utsändningar
på Tyska språket i radions kortvågssändningar.

Som svar vill jag meddela att några
sådana sändningar icke är planerade.

Fredagen den 7 februari 1904

Nr 6

Svar pa fråga ang. kortvågssändningar på ryska språket

Vidare anförde:

Herr BRACONIER (b):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret.

Jag förmodar att statsrådet i sitt svar
utgått från att det inte är departementschefen
som bestämmer programmen i
radio, och jag delar i stort sett statsrådets
principiella uppfattning. Jag
skall inte heller ta upp någon längre
diskussion, särskilt som jag vet att kommunikationsministern
strax skall lämna
ett svar även i första kammaren. Men
jag vill påpeka, när det gäller kortvågssändningar
och information om Sverige,
att det i årets statsverksproposition
finns upptaget ett förslag om att
Sveriges Radios utlandssändningar till
viss del skall finansieras genom anslag
på riksstaten. Om man, som kommunikationsministern,
synes hävda att
riksdagen inte skall ge uttryck åt åsikten
att det vore fördelaktigt om sändningar
på ryska språket komme till
stånd, bleve konsekvensen att det utskott,
som skall behandla den motion
rörande utsändningar på slaviska språk
som föreligger, skulle inta ståndpunkten,
att riksdagen inte skall göra ett sådant
uttalande.

Programmen med informationer om
Sverige avlyssnas emellertid av rätt
många ryssar och även av andra östeuropéer
— det vet man genom den
lyssnarpost som inkommer —, detta
alltså trots att sändningar inte sker
på ryska språket eller på annat slaviskt
språk. Jag anser att riksdagen
skall kunna ge uttryck för sin uppfattning
om betydelsen av sådan här informationsverksamhet,
så mycket mera
som ryssarna kan sända vilka program
som helst till vårt land på svenska med
informationer om Sovjetunionen — något
som ingen anser olämpligt.

I denna tid av samarbete mellan nationerna
— det bär t. o. in. sagts att vi

lever i ett något bättre utrikespolitiskt
klimat än tidigare — finns det väl alla
skäl att sända på ryska då man exempelvis
sänder på portugisiska eller
spanska. Det kan inte vara mindre befogat
att sända på ryska och därmed nå
ett så stort språkområde eller på andra
slaviska språk — sändningarna på portugisiska
och spanska riktar sig ju bland
annat till främmande världsdelar.

Det har i den tidigare förda debatten
i denna fråga påståtts, att Radiotjänst
vid något tillfälle skulle ha vänt sig till
utrikesdepartementet för att efterhöra
dess uppfattning. Det skulle vid detta
tillfälle ha framhållits från utrikesdepartementet,
att man i den dåvarande
situationen inte ansåg sådana sändningar
vara lämpliga. Det har t. o. m. talats
om risker för repressalier m. in., vilket
jag emellertid inte nu skall gå in på; vi
får återkomma till denna fråga vid behandlingen
av den motion som föreligger
i ärendet. När jag ställde min
fråga kände jag inte till denna motion
— jag tror för resten att jag ställde min
fråga något innan motionen väcktes.

Jag riktar här ingen kritik mot kommunikationsministerns
allmänna principiella
uppfattning. Men jag hävdar för
min del att riksdagen när det gäller ett
program, som finansieras med särskilda
statsmedel, har rätt att ge uttryck åt
sin mening i fråga om sändningarna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill göra klart för
de ledamöter av andra kammaren som
åhör denna diskussion att vad herr Braconier
frågat mig om är, huruvida det
planeras utsändningar på ryska språket
i radions kortvågssändningar. På
detta har jag svarat, att några sådana
sändningar icke är planerade. Detta är
alltså det korrekta svaret på den ställda
frågan.

Herr Braconier söker nu föra över
debatten till något annat, nämligen frågan
om anslaget till Sveriges Radio.

