Nr 53 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:53)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 53 ANDRA KAMMAREN 1967

14—29 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 14 december fm.

Sid.

Svar på frågor av:

herr Björk (s) ang. obligatorisk förarplatsförsäkring.............. 5

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. redogörelse för vissa förhållanden
av betydelse för handeln mellan industriländer och utvecklingsländer
.................................................... 5

herr Westberg (fp) ang. bostadskvotberäkningen för pensionärslägen heter.

.................................................... 7

herr Nordstrandh (h) ang. politiska ställningstaganden av studentföreningar
och herr Carlshamre (h) ang. anslutningen till studentkår
eller fakultetsförening.................................. 8

herr Hedin (h) ang. rationaliseringsverksamheten inom lotsverket. . 14

Svar på interpellationer av:

herr Westberg (fp) ang. åtgärder för att åstadkomma en jämnare

vattenavrinning i älvarna, m. m............................. 16

herr Hamrin i Kalmar (fp) ang. länsdemokratiutredningen och läns förvaltningsutredningen.

................................... 19

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. åtgärder för att avhjälpa

läkarbristen i Norrland.................................... 22

herr Nilsson i Kristianstad (s) ang. åtgärder för att stimulera byggandet
av billigare typer av enfamiljshus....................... 28

Avveckling av hyresregleringen m. m.......................... 31

Torsdagen den 14 december em.

Avveckling av hyresregleringen in. m. (forts.)...................... 100

Lag om hyresnämnder.......................................... 118

Anslag till information om ny hyreslagstiftning.................... 121

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 53

Nr 53

Innehåll

Sid.

Utredning ang. åtgärder för att effektivisera riksdagens revisorers

verksamhet m. m............................................ 121

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten............. 125

Rätt till fickpengar för intagen å anstalt.......................... 139

Enskild äganderätt till lägenhet i flerfamiljsfastighet............... 140

Fredagen den 15 december

Svar på interpellationer av:

herr andre vice talmannen Cassel (h) ang. en vitbok i den s. k. Hägg lundsaffären.

............................................. 142

herr Gustafsson i Skellefteå (fp) ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena
i glesbygderna och herr Nilsson i Tvärålund (ep)
ang. näringspolitiska åtgärder i de svagt industriellt utvecklade

områdena................................................. 145

herr Oskarson (h) ang. samplanering beträffande landsvägar och

järnvägar................................. 160

Utredning om åtgärder för att stärka den kommunala självstyrelsen 167

Ett biografiskt verk om ståndsriksdagen........................ 168

Tilläggsstat 1................................................. 171

Höstsessionens avslutning...................................... 173

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 14 december fm.

Tredje lagutskottets memorial nr 64, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande dels begränsad giltighetstid för lagen om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område samt ändrad lydelse av 1 och 1 a §§ samma lag,
dels tillämpning av ensittarlagen på kronans mark.............. 30

Torsdagen den 14 december em.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58, dels ang. Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om
nyttjanderätt till fast egendom, m. m., dels om skärpta bestämmelser
angående hyresvärds skyldighet att underhålla bostadsfastighet,
dels ang. ogiltighetsförklaring av uppsägning enligt hyresregleringslagen,
dels om viss utvidgad tillämpning av lagen med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma bostad, dels ang. riktlinjer
för bostadspolitiken, m. m., såvitt avser hyreslagstiftningen, dels ock
ang. Kungl. Maj:ts skrivelse med återkallelse i viss del av nämnda
proposition, m. m........................................... 100

Innehåll

Nr 53

Sid.

— nr 59, ang. dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

hyresnämnder, dels Kungl. Maj:ts skrivelse med återkallelse av
propositionen man......................................... 118

Statsutskottets utlåtande nr 208, ang. riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m., såvitt rör den med statlig lån- och bidragsgivning förenade
hyreskontrollen............................................. 120

— nr 198, ang. utgifter på tilläggsstat I (justitiedepartementet)... 121

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 60, ang. åtgärder för att effektivisera
riksdagens revisorers verksamhet m. m.................... 121

Bevillningsutskottets betänkande nr 65, ang. rätt till avdrag för kostnader
för deltagande i statsrevision.......................... 125

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts betänkande nr 1, ang.

omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten........... 125

Andra lagutskottets utlåtande nr 66, om vissa kontrollåtgärder beträffande
kemiska preparat..................................... 139

— nr 73, om reducering av den negativa marginaleffekten av vissa

sociala förmåner............................................ 139

— nr 74, om narkotikafrågan .................................. 139

Statsutskottets utlåtande nr 209, om narkotikaproblemet såvitt angår

anvisande av anslag m. m................................... 139

Andra lagutskottets utlåtande nr 75, om rätt till fickpengar för intagen

å anstalt.................................................. 139

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60, om enskild äganderätt till lägenhet
i flerfamiljsfastighet........................................ 140

— nr 63, ang. ändring i lagen med särskilda bestämmelser om delning

av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, m. m.... 141

Fredagen den 15 december

Statsutskottets memorial nr 211, ang. uppskov med behandlingen av ''*9*

visst ärende............................................... 167

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 56, ang. åtgärder för underlättande
av kommunsammanslagning................................. 167

— nr 57, ang. utredning om åtgärder för att stärka den kommunala

självstyrelsen.............................................. 167

— memorial nr 59, ang. uppskov med behandlingen av visst ärende 168

Bankoutskottets utlåtande nr 59, om ett biografiskt verk om ståndsriksdagen
.................................................. 168

— nr 61, ang. ändring i bankoreglementet........................ 171

— nr 62, i anledning av riksdagens revisorers särskilda berättelse om

riksdagsbiblioteket.......................................... 171

■— nr 63, ang. åtgärder för att effektivisera riksdagens revisorers verksamhet.
............ 171

— memorial nr 64, om bemyndigande för styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
att besluta om vissa gratifikationer............ 171

Statsutskottets memorial nr 210, ang. tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1967/68 ......................................... 171

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Torsdagen den 14 december

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. obligatorisk
förarplatsförsäkring

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Björk har frågat,
om man kan förvänta att förslag angående
obligatorisk förarplatsförsäkring
för förare av motorfordon kommer att
föreläggas riksdagen.

Detta problem har ett nära samband
med frågan om en mera allmän revision
av bilansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftningen.
Det förslag till lag
om trafikförsäkring som bilskadeutredningen
lade fram år 1957 har inte ansetts
ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
Men det kan bli aktuellt att på
nytt ta upp denna lagstiftningsfråga.
Inom Europarådet har nyligen på expertplanet
påbörjats ett arbete på att
förenhetliga bilansvarighetsreglerna i
medlemsländernas lagstiftning. När konkreta
resultat föreligger av detta arbete
inom Europarådet, får frågan om en reformering
av den svenska lagstiftningen
på området tas upp på nytt.

Vidare anförde:

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! .lag ber att få tacka justitieministern
för det svar han lämnat.

Anledningen till min fråga är att det
för närvarande inte finns någon överenskommelse
om att arbetsgivare skall

teckna förarplatsförsäkring för sina fordon.
Det är därför endast genom frivilliga
åtaganden som sådant skydd lämnas.
Det bär under hand visat sig att arbetstagaren
och hans familj inte bär kunnat
få ett tillräckligt skydd vid inträffade
olyckor i de fäll då förarplatsförsäkring
saknats, och jag har med min
fråga velat aktualisera bristerna härav.

Jag noterar nu att det svar justitieministern
lämnat är positivt och att frågan
om förarplatsskydd kan bli föremål
för nya lagstiftningsåtgärder. Jag noterar
också att det visserligen är viktigt
med samordning på detta område men
ifrågasätter om handläggningen då kan
gå tillräckligt snabbt. En sådan samordning
kan ta lång tid, och det vore kanske
ändå bäst att vi själva tog initiativ i
den svenska lagstiftningen och förde
fram denna fråga till bedömning. Det är
tveksamt om vi kan vänta med den saken
i avvaktan på arbetet inom Europarådet.

Jag är emellertid tacksam för det positiva
besked som nu lämnats.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Med anledning av herr
Björks anförande vill jag bara lämna
den upplysningen, att ungefär 90 procent
av alla förare nu har frivillig förarplatsförsäkring.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. redogörelse för vissa
förhållanden av betydelse för handeln
mellan industriländer och
utvecklingsländer

Ordet lämnades på begäran till

6 Nr 53 Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Syar på fråga ang. redogörelse för vissa förhållanden av betydelse för handeln
mellan industriländer och utvecklingsländer

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat, om jag är villig att —
före konferensen i New Delhi i februari
nästa år, UNCTAD II — lämna riksdagen
en översiktlig redogörelse jämte tillgängligt
dokumentariskt material

a) rörande världshandelns läge och
utvecklingstendenser särskilt beträffande
u-länderna och deras skuldsättningsproblem,
systemet för tullpreferenser,
supplementär finansiering av tradepromotion-aktivitet
i övrigt,

b) rörande regeringens inställning till
antydda problem så långt den är offentlig
eller anses kunna offentliggöras.

.lag är beredd att i någon form lämna
en sådan redogörelse senast i januari.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Vid den senaste sessionen
med Europarådets rådgivande församling
i september i år antogs en rekommendation
inför UNCTAD II i New
Delhi 1968 om handelsutbytet mellan
Europa och u-länderna. Detta skedde efter
det att ett relativt stort material lagts
fram bl. a. av UNCTAD :s generalsekreterare
Paul Prebisch med besked om det
djupt beklagliga förhållandet, att under
1960-talet — som ju FN förklarat som
utvecklingsdecenniet — den finansiella
hjälpen från industriländer till u-länder
har sjunkit och likaså att utvecklingstakten
inom u-länderna har minskat.

En verklighetsanpassning inför dessa
fakta har naturligt nog tvingat fram en
justering av handlingsparollen »Trade—
not aid» till den mera realistiska formuleringen
»Trade and aid».

Vi lever ju inte längre i en värld avskärmad
från de globala sammanhangen.
Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret på min fråga, som aktualiserats
av det starka behovet av bättre
information, inte bara till utrikesnämn -

den utan också direkt till riksdagen och
därmed till allmänheten och massmedia,
i utrikespolitiska frågor och i spörsmål
om handelspolitiken på det internationella
planet. Information och redovisning
är ju något av demokratins livsluft.
Korta referat i svensk press av vad handelsministern
och statsrådet Wickman
yttrat inför UNCTAD II vid OECD:s
ministermöte i Paris nyligen räcker inte
för att skapa en upplyst opinion även
i hithörande frågor i god tid före
UNCTAD II, särskilt som det i regeringsdeklarationen
vid riksdagens handelspolitiska
debatt den 7 november i
år pekades på just detta förestående och
egentligen unika tillfälle för i-Iänderna
till aktiva handelspolitiska insatser. Jag
skulle tro att en stor del av allmänheten
alltjämt är okunnig om existensen av
t. ex. de 77 u-ländernas Algerstadga,
trots besöket nyligen av en stor delegation
från dessa länder. Bara några få
av oss bereddes därvid tillfälle att utbyta
direkta informationer med denna
delegation.

I samband med EEC-debatten i riksdagen
den 7 november påpekades från
vårt håll vikten av ökad offentlig information
rörande de av vår EEC-ansökan
aktualiserade problemen. I en replik i
första kammaren till herr Dalilén höll
statsrådet Wickman med om att det hade
varit värdefullt för debatten med ett
utförligare material och att det hade varit
bra om det material, som dock
släpptes fram, hade kcunmit tidigare —
allt för att möjliggöra en mera inträngande
EEC-debatt. Nu finns det enligt
min och mångas mening ett motsvarande
informationsbehov då det gäller
UNCTAD II, särskilt inför den allmänna
motionstiden i januari månad. Statsrådet
Lange och jag är tydligen överens
om detta.

Jag tackar än en gång för svaret, som
jag tycker är tillfredsställande. Jag vill
bara tillägga en fråga, nämligen om den
kommande redogörelsen skulle kunna

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Svar på fråga ang. bostadskvotberäkningen för pensionärslägenheter

lämnas redan under den allmänna motionstiden
i januari månad, eftersom
detta är av stor betydelse för vår avvägning
av biståndet av olika slag till uländerna.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! På herr Wiklunds i
Stockholm sista fråga vill jag säga att
det är troligt att redogörelsen skall kunna
lämnas under januari månad. Hur
tidigt materialet kan presenteras för
riksdagen beror bl. a. på personella och
tekniska förhållanden, men motionstiden
är ju ganska grundligt tilltagen, och
jag tror därför att herr Wiklund kan
känna sig lugn på den punkten.

När jag lyssnade till herr Wiklund,
kunde jag inte undgå intrycket att han
tydligen hade ett mindre intresse av att
få ett klart svar på sin fråga än av att
presentera vissa allmänna reflexioner
kring det stora problem, som vi nu talar
om och som vi hade en diskussion
om i denna kammare så sent som i förrgår.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Den diskussion som fördes
i förrgår gällde ju en speciell fråga,
nämligen tullpreferenser till u-länderna,
och inte alla de problem som det här
är fråga om. Jag ville med min fråga bara
en sak: att söka tillgodose det behov
av bredvidläsningslitteratur som vi verkligen
anser angelägen i dessa frågor,
och jag tackar för att vi har fått ett löfte
om den åsyftade redovisningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. bostadskvotberäkningen
för pensionärslägenheter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg har frågat,
om jag avser att rätta till vad han
anser vara ett missförhållande, nämligen
att en pensionärslägenhet tar lika
stor del av bostadskvoten i anspråk som
en större lägenhet.

Den av riksdagen fastställda bostadsbyggnadsplanen
anger ramen för den
planerade totala investeringen i nya
bostäder. Det antal lägenheter som bostadsbyggnadsplanen
upptar är beräknat
under hänsynstagande till att både
små och stora lägenheter skall produceras.
Om pensionärslägenheter vid fördelning
av ramen skulle tillmätas mindre
vikt än andra lägenheter måste konsekvensen
bli att antalet lägenheter i bostadsbyggnadsplanen
minskas i motsvarande
mån. Det skulle betyda att man
tillskapade en särskild ram för långivningen
till pensionärsbostäder med nya
fördelningsproblem som följd. Jag vill
erinra om att riksdagen i våras (SU 100)
avvisade motionsyrkanden om särskilda
kommunkvoter för bl. a. pensionärsbostäder.

Nuvarande ordning för låneramens
fördelning torde inte medföra några
svårigheter att tillgodose behovet av
pensionärsbostäder i kommuner med
ett bostadsbyggande av någorlunda stor
omfattning. Tilldelningen av lånemedel
till sådana kommuner ger utrymme för
en fördelning av byggandet på bostäder
för skilda behov.

När det gäller kommuner med ett
ringa bostadsbyggande behövs det emellertid
särskilda åtgärder för att pensionärsbostäder
skall kunna byggas i
tillräcklig omfattning. Länsbostadsnämnden
kan t. ex. från det ena året till
det andra variera lägenlietstilldelningen
för en sådan kommun med hänsyn till
behov av detta slag. I första hand bör
denna fråga kunna lösas vid kvotfördelningen
mellan kommunerna inom
samma kommunblock. Samarbetsnämnden
i blocket har härvidlag stora möjligheter
att få till stånd en fördelning
som ger utrymme för en rationell produktion
även av pensionärsbostäder.

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Svar på frågor ang. politiska ställningstaganden av studentföreningar, m. m.

Dessutom kan enligt riksdagens beslut
en del av bostadslåneramen reserveras
för central fördelning i syfte att
tillgodose behovet av pensionärsbostäder
i glesbygdskommuner som inte har
något kontinuerligt bostadsbyggande. I
enlighet med detta beslut har bostadsstyrelsen
i år fått ta i anspråk lånemedel
för 300 pensionärslägenheter i
sådana kommuner. Avsikten är att en
liknande central fördelning skall göras
nästa år.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.

Jag medger gärna att det har gjorts
en hel del för att lösa pensionärernas
bostadsproblem, och jag uppskattar inrikesministerns
insatser härvidlag. Men
ännu har det inte gjorts tillräckligt.
Många — alltför många —- gamla får
fortfarande nöja sig med olämpliga och
undermåliga bostäder, som dessutom
ofta är så illa belägna att vägfrågor och
service vållar stora — ibland nästan
olösliga ■—- problem. Köerna av dem
som söker moderna pensionärsbostäder
är därför i de flesta kommuner mycket
långa.

Byggandet av pensionärsbostäder bör
sålunda ökas. Men med den ringa kvottilldelning
som kommunerna får hesiterar
de ofta inför att bygga tillräckligt
antal pensionärsbostäder. Det finns andra
behov som också måste tillgodoses,
och kvoten ger inte utrymme för byggande
av de pensionärsbostäder, som
skulle behövas.

Enligt min mening måste något göras
för att rätta till detta förhållande. Det
kan ske antingen genom en omräkning
av kvoten — t. ex. på det sättet att när
pensionärsbostäder av viss storlek ingår,
så får tre pensionärsbostäder räknas
som två, varigenom byggandet av
pensionärsbostäder skulle stimuleras —
eller genom att en särskild kvot för
pensionärsbostäder lämnas.

Inrikesministern säger att en ändring
i detta hänseende skulle vålla nya fördelningsproblem,
och han erinrar om
att riksdagen i våras avvisade motionsyrkanden
om särskilda kommunkvoter
för pensionärsbostäder. Det är riktigt,
men det händer ju inte så sällan här i
riksdagen att vi måste ompröva fattade
beslut. Och i detta fall anser jag att det
finns anledning att göra en omprövning.
Speciellt de kommuner som har ett procentuellt
sett stort antal pensionärer
drabbas av svårigheter på detta område,
och vi behöver göra något för att hjälpa
dem.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vi är överens om att
bostadsproblemet för de äldre — inte
minst i glesbygdskommunerna — är en
viktig fråga. Låt mig bara i korthet erinra
om att med den upprustning av de
äldre bostäderna som fortgår har vi
snart under några år upprustat nära
120 000 lägenheter, i vilka äldre människor
bor.

Jag skulle vilja tillägga att vi har under
diskussion frågan, om vi skall ändra
reglerna för fördelning av kvoten för
bostadsbyggande. Det övervägs huruvida
fördelningen skall göras med hänsyn
till beloppet eller med hänsyn till antalet
kvadratmeter. Vi är inte riktigt på
det klara med vilket alternativ vi kommer
att stanna för, men jag räknar med
att vi i början av nästa års riksdag skall
kunna komma fram med ett förslag i
det avseendet. I så fall kommer detta
problem så småningom att försvinna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på frågor ang. politiska ställningstaganden
av studentföreningar, m. ni.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Svar på frågor ang. politiska ställningstaganden av studentföreningar, m. in

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat chefen för ecklesiastikdepartementet,
om han anser att politiska ställningstaganden
av studentföreningar, till
vilka anslutningen är obligatorisk, är
förenliga med obligatoriet som sådant
och — om detta bedöms vara fallet — i
så fall med gällande universitetsstadga.
Vidare har herr Carlshamre frågat chefen
för ecklesiastikdepartementet, om
han avser att vidtaga åtgärder för att
snarast möjligt göra anslutningen till
studentkår eller fakultetsförening för
studerande vid universitet och högskolor
frivillig. Jag avser att besvara dessa
frågor i ett sammanhang.

I universitetsstadgan sägs, att studenternas
sammanslutningar skall ha till
ändamål att främja medlemmarnas studier
och vad därmed äger sammanhang.
Studentkårerna beslutar i princip själva
om de stadgar och övriga regler som
skall gälla för den verksamhet de bedriver.
I sista hand är det alltså studentkårerna
själva som avgör vilka frågor
de skall befatta sig med.

Vad beträffar frågan om obligatorisk
anslutning till studentkår, fakultetsförening
och nation vill jag nämna att
framställningar har kommit från olika
studentorganisationer i denna fråga.
Dessa framställningar är för närvarande
på remiss. I avvaktan på remissyttrandena
är jag inte beredd att närmare
uttala mig i frågan.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret, även om
det ärligt talat inte var mycket att tacka
för. Statsrådet svarar inte alls på första
ledet i min fråga och beträffande andra
ledet svarar han på något annat än jag
frågat om.

Jag skall försöka illustrera detta för
statsrådet, om han inte själv upptäckt
bristen i sitt svar eller låtit sig förledas
att avlämna ett dylikt svar utan att
tänka sig för.

Det första ledet i min fråga gällde
den obligatoriska anslutningen ur rent
demokratiska och frihetsmässiga aspekter.
Alldeles oavsett vad en studentkår
eller en studentförening, bildad genom
obligatorisk anslutning, sysslar med eller
anser sig kunna syssla med — alltså
även om en studentkår eller studentförening
uteslutande ägnar sig åt utbildningsfrågor,
studentsociala spörsmål
och liknande — anser jag att den
obligatoriska anslutningen inte är riktig.
Med det första ledet i min fråga avsåg
jag alltså att få en deklaration från
statsrådet i detta avseende. Statsrådet
svarar ingenting, men jag förmodar, att
han har en åsikt.

Jag vill tillägga att det vore intressant
att höra t. ex. JO:s syn på obligatoriets
förenlighet med vad som är stadgat om
föreningsfrihet i grundlag.

Andra ledet i min fråga rör obligatoriets
förenlighet med universitetsstadgans
89 §. Ingen studentkår eller studentförening
får ha egna stadgar och
givetvis ej heller — som jag ser det —
handla eller göra uttalanden i strid mot
universitetsstadgan. För de obligatoriska
studentkårerna och studentföreningarna
gäller alltså 89 § om att studentsammanslutning
skall ha till ändamål
att främja medlemmarnas studier och
vad därmed äger sammanhang.

Denna bestämmelse måste alltså tolkas.
Man måste ha en åsikt om vad den
tillåter en studentförening eller studentkår
att göra. Det synes mig helt orimligt
att en studentkår har möjlighet att
handla eller göra uttalanden på annat
sätt än som möjliggöres genom 89 §
universitetsstadgan. En studentkår eller
studentförening har sin kompetens inrutad
av en allmän författning. Den kan
således inte antaga stadgar eller handla
efter stadgar som står i strid mot 89 §.

Jag skulle vilja ha en belysning av
detta av herr statsrådet. Hans uppfattning
framgår nämligen icke av svaret.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! God sed bjuder att även

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Svar på frågor ang. politiska ställningstaganden av studentföreningar, m. m.

jag tackar statsrådet Moberg för svaret.
För mig ännu mer än för lierr Nordstrandh
måste tacket bli rent formellt,
eftersom jag över huvud taget inte har
fått något svar utan bara ett meddelande,
att statsrådet för närvarande inte
är beredd att närmare uttala sig.

Även jag skulle vilja tillfoga en fråga.
Kan statsrådet Moberg möjligen uttala
sig om hur snabbt den pågående behandlingen
av frågan kan tänkas gå?
När skall de remissyttranden som här
åberopas vara inne, och när kan statsrådet
vara beredd att ta ställning? Det
är nämligen bråttom.

Här bär vi att göra med en fråga som
är grundläggande, ja, livsviktig för demokratin:
Skall någon enda människa
för sin utkomst eller, som i detta fall,
för sina studiers bedrivande vara beroende
av att obligatoriskt tillhöra en
organisation, vilken kan tänkas vidta
åtgärder och göra uttalanden av kontroversiell
natur i frågor, i vilka medlemmen
kan ha en annan uppfattning? Åtminstone
tror jag det är mycket vanligt
att en medlem i stor utsträckning har
samma uppfattning som de som har
gjort uttalandet men icke vill ha något
uttalande i detta sammanhang, därför
att han vill skilja mellan en till sin natur
dels facklig, dels närmast kommunal
sammanslutning som en studentkår
är och en politisk organisation. Ställningstagandet
brådskar därför att studenterna
redan vid vårterminens början
bör veta om de även år 1968 genom att
skriva in sig i studentkår eller fakultetsförening
riskerar att bli utnyttjade
för politiska meningsyttringar i vilka
de inte vill ha någon del.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig säga till båda
frågarna att jag har svarat på deras
frågor. Mitt svar till herr Nordstrandh
är mycket entydigt: Det är studenterna
som har att tolka bestämmelserna i universitetsstadgan,
och de har tolkat dem
på sitt sätt. Herr Nordstrandh konsta -

terar att det är en orimlig tolkning, och
den uppfattningen må stå för hans räkning.

Jag vill erinra kammaren om att studenterna
i åtskilliga årtionden har tolkat
stadgan på samma sätt som i göteborgsfallet.
Jag kan ta fram en råd uttalanden
av exakt samma karaktär som
de som man nu är så upprörd över.
Varför var man inte upprörd år 1939
när studenterna uttalade sig i finlandsfrågan
och i frågan om möjlighet för
tyska judiska läkare att komma till
Sverige? Varför var man inte upprörd
över att studenterna år 1945 uttalade
sig i baltfrågan? Varför var man inte
upprörd över att de uttalade sig år 1948
i Prag-frågan, o. s. v.?

Den göteborgsförening, som man nu
är så oerhört indignerad över, har de
tio senaste åren gjort elva uttalanden
av politisk karaktär, men mot dem har
man inte reagerat.

Jag hävdar fortfarande, herr talman,
att jag har givit ett klart svar på frågan
om vem som har att tolka stadgans bestämmelser
i detta avseende.

Till herr Carlshamre har jag också
givit ett entydigt svar. Jag ville inte uttala
mig tydligare i dag, därför att vi nu
har frågan ute på remiss. Och vi är
mycket känsliga för studenternas egen
uppfattning i fråga om obligatoriet. Vi
har fått framställningar från två, tre
olika håll. Dessa framställningar har vi
sänt ut på remiss, och innan studenterna
själva fått tillfälle att ge sin mening
till känna vill jag inte gå närmare in
på vad som är min uppfattning. — Vi
är lyhörda men anser att detta är studenternas
problem i första hand; inte
regeringens eller riksdagens.

Jag kan nämna för herr Carlshamre
att jag i går kväll fick ta del av SFS:s
uttalande i frågan. Av detta framgick
att studenterna mycket bestämt hävdat
att obligatoriet borde bibehållas.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag konstaterar att stats -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Svar pa frågor ang. politiska ställningstaganden av studentföreningar, m. m.

rådet Moberg fortfarande inte har berört
första ledet i min fråga.

Vad beträffar det andra ledet måste
jag göra följande reflexion till det förtydligande
som statsrådet nu lämnade:
Har varje organisation, som är reglerad
av Kungl. Maj :t genom av Kungl. Maj :t
fastställd stadga, rätt att själv tolka den
stadga organisationen lyder under? Har
inte herr statsrådet någon åsikt om
huruvida tolkningen är riktig eller ej?
— Det måste väl i sista hand Kungl.
Maj:t ha.

Det intressanta i det berörda fallet —
det kan jag ju säga här, eftersom herr
Moberg själv vet det lika bra — är att det
beslut som fattats i Göteborg har överklagats,
i första hand hos konsistoriet.
Vi får alltså först vänta och se vad den
myndigheten har för åsikt. Redan i sig
innebär denna överklagningsmöjlighet
att studenterna icke har någon ovillkorlig
rätt att tolka stadgan, utan att
deras beslut måste bli prövat.

Sedan vill jag till herr Moberg säga,
när han räknar upp att en hel del uttalanden
av denna karaktär har gjorts
utan att man då har reagerat utifrån
dessa stadgemässigt reglerande synpunkter,
att jag beklagar att jag inte har
reagerat på detta sätt tidigare. Nu har
det emellertid blivit så många uttryck
för denna sorts politisering av de obligatoriska
studentsammanslutningarna,
att jag tycker det vore på tiden att vi
tog upp saken på, om jag så får säga,
en högre nivå än tidigare för att få
spörsmålet belyst.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Statsrådet Mobergs uppfattning
om vem som bar att tolka stadgor
är uppenbart orimlig.

De flesta av oss lyder väl i något
sammanhang under någon stadga som
är fastställd av Kungl. Maj :t — i varje
fall har jag gjort det som statstjänsteman.
Jag försäkrar statsrådet Moberg
att om man vid något tillfälle går utanför
vad dessa stadgor föreskriver, så

kan man inte försvara sig med att säga:
»Så tolkar jag det!» Regeringen brukar
inte vara sen att »tolka» och tala om
hur det verkligen skall vara! Det kan
ju inte rimligen vara på det sättet att
den som har att rätta sig efter en stadga
själv skall få bestämma hur denna
stadga skall tolkas, utan det är väl i
all rimlighets namn den som har fastställt
stadgan som i första hand skall
göra det och inte, som i detta fall har
skett, studenterna.

Jag är beredd att respektera statsrådet
Mobergs önskan att avvakta remissyttranden,
ty det skall vi alltid göra.
Men jag vill ännu en gång understryka
att det är bråttom. Detta är inte, såsom
jag ser det, i så stor utsträckning som
statsrådet Moberg tydligen menar, studenternas
egen angelägenhet. Vården
om demokratins grundvärden är verkligen
i hög grad en angelägenhet för
riksdag och regering, och även om sammanslutningar
och korporationer i samhället
på eget initiativ skulle dra sig
in på tvivelaktiga vägar, så har vi därmed
inte att utan vidare bara lämna
dem på den vägen, utan riksdag och
regering har ett ansvar för att återföra
dem på den rätta vägen i sådana fall.

Detta är en allvarlig sak. Jag kan inte
tänka mig annat än att statsrådet Moberg
förstår allvaret i frågan uttryckt
så enkelt: Är det verkligen möjligt att
man för sin utkomst eller för att ha
rätt att bedriva studier och få utbildning
för att i framtiden få sin utkomst
skall vara beroende av att obligatoriskt
tillhöra en organisation som kan ta
politiska initiativ, uttala sig i kontroversiella
frågor och även, som i detta
fall, besluta om konkreta ekonomiska
åtgärder? Frågan är så viktig, att den
bör belysas snabbt av dem som har det
högsta ansvaret för detta, d. v. s. riksdag
och regering. Man bör ta ställning
och det bör ske tämligen omedelbart.
Jag kan inte acceptera att man en enda
termin till skall behöva leva i denna
ovisshet.

Nr 53

Torsdagen den 14 december 19C7 fm.

Svar på frågor ang. politiska ställningstaganden av studentföreningar, m. m.

Som jag ser det är det inte någon
lycklig lösning att obligatoriet avskaffas
eller att vi får flera konkurrerande
studentkårer. En frivillig studentkår
eller flera konkurrerande kan inte klara
de mycket stora uppgifter av närmast
kommunal natur som studentkårerna
har. Det blir en svår sak att finna någon
ersättning för studentkårerna i dessa
fall. Lösningen ligger naturligtvis i
att få ordentligt fastslaget, att studentkårerna
är och skall vara opolitiska organisationer.

När statsrådet Moberg frågar varför
ingen har reagerat vid tidigare tillfällen,
tror jag att svaret ligger i att han
inte är helt rätt underrättad, ty då och dä
har det reagerats. Det är väl helt enkelt
så, att även de stillsammaste till
slut förlorar tålamodet och nu tycker
att det gått så långt att någonting måste
sägas.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! När det gäller de politiska
ställningstagandena har jag i sakfrågan
fortfarande den uppfattningen,
att man från regering och riksdag icke
skall göra några ingrepp i studenternas
möjligheter och rättigheter såsom de
hittills har tolkat dem.

Sedan uppstod här en liten juridisk
debatt. Jag vidhåller fortfarande att det
inte är Kungl. Maj:t som skall tolka
sina egna stadgar, utan det är myndigheterna.
I detta fall är det konsistoriet
som på en punkt har att tolka stadgan;
det gäller avgiftens storlek.

I övrigt kan sägas att vi tidigare medvetet
icke givit någon myndighet överinseendet
över studenterna, utan vi har
trott och tror fortfarande på att studenterna
kan klara denna sak. Vad Kungl.
Maj d kan göra är självfallet att finna
att själva stadgan är olämplig. Da får
Kungl. Maj:t ändra den. Jag har den
uppfattningen, att det som hittills hänt
i denna fråga inte föranleder departementet
att ändra uppfattning i fråga om

utformningen av universitetsstadgan på
den aktuella punkten.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Statsrådet Moberg säger
att det är myndigheterna som skall tolka
stadgan och inte Kungl. Maj:t. Men
i nästa andetag säger han: Nu har man
överklagat hos konsistoriet — som jag
förmodar är en myndighet bland dem
som statsrådet Moberg tänkte på. Denna
myndighet skall dock endast pröva storleken
av avgifter o. d.

Då har vi ändå inte fått något svar
beträffande själva tolkningen av stadgan.
Vill statsrådet Moberg upplysa mig
och andra om vem det är som skall tolka?
Vart skall man gå vidare, om konsistoriet
förklarar sig obehörigt att yttra
sig i denna sak? Någon måste väl till
sist svara. Kan det inte bli Kungl.
Maj :t? Kan det inte bli statsrådet Moberg,
som kanske då äntligen får ta egen
ställning i saken och även tala om denf
tv den framgår inte här? Jag tror mig
veta vilken åsikt statsrådet Moberg har,,
men den har icke angivits.

Till sist skulle jag vilja ställa följande
fråga till statsrådet, alldeles oberoende
av om tolkningen av universitetsstadgans
89 § tillåter detta eller icke: Anser
statsrådet att en studentsammanslutning
med obligatoriskt medlemskap,
nödvändigt för att få tentera, skall göra
politiska uttalanden och ta politisk
ställning i vilken fråga en sådan studentförening
eller studentkår än finner för
gott?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag vidhåller min uppfattning
att det inte är Kungl. Maj :t som
skall tolka av Kungl. Maj :t utfärdade
stadgor. Om något skall göras får man
ändra stadgan, och jag upprepar att jag
för min del inte finner anledning att nu
vidta åtgärder på den punkten.

Jag vill upplysa herr Nordstrandh om
att studenterna har möjlighet — och
den utnyttjar de — att reservera sig mot

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Svar på frågor ang. politiska ställningstaganden av studentföreningar, m. m.

beslut av majoriteten i det kårorgan som
uttalar sig i en fråga. Det har alltid varit
så. Herr Nordstrandh har åtskilliga
gånger själv, tror jag, varit med om fall
där det funnits reservationer; olika meningar
har kommit till uttryck.

Jag kan fortfarande inte inse att vi
bär anledning att gripas av panik inför
den situation som uppstått i Göteborg.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Statsrådet Moberg söker
nu skydd i samma skalkeskjul där man
brukar söka skydd när vi för kollektivanslutningen
till politiska partier på
tal: man kan alltid reservera sig. Statsrådet
Moberg vet emellertid lika väl som
jag och alla andra att studentkårer är
sammanslutningar av en alldeles särskild
karaktär. De har ekonomiska uppgifter,
fackliga uppgifter m. m. Som de
flesta — och kanske mer än de flesta •—
sådana sammanslutningar åtnjuter de
inte något särskilt aktivt intresse från
huvuddelen av sina medlemmar. Det
måste vara så; vi kan beklaga att inte
alla människor är fackligt intresserade
men vi kommer inte ifrån faktum att
det är de inte. Det kommer alltid att
vara några promille eller några enstaka
procent som verkligen sysslar med att
aktivt handlägga frågorna. Att man
skulle tvinga studenter att, för att kunna
fullgöra sina studier och tentamina,
också bli kårpolitiskt aktiva antingen
de vill eller inte, att ständigt kväll efter
kväll bevaka sina intressen och finnas
till hands för att reservera sig mot beslut
som de finner stridande mot sina
samveten eller sin frihet att själva ta
ställning i kontroversiella frågor, är en
orimlig inställning.

Till sist återigen till frågan om tolkningen.
Ordet kanske är fel valt. Låt oss
i stället säga, att det är fråga om en
överträdelse av stadgan, vilket det enligt
min mening är, ty sådana här beslut
är inte förenliga med den formulering
stadgan har i dag. Har inte Kungl.

Maj :t då heller ansvar att beivra och påtala
överträdelserna? När en kommun
fattar beslut som går utanför den kommunala
kompetensen har statliga myndigheter
och i sista hand regeringen att
avgöra om beslutet skall få gälla eller
inte. Det måste vara exakt samma förhållande
här, så mycket mer som en väsentlig
del av studentkårernas verksamhet
närmast är att jämföra med kommuner
som handlägger just kommunala
frågor inom en i stadga given kompetensram.

Jag hävdar alltså att filosofiska fakulteternas
studentförening i Göteborg har
gått utanför den kompetensramen. Det
måste väl då vara myndigheternas och
i sista hand regeringens uppgift att se
efter om ett överträdande har ägt rum
och att i så fall påtala detta överträdande.
Det är inte fråga om tolkning
utan om övervakning av efterlevnaden
av en gällande stadga.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Först den juridiska frågan.
Jag vill upplysa herr Carlshamre
om att 1964 förelåg ett fall där en enskild
ledamot protesterade mot ett uttalande
av Uppsala studentkår mot Kinas
sprängning av en atombomb. Det ärendet
föranledde ingen åtgärd av Kungl.
Maj :ts kansli när det kom dit.

I sakfrågan har jag en helt annan
uppfattning än herr Carlshamre om det
lämpliga och önskvärda i att studenterna
engagerar sig i det politiska livet.
Jag tycker det skulle vara en utomordentligt
värdefull konsekvens, om denna
debatt och vad som förevarit i Göteborg
leder till ett mer påtagligt aktivt
politiskt intresse bland våra studenter.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Nej, statsrådet Moberg,
vi har inga skiljaktiga uppfattningar beträffande
det lämpliga i att studenterna
engagerar sig i det politiska livet. Jag är
tvärtom en varm vän av detta, men det

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

skall ske i därför avsedda organisationer.
Vi har en fullständig uppsättning
politiska studentorganisationer. De är
rätt forum för den verksamheten. Den
fackliga och kommunala, på obligatoriskt
medlemskap grundade studentkåren
är det icke.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att detta är en kontroversiell fråga
som vi inte kommer till någon samstämmighet
i. Detta är alldeles otvivelaktigt
förhållandet också inom studentvärlden.
Jag skulle därför verkligen vilja råda
herr Moberg att försöka få i gång en
förutsättningslös utredning om dessa ting
när remissvaren så småningom kommit
in, oavsett om studenterna säger att de
vill ha en utredning eller inte. Genom
en sådan utredning, i vilken inte bara
studenterna bör deltaga, bör man försöka
finna den bästa vägen för studenternas
organisation.

Jag är i och för sig inte negativt inställd
till obligatoriet i det förflutna. Ett
bevis härför är ju att jag trivts med det.
Men det är den situation vi nu kommit
in i som drivit mig åt ett håll som jag
kanske egentligen inte önskar, nämligen
mot en frivillig sammanslutning. Man
skulle kunna tänka sig en studentorganisation
uppbyggd ungefär som i Norge:
dels en obligatorisk studentkår med
mycket begränsad kompetens, dels en
frivillig som har möjlighet att själv besluta
om sin behörighet. Då åstadkommer
vi det som herr Moberg så ivrigt
pläderat för. Jag tror att man på så sätt
kan finna vägar som kan tillfredsställa
hela opinionen.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag är glad över att herrar
Nordstrandh och Garlshamre instämmer
med mig i att det är något positivt
i att studenterna engagerar sig
politiskt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. rationaliseringsverksamheten
inom lotsverket

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat
statsrådet Lundkvist vilka åtgärder han
ämnar vidta för att förhindra att rationaliseringsverksamheten
inom lotsverket
behöver medföra uppsägning av
icke pensionsmässig personal. Då statsrådet
Lundkvist blivit förhindrad att
besvara frågan har den överlämnats till
mig.

Den av 1966 års riksdag beslutade
lotsplatsorganisationen medger en mera
smidig anpassning av lotsningsverksamheten
efter sjöfartens skiftande behov.
Samtidigt skapas ökade förutsättningar
för att utnyttja lotsväsendets resurser
mer rationellt. Det pågående rationaliseringsarbetet
innebär minskat personalbehov.
I första hand sker personalminskningen
i takt med den naturliga
avgången av lotspersonal. I en del fall
har personal dock måst friställas. Hittills
har sålunda oa 25 reservlotsar inte
kunnat beredas annan anställning inom
sjöfartsverket eller i annan statlig verksamhet.
En del av dessa har återgått till
tjänst som fartygsbefäl i handelsflottan.
För att underlätta omställningen har
sjöfartsstyrelsen samråd med bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen
och kontakt med
Sveriges redareförening.

Det måste anses angeläget från såväl
sjöfartens som det allmännas synpunkter
att lotsväsendets struktur och omfattning
så snart som möjligt anpassas
till de nya krav som utvecklingen medför.
Sjöfarten har givetvis ett starkt
önskemål att alla möjligheter till besparingar
och rationaliseringar inom verket
tas till vara.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Geijer för detta svar som
kommunikationsministern skrivit.

Tox-sdagen den 14 december 1967 fm. Nr 53 15

Svar på fråga ang. rationaliseringsverksamheten inom lotsverket

Frågan om den uppsägning av lotsar
som nu efter hand sker är mycket allvarlig
för de lotsar, som förlitat sig på
att kronans kaka är säker, som genomgått
en lång utbildning, i stora delar
speciellt inriktad just på lotsning och
dessutom på speciella lotsleder, och som
nu inte har möjlighet att få något arbete
alls eller —• om de får ett arbete — mot
betydligt lägre lön än de hade tidigare.
För dem som får börja en ny bana innebär
det, att de spolat en tidigare karriär.

Men denna fråga är allvarlig även ur
sjösäkerhetssynpunkt. Att svara för sjösäkerheten
i lotsleder och hamnar är
lotsarnas huvuduppgift. Det är väldigt
stora materiella värden som står på
spel, och det kan också gälla människoliv.
Det är angeläget att sjösäkerheten
garanteras på lång sikt. När statsrådet
säger att sjöfarten har stort intresse av
besparingar och rationaliseringar inom
verket, så är det naturligtvis riktigt.
Men sjöfarten har minst lika stort intresse
av att sjösäkerheten garanteras.
Man kan också fråga sig om rationaliseringarna
bör gå ut över den viktigaste
delen av lotsverket, nämligen dem som
ytterst har ansvaret för lotsningen, dvs.
lotsarna. Bl. a. genom den nuvarande
lågkonjunkturen har lotsningsfrekvensen
minskat ganska kraftigt under sista
tiden. Jag anser emellertid att lotsningsverksamheten
måste anpassas efter en
långtidsplan, i vilken man tar hänsyn
till normala konjunkturer.

När det i svaret sägs att beslutet vid
1966 års riksdag medger en smidigare
anpassning av lotsningsverksamheten,
frågar jag mig om det innebär, att man
just med tanke på lågkonjunkturen nu
skall minska lotsarnas antal och sedan,
om det blir en ökad frekvens i framtiden,
räkna med att ta in nya lotsar. Det
kan då visa sig bli svårt att få dessa lotsar.

Man har också, tycker jag, anledning
att ifrågasätta om inte pågående utredningar
bör avvaktas innan man avsevärt
förändrar organisationen. Jag tän -

ker då i första hand på lotsorganisationsutredningen
och sjöfartsutredningen
men också på hamnutredningen och
bottenviksutredningen.

Att, som nu sker, successivt avskeda
ungefär två unga lotsar per månad kan
i framtiden visa sig vara en mycket
riskabel och oklok politik. Är det de
successiva avskedandena som utgör den
smidiga anpassningen? Jag tycker att
den minskning av lotspersonalen som
bedöms som absolut erforderlig bör
kunna genomföras i form av omplacering
av personalen till likvärdiga tjänster
och i takt med pensionsavgångar.
Jag anser att man i detta exceptionella
fall då bör kunna tillåta en pensionsavgång
med full pension vid den s. k. lägre
pensionsåldern.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt
att lotsarnas utbildning delvis är
specialinriktad, men vad som är väsentligt
är ju att de har en grundutbildning
som gör det möjligt för dem att också
söka tjänst inom sjöfarten som fartygsbefäl.
Den möjligheten har ju också en
del av dem som blivit överflödiga redan
nu kunnat utnyttja.

Beträffande sjösäkerheten sades det
ju i svaret att den rationalisering som
sker och måste ske inte får gå ut över
sjösäkerheten; herr Hedin vill väl inte
göra gällande att så har skett?

Till sist framförde herr Hedin några
synpunkter på hur avgången skall kunna
ordnas så smidigt som möjligt. Det
råder väl inga delade meningar om det.
Man har ju försökt ta hänsyn till den
naturliga avgången genom pensionering.
Att detta hittills inte helt lyckats
är beklagligt, men man gör tillsammans
med arbetsmarknadsstyrelsen de största
ansträngningar för att göra övergången
så smidig som möjligt.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det är riktigt som statsrådet
säger att grundutbildningen ger
vederbörande möjlighet att gå in i han -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att åstadkomma en jämnare vattenavrinning

i älvarna, m. m.

delsflottan. Men dels finns det för närvarande
inte tillräckligt med platser
där, dels innebär det ändå att de får
börja med en betydligt lägre begynnelselön,
dvs. påbörja en ny karriär. Dessutom
är det många som är speciellt inriktade
på lotsyrket och som inte gärna
vill ge sig ut till sjöss med allt vad det
innebär att vara långt borta från familjen.
Låt mig som exempel ta en ung lots
i Oxelösund som nu blivit avskedad.
Han blir efter elva års utbildning till
lots och efter ungefär ett års tjänst utan
arbete. Det måste kännas mycket tungt
för honom; han har hela sitt liv inriktat
sig på detta yrke som innehafts av hans
far, hans farfar, hans farfars far och
hans farfars farfar. Det är klart att det
inte iir roligt för honom att plötsligt bli
ställd utanför det yrke som han helt inriktat
sig på.

Det är säkert också mycket bittert för
de lotsar i Göteborg som blev avskedade
till i början av år 1968 men som har
fått sitt avsked uppskjutet till litet längre
fram på våren, därför att de under
den tiden skall utbilda några andra lotsar
som kommer till Göteborg för att
övertaga deras tjänster.

Jag har naturligtvis inte gjort gällande
att vad som hittills har skett har påverkat
sjösäkerheten. Det beror bl. a.
på att det för närvarande är så låg sjöfart.
Jag bär emellertid velat framhålla
risken för att en krympning av lotskåren
vid en eventuell snar förändring i
form av ökning av sjöfarten kan medföra
stora risker. Sådana risker tycker
jag inte man skall ta. Man kan under en
övergångstid behöva ha en litet för stor
kapprock och ta de kostnader det medför
för att vara beredd på en ökning av
sjöfarten i framtiden.

Herr statsrådet GEI JER:

Herr talman! Herr Hedin har här tagit
upp ett enskilt fall. Jag vill bara säga
att jag tyvärr är förhindrad att diskutera
enskilda fall.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Justerades protokollen för den 6 innevarande
december.

§ 7

Svar på interpellation ang. åtgärder för

att åstadkomma en jämnare vattenavrinning
i älvarna, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr Westberg har frågat jordbruksministern
dels vilka åtgärder han ämnar
vidta för att åstadkomma jämnare avrinning
i de norrländska älvarna och
därmed förebygga översvämningsskador
samt dels om han avser att utreda
frågan om förbättrade möjligheter att
erhålla ersättning för översvämningsskador.
Interpellationen har överlämnats
till chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Lundkvist, för
besvarande, och då statsrådet Lundkvist
är förhindrad har det överlämnats till
mig att svara på interpellationen.

Vårfloden kan vissa år genom stora
snömängder och kraftig, snabb snösmältning
bli mycket hög och orsaka
onormalt kraftig vattenföring, som får
översvämningar till följd. Särskilt kraftiga
har översvämningarna visat sig bli
i några av de större älvarna som i vissa
trakter rinner genom slättlandsområden.
Speciellt i Dalälven och Ljusnan
men också i en del andra vattendrag
har dessa förhållanden medfört avsevärda
skador.

Variationerna i vattenföringen beror
alltså ytterst på sådana faktorer som vi
inte kan påverka, nämligen nederbörd
och snösmältning. Genom vattenreglerande
åtgärder i samband med kraftverksbyggen
har emellertid dessa variationer
i viss mån utjämnats. Åtgärder av
detta slag kan emellertid knappast primärt
komma i fråga när det gäller att
komma till rätta med de förhållanden
interpellanten avser. Avgörande för frå -

Torsdagen den 14 december 1967 fm. Nr 53

Svar pa interpellation ang. åtgärder för att

i älvarna, m. m.

gan om dylika åtgärder skall vidtas
måste i första hand vara de synpunkter
—■ ekonomiska, naturvårdsmässiga
och andra — som är vägledande för
kraftverksutbyggnader i allmänhet.

Kostnader för speciella åtgärder för
att förebygga översvämningsskador vid
onormalt högt vattenstånd måste självfallet
vägas mot de skador och andra
olägenheter som kan uppkomma genom
att åtgärderna inte vidtas. Bland åtgärder
som synes vara värda att närmare
överväga kan nämnas byggande av regleringsdannnar
och uppförande av vallar
på utsatta ställen. Jag vill i sammanhanget
nämna att Kungl. Maj:t den 14
september i år uppdragit åt statens
vattenfallsverk att göra en förberedande
undersökning avseende åtgärder i
Dalälven för att minska riskerna för
översvämningar till följd av vårfloden.
Av olika skäl har det ansetts särskilt
lämpligt att göra Dalälven till föremål
för en sådan undersökning men statsrådet
Lundkvist har räknat med att utredningen
också kommer att ge ett
grundmaterial som i åtskilliga avseenden
bör kunna användas för eventuella
utredningar beträffande Ljusnan och
andra vattendrag.

Jag finner det naturligt att avvakta
resultatet av undersökningen beträffande
Dalälven — vilket enligt verkets uppgift
beräknas kunna föreligga inom de
närmaste månaderna — innan frågan
om eventuella utredningar rörande andra
vattendrag övervägs. Jag kan dock
försäkra herr Westberg att dessa frågor
följs med uppmärksamhet inom kommunikationsdepartementet
och att vederbörande
länsstyrelser samt kommunala
och andra myndigheter i förekommande
fall vidtar de åtgärder som är
möjliga för att minska skadeverkningarna
till följd av översvämningarna.

Beträffande herr Westbergs andra
fråga vill jag framhålla att även om relativt
svåra översvämningar nu förekommit
två år i rad så torde det ändå
vara fråga om undantagsfall. Jag vill
2 — Andra kammarens protokoll 1967. Ni

åstadkomma en jämnare vattenavrinning

vidare erinra om att principerna för
bidrag av statsmedel vid skador på
grund av naturkatastrof redovisats för
bl.a . årets riksdag som inte haft någon
erinran. Det kan därför inte anses motiverat
att nu göra någon omprövning
av dessa principer.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Det tycks numera vara
svårt att få svar av det statsråd som
man riktar sig till med sina frågor. För
några dagar sedan svarade civilministern
på en interpellation som jag hade
ställt till socialministern, och i dag svarar
kommunikationsministern genom
statsrådet Geijer på en interpellation
som jag hade ställt till jordbruksministern.
Vad jag nu anför innebär givetvis
ingen kritik mot kommunikationsministern.

Det är med stort intresse som jag tar
del av hans klara och sympatiska svar.
Men det kan inte hjälpas att jag trots
detta är litet besviken.

När jag i våras med anledning av en
enkel fråga diskuterade dessa ting med
jordbruksministern visade han ett mycket
stort intresse för de problem det
här gäller, men han ansåg att frågan
om hur översvämningsriskerna skulle
kunna förebyggas var så komplicerad,
att det var omöjligt att svara inom ramen
för en enkel fråga. Jag meddelade
därför redan då, att jag skulle återkomma
med en interpellation i ärendet. Jag
fick vid det tillfället intrycket, att jordbruksministern
ingående sysslat med
frågan — han hänvisade bl. a. till erfarenheter
från Jugoslavien — och att det
endast var tidsnöd som hindrade honom
att lämna den redogörelse, som
jag efterlyste. Nu har han avstått från
att svara och överlämnat ärendet till
kommunikationsministern, som bl. a. i
sitt svar påminner om att variationerna
i vattenföringen ytterst beror på
sådana faktorer, som vi inte kan på53 -

18 Nr 53 Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att
i älvarna, in. m.

verka, nämligen nederbörd och snösmältning.
Så långt är vi givetvis ense.
Men han tillägger också att variationerna
i viss mån utjämnats genom vattenreglerande
åtgärder i samband med
kraftverksbyggen, och det är på det området
som jag anser att det går att göra
mera. Visserligen säger statsrådet att åtgärder
av detta slag emellertid knappast
primärt kan komma i fråga när
det gäller att komma till rätta med översvämningsriskerna.
Varför inte det,
herr statsråd? Visst förstår även jag att
också andra synpunkter — t. ex. ekonomiska
och naturvårdsmässiga — måste
vara vägledande för kraftverksutbyggnader
i allmänhet. Men ibland, och
kanske inte så sällan, pekar dessa synpunkter
i samma riktning. Finns det
t. ex. inte skäl att undersöka om inte
detta gäller beträffande ifrågasatt utbyggnad
och tillskapandet av ett vattenmagasin
vid Tjuvforsarna strax norr
om Sveg? Genom tillskapandet av ett
tillräckligt stort vattenmagasin skulle
vattenavrinningen kunna utjämnas och
översvämningskatastrofer undvikas.

Nu upplyser statsrådet att Kungl.
Maj:t uppdragit åt statens vattenfallsverk
att göra en förberedande undersökning,
avseende åtgärder i Dalälven
för att minska riskerna till följd av
vårfloden. Detta är gott och väl men
det hjälper inte de människor som är
bosatta vid Ljusnan. Det kan givetvis
vara så som kommunikationsministern
säger, att denna undersökning gav ett
grundmaterial som kan användas även
för en eventuell utredning beträffande
Ljusnan och andra vattendrag. Det är
min förhoppning, att utredningen inte
drar alltför långt ut på tiden, utan att
vi relativt snart kan få del av resultatet
och se vart det leder. Under tiden får
vi penetrera problemen ytterligare i
mitt hemlän. Det är ju inte otänkbart,
att befintliga regleringsmöjligheter i
Ljusnan skulle kunna utnyttjas effektivare
än hittills.

åstadkomma en jämnare vattenavrinning

Beträffande min andra fråga som
gällde förbättrade möjligheter att erhålla
ersättning för översvänmingsskador
är kommunikationsministern mera
negativ. Han hänvisar till att principerna
för bidrag har redovisats för
riksdagen och anser det därför inte
motiverat att nu ompröva dessa principer.
Jag vågar dock ifrågasätta, herr
statsråd, om inte en omprövning av de
ersättningsgrunder som för närvarande
tillämpas måste göras. Det kan väl
knappast vara riktigt att ersättningen
för uppkomna skador skall vara beroende
av den drabbades ekonomiska ställning.
Ersättningarna får ju på det sättet
karaktären av socialt bidrag.

Under förutsättning att skadorna beror
på förhållanden över vilka vederbörande
inte kunnat råda bör samhällets
solidaritet med den drabbade komma
till uttryck på något sätt. Detta behöver
inte nödvändigtvis betyda att ersättning
lämnas för varje skada, alltså
även för obetydliga sådana, och inte
heller att man ger ersättning till 100
procent. Men man bör ge en ersättning
utan behovsprövning. Jag vill vädja till
kommunikationsministern att ompröva
sitt ställningstagande på den punkten.
Enligt min mening är en utredning i
detta fall synnerligen motiverad.

Jag tackar statsrådet Geijer för svaret
på min interpellation.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Denna fråga har inom
regeringen bedömts vara mer än enbart
en jordbruksangelägenhet, och det
är anledningen till att statsrådet Lundkvist
har åtagit sig att besvara den, men
detta har givetvis föregåtts av en gemensam
beredning mellan departementen.
Frågan berör ju hela samhället.

Beträffande den andra delfrågan, som
gällde ersättningen till dem som har
lidit skada, vill jag nämna att det i interpellationen
har sagts att det för möjlighet
att erhålla bidrag har satts en

Torsdagen den 14 december 1967 fm. Nr 53

Svar på interpellation ang. länsdemokratiutredningen och länsförvaltningsutredningen -

gräns vid 14 000 kronor i taxerad inkomst.
Den gränsen har emellertid numera
i princip höjts till 15 000 kronor,
men för att undvika tröskelproblem kan
person som drabbats av mera betydande
skador få visst bidrag även om lians
taxerade inkomst överstiger nämnda
gräns. Till grund för dessa ersättningsregler
ligger naturligtvis sociala synpunkter.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Som statsrådet Geijer
sade är detta en fråga som berör hela
samhället, men av det som förevar i
våras har jag förstått, att jordbruksministern
hyser speciellt intresse för den
problematik som det här gäller.

Vad beträffar ersättningen, alltså den
andra delen av frågeställningen, får vi
nu veta att inkomstgränsen har höjts
med 1 000 kronor, men det är väl bara en
anpassning -— och för övrigt knappast
full anpassning -— till penningvärdeförsämringen.

Jag tycker för min del att det är
olyckligt att dessa ersättningar skall ha
karaktären av socialbidrag och att det
skall vara så osäkert huruvida bidrag
kan utgå eller inte. Det skall ju nu prövas
i varje särskilt fall om vederbörande
har högre inkomst än 15 000 kronor.
Jag tycker att man här måste bygga på
helt andra grunder och att hela frågan
därför behöver utredas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. länsdemokratiutredningen
och länsförvaltningsutredningen Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:
Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
har frågat statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet dels när

länsdemokratiutredningens betänkande
kan väntas föreligga, dels om han avser
att avvakta detta betänkande innan slutligt
ställningstagande sker till länsförvaltningsutredningens
arbete, dels om
han anser en samordning önskvärd vid
behandlingen av betänkandena från
dessa båda utredningar. Av skäl som
jag anfört i samband med besvarandet
av föregående interpellation på föredragningslistan
har dessa frågor överlämnats
till mig för besvarande.

Som jag tidigare haft tillfälle att redovisa
för denna kammare har tanken
på en samtidig remissbehandling av
dessa betänkanden inte lämpligen kunnat
vidhållas sedan det visat sig att
länsdemokratiutredningen inte blev färdig
vid den tid som förutsattes, nämligen
i september 1967. För länsförvallningsutredningens,
landskontorsutredningens
och länsindelningsutredningens
betänkanden går remisstiden ut den
1 mars 1968. Länsdemokratiutredningens
betänkande kan enligt vad jag erfarit
från utredningen inte beräknas bli
avlämnat förrän tidigast omkring mitten
av år 1968.

Det är uppenbart att det slutliga ställningstagandet
till de olika utredningsförslagen
om länsorganisationen måste
ske i ett sammanhang. Även remissinstanserna
kommer att få möjlighet att
göra en samordnad bedömning, eftersom
det förutskickats att dessa vid behandlingen
av länsdemokratiutredningens
kommande betänkande skall kunna
återkomma till de andra utredningsförslagen
och lägga till de synpunkter på
dem som bedömningen av länsdemokratiutredningens
förslag kan ge anledning
till.

Avsikten med denna uppdelning av
remissförfarandet är att de mera långsiktiga
överväganden som länsdemokratifrågan
innefattar inte skall behöva
fördröja sådana ändringar i länsorganisationen
som det anses föreligga ett
akut behov av. Å andra sidan får inte

20 Nr 53 Torsdagen den 14 december 196/ fm.

Svar på interpellation ang. länsdemokratiutredningen och länsförvaltningsutredningen -

dessa ändringar utformas så, att de
föregriper en prövning av samma frågor
i det vidare perspektiv, som kan
föranledas av länsdemokratiutredningens
förslag.

Vidare anförde:

Ilerr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag vill först tacka
statsrådet Geijer för svaret på min interpellation.

Runt om i landet har sedan några
månader tillbaka åtskilliga organisationer
och myndigheter grubblat över sina
remissvar på länsförvaltningsutredningens
betänkande. De kommer väl att
fortsätta med att grubbla fram till den
1 mars 1968, när tiden för avgivande av
remissyttrandena över betänkandet utgår.

Det är i och för sig inte så underligt
att dessa remissinstanser grubblar. De
skall yttra sig över ett betänkande rörande
ändrad organisation inom länsstyrelserna,
väl vetande att det om några
månader framläggs ett betänkande
från länsdemokratiutredningen, i vilket
föreslås en helt annan arbetsfördelning
mellan de regionala organen.

Hur kan de känna till detta problem?
Länsdemokratiutredningen hade slutfört
sitt arbete och hade enligt pressen
t. o. m. beställt avskedsmiddagen, när
man beslöt att uppskjuta den slutliga
publiceringen av dess betänkande. Hur
kan då innehållet i detta vara känt?
Anledningen härtill är att ordföranden
i utredningen, enligt den nya praxis
som numera tycks tillämpas inom kommittéerna,
har redogjort för tankegångarna
i länsdemokratiutredningen vid ett
offentligt sammanträde med Landstingsförbundet.

Även om lian vid detta tillfälle -— det
är jag angelägen om att poängtera -—
förklarade att det rörde sig om hans egna
funderingar, kan han väl inte vara så
kluven, att han framför vissa funde -

ringar när ha talar inför Landstingsförbundet
och andra när han sitter som
ordförande i kommittén. Vi får alltså
utgå från att det som han redogjorde
för inför Landstingsförbundet i stort
sett är de ståndpunkter som kommittén
kommit fram till.

Utan att ha länsdemokratiutredningens
betänkande framför sig torde det
bli mycket svårt för remissinstanserna
att yttra sig över länsförvaltningsutredningens
betänkande, och jag är, herr
statsråd, något ängslig för att de remisssvar
som avges över länsförvaltningsutredningens
betänkande blir färgade av
denna osäkerhet om innehållet i länsdemokratiutredningens
betänkande. Det
är gott och väl att statsrådet svarar att
man då får tillfälle att återkomma och
försöka åstadkomma den samordning
som jag efterlyser. Men självklart är att
remissyttrandena rörande länsförvaltningen
därvid måste vara inkomna till
Kungl. Maj :t, och jag tror att dessa yttranden
kommer att färgas av den osäkerhet
som råder. Förmodligen innebär
detta att man inte anser det vara så angeläget
att förstärka länsstyrelserna i
enlighet med de tankegångar som länsförvaltningsutredningen
givit uttryck
åt. Det vore såvitt jag förstår högst beklagligt
om följden bleve ett uppskjutande
av förstärkningen av det regionala
organ — vilket det än blir — som
på länsplanet skall ha hand om planeringsfrågorna.

Jag bär många gånger tidigare, herr
statsråd, haft tillfälle påpeka att vi här
i riksdagen ofta stiftar lagar och inför
bestämmelser som förutsätter att det
ställs både personal och ekonomiska resurser
till förfogande för en uppföljning.
Jag kan som exempel nämna naturvårdslagstiftningen
och byggnadslagstiftningen,
där det föreligger risk att
länsstyrelsen — som nu är det regionala
organ som handlägger ärendena —
inte kan föra ut bestämmelserna i det
praktiska livet och att de förnuftiga och

Torsdagen den 14 december 1967 fm. Nr 53

länsdemokratiutredningen och länsförvaltningsutred -

Svar på interpellation ang.

ningen

angelägna reformerna därigenom misskrediteras.
Det gäller ju bestämmelser
som vi vill att både allmänhet och myndigheter
skall följa. Därför förutsätter
jag att — hur än remissyttrandena rörande
länsförvaltningen utformas —-inte den upprustning av planeringssektionerna
inom länsstyrelserna skrinläggs
som är nödvändig för att få handläggningen
av frågorna att löpa på ett
vettigt och riktigt sätt. Det vore beklagligt
om en riktig handläggning inte
skulle kunna komma till stånd.

Även om jag lyssnade på landshövding
Nyströms anförande vid Landstingsförbundets
kongress skall jag inte
ge mig in på sakfrågan rörande planeringsärendenas
handläggning på det
regionala planet. Jag vill endast framhålla
att jag är på det klara med att
samhällsplaneringen sedan lång tid tillbaka
haft en mycket besynnerlig organisation
— om man inte rent av skall
säga att organisationen varit obefintlig
— på både riksplanet, länsplanet
och det komunala planet. Att något
behöver göras är uppenbart, men jag är
som sagt synnerligen ängslig för att fördröjningen
av offentliggörandet av
länsdemokratiutredningens betänkande
kommer att menligt inverka på möjligheterna
att få till stånd en hyfsad lösning
även på kort sikt. Och jag ställer
frågan: Var det verkligen nödvändigt
att länsdemokratiutredningens arbete
fördröjdes på detta sätt? Av personlig
erfarenhet vet jag att Kungl. Maj :t när
så erfordras kan få fram utredningsbetänkanden
ganska snabbt.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag vill inte förringa de
problem som herr Hamrin i Kalmar tagit
upp, men när frågan senast behandlades
i riksdagen för knappt en månad
sedan framhöll statsrådet Lundkvist att
utvecklingen inte väntar på att vi blir
färdiga med våra utredningar. Uppenbarligen
finns det med avseende på bå -

de länsindelningsutredningens och länsförvaltningsutredningens
förslag vissa
åtgärder med vilkas genomförande vi
inte kan dröja.

Beträffande herr Hamrins farhågor
om svårigheterna för remissinstanserna
får jag framhålla följande. I särskild
skrivelse till remissinstanserna i oktober
månad framhölls bl. a. att när det
gäller länsförvaltningsutredningens,
landskontorsutredningens och länsindelningsutredningens
förslag bör man
med hänsyn till länsdemokratiutredningen
endast ta »ställning till frågor
om lämplig organisation under förutsättning
att uppgiftfördelningen mellan
statliga och landstingskommunala organ
i länen är i princip oförändrad».

Med dessa utgångspunkter torde det
finnas chans att vi får svar som kan
möjliggöra vissa partiella ställningstaganden,
innan länsdemokratiutredningen
är klar.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Då jag hör till dem som
grubblat över dessa frågor under de
senaste veckorna, vill jag i detta sammanhang
framhålla att det nog skulle
vara olyckligt att nu — med hänsyn
till en utredning som har att behandla
frågor som det tar lång tid att
penetrera och vars förslag till lösningar
det tar ännu längre tid att genomföra,
om de skall genomföras — skjuta nödvändiga
reformer på framtiden.

Man bör ändå inom länsförvaltningen
kunna genomföra vissa provisoriska reformer.
Jag vill gärna understryka vad
herr Hamrin i Kalmar redan framhållit,
nämligen att det behövs en upprustning
av planeringsfunktionerna inom länen.
Men för min del tror jag att man — oberoende
av eventuella förslag från länsdemokratiutredningen
-—• även kan vidtaga
vissa organisatoriska förändringar
inom länsstyrelserna, t. ex. göra dem
till verksstyrelser och på det sättet få
in planeringsrådens medlemmar som

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

röstberättigade i länsstyrelserna. Det
finns också andra reformer som kan genomföras.

Jag hoppas därför att inte remisssvaren
skall ge anledning till att nödvändiga
reformer på detta område
skjuts på en obestämd framtid.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag är fullt överens med
statsrådet Geijer om att utvecklingen
inte väntar på att vi blir färdiga med
våra förslag. Det innebär — såvitt jag
kan se — ungefär det jag sade tidigare,
nämligen att vi måste rusta upp länsstyrelserna
för att de skall kunna klara
de uppgifter som de för närvarande har
att sköta.

Det var bra att det gavs en anmaning
till remissinstanserna att inte ta hänsyn
till den kommande länsdemokratiutredningen.
Det är möjligt att den kom så
sent att jag själv inte hade tillfälle att
ta del av den innan jag skrev min interpellation.
Jag hoppas också att remissinstanserna
följer uppmaningen. Risk
föreligger att de säger att det ändå kommer
ett betänkande som helt och hållet
lägger om arbetsfördelningen. Vad innebär
det när de skall yttra sig om länsförvaltningsutredningen?
Jag är fullt på
det klara med att de frågor länsdemokratiutredningen
sysslar med skall ses
på lång sikt. Landsting och riksstyrelse
måste nog resonera om hur de ekonomiska
frågorna skall ordnas, innan dylika
omläggningar påbörjas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. åtgärder för

att avhjälpa läkarbristen i Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat om jag planerar

att avhjälpa läkarbristen i Norrland

dels åtgärder för att stimulera intresset
hos utländska läkare att tjänstgöra i
Norrland, dels en utbyggnad av den medicinska
fakulteten i Umeå.

Jag vill först lämna några siffror rörande
tillgången på läkare i landet i
dess helhet. Den 1 oktober 1965 uppgick
antalet sjukhus- och provinsialläkartjänster
till cirka 5 350. Två år senare
uppgick antalet till ungefär 5 900,
vilket är en ökning med omkring 550.
Av tjänsterna uppehölls år 1965 drygt
91 procent och år 1967 drygt 92 procent
av ordinarie innehavare eller vikarier.
Andelen helt obesatta provinsialläkartjänster
har under samma tvåårsperiod
sjunkit från cirka 12 till drygt 8 procent.

Medicinalstyrelsen uppskattar att det
under de tre åren 1967, 1968 och 1969
kommer att bli ett nettotillskott av
drygt 1 000 heltidstjänstgörande läkare,
inberäknat utländska läkare. Efter år
1969 kommer verkningarna av den kraftigt
ökade läkarutbildningen att göra
sig mer gällande. Vi kommer ju under
detta decennium att fördubbla intagningskapaciteten
vid de medicinska
fakulteterna, från 450 till över 900 medicine
studerande per år. Antalet utländska
läkare i landet har också ökat
mycket. Sedan år 1950 har närmare
1 100 utländska läkare fått svensk legitimation.

