Nr 6 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 6 ANDRA KAMMAREN 1962

31 januari—7 februari

Debatter m. m.

Onsdagen den 31 januari

Sid.

Svar på fråga av herr Palm ang. grundsatserna för rekrytering av

personal till nämnden för internationell biståndsverksamhet...... 3

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Hedenäset ang. vissa spörsmål i samband med en
eventuell utbyggnad av vattenkraften i Torne och Kalix älvar. . 6

fröken Karlsson ang. yrkesvägledningen inom den obligatoriska

skolan .............................................. 7

Interpellation av herr Henningsson ang. lämplighetsintygen för erhållande
av körkort........................................ 11

Fredagen den 2 februari

Interpellationer av:

herr Carbell ang. beskattningen av traktamentsersättning, m. m.. . 12

herr Lundberg ang. vissa spörsmål rörande äganderätten till vattenområden
.......................................... 14

herr Hamrin i Kalmar ang. förfarandet i ärenden rörande dispens
från byggnadsförbud .................................. 22

Tisdagen den 6 februari

Svar på fråga av herr Wiklund i Stockholm ang. beskattningen av ersättning
för uppdrag såsom frivillig övervakare eller tillsynsman . . 23

Svar på interpellation av herr Lundberg ang. tandsjukvården vid de
odontologiska läroanstalterna .............................. 25

Onsdagen den 7 februari

Meddelande ang. utrikesdebatt m. in......................... 31

Svar på fråga av herr Carlsson i Huskvarna ang. upprustning av vissa
militära förläggningar.................................. 31

1—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 6

Nr 6

Innehåll

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Wachtmeister ang. möjligheterna för krigsmaktens personal att

deltaga i viss upplysningsverksamhet .................... 33

herr Enskog ang. Aktiebolaget Statsgruvors anläggningar i Norberg 41
herr Berglund ang. skoindustriens situation vid Sveriges eventuella

anslutning till EEC .................................. 46

herr Lindahl ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med
principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och

Norge .............................................. 51

herr Larsson i Luttra ang. hyresvillkoren för genom pastoratsregle ringen

tvångsförflyttade befattningshavare ................ 65

herr Eliasson i Moholm ang. den svenska jordbruksexportens läge

efter sexstaternas jordbruksöverenskommelse i Bryssel........ 66

Interpellationer av:

herr von Friesen ang. ett planerat centralregister över psykiskt

sjuka .............................................. 71

herr Alemyr ang. befolkningsminskningen inom Kalmar län...... 72

herr Alemyr ang. kompetenskraven för anställning inom arbetsförmedlingsverksamheten
.................................. 73

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 31 januari

Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i

riksbanken till bankoutskottet angivna berättelse ............ 10

— nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse
................................................ 11

Onsdagen den 7 februari

Statsutskottets utlåtande nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet).
................................... 71

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1962 skall utgå....................

— nr 2, ang. godkännande av avtal mellan Sverige och Grekland för i, 71
undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt

beträffande skatter å inkomst och förmögenhet .............. 71

— nr 3, ang. godkännande av tilläggsavtal till avtalet den 27 oktober

1953 mellan Konungariket Sverige och Konungariket Danmark
angående handräckning i skatteärenden ....................Ä71

— nr 4, ang. godkännande av avtal mellan Sverige och Republiken
Sydafrika för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter

å kvarlåtenskap ........................................ 71

Onsdagen den 31 januari 1962

Nr 6

Onsdagen den 31 januari

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 23, den
24 och den 25 innevarande januari.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Spångberg, som vid kammarens
sammanträde den 10 innevarande
januari med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Karl
Jönsson vårdas vid härvarande Centrallasarett
sedan den 12/12 1961 för sjukdom
(statistisk klassifikation nr 151),
samt att han tills vidare är oförmögen
att återupptaga riksdagsår!)etet.

Kristianstad den 27 januari 1962
Hans Silwer
Med. dr, överläk.

Det skulle till protokollet antecknas,
att herr Jönsson i Gärds Köpinge vid
kammarens sammanträde den 10 innevarande
januari beviljats ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 4

Svar på fråga ang. grundsatserna för
rekrytering av personal till nämnden
för internationell biståndsverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Herr Palm har bett
mig om en redogörelse för de grundsatser
som har tillämpats vid rekryteringen
av personal till den nyinrättade
nämnden för internationellt bistånd.
Till svar på hans fråga får jag anföra
följande.

Först må nämnas, att det rör sig om
totalt 31 tjänster. Av dessa skulle fem
tillsättas av Kungl. Maj :t, medan för
anställningen av de övriga inrättades
en särskild kommission. Kommissionens
ledamöter utgjordes av personer,
som skulle komma att ingå i den nya
nämndens styrelse inom den statliga
sektorn, samt härjämte av ordföranden
i administrationsutredningen, på
vars förslag nämndens organisation
blivit uppbyggd, och en löneexpert från
civildepartementet.

Vid tillsättningen av tjänsterna var
det nödvändigt att beakta förhållandena
för personalen hos centralkommittén
för tekniskt bistånd och Svenska
institutets avdelning för tekniskt
bistånd, som båda avvecklades i och
med tillkomsten av den nya nämnden.
Denna personal, som uppgick till omkring
20 personer, uppsades, varvid
man dock utgick från att all icke tillfällig
personal skulle beredas återanställning
utan försämrade löneförmåner,
men utan garanti för att arbetsuppgifterna
skulle bli desamma. Efter
utannonsering av de tjänster, som icke
var av den natur att de skulle tillsättas
direkt av Kungl. Maj:t, förelåg vid
ansökningstidens utgång bortåt 300 ansökningar
från personer i alla åldrar
och med de mest varierande meriter.

Vid sin prövning av personalfrågor -

Nr 6

Onsdagen den 31 januari 1962

Svar på fråga ang. grundsatserna för rekrytering av personal till nämnden för internationell
biståndsverksamhet

na har kommissionen självfallet haft
att tillämpa principen om »förtjänst
och skicklighet» utifrån de speciella
krav, som arbetsuppgifterna inom biståndsverksamheten
ställer och som
hade berörts i propositionen till riksdagen
med förslag om nämndens inrättande.
Erfarenhet av internationellt
arbete och goda språkkunskaper gav
sålunda hög prioritet. Samtidigt måste
kommissionen bemöda sig'' om en sådan
sammansättning av nämndens personal,
att de olika byråerna fick personal
med utbildning och sakkunskap,
avpassad för respektive arbetsområden.
Den personal, som friställts från
liknande uppgifter i den tidigare organisationen
av biståndsverksamheten,
skulle samtidigt placeras utan försämring
av sina lönevillkor.

Den utomordentligt svåra uppgiften
att utifrån dessa premisser komponera
ett gott personalteam för en ny, skiftesrik
och krävande verksamhet har
kommissionen enligt min mening fullgjort
med omsorg. Vid utgången av de
tre veckornas besvärstid hade inte heller
inkommit några besvär över anställningskommissionens
tillsättningar.

Vidare anförde:

Herr PALM (h):

Herr talman! Till statsrådet fru
Lindström skall jag be att få rikta ett
tack för svaret på min fråga. Jag tycker
det är värdefullt, att kammaren
fått denna belysning av den mycket
väsentliga frågan om biståndsverksamheten,
eftersom tillkomsten av nämnden
för internationellt bistånd har skett
i en takt, som saknar motstycke i
svensk förvaltningshistoria — för att
använda statsrådet fru Lindströms egna
ord.

Vid läsningen av propositionen
framgick, vilka svårigheter som skulle
möta vid rekryteringen av detta nya
ämbetsverk; framför allt måste dessa

svårigheter ha varit betydande med
hänsyn till den korta tid som stått till
förfogande.

Jag skall här bara uppehålla mig vid
de allmänna principerna och inte gå
in på de konkreta utnämningsfallen,
vilket jag är förhindrad att göra. Det
bör emellertid sägas att vid tillsättningen
av den kommission, som skulle
vara regeringen behjälplig med personalrekryteringen,
förekom ganska mycken
diskussion, givetvis inte orsakad
av de i kommissionen ingående personernas
kompetens, vilken inte ifrågasattes,
utan på grund av den politiska
slagsida, som denna kommission
fick. Jag föreställer mig att det är bekant
för kammaren, att denna kommission
utgjordes av fyra socialdemokrater
och två opolitiska ledamöter.

Av svaret framgår, vilket tidigare
också varit bekant, att denna kommission
skulle hjälpa till vid rekryteringen
av andra än chefsposterna, medan
de fem chefsposterna skulle tillsättas
av regeringen själv. Man skulle då kunna
tycka, att den politiska sammansättningen
hade mindre betydelse, eftersom
kommissionen i huvudsak hade
att syssla med uppgiften att inplacera
den personal, som blev friställd
hos centralkommittén och hos Svenska
institutet. Kommissionen har med andra
ord inte haft något inflytande över
tillsättningen av nämndens generalsekreterare
och inte heller över tillsättningen
av de fyra byråchefsposter,
som dessutom finns, varav två är ordinariebesatta
och två andra vakanta
och tills vidare besatta med t. f. personal.

Det uttrycktes emellertid vid den tidpunkt,
då kommissionen tillsattes, farhågor
för att kanske likartade hänsyn
skulle tas vid regeringens besättande
av chefsfunktionerna. Själv är jag förhindrad
att uttala mig om jag har den
uppfattningen att så har skett eller
inte. Men jag anser att den situation,

Onsdagen den 31 januari 1962

Nr 6

Svar på fråga ang. grundsatserna för rekrytering av personal till nämnden for internationell
biståndsverksamhet

som vi nu befinner oss i sedan riksdagen
så nyligen beslutat om inrättandet
av detta nya betydelsefulla ämbetsverk
och omöjligheten att här diskutera
just denna personalrekrytering,
kan tjäna som ett åskådningsexempel
för författningsutredningen på verkningarna
av regeringsformens § 90. Jag
tror att det vore väsentligt att vid
grundlagsarbetet försöka få till stånd
en ändring av denna paragraf.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag är medveten om
att åtskilliga av de sökande till nya
nämnden för internationellt bistånd,
som inte har fått någon tjänst där,
kan vara missbelåtna och kanske även
misstänksamma mot anställningsförfarandet.
De har kanske haft fina meriter
att hänvisa till och ändå inte kommit
i fråga. Om de därtill råkat känna
någon eller några av de utsedda och
tror sig veta, att dessa inte har varit
bättre meriterade, kan det ge upphov
till frågor sådana som dem herr Palm
nu ställt och sådana som jag också
fått brevledes direkt ställda till mig
från personer, som känt sig förbigångna
eller trott att några andra ovidkommande
politiska egenskaper kan ha
inverkat på valet av befattningshavare.

Ur den synpunkten är det bra att vi
nu genom herr Palms initiativ får tillfälle
att lufta ut sådana misstankar
här i riksdagen. Men jag tycker nog att
herr Palm själv gav uttryck för en sådan
misstänksamhet. Jag måste till herr
Palm säga att det inte finns någon
partipolitisk otillbörlighet i valet av
anställda för nya nämnden för internationellt
bistånd. Jag har för egen
del ingen vetskap om den politiska kulören
hos de anställda under chefsnivå.
Inte heller har anställningskommissionen
blandat in partipolitik i sina bedömningar.
Varje sådan misstanke
måste med skärpa tillbakavisas.

Inte heller anställningskommissionen

var politiskt sammansatt eller hade fått
någon politisk slagsida — medvetet
anbringad. Den var, som jag framhöll
i mitt svar nyss, sammansatt av personer
som skulle komma att ingå i den
nya nämndstyrelsen på den så att säga
statliga halvan av styrelsen, och de representerade
utrikes-, finans- och civildepartementen
samt statsrådsberedningen,
varjämte ordföranden och
vice ordföranden i f. d. centralkommittén
och tillika i nya nämnden togs med
för kontinuitetens skull och för deras
kännedom om den tidigare personalen
i de båda organ, centralkommittén, respektive
Svenska institutets avdelning
för tekniskt bistånd, som avvecklades.
Ordföranden, landshövding Åman, hade
dessutom stor erfarenhet från sin
tid som direktör i TCO att falla tillbaka
på.

Om nu fyra av dessa sex råkade vara
socialdemokrater och detta antal
överstiger socialdemokratiens andel i
valmanskåren, får väl herr Palm betrakta
det som ett olycksfall i arbetet.

Herr PALM (h):

Herr talman! Att här skulle ha inträffat
något olycksfall i arbetet har
inte jag ifrågasatt. Huruvida så har
skett kan jag inte heller uttala mig om.
Det är, som statsrådet Lindström säger,
alldeles riktigt att kommissionen
har sysslat med tillsättandet av de underordnade
tjänsterna. Jag tror inte ett
ögonblick att statsrådet Lindström har
haft någon anledning eller över huvud
taget möjlighet att ta reda på eller undersöka
dessa anställdas under
chefsnivå politiska hemvist.

Att kommissionen hade en politisk
slagsida skulle således vara beroende
på en tillfällighet. Det är klart att så
skulle kunna vara fallet, eftersom de
personer som förekom givetvis hade
sådana funktioner att de kunde ha en
uppgift att fylla också i denna kommission.
Som alla kanske kan erinra

Nr 6

Onsdagen den 31 januari 1962

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med en eventuell utbyggnad
av vattenkraften i Torne och Kalix älvar

sig rörde det sig om personer med sakkunskap
på området, men nog borde
det ha varit möjligt att finna även andra
än socialdemokrater, vilka skulle ha
varit lämpliga för denna uppgift. Dessa
var nu som kammaren torde erinra sig
fru Alva Myrdal, herrar Olof Palme,
Pierre Vinde och landshövding Åman,
medan de två övriga ledamöterna var
opolitiska.

Jag är emellertid glad över att statsrådet
Lindström har sagt att det är
bra att de misstankar som förekommit
får luftas ut, och därmed får jag
väl anse mig vara tillfredsställd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
i samband med en eventuell utbyggnad
av vattenkraften i Torne och Kalix
älvar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
har i en interpellation frågat mig
om regeringen avser att föranstalta om
en snar utredning av olika juridiska,
skatterättsliga, organisatoriska och lokaliseringspolitiska
frågor som har
samband med en eventuell utbyggnad
av vattenkraften i Torne och Kalix
älvar och i så fall om detta utredningsarbete
avses att bedrivas i sådan takt
att antagande av erforderliga mellanfolkliga
konventioner och beslut av lagstiftningskaraktär
kan föreligga färdiga
eller tillkomma senast i samband
med eventuella utbyggnadsbeslut.

Som svar vill jag anföra följande.

Slutrapporten från nordiska vattenkraftkommittén
beträffande möjligheterna
att utnyttja vattenkraften i Torne

och Kalix älvar är för närvarande
föremål för remissbehandling. Remisstiden
utgår den 1 juli i år. Först därefter
kan ställning tas till vilka ytterligare
utredningar som erfordras. I
samband därmed kommer bl. a. sådana
åtgärder som herr Larsson berört att
övervägas.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Larssons i Hedenäset interpellation.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min interpellation.

Efter statsrådets meddelande om den
beslutade remissen av slutrapporten
från nordiska vattenkraftkommittén är
det givetvis inte så mycket för dagen
att tillägga i frågan. Jag tillåter mig
endast att framhålla att planerna på
exploaterande av vattenkrafttillgångarna
i den s. k. Nordkalotten är projekt
som medför stora ingrepp i naturen
och i befolkningens levnadsvillkor. De
får även en speciell aspekt därav att
det är fråga om gränsälvarna mot Finland.
Därvidlag har jag i interpellationen
anfört en del exempel, som jag
inte här skall upprepa. Jag nöjer mig
med alt uttala förhoppningen att om
en utbyggnad av dessa älvar skall ske
det tillses att de olika problem som
har med en sådan utbyggnad att göra
blir allsidigt utredda, så att det finns
möjligheter till en översyn innan beslut
fattas. Detta synes mig icke blott
vara önskvärt ur de olika myndigheternas
synpunkt utan även vara angeläget
för den befolkning som bor där
uppe och som intimt beröres av de beslut
som kan komma att fattas.

Jag upprepar mitt tack för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 31 januari 1962

Nr 6

§ 6

Svar på interpellation ang. yrkesvägledningen
inom den obligatoriska skolan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fröken Karlsson har
i en interpellation frågat om jag vill
upplysa kammaren huruvida jag för
min del anser att yrkesvägledningen
inom den obligatoriska skolan i framtiden
liksom nu bör bedrivas inom
skolans ram och av dess personal.

När 1957 års skolberedning avlämnade
sitt betänkande om grundskolan
pågick ännu en särskild utredning
inom skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen
om hur skolans yrkesvägledning
bör utformas och om hur
samverkan i detta avseende bör ske
med arbetsmarknadens och arbetsmarknadsorganens
företrädare.

Skolberedningen har med hänvisning
härtill inte tagit ställning till
ifrågavarande spörsmål. Med den vikt
som beredningen funnit böra tillmätas
skolans orienterande verksamhet
såsom ett medel för att på rätt sätt
främja elevernas fria personliga utveckling
måste dock, framhåller beredningen,
naturligtvis skolan och dess
ansvar för och vård om den enskilde
eleven vara utgångspunkten för lösande
av de med yrkesvägledningen förknippade
organisatoriska och administrativa
frågorna.

Sedan den särskilda verksutredningen
numera slutförts har de tre ämbetsverken
på grundval därav föreslagit,
att den nuvarande yrkesvalslärarinstitutionen
skall avlösas av en organisation
med s. k. skolkonsulenter. Dessa,
som skulle vara utbildade i psykologi
och pedagogik samt i arbetsmarknadsoch
yrkesvägledningsfrågor, skulle inte
vara lärare och inte heller vara på samma
sätt som lärarna knutna till skolan
som dess befattningshavare. I åtskilliga
fall skulle de även handha lo -

kala skolpsykolog- och kuratorsgöromål.

Ämbetsverkens förslag skulle, om det
genomfördes, medföra en genomgripande
förändring av den yrkesvägledningsorganisation,
som hittills utprövats
och tillämpats i försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola. Yrkesvägledningens
organisation och effekt
i den obligatoriska skolan är uppenbarligen
av utomordentligt stor betydelse
inte bara för denna skolas funktionsduglighet
utan också för utformningen
av utbildningsväsendet över huvud
taget, liksom självfallet även för
arbetsmarknaden och ungdomarnas
framtida fördelning på skilda sektorer
av denna. Det gäller således ett
spörsmål som kontinuerligt måste ägnas
stor uppmärksamhet och som, därest
radikalt ändrade lösningar ifrågasättes,
kräver ingående överväganden.

Även om ett svar på fröken Karlssons
fråga i viss mån föregriper ställningstagandet
på denna punkt i den
kommande skolpropositionen, vill jag
emellertid — med hänsyn till det intresse
som förevarande spörsmål tilldragit
sig bl. a. från de berörda personalorganisationerna
— redan här deklarera,
att jag inte är beredd att utan
ytterligare överväganden och undersökningar
ta ställning till frågan om
en omorganisation av yrkesvägledningen
inom den obligatoriska skolan i
den riktning, som förordats av ämbetsverken.
Det förslag till skolreform,
som senare kommer att föreläggas detta
års riksdag, kan således inte förväntas
innefatta förslag om någon
mera omfattande förändring av den
nuvarande yrkesvalslärarinstitutionen.

Vidare anförde

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
iherr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min
interpellation beträffande yrkesvägledningen
i den obligatoriska skolan.

Måhända tyckte statsrådet och även

Nr 6

Onsdagen den 31 januari 1962

Svar på interpellation ang. yrkesvägledningen inom den obligatoriska skolan

andra att jag borde ha inväntat skolpropositionen.
Men jag hade anledning
att tro att denna icke skulle innehålla
några djupgående förslag i berörda
fråga, vilket antagande också besannades
av statsrådets svar. Mitt antagande
grundade sig på att särskilda
kommitterades förslag dels icke varit
ute på remiss hos berörda parter och
dels framför allt bygger på helt andra
tankegångar i fråga om yrkesvalsfrågans
inlemmande i skolan än beredningens.
Min avsikt med interpellationen
var dels att få tillfälle att påtala
den mycket starka och berättigade oro
som nyssnämnda förslag åstadkommit
inom skolans värld både hos skolledare,
redan tjänstgörande yrkesvalslärare
och hos dem som nu håller på att
utbildas, dels att få tillfälle att framföra
några högst personliga synpunkter
och önskemål beträffande denna
fråga.

Att yrkesvalsfrågan är väsentlig, därom
råder inga delade meningar.

Särskilda kommitterade har som bekant
föreslagit en helt ny och oprövad
organisation för yrkesrådgivningen,
som skulle avlösa en under en tioårsperiod
i försöksdistrikten prövad form
av yrkesvägledning och yrkesorientering,
vilken handhafts av därtill utbildade
yrkesvallärare i samarbete med
arbetsförmedlingen. Om denna arbetsform
säger skolöverstyrelsen i sin rapport
att »den på det hela taget utfallit
väl».

I yrkesvallärarnas ställe skulle enligt
förslaget en helt ny grupp utanför
skolan stående ofta icke pedagogiskt
utbildade konsulenter träda in som
yrkesvägledare. De skulle vägleda ett
bra mycket större antal elever än vad
nuvarande yrkesvägledare gör; antalet
600 eller därutöver har nämnts. Denna
konsulent skulle komma till skolan
ett par gånger i veckan och göra »gästbesök»;
och sålunda icke kontinuerligt
stå till skolans förfogande.

Jag skall inte ytterligare uppehålla

mig vid kommitterades förslag som
vore värt en längre kritisk granskning.
Jag vill endast säga att förslaget, som
jag ser det, för både elever och lärare
liksom för skolan i dess helhet innebär
en klar utarmning. För lärarnas
del medför det en minskning av området
för deras kurativa verksamhet,
en verksamhet som på sitt sätt gett eleverna,
lärarna och skolan i dess helhet
stort utbyte.

Yrkesorienteringen och yrkesrådgivningen
har varit och måste vara en
integrerande del av skolans elevvårdande
uppgifter. Skolberedningen har
ju också i sina kursplaner då det gäller
riktlinjerna för yrkesvägledningen
starkt understrukit sambandet dels
mellan samhällskunskapen och yrkesvägledningen,
dels mellan yrkesvägledningen
och andra ämnen: »De praktiska
momenten utgör i själva verket ett
viktigt komplement till de teoretiska
och till hela ämnet samhällskunskap.
Samverkan bör dessutom kunna etableras
med undervisningen i skolans övriga
ämnen.» Jag delar på denna punkt
helt beredningens uppfattning.

Kommitterade bygger tydligen sitt
förslag på helt andra premisser. Varje
yrkesvallärare har upplevt tjusningen
i att möta ungdomarna i ett för dem
personligt och angeläget ärende. Ofta
finner man att elever som tidigare varit
mindre intresserade av skolan just
genom yrkesorienteringen och yrkesrådgivningen
upplever att de själva,
hemmet och skolan kan samlas kring
ett gemensamt intresseområde, och
skolarbetet blir på så sätt mera meningsfyllt
och för eleverna av personligt
värde.

Statsrådet säger i sitt svar att han
»inte är beredd att utan ytterligare
överväganden och undersökningar ta
ställning till frågan om en omorganisation
av yrkesvägledningen». Det gläder
mig, och jag vågar hysa den förhoppningen,
att statsrådet innan han
tar definitiv ståndpunkt närmare tar

Onsdagen den 31 januari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. yrkesvägledningen inom den obligatoriska skolan

del av vad såväl yrkesvallärare som
skollärare har att anföra från sin rika
erfarenhet. Självfallet kommer ungdomsförmedlingen
in i bilden, och jag
kan försäkra att erfarenheten gett vid
handen att det har varit ett gott samarbete
mellan skola och ungdomsförmedling.
Alla parter har varit glada
alt man kunnat notera otvetydiga framgångar
i det gemensamma arbetet för
elevernas bästa.

Jag tror, herr statsråd, att det är på
den nuvarande organisationen man
skall bygga vidare och sålunda utbilda
fler yrkesvallärare. Det har herr
statsrådet också på sitt sätt sagt i den
del av svaret, där han talar om skolans
orienterande verksamhet »såsom
ett medel för att på rätt sätt främja
elevernas fria personliga utveckling».

Med detta sista önskemål tackar jag
än en gång för det, som jag gärna uppfattar
det, mycket positiva svaret och
hoppas få en god lösning av frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs var för sig följande Kung].
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 34,
angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 36, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 632) angående ersättning av
allmänna medel till vittnen m. fl. samt
till lag angående ändrad lydelse av 4 §
lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri
rättegång; och

till statsutskottet propositionen nr 37,
angående anslag för militärhistorisk
verksamhet under budgetåret 1962/63
m. m.

§ 8

Föredrogs var för sig följande å bor -

det vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr
420;

till statsutskottet motionerna nr 421—
434;

till bevillningsutskottet motionerna nr
435—441;

till bankoutskottet motionerna nr 442
och 443;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 444—450;

till jordbruksutskottet motionen nr
451;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 452 och 453;

till jordbruksutskottet motionen nr
454;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 455;

till jordbruksutskottet motionerna nr
456—461;

till allmänna beredningsutskottet
motionerna nr 462 och 463;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 464—467; samt

till statsutskottet motionerna nr 468
—508.

Vid härefter skedd föredragning var
för sig av de å bordet vilande motionerna
nr 509 och 510 hänvisades motionen
nr 509, såvitt avsåg hyresregleringens
avveckling, till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet, samt
motionen nr 510, såvitt avsåg ändring i
kommunallagarna, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 511 och 512.

Vid härefter skedd föredragning av
den å bordet vilande motionen nr 513
hänvisades densamma, såvitt avsåg höjning
av det allmänna barnbidraget, till
behandling av lagutskott och i övrigt till
statsutskottet.

Nr 6

Onsdagen den 31 januari 1962

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 514
—530;

till bevillningsutskottet motionerna nr
531—536.

Vid härefter skedd föredragning av
den å bordet vilande motionen nr 537
hänvisades densamma, såvitt avsåg
gränsen för påförande av folkpensionsavgift
och sjukförsäkringsavgift, till behandling
av lagutskott och i övrigt till
bevillningsutskottet.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till bevillningsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 538—542.

Vid härefter skedd föredragning av
den å bordet vilande motionen nr 543
hänvisades densamma, såvitt avsåg påförande
av folkpensionsavgift, till behandling
av lagutskott och i övrigt till
bevillningsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna nr
544_552;

till bankoutskottet motionerna nr 553
—555;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 556—568;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 569;

till jordbruksutskottet motionerna nr
570—574;

till statsutskottet motionen nr 575;

till jordbruksutskottet motionerna nr
576—578; och

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 579—586.

Vid härefter skedd föredragning av
den å bordet vilande motionen nr 587
hänvisades densamma, såvitt avsåg anslag,
till statsutskottet och i övrigt till
allmänna beredningsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande

å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 588—593;

till statsutskottet motionerna nr 594—
604;

till bevillningsutskottet motionerna nr
605—607;

till behandling av lagutskott motionen
nr 608;

till statsutskottet motionen nr 609;
och

till behandling av lagutskott motionerna
nr 610—614.

Vid härefter skedd föredragning av
den å bordet vilande motionen nr 615
hänvisades densamma, såvitt avsåg
punkten 4 i motionens hemställan, till
statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionerna nr
616—621; och

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 622—626.

Vid härefter skedd föredragning av
den å bordet vilande motionen nr 627
hänvisades densamma, såvitt avsåg höjning
av de allmänna barnbidragen, till
behandling av lagutskott och i övrigt
till bevillningsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
628;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 629 och 630; samt

till statsutskottet motionen nr 631.

§ 9

Föredrogs och lädes till handlingarna
bankoutskottets memorial;

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

Onsdagen den 31 januari 1962

Nr 6

Interpellation ang. lämplighetsintygen för erhållande av körkort

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

§ 10

Interpellation ang. lämplighetsintygen
för erhållande av körkort

Ordet lämnades på begäran till

Herr HENNINGSSON (s), som yttrade: Herr

talman! Vid flera tillfällen har
anmärkningar rests mot de regler som
gäller beträffande utfärdandet av
lämplighetsintyg för erhållande av körkort
samt för återfående av förut indraget
sådant.

Lämplighetsintyg utfärdas av den lokala
polismyndigheten enligt länsstyrelsernas
anvisningar. Anmärkningsvärt
är att dessa anvisningar företer
betydande olikheter, beroende på vilken
länsstyrelse som handlägger ärendet.

Men även i de fall anvisningarna är
likformiga kan det ifrågasättas om inte
de förebyggande åtgärder som man avser
att åstadkomma kan betraktas som
hårda, obilliga och i vissa fall olämpliga.

I något fall har vid framställning om
lämplighetsintyg för person vars körkort
indragits vederbörande fått till
svar att lämplighetsintyg ej komme att
utfärdas, såvida den sökande inte företedde
bevis för att sökanden ingått
som medlem i nykterhetsorganisation.

I andra fall har körkort indragits på
grund av lättare, upprepade trafikförseelser,
parkeringsbrott o. d., som förorsakats
av olika chaufförer, varvid indragningen
träffat ägaren av fordonen
utan att denne själv av egna förseelser
blivit ådömd tillräckligt antal dagsböter
för att indragning enligt samma
regler skulle vara befogad.

Det har också förekommit att ungdomar
vid ansökan om lämplighetsintyg
inte erhållit sådant utan fått vänta

ett till två år, motiverat med att vederbörande
tidigare ådömts böter för bagatellartade
trafikförseelser vid färd
med cykel eller moped.

Vid samtal med polismyndighet har
det framgått att man från dess sida
anser att dessa bestämmelser är onödigt
rigorösa och hårda, vilket man anser
vara mera till skada än nytta.

Med anledning av det sagda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Anser statsrådet att de olika förfaringssätt
för vilka redogörelse här lämnats
står i överensstämmelse med de
tankar som kommunikationsministern
lät komma till uttryck i proposition nr
69: 1958 i vad avser VTF § 32 2 mom.
och som starkt underströks av andia
lagutskottet, vilket framhöll betydelsen
av »att en viss försiktighet iakttages
när det gäller att ur de upplysningar,
som föreligger om en person, draga
slutsatser om hans framtida uppträdande
i trafiken»?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

nr 632, av herr Larsson i Norderön
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 24, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 kap. 1 och 4 § § vattenlagen,
och

nr 633, av herrar Lundmark och Lassinantti,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 24.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.38.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 6

Fredagen den 2 februari 1962

Nr 6

Fredagen den 2 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 26
nästlidne januari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Göteborg den 31 jan. 1962

Till Riksdagens andra kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller
jag om befrielse från riksdagsuppdraget
tills vidare 1 vecka framåt
fr. o. m. d. 30 januari.

Brita Elmén

Vidare upplästes det vid förenämnda
ansökan fogade läkarintyget, avsett för
vederbörande sjukkassa, varav inhämtades
att fröken Elmén till följd av sjukdom
vore förhindrad att från och med
den 30 nästlidne januari tills vidare deltaga
i riksdagsarbetet.

Fröken Elmén beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med nämnda
dag tills vidare.