Nr 6

Fredagen den 7 februari 1964

Svar på fråga ang. kortvågssändningar på ryska språket

Härigenom för han emellertid in debatten
på ett område, där jag inte har någon
anledning att yttra mig, nämligen
hur programmet skall utformas. Detta
tillkommer enligt en gammal överenskommelse
Sveriges Radio.

anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., och

nr 38, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 5 av anvisningarna till
35 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att jag frågade om det planeras några
sändningar på ryska språket, och det
är inte första gången denna fråga har
ställts. Jag drog den slutsatsen att kommunikationsministern
i sitt svar utgick
från den uppfattningen att det inte ålåg
riksdagen eller ens statsrådet att uttala
sig om detta. Jag hävdar det oaktat att
man i denna fråga har rätt att i riksdagen
ge uttryck för uppfattningen, att
det vore värdefullt med sändningar på
ryska språket. Vi har här i riksdagen
diskuterat många andra frågor som gällt
radioprogrammet, och statsrådet har
inte ansett det vara fel att föra en sådan
diskussion.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj :ts å bordet vilande skrivelse
nr 3, med redogörelse för behandlingen
hos Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelser.

§ 5

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 35, med förslag till lag om
ändring i sjölagen m. in.; samt

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

37, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 4 mom. och punkt 10 av

§ 6

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 790
och 791;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 792—795; samt

till behandling av lagutskott motionerna
nr 796—799.

§ 7

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Rimmerfors, till hans excellens
herr statsministern angående förstärkande
av skolans och ungdomsorganisationernas
karaktärsfostrande verksamhet,

herr Andersson i Storfors, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående bestämmelserna rörande
ianspråktagande av investeringsfondsmedel,

herr Spångberg, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
rätt för svensk medborgare att
åtnjuta allmän tilläggspension för i annat
nordiskt land förvärvad inkomst,
samt

fröken Kar/sson, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående lotsservicen vid Hälsingborgs
lotsplats.

Kammaren biföll dessa framställningar.

Fredagen den 7 februari 1904

Nr 6

§ 8

Interpellation ang. handelsflottan» beredskapsfrågor Ordet

lämnades pa begäran till

Herr CARLSSON i Göteborg (s), som
yttrade:

Herr talman! Den svenska handelsflottan
är såväl i fred som i krig av
utomordentligt stor betydelse för vårt
land. I krigstid är den särskilt betydelsefull
med hänsyn till att utebliven
import av nödvändiga varor, särskilt
då flytande drivmedel och bränslen,
snabbt kan minska landets motståndskraft.

Med stöd av kungl. brev tillsattes i
november 1954 en kommitté med uppgift
att utreda frågor om handelsfartygens
skydd, beväpning, utrustning och
bemanning. I remissvaren över kommitténs
förslag förordades en fortsatt
och skyndsam fullständig utredning av
frågorna. Med anledning härav tillkallade
chefen för handelsdepartementet
den 15/1 1957 en utredning — Kommittén
för sjöfartens beredskapsfrågor —
med direktiv att bearbeta och komplettera
framlagda riktlinjer och förslag.
Utredningen föreslog att erforderliga
handelsfartyg skulle bestyckas med lvpjäser,
att magnetskydd på handelsfartygen
installeras redan i fred, att
handelsfartygens beredskapsbemanning
skulle ombesörjas av de ombordanställda
sjömännen, som skulle ges särskild
värnpliktsutbildning under 90 dagar.
Kvarstannade sjömannen i handelsflottan
under sammanlagt sju år, skulle han
befrias från återstående fredstjänstgöring.

Efter remissbehandling, då bl. a. ÖB
framhöll att landets personalreserver
var begränsade och att behoven inom
övriga totalförsvarsfunktioner även
måste beaktas, överlämnades utredningens
betänkande till 1954 års utredning
rörande totalförsvarets personalbehov,
som behandlade beredskapsbemanningen
under första kvartalet 1960. Denna

utredning föreslog bestyckning av handelsfartygen
med från krigsmakten friställda
lv-pjäser och särskild fartygsskyddsutbildning
för 400—500 yrkessjömän
per år. Militärtjänstgöringen föreslogs
omfatta en första tjänstgöring
om 274 dagar i inkluderande fartygsskyddsutbildning
och fyra repetitionsövningar.
Under tjänstgöring i handelsflottan
skulle yrkessjömännen betraktas
som uppskovsvärnpliktiga.