Jag är medveten om att läkarsituationen
i Norrland är sämre än i landet
i dess helhet. Av de 200 provinsialläkartjänsterna
i de fem Norrlandslänen var
15 procent helt obesatta i september i
år. För två år sedan, liksom i fjol vid
samma tid, var motsvarande tal omkring
20 procent.

När det gäller att öka tillgången på
läkare i någon viss del av landet kan de
generella åtgärder, som det ligger inom
statsmakternas möjligheter att åstadkomma,
ge utslag endast på viss sikt,
om man vill undvika tvångsåtgärder.
Den mycket kraftiga ökningen av intagningen
vid de medicinska fakulteterna
och de initiativ som från rege -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Svar på interpellation ang. åtgärder

ringens och medicinalstyrelsens sida
tagits för att tillföra landet utländsk
läkararbetskraft kommer — som jag påpekat
— att medföra en totalt sett betydande
ökning av läkartillgången. Förutsatt
att fortsatt återhållsamhet visas
vid inrättande av nya läkartjänster på
de håll där tillgången på läkare redan
nu är relativt god, ger detta givetvis utslag
också för Norrlands del, även om
det kanske inte sker omedelbart. De
omedelbara åtgärderna för att stimulera
läkare att tjänstgöra i Norrland faller
i första hand på sjukvårdshuvudmännen.
Jag vet också att landstingen visat
stor aktivitet på området.

Ett led i den fortsatta planeringen av
den öppna vården är inrättandet av
flerläkarstationer och s. k. specialistcentraler,
dvs. utanför sjukhus belägna
specialistmottagningar i större tätorter.
Anordnandet av dylika stationer och
centraler är utan tvivel ägnat att förbättra
rekryteringen till tjänstgöring i
öppen vård även för Norrlands del.

Herr Jönsson berör särskilt de grupper
tjeckoslovakiska och bulgariska läkare
som nyligen anlänt till Sverige för
några års tjänstgöring i svensk sjukvård.
Dessa läkare skall enligt träffade
överenskommelser placeras ut i landet
av medicinalstyrelsens nämnd för utländska
läkare. Med hänsyn till dessa
läkares av naturliga skäl bristande kännedom
om svenska förhållanden är det
mindre lämpligt att de tjänstgör som
provinsialläkare. De flesta av dem är
för övrigt specialister. Jag utgår emellertid
från att sjukvårdshuvudmännen
i Norrland kommer att medverka till att
läkarna i så stor utsträckning som möjligt
placeras vid norrländska sjukhus,
i den mån det inte strider mot läkarnas
egna önskemål. Jag har också inhämtat
att medicinalstyrelsen och dess nämnd
avser att särskilt beakta de norrländska
intressena. När nämnden placerar utländska
läkare i allmänhet försöker den
för övrigt att alltid i första hand tillgodose
de områden i landet som har det
största läkarbehovet.

för att avhjälpa läkarbristen i Norrland

Herr Jönsson tar också upp frågan
om möjligheterna att ytterligare öka
intagningen till medicinsk utbildning
i Umeå. Läkarutbildningen i Umeå har
successivt ökat under den senaste tioårsperioden
— från en intagningskapacitet
på 40 studerande per år till för
närvarande 80. Detta tal är den högsta
intagningsnivå som hittills ansetts möjlig
med hänsyn bl. a. till de sjukvårdsorganisatoriska
resurserna. Utbyggnaden
av sjukvårdsorganisationen i Umeå
pågår emellertid, och skulle det visa
sig att förutsättningar uppkommer för
en ytterligare ökning av intagningskapaciteten,
kommer frågan härom att tas
upp till prövning.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Först vill jag tacka socialminister
Aspling för svaret på min
interpellation. Bakgrunden till denna
är den långvariga och allvarliga bristen
på läkare i Norrland, som är särskilt
svår när det gäller provinsialläkartjänsterna.

I Norrbottens län hade man den 31
mars i år 25 av 42 provinsialläkartjänster
vakanta. I Västerbottens län var 17
vakanta av 41 tjänster, i Västernorrlands
län 18 av 46, i Gävleborgs län 16
av 38 och i Jämtlands län 8 av 27. Av
dessa vakanser var 7 tjänster i Västerbottens
län, 5 i Norrbottens och 5 i
Västernorrlands län helt utan vikarie.
En del tjänster lär ha stått tomma i månader,
i några fall i ett eller två år.

Sjukhusen, dit de som inte har tillgång
till provinsialläkare vänder sig,
är ibland nästan lika illa utsatta. Några
exempel kan därför behövas nämnas.
Sundsvalls, Umeå och Bodens lasarett
hade i mars 10 procent av läkartjänsterna
helt obesatta, Gävle och Sollefteå
nästan 15 procent. 1 Skellefteå och Gällivare
var läget ännu värre: där stod 20
respektive 30 procent av tjänsterna helt
tomma.

24 Nr 53 Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att avhjälpa läkarbristen i Norrland

Genom de många vakanserna blir arbetsbördan
för kvarvarande läkare
tung, och det föreligger då risk att de
söker sig bort från dessa tjänster, med
påföljd att problemen skulle kunna tillta.
För befolkningen i dessa områden
leder detta till ännu mer försämrade
läkarvårdsmöjligheter och dyrbara resor.
Människorna där har fått nöja sig
med dessa förhållanden under lång
tid. — Redan när jag kom hit till riksdagen
1957 och här i kammaren lyssnade
till en interpellationsdebatt hoppades
man i interpellationen på en snar
förbättring och på att problemen skulle
kunna lösas på ganska kort sikt. Nu, tio
år efteråt, har vi problemen kvar i stort
sett i likartad form.

Jag vill dock medge att en ljusglimt
i denna mörka situation är att de läkare
som utexamineras i Umeå i stor utsträckning
tycks stanna i Norrland oavsett
om de från början varit bosatta där
eller inte. På min fråga, om en ökning
av den medicinska utbildningen i Umeå
planeras, lämnas i svaret inget definitivt
besked, men statsrådet säger att
detta möjligen kan tänkas. Därför skulle
det vara bra om socialministern på den
punkten ville närmare redogöra för tidpunkten
då en ökning av utbildningen
kan upptas till prövning, vilket fanns
antytt i svaret.

På min andra fråga hänvisar statsrådet
till att medicinalstyrelsen avser
att särskilt bevaka de norrländska intressena,
ett visst löfte som jag hoppas
skall ge utdelning. Vidare säger statsrådet
med hänvisning till sjukvårdshuvudmännen
att han hoppas att de
skall göra sitt. Statsrådet och jag själv
är överens om att landstingen på dessa
områden har gjort berömvärda insatser
både i fråga om byggnader och när det
gällt att värva även utländska läkare till
tomma läkartjänster.

De utländska läkarna är naturligtvis
en stor tillgång i denna bristsituation,
men för den enskilde vårdsökanden
kan de utgöra ett problem på grund av
språksvårigheterna.

Jag vill dock till sist göra den reflexionen,
att statsrådet i svaret säger
att sedan 1950 närmare 1 100 utländska
läkare har fått svensk legitimation. Om
man jämför denna siffra med uppgiften,
att i oktober 1967 uppgick antalet sjukhus-
och provinsialläkartjänster till cirka
5 900, så framgår det klart, hur beroende
vi varit och fortfarande är av
de utländska läkarna. Frågan uppställer
sig då: Hur skulle egentligen situationen
bli, om dessa utländska läkare av någon
anledning skulle lämna vårt land?

Fru KR1STENSSON (h):

Herr talman! Till vad herr Jönsson
i Ingemarsgården har sagt skulle jag
vilja lägga några synpunkter. Det gäller
speciellt frågan om de grupper av tjeckiska
och bulgariska läkare som nu
kommit in i landet och var dessa skall
placeras.

Det förtjänar att understrykas att när
dessa läkare vidtalades att komma till
Sverige ställde man från svensk sida i
utsikt att de skulle få sin tjänstgöring
förlagd till våra universitetskliniker eller
i varje fall till de större centralsjukhusen.
Man sade sig önska läkare som
var speciellt kvalificerade, och det har
man också fått. Deras tjänstgöring i
Sverige skulle ha karaktären av vidareutbildning.

När de nu kommit hit ställs de emellertid
i en annan situation. Jag förmodar
att de blev ganska förvånade då de
lyssnade till generaldirektör Bror Rexeds
uttalande i TV för en tid sedan, då
han i en diskussion om läkarbristen gav
allmänheten det bestämda intrycket att
man skulle se till att de utländska läkarna
i första hand placerades inom bristområdena,
dvs. uppe i Norrland.

Man bör inte förundra sig över om de
ifrågavarande läkarna känner sig osäkra,
ja, förtvivlade, när de, som kommit
hit under vissa förutsättningar, finner
att dessa tydligen inte kommer att bli
uppfyllda.

I sitt svar till herr Jönsson i Ingemarsgården
använder socialministern

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Ilo

Svar på interpellation ang. åtgärder

litet svävande och oklara formuleringar
på den här punkten. Han säger att man
får utgå ifrån att sjukvårdshuvudmännen
i Norrland kommer att medverka
till att läkarna i så stor utsträckning
som möjligt placeras vid norrländska
sjukhus. Statsrådet knyter också vissa
förhoppningar till att medicinalstyrelsen
och dess nämnd för utländska läkare
särskilt kommer att beakta de norrländska
intressena. Jag vill ännu en
gång understryka att detta inte stämmer
med de löften som gavs dessa utlänningar
när de bestämde sig för att resa till
Sverige.

Jag vill slutligen konstatera, herr talman,
att de olyckliga konsekvenserna
säkerligen skulle ha kunnat undvikas,
ifall man i importfrågan kopplat in
medicinalstyrelsens nämnd för utländska
läkare innan någon emissarie över
huvud taget skickades ut från Sverige
för att få kontakt med de läkare som
kunde tänkas vara intresserade av att
komma hit. Så har nämligen inte skett.
Inte heller har läkarnas fackorganisation
blivit kontaktad i denna fråga.

Detta är, herr talman, ett exempel på
olägenheterna med den nuvarande ordningen,
som innebär att fackorganisationerna
i fråga om en organiserad invandring
inte har samma möjligheter
att få gehör för sina synpunkter som
när det gäller invandring av enstaka utlänningar.

Jag vet att denna fråga för närvarande
står under inrikesministerns bedömande.
Det är min förhoppning att han
anser att likställighet bör råda mellan
enskild och organiserad invandring såvitt
gäller arbetsmarknadsparternas inflytande.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Statsrådet Aspling har
upplyst oss om att tillgången på läkare
kommer att öka. Det är tacknämligt. Det
är bara synd att det går så sakta. Jag
säger detta mot bakgrund av att läkarbristen
är kännbar inte endast i Norrland.

för att avhjälpa läkarbristen i Norrland

För en tid sedan besökte jag ett av
våra mentalsjukhus. Man hade där sedan
länge haft en mycket besvärande
underbemanning på läkarsidan. Vid det
aktuella tillfället var endast drygt en
tredjedel av läkarplatserna besatta. Det
säger sig självt att det är olidligt att arbeta
under dylika förhållanden, och
lika klart är att patienterna inte tillnärmelsevis
kan få den vård som skulle
vara behövlig. Det är beklagligt att vi
hamnat i det här läget, och det är beklagligt
att det skall ta så lång tid innan
vi kan få tillräcklig tillgång på läkare.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Kammaren kanske håller
mig räkning för om jag inte förlänger
denna debatt alltför mycket.

Herr Antby sade att det är beklagligt
att det skall ta så lång tid att få fram
fler läkare. Ja, det tar tid. Utbildningstiden
är lång; det tar sju å åtta år innan
en läkare når fram till legitimation. De
åtgärder som regeringen vidtog redan i
slutet på 1950-talet för att öka intagningskap
aciteten ger således utslag först
under 1960-talet. När intagningen nu
ökar så starkt att vi i slutet på 1960-talet
kan ta in närmare 900 medicine kandidater
tar det naturligtvis tid innan det
ger utslag — det ligger i utbildningens
egen karaktär.

Mot denna bakgrund har vi ansträngt
oss för att få hit utländska läkare, och
vi är mycket tacksamma för att vi har
varit framgångsrika i det avseendet. Jag
har i mitt interpellationssvar nämnt att
sedan 1950 har närmare 1 100 utländska
läkare fått svensk legitimation. Jag noterar
med tillfredsställelse att herr Jönsson
i Ingemarsgården sade att de utgör
en mycket stor tillgång. Han uttryckte
någon allmän oro för att de skulle lämna
vårt land. Jag tror att vi kan räkna
med att det stora flertalet av de utländska
läkare som nu blivit etablerade här
stannar kvar, och det är naturligtvis
utomordentligt värdefullt.

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att avhjälpa läkarbristen i Norrland

Vi anstränger oss alltså att öka tillgången
på läkare dels genom en ökning
av utbildningskapaciteten, dels genom
att försöka få utländska läkare till Sverige.
Det för mig över till att göra några
kommentarer med anledning av fru
Kristenssons inlägg. Ganska mycket av
vad hon framförde hade hon nog fått
om bakfoten.

Intagningen av dessa utländska läkare
går genom medicinalstyrelsens
nämnd för utländska läkare. Nämndens
ordförande är professor Hamberger. Beträffande
den senaste kontingenten läkare
från Tjeckoslovakien och Bulgarien
har just ordföranden i nämnden
utomordentligt aktivt arbetat för att vi
skulle få så goda läkare som möjligt
med bl. a. god grundutbildning men
även specialistutbildning; jag vill gärna
notera att professor Hambergers insatser
varit av stor betydelse. Det har varit
en intim samverkan mellan departementet
och nämnden, men nämnden har
i hög grad varit den instans som haft att
svara för läkarnas placering i vårt land.
De skall placeras vid centrallasarett och
normallasarett som godkänts för vidareutbildning
av just nämnden för utländska
läkare.

Jag skall inte heller på denna punkt,
herr talman, ta upp en längre debatt.
Jag hade tillfälle att i första kammaren
för en kort tid sedan svara på en interpellation
av herr Palm. Herr Palm ville
bl. a. höra mina åsikter om en artikel av
professor Werkö i Läkartidningen i vilken
professor Werkö hade riktat viss
kritik mot en del läkare på centrallasarett
och övriga lasarett av motsvarande
karaktär, som icke bär visat särskilt positiv
vilja att ta emot utländska läkare.
Jag hänvisar fru Kristensson till det
svaret.

Men jag framhöll också, att nämnden
nu kommer att vidga kretsen av godkända
sjukhuskliniker för att ge de utländska
läkarna större valfrihet vid sökande
av bl.a. underläkarvikariat. Det
har kunnat ske utan att man gjort avkall

på kvalitén i den praktiska tjänstgöringen.
Vi skall vara tacksamma för att
vi fått hit denna nya kontingent. Dessa
läkare har en god grundutbildning och
de är specialister, och på många av våra
sjukhus har vi brist på specialister. Eftersom
det i många fall är fråga om nyckeltjänster,
är det utomordentligt viktigt
att vi får dessa vakanser besatta.
Därför kan denna import komma att
betyda mycket, och jag har redan framhållit
att jag föreställer mig att vi också
kommer att kunna få se en del av dessa
läkare i Norrland. Jag har i mitt svar
pekat på att medicinalstyrelsen självfallet
så långt det går kommer att beakta
just de norrländska problemen och
de norrländska önskemålen.

Slutligen ett par kommentarer till
herr Jönsson. Han har i sin interpellation
redovisat siffror som ger en något
skev bild. En del av dessa tjänster är
inte besatta med ordinarie innehavare
men med väl godkända legitimerade läkare.
Den 29 september var, som jag
sade i mitt svar, antalet provinsialläkartjänster
i norrlandslänen 200. Av dessa
var 29 obesatta.

Jag har flera gånger framhållit i kammaren,
att provinsialläkartjänsterna -—
inte bara i Norrland, herr Jönsson —
ger anledning till bekymmer. Det tvingar
oss till ökade insatser för att över
huvud taget få den öppna vården inriktad
efter kanske delvis andra linjer.
Jag liar därvid pekat på värdet av läkarstationer
eller specialistcentraler.
lag tror att det är i den riktningen vi
måste sträva för att kunna lösa en del
av dessa problem.

Fru KRISTENSSON (li):

Herr talmän! Socialministern sade
älskvärt att jag fått det mesta om bakfoten.
Det är klart att man då lyssnar
särskilt noga för att få lära sig litet och
för att få klart för sig på vilka punkter
man har fel. Jag fick emellertid inte något
sådant klarläggande.

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Svar pa interpellation ang. åtgärder för att avhjälpa läkarbristen i Norrland

Jag är inte kritisk mot importen av
utländska läkare. Det har inte mitt anförande
på något sätt gett sken av. Jag
tycker också att vi skall vara tacksamma
för att det kommer kvalificerade utländska
läkare till vårt land och att vi
på det sättet kan förstärka våra knappa
resurser. Men jag konstaterar att socialministern
undvek min centrala fråga,
huruvida han ansåg det vara god kutym
att man vid import av utländska läkare
först ger vissa löften till dem som sedan
inte infrias när de kommer hit.

Det var det jag frågade om, och på
den frågan fick jag inget som helst svar.
Huruvida ordföranden i nämnden för
utländska läkare varit i kontakt med departementet
vet jag inte, och jag kan
givetvis inte bestrida en sådan uppgift;
jag har bara fått klart för mig att nämnden
som sådan inte varit inkopplad på
frågan.

Det tillkommer naturligtvis inte mig
att ha någon mening om huruvida Läkarförbundet
är positivt eller negativt
till import av läkare. Det som jag tycker
är viktigt är att de fackliga organisationerna
får tillfälle att yttra sig i sådana
bär frågor, inte bara när det gäller enstaka
utlänningar som kommer hit utan
också när det gäller den organiserade
invandringen. Men, som jag tidigare sade,
detta är en sak som inrikesministern
får bedöma.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
bemöta socialministerns uppgift att mina
siffror gav en skev bild av verkligheten.
Jag skildrade ju läget i mars och
han talade om läget i oktober. Men detta
spelar inte så stor roll.

Socialministern sade emellertid också
att det totalt var 29 tjänster som var
obesatta. Jag vill då bara konstatera att
det i en interpellation från år 1957 uppgavs
att det är 1955 fanns 27 vakanser.
Under de tolv åren mellan 1955 och

1967 har det alltså inträtt en försämring
från 27 till 29 vakanta tjänster, och det
är ju inte någon »stor framgång».

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! När hem Jönsson i
Ingemarsgården håller på med sina räknekonster
så bör han också ta i betraktande
det ökade antal tjänster som inrättats
under den tid han talar om. Det
är ju i relation till det man skall se antalet
vakanser.

Eftersom fru Kristensson är mycket
intresserad av frågan hur vi organiserat
intagningen av de tjeckiska och bulgariska
läkarna skulle jag vilja rekommendera
henne att personligen ta kontakt
med medicinalstyrelsens nämnd för utländska
läkare och dess ordförande för
att få alla fakta. Vi har, herr talman,
inte givit några löften som skulle kunna
bli missförstådda. Vi har klart uttalat
att tjänstgöringen skulle förläggas till
bl. a. centrallasarett och normallasarett,
och det är det vi inriktar oss på när det
gäller de utländska läkarnas placering.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Även om antalet tjänster
ökat så bygger väl inrättandet av
de nya tjänsterna på en prövning av behovet,
och i så fall är ju vakanssiffrorna
ändå jämförbara.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Självfallet behöver jag
inte bli undervisad om att det är huvudmännen
som begär tjänster och därmed
söker anpassa antalet tjänster efter behovet.
Det var inte det jag talade om i
min replik. Vad jag sade var att man
måste se antalet vakanser i relation till
antalet tjänster som inrättats.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

§ 10

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att stimulera byggandet av billigare
typer av enfamiljshus

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Kristianstad
har frågat om jag är beredd att
medverka till att de billigare hustyperna,
av vilka flera finns färdigprojekterade,
får en ökad andel av villamarknaden
samt om jag är beredd att pröva
möjligheterna att, beträffande i första
hand villor som uppförts med statliga
lån, minska spännvidden mellan å ena
sidan den faktiska produktionskostnaden,
inklusive skälig vinst, och å andra
sidan försäljningspriset.

Regeringen följer med uppmärksamhet
kostnadsutvecklingen för bostadsbyggandet.
I svar på en interpellation i
denna kammare av herr Lindkvist redogjorde
jag nyligen för en rad åtgärder
som regeringen vidtagit i syfte att bromsa
kostnadsstegringen. Jag framhöll vidare
att det nu främst är en uppgift för
kommuner, byggherrar och byggproducenter
att tillse att åtgärderna får avsedd
verkan på byggnadskostnaderna
genom att ta till vara de förbättrade
förutsättningarna för en effektiv bostadsproduktion.
Detta gäller i minst
lika hög grad småhus som flerfamiljshus.

Antalet småhusprojekt som hittills
har aktualiserats för förhandsbesked
om bostadslån inom den särskilda ramen
för industriellt byggande är mycket
ringa. Detta tyder på att det kan möta
svårigheter att genomföra småhusproduktionen
i stora, enhetliga och kontinuerliga
projekt, d. v. s. sådana projekt
som gett goda kostnadsresultat i fråga
om flerfamiljshus. Samordningsproblemen
är särskilt stora i regioner med liten
och spridd bostadsproduktion. Det
bör emellertid vara möjligt att lösa dem
genom ett vidgat kommunalt samarbete.
I Jönköpings län har exempelvis initia -

tiv tagits för att söka samordna småhusbyggandet
till större projekt. Ett tiotal
kommuner står i dag bakom en utredning
om formerna för en sådan samordning,
och man räknar med att ytterligare
kommuner kommer att ansluta sig
om utredningen leder till praktiska resultat.
Avsikten med utredningen är att
de relativt små husgrupper som varje
år byggs i den enskilda kommunen skall
ingå i en gemensam programmering och
upphandling som skulle skötas av ett
samkommunalt organ. Jag tror att detta
kan vara en riktig väg att nå serieproduktionens
fördelar även i småhusbyggandet.
Om försöket i Jönköpings län
kommer till stånd bör det också kunna
ge besked om möjligheterna att påtagligt
sänka kostnaderna för småhusen.

Billigare hustyper, som interpellanten
talar om, är naturligtvis också av
betydelse när det gäller att få ner kostnaderna
för småhusbyggandet. Jag vill
emellertid framhålla att de billiga småhus
som då och då presenteras i pressen
och i mer eller mindre reklambetonade
sammanhang, inte sällan blir
betydligt dyrare när husen blir färdiga.
Det beror ofta på att de hus som bjuds
ut inte är kompletta. Dryga kostnader
tillkommer för mark och markarbeten.
Om en tillverkare lyckas få fram eu
hustyp som verkligen förenar låga kostnader
och god kvalitet torde den vara
konkurrenskraftig på marknaden, och
särskilda stimulansåtgärder torde inte
behövas för att främja dess marknadsföring.

Interpellanten gör gällande att producenter
av småhus tar ut stora vinster.
I det statligt belånade småhusbyggandet
prövas försäljningspriserna av de
statliga lånemyndigheterna och jämförs
då med kostnaden för ett välplanerat
och under normala produktionsförutsättningar
genomfört byggnadsprojekt
av god kvalitet. En sådan prövning ger
inte utrymme för vinster av den storlek
interpellanten anger. När det gäller
småhus som byggs utan statslån kan
statsmakterna inte inverka på vinstens
storlek.

Torsdagen den 14 december 1967 fm. Nr 53

Svar på interpellation ang. åtgärder för att stimulera byggandet av billigare typer
av enfamiljshus

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
I svaret säger inrikesministern
bl. a. att regeringen med uppmärksamhet
följer kostnadsutvecklingen för
bostadsbyggandet, och det uttalandet
gör mig litet lugnare. Jag hoppas också
att de åtgärder som vidtas från regeringens
sida för att bromsa kostnadsstegringen
inom bostadsbyggandet får
effekt.

Den allmänna meningen ute i landet
är ändock den att enfamiljshusen är för
dyra och att man måste försöka komma
till rätta med detta problem. På många
orter är priset för ett eget hem så högt
att löntagarna i regel inte har råd att
köpa och bebo ett sådant hus, och det
är ju otillfredsställande att utvecklingen
gått därhän.

Givetvis har kommuner, byggherrar
och byggproducenter ett mycket stort
ansvar för att kostnaderna för villabyggande
hålls, inom rimliga gränser;
det är alldeles klart. Jag tror att vi mera
får förlita oss på kommunerna i detta
fall än på byggproducenterna. Jag ser
det som mycket viktigt, att kommunerna
noggrant studerar de olika färdigprojekterade
hustyper som finns i
marknaden, såväl i fråga om hur de är
konstruerade som beträffande priset,
och därefter verkligen ger utrymme åt
den bästa och billigaste hustypen.

Vad som är ett problem — som jag
ser det — är att mycket penningstarka
och mäktiga byggföretag har köpt upp
stora markområden, som blir bebyggda
•enbart med den hustyp som byggföreta.
get saluför. Sådana markköp sker också
ofta utan hänsynstagande till markpriset
och utan tillräckligt beaktande av
bebyggelsen i övrigt i samhället. Det
förhållandet ger inte valfrihet utan stälJer
det stora byggföretaget i en monopolställning.
Därigenom förhindras till -

komsten av andra hustyper som kanske
är billigare och bättre. Det finns enligt
min mening anledning för kommunerna
att se upp med detta. Det blir utan
tvivel lättare längre fram, då kommunerna
äger tillräckligt med mark.

I svaret säger inrikesministern också,
att antalet småhusprojekt, som hittills
har aktualiserats för förhandsbesked för
bostadslån inom den särskilda ramen
för industriellt byggande, är mycket
ringa och att detta tyder på att det kan
möta svårigheter att genomföra småhusproduktionen
i stora enhetliga och
kontinuerliga projekt.

Statsrådet pekar på att man bör lösa
frågan genom ett vidgat kommunalt
samarbete. Det talas också om ett projekt
som utförs inom Jönköpings län,
där man skulle samordna småhusbyggandet
och där man utreder formerna
för en sådan samordning. Denna skulle
leda till att de relativt små husgrupper,
som varje år byggs i den enskilda kommunen,
skall ingå i en gemensam programmering
och upphandling som skulle
skötas av ett samkommunalt organ.
Det är ju ett mycket intressant projekt
som är värt att genomföra. Genom detta
kan vi i framtiden få besked om möjligheterna
att den vägen få ner kostnaderna
för småhusbyggandet.

Situationen på villamarknaden är ju
ändå sådan, att den i mycket hög grad
domineras av spekulationsbyggen. De
priser som tas ut ligger i alltför många
fall väsentligt över vad som kan anses
vara rimligt med hänsyn till produktionskostnaderna.
Jag har angett att
överpriser i en del fall kan uppgå till
35 000 kronor.

Inrikesministern blundar för det här
problemet och förlitar sig på den prövning
som äger rum hos länsbostadsnämnderna,
och jag förstår att inrikesministern
måste göra detta. Han säger
att en prövning inte ger utrymme för
vinster av den storleksordning jag talat
om. Jag är emellertid inte lika överty -

30 Nr 53 Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att stimulera byggandet av billigare typer
av enfamiljshus

gad som inrikesministern om att prövningen
är riktig i det här avseendet, ty
faktum är att det tas ut oskäliga vinster
och att det råder ett onormalt förhållande.
Det finns många exempel härpå
och längre fram kan jag stå till tjänst
med sådana. Enligt min mening finns
det därför anledning att undersöka hur
länsbostadsnämnderna bedömer priset
i förhållande till konstruktionen av villan,
ty vi har ju här en viss priskontroll.
Att genom länsbostadsnämnderna
göra något åt överpriserna är ju en av
de möjligheter som står till buds.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag blundar inte för
prisproblemet utan anser tvärtom att
frågan är mycket väsentlig, men jag har
velat rikta uppmärksamheten på att detta
framför allt är kommunernas och
byggherrarnas uppgift. Genom exemplet
från Jönköpings län har jag också visat
hur kommunernas strävanden kan samordnas.

Från Jönköpings län presenterades
också vid något tillfälle, innan verksamheten
fått den nuvarande omfattningen,
priser som låg 10 000 till 15 000 kronor
under dem som begärdes för enstaka villor.
Jag skulle kunna räkna upp en rad
exempel från kommuner som själva tagit
initiativ, låtit rita en villa och också
byggt den. I Köping i Västmanland
har man kommit ned till ett pris på
72 500 kronor för en villa på något över
100 kvadratmeter. Detta var under alla
omständigheter fallet i fjol vid mitt besök
där. Det byggs 25—50 villor varje
år. I min egen hemstad byggs det ett
hundratal villor efter samma modell.
Man har låtit en arkitekt rita villan och
tre byggmästare har gått samman för att
bygga den. Det rör sig om en 97,5 kvadratmeters
villa, och den försäljs med
tomt och allt för 82 500 kronor. Villan i
Köping är byggd på tomträttsmark, och
därför blir det i detta fall fråga om
tomträttsavgäld.

Detta visar att det går att göra någonting,
och det är framför allt upphandlingen
i större omfattning som är nödvändig.
I Jönköping räknar man med
att kunna komma upp till en beställning
av kanske något över 1 000 villor att
byggas under fyra till fem år, och det är
då tillverkarna har möjlighet att reducera
priset. Det är detta jag velat rekommendera
i sammanhanget.

Beträffande markfrågorna skulle jag
vilja framhålla, att kommunerna inte
får vara så undfallna att de bara därför
att det rör sig om privata byggföretag
som köpt upp mark inte planerar beträffande
den marken. Kommunerna
har planmonopolet, och här är det sannerligen
fråga om hur de möjligheter
används som nu ges för en aktivare
markpolitik. Det är härvidlag som det
kan åstadkommas någonting. Återigen
är det kommunernas initiativ som är
mer eller mindre avgörande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 56, 57 och 59 samt bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 59 och
61—64.

§ 12

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 64, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av tredje
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående begränsad giltighetstid
för lagen den 18 juni 1925 (nr
334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område samt ändrad lydelse
av 1 och 1 a §§ samma lag, dels motioner
i ämnet, dels ock motioner om
tillämpning av ensittarlagen på kronans
mark.

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 13

Avveckling av hyresregleringen m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, m. m., jämte
motioner i ämnet, dels motioner om
skärpta bestämmelser angående hyresvärds
skyldighet att underhålla bostadsfastighet,
dels motioner angående ogiltighetsförklaring
av uppsägning enligt
hyresregleringslagen, dels motioner om
viss utvidgad tillämpning av lagen med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma
bostad, dels motion angående
riktlinjer för bostadspolitiken, m. in.,
såvitt avser hyreslagstiftningen, dels
ock Kungl. Maj ds skrivelse med återkallelse
i viss del av nämnda proposition,
in. in., jämte motioner.

Genom eu den 6 september 1967 dagtecknad
proposition, nr 141, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj d,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll
för denna dag, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom,

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in.,

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.,

Avveckling av hyresregleringen m. m.

4) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1956 (nr 568) om
rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal,

5) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma
bostad,

6) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 22 juni 1928 (nr 253) om
kollektivavtal,

7) lag om ändrad lydelse av 10 kap.
10 och 17 §§ rättegångsbalken.

Genom ein den 5 december 1967 dagtecknad
skrivelse, nr 174, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden
förklarat sig vilja återkalla bl. a.
den till riksdagen avlåtna propositionen
nr 141 med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, in. m., såvitt avsåge
de under 1), 6) och 7) angivna lagförslagen.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att hyresregleringen
avvecklas och ersätts med avtalsfrihet
mellan hyresvärd och hyresgäst
inom ramen för den permanenta
hyreslagstiftningen. Denna, som ingår
som 3 kap. i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom, föreslås ändrad i många
hänseenden.

Lagförslaget innefattar direkt besittningsskydd
för bostadshyresgäst, d. v. s.
hyresgästen ges rätt till förlängning av
hyresavtalet, om ej någon viss i lagen
angiven situation föreligger. Besittningsskyddet
skall inte kunna sättas ur
spel genom obilliga hyreskrav. Om hyresvärden
fordrar höjd hyra för att gå
med på förlängning av hyresavtalet,
skall den begärda hyrans skälighet kunna
prövas av myndighet. På orter med
mera påtaglig bostadsbrist skall dessutom
den s. k. förstagångshyran, d. v. s.

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

i princip den hyra som första gången
avtalas mellan hyresvärd och hyresgäst,
kunna underkastas myndighets prövning.
För lägenheter på sådana orter
skapas också en spärr mot hyror som
är för höga i jämförelse med självkostnadshyrorna
i nyproduktionen.

Frågan om besittningsskydd för lokalhyresgäst
löses i lagförslaget på det
sättet att sådan hyresgäst tillförsäkras
ett indirekt besittningsskydd, d. v. s. en
rätt till ersättning för förlust om hyresavtalet
sägs upp utan befogad anledning.

Beträffande förfarandet i hyrestvister
innebär lagförslaget att en hyresnämnd
skall inrättas för i princip varje län.
Avsikten är att i nämnden skall ingå
representanter för fastighetsägare och
hyresgäster. Nämnden får till uppgift i
första hand att medla i uppkommande
tvister. I tvister om bl. a. rätt till förlängning
av hyresavtal och om hyressättningen
skall nämnden avgöra tvisten,
om förlikning inte kan nås. Part
som är missnöjd med nämndens beslut
får inom viss tid klandra beslutet genom
att väcka talan vid domstol. Domstolsprövningen
i alla hyrestvister föreslås
i första instans ske vid i princip
endast en underrätt i varje län. Betydande
begränsningar i fullföljdsrätten föreslås.

Lagförslaget innebär en översyn även
i övrigt av hyreslagens bestämmelser.
Bl. a. föreslås lagfäst bytesrätt beträffande
bostadslägenheter i orter med
mera påtaglig bostadsbrist. Bestämmelserna
om hyresvärdens skyldighet att
underhålla lägenheten under hyrestiden
utökas med regler som direkt tar
sikte på det löpande underhållet av lägenheter
som hyrts för att användas
som bostad. Också reglerna om överlåtelse
av hyresrätt och upplåtelse av
lägenhet i andra hand ändras i viktiga
hänseenden.

Enligt förslaget skall hyresregleringen
avvecklas för hela landet vid utgången
av år 1968 och den nya hyres -

lagen träda i kraft den 1 januari 1969.
Den hyra som gäller vid utgången av
år 1968 skall dock tillämpas under den
löpande hyresperioden. Särskilda övergångsregler
föreslås gälla för bostadslägenheter
i orter med mera påtaglig bostadsbrist.
Beglerna innebär att hyrorna
får anpassas till hyresläget för likvärdiga
lägenheter successivt under en
övergångstid.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen 1.

de likalydande motionerna 1:875
av herr Dahlberg in. fl. samt II: 1082 av
herr Svenning m. fl.;

2. de likalydande motionerna 1:880
av herrar Gösta Jacobsson och Sveningsson
samt II: 1094 av fru Sundberg
och herr Lothigius, i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte med ändring
av det vid propositionen nr 141
fogade förslaget till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom
besluta att 46 §, punkt 8 skulle ha i motionerna
angiven lydelse;

3. de likalydande motionerna I: 881
av herrar Lundberg och Enarsson samt
II: 1093 av herrar Oskarson och Bengtson
i Solna, i vilka motioner hemställts

»1. att riksdagen vid behandling av
proposition nr 141 med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom måtte besluta

a) att hyresnämnds befattning med
den föreslagna hyreslagstiftningen skall
begränsas till medlande verksamhet,

b) att talan enligt 73 § må fullföljas
till hovrätt i de fall där underrätt enligt
förslaget är sista instans samt i övrigt
till högsta domstolen i enlighet med de
allmänna principer som gäller för sådan
fullföljd,

c) att delgivning enligt 8 § 3 st. 3 p.
även må ske beträffande meddelande
enligt 49 § 1 st. samt

d) att i 35 § orden ''påtaglig olägenhet

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

för hyresvärden’ skall utbytas mot orden
''om hyresvärden ej har befogad anledning
motsätta sig att hyresrätten
överlåtes’;

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga
författningsändringar.»;

4. de likalydande motionerna 1:882
av herr Werner samt II: 1092 av herr
Nilsson i Gävle m. fl., i vilka motioner
hemställts »att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 141 måtte
besluta antaga de i särskild bilaga till
denna motion föreslagna ändringarna i
förslag till Lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom, samt i andra
hand — därest riksdagen icke skulle bifalla
ovanstående yrkande — att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 141 i dess helhet och i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utarbetande
av ett nytt förslag till en ny
allmän hyreslag samt för sin del antaga
förslag om utsträckning av giltighetstiden
för lagen av den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering till och med den
31 december 1969.»; och var de i bilagan
framlagda ändringsförslagen av
i huvudsak följande innebörd:

48 §, avseende principerna för hyresprissättningen,
borde ändras så att hyran
vid förändring av hyresavtal skulle
i vissa orter fastställas av hyresnämnd i
det fall överenskommelse icke förelåge
mellan hyresmarknadens partsorganisationer.
Vid fastställandet av hyra skulle
nämnden utgå från fastighetens driftsoch
självkostnader samt från det förhållandet
att hyran med hänsyn till standard
och bostadsmiljö ej finge överstiga
hyresnivån för jämförliga lägenheter
eller eljest vara obillig.

Beträffande 35 § föreslogs den ändringen,
att bytesrätten utsträcktes till att
gälla hela landet.

Kretsen av orter, där enligt övergångsbestämmelserna
punkt 8.a) förordnande
jämlikt 3 kap. 54 § skulle gälla,
borde utökas med städerna Söder -

Avveckling av hyresregleringen m. m.

tälje och Nynäshamn inom stockholmsregionen
samt dessutom orter med över
30 000 invånare.

I fråga om förfarande vid hyrestvister
borde det nuvarande hyresnämndssystemet
bibehållas och nämnderna tilldelas
sarana funktion som nämnderna
hade enligt propositionsförslaget. Statens
hyresråd föreslogs också skola bibehållas
med samma uppgifter som
domstolarna avsåges få enligt propositionen.

5. de likalydande motionerna I: 884
av herr Stefanson m.fl. samt 11:1091
av herr Andersson i Örebro in. fl., i vilka
motioner hemställts »att med ändring
av vad som i prop. 141/1967 är
föreslaget reglerna för besittningsskydd
för kommersiella lokaler i tillämpliga
delar utformas enligt vad som i propositionen
föreslås gälla för bostadslokaler.
»;

6. de likalydande motionerna I: 885
av herr Carl Albert Anderson m. fl.
samt II: 1101 av herr Lindkvist in. fl;

7. de likalydande motionerna 1:886
av herr Carl Albert Anderson in. fl. samt
II: 1102 av herr Lindkvist m.fl., i vilka
motioner bl. a. hemställts »att riksdagen
måtte besluta

2. att beträffande 35 §

a) bytesrätten skall gälla inte enbart
bristorter utan generellt,

b) treårsregeln skall utgå ur lagtexten,
samt

c) möjligheter öppnas för bytesrätt
även vid försäljning av småhus till innehavare
av hyresrätt;

4. att i skrivelse till Kungl. Maj :t ge
till känna, att Kungl. Maj :t med största
uppmärksamhet följer utvecklingen på
hyresmarknaden sedan den nya lagen
trätt i kraft.»;

8. de likalydande motionerna 1:887
av herr Lundström m.fl. samt 11:1103
av fru Nettelbrandt in. fl., i vilka motioner
hemställts

3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 53

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

A. att riksdagen beslutade

1. att de i 8:e punkten av övergångsbestämmelserna
angivna övergångstiderna
bestämdes till 6 respektive 3 år,
d. v. s. gällde till och med den 31 december
1974 respektive den 31 december
1971,

2. att i övergångsbestämmelserna infördes
en bestämmelse om möjlighet till
jämkning av alltför betungande hyreshöjningar
i bristorterna, därest sådan
möjlighet ej kunde anses inrymmas i
propositionens lagtext,

3. att vidtaga i motionerna angivna
ändringar i 72 och 73 §§ nyttj an der ättslagens
3 kapitel samt avslå förslaget till
ändringar i rättegångsbalken, innebärande
att hyrestvister skulle i första
domstolsinstans upptas av ordinarie fast
i gliets forum och inte av »länsdomstolen»
samt att någon inskränkning icke
skulle stadgas i fråga om fullfölj dsrätten
till hovrätt;

B. att riksdagen uttalade

1. att jämförelseprövningen och tolkningen
av begreppet ''väsentligt överstiger’
i 48 § lagen angående ändring
i vissa delar av nyttj änder ättslagen
borde ske på det sätt som i motionerna
angivits,

2. att den nya lagstiftningens verkningar
på hyresmarknaden genom
lämplig insamling och bearbetning av
statistiska data noga följdes;

9. de likalydande motionerna I: 888
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. samt
11:1098 av herrar Gustafsson i Kårby
och Svensson i Vä, i vilka motioner
hemställt att i propositionen nr 141
framlagt förslag till Lag om nyttjanderätt
till fast egendom 3 kap. § 46 punkt
8, avseende undantag från rätt till förlängt
hyresavtal, måtte erhålla i motionerna
angiven ändrad lydelse;

10. de likalydande motionerna 1:889
av herr Yngve Persson samt II: 1099
av herr Ilagnell, i vilka motioner hemställts
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte föreslå sådan komplettering
av proposition 141 att fort -

satt hyresreglering av sociala skäl skall
fortsätta att gälla för de mindre lägenheterna
i det äldre bostadsbeståndet.»;

11. de likalydande motionerna 1:890
av herr Sundin m.fl. samt 11:1100 av
herr Hedlund m. fl., i vilka motioner
hemställts

»att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 141 måtte besluta att
övergångstiden för hyresregleringens
avveckling skall vara sex år för storstadsregionerna
d. v. s. till utgången av
år 1974 och fyra år för övriga berörda
orter d. v. s. till utgången av år 1972;

att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj :t att utvidga området för den långsammare
avvecklingen av hyresregleringen
till att omfatta även andra områden
än de tre storstadsregionerna i
enlighet med vad i motionen anförts;

att riksdagen måtte uttala sig angående
underhåll av fastigheter i enlighet
med vad i motionen anförts;

att riksdagen måtte besluta om eu sådan
utformning av bestämmelserna för
besittningsskydd att lokalhyresgäst erhåller
ett lika starkt direkt besittningsskydd
som i propositionen föreslås för
bostadshyresgäst; samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig författningstext.»;

12. motionen 11:1083 av fru Holmquist
och fru Hörnlund;

13. motionen II: 1084 av herr Lundberg,
i vilken motion hemställts »att
riksdagen måtte besluta att avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 141 angående ny
hyreslagstiftning; och att nuvarande hyreslagstiftning
skall förlängas till den
tidpunkt Kungl. Maj :t kan förelägga
riksdagen förslag till en social och ekonomisk
hyreslag samt en slutgiltig lösning
av bostads- och fritidsmarksfrågorna,
som tar hänsyn till samhällsintresset
och de mindre inkomsttagarnas
ekonomi och bostadsbehov.»;

14. motionen 11:1104 av herr Tobé.

I samband med propositionen hade
utskottet även behandlat följande fristående
motioner, nämligen

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

1. de likalydande motionerna I: 34 av
herr Thure Dahlberg m. fl. samt II: 46
av herr Svenning m. fl., i vilka motioner
hemställts »att riksdagen måtte besluta
om skärpta bestämmelser i avsikt att,
till skydd för hyresgästerna, säkra tillfredsställande
underhåll och skötsel av
fastighet»;

2. de Iikalydande motionerna I: 70 av
herr Torsten Andersson samt II: 96 av
herr Börjesson i Falköping;

3. de Iikalydande motionerna 1:453
av fru Diesen samt II: 575 av fru Sundberg
in. fl., i vilka motioner hemställts
»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
anhålla om att lagen den 15 maj 1959
med särskilda bestämmelser om makars
gemensamma bostad i tillämpliga delar
måtte äga giltighet även i de fall då man
och kvinna med ett eller flera gemensamma
barn sammanbott i familjebostad
utan att äktenskap ingåtts»; samt

4. motionen 11:1002 av herr Lundberg.

I anledning av skrivelsen hade följande
motioner väckts, nämligen

1. motionerna I: 927 av herrar Dahlén
och Sundin samt II: 11)3 av herrar Wedén
och Hedlund, i vilka motioner hemställdes,
»att riksdagen måtte godkänna
propositionen nr 141 samt propositionen
nr 171 i förevarande delar med den
ändringen att de i propositionen nr
141 i 8:e punkten av övergångsbestämmelserna
angivna övergångstiderna bestäms
till 5 respektive 3 år, d. v. s. gäller
till och med den 31 december 1974
respektive den 31 december 1971 samt
med beaktande av vad i övrigt anförs
dels i de Iikalydande motionerna
11:1103 av fru Nettelbrandt m. fl. och

Avveckling av hyresregleringen m. m.

1:887 av herr Lundström m. fl., dels
i de Iikalydande motionerna 11:1100
av herr Hedlund m. fl. och 1:890 av
herr Sundin m. fl.»;

2. motionerna I: 92S av herr Lidgard
och II: 1144 av herr Hedin, i vilka motioner
hemställdes, att »riksdagen måtte
bifalla dels Kungl. Maj :ts proposition
nr 141 med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom
m. m. såvitt avser de under 1),
6) och 7) angivna lagförslagen, dels
den till riksdagen avlåtna propositionen
nr 171 med förslag till lag om hyresnämnder».

Motionerna hade behandlats i detta
utlåtande endast såvitt gällde propositionen
nr 141.

Utskottet, som vid angivande av paragrafnummer
nedan avsåge lagen angående
ändring i vissa delar av nyttjanderättslagen,
hemställde,

A. att riksdagen måtte lämna sitt samtycke
till att propositionen nr 141 beträffande
de under 1), 6) och 7) angivna
lagförslagen återkallades;

B. att riksdagen måtte antaga lagförslagen
i propositionen under 2)—5)
med den ändringen att sista stycket i
övergångsbestämmelserna i förslaget till
lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. utginge;

C. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 882 och II: 1092 samt I: 886
och II: 1102 för sin del måtte antaga i
frågan om rätt att byta bostadslägenhet
lagförslaget i 35 § med den ändringen
att paragrafen erhölle följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:

(Lagförslaget) (Utskottets förslag)

35 §

I ort för vilken förordnande enligt Hyresgäst får överlåta hyresrätten

54 § gäller får hyresgästen överlåta hy- —--skäl föreligger.

resrätten till bostadslägenhet i syfte att
genom byte erhålla bostad i annan under
hyres- eller bostadsrätt upplåten lä -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

(Lagförslaget) (Utskottets förslag)

genhet, om hyresnämnden lämnar tillstånd
till överlåtelsen. Sådant tillstånd
skall lämnas, om hyresgästen har beaktansvärda
skäl för bytet och detta kan
äga rum utan påtaglig olägenhet för
hyresvärden. Har hyresgästen erhållit
lägenheten genom byte och innehaft
lägenheten mindre än tre år, får tillstånd
dock lämnas endast om synnerliga
skäl föreligger.

Första stycket---------i följd.

D. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:880 och 11:1094 samt
1:888 och 11:1098, såvitt däri yrkats
ändring av 46 § första stycket 8. i fråga
om besittningsskydd för innehavare av
tjänstebostäder, antaga lagförslaget i
denna del;

E. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:884 och 11:1097 samt
I: 890 och II: 1100 i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära förslag till 1968 års riksdag
angående införande av ett direkt
besittningsskydd även utanför bostadssektorn
;

( Lagförslaget)

8. Vid tillämpning av 3 kap. 48 § skall
andra stycket nedan iakttagas

a) till och med den 31 december 1972
beträffande fastighet inom någon av följande
kommuner, nämligen Stockholm,
Boo, Botkyrka, Danderyd, Djursholm,
Huddinge, Järfälla, Lidingö, Märsta,
Nacka, Saltsjöbaden, Sollentuna, Solna,
Sundbyberg, Tyresö, Täby, UpplandsVäsby,
Vaxholm, Västerhaninge, österhaninge
och Österåker samt Göteborg,
Kungälv, Kållered, Lerum, Mölndal, Nödinge,
Partilie och Råda ävensom
Malmö, Burlöv, Lomma och Lund.

b) till och med den 31 december 1971
beträffande fastighet i annan ort, om
förordnande enligt 3 kap. 54 § gäller för
den orten.

F. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 881 och II: 1093, såvitt
däri yrkats sådan ändring av 70 § att
hyresnämndens uppgifter endast skall
vara medlande, antaga lagförslaget i
denna del;

G. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:887 och 11:1103, 1:890
och II: 1100 samt I: 927 och II: 1143 för
sin del antaga i fråga om övergångstiderna
följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse av övergångsbestämmelserna
p. 8 första stycket:

(Utskottets förslag)

8. Vid tillämpning av 3 kap. 48 § skall
andra stycket nedan iakttagas

a) till och med den 31 december 1973

beträffande fastighet--— och Lund.

b) till och med den 31 december 1972
beträffande fastighet i annan ort, om
förordnande enligt 3 kap. 54 § gäller för
den orten.

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

H. a. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 881 och II: 1093 samt
I: 887 och II: 1103 besluta såvitt avsåge
förfarandet i hyrestvister dels att 72 §
skulle utgå, dels att ändra numreringen
av de två efterföljande paragraferna i
samma förslag i enlighet härmed, dels
att antaga följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse av 72 § i den

(Lagförslaget)

73 §

Talan får ej föras mot underrätts dom
i fråga om tillstånd som avses i 34—36
eller 40 § eller i fråga om fastställelse
av hyresvillkor och ej heller mot hovrätts
dom i fråga om förlängning av hyresavtal
eller fastställelse av hyresvillkor.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

sålunda ändrade paragrafnumreringen
i samma lag, dels att punkt 9 i övergångsbestämmelserna
till samma lag
skulle utgå, dels att ändra numreringen
av efterföljande punkt i övergångsbestämmelserna
i enlighet härmed, dels
ock att förslaget till lag om ändrad lydelse
av 10 kap. 10 och 17 §§ rättegångsbalken
skulle utgå.

(Utskottets förslag)

72 §

Talan får ej föras mot hovrätts dom
i fråga om tillstånd som avses i 34—36
eller 40 § eller i fråga om förlängning
av hyresavtal eller fastställelse av hyresvillkor.

b. att riksdagen måtte — i anledning
av vad utskottet anfört beträffande tilllämpligheten
i fråga om förstagångshyra
på äldre avtal — för sin del antaga

(Lagförslaget)

3. Bestämmelserna i 3 kap. 1, 3, 4,
8, 33, 45—53, 56—5.9 och 61 §§ skall
från och med dagen för lagens ikraftträdande
tillämpas även på avtal som
slutits dessförinnan. De närmare föreskrifter
som behövs för att de nya bestämmelserna
skall kunna vinna tilllämpning
meddelas av Konungen.

förslaget i övergångsbestämmelserna p.
3 med den ändringen att punkten erhölle
följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse.

(Utskottets förslag)

3. Bestämmelserna i 3 kap. 1, 3, 4, 8,
33, 45—53, 55—59 och 61 §§ skall
— — — av Konungen.

c) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:887 och 11:1103 samt
1:889 och 11:1099 för sin del antaga
i fråga om hyressättning under övergångstiden
lagförslaget beträffande

(Lagförslaget)

Understiger den hyra som utgår vid
hyrestidens slut hyran för lägenheter
som med hänsyn till bruksvärdet är likvärdiga,
är hyresgästen icke skyldig att

övergångsbestämmelserna p. 8 andra
stycket med den ändringen att stycket
erhölle följande såsom utskottets förslag
betecknad lydelse:

(Utskottets förslag)

Understiger den---likvärdiga

lägenheter. Om höjningen i enlighet med
vad som nu sagts överstiger den utgående
hyran i sådan grad att höjningen

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

(Lag för slag et) (Utskottets förslag)

godtaga högre höjning av hyran än som är obillig för hyresgästen, får höjningen
motsvarar skälig andel av skillnaden jämkas.
mellan utgående hyra och hyran för likvärdiga
lägenheter. Andelens storlek
skall bestämmas så att lägenhetens hyra
vid övergångstidens slut är anpassad
till hyran för likvärdiga lägenheter.

d) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:881 och 11:1093 i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad
utskottet anfört rörande frågan om
övervägande av ändring beträffande
reglerna om meddelande enligt 49 §;

e) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:886 och 11:1102 samt
1:887 och 11:1103 ge Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet anfört beträffande
utvecklingen på den framtida hyresmarknaden; f)

att riksdagen måtte besluta att till
vårsessionen med 1968 års riksdag uppskjuta
behandlingen av 1 kap. 3 §;

g) att riksdagen måtte med avslag på,
såvitt nu var i fråga, motionerna I: 875
och 11:1082, 1:881 och 11:1093, 1:882
och 11:1092, 1:886 och 11:1102 samt
II: 1084 i övrigt bifalla det genom propositionen
framlagda lagförslaget;

I. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:34 och 11:46 överlämna
dessa motioner till Kungl. Maj:t för att
närmare övervägas av de sakkunniga
inom justitiedepartementet, som undersöker
frågan om införande av någon
form av vanhävdslagstiftning när det
gäller bostadsfastigheter;

K. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 453 och IT: 575 i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet
anfört i frågan om ogift kvinnas
rätt till familjebostad;

L. att motionen 11:1002 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

M. att motionerna 1:70 och 11:96, i
den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

N. att följande motioner, nämligen

a) I: 34 och II: 46,

b) I: 453 och II: 575,

c) I: 881 och II: 1093,

d) 1:882 och 11:1092,

e) I: 885 och II: 1101,

f) I: 886 och II: 1102,

g) I: 887 och II: 1103,

h) I: 888 och II: 1098,

i) I: 889 och II: 1099,

k) I: 890 och II: 1100,

l) I: 927 och II: 1143,
in) I: 928 och II: 1144,

n) 11:1083,

o) II:1084 och

p) II: 1104,

i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits enligt följande.

Vid A. i utskottets hemställan

I. av herrar Alexanderson (fp), Ebbe
Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Ernulf (fp), Nyberg (fp), Bengtson i
Solna (h), From (fp) och Josef son i
Arrie (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen icke måtte lämna sitt
samtycke till att propositionen nr 141
beträffande de under 1), 6) och 7) angivna
lagförslagen återkallades.

Vid C—H i utskottets hemställan

II. av herrar Göran Karlsson (s),
Svante Kristiansson (s), Knut Johansson
(s), Torsten Hansson (s), Svenning

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

(s), Ekström i Iggesund (s), Hammarberg
(s) och Hugosson (s), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1. I: 875 och II: 1082,

2. I: 880 och II: 1094,

3. I: 881 och II: 1093,

4. 1:882 och 11:1092 i vad de avsåge
de i propositionen nr 141 under 1),
6) och 7) angivna lagförslagen,

5. 1:884 och 11:1097,

6. I: 885 och II: 1101,

7. I: 886 och II: 1102,

8. 1: 887 och II: 1103,

9. I: 888 och II: 1098,

10. 1:889 och 11:1099,

11. I: 890 och II: 1100,

12. II: 1083,

13. II: 1084 i vad den avsåge de i propositionen
nr 141 under 1), 6) och 7)
angivna lagförslagen,

14. II: 1104,

15. I: 927 och II: 1143 samt

16. I: 928 och II: 1144.

( Lagförslaget)

Om hyresvärden uppsagt hyresavtalet,
avtalet, utom när

8. hyresförhållandet beror av annan
anställning som upphört, och det ej är
obilligt mot hyresgästen att även hyresförhållandet
upphör samt, om hyresförhållandet
varat längre än tre år, hyresvärden
har synnerliga skål för att upplösa
hyresförhållandet.

V. av herr Ernulf (fp), utan angivet
yrkande.

VI. av herr Bengtson i Solna (h), likaledes
utan angivet yrkande.

Vid E. i utskottets hemställan

VII. av herr Bengtson i Solna (h), vilken
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:884 och II: 1097 samt 1:890 och

Avveckling av hyresregleringen m. m.

Vid C. i utskottets hemställan

III. av herrar Alexanderson (fp), Ernulf
(fp) och Bengtson i Solna (h),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:882 och 11:1092 samt
I: 886 och II: 1102 antaga lagförslaget i
35 § i fråga om rätt att byta bostadslägenhet.

Vid D. i utskottets hemställan

IV. av herrar Nils-Eric Gustafsson
(ep) och Josef son i Arrie (ep), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:888 och 11:1098 och i
anledning av motionerna 1:880 och
11:1094 för sin del antaga i fråga om
besittningsskydd för innehavare av
tjänstebostäder lagförslaget i 46 § första
stycket 8. med den ändringen att
paragrafen erhölle följande såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse: (Reservanternas

förslag)
har hyresgästen rätt till förlängning av

8. hyresförhållandet beror--—

längre än fem år, hyresvärden för underlättande
av angelägen personalanskaffning
behöver lägenheten.

11:1100 i fråga om besittningsskydd
utanför bostadssektorn.

VIII. av herr Alexanderson (fp), utan
angivet yrkande.

Vid F. i utskottets hemställan

IX. av herrar Ebbe Ohlsson (h) och
Bengtson i Solna (h), vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

motionerna 1:881 och 11:1093 för sin
del i fråga om hyresnämndens uppgifter
antaga lagförslaget med den ändringen
att i 70 § orden »samt att pröva
frågor enligt 49 och 55 § § och övriga
frågor som enligt detta kapitel ankommer
på nämnden» utginge.

Vid G. i utskottets hemställan

X. av herrar Ebbe Ohlsson (h) och
Bengtson i Solna (h), vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:887 och 11:1103, 1:890
och 11:1100 samt 1:927 och 11:1143
i fråga om övergångstiderna i övergångsbestämmelserna
p. S första stycket
antaga lagförslaget.

Vid H. i utskottets hemställan

XI. av herr Ernulf (fp) i fråga om
hyressättning under övergångstiden,
utan angivet yrkande.

Vid I. i utskottets hemställan

XII. av herrar Göran Karlsson (s),
Svante Kristiansson (s), Knut Johansson
(s), Torsten Hansson (s), Svenning
(s), Ekström i Iggesund (s), Hammarberg
(s) och IJugosson (s), vilka ansett
att det avsnitt av utskottets utlåtande
som började på s. 118 med orden »I motionerna
1:34» och som slutade med
orden »sakkunnigas arbete» bort ha i
reservationen angiven lydelse.

Vid L. i utskottets hemställan

XIII. av herrar Göran Karlsson (s),
Svante Kristiansson (s), Knut Johansson
(s), Torsten Hansson (s), Svenning
(s), Ekström i Iggesund (s), Hammarberg
(s) och Hugosson (s), vilka ansett
att utskottets yttrande såvitt avsåge motionen
11:1002 bort ha annan, i denna
reservation angiven lydelse.

Vid M. i utskottets hemställan

XIV. av herrar Göran Karlsson (s)
Svante Kristiansson (s), Knut Johansson
(s), Torsten Hansson (s), Svenning

(s), Ekström i Iggesund (s), Hammarberg
(s) och Hugosson (s) vilka ansett
att det avsnitt av utlåtandet som började
på s. 111 med orden »Om hyresvärd»
och som slutade med orden »inte påkallad»
bort ha av reservanterna angiven
lydelse.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Överläggningen angående tredje lagutskottets
utlåtande nr 58 må omfatta
jämväl tredje lagutskottets utlåtande nr
59 samt statsutskottets utlåtanden nr
208 och 198, men yrkanden beträffande
sistnämnda tre utlåtanden framställes
först sedan desamma föredragits.

Vad utskottet hemställt i tredje lagutskottets
utlåtande nr 58 föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det råder stor besvikelse
inom hyresgästkretsar, inte minst
inom den organiserade hyresgäströrelsen,
över att man inte lyckats nå politisk
enighet om ett väl genomarbetat
lagförslag på detta område. Under flera
år har det bedrivits ett förnämligt lagarbete,
inte minst i statliga kommittéer.
Representanter för olika politiska partier
och för parterna på hyresmarknaden
har tillsammans med andra experter
lagt en god grund. Möjligheter fanns
därför att ersätta den provisoriska hyresregleringslagen
— som för övrigt sedan
många år befann sig under avveckling
— med en modern, permanent allmän
hyreslag. Förutsättningen var
största möjliga politiska uppslutning
kring en sådan lag.

Hyresregleringslagen har trots alla
försäkringar om motsatsen omfattats
med stort förtroende, speciellt hos hyresgästerna.
Regeringen och vårt parti
har känt väl till detta och i det längsta
slagit vakt om lagen, särskilt med tanke
på läget på hyres- och bostadsmarknaden.
Vårt parti har inte velat avveckla
lagen snabbt utan har velat göra det

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

under hänsynstagande till bristsituationen
på vissa orter. Man har därför
gått försiktigt fram. Men då man räknade
med största medverkan av och lojalt
samarbete mellan parterna på hyresmarknaden
och bredaste uppslutning av
de politiska partierna, särskilt av de
partier som under en följd av år krävt
hyresregleringslagens avveckling, var vi
och regeringen villiga att göra ett ärligt
försök att under kontroll införa en friare
hyresmarknad.

Frestelsen att taktiskt utnyttja övergången
till en annan lag blev emellertid
tyvärr alltför stor för vissa partier. Våra
utskottsledamöter konstaterade detta
vid läsningen och behandlingen av motioner
från dessa partier, motioner som
klart kan betecknas som partimotioner.
Någon bärande kompromiss kunde då
inte åstadkommas, och det ledde till
den situation som vi just nu befinner
oss i. Det är att beklaga, men vi har fått
en värdefull erfarenhet. Jag ber nu att
få göra en kort sakbehandling av den
tilltänkta allmänna hyreslagen.

Det fanns i propositionens förslag
många värdefulla ting, såsom ökat besittningsskydd,
reparationsskyldighet,
bättre bestämmelser för tjänstebostadshyresgäster
och lagfäst bytesrätt.

Inom utskottet vanns under behandlingen
gehör för en lagfäst bytesrätt
över hela landet, vilken skulle innebära
ökad rörlighet på bostadsmarknaden.
Nästan två tredjedelar av de sökande i
bostadsköerna har egna lägenheter som
de vill byta. Många av de bostäder som
skulle bli tillgängliga genom byten och
ökad flyttningsfrekvens är synnerligen
användbara för bostadsförmedlingarna.

När det gäller frisläppandet av hyrorna
skall det inte förnekas att det hade
funnits vissa risker för omotiverade hyreshöjningar,
även om man hade gått
in för effektiva hyresspärrar och möjligheter
att inom hyresnämnderna pröva
oskäliga hyror. Utskottets majoritet
hade dock vid sin behandling varit redo
att utöver de spärregler som finns också
i en skrivelse till regeringen framhålla,

Avveckling av hyresregleringen m. m.

att denna med största uppmärksamhet
bör följa utvecklingen på hyresmarknaden.
Utskottet hade velat understryka
att ett regeringsingripande bör göras
så snart klara tendenser pekar på en
ökning av antalet ärenden om oskäliga
hyror.

Åsikten inom vårt parti är att en övergångstid
av fyra år inom storstäderna
och av två år på övriga bristorter borde
vara tillräcklig. Det bör nämnas att propositionen
i sin uppläggning i stort bygger
på hyreslagstiftningssakkunnigas
förslag. I detta förslag fanns inte alls
intagen någon övergångstid, men regeringen
har varit försiktigare, och justitieministern
har med hänsyn till att
man vill skaffa sig erfarenhet av utvecklingen
på hyresmarknaden föreslagit en
fyraårig respektive tvåårig övergångstid.

Mittenpartiernas förslag på denna
punkt om sex respektive fyra och tre
års övergångstid skulle enligt min uppfattning
medföra alltför stora risker för
att hyrorna under dessa långa övergångsperioder
skulle ha fått en benägenhet
att bli högre än vad som kan anses
nödvändigt. Det ligger snubblande
nära till hands att utgå från att fastighetsägare
med hänsyn till den långa
övergångstiden gör framställningar om
kraftiga hyreshöjningar, och hyresnämnderna
kan befaras med tanke på
den längre övergångstiden komma att
godkänna sådana hyreshöjningar.

I debatten om propositionen och motionerna
har sådana synpunkter också
framförts såväl i kamrarna och i utskottet
som i tidningspressen och på
andra håll. Någon politisk enighet i
denna fråga har det dock tyvärr inte
varit möjligt att uppnå.

Den logiska konsekvensen av befarade
stora hyreshöjningar på bristorterna
borde ha varit att man begärde en förlängning
av hyresregleringslagen med
ett eller två år i stället för längre övergångstider.
I utskottet framförde vi från
vårt håll förslag om en sådan lösning
utan att få gensvar. Här fanns en väg

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. in.

till kompromiss. Nu får hyresregleringslagen
fortsätta att gälla, vilket väl med
tanke på situationen inom bristorterna
är av största betydelse.

Med hänsyn till det förändrade läget
vill jag framhålla att det är önskvärt, att
regeringen i frågan om avvecklingen av
hyresregleringslagen i fortsättningen
blir försiktigare i sin bedömning, i
synnerhet sedan nu storkommunerna
tillkommit. Många orter för vilka man
hade tänkt sig att kunna avveckla hyresregleringen
ligger numera inom kommunblocken,
och hyrorna bör bedömas
lika inom varje sådant område.

Jag noterar med största tillfredsställelse
att justitieminister Kling i ett svar
till herr Bengtsson i Varberg har förklarat
sig beredd att med det snaraste
i lagbestämmelserna inarbeta ökat besittningsskydd,
reparationsskyldighet
och lagfäst bytesrätt, och jag förväntar
att vi redan under våren får förslag i
denna riktning.

Låt mig i detta sammanhang i all stillhet
konstatera att tredje lagutskottets
borgerliga representanter, när de fick
möjlighet att på egen hand ta ställning
till lagförslaget och motionerna i samband
med detta, knappast kunnat enas
på någon enda punkt. Inte ens i den
kontroversiella frågan om övergångstiderna
har man nått enighet. Högern
har stött propositionens förslag om fyra
respektive två års övergångstid, medan
mittenpartierna har stannat för en kompromiss
sig själva emellan innebärande
en övergångstid på fem år.

När inte de borgerliga själva kunnat
bli eniga om en övergångstid, hur kan
de då begära att frågan skulle ha lösts
genom en gemensam uppgörelse med
andra partier?

När man studerar motionsförslagen
från borgerligt håll kan man också konstatera
att till och med ledamöter inom
samma parti har framlagt olika förslag
på flera punkter. Jag tycker att kommentarer
är överflödiga.

Herr talman! I de likalydande motionerna
1:34 av herr Dahlberg m. fl.

samt 11:46 av mig själv m. fl. har
hemställts, att riksdagen måtte besluta
införa skärpta bestämmelser i fråga om
fastigheters underhåll och skötsel och
införande av vanhävdslag för bostadsfastigheter.
Glädjande nog har statsrådet
och chefen för justitiedepartementet redan
uppmärksammat denna fråga i motionen
och tillsatt sakkunniga för att
undersöka spörsmålet om införande av
någon form av vanhävdslagstiftning när
det gäller bostadsfastigheter. Man avser
att försöka förmå fastighetsägarna att
vidtaga åtgärder som hindrar att fastigheterna
förfaller och kommer i sådant
skick att de inte längre kan repareras.
Vi motionärer är tacksamma för det
snabba ingripande som gjorts. En sådan
snabbehandling passar bra in i vår
dynamiska tid, och jag kan inte underlåta
att ge departementet en eloge för
blixtsnabb reaktion i ett synnerligen
angeläget ärende.

I reservationen XII har vi föreslagit
att motionerna, då de innehåller en del
synpunkter som bör beaktas i sammanhanget,
skall överlämnas till Kungl.
Maj :t för att närmare övervägas vid de
sakkunnigas arbete. Jag har själv ställt
åtskilligt material till förfogande för en
kommande utredning men kan inte underlåta
att belysa ett fall i Stockholm.
Det gäller en fastighet vid Wallingatan.
Ledamoten av denna kammare herr
Einar Henningsson och jag har gjort en
undersökning av fastigheten, och jag rekommenderar
flera ledamöter att göra
detsamma. Fasaderna erbjuder en någorlunda
tilltalande anblick, men både
lägenheterna, övriga innandömen och
gården har i så hög grad försummats,
att blivande vanhävdslags bestämmelser
utan vidare skulle kunna tillämpas för
denna misskötta fastighet.