§ 3

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid kammarens sammanträde onsdagen
den 7 februari, som i den föreliggande
planen för arbetet under februari
månad upptagits som bordläggningsplenum,
kommer att till avgörande
företagas statsutskottets utlåtande nr
20, som avser visst anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/62,
samt bevillningsutskottets betänlianden
nr 1 angående promilletalet för skogsvårdsavgiften
och nr 2—4 angående
godkännande av vissa dubbelbeskattningsavtal
m. m. Sammanträdet tar sin
början vid den i planen angivna tidpunkten,
kl. 16.00.

§ 4

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott de
å bordet vilande motionerna nr 632 och
633.

§ 5

Föredrogs den av herr Henningsson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
lämplighetsintygen för erhållande av
körkort.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Interpellation ang. beskattningen av
traktamentsersättning, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARBELL (s), som yttrade:

Herr talman! En av de grundläggande
reglerna för taxeringsnämndernas
arbete är att man skall söka nå en likformig
och rättvis beskattning.

Denna princip är väl underbyggd hos
folkets flertal. Dess förverkligande i
praktiken utgör en förutsättning för att
man allmänt skall acceptera skattenivån
och hysa förtroende för beskattningssystemet.
Följaktligen måste statsmakterna
med nödvändighet alltid söka
nå så god skatterättvisa som möjligt.

Det är uppenbart, att flertalet anser
att införandet av den allmänna omsättningsskatten
är ett led i dessa strävanden.
Det blir utan tvekan svårare att
skattefuska om den indirekta skattens
andel av den totala skatten ökar. Detta

Fredagen den 2 februari 1962

Nr 6

Interpellation ang. beskattningen av traktamentsersättning, m. m.

är — vid sidan av ekonomiska fördelar
i stort — anledningen till att löntagarna
så allmänt är positivt inställda
till omsättningsskatten. I diskussionen
förekommer emellertid ibland att man
ställer frågan, om den omsättningsskatt
allmänheten betalar i sin helhet också
inlevereras till staten. Det borde vara
ett tämligen allmänt önskemål att betryggande
besked kan lämnas på denna
fråga.

Även om allmänhetens intresse för en
effektiv skattekontroll förstärkts efter
införandet av omsättningsskatten får
man emellertid icke glömma att detta
intresse alltid varit stort hos de hederliga
skattebetalarna. De får ju betala
både den andel de rättvisligen skall
bära av det totala skattebehovet och
det som skattefuskaren undandrar samhället.
Det är därför naturligt, att man
framför allt är intresserad av att de
tillgängliga kontrollorganen användes
så effektivt som möjligt.

Vissa tendenser synes emellertid tyda
på att kontrollen stundom är ur effektivitetssynpunkt
fel inriktad. Löntagarna
har här anledning till sitt missnöje
med bl. a. taxeringsorganens behandling
av traktamentsersättningarna.
Härvidlag erfordras uppenbarligen
snabba åtgärder för ernående av en
likformig och rättvis beskattning. Frågan
kan lämpligen belysas av följande
exempel från beskattningsnämndernas
arbete.

En tankbilsförare vid ett bensinbolag
hade i sin självdeklaration 1959 som
inkomst upptagit 712 kronor utgörande
från arbetsgivaren uppburen kostersättning
för 219 dagar å 3 kronor 25 öre.
Den ifrågavarande kostersättningen avsåg
att täcka den fördyring av levnadskostnaderna
som långtradsresorna medförde.
I deklarationen yrkades avdrag
för fördyrade levnadskostnader med allenast
de 3 kronor 25 öre per dag som
erhållits från bolaget, alltså sammanlagt
712 kronor.

Taxeringsnämnden godkände emeller -

tid icke avdraget ens till någon del,
varför vederbörande anförde besvär hos
prövningsnämnden som upprätthöll
taxeringsnämndens beslut.

Med anledning härav förde klaganden
ärendet vidare till kammarrätten, som
i utslag den 14 mars 1961 förklarade
att vederbörande »må anses berättigad
till avdrag för ökning av levnadskostnaderna
med 2 kronor 50 öre per dag
eller med 548 kronor» och ändrade följaktligen
prövningsnämndens beslut i
motsvarande mån.

I sin självdeklaration i februari 1961
— alltså före kammarrättens ovannämnda
utslag den 14 mars 1961 — yrkade så
klaganden på samma sätt som tidigare
avdrag för fördyrade levnadskostnader
under långtradsresor, nu med 774
kronor (dagsbeloppet hade sedan 1958
höjts från 3 kronor 25 öre till 3 kronor
50 öre). Taxeringsnämnden medgav
vid taxeringen 1961 avdrag med
594 kronor beräknat efter 2 kronor 65
öre per dag. Att man därvid överskridit
vad kammarrätten tidigare godkänt
med 15 öre synes bero på att det av
bolaget utbetalda dagsbeloppet höjts
med 25 öre.

I december 1961 mottog klaganden
en resolution från prövningsnämndens
kansli, enligt vilken vederbörande taxeringsintendent
överklagat taxeringsnämndens
beslut och därvid yrkat, att
det av taxeringsnämnden godkända avdraget
för fördyrade levnadskostnader
icke skall godkännas »enär ifrågavarande
kostnader icke kan anses utgöra avdragsgilla
levnadskostnader».

Det ovan citerade uttalandet synes
stå i strid med kommunalskattelagens
anvisningar.

I detta sammanhang må även erinras
om att regeringsrätten redan 1954 tagit
ställning i ett till synes analogt skattemål
(RÅ not. Fi 1850/1954). Det gällde
här en chaufför, som i sin självdeklaration
över 1952 års inkomster bland
intäkterna upptagit för »långkörning»
(bortovaro från hemorten mer än 6 tim -

Nr 6

Fredagen den 2 februari 1962

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande äganderätten till vattenområden

mar) utgående avtalsenlig kostersättning
med 448 kronor (= 224 dagar å
2 kronor). Samtidigt hade han yrkat
avdrag med samma belopp på grund av
fördyrade levnadskostnader. Taxeringsnämnden
vägrade avdraget med motivering
att klaganden icke övernattat på
annan ort än hemorten och matsäck
kunnat medföras under resorna. Vid besvärsprövning
upprätthölls taxeringsnämndens
beslut i prövningsnämnden
och kammarrätten, medan däremot avdraget
godkändes av regeringsrätten.

Det ifrågavarande bensinbolaget sysselsätter
ett antal tankbilsförare i likartad
tjänst. Enligt uppgift behandlas
dessa i skattehänseende högst olika beroende
på vilken taxeringsnämnd som
har hand om vederbörandes taxering.
Det lär t. ex. förhålla sig så, att i två
församlingar på Södermalm i Stockholm,
som gränsar mot varandra, lämnar
den ena taxeringsnämnden helt avslag
på yrkande om det avdrag det här
är fråga om medan den andra taxeringsnämnden
tillämpar helt godkännande.

Detta innebär att vederbörande tankbilsförare
beskattas för mellan 300 och
400 kronor mera per år om han bor i
den ena församlingen än om han bor i
den andra. Inom samma kommun! Eftersom
det här gäller inkomsttagare
med en beskattningsbar inkomst av
12 000—14 000 kronor har frågan naturligtvis
en högst väsentlig betydelse för
den skattskyldige.

Av exemplen torde även framgå, att
det råder så stor oklarhet om hur de
här nämnda traktamentsersättningarna
skall behandlas vid taxeringen, att det
för taxeringsnämnderna förefaller helt
ogörligt att åstadkomma en likformig
och rättvis beskattning.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört får jag härmed hemställa om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:

1) Är herr statsrådet i tillfälle lämna
kammaren närmare upplysningar om

erfarenheterna från kontrollen över inleveransen
av omsättningsskattemedel?

2) Anser herr statsrådet, att länsstyrelserna
har tillräckliga personalresurser
för omsättningsskattekontrollen?

3) Anser herr statsrådet det möjligt
att förelägga årets riksdag förslag till
klarare och mera entydiga bestämmelser
om beskattningen av traktamentsersättning
i syfte att åstadkomma mera
likformig och rättvis beskattning av
detta slags förmåner?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande
äganderätten till vattenområden

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! I en interpellation till
jordbruksministern den 31 oktober
1961 framställde jag en del frågor angående
äganderätten till vattenområdena
i Malungs socken. Då interpellationen
enligt min mening berörde en fråga
av stor praktisk och principiell betydelse
och på grund av vissa förhållanden
var av brådskande natur förväntade
jag ett svar under höstriksdagen.
Interpellationen överlämnades till
justitiedepartementet för besvarande,
men något svar har inte avlämnats.

Under avslutningsdagen, och efter det
att jag efterlyst ett svar, överlämnades
ett slags PM av en tjänsteman. I denna
upprepades de av alla kända synpunkter
som givetvis hävdats av både juridiska
och andra intressenter. Men någon
utredning av sakfrågan fanns inte
i denna PM, och den har inte på något
sätt kunnat jäva de i interpellationen
framförda synpunkterna. Jag måste
beteckna det som i högsta grad anmärkningsvärt,
att nämnda PM redan före
den 18 december 1961 hade överlämnats
till enskild eller organisation, vilken
i sin tur översände densamma med
kommentaren att den var utarbetad av

Fredagen den 2 februari 1962

Nr 6

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande äganderätten till vattenområden

»en mycket sakkunnig person» och
högsta rätt i sakfrågan till en person
i Malung. Fotostatkopia av detta brev
och denna handling översändes till mig
den 29 jan. 1962 från Malung.

Min interpellation den 31 oktober
1961 hade följande lydelse:

»Äganderätten till vattenområdena är
en gammal tvistefråga, där lagtillämpningen
spelat en betydande roll. Att ha
rätt spelar en mycket underordnad roll
när det gäller att få rätt. I regel har
det varit av mycket större vikt hur jurister
tolkar lag och den intresseriktning
de har, än hur lagtext varit och
är utformad samt den rättspraxis som
av ålder tillämpats av vårt folk.

En äganderättstvist, som tilldragit
sig stor uppmärksamhet, är frågan om
vilken som äger vattenområdena i Malungs
socken i Dalarna, där myndigheter
utan att närmare pröva behörighet
att föra talan och äganderättsförhållanden
godtyckligt prövat frågan.

I den aktuella tvisten om vattenområdesrätten
i Malungs socken är sakläget,
att Malungs socken i enlighet
med storskiftesprotokollet från 1854
äger allt vatten inom socknen. Storskiftet
i Dalarna började i mars 1803 inom
Nås socken och avslutades i september
1894 i Särna. För Malung försiggick
storskiftet under åren 1846—1954.

Socknarna utgjorde vid storskiftet de
egentliga skifteslagen. Varje sockenman
kunde då exempelvis ha ägor i ett stort
antal byar och i olika socknar. Före
storskiftet betecknar en juridisk författare
läget så, att man kan anse nästan
hela Dalarna som ett enda av inga
bestämda gränser avbrutet landområde.

Det är angeläget att fastslå, att gränsen
för den privata jordäganderättens
omfång i Dalarna före storskiftet sammanföll
med gränsen för den odlade
jorden. Dalarnas okultiverade mark var
vid denna tidpunkt, med vissa inskränkningar
från KB, att anse som disponibel
för alla män.

Storskiftet hade till uppgift att till

avhjälpande av en långt utvecklad ägoblandning
sammandraga de olika ägoväldena
till ett mindre antal s. k. storskiften,
att till hämmande av en gränslös
hemmansklyvning uppdela och provisoriskt
sammanlägga de olika ägoväldena
till s. k. besuttenheter och att
tilldela de olika skifteslagen viss areal
av den okultiverade skogsmarken. Eu
besuttenhet i exempelvis Malungsbygden
skulle kunna föda minst 1 häst, 3
kor, 6 getter och 2 eller 3 får.

Då staten ägde de markområden som
låg utanför den odlade jorden i Dalarna
och staten hade ett direkt intresse
av att råda bot mot jordsplittringen, innebar
detta, att storskiftet i Dalarna till
huvudsaklig del bekostades av statsmedel,
medan det allmänna storskiftet bekostades
av skiftesägarna.

Vad det gäller själva vattenområdena
var det vid denna tidpunkt självklart
att de ansågs tillhöra staten. Allmogen
fick ur skogen ta husbehovsvirke och
bränsle, och vattendragen fick fritt nyttjas
av alla för fiske och som båtled.
Socken- och i viss mån kronoallmänningarna
uppläts i viss utsträckning till
icke jordägande medborgare inom socknen.
Namnet »»fattigskogar» uppläts åt
de jordlösa, ty den som vid denna tidpunkt
icke ägde odlad jord var fattig.

I 1734 års lag, som gällde även på
1850-talet under storskiftet, införde man
nämligen den viktiga grundsatsen i
byggningabalkens 16 kap. 1 §, »att rätten
att bruka allmänningen vore beroende
på att delägaren ej å egna ägor
hade tillgång till de förmåner, allmänningen
erbjöd». Det bör även påpekas
att lands-, härads- och sockenallmänningarna
enligt 1734 års lag skulle få
nyttjas av dem som bodde inom landskapet,
häradet eller socknen. Nyttjandet
skulle emellertid blott få äga rum
till husbehov.

Rätts- och samhällsläget var när storskiftet
i Malung påbörjades detta. Inom
socknen rådde en betydande fattigdom,
som även staten hade tvingats att söka

Nr 6

Fredagen den 2 februari 1962

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande äganderätten till vattenområden

råda bot för. Enskildas rätt till mark
var begränsad till den odlade jorden,
och viss ängsmark. Alla ägde att ur skogen
ta ut husbehovsvirke och vedbrand,
allt fiske var fritt. Under nödår kunde
KB medgiva, att fattiga fick göra en
viss avverkning till försäljning. Alla
vattenområden ägdes av kronan.

Principen och intresset för socknen
var att till socknen överföra och fördela
de skogs- och markområden, som
låg utanför den odlade jorden, dels till
jordägarna men jämväl till socknen för
att den senare skulle kunna fullgöra
sin fattigvård och andra intressen.
Jordsplittringen, som liknade ett lapptäcke,
var det även angeläget att komma
till rätta med, då byn spelade en
ganska viktig roll även vid denna tidpunkt.
Vid storskiftet var det därför
helt naturligt alt de två parter som möttes
var Malungs sockens skifteslag och
kronan eller staten.

Resultaten av denna överläggning
framgår bl. a. av ett utdrag av arkivakt
Malungs socken nr 145, över »Protokoller
och öfriga Handlingar till Malungs
storskifte», varur jag anför tre paragrafer.
I paragraf 14 heter det:

»I sammanhang med nu afhandlade
frågor om undantag af oskift mark för
gemensam gagn och nytta inlemnades
ett Sockenstämmo protocoll av den 1
Augusti 1852 så lydande (bil. litt. D).

Efter uppläsandet häraf anfördes att
Sockenmännens mening vore att å de
odlingslägenheter som på så sätt skulle
för de fattigas behof afsättas i grannskapet
af Byarna eller på liemskogen
ej finge boningshus upföras och att
med dessa undantag ej åsyftades att der
bereda hem och bostäder åt fattiga arbetsföra
hushåll hvaremot just sådant
åsyftades med det föreslagna större undantaget
å den blifvande överloppsmarken
eller å en från den bebyggda
delen af Socken aflägsen trakt, hvarest
mening vore att arbetsföra fattiga Sockenbor
skulle efter erhållet tillstånd af
en eller flera af dess medlemmar eller

af den Person Sockennämnden en sådan
utsyning anförtrodde, få sig bosätta och
åt sig ett hem bereda, och att, sedan
af vederbörlig Agronom kostnadsförslagen
för odlingarnas verkställande, serdeles
för de å hemskogen, blifvit upprättade,
skulle vid inträffade missväxtår,
då hädanefter som ofta hittills Statens
hjelp till mildrande af hungersnöd
måste anropas, denna hjelp begäras
och användas icke allenast till stillande
af den till arbete oförmögnes
hunger, utan ock till berörde odlingsarbetes
verkställande af den hungrande
arbetsföra befolkningen, samt att sedan
de å hemskogarna undantagne odlingslägenheterna
på så sätt blifvit uppodlade,
skulle, då vidare Statsbidrag vid
inträffande nöd kunde erhållas, uppodling
å enahanda sätt företages å det
större aflägset belägna för de fattigas
räkning gjorda undantaget. Wid vidare
hållen öfverläggning om nu omnämnde
odlingsundantagens storlek, beslöts att
å hemskogarna skulle afsättas circa 2
Tunnland för hvarje Rote eller för
Öfver Malung 60 Tunnland, för Ytter
Malung 16 Tunnland, för vestra och södra
Finnmarken 10 Tunnland och för
Öije 2 Tunnland; att de 3ne sista undantagen
skulle å hvar sin del inom
Socken utläggas å ett ställe, men att det
förstnämnda skulle utläggas inom Öfver
Malung å 4ra ställen med circa 15
Tunnland å hvardera, och derav 2ne på
vestra sidan om elfven och 2ne på den
östra; och för vestra och södra Finnmarken
afsättes berörde 10 Tunnland
i norra delen af Alksjömossen utmed
landsvägen, och för Öije, myran under
kartnummern N:o 5118, samt att då för
ofver och ytter Malung ej kunde uppgifvas,
hvilka myror till ofvannämnda ändamål
vore lempligast, skulle undertecknad
Lantmätare söka utverka Konungens
Befallningshafvandes tillåtelse
för Läns Agronomen Bladin att under
instundande sommar sådana utsyna och
bestämma. Hvad det större undantagets
läge vidkommer begärdes och ansågs

Fredagen den 2 februari 1962

Nr 6

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande äganderätten till vattenområden

lempligast, så väl i afseende på utrymme
som beskaffenheten af der befintliga
myror, att detta må blifva emot Wermlands
rågång söder om Granbergs Finntorp
och att dertill anslås af der befintlige
myror minst 200 Tunnland och
att i afvittringsförslaget underdånig
hemställan måtte göras, att af öfverloppsmarken
finge omkring berörde
myror afsättas för der blifvande nybyggens
behof af byggnadsvirke, vedbrand
och stängfång minst 1,000 Tunnland
eller så mycket som utan att förnärma
der boende Finnars rätt kan vara att
tillgå emellan Wermlands Rågång Granbergs
och Näsbergs Finntorp samt den
Rågång som kommer att skilja öfre
Socknens skogar ifrån Finnmarkens
skogar och att då ändamålet helt och
hållet är att bereda hjelp och hem åt
redbart, dugligt folk som vilja arbeta
men af brist derpå äro husvilla och
ligga fattigvården till last, Kongl. Maj :t
af gunst och nåd måtte medgifva att
detta skogsanslag erhålles skattefritt,
åtminstone intill der tillemnade Nybygbare
förmådde någon Skatt utgöra och
att om de ålades då sådan utgöra den
bestämdes att utgå efter de grunder
som finnas bestämda i Kongl. Maj :ts
Nådiga bref af den 29de Novbr. 1796
rörande användandet af öfverloppsmarKerna
i Finnland och Österbotten och
hvilket Nådiga bref lärer å andra ställen
i Länet fått användas utan att anledningen
dertill kunnat vara så ömmande
som det för hvilket vi nu våga
begära. Vidare begärdes till Protokollet
det nu fattade beslut att så snart någon
af de på hemskogen för de fattigas
räkning afsatta odlingslägenheter blifvit
till fullo uppodlad, skall densamma på
auction försäljas och salu-summan tillfalla
fattigkassan, men att eho det vara
må som stannat för högsta anbudet är
skyldig att detta afstå, till den eller de
å livilkas skogsskiften odlingen är belägen,
hvilka ega rättighet att berörda
inrop öfvertaga och med sin egendom

förena så stor del af odlingen som är
belägen inom dess skogsskiften.»

§ 29.

»Äfven företeddes läget af den enligt
14 § för fattigcassan och fattiga nybyggares
behof undantagne större trakt,
hvilken vid å kartorna gjorda provisionella
uträkningar måst såsom för en
lagenlig och förmånlig skiftesläggning
nödvändigt, till annat ställe förflyttas
än som i ofvanbemälde § var föreslaget,
med hvilken förändring ombudena
förklarade sig nöjde sedan de blifvit
upplysta om de förhållanden som föranledt
denna omflyttning. Med anledning
häraf och på det fattigvårdsstyrelsen
genast må kunna komma i tillfälle
att taga nödig vård om denna skogstrakt,
beslöts att äfven den skall denna
höst å marken utstakas och rösläggas.»

§ 47.

»Ombuden begärde att få i Protokollet
intaget det Socknemännen öfverenskommit
att alla sjöar och vattendrag
inom Socknen skulle anses såsom Socknens
samfäldta tillhörighet, hvilket Förrättningsmännen
desto mindre ville förvägra,
då Socknemännen enhälligt det
yrkade, och då rörande fiskerätt och
rinnande vattens begagnande allmänna
lagstadganden finnas, hvilka icke genom
skifte å jord och mark rubbas eller
tillintetgöres.»

Det i 21 § omnämnda sockenprotokollet
är »Uppläst och godkänt i allmän
Socknestämma den 8 Augusti 1852
betyga å Socknemännens vägnar:

Eric Ersson i Rackka, Lisjos Halfvard
Olsson i Grönland, Halfvard Persson i
Mobyn.

Uppläst på Malungs Kyrkas Predikstol
den 15 augusti 1852.

A. Wallen

In fidem Protocolle
G. Thunblad
Pastor.»

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 6

Nr 6

Fredagen den 2 februari 1962

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande äganderätten till vattenområden

I detta protokoll som måste betraktas
som en juridisk bindande handling sägs
klart och tydligt ifrån, att vissa markområden
vid storskiftet tilldelades socknens
fattigkassa samt att alla sjöar och
vattendrag inom socknen skall tillhöra
Malungs socken. Fattigskogen skulle
endast få nyttjas för ändamål som avser
att hjälpa de fattiga till rätta vilka
själva saknade odlad mark och skog;
men rätten till fiske tillkom alla som
bodde inom socknen, då alla saknade
vattenområden som de kunde nyttja för
fiske.

Det bör i detta sammanhang uppmärksammas
att förrättningsprotokollen
— enligt en verkställd undersökning —
åtminstone före 1928 icke innehåller
några direkta bestämmelser om vattenområdena
inom Malungs socken.

Den otvetydiga bestämmelsen i § 47
att alla sjöar och vattendrag inom Malungs
socken tillhör socknen torde knappast
ha förekommit i något storskifte
före 1859. När beslutet i storskiftesprotokollets
§ 47 fattades gällde 1783 års
lantmäteriförordning, och enligt denna
skulle lantmätaren med delägarna överenskomma
bl. a. om »varest vägar och
huvuddiken samt andra till allmänt
behov nödiga platser skola av oskifte
läggas och avtagas».

Ingen kan heller bestrida att grunderna
för storskiftesförfattningarna eller
rättspraxis var sådana, att om man
uttryckligen i storskiftesprotokollet antecknat
ett beslut att vattenområdena
skall tillhöra Malungs socken, så kan
denna del icke betraktas som en nullitet.
Skulle en sådan uppfattning vinna
juridiskt stöd rivs själva grunden för
förrättningarna vid storskiftena upp,
och därmed skulle det uppstå ett rättsoch
ägandekaos som aldrig förr.

Högsta domstolen brukar numera i
första hand framhålla att frånvaron av
dylik bestämmelse är ett motiv för att
vattenområde anses delat med stränderna
vid storskifte. I detta fall finns
ett klart beslut. I professor Undéns bok

»Svensk sakrätt» sägs uttryckligen
ifrån, och detta återges även och understryks
i professor Holmbäcks kompendium
»Fast egendom och fastighet»
del 1, att om skifteshandlingarna upplysa,
att ett vattenområde är delat respektive
odelat, är saken klar.

Uppfattningen att vattenområdena
behållits som en socknens samfällda
egendom framgår även av att vattenområdena
före och efter 1925 praktiskt taget
utan undantag behandlats som socknens
egendom. Med hänsyn till det anförda
synes det vara fullt klarlagt, att
vattenområdena i Malungs socken på
grund av bestämmelserna i skiftesprotokollets
§ 47 måste anses vara odelade
och utgör en socknens egendom, med
den inskränkning som det fria fisket
kan innebära. Det bör kanske tilläggas
att skifteslagen var i Dalarna ej byarna
utan socknarna. Skiftet bestod dels av
en avvittring mellan socknarna och
kronan av skogsmark och dels av en
tilldelning av mark å de särskilda fastigheterna.
I vissa socknar utdelades
stora områden, vilka vid avvittring tilldelats
socknarna, ej på fastigheterna
utan avsattes såsom besparingsskogar
för socknarnas gemensamma bruk att
förvaltas enligt särskilda regler.

Trots att äganderätten tillhör Malungs
socken hölls enligt uppgift ett
sammanträde med en del jordintressenter
den 17 juli 1947, och som föredragande
där fungerade advokaten Filip
Jonell. Vid detta sammanträde beslöts
att vattenområdena skulle ställas under
en särskild förvaltning av jordägare
men att fisket skulle undantagas från
förvaltningen. Av någon underlig anledning
beslöts även att jordägarna
inom socknen skulle »äga att besluta
angående vården och förvaltningen av
områdena ävensom den avkastning, som
därifrån kommer att härflyta samt av
vederlag vid yttringar».

Enligt en ansökan den 28 augusti
1947 begärde detta sammanträde genom
advokat Jonell vid rätten fastställelse

Fredagen den 2 februari 1962

Nr 6

Interpellation ang. vissa spörsmål

av ett vid sammanträdet fastställt reglemente.
Enligt en skriven berättelse
lär även — förmodligen genom rättens
försorg — advokatfiskalsämbetet vid
kungl. kammarkollegium ha avgivit ett
yttrande i frågan och, enligt samma
källa, även ha föreslagit att »delägarnas
gemensamma nytta» borde ändras i en
paragraf till att lyda »gemensam nytta
för de fastigheter», vilka ha del i samfälligheten.
Ombudsman Svesse som företrädare
för ett bolag hävdade att
vattenområdena skulle anses skiftade
etc. Även lantmäteristyrelsen hördes,
och av dess yttrande framgår att den
trots olika utvikningar ändock ansåg att
vattnen med vissa inskränkningar tillhörde
Malungs socken.

Trots att inte ägaren till vattenområdena
i Malung — socknen — var kallad
eller företrädd, synes ändock Nås
och Malungs domsagas häradsrätt ha
fastställt ett reglemente för förvaltningen
av samfällda vatten i Malungs socken.

Kungl. kammarkollegium lär ha till
uppgift att bevaka olika rättigheter på
jord- och vattenområdet, och torde ha
tillgång till vissa akter samt även måhända
juridiskt utbildad personal. Det
är i så fall anmärkningsvärt att man
kunnat undgå att göra en låt vara hastig
genomgång av sakläget i berörda
fråga och komma underfund med vem
som var ägare till vattenområdena. Det
kan även tänkas att kammarkollegium,
om socknens rätt till vattenområdena
bestridits, skulle gjort myndigheterna
uppmärksamma på att staten i så fall
måste inträda som enda tänkbara part
i målet mot socknen och hävda att kronan
vid storskiftet icke hade överlåtit
vattenområdena till Malungs kommun.
För egen del har jag den uppfattningen
att i fråga om vattenområdena kan inte
heller staten gå förbi protokollets § 47
utan måste avstå från att jäva dess
rättskraft.

Om någon eller några intressenter
godtyckligt och utan att kunna hävda

rörande äganderätten till vattenområden

en rättshandling kan utan en ägares
vetskap och fullmakt hos myndigheter
få en fråga prövad etc., måste man tyvärr
konstatera att en sådan lagtillämpning
kan skapa rättslöshet och skövla
rättigheter som för ett flertal ägare kan
vara mycket väsentliga.

Att man år 1961 kan få uppleva en
sådan rättsförvirring måste inge oro,
enär värden av mycket stor och väsentlig
betydelse för ett samhälles invånare
kan riskera bli skövlade. Prejudikattänkandet
inom ett rättssamhälle kan
åtminstone i gången tid vara ett uttryck
för ett grupp- eller intressetänkande,
som genom makt kan våldföra
sig på ett stort flertal. Det kan inte
vara möjligt att få förståelse för en
rättstillämpning, där exempelvis en
bonde kan ådömas fängelsestraff för avverkning
på mark, som hans förfäder
och han själv ägt och aldrig överlåtit.

Då rättegångsförfarandet numera är
mycket kostsamt och det trots den nya
rättegångsbalken blivit en plädering
och argumentering mellan jurister, måste
det vara angeläget att statsmakterna
verkligen allvarligt prövar kontrollen,
förfarandet, tillämpningen och rättsprinciperna
inom bl. a. jord- och vattenrätten.
Det kan inte vara rimligt att
överlåta åt jurister att dels skriva lagen,
dels tillämpa den — i vissa situationer
på helt diametralt motsatt sätt
-— och sedan som tjänstemän yttra sig
över och tillämpa densamma. Inte heller
kan det vara rimligt att någon professor
genom en skrift och tolkning
kullkastar både lagens bokstav och andemening,
samt i vissa fall medverkar
till s. k. prejudikat, som kanske kan
vila på en enda persons argumentering
för intressen han hävdar. Likaså är det
angeläget att statliga myndigheter, då
de skall pröva en fråga, verkligen bemödar
sig att ta reda på hur rättsläget
var när exempelvis storskiftet verkställdes.

Byggningabalken av 1734 som gällde
även under 1800-talet säger i § 1 »Lands

Nr 6

Fredagen den 2 februari 1962

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande äganderätten till vattenområden

allmänning må de nyttja, som inom länet
bygga och bo, och Härads eller
sockne allmänning de, som i Häradet
eller socknen äro. Der må de, som ej
hafva sådant på egna egor, njuta mulbete,
timmer, ved, gärdsel, löf, näfver,
torf, bast och annat, som där finnes,
till egen nödtorft, men ej något deraf
till annan upplåta eller sälja. Vill man
der hugga timmer, ved, gärdsel och
stör; gifve det först vid Tinget tillkänna,
och pröfve Rätten huru mycket han
tarfvar, sedan söke han lof dertill af
Konungens Befallningshafvande, som i
14 Kap. sagdt är». Om man till denna
lagparagraf lägger storskiftesprotokollets
§ 47 täcker det själva sakläget såväl
som det rättsläge, som skall gälla
för vattenområdena inom Malungs socken.

Men om man godtager mötesdeltagarnas
jordägandeprincip i fråga om vattenområdena,
följer även därav att
Malungs s. k. fattigskog och andra
skogsområden, som socknen erhöll vid
storskiftet, skulle avträdas till annan
eller andra ägare. Om detta skulle anses
vara rätt, måste staten, trots § 47
hävda sin rätt till skogs- och vattenområdena
och anse att en socken vid
storskiftet icke hade haft rätt att av
staten mottaga dessa fastigheter. Men
om man bestrider socknens rätt att av
staten mottaga vatten- och markområden,
även om det gällde betydelsefulla
samhällsintressen som därmed kunde
tillfredsställas, måste man väl även
i fråga om de skogsområden, som tillskiftades
enskilda ägare till den odlade
jorden, ifrågasätta dess laglighet. I annat
sammanhang har 20-års hävdregeln
hävdats; för Malung gäller månghundraårig
hävd i fråga om nyttjande av
olika nyttigheter, och socknens hävd
efter storskiftet har icke antastats under
i det närmaste 100 år, och vattenrätten
har ansetts tillhöra socknen.
Att ett sammanträde i en möteslokal
skall kunna från socknen ockupera vat -

tenområdena samt skogsskiftena, måste
vara orimligt och rättsvidrigt.

