Nr 53 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:53)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 53 FÖRSTA KAMMAREN 1967

14—29 december
Debatter in. ro.

Torsdagen den 14 december Sid.

Svar på enkel fråga av fru Landberg (s) ang. omskolningsbidrag

till den som ej fyllt 21 år.................................. 3

Svar på interpellationer:

av herr Skårman (fp) ang. tull- och skattefri införsel av spritdrycker
i vissa fall .................................... 4

av herr Andersson, Torsten, (ep) ang. åtgärder för tryggande

av sysselsättningen i Sjuhäradsbygden .................. 5

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten .......... 11

Hyreslagstiftningen ........................................ 28

Lagförslag om hyresnämnder ................................ 100

Anslag till information om ny hyreslagstiftning .............. 101

Om enskild äganderätt till lägenhet i flerfamiljsfastighet........ 102

Fredagen den 15 december

Svar på interpellationer:

av herr Dahlberg (s) om försöksverksamhet med vissa service -

åtgärder i glesbygder .................................. 105

av lierr Wanhainen (s) ang. byggande av bro över Torne älv

vid Pello by .......................................... 108

av herr Högström (s) ang. utnyttjande av järnvägarna för mass godstransporter

inom skogsnäringen .................... 109

av herr Jacobsson, Gösta, (h) ang. den västtyska trafikplanens

inverkan på svenska lastbilstransporter m. m............. 110

av herr Lundberg (h) ang. villkoren för landstingens övertagande
av mentalsjukvården ............................ 117

av herr Björk (s) ang. följderna för arbetsmarknads- och invandringspolitiken
m. m. av en anpassning till Romfördraget
................................................ 120

Åtgärder för underlättande av kommunsammanslagning........ 125

Tilläggsstat I .............................................. 120

Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning ........ 128

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 14 december Sid.

Tredje lagutskottets memorial nr 64, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område 10

I Första kammarens protokoll 1967. Nr .5.5

Nr 53

Innehåll

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 60, ang. åtgärder för att effektivisera
riksdagens revisorers verksamhet m. m......... 11

Bevillningsutskottets betänkande nr 65, ang. rätt till avdrag för

kostnader för deltagande i statsrevision .................. 11

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets betänkande
nr 1, ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbe ten

.................................................... 11

Andra lagutskottets utlåtande nr 66, om vissa kontrollåtgärder beträffande
kemiska preparat .............................. 28

— nr 73, om reducering av den negativa marginaleffekten av

vissa sociala förmåner .................................. 28

— nr 74, ang. narkotikafrågan .............................. 28

Statsutskottets utlåtande nr 209, ang. narkotikaproblemet...... 28

Andra lagutskottets utlåtande nr 75, om rätt till fickpengar för

intagen å anstalt ............................ 28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58, dels ang. Kung!. Maj :ts proposition
med förslag till lag ang. ändring i vissa delar av lagen
om nyttjanderätt till fast egendom, m. m., dels ock ang.
återkallelse i viss del av nämnda proposition, m. m......... 28

— nr 59, dels ang. Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
om hyresnämnder, dels ock ang. återkallelse av propositionen

m. in................................................... 100

Statsutskottets utlåtande nr 208, ang. riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m., såvitt rör den med statlig lån- och bidragsgivning
förenade hyreskontrollen ................................ 101

— nr 198, ang. utgifter på tilläggsstat I: justitiedepartementet . . 101

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60, om enskild äganderätt till lägenhet
i flerfamiljsfastighet .............................. 102

— nr 63, ang. ändring i lagen med särskilda bestämmelser om
delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län,

in. m................................................... 104

Fredagen den 15 december

Statsutskottets memorial nr 211, ang. uppskov med behandlingen

av visst ärende .......................................... 125

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 56, ang. åtgärder för underlättande
av kommunsammanslagning ...................... 125

— nr 57, ang. utredning om åtgärder för att stärka den kommunala
självstyrelsen ...................................... 126

— memorial nr 59, ang. uppskov med behandlingen av visst

ärende .................................................. 126

Bankoutskottets utlåtande nr 59, om ett biografiskt verk om ståndsriksdagen
.............................................. 126

— nr 61, med förslag till ändring i bankoreglementet.......... 126

■— nr 62, ang. riksdagens revisorers särskilda berättelse om riksdagsbiblioteket
...... 126

— nr 63, ang. åtgärder för att effektivisera riksdagens revisorers

verksamhet ............................................ 126

— memorial nr 64, om bemyndigande för styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor att besluta om vissa gratifikationer . . 126

Statsutskottets memorial nr 210, ang. tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1967/68 .................................. 126

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Torsdagen den 14 december förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Från herr Brundin — åt vilken kammaren
den 12 december beviljat ledighet
från riksdagsgöromålen till höstsessionens
slut — hade inkommit följande
läkarintyg, vilket nu upplästes:

Härmed intygas att riksdagsman Paul
Brundin, 24 10 06, av undertecknad
sjukskrivits på grund av febersjukdom
till och med den 17/12 1967.

Kjell Aleslig
Bitr. överläkare

Ang. omskolningsbidrag till den som ej
fyllt 21 år

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara fru Landbergs (s)
fråga angående omskolningsbidrag till
den som ej fyllt 21 år, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
15 november, och anförde:

Herr talman! Fru Landberg har frågat,
om jag med anledning av den ökade
ungdomsarbetslösheten är beredd att
ompröva reglerna för omskolningsbidrag
på sådant sätt att bidrag kan utgå
även till personer som inte fyllt 21 år.

Senaste uppgifter om ungdomsarbetslösheten
i landet är från mitten av
oktober och de visar att det då fanns
cirka 5 900 arbetslösa i åldrarna upp
till 21 år. Antalet arbetslösa i nämnda
åldrar vid motsvarande tidpunkt förra
året uppgick till cirka 3 400. Vid båda

dessa tillfällen utgjorde antalet arbetslösa
i dessa åldersgrupper cirka 18 procent
av totala antalet anmälda arbetslösa.
Ökningen av antalet arbetslösa
ungdomar har främst drabbat åldersgrupperna
18—21 år. En undersökning
i februari i år visade att två tredjedelar
av de arbetslösa i åldrarna 18—21
år inte hade någon som helst yrkesutbildning
eller bara hade en kortare sådan
utbildning. Ungefär hälften av ungdomarna
i dessa åldrar hade i stort sett
enbart folkskola som grund. Det är alltså
särskilt ungdom med bristfällig yrkesutbildning
som löper risk att drabbas
av arbetslöshet.

Lämpliga motåtgärder är naturligtvis
att stimulera till ökad utbildning syftande
såväl till att komplettera otillräckliga
grundläggande kunskaper som
till direkt yrkesutbildning. I det ungdomsprogram
som arbetsmarknadsstyrelsen
nyligen beslutat om och som syftar
till att möta den besvärliga arbetsmarknadssituationen
för ungdom ingår
en rad åtgärder i detta syfte. En successiv
intagning på vakanta yrkesskoleplatser
har sålunda eftersträvats under
höstterminen. Vid riksyrkesskolorna
skall kontinuerlig intagning tillämpas.
Nya kurser inom områden med otillräcklig
kapacitet anordnas så snart som
möjligt. Speciell utbildning ordnas för
elever med begränsad utbildningsbarhet.
Kompletteringskurser till grundskolekompetens
anordnas bl. a. med
utnyttjande av ledig kapacitet vid folkhögskolor.
Möjlighet införs för ungdomar
med nära förestående inryckning
till värnpliktstjänstgöring att genomgå
delar av omskolningskurs. Det kan nämnas
att programmet förutom dessa åtgärder
på utbildningssidan innebär
ökade förmedlingsinsatser bland ungdomen
liksom vidgade insatser i form

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

av beredskapsarbeten och skyddad och
halvskyddad sysselsättning för dessa
grupper.

F. n. kan den som inte fyllt 21 år få
utbildningsbidrag bara i vissa undantagsfall.
Denna avgränsning har ogynnsamma
återverkningar särskilt för de
grupper som befinner sig i värnpliktsåldern.
Det gäller såväl i samband med
utryckningen, då ett betydande antal
ungdomar på en gång söker sig ut på
arbetsmarknaden som under en tidsperiod
omedelbart före inryckningen,
då det särskilt i nuvarande arbetsmarknadsläge
kan vara svårt att få en
anställning för den korta tid det gäller.

Mot bakgrund av dessa förhållanden
har arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen
i gemensam framställning
bl. a. begärt att den nuvarande generella
åldersgränsen sänks till 20 år.
Jag ämnar föreslå Kungl. Maj :t att de
nuvarande bestämmelserna ändras och
att därvid åldersgränsen sänks till 20
år.

Fru LANDBERG (s):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för det utförliga och positiva
svar jag fått på min fråga angående
omprövning av reglerna för omskolningsbidrag
till ungdomar som ännu
ej fyllt 21 år.

Jag delar helt uppfattningen att det
är angeläget att ge ungdomar, som har
bristfällig utbildning och som har hela
sin yrkesverksamma del av livet framför
sig, möjligheter till utbildning och
att man så långt det är möjligt bör undanröja
ekonomiska hinder härför.

Det är min förhoppning att man,
om en sänkning av åldersgränsen till
20 år när det gäller att erhålla omskolningsbidrag
inte skulle vara tillräcklig,
med uppmärksamhet följer denna fråga
och i så fall vidtager ytterligare åtgärder.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. tull- och skattefri införsel av spritdrycker
i vissa fall

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Skärmans (fp) interpellation
angående tull- och skattefri införsel
av spritdrycker i vissa fall, och
nu yttrade:

Herr talman! Herr Skärman har frågat
mig dels om jag observerat den
trafikfara, som är förenad med nuvarande
bestämmelser om tull- och avgiftsfri
införsel av spritdrycker för vissa
kategorier av resande, som är bosatta
i annat europeiskt land — huvudsakligen
chaufförer i internationell trafik,
dels om jag är beredd att ta upp
denna fråga i nordiskt sammanhang för
att åstadkomma mer restriktiva bestämmelser
gemensamma för hela Norden,
så att diskriminering inte sker av något
lands lastbilsförare.

Gällande bestämmelser om tull- och
skattefrihet för resande och bl. a.
chaufförer i internationell trafik, trädde
i kraft förra hösten. De grundar sig
på förslag från en nordisk ämbetsmannakommitté
och överläggningar mellan
regeringarna i Danmark, Finland, Norge
och Sverige.

Dessa länders lagstiftning på området
kommer att behandlas i Nordiska
rådet vid dess session i februari 1968
utan särskilt initiativ från min sida.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansminister
Sträng för interpellationssvaret,
vars innehåll var kort och koncist.
Att det samtidigt var så innehållslöst
får jag väl delvis skylla mig själv
för. På sätt och vis kan jag förstå att finansministern,
som är hårt pressad av
budget- och hyresregleringsbekymmer,
måste lämna ett sådant svar. Sådana här
tullar och avgifter kan givetvis inte ge
nämnvärda summor att täcka hål i
budgeten med. Emellertid synes av sva -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Ang. åtgärder för tryggande av sysselsättningen i Sjuhäradsbygden

ret att lagstiftningen kommer att behandlas
vid Nordiska rådets möte i februari.

Svaret innebär också, om jag fattat
herr statsrådet rätt, att finansministern
inte observerat den av mig påtalade
trafikfaran. Jag hade kanske i stället
bort rikta min fråga till kommunikationsministern,
men eftersom den gäller
en kungörelse om rätt för resande
m. fl. att införa varor tull- och avgiftsfritt,
vilken kontrasignerats av statsrådet
G. E. Sträng, Svensk Författningssamling
1966: 400, blev det som det blev.

Alltfort skall således en rad utländska
lastbilschaufförer och deras medhjälpare,
som ofta gör flera resor i
veckan hit, varje gång tull- och avgiftsfritt
få föra med sig två liter starköl,
en liter vin och tre fjärdedels liter
starksprit. Inte för att jag hör till dem
som vill förstöra glädjen för en chaufför
i ett tungt och slitsamt arbete att
få ta med sig någon flaska som present,
men man kan väl ändå tänka sig vilken
frestelse det är för en tröttkörd människa
att ha ett sådant lager bredvid
sig i bilen.

Därtill kommer att den nordiska handeln
och därmed transitotrafiken till
vår glädje alltmer ökar och att riksdagen
för ett par dagar sedan rekommenderade
regeringen att medge en till 70
km i timmen höjd hastighet för en råd
fordonskombinationer av just den typ
som används i denna trafik. Riskerna
ökar sålunda och är i dag mer påtagliga
än när nordiska ämbetsmannakommittén
hade sina överläggningar — som
väl för övrigt främst gällde problemet
om taxor och avgifter.

Låt vara att de nya bestämmelserna
trätt i kraft så sent som den 1 oktober
i fjol, men detta är ett område där man
inte bör avvakta de allvarliga konsekvenserna.

Om jag var betänksam när jag framställde
min interpellation så har den
betänksamheten ökat sedan jag haft tillfälle
att tala med några utländska chaufförer
om saken. Ett par av dem för -

klarade helt frankt att deras jobb var
så hårt att de behövde något att stärka
sig med, och det skulle vi inte missunna
dem. Den billiga spritimporten
går sålunda inte enbart åt till gåvor
och affärer.

Jag har velat fästa regeringens uppmärksamhet
på saken och rekommenderar
— trots eller i anledning av det
negativa svaret — statsrådet att se litet
närmare på problemet. Jag tror att det
är rätt allvarligt. Till undvikande av
missförstånd vill jag, liksom jag gjorde
i min interpellation, understryka att de
svenska chaufförerna i regel befinner
sig i en helt annan situation, då de dels
är underkastade 24-timmarsregeln och
därtill har sin bostad och familj här i
landet och således här har en annan
möjlighet att förbruka eventuellt medförda
drycker.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. åtgärder för tryggande av sysselsättningen
i Sjuhäradsbygden

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Torsten Anderssons (ep) interpellation
angående åtgärder för tryggande
av sysselsättningen i Sjuhäradsbygden,
fick nu ordet och anförde:

Herr talman! Herr Andersson i Brämhult
har frågat vilka åtgärder jag avser
att vidta för att trygga sysselsättningen
för befolkningen i Sjuhäradsbygden.

Sjuhäradsbygden sammanfaller i stort
med Borås’ A-region. Regionens näringsliv
domineras som interpellanten
framhåller av textil-, beklädnads- och
sömnadsindustrin. Av 90 000 förvärvsarbetande
i Borås’ A-region år 1965 var
30 000, eller cirka 33 %, sysselsatta
inom dessa branscher mot 4 % i hela riket.
Regionen hade vid samma tidpunkt
ett relativt litet antal sysselsatta inom

6 Nr 53 Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. åtgärder för tryggande av sysselsättningen i Sjuhäradsbygden

jord- och skogsbruk, 8 700 personer, vilket
motsvarade 10 % av totala antalet
förvärvsarbetande.

Regionen har under hela 1960-talet
haft flyttningsförluster till andra delar
av riket. Under perioden 1961—1966 var
nettoutflyttningen i medeltal per år
754 personer. Utflyttningen var störst
i början och slutet av perioden. Trots
denna relativt stora inrikes nettoutflyttning
har regionen ökat sin befolkning
från 177 600 år 1960 till 183 600 år
1966. Den procentuella folkökningen
har härigenom varit nästan lika stor
som i hela riket. Befolkningstillväxten
förklaras bl. a. av den stora nettoinflyttningen
från utlandet. Under år 1966
hade sålunda regionen en inrikes nettoutflyttning
på 1 348 personer men
samtidigt en utrikes nettoinflyttning på
809 personer.

Många av dem som friställs genom
näringslivets omvandling har beretts
möjlighet till arbetsmarknadsutbildning
eller erhållit starthjälp. Genom lokaliseringspolitiska
åtgärder har vidare
boråsregionen tillförts eller kommer
att tillföras ett antal nya arbetstillfällen.
Sedan den 1 juli 1965 liar beslut
fattats om stöd genom användning av
investeringsfondsmedel och statligt lokaliseringsstöd
till sammanlagt 57 arbetsställen
inom industrin innebärande
ett beräknat sysselsättningstillskott på
drygt 1 600 arbetstillfällen. Mer än hälften
av dessa arbetsställen är belägna
i Borås’ stad. De sammanlagda investeringarna
vid de arbetsställen som på
detta sätt fått lokaliseringspolitiskt stöd
kan beräknas till 150 milj. kr.

Genom de betydande insatserna av
arbetsmarknadspolitiska medel i boråsregionen
har omställningsproblemen
kunnat begränsas. I medeltal under perioden
1963—1966 var sålunda 0,34 °/o av
befolkningen i yrkesverksam ålder registrerad
vid arbetsförmedlingen som
arbetslös. Motsvarande tal för hela riket
uppgick till 0,45 %. Medeltalet för
januari—oktober 1967 var för boråsregionen
0,58 mot rikets 0,67 c/c. I mitten

av oktober i år var 540 arbetslösa och
972 lediga platser anmälda vid arbetsförmedlingen.
Jämfört med motsvarande
tidpunkt föregående år innebär det
en minskning av arbetslösheten med 84
personer och en ökning av antalet lediga
platser med två. Boråsregionen har
fortfarande fler lediga platser per arbetslös
än riket i dess helhet.

De ändrade konjunkturerna inom
skogsnäringen har inte någon mera betydande
inverkan på arbetsmarknaden
i Sjuhäradsbygden, eftersom antalet
skogsarbetare är mycket begränsat. Man
torde dock få räkna med en viss inkomstminskning
för många jordbrukare
till följd av minskade virkesförsäljningar.
Att det blir en betydande minskning
av antalet jordbruk i Sjuhäradsbygden
är troligt, men antagligen kommer den
inte att ske i snabbare takt än på andra
håll. Arbete vid sidan av jordbruket förekommer
vidare som bekant i ovanligt
stor utsträckning i denna bygd och detta
kommer säkert i framtiden liksom
hittills att främja en mjuk övergång
från jordbruk till andra näringar.

De driftsnedläggningar som f. n. är
aktuella inom industrin kommer att mötas
med olika åtgärder. Sålunda undersöks
möjligheterna att sätta i gång industriella
beredskapsarbeten och halvskyddad
sysselsättning. I något fall har
en förlängning av driftstiden åstadkommits
genom att viss ersättning utgår från
arbetsmarknadsverket. Vidare gör arbetsförmedlingen
intensiva insatser för
att omplacera personalen. Möjligheter
finns också att öka omskolningskapaciteten
i länet med ett par hundra platser
och man räknar vidare med att kunna
sysselsätta cirka 500 man i beredskapsarbete
under vintern.

För att upprätthålla sysselsättningen
inom byggnadsverksamheten har också
olika åtgärder vidtagits. Sålunda ökar
byggandet av skolor och bostäder utöver
vad som tidigare planerats. Frisläppandet
av investeringsfonderna och
de lokaliseringspolitiska insatserna ger
också arbetstillfällen för byggnadsarbe -

Torsdagen den 14 december 1967 fm. Nr 53 7

Ang. åtgärder för tryggande av sysselsättningen i Sjuhäradsbygden

tarna. De här nämnda åtgärderna beräknas
ge sysselsättning för 350 man
inom byggnadsverksamheten i vinter.

Interpellanten pekar på behovet av
lokaliseringspolitiska insatser för att
underlätta situationen för inom regionen
befintliga näringsgrenar och för att
skapa förutsättningar för ett mera differentierat
näringsliv. Såsom framgår
av den redogörelse jag här lämnat är
detta behov uppmärksammat och tillgodoses
dels genom direkta lokaliseringspolititiska
åtgärder, dels genom
användande av investeringsfonderna och
dels genom arbetsmarknadspolitiska insatser,
vilka bl. a. medverkar til! att
förse näringslivet med utbildad arbetskraft
och till att via beredskapsarbeten
ytterligare förbättra de allmänna förutsättningarna
för näringslivet.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för interpellationssvaret.

Det vore naturligtvis för mycket att
säga att jag är belåten med svaret, ty
att vara helt belåten med vad som förekommer
på den här fronten är väl
praktiskt taget uteslutet. Jag har en
känsla av, herr statsråd, att vi i denna
fråga talar från olika utgångspunkter.
Vad som har föranlett mig att ställa
denna interpellation i höstriksdagens
inte elfte utan tolfte timme är att vi
enligt min uppfattning har råkat komma
i ett akutläge i Sjuhäradsbygden
som vi inte tidigare varit i.

Frågan om sysselsättningen i Sjuhäradsbygden
är inget nytt problem. Den
har varit uppe i riksdagens båda kamrar
vid upprepade tillfällen och har
under höstriksdagen behandlats av
medkammaren vid flera tillfällen. Vi
har emellertid råkat i en situation, som
förefaller mig vara mer påtagligt besvärlig
än någonsin tidigare för Sjuhäradsbygdens
industri. Framför allt
har konfektionsindustrin drabbats. Den

har råkat i en situation som beskrivs
ungefär på följande sätt.

Konfektionsindustrins försäljare, som
skickats ut för att möta kundkretsen,
har gjort en erfarenhet som i och för
sig är ganska bitter och kommer att betyda
att åtskilliga fabriker får slå igen
eller minska produktionen i hög grad
och friställa arbetskraften. Återförsäljarna
har kompletterat sina lager med
importerade varor. Så här beskriver
en försäljare situationen: »När jag i
dag kommer till de stora varuhuskedjorna,
hänvisar ett av de företag, som
tidigare i hög grad har varit min kund
och som jag praktiskt taget helt har försett
med påfyllnad vid varje säsongs
början, till sina överfyllda lager med
importvaror och konstaterar att företaget
köpt dessa produkter till priser
som ligger under mina varors produktionsvärde.
»

Det är uppenbart att en sådan utveckling
kan leda till katastrofala förhållanden.
Den har till en början exempelvis
lett till att praktiskt taget all
lönsömnad har upphört. Denna sömnad
är ett näringsfång, som annars normalt
är av rätt stor betydelse alltfort ute i
bygderna, även om den har minskat
mycket under de senaste 25 åren. Den
har betytt mycket i synnerhet för småbruket,
där den tidigare förekom hemsömnad
i praktiskt taget varje stuga.
Det finns i våra dagar kvar åtskilligt
av denna hemsömnad. Beställningarna
av sådan lönsömnad har dock nu nästan
helt slopats. Det finns över huvud
taget ingen möjlighet för förläggarna
att fortsätta. De har ingen avsättning
för produktionen.

Till detta kommer, vilket jag påpekade
i min interpellation, det förhållandet
att man i fråga om skogen har
råkat in i en period, där praktiskt taget
all försäljning av skog är omöjliggjord,
i varje fall till priser som någorlunda
täcker de direkta produktionskostnaderna
även om de inte ger något netto.
Vidare har jordbruket i höst drabbats
av en olycka i form av uteblivna skör -

8 Nr 53 Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. åtgärder för tryggande av sysselsättningen i Sjuhäradsbygden

demöjligheter, vilket har gjort att nästan
det mesta av fodersädesskörden,
som i denna bygd spelar en avgörande
roll för animalieproduktionen inom
jordbruket, har misslyckats. Genom en
försenad vår kom utsädet för sent i
jorden, och genom en regnig höst blev
skördemöjligheterna dåliga. Nu står säden
delvis på rot och delvis i kärve
och gror för fullt, och kärvarna ser ut
som nygrönskande stubbar.

Lägger man samman alla dessa faktorer,
ser de närmaste framtidsutsikterna
för dessa människor mycket bekymmersamma
ut. Tyvärr har herr
statsrådet inte ansett sig ha möjlighet
att gå in på ett resonemang om detta
problem. Jag avsåg nog att den frågan
skulle utgöra själva tyngdpunkten i min
interpellation. Jag är ledsen om detta
inte kom till uttryck på ett sådant sätt
att statsrådets uppmärksamhet fästes
därpå. Det är alltså själva kärnfrågan.

Vad jag sålunda skulle ha velat diskutera
är vad man, närmast på kort
sikt, skulle kunna göra för att hjälpa
upp konfektionsindustrins sysselsättningsmöjligheter.
Möjlighet finns ju att
lägga ut statsbeställningar och att åtminstone
i någon mån skärpa kontrollen
över den utländska konkurrensen
till priser som, när varorna kommer
hit, oftast är av ren dumpingkaraktär.
Det finns också andra vägar att gå.

Herr statsrådet talade här med en betydande
rad av siffror om den omskolningsverksamhet
och det sysselsättningsskapande
arbete som utföres. Det
skulle vara mig alldeles fjärran att ett
ögonblick förneka riktigheten av detta
och att inte dessutom uttrycka min
glädje över att så sker. Hade inte denna
bygd fått stöd i form av de frisläppta
investeringsfonderna och i form av att
man lättat på tillståndsgivningen för
byggnationer, hade läget uppenbarligen
varit ännu värre. Tyvärr är de av statsrådet
anförda siffrorna beträffande befolkningsrörelserna
för dagen inte alldeles
adekvata, ty de hänför sig till en
period då förhållandena var delvis an -

norlunda. Jag misstänker att dessa siffror,
när vi har genomlevt den period
som vi nu befinner oss i, kommer att se
väsentligt annorlunda ut. Det finns helt
enkelt inte utrymme för att i dagens
situation ta emot den inflyttning utifrån
som det här har talats om och som,
efter vad jag kan förstå, håller på att
avta på ett sätt som kommer att liiOllföra
att inflyttningsöverskottet kommer
att förbytas i sin motsats.

Det skulle ha glatt mig, om statsrådet
på den punkten hade kunnat lugna
opinionen i bygden, som i dag är
uppenbart bekymrad. Jag är medveten
om att statsrådet uppvaktats av representanter
för företagsamheten där nere,
som i en diger inlaga redogjort för de
faktiska förhållandena, sedda ur företagens
synpunkt, och företagens möjligheter
att skapa arbete. Det finns ingen
anledning för mig att gå in på detaljer
därvidlag, ty de är av oss båda
kända, men jag vill gärna fästa statsrådets
uppmärksamhet på att vad som
där redovisats är ett uttryck för de
mycket betydande svårigheter som nu
råder i bygden och som inte kan sägas
vara av övergående natur.

Det är tacknämligt med de åtgärder
som beräknas komma att vidtagas, men
jag är övertygad om att de inte kommer
att vara till fyllest. Framför allt
kommer de människor som drabbas av
de uteblivna sysselsättningsmöjligheterna
på landsbygden icke att ha någon
bestående glädje av åtgärderna. Dessa
människor är nämligen inte inställda på
att liux flux bryta upp och ägna sig åt
något nytt. Jag tycker att man borde
acceptera det faktum att man måste
handla utifrån ett någorlunda statiskt
förhållande och att man inte endast
får driva en politik som syftar till att
flytta och göra om människorna.

Det har sagts att småbrukens nedläggning
inte kommer att gå fortare i
den bygden än i någon annan — i och
för sig finns det ingen anledning att
ta upp någon diskussion på den punkten
— men den kommer inte heller att

Torsdagen den 14 december 1867 fm. Nr 53 9

Ang. åtgärder för tryggande av sysselsättningen i Sjuhäradsbygden

ga saktare, såvitt jag kan förstå. Nedläggningen
kommer att vara ganska
omfattande, och det sker varje dag stora
förändringar som återspeglas i att de
vakanser som under hand eventuellt
uppstår i andra näringar fylls mycket
snabbt. Konkurrensen om tillgängliga
arbetsmöjligheter är, såvitt jag kan första,
mycket hård.

Jag vill gärna vid det här tillfället
ge arbetsmarknadsmyndigheterna i
bygden, dvs. länsarbetsnämnden och
andra, en eloge för ett utomordentligt
gott arbete med de resurser de har och
som jag anser borde förstärkas för att
det arbete som myndigheterna är beredda
att göra verkligen skall återspeglas
i bättre resultat än hittills. Jag måste
tyvärr fortfarande efterlysa det besked
som jag egentligen ursprungligen
avsåg, nämligen ett besked om vad statsmakterna
i den akuta situationen kan
göra för den industri som för dagen
sitter så utomordentligt trångt och för
de människor som i dag saknar praktiskt
taget varje möjlighet att få den
försörjning som de varit vana vid att
ha vid sidan om småbruken.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har inte lyckats
göra herr Torsten Andersson glad. Det
såg jag när han gick upp, och det ser
jag nu när han går ner från talarstolen.

Det är klart att jag skulle själv känna
mig glad, om jag kunde ge lugnande
besked till honom och till de många
andra som under denna höst och även
i våras frågat om sina regioners problem.
Svårigheter föreligger nämligen
inte enbart i Sjuhäradsbygden — jag
underskattar dem inte där, och de kan
ha en speciell karaktär — men jag kan
påminna om att vi för några dagar sedan
hade en diskussion här kring problemen
i Värmland. Problemen är inte
mindre i Värmland, tyvärr, och de är
lika Sjuhäradsbygdens problem på det
sätt att en relativt ensidig sammansättning
hos näringslivet i någon mån kom -

plicerar bilden just nu. Där blir det
nödvändigt att arbeta med åtgärder både
på kort och på lång sikt för att
söka lösa problemen.

Jag har uppfattat herr Torsten Anderssons
interpellation så att han —
alldeles riktigt — i ett avsnitt talar om
konfektionsindustri och i ett annat
om jordbruket, men konkluderar i en
fråga som gäller åtgärder i allmänhet
för att trygga sysselsättningen i Sjuhäradsbygden;
och det är från den utgångspunkten
mitt svar utarbetats.

Vi har haft och har fått uppmärksamheten
riktad på konfektionsindustrins
problem — man har uppvaktat och redovisat
sina svårigheter. Detta har också
textilindustrin gjort •— och det är
ju ingen tröst för tigerhjärtan att konstatera
att dessa två branschområden
egentligen har lika stora problem. Vad
vi kunnat säga i de sammanhangen är
att en utredning görs i handelsdepartementets
regi i syfte att få utgångspunkter
för en bedömning av huruvida, och
i så fall på vilket sätt, handelspolitiska
åtgärder kan vidtas. Då det gäller statsbeställningarna
har vi haft ett bemyndigande
för arbetsmarknadsstyrelsen
att lägga ut sådana — till en de! är de
gjorda och ytterligare är på väg, såvida
de inte redan gjorts under den allra
sista tiden. Det är möjligt att mer omfattande
sådana beställningar kan komma
att krävas.

På grundval av utredningarna får vi
även söka bedöma framtidsmöjligheterna
för den svenska konfektions- och
textilindustrin. Jag hoppas att de möjligheterna
skall vara någorlunda rimliga,
men å andra sidan kan vi inte
bortse från att en mycket betydande
omställning redan har skett och förmodligen
ännu inte nått sitt slut. Därför
är det nödvändigt att sätta in åtgärder.
Vi är helt ense om de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna, som jag inte nu
behöver redovisa. Men också på lång
sikt måste vi söka åstadkomma ett mera
differentierat näringsliv både i denna
region och i Värmland, liksom i andra

10 Nr 53 Torsdagen den 14 december 1987 fm.

Ang. åtgärder för tryggande av sysselsättningen i Sjuhäradsbygden

områden som jag avstår från att nämna
bär. Alla ansträngningar görs i den riktningen
— alla medel vi förfogar över
ställs till disposition för de företag
som kan påverkas till en lokalisering
eller expansion i Sjuhäradsbygden och
dess omgivningar.

Jag tycker att åtgärderna hittills inte
varit så dåliga. Jag instämmer i herr
Torsten Anderssons uppfattning, som
han har uttryckt i sin interpellation, att
regionen har utomordentligt goda förutsättningar.
Det gäller att tillvarata
dem, att göra dem kända bland företagen
och förmå dessa till en lokalisering
som gör det möjligt för oss att på
längre sikt lösa problemen. Men just
nu befinner vi oss i en konjunktursvacka.
Alla hoppas vi väl att bottenlaget
har nåtts och att vi skall kunna
komma ur det. Möjligen tar detta längre
tid än man i dag beräknar — det
vet vi ännu inte så mycket om — men
i händelse av en sådan uppgång bör
det bli större möjligheter att få kontakt
med företag i expansion och med
vilja och intresse att lokalisera ny verksamhet.
Då bör vi också med gemensamma
ansträngningar söka medverka
till att Sjuhäradsbygden får sin andel
av en sådan expansiv verksamhet.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill gärna uttala
min tacksamhet för statsrådets något
frankare sätt att uttrycka sig i sin
andra omgång, även om det är sant att
det är en tröst för ett tigerhjärta att
man har det dåligt ställt också på andra
håll; det lever man inte på.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
uttala en förhoppning — och det
är en varm förhoppning — att de utredningar
som har åberopats, utredningen
angående eventuellt skydd mot
utländsk konkurrens, utredningen angående
ökade statsbeställningar osv.,
inte blir permanenta för all evighet,
utan att vi får se ett resultat av dem
så snart som möjligt.

Situationen i Sjuhäradsbygden är såvitt
jag begriper i högsta grad akut.
Om inte de stora värden som ligger i
produktionskraftiga företag skall förstöras,
tarvas det snara åtgärder. Jag
hälsar med tillfredsställelse statsrådets
ytterligare försäkran om att Sjuhäradsbygden
inte skall glömmas bort när det
gäller lokaliseringspolitiska åtgärder.
Jag är övertygad om att de företag som
väljer den bygden som lokaliseringsort
och folket på orten som arbetskraft —
folk med gammal och erkänd industriell
kunskap sedan många årtionden
tillbaka — inte gör ett dåligt drag. Men,
som sagt, det är den där lilla »knäppen»
i frågan som man efterlyser. Jag
tar fasta på statsrådets löfte därvidlag
och hoppas att det också skall infrias
så fort det över huvud tages ges några
möjligheter därtill.

Jag tackar än en gång för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 56
och 57 samt memorial nr 59 ävensom
bankoutskottets utlåtanden nr 59 och
61—63 samt memorial nr 64.

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 64, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av tredje
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående begränsad giltighetstid
för lagen den 18 juni 1925 (nr
334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område samt ändrad lydelse
av 1 och 1 a §§ samma lag, dels
motioner i ämnet, dels ock motioner
om tillämpning av ensittarlagen på
kronans mark.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera lades memorialet för första
kammarens del till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 60, i anledning
av utredning angående åtgärder
för att effektivisera riksdagens revisorers
verksamhet m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 65,
angående rätt till avdrag för kostnader
för deltagande i statsrevision, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Ang. omorganisation av riksdagens
ombudsmannaämbeten

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets betänkande
nr 1, angående omorganisation
av riksdagens ombudsmannaämbeten.

I proposition nr 32 hade Kungl. Maj :t
(justitiedepartementet) föreslagit riksdagen
att pröva vissa förslag till omorganisation
av riksdagens ombudsniannaämbeten.

I första hand åsyftades att riksdagen
skulle göra ett principiellt ställningstagande
till olika alternativ som förelåge
i organisationsfrågorna.

Ett av de föreliggande förslagen härrörde
från 1963 års JO-utredning och
ginge i den centrala organisationsfrågan
ut på att en organisation med två
ombudsmän skulle behållas.

Förslag till en alternativ lösning
hade framförts av tre reservanter i utredningen
och innebar i huvudsak, att
det skulle finnas tre ombudsmän, av
vilka en skulle sköta tillsynen över
kommunalförvaltningen. Under remissbehandlingen
av utredningsförslaget
hade en organisation med tre ombuds -

män — eventuellt flera enligt vissa förslag
— också föreslagits av vissa remissinstanser,
vilkas mening om arbetsfördelningen
mellan ombudsmännen dock
skiftade. Reservanternas och de nämnda
remissinstansernas förslag hade
icke utförts mera i detalj utan utgjorde
principförslag.

Ärendet hade, sedan remiss skett till
konstitutionsutskottet och till lagutskott,
handlagts av ett sammansatt konstitutions-
och första lagutskott.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) I: 733, av herrar Dahlén och
Bengtson, samt II: 916, av herrar Hedlund
och Ohlin; ävensom

2) 1:734, av herr Holmberg m. fl.,
och II: 915, av herr Bohman m. fl.

I motionerna I: 733 och II: 916 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 32 måtte besluta,

1. att riksdagens ombudsmän till antalet
skulle vara tre;

2. att de skulle hava avgränsade tillsynsområden,
som skulle fastställas av
riksdagen i arbetsordning eller instruktion; 3.

att huvuduppgifterna för de tre
ombudsmännen borde vara justitiestaten,
det militära området och den kommunala
förvaltningen jämte taxeringsväsendet,
varjämte övriga förvaltningsområden
borde fördelas mellan alla tre;

4. att benämningen för alla ombudsmännen
skulle vara justitieombudsman
med ett tillägg som angåve det huvudsakliga
tillsynsområdet;

5. att för varje ombudsman skulle utses
en ställföreträdare;

6. att varje ombudsman skulle äga
rätt att inkalla ställföreträdare att
tjänstgöra jämte ombudsmannen under
högst tre månader per år.

I motionerna I: 734 och II: 915 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 32 måtte besluta,

12 Nr 53 Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

1) att riksdagens ombudsmän skulle
vara tre till antalet;

2) att en av ombudsmännen skulle
hava till huvudsaklig uppgift att handlägga
ärenden av kommunal karaktär;

3) att benämningen för alla ombudsmännen
skulle vara JO med ett tillägg
som angåve det huvudsakliga tillsynsområdet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte godkänna de
av utskottet angivna riktlinjerna för
omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten; 2.

att riksdagen måtte antaga det i
bilaga 1 till betänkandet intagna förslaget
till instruktion för riksdagens
ombudsmän samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om dess intagande i
Svensk Författningssamling;

3. att proposition nr 32 ävensom motionerna
1:733 och 11:916 samt 1:734
och II: 915 måtte anses besvarade med
vad utskottet i betänkandet anfört och
hemställt.

Utskottet hade bland annat förordat
ett gemensamt ämbete, riksdagens ombudsmannaexpedition,
med tre justitieombudsmän
och två ställföreträdare.

Beträffande grunderna för arbetsfördelningen
mellan ombudsmännen hade
utskottet sammanfattat sina överväganden
enligt följande:

En ombudsman borde öva tillsyn över
vårdområdet, omfattande främst barnaoch
ungdomsvården, nykterhetsvården,
socialvården, sjukvården och kriminalvården,
samt av angränsande områden
främst socialförsäkringen.

En ombudsman borde öva tillsyn över
försvaret samt taxerings- och uppbördsväsendet.
En omprövning i sistnämnda
del borde ske i den mån åtalsskyddet
enligt 113 § regeringsformen
upphävdes.

En ombudsman borde svara för civilförvaltningen
i övrigt. Bland viktiga sakområden
märktes här plan- och bygg -

nadsväsendet samt utbildningsväsendet..
Hit borde också hänföras lantmäteriväsendet.
Även ärenden angående allmänna
handlingars offentlighet borde handläggas
av denne ombudsman.

Tillsynen över domstolarna samt åklagar-,
polis- och exekutionsväsendet
borde delas mellan sistnämnda båda ombudsmän.

Det borde ankomma på ombudsmännen
alt verkställa en närmare fördelning
av uppgifterna och att fastställa
erforderliga bestämmelser i en arbetsordning
för ombudsmannaexpeditionen.

Utskottet hade därjämte föreslagit inrättande
av ett samrådsorgan inom riksdagen
för att stå ombudsmännen till
buds för överläggning om vissa frågor
av organisatorisk art. Samråd förutsattes
komma till stånd endast på initiativ
av ombudsman.

Som tidpunkt för ikraftträdande av
omorganisationen hade föreslagits dagen
efter den då val av ombudsmän
förrättats under 1968 års riksdag.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Sveningsson och Schött
samt herr Magnusson i Tumhult ävensom
fru Kristensson (alla h), vilka ansett,
att utskottets yttrande beträffande
ombudsmännens tillsyn över den kommunala
egenförvaltningen och den kommunala
affärsverksamheten bort erhålla
den lydelse, reservationen visade; samt

2. av herr Svanström (ep), som dock
ej antytt sin mening.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Frågan om riksdagens
ombudsmannaämbeten underkastades
åren 1956 och 1957 en allmän översyn,
och då fattade man också beslut om
vissa reformer, framför allt gällande
viss tillsyn av de kommunala tjänstemännen.
Dessförinnan hade egentligen
inga genomgripande förändringar gjorts
med undantag av vad som skedde år
1915, då man inrättade militieombudsmannaämbetet.

Torsdagen den 14 december 1967 fm. Nr 53 13

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

Samhället har förändrats, vilket har
medfört att arbetsbördan vuxit framför
allt för justitieombudsmannen. Det som
låg till grund när man inrättade detta
ämbete år 1809 har ju inte längre samma
vikt. Ämbetet har framför allt kommit
att bli något av en vägledare för
myndigheterna, som har blivit betydligt
flera, och dessutom har som framgår
av utskottets utlåtande de enskilda
klagomålen också väsentligt ökat. Denna
ökning av arbetsuppgifterna har
medfört att reformen år 1957 inte ansetts
vara tillräcklig, utan att man behövde
göra större ingripanden för att
förstärka riksdagens ombudsmannaämbeten.

Motioner väcktes, och ett sammansatt
utskott tillsattes år 1963 för att utreda
frågan om en förstärkning av
riksdagens ombudsmannaämbeten. Detta
sammansatta utskott kom med ett
förslag som antogs av kamrarna och
som innebar att man i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställde om utredning.
Utredningen tillsattes, och dess förslag
har varit ute på remissbehandling. Utredningen
och remissvaren har redovisats
av Kungl. Maj:t till innevarande
års riksdag utan något ställningstagande
från Kungl. Maj:ts sida. Det ankommer
alltså på riksdagen själv att
fatta beslut beträffande sina egna ombudsmän.
Utskottet har för sin del funnit
att detta är tillfredsställande med
hänsyn till deras ställning som riksdagens
egna ombudsmän.

I utskottsutlåtandet har man framför
allt försökt att något klargöra ombudsmännens
ställning och funktion i dagens
samhälle. Man säger där på sidan
6: »Samhällets snabba föränderlighet
och de växande svårigheterna för de
enskilda medborgarna att överblicka
författningsregleringen och bevaka sina
rättigheter har medfört nya rättssäkerhetsproblem
liksom svårigheterna att
fylla alla de nya förvaltningsfunktionerna
med kvalificerade tjänstemän.» Detta
har, tillägger utskottet, skapat en ny

motivering för ombudsmannainstitutionen.

Inom utskottet har vi burits av en
önskan att när vi nu går att försöka
forma en ny organisation för riksdagens
egna ombudsmän skall bakom denna
stå en enig riksdag, om dessa ämbetsmän
skall få den kraft som riksdagen
önskar att de skall besitta. Jag
kan nu säga att utskoitet lyckats att
finna denna enighet om det nya som
föreslås.

Det är bara på en punkt som det
finns en reservation. Det gäller frågan
om tillsynsområdena. Det kan i och
för sig vara en betydelsefull fråga, men
i de stora sammanhangen är det ändock
bara en liten del av allt det som
ombudsmännen har att bestyra när det
gäller inspektion och tillsyn och när
det gäller att ta emot och behandla enskilda
medborgares klagomål, att bevaka
den enskilda medborgarens rättssäkerhet.
Det är framför allt för att markera
den stora enighet som råder som
jag har tagit ordet först. Reservationen
får nämligen inte förstoras upp på sådant
sätt att den skulle bli det dominerande
intryck som riksdagen och
medborgarna får efter det att beslut
har fattats om en ny organisation för
riksdagens egna ombudsmän.

Det som man bör hålla i minnet och
som också utskottet understryker är att
dessa ämbeten är en extraordinär institution.
De kan inte ingripa och vara
en besvärsinstans — det finns sådana
— utan de får och bör ingripa först sedan
alla sådana möjligheter utnyttjats,
men den enskilde ändå anser att det är
något som är fel. Då skall den enskilde
medborgaren kunna vända sig till någon
av dessa riksdagens ombudsmän.

Av utredningen hade föreslagits att
man fortfarande skulle ha två ombudsmän.
Utskottet har funnit att det nuvarande
systemet icke är helt tillfredsställande,
detta av den anledningen att
vi i realiteten har tre — militieombudsmannen
och hans ställföreträdare

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaambeten

samt justitieombudsmannen och hans
ställföreträdare; hos justitieombudsmannen
har uppgifterna vuxit på sådant
sätt att ställföreträdaren har att
tjänstgöra praktiskt taget hela året. Vi
har alltså egentligen, när det gäller
justitieombudsmannaämbetet, två stycken
ombudsmän — den ordinarie och
en ställföreträdare för honom, vilka
tjänstgör samtidigt.

Vi har funnit det vara betydligt bättre
att få tre ombudsmän men samtidigt
samordna ombudsmannaexpeditionerna
till en. Det innebär att militieombudsmannen
försvinner, men det innebär
inte att de uppgifter som åvilar militieombudsmannen
kommer att försvinna.
Den tillsyn som han har utövat beträffande
militären skall fortsätta.

Genom att utskottet beslutat att det
skall bli tre ombudsmän har det också
blivit möjligt att göra förändringar beträffande
deras arbetsområden, tillsynen
osv. Vi har kommit överens om att
en uppdelning beträffande ombudsmännens
arbetsuppgifter på det sättet att
man försöker gå, som vi kallar det, vertikalt.
Vi har socialvården, barnavården,
nykterhetsvården och kriminalvården,
som går ända uppifrån och
ner — dit hör då också tillsynen evad
det gäller kommunerna, framför allt
när det gäller dessas befogenheter att
vidta åtgärder för frihetsberövanden.
Utskottet har särskilt understrukit nödvändigheten
av att ombudsmännen får
möjlighet till en ökad inspektion, en
ökad tillsyn, framför allt när det gäller
sådana frågor.

Vi har sagt att i och med att vi får
tre ombudsmän, får man försöka göra
en viss uppdelning av arbetet ombudsmännen
emellan. Vi har stannat för att
en av ombudsmännen framför allt skall
öva tillsyn över vårdområdet. Till detta
skall också läggas sådant som sammanhänger
med socialförsäkringen.

En annan av ombudsmännen bör öva
tillsyn över försvaret. Till honom skall
även knytas taxerings- och uppbördsväsendet,
där det kan bli nödvändigt

med en omprövning i det fall att man
tar bort åtalsskyddet för taxeringsmän
enligt 113 § regeringsformen.

Den tredje ombudsmannen skall svara
för civilförvaltningen i övrigt.

Utskottet framhåller att det kan finnas
områden som skär igenom det hela
och som alltså går horisontellt. Någon
av ombudsmännen borde kanske specialisera
sig just på detta. Vi har bland
annat nämnt att ärenden som gäller allmänna
handlingars offentlighet bör
handläggas av endast en av ombudsmännen.
Det är möjligt att det visar
sig att det inte går att göra en sådan
fördelning. I så fall får ombudsmännen
själva sinsemellan komma överens om
hur fördelningen skall ske.

Vi har i varje fall i instruktionen inte
angett någon fördelning, utan man får
följa den anvisning som framgår av utskottets
skrivning i utlåtandet. Däremot
bör det finnas en arbetsordning — det
står också i instruktionen att en sådan
skall finnas — och i arbetsordningen
bör anges, hur ärendena lämpligen bör
fördelas.

Ombudsmännen har själva framhållit
att det skulle vara av värde för dem
att ha ett samrådsorgan inom riksdagen
som ombudsmännen kunde få samtala
med om fördelningen av ärenden. Det
kan gälla frågor om ställföreträdarnas
inträde och liknande saker, och utskottet
föreslår att ett sådant samrådsorgan
nu inrättas. Det är dock att märka
att detta samrådsorgan inte får uppfattas
på det sättet, att det på något
sätt har att lägga sig i ombudsmännens
sätt att verka såsom riksdagens ombudsmän.
Det enda som kan bli föremål
för rådfrågning med samrådsorganet
är frågor av mera organisatorisk
karaktär. Det är ombudsmännen själva
som begär sådant samråd. Jag tror att
det kan vara ganska värdefullt för ombudsmännen
att ha tillgång till detta
organ när det gäller de organisatoriska
frågorna.

En fråga, där det har rått en viss
tveksamhet inom utskottet, har gällt

Torsdagen den 14 december 1967 fm. Nr 53 15

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsraannaämbeten

ställföreträdarna. Utskottet har stannat
för att föreslå två. Det är möjligt att det
kommer att bli besvärligheter och att
man därför kan behöva en ställföreträdare
för var och en av ombudsmännen,
men det är någonting som vi kan komma
till klarhet i längre fram. En sådan
fråga kan då tas upp till diskussion
med detta samrådsorgan, och då får vi
se om det skall ske någon ändring beträffande
antalet ställföreträdare.

Jag kan här bara summera att det i
denna fråga har varit en bestämd strävan
till enighet inom utskottet, och vi
har lyckats i utskottet med undantag
för — som jag sade — den reservation
som här avgivits. Den reservationen
gäller ju framför allt frågan om utvidgning
av tillsynsområdet till att omfatta
den kommunala egenförvaltningen. Reservanterna
vill inte att ombudsmännen
skall utöva tillsyn över de beslutande
församlingarna — kyrkofullmäktige,
stads- eller kommunalfullmäktige eller
landstingen — men anser däremot att
de bör få utöva tillsyn över kommunernas
styrelser — kommunalnämnderna,
drätselkamrarna, stadskollegierna,
kyrkoråden och landstingens förvaltningsutskott
— samt de fakultativa
nämnderna. Utskottsmajoriteten har
funnit att dessa nämnder framför allt
är verkställighetsorgan åt de beslutande
församlingarna, fullmäktige m. fl.,
och att det inte kan vara riktigt att gå
ned ett steg och öva tillsyn på ett område
där det finns självbestämmanderätt.
Den förhoppning man nu hyser är
att denna fråga, som berörs i reservationen,
inte skall utgöra det dominerande
intrycket när nu riksdagen går
att fatta beslut om en förändring av sin
egen ombudsmannainstitution.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till det förslag som har framlagts från
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottet.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets ordfö -

rande har på ett utomordentligt sätt
redogjort för ärendets behandling i utskottet
och för allas vår gemensamma
strävan att så långt möjligt nå enighet.
Jag har emellertid till utskottets betänkande
fogat en blank reservation och
skall därför något motivera detta.

Efter 1963 års riksdagsbeslut tillsattes
en utredning, som jag fick äran att
tillhöra. Utredningens arbete redovisas
i utskottets betänkande. Till utredningens
utlåtande är fogad en reservation
och ett särskilt yttrande, vilket jag står
för. I anslutning till vad som där sägs
har jag också haft en del synpunkter
att framföra i samband med utskottsbehandlingen
och även i anslutning till
den blanka reservation till betänkandet
som jag anfört.

Vid behandlingen av den proposition,
som herr Georg Pettersson redogjort
för och som har överlåtit åt riksdagen
att utan regeringens fingervisning avgöra
denna fråga, har jag framfört några
synpunkter som inte helt sammanfaller
med utskottsmajoritetens. De motioner
som i anslutning till behandlingen
väckts av mittenpartierna sammanfaller
inte helt med utredningsreservationen.
Detta gäller framför allt tillsynen
av den kommunala förvaltningen.
Jag ber, herr talman, att få understryka
att jag, med den erfarenhet jag har
från kommunal verksamhet, självfallet
har stort intresse av att den kommunala
självstyrelsen inte sätts i fråga. Jag
har emellertid deklarerat att jag kan
tänka mig en betydligt vidgad inspektions-
och tillsynsverksamhet utan att
detta behöver innebära något intrång i
den kommunala självstyrelsen. I folkpartiets
och centerpartiets motioner
föreslog man tre ombudsmän i stället
för två. Genom att det sammansatta utskottet
har villfarit denna begäran om
tre ombudsmän i stället för de föreslagna
två, anser jag för min del att ett väsentligt
önskemål i mittenpartiernas
motion har tillgodosetts.

Utskottet understryker också utredningens
önskemål om en intensifierad

16 Nr 53 Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

tillsynsverksamhet även beträffande de
kommunala organen men då begränsad
till de områden som gäller administrativt
frihetsberövande och den del av
förvaltningen som är reglerad genom
statliga åtgärder.

Jag har emellertid inte ansett mig
kunna gå med på den reservation som
är fogad till utskottets betänkande av
utskottets högerledamöter.

Centerpartiet har vid upprepade tillfällen
— senast vid förra årets riksdag,
om jag minns rätt —• motionerat om att
JO-ämbetet skulle förstärkas i fråga om
tillsynen över taxeringsväsendet, med
utgångspunkt från önskemålet att den
enskildes rättssäkerhet i taxeringsärenden
härigenom skulle förstärkas. I det
sammanhanget har vi emellertid — som
utskottet också nämner — en grundlagsparagraf,
nämligen § 113 i regeringsformen,
som lägger hinder i vägen för JO
att granska det materiella innehållet i
taxeringsärenden. Denna förnämliga paragraf
är synnerligen ålderdomlig, och
jag har i det särskilda yttrandet till utredningen
tillåtit mig påpeka:

»Frågan om upphävande av det ålderdomliga
stadgandet i RF 113 § har vid
ett flertal tillfällen aktualiserats i riksdagen.
Senast skedde detta i motioner
till 1965 års vårriksdag.» Om jag som
sagt minns rätt skedde det också i fjol.

Motioner som väcktes vid 1963 års
riksdag hade överlämnats till utredningen.
Då menade jag att utredningen kunde
ta upp den frågan, men det ansåg inte
utredningens majoritet, och jag lät
mig nöja med ett särskilt yttrande.

I detta särskilda yttrande framhåller
jag vidare att en »förstärkning av JOämbetet
med en biträdande ombudsman
för skatteärenden, vilket önskemål
framförts i flera motioner de senaste
åren, anser jag i princip vara eftersträvansvärd.
Då utredningen emellertid
föreslagit en förstärkning i form av en
byråchefstjänst, vars innehavare skall
ha till uppgift att under JO handha skatteärendena,
har jag inte velat fullfölja

mitt i utredningen framförda yrkande
om tillsättande av en särskild ombudsman
för skatteväsendet. I stället nöjer
jag mig med att anföra att den av utredningen
föreslagna organisationen kan
anses godtagbar under en övergångsperiod
till dess riksdagens ombudsmän
får befogenhet att ingripa mottaxeringsoch
prövningsnämndernas beslut även
i materiellt hänseende.»

När utredningen behandlade denna
fråga, trodde vi att författningsutredningen
i sitt förslag till en partiell
grundlagsreform också skulle ta med
förslag om slopande av § 113 i regeringsformen.
Så skedde emellertid icke,
och nu säger sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottet att för den händelse
denna paragraf slopas så får man
beräkna att ett ökat arbete kommer att
falla på den justitieombudsman som
sysslar med taxeringsärendena, och att
det i så fall kan bli nödvändigt med en
omfördelning av ärendena. Jag hälsar
detta uttalande med tillfredsställelse.
Det är min absoluta förvissning att §
113 med det snaraste måste slopas. Den
lyder i all sin enkelhet: »Taxeringsmän,
som riksdagens bevillnings föreskrifter
å dess vägnar tillämpa, skola ej för debitering
eller taxering kunna till något
ansvar ställas.» Såvitt jag förstår har
paragrafen inte ändrats sedan 1809,
men det låter jag vara osagt. I varje fall
får man den rätta uppfattningen om
dess ålderdomlighet när man läser i regeringsformen:
»Yi CARL, med Guds
nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung
&c. &c. &c., Arvinge till Norge,
Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn
och Ditmarsen, Greve till Oldenburg
och Delmenhorst &c. &c., göre veterligt.
» Det är alldeles uppenbart att vi
måste få en förändring av denna bestämmelse
till stånd. Emellertid har det
sammansatta utskottet understrukit utredningens
uppfattning om att en ökad
tillsyn också bör ske över taxeringsväsendet.
Jag förutsätter att man, när den
närmare utformningen av personalka -

Torsdagen den 14 december 1967 fm. Nr 53 17

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

der och liknande kommer att ske, tar
hänsyn till de synpunkter som utredningen
på sin tid hade.

Till detta, herr talman, skall jag bara
ytterligare foga några allmänna synpunkter.
Jag delar helt ordförandens i
det sammansatta utskottet uppfattning
att det är angeläget att så stor enighet
som möjligt manifesteras inför ett beslut
om förändring av riksdagens egna ombudsmannaämbeten.
Vi har i utredningen
genom att ställa förslag i några sammanhang
eftersträvat en begränsning
av arbetsvolymen i möjligaste mån.

För det första föreslås att JO får möjligheter
att till andra myndigheter överlämna
ärenden som rimligen skall prövas
av sådana och att han också får
möjligheter att avvisa ärenden, som kan
erhålla rättelse på annan väg, ärenden
som är mer än ett år gamla och slutligen
ärenden av ringa betydelse. När det gäller
denna sista definition är jag angelägen
att understryka utredningens synpunkt,
som också finns återgiven i utskottsbetänkandet,
nämligen att ett
ärende, vilket för den stora allmänheten
och kanske för JO kan förefalla vara
av ringa betydelse, för den enskilda
människan kan vara en fråga av oerhörd
räckvidd. I det förslag till instruktion
som finns i slutet på betänkandet
nr 1, vilket vi nu behandlar, återfinnes
en paragraf, 8 §, som handlar om ombudsmännens
möjligheter att avvisa klagomål.
Paragrafen lyder i sin föreslagna
form: »Ombudsman bör lämna klagomål
utan åtgärd, om det från allmän
och enskild synpunkt är av ringa betydelse
att saken prövas.» Jag vill understryka
vad jag förut sade att det för den
enskilde många gånger kan vara en nog
så stor fråga som för oss andra förefaller
vara en bagatell.