Kanske har det s. k. ägandeförhållandet
spelat en stor roll i sammanhanget.
Det har varit ytterst svårt för byggnadsnämnd,
hälsovårdsnämnd och andra
myndigheter att göra ett ingripande
på grund av de vaga bestämmelser som

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

finns i berörda myndigheters stadgar.
Då den högst troliga ägaren
är juridiskt väl förfaren, har han kunnat
fördröja åläggandeärenden och
andra tvingande skyldigheter genom
att fullfölja ärendena i olika domstolsinstanser.
Ingen har riktigt kunnat
komma till rätta med det verkliga ägandeförhållandet
beträffande fastigheten
utom när det gällt en enda sak — och
enligt min uppfattning en väsentlig sådan
— nämligen erläggandet av hyrorna.
Det har aldrig rått minsta tvivel om
till vilken person eller vilken firma hyran
skall skickas. Men så snart det gällt
hyresgästernas rättigheter har det varit
trassel och besvärligheter. Så har, för
att ta ett exempel, hälsovårdsnämnden
på egen bekostnad fått verkställa tömning
av soptunnor och utrymning av
gården.

Detta är ett vanhävdsärende i sino
prydno. Det är att hoppas att en blivande
lagstiftning sätter stopp för sådant
tillvägagångssätt.

Herr talman! Med hänsyn till den förändrade
situation som inträtt ber jag
beträffande tredje lagutskottets utlåtande
nr 58 att få yrka bifall till utskottets
hemställan under punkterna A och
B och i övrigt till reservationerna II,
XII, XIII och XIV. Beträffande övriga
utlåtanden, som behandlas i detta sammanhang,
återkommer jag med yrkanden
sedan utlåtandena föredragits.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Denna fråga är ofrånkomligen
politiskt mycket känslig, men
man blir ändå litet förvånad när man
hör herr Svenning klaga över att oppositionen
inte kunnat enas på en enda
punkt. Det finns ju många punkter i
detta utlåtande, och oenighet råder endast
på några få.

År det verkligen klokt av herr Svenning
att kasta sten när han och hans
parti så utpräglat som i detta fall sitter
i glashus? Det blir ju ett klirr som i en
spelautomat från 1800-talet om herr

Avveckling av hyresregleringen m. m.

Svenning praktiserar stenkastning på
detta sätt. Hur många uppfattningar har
inte demonstrerats av det socialdemokratiska
partiet i denna fråga? Regeringen
hade en uppfattning den 6 september
1967. Sedan har man ändrat
uppfattning; om det var i förra veckan
eller redan en vecka dessförinnan har
jag ännu inte fått svar på, men jag har
ställt en fråga om saken.

Hem Hagnell ville behålla hyresregleringen
för en del bostäder och herr
Lundberg, socialdemokratiska partiet,
ville behålla hyresregleringen helt och
hållet. Alla ståndpunkter är alltså företrädda,
herr Svenning.

Nu skall jag kanske inte ägna så mycket
tid åt herr Svennings utgjutelser.
Jag måste rikta uppmärksamheten på
starkare krafter.

Det föreligger, som tidigare intygats
här i kammaren, allmän enighet om att
hyresregleringen överlevt sig själv och
bör avvecklas. En sådan avveckling har
också pågått sedan 1956, och det var,
ärade kammarledamöter, meningen att
vi i dag skulle ta sista steget. Så tycks
emellertid inte bli fallet.

Regeringens uppmärksammade åtgärd
att återkalla propositionerna 141
och 171 har medfört att en stor och
viktig lagfråga blivit en bricka i det politiska
maktspelet. Vi kan konstatera att
det inte är fråga om några propositioner
vilka som helst, utan om en av hörnpelarna
i den nya och moderna bostadspolitik
som inrikesminister Rune Johansson
har vinnlagt sig om att i sitt
paket presentera riksdagen. Även om
jag på många punkter är kritiskt inställd
mot hans förslag, måste jag erkänna att
det hänger ihop och att de olika delarna
har samordnats. Förslaget ger uttryck
för en helhetssyn, som jag inte i allo
gillar men som jag respekterar.

I fem års tid har inrikesministern arbetat
på en ny och modern bostadspolitik,
men med ett enda penndrag är allt
förgäves. Nu haltar hans politik på
bägge benen.

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

I våras presenterade inrikesministern
sina bostadspolitiska riktlinjer i proposition
100, som regeringen icke återkallat.
I denna proposition betonar han
gång på gång sambandet mellan å ena
sidan den nya hyreslagen, och å andra
sidan övriga bostadspolitiska åtgärder.
Jag skall nöja mig med att här ge ett par
exempel.

Avsikten med viss hyreshöjning var
bl. a. att en del skulle kanaliseras via
större amorteringar till kapitalmarknaden
för att stödja nyproduktionen av lägenheter.
Vidare skrev inrikesministern
att den nya hyreslagen är det primära,
alltså det starkaste, medlet för att åstadkomma
hyresparitet — vilket översatt
till vanlig svenska betyder rättvisare
hyror — i första hand när det gäller befintliga
bostäder men, det vill jag särskilt
betona, på sikt även i de nybyggda
husen.

De nya lånereglerna, som riksdagen
accepterade i våras, var endast ett komplement
till nyss nämnda bestämmelser
i hyreslagen. Hur skall det nu bli, herr
inrikesminister? När huvudvapnet faller
Er ur händerna, hur blir det då
möjligt att agera?

I det nya systemet, fortsätter inrikesministern,
skulle hyrorna i de hus som
ägs av allmännyttiga och kooperativa
företag bli vägledande. Det är helt i
linje med den hvrespolitiska reformen
att de gamla bostäderna skulle ge ett
visst överskott och att man härigenom
skulle kunna hålla hyrorna nere i nybyggda
hus, Men hur skall vi nu kunna
hejda hyresstegringarna? frågar jag och
vänder mig fortfarande till inrikesministern.

Jag skulle kunna anföra flera exempel
på hur den nya hyreslagstiftningen
var inordnad i ett större sammanhang,
men jag skall nöja mig med följande citat
ur proposition 100: »Avslutningsvis
vill jag i detta sammanhang framhålla
att det är min förhoppning att den hyrespolitiska
reform, vars huvuddrag jag
här sökt teckna, på sikt skall kunna
verksamt främja en utveckling mot en

bättre fungerande bostadsmarknad än
den vi nu har. Framför allt bör reformen
kunna leda till ökad rörlighet och
rättvisa på bostadsmarknaden.»

Det är många som i likhet med mig
frågar sig hur det nu skall gå med inrikesministerns
förhoppningar. Jag tycker
personligen uppriktigt synd om honom;
han deltog ju inte i regeringens
beslut om återkallandet.

Alla vet vi att de stora problemen beträffande
bostäderna finns i storstäderna,
kanske främst i Storstockholm. Det
är härom striden har stått. Nu har vi i
Storstockholm, förvisso under hot,
dock fått en gemensam bostadsförmedling,
som skall börja arbeta redan den
1 januari 1968. En viktig förutsättning
för att den skall kunna fungera har varit
en ny liyreslagstiftning; det är åtminstone
kommunernas bedömning,
som jag har fått flera bevis för de senaste
dagarna. I det läge som nu uppkommit
är det stor risk för att den
gemensamma bostadsförmedlingen blir
rena pannkakan, ett stort byråkratiskt
organ utan möjlighet att göra någon
nytta.

Jag tror att det är herr Lundberg som
i sin motion säger att rätten till bostad
måste betraktas som en medborgerlig
rättighet. Det håller alla med honom
om, men det är ju denna rätt som har
saknats med den gamla bostadspolitiken.
I TV-utfrågningen tidigare i höst
korrigerade statsministern sitt ett år
gamla uttalande att ungdomarna fick
hänvisas till att ställa sig i bostadskön.
I år sade han alt de kanske kunde få
bostad ett par tre mil från arbetsplatserna
i centrum. Detta måste de väl till
nöds acceptera just nu. Yi har många
ungdomar i Stockholms län, i Stockholms
vida förorter, men de tycker inte
att det är rätt och rättvist att de förutom
kostnader och besvär med resor
och andra olägenheter också skall betala
två till tre gånger så stor hyra. Hur
blir det nu? Orättvisorna ökar och klyftan
blir större.

Herr talman! Det är med en känsla

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

av vanmakt man går att resonera om
sakfrågorna i detta sammanhang.

De föreliggande utlåtandena nr 58
och 59 från tredje lagutskottet i nådens
år 1967 torde förhoppningsvis bli något
unikt i den svenska riksdagens historia.
Det kan därför knappast betraktas som
en överflödsgärning att försöka beskriva
hur de tillkommit. För framtida forskare
kanske det kan ha sitt intresse att
se hur en av de medagerande har upplevt
detta skådespel.

Om vi börjar där kammarbedatten
slutade förra veckan hade utskottet att
ta ställning till Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 174 om återkallande av propositionen
på vissa punkter. Det socialdemokratiska
yrkandet att utskottet skulle
föreslå kamrarna att samtycka till återkallandet
vann med lottens hjälp. I en
reservation till detta beslut hävdar vi
borgerliga ledamöter att det sedan propositionen
lämnats icke inträffat någon
omständighet som kan motivera ett återkallande
av propositionen och att
nämnda skrivelse från Kungl. Maj :t inte
framför något bärande skäl härför. Förty
finner jag mig föranlåten att yrka
bifall till reservationen I vid punkten
A i utskottets hemställan.

Några timmar innan ärendet företogs
till avgörande i utskottet, hade ett motionspar
av herrar Lidgard och Hedin
inlämnats i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse. Dessa yrkade att propositionerna
nr 141 och 171 måtte godkännas.
Fråga om biträdande i princip av dessa
motioner uppkom, och med lottens
hjälp tillstyrktes de. I reservationen II
yrkar nu de socialdemokratiska ledamöterna
att varken proposition nr
141, de därav föranledda motionerna
eller de motioner som motiverats av
Kungl. Maj :ts skrivelse skall leda till
någon riksdagens åtgärd.

I enlighet med utskottets beslut fortsatte
emellertid arbetet. Man tog först
upp till behandling de från vårsessionen
kvarstående motionerna, som utskottet
beslutat behandla i detta sammanhang.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

Sedan dessa behandlats avtågade halva
antalet utskottsledamöter, medan den
andra hälften fortsatte justeringen av
utlåtandet i de delar som berörde propositionen.

Skulle den tidigare nämnda reservationen
II av de socialdemokratiska ledamöterna
vinna vid omröstningen här i
kammaren, torde de reservationer, vid
vilka jag står antecknad, falla och icke
ställas under proposition. Jag har således
för avsikt att här endast flyktigt beröra
dem. Detta är så mycket mer motiverat
som de alla utom eu ansluter sig
till proposition nr 141.

Sålunda innebär reservationen III,
som jag står för tillsammans med herrar
Alexanderson och Ernulf, en tillstyrkan
av propositionen i vad det gäller lagstadgad
bytesrätt i s. k. bristorter under
en övergångstid. Utskottsmajoriteten
har tagit fasta på herr Svennings motion,
som föreslagit att denna bytesrätt
skulle utsträckas över hela landet. Vi
reservanter har i likhet med departementschefen
och den ståndpunkt han
intagit den 0 september 1967 funnit detta
mindre tilltalande.

Beträffande hyresnämndernas uppgifter
har herr Ebbe Ohlsson och jag
i reservationen IX framfört att dessa
nämnder enbart bör ha en medlande
funktion. Vi anser i likhet med lagrådet
att sammankopplingen av medlande och
prövande uppgifter hos ett och samma
organ är olämplig.

Vidare står jag tillsammans med herr
Ebbe Ohlsson för en reservation angående
den punkt i övergångsbestämmelserna
som behandlar en övergångstid på
fyra respektive två år, och det är denna
punkt det stora rabaldret gäller. Här
intar vi reservanter samma ståndpunkt
som departementschefen tidigare intagit.

Vid punkten om tjänstebostäder har
jag avlämnat en blank reservation, eftersom
jag anser att framställda önskemål
i stort sett har tillgodosetts av utskottet.

På en enda reservation har jag anledning
att gå in litet närmare. Det gäller

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

reservationen VII, där jag som enda
reservant får i uppgift att försvara departementschefens
uppfattning — eu
rätt ovanlig situation för en högerman!
Den gäller det s. k. indirekta besittningsskyddet
för lokalhyresgäster, vilket
innebär att hyresgästen vid en obefogad
uppsägning skall erhålla ersättning
i reda pengar av fastighetsägaren.

Denna tanke var hyreslagskonmiittén
inne på redan för tio år sedan, och
skyddet för hyresgästerna har sedan
dess oavbrutet stärkts. Sålunda har
även utskottet på väsentliga punkter
förbättrat det skydd som propositionen
föreslagit.

Svårigheter inom denna sektor har
varit sällsynta trots att hyresregleringen
för lokaler avvecklats så när som på
sexton platser här i landet. Enligt det
föreliggande lagförslaget skulle tillämpas
samma grunder som gäller för ersättning
för s. k. rörelseskada vid expropriation.
Detta betyder att t. o. in. ersättning
för utebliven vinst skulle kunna
utgå. Samtidigt innebär det att en
fastighetsägare tar en stor risk med en
uppsägning som är tveksam. Skulle han
nämligen förlora processen, blir han
tvungen att utbetala svåröverskådliga
och oftast höga ersättningsbelopp. Skulle
hyresgästens skydd i stället vara direkt,
d. v. s. likadant som för bostäder,
tar fastighetsägaren en mindre risk vid
en uppsägning; skulle han förlora målet,
så blir allt bara som förr och hyresgästen
bor kvar. Därmed vill jag klart
konstatera att det indirekta besittningsskyddet
är väl så starkt som det direkta.

Avsikten hos de båda parterna på
marknaden, Köpmannaförbundet och
Fastighetsägareförbundet, är att verka
för att långa hyreskontrakt skall skrivas.
I den andan har man under flera år
haft ett samarbete. Så sent som i juni i
år gjorde man gemensamt upp ett kontraktsformulär
med indexklausul. Meningen
är att avtal skulle kunna träffas
för såväl 5 år som 10 och 20 år, alltefter
vad som kan anses lämpligt.

Att —■ såsom ibland göres gällande —

hyresgästerna skulle vara oskyddade
vid indirekt besittningsskydd torde
vara helt överdrivet. Man bör ha klart
för sig att ingen kan uppsägas under
kontraktstiden för hyresändring. Om
ett kontrakt löper på 20 år, är skyddet
effektivt under hela denna tid.

Det finns därför ingen anledning för
mig att frångå min tidigare intagna
ståndpunkt, men jag är medveten om att
det föreligger mycket liten chans för att
mina reservationer skall bli ställda under
proposition här i kammaren. Med
andra ord är det på sitt sätt en förnedrande
skenfäktning som äger rum. Riksdagsmajoriteten
kommer i dag att hindra
alla sakliga ställningstaganden.

I det läget är väl det mest intressanta
frågan om vad som kommer att hända
inom den närmaste framtiden. Då måste
man först och främst konstatera att
positionerna tyvärr blivit i hög grad
låsta genom förra veckans händelser,
och jag är rädd för att det kommer att
dröja flera år innan ett förslag om hyresregleringens
avskaffande ånyo ligger
på riksdagens bord. Detta är att beklaga,
eftersom jag i likhet med de flesta här i
kammaren sakligt sett har den uppfattningen,
att hyresregleringen nu hade
varit mogen för avskaffande, och jag lovar
att återkomma med detta krav så
snart tillfälle därtill ges.

De politiska och psykologiska förutsättningarna
för en enighet har som
sagt förstörts. De båda partsorganisationerna
håller emellertid fast vid de
överenskommelser som gjorts inom utredningens
ram, och det är ett hälsotecken.
Jag vill särskilt ge en blomma
åt hyresgäströrelsens centralorganisation,
som trots regeringens vankelmod
och trots att rörelsens största lokalorganisation
är kommunistinfektcrad står
rycken. Detta stärker dess position;
människor har respekt för folk som
kan stå för en uppfattning.

Men utvecklingen måste ha sin gång.
Justitieminister Kling sade här i kammaren
förra veckan att han hade satt
sina skickliga experter på att inom hy -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

resregleringens ram bygga in en del
modernare lagrum. Tre olika punkter
som skulle undersökas nämndes; även
herr Svenning antydde detta. Det skulle
gälla bytesrätten, besittningsskyddet
och reparationsplikten.

Detta är i och för sig gott och väl. Men
bär herr Kling, som dock skall vara rättvisans
vårdare, inget intresse av att
komma åt smusselaffärerna, ockrarpriserna,
olagligheterna och svartabörsaffärerna,
de feta plånböckernas dominans
på bostadsmarknaden? Vårt parti
anser dessa företeelser vara en av de
värsta konsekvenserna av hyresregleringen.
Herr Kling aviserar nu att han
skall göra något, men de sist nämnda
sakerna intresserar honom inte det bittersta.

Ett annat elände med hyresregleringen
är den hyressplittring som finns.
Under förra veckan visade TV typiska
exempel på hur orättvist den slår, med
olika hyror för likvärdiga bostäder. Är
det riktigt gentemot ungdomarna? Vad
tänker regeringen göra åt detta?

Jag vill påminna om hyresrådets rekommendation
år 1965. Ingenting har
gjorts åt denna i avvaktan på en ny
lagstiftning. Jag hoppas att det nu blir
fart på hyresrådet igen, när regeringen
bara slår sig till ro.

Hur skall det gå med alla rivningar
av hus, som av ekonomiska skäl inte
kan genomgripande restaureras? Med
den ställning som regeringen nu intagit
kan ingen byggnadsnämnd i världen
hejda en ny rivningsvåg med allt vad
det innebär i fråga om krav på nya bostäder.
Skall hyrorna i nybyggena fortsätta
att stiga som de gjort de senaste
åren? Meningen var ju att vi skulle försöka
komma till rätta med dem bl. a.
genom avveckling av regleringen. Inga
människor har råd att bo i de nya husen.

Vid socialdemokratiska partiets extrakongress
var en av de mest uppmärksammade
frågorna låglönegruppernas
bostadsproblem. När skall det lösas?

Jag skulle kunna ställa betydligt fler

Avveckling av hyresregleringen in. m.

frågor, men jag skall inte trötta kammaren
därmed. Jag får ändå inte något
svar; regeringen kan eller vill inte svara
på frågorna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer i utlåtandet vid
vilka mitt namn står antecknat.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtson i Solna
framhöll att det fanns motioner även
från vårt håll när det gäller propositionen
om hyresregleringens avskaffande.
Ja, men det var inga partimotioner
utan bara enskilda motioner av detaljkaraktär,
med undantag av herr Lundbergs.
Det är väldigt stor skillnad i en
så viktig fråga som denna.

Sedan frågade herr Bengtson i Solna,
hur det går med den unga familj som
inte kan få annat än en ny lägenhet.
Men om familjen har blivit tilldelad en
ny lägenhet av bostadsförmedlingen,
blir den inte därmed diskvalificerad för
andra lägenheter. Det går mycket bra
att ordna den saken på sikt. Om vi bygger
3 500 eller 4 000 lägenheter i Malmö
kan vi inräknat byteslägenheterna få
6 000 lägenheter till bostadsförmedlingens
förfogande. Många av dessa byteslägenheter
är bra äldre moderna eller
halvmoderna lägenheter som kan tilldelas
både ungdomar och ekonomiskt
svaga familjer. Så sker också. Men det
behövs en effektiv bostadsförmedling
för att genomföra detta, och vi får hoppas
att förhållandena även i Stockholm
skall bli någorlunda vettigt ordnade.
Det är inte nu fallet.

Både herr Bengtson i Solna och jag
har talat för en lagfäst bytesrätt. En sådan
skulle skapa stora möjligheter att
bättre lösa detta problem.

När vi reservanter lämnade tredje
lagutskottet trodde vi, att de borgerliga
ledamöterna som stannade kvar skulle
ha en chans att skriva sig samman. Men
när man ser de många reservationerna,
där de borgerliga ledamöterna dels delas
upp i partier, dels delar partirepresentanter
mellan sig förstår man att det

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

var ett fruktlöst arbete. Vi bara beklagar
att de i den situationen inte kunde
åstadkomma en bättre produkt än den
som nu ligger på riksdagens bord.

Herr Bengtson i Solna fruktade att
det kunde bli en rivningsvåg. Men det
förutsätter att byggnadsnämnderna, fastighetsnämnderna
och hyresnämnderna
är alltför slappa i bevakningen och
ger rivningstillstånd för goda fastigheter.
De flesta städer sovrar noggrant
och ser till att det endast är verkliga
saneringsfastigheter som rivs, medan
ägarna av övriga fastigheter åläggs att
rusta upp dem. Jag skulle vilja rekommendera
den vägen för alla orter. Någon
större risk för obefogade rivningar
behöver då inte finnas. Man har ju
t. o. in. fått regeringens löfte om stöd att
förbättra äldre fastigheter. Om det blir
en rivningsvåg beror sålunda helt på
hur saken sköts i kommunerna; det är
de som har ansvaret härvidlag.

Herr Bengtson i Solna kastade ut påståendet
att hyresgästföreningen i Stockholm
är konnnunistinfekterad. Det är
absolut felaktigt. Kommunister får liksom
andra vara med i rörelsen och en
förening har naturligtvis rätt att ta
ställning såsom man gjorde. Men beskriv
det inte på detta sätt — det är helt felaktigt.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svenning urskuldar
sig och sitt parti med att det från
socialdemokratiskt håll bara fanns enskilda
motioner. Det fattas bara, att vi
skulle ha haft en socialdemokratisk partimotion
utöver propositionen och återkallandet
av propositionen. Då hade ju
virrigheten varit fullständig.

Herr Svenning säger att det endast
var i detaljfrågor man motionerade från
socialdemokratiskt håll. Jag tycker att
herr Svenning skall tala med herr Lundberg
och herr Hagnell om den saken.

Herr Svenning säger vidare, att när
socialdemokraterna lämnade utskottet,

så borde de borgerliga ha kunnat göra
upp. Men varför skall vi gå ifrån våra
ståndpunkter bara för att socialdemokraterna
gjort det? Vi var beredda —
och det var även jag, fast jag inte var
invecklad i detta spel -— att göra kompromisser.
Jag har fört fram egna kompromissförslag,
som jag inte här har
någon anledning att nu redogöra för,
både till folkpartiet och socialdemokraterna
för att man skulle kunna enas.
Det fanns — och det kan väl herr Svenning
inte förneka — en verklig kompromissvilja
även under det sista sammanträdet.
Men regeringen hade tydligen
redan veckan förut bestämt sig: absolut
underkastelse eller återkallande
av propositionen. Det har framkommit
sådana upplysningar, att man måste
dra slutsatsen att regeringen gjort detta
redan en vecka före skådespelet här
i riksdagen.

I fråga om rivningarna skall jag inte
jäva vad herr Svenning säger. Jag vill
bara understryka vad jag nyss sade,
nämligen att ingen byggnadsnämnd i
världen kan stå emot den rivningsvåg
som kommer. Om ett hus av en eller annan
anledning förfaller, är det riskabelt
att låta det stå kvar, och då måste
det rivas. Vi behöver bara tänka på allsköns
elände som förekommit i Träsket
här i Stockholm. Byggnadsnämnden
måste ge rivningstillstånd.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Bengtson i Solna säger, att det fattades
en partimotion, nämligen vår. Det finns
ingen anledning att i detta sammanhang
tala om en socialdemokratisk partimotion.

Vidare frågar herr Bengtson i Solna,
varför de borgerliga inte skulle kunna
hålla fast vid sina motioner och varför
de skulle kompromissa. Nej, ingen begär
det. Tvärtom vill jag ge en eloge till
herr Bengtson för att hans parti höll
fast vid förslaget om en övergångstid
på fyra respektive två år. Det hedrar

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

högerpartiet; det hade åtminstone en
linje.

Vad jag absolut måste bemöta är herr
Bengtsons i Solna påstående, att regeringen
bestämt sig veckan förut. Jag
kan försäkra, att budet om fyra års
övergångstid stod fast klockan tio minuter
i tre, alltså tjugo minuter före
konseljen. Detta framhöll på ett mycket
klart sätt vår talesman i utskottet.
Herr Bengtsons påstående är således
alldeles felaktigt; samtliga utskoitsledamöter
i övrigt kan vittna om att
det i verkligheten förhöll sig så som
jag säger. Hade man godtagit budet om
fyra års övergångstid — ett förslag som
även herr Bengtson anslutit sig till —
hade saken varit klar.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! För två veckor sedan,
d. v. s. en vecka före detta skådespel,
framförde herr Svenning ett förslag i
utskottet. Det togs förvisso inte upp
som ett yrkande. Men jag fick, då herr
Kling i förra veckan talade från denna
talarstol, en bestämd känsla av att han
hade givit order till sina experter redan
en vecka innan — alltså dagen efter
det utskottssammanträde som jag nyss
nämnde — att om det inte blev definitiv
underkastelse, skulle man följa denna
linje. Man hade redan satt i gång
vissa undersökningar.

Jag frågade herr Kling förra veckan
och jag har frågat honom i dag vilka
direktiv han givit experterna och när
han lämnat dessa direktiv. Svaret på
den frågan skulle vara mycket belysande
för ansvarsfördelningen.

Den »kompromissmöjlighet» som
fanns klockan fem i tre, som herr Svenning
uttryckte det, innebar underkastelse
under regeringens villkor. Detta
uttrycktes mycket klart av den socialdemokratiske
talesmannen i utskottet,
och på den punkten kan inte min upp -

Avveckling av hyresregleringen m. m.

fattning ändras, vad herr Svenning än
säger.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! I det tämligen unika
utlåtandet nr 58 från tredje lagutskottet
finns mitt namn vid en av de avgivna
reservationerna. I övrigt har jag helt
följt utskottets majoritet. Mitt inlägg
kommer således att beröra dels den
reservation jag biträtt, nämligen reservationen
I vid A i utskottets hemställan,
dels utskottsutlåtandet i övrigt och de
ändringar som har föreslagits i det som
en gång var Kungl. Maj :ts proposition.
Innan jag går in på de olika detaljerna
skall jag emellertid göra några allmänna
reflexioner.

Det är, som alla vet, mycket ovanligt
att regeringen tar tillbaka en avlämnad
proposition. Under de år som jag har
tillhört riksdagen — och det är snart
ett par decennier — har det såvitt jag
kan minnas inträffat endast två gånger.
Ännu ovanligare är det att regeringen
som skäl för sin åtgärd hänvisar till
ändringsförslag som avgivits av representanter
för oppositionspartierna. Det
är inte uteslutet att regeringens tillbakadragande
av propositionerna 141 och
171 år 1967 kommer att gå till historien
som en fullkomligt enastående händelse
i den svenska riksdagens historia. Jag
instämmer med herr Bengtson i Solna
i att detta kan bli ett intressant fält för
framtida historieforskare. Men huruvida
det också kommer att kasta någon
speciell glans över regeringskonsten av
år 1967 återstår att se.

Regeringen Erlander brukar ju berömma
sig av att våga ta ansvaret för
förslag som inte är särskilt populära.
Det hänvisas då mycket ofta till omsättningsskattens
införande. Såvitt jag
har kunnat förstå var oppositionen mot
det förslaget en gång i tiden betydligt
fränare än den som har mött de för -

slag som förelåg om en ny hyreslag4
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr 53

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

stiftning. Ändringsyrkandena gick den
gången i vissa fall betydligt längre,
även om man inte yrkade avslag på propositionen.
Men den gången var det
aldrig fråga om att dra tillbaka propositionen.
Saken fick ha sin gilla gång.

Man kunde peka på flera andra exempel,
I själva verket utsätts som vi
alla vet i detta hus ett stort antal propositioner
för i sak mera genomgripande
ändringsförslag än dem som drabbat
propositionen om den nya hyreslagstiftningen.
För dem ute i landet som
känner till hur riksdagen arbetar och
även för andra åskådare till detta drama
i Sveriges riksdag måste regeringens
handlande framstå som fullkomligt
obegripligt.

Det skäl som regeringen åberopat för
att dra tillbaka propositionen är vad
man kallar folkpartiets och centerpartiets
»agerande i riksdagen såväl motionsvägen
som i tredje lagutskottet»
och man framhåller att detta »agerande»
visat att »den önskvärda enigheten
inte kan uppnås». Värdet — eller
rättare sagt bristen på värde — i
detta argument diskuterades ganska lidelsefullt
vid remissdebatten, om jag
får kalla den så, i onsdags förra veckan,
och jag skall inte här gå in närmare på
det. Låt mig bara erinra om att behandlingen
i tredje lagutskottet av propositionen
och de motioner den föranlett
har skett på lika sakliga grunder,
inte minst vad mittenpartierna beträffar,
som i fråga om andra förslag. Beskyllningar
mot mittenpartiernas representanter
i tredje lagutskottet för
manipulationer och fiffel vill jag ännu
en gång tillbakavisa.

Vad jag för dagen närmast vill påpeka
är vissa motsägelser mellan argumenten
i Kungl. Maj ds skrivelse till
riksdagen med återkallande av propositionen
och de formuleringar som socialdemokraterna
använt i utskottsutlåtandet.
I regeringens skrivelse heter
det t. ex. att mittenpartiernas ändringsförslag
»bidragit till att driva fram oro

bland hyresgästerna om reformens innebörd».
Flera talare påpekade vid onsdagens
debatt i förra veckan, att denna
oro fanns redan dessförinnan — den
skapades icke av mittenpartiernas motioner.
I den socialdemokratiska reservationen
till utskottsutlåtandet vid punkterna
C—H medges också att oron tillkommit
av andra skäl, t. ex. sensationsartiklar
i dagspressen, men att den,
som det heter, »kraftigt underblåsts genom
de aktuella mittenpartimotionerna».
Även om denna »kraftiga underblåsning»
i och för sig icke kan bevisas,
så finns det i alla fall en glidning
mellan regeringens beskyllningar
i skrivelsen till riksdagen och de socialdemokratiska
ledamöternas beskyllningar
i utskottsutlåtandet. Man har
blivit något försiktigare när det gäller
uttryckssätten, och det kan vara värt
att notera med en viss tillfredsställelse.

Vidare bör vi lägga märke till att påståendet
i regeringens skrivelse om att
mittenpartiernas »förslag om långa
övergångstider» visat att »man ej längre
anser det brådskande med hyresregleringens
avskaffande» icke har återkommit
i nyss omnämnda reservation. Man
har kanske ändå vid utskottsbehandlingen
funnit att regeringens förslag om
en övergångstid på fyra respektive två
år för olika orter icke på något avgörande
sätt skiljer sig från mittenpartiernas
förslag om sex respektive fyra
år och ännu mindre från kompromissförslaget
om fem respektive tre år. Och
socialdemokraterna i utskottet har kanske
också tänkt på att deras ändringsyrkande
om ett uppskov till den 1 januari
1970 skulle ha lett till en skillnad
på endast ett år mellan tidpunkterna
för hyresregleringens slutliga avveckling
och ingen skillnad alls vid jämförelse
med det kompromissförslag
som vi från folkpartiets och centerpartiets
sida framlade i utskottet.

Herr talman! Med hänsyn till dessa
faktorer förefaller återtagandet av propositionen
på de av socialdemokraterna

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

Öl

uppgivna skälen som ännu obegripligare.

Beträffande kompromissförslaget på
tre och fem år har det sagts att det inte
går att kompromissa med en kompromiss.
Herr Svenning var i viss mån inne
på detta i sitt anförande för eu stund
sedan, och statsrådet Olof Palme har
uttryckt samma mening i en artikel i
Aftonbladet. Även denna argumentering
synes mig mycket tunn.

För det första har väl inte riksdagsledamöterna
uppfattat propositionen
som en kompromiss. Det kan hända att
det gjordes kompromisser vid de utredningar
som föregick propositionen, men
propositionen som sådan är, såvitt jag
förstår, inte någon kompromiss mellan
olika parter. Den utgör helt enkelt regeringens
förslag i denna fråga. För det
andra skulle detta skäl ha omöjliggjort
andra ändringsyrkanden och kompromisser
i utskottet. Kunde man inte kompromissa
om övergångstiden skulle man
följdriktigt inte heller ha kunnat kompromissa
på andra punkter, om regeringsförslaget
redan i och för sig varit
en kompromiss. Men vid utskottsbehandlingen
var vi faktiskt inne på åtskilliga
kompromisser under den tid
då propositionen och motionerna fick
behandlas, d. v. s. innan regeringens ingripande
skedde. Vi kompromissade
t. ex. beträffande jämförelseprövningen
av olika lägenhetstyper, bevakningen
av utvecklingen på den framtida hyresmarknaden
och utsträckning av bytesrätten.

Så långt fanns det en uppenbar vilja
på båda sidor att komma överens. Varför
skulle det då vara så omöjligt att
åstadkomma en kompromiss beträffande
övergångstiden? Ju mer man tänker
på denna sak, desto klarare framstår
regeringens beskyllningar mot mittenpartierna
som svepskäl. Det är tydligt
att anledningen till att propositionen
dragits tillbaka är en helt annan. Vilken
denna anledning är klarlade flera talare
under förra veckans debatt på ett

Avveckling av hyresregleringen m. m.

tillräckligt övertygande sätt. Troligen
kommer vi också under den fortsatta
debatten i dag att rätt mycket uppehålla
oss vid denna sak.

I reservationen vid punkt A i utskottets
hemställan, s. 131 i utskottets utlåtande,
erinras om att det i allt väsentligt
rått enighet i riksdagen om förslagets
huvudgrunder och att det inte inträffat
något som motiverat ett återkallande
av propositionen. Jag vill ännu
en gång understryka vad reservanterna
här skrivit och vill också i detta sammanhang
yrka bifall till reservationen
I vid punkten A i utskottets hemställan
av herr Alexanderson m. fl.

Utskottets utlåtande i övrigt ansluter
sig som sagt i huvudsak till propositionen.
Jag kan gärna instämma med herr
Bengtson i Solna däri att man på denna
punkt diskuterar med en känsla av vanmakt,
men jag hoppas ändå in i det
sista, att åtminstone några av dem som
från början borde ha stått bakom propositionen
skall vid den slutliga omröstningen
i dag hålla fast vid denna linje.

Jag vill i förbigående erinra om att
propositionen nu får heta proposition
endast av »tekniska» skäl och att förslaget
i slutskedet — d. v. s. efter regeringens
meddelande om propositionens
återtagande — har dikterats av utskottets
borgerliga hälft. Socialdemokraterna
i utskottet var inte ens med. Den saken
var också herr Bengtson i Solna
inne på. Samtidigt vill jag dock erinra
om att samtliga partier i utskottet deltog
i realbehandlingen. Utlåtandet var
i huvudsak klart och framlagt för justering
vid socialdemokraternas dramatiska
uttåg. I åtskilliga fall är således
förslagen i utskottets utlåtande påverkade
av de inlägg som socialdemokraterna
gjort i utskottet innan de bröt upp
och tog sin mats ur skolan.

Till de socialdemokratiska och kommunistiska
motionerna om avslag på
propositionen ställde sig utskottet helt
avvisande. Inte heller socialdemokraterna
i utskottet ville vara med om att

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

tillstyrka dem. Det är en säregen ödets
skickelse att de nu måste göra en helomvändning
och rösta ned den proposition
som de vid början av behandlingen
i utskottet gav sitt helhjärtade stöd. Det
blir säkert inte lätt för dem att i fortsättningen
tala om att andra partier
vinglar och springer ifrån sina ståndpunkter.

En fråga som har diskuterats mycket
i utskottet och som hör till de viktigaste
i propositionen är skyddet mot alltför
stora hyreshöjningar. I stort sett har utskottet
anslutit sig till departementschefens
uttalande på den punkten, men vi
har ändå velat gå något längre. Det har
skett i anslutning till motioner från flera
partier — bl. a. från folkpartiet —
och har föranlett förslag om en kompletterande
regel, som innebär att hyresnämnden
skall ha möjligheter att
jämka hyreshöjningen om den är obillig
för hyresgästen. Då skall det vara fråga
om en »så avsevärd hyresstegring att
den inte rimligen bör omedelbart bäras
av hyresgästen».

Där har också utskottet föreslagit ett
tillägg till övergångsbestämmelserna,
vilket återfinnes på s. 129 i utskottets
utlåtande. Jag vill än en gång erinra
om att det förslaget har stötts av såväl
borgerliga som socialdemokratiska ledamöter
i utskottet och är att betrakta
som ett sakligt tillägg till propositionen.
Det kan få sin betydelse för hyresgästerna,
i synnerhet när det gäller lägenheter
i det äldre bostadsbeståndet,
utan att fördenskull medföra några
nackdelar för fastighetsägarna. I detta
sammanhang vill jag också erinra om
att det vid behandlingen förelåg en socialdemokratisk
motion om att hyresregleringen
helt enkelt skulle få fortsätta
att gälla för de mindre lägenheterna
i det äldre bostadsbeståndet. Sakligt
sett gick detta ändringsyrkande
längre än mittenpartiernas motioner —
utan att därför tas till intäkt för att
dra tillbaka propositionen. Här kan
man kanske tala om grandet och bjälken.

En annan fråga där utskottet har gått
ifrån propositionen är utsträckningen
av bytesrätten. Där förelåg motioner
från bl. a. socialdemokratiskt håll om
att bytesrätten skall gälla i hela landet.
I lagtexten har utskottets ändringsförslag
införts i 35 § på s. 126 i utskottets
utlåtande. Jag tror att en sådan utsträckning
av bytesrätten kan vara till
fördel, men jag vill erinra om att utskottet
har skrivit att man bör gå varsamt
fram och att utvecklingen bör följas
med uppmärksamhet. Vid den
punkten har också fogats en reservation,
som jag emellertid inte har kunnat
ansluta mig till.

En annan fråga, som utskottet har
ägnat betydande uppmärksamhet och
som herr Bengtson ganska ingående berörde,
är besittningsskyddet för affärslokaler.
En majoritet bland de borgerliga
representanterna i utskottet har i
detta avseende stött förslag som framförts
i motioner från centerpartiet och
folkpartiet. Jag har också för min del
funnit övervägande skäl tala för ett direkt
skydd i detta avseende. Eftersom
andra talare kommer att närmare beröra
denna fråga, skall jag dock inte
nu gå närmare in på den.

I en motion från folkpartihåll har
bl. a. föreslagits att hyresnämnderna
icke skall få omfatta mer än ett län.
Lagförslaget medger nämligen att flera
län skall kunna lyda under en enda hyresnämnd.
Enligt uppgift lär det redan
föreligga utarbetade förslag om att i
vissa fall två län skall ha en gemensam
hyresnämnd. Jag tror att detta kommer
att bli en ganska otymplig ordning, och
det har i utskottet funnits sympatier för
folkpartiets ändringsförslag på denna
punkt. Utskottet har också en s. k. stark
skrivning i detta avseende även om man
icke velat föra in en tvingande bestämmelse
i lagtexten. Jag vill uttala förhoppningen
att hyresnämnderna i regel
icke skall få omfatta mer än ett län, därest
den nya hyreslagstiftningen någon
gång införes.

När det gäller utvecklingen på den

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

framtida hyresmarknaden efter lagens
antagande är det svårt att göra några
bestämda förutsägelser. Personligen
tror jag inte att man efter de ytterligare
spärrar, som utskottet föreslagit, behöver
befara några oskäliga hyreshöjningar.
Å andra sidan finns det all anledning
att följa utvecklingen med den
största uppmärksamhet. Detta önskemål
har tagits upp i motioner från såväl representanter
för folkpartiet som för socialdemokraterna.

Utskottet har också enhälligt — i detta
fall även med socialdemokratiskt
stöd vid realbehan dlingen i utskottet
— enats om att föreslå eu skrivelse till
regeringen. Vi framhåller däri bl. a. att
det blir nödvändigt att »insamla och
bearbeta statistiska data på området».
Också herr Svenning berörde utskottets
gemensamma uppfattning på denna
punkt.

När det vidare gäller de till övermått
debatterade övergångsbestämmelserna
har mittenpartierna stannat för att
framlägga det kompromissförslag som
fördes fram redan i utskottet. Vi föreslår
sålunda att övergångstiden skall bli
fem år på de största bristorterna och
tre år för övriga större orter, där påtaglig
bostadsbrist är rådande. Meningen
är alltså att de hyresstegringar, som
kan uppstå, får slås ut på en något längre
tid än vad regeringen har föreslagit.

De invändningar mot denna förlängning
som framförts från socialdemokratiskt
håll följer enligt vad det synes
mig två olika linjer. Herr Svenning tog
tidigare i dag upp den ena av dem. I
det ena fallet menar man att mittenpartiernas
förslag kan leda till större
hyreshöjningar eftersom man måste ta
hänsyn till ett läge som ligger längre
fram i tiden. Jag tror att denna invändning
är felaktig. Meningen är ju att
komma överens om hyressättningen redan
den 1 januari 1969 och att eventuella
höjningar skall fördelas på de
följande åren — två eller tre respektive
fyra eller fem, beroende på vilken

Avveckling av hyresregleringen m. ra.

övergångstid man väljer. Den årliga höjningen
måste sålunda enligt vad jag
kan förstå bli mindre vid en övergångstid
på fem år än vid en sådan på
fyra år.

Den andra invändningen går ut på
att förslaget om en förlängning av övergångstiden
framkallat oro bland hyresgästerna;
detta har ju också angivits
som ett skäl för att dra tillbaka propositionen.
I själva verket måste ju effekten
bli den motsatta. Vid en saklig bedömning
borde det också ha legat i regeringens
intresse att få till stånd en
kompromiss innebärande övergångstiderna
tre respektive fem år. Detta skulle
ha underlättat strävandena att få lagen
accepterad och genomförd utan alltför
stora motsättningar.

Det har som bekant, herr talman, från
såväl hyresgästernas — vilket herr
Svenning berörde — som fastighetsägarnas
organisationer uttalats missnöje
med att propositionen dragits tillbaka.
Oron bland hyresgästerna har
knappast kunnat lugnas genom löften
om att besittningsskydd m. m. skall inarbetas
i gällande lagstiftning. Om
emellertid de sakliga skälen finge råda
skulle riksdagen i dag bifalla utskottets
hemställan i det föreliggande utlåtandet,
som i huvudsak — med vissa ändringar
som vi vill bedöma som förbättringar
— ansluter sig till propositionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen I vid A i utskottets
hemställan och i övrigt bifall till utskottets
hemställan. Jag går nu inte närmare
in på tredje lagutskottets utlåtande
nr 59, som gäller hyresnämnderna,
men jag vill meddela att jag efter
föredragningen av utlåtandet kommer
att framställa yrkande om bifall till reservationen
I av herr Alexanderson
in. fl. och i övrigt bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
när herr Nyberg talade om kompromiss.
En kompromiss fanns redan
för någon vecka sedan, lierr Nyberg,
när vi sade ifrån att det var betydligt
bättre att gå in för en förlängning av
hyresregleringslagen på ett eller två år.
Det var en kompromiss som man kunde
godtaga.

När det däremot gäller resonemanget
om längre övergångstider har jag tidigare
redovisat riskerna. Men om ni visste
att det var oro på marknaden och
önskade stilla den, varför anslöt ni er
då inte till förslaget att förlänga hyresregleringslagen
med ett eller två år?
Därmed hade vi kunnat stilla oron på
marknaden och kunnat få lugnare förhållanden
över huvud taget.

Ni har ju tidigare på ert håll menat
att det inte var några större risker förenade
med ett slopande av regleringen
—• ni har t. o. m. varit inne på att den
skulle kunna slopas på vissa bristorter.
Nu har ni ändrat uppfattning. Är det eftertankens
kranka blekhet som gör sig
gällande? Så bär vi i alla fall tolkat saken,
och då är det bättre att förlänga
hyresregleringslagen för att sedan ånyo
ta upp frågan i hela dess vidd.

Talet om att vi justerade i ett protokoll
är felaktigt. Låt mig bara erinra
om att vi inte hann så långt i det resonemanget.
.lag föreslag för övrigt att
sidorna 8, 9 och 10 i utkastet till utlåtande
skulle utgå, därför att texten på
dessa sidor innebar en klar avskrivning
av fru Netitelbrandts in. fl. motion.
Är det någon som tror att socialdemokraterna
skulle acceptera en sådan
skrivning?

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att andra ledamöter
av tredje lagutskottet i likhet
med mig inte uppfattade det hastigt
framkastade budet om ett års uppskov
med lagens ikraftträdande som en kompromiss.
Detta bud framkastades när -

mast i den avsikten, att om vi inom
mittenpartierna inte frångick vårt förslag
beträffande övergångstiden, så skulle
de socialdemokratiska ledamöterna
av utskottet gå in för förslaget om ett
års uppskov. Vi uppfattade inte detta
som ett kompromissförslag utan närmast
som ett hot mot mittenpartiernas
representanter i utskottet. Dessutom
tror jag, att det inte hade varit någon
särskilt lyckad lösning att uppskjuta
lagens ikraftträdande ytterligare ett år.

Den skrivning som herr Svenning
och andra presterat när det gäller mittenpartiernas
hållning till hyresregleringen
under de gångna åren är vidare
missvisande. Jag har inte några citat
tillgängliga nu, men det är lätt att få
fram sådana som visar att vi räknat
med att det vid slopandet av hyresregleringen
måste bli en rätt lång övergångstid.
Det råder alltså ingen motsättning
mellan de motioner som väckts
från folkpartihåll i denna fråga och
den hållning som mittenpartierna har
intagit i tredje lagutskottet.

Herr Svenning talar om justeringar
i ett protokoll, men han menar naturligtvis
justeringar i ett utskottsutlåtande.
Utskottsutlåtandet var ju skrivet och
vi höll på att justera det, när meddelandet
kom om att propositionen skulle
återkallas. Det är mycket möjligt att
vi kunnat göra vissa ändringar i utskottsutlåtandet
med anledning av socialdemokratiska
förslag, om socialdemokraterna
fortsatt att behandla utlåtandet
vid justeringen. Men när de drog
sig tillbaka återstod endast för oss på
den borgerliga sidan att ta ställning till
förslaget och utlåtandet med utgångspunkt
i de politiska uppfattningar vi
representerade i utskottet.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Mitt inlägg skall bli
mycket kortfattat. Om mittenpartierna
hade haft en ärlig vilja att nå en överenskommelse
hade det funnits en chans
att antingen gå med på en förlängning

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

av lagen på ett eller två år eller att
försöka göra en kompromiss beträffande
regeringsförslaget, ty kring det borde
ändå partierna vara samlade.

.lag måste till sist ställa en fråga. Hur
kan det komma sig att ni från de borgerliga
partiernas sida, när ni skulle
klara denna fråga — eftersom vi hade
gått — inte kunde få högern med er
på kompromissen? Trots att ni erbjöd
fem års övergångstid stannade högern
för regeringens förslag om fyra år. Ett
sådant förhållande kan det vara rätt
bra att framhålla i debatten om den
borgerliga sammanhållningen.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! När vi i dag skall ta
ställning till förslaget om en ny hyreslagstiftning
sker det under ganska
ovanliga förhållanden. Som underlag
för utskottsutlåtandet ligger ett förslag
som i proposition framlagts av regeringen.
Den propositionen har regeringen
sedan i skrivelse till riksdagen
begärt att få återkalla. Utskottet har
med lottens hjälp uttalat sig för att
riksdagen lämnar sitt samtycke till att
proposition 141 beträffande de under
punkterna 1, 6 och 7 angivna lagförslagen
återkallas.

Mittenpartierna och högern har reserverat
sig mot utskottets förslag och
anser att sedan propositionen lämnades
har ingenting skett som motiverar ett
återkallande av densamma i nu aktuella
delar. Därtill kommer att lagförslaget
ändå kommer upp till behandling,
bl. a. till följd av de i anledning
av skrivelsen väckta motionerna.

Frågan om hyresregleringens avskaffande
har varit föremål för ett omfattande
utredningsarbete. Efter hand har
allt fler av de berörda parterna kommit
till insikt om att hyresregleringen
måste avvecklas. Den är den sista mer
betydande resten av andra världskrigets
regleringssystem. Hyresregleringen
har åstadkommit en splittring av hyreskostnaderna
och bidragit till att skapa

Avveckling av hyresregleringen m. m.

en svart marknad, vilket medfört större
svårighet för låginkomsttagarna att
skaffa eu godtagbar bostad. Dessutom
har rivningsraseriet uppmuntrats genom
regleringen.

Med detta som bakgrund och med
vetskap om riksdagens beslut i våras
angående riktlinjer för bostadspolitiken
och dess anknytning till en kommande
hyreslagstiftning kunde man förvänta,
att vid denna höstriksdag ganska stor
enighet skulle kunna uppnås kring beslutet
om en ny hyreslagstiftning.

Sedan propositionen framlagts har
endast från en enskild socialdemokrat
och från kommunistiskt håll väckts motioner
vari yrkas avslag på propositionen.
I en motion har några socialdemokratiska
ledamöter skrivit att de ville
behålla regleringen för mindre lägenheter
i det äldre bostadsbeståndet.

Från mittenpartiernas sida har föreslagits
att ett direkt besittningsskydd
av samma slag som skulle gälla för bostadslägenheter
också skulle gälla för
lokaler —• butiker, verkstäder och andra
servicelokaler. Dessutom föreslogs att
övergångstidens längd skulle ökas något.
Vi i centerpartiet föreslog en övergångstid
på sex år i storstadsregionerna
och fyra år för övriga berörda orter.
I propositionen föreslås som bekant fyra
respektive två år.

Som framgår av vad jag sagt har varken
centerpartiet eller folkpartiet ställt
några krav på avslag eller på ett uppskjutande
av lagens ikraftträdande. Det
är därför beklagligt att man i viss
press får läsa att mittenpartierna vill
uppskjuta avvecklingen av nuvarande
hyresreglering. Vad vi begärt motionsvägen
är en något längre övergångstid
än regeringen har föreslagit. Vi har i
utskottet — tvärtemot vad som står i
Ivungl. Maj :ts skrivelse — varit angelägna
om att åstadkomma enighet i
fråga om övergångstidens längd.

Det hör inte till det vanliga, att vi
i riksdagsdebatterna åberopar vad som
skett i utskotten, men eftersom till och

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

med regeringen tar sig för att i skrivelse
till riksdagen lufta sina åsikter
om hur oppositionspartierna handlar i
tredje lagutskottet, må det vara en enskild
riksdagsman tillåtet att åtminstone
göra några små reflexioner kring
utskottsbehandlingen.

Som jag nämnde redan i förra veckans
debatt här i kammaren föreslog
vi i utskottet från centerns sida — med
instämmande från folkpartiet — tillsättande
av en mindre delegation för
att åstadkomma enighet på denna punkt,
och vi framhöll även att vi var beredda
att kompromissa på halva vägen och
godta fem respektive tre års övergångstid.
Det påstås från socialdemokratiskt
håll att kompromissen ligger i propositionen,
med andra ord att propositionen
skulle vara resultatet av en förhandlingsuppgörelse.
Med vem har man
då förhandlat, med vem har man kompromissat? Centern

har inte deltagit i några
överläggningar angående propositionens
utformning och har inte haft någon
representant i utredningen. Skulle
inte ett oppositionsparti ha rätt att
väcka en motion om en så liten förändring
som en något längre övergångstid?
Varför fäster man så stort
avseende vid centerns uppfattning i
denna fråga? Betyder inte ett avslagsyrkande
och ett ändringsyrkande från
det egna partiet något? En annan fråga
ligger också nära till hands: Vilken
betydelse har kommunisternas ställningstagande
haft när det gäller regeringens
handläggning av detta ärende?

I Kung], Maj :ts skrivelse beklagar
man att enighet inte kunnat uppnås i
denna fråga. Vi instämmer till fullo i
detta men har en helt annan uppfattning
än regeringen om vad som är orsaken
till dess handlande.

Herr Svenning yttrade i sitt första
anförande, att det inte fanns någon
möjlighet att nå en bärande kompromiss
i utskottet. Jag vill gärna direkt
fråga herr Svenning: På vilka omstän -

digheter grundar herr Svenning ett sådant
påstående?

I debatten har också ett par gånger
påtalats att enighet inte kunnat uppnås
mellan de borgerliga partierna i
utskottet och att medlemmar av samma
parti bär hamnat i skilda uppfattningar.
Det är rätt svaga argument att
föra fram i debatten. Vi har redan i
början av denna vecka behandlat ett
utskottsutlåtande, i vilket det socialdemokratiska
partiets representanter
hade följt skilda linjer. Enligt min mening
ger detta inte fog för vare sig
kritik eller tal om splittring. I stället
är det väl ett naturligt utslag av att
enskilda uppfattningar har möjlighet
att göra sig gällande.

Däremot är jag mycket förvånad över
det resonemang herr Svenning för om
partimotioner från ett regeringsparti.
Som jag ser saken utgör en proposition
ett regeringspartis motsvarighet till
ett oppositionspartis partimotion. Skulle
vi tänka oss partimotioner från ett
regeringsparti vet jag inte vad det skulle
innebära ■— annat än att regeringspartiet
i så fall stod helt splittrat. Propositionen
måste väl avspegla den uppfattning
som majoriteten i regeringspartiet
har. Därför är hela resonemanget
om partimotioner från detta håll någonting
som saknar verklighetsbakgrund.

Ser man på det utskottsutlåtande som
här framlagts, finner man att det till
allra största delen utgör ett tillstyrkande
av propositionen. Vad innebär då
propositionen? Jo, först och främst att
hyresregleringen skall avvecklas och
ersättas med avtalsfrihet mellan hyresvärd
och hyresgäst inom ramen för den
permanenta hyreslagstiftningen. Lagförslaget
innefattar direkt besittningsskydd
för bostadshyresgäst, om ej någon viss,
i lagen angiven situation föreligger.
Fordrar hyresvärd höjd hyra för att
gå med på en förlängning av hyresavtalet,
skall den begärda hyrans skälighet
kunna prövas av myndighet.

Torsdagen den 14 december 1907 fm.

Nr 53

Även »förstagångshyran» skall i vissa
fall — i de s. k. bristområdena — kunna
bli föremål för prövning.

Beträffande besittningsskydd för lokalhyresgäst
föreslås ett indirekt besittningsskydd,
innebärande rätt till ersättning
för förlust, om hyresavtalet
sägs upp utan befogad anledning.

Vidare berörs förfarandet i hyrestvister
och rätten till byte.

Enligt propositionen skall den nya
lagen träda i kraft den 1 januari 1969
med vissa övergångsbestämmelser.

Utskottsutlåtandet utgör, som jag
nyss sade, i stort sett ett tillstyrkande
av propositionen. Dock har utskottet
på vissa punkter en avvikande uppfattning.
Således föreslår utskottets majoritet
-— jag vill här nämna att när denna
fråga behandlades i utskottet har,
såsom tidigare meddelats, de socialdemokratiska
ledamöterna inte deltagit
i utskottsbehandlingen — beträffande
besittningsskyddet, att det även utanför
bostadssektorn bör vara ett direkt besittningsskydd.
Reglerna synes böra utformas
efter mönster av dem som i propositionen
föreslås för bostäder. Förslag
till lagstiftning bör föreläggas 1968 års
riksdag.

Beträffande övergångstiden föreslår
utskottet fem respektive tre år i enlighet
med föreslagen kompromiss. Dessutom
förekommer vissa mindre ändringar,
som jag inte här skall gå in på.
Herr Nyberg har ju också mera i detalj
berört innehållet i utskottsutlåtandet.

Till utskottets utlåtande har vid punkt
D i utskottets hemställan fogats en reservation
av herr Nils-Eric Gustafsson
och mig. I detta avsnitt berörs besittningsskyddet
beträffande vissa personalhyresbostäder.
Frågan gäller att
åstadkomma en rimlig avvägning mellan
strävan att ge hyresgästerna ett tillfredsställande
besittningsskydd och
möjligheterna att tillgodose bostadsbehovet
för personal, vilket är särskilt
aktuellt inom vårdyrkena, där personal -

Avveckling av hyresregleringen m. m.

bristen är stor. Liksom motionärerna
i denna fråga anser vi att tidsgränsen
bör vara fem år också för de i 3 kap.
46 § första stycket 8. aktuella bostäderna.

Till sist, herr talman, vill jag yrka
bifall till de vid utskottets utlåtande nr
58 fogade reservationerna I och IV samt
i övrigt till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Herr Svenning började
sitt anförande med att tala om besvikelse.
Det är nog ett uttryck som ligger
nära till hands för oss litet var
när vi nu i dag skall debattera denna
fråga.

För min del hade jag hoppats att den
debatt om hyresregleringen, som vi
skulle få nu i höst, skulle komma att
röra sig om vissa detaljer i den nya
hyreslagen men framför allt att den
skulle präglas av en allmän tillfredsställelse
över att vi i stor enighet har kunnat
samlas kring en reform som utgör
en viktig del av det bostadspaket som
fick en del av sitt innehåll under vårriksdagen.

Det skulle vara underligt om inte
även inrikesministern delade denna förhoppning
— han måste väl vara angelägen
om att hans ansträngningar skulle
leda till ett beslut.

Nu kan det inte bli en debatt av det
slaget. I dagens läge är det inte mycket
mening med att uppehålla sig vid detaljer
i lagförslaget. Om man får tro på
statsrådet Palmes upplysning i en artikel
i Aftonbladet har regeringen råkat
bli indignerad. I detta tillstånd har den
återtagit propositionen och därmed också
till väsentlig del det bostadspaket
som utlovats åtminstone under en, om
inte rent av under två valrörelser.

Anledningen till denna våldsamma
indignation lär vara att mittenpartierna
skulle ha lagt fram ett ändringsförslag,
som enligt regeringens talesmän skulle
ha stridit dels mot dessa partiers tidigare
agerande i hyresregleringsfrågan,

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

dels mot några träffade överenskommelser.
I det sistnämnda avseendet har man
hänvisat till vad som skett i den kommitté
som utrett frågan.

Eftersom jag har varit med i denna
kommitté och eftersom jag också under
bra många år deltagit i bostadsdebatterna
här i kammaren och alltså följt med
vad som har sagts om hyresregleringen,
må kammaren ursäkta mig för att jag
ganska utförligt kommer att uppehålla
mig vid dessa två påståenden. Efter
vad som nu har skett och vad som har
sagts under den senaste veckan är det
ganska angeläget att få klarlagt dels
om det över huvud taget har träffats
några överenskommelser av politisk natur
som är värda namnet, dels om
förslaget om förlängd övergångstid, som
framställdes i en folkpartimotion bl. a.,
kan anses ha stridit mot våra tidigare
ståndpunkter och uttalanden här i riksdagen.

Vad först överenskommelsen beträffar
— herr Palme kallade den en kompromiss
■— fick man av finansministerns
inlägg i remissdebatten i förra
veckan intrycket att den skulle ha träffats
inom utredningen. Han menade att
det var bra onödigt att i förväg ta kontakt
med oppositionspartierna för att
åstadkomma en uppgörelse om hyresregleringens
avveckling, en uppgörelse
som skulle garantera den fullständiga
enighet som man angav som förutsättning
för att förslaget skulle kunna genomföras.
Alldeles särskilt onödigt var
det att förhandla med folkpartiet, som
hade en representant i utredningen.
Herr Ohlins parti har haft sin egen
bostadspolitiska expert som ledamot av
kommittén, menade han, och han ansåg
då tydligen att alla underhandlingar
var onödiga.

Om han därmed ville säga att det i
denna kommitté träffades politiska
överenskommelser som skulle binda
några partier, vill jag bestämt påstå att
detta är alldeles fel. Jag kan inte heller
tänka mig att det var regeringens avsikt

att det skulle träffas sådana överenskommelser
i denna kommitté, ty då borde
man ju ha sett till att sammansättningen
blivit sådan, att det var möjligt
att träffa politiska överenskommelser.

Såväl högern som centerpartiet saknade
parlamentariska ledamöter i kommittén.
Vem skall man då träffa överenskommelser
med över huvud taget?
Den ende parlamentarikern utom jag
var nuvarande statsrådet Lennart Geijer.
Det var vad som fanns att träffa
överenskommelser med.

Talet om överenskommelser blir ännu
mer omöjligt när man vet att den detalj
som vi nu främst diskuterar, fördelningen
av hyreshöjningarna på flera år, inte
hittades på av kommittén. Den har tillkommit
i departementet. Det kan väl
ändå inte vara möjligt att därför att jag
är med i en kommitté folkpartiet skall
bindas att vara med om sådant som tillkommit
sedan utredningen avlämnat
sitt betänkande. Det måste väl ändå vara
fullständigt omöjligt.

Därmed måste det enligt min mening
stå alldeles klart, att någon överenskommelse
inte har träffats som binder
folkpartiet, i varje fall inte i kommittén.
Att påstå annat är alltfort grovt. Det
betyder att om man från socialdemokratisk
sida vill fortsätta denna kampanj
och påstå att vi svikit några överenskommelser,
får man vara vänlig och
tala om när och av vem som dessa
överenskommelser har träffats. De har
inte träffats av mig, det vet jag. Vem
annan kan då ha gjort det och i vilket
sammanhang? Att få reda på detta tycket
jag är en billig begäran.

Jag kanske bör tillfoga att jag ansåg
att min uppgift i kommittén inte var att
träffa politiska överenskommelser utan
att i man av förmåga medverka till att
vi fick ett förslag som skulle kunna
ligga till grund för ett beslut i riksdagen.
Jag tycker att kommittén lyckades.
Vi åstadkom ett förslag som i stora
drag låg till grund för en proposition.
Det skulle ha kunnat ligga till grund

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

för ett beslut här i kammaren också,
om vi hade haft en regering som uppträtt
som eu regering. Men det hade
vi inte vid detta tillfälle.

Jag vill därför kraftigt understryka
att påståendet om träffade överenskommelser
är fel. Jag vill också påstå att
förslaget i vår motion på intet sätt
strider mot folkpartiets tidigare uttalanden
här i riksdagen eller av ansvariga
ledamöter i folkpartiet. Jag kan i
detta sammanhang inte neka mig nöjet
att ge några stickprov från justitieministerns
och finansministerns anföranden
här i kammaren i förra veckan.

Justitieministern höll ett anförande
som var minst sagt märkligt. Han började
med att säga att återkallandet av
propositionen »är en direkt, konsekvent
och logisk följd av mittenpartiernas
agerande i denna betydelsefulla politiska
fråga». Därefter sade han: »Under
en lång följd av år har oppositionen riktat
häftiga angrepp mot regeringen och
frenetiskt framställt krav på en avveckling
av hyresregleringen.» Jag tycker
det var synd att justitieministern inte
angav några exempel härpå. Det skulle
intressera mig mycket att höra hur vi
uttryckte oss när vi framställde dessa
frenetiska krav. Sedan fortsatte han:
»Dessa angrepp, som har gjorts både
här i riksdagen och i den allmänna
debatten, har varit utan hejd.» Han
sade också att kravet på avveckling av
hyresregleringen har framförts med
skärpa av de borgerliga partierna så
länge justitieministern kunde minnas —
det bör alltså vara under en ganska
lång tidrymd som vi hållit på med den
trafiken. Han slutade med att säga att
den politiska anständigheten krävde
att regeringen återkallade hela lagstiftningskomplexet.
Jag måste fråga: Kräver
inte den politiska anständigheten
också att man strävar efter att ge en
någorlunda korrekt bild av motståndarens
ståndpunkt? Jag har inte lyckats
finna några spår av sådana strävanden
i justitieministerns anförande här i

Avveckling av hyresregleringen in. m.

kammaren i förra veckan. Det är otrevligt
att behöva säga det, men så är det.

Finansministern talade till en början
mest om folkpartiets valdemagogi och
inte så mycket om att förslaget skulle
strida mot våra tidigare ståndpunkter.
Men när han kom till den senare frågan
gjorde han det med besked — han är
ju känd för stor grundlighet. Han tog
upp detta i ett svar till herr Ohlin,
varför man inte behöver tveka om
adressen. Han sade: »Ja, ni har i alla år
krävt avveckling av hyresregleringen.»
Det låter nästan som en ännu längre
tidrymd än justitieministern angav. Sedan
fortsatte han: »Ni har intensivt —
här i kammaren, i alla offentliga anföranden
och i den mån ni tagit pennan
i hand och författat artiklar —- krävt en
snabb och omgående avveckling av hyresregleringen.
» När jag läser detta kan
jag inte underlåta att känna en viss motvillig
beundran för finansministern.
Att i så få ord få med så många tokiga
påståenden är faktiskt en prestation.
Nu är det väl möjligt att finansministern
kände, att när man kommer med så här
våldsamma påståenden, så skulle det vara
bra att ha ett exempel för att styrka
sanningshalten. Det kan vara eu förklaring
till hans nästa uttalande: »Herr
Svenning i Malmö har bl. a. dokumenterat
detta genom att hänvisa till edra
egna ståndpunktstaganden här i riksdagen.
» Detta är det enda exempel jag
påträffat som skulle kunna styrka talet
om att vi drivit på när det gäller hyresregleringens
avskaffande. Detta exempel
är alltså intressant, och det finns
anledning att titta litet närmare på det.

Vad sade då herr Svenning? Jo, han
sade att jag för två år sedan hade väckt
en motion om avveckling av hyresregleringen
på några bristorter. Sedan han
sagt detta gick han till riksdagens upplysningstjänst
för att skaffa fram motionen
i fråga. Det var väl ett utslag av
en berömvärd men något senkommen
ambition att ta reda på om påståendet
var riktigt. Om en stund kom man från

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

upplysningstjänsten och bad mig hjälpa
till med en tidsangivelse. Man hade nämligen
inte lyckats finna denna motion.
Det förstår jag mycket väl. Det var
nämligen inte två år sedan detta skulle
ha hänt, utan det blir sex år i januari.
Det var inte heller en motion, utan det
var en interpellation, och denna handlade
då rakt inte om hyresregleringens
avskaffande på bristorterna. Yad jag begärde
var ett experiment på några
orter med någon kvardröjande bostadsbrist
för att se hur detta skulle verka.
Det gällde alltså den regionala avvecklingen
av hyresregleringen. Det är kanske
bäst att jag läser upp klämmen i
denna interpellation. Om den skulle
komma att spöka i fortsättningen, kan
det vara bra att veta vad den innehåller.
Klämmen lyder: »Är herr statsrådet beredd
att försöksvis upphäva hyresregleringen
i ett antal medelstora städer med
viss kvardröjande bostadsbrist, av
mindre omfattning, för att därigenom
vinna erfarenhet av vilka verkningar
som uppstår om hyresregleringen avvecklas
innan full balans uppnåtts mellan
tillgång och efterfrågan på bostäder?» Värre

än så var det inte. Regeringen
följde också min uppmaning genom att
året därefter avveckla hyresregleringen
i Skellefteå, såvitt jag vet utan några
svårare följder.

Detta är det hittills enda exempel
man kunnat anföra för att styrka talet
om hur vi drivit på för en snabb avveckling
av hyresregleringen. När det
gäller att ha faktiskt underlag för det
man påstår, har våra lärare i politisk
anständighet verkligen små krav. Nu
kan det ju hända att vi i dag får fler
exempel. Statsministern är här, och
jag förmodar att han är laddad med
exempel. Om det är som finansministern
sade, att vi i alla år här i kammaren,
i alla offentliga anföranden och
i den mån vi tagit pennan i hand drivit
på frågan om hyresregleringens avveckling,
kan det ju inte vara så be -

svärligt att få fram ett och annat exempel.
Skulle ni inte anföra några exempel,
måste nog även jag, som annars gärna
talar med små bokstäver, använda ordet
»bluff». Alla mildare ord är i så fall
oanvändbara i detta sammanhang.

Av vad som i onsdags yttrades av
statsråden framgår tydligt att de anser,
att om mittenpartierna kommer
med ett förslag, som kan ge allmänheten
intrycket att mittenpartierna liksom
är oroliga för hyresnivåns utveckling
under de närmaste åren, måste
det vara en grov valbluff. Detta skall
man då bestraffa genom att riva sönder
det bostadspaket som man under flera
år utlovat. Om inte regeringsledamöterna
stått under inflytande av ett slags
tjurig aggression utan tänkt efter en
smula så skulle de ha förstått att mittenpartiernas
intresse av en mjuk övergång
är minst sagt förklarligt. Hyreshöjningar
leder gärna till kompensationskrav
vid löneförhandlingar, och
därmed leder de också till ett ökat
tryck på prisnivån. Vem kan då ha
större intresse av att förhindra en sådan
utveckling, en opposition som på
goda grunder anser sig ha utsikter att
få överta regeringsansvaret hösten 1968
eller en regering som på lika goda
grunder räknar med risken att bli fördriven
från kanslihuset då? Man behöver
bara ställa frågan för att förstå att
den motion som avlämnats inte behöver
vara ämnad som vapen i 1968 års
valrörelse utan att den snarare tillkommit
med tanke på de förhållanden som
kan komma att råda efter valet. Vill
man kalla även detta för taktik, så får
man väl göra det, men nog är det väl i
så fall en aktningsvärd taktik.

Justitieministern yttrade i slutet av
sitt anförande i förra veckan att propositionen
var ett bra förslag och att
det enligt hans bedömning fanns starka
skäl för en reform av hyreslagstiftningen
när propositionen lades fram. Om
detta är väl bara att säga, att fanns de
skälen då, så finns de också nu. Man

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

måste ju då fråga sig om det är förenligt
med en regerings ansvar att på
det sätt som här skett stjälpa ett reformförslag,
om vilket det råder stor
enighet. Herrarna i regeringen har ju
ändå ett ansvar; positionen medför ju
ett ansvar för att saker och ting uträttas.
En regering kan ju inte i viktiga
frågor uppträda som om den befann sig
i trotsåldern.