Betänkandet remissbehandlades och
behandlades sedan gemensamt av försvars
- och handelsdepartementen, men
föranledde icke något beslut. Med anledning
av motion (1:503/61) togs frågan
upp av 1961 års riksdag.

I december 1961 begärde de ombordanställdas
organisationer i en gemensam
skrivelse till Konungen att åtgärder
måtte vidtagas för att »snarast slutföra
granskningen av hos myndigheterna
vilande förslag angående handelsfartygens
skydd under krigsförhållanden
.. .» Försvarsministern remitterade
skrivelsen till ÖB, som i sin svarsskrivetse
i november 1962 vitsordade det
angelägna behov av åtgärder till handelsfartygens
skydd under krigsförhållanden,
som de berörda personalförbunden
framhållit. Han framhöll bl. a.:
»Tryggandet av den i krig — eller under
neutralitet — nödvändiga sjöfarten
är en integrerande del av vårt totalförsvarsproblem.
Liksom andra grenar av
vårt totalförsvar måste därför även denna
redan i fredstid uppbyggas och förberedas
för sina uppgifter i krig...
Såvitt ÖB kan bedöma föreligger nu underlag
för slutgiltigt övervägande och
beslut i handelsflottans beredskapsfrågor.
Dessa syns bl. a. ur psykologisk
synpunkt särskilt angelägna, då skyddsåtgärder
numera förberetts på så gott
som alla områden av vårt totalförsvar.»

ÖB har även angivit de principer,
som Kungl. Maj:t bör fastställa vid genomförande
av nödvändiga åtgärder till
höjande av handelsflottans beredskap
såväl materiellt som personellt. Det har
nu förflutit ytterligare ett drygt år utan

Nr 6

Fredagen den 7 februari 1964

Interpellation ang. handelsflottans beredskapsfrågor

att försvarsministern vidtagit några åtgärder.
Under hänvisning till det anförda
anhålles om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
framställa följande frågor: Vill

herr statsrådet redovisa orsakerna’
till denna förlialning av frågans
handläggning och nu framlägga föreskrifter
om dels förrådshållning av friställda
lv-pjäser från krigsmakten för
bestyckning av handelsfartygen och
dessas utrustning med magnetminskydd,
dels särskild utbildning för yrkessjömän,
vilket senare torde vara av betydelse
för den nu pågående värnpliktsutredningen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
om godkännande av avtal mellan Sverige
och Portugal rörande import till
Sverige av portugisiska jordbruksprodukter,
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1964 skall utgå,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt, och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av tillläggsavtal
till avtalet den 23 mars 1939
mellan Sverige och Amerikas förenta
stater för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning beträffande
inkomst- och andra skatter;

bankoutskottets memorial och utlåtande: -

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse,

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse,

nr 3, med överlämnande av kommitténs
för firande av representationsreformens
100-årsjubileum till fullmäktige
i riksgäldskontoret avgivna berättelse
över kommitténs verksamhet under år
1963, och

nr 4, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1963/64, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

g 10

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 40, med förslag till förordning om
särskilt investeringsavdrag i vissa fall
vid taxering till statlig inkomstskatt,
in. m., och

nr 41, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, in. in.

Dessa propositioner bordlädes.

.-8 ll

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit fram -

Fredagen den 7 februari 1964

Nr 6

ställning angående medgivande för riksgiildskontoret
att lämna dagslån, in. in.

§ 12

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Hansson
i önnarp till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet angående till -

synen över försvarets decentraliserade
mobiliseringsförråd.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.11.

In fidem

Sune K. Johansson