Slutligen vill jag, herr talman, understryka
vad vi kan utläsa ur utskottets
betänkande och vad vi också hade klart
för oss i utredningen, att en viss förskjutning
ägt rum i fråga om inriktningen
av JO:s arbete. Efter att från
början ha varit avsett att hålla kontroll

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 53

över myndigheter, att genom inspektioner
och självverksamhet utöva ämbetet,
har det kommit att bli en allmänhetens
klagomur. Många menar att detta är en
olycklig utveckling. För min del tycker
jag att det som nu blivit praxis, nämligen
att varje enskild människa, när hon
anser sig ha blivit trädd för nära i rättsligt
hänseende, har möjlighet att vända
sig direkt till riksdagens egen ombudsman,
är ett mycket värdefullt förhållande
som jag tror att vi skall slå vakt om.
Även om det fortfarande rent juridiskt
inte kan sägas att detta är ombudsmannens
väsentligaste uppgift, innebär den
praxis som utvecklats under de senaste
åren att så kan vara fallet. Jag ser, herr
talman, detta som en positiv företeelse
och har uppfattningen att vi i vårt land
har möjligheter att kosta på oss detta.

Herr ordföranden i det sammansatta
utskottet nämnde något som jag också
läste i rubriker i dagstidningarna i går,
nämligen att MO försvinner. Det skulle
vara illa, om vi förde ut den uppfattningen.
MO försvinner endast till namnet.
Vi har ju i utskottet varit helt eniga
om att de ärenden som gäller de enskildas
rättssäkerhet inom försvaret är av
så stor betydelse att den ombudsman
som i fortsättningen skall ha hand om
militärfrågorna inte får belastas med
ytterligare arbetsuppgifter. Däremot är
det riktigt, vilket vi också varit överens
om, att vissa av MO:s nuvarande arbetsuppgifter
omdisponeras. Den rent ekonomiska
granskningen kan kanske utföras
lika bra av revisorer. Vad beträffar
rättssäkerhet och rättskänsla för personalen
inom försvaret, inte minst för de
värnpliktiga, är det angeläget att slå
fast att det fortfarande kommer att finnas
en ombudsman, visserligen nu inte
kallad militieombudsman, som i fråga
om den praktiska verkställigheten har
minst lika mycket till uppgift att slå
vakt om den enskildes intressen i det
sammanhanget.

Till sist vill jag säga att jag varit litet
orolig för att på den ombudsman som
har hand om försvaret också skall läg -

18 Nr 53 Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

gas taxeringsärenden. Jag tycker nog
att man kunde ha funnit en annan lösning,
och jag föreslog också en sådan i
utskottet, men utskottet ville inte anta
det förslaget, och jag får väl nöja mig
med vad utskottet föreslagit till dess det
eventuellt blir en ändring av § 113 och
det, som förut sagts, blir nödvändigt
med en omfördelning av ärendena mellan
de olika ombudsmännen.

Herr talman! Jag har inget yrkande.
Jag ber bara få anmäla att jag vid en
eventuell kommande votering i den här
frågan kommer att lägga ned min röst,
därmed motiverande att jag personligen
inte har tagit avstånd från den synpunkt
som jag hade i utredningen, men
att jag funnit att mittenpartierna i sina
motioner har anfört synpunkter som i
allt väsentligt är tillgodosedda genom
majoritetsförslaget.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! I anslutning till vad utskottets
ärade ordförande och den senaste
talaren herr Svanström har uttalat
torde det inte vara för mycket sagt
att det ärende som nu skall avgöras,
nämligen frågan om en ny organisation
för riksdagens ombudsmän, vilken behandlats
av sammansatt konstitutionsoch
första lagutskott, är viktigt och betydelsefullt.

JO-institutionen är, som det redan
har talats om, en gammal institution.
Den tillkom i samband med 1809 års
regeringsform, och detta ämbete, vars
uppgift är att slå vakt om den enskilde
medborgarens rättsskydd, har uppmärksammats
och beundrats i många
andra länder. I en del av de stora länderna
håller man nu på att diskutera
och är på väg att införa en liknande
institution.

Som grund för utskottets behandling
har vi haft ett förslag från 1963 års JO -

utredning, som tillsammans med remissinstansernas
yttranden har redovisats i
regeringens proposition nr 32. När JOämbetet
inrättades i samband med 1809
års regeringsform rådde andra tider i
vårt land. Då tillkom JO såsom en riksdagens
ombudsman för att kontrollera
om regeringsmaktens utövare hade för
stort inflytande. Detta ämbete fick då
uppgiften att klara ut om domstolar och
förvaltningsmyndigheter handlade i enlighet
med gällande lag. Den ursprungliga
tanken var att ombudsmannens ingripande
mot domare och andra ämbetsmän
för fel i tjänsten skulle få formen
av åtal. Så skedde också under större
delen av 1800-talet. Denna praxis
har dock ändrats. JO har alltmer underlåtit
att väcka åtal för begångna fel
som inte är alltför allvarliga. Ett mycket
litet antal åtal väckes varje år, ofta
mindre än ett tiotal. Ombudsmannen
inriktar sig mera på att de begångna felen
eller en felaktig handläggning av
ärenden inte skall upprepas. Denna
praxis har riksdagen godtagit. Det är
en allmän uppfattning att ombudsmannen
gör en särskilt betydelsefull insats
genom sina uttalanden angående tilllämpningen
av lagar och andra författningar.

JO och MO må ha vilka namn som
helst, och de må vara två, tre eller flera.
Ämbetena har utvecklats så att dessa
ombudsmän har blivit svenska folkets
ombudsmän eller, såsom herr Svanström
redan har framhållit, ombudsmän
för enskilda svenska medborgare.
Deras viktigaste uppgift är den enskildes
rättssäkerhet, och den enskilde medborgaren
behöver den hjälp och det
stöd som han här kan få. Den enskilde
medborgaren kommer också i allt större
omfattning till JO-ämbetet med sina
bekymmer. Antalet under året handlagda
ärenden har under de senaste
åren starkt ökat.

Vid utskottsbehandlingen av detta
ärende samt i dagens debatt har vid
flera tillfällen framhållits och strukits
under den rättsvårdande uppgift som

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaämheten

riksdagens egna ombudsmän har. Eftersom
det gäller riksdagens kontrollmakt
över efterlevnaden av lagar och författningar,
har det sagts att ett beslut
så långt som möjligt bör tillkomma i
enighet och samförstånd. Det är säkert
en riktig uppfattning. Även om vi från
högerpartiet när det gäller kontrollen
över den kommunala verksamheten har
en motiverad reservation och kommer
att yrka bifall till den, har på det hela
taget viljan i utskottet att nå enighet
varit god. Det vill även jag understryka.
Jag anser också att utskottets ordförande
har nedlagt ett betydande och
värdefullt arbete för att nå enighet och
ett gott resultat. Utan minsta avsikt att
begära att jag vid detta tillfälle skall utsättas
för en något mildare kritik med
anledning av vår reservation om den
kommunala egenförvaltningen, uttalar
jag ett tack till utskottets ordförande,
herr Georg Pettersson, för hans insats
att så långt som möjligt och med hänsyn
till ärendets art nå enighet och
samförstånd vid utskottsbehandlingen.

I det förslag som nu framlägges genomföres
vissa betydelsefulla ändringar
i den nuvarande organisationen för
riksdagens ombudsmän. De stora förändringarna
i förhållande till vad som
varit är att JO-ämbetet i fortsättningen
blir ett, som det redan har sagts i debatten,
sammanslaget ämbete. Titeln
MO för den militäre ämbetsmannen försvinner,
men inte hans arbetsuppgifter,
vilket herr Svanström redan har framhållit.
Visserligen skall det i stora drag
bli en viss uppdelning av arbetet, men
samtidigt skall ombudsmännen själva
fördela arbetsuppgifterna. På detta sätt
blir det enligt vår mening en jämnare
arbetsbelastning.

Redan när 1963 års JO-utredning arbetade
och framlade sitt betänkande
var det, trots den stora arbetsbelastningen,
inte möjligt att få majoritet för
en tredje ombudsman — oppositionspartiernas
tre representanter föreslog
då i gemensam reservation denna utökning
av ombudsmännens antal. Man

har därför anledning att uttala sin tillfredsställelse
och tacksamhet för att det
vid utskottsbehandlingen varit så lätt
att nå enighet om att vi skall ha tre
ombudsmän, alla med titeln JO. Visserligen
önskade reservanterna i utredningen
få en kommunal ombudsman,
men även vi har accepterat den nya
uppläggningen av arbetsorganisationen.
Vad som här haft en viss betydelse är
med sannolikhet att ett antal tungt vägande
remissinstanser uttalat sig för en
tredje JO.

Man kan med skäl framhålla — såsom
jag redan har sagt och som de båda
föregående talarna understrukit — att
enighet råder på de allra flesta punkter
och avsnitt i detta utlåtande beträffande
JO-ämbetets framtida organisation
och arbete. Delade meningar föreligger
endast i fråga om den kommunala
egenförvaltningen. Här kan framhållas
att när 1963 års JO-utredning tillsattes
låg till grund för denna utredning
motioner i riksdagen med krav på en
bättre och mer effektiv kommunal bevakning;
och dessa motioner kom inte
från högerpartiet. Ett flertal remissinstanser
har kraftigt tillstyrkt förslaget
om en bättre kommunal bevakning. Vissa
remissinstanser har uttalat att även
fullmäktigeförsamlingarna borde ha
fullt ämbetsansvar och således komma
in under JO:s kontroll, men så långt
sträcker sig inte reservanternas önskemål.

Även om majoriteten i utredningen
inte vill vara med och även om majoriteten
i utskottet inte ville ha en bättre
och mer intensiv bevakning och inspektion
av den oreglerade kommunala förvaltningen,
så är därmed inte sagt att
icke på detta område föreligger behov
av en sådan ökad kontroll. De kommu
nala organ, till vilka vi önskar att inspektion
och kontroll skall utsträckas,
är inte bara verkställande organ, som
här har sagts, utan också beredande organ
till de beslutande instanserna. Vi
anser för vår del att både den kommunala
demokratin och den kommu -

20 Nr 53 Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

nala självstyrelsen skulle må bra av en
ökad insyn och kontroll från JO; detta
skulle vara värdefullt för den. Det skall
inte i något sammanhang vara så att
kommunalmännen inbördes beundrar
varandra, hur bra de är, hur bra de
sköter kommunalpolitiken. Det viktiga
är att medborgarna i allmänhet har förtroende
för den politik som bedrives.
Man får inte bara tänka på kommunalmännens
intressen utan måste också
tänka på medborgarnas och allmänhetens
intresse i kommunerna.

När det gäller tillsynen över kommunerna
kan man säga att utskottet i
stort sett tillstyrker vad utredningen
på sin tid föreslog, nämligen en intensifiering
av inspektionsverksamheten
beträffande frihetsberövande åtgärder
och vissa delar av den specialreglerade
kommunalförvaltningen. Jag för min
del har kvar den uppfattningen som
finns redovisad i reservationen till JOutredningens
betänkande. Som utredningen
gemensamt konstaterar har den
kommunala verksamheten, som alla vet,
vuxit ut på ett enastående sätt. Den
kommunala verksamheten har under
senare år ökat i hastigare takt än den
statliga. Den kommunala förvaltningen
tar hand om en allt större del av medborgarnas
inkomster och tillgångar.
Kommunalskatten är för de flesta skattebetalare
den största skatten. Kommunerna
förbrukar sammanlagt en större
del av nationalinkomsten än staten.
Denna enorma förändring och den ökade
betydelse som den kommunala verksamheten
har fått kan till mycket stor
del hänföras till den tid som gått sedan
år 1957 då ombudsmannaämbetet senast
var föremål för översyn. Här har kommit
in ett sådant rättssäkerhetsproblem
som utskottets ordförande talade om i
sitt inledningsanförande. Genom att
kommunerna fått denna betydande
maktutövning, såväl på det specialreglerade
området som inom den s. k. egenförvaltningen,
kommer de att alltmer ingripa
i den enskildes rättsliga och ekonomiska
förhållanden.

Det behövs enligt min och reservanternas
mening en ökad tillsyn över de
kommunala organen i syfte att tillgodose
de medborgerliga rättsskyddsintressena.
Men helt naturligt skall tillsynen,
inspektioner och kontroll av den kommunala
verksamheten ske med beaktande
av den särart och de arbetsformer
som förekommer i kommunerna. När
staten överlämnar betydande förvaltningsuppgifter
till kommunerna skall
inte de enskilda i sådana ärenden komma
i en sämre ställning i rättsskyddshänseende
än om det varit fråga om
statliga myndigheter.

När kraven på en effektivisering av
ombudsmännens tillsyn behandlas tar
man fram de gamla vanliga synpunkterna;
så var det i utredningen, så har
det varit i utskottet och nog kan man
anta att det blir på samma sätt här i
kammaren. Man brukar framhålla från
det håll där man inte vill ha någon
ökad insyn att den skulle verka hämmande
på den kommunala förvaltningen.
Den kommunala demokratin och
den kommunala självstyrelsen, som vi
alla vill slå vakt omkring, menar man
skulle vara i fara och skadas. Här förekommer
delade meningar. Jag anser att
kommunerna skall följa de bestämmelser
som riksdag och regering utfärdar.
En tillsyn i den riktningen skadar inte
vare sig självstyrelsen eller den kommunala
demokratin.

Vi har i vår reservation sagt att den
uppfattningen, att man inte vill ha en
likartad kontroll över den kommunala
och den statliga verksamheten, innebär
en opåkallad nedvärdering av den
kommunala självstyrelsen. Det uttalandet
vill vi särskilt stryka under. Även
på det kommunala området behövs helt
och fullt det extraordinära organ som
JO är. Någon motsättning mellan kommunal
självstyrelse och den enskildes
rättssäkerhet finns enligt min mening
inte, och jag finner det oförklarligt om
dessa två värden skulle stå i motsats
till varandra. Nej, dessa värden som vi
alla vill främja och slå vakt om kom -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

mer inte att skadas utan i stället att
främjas. Det förhållandet att det i kommunerna
blir en mera enhetlig rättstillämpning
och att den enskildes rättsskydd
ökar kommer enligt reservanternas
mening att främja och gagna den
kommunala verksamheten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 1.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Detta ärende gäller frågor
som är så viktiga såväl ur mitt partis
som ur min egen synpunkt att jag vill
ta kammarens tid i anspråk för några få
ord.

Något av det mest väsentliga i det betänkande
som utskottet lagt fram är att
man till eu allmän diskussion och prövning
tagit upp JO:s ställning och funktioner
i dagens samhälle. Det gäller ju
eu mycket gammal institution, och det
bär varit av största betydelse att inte
betrakta reformfrågan bara som en teknisk
och organisatorisk uppgift. Det
har gällt att anpassa institutionen till de
uppgifter som det moderna samhället
kräver. JO:s uppgift är, som det också
tidigare har sagts, att värna de enskilda
medborgarnas rättssäkerhet. Man får
emellertid inte överskatta hans möjligheter
därvidlag. Man måste i stället sätta
in honom i hans sammanhang med
de andra garantier som måste finnas för
den enskildes rättsskydd. JO:s funktion
är, som utskottet framhåller, av extraordinär
natur, och värdet av hans existens
ligger främst i den självständiga
ställning han intar. Utskottet skriver:
»Existensen av en utanför den offentliga
förvaltningens hierarki stående,
helt självständigt verkande institution,
som har sin grund i folkrepresentatioriens
förtroende och fria val och som de
enskilda kan vända sig till med sina
klagomål mot myndigheterna, bidrar
verksamt till att stärka medborgarnas
förtroende för rättsordningen.»

Jag är särskilt angelägen att understryka
några uttalanden i utskottets ytt -

rande, som lätt kan förbises i de större
sammanhangen. Utskottet skriver på
sidan 8 att det är angeläget att genom
fortsatt reformarbete på förvaltningsrättens
och förvaltningsutbildningens
områden ytterligare förbättra de allmänna
rättssäkerhetsgarantierna och
därmed undanröja grunden för klagomål.
Utskottet framhåller vidare att den
enskildes rättsskydd bör stärkas även
genom andra åtgärder än genom en utbyggnad
av JO-institutionen. Utskottet
pekar därvid särskilt på vikten av att
upprätthålla en hög kvalitet på lagstiftningen
och myndigheterna och på behovet
av en intensifierad tillsyn från
de ordinarie statliga tillsynsmyndigheterna.
Denna synpunkt, att man inte får
låta en effektivisering av JO-arbetet
skymma blicken för behovet av andra
åtgärder av mera grundläggande betydelse
för den enskildes rättsskydd, finner
jag högst angelägen. Den synpunkten
har alltid legat mitt partis företrädare
varmt om hjärtat.

Ett mycket omfattande utredningsarbete
bär under många år pågått på förvaltningens
område. Jag kan särskilt
peka på besvärssakkunniga och förvaltningsdomstolskommittén.
Men ännu har
inte detta arbete avsatt något större resultat
i lagstiftningen. Det är angeläget
att så sker utan onödiga dröjsmål. När
riksdagen nu är på väg att göra sitt —
reformera och effektivisera sin ombudsmannainstitution
— ankommer det på
Kungl. Maj:t att visa samma handlingsförmåga.
Här som annars gäller det naturligtvis
att inte allt behöver göras på
en gång och att det bästa inte må vara
det godas fiende. Flera partiella reformer
bör kunna genomföras för att förstärka
den enskildes rättsskydd på den
svällande administrationens område.
Utredningsarbetet ger, såvitt man kan
döma, säkert underlag för detta. Jag
tror mig kunna utlova att centerpartiet
för sin del kommer att fullfölja sina
traditioner på detta område och även i
fortsättningen verka som en pådrivande
kraft då det gäller att förbättra de en -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaambeten

skildas rättsställning i dagens komplicerade
samhälle.

Jag har velat göra dessa påpekanden,
herr talman, därför att de delar av utskottets
betänkande som jag anknutit
till annars lätt kunnat gå kammarens
ledamöter förbi.

Beträffande innehållet i utskottets betänkande
i övrigt skall jag inte upprepa
vad som förut sagts. Jag vill uttrycka
min glädje över att så stor enighet kunnat
uppnås. Den reservation som högerledamöterna
avgett och som man här
har pläderat för får inte undanskymma
detta. Reservationen gäller ändå bara
ett begränsat område, och jag tror inte
att åsiktsskillnaden i praktiken är så
stor. Den enighet som uppnåtts måste
vara en styrka för ombudsmännen i deras
verksamhet.

Det kan väl sägas att utskottsdebatten
i den fråga om föranlett reservationen
hela tiden hölls fri från lidelser. Jag
måste för min del erkänna att jag känner
till bevekelsegrunderna för exempelvis
herr Sveningssons ställningstagande.
Jag vet att han i mångt och
mycket har fog för sitt resonemang,
men för min egen del har jag en så
obetingad tilltro till den kommunala
självstyrelsen och betraktar den som en
så oersättlig del att jag anser att man
inte kan tubba och rucka på den. Man
vet inte var det skulle sluta om man
började plocka på den. Därför tror jag
att det är angeläget att den hålls ren,
skär och oförfalskad och att man försöker
utplåna de eventuella skönhetsfläckarna
på annat sätt: genom att öka kunnigheten
och öka ansvarskänslan hos
kommunalmännen som i denna självstyrelses
namn styr och ställer med betydande
värden och betydande medborgarintressen.

1 fråga om de särskilda punkterna i
utskottets förslag vill jag endast säga
att jag'' med glädje noterar att det från
centerhåll flera gånger framförda kravet
på ökad tillsyn över skatteområdet
blivit i någon mån tillgodosett. Helt
nöjda är vi dock inte — där vill jag in -

stämma med min partivän som pläderat
för detta — innan det åtalsskydd som
gäller för taxeringsnämnd enligt § 113
regeringsformen upphävts. Det gäller ju
här ändå en ålderdomlighet och egendomlighet
i vår grundlag som inte hör
hemma i dagens rättssamhälle. Vi torde
återkomma till den frågan i annat sammanhang.

Det är sålunda med nöje, herr talman,
som jag instämmer i yrkandet om bifall
till utskottets hemställan. Men jag gör
det med understrykande av det angelägna
i fortsatta ansträngningar för att
öka den enskildes rättsskydd genom reformer
på förvaltningens område.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag hade kanske inte så
stor anledning att begära ordet för
replik men vill bara säga att jag kan
instämma i det allra mesta av vad herr
Torsten Andersson, min länskamrat, här
uttalat. Jag kan även instämma i att det
kanske inte finns någon anledning till
att våra delade meningar om inspektion,
kontroll och insyn i den kommunala
förvaltningen på något sätt skall överskugga
allt annat och bli det dominerande
i debatten.

Herr Torsten Andersson var älskvärd
nog att uttala att jag hade fog för min
uppfattning. Jag tycker ändå att det
finns anledning att framhäva den när
det förs resonemang om den kommunala
självstyrelsen och den kommunala
demokratin. Vi utsattes ju för den beskyllningen,
i varje fall i utskottet —•
inte från herr Torsten Andersson utan
från en annan ledamot — att högerpartiet
vill slå sönder den kommunala demokratin
och den kommunala självstyrelsen.
Jag tycker att det finns anledning
att föra till kammarens protokoll
vad som skrevs i en ledare i Stockholms-Tidningen
innan den nedlades.
Ledaren är daterad den 6 december
1965. Det var väl när utredningsbetänkande!
var avlämnat. Denna ledare är

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

så bra att det skulle vara lämpligt att
läsa in den i dess helhet till kammarens
protokoll, men det skall jag inte trötta
kammarens ledamöter med i riksdagsarbetets
sista skede. Men några rader
vill jag ändå föra till kammarens protokoll.
Här sägs bl. a.: »Utredningens
viktigaste argument mot en avsevärt förstärkt
JO-insyn över kommunerna är
att en sådan skulle innebära risker för
den kommunala självstyrelsen. Tankegången
utvecklas aldrig närmare, men
såvitt vi förstår måste den utgå från
ett missförstånd av den kommunala
självstyrelsens innebörd. Kommunernas
rätt att styra sig själva kan inte gärna
innefatta rätt att bryta mot gällande lagar
och författningar eller på annat sätt
kränka den enskildes rättssäkerhet. Den
kommunala självstyrelsen i all ära; men
det förefaller orimligt när utredningen
vill ’värna’ och ’slå vakt’ om denna
självstyrelse till den grad att JO inte
skulle släppas in i kommunerna för att
se till att rättssäkerheten upprätthålls
även där.»

Sedan bara några slutord ur denna —
ur högersynpunkt, kan jag väl säga —
förträffliga ledare i denna fråga: »Eftersom
det tydligen inte går att prestera
starkare skäl för att den enskildes rättssäkerhet
skall vara sämre inför de kommunala
myndigheterna än inför de statliga,
ansluter vi oss till kravet på en
kommunalombudsman, en särskild JO
för kommunerna.»

Dessa ord i denna ledare säger mycket,
och jag hoppas att herr Torsten
Andersson delar den uppfattning som
kommer till uttryck där.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag var oartig mot herr Sveningsson, ty
jag lyssnade inte ordentligt till hans
sista omgång. Han ställde en fråga, men
jag ämnar inte besvara den, ty jag hörde
inte vad den gällde. Men jag vill genast
säga att jag undrar om inte herr

Sveningsson tagit gruvsamt fel när det
gäller Stockholms-Tidningens inlägg.
Rör det verkligen styrelsers och nämnders
arbete? Var det inte de beslutande
församlingarna som det gällde? Där är
vi alla ense, även högerpartiet, om att
dem skall vi inte peta på. Det gäller
att hålla isär fakta och icke fakta i detta
sammanhang. Jag tror att det är mycket
väsentligt att veta vad man härvidlag
talar om. Skall vi verkligen börja
diskutera om vi skall sätta våra kommunalfullmäktige
och våra landstingsmän
under förmyndare? Det tror jag
inte vi skall göra.

Jag menar att om man får folkets
allmänna förtroende att sköta ett ämbete,
på sätt som nu sker, bör vi inte
medverka till en lagstiftning som binder
verksamheten på ett sätt som kan
få sådana konsekvenser som vi inte
känner till.

Jag anser att vi bör vara försiktiga
i detta fall med att citera vad som
skrivs i tidningen.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Den debatt som nu förs
om fullmäktigeförsamlingarna och de
beslutande organen i kommunerna är
alldeles onödig i detta sammanhang.
Denna fråga har vi inte tagit upp vare
sig i utredningsreservationen eller i utskottsreservationen,
och det är ju alldeles
omöjligt för JO att kontrollera
dessa organ — det vet ju herr Torsten
Andersson också — eftersom dessa
kommunalmän inte har fullt ämbetsmannaansvar
och JO:s rätt att inspektera
och kontrollera är knuten till fullt
ämbetsmannaansvar. Det var ett missförstånd
när Torsten Andersson trodde
att i denna tidnings ledare avsågs kommunalmännen
i de beslutande församlingarna.

Det är klart att det lätt uppstår missförstånd
när det citeras några rader ur
en ledare i en tidning, och jag skall inte
citera mera ur tidningen. Men om herr

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaambeten

Torsten Andersson önskar, kan jag låna
ut tidningsartikeln för läsning på hemvägen
eller under julhelgen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Det förslag till omorganisation
av riksdagens ombudsmannaämbeten
som kammaren nu behandlar
säges i utskottsbetänkande! innebära
den mest djupgående förändringen beträffande
ombudsmannainstitutionen
sedan militieombudsmannaämbetet inrättades
1915. För min del skulle jag
vilja ifrågasätta, om inte det nu framlagda
förslaget rent av betecknar den
största reform på detta område efter
ombudsmannainstitutionens tillkomst
1809.

Folkpartiets representanter i det
sammansatta konstitutions- och första
lagutskott, som detta ärende har hänvisats
till, har sett det som en angelägen
sak att i utskottet om möjligt nå
enighet i denna viktiga fråga. Vi har
i utskottet mött samma vilja från alla
andra håll. Denna samförståndsvilja
har också här i dag kommit till uttryck,
och den har gjort arbetet i utskottet
lätt. Tyvärr har det inte gått att nå full
enighet på alla punkter, vilket framgår
av de reservationer som föreligger.

Det förslag, som utskottets majoritet
har enat sig om, utgör ett resultat av
ingående överläggningar i utskottet.
Det är inte resultatet av någon kompromiss
— det vill jag framhålla — utan
ger uttryck åt en gemensam syn på frågorna
som vi tillägnat oss under arbetets
gång. Jag skulle också gärna vilja
säga, att förtjänsten av detta i icke
ringa mån tillkommer utskottets ordförande,
som på ett mycket skickligt sätt
har lett utskottets förhandlingar och
lotsat fram den 24-hövdade församlingen
till enstämmiga beslut på nästan alla
punkter.

En av de frågor, där enigheten inte
räckt till, gäller — som vi har hört —
ombudsmännens tillsyn över kommunernas
egenförvaltning. Utskottets för -

slag i detta hänseende innebär, att myndigheter
och tjänstemän inom denna del
av kommunalförvaltningen i princip bör
inspekteras av ombudsmännen bara när
särskilda skäl föreligger. Ombudsmännen
skall alltså ha rätt att verkställa
sådana inspektioner, närhelst de finner
anledning till det. Naturligtvis behöver
de inte redovisa anledningen.

Man kan väl förutsätta att det med
det intensiva intresse som ägnas kommunalförvaltningen,
den bevakning som
pressen utövar osv., inte behöver saknas
anledningar att företaga sådana inspektioner.
Detta är samma regler som
nu gäller. JO har förklarat att han haft
goda erfarenheter av dessa regler och
att de inte hindrat honom att utöva den
tillsyn över kommunernas egenförvaltning
som han funnit vara behövlig.

Inom folkpartiet delar vi givetvis den
uppfattning, som kommit till uttryck i
högerledamöternas reservation, att det
skall råda samma principer i fråga om
tillsyn över laglydigheten av myndigheternas
handlande i kommunal och
statlig förvaltning. I likhet med reservanterna
anser vi det också vara angeläget
att medborgarna åtnjuter samma
rättsskydd i förhållande till de
kommunala som till de statliga organen.
I det avseendet råder inga delade meningar.

Vi anser emellertid att dessa principer
kan väl tillgodoses med de regler,
som utskottet förordar för ombudsmännens
inspektion av kommunernas egenförvaltning''.
Utökningen av antalet ombudsmän
och de principer för arbetsfördelningen
mellan dem, som utskottet
föreslagit, bör ge ombudsmännen bättre
möjligheter att följa vad som sker
på det kommunala området och ingripa
när så behövs. Detta skapar förutsättningar
för en förbättrad tillsyn inom
den uppdragna ramen. Jag förutsätter
att första lagutskottet, som har att granska
ombudsmännens verksamhet, följer
denna fråga med uppmärksamhet.

Den andra frågan där enighet inte
kunnat nås gäller ett i högerns parti -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

motion framfört förslag om att också
den kommunala affärsverksamhet, som
drivs i bolags-, förenings- eller stiftelseform,
skall ställas under ombudsmännens
tillsyn. En sådan utvidgning av
ombudsmännens kompetensområde förutsätter
grundlagsändring och kan därför
inte genomföras nu. Frågan om formerna
för den kommunala affärsverksamheten
har behandlats av kommunalrättskommittén
och kommer att prövas
i annat sammanhang. Folkpartiets
representanter i utskottet har ansett att
det därför finns skäl att nu lämna den
i motionen aktualiserade frågan åsido.

Med det anförda ber jag att få instämma
i yrkandet om bifall till utskottets
förslag.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Då mitt namn återfinns
under den reservation, som är fogad till
det aktuella utskottsbetänkandet, ber
även jag att något få kommentera detta.
Utskottets ärade ordförande och övriga
talare, inte minst min partikollega herr
Sveningsson, har redan grundligt behandlat
betänkandet, varför jag kan
fatta mig relativt kort.

Först vill även jag intyga att arbetet
i det sammansatta konstitutions- och
första lagutskottet har präglats av god
vilja att komma fram till ett enigt resultat.
I stort sett har detta lyckats, och
med hänsyn till ärendets speciella karaktär
anser jag även detta vara synnerligen
värdefullt.

Jag tillåter mig därefter erinra om
det utomordentligt stora värde som JOverksamheten
redan nu har och om den
lyckliga utvecklingen av JO-ämbetet
från att huvudsakligen ha varit ett åklagarämbete
till att främst bli ett vägledande
ämbete. Glädjande är också den
fullständiga enighet som rått inom utskottet
när det gällt att skaffa ämbetet
ökade resurser genom att nu utvidga det
till att omfatta tre ombudsmän.

Även jag vill i detta sammanhang
gärna understryka vad utskottet anfört,

nämligen att det nominella avskaffandet
av nuvarande MO-ämbetet absolut icke
är avsett att innebära att de värnpliktigas
rättsskydd försvagas. Inspektionsverksamheten
på det militära området
skall tvärtom vidmakthållas på en hög
nivå, vilket är klart motiverat med hänsyn
till att vårt försvar bygger på allmän
värnplikt med tvångsmässigt utkrävande
av prestationer från medborgarnas
sida.

Vidare kan jag inte underlåta att uttala
min glädje över att titeln Justitieombudsman
bibehållits — detta i en tid
då man fått uppleva en rad underliga
namnförändringar, exempelvis att folkskolan
fått vika för grundskolan, lappfogden
för konsulenten vid lappväsendet,
underståthållaren för länsöverdirektören,
häradsskrivaren för fögderidirektören
osv.

Vad som skiljer utskottsmajoriteten
från oss högerreservanter är uppenbarligen
vår olika syn på den kommunala
egenförvaitningen och behovet av JOtillsyn
av denna. Båda är vi medvetna
om att fullmäktiges och landstingsmötenas
beslut är undandragna JO:s tillsyn
till följd av dennas begränsning att
avse endast dem som är underkastade
fullt ämbetsansvar. Men det är ju egenförvaltningen
i övrigt som saken gäller.

Majoriteten för här ett enligt min mening
underligt nedvärderande resonemang
om att frågan sålunda gäller endast
kommunernas styrelser — kommunalnämnderna,
drätselkamrarna, stadskollegierna,
kyrkoråden och landstingens
förvaltningsutskott — samt de fakultativa
nämnderna, och dessa närmast
i deras funktioner som verkställighetsorgan.
Vidare anser majoriteten att
nyssnämnda tillsynsbegränsning får
vissa praktiska konsekvenser och att
behovet av en extra garanti för den enskildes
rättssäkerhet inte skulle vara så
stort inom den kommunala egenförvaltningen
som inom den specialreglerade
förvaltningen.

Vi inom högerpartiet hävdar däremot,
att den enskilde medborgaren skall ga -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

ranteras samma rättsskydd gentemot
kommunala som gentemot statliga myndigheter.
Som en konsekvens härav kräver
vi att jämväl den här aktuella kommunala
egenförvaltningen skall vara föremål
för JO:s obegränsade tillsyn. Något
bärande skäl att undanta den finns
enligt vår mening inte. I vår reservation
har vi emellertid framhållit att inspektionerna
här liksom på det specialreglerade
området skall ske med beaktande
av den kommunala självstyrelsens särskilda
betingelser.

Anmärkningsvärt är påståendet, att
en vidgad ombudsmannatillsyn skulle
innebära intrång i den kommunala
självstyrelsen. I sitt remissyttrande säger
sig också justitiekanslern stå helt
främmande för en sådan uppfattning.
Eftersom ombudsmännens verksamhet
uteslutande syftar till att värna rättssäkerheten
synes honom en sådan argumentering
närmast ge uttryck för ringaktning
för den kommunala självstyrelsen
och dess funktionssätt.

Även förvaltningsdomstolskommittén
ifrågasätter om det verkligen råder någon
motsättning mellan kommunal självstyrelse
och den enskildes rättssäkerhetsintressen.

Beträffande behovet av en betydande
vidgning av tillsynen av kommunalförvaltningen
har i remissyttranden från
bl. a. hovrätts- och länsstyrelsehåll anförts,
att den kommunala verksamheten
alltmer ingriper i den enskilde medborgarens
förhållanden, att tjänstemannainflytandet
ökar och att kommunalförvaltningen
blir alltmer komplicerad.
I ett flertal yttranden påpekas dessutom,
att det inte föreligger skäl att beträffande
intensiteten i ombudsmännens
tillsynsverksamhet göra skillnad
mellan statlig och kommunal förvaltning
och att medborgarna i princip bör
vara tillförsäkrade samma rättsskydd
inom båda förvaltningsområdena.

Herr talman! Jag delar helt denna
uppfattning, som också varit grundläggande
vid utformandet av högerns partimotion
och för utformandet av den re -

servation som är fogad till utskottsbetänkandet.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
1.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Som ledamot av 1963
års JO-utredning och därtill en av de
tre reservanterna har jag ett behov av
att i största korthet redovisa varför jag
kan ansluta mig till det föreliggande utskottsförslaget.

Det viktigaste skälet till att denna
utredning tillsattes var arbetssituationen
för de båda ombudsmännen, och då
framför allt justitieombudsmannen. Utskottets
förslag om tre justitieombudsmän
är utan tvivel det bästa för att inte
säga det enda sättet att komma till rätta
med problemet. Att inom ramen för nuvarande
organisation och med bevarad
eller helst förstärkt effektivitet åstadkomma
någon egentlig förbättring av
arbetssituationen hade inte varit möjligt
utan att också på olika sätt begränsa
ombudsmännens tillsynsområde. Men
därmed skulle man också betänkligt ha
reducerat vad som för den enskilde
medborgaren ändå är det allra väsentligaste
med ombudsmannainstitutionen.
Det gäller hans rättsskydd, hans vetskap
om att han, måhända i sin känsla
av vanmakt, inför olika myndigheternas
vrånghet och orättvisa kan vända sig
till utomstående instans för att få prövat,
om myndigheterna handlat enligt
gällande regler eller överträtt sina befogenheter.

Det är glädjande med den totala enigheten
om behovet av tre ombudsmän.
Som många gånger redan sagts föreligger
delade meningar i utskottet liksom i
utredningen endast i fråga om tillsynen
över den kommunala verksamheten.

Genom 1957 års reform ställdes de
befattningshavare hos kommunernas
verkställande och förvaltande organ,
som hade fullständigt ämbetsansvar, under
JO:s tillsyn. Det var en reform som
betraktades med stor tveksamhet av

Torsdagen den 14 december 1967 fm. Nr 53 27

Ang. omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

många aktiva kommunalmän. Jag kan
dock inte finna annat än att alla farhågor
har visat sig ogrundade. Kommunförbunden
har uttalat att den nya ordningen
har fungerat tillfredsställande.

Mot den bakgrunden har jag svårt att
förstå en del av de uttalanden som
gjorts i samband med behandlingen av
denna fråga — dock inte här i riksdagen
utan främst utanför riksdagen. Det
är ju inte så att vi — en smula tillspetsat
uttryckt — å ena sidan har ett
sunt förnuft, som representeras av kommunalmännen,
och å andra sidan ett
paragrafrytteri, som JO svarar för. Sunt
förnuft och gott omdöme finns förvisso
hos de kvalificerade jurister, som det
här är fråga om, lika väl som det bland
kommunalmännen kan finnas bokstavsträlar
eller personer som under det sunda
förnuftets täckmantel handlar godtyckligt.

Genom en organisation med tre ombudsmän
och genom principen för ärendenas
fördelning mellan ombudsmännen
vinner man i fråga om den kommunala
verksamheten väsentligt vidgade
möjligheter till en ökad inspektionsverksamhet.
I realiteten har på den
punkten beslutet av år 1957 inte kunnat
förverkligas.

Fördelen med en ökad inspektionsverksamhet
i förening med det stora
värdet av ett beslut i största möjliga
enighet har för mig varit avgörande,
när jag anslutit mig till utskottets förslag.
För de ombudsmän som skall utöva
riksdagens egen kontrollmakt måste
det vara av största betydelse att veta,
att de har en samlad riksdagsopinion
bakom sig.

Ombudsmannainstitutionen har hos
allmänheten i hög grad tillvunnit sig
respekt och förtroende. Det finns ingen
som helst anledning att tro att detta förhållande
kommer att rubbas av det beslut
som riksdagen nu går att fatta. Ytterst
beror emellertid ombudsmännens
ställning och anseende på de personer
som blir satta att förvalta detta viktiga
uppdrag. Det är riksdagen själv som

därvidlag har ansvaret. Det borde vara
en garanti för att inga misstag sker.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande betänkande hemställt
med godkännande av utskottets
yttrande samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
i yttrandet, som förordats i den av herr
Sveningsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av
utskottets yttrande, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 1 med
godkännande av utskottets yttrande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i yttrandet,
som förordats i den av herr Sveningsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 24.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 66, i anledning av väckta motioner
om vissa kontrollåtgärder beträffande
kemiska preparat;

nr 73, i anledning av väckt motion
om reducering av den negativa marginaleffekten
av vissa sociala förmåner;
och

nr 74, i anledning av väckta motioner
i narkotikafrågan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 209, angående
motion om narkotikaproblemet såvitt
angår anvisande av anslag m. in., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 75, i anledning
av väckta motioner om rätt
till fickpengar för intagen å anstalt, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. hyreslagstiftningen

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 58, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,
m. m. jämte motioner i ämnet,
dels motioner om skärpta bestämmelser
angående hyresvärds skyldighet att
underhålla bostadsfastighet, dels motioner
angående ogiltighetsförklaring

av uppsägning enligt hyresregleringslagen,
dels motioner om viss utvidgad
tillämpning av lagen med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma
bostad, dels motion angående riktlinjer
för bostadspolitiken, m. in., såvitt avser
hyreslagstiftningen, dels ock Kungl.
Maj :ts skrivelse med återkallelse i viss
del av nämnda proposition, m. m. jämte
motioner.

Genom en den 6 september 1967 dagtecknad
proposition, nr 141, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll
för denna dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. in.,

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt in. in.,

4) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1956 (nr 568)
om rätt i vissa fall för hyresgäst till
nytt hyresavtal,

5) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma
bostad,

6) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253)
om kollektivavtal,

7) lag om ändrad lydelse av 10 kap.
10 och 17 §§ rättegångsbalken.

Genom en den 5 december 1967 dagtecknad
skrivelse, nr 174, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden,
förklarat sig vilja återkalla bland

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

annat den till riksdagen avlåtna propositionen
nr 141 med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, m. m., såvitt
avsåge de under 1), 6) och 7) angivna
lagförslagen.

I propositionen hade föreslagits, att
hyresregleringen skulle avvecklas och
•ersättas med avtalsfrihet mellan hyresvärd
och hyresgäst inom ramen för den
permanenta hyreslagstiftningen.

Lagförslaget innefattade direkt besittningsskydd
för bostadshyresgäst,
dvs. hyresgästen gåves rätt till förlängning
av hyresavtalet, om ej någon viss
i lagen angiven situation förelåge. Besittningsskyddet
skulle icke kunna sättas
ur spel genom obilliga hyreskrav.
Om hyresvärden fordrade höjd hyra
för att gå med på förlängning av hyresavtalet,
skulle den begärda hyrans
skälighet kunna prövas av myndighet.
På orter med mera påtaglig bostadsbrist
skulle dessutom den s. k.
förstagångshyran, dvs. i princip den
hyra som första gången avtalats mellan
hyresvärd och hyresgäst, kunna underkastas
myndighets prövning. För lägenheter
på sådana orter skapades också
en spärr mot hyror som vore för höga
i jämförelse med självkostnadshyrorna
i nyproduktionen.

Frågan om besittningsskydd för lokalhyresgäst
löstes i lagförslaget på det
sättet, att sådan hyresgäst tillförsäkrades
ett indirekt besittningsskydd, dvs.
en rätt till ersättning för förlust om
hyresavtalet sades upp utan befogad
anledning.

Beträffande förfarandet i hyrestvister
innebar lagförslaget, att en hyresnämnd
skulle inrättas för i princip
varje län. Avsikten vore att i nämnden
skulle ingå representanter för fastighetsägare
och hyresgäster. Nämnden
finge till uppgift i första hand att medla
i uppkommande tvister. I tvister om
bland annat rätt till förlängning av
hyresavtal och om hyressättningen
skulle nämnden avgöra tvisten, om för -

Ang. hyreslagstiftningen
likning icke kunde nås. Part som vore
missnöjd med nämndens beslut finge
inom viss tid klandra beslutet genom
att väcka talan vid domstol. Domstolsprövningen
i alla hyrestvister hade föreslagits
i första instans ske vid i
princip endast en underrätt i varje län.
Betydande begränsningar i fullföljdsrätten
hade föreslagits.

Lagförslaget innebar en översyn
även i övrigt av hyreslagens bestämmelser.
Bland annat föresloges lagfäst
bytesrätt beträffande bostadslägenheter
i orter med mera påtaglig bostadsbrist.
Bestämmelserna om hyresvärdens skyldighet
att underhålla lägenheten under
hyrestiden skulle utökas med regler
som direkt toge sikte på det löpande
underhållet av lägenheter som hyrts för
att användas som bostad. Också reglerna
om överlåtelse av hyresrätt och
upplåtelse av lägenhet i andra hand
skulle ändras i viktiga hänseenden.

Enligt förslaget skulle hyresregleringen
avvecklas för hela landet vid utgången
av år 1968 och den nya hyreslagen
träda i kraft den 1 januari 1969.
Den hyra som gällde vid utgången av
år 1968 skulle dock tillämpas under
den löpande hyresperioden. Särskilda
övergångsregler föresloges gälla för bostadslägenheter
i orter med mera påtaglig
bostadsbrist. Reglerna innebure,
att hyrorna finge anpassas till hyresläget
för likvärdiga lägenheter successivt
under en övergångstid.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen 1.

de likalydande motionerna 1:875,
av herr Dahlberg m. fl., samt II: 1082,
av herr Svenning m. fl.;

2. de likalydande motionerna I: 880,
av herrar Gösta Jacobsson och Sveningsson,
samt II: 1094, av fru Sundberg
och herr Lothigius, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte
med ändring av det vid propositionen
nr 141 fogade förslaget till lag angåen -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

de ändring i vissa delar av lagen den
14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom besluta, att 46 § punkten 8
skulle erhålla i motionerna angiven
lydelse, vilket förslag avsåg viss ändring
i propositionens regler om besittningsskydd
för innehavare av tjänstebostäder; 3.

de likalydande motionerna I: 881,
av herrar Lundberg och Enarsson, samt
11:1093, av herr Oskarson och herr
Bengtson i Solna, i vilka motioner anhållits,
att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 141 med förslag
till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom måtte besluta,

a) att hyresnämnds befattning med
den föreslagna hyreslagstiftningen
skulle begränsas till medlande verksamhet,

b) att talan enligt 73 § skulle fullföljas
till hovrätt i de fall där underrätt
enligt förslaget vore sista instans
samt i övrigt till högsta domstolen i
enlighet med de allmänna principer
som gällde för sådan fullföljd,

c) att delgivning enligt 8 § 3 stycket
3 punkten även skulle ske beträffande
meddelande enligt 49 § 1 stycket samt

d) att i 35 § orden »påtaglig olägenhet
för hyresvärden» skulle utbytas mot
orden »om hyresvärden ej har befogad
anledning motsätta sig att hyresrätten
överlåtes»;

4. de likalydande motionerna 1:882,
av herr Werner, samt II: 1092, av herr
Nilsson i Gävle m. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 141 skulle
besluta antaga de i särskild bilaga till
motionerna föreslagna ändringarna i
förslaget till lag angående ändring i
vissa delar av lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom, samt
i andra hand — därest riksdagen icke
skulle bifalla ovanstående yrkande —
att riksdagen skulle avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 141 i dess helhet och i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utarbetande av ett nytt förslag till en

ny allmän hyreslag samt för sin del
antaga förslag om utsträckning av giltighetstiden
för lagen av den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering till
och med den 31 december 1969;

5. de likalydande motionerna I: 884,
av herr Stefanson m. fl., samt II: 1097,
av herr Andersson i Örebro in. fl., i
vilka motioner föreslagits, att, med ändring
av vad som i propositionen 141/
1967 vore förordat, reglerna för besittningsskydd
för kommersiella lokaler i
tillämpliga delar skulle utformas enligt
vad som i propositionen föreslagits gälla
för bostadslokaler;

6. de likalydande motionerna 1:885,
av herr Carl Albert Anderson m. fl.,
samt II: 1101, av herr Lindkvist m. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning och förslag till
nästa års riksdag om särskild hyresdomstol
såsom överinstans till hyresnämnd
i fråga om hyressättning, allt
på sätt som i motionerna närmare föreslagits; 7.

de likalydande motionerna I: 886,
av herr Carl Albert Anderson in. fl,
samt II: 1102, av herr Lindkvist in. fl.,
i vilka motioner anhållits, att riksdagen
måtte besluta

1. att bifalla det yrkande som framställts
i motionerna 1:875, av herr
Dahlberg m. fl., och 11:1082, av herr
Svenning m. fl., angående rätt till förlängning
av hyresavtal;

2. att beträffande 35 §

a) bytesrätten skulle gälla icke enbart
bristorter utan generellt,

b) treårsregeln skulle utgå ur lagtexten,
samt

c) möjligheter skulle öppnas för bytesrätt
även vid försäljning av småhus
till innehavare av hyresrätt;

3. att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning angående

a) skyldighet för hyresvärd att, när
avtal träffades direkt mellan hyresvärd
och hyresgäst, låta inregistrera
avtalet i fråga, samt

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

b) befogenheter för hyresnämnden
att — därest vissa inregistrerade hyror
markant avveke från den i orten
gängse hyresnivån — pröva ärendet
utan att någondera parten begärt detta;
samt

4. att i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna, att Kungl. Maj :t med
största uppmärksamhet borde följa utvecklingen
på hyresmarknaden sedan
den nya lagen trätt i kraft;

8. de likalydande motionerna 1:887,
av herr Lundström in. fl., samt II: 1103,
av fru Nettelbrandt m. fl., i vilka motioner
yrkats,

A. att riksdagen skulle besluta,

1. att de i punkten 8 av övergångsbestämmelserna
angivna övergångstiderna
skulle bestämmas till 6 respektive
3 år, dvs. gälla till och med den 31
december 1974 respektive den 31 december
1971,

2. att i övergångsbestämmelserna
skulle införas en bestämmelse om möjlighet
till jämkning av alltför betungande
hyreshöjningar i bristorterna, därest
sådan möjlighet ej kunde anses inrymmas
i propositionens lagtext,

3. att vidtaga i motionerna angivna
ändringar i 72 och 73 §§ nyttjanderättslagens
3 kapitel samt avslå förslaget
till ändringar i rättegångsbalken,

B. att riksdagen skulle uttala,

1. att jämförelseprövningen och tolkningen
av begreppet »väsentligt överstiger»
borde ske på det sätt som i
motionerna angivits,

2. att den nya lagstiftningens verkningar
på hyresmarknaden genom
lämplig insamling och bearbetning av
statistiska data noga borde följas;

.9. de likalydande motionerna I: 888,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., samt
II: 1098, av herr Gustafsson i Kårby och
herr Svensson i Vä, i vilka motioner
hemställts, att i propositionen nr 141
framlagt förslag till lag om nyttjanderätt
till fast egendom 3 kap. § 46 punkt
8, avseende undantag från rätt till förlängt
hyresavtal, måtte erhålla i motionerna
angiven lydelse, vilket förslag

Ang. hyreslagstiftningen
gällde viss ändring i regeln om besittningsskydd
för innehavare av tjänstebostäder; 10.

de likalydande motionerna I: 889,
av herr Yngve Persson, samt II: 1099,
av herr Hagnell, i vilka motioner anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte föreslå sådan komplettering
av proposition 141, att fortsatt
hyresreglering av sociala skäl skulle
fortsätta att gälla för de mindre lägenheterna
i det äldre bostadsbeståndet; 11.

de likalydande motionerna I: 890,
av herr Sundin m. fl., samt II: 1100, av
herr Hedlund m. fl., i vilka motioner
föreslagits,

att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 141 skulle besluta,
att övergångstiden för hyresregleringens
avveckling skulle vara sex år för
storstadsregionerna, dvs. till utgången
av år 1974, och fyra år för övriga berörda
orter, dvs. till utgången av år
1972,

att riksdagen skulle bemyndiga
Kungl. Maj :t att utvidga området för
den långsammare avvecklingen av hyresregleringen
till att omfatta även
andra områden än de tre storstadsregionerna
i enlighet med vad i motionerna
anförts,

att riksdagen skulle uttala sig angående
underhåll av fastigheter i enlighet
med vad i motionerna anförts,

att riksdagen skulle besluta om en
sådan utformning av bestämmelserna
för besittningsskydd, att lokalhyresgäst
erhölle ett lika starkt direkt besittningsskydd,
som i propositionen föreslagits
för bostadshyresgäst;

12. motionen 11:1083, av fru Holmquist
och fru Hörnlund;

13. motionen II: 1084, av herr Lundberg;
samt

74. motionen 11:1104, av herr Tobé.

I samband med propositionen hade
utskottet även behandlat följande fristående
motioner, nämligen

1. de likalydande motionerna 1:34,
av herr Dahlberg m. fl., samt II: 46,

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
av herr Svenning in. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om skärpta bestämmelser i avsikt
att, till skydd för hyresgästerna, säkra
tillfredsställande underhåll och skötsel
av fastighet;

2. de likalvdande motionerna 1:70,
av herr Torsten Andersson, samt II: 96,
av herr Börjesson i Falköping;

3. de likalydande motionerna 1:453,
av fru Diesel!, samt II: 575, av fru Sundberg
m. fl., i vilka motioner yrkats, att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla
om att lagen den 15 maj 1959
med särskilda bestämmelser om makars
gemensamma bostad i tillämpliga delar
måtte äga giltighet även i de fall, då
man och kvinna med ett eller flera
gemensamma barn sammanbott i familjebostad
utan att äktenskap ingåtts;
samt

4. motionen 11:1002, av herr Lundberg.

I anledning av skrivelsen nr 174 hade
följande motioner väckts, nämligen

1. de likalydande motionerna I: 927,
av herrar Dahlén och Sundin, samt II:
1143, av herrar Weden och Hedlund,
i vilka motioner bland annat föreslagits,
att riksdagen skulle godkänna propositionen
nr 141 med den ändringen,
att de i punkten 8 av övergångsbestämmelserna
angivna övergångstiderna bestämdes
till 5 respektive 3 år, dvs. gällde
till och med den 31 december 1974
respektive den 31 december 1971, samt
med beaktande av vad i övrigt anförts
dels i de likalydande motionerna I: 887,
av herr Lundström m. fl., och II: 1103,
av fru Nettelbrandt m. fl., dels i de
likalydande motionerna 1:890, av herr
Sundin in. fl., och 11:1100, av herr
Hedlund m. fl.;

2. de likalydande motionerna I: 92S,
av herr Lidgard, och II: 1144, av herr
Hedin, i vilka motioner bland annat
anhållits, att riksdagen måtte bifalla
Kungl. Maj :ts proposition nr 141 med
förslag till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom m. m.

såvitt avsåge de under 1), 6) och 7)
angivna lagförslagen.

Utskottet — som vid angivande av
paragrafnummer i utlåtandets hemställan
avsåge lagen angående ändring i
vissa delar av nyttjanderättslagen —
hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte lämna sitt
samtycke till att propositionen nr 141
beträffande de under 1), 6) och 7) angivna
lagförslagen återkallades;

B. att riksdagen måtte antaga lagförslagen
i propositionen under 2)—5)
med den ändringen, att sista stycket
i övergångsbestämmelserna i förslaget
till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. utginge;

C. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 882 och II: 1092 samt
1:886 och 11:1102 för sin del antaga
i frågan om rätt att byta bostadslägenhet
lagförslaget i 35 § med den ändringen,
att paragrafen erhölle i utlåtandet
angiven lydelse;

D. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 880 och II: 1094 samt I: 888
och II: 1098, såvitt däri yrkats ändring
av 46 § första stycket punkten 8 i fråga
om besittningsskydd för innehavare av
tjänstebostäder, måtte antaga lagförslaget
i denna del;

E. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 884 och II: 1097 samt I: 890
och It: 1100 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära förslag till 1968 års riksdag
angående införande av ett direkt
besittningsskydd även utanför bostadssektorn; F.

att riksdagen med avslag på motionerna
1:881 och 11:1093, såvitt däri
yrkats sådan ändring av 70 §, att hyresnämndens
uppgifter endast skulle
vara medlande, måtte antaga lagförslaget
i denna del;

G. att riksdagen i anledning av motionerna
1:887 och 11:1103, 1:890 och
II: 1100 samt I: 927 och II: 1143 för sin
del måtte antaga i fråga om övergångs -

Torsdagen den 14 december 1987 fm.

Nr 53

tiderna i utlåtandet angiven lydelse av
övergångsbestämmelserna punkten 8
första stycket;

H. a) att riksdagen i anledning av
motionerna 1:881 och 11:1093 samt
1:887 och 11:1103 måtte besluta såvitt
avsåge förfarandet i hyrestvister dels
att 72 § skulle utgå, dels att ändra numreringen
av de två efterföljande paragraferna
i samma förslag i enlighet
härmed, dels antaga utskottets förslag
till lydelse av 72 § i den sålunda ändrade
paragrafnumreringen i samma lag,
dels att punkten 9 i övergångsbestämmelserna
till samma lag skulle utgå,
dels att ändra numreringen av efterföljande
punkt i övergångsbestämmelserna
i enlighet härmed, dels ock att
förslaget till lag om ändrad lydelse av
10 kap. 10 och 17 §§ rättegångsbalken
skulle utgå;

b) att riksdagen — i anledning av
vad utskottet i utlåtandet anfört beträffande
tillämpligheten i fråga om
förstagångshyra på äldre avtal — för
sin del måtte antaga förslaget i övergångsbestämmelserna
punkten 3 med
den ändringen, att punkten erhölle i
utlåtandet angiven lydelse;

c) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 887 och II: 1103 samt I: 889
och II: 1099 för sin del måtte antaga i
fråga om hyressättning under övergångstiden
lagförslaget beträffande
övergångsbestämmelserna punkten 8
andra stycket med den ändringen, att
stycket erhölle den lydelse, som framginge
av utlåtandet;

d) att riksdagen i anledning av motionerna
1:881 och 11:1093 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört rörande
frågan om övervägande av ändring
beträffande reglerna om meddelande
enligt 49 §;

e) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 888 och II: 1102 samt I: 887
och II: 1103 måtte giva Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
beträffande utvecklingen på den framtida
hyresmarknaden;

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 53

Ang. hyreslagstiftningen

f) att riksdagen måtte besluta att
till vårsessionen med 1968 års riksdag
uppskjuta behandlingen av 1 kap. 3 §;

g) att riksdagen med avslag på, såvitt
nu vore i fråga, motionerna 1:875
och 11:1082, 1:881 och 11:1093, 1:882
och II: 1092, I: 886 och II: 1102 samt
11:1084 i övrigt måtte bifalla det genom
propositionen framlagda lagförslaget; 1.