Då det är av synnerligen stor vikt att
denna rättsosäkerhet kan hävas och
allmogens såväl som samhällets — i
detta fall socknens — rätt kan skyddas
för obehörigt intrång, måste det vara en
samhällets plikt och skyldighet att vidtaga
alla erforderliga åtgärder för att
skydda de samfällda värden, som var
en väsentlig — ja grundläggande —
princip i äldre rätts- och samhällsbildning.

Även om 1850-talet var nödens och
fattigdomens tid och 1960-talet får betecknas
som det s. k. överflödets tidevarv,
så borde båda kunna ha det gemensamt
att åt de många bevara vissa
natur- och andra värden för ett samfällt
brukande. 1850-talets fattigdom
och vår tids sociallagstiftning möts i
behovet av tillgång till samfällda naturtillgångar.
De fattiga behövde jord
etc. för att hålla svälten borta på 1850-talet, den moderna sociallagstiftningen
och en högre levnadsstandard på 1960-talet kräver av denna anledning ökade
fritids- och rekreationsmöjligheter. Behovet
av samfällda tillgångar har inte
ändrats för att motivet därför har skiftat.
Det är också angeläget att landsbygdens
uttunnade befolkning inte genom
av bolag anställda jurister skall
få ökade svårigheter att bevara sin jord
och sin kommun och leva under ett
ständigt hot om att en krånglig lagtilllämpning
och plädering skall kunna
beröva dem rättigheter som de från flera
generationer lärt sig att skatta högt
och respektera.

Då vattenrättsfrågan i Malung är
unik i fråga om att socknens befolkning
1852 —■ även om det finns skäl antaga
att någon juridisk kunnig eller lantmäterisakkunnig
person måste ha gjort
befolkningen uppmärksam på frågan
av någon anledning under förrättningen
— så klart har gett sin vilja till
känna och fått den införd i protokollet,
är det angeläget att statliga organ på

Fredagen den 2 februari 1962

Nr 6

Interpellation ang. vissa spörsmål

läns- och andra plan genom regeringen
görs uppmärksamma på att behandlingen
och prövningen av dessa för allmogen
livsviktiga frågor verkligen sker
sakligt och inte efter någon teoretisk
prejudikats- och utbildningsform som
mist kontakten med det praktiska livet.
Den skärpning av den enskilda äganderätten
till förmån för bolags och större
markägandes spekulationsintressen, som
under senare år skett, kan och får inte
tillgodoses genom att landsbygdens och
tätorternas folk skall få sina urgamla
rättigheter spolierade. Den moderna sociallagstiftningens
stora landvinningar
under de senaste årtiondena elimineras
och spolieras i viss mån genom den
reaktionära rättsutvecklingen på andra
områden. Utvecklingen är sådan, att
man kan överväga lämpligheten av att
låta juristen i en nämnd vara den rådgivande
experten och nämndemännen
de beslutande.»

Utan att ingå på något svaromål i fråga
om en intern PM:s innehåll, som
synes bygga på 12 kap. 4 §, vill jag
dock för klarhetens skull i denna fråga
erinra om vad professor Holmbäck
anför i sitt kompendium 1950, del 1,
vari bl. a. sägs: »Från civilrätten erinras
vidare, att servitut oberoende av inteckning
under alla omständigheter
(alltså även vid exekutiv auktion å den
tjänande fastigheten) stå kvar, om de
tillkommit genom avtal före 1/1 1876,
genom jorddelningsförrättning, vid expropriation,
enligt vattenlagen, enligt
äldre vattenrättsliga regler samt, om
fråga är om skogsfångs- och mulbetesservitut,
om de tillkommit genom avtal
före 1/1 1928 i samband med tillkomsten
av den fastighet, till vars förmån
de gälla.» Vad det gäller sakrätten ber
jag att få hänvisa bl. a. till professor
Undéns arbeten i denna fråga.

Då justitieministern av för mig okänd
anledning inte besvarat en interpellation
som medgivits av andra kammaren
men i PM till tredje person meddelat

rörande äganderätten till vattenområden

sin uppfattning, hemställes om andra
kammarens tillstånd att till hans exellens
herr statsministern få upprepa följande
frågor:

1. Är regeringen intresserad av att
samhället, efter den befolknings- och
ekonomiska omflyttning samt den förändrade
sociallagstiftning som skett i
vårt land, skall ta hänsyn till att fritids-
och samhällsintresset verkligen
skyddas från exploatering och ockupation
från enskilda och grupper?

2. Har herr statsministern uppmärksammat
den i Malungs socken pågående
tvisten om socknens äganderätt till
alla sjöar och vattendrag, som i enlighet
med storskiftesprotokollet 1854 av
Kronan genom ett enhälligt beslut av
»Socknemännen» den 8 augusti 1852
tilldelades Malungs socken?

3. Om så är fallet, kan man förvänta
att herr statsministern kommer att vidtaga
en ingående undersökning av frågan
om hur denna handläggning och
lagtolkning varit möjlig? Kommer statsministern
att se till att kommun och
allmoge får skydd för sin rätt att för
gemensamt bruk behålla de av ålder avsatta
mark- och naturvärdena, samt
kan man förvänta, att vid en revidering
av vår jord- och vattenlagstiftning
statsministern kommer att speciellt bevaka
natur- och andra intressen, som
den moderna sociallagstiftningen och
den demokratiska samhällsutvecklingen
i övrigt måste förutsätta?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. förfarandet i ärenden
rörande dispens från byggnadsförbud Ordet

lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som
yttrade:

Herr talman! Genom 1959 års ändringar
i byggnadslagstiftningen, vilken
i huvudsak innebar en ny byggnadslag,

Nr 6

Fredagen den 2 februari 1962

avsåg statsmakterna att på lagstiftningens
område råda bot på byggkrånglet.
Ett genomgående drag i de nya bestämmelserna
är att beslutanderätten såvitt
möjligt skall delegeras till det kommunala
planet. Bestämmelserna om i vilka
fall detta skall ske och villkoren härför
återfinns i 5 kap. 67 § 2 mom.
byggnadsstadgan.

Såsom villkor för byggnadsnämnd att
erhålla länsstyrelses förordnande att
generellt medge dispens från gällande
byggnadsförbud har uppställts, att byggnadsnämnden
har tillgång till personal
med den utbildning och erfarenhet, som
kan anses erforderlig för uppgiftens
behöriga fullgörande.

För att tanken bakom de nya bestämmelserna
i stadgan inte skall förfuskas
är det oundgängligen nödvändigt, att
byggnadsnämnderna erhåller en sådan
sammansättning och har tillgång till sådan
expertis, att länsstyrelserna i största
möjliga utsträckning till dem kan
delegera beslutanderätten.

Då bestämmelserna rörande den omorganisation
av byggnadsnämnderna,
som den nya byggnadsstadgan innehöll,
trädde i kraft den 1 januari 1961 har nu
drygt ett års erfarenhet kunnat inhämtas.

På grund av vad jag ovan framhållit
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
framställa följande frågor;

1. I vilken omfattning har byggnadsnämnderna
numera tillgång till sådan
expertis, att de enligt bestämmelserna
i 67 § byggnadsstadgan kan erhålla
länsstyrelsens förordnande att besluta
rörande dispens i byggnadsärenden?

2. I vilken utsträckning har sådana
förordnanden begärts och meddelats av
länsstyrelserna?

3. Om sådan delegering hittills icke
verkställts i större omfattning är herr
statsrådet beredd att medverka till att
så skall kunna ske?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
samt

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1962 skall utgå,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Grekland för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 27 oktober
1953 mellan Konungariket Sverige och
Konungariket Danmark angående handräckning
i skatteärenden, och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Republiken
Sydafrika för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap.

§ 10

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts skrivelse och propositioner överlämnats
till kammaren:

nr 30, med redogörelse för behandlingen
hos Kungl. Maj:t av riksdagens
skrivelser,

nr 38, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,
och

nr 41, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1962/63.

Nämnda skrivelse och propositioner
bordlädes.

Tisdagen den 6 februari 1962

Nr 6

§ 11

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 634, av herrar Holmberg och Hagberg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 31, angående utveckling av
försörjningsmöjligheterna i Tornedalen,
samt

nr 635, av herrar Holmberg och Hagberg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 35, angående teckning av

aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 6 februari

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 31 nästlidne
januari.

§ 2

Svar på fråga ang. beskattningen av ersättning
för uppdrag såsom frivillig
övervakare eller tillsynsman

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat om jag är beredd att
vidtaga åtgärder till främjande av allmän
tillämpning inom taxeringsväsendet
av förra årets riksdagsprinciputtalanden
rörande beskattningen av ersätt -

ningen för uppdrag såsom frivilliga
övervakare eller tillsynsman inom barna-
och ungdomsvården, nykterhetsvården
och kriminalvården.

Herr Wiklund torde avse det uttalande
som gjordes i 1961 års bevillningsutskotts
betänkande nr 43. Uttalandet föranleddes
av bl. a. en motion om skattefrihet
för övervakararvoden och liknande
ersättningar. Utskottet avstyrkte visserligen
motionen men framhöll att de
speciella förhållanden som är förknippade
med dessa uppdrag torde motivera
att avdragsgillheten för i deklarationen
uppgivna kostnader för uppdragets
fullgörande bedömes efter tämligen generösa
grunder och med beaktande av
att svårigheter icke sällan möter för
övervakaren att styrka kostnaderna.

Bevillningsutskottets uttalande ger
uttryck för en uppfattning som även
enligt min åsikt är naturlig och riktig,
då det gäller beskattning av biinkomster
av denna art och storlek. Frågan huruvida
särskilda åtgärder trots detta be -

Nr 6

Tisdagen den 6 februari 1962

Svar på fråga ang. beskattningen av ersättning för uppdrag såsom frivillig övervakare
eller tillsynsman

hövs för att åstadkomma en rättvis och
likformig taxering får bedömas i vanlig
ordning. Detta innebär att det är riksskattenämndens
sak att, om nämnden
finner det påkallat, utfärda erforderliga
anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna.
Jag vill tillägga att, enligt
vad jag inhämtat, riksskattenämnden
redan i juli förra året genom cirkulärskrivelse
fäste samtliga taxeringsintendenters
uppmärksamhet på bevillningsutskottets
uttalande i frågan.

Några särskilda åtgärder från regeringens
sida torde därför inte vara påkallade.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Wiklunds fråga.

Vidare anförde

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få uttala mitt tack för det positiva
svaret på min enkla fråga.

Som herr statsrådet erinrade om i
sitt svar väcktes vid förra årets riksdag
några motioner som gick ut på
skatteavdrag för övervakararvoden efter
en eller annan schablonregel eller
också hel skattebefrielse. Ett såvitt det
kan bedömas växande antal frivilliga
övervakare och tillsynsman hade nämligen
fått sina arvoden beskattade, sedan
taxeringsmyndigheterna börjat speciellt
intressera sig för dessa ganska
små arvoden; det rör sig om 15 kronor
i månaden.

Övervakare och tillsynsmän är en
tämligen stor grupp frivilliga medarbetare
inom barna- och ungdomsvården,
nykterhetsvården och kriminalvården.
Bara inom kriminalvården var deras
antal den 1 september 1961 10 200, av
vilka cirka 30 procent inte var professionella
socialarbetare utan hade andra
yrken. Inte mindre än 9 838 — alltså
den största delen — hade bara några få
övervakningsuppdrag, högst fem. För
den kommunala nykterhetsvården och

barna- och ungdomsvården finns efter
vad jag vet inte några motsvarande siffror,
men förhållandena torde vara likartade.
Här är det alltså fråga om en arbetskraftsreserv
som, om den bortfölle,
måste ersättas med heltidsarbetande social-
och kriminalvårdare. På vissa håll
anser man att så borde ske för att effektivisera
övervakningsarbetet. Den som
vet något om rekryteringsläget för socialarbetare
tar nog på denna fråga
med litet större försiktighet. Nyligen
har eftervårdsutredningen i ett av sina
betänkanden slagit vakt om de frivilliga
övervakarna. I betänkandet och remissyttrandena
över detta har för övrigt
påyrkats höjda övervakararvoden
för att det skall bli möjligt att hålla
kvar denna i dagens läge värdefulla arbetskraft
i övervaknings- och tillsynsverksamheten.

Man har också i diskussionen om dessa
arvodens beskattning ifrågasatt, om
det här är fråga om arvoden i egentlig
mening. Bevillningsutskottet, som yttrade
sig över motionerna i våras, instämde
rörande arvodets art i viss mån
med motionärerna, av vilka några också
hade tagit upp spörsmålet om skattebefrielse
för deltidsarbete inom öppen
åldringsvård. Utskottet yttrade: »Såsom
motionärerna påpekat torde uppdragen
inte sällan för övervakarna vara förenade
med kostnader, som motsvarar eller
överstiger den utgående ersättningen.»

Det var just denna omständighet, att
kostnaderna »tog ut» det blygsamma
övervakningsarvodet, som gjorde att rätt
många frivilliga övervakare avgick eller
lät förstå att de ämnade avgå från
sina uppdrag, då övervakningsarvodena
nu blev beskattade. Bevillningsutskottets
principuttalande i våras lugnade
dock dem som ville lämna sina uppdrag.
Utskottet fann, att arvodena visserligen
i princip var beskattningsbara,
men angav också vissa bedömningsprinciper,
som finansministern i sitt
svar nyss redovisade.

Tisdagen den 6 februari 1962 Nr 6

Svar på interpellation ang. tandsjukvården vid de odontologiska läroanstalterna

Vid höstens taxeringar har dock
taxeringsmyndigheterna på vissa håll
åter lagt i dagen sitt särskilda intresse
för dessa arvoden, och inställningen
från dessa myndigheters sida tycks vara
mycket olika. På vissa håll medger man
tydligen fullt avdrag, på andra håll avslår
man t. ex. helt eller delvis yrkanden
om avdrag. Detta torde sammanhänga
med att riksskattenämnden såvitt
känt inte officiellt tagit klar ställning
till förmån för bevillningsutskottets
principuttalanden, som jag nyss berörde,
utan endast — finansministern
nämnde också detta — i skrivelse i juli
1961 riktat taxeringsintendenternas
uppmärksamhet på existensen av dessa
uttalanden genom att i skrivelsen citera
dem.

Nu råder åter oro bland övervakarna
— en del tycks avgå, andra visar sig
benägna att avgå, och vid höstens många
övervakarkurser har saken livligt diskuterats.
Nyrekryteringen av frivilliga
övervakare har enligt vad skyddskonsulenter
och nykterhetsvårdskonsulenter
säger på många håll tydligt försvårats.
Rekryteringen har varit svår redan förut,
och vederbörande tycker det är obilligt
att man skall beskattas för så låga
arvoden, som de oftast ger ut helt och
hållet vid uppdragets fullgörande. Inte
sällan får man också kostnader därutöver.

När nu deklarationerna skall skrivas,
har saken på nytt aktualiserats, och avgångstendensen
kan befaras åter ta fart
som följd av en del taxeringsnämnders
inställning till dessa arvodens beskattning
— trots bevillningsutskottets uttalanden.
Det är då mycket tillfredsställande
att finansministern klart givit uttryck
åt sin anslutning till riksdagens
uttalande i våras. Samtidigt är det beklagligt
att riksskattenämnden lämnar
fältet fritt för en högst varierande bedömning
av frivilliga övervakares och
tillsynsmäns ersättningar ur skattesynpunkt
genom att tills vidare avstå från
ett klart ställningstagande. Vi som stän -

digt möter svårigheterna att rekrytera
frivilliga övervakare och tillsynsmän
måste här vädja om en allmännare tilllämpning
av de beskattningsprinciper,
som riksdagen och nu även finansministern
funnit riktiga, då det gäller ersättningar
till frivilliga övervakare och
tillsynsmän på olika vårdområden.

Jag ber att än en gäng få tacka herr
statsrådet för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. tandsjukvården
vid de odontologiska läroanstalterna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Lundberg har i en
interpellation frågat om jag är beredd
att medverka till att en snabbutredning
av tandsjukvården vid de odontologiska
läroanstalterna snarast kommer till
stånd.

Vid både medicinsk och odontologisk
utbildning krävs tillgång till ett patientmaterial
av viss storlek och sammansättning.
Härvidlag föreligger alltså likartade
förhållanden inom de bägge utbildningsformerna.
Frågan om hur det
erforderliga antalet patienter skall kunna
tillföras läroanstalterna har emellertid
lösts på skilda sätt. Den kliniska läkarutbildningen
är som bekant förlagd
till antingen kommunala sjukhus eller
särskilda statliga undervisningssjukhus.
Den kliniska tandläkarutbildningen har
däremot — av olika anledningar — förlagts
till särskilda s. k. kandidatkliniker,
vilka drivs av de statliga högskolorna
själva och vid vilka de blivande
tandläkarna under lärares överinseende
utför patientbehandling.

Den patientbehandling, som vid tandläkarhögskolorna
utförs av lärare,
d. v. s. legitimerade tandläkare med i
vissa fall specialiserad utbildning, sker

Nr 6

Tisdagen den 6 februari 1962

Svar på interpellation ang. tandsjukvården

så gott som uteslutande vid s. k. lärarkliniker.
Till dessa kliniker är emellertid
inte förlagd någon utbildning av
blivande tandläkare. Vid tandläkarhögskolorna
i Stockholm och Malmö är
tjänstgöring vid lärarklinik ett helt frivilligt
åtagande från lärarnas sida. Vid
den senast upprättade utbildningsanstalten,
nämligen den i Umeå, har man
gått ett steg längre; där är nämligen avdelningstandläkare
och vissa andra lärare
skyldiga att mot särskild ersättning
tjänstgöra ett visst antal timmar
vid lärarklinik.

Jag vill i anslutning till den framställda
frågan också erinra om att viss samordning
mellan den av de odontologiska
läroanstalterna bedrivna tandsjukvården
och folktandvården skett
genom avtal med respektive huvudmän
för folktandvården. Det senast träffade
avtalet — och det som i vissa avseenden
innebär det hittills längst gående
samarbetet — är det av 1960 års riksdag
godkända avtalet med Malmö stad.
Enligt detta avtal har staden åtagit sig
att vid Malmö allmänna sjukhus inrätta
och driva bl. a. en centraltandpoliklinik,
vid vilken odontologisk utbildning
och forskning äger rum. Den tjänstgörande
tandläkarpersonalen utgörs av lärare
vid tandläkarhögskolan, vilka för
sin kommunala verksamhet erhåller ersättning
av staden. Den kliniska tandläkarutbildningen
i Malmö har alltså sedan
något år i viss begränsad utsträckning
kunnat anordnas efter liknande
principer som läkarutbildningen vid
t. ex. Malmö allmänna sjukhus.

De i betänkandet angående tandsjukvården
vid de odontologiska läroanstalterna
framlagda och av interpellanten
kritiserade förslagen måste enligt min
mening ses mot bakgrunden av de förhållanden
som jag nu i korthet antytt.
Principiellt sett anser jag det helt följdriktigt,
med hänsyn just till den utveckling
som redan ägt rum på några orter,
att sådana frågor som avser huvudmannaskapet
för högskolornas tandsjukvår -

vid de odontologiska läroanstalterna

dande verksamhet och sjukhusanknytningen
av denna verksamhet kommit
att behandlas i betänkandet. Det överensstämmer
också med de anvisningar,
som jag under utredningsarbetets gång
lämnat åt de sakkunniga. Inte heller kan
jag finna det anmärkningsvärt, att de
sakkunniga — som ansett sig böra förorda
att frågan om tandsjukvården vid
de odontologiska läroanstalterna och
därmed den kliniska tandläkarutbildningen
löses efter principer liknande
dem som sedan länge tillämpas vid läkarutbildningen
— framlagt förslag om
anpassning av lärarorganisationen och
i någon mån även av studieplanen till
nya förhållanden för den kliniskt-odontologiska
utbildningen.

Med anledning av interpellantens
synpunkter på den berörda frågans vidare
handläggning vill jag — utan att i
detta sammanhang beröra mitt eget
ställningstagande till de i betänkandet
framlagda förslagen — understryka, att
dessa i väsentliga delar är allmänna
principförslag, som för ett genomförande
kräver förhandlingar med bl. a.
respektive huvudmän för folktandvården
och berörda personalorganisationer.
I samband med sådana förhandlingar
kommer självfallet den kritik
och de synpunkter i övrigt, som kommit
fram vid remissbehandlingen att
beaktas. Slutligen vill jag framhålla, att
jag får anledning att återkomma till dessa
frågor i den proposition om bl. a.
ökad tandläkarutbildning, som nu förberedes
i ecklesiastikdepartementet och
som senare i vår kommer att föreläggas
riksdagen.

Mitt svar på herr Lundbergs fråga blir
därför att jag inte nu anser att det finns
några skäl till att någon särskild snabbutredning
tillkallas för att överse frågan
om tandsjukvården vid de odontologiska
läroanstalterna.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till herr

Tisdagen den 6 februari 1962 Nr 6

Svar på interpellation ang. tandsjukvården vid de odontologiska läroanstalterna

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min interpellation.

Det är väl ganska förklarligt att herr
statsrådet och jag inte är helt eniga rörande
frågan om en snabbutredning av
tandsjukvården vid de odontologiska
läroanstalterna. Som ordförande i ett
landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse
och som ledamot av en sjukhusdirektion
önskar jag självfallet lösa denna
fråga på ett snabbt, praktiskt, personalbesparande
och inte alltför kostsamt
sätt. Men herr statsrådet och jag är väl
fullt eniga om vikten och nödvändigheten
av att organisationen utformas så
att den kan arbeta praktiskt och inte
bara blir en teoretisk produkt, som inte
fungerar i praktiken. Det är ur den synpunkten
som jag har ansett denna fråga
vara av sådan vikt att herr statsrådet
borde ompröva nödvändigheten av en
snabbutredning.

När jag framställde min interpellation,
var anledningen närmast den att
jag fann det starkt kritiserade — för att
inte säga sönderkritiserade — förslaget
föga lämpligt att lägga till grund för vidare
åtgärder i de frågor det här gäller.
Jag vill erinra om att remissinstanserna
— Landstingsförbundet, Stadsförbundet,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Malmöhus län och Göteborgs
och Bohus län, Västerbottens läns landsting
m. fl. — mycket starkt har kritiserat
hela förslaget. Landstingsförbundet
har också ansett att en avsevärd förbättring
i nu rådande förhållanden
skulle kunna ernås utan den genomgripande
och för de kommunala huvudmännen
kostbara förändring som föreslås
i betänkandet.

Det förefaller mig svårt, för att inte
säga omöjligt, att lägga de framlagda
förslagen till grund för ordnandet av
tandläkarhögskolornas patientvårdande
verksamhet. Men även om man — som
framgår av statsrådets svar — tänker
sig förhandlingar med olika organisationer
och myndigheter, däribland

landstingen, rörande den närmare utformningen
av de principer som framförts
i betänkandet, synes mig ändå de
framlagda förslagen utgöra en alltför
svag grund att stå på, när statens och
eventuellt också landstingens representanter
går till förhandlingsbordet. Alla
parter skulle tjäna på att ha en fastare
grund att stå på. Teorier är nog bra,
men de kan bli till ett gungfly, om de
inte har någon fast förankring i verkligheten.

Jag vill här beröra några detaljer i
betänkandet, eftersom det är nödvändigt
att klargöra uppgifter och målsättning
när man skall reformera ett för
hälso- och sjukvården så viktigt område
som tandläkarutbildningen och tandvården.
Om jag förstått rätt, är tandläkarhögskolornas
främsta uppgift att utbilda
tandläkare och att forska på odontologiens
fält — alltså undervisning och
forskning. För detta behövs en del patienter.
Men det är väl inte all behandling
av de anmälda patienterna som
lämpar sig för undervisningsändamål,
och då har lärarklinikerna en viktig
uppgift att fylla genom att överta den
behandling som inte lämpligen kan ske
på undervisningsplanet. Samtidigt kan
lärarklinikerna ha till uppgift att utföra
specialbehandlingar, för vilket ändamål
patienter remitteras till högskolorna.
Men att högskolorna därutöver skulle
ha till uppgift att lösa tandvårdsproblemen
för en större befolkning på förläggningsorten
är väl inte meningen. För
det har vi ju folktandvårdsorganisationen,
som landstingen i hela landet bygger
upp undan för undan.

Med tanke på vad jag här sagt måste
tandläkarhögskolornas patientvårdande
verksamhet bli av förhållandevis ringa
omfattning, och det gäller att inte skapa
en större och kostsammare organisation
för detta ändamål än vad som är
nödvändigt. Jag utgår ifrån att landstingen
i fortsättningen som hittills skall
ha ansvaret och bestrida kostnaderna
för folktandvården.

28 Nr 6 Tisdagen den 6 februari 1962

Svar på interpellation ang. tandsjukvården vid de odontologiska läroanstalterna

Lärarklinikernas organisation och
arbetssätt var vad som skulle utredas
av den kommitté som sedermera lade
fram betänkandet om tandsjukvården
vid de odontologiska läroanstalterna.
Men betänkandet griper över på flera
andra och betydligt viktigare områden.
Särskilt egendomligt är att man i betänkandet
föreslår dels en helt ny och
oprövad form för patientrekryteringen
till tandläkarhögskolorna, dels en inbyggnad
av dessa i undervisningssjukhusen
och dels omvälvande förändringar
i undervisningsplaner och lärarstaber.

Patientrekryteringen vid de svenska
tandläkarhögskolorna överensstämmer
för närvarande med den form av rekrytering
som förekommer i alla europeiska
och nordamerikanska kulturländer
där förhållandena är kända. Rekryteringen
av patienter till högskolorna
skall givetvis ta sikte på högskolornas
behov av patienter för undervisning
och forskning, även om själva patientbehandlingen
givetvis inte får eftersättas
på något sätt. I Sverige med dess
trots allt relativt väl utbyggda folktandvård
torde det med tanke på vad jag
här anfört föreligga mindre anledning
än på något annat håll att göra tandläkarhögskolorna
till s. k. tandsjukhus
med starkt utvidgade vårduppgifter.

Man kan konstatera att kritiken mot
denna del av utredningens förslag har
varit helt nedgörande från alla håll, inte
minst från läkar- och tandläkarorganisationerna
samt folktandvårdens huvudmän.

Statsrådet har inte närmare gått in
på en av huvudfrågorna i min interpellation,
nämligen denna utrednings omotiverade
och dåligt grundade förslag rörande
omläggningen av undervisningsplanen,
ämnesfördelningen och lärarstaben.
Man finner bland annat i förslaget
en mycket stark nedskärning av
undervisningen i sådana ämnen som
karieslära och proteslära, d. v. s. just
de ämnen som lägger grunden för en -

ligt uppgift 90 procent av tandläkarens
praktiska verksamhet, inte minst inom
folktandvården. Inom landstingen, där
vi har en hel del enmanstandkliniker,
finner vi det angeläget att just dessa
ämnen får en sådan uppmärksamhet,
att de tandläkare som kommer ut verkligen
har möjlighet att utföra den vård
som vi anser att de bör prestera.

Det är främst detta som gör att vi
på folktandvårdshåll är mycket bekymrade
över det som troligen blir följden
av den skisserade undervisningsplanen,
nämligen en från praktisk synpunkt
starkt försämrad tandläkarutbildning.
Särskilt när det gäller undervisningsplanen
är vi inte i en sådan tidsnöd att
vi inte kan hinna med en förnyad utredning
under medverkan av berörda
parter, som har praktisk erfarenhet.

Det kan inte vara riktigt att en utredning,
som mötts av en så osedvanligt
hård kritik från nästan alla remissinstanser,
skall läggas till grund för utbildning
och organisation utan ytterligare
bearbetning.

Gäller det för övrigt att snabbt få
fram fler tandläkare, tycker jag att man
skall kunna gå samma väg som Norge,
nämligen att låta ungdomen studera
utomlands. Efter vad jag har erfarit —
det har refererats i Aftonbladet — fick
Norge under 1959 ett tillskott på över
100 tandläkare på denna väg, och för
närvarande studerar cirka 500 unga
norrmän till tandläkare utomlands. Här
i Sverige fick vi tidigare, under slutet
av 20-talet och början av 30-talet, åtskilliga
tandläkare på detta sätt. Jag menar
inte att vi i längden skall ordna
vår tandläkarutbildning utomlands, men
övergångsvis, till dess vi byggt upp vår
tandläkarutbildning, kunde vi ha god
hjälp och nytta av att anpassa stipendiegivning
och kompetensbehörighet
så att utbildningen utomlands stimulerades.
Det kan väl också vara angeläget
att tandläkare med utbildning i övriga
nordiska länder utan särskilda tillläggskurser
skall få tjänstgöra här.

Tisdagen den 6 februari 1962 Nr 6

Svar på interpellation ang. tandsjukvården vid de odontologiska läroanstalterna

Jag kan tänka mig att man kan förhandla
om sådana frågor som skolornas
förläggning, huvudmannaskap, lärarpersonalens
anställningsvillkor m. m.
Men frågan om studieplanen kan man
väl inte nu förhandla om, utan den
måste rimligtvis bli föremål för en ordentlig
utredning. Från samhällets och
folktandvårdens synpunkt är detta närmast
nödvändigt, och man måste ta tid
på sig för att verkligen kunna pröva
denna viktiga och grundläggande uppgift.

När jag nu än en gång vädjar till
statsrådet att undersöka möjligheterna
för en snabbutredning i denna fråga,
gör jag det därför att min erfarenhet
från de stora sjukhusen, inte minst akademiska
sjukhuset, men även från folktandvården,
säger mig, att det vore
lyckligt för alla parter om vi nu inte
handlar såsom vore vi i tidsnöd, utan
anslår den tid som behövs för att vi
skall kunna skapa en organisation och
en utbildning som verkligen kan hjälpa
oss att få en god och omfattande tandvård
i vårt land.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Den kritik som herr
Lundberg framfört tar jag självfallet
uteslutande som en kritik mot det nu
föreliggande sakkunnigförslaget, och om
det är ingenting att säga — det är
många som kritiserat det. Jag har däremot
personligen inte tagit någon som
helst ställning i denna fråga.

De båda kontroversiella frågorna —
huvudmannaskapet och studieplanen •—
ligger till på följande sätt. Beredningens
förslag om huvudmannaskapet kan
ju över huvud taget inte genomföras om
inte huvudmännen, i detta fall landstingen,
går med på det. Frågan om studieplanen
är lång och invecklad. Det
är, kan man kanske i korthet säga, en
diskussion om tandläkarutbildningens
vetenskapliga innehåll, ställt mot det

krav som herr Lundberg gav uttryck
för, nämligen att den färdigutbildade
tandläkaren omedelbart också skall
vara kompetent att gå ut i praktisk sjukvård.
Det är ett svårt problem, som jag
i dag inte har någon personlig uppfattning
om. Men jag kan försäkra herr
Lundberg, att efter den kritik som levererats
och efter de uppvaktningar jag
fått ta emot är det självklart att vi i
departementet nu gör den översyn och
tar de kontakter som behövs.