Det är emellertid inte för sent ännu.
Oppositionens ledamöter i tredje lagutskottet
har lagt fram ett förslag som
på alla väsentliga punkter överensstämmer
med regeringens proposition. Mig
veterligt har de inte, i likhet med vår
modiga regering, krävt fullständig enighet
för att förslaget skall genomföras.
Det finns alltså fortfarande en möjlighet
för socialdemokraterna här i kammaren
att rädda regeringens bostadspaket.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Tillåt mig ställa tre
frågor till herr Gustafsson i Skellefteå.
År det ni eller vi som har velat avveckla
hyresregleringslagen? År det ni eller
vi som velat ha en snabbare takt i avvecklingen?
År det inte nödvändigt att
när det gäller en sådan ömtålig fråga
få en så stor politisk bredd som möjligt
bakom beslutet och har det inte hela
tiden varit avsikten med uppläggningen
även från er sida?

Herr Gustafsson tog upp det referat
jag tidigare gjorde av hans agerande i
denna fråga och sade att jag hade fel
på de flesta punkterna. Jag erinrade
mig i all hast att någonting hade skett
på detta område och tog sedan reda på
att det var en interpellation som herr
Gustafsson i Skellefteå hade väckt. I
detta sammanhang vill jag påminna om
vad socialminister Torsten Nilsson yttrade.
Han sade att vi gärna kunde experimentera
och försöka följa de råd
som herr Gustafsson gav, bl. a. i denna
interpellation, men om experimentet
skulle misslyckas — vem finge då be -

Avveckling av hyresregleringen m. in.

tala det? Hyresgästerna! Jag tillät mig
fråga: Skall vi börja i Skellefteå eller
i Karlskrona? Både herr Gustafsson och
karlskronarepresentanten tog avstånd
från det förslaget. Det är lätt att experimentera
på andra orter än sin egen,
sade jag då. Det protokollet har jag nu
här, tillgängligt.

Herr Gustafsson citerade sin egen
interpellation från 1962. Då kan jag väl
få, citera vad herr Gustafsson skrivit i
Norra Västerbotten. Det är nämligen
i dag återgivet i tidningen Dagen. Där
sägs följande: »Det kan då vara anledning
ställa frågan: vem har större anledning
oroa sig för en sådan utveckling
under de närmaste åren, en opposition
som på goda grunder hoppas
komma i regeringsställning hösten 1968
eller en regering som på lika goda grunder
befarar att den nödgas lämna kanslihuset?
För en ny regering skulle det
vara en svår belastning om priserna
steg kraftigt under de första åren. En
sådan utveckling skulle en socialdemokrati
i oppositionsställning använda
med en skicklighet och fördomsfrihet,
som skulle komma mittenpartiernas
obetydliga ändringsförslag i hyresfrågan
att verka tämligen oskyldigt.» När
man läser det, herr Gustafsson, får man
klart för sig vilken taktik ni använder.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte varför
herr Svenning behöver citera Norra
Västerbotten. Jag har nyss sagt precis
samma sak här i kammaren. Herr Svenning
ställde frågan om det var de eller
vi som ville avskaffa hyresregleringen.
Jag trodde att vi var ganska eniga på
den punkten. Det har strängt taget inte
varit någon diskussion mellan socialdemokratin
och oss om hyresregleringens
avveckling.

Herr Svenning sade också att det
skulle vara önskvärt med en allmän
enighet. Ja, men den enigheten finns
ju. Det lilla ändringsförslag som har

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

framförts är ju på intet sätt något motiv
för att stjälpa hela förslaget.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner inte till att
någon sådan enighet har funnits. Redan
vid bostadsdebatten och vid remissdebatten
i fjol betecknades åtminstone
jag och herr Bergman som dogmatiker
och envisa anhängare av hyresregleringslagen.
Det blev t. o. m. sggt
från borgerligt håll, att vi var de sista
som stöd på skansarna. Det var vi inte.
Vi har alltför många inom vårt parti
bakom oss för att herr Gustafsson i
Skellefteå skall kunna tala om en liten
minoritet. Vi hade alltså en klar ståndpunkt
i fråga om hyresregleringens avveckling.
lag vet att herr Gustafsson
inte kan hitta något citat från min sida
som skulle utvisa att jag har velat avskaffa
hyresregleringen.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte att herr Svenning
började sitt anförande i dag med
att tala om för oss, att hyresgästerna
var missnöjda med att förslaget inte genomfördes.
Var inte det en ansats åt
att vilja ha bort hyresregleringen i alla
fall?

Vidare sade herr Svenning i sitt förra
anförande att jag hade här i kammaren
motsatt mig att hyresregleringen
skulle avvecklas i Skellefteå. Jag måste
föreslå herr Svenning att göra ännu en
tur till riksdagens upplysningstjänst.
Det yttrandet har jag faktiskt aldrig
fällt.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag väl är den
ende riksdagsman som har yrkat avslag
på hela propositionen, finns det
anledning för mig att i någon mån redovisa
motiven för mitt yrkande.

Jag vill, eftersom det har sagts att
kommunisterna skulle påverka ställningstagandet
i detta sammanhang,

säga till alla dessa herrar och damer,
som i olika sammanhang alltid skall
knyta en uppfattning eller ett handlande
till ett politiskt parti, att de bör
vara försiktiga. Vi skall komma ihåg att
vi i vårt demokratiska land skall acceptera
demokratins principer. Vi skall
jämväl komma ihåg att det skulle vara
olyckligt, om vi även i den politiska debatten
här i vårt land skulle införa något
som förekommit i andra länder och
som har fått katastrofala verkningar
där och motiverats med en fara för
viss uppfattning. Låt oss komma ihåg
att bostadsfrågan är en stor social fråga,
som vi aldrig kan komma ifrån.
När jag skrev min motion gav jag därmed
uttryck åt en principiell och praktisk
uppfattning, som jag har haft under
årtionden, nämligen den uppfattningen
att bostaden är så väsentlig för
människorna, att man därvidlag måste
försöka gripa in ifrån samhällets
sida på samma sätt som på andra områden.

Både jag och andra har beskyllts för
att ta olika slags hänsyn och för att ha
varit kommunistinfluerade; men tror
någon att alla småhandlare, småföretagare
och mindre inkomsttagare inom
olika åldersgrupper skulle vara influerade
av en sådan politisk uppfattning?
Enligt min mening är denna åsikt felaktig.
Det som ligger bakom dagens
oro är rädslan för att de nuvarande
svårigheterna på bostadsmarknaden
skall förvärras. När vi i dag, som jag
hoppas, kommer att stjälpa förslaget
att slopa hyresregleringen hälsar jag
givetvis detta med den allra största
tillfredsställelse. Jag måste erkänna att
spelet kan förefalla något underligt och,
herr talman, utan att ingå på några detaljer
skulle jag önska att konstitutionsutskottet
ser över de regler som skall
gälla vid återtagandet av en proposition
och jämväl reglerna om rätt att
motionera i anslutning till återtagandet
då detta inte accepteras i kammaren
utan propositionen remitterats till ut -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

skott. Jag skall emellertid inte gå in på
denna sak, men det vore önskvärt att
det bleve klarare linjer härvidlag.

i stället för att föra en diskussion
om avveckling av hyresregleringen borde
vi försöka förbättra och komplettera
hyreslagen. Ett samhälle som är så
dynamiskt och föränderligt som vårt
kräver nämligen att speciella hänsyn
tas vid omflyttningar.

I denna fråga har det ju gjorts ett
politiskt utspel, som för all del gynnat
mig men som jag dock anser ganska
märkligt. Politiskt har väl, såvitt jag
kan förstå och som jag också framhöll
vid remissbehandlingen, högern följt
en bestämd linje, medan jag har en
känsla av att de s. k. mittenpartierna i
denna fråga hamnat i egen fälla och
därför reser taggar som ein igelkott. Det
är detta som har skapat den nu så hårda
politiska atmosfären. Vi skall komma
ihåg att vi för närvarande inte har någon
mättad marknad då det gäller bostäder.
Det föreligger en bristsituation
även om det kan konstateras att det
byggs mer än vi någonsin kunnat drömma
om bara för några år sedan. Vi skall
också komma ihåg att det trots vår sociala,
kulturella och ekonomiska utveckling
kvarstår låglöneproblem, och
vi kan inte tala om en konkurrens om
bostäder på lika villkor. Tar man i en
sådan situation bort hyresregleringen
— den må ha sin brister — kommer följden
med hänsyn till de ekonomiska lagarnas
kraft att bli den, att det uppstår
en ganska kraftig hyreshöjning.

Vi måste få kontroll över hyreskostnaderna
och klara riktlinjer för vart vi
syftar med vår bostadspolitik. Det är
också nödvändigt för regeringen att
vidta åtgärder för att kunna kontrollera
den rivning av bostadshus som för
närvarande pågår i mycket stor utsträckning.

En god bostad är av stor betydelse
för hem, samhälle och individ, och
därför måste samhället känna samma
ansvar för bostäderna som för hälso -

Avveckling av hyresregleringen in. m.

och sjukvården. Även mindre inkomsttagare
skall ha möjligheter att skaffa
sig fullgoda bostäder till överkomliga
priser. En gång i tiden hade vi sådana
förhållanden på sjukvårdens område
att människor utstängdes från vård av
ekonomiska skäl. Nu har vi gjort sjukvården
till någonting som alla människor
kostnadsfritt kommer i åtnjutande
av. Där har samhället ingripit. Jag
vågar påstå att den största sociala fråga
som i dag måste lösas är att laga så
att människor trivs i vårt föränderliga
samhälle, och det förutsätter att vi
kommer till rätta med bostadsproblemen.

Eftersom det har citerats ganska
mycket här i dag har jag tagit med
mig en citatsamling från 1950, där det
bl. a. finns ett uttalande av herr Wedén.
Han talade i sammanhanget om hyresreglering.
Jag skall inte nu upprepa
vad han då sade, men hans ord återgavs
i en tidning i hans hemstad, .lag
konstaterar bara att om det finns något
område där samhället nu måste gå
in på samma sätt som skedde med sjukvården,
så är det bostadsområdet.

Hur vi än resonerar kommer vi aldrig
ifrån att enskilda intressen inte
kan lösa bostadsproblemen. Vi kan aldrig
på den vägen nå en anpassning till
behoven och till ekonomiska och andra
resurser i samhället, om inte samhället
självt går in för saken.

Bostadsfrågan blir också mer och mer
aktuell genom de många industrinedläggningar
som nu företages i Norrland,
Värmland och på andra håll. Vi
har ett ganska omfattande egnahemsbyggande
i nämnda områden, och när
industrin då flyttar verksamheten, rationaliserar
driften eller lägger ned rörelsen,
står de sociala problemen kvar
för dem som har bostäder i en döende
bygd. Om vi skall fortsätta med den nuvarande
starka föränderligheten i näringslivet
och lokaliseringen, så måste
samhället på något sätt komma till rätta
med de bostadsproblem, vilka följer

(54

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

med strukturomvandlingen. I stället för
att diskutera en avveckling av hyresregleringen
anser jag att vi måste gå
vidare och göra hyreslagstiftningen
mera effektiv, innehållsrik och trygglietsskapande
för alla de människor
som nu kämpar med bostadssvårigheter.

I anslutning till talet om anständighet
vill jag säga att detta ord sannerligen
inte är tillämpligt på de metoder
som används för att utnyttja den bostadsnöd
som råder i vårt land. Man
måste för att karakterisera denna tillgripa
andra och hårdare ord.

Herr talman! Jag hälsar självfallet
med tillfredsställelse att vi nu slipper
ett avskaffande av hyresregleringslagen.
Även om det kan vara lockande att falla
in i talet om politisk anständighet,
tycker jag att det är mera motiverat att
tänka på vår bostadssituation.

Vi måste låta också de ekonomiskt
sämst lottade i vårt land få del av den
snabba utveckling som vårt land genomgått
på olika områden. Jag syftar
härvidlag på de lägre inkomsttagarna
inom särskilt handeln och småföretagsamheten
och även bland ungdomarna
och åldringarna i vårt land.

Herr talman! Om något är anständigt
borde det vara att vid ett ställningstagande
på detta område beakta dessa
gruppers sociala och ekonomiska problem.
Det är dessa som legat bakom
min motion. Jag kan instämma i herr
Svennings yrkanden. Jag skulle givetvis
också ha kunnat ansluta mig till
dessa yrkanden oberoende av den utveckling
som nu förekommit i detta
ärende.

Herr NILSSON i Gävle (vpk):

Herr talman! Den uppseendeväckande
åtgärd, som regeringen vidtog föregående
vecka genom att dra tillbaka
Kungl. Maj :ts proposition nr 141, har
tilldragit sig stor uppmärksamhet. Detta
var helt naturligt. Det händer inte
varje dag att regeringen tar tillbaka

sina redan framlagda förslag. Vad kunde
då orsaken vara till denna åtgärd?

Jag vill inte ifrågasätta statsrådet
Strängs uppriktighet när han förklarade
att det var de borgerliga partierna
som, med 1968 års val för ögonen, inte
bara ville skörda frukterna av att hyresregleringslagen
skulle slopas och åtföljas
av en lagstiftning med s. k. fria
marknadshyror — dock fria med en
viss begränsning. De borgerliga partierna
ville också, trots regeringens tillmötesgående
i detta avseende, kunna fortsätta
sin politiska propaganda mot regeringen
och göra eventuella svårigheter
i övergångsskedet till smakfulla prover
på regeringens försyndelser i gången
tid.

De borgerliga partierna skulle alltså
även i fortsättningen befria sig från
ansvar i de stycken, där den nya lagen
inte fyllde måttet på en god hyreslagstiftning,
och samtidigt självfallet taga
på sig äran av den nya lagens förträffligheter.
Nu gick inte detta. De borgerliga
partierna gapade över för mycket
och mistade hela stycket.

Sorgen i det borgerliga lägret är
uppenbar och känd av oss alla. Högern
söker i sin förtvivlan övertaga hela propositionen,
utan några som helst ändringar.
Att sådant kan ske är ett vältaligt
uttryck för propositionens »kvalitet
och innehåll». Mittenpartierna återkommer
i himmelsblå oskuldsfullhet
och talar fortfarande — som om
ingenting hänt -— om sina ändringsförslag
och om sin vilja till kompromisser
med regeringen.

Skulle verkligen de borgerliga partierna
inte ännu fått klarhet i regeringens
argumentation? Det rör sig inte om det
ena eller andra förslaget till ändringar,
utan det rör sig om det politiska spel de
borgerliga partierna engagerat sig i, den
politiska taktik som de trodde skulle ge
dem en god spelöppning inför 1968 års
val.

Jag erinrar mig, herr talman, en TVutsändning
i anslutning till förra vec -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

kans debatt om denna fråga. TV frågade
de borgerliga partiledarna om det
möjligen låg någon taktik i deras agerande.
Det var helt rörande att se dessa
mer eller mindre garvade partiledare
slå ned ögonlocken och ta på sig en
min av renaste vitt när de förklarade att
taktik hade de aldrig i världen tänkt på.

Det var bra att regeringen inte bara
klart genomskådade de borgerliga partiernas
valtaktiska utspel utan jämväl
lyssnade till hyresgäströrelsens folk, till
bostadskonsumenternas öppet uttalade
oro för hyresutvecklingen om lagen
skulle antas i det skick den förelåg.

Alla partier arbetar med strategiska
och taktiska målsättningar — det finns
ingen anledning att fördölja detta faktum.
Dessa målsättningar kan vara antingen
långsiktiga eller kortsiktiga. Om
vi inom arbetarrörelsen utgår från att
1968 års val är arbetarrörelsens närmast
liggande strategiska målsättning,
så måste vi vara överens om att vi skall
arbeta för att bevara och stärka arbetarmajoriteten
i Sveriges riksdag. Under
sådana förhållanden var utspelet från
regeringens sida med denna lagstiftning
om marknadshyror, lanserandet av
bruksvärdeteorin, förslaget om övergångsregler
i bristområdena etc. ett mycket
dåligt politiskt-taktiskt utspel.

På oss i vänsterpartiet kommunisterna
gjorde det närmast ett häpnadsväckande
intryck att regeringen bara ett år
före ett viktigt val framlade förslag som
vi alla visste skulle medföra ökade hyreskostnader.
Det faktum att man tvingades
föreslå övergångsregler är ett tecken
på att sådana farhågor förelåg även inom
regeringspartiet.

Regeringen lade därtill fram detta förslag
till hyreshöjningar i en period av
ständigt stigande hyreskostnader. Just
nu måste väl alla goda krafter inrikta
sig på att sänka byggnadskostnaderna
för bostäder och därmed de oftast skyhöga
hyrorna. Hur detta skall gå till
har jag för övrigt svårt att förstå mot
bakgrund av det meddelande vi i dag

Avveckling av hyresregleringen m. m.

fått om att diskontot skall höjas från
5 till 6 procent. Vi vet allesammans att
denna räntehöjning kommer att slå igenom
kraftigt i byggnadskostnaderna.

Men bostadskonsumenterna väntar sig
ju inte stigande utan sjunkande hyreskostnader,
och därför var det inte underligt
att bostadskonsumenterna reagerade
— och reagerade kraftigt — mot
den tilltänkta lagstiftningen. Denna
reaktion är naturligtvis en av orsakerna
till att regeringen drog tillbaka sitt
förslag. Jag tycker det vore klädsamt
om regeringen ville erkänna detta, ville
erkänna att bostadskonsumenternas uttalade
oro och den opinion som bostadskonsumenterna
skapade hade berättigande.

Enligt vår mening måste det inträffade
lära regeringen — och hela socialdemokratin
— att samarbete med de
borgerliga partierna är en bräcklig
grund att bygga på. Hela principen om
samarbete med de borgerliga partierna
måste ju ständigt grundas på en uttalad
önskan om kompromiss. Kompromisser
med de borgerliga partierna innefattar
oftast — för att inte säga alltid
— eftergifter. Och det är inte vilka
eftergifter som helst. En undersökning
skulle säkerligen visa att det är arbetarrörelsen
och denna närstående grupper
som förlorar på eftergiftspolitiken.

Att inför 1968 års val få bort ur valbilden
en mångårig och starkt infekterad
bostadsdiskussion, där kritikerna
varit mycket framgångsrika och regeringen
fått lida för både vad den gjort
och inte gjort i bostadspolitiken, var
naturligtvis ur regeringens synpunkt en
nåd att stilla bedja om. Vi tror emellertid
inte att den väg som valdes var den
bästa. Även om propositionen har dragits
tillbaka — vilket vi kommunister
hälsar med stor tillfredsställelse — kvarstår
bostadskonsumenternas krav på en
obligatorisk hyreslagstiftning med samhällelig
hyreskontroll, förenad med ett
utbyggt besittningsskydd. Vi hoppas att
regeringen skall lägga fram sådana för -

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 53

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

slag redan till nästa års riksdag. Vi
hoppas också att lagstiftningen inte skall
formuleras med utgångspunkt från att
göra de borgerliga partierna till lags,
utan att den helt skall ta sikte på att få
till stånd en hyrespolitik som överensstämmer
med socialt betingade krav.
Den nu uppkomna situationen ger mig
ingen anledning att ta upp några detaljer
till debatt. I det läge som frågan
hamnat i kommer vi att rösta med socialdemokraterna.

De borgerliga partiernas senaste påhitt
att motionera i ett dylikt läge påminner
om en drunknande som i sin
kamp för livet griper tag i ett halmstrå.
Vi kommunister har ingen anledning
att spela med i den komedin, utan
vi återkommer med våra förslag till nästa
års riksdag.

Vi är naturligtvis inte — när vi röstar
med socialdemokraterna — i alla
avseenden och när det gäller alla formuleringar
överens med deras reservationer,
men de frågorna kan vi återkomma
till i annat sammanhang.

Jag vill något kommentera tidigare
anföranden. Herr Bengtson i Solna påstod
att hyresgäströrelsen i Stockholm
är kommunistdominerad. Det är fel. Hyresgäströrelsens
medlemmar är människor
med skilda politiska uppfattningar.
Det förhållandet att stockholmsavdelningen
av hyresgäströrelsen antog
ett uttalande om oro över utvecklingen
är ett uttryck inte för att kommunisterna
vann gehör för sin åsikt, utan för
den objektiva stämning som råder inom
hyresgäströrelsen i vårt land.

Därmed vill jag också säga till herr
Svenning att det inte är sant att det
skulle råda stort missnöje inom hyresgäströrelsen
över att beslut inte fattades
om den nya lagstiftningen i enlighet
med det tidigare föreliggande förslaget.
Förhållandet är väl närmast det motsatta,
skulle jag förmoda. Det är nämligen
— enligt min uppfattning —- på
det sättet att besittningsskyddsbestämmelsernas
fördelaktighet och 48 § har

överbetonats medan behovet av skarpare
spärregler för hyreshöjningar har undervärderats.

Herr Lundberg är inte ensam om att
ha slagits för att bevara hyresregleringslagen.
Hela den kommunistiska
gruppen har i samband med denna proposition
väckt en motion med en rad
yrkanden om ändringar, och därest dessa
ändringar inte skulle bifallas av
riksdagen yrkar vi också avslag på hela
denna lagstiftning. Därmed vill jag naturligtvis
inte säga alt vi är influerade
av herr Lundberg eller han av oss. Vi
är sannerligen inte särskilt belåtna med
hyresregleringslagen i och för sig. Vi
har under alla år velat ersätta denna
lcrislag med en obligatorisk hyreslagstiftning,
men endast under förutsättning
att samma skydd mot oskäliga liyresstegringar
som finns i hyresregleringslagen
också skulle finnas i den
nya obligatoriska hyreslagstiftningen.

Jag ber, herr talman, att få meddela
att vi kommer att rösta med socialdemokraterna
vid den kommande voteringen.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle sade
att han fått den uppfattningen att jag
trodde att hyresgäströrelsen i Stockholm
var kommunistdominerad. Jag
tror gudskelov inte att det är så, men
jag sade att den var kommunistinfekterad.
Det uttalande som gjordes av
Hyresgästföreningen råkade överensstämma
exakt med ett uttalande som
gjordes av eu kommunistisk representant
i stadsfullmäktige. Det var det förhållandet
som föranledde mig att använda
uttrycket kommunistinfekterad.
Det skulle kunna tänkas vara en tillfällighet,
herr Nilsson, men jag tror
inte att det är så.

Herr FROM (fp):

Herr talman! Jag vill först säga några
ord med anledning av herr Sven -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

nings replikskifte med herr Nyberg
rörande behandlingen i tredje lagutskottet
och frågan om en kompromiss
beträffande övergångstiden. Från
socialdemokratiskt håll yttrades att
kompromissen redan var gjord, nämligen
i propositionen. Det skulle vara
en mycket egendomlig kompromiss!
Men förhållandet var väl att ingen vilja
til! kompromiss förelåg. Ett direkt förslag
om förhandling i en mindre delegation
rörande dessa frågor antogs ej
av socialdemokraterna i utskottet.

Jag vill i fortsättningen ägna mig åt
en enda punkt i tredje lagutskottets
hemställan, nämligen punkten E, vari
utskottet hemställer »att riksdagen i anledning
av motionerna I: 884 och
II: 1097 samt I: 890 och II: 1100 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär förslag till
1968 års riksdag angående införande
av ett direkt besittningsskydd även
utanför bostadssektorn».

Enligt nu gällande hyresregleringslag
och besittningsskyddslag råder ingen
principiell skillnad mellan bostadshyresgästs
och annan hyresgästs besittningsskydd.
Skyddet är enligt båda dessa
lagar av direkt typ, kvarboenderätt.

Departementschefen har i propositionen
uttalat sig för att besittningsskyddet
i hyresförhållanden utanför bostadssektorn
bör upprätthållas genom
ersättningsregler. Han hänvisar till uttalanden
i hyreslagskommitténs utredning,
där det bl. a. sägs: Hyresvärdens
ersättningsskyldighet skulle omfatta de
förluster, som hyresgästen lider till
följd av hyresförhållandets upplösning,
om inte hyresvärden har giltig anledning
att fordra att hyresgästen flyttar.
Det kan gälla kostnader som hyresgästen
nedlagt i den förhyrda lokalen,
flyttningskostnader, värdeminskning på
hyresgästens egendom eller förlust av
kundkrets som är knuten till den förhyrda
lokalen.

Departementschefen anser att det
finns »grundläggande olikheter mellan
upplåtelse för bostadsändamål och upp -

Avveckling av hyresregleringen m. nt.

låtelse för annat ändamål» och framhåller:
»När det gäller bostadslägenheter
har besittningsskyddet till uppgift
främst att skapa trygghet för den enskilde
i besittningen av hemmet. Endast
en lagstadgad rätt till förlängning
av hyresförhållandet är ägnad att skapa
en sådan trygghet. Denna rätt fyller
en mycket betydelsefull social funktion.
» Han anser att ett direkt besittningsskydd
utanför bostadssektorn ej
är i lika grad påkallat och att sociala
skäl knappast kan åberopas.

Men är olikheterna så stora att de motiverar
helt skilda system vid utformningen
av besittningsskyddet? För
många företagare, speciellt för dem som
äger mindre eller medelstora företag,
är rätten till verkstadslokalen eller butiken
minst lika viktig som rätten till
bostadslägenheten. Det kan t. o. m. förhålla
sig så att företagarens hela rörelse
vilar på lokaliseringen. Genom eu
förflyttning skulle kanske kundkretsen
så förändras att rörelsen ej går att driva
i de nya lokalerna eller få bedrivas
under ogynnsammare och mindre lönande
förhållanden till skada för såväl
företagare som anställda. Hårdast
drabbas äldre företagare och anställda
som har omställningssvårigheter. De
större företagen har i allmänhet större
resurser. De har oftast också egna fastigheter.
För en företagare är i de flesta
fall lokalen jämställd med arbetsredskapen.
I oron och ovissheten inför möjligheten
att ej få behålla sina lokaler är
det även givet att en företagare inte vill
riskera att förlora medel som investerats
i lokalen för att göra denna mera
ändamålsenlig.

Sveriges hantverks- och industriorganisation
yttrar bl. a. att rätten till
den kommersiella lokalen om möjligt
är ännu viktigare än bostadsrätten med
tanke på att ett helt företags existens
kan vara beroende av den lokal i vilken
det bedrivs, speciellt när det gäller
serviceyrken. En uppsägning av lokal
kan för en företagare innebära skade -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

verkningar, som i många fall är större
än de som en uppsägning från bostaden
för med sig.

Sveriges köpmannaförbund har påpekat
att för många detaljister de sociala
vådorna av att tvingas byta affärslokal
är väl så stora som de vilka drabbar
en hyresgäst som tvingas byta
bostadslokal.

Förbundet bär vidare sagt att det
måste vara direkt obilligt att en företagare
alltid måste flytta från lokalen
och först efter ett lokalbyte, då hans
ekonomi kan vara undergrävd, ha möjlighet
att genom eu dyrbar process erhålla
ersättning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge
anser att det torde bli ett vanskligt
problem att i ett givet fall bestämma
den ersättning för förlust av kundkrets,
vartill hyresgästen kan vara berättigad.

Hyresrådets majoritet anser att det
är tveksamt om besittningsskyddet bör
utformas på annat sätt än för bostäder.
TCO har framfört liknande synpunkter.

Ersättningsregler ger visserligen ett
visst skydd, men de blir aldrig fullt
effektiva. Hyresgästen kommer bl. a.
att få bevisbördan för sina krav på
ersättning. Detta kan leda till att även
krav som i och för sig är berättigade
inte kan tillgodoses. Hyresgästen kan
på grund av höga rättegångskostnader
tveka inför att öppna en process angående
ersättningsskyldighet. Besittningsskyddet
blir då inte vad som åsyftas.

Utskottet säger i sitt utlåtande att
det kommit till den uppfattningen, att
besittningsskyddet även utanför bostadssektorn
bör vara direkt. Reglerna
bör utformas efter mönster av dem som
i propositionen föreslås för bostäder.
Förslag til! lagstiftning i ämnet bör
föreläggas 1968 års riksdag.

Jag vill här yrka bifall till utskottets
hemställan i dess utlåtande nr 58
utom i punkten A, där jag yrkar bifall

till reservationen I av herr Alexanderson
m. fl.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Det blev en kort men
lysande tid som proposition nr 141 med
förslag till ny hyreslag lyste upp den
politiska himlen. Att den satte fart på
den politiska bostadsdebatten är i varje
fall säkert. Inte minst hyresgästerna i
de stora bristorterna kände sig medengagerade
i denna diskussion därför att
de problem som en ny hyreslag kunde
föra med sig var deras vardagsbekymmer.
Från dessa fackliga, politiska och
liyresgäsibetonade organisationer har
ingen veklagan uppstått därför att regeringen,
på goda sakskäl, har begärt
att få återkalla det nya hyreslagförslaget.
Reaktionen är i många fall precis
den motsatta.

När jag konstaterar detta sakförhållande
kan jag inte undgå att något
förundras över den debatteknik som
herr Bengtson i Solna envisas att hålla
sig till. Han påstår, på minst sagt lösa
boliner, att beslutet av Hyresgästföreningen
i Storstockholm, som är landets
största hyresgästorganisation, motiverades
av att denna organisation är
kommunistinfiltrerad.

Påståendet är givetvis både horribelt
och grundlöst. Vad som hände var att
två förslag ställdes emot varandra i
omröstningen, varav ett förslag från
föreningens styrelse och ett från styrelsens
sekreterare. Men båda instämde
i hyreslagens väsentligheter och skilde
sig endast i fråga om nyanser. Det
segrande uttalandet krävde en ökad
samhällskontroll över hyresutvecklingen
och en partsbetonad överinstans för
hyressättningen. Herr Bengtson kan finna
krav av liknande innehåll i en starkt
underbyggd socialdemokratisk motion
som framförts i riksdagens båda kamrar.

Jag för mitt vidkommande, som har
äran att tillhöra ombudsförsamlingen
i Hyresgästföreningen i Storstockholm,

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

ser inga motsättningar i dessa båda förslag
till uttalande.

Nu replikerar herr Bengtson i Solna
till herr Nilsson i Gävle att han bygger
under sitt resonemang med det förhållandet,
att uttalandet från Stockholms
hyresgästförening råkade exakt överensstämma
med ett uttalande som en
kommunistisk representant hade gjort
i Stadshuset. Av detta uttalande får herr
Bengtson i Solna fram att det förekommer
kommunistinfiltration i hyresgästföreningen
i Stockholm.

Herr Bengtson i Solna bör nog vara
försiktig med att använda så enkla knep
i en viktig politisk fråga. Han kan eljest
löpa risken att bli jämställd med
herr Wedén, som onsdagen den 6 mars
i TV påstod att det fanns ett samband
mellan en kommunistisk konferens som
skulle ha hållits i Stockholm söndagen
den 3 december och regeringens tillbakatagande
av lagförslaget. Jag förmodar
att herr Wedén kommer att lämna kammaren
klart besked i dag om detta påstådda
samband. Det har vi rätt att
fordra. Jag lämnar sedan därhän vem
av herrar Wedén och Bengtson i Solna
som mår mest illa av den personliga
jämförelsen, men de gjorda påståendena
är helt grundlösa.

Själv har jag, herr talman, ansett —
och är därvidlag i gott sällskap — att
regeringens förslag till hyreslag'' behövde
förstärkas på vissa utsatta punkter,
vilket återspeglas i motionerna 11:1101
och II: 1102. Vi har där begärt en komplettering
beträffande besittningsskyddet,
vi har utvecklat ett starkt underbyggt
resonemang kring behovet av en
mera funktionell bytesrätt. Vi har föreslagit
registrering av enskilt träffade
hyresuppgörelser direkt mellan husvärd
och hyresgäst, och vi har framfört
en stark motivering för behovet av
skärpt uppmärksamhet under övergångstiden.
Skälet därtill har varit att
man inte helt kunde bortse från riskerna
av försök till hyreshöjningar, som
i hyreslagens mening inte var godtagbara.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

Om nu de båda mittenpartierna menat
att deras oro varit sakligt befogad,
fanns det således en klar möjlighet att
slå följe med de socialdemokratiska motionärerna.
Skulle någonting oförutsett
inträffa var det självklart att regeringen
— givetvis även under övergångsperioden
— skulle kunna ta ett initiativ
i syfte att bringa hyresnivåerna i
bättre överensstämmelse med hyreslagens
mening.

Såvitt jag vet har frågan varit uppe
vid behandlingen i tredje lagutskottet
men inte mött någon särskilt markerad
anslutning från borgerligt håll. Varför
har man från mittenpartiernas sida så
hårdnackat bitit sig fast vid nödvändigheten
av en längre övergångstid än
den som regeringen föreslagit? Nu vet
vi inte om man innerst inne delat regeringens
uppfattning om behovet av en
ny hyreslag. Under de år jag tillhört
denna kammare har företrädare för oppositionen
varje år stött på om hyresregleringslagens
slopande och utåt velat
framstå som om de haft en positivare
vilja att komma till rätta med hyresmarknadens
fastlåsta läge än regeringen
och den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Jag undrar om man inte
nu har fångats in i sin egen taktik.
Dels säger man ja till hyreslagen, dels
skaffar man sig genom förslaget om förlängd
övergångsperiod ett alibi gentemot
hyresgästerna.

Herr Nyberg antydde i sitt anförande
att han var besviken på regeringen
Erlander som brukar ta åt sig äran av
att stå för förslag som inte alltid är
populära. Herr Nyberg anförde som ett
exempel införandet av omsättningsskatten
— ett bra exempel, eftersom
mittenpartierna även i den frågan hattade
fram och tillbaka. Men jag förstår
hans dilemma. Man mister nu ett bra
objekt vid valrörelsen 1968. Jag hoppas
att huvudparten av väljarna verkligen
genomskådar denna tanke som inte ens
har någon finess över sig; det är ett
röstfiske av allra grövsta slag.

Man kan naturligtvis fråga sig på vil -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen in. m.

ka premisser regeringen haft goda tankar
om mittenpartierna, men jag lämnar
den frågan därhän. I stället bör
betonas vikten av att det bara blir en
kort paus i ambitionen att lägga fram
nya förslag ägnade att förstärka tryggheten
i boendet. Detta har sagts från
regeringshåll, och jag understryker
nödvändigheten av att nya förslag läggs
fram till våren. Jag utgår då från att
de läggs fram i så god tid att de nya
bestämmelserna kan träda i kraft senast
den 1 januari 1969. Man bör därvid
kunna vägledas av den debatt som har
förts om det förslag som snart är ett
minne blott och åstadkomma nya initiativ
inom ramen för den nuvarande
hyresregleringen. När tidpunkten är inne
för mera omfattande åtgärder, vilka
jag anser måste vidtagas, vet man nu definitivt
att ett förslag om sådana måste
byggas upp utan förlitan på någon allmän
medverkan av andra partier. Personligen
beklagar jag inte det som hänt
utan tror t. o. m. att det varit nyttigt
och uppfriskande för den politiska debatten.

Jag vill, herr talman, inte gärna på
nytt söka gräl med herr Bengtson i
Solna. Hans ton var på en gång klagande
och anklagande. Han sade att
den gemensamma bostadsförmedlingen
för Storstockholm var startklar den
1 januari 1968. Jag vill påminna honom
om att den aktuella organisationsplanen
inte är klar; ansvaret härför vilar på ett
borgerligt borgarråd i Stadshuset.

Herr Bengtson i Solna sade vidare
att den nu tillbakadragna liyreslagen
ökar ungdomens svårigheter att komma
över en bostad. Detta är ett vanligt
förekommande paradresonemang. Debatten
skulle ha tjänat på att herr
Bengtson haft mod att tala om på vilket
sätt ungdomen skulle fått bättre tillgång
på bostäder. Det finns bara ett bra
sätt att klara den uppgiften, nämligen
att bygga fler bostäder och noga följa
hyresutvecklingen. Det är olyckligt att
blanda ihop olika frågor i en debatt av

detta slag, eftersom det kan ge den
förvirrande bild av bostadsmarknaden
som herr Bengtson målat.

Jag instämmer, herr talman, i de yrkanden
som tidigare i debatten framställts
av herr Svenning.

I detta anförande instämde herr Hugosson
(s).

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Olika uttryck har lagts
i min mun. »Kommunistdominerad»,
trodde herr Nilsson i Gävle att jag hade
sagt — det var kanske en form av
önsketänkande. »Kommunistinfiltrerad»,
ansåg herr Lindkvist att jag hade
sagt, och det måste väl vara ett undermedvetet
erkännande av att kommunister
verkat i detta sammanhang, ty
herr Lindkvist jävar inte på något sätt
mitt påstående hur det hela gick till.
En kommunistisk styrelseledamot i
denna hyresgästorganisation lyckades
få majoritet för sitt uttalande. Hur stor
infiltrationen är har jag ingen aning
om, det tror jag att herr Lindkvist känner
bättre till än jag.

Avsikten var att den gemensamma bostadsförmedlingen
skulle börja sin
verksamhet den 1 januari 1968 — styrelsen
skall, tror jag, tillsättas i dag.
Man hade hoppats att den också skulle
börja fungera den 1 januari. Hur det nu
kommer att bli är jag däremot osäker
på, ty detta organisationsarbete byggde
i mycket hög grad på en ny liyreslagstiftning.

Herr Lindkvist säger, att regeringens
åtgärd att dra tillbaka propositionen
inte medför att ungdomens intressen
trädes för nära. Jag har vid upprepade
tillfällen sagt, att inrikesministerns nya
giv hängde samman med en ny hyreslagstiftning.
Ta bara en sån sak som
att man räknade med att en viss hyreshöjning
för de gamla lägenheterna
skulle hjälpa till att betala nybyggnaderna
inom både de allmännyttiga bo -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

stadsföretagen och de övriga. Jag tycker
nog att ungdomen redan svarat på
herr Lindkvists fråga. Ungdomen är så
väl medveten om allt det elände som hyresregleringen
ställt till med, att jag
inte tror att några uttalanden av herr
Lindkvist här i kammaren kan få ungdomen
på andra tankar.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det har i olika sammanhang
i denna debatt sagts att regeringens
förslag till ny hyreslagstiftning i och
för sig var en kompromiss och att man
därför inte kunde tänka sig några ytterligare
ändringar av propositionsförslaget.
I varje fall har detta använts som
ett argument mot mittenpartiernas
framställningar i denna fråga. Den
rättighet att väcka motioner med ändringsyrkanden,
som man velat förvägra
mittenpartierna, har dock tydligen socialdemokraterna
haft. Den motion, som
herr Lindkvist åberopade och för vilken
han står som huvudmotionär, upptar
en lång rad ändringsyrkanden.

I utskottet har vi på båda sidor ställt
oss ganska välvilliga till åtskilliga yrkanden
i de motioner, för vilka herr
Lindkvist står som huvudmotionär. Så
är fallet t. ex. med förslaget att bytesrätten
skall gälla generellt och inte bara
på bristorterna. En majoritet i utskottet
har tillstyrkt detta yrkande. Vi har
också kommit överens om att hemställa
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skall begära att utvecklingen efter det att
den nya hyreslagstiftningen trätt i kraft
uppmärksamt följes.

Om man läser denna motion, får man
intrycket, att motionärerna känner en
viss oro för utvecklingen sedan den nya
hyreslagstiftningen trätt i kraft och
hyresregleringen sålunda slopats. Det
är därför oriktigt att påstå, att det är
mittenpartiernas motioner som skulle
ha gett anledning till denna oro. Den
fanns ju redan när herr Lindkvist skrev
sin motion.

Vidare tycker jag att herr Lindkvist

Avveckling av hyresregleringen m. m.

bör tala ganska tyst om röstfiske. Såväl
regeringens agerande på senaste tid som
vissa socialdemokratiska motionärers
framställningar tyder på att man på det
hållet inte varit särskilt främmande för
röstfiske i detta sammanhang.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hörde tyvärr endast
slutet av herr Lindkvists anförande. Jag
hann emellertid uppfatta att han var
osäker på huruvida vi vill ha en ny
hyreslagstiftning eller inte. På den
punkten bör han kunna få klarhet genom
att läsa det förslag från de borgerliga
representanterna i tredje lagutskottet,
vilket nu ligger på riksdagens bord
och som är ganska klart i det avseendet.

Jag hörde också att herr Lindkvist
angrep folkpartiförslaget om en förlängd
övergångstid. Jag var inte med
om att underteckna den motion, vari
detta förslag framförts, och jag har alltså
inga personliga skäl att ta den i försvar.
Men jag är ganska överraskad över
att det angreppet kom just från herr
Lindkvist.

Jag har nämligen här ett uttalande
av herr Lindkvist från socialdemokraternas
kongress den 21—23 oktober i
höst, där de ju också diskuterade hyresregleringen.
Han sade bl. a.:

»I regeringsförslaget finns utrymme
för förändringar som kan bli absolut
nödvändiga för att skapa den trygghet
för hyresgästerna som är vår målsättning.
» Då han sedan skulle ge ett exempel
på sådana förändringar som kunde
tänkas sade han följande: »Det är också
möjligt att den fyraåriga övergångsperiod
som skall gälla för storstädernas
del behöver förlängas.»

När herr Lindkvist nu har den uppfattningen
tycker jag att han borde omfatta
motionen med sympati.

Herr NILSSON i Gävle (vpk) kort
genmäle:

Herr talman! Jag måste nog be herr

Nr 53

Torsdagen den 14 december 19G7 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

Bengtson i Solna att försöka göra klart
för sig att hyresgäströrelsen består av
människor med skilda politiska uppfattningar.
Anser herr Bengtson att det
är felaktigt att de kommunister som
kan finnas i denna hyresgäströrelse har
rätt att framföra sina synpunkter? Om
de får majoritet för dessa synpunkter,
är det då detsamma som att hela församlingen
är kommunistinfiltrerad eller
kommunistinfekterad eller vilket uttryck
man nu ville använda? Är herr
Bengtson inte anhängare av en demokratisk
ordning inom denna organisation?
Skulle herr Bengtson möjligen vilja
ta tillbaka det här yttrandet med
hänsyn till den stora omslutning som
Sveriges hyresgäströrelse har?

Herr JOSEFSON i Arrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är förvånad över
att man åter framför åsikten att det när
det motioneras från mittenpartiernas
sida är valtaktik och att det när det
motioneras från socialdemokratiskt håll
inte är fråga om något sådant.

Lika förvånansvärt är det att man
från socialdemokratiskt håll ständigt
och jämt upprepar det oriktiga påståendet
att mittenpartierna i utskottet skulle
ha varit ovilliga att frångå sitt förslag
om en längre övergångstid. Det har
inte funnits någon ovilja mot ett kompromissförslag
från mittenpartiernas
sida — det tror jag väl ändå står klart
i dag''. Med ett kompromissförslag menar
jag ett förslag där man från båda håll
går varandra till mötes. Anser man att
den ena partens förslag skall accepteras
oförändrat av den andra ligger det väl
närmare tillhands att kalla det för ett
diktat och inte för en kompromiss. Jag
tycker att talet om att propositionen
var en kompromiss har vederlagts i dag
eftersom det står klart att det i utredningsförslaget
inte fanns med någonting
om någon övergångstid; det är regeringen
som har framlagt det förslaget.
En kompromiss i denna fråga borde väl

vara resultatet av regeringens förslag
och vad de övriga partierna anfört.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson anförde
att jag på socialdemokraternas extra
partikongress hade framfört uppfattningen
att en längre övergångstid skulle
vara motiverad. Jag vet inte om han
tagit citatet ur protokollet eller ur dagspressen.
Jag skall emellertid inom kort
se till att det blir kontrollerat om något
sådant finns med i det officiella protokollet.
Jag kan alltså inte nu ge mig in
på en diskussion av den frågan. Det
väsentliga är väl ändå att jag har avstått
från att motionera efter det att vi
haft en ordentlig genomgång av de motiv
som så småningom bildat underlaget
för de socialdemokratiska motionerna.

Herr Gustafsson sade vidare att han
inte undertecknat folkpartiets motion
om förlängd övergångstid. Det måste
väl tolkas så att han vill ha beröm för
det. Jag kan väl medge att herr Gustafsson
i detta alldeles speciella undantagsfall
har visat prov på gott omdöme.

Herr Bengtson i Solna har nu gjort
den stora reträtten i denna politiska
debatt. Han säger, sedan lian uppgivit
att det var en kommunistisk styrelseledamot
i Stockholms hyresgästförening
som fick igenom sitt uttalande, att man
därav inte kan få någon uppfattning
om storleken av den kommunistiska infiltrationen
i hyresgäströrelsen. Med anledning
därav konstaterar jag bara, herr
Bengtson, att det första påståendet vilade
på ett obetydligt underlag. Kan
man inte i debatten ange på vilka premisser
man har byggt upp ett påstående
om en kommunistisk infiltration, så
tycker jag att man har mer än lovligt
svaga argument i den politiska debatten.

Vidare sade herr Bengtson beträffande
ungdomens bostadsfråga, att det nog
inte spelar någon roll vad Oskar Lindkvist
säger, tv ungdomen kommer ändå
inte att tro på honom. Tror herr Bengt -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

son, att de tror på högern, som ju, om
vi skall dra någon slutsats av replikskiftena
här, vill att ungdomen skall
betala mera för bostäderna? Är det en
lösning för huvudparten av de unga
familjerna i Stockholm? Det är ingen
lösning. Det innebär att man bortser
ifrån den ekonomiska situation som
gäller för huvudparten av de unga familjebildarna.
De har sannerligen inte
råd att följa med i en prisstegringstakt
på en sådan marknad som herr Bengtson
i Solna är anhängare av.

Slutligen bara ett par ord till herr
Nyberg. Han säger i sin replik att tredje
lagutskottet har ställt sig ganska välvilligt
till de krav som har framförts i de
socialdemokratiska motionerna. Varför
har inte detta, herr Nyberg, fått mittenpartierna
att haka på dessa förslag, så
att de har kunnat undvika den dispyt
vi har haft om förlängningen av övergångsperioden.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har absolut ingenting
att ta tillbaka, herr Nilsson i Gävle.
Jag har bara redovisat min uppfattning
att det är strongt av Hyresgästernas
centralorganisation att stå fast vid sina
ståndpunkter. Man får respekt för sådana
människor. Jag antydde i det sammanhanget
att det skett trots att lokalorganisationen
var kommunistinfekterad.
Det är ingen som har bestritt det
faktum som jag här senare har utvecklat.
Det har inte heller herr Lindkvist
gjort. Jag har inte alls talat om infiltration,
herr Lindkvist. Det är herr Lindkvists
egen uppfattning, och jag förmodar
att han därmed undermedvetet erkänner
att det är så. Det är emellertid
en förmodan från min sida som jag hoppas
inte behöver missförstås av herr
Lindkvist.

Vidare berörde herr Lindkvist en
mera besvärlig fråga. Han säger att ungdomarna
kommer att få betala mera i
hyra, om högersynpunkterna skulle bli

Avveckling av hyresregleringen m. m.

dominerande. Men det är väl så nu,
att man i de nya bostäderna betalar
mycket höga hyror. Att minska hyressplittringen
och åstadkomma balans genom
att höja hyrorna i de gamla bostäderna
något och sänka hyrorna något
i nyproduktionen är ju en av de
viktigaste huvudsyftena, enligt inrikesministern,
med den nya lagstiftningen.

Jag har nämnt fem olika exempel på
detta. Jag behöver inte ytterligare förtydliga
detta, men det måste väl ändå
herr Lindkvist vara medveten om att
det är de gamla etablerade familjerna,
där nu kanske bara en enda person
finns kvar i de stora lägenheterna i
stenstaden, som kan dra nytta av hyresregleringen,
medan ungdomarna ju bara
får olägenheter av den, som offer för
svartabörsaffärer eller genom dryga
penninginsatser och höga hyror i nyproduktionen.
De har ingen fördel av
hyresregleringen, herr Lindkvist.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindkvist sade att
det hedrar mig, att jag inte har undertecknat
motionen och jag får väl tacka
för berömmet. Men jag måste fråga om
det verkligen kan vara en heder att
inte ha undertecknat en motion, vars
förslag syftade till vad herr Lindkvist
själv sympatiserade med för endast någon
månad sedan.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är onödigt att jag
förlänger debatten med herr Bengtson
i Solna. När han refererade den nya
hyreslagens innehåll bortsåg han ifrån
att just den föreslagna övergångsperioden
inrymmer de inbyggda hyresspärrar,
som skall förhindra en oskälig prissättning
beträffande bostäderna i bristorterna.
Har herr Bengtson verkligen
bortsett från de grundläggande fakta
som gör att man kan ansluta sig till
regeringens proposition?

Jag gav visserligen herr Gustafsson i
Skellefteå beröm för att han inte har

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

skrivit på mittenpartiernas motion, men
nu måste jag moderera detta beröm.
Herr Gustafssons påstående, att jag vid
den extra socialdemokratiska partikongressen
skulle ha sagt, att det behövs
en förlängning av övergångsperioden är
felaktigt. Framför mig har jag protokollet
från kongressen och där finns,
såvitt jag kan finna av en snabb genomläsning,
ingenting av det som herr Gustafsson
yttrade.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Ett par talare har framhållit
att detta för många människor i
vårt land är en besvikelsens dag, därför
att vi inte kommit till ett resultat
efter de många årens utredningsarbete,
men också därför att tilliten till de politiska
partiernas möjligheter att vara
rättlinjiga och konsekventa i sitt handlande
väsentligt rubbats.

Jag kan förstå dessa synpunkter. Låt
mig emellertid framhålla att regeringen
självfallet kommer att göra sitt yttersta
för att minska skadeverkningarna av
vad som ägt rum under den senaste
månaden. De förslag som skulle gagna
hyresgästerna och som inte hade ett
oupplösligt samband med konstruktionen
av regeringens förslag — t. ex. bytesrätten
och besittningsskyddet —-kommer, alldeles som herr Lindkvist
förmodade, att så snart som möjligt på
nytt underställas riksdagen.

Jag blev för min del besviken när jag
lyssnade till herr Gustafsson i Skellefteå
men vill gärna medge att jag kan ha
missuppfattat honom fullständigt. Jag
har ännu inte fått se den stenografiska
utskriften och skall därför inte ge mig
in på den polemik som det annars vore
mycket enkelt att ta upp. Då jag som
sagt inte haft tillfälle att läsa den stenografiska
utskriften utan bara har att
lita till vad jag hört skulle jag endast
vilja fråga: Menar verkligen herr Gustafsson
i Skellefteå att den mycket allmänna
uppfattningen —■ inte bara inom

regeringen och regeringspartiet utan
också hos praktiskt taget alla herr Gustafssons
partivänner i pressen — att
folkpartiet velat framställa sig som en
drivande kraft då det gällt hyresregleringens
avskaffande är felaktig och att
folkpartiet över huvud taget inte visat
något större intresse för denna sak?

Om herr Gustafsson skulle mena något
så horribelt, vill jag gärna gå in
i polemik mot honom. Men så länge
jag hoppas att jag missuppfattat honom
avstår jag från den diskussionen och
förutsätter, att jag senare får tillfälle
säga att min uppfattning på denna
punkt grundar sig på en missuppfattning
av herr Gustafssons anförande. Var
och en som deltagit i den politiska debatten
under senare år torde nämligen
ha konstaterat att man i folkpartiet aldrig
har vågat lägga ett konkret förslag
i något ärende. Det gör man inte i folkpartiet.
Däremot har man ständigt givit
det intrycket att folkpartiet mer än något
annat parti står som garant för att
hyresregleringen skall avskaffas fortast
möjligt.

Sedan är det inte min avsikt, herr
talman, att här ta upp en debatt om
de konstitutionella frågor som behandlades
i kammaren förra onsdagen. Det
kan finnas skäl för den uppfattning
som herr talmannen hade då; jag går
inte in i någon diskussion om det. Men
i egenskap av intresserad av författningsfrågornas
lösning vill jag göra
klart, att även om det kan finnas skäl
för herr talmannens tolkning, så delar
jag inte hans uppfattning. Jag delar i
stället den uppfattning som den Sandlerska
författningsutredningen kom
fram till, när utredningen i sitt betänkande
skrev att enligt utredningens
mening bör något hinder inte föreligga
mot att propositionen återkallas innan
utskott avgivit betänkande i ärendet.
Den Sandlerska kommittén var t. o. m.
så säker på sin sak att utredningen ansåg
det vara onödigt att skriva något
om det, när praxis är sådan den är.

Avsikten med detta mitt yttrande är

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

som sagt inte att nu riva upp en konstitutionell
debatt. Vi har sannerligen
andra saker att debattera. Men det kan
vara viktigt att klargöra att här inte
föreligger något prejudikat och att
grundlagberedningen därför bör pröva
frågan och skriva entydiga och klara
regler. När grundlagberedningen prövar
frågan, hoppas jag givetvis att beredningen
kommer till samma resultat
som den Sandlerska utredningen på sin
tid gjorde.

Sedan är det en annan fråga som
också snuddar vid det konstitutionella
och som enligt protokollen från förra
onsdagen då var föremål för åtskilliga
resonemang här i kammaren. Några talare
fann det uppseendeväckande att
regeringen tagit kontakt med partiets
representanter i ett utskott för att med
dem överlägga om hur man skulle handla
i en viss situation. Jag kan emellertid
aldrig tänka mig att någon av riksdagens
ledamöter på allvar vill göra
gällande, att ett partis representanter
i ett utskott inte har rätt att diskutera
med sin partiledning, även om omständigheterna
gjort att den partiledningen
sitter i regeringsställning. Vad som hände
vid de överläggningar vi hade med
våra ledamöter i utskottet — det var
flera överläggningar, av vilka jag var
närvarande vid de två första —• var
att vi i regeringen sade att vi ville ha
ett råd av ledamöterna i en intrikat och
besvärlig fråga. Ni har större möjligheter
än vi att bedöma hur man på riksdagshåll
ser på dessa ting, sade vi.

Då fick vi det önskade rådet, och
med utgångspunkt därifrån kom vi
fram till vårt ställningstagande, som vi
var helt överens om. Jag skulle väl tro
att ingen riksdagsman på allvar vill
göra gällande att det föreligger ens
skymten av något inkonstitutionellt i
ett sådant sätt att uppträda.

Jag var ju under förra veckan upptagen
av andra angelägenheter. Bl. a.
deltog jag vid firandet av den finska
statens 50-årsjubileum, varvid jag framförde
den svenska statens lyckönskan.

Avveckling av hyresregleringen in. m.

Jag antar att ingen kritiserar mig för
detta.

Man kan möjligen klandra mig för att
jag sedan företog en resa till Rom och
till England. Jag föreställer mig dock
efter allt som sagts —• framför allt från
borgerligt håll — om att den svenska
regeringen icke visar något intresse för
att inför västmakternas regeringsrepresentanter
klarlägga sin inställning och
sina krav på att få bevara neutraliteten
även vid en eventuell EEC-anslutning,
att det inte kan läggas mig till last att
jag nu begagnade tillfället att i Rom
överlägga med praktiskt taget hela den
italienska politiska ledningen, inte bara
med mina partivänner utan också med
dem som bildar majoriteten i den regeringskoalition
som nu arbetar.

Jag föreställer mig också att det skulle
ha varit en grov försummelse med
hänsyn till just de synpunkter, som ofta
anförts från oppositionen, om jag inte
hade begagnat tillfället att lördagen den
9 denna månad träffa praktiskt taget
alla de socialdemokrater, som för närvarande
sitter i regeringsställning i Europa
— och de är inte få. Bland dem
som det framför allt var viktigt att träffa
— förutom den engelska regeringen

— var den västtyske utrikesministern.

Det borde alltså ha varit helt naturligt
att jag utnyttjade denna möjlighet,
även om jag därmed tydligen har sårat
några av de tidningar — Vestmanlands
Läns Tidning, Yästernorrlands Allehanda
och andra —• som anlägger högre
aspekter på en statsministers gärning.

Jag föreställer mig följaktligen att
kammaren förstår varför jag inte var
närvarande under förra veckans debatt.
Med hänsyn till detta bör jag dock kanske
nu säga det som jag redan då skulle
ha anfört. Det kan inte undvikas att
det blir en del upprepningar, eftersom
man — jag vill beteckna det så — haft
oförsyntheten att påstå att herr Sträng,
som den timide man han är, inte skulle
ha vågat handla som han gjorde, om
den barske Erlander varit närvarande.

— Detta är, såsom var och en förstår,

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

en god beskrivning av regeringens sätt
att arbeta!

Vad är det då som varit anledningen
till att vi kommit i denna situation? Ja,
det finns personer som påstår att det
är kommunisterna som förorsakat detta
läge. Jag förstår också att kommunisterna
gärna begagnar varje tillfälle att
tugga på denna karamell. De har inte
mycket att glädja sig åt, och om de
kan få ett erkännande från borgerligt
håll av att de lyckats i detta fall, förstår
jag väl att de suger på denna godbit
så länge de kan.

Men fastnar inte orden i munnen på
den folkpartiledare som slungar ut denna
anklagelse? Vi har visat vår vilja
till handling. Partiets representanter
har i utredningen medverkat till att utforma
det förslag, som i allt väsentligt
ligger till grund för regeringspropositionen.
Vi har sedan lagt fram propositionen
och genom våra representanter
i utskottet arbetat för att få den enhälligt
antagen.

Dessa tre ting är väl ändå tillräckliga
bevis för att det inte fanns ett spår av
rädsla för kommunisterna i vårt handlande.
Vi visste nämligen precis vad
kommunisterna skulle göra, både när
vi tillsatte utredningen, när våra representanter
medverkade till att utforma
förslagen, när vi lade fram propositionen
och när vi in i det sista försökte
att få till stånd en enhällig lösning på
propositionens grund. Med hänsyn härtill
borde man på herr Wedéns håll
ha visat något större respekt för sanningen
och inte göra gällande, att det
som vi nu gjort är ett resultat av kommunisternas
arbete.

Vi visste således var vi hade kommunisterna,
och det skall jag gärna ge
dem ett erkännande för. Däremot blev
vi verkligen överraskade över folkpartiets
och centerpartiets kovändning -—
ty det är väl inget tvivel om att deras
handlande har uppfattats på detta sätt
av alla. Alla utanför de allra mest partifanatiska
kretsarna inom folkpartiet och

centerpartiet har nog förstått att det
var fråga om en markant kovändning.

Varför blev vår reaktion så stark? Ja,
herr talman, för att förklara detta kanske
jag med några ord får uppehålla
mig vid vad saken egentligen gäller.
Det är måhända ofint att i denna debatt
börja resonera i sak, men någon gång
skall väl det också göras.

Först och främst var vi övertygade
om att det nuvarande systemet är behäftat
med betydande svagheter. Men
vi visste också att vissa besvärligheter
möter vid genomförandet av en friare
hyresmarknad, och därför försökte vi
få till stånd en sådan lösning att alla
medborgare skulle förstå att praktiskt
taget samtliga berättigade hänsyn var
tagna. Detta trodde vi att vi skulle kunna
nå genom att vi hade den parlamentariska
utredningen. Centerpartiet
var visserligen inte representerat i denna
utredning, men så kärt som det är
mellan folkpartiet och centern nu kan
det väl inte vara så farligt om centerpartiet
låter sig representeras av en
folkpartist. Dubbelpartierna håller ju
ihop så att det är svårt att skilja dem
åt enligt vad de själva säger, även om
vi tycker att det inte är riktigt på detta
sätt. Men de anser själva att de är så
överens — och är det då orimligt att
tänka sig att centerpartiet åtminstone
för några minuter skulle kunna känna
sig representerat av folkpartiet?

Det viktigaste var emellertid inte att
de politiska partierna var ense, utan
för att man verkligen skulle ha en känsla
av att alla berättigade intressen var
tillgodosedda arbetade vi också för en
lösning som kunde accepteras av hyresgästerna,
av de stora riktgivande byggherrar
som finns på den folkliga kooperativa
rörelsens sida och nv fastighetsägarna
inom det privata näringslivet.
Det var ett otroligt arbete. Och jag
vågar säga att vid sidan av de mycket
stora uppgifter som inrikesminister Johansson
har haft under den senaste tiden
— jag syftar på arbetsmarknadsfrågorna
och bostadspolitiken — har detta

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

varit ett arbete som tagit mycket tid
och krävt mycken tankemöda och konstruktionskraft.
Det är väl inte underligt
om han blir ledsen och tycker det
är bittert när det visar sig att detta
mödosamma arbete under tre eller kanske
fem år inte leder till någonting —
för hur lång tid framåt vet vi inte.
Inrikesministern hade ju äntligen lyckats
jämka samman alla de intressen
som var representerade, och han trodde
sig ha någonting att lita på när kommittén
var praktiskt taget enhällig i sin
uppfattning.

Det nåddes alltså enighet om ett långt
gående skydd för hyresgästerna. Besittningsskyddet
har jag redan talat om,
och vidare gällde det bytesrätten samt
kravet på att hyresvärdarna skall reparera
och underhålla lägenheterna.
Men det stora och känsliga problemet
— inte bara partipolitiskt utan helt enkelt
för de människor som skall bo i
lägenheterna — var givetvis hyrans
höjd. Den svåraste uppgiften både inom
kommittén och vid regeringens förhandlingar
med olika intresseorganisationer
blev därför att finna ett system
med inbakade trygghetsgarantier. Det
skulle vara ett system som gjorde att
man verkligen kunde gå ut och, med
anspråk på att bli trodd, säga att förslaget
innefattar sådana garantier mot
orimliga hyreshöjningar att vi betraktar
det såsom ganska osannolikt att ett genomförande
av förslaget leder till särskilt
stora bekymmer för hyresgästerna.

Och detta är ju den fråga vi egentligen
skall diskutera. Vi skall inte föra
någon diskussion om en bagatell som
fyra eller fem års övergångstid — rörande
den saken kan olika meningar
råda. Nej, vad vi skall diskutera är om
dubbelpartierna godkänner den grund
på vilken regeringen har fotat sitt arbete.

Godkänner ni den grunden att det,
genom det system som här föreslås, inte
blir några stora hvresstegringar eller
ställer ni er på en annan principiell

Avveckling av hyresregleringen m. m.

grund än den från vilken regeringen utarbetat
sitt förslag?

Det är i detta sammanhang uppenbart
att dubbelpartierna ställer sig på
en helt annan principiell grund än regeringspartiet
gjort. Det är också alldeles
uppenbart att ni utan vidare accepterar
att hyresstegringarna kommer
att bli mycket stora i det ögonblick regeringens
förslag skulle genomföras.

Jag behöver inte anföra många citat.
Herr Wedén sade i september i år att
regeringsförslagets förverkligande kommer
att medföra en hyreschock. Och
Dagens Nyheter skrev att folkpartiledaren
talat om väntade chockhöjningar av
hyrorna i samband med hyresregleringens
avveckling.

Detta är något helt annat än den bedömning
som var förutsättningen för
att vi över huvud taget skulle våga —
inte av partitaktiska skäl utan av hänsyn
till landets bostadskonsumenter —-att ge oss ut i de besvärligheter som ett
avskaffande av hyresregleringen vållar.

Jag skulle gärna vilja ställa en fråga
till dubbelpartierna: Är det verkligen
på det sättet att ni är medvetna om
att regeringsförslaget skulle medföra
stora hyreshöjningar och ändå går upp
här, talare efter talare, och förklarar
er beredda att godtaga propositionens
förslag? Varför skall ni godta ett förslag
som innebär stora hyreshöjningar?
Ni har själva skrivit i er motion att
resultatet av regeringsförslagets genomförande
blir betydande hyreshöjningar.
Ni tycker tydligen, eftersom ni är beredda
att rösta för det, att det på något
vis är roligt, om bara svansen på hunden
skärs av i sex etapper i stället för
fyra. Men hunden kommer inte att tycka
det är roligare för det!

Med andra ord: ni ställer er utanför
den principiella grund på vilken regeringspartiet
står. Det är det striden
gäller. Genom att ni dessutom proklamerar
att betydande hyreshöjningar
kommer att uppstå -— det skriver ni
både i motionen och i utskottsutlåtandet
—■ river ni sönder förutsättningar -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

na för ett lugnt genomförande av avvecklingsperioden.
Varför det? Jo, därför
att ni skapar en våldsam oro på
hyresmarknaden. All right, kan ni säga,
det är vår sak att klara det. Men ni
skapar dessutom förväntningar hos en
rad människor som har att göra med
fastställande av hyror -— förväntningar
om kraftiga hyresstegringar därest bara
hyresregleringen avskaffas.

Förutsättningarna för att regeringsförslaget
skulle kunna genomföras på
det sätt vi tänkt oss var att dess grundprinciper
bars upp av ett allmänt förtroende.
Ni lyckades med hjälp av edra
motioner helt enkelt slå sönder det förtroendet.
I det ögonblick då statsmakterna
var beredda att ta ett stort steg
för att införa friare ekonomi i vårt land
gjorde ni ert yttersta för att försvåra
sådana åtgärder genom att skaka förtroendet
för regeringsförslagets bärande
tanke.

Därmed har jag, herr talman, också
svarat på frågan varför vi inte kunde
acceptera en kompromiss. En kompromiss
mellan fyra och sex år är i och
för sig inte så märkvärdig, men det var
inte det som kompromissen gällde, utan
två oförenliga principiella ståndpunkter.
Företrädarna för den ena säger:
»Det ska inte bli några nämnvärda hyreshöjningar.
» Företrädarna för den
andra säger: »Det blir väldiga hyreshöjningar.
» Dubbelpartierna står för
synpunkten att stora hyresstegringar
skall uppkomma. Men de är beredda
att rösta för propositionens förslag i
alla fall och att kompromissa beträffande
övergångstiden. Vi säger nej. Det
går inte att kompromissa mellan två
så skilda ståndpunkter. Antingen skall
man hålla på att det inte blir några
större hyresstegringar — all right —
eller också skall man inte försöka sig
på att genomföra upphävandet av den
nuvarande hyresregleringen.

Vad skulle en kompromiss ha inneburit?
Jo, uppenbarligen att allmänheten
hade fått den föreställningen att
statsmakterna vacklar. Man hade inte

vetat, om man skulle lita på propositionens
ord eller på de krav som framförts
av mittenpartierna.

I vilken ställning försätter ni inte
genom denna vacklan och hållningslöshet
dem som skall tolka det hela? Lagen
och lagstiftarnas intentioner skall tolkas
av kunniga och skickliga jurister.
Det är bra. Men om de icke känner till
motiven för handlandet, till vilka resultat
kommer i så fall dessa människor,
som skall försöka analysera fram vad
som ligger bakom vårt tänkande?

Vid närmare besinnande måste man
därför finna det självklart att vi var
tvungna att inta den position som vi
valde när propositionen drogs tillbaka.
Uppriktigt sagt tror jag att det också
var nyttigt för svensk demokrati att
dessa två partier, som så ytterligt sällan
har tillfälle att stå för sina gärningar,
fick göra det, fick stå för att avskaffandet
av hyresregleringen har uppskjutits
till en mycket obestämd framtid.
Det finns inte något annat skäl till
att den händelsen har inträffat än centerpartiets
och folkpartiets vacklan.

Är det någon som vill ha citat som
belyser vad jag sagt om motionernas
innehåll, står jag gärna till förfogande.
I folkpartimotionen heter det t. ex.:
Väsentliga hyreshöjningar kan inte uteslutas;
det blir icke godtagbara snabba
och kraftiga hyresstegringar, och även
med en längre övergångstid kan hyreshöjningen
för varje år vara mycket
kännbar, o. s. v.

Centerpartiet är litet försiktigare men
behandlar lika lättsinnigt de grundläggande
principerna i propositionen och
överenskommelsen.

Man kan fråga oss: Varför tog ni inte
tillbaka propositionen så fort motionerna
väckts? Här har berättats, inte precis
några sagor utan förmodligen sanningen
om vad som hände vid utskottsbehandlingen,
och då kanske jag också
kan få bidra till den kommande historieskrivningen.

När vi hade fått motionerna i vår

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

hand var det flera i regeringen — icke
bara en — som sade: Detta gör det ju
meningslöst att försöka att på det sätt
som vi har tänkt oss genomföra avvecklingen
av hyreslagstiftningen.

Men jag tar gärna på mig ansvaret för
att ett omedelbart tillbakadragande inte
kom till stånd sedan motionerna hade
väckts. Jag framhöll nämligen att vad
centern och folkpartiet gör är någonting
så exempellöst att det inte är möjligt
att det icke inom dessa partier
finns krafter som kommer att förhindra
den olycka som alldeles uppenbart hotar,
krafter som säger ifrån att så får
icke svensk politik skötas, även om
partiledningarna icke tycks ha observerat
vad det är fråga om. Låt oss vänta
och se vad som händer under utskottsbehandlingen;
då måste väl ändå förnuftet
och ansvarskänslan komma tillbaka
även hos dubbelpartierna!