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 34 och II: 46 måtte överlämna
till Kungl. Maj:t motionerna 1:34
och II: 46 för att närmare övervägas av
de sakkunniga inom justitiedepartementet,
som undersökte frågan om införande
av någon form av vanhävdslagstiftning
när det gällde bostadsfastigheter; K.

att riksdagen i anledning av motionerna
1:453 och 11:575 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört i frågan
om ogift kvinnas rätt till familjebostad; L.

att motionen II: 1002 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

M. att motionerna 1:70 och 11:96, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

N. att följande motioner, nämligen

a) I: 34 och II: 46,

b) I: 453 och II: 575,

c) I: 881 och II: 1093,

d) I: 882 och II: 1092,

e) I: 885 och II: 1101,

f) I: 886 och II: 1102,

g) I: 887 och II: 1103,

h) I: 888 och II: 1098,

i) I: 889 och II: 1099,

k) I: 890 och II: 1100,

l) I: 927 och II: 1143,

m) I: 928 och II: 1144,

n) 11:1083,

o) 11:1084, och

p) II: 1104,

i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet anfört

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid .4 i utskottets hemställan

I. av herrar Alexanderson (fp), Ebbe
Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Ernulf (fp), Nyberg (fp), Bengtson i
Solna (h) och From (fp) samt herr Josef
son i Arrie (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen icke måtte
lämna sitt samtycke till att propositionen
nr 141 beträffande de under 1),

6) och 7) angivna lagförslagen återkallades; vid

C—H i utskottets hemställan

II. av herrar Göran Karlsson (s),
Svante Kristiansson (s), Knut Johansson
(s), Torsten Hansson (s), Svenning
(s), Ekström i Iggesund (s), Hammarberg
(s) och Hugosson (s), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under C—H hemställa, att riksdagen
måtte avslå följande motioner, nämligen 1.

1:875 och 11:1082,

2. I: 880 och II: 1094,

3. I: 881 och II: 1093,

4. 1:882 och 11:1092 i vad de avsåge
de i propositionen nr 141 under
1), 6) och 7) angivna lagförslagen,

5. I: 884 och II: 1097,

6. I: 885 och II: 1101,

7. I: 886 och II: 1102,

8. I: 887 och II: 1103,

9. I: 888 och II: 1098,

10. I: 889 och II: 1099,

11. I: 890 och II: 1100,

12. II: 1083,

13. 11:1084 i vad den avsåge de i
propositionen nr 141 under 1), 6) och

7) angivna lagförslagen,

14. II: 1104,

15. 1:927 och 11:1143 samt

16. I: 928 och II: 1144;

vid C i utskottets hemställan

III. av herrar Alexanderson (fp) och
Ernulf (fp) samt herr Bengtson i Solna
(h), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
med avslag på motionerna I: 882
och 11:1092 samt 1:886 och 11:1102
måtte antaga lagförslaget i 35 § i fråga
om rätt att byta bostadslägenhet;

vid D i utskottets hemställan

IV. av herr Nils-Eric Gustafsson (ep)
och herr Josef son i Arrie (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del lyda så, som denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under D hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 888 och II: 1098
och i anledning av motionerna 1:880
och 11:1094 för sin del måtte antaga
i fråga om besittningsskydd för innehavare
av tjänstebostäder lagförslaget i
46 § första stycket punkten 8 med den
ändringen, att paragrafen erhölle i reservationen
angiven lydelse;

V. av herr Ernulf (fp), utan angiven
mening;

VI. av herr Bengtson i Solna (h), likaledes
utan angiven mening;

vid E i utskottets hemställan

VII. av herr Bengtson i Solna (h),
vilken ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under E hemställa, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 884
och 11:1097 samt 1:890 och 11:1100
i fråga om besittningsskydd utanför bostadssektorn; VIII.

av herr Alexanderson (fp), vilken
likväl ej antytt sin åsikt;

vid F i utskottets hemställan

IX. av herr Ebbe Ohlsson (li) och
herr Bengtson i Solna (h), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under F hemställa, att riksdagen med

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

bifall till motionerna 1:881 och II:
1093 för sin del i fråga om hyresnämndens
uppgifter måtte antaga lagförslaget
med den ändringen, att i 70 § orden
»samt att pröva frågor enligt 49
och 55 §§ och övriga frågor som enligt
detta kapitel ankommer på nämnden»
utginge;

vid G i utskottets hemställan

X. av herr Ebbe Ohlsson (h) och herr
Bengtson i Solna (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
i denna reservation angiven lydelse
samt att utskottet bort under G hemställa,
att riksdagen med avslag på motionerna
1:887 och 11:1103, 1:890 och
II: 1100 samt I: 927 och II: 1143 i fråga
om övergångstiderna i övergångsbestämmelserna
punkten 8 första stycket
måtte antaga lagförslaget;

vid H i utskottets hemställan

XI. av herr Ernulf (fp), i fråga om
hyressättning under övergångstiden,
utan angiven mening;

vid I i utskottets hemställan

XII. av herrar Göran Karlsson (s),
Svante Kristiansson (s), Knut Johansson
(s), Torsten Hansson (s), Svenning
(s), Ekström i Iggesund (s), Hammarberg
(s) och Hugo sson (s), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den avfattning,
denna reservation visade;

vid L i utskottets hemställan

XIII. av herrar Göran Karlsson (s),
Svante Kristiansson (s), Knut Johansson
(s), Torsten Hansson (s), Svenning
(s), Ekström i Iggesund (s), Hammarberg
(s) och Hugosson (s), vilka
ansett, att utskottets yttrande såvitt avsåge
motionen II: 1002 bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits;
samt

vid M i utskottets hemställan

XIV. av herrar Göran Karlsson (s),
Svante Kristiansson (s), Knut Johansson
(s), Torsten Hansson (s), Svenning
(s), Ekström i Iggesund (s), Ham -

Ang. hyreslagstiftningen
marberg (s) och Hugosson (s), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del lyda så, som denna reservation
visade.

Iierr förste vice talmannen, som för
eu stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att vid
överläggningen angående nu förevarande
utlåtande jämväl finge beröras tredje
lagutskottets utlåtande nr 59 samt
statsutskottets utlåtanden nr 208 och
198.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Den första fråga som
utskottet haft att ta ställning till i detta
ärende är frågan om samtycke till regeringens
återkallande i vissa delar av
proposition nr 141.

Att riksdagens samtycke i detta fall
fordras för återkallande är redan klarlagt
genom talmännens propositionsvägran
i onsdags, vilken inte följdes av
någon begäran om prövning i konstitutionsutskottet.
Yi har nu att i sak pröva
frågan huruvida samtycke skall lämnas
eller inte.

I förevarande läge, när regeringspartiet
har klar majoritet i båda kamrarna,
är frågan visserligen närmast av formell
natur och utan praktisk betydelse.
Med hänsyn till föreliggande motioner,
som i väsentliga delar ansluter sig till
propositionens lagförslag, kommer ju
frågan om antagande av dessa lagförslag
ändock att bli föremål för saklig
prövning av riksdagen. Även om det
kan kännas smakligare att deklarera ett
återkallande än att rösta mot sin egen
proposition, kan ju denna skillnad inte
vara så stor. I ett annat läge, t. ex. om
det gäller återkallande av en proposition
som framlagts av en minoritetsregering,
kan emellertid frågan om samtycke
till återkallandet få en reell betydelse.
Om samtycke då inte lämnas
och riksdagen antar lagförslagen, blir
ju frågan därmed slutligen avgjord.
Skulle däremot samtycke till återkal -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
landet lämnas, men utgången av sakbehandlingen
bli densamma, har ju regeringen
att enligt nu gällande grundlag
i efterhand ta ställning till huruvida
den vill godkänna det av riksdagen antagna
lagförslaget.

I förevarande fall har utskottets majoritet
efter lottning föreslagit, att riksdagen
lämnar samtycke till återkallande.
De åtta borgerliga reservanterna
har däremot ansett, att några sakligt
bärande skäl till återkallandet inte anförts.
Jag kommer i det följande att närmare
granska de anförda skälen. På
grund härav och då lagförslagen ändå
kommer att i anledning av motionsyrkandena
sakbehandlas i riksdagen, föreslår
reservanterna att samtycke inte
lämnas.

Jag får, herr talman, med denna motivering
yrka bifall till reservation I av
undertecknad m. fl.

I den andra huvudomröstningen i utskottet
har lotten gynnat den borgerliga
utskottshalvan, som sålunda står bakom
utskottets yrkande att riksdagen för sin
del antar de i propositionen framlagda
lagförslagen med vissa ändringar i detaljfrågor.
Då detta är ett utslag av
lotten vid utskottsbehandlingen och jag
inte har några större förhoppningar att
kammaren i den här delen skall bifalla
utskottets förslag, vill jag redan nu, när
jag ändå har ordet, gå in även på den
frågan. Av samma skäl ämnar jag här
begränsa mig till själva huvudfrågan,
om någon ny hyreslag skall antas eller
inte, och går sålunda inte närmare in
på de detaljfrågor som föranlett en del
reservationer på särskilda punkter eller
som gäller behandlingen av fristående
motioner.

Jag skall här dock lämna en förklaring
till en blank reservation, som jag
anfört vid utskottets hemställan i fråga
om direkt eller indirekt besittningsskydd
för affärshyresgäster. Jag har i
utskottet röstat för propositionsförslaget
om indirekt besittningsskydd men
nöjt mig med en blank reservation i
förevarande läge, när majoritetsförsla -

get inte innehåller ändrad lagtext utan
bara begäran om nytt förslag, som sålunda
skulle bli föremål för ny sakprövning.

Beträffande reservationen III vill jag
med hänvisning till den anförda motiveringen
yrka bifall till reservationen.

Vad så angår själva huvudfrågan vill
jag först framhålla, att det här gäller en
angelägenhet av mycket stor social och
ekonomisk räckvidd. Jag föreställer mig
att kanske hälften av landets innevånare
är hänvisade att lösa sin bostadsfråga
genom förhyrning, och bostadskostnaden
är ju regelmässigt en av de
tyngsta posterna i familjernas budget.
Bostaden har också rent sakligt en
mycket stor social betydelse.

Lagstiftningen på detta område har
tidigare reformerats i olika etapper,
men sedan tiden för andra världskrigets
utbrott har några ändringar av större
betydelse inte gjorts i den permanenta
hyreslagstiftningen. Däremot har i praktiken
den kristidsbetonade hyresregleringen,
som gällt under denna tid, kommit
att innebära betydelsefulla modifikationer
i lagens tillämpning. Dessa
modifikationer — särskilt besittningsskyddet
genom ogiltigförklaring av
uppsägning — har givetvis varit speciellt
motiverade med hänsyn till den
bristsituation som förelegat på bostadsmarknaden.
Men i vissa delar har de
varit aktualiserade redan tidigare. Samtidigt
som kraven på uppgivande av
den krisbetonade hyresregleringen
med dess fastlåsning av hyresmarknaden,
slumpartade fördelning av hyresförmåner
och gynnande av svartabörshandel
med bostäder vuxit sig allt starkare,
har kraven på en reformering av
den permanenta hyreslagstiftningen
också kraftigt aktualiserats.

I det utredningsförslag som ligger till
grund för de nu föreliggande lagförslagen
hade man nått en samförståndslösning
av alla dessa problem. Regeringens
åtgärd att nu i misshumör
kasta hela detta utredningsresultat på
sopbacken har därför väckt opposition

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

och ovilja i de vidaste kretsar, inte
minst bland representanterna för de
närmast berörda organisationerna på
bostadsmarknaden, bland hyresgäster
såväl som bland fastighetsägare.

Det är därför anledning att här noga
granska de skäl som åberopats som
grund för denna åtgärd. I första hand
har härvidlag sagts att de av mittpartierna
avgivna motionerna och preliminärt
aviserade reservationerna i utskottet,
framför allt yrkandena om
längre övergångstider, utgår från föreställningen
om större hyreshöjningar
än regeringen räknat med och därigenom
stört det samförstånd om den nya
lagstiftningen, som var en förutsättning
för dess lugna genomförande.

Det är emellertid att märka, att det
inte föreligger någon som helst meningsskiljaktighet
beträffande målsättningen
för den framtida hyresnivån.
Man är helt enig om att det eftersträvade
målet är en balanserad hyresmarknad,
där hyresnivån i det bostadsbestånd
som produceras med stöd av den
statliga bostadspolitiken skall utgöra
riktpunkten och att hyresgästernas egna
värderingar skall få avgöra, huruvida
en avvikande lägenhet företer övervägande
företräden eller nackdelar i
förhållande till denna normalnivå och
hur stor liyresskillnad som på grund
härav är motiverad. Man är vidare enig
om att bygga in spärrar för att förhindra
att en bristsituation får inverka på
dessa värderingar och därigenom
snedvrida hyresnivån.

Om man sålunda är helt enig om den
önskade nivån är det tydligt, att i den
mån olika bedömningar framkommit
hur stora hyreshöjningar som kan bli
aktuella för att uppnå den här nivån
beror detta helt på hur man bedömer
de nuvarande, av hyresregleringslagen
reglerade hyrorna för särskilt lägenheter
i det äldre bostadsbeståndet. I det
avseendet har många gånger tidigare
olika bedömningar framförts från oppositionens
och från regeringens sida. I
samband med önskemål om hyresreg -

Ang. hyreslagstiftningen
leringens avveckling har från oppositionens
sida hävdats att dessa differenser
beträffande vissa delar av det äldre
beståndet är betydande och att de med
tiden ökats alltmer, inte minst i samband
med att subventioneringen av vissa
äldre årgångar statsbelånade fastigheter
har minskats eller upphört. Från
regeringens sida har differenserna i
allmänhet bagatelliserats. Någon tillförlitlig
utredning om det aktuella läget
i detta avseende föreligger inte, men
jag tror att de allra flesta ledamöterna
i denna kammare personligen eller genom
bekanta äger kännedom om fall,
där nu utgående hyror högst avsevärt
underskrider vad som vore naturligt i
en balanserad hyresmarknad. Det torde
finnas gott om fullvärdiga lägenheter i
det äldre beståndet i större och medelstora
städer, där hyrorna enligt hyresregleringslagens
regler med alla tillägg
utgår med 35, 40 eller 50 kronor per
kvadratmeter, medan det i det nyare
beståndet är vanligt med 70, 80 eller 90
kronor per kvadratmeter. Det är klart
att de äldre lägenheterna inte i alla
avseenden är jämförbara med de nyare,
men det är också klart att de nyare
lägenheternas fullständigare och modernare
utrustning samt bättre planlösning
ofta i större eller mindre grad
uppväges av centralare läge, trivsammare
miljö och ofta rejälare kvalitet.

Det är för vår del ofattbart hur man
inför sådana perspektiv kan göra gällande,
att ett krav på förlängning av
övergångstiden skulle vara ägnat att
störa det lugna genomförandet av reformen.

I det här sammanhanget måste jag
också beröra ett i den socialdemokratiska
reservationen anfört argument.
Det sägs där, att hyresgästerna genom
sensationsartiklar i dagspressen oroats
för risker för stora hyreshöjningar, om
förslaget genomfördes. Det skall vara
ett svagt underlag för ett regeringsförslag
om det kan blåsas ikull så lätt!

Jag antar att vad som i första hand
åsyftas i reservationen är ett reportage

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
rörande avvecklingen av hyresregleringen
i Danmark, som var infört i Dagens
Nyheter för några veckor sedan,
även om det är märkligt att inte ett ord
liärom nämndes under utskottsbehandlingen
— ja det talades inte om den här
presskampanjen över huvud taget. Rubrikerna
till det här reportaget var kanske,
som ju ofta är fallet, litet sensationsbetonade.
Men den som läste artikeln
kunde ju lätt finna, att även om
hyreshöjningarna i Danmark procentuellt
sett blir höga, så var den nivå som
skulle uppnås efter åtta övergångsår
inte uppseendeväckande efter svenska
förhållanden.

Även om man bortser från att både
den gällande lagstiftningen och metoden
för avvecklingen i Danmark är en
helt annan än vad här gäller och föreslagits,
så är väl ändå argumenteringen
utifrån denna artikel närmast löjeväckande.
Att man i Danmark valt en övergångstid
på åtta år torde väl ha varit
känt för regeringen när propositionen
skrevs och att liknande önskemål kunde
komma att framföras här i landet borde
därför ha varit lätt att förutse.

Man kan sålunda lämna yrkandena
om övergångstidens längd ur räkningen.
De är ett ohållbart argument för regeringens
helomvändning.

Man har emellertid från regeringens
sida också sagt att mittenpartiernas agerande
visar, att de utgår från en annan
grundsyn än regeringen i fråga om hyresregleringens
avveckling. Man skulle
inom oppositionen syfta till högre hyreshöjningar
än som avsetts med propositionen.
I den socialdemokratiska
reservationen sägs, att motionärerna visat
att de inte delar grundsynen i propositionen
om förhindrande av hyreshöjningar
på grund av bristläget. Även
detta tal om annan grund är fullkomligt
felaktigt. Som jag tidigare poängterat
föreligger full enighet om målsättning
för den framtida hyresnivån och
om de i själva lagen inskrivna erforderliga
spärrarna. Däremot har man,
särskilt från folkpartiets sida, ifråga -

satt om det sätt varpå bestämmelsernas
tillämpning närmare beskrivits i propositionen
verkligen är ägnat att uppnå
det åsyftade resultatet. Man har därför i
folkpartimotionen föreslagit viss jämkning
i dessa anvisningar av propositionen
i syfte att dämpa de hyreshöjningar
som skulle kunna påyrkas med stöd
av propositionens skrivning.

Jag vill gärna tro att skrivningen i
propositionen mera beror på bristande
kännedom om hurdana förhållandena
på hyresmarknaden i realiteten är än
på att man åsyftat mindre effektiva
spärrar än som i folkpartimotionen ansetts
nödvändiga.

Det finns också uttalanden i propositionen
om att en allmän skälighetsavvägning
i vissa fall kan bli nödvändig,
och en sådan kan naturligtvis neutralisera
de resultat, vartill det beskrivna
normala tillvägagångssättet skulle leda.
Men propositionens skrivsätt ger ändå
underlag för yrkanden och argumenteringar
i mål om hyreshöjningar eller
hyressättningar, som minst av allt skulle
underlätta ett smidigt genomförande
av lagen. Det är dessa formuleringar
i propositionen som man i mittenpartiernas
motioner velat neutralisera för
att därigenom säkerställa lagens målsättning.
För att belysa skillnaden mellan
propositionens och motionernas anvisningar
för lagens tillämpning skall
jag här illustrera den med ett belysande
exempel.

I modern bebyggelse är det vanligt
att samma planlösningar tillämpas i alla
våningsplan i huset. I ett höghus om
åtta eller tio våningar får man sålunda
lika många lägenheter som är exakt lika
varandra utom i fråga om höj dläge. Sedan
gammalt är det i sådana fall vanligt
— och då grundat på hyresgästernas
egna värderingar — att en något högre
hyra, kanske 100 kronor, kanske något
mer eller mindre, uttas för varje våningsplan
ovanför bottenvåningen. Detta
innebär sålunda att det i sådana fall
kan anses som helt normalt att en lägenhet
i högsta våningen betingar en hyra

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

som med kanske 25 eller 30 procent
överstiger hyran för en precis likadan
lägenhet i t. ex. våningen en trappa upp.

Hur ställer sig nu tillämpningen av
propositionens hyressättningsregler, om
man har ett jämförelsematerial av det
slaget? Det sägs där, att man skall plocka
fram jämförelselägenheter som är
såvitt möjligt till bruksvärdet helt jämförliga
med den aktuella lägenheten. Ur
detta material skall man därefter —
sedan enstaka onormala topphyror eliminerats
— ta hänsyn till det högre
skiktet. I det anförda exemplet har
man då två möjligheter. Antingen skall
man anse lägenheterna jämförliga och
tillåta att t. ex. hyran i den lägsta lägenheten
höjs, bara den inte avsevärt kommer
att överstiga hyran för de högst
belägna lägenheterna. Eller också skall
man säga att läget i huset — antalet
trappor således — är så väsentligt att
lägenheterna inte kan anses till bruksvärdet
jämförliga. Men då återstår sannerligen
inte stora möjligheter att finna
helt jämförliga lägenheter.

I folkpartimotionen föreslås att ett
litet bredare jämförelsematerial, t. ex.
lägenheter av ungefär samma storlek
och standard i samma stadsdel eller område
användes, och att man sedan inplacerar
den aktuella lägenheten på en
skäligen motiverad plats i den prisskala,
som bildas av detta jämförelsematerial
Från det läget skulle man sedan då
acceptera en hyreshöjning, om den inte
kan betraktas som avsevärd.

Det är ju den metod som under hyresregleringslagens
tillämpning har använts
av alla hyresnämnder i landet
när man haft en liknande prövning i
förhållande till jämförliga lägenheter.
Alla vet att det är en praktiskt användbar
metod, och jag tror kanske att även
utan några särskilda skrivningar skulle
domstolar och nämnder så småningom
ha kommit fram till denna som den
enda praktiskt framkomliga vägen. Men
som jag sade lämnar propositionens
skrivning — att man skall ta hänsyn
bara till det högre skiktet — utrymme

Ang. hyreslagstiftningen
för tvister och yrkanden som jag tror
det vore värdefullt om man kunde komma
ifrån.

Med det anförda har jag klart visat att
det inte finns minsta grund för påståendet,
att mittenpartiernas agerande i det
här ärendet har varit ägnat att skapa
oro på hyresmarknaden och därigenom
försvåra lagens genomförande. Tvärtom
har motionerna och de i anslutning
härtill förda diskussionerna i utskottet
varit avsedda att i möjligaste mån dämpa
de missnöjesanledningar, som under
alla omständigheter måste komma fram
i enskilda fall vid lagens tillämpning.
Det finns motioner — väckta i anledning
av proposition nr 141 och undertecknade
av inflytelserika socialdemokrater,
även sådana som återfinns
bland de socialdemokratiska reservanterna
i utskottet — som givit uttryck
för en mycket starkare kritik mot de i
propositionen föreslagna spärrarnas effektivitet,
t. o. m. önskningar om hyresregleringens
bibehållande i större eller
mindre utsträckning. Det finns ju också
en kommunistisk motion som har liknande
yrkanden.

Uppenbart är att det är inför yrkanden
och missnöjesyttringar från sådana
håll som regeringen vacklat och inte
längre vill bibehålla det lagförslag som
den dock fortfarande betecknar som
fullgott. Vi har väl alla fått en skrivelse,
undertecknat av vänsterpartiet kommunisterna,
som uttalar sin stora tillfredsställelse
med åtgärden, och det är ju
från deras utgångspunkter naturligt och
konsekvent.

Inför detta tryck har regeringen visat
sig inte ha råg i ryggen att liksom hyresgäströrelsens
representanter vidhålla
sin sakliga bedömning av frågan. Regeringen
har i stället med uppgivande av
alla prestigehänsyn valt det ur samhällets
synpunkt sämsta alternativet, att
bibehålla den uttjänta hyresregleringen.
Man har sagt sig ämna försöka bryta ut
vissa delar av lagförslaget och återkomma
med förslag till partiella reformer,
men jag tror att det skall visa sig myc -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
ket svårt att på detta sätt bryta sönder
ett enhetligt lagverk. Man kan t. ex. inte
gärna ålägga en uttrycklig reparationsplikt
och samtidigt undandra fastighetsägarna
den del av hyrorna, som skulle
användas för detta ändamål. I varje fall
kommer ett sådant agerande icke att
bidraga till den avspänning på hyresmarknaden
som regeringen sagt sig
eftersträva.

Ett konserverande av hyresregleringen
betyder ett bibehållande av en fastlåst
och snedvriden hyresmarknad, en
fortsatt spärr för omflyttningar, som
leder till att många bebor större lägenheter
än de behöver och andra behåller
lägenheter i reserv för eventuella
framtida behov, vidare fortsatta slumpartat
utdelade förmåner i form av onormalt
låga hyror, vilket även det medför
att bostadsbeståndet icke rationellt utnyttjas,
ett fortsatt gynnande av svarta
börshajar och hyresockrare samt en
fortsatt stimulans till vanhävd och rivning
av bostäder, som i och för sig är
godtagbara och betingar måttliga hyror,
till förmån för nybyggen med högt uppdriven
hyresnivå.

Det är visserligen uppenbart, att regeringens
helomvändning tillkommit i
ett sådant partitaktiskt syfte som i den
socialdemokratiska reservationen pådyvlas
mittenpartierna, men jag vägrar
att tro att svenska folket skall låta sig
bluffas av åtgärder som leder till ett
sådant resultat. Inte minst de många
sökande i bostadsköerna kommer säkerligen
att märka, vem som bär ansvaret
för att den ljusning som man kunnat
hoppas på så plötsligt och oförmodat
stäckts.

Men ännu är ju saken inte avgjord.
Det behövs inte så många fronderande
röster bland socialdemokraterna för att
lagen skall kunna gå igenom, och i den
förhoppningen yrkar jag bifall till utskottets
hemställan om antagande av
lagförslagen. Jag har tidigare yrkat bifall
till reservationerna nr I och III.
Mitt slutyrkande blir då bifall till utskottets
hemställan i övrigt.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Skådespel i tre akter i
regi av herr Gunnar Sträng — så kunde
måhända någon rubricera det spektakel
som hyreslagstiftningens handläggning
numera utvecklats till. Jag inbillar
mig att rubriksättaren också kunde
finna anledning att tolka gången i
skådespelet på följande sätt.

Den första akten utspelades i konseljsal,
utskottsrum och kamrar, och
det skedde för en vecka sedan. Akt 2
började av allt att döma i denna kammare
kl. 13.19 och på stora scenen i
detta hus redan tidigare. Av vad man
kan förstå räknas på socialdemokratiskt
håll med att akt 3 skall utspelas i valrörelsen
— den egentliga valrörelsen
alltså. Finalen avses väl också ligga
inom tredje aktens ram.

Så långt rubriksättaren och skrivaren.
Låt mig här, herr talman, i alla fall
notera, att regeringen enligt sin kommuniké
fortfarande anser att propositionsförslaget
är bra, ja till och med
nödvändigt.

Jag vill sedan med herr talmannens
tillåtelse ta upp en annan skrivares resonemang
omkring denna fråga. Det är
statsrådet Olof Palme som för några
dagar sedan i Aftonbladet skrev en artikel
under rubriken »Politiken som
moral». Han talar där om kompromisser
och säger: »Det har talats mycket
om kompromiss, men kompromisser
brukar göras mellan ståndpunkter —
inte mellan en träffad kompromiss och
en ny ståndpunkt. Det kan också te sig
ovärdigt att kompromissa med människor
som bär sig åt på det sättet.»
Den sista vändningen är alltså ägnad
åt de partier som i dag och tidigare anklagats
för att här ha myglat på ett alldeles
förfärligt sätt.

Herr Palme har alldeles rätt. Kompromisser
skall ske mellan olika ståndpunkter.
Centern erbjöd också en sådan
kompromiss. Herr Palme menar tydligen
att propositionen i sig innehöll en
kompromiss. Vi känner inte till något

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

sådant. Vårt parti har inte varit med i
den utredning som föregick denna proposition.
Någon demarsch från regeringens
sida för att nå partipolitisk
samstämmighet har inte gjorts till vårt
parti. Det är alltså en felaktig bild som
herr Palme försöker inge läsaren.

Regeringens utspel är också ett exempel
på någon ny sorts parlamentarisk
praxis som socialdemokraterna nu
vill införa.

Låt mig sedan mot bakgrunden av
den rubrik som herr Palme gett sin artikel,
»Politiken som moral», få läsa upp
två stycken ur regeringens kommuniké
den 5 december. Man säger där: »Återtagandet
som skett i samråd med den
socialdemokratiska riksdagsgruppens
förtroenderåd skall ses mot bakgrund
av mittenpartiernas inställning till hyresregleringens
avveckling. De borgerliga
partierna har sedan lång tid tillbaka
krävt att hyresregleringen avskaffas.
De har därvid förklarat farhågor
med alltför kraftiga hyresstegringar
överdrivna. Mittenpartiernas agerande
i riksdagen såväl motionsvägen som i
tredje lagutskottet har hittills visat att
den önskvärda enigheten inte står att
uppnå.»

Det har använts även andra uttryck
— inte bara moral. Det har från något
håll talats om politisk anständighet. På
tal om detta kan det kanske vara angeläget
att något se på hur motionerandet
i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner
nr 141 och 171 har skett.

Jag vill då säga att herr Hagnell
m. fl. den 31 oktober avlämnade en motion,
där man uttalade starkt kritiska
synpunkter mot regeringens förslag.
Herr Lundberg i Uppsala var ute ännu
tidigare — det brukar han ju vara. Redan
den 26 oktober lämnade han sin
motion om avslag på Kungl. Maj :ts proposition.
Vänsterpartiet kommunisterna
kom med sin avslagsmotion den 31 oktober.
Centerpartiets motion i denna
fråga, som rör detaljer i förslaget —
inte principen — kom först sista motionsdagen,
nämligen den 2 november.

Ang. hyreslagstiftningen

Låt mig förklara, för att inga missförstånd
skall uppstå, att vi naturligtvis
inte klandrar de socialdemokrater
och kommunister som har yrkat avslag
på propositionen. Vi tycker bara att det
är litet underligt att man från socialdemokratisk
sida i denna kommuniké
och i många andra sammanhang bildligt
talat tar på sig änglavingar och säger
att vi i oppositionen har varit politiskt
omoraliska när vi motionerat.
Som var och en förstår är socialdemokraternas
bedömning inte enahanda när
det gäller oss och när det gäller de socialdemokrater
och kommunister som
väckt motioner.

Låt mig understryka vad jag sade i
förra veckans remissdebatt i detta ärende,
nämligen att det i motsats till vad
som sägs i den socialdemokratiska
kommunikén är splittringen inom regeringspartiets
riksdagsgrupp jämte
kommunisternas avslagsyrkande som
varit den egentliga orsaken till propositionens
tillbakadragande. Jag tror att
det är på det sättet, och det skulle vara
välgörande om man kunde uppriktigt
erkänna att så är förhållandet. Att man
skjuter fram mittenpartiernas motionerande
som huvudorsak för återtagandet
av propositionen är i och för sig
smickrande för de utsatta, men detta
uttalande är av sådan beskaffenhet att
ingen tror på det, inte ens de som säger
det. Jag är emellertid inte alls särskilt
optimistisk när det gäller regeringens
beredvillighet att göra ett erkännande
av det faktiska förhållandet.

Trots regeringens taktiska bedömningar
av denna fråga är vi från centerpartiet
beredda att stå för den uppfattning
vi gett uttryck åt när vi i princip
uttalar oss för bifall till Kungl.
Maj:ts proposition med några mindre
detaljändringar. Vi är beredda att göra
det också i dag på grundval av det utlåtande
som föreligger. Någon återkallelse
från vår sida är alltså inte aktuell.

Vi som på ett eller annat sätt har varit
involverade i den bostadspolitiska

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
debatten motsåg med stort intresse det
regeringsförslag som i våras ledde till
att nya riktlinjer för bostadspolitiken
fastställdes. I mycket stora delar — det
vill jag understryka — var detta förslag
ett steg i rätt riktning. Det syftade till
ökad paritet i fråga om de årliga kapitalkostnaderna,
till att göra bostadskostnaderna
oberoende av marknadsräntans
fluktuationer och till att avveckla de
generella subventionerna utan språng i
hyresutvecklingen. Man lyckades undvika
alltför höga initialkostnader, och
därmed uppfylldes ett krav som centerpartiet
länge har framfört. Däremot
innebar inte vårriksdagens beslut någon
lösning på problemet om hur man skall
kunna öka småhusens andel i bostadsproduktionen
och inte heller hur man
skall lösa bomiljöfrågorna. Ingen lösning
anvisades på det regionala fördelningsproblemet.
Det finns inom parentes
sagt fortfarande många kommuner
som är i behov av bostäder men som
får ingen eller obetydlig tilldelning av
lägenheter.

Att jag här tar upp denna fråga har
sin förklaring i att stora delar av vårens
riksdagsbeslut har mycket nära
samband med den hyreslag som det redan
då förelåg förslag till. Hyreslagen
och de nya lånereglerna borde enligt
regeringens proposition »sammanställas
med varandra när det gäller att bedöma
den effekt som reformerna kan
väntas få på hyresområdet».

När riksdagen samlades i mitten av
oktober, framlade regeringen proposition
om denna nya hyreslag. Den propositionen
innehöll förslag om att hyresregleringen
skulle avskaffas och ersättas
med avtalsfrihet mellan hyresvärd
och hyresgäst. Bostadshyresgästerna
skulle få besittningsskydd. Vid förlängning
av hyresavtalet skulle hyrans
skälighet kunna prövas av myndighet.
Så skulle också kunna ske med förstagångshyran
på orter med mera påtaglig
hyresbrist.

Det har för alla blivit alltmera uppenbart
att hyresregleringen måste av -

vecklas. Den är den sista mera betydande
resten av andra världskrigets regleringssystem,
vilket också herr Alexanderson
talat om. Den har permanentat
splittringen av hyrorna. Den har bidragit
till att skapa en »svart marknad»,
som försvårar bostadssituationen för
många låginkomsttagare. Genom hyresregleringen
har rivningsraseriet uppmuntrats,
åtminstone under vissa perioder.
Det har skapats en konstlad saneringsmognad.

Mot bakgrund av de nackdelar som
jag har nämnt är förenade med en bibehållen
hyresreglering hade betydande
enighet så småningom uppnåtts om angelägenheten
av att avskaffa hyresregleringen.
Det tycktes därför finnas goda
utsitker att lösa frågan utan några stora
strider under höstriksdagen. Det var,
som jag redan nämnt, bara vänsterpartiet
kommunisterna och en enskild socialdemokrat
som föreslog avslag på
propositionen. Några enskilda socialdemokratiska
motionärer ville, som jag
också tidigare nämnt, behålla regleringen
för de mindre lägenheterna i
det äldre bostadsbeståndet.

Det finns anledning notera — och
det vill jag ha streck under —• att detta
vav de mest betydande ändringarna som
motionsvägen föreslagits i förhållande
till regeringens proposition. Det var
alltså socialdemokraternas motioner och
vänsterpartiet kommunisternas motion.

När så regeringen förra veckan dramatiskt
ville dra tillbaka propositionen
om hyresregleringens avveckling, motiverades
det med att den önskvärda
enigheten inte kunde uppnås. Den enighet
som här talats om torde emellertid
ha spräckts inte på grund av mittenpartiernas
agerande utan på grund av den
oenighet som varit rådande inom det
socialdemokratiska partiet, och naturligtvis
på grund av det förhållandet att
kommunisterna hade ett avslagsyrkande.

Mittenpartierna har föreslagit något
längre övergångstider för regleringens
avveckling än vad regeringen gjort. Det

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

är riktigt. Centerpartiet har sålunda
föreslagit en övergångstid om sex år för
storstadsregionerna och fyra år för övriga
berörda orter, medan regeringens
förslag löd på fyra respektive två år.
Vårt ändringsförslag i denna del får
ses mot bakgrunden av att vi vill undvika
alltför kraftiga årliga höjningar. Vi
tyckte därför att det var välmotiverat
att föreslå en längre övergångstid än
den som anvisats i propositionen. I
princip har vi ju fortfarande fri motionsrätt
i anledning av Kungl. Maj.ts
förslag här i riksdagen.

Man skulle, som vi menar, på det sättet
kunna göra övergången smidigare så
att ingen skulle komma i kläm. Det förtjänar
ju också i sammanhanget att
påpekas att såväl förslaget om hyresregleringens
avveckling som förslaget om
den nya bostadspolitiken från regeringens
sida lagts fram utan att man gjort
klart vilken förstärkning som kommer
att ske av det familjepolitiska stödet —
och det är inte oviktigt i detta sammanhang.

När det gäller övergångstiden så föreslog
vi i tredje lagutskottet en kompromiss
på fem respektive tre år för regleringens
avveckling. Det möttes i slutskedet
av starkt motstånd från socialdemokraternas
sida. Det var väl i det läget
redan avgjort att regeringen skulle
komma att ta tillbaka sin proposition.
Skådespelet hade redan börjat. I det
utlåtande som ligger till grund för dagens
debatt står vi kvar vid vårt kompromissbud
om fem respektive tre år.
På samma sätt gör folkpartiet. Förutom
övergångstidens längd föreslog centern
att ett direkt besittningsskydd som skulle
komma bostadshyresgäst till del också
skulle gälla för lokaler såsom butiker,
verkstäder osv. Frågan om det direkta
besittningsskyddet för lokaler har
inte av regeringen åberopats som något
brott mot den förutsatta enigheten.
Möjligen var det en ren lapsus från regeringens
sida att man ej nämnde detta
i den kommuniké som lämnades i förra

Ang. hyreslagstiftningen
veckan. Vi anser emellertid rent sakligt
att detta direkta besittningsskydd skulle
vara av stort värde. Jag vill i detta sammanhang
beklaga att herr Ebbe Ohlsson
inte har kunnat få sin partikamrat herr
Bengtson i Solna med på vår linje, som
nu också blivit utskottets.

Utan att ge mig in på någon detaljanalys
av de lagbestämmelser som ingår
i de utskottsutlåtanden som vi nu
behandlar, vill jag gärna återge några
reaktioner bland hyresgäster och fastighetsägare
i det här landet.

»Politiskt låtsasspel», säger direktören
Breitholtz i Fastighetsägareförbundet,
och han uttalar också, att »regeringens
beslut att dra tillbaka hyrespropositionen
är närmast chockerande. Det
är obegripligt att politikerna har fallit
till föga för den hysteri som drivits
fram omkring hyresfrågan.»

»Ett djupt beklagligt beslut», säger
ordföranden i Hyresgästernas riksförbund
Erik Svensson. »I ett politiskt låtsasspel
har vitala hyresgästintressen åsidosatts.
» Herr Svensson framhöll också
att »landets hyresgäster nu förblir hänvisade
till provisoriska krislagar under
oviss tid». »Avvecklingen av liyresreglerigslagen
kommer att fortsätta utan att
hyresgästerna på de avvecklade orterna
får det rättsskydd mot obilliga uppsägningar
och oskäliga hyreshöjningar som
är en absolut förutsättning för hyresregleringens
slopande.» »Redan nu ligger»,
enligt herr Svensson, »på regeringens
bord förslag om avveckling på
ytterligare ett 70-tal orter, av vilka flera
hör till storstadsområdena. Hyresgäströrelsen
kommer att fortsätta sina ansträngningar
att få till stånd en förändring
av den föråldrade lagstiftningen»,
sammanfattade Erik Svensson.

»Vi vill ha permanent uppsägningsskydd
och effektiva spärrar mot oskäliga
hyror, och nu spräcks försöket till
en totallösning av hela bostadsfrågan»,
hävdar direktör Arne Näverfelt, Näringslivets
byggnadsdelegation. »Det är
unikt att en regering återkallar ett för -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
slag som har en enig'' parlamentarisk
utredning bakom sig och en betryggande
riksdagsmajoritet.»

Alla dessa omdömen utgår naturligtvis
ifrån att regeringens proposition inte
genomförs vare sig i den form som
den hade för en vecka sedan eller i den
form som utskottsutlåtandet i dag presenterar.
Förmodligen är detta en realistisk
bedömning av utgången här i
kammaren. Att det i så fall sker i regi
av en regering, som ofta och gärna talar
om hur stark och modig den är, gör
naturligtvis inte tragedin i det hela
mindre. Jag vill säga att detta är en tragedi
som drabbar många låginkomstgrupper
i samhället, vilka på det här
sättet inte får den möjlighet som de annars
kanske hade kunnat räkna med.
Det är naturligtvis också en tragedi för
den regering som först lägger fram en
proposition och sedan återkallar den.
I det här sammanhanget ämnar jag inte
lägga några blommor för regeringens
fötter.

Herr talman! Med stöd av vad jag har
anfört ber jag till slut att få yrka bifall
till samtliga de reservationer vid tredje
lagutskottets utlåtande nr 58 där mitt
namn finns med och i övriga delar bifall
till utskottets hemställan.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! I frågan om regeringens
återkallande av propositionen uttalade
jag mig redan förra onsdagen. Vad som
hänt sedan dess ger mig inte anledning
att ändra uppfattningen, och jag skall
i detta sammanhang inskränka mig till
att yrka bifall till reservation I. Emellertid
skulle jag vilja uttrycka den förhoppningen
att när den här stormen
har bedarrat så skall de som sysslar
med den vetenskapliga analysen av
statsrättsliga problem granska det som
vi nu har upplevt, så att vi står bättre
rustade att ta ställning till sådana här
saker, om det mot förmodan skulle hända
något liknande i framtiden. Jag tror
att vi alla skulle ha nytta av en sådan
analys av situationen.

I själva sakfrågan kan man naturligtvis
fundera över vad föredragande departementschefen
skulle ha sagt, om det
här ärendet hade gått helt normalt och
han hade stått här i talarstolen och
redovisat motiven och bevekelsegrunderna
för de ändringar i hyreslagstiftningen
som föreslagits i propositionen,
dvs. om han inte tillsammans med sina
kolleger så till den grad gripits av någon
sorts indignation över vad ett eller
annat parti haft för sig att han åsidosatt
hänsynen till väldigt många andra
människor än dem som ryms inom ifrågavarande
partier. Nu har ju regeringen
åsidosatt varje hänsyn till hyresvärdar
och hyresgäster och naturligtvis inte
minst till alla de människor som inte
har någon högre önskan här i livet än
att bli hyresgäster någonstans.

Ja, vad skulle justitieministern ha
sagt? Vi kan gissa ungefär att vi skulle
ha fått en redogörelse för hur situationen
var vid hyresregleringens tillkomst
för 25 år sedan, dvs. under andra
världskriget, när knapphet på varor
och tjänster framtvingade regleringar
av olika slag och hur nödvändigt det
var i den knapphetssituation som då
rådde att med en lagstiftning förhindra
en alltför renodlad marknadsanpassning
av hyressättningen. Vi skulle väl
också ha fått veta att en lagstiftning
som var bra för ett kvarts sekel sedan
kanske inte längre ter sig riktigt modern
och inte riktigt svarar mot de
önskemål som dagens människor har i
ett helt förändrat läge.

Med försiktig hand skulle väl departementschefen
sedan ha vidrört alla de
avarter som den nuvarande hyresregleringslagstiftningen
har medfört. Vi
skulle, i mycket polerade ordalag naturligtvis,
ha fått veta att mindre nogräknade
personer funnit på att utnyttja
hyresregleringslagstiftningen till att sko
sig på ett högst otillbörligt sätt. Det
förhållandet att det inte existerar balans
mellan tillgång och efterfrågan på
bostäder, det förhållandet att det på
dagens hyresmarknad praktiskt taget är

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

omöjligt att få tag på en bostad som
passar samman med egna personliga
önskemål samt det förhållandet att vi
har en så otrolig hyressplittring här i
landet, att de billiga bostäder som människor
vill bo i praktiskt taget aldrig
blir lediga, medan de dyra bostäder som
människor inte vill bo i understundom
står tomma, skulle väl ha summerats i
konstaterandet, att vi har fått en situation
med hyresskoj, bostadsskoj och allsköns
slcumraskfiguranter, som drar
omkring i träsken, en situation som vi
egentligen inte har någon närmare uppfattning
om annat än den som vi fått
vid de få tillfällen när en eller annan
sådan person åkt fast.

Förmodligen skulle departementschefen
i sitt presentationsanförande också
ha kommit in på rent samhällsekonomiska
aspekter. Han skulle ha konstaterat
— det har man väl gjort även inom
regeringen — att den bristande balans
som råder inom bostadssektorn har
drivit upp produktionskostnaderna och
därmed boendekostnaderna till en sådan
höjd att i dag mitt i all bostadsbristen
nybyggda, i och för sig rymliga,
bra och moderna lägenheter står outnyttjade
och outhyrda enbart av den
anledningen att produktionskostnaderna
och därmed även hyreskostnaderna
har blivit så höga att vanliga bostadssökande
över huvud taget inte kan reflektera
på dessa lägenheter.

Jag föreställer mig att justitieministern,
efter att på det sättet ha målat upp
bakgrunden till den föreslagna lagstiftningen,
skulle ha givit oss en redogörelse
för de kommittéer som har arbetat
på detta område. Vi skulle ha fått
fastslaget, kanske rent av med en viss
emfas, att inom de hyreslagstiftningssakkunniga
fann hyresmarknadens parter,
hyresgäster och hyresvärdar,
varandra i en gemensam bedömning
av angelägenheten av att de sakkunnigas
förslag genomfördes.

Det kan kanske sägas — det bör nog
sägas i detta sammanhang — att representanterna
för dessa parter, fastighets -

Ang. hyreslagstiftningen
ägarföreningar och hyresgästföreningar,
var och en på sitt sätt under det år
som frågan har varit aktuell väl har
gjort vad de har kunnat göra för att
främja en så hyfsad sjösättning av denna
lagstiftning som möjligt. Fastighetsägarföreningarna
har på ett rimligt och
anständigt sätt klargjort för sina medlemmar
att slopandet av hyresregleringslagstiftningen
inte kommer att
medföra några möjligheter att skära
guld med täljknivar. På samma sätt har
jag kunnat konstatera i Hyresgästföreningens
tidskrift, att man har gjort
vad man har kunnat för att dämpa den
i och för sig helt naturliga och förklarliga
oro för hyreshöjningar som uppstår
hos människor, vilka vet om, att
de bor synnerligen billigt. Hitintills har
man ju skött detta på ett hyggligt och
anständigt sätt — det får väl ändå alla
medge — från de parter som har de
största intressena och träffar avtalen,
alltså fastighetsägarna och hyresgästerna.

Så sent som i denna månad har vi
fått ett bevis för hur angelägen den
föreslagna lagstiftningen anses vara
från hyresgästsynpunkt. I decembernumret
av tidskriften Vår bostad finns
en skildring av hur hyresgästföreningens
ordförande tycker sig ha kommit
underfund med att några enligt hans
uppfattning olämpliga motionsplaner
var på gång inom det socialdemokratiska
partiet. I sin lilla spalt talar ordföranden
om att han varit inbjuden till
ett förtroenderådssammanträde för att
utveckla sina synpunkter på de motionsfunderingarna,
i syfte att, som han
säger, förhindra att den viktiga saken

— alltså hyresregleringens avskaffande

— skadades. Han fortsätter: »Det är
nämligen nödvändigt att den nya hyreslagen
beslutas i år, eftersom ett
dröjsmål kunde innebära risker för att
ett försämrat förslag skulle komma att
antagas, om det blir uppskov.»

Justitieministern skulle alltså i sitt
presentationsanförande med tillfredsställelse
kunnat inkassera den samstäm -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. h yreslagstiftningen
niighet om lagstiftningens angelägenhetsgrad,
som finns hos hyresmarknadens
parter. Han skulle val ha talat om
för oss att hyreslagstiftningssakkunnigas
förslag innehöll vissa mycket bestämda
spärrar mot oskäliga hyreshöjningar.
Vi skulle också fått veta det jag
sade alldeles nyss, nämligen att det är
helt naturligt och förklarligt om vissa
hyresgäster känner oro inför en ändrad
situation. Och det är ju inte så konstigt

_ har man i 25 år haft bestämmelser

som nu skall avvecklas till förmån för
något som antydes bli en fri hyresmarknad
och ett fritt avtalssystem, kan
det självklart uppkomma en oro. Vi
skall inte förtänka någon enda människa
att han eller hon funderar över sina
egna ekonomiska förhållanden. Men jag
förmodar att departementschefen skulle
ha talat om för oss att regeringen hade
tänkt på dessa oroliga människor och
i sin proposition ytterligare byggt ut
spärrarna och dessutom skapat vissa
övergångsbestämmelser, de s. k. avtrappningsreglerna.
Vad justitieministern
förmodligen inte skulle sagt i detta
sammanhang är att propositionens
kompletteringar av de sakkunnigas förslag
kanske på sitt sätt, med den moraliska
aspekt man nu lagt på agerandet
här i riksdagen, ter sig lika förkastliga,
lika ohederliga och lika mycket innebärande
avtalsbrott som vad en del motionärer
här i riksdagen tillåtit sig, när
de i sin tur velat komplettera propositionen
på en eller annan punkt. Det
gamla romerska talesättet gäller alldeles
uppenbart för regeringen: »Vad

som är tillåtet för gudarna är inte tilllåtet
för oxarna» — detta under förutsättning
att gudarna finns i regeringen
och oxarna här i riksdagen.

Ja, herr talman, det skulle förmodar
jag bli ett som alltid korrekt och sakligt
anförande från justitieministerns
sida i denna viktiga fråga, och det
skulle utmynna i ett konstaterande —
ett konstaterande som justitieministern
egentligen redan har gjort — att det är
ett bra, ett effektivt och ett modernt

lagförslag som har lagts fram där man
går en mycket skicklig balansgång mellan
en av alla eftersträvad avtalsfrihet
och ett långtgående socialt hänsynstagande.

Nu är emellertid, herr talman, tyvärr
inte omständigheterna sådana i dag att
justitieministern har anledning att hålla
ett anförande av det innehållet, utan
det är jag, en vanlig motionär, som tagit
upp justitieministerns lagförslag, naturligtvis
inte alls därför att jag på något
sätt tror mig om att kunna axla
hans mantel, utan fastmera av den anledningen
att jag finner det så utomordentligt
angeläget att från högerhåll
markera att vi hela tiden — det har vi
även sagt i utskottet och vid andra tillfällen
— har varit beredda att stödja
regeringen på den punkt som här har
vållat schismen och som har varit den
tuva som har kommit denna stora farkost
att stjälpa.

Vad skall väl jag då säga som motionär
i den situation som nu uppkommit?
Ja, jag kan ju säga att jag tycker att
det var ett rätt bra anförande som jag
tilltrodde vår justitieminister och att
jag inte har så särskilt mycket att tilllägga;
jag skulle rent av inte ha kunnat
göra det bättre själv. Jag ber därför att
få instämma i det.

Herr talman! I motsats till folkpartiet
och centerpartiet har jag utformat min
motion så att den till alla delar ansluter
sig till regeringsförslaget. Jag har inte
gjort det av någon sorts bekvämlighet
— det hade naturligtvis varit mycket
enkelt att göra på det sättet — utan av
den anledningen att jag ändå hoppades
på att det skulle finnas någon socialdemokrat
som skulle sätta den viktiga
sakfrågan — den angelägna saken för
att tala med hyresgästföreningens ordförande
— framför partitaktiskt funderande.
Det är synd, herr talman, att det
inte finns några sådana socialdemokrater,
i varje fall förefaller det som om
det inte skulle finnas några sådana. I
stället gjorde man på det sättet att man
avhöll sig från att delta i hanteringen

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

av detta ärende. Då ligger det naturligtvis
— och tyvärr — i sakens natur att
det utskottsutlåtande som vi nu kom
fram till, med de där åtta som fanns
kvar, kanske inte på alla punkter är så
nyanserat som ett utskottsutlåtande i
normala fall är när socialdemokratiska
synpunkter har brutit sig mot högerparti-,
folkparti- och centerpartisynpunkter.
Det är synd att situationen är
denna. Det är naturligtvis också förklaringen
till att det i detta sammanhang
finns några reservationer.

Jag skall inte här gå in på att motivera
reservationerna; motiven finns i
texten. Jag skall, herr talman, nöja mig
med att yrka bifall till utskottsutlåtande!
med de ändringar som föranleds av
bifall till reservationerna nr III, IX
och X.

Vi har ju, herr talman, fått lov att
också behandla vissa andra utlåtanden
i detta sammanhang, och jag skulle vilja
sluta med att i kammarledamöternas
åtanke varmt anbefalla statsutskottets
utlåtande nr 198 röranade ett förslagsanslag
på 300 000 kronor till information
om hyreslagstiftningen. I bästa fall
— om kammaren biträder min motion
—• kommer detta anslag att användas
till det som det från början var avsett
att användas till, nämligen att informera
hyresvärdar och hyresgäster på
ett sådant sätt att inga onödiga rättsförluster
skall behöva uppstå. Det är ju
ingen av oss som är med och beslutar
i det här ärendet som vill det.

I sämsta fall — dvs. om min motion
avslås — så kommer anslaget att behövas
för den objektiva information om
vilken det talas i propositionen, en objektiv
information om vad som har inträffat
i denna fråga och vad som kommer
att gälla efter den 1 januari. Herr
justitieminister, det kommer att råda en
enorm förvirring. Det är inte bara att
säga att vi nu har alla de gamla bestämmelserna
kvar. Det är ju inte ens
sant. Folk har under ungefär ett års
tid matats med information om den hyreslagstiftning
som vi skulle komma att

Ang. hyreslagstiftningen
få. Folk är invanda på de tankegångarna.
Och så inträffar det i december månads
mitt att en majoritet här kanske
bestämmer att vi inte får en sådan lagstiftning.
Då behövs det verkligen en
objektiv information. Det enda, herr talman,
som är tråkigt i det sammanhanget
det är att efter de formuleringar
som förekom i det statsrådsprotokoll,
där regeringen återkallar propositionen,
så är man inte precis beredd att
tilltro regeringen möjligheten att prestera
en objektiv information.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Förra veckans stora politiska
händelse med den återtagna propositionen
har väckt stor uppmärksamhet
hos allmänheten, både hos hyresgäster
och fastighetsägare. Frågan om
bostäder och hyror befinner sig i centrum
av den politiska debatten, och det
är därför naturligt att när regeringen
återkallar en proposition i en så stor
och betydelsefull fråga, så ger det eko
långt utanför Helgeandsholmen.

Men det är inte bara tillbakadragandet
av propositionen som tilldragit sig
stor uppmärksamhet. Också den del av
frågans handläggning som rör proceduren
i kamrar och utskott har gett anledning
till en hel del uppmärksamhet.
Det hör inte till vanligheterna att talmännen
vägrar att framställa proposition
på ett förslag. När så skedde förra
veckan på det socialdemokratiska förslaget
om att lägga regeringens skrivelse
till handlingarna, så var det något
extraordinärt. Och det finns utan tvekan
delade meningar om riktigheten i
det utslag som talmannen gav. Det är
klart att vi skulle kunnat begära votering
och ställt talmannen i en besvärlig
situation, men vi ville inte ha tvist med
talmannen — som vi alla har aktning
och respekt för — och därför begärdes
inte votering. Jag vill tillägga: Vi är
ointresserade av procedurfrågan. Det är
sakfrågan som för oss är det väsentliga.

Precis samma omdöme skulle jag

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
kunna ge om den handläggning som
förekom i tredje lagutskottet, då vi behandlade
det från kamrarna remitterade
ärendet. Även här förekom en
handläggning som vi ställt oss frågande
inför. Först tillstyrktes tillbakadragande
av propositionen, och sedan togs
ändå motionerna upp till behandling.
Enligt vanlig utskottskutym hängde iu
motionerna i luften, när det inte längre
fanns någon proposition att behandla.
Den socialdemokratiska delen av utskottet
begärde emellertid inte heller
här någon votering, trots att det kanske
funnits anledning därtill. Det är som
sagt inte proceduren som för oss är det
väsentliga, utan den slutliga och sakliga
delen av ett ärendes behandling.

När vi förra veckan debatterade remissförslaget
om återkallande av propositionen
gick tongångarna höga. Från
två av utskottets ledamöter gjordes då
uttalande om att regeringen inte skulle
blanda sig i utskottets behandling av
frågan. Något sådant hade ju heller inte
förekommit, och jag förmodar att yttrandena
fälldes i en stund av besvikelse
över att en »politisk godbit» gått
de borgerliga partierna förbi.

Det är uppenbart för alla som är något
så när initierade i det borgerliga
spelet att mittenpartiernas uppträdande
var ett mycket väl förberett utspel
inför 1968 års val. Ju flera rapporter
som kommer fram från mittens agerande
i denna fråga, desto klarare står det
för oss som deltog i utskottsarbetet från
den socialdemokratiska sidan i tredje
lagutskottet att det rörde sig om ett
mycket försåtligt handlande från mittens
sida. Det rörde sig inte bara om
förlängning av övergångsbestämmelserna
från fyra till sex år — från fyra till
fem nu enligt det senaste förslaget —
utan om formuleringar i skrivningen i
framför allt folkpartiets motion som sedan
skulle användas i valrörelsen. Mittenpartierna
som — i varje fall när det
gäller folkpartiet och till er. mindre del
centern — gastat i högan sky och utdömt
den nuvarande hyreslagen skulle

genom de formuleringar som motionerna
innehöll presenteras som hyresgästernas
räddare.

Folkpartiet har så länge man minns
tillbaka i varje större fråga drivit politisk
taktik. Man har brukat sätta upp
fingrarna i luften och känna efter vart
vinden blåser och sedan rättat sig därefter.
Numera håller man sig ju med
en s. k. taktisk grupp — jag vet inte om
det är fråga om något som liknar de
kommunistiska cellbildningarna. Det
sägs från initierat håll att den taktiska
gruppen leds av några ungliberaler,
som visst någon äldre folkpartist döpt
till hattifnattar. Det är de som gett
upphovet till de politiska svängningar
som partiet gjort i denna fråga.