Jag har velat säga detta som ett komplement
till denna debatt, herr talman,
om ett betänkande — inte en debatt om
ett statsråds uppfattning.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att herr statsrådet ännu icke tagit
ställning till denna fråga, men vi som
bär ansvaret för folktandvården ute i
de olika länen är mycket ängsliga för
att de synpunkter, som framläggs i utredningens
betänkande, skall påverka
den proposition som kan förväntas i
detta ämne. Yi anser att utredningen
över huvud taget är av sådant slag att
den icke lämpligen bör läggas till grund
för en proposition. Det är emellertid av
stor betydelse att utbildningen förbättras
och att tillgången till tandläkare
ökas, och enligt vår mening borde man
nu kunna vidta en snabbutredning,
som verkligen gåve en fast grund att stå
på. Detta behöver icke fördröja en omläggning
av utbildningen eller en ökning
av antalet tandläkare.

Vad min interpellation åsyftar, herr
talman, är en vädjan till statsrådet att
han kontaktar vederbörliga instanser,
såsom medicinalstyrelsen, folktandvårdens
huvudmän o. s. v., liksom att även
tandläkarhögskolornas lärarorganisationer
rådfrågas i större utsträckning än
nu är fallet. Vi väntar inom kommunerna
bara på att statsrådet vidtar de åtgärder
som erfordras för att åstadkomma
en god utbildning och för att få flera

30 Nr 6 Tisdagen den 6 februari 1962

Svar på interpellation ang. tandsjukvården vid de odontologiska läroanstalterna

tandläkare, något som mer och mer blir
behövligt inte minst ute på landsbygden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj :ts å bordet vilande skrivelse
nr 30, med redogörelse för behandlingen
hos Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelser.

§ 5

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts
å bordet vilande propositioner:

nr 38, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,
och

nr 41, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1962/63.

§ 6

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bankoutskottet motionen nr 634;
och

till statsutskottet motionen nr 635.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 20 och bevillningsutskottets
betänkanden nr 1—4.

§ 8

Föredrogs den av herr Ccirbell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående beskattningen av traktamentsersättning,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

Föredrogs den av herr Lundberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
vissa spörsmål rörande äganderätten till
vattenområden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Hamrin i Kalmar
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
förfarandet i ärenden rörande dispens
från byggnadsförbud.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 40, angående godkännande av konvention
om utlämning mellan Sverige
och Amerikas Förenta Stater, samt

nr 42, angående bidrag till restaurering
av Uppsala domkyrka m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen:

nr 636, av herr Lassinantti m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
31, angående utveckling av försörjningsmöjligheterna
i Tornedalen, och

nr 637, av herr Fälldin, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 35, angående
teckning av aktier i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

§ 13 In fidem

Justerades protokollsutdrag. „ „ . ,

Sune K. Johansson

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.35.

Onsdagen den 7 februari

Kl. 16.00

§ 1

Meddelande ang. utrikesdebatt m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom tidigare i dag tillkännagivits
kommer utrikesdebatt att hållas onsdagen
den 14 mars. Sammanträdet tar då
sin början kl. 10.00.

Vid kammarens plenum onsdagen den
14 februari kl. 14.00 avses skola behandlas
bland annat frågan om utbildning av
gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska
läroverk. Statsutskottets utlåtande
i ärendet kommer att bordläggas tisdagen
den 13 februari och förutsättes
alltså skola företagas till avgörande efter
endast en bordläggning.

§ 2

Svar på fråga ang. upprustning av vissa
militära förläggningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Carlsson i Huskvarna
har frågat mig om jag ville medverka
till att inom ramen för försvarskostnaderna
en skyndsammare upprustning
och renovering kommer till stånd
av de militära förläggningar, som nu är
hårt nedslitna, för att skapa större trivsel
och bättre hygieniska förhållanden
för de inkallade och för att förebygga

ekonomiska förluster till följd av fortsatt
nedslitning.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Det problem som herr Carlsson tagit
upp är inte nytt. Huvuddelen av de militiära
förläggningarna är omkring 50
år gamla eller ännu äldre. Flertalet behöver
renoveras och rustas upp för att
fylla moderna hygieniska krav. En sådan
anpassning kommer emellertid att
dra avsevärda kostnader.

Under de senaste budgetåren har en
intensifierad upprustning av äldre militära
etablissement påbörjats, bland annat
med hänsyn till risken för kapitalförstöring.
Vid anmälan av propositionen
1962: 41 med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för nästa budgetår
har jag som motiv för ökad medelsanvisning
för iståndsättning av kasernerna
anfört även önskemålet att de
värnpliktiga skall kunna beredas en någorlunda
hygglig förläggningsstandard.

Medel för iståndsättning av kaserner
anvisas under den under kasernbyggnaders
delfond av försvarets fastighetsfond
upptagna delposten Övriga iståndsättningsarbeten.
För att åskådliggöra
utvecklingen under de senaste budgetåren
vill jag nämna, att denna delpost
budgetåren 1957—1962 upptagits med
följande belopp (i miljoner kronor):
7,85, 13,10, 16,24, 20,5 och 24,58. Omräknade
till 1961 års prisnivå skulle
motsvarande siffror bli: 10,10, 15,88,

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på fråga ang. upprustning av vissa militära förläggningar

19,31, 23,49 och 25,8. För nästa budgetår
har i propositionen 1962:41 föreslagits
ett belopp av 27,015 miljoner
kronor för iståndsättning av kasernetablissementet
o. d. Den nu redovisade
utvecklingen — innebärande en volymökning
med drygt 150 procent under de
senaste fem budgetåren — bär varit möjlig
genom att förbättrat fastighetsunderhåll
erhållit viss prioritet inom de av
statsmakterna beslutade kostnadsramarna
för det militära försvaret. Det kan
påpekas, att vid bifall till proposition
1962: 41 från och med budgetåret 1958/
59 för iståndsättning av kaserner — omräknat
i fast penningvärde — anvisats
drygt 60 miljoner kronor mer än vad
som skulle blivit fallet om man legat
kvar på 1957/58 års anslagsnivå.

Trots de kraftigt ökade anslagen kommer
det ändock att ta många år innan
alla förläggningar får den önskade standarden.
Av myndigheterna uppgjorda
planer för iståndsättningsarbeten omspänner
tiden fram till år 1970.

Med nuvarande organisation torde fortifikationsförvaltningen
inte hinna utföra
iståndsättningsarbeten i större omfattning
än som planerats för innevarande
och nästa budgetår. Jag hoppas
dock att pågående omprövning av ämbetsverkets
organisation skall leda fram
till en ökad kapacitet på detta område.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Carlssons fråga.

Vidare anförde:

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för det som
jag tycker positiva svaret.

Dagen efter det jag lämnat in min
enkla fråga förelåg proposition nr 41,
som innehåller förslag till åtgärder för
att öka utbyggnadstakten.

Förläggningsstandarden i dag är bedrövlig.
Jag nämnde i remissdebatten
att en arbetsgrupp vid en konferens för -

ra året diskuterat denna fråga. Omdömet
vid denna konferens var, att ehuru man
på vissa håll renoverat och fått en perfekt
standard, så ligger man på andra
håll synnerligen långt efter. Jag fick
vid denna konferens tanken att jag
borde framställa en fråga i riksdagen,
men det har alltså inte blivit av förrän
nu. Jag framställde min fråga med anledning
av de beskrivningar av förläggningsstandarden
som jag sett i pressen.
Jag tycker också att frågan är så pass
viktig, att även allmänheten bör få del
av vad som görs när det gäller förläggningarna.

Jag har själv sett en förläggning som
varit mycket hårt nedsliten, men den
har man nu beslutat renovera.

Herr statsrådet nämner mycket riktigt
i sitt svar, att det blir kapitalförluster
om nedslitningen gått alltför
långt.

Jag vill här referera något av vad
som stod i en stockholmstidning förra
veckan. I artikeln behandlades framför
allt frågan om ventilationen i tvättrummen
på förläggningen i Eksjö. Enligt
artikeln skulle ventilation där helt saknas.
Ur artikeln refererar jag vidare:

Där har man små kyffiga, smutsiga
toalettrum med asfalterade buktiga golv
som aldrig är riktigt torra och aldrig
rena. Tvättställ finns inte alls, utan längs
de fuktskadade väggarna sitter långa
fasta baljor, modell grisho, med gulnat
kakel och sönderrostade järnskoningar.
Ingenting kan man lägga ifrån sig där,
tvålen måste hållas i handen och tandborsten
får sitta kvar i munnen under
hela tvättningsproceduren. I de smala
rummens ena ända finns fyra toaletter
i rad med en halv meters mellanrum
och utan skiljeväggar och dörrar. I den
ena ändan finns en dusch med bara kallt
vatten. Varmvatten har man bara i kök
och bastu. Visst är det fyra vattenklosetter
som står i rad därinne, men vattentrycket
är så svagt, att de nästan
aldrig blir rena. Varje dag får man avdela
en man som med jämna mellanrum

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. möjligheterna för krigsmaktens personal att deltaga i

viss upplysningsverksamhet

går och drar i snörena för att hålla det
mesta borta. Dessa toalettrum, som alla
ser likadana ut, skall vardera »betjäna»
88 man plus om dagarna kompanichef,
adjutant och dagbefäl. Ventilationen är
obefintlig, men odören desto mera
märkbar.

Så långt tidningen.

Det finns på miiitärstaberna vissa
minimikrav på hur de värnpliktiga skall
ha det: ett tvättställ på var tredje man,
en dusch på var 24 :e, en toalett i bås
med dörr på var tolfte, en urinoar på
var 15 :e, varmvatten i duschar och
tvättställ samt fibermadrasser.

Att det inte kan vara så trivsamt på
en förläggning som denna är uppenbart.

I rättvisans namn bör dock sägas att
det föreslagits reparationer i Eksjö för
400 000 kronor; reparationerna skall
avse just de saker som omnämnts i tidningen.

Skulle takten när det gäller reparationerna
kunna öka vore det tacknämligt;
nu har vi ju i många fall 1800-talsstandard på våra kaserner. Pojkarna
ligger inne på kasernerna ett år och
ibland längre tid, och man förstår att
dessa förhållanden inte skapar någon
större trivsel. Det har ju ändå skett en
del i vårt samhälle på det här området.

Jag tycker som sagt att svaret är positivt,
men jag vill här trycka på att
det vore på sin plats med en än snabbare
utbyggnadstakt.

Vad som ligger bakom min enkla fråga
kommer till uttryck i propositionen,
där statsrådet säger: »Jag vill understryka
att en fortlöpande anpassning är
nödvändig icke minst med hänsyn till
önskemålen att bereda de värnpliktiga
en någorlunda hygglig förläggningsstandard.
» Härtill kommer, som tidigare
framhållits i olika sammanhang, risken
för en betydande kapitalförstöring vid
otillräckligt underhåll.

Jag ber att ännu en gång få tacka
statsrådet för svaret och understryker

önskemålet om en så snar förbättring
som möjligt.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Eftersom herr Carlsson
i Huskvarna nämnde Eksjö, vill jag erinra
om att anslag för just den ombyggnaden
har äskats i den proposition som
för ett par dagar sedan lades på kammarens
bord.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. möjligheterna
för krigsmaktens personal att deltaga
i viss upplysningsverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

Herr talman! I en interpellation har
herr Wachtmeister frågat mig om jag är
beredd att upphäva eller ge en annan
utformning på de bestämmelser i tjänstereglementet
för krigsmakten som handlar
om upplysningsverksamhet.

De av herr Wachtmeister åberopade
bestämmelserna har i sin helhet följande
lydelse:

1. Upplysningsverksamheten har till
allmänt ändamål att inom och utom
krigsmakten sprida kunskap och kännedom
om krigsmakten och dess plats i
det totala försvaret.

2. Upplysningsverksamheten skall bedrivas
på sådant sätt, att försvarsviljan
inom landet vidmakthålles och tilliten
till landets försvar stärkes. Den skall
också syfta till att ge den enskilde ökad
förtrogenhet med de egna uppgifterna
i försvarets tjänst.

3. Upplysningsverksamheten inriktas
främst på att belysa de uppgifter statsmakterna
tillagt krigsmakten samt att
mot bakgrunden härav orientera krigsmaktens
personal och allmänheten om

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 6

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. möjligheterna för krigsmaktens personal att deltaga i

viss upplysningsverksamhet

krigsmaktens verksamhet med avseende
på organisationsförhållanden, inaterielanskaffningar,
utbildning, övningar
m. m. samt om de utrikespolitiska, militärpolitiska
och militärtekniska omständigheter,
som varit och äro av betydelse
för statsmakternas beslut. Upplysningsverksamheten
bör bedrivas så att
den ej framstår som inblandning i den
politiska debatten. Polemik bör därför
undvikas i frågor, där partipräglade meningsskiljaktigheter
föreligga.

Av det anförda framgår klart att åberopade
bestämmelser avser tjänsteutövningen.
Det synes emellertid som om
interpellanten utgick ifrån att bestämmelserna
på något sätt skulle hindra
den inom krigsmakten anställda personalen
från att deltaga i den politiska debatten.
Om herr Wachtmeister gör en
sådan tolkning är den helt orimlig.
Självklart har varje medborgare samma
oinskränkta rättighet i detta hänseende.
Den som vill en ändring av statsmakternas
beslut har att som medborgare verka
härför på de sätt som det demokratiska
styrelsesättet förutsätter, nämligen
i första hand inom de politiska partierna.
Var och en medborgares rätt till
fri opinionsbildning påverkas således
inte av sagda bestämmelser.

Jag vill — i motsats till interpellanten
— hävda den meningen, att de åsyftade
bestämmelserna givit goda erfarenheter
och möjliggjort en omfattande
upplysningsverksamhet under den
tid av drygt ett år som de varit gällande.
En försvarspolitisk debatt är i och
för sig angelägen inte minst därför att
den gäller en verksamhet som förutsätter
personligt engagemang från medborgarnas
sida. Sådan debatt är också naturlig
i ett demokratiskt samhälle. Men
det är min bestämda mening att myndigheter
och befattningshavare inom
krigsmakten inte bör ge sin tjänsteutövning
sådan utformning att den innebär
ett aktivt deltagande i den försvarspolitiska
debatten. Jag är övertygad om att

därest inte tjänsteutövningen inom
krigsmakten ålägges denna, enligt min
mening, självklara begränsning, kan
möjligheterna att föra en positiv försvarspolitik
bli avsevärt försvårade.

Även om det är självklart vill jag inte
underlåta att erinra om att myndighet
inom krigsmakten kan som varje annan
statlig myndighet ha till uppgift att göra
framställningar till Kungl. Maj :t i anslags-
och andra frågor och att myndigheten
därvid äger oinskränkt rätt till
argumentation. Om inte innehållet är
av sekret natur är en sådan framställning
— i motsats till vad fallet är i
många andra demokratiska länder — en
öppen handling som kan bli föremål för
publicitet. Naturligtvis avser nämnda
bestämmelser inte någon begränsning i
myndigheternas åligganden i detta hänseende.

På interpellantens direkta fråga kan
jag svara att jag inte har för avsikt att
aktualisera ändringar i tjänstereglementet
för krigsmakten av den innebörd
som interpellanten avsett.

Vidare anförde:

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för svaret på min interpellation.
Om det också var negativt, var det åtminstone
ett klart besked, och ett sådant
är man alltid tacksam för.

Om försvarsministern med uttalandet,
att de klandrade bestämmelserna bara
avser tjänsteutövningen, menar att politiska
stridsfrågor inte får avhandlas inför
trupp, är jag helt ense med honom,
men den bestämmelsen fanns redan
förut och behövde ej ändras. Likaså är
jag fullt överens med försvarsministern
i fråga om rent militära tjänsteskrivelser,
men sedan är jag nog rädd för att
våra vägar skiljs åt.

Upphovet till de bestämmelser min
interpellation gäller var en handling i
kärnvapenfrågan. Det var som bekant

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. möjligheterna för krigsmaktens personal att deltaga i

viss upplysningsverksamhet

några unga officerare som i den felaktiga
tron att vår debatteknik här i riksdagen
var ett föredöme anammade samma
stil. Jag får kanske erinra försvarsministern
om att när vi härom året debatterade
den frågan här i kammaren
jag delade hans åsikt om de olämpliga
formuleringarna. Men därifrån och till
att såsom nu har skett i denna paragrafs
två sista meningar klavbinda den
utåtriktade upplysningsverksamheten
tycker jag att steget är långt.

Det var, förmodar jag, efter den nyssnämnda
debatten som paragrafen tillkom
i hastigt mod. Får man tro Svensk
Tidskrift rådgjorde inte försvarsministern
därvid med några militära myndigheter
— det förefaller onekligen som
om det skulle vara riktigt.

Försvarsministern tycker mycket illa
om ordet »munkorgsparagraf» som jag
använde när jag ställde interpellationen
i höstas. Då vägrade försvarsministern
att besvara den, om jag inte tog bort
just det ordet. Eftersom jag inte känner
samma behov som han av att hävda någon
personlig prestige, har jag följt
hans råd. Det förefaller som om försvarsministern
i det ordet vädrade någon
avsiktlig oförskämdhet från min
sida. Men jag hoppas att han i så fall
vill ta emot min ursäkt och min förklaring
att så givetvis inte var meningen.
Jag vill också uttrycka förhoppningen
att krigsmakten inte måtte vara lika
ömskinnad som dess departementschef.
Det är inte jag som hittat på uttrycket
»munkorgsparagraf». Det är inte bara i
Svensk Tidskrift som det ordet har förekommit.
Om försvarsministern tror
det, vill jag råda honom att studera försvarsstabens
pressklipp. Han finner då
ganska lätt att det kan vara anledning
att ändra uppfattning.

Man märker nu på många håll — och
det kom ganska tydligt fram, inte minst
under Finlandskrisen i höstas — en
ganska stor uppluckring av försvarsviljan,
och delta långt in i traditionellt

försvarsvänliga kretsar. Företeelsen är
ingen hemlighet för vår militär, och
upphovet är ju inte så svårt att spåra.
Men när man frågar varför inga motåtgärder
sätts in, får man bara en axelryckning
till svar: »Vi har numera
munkorg på oss och vågar inte säga ett
ord.»

Som jag framhåller i min interpellation
var detta kanske inte försvarsministerns
mening, men det är ett faktum
att utformningen av paragrafen fått dessa
följder, och främst är det då orden
»polemik» och »partipräglade meningsskiljaktigheter»
som vållar besvär. Man
vågar helt enkelt inte tillrättalägga en
missuppfattning, som kanske ortens
riksdagsman fört till torgs. Det är inblandning
i den politiska debatten, och
det är polemik.

Vad är nu polemik? Ja, det är det som
är så angeläget att få klart och tydligt
definierat. En sådan man som krigsarkivarie
Steckzén har i Ny militär tidskrift
dragit upp frågan. Han säger att
det kan vara en invändning, ett bemötande,
ett genmäle, en randanmärkning,
en replik — allt kan rubriceras som polemik
för den som inte vill höra någonting.

Nu är det ofta så att när man själv
har skrivit en bestämmelse, tycker man
att den är självklar. Man har så levat
sig in i detta, men tyvärr är det nog så
att de formuleringar som man tycker är
solklara hos den egna parten är oklara
hos den andra. Och hur tolkar man
utanför debatten detta, att militären
skall vara absolut tyst, att den inte vidtar
några åtgärder för att få bukt med
saker som fått en snedvriden tolkning?

Ja, vi har nyligen fått ett exempel på
detta när överbefälhavaren skickade ut
sin ÖB 62-utredning på remiss. Då opponerade
sig fru Inga Thorsson på det
bestämdaste. Hon ansåg det vara ett
obehörigt intrång i den militära upplysningsverksamheten.
Försvarsministern
var av annan åsikt, men jag tror att det

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. möjligheterna för krigsmaktens personal att deltaga i

viss upplysningsverksamhet

vore fel att beskylla fru Inga Thorsson
för att inte kunna läsa paragrafer. Hon
tolkade saken på sitt sätt, och det är inte
så underligt att vi kommer fram till olika
uppfattningar ibland.

I kärnvapenfrågan är det en annan
sak. Den 3 oktober 1961 kunde man i
Svenska Dagbladet läsa några ord av
Tore Zetterholm: Försvarets målsmän
har numera frångått sina anspråk på
atomvapen: de är ju tysta. Och ändå
är detta en av våra viktigaste försvarsfrågor,
där alltså allmänheten genom
att militären av försvarsministern tillhållits
vara tysta får den fullkomligt
felaktiga uppfattningen att allt är bra.
Detta är ju i högsta grad en partiskiljande
fråga, men försvarsministern tycker
tydligen att allt är bra.

Jag kan nämna ett annat exempel.
Kommunisterna hade förra året en partimotion,
enligt vilken de önskade avskaffa
försvaret i dess nuvarande utformning
och övergå till ett s. k. neutralitetsförsvar,
närmast ett så kallat partisanförsvar.
Jag förmodar att det är en
motion med samma innehåll, som återkommer
i år, ehuru jag inte har läst den
i tryckt skick ännu. Man kan ha vilken
uppfattning som helst i själva sakfrågan.
Man kan säga att det inte är någon
partiskiljande fråga utan att det bara
är en handfull kommunister, som står
bakom detta förslag, medan alla vi andra
är emot det. Men man kan inte komma
ifrån att det här ändå rör sig om en
partipräglad meningsskiljaktighet, för
kommunisterna är ett parti de också.
På en plats, där kommunisterna varit
särskilt livaktiga, vill man ordna ett
upplysningsmöte i försvarsfrågan och
vänder sig till militären för att få en
föredragshållare. »Nej, vi vågar inte
säga något», förklarar militären. Och
enligt försvarsministern är allt bra!

I den bok, som publicerats med anledning
av general Swedlunds avgång ur
tjänsten, skriver general Göransson att
just när den politiska debatten är som

livligast och då de partipräglade meningarna
bryts, då är önskemålen från
civilt håll om militära bidrag till åhörarnas
upplysning starkast. Men det är
också då yttranden, som kan tydas som
polemik och inblandning, måste undvikas.
Därför blir det ingenting sagt.

Nu säger försvarsministern, att om
militärerna har något att säga, får de
ge sig in i den politiska debatten som
privatpersoner. Ja, jag tolkade givetvis
inte munkorgsparagrafen så orimligt,
att den skulle avse att förbjuda även
den saken. Men varför tvinga in militärerna
i de politiska partierna? Det är
inte alla som vill engagera sig politiskt.
Det är inte heller alla organisationer,
som nu vill ha en sakkunnig militär talare
som på samma gång är politiskt
engagerad.

Hur har det hittills varit? Det förefaller
som om någon liten missuppfattning
föreligger från försvarsministerns
sida om hur det har gått till på det lokala
planet. Låt oss som exempel ta husmodersföreningen
på en ort, vilken vill
ha en klargörande orientering om vad
atomfrågan innebär. En representant för
föreningen ringer då exempelvis till
förbandschefen i orten och ber att få en
talare som kan lämna upplysning i kärnvapenfrågan.
Chefen kallar till sig en
av sina officerare och säger: »Du Lundström,
som brukar kunna tala trevligt,
offra din onsdagskväll och klargör vår
inställning för tanterna.» Nu måste svaret
till föreningen bli: »Nej, tyvärr, vi
kan inte säga något ty det är partipräglade
meningsyttringar.» Att föredraget
skulle hållas efter tjänstens slut en onsdagskväll
spelar ingen roll; krigsmakten
slår inte igen butiken klockan 17, utan
där är det tjänsteutövning dygnet runt.
Det är just detta som general Swedlund
påpekar i sina avskedsord till krigsmakten,
när han säger: »Vårt folks insikter
om vad försvaret är och bör vara, dess
kunskap om vad krig innebär och de
krav, detta kan komma att ställa på

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. möjligheterna för krigsmaktens personal att deltaga i

viss upplysningsverksamhet

medborgarna, är i hög grad beroende
av den upplysning — den lugna och
sakliga upplysning — som ges och oavlåtligen
måste ges av våra officerare.
Om denna självklara plikt får det icke
råda någon tvekan. Och nu krävs mer
än någonsin sådan upplysning.»

Man är numera — inte minst i den
här församlingen — mån om att krigsmaktens
personal inte skall ha någon
särställning i samhället. Själv delar jag
inte den uppfattningen, eftersom tjänstgöringsförhållandena
är så speciella, att
de motiverar både särskilda skyldigheter
och särskilda rättigheter. Men när
man nu inte vill vara med därom, skall
man väl vara konsekvent. Jag kan inte
förstå, varför krigsmaktens personal
som den enda av alla yrkeskategorier
skall vara hänvisad till tredje man som
ombud för sina åsikter. Allmänheten
vill heller inte få sin upplysning i försvarsfrågan
från tredje man utan vill få
den direkt från sakkunskapen.

Jag vet inte om försvarsministern läser
en tidning som heter StockholmsTidningen.
Gör han det så finner han,
att den brukar innehålla en ruta med
rubriken »Ett ord på vägen». Förra året
skulle lian där ha kunnat läsa detta,
som skrivits av Alf Ahlberg: »Polemik
och fri kritik hör till de mest omistliga
elementen i ett demokratiskt samhällsliv.
Det är rätten till fri kritik, även
mot de styrande, även mot gängse och
vedertagna ordningar och åsikter, som
utgör själva demokratins livsluft.»

Det är detta, som också general Göransson
återkommer till i sin skrift, där
han påpekar att den militära upplysningsverksamheten
om försvaret måste
ha en motsvarighet på den politiska sidan.
Det är viktigt att propaganda och
kampanjer om statsmakternas försvarspolitik
bemöts av politiker, som står
bakom motiveringar och beslut i försvarsfrågan.
Han skriver vidare, att det
är en oerhört svår balansgång men att
man måste hävda denna rättighet för

den militära personalen att både i den
inåtriktade och utåtriktade verksamheten
framlägga sina personliga åsikter
och att inte bara meningarna »uppifrån»
får göra sig'' hörda.

Herr talman! Det är denna demokratiens
livsluft, som Alf Ahlberg talade
om, som krigsmakten känner sig berövad
genom den olyckliga utformning, som
de två sista meningarna i bestämmelserna
rörande krigsmaktens upplysningsverksamhet
har fått.

Jag kan bara beklaga att försvarsministern
inte genom att ändra dem vill
undanröja de anledningar till missförstånd
som de medför. De har ju — fullt
befogat — givit upphov till den benämning
som försvarsministern tycker så
hjärtligt illa om.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Wachtmeister fortsätter
med att försöka missförstå denna
bestämmelse, och han gör det i ordalag,
som jag i varje fall inte hört någon
aktiv officer använda. Vad är det denna
paragraf avser? Den avser uteslutande
den upplysningsverksamhet som
bedrivs under tjänsten. Om husmodersföreningar,
fackföreningar eller politiska
organisationer begär att en officer
eller någon annan, som är anställd
vid krigsmakten, skall hålla föredrag
utom tjänsten, står det vederbörande
fritt att säga vad han behagar. Det är
icke sådana föredrag som avses, utan
vad som här avses är den inåtriktade
informationstjänsten, de upplysningsföredrag
som hålls inför värnpliktiga i
ett kompani som kommenderats att lyssna
till föredrag i något militärt ämne.
Det är detta jag menar, då jag säger att
det är föga lämpligt att bedriva polemik
i frågor, där statsmakterna inte har
fattat beslut — t. ex. kärnvapenfrågan,
om vilken debatter pågår mellan partierna.
De värnpliktiga som kommenderas
att lyssna till dessa föredrag kan

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. möjligheterna för krigsmaktens personal att deltaga i

viss upplysningsverksamhet

nämligen inte i någon större utsträckning
ta upp diskussion med vederbörande,
utan de får lyssna och möjligen
ställa frågor. Jag tror att de allra flesta
officerarna i landet är eniga om att det
är mycket olämpligt att vid sådana tillfällen
försöka att föra fram personliga
meningar i polemisk form mot politiska
partier eller mot statsmakterna.
Det skall vara objektiv, saklig och lugn
upplysning, ingenting annat.

Den utåtriktade propagandan bekostas
av statsmedel genom att riksdagen
ställer anslag till de militära stabernas
och förvaltningarnas förfogande. Varje
gång något föredrag i denna upplysningsverksamhet
har innehållit ett uttryck
som har verkat polemiskt, har
det höjts ett ramaskri både i pressen
och här i riksdagen — allmänheten,
tidningarna och riksdagsmännen är
mycket vaksamma härvidlag. Det är givetvis
lämpligast om denna av statsmedel
bekostade upplysningsverksamhet
bedrivs så objektivt som möjligt.

Jag vill erinra om att denna av statsmedel
bekostade upplysningsverksamhet
om vårt försvar är mycket omfattande;
den pågår ständigt, och den är
objektiv. Det riktas inte heller klander
mot den från pressen eller allmänheten.
Verksamheten har inte minskat i
omfång, herr Wachtmeister, den har
tvärtom ökat. De bestämmelser som varit
i kraft ett år har inte utgjort något
som helst hinder för upplysningsverksamheten.
Om någon verkligen känt
sig förhindrad att delta i upplysningsverksamheten
efter bestämmelsernas
tillkomst, föreställer jag mig att vederbörande
inte har haft för avsikt att delta
på det objektiva plan som vi önskar.

Herr Wachtmeister säger bl. a. att
»vi vågar inte delta i upplysningsverksamheten
sedan dessa bestämmelser tillkommit».
Jag har aldrig hört någon officer
yttra att han inte kan delta i upplysningsverksamheten.
Tvärtom, åtskilliga
officerare deltar i den pågående

upplysningsverksamheten. »Vi har tillhållits
tystnad», säger herr Wachtmeister.
Av vem? Ingen har tillhållits tystnad,
utan alla har tillhållits att delta i
upplysningsverksamheten, men att lämna
objektiv, neutral, sansad och måttfull
information.

Av de tre paragrafer som jag läste
upp framgår tydligt, hur vidsträckt området
är för den upplysningsverksamhet,
som försvarets folk skall bedriva
under tjänsteutövning, som jag har kallat
det här. Herr Wachtmeister åberopar
vad dr Birger Steckzén har sagt och
skrivit. Denne kan inte delta i debatten
här, och därför skall jag ej ta upp vad
lian har sagt och skrivit. Jag beklagar
bara att han har missuppfattat vad jag
avser. Steckzén har just åberopat uttrycket
polemik, och det uttrycket har
herr Wachtmeister också tagit upp. Vad
innebär ordet polemik? Eftersom den
frågan fanns i herr Wachtmeisters interpellation,
slog jag upp ordet i våra
lexikon. Det framgår klart att med det
menas en meningsstrid — som det står
i ett lexikon. Polemisk innebär stridslysten,
anfallande o. s. v. Det görs ett
otal försök att finna fina förklaringar
till vad ordet innebär.