Det framförs också mycken kritik mot
motionerna även från praktiskt taget
hela oppositionspressen. Jag har aldrig
i mitt liv upplevat att partiledningar
bär blivit så utskällda som i detta fall
— inte av oss, ty vi skäller aldrig på
folk, men däremot av sina egna, som
är mera vana att handskas med en hårdhänt
vokabulär än vi. »Inte ett alltför
hederligt intryck», var det mildaste
man hade att säga. »En pinsam uppmärksamhet»,
»en rent taktisk spekulation»,
»småskuret politiskt lurpassande»,
»vingleri», fortsatte man. Det är
inte jag som säger detta — jag begagnar
inte sådana ord — utan praktiskt taget
hela den borgerliga pressen, som karakteriserar
dubbelpartiernas uppträdande
som ett dubbelspel.

Så kommer utskottsbehandlingen och
då inträffar den situationen att dubbelpartiernas
representanter där inte tar
någon hänsyn till hela denna kritik, allt
detta tal om de risker som fanns att få
uppleva vad vi har upplevt i dag. Man
driver bara hårt sin egen mening.

Under sådana förhållanden är det
väl inte konstigt att vi från regeringssidan
fattar ett sådant beslut som vi

Avveckling av hyresregleringen m. m.

gjort. Och jag vill än en gång upprepa
vad jag sade inledningsvis: Självfallet
har jag varit med om att fatta detta
beslut. Jag reste på måndagskvällen,
men vid vår senaste överläggning hade
vi varit överens om att mittenpartiernas
hållning inom tredje lagutskottet var
helt orimlig. Slutsatserna av denna
orimliga hållning drogs emellertid vid
ett sammanträde där jag själv inte var
närvarande, nämligen då man på tisdagsmorgonen
fick svart på vitt på att
dubbelpartierna envisades med sitt dubbelspel.

Det finns här i kammaren en man
som borde ha speciell anledning att ta
sig en funderare, och det är herr Ohlin.
Herr Ohlin har vid många tillfällen privatim
— jag skall inte bry mig om att
här närmare redogöra för det — förklarat
att han vore intresserad av att
så fort som möjligt få hyresregleringen
avskaffad men att vi väl inte kunde begära
att hans parti skulle gå ut hårdare
än vad vi gjorde. All right, ett sådant
hänsynstagande kan jag väl begripa.

Men i Eskilstuna 1964 — detta kan
också i någon mån vara ett svar till
herr Gustafsson i Skellefteå, om jag fattade
honom rätt, även om det egentligen
är ett påpekande av herr Ohlins
ståndpunkt — säger herr Ohlin: Folkpartiet
kan i denna fråga bara ligga ett
litet stycke framför socialdemokratin,
sfi att denna inte behöver frukta att vi
skall angripa den när hyresregleringen
successivt avvecklas.

Dagens Nyheter tyckte att detta var
ett ytterligt taktiskt men också öppet
resonemang. Ja, ett så öppet taktiskt
resonemang har man säkerligen aldrig
fört tidigare inför offentligheten. Och
det hela är mycket intressant. Man ville
uppenbarligen avskaffa hyresregleringen
snabbare än regeringen, men man
ville ligga bara ett litet, litet stycke före
oss, så att inte vi skulle kunna påstå
att man var anhängare av hyreshöjningar.

Vad som än kan sägas om detta hand -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

lande, personligt mod präglas det inte
av! Har man den meningen, att hyresregleringen
skall avskaffas, bör man
väl kunna uttrycka sig på ett något
mindre taktiskt sätt. Ett faktum är dock
att man var beredd att medverka och
sträcka sig lika långt som socialdemokraterna,
men man skulle ligga en liten,
liten aning före dem. Vi anade bara
inte att detta »före» var räknat bakåt
i tiden, så att ni i verkligheten kom
att ligga bakom oss. Men det är en sak
som väl överensstämmer med folkpartistisk
terminologi!

Herr Ohlin sade vid folkpartistämman
i Sundsvall i våras att han trodde
att det skulle komma att bli betydande
hyresstegringar som en följd av förslaget
om hyresregleringens avskaffande
— jag har inte det ordagranna referatet
här och är därför litet osäker på innebörden.
Såvitt jag har kunnat utläsa
av tidningsreferaten började han emellertid
redan då spekulera i möjligheten
att utnyttja missnöjet mot våra ansträngningar
att slopa hyresregleringen.

.lag ser att herr Ohlin ler, och det
tycker jag att han gör rätt i. Det är
fråga om ett ganska enfaldigt resonemang,
men det kanske beror på att
folkpartiet här råkat ut för detsamma
som man gjort under hela denna debatt
— enligt vad herr Gustafsson i
Skellefteå ansåg: Ingen begriper vad de
menar med vad de säger, allra minst
deras egna tidningar. Jag har stött mig
på ett folkpartitidningsreferat från stämman
i Sundsvall, men det är möjligt
att herr Ohlin sade någonting annat än
vad som där angivits. I så fall är det
väl bäst att här förklara att er avsikt
våren 1967 inte var att säga att det
skulle bli stora hyresstegringar.

Vad vi främst vänder oss mot, herr
talman, är det sakliga resonemang som
förs i folkpartiets och centerns motioner.
Men vi vänder oss också mot att
man i denna fråga liksom i så många
andra frågor kryper så nära socialdemokratin
som man kan, samtidigt som

man försöker utnyttja missnöjet med
de ting som man innerst inne vill befordra.
Det är detta som är grunden
för den moraliska indignationen från
vår sida.

Dagens Nyheter blev så häpen över
att vi anlägger moraliska synpunkter på
en politisk debatt, att tidningen antog
att det var fråga om något slags ryggmärgstänkande.
Nej, herr talman, det
är inte fråga om något ryggmärgstänkande.
Vi tror att moral och politik hör
ihop, vi tror att det skall finnas en
samhörighet mellan vad man säger och
vad man vill arbeta för. Detta är inte
saker som någon skall sitta på Dagens
Nyheters redaktionsstol och skoja med
och framställa som sådant som ingen
behöver ta på allvar.

Jag har redan redogjort för vad som
ligger bakom det som Dagens Nyheter
betecknar som ryggmärgstänkande. Vi
hamnar ideligen i precis samma situation:
man driver en linje, som i praktiken
förefaller att ligga mycket nära
socialdemokratins, men för denna linje
utnyttjar man det missnöje som kan finnas.

Vi har under detta år sett flera sådana
exempel — om herrarna vill skall
jag gärna utförligt redogöra för det.
Precis så gick ni till väga när det gällde
investeringsbanken. Först kom ni med
en massa prat om statlig och socialistisk
dirigering för att sedan ansluta er
till vår linje. Jag gör ett undantag för
herr Hedlund, som hela tiden enligt
min mening följde en förnuftig linje
härvidlag. Detsamma gäller för honom
i EEC-frågan. Men där fick man från
de borgerliga partierna, i varje fall
folkpartiet, ideligen höra, hur tafatt och
slappt regeringen handlade denna ödesfråga
för nationen, varefter de gav sin
anslutning till regeringsförslaget, trots
att de förut hade gjort allt de kunnat
för att underminera tilliten till det vi
syftade med vårt förslag. Jag gör, som
sagt, i dessa två fall undantag för herr
Hedlund.

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

I devalveringsfrågan kan jag däremot
inte göra något undantag. Större virrighet
än den som från borgerlig sida visades
i devalveringsfrågan lär icke en
grupp politiker som säger sig beredda
att överta landets ledning ha lyckats
prestera.

Nu gäller det hyresregleringens avskaffande.
År efter år arbetar man för
att nå ett resultat, och man har även
möjlighet att göra detta, men i sista ögonblicket
kan man inte behärska sig utan
frestas att utnyttja det missnöje som
man vet att hyresgästerna otvivelaktigt
hyser.

Vad mittenpartierna här gjort har
väl ändå diskvalificerat dem från att
överta ledningen av detta lands affärer.
När jag fick klart för mig vad som hade
inträffat tillät jag mig att säga till en
tidning: »För tillfället är det herr Holmberg
som är oppositionens ledare!»

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall inte ta upp vad
statsministern yttrade om investeringsbanken,
EEC och ett par andra frågor
— jag tycker att de är ovidkommande
för dagens diskussion. Jag vill bara
konstatera att om inte regeringen hade
gjort denna helomvändning beträffande
hyresregleringspropositionen hade den
i dag kunnat ägna mera tid åt de omläggningar
i den ekonomiska politiken
som ter sig alltmer trängande och nödvändiga.
Det beslut som bankofullmäktige
i dag har fattat visar att den skönmålning
av det ekonomiska läget som
finansministern och riksbankschefen
gjorde i samband med beslutet att inte
devalvera den svenska kronan —• ett
beslut som vi anslöt oss till, ehuru vi
inte blev rådfrågade på förhand — var
felaktig. Bilden är en helt annan och
allvarligare. Det hade varit bättre om
regeringen ägnat sin energi åt att tänka
över dessa frågor än att driva en
process av det slag som statsministern

Avveckling av hyresregleringen m. m.

Statsministern sade att han ville försöka
föra en saklig debatt, och i några
sammanhang kom han också in på en
debatt av den karaktären. Jag skall gärna
fullfölja de försöken, och jag hoppas
att jag skall lyckas bättre än statsministern.
Jag anser att debatten framför
allt bör gälla de rätta metoderna för
att övervinna den nuvarande och sedan
länge bestående bostadsbristen.

Hur har denna bostadsbrist uppstått?
Även jag kan naturligtvis anföra massor
av citat, och jag har i denna kammare
många gånger redogjort för min huvuduppfattning.
Jag skall emellertid nu
koncentrera mig på två huvudpunkter.

Med hänsyn till den låga utrymmesstandard
som fanns i Sverige vid krigets
slut har vi ansett det berättigat att
under en lång följd av år arbeta med
åtgärder som kunde öka efterfrågan
på bostäder och som kunde göra det
lättare för människor med även mycket
måttliga inkomster att skaffa sig goda
bostäder. En rad åtgärder vidtogs, t. ex.
generella subventioner och bostadsrabatter.
Hyresregleringen hade naturligtvis
också en sådan effekt eftersom den
höll hyresstegringarna nere. Realinkomsterna
steg, och det medförde en
ökad köpkraft även i fråga om bostä der.

Befolkningsomflyttningarna har
ökat trycket, invandringen till landet
har varit ganska stor, giftermålsfrekvensens
ökning har vi ofta talat om

o. s. v. Allt detta har lett till stegrad
bostadsefterfrågan. Vi har varit delaktiga
i de medvetna strävandena att försöka
skapa en ökad bostadsstandard i
landet.

Om denna av olika skäl ökade efterfrågan
skulle kunna tillgodoses, hade
det naturligtvis krävts att tillväxten för
bostadsinvesteringarna under samma tid
legat på åtminstone lika hög nivå som
den genomsnittliga stegringen av nationalinkomsten.
Vi vet alla att det har inte
varit fallet. Bristsituationen har förvärrats,
och den är nu mycket svårare än
den var vid krigets slut. Ansträngning -

gör.

6 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 53

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

arna att öka bostadsbyggandet har inte
alls hållit jämna steg med ansträngningarna
att öka efterfrågan. Detta har
aktualiserats bl. a. av efterfrågan av hyresregleringen.

Vad denna beträffar har jag under
senare år i en rad sammanhang sagt
att den inom stora områden skulle kunnat
avskaffas i snabbare takt än vad
som har skett. Jag tror att statsministern
inte uppfattat den distinktion som
finns mellan en avveckling av hyresregleringen
regionalt, som vi sedan
många år tillbaka har föreslagit, och
det steg som det nu är fråga om. Beträffande
den regionala avvecklingen skall
jag gärna acceptera påståendet att vi
intagit en pådrivande hållning och ansett
att regeringen kunde varit djärvare.
Men, herr talman, jag är också
angelägen att säga att jag varje gång
som jag talat om den regionala hyresregleringen
har tillfogat ett resonemang
som sannerligen inte varit mindre
väsentligt. Jag har nämligen sagt att
det inte är befogat att föreställa sig att
inom de stora bristorterna all prisreglering
på bostäder skulle kunna försvinna
på ett par år i det läge som vi nu har
råkat in i, bland annat på grund av
att produktionen inte varit tillräcklig.

Jag har sagt detta för ett år sedan,
för två år sedan och för tre år sedan,
och det kan inte vara någon överraskning
för regeringen att vi i de motioner
som i dag diskuteras ger uttryck för
den uppfattningen.

Jag har också sagt att det mest angelägna
när det gäller priskontrollen på
bostäder i dessa bristorter är att få till
stånd en ändring som tar bort de värsta
avigsidorna i den nuvarande situationen,
som gällande hyresreglering konserverar,
nämligen de olika kostnadsnivåerna
för bostäder av samma kvalitet. Det
är det förhållandet, som medför uppdelningen
mellan vad man kallat bostadsfrälse
å ena sidan och de missgynnade
å andra sidan och som därmed
också leder till den fastlåsning, den

ofullständiga rörlighet på bostadsmarknaden,
som kanske är den största svagheten
för närvarande.

För ett par år sedan ansåg jag, att
tiden var mogen för att vi skulle söka
förverkliga den enkla principen, att
bostäder av samma kvalitet i fråga om
utrymme, utrustning och belägenhet
bör kosta lika mycket. Att den anpassningen
under en viss tid på de stora
bristorterna måste fortgå inom en modifierad
prisreglerings ram bör inte
vara ägnat att försvåra denna anpassning
— snarare tvärtom. Jag tilläde då,
att i den mån en klar överräntabilitet
uppkommer på det egna kapital, som
ägarna investerat i sina fastigheter, bör
det problemet kunna angripas i särskild
ordning. Men därvid skall man också
ta i betraktande att fastighetsägarna efter
alla år av prisreglering bör ha rätt
att ställa vissa anspråk på skydd av
realvärdet hos deras eget investerade
kapital.

Jag tror, herr talman, att jag inte behöver
säga mer för att det skall stå
klart för kammarens ledamöter att det
inte — något som jag hade tillfälle att
konstatera för en vecka sedan — föreligger
någon motsättning mellan de ståndpunkter
jag nu redovisat och de ståndpunkter
som kommit till uttryck i folkpartiets
motion.

Jag skall tillåta mig att erinra kammaren
om en debatt som fördes i maj
1965. Herr Ohlin tog då upp denna problematik
till en ingående belysning.
Han slutade sitt anförande med en vädjan
till regeringen att genom en särskild
parlamentarisk beredning, som
skulle arbeta snabbt, ta fram resultaten
från den serie av utredningar som
var i gång eller som skulle påbörjas.
Det gällde utredningarna om hyresregleringen,
om andra sidor av bostadspolitiken
m. m. Avsikten med herr Ohlins
vädjan om denna parlamentariska beredning
var just att åstadkomma en
politisk enighet kring en paketlösning
över hela fältet, en enighet som stats -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

ministern i dag, ehuru med orätt, sökt
göra gällande att en av dessa expertbetonade
utredningar kunde ge garantier
för.

Det intressanta i sammanhanget, herr
talman, är att statsrådet Rune Johansson,
som vid detta tillfälle svarade för
debatten på regeringens vägnar, kommenterade
herr Ohlins förslag om en
parlamentarisk beredning för att åstadkomma
denna enighet på följande sätt:
»I och för sig skulle det vara en bekväm
väg att gå för en regering att lasta
över ansvaret för bostadsfrågans lösning,
liksom problemet med hyresregleringens
avveckling och eventuella ersättande
med andra lagar, på en parlamentarisk
arbetsgrupp.»

Sedan tilläde statsrådet Johansson:
»Jag betraktar — och det tror jag att vi
alla gör — »— jag förmodar att han syftade
på regeringen —»en sådan åtgärd
som ett avsteg från vad som kan betecknas
som det sedvanliga». I stället för
en sådan parlamentarisk beredning tillkom
en arbetsgrupp i kanslihuset. Statsrådet
Johansson omnämner den saken
och säger därefter att när arbetsgruppen
blir färdig med sitt arbete, så får
väl regeringen ta sitt ansvar och presentera
de förslag som den finner rimliga
med utgångspunkt från utredningens
material och remissinstansernas
yttranden. »Vid riksdagsbehandlingen»,
tillägger statsrådet Johansson,
»blir vi sedan i tillfälle att se hur långt
vi kan komma i samförståndslösningar.
» Litet senare säger han: »Vi kan
ju aldrig komma förbi riksdagen. Det
är den som slutgiltigt skall besluta.
Men det är ju ändå så i vårt parlamentariska
liv, att regeringen får ta sitt ansvar
och lägga fram sitt förslag, till
vilket riksdagen slutgiltigt har att ta
ställning. Det blir vid riksdagsbehandlingen
som vi får se i vad mån vi kan
nå en lösning i samförstånd.»

Om man verkligen hade eftersträvat
en sådan garanti som statsminister Erlander
här har efterlyst, varför börja -

Avveckling av hyresregleringen m. m.

de man då med att avvisa tanken på
en sådan parlamentarisk beredning för
en verkligt bred samling i frågan som
Bertil Ohlin föreslog men statsrådet Johansson
avvisade? Det är väl inte så
märkligt om vi då finner det mycket
motiverat att göra förbättringar och
justeringar i det förslag som regeringen
till sist framlägger?

Statsministern talade om personligt
mod och om vinglerier. Hans eget parti
har ju först mot den bakgrund som jag
här just tecknat och som understryker
regeringens ansvar lagt fram en proposition.
Sedan har den, då den råkade
ut för förslag till förbättringar, tagit
tillbaka propositionen. Det är svårt att
kalla detta ett bevis på stort personligt
mod eller frånvaro av vingleri.

I den bostadsproposition som framlades
i våras förde statsrådet Johansson
eu del resonemang som också berörde
hyresregleringen. Han slutade det avsnittet
med att säga: »Avslutningsvis
vill jag i detta sammanhang framhålla
att det är min förhoppning att den hyrespolitiska
reform, vars huvuddrag jag
här sökt teckna» — de huvuddragen
framgick ju av den propositionen —
»på sikt skall kunna verksamt främja en
utveckling mot en bättre fungerande bostadsmarknad
än den vi nu har. Framför
allt bör reformen kunna leda till
ökad rörlighet och rättvisa på bostadsmarknaden.
» Tidigare i propositionen
hade statsrådet framhållit att »den nya
hyreslagen är det primära medlet för att
åstadkomma hyresparitet,» — alltså den
rättvisa hyressättning jag förut talade
om med lika priser på lägenheter med
likvärdig standard — »i första hand
inom det befintliga bostadsbeståndet
men på sikt även i de nytillkommande
husen. Lånereglerna bör ses som ett
komplement härtill.»

Detta var en central del av det bostadspaket
som regeringen lade fram.
Regeringen har sedan försummat att
försäkra sig om en sådan parlamentarisk
enighet som statsministern tydli -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen in. in.

gen är så angelägen om för detta bostadspaket.

När det gäller formerna för övergången
till ny hyreslagstiftning följde regeringen
hyresregleringsutredningens förslag
i principfrågorna. Men i flera viktiga
avseenden innebar regeringens
förslag att man gjorde avsteg från utredningen.
Justitieministern som framlade
den slutliga propositionen, i nära
samråd med statsrådet Johansson får
man väl förutsätta, skrev nämligen i
den propositionen: »Även enligt min
uppfattning har de sakkunnigas förslag
om hur avvecklingen av hyresregleringen
skall gå till vissa betydande olägenheter.
Detta gäller framför allt den
ordning som föreslås för storstadsregionerna.
» Justitieministern underströk,
att det var svårt att bedöma hur det
föreslagna hyressättningssystemet skulle
komma att verka på en fri marknad.
Den osäkerhet, som statsministern på
något sätt bär i dag velat förneka och
som han nu påstår att oppositionspartierna
har skapat, är alltså uttryckt i justitieministerns
proposition. Justitieministerns
konklusion blev, att det otvivelaktigt
ändå fanns övervägande skäl som
talade för att en fördröjd avveckling av
hyresregleringen ger möjlighet till en
smidigare övergång till hyressättningen
på den fria hyresmarknaden än om avvecklingen
sker redan nu. Han säger
vidare, att remissbehandlingen har varit
ägnad att stämma till varsamhet,
och därför föreslog regeringen vissa
övergångsbestämmelser.

Nu har statsministern här försökt göra
gällande att de motioner som framlagts
från folkpartiet och centerpartiet
har inneburit att vi ställt oss på en helt
annan principiell grund. Nej, herr
statsminister, det gör de inte. Däremot
innebär de naturligtvis att de farhågor
som är uttryckta i propositionen har
vi funnit befogade. Det har varit angeläget
för oss att söka åstadkomma en
förbättring av de garantier mot överslag
som man även från regeringens si -

da har funnit angelägen men enligt vår
mening inte lyckats tillräckligt bra
med. Det gäller för övrigt inte bara
övergångstiden utan också några andra
saker i själva lagtexten.

Man kan alltså för det första konstatera,
herr talman, att regeringen anser
att en förändring av hyreslagstiftningen
av det slag den har förordat är viktig
för att uppnå en fungerande bostadsmarknad.
Man kan för det andra
konstatera att regeringen i vissa viktiga
avseenden har frångått utredningens
förslag med motiveringen att man måste
ta det varsamt och att man inte säkert
vet vad som händer med hyrorna.
Man kan för det tredje konstatera att
regeringen har föreslagit vissa övergångstider.
Vi har, som vi ser det, förbättrat
regeringens förslag, och då
kommer man och säger: Nej, det går
inte, då tar vi tillbaka det hela. Därför
vill jag, herr talman, i denna omgång
sluta med att ställa tre frågor till
statsministern:

1. Står regeringen fast vid den uppfattning
som uttrycktes av olika statsråd
under debatten i förra veckan, att
propositionens förslag om en avveckling
av hyresregleringen är sakligt berättigat? 2.

Medger regeringen, att den i enlighet
med den uppfattning som uttrycktes
i det socialdemokratiska bostadsprogram
som presenterades före
valet 1966 har företagit ändringar i hyresregleringskommitténs
förslag för att
söka vinna garantier för en mer friktionsfri
övergång till det nya systemet?

3. Om så är fallet: Hur kan då förslag
från oppositionen som också avser
en förbättring av dessa garantier vara
motivering för att återta detta förslag
från regeringen som den själv anser vara
sakligt motiverat?

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Trots att regeringen
har dragit tillbaka sin proposition om
hyresregleringens avskaffande ligger i

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

dag ärendet på riksdagens bord i anslutning
till motioner som väcktes sedan
det blev klart att propositionen
skulle återtas. Detta tillbakadragande
och vad det får anses innebära skulle
jag helst ha velat dra en slöja över och
hade inte tänkt att orda om det i dag. I
mitt koncept står det, att jag inte vill
yttra mig om det i fortsättningen, utan
att vi nu skall se framåt. Men efter vad
som har förevarit ifrån regeringens sida
här i talarstolen kan jag inte med
tystnad förbigå detta ämne utan känner
mig helt enkelt tvingad att göra vissa
erinringar.

Att hyresregleringens avveckling i
ett stort antal fastigheter skulle komma
att leda till höjning av hyrorna borde
man inte behöva göra någon hemlighet
av, ty det är val känt av praktiskt taget
alla. Trots detta har vi sagt — jag
talar för centerpartiet — att vi önskar
en avveckling av hyresregleringen därför
att det kan finnas så många väsentliga
fördelar, att dessa uppväger nackdelen
med de nämnda hyresstegringarna
för åtskilliga hyresgäster. Det är inte
lättsinnigt — för att ta det uttryck
som här användes —- att på förhand
tala om för svenska folket att det blir
hyresstegringar om man är säker på
detta, och det är vi. Yi har också sagt
att det måste vara förmånligare för hyresgästerna
att denna höjning uppdelas
på sex år i stället för på fyra. Om höjningen
skulle bli t. ex. 600 kronor måste
det vara förmånligare att kunna dela
upp den, så att man får räkna med
100 kronor under vart och ett av sex
år i stället för 150 kronor under vart
och ett av fyra år.

I Danmark finns tydligen större förståelse
för synpunkter som dessa än i
rårt kanslihus. Man har där beslutat sig
för att dela upp höjningen på åtta år,
och jag undrar om inte den svenska
regeringen i denna fråga, och kanske
också i någon annan, har åtskilligt att
lära av sina danska partivänner, kanske
framför allt av den danske .statsministern.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

Jag har tillåtit mig att tala om regeringens
saltomortal i den här frågan.
Det framlades först en proposition och
därefter kom en motion ifrån oppositionen
avseende en detalj. Oppositionen
föreslog, såsom framhållits från denna
talarstol, något som närmast bör betecknas
som en förbättring. Men då tar
regeringen detta helt plötsligt som förevändning
för att dra tillbaka propositionen.

Det finns enligt min mening en enda
omständighet som talar till regeringens
förmån härvidlag, nämligen att
det i en kommuniké häromdagen erkändes
att hyresregleringens avskaffande
är sakligt motiverat men att propositionen
av andra skäl — och det kan
ju inte gärna vara andra än taktiska —
dras tillbaka. I den mån jag på detta
sätt kan ge regeringen ett erkännande
vill jag göra det: regeringen är tämligen
sanningsenlig när den medger att
det finns sakliga skäl för propositionen,
men att den ändå skall dras tillbaka.

Vart är vi på väg när motioner skall
avslås bara därför att motionärerna anses
kunna vinna någon fördel i händelse
av bifall? Och vart leder det om regeringen
återtar propositioner, som
den anser vara sakligt riktiga, bara
därför att oppositionen motionerar om
vissa ändringar och motionerna anses
kunna medföra någon vinst för motionärerna? Det

har sagts att man skall stå vid
sitt ord, och ingen opponerar väl mot
det. Man har också snuddat vid att rikta
den maningen till centerpartiet,
även om det inte har sagts ut direkt.
Men jag vill råda dem som för det talet:
Håll bättre reda på vad ni talar
om, så slipper ni att efteråt tvingas
konstatera att ni har pratat i nattmössan!
Centerpartiet har inte medverkat
vid någon uppgörelse i denna fråga. Yi
har inte haft äran och förmånen att
vara representerade i den kommitté
som tillsattes för ändamålet 1963 — om
jag nu minns rätt. Och vi har inte upp -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

dragit åt någon annan att representera
centerpartiet i den kommittén. Det
är den nakna sanningen.

När vi nu har undertecknat en motion
om hyresregleringens avskaffande
har vi gjort det för att än en gång understryka,
att vi delar regeringens uppfattning
att hyresregleringen bör avskaffas
— det är en uppfattning som
vi fört fram vid mer än ett tillfälle
— men samtidigt har vi velat understryka
att avskaffandet bör ske med
stor varsamhet. Jag sade t. ex. så här i
ett anförande i denna kammare 1966:
»Alltmer börjar man få klart för sig att
så länge det nuvarande regleringssystemet
på hyresmarknaden består kommer
vi att ha en betydande bostadsbrist. Men
det gäller att vara aktsam och smidig
när man går över till ett nytt system.
Vår uppfattning är att hyresregleringen,
vars avveckling pågått några år,
måste avvecklas i väsentligt snabbare
takt. Att det skall vara besittningsskydd,
den saken är klar.»

Jag poängterade sålunda att vi skall
vara aktsamma och smidiga vid övergången
till ett nytt system, och detta
ger väl om något full täckning för förslaget
om en utsträckning av övergångstiden
från fyra till sex år, utan att vi
skall behöva få snubbor för det! Det bör
observeras att man i Danmark har delat
upp övergången på åtta år — jagsäger
det än en gång — och jag har inte
hört någon från denna plats klandra
danskarna för det. Jag vet inte heller
om danskarna själva har tvckt tiden
vara för lång. Däremot har jag hört en
del klagomål på hyresstegringarna.

När vi nu är i den situationen, att
något beslut om hyresregleringens avskaffande
knappast kommer att fattas i
år, så är frågan vad som skall hända.
Vad händer när det av regeringen utarbetade
förslaget enligt vad vi har
anledning tro inte vinner riksdagens
bifall? Faktum är ju att både regeringen
och oppositionen anser sakliga skäl
föreligga för regleringens avskaffande.

Är det då försvarligt inför svenska folket
att vi som har fått medbogarnas
uppdrag sitter med armarna i kors i
fortsättningen? Är det försvarligt att vi
i denna kammare bara en vecka sedan
föregående tillfälle för andra gången
uppför ett skådespel där vi käbblar
om vem som bär skulden till det som
nu inträffat? Skulle det inte vara mera
att rekommendera att vi tog oss samman
och frågade vad vi nu skall göra?
Vi kan väl ändå inte sitta med armarna
i kors och låta det hela bero efter
att ha kunnat konstatera att vi i princip
och även i detalj är praktiskt taget
helt överens? Jag anser att det skulle
vara nära nog omöjligt.

Jag vill föreslå — och det var det
enda jag hade tänkt säga i dag om jag
inte hade blivit tvingad till vissa bemötanden
— att regeringen snabbt låter
genomföra en översyn av hela denna
fråga genom någon form av delegation,
sammansatt av representanter
för parterna på hyresmarknaden och de
politiska partierna. Där kunde man undersöka
om man inte kunde bli överens
om ett förslag, som är till gagn för
hela svenska folket — för hyresgästerna,
för samhällsekonomin etc. Inga
eländiga prestigeskäl bör enligt min
mening härvidlag få ligga hindrande i
vägen.

Jag vill helt kort för vårt partis vidkommande
säga, att vi är beredda att
försöka nå fram till en sådan gemensam
överenskommelse.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag tänker inte fördjupa
mig i själva sakdebatten, och jag
skall inte heller blanda mig i det storartade
gräl, som här förekommit mellan
åtminstone två av de tre huvudaktörerna
i detta skådespel eller — för
att använda statsministerns egen vokabulär
— detta dubbelspel.

Det är i varje fall ett dubbelspel i
flera bemärkelser. Statsministern beskyller
centerpartiet och folkpartiet

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

för att ha drivit ett dubbelspel, men
om så skulle vara fallet har regeringen
i lika hög grad gjort sig skyldig härtill.
Jag vill t. o. m. beteckna dess agerande
som ett kvalificerat dubbelspel.

Jag vägrar nämligen att tro att en regering
som i så stor utsträckning som
den socialdemokratiska vill ge sig sken
av att vara en stark regering skulle
ha handlat på det sätt som man nu
gjort, om man inte hade velat begagna
folkpartiets och mittenpartiernas motioner
som en ren förevändning för att
krypa ur en svår fråga, som man varit
rädd för att driva till sitt slut. Jag tycker
inte att man på det sätt som statsministern
gjort skall slå sig för sitt
bröst och framställa sig som oskyldig
och ofelbar i en situation som denna,
för vilken det likväl är regeringen som
i första hand bär ansvaret.

Jag vidhåller vad jag framhöll när vi
förra gången debatterade frågan, nämligen
att vad som nu skett och håller
på att ske i Sveriges riksdag — alltså
regeringens helomvändning och tillbakadragande
av en proposition, som är
under sakbehandling i ett riksdagsutskott
— utgör ett beklämmande inslag i
svenskt politiskt liv. Det är beklämmande
inte bara med tanke på det stora antalet
bostadslösa och de många orättvisor
som här förekommer — t. ex. i
form av hyressplittring och hyresskoj
— utan också och kanske framför allt
med tanke på politisk och parlamentarisk
anständighet.

Inte har det som nu skett bidragit
till att öka medborgarnas förtroende
för det politiska livet och det politiska
spelet i vårt land — det kan jag
försäkra kammarens ledamöter, om nu
någon skulle vara osäker i det hänseendet.

Mot den bakgrunden herr talman,
och med apostroferande av de av herr
Hedlund framförda synpunkterna, att
det vore ovärdigt att nu sitta med armarna
i kors och att låta sig drivas av
politisk prestige, vill jag ställa två frå -

Avveckling av hyresregleringen m. m.

gor — trots att det redan förut ställts
många frågor. Den ena vill jag rikta
till statsministern och den andra till
herrar Wedén och Hedlund.

Den första frågan lyder: År regeringen
villig att nu, innan det är för sent,
fullfölja den proposition som tack vare
ett antal motioner alltjämt är aktuell,
om folkpartiet och centerpartiet drar
tillbaka sina säryrkanden? Det är inte
för sent att göra det. Är i så fall — och
det är den andra frågan, som jag riktar
till herrar Wedén och Hedlund —- folkpartiet
och centerpartiet beredda att
dra tillbaka sin säryrkanden? Då skulle
vi kunna genomdriva den omläggning
av hvreslagstiftningen som alla
förklarat sig anse vara sakligt berättigad.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall försöka att
göra mitt genmäle så kort som möjligt.
Det mesta av det som jag ansett mig
böra svara på gav jag besked om redan
i mitt första anförande.

Vad som är det i någon mån beklämmande
i herrar Hedlunds och Wedéns
anföranden är att de helt bortser
från vad vi här diskuterar. Vi diskuterar
icke en övergångstid på fyra, fem
eller sex år — detta är, som jag framhållit,
en lämplighetsfråga. För vår del
anser vi att det är olämpligt med en
sexårig övergångstid, och i motsats till
herr Hedlund är jag övertygad om att
den danska idén med åttaårig övergångstid
är felaktig. Jag har många,
många människor med mig på den
punkten — systemet medför i själva
verket en högre liyresstegring än vad
som i och för sig hade varit motiverad
vid en kortare övergångstid. Man
vänjer sig liksom vid hyreshöjningen,
och man har alltså en möjlighet att
växa i en större hyreshöjning. Jag är
övertygad om att det är många som
har precis samma åsikt som jag.

Med andra ord: Jag tror det är fel

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

med en lång övergångstid, och jag kommer
att motarbeta en sådan så länge
jag kan. Men detta är som sagt en lämplighetsfråga
— det kan göras en bedömning
om jag har fel när jag säger att
det är bra med en kort övergångstid
eller om ni har fel när ni säger att vi
bör närma oss det danska systemet.

Det danska systemet har dock lett
till nästan katastrofala hyreshöjningar.
Dagens Nyheter slog ju i ett söndagsnuinmer
för någon tid sedan upp exempel
på att det verkade som om det blivit
60-procentiga hyreshöjningar i Danmark.
Naturligtvis var det överdrivet,
men det ger i alla fall en aning om att
det av herr Hedlund rekommenderade
danska systemet är något som vi skall
vara rätt varsamma med. Det är emellertid
intressant att en av dubbelpartiernas
ledare anser att det danska systemet
är bättre än det svenska —- vi skall
nogsamt notera det.

Jag anser alltså att vårt förslag är
bättre. Men det kan, understryker jag,
diskuteras om övergångstiden skall vara
fem eller sex år; oavsett vilken ställning
man intar därvidlag blir det ingen
stor kris. Däremot kan jag inte förstå att
man inte vill observera vad det är vi
skall diskutera •— att man inte är villig
att resonera om det som är kärnan i
den strid som vi nu tvingas föra. Det är
ju att regeringen har avsett att i sitt
förslag bygga in garantier mot chockartade,
alltför stora hyreshöjningar och
att vi tror att vi lyckats därmed. Parterna
på fastighetsmarknaden — både det
privata och det kooperativa fastighetsägandets
representanter och hyresgästernas
representanter — anser att vi
har lyckats, att det inte skulle bli alltför
allvarliga hyreshöjningar.

Detta är grunden till att regeringen
lade fram sitt förslag. I det ögonblick
vi skulle ha ansett oss tvingade att använda
exempelvis den motivering som
dubbelpartierna använt i sina motioner
skulle vi aldrig ha lagt fram förslaget.

Och den fråga som reser sig är följande:
När ni tror att det hela är så
fruktansvärt riskabelt, varför vill ni då
rösta ja till propositionen? I stora drag
är ni ju villiga att acceptera denna. För
en liten stund sedan förordade herr
Bohman att vi skulle avstå från våra säryrkanden,
som han uttryckte sig, och
enigt sluta upp bakom propositionen.
Men om ni anser att propositionens förslag
leder till så väldiga skadeverkningar,
varför skall ni då arbeta för att
genomföra det? Jag antar att herr Bohman
inte anser det, men mittenpartierna
säger att regeringsförslaget leder till
stora hyreshöjningar. Varför vill ni
rösta för ett förslag som ni i er motion
har skisserat som olyckligt på grund
av de hyresstegringar som blir följden?
Vad tror ni hyresgästerna egentligen
skall tänka om två partier, som anser
att det framlagda förslaget leder till
stora hyreshöjningar men som nöjer sig
med att slå ut hyreshöjningarna på sex
år i stället för fyra? Tror ni verkligen
att hyresgästerna kommer att betrakta
en sådan lösning av denna fråga som
den för dem mest rimliga?

Detta är principfrågan, herr Hedlund.
Står ni bakom regeringsförslagets bedömning
om möjligheterna att utan alltför
kraftiga hyresstegringar avskaffa
hyresregleringen? I så fall är det klart
att ni röstar ja, men då skall ni stryka
varje spår av motiveringen i er motion.

Detta är en allvarlig fråga, men jag
kan inte låta bli att något kommentera
herr Hedlunds anförande. Man kan väl
inte sitta med armarna i kors, sade han.
Ja, herr Hedlund, det hade varit väldigt
bra om Ni hade suttit med armarna
i kors när motionen förelädes Er, tv
då hade Ni inte skrivit på en motion
som är till den grad skadlig för landet,
för hyresgästerna och — det kan jagförsäkra
herr Hedlund — för ert eget
parti. Ibland är de korslagda armarnas
politik ganska klok.

Huvudproblemet är alltså: Ni tror att
regeringsförslaget medför hyressteg -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

ringar. Likväl vill ni genomföra det.
Varför? Är ni verkligen beredda att säga
till väljarna i vårt land, att ni visserligen
tror att hyresstegringarna blir
avsevärda men att ni accepterar det?

Det förefaller mig underligt att ni
inte kan förstå den indignation som
uppstår när ni undan för undan har
sagt att det är lämpligt att genomföra
ett avskaffande av hyresregleringen,
men att ni — när ni står inför möjligheten
att genomföra detta slopande —
samtidigt vill framstå som bekämpare
av hyresregleringen och som infångare
av det missnöje som hyresregleringens
avskaffande säkerligen kommer att väcka.
Det är denna dubbelhet hos er som
är — det vågar jag säga — moraliskt
upprörande. Ni driver det dubbelspelet
att ni säger er vara anhängare av att
hyresregleringen avskaffas och samtidigt
vill fånga in det missnöje som den
av er förordade åtgärden kommer att
väcka.

Är det så svårt att förstå, att vi tycker
att detta är att gå väl långt och att det
därför vore en förnedring om vi utan
strid hade accepterat en sådan tankegång? Här

har uppstått en kuriös diskussion
om vad ni tidigare sagt och inte sagt.
Herr Hedlund säger: Jag har inte sagt
någonting. Herr Hedlund är mycket försiktig,
det skall alla veta, så inte är det
lätt att fånga honom. Men jag vill ge
ett enda exempel på ett yttrande som
han fällt och som citerades i Dagens
Nyheter den 17 augusti 1966: »Det är
angeläget att man kan avveckla regleringen
inom de närmaste 2—3 åren
inom den allra största delen av landet.»
Det kan han stå för även i dag. Fortsättningen
är intressant: »Nackdelarna
med hyresregleringen är så många och
så stora att de motiverar en snabb
avveckling.»

Även om herr Hedlund inte frångått
sin vanliga försiktighet är det alltså
lätt att få tag i yttranden där han, precis
som herr Ohlin, krävt en snabb av -

Avveckling av hyresregleringen m. m.

veckling av hyresregleringen. Det sårande
för rättskänslan är alltså — jag
upprepar det för femte gången, tror
jag, —- att ni, samtidigt som ni kräver
avveckling av hyresregleringen, vill ta
åt er äran av att ändå ha hindrat att avvecklingen
leder till de konsekvenser
som ni själva vältaligt skildrar i er
motion. Ingen begär att ni skall kunna
klara en debatt i dessa frågor, men ni
kunde väl åtminstone försöka förstå
varom debatten rör sig.

Herr Wedén riktade tre frågor till
mig. Det är alltid farligt att svara på
frågor när man inte har sett lydelserna,
men den första frågan gällde såvitt jag
minns, om vi anser att det är klokt att
avveckla hyresregleringen. Svaret är ja.
Vi anser fortfarande att det är klokt
att avveckla hyresregleringen.

Den andra frågan löd ungefär: Hur
kan ni då på grund av att mittenpartierna
föreslår förbättringar gå ifrån regeringsförslaget?
Det gick hela innehållet
i mitt första anförande ut på att
förklara. Orsaken är icke det förhållandet,
att ni har föreslagit i och för sig
rätt dumma ändringar — som en förlängning
av övergångstiden från fyra till
sex år — utan den omständigheten att
ni underkänner grunden för propositionens
framläggande.

Jag vet inte om jag har hela regeringen
med mig, men jag vill deklarera att
det hade varit lättare för regeringen att
genomdriva detta förslag, om ni hade
tagit konsekvenserna av er motivering
och yrkat avslag. Då hade man vetat
var man har er. Nu skall ni hålla er
framme på bägge linjerna. Ni vill ha
hyresregleringen avskaffad och ni vill
inte ha den avskaffad. Det är dubbelpartierna
i sin prydno!

Det är detta, herr Wedén, som vi kommer
att resonera om många gånger innan
närmaste valtillfälle kommer, ty
det går icke an att två partier ostraffat
får uppträda på det sätt som herrarna
gjort i detta fall.

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsministern ställde i
sitt förra anförande en direkt fråga till
mig: Menar herr Gustafsson att det är
felaktigt att folkpartiet velat framställa
sig som en drivande kraft när det gäller
hyresregleringens avveckling?

Herr Sven Wedén har berört frågan
i sitt anförande. För mig räcker det att
säga att jag menade precis vad jag sade,
och det var att det inte fanns någonting
i våra tidigare framträdanden här i
riksdagen som stred mot förslaget i den
motion som framlämnades från folkpartihåll.
När vi har talat om hyresregleringen
har vi alltid understrukit att
avvecklingen måste ske försiktigt. Jag
sade t. ex. år 1965 här i kammaren:
»Min slutsats blir att marknaden nu är
så grundligt snedvriden att den inte
kan vridas rätt på en gång. På bristorterna
måste avvecklingen av hyresregleringen
ske under viss kontroll.» Det
har gjorts en rad sådana uttalanden
från vårt håll. Eftersom förslaget i motionen
går i den riktningen, kan man
inte påstå att det strider mot vad vi
tidigare har sagt.

Statsministern tog också upp frågan
om den parlamentariska utredningen,
som han uttryckte sig, och menade tydligen
att något slags överenskommelse
hade träffats i den. Jag måste fråga, om
man verkligen kan kalla denna kommitté
parlamentarisk utredning. Kräver
man inte av en sådan, att den skall
ha parlamentariska representanter från
partierna? Det fanns bara två parlamentariker
med i denna utredning: nuvarande
statsrådet Lennart Geijer och
jag. Högern och centerpartiet var icke
representerade. Menar statsministern
att herr Geijer och jag skulle ha träffat
en politisk överenskommelse, som skulle
vara bindande inte bara för de partier
vi tillhör utan även för de partier som
inte fanns med i kommittén?

Till detta kommer att den detalj som
vi nu diskuterar, nämligen förlängning

av övergångstiden vid hyresregleringens
avveckling, inte uppfanns i vår
kommitté; det gjordes i departementet.
Anser statsministern att därför att jag
råkar vara med i en kommitté skall
inte bara mitt parti utan även centerpartiet
och högern vara skyldiga att
hålla fast vid ett förslag som tillkommit
sedan utredningen avlämnat sitt betänkande?
Det är väl ändå orimligt.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det är utomordentligt
rörande med herr Bohman och högern
såsom medlare mellan regeringen och
mittenpartierna i den här frågan. Men
det visar å andra sidan var regeringen
har hamnat genom att envist hålla
fast vid linjen att avskaffa samhällskontrollen
över hyresmarknaden.

Jag kan för all del förstå den moraliska
förtrytelsen hos regeringspartiet.
Här har man fallit undan för de
borgerliga partiernas envetna kampanj
i hyresfrågan och vill ta steget
över till marknadshyror. Men i samma
ögonblick får man en dolkstöt i ryggen
från mittenpartierna. De är inte att
lita på. och det är ju bra om socialdemokratin
upptäcker detta innan man
invecklar sig ännu längre i ett direkt
eller indirekt samarbete med dem.

Men det finns, tycker jag, andra moraliska
aspekter på denna fråga vilka
måste tillmätas större betydelse. Vad
skulle effekten bli av ett genomförande
av regeringens och de borgerliga partiernas
— ty minns väl, att i huvudfrågan
är de överens! — förslag till ny
hyreslagstiftning? Verkan skulle bli en
fortsatt stark stegring av hyrorna. Detta
kan inte förnekas av någon. Men en
stegring av hyrorna drabbar framför
allt de lägre inkomsttagarna. De högre
inkomsttagarna har alltid möjlighet att
klara sina hyror, men för låglönegrupperna
och låginkomstgrupperna i allmänhet
handlar det om att få råd med
livets nödtorft. Vi vet att en mycket
stor del av landets inkomsttagare allt -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

jämt tvingas leva på inkomster som är
helt otillräckliga. Stora grupper av löntagarna
har mycket låga löner, där
varje krona är intecknad. Hyrorna har
redan blivit så höga, att många inte har
råd att ta anvisade lägenheter. Hyrorna
har under de senaste åren ökat mera än
priserna i genomsnitt, och detta är ett
direkt resultat av den politik som regeringen
och de borgerliga partierna
bedrivit. Man har medvetet gått in för
att hyrorna skulle stiga.

Att övergå till marknadshyror såsom
regeringens förslag till ny liyreslag
förutsatte är, som vi ser det, ett svek
såväl mot hyresgästerna, främst de lägre
inkomsttagarna, som mot tidigare antagna
principer för en social bostadspolitik.
Det är detta moraliska problem
som är det viktiga.

Enligt vår uppfattning får bostaden
inte betraktas som en marknadsvara.
Tillgång till en rymlig och prisbillig
hälsobostad är en medborgerlig rättighet
på samma sätt som tillgång till
undervisning, till sjukvård o. s. v. Samhället
har skyldighet att svara för bostadsförsörjningen.
Men samhället måste
också se till att bostäderna finns tillgängliga
till hyror som vanligt folk har
råd att betala. Samhället måste därför
ha ett direkt grepp över hyresprissättningen.
övergång till marknadshyror
kan inte förenas med dessa principer
och målsättningar.

Vänsterpartiets riksdagsgrupp kunde
därför inte acceptera det framlagda
förslaget till ny hyreslagstiftning. Vi
föreslog direkta ändringar i detta,
främst i 48 §. Vi förutsatte att den förhandlingsordning
som gäller mellan de
allmännyttiga bostadsföretagen och hyresgästorganisationen
skulle kunna utvidgas
till att omfatta även det privata
fastighetsbeståndet. I den mån avtal
enligt denna förhandlingsordning inte
föreligger skulle hyrorna fastställas av
ortens hyresnämnd. De lokala hyresnämnderna
med deras stora erfarenhet
skulle alltså vara kvar enligt för -

Avveckling av hyresregleringen m. m.

slaget. Vi krävde också att bytesrätten
skulle utsträckas till att gälla hela landet,
en förbättring som ju accepterats
under utskottsbehandlingen.

Om riksdagen icke biföll dessa förslag,
yrkade vi att den skulle avslå propositionen,
kräva utarbetande av ett
nytt förslag till ny allmän hyreslagstiftning
samt utsträcka giltighetstiden för
lagen om hyresreglering till och med
den 31 december 1969.

Det intressanta är nu givetvis vad
som händer i fortsättningen. Vi förutsätter
att det snabbt kommer förslag
om inarbetande i den nuvarande lagstiftningen
av de positiva delarna av
propositionen. Det gäller bytesrätten,
det förstärkta besittningsskyddet, reparationsskyldigheten
och även vissa andra
bestämmelser. Om regeringen icke
ställer sådana förslag, kommer de —
det är jag övertygad om — att ställas
motionsvis.

Men vad händer dessutom? Det är
ingen tvekan om att många socialdemokrater
kände det som en stor lättnad
när regeringen beslöt att dra tillbaka
sitt förslag. Deras ställningstagande
sammanhängde inte främst med mittenpartiernas
agitation. Det hade i stället
att göra med den starka opinionen
bland hyresgästerna mot lagförslaget
och deras fruktan för att en övergång
till marknadshyror skulle få en stark
uppskruvning av hyrorna som följd.
Jag tycker mig alltså ha funnit, att det
finns en stark resonans inom socialdemokratin
för att betrakta förslaget till
ny hyreslagstiftning som ett misstag.
Men regeringen vill inte erkänna detta.
Den framhärdar i åsikten att det var
ett bra förslag.

Herr Erlander talade här om att regeringen
arbetar för att införa en friare
ekonomi i vårt land. En regering utgången
ur arbetarrörelsen har missförstått
sin uppgift, om den ställer
detta som målsättning på ekonomins
fält i allmänhet och särskilt när det
gäller hyrespolitiken. Jag vill fråga

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

statsministern, om han verkligen vidhåller
detta sitt yttrande.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar att statsminstern
på min första fråga, om regeringen
står fast vid sin uppfattning
att en avveckling av hyresregleringen
är sakligt berättigad, svarade ja. Statsministern
svarade inte alls på frågan
om huruvida han var beredd att medge
att regeringen själv hade gjort avsevärda
ändringar i kommitténs förslag
i syfte att försöka garantera en mera
friktionsfri övergång till det nya systemet.
Det borde han vara mycket beredd
till, tv det framgår ju av själva propositionen.
Det är precis det som också
vi har gjort.

Men, herr talman, det anmärkningsvärda
är att herr Erlander nu återkommer
till en framställning av denna
karaktär: Ni vill göra gällande, säger
han till oss, att det blir mycket stora
hyresstegringar på sina håll, men vi
socialdemokrater har den uppfattningen
att några sådana risker inte föreligger.
Statsministern framställer hyresregleringens
avveckling som om den
strängt taget inte skulle vara förknippad
med några som helst påfrestande
konsekvenser för någon.

Jag måste verkligen säga, herr talman,
att det går inte an för en regering
att ha en chef som — enligt statsministerns
egna uttalanden — är så obekant
med de faktiska förhållanden
som ett mer än 20-årigt socialdemokratiskt
regerande har lett oss in i det här
avseendet. Det finns avsevärda skillnader
mellan hyror för likvärdiga lägenheter.
Priserna på de nya lägenheterna
rusar ju i höjden. Det är av denna anledning
som vi föreslagit en längre
övergångstid och även andra garantier
just mot sådana chockartade höjningar
som det i en del fall kan föreligga
fara för. Men ändå, herr talman,
är det alldeles klart att det inte går
att fortsätta med det nuvarande syste -

met. Det har blivit ohållbart, och det
inser regeringen också.

Statsministern ursäktar tillbakadragandet
av propositionen med att säga:
Vi har haft den uppfattningen, att det
här egentligen inte skulle bli några
sådana svårigheter att man behövde
vidta alldeles särskilda åtgärder för att
genom dem skapa garantier mot stora
hyreshöjningar.

Det är, herr talman, förbluffande att
höra detta, ty det bär ingenting med det
verkliga sakläget att göra.

Statsministern säger sig tro att en
längre övergångstid — som han anser
vara en lämplighetsfråga -— skulle ha
ofördelaktiga verkningar. Varför? Om
man i övergångsbestämmelserna och
i lagstiftningen anser sig ha inbyggda
garantier, som regeringen tydligen från
början ansåg sig ha och som vi har velat
förbättra, för att få fram en gräns
för lyftningen av bostadskostnaderna,
måste det väl ändå vara mindre påfrestande
att uppdela en given lyftning
på ett större antal år än på ett
mindre antal år. Den saken är så solklar
att den inte närmare behöver
diskuteras.

Den indignation som statsministern
här lägger i dagen är som jag ser det,
herr talman, en spelad indignation. Jag
tror det var herr Bohman som sade, att
det riktiga förhållandet är att regeringen
tagit ett par motioner från folkpartiet
och centerpartiet som förevändning
när dess eget mod svek och den
utsattes för påtryckningar i form av eu
väntad kommunistisk propaganda.

Statsministern åberopar en rad uttalanden
i olika tidningar som karakteriserar
vårt ställningstagande, men
han säger visligen inte ett ord om samma
tidningars karakteristik av hans
eget och hans regerings ställningstagande.
Detta är en ganska tråkig form av
tävlan, herr statsminister. Jag tar inte
så illa vid mig, men skall vi ha en tävlan
om vem tidningarna tycker mest illa om
i denna fråga tror jag att statsministern

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

går segrande ur den striden, d. v. s. de
tycker mest illa om lionom.

Herr Hedlund har i dag upprepat ett
förslag av liknande karaktär som det
herr Ohlin ställde i kammaren för två
och ett halvt år sedan och som då avvisades
från regeringsbänken, nämligen
att man skulle tillsätta en verklig parlamentarisk
beredning som på kort tid
skulle se över dessa problem och försöka
nå fram till enighet. Jag tycker att
det är den viktigaste fråga som ställts
här i dag. Vill statsministern på den
frågan ge ett mer positivt svar än det vi
fick av Rune Johansson 1965, så har
dagens debatt ändå haft något gott med
•sig.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern talade
om den danska hyresregleringens avveckling
och framhöll att ganska våldsamma
hyresstegringar hade blivit följden.
Om jag inte minns fel är det ungefär
ett år sedan man där upphävde
hyresregleringen och beslöt dela upp
höjningarna på åtta år. Det är alltså
inte mer än ett år som har gått. Om
jag fattade statsministern rätt menade
han att det var just den omständigheten
att man hade delat upp höjningarna på
åtta år som gjorde att det blev så stora
höjningar det första året. Jag har litet
svårt att följa med i den tankegången.
Om statsministern i stället hade sagt
att eftersom man delar upp höjningarna
på åtta år blir den samlade effekten
större än om man delar upp dem
på fyra år hade jag förstått tankegången,
även om jag inte hade trott på
slutsatsen.

Sedan talade statsministern om att
regeringen bedömt saken så — jag försökte
skriva ned ord för ord — att
regleringen skulle kunna avskaffas utan
alltför stora hyreshöjningar. Det är ett
väldigt tänjbart uttryck; vad det innebär
vill jag inte försöka tolka. Att vi
skulle ha tänkt oss något mer vill jag
inte heller påstå. Att det skulle blivit

Avveckling av hyresregleringen m. m.

vissa hyreshöjningar är ställt utom allt
tvivel. Även regeringen måste ha räknat
med hyreshöjningar, eftersom den
delat upp hyreshöjningsbeloppet på fyra
år.

Så mycket vill jag säga, att vi inte
kommer att vara rädda för att diskutera
denna fråga. Vi har ingenting att dölja
och ingenting att skämmas för. Vi har
gjort vad vi ansett sakligt riktigt. Vi
ville skona hyresgästerna något mer genom
att dela upp höjningarna på sex år
och hade inte kunnat underlåta, som jag
flera gånger framhållit, att kasta blickarna
på förhållandena i Danmark, där
man delat upp höjningarna på åtta år.

Man kommer inte ifrån det faktum,
att frågan är olöst, genom att tala om
att det hade varit bättre om motionerna
inte lagts fram o. s. v. Jag vågar förutsätta
att regeringen, när den tänkt sig
för litet närmare, kommer fram till
att man måste försöka skapa en enig
uppslutning kring ett förslag.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Med god vilja skulle
man kunna tolka statsministerns inlägg
som ett ja i princip som svar på min
fråga. Statsministerns bedömning av
centerpartiets motion tyder på det.
Statsministern karakteriserade den motionen
med orden att den var till den
grad skadlig för landet, för hyresgästerna
— och för herr Hedlunds eget
parti, fast det inte hör till saken. Statsministerns
svar på herr Wedéns fråga
var dessutom, att statsministern fortfarande
ansåg att ett avskaffande av
hyresregleringen var sakligt berättigat.
Allt tyder alltså på att regeringspartiet
fortfarande anser, att det är ett utomordentligt
angeläget önskemål att vi
blir av med hyresregleringen. Jag upprepar
alltså min fråga och vill gärna
nu ha ett direkt svar på den:

Är regeringspartiet villigt att fullfölja
propositionen, om folkpartiet och
centerpartiet nu förklarar sig beredda
att avstå från sina säryrkanden? En par -

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

lamentarisk utredning skall väl inte behövas,
eftersom alla säger sig vara ense
om att regleringen skall bort. Om statsministern
svarar ja på den frågan, går
frågan vidare till centerpartiet och
folkpartiet: Är de partierna i så fall
villiga att ta tillbaka sina säryrkanden?
Om så är fallet, är jag villig att
förenkla proceduren i kammaren genom
att ställa ett yrkande om bifall
till propositionen i dess helhet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Den fråga som herr
Bohman ställer är i hög grad motiverad,
och jag har all anledning att seriöst
gå in i ett svaromål. Jag tror att högerns
ställningstagande i dessa frågor bottnar
i en vilja att komma fram till ett
resultat och att man inte har de underliga
taktiska biavsikter som utmärker
dubbelpartiernas agerande.

Men, herr Bohman, även om jag är
villig att ta upp ett seriöst resonemang
på denna punkt och även om jag fortfarande
anser att det vore en fördel
om hyresregleringen kunde avskaffas,
så skall vi ändå observera att mittenpartierna
och socialdemokratin aldrig
stått så långt ifrån varandra som de
gör i dag. Mittenpartierna har ju redan
förklarat att de är villiga att medverka
till hyresregleringens avskaffande trots
att de anser att detta skulle medföra
betydande hyresstegringar. Vi vill avskaffa
hyresregleringen på sådant sätt,
att några väsentliga hyresstegringar inte
uppstår.

Jag är ledsen över att behöva ta kammarens
tid ytterligare i anspråk. Det
föranleds framför allt av herr Wedéns
ovanligt egendomliga utfall mot mig för
att jag inte skulle ha tagit del av vad
propositionen innehåller. I propositionen
skriver justitieministern följande
beträffande det som borde vara huvudfrågan: »De

särbestämmelser som enligt min
mening är behövliga för bristorterna
bör innebära att också den absoluta

hyresnivån blir i viss mån låst och
att den alltså inte kommer att styras av
efterfrågetrycket.»

Detta är den principiella grunden.
På dessa rader har regeringspartiet angivit
varför det är berett att acceptera
ett beslut om hyresregleringens avskaffande.
Hade vi haft mittenpartiernas
bedömning att det som regeringen
här har skrivit är nonsens, d. v. s. att
det för närvarande inte går att låsa
hyresnivån utan att det blir väsentliga
hyresstegringar, då kan jag försäkra
herr Wedén att denna proposition aldrig
hade hamnat på riksdagens bord.
Det var ju upptäckten av — den upptäckten
gjorde vi genom de båda partiernas
motioner — att en mycket stor
del av riksdagen hade en rakt motsatt
principiell bedömning av hela frågan
som gjorde att vi sade: Följaktligen är
läget icke sådant som vi hade räknat
med.

Herr Gustafsson i Skellefteå gjorde
sig lustig över att jag skulle ha krävt
någon underkastelse i förväg beträffande
en överenskommelse som icke hade
existerat och i fråga om några förslag
som skulle ha kommit efteråt. Nej, herr
Gustafsson, detta är återigen en total
missuppfattning av vad hela diskussionen
gäller. Vi trodde att det i fråga
om den principiella inställningen fanns
en enighet mellan högern, centern,
folkpartiet och socialdemokraterna,
nämligen att vi skulle kunna avskaffa
hyresregleringen på sådant sätt att vi
undvek hyresstegringar. Det var denna
stora principiella enighet som vi trodde
existerade. Herr Gustafsson gör sig nu
lustig över — för all del, så litet som
folkpartiet har att göra sig lustigt över
i dessa dagar kan jag väl unna honom
det — att jag skulle ha krävt en underkastelse
i förväg beträffande en överenskommelse
som icke någon har
träffat och som regeringen sedan ändrade
i efterhand. Jag sade icke ett ord
om det. Jag har uttryckligen, jag vet
inte hur många gånger, sagt att fyra,
fem eller sex års övergångstid är moda -

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

liteter. Det hade icke inneburit någon
sådan katastrof som. den som nu stundar.
Att man inte från dubbelpartiernas
sida vill förstå att vad striden gäller
är om vi skall få betydande hyresstegringar
eller inte. Ni anser att följden
blir betydande hyresstegringar och ändå
röstar ni för propositionen. Därmed,
herr Bohman, har jag givit ett
absolut klart svar på frågan. Men vänta
litet grand! Herr Bohman skall få det
i absolut klartext innan det hela är slut.

Herr Bohman sade: Om mittenpartierna
tar tillbaka alla de förslag som
det har varit bråk om och vi går tillbaka
till den kloka och goda lösning
som regeringen föreslagit, då blir väl
alla belåtna? Men, herr Bohman, skadan
är ju redan skedd! Vad skall det tjäna
till att tvinga fram en underkastelse
från mittenpartierna genom hot om att
annars blir det herr Bohman och jag
som skulle dra fördelar av situationen?
De har från denna talarstol gång på
gång deklarerat att de icke tror på de
grundläggande principerna i propositionen.
De har sagt att de vet att det
blir svårt för hyresgästerna, och därför
skall man gå långsamt fram och
göra det svårt för dem i sex år — det
är den lösning på ett socialt problem
som herr Hedlund arbetar för. Dessa
ståndpunkter är oförenliga, herr Bohman.
Skadan är som sagt redan gjord.
Det går inte att nu rädda situationen
genom några röstningsmanövrer i dag,
även om jag uppskattar till fullo herr
Bohmans ansträngningar.

Herr talman! Jag vet att viktigare
ting än riksdagsdebatten väntar kammarledamöterna,
och jag skall därför
fatta mig mycket kort när jag bemöter
herr Hermansson. Vad jag sade — jag
kanske uttryckte mig en aning forcerat
—- var att jag trodde att ett närmande
till en fri hyresmarknad låg i de
borgerliga partiernas intresse. Men när
de står inför ett realiserande av den
förhoppningen förkastar de förslaget.
Vi har icke föreslagit någon fri hyresmarknad.
Det förslag vi framlade inne -

Avveckling av hyresregleringen m. m.

höll ju, som jag nyss tillät mig att säga,
inbyggda kontroller som skulle förhindra
att vi fick en fri marknad på bristorterna,
vilket skulle innebära väsentliga
lidanden för hyresgästerna. Det
skulle vara mycket mer att säga om
detta, men jag antar att herr Hermansson
med sin snabbhet att uppfatta och
missförstå yttranden kommer att till
fullo förstå vad jag menar.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ordvalet i statsministerns
sista anförande på en punkt får
antas bero på ett missförstånd eller på
den okunnighet som jag förut talade
om och som regeringschefen inte borde
få ådagalägga i en allvarlig fråga.
Statsministern råkade nämligen säga att
regeringen strävat efter en avveckling
av hyresregleringen samtidigt som man
ville undvika hyreshöjningar. Herr talman!
Det går inte. Det är klart att det
måste bli fråga om hyreshöjningar. Frågan
är inom vilka gränser de skall ligga
och hur man skall bära sig åt för
att göra dem så litet påfrestande som
möjligt för dem som drabbas. Statsministern
läste tidigare upp några rader
ur propositionen och sade att regeringen
därmed skapat vissa garantier för
att påfrestningarna på de stora bristorterna
inte skulle bli för stora. Ja,
man har skapat vissa garantier. Den
principiella grundvalen håller, herr
statsminister, så långt den nu räcker.
Men den är inte tillräcklig. Vi har velat
skapa ytterligare några garantier.
Då säger hans excellens statsministern
att vi vill avveckla hyresregleringen
trots att vi är säkra på att detta skall
leda till mycket kraftiga hyreshöjningar,
när anledningen till de modifikationer
vi föreslagit just är att vi har
velat undvika att höjningarna skall bli
för drastiska, vilket det finns anledning
att frukta om regeringens förslag genomförs.

Detta sätt att vända upp och ned på
diskussionen är verkligen förtjänt av
indignation.

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern tyckte att
jag anlade ett teoretiskt betraktelsesätt.
Skillnaden mellan de två grupperingarna
skulle framför allt bestå i att socialdemokraterna
hade velat genomföra
reformen med den uppfattningen att det
icke fanns risk för hyresstegringar, medan
däremot, om jag förstod statsministern
rätt, centerpartiet och folkpartiet
skulle vara beredda att genomföra
den, fastän de bedömde att det förelåg
risk för stora hyresstegringar.

Om det nu skulle förhålla sig på det
sättet, herr statsminister, att centerpartiet
och folkpartiet är beredda att ta
tillbaka sina säryrkanden, vilket jag
inte vet någonting om ännu — de har
inte förklarat sig på den punkten —
måste väl ändå däri sägas ligga en fullt
klar bekräftelse på att man på det hållet
inte anser, att riskerna för hyresstegring
är så betydande att man inte bör
genomföra denna mycket väsentliga reform.

Då säger statsministern: Skadan är
redan skedd; vad tjänar det till att
tvinga något parti till underkastelse?

Det är inte fråga om det; det är inte
det jag har begärt. Möjligen skulle en
sådan åtgärd innebära ett indirekt, tyst
erkännande av att man förhastat sig
på ömse håll. Men vad som är väsentligt
i dag är ju inte politisk prestige.
Det väsentliga är på vilket sätt vi skall
kunna genomföra en betydelsefull social
och ekonomisk reform till gagn för
hyresgästerna, till gagn för de bostadslösa,
till gagn för samhällsekonomin,
en reform som alla partier, utom naturligtvis
kommunisterna, säger sig vara
överens om. Det är det som saken gäller.
Det är inte fråga om prestige eller
underkastelse på det ena eller andra
hållet.

Vad jag tycker är beklagligt ur sakliga
synpunkter, kanske inte ur politiska,
är att statsministerns svar på min
fråga bestyrker det antagande som jag
har gjort här vid två tillfällen, nämligen
att centerpartiets och folkpartiets

motion enbart har varit en tacksam
förevändning för regeringen att handla
som den har gjort.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Herr Erlanders artighet
nyss var ju liksom de flesta av hans
yttranden av det slaget en smula dubbeltydig,
men jag accepterar naturligtvis
hans förklaring, att det tidigare uttalandet
var en smula forcerat. Följande
intressanta fråga kvarstår emellertid:
Vad händer i fortsättningen med
regeringens förslag? Jag förutsätter liksom
alla andra, att vi får en komplettering
ganska snart efter nyår, där vissa
goda delar av hyrespropositionen inbakas
i nu gällande lag.

Men kommer det att stanna vid detta?
Eller skall man tolka det på följande
sätt: Regeringen framhärdar här i
sin åsikt att det var ett bra och riktigt
förslag den hade ställt om avskaffande
av hyresregleringen och av samhällets
direkta kontroll av hyresmarknaden.
Skall detta tolkas så, att så snart man
har garderat sig för att inte mittenpartierna
angriper, så tänker man på
nytt lägga fram detta förslag om övergång
till marknadshyror? Avser man
alltjämt att bidraga till att höja hyresnivån
och gå ifrån principerna för en
social bostadspolitik? Det är vad man
fruktar efter de uttalanden som regeringen
har gjort i denna debatt. Därför
är det, herr talman, utomordenntligt
nödvändigt att upplysningsverksamheten
i hyresfrågorna fortsätter. Hyresgästerna
får inte slappas i sin uppmärksamhet
och sitt motstånd mot avskaffande
av samhällets direkta grepp över
hyresprissättningen.

Om det tillätes också mig att lägga
taktiska synpunkter och partisynpunkter
på denna fråga, som alla andra har
gjort, vill jag framhålla att det tydligen
behövs en stark framgång för den socialistiska
vänstern i nästa års val för
att förhindra att detta attentat mot den

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

sociala bostadspolitiken sker en gång
till.

På längre sikt måste det gamla kravet,
som också fanns med i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, att alla
egentliga hyreshus, liksom marken, skall
överföras i samhällets ägo, förverkligas.
Då först får vi förutsättningar för en
rationell liyrespolitik.

Herr talman! Det egendomliga läget
har uppstått i riksdagen i dag att högern
formellt övertagit regeringens förslag.
Detta ingår givetvis i de borgerliga
partiernas taktikspel, men det karakteriserar
enligt min mening samtidigt
förslagets reella innehåll. Vi kan
inte tänka oss att en högerlinje är en
riktig lösning av denna för hyresgästerna
så viktiga fråga.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill bara tillägga
ett par saker, trots att jag tycker att jag
varit så oerhört tydlig i mina yttranden,
att det egentligen är konstigt att
frågorna ideligen upprepas.

Herr Bohman återkommer gång på
gång till påståendet, att socialdemokraterna
inte vill genomföra hyresregleringens
avskaffande och att det inte
låg något allvar bakom vårt förslag.
Därför skulle alltså socialdemokraterna
ha tagit mittenpartiernas motion som
förevändning för att agera på det sätt
som skett. Men, herr Bohman, så går
det faktiskt inte till. .lag höll på att
säga att jag önskade att herr Bohman
finge tillfälle att se hur det är att sitta
i regeringsställning; men det önskar jag
ju inte på något sätt — det skulle då
vara för en kort stund.