Om man tittar på folkpartiets handlande
i en följd av frågor under innevarande
år finner man hur folkpartiet
sett taktiskt på varje fråga. Låt mig
bara räkna upp en liten provkarta som
hastigast.

När det gällde investeringsbanken
gick man först ut och kritiserade regeringsförslaget
för att sedan av taktiska
skäl — när man förstod att detta var
någonting som kunde vara farligt för
folkpartiet — ändra sin uppfattning. I
författningsfrågan gjordes en uppgörelse.
Men därefter har mittenpartierna
— det gäller framför allt centerpartiet
— återfallit i sin gamla negativa
kritik. Den träffade uppgörelsen har
misstänkliggjorts, och centern har mer
eller mindre uppmanat remissinstanserna
att gå emot den träffade överenskommelsen.
I EEC-frågan kan man
peka på liknande handläggningar, där
man sagt ett först och sedan agerat på
ett annat sätt. I fråga om devalveringen
är det ungefär likadant. Där har
man haft olika uppfattningar. En grupp
vill inte devalvera, en annan vill devalvera,
och en tredje grupp säger att man
skall vänta.

Så kommer vi då till hyresregleringen,
där man alltså agerat på det sätt
som jag här hastigt har sökt att beskriva.
Hela tiden följer man mönstret:

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

ängsligt sökande efter ståndpunkter
som inte stöter bort väljarna. Först
agitation i en riktning, sedan ett ställningstagande
av rakt motsatt innebörd.
Ofta en agitation i pressen, men en helt
annan ståndpunkt i riksdagen. Det är
svårt att veta var man har framför allt
folkpartiet, men även centern i vissa av
dessa frågor.

Låt mig ta ett citat för att belysa hur
en av partiets ledande män agerat när
det gäller hyresfrågan. Herr Ohlin, som
undertecknat motionen från folkpartiet
och som deltog i debatten i andra
kammaren i förra veckan, sade för några
år sedan vid folkpartiets landsmöte
i Eskilstuna följande om hyresregleringen
enligt referat i Dagens Nyheter:
»Disponent Bengt Davidsson, Huddinge,
ville ha en djärvare politik på bostadsområdet
och pekade på hur man på
visst socialdemokratiskt håll vågar kräva
hyresregleringens slopande. Men
herr Ohlin önskade inte gå radikalt
fram på denna punkt. Det skulle bara
fresta socialdemokraterna att starta en
kampanj emot kravet på denna reglerings
slopande, ansåg herr Ohlin. Saken
skulle därmed inte gagnas. Folkpartiet
kan i denna fråga bara ligga ett litet
stycke framför socialdemokratin så att
denna inte behöver frukta att vi skall
angripa dem när de successivt avvecklar
regleringen.»

Så sade herr Ohlin i ett för honom
ovanligt öppet anförande vid en offentlig
tillställning.

Man skall alltså ligga så nära framför
socialdemokraterna som möjligt,
men man skulle inte angripa socialdemokratin
när den tog fram frågan om
hyresregleringens avskaffande. Sedan
kom vi fram till den situationen då regeringen
var i färd med att avskaffa
hyresregleringen. Då fick vi se hur
mycket de deklarationer som folkpartiledaren
gjorde för tre år sedan var värda.
Vid folkpartistämman i Sundsvall
i år, tre år senare, gav herr Ohlin startsignalen
till en kampanj som han 1964
varnade för. Sedermera har den nye

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 53

Ang. hyreslagstiftningen
partiledaren, herr Wedén, i slutet av
september i år talat om väntade chockhöjningar
av hyrorna.

Dessa exempel visar hur folkpartiet
i denna fråga bedriver en dubbelbottnad
politik.

På tal om den taktiska gruppen kanske
jag kan säga att såvitt jag vet håller
sig centerpartiet inte med någon
taktisk grupp, men man har ju herr
Hedlund, och det är väl tillräckligt ur
taktisk synpunkt.

Jag kan tillägga att från som det brukar
heta vanligtvis mycket välunderrättade
källor har jag erfarit hur man också
velat agna högern kring mittenbetet
i denna fråga. Det gjordes framställningar
till högerpartiet att även högern
skulle motionera i denna fråga i ungefär
liknande form som mittenpartierna
gjort. Det länder högern till heder att
den inte föll för frestelsen att operera
som mittenpartierna ville. Eller kanske
rättare: Högern visste vad den ville
i frågan, och den kunde inte finna någon
ur sin synpunkt varken taktisk eller
saklig anledning att falla för de motionskrav
som mitten ville att högern
skulle framlägga.

Jag skall kanske för att förkorta mitt
anförande ta upp litet av vad de föregående
talarna sagt. Herr Alexanderson
säger att det är ofattbart att regeringen
inte vågade stå för förslaget och att det
var svagt att man lät formuleringar i
dagspressen vara avgörande för att frågan
skulle falla. Och så tog han exemplen
från Dagens Nyheters reportage
kring hyreshöjningarna i Danmark. Ja,
herr Alexanderson, men mot bakgrunden
av vad jag skildrat här om mittenpartiernas
och framför allt folkpartiets
agerande, när vi ser hur folkpartiets
tidningspress piskar upp en stämning
som skrämmer upp hyresgästerna, tror
herr Alexanderson då att socialdemokraterna
skall avstå från att lägga andra
synpunkter på denna fråga? Skulle
socialdemokratin ensam stå för ansvaret,
medan ni skulle springa som räddhågade
harar bara för att ni ville vinna

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
taktiska fördelar i denna fråga? Jag
bara ställer frågan, men jag vill ha sagt
till herr Alexanderson, att det inte går
för ett eller två partier att gå fria i detta
avseende. Det är mittenpartiernas
agerande som lett fram till att vi hamnat
i det läge där vi i dag befinner oss.

Herr Alexanderson påstår vidare att
regeringen inte hade råg i ryggen. Jag
skulle vilja säga så här: En regering
som råkar i det läget att den anfalls på
det sätt som skedde, kan naturligtvis
också dra på sig obehag genom att dra
tillbaka en proposition. Det är inte fråga
om att inte ha råg i ryggen, utan om
att göra bedömningar. Och jag vågar
säga att regeringen i detta fall uppträde
starkt när den vågade ta tillbaka sin
proposition och också ta emot de angrepp
som självfallet kom från både
mittenpartierna och högern.

Herr Alexanderson säger att han tror
att folket inte skall bluffas. Nej, jag har
också samma goda tro, herr Alexanderson,
men vår tro grundar sig på helt
olika utgångspunkter. Jag tror att när
människorna i vårt land får sakliga
upplysningar om mittenpartiernas agerande
i denna fråga, då är det dem man
kommer att reagera emot. Jag har under
denna vecka mött många människor
som diskuterat hyreslagstiftningen
och den indragna propositionen. De
har sagt att det självfallet är helt enkelt
oförskämt att falla ett parti i ryggen
så som mittenpartierna har gjort.
Vi skall kanske inte göra sådana värderingar
här, men då är det naturligt att
man får detta svar.

Herr Alexanderson säger också att
folket i bostadskön är att beklaga. Jag
måste till herr Alexanderson ställa den
retoriska frågan: Uppstår det en enda
lägenhet mer därför att hyresregleringen
behålls?

Herr Nils-Eric Gustafsson gjorde ett
långt inlägg, och i slutet undrade jag
om han hade kommit in på fel manuskript
— det lät i varje fall så av vissa
tolkningar. Han sade nämligen att det
är ett bekymmer för låglönegrupperna

att hyresregleringen består. Herr NilsEric
Gustafsson! Gå ut och fråga dem
som bor i de små lägenheterna i någon
central del av Stockholm om de är bekymrade
över att hyresregleringen behålls
och att ett upphävande skjuts på
framtiden! Det går inte att göra demagogi
på det sätt som herr Gustafsson
vill. Han tog upp herr Palmes artikel
om politisk moral. Dess värre är inte
herr Palme närvarande så att han kas
svara, men vad han skrivit är till alla
delar riktigt.

Herr Nils-Eric Gustafsson skildrade
motionernas inlämnande och sade, att
först kom herrar Hagnell och Lundberg,
sedan kommunisterna och därefter
centerpartiet. Ja, om man vill
lägga ungefär samma synpunkter som
centern gör på denna fråga, nämligen
taktiska, konstaterade ni självfallet vad
de andra sade och rättade er därefter
när ni skrev era motioner.

Vidare gjorde herr Nils-Eric Gustafsson
gällande att de motioner som herr
Lundberg och kommunisterna har lämnat
egentligen skulle vara avgörande,
men där fanns inget reservationshot.
Formuleringarna var av helt annat
slag än vad mittenpartierna hade kommit
fram till. Han säger att vi inte skall
sätta några änglavingar på socialdemokraterna,
och det finns naturligtvis en
del av oss som inte är lika vita, men
när han säger att splittringen inom riksdagsgruppen
skulle vara avgörande för
att man drog tillbaka propositionen vill
jag råda herr Nils-Eric Gustafsson att
vänta tills röstningen är klar och se
hur splittrad den socialdemokratiska
gruppen är i denna fråga.

Herr Lidgard hade en intressant
skildring som jag närmast skulle vilja
beteckna som en något för tidig julsaga
eller som en luciasaga, där han talade
om vilket anförande han skulle
kunna förvänta att justitieministern
skulle hålla. Jag skall inte föregripa
herr Kling, men jag vill ändå säga att
det kanske var en blivande justitieminister
som stod här och talade, och vi

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

får väl i så fall se hur han kommer att
agera den gång han skall framlägga förslag
om ändringar i hyresregleringen.
Det var annars en frihandsteckning. Jag
liar respekt för högern ståndpunkt, men
dess värre kan vi inte tacka ja till den.
Vi vill inte utsätta oss för risken att
gemensamt med högern genomföra en
lagstiftning som sedan skulle vålla attacker
från mittenpartiernas sida. Det
är hyggligt av herr Lidgard att bjuda
ut tjänster, men vi kan i detta läge inte
använda oss av dem. I sak kan man
säga att vi beklagar att vi råkat in i
detta läge, men det kan varken herr
Lidgard eller jag rå för — det är andra
som bär ansvaret i det fallet, och var
ansvaret finns har jag sökt redovisa.

Jag tillät mig i förra veckan fråga högerledaren,
herr Holmberg, om hur han
såg på mittenpartiernas extraturer i hyreslagsfrågan.
Till svar fick jag då något
slags filosofisk utläggning, som
egentligen innebar att herr Holmberg
ingenting sade om mittenpartierna. Jag
kan förstå honom. Om man vill hålla
borgfred och om man inte vill säga
vad man tycker om andra partiers agerande,
då talar man naturligtvis i gåtor.
Eftersom högerns ungdomsförbund
har varit betydligt handlingskraftigare
än högerledaren genom att i pressen
och genom uttalanden i övrigt ställa
mittenpartierna mot väggen, skulle jag
vilja ställa följande fråga till herr Holmberg
— ja, herr Holmberg är inte i
kammaren nu men det finns kanske
någon som kan vidarebefordra min fråga
till honom: Intar herr Holmberg
samma ståndpunkt som högerns ungdomsförbund?
Jag tror att han i sak
gör det, men det skulle vara intressant
att höra hans svar på denna fråga.

Jag vill när det gäller både högerns
ungdomsförbunds och herr Holmbergs
yttranden om ungdomen och hyressituationen
tillägga att de unga inte skulle
ha fått någon lättnad i form av billigare
hyror, om det lagförslag diskussionen
gäller hade framlagts. Det hade
inte inneburit några hyressänkningar

Ang. hyreslagstiftningen
i de lägenheter som de unga i första
hand efterfrågar och har möjlighet att
få hyra. Högerns tal om detta är alltså,
jag höll på att säga ett tal mot bättre
vetande.

Herr talman! Det har förekommit
många märkligheter vid denna frågas
behandling. Det 139 sidor stora verket
från tredje lagutskottet redovisar inte
precis i klartext allt som hänt. Det
märks också på de egendomligheter som
utskottsutlåtandet är behäftat med. Det
står på ett ställe att man tillstyrkt att
propositionen fick återtagas men att
man av tekniska skäl även i fortsättningen
talar om »propositionen». Det
borde egentligen ha stått »tryckeritekniska
skäl», ty för att slippa rätta en
mängd sidor som förelåg i korrektur
och för att hinna trycka handlingarna
i rätt tid, var man tvungen att göra på
detta sätt. Jag vill gärna från kammarens
talarstol ge utskottets sekretariat
en eloge för det sätt på vilket det löst
denna besvärliga fråga. Sekretariatet
har gjort ett gott arbete.

I princip råder det ingen större
oenighet om att hyreslagen, såsom den
nu är beskaffad, bör ersättas med en
ny och mera modern, i vilken man tar
hänsyn till inträdda förhållanden på
fastighetsmarknaden. Vi som tillstyrker
tillbakadragandet av propositionen, delar
den uppfattning propositionen gav
uttryck åt, nämligen att man bör få en
hyreslag byggd på permanent besittningsskydd,
fri avtalsrätt och med hyresregler
som på bristorter förhindrar
att efterfrågetrycket medför en icke
önskvärd uppskruvning av hyresnivån.
Som vi anför i vår reservation bygger
en övergång på att det finns starka
partsorganisationer och att vi får effektiva
hyresnämnder samt •— och det
är det mest väsentliga — att systemet
genomförs i en atmosfär av förtroende
mellan hyresgäster och fastighetsägare.
När propositionen framlades syntes förutsättningarna
goda, men det taktiska
spel som förekommit från vissa partier
har förhindrat genomförandet av den

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
föreslagna lagen. Mittenpartierna har
anklagat regeringen för vacklande uppträdande,
men denna fråga är inte vilken
fråga som helst. Jag skulle vilja
jämföra den med frågan om högertrafiken,
som man också efter moget övervägande
tog ställning till i enighetens
tecken. Denna fråga är så mycket mera
brännande som den berör människornas
ekonomi i mycket hög grad och
följaktligen inte kan undgå att få politiska
konsekvenser. Det är mot denna
bakgrund man måste se mittenpartiernas
agerande och fördöma detta. Det
var här de skulle börja valrörelsen 1968
och genom att skrämma upp hyresgästerna
få den politiska vågskålen att
väga över till de borgerligas fördel.
Men spekulationen gick inte hem. Även
om motiveringarna var finurligt skrivna
och väl inlindade, blev de genomskådade.
Nu förstår man kanske bättre
den upprördhet som talesmännen för
de borgerliga partierna visade i förra
veckans debatt. Avslöjandet kom tidigare
än de hade beräknat.

Det är beklagligt att hyresfrågan
hamnat i denna situation men tidpunkten
för övergång till ett nytt system på
hyresmarknaden måste uppenbarligen
framflyttas. Reformen får anstå tills vidare.

Regeringen har genom återtagandet
av propositionen visat att den hellre
tar en del olägenheter med behållandet
av den nuvarande lagen. Skyddet av hyresgästens
intressen är så viktigt att den
nuvarande hyreskontrollen är att föredra
till dess en lugnare politisk atmosfär
inträtt i denna fråga. I den reservation,
II, som vi har fogat till tredje
lagutskottets utlåtande nr 58, har vi
hävdat att vi med anledning av den
ståndpunkt som vi intagit saknar anledning
att gå in på någon prövning
av de motioner som väckts i anledning
av regeringens proposition. I det som
rör sakfrågan kan man räkna med —
och det tror jag på goda grunder —
att justitieministern till vårriksdagen
kommer att lägga fram förslag som in -

nebär förbättringar och ett gott skydd
för hyresgästerna. Dessa skall nämligen
inte behöva lida på grund av folkpartiets
och centerpartiets politiska spekulationer.
Det är hyresgästerna som regeringen
och den socialdemokratiska
riksdagsgruppen velat skydda.

Herr talman! Eftersom vi deklarerat
att vi inte tar ställning i sak, kan jag
övergå till att anföra några ord om de
motioner som kvarligger från den fria
motionstiden.

Beträffande motionerna av herrar
Dahlberg och Svenning vill vi förorda
att departementschefen genom de sakkunniga
som redan finns i departementet
låter undersöka möjligheterna för
införande av något slags vanhävdslag
när det gäller bostadsfastigheter. De
synpunkter som motionerna innehåller
rekommenderar vi till beaktande.

Herr Lundbergs motion om prisstopp
på hyreslägenheter anser vi besvarad
genom de åtgärder som nu vidtagits
från regeringens sida.

Motionerna av herr Torsten Andersson
och herr Börjesson i Falköping anser
vi inte böra föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till tredje lagutskottets förslag i
punkterna A och B i dess utlåtande
nr 58 samt till reservationerna II, XII,
XIII och XIV.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att herr Göran
Karlsson har det litet besvärligt i
den här debatten i dag. När jag satt
i min bänk gjorde jag mig frågan: Hur
skulle herr Göran Karlsson ha argumenterat
om regeringen inte hade dragit
tillbaka sin proposition? Enligt vad
jag förstår har han gjort en hel kullerbytta
i denna fråga — visserligen inte
ensam.

Jag tackar herr Göran Karlsson, som
är min gode vän och som jag egentligen
inte kan vara allvarligt arg på, för att

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

han nämnde namnet Gunnar Hedlund.
Han inläste i det något slags garanti
för att taktiken nog finns på centersidan.
Jag tackar för de uppskattande
ord som herr Karlsson där gav till herr
Hedlund. Jag skall framföra dem.

Det har kommit att bli rätt underliga
förhållanden mellan högern och socialdemokraterna.
Här ställer herr Göran
Karlsson frågor till herr Holmberg. Jag
vet inte om det är nödvändigt. Herr
Lidgard sade för en stund sedan att
han numera var iklädd justitieministerns
mantel. Han angav inte färgkombinationerna,
men jag föreställer mig
att det måste vara blått och rött — eller
kanske ordningen skall vara omvänd.

Herr Karlsson sade någonting annat
om att vi hade försökt att agna högern
på oppositionssidan i den här frågan.
Jag ber alltså herr Göran Karlsson om
klart besked huruvida något sådant har
skett när det gäller centerpartiet. Jag
tycker att det skulle vara mycket bra
att få reda på det. Sedan sade herr Göran
Karlsson att sakfrågan är den viktigaste,
men han talade taktik under 95
procent av sitt anförande. Jag tror inte
att det går riktigt ihop. Visst är sakfrågan
viktig, men inte fick man den
uppfattningen i förra veckan, när regeringen
tog tillbaka sin proposition, och
inte tror jag att man fått den uppfattningen
i dag efter att ha hört herr Göran
Karlssons anförande.

Herr Göran Karlsson sade vidare att
folkpartiet — eller han kanske packade
ihop folkpartiet och centern och talade
om »mittenpaketet» — gastade.
Jag försökte vara ganska lågmäld i diskussionen
här i dag. Det försökte jag
också vara vid förra veckans remissdebatt.
Jag tror alltså att uttrycket om
gastandet är något överdrivet.

Vidare sade herr Göran Karlsson att
vi borde gå ut och fråga de låginkomstgrupper
som bor i lägenheter, vilka
genom den av regeringen föreslagna
hyreslagstiftningen skulle få högre hyror.
Det där sista sade han inte, men
innebörden är ju den. Jag skulle vilja

Ang. hyreslagstiftningen
returnera uppmaningen och be herr
Göran Karlsson fråga dem som inte har
någon bostad i dag. Jag tror det skulle
vara ganska lärorikt. Det var ur den
aspekten jag tog upp den problematik
som kommer att uppstå, om man inte
får en tillfredsställande hyreslagstiftning.

Herr Göran Karlsson påstår också
att vi inte har tagit något initiativ. Jo,
det har vi visst! Man bör naturligtvis
hellre fråga regeringens representanter
och herr Göran Karlsson om hur det är
ställt på den punkten, när regeringen
lägger fram en proposition och alltså
visar initiativ men sedan någon månad
därefter återtar propositionen av en
eller annan anledning. Jag tycker inte
att det tyder på någon särskilt stark
initiativkraft.

Herr Karlsson ville också gärna förhåna
att vi talat om splittring inom
riksdagsgruppen och bad oss vänta och
se hur voteringen kommer att gå. Jag
tvivlar inte ett ögonblick på att voteringen
kommer att gå bra enligt herr
Göran Karlssons uppfattning. Jag är
alldeles övertygad om att voteringen
ger det resultat man dikterat. Av omtanke
om herr Göran Karlsson och någon
annan begränsade jag mig till att
tala om riksdagsgruppen. Men jag skulle
kunna ha frågat hur det är med
splittringen inom regeringen i den här
frågan. Det finns skäl också för den
frågan.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Göran Karlsson
spelade till att börja med upp den gamla
vanliga skivan om folkpartiets växlande
ståndpunkter. Han har väl inte
uppfattat vad jag beträffande denna
lagstiftningsfråga under den senaste
tiden upprepade gånger har klargjort,
nämligen att de ståndpunkter som vi
har tagit helt och hållet överensstämmer
med dem som tidigare har deklarerats
i sådana här sammanhang. Det

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
finns sålunda inte något som helst sakligt
underlag för herr Göran Karlssons
påstående, och jag saknar anledning att
närmare gå in på det. Jag vill i detta
fall inte heller gå in på frågan om folkpartiets
ståndpunkt i de övriga sammanhang,
som han tog upp. Det må i
så fall andra göra.

Herr Göran Karlsson talade om sensationsreportagen
och den oro hos hyresgästerna
som dessa har väckt. Det
framgick av hans anförande att han
talade efter ett i förväg skrivet manuskript.
Han kunde därför inte ta hänsyn
till att jag här har klargjort att det
inte finns någon som helst anledning
till en sådan motivering. Motionerna
var ju klart ägnade att dämpa hyresgästernas
oro och hade ingenting alls
att göra med något slags sensationsmakeri
om de högre hyror som skulle
bli resultatet av lagförslagen. Hade man
haft den uppfattningen, hade det naturligtvis
varit enklast för socialdemokraterna
att säga: Vi tror inte att det
blir så stora hyreshöjningar, men om
ni vill ha ytterligare spärrar, kan vi gå
er till mötes, kompromissa och skriva
ihop oss om detta. Det skulle vara bra.

En tillfälligt upphetsad opinion kan
komma fram vid föreningssammanträden
och i pressen, men den kan ju ändå
inte få vara avgörande för hur ett
sådant här förslag skall genomföras.
Det väsentliga är hur förslaget i verkligheten
kommer att te sig och hur dess
tillämpning kommer att bli. I detta avseende
får vi vänta ett eller annat år
innan vi ser resultaten. Tror vi på lagens
konstruktion och tror vi på de
riktlinjer vi har dragit upp för hur den
skall tillämpas, finns det inte någon
som helst anledning till oro.

Slutligen sade herr Göran Karlsson
något om människorna i bostadskön
och förstod inte vad de hade med denna
fråga att göra. Jag klargjorde i mitt
yttrande — om herr Göran Karlsson
nu hade hört på — att det finns en hel
del lägenheter som nu inte utnyttjas
rationellt. En del personer bor i större

lägenheter än de behöver, och en del
personer har lägenheter bara i beredskap,
därför att de inte är säkra på att
de kan få en lägenhet när de i framtiden
behöver en. Kan man genomföra
en sådan här lagstiftning, upphör allt
detta. Då kommer alla desa lägenheter
fram och blir utbjudna på hyresmarknaden.
Det är en sak som har klarlagts
så många gånger, att jag inte kan förstå
att inte också herr Göran Karlsson har
förstått sammanhanget.

Herr LIDGARD (h) kort genmäle:-

Herr talman! Sagor är i allmänhet
till för snälla barn, men när man ibland
berättar dem för vuxna har de oftast
en undermening. Jag är ledsen att herr
Göran Karlsson inte fattade undermeningen
i mitt anförande, men jag skall
gärna senare stå till tjänst med en privatlektion
utanför kammaren.

Herr Nils-Eric Gustafsson och herr
Göran Karlsson har ägnat rätt stort utrymme
åt att diskutera frågan huruvida
regeringen har råg i ryggen eller ej.
Jag skall inte lägga mig i den diskussionen.
Jag skall endast konstatera en
annan sak, nämligen att regeringen alldeles
uppenbart har haft kommunisterna
i ryggen och att det är den svansen
som har styrt utvecklingen.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Den här gången skall
jag akta mig för att kalla herr Göran
Karlsson för Göran Persson, men jag
kan inte hjälpa att varje gång jag hör
herr Karlsson så tänker jag på Göran
Persson. En så orimlig — jag höll på
att säga svamlig — bevisning som herr
Karlsson framförde får man sällan
höra.

Herr Karlsson började med att åberopa
ett uttalande som herr Ohlin skulle
ha gjort vid ett partimöte för tre år
sedan. Om jag fattade citatet rätt, hade
ju herr Ohlin sagt att folkpartiet inte

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

skulle så att säga gå till någon privat
aktion i den här frågan, dvs. folkpartiet
skulle agera så att socialdemokraterna
inte skulle bli angripna när de
lade fram ett förslag om hyresregleringens
avskaffande. Trots att man resonerat
så på folkpartihåll har regeringen
blivit fullständigt »skakis», när det
kommit förslag om en mycket måttlig
ändring i propositionen.

Herr Göran Karlsson påstår vidare
att man vid folkpartiets partikongress
i somras tryckte på startknappen för en
kampanj i den här frågan. Det är en
ren och skär lögn. I varje fall måste
det vara en sak som ingen av de närvarande
vid kongressen lade märke till.

Folkpartiets press piskar upp en
stämning som skrämmer hyresgästerna,
säger herr Göran Karlsson. Jag har visserligen
lämnat pressen, men så pass
mycket följer jag med folkpartipressen
att jag vet att det inte utgått något påbud
till folkpartiets tidningar att piska
upp stämningen mot regeringsförslaget.
Om partiledningen hade varit så
oförsiktig att den skickat ut ett sådant
påbud, tror jag att pressen skulle ha
handlat tvärtom eller i varje fall vägrat
att göra någonting alls i sammanhanget.

Ett annat av herr Göran Karlssons påståenden
är att det skulle finnas en
taktikgrupp inom folkpartiet med uppgift
att lägga upp propagandan. Jag tillhör
folkpartigruppen och jag tillhör
partiets förtroenderåd, men jag har aldrig
hört talas om någon taktikgrupp
som avdelats för att syssla med propaganda
i fråga om hyresregleringen.

Kvar står, herr talman, att det är något
annat än folkpartiets och centerpartiets
blygsamma ändringsyrkanden
som har påverkat regeringen att ta tillbaka
sin proposition. Det är närmast
skrattretande att läsa statsutskottets utlåtande
nr 198, i vilket utskottet hemställer
att riksdagen för information
om ny lagstiftning skall på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av 300 000
kronor. När statsutskottets tredje avdel -

Ang. hyreslagstiftningen
ning behandlade den frågan förelåg
folkpartiets och centerpartiets motioner.
Alla socialdemokrater i tredje avdelningen
och inom statsutskottet i övrigt
kände till dem, men ingen sade
ett knyst om att det inte skulle bli någonting
av med den nya lagstiftningen
på grund av det framförda ändringsyrkandet.
Ett rykte påstår att dessa pengar
redan skulle vara förbrukade och att
det åsyftade informationsmaterialet redan
skulle föreligga. Jag vet inte om
uppgiften är riktig, men det skulle vara
intressant att få ett besked huruvida
man redan gjort av med de 300 000
kronorna.

Sedan skall jag kanske ändå, herr
Göran Karlsson, nämna en sak som gör
att man verkligen trodde att det skulle,
som här flera gånger har sagts, finnas
råg i ryggen hos regeringen. Onsdagen
den 19 maj 1965 hölls på förmiddagen
en debatt i riksdagen om fortsatt giltighet
av lagen om hyresreglering m. m.
Vid det tillfället, herr Göran Karlsson,
inbjöd dåvarande folkpartiledaren Bertil
Ohlin till en samförståndslösning
i denna fråga. Herr Göran Karlsson
talade om högertrafiken och menade
att man borde ha gjort upp på samma
sätt i den här frågan. Han hänvisade
också till den tidigare utredningen;
men där hade varken centerpartiet eller
högerpartiet någon representant —-från riksdagens sida fanns en socialdemokrat
och en folkpartist i utredningen,
och på det kan man ju inte bygga
en flerpartiöverenskommelse. Den 19
maj 1965 inbjöd som sagt herr Ohlin
till en samförståndslösning — jag plockar
nu inte reda på vad en eller annan
tidning sagt utan citerar herr Ohlin ur
riksdagsprotokollet: »Jag vill gärna resa
frågan: Borde inte den svenska demokratien
kunna klara en sådan uppgift
genom gemensamma ansträngningar av
regering och opposition? Varför inte
sätta sig ner och pröva hur ett radikalare
grepp skulle se ut? En parlamentarisk
beredning skulle kunna ta hand
om utredningsresultaten från de olika

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
expertutredningarna och förvandla
dem till politisk handling.» Jag behöver
inte läsa mer.

Men vad hände? Tog regeringen emot
detta erbjudande om en samförståndslösning?
Nej, så skedde inte. Längre
fram i protokollet kan man läsa inrikesminister
Rune Johanssons svar: »Vår
avsikt är att söka få fram förslag så
skyndsamt som möjligt, och såvitt vi
nu kan bedöma bör det vara möjligt
att redan till nästa och påföljande år
för riksdagens prövning framlägga förslag
inom hela området. Regeringen
får då ta sitt ansvar och presentera de
förslag som den finner rimliga.» Just
det. Regeringen skulle då ta sitt ansvar
för de förslag som framlades — men
när det kom till kritan, herr Göran
Karlsson, tog inte regeringen ansvaret.
Även om herr Göran Karlsson sökt uppträda
som försvarsadvokat för regeringen
tycker jag att han har grundligt
misslyckats.

I detta sammanhang, herr talman,
kan man inte undgå att påminna sig
Hamlets ord: »Så går beslutsamhetens
friska hy i eftertankens kranka blekhet
över.»

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Kanske det var folkpartiets
friska hy herr Alexanderson,
nej Axel Andersson — jag har en viss
benägenhet att tala om herr Alexanderson
när jag ser herr Axel Andersson;
men det beror väl på att herr
Andersson ständigt försöker den där
gamla vitsen om mig och Göran Persson.
Jag tycker att vi skall försöka kalla
en ledamot vid hans rätta namn och
inte göra sådana små försök till kvickheter.
Men, herr Axel Andersson, det
här citatet ur riksdagsprotokollet från
maj i år vittnar ju bara om hur folkpartiet
säger sig erbjuda samarbete,
men när regeringen såsom har skett i
fråga om hyreslagstiftningen tar fasta
på vad ni har kört med under många

år, nämligen att hyresregleringen skulle
slopas, och ni alltså kommer i den
situationen att ni får som ni vill, då är
det ni som inte står för edra ord utan
försöker att taktiskt utvinna fördelar
för att inför hyresgästerna framstå som
deras talesmän. Riksdagsprotokoll i all
ära, herr Axel Andersson, men de är
inte opinionsbildande på samma sätt
som vad tidningarna är.

Herr Axel Andersson talar om att
folkpartiets press inte har försökt piska
upp någon stämning. För att visa hur
det förhåller sig med den saken vill jag
peka på att Dagens Nyheter den 22 september
hade en uppseendeväckande löpsedel
där det stod över praktiskt taget
hela löpsedeln: »Hyrorna upp 50 proc.
om två år.» Det var det dominerande,
det som syntes, och överst på löpsedeln
stod det: »Domstolsutslag chock för hyresgästen.
» Dagens Nyheter fortsatte
den 26 november och skrev med samma
anmärkningsvärda stora uppslag:
»Danmark slopade hyresregleringen:
Rostäderna 60 proc. dyrare.»

Herr Axel Andersson kan gå till Expressen
för den 14 december, dvs. i dag,
där han kan se just de löpsedlar jag
talat om. Jag tillråder honom — om
han inte tror på vad jag här har sagt
— ett studium av dem. Jag är övertygad
om att hans kanske något karska uppträdande
då blir litet annorlunda.

Herr Axel Andersson gjorde gällande
att om folkpartiets partiledning skulle
skicka ut propåer till sin egen press
skulle man på det hållet inte ta in dem.
Ett studium av folkpartiets press, herr
Axel Andersson, visar visserligen inte
att partiledningen har sagt någonting
men att den ändå medvetet har försökt
att färga det hela. Det finns naturligtvis
undantag.

På löpsedlarna och på förstasidorna
skriver man ungefär på det sätt som
jag citerade, men i ledaren som läses
mindre skrivs det exempelvis i Dagens
Nyheter den 7 november inför risken
att socialdemokraterna skulle uppskjuta
reformen: »Vi finner inte den reaktio -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

nen på något sätt överraskande. De sakliga
skälen för mittförslaget är bräckliga
och motionärerna borde insett risken
att framstöten skulle uppfattas som
rent politiskt betingad.» Det är vad Dagens
Nyheter på den ansvariga ledarsidan
skriver. Det är någonting helt annat
än vad man slår upp på löpsedlarna,
där man piskar upp stämningen.

Försök inte, herr Axel Andersson, att
säga att folkpartiets tidningar inte har
sökt medverka till att skrämma hyresgästerna
för hyresstegringar.

Herr Axel Andersson säger också att
han aldrig hört talas om någon taktikgrupp
inom folkpartiet. Det är möjligt
att både han och herr Alexanderson
lever fjärran från det politiska liv som
levs i herr Ahlmarks och andra ungliberalers
sällskap, men det är ju de
som dirigerar taktiken på folkpartisidan,
medan gamla veteraner som herrar
Axel Andersson och Alexanderson inte
kan hänga med i svängarna. Jag förstår
det, därför att det kanske inte alltid är
så lätt att göra det.

Jag hinner inte i denna korta replik
säga mer till herr Axel Andersson.

Herr Nils-Eric Gustafsson har talat
om kullerbyttor. Det kan han ju alltid
roa sig med, men om kullerbyttor har
skett beror det på att en del har byggt
upp kullarna på vilka man sedan har
tvingats att ramla.

Herr Gustafsson säger också att högern
och socialdemokraterna här skulle
vara på ungefär samma linje. I sak är
det nog riktigt att vi befinner oss på
samma linje när vi vill ha en ny hyreslagstiftning.
Men herr Nils-Eric Gustafsson
kan ju även i det här fallet vänta
på voteringen.

När jag talade om sakfrågan gällde
det handläggningen av ärendet. Jag tog
upp procedurfrågan och sade att beträffande
den ville vi inte ha någon
strid.

Beträffande låginkomstgrupperna säger
herr Nils-Eric Gustafsson att jag bör
gå ut och fråga dem som inte har någon
bostad hur de ser på läget. Men, herr

Ang. hyreslagstiftningen
Nils-Eric Gustafsson, det beror ju på
hur många bostäder vi kan bygga, om
vi kan avskaffa bostadsbristen. Så naiv
är väl inte herr Nils-Eric Gustafsson att
han tror att vår bostadssituation skulle
förändras enbart genom att lägga om
hyreslagstiftningen.

Till herrar Alexanderson och Axel
Andersson vill jag bara säga att när jag
anmärkte på vad herr Ohlin sade 1964
så var det därför att herr Ohlin då yttrade
att folkpartiet måste vara försiktigt
när det agiterade för hyresregleringens
avskaffande och att det ville
ligga så nära socialdemokraterna som
möjligt. När vi sedan tog konsekvenserna
av detta var herr Ohlin en av dem
som skrev på den motion där man talade
— lägg märke till det herr Axel
Andersson — om att regeringen syftade
till kraftiga hyreshöjningar. Det är inte
att undra på att både regeringen och
den socialdemokratiska riksdagsgruppen
reagerade inför sådant skrivsätt.

Till herr Alexanderson vill jag säga
att det inte är fråga om att bemästra
en tillfälligt upphetsad opinion. Det är
i stället fråga om att genomföra en lagstiftning
i en politisk atmosfär, där man
från alla håll försöker att medverka till
att lösa problemen på ett så vettigt sätt
som möjligt. Vi har velat få en lösning
på det sättet. Det är på grund av mittens
agerande som vi befinner oss i nuvarande
situation. Herr Alexanderson kanske
inte är inne på samma linje som
jag, men man kan inte komma ifrån
att det var mittenpartiernas handlande
som var avgörande.

Jag vill säga till herr Lidgard, att det
inte är kommunisterna som vi har varit
rädda för i det här fallet. Vi har
inte velat ha en strid med de stora partierna
i den här frågan. Kommunisterna
har motionerat, men det är inte dem
som vi har lyssnat på. Vi har inte velat
ta risken att låta mittenpartierna agera
på sitt sätt och högern på sitt sätt, så
att vi därigenom skulle fångas i något
slags rävsax. Fällan var väl gillrad, men
bytet gick inte i den.

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

Herr talmannen anmärkte, att de
korta genmälena syntes börja användas
för hållande av särskilda anföranden
i stället för repliker.

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lidgard och andra
talare har både i dag och i debatten i
förra veckan mycket utförligt uppehållit
sig vid vilken roll kommunisterna
har spelat och var vi står i den här
frågan.

Vi sade redan förra veckan att vi
ingalunda är missnöjda med att regeringen
i detta läge dragit tillbaka propositionen.
Vi tycker det var helt riktigt
i det läge som har uppstått. Nu kan
det tvistas om till vem regeringen har
tagit störst hänsyn — till mittenpartierna,
vilkas valtaktiska agerande ligger
i öppen dag, eller till opinionen bland
hyresgästerna och inom regeringens
eget parti.

Låt mig erinra om att en ensam socialdemokratisk
motionär har yrkat
blankt avslag på regeringspropositionen.
En annan ledamot, som i flera
sammanhang uppträtt mycket kritiskt
mot regeringen och som uppenbarligen
har stark sympati inom regeringspartiet
— jag syftar på herr Hans Hagnell
—• har i en annan motion gett uttryck
för stark oro över konsekvenserna för
hyresgästerna i mindre lägenheter i det
äldre fastighetsbeståndet.

Elva andra socialdemokratiska motionärer
måste ha hyst en liknande oro
när de i en motion 3''rkade på att en
särskild hyresdomstol borde tillsättas
som överinstans till hyresnämnderna i
frågor om hyressättningen. Huvudmotionären
för den motionen har tillsammans
med ytterligare elva socialdemokrater
gett ännu starkare uttryck för
samma oro. De har nämligen föreslagit
skyldighet för hyresvärd att låta inregistrera
avtal som träffas direkt mellan
hyresvärd och hyresgäst. Om det skulle
visa sig att den avtalade hyran markant
avviker från den på orten gängse

hyresnivån skall hyresnämnden kunna
pröva ärendet även om ingendera parten
har begärt det. Det yrkandet ansluter
sig mycket nära till de förslag som
den kommunistiska riksdagsgruppen
har framlagt i sin motion i denna fråga.
Jag skall återkomma i ett senare inlägg
till den motionen, även om förutsättningarna
för kommentarer har blivit
något ändrade när regeringen nu dragit
tillbaka sin proposition.

Det är emellertid helt uppenbart att
de åberopade socialdemokratiska motionerna
ger uttryck för mycket starka
sakliga invändningar mot regeringspropositionen.
De visar i många fall ett
klart missnöje med den. Fullmäktigeförsamlingens
inom Storstockholms hyresgästförening
uttalande går heller inte
att ta miste på i detta sammanhang.

Det skulle alltså finnas mycket goda
skäl för att regeringen nödgats ta en
avgörande hänsyn till opinionen både
bland hyresgästerna och hos sina egna
väljare. Men det lönar sig egentligen
inte mycket att spekulera om detta i
dag. Vi har sagt att vi är nöjda med
att propositionen dragits tillbaka. Vi
hade varit ännu gladare om det inte
hade berott enbart på mittpartiernas
valtaktiska agerande utan på en omprövning
i själva sakfrågan.

Herr TALMANNEN yttrade:

Innan jag ger ordet för nästa replik
vill jag påminna kammaren om att genmälena
är till för att tillrättalägga ett
påstående som gjorts av en föregående
talare eller för att i ett kort genmäle
bemöta honom och inte för att den som
fått ordet för replik skall hålla ett anförande,
i synnerhet inte om han är
upptagen på talarlistan efteråt.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Genmälet skall bli mycket
kort. Herr Göran Karlsson påstod
att vi skulle ha piskat fram en press -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

kampanj, och så åberopade han en del
tidningsuttalanden. Bland annat hänvisade
han till ett enligt hans mening
tydligen mycket uppskakande reportage
med ty åtföljande löpsedlar som
hade varit infört i någon tidning —-jag tror det var Dagens Nyheter — den
22 september i år. Men, herr Göran
Karlsson, hade regeringen lagt fram sin
proposition den 22 september i år?
Varför tog inte regeringen redan då intryck
av den där gräsliga presskampanjen?
Det var ju redan då dags att
göra det.

Kvar står, herr Göran Karlsson, att
folkpartiet har — inte som han sade
»i år», utan i maj 1965 enligt riksdagsprotokollet
— inbjudit till en samförståndslösning.
Regeringen sade nej, och
inrikesministern förklarade att regeringen
då skulle ta sitt ansvar och presentera
de förslag som regeringen fann
rimligast.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
<cp) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Göran Karlsson
sade i sitt senaste anförande gav
ju alldeles klart besked om att återtagandet
av propositionen är helt och
hållet taktiskt betingat.

Vidare har herr Göran Karlsson i
tidigare anföranden talat om den träffade
uppgörelsen i författningsfrågan.
Vad författningsfrågan kan ha att göra
med detta vet jag inte.

Herr Axel Andersson upplyste kammaren
om att centern och högern som
parlamentariska organ icke har varit
representerade i den utredning som har
föregått propositionen. Detta är riktigt.
Jag sade också i mitt första anförande
att regeringen inte gjort någon
demarsch som visade att man var angelägen
om att få denna fråga behandlad
på samma sätt som låt oss säga försvarsfrågan.

Sedan talade herr Göran Karlsson
om »kullar» i anledning av vad jag
sagt om låginkomstgrupperna. I så fall

Ang. hyreslagstiftningen
är det väl med den motivering som
herr Göran Karlsson anförde den största
»tuvan» som utgöres just av regeringens
proposition. Visste regeringen
inte när propositionen lades fram att
den hade så förskräckliga verkningar
som herr Göran Karlsson här antytt?

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
har i sitt huvudinlägg återkommit till
en fråga som han ställde till mig föregående
onsdag och som gällde vilken
uppfattning jag hade om mittenpartiernas
agerande i detta sammanhang och
om det kunde anses tillfredsställande
ur borgerlig synpunkt. Jag svarade förra
gången ungefär på det sättet att jag
beklagade att den snäva partitaktiken
tagit överhand i detta ärende. Jag sade
att det är ett nederlag för de många
medborgare som kräver konsekvens
och rättframhet i det politiska handlandet.

Jag tycker inte alls att det svaret är
så filosofiskt att herr Göran Karlsson
inte skulle kunna förstå det. Men jag
skulle kanske lämna en liten förklaring
till varför jag med personlig övertygelse
är beredd att stå för detta yttrande,
som alltså innebär ett allvarligt beklagande
av att det förts in alltför mycket
partitaktik i denna fråga. Orsaken till
min ståndpunkt är att jag inte alls var
främmande för de resonemang som föregick
väckandet av folkpartiets motion.
I själva verket hade jag varit informerad
och t. o. m. deltagit i en del
överläggningar om denna motion. Men
jag fann vid dessa överläggningar att
det förelåg ett för stort och spektakulärt
moment av partitaktiskt bedömande
i denna fråga, vilket jag inte ansåg
att högerpartiet kunde biträda med
hänsyn till det ömtåliga läge som hyresregleringens
avveckling under så
många år varit i.

Mot den bakgrunden var vi i högerpartiet
inte beredda att biträda detta
förslag som naturligtvis ur saklig syn -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
punkt skulle kunna diskuteras. Det är
i och för sig inte omöjligt att diskutera
längre eller kortare avvecklingstider.
Men med den avvägning som jag gjorde,
och som vi i högerpartiet gjorde,
var vi inte beredda att biträda förslaget.
Detta är bakgrunden till mitt svar,
vilket alls icke, som Göran Karlsson
antydde, var av filosofisk innebörd.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! När vi nu återigen efter
knappt mer än en vecka här i riksdagen
debatterar hyreslagstiftningskomkomplexet,
ligger på riksdagens bord
ett mycket märkligt aktstycke, tredje
lagutskottets utlåtande nr 58.

Detta är för det första märkligt så
till vida som däri först behandlas och
föreslås ett godkännande av återkallelsen
av vissa delar av lagstiftningskomplexet,
men sedan upptar man samma
komplex till sakbehandling. Det är för
det andra märkligt så till vida som den
borgerliga lottmajoritet som framtvingat
denna sakbehandling inbördes bar
splittrat sig så att den på många punkter
egentligen är en minoritet. Det föreligger
nämligen inte mindre än nio
borgerliga reservationer i denna del.
Man förstår de borgerliga utskottsledamöternas
vånda när man läser fjärde
stycket av utskottets utlåtande, där det,
sedan man konstaterat att formellt ingen
proposition föreligger, på sidan 103
heter, som herr Göran Karlsson påpekat:
»Utskottet talar ändå nedan av tekniska
skäl om propositionen och avser
härmed de genom de nyssnämnda motionsparen
framlagda lagförslagen i enlighet
med propositionen.»

Det är sannerligen ett ganska svårbegripligt
yttrande.

Men, herr talman, den borgerliga delen
av utskottsutlåtandet — om jag så
får kalla den — är märklig i ännu ett
avseende. Trots vad som har förekommit
i denna fråga under den senaste
tiden hävdar man, att det sedan propositionen
avlämnades inte har inträf -

fat någon omständighet som kan motivera
ett återkallande av propositionen.

Ja, vill man framställa sig själv som
både blind och döv må det vara resandens
ensak.

I det läge där hyreslagstiftningsfrågan
befinner sig i dag finns det inte
någon anledning för mig att här gå
in på någon sakdebatt, även om det
skulle vara frestande att bemöta en del
av de uppfattningar, som herr Alexanderson
förde fram eller herr Nils-Eric
Gustafssons utgjuteiser. Inte heller finns
det anledning att diskutera herr Lidgards
hypotetiska anförande, men jag
kan försäkra herr Lidgard att jag efter
att ha hört honom inte kommer att
vilja föreslå herr Lidgard som någon
min »ghostwriter».

Jag vill här slå fast att regeringens
åtgärd att återkalla vissa av lagförslagen
var en direkt, konsekvent och logisk
följd av mittenpartiernas agerande
i denna politiskt betydelsefulla fråga.

Under en lång följd av år har, såsom
herr Göran Karlsson slog fast, oppositionen
riktat kritik mot regeringen för
att förslag inte har framlagts om avveckling
av hyresregleringen. Angreppen
mot regeringen har varit hejdlösa.
De borgerliga partierna har varit pådrivande
och menat att en avveckling
inte skulle behöva leda till hyreshöjningar
som inte skulle kunna godtas.

Vi har haft den inställningen, att en
avveckling av hyresregleringen måste
ske under hänsynstagande till hyresgästernas
berättigade intressen. Problemen
har varit mycket svårlösta. I vår
strävan att finna en godtagbar form
för avvecklingen har vi utgått ifrån att
denna politiskt betydelsefulla fråga
måste lösas i enighet från de demokratiska
partiernas sida, och de borgerliga
partiernas agerande gav faktiskt stöd
för antagandet att en sådan enighet
skulle kunna uppnås.

Efter åratals utredningsarbete inom
olika kommittéer framlades i fjol ett
enhälligt förslag av hyreslagstiftningssakkunniga,
där både politiska partier

Torsdagen den 14 december 1987 fm.

Nr 53

och hyresgäst- och fastighetsägarintressena
var företrädda. Jag trodde att
det numera räckte med att folkpartiet
och centerpartiet hade en gemensam
ledamot i de olika utredningarna. Förslaget
innehöll vissa spärrar mot oskäliga
hyreshöjningar. Till hyresgästernas
skydd byggde regeringen ytterligare ut
dessa spärrar och försåg dessutom den
föreslagna lagstiftningen med särskilda
övergångsbestämmelser.

Som jag nyss sade hade vi inom regeringen
mot bakgrunden av vad som
förekommit all anledning att anta att
enighet skulle kunna uppnås i riksdagen
om programmet för hyresregleringens
avskaffande. Men i detta läge hände
något som vi inte hade räknat med.
Vår långvariga erfarenhet av oppositionens,
särskilt folkpartiets, agerande i
viktiga politiska frågor borde kanske
ha gjort oss försiktiga. Men vi hade i
detta fall, tyckte vi, inte någon anledning
att misstänka någon manöver från
de borgerligas sida — reformen hade
ju ansetts så angelägen. Mittenpartierna
begagnade dock tillfället till att i
strid mot sina tidigare deklarationer
angripa regeringen i riksdagsmotioner.

Det är, herr Alexanderson, inte främst
sakinnehållet i mittenpartiernas motioner
vi har fäst oss vid, utan det är,
som vi uttryckligen framhållit vid flera
tillfällen, den argumentation som förts.
Mittenpartierna har frångått sina tidigare
deklarationer och gjort gällande
att kraftiga hyresstegringar skulle bli
följden av reformprogrammet alldeles
frånsett de spärrar regeringen byggt in
i förslaget. De har på det sättet drivit
fram en oro bland hyresgästerna om
innebörden av reformen, vilket på ett
allvarligt sätt skulle ha försvårat tilllämpningen
av det nya systemet, och
de har skapat förväntningar bland vissa
kategorier av fastighetsägare om hyreshöjningar
av en storlek, som en i
politisk enighet genomförd reform ingalunda
hade kunnat medföra.

Syftet med mittenpartiernas politiska

Ang. hyreslagstiftningen
agerande har varit alltför tydligt. De
har tänkt sig att fiska röster bland hyresgästerna
till nästa års val. Det är lätt
att förstå att vi inte stillatigande kunde
se hur mittenpartierna utnyttjade en
politisk situation till att framställa regeringen
som den som inte tar tillräcklig
hänsyn till hyresgästintressena.

I den uppkomna politiska situationen
måste regeringen, som jag uttryckt vid
tidigare tillfälle, i den politiska anständighetens
namn återkalla hela lagstiftningskomplexet.
Vi måste reagera, och
vi har reagerat på det enda riktiga
sättet.

Av protokollet från förra veckans debatt
i denna kammare ser jag, att utskottets
ordförande herr Alexanderson
och herr Lidgard var mycket upprörda
över återkallelsen.

Herr Alexanderson sade bl. a. att det
var »något oerhört som hade inträffat».
Han talade vidare om inblandning i utskottets
och dess ledamöters rätt att
handla, om övergrepp mot utskottet,
dess ledamöter och riksdagen och om
en påtryckning, för att inte säga utpressning,
som han hade hoppats att
vårt rättsväsens högste vårdare skulle
anse sig vara för god för.

Herr talman! Jag kan inte låta detta
utfall stå oemotsagt. Om herr Alexanderson
hade deltagit i rikspolitiken under
den tid hans parti ännu hade någon
del i regeringsarbete!, skulle herr Alexanderson
ha vetat att regeringen alltid
i viktiga frågor har överläggningar med
sin riksdagsgrupp innan förslag framläggs
för riksdagen. Så skedde givetvis
även i detta fall.

Lika naturligt är att utskottets ledamöter
före viktiga avgöranden tar kontakt
med sitt förtroenderåd, sin riksdagsgrupp
eller medlemmar av den.
Och, herr Alexanderson, det är tillåtet
i vårt land att regeringsledamöter samtidigt
kan vara riksdagsledamöter (vi
är det i dag till nästan 90 procent) och
följaktligen ledamöter av den socaldemokratiska
riksdagsgruppen.

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

Att vad som har förekommit i ett
utskott skulle, som herr Lidgard tycks
ha gjort gällande, vara sekretessbelagt
i den meningen att sådana kontakter
inte skulle få äga rum är, för att använda
ett av herr Alexandersons tidigare
i dag använt uttryck, närmast
löjeväckande och en tanke som inte
förtjänar ytterligare bemötande.

Läget är nu det att frågan om avveckling
av hyresregleringen skjutes på
framtiden. Reformförslaget innehöll
emellertid mycket annat av stor betydelse
för bostadsmarknaden. Jag behöver
bara nämna den lagstadgade bytesrätten,
reparationsskyldigheten, det permanenta
besittningsskyddet och den
viktiga tjänstebostadsfrågan. Det uppkomna
läget bör inte få leda till att hyresgästerna
går miste om dessa betydelsefulla
reformer. Inom justitiedepartementet
är vi i full gång med att överväga
vilka åtgärder som kan komma
i fråga, och jag hoppas att förslag kan
framläggas redan vid vårriksdagen. Innan
dessa åtgärder har genomförts
kommer den successiva avveckling av
hyresregleringen, som år 1965 föreslogs
av statens hyresråd och som slogs upp
så stort i ett nytt söndagsnummer här
i Stockholm, givetvis inte att fortsätta.

Herr talman! Anledningen till att vi
i dag diskuterar samma ämne som för
en vecka sedan är talmännens beslut att
inte ställa det socialdemokratiska yrkandet
under proposition.

Det är självfallet inte min avsikt att
ta upp en diskussion härom nu. Jag
skall bara konstatera att författningsutredningen
uttalade sig om denna fråga
på följande sätt: »Enligt utredningens
mening bör något hinder inte föreligga
att proposition återkallas innan
utskott avgivit betänkande i ärendet.»
Utredningen var så säker på sin sak
att den fann särskilt stadgande härom
i riksdagsordningen inte behövas. Det
får nu ankomma på grundlagberedningen
att förutsättningslöst pröva denna
fråga i sitt fortsatta arbete.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall först anföra
några ord i anledning av justitieministerns
uttalande att om talmännen inte
hade vägrat att ställa socialdemokraternas
yrkande under proposition så
skulle vi inte ha haft denna debatt nu.

Jag tror att vi hade haft denna debatt
i alla fall. Det är ju inte bara regeringen,
som har initiativrätt, utan även
de enskilda riksdagsledamöterna. Det
föreligger motioner, som i alla fall skulle
behandlas, och det väcktes nya motioner,
som ansågs föranledda av den
oförmodade under riksdagen inträffade
händelsen som regeringens återkallelse
av propositionen utgjorde. Vi hade
sålunda kanske inte haft den första
frågan — om samtycke skulle lämnas
eller ej — men vi hade haft att behandla
hela den övriga delen av utlåtandet.

Justitieministern talade här om att
det var ett märkligt aktstycke som
tredje lagutskottet hade presterat i
denna fråga. Och det är klart att utlåtandet
är litet ovanligt i många delar,
men anledningen till det är ju den anmärkningsvärda
händelse, som jag nyss
nämnde, nämligen att regeringen utan
någon sakligt rimlig motivering återkallar
en proposition.

Vidare påtalade justitieministern att
reservationer avgivits av den grupp av
borgerliga ledamöter i utskottet, som
hade bestämt utlåtandet i dess huvuddel.
Då skall jag nämna att bruket varierar
beroende på utskottsledamöternas
ståndpunktstagande. Om några ledamöter
inte vunnit gehör i utskottet
för sin ståndpunkt i en stor principfråga,
så har de enligt stadgad praxis
möjlighet att trots detta delta i behandlingen
av detaljfrågor. I detta fall ställdes
också den möjligheten öppen för
de socialdemokratiska ledamöterna,

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

men de intog den ståndpunkten att de
inte ville delta i behandlingen av de
olika detaljerna. De till och med avlägsnade
sig från lokalen. Därför kan
utlåtandet inte se ut på annat sätt än
det gör.

Statsrådet Kling talade vidare om att
denna återkallelse skulle vara en »logisk
konsekvens» av oppositionens
handlande. Jag har ganska ingående
berört detta i mitt första anförande och
klarlagt, att någon som helst saklig logisk
konsekvens inte kan föreligga. Det
är tydligt också bl. a. därav, att någon
reaktion inte förmärktes när motionerna
väcktes. Inte ens vid realbehandlingen
i utskottet förekom något som
helst tal om sådana konsekvenser.

Ytterligare finns det anledning fastslå,
att motionerna avser endast tämligen
oväsentliga detaljer. De har inte
någon grundläggande betydelse för lagstiftningens
funktion.

Jag konstaterar att enighet råder om
den åsyftade hyresnivån, men när man
talar om olika bedömningar av hyreshöjningarna
är det fråga om hur djupt
under denna nivå som nu utgående hyror
ligger. Det är i motionerna inte alls
fråga om att syfta till någon högre nivå.
Detta har inte herr statsrådet Kling
uppmärksammat.

Statsrådet har vidare gått in på den
fråga som behandlades här i kammaren
i onsdags, men som egentligen inte
är föremål för debatt i dag, nämligen
frågan om formen för och tillåtligheten
av regeringens ingripande i utskottets
behandling av detta ärende. Han har
haft älskvärdheten att underlätta min
replik genom att låta publicera sitt inlägg
i kvällstidningarna långt innan
det har hållits i kamrarna.

Jag vill i detta avseende framhålla,
att jag redan i onsdags sade att jag inte
hade något att erinra mot att utskottsrepresentanterna
tar kontakt med sin
partigrupp eller med regeringen.