Vi hade en debatt i denna fråga i
december 1959 här i kammaren. Herr
Wachtmeister utgick från att det var
denna diskussion som ledde fram till
att dessa bestämmelser i tjänstgöringsreglementet
för krigsmakten kom till.
Detta är riktigt, men det hade ett förspel.
överbefälhavaren begärde efter
denna debatt i riksdagen klara bestämmelser
för upplysningsverksamheten.
Några bestämmelser fanns inte, vilket
jag meddelade under denna kammardebatt.
Eftersom överbefälhavaren begärde
klara bestämmelser, ansåg jag mig
efter denna diskussion skyldig att utfärda
sådana. Även om det har varit
mycket svårt, har det dock i fråga om
de stora principerna, i fråga om vad
upplysningsverksamheten på detta om -

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. möjligheterna

viss upplysningsverksamhet

råde skall vara begränsad till, rått en
ganska allmän enighet. Därför kan jag
med lugnt samvete vidhålla, att dessa
paragrafer inte lägger några som helst
hinder i vägen för upplysningsverksamheten.
Tvärtom har de medfört att
man har tänkt över verksamheten på
ett enligt min mening riktigt sätt. Den
upplysningsverksamhet som bedrivs vid
förbanden nu har inte heller, som den
tidigare, föranlett kritik, och så inte
heller den utåtriktade upplysningsverksamheten.
Den omhuldas med intresse
och tas också emot av allmänheten.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Försvarsministern
nämnde i sitt svar ordet »totalförsvar».
Jag vill anknyta till det ett litet tag.
Krigsmakten skall ju engageras i militära
uppgifter om ett militärt företag
riktas mot vårt land. Men den har en
dubbel uppgift. Vi har ju inte bara att
räkna med militära krig utan även med
psykologiska eller ideologiska krig, hur
man nu vill kalla dem. Det borde inte
vara någon hemlighet för någon i denna
kammare att vi nu befinner oss i ett
sådant.

Jag hörde emellertid häromdagen ett
anförande av en ledande person anställd
just inom informationsverksamheten.
Han förklarade ganska kategoriskt,
att såvitt han begrep funnes det
ingen makt som på det ideologiska planet
hade några onda avsikter beträffande
speciellt Sverige. Att han sade
detta oroade mig i mycket hög grad.

Vad jag gärna skulle vilja höra från
statsrådet är att det inte går att vara
neutral i en upplysningsverksamhet
syftande till att ge militärer av olika
grader klarhet i dessa nya förhållanden,
där de får helt andra uppgifter
och där det ställs helt andra krav på
dem än under rent militära företag.
Även den formen av upplysningsverksamhet
kan vara föremål för olika meningar,
t. ex. mellan fienden och oss.

för krigsmaktens personal att deltaga i

Men i ett sådant läge, då en diktatorisk
ideologi har sin uppmärksamhet riktad
mot oss och oavbrutet arbetar på
att småningom med olika medel, som
statsrådet säkert genom sina olika organ
hör talas om praktiskt taget varje
dag, försöka få oss dithän att ett övertagande
skall bli möjligt, i ett sådant
läge måste man ta ställning. Skall man
vara så geléaktig att man säger att det
är likgiltigt om vi får diktatur eller om
vi får behålla vår demokrati? Då har
det gått oroande långt. Jag spetsar till
mina ord nu; jag tror inte ett ögonblick
att försvarsministern skulle stå på den
ståndpunkten att detta vore likgiltigt.

Det vore ytterligt välgörande och nyttigt
också för militären om den finge
klart besked om att på denna punkt
får och måste ges en ordentlig upplysning.
Det fattas kunskap på detta område,
f. ö. inte bara bland militärer
utan också bland folk på andra områden.
Detta är en av de allra väsentligaste
frågor som över huvud taget kan
komma upp; det är därför mycket viktigt
att härvidlag veta precis var man
står.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag beklagar att försvarsministern
och jag skall missuppfatta
varandra på detta sätt. Jag vet
inte om jag talar för lågt eller vad det
är som gör att försvarsministern inte
uppfattar vad jag säger. Jag sade att vi
är fullständigt överens när det gäller
propagandan inför trupp. En bestämmelse
därom fanns i tjänstgöringsreglementet,
TJR.

Jo, herr försvarsminister. Jag hade
på min tid 10 i betyg, och jag minns
att i det gamla reglementet, TJR, står
det att frågor av politisk art inte får
avhandlas inför trupp. Den bestämmelsen
behövde inte ändras. På den punkten
är vi fullkomligt överens. Det behöver
vi inte ta upp tiden med att diskutera.

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. möjligheterna för krigsmaktens personal att deltaga i

viss upplysningsverksamhet

Vad det här gäller är frågan om vad
man får göra utom tjänsten, och det är
i det avseendet man har missuppfattat
bestämmelsen. Det kan inte hjälpas, herr
försvarsminister, att det är så; det tjänar
ingenting till att ruska på huvudet.
Jag har talat med folk på högsta ort,
frånsett chefen för försvarsstaben. De
är av den uppfattningen. Jag har även
resonerat med förbandschefer. Den allmänna
uppfattningen är att man inte
kan ge sig in i debatter i frågan, därför
att det kan missuppfattas.

Vad är tjänsten i övrigt? När är
tjänstetiden slut? Inte är det kl. 17.00.
Den officer som skickas ut på kvällen
uppfattar det som tjänsteuppdrag, och
chefen gör det också. Det står ingenstans
att man skall sluta kl. 17.00. Vi
har obekväm arbetstid inom det militära,
och det får vi finna oss i. Låt oss
därför få en bestämmelse som klargör
detta. Då är den saken ur världen.

Vi grälar här om en bestämmelse
som jag missuppfattar och som alla
andra eller åtminstone det stora flertalet
missuppfattar. Jag tycker det är
tråkigt att försvarsministern inte vill
inse att detta kan missuppfattas, när
det nu är ett faktum att så har skett.

Försvarsministern frågade: När har
militären ålagts tystnad och i så fall
av vem? Jag nämnde det i mitt första
anförande, nämligen att just kärnvapenfrågan
är ett klart exempel på detta.
Det har visserligen inte med tjänsteutövning
att göra, men man aktar sig
noga för att säga någonting, när försvarsministern
så bestämt sagt ifrån i
reglementet, att man inte vill ha diskussion
i frågor där partiskiljande åsikter
föreligger. Då aktar man sig för att
prata för mycket om detta, även om
man framlägger krigsmaktens syn. Försvarsministern
får förlåta den militär
som säger sig att om man är för envis
och obekväm och pratar om partiskiljande
saker, så vet man inte hur det går
med ens befordran. Det är inte mer än

mänskligt. Även om försvarsministern
inte haft för avsikt att ålägga dem tystnad,
är det tyvärr så, att följden har
blivit denna. Om det har med tjänstgöringstiden
att göra eller inte spelar
i denna fråga, tycker jag, ganska liten
roll. Jag misstänkliggör inte alls den
militära upplysningsverksamheten, men
möjligheten att delta får inte förminskas
utan bör tvärtom ökas. Det är därför
jag beklagar att försvarsministern
i min interpellation endast ser ett illasinnat
angrepp och kritik, när avsikten
med den endast har varit att få bukt
med detta missförstånd.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! När herr Wachtmeister
säger att han förstår mig, så kanske
han vill hjälpa till att förklara att bestämmelserna
gäller uteslutande för
tjänsten. Det är ett reglemente som gäller
bara under tjänsteutövning. Det är
alldeles klart utsagt. Vad som gäller
utanför tjänsten behandlas inte där.
Och självfallet kan vi inte hindra —•
det finns heller ingen som helst anledning
till det — att någon inom krigsmakten
framför sin personliga mening
i kärnvapenfrågan vid möten eller andra
sammankomster ute i landet. Men
det får inte ske under tjänsteutövning
i den polemiska form som jag här har
påtalat.

Att militära myndigheter inte är förhindrade
att framföra sina åsikter t. ex.
i kärnvapenfrågan framgår ju av den
ÖB-plan 62 som är tryckt och distribuerad
i en stor upplaga. Det är ett
exempel på hur ÖB kan framföra sin
bestämda mening i en huvudfråga. Det
finns ingenting som hindrar att så sker.
Och på samma sätt bär varje annan försvarsmyndighet
möjlighet att bringa
sina åsikter till offentligheten.

Men vad vi har velat undvika är det
som enligt min åsikt menligt påverkar
försvarslust och försvarsvilja, nämligen

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statsgruvors anläggningar i Norberg

att man i en av det allmänna betalad
upplysningsverksamhet framför kritik
mot politiska partier och regeringen.
Där tycker jag att gränsen går. Och jag
är mycket glad över pressens starka
uppslutning kring dessa riktlinjer. Såvitt
jag förstått har också officerarna
slutit upp där, även om en och annan
anser att man kunde ha funnit bättre
formuleringar. Själva andemeningen i
bestämmelserna tycks det dock inte
råda så delade meningar om. Och när
herr Wachtmeister erinrar sig att samma
sak, uttryckt med andra ord, också
har stått i det gamla tjänstgöringsreglementet,
så är det ju inte något nytt.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Nej, det är ingenting
nytt, det är sant. Men här gäller det att
behandla frågor inför trupp!

Vad beträffar ÖB-plan 62 var den just
en sådan sak som jag nämnde som
exempel på att dessa ting kan missuppfattas.
Försvarsministern politiskt närstående
har ju också missuppfattat och
sagt att det var alldeles galet att skicka
ut densamma. Då svarade försvarsministern
mycket bra och hävdade att det
var riktigt. Detta visar att det kan uppstå
delade meningar.

Vad jag velat komma till är ett svar
på frågan var gränsen går mellan fritid
och tjänsteuppdrag. Det är inte så
enkelt att definiera den saken.

Sedan säger försvarsministern att jag
kanske kan hjälpa till att klarlägga vad
som menas i det fallet, men människor
i allmänhet tror nog mycket litet på vad
en enskild riksdagsman säger i sådana
stycken. Det är inte hans uppgift att
klarlägga vad som menas i reglementet.
Det skall vara skrivet så att det inte
missuppfattas. Jag förstår så väl att försvarsministern
inte missuppfattar reglementet
och att han tycker att allt är
fullständigt klart. Han eller hans närmaste
underlydande har ju själva formulerat
det. Men faktum är att reglementet
missuppfattas, och det var det

jag hoppades att vi skulle kunna råda
bot på.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Med anledning av vad
som här sagts vill jag ställa frågan: År
det alltså tillåtet för en aktiv officer,
som t. ex. är kommenderad till en konferens
i Folk och försvars regi, att under
konferensen framföra sin personliga
uppfattning om nödvändigheten av
kärnvapen?

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! På den frågan vill jag
svara ett obetingat ja. På sådana konferenser,
där människor med olika uppfattningar
kommer tillsammans, förekommer
ju diskussioner, och det är
klart att man då vill höra vad vederbörande
militära experter har för uppfattning
— alltså även vederbörandes
personliga uppfattning. Men där påverkar
man inte, utan man hjälper till att
få frågorna belysta på ett riktigt sätt.

Sedan vill jag säga till herr Wachtmeister,
att eftersom uttrycket fritid
och vad det innebär också behandlas i
tjänstereglementet, så måste det finnas
en skillnad på »tjänst» och »fritid».

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget
Statsgruvors anläggningar i Norberg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Enskog frågat om jag vill lämna
en redogörelse för det aktuella läget
beträffande produktions- och avsättningssvårigheterna
och beträffande personalsituationen
vid Aktiebolaget Statsgruvors
anläggningar i Norberg samt
för eventuellt föreliggande planer be -

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget

träffande samma anläggningars framtid.

Med anledning av interpellationen får
jag anföra följande.

Aktiebolaget Statsgruvor har i sin
gruvrörelse i Norberg nyligen övergått
från produktion av styckemalm till produktion
av slig. Beslutet rörande denna
omläggning anmäldes i 1959 års statsverksproposition.
Sligen framställes i
ett anrikningsverk, som togs i bruk för
ungefär ett år sedan och som är inrättat
för s. k. flotation av malmen. I årets
statsverksproposition omnämnde jag,
såsom herr Enskog framhåller i motiveringen
till sin interpellation, att vissa
problem av svårbemästrad teknisk
natur uppkommit för den i Norberg
producerade järnsligen. Jag kan nu
meddela, att bolaget beslutat ställa om
anrikningsverket i Norberg för drift
tills vidare enligt ett annat tekniskt
förfarande än det som först prövades.
Omställningen bär delvis redan skett
och kommer att slutföras under den närmaste
tiden. De produktionsresultat,
som uppnåtts, sedan anrikningstekniken
lagts om, är i och för sig tillfredsställande.
Produktionsvolymen blir
emellertid lägre och den sysselsatta arbetsstyrkan
mindre än om det ursprungligen
avsedda förfarandet tillämpats.

Orsaken till de svårigheter, som under
den senaste tiden gjort sig gällande
är emellertid främst att söka i
marknadsförhållandena, som resulterat
i stigande avsättningssvårigheter och
betydande prisfall. Det har visat sig
svårt för bolaget att i detta läge introducera
Norbergssligen på marknaden.
Någon nämnvärd försäljning av denna
slig har inte hittills kommit till stånd,
och den producerade sligen läggs tills
vidare på lager. Detta innebär en finansiell
belastning på bolaget. Härtill
kommer, att produktionens lönsamhet
vid de priser, som för närvarande kan
uppnås, är svag. Med hänsyn till här
nämnda omständigheter har bolaget ansett
nödvändigt att inskränka driften

Statsgruvors anläggningar i Norberg

vid Norbergsgruvan under 1962. Antalet
arbetare vid denna gruva var i mitten
av januari 96. Den planerade driftsinskränkningen
innebär, att arbetskraftsbehovet
minskas till 68, d. v. s.
med 28 man. Varsel om permittering
lämnades den 18 januari. Sedan dess
har 5 man lämnat sin tjänst hos företaget.
Av de återstående 23 arbetarna är
13 permitterade från den 18 februari
och 10 från den 24 mars. Självfallet har
åtgärder utan dröjsmål vidtagits för att
skaffa nya anställningar åt de permitterade.
Av nu föreliggande uppgifter
att döma kan sannolikt den personal,
som lämnar sitt arbete hos bolaget i
februari, omplaceras omedelbart, och
arbetsmarknadsmyndigheterna fortsätter
arbetet med att ordna ny sysselsättning
för återstoden.

Driften vid Norbergsgruvan kommer
tills vidare att fortgå med den personalstyrka
jag nyss angivit. Någon ytterligare
inskränkning av driften är inte
f. n. planerad. Jag kan med hänsyn till
rådande ovisshet om marknadsutvecklingen
för järnslig och om avsättningsmöjligheterna
speciellt för Norbergssligen
inte för dagen bedöma betingelserna
för den fortsatta driften på längre
sikt. Skulle ytterligare inskränkning
av driften framdeles aktualiseras, är det
en självklar förutsättning att åtgärderna
förbereds omsorgsfullt och i nära
samverkan med arbetsmarknadsmyndigheterna,
så att risken för arbetslöshet
och andra sociala olägenheter så
långt möjligt elimineras.

Härmed har jag, herr talman, besvarat
de av interpellanten ställda frågorna.

Vidare anförde:

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation och jag noterar med
tillfredsställelse att svaret kom snabbt

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statsgruvors anläggningar i Norberg

och att något försök till skönmålning
inte gjordes.

Det är beklagligt att AB Statsgruvor
i Norberg kommit i det läget, att man
sedan ca 18 miljoner kr. investerats
i anläggningarna, kommit underfund
med att den s. k. flotationsmetoden för
anrikning av malmen inte lämnar en
järnslig, som vinner avsättning annat
än under en högkonjunktur för järnoch
stålverk — en högkonjunktur som
vi inte har för närvarande. Flotationsmetoden
har tidigare provats i mindre
skala vid andra anrikningsverk, men
man har inte lyckats sintra den järnslig
man då erhållit i de vanliga sintringsverken.
Man har därför ej vågat
bygga stora sådana anrikningsanläggningar,
utan man har stannat för anrikningsverk
med skakbord. .lag förmodar
att det är en omställning till denna metod
man nu håller på med i Norberg.

Det är förvånande att man inte tidigare
vidtagit några åtgärder för att rätta
till den felbedömning man gjort och
som medfört att lagret av slig ökat så
att det nu uppgår till flera miljoner kronors
värde. Huruvida det är något reellt
värde återstår dock att se.

Under flera års tid har det talats om
att driften vid gruvorna skulle utökas.
Sålunda begärde AB Statsgruvor år
1957 att Norbergs kommun skulle ordna
ca 130 lägenheter fram till första
halvåret 1960, då arbetsstyrkan skulle
ökas med 150 man utöver de 140, som
då var anställda.

Så sent som den 24 juli 1959 angavs
behovet till 120 å 130 lägenheter, och de
borde vara färdiga i slutet av år 1960.
Utvecklingen blev en helt annan än den
planerade, vilket framgår av det svar
som statsrådet nyss lämnade. I detta
angavs antalet arbetare till 96 i januari
1962, och antalet skall minska till 68
under februari och fram till den 24
mars.

•lag finner det anmärkningsvärt, herr
talman, att 13 av de permitterade —
statsrådet använde faktiskt detta ord,

men jag anser att avskedade är rätta ordet
i detta fall, då det inte ställs i utsikt
att de någon gång kan få återgå till sitt
gamla arbete — fått en uppsägningstid
av endast en månad.

Mellan arbetsmarknadsstyrelsen och
det privata näringslivet existerar en varselöverenskommelse
som förutsätter
minst två månaders varsel i dylika fall.
Även om det enligt svaret är sannolikt
att de som avskedats till den 18 februari
omplaceras omedelbart, är det förvånande
att ett statsägt företag behandlar
sin personal på detta sätt. Det minsta
man kan begära är väl att minimikravet
i den överenskommelse med det
privata näringslivet som jag nyss omnämnde
tillämpas.

I slutet av interpellationssvaret anför
herr statsrådet som svar på min
andra fråga angående eventuella planer
beträffande anläggningarnas framtid,
att driften tills vidare kommer att fortgå
med den inskränkta personalstyrkan
och att någon ytterligare inskränkning
av driften för närvarande inte är planerad
men att det för dagen inte går
att bedöma betingelserna för den fortsatta
driften på längre sikt. »Skulle ytterligare
inskränkning av driften» — och
här citerar jag ordagrant, herr talman
— »framdeles aktualiseras, är det en
självklar förutsättning att åtgärderna
förbereds omsorgsfullt och i nära samverkan
med arbetsmarknadsmyndigheterna,
så att risken för arbetslöshet och
andra sociala olägenheter så långt möjligt
elimineras.»

Av det citerade drar jag den slutsatsen
att herr statsrådet delar min uppfattning
om det olämpliga i den korta
uppsägningstid som nu tillämpats, .lag
drar också den slutsatsen att herr statsrådet
anser att om det ej går att på
längre sikt få anläggningarna räntabla,
kommer ytterligare inskränkningar eller
eventuell nedläggning att vidtagas.
Rent allmänt måste detta vara en riktig
princip. Man kan dock fråga sig, varför
det inte skulle vara möjligt att driva

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget

just dessa gruvor när det finns flera
andra gruvor i trakten med i stort sett
samma relativt järnfattiga malm där
man inte har behövt vidtaga några personalinskränkningar
av detta slag.

Härmed vill jag återigen tacka för
svaret.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Den som under de senaste
åren bokstavligt talat har sett AB
Statsgruvors anläggningar i Norberg
växa i höjden mottog med mycket stor
förvåning meddelande om de permitteringar
som skulle ske. Jag vill instämma
med interpellanten när det gäller
uppsägningstiden och bostadsfrågan och
uttala den uppfattningen, att det faktiskt
verkar som om bolagsledningen
skulle ha blivit lika överraskad, eftersom
— såsom tidigare sagts från denna
talarstol — uppsägningstiden var ytterst
kort. Man har icke iakttagit vad som
rekommenderas av arbetsmarknadsstyrelsen
i sådana fall.

Om bostadsfrågan skall jag säga några
ord utöver vad herr Enskog nyss anfört.
Så sent som i höstas diskuterade man
bostadsbyggandet med kommunen och
framförde till att börja med önskemål
om 30 lägenheter. Man minskade sedan
antalet till 10 och sade att de övriga
20 skulle ordnas genom ett bostadsföretag
som skulle komma i gång senare.
Som tur är startade inte detta företag
någon verksamhet under hösten. Nu
vill man ju avyttra en del av de lägenheter
som kommunen tidigare har medverkat
till att skaffa åt AB Statsgruvor
i Norberg.

Det är klart att kommunalmännen
i Norberg i denna situation känner en
viss oro, och det gör även — vågar jag
påstå — många i detta hus, alldenstund
AB Statsgruvor är ett statligt företag.
Att vi har anledning att hysa vissa bekymmer
för framtiden framgår också
av handelsministerns interpellationssvar.

Statsgruvors anläggningar i Norberg

Åtminstone i Norberg gäller oron i
första hand kanske inte enbart de 26,
även om man där undrar hur man skall
klara detta problem. Den största oron
gäller hur framtiden skall te sig, och
det kan jag förstå. Slutklämmen i interpellationssvaret
ger faktiskt inte så stora
förhoppningar som man kanske har
haft anledning att vänta sig.

Beträffande framtiden finns det anledning
att ställa vissa frågor. För det
första: Kommer AB Statsgruvor i Norberg
att kunna hävda sig i konkurrensen
med sin relativt låga kvalitet på
malmen? Finns det möjligheter att genom
ett annat tekniskt förfarande få
fram en bättre och mera säljbar vara?

För det andra tror jag att det också
föreligger viss anledning att ställa frågan:
Har AB Statsgruvor de organisatoriska
och ekonomiska resurserna för att
göra de rationaliseringar och omändringar
som kan vara nödvändiga för
att företaget skall hävda sig i framtiden? Det

behöver inte dras några paralleller
med andra företag som vi nyligen
haft tillfälle att diskutera här i kammaren,
men osökt kommer namnet Kvarntorp
i tankarna, utan att man därför
behöver göra sig skyldig till någon
svartmålning.

Kan man tänka sig att svårigheterna
i viss mån beror på att AB Statsgruvor
har en relativt ensidig avsättning, nämligen
enbart på export? Vilka möjligheter
finns här att genom samarbete
eller på andra vägar få en inhemsk avsättning
för produkterna och eventuellt
en annan form av produktion från AB
Statsgruvor i Norberg?

Den oro som uppstått har alltså tagit
sig uttryck i dessa funderingar om vad
som kan göras för framtiden. Jag vill
emellertid inte här framföra dem i
form av några direkta frågor till handelsministern,
utan jag vill bara ge uttryck
för en förhoppning om att han
även i detta fall skall använda sitt kunnande
och sin energi för att ta de ini -

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statsgruvors anläggningar i Norberg

tiativ och göra de ingripanden som är
nödvändiga, om AB Statsgruvor i Norberg
skall klara sig och om man i fortsättningen
skall liksom tidigare kunna
se med optimism på framtiden och inte
såsom nu behöva hysa en viss pessimism.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Både interpellanten och
herr Hammarberg har ansett det anmärkningsvärt
att inte reguljära varseltider
iakttagits vid den permittering
som ägt rum av vissa anställda vid AB
Statsgruvors anläggningar i Norberg.
Även jag har ju redan i interpellationssvaret
givit uttryck åt den uppfattningen
åt! de statliga företagen bör iaktta
samma varseltider som man från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida är
angelägen om att enskilda företag skall
iaktta, och jag förutsätter att så kommer
att ske i fortsättningen. Jag vill emellertid
framhålla att i det här aktuella fallet
har inte kunnat anges några större
olägenheter av de kortare varseltiderna.
Läget för dagen är att av de 23 återstående
permitterade arbetarna har 8 fått
nya anställningar, medan 3 godtagit erbjudande
om omskolning. Av resterande
12 arbetare har 9 enligt uppgift fått sig
anvisade nya arbetstillfällen men i varje
fall inte hittills accepterat dessa erbjudanden.

Det finns således, såsom jag sagt i interpellationssvaret,
gott hopp om att det
inte i detta avseende skall uppkomma
några svårigheter.

Vad framtiden beträffar är den naturligtvis
svår att bedöma, i all synnerhet
i nuvarande läge. Jag vill bara understryka
att den nya metod för sligframställning
som prövats vid AB Statsgruvor
i Norberg kanske inte visar sig
ge det resultat som man väntat. Men
detta har inte varit huvudanledningen
till de nuvarande besvärligheterna och
de likviditetsbekymmer som AB Statsgruvor
på grund av lagerökningen kan

komma att ställas inför. Det avgörande
har varit svårigheterna att med nuvarande
marknadsförhållanden avyttra
den produkt som framställts med den
alternativa, därefter tillämpade skakbordsmetoden.

Nu är väl ännu inte sista ordet sagt
beträffande möjligheterna att med flotationsmetoden
få fram en säljbar produkt.
Bolaget har också fått klara direktiv
att göra alla tänkbara ansträngningar
för att förbättra denna metod, så att
en fullt acceptabel produkt skall kunna
tillhandahållas på marknaden.

Slutligen vill jag framhålla att det
inte är riktigt att Norbergs-malmen bara
säljs på export. Det finns också inom
landet vissa avnämare som har intresse
för den slig som framställs vid Norbergsgruvorna.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Framställning av järnslig
med flotationsmetoden har tidigare
prövats bl. a. av AB Norbergs gruvförvaltning.
Man har där investerat cirka
en miljon kronor i en anläggning och
under en längre tid gjort försök med en
sådan framställning, men det har varit
omöjligt att producera en godtagbar
järnslig. Metoden är utmärkt i det hänseendet
att det blir mera järn kvar i
sligen än med skakbordsmetoden, men
metoden förutsätter även användandet
av en viss olja, och det har åtminstone
hittills visat sig omöjligt att i tillräckligt
stor utsträckning få bort denna olja
ur sligen för att produkten skall kunna
sintras i vanliga sintringsverk. Detta är
huvudanledningen till att Norbergs
gruvförvaltning inte fortsatte med metoden.
Vid Håksbergs gruvor har också
samma metod prövats av AB Statsgruvor,
men där har man till en viss del blandat
upp den slig som framställts enligt
skakbordsmetoden med slig som produceras
med flotationsmetoden. Inte
ens denna slig har visat sig fullt godtagbar
för köparna.

Det var alltså ett ganska osäkert pro -

46 Nr 6 Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. skoindustriens situation vid Sveriges eventuella anslutning
till EEC

jekt som AB Statsgruvor gav sig in på,
när man i så stor skala satsade på flotationsmetoden.
Den malm som används
som råvara är ungefär densamma i de
gruvor som ägs av Norbergs gruvförvaltning
och AB Statsgruvor. Det är
alltså den metod som man har använt
man har misslyckats med. Jag tycker
det är förvånansvärt att man satsat i så
stor skala innan man varit säker på att
metoden skulle lyckas.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill inte låta herr
Enskogs senaste påpekande stå alldeles
oemotsagt och ge ett intryck av att
här gjorts ett betydande misstag.

I själva verket förhåller det sig så, att
de tekniska experterna ansett det möjligt
att lösa problemet att eliminera oljan
från den slig som framställs enligt
flotationsmetoden. Man bar kunnat göra
det i laboratoriemässig skala, men
det återstår tydligen ytterligare åtgärder
för att man skall kunna göra det i
större skala och få en ekonomisk drift.

Jag kan emellertid tillägga, herr talman,
att ett flertal svenska järnverk har
förklarat sig i och för sig utomordentligt
intresserade av denna produkt och
t. o. m. antytt ett intresse för att hjälpa
till med att finna en lösning på det här
föreliggande problemet. Ett samarbete
mellan Statsgruvor och något järnverk
är kanske inte uteslutet. Därför är jag
inte för dagen beredd att bedöma framtiden
för Norbergs gruvor fullt så pessimistiskt
som herr Enskog gjort.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. skoindustriens
situation vid Sveriges eventuella
anslutning till EEC

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Berglund har i en
interpellation bett mig redogöra för hur
den danska åtgärden med importavgifter
på skor kunnat vidtagas inom EFTAavtalets
ram och accepteras av våra
svenska förhandlare. Han har vidare
frågat mig om vid förhandlingarna om
anslutning till EEC skoindustriens situation
och ogynnsamma utgångsläge bättre
uppmärksammas genom att en riktpunkt
för förhandlingarna blir största
möjliga jämställdhet mellan den svenska
skotullen och de övriga EEC-ländernas
skotullar.

Med anledning av interpellationer!
vill jag meddela följande.

I Danmark gäller en särskild omsättningsskatt
om 15 procent för bl. a. vissa
textilvaror. Vid införsel till Danmark
uttages för en rad varor, vilka i
och för sig icke är belagda med omsättningsskatt
men där vid tillverkningen
i allmänhet används material som är
avgiftspliktigt, en kompensationsavgift.
Denna kompensationsavgift uppbäres
för att jämställa de införda varorna
med de inom landet tillverkade, eftersom
dessa belastas med omsättningsskatt
för ingående material. Kompensationsavgiften
har fram till den 1 januari
1962 utgjort 10 procent för madrasser,
kuddar, täcken o. d. samt för möbler
i förening med textilvara och 5 procent
för skor och barnvagnar.

Från svensk sida har vid ett flertal
tillfällen påtalats att kompensationsavgiften
i vissa fall varit så utformad att
avgiftsbelastningen blivit större för importerade
varor än för de i Danmark
framställda varorna. Därvid har hänvisats
till bestämmelserna i artikel 6 i
EFTA-konventionen, som stadgar att interna
skatter eller avgifter inte får vara
så utformade att därigenom beredes
skydd åt inhemsk produktion. Avgiftsbestämmelser
som strider mot detta

Onsdagen den 7 februari 1962 Nr 6

Svar på interpellation ang. skoindustriens situation vid Sveriges eventuella anslutning
till EEC

stadgande skulle vara avskaffade senast
den 1 januari 1962.

De danska bestämmelserna ang. kompensationsavgift
har — efter beslut av
danska folketinget — ändrats fr. o. m.
den 1 januari 1962. Ändringarna innebär
dels att avgifter icke längre skall
utgå för varor som icke alls innehåller
avgiftspliktigt material, dels att avgiftssatserna
nedsättes för övriga varor. Syftet
med ändringarna har varit att avskaffa
de diskriminerande verkningarna
av avgiften och alltså uppfylla förpliktelserna
enligt artikel 6 i EFTA-konventionen.
Som exempel kan nämnas att
den nya avgiftssatsen för möbler med
textilöverdrag uppgår till 4 procent. För
skor med överdel av textilmaterial och
sula av gummi eller filt utgör avgiften
4 procent och för andra skor 2 procent.

Av det sagda framgår att det icke varit
tal om ett svenskt accepterande av
den tidigare utformningen av avgifterna.
Tvärtom har som nämnts saken vid
ett flertal tillfällen påtalats från vår
sida. Avvägningen av de nu fastställda
avgiftsbeloppen synes ha skett schablonmässigt.
Några erinringar mot detta
tekniska förfarande torde i och för sig
icke kunna göras. Det kan emellertid
komma att visa sig att avgiften för enskilda
produkter likväl överstiger den
belastning som åvilar motsvarande inhemska
tillverkare. Uppkommande fall
kommer att närmare undersökas och,
om ändringar anses erforderliga, kommer
diskussioner härom att upptagas
med danska vederbörande.

För vanliga läderskor utgör f. n. tullen
i Sverige 14 procent av värdet. I
Danmark är tullen 25 procent, dock
minst 10 danska kronor per kg. I Norge
utgår en vikttull med 10—20 norska
kronor per kg. De danska och norska
tullsatserna motsvarar, räknade på genomsnittspriset
på till Sverige importerade
herrskor, omkring 35 respektive
50 procent av värdet. Dessa tullar utgör

även bastullar enligt EFTA-konventionen.
Vid import från EFTA-länder gäller
nu en 30-procentig nedsättning av
dessa tullar. EFTA-tullen utgör således
f. n. i Sverige 9,8 procent, i Danmark
omkring 25 procent och i Norge omkring
35 procent.