När regeringen utarbetar sina förslag
gör den det i tron, att de är kloka och
riktiga och att de gagnar landet. Vi tror
att alla andra partitaktiska motiveringar
än att det är till gagn för landet är
oväsentliga. Til syvende og sidst är
det ju detta som avgör om partiet vinner
förtroende eller ej, och så låg det
ju också till i det här fallet. Frågan

Avveckling av hyresregleringen m. m.

diskuterades fram och tillbaka, vilket
jag försökte skildra i mitt första anförande,
ocli vi kom fram till att det
här förslaget var bra. Men vid arbetet
med förslaget vågade vi ju inte, herr
Bohman, lita på att mittenpartierna
skulle lägga fram ett förslag, som skulle
göra det möjligt för oss att ta tillbaka
det förslag vi ansåg vara bra. För en
gångs skull var herr Bohmans tankeverksamhet
inte riktigt i nivå med honom
själv. Han hade möjligen sänkt sig
till en annan nivå. Man kan inte arbeta
så här: Nu lägger vi fram det här förslaget
ty det kommer nog någon dårfink
och framlägger ett förslag som gör
att vi kan ta tillbaka vårt. Nu kom det
någon -— jag menar inte en dårfink —
men det kom någon med ett förslag
och så ramlade alltihop.

Nej, det går inte till på det där sättet,
utan vi står för våra förslag, för utredningen
och för propositionen. Så
sent som förra tisdagen fanns det ju
i utskottet alla möjligheter — vi hade
fått igenom förslaget. Vid utarbetandet
av vårt förslag kunde vi inte räkna med
att få en förevändning att slippa ifrån
det. Vi visste att det skulle bli kritik;
vi känner herr Hermansson och visste
ungefär vad han skulle ställa till med,
men detta hindrade oss inte från att
ta ställning. Herr Bohman som är en
allvarlig man — jag menar verkligen
detta och det skall nu inte tas som en
förolämpning — frågar sig varför vi,
om vi ändå anser förslaget vara bra,
inte kan gå med på hans uppslag; mittenpartierna
tar tillbaka allting de sagt,
varenda rad, och regeringen håller fast
vid sitt förslag — och allting är klart.
Men detta är inte dagens läge. Förutsättningarna
— och jag har försökt att
vara så pedagogiskt klar som möjligt —
för att detta förslag skulle kunna genomföras
var, att det möttes med förtroende
av alla berörda samhällsgrupper
och att lagstiftarnas mening skulle
uttryckas så klart, att de domstolar och
höga jurister som sedan skall göra tolkningen
vet, att denna skall gå ut på att

7 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 53

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

hyresnivån i tätorterna måste ligga
praktiskt taget fast. Det är vad som
står i propositionen.

Sedan säger en stor del av riksdagens
ledamöter att de inte alls tror på detta,
utan tror att det kommer att bli stora
hyresstegringar. Vad skall då de som
har att tolka denna lag tro? Då hjälper
det ju inte att vi tvingar mittenpartierna
att ta tillbaka sina förslag, ty skadan
är redan skedd. Oron finns där. Och
förhoppningarna hos fastighetsägarna
finns där.

År det så svårt att inse att det inte
går till på det sättet i politiken att man
kan kasta fram ett yttrande eller ett
förslag och sedan inte observera att
det har verkningar, att politikerns talade
ord ofta är ett faktum som påverkar
utvecklingen? Här har vi en
situation där utvecklingen har påverkats
av mittenpartiernas handlande.
Därför tror jag inte på förslaget, även
om herrar Wedén och Hedlund säger
att de tar tillbaka, att de ångrar allt
vad som står i motionen, att det inte
är sant vad som står där och att de litar
på förklaringen att det inte blir några
hyresstegringar. Hur länge litar ni då?
Förra tisdagen litade ni inte på det talet.
Hur länge kommer ni att tro på de
ord som sagts i dag?

Därmed har jag också svarat herr
Hermansson. Vi kommer under vårriksdagen
att lägga fram förslag, som omfattar
de positiva sidorna i hyrespropositionen,
alltså det som vi är överens
om är positivt. Men eftersom spänningen
mellan mittenpartierna och socialdemokraterna
enligt min mening är
större i dag än någonsin förut i vad
gäller hyresregleringens avskaffande,
tror jag inte på klokheten i att återkomma
med förslag inom en nära framtid.
Det tror jag bara skulle leda till
ökad oro och splittring.

Därmed har jag återigen svarat på
herr Bohmans förslag och på herr Hedlunds
förslag om en parlamentarisk
kommission. Efter vad som hänt framför
allt i dag men även förra tisdagen

och onsdagen tror jag att spänningarna
i denna fråga är så väsentliga att det
är bättre att vi betraktar frågan som
avgjord, utom på de punkter som enligt
vad vi alla är överens om innebär
förbättringar för hyresgästerna.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BOHMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Som statsministern vet
är jag på grund av kammarens arbetsordning
förhindrad att nu besvara alla
de frågor som statsministern riktade till
mig.

Härefter anförde:

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte alls dela
statsministerns uppfattning att det i
denna fråga finns några grundväsentliga
skillnader mellan mittenpartiernas
ståndpunkt och regeringens. Vad vi har
sagt är, att om det hlir 600 kronors hyresstegring,
så låt oss ta ut 100 kronor
i stället för 150 under vart och ett av
sex år, och blir hvresstegringen bara
300 kronor så låt oss ta ut 50 kronor
om året i stället för 75.

Inte heller kan jag finna att vi i centerpartiets
motion har givit på hand att
vi förutsätter större hyresstegringar än
vad statsministern från denna talarstol
har sagt sig tro på, när han sade att
vi skulle kunna genomföra hyresregleringens
avskaffande utan alltför kraftiga
hyreshöjningar. Jag tycker inte att
vi har skrivit hårdare än statsministerns
ord föll. Och att statsministern
menar något med vad han sade framgår
till yttermera visso av ett annat
yttrande, nämligen det där han beskyller
mittenpartierna för att försöka fånga
in det missnöje som avskaffandet säkerligen
kommer att vålla. Det kan väl
inte bli något missnöje, om vi inte får
några hyresstegringar! Jag kan inte förstå
det resonemanget.

Den omständigheten att man nu tycks
vilja skapa motsättningar som vi inte

Torsdagen den 14 december 1967 fm.

Nr 53

kan finna föreligga ger oss anledning
dra den slutsatsen, att därest motionerna
inte hade funnits att hänvisa till
som anledning att dra tillbaka propositionen,
så hade man i stället funnit på
något annat svepskäl.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern talade
flera gånger om vad diskussionen gäller.
Det verkar som om han vill förbjuda
herr Gustafsson i Skellefteå och
andra ledamöter att diskutera de argument,
som regeringen framförde förra
veckan, t. ex. att vi skulle ha sprungit
ifrån något slags överenskommelse. Herr
Erlander avvisar med förakt en diskussion
om detta. Det innebär ett klart
avståndstagande från yttranden av flera
regeringsledamöter under förra veckan.

Herr Erlander säger att vi nu bara
skall diskutera en enda sak, nämligen
att mittenpartierna använder ett skrivsätt,
som innebär en något annan bedömning
av risken för vissa verkningar
på hyresnivån inom en del av bostadsbeståndet.
I och med detta skulle nämligen
hela frågan nödvändigtvis falla.

Statsministern överdriver emellertid
groteskt, och det tycks som om han
inte fattade att våra uttalanden gäller
en del av hyresbeståndet. Att det där
föreligger risker för icke oväsentliga
hyreshöjningar framgår för övrigt också
av yttranden från en rad socialdemokrater
— även ledamöter av denna
kammare — på den socialdemokratiska
partikongressen och i andra sammanhang.
Mittenpartierna bedömer alltså
frågan så att det finns vissa risker och
vill därför ha ytterligare skyddsåtgärder.
Då säger herr Erlander att man
måste låta hela frågan falla.

Det är alltså inte fråga om att verkningarna
alltid kunde förväntas bli sådana
som mittenpartierna angav. Jag
skulle tacka för komplimangen, herr
statsminister, om Ni menade detta. Det
skulle från Era utgångspunkter vara någon
logik i Ert resonemang, om Ni fäste

Avveckling av hyresregleringen m. m.

avgörande vikt vid mittenpartiernas uttryckssätt
därför att Ni anser detta vara
det riktiga.

Annars brukar ni ju på regeringshåll
anse att mittenpartierna bedömer saken
felaktigt medan ni själva bedömer den
rätt, och ni brukar därför vidhålla era
förslag. I detta fall visar ni emellertid
en underdånighet mot mittenpartierna
som är rent otrolig. Varför inte i detta
läge omedelbart tillsätta några experter,
som belyste vilka följder som
kunde väntas på hyresområdet utöver
vad man kommit fram till i utredningarna?
Då kunde ni se om de lutade
åt det ena eller det andra hållet. — Men
om regeringen tror att dess egen bedömning
av verkningarna är den riktiga,
är det enda rätta naturligtvis att
säga att man går vidare med sitt förslag.

Jag tillåter mig att till statsminister
Erlander ställa en fråga bland alla andra
frågor i denna debatt: Kommer ni
varje gång som ni lägger fram en proposition
att fortsätta med att säga att
ni måste dra tillbaka denna, om mittenpartierna
bedömer verkningarna av
den annorlunda än ni själva? Om detta
är er nya inställning, skulle jag vilja
ge er ett gott råd: fråga först!

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Ja, herr Ohlin, vi har
ju kämpat så länge med varandra att
jag tycker det skulle ha varit tråkigt
om denna debatt inte hade fått någon
avslutning, där herr Ohlin och jag står
emot varandra. Jag tycker dock att herr
Ohlins senaste inlägg inte precis utgör
någon höjdpunkt i våra dueller.

Herr Ohlin frågar om vi också i fortsättningen
skall dra tillbaka förslag som
kritiseras av mittenpartierna. Nej, herr
Ohlin, jag vågar försäkra att vi på samma
sätt som vi tidigare gjort kommer
att kämpa för de olika förslag vi lägger
fram.

I detta fall gäller det dock först och
främst — och det är detta som det är
underligt att man har så svårt att för -

100 Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

stå — att det för att vi skall kunna
lyckas med en vettig avveckling av hyresregleringen
fordras en samverkan
mellan parterna. Framför allt skall det
inte finnas en stor oro bland hyresgästerna
och inte lieller någon stark
och glupsk förväntan hos fastighetsägarna
inför denna reform. Man skall i stället
ha förtroende för att detta skall
kunna genomföras i lugn och ro utan
några stora dramatiska förändringar.

I det ögonblick som man kastar stenen
och säger att man inte tror att det
är möjligt att genomföra saken på detta
sätt, har ju en väsentlig förutsättning
för hyresregleringens avskaffande
bortfallit. Jag förstår inte att ni skall
ha så svårt att inse att det är på detta
sätt.

Jag tar måhända herr talmannens tålamod
i anspråk över hövan, men låt
mig slutligen säga några få ord till herr
Hedlund.

Herr Hedlund säger: Om det inte
blir några hyresstegringar, så kan det
väl inte vara så farligt. Hur kan det då
ur partiets synpunkt vara så farligt att
gå fram med detta förslag? Men, herr
talman, den omständigheten att denna
strid uppkommit gör att vi inte längre
vågar tro att avvecklingen av hyres -

regleringen skall försiggå under de lugna
former som vi annars hade trott
att den skulle äga rum under. Vi tror
nu helt enkelt inte på detta.

Det är det ena svaret. Men det andra
svaret är ännu viktigare. Hur lätt går det
inte för er att med den argumentation,
som ni använt i motionen och delvis
även i kamrarnas talarstolar, skrämma
allmänheten för väldiga hyresstegringar!
Valet äger rum år 1968 — konstaterandet
av om ni eller vi hade rätt
kommer att göras år 1969. Är det inte
ett klart svar, herr Hedlund? Effekten
av lagens borttagande kan ni skrämma
för i förlitan på att erfarenheterna görs
efter 1968 års val.

På förslag av lierr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande utlåtande
samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 14 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Avveckling av hyresregleringen m. in.
(forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande tredje

lagutskottets utlåtande nr 58, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom, m. m., jämte motioner i ämnet,
dels motioner om skärpta bestämmelser
angående hyresvärds skyldighet
att underhålla bostadsfastighet, dels motioner
angående ogiltighetsförklaring av
uppsägning enligt hyresregleringslagen,

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

101

dels motioner om viss utvidgad tillämpning
av lagen med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad,
dels motion angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. in., såvitt avser hyreslagstiftningen,
dels ock Kungl. Maj:ts
skrivelse med återkallelse i viss del av
nämnda proposition, m. in., jämte motioner,
nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr SJÖNELL (ep), som yttrade:

Herr talman! När det gäller hyreslagstiftningen
i vårt nutida samhälle torde
det knappast från något håll kunna
ifrågasättas att starka sociala skäl talar
för att hyresgästerna skall tillerkännas
ett besittningsskydd. Ett sådant kan uppenbarligen
genom lämpliga lagregler
utformas på så sätt, att hyresnivån icke
blir låst utan anpassas efter marknadsförutsättningarna.
De lagregler som i
proposition nr 141 utformats i fråga
om besittningsskyddet för bostäder fyller
på ett välavvägt sätt detta syfte och
torde efter en tids praktisk användning
få en flexibel och marknadsekonomi^
riktig hyresmarknad till följd.

Emellertid är det, som utskottsmajoriteten
föreslår, motiverat att det direkta
besittningsskyddet för bostadshyresgäster
utsträckes att gälla även s. k.
lokalhyresgäster.

Hyreslagstiftningssakkunniga framhåller
som en allmänt principiell inställning
»att det ligger nära till hands
att vid utformningen av besittningsskyddsregler,
som bättre än hyreslagens
tillgodoser hyresgästens behov av skydd,
i så liten utsträckning som möjligt
frångå de regler som under snart 25 års
tid genom provisorisk lagstiftning varit
normerande för parterna på hyresmarknaden.
Ett enhetligt system för alla
hyresobjekt har också vissa fördelar
från lagtekniska synpunkter och för
lagstiftningens praktiska tillämpning».
I detta principiella uttalande instämmer
bl. a. lagberedningen, som säger att

Avveckling av hyresregleringen m. m.

enligt beredningens mening är besittningsskydd
välgrundat beträffande både
bostads- och affärslägenheter. Lagberedningen
tillägger att det ur flera synpunkter
skulle vara fördelaktigt om besittningsskyddet
för såväl bostadslägenheter
som affärslägenheter kunde utformas
som optionsrätt.

Det finns all anledning, herr talman,
att instämma i dessa principuttalanden,
alldeles särskilt därför att varken hyreslagstiftningssakkunniga
eller departementschefen
i proposition nr 141 enligt
min mening kunnat uppvisa övertygande
skäl för att man i en ny hyreslagstiftning
skall göra en kategoriklvvning
mellan bostads- respektive lokalhyresgäster.

Som stöd för att lokalhyresgäster endast
skall erhålla indirekt besittningsskydd,
uppbyggt på vissa ersättningsregler
som huvudprincip, anförs att det
föreligger skillnader av social karaktär
mellan upplåtelser för bostadsändamål
och till lokalhyresgäster. När det gäller
bostäder understrykes argumentet att
besittningsskyddet som främsta funktion
har »att skydda de ideella värden
som knyter sig till hemmet». Till detta
är att säga att en rörelseidkare oftast
är minst lika beroende av sin lokal som
en bostadshyresgäst av sin lägenhet.
Det kan till och med vara en större
katastrof för en rörelseidkare, t. ex. en
butiksinnehavare, att bli skild från sin
arbetslokal än från sin bostad. En bostad
kan dock uppbringas, om än med
svårighet av olika grad, beroende på
var någonstans i landet man bor, men
en i sitt läge väl inarbetad rörelselokal
kan icke ersättas annat än i undantagsfall.
Utan lokal i vilken rörelsen kan
bedrivas måste denna i det allt övervägande
antalet fall nedläggas eller —
i bästa fall — flyttas till någon annan
plats, där det kan bli svårt, ofta omöjligt,
att på nytt upparbeta tillräcklig
lönsamhet. De sociala följderna om en
lokalhyresgäst mister lokalen blir sålunda
högst betydande, eftersom rörel -

102 Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

seidkaren löper allvarliga risker att förlora
sin utkomst, liksom fallet blir för
åtskilliga anställda, framför allt äldre
arbetskraft.

I dagens hårda konkurrenssituation
inom näringslivet liksom i fråga om
läget på arbetsmarknaden inom överskådlig
tid kan det bli nog så svårt för
framför allt äldre företagare och gamla
medarbetare till dessa att på nvtt skaffa
sig ett meningsfyllt arbete. Det finns
ingen rimlig anledning att utsätta en
mängd människor för sådana svårigheter
och öka samhällets sysselsättningsproblem
genom att icke införa direkt
besittningsskydd även för lokalhyresgäster.
Ett direkt besittningsskydd ligger
också i linje med lagstiftningens
allmänna behandling av rörelseidkare
i ett väsentligt avseende. Vid t. ex. äktenskaps
upplösning och vid utmätning
finns lagfäst rätt för företagare
att behålla sina arbetsredskap.

Det i särklass viktigaste och mest
betydelsefulla arbetsredskapet för en
företagare är givetvis hans arbetslokal,
och det finns sålunda ytterst starka motiv
för att utsträcka lagstiftningens
skydd av företagarens arbetsredskap till
att även omfatta hans arbetslokal.

Vad sedan gäller invändningen, att
ett direkt besittningsskydd till lokaler
skulle försvåra eller omöjliggöra en
marknadsmässig anpassning av hyrorna,
äger denna invändning knappast
relevans. Erfarenheterna visar att tilllämpningen
av 1956 års lag om rätt i
vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal
icke hindrat en anpassning till
marknadsläget, inte ens i de storstadsregioner
där en mycket svår bristsituation
förelegat. Dessutom gör olika organ
inom näringslivet kontinuerligt undersökningar
av butikshyrornas struktur
i olika affärslägen, och resultatet
av dessa undersökningar kan utgöra
vägledning vid hyressättningar. Under
alla förhållanden torde det vara lättare
att fastställa skälig hyra för en rörelselokal
än att precisera den ersättning,

som enligt de föreslagna bestämmelserna
skall kunna utgå till en rörelseidkare
som uppsägs från sin lokal.

Ett indirekt besittningsskydd för lokaler
får konsekvenser för en kategori
företagare som är i behov av ett speciellt
skydd mot starka kapitalintressen,
nämligen de mindre företagarna. Enligt
såväl hyreslagstiftningssakkunniga som
propositionen utgör hyresanbud från
tredje man det säkraste sättet att få
marknadsvärdet på en lokal fastställt.
Detta är, åtminstone i de stora tätorterna,
ingenting annat än en chimär. Om
ett stort och kapitalstarkt företag finner
en lokal som innehas av en liten företagare
attraktiv, så kommer det stora
företaget bara med ett hyresanbud som
dels ligger långt över marknadsvärdet,
dels gör det omöjligt för den lille företagaren
att söka behålla sin lokal genom
att bjuda lika hög hyra. Den i fråga
om kapital svage i sammanhanget
får flytta. Med allt vad detta innebär,
icke minst i socialt hänseende som jag
nyss påvisat. Att dylika möjligheter
öppnas för kapitalstarka företag kan
heller icke vara önskvärt ur samhällsekonomisk
synpunkt, eftersom årshyran
givetvis kalkyleras in och i sista hand
får betalas av konsumenterna.

Departementschefen har säkerligen
överdrivit den preventiva verkan åtminstone
inom bristorterna som den vid
det indirekta besittningsskyddet föreslagna
ersättningspåföljden skulle få
gentemot obefogad uppsägning av lokalhyresgäst.
Inom nyssnämnda orter kan
hyresvärden genom en i förhållande till
det rimliga marknadsvärdet betydande
överhyra, som den nya hyresgästen betalar,
lätt och snabbt skaffa sig kompensation
för den kanske relativt obetydliga
ersättning som han kan tvingas att
utbetala.

En annan rätt som tillagts lokalhyresgäst
och som också kan bli en chimär
är rätten för lokalhyresgäst att överlåta
lokaler i samband med överlåtelse
av rörelsen, eftersom frånvaron av reg -

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

103

ler om direkt besittningsskydd gör det
möjligt för hyresvärden att ganska omgående
efter överlåtelsen säga upp den
nya hyresgästen, om han vill använda
lokalen för något annat ändamål än
vad den tjänat tidigare.

En optionsrätt till en rörelselokal har
också ett utomordentligt ekonomiskt
värde, som skulle gå till spillo om endast
indirekt besittningsskydd skulle
gälla för dylika lokaler. Om det senare
skulle införas i en ny hyreslagstiftning
och rörelseidkaren alltså kunde riskera
att när som helt bli uppsagd från den
förhyrda lokalen, måste detta få till följd
att ur samhällsekonomisk synpunkt så
värdefulla initiativ som långsiktiga investeringar,
t. ex. i moderna maskiner,
icke komme till stånd. Detta gäller
framför allt den del av vår industri som
driver sin verksamhet i förhyrda lokaler,
nämligen den övervägande delen
av den mindre industrin. Dessutom är
det icke bara för rörelseidkaren som i
dagens hårda konkurrenssituation måste
göra dyrbara investeringar för att
kunna erbjuda tillräcklig konkurrenskraft
som det är av största betydelse att
besittningen till affärslokalen är tryggad.
Även strävandena att skapa den
bästa handelslokaliseringen motverkas
på ett ogynnsamt sätt av de med ett indirekt
besittningsskydd förenade riskerna
för rörelseidkaren att med kort
varsel bli uppsagd från sin affärslokal.

De mindre företagen drivs som bekant
till huvudsaklig del med lånat kapital
— en nyligen gjord undersökning
visar, att endast knappt 10 procent av
det i företaget arbetande kapitalet utgörs
av eget kapital. Detta förhållande
gör, som lagberedningen framhåller, att
det också för kreditgivarna är av betydelse
att besittningen till rörelseidkarens
lokal är tryggad. Den rätt till skadestånd
som föreslås i reglerna om indirekt
besittningsskydd torde »i dylika
situationer för kreditgivaren framstå
som mindre värdefull än en optionsrätt,
eftersom en skadeståndsprocess

Avveckling av hyresregleringen m. m.

kan visa sig föga fruktbar och i varje
fall komma olägligt under den omställningsperiod,
som alltid måste bli en
följd av att ett hyresförhållande upphör».

Till detta kommer, som påvisats av
flera betydelsefulla remissinstanser,
bl. a. Stockholms rådhusrätt, att avgörandena
om ersättning till lokalhvresgästen
sedan denne skilts från sin
rörelselokal, kan bli besvärliga, tidsödande
och kostnadskrävande. Det måste
dessutom föreligga stora risker för
att lokalhyresgäster i många fall icke
får full ersättning för sin förlust på
grund av svårigheter att bevisa förlustens
storlek. Lokalhyresgästen kan
också löpa risken av att gå miste om
en utdömd ersättning på grund av hyresvärdens
insolvens. Få ting torde vara
så svåra att klart bevisa som hur stor
förlusten verkligen är till följd av goodwillskada
och minskad kundkrets vid
en rörelseidkares ofrivilliga avflyttning
från sina lokaler eller vid nedläggandet
av rörelsen till följd av sådan avflyttning.
Skadan kanske icke kan fastställas
ens något så när tillfredsställande
förrän åratal efter avflyttningen, och en
väsentlig fråga inställer sig då i sammanhanget:
Vad skall rörelseidkaren

leva på under tiden? De förskott på en
eventuellt kommande ersättning som
lokalhyresgäster enligt propositionen
skulle kunna erhålla genom mellandom
eller särskild fastställelsetalan kommer
säkerligen icke att räcka långt. Dessutom
är det en öppen fråga hur små
kapitalsvaga företagare med låga inkomster
skall kunna finansiera en rättegång
som säkerligen blir mycket dyrbar,
därför att speciell expertis alltid
måste inkallas i specialrättegångar av
det slag det här gäller.

Som jag tidigare framhållit kan, vid
endast indirekt besittningsskydd, framför
allt i bristorterna ett stort och kapitalstarkt
företag lätt komma över en
affärslokal i ett attraktivt läge genom
att betala en så stor överhyra, att den

104 Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

tidigare hyresgästen icke förmår att
bjuda mot. Ett indirekt besittningsskydd
kan framkalla överhyror även på ett
annat sätt. Om en lokalhyresgäst av
hyresvärden blir avfordrad en väsentligt
högre hyra än den som tidigare
gällt, kan han under hotet av en uppsägning,
efter vilken hela hans existens
kan sättas på spel, i de flesta fall känna
sig tvingad att betala den högre hyran
om detta över huvud taget ligger inom
gränserna för hans ekonomiska förmåga.
En sådan konsekvens av det indirekta
besittningsskyddets regler kan
knappast komma att bidra till ett jämviktsläge
på lokalhyresmarknaden och
till rimliga hyror för lokaler.

Departementschefen är osäker på hur
pass befogade dessa farhågor är men
uttalar att deras berättigande är beroende
av den preventiva effekt som ersättningsreglerna
kan få. Som jag tidigare
påpekat är det troligt, att ersättningsreglernas
preventiveffekt väsentligt överdrivits,
i varje fall i bristorterna, där
en hyresvärd säkerligen mycket lätt
kan kompensera sig för den ersättning
han eventuellt blir dömd att betala genom
att av en efterföljande lokalhyresgäst
få ut en betydande överhyra.

När det gäller bostadshyresgäst innehåller
propositionen utförliga regler om
och när hyresrätten skall anses förverkad
och värden alltså har rätt att
uppsäga hyresavtalet. Dessa regler borde
helt och fullt räcka till för hyresvärden
även när det gäller lokaler. Det
finns som jag inledningsvis påpekade
ingen anledning till kategoriklyvning i
fråga om rättsskyddet mellan bostadsoch
lokalhyresgäster och inga övertygande
argument har heller kunnat åberopas
härför.

Jag ber att få tillstyrka utskottets
hemställan utom beträffande moment A,
där jag yrkar bifall till reservationen I.

Därefter anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag har framburit motion
nr 1144 i denna kammare i anled -

ning av Kungl. Maj:ts uppmärksammade
och anmärkningsvärda skrivelse
nr 174.

I motionen har jag föreslagit att proposition
nr 141 skall bifallas, vilket också
utskottet, d. v. s. den borgerliga lottmajoriteten,
efter smärre justeringar
har yrkat.

Jag har för min del aldrig tidigare
under mina elva år här i riksdagen burit
fram en motion med så fylligt innehåll.
Under den brådskande motionstiden
blir det som regel inte tid till några
längre utläggningar, utan motionerna
blir oftast ganska kortfattade. Men denna
motion är verkligen synnerligen omfattande.
Den har i fråga om sakinnehållet
utarbetats av framstående experter
i justitiedepartementet och granskats
av lagberedningen. Underlaget för
motionen är en remissbehandlad utredning.

Det händer att man någon gång får
ett motionsförslag bifallet av riksdagen.
Förutsättningarna borde sakligt sett
vara mycket stora för att min motion
1144 i sina huvuddrag skulle bifallas.
Herr Bohmans förslag tidigare i dag
står fast.

Förslaget om avveckling av hyresregleringen
bygger på ett enhälligt förslag
från hyreslagstiftningssakkunniga med
företrädare för de olika politiska partierna,
eller i varje fall en del av dem,
och för hyresgäst- och fastighetsägarintressen.
Med undantag för herr Hermanssons
parti har alla partier ansett
det angeläget att genomföra reformen.
Regeringen har inte bara i sin proposition
utan också i den skrivelse som
jag har åberopat, nr 174, lagt fram tungt
vägande skäl för en avveckling.

Till och med de socialdemokratiska
reservanterna, som yrkar avslag på min
motion, framhåller att det vore önskvärt
att den nuvarande allmänna hyreslagen
och den provisoriska hyresregleringen
ersättes med friare regler. Man
skulle kunna uttrycka saken så, att det
är önskvärt att få en bostadsmarknad

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53 105

med generell frihet för avtal mellan
parterna — den möjligheten finns som
bekant inte nu. Men hyresgäster och fastighetsägare
har genom sina organisationer
kommit överens om en förhandlingsordning
som de menar skulle ge
god möjlighet att klara de eventuella
svårigheter som skulle uppstå under en
övergångstid.

Jag skall inte gå in på diskussionen
om varför, trots alla välgrundade argument
för en avveckling, regeringen och
den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten
tycks vara helt inställda på att
fälla förslaget. Jag vill bara djupt beklaga
att regeringen inte haft det politiska
modet att hålla fast vid sin proposition.
Jag beklagar det framför allt
för alla unga människor som bland flera
hundra tusen står i de ändlösa och
hopplösa bostadsköerna, alla de som
för en kort tid såg en strimma av ljus
i den i övrigt mörka bostadssituationen
i vårt land.

Av debatten före middagsuppehållet
fick jag det allmänna intrycket att det
var rent politiskt spegelfäkteri, att ära
och prestige i synnerhet för det socialdemokratiska
partiet får gå före
svenska folkets bästa. De flesta tycks
numera vara helt överens om att kristidsregleringen
av bostadsmarknaden
har skapat och koncentrerat bristen på
bostadsutrymmen, att den medfört hvressplittring
och olika hyresnivåer som
inte är försvarbara. Fastighetsunderhållet
har ofta eftersatts, och en beklämmande
svartabörsmarknad florerar.
Tillsammans med systemet med de
generella bostadssubventionerna har vi
fått som resultat att kostnadsfaktorn vid
bostadsbyggandet blivit av helt underordnad
betydelse. Det har saknats en
kostnadspressande effekt. Följden bär
blivit att byggnadskostnaderna och därmed
hyrorna har stigit. De har till och
med blivit så höga att vi får uppleva
paradoxen att det finns åtskilliga inte
uthyrda lägenheter som helt enkelt är
för dyra för de bostadssökande.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

Visst kan det, i synnerhet i äldre hus,
bli en märkbar hyreshöjning vid en avveckling
av regleringen, men med de
spärrar som är föreslagna i propositionen
och ytterligare utbyggda i utskottsutlåtandet
blir av allt att döma höjningarna
överkomliga. De positiva effekterna
av en avveckling är så dominerande
att nackdelen för vissa hyresgäster i
äldre hus måste tas.

Det finns all anledning att tro att en
avveckling i vårt land skulle kunna ge
lika gynnsamma effekter som t. ex. i
Finland. Där avvecklades hyresregleringen
för fem år sedan och bostadsköerna
har successivt minskat. Bostadskostnaderna
stiger långsammare än de
allmänna levnadskostnaderna.

Ingen i Finland tycks vilja ha hyresregleringen
tillbaka. I Finland var det
en borgerlig riksdagsmajoritet som genomförde
avvecklingen trots att socialdemokraterna,
de s. k. semoniterna, och
kommunisterna protesterade. Företrädare
för dessa partier försökte inför
varje avvecklingsetapp skrämma hyresgästerna
med att dessa skulle drabbas
av stora hyreshöjningar.

Vår regering borde ha lärt sig av det
finska exemplet i både den sakliga, taktiska
och moraliska bedömningen av
sitt handlande. Än är det inte för sent
att tänka om till förmån för hyresgäster
och alla dem som står i våra ändlösa
bostadsköer.

I fråga om övergångstiden — den detalj
som varit den direkta orsaken till
dramatiken i handläggningen av denna
fråga — har vi i högern anslutit oss till
regeringens förslag om två respektive
fyra åns övergångstid. De båda parterna
på hyresmarknaden tycks ha en bestämd
uppfattning i detta fall. Jag vill
citera ett kort avsnitt ur hyresgäströrelsernas
tidning »Vår bostad» nr 12, där
ledaren behandlar förslaget till hyreslag.
Det är att märka att detta skrevs
före förra veckans dramatiska utspel,
men att det sedan bekräftas av hyresgästernas
talesman herr Erik Svensson.

106 Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

I ledaren heter det: »Motionärer i
riksdagen vill öka dessa övergångstider
till respektive 6 och 3 år — men faran
är att om övergångstiden blir så lång
-- och etapperna därmed flera — det
kan locka en fastighetsägare, och kanske
också hyresnämnd, att ta till en
större hyreshöjning än man annars
gjort.»

Sveriges fastighetsägareförbund gör
följande uttalande om just detta avsnitt:
»Sveriges Fastighetsägareförbund kan
instämma i dessa synpunkter och vill
dessutom påpeka, att det är tämligen
omöjligt att ett visst år förutse hyresnivån
6 år framåt. Det är tillräckligt svårt
att enligt propositionen söka fixera hyresnivån
4 år fram i tiden.»

Båda dessa parter, som representerar
den verkliga fackkunskapen, är alltså
överens om att längre övergångstider i
praktiken inte skulle medföra fördelar
för hyresgästerna.

Herr Bohmans fråga till företrädarna
för niittenpartierna tidigare i dag, huruvida
de var beredda att avstå från yrkandena
om längre övergångstider, om
regeringen i så fall skulle kvarbli vid
det ursprungliga förslaget, har inte besvarats.
Men jag tycker att ett sådant
offer efter denna redovisning borde vara
mycket lätt att göra. För högerpartiets
del har vi redan slutit upp kring
det ursprungliga förslaget om två respektive
fyra års avveckling.

Detta har kommit till uttryck i reservation
X i utskottets hemställan, vilken
jag ber att få yrka bifall till. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets förslag
utom under punkterna A och F,
där jag yrkar bifall till respektive reservation.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Diskussionen i dag har
belyst den föreliggande frågan mycket
ingående. Trots det skall jag — bl. a.
sammanfattningsvis — framföra några
synpunkter. Jag gör det därför att det
skådespel som i dag presenterats från

regeringsbänken är av så extraordinärt
slag, att det inte är möjligt att avstå
från ytterligare någon kommentar.

Får jag emellertid först skjuta in en
parentes. Statsminister Erlander säger,
att folkpartiet brukar överta regeringens
ståndpunkter sedan man kritiserat
dem. Han nämner som exempel frågan
om anslutningen till EEC. Den saken
bör väl knappast diskuteras i dag, och
jag vill därför bara helt kort konstatera,
att regeringen vid det första av de två
utrikesnämndssammanträden som ägde
rum i juli månad intog en helt annan
ståndpunkt än vad den samlade oppositionen
gjorde, medan man vid det andra
sammanträdet hade kommit över till
en ståndpunkt som låg oppositionens
ganska nära. Vad skall det tjäna till att
hela tiden påstå att oppositionen övertagit
regeringens ståndpunkt när vi kan
dokumentera att det är tvärtom kan jag
inte förstå, men den saken får vi väl
som sagt återkomma till.

Inte heller tänker jag nu närmare gå
in på statsministerns författningsrättsliga
studier; det förefaller mig som om
han inte riktigt läst författningsutredningen
betänkande. Man får ju skilja
mellan vad som sägs om ett faktiskt förhållande
å ena sidan och å andra sidan
vad författningsutredningen tycker bör
för framtiden vara önskvärt och möjligt
— eventuellt utan ändring av paragrafer
men med klart angivande av att den
tolkningen inte är densamma som den
hittills gällande. Även den saken torde
det finnas anledning att återkomma till.

Herr talman! Regeringen bygger sin
kampanj mot mittenpartierna — den
som man förde förra veckan lika väl
som den som förs i dag — på två påståenden
som bägge är osanna. Förra veckan
körde man mycket med att det i
denna fråga skulle finnas något slags
politisk uppgörelse av samma typ som
uppgörelserna i försvarsfrågan eller högertrafikfrågan.
Denna överenskommelse
skulle nu mittenpartierna ha gått
ifrån. Herr Gustafsson i Skellefteå har

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53 107

redan visat hur ohållbart detta påstående
är. För det första gjordes ingen
parlamentarisk överenskommelse i utredningen,
som bl. a. saknade representanter
för centerpartiet och högerpartiet.
För det andra frångick regeringen,
som den ofta gör, utredningsförslaget,
och tanken att regeringen skulle ha
handlingsfrihet medan oppositionen
skulle vara bunden är uppriktigt sagt en
smula löjlig. För det tredje behandlade
utredningen inte frågan om övergångstidens
längd, och man kan därför inte
säga att oppositionen var bunden av
den föreslagna övergångstiden, som regeringen
själv hittade på utan kontakt
med oppositionen. Regeringen har vidare
inte vågat sig på någon närmare
sakdiskussion rörande den förlängning
av övergångstiden som vi föreslagit.
Statsminister Erlander stödde i förbigående
herr Svenning, som gjorde gällande
att hyresstegringen skulle bli större
om man hade en treårig övergångstid
än en tvåårig. Detta måste ju innebära
att herr Svenning menar att de spärrar
som föreslogs i lagstiftningen inte skulle
vara effektiva. Inom parentes sagt föresvävar
det tydligen herr Svenning att
följden skall bli hyreshöjningar och
inte hyressänkningar.

Vi har framställt krav på att frågan
om övergångstid skulle behandlas i en
parlamentarisk grupp. Vi tyckte att det
var lämpligt att man gjorde upp om
den saken, eftersom vi ansåg att det var
viktigt att man fick en tillräckligt väl
tilltagen övergångstid som å andra sidan
inte fick vara onödigt lång. Vi har
hela tiden varnat för att man helt plötsligt
skulle avskaffa en reglering som
existerat i tjugofem år. Detta vårt förslag
om en parlamentarisk överläggning
om övergångstiden har regeringen avvisat.

Man har också, som herr Wedén sade
för några timmar sedan, avböjt det av
mig framförda förslaget om ett större
samlat grepp genom representanter
från alla partier rörande bostadspoliti -

Avveckling av hyresregleringen m. m.

ken. Man har även underlåtit att ta någon
kontakt med oppositionspartierna,
innan propositionen framlades. Det hade
funnits rikliga tillfällen till det under
de närmast föregående månaderna.

Man frågar sig verkligen mot denna
bakgrund hur det är möjligt att någon
från statsrådsbänken kan uppträda och
säga: Ja, ni var ju bundna, men — som
herr Kling sade förra veckan -— jag
borde ju förstått, att folkpartiet skulle
hoppa av; han använde bl. a. detta uttryck.
Man måste, herr talman, med beklagande
säga, att landets justitieminister
omöjligt kan vara i god tro, när han
gör gällande att vi har hoppat av från
förbindelser som inte existerade och att
detta var något så fruktansvärt omoraliskt,
att regeringen måste ta tillbaka
propositionen för att hävda moralen i
samhällsarbetet.

Det andra resonemang som regeringen
har fört är att mittenpartierna har
bedrivit propaganda och skrämt upp
opinionen. I själva verket har vi ju välkomnat
den kungl. propositionen och i
huvudsak anslutit oss till förslagen där.
Det är sant att det finns några uttryck
i vår motion som jag skulle kunna bedöma
på det sättet att de är ungefär av
samma typ som det som stod i Aftonbladet
på första sidan i mitten av förra
veckan — utan att någon människa ens
observerade det. Så föga farligt ansågs
det vara då, när man sade att det kan
finnas risk för att det inom en del av
bostadsbeståndet kan bli inte oväsentliga
hyreshöjningar.

Framför allt vill jag emellertid, herr
talman, nämna att vid den socialdemokratiska
partikongressen förekom en
rad yttranden, inte bara av herr Lindkvist
utan också av andra som vittnade
om oro för den hyresutveckling som
kunde följa. Det var väl därför som herr
Lindkvist talade om att den fyraåriga
övergångsperioden som skulle gälla för
storstäderna eventuellt behöver förlängas.
Herr Albert Aronson, Stockholm,
sade — detta skedde, innan någon mit -

108

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

tenpartimotion var väckt — bl. a. följande:
»Den oro som dock har uppstått
kring förslaget till en ny hyreslag har
såvitt jag förstår sin grund i den misstro
som under det senaste året eller
kanske de två senaste åren aktualiserats
på grund av de ständigt ökade hyrorna
i nybyggnationen, som förorsakats av
den successiva omläggningen av kreditstödet.
»

Mina kammarkolleger! Det är väl inte
oppositionens, vare sig mittenpartiernas
eller högerpartiets, fel om regeringen
sköter bostadspolitiken så, att det
blir ständigt ökade hyror i nybyggnationen
och om detta framkallar en stark
oro enligt herr Aronson.

John Lundberg i Uppsala, som yrkade
avslag på hela förslaget, talade ju
om att vår brist på mindre bostäder
skulle utsätta de mindre inkomsttagarna
för det tryck som ett slopande av
hyresregleringen skulle medföra. »Det
är därför dumheter att tro att vi genom
att avskaffa hyresregleringen skulle
komma till rätta med det problem vi nu
diskuterar», tilläde han litet längre
fram. Det trycket på mindre inkomsttagare
kan ju näppeligen bestå i något
annat än att han befarade hyresstegring
för denna typ av lägenheter. Herr Jangren
i Bollnäs instämde med herr Lundberg.
Herr Aron Jansson i Stockholm
var också rädd för hyreshöjningar.

Det väcktes motioner av herr Lundberg,
herr Hagnell, herr Lindkvist och
andra och de bottnade i oro för hyresutvecklingen.
Åtminstone några av dessa
motioner väcktes före mittenpartimotionen.
Varför förklarade man inte
att dessa motioner framkallade mycken
oro?

I tredje lagutskottets socialdemokratiska
reservation har det också hänvisats
till något reportage i dagspressen,
vilket även omnämndes förra veckan.
Man menar väl ändå inte att mittenpartierna
kan ansvara för ett reportage
i dagspressen, ett reportage som för
övrigt knappast stod i god överensstäm -

melse med den hållning vederbörande
tidning intog på ledande plats. Det är
i alla fall något unikt i svensk politik
att på detta sätt hänvisa till ett reportage,
för vilket den som kritiserats inte
på något sätt kan anses ansvarig. Det
hade naturligtvis varit lätt för regeringen
att när detta började utspelas ta
kontakt med oppositionspartierna för
att se om det inte kunde uppnås samförstånd,
men det har man inte gjort.
Detta är väl, herr talman, en av de stora
gåtorna.

Om det, såsom regeringen uppger, är
ett så känsligt problem, frågar man sig
varför det under de senaste månaderna
inte tagits kontakt med oppositionen.
Det måste finnas något skäl, men vilket?
Finns det någon, statsrådet Geijer
eller andra, som kan förklara varför
man är så känslig för varje litet adjektiv
eller förstärkningsord i mittenpartiernas
motion, och varför man hävdar
att regeringsförslaget borde ha accepterats
utan några ändringar? Men man
tog alltså inte kontakt med oppositionen
i förväg och detta anser jag, herr
talman, att regeringspartiet måste förklara
innan debatten är slut. Jag skall
strax säga några ord om herr Erlanders
undvikande manöver.

Det sensationella i dag var att herr
Erlander hade en rätt avvikande argumentering''
jämförd med den som presenterades
i förra veckan av t. ex. herr
Kling och i viss mån av herr Sträng.
Statsministern yttrade att mittenpartierna
räknar med väsentliga hyreshöjningar,
han tycktes mena höjningar
över hela linjen, vilket ju är fullständigt
felaktigt. Vi har starkt betonat att
man inte med säkerhet kan bedöma hur
stora hyresstegringarna skulle bli inom
den del av bostadsbeståndet där en höjning
kan väntas.

Statsministern sade vidare att han för
sin del, liksom regeringen, räknat med
en fast hyresnivå. När han talade om
hyresnivå framgick det av hans sätt att
tala, att det inte var någon sorts genom -

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53 109

snittsberäkning lian hade i tankarna
utan menade att praktiskt taget alla
hyror skulle ligga fasta. Men detta är
ju, herr talman, det stora mysteriet. Tv
om man ser på Kungi. Maj :ts proposition
finner man först och främst att
grundläggande paragrafer anger själva
riktpunkterna för de höjningar som
skall tillåtas. Den övre delen, d. v. s. de
dyraste lägenheterna, skall tas bort vid
jämförelsen och sedan skall man få
höja hyrorna upp till den gräns som
bestämts av hyrorna i den grupp av
lägenheter som ligger närmast i höjd.
De låga hyrorna skall alltså få höjas till
den angivna nivån. Jag kan här t. ex.
hänvisa till vad departementschefen
skriver på sidorna 180—190 samt 193—
196 i proposition nr 141. Jag citerar
från sidan 188, där resonemanget klart
anger att vad man diskuterar just är
hyreshöjningar: »Kritiken går sammanfattningsvis
ut på att den av de sakkunniga
föreslagna hyressättningsnormen
-— vars uppgift egentligen bara är
att trygga besittningsskyddet för hyresgästen
på en hyresmarknad där i princip
marknadsmiissig hyressättning tilllämpas
— inte är tillräcklig för att på
en bristmarknad motverka sådana av
bristläget betingade hyreshöjningar som
inte är godtagbara från samhällssynpunkt.
»

Departementschefen finner där kritiken
berättigad och föreslår därför vissa
kompletterande bestämmelser för att
inte hyresstegringarna skall bli för stora
vilket framgår av det följande. Litet
längre ned på samma sida skriver departementschefen
att »den fordrade hyran,
om den inte väsentligt överstiger
hyran för lägenheter som med hänsyn
till bruksvärdet är likvärdiga, principiellt
sett innebär inte bara att jämförliga
lägenheter får lika höga hyror
utan även, åtminstone på längre sikt,
att hyrorna i hela lägenhetsbeståndet
anpassas till varandra efter lägenheternas
varierande bruksvärden».

Det skall alltså vara en anpassning

Avveckling av hyresregleringen m. m.

som i stort sett avlägsnar hyresklyftan
med hänsyn tagen till de varierande
bruksvärdena. Kan statsrådet Geijer förklara
hur detta skulle vara möjligt med
hävdande av statsministerns princip?

Sedan talar departementschefen om
det jämförelsematerial man skall gå efter
vid bedömningen av tillåtna hyreshöjningar
och skriver: »Från jämförelsematerialet
utesluts därvid sådana
enstaka topphyror som under alla förhållanden
inte får vara vägledande för
jämförelsen. Enligt huvudregeln skall
härefter prövningen av den aktuella hyran
ske utifrån den hyresnivå som bildas
av de högsta hyrorna.»

Man skall alltså utgå från de högsta
hyrorna som norm, sedan lyxhyrorna
tagits bort. Och ändå står statsministern
i denna talarstol och säger att vad
man egentligen menar med det är att
hyresnivån skall ligga fast. Yad kan meningen
vara med sådana påståenden?
Varför är då allting så känsligt? Varför
tar man två-fyra års övergångstid om
det förhåller sig på detta sätt? Varför
var det vid partikongressen så mycken
oro för hyreshöjningar? Statsministern
hade ju då bara behövt stå upp och
säga till kongressen att hyresnivån skall
ligga fast. I stället fördes där en lång
debatt, men denna upplysning lämnades
inte kongressen. Nej, alla vet ju att
vad regeringen här syftar till är den utjämning
som jag talar om.

Man kan också läsa i Kungl. Maj :ts
proposition nr 100, där det bl. a. står:
»Lagen är avsedd att träda i kraft den
1 januari 1969. I flertalet fall blir dock
hyreshöjningar möjliga först fr. o. m.
den 1 oktober samma år, dvs. vid den
tidpunkt då hyrestiden för flertalet
hyresavtal utlöper.» Det är tydligen hyreshöjningar
man har i sikte.

»I övergångsbestämmelserna till lagen
föreslås regler som syftar till att
göra övergången till det nya systemet
mjuk och hindra från social synpunkt
alltför stora engångshöjningar av hyrorna.
Dessa regler är avsedda att till -

110 Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

lämpas i större orter där bristen på bostäder
är påtaglig. Det gäller flertalet
orter med mer än 30 000 invånare. Reglerna
syftar till att under en övergångstid
begränsa den årliga hyreshöjningen
även om den begärda hyran skulle vara
skälig enligt huvudregeln om jämförelseprövningen.

Övergångsbestämmelserna får sin
största betydelse i det fall där bruksvärdet
och därmed den i och för sig
skäliga hyran för lägenheten är avsevärt
högre än den nuvarande reglerade
hyran.» Om denna är avsevärt lägre
och en utjämning i förhållande till
bruksvärdet skall ske, måste det självfallet
bli en höjning av hyran.

Departementschefen fortsätter på följande
sätt: »Denna anordning förhindrar
’chockhöjningar’ av hyrorna och
garanterar en successiv anpassning av
låga hyror till den hyresnivå som det
nya systemet medger» ■— d. v. s. en
successiv höjning av hyrorna. Riktpunkten
i det nya systemet är de höga
hyror, som blir kvar i beståndet efter
det att »lyxhyrorna» avskaffats.

Herr talman! Jag tror mig knappast
under min ganska långa tid i denna
kammare någonsin ha hört ett så egendomligt
uttalande som det statsministern
sålunda gjorde här i dag. Det strider
ju mot hela uppläggningen av frågan
i Kungl. Maj :ts båda propositioner
och mot vad som sades under diskussionen
vid partikongressen. — Men i
statsministerns framträdande förekom
även en andra orimlighet som knappast
är mindre. Han gör gällande att mittenpartierna
i sina motioner hade givit
uttryck för en mera pessimistisk bedömning
än regeringen i sin proposition
gjort. Vi räknade med risken för
att det inom en del av beståndet skulle
kunna bli inte oväsentliga hyreshöjningar
men framhöll att storleken var
svårt att bedöma. Motionerna försökte
inte på något sätt precisera den eventuella
stegringens storlek. Men förslag
framställdes som syftade till att få ut -

vecklingen under kontroll. I detta syfte
föreslogs vissa mera effektiva spärrar.

Herr talman. Det orimliga ligger däri
att statsministern gör gällande att en
bedömning som företagits av mittenpartierna
och som han säger avviker från
regeringens —nu är det inte längre
fråga om propaganda från vårt håll —
kommer att ändra hela frågans läge. Nu
inverkar inte paragraferna i den nya
lagen eller tillgång och efterfrågan på
lägenheter, som ju alltid inverkar på
bostadsmarknaden. Nej, utvecklingen
skulle vid ett avskaffande av hyresregleringen
bli beroende av mittenpartiernas
bedömning.

Tydligen skall de dömande juristerna,
enligt vad statsministern tror, komma
att rätta sig efter mittenpartiernas förhandsbedömning,
ty i annat fall är det
orimligt att denna skulle kunna få en
sådan mystisk inverkan på lagens tilllämpning
i fråga om stegringens höjd.

Om detta inte vore fallet, kunde ju
statsministern säga att vi felbedömer
denna fråga och att hans parti bedömer
den rätt, och sedan kunde han
sätta lagen i kraft, så att han kunde visa
att vi hade haft fel. Att det är våra respektive
bedömningar som skulle vara
utslagsgivande är ju fullständigt orimligt.
Detta är emellertid, herr talman,
kvintessensen av herr Erlanders argumentering,
och den är väl något av det
barockaste som framförts från denna
talarstol.

Jag upprepar än en gång att regeringen
hade kunnat kompromissa för att få
till stånd en allmän uppgörelse, vilket
för riksdagens vidkommande hade medverkat
till att skapa lugn i denna fråga.
Det var statsrådet Rune Johansson själv
som föreslog att vi skulle handla på
detta sätt. Man skulle också ha kunnat
göra upp i förväg.

Men, å la bonne heure, låt oss anta
att det finns två bedömningar på detta
område, såsom herr Erlander säger när
han diktar fritt om regeringens egen
inställning — då man studerar motio -

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

111

nerna och propositionerna finner man
inte någon sådan avgörande skillnad —
vilka innebär i viss mån avvikande uppfattningar
beträffande risken för väsentliga
hyreshöjningar inom en del av
lägenhetsbeståndet. Varför kunde man
då inte låta experter närmare utreda
spörsmålet?

Jag tycker detta är ganska knapphändigt
gjort i propositionen. Varför inte
förfara på detta sätt och så gå till riksdagen
och säga: Nu har vi låtit experterna
undersöka saken och nu ser ni
att det säkert inte blir så stora hyreshöjningar
som ni befarat inom en del av
beståndet.

Nej, statsministern drar den förbluffande
slutsatsen, att eftersom mitten
»bedömde» saken på ett annat sätt har
läget blivit helt förändrat. Jag understryker,
att här är det inte fråga om en
propagandaeffekt, som det talades om
förra veckan, utan det är fråga om något
annat.

Det är svårt att förstå hur mittenpartiernas
bedömning helt kunnat ändra
läget. Att påstå att det är två helt
oförenliga principer som ligger bakom
motionerna och propositionen framstår
för mig såsom ganska orimligt. Vi på
vårt håll har ju godkänt själva huvudtanken
i propositionen. Vi föreslår något
längre övergångstider och en viss
modifiering av den paragraf som rör
själva riktlinjen samt en annan trygghetsbestämmelse,
men att påstå att det
skulle röra sig om två helt oförenliga
principer tycker jag är rent nonsens.

Vad statsministern eftersträvade med
dessa sina resonemang, där han hopade
den ena orimligheten på den andra, är
kanske inte så svårt att gissa. Han ville
tydligen säga: Ja, se vi räknade med att
avvecklingen skulle kunna genomföras
utan någon egentlig hyreshöjning. Det
strider visserligen mot vad som föreslås
i propositionerna, men statsministern
påstod detta. Mittenpartierna däremot,
hävdade statsministern, har räknat
med att det inom vissa delar av fastighetsbeståndet
skulle bli inte oväsent -

Avveckling av hyresregleringen m. m.

liga hyreshöjningar. Och så ville statsministern
vrida över detta till påståendet,
att om mittenpartierna i alla fall
accepterar lagen, så betyder detta att
de inte är lika intresserade av måttliga
hyror som regeringen.

Det är detta intryck statsministern
vill försöka ge, och för att ge det intrycket
offrar han all saklighet i sitt
resonemang och gör påståenden som
strider mot vad som står i de båda propositionerna,
förbiser vad som har sagts
på den socialdemokratiska partikongressen
och i socialdemokratiska motioner
samt gör gällande att mittenpartiernas
förhandsbedömning skulle dominera
det sätt på vilket lagen skulle
komma att tillämpas.

Statsministern gör också gällande, liksom
statsråden förra veckan, att det
var något exempellöst som vi inom mittenpartierna
företog då vi motionerade.
Vari bestod detta exempellösa? När vår
invit till ett samlat grepp hade tillbakavisats
och statsrådet Rune Johansson
hänvisade till att regeringen skulle ta
sitt ansvar och lägga fram förslaget för
att se, om det gick att nå enighet i riksdagen,
så utgick vi från att det var den
metod som skulle tillämpas. Om vi då
föreslår mycket måttliga ändringar, vari
består det exempellösa?

I Danmark har man ju infört en övergångstid
på åtta år -— ett beslut som
fattats under allmän enighet. Men jag
behöver kanske inte upprepa bemötandet
av allt det som tidigare anförts som
bevis för att våra förslag skulle vara
onaturliga.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
mot den bakgrund som jag här skisserat
och som debatten tidigare givit, mot
bakgrund av regeringens osanna påståenden
om att mittenpartierna har begått
brott mot en politisk uppgörelse —
vilken aldrig träffats! — mot bakgrund
av regeringens vägran att förhandla om
övergångstidens längd eller andra ting,
mot bakgrund av regeringens vägran att
kompromissa här i kammaren, mot bakgrund
av regeringens vägran att sakligt

112

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

diskutera behovet av övergångstider av
olika längd, mot bakgrund av regeringens
vägran att undersöka vilken bedömning
rörande riskerna för hyresstegringar
som är den mest välgrundade —
mot bakgrunden av alla dessa förhållanden
framstår beskyllningarna mot mittenpartierna
som något av det mest groteska
som förekommit i denna kammare,
i varje fall under de senaste trettio
åren.

Att själv konstruera upp en kedja av
osanningar som bas för angrepp på
politiska motståndare och sedan säga
sig hävda moralen i samhällsarbetet är
en skenhelighet så oerhörd att jag inte
vet mig ha bevittnat maken under min
politiska verksamhet, i varje fall inte
från någon företrädare för ett demokratiskt
parti.

Talet om att den redan i huvudsak
utskottsbehandlade propositionen dras
tillbaka i moralens intresse är en bumerang
som hårt träffar dem som kastat
den. Regeringens förfaringsätt vittnar
om kraftlöshet och sönderfall. En regering,
som är intresserad av att förverkliga
en reform, drar sannerligen inte
tillbaka en proposition om vars huvudpunkter
enighet råder, speciellt inte i
ett läge då kompromisser synes vara
möjliga att uppnå på övriga punkter.
Men regeringen tycks inte vilja försöka
kompromissa, fast man framhållit att
den metoden bör användas.

Det har sagts tidigare men måste upprepas.
Regeringen anser att förslaget
är bra. Inga vägande skäl har anförts
för att reformen inte skulle genomföras.
På de upprepade frågorna varför förslaget
då skulle dras tillbaka har regeringen
onekligen blivit svaret skyldig.

Det gäller här en stor och för samhället
viktig fråga, och man måste beklaga
att regeringen handlägger den på detta
sätt.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att vända mig till herr Gustafsson
i Skellefteå. Jag tillät mig förra veckan
i första kammaren att prisa herr Gustafsson
av det skälet att han inte skrivit
under folkpartimotionen. Jag vill gärna
upprepa att detta bör framhållas till
hans heder.

Sedan vill jag gå tillbaka till det som
tydligen varit ytterst svårt för motionärerna
att smälta, nämligen de förhållanden
som låg till underlag för det betänkande
på vilket propositionen grundar
sig. Reträffande dessa förhållanden
vill jag säga till herr Ohlin och övriga
kritiker, som yttrat sig i dag, att det betänkande
som efter många mödor lades
fram och som var enhälligt grundades
på den tankegången att vi skulle övergå
till ett nytt system med en friare hyressättning,
vilket ingalunda är detsamma
som en fri hyressättning. Yi kan inte
ha en fri hyressättning i bristorterna.
Saken uttryckes på s. 238 i betänkandet
på följande sätt: »Hyresstegring som
framkallats av knapphetsbetingad efterfrågan
bör därvid icke tillåtas att styra
hyresspärren.»

Det är där det ligger, herr Ohlin. Herr
Ohlin talar om det som romarna kallade
quinta essentia. Statsministern berörde
saken, men det är tydligen nästan
omöjligt att få oppositionen att förstå
vad som är kvintessensen. Den är att vi
icke vill vara med om att sätta ett nytt
system i sjön enligt vilket bristen på
lägenheter skall tillåtas att styra hyressättningen.

Då får vi frågan: Men om ni verkligen
har avsett en låsning av marknaden,
vad menar ni då med att ändå tala om
en friare hyressättning? Jo, vi menar
att det finns anledning att övergå till ett
smidigare system, som medger en annan
hyressättning för enskilda lägenheter
utan att man nödvändigtvis skall behöva
låta hyresnämnder och hyresråd
pröva saken efter det med tiden ganska
stela förfarande som har utvecklat sig.
Vi bär däremot aldrig avsett att man

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53 113

skulle framkalla en höjning av den allmänna
hyresnivån på grund av bristen
på lägenheter i bristorterna.

Det är inte så svårt att förstå skillnaden
mellan inställningarna hos kritikerna
av vårt förslag på den ena och
på den andra sidan. Herr Ohlin har påtalat
att det har framförts kritik inte
bara från kommunisthåll utan även från
socialdemokratiskt håll, som kommit till
uttryck i motioner i vilka man har uttalat
oro för att hyressättningsreglerna
kanske inte skulle vara tillräckliga för
att förhindra bristläget att slå igenom.

Där kommer vi återigen fram till den
grundläggande skillnaden mellan mittenpartierna
och socialdemokraterna.
Hur har dessa socialdemokrater reagerat?
Har de föreslagit att man skulle
förlänga övergångstiderna från fyra till
fem eller sex år? Nej, herr Ohlin, det
har de inte gjort. De har föreslagit att
man skulle se över de hyresspärrar som
är inbyggda i systemet och undersöka
om inte dessa skulle kunna stärkas.

Vi har gång på gång, men utan att
någonsin få ett svar, ställt frågan: Om
ni i mittenpartierna tror att regeringsförslaget
skulle framkalla kraftiga hyresstegringar,
som knappast kan vara
önskvärda från hyresgäst- eller samhällssynpunkt,
varför har ni inte då
dragit den slutsatsen — som åtminstone
hyresgästerna skulle ha uppskattat —
att hyresspärrarna bör stärkas? Det har
vi inte hört någonting om. Det är därför
vi betraktar det resonemang som
mittenpartierna har fört om förlängning
av övergångstiden som en ren
skenfäktning. Man vill inte gå till grunden
med det som man kritiserar, man
viker undan.

Nu framför mittenpartierna inte bara
i motionerna den uppfattningen att det
skulle bli kraftiga hyreshöjningar. De
framhärdar också i utskottsutlåtandet
däri t det räcker egentligen med att
hänvisa till sidan 108. Det finns risk,
sägs det där, för hyreshöjningar på
bristorterna »i sådan grad att de för

Avveckling av hyresregleringen m. m.

den enskilde hyresgästen kommer att
framstå som alltför betungande». På sidan
109 talas om att efterfrågetrycket
inte kommer att »kunna förhindra för
hyresgästerna alltför betungande hyreshöjningar»;
påståendet upprepas alltså
där. På sidan 110 kommer själva klämmen,
vari man förklarar att en förlängd
övergångstid även har »den fördelen att
vissa hyresgäster, som inför hyreshöjningar
avser att ändra sina bostadsförhållanden
men som inte omedelbart
kan skaffa ny bostad, kan få en möjlighet
att utan alltför stora ekonomiska
uppoffringar kvarbo i sina lägenheter
någon tid».

Vad innebär nu detta? Jo, man vill
helt enkelt långsamt steka hyresgästerna
över öppen eld för att se hur mycket
de tål. Hyrorna, menar man, skall med
det föreslagna systemet kunna stiga på
ett sådant sätt att de vid en viss tidjmnkt
-— första året eller andra året eller
tredje året — är uppe i den höjden
att hyresgästerna måste flytta. Det är
värt att lägga märke till att mittenpartiernas
motion faktiskt syftar till att
driva ut hyresgäster ur det äldre bostadsbeståndet,
dock genom ett system
som innebär att det skall kunna ske på
ett, som man själv tycker, smakligt sätt.

Vad beträffar herr Ohlins redogörelse
för innebörden av propositionen, så får
jag beklaga att tiden inte medger att vi
här håller någon studiecirkel — vilket
verkligen kunde vara behövligt. Ibland
citerar herr Ohlin den hyressättningsregel
som är avsedd att tillämpas på
den balanserade marknaden, och som
är någonting helt annat än den hyressättningsregel
som i propositionen är
föreslagen för bristorterna. För att ännu
en gång återkomma till det som
tydligen inte kan sägas alltför ofta vill
jag liksom herr Ohlin hänvisa till sid.
188 i propositionen nr 141, där det tydligt
uttalas av departementschefen, att
den hyressättningsnorm, som han föreslår
för den balanserade marknaden,
»inte är tillräcklig för att på en brist -

8 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 53

114 Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

marknad motverka sådana av bristläget
betingade hyreshöjningar som inte är
godtagbara från samhällets synpunkt».
Hade mittenpartierna velat acceptera
den grundsynen, så skulle det inte varit
någon svårighet att få igenom propositionen.

Till slut undrar herr Ohlin: Varför
talade ni inte med oss? Men herr Ohlin
och jag kan väl inte vara felaktigt underrättade
om vad som hände i tredje
lagutskottet i tisdags — det har ju stötts
och blötts inte bara här i riksdagen
utan också i tidningspressen. Var det
inte så, herr Ohlin, att de socialdemokratiska
ledamöterna i tredje lagutskottet
då klart och tydligt sade ifrån att
om mittenpartierna inte ansåg sig kunna
frångå sin särskrivning och sina
övergångstider, så ämnade man begära
ajournering av sammanträdet för att
höra regeringens mening i frågan, eftersom
frågan hade sådan räckvidd? I den
situationen fanns ju möjligheter för mittenpartierna
att ta upp överläggningar
och att dra tillbaka sitt förslag om övergångsbestämmelser.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Statsrådet Geijer började
med att påstå, att skillnaden var att
vi skulle vilja att hyresnivån på orter,
där det råder brist på lägenheter, skulle
tillåtas att stiga på ett sätt som regeringen
inte kunde gå med på. Detta är
fullständigt gripet ur luften.

Han säger vidare, att om man menar
allvar, bör man se över hyressp ärrar na.
Men, herr statsråd, den riktlinje som vi
föreslog ■— det fanns viss förståelse för
den också på socialdemokratiskt håll,
tror jag — medför nog mindre risker
för att det skulle uppstå alltför stora
prishöjningar än vad propositionens
gör. Och dessutom föreslog vi ju spärrar.
I samanfattningen på s. 21 i vår
motion heter det: »För det andra torde
regeringens förslag inte ge ett tillfredsställande
skydd för vissa grupper av
hyresgästerna ur bostadssocial synvin -

kel. För att undanröja dessa svagheter
i propositionen föreslår vi i denna motion
dels vissa modifieringar av den i
propositionen förordade tillämpningen
av regeln om hyras skälighet, dels en
förlängning av övergångstiden i storstadsområden
till sex år och i andra
bristorter till tre år, dels inrättande av
en möjlighet för hyresnämnd och domstol
att vidtaga jämkningar, om hyreshöjningar
i storstadsområdena i det enskilda
fallet blir orimliga.» Därefter föreslår
vi ett annat förfaringssätt som vi
anser vara mera juridiskt betryggande.

Tvärtemot vad statsrådet här säger
har vi faktiskt föreslagit bättre spärrar.
Därmed faller hela det resonemanget.

Statsrådet Geijer säger sedan att socialdemokraterna
i tredje lagutskottet
förklarat att om inte mittenpartierna
frångick sina yrkanden, skulle socialdemokraterna
inte vara med längre. Men,
herr statsråd, detta strider mot den
ståndpunkt statsministern i dag har intagit.
Statsministern har i dag gjort gällande
att redan framläggandet av mittenpartiernas
motion med en annan
tolkning av läget skapade en ny situation
som inte kunde ändras.

Får jag fatta detta så, att statsrådet
Geijer tar avstånd från herr Erlanders
deklaration och i stället säger att man
var beredd att gå vidare med propositionen,
om det hade blivit ett annat
mottagande i tredje lagutskottet? Att få
ett svar på den frågan skulle nog intressera
inte minst herr Erlander.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Herr Ohlin undrade
varför ingen kontakt togs med oppositionen
innan ärendet kom upp till avgörande.
Som jag nämnde fanns den möjligheten
i tredje lagutskottet, men det
har ingenting att göra med det förhållandet
att man inom regeringen när motionerna
blev kända tog upp frågan, huruvida
man inte redan då skulle återkalla
propositionen.

Herr Ohlin frågade: Yarför fick vi

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

115

inte reda på att situationen var så allvarlig?
Det var den frågan jag svarade
på. Ni fick reda på detta, i varje fall på
tisdagen. Enligt vad inrikesminister
Rune Johansson upplyst om fick man
inom centerpartiet redan tidigare reda
på att det inom regeringen fanns starka
krafter som var inne på tanken att propositionen
hellre borde tas tillbaka.

Herr NYBERG (fp):

Herr tahnan! Den skildring som statsrådet
Geijer lämnade över vad som hände
i tredje lagutskottet har uppkallat
mig till ett genmäle.

.lag kan i allt väsentligt understryka
att den beskrivning som herr Ohlin
lämnat om utskottets överläggningar i
detta ärende är riktig. Från mittenpartiernas
sida var vi i tredje lagutskottet
införstådda med att vi skulle kunna
göra vissa eftergifter för att åstadkomma
en kompromiss. Yi begärde också
att en delegation skulle tillsättas av representanter
för olika partier för att om
möjligt kunna resonera sig fram till en
gemensam ståndpunkt. Den skulle då
innebära att vi skulle kunna enas om en
kompromiss som innebar en övergångstid
av fem år för de större orterna och
tre år för övriga orter.

Vi inom mittenpartierna gjorde verkligen
i tredje lagutskottet vad som på
oss ankom för att komma överens, men
vi stötte på ett benhårt motstånd från
socialdemokratiskt håll. Själv tog jag
under en paus som uppstod kontakt
med en socialdemokratisk ledamot för
att framställa en förfrågan huruvida det
inte skulle vara möjligt resonera sig
fram till en kompromiss, men denna
förfrågan möttes med kalla handen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Geijer anspelade
här på något som han mera tydligt uttryckte
vid förra onsdagens debatt i
första kammaren, då han sade: »De motioner
som mittenpartierna lade fram
visade, att man i själva verket syftade

Avveckling av hyresregleringen m. m.

till ett helt annat hyressättningssystem
än det som regeringen hade byggt upp i
sin proposition.» Jag vill påpeka för
herr Geijer att det inte går att bestrida
att de riktlinjer vi angav var något mer
preciserade än regeringens riktlinjer
och skulle ha lett till mindre hyreshöjningar
än regeringens.