Vad jag vände mig emot var något
helt annat. Förhållandet var, att utskottsledamöterna
ställde frågan, om

Ang. hyreslagstiftningen
vi ämnade vidhålla våra avvisande reservationer
i fråga om övergångstidens
längd. När man fick jakande svar, förbehöll
man sig rätten att ställa ett yrkande
rörande tiden för lagens ikraftträdande
— således en helt annan sak.

Sedan gick man att överlägga med regeringen.
Resultatet av besöket hos regeringen
är ju känt och det innebar,
såvitt man då kunde bedöma, en klar
vedergällningsakt mot de utskottsledamöter
som förklarat sig ämna vidhålla
sin mening i en viss detaljfråga. Vid
utskottssammanträdet hade man all anledning
att bedöma saken på detta sätt.
Det hade man, i varje fall enligt min
uppfattning, all anledning att göra även
i onsdags.

Senare har det väl sipprat ut att beslutet
om återkallandet av propositionen
i sak var fattat redan tidigare och
att agerandet i utskottet var ett slags
provokation för att försäkra sig om ett
svepskäl för åtgärden.

Statsrådet Geijer bekräftade i sitt anförande
att man velat ha klarhet i att
reservationerna vidhölls. Är det sant
att beslutet redan tidigare var fattat, så
gör sig reflexionerna själva. Under alla
förhållanden har jag full täckning för
mitt påstående, att en otillåtlig inblandning
i utskottets behandling här har
skett. Med anledning av behandlingen
i utskottet vidtog ju regeringen den
sensationella åtgärden att återkalla propositionen.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till justitieministern
säga, att folkpartiet och centerpartiet
är två skilda partier. Det förhållandet
att folkpartiet var representerat
i denna utredning utgör inget skäl
för oss att inte hysa en egen mening
i denna fråga.

Med anledning av vad som sagts från
regeringspartiets sida i dag tror jag att
det finns anledning att konstatera vissa;
fakta.

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

För det första har de största avvikelserna
från propositionen gjorts av kommunisterna
samt av herr Lundberg och
de motionärer som tillsammans med
herr Hagnell skrivit under en motion
om att delvis bevara hyresregleringen.

För det andra har någon överenskommelse
mellan partierna om takten
i avvecklingen aldrig träffats. Det har
förmodligen icke heller i utredningen
klart tagits ståndpunkt till avvecklingstidens
längd. Jag skulle vilja fråga
justitieministern, om han vill bekräfta
uppgiften att någon överenskommelse
mellan regeringen och centerpartiet i
denna fråga aldrig någonsin har träffats.

För det tredje har huvuddelen av regeringsledamöterna
låtit en enda detalj
i ett par motioner från andra partier
motivera tillbakadragandet av ett förslag,
som den överväldigande majoriteten
i riksdagen är överens om.

För det fjärde kan den angivna motiveringen
endast vara ett svepskäl för
att det inte finns någon enighet inom
regeringspartiet.

För det femte har centerpartiet inte
på något sätt — vilket dock har påståtts
från denna talarstol av socialdemokraterna
— frångått tidigare deklarationer
om vår position i denna fråga.
Vi har talat om en successiv avveckling,
och vi kommer i dag att rösta för en
successiv avveckling. Yi har aldrig,
herr Kling'' och kanske herr Sträng, talat
om en snabb och omgående avveckling.
Det får stå för deras räkning som
har sagt det.

Regeringen har svikit de människor
som vill ha en bättre bostadsmarknad,
som fungerar smidigt, och alla människor
som vill ha en bostad, men som inte
har kunnat nå en tillfredsställande lösning
av sitt bostadsproblem. Tyvärr är
förhållandena inom vår regering sådana
att inte ens de förhandlingar med
bostadsministern som på sin tid skedde
kan tas på allvar, när herr Sträng
börjar rycka i trådarna.

Visst vill vi, herr justitieminister, slå

vakt om hyresgästernas berättigade intressen!
Det var just detta som låg i den
längre övergångstid som vi föreslog i
motionerna.

Eftersom tiden förmodligen har löpt
iväg, ber jag bara till sist att få fråga
herr Holmberg, om det vid motionernas
utskrivning och tillkomst förekom
någon kontakt mellan högern och centerpartiet?
Jag hävdar att så inte var
fallet.

Herr LIDGARD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har väldigt svårt att
se någonting löjeväckande eller ens någonting
nästan löjeväckande i det förhållandet,
att man ifrågasätter lämpligheten
av att regeringen i en offentlig
statsakt använder sig av upplysningar
som regeringens ledamöter har erhållit
i en helt annan egenskap, nämligen
i egenskap av riksdagsmän.

Jag var mycket försiktig i mitt uttalande
om sekretessfrågorna, i synnerhet
när det gällde tredje lagutskottet,
men jag trodde mig ändå kunna konstatera,
att det förelåg en viss praxis
på detta område. Jag skulle i detta anförande
ha kunnat framhålla ungefär
detsamma som jag sade i inledningsanförandet
i dag, nämligen att jag hoppas
att de personer som ägnar sitt liv
och sin tid åt statsvetenskapliga undersökningar
skall syssla även med denna
sak, när stormarna en gång har lagt
sig.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag har svårt att förstå
logiken i herr Alexandersons resonemang.
Om det är så att man inte kan
återkalla en proposition, har det ju inte
inträffat någon sådan oförmodad händelse
under riksdagen, som skulle berättiga
till motioner. Den har då inträffat
först sedan kamrarna efter utskottets
behandling har godkänt återkallelsen.
Det skulle väl vara konsekvensen
av herr Alexandersons resonemang.

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Herr Alexanderson framhöll även, att
någon reaktion inte märktes när motionerna
väcktes. Nej, och det kanske är
helt förklarligt. Vi hörde här att de
sista motionerna kom den 2 november,
vill jag minnas. Två motioner fanns tillgängliga
i stencil på fredagen den 10,
vilket var dagen innan jag reste till
Amerika lördagen den 11 november. Jag
kom tillbaka fredagen den 24 november,
och den tid som gått sedan dess är
väl inte så lång.

Vid diskussionen mellan regeringsledamöter
och socialdemokratiska utskottsledamöter
under den ajournering,
som herr Alexanderson talade om, var
det icke någon som helst vedergällningsakt
som beslutades. Redan innan
statsministern reste till Finland dagen
före hade olika alternativa handlingslinjer
fastlagts. Därefter ankom det på
mittenpartierna att avgöra om de ville
gå med på propositionsförslaget eller
vidhålla sina insinuanta motioner. Den
»lilla detalj», som herr Nils-Eric Gustafsson
talade om, och den »tämligen
oväsentliga detalj», som herr Alexanderson
talade om, har inte varit avgörande
för regeringen, utan det avgörande
är den argumentation som förts
i motionen.

Till herr Nils-Eric Gustafsson vill jag
gärna säga, att det inte träffats någon
formell överenskommelse mellan regeringen
och centerpartiet om propositionens
utformning.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Eftersom statsrådet
Kling säger att argumentationen varit
avgörande, vill jag fråga: Beror det på
från vilket håll argumentationen kommer?
Har den inte samma betydelse vilka
riksdagsmän som än för fram den i
en motion?

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! För den som uppmärksamt
läser motionerna — särskilt folk 5

Första kammarens protokoll 1967. Nr 53

Ang. hyreslagstiftr.ingen
partimotionen — står det alldeles klart,
att mittenpartierna tänkt sig en betydligt
högre hyresnivå än den regeringen
hade varit beredd att acceptera. Blir
hyreshöjningarna så stora, som folkpartiet
och centern utlovar i sina motioner,
då skall hyresregleringen inte
avskaffas nu. I så fall är tiden inte mogen! Herr

WERNER (vpk):

Herr talman! Jag vill först be om ursäkt
för att jag i min tidigare replik
överskred den utmätta tiden, och jag
skall försöka att i någon mån kompensera
detta genom att begränsa mitt anförande
nu.

Det har sagts många märkliga ord om
regeringens åtgärd att dra tillbaka proposition
nr 141 om ny hyreslagstiftning.
I regeringskommunikén heter det,
att eftersom mot förmodan enighet ej
kunnat uppnås i riksdagen, så anser
regeringen att tidpunkten inte är mogen
för övergång till ett nytt system på
hyresmarknaden.

Enighet med regeringen skulle alltså
vara kriteriet för att regeringen står
kvar vid sina förslag. Men hur kan det
gå ihop med de motstridiga intressen,
som också är företrädda i riksdagen?
Det som inträffat visar att samarbete
med borgerliga partier är en bräcklig
grund för regeringspartiet att bygga sin
politik på.

Jag har sagt tidigare, och jag kan
säga det en gång till, att vi är helt överens
med regeringen om det riktiga i att
dra tillbaka propositionen i det läge
som uppstått, men jag har också sagt
att det hade varit bättre om man hade
gjort en omprövning i sakfrågan. Uttalandena
i den åberopade regeringskommunikén,
likasom i reservation II
vid C—H i utskottets hemställan, där
det heter att reformen får anstå tills vidare,
är enligt min mening illavarslande.
När som helst kan regeringen, sedan
leden ordnat till sig på den borgerliga
kanten, få ett återfall och komma

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

tillbaka med ett på många punkter mot
hyresgästernas intressen uppenbart stridande
förslag. Jag tycker att det finns
anledning till vaksamhet mot den risken.

Det ger mig också anledning att i detta
läge understryka nödvändigheten av
att en ny allmän hyreslag utformas så,
att reglerna för hyressättningen inte
ger fritt fram för hyreshöjningar utan
att samhällets kontroll över och inflytande
på hyresbildningen effektivt säkras.
Enligt min mening ger vår motion
bra anvisningar om en sådan utformning.
Regeringen skulle alltså göra
klokt i att ompröva sin ställning i sak
och försöka medverka till att en kommande
ny hyreslag verkligen får en sådan
utformning.

Även andra välgrundade krav måste
beaktas: att förhindra att besittningsskyddet
kan avtalas bort, att bytesrätten
måste gälla hela landet, att systemet
med partsrepresentation säkras genom
att man — som vi har föreslagit
— bibehåller nuvarande ordning med
hyresnämnder och statens hyresråd.
Jag kan ge en utfästelse om att vårt
parti kommer att fortsätta att verka för
en sådan linje. Vi kommer att bevaka
hyresgästernas intressen och mycket
bestämt motsätta oss varje försök med
att återkomma med ett sådant oacceptabelt
förslag som regeringen lade fram,
men dessbättre drog tillbaka. Om det en
tid närmast kommer på dagordningen
att genomföra delreformer, som innebär
positiva åtgärder av det slag jag
nyss nämnt, får inte detta undanskymma
behovet av lösningar på längre sikt.
Jag tänker bär såväl på en framtida definitiv
utformning av hyreslagstiftningen
som på de högeligen aktuella bostadsbyggnadsproblemen
i övrigt, där
ju kostnadsfrågorna intar en mycket
framträdande plats; efter dagens besked
om diskontohöjning blir det sannerligen
inte lättare klara dem.

Tidpunkten just nu är kanske inte
lämplig att närmare utveckla vad detta
konkret skulle kunna innebära — vi

får väl återkomma till det vid 1968 års
vårriksdag — men jag vill ändå helt
kort säga, att principerna om hyresoch
bostadspolitikens sociala innehåll
under inga omständigheter får uppges.

I den av vår riksdagsgrupp väckta
motionen anknöt vi bl. a. till frågeställningarna
i arbetarrörelsernas efterkrigsprogram
om överföring gradvis av
flerfamiljshyreshus i samhällets ägo.
Vi måste få en hyresmarknad, där självkostnadsprincipen
till övervägande del
blir vägledande vid hyressättningen.
Kostnaderna i bostadsbyggandet måste
effektivt angripas. Den svartabörshandel
som pågår, och som man demagogiskt
talar om utbreder sig genom att
hyresregleringens slopande nu åtminstone
tills vidare avförts från dagordningen,
måste attackeras bl. a. genom
obligatorisk bostadsförmedling och en
på alla fronter skärpt kamp mot hyresocker.

Herr talman! Av det jag nu anfört
framgår från vilka utgångspunkter jag
är beredd att stödja den ståndpunkt de
socialdemokratiska utskottsreservanterna
intagit; men jag är därför inte
enig med dem om alla formuleringar
i deras skrivning.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! När regeringen för riksdagen
lade fram proposition nr 141 om
ny hyreslagstiftning hälsades propositionen
med tillfredsställelse av samtliga
partier i riksdagen, utom kommunisterna.

Som regeringen framhöll i den —
jag kanske får säga så — beryktade
skrivelsen om återkallelse av propositionen
byggde propositionen på ett enhälligt
utredningsförslag. Utredningen
hade inom sig representanter både
för olika politiska partier och för hyresgäst-
och fastighetsägarintressen.
Propositionen innehöll dock en del inte
obetydliga avvikelser från utredningsförslaget,
avvikelser som man måste
anse vara förbättringar. Sålunda hade

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

man byggt ut de spärrar mot oskäliga
hyreshöjningar som utredningsförslaget
innehöll och dessutom stadgat vissa
övergångsbestämmelser. Över huvud taget
kan man beteckna propositionen
som ett gott arbete, som justitieministern
och hans medarbetare hade stor
heder av.

Helt naturligt väcktes emellertid i
riksdagen en del motioner i anslutning
till propositionen. Det hade ju varit
egendomligt om så inte hade blivit fallet
i samband med ett så omfattande
och delvis ganska komplicerat förslag
som propositionen innehöll. Från mittenpartihåll
ville man genom sina motioner
något utbygg^ propositionens
hyresspärrar samt förlänga övergångstiden.
Vidare föreslogs att samma besittningsskydd,
som enligt propositionen
skulle tillförsäkras innehavare av
bostadslägenheter, också skulle gälla
för innehavare av affärslokaler. Till sist
föreslogs av praktiska skäl vissa ändringar
i förfarandet i hyresnämnderna
och domstolarnas prövning av hyresrätten
m. m. Jag vill beteckna ändringsförslagen
som förbättringar av propositionen
i syfte att ytterligare stödja
propositionens strävan att avveckla hyresregleringen
utan alltför häftiga hyresstegringar
och övriga olägenheter
för hyresgästerna.

Mer anmärkningsvärt än mittenpartiernas
motioner var emellertid de motioner
som ett stort antal socialdemokrater
undertecknade och framlämnade;
jag syftar på motionerna I: 885 och
886 samt II: 1101 och 1102. I dessa motioner
begärdes ändringar i propositionen
på en rad punkter. Man frågade
sig, om det uppstått en spricka inom
regeringspartiet i denna fråga.

Utskottsbehandlingen påbörjades emellertid
i vanlig ordning i tredje lagutskottet
och försiggick i den lugna
och trevliga anda som alltid brukar
prägla förhandlingarna i detta utskott.
Från högerns sida var man i stort sett
beredd att godta propositionen utan
ändringar. Mittenpartiernas represen -

Ang. hyreslagstiftningen
tanter argumenterade naturligt nog för
mittenpartimotionerna, som man ansåg
sakligt befogade. Man framhöll emellertid
på ett relativt tidigt stadium, att
man var intresserad av att söka samförstånd
genom kompromisser i största
möjliga utsträckning, därför att det var
fråga om en reform som var angelägen
och som dessutom alla partier i utskottet
syntes önska få genomförd.

Från mittenpartiernas sida var man
också — och det tror jag även gällde
högern — beredd att i viss mån i utskottets
skrivning tillmötesgå en del
önskemål i de socialdemokratiska motionerna.
I stort sett ville man väl inte
gå med på någon lagändring på de
punkterna, men i viss utsträckning var
man villig därtill. Allt artade sig sålunda
till ett hyggligt slutresultat av utskottets
arbete.

Vår förvåning inom mittenpartierna
blev därför stor när man från de socialdemokratiska
utskottsledamöternas
sida plötsligt krävde att mittenpartierna
helt skulle frånfalla sitt önskemål om
förlängning av övergångstiden. Om så
inte skedde förbehöll man sig rätten
att yrka uppskov med den föreslagna
lagstiftningens ikraftträdande med ett
år. Vi genmälde då, att man ju inte
skulle vinna någonting på att dröja med
att påbörja avvecklingen. Tvärtom
skulle svårigheterna snarast öka under
avvecklingstiden genom ett sådant uppskov.

Emellertid förklarade vi oss, fortfarande
i syfte att få reformen genomförd
i största möjliga samförstånd, beredda
att kompromissa i fråga om
övergångstidens längd. Vi fick då ett
ganska egendomligt svar. Kompromissen
skulle på något underligt sätt ligga
i propositionen, och man sade att kompromissen
måste innebära att vi helt
godtog propositionen i fråga om övergångstiden.
Det var en ny och ganska
intressant användning av ordet kompromiss.

Under själva slutjusteringen av utskottets
utlåtande på tisdagen i förra

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

veckan antyddes från socialdemokratiskt
håll inom utskottet, att man fortfarande
fordrade att vi godtog propositionen
i fråga om övergångstidens
längd och att man annars förbehöll sig
rätt att vidta andra åtgärder. Jag hänsyftade
ett par gånger i anföranden
på frågan om uppskov med lagstiftningens
ikraftträdande, men något yrkande
härom framställdes icke av socialdemokraterna.
Vi fick alltså inte reda
på vad som skulle hända om vi vägrade
att gå med på detta krav, som väl
närmast blev ett ultimatum. På en direkt
fråga från en utskottsledamot, tillhörande
ett oppositionsparti, om det
var meningen att regeringen skulle dra
tillbaka propositionen, lämnades inte
något svar. Så ajournerades sammanträdet,
och vad som sedan hände vet
vi alla.

Innan sammanträdet ajournerades
framhöll vi dock på nytt, att vi för sakens
skull var beredda att kompromissa,
och vi antydde då en övergångstid
på fem respektive tre år som tänkbar
kompromiss. Något svar fick vi inte,
men vi hoppades naturligtvis att samförståndsviljan
skulle segra inom socialdemokratin.

När jag i dag hörde statsrådet Kling
uttala sig, blev jag emellertid förvånad.
Om jag uppfattade honom rätt påstod
han, att det inom utskottet hade ställts
ett krav på att mittenpartierna helt skulle
följa propositionen. Detta måste vara
något missförstånd, men det får väl de
socialdemokratiska utskottsledamöterna
och statsrådet Kling klara upp sinsemellan.
Till oss i utskottet framställdes
i alla fall intet annat önskemål eller
krav än att vi skulle godkänna propositionens
ståndpunkt i fråga om övergångstidens
längd.

Nu frågar man sig emellertid: Vad
skulle ha inträffat om oppositionspartierna
hade godtagit kravet på övergångstidens
längd? Vi utgick givetvis
från att man då skulle fortsätta behandlingen
i vanlig ordning. Men skall
vi tro vad statsrådet Kling säger här i

dag, skulle man ha behövt befara ytterligare
krav. Först är det alltså ett krav
på att man skall fortsätta, och när det
kravet bifalles ställer man nya krav.

Hur skall vi karakterisera ett sådant
förfaringssätt skall jag be att få återkomma
till när jag fått reda på om man
verkligen hade sådana tankar. Här kan
vi verkligen tala om »agerande»! Men
jag hoppas på ett tillfredsställande klarläggande
i denna fråga.

Nu hade vi ingen anledning att gå
med på socialdemokraternas krav, framför
allt inte i den form i vilken det
framställdes. Vi hade saklig motivering
för att övergångstiden borde vara
något längre än propositionen föreslog,
och vi räknade med att en samförståndsvillig
socialdemokrati naturligtvis
inte skulle offra hela detta utredningsförslag
för frågan om ett år längre eller
kortare övergångstid. Det vore ju orimligt.

Samma dag som detta skedde sammanträdde
regeringen till en hastigt
sammankallad extrakonselj och överlämnade
samma dag till riksdagen sin
skrivelse, där man anmälde återkallelse
av förslaget till hyreslagstiftning.

Statsrådet Kling sade att propositionen
återkallats och att det därför inte
fanns någon proposition att behandla.
Men om vi skall gå in på den konstitutionella
frågan, kvarstod fortfarande
frågan om förlängning av hyresregleringslagstiftningen.
Naturligtvis kunde
man i anslutning till behandlingen av
den frågan ta upp yrkande om att ändra
den lagstiftning, som regeringen
ville ha förlängd. Men det är en konstitutionell
detaljfråga som jag inte närmare
skall ta upp, om det inte blir vidare
debatt därom.

Innehållet i skrivelsen om återkallelsen
är rätt egendomligt. Det talas i något
dunkla ordalag om mittenpartiernas
agerande i riksdagen och i tredje lagutskottet.
Sedan påstås — var man nu har
hämtat det ifrån — bl. a. att dessa partier
skulle ha frångått tidigare deklarationer
och att de genom misstolkning

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

av propositionens förslag allvarligt försvårat
tillämpningen av det föreslagna
systemet. Någon saklig motivering för
dessa ganska orimliga påståenden framfördes
givetvis inte och kunde inte heller
anföras.

I själva verket innebär mittenpartiernas
ståndpunkt ett konsekvent fullföljande
av den linje som partierna drivit
i hyresregleringsfrågan ända sedan
1950-talet, nämligen att man snarast
möjligt bör påbörja avvecklingen av
hyresregleringen, men att man måste
genomföra avvecklingen successivt för
att de ofrånkomliga övergångssvårigheterna
skall drabba hyresgästerna så litet
som möjligt. Detta har mittenpartierna
många gånger deklarerat. Jag
skall ta tre citat ur högen.

Förre folkpartiledaren Bertil Ohlin
yttrade i en tidningsartikel år 1964 —
jag går tillbaka några år så att man inte
skall kunna säga att detta är en hastigt
påkommen ståndpunkt — i Veckojournalen
nr 35: »Därför anser jag det alldeles
felaktigt att redan nu ropa på
ett skyndsamt avskaffande av hela hyresregleringen.
Det bör ske steg för steg,
allteftersom bostadstillgången växer inom
nuvarande bristområden. På den
punkten tror jag att det skall gå att
komma överens även med den nuvarande
regeringen.»

Ja, vi trodde även i utskottet att det
skulle gå att komma överens med regeringens
representanter på den punkten,
men vi misstog oss.

Sedan kan jag citera exempelvis en
artikel av herr Sven Wedén i Expressen
den 9 mars 1967. Där framhåller
han på tal om hyresregleringens slopande,
att mycket talar för att det måste
bli fråga om en metodik med successiva
åtgärder. Jag kan tillägga att ett
annat uttalande av herr Sven Wedén i
samma artikelserie citerades av socialdemokraten
herr Svenning i andra kammaren
den 30 maj 1963 — sidan 193
i protokollet. Herr Svenning förklarade
därvid: »Jag citerade bara herr Wedén
för att visa, att han hade den bestämda

Ang. hyreslagstiftningen
uppfattningen, att avveckling borde ske
i viss takt och under vissa förhållanden.
»

Jag skulle kunna anföra flera exempel.
Men jag tycker att detta räcker för
att visa, att mittenpartiernas motioner
varit ett fullföljande av deras hittillsvarande
politik. Motionerna innebar
ingen principiell kritik mot regeringsförslaget
som helhet, utan endast förslag
om förbättringar på några punkter.

Om man skall tro på vad regeringen
säger i sin skrivelse om återkallelse^ då
har verkligen regeringen uppträtt som
prinsessan på ärten.

Emellertid är det väl ingen som tror
på att de skäl för återkallelsen som regeringen
anfört i skrivelsen var de verkliga.
Att regeringen i sådan grad skulle
bringas ur humör av några motioner
från oppositionen att den skulle ta tillbaka
ett stort lagförslag förefaller inte
särskilt troligt.

För övrigt kunde regeringen, om den
verkligen varit angelägen om att ha
enighet på alla punkter eller på praktiskt
taget alla punkter, mycket väl ha
kontaktat riksdagspartierna, innan propositionen
lades fram, för att på detta
sätt få en samförståndslösning. Som
herr Axel Andersson påpekat var det
en utväg som herr Bertil Ohlin hade rekommenderat,
men som man inom regeringen
tydligen inte var intresserad av.
Det var som inrikesministern enligt
herr Axel Anderssons citat sade: »Regeringen
lägger fram propositionen och
tar sitt ansvar.»

Ja, regeringen lade fram propositionen,
och på vad sätt den tog sitt ansvar,
det har vi alla kunnat konstatera.

Herr Göran Karlsson sade, att när
folkpartiet får vad det vill står det inte
vid sina ord. Det klingar litet underligt
i detta sammanhang. Men jag vet inte
om det var så allvarligt menat. Hade vi
fått som vi velat och även om vi hade
fått en kompromiss, hade vi med glädje
samarbetat med socialdemokraterna i
tredje lagutskottet för att få reformen

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
genomförd. Herr Göran Karlsson vet
att jag själv gång på gång i utskottet
framhöll att vi var intresserade av en
samförståndslösning.

I själva verket var väl orsaken till
återkallelsen snarare de socialdemokratiska
motionerna. Det är klart att de
oroade regeringen. Som det har sagts
många gånger här i kammaren uppenbarade
de en allvarlig spricka inom
regeringspartiet. Vad skulle regeringen
egentligen göra i denna situation? Det
kunde inte vara ett särskilt lockande
alternativ att dra tillbaka propositionen
under hänvisning till det som kanske
var den verkliga anledningen, nämligen
de socialdemokratiska motionerna. Det
hade onekligen sett mycket illa ut. Jag
förstår att man drog sig för en sådan
utväg.

Inte heller det andra alternativet var
väl särskilt lustigt — att låta behandlingen
av propositionen fortsätta med
resultat att vid votering i kamrarna
skulle regeringen tillsammans med oppositionspartierna
ha fått driva igenom
propositionen mot en stor del av de
socialdemokratiska ledamöterna, kanske
de allra flesta. Det var naturligtvis
inte heller ett så roligt alternativ för
regeringen. Man förstår att den tvekade.
Man kan också förstå att när den valde
en metod för att undvika detta hade
den inte de bästa kläderna på sig när
den gick ut och letade efter en taktiskt
lämplig metod.

Även om jag har en viss medkänsla
för regeringen, eller i varje fall en viss
förståelse för svårigheterna i den situation
där regeringen hamnat, så tycker
jag nog ändå att man borde hållit sig
för god för att ta den genomskinliga
förevändningen som skrivelsen om återkallelse
innebar för att försöka täcka
sin reträtt inför vänsterfalangen inom
partiet och inför kommunisterna.

Jag undrar om man inte hade kunnat
hitta på en listigare metod om inte regeringens
expert på politisk taktik, statsrådet
Palme, hade saknats i den extra
konselj där man beslöt om återkallelsen

och där man synbarligen i allra största
hast snickrade ihop den famösa skrivelsen.

Återkallelsen av propositionen är beklaglig
ur flera synpunkter.

Först och främst innebär det ett omintetgörande
av eller i varje fall ett
uppskov med en betydelsefull reform,
såvida inte socialdemokraterna griper
tillfället att reparera skadan genom att
rösta för bifall till utskottets förslag att
trots återkallelsen av propositionen i
vissa delar fatta beslut om ny hyreslagstiftning.

För det andra visar återkallelsen att
vänsterfalangen inom socialdemokratin
håller på att ta kommandot inom partiet.
Det är klart att vi från oppositionens
sida anser att detta är en beklaglig
utveckling. Det tycks faktiskt vara
så, att falangen helt har tagit överhand,
ty herr Göran Karlsson utlovade —
med all rätt förmodar jag — att socialdemokraterna
i dag skulle vara eniga.
Sedan man först fått en proposition
framlagd och sedan i ett par stora motioner
på en rad punkter yrkat ändring
i propositionen och därefter återkallat
hela propositionen, skall man i dag visa
sin enighet genom att rösta emot förslaget
om hyreslagstiftning. Det visar
ju att vänsterfalangen har segrat eller
att rädslan för kommunisterna har bestämt
beslutet.

För det tredje visar ju återkallelsen
uppenbarligen att regeringens vilja och
förmåga till fortsatt reformarbete har
ytterligare försvagats, och det är en sak
som ur samhällets synpunkt är att beklaga.

För det fjärde kan det väl inte undvikas
att det något snöpliga tillbakatagandet
av ett stort reformförslag i
allmänhetens ögon måste dra en aning
löje över det politiska arbetet över huvud
taget, och detta är ur allmän demokratisk
synpunkt mycket att beklaga.

När herr Kling i sitt anförande ansåg
att utskottsutlåtandet var märkligt ur
den synpunkten, att det hade avgivits
— som han hade räknat fram — nio

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

reservationer inom lottmajoriteten, vill
jag vitsorda att det på ett sätt är märkligt.
Det visar nämligen att oppositionspartierna
när det gäller att genomföra
en viktig reform inte är så överkänsliga
som den socialdemokratiska regeringen.
Vi drar inte tillbaka våra förslag
eller låter bli att samarbeta därför
att det på enstaka punkter råder olika
meningar. Anser vi att reformen är angelägen
och önskvärd, samarbetar vi
och lägger fram ett förslag. Vi anser det
inte vara någon brist att det på vissa
punkter råder särmeningar. Vi tycker
faktiskt att det demokratiskt sett är en
styrka att kunna göra på det sättet.
Men vi vet att regeringen ser det på ett
annat sätt — möter man opposition,
blir man sur och vill inte vara med
längre.

Dessutom nämnde statsrådet Kling
att det var märkligt att det i reservationen
beträffande återkallelsen kunde
sägas att ingenting förekommit som
motiverade återkallelsen. När tredje
lagutskottet skriver sina utlåtanden,
behandlar man den sakliga sidan av
frågan. Reservanterna menar alltså att
någon saklig motivering för att återkalla
propositionen inte föreligger. Men
det är klart att om regeringen — med
rätt eller orätt — har bedömt det vara
en politiskt taktisk fördel att stjälpa
reformförslaget genom en återkallelse,
faller det utanför den bedömning som
utskottet har gjort i sitt uttalande.

Jag övergår nu till de två speciella
punkter i utskottsförslaget, där jag anmält
blank reservation. Den första
punkten gäller uppsägning av hyresgäst
som erhållit sin bostad i samband
med arbetsanställning. Jag har i och
för sig ingen anmärkning mot utskottsskrivningen,
men jag skulle ha velat ha
den något kompletterad. Jag vill uttala
min förhoppning och min förmodan
att utskottet med den sista meningen
i detta avsnitt — det står i första stycket
på sidan 114 i utlåtandet — även
avser sådana fall där en industri hyr
ut lägenheter eller möblerade rum till

Ang. hyreslagstiftningen
ensamstående anställda och i samband
därmed lämnar de anställda en viss
personlig service. Jag tänker därvid
bl. a. på de s. k. flickhem som vissa
textilföretag anordnar för inflyttad
kvinnlig arbetskraft. Där finns en av
företaget anställd och avlönad föreståndarinna
som lämnar de boende råd
och annan service. För ett sådant företag
måste det vara av stort intresse att
verkligen få disponera dessa hem för
de anställda, och jag förmodar att utskottets
skrivning på denna punkt inte
hindrar ett tillgodoseende av detta intresse.

Min andra blanka reservation avser
utskottets skrivning i anslutning till
den extra hyresspärr som föreslås i
övergångsbestämmelserna, punkt 8 andra
stycket. Statsrådet Kling kritiserade
mittenpartierna för att vi påstod att
propositionens lagtext skulle ge utrymme
för större hyreshöjningar än regeringen
hade räknat med. Ja, om statsrådet
Klings kritik är berättigad eller
inte beror väl på om våra påståenden
är sakligt riktiga eller inte. I det avseendet
vill jag hänvisa till kammarens
värderade förste vice talman som i sitt
anförande i den s. k. remissdebatten i
onsdags yttrade — om jag förstod honom
rätt — att mittenpartiernas bedömning
i detta avseende måhända var den
riktiga. Jag hoppas att jag inte missförstod
honom. Det väsentliga är ju att
mittenpartierna ingalunda inskränkte
sig till att negativt påstå att propositionens
hyresspärrar inte var tillräckliga.
Det positiva var att vi lade fram konkreta
förslag till hur man skulle förbättra
hyresspärrarna, så att propositionens
målsättning om jämkning av
hyreshöjningarna skulle kunna realiseras.
Det var helt enkelt förslag som
syftade till att förbättra de möjligheter
som propositionen innehöll. Det är en
något underlig reaktion att detta skulle
ge anledning till kritik mot mittenpartierna.
Om vi påpekar en lucka i lagen
och anvisar en väg att fylla den luckan
måste man, för att ta illa upp för en

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

sådan sak, ha suttit mycket länge i regeringsställning,
alltför länge.

I punkt 8 andra stycket i övergångsbestämmelserna
föreslår utskottet en
viss extra hyresspärr. Man föreslår ett
stadgande att hyreshöjningen får jämkas,
om den skulle överstiga den utgående
hyran i sådan grad att den är
obillig för hyresgästen. Jag skulle ha
önskat att utskottet i sin motivering
inte hade lagt tonvikten på hyresgästens
personliga förhållanden. Dessa bör,
om behov föreligger, beaktas genom
sociala åtgärder av olika slag. Man borde
i stället generellt ha föreslagit att
en hyra som med tillämpning av lagens
regler skulle stiga brantare än vad som
kan anses rimligt och acceptabelt kan
få jämkas. Jag avser då en ganska begränsad
grupp av lägenheter, nämligen
i bebyggelsen från 1920- och 1930-talen
med god standard och ofta centralt läge,
där den utgående hyran i regel är
förhållandevis mycket gynnsam för hyresgästerna.
En alltför stark och hastig
upptrappning av hyran i dessa till antalet
begränsade fall bör enligt min
mening generellt motverkas genom en
jämkningsmöjlighet. Jag vill fråga varför
socialdemokraterna hade så svårt
att smälta en sådan hyresspärr, om de
nu ansåg denna hyresspärr onödig?
Om den var onödig behövde den inte
tillämpas, och om den var nödvändig
skulle den fylla en funktion, om vilken
vi alla var ense. Jag har den mycket
bestämda känslan att man från socialdemokratiskt
håll inte uppriktigt har
strävat till en samförståndslösning i utskottet,
och jag beklagar detta.

Herr talman! Jag instämmer i herr
Alexandersons yrkande om bifall till
reservationerna I och III, fogade till
tredje lagutskottets utlåtande nr 58, och
yrkar i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde replik tidi -

gare, men på grund av en missuppfattning
fick jag den inte då, utan har med
talmannens goda minne fått den nu i
stället, och det ger mig anledning att
beröra det som herr Ernulf här senast
har sagt.

Herr Ernulf tycks leva i en värld
fjärran från politiska händelser. Om
man gräver ner sig i juridiska djupsinnigheter
är det alldeles uppenbart att
man kan resonera så som han har gjort.
Men för oss andra som lever i en levande
värld och vet vartill mittenpartierna
syftade är det klart att vi måste
dra andra konsekvenser än dem herr
Ernulf har dragit.

Herr Ernulf läste upp ett citat ur
Veckojournalen från 1964, där herr Ohlin
uttalat att han trodde att man då
skulle kunna komma överens med socialdemokraterna.
Men, herr Ernulf, i
dagens nummer av Expressen står det
på sidan 24 att bland dem som var hetast
när det gällde att väcka den här
motionen, som har åstadkommit allt
detta besvär, var herr Ohlin en av de
drivande krafterna. Där står nämligen

— nu citerar jag Expressen, det gör jag
inte ofta och inte gärna, men i detta
fall skall jag göra det:

»Trots mycket bestämda protester
från partiets bostads- och hyresexpert
Henning Gustafsson väckte också några
enskilda folkpartister en slarvigt tillkommen
motion . ..»

»Några enskilda folkpartister» — det
är nuvarande partiordföranden herr
Wedén, det är förutvarande partiordföranden
herr Ohlin, det är gruppledaren
herr Dahlén, det är styrelseledamoten,
såvida hon inte är vice ordförande,
Cecilia Nettelbrandt, vilka alltså beskrivs
såsom några enskilda folkpartister
som väckt en slarvig motion med
denna verkan.

Herr Ernulf! Om inte något annat kan
klargöra för herr Ernulf vart vi syftar

— detta gäller i än högre grad herr
Axel Andersson — så studera vad Expressen
har skrivit i det fallet!

Jag begärde egentligen ordet för att

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

uttala ett tack till herr Yngve Holmberg.
När jag frågade honom förra veckan,
gav han ett något filosofiskt svar. I dag
har jag fått svar i klartext. Jag tackar
herr Holmberg för det. Det bekräftade
precis vad jag sade, nämligen att mittenpartierna
hade agerat och sökt att
få högern med på denna linje för att
på det sättet driva politik i hyresfrågan.
Högern har stått pall för de där
signalerna från mittenpartierna. Som
jag sade förut, det hedrar dem. Men det
är klart att även högern har sett taktiskt
på denna fråga. Högern visste att
deras väljarkår inte var så lättrörlig
som vad mittenpartiernas och socialdemokraternas
är i det fallet. De kunde
gott ta den ståndpunkt som de gjorde.
Men jag respekterar herr Holmbergs
svar och tackar för det. Det ger ett besked
till mittens taktiker, att de här
uppträdde på ett sätt som stjälpte den
möjlighet till överenskommelse i denna
fråga som fanns.

När herr Nils-Eric Gustafsson här tar
in författningsfrågan m. m. så vill jag
bara säga, att det var ett exempel som
jag gav på mittenpartiernas taktiska
agerande vid årets riksdag. Det var inte
fråga om något annat.

Beträffande verkningarna av den uteblivna
nya hyreslagen så får vi väl se
vad de blir. Följden kommer i varje fall
inte att bli att bostadsbyggandet under
något förhållande blir sämre än det varit
tidigare.

Herr Alexanderson talade om en vedergällningsakt
från tredje lagutskottets
socialdemokratiska del. Tyvärr är herr
Alexanderson inte inne, men jag skulle
vilja fråga honom vad det är för exempel
han kan ge på att de socialdemokratiska
ledamöterna i tredje lagutskottet
skulle ha uppträtt ojust. På vilket
sätt har vi krävt någon annan behandling
än den vanliga? Yi har begärt en
ajournering, och det är den ajourneringen
som utskottet har beviljat. Att då sedan
komma och påstå att detta skulle
vara något slags vedergällning är nog
att tillgripa alltför drastiska uttalanden,

Ang. hyreslagstiftningen
och det kan väl knappast höra till den
sakliga delen.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tackar för den välvilliga
tillämpningen av replikrätten,
och jag skall försöka att inte missbruka
den, åtminstone inte tidsmässigt.

De socialdemokratiska motionerna
II: 1101 och 1102 har vid flera tillfällen
apostroferats. Nu senast ville herr Ernulf
dra paralleller mellan dem och den
motion som föranlett den uppkomna situationen.
Jag vill på det bestämdaste
bestrida likvärdigheten i dessa motioner.

Jag vet inte vilka gruppbildningar
som förekommer i folkpartiet. Att det
förekommer en fri och öppen debatt i
vårt parti kan jag däremot understryka.
Det är därför alldeles onödigt att i detta
sammanhang stämpla den ena eller
den andra medlemmen såsom tillhörande
någon vänsterfalang.

Vi bär väckt två motioner, som syftat
till organisatoriska förstärkningar av
rättsskyddet i olika avseenden — förbättringar
enligt vår uppfattning. Även
i utskottssammanhang har vi haft möjlighet
att utveckla de tankar som fanns
i motionerna och fått gehör för en del
av dem. Den väsentliga skillnaden är
att den motion som väckts av enskilda
folkpartister tar upp en fråga som jag
i utskottsbehandlingen var den förste
att konstatera hade en väsentlig ekonomisk
betydelse och även ett partitaktiskt
innehåll, nämligen frågan om förlängningen.
Där går skiljelinjen, herr
Ernulf.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
förklarade att min skildring av händelseförloppet
och av mittenpartiernas
agerande beror på att jag lever fjärran
från politiska händelser. Till det vill jag
göra den kommentaren, att när jag upplever
den grad av saklighet, med vilken

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
debatten i kammaren ibland bedrives,
skulle jag önska att jag levde fjärran
från politiska händelser.

Den verklighetsskildring som herr
Göran Karlsson lämnat av mittenpartierna,
sedda utifrån och sedda inifrån,
får stå för hans egen räkning. Jag har
medverkat vid tillkomsten av folkpartimotionerna.
Jag anser mig faktiskt därför,
åtminstone lika bra som herr Karlsson,
känna till deras bakgrund.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
har här i kammaren läst många tidningscitat
både i dag och tidigare. Han
läste för en kort stund sedan ur Expressen
och menade att det skulle vara
nyttigt även för mig att läsa ifrågavarande
artikel. I detta sammanhang, herr
Göran Karlsson, har jag hållit mig till
riksdagsprotokollen, som jag tror är en
betydligt nyttigare läsning.

Vi fick faktiskt nu en ny förklaring
till varför regeringen tog tillbaka sin
proposition. Herr Göran Karlsson hade
tidigare, när herr Holmberg inte var
inne i kammaren, talat om högerns insats.
Han använde då uttrycket »det
länder högern till heder» att den handlat
på det sätt som den gjorde. Nu upprepade
han detta hedersamma uttryck
beträffande högern. Men herr Göran
Karlsson glömde bort att tala om att
han i sitt förra anförande sade att socialdemokraterna
inte kunde riskera att
samarbeta med högern i denna fråga.
Det kan i varje fall vara eu förklaring
till att propositionen togs tillbaka. Socialdemokraterna
vågade inte framträda
inför väljarna och säga att här hade
man samma uppfattning som högern.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vi vill inte tillåta sådana
extraturer på det politiska fältet som
herr Axel Andersson här försöker att
försvara.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Det har varit många
diskussioner om formalia och taktik
men litet om sak i den här frågan. Låt
mig dock börja med att ta upp en formell
fråga som statsrådet Kling berörde.
Tyvärr är herr Kling nu utgången
ur kammaren liksom övriga regeringsledamöter;
vi är vana vid det.

Statsrådet anmärkte på att proposition
vägrades föregående onsdag, och
han åberopade författningsutredningen.
Det är ganska intressant att han inte
sade vad han åberopade i författningsutredningen.
I utredningen redogörs
nämligen för doktrinen på det här området.
Den redogörelsen ger klart underlag
för att vägran av proposition i
detta fall var riktig. Författningsutredningen
gör sedan en bedömning av hur
den ser på frågan om återtagande av
proposition för framtiden. Den kom till
ett resultat som kanske går emot den
nuvarande doktrinen. Men ännu har vi
ingen aning om, huruvida författningsutredningen
kommer att föranleda en
ändrad lagstiftning på den punkten. I
klarhetens tecken borde regeringens
justitieminister bl. a. med hänsyn till
att han är justitieminister, i talarstolen
ha lämnat en närmare redogörelse för
grunden till sin anmärkning gentemot
herr talmannen.

Jag vill sedan säga något om sakfrågan
— nämligen frågan om hyresregleringens
sammanhang med bostadspolitiken
i stort, en fråga som de flesta helt
har förbigått, trots att vi nu diskuterar
hyresregleringens avskaffande eller
bibehållande.

Det finns vissa fasta utgångspunkter.
Den ena är att under hela efterkrigstiden
har missförhållandena på bostadsmarknaden
förvärrats med de ständigt
förändrade bedömningar som vi naturligtvis
gör i ett samhälle där standarden
utvecklas. Bostadssektorn är desorganiserad,
och t. o. m. de sociala målsättningar
som uppställts har på olika
sätt blivit omintetgjorda. Inte ens den
självklara uppgiften att åstadkomma

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

bra lägenheter till rimliga hyror, vilket
ju ändå är en social målsättning, har
på sistone kunnat tillgodoses. Jag skall
helt hoppa över bostadsköernas tillväxt,
bostadsslummen och allt vad därmed
sammanhänger.

Under denna tid har högerpartiet bedrivit
en konsekvent opposition mot regeringens
bostadspolitik. Jag måste konstatera
att vi i vår kritik i allt väsentligt
haft stöd av folkpartiet. Yi har hävdat
att bostadsfrågan aldrig kunde lösas
förrän subventions- och regleringspolitiken
avvecklats. Först när man fått
en i princip fri bostads- och hyresmarknad
skulle enligt vår mening en rimligare
ordning åstadkommas. Folkpartiet
har i sina partimotioner år efter år
varit av samma uppfattning som vi.

Jag skulle tro att de flesta i dag erkänner
— åtminstone innerst inne, även
om alla inte politiskt visar det — att
den förda bostadspolitiken varit missriktad.
Regeringspartiet har under alltför
många år medvetet hållit sig till
en regleringspolitik, men det intressanta
är att motståndet mot en mera social
bostadspolitik har uppluckrats. Från
allt fler och fler restes kravet på att
regleringspolitiken skulle avvecklas.
Det egendomliga är att så har skett
även i politiska kretsar som tidigare varit
starkt engagerade för bibehållande
av en regleringspolitik.

Resultatet blev ju — och jag måste
hålla regeringen räkningen för det —
ett antal utredningar, som tillsattes för
att få ett underlag för en ny mark- och
bostadspolitik.

Vi håller oss till bostadspolitiken.
Yad hände förra året och i år? Jo, under
1966 och 1967 fogades bitarna ihop
till ett bostadspaket, där avvecklingen
av hyresregleringen var den reform som
för många framstod såsom den viktigaste.
Utan tvekan kan också många
av de sociala missförhållandena på bostadsmarknaden
skrivas på hyresregleringens
bibehållande. Det har tidigare
sagts här i kammaren — jag behöver
därför inte närmare utveckla det — att

Ang. hyreslagstiftningen
den har försvårat rörligheten på bostadsmarknaden
och medfört ett ineffektivt
utnyttjande av tillgängliga resurser.
Reparationer och underhåll har
eftersatts, och en snabbare förslumning
av bostadsbeståndet har blivit följden.

Det finns alltså i dag en överväldigande
argumentation för hyresregleringens
avskaffande. Den argumentationen
kan naturligtvis hämtas ur högerpartiets
motioner och folkpartiets
motioner, men den har också stått att
finna i den borgerliga pressen och i den
socialdemokratiska pressen, inte minst
hos Aftonbladet under ett tidigare skede.
Det har anförts tungt vägande argument
i en serie av ekonomiska artiklar
och debattidskrifter för en avveckling.
Sist men inte minst kan man finna
samma skäl skickligt sammanställda i
den proposition, som regeringen har
framlagt och nu drar tillbaka.

Det underliga, herr talman, och för
den stora allmänheten ofattbara är dock
att dessa sakliga skäl nu tycks väga lika
läit som de finaste fjun, då de vägs mot
de taktiskt tunga skäl, som alltså har
lagts i motsatt vågskål. Detta sneglande
på hur det ena eller andra partiet
kan komma att handla och hur det ena
eller andra partiet kan komma att stå
bland valmännen i en kommande valrörelse
har blivit det avgörande. Det
egendomliga är också att statsrådet
Kling, även sedan propositionen av regeringen
föreslagits tillbakatagen, vidhåller
att det enligt hans bedömning
när förslaget lades fram fanns och alltjämt
finns starka skäl för en reform
av hyreslagstiftningen.

Jag har ingen anledning att ytterligare
lägga mig i denna diskussion mellan
mittenpartierna och socialdemokraterna
om de olika taktiska bedömningarna.
Jag har redan tidigare i en
replik uttalat mig om den frågan. Det
finns dock en sak, som är av helt överskuggande
intresse, nämligen konsekvenserna
för de människor som är berörda
av bostadspolitikens utformning.
Vad blir nu följden av regeringens

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
handlingssätt? Socialdemokraterna vågar
inte lägga fram propositionen, därför
att de säger sig ha tröttnat på folkpartiets
taktik. Nu vill regeringen alltså
näpsa folkpartisterna en gång för alla.
Men regeringen anser ju fortfarande, att
det alltjämt föreligger sakliga skäl för
en reform, som innebär hyresregleringens
avveckling. Trots detta offrar regeringen
ändå reformen. Det kan väl
egentligen inte vara meningen. Skall
verkligen våra väljare i alla partier —
människorna i bostadskön, hyresgästerna
och även fastighetsägarna — få betala
priset för att regeringen är irriterad
över mittenpartiernas uppträdande?
Skall en stor reform inte kunna genomföras,
därför att ett viktigt val inträffar
inom tio månader? Skall verkligen
reformen uppskjutas, därför att
folkpartiet har bitit sig fast i vissa
övergångstider för regleringens avveckling,
vilka inte passar den socialdemokratiska
regeringen?

Statsminister Erlander har vid upprepade
tillfällen här i kammaren, och
för övrigt även i andra sammanhang,
sökt framhäva och markera socialdemokratins
styrka och målmedvetenhet.
Den är enligt statsministern i motsats
till oppositionen inte taktisk, inte opportunistisk.
Nej, säger han, den handlar
i stället utifrån en politisk idéuppfattning,
en politisk ideologi. Låt mig
acceptera detta påstående och mot den
bakgrunden ställa en direkt fråga till
den frånvarande statsministern, men
naturligtvis lika mycket till inrikesministern
och till justitieminister Kling:
Är ni beredda att stödja det förslag,
som till bara för några dagar sedan
var regeringens eget, under den bestämda
förutsättningen att folkpartiet och
centerpartiet i gengäld skulle avstå från
sina säryrkanden? Skulle regeringen,
om en sådan enighet i elfte timmen
kunde åstadkommas här i kammaren,
stödja sitt eget ursprungliga förslag och
därmed lämna ett bestående bidrag till
en förbättrad bostadspolitik?

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det var en mycket intressant
fråga herr Holmberg ställde ■—
kanske inte i elfte timmen utan väl snarare
fem minuter i tolv. Men även om
vi skulle vara villiga att ta upp ett seriöst
resonemang kring den frågan, och
även om vi anser att det i princip skulle
vara en fördel att få hyresregleringen
avskaffad, förhåller det sig så, att
mittenpartierna och socialdemokratin
aldrig stått så långt från varandra som
i dag. De har förklarat att de vill vara
med om en avveckling trots att de anser
att den skulle medföra mycket väsentliga
hyreshöjningar. Vi vill inte vara
med om några sådana stora hyreshöjningar.
Hade vi känt till mittenpartiernas
bedömning att det med den föreslagna
lagstiftningen inte skulle kunna
gå att låsa hyresnivån, skulle vi aldrig
ha lagt fram propositionen. Det var
upptäckten att en stor del av riksdagen
hade en sådan principiell bedömning
som gjorde att vi återkallade propositionen.

Skadan är redan skedd. Vad skulle
det tjäna till att nu tvinga fram en underkastelse
från mittenpartierna? De
har ju gång på gång från denna talarstol
sagt, att de inte tror på vårt förslag.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor ävensom handläggningen
av återstående ärenden å
föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 383, till Konungen i anledning
av Ivungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. in. jämte motioner.

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 384,
till Konungen angående rätt till avdrag
för kostnader för deltagande i statsrevision.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 65 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 405, till Konungen i anledning
av väckta motioner om vissa kontrollåtgärder
beträffande kemiska preparat.

Nr 53 77

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial:

nr 210, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1967/68; och
nr 211, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 17.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Torsdagen den 14 december eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Ang. hyreslagstiftningen (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
tredje lagutskottets utlåtanden nr 58
och 59 samt statsutskottets utlåtanden
nr 208 och 198.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr justitieministerns
inlägg omedelbart före middagspausen
ger mig anledning att säga ytterligare
några ord.

Justitieministern kom tillbaka till påståendet,
att mittenpartiernas motioner
syftar till en högre hyresnivå än den
regeringen har ansett böra fastställas.
Jag vet inte hur många gånger man
skall behöva klarlägga, att det inte
finns någon som helst skiljaktighet i
fråga om den åsyftade hyresnivån. Om
man från regeringens sida har missuppfattat
vår inställning kunde man
väl åtminstone acceptera den förklaring
som vi här har givit, att det i det
avseendet inte finns några som helst
skiljaktigheter.

Jag vill emellertid medge att jag personligen
kanske har litet lättare att i
varje fall psykologiskt förstå den andra
varianten, nämligen att man av partitaktiska
skäl inte kan vara med om att
acceptera att ett annat parti, i varje
fall inte ett borgerligt parti, kommer
med yrkanden som i högre grad tillvaratar
hyresgästernas intressen än
vad regeringsförslaget gör. Även om jag
kan förstå en sådan synpunkt kan jag
dock inte gärna acceptera att man på
ett så stort lagstiftningsförslag som detta
lägger synpunkter av det slaget.

Jag vill också påpeka att de här båda
så att säga försvarslinjerna ju inte går
ihop. I ena fallet säger man att oppositionen
yrkar på högre hyreshöjningar,
i andra fallet säger man att den är
ute för att tillvarata hyresgästernas intressen.
Det går väl inte att försvara sig
på båda linjerna på en gång?

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! I den tidigare debatten
i dag har flera talare från utskottet berört
frågans behandling den 5 december.
Jag utgick ifrån att den saken var
ett avslutat kapitel, och jag har ingen
anledning att upprepa vad som anfördes
då frågan behandlades här i kammaren
den 6 december, utan jag hänvisar
till protokollet från den överläggningen.

Herr Ernulf kom i sitt anförande in
på funderingar över huruvida det var
andra skäl, som låg tlil grund för propositionens
tillbakadragande än vad
som anfördes vid utskottets behandling,
nämligen att mittenpartierna hade
reserverat sig för förslaget i motionerna
om en längre övergångstid. Jag
kan försäkra herr Ernulf att det för vår
del inte var något annat skäl än detta.
Om andra motiveringar har anförts, så
diskuterades de inte av den socialdemokratiska
utskottsgruppen.

En övergång från den nuvarande hyresregleringen
till en allmän hyreslag
är i första hand en bedömningsfråga.
Det gäller en bedömning av förutsättningarna
för ett friare system på hyresmarknaden
än det som nu är rådande.
I princip torde enighet råda om den
uppfattningen, att en reglering inte bör
finnas kvar längre än som är av behovet
påkallat. Uppfattningar av samma
principiella innebörd har vid flera tillfällen
anförts. Jag tänker bl. a. på

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

byggnadsregleringens behandling såväl
i utskottet som här i kammaren.

Av utredningar, av den aktuella propositionen
och över huvud taget av förberedelserna
för proposition 141 framgår,
att förutsättningarna för ersättande
av hyresregleringslagen med en allmän
hyreslag förelåg. Vilka var då dessa
förutsättningar? Efter min bedömning
var den mest betydande — jag vill
påstå en av de mest grundläggande —
att parterna på hyresmarknaden, fastighetsägarnas
och hyresgästernas organisationer,
var beredda att ta på sig
den betungande arbetsuppgift och det
stora ansvar som ligger i deras medverkan.

Vidare hade, såsom anförts här tidigare,
i lagförslaget inbyggts besittningsskydd,
prövning av hyressättningen
med flera för hyresgästerna viktiga
garderingar. I förslaget hade dessutom
hänsyn tagits till de remissinstanser,
som blar.d annat påyrkat införande av
övergångsbestämmelser. Så långt var
förutsättningarna uppfyllda. Man kan
väl säga att propositionen i detta avseende
utgjorde en kompromiss mellan
vad utredningen föreslagit och vad
som anförts av remissinstanserna.

De praktiska verkningarna av lagförslagets
spärregler bedömdes ju med
all rätt få den effekt, som behövdes för
att eliminera konsekvenserna av hyresregleringens
slopande. Hyresgästernas
oro och farhågor för rätt betydande
hyreshöjningar är det inte svårt att
förstå. Men jag tror ändå att en brett
upplagd saklig information om hyreslagens
innebörd och en erforderlig
vägledning rörande den enskilde hyresgästens
rättssäkerhet och lagliga skydd
hade medfört, att den i och för sig begripliga
oron så småningom hade övergått
i en trygghetskänsla. Men för detta
krävdes att ytterligare förutsättningar
realiserades, nämligen politisk enighet
om att ersätta hyresregleringen med en
allmän hyreslag.

Politisk enighet skall inte tolkas så
bokstavligt, att varje ändring av pro -

Ang. hyreslagstiftningen
positionen var utesluten. Men skall det
vara någon mening med att avföra en
fråga från den politiska debatten, lyfta
den över den politiska stridslinjen,
måste det vara förkastligt att, som mittenpartierna
gjort, gardera sig för att
kunna använda den nya hyreslagen som
ett slagträ i den politiska debatten mot
socialdemokratin.

Här har i debatten tidigare använts
citat; man har åberopat uttalanden i
olika tidningar. Jag tror att vad Affärsvärlden-Finanstidningen
i denna fråga
har anfört i nr 48 träffar mitt i prick.
Det heter beträffande folkpartiets motion
»att man blivit vettskrämd av sin
egen tidigare djärvhet eller är det skelandet
mot 1968 års val, som betingar
en sådan magnifik kovändning». Det
är en alldeles riktig bedömning, och til!
detta kan sägas att Affärsvärlden-Finanstidningen
inte kan beskyllas för
att gå socialdemokratins och regeringens
ärenden.

I ett sådant läge var det rätt handlat
av regeringen att återkalla propositionens
kontroversiella delar. En av de
grundläggande förutsättningarna —
den politiska enigheten, som man trodde
fanns — saknades ju. Mittenpartiernas
motioner ger väl ett klart vittnesbörd
härom.