Det har hävdats att den svenska skoindustrien
missgynnas genom att tullavvecklingen
sker på en lägre nivå än för
övriga länder. Samma förhållande gäller
emellertid även för flertalet övriga
svenska industrier och sammanhänger
med den metod för tullavvecklingen som
valts i EFTA. Det kan ifrågasättas om
icke den tullsänkning med 10 å 15 procentenheter
som t. ex. Danmark och
Norge nu genomfört är väl så kännbar
för skoindustrien i dessa länder som
den sänkning med 5 procentenheter som
den svenska industrien haft att vidkännas.
För Danmarks del måste man dessutom
beakta att de kvantitativa importrestriktionerna
för läderskor slopats
fr. o. m. den 1 juli 1961.

En viss ökning av den svenska exporten
av läderskor till Danmark och Norge
har kunnat konstateras. Från 1960 till
1961 steg sålunda exporten till Danmark
från 131 000 kr. till 358 000 kr. och exporten
till Norge från 481 000 kr. till
1 120 000 kr.

Vad angår Sveriges kommande förhandlingar
om ett associationsavtal med
EEC är det naturligtvis inte möjligt att
nu uttala sig om vilka bestämmelser
som kommer att gälla exempelvis för
tullavvecklingen. En allmän utgångspunkt
från svensk sida vid diskussionen
om den europeiska ekonomiska integrationen
har emellertid varit att avvecklingen
av tullar och andra handelsrestriktioner
bör genomföras likformigt
över hela industriområdet och sålunda
utan undantag för särskilda branscher.
Det ligger i sakens natur att
verkningarna av den ekonomiska integrationen
blir olika inom olika grenar
av vårt näringsliv. Om vi skall kunna

48 Nr 6 Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. skoindustriens situation vid Sveriges eventuella anslutning
till EEC

ta vara på de fördelar som tillträdet till
en europeisk stormarknad erbjuder för
stora delar av vår industri, måste vi
också vara beredda att möta en stigande
konkurrens på den svenska marknaden.
Detta kommer med all säkerhet att skapa
omställnings- och anpassningsproblem.
Inom de branscher som i likhet
med skobranschen hittills varit i hög
grad inriktade på hemmamarknaden är
det naturligtvis av särskild vikt att i
god tid åtgärder vidtas för anpassning
till det väntade nya läget. Det gäller att
beakta både de möjligheter som öppnas
att tränga in på nya exportmarknader
och den skärpning av konkurrensen som
vi har att förutse på vår egen hemmamarknad.
Lösningen till dessa problem
ligger emellertid enligt min mening icke
i nya eller skärpta handelsrestriktioner
utan i åtgärder för ökad effektivitet och
anpassning av produktion och försäljning.
Glädjande nog har, som interpellanten
också observerat, den svenska
skoindustrien hittills visat prov på god
anpassningsförmåga.

Vidare anförde:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Att den fråga vi här avhandlar är av
utomordentlig betydelse är vi väl alla
ense om. Inför de stora problem och
den ovisshet inför en eventuell Europamarknad
som möter oss är det emellertid
viktigt att på en del punkter, särskilt
betydelsefulla för vår hemmamarknadsindustri,
få klarhet i regeringens
inställning. En sådan är den
jag tagit upp i min interpellation.

Jag tackar först för den redogörelse
statsrådet ger beträffande första frågan
i min interpellation. Av densamma
framgår att det inte varit tal om något
accepterande från svensk sida av de

danska tilläggsavgifterna utan att detta
tvärtom påtalats av våra förhandlare
och myndigheter. Framställningarna
måste dock ha varit av ganska vag karaktär,
alldenstund Danmark inte kunnat
förmås att helt ta bort den olikhet
i belastningar som här förelegat och
föreligger.

Avgiftsdiskrimineringen skulle vara
avskaffad senast den 1 januari 1962,
om man skulle uppfylla förpliktelserna
enligt artikel 6 i EFTA-konventionen.
Av statsrådets svar framgår emellertid
att denna reducering icke är fullständig.
Kvar står sålunda extra avgifter på
textilmaterial med 4 procent och för
textilierna i läderskor med 2 procent.
När kommer en fullständig utjämning
att ske?

I väntan på detta får man kanske
vara tacksam för att diskussion kan
upptagas med danska vederbörande,
när avgiften för enskilda produkter
överstiger den belastning som åvilar
motsvarande inhemska tillverkare. Handelsministern
verifierar de i min interpellation
angivna tullsatserna för
Danmark, Norge och Sverige, vilket ytterligare
bekräftar det oerhört svåra
utgångsläge vår skoindustri har i konkurrensen
inom dessa tre länder. Det
är ju inga rimliga proportioner. EFTAtullen
för skor utgör sålunda för Sverige
9,8 procent, för Danmark 25 procent
och för Norge 35 procent.

Jag hävdar fortfarande, att den svenska
skoindustrien missgynnats på
grund av dessa förhållanden genom att
den inte fått större möjligheter att i
våra grannländer konkurrera på mera
likartade villkor.

Jag vill i detta sammanhang rikta
statsrådets uppmärksamhet på att —
enligt vad som uppgivits och inte av
någon förnekats — danskarna lyckats
utverka undantag för bland annat läder
och skor, när vi inom EFTA den 1
mars skall göra ytterligare en 10-procentig
tullavtrappning och att Norge

Onsdagen den 7 februari 1962 Nr 6

Svar på interpellation ang. skoindustriens situation vid Sveriges eventuella anslut
ning till EEC

för sin del fått uppskov med denna avtrappning
till den 1 september.

Att den tullavveckling som valts i
EFTA även missgynnar övriga hemmamarknadsindustrier
är självklart •— jag
tänker då på vår textilindustri som är
i ett liknande läge.

Handelsministern redovisar i sitt
svar en exportökning till Danmark när
det gäller skor till 358 000 kronor och
till Norge till 1 120 000 kronor, men
detta är ju synnerligen blygsamma belopp,
om man tar i betraktande att värdet
av den svenska produktionen av läderskor
1960 var 280 miljoner kronor.

Vad så beträffar de kommande förhandlingarna
om ett inträde i EEC vill
statsrådet icke uttala sig om vilka bestämmelser
som kan komma att gälla
för tullavvecklingen utom att de bör
ske likformigt för alla branscher. Det
är ju här bekymren på ett alldeles särskilt
sätt gör sig gällande. Vi får vara
beredda på stigande konkurrens på den
svenska marknaden. Importen av läderskor
från EEC-länderna är för närvarande
85 procent av den totala, och
härav svarar enbart Italien för 68 procent.

Med dessa förhållanden för ögonen

— och det finns motsvarigheter även
inom andra hemmamarknadsindustrier

— skulle jag vilja framställa ett önskemål
till statsrådet, nämligen att dessa
industriers utsatta och förhållandevis
oskyddade läge blir så långt möjligt
beaktat, när förhandlingar tas upp om
metodiken och takten för vår tullavtrappning
gentemot EEC.

Att vi ändå får en hård påfrestning
är självklart, vilket handelsministern
även påpekar, och enligt statsrådets mening
bör detta mötas med ytterligare
rationaliseringsomställning och anpassning.
Jag vet att den svenska storindustrien
härvidlag söker göra vad på den
ankommer, men jag vill i detta sammanhang
påpeka att man inte kan rationalisera
en industri hur långt som

helst, i varje fall inte skoindustrien.
Det står inte här någon avancerad teknik
till buds för att i konkurrensen
kompensera de låga arbetslöner som
förekommer bl. a. i Italien, varifrån
den största importen sker. Detta sammanhänger
med skoindustriens karaktär
av mekaniserat hantverk, i vilket
man arbetar med ett oenhetligt råmaterial,
djurhuden, och en rikt varierande
produkt. Konkurrenskraften byggs
upp av modeskapande förmåga, och
här har vi samma utgångspunkt i Sverige
som i utlandet, men därtill har de
utländska fabrikanterna en mycket billig
arbetskraft. Jag kan inom parentes
nämna att den italienska arbetskraftens
löneläge ligger på 60—62 procent av
det svenska.

Vad skoindustrien nu behöver är tid
att anpassa sig till de nya förhållandena
och att konsolidera sina ställningar
efter de senaste årens påfrestningar,
i förhoppning om att utvecklingen så
småningom skall möjliggöra en konkurrens
på jämnare villkor. Önskvärt är
därvid att en viss harmonisering av lönekostnaderna
kunde komma till stånd
inom den gemensamma Europamarknaden.
Detta kan dock väntas komma
att dröja åtskilligt. Inte minst ur denna
synpunkt är det därför utomordentligt
angeläget för den svenska skoindustrien
att tullavtrappningen gentemot
EEC sker så successivt och sakta som
möjligt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Berglund uttryckte
i sin interpellation förvåning över
att myndigheterna så utan invändningar
godtagit den olikartade behandling
som förelåg för importerade skor till
Danmark inom EFTA. Jag kan påvisa att
detta är helt oriktigt. Vi har i själva
verket gjort upprepade framställningar
till Danmark, och som ett resultat av
dessa har steg tagits i riktning mot att

4 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 6

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. skoindustriens situation vid Sveriges eventuella anslutning
till EEC

avskaffa denna olikhet eller diskrimination
i behandlingen. Den avgift som
nu återstår är, enligt vad vi vet, anpassad
så att importerade skor kan
jämställas med skor av inhemsk tillverkning.
I det sistnämnda fallet utgår
nämligen en omsättningsskatt på materialet,
och den importavgift som återstår
svarar ungefär mot den kostnadsbelastning
omsättningsskatten beräknas
ge.

Jag har inte velat utesluta att det i
enskilda fall ändå kvarstår diskriminatoriska
verkningar, och jag har förklarat
att vi, om vi blir uppmärksamgjorda
därpå, liksom tidigare är villiga att
ta upp dem. Men det är en sak. En annan
sak är att tullskyddet i vårt land
på detta område varit betydligt lägre
än tullskyddet för skor i många andra
europeiska länder. Detta gäller också
inom EFTA-marknaden. Här skall dock
tullarna så småningom helt försvinna,
så det är bara en tidsfråga innan man
kan avskaffa talet om olikheter i skyddet
för den ene eller den andre tillverkaren.

Dessutom måste man även komma
ihåg att den skärpta konkurrens som
vår skoindustri utsatts för enligt handelsstatistiken
inte kommer från EFTAländerna,
utan den kommer från helt
andra länder. Det behöver jag väl för
övrigt knappast upplysa herr Berglund
om.

Slutligen uttryckte herr Berglund en
vädjan till mig att jag i fortsättningen,
när vi går till EEC-förhandlingar, skall
komma ihåg de problem skoindustrien
står inför. Jag kan försäkra herr Berglund
att skoindustrien inte skall bli
bortglömd. Jag vill dock också säga att
vi från svensk sida inte har för avsikt
att utverka några särbestämmelser för
den svenska skoindustrien. Herr Berglund
framhåller att Danmark har blivit
undantaget från nästa tullsänkning inom
EFTA, som gäller med 10 procent
från den 1 mars. Det är inte alldeles rik -

tigt. Danmark bär blivit undantaget
tills vidare, eftersom Danmark kommer
att begära motsvarande undantag
i sina förhandlingar med EEC. Men jag
kan säga, att det är inte många som
tror att den andra parten inom EEC
vid dessa förhandlingar kommer att
godtaga de av Danmark önskade undantagen.
I så fall är Danmark skyldigt
upphäva undantagsbestämmelserna från
den 1 september 1962.

Vad Norge beträffar har den norska
regeringen förklarat sig villig avveckla
sina tullar senast den 1 september och
att ta nästa steg mot tullavvecklingen
inom EFTA den 1 september 1962, men
man har inte uteslutit från norsk sida att
detta steg kan komma att las tidigare.
Under den tid som är förflyter föreligger
naturligtvis en viss diskriminatorisk
verkan, men den är ändå så ringa
jämfört med de fördelar vi liaft av
EFTA-samarbetet, att jag tror vi är
skyldiga att ta den på oss.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag menar inte att skoindustrien
är angelägen om att gråta
sig till några fördelar, men den vill ha
ett något så när likartat utgångsläge då
det gäller att komma in i den europeiska
marknaden.

Den importavgift, som nu är reducerad
i Danmark, verkar ändå ganska ofördelaktigt
på skoindustrien då det gäller
export till Danmark. Skatten på textilier
i Danmark är 15 procent. För de
textilier som ingår i danska skor beräknar
man avgiften till 15 öre för
damskor och till 30 öre för herrskor.
Tidigare har det tagits ut 5 procent på
de svenska skorna, oavsett om textilier
ingått i dem eller inte. Räknar vi med
att en sko kostar 25 kronor kommer
vi fram till att avgiften för en damsko
utgör kronor 1:25 mot 15 öre och för
en herrsko likaså kronor 1: 25 mot 30
öre.

Nu är vi medvetna om — det har

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med

principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge

framgått här — att en reducering av
avgiften skett med 2 procent från den
1 januari 1962. Det skulle i detta fall
innebära att en reducering av avgiften
skett med 50 öre såväl för importerade
damskor som för importerade herrskor.
Det är visserligen en reducering, men
kvar står att de svenska skorna då det
gäller denna importavgift inte är i paritet
med de danska.

Jag har gärna velat redovisa detta.
Vad vi behöver är som sagt ett någorlunda
hyggligt ingångsläge. Vi har inte
bara tullarna att tänka på utan vi måste
ta med i beräkningen även det låga
löneläget i många euroepiska länder —
särskilt i Italien, varifrån den största
konkurrensen kommer.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Berglund anförde
i sitt senaste inlägg ett exempel på varför
han inte kan vara nöjd med den
avgiftsjustering som redan kommit till
stånd. Jag vill bara framhålla att denna
fråga, såvitt jag är riktigt underrättad,
för närvarande är föremål för utredning
inom kommerskollegium, och vi
får väl avvakta resultatet av denna undersökning.
Skulle det visa sig att herr
Berglund har rätt i sin förmodan, att
här föreligger uppenbara fall av olikartad
behandling av importvaror och
varor av inhemsk tillverkning kommer
vi, som jag sagt i mitt interpellationssvar,
att ta upp diskussioner med vederbörande
i Danmark.

Sedan vill jag bara principiellt säga,
herr talman, att frågan om undantag
och särbestämmelser för vissa branscher
och vissa grenar av produktionen
i marknadssammanhang har vi inte anledning
att ta upp i de förhandlingar
som kan förestå med EEC. Herr Berglund
vet att det finns mycket betydande
exportintressen som i så fall skulle
kunna komma i farozonen. Jag vill erinra
om att när de gamla frihandelsför -

handlingarna pågick fram till 1958 så
framfördes kravet, att hela den svenska
pappersindustrien skulle ställas utanför
tullfrigörelsen. Det är sådana intressen
vi måste ta hänsyn till. Från svensk
sida går vi därför till förhandlingarna
med den föresatsen, att vi skall begränsa
undantagen på industriområdet
till det minsta möjliga — ja, helst inte
begära några undantag alls.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. den svenska
salpeterproduktionens förenlighet med
principerna för det ekonomiska samarbetet
mellan Sverige och Norge

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindahl har i interpellation
frågat mig om beslutet att
utvidga den svenska salpeterproduktionen
strider mot principerna för det
ekonomiska samarbetet mellan Sverige
och Norge. Han har också frågat om
import av salpeter från Norge kan emotses
i oförminskad omfattning och vilka
åtgärder regeringen vidtagit för att rätta
till uppkomna missförstånd beträffande
det svenska ställningstagandet.

Till svar på interpellationen vill jag
meddela följande.

Bakgrunden till interpellationen är
den kritik som i Norge framkommit
mot överlåtelsen av en ammoniakfabrik
i Kvarntorp till Salpeterverken och mot
de utbyggnadsplaner som offentliggjorts
från Salpeterverkens sida. Innan jag
går in på sakfrågorna vill jag framhålla
att jag starkt beklagar denna kritik
som i stor utsträckning synes vara föranledd
av missförstånd och otillräcklig
kännedom om de faktiska förhållandena.

Vad till en början angår den uppgörelse
som träffats mellan det statsägda

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med

principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge

Skifferoljebolaget och Salpeterverken
och som sedermera godkänts av Kungl,
Maj :t avser denna en överlåtelse av den
i Kvarntorp befintliga ammoniakfabriken.
Produktionen av ammoniak i
Kvarntorp som pågått några år och som
redan från början säkrats genom ett
långsiktigt försäljningskontrakt med
Salpeterverken, har därigenom övergått
i Salpeterverkens egen regi. Produktionen
kommer att fortsätta i ungefär
oförändrad omfattning. Med hänsyn till
ovissheten om den fortsatta skifferbrytningen
kommer åtgärder att vidtagas
för att tillverkningen i framtiden skall
kunna baseras på oljeförgasning. Tills
vidare bedrivs den emellertid även tekniskt
på oförändrat sätt. Den industriella
utbyggnad som enligt uppgörelsen
med Salpeterverken skall genomföras i
Kvarntorp avser produktion av metanol,
svavelsyra och en mindre kvantitet ammoniumsulfat
och påverkar icke några
norska försäljningsintressen i Sverige.
Jag vill understryka att någon salpeter
hittills icke producerats i Kvarntorp
och att några planer på sådan produktion
i framtiden heller icke föreligger.
Av vad jag nu sagt framgår att försäljningen
av ammoniakfabriken i Kvarntorp
inte rimligen kan anses innebära
någon skada för norska intressen.

Den norska kritiken har emellertid
kopplat samman uppgörelsen om Kvarntorp
med vissa utbyggnadsplaner som
Salpeterverken nyligen offentliggjort i
fråga om sina industriella anläggningar
i Köping. Denna senare utbyggnad, som
bl. a. omfattar en ammoniakfabrik med
en årskapacitet av ca 50 000 ton, saknar
emellertid samband med kvarntorpsuppgörelsen.
Den genomföres helt
på företagets eget beslut och ansvar.
Beslut om utbyggnaden förelåg redan
innan frågan om Skifferoljebolagets
framtida verksamhet i somras fick aktualitet.
Enligt vad bolaget självt upplyst
går dessa planer ut på dels att
vidga produktionen av fullgödsel så att

den befintliga fabriken härför nu tas i
anspråk till full kapacitet, varom för
övrigt vederbörande norska intressenter
tidigare torde ha informerats, dels
också att säkra råvaruförsörjningen genom
en ny ammoniakfabrik med en årskapacitet
om ca 50 000 ton och en anläggning
för produktion av salpetersyra.
Utbyggnaden av ammoniakproduktionen
har särskilt uppmärksammats i
Norge. Med anledning därav vill jag
framhålla att denna produktion är avsedd
att ersätta dels en gammal fabrik
med ca 12 000 tons kapacitet — också
den belägen i Köping — dels också den
import av ammoniak som nu sker från
Västtyskland och Österrike och som
redan uppnått en nivå som motsvarar
drygt 25 000 ton per år. Någon import
av ammoniak från Norge har icke förekommit
på senare tid.

Salpeterverkens här nämnda utbyggnadsprogram
siktar till en rationalisering
och anpassning av produktionen
till det aktuella marknadsläget för dess
produkter. Någon anledning — eller
möjlighet — från myndigheternas sida
att ingripa mot ett enskilt företags planer
av detta slag har inte förelegat.

I debatten har också förekommit antydningar
om att staten skulle ha gett
finansiellt bistånd för utbyggnaden av
kvävegödselproduktionen. Därvid har
man bl. a. pekat på att den överenskommelse
som träffats om överlåtelse
av ammoniakfabriken i Kvarntorp bl. a.
innebär visst anstånd med köpeskillingen,
som fördelats över en längre period.
Detta sammanhänger emellertid
med önskemålet att möjliggöra ytterligare
investeringar i Kvarntorp för ny
produktion, vilka investeringar av Salpeterverken
beräknas uppgå till ca 40
miljoner kronor och kommer att genomföras
under de närmaste 2—3 åren.
Dessa investeringar, som är i hög grad
angelägna för att lätta omställningen i
Kvarntorp, avser ju, som jag förut sagt,
annan industriell produktion än kväve -

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med

principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge

gödsel, nämligen främst metanol och
svavelsyra. Det ekonomiska ansvaret
för investeringarna åvilar helt Salpeterverken.
Det engagemang som Salpeterverken
åtagit sig i samband med
kvarntorpsuppgörelsen bär sålunda icke
något samband med dess produktion av
kvävegödsel i Köping eller med planerna
på utbyggnad av denna produktion.
Man har också uppmärksammat det förhållandet
att ett lån från Kooperativa
förbundet på ca 21 miljoner kronor, som
ursprungligen tillkommit för utbyggnaden
av ammoniakproduktionen i Kvarntorp,
återbetalas i förtid. Härtill är att
anmärka att i det ekonomiska läge som
uppkommit för Skifferoljebolaget och
som varit föremål för riksdagens behandling,
bolagets samtliga låneskulder
ansetts böra omgående inlösas.

När det gäller Salpeterverkens utbyggnad
av produktionen av kvävegödsel
i Köping, som ju efter vad förut
sagts beslutats och genomförs oberoeende
av kvarntorpsärendet, finansieras
detta helt av intressenterna själva utan
medverkan från vare sig statens eller
Skifferoljebolagets sida. Uppfattningen
att staten skulle ha finansieringsvägen
underlättat denna ubyggnad saknar sålunda
grund.

Vad beträffar förutsättningarna för
fortsatt export av salpeter från Norge
till Sverige vill jag först erinra om att
denna export icke möter några tullhinder
eller andra handelsrestriktioner i
vårt land. Konsumtionen av kvävegödselmedel
i Sverige har under 1950-talet
undergått en stark ökning. Räknat
i kväve har på ett årtionde en stegring
skett från 65 000 ton till 105 000 ton
per år. Det finns ingen anledning antaga
att icke konsumtionen skall fortsätta
att stiga. När nuvarande utbyggnadsplaner
genomförts räknar Salpeterverken
med att dess sammanlagda leveranskapacitet
för gödselmedel kommer
att uppgå till ca 53 000 ton räknat i kväveinnehåll.
Detta motsvarar ett råvaru -

behov av ca 74 000 ton ammoniak vilken
kapacitet företaget uppnår genom
den förestående utbyggnaden. Den utbyggnad
som genomförs är sålunda att
se främst mot bakgrunden av den kraftiga
konsumtionsstegring som redan
ägt rum och utsikterna för fortsatt stegring.

Det finns enligt min mening icke anledning
att befara att den svenska
marknaden som är fritt tillgänglig för
norsk export av salpeter icke skulle ge
utrymme för fortsatt och expanderande
avsättning därav, förutsatt konkurrenskraftiga
utbud. Jag vill tillägga att den
norska kalksalpetern alltjämt intar en
framskjuten plats i den svenska försörjningen
med kvävegödsel. Under
fjolåret importerades ca 300 000 ton
salpeter från Norge med ett kväveinnehåll
av ca 45 000 ton och till ett värde
av 60 miljoner kronor.

Med vad jag här anfört anser jag mig
ha besvarat interpellantens två första
frågor.

Yad så angår frågan vilka åtgärder
den svenska regeringen vidtagit för att
rätta till uppkomna missförstånd i
Norge vill jag nämna att den promemoria
i ärendet som den 1 december 1961
överlämnades från norska regeringen
föranlett ett skriftligt svar med upplysningar
om de faktiska förhållanden
jag bär förut belyst. Dessutom har den
svenska beskickningen i Oslo fortlöpande
varit aktivt verksam för att på
olika sätt förse norska vederbörande
med uppgifter och fakta. På en del håll
har kritik riktats mot att den norska
promemorian icke överlämnades till
riksdagen vid dess behandling av
kvarntorpspropositionen. Med anledning
härav vill jag först erinra om att,
som jag förut anfört, något samband mellan
kvarntorpsärendet och Salpeterverkens
utbyggnad av produktionen av
kvävegödselmedel i Köping icke föreligger.
Dessutom hade propemorian vid
tidpunkten för utskottets behandling av

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med

principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge

kvarntorpsärendet icke getts offentlighet
i avsiindningslandet. Handläggningen
av ärendet kunde därför icke rimligen
ske på annat sätt än som nu skett.

Sammanfattningsvis vill jag sålunda
konstatera

att Salpeterverkens utbyggnad av produktionen
av kvävegödselmedel i Köping
genomföres lielt på vederbörande
företags eget beslut och ansvar och utan
finansiellt stöd från statens sida,

att denna utbyggnad saknar samband
med det av riksdagen behandlade
kvarntorpsärendet och hade beslutats
innan detta ärende över huvud taget i
somras fick aktualitet,

att myndigheterna saknat möjlighet
och anledning att ingripa i ett enskilt
företags dispositioner som av företaget
bedömts erforderliga ur rationaliserings-
och konkurrenssynpunkt och för
att möta en starkt stigande förbrukning,

att utbyggnaden följaktligen inte kan
stå i strid med några principförpliktelser
för ekonomiskt samarbete mellan
Norge och Sverige och

att enligt min mening den hittillsvarande
konsumtionsstegringen av kvävegödselmedel
kan förväntas fortsätta och
att därmed den svenska marknaden,
som är fritt tillgänglig för norsk export
av salpeter, bör ge utrymme för fortsatt
och expanderande avsättning därav,
förutsatt självfallet att utbuden blir
konkurrenskraftiga.

Vi har på olika sätt sökt att lägga till
rätta de missförstånd som synes ha uppkommit
på norsk sida. Jag kan nu endast
uttala den förhoppningen att de
faktiska förhållanden som jag här redovisat
så småningom blir kända och erkända
även på norsk sida, så att denna
fråga icke skall få en ogynnsam inverkan
på en fortsatt utveckling av det ekonomiska
samarbetet i Norden.

Härmed anser jag mig, herr talman,
ha besvarat herr Lindahls interpellation.

Vidare anförde:

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet vill jag
framföra ett tack för det snabba och
utförliga svaret på min den 25 januari
framställda interpellation.

I likhet med många andra — i och
utanför riksdagen — har jag med bekymmer
konstaterat att förbittringen
gentemot Sverige i samband med vår
utbyggnad av salpeterproduktionen varit
stor i Norge, vilket många känsloreaktioner
är ett uttryck för.

När frågan den 10 januari diskuterades
i norska stortinget, framhölls att
det slag som här riktats mot norska
intressen skapat en dålig atmosfär för
ett vidare nordiskt samarbete. »Vad har
den svenska regeringen gjort och hur
skall vi komma till tals med våra norska
vänner?» frågade sig många efter
debatten i stortinget och i norsk press.

Värdefull tid skulle gå till spillo om
denna debatt först kom till stånd på
Nordiska rådets sammanträde i Helsingfors
om drygt en månad, som våra norska
vänner ställt i utsikt. Av denna anledning
ville jag så snart som möjligt
få den svenska ståndpunkten redovisad
inför riksdagen, naturligtvis med
den lilla baktanken, att vårt ställningstagande
i den aktuella frågan därmed
också skulle bli redovisat inför det
norska folket.

Låt mig först som sist notera, att det
är ett utmärkt och upplysande svar på
interpellationen som här lämnats. De
av mig framställda frågorna har blivit
utförligt belysta. Det har nu klarlagts,
att utbyggnadsplanerna i Köping saknar
samband med kvarntorpsuppgörelsen.
Av statsrådets svar framgår vidare
att beslut om denna utbyggnad förelåg
redan innan frågan om Skifferoljebolagets
framtida verksamhet fick aktualitet
i somras.

Enligt statsrådets mening finns icke

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med

principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge

anledning eller möjlighet för myndigheterna
att ingripa mot ett enskilt företags
planer på en utvidgning av verksamheten.
Liknande synpunkter har för
övrigt från norsk sida framförts i en
uppmärksammad artikel i Aftenposten.

Det finns enligt statsrådets mening
icke anledning befara att den svenska
marknaden, som är fritt tillgänglig för
norsk export av salpeter, icke skall ge
utrymme för fortsatt och expanderande
avsättning därav — med tillägget
»förutsatt självfallet att utbuden blir
konkurrenskraftiga». Jag anser att den
norska effektiviteten beträffande tillverkning
av kvävegödselmedel är så
god, att man i Norge knappast av denna
anledning skall behöva hysa någon
oro. De norska utbuden kommer säkert
att bli konkurrenskraftiga.

Salpeterverkens utbyggnad sker helt
på företagets eget ansvar och utan finansiellt
stöd från statens sida, vilket
vi har anledning att hålla i minnet när
diskussionens vågar går höga.

I sakfrågan har jag fått ett enligt min
mening värdefullt och klarläggande
svar.

Jag kan emellertid inte vara lika belåten
med svaret på den tredje frågan,
nämligen vilka åtgärder regeringen vidtagit
för att rätta till uppkomna missförstånd.
På den punkten är svaret alltför
knapphändigt. Det framgår av svaret
att norska regeringen tillställts ett
skriftligt svar med upplysningar om
faktiska förhållanden samt att den svenska
beskickningen i Oslo fortlöpande
varit aktivt verksam för att förse norska
vederbörande med uppgifter och fakta.
Avses med »vederbörande» den norska
pressen, eller är det något annat statsrådet
åsyftar?

Svaret är utmärkt, men statsrådet
måste hålla med mig om att regeringen
inte varit särskilt framgångsrik i
sina bemödanden att inför norsk hemmaopinion
klargöra den svenska ståndpunkten.
De förklaringar som tillställts

norska regeringen tycks ju inte heller
ha funnit några uttryck i den stortingsdebatt
som hölls i början av januari.
Denna brist på resonans för de svenska
synpunkterna borde omedelbart ha föranlett
nya framställningar. Kanske så
också har skett!

Den redogörelse, som statsrådet i dag
lämnat den svenska riksdagen och som
i så hög grad bygger på fakta, borde ha
lämnats långt tidigare — helst efter debatten
i norska stortinget. Vi har inte
råd med några svensk-norska missförstånd!
Om de likväl uppstår, är det angeläget
att de snabbt blir undanröjda.

Jag förstår att inte heller statsrådet
är helt nöjd med upplysningsverksamheten,
ty ett avsnitt i handelsministerns
tal den 2 februari, som refererats genom
TT, ger vid handen att vi framdeles
kan hoppas på en bättre tingens
ordning. Statsrådet yttrade:

»Inom handels- och utrikesdepartementen
förbereder man nu åtgärder för
att stärka och förbättra vår upplysningsverksamhet
i utlandet och åstadkomma
ökad samverkan här hemma
mellan myndigheter och näringsliv
som en grund för ökad effektivitet i
våra framträdanden utomlands.»

Detta var, herr handelsminister, ett
stöd för den uppfattning som jag här
vill ge uttryck för.

Herr statsrådet framhöll vidare i
samma föredrag, att »Effekten av de
svenska exportansträngningarna har
inte alltid blivit vad den borde varit».
Jag vill till detta blott knyta reflexionen,
att mycket beror på den uppfattning
man utomlands — men också i
ett kärt grannland •— har om Sverige.
Denna svensk-norska dispyt har ställt
i blixtbelysning hur viktigt det är att
missförstånd av detta slag snabbt klaras
ut. Inom näringslivet — och detta
gäller såväl statliga som privata företag
— bedrivs en omfattande informationsverksamhet.
Det gläder mig att
man inom handels- och utrikesdeparte -

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar pa interpellation ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med

principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge

menten nu har för avsikt att satsa hårdare
på en effektiv upplysningsverksamhet
— inte bara i det egentliga utlandet
utan också, hoppas jag, bland
våra nordiska grannar.