Statsrådet Geijer svarade nu senast
på mitt korta inlägg, att vad han hade
sagt var att man i tredje lagutskottet
kunde ha åstadkommit någonting om
bara mittenpartierna uppträtt annorlunda.
Men jag framhöll att det strider
mot herr Erlanders uttalande tidigare i
dag, att när motionerna var framlagda
blev bedömningen så olika att det inte
var någonting att göra. Denna mittenpartiernas
bedömning skapade på något
sätt ett helt nytt läge, tog över lagstiftning,
anvisningar, domstolar etc.

Då kan man inte säga som statsrådet
Geijer att »jag svarade på någonting
annat». Ger man svar på olika frågor
måste dessa svar dock vara någorlunda
samstämmiga. Men statsrådet Geijer s
uttalande, att något kunde ha åstadkommits
i tredje lagutskottet, strider diametralt
mot herr Erlanders uttalande,
att när väl propositionen var framlagd
uppstod ett helt nytt läge och då var
ingenting att göra. Det fanns så grundläggande
motstridiga principer, och då
ville regeringen inte gå vidare, sade
herr Erlander.

Regeringen får väl bestämma sig, hur
man skall argumentera.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag vill också förklara
hur det gick till i tredje lagutskottet.

Från socialdemokratiskt håll lade vi
ganska tidigt fram ett förslag om förlängning
av hyresregleringslagen, men
det lyssnade man inte till. Vi kom tillbaka
och försökte få till stånd en uppslutning
kring regeringspropositionen.
Högern ville godta detta, men inte folkpartiet.
Såsom jag förut sade stod den
chansen öppen ända till 10 minuter före

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Avveckling av hyresregleringen m. m.

kl. 3. Vi gav de borgerliga ledamöterna
besked om att därest de nu inte accepterade
propositionsförslaget, hade de
inget annat att välja på. Vi hade redan
tidigare lagt fram en kompromiss och
ville inte ha någon annan. De hade alltså
klart för sig vad som skulle inträffa.

I dag visar det sig att folkpartiet kanske
var berett att anta förslaget — åtminstone
verkade detta så när herr
Bohman framställde det som en möjlighet.
Men det har här också talats om att
man skulle inte kunna enas. Jag måste
säga att det hela verkar ganska virrigt.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag tror inte att det
finns någon motsättning mellan statsministern
och mig. Jag har svarat herr
Ohlin på hans fråga, varför oppositionen
inte fått möjlighet att överlägga
med regeringen. Regeringen väntade
med att återkalla propositionen tills det
stod fullständigt klart att vad de socialdemokratiska
ledamöterna hade förklarat
i utskottet inte var acceptabelt för
mittenpartierna. Då återkallades propositionen.

Jag vill understryka att vi i själva
verket har två olika grundläggande synsätt
i detta ämne — det har nog denna
debatt visat. Den kompromiss som herr
Gustafsson i Skellefteå och jag var med
om att åstadkomma inom hyreslagstiftningssakkunniga
skylde tydligen över
en skillnad i sättet att se på problemen
som går så djupt, att jag måste instämma
i statsministerns uttalande här, att
det aldrig har rått så stor motsättning
mellan socialdemokraterna och mittenpartierna
som vad fallet har blivit i
detta ärende.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Får jag bara säga helt
kort, herr talman, för det första att herr
Svennings senaste reflexioner får stå
helt för hans egen räkning, för det andra
att statsrådet Geijers uttalande om
två olika synsätt förefaller litet överras -

kande när man betänker att mittenpartierna
bär godkänt själva huvudprinciperna
i propositionen och bara föreslagit
något mer betryggande regler för
att det inte skall bli alltför stora hyresstegringar.

Till sist vill jag fastslå att statsminister
Erlanders uttalande tidigare i
dag — han sade att mittenpartierna genom
sina motioner tagit avstånd från
principerna i propositionen — står i
strid med statsrådet Geijers uttalande.
Mittenpartierna har inte två olika synsätt
på hyressättningsfrågan, men vi
har fått höra två helt olika deklarationer
från regeringsbänken om vad det är
för fel mittenpartierna har begått. Regeringen
skyller på mittenpartierna,
fastän vi vet att den verkliga orsaken är
en annan. Men jag tycker att man då
åtminstone borde försöka att i förväg
samordna sina beskyllningar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till
avgörande momentvis.

Om utskottets hemställan under A bifalles,
ställes proposition på bifall till
eller avslag å det i reservationen II)
vid C—H i utskottets hemställan framställda
yrkandet om avslag å motionsvis
framlagda lagförslag m. m. Vid bifall
till nämnda yrkande har samtliga
övriga yrkanden avseende momenten
C—H förfallit. I motsatt fall ställes proposition
beträffande vart och ett av
momenten C—H. I fråga om motiveringen
till utskottets hemställan under
I, L och M kvarstår vid bifall till utskottets
hemställan under A endast yrkandet
om godkännande av motiveringen
i de vid dessa moment fogade reservationerna.

Om kammaren beträffande moment
A bifaller reservationen I), ställes icke
propositionen beträffande reservationen
II), avseende momenten C—H, utan endast
på övriga i fråga om nämnda moment
framställda yrkanden. Beträffan -

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53 117

de motiveringen till utskottets hemställan
under I, L och M kvarstår vid bifall
till reservationen I) vid moment A endast
yrkandet om godkännande av den
av utskottet beträffande momenten I, L
och M anförda motiveringen.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nyberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 110 ja och 100 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

Det i reservationen II) av herr Göran
Karlsson m. fl. framställda yrkandet
beträffande mom. C—H

Herr talmannen gav propositioner på

Avveckling av hyresregleringen m. m.

bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nyberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
det i reservationen II) av herr Göran
Karlsson m. fl. framställda yrkandet
beträffande mom. C)—H) i tredje lagutskottets
utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
reservationen.

Kammaren hade alltså bifallit yrkandet
i fråga.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls med godkännande
av den i reservationen XII)
av herr Göran Karlsson ni. fl. anförda
motiveringen.

Mom. K

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. L

Utskottets hemställan bifölls med godkännande
av den i reservationen XIII)
av herr Göran Karlsson in. fl. anförda
motiveringen.

118 Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Lag om hyresnämnder

Mom. M

Utskottets hemställan bifölls med godkännande
av den i reservationen XIV)
av herr Göran Karlsson in. fl. anförda
motiveringen.

Mom. N

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Lag om hyresnämnder

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
om hyresnämnder jämte motioner, dels
Kungl. Maj :ts skrivelse med återkallelse
av propositionen in. in. jämte motioner.

Genom en den 10 november 1967 dagtecknad
proposition, nr 171, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om hyresnämnder.
Under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden hade Kungl. Maj :t i skrivelse
den 5 december 1967, nr 174, förklarat
sig vilja återkalla propositionen.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Den vid årets riksdag framlagda propositionen
nr 141 angående ny hyreslagstiftning
innehåller förslag bl. a. om
att en hyresnämnd skall inrättas för i
princip varje län för handläggning av
hyrestvister samt att närmare bestämmelser
om hyresnämnd skall meddelas
i särskild lag.

I denna proposition läggs förslag angående
lag om hyresnämnder fram.
Lagförslaget innehåller bestämmelser
om hyresnämnds sammansättning och
om förfarandet i de ärenden som skall

förekomma inför nämnden. I enlighet
med de riktlinjer som dras upp i propositionen
angående ny hyreslagstiftning
föreslås att i hyresnämnd skall
ingå ledamöter som representerar partsintressena
på hyresmarknaden. Dessa
ledamöter skall som regel utses av
Kungl. Maj :t på förslag av intresseorganisationerna.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna 1:925
av herr Blomquist och 11: 1140 av herrar
Bengtson i Solna och Thylén, vari
hemställdes,

»att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen nr 171 fogade förslaget
till Lag om hyresnämnder med den ändringen
att 2 och 15 §§ erhåller följande
lydelse:

2 §.

Hyresnämnd består av ordförande
som skall vara lagfaren och erfaren i
domarvärv, och två andra ledamöter,
om ej annat följer av andra stycket. Av
de senare ledamöterna skall den ene vara
väl förtrogen med förvaltning av hyresfastighet
och den andre vara väl förtrogen
med bostadshyresgästers förhållanden
eller, när ärende rör annan lägenhet
än bostadslägenhet, med näringsidkande
hyresgästers förhållanden.

Vid företagande---eller 3.

Konungen får — — — även avdelning.

Ledamot skall----som ledamot.

För ledamot---även ersättare.

15 §.

I hyresnämnds beslut skall anges de
skäl på vilka beslutet grundas.

Om part---att iakttaga.

Kan på---hinder möter.

Beslut tillställes —---partens när varo»,

samt

B. motionen 11:1141 av herr Nilsson
i Gävle ni. fl., vari hemställdes

»att riksdagen måtte besluta

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

119

att avslå Kungl. Maj :ts proposition nr
171; samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en översyn av Lagen om nyttjanderätt
till fast egendom 3 kap. angående
hyresnämnder i enlighet med
vad i denna motion anförts, och till
1968 års riksdag framlägga förslag till
lag om hyresnämnder.»

1 anledning av skrivelsen hade följande
motioner väckts, nämligen

a) 1:927 av herrar Dahlén och Sundin
samt II: 1143 av herrar Wedén och
Iledland, i vilka motioner hemställdes,
hl. a., att riksdagen måtte godkänna
propositionen nr 171, samt

b) I: 928 av herr Lidgard och II: 1144
av herr Hedin, i vilka motioner hemställdes,
bl. a., att riksdagen måtte godkänna
propositionen nr 171.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte lämna sitt samtycke
till att propositionen nr 171 återkallades; B.

att riksdagen måtte — i anledning
av motionerna I: 927 och II: 1143 samt
1:928 och 11:1144 ävensom med avslag
på motionerna 1:925 och 11:1140
samt II: 1141 -— antaga förslaget till lag
om hyresnämnder.

Reservationer hade avgivits

Vid A. i utskottets hemställan

I. av herrar Alexanderson (fp), Ebbe
Oldsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Ernulf (fp), Nyberg (fp), Bengtson i
Solna (h), From (fp) och Josef son i
Arrie (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen icke måtte lämna sitt
samtycke till att propositionen nr 171
återkallades;

Vid B. i utskottets hemställan

II. av herrar Göran Karlsson (s),
Svante Kristiansson (s), Knut Johansson
(s), Torsten Hansson (s), Svenning
(s), Ekström i Iggesund (s), Hammarberg
(s) och Hugosson (s), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

Lag om hyresnämnder

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:925 och 11:1140, 1:927 och 11:1143,
1:928 och 11:1144 samt 11:1141.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag yrkar beträffande
detta utskottsutlåtande bifall till reservationen
I vid punkten A i utskottets
hemställan. Om reservationen vinner
bifall, yrkar jag också bifall till punkten
B i utskottets hemställan.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till punkten A i utskottets hemställan
och bifall till reservationen II vid
punkten B i utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nyberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Alexanderson
m. fl.

120 Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m., såvitt rör den med statlig lån- och bidragsgivning
förenade hyreskontrollen

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 101 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Reservationen II) av herr Göran
Karlsson m. fl. bifölls.

§ 3

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.,
såvitt rör den med statlig lån- och
bidragsgivning förenade hyreskontrollen Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
208, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m., såvitt rör den
med statlig lån- och bidragsgivning förenade
hyreskontrollen, jämte motioner.

I propositionen nr 100 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 17 mars 1967, bland
annat föreslagit riksdagen

att godkänna de ändringar i grunderna
för statliga bostadslån som förordats
i statsrådsprotokollet, samt
att godkänna de ändringar i övrigt av
grunderna för lån och bidrag till bostadsförsörjningsändamål
som förordats
i statsrådsprotokollet.

I stasrådsprotokollet hade, såvitt nu
var i fråga, förordats att den nuvarande
hyreskontrollen i samband med de statliga
lånen slopades. Åtgärden borde genomföras
samtidigt med att en ny hyreslag
— i huvudsak enligt ett till lagrådets
granskning samtidigt hänskjutet
förslag — trädde i kraft. Förslaget i
propositionen hade i huvudsak motiverats
med att kontrollens ursprungliga
syfte att förbehålla hyresgästerna vär -

det av de statliga subventionerna inte
längre gällde då dessa subventioner avskaffades.
Dessutom skulle ett bibehållande
av hyreskontrollen direkt motverka
den samtidigt förordade nya hyreslagstiftningens
syfte att åstadkomma
en anpassning av hyrorna till lägenheternas
bruksvärden. Vidare hade åberopats
de spärrar mot oskäliga hyror
som hyreslagsförslaget innehöll.

Statsutskottet hade i detta sammanhang
upptagit till behandling

dels de likalydande motionerna I: 806
av herr Werner och II: 1003 av herr
Milsson i Gävle in. fl.,

dels ock motionen 11:1002 av herr
Lundberg såvitt motionen ej avsåge hyresregleringslagstiftningen.
I övrigt hade
sistnämnda motion hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet
i dess i det föregående redovisade utlåtande
nr 58. Samtliga ovannämnda motioner
hade såvitt de hänvisats till statsutskottet
behandlats i utskottets utlåtande
nr 100 till den del de icke rörde
den med statlig lån- och bidragsgivning
nu förenade hyreskontrollen.

Såsom framgår av redogörelse i tidigare
sammanhang hade Kungl. Maj :t i
propositionen nr 141 föreslagit riksdagen
bland annat att anta förslag till ny
hyreslagstiftning. Lagen avsåges skola
träda i kraft den 1 januari 1969. Sedan
propositionen jämte i anledning därav
väckta motioner hänvisats till tredje
lagutskottet hade Kungl. Maj :t i skrivelse
den 5 december 1967, nr 174, återkallat
bland annat propositionen nr 141
såvitt avsåge nämnda lagförslag. I sitt
utlåtande nr 58 hade tredje lagutskottet
bland annat föreslagit att riksdagen
måtte bifalla det genom propositionen
nr 141 framlagda lagförslaget med vissa
motionsvis föreslagna ändringar.

Statsutskottet hade med hänsyn till
innehållet i Kungl. Maj:ts skrivelse nr
174 avstyrkt bifall till förslaget i propositionen
nr 100 i nu förevarande del
och hemställt,

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

121

Anslag till information om ny hyreslagstiftning — Utredning ang. åtgärder för att
effektivisera riksdagens revisorers verksamhet m. m.

1. att riksdagen icke måtte godkänna
i statsrådsprotokollet förordade ändringar
i grunderna för statliga bostadslån
samt lån t>ch bidrag i övrigt för
bostadsförsörjningsändamål, allt såvitt
rörde den med statlig långivning förenade
hyreskohtrollen,

2. att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna I: 806 och IT: 1003 i vad de
icke behandlats i annat utskottsutlåtande,

3. att riksdagen icke måtte bifalla
motionen 11:1002 i vad den icke behandlats
i annat utskottsutlåtande.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson (ep), Kaijser (h), Per
Jacobsson (fp), Wallmark (h), Strandberg
(h), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Karl-Erik Eriksson (fp), Ståhl (fp),
A''ihlfors (fp), Mattsson (ep), Turesson
(h), Nilsson i Tvärålund (ep) och Tobé
(fp) samt fröken Ljungberg (h) som —
under förutsättning av bifall till vad
tredje lagutskottet i sitt utlåtande nr 58
hemställt under H. — ansett att utskottet
bort tillstyrka Kungi. Maj:ts förslag
och att därför utskottet under 1. bort
hemställa,

att riksdagen måtte godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar i
grunderna för statliga bostadslån samt
lån och bidrag i övrigt för bostadsförsörjningsändamål,
allt såvitt rörde den
med statlig långivning förenade hyreskontrollen.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Anslag till information om ny hyreslagstiftning Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde.

Information om ny hyreslagstiftning

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
i propositionen nr 155 (bilaga 1, punkt
1, s. 3 och 4 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden för
den 3 november 1967) hemställde utskottet,

att riksdagen måtte till Information
om ny hyreslagstiftning på tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av 300 000
kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Med hänvisning till det
nyligen fattade beslutet i anledning av
tredje lagutskottets utlåtande nr 58 får
jag yrka avslag på Kungl. Maj:ts proposition
under förevarande punkt.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i detta yrkande som innebär avslag på
statsutskottets hemställan.

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å utskottets hemställan;
och avslog kammaren denna
hemställan.

§ 5

Utredning ang. åtgärder för att effektivisera
riksdagens revisorers verksamhet
m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av utredning
angående åtgärder för att effektivisera
riksdagens revisorers verksamhet m. in.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Riksdagens revisorer
hör liksom riksdagens ombudsmannaämbeten
och riksdagens konstitutions -

122

Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Utredning ang. åtgärder för att effektivisera riksdagens revisorers verksamhet m. m.

utskott till de tre organen för riksdagens
kontrollmakt.

Det är helt naturligt att när samhället
förändras även dessa organ måste göra
det, och vi har i dag på föredragningslistan
två förslag att ta ställning till beträffande
dessa delar av kontrollmakten
: dels ombudsmannaämbetena där en
väsentlig ökning föreslås, dels frågan
om riksdagsrevisionen — eller statsrevisionen
som jag föredrar att kalla
den med en äldre och enligt min mening
mera adekvat benämning.

Som alla förslag som ligger på riksdagens
bord har också detta varit föremål
för utredning. Eftersom det gäller
ett riksdagens eget organ har talmanskonferensen
utsett sakkunniga, vilkas
förslag utgjort grunden för utskottets
arbete.

Äran för att frågan kommit inför
först talmanskonferensen och sedan
riksdagen tillkommer, det vill jag i detta
sammanhang gärna framhålla, herr
John Lundberg som för ett par år sedan
väckte en motion om en utbyggnad
beträffande riksdagens revisorer.

Utskottet har inte i alla delar kunnat
gå med på de sakkunnigas förslag, men
ändå kvarstår en hel del.

Det gäller först frågan om förändringen
av revisorernas arbetssätt. Det blir
nu möjligt för revisorerna att under
hand inhämta yttranden från myndigheterna,
vilket förenklar arbetet och
kanske också gör att riksdagen vid en
hel del frågor aldrig behöver besväras.
Detta innebär en klar förbättring i arbetsavseende.

Beträffande suppleanternas ställning
har de sakkunnigas förslag godtagits.
Jag anser inte att det är en av de större
reformerna men vi har i alla fall varit
med om reformen, dock med den reservationen
att suppleanterna inte har precis
samma ställning som i utskott, utan
det krävs av dessa suppleanter att de
skall sitta vid bordet både då en fråga
behandlas i avdelning och inför revisorerna
i plenum.

På en avgörande punkt har vi inte
kunnat följa sakkunniga, nämligen beträffande
deras förslag att revisionen
skall inrättas som ett riksdagens utskott.
Den invändning jag personligen
har, och som troligen delas av utskottet,
är att detta möter konstitutionella betänkligheter.
Det kan inte vara riktigt
att ett riksdagens utskott sysslar med
förvaltningen, inhämtar yttranden från
tjänstemän inom statsförvaltningen och
även kritiserar dessa för vad de åtgjort.
Det torde strida mot grundtankarna i
vår författning. Däremot är det ingenting
som hindrar att vi som tidigare
låter riksdagens revisorer vara ett riksdagens
verk på samma sätt som riksgäldsfullmäktige
och bankofullmäktige.
Man kan också i många avseenden jämföra
dem med båda dessa fullmäktigeförsamlingar.

Var och en som läser utskottets utlåtande
skall också finna att ledamotskap
i den kommande statsrevisionen
liksom hittills blir förenat med ett arvode,
vilket dock har uppräknats bl. a.
med hänsyn till att den förmån i form
av partiell skattebefrielse som landsortsledamöterna
tidigare haft nu har försvunnit.
Beträffande arvodenas storlek
har vi funnit det lämpligt att direkt
jämföra revisionen med riksgäldsfullmäktige,
och vi föreslår därför praktiskt
taget samma arvoden för ledamöter
i revisionen som för fullmäktige.

Jag är medveten om att tilldelning av
arvoden av denna storleksordning kan
komma att medföra vissa komplikationer.
Utskottet har framför allt understrukit,
att man helst ser att den gamla
anciennitetsprincipen vid utnämnande
av statsrevisor överges. Ett sådant tillvägagångssätt
har väl också tillämpats
i praktiskt taget alla partier. Vi har i
utskottet menat att det riktiga helt enkelt
vore att utse revisorerna med hänsyn
till deras lämplighet. Självfallet bör
och kan man inte utesluta personer med
lång riksdagserfarenhet, men det kan
också mycket väl hända att ledamöter
med ganska liten erfarenhet av riks -

123

Torsdagen den 14 december 1967 em. Nr 53

Utredning ang. åtgärder för att effektivisera riksdagens revisorers verksamhet m. m.

dagsarbetet kan komma i fråga. Jag
vill starkt trycka på att kammarens ledamöter
i allmänhet och förtroendemän
och ledande personer inom partierna,
som gör upp förslag på nomineringar
till utskott och liknande platser, tillämpar
en ny princip vid utseende av statsrevisorer.
Den saken har utskottet strukit
under med duhbla streck. Det är
också min bestämda förhoppning, att
det skall gå att överge den gamla anciennitetsprincipen.

Slutligen har utskottet också föreslagit
en förstärkning av revisionens personal,
som sedan mycket lång tid har
varit oförändrad. Jag vågar påstå att
den konstruktion av personaluppsättningen,
som utskottet har kommit fram
till, faktiskt är bättre och medför större
effektivitet än den som de sakkunniga
föreslog, ehuru skillnaden inte är särskilt
stor. Vi har föreslagit tillsättande
av en vice kanslichef, vilket inte de sakkunniga
hade gjort, och placerat byråassistenterna
■— som var och en kommer
att tjänstgöra under en avdelningsdirektör
— i en något lägre lönegrad än
de sakkunniga föreslog. Ur effektivitetssynpunkt
tror jag att den organisationen
av personalen blir tillfredsställande.
Jag har en viss erfarenhet av detta arbete,
eftersom jag förra året var vice
ordförande i revisionen och i år har
varit ordförande där. Man får då erfarenhet
av vilka krav som ställes på
revisionen och hur den arbetar.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till konstitutionsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 60.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har anledning att
uttala ett tack till konstitutionsutskottet
för den noggranna prövning av statsrevisorernas
arbete, som jag vet att utskottet
utfört. Jag kan i stort sett instämma
i förste vice talmannens anförande,
eftersom de förbättringar, som
jag med min motion syftade till att
åstadkomma, såvitt jag förstår också
har blivit genomförda: en större effek -

tivitet i revisorernas arbete och bättre
möjligheter för dessa att genomföra sin
verksamhet. Jag är mycket intresserad
av att revisionen blir effektiv och av
att de som väljs till revisorer också skall
ägna tid och intresse åt denna viktiga
uppgift.

Det är bara på en punkt som jag skulle
vilja anföra en avvikande mening,
nämligen i fråga om formen för statsrevisorernas
arbete. Jag har den uppfattningen,
att det hade varit lämpligt
att försöka skapa en form härför som
mera påminde om utskottens verksamhet.
Men med hänsyn till att konstitutionsutskottet
ansett att det ligger vissa
konstitutionella hinder i vägen för en
sådan utformning, har jag självfallet
inga yrkanden i detta sammanhang.

Jag vill med det anförda uttala mitt
tack samtidigt som jag vill understryka
att det nu ankommer på statsrevisorerna
att i framtiden visa att man kan
åstadkomma resultat, som infriar de
förväntningar jag framfört i motionen
och som jag framför allt har ett intryck
av att man hyser inom konstitutionsutskottet.

Herr talman! Jag har som sagt inget
särskilt yrkande.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Endast några korta
kommentarer till det föreliggande förslaget
om en effektivisering av statsrevisorernas
verksamhet.

Först vill jag i likhet med förste vice
talmannen gärna överräcka en blomma
till herr Lundberg för det intresse han
visat och den framgång han haft i sina
strävanden på detta område. Få motionärer
har väl rönt en sådan framgång
som han gjort med sin motion.
Han har i flera avseenden, både principiellt
och praktiskt, fått till stånd en
förstärkning av riksdagsrevisionens
ställning.

124 Nr 53 Torsdagen den 14 december 196/ em.

Utredning ang. åtgärder för att effektivisera riksdagens revisorers verksamhet m. m.

Icke minst ur konstitutionella synpunkter
har det varit värdefullt att få
till stånd den översyn som är resultatet
av herr Lundbergs motion. Jag skall inte
närmare gå in på detta. Jag vill dock
något beröra det som på sitt sätt varit
avgörande för konstitutionsutskottets
ställningstagande till tanken på en omvandling
av revisionen till ett utskott,
även om det varit effektivitetssynpunkter
vilka i första hand blivit
bestämmande för såväl utredningens
som konstitutionsutskottets ställningstagande.

Härvidlag har som bekant utredningen
och konstitutionsutskottet gått på
olika linjer. Utredningens förslag att
ombilda revisionsinstitutionen till ett
riksdagens revisionsutskott kräver nämligen
en grundlagsändring och kan därför
inte genomföras nu, vilket också
utredningen var klart medveten om.
Det skulle också, såsom konstitutionsutskottet
framhåller i sitt utlåtande,
»öppna en direkt förbindelseväg mellan
riksdagen och den Kungl. Maj:t underställda
statsförvaltningen, något som
hittills varit främmande för grundlagarna
som i stället anvisar särskilda
former för sådana kontakter med Kungl.
Maj:t som förmedlare». Såvitt vi i utskottet
kunnat finna är det emellertid
i hög grad önskvärt att revisorerna ges
rätt att vända sig direkt till Kungl.
Maj ;t — en rått som riksdagens ombudsmän
haft sedan institutionen inrättades
år 1809. Vi föreslår alltså att en sådan
rätt ges även åt revisorerna, som därmed
får sin ställning stärkt och erhåller
ytterligare en handlingsmöjlighet.

Jag har därmed berört det skäl som
varit avgörande för konstitutionsutskottets
ställningstagande till utredningens
förslag om inrättande av ett revisionsutskott.
Det finns emellertid även andra,
bland dem flera som ej berör den
nuvarande instruktionen utan fastmer
utbildad riksdagspraxis, för att inte
säga praxis inom riksdagsgrupperna.
Det finns inte någon lagstiftning eller
någon stadga som fastställer en regel

om rekrytering efter anciennitet eller
om att omval icke får lov att ske av en
riksdagens revisor. Att konstitutionsutskottet
ändå till diskussion upptagit
detta spörsmål beror på att praxis härvidlag
är viktigare än de formella stadgandena,
som även med nuvarande lydelse
ger möjlighet till förverkligande
av de önskemål om ändring som gjort
sig gällande. Utskottet har gjort ett tydligt
uttalande, till den verkan det hava
kan, i klart medvetande om att det på
sina håll uppstått en viss oro. Att revisorerna
utses — jag citerar ur utskottets
utlåtande — »med hänsyn till
intresse, erfarenhet och lämplighet i
övrigt» framstår för utskottet som det
kanske mest angelägna.

Utskottet delar helt utredningens mening
i denna fråga, som utredningen ingående
har sysslat med.

Herr talman! Slutligen vill jag, utan
att närmare ingå på argumenten för och
emot, citera ytterligare ett avsnitt ur
utskottsutlåtandet. Utskottet förklarar
att det »inte kunnat finna att några sådana
fördelar skulle kunna vinnas genom
revisionens omvandling till ett utskott,
att en fortsatt prövning av de
konstitutionella aspekterna på denna
lösning bör ske på sätt utredningen förordat».
Utskottet avvisar med andra
ord denna tanke, samtidigt som utskottet
framhåller att det är fullt möjligt att
åstadkomma den effektivisering som
åsyftas med bibehållande av nuvarande
organisationsform. När det gäller revisionens
arbetsformer har utskottet nämligen
funnit de förslag utredningen
framlagt vara sakligt välgrundade och
ägnade att i väsentlig män effektivisera
och modernisera revisionen. Detta var,
såvitt jag förstår, en väsentlig fråga i
den motion som herr Lundberg väckte
på våren 1965.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

125

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

§ 6

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 65, angående rätt till avdrag
för kostnader för deltagande i statsrevision.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten Föredrogs

sammansatt konstitutionsoch
första lagutskotts betänkande nr 1,
angående omorganisation av riksdagens
ombudsmannaämbeten.

I proposition nr 32 hade Kungl. Maj :t
(justitiedepartementet) föreslagit riksdagen
att pröva vissa förslag till omorganisation
av riksdagens ombudsmannaämbeten.

Om propositionens huvudsakliga innehåll
anfördes följande.

I propositionen föreslås att riksdagen
prövar vissa förslag till omorganisation
av riksdagens ombudsmannaämbeten. I
första hand åsyftas att riksdagen skall
göra ett principiellt ställningstagande
till olika alternativ som föreligger i
organisationsfrågorna.

Ett av de föreliggande förslagen härrör
från 1963 års JO-utredning och går
i den centrala organisationsfrågan ut
på att en organisation med två ombudsmän
behålls.

Förslag till en alternativ lösning har
framförts av tre reservanter i utredningen
och innebär i huvudsak att det
skall finnas tre ombudsmän, av vilka en
skall sköta tillsynen över kommunalförvaltningen.
Under remissbehandlingen
av utredningsförslaget har en organisation
med tre ombudsmän — ev. flera
enligt vissa förslag — också föreslagits
av vissa remissinstanser, vilkas mening
om arbetsfördelningen mellan ombudsmännen
dock skiftar. Reservanternas
och de nämnda remissinstansernas

förslag har inte utförts mer i detalj
utan utgör principförslag.

Utredningens förslag innebär—utöver
att antalet ombudsmän skall vara oförändrat
— i huvudsak följande. MO övertar
från JO tillsynen över domstols-,
åklagar- och vissa delar av polisväsendet
samt över kriminalvården och lantmäteriet.
Vissa av MO:s nuvarande tillsynsuppgifter
slopas. Ombudsmännens
skyldighet att pröva klagomål begränsas
genom att de får möjlighet att i vissa
fall avvisa klagomål eller överlämna
dem till annan myndighet för handläggning.
Vidare förordar utredningen
utökad inspektionsverksamhet inom den
kommunala och statliga förvaltningen.

Eftersom de aktuella organisationsfrågorna
gäller en riksdagens institution,
har någon bedömning av de föreliggande
förslagen inte skett från Kungl.
Maj ds sida.

Två par följdmotioner hade väckts,
nämligen

1) 1: 733 av herrar Dahlén och Bengtson
samt II: 916 av herrar Hedlund och
Ohlin; samt

2) I: 734 av herr Holmberg m. fl. och
II: 915 av herr Bohman in. fl.

I motionerna I: 733 och II: 916 hemställdes,

»A. att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 32 måtte besluta,

1. att riksdagens ombudsmän till antalet
skall vara tre;

2. att de skall ha avgränsade tillsynsområden,
som fastställs av riksdagen i
arbetsordning eller instruktion;

3. att huvuduppgifterna för de tre
ombudsmännen bör vara justitiestaten,
det militära området och den kommunala
förvaltningen jämte taxeringsväsendet,
varjämte övriga förvaltningsområden
bör fördelas mellan alla tre;

4. att benämningen för alla ombudsmännen
skall vara justitieombudsman
med ett tillägg som anger det huvudsakliga
tillsynsområdet;

5. att för varje ombudsman skall utses
en ställföreträdare;

126 Nr 53 Torsdagen den 14 december 1967 em.

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

6. att varje ombudsman skall äga rätt
att inkalla ställföreträdare att tjänstgöra
jämte ombudsmannen under högst
tre månader per år; samt

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig författningstext jämte
instruktion för ombudsmännen».

I motionerna I: 734 och II: 915 hemställdes,

»A. att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 32 måtte besluta,

1) att riksdagens ombudsmän skall
vara tre till antalet;

2) att en av ombudsmännen skall ha
till huvudsaklig uppgift att handlägga
ärenden av kommunal karaktär;

3) att benämningen för alla ombudsmännen
skall vara JO med ett tillägg
som anger det huvudsakliga tillsynsområdet;
samt

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext
jämte instruktion för ombudsmännen».

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte godkänna de av
utskottet angivna riktlinjerna för omorganisation
av riksdagens ombudsmannaämbeten; 2.

att riksdagen måtte antaga det i bilaga
1 till betänkandet intagna förslaget
till instruktion för riksdagens ombudsmän
samt i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om dess intagande i Svensk Författningssamling; 3.

att proposition nr 32 ävensom motionerna
1:733 och 11:916 samt 1:734
och 11:915 måtte anses besvarade med
vad utskottet anfört och hemställt.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Sveningsson, Schött och
Magnusson i Tumhult samt fru Kristensson
(samtliga h) vilka ansett, att det avsnitt
i utskottets yttrande, som avsåge
den kommunala förvaltningen och började
på s. 19 med orden »Ett område av
kommunalförvaltningen» och slutade på
s. 21 med orden »inte anledning att ingå
på denna fråga», bort ha i reservationen
angiven lydelse;

2. av herr Svanström (ep), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Riksdagens ombudsman
naämheten har, alltsedan sin tillkomst,
spelat en mycket betydelsefull
roll i svenskt samhällsliv när det gällt att
värna om medborgarnas rättssäkerhet
samt att tillse att myndigheter och ämbetsmän
handlar i överensstämmelse
med lag och författning. Ombudsmännens
uttalanden har också i stor utsträckning
bidragit till att skapa klarhet
och enhetlighet i myndigheternas
handlande.

JO:s och MO:s nuvarande verksamhetsområden
och personalorganisation
grundas i huvudsak på den reform som
genomfördes år 1957. Den innebar i huvudsak
att onibudsmännes tillsynsområde
vidgades till att omfatta alla ämbetsmän
och enskilda personer som i sin
verksamhet är underkastade fullständigt
ämbetsmannaansvar. På det sättet
kom också kommunala befattningshavare
med sådant ansvar att stå under ombudsmännens
tillsyn.

Ganska snart efter reformens genomförande
visade det sig dock att ärendena
hos JO-ämbetet ökade i en inte
förutsedd omfattning. År 1963 anhöll
riksdagen hos Kungl. Maj :t om en allsidig
och förutsättningslös utredning angående
ombudsmannaämbetenas framtida
organisation och verksamhetsformer.

Den kommitté som tillsatts redovisade
1965 sitt förslag till omorganisation,
varvid skiljaktiga meningar yppade sig
främst om ombudsmännens antal. Vid
remissbehandlingen av förslaget framkom
delvis nya synpunkter och i proposition
nr 32 till årets riksdag har
Kungl. Maj:t, utan att ta någon egen
ståndpunkt, redovisat såväl utredningens
som remissmyndigheternas ståndpunkter.
Riksdagen har därför att själv

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

127

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

ta ställning till lmr denna riksdagens
egen kontrollmakt skall utformas och
organiseras.

Sammansatta konstitutions- och första
lagutskottet har i sitt betänkande försökt
göra en förutsättningslös prövning
på grundval av det material som frambragts
och de synpunkter som anförts
genom utredningen och remissyttrandena.

Det förslag som utskottsmajoriteten
nu lägger fram innebär djupgående förändringar,
på både det principiella och
det praktiska planet, av den nuvarande
ombudsmannainstitutionen.

Då det är önskvärt att det finns en
enig riksdagsopinion bakom riksdagens
beslut om dess egna ombudsmän, vars
auktoritet helt bygger på riksdagens
förtroende, har vår strävan varit att
skapa största möjliga samstämmighet
inom utskottet.

I det sammanhanget vill jag också
särskilt understryka betydelsen av att
riksdagens ombudsmän inte utnyttjats
politiskt och att de ständigt haft en
ställning över partierna, vilket bidragit
till att skapa det odelade förtroende för
dem som finns hos allmänheten.

Vi har också lyckats nå enighet inom
utskottet på alla väsentliga punkter.
Den motiverade reservation som fogats
till betänkandet gäller frågan om en
vidgad tillsyn på det kommunala området,
som endast utgör en detalj i det
förslag till omorganisation vilket utskottet
i övrigt enhälligt ansluter sig till.
Jag skall tills vidare förbigå yrkandet
i den motiverade reservationen.

Allteftersom samhällsuppgifterna ökat
och förvaltningsapparaten vuxit på ett
sätt som gör det omöjligt för de enskilda
medborgarna att överblicka författningsområdet
och bevaka sina rättigheter
har uppstått nya rättssäkerhetsproblem.
Möjligheten för medborgarna
att vända sig med förtroende till någon
självständig institution, fri från inflytande
av myndigheter och tjänstemän,

har blivit en faktor av väsentlig betydelse
i den enskildes rättsskydd.

För utskottet har det gällt att anpassa
ombudsmannainstitutionen till den förändrade
situationen, som framför allt
har sin grund i den starka ökningen av
enskilda klagomål. Jag är angelägen att
understryka att riksdagens ombudsmän
måste utgöra en extraordinär institution.
De kan inte ersätta de vanliga besvärsinstanserna
och bör ingripa först
sedan andra möjligheter att få en sak
prövad utnyttjats.

Övervakningen av myndigheternas
handläggning av ärenden måste i huvudsak
ankomma på överordnade myndigheter
och inte på JO. Det är därför
angeläget att det sker en intensifiering
av de ordinära tillsynsorganens verksamhet
och att de allmänna rättssäkerhetsgarantierna
ytterligare förbättras
genom fortsatt reformarbete på förvaltningsrättens
område.

Det personliga momentet i ombudsmännens
ämbetsutövning har alltid ansetts
vara av stort värde. Det är en synpunkt
som kanske inte skall tillmätas
alltför stor betydelse i dagens läge. De
flesta klagande vet nog inte vilken person
som står bakom avgörandet av ett
ärende. Däremot är det mycket angeläget
att bibehålla det personliga ansvaret
för vederbörande ombudsman för de
ärenden som faller under hans tillsynsområde.

Denna synpunkt har utskottet ansett
väl förenlig med ståndpunkten att utöka
antalet ombudsmän till tre. Utredningen
hade föreslagit att man skulle bibehålla
den nuvarande ordningen med två
ombudsmän. Utskottet har dock inte ansett
detta tillfredsställande med tanke
på den svällande arbetsbördan för den
nuvarande justitieombudsmannen och
men hänsyn till kravet att ombudsmännen
skall kunna fullgöra sina uppgifter
som riksdagens kontrollmakt på ett tillfredsställande
sätt.

Dessutom har vi ju i realiteten redan
tre ombudsmän genom den dubblering

128 Nr 53 Torsdagen den 14 december 1967 em.

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

av JO-ämbetet som skett genom att justitieombudsmannens
ställföreträdare
tjänstgjort hela året. Inte minst med
hänsyn härtill har utskottet stannat för
att ombudsmännens antal framdeles
skall vara tre. Det stora arbetsfält som
ligger under ombudsmännens tillsyn
kan knappast i längden behärskas av
endast en eller två personer med tanke
på den sakkunskap och auktoritet som
erfordras.

Utskottet har också ansett lämpligt
att samordna de tre ombudsmännen till
ett gemensamt ämbete, vilket bör medföra
väsentliga fördelar. Det måste på
det sättet bli lättare att åstadkomma en
utjämning av arbetsbelastningen på de
olika ombudsmännen. Det gemensamma
ämbetet skulle kallas riksdagens ombudsmannaexpedition
och alla tre ombudsmännen
få titeln justitieombudsman.
Detta innebär att MO försvinner
— men bara till namnet. De uppgifter
som för närvarande åvilar MO kommer
att övergå till en av de nya ombudsmännen.
Jag är angelägen att understryka
utskottets uttalande, att inspektionsverksamheten
på det militära området
bör bibehållas på en hög nivå.

Då utskottet bestämt sig för att föreslå
tre ombudsmän, bär vi också helt
naturligt diskuterat hur arbetsområdet
skulle fördelas dem emellan. Utskottet
har ansett att riksdagen bör ange den
huvudsakliga ärendefördelningen med
hänsyn till de särskilda intressen som
finns anknutna till olika områden. Vi
har inte funnit lämpligt att inskriva en
sådan fördelning i instruktionen utan
tyckt att det tills vidare skulle räcka att
utskottet gjorde vissa uttalanden, som
skulle tjänstgöra som utgångspunkt vid
den närmare fördelningen, som bör
överlämnas åt ombudsmännen att själva
göra.

I fråga om den faktiska arbetsfördelningen
rekommenderar utskottet att
man i huvudsak bör följa sakområden
och inte myndigheter. Det betyder alltså
att frågor inom samma ämnesområde

behandlas av samme ombudsman, oavsett
om de handläggs av en högre eller
en lägre myndighet. Det blir alltså en
vertikal fördelning av ämnesområdena,
vilket dock inte hindrar att vissa principfrågor,
som skär genom flera sakområden,
t. ex. sådana som avser allmänna
handlingars offentlighet, hänförs
till en ombudsman.

Utskottet har funnit att vårdområdet
utgör ett naturligt arbetsfält för en ombudsman.
Dit hör i första hand barnaoch
ungdomsvården, nykterhetsvården,
socialvården och sjukvården. Även kriminalvården
bör hänföras dit. Med hänsyn
till det nära sakliga sambandet bör
också ett sådant område som socialförsäkringen
läggas under denne ombudsmans
tillsyn. Denne ombudsman skulle
givetvis ha samma inspektionsrätt och
möjlighet att ingripa både på det sakliga
och på det kommunala området. Det
har särskilt understrukits av utskottet
att en väsentlig utökning bör ske av inspektionerna
på de verksamhetsfält det
här gäller.

Ombudsman nummer två bör överta
nuvarande MO:s huvudsakliga uppgifter
rörande försvaret. Vid utskottets
överväganden om vilket annat specialområde
som bör överföras till denne
ombudsman har utskottet stannat för
taxerings- och uppbördsväsendet. Härvid
har utskottet särskilt beaktat de begränsningar
som gäller på detta område
genom det nuvarande åtalsskyddet
för taxeringsmän enligt § 113 regeringsformen,
och utskottet har ansett att denna
tillsyn inte skulle bli alltför betungande.
Om detta åtalsskydd skulle upphävas
och taxeringsärendena starkt
skulle öka, bör en omprövning givetvis
ske.

Sambandet mellan militärärenden
och taxeringsärenden kanske inte förefaller
så starkt, men dels visar det sig
svårt att finna något annat på lämpligt
sätt avgränsat område som kunde tillläggas
denne ombudsman, dels är det
för båda dessa områden fråga om myn -

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

129

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

digheters utkrävande av prestationer
från medborgarnas sida.

Den tredje ombudsmannen bör svara
för civilförvaltningen i övrigt. Bland
viktiga sakområden märks här byggnadsväsendet
och utbildningsväsendet.
Även ärenden angående allmänna handlingars
offentlighet bör handläggas av
denne ombudsman.

Det område som ,nu återstår är tillsynen
över domstolarna samt åklagar-,
polis- och exekutionsväsendet. Enligt
utskottets mening kan detta område
utan olägenhet delas mellan ombudsmannen
nummer två och ombudsmannen
nummer tre. En sådan arbetsfördelning
bär i realiteten under flera år tilllämpats
mellan nuvarande JO och hans
året om tjänstgörande ställföreträdare.
Vid uppdelningen av domstolsväsendet
är det möjligt att en av ombudsmännen
kan syssla med civilrättsliga frågor, medan
frågor som har samband med brottmål
och därmed hela åklagarväsendet
kunde hänföras till den andre. Utskottet
har emellertid inte velat ge någon
anvisning i det hänseendet utan anser
att det bör ankomma på ombudsmännen
själva att genomföra denna arbetsfördelning.

Erågan om antalet ställföreträdare
har varit föremål för ingående prövning
i utskottet. Man har tvekat mellan
två eller tre ställföreträdare. Utskottet
har emellertid enats om att föreslå att
endast två ställföreträdare utses. I den
män det skulle visa sig behövligt att
utöka antalet ställföreträdare längre
fram kan frågan givetvis på nytt tas
upp till prövning. Utskottets strävan att
uppnå enighet på den punkten medförde
att de ledamöter som tidigare uttalat
sig för tre ställföreträdare avstod från
reservation i ärendet.

Under utskottets handläggning av
ärendet uppkom förslag att inrätta ett
samrådsorgan inom riksdagen, som
skulle kunna vara tillgängligt för ombudsmännen
för överläggning angående
vissa frågor av organisatorisk art. Man

har då främst tänkt på frågor om arbetsfördelning'',
om arbetsordningen,
och om ställföreträdarnas tjänstgöring.
Justitieombudsmannen väckte själv förslaget,
och utskottet anser att det skulle
kunna vara av värde att ha ett sådant
organ men vill understryka, att det naturligtvis
inte får uppfattas som ett avsteg
från principen om ombudsmännens
självständiga förvaltning av ämbetena.

Utskottet föreslår att ett sådant samrådsorgan
inrättas med sex ledamöter,
tre från konstitutionsutskottet och tre
från första lagutskottet.

Herr talman! Innan jag slutar den
här presentationen av utskottsutlåtandet
skall jag med några ord återkomma
til! den vid utlåtandet fogade reservationen.
Den gäller en utvidgning av ombudsmännens
tillsynsområde till att omfatta
den kommunala egenförvaltningen,
där man ansett att det föreligger ett
behov av inspektion på det kommunala
området lika väl som på det statliga.
Och man önskar också att den kommunala
affärsverksamheten skall läggas
under ombudsmännens tillsyn. För en
vidgning till sistnämnda område fordras
emellertid grundlagsändring, och
den kan därför inte genomföras i detta
sammanhang, men reservanterna begär
förslag om lagändring i angivet syfte.

Med hänsyn till vikten av att intrång
inte sker i den kommunala självstyrelsen
har utskottet ansett, att det vore
tillräckligt med inspektion på de områden
där det är av särskild betydelse
för de enskildas rättsskydd att ombudsmännen
utövar en rättslig granskning
eller följer tillämpningen av viss lagstiftning.
Frågan gäller närmast om tillsy
nsonxrådet skall utvidgas till de kommunala
styrelserna och de fakultativa
nämnderna i deras funktion som verkställighetsorgan.
Utskottet har anslutit
sig till utredningens ståndpunkt, att
tjänstemän och myndigheter inom den
kommunala egenförvaltningen i princip
bör inspekteras endast när särskilda

9 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 53

130 Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaambeten

skäl föreligger. Den inställningen har
också allmänt godtagits under remissbehandlingen.
Utskottet uttalar vidare,
att ett åläggande för ombudsmännen att
bedriva särskild inspektionsverksamhet
i fråga om den kommunala egenförvaltningen
inte skulle innebära någon verklig
förbättring av de enskildas rättsskydd.
Jag vill emellertid understryka,
att detta främjas väsentligt genom den
förstärkning av ombudsmannainstitutionen
som nu föreslås och som jag här
redogjort för.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få avsluta mitt anförande och yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det betänkande som
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottet bär framlägger innebär den
mest djupgående förändringen av ombudsmannainstitutionen
sedan år 1915,
då militieombudsmannaämbetet inrättades.
Jag skall avstå från att ge en redogörelse
för innehållet i utskottets förslag,
eftersom dess vice ordförande redan
givit en fyllig presentation, men
det är tre huvudfrågor, som jag tycker
att det finns anledning att särskilt understryka.

Den första frågan är ombudsmannainstitutioinens
karaktär av extraordinär
tillsynsmyndighet. Den andra gäller det
personliga ansvaret och den tredje ombudsmännens
möjligheter att i sin verksamhet
kunna inrikta sig på väsentligheter.

Vad den första frågan beträffar måste
man konstatera, att med den väldiga expansion
som förvaltningsapparaten bär
undergått kan den enskildes rättssäkerhet
inte garanteras enbart av ombudsmannainstitutionen
hur mycket denna
än tillåtes att svälla. Det primära måste
givetvis vara att den interna kontrollen
fungerar tillförlitligt, att chefsansvarets

betydelse för den enskildes rättssäkerhet
understryks och att de ordinära tillsynsorganens
verksamhet intensifieras.
Men en effektiv intern kontroll och
preventiva rättsskyddsgarantier i övrigt
kan inte vara nog. Riksdagens ombudsmän
kommer i framtiden liksom
under gången tid att ha en stor funktion
att fylla just som extraordinära
kontrollorgan.

Trots att institutionen är så gammal
betraktas den i dag inte som otidsenlig
utan bär en reell förankring hos svenska
folket. Detta visar bl. a. det ständigt
ökande antalet ärenden, den ökade publicitet
som ägnats riksdagens ombudsmän
på senare tid och det ökade intresset
över huvud taget från allmänhetens
sida för ombudsmännens verksamhet.
Ett påtagligt intresse från utlandets sida
har också framkommit. Man vill där
gärna försöka efterlikna vår ombudsman
n a instituti on.

Beträffande den andra frågan, som
gäller det personliga momentet i ombudsmännens
ämbetsutövning, är det
angeläget för mig att understryka att
det förslag till omorganisation som vi
nu presenterar inte får innebära en utveckling
mot ett ämbetsverk, och det
understryker också utskottet. Om man
låter verksamheten expandera alltför
mycket finns del risk för att man hamnar
i ett ämbetsverk, där man så småningom
får kollegiala beslutsförfaranden,
och det är en utveckling som jag
bestämt vill varna för. Utskottet har
understrukit det angelägna i att bibehålla
det personliga ansvaret för samtliga
ärenden och för arbetets allmänna
inriktning och att en omvandling mot
ett ämbetsverk bestämt undvikes.

Den grundsyn som vi haft har vi
försökt realisera genom ett förslag till
ärendefördelning, där varje ombudsman
skall ha sitt huvudsakliga verksamhetsområde
klart definierat. Utskottet
förutsätter också att varje ombudsman
skall ha till sig knuten en fast medarbetarstab,
något som ter sig mest

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53 131

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

angeläget i fråga om de högre befattningshavarna,
framför allt på byråchefs-
och byrådirektörsplanet, men vi
framhåller att det torde vara en praktisk
åtgärd att ge även övrig personal
på expeditionen bestämd anknytning
till en viss ombudsman.

I frågan om ersättare för ombudsman
hade vi i utskottet, som fru Gärde Widemar
tidigare framhöll, olika meningar.
Jag hörde till dem som ansåg det mest
logiskt att varje ombudsman också hade
tillgång till sin specielle ersättare. Frågan
bedömdes emellertid inte vara av
den arten att den motiverade en reservation,
men jag vill gärna framhålla att
erfarenheten får visa om inte en ändring
på denna punkt så småningom kan
te sig befogad. För närvarande är vi
emellertid ense om att två ersättare får
anses till fyllest.

I den tredje huvudfrågan, nämligen
ombudsmännens möjligheter att inrikta
verksamheten på väsentligheter, har utskottet
klart poängterat att en avsevärd
utökning av inspektionsverksamheten
måste te sig angelägen. Vi har i fråga
om ombudsmännens prövningsskyldighet
beträffande samtliga inkomna klagomål
uttalat att det får anses vara av
obestridligt värde att riksdagens ombudsmän
framstår som personer till
vilka envar kan vända sig med klagomål
mot myndigheterna och få sin sak
prövad. Men vi anser likafullt att någon
formell skyldighet för ombudsmännen
att pröva varje inkommet ärende
inte bör föreligga. Vi menar att denna
fråga får överlämnas till ombudsmännen
att bedömas efter deras eget omdöme.
Riksdagen och dess första lagutskott
har möjlighet att vid sin årliga
granskning av ombudsmännens verksamhet
göra de erinringar som kan anses
befogade.

En fråga som utskottet av naturliga
skäl inte har gått närmare in på är
gränsdragningen, såvitt avser tillsynen
över domstolsväsendet, mellan justitieombudsmannen
och justitiekanslern. Vi
har menat att då departementschefen

överlämnat sin proposition om omorganisation
av riksdagens ombudsmannaämbeten
utan eget ställningstagande får
det anses korrekt att utskottet inte heller
går in på en bedömning av justitiekanslerns
tillsynsfunktion över domstolarna
sedd i relation till justitieombudsmannens.
Det finns emellertid därför inte
anledning tro att frågan inte skulle bli
aktuell i framtiden. Det förtjänar kanske
påpekas att flera remissinstanser har
tagit upp den frågan, bl. a. justitiekanslern
själv, och menat att någon mera
omfattande dubbelkontroll inom domstolsväsendet
i framtiden borde undvikas.

Utskottet har också beträffande inspektionsskyldigheten
i fråga om domstolarna
stannat för en lägre målsättning
än när det gäller inspektionsverksamheten
i övrigt. Utskottet föreslår,
att inspektionsverksamheten skall vara
oförändrad. Vi vet att denna hittills
varit av mycket ringa omfattning, och
därför får man dra den slutsatsen av
utskottets uttalande, att utskottet avser
en lägre målsättning än på övriga områden.

Herr talman! I anslutning till propositionen
väckte vi på högerhåll en motion,
som innehåller tre yrkanden. Det
första yrkandet är att riksdagens ombudsmän
skall vara tre till antalet, det
andra att en av ombudsmännen skall
ha till huvudsaklig uppgift att handlägga
ärenden av kommunal karaktär
och det tredje att benämningen för alla
ombudsmän skall vara justitieombudsman.
Jag vill nu bara med tillfredsställelse
konstatera, att våra motionskrav
i allt väsentligt blivit tillgodosedda. Det
får väl anses att med den ärendefördelning
utskottet föreslagit yrkandet om
att en ombudsman skulle ha sin huvudsakliga
arbetsuppgift inom det kommunala
området blivit tillgodosett på ett
tillfredsställande sätt.

När det slutligen gäller tillsynen över
det kommunala området är reservanter
och utskottsmajoritet ense om att en utvidgning
av tillsynen över den special -

132 Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

reglerade förvaltningen skall ske. Det
är, som utskottets vice ordförande tidigare
sade, endast i fråga om egenförvaltningen
och i fråga om den kommunala
affärsverksamheten som meningarna
varit något delade. Vi är emellertid
ense om innehållet i instruktionens 3 §,
tredje stycket, som handlar om ombudsmännens
tillsynsskyldighet över det
kommunala området. I detta stycke
föreskrivs, att ombudsmännen skall beakta
de särskilda betingelser, under vilka
den folkliga självstyrelsen arbetar.
Det är i fråga om motiveringen som meningarna
varit delade. Vi reservanter
har som utgångspunkt, att samma principer
skall råda beträffande tillsynen
över lagligheten av myndigheternas
handlande vare sig det gäller statlig
eller kommunal förvaltning. Vi framhåller
också, att det vore orimligt att
hävda något annat än att samma rättsskydd
skall gälla för den enskilde vare
sig hans ärende handläggs av en statlig
eller kommunal myndighet.

Utskottet säger, att inspektionsverksamhet
må förekomma inom egenförvaltningen.
Men utskottet förutsätter att
den skall ske endast när särskilda skäl
föreligger. Vi reservanter ställer oss avvisande
till att man gör denna inskränkning
i ombudsmännens tillsynsfunktioner.
.lag blev förvånad över att höra
fru Gärde Widemar upprepa det argument,
som framfördes ganska ofta i utskottet,
nämligen att en tillsyn av ombudsmännen
på det kommunala området
på det sätt som vi reservanter föreslagit
skulle innebära ett intrång i den
kommunala självstyrelsen. Jag tycker
att detta är en logisk kullerbytta och
kan inte förstå, att man med framgång
kan hävda en sådan uppfattning. Ombudsmännens
verksamhet syftar ju till
att värna rättssäkerheten. Att detta sker
även gentemot kommunerna och kommunernas
nämnder kan väl inte rimligen
anses innebära ett intrång i den
kommunala självstyrelsen med mindre
än att man hävdar att kommunerna
skulle ha rätt att handla i strid mot gäl -

lande lagar. Jag tycker närmast att detta
uttalande tyder på en ringaktning för
den kommunala självstyrelsen.

Men i övrigt har jag uppfattat utskottets
behandling av denna punkt på
det sättet, att det egentligen endast är
en gradskillnad i bedömningen och att
skillnaden i uppfattning alltså inte är
så stor som det kan tyckas. Jag vill gärna
understryka, att det bör ankomma
på ombudsmännens egen bedömning att
fullgöra en inspektionsskyldighet även
på den kommunala egenförvaltningens
område utan onödiga inskränkningar
från riksdagens sida.

När det slutligen gäller tillsynen över
den kommunala affärsverksamheten så
har vi väl egentligen inte några delade
meningar. Enda skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna är
den att vi reservanter gör ett uttalande
om att vi förväntar oss att Kungl. Maj :t
snarast skall framlägga förslag till
grundlagsändringar som möjliggör tillsyn
även över detta område. Men i sak
är utskottets ledamöter ense.

Herr talman! När jag nu slutar med
att yrka bifall till den reservation som
finns fogad till utskottets betänkande
vill jag poängtera att utskottets ledamöter
i allt väsentligt varit ense i denna
betydelsefulla fråga.

I detta anförande instämde herrar
Magnusson i Tumhult, Nordgren, Hedin,
Lothigius och Petersson (samtliga h).

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! För oss som arbetat
med denna fråga under den gångna hösten
känns det tillfredsställande att kunna
lägga fram det nu föreliggande förslaget.
Som utskottets ärade vice ordförande
redan påpekat har det tillkommit
efter en förutsättningslös prövning
inom utskottet. Vi har lagt ned stor
möda på detta arbete. Vi har fått en
proposition där justitieministern inte
redovisar några egna ståndpunkter. Jag
vill gärna understryka utskottets uttalande
av sin tillfredsställelse över den -

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

133

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

na handläggning från Kungl. Maj :ts sida;
den är naturlig, men den har ändå
varit värdefull med hänsyn till att det
här gällt riksdagens egna ombudsmän.
Det råder säkert heller ingen tvekan om
att det är ett viktigt beslut vi går att
fatta. Även om vi, herr talman, inte hör
historiens vingslag genom kammarens
plenisal i kväll skapar vi dock historia.
1967 kommer att nämnas vid sidan av
1809 och 1915 i ombudsmannainstitutionens
historia.

Självfallet är det tillfredsställande att
det råder så stor enighet i denna fråga.
Det lägger en god grund för ombudsmännens
arbete i fortsättningen. Egentligen
förvånar det mig att resultatet av
utskottets arbete inte blivit ett enhälligt
utlåtande, och alldeles särskilt överraskar
detta mig efter det anförande som
fru Kristensson nyss höll och i vilket
hon fick instämmanden från partivänner.
Hon har själv berättat för kammaren
att syftet med den motion som
högern väckt i vissa hänseenden tillgodosetts.
Den har inte blivit tillgodosedd
på en punkt, men det beror väsentligen
på att utskottet föreslagit en annan
konstruktion än vad motionärerna tänkte
sig. Vi gör nu en annan uppdelning
av sakområdena än man hade tänkt sig
i motionen; följaktligen faller tanken
på en kommunal ombudsman. Det framgår
också mycket klart av reservationen
att man inte ens från högerhåll vidhåller
detta krav.

Jag vill också konstatera att högerns
säryrkande inte gäller instruktionen;
inte heller vill representanter för något
parti minska den tillsynsmöjlighet som
justitieombudsmannen för närvarande
har. Såvitt jag förstår är också den nuvarande
ombudsmannen nöjd med den
hittillsvarande ordningen. Men på två
punkter önskar högern vidga tillsynen.
Det gäller för det första den kommunala
affärsverksamheten. Fru Kristensson
har redan talat om att man av grundlagsskäl
inte kan genomföra någon sådan
vidgad tillsyn över den kommunala
affärsverksamheten. Det är också allom

bekant att kommunalrättssakkunniga
lagt fram ett förslag som ger kommunerna
ett nytt alternativ när det gäller möjligheterna
att ordna sin affärsverksamhet.
Detta förslag är inte slutgiltigt prövat.
Det var inte nödvändigt att man
från högerns sida i denna situation begärde
en förändring på denna punkt.
Man kunde nöjt sig med att konstatera
sakläget och acceptera neutral skrivning.

Låt mig gärna tillägga att för min del
anser jag, att de kommunala bolagen
skall arbeta på lika villkor med andra
bolag. Jag har svårt att tro att högern
med sitt förslag här har åsyftat, att man
skall få till stånd en vidgad kontroll
över bolagen i största allmänhet och att
detta skall bli en inkörsport på det området.
Man talar här om en likvärdig
behandling. Men såvitt jag förstår finns
det inte i högerreservationen något tal
om de statliga bolagen; man talar endast
om de kommunala bolagen.

Den andra punkten gäller egenförvaltningen
i kommunerna och de fakultativa
nämnderna. Dessa styrelser och
nämnder har två huvuduppgifter. Den
ena är att bereda ärendena för fullmäktigeförsamlingar
och landstingsmöten.
Om jag har fattat högerns inlägg rätt,
avser högern inte beredningsfunktionen.
Det kan knappast ske något kränkande
av den enskildes rätt på detta område.
Här förbereder man bara ärenden,
i vilka fullmäktige respektive landstingsmöten
beslutar. Vi är alla överens
om att härvidlag skall inte ombudsmannen
ha någon tillsynsrätt. För övrigt
regleras ju beredningen mycket noggrant
i kommunallagen och i landstingslagen.

Den andra huvudfunktionen är att
verkställa av fullmäktige och landstingsmöten
fattade beslut. Avser man från
högerhåll att justitieombudsmannen
skall se till att denna verkställighet sker
i överensstämmelse med fattade beslut?
Det är säkert en alldeles onödig uppgift
för ombudsmannainstitutionen, därför
att om det är något man är känslig för

134 Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

inom de kommunala organen, så är det
att man följer fattade beslut. Det kommer
säkert att övervakas av fullmäktigeoch
landstingsledamöter. Dessutom
finns det en kommunal revision som
granskar detta.

Låt mig få belysa det sagda med några
exempel. En kommun lämnar anslag
till studieorganisationer. Det sker på
grundval av beslut som har fattats i
fullmäktige. Där har man dragit upp
medelsramarna, och man har också angett
normerna. Då är det självklart att
exempelvis en kulturnämnd eller en
drätselkammare skall följa dessa normer.
Men det övervakas av fullmäktiges
ledamöter och av revisorer. Det är väl
ganska meningslöst att justitieombudsmannen
skall gå in på det och se till att
det inte händer någonting felaktigt i
sådana sammanhang.

Låt mig ta ett annat exempel. Man har
en konstnämnd som skall köpa tavlor
till kommunen. Om fullmäktige själva
beslutar inköpa ett konstverk, skulle
enligt högerns mening justitieombudsmannen
inte ha med det att skaffa. När
konstnämnden gör inköp, skulle det
kunna falla inom hans granskningsområde.
Det är självklart att en enskild
konstnär kan anse sig orättvist behandlad,
men man kan inte rimligen ställa
upp det kravet på en konstnämnd, att
den skall köpa alla de konstverk som
hembjuds. Det vill säkert inte heller
högerns ledamöter, och det är säkert
inte heller någon uppgift för justitieombudsmannen.
Men man kommer i
detta egendomliga läge, om man driver
den princip som man har gjort i högerreservationen.

Låt mig ta ett tredje exempel. Fullmäktige
beslutar anslå en klumpsumma
för asfaltering av trottoarer. Det ankommer
på drätselkammaren att inom
ramen för detta anslag låta asfaltera
trottoarer under ett år. Det är ofta delade
meningar om vilka trottoarer man
skall välja, och det kan ju hända, att en
enskild medborgare anser, att man skulle
låta trottoaren utanför hans villa få

förtursrätt, medan drätselkammaren
väljer en annan trottoar.

Vi är väl alla överens om att detta
inte är den typ av ärenden som justitieombudsmannen
skall befatta sig med.
Vad återstår då? Jag har ställt den frågan
vid utskottsbehandlingen och nu
söker jag en sista gång att från högerhåll
få reda på vilken typ av ärenden
som justitieombudsmannen skall granska
och som inte kan granskas på grundval
av utskottets förslag men däremot
om högerns förslag till skrivning bifalles.

När jag på detta sätt ser på högerns
reservation kommer jag fram till att det
mera rör sig om skugga än profil. Men
denna skuggning hindrar inte att det
råder mycket stor enighet, och jag vill
gärna sluta alldeles som de två föregående
talarna, nämligen med att konstatera
att vad vi nu diskuterar med
varandra är detaljer. I det stora hela är
vi helt eniga och det är glädjande.

Jag ber att för min del få yrka bifall
till det sammansatta konstitutions- och
första lagutskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om inte herr
Johansson i Trollhättan i viss mån slog
in öppna dörrar. Jag tyckte att han markerade
skillnader mellan oss som egentligen
inte finns. De exempel han tog
gällde, såvitt jag förstår, i samtliga fall
lämplighetsfrågor. Vi har naturligtvis
inte heller avsett att ombudsmännen på
något sätt skulle ha befogenheter att ingå
på bedömning av om det ena eller
det andra kommunala beslutet i sak är
riktigt, utan det är endast en granskning
av beslutens laglighet som vi anser angelägen.
Jag skulle härvidlag vilja fråga
herr Johansson i Trollhättan om han
tycker att det är tillfredsställande att
när en kommun fattat ett olagligt beslut
som överklagas och ärendet t. o. m. går
ända upp till regeringsrätten, det sedan
visar sig att beslutet redan blivit effektuerat
med påföljd att det inte finns nå -

Torsdagen den 14 december 1967 em. Nr 53 135

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

gon möjlighet att få en rättelse till
stånd. Jag tror att vi alla innerst inne
har klart för oss, att allting inte är som
det skall vara, även om man inte behöver
förstora problemen.

Nej, herr talman, vi har med reservationen
velat framhålla att det är de
principiella frågorna som är viktiga i
detta sammanhang, och att det klarläggs
att rättsskyddet för den enskilde skall
vara detsamma, oavsett om hans rätt
kränks av statlig eller kommunal myndighet.
Det är på det principiella planet
skiljaktigheter föreligger, och därför
tycker jag att det är beklagligt att utskottet
ansett sig böra göra den inskränkning
i rätten som skrivningen
innebär, nämligen att inspektion bara
skall kunna förekomma när särskilda
skäl föranleder detta.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det vore självfallet mycket
glädjande om jag slagit in öppna
dörrar, men har jag egentligen gjort
detta? Jag försökte att få litet klarhet
i den betydelsefulla frågan på vilka
punkter justitieombudsmannen skulle
ingripa beträffande kommunerna. Nu
konstaterar fru Kristensson själv att det
inte gäller lämplighetsfrågor. Då är vi
alltså överens på den punkten. Hon
framhöll att det är fråga om att pröva
lagligheten men denna laglighetsprövning
är ju reglerad i de nuvarande kommunallagarna.
Det finns möjligheter att
överklaga och få en laglighetsprövning
till stånd.

Även jag har uppfattat ombudsmannens
uppgifter på samma sätt som fru
Kristensson, nämligen att det gäller att
hävda rättssäkerheten, men de avgörande
besluten, som av fru Kristensson kallades
de principiella besluten, fattas av
fullmäktigeförsamlingar och landstingsmöten.
De undantas även enligt fru
Kristenssons mening från ombudsmannens
tillsyn. Vad som återstår är verkställigheten
av dessa beslut, och det är
omöjligt för justitieombudsmannen att

förklara verkställigheten av ett sådant
beslut som felaktig, ty beslutet har inte
fattats av kommunalnämnd, drätselkammare
eller förvaltningsutskott. Det rör
sig endast om verkställighet av ett av
fullmäktige eller landstingsmöte fattat
beslut, och därmed faller ju hela argumentationen.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det finns kanske anledning
att här också erinra om att den utveckling
mot allt större kommuner som
nu pågår gör att den enskildes möjligheter
att överklaga beslut som träder
honom förnär blir ganska små. Bara det
talar väl för att man bör vara vaksam
och angelägen om att kontrollorganen
fungerar på tillfredsställande sätt.

Vad vi syftar på är inte den laglighetsprövning
som skall ske enligt kommunallagarna.
Vi talar hela tiden om
den extraordinära kontroll som utövas
av ombudsmännen. Men jag kan ge herr
Johansson i Trollhättan rätt i att saken
har ganska begränsad praktisk betydelse.
Jag har heller inte gjort gällande att
den skulle få särskilt stora konsekvenser
i praktiken. Men jag hävdar alltjämt
att utskottsmajoriteten inte hade behövt
vara så rädd för att inta en principiellt
riktig ståndpunkt i denna fråga.

Med den höga kvalitet som utmärker
ombudsmännen och deras yrkesutövning
— som riksdagen har haft anledning
uppskatta i många sammanhang —
tror jag inte heller att vi behöver vara
rädda för att de kommer att överträda
sina befogenheter i dessa avseenden.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Inte heller jag tror att
ombudsmännen kommer att överträda
sina befogenheter. Men såvitt jag förstår
har ombudsmännen redan med nuvarande
lagstiftning och med de uttalanden
som gjordes 1957 möjligheter att
ingripa där detta behöver göras.

Jag vill också tillägga att när det gäller
vårdområdena och den specialregle -

136 Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

rade kommunalförvaltningen är vi helt
överens, och det är framför allt på de
områdena som förhållanden kan uppstå
vilka innebär att den enskildes rätt kan
kränkas. I övrigt är det svårt att hitta
exempel på det.