I princip, säger man, är motionärerna
ense, ja, tillfredsställda med hyresregleringens
avveckling. Av kritiken
framgår emellertid någonting annat.
Man säger: »Med hänsyn dels till den
ovisshet, som råder om förslagets verkningar,
dels till risken för en del från
bostadssociala synpunkter icke godtagbara
snabba och kraftiga hyresstegringar
kan vi inte stödja den korta övergångstid
regeringen föreslår.»

Det är svårt att komma fram till någon
annan ståndpunkt än att man här
har uttalat två diametralt motsatta meningar.

Är detta en saklig bedömning, ja, då
måste uppfattningen vara felaktig i
andra delar av motionerna, där man är
ense med regeringens bedömning, in -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Ang. hyreslagstiftningen
nebärande att förutsättningarna för en
avveckling av hyresregleringen och
övergång till allmän hyreslag nu föreligger.

Då det för mittenpartierna var omöjligt
att godta propositionens övergångsbestämmelser,
men då de lika bestämt
hävdade att lagförslaget skulle genomföras,
så går det väl inte att komma till
annan uppfattning än att det var ett försök
att sedan hyresregleringen väl var
borta ändå kunna använda denna i politiskt
avseende, utan tvekan en för
mittenpartierna angenäm situation. Man
kan ju tänka sig det förhållandet, att
det hade uppstått en växelsång mellan
mittenpartierna och kommunisterna där
man beskyllt socialdemokraterna för
att i något slags ohelig allians med högern
ha gått fastighetsägarnas ärenden
på hyresgästernas bekostnad! Mittenpartiernas
heliga ilska över att detta
misslyckades kan man mot denna bakgrund
förstå, men som bekant kan det
gå så ibland, om man gapar över för
mycket på en gång.

Det är inte svårt att förstå dem som
på sakliga grunder beklagar den uppkomna
situationen. Ett långvarigt, omfattande
och låt mig säga mycket omfattande
arbete blir nu lagt åt sidan.

Men det är inte nog med detta. Kvar
står det faktiska förhållandet, nämligen
behovet av hyrespolitikens anpassning
till utvecklingen, och i detta läge uppstår
en rad frågor. Är det möjligt att
realisera någon eller några delar av den
återtagna propositionen, delar varom
man i huvudsak — för att inte säga
hundraprocentigt — är ense?

Jag tänker då i första hand på bytesrätten.
Fastighetsägarnas ovilja till byte
har bidragit till en onödig ökning av
bostadskön. Många är anmälda på bostadsförmedlingen
endast på grund av
bytesvägran. En annan viktig fråga är
reparationsskyldigheten och naturligtvis
hyressättningens anpassning till lägenheternas
förbättrade standard. I
många fall är fastigheterna i behov av
reparationer, men dessa skjuts på fram -

tiden på grund av hyresregleringens
nuvarande utformning, och det vore
värdefullt om dessa och liknande delreformer
kunde genomföras.

Praktiskt skulle det vara möjligt att
genomföra sådana förslag redan under
kommande år, och tidsmässigt skulle
då ingen förlust uppstå, enär den nya
lagen var avsedd att träda i kraft den
1 januari 1969.

Jag hoppas att man kan tolka justieministerns
inlägg här tidigare i dag,
då han var inne på dessa frågor, så att
man har allvarliga funderingar på att
gå fram med temporära förslag rörande
delar av det nuvarande hyreslagskomplexet.

Herr talman! Jag vill med detta ansluta
mig till det yrkande som tidigare
under debatten framställts av herr Göran
Karlsson.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde i mitt tidigare
anförande ett besked rörande de
två till synes motstridiga uppgifter, som
man hade fått i utskottet och som man
fick av herr statsrådet Kling rörande
det krav, som hade ställts i tredje lagutskottet
till oppositionspartierna, närmast
då mittenpartierna.

Nu har herr Knut Johansson vitsordat,
att till mittenpartierna inte ställdes
något annat krav än att de skulle godta
propositionen beträffande övergångstidens
längd — och jag är tacksam för
det vitsordandet. Men då kvarstår min
fråga till statsrådet Kling. Om jag fattade
hans anförande rätt, påstod han att
mittenpartierna inom utskottet skulle ha
fått ett krav på att de helt och hållet
skulle avstå från ändringsförslag beträffande
propositionen. Detta har en
viss betydelse, ty om jag fattat statsrådet
rätt på den punkten skulle detta ju
innebära att ett tillmötesgående från

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

vår sida av detta krav inte hade lett till
något resultat.

Herr Johansson gjorde ett annat intressant
uttalande. Han sade — och det
är väl i och för sig självklart — att ett
genomförande av den nya hyreslagstiftningen
förutsätter att de närmast berörda
parterna är ense.

Ja, herr Johansson, av tidningspressen
förefaller det som om både fastighetsägare
och ledningen för Hyresgästernas
riksförbund fortfarande är ense
om att den föreslagna liyreslagstiftningen
bör genomföras, och då bör ju den
enighet finnas som jämte den politiska
enigheten är en förutsättning.

Herr Johansson talade om att lyfta
frågan ovanför partistriderna, och i och
för sig tycker jag att herr Johansson
med sin sakliga inställning i denna fråga
har rätt. Men när regeringen var så
känslig att den inte tålde någon som
helst avvikelse från propositionen och
därför ville ha en avvikelse från den
vanliga demokratiska ordningen i riksdagen,
som säger att proposition läggs
fram och motioner då väcks i anslutning
till den, borde man i alla fall ha
tagit kontakt på förhand med riksdagspartierna
för att försäkra sig om en
kompromiss som partierna kunde godta.
Att man på det sättet måhända inte
hade undvikit de socialdemokratiska
motionerna, i vilka det begärs en rad
ändringar i propositionen, är ju en inre
fråga inom socialdemokratin som jag
inte här skall lägga mig i.

Jag instämmer i herr Johanssons yttrande
när han på sakliga grunder beklagar
den uppkomna situationen. Vill
man nu lösa frågan, finns det väl knappast
någon annan väg än att regeringen
tar kontakt med partierna för att enas
om en kompromiss, en samförståndslösning,
för att så snart som möjligt i början
av nästa år lägga fram det därav
föranledda förslaget. Det skulle vara en
åtgärd som äntligen visade att regeringen
i denna fråga verkligen förstod det
angelägna i reformen och därigenom
gav uttryck åt sin vilja till en samför 6

Första kammarens protokoll 1967. Nr 53

Ang. hyreslagstiftningen
ståndslösning, som uppenbarligen av
regeringen själv anses vara en förutsättning
för den nya lagstiftningen.

Jag uttrycker den förhoppningen att
herr statsrådet Kling, som så många
gånger tagit goda initiativ, skall ta även
detta.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror, herr Ernulf,
att det är lika otänkbart nu som i framtiden
att räkna med någon kompromiss
när det gäller den kontroversiella delen
i förslaget, nämligen övergångsbestämmelserna.
Ty om det hade gått i dag
och skulle gå någon gång inom den närmaste
framtiden att träffa en kompromiss,
är det naturligt att en sådan kunde
ha träffats vid frågans behandling
i utskottet.

I likhet med herr Ernulf tror jag att
den omständigheten, att propositionen
har dragits tillbaka, inte förändrat den
inställning som intas av de båda parterna
på hyresmarknaden, nämligen
fastighetsägarnas och hyresgästernas
organisationer. De är säkerligen lika intresserade
som tidigare av att i partssamverkan
få överta denna uppgift.
Men det är väl ändå felaktigt att av
detta dra den slutsatsen — jag fattade
herr Ernulf på det sättet — att politisk
enighet då föreligger. De båda parterna
på hyresmarknaden har inte gjort sina
bedömningar från politiska utgångspunkter,
utan i detta fall är självklart
meningarna lika delade nu som tidigare,
oavsett vilken inställning parterna
har när det gäller att i samverkan överta
den uppgift det här gäller.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Ernulf riktade en
direkt fråga till mig vad jag hade avsett
med ett av mig hållet anförande tidigare
i dag. Jag har just fått den stenografiska
utskriften för justering, och
där ser jag att jag beklagligtvis har sagt

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Ang. hyreslagstiftningen
följande: »Därefter ankom det på mittenpartierna
att avgöra om de ville gå
med på propositionsförslaget eller vidhålla
sina insinuanta motioner.»

Det framgår fullkomligt klart av sammanhanget,
att jag med »propositionsförslaget»
avsåg förslaget i den del som
avsågs i de insinuanta motionerna.

Herr Ernulf bär också varit inne på
frågan varför vi inte kunde gå med på
en kompromiss.

Svaret kan göras ganska enkelt. Om
hyreshöjningarna blir så stora, som
mittenpartierna har tänkt sig och utlovar
i sina motioner, då skall inte hyresregleringen
avskaffas nu. Det är inte för
att under en övergångstid genomföra de
mycket kännbara hyreshöjningar —
som folkpartiet talar om i sin motion —
som vi har velat avskaffa hyresregleringen.
»Kompromissen» gäller således
i själva verket inte övergångstidens
längd. Man föreslår en kompromiss mellan
olika hyresnivåer, där mittenpartierna
står för den högre hyresnivån.
Den kompromissen har vi inte velat gå
med på.

I sitt senaste anförande tog herr Ernulf
också upp tanken på att det skulle
ske en omedelbar kontakt mellan de
demokratiska partierna och att vi redan
i början av nästa år skulle kunna
lägga fram ett gemensamt förslag.

Nej, herr Ernulf! Längre tid får nog
vad statsministern i eftermiddags i
andra kammaren kallade dubbelpartierna
ligga i karantän.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Som förutsättning angav
jag, herr Knut Johansson, dels att
parterna på bostadsmarknaden, dvs.
fastighetsägare och hyresgäster, skulle
vara överens om önskemålet att genomföra
en ny hyreslagstiftning, dels att
politisk enighet skulle vinnas.

Mitt förslag syftade alltså till att
komplettera parternas enighet med en
som jag tycker naturlig politisk enighet,
bortseende från prestigeskäl sedan

man tagit tillbaka propositionen. Var
vi skall placera regeringspartiet medan
mittenpartierna — som statsrådet Kling
föreslog — befinner sig i karantän
skall jag inte ta upp här, men det finns
många lämpliga platser.

Jag är tacksam för att statsrådet
Kling vitsordade min uppgift om vad
som förekommit rörande socialdemokraternas
krav i utskottet. Jag har nämligen
även från annat håll än statsrådet
Kling fått höra, att min version var
felaktig. Nu har emellertid såväl herr
Knut Johansson som statsrådet Kling
bekräftat den, och det gläder mig.

Fortfarande kvarstår min fråga varför
en bedömning från mittenpartierna
av en väntad faktisk utveckling skulle
förorsaka att en proposition tas tillbaka,
i all synnerhet när vår bedömning
kombineras med förslag som ytterligare
garanterar att hyresnivån inte
behöver stiga snabbare eller högre än
vad regeringen avsett.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Förlåt att jag blandar
mig i den här diskussionen, men jag
gör det med anledning av herr Klings
senaste anförande, då han påstod att
man med det skedda får förmoda att
man får lägga sig i karantän — för hur
lång tid var svårt att veta.

Jag vill bara till herr Kling ställa
den frågan: År inte detta i och för sig
någonting som ligger under ett statsråds
värdighet — när han vet vad som
skilde? Det skilde över huvud taget
ingenting annat än ett förslag om en
kompromiss, som gällde ett år. När det
gäller besittningsskyddet har man från
regeringens sida över huvud taget icke
anmärkt någonting i denna situation.

Därför tycker jag att det hela är mer
eller mindre konstlat när man -— såväl
statsrådet Kling som tidigare finansministern
och statsministern — försöker
övervältra ansvaret på mittenpartierna.
I det sammanhanget skulle jag,
herr talman, bara vilja tillråda de her -

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

rar statsråd, som sitter här just nu, att
läsa de motioner som vi i detta ämne
har väckt under de senaste åren och
som till fullo sammanfaller med den
motion som vi nu har framfört och
som ingenting annat innebär än skydd
åt hyresgästerna, speciellt låginkomsttagarna
i vårt samhälle.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Svaret på herr Sundins
enkla fråga -—• jag hoppas det är den
sista under denna session ■—- beträffande
vad som ligger över eller under min
värdighet är nej.

Herr Sundin sade vidare att det skilde
ett år mellan våra uppfattningar.

Nej! Det skiljer mycket, mycket mer
än ett år. Det är inte fråga om fyra,
fem eller sex eller åtta år, eller vad
man vill ha. Det är fråga om uppfattningen
om den reform som regeringen
har föreslagit och som mittenpartierna
inte har velat godta, men som de genom
insinuanta motioner har försökt
att få att framstå såsom verkligt hyresgästovänlig.
Mittenpartierna försöker
själva framstå som de som hjälper de
lågavlönade hyresgästerna, som vi hörde
från denna talarstol i eftermiddags
av företrädare för mittenpartierna.

En kompromiss här skulle ha blivit
en uppsamlingskälla för oro hos hyresgästerna
och förväntningar hos fastighetsägarna.
Det skulle ha uppfattats
som en bekräftelse på att de politiska
partierna själva accepterade totalt sett
stora hyreshöjningar. De instanser,
som skulle ha fått till uppgift att —
ofta skönsmässigt —- pröva skäligheten
i hyrorna och att tolka hyreslagen i
alla olika fall, skulle inte ha kunnat
undgå att ta intryck av osäkerheten
hos den lagstiftande församlingen.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade vid ett tillfälle
förra veckan, när denna proposition
av en mer eller mindre dunkel an -

Ang. hyreslagstiftningen
ledning drogs tillbaka av finansminister
Sträng — jag förmodar att det var
han som var med i sammanhanget vid
det tillfället — framfört mina synpunkter
i den här frågan.

Principiellt tycker jag fortfarande
att det är lika underligt att man inte
är beredd att göra de kompromisser,
som det enligt utskottets talesmän fanns
möjligheter att göra, så att man kunnat
genomföra den proposition som är
framlagd av någon inom regeringen.

Jag utgår ifrån att herr Sträng här
spelade den första fiolen — inte för
mittenpartiernas skull, utan därför att
kommunisterna låg bakom den fann
man för gott att ta tillbaka propositionen.

Till herr Klings senaste anförande
vill jag bara säga, att vi icke ömmar
för tomtjobbarna eller för fastighetsjobbarna.
Vi har endast velat ha en
längre övergångstid för att klara hyrorna
för de låga inkomsttagarna i vårt
samhälle. Vårt parti trodde att det skulle
kunna sammanfalla även med den politik
som var socialdemokratisk.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! För att någon inte skall
behöva sväva i ovisshet om vem denne
»någon» var, som herr Sundin talade
om, skall jag tala om att det är jag som
har skrivit på propositionen och det är
jag som har skrivit på återkallelse^
Jag har det konstitutionella ansvaret
för detta.

Herr Sundin talade om att det är
några små detaljändringar, som regeringen
inte har velat acceptera. Jag vet
inte hur många gånger jag stått i denna
talarstol i dag och sagt att det inte är
dessa små detaljändringar om ett år,
två år eller ett och ett halvt år som
skiljer, utan att det är själva den principiella
inställningen ifrån mittenpartierna
till reformen som har gjort att
regeringen har återkallat propositionen.

Herr Sundin återkom med talet om

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Ang. hyreslagstiftningen
att kommunisterna skulle ligga bakom
vårt återkallande. Vi var när vi lade
fram propositionen beredda att ta striden
med kommunisterna, och vi är
fortfarande beredda att göra det.

Sedan får vi väl, ärade kammarledamöter,
tillsammans med tacksamhet notera
herr Sundins förklaring att centerpartiet
inte ömmar för tomtjobbarna.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig börja med det
sista statsrådet nämnde. Skulle herr
statsrådet Kling kunna påvisa över huvud
taget något tillfälle, där centerpartiet
tagit hänsyn till eller omhuldat
tomtjobbarna i vårt samhälle? Jag skulle
vilja att han i så fall bevisar detta.

När det gäller motionerna förhåller
det väl sig bara så som jag tidigare har
anfört, nämligen att det i huvudsak
inte finns någon skillnad mellan dem
och propositionen. Det skiljer på ett år
när det gäller övergångsbestämmelserna.
I övrigt har vi år efter år krävt, att
regleringen i princip skall avskaffas. Vi
har dock krävt en hygglig övergångstid
för att inte regleringens avskaffande
skulle drabba hyresgästerna och de
lägre inkomsttagarna i vårt samhälle
alltför hårt.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag har ingalunda påstått
att centerpartiet skulle ha omhuldat
tomtjobbarna, som herr Sundin nu
nämnde, och jag har därför ingen bevisskyldighet.
Jag har bara bett kammarens
ledamöter att med tillfredsställelse
notera, att centerpartiet inte gör
det! Jag tycker att det är tillräckligt.

Herr Sundin påstår nu igen att det
är så litet som skiljer oss åt. Jag har
ju redan sagt att det inte är ett år eller
två år som skiljer oss åt. Om herr Sundin
fortfarande vidhåller att det inte
är den principiella inställningen vill jag
fråga: Är det då 365 eller 366 dagar som
herr Sundin avser?

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Att ta till orda nu sedan
debatten på sätt och vis avslutades
av statsrådet Kling redan före middagspausen
med ett nej till herr Holmbergs
räddningsförslag kan verka onödigt,
men måhända kan det dock vara av något
intresse för den fortsättning som
följer nästa session.

När vi inom högerpartiet under motionstiden
studerade propositionen nr
141, var vi helt överens om att grundsynen
på problemet var riktig och att
lösningarna i huvudsak var realistiska.
Våra ändringsförslag inskränkte sig til!
några formella förbättringar för att
stärka rättsskyddet för båda parterna
på hyresmarknaden, hyresgästerna och
hyresvärdarna. Den viktigaste förbättringen
var att de tilltänkta nya hyresnämnderna
endast skulle tilldelas en
medlande funktion — detta för att göra
medlingen effektiv — och att tvister
där medling misslyckats skulle i första
instans avgöras av underrätt. Vi hade
i detta stöd dels av de sakkunniga, dels
av lagrådet och även av departementschefen
som anger att »förslaget syftar
till att genom ett effektivt medlingsförfarande
kraftigt begränsa antalet hyrestvister
som förs vidare till rättslig prövning».

Vår åsikt att propositionens förslag,
som medför en dubbel uppgift för hyresnämnderna
— både medlande och
dömande — är till nackdel för medlingen
vitsordas av departementschefen, som
säger: »Det kan inte bestridas att

nämndens ställning som prövande myndighet
gör den mindre lämpad som
medlingsorgan.» Sedan betonar statsrådet
emellertid andra sidor av problemet,
t. ex. att partsrepresentanternas
medverkan endast skulle förekomma
vid medlingen, därest lagrådets mening
hade fått gälla. Vi anser att detta ställningstagande
i propositionen är felaktigt
och inkonsekvent och vi styrktes
än mer i vår uppfattning, när vi senare
kunde ta del av lagrådets yttran -

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

de över nästa proposition — den om
hyresnämndernas organisation och arbetsformer.
Våra synpunkter har följts
upp i reservationen IX, som avser yrkandet
under F i utskottets hemställan.
Jag får härmed yrka bifall till reservationen
IX avgiven av herrar Ebbe Ohlsson
och Bengtson i Solna.

Reservationen X av samma herrar
berör övergångstiderna vid avvecklingen.
När jag nu går över till att granska
denna detalj i hela detta stora komplex,
denna detalj som genom olyckliga
omständigheter kommit att bli en huvudfråga,
så får jag för undvikande av
allt missförstånd börja med att deklarera,
att jag instämmer i all den kritik
som riktats mot regeringen för att den
i panik dragit tillbaka sin egen proposition.
Men i saklighetens och hyresgästernas
intressen måste jag gå ett steg
längre tillbaka i skeendet och studera
folkpartiets och centerpartiets motionskrav
på förlängda övergångstider, och
det kan då inte hjälpas att detta kommer
att resultera i viss kritik mot dessa
partiers handlingssätt.

Självfallet tar jag de båda partiernas
ord för gott, när de anför att de önskat
en mjukare övergång till hyresgästernas
bästa, och då får jag konstatera det
tragiska i att detta agerande bygger på
ett missförstånd eller en oförmåga att
se hur de föreslagna bestämmelserna
skulle ha verkat. De båda parterna på
hyresmarknaden har en bestämd uppfattning
om detta, och jag vill i all korthet
citera ett litet avsnitt ur hyresgäströrelsens
egen tidning »Vår bostad»,
nr 12 i år, där ledaren behandlar förslaget
till hyreslag. Det är att märka att
detta skrevs före förra veckans panikdramatik,
men sedan bekräftats genom
uttalanden av hyresgästernas talesman
Erik Svensson. Det heter: »Motionärer
i riksdagen vill öka dessa övergångstider
till respektive sex och tre år, men
faran är att om övergångstiden blir så
lång — och etapperna därmed flera —
det kan locka en fastighetsägare, och
kanske också hyresnämnd, att ta till en

Ang. hyreslagstiftningen
större hyreshöjning än man annars
gjort.»

Sveriges fastighetsägareförbund gör
följande uttalande om just detta avsnitt:
»Sveriges Fastighetsägareförbund kan
instämma i dessa synpunkter och vill
dessutom påpeka, att det är tämligen
omöjligt att ett visst år förutse hyresnivån
sex år framåt. Det är tillräckligt
svårt att enligt propositionen söka
fixera hyresnivån fyra år fram i tiden.
»

Båda parterna, som representerar
fackkunskapen, är helt överens om den
felaktiga tankegången i folkpartiets
och centerpartiets krav på längre övergångstider
men i övrigt oförändrad
metodik. Detta skulle i praktiken icke
medföra fördelar för hyresgästerna.

För storstädernas del konstruerade
propositionen en hyrestrappa med fyra
trappsteg. De båda motionerna önskar
en trappa med sex steg. Trappans höjd
skall i båda förslagen bestämmas första
året, och även om varje trappsteg i
folkpartiets och centerpartiets sexstegstrappa
eventuellt skulle bli något
lägre än propositionens fyrstegstrappa,
så skulle man på slutet ganska oundvikligt
komma att landa på en något
högre nivå med användandet av sexstegstrappan.
Detta blir till slut en
nackdel för hyresgästerna, som bör
kunna ha en god förhoppning om att
i stort sett få stanna kvar åtminstone
ett slag på den nivå som uppnås efter
det att man tagit sig uppför de fyra
trappstegen.

För min del måste jag djupt beklaga
att de båda andra oppositionspartierna
icke från början gav sig tid att tänka
igenom konsekvenserna av en förlängd
övergångstid. Tänk så mycket
trassel vi i så fall hade haft en god
chans att få slippa!

För högerpartiets del har denna uppslutning
kring det ursprungliga förslaget
-— fyrastegstrappan — markerats
med reservationen X, avseende G i
utskottets hemställan, till vilken reservation
jag härmed får yrka bifall.

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Ang. hyreslagstiftningen

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det ligger ett omfattande
arbete bakom den reformverksamhet
som nu pågår på det bostadspolitiska
området, och det gäller inte minst
hyrespolitiken. Många har under flera
år ägnat ett omfattande arbete åt att
söka nå godtagbara resultat. I proposition
nr 100 lämnade vi vårriksdagen en
samlad redogörelse för hur hela nydaningsarbetet
borde utformas. Mot huvudprinciperna
i detta förslag gjorde
riksdagen ingen erinran.

Som framhållits av åtskilliga talare
nu och tidigare, hade man anledning
räkna med att propositionen om hyrespolitiken
skulle godtas av en betydande
majoritet i riksdagen. En avveckling av
hyresregleringen är en ömtålig fråga.

I förarbetena diskuterades åtskilligt,
om man kunde finna en konstruktion
som gav möjligheter att någorlunda ange
storleken på de hyreshöjningar som
skulle kunna bli följden vid en avveckling.
Bl. a. framfördes tanken om en
maximering av hyresstegringarna på
bristorterna under en övergångsperiod,
exempelvis till högst 2, 3 eller 4 kronor
per m2 och år; dessa belopp inkluderande
driftkostnadsstegringen. När
det gäller sådana förslag kunde man
emellertid säga att de stred mot själva
grundtanken att åstadkomma en hyresmarknad
där parterna har frihet att
själva avtala om hyrorna, men med möjligheter
för hyresgästerna att få ett lagligt
skydd för att avvisa oskäliga hyreskrav.
Något önskemål från hyresgäströrelsen
om en maximering kunde inte vi
finna, utan tvärtom. Vi ansåg emellertid
att spärreglerna borde utformas så
att de underlättade en successiv och
smidig anpassning till avtalsfrihet utan
språng i hyresutvecklingen.

Propositionen gick i detta avseende
något längre i försiktighet än hyreslagstiftningskommittén,
vilket i och för
sig inte innebar någon kritik mot kommittén.
Men självfallet lämnade förslaget
utrymme för vissa spekulationer, eftersom
skälighetsbedömningen måste

komma i fråga i åtskilliga sammanhang.
Kommunisterna utnyttjade tidigt den
möjligheten. Också inom hyresgäströrelsen
och på andra håll framfördes
kritiska synpunkter beträffande möjligheter
till överraskande hyresstegringar.
Regeringspartiet var emellertid redo,
som det tidigare har sagts av flera talare
från vår sida, att möta denna propaganda,
dels därför att vi inte räknade
med sådana konsekvenser, dels därför
att vi ansåg och gav klart uttryck åt
den meningen, att om något oförutsett
skulle inträffa så fanns möjligheter till
ingripande.

Jag vill bara, herr talman, erinra om
en debatt i Norrköping mellan mig och
herr Gustafsson i Skellefteå. Just då
hade en representant för fastighetsägarna
i en artikel i en borgerlig tidning
uttalat den meningen, att sedan
hyresregleringen avvecklats genom den
nya lagen skulle det bli fråga om hyresstegringar
på upp till 100 procent i
Norrköpings äldre fastigheter. Ställda
inför sådana uttalanden, kanske speglande
en viss förhoppning från fastighetsägarnas
sida, är det självklart att vi
måste reagera mycket starkt. För min
del gjorde jag det så att jag sade, att
om detta skulle inträffa kommer vi från
regeringens sida att omedelbart söka ingripa.
Jag frågade också herr Gustafsson
i Skellefteå, som hade deltagit i
kommittéarbetet, hur han uppfattade
ett sådant uttalande. Han instämde helt
i min uppfattning — för det första trodde
han inte att sådana höjningar skulle
komma i fråga, för det andra menade
han att om dylikt verkligen skulle inträffa
måste vi tillgripa speciella åtgärder
för att att hindra en fortsättning. Vi
var alltså överens om att det skulle bli
möjligt att göra justeringar eftersom vi
hade infört en övergångstid framför allt
i bristorterna.

Men vi fick uppleva överraskningar
som kom från annat håll. Naturligtvis
har vi haft anledning att följa den allmänna
debatten kring hyres- och bostadspolitiken.
I denna kammare har

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

tidigare erinrats om det uttalande som
folkpartiets ledare herr Ohlin gjorde
1964 på folkpartiets landsmöte i Eskilstuna,
där han sade att folkpartiet kommer
att ligga bara ett litet stycke framför
socialdemokratin så att den inte har
någonting att frukta när den successivt
avvecklar regleringen. För fem år sedan
gjorde herr Gustafsson i Skellefteå
bl. a. det uttalandet i en interpellationsdebatt,
att regeringen enligt hans mening
varit i överkant försiktig i fråga
om den successiva avvecklingen av hyresregleringen.
Han sade vidare: »Om vi
skall vänta med att avveckla hyresregleringen
till dess det inte inträffar någon
hyreslyftning, kommer nog hyresregleringen
att överleva flera socialministrar.
» Jag tror mig tryggt kunna
säga att herr Gustafsson har varit representativ
för folkpartiets uppfattning
i denna del av den hyrespolitiska debatten
under 1960-talets första år, och
jag kan därför begränsa mig till detta
enda exempel.

Regeringens överdrivna försiktighet
och räddhåga blev sedan ett genomgående
tema vid 1963, 1964 och 1965 års
riksdagar. Vid 1965 års riksdag framhöll
tredje lagutskottets ordförande
herr Alexanderson bl. a.: »Från folkpartiets
sida har man länge framställt
krav på hyresregleringens avveckling.»
Det var alltså år 1965. Den avveckling
som hittills skett hade enligt herr Alexanderson
skett halvhjärtat och alltför
försiktigt.

Men folkpartiet har inte stannat vid
denna kritik av takten i den sucessiva
avvecklingen. Regleringssystemets definitiva
avskaffande har också varit en
angelägen och brådskande uppgift enligt
folkpartiet här i riksdagen. Man kan
utan svårighet belysa detta genom representativa
uttalanden från partiets
företrädare i riksdagens båda kamrar.

Låt mig bara ta ytterligare ett exempel
som enligt min uppfattning belyser
den allmänna attityden. När förslaget
om en förlängning av hyresregleringslagen
behandlades vid 1965 års

Ang. hyreslagstiftningen
riksdag underströk herr Alexanderson
mycket starkt att folkpartiet inte anser
sig kunna motsätta sig en förlängning
av hyresregleringen under ett år. Men
herr Alexanderson fortsatte: »Vi måste
understryka att det mot bakgrunden av
vad jag här anfört är mycket väsentligt
att alla krafter sätts in för att åstadkomma
en lösning som är färdig att sättas
i tillämpning när den nu föreslagna
förlängningstiden på ett år gått ut.» Det
var alltså år 1965.

Folkpartiets agerande har över huvud
taget bidragit till att skapa det intrycket
att man från partiets sida sett
frågan om en övergång till ett nytt hyrespolitiskt
system som en utomordentligt
brådskande och angelägen uppgift.
Det har också tagit sig det uttrycket
att man under en följd av år otåligt
efterlyst det utredningsmaterial som
skulle kunna läggas till grund för nya
bostads- och hyrespolitiska riktlinjer.

Vid 1964 års debatt om bostads- och
hyrespolitiken var herr Gustafsson i
Skellefteå mycket kritisk mot det pågående
utredningsarbetet, och han
framhöll bl. a.: »Opinionen är nu sådan
att det är nödvändigt för regeringen
att företa sig något.» Vidare säger
han: »Visserligen har socialdemokratien
eu alldeles ovanligt tålig valmanskår,
men ändå undrar jag om inte här
måste ges litet bestämdare och klarare
signaler för vad man ämnar göra för att
komma ur det elände vi har än de besked
som hittills har lämnats. Det räcker
inte med att bara vänta på utredningar.
» Nästa år hade otåligheten växt
ytterligare. Herr Gustafsson uttryckte
nu sitt beklagande över att riksdagen
hade avvisat folkpartiets förslag om tillsättande
av en särskild beredning som
skulle kunna samordna de olika utredningsförslagen.

Också den dåvarande folkpartiledaren
ansåg frågan utomordentligt brådskande
och menade att en beredning
borde tillsättas för att ta ett samlat
grepp över hela problematiken. »En
förutsättning är att arbetet drives så

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Ang. hyreslagstiftningen
snabbt att förslag kan framläggas utan
dröjsmål», säger herr Ohlin och fortsätter:
»Det bör vara fråga snarare om
månader än om år.»

Jag såg i Dagens Nyheter i går att
herr Ohlin påstår att regeringen år 1964
skulle ha avvisat hans krav på en parlamentarisk
behandling av frågan om hur
långa övergångstider som skulle vara
behövliga. Det var ett litet minnesfel
från herr Ohlins sida; det var år 1965,
då han tog upp frågan om den särskilda
beredningen i syfte att få till stånd ett
snabbt och samordnat ställningstagande
till de olika utredningsresultaten. Det
var över huvud taget ingen diskussion
om några övergångstider vid den tidpunkten,
och det finns inte heller i riksdagsprotokollet
ett ord om detta. Tvärtom
var det andra huvudmotivet för herr
Ohlins krav på en särskild beredning,
att det nu gällde, för att använda hans
egna ord, »att ta ett radikalt grepp». Han
fortsatte: »Erfarenheten har gjort oss
tveksamma huruvida man kan vänta sig
ett tillräckligt radikalt grepp från regeringen.
» Folkpartiet ville med andra
ord ge råg i ryggen åt en svag och vacklande
socialdemokrati så att den bestämde
sig för en tillräckligt snabb avveckling
av hyresregleringen. Jag kan
inte tänka mig att någon som tagit del
av de uttalanden som herr Ohlin och
andra har gjort kan få någon annan
uppfattning än att man har velat verka
som pådrivare för att snabbare få ett
resultat i frågan om hyresregleringens
avveckling. Sammanfattningsvis tror jag
att det finns hållbara motiv för att säga
att folkpartiets politiska handlande under
första hälften av 1960-talet givit
både riksdagen och den allmänna opinionen
anledning att dra två bestämda
konklusioner: dels att folkpartiet varit
berett att verka för att vi snabbt får en
ny ordning på det hyrespolitiska området,
dels att partiet helhjärtat och
utan taktiska sidoblickar skulle komma
att stödja de förslag som kunde visa sig
nödvändiga för att man skulle finna en
lösning i denna mycket känsliga fråga.

Det överraskade oss naturligtvis litet
när under förra valrörelsen vårt parti
lade fram förslag om ett bostads- och
hyrespolitiskt program där vi klart angav
att vi var inställda på en avveckling
av hyresregleringen, medan det
inte var möjligt att få något uttalande
från folkpartihåll. Vid ett par tillfällen
frågade jag herr Ohlin och andra folkpartister
hur man skulle ställa sig till
det förslag om avveckling av hyresregleringen
som framlagts. I ett uttalande
i Dagens Nyheter sade herr Ohlin att
vi får vänta till hösten — dvs. till efter
valet.

En viss oro för vad som skulle kunna
komma från folkpartiets sida kände vi
väl när herr Ohlin i sitt avgångstal i
juni i år enligt Dagens Nyheters referat
tog upp en del av de problem som skulle
komma framöver enligt vad han räknade
med. Han talade om att vissa svårigheter
kan uppkomma för »en ny regering»,
som han naturligtvis hoppades
skulle komma efter 1968 års val, en regering
som ville ta krafttag mot inflationen
under 1969 och de därpå följande
åren. »Den Erlanderska regeringen
tror sig vara mycket finurlig genom att
ge en rad löften och ställa ut en rad
växlar att inlösas efter valet 1968. Försvaret
skall få 350 miljoner extra, den
25-procentiga byggskatten skall slopas,
det eftersläpande byggandet av kronikerliem
o. d. skall nära tredubblas.
Det är själva koncentrationen i tid av
i och för sig önskvärda åtgärder, innebärande
en väldig samhällsekonomisk
belastning, som visar att socialdemokraterna
räknar med ett maktskifte efter
valet nästa år», ansåg herr Ohlin
enligt referatet. »Därtill kommer att hyresstegringarna
just detta år skulle bli
stora enligt socialdemokraternas plan.»

Jag tror att det finns all anledning
att stanna och litet begrunda det uttalande
som herr Ohlin gjorde sommaren
1967, den spekulation som ligger i att
han vill göra gällande att socialdemokratin
planmässigt skulle vilja driva en
politik som förde över svårigheterna

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

till 1969 därför att vårt parti skulle ha
den uppfattningen att vi skulle komma
att förlora valet och att en borgerlig
regering skulle efterträda oss. För den
regeringen skulle vi alltså ställa till
dessa besvärligheter. Vi trodde att detta
var en tillfällighet, men det förefaller
som om det vore något mera diskuterat
i de inre kretsarna inom folkpartiet.
Den nye folkpartiledaren kommer tillbaka
till ett motsvarande resonemang
på hösten i år — den 27 september.
Enligt Svenska Dagbladets referat berörde
herr Wedén då hyresproblemen
i ett tal inför folkpartiets riksdagsgrupp.

Han tog upp »ett annat varsel», som
det heter i Dagens Nyheter, uppgifterna
om väntade chockhöjningar på hyrorna
i samband med att hyresregleringen avvecklas.
Snabba och stora hyresstegringar
skulle vara ett allvarligt hinder
för att 1969 få till stånd ett avtal på
arbetsmarknaden som kunde innebära
att man bromsar kapplöpningen mellan
löner, priser och skatter på arbetsmarknaden.
Chockhöjningar måste undvikas
och metodiken och tempot för avvecklingen
bör anpassas efter den lokala situationen.
Det följs upp i tidningarna.
Svenska Dagbladets rubrik för det refererade
anförandet är: »Bromsad kapplöpning
löner—priser—skatter hotas av
hyreschock.»

Ärade kammarledamöter! Vad väntar
man sig att kommunisterna, oppositionen
inom hyresgäströrelsen, oroliga
människor över huvud taget skall tänka,
vilken uppfattning skall de bilda sig
om det förslag till en avveckling av hyresregleringen
som ligger under prövning
när i detta fall folkpartiet för fram
uttalanden om att det blir chockhöjningar
av hyrorna när vi avvecklar hyresregleringen?
Det är genom dessa uttalanden
som den oro förstärks som
kommunisterna har börjat ge anledning
till genom sin propaganda — en oro
som vi var beredda att möta men som
nu fick ökad näring av det utspel som
här gjordes.

Ang. hyreslagstiftningen

Vi hade väl anledning att avvakta
vad som skulle komma när riksdagen
samlades. Vi tänkte oss möjligen att
man ändå skulle överväga vad man
skulle göra när man slutgiltigt skulle ta
ställning till frågan om hyresregleringens
avveckling. Var det verkligen så att
de taktiska hänsynen hade tagit över
sakskälen i en så utomordentligt viktig
fråga? Tyvärr fick vi bekräftat i motionerna
att så hade skett. Inte genom
förslaget om antalet övergångsår ■— det
kan diskuteras — men genom skrivningarna
i motionerna om de stora hyreshöjningarna.
Här hade nu inte folkpartiet
lämnats ensamt på fältet. Nu
uppträdde också centerpartiet med motioner
med samma motiveringar. Jag
skall bara referera ett par av de uttalanden
som görs i motionerna.

I centerpartiets motion heter det:
»För att hindra alltför starka årliga hyreshöjningar
anser vi det motiverat att
ytterligare utsträcka övergångstiden. Vi
anser inte propositionens förslag till
övergångsbestämmelser vara tillräckliga.
Även med en övergångstid om fyra
år, som föreslås för hristområdena, kan
det bli stora årliga höjningar, som
många hyresgäster kan ha betydande
svårigheter att bära.» Man säger vidare:
»Avvecklingen av regleringen kan beträffande
vissa fastigheter leda till hyreshöjningar,
som ger så stora intäkter
att räntabiliteten på insatt kapital blir
orimligt stor.» Vad är det annat än en
spekulation i våldsamt stigande hyror
när vi får hyresregleringen avvecklad
och den nya hyresslagen träder i kraft?

Folkpartiet spelar i stort sett på samma
tema. När man skall motivera sitt
förslag om en förlängd övergångstid
säger man att det krävs särskild uppmärksamhet
när det gäller hyresprövningen
för bostäder där hyresnivån genom
den långvariga hyresregleringen
blivit starkt snedvriden och där väsentliga
hyreshöjningar inte kan uteslutas.
Man har tidigare angett i sina
uttalanden att sådana hyreshöjningar
tvärtom är mycket troliga.

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Ang. hyreslagstiftningen

Därmed trädde ju mittenpartierna
fram vid sidan av kommunisterna och
gav, som jag sagt tidigare, väsentligt
ökad näring åt spekulationerna såväl
bland fastighetsägarna som bland hyresgästerna
om betydande hyreshöjningar
vid en snabb avveckling enligt
regeringens förslag.

Jag upprepar vad jag sagt och många
före mig från regeringspartiets sida. Det
var inte diskussionen om de fyra, tre
eller sex åren, utan det var motiveringarna
från vilka man bygger upp sitt
krav, sitt anspråk på helt andra åtgärder.

Därmed var också förutsättningarna
för en lugn successiv avveckling av hyresregleringen
hotade. Det var en annan
syn på vilka hyresstegringar som
kunde bli resultatet vid en avveckling,
som mittenpartierna förde fram och
som kom att sprida mycket stor oro
i vida kretsar.

Varför drog inte regeringen omedelbart
tillbaka propositionen efter motionerna?
Det är klart att det är en
fråga som kan ställas. Jag vill svara att
vi ville avvakta om mittenpartierna
också, med hänsyn till den kritik de
mötte i sin egen press, skulle finna anledning
till omprövning av motiven i
motionerna när frågan kom till utskottsbehandling.

Det var inte mycket sådant som rapporterades
från utskottet. Det var i det
läget som jag fann anledning ■—■ med
hänsyn till det intresse som jag själv
hade för denna frågas lösning som en
del av reformpolitiken — att ta personlig
kontakt med centerpartiets ledare
herr Hedlund och sedan också
med folkpartisten herr Gustafsson, som
visat ett mycket starkt intresse för frågan.
Jag gjorde inte detta för att inleda
någon förhandling, som herr Nils-Eric
Gustafsson ville påstå. Jag hade inget
förhandlingsuppdrag, utan jag gjorde
det därför att jag ville varna mittenpartierna
för att den överraskande hållning
som de hade intagit kunde komma
att leda till att propositionen åter -

kallades. Man hade tydligen inte alls
tänkt sig att något sådant skulle inträffa,
det fick jag alldeles klart för mig
av de reaktioner som jag fick från herr
Hedlunds och herr Gustafssons i Skellefteå
sida. Jag tyckte personligen att
det kunde finnas anledning att göra
detta alldeles klart för dem, när de funderade
över möjligheterna till en kompromiss.
Jag angav endast en exempelmöjlighet,
nämligen övergångstiden. Vi
berörde i våra samtal inte motiveringen.
Jag ansåg att det var så självfallet
att min kritik riktade sig just mot motiveringarna
i motionen att jag inte behövde
ange det vid våra samtal.

Det är riktigt att herr Hedlund ringde
upp mig och meddelade att han
bland centerpartiets utskottsrepresentanter
verkat för en kompromiss i fråga
om övergångstiden. Han nämnde tre
resp. fem år. Jag sade att jag inte ville
diskutera frågan ytterligare, utan att
det var utskottets sak.

Det visade sig att skadan redan var
skedd och att den starka oro som vi
förmärkt ute i landet också underbyggdes
av propagandister från mittenpartiernas
sida. I diskussionsmöten stod
talare från folkpartiet upp och angav
att det kommer att bli stora hyreshöjningar.
På samma sätt som kommunisterna
har gått ut och sagt att det blir
stora hyreshöjningar när hyresregleringen
avvecklas, gick folkpartistiska
talare på diskussionsmöten och framförde
exakt samma argument.

Förslaget till lagstiftning erbjuder
som jag förut sagt inte möjlighet att
säga att det blir så och så mycket, eftersom
det i långa stycken är fråga om
en skälighetsbedömning, en avvägning
med hänsyn till de förutsättningar som
har angetts i lagstiftningen och som vi
har ansett för tillräckliga. Men när man
på detta sätt nu också från mittenpartiernas
sida gick ut i en aktiv propaganda,
då blev det omöjligt att stilla
den oro som alltmer gjorde sig gällande.
Om vi skulle söka reparera den
skada som skett, skulle det kräva åt -

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

gärder av annan karaktär än vi hittills
har diskuterat. Jag har inledningsvis
talat om att vi i förarbetena diskuterade
frågan om en eventuell maximihyra
under en övergångstid. Jag vet inte hur
realistiskt ett sådant förslag är, men
det är möjligt att det någon gång i
framtiden finns anledning att överväga
detta förslag. Det kan också tänkas en
hårdare anknytning till jämförelsehyror
eller andra möjligheter — det är
ett arbete som kräver tid och som vi
inte gärna kunde begära att man i utskottet
vid dess handläggning av detta
ärende kunde ge sig in på. Regeringen
fann därför i detta läge anledning att
återkalla sin proposition.

Vi kommer att fullfölja denna linje,
men det finns också — som sagts här
tidigare och som jag vill understryka
— anledning att nu överväga vad som
kan göras för att förbättra läget på bostads-
och hyresmarknaden utan att
därför avveckla hyresregleringen.

Herr Werner tror att kommunisterna
nu ensamma kanske kan uppträda
i propagandan och utåt säga: »Var vaksamma,
ty klarar socialdemokraterna
valet 1968, kommer de därefter att på
nytt lägga fram ett förslag som de har
tagit tillbaka!» Vi kan försäkra, att herr
Werner och andra kommunistiska propagandister
inte kommer att få det så
lätt — möjligheterna är nu i det närmaste
spolierade. Under alla omständigheter
skall man inte räkna med att
det förslag, som har legat under prövning,
kommer tillbaka. Vi får — som
jag har sagt —• på andra vägar söka
åstadkomma en väsentlig förbättring
på bostads- och hyresmarknaden. Det
är möjligt att vi kan lösa upp en del av
dessa knutar genom en aktiv upprustning
av reparationsverksamheten med
någon form av stimulansbidrag till en
sådan verksamhet, kanske med gynnsammare
avdragsregler. Vi får söka
komma fram på de andra vägarna, och
vi kommer att redan till vårriksdagen
ha gjort överväganden om hur långt
vi kan gå i detta fall. Det finns ingen

Ang. hyreslagstiftningen
annan möjlighet i det läge som nu har
uppstått och till vilket mittenpartierna
får ta på sig huvudskulden.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag begärde ordet först
för att instämma i vad inrikesministern
här inledningsvis anförde, när han
beklagade att detta lagverk, som jag
liksom han trodde skulle vara till stor
fördel för vår bostadsmarknad och för
alla människor, som är beroende av
förhållandena på den, inte kommer att
genomföras. Vi vet ju också att han
egentligen inte stod bakom åtgärden
att kalla tillbaka propositionen. Nu har
inrikesministern stramat upp sig och
försvarar åtgärden i alla fall, och han
går då på samma egendomliga linje
som justitieministern här har gjort och
gör gällande att mittenpartiernas motioner
syftar till större hyreshöjningar
än som avsetts i propositionen. Jag var
någon stund före middagspausen och
hörde på debatten i andra kammaren,
där statsministern helt oförblommerat
talade efter den andra linjen. Han sade,
måhända något fritt omskrivet: »Ni
kan väl förstå att man inte kan acceptera
att mittenpartierna här försöker
skära pipor i vassen genom att ställa
yrkanden som går hyresgästernas ärenden.
Det måste ju bli en reaktion mot
det.» Jag har för min del tidigare sagt
att det är psykologiskt lättare att förstå
den linjen, men jag kan inte acceptera
att det läggs sådana synpunkter på en
lagstiftningsfråga av den här valören.

Vad beträffar hyreshöjningarna, som
har förutsetts och diskuterats, är det
fråga om en långsiktig lag som skall
gälla permanent. Det väsentliga är den
hyresnivå man siktar till. I det avseendet
finns det inga skiljaktigheter i uppfattningarna
— riktpunkterna är fulli
klara. När man emellertid talar om
procentuella höjningar kommer siffrorna
att väsentligen influeras inte av den
nivå som skall uppnås, utan av hur

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Ang. hyreslagstiftningen
lågt man börjar. En statistiker vet att
om man börjar med tillräckligt låga tal
går det lätt att få mycket stora procentuella
höjningar utan att det absolut
taget rör sig om så förskräckande stegringar.

När det sägs att hyreshöjningsproeenten
kan bli hög betyder det framför
allt att man utgår från att hyreskostnaderna
för närvarande är onormalt låga
i förhållande till vad de kommer att
bli. Jag vill i det sammanhanget nämna
att jag för mycket länge sedan, redan
i början av 1950-talet, när jag sysslade
med sådana här frågor inom statens
hyresråd och det var aktuellt att begära
en översyn av hyresregleringslagen,
tämligen ensam framförde ett förslag
att man skulle försöka anpassa hyresregleringslagen
så att det i framtiden
skulle underlätta en avveckling. Det
skulle ske genom att den gällande riktpunkten
för hyrorna i äldre hus, 1942
års hyror, ersattes av den riktpunkt
som det nu talas om, hyresnivån i det
med bostadspolitikens stöd producerade
bostadsbeståndet. Alla hyror borde
sålunda bedömas efter skälighetsprövning
i förhållande härtill. Om det förslaget
hade genomförts hade läget nu
varit ett helt annat. Hyresregleringen
skulle ha kunnat avvecklas utan svårigheterna
på grund av de stora differenser
mellan olika bestånd, som vi
under den hyresreglerade 25-årsperioden
har kommit upp till. Det ansågs då
att detta stötte på för stora administrativa
svårigheter, men jag menade att
det var något som gick att komma över.
Det väsentliga var att ha denna riktpunkt
även om man inte ställde kraven
för högt på att det i alla enskilda fall
noggrant skulle uppfyllas.

Inrikesministern citerade några ord
av vad jag hade sagt för några år sedan,
då jag yrkade att man så snart som
möjligt skulle sätta i gång med att avveckla
hyresregleringen och då jag klagade
över att den regionala avvecklingen
hade gått för långsamt. Ja, det är
precis i linje med vad vi här har yrkat,

att hyresregleringen skall börja avvecklas
så snart som möjligt, men att
det skall ske i en lugn takt och med en
rimlig övergångstid. Apropå det har
jag mycket svårt att förstå varför en
längre övergångstid skulle behöva leda
till högre hyreshöjningar, som någon talare
har sagt. Det är klart att man måste
börja med att fastställa slutnivån, innan
man resonerar om hur den skall
fördelas på övergångsåren.

Under utskottsbehandlingen framförde
de socialdemokratiska ledamöterna,
i samband med diskussionen om
övergångstidens längd, det eventuella
budet att man i stället skulle förskjuta
ikraftträdandedagen ett eller annat år
framåt i tiden. Det avvisade vi utan
vidare, ty det var inte alls i överensstämmelse
med de synpunkter som låg
bakom vårt förslag att avvecklingen
skulle gå lugnt och försiktigt till väga.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att inrikesministern
på grund av votering på
den andra sidan om draperierna inte
kan vara med här just nu, ty jag skulle
gärna vilja säga att jag uppskattar det
som han här har sagt. Jag tror att det i
mångt och mycket är uttryck för en ärlig
vilja hos honom personligen att
verkligen ha kunnat klara ut den här
saken.

Skadan har ju redan skett, sade emellertid
inrikesministern, och nu är inte
annat att göra än att hålla de frontställningar
som har intagits.

På sätt och vis delar jag tragedin med
herr inrikesministern. Jag tror att det
var jag som ivrigast förfäktade kompromisslinjen
i tredje lagutskottet. Innan
dess hade inrikesministern på ett visst
sätt varit involverad i en kompromisstanke.
Vi får väl konstatera att vi båda
har misslyckats därvidlag.

Jag skulle emellertid vilja vända mig
emot den del av inrikesministerns anförande
som innehöll att t. ex. center -

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

partiet har försökt att skapa oro i denna
fråga. Det är inte på det sättet. För
det första har vi inte det insteg i hyresgäströrelsen
som herr Rune Johansson
tydligen tror att vi har. För det andra
har vi verkligen aldrig någonsin sagt
att hyresregleringen skulle avvecklas
över en natt. Vi har hela tiden talat om
en successiv avveckling. Vi har inte
ändrat uppfattning på den punkten. Vi
godtog regeringens proposion i princip
men hade detaljförslag som gick ut på
en annan övergångstid. Jag tror inte
heller att inrikesministern i motiveringen
till motionen av herr Hedlund
m. fl., som han läste ur, kan finna något
belägg för att vi har velat skapa en
oberättigad oro i denna fråga.

Jag vill sluta med att säga att linjerna
väl nu ligger ganska klara. Herr
Ernulf var uppe i talarstolen för en
stund sedan. Jag vill inte påstå att han
framförde ett frieri, men han uttryckte
vissa tankegångar om samarbete i den
bär frågan. Samarbete skall man aldrig
säga nej till, det är min maxim. Jag betraktar
emellertid det läge som nu uppstått
realistiskt vara det, att läget är
låst. Det var — det har bekräftats av
socialdemokratiska talare i eftermiddags
— redan när kompromissbudet
från vår sida framfördes i utskottet av
regeringen beslutat att propositionen
skulle dras tillbaka. Vem som i det läget
har ansvaret för fastlåsningen står
väl ganska klart.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett mycket pessimistiskt
anförande som bostadsministern
höll. Han utgick ifrån att folkpartiets
uppläggning av denna fråga hade
blåst under den oro som kommunisterterna
skapade ute i bygderna. Jag vill
inte yttra mig på den punkten. Det är
svårt att veta hur kommunisterna agerar.
Jag kan emellertid inte följa inrikesministern
när han säger att skadan
redan har skett och att den är så stor
att intet kan göras.

Ang. hyreslagstiftningen

Jag är medveten om att bara debatten
här i dag och förra onsdagen har
skapat en ökad oro, inte minst bland
hyresgästerna, som tidigare inte hade
kunnat följa med eller kanske tröttnat
på den långvariga debatt om hyresregleringens
avveckling som har förts.
Om man gör det konstaterandet måste
ändå de politiska partiernas uppgift och
intressen nu vara att hålla tillbaka eventuella
spekulationer om hyreshöjningar,
dämpa oron bland dem som berörs.
Vi måste alltså, som inrikesministern
sade, på något sätt reparera skadan. Men
gör verkligen regeringen en insats när
det gäller att reparera skadan genom
att återtaga sin proposition och medverka
till en så uppslitande debatt i
riksdagens båda kammare som nu har
kommit i gång?

Jag tycker sålunda att ansvaret fortfarande
ligger hos regeringen. Det är
den som måste tänka framåt. Det är den
som måste ta en stånpunkt. Det obehagliga
psykologiska läge som uppkommit
genom denna debatt och genom vad
som tidigare förekommit har allvarligt
förstärkts genom regeringens eget
handlande. Mot den bakgrunden anser
vi från högerpartiets sida att inte bara
psykologiska utan även sakliga skäl talar
för en kraftig ansträngning från regeringens
sida att försöka finna ett
modus vivendi. Ett sådant skulle kunna
bestå i en ömsesidig eftergift, psykologisk,
politisk och saklig från å ena
sidan mittenpartierna och å andra sidan
regeringen. En sådan eftergift borde,
med hänvisning till den fråga jag
ställde före middagspausen, innebära
att man dels accepterar att frågan inte
är fastlåst, dels överväger att godtaga
propositionen under förutsättning att
folkpartiet och centerpartiet i gengäld
avstod från sina yrkanden. Den frågeställningen
behandlade över huvud taget
inte bostadsministern.

Herr statsrådet GEI JER:

Herr talman! Jag tror att de bekymmer
som herr Holmberg här har ut -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Ang. hyreslagstiftningen
talat å hyresgästernas vägnar behöver
han nog inte ta på sig. Det har efter
meddelandet om återtagandet av propositionen
runt om i landet förekommit
en stor mängd opinionsyttringar från
hyresgästhåll som hara går i en enda
riktning. Ja, det är sant att det också
har hörts något missljud ifrån förbundsordföranden
i Hyresgästernas
riksförbund. Det får man förstå. Det
har sin särskilda bakgrund. Herr Svensson
i Hyresgästernas riksförbund har
under loppet av ett par år organiserat
upp sitt förbund för att det, när det
nya systemet trätt i kraft, skulle kunna
fungera som en effektiv förhandlingsorganisation.
Han har givetvis varit besviken
över att propositionen har tagits
tillbaka och att det alltså dröjer
innan vi kan övergå till ett sådant förhandlingssystem
på hyresmarknaden
som vi redan har på arbetsmarknaden.
Hyresgäster däremot, herr Holmberg,
har sannerligen inte givit uttryck för
några bekymmer över denna åtgärd.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte riktigt i
vilken egenskap herr Geijer egentligen
talar. År det i egenskap av konsultativt
socialdemokratiskt statsråd eller är det
i egenskap av tidigare lokalordförande
i Hyresgästföreningen? Det är möjligt
att herr Geijer i den senare egenskapen
skulle kunnat göra ett uttalande av
det slag han nu gjort, som dock var direkt
riktat mot hyresgäströrelsens ledning.
Det är vanligt att det föreligger
vissa spänningar mellan Stockholmsavdelningarna
och riksorganisationerna.

I egenskap av statsråd och ansvarig
för en del av detta ärendes behandling
i regeringen borde herr Geijer emellertid
kunna se saken i ett större perspektiv,
och det var det längre och
större perspektivet som jag hade hoppats
att åtminstone någon representant
för regeringen skulle vara mäktig att
anlägga.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Det är riktigt att jag
tidigare varit ordförande i Stockholms
hyresgästförening, och därför är det
väl också naturligt att jag fortfarande
har kontakter som ger mig möjlighet
att höra hur ställningen är. Jag har
emellertid fått motsvarande upplysningar
från hyresgästföreningarna i
våra andra stora städer.