Det gäller, herr statsråd, inte bara
att handla rätt — det gäller också att
tala om att man handlat rätt. Det är nu
min förhoppning, att det svar på min
interpellation som här lämnats skall bidra
till att i Norge men också inom
vissa kretsar i Sverige skingra det dunkel,
som alltför länge fått färga och förstora
denna affär.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Denna fråga har, såvitt
jag har förstått, fått alltför stora proportioner,
särskilt som det tyvärr är
så, som statsrådet framhöll, att detta
är beroende på missförstånd från norsk
sida. Det är alldeles självklart, att investeringar
eller andra affärstransaktioner
inom den privata sektorn inom
näringslivet inte bör och inte kan få
inverka på relationerna några länder
emellan och inte heller som i detta fall
på det nordiska samarbetet.

Den utbyggnad, som skall ske i Köping,
är huvudsakligen en åtgärd i syfte
att göra svensk industri mindre beroende
av utländska råvaror och innebär
alltså att man främst stärker den
svenska beredskapen på detta område.
När det gäller det nordiska samarbetet
i allmänhet och samordningen såsom
i detta fall mellan norska och svenska
intressen är det självklart, att vi har
all anledning att vara aktsamma om
dessa relationer, inte minst på handelssidan.
Vår export till Norge är ju relativt
betydande i förhållande till vår import
därifrån, och en ytterligare ökning
av vår export till Norge torde, såvitt
jag kan bedöma, inte vara omöjlig.
Den ökning under senare år av vår import
därifrån som förekommit har till
inte ringa del legat just på gödnings -

ämnesområdet, och jag tror att de svenska
jordbrukarna gärna vill ha tillgång
till den norska kalksalpetern, som är
en utomordentlig faktor i ett intensivt
jordbruk. Men det nordiska samarbetet
får givetvis inte innebära, att man i
någotdera av länderna avsiktligt eftersätter
möjliga och nödvändiga rationaliseringar
i näringslivet bara för samarbetets
skull. Om så vore fallet skulle
det bli ett alldeles för dyrbart samarbete.

Vad beträffar interpellationens andra
fråga får jag säga att jag därvidlag
har samma uppfattning som herr statsrådet,
nämligen att det kommer att finnas
utrymme för såväl en norsk export
hit av kalksalpeter som utrymme för
en svensk tillverkning av kväve. Inom
stora delar av det svenska jordbruket
är användandet av kvävegödselmedel
inte tillräckligt beaktat, och även i de
områden där kvävegivor redan nu är
relativt höga torde en ytterligare ökning
kunna komma i fråga. Växtförädlarnas
strävan efter bl. a. stråstyvare sädessorter
kommer att ge utrymme för detta,
och härtill kommer de nu påbörjade
försöken med konstgödsling av våra
skogar, där sannolikt lönande investeringar
kan komma att göras bl. a. genom
användande av kvävegödselmedel.

En sak som man inte heller i detta
sammanhang kan lämna obeaktad är
jordbrukarnas egen bedömning av vilken
kväveform som passar bäst. Det
kommer att finnas de som helst håller
fast vid användningen av kalksalpeter
liksom de som vill ha en annan form,
exempelvis svenskproducerad vara. De
framtidsperspektiv, som man torde våga
visa på i fråga om ökad användning
av kväve i svenska jordar och svenska
skogar, bör kunna lugna den norska
oron för intrång på en marknad, där
norska produkter sedan länge varit dominerande.
Det kommer sannolikt, såvitt
jag förstår, att finnas inte bara behov
av dessa norska produkter utan

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar pa interpellation ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med

principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge

även vilja att de skall finnas tillgängliga
här vid sidan om svensktillverkade
kvävemedel.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Då jag har alldeles speciella
skäl att känna till orsakerna till
den norska irritationen över kvarntorpsaffären,
skulle jag gärna vilja säga
några ord i detta sammanhang.

Orsakerna till den norska irritationen
får väl ses mot bakgrunden av den utveckling
som skett i fråga om handelsbalansen
mellan Sverige och Norge. Det
är en ur norsk synpunkt olycklig utveckling.
Det kan nämnas att år 1960
importerade Norge från Sverige för
1 655 miljoner norska kronor samtidigt
som Norge till vårt land exporterade
för 761 miljoner. Det innebar en underbalans
på 894 miljoner kronor. År
1950 var denna underbalans bara 500
miljoner, och för 1961 räknar man med
att underbalansen skall ha vuxit till
över 1 miljard kronor.

Den norska kväveexporten till Sverige
har ju sedan gammalt varit av betydande
omfattning, men även i det fallet
har norrmännen haft anledning att
med oro se på utvecklingen. Sveriges
import från Norge när det gäller kalksalpeter
svarade 1950 mot 23 procent
av den totala norska exporten till Sverige.
Fem år senare svarade de» mot
16 procent, och 1960 hade den sjunkit
till 11 procent. Norrmännen hade
uppenbarligen räknat med att få en
ökad andel av den höjda kvävekonsumtionen
i Sverige, men deras export har
så att säga kommit att stanna upp. Anledningen
är givetvis den svenska utbyggnaden
av kväveindustrien. Jag
nämner detta, eftersom vi väl där har
en av grundorsakerna till den oro som
man kan konstatera på norskt regeringshåll
inför utvecklingen av handelsförbindelserna
med Sverige. Till detta
kommer, som alla nog känner till, att
det avtal, som Svenska metallverken i

Västerås hade med de norska aluminiumproducenterna,
de allra senaste
dagarna har sagts upp. Härvidlag rörde
det sig om en norsk export på 35 miljoner
kronor om året. I och för sig ökar
väl detta den norska irritationen. Jag
nämner detta mera i förbigående.

Jag skall inte tvista med herr statsrådet
om huruvida försäljningen av ammoniakfabriken
i Kvarntorp på efter
vad jag förstår synnerligen fördelaktiga
villkor för Salpeterverken innebär, att
staten givit Salpeterverken ett finansiellt
stöd. Därom kan man ha olika uppfattningar.
Ges det tillfälle till att göra
goda affärer, skall man väl göra sådana.
Jag skall inte heller tvista med statsrådet
om huruvida utbyggnaden av Salpeterverken
saknar samband med det
av riksdagen behandlade kvarntorpsärendet.
Även i det fallet kan man kanske
ha litet olika uppfattningar.

Det är en annan fråga av mera principiell
natur, som jag här vill ta upp till
diskussion. Jag gör det med tanke på
det nordiska samarbetet över huvud taget.
Statsrådet säger, att »myndigheterna
saknat möjlighet och anledning att
ingripa i ett enskilt företags dispositioner
som av företaget bedöms erforderliga
ur rationaliserings- och konkurrenssynpunkt
och för att möta en
starkt stigande förbrukning». Det är möjligt
att statsmakterna inte funnit anledning
att ingripa — det kan jag förstå.
Jag kan inte heller bedöma om
myndigheterna, och då närmast regeringen,
har saknat möjlighet att ingripa
i detta fall. Men herr statsrådet säger
vidare, att »utbyggnaden följaktligen
inte kan stå i strid med några principförpliktelser
för ekonomiskt samarbete
mellan Norge och Sverige». Hade det
inte varit mera riktigt att formulera satsen
så, att »utbyggnaden för närvarande
följaktligen inte kan stå i strid med
några principförpliktelser»? Jag säger
detta med tanke på det utkast till en
allmän nordisk samarbetsöverenskom -

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med

principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge

melse, som efter vad jag förstår kommit
till på svenskt initiativ och, förmodar
jag, också med regeringens gillande.
Det var föremål för diskussion i
Finland i höstas och torde komma upp
igen vid Nordiska rådets marsmöte. I
detta utkast heter det bl. a. i artikel
17: »Samråd bör äga rum mellan de
fördragsslutande parterna, då sådant erfordras
för uppnående av eu ändamålsenlig
arbetsfördelning mellan länderna
i fråga om produktion och investeringar.
» I artikelns början heter det
också: »Så långt det är möjligt skola
de fördragsslutande parterna samarbeta
beträffande produktion och investeringar.
I sådant syfte böra förutsättningar
skapas för direkt samverkan
mellan företag i två eller flera av länderna
— —- —»

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga, om det skulle ha förelegat möjlighet
för regeringen att ingripa i ett
sådant ärende som detta, därest det
ifrågavarande samarbetsavtalet höde
träffats mellan de nordiska länderna.
Är det någonting som vi syftar att uppnå
i en framtid, eftersom möjligheterna
enligt herr statsrådets uppfattning har
saknats i det förgångna? Om det skall
vara någon som helst mening med att
formulera sådana uttalanden i ett avtal,
måste, såvitt jag kan förstå, det av mig
berörda fallet vara ett sådant, där på
regeringens initiativ en överläggning
borde ha kommit till stånd.

.Tåg vill ställa följande fråga till herr
statsrådet: Om detta utkast till samarbetsavtal
skulle komma att antas av de
nordiska staterna, skulle då frågorna
om att samordna produktionen, att göra
den så effektiv som möjligt syfta till ett
ekonomiskt samarbete här i Norden,
som gjorde det möjligt att på effektivast
möjliga sätt hävda den nordiska produktionens
roll på en gemensam Europamarknad?
Detta borde väl ligga i linje
med vad som sägs i utkastet. »Förhållandena
bör i möjligaste mån läg -

gas till rätta för ett direkt samarbete
mellan företag i två eller flera av de
nordiska länderna», sägs det vidare i
detta utkast. Rent principiellt kan det
kanske ha sitt intresse att diskutera,
hur det har varit och hur det kan tänkas
bli i framtiden -— om man verkligen
vill försöka åstadkomma en ökad
ekonomisk samverkan mellan de nordiska
länderna.

Vidare bär herr statsrådet gjort ett
uttalande, vilket jag vill påstå inte är
alldeles riktigt. För säkerhets skull vill
jag dock fråga vad herr statsrådet menar.
Enligt herr statsrådets uppfattning
kan den hittillsvarande konsumtionsstegringen
av kvävegödselmedel förväntas
fortsätta — så långt delar jag statsrådets
mening, och samma uppfattning
har herr Hansson i Skegrie givit uttryck
för •— och att fördenskull »den svenska
marknaden, som är fritt tillgänglig
för norsk export av salpeter», bör ge
utrymme för fortsatt och expanderande
avsättning därav.

Vad menar statsrådet med fritt? Kalksalpeter
kan exporteras tullfritt till det
svenska jordbruket, men icke kalkammonsalpeter,
som är åsatt en tull på 30
kronor per ton. Före den 1 januari
1959 var denna tull 100 kronor per ton.
En sådan tullmur kunde norrmännen
inte komma över med konkurrenskraftiga
priser. Nu skall tullarna sänkas
undan för undan, och kommer vi innanför
det europeiska frihandelsområdet
försvinner de väl alldeles så småningom.
Men det är inte helt riktigt att
framställa saken så, att den norska kväveindustrien
kan fritt exportera över
den svenska gränsen. Detta gäller inte
heller fullgödselmedel. Man säger att
Norge aldrig har sålt fullgödsel på den
svenska marknaden och tycks mena
att de ingenting har där att göra i fortsättningen
heller. Salpeterverken däremot
framställer fullgödsel och Norge
har inte varit med och konkurrerat tidigare,
heter det. Men detta har också

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med

principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge

berott på tullhinder. Före den 1 januari
1959 var tullen 100 kronor per
ton, och nu utgör den 30 procent av
värdet. Det är inte möjligt för Norge att
konkurrera i fråga om kalkammonsalpeter
och fullgödsel, förrän tullhindren
har försvunnit. Om så blir fallet,
delar jag herr statsrådets optimistiska
uppfattning, att Norsk Hydro skall kunna
vara med att konkurrera i full utsträckning
på den svenska marknaden.
Och något annat begär ju inte norrmännen
heller i detta fall. De vill inte tillskansa
sig några fördelar, utan de vill
ha konkurrens på lika grunder.

Statsrådet hoppas att han kunnat
lägga till rätta de missförstånd som
uppkommit på norsk sida och att de
faktiska förhållanden, som han redovisat,
så sinånnigom skall bli kända
och erkända i Norge. Till detta vill jag
säga, att de faktiska förhållandena ar
ganska väl kända på norsk sida. Men
jag är inte helt övertygad om att de
kommer att bli erkända där. Detta kommer
man nog att bli varse vid Nordiska
rådets möte i Finland.

Däremot instämmer jag i herr statsrådets
förhoppning, att de motsättningar
som uppstått mellan Sverige och
Norge skall kunna överbryggas och att
man skall kunna lösa frågor av detta
slag på ett bättre sätt i framtiden. Jag
delar helt den uppfattning, som kommer
till uttryck i utkastet till en nordisk
konvention om det önskvärda i att
en samverkan kommer till stånd mellan
företag i de nordiska länderna och
att man skall söka få till stånd den
mest effektiva produktionen med utgångspunkt
från de naturliga förutsättningar
som respektive land har. Det
är väl alldeles uppenbart, att Norge
har speciella förutsättningar för en kemisk-teknisk
industri bland annat genom
tillgången på billig elkraft.

Till slut vill jag uttala den förhoppningen,
att det skall bli möjligt att komma
fram till ett bättre nordiskt sam -

arbete i fråga om ekonomi och produktion.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har inte kunnat finna
att herr Grebäck på någon punkt
lyckats gendriva de uppgifter och fakta
som anförts i interpellationssvaret. Jag
har framhållit — och jag upprepar det
för åtminstone tredje eller fjärde gången
— att det inte finns något samband mellan
det beslut som fattades beträffande
omläggningen av driften vid Kvarntorp
och Salpeterverkens industriutbyggnad.
Jag kan förstå att det sista
kan inge viss oro på norsk sida; det
har jag aldrig förnekat. Jag är också
medveten om att man i Norge med visst
bekymmer sett på den bristande balans
i handeln med det östra grannlandet,
som föreligger och som bl. a. kommit
till stånd därför att konkurrensen på
den svenska marknaden på olika sätt
för andra varuslag också kan ha skärpts.

Jag är medveten om allt detta, herr
Grebäck. Jag erkänner gärna att herr
Grebäck har rätt när han säger att man
kan ha olika uppfattning i många frågor.
Men man kan inte ha olika uppfattning
om fakta, och det är ett faktum,
att vad statsmakterna företagit sig
inte har påverkat konkurrensförhållandena
beträffande de norska produkterna
på den svenska marknaden. Det är den
ena av de saker jag vill ha fastslagna.

Herr Grebäck tog också fram ett arbetsutkast
till en nordisk samarbetsöverenskommelse.
Den är inte behandlad
ännu. Regeringarna har inte tagit
ställning till den. Det är dessutom fråga
om en tidigare edition av ett sådant
arbetsutkast. Det kan jag upplysa kammarens
ledamöter om, eftersom utkastet
inte har offentliggjorts. Med utgångspunkt
från detta utkast säger emellertid
herr Grebäck: Om det i utkastet står
att man skall vinnlägga sig om samråd
o. s. v., skulle man då ha tillåtit Sal -

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med

principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge

peterverken att företa den utbyggnad
som Salpeterverken fann nödvändig att
företa?

Mitt svar på frågan är att allt produktionssamarbete
måste vila på ett samarbete
företagen emellan i första hand.
Vi kan göra en del för att skapa ett
gott klimat och en god atmosfär för ett
sådant samarbete, men statsmakterna
kan inte här i landet företa sig något
för att hindra ett företag från att göra
vad det anser vara rationella ekonomiska
dispositioner. Det skulle de inte ens
ha kunnat, om den av herr Grebäck anförda
passusen ur ett tidigare arbetsutkast
till en nordisk konvention hade
godtagits och trätt i kraft. Det skulle
inte ha ändrat något i sakförhållandet.

Herr Grebäck uppehöll sig sedan vid
olika tullpositioner. Jag vill nämna att
de tullar, som vi har anledning att diskutera
i detta sammanhang, är tullarna
på sådana varor som säljs av norska
intressenter på den svenska marknaden.
Det är dessa varor som diskuteras i interpellationssvaret.
Jag vill lämna den
upplysningen till kammarens ledamöter
för att inte det intrycket skall skapas,
att herr Grebäck verkligen gjort några
vägende invändningar mot interpellationssvarets
sakuppgifter. Det har han
inte gjort.

Jag har sett några av dessa uppgifter
förut. Jag är medveten om att det finns
norska företag som ordnat vissa presskonferenser
och lämnat uppgifter, som
vi när vi vid våra diskussioner haft
anledning att närmare studera dem
funnit bero på missuppfattningar. Uppgifterna
har inte i alla sammanhang varit
ett riktigt återgivande av verkligheten.
Herr Grebäck har tydligen fallit
offer för den typen av felaktig information.

Till herr Lindahl vill jag säga, att det
är riktigt att vi, som jag sade den 2
februari, är medvetna om att mycket
mer kan göras för att effektivisera den
svenska upplysningsverksamheten. När

jag sade det hade jag sannerligen inte
i tankarna vad myndigheterna gjort
när det gällt att klargöra läget i denna
speciella fråga. Det är riktigt att vi inte
offentliggjorde några uppgifter här i
Sverige i samband med att den norska
noten överlämnades, men det berodde
på att vi inte ville inbjuda till något
slags presspolemik och att vi fann det
naturligt att om noten inte offentliggjordes
i avsändarlandet, så skulle inte
vi i mottagarlandet göra det heller.

Det svar som lämnades till de norska
myndigheterna innehöll de uppgifter
som återgavs i mitt interpellationssvar
i dag. Det har därefter vid upprepade
tillfällen lämnats uppgifter till de norska
myndigheterna genom vår ambassad
i Oslo, och dessa uppgifter har också i
den mån den norska pressen varit intresserad
ställts till dess förfogande sedan
myndigheterna mottagit dem. Varken
den svenska ambassaden eller den
svenska regeringen eller någon annan
kan alltså lastas för att inte i detta sammanhang
ha försökt lämna alla de uppgifter
och all den information som varit
möjlig att lämna. Att vi däremot inte
har tagit upp frågan i den svenska riksdagen
tidigare beror på att vi nu fått
ett osökt tillfälle att göra det tack vare
herr Lindahls interpellation. Dessförinnan
hade vi knappast anledning att göra
det. Jag ansåg att det var viktigare för
oss att svara med de uppgifter vi kunde
lämna till de norska myndigheterna direkt
och att inte visa någon irritation
över den reaktion som vi tyvärr kunde
konstatera på vissa håll i Norge.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller utvecklingen
av handelsbalansen mellan Sverige
och Norge kan man väl i alla fall
våga påstå, att det inte föreligger något
missförstånd från norsk sida eller någon
bristande kännedom om hur det ligger
till. Jag ville bara nämna det för att
ge eu bakgrund till den norska oron.

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med

principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge

Anledningen till oron är nog inte så
mycket konkurrensen på kväveområdet
som misströstan om att över huvud taget
kunna hävda sig i fråga om handelsutbytet.

Statsrådet säger att man kan ha olika
uppfattning om fakta. Det kan jag inte
förstå. Fakta är väl fakta alla gånger.
Men man kan ha olika uppfattning om
var som är fakta. Jag är inte felinformerad,
ty jag har informerat mig själv,
eftersom jag har arbetat i branschen
oavbrutet i 15 år och sysslat mycket
med problemen just på detta område. Jag
har sålunda kunnat bilda mig en egen
uppfattning om det hela, och jag förstår
norrmännens sätt att resonera i detta
sammanhang, men jag förstår också Salpeterverkens
sätt att handla. Det skulle
aldrig falla mig in att tänka mig, att
regeringen skulle resa hinder i vägen för
Salpeterverkens åtgärder, om de företar
en utbyggnad av sin industri. Den
enda slutsats jag dragit av den passus
som jag citerat ur utkastet till en samarbetsöverenskommelse
är att regeringen
skulle kunna ta initiativ till överläggningar
och sammanföra parterna för att
diskutera om detta är en vettig utbyggnad
och om detta är det effektivaste
utnyttjandet av de produktionsresurser
vi har i Norge och Sverige. Skall det
bli någon mening med det nordiska samarbetet
i framtiden, måste väl samarbetet
ske på ett sådant sätt.

Jag förstår inte riktigt statsrådet, när
han säger, att man endast skall diskutera
den vara som för närvarande säljes,
nämligen kalksalpeter, som är tullfritt.
Norge är i högsta grad intresserat
av att här sälja alla sina varor tullfritt
— t. ex. fullgödsel och kalkammonsalpeter
— för att vara med i konkurrensen
på den svenska marknaden. Sedan får
konkurrensen fälla utslaget om vilken
industri som är effektivast. Det är möjligt
att en ökad konsumtion kommer att
medföra att det finns utrymme för båda
industrierna. Det får vi hoppas. Men

vad Norge över huvud taget vill på kväveområdet
är konkurrens på jämförbar
basis.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Endast några ord till
herr Grebäck.

Vad vi diskuterar bär är en speciell
fråga. Vi diskuterar inte tull i allmänhet
på norska produkter. Även jag anser
att tullfrågorna har sin stora betydelse
för handelsutbytet mellan våra
två länder, och jag hör till dem som tillsammans
med mina norska kolleger
kraftigt har verkat för att vi slöt Stockholmsavtalet
beträffande EFTA, i vilket
avtal dessa varor bland många andra
ingår. Jag har inte heller haft någonting
emot att vi går snabbare fram i
tullavvecklingen inom EFTA, vilket också
skulle vara till fördel för norska företag
som vill introducera nya produkter
på den svenska marknaden.

Men det är inte detta interpellationen
gäller och interpellationssvaret avser.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Handelsministerns svar
innehåller mycket som är värdefullt.
Det hade också varit värdefullt, om den
norska pressen hade framfört några av
de synpunkterna. I svaret står att den
svenska ambassaden i Norge gjort mycket
för att den norska allmänheten skall
få vetskap om det verkliga förhållandet,
och den uppgiften är säkerligen inte felaktig.
Men såvitt jag kan finna får den
norska allmänheten trots detta nästan
ingen kännedom om det svenska ståndpunkttagandet.
Om den norska pressen
hade kunnat publicera detta svar, som
på viktiga punkter visar hur ett missförstånd
i onödan kan uppkomma mellan
två grannländer, tror jag att mycket
hade varit vunnet. När man följer den
norska polemiken mot Sverige finner
man det märkligt att — i varje fall de

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med

principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge

största tidningarna ■— tar upp så litet av
de svenska synpunkterna.

På en punkt har jag en annan uppfattning
än handelsministern, nämligen
beträffade den norska promemorian. Jag
anser att även om man i Norge inte
offentliggjort den borde den svenska
riksdagen ha fått kännedom om den.
Det är möjligt att vi får tillfälle att diskutera
den frågan senare, men jag vill
redan nu rent principiellt deklarera •—
även om denna fråga inte hör ihop med
interpcllationen — att när en så viktig
fråga skall utskottsbehandlas bör utskottets
medlemmar känna till även den
norska ståndpunkten. Det hade kunnat
förebygga vissa missförstånd. Man har i
departementet talat om att det rör sig
om en privat skrivelse o. s. v. Det är
dock fråga om en promemoria.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! En muntlig redogörelse
lämnades av en tjänsteman vid handelsdepartementet
till vederbörande utskott
vid behandlingen av Kvarntorpspropositionen
i anledning av den norska noten.
Däremot ansåg vi i det läget det
inte riktigt att vi skulle sörja för publicitet
omkring noten. Utskottet fick emellertid
full information, vilket torde
framgå av utskottsprotokollet.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det senaste tvisteämnet
mellan handelsministern och herr Braconier
rör en fråga, som vi hade tillfälle
att diskutera redan i Kvarntorpsdebatten.
Vi vet ju ganska väl hur det gick
till vid den muntliga redogörelsen och
hur utskottet fick anstränga sig för att
få fram de ytterst knapphändiga uppgifter
som slutligen lämnades.

Till handelsministern vill jag vidare
säga: Den berörda avdelningen av statsutskottet
är van att handskas med hemliga
handlingar. Vi har t. o. m. ett särskilt
brandfritt skåp för dokument som

är betydligt viktigare att hemlighålla än
denna not från Norge, som vi sedan läste
om i tidningarna två dagar efteråt.
Den mörkrädsla som här kom till uttryck
från handelsdepartementets sida
är ganska förbluffande.

När jag läste interpellationssvaret och
hörde interpellantens något underdåniga
instämmanden för att inte säga
hyllningsinstämmanden i detta fick jag
nästan en känsla av att interpellationen
hörde till kategorien »beställda» interpellationer
och kunde inte undgå att
göra åtskilliga kritiska reflexioner. Jag
skall vid denna tidpunkt inte komma in
på dem, men jag vill bestämt säga till
handelsministern att han nog överanstränger
sig en smula, när han så hårt
driver det formella resonemanget om att
man här har levat så att säga i lufttomt
rum. Det skulle gälla både dem som sålde
anläggningen i Kvarntorp och dem
som skulle köpa den. Det blir nog
ganska svårt att ur dessa försäkringar
utvinna den effekt som handelsministern
uppenbarligen har avsett. Men det
skall jag lämna därhän.

Anledningen till att jag begärt ordet
är att jag ville säga att det är ganska
beklagligt, att man skulle behöva läsa
en sådan debatt i det norska stortinget
som den som hölls den 10 januari i denna
fråga. Om detta ärende hade handlagts
på annat sätt från svensk sida,
så är jag övertygad om att reaktionen i
Norge hade blivit ofantligt mycket
mindre otrevlig för oss än vad den faktiskt
blev. Man kan förstå att norrmännen
är pessimistiska. De konstaterar nu
att importöverskottet från Sverige är
uppe i över 1,1 miljard kronor och att
det har utvecklat sig ganska hastigt i
den riktningen under 1950-talet. Att de
då blir bekymrade bör inte vara svårt
för oss att begripa.

Å andra sidan är det under sådana
förhållanden nödvändigt, att man gör
sitt yttersta för att förebygga sådana
tråkigheter när det gäller våra närmaste

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med

principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge

grannar. Jag kan därför helt instämma
med handelsministern, när han uttrycker
en förhoppning om att oron
skall lägga sig i Norge, men det är också
den enda punkt på vilken jag helt oreserverat
kan instämma med handelsministern.
Jag skulle emellertid vilja
tillägga, att denna oro i hög grad beror
på handelsministern själv. Om jag inte
är fel underrättad är handelsminister
Lange fungerande nordisk samarbetsminister
i den svenska regeringen. Därför
är väl herr Lange den, som närmast
borde ta initiativ i god tid i frågor, som
man vet blir brännande, besvärliga och
irriterande för samarbetet i Norden, till
att genom lugnande informationer dämpa
orosverkningar som är att förutse, så
att irritationer av detta slag förebyggs.
Jag skulle vilja uppmana handelsministern
att i denna sin egenskap ta lärdom
av vad som här har skett. Det
skedda är sannerligen inte till nytta på
någon sida av gränsen.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag hoppas att herr
Ståhl och kammarens övriga ledamöter
tror mig, när jag säger att jag faktiskt
inte kunde föreställa mig att omläggningen
av Kvarntorp på det sätt som
föreslogs i propositionen och beslutades
av riksdagen skulle kollidera med
några norska intressen. Det var för mig
en överraskning. Det kan hända att man
kan förebrå mig att jag blev överraskad.
Men jag vill ännu en gång framhålla, att
denna omläggning inte har skadat något
norskt intresse.

Vad beträffar Salpeterverkens utbyggnad
kan jag förstå de norska bekymren,
ehuru jag tror att de är överdimensionerade.
Det kan inte vara min
uppgift att sedan jag inhämtat vissa
upplysningar om ett enskilt företags utbyggnadsplaner
klargöra för norska
myndigheter vari dessa planer består
och vilka konsekvenser vi från svensk

sida tror att de kan få. Jag måste därför
tillbakavisa herr Ståhls beskyllningar
på den punkten.

Jag skall emellertid ta på mig en sak,
herr Ståhl, om vi skall göra en allmän
syndabekännelse. Vid närmare eftertanke
tror jag också att det kanske hade
varit klokare, att vi lämnat vederbörande
utskott inte bara en redogörelse för
den norska noten utan också tillställt
utskottets ledamöter eller den avdelning
i utskottet som handlade detta ärende
denna not. Jag vet inte om någon sådan
framställning gjorts, men om så
skett tycker jag det varit rätt naturligt,
att utskottets ledamöter fått ta del också
av den skriftliga noten.

Så snart frågan aktualiserats här genom
den norska ambassaden klarlade
vi först muntligen hur vi såg på dessa
ting och förberedde sedan också ett
skriftligt svar som överlämnades till de
norska myndigheterna. Härefter har en
rad olika uppgifter lämnats till de norska
myndigheterna. Vi har i vissa sammanhang
kunnat bemöta i norska pressen
lämnade uppgifter. Att de sedan
inte återgivits i norska pressen kan vi
beklaga men däråt är inte så mycket att
göra från svensk sida. Vad som här skett
tror jag i varje fall inte skall kunna tas
som utgångspunkt för anklagelser för
försummade kontakter på detta område.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Med anledning av handelsministerns
uttalande, att han inte
kunde förutse att det skulle uppstå oro i
Norge genom denna transaktion, vill
jag säga att det förvånar mig att handelsministern
inte kunde det. Jag som
bor i närheten av norska gränsen och
har anledning att intressera mig för vad
som händer även på västra sidan av
den tycker mig komma ihåg, att det så
sent som 1954, 1955 eller möjligen
kanske t. o. m. 1956 pågick ett ganska
häftigt meningsskifte om den då aktuella
utbyggnaden och att man redan vid det

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar pa interpellation ang. den svenska salpeterproduktionens förenlighet med

principerna för det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge

tillfället hade anledning att frukta att
ytterligare åtgärder skulle leda till missförstånd
med norrmännen. Handelsministern
har tydligen inte lärt någonting
av vad som då hände, men ingen
människa blir ju för gammal att lära,
och därför hoppas jag — även om det
ser mörkt ut —■ att handelsministern
skall ha tagit så mycket starkare intryck
av vad som inträffat den här gången.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag hoppas att herr
Ståhl inte heller skall ha blivit för gammal
att lära, men när jag lyssnade till
hans senaste anförande var jag inte säker
på att min förhoppning var riktig.
Herr Ståhl tycks i varje fall inte ha inhämtat
någonting av den här debatten.

Jag vill erinra herr Ståhl om att det
föreligger en avgörande skillnad mellan
det beslut som år 1954 fattades beträffande
kvävetillverkning i Kvarntorp,
och det beslut, som fattades i samband
med propositionen om omläggningen
vid Kvarntorp. Den första gången gällde
det att ta upp en ny produktion, nämligen
en kvävetillverkning. Den andra
gången var det endast fråga om att fortsätta
en redan påbörjad kvävetillverkning
genom att framställa metanol, en
vara som såvitt jag är riktigt underrättad
icke tillverkas i Norge eller exporteras
från Norge till Sverige.