Till herr Holmberg vill jag säga att
vi förra onsdagen hade en »debattunge»
i den här frågan, då jag efterlyste
hur herr Holmberg kunde veta
att de unga familjerna, som enligt herr
Holmberg allesammans trängs i förorterna,
nu skulle vara så upprörda och
känna sådan oro för att inte få flytta
in till centrum, vilket ju är den förespegling
som högern brukar göra hyresgästerna.
Så långt jag har erfarit av
brev och telefonpåringningar till regeringen,
har det inte hörts någon sådan
opinionsyttring. Det enda vi hört är
att man uttalat ledsnad över att bytesrätten
inte har gått igenom med hänsyn
till att många fastighetsägare vägrar
byte, men på den punkten har det
ju här i debatten lämnats lugnande förklaringar.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Riksdagen behandlar
just nu en politisk skandal. Den handlar
om hur en splittrad regering flyr
från sina egna förslag, som den fortfarande
finner riktiga och som den kan
få en överväldigande majoritet för i
riksdagen. Debatten handlar om hur en
regering, som brukar beteckna sig som
stark, har demonstrerat en svaghet, som
inte ens dess ivrigaste kritiker kunde
tänka sig. Jag utgår då ifrån vad man
vanligen brukar mena med politisk
styrka och politiskt mod och inte från
herr Göran Karlssons mera parodiska
definition. Han ansåg ju att regeringen
demonstrerade sitt mod, när den vågade
visa att den inte vågade stå fast vid
sitt förslag.

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

Den här diskussionen har effektivt
visat hur regeringens klagan över mittenpartiernas
motioner är ett dåligt
svepskäl för en sjuk sak. Innan jag
kommer in på det centrala — hur regeringen
den senaste veckan själv belyst
sin svaghet — vill jag bara kort sammanfatta
och avvisa de sex påståenden
som har riktats mot mittenpartierna.
Herrar Alexanderson, Axel Andersson
och Ernulf har på dessa punkter redan
sagt det mesta.

Låt mig börja med omsvängningsmyten.
Mittenpartierna har ändrat mening,
säger man. Tidigare har de krävt
en omedelbar avveckling av hyresregleringen.
Nu vill de ha några års övergångstid.

Den verklighetsbeskrivningen är helt
felaktig. I en rad uttalanden från folkpartiets
nuvarande ledare, från vår tidigare
partiordförande och från andra
ledande folkpartister har ständigt framhållits
att avvecklingen måste ske successivt.
Mittenpartierna har framför allt
avvisat en plötslig övergång i de stora
bristområdena. Det finns massor av citat
som belägger den saken. Omsvängningsmyten
är därför ett falsarium, som
inte kan duga i en seriös debatt.

Utredning smyten är nästa argument.
Folkpartiet skulle i en utredning ha gått
med på regeringsförslaget. Därför hade
mittenpartierna inte rätt att väcka en
motion med förslag till ändringar.

Men det intressanta är ju att regeringen
själv, som herr Kling sade, har lagt
till vissa spärrar mot snabba hyreshöjningar,
däribland bestämmelserna om
övergångstiden. Regeringen har alltså
funnit att utredningens förslag inte var
helt igenom bra och kompletterar med
två respektive fyra års övergångstid.
Mittenpartierna har på samma sätt funnit
att utredningsförslaget på denna
punkt inte var tillfredsställande och
föreslår nu tre respektive fem års övergångstid.
Utredningsmyten förutsätter
alltså att socialdemokraterna har rätt
att ändra i hyreslagskommitténs förslag,
men att mittenpartierna inte får ändra.

Ang. hyreslagstiftningen
Eller rättare sagt: de får ändra enbart
så långt som det överensstämmer med
regeringens ändringar. Om man ändrar
något utöver regeringens ändringar,
blir det ett skäl till att dra tillbaka propositionen.
Utredningsmyten liknar
därför mest ett dåligt skämt.

Enighetsmyten är nästa försvarslinje.
Denna reform är mogen enbart när de
stora partierna är överens om den, säger
regeringen.

Men då är reformen också mogen nu
denna kväll, eftersom de demokratiska
partierna är överens om dess huvudlinjer.
Oppositionen har ju inte yrkat avslag
på propositionen. Tvärtom har man
understrukit hur viktigt det är att få
bort hyresregleringen. Vad mittenpartierna
har föreslagit är några förändringar
av spärrarna mot snabba hyreshöjningar.
Mittenpartisterna har dessutom
i tredje lagutskottet förklarat sig
vara inställda på en kompromiss med
regeringen. Enighetsmyten faller alltså
av två skäl. För det första kan regeringen
inte kräva uppslutning från oppositionen
i alla detaljer. För det andra
hade regeringen troligen kunnat få just
enighet i utskottet.

Sedan kommer taktikmyten. Mittenpartierna
var ute för att fånga röster,
säger regeringen.

Man utgår alltså från att det förslag
som folkpartiet och centern lägger fram
inte grundas på sakliga överväganden.
Det har man naturligtvis inte kunnat
belägga eller ens göra troligt, utan man
bara påstår att det förhåller sig så.

Det intressanta är att samtidigt har
en rad socialdemokrater väckt ett antal
motioner i hyresregleringsfrågan. En av
motionärerna, herr Lundberg, har yrkat
avslag på hela propositionen, som,
säger han i motionen, »icke fyller ett
socialt och ekonomiskt syfte utan i viss
mån accepterar och godtar de spekulativa
intressena på bostadsmarknaden».

I en annan motion, som har undertecknats
av sju socialdemokrater, sägs
att det är »i hög grad betänkligt att undantag
från besittningsskyddet ges en

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Ang. hyreslagstiftningen
så vidsträckt tillämpning och att besittningsskyddet
uttunnas». Socialdemokraterna
Hans Hagnell och Yngve Persson
skriver i en tredje motion, att för
äldre, mindre lägenheter bör hyresregleringen
vara kvar. De vill »undvika
oreglerad prisstegring, vilket till övervägande
del skulle drabba socialt mycket
känsliga grupper, framför allt pensionärer
och äldre arbetstagare». Och
på den socialdemokratiska extrakongressen
i oktober gjordes en rad uttalanden
med liknande innehåll, som visade
den oro som fanns inom socialdemokratin
långt innan mittenpartierna
hade väckt några motioner.

Dessa motioner och dessa uttalanden
har inte åberopats eller angripits av
regeringen. Eftersom jag utgår från att
herrar Hagnell, Yngve Persson, Lundberg
m. fl. inte har kritiserat propositionen
av valtaktiska skäl, har de funnit
sina skrivningar vara sakligt motiverade.
Men när mittenpartierna kommer
med förslag, vilka de upplever som
förbättringar, är det genast fråga om
valtaktik.

Socialdemokratiska riksdagsmän kan
alltså yrka avslag på en proposition,
utan att den dras tillbaka. Men riksdagsmän
från folkpartiet och centern
får inte ens föreslå mindre justeringar
— då blir det extrakonselj och stor
uppståndelse i kanslihuset. Taktikmyten
är alltför bräcklig för att duga som
försvar för regeringens helomvändning.

Tidningsmyten tycks mig vara ännu
sämre. Man talar om artiklar i den ickesocialistiska
pressen för att visa att det
har bedrivits en kampanj mot regeringen.
Men alla vet att den tidning som
här har utpekats, Dagens Nyheter, sannerligen
inte redigeras på order av någon
partiinstans. Regeringen får likaväl
som vi andra finna sig i artiklar i den
fria pressen som belyser förslagens innebörd.
Ibland är de artiklarna väl
grundade, ibland hugger de i sten. Men
det kan inte vara något skäl för regeringen
att ändra hållning.

Lustigt nog har regeringen på samma
gång gottat sig åt några citat ur ledare
i just Dagens Nyheter, som kritiserat
mittenpartiernas motion. Det visar alltså
vad jag just har sagt: pressen får stå
för sina åsikter och partierna för sina.
Varken mittenpartierna eller socialdemokraterna
är ansvariga för eller bundna
av vad som står i tidningarna.

Det sista argument jag upptäckt vill
jag kalla för orosmyten. Mittenpartiernas
motion har väckt stor oro bland
hyresgästerna, heter det.

Jag skulle förstå regeringen om mittenpartierna
hade gått ut i en kampanj
mot propositionen, om man slagit vakt
kring hyresregleringen, om man energiskt
värjt sig mot en kompromiss i utskottet,
om man genom massor av anföranden
ute i landet försökt bilda opinion
mot regeringen i den här frågan.

Men ingenting av detta har inträffat.
Mittenpartierna har inte bedrivit någon
som helst kampanj mot förslaget att avveckla
hyresregleringen. Inrikesministern
hade nyss alldeles fel på den punkten.
Tvärtom har mittenpartierna instämt
i förslagets syfte och huvudlinjer.
Man har bara yrkat på förändringar
i ett par delpunkter och hoppats få
önskemålen tillgodosedda vid utskottsbehandlingen.
Och man har ställt sig positiv
till en kompromiss. Att detta skulle
ha kunnat skapa oro ute bland människorna
är rent löjeväckande. Regeringens
beskrivning av verkligheten är helt
enkelt inte sann.

Så dåliga — för att inte säga så usla
— är de sex påståenden som regeringen
har utslungat mot folkpartiet och centern.
Jag har gått igenom dem inte för
att de är särskilt intressanta utan för
att de har anförts emot oss. Utrednings-,
enighets-, taktik-, tidnings- och orosmyterna
är så besynnerliga och så illa
förankrade i verkligheten att de omöjligt
kan utgöra reella skäl för regeringens
omkastning. Anledningarna till den
politiska skandal som vi nu behandlar
måste alltså vara några andra.

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

Jag antar att orsaken främst står att
finna inom socialdemokratin själv och
dess konkurrens med kommunisterna.
Flera av de egna tidningarna har varit
kritiska. Vissa delar av hyresgäströrelsen
har varit negativa. Framför allt
har kommunisterna bedrivit en kampanj
mot förslaget och hoppats att göra
en stor del av sin valrörelse på det.
Vänsterfronten hotas och läget inför
valrörelsen mörknar ytterligare för socialdemokraterna.

Så har man upplevt situationen i
kanslihuset. I det läget drar sig regeringen
undan. Man skyller på mittenpartierna,
medan man oroligt sneglar
på Hermansson. Och så skjuter man reformen
till en oviss framtid. Kommunisternas
möjligheter till propaganda är
nu »spolierade», som inrikesministern
så uppriktigt sade för några minuter
sedan.

Och man fattar sitt beslut under öppen
oenighet inom regeringen själv.
Den för bostadspolitiken ansvarige, inrikesministern,
vägrade att delta i konseljbeslutet
om att dra tillbaka propositionen.
Han ställde inte upp på den
presskonferens som gjorde saken offentlig.
Han visade sig inte i kamrarna
när frågan diskuterades för en vecka
sedan. Bostadsministern demonstrerade
i stället sitt missnöje medan finansministern
torpederade en viktig del av
hans arbete. Att inrikesministern sedan
dess i partilojalitetens tecken och troligen
efter starka påtryckningar bestämt
sig för att stå kvar i regeringen kan naturligtvis
inte dölja den klyfta i regeringskretsen
som beslutet skapade.

Men socialdemokraternas splittring
och deras problem med kommunisterna
kan vi lämna åt dem själva att klara av.
Betydligt allvarligare är att socialdemokratin
nu gör sig beredd att rösta ner
ett förslag som man fortfarande i sak
gillar och stöder. Man avvisar sin proposition
inte därför att man nu tar avstånd
från den. »Det är ett bra förslag»,
förklarade justitieministern i andra
kammaren dagen efter det man dragit

7 Första kammarens protokoll 1967. Nr 53

Ang. hyreslagstiftningen

tillbaka det. Herr Göran Karlsson har
också i dag medgett att propositionen
fortfarande är bra i sak. Och herr Knut
Johansson har med skärpa betonat nödvändigheten
av en reformerad liyreslagstiftning.

Det betyder att regeringens kritik av
den nuvarande hyresregleringen står
kvar i sak. Lagen behöver moderniseras,
den har med åren blivit stelbent,
sade statsrådet Geijer ännu i oktober.
Systemet är tillkrånglat, det medger
t. ex. inte hyreshöjningar på grund av
reparationer, fortsatte han. Och man
kan tillägga: i skuggan av den nuvarande
regleringen frodas svartabörshajar
och skumraskaffärer som skapat en
reglering efter plånboken men där
pengarna inte kommer bostadsmarknaden
till godo.

Den kritiken är alltså orubbad _

från oss och från socialdemokraterna.
Regeringen drar ändå tillbaka sina reformförslag,
medan mittenpartierna
står fast vid propositionens huvudlinjer.
Och man anger öppet att anledningen
till att man dragit tillbaka det
är valrörelsen nästa år. Finansministern
klagade i förra veckan över risken
att mittenpartierna med hjälp av den
här frågan skulle få »många goda röster
och många goda mandat vid 1968
års val». Vi kan här bortse från att
denna uträkning är totalt felaktig. I
folkpartiet och centern har vi förvisso
tänkt vinna också nästa års val — men
aldrig på hyresregleringens avveckling
utan främst på regeringens misslyckade
ekonomiska politik och på mittenpartiernas
alternativ, som hittills avvisats
i riksdagen.

Men vi kan lämna herr Strängs patetiska
rädsla för mittenvinster i frågor,
där vi själva aldrig tänkt oss några
vinster. Det centrala är att regeringen
öppet säger till väljarna: vi vägrar att
genomföra väsentliga bostadspolitiska
reformer inför risken att förlora röster
på dem. Man säger alltså: vårt förslag
är bra och viktigt —- men vi röstar
emot det för att det kan skada oss i

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Ang. hyreslagstiftningen
valrörelsen. Vi offrar väsentliga reformer,
det är innebörden av regeringens
handlande, av valtaktiska skäl. Därför
skall vi fälla t. o. m. vår egen proposition.

Men då medger man också, paradoxalt
nog, att den beskyllning som
man har riktat mot mittenpartierna i
stället blir eu anklagelse mot regeringen.
Man säger så här: mittenpartierna
är taktiska, därför drar vi av partitaktiska
skäl tillbaka vår proposition. Den
handling man anklagar folkpartiet och
centern för — utan att ett ögonblick
kunna belägga den — gör man sig alltså
själv skyldig till utan att ett ögonblick
förneka den.

Denna svaghet, för att inte säga feghet,
har fått sitt mest exalterade uttryck
i en artikel i Aftonbladet i förrgår,
skriven av statsrådet Olof Palme.
Där förklarar ecklesiastikministern att
det är »moralen» som har fällt utslaget
när regeringen gjorde sin helomvändning.
I formuleringar, som både när
det gäller jargong och argumentstorka
för tanken till upprop från Moralisk
upprustning, avslöjar herr Palme den
ilska och nervositet, draperad till moral,
som här har drivit regeringen. »Indignationen
över ett annat partis agerande
var till sist det bestämmande för
ståndpunkten», skriver herr Palme.
»Det måste kännas befriande att med
eftertryck kunna säga ifrån», utropar
han till slut. Här finns ingenting av
sakdebatt, ingenting av känsla för de
reformer man stoppar, ingenting av
sakskäl mot de övergångstider debatten
gäller, ingenting av försvar för att regeringen
röstar mot sin egen proposition,
ingenting konkret eller precist.
Kvar står ett uttunnat och upphetsat
moraliserande, som för ingen kan dölja
hur herr Palme och hans kolleger nu
flyr från sina egna förslag.

Därmed har man också öppet klarlagt
den politiska skandal som den här
debatten handlar om. Väsentliga samhällsintressen
får vika när finansministern
satt upp sitt våta finger och

trott sig märka ett korsdrag. Reformarbetet
underordnas partiintresset. I
desperationen inför ett nytt valnederlag
begår man handlingar som bara ytterligare
kan öka misstron och motståndet
mot den nuvarande minoritetsregeringen.
Rickard Sandler gav en
gång för drygt 40 år sedan eu annan
socialdemokratisk regering ett råd som
i detta ögonblick bör riktas till ministären
Erlander: »Det är bättre att denna
regering faller än att regeringsmakten
förfaller.»

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att vid denna sena timme gå in på
huvudfrågan — det är inte heller min
avsikt att gå in på de stora frågor som
den föregående talaren behandlade. Jag
skall bara anföra vad man på teaterspråk
brukar kalla en avsidesreplik.

Herr Ahlmark sade att man får skilja
mellan partier och press. Det är alldeles
riktigt. En tidnings åsikter är en sak
och ett partis åsikter en annan sak.
Men de tidningsartiklar som åberopas i
den socialdemokratiska reservationen
och i regeringens skrivelse till riksdagen
är, om jag fattat rätt, två nyhetsartiklar.
Jag vill då bara påpeka att vi
i pressen brukar skilja på nyhetsartiklar
och åsiktsartiklar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande tredje
lagutskottets utlåtande nr 58 komme
att framställas enligt en till kammarens
ledamöter utdelad stencilerad propositionsordning,
varav bland annat
framginge, att propositioner först komme
att ställas särskilt beträffande utskottets
hemställan i punkten A; bifolles
denna hemställan komme propositioner
att framställas särskilt rörande
reservationen II vid punkterna C—H.

I fråga om punkten A gjorde herr
talmannen propositioner, först på bi -

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

fall till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 57.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets i punkten B gjorda hemställan.

Med avseende å den vid punkterna
C—H avgivna, med II betecknade reservationen
gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av
densamma samt vidare på avslag därå;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på godkännande
av denna reservation, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

7f Första kammarens protokoll 1067. Nr 53

Ang. hyreslagstiftningen

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse;

Den, som godkänner den vid tredje
lagutskottets utlåtande nr 58 punkterna
C—H fogade, med II betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 57.

Härefter anförde herr talmannen att
— då samtliga övriga yrkanden angående
punkterna C—H nu hade förfallit
samt beträffande motiveringen vid
punkterna I, L och M endast kvarstode
de förslag, som framlagts i reservationerna
XII, XIII och XIV — propositioner
nu komme att framställas särskilt
rörande envar av punkterna I—N
av utskottets hemställan.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten I med
godkännande av den motivering, som
föreslagits i den vid punkten avgivna
reservationen.

Därpå bifölls utskottets i punkten K
gjorda hemställan.

Vidare bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna L och
M hemställt med godkännande av den
motivering, som föreslagits i den vid

100

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Ang. lagförslag om hyresnämnder

respektive punkt avgivna reservationen.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten N gjorda hemställan.

Ang. lagförslag om hyresnämnder

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 59, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om hyresnämnder jämte motioner,
dels Kungl. Maj :ts skrivelse med
återkallelse av propositionen m. m.
jämte motioner.

Genom en den 10 november 1967
dagtecknad proposition, nr 171, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag
till lag om hyresnämnder. Under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden hade
Kungl. Maj:t i skrivelse nr 174 förklarat
sig vilja återkalla propositionen.

Den vid årets riksdag framlagda propositionen
nr 141, angående ny hyreslagstiftning,
innehöll förslag bland annat
om att en hyresnämnd skulle inrättas
för i princip varje län för handläggning
av hyrestvister samt att närmare
bestämmelser om hyresnämnd
skulle meddelas i särskild lag.

I denna proposition, nr 171, hade
framlagts förslag angående lag om hyresnämnder.
Lagförslaget innehölle bestämmelser
om hyresnämnds sammansättning
och om förfarandet i de ärenden
som skulle förekomma inför nämnden.
I enlighet med de riktlinjer, som
dragits upp i propositionen angående
ny hyreslagstiftning, föresloges, att i
hyresnämnd skulle ingå ledamöter som
representerade partsintressena på hyresmarknaden.
Dessa ledamöter skulle

som regel utses av Kungl. Maj :t på förslag
av intresseorganisationerna.

I samband med propositionen nr 171
hade utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna 1:925,
av herr Blomquist, samt II: 1140, av
herr Bengtson i Solna och herr Thylén;
ävensom

B. motionen 11:1141, av herr Nilsson
i Gävle m. fl.

I anledning av skrivelsen nr 174
hade följande motioner väckts, nämligen a)

de likalydande motionerna 1:927,
av herrar Dahlén och Sundin, samt II:
1143, av herrar Wedén och Hedlund,
i vilka motioner bland annat hemställts,
att riksdagen måtte godkänna
propositionen nr 171,

b) de likalydande motionerna 1: 928,
av herr Lidgard, och 11:1144, av herr
Hedin, i vilka motioner bland annat
anhållits, att riksdagen måtte godkänna
propositionen nr 171.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte lämna sitt samtycke
till att propositionen nr 171 återkallades; B.

att riksdagen — i anledning av
motionerna 1:927 och 11:1143 samt
1:928 och 11:1144 — och med avslag
på motionerna 1:925 och II: 1140 samt
II: 1141 måtte antaga förslaget till lag
om hyresnämnder.

Reservationer hade anförts
vid A i utskottets hemställan

I. av herrar Alexanderson (fp), Ebbe
Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Ernulf (fp), Nyberg (fp), Bengtson i
Solna (h) och From (fp) samt herr
Josef son i Arrie (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A

Torsdagen den 14 december 1967 em. Nr 53 101

Ang. anslag till information om ny hyreslagstiftning

hemställa, att riksdagen icke måtte
lämna sitt samtycke till att propositionen
nr 171 återkallades;

vid B i utskottets hemställan

II. av herrar Göran Karlsson (s),
Svante Kristiansson (s), Knut Johansson
(s), Torsten Hansson (s), Svenning
(s), Ekström i Iggesund (s), Hammarberg
(s) och Hugosson (s), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:925 och II:
1140, 1:927 och 11:1143, 1:928 och II:
1144 samt II: 1141.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag yrkar vid punkten A
bifall till reservation I och vid punkten
B bifall till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
II vid punkt B och till utskottets
hemställan i punkt A.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle godkänna den vid
punkten avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den

vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Karlsson, Göran, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 59
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstat för nej-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 208, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.,
såvitt rör den med statlig lån- och bidragsgivning
förenade hyreskontrollen,
jämte motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. anslag till information om ny
hyreslagstiftning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 198, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
i propositionen nr 155 hade utskottet
i detta utlåtande hemställt, att riksda -

102

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Om enskild äganderätt till lägenhet i flerfamiljsfastighet

gen till Information om ny liyreslagstiftning
på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1967/68 måtte anvisa ett
reservationsanslag av 300 000 kronor.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Med hänvisning till att
kammaren avvisat förslaget om ny hyreslagstiftning
yrkar jag avslag på utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i avslagsyrkandet. Efter det beslut som
kammaren nyss fattat finns det ingen
anledning att besluta om anslag. Dessutom
har andra kammaren beslutat om
avslag, och gemensam votering bör
undvikas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende å det nu förevarande utlåtandet
endast yrkats avslag å utskottets
hemställan.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å
utskottets hemställan; och förklarades
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Om enskild äganderätt till lägenhet
i flerfamiljsfastighet

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 60, i anledning av motioner
om enskild äganderätt till lägenhet
i flerfamiljsfastighet.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 71 i första kammaren
av herr Holmberg m. fl. och
nr 95 i andra kammaren av herr Bohman
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om utredning angående möjligheterna att

i vårt land införa ett institut, som gjorde
enskild äganderätt till lägenheter
i flerfamiljsfastighet möjlig.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:71 och 11:95
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Ebbe Ohlsson (h) och herr Bengtson
i Solna (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 71 och
II: 95 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om utredning angående möjligheterna
att införa ett institut, som
möjliggjorde enskild äganderätt till lägenheter
i flerfamiljsfastighet.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Den motion, som varit
föremål för tredje lagutskottets behandling
i det föreliggande utlåtandet,
går tillbaka på ett gammalt högeryrkande,
som nu har upprepats i en partimotion.
Motionen går ut på en hemställan
om utredning angående möjligheterna
att i vårt land införa ett institut
som gör enskild äganderätt till lägenheter
i flerfamiljsfastighet möjlig. Det
är med andra ord ett ganska blygsamt
motionsyrkande, och man är väl medveten
om de tekniska svårigheter som
kan inrymmas i denna frågeställning.

De tekniska svårigheterna går emellertid
att lösa — det visar bl. a. den
lagstiftning i frågan som föregående år
genomfördes i Danmark. Yi har själva
för inte så länge sedan löst ett annat
mycket komplicerat lagstiftningsp roblem
om gemensaxnhetsanläggningar,
som naturligtvis har vissa beröringspunkter
med det förslag som här är
aktualiserat. Om det, herr talman, finns
människor som vill lösa sitt bostadsproblem
på det sätt som är angivet i
motionen, tycker jag att det inte finns
någon anledning att förhindra det, om

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

103

Om enskild äganderätt till lägenhet i flerfamiljsfastighet

det är lagtekniskt möjligt. Man bör i
stället anstränga sig att skapa så tillfredsställande
regler som möjligt — annars
kommer de intresserade att själva
lösa problemen på sitt eget sätt — det
gör man redan nu i enstaka fall med
mer eller mindre lyckade resultat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid tredje lagutskottets utlåtande
nr 60.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Själva grundtanken i
den föreliggande motionen kan vi utan
vidare ansluta oss till, men frågan har
ju redan för länge sedan varit föremål
för lagstiftningsöverväganden, och vi
har sedan ganska lång tid i Sverige tilllämpat
en form, som i stort sett fyller
de önskemål som motionärerna har
ställt, nämligen bostadsrätten. Den lagstiftningen
kom till med anledning av
vissa oarter på bostadsmarknaden på
1920-talet och har sedan utvecklats, och
den är för närvarande föremål för översyn
av en särskild kommitté.

Under tiden som hyresregleringslagen
och i samband därmed en särskild krisbetonad
lagstiftning beträffande bostadsrätter
gällt har framkommit vissa
tendenser att söka kringgå denna lagstiftning
genom användande av andelsrätt
i hyreshus och sådant, någonting
som inte har varit särskilt rekommendabelt
för dem som tillämpat det. Det
har varit svåradministrerat och inte lett
till några andra förmåner än möjligheten
att kringgå lagarna om bostadsrättskontroll.

När bostadsrättskommittén sannolikt
inom ett år framlägger sitt förslag, tror
jag att man därvid har kunnat ta hänsyn
till sådana särskilda önskemål, som
inte är tillgodosedda i den nuvarande
lagstiftningen. Efter utredningens behandling
torde behov av en sådan lagstiftning,
som motionärerna begär och
som har vissa utländska förebilder, inte
längre föreligga.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan, som innebär att
de föreliggande motionerna icke skall
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lidyard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 60,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Lidyard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej —21.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

104

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 63, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av
jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets memorial nr
210, vilket i dag för första gången
bordlagts, skulle uppföras efter de två
gånger bordlagda ärendena på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 363, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående begränsad giltighetstid
för lagen den 18 juni 1925
(nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område samt ändrad
lydelse av 1 och 1 a §§ samma lag, dels
motioner i ämnet, dels ock motioner
om tillämpning av ensittarlagen på kronans
mark.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 21.50.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53

105

Fredagen den 15 december

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Herr Persson, Fritz, anmälde, att han
åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 381, till Konungen i anledning
av utredning angående åtgärder
för att effektivisera riksdagens revisorers
verksamhet m. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 382, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 390, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; nr

408, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m., såvitt rör den
med statlig lån- och bidragsgivning
förenade hyreskontrollen; samt

nr 410, angående motion om narkotikaproblemet
såvitt angår anvisande
av anslag m. m.

Om försöksverksamhet med vissa
serviceåtgärder i glesbygder

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Dahlbergs
(s) interpellation om försöksverksamhet
med vissa serviceåtgärder
i glesbygder, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Dahlberg har frågat
mig om jag är beredd att igångsätta
försöksverksamhet angående vissa servicefrågor
i glesbygden samt att inför
riksdagen redovisa dess resultat och
framlägga därav föranledda förslag.

SJ:s busslinjer i glesbygdsområdena
utför både person- och godsbefordran.
Detta gäller även de av postverket drivna
busslinjerna och också de privata
trafikföretagens bussar. Även mjöllctransportbilarna
medför ofta mindre
godssändningar. År 1964 avskaffades behovsprövningen
för tillstånd att vid de
dagliga körningarna med dessa bilar ta
med fyllnadsgods och returgods. Redan
nu finns alltså möjligheter att genom utnyttjande
av befintliga transportmedel
åstadkomma en förbättrad service för
glesbygden i de avseenden herr Dahlberg
åsyftar. Enligt min mening bör
dock frågan om glesbygdens varuförsörjning
sättas in i ett större sammanhang
och bedömas samtidigt med överväganden
om hur man från samhällets
sida på bästa sätt kan medverka till att
tillfredsställande lösa glesbygdens transportförsörjning
över huvud taget.

Som framgått av vad jag nyligen anfört
i denna kammare har inom kommunikationsdepartementet
påbörjats ett utredningsarbete
i syfte att upprätta en
modellplan för transportförsörjningen
inom ett kommunblock av glesbygdska -

106 Nr 53 Fredagen den 15 december 1967

Om försöksverksamhet med vissa serviceåtgärder i glesbygder

raktär. Planen avses innefatta olika angelägna
transportbehov. Varuförsörjningen
inom en bygd som saknar fast
butik kommer också att beaktas.

Modellplanen skall ges en generell och
principiell utformning för att den skall
kunna tjäna som förebild för det fortsatta
arbetet för att förbättra glesbygdens
allmänna transportförsörjning. Avsikten
är att planen också skall innehålla
en ekonomisk värdering av de förslag
till lösningar som förordas.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på
min interpellation. Det är väl i stort sett
samma svar som lämnades vid debatten
om SJ:s trafikpolitik.

Jag hade två motiv för min interpellation.
Det ena motivet är vad som sker
när befolkningen ute på landsbygden
minskar och serviceunderlaget sviktar.
Skolorna dras in, butikerna läggs ned,
poststationer m. m. försvinner och man
får ersättning i form av skolbussar och
varuhussar samt bilburna lantbrevbärare.
Men om befolkningen ytterligare
tunnas ut försvinner i regel varuhussarna
och skolbussarna. Det enda som blir
kvar är de bilburna lantbrevbärarna,
som ju i regel går ut på sina postutbärningsturer
så länge det finns folk ute i
bygderna. Överårig arbetskraft och pensionärer
blir också kvar därför att de
i regel inte har några möjligheter att
flytta på sig. Det är de människorna det
här gäller.

Ett annat motiv till interpellationen
var de uttalanden som riksdagen gjorde
år 1964 i samband med beslutet om
riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik.
Det framhölls då att samhället har
serviceansvar för befolkningen i sådana
utflyttningsområden, där lokaliseringspolitiska
åtgärder inte blir möjliga.

Det var också därför som regeringen
tillsatte glesbygdsberedningen, som delvis
leds av professor Bylund vid Umeå
universitet. Man har vidare vid Kungl.

Maj:ts kansli en arbetsgrupp som följer
dessa frågor. I den ingår bl. a. representanter
för inrikesdepartementet, socialdepartementet,
kommunikationsdepartementet,
jordbruks- och finansdepartementen.
Till gruppen har knutits representanter
för Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen och socialstyrelsen.

Denna arbetsgrupp gav i somras ut
en broschyr, Gammal i glesbygd. Däri
har man till kommunalfolket gett vissa
anvisningar om hur de här problemen
bör angripas.

I det svar som jag fått av statsrådet
Lundkvist sägs att man nu skall göra
en modellplanering i ett kommunblock.
Jag hade önskat få till stånd en försöksverksamhet
ute i kommunerna, varigenom
man kunde få viss erfarenhet. När
man fått denna erfarenhet skulle man
sedan kunna utveckla verksamheten i
större skala. Vi har alltså delade meningar
om på vilket sätt man bör angripa
detta problem.

Jag anser att man borde söka utnyttja
möjligheterna för en hjälp till självhjälp.
Betecknande för glesbygden är
bristen på sysselsättning och service,
men dessa två komponenter kan i viss
mån sammanfogas. För några veckor
sedan hade jag tillfälle att tala med generaldirektören
i arbetsmarknadsstyrelsen,
och jag frågade honom, om det
skulle möta några hinder att sätta beredskapsarbetare
till att ordna service
för de gamla. Det möter inga principiella
hinder, sade han. AMS kan ordna
arkivvård, fornminnesvård, skogsvård
och landskapsvård, så varför skulle
man inte också kunna ordna litet människovärd?
Det finns överåriga skogsarbetare
som skulle kunna anställas för
att klara grovsysslorna i glesbygden.
Jag tänker på t. ex. försörjningen med
bränsle, vatten, varutransporter osv.
Där skulle man kunna få en helt naturlig
användning för dessa överåriga
skogsarbetare, som skulle ha kanske fem
eller sex hushåll att så att säga serva ute

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53 107

Om försöksverksamhet
i glesbygden och ge de gamla ett
handtag. Får de gamla inte detta handtag,
tvingas de att mot sin vilja flytta in
till tätorterna, vilket kostar samhället
stora pengar i form av pensionärshem,
ålderdomshem osv. Här skulle man i
stället kunna utnyttja glesbygdens eget
folk för att klara vissa serviceanordningar.

Statsrådet Lundkvist är inte bara
kommunikationsminister och serviceminister,
han är också kommunminister.
Jag är övertygad om att ledningen
för denna verksamhet måste bli en kommunal
angelägenhet, så att man kan utnyttja
kontakterna på kommunalt håll.

Nu vet vi att förhållandena är olika
i olika kommuner. Jag tror det är svårt
att från kanslihuset bygga upp en modellplan,
som är tillämpbar i olika kommuner.

Ta Karesuando, Sveriges nordligaste
kommun. Det är en glesbygdskommun,
där nästan varenda by ligger som i ett
pärlband längs länsvägen. Tar man i
stället t. ex. Arjeplog, finner man att
alla vägar går ut från kyrkbyn åt åtta,
tio håll. Det finns ingen möjlighet att
någon modellplan på Karesuando skulle
vara tillämpbar på Arjeplog, där det
är helt andra förhållanden.

Man borde i stället börja så att säga i
botten med en åtta eller tio kommuner
här i landet. Detta är inte bara ett
norrlandsproblem, utan i lika hög grad
ett problem för södra Sverige. Man
skulle behöva erfarenhet av de olika åtgärderna
för att uppehålla servicen för
de människor som blir kvar ute i glesbygderna.
De vill vara kvar så länge
de orkar, och det vore bra om man samtidigt
också kunde bereda en del av den
överåriga arbetskraften i glesbygderna
litet sysselsättning och på så sätt hjälp
till självhjälp.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan inte finna att
någonting skiljer oss åt i vårt sett att
se på dessa problem.

med vissa serviceåtgärder i glesbygder

Jag vill framhålla att den försöksverksamhet
som herr Thure Dahlberg
här talar om kommer att bedrivas på
vårt sätt genom den modellplanering
som vi avser att sätta i gång. Avsikten
är emellertid verkligen inte att vi skall
sitta i kanslihuset och modellplanera,
utan avsikten är att vi skall ut på fältet
för att i samarbete med en lämplig kommun
försöka få till stånd en modellplanering
av trafikförsörjningen i glesbygder,
vilken planering sedan skall kunna
ge oss vägledning och möjligheter att
tackla hela detta problem.

Det är riktigt, som herr Thure Dahlberg
här säger, att det är fråga om att
tackla hela glesbygdsproblemet på en
mycket bred front. Inte bara kommunikationsdepartementet
har denna uppgift,
utan även exempelvis inrikesdepartementet
och socialdepartementet.
Vi arbetar med en samordning genom
den grupp som herr Thure Dahlberg
nämnde och genom den s. k. glesbygdsgruppen.
Avsikten är verkligen att detta
arbete skall utföras i samarbete med
kommunerna ute på fältet samt att den
arbetsgrupp som har startat inom kommunikationsdepartementet
skall arbeta
så snabbt att vi snart skall kunna få
fram resultat på denna punkt.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
har nu förklarat, att han skall börja
ute på fältet. Då är vi överens just om
tillvägagångssättet. Han talar dock om
att det skall vara bara ett kommunblock.
Men vi har ju 281 kommunblock
i landet. Jag tror nog att statsrådet
Lundkvist måste tänka sig att ta med
flera kommunblock, ty förhållandena
är så växlande i olika delar av landet.
Utglesningen har gått längre i vissa
områden, medan det i andra områden
finns flera människor kvar.

Jag lyckönskar statsrådet Lundkvist
till att nu gå från planering till handling,
så att vi får ett resultat och erfarenheter
att vidareutveckla.

108

Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Ang. byggande av bro över Torne älv vid Pello by

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. byggande av bro över Torne älv
vid Pello by

Herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet LUNDKVIST,
som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara jämväl
herr Wanhainens (s) interpellation angående
byggande av bro över Torne
älv vid Pello by, erhöll ånyo ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Wanhainen har
frågat mig om jag vill redogöra för hur
ärendet med brobygget vid Pello by
ligger till och om åtgärder från svensk
sida kan vidtagas för att sätta i gång
brobygget.

Vägmyndigheterna i Sverige och Finland
träffade i juni 1963 ett avtal om
att bygga och underhålla var sin bro
över Torne älv vid övertorneå och
Pello samt att dela kostnaderna för broarna
lika. Bron vid Övertorneå byggdes
sedan i svensk regi och öppnades för
trafik i oktober 1965. Arbetet utfördes
på entreprenad av ett svenskt företag
i samarbete med ett finskt företag.

I enlighet med i Finland gällande
bestämmelser krävde finska tullverket
entreprenören på tull och omsättningsskatt
för material som förts in i Finland
för byggande av bron. Svenska
vägverket hemställde med anledning
härav i december 1965 hos finska vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen om sådana
åtgärder att bron vid övertorneå kunde
undantas från bestämmelserna om
finsk tull och omsättningsskatt. Med
anledning härav har från finsk sida
upprättats ett förslag till generellt avtal
mellan de båda länderna om tulloch
skattefrihet i samband med anläggningsarbeten
av ifrågavarande slag.
Förslaget översändes i somras till Sverige
för godkännande. Sedan ytterligare
överläggningar ägt rum i Helsingfors
i slutet av november mellan re -

presentanter för vederbörande svenska
och finska departement, har ett nytt
förslag till principöverenskommelse utarbetats.
Detta kommer att föreläggas
den svenska och den finska riksdagen
för godkännande under vårens
lopp.

Ett av finska väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagt preliminärt förslag
till bron vid Pello har godkänts av
det svenska vägverket i september 1966.
Uppgörande av definitiva ritningar och
program för anbudsinfordran pågår.
Vattendom för bron har meddelats i båda
länderna. För den svenska delen
föreligger lagakraftvunnen arbetsplan,
och medel för brobygget finns tillgängliga.

Ett från finsk sida upprättat förslag
till avtal om byggande av Pellobron har
granskats av det svenska vägverket utan
erinran. Avtalet kommer emellertid inte
att undertecknas förrän tull- och skattefrågorna
för bron vid Övertorneå klarats
upp och nämnda principöverenskommelse
träffats. Jag bedömer att frågan
skall kunna lösas i början på nästa
år.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till kommunikationsminister
Lundkvist för svaret.

Det är möjligt att man, när den ursprungliga
överenskommelsen träffades,
förbisåg en sådan detalj som de finska
tull- och omsättningsskattebestämmelserna.
Följden av detta blev att när bron
vid övertorneå var färdig, begärde de
finska tu 11myn digh(derna tull för det
material som ingår i bron på den finska
sidan om gränsen. För en vanlig medborgare
förefaller det ganska märkvärdigt
att ett sådant krav kan framställas.
I andra sammanhang pratas det ju
så vackert om nordiskt samarbete, men
man har en känsla av att det nordiska
samarbetet endast finns på papperet
och vid vissa högtidliga sammankomster
men däremot inte när det är fråga
om praktiska angelägenheter.

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53

109

De finländska myndigheterna förorsakade
mycket besvär för kommande
brobyggen genom sin begäran om tullavgifter
— det gällde ju ett svenskt
företag och svenskt material —- och jag
tycker för min del att sådana »samarbetssträvanden»
bör fördömas även
från denna talarstol.

Den träffade överenskommelsen innebär
ju att bron vid Pello skulle byggas
under innevarande höst, men på
grund av krångligheterna med de finska
tullbestämmelserna kunde så icke ske.
Jag vill nämna i sammanhanget att den
direkta anledningen till interpellationen
var att det i höst har gjorts antydningar
i finsk lokalradio och lokalpress
om att brobygget vid Pello skulle ha
fördröjts på grund av att ärendet förhalats
i Sverige.

Jag anser kommunikationsministerns
svar vara positivt, och jag noterar att
åtgärder redan har vidtagits, vilka bl. a.
lett till överläggningar i Helsingfors,
och jag hoppas att de småtterier som
har med tullbestämmelserna att göra
skall avskrivas så att en ny överenskommelse
kan träffas med det snaraste.
Jag beklagar att en fördröjning redan
har skett på grund av dessa juridiska
finter, men det är väl inget att göra åt,
utan vi får avvakta och se, om frågan,
som kommunikationsministern säger,
kommer att lösas i början av nästa år.
Sysselsättningsläget är sådant på båda
sidor om gränsen att det är mycket
önskvärt att detta projekt kommer till
utförande.

Med detta ber jag än en gång att få
tacka för det enligt mitt sätt att se positiva
svar som jag fick av kommunikationsministern.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. utnyttjande av järnvägarna för
massgodstransporter inom skogsnäringen Ordet

gavs ännu en gång till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara även herr Högströms (s)
interpellation angående utnyttjande av
järnvägarna för massgodstransporter
inom skogsnäringen, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Högström har frågat
mig, om jag är beredd att redovisa
de planer som kan föreligga när det gäller
att utnyttja järnvägarna för massgodstransporter
inom skogsnäringen.

Järnvägstransport av massgods som
ett led i företagens totala produktionsoch
distributionssystem har länge utnyttjats
i malmtrafiken. På senare tid
har sådana lösningar av transportfrågan
aktualiserats även för flera andra branscher.
Dessa transportsystem ger stora
fördelar för såväl industrin som järnvägsföretaget.
Industrin kan få jämn
tillförsel av råvaror, snabb lastning,
lossning på bestämda tider osv. Järnvägsföretaget
kan få den rullande materielen
effektivt utnyttjad och kontinuitet
i trafikflödet.

De största nya transportuppdragen
har kommit från skogsindustrin. Sålunda
överförs transporter för Svenska
Cellulosa aktiebolaget av rundvirke
från inlandet kring Ljungan och Indalsälven
till sundsvallsområdet efter hand
från flottled till järnväg.

SJ har utarbetat detaljerade transportplaner
även för andra liknande
projekt i olika delar av landet men
några detaljer om dessa projekt kan för
närvarande inte lämnas ut med hänsyn
till kommande förhandlingar.

.lag kan emellertid nämna att SJ räknar
med att kunna erbjuda skogsföretagen
ett realistiskt alternativ till landsvägstransport
om flottningen i t. ex.
Ångermanälven läggs ned i vissa delar.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepar -

Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Ang. den västtyska trafikplanens inverkan
tementet få framföra mitt tack för det
synnerligen positiva svaret på interpellationen.

Jag bär med allra största tillfredsställelse
kunnat notera, att statsrådet
bekräftar SJ:s möjligheter att erbjuda
skogsföretagen ett realistiskt alternativ
till landsvägstransporter om flottningen
i t. ex. Ångermanälven läggs ned. Jag
vågar försäkra statsrådet att beskedet
kommer att hälsas med stor glädje av
alla som bor utmed denna älvdal och
även av alla på andra håll i landet som
kommer att beröras av samma problem.

I den aktuella dalgången från Vilhelmina
ned till Ådalen skulle järnvägen
kunna få samma betydelse för skogsnäringen
som malmbanan fått för malmtransporterna.
En sådan utveckling
skulle också skapa förutsättningar att
behålla järnvägen i området och dessutom
ge sysselsättning vid de lastningsoch
lossningsstationer som måste till.
Man vinner även det ur alla synpunkter
så viktiga resultatet att landsvägarna befrias
från dessa mycket tunga transporter.
Detta sammanfaller helt med de
synpunkter jag ville ge uttryck åt i min
interpellation.

Låt mig också framhålla att eftersom
detta problem inte enbart gäller Ångermanälvens
dalgång utan har och efter
hand får betydelse i fler älvdalar, när
flottningen läggs ned, måste samhället
ha ett betydande intresse av att få säga
sitt ord om hur transporterna i framtiden
bör ske. Det är att konstatera att
denna näringslivsfråga, liksom de flesta
andra sådana frågor, inte enbart angår
industriägarna utan i allra högsta grad
även samhället. Hur intimt dessa problem
hänger ihop och vilken betydelse
en gemensam lösning kan få understryks
i svaret, när statsrådet säger att
SJ kan erbjuda stora transporttekniska
fördelar, att industrin kan få jämn tillförsel
av råvaror, lossning på bestämda
tider osv. Järnvägen får dessutom möjligheter
att utnyttja sin rullande materiel
effektivt. Detta är ur många synpunkter
värdefullt.

på svenska lastbilstransporter m. m.

Jag vill också uttala förhoppningen
att skogsföretagen skall vara beredda
att i god tid redovisa sina transportproblem
och med staten diskutera hur dessa
skall lösas på det för alla parter bästa
sättet; detta gäller både transporten
av råvaran och transporten av färdigprodukterna.
Självfallet har jag fuli förståelse
för att statsrådet Lundkvist med
hänsyn till de pågående förhandlingarna
inte kan delge kammaren någonting
om SJ:s transportplaner.

Till sist, herr talman, vill jag än en
gång uttala mitt tack till statsrådet
Lundkvist för ett svar, som synes ge
anledning tro på en lösning av skogsbrukets
transportproblem där samhället
kommer att få sina berättigade önskemål
tillgodosedda.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. den västtyska trafikplanens inverkan
på svenska lastbilstransporter m. m.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST,
som tillkännagivit, att han hade för
avsikt att vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Gösta Jacobssons (h)
interpellation angående den västtyska
trafikplanens inverkan på svenska lastbilstransporter
m. m., fick åter ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Jacobsson har frågat
mig om jag är i tillfälle att för kammaren
närmare klarlägga vilka konsekvenser
som genomförandet av den aktuella
västtyska trafikplanen kan komma
att få för vårt lands vidkommande i
fråga om varutransporterna ävensom
med avseende å export- och importhandeln.
Herr Jacobsson har också frågat
om regeringen överväger att upptaga
överläggningar med västtyska vederbörande
om sådana lättnader i de
planerade restriktionerna för iastbilstrafiken
som kan befinnas påkallade ur
svensk synpunkt.

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53

111

Ang. den västtyska trafikplanens inverkan på svenska lastbilstransporter m. m.

Vad interpellanten syftar på är det
allmänna trafikpolitiska program som
nyligen framlagts av den västtyska trafikministern
Georg Leber och som redan
blivit känt under namnet Leberplanen.
En huvudpunkt i planen gäller
järnvägarnas situation. De tyska förbundsjärnvägarna
har under senare år
visat ett från år till år starkt stigande
driftunderskott. Senast nådde detta den
för våra förhållanden uppseendeväckande
summan av nära 3 miljarder
DM. Järnvägarnas transportkapacitet
har av skilda orsaker inte kommit att
utnyttjas i den omfattning som varit
möjlig och som ansetts vara samhällsekonomiskt
motiverad. Som illustration
härtill anges bl. a. att man under lågsäsong
haft inte mindre än 71 000 godsvagnar
ur trafik. Nyligen hade man
40 000 godsvagnar stående outnyttjade.
Enbart för skötseln av dessa stillastående
vagnar sysselsätts 2 000 man.

En annan huvudpunkt gäller belastningen
på vägnätet. Tyskland har i dag
drygt 10 miljoner personbilar. Antalet
lastbilar närmar sig 1 miljon vartill
kommer bortåt 800 000 kombivagnar,
traktorer och andra specialfordon. Av
lastbilarna är i runt tal 25 000 engagerade
i den egentliga yrkesmässiga
långtradartrafiken. Härtill kommer
77 000 långtradare i firmatrafik. Under
tiden från 1950 till 1966 har i Tyskland
nedlagts 88 miljarder DM på utbyggnad
och underhåll av vägnätet. Trots detta
bär man ej varit i stånd att hålla takten
med den enorma ökningen av fordonsparken
och trafiken. Resultatet har
blivit en oavlåtlig försämring av framkomligheten
på vägnätet. Detta förhållande
kommer, hävdar man, att ytterligare
accentueras med den förutsebara
trafiktillväxten. Antalet personbilar beräknas
år 1980 komma att uppgå till 20
miljoner vilket alltså innebär en fördubbling
i förhållande till nuläget, ökningen
av personbilsparken sägs emellertid
uttryckligen utgöra en mätare på
välståndstillväxten i landet och åtgärder
i syfte att minska stimulansen till

fortsatt ökning anses därför uteslutna.
Planen förutser i stället en rad restriktioner
för lastbilstrafiken eller närmare
bestämt den långväga tunga lastbilstrafiken,
in. a. o. långtradartrafiken i
egentlig mening.

Flera skäl anförs för restriktionernas
inriktning mot långtradartrafiken. Dels
anses långtradarna ha den största andelen
i framkomlighetsförsämringen på
vägnätet. Dels — och bl. a. av nämnda
anledning — medverkar de i högre
grad än andra fordon till den skrämmande
höga olycksfallsfrekvensen på
de tyska vägarna; över 16000 dödade
och 400 000 skadade enligt senaste årsrapport.
Dels sliter långtradarna avsevärt
mera på vägarna och orsakar därigenom
det allmänna särskilt höga kostnader
för underhåll och utbyggnad —
kostnader vilka endast till en mindre
del anses täckta genom pålagor på långtradartrafiken.
Dels befordrar långtradarna
i betydande omfattning gods som
anses utan olägenhet kunna transporteras
på järnväg med utnyttjande av ledig
kapacitet.

Man bör hålla i minnet i detta sammanhang
att utvecklingen i Tyskland
gått därhän att man i långväga biltrafik
befordrar sådana godsslag som kol och
malm samt sten och grus och liknande
byggnadsmaterial m. m. Exempel anförs
på att timmer som importeras på järnväg
från Österrike vid den tyska gränsstationen
omlastas på bilar för att transporteras
på landsväg till destinationer i
Nordtyskland.

Allmänt taget kan man säga att planen
går ut på en överföring — eller återföring
om man så vill — av den långväga
tunga godstrafiken från landsväg till
järnväg. För att sätta järnvägarna i
stånd att i samband härmed erbjuda en
förbättrad service förutses en omfattande
sanering av järnvägsdriften. Kostnadsbesparingar
skall göras genom nedläggning
av trafiksvaga bandelar på
sammanlagt 6 500 km eller 20 procent
av hela nätet. Vidare förutses en minskning
fram till år 1972 av antalet järn -

112

Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Ang. den västtyska trafikplanens inverkan på svenska lastbilstransporter m. m.

vägsanställda med 82 000 man. Antalet
uppgår f. n. till 410 000. Järnvägstransporternas
kvalitet skall förbättras i
kommersiellt, driftsmässigt och tekniskt
hänseende. Bl. a. skall automatiseringens
fördelar ytterligare utnyttjas och ett
system med knutpunktstrafik genomföras.
Vidare skall container- och piggy
back-trafiken främjas. Modernisering
skall ske av vagnpark och hanteringsanordningar.
Genom dessa och en rad
andra åtgärder på järnvägssidan —
medförande investeringar på inalles
12,5 miljarder DM — vill man sätta
järnvägarna i stånd att på ett från samhällsekonomisk
och kommersiell synpunkt
försvarligt sätt absorbera i första
hand den långväga tyngre trafik som
man vill avlasta vägarna.

Planen förutser samtidigt totalförbud
fr. o. m. den 1 juli 1970 mot långa landsvägstransporter
av vissa angivna massgodsslag
såsom kol, malm, sand, sten,
obearbetat järn och stål, timmer, spannmål
m. m. samt personbilar i större antal
än två på samma lastbil. Vidare skall
kapacitetsutbudet i den yrkesmässiga
långtradartrafiken successivt minskas
med vad som motsvarar den genom
transportförbudet friställda kapaciteten.
Denna beräknas till 28 procent av den
sammanlagda in- och utländska yrkesmässiga
långtradartrafiken i dag.

En särskild skatt föreslås pålagd
fr. o. m. den 1 juli 1968 som för den
yrkesmässiga trafiken med bilar med
mera än 4 tons tillåten maximilast skall
utgå med 1 pfennig per producerad ton/
km. Motsvarande skatt som redan utgår
med 3 pfennig per ton/km för trafik
med firmabilar avses bli differentierad
och delvis höjd till att utgå med mellan
3 och 5 pfennig per ton/km beroende
på bilens tillåtna maximilast. I vad angår
den yrkesmässiga trafiken bör emellertid
observeras att 1 pfennig-skatten
motvägs genom bortfallet av en tidigare
transportskatt på 0,75 pfennig per
ton/km som nu uppgått i den tyska
mervärdeskatten. Från mervärdeskatten
är, enligt vad jag inhämtat, de in -

ternationella transporterna befriade.
Skattehöjningen skulle fördenskull begränsas
till 0,25 pfennig per ton/km.
I motiveringen för skatten anges uttryckligen
syftet att skapa ett incitament
till en överströmning av transporterna
till järnvägen med en motsvarande
avlastning av vägarna som ytterligare
effekt. Det ökade vägkostnadsansvar
som genom skatten påläggs lastbilstrafiken
innebär också ett led i utjämningen
av konkurrensbetingelserna i förhållande
till järnvägen i detta hänseende.
I syfte att utjämna konkurrensbetingelserna
förutses samtidigt att järnvägarna
— som ju enligt sakens natur
själva fullt ut bär sina vägkostnader —
skall åläggas skattskyldighet i övrigt till
det allmänna enligt normala regler för
transportföretagens beskattning.

Parallellt med åtgärderna till överföring
av den långväga lastbilstrafiken till
järnvägen förutser Leberplanen en rad
åtgärder som skall främja en rationell
utveckling av lastbilstransporterna i
när-trafik och som ersättning för järnvägstrafik
på nedlagda bandelar. Samtrafiken
i form av kombinerade transporter,
framför allt av containers och i
form av piggy back-trafik, mellan järnväg
och landsväg avses särskilt skola
främjas.

Leberplanens allmänna målsättning
anges bl. a. vara tillgodoseendet på
lämpliga villkor av befolkningens och
trafikanternas efterfrågan på transporttjänster
och förbättring av trafikgrenarnas
ekonomi så att de kan bli självbärande
på lång sikt. Med avseende på
godstrafiken åsyftas en i första hand
av marknadskrafternas spel bestämd,
samhällsekonomiskt optimal arbetsfördelning
mellan trafikgrenarna.

De åtgärder som planen förutser i
detta syfte och för vilka jag här i korthet
redogjort sägs vara oundgängliga
i det rådande läget för att angivna målsättning
skall kunna förverkligas. Det
erkänns oförbehållsamt att, vad långtradartrafiken
angår, de planerade åtgärderna
innebär en avvikelse från den

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53

113

Ang. den västtyska trafikplanens inverkan på svenska lastbilstransporter m. m.

grundläggande principen om marknadshushållning
också inom transportväsendet.
Åtgärderna skall emellertid enligt
planen vara av övergångsnatur, och
meningen sägs vara att de skall ersättas
av lösningar inom ramen för sedvanlig
marknadsekonomi så snart de
fullgjort sin stabiliserande funktion.

Med någon utvikning från det i interpellationen
angivna temat må det vara
mig tillåtet att fästa uppmärksamheten
också vid de åtgärder planen
förutser med avseende på andra trafikgrenar
än biltrafik och järnvägar, nämligen
flod- och kanaltransporter, sjöfart
och luftfart.

Flod- och kanaltrafiken brottas med
svåra problem sedan kol- och oljetransporterna
till stor del fallit bort, de senare
särskilt på grund av tillkomsten
av oljeledningar. Detta har lett till
överkapacitet och ett prisfall som medfört
stundom dumpingbetonad konkurrens
med lastbilstrafik och järnvägar.
Här förutses bl. a. uppläggning av överflödigt
tonnage mot ersättning av allmänna
medel och en långfristig kapacitetsreglering
med möjlighet till statligt
inflytande på nybyggnaden av tonnage
ävensom åtgärder för prisövervakning.
För sjöfartens del förutses
fortsatta ansträngningar till motverkande
av flaggdiskriminering, i nödfall genom
skyddsåtgärder för den tyska handelsflottan,
samt statligt finansiellt
stöd för nödvändig modernisering av
det tyska tonnaget, bl. a. för byggande
av containerfartyg. I syfte att ge de
tyska hamnarna samma attraktionskraft
på gods till och från det inre av Tyskland
som Beneluxhamnarna skall den
föreslagna nya skatten på långtradartrafiken
delvis efterges vid transport av
gods som omlastas mellan bil och fartyg
i de tyska hamnarna. Eftergiften
gäller för en transportsträcka om högst
170 km, vilket motsvarar den utländska
sträckan mellan tyska gränsen och Beneluxhamnarna
för vilken motsvarande
skatt ej utgår. Vad slutligen gäller luftfarten
skall också för dess del kost -

nadsansvarsprincipen tillämpas. Flygbolagen
skall sålunda svara för kostnaden
för flygplatserna, flygsäkerhetsanordningar
och flygväderlekstjänsten.
Statliga subventioner till inrikesflyget
sägs därmed vara uteslutna.

Herr talman! Jag har velat ta det genom
interpellationen erbjudna tillfället
i akt att lämna denna förhållandevis
utförliga, ehuru långt ifrån uttömmande,
redogörelse för Leberplanen.
Min tanke har därvid varit att så långt
möjligt låta planen tala för sig själv
vid besvarandet av interpellantens frågor.
Mot bakgrunden av den redogörelse
jag nyligen haft tillfälle att lämna
riksdagen om genomförandet av det
svenska trafikpolitiska reformprogrammet
har jag därmed också velat ge kammaren
en illustration av i hur hög grad
betingelserna för transportsystemets utveckling
och den transportpolitiska helhetsbilden
kan variera från land till
land. Redogörelsen torde även bidra till
att belysa arten och omfattningen av
de svårigheter som måste möta varje
försök att bringa de europeiska länderna
på en gemensam nämnare med
avseende på mål och medel i trafikpolitiken.
Det är förvisso inte någon tillfällighet
att just trafikpolitiken är ett
av de områden där strävandena till harmoniering
och förenhetligande varit
minst framgångsrika inom EEC.

Man synes kunna utgå från att en
omedelbar effekt av Leberplanen för
vårt lands vidkommande blir en mot
skattehöjningen svarande kostnadsfördyring
för de svenska lastbilstransporterna
till, från och genom Tyskland.
Hur pass hårt skatten drabbar våra
transporter blir givetvis i varje enskilt
fall beroende av den tyska delsträckans
längd. Till den del kostnadsökningen
inte absorberas av transportföretagen
kommer den att ligga på den transporterade
varan, vars avsättningspris alltså
kan komma att öka i motsvarande
mån om inte vinstmarginalen kan krympas.
Eftersom planen inte ger anledning
att befara någon diskriminering

114

Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Ang. den västtyska trafikplanens inverkan på svenska lastbilstransporter m. m.

mellan trafikutövare av olika nationalitet,
har man anledning räkna med att
fördyringen totalt sett inte skall behöva
leda till försvagning av konkurrenskraften
för våra bilburna exportvaror
på den tyska marknaden.

Vi bör emellertid hålla i minnet att
vår bilburna handel med kontinentländerna
utgör en förhållandevis liten
del av totalhandeln med dessa länder
och att den, bortsett från firmatrafiken,
volymmässigt måste rymmas inom
den kvantitativa reglering av lastbilstrafiken
som vi är underkastade i förbindelserna
med Tyskland.

Enligt gällande svensk-tyska avtal är
ju, som torde vara interpellanten bekant,
en kontingent fastställd för den
yrkesmässiga lastbilstrafiken vilken inte
får överskridas. För närvarande får vid
varje given tidpunkt högst 280 svenska
bilar befinna sig i yrkesmässig godstrafik
i Tyskland, inklusive den rena
transittrafiken. Motsvarande gäller för
den tyska trafiken i Sverige. Som resultat
av årets förhandling med Tyskland
rörande avtalet kommer siffran fr. o. m.
år 1968 att vara 290. Eftersom Leberplanen
förutser en minskning av den inhemska
tyska kontingenten ligger det
nära till hands att anta att man kommer
att visa sig mindre benägen än hittills
att gå med på någon ökning av
kontingenterna för internationell trafik.
Jag vågar emellertid hoppas att planen
inte skall komma att tillämpas på sådant
sätt att en av interna tyska förhållanden
motiverad politik medför inskränkningar
i kringliggande länders
vitala transportförsörjning med avseende
på lastbilstrafiken sinsemellan
och med Tyskland. Jag är för min del
övertygad om att man på tysk sida inte
förbiser att den internationella trafiken,
som ju berör flera länder med
olika transportstruktur, inte utan vidare
kan behandlas inom ramen för
det trafikpolitiska mönster som utbildats
av ett land för dess interna transportsystem
och med avseende på där
rådande särskilda förhållanden. Från

svensk sida kommer i fortsättningen liksom
hittills alla erforderliga ansträngningar
att göras för att genom överenskommelse
med Förbundsrepubliken
säkerställa nödigt utrymme för vår internationella
lastbilstrafik.

En omständighet som förtjänar att
uppmärksammas i detta sammanhang är
att den svensk-tyska kontingenten hittills
inte i någon större utsträckning utnyttjats
av de tyska trafikutövarna.
Leberplanen kan i och för sig väl tänkas
medföra att en större del än hittills
av det tyska lastbilstonnaget söker sig
frakter i den internationella trafiken.
Det får således inte hållas för uteslutet
att vi kan få bevittna en ökning av
den tyska trafiken på Sverige och en
ökning därmed av den faktiskt tillgängliga
transportkapaciteten inom ramen
för gällande ömsesidiga kontingenter.

Herr talman! Det ankommer inte på
mig att uttala något omdöme om Leberplanen
i vad den avser en reglering av
interna tyska förhållanden. Det innebär
inte heller något uttryck för kritik om
jag tillåter mig konstatera att, i motsats
till det svenska trafikpolitiska reformprogrammet,
det tyska programmet
för sitt genomförande förutser flera
drastiska statliga regleringsåtgärder.
Jag tror emellertid att vi bör ta fasta
på vad i planen sägs om åtgärdernas
natur av övergångsföreteelse i vad långtradartrafiken
angår. Det är uppenbart
att det rör sig om en i flera hänseenden
smärtsam omställningsprocedur. Ändamålet
med denna är, som den lämnade
redogörelsen torde ha gett vid handen,
att skapa förutsättningar för en allmän
trafikpolitik som i sin huvudsakliga
målsättning kommer vår egen mycket
nära.

Om det nu av skäl som det måste förbli
de tyska statsmakternas ensak att
bedöma anses ofrånkomligt att genom
ingripande statliga regleringar inskränka
godstrafiken på väg och överföra
transporterna till järnvägarna, ter det
sig i allt fall berättigat att, i den mån
åtgärderna träffar den internationella

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53

115

Ang. den västtyska trafikplanens inverkan på svenska lastbilstransporter m. m.

trafiken, järnvägarna sätts i tillfälle att
erbjuda sina transporttjänster på villkor
som med avseende på pris och kvalitet
är jämförliga med dem som varit
möjliga att uppnå vid lastbilstransport.
Redan före Leberplanens framläggande
har min företrädare i ämbetet, statsrådet
Palme, med den tyske trafikministern
bringat på tal möjligheten att införa
genomgående degressiv fraktberäkning
för vagnslastgods i den internationella
europeiska järnvägstrafiken
i likhet med vad som redan skett beträffande
styckegods. Sådan fraktberäkning
tillämpas som bekant sedan
en tid i samtrafiken mellan de svenska,
finska och norska samt, som jag hoppas,
inom kort också de danska järnvägarna.
Statens järnvägar har haft preliminära
kontakter med de tyska förbundsjärnvägarna
i frågan. Vid sammanträde
som nyligen hållits med den
europeiska transportministerkonferensen
har vi följt upp frågan.

Leberplanen är just i dagarna föremål
för slutlig prövning i den tyska
förbundsdagen. Det kan inte hållas för
uteslutet att planen därefter ger anledning
till multilaterala överläggningar i
eu eller annan form med avseende på
dess tillämpning på den internationella
trafiken. Det synes mig i betraktande
härav för tidigt att i dag uttala någon
bestämd avsikt att söka få särskilda
svensk-tyska överläggningar till stånd
om lättnader i restriktionerna. Jag vill
emellertid försäkra interpellanten att
jag kommer att mycket noga följa utvecklingen
och att jag skall vidta de åtgärder
vilka situationen kan föranleda
i syfte att tillvarata vårt lands intressen
i de av interpellanten berörda hänseendena.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
på det allra hjärtligaste
för det utförliga svaret på min interpellation
om den västtyska Leberpla -

nen och dess konsekvenser för vårt
land. Jag noterar med glädje statsrådet
Lundkvists försäkran att statsrådet
mycket noga kommer att följa utvecklingen
och vidta de åtgärder till vilka
situationen kan föranleda för att tillvarata
vårt lands intressen på detta område.
Jag hyser förtroende för statsrådet
Lundkvists engagemang och intresse
för saken.

Det är inte utan en viss oro man inom
näringslivet ser vissa tendenser till att
lägga restriktioner och en alltför tyngande
avgiftsbörda på lastbilstrafiken.
Detta ökar kostnaderna för utrikeshandeln.
För de s. k. firmabilarna blir de
nu föreslagna avgifterna i Västtyskland
rent prohibitiva, men det betyder kanske
i stort sett inte så mycket. Även för
den yrkesmässiga lastbilstrafiken blir
emellertid avgiften en icke obetydlig
kostnad. Upplysningen att skattehöjningen
i praktiken begränsas till 0,25
pfennig per tonkilometer var värdefull.
Det blir alltså den effektiva merkostnaden
för oss — det har inte varit
helt klart förut. Men för en enda transport
på 25 ton med en stor lastbil sträckan
Travemunde—Basel blir avgiften
i alla fall 327 kronor. Det är ju inte
så litet.

Det nuvarande licenssystem som upprätthålles
på Västtyskland är redan det
förenat med olägenheter, och det händer
att det stoppar upp trafiken. Ganska
stor ovisshet råder nu om konsekvenserna
för transporterna och om den
omläggning av transportvägarna som
kan komma att bli följden. Godset kan
komma att ta nya vägar.

Särskilt gäller ovissheten vad den
av herr statsrådet nämnda eftergiften
av avgiften för transport av gods med
långtradare som omlastas i de tyska
hamnarna för en transportsträcka av
högst 170 kilometer kan komma att föra
med sig för de svenska konkurrensförhållandena.
Tydligen kommer en viss
övergång till fartygstransporter för lastbilar
och containers att ske.

Jag vill ytterligare fästa statsrådets

116

Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Ang. den västtyska trafikplanens inverkan
uppmärksamhet på att man även i
Frankrike är inne på samma tankar. I
nationalförsamlingen föreligger ett förslag
— kanske har det redan antagits
— om mycket kraftigt höjda avgifter
för fjärrgodstrafiken med lastbilar.
Även dessa avgiftshöjningar berör givetvis
svenska intressen. Jag ber herr
statsrådet hålla ett vakande öga även
på den detaljen.

Över huvud taget är det oroväckande
att restriktioner i olika hänseenden skapas
för den internationella lastbilstrafiken
med de stora fördelar som denna
innebär för godstransporterna från dörr
till dörr. Snabbheten och säkerheten
för godset är här oöverträffbar till näringslivets
gagn.

Det är, herr talman, fara värt att Leberplanen
kommer att smitta av sig över
hela EEC. Man skall ju harmoniera
även transportpolitiken. Herr statsrådet
Lundkvist menade att det är ett område
där det föreligger svårigheter för
en harmoniering, men det är inte uteslutet
att en sådan harmoniering kommer
att genomföras ändå.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att statsrådet Lundkvist har en kollega
i England som heter Barbara Castle
och som nyligen för Englands del varit
inne på liknande tankegångar som Leberplanen.
Det kan vara fara värt att
alla dessa strävanden leder till en allmän
europeisk planhushållning och dirigering
av godset. Dessa står i stark
kontrast till en liberalisering och principen
om trafikanternas rätt att fritt
välja transportmedel. Jag hoppas och
förutsätter att dessa tankegångar inte
kommer att bli aktuella för oss.

Jag tackar ännu en gång herr statsrådet
för svaret.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill bara göra en
liten kommentar till herr Jacobssons
inlägg för att vi inte på någon punkt
skall missförstå varandra.

på svenska lastbilstransporter m. m.

Självklart tycker jag det är rätt att
man i Leberplanen resonerar på det sättet
att de olika trafikmedlen skall bära
sina kostnader. Det är något som vi eftersträvar
även i Sverige. När man tittar
på vad Leberplanen syftar till i
sina slutomgångar, och när man ser på
den allmänna trafikpolitik som vi försöker
föra, kan man säga att målsättningen
för den tyska och den svenska
trafikpolitiken på sikt är principiellt
ganska likartad. Tyskarna har såvitt
jag kan förstå ett sämre utgångsläge när
det gäller att nå fram till de målsättningar
som i stort sett är gemensamma.
De tvingas att tillgripa drastiska regleringar,
som i och för sig alltid för med
sig risken av stelbenthet, medan vi har
förhoppning om att vi genom en konkurrens
på lika villkor skall komma
fram till denna riktigare fördelning av
transporter på lämpliga trafikmedel.

Vi hoppas att vi skall kunna komma
dithän att vi genom en konkurrens
på lika villkor mellan de olika trafikmedlen
och en så långt som möjligt
riktig belastning i ekonomiskt avseende
av trafikmedlen skall få en arbetsfördelning
som gör att exempelvis statens
järnvägar i alla avseenden blir ett
konkurrenskraftigt företag när det gäller
de långväga och tunga transporterna.
Alla tendenser tyder på att vi i
linje med den trafikpolitik vi för är på
väg att få till stånd en sådan trafikutveckling.
Då är det, såvitt jag förstår,
till fördel att vi slipper gå den hårda
väg som Leberplanen har tvingats att
räkna med.

Det är också intressant att konstatera
— om jag får göra ytterligare den kommentaren
— att man i Västtyskland är
på väg att inom ramen för Leberplanen
skapa den knutpunktstrafik när det
gäller järnvägstrafiken som vi i mycket
stor utsträckning har genomfört i vårt
land och som har diskuterats tidigare
ganska många gånger här i riksdagen,
men som man alltså nu internationellt
börjar genomföra. Jag hade förmånen
att vara med på en konferens i Paris i

Fredagen den 15 december 1987

Nr 53

117

Ang. villkoren för landstingens övertagande av mentalsjukvården

början av veckan, där sådana här frågor
stod på dagordningen, och det kan
sägas att dessa frågor sannerligen är internationella
problem. Vad beträffar
förhållandet mellan järnvägstrafik och
lastbilstrafik är situationen i betydande
grad ganska likartad runtom i Europa.
Jag vågar säga att vi genom det
sätt på vilket vi från svensk sida har
börjat tackla dessa problem bör ha möjligheter
att klara uppgiften att åstadkomma
en god trafikförsörjning med
större smidighet än i många andra länder,
där man nu uppenbarligen tvingas
att tillgripa mycket hårda och kanske
ofta mycket stela regleringar.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. villkoren för landstingens övertagande
av mentalsjukvården

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som förklarat sig
ämna vid detta sammanträde besvara
herr Lundbergs (h) interpellation angående
villkoren för landstingens övertagande
av mentalsjukvården, och nu
yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har i en
interpellation frågat inrikesministern,
om utformningen av den s. k. garantiregeln
för landstingen vid beräkningen
av den kommunala skatteutjämningen
ingick som en del i uppgörelsen för
övertagandet av mentalsjukvården. Interpellationen
har överlämnats till mig
för besvarande.

Den ekonomiska grunden för landstingens
övertagande av mentalsjukvården
utgjordes dels av det principavtal
som lades fram för riksdagen i proposition
nr 171 år 1963, dels av en utfästelse
från statens sida om skatteutjämningsbidrag
till landstingskommunerna.
Regeringens intentioner i fråga om skatteutjämningen
framkom i de tilläggsdirektiv,
som gavs till 1958 års skatteut 8

Första kammarens protokoll 1967. Nr 53

jämningskommitté den 26 april 1963. Sedan
kommittén avlämnat sitt förslag
har riksdagen som bekant under 1965
års vårsession antagit ett nytt system
för kommunal skatteutjämning. Med utgångspunkt
i det nämnda principavtalet
har vidare efter omfattande förhandlingar
avtal träffats med varje särskilt
landsting om övertagande av mentalsjukvården.
Uppdraget att föra dessa
förhandlingar har efter riksdagens principbeslut
lagts på statens förhandlingsnämnd.

Vid de förhandlingar som förhandlingsnämnden
förde dels centralt med
representanter för Svenska landstingsförbundet
och samtliga landsting hösten
1965, dels lokalt med de olika landstingen
i början av år 1966 åberopades icke
den s. k. garantiregeln. Det har varit
klart underförstått från båda parternas
sida att uppgörelserna inneburit ett
uppfyllande i rikt mått av löften om
skatteutjämningsbidrag från principförhandlingarna
under åren 1962 och
1963. Vid de lokala förhandlingarna redovisades
den ökning av skatteersättningen
som de nya reglerna medfört för
de olika landstingskommunerna.

Med den lämnade redogörelsen anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret. Den som väntar
på något gott väntar aldrig för
länge. Denna höstriksdags första dag
väckte jag en interpellation som besvarades
nu på den sista dagen. Svaret är
intressant, även om det innehåller något
som jag tolkar som en felaktighet, och
det ger mig möjlighet att senare försöka
hävda de tre storstädernas intressen i
spelet om skatteutjämningspengar.

Bestämmelserna om skatteutjämning
för landstingen innehåller en märklig
särbestämmelse, den s. k. garantiregeln,
som gör att inget landsting kan få mindre
bidrag än om de gamla bestämmelserna
från åren 1957 och 1962 fortfarande

118

Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Ang. villkoren för landstingens övertagande av mentalsjukvården

skulle ha gällt. Denna favör, som icke
kommer storstäderna till del, irriterade
mig från början. Jag har utan framgång
motionerat tre gånger med något olika
yrkanden i frågan. Först i våras, när
min sista motion skulle avslås, fick jag
den verkliga förklaringen till denna
märkliga garantiregel. Ingen har under
åren dessförinnan öppet velat tala om
det verkliga förhållandet.

Regeln tillkom som en eftergift till
landstingen vid förhandlingarna om
övertagandet av mentalsjukvården från
staten. I klarspråk har man inte velat
säga detta. En del av förklaringen till
denna förtegenhet kan vara att man inte
lämnat storstäderna motsvarande förmån.
Mycket kortfattat beskrivet gick
förhandlingarna till så, att överenskommelsen
med landstingen träffades först,
och sedan förhandlade man med storstäderna
gemensamt för att fastställa
grunderna för dessa. Från statens sida
åberopades då landstingens villkor, som
i tillämpliga delar även blev gällande
för storstäderna. Därvid tog man icke
hänsyn till effekten av garantiregeln.
Förhandlarna från min stad kände i
varje fall icke till någonting om detta.

Inom parentes vill jag gärna deklarera,
att jag härmed inte påstå''r att
Malmö stad totalt sett gjort ett dåligt avtal.
Utgångsläget för landsting och storstäder
var ju helt olika. Jag vet att uppgörelsen
innebar en förbättring för oss
och en avlastning i förhållande till utgångsläget.

Redan år 1966 skulle en tillämpning
av garantiregeln på en tredjedel av skatteunderlaget
— som anses motsvara de
landstingskommunala funktionerna ■—
ha gett storstäderna 17 miljoner kronor,
ett belopp som efter hand vuxit. Det rör
sig alltså om ganska stora pengar som
dessa tre städer borde ha fått, därest
behandlingen i detta avseende skulle ha
varit likformig jämfört med landstingen.

Jag var ofin nog att påstå att finansministerns
svar innehöll något som jag
tolkar som en felaktighet. Det är när

han säger att den s. k. garantiregeln
icke åberopades när förhandlingarna
fördes med landstingen centralt hösten

1965 och lokalt i början av år 1966. Jo,
herr finansminister, den åberopades
nog. Jag har med mig en tjock lunta,
dagtecknad den 14 september 1965,
skriven av statens nämnd för förhandlingar
med kommuner och ställd till
landstingen och Landstingsförbundet.
Det är tydligen grundhandlingen för
den förhandlingsomgången. På sidan 4
talas det om att man kommit så långt att
det som från början — år 1963 i december
— beräknades ge totalt mellan
85 och 100 miljoner kronor nu skulle
ge cirka 115 miljoner kronor mer år

1966 än året 1965. Det var ingen dålig
tillväxt under ett par år. I verkligheten
blev det större siffror än så. Bidraget
till landstingen ökade från 191 miljoner
kronor år 1965 — det sista »gamla»
året — till 354 miljoner kronor år 1966,
eller en ökning med 163 miljoner kronor.
Sedan anförs det: »Bidraget är så
konstruerat att det i framtiden beräknas
utgöra en praktiskt taget oförändrad andel
av kommunernas utdebiteringsbehov.
I den mån detta stiger kommer
också skatteutjämningsbidraget att stiga.
»

Herr finansminister! Vad är detta om
icke en indirekt beskrivning av garantiregelns
effekt i kombination med huvudregeln?
Ordet garantiregel nämns
visserligen icke.

Det är för övrigt ganska intressant
detta med den automatiska stegringen
vid utdebiteringshöjningar. Jag har på
nära håll sett detta. Malmöhus län fick
sitt bidrag höjt genom en utdebiteringshöjning
på kr. 1:50 med 3,2 miljoner
kronor upp till drygt 16 miljoner kronor.
Malmö stad borde ha haft — vid
likvärdig behandling — cirka 4 miljoner
kronor, men fick ingenting.

Nu jagar jag, herr finansminister, inte
i första hand landstingens bidrag. Vad
jag vill ha är en likformig behandling,
så att inte de tre storstäderna diskrimineras.
Jag är principiellt negativt in -

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53

119

Ang. villkoren för landstingens övertagande av mentalsjukvården

ställd till en konstruktion som den gamla,
där statsbidraget ökar om den kommunala
utdebiteringen höjs.

Vad kan man nu i praktiken göra?
Avtalet om mentalsjukvården utlöper
den 1 januari 1972. Då har storstäderna
— om jag nu gör en för dem mycket
partisk tolkning — samlat ihop en summa
uppgående till minst 100 miljoner
kronor, som jag skulle kunna rubricera
som uteblivna skatteutjämningsbidrag.
Detta förutsatt att ingenting händer under
mellantiden, och det är väl det mest
troliga eftersom olyckligt nog garantiregeln
inte går att rubba under avtalsperioden.

Det måste väl vara litet förargligt för
finansministern, som väl aldrig hade
tänkt sig att det skulle dra i väg och bli
så stora belopp, år 1967 t. ex. nära 58
miljoner till de sju mest välställda
landstingen.

Det finns ju en chans att rätta till det.
Finansministern kan kanske lägga ett
förslag till storstädernas fördel. Jag förstår
nog att chansen är liten. Inte ens
den stundande julen och det givmilda
sinnelag som den borde medföra kan
väl beveka finansministern, men jag
tyckte det var värt att få överlämna
uppslaget tillsammans med en helgönskan
om några fridsamma veckor för finansministern,
utan frågvisa riksdagsman.

Herr statsrådet STRÄNG:

Ilerr talman! Jag vet inte om jag förstör
julglädjen för interpellanten om jag
säger att det antagande som han gjorde
i slutet av sitt anförande är ungefär
riktigt.

I själva verket får man den här litet
underliga situationen helt enkelt därför
att de tre storstäderna är primärkommuner
— naturligtvis med vissa landstingsuppgifter
men dock primärkommuner.
1 den mån allmänna medel skall gå
till deras stöd, bör detta naturligivis
beräknas utifrån deras skattekraft och
deras utdebitering precis som för alla

andra primärkommuner. Dessa tre storstäder
är ju inte illa ställda i något av
ifrågavarande kriterier. Två av dem ligger
klart under den medelutdebitering
som för närvarande gäller för Sveriges
kommuner.

Interpellanten åberopar garantiregeln
och säger att det enligt hans uppfattning
förekom diskussion om den även
skulle vara tillämplig på de tre storstäderna.
Enligt uppgifter som jag har fått
av den andra parten, dvs. statens förhandlare,
har någon sådan diskussion
icke förts. När man under utredningens
gång genom tilläggsdirektiv fick möjligheter
att ta upp diskussioner om skatteutjämning
även för landstingen underströks
det ju bl. a. att det närmast gällde
de landsting som hade dåligt skatteunderlag
och hög utdebitering. I bottnen
avspeglade sig naturligtvis ett område,
där primärkommuner har lågt
skatteunderlag och hög utdebitering.
Det ställdes i utsikt att man fick engagera
sig med skatteutjämningsmedel
upp till en summa av maximalt 100 miljoner.
Det har blivit mera — där har
interpellanten inte alldeles rätt. Jag kan
inte bara för denna formella likställighets
skull säga att det är utan vidare
givet att man av allmänna medel skall
satsa pengar till primärkommuner —-även om de har landstingsbetonade uppgifter
— som klart är de i fråga om skatteunderlaget
bäst ställda kommunerna
i landet, och dessutom två av dem ligger
med en utdebitering som är klart
under medelutdebiteringen. De formella
synpunkter interpellanten här tar upp
menar jag får vika för de mera reella
bedömningarna. Det är ju, som herr
ialmannen förstår, inte pengar som ramlar
från skyn utan pengar som får tas
av medborgarna i de kommuner som
liar det sämsta skatteunderlaget och den
högsta utdebiteringen.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Finansministern talade
om de två kriterierna skattekraft och

120

Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Ang. följderna för arbetsmarknads- och invandringspolitiken m. m. av en

anpassning till Romfördraget

utdebitering. Jag känner väl till denna
huvudregel. Men, herr finansminister,
just i detta sammanhang för landstingen
har man ju gjort ett direkt undantag
och gått ifrån dessa två kriterier. Här
håller man kvar de gamla summorna,
som har ett samband med helt andra
händelser, nämligen 1957 och 1962 års
ändringar i ortsavdragen. Man har alltså
gjort ett undantag, och om man har
gjort undantag för landstingen, anser
jag det vara konsekvent att göra motsvarande
undantag för de tre storstäder
som står utanför landsting, i den mån
de utför landstingskommunala uppgifter.
Jag kan alltså inte dela finansministerns
mening på denna punkt.

När det förhandlades med storstäderna
nämndes visserligen ingenting om
garantiregeln, och det har jag förut
sagt. Man undvek detta därför att man
tyckte att storstäderna kunde klara sig
själva. Det har finansministern också
tydligt uttalat här. På sitt sätt kan väl
också storstäderna klara sig själva, men
det är ingen konsekvens och rättvisa i
dessa bestämmelser, det vill jag bestämt
vidhålla.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. följderna för arbetsmarknads- och
invandringspolitiken m. in. av en anpassning
till Romfördraget

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Björks (s)
interpellation angående följderna för
arbetsmarknads- och invandringspolitiken
m. m. av en anpassning till Romfördraget,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Björk har frågat
om jag kan lämna kammaren en redogörelse
för de konsekvenser för vår arbetsmarknads-
och invandringspolitik,
vår utlänningslagstiftning och våra an -

passningsåtgärder för invandrare som
framstår som sannolika, om Sverige
skulle uppnå en överenskommelse med
EEC, innebärande en långtgående anpassning
till Romfördragets förpliktelser.

En huvudlinje i Sveriges invandringspolitik
är att de utlänningar som invandrar
till vårt land skall få möjlighet
att försörja sig och få en levnadsstandard
som är likvärdig med den som vi
har här i landet. För att kunna fullfölja
denna linje upprätthåller vi generell
utlänningskontroll i form av
bl. a. arbetstillstånd. Härigenom kan
man avväga tillströmningen av utlänningar
till vårt land med hänsyn till
rådande arbetsmarknadsförhållanden
och våra resurser på främst bostadsoch
utbildningsområdet.

Den generella utlänningskontrollen
har emellertid hävts gentemot de övriga
nordiska länderna, dvs. de länder
som de flesta av våra invandrare kommer
från. Enligt överenskommelsen om
den gemensamma nordiska arbetsmarknaden
har medborgare från övriga nordiska
länder rätt att fritt resa in i
landet och de är befriade från skyldigheten
att ha arbetstillstånd för att få
arbeta på den svenska arbetsmarknaden.
I överenskommelsen förutsätts att
arbetskraften i största möjliga utsträckning
skall förmedlas genom den offentliga
arbetsförmedlingen. Förmedlingsarbetet
har emellertid varit relativt begränsat.

Sverige medverkar vidare i det europeiska
samarbete som utvecklas inom
OECD. I organisationens särskilda
arbetskraftsstadga uppställs vissa regler
för en liberalisering av arbetskraftsrörelserna.
Sålunda skall medlemsstat
bevilja arbetstillstånd åt medborgare
från annan medlemsstat så snart det har
konstaterats att lämplig arbetskraft, inhemsk
eller utländsk, inte är tillgänglig
inom landet.

Sverige tar alltså redan nu aktiv del
i ett internationellt samarbete som åter -

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53

121

Ang. följderna för arbetsmarknads- och invandringspolitiken m. m. av en

anpassning til! Romfördraget

verkar på vår invandrings- och arbetsmarknadspolitik.
Det nordiska samarbetet
inom ramen för den gemensamma
arbetsmarknaden har högre ambitionsgrad
medan samarbetet inom
OECD är av en betydligt lägre ambitionsgrad
än det som är under utveckling
mellan EEC:s sex medlemsländer.
Enligt Romfördraget innebär den fria
rörligheten för arbetskraften inom gemenskapen
att varje på nationalitet
grundad diskriminering av arbetstagare
i medlemsstaterna i fråga om sysselsättning,
lön och övriga arbetsvillkor skall
avskaffas. I fördraget förutsätts en successiv
övergång till den fria rörligheten.

Gemenskapen befinner sig för närvarande
i en andra utvecklingsetapp,
men kommissionen har utarbetat förslag
till en förordning som skall reglera
slutmålet. Enligt förslaget har medlemsländerna
inte rätt att som hittills behålla
prioritet för de egna medborgarna
på arbetsmarknaden för vissa angivna
yrken eller för vissa områden inom
det egna landet. Denna möjlighet har
under de gångna åren utnyttjats endast
i begränsad utsträckning av medlemsländerna.
Förklaringen härtill är
att det ända fram till år 1966 i huvudsak
rådde brist på arbetskraft i fem av
de sex medlemsstaterna. I verkligheten
har tillströmningen av arbetskraft varit
större från utanför stående länder än
från gemenskapens medlemsländer i
fyra av de fem länder som har fyllt sin
brist på arbetskraft med arbetstagare
från utlandet.

Vid Romfördragets tillkomst fanns
det i vissa medlemsländer en oro för
att den fria rörligheten för arbetskraften
inom gemenskapen skulle leda till
okontrollerade strömningar av arbetstagare,
som skulle utsätta de enskilda
medlemsländernas sysselsättningspolitik
för påfrestningar. Utvecklingen har
hittills inte gett stöd för dessa farhågor.
Även där stora löneskillnader har
förekommit mellan två näraliggande

medlemsländer har någon större överströmning
av arbetskraft inte skett. Under
trycket av den försämrade konjunkturen
under år 1967 har emellertid
skyddsklausulen för de egna medborgarna
åberopats av några länder för ett
par nya yrken och områden. Detta har
dock skett i ringa utsträckning. Anställningen
av utländska arbetstagare har
minskat kraftigt. I Tyskland, Frankrike
och Holland minskade vidare andelen
arbetstagare från EEC-länderna i
förhållande till andelen arbetstagare
från tredje länder. Tecken tyder på att
vissa medlemsländer kan komma att resa
motstånd mot utformningen av den
föreslagna förordningen för den definitiva
övergången till fri rörlighet för
arbetskraften. Vad man från dessa länder
erinrar mot är slopandet av möjligheten
att utnyttja skyddsklausulen
för den egna arbetskraften samt prioriteten
för arbetstagare från andra medlemsländer
i förhållande till sådana arbetstagare
från tredje länder som redan
finns tillgängliga på platsen. Det
kan påpekas att det inom den nordiska
arbetsmarknaden inte finns möjlighet
för medlemsländerna att åberopa en
prioritet för det egna landets medborgare.

Av det sagda framgår att även om en
fri rörlighet för arbetskraften inom gemenskapen
är målet enligt Romfördraget,
så är det ännu för tidigt att säga
hur omfattande rörligheten kommer
att bli i praktiken. Att i den situationen
redovisa vad effekterna för Sveriges
del skulle bli vid långtgående anpassning
till Romfördragets regler är svårt.
De utredningar som utförts visar emellertid
att det torde bli oundvikligt att
Sverige i förhållande till EEC-staterna
uppger vissa former som nu tillämpas
för invandringskontroll. Detta gäller
bl. a. bestämmelsen om att utlänning
som skall arbeta i Sverige skall ha arbetstillstånd
före inresan. Restämmelsen
måste slopas i fråga om medborgare
i EEC:s medlemsländer, medan re -

122

Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Ang. följderna för arbetsmarknads- och invandringspolitiken m. m. av en

anpassning till Romfördraget

geln även i fortsättningen kan upprätthållas
i fråga om medborgare i utanför
stående länder. Vidare kommer de
fackliga organisationernas möjligheter
att utöva inflytande på invandringens
omfattning och inriktning att begränsas.
I båda dessa avseenden kommer arbetstagare
från EEC:s medlemsländer
att behandlas i stort sett på samma sätt
som för närvarande gäller för arbetstagare
från de nordiska länderna. Även
efter en eventuell framtida anslutning
till EEG kommer emellertid den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden med
all sannolikhet att vara av större betydelse
för vår del än arbetskraftens fria
rörlighet inom ett utvidgat EEC. För
Sveriges del framstår det därför som
mycket väsentligt att den nordiska gemensamma
arbetsmarknaden kan bestå
även efter en anslutning till EEC.

I Romfördraget har som mål för arbetsmarknadspolitiken
satts att varje
medlemsstat skall föra en ekonomisk
politik som säkerställer en hög sysselsättningsnivå.
Ambitionsnivån är för
vår del betydligt högre. I 1965 års proposition
om arbetsmarknadspolitiken
angavs målet till full, produktiv och
fritt vald sysselsättning.

Romfördragets bestämmelse då det
gäller ambitionsnivån för arbetsmarknadspolitiken
bör uppfattas som ett uttryck
för det minsta krav som kan ställas
på medlemsländerna. Det står varje
medlemsstat fritt att föra en arbetsmarknadspolitik
som har en högre ambitionsnivå,
och flera av medlemsstaterna
gör det redan i dag. Det finns
alltså inget som hindrar oss att hålla,
efter eu eventuell anslutning till EEC,
fast vid den arbetsmarknadspolitik som
nu förs i vårt land.

I fråga om våra åtgärder för att underlätta
invandrarens anpassning vill
jag erinra om att riksdagen med anledning
av två motioner i våras hemställt
att de principiella riktlinjerna för statsmakternas
handlande i frågor om invandrande
minoritetsgruppers strävan

att bevara sin språkliga, kulturella och
religiösa egenart belyses så noggrant
som möjligt genom kompletterande undersökningar
eller särskild utredning.
Denna fråga liksom andra frågor om
invandrares anpassning här, både vid
ankomsten hit och på längre sikt, övervägs
för närvarande inom departementet
i samband med beredningen av utlänningsutredningens
betänkande om
invandringen.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för hans svar på min fråga. Man
kan säga att frågan var hypotetisk, och
den har blivit ännu mera hypotetisk på
grund av den utveckling som skett sedan
interpellationen framställdes. Sannolikheten
och möjligheten av att Sverige
uppnår någon form av överenskommelse
med EEC har nu skjutits ytterligare
ett gott stycke framåt i tiden,
och mycket av det larm som har
förekommit i våra tidigare EEC-debatter
framstår i dag som tämligen obefogat.

Lika fullt finns det så många rationella
skäl för en europeisk stormarknad
och så starka krafter som verkar i den
riktningen att vi har anledning att i
god tid — och vilka möjligheter utvecklingen
än kommer att anvisa — överväga
konsekvenserna av en stormarknad,
inte bara när det gäller handelsutbytet
utan också på en rad angränsande
områden inom det ekonomiska
livet. Den allmänt positiva inställning
som det stora flertalet av oss har till
eu ökad liberalisering och ett undanröjande
av olika slags gränser mellan
Europas stater får ju inte förleda oss
att avstå från kritiska granskningar av
existerande institutioner. Vi måste
tvärtom tvingas att noga överväga fördelar
och nackdelar med olika tänkbara
lösningar. Vad beträffar exempelvis
alternativet utvidgning av EEC behöver
vi en klar bild av vilka fördelar

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53

123

Ang. följderna för arbetsmarknads- och invandringspolitiken m. m. av en

anpassning till Romfördraget

och vilka nackdelar som skulle vara
förbundna med olika typer av Sveriges
anknytning till EEC. Vi bör alltså inte
dölja svårigheterna, även om vi är medvetna
om de många fördelarna med ett
vidgat europeiskt samarbete.

En svårighet är onekligen —- vilket
också framgår av interpellationssvaret
— att vi i Sverige i flera avseenden
har en högre ambitionsnivå än en del
andra europeiska stater. Vi har en högre
ambitionsnivå när det gäller sysselsättningspolitiken
och när det gäller strävandena
att ge här i landet verkande
utlänningar en med svenskar någorlunda
jämförlig och likvärdig standard.
Vi har en högre ambitionsnivå, skulle
jag tro, när det gäller att någorlunda
snabbt integrera och anpassa i det
svenska samhället de utlänningar som
verkar här. Om man inte har sådana ambitioner
och om man exempelvis accepterar
uppkomsten av ett omfattande utlänningsproletariat,
hänvisat till slumbostäder,
utan verklig levande kontakt
med sin omgivning och utestängt från
åtskilliga av de förmåner som vi är
vana vid, skapar inte arbetskraftens fria
rörlighet över gränserna så många problem
som den gör när man vill verka
utifrån en jämlikhetsideologi.

Inrikesministern framhåller i sitt
svar att konsekvenserna av en EECöverenskommelse
på de områden som
jag har berört är svåröverskådliga. Jag
vill inte på något sätt bestrida detta.
För en tid sedan ställde jag ungefär
samma fråga till tjänstemän i det brittiska
inrikesministeriet. De såg bekymrade
ut och svarade att förhållandena
var besvärliga samt att en stor utredning
var i gång för att ge klarhet i hur
dessa frågor ligger till.

Jag vill inte heller bestrida någonting
av de sakupplysningar som lämnas
i interpellationssvaret. Däremot vill jag
betona att när det här och var sägs att
farhågorna för svårigheter i samband
med arbetskraftens ökade rörlighet inom
EEC-området hittills inte visat sig

särskilt berättigade, så ger detta knappast
någon bestämd vägledning om vad
som kan hända på längre sikt. Dels har
ju reglerna inom EEC undan för undan
ändrats, och man förutser en principiell
frihet på detta område den 1 juli
1968, dels har Västeuropa efter kriget i
stort sett haft en långvarig högkonjunktur,
och vi kan inte med bestämdhet
säga vilka problem som uppstår i händelse
av allvarliga konjunkturförsämringar.
Även om vi själva kommer att
bedriva en aktiv konjunkturpolitik också
i fortsättningen, kan vi ju inte vara
säkra på att andra länder i Europa gör
det i samma grad; vi kan inte vara säkra
på att inte några länder, med utnyttjande
av den rörlighet som det skapas
möjligheter till i Västeuropa, kommer
att vålla en viss export av arbetslöshet
till länder med en högre sysselsättningsnivå.

Naturligtvis har inrikesministern alldeles
rätt i att EEC-reglerna i och för
sig inte skulle hindra oss att fortsätta
att föra en ambitiös arbetsmarknadspolitik,
men det är väl också ganska klart
att i den mån våra möjligheter att reglera
tillströmningen av arbetssökande
utifrån försvagas, kan påfrestningarna
på vår egen arbetsmarknadspolitik och
kostnaderna för den tänkas bli väsentligt
större än i dag.

Jag tror att de flesta ledamöter i riksdagen
är medvetna om den problematik
som här föreligger. Man har klart för
sig att en möjlighet till vissa regleringar
på detta område är önskvärd ur sociala
synpunkter. Det finns väl krafter inom
Svenska arbetsgivareföreningen och
även en del desorienterade yngre liberaler
som föreställer sig att fri invandring
är något odelat gott, men jag tror
som sagt att det dess bättre är en minoritetsuppfattning.

Givetvis är det värdefullt att interpellationssvaret
upplyser exempelvis om
att vid en fullständig EEC-anslutning
kommer de fackliga organisationernas
möjligheter att öva inflytande på in -

124

Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Ang. följderna för arbetsmarknads- och invandringspolitiken m. m. av en

anpassning till Romfördraget

vandringens omfattning och inriktning
att begränsas. Det beskedet måste självfallet
intressera dem som närmast berörs.
Den negativa faktor som man här
får räkna med måste då vägas mot de
positiva faktorer som kan ingå i internationella
uppgörelser.

Helt allmänt skulle jag vilja påpeka
att det finns ett slags benägenhet till
falsk parallellism i tänkandet på detta
område. Vi är alla överens om att ett
vidgat handelsutbyte, en ökad rörlighet
för varorna, i allt väsentligt är någonting
positivt. Vi har i stort sett kommit
förbi gamla protektionistiska föreställningar.
Vi är också någorlunda
överens om att en ökad rörlighet för kapitalet
över gränserna har många positiva
aspekter, även om vissa reservationer
där måste göras. Men av detta
följer inte som något självklart, att en
jämförlig rörlighet för arbetskraften
över gränserna är ett odelat gott — här
stöter man nämligen på vad som helt
banalt kallas den mänskliga faktorn.
Mitt intryck är att vi här i landet har
ägnat alldeles för litet uppmärksamhet
åt de många psykologiska problem som
uppstår vid en plötslig konfrontation
av befolkningsgrupper med olika kulturell,
religiös och språklig bakgrund
och med olika socialt och ekonomiskt
utgångsläge. En sådan konfrontation
kan ha många stimulerande drag och
kan också ge anledning till att öka
kontaktytorna mellan länder och folk.
Men den kan även bli tämligen problematisk,
beroende på vilka former
den tar. Den skapar risker för att den
i olika avseenden starkare gruppen
diskriminerar den svagare gruppen. Sådana
diskrimineringstendenser har vi
dess värre kunnat observera i samband
med den måttliga inflyttning av utlänningar
som vi hittills har upplevt i vårt
land. Det måste därför vara en utomordentligt
angelägen uppgift för oss att
vaksamt och energiskt bekämpa en sådan
diskriminering bl. a. genom lagstiftning
på de punkter där det kan visa

sig nödvändigt. Att bädda för sådana
konfrontationer i stor skala, att direkt
åstadkomma sammanstötningar mellan
befolkningsgrupper i mycket skilda utgångslägen,
kan dock som sagt medföra
åtskilliga besvärliga konsekvenser.

Jag noterar med intresse vad inrikesministern
säger om den nordiska arbetsmarknaden
och vikten av att den
nordiska gemensamma arbetsmarknaden
kan bestå även efter en anslutning
av Sverige till EEC. Jag tror att det är
en synpunkt som inte tillräckligt har
uppmärksammats i debatten, och det
illustrerar på sitt sätt hur utomordentligt
komplicerat det europeiska samarbetet
är och hur angeläget det måste
vara att här få till stånd vidast möjliga
ram för olika samarbetsformer.

Jag kunde i detta sammanhang fråga
inrikesministern mera konkret vad han
tror om möjligheterna att bevara den
nordiska arbetsmarknaden gentemot
Finland i den händelse att Sverige,
Norge och Danmark skulle få någon
form av anslutning till EEC.

Min avsikt med interpellationen har
ingalunda varit att bedriva något slags
skrämselpropaganda mot EEC och mot
EEC-reglerna. Jag tror emellertid att
det är utomordentligt angeläget att vår
EEC-debatt — över huvud taget vår debatt
om västeuropeiskt samarbete —
inte förs alltför högt ovanför vanligt
folks huvuden, att den förs ned till de
konkreta och påtagliga problem som
omedelbart berör människorna. Jag betraktar
inrikesministerns svar som ett
bidrag till en sådan debatt och en sådan
upplysning. Jag vill uttrycka den
förhoppningen att de informationer som
svaret ger skall få en vid spridning.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! När jag i riksdagens sista,
jag höll på att säga, skälvande minut
har svarat på den här interpellationen
har det inte varit för att ge upphov till
en längre debatt; jag tror inte det blir

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53

125

Ang. åtgärder för underlättande av kommunsammanslagning

någon sådan, och den är inte heller nödvändig
just nu. Jag delar nämligen helt
herr Björks uppfattning att vi har tid
på oss att fundera över dessa frågor.

Jag delar också herr Björks uppfattning
att det är nödvändigt att vi stimulerar
en debatt och ger möjligheter till
ett utvidgat studium inom ett så viktigt
avsnitt på detta område som arbetsmarknadspolitiken
och närmare ser på
hur möjligheterna ter sig i fråga om den
fria rörligheten mellan medborgarna
inom en eventuell stor sammanslutnings
ram. Det har varit avsikten, och jag
hoppas att vad vi här har presenterat
skall kunna bilda underlag för fortsatta
diskussioner. Jag får säga att det var
med en viss tillfredsställelse jag hörde
herr Björk säga att det engelska inrikesdepartementets
tjänstemän hade om inte
slagit ifrån sig så ändå sagt sig ha
stora svårigheter att kunna lämna en utförligare
kommentar. De tjänstemän
som under några månader i vårt inrikesdepartement
sysslat med denna fråga
har all anledning att notera detta.
Själv noterar jag det med en viss tacksamhet
för och uppskattning av det arbete
som har lagts ned.

Jag skall alltså inte gå in på någon
debatt. Låt mig bara svara på herr
Björks mera direkta fråga om Finland.
De kontaktmän som vi har haft anger
som sin mycket bestämda uppfattning
att det är självklart att man har möjlighet
att göra en särskild klausul för Finland,
så att inte finnarna skulle behöva
ge företräde åt EEC-medborgare. Därmed
har väl en av de frågor i vilka det
råder ovisshet blivit något klarare belyst.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 211, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte

företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Ang. åtgärder för underlättande av
kommunsammanslagning

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av motion
angående åtgärder för underlättande
av kommunsammanslagning.

I motionen nr 162 i andra kammaren
av herr Berglund m. fl. hade yrkats,
dels att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad i motionen anförts, dels att
Kungl. Maj :t skulle ställa sådan hjälp
till kommunblockens förfogande som
kunde underlätta ett genomförande av
inom blocken avsedd kommunsammanslagning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen II: 162 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
endast för att göra ett par påpekanden
till konstitutionsutskottets utlåtande nr
56 i anledning av motion angående åtgärder
för underlättande av kommunsammanslagning.

Utskottet har starkt strukit under att
sammanläggningar av kommuner inom
kommunblocken endast skall ske under
förutsättning av berörda kommuners
frivilliga medverkan. Det är värdefullt
ur flera synpunkter att konstatera detta.
Att det skall vara frivillig medverkan
finns det nämligen anledning att lägga
märke till med hänsyn till vad som nu
sker på en del håll. Jag tänker på den
s. k. upplysningsverksamhet som be -

126

Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Ang. tilläggsstat I

drivs dels av kommunförbunden, dels av
vissa länsstyrelser.

Jag har ett referat från en sammankomst
i Malung i Kopparbergs län, där
det heter på följande sätt: »Ett intressant
argument för en snabb sammanslagning
fördes in av kommunförbundets
folk. De högre myndigheterna uppskattar
i hög grad de kommuner som
är ute i god tid i dessa avseenden, vilket
alltså indirekt kan ge andra fördelar.
» Att referatet är korrekt har jag
haft tillfälle att få bekräftat.

Med hänvisning till utskottets enhälliga
utlåtande hoppas jag att den upplysnings-
och informationsverksamhet,
som i fortsättningen skall bedrivas,
kommer att ske på mer sakliga och objektiva
grunder än som här varit fallet.
I den upplysningsverksamheten bör
också frivilligheten understrykas — att
den kommunala självstyrelsen skall
respekteras.

Det finns anledning att starkt understryka
detta med hänsyn till vad som
förekommer i motionen. Där talas om
bristande framsynthet hos en del kommuner,
att personliga intressen fått
göra sig gällande. I sann »liberal» anda
kräver också motionärerna åtgärder för
att kommunreformen snarast skall komma
till stånd att förhindra svåra ekonomiska
förluster. Att jag inte delar
den uppfattningen är självklart.

Utskottets skrivning betonar starkt att
sammanläggningen endast får ske under
kommunernas frivilliga medverkan.
Därmed har utskottet också understrukit
den kommunala självstyrelsens värde
och betydelse.

Jag har, herr talman, från den utgångspunkten
intet annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts hämed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 57, i anledning av motioner angående
utredning om åtgärder för att
stärka den kommunala självstyrelsen;
och

nr 59, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 59, i anledning av motioner om
ett biografiskt verk om ståndsriksdagen; nr

61, med förslag till ändring i
bankoreglementet;

nr 62, i anledning av riksdagens revisorers
särskilda berättelse om riksdagsbiblioteket; nr

63, i anledning av utredning angående
åtgärder för att effektivisera
riksdagens revisorers verksamhet; och

nr 64, om bemyndigande för styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
att besluta om vissa gratifikationer.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. tilläggsstat I

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 210, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1967/68.

I detta memorial hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte upptaga de
på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1967/68 hänförliga utgifterna på
sätt vid detta memorial fogad bilaga
utvisade.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
förevarande memorial måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu
företagas till avgörande.

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53

127

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag hemställer att riksdagen
upptager de på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1967/68 hänförliga
utgifterna på sätt vid memorialet
fogad bilaga utvisar med den ändring
som föranledes av att riksdagen avslagit
Kungl. Maj :ts i statsutskottets utlåtande
nr 198 tillstyrkta framställning om ett
reservationsanslag på 300 000 kronor
till information om hyreslagstiftningen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
det av fru Wallentheim framställda
yrkandet.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 406, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1932
(nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län, m. in., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 407, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom, in. m.
jämte motioner i ämnet, dels motioner
om skärpta bestämmelser angående hyresvärds
skyldighet att underhålla bostadsfastighet,
dels motioner angående
ogiltighetsförklaring av uppsägning enligt
hyresregleringslagen, dels motioner
om viss utvidgad tillämpning av lagen
med särskilda bestämmelser om makars
gemensamma bostad, dels motion angående
riktlinjer för bostadspolitiken,
in. m., såvitt avser hyreslagstiftningen,
dels ock Kungl. Maj ds skrivelse med
återkallelse i viss del av nämnda proposition,
m. m. jämte motioner; samt
nr 409, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om hyresnämnder jämte motioner, dels
Kungl. Maj ds skrivelse med återkallel -

Ang. tilläggsstat I
se av propositionen m. m. jämte motioner.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 411, till Konungen
angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1967/68.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att andra kammaren i avseende
å statsutskottets memorial nr
210 fattade samma beslut som första
kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor:

nr 412, angående ändring i bankoreglementet; nr

416, angående åtgärder för att
effektivisera riksdagens revisorers verksamhet;
och

nr 417, om bemyndigande för styrelsen
att besluta om vissa gratifikationer.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande
fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 413, till Konungen
i anledning av riksdagens revisorers
särskilda berättelse om riksdagsbiblioteket.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 62 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 414, till styrelsen
för riksdagsbiblioteket i anledning
av riksdagens revisorers särskilda berättelse
om riksdagsbiblioteket.

128

Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Skrivelseförslagel godkändes onder
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 62 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 415, till riksdagens
revisorer angående åtgärder för
att effektivisera riksdagens revisorers
verksamhet.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 63 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags
beslut under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1967.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag får meddela att de vid höstsessionens
slut icke justerade protokollen
framläggs för godkännande fredagen
den 29 december kl. 12.00.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Ärade kammarledamöter! Riksdagens
arbetsbelastning har under den gångna
höstsessionen varit större än vid någon
tidigare höstsession. Antalet till höstsessionen
uppskjutna och därunder behandlade
propositioner har sålunda varit
50 procent högre än genomsnittligt
under perioden 1955—1965. Motsvarande
siffra för motionerna är inte mindre
än 168 procent. Även antalet under höstsessionen
nytillkomna ärenden har
högst väsentligt ökat. Mest frappant är
detta i fråga om interpellationer och
enkla frågor, där ökningen är 121 respektive
328 procent, en utveckling som
ur arbetssynpunkt måste betecknas såsom
något skrämmande.

Debattiden under höstsessionen har
också varit nära 100 procent längre än
medeltalet under de tio senaste åren.

Antalet nytillkomna propositioner och
skrivelser har varit 39, innebärande en
ökning om 40 procent. Även antalet nya
motioner har ökat, nämligen med 30
procent.

Trots att det stora komplexet om
markvärdebeskattningen efter en ganska
forcerad utskottsbehandling måste
behandlas i sessionens avslutningsskede
och trots att under detta skede kammaren
under livliga, nästan passionerade
debatter två gånger behandlat ett förslag
som inte behandlats, har dock arbetet
under den gångna höstsessionen kunnat
bedrivas utan en sådan särskild toppbelastning
i sessionens avslutningsskede,
som tidigare präglat riksdagens arbete.
Därmed synes det mig som om den nya
personalorganisationen och den genom
densamma möjliggjorda ytterligare
intensifierade arbetsplaneringen har bestått
sitt eldprov.

Mot denna bakgrund är det mig angeläget
att — med beaktande också av
den bild eller de bilder som emellanåt
sprids i försök att belysa riksdagens arbetsförhållanden
— till kammarens ledamöter,
inte minst utskottsordförandena
men jämte dem också alla som dag
efter dag, utan publicitet, i utskotts- och
partiarbete samt eljest burit en mycket
tung arbetsbörda, framföra mina
uttryck för uppskattning.

Jag vill också vid detta tillfälle framföra
ett varmt personligt tack till kammarens
sekreterare, som tillsammans
med sin andrakammarkollega — riksdagens
båda främsta tjänstemän —
inlagt stora förtjänster om arbetets organisation
och dess smidiga förlopp.
Att sekreterarens medarbetare i kammarens
kansli utfört ett hängivet arbete,
torde kammarens ledamöter ha
konstaterat.

Med denna riksdag och denna session
lämnar ett antal av våra kamrater kammaren.
Två av dem, herr Elofsson och
herr Harry Carlsson, är för närvarande
sjuka, och jag tror att jag uttrycker kammarens
samtliga ledamöters önskan att
till dem framföres vår förhoppning om
att de snart måtte vara återställda.

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53

129

Av de avgående ledamöterna har de
flesta varit här länge. Herr Elofsson toppar
listan med 31 riksdagar. Herr Einar
Persson kommer därnäst med 25 riksdagar,
och flera andra ledamöter har
också varit här länge. Till dem alla
framför vi här vår uppskattning för de
insatser, som de under sin riksdagstid
har gjort, för det hängivna arbete som
de har presterat och för det trevna
kamratskap som vi haft tillsammans
med dem. Vi önskar dem som går till
annan verksamhet framgång i denna
och dem som drar sig tillbaka för att
njuta höstens solljus en trivsam och glad
tillvaro. För de allra yngsta skulle man
kanske dessutom kunna tillägga ett »välkommen
åter».

Till kammarens samtliga ledamöter
vill jag rikta ett mycket hjärtligt tack
för det överseende och den vänlighet
som städse har visats mig. Jag har försökt
att göra mitt bästa för att förena
kravet på arbetets effektivitet med hänsynen
till ledamöternas berättigade önskemål
att tillvarataga de intressen som
binder dem vid hemorten.

Till sist ber jag att få önska kammarens
ledamöter en god och fridsam och
trevlig julhelg med god mat i inte alltför
rikligt mått.

Detta tal besvarades av herr NÄSSTRÖM
i följande ordalag:

Herr talman! Som kammarens ålderspresident
ber jag att till Eder, herr talman,
få framföra kammarens tack för
det gångna arbetsåret.

Vi kammarledamöter uppskattar det
sätt på vilket Ni, herr talman, har lett
våra förhandlingar även detta år. Edert
lugna och gemytliga sätt att leda förhandlingarna
värdesättes av oss alla.

Vi ber också att få instämma i Edert
tack till de ledamöter, som nu avgår,
och vi tackar även vice talmännen och
hela vårt kansli med sekreteraren i
spetsen. På grund av Eder planering av
arbetet har det arbetsfyllda schemat
kunnat avverkas i beräknad tid.

Vi tillönskar Eder, herr talman, vice
talmännen och hela vårt kansli en vilsam
jul- och nyårsferie, tills vi i januari
får tillfälle att säga »Välkommen åter!»

Herr talmannen förklarade härefter
1967 års riksdags höstsession för första
kammarens del avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
12.44.

In fidem

K.-G. Lindelöw

130

Nr 53

Fredagen den 29 december 1967

Fredagen den 29 december
Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
i vederbörlig ordning utfärdat därom,
att de kammarens protokoll, som vid
höstsessionens slut återstode ojusterade,
komme att framläggas till justering
denna dag kl. 12.00 i kammarens kansli.

För justering förelåge nu protokollen
för den 8, 11, 12, 13, 14 och 15
innevarande månad.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) yttrade: Vid behandlingen tisdagen
den 12 december av punkten 3 i statsutskottets
utlåtande nr 205 gjordes av
herr Ferdinand Nilsson visst yttrande,
som föranledde uttalanden av herr
Nils-Eric Gustafsson och herr Birger
Andersson. Vid justeringen av anförandet
har emellertid herr Ferdinand
Nilsson strukit vad som föranlett nämnda
uttalanden, vilka till följd därav
kommit att sakna erforderlig bakgrund.

Det strukna yttrandet lyder enligt stenografernas
utskrift sålunda: »Jag konstaterar
att reservanterna i utskottet
har varit uppe i talarstolen. Men utskottet
var även denna gång orepresenterat.
Det är väl ungefär som när herr
Hernelius begärde upplysningar från
statsutskottet. Jag slår bara fast detta.»

Hänvisning till vad herr förste vice
talmannen Strand yttrat skulle göras
i protokollet för den 12 december vid
det av herr Ferdinand Nilsson hållna
anförandet.

Ovanberörda protokoll, nämligen för
den 8, 11, 12, 13, 14 och 15 i denna
månad, godkändes.

Jämväl protokollet för denna dag justerades.

In fidem

K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968