Man måste också, herr Ståhl, hålla
isär denna sak från utbyggnaden av Salpeterverken.
I det fallet gäller det ett
enskilt företags dispositioner, och den
utbyggnaden hade kommit till stånd vad
som än skett i fråga om Kvarntorp.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är klart att handelsministern
kan försvara sig med det
rent formella, för att inte säga formalistiska
argumentet, att det år 1954 var
fråga om en ny industri, medan det nu
endast gäller att fortsätta en redan på -

börjad tillverkning. Men den som har
något sinne för psykologiska effekter
av åtgärder som dessa bör inte vara
främmande för det förhållandet, att om
startandet av en sådan basindustri som
det här gäller åstadkommer oro, så är
det risk för att det också blir oro när
man fortsätter att bygga ut denna industri.

Jag framhärdar därför i att ställa det
anspråket på handelsministern, att han
bör kunna vara lyhörd för sådana psykologiska
effekter som det här är fråga
om. Det behövs inte någon högre grad
av den egenskapen och därför hoppas
jag att handelsministern skall kunna infria
detta anspråk.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Ståhl fortsätter
att resonera som om det genom dispositionerna
vid Kvarntorp skulle komma
till stånd en större produktion av
kväve. Detta är ju inte fallet. Herr Ståhl
bör från denna talarstol åtminstone
kunna erkänna den saken och inte försöka
vilseleda kammaren i det avseendet.

Däremot bör vi alla kunna ha förståelse
för att utbyggnadsplanerna vid
Salpeterverken kan oroa norrmännen.
Men jag har inte ansett det föreligga
någon anledning för de svenska myndigheterna
att ingripa mot förverkligandet
av dessa planer, och ingen annan
talare i debatten har heller velat
klart ge uttryck åt den uppfattningen,
att ett sådant ingripande bort företagas.

Jag kanske också skall framhålla för
herr Ståhl, att hade jag förutsett att en
fortsatt kvävetillverkning i Kvarntorp
i precis lika stor omfattning som och i
varje fall inte större än den som ägt
rum sedan år 1954 skulle komma att
föranleda betydande oro på norsk sida,
skulle jag givetvis ha tagit upp denna
fråga med norrmännen. Men det var

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. hyresvillkoren för genom pastoratsregleringen tvångsförflyttade
befattningshavare

inte det som föranledde den norska
oron. Denna hade kommit till stånd
även om ingenting skett beträffande
Kvarntorp — det tror jag att lierr Ståhl
nödgas erkänna — och det är därför
som jag måste slå fast, att det nog fanns
rätt ringa anledning att på ett förberedande
stadium ta upp någon allmän
diskussion av denna punkt med våra
norska vänner. Vi hade ju ingenting att
dölja. Vi företog oss ingenting i detta
avseende från regeringens sida som
kunde ge anledning till bekymmer. Därför
skulle det heller inte ha funnits
någon anledning för oss att inte redovisa
vad som skedde, om vi verkligen
trott att detta skulle vara en orosanledning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. hyresvillkoren
för genom pastoratsregleringen

tvångsförflyttade befattningshavare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Luttra
har i en interpellation frågat mig, om
jag uppmärksammat de konsekvenser
som de nya bestämmelserna angående
tjänstebostadshyra kan få för vissa befattningshavare
som beröres av pastoratsregleringen.
Han har vidare frågat
mig, om jag i så fall är beredd att överväga
åtgärder, som ger de genom pastoratsregleringen
tvångsförflyttade samma
hyresvillkor som gäller för dem som
bor kvar i sina tidigare tjänstebostäder.

Såsom svar på de ställda frågorna får
jag meddela, att Kungl. Maj :t — efter
det överläggningar med berörda parter
förekommit — genom beslut den 2 februari
1962 tillförsäkrat de i samband
med ändringarna i pastoratsindelningen
tvångsförflyttade prästmännen ett övergångsskydd
beträffande hyran, motsva -

rande det som gäller för prästmän som
bor kvar i sina tidigare tjänstebostäder.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! För svaret på interpellationen
ber jag att få tacka statsrådet.

Av svaret framgår att man kommit
fram till en lösning helt i enlighet med
de linjer som förordats i interpellationen.
Så långt är jag alltså nöjd.

Sedan kan det ifrågasättas, om bestämmelserna
i övrigt fått en helt tillfredsställande
utformning. Enligt min
mening hade det varit bättre att låta hyreshöjningarna
bli successiva för alla
berörda tjänstebostäder, oavsett om det
skett flyttningar eller ej. För en kyrkoherde
eller komminister som flyttar under
innevarande år kan det bli fråga
om hyreshöjning vid flyttningen av
storleksordningen 1 000 kronor eller
mer, vilket den kvarboende slipper under
de första åren. Detta drabbar vederbörande
på samma sätt som låt oss
säga en löneminskning, möjligen frånsett
att om man får en löneminskning
får man också mindre skatt. Det får
man inte i detta fall.

Då tjänstebostadssystemet slopades
för folkskolans lärare för ett par år sedan
fick hyresökningen uttas med endast
15 procents höjning per år. Det
kan naturligtvis förefalla litet godtyckligt
att höjningen för övriga befattningshavare
bestäms till 25 procent.

Nu är jag väl medveten om att även
riksdagen är medansvarig för dessa bestämmelser.
Det är ju genom sammanträffandet
mellan tjänstebostadsreformen
och pastoratsindelningen som konsekvenserna
har blivit mer omfattande
än vad som annars blivit fallet.

Jag vill upprepa att jag är tacksam
för att regeringen har gått med på att
rätta till orimliga konsekvenser, såsom
statsrådet här har meddelat.

Härmed var överläggningen slutad.

5 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 6

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

§ 8

Svar på interpellation ang. den svenska
jordbruksexportens läge efter sexstaternas
jordbruksöverenskommelse i Bryssel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Eliasson i Moholm
har i en interpellation frågat mig, om
jag är beredd att lämna kammaren en
redogörelse för hur regeringen ser på
det läge som uppkommit för den svenska
jordbruksexporten genom sexstaternas
jordbruksöverenskommelse i Bryssel
och hur regeringen ämnar möta de
svårigheter som härigenom kan väntas
uppstå.

I anledning härav vill jag anföra följande.

Såsom interpellanten framhållit är
sexstatsområdet en viktig avsättningsmarknad
för svenska jordbruksprodukter.
Mot den bakgrunden är det naturligt,
att den svenska regeringen alltsedan
Rom-fördragets tillkomst uppmärksamt
följt medlemsstaternas åtgärder på
jordbruksområdet och sökt verka för
ett tillgodoseende jämväl av svenska
intressen. Eu marknadsintegration för
i allmänhet med sig ett visst mått av
diskriminering gentemot omvärlden.
Redan innan Bryssel-beslutet tillkom
hade De sex genomfört lättnader för
handeln mellan medlemsstaterna, bland
annat genom att successivt sänka tullarna
för jordbruksprodukterna. Trots
detta torde man kunna säga att den
svenska exporten av jordbruksprodukter
till De sex hitintills kunnat fortgå
tämligen ostörd.

Bryssel-beslutet innebär som bekant
att De sex tagit ett avgörande steg i
riktning mot genomförandet av en gemensam
jordbrukspolitik. Det betyder
emellertid inte, att man fastställt regleringsföreskrifter
för samtliga jordbruksvaror
och inte ens att man nu
löst alla principiella frågor. I de fall
där regleringsföreskrifter föreligger har

det inte ännu varit möjligt att penetrera
dem i detalj. De förefaller emellertid
vara synnerligen komplicerade, och
det är troligt att man inte kan få full
klarhet angående innebörden förrän
reglerna varit i tillämpning under viss
tid. Det är därför svårt, för att inte säga
ogörligt, att redan nu med bestämdhet
uttala sig om beslutets konsekvenser
för Sveriges del. Så mycket torde
emellertid kunna sägas, att det svenska
jordbruket från och med den 1 juli detta
år, då den gemensamma jordbrukspolitiken
börjar föras ut i praktiken,
sannolikt måste räkna med i princip
försämrade möjligheter för exporten till
De isex.

USA har träffat en överenskommelse
med EEC, som enligt erhållna informationer
bland annat syftar till att skapa
förutsättningar för en fortsatt export
av jordbruksprodukter till sexstatsmarknaden.
Utgångsläget är emellertid
i flera avseenden ett annat för
USA än för Sverige. Det avgörande därvidlag
är, att Sverige siktar till ett intimare
ekonomiskt samarbete än vad
dylika avtal kan ge upphov till och
fördenskull anhållit om associering.

Det är vår förhoppning, att man genom
associeringsförh andlin gar med De
sex skall kunna lösa jordbruksfrågorna
i stort på ett tillfredsställande sätt. Med
hänsyn till vår neutralitetspolitik är det
speciellt viktigt, att vi därvid bibehåller
möjligheterna att säkerställa vår försörjning
med livsmedel vid avspärrning.
Ett tillgodoseende av våra övriga
intressen gör det givetvis också angeläget
att våra exportmöjligheter till De
sex bevaras. Det bör i sammanhanget
framhållas, att Sveriges import av jordbruksprodukter
från EEC överstiger
vår export till området i fråga. Med
hänsyn härtill synes ett fortsatt varuutbyte
ligga även i EEC:s intresse.

Det är inte för dagen möjligt att säga
när förhandlingarna med EEC kommer
att ta sin början och självfallet ännu
svårare att ange någon ungefärlig tid
för förhandlingarnas slutförande. Intill
dess att en associeringsuppgörclse kan

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Svar på interpellation ang. den svenska jordbruksexportens läge efter sexstaternas
jordbruksöverenskommelse i Bryssel

träffas avser emellertid regeringen att
hålla läget under noggrann observation
och genom kontakt med våra traditionella
avnämare söka lindra verkningarna
av en tilltagande diskriminering
på jordbrukssidan.

Med detta, herr talman, anser jag
mig ha besvarat herr Eliassons interpellation.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.
Dock måste jag konstatera, att det
är ganska pessimistiska tongångar i
detta, samtidigt -som det inte påvisar
någon väg att försöka möta de svårigheter
som vi räknar med.

Statsrådet talar om svårigheterna.
Han talar också om ovissheten inför
framtiden. Jag skulle vilja påstå att
även om vi vore med i den gemensamma
marknaden skulle det finnas en
stor ovisshet, eftersom — precis som
statsrådet säger — en serie av detaljer,
bl. a. priserna, ännu inte är fastställda.
Däremot råder det knappast någon
ovisshet om vad som i stort sett
kommer att ske efter den 1 juli, när vi
ännu inte har kommit in i den gemensamma
marknaden. Vi vet att EEC:s
medlemsstater i Brysselöverenskommelsen
enats om vilka åtgärder som skall
vidtagas mot tredje stat. Det är inte bara
tullsänkningar — dem skulle vi kanske
kunna klara, om också med stora
ekonomiska påfrestningar — utan det
är också fråga om preferensen på den
egna marknaden. Den kommer i realiteten
att innebära att vi inte får exportera
någonting av de produkter som
man har tillräckligt mycket av inom
sexstatsområdet.

Vi är inte ensamma om att stå i den
situationen. Danskarna är i samma läge.
Men de har sett klart på frågan och

bedömt den som mycket allvarlig. Visserligen
har de sökt inträde som fullvärdig
medlem, men såvitt jag har mig
bekant har de hos EEC anhållit om en
interimsöverenskommelse, som garanterar
dem avsättning under den tid förhandlingarna
pågår. Och jordbruksministern
meddelar själv i sitt svar att
USA redan har träffat överenskommelse
om att få fortsätta sin export. Då
kan man ställa frågan: Vad har åtgjorts
från svensk sida? Situationen är ju densamma
för oss.

Statsrådet säger bara att han skall
följa frågan. Vi har ansökt om associering,
men vi vet inte när associeringsavtalet
kan vara klart. Där har nämnts
många tidpunkter, men uppenbarligen
kan det dröja många år. Jag hoppas att
vi då får med jordbruket i associeringsavtalet
och därigenom kan bevara våra
marknader för jordbruksprodukter. Men
under den Hd förhandlingarna pågår
kommer såvitt jag förstår en stor de!
av den svenska exporten att diskrimineras,
och det borde inte få förekomma.

Jag undrar nu om statsrådet ämnar
göra något försök att få en sådan interimsöverenskommelse
som danskarnas
till stånd, så att vår export kan
fortgå som hittills under den tid förhandlingarna
pågår. Det finns mycket
starka skäl härför — som herr statsrådet
själv framhåller, när han talar om
att den svenska importen av livsmedel
från den gemensamma marknaden är
väsentligt större än vår export dit.

Sedan vill jag också påpeka en annan
sak, där jag tycker att jordbruksministern
skulle kunna vidtaga åtgärder.
I det jordbruksavtal vi nu har står,
att om förutsättningarna för utrikeshandeln
förändras så att syftemålet
med avtalet inte förverkligas, så ska
nya förhandlingar eventuellt upptas.
Nu vet vi att i varje fall 50 procent av
vår export svävar i ovisshet efter den
1 juli. Om några år måste vi kanske
räkna med att 70 procent av exporten

5* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 6

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. den svenska

jordbruksöverenskommelse i Bryssel

får det besvärligt, om vi inte då är medlemmar.
De problem som då uppstår
måste jordbruket bära självt, och under
sådana förhållanden bör sådana
förutsättningar föreligga som jordbruksavtalet
nämner om. Då har utrikeshandeln
väsentligt förändrats till
jordbrukets nackdel. Om jordbruksministern
delar denna min uppfattning,
tycker jag att han borde försöka vidtaga
åtgärder för att rätta till den saken.

Vidare noterar jag tacksamt vad statsrådet
säger i sista delen av interpellationssvaret,
där han understryker vad
statsministern sagt några dagar tidigare,
nämligen att det är viktigt att vi
kan säkerställa vår försörjning i händelse
av avspärrning, så att vi kan fortsätta
att driva den neutralitetspolitik vi
vill föra. Låt mig bara slå fast att praktiskt
taget alla länder i Europa under
de senaste åren har ökat sin livsmedelsproduktion,
medan vårt lands har
varit oförändrad —• och detta trots att
vi har haft en given målsättning vad
det gäller jordbrukarnas inkomster.
Den slutsats jag drar härav är att den
målsättningen kanske måste sättas högre,
om inte vår livsmedelsproduktion
skall minska, ty sämre lönsamhet —
minskad produktion.

Finns det slutligen några uppgifter
om hur stor livsmedelsproduktion vi
under fredstid måste ha här i landet
för att under avspärrningstider kunna
täcka behovet under en längre avspärrningsperiod,
då ju även en del av jordbrukets
produktionsmedel importeras.
Där borde vi ha säkrare uppgifter, så
att vi hade en fastare grund för vår bedömning.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Eliasson i Moholm
framställde sin interpellation samma
dag som vi i tidningarna kunde läsa att
uppgörelse hade träffats, och vid det

jordbruksexportens läge efter sexstaternas

tillfället var inte mycket känt om vad
uppgörelsen innebar. Därför kan det
kanske vara skäl att erinra om att det
hittills bara är vissa delar av jordbruket
man träffat överenskommelse om,
nämligen för spannmål, fläsk, ägg, fjäderfä,
vin, frukt och grönsaker. För
dessa produkter är marknaden reglerad
från 1 juli. Men det återstår betydande
områden, där man hittills bara
har förklarat sig villig att försöka
åstadkomma liknande överenskommelser.
För dem skall man före den 1 maj
försöka genomföra motsvarande regleringar.
Det gäller mejeriprodukter, ris
och nötkött. En sådan produkt som potatis
har man också sagt att man skall
träffa överenskommelse om, dock utan
angivande av tidpunkt. Och när det
gäller socker skall man försöka att den
15 juli ha nått fram till en överenskommelse,
som skall bli giltig från och
med den 1 januari 1963.

Herr Eliasson i Moholm interpellerade
som sagt omedelbart som vi i pressen
kunde läsa om att uppgörelse träffats,
och han ställde då frågan: Vad
avser regeringen att vidtaga för åtgärder?
Nu säger herr Eliasson att danskarna
har försökt — jag tror till och
med han uttryckte det så att de hade
lyckats — få EEC att ta viss hänsyn till
deras krav. Det måste vara felaktigt.
Däremot är det så att danskarna redan
har trätt i förhandlingskontakt med
EEC, och de har således haft möjligheter
att göra sina önskemål gällande.
Och det är alldeles självklart att när vi
kommer i det läget att vi verkligen får
börja förhandla om associering, då kan
man också begära att den svenska regeringen
och dess representanter skall
ta olika initiativ som kan vara till båtnad
för det svenska näringslivet.

Men jag vill erinra om vad handelsministern
framhöll i den tidigare diskussionen,
nämligen att vi naturligtvis
har små utsikter att nå fram till en associering
och överenskommelse i någon

Onsdagen den 7 februari 1962 Nr 6 69

den svenska jordbruksexportens läge efter sexstaternas

Svar på interpellation ang.

jordbruksöverenskommelse i Bryssel

form, om vi på flera områden måste
starta med att söka tilltvinga oss speciella
förmåner och undantag.

Därför måste jag, herr Eliasson, be
att vi åtminstone får vänta och dokumentera
vår vilja i det läge då vi verkligen
får komma i gång med de förhandlingar
som vi begärt från svenskt
håll och som vi hoppas skall leda till
att vi i någon form får komma med i
handelsgemenskapen i Europa.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag tycker också att det
uppenbarligen är mycket svårt för jordbruksministern
att ge ett besked om
vilka verkningar som kan uppstå för
det svenska jordbruket, när man vet
så litet om vad denna uppgörelse inom
EEC i realiteten kommer att medföra,
eftersom man inte har klarhet om vilken
prisnivå som avses. Det är en stor
skillnad mellan att tänka sig priser
som ligger bland de högre inom EECoinrådet
och att tänka sig något slags
medelpriser — mellan exempelvis de
högre tyska priserna samt de franska
?ller holländska. Den skillnaden blir
ganska väsentlig för oss när vi bedömer
våra problem; den kan ju ha betydelse
för frågan om vi skall få ytterligare svårigheter
eller inte.

Nu får man vänta något och se vad
det hela kommer att innebära. Men
jag tycker det är angeläget att regeringen
försöker att så snabbt som möjligt
klargöra, om det under tiden, innan
vi får ett associationsavtal, kan
göras någonting för att mildra och
om möjligt eliminera de svårigheter för
vårt lands export av jordbruksprodukter,
som man skulle kunna befara.

Jag hoppas att jag inte får tolka
jordbruksministerns uttalande så att
han skulle mena att regeringen inte
kan ta upp diskussion på denna punkt
innan associationsförhandlingarna är i
gång. En annan sak är att man kanske
inom en inte alltför avlägsen framtid

kan få en litet bättre bild av hur den
här nya situationen kan komma att
påverka våra egna intressen.

Det är mycket värdefullt att man från
regeringens sida ytterligare en gång
strukit under den vikt man fäster vid
att vi här kan få ett associationsavtal,
som tillgodoser våra behov med hänsyn
till att vi är ett neutralt land. Naturligtvis
ligger bakom detta, att vår
möjlighet att föra en alliansfri politik
— eller rättare sagt att under en avspärrning
föra en framgångsrik neutralitetspolitik
—- har samband med vår beredskap
på jordbruksområdet. Den bär
också samband med den prisnivå man
har inom landet. Dessa två saker hänger
intimt samman. Yi kan inte räkna med
att upprätthålla en tillräcklig produktion
ur beredskapssynpunkt, om inte
de som producerar livsmedel också har
en rimlig och rättvis standard. Tyvärr
måste man konstatera, att utvecklingen
på jordbrukets område under senare
tid inte gått i den riktning man skulle
önska, och man ser ingen möjlighet att
snabbt få ett förverkligande av den
likställighet som man talat om.

Det är också från den utgångspunkten
som man från vårt håll motionsledes
här i riksdagen har framfört kravet
att vi verkligen skall få eu belysning
av den ekonomiska utvecklingen
och, om denna utveckling inte ger vid
handen att inkomstklyftan är utjämnad,
att man då också skall tillgripa
åtgärder för att denna målsättning inte
bara skall bli en deklaration på papperet
utan också infrias i realiteten.

Herr ELIASSON i Moholm (li):

Herr talman! Det är naturligtvis alldeles
riktigt som statsrådet sade, att
jag framställde interpellationen omedelbart.
Men när statsrådet söker bevisa
hur orimligt det är att nu lägga
fram något förslag, så gäller hans argumentering
de priser som skall tillämpas
inom den gemensamma marknaden. I

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Svar på interpellation ang. den svenska

jordbruksöverenskommelse i Bryssel

mitt resonemang utgick jag emellertid
ifrån att Sverige stod utanför och att
det, som statsrådet själv skrivit, den
1 juli kommer att hända någonting med
den svenska jordbruksexporten, som
kommer att medföra betydande svårigheter.
Vi vet att det just är den 1 juli
som preferensbestämmelserna kommer
att träda i kraft. Jag tyckte därför att
det var bäst att interpellera omedelbart,
så att statsrådet hade tid att tänka
över situationen.

Jag sade om Danmark, att detta land
anhållit om att få ett interimsavtal, och
jag konstaterade även att Amerika redan
har slutit ett avtal. Det är ett sådant
initiativ vi väntar oss.

Om man är så pessimistisk som statsrådet
föreföll att vara och säger, att
vi här inte skulle kunna komma till
tals med den gemensamma marknaden
innan vi påbörjat associationsförhandlingarna,
då vet vi inte ett dugg om
hur länge vi skall vara utsatta för denna
diskriminering. När vi nu har en
så stor livsmedelsexport, som herr statsrådet
själv redogjort för, menar jag att
det är angeläget att försöka lösa detta
problem. Det är egentligen ingenting
annat än litet större aktivitet från regeringens
sida och hjälp i detta hänseende
ifrån jordbruksministern som
jag skulle vilja hoppas på, så att vi
kan klara av detta problem. Redan den
1 juli blir i runt tal 50 procent av den
totala livsmedelsexporten utsatt för
diskriminering. Om dessutom England
kanske om några år kommer med i EEC
och vi då inte lyckats föra iland våra
associeringsförhandlingar, kommer procentsatsen
upp i 70.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vi försöker nog utnyttja
alla tillfällen vi har till att tillgodose
d,et svenska jordbrukets intressen i
detta sammanhang. Jag kan nämna att
jag tillsammans med mina medarbetare,

jordbruksexportens läge efter sexstaternas

som sitter här på statssekreterarbänken,
under den gångna veckan varit i Oslo,
där vi tillsammans med fiskeriministrarna
i Norge, Danmark, Island och
Finland diskuterat fiskets problem i
den kommande europamarkanden, och
under den senare delen av veckan har
vi deltagit vid en mässa i Berlin, varvid
vi kom i kontakt med såväl ledande
personer inom EEC som jordbruksministrar
inom övriga länder. Det är
alldeles självklart att vi utnyttjade dessa
tillfällen för att försöka skapa förståelse
för de svenska synpunkterna. Jag
kan nämna att även Lantbruksförbundet
i detta sammanhang hade representanter,
vilka försökte att i Tyskland
vinna förståelse för det svenska jordbrukets
intressen.

Vi gör ansträngningar så långt det
står i vår makt, men det är uppenbart att
några väsentliga avgöranden på denna
punkt kan erhållas först när vi går till
förhandlingar med EEC.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Det var ju tacknämligt
att få höra att dessa initiativ tagits.
Jag visste inte om dem, men jag
hoppas att man fortsätter med initiativen.
Men om det skulle vara som statsrådet
säger, att någon framställning inte
kan göras förrän vi kommer in i associeringsförhandlingar
och att det alltså
inte går att vinna någon lösning
under tiden fram till dess, när skall
i så fall detta ske? Statsrådet säger i
sitt interpellationssvar: »Intill dess att
en associeringsuppgörelse kan träffas
avser emellertid regeringen att hålla läget
under noggrann observation och
genom kontakt med våra traditionella
avnämare söka lindra verkningarna av
en tilltagande diskriminering på jordbrukssidan.
» Vilka åtgärder tänker
statsrådet vidtaga i detta hänseende?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Interpellation ang. ett planerat centralregister över psykiskt sjuka

Herr talman! Jag försökte i mitt anförande
i varje fall antyda, att försök
görs från svenskt håll, både från organisationernas
sida och från regeringens
sida, att hålla speciell kontakt
med det land som betyder mest i detta
avseende. Alla vet ju att Tyskland har
varit vår sltörsta handelspartner på
jordbruksområdet, och det är uppenbart
att vi har allt intresse av att försöka
så långt som möjligt bevara dessa
förbindelser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 40, angående
godkännande av konvention om utlämning
mellan Sverige och Amerikas
Förenta Stater.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 42, angående bidrag till restaurering
av Uppsala domkyrka m. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg vissa
anslag ur kyrkofonden, till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

§ 10

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bankoutskottet motionen nr 636;
och

till statsutskottet motionen nr 637.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1961/62, i
vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3
Lades till handlingarna.

§ 12

Föredrogs vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1962 skall utgå,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Grekland för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av tillläggsavtal
till avtalet den 27 oktober
1953 mellan Konungariket Sverige och
Konungariket Danmark angående handräckning
i skatteärenden, samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Republiken Sydafrika
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 13

Interpellation ang. ett planerat centralregister
över psykiskt sjuka

Ordet lämnades på begäran till

Herr von FRIESEN (fp), som yttrade
:

Herr talman! Enligt uppgifter har medicinalstyrelsen
upprättat ett centralt
register för samtliga vid de psykiatriska
sjukhusen intagna patienter. Registret
grundar sig på ett formulär, som skall
ifyllas av vederbörande sjukhusläkare,
innehållande bl. a. folkbokföringsnummer,
yrke och diagnos.

En dylik centralregistrering av detta
psykiskt ömtåliga klientel inger starka
betänkligheter, och med all respekt för

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Interpellation ang. befolkningsminskningen inom Kalmar län

värdet av vetenskaplig bearbetning
måste man fråga sig om icke denna
registrering gör mer skada än nytta.
Icke minst dessa patienter är mycket
måna om sitt anonymitetsskydd, och
rädslan för en identifiering och därav
uppkommande påföljder torde vara stor.
Hela tendensen inom psykiatrisk vård
går i dag ut på att rasera onödiga formaliteter
och skriverier, som skiljer dessa
patienter från de kroppssjuka. Yad värdet
av en dylik centralregistrering beträffar
är det faktiskt diskutabelt. Olika
läkare använder olika diagnoser, och
bruket av en bearbetande datamaskin
kan ge felaktiga utslag. Värdet av en
dylik registrering ter sig mer än tvivelaktigt,
men detta utlämnande av patienterna
måste betraktas som direkt skadligt
för dem själva. Det finns områden
där den strängaste sekretess är nödvändig,
och dit hör skyddet av den personliga
integriteten. Väl kan det invändas,
att avsikten icke är att i någon form utnyttja
uppgifterna mot patienterna själva,
men jag övertygad om att dylika försäkringar
icke övertygar dem. Visserligen
finns redan en dylik centralregistrering,
cancerregistret, men där rör det
sig om välavgränsade, diagnostiskt helt
invändningsfria uppgifter, där kunskapen
om utbredning och förekomst kan
bidraga till ökad kännedom om dessa
sjukdomar.

Inom läkarkåren råder stor förvåning
över denna åtgärd. Egendomligt nog har
man icke bemödat sig om att inhämta
den samlade sakkunskapens utlåtande:
Psykiatriska föreningen har aldrig hörts.
Det är för de psykiskt sjukas skulle nödvändigt
att stoppa ett uppgiftslämande
av detta slag.

Med anledning härav anhåller jag om
andra kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
att ett dylikt centralregister över psykiskt
sjuka håller på att upprättas? I så
fall, är herr statsrådet beredd vidtaga

åtgärder som åtminstone tills vidare
stoppar detta projekt, intill dess en
grundligare utredning företagits?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. befolkningsminskningen
inom Kalmar län

Ordet lämnades på begäran till

Herr ALEMYR (s), som yttrade:

Herr talman! Den inrikes befolkningsomflyttningen
medför stora problem
för såväl de mottagande som förlorande
landsdelarna. Genom avfolkning
riskerar stora delar av landet betydligt
försämrade möjligheter att tillhandahålla
medborgarna en rimlig
kommunal service. Genom ändring i
den kommunala indelningen skapas i
viss utsträckning förutsättningar för
förbättring av kommunernas resurser,
men enbart härigenom uppnås ingalunda
någon lösning av de med avflyttning
förenade problemen. Det måste anses
ytterligt angeläget att genom olika åtgärder
stimulera näringslivet i de mest
utsatta bygderna, så att folkströmmen
kan hejdas. Hittills har uppmärksamheten
härvidlag främst riktats mot de
norrländska avfolkningslänen, och endast
i ringa grad har motsvarande utveckling
i Sydsverige observerats. Under
loppet av 1950-talet har Kalmar län
i allt högre grad kommit att framstå
som ett avfolkningsliin. Befolkningsminskningen,
som under 1960 uppgick
till 861, uppgick enligt de preliminära
siffrorna 1961 till 760 personer. Detta
måste anses som en såväl absolut som
relativt synnerligen omfattande befolkningsminskning,
som väcker allvarliga
farhågor för framtiden. Det torde
sålunda vara påkallat att statsmakterna
liksom då det gäller de norrländska
länen överväger, huruvida statliga
åtgärder kan behövas för att motverka
befolkningsflyttningen även från sydsvenska
områden.

Onsdagen den 7 februari 1962 Nr 6

Interpellation ang. kompetenskraven för anställning inom arbetsförmedlingsverksamheten -

Med anledning av ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande interpellation: Har

statsrådet observerat den omfattande
befolkningsminskningen inom
Kalmar län, och anser statsrådet det
påkallat att genom statsmakternas initiativ
vidtaga åtgärder för att motverka
denna folkminskning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. kompetenskraven för
anställning inom arbetsförmedlingsverksamheten Ordet

lämnades på begäran till

Herr ALEMYR (s), som yttrade:

Herr talman! I årets statsverksproposition
föreslås under femte huvudtiteln
en betydande utbyggnad av arbetsmarknadsstyrelsens
personalorganisation.
Det är av största betydelse att vid denna
angelägna utbyggnad de för uppgiften
bäst lämpade personerna anställas.
Det har därför väckt viss oro när arbetsmarknadsstyrelsen
enligt annons
1961 som villkor för anställning av aspiranter
för utbildning av yrkesvägledare
kräver studentexamen jämte akademisk
examen eller socionomexamen.
Annonsens formulering ger anledning
förmoda att exempelvis sökande, som
utan studentexamen avlagt socionomexamen,
icke kan komma i fråga för
avsedd utbildning. Studentexamen torde
väl knappast i och för sig innebära
en bättre meritering än den som socionomer
med erfarenheter från praktiskt
arbete äger.

Med anledning härav anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få rikta följande interpellation:

Vill statsrådet för kammaren redogöra
för sin uppfattning beträffande i

vilken utsträckning formell kompetens
fordras för anställning inom arbetsförmedlingen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 16

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1962/63 för kungl.
hov- och slottsstaterna; samt
första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

§ 17

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 49, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

§ 18

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 10, med förslag till
brottsbalk, nämligen

nr 638, av fröken Bergegren m. fl.,
nr 639, av herr Munktell m. fl., och
nr 640, av herr Munktell m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.29.

In fidem

Sune K. Johansson