Låt mig dessutom framhålla att jag
anser att den utveckling mot storkommuner,
som fru Kristensson nämnde,
innebär en ökad rättssäkerhet för den
enskilde medborgaren. Den medför
nämligen att man i ökad utsträckning
får utbildade tjänstemän, som handlägger
ärendena, och de har en yrkesambition
att iakttaga lagar och författningar.
En motsvarande ambition har självfallet
också kommunalmännen, men det rör
sig i storkommunerna om personer med
en utbildning, som underlättar för dem
att klara denna uppgift. I ett flertal
kommuner kommer man t. o. in. att ha
jurister som prövar ärendena.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Den ombudsmannainstitution
som inrättades i samband med
författningsreformen år 1809 har ju blivit
en utomordentlig och ovärderlig tillgång
i vårt offentliga liv. Den har utgjort
och utgör ännu i dag ett föredöme
för andra länders lagstiftning på detta
område. En omorganisation av ämbetet
bör därför ske med varsamhet och omtanke,
så att inte något av ämbetets effektivitet
och anseende går förlorat.

Det förslag till reformering av ämbetet,
som i dag ligger på riksdagens
bord, har ju framför allt aktualiserats
av den ökade arbetsbördan och av en
strävan att vidga möjligheterna för inspektionsverksamheten.
Med den mycket
betydande expansion av den offentliga
verksamheten som har skett framför
allt under de senaste årtiondena
framstår en förstärkning av ombudsmannaämbetets
resurser som angelägen
och nödvändig. Utskottet är enigt om
denna bedömning.

I fråga om inspektionsverksamhetens
omfattning finns det dock en liten differens.
Det gäller den kommunala egen -

förvaltningen, där utskottets högerledamöter
har skilt ut sig från utskottsmajoriteten.
Utskottsmajoriteten skriver:
»Härom bör till en början antecknas,
att fullmäktiges och landstingsmötenas
beslut är undandragna JO:s tillsyn till
följd av dennas begränsning till att avse
endast dem som är underkastade fullt
ämbetsansvar. Upphävande av denna
inskränkning har inte ifrågasatts i motionerna.
Frågan gäller sålunda endast
kommunernas styrelser — kommunalnämnderna,
drätselkamrarna, stadskollegierna,
kyrkoråden och landstingens
förvaltningsutskott — samt de fakultativa
nämnderna, och dessa närmast i
deras funktioner som verkställighetsorgan.
Vid en diskussion om JO-inspektioner
på området måste det beaktas,
att denna inskränkning får konsekvenser
av rent praktisk art genom att
granskningsunderlaget blir begränsat
och genom att de grundläggande besluten
regelmässigt fattats av organ utanför
tillsynsområdet. Till följd av sin huvudsakligen
praktiska karaktär aktualiserar
verksamheten inte heller ett sådant behov
av en extra garanti för den enskildes
rättssäkerhet, som gör sig gällande
inom den specialreglerade förvaltningen
och som det enligt vad förut sagts är
ombudsmannainstitutionens uppgift att
ge.»

Litet längre fram heter det: »I fråga
om inspektionsverksamheten på egenförvaltningens
område är utredningens
ståndpunkt alltså att någon utökning
inte bör ske. Rätt skall föreligga att
företa inspektioner men den bör bara
begagnas när särskilda skäl föranleder

det. Denna inställning synes ha allmänt
godtagits vid remissbehandlingen. Sålunda
har t. ex. JO förklarat sig dela utredningens
uppfattning beträffande valet
av ämnesområden på vilka inspektionsverksamheten
bör intensifieras,
och JK har då han förordat en intesifierad
tillsyn över kommunerna sagt sig
avse närmast den specialreglerade förvaltningen.
De synpunkter av praktisk
art som utskottet anfört i det föregående

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53 137

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten

talar också i samma riktning liksom vad
som sagts om den enskildes rättsskyddsbehov.
Det är utskottets uppfattning att
ett åläggande för ombudsmännen att bedriva
särskild inspektionsverksamhet i
fråga om den kommunala egenförvaltningen
inte skulle innebära någon verklig
förbättring av de enskildas rättsskydd.
» Så långt utskottsmajoriteten.

Det bör erinras om att de kommunala
besluten, såväl i de representativa församlingarna
som i styrelser och nämnder,
kan bli föremål för överklagande
genom besvär. Besvärsinstanserna kan
då pröva om beslutet är tillkommet i
laga ordning, att det inte står i strid
mot allmän lag eller författning eller
innebär ett kompetensöverskridande,
men även att beslutet inte kränker den
enskildes rätt eller eljest vilar på orättvis
grund. Det kanske bör nämnas att
den kommunala revisionen utgör ytterligare
ett kontrollorgan, och den är numera
ofta förstärkt med specialutbildad
arbetskraft.

Skiljaktigheterna mellan utskottsutlåtandet
och reservationen beträffande
den kommunala egenförvaltningen förefaller
mig vara mycket begränsade. Utskottsmajoriteten
anser att rätt till inspektion
skall föreligga när särskilda
skäl föranleder till det. Reservanterna
vill ha en inspektionsrätt utan sådana
särskilda skäl. Jag tror det är riktigt
att en sådan inspektion skulle uppfattas
som ett opåkallat intrång i den kommunala
självbestämmanderätten. Det är
alltså inte utskottsmajoriteten som misstänkliggör
den kommunala självstyrelsen,
utan det är reservanterna som gör
detta.

Nu har fru Kristetisson sagt att i allt
väsentligt är vi överens. Det skall väl
närmast tolkas så att fru Kristensson
inte betraktar dessa ting som väsentliga.
På den punkten kan jag i så fall ge fru
Kristensson rätt; det är inga väsentliga
skiljaktigheter det gäller. Jag tror också
att det skulle vara felaktigt att utöver
den prövning av lagligheten av besluten,

som kan ske genom besvär, ha en ytterligare
prövning genom JO-inspektion.

Det finns alltså, herr talman, fullgod
anledning att gå på den linje som utskottet
har valt, ocli jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Låt mig, innan jag med
några ord berör högerledamöternas reservation
angående förslaget om ökad
ombudsmannainsyn i den kommunala
egenförvaltningen, anföra ett par synpunkter
på den föreslagna förändringen
av MO-institutionens organisation.

Att MO-institutionen under den första
tiden efter inrättandet möttes av en viss
skepsis från de militära myndigheternas
och även från det militära befälets
sida är rätt förklarligt. Man var litet
reserverad mot detta nya ämbete på
samma sätt som man är reserverad mot
andra nymodigheter, innan man fått
klart för sig hur organisationen skulle
fungera, vilka arbetsformer den skulle
ha och vilka resultat den skulle komma
till.

Under årens lopp har emellertid MOinstitutionen
vuxit in i det allmänna
medvetandet. MO har verkligen vunnit
hävd i det svenska rättssamhället. Institutionens
värde och stora betydelse
ur rättssäkerhetssynpunkt är känd och
erkänd av alla grupper — de må vara
civila eller militära befäl eller värnpliktiga.

Namnet militieombudsmannen har
också direkt, på ett mycket klart sätt,
angett det verksamhetsområde som denne
riksdagens ombudsman har haft att
verka inom. Det är därför med ett visst
beklagande man nu nödgas konstatera
att den så välkända titeln, militieombudsmannen,
kommer att försvinna i
den nya organisationen — denna institution
som under många år fungerat på
ett så utmärkt sätt.

MO har för alla militära befattningshavare
men främst — det säger sig
självt — för alla våra värnpliktiga framstått
som rättssäkerhetens symbol. Det

138 Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Omorganisation av riksdagens ombudsmannaambeten

har aldrig rått några tvivel om vart
den värnpliktige haft att vända sig för
att få sin sak prövad. Han har också
alltid haft en stark känsla av det personliga
engagemanget och det personliga
momentet i handläggningen av ärendena.

I detta sammanhang skulle jag starkt
vilja understryka att det endast är MOtiteln
som försvinner. Till verksamheten
— dvs. till funktionen — finns institutionen
kvar i samma omfattning
som tidigare, övervakningen och kontrollen
av rättssäkerheten inom det militära
blir lika noggrann och omfattande
som den alltid varit.

Det finns, tycker jag, särskild anledning
att understryka detta då man de
senaste dagarna har sett uppgifter i
pressen om att MO försvinner. Det är
inte riktigt. Namnet försvinner men inte
ämbetet. Det skulle, herr talman, vara av
betydande värde att detta observerades
och kungjordes klart och tydligt av våra
nyhetsförmedlande organ: i press, radio
och TV. Det är av stort allmänt intresse.

Låt mig sedan, herr talman, med några
ord beröra reservationen angående
förslaget om ökad ombudsmannainsyn
över den kommunala egenförvaltningen.
Jag vill även när det gäller den frågan
säga — jag har suttit vid väggen och
lyssnat men kunnat följa förhandlingarna
väl — att det råder en mycket stor
enighet om huvudpunkterna och att det
som skiljer är förhållandevis små saker.
Vad jag kanske har svårt att förstå är
den rädsla som har kommit till uttryck
från visst håll för att vår egen riksdagens
ombudsman skulle få lov att även
se på denna del av den kommunala
verksamheten, ökad insyn inom det
specialreglerade området är det ingen
som vänder sig emot.

Ingen torde kunna bestrida att vi alla
är lika måna om att slå vakt om den
kommunala självstyrelsen. För att ytterligare
poängtera detta har också reservanterna
sagt — det framgår även av
den instruktion som vi inte har några
delade meningar om — att inspektioner -

na inom den kommunala sektorn skall
ske med beaktande av den kommunala
självstyrelsens särskilda betingelser. Det
måste vara ett allvarligt missförstånd
om någon tror att det skulle existera ett
motsatsförhållande mellan kommunal
självstyrelse i fråga om egenförvaltningen
och tillvaratagandet av den enskildes
rättssäkerhet.

Det är väl heller ingen som vill göra
gällande att våra kommunalmän inte
förvaltar sitt fögderi på ett sådant sätt
att i de allra flesta fall — undantag kan
finnas överallt —- verksamheten mycket
väl skulle tåla en ingående granskning
ur laglighetssynpunkt. Enligt den erfarenhet
jag har av kommunal verksamhet
och förvaltning bemödar sig alla vid
alla tillfällen att följa de lagar och bestämmelser
som gäller.

Som flera remissinstanser, bl. a. justitiekanslern
också framhållit, framstår
det snarare som misstro mot de kommunala
representanterna att inte våga låta
riksdagens ombudsman ha insyn över
deras verksamhet. Riksdagen stiftar ju
lagarna — även kommunallagarna —•
och då är det väl inte obilligt om också
riksdagen har rättighet att kontrollera
deras efterlevnad. Om det skulle ske ett
övertramp — ingen människa är fullkomlig,
inte heller de kommunala representanterna
— mot gällande lagar och
bestämmelser, är det val ingen som vill
hävda att det är felaktigt att ingripa
och rätta till misstagen.

Den kommunala självstyrelsen, herr
talman, är för vårt samhälle av oskattbart
värde. Men det är lika väsentligt
att den enskilde medborgaren har en
stark känsla av att hans rättssäkerhet
är tillgodosedd så långt som möjligt när
det gäller hans förhållande till samhället
och dess myndigheter, vare sig dessa
myndigheter är statliga eller kommunala.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53 139

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Kristensson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatt konstitutions- och första
lagutskotts hemställan i utskottets betänkande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i reservationen
1) av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Kristensson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 168 ja och 30
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt med oförändrad motivering.

§ 8

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av väckta motio -

Rätt till fickpengar för intagen å anstalt

ner om vissa kontrollåtgärder beträffande
kemiska preparat,

nr 73, i anledning av väckt motion
om reducering av den negativa marginaleffekten
av vissa sociala förmåner,
och

nr 74, i anledning av väckta motioner
i narkotikafrågan; samt

statsutskottets utlåtande nr 209, angående
motion om narkotikaproblemet såvitt
angår anvisande av anslag m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 9

Rätt till fickpengar för intagen å anstalt

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 75, i anledning av väckta motioner
om rätt till fickpengar för intagen
å anstalt.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s):

Herr talman! I motionsparet 1:175
och II: 213 har vi motionärer tagit upp
frågan om rätt till fickpengar för intagna
å anstalt. Det är i första hand dem
som vistas på våra psykiatriska sjukhus
och långtidssjukhus som vi tänkt på.
Tillgången på fickpengar för dem som
vistas där är helt beroende av hur den
som uppbär pensionen för den pensionsberättigade
ser på frågan om behov
utöver livets nödtorft.

Det är många års praktisk erfarenhet
och besvär med att skaffa medel till den
sjuke som föranlett mig att ta upp denna
fråga. Det finns ju andra behov än
kost och logi och vården på sjukhuset.
Men det har varit fullkomligt omöjligt
att få dessa tillgodosedda. När kommuner
eller privata personer är förmyndare
för den sjuke är inte problemen så
stora. Men om de anhöriga är förmyndare
kommer frågan i ett helt annat
läge. Dessa anser ofta att det skall bli

140 Nr 53

Torsdagen den 14 december 1967 em.

så mycket som möjligt efter den sjuke.
För att belysa detta skall jag anföra ett
litet exempel.

Vi hade en patient som tack vare de
nya medicinerna väcktes till liv. Hon
fann att livet bestod av litet mer än kost
och logi. Hon ville gärna ha litet fickpengar.
Det fanns inga. När vi vände oss
till hennes förmyndare som var en nära
anhörig menade förmyndaren att den
sjuka inte behövde några fickpengar.
Hon hade allt vad hon egentligen behövde.

Då vi frågade förmyndaren varför
hon skulle samla på pengarna när patienten
hehövde dem svarade hon: »Jo,
patienten har en dotter. Farsarvet var
dåligt, och nu skall morsarvet bli bättre.
» Det är väl i alla fall inte meningen
när vi beviljar pensioner av skattemedel
att den som skall ha pensionen inte
skall kunna tillgodogöra sig något av
den — för att anhöriga vill samla på
hög.

Den andra frågan som vi tagit upp
i motionen gäller utredning om dessa
fickpengar skall komma patienten till
del eller läggas i en gemensam hög till
patienternas förströelse. På alla våra
psykiatriska sjukhus finns kassaförvaltare,
hos vilken varje patient har sitt
eget konto och där det sker en kontinuerlig
redovisning. Men på en del
sjukhus lägger man pengarna i en gemensam
kassa, och det är ju inte heller
riktigt, ty de som har möjligheter att
själva handskas med sina pengar och
använda dem kommer sedan också att
få del av den gemensamma kassan, vilket
vi inte ansett vara riktigt.

Utskottet säger nu att 1961 års sjukförsäkringsutredning
skall ta upp problemet
i sitt betänkande som kommer
att framläggas inom en snar framtid.
Med förhoppningen att man löser dessa
frågor som vi tagit upp i motionen har
jag, herr talman, inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Enskild äganderätt till lägenhet i flerfamiljsfastighet Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av motioner
om enskild äganderätt till lägenhet i
flerfamiljsfastighet.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 71 i första kammaren
av herr Holmberg in. fl. och nr
95 i andra kammaren av herr Bohman
in. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning
angående möjligheterna att i
vårt land införa ett institut som gör enskild
äganderätt till lägenheter i flerfamiljsfastighet
möjlig».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 71 och II: 95 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson och Bengtson i Solna
(båda h), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:71 och 11:95 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning
angående möjligheterna att införa
ett institut som möjliggör enskild äganderätt
till lägenheter i flerfamiljsfastighet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSON i Solna (li):

Herr talman! Till föreliggande utlåtande
nr 60 från tredje lagutskottet har
fogats en reservation av herr Ebbe Ohlsson
och mig. Den yrkar på en »utredning
angående möjligheterna att införa
ett institut som möjliggör enskild äganderätt
till lägenheter i flerfamiljsfastighet».

Ärade kammarledamöter! Jag skall
be att få hänvisa de intresserade till
den motion, nr 95 i denna kammare av

Torsdagen den 14 december 1967 em.

Nr 53

141

Enskild äganderätt till lägenhet i flerfamiljsfastighet

herr Bohman m. fl., som redogör för
detta ärende samt till reservationen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
mycket starka skrivning i detta
ärende ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtson i Solna begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 60, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Ebbe Ohlsson
och Bengtson i Solna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Bengtson i Solna
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 170 ja och
29 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl.
Maj :t proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial:

nr 211, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende, och

nr 210, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1967/68.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 383, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in. jämte motioner;
och

nr 384, angående rätt till avdrag för
kostnader för deltagande i statsrevision; från

andra lagutskottet:
nr 405, i anledning av väckta motioner
om vissa kontrollåtgärder beträffande
kemiska preparat; samt
från tredje lagutskottet:
nr 363, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående begränsad giltighetstid för lagen
den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt
i vissa fall för nyttjanderältshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
samt ändrad lydelse av 1 och 1 a §§
samma lag, dels motioner i ämnet,
dels ock motioner om tillämpning av
ensittarlagen på kronans mark.

142 Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

§ 14

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen
och herr förste vice talmannen
i riksdagens andra kammare
samt de kammarens ledamöter
som blivit utsedda att jämte
talmännen tillsätta kammarens
kanslipersonal, den 13 december
1967.

Föredrogs protokoll, hållet vid sammanträde
den 29 november 1967 med
herr talmannen i riksdagens andra kammare
och kammarens sekreterare i ärende
angående vissa personalfrågor.

Av protokollet framgick, att herr talmannen
vid sammanträdet beslutat dels
bevilja förste stenografen hos kammaren
fru Signhild Elfner begärd tjänstledighet
den 6 och 7 december 1967 för

enskilda angelägenheter, dels förordnat
stenografen hos kammaren Bengt Lundin
att under fru Elfners tjänstledighet
uppehålla hennes tjänst som förste stenograf,
dels förordnat fru Mary Malm
att i succession uppehålla Lundins stenograftjänst,
dels ock bifallit en från
maskinskrivaren vid snabbprotokollet
fru Lore Andersson inkommen framställning
om entledigande från och med
den 1 december 1967.

Herrar deputerade beslöt godkänna
de av herr talmannen sålunda vidtagna
åtgärderna.

In fidem

Sune K. Johansson
§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.47.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 15 december

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 7 innevarande
december.

§ 2

Svar på interpellation ang. en vitbok i
den s. k. Hägglundsaffären

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Cassel har i en in -

terpellation frågat statsministern om
han är beredd att medverka till tillsättandet
av en juristgrupp med uppdrag
att lägga fram en vitbok angående vad
som har inträffat i den s. k. Hägglundsaffären.
Interpellationer har överlämnats
till mig för besvarande.

Regeringen har i olika sammanhang
offentligt redovisat sin handläggning
av Hägglundsärendet. Jag har här i
riksdagen redogjort för denna vid två
tillfällen. Det skedde i första kammaren
i samband med remissdebatten den 8
november och i denna kammare i anslutning
till svar på interpellationer
den 16 november. Vid båda dessa tillfällen
fick riksdagen en utförlig redo -

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53

143

Svar på interpellation ang. en vitbok i den s. k. Hägglundsaffären

görelse för omständigheterna i ärendet
inom ramen för vad gällande sekretessbestämmelser
medger. Redogörelsen
har utförligt refererats i press och andra
nyhetsmedia. Regeringen har alltså
inte undanhållit offentligheten något
som har kunnat lämnas ut.

Om riksdagen anser det påkallat att
granska ärendet i alla dess delar, även
vad som rör företaget och dess affärsförbindelser
och som regeringen inte
får offentliggöra, synes denna granskning
böra ske i vanlig ordning genom
konstitutionsutskottet, som då får del
av alla omständigheter i ärendet, vare
sig de är offentliga eller inte.

Det är min avsikt att inom kort offentliggöra
en samlad skriftlig redogörelse
för min och inrikesdepartementets
befattning med detta ärende. Fakta
kommer därvid att redovisas så långt
sekretessbestämmelserna medger det.
Någon ytterligare publicering av material
i det aktuella ärendet övervägs inte
av regeringen.

Jag vill tillägga att sekretessbestämmelserna
utgör ett skydd just för det berörda
företaget och dess bank- och andra
affärsförbindelser. Det ankommer
därför på företaget att bedöma om ärendet
i alla dess delar lämpligen kan blottas
för offentlig insyn. Det finns inga
föreskrifter som hindrar företaget att
självt ge den fullständiga offentliga redogörelse
för förhållandena som sekretessbestämmelserna
hindrar regeringen
att lämna.

Vidare anförde:

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Först vill jag tacka herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret.

Sedan det är gjort vill jag helt öppet
men utan att på något vis brista i skyldig
aktning för herr statsrådet deklarera
att jag på intet sätt är nöjd med att
svaret har lämnats av honom och inte
av hans excellens statsministern, till

vilken min interpellation var riktad.
Jag vände mig, herr talman, till regeringschefen
själv därför att jag önskade
att han personligen skulle ta ställning i
denna ingalunda oviktiga fråga.

Orsaken till att jag med min interpellation
inte riktade mig till inrikesministern
måste vara för alla uppenbar.
Inrikesministern har — och detta innebär
inte någon form av kritik — varit
intensivt engagerad i Hägglundsaffären.
Vad inrikesministern sagt och gjort, respektive
inte gjort och sagt, har intensivt
diskuterats och varit föremål för
starkt delade uppfattningar. Inrikesministern
får därför — och detta, herr talman,
är fortfarande icke någon kritik
— anses vara part i målet.

Vad jag har velat vinna med min interpellation
är en fullt objektiv utredning,
utförd av ett juristkollegium, vars
integritet och sakkunskap skulle vara
av alla erkända, om vad som faktiskt
har förekonnnit i ärendet, en utredning
som utan ställningstaganden och utan
värdeomdömen skulle inskränka sig till
att ge en så exakt framställning av detta
tämligen komplicerade händelseförlopp
som det kan vara möjligt att åstadkomma.

En sådan beskrivning synes så mycket
mer påkallad som den s. k. Hägglundsaffären
av regeringen tagits till intäkt
för skarpa angrepp mot företrädare
för näringslivet och till utgångspunkt
för krav på starkt vidgad insyn i de
ekonomiska företagen. Affären har debatterats
i otaliga tidningsartiklar och
vid politiska möten runt om i landet.
Herr statsrådet måste väl ändå medge
att det skulle vara i hög grad renande
för den politiska luften, om man i diskussionerna
i fortsättningen kunde
slippa att höra olika uppfattningar föras
fram angående själva händelseförloppet.
Att man sedan med utgångspunkt
från en objektiv skildring av detta
kan komma att bedöma de medverkandes
agerande på olika sätt ligger i
sakens natur.

144

Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Svar på interpellation ang. en vitbok i den s. k. Hägglundsaffären

Herr statsrådet framkastar tanken att
riksdagen skulle anse det påkallat »att
granska ärendet i alla dess delar även
vad som rör företaget och dess affärsförbindelser».
Men, herr statsråd, en
sådan granskning torde icke överensstämma
med § 90 i regeringsformen, sådan
som den hittills har tolkats. Riksdagen
har inte karaktären av någon
sorts domstol. Och — märk väl ■— i
riksdagen har de parter, som kan ha
haft en annan uppfattning rörande händelseförloppet
än herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet, inga
som helst möjligheter att framföra sina
synpunkter. Granskningen skulle endast
kunna komma att omfatta statsrådets
eget handlande, och ett sådant förfarande
ger inte den grad av fullständighet
som allmänheten har rätt att
kräva.

I svaret förklarar herr statsrådet att
det är hans avsikt att inom kort offentliggöra
en samlad skriftlig redogörelse
för sin och inrikesdepartementets befattning
med detta ärende. Men, herr
statsråd, en sådan skildring fyller ingalunda
— hur noggrant och samvetsgrant
den än görs —• allmänhetens krav
på en objektiv utredning. Den är en
partsinlaga och ingenting annat, och
den kommer troligen att föranleda motsvarande
partsinlagor från den som har
agerat i ärendet på näringslivssidan.

Efter dessa partsinlagor kommer allmänheten
att stå där lika förvirrad som
tidigare, om inte till äventyrs förvirringen
blivit än värre. Uppgift kommer
säkerligen att ställas mot uppgift.

Jag kan, herr talman, endast med beklagande
konstatera att regeringen inte
är redo att medverka till en objektiv,
opartisk prövning av vad som har förekommit
i Hägglundsaffären. Jag är
övertygad om att man från näringslivshåll
skulle varit beredd och fortfarande
är beredd att lägga alla papper på bordet.

Om någon icke vill medverka till en
objektiv, opartisk utredning kan därav

olika slutsatser dragas. Jag skall, herr
talman, avstå från att göra det. Men då
vågar jag i stället uttala den mycket bestämda
förhoppningen att regeringen i
fortsättningen avstår från att begagna
den s. k. Hägglundsaffären som argument
i den politiska debatten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall inte uttala mig
om den besvikelse som herr Cassel här
givit uttryck för. Jag vill bara på en
punkt göra ett tillägg.

Jag har i mitt svar sagt att vi kommer
att lämna en utförlig redovisning av
min handläggning och av departementets
göranden och låtanden i denna fråga.
Herr Cassel tycks redan från början
ha den uppfattningen att denna redovisning
inte kommer att bli objektiv.
Vad vet herr Cassel om det? Skulle vi
ha anledning att söka undanhålla någon
de! av det material som står till vårt
förfogande? Självfallet inte.

Dessutom har konstitutionsutskottet,
såsom jag anfört, möjligheter till en
prövning av alla de handlingar, som
finns i departementet och som vi kommer
att bygga vår redogörelse på. De
delar av detta material som vi inte kan
redovisa får konstitutionsutskottet tillfälle
att gå igenom.

Men jag har velat framhålla att om
den redogörelse, som vi lämnar, av annan
part i detta ärende uppfattas som
inte tillfredsställande, så står det ju vederbörande
fritt att redovisa sitt material.
Jag är emellertid inte övertygad
om att vår redogörelse kommer att uppfattas
på det sättet. Jag vill avvakta och
se vad som händer. Det skulle jag också
vilja tillråda herr Cassel att göra: att
vänta med ställningstagandet och ta del
av vår redogörelse och även se hur den
andra parten — som herr Cassel här
kallar motparten — kommer att reagera
på redovisningen. Jag är inte riktigt
övertygad om att det inte skall vara möjligt
för oss att bli ganska ense.

Fredagen den 15 december 1967 Nr 53 145

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena i glesbygderna,
m. m.

Herr andre vice talmannen CASSEL

(h):

Herr talman! Jag har ingalunda, som
statsrådet söker göra gällande, uttalat
någon misstro mot en redogörelse som
jag inte har sett — det vore mig fjärran
att göra det. Vad jag har sagt är att denna
redogörelse blir en partsinlaga. En
partsinlaga är i och för sig inte någon
vilseledande framställning, men den är
färgad av uppfattningen hos den part
som skriver handlingarna.

Det är ju elementa för allt utletande
av sanningen i livet att man hör bägge
parter — att bägge parter inför en opartisk
person får framföra sina versioner
av hur de anser att ett händelseförlopp
har utspelats. Så bär man sig åt för att
ta reda på sanningen; vill man inte göra
på detta sätt, så vill man det inte.

Jag hoppas att statsrådet litet längre
fram, när statsrådets eget uttalande och
eventuellt motstående uttalanden har
publicerats, kommer att finna att jag
har rätt — att enda möjligheten att få
rent och snyggt och att erhålla klara besked,
ligger i att göra en objektiv utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellationer ang. åtgärder
för att förbättra levnadsförhållandena i
glesbygderna, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har frågat vilka åtgärder jag nu
ämnar vidta för att förbättra förhållandena
för den kvarboende befolkningen
i norra stödområdets inland och i andra
glesbygder med liknande problem. Vidare
har herr Nilsson i Tvärålund frågat
om jag avser att snart förelägga
riksdagen förslag om särskilda åtgärder

i avsikt att stödja näringslivet i de svagt
industriellt utvecklade områdena i vårt
land.

Då de båda interpellationerna berör
likartade problem anhåller jag att få
besvara dem i ett sammanhang.

Herr Gustafsson citerar inledningsvis
propositionen år 1964 om lokaliseringspolitiken.
Jag framhöll i denna
proposition, såsom framgår av citatet,
att i områden där lolcaliseringspolitiska
insatser inte blir möjliga måste samhället
bära ansvaret för att befolkningen
tillförsäkras en rimlig servicestandard.
Riksdagen anslöt sig till denna
uppfattning. Erfarenheterna av den lokaliseringspolitiska
försöksverksamheten
under de gångna åren har också
visat att möjligheterna att genom lokaliseringspolitiska
insatser stödja näringslivet
i de egentliga glesbygderna
är mycket små.

Om herr Nilsson med sitt uttryck
»svagt industriellt utvecklade områden»
avser de egentliga glesbygderna
anser jag nu liksom år 1964 att lokaliseringspolitiska
åtgärder där endast i undantagsfall
kan bli framgångsrika. Avser
herr Nilsson däremot de centrala orterna
i glesbygdsområdena, kan jag försäkra
att regeringen intar en positiv ställning
till alla realistiska lokaliseringsinitiativ.
De nuvarande riktlinjerna för
stödets utformning ger oss möjligheter
att avväga åtgärderna med hänsyn till
behoven i det enskilda fallet. Några
särskilda bestämmelser för lokaliseringspolitiken,
avsedda att tillämpas i
vissa delar av stödområdet, har jag därför
inte för avsikt att föreslå. Det har
emellertid visat sig vara möjligt att i
den praktiska politiken genomföra en
viss differentiering av stödet. Sålunda
har punktinsatser gjorts i särskilt utsatta
områden. Tyvärr har dock de förmånliga
villkoren inte alltid visat sig
vara attraktiva. Det finns därför anledning
att ägna sysselsättningsfrågorna i
det norrländska inlandet särskild uppmärksamhet
vid den utredning som

10 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 53

146 Nr 53 Fredagen den 15 december 1967

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena i glesbygderna,
m. m.

kommer att tillkallas rörande lokaliseringsstödets
utformning efter försöksperiodens
utgång.

Såsom jag nyligen anförde i svar på
en enkel fråga i denna kammare av herr
Svanberg arbetar inom kanslihuset en
särskild grupp som sysslar med glesbygdsfrågorna.
Denna arbetsgrupp undersöker
en rad åtgärder som kan vara
ägnade att i vidaste mening underlätta
levnadsförhållandena i glesbygderna.
Arbetsgruppen har under det gångna
året gått igenom olika serviceområden
för att undersöka möjligheter att effektivisera
samhällets stöd till service åt
glesbygdsbefolkningen och för att eventuellt
finna nya vägar att lösa de problem
som uppkommer till följd av pågående
befolkningsomflyttning.

Som allmän utgångspunkt vid översynen
av de olika serviceområdena har
arbetsgruppen haft att kommunerna har
den bästa överblicken över problemen
och även de bästa förutsättningarna att
kunna gripa in. Kommunerna måste
spela en central roll när det gäller
att komma till rätta med följderna av
den pågående anpassningsprocessen i
glesbygderna.

En viktig förutsättning för att glesbygdskommunerna
skall kunna erbjuda
invånarna en tillfredsställande kommunal
service är bärkraftiga kommunala
enheter. Kommunblocksbildningen och
kommunsammanslagningen är för närvarande
en grundförutsättning för att
möta anpassningsproblemen. Härigenom
erhålls bl. a. enheter med tillräcklig
kapacitet för att bemästra glesbygdsproblemen
och utnyttja tillgängliga resurser
rationellt. Stödjandet av starka
kommunala enheter är därför av största
betydelse ur glesbygdssynpunkt.

Gruppen har funnit att några generella
medel för att lösa glesbygdsproblematiken
inte står till buds. Problemen
framträder med olika styrka beroende
på kommunens ytinnehåll, befolkningens
storlek och struktur. Rent
kvantitativt framstår dock glesbygds -

problemen som starkt anknutna till
Norrlands inland.

Arbetsgruppen har i dagarna lagt
fram förslag om att ett särskilt anslag
skall ställas till företagarföreningarnas
förfogande att användas för att söka
stimulera till olika former av hemarbete
åt befolkningen i glesbygderna. Förslaget
är nu föremål för behanding i departementet
och regeringen kommer att
ta ställning till det i samband med budgetarbetet.

En betydande del av företagarföreningarnas
arbete är redan nu inriktat
just på glesbygdsområdena. De stöder
såväl ekonomiskt som genom konsulterande
verksamhet småindustri, hantverk
och hemslöjdsverksamheter, som
är av stor betydelse för glesbygdernas
befolkning.

Skatteutjämningssystemet är ett annat
viktigt medel som syftar till att skapa
förutsättningar för en i möjligaste mån
likvärdig kommunal service inom olika
delar av landet. Det nuvarande skatteutjämningssystemet
bidrar otvivelaktigt
till ökade möjligheter för glesbygdskommunerna
att få ett finansiellt underlag
som möjliggör en tillfredsställande
kommunal service.

Vid inventeringen av förhållandena
inom åldringsvården har gruppen funnit
att åtskilliga medel som står till buds
inte utnyttjas tillräckligt och att snabbaste
vägen att förbättra åldringsvården
i glesbygden är att effektivt utnyttja de
medel som redan finns till förfogande
för detta ändamål. För att sprida upplysning
om dessa medel och för att aktivera
kommunerna till initiativ inom
området har arbetsgruppen i samarbete
med socialdepartementet, socialstyrelsen
samt bostadsstvrelsen och i samråd
med bl. a. Svenska kommunförbundet
utarbetat en broschyr »Gammal i glesbygd».
Broschyren syftar också till att
skapa kontakt med olika lokala myndigheter
och att ge uppslag till ytterligare
åtgärder utöver de befintliga.

För att ytterligare stimulera och hjäl -

147

Fredagen den 15 december 1967 Nr 53

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena i glesbygderna,
m. m.

pa glesbygdskommunerna i deras ansträngningar
att så långt möjligt skapa
godtagbara sociala förhållanden har på
förslag av arbetsgruppen och i samråd
med socialstyrelsen inrättats två konsulenttjänster,
placerade vid socialstyrelsen.
Konsulenterna skall genom besök
i vederbörande kommuner informera
om möjligheter att lösa olika spörsmål
samt biträda vid utredning av aktuella
frågor. I detta sammanhang kan också
nämnas att arbetsgruppen nyligen har
lagt fram förslag om en bidragsmöjlighet
för kommunerna i syfte att få till
stånd särskilda insatser för vård och
service åt åldringar i glesbygdsområden.
Denna fråga prövas för närvarande
i socialdepartementet.

Olika undersökningar har visat att
pensionärerna i glesbygden i ökad utsträckning
är positiva till en inflyttning
till tätorter. Det är alltså angeläget att
goda pensionärsbostäder kan byggas
också i områden inom vilka något kontinuerligt
byggande inte pågår. På gruppens
förslag har Kungl. Maj:t tidigare
förordnat att bostadslånemedel avseende
300 lägenheter skall centralt fördelas
till glesbygdskommuner för att skapa
ökade förutsättningar att bygga pensionärsbostäder
i dessa kommuner. Avsikten
är att en liknande central fördelning
skall göras nästa år.

Det är angeläget att kommunerna i
ökad utsträckning engagerar sig för
lösningar av lokala kommunikationsfrågor.
Som framgått av tidigare interpellationssvar
har kommunikationsdepartementet
i kontakt med bl. a. Kommunförbundet
och arbetsgruppen för
glesbygdsfrågor påbörjat arbetet med
en modellplanering för trafikförsörjning
i ett kommunblock av glesbygdskaraktär.

Jag vill i sammanhanget också nämna
det förslag som KSA-utredningen under
hösten lagt fram om ekonomiskt stöd
till äldre arbetslösa. Ett införande av
sådant stöd kommer att få stor betydelse
speciellt för glesbygdskommunerna

och deras befolkning. Proposition i
ärendet kommer att föreläggas nästa
års riksdag.

Arbetsmarknadsstyrelsen vidtar också
åtskilliga åtgärder med omedelbara
verkningar för glesbygdsbefolkningen.
För den mera långsiktiga bedömningen
av glesbygdsproblematiken pågår ett
djuplodande vetenskapligt arbete vid
universitetet i Umeå. Detta arbete kommer
att utnyttjas för den framtida planeringen.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret. Jag hade frågat vilka konkreta
åtgärder statsrådet ämnar vidta för att
förbättra förhållandena för den kvarboende
befolkningen i norra stödområdets
inland och tänkte då närmast på
serviceproblemen. Tyvärr finns det inte
mycket av konkreta åtgärder med i svaret.
Där förs ett ganska långt resonemang,
men de åtgärder som hålls fram
är i rätt stor utsträckning gamla bekanta,
som vi har träffat på vid flera tidigare
tillfällen.

Något nytt finns där dock. Inrikesministern
påpekar att företagarföreningarna
skall få medel för att stimulera
till hemarbete åt befolkningen i glesbygderna.
Det är nog en bra sak, om det
blir någonting av. Sedan talar han om
företagarföreningarnas arbete, som vi
känner till, om skatteutjämningssystemet
— det återkommer jag till — och
om inventeringen av förhållandena
inom åldringsvården, som vi också har
diskuterat tidigare. Så återkommer
han — jag vet inte för vilken gång i
ordningen — till broschyren »Gammal
i glesbygd». När den nu återigen uppträder
får man en känsla av att inrikesministern
har bottenskrapat rätt väl i
fråga om åtgärder.

Därefter följer redogörelse för ett par
nya insatser. Statsrådet nämner två
konsulenttjänster, som placeras i social -

148 Nr 53 Fredagen den 15 december 1967

Svar på interpellationer ang. åtgärder för

bygderna, m. m.

styrelsen — en god idé — och som skall
stå vederbörande kommuner till förfogande
för informationer. Han talar
också om att kommunikationsdepartementet
i kontakt med Kommunförbundet
och arbetsgruppen för glesbygdsfrågor
»påbörjat arbetet med en modellplanering
för trafikförsörjning i ett
kommunblock av glesbygdskaraktär».
Det är tacknämligt att trafikproblemen
tas upp — de är särskilt viktiga i detta
sammanhang — men man känner en
viss oro för att det kan bli litet för mycket
av modellplanering och att det kommer
att dröja länge innan det vidtas
några praktiska åtgärder.

Jag erinrar i min interpellation om
att riksdagen, när målsättningen för
lokaliseringspolitiken fastställdes år
1964, på Kungl. Maj:ts förslag faktiskt
gjorde en utfästelse om att man i dessa
bygder skulle få tillfredsställande social
och kulturell service. Riksdagen uttalade
att samhället måste bära ansvaret för
att även befolkningen i områden, där
lokaliseringspolitiska insatser inte blir
möjliga, tillförsäkras en rimlig servicestandard.
Detta skulle åstadkommas genom
särskilda åtgärder, eftersom man
inte trodde att de lokaliseringspolitiska
åtgärderna skulle lösa dessa problem.

Enligt min mening har inrikesministern
i sitt svar i alltför hög grad hänvisat
till kommunerna. Han hävdar att
»kommunerna har den bästa överblicken
över problemen och även de bästa
förutsättningarna att kunna gripa in».
Det har de nog på ett sätt, men när riksdagen
fattade detta beslut och gav detta
löfte innebar det väl inte att statsmakterna
lovade att kommunerna skulle vidta
dessa åtgärder av annan art i detta
område. Så kan man inte fatta löftet;
avsikten måste ha varit att staten skulle
göra det.

Inrikesministern är också litet för
optimistisk beträffande kommunernas
möjligheter. Han säger: »Kommun blocksbildningen

och kommunsammanslagningen
är för närvarande en grund -

att förbättra levnadsförhållandena i glesförutsättning
för att möta anpassningsproblemen.
Härigenom erhålls bl. a. enheter
med tillräcklig kapacitet för att
bemästra glesbygdsproblemen och utnyttja
tillgängliga resurser rationellt.»

Ja, gör det verkligen det? Kommunsammanslagning
är nog bra, men om
man sammanslår några ekonomiskt svaga
kommuner i detta område, så får
man visserligen en geografiskt större
kommun med fler invånare, men man
får inte en ekonomiskt stark kommun
på det sättet.

Speciella förhållanden i Norrlands
inland gör dessutom att man efter en sådan
kommunsammanslagning inte bara
kan satsa på centralorten i kommunen.
Glesbygden är nämligen alltför glest bebyggd
för att detta skall vara möjligt.
Därigenom skulle en stor del av kommunens
invånare inte kunna komma
i åtnjutande av tätortsservice. De tätorter
som redan finns i Norrlands inland
måste leva kvar, om befolkningen
skall få denna service. Detta gäller i
stort sett, kanske med något undantag.
Det betyder följaktligen att en kommunsammanslagning
inte lättar mycket på
kostnaderna, och den skapar väl heller
inte större resurser. Det går alltså inte
att hänvisa till detta sätt att lösa problemen.

Inrikesministern erinrade vidare om
skatteutjämningsbeslutet. Det är alldeles
klart att detta har inneburit en förbättring
och det är också möjligt att
man kan gå något längre på den vägen.
Men jag tror inte att en allmän kommunalskatteutjämning
kan drivas hur långt
som helst, om man vill att kommunerna
skall ha kvar sin självbestämmanderätt;
det finns vissa gränser som inte
kan överskridas. Därför kan man nog
inte heller med en allmän kommunals
katteutjämning lösa problemen, utan
det krävs speciella åtgärder för dessa
områden.

Vad vi diskuterar här är egentligen
två olika problem. Dels är det frågan

149

Fredagen den 15 december 1967 Nr 53

Svar på interpellationer ang. åtgärder för

bygderna, m. m.

om den direkta servicen på platsen till
dem som bor ute i själva glesbygden,
dels är det frågan om möjligheten för
deras närmaste tätort att ge dem eu
hygglig service.

Som exempel på det första problemet
nämnde jag i min interpellation särskilt
varuförsörjningen. Under de senaste tio
åren har inte mindre än ett par tusen
lanthandelsaffärer dragits in därför att
kundkretsen på grund av den stora avflyttningen
blivit för liten. Denna utveckling
fortsätter i snarast ökat tempo.
Om vi ser t. ex. på Konsum, finner vi
att Konsum på landsbygden år 1964
nedlade inte mindre än 15 procent av
sina livsmedelsbutiker. År 1965 nedlades
13,5 procent. En prognos för framtiden
som gjorts upp visar att Konsum
år 1965 hade 3 159 livsmedelsbutiker,
medan antalet år 1975 beräknas vara
550.

Det är klart att butiksnedläggning
äger rum även i tätorter och städer; det
pågår ju en mycket kraftig strukturrationalisering
på detta område. Men en
stor del av nedläggelserna drabbar just
glesbygden. En viss ersättning kan erbjudas
i form av varuhussar, men endast
i begränsad utsträckning; så har
visat sig vara fallet särskilt i Norrland.
Även varuhussarna behöver en viss
kundkrets för att över huvud taget kunna
driva sin verksamhet, och det har
förekommit flera fall av nedläggning
även av den trafiken.

Jag tror att man måste angripa problemet
ganska okonventionellt. Det är
nödvändigt att finna någon form av
stöd, antingen det gäller butiker med
alltför svagt kundunderlag eller ambulerande
handel. Kanske man skulle kunna
skapa någon sorts beställningssystem,
där skolskjutsar och postturer
skulle kunna utnyttjas. Man måste över
huvud taget tillgripa de åtgärder som
behövs — även om de skulle vara litet
ovanliga — just för dessa speciella förhållanden.
Om detta har inrikesministern
inte sagt någonting.

att förbättra levnadsförhållandena i gles Beträffande

de kollektiva trafikmedlen
gäller ungefär samma sak. Även här
måste nog okonventionella metoder sättas
in, om man skall kunna snabbt nå
några resultat. Jag hoppas nu att det
inte stannar vid de planskisser som
gjorts, utan att praktiska åtgärder kommer
att vidtagas och att de kommer
snart.

Vad jag nu sagt avser den kollektiva
servicen i själva glesbygderna, men det
löfte riksdagen gav gäller, såvitt jag förstår,
också frågan om tätorterna i Norrland
och möjligheterna att där hålla en
godtagbar service för den glesbygd som
omger dessa tätorter. Då kommer väl
själva lokaliseringspolitiken in i bilden.
Inrikesministern framhåller i sitt svar
till herr Nilsson i Tvärålund att han
har en positiv inställning till alla realistiska
lokaliseringsinitiativ i dessa områden.
Jag är övertygad om att så också
är fallet, men det har ändå visat sig
att möjligheterna inte ens när det gäller
tätorterna är så särskilt stora i detta område.
Beslutet om lokaliseringspolitiken
har väckt förhoppningar som inte har
kunnat infrias och som kanske inte beror
på politikens utformning utan på
andra orsaker.

Planeringsgruppen inom länsstyrelsen
i Umeå säger i sitt förslag till lokaliseringspolitisk
målsättning för Västerbottens
län att det väl måste finnas något
pris, till vilket arbetsplatser kan
köpas i inlandet. Ja, om det är fråga
om att förmå företag från andra delar
av landet att förlägga deltillverkning
till Norrlands inland, tror jag att detta
pris ligger ganska högt. I det fallet spelar
inte enbart de faktiska omständigheterna
en roll, utan även fördomar
och okunnighet om förhållandena. Däremot
är priset mer överkomligt, om det
är fråga om att bygga ut redan befintlig
industri eller om det gäller en nyetablering
av ett företagarämne från själva
platsen. Det är klart att företagslokalisering
i dessa orter har ett samhällsekonomiskt
värde genom att den möj -

Nr 53

I-redagen den 15

Svar på interpellationer ang. åtgärder för

bygderna, m. m.

liggör att den lokalt bundna arbetskraften
tillvaratas. Naturligtvis ger den
ookså tätorterna större möjlighet att fylla
sin uppgift som servicecentral. Jag
tror dock att även om här kan vidtas
kraftigare åtgärder, bör vi ha klart för
oss att möjligheterna att ge dessa tätorter
nödvändiga resurser genom lokaliseringspolitiska
åtgärder är begränsade
och att de kommer att visa sig otillräckliga
i detta sammanhang. Vi löser inte
inlandets problem enbart med lokaliseringspolitiska
medel. Det måste lämnas
ett särskilt servicestöd och det var väl
detta som riksdagen avsåg med det löfte
som avgavs 1964.

Tre år har nu gått sedan detta löfte
gavs, men det som konkret har gjorts
under denna tid är mycket otillfredsställande.
Jag hade därför hoppats att
vi i dag skulle få höra inrikesministern
säga att han ganska snart ämnade
komma med förslag till åtgärder av detta
slag. Men av sådana utfästelser fanns
egentligen ingenting.

Vid arbetarmassan i Luleå för någon
månad sedan yttrade professor Bylund
från Umeå, som sysslat med en vetenskaplig
utredning om förhållandena i
dessa områden, att man inte längre behövde
vänta på vetenskapliga utredningar.
Beslut om åtgärder kunde fattas
redan nu. Riksdagsman Skoglund, som
öppnade mässan, sade också enligt tidningsreferaten:
»Nu är det tid att övergå
från ord till handling.»

Det är precis vad jag tycker, och det
vore önskvärt att man ansåg detta även
inom regeringen.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack för svaret på den interpellation
som jag ställde på höstriksdagens
första dag. I denna interpellation berörde
jag huvudsakligen sysselsättningsproblemen
och inte så mycket servicefrågorna,
som herr Gustafsson i Skellefteå
bär tagit upp i sin interpellation. T

december 1967

att förbättra levnadsförhållandena i gles stort

sett kan jag instämma i vad han
här uttalat om servicefrågorna; jag
skall försöka hålla mig uteslutande till
sysselsättningsfrågorna.

Jag har tidigare kritiserat regeringen
för de alltför otillräckliga åtgärder som
den hittills har vidtagit. Det är sannerligen
inte lätt att lösa sysselsättningsfrågorna
i det område det här gäller.
Statsrådets svar skingrade inte mycket
av den ovisshet som råder beträffande
sysselsättningsfrågorna. Svaret upptar
till övervägande del resonemang om de
sociala frågorna. Hur viktig lösningen
av dessa än är, anser jag dock att sysselsättningsfrågorna
är de viktigaste. Jag
är glad över de åtgärder som regeringen
avser att vidta och de försök den gör
för att klara de sociala problemen i
dessa områden. Detta är en mycket angelägen
sak. Jag tror också att det är ett
riktigt grepp när regeringen försöker
engagera flera departement i denna
verksamhet. Jag kan nog tala för hela
centerpartiet när jag säger att vi på allt
sätt vill hjälpa till med detta arbete.

Trots allt är det emellertid inte i första
hand de sociala frågorna som skapar
oro; den samhälleliga servicen på det
sociala området i dessa kommuner är
ganska god. Sysselsättningen, som är
grunden för framtiden, är bekymret
framför andra.

Det enda nya, konkreta förslaget i interpellationssvaret
är att ett särskilt anslag
skall ställas till företagarföreningarnas
förfogande för att stimulera hemarbete
i dessa områden. Det kan gälla
t. ex. hemslöjd, konsthantverk och hemindustri,
och detta har naturligtvis en
viss betydelse, men är otillräckligt i
sammanhanget. Det betydelsefulla är att
få fram idéer till produktutformning och
inte minst försäljning av produkterna.

Enligt interpellationssvaret förutsåg
inrikesministern att lokaliseringspolitiken
endast i undantagsfall skulle kunna
bli framgångsrik i Norrlands inland.
Den måste då också omfatta centralor -

151

Fredagen den tf

Svar på interpellationer ang. åtgärder för

bygderna, m. m.

terna i inlandet eftersom man, om man
skall vara realistisk, måste säga sig att
lokaliseringen inte kan få någon större
omfattning utanför centralorterna i detta
område.

.lag hade väntat mig ett bättre resultat
för inlandets del av den av riksdagen
beslutade lokaliseringspolitiken. En
av de utredare som inrikesministern
bär tillsatt bär sagt att lokaliseringspolitiken
i viss man kan anses ha påskyndat
utarmningen av de förut mycket glesa
bygderna, och det tror jag att vi litet
var kan konstatera. Lokaliseringspolitiken
kanske hade kunnat ge bättre resultat
om den fått verka med fler instrument.
Centerpartiet har lagt fram förslag
på det skattepolitiska området och
beträffande investeringsfonderna. Vi
förde också fram lokaliseringspolitiska
aspekter på jordbruks- och skogspolitiken
samt i naturvårdsfrågorna.

Faktum är —■ och det har understrukits
från många håll — att samhällsbildningen
i inlandsområdet inom en
mycket nära framtid är hotad och att
åtgärder omedelbart måste vidtagas.
Men jag kan inte i interpellationssvaret
hitta någon mer nyhet än den jag
förut nämnde om hemarbete. I likhet
med vad som sker beträffande de sociala
frågorna måste beträffande sysselsättningen
ett samarbete och en samverkan
åstadkommas mellan flera departement.
Tiden är mogen att börja
tala om en uppbyggnadspolitik, ty mycket
håller redan på att raseras. Jag delar
därför inte statsrådets uppfattning
som kommer till uttryck i interpellationssvaret,
där han säger: »Några särskilda
bestämmelser för lokaliseringspolitiken
avsedda att tillämpas i vissa
delar av stödområdet har jag därför
inte för avsikt att föreslå.» Jag tror att
man för att komma till rätta med problemen
behöver vidta särskilda åtgärder
och införa särskilda bestämmelser.
Detta gäller framför allt sysselsättningsoch
lokaliseringspolitiken men även

december 1967 Nr 53

att förbättra levnadsförhållandena i glesjordbruks-
och skogsfrågorna samt naturvården.

Socialministern meddelar i svaret, att
det i socialstyrelsen har inrättats två
konsulenttjänster, vilkas innehavare
skall hjälpa glesbygdskommunerna i
deras handlande på det sociala området.
Jag skulle vilja föreslå, att man dessutom
i arbetsmarknadsstyrelsen eller
möjligen hos företagarföreningarna anställer
befattningshavare, som skulle
kunna undersöka vilka tillverkningar i
statliga och privata företag som lämpligen
kunde läggas ut hos redan befintliga
eller nyetablerade företag i dessa
områden. Jag tror att det är utomordentligt
viktigt att man försöker tillföra
områdena lämpliga produkter eller
hjälpa dem med idéer och etablering
av företag. Kommunerna har inte stora
möjligheter att själva klara den uppgiften
i konkurrens med de stora tätortskommunerna,
som t. o. m. har anställda
PR-män. Dessa glesbygdsområden
krossas bildligt talat i konkurrensen
med de större, attraktivare tätorterna.

Jag skulle vara intresserad av att
höra inrikesministerns synpunkter på
detta uppslag. Jag undrar om han inte,
trots vad han säger i sitt svar, vill medge
att det behövs särskilda åtgärder för
att främja sysselsättningen och att han
är villig att vidta sådana åtgärder.

Liksom herr Gustafsson i Skellefteå
tycker jag att inrikesministern litar
alldeles för mycket på betydelsen av
kommunsammanslagningen. Inrikesministern
säger, att man genom kommunsammanslagningar
kan få tillräcklig kapacitet
för att bemästra problemen. Jag
tror att detta när det gäller sysselsättningsfrågorna
är en fåfäng förhoppning.
Jag vill bestämt varna för tron på att
en sammanslagning av glesbygdskommuner
kan skapa tillräckliga resurser
för att bemästra problemen. Vad hjälper
det att man slår samman två, tre
eller fyra geografiskt mycket stora fjäll -

152 Nr 53 Fredagen den 15 december 1967

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena i glesbygderna,
m. m.

kommuner. I dessa områden med de
stora avstånden är den kommunala servicen
en fråga om möjligheterna för invånarna
att få kontakt med de kommunala
institutionerna. Jag kan som
exempel ta ett i Västerbottens lappmarkså
dominerande block som Lycksele
kommunblock. Detta block får mycket
uppenbara problem inom en nära framtid,
och jag tror inte att man underlättar
lösningen av dessa problem genom
att sammanslå ytterligare kommuner
med Lycksele kommunblock.

Det har, herr talman, av företrädare
för alla politiska åsiktsriktningar och
av utredningar som arbetat med dessa
frågor gjorts åtskilliga uttalanden om
att åtgärder omedelbart måste vidtas.
Jag hade nog liksom herr Gustafsson
väntat mig ett mer positivt svar än det
jag fått. Om herr Gustafsson inte är
nöjd med svaret, har väl jag ännu mindre
anledning att vara nöjd med svaret
på min fråga.

I interpellationssvaret säger statsrådet,
att den grupp som arbetar inom departementet
har funnit, att några generella
medel för att lösa glesbygdsproblematiken
inte står till buds. Den logiska
slutsatsen härav borde väl ha varit,
att man måste vidta särskilda åtgärder
för att lösa problemen.

Jag vill till sist, herr talman, på det
allvarligaste betona risken med fortsatt
dröjsmål som tycks vara att vänta. Det
är nödvändigt att redan nästa års riksdag
föreläggs förslag till åtgärder beträffande
inte bara de sociala problemen
utan framför allt sysselsättningsproblemen.
En lösning av sysselsättningsfrågorna
är en förutsättning för att klara
samhällsbildningen och därmed också
de sociala problemen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! När jag skulle överväga
detta interpellationssvar hade jag att
välja mellan att antingen låta interpel -

lanterna vänta tills budgeten läggs fram
den 10 eller 11 januari, i vilken vi behandlar
en rad i detta sammanhang
aktuella anslagsfrågor, eller att dröja så
länge med svaret att jag hunnit få någon
uppfattning om vad statsverkspropositionen
skulle innehålla. Jag valde
det senare och därmed har jag naturligtvis
också sagt att vi nu måste ge
anslag till den rad av åtgärder som planerats
och som bildar ett sammansatt
program. Jag kan självfallet inte ange
anslagens storlek, men jag trodde att
jag möjligen skulle kunna tillfredsställa
interpellanterna genom den redovisning
jag lämnade.

Det gladde mig att herr Nilsson i
Tvärålund uttryckte tillfredsställelse
över de många åtgärder som regeringen
avser vidta. Jag vet inte om herr Nilsson
i Tvärålund har läst interpellationssvaret
annorlunda än herr Gustafsson
i Skellefteå. Jag fann inte ens någon
liten glad förhoppning hos herr
Gustafsson i Skellefteå; han sade att
detta inte innebar någonting nytt, det
var bara gamla saker. På något sätt
kom dock inte herr Gustafsson i Skellefteå
undan, utan när han började läsa
fann han att det här kunde vara bra
och det där kunde vara bra.

Jag har fortfarande ingen uppfattning
om vilken ståndpunkt herr Gustafsson
i Skellefteå intar i denna fråga. Det är
inte min avsikt att vädja till honom att
gå upp och säga att han är glad, ty
jag tror inte jag kan göra honom glad
just nu, men han borde ändå kunna se
så realistiskt på detta problem, att han
ställer sig frågan vad han själv skulle
kunna tänka sig utöver det som presenteras
i programmet. Var det någon
som fann en enda gnutta av nytänkande,
någon enda anvisning om hur man
skulle kunna angripa problemet på ett
nytt sätt i herr Gustafssons i Skellefteå
anförande? Han sade att vi inte behandlat
frågan om handeln. Jo, visst
har vi det. Vad skall kommunikations -

153

Fredagen den 15 december 1967 Nr 53

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena i gles
bygderna, m. m.

planen innefatta, vad skall de kommunala
stödåtgärderna innefatta? Jo, om
det är nödvändigt att ge stöd åt handeln,
t. ex. genom inrättande av varuhussar,
så skall medel kunna ställas till
förfogande. Det är just sådana saker
som hela vårt arbete går ut på. Vi går
över från ord till handling, som det har
talats om här i så många sammanhang.

Jag hoppas innerligt att herr Nilssons
i Tvärålund uttalande att man är
beredd att hjälpa till var ärligt menat.
Jag har ingen anledning att betvivla
det. Då är vi ju på en gemensam linje,
och då får vi också möjlighet att diskutera
detaljfrågor. Jag har en hög
uppfattning om kommunerna. Jag håller
utomordentligt på den kommunala
självstyrelsen. Jag kommer att göra det
så länge jag har någon möjlighet därtill.
Jag tror att den är det viktigaste i vår
demokrati, framför allt därför att våra
kommunalmän är så nära problemen.
Det finns ett gammalt uttryck, herr talman,
att den som har skon på sig vet
bäst om den klämmer. Det säger ju i ett
nötskal, att det är de människor som
har problemen inpå sig, som också vet
och kan bedöma vilka åtgärder som bör
vidtas. Hela min verksamhet har gått
ut på att, när jag haft tillfälle därtill,
försöka reformera genom decentralisering.
Det har skett på sjukvårdens område
med en decentralisering av provinsialläkarväsendet
från en statlig byråkrati
ner till landstingen och samma
sak gäller mentalsjukvården. Jag är lika
intresserad av decentralisering i andra
sammanhang.

Det är därför som jag säger, att eftersom
det är kommunerna som känner
till problemen så har de de största förutsättningarna
för att medverka till en
lösning av dem. Men medel skall ställas
till förfogande. Om det är vi överens.
I det sammanhanget har jag pekat på
vilken betydelse skatteutjämningen har.
Sedan får vi komma in på diskussion
om anslagsfrågor för att påbörja en

försöksverksamhet där vi anser det vara
möjligt.

Det är klart, herr talman, att vi skulle
kunna diskutera detaljer i detta. Men
vore det inte skäl i att vi får göra det,
när vi också har att ta ställning till anslagsfrågorna,
när vi vet vad som är
möjligt att göra och vad vi tror kan
göras och sedan påbörja hela denna
försöksverksamhet? Vi har i viss mån
föregripit ställningstagandet genom att
tillkalla konsulenter som skall hjälpa
kommunerna genom uppslag och initiativ.
Vi hoppas mycket på kommunernas
och företagarföreningarnas verksamhet.
När vi talar om hemarbete, kan
det låta enkelt. Vi avser inte bara att
det skall vara hemslöjd, värdefull i och
för sig. Det kan vara så, att ett företag
har möjlighet att lägga ut detaljarbeten,
och då kan företagarföreningarna
kanske ordna med hur transporterna
skall gå från företaget till de hemarbetande
människorna och se efter vad
man över huvud taget skall göra för
att på det sättet få en verksamhet i
gång.

Herr talman! Jag tror att det så småningom
blir tillfälle att mera i detalj
diskutera detta, att i landstingen och
kommunerna diskutera vad vi skall
göra. Det är nödvändigt. Det är utlöparen
på de beslut som fattades 1964.
Vi sade då, att det förmodligen blir
svårt att åstadkomma en lokalisering
av företag till inlandet som klarar problemen
där -— det var andemeningen.
Om det inte går, får sociala åtgärder
vidtas. Nu har vi klart för oss — det
hade vi redan efter något år — att det
inte räcker med lokaliseringspolitiska
medel. De är tyvärr inte tillräckligt attraktiva
för att åstadkomma en lokalisering
av företag till inlandet.

Herr Nilsson i Tvärålund frågar: Kan
man inte vidta särskilda åtgärder? Jag
har sagt att vi är beredda att vidta särskilda
åtgärder i fråga om stödbidragets
storlek. Vi kan lämna 50 procent i bi -

154 Nr 53 Fredagen den 15 december 1967

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena i glesbygderna,
m. m.

drag, vi kan t. o. m. lämna 100 procent
till ett företag i form av bidrag och lån,
om det är berett att göra en lokalisering
till exempelvis inlandet. I något fall har
vi gjort det. Men inte ens det hjälper.
Vi kan inte bortse från de företagsekonomiska
förutsättningarna för våra företag.
Det är företag vi skall lokalisera.
Det är dem vi måste ha kontakt med för
att åstadkomma en lokalisering. Men
som sagt varje realistiskt förslag skall
prövas. Vi skall ta större och kan ta
större risker vid en lokalisering till inlandet
än eljest.

Herr talman! Till sist skulle jag bara
vilja säga, att detta är naturligtvis en
diskussion som är och kommer att bli
mycket känsloladdad. Det är visserligen
fråga om att försöka att bedöma problemen
realistiskt, så realistiskt som
möjligt, men realismen får inte vara så
hård, att det inte finns utrymme för en
generositet mot människorna. Jag har
vid något tillfälle som min uppfattning
uttalat, att vi har råd att klara problemen
i en glesbygd. De människor som
vill och kommer att vara kvar i glesbygden
skall ha det samhällsstöd som
kan ges. Detta måste vara huvudtesen.
Om man vill vara realistisk kan man
säga, att nöden en gång i tiden drivit
människorna upp till ödemarkerna och
på något sätt är det välfärden, utan att
nu pressa uttrycket »välfärden», som
drar åtskilliga från ödebygderna —
framför allt ungdomen som söker sig
nya utkomstmöjligheter. Måste vi ändå
inte i stora drag acceptera denna utveckling
samtidigt som vi ger skydd
och stöd åt de människor som vill och
kommer att bo kvar under 10, 15, kanske
20 år. Låt oss bedöma saken realistiskt,
men låt oss inte resignera inför
möjligheten att verkligen klara de sociala
problemen. Nu har vi enligt min
mening möjligheter till en realistisk
diskussion, och den blir ännu mera
realistisk när budgeten är klar och vi
också får tillfälle diskutera anslagen

som skall möjliggöra de åtgärder som
vi avser att vidta.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag vill egentligen bara
göra en randanmärkning. Med särskilt
intresse läste jag i svaret, att kommunerna
»måste spela en central roll när
det gäller att komma till rätta med
följderna av den pågående anpassningsprocessen
i glesbygderna». När jag hörde
inrikesministern tala om sin stora
tillit till kommunerna, sin uppfattning
att de kan lösa frågor och hur han
försökt att från central myndighet överföra
många uppgifter till landsting och
kommuner kom jag att tänka på en sak
som jag vill nämna.

Det finns i Västerbottens inland en
kommun där kommunalmännen försökt
att gripa in i den pågående anpassningsprocessen
i glesbygden genom att
göra någonting ovanligt, någonting annorlunda
— det var ju det som inrikesministern
efterlyste. I ifrågavarande
kommun har man försökt stödja vissa
jordbrukare. Man har givit anslag och
uppmuntran till några som bedömts
vara särskilt skickliga och intresserade
för jordbruk. Kommunalmännen har då
inte bara tänkt på jordbrukets bästa
utan på hela bygden. De har exempelvis
räknat med behovet av mjölk, ty det
föreligger faktiskt risk för att det till
slut inte finns kvar en enda mjölkko i
lappmarken, om utvecklingen fortsätter
som hittills. Man har resonerat som så,
att när dessa människor kan och vill
driva jordbruk är det också till bygdens
fromma om jordbruket får stöd. Det
ger ju sysselsättning och service. Men
jag vet att initiativet bemötts mycket
onådigt av finansministern, och det har
till och med sagts att det skulle finnas
restriktioner när kommunalmännen gör
sådant.

I en så svår situation som denna tyc -

155

Fredagen den 15 december 1967 Nr 53

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena i gles
bygderna, m. m.

ker jag att det är klart att det i viss utsträckning
måste finnas jordbruk, om
bygderna skall kunna leva vidare. En
satsning av det här slaget måste enligt
min mening vara riktig.

Jag vill understryka inrikesministerns
uttalande att den som har skon
på sig vet var den klämmer. Kommunalmännen
är så nära problemen, och
just därför menar jag, att även om de
gör någonting som bedöms vara diskutabelt
eller oriktigt med tanke på hela
landets bästa, skall vi inte vara kritiska
utan undersöka, om det inte möjligen
gjorts en riktig satsning i alla
fall — särskilt som det gång på gång i
svaret på interpellationen framhålles,
att det inte finns några generella medel
för lösningen av glesbygdsproblematiken,
utan det är nödvändigt att tänka
på de olika kommunerna var för sig.

Än en gång vill jag säga att inrikesministerns
tillit till kommunerna är
glädjande, men vi får också tänka på
att inte ålägga dem fler uppgifter. Då
kommunalmännen gör vad de kan, skall
vi i stället försöka att lätta deras börda.
Samtidigt vill jag också uttrycka min
och mitt partis glädje och förhoppning
med anledning av de utlovade åtgärderna
och det mycket positiva som
onekligen finns i svaret. Det förefaller
som om regeringen verkligen är mycket
positivt inställd.

Inrikesministern sade också att vi
har råd att vidta åtgärder, och det är
just en sak som jag har tänkt på under
debatterna om arbetslösheten i Västerbotten
och Norrbotten. Det finns ändå
miljoner människor här i landet som
har sysselsättning, en bra ställning och
höga inkomster. Därför skall vi inte
gripas av panik. För landet som helhet
bör det vara möjligt att finna utvägar
för att lösa också de problem som vi
här talar om.

.lag vill passa på tillfället att nu, för
tredje eller fjärde gången under denna
höst, fråga vad som göres för våra vägar

och kommunikationer i norr. När man
vill att någon skall förlägga sin verksamhet
till Norrland, säger vederbörande
alltid: Ja, men det är ju så långt
borta, finns det kommunikationer, finns
det vägar? Jag vill säga att om det
finns kommunikationer, så finns det
också möjligheter. Det är det vi måste
satsa på.

Slutligen hoppas jag att jag missförstod
inrikesministern, när han talade
om att bo kvar 10, 15 eller 20 år. Han
menade väl inte möjligen att dessa bygder
sedan skall vara helt avfolkade?

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Inrikesministern bemötte
inte mitt inlägg särskilt mycket.
Om interpellationssvaret är ett uttryck
för vad som komma skall i statsverkspropositionen,
så tycker jag att det i
vad gäller sysselsättningsfrågorna är
skäligen magert. Enligt min mening innehåller
det betydligt mera om de sociala
frågorna och den sociala servicen
än åtgärder för en ökad sysselsättning
— som ju ändå är grunden för hur
framtiden skall bli i dessa områden.

Min kritik har i huvudsak varit inriktad
på sysselsättningsfrågorna, och
det är ett område där också regeringens
egna utredare vid upprepade tillfällen
har framfört kritik. Varför? Jo, därför
att några åtgärder inte har vidtagits.
Jag vill peka på vad som föregick riksdagens
beslut om en ny arbetsmarknadspolitik.
Då fick arbetsmarknadsstyrelsen
möjligheter att med försöksverksamhet
av olika slag testa alternativa
åtgärder. Om det är en framkomlig
väg, bör man verkligen i glesbygdsområdena
försöka testa olika åtgärder
för att se vad de reellt kan innebära.
Och inrikesministern måste väl medge
att vi från vårt håll har framfört en hel
rad förslag på åtgärder, som regeringen
och riksdagens majoritet har gått emot.

Inrikesministerns slutord i anförandet
var ett exempel på hur vackert man

156 Nr 53 Fredagen den 15 december 1967

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena i glesbygderna,
m. m.

kan tala om dessa problem, men nu
gäller det att gå från ord till handling
— och det finns sannerligen mycket att
göra! Som regeringens egna utredare
förklarat finns det nu också material
för att gå till handling. Man behöver
inte utreda mera. Jag tar därför fasta
på vad inrikesministern slutade med
och att det är regeringens uppgift att
gå från ord till handling. Yi får se i
nästa års statsverksproposition. Om regeringen
inte gör det, lovar jag att
återkomma och trycka på till dess någonting
händer.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag vet inte om statsrådet
nu finns här i kammaren och det
är kanske därför inte så stor mening
att polemisera mot honom. Jag tycker
emellertid att han har lyssnat på mig
på ett något underligt sätt. Det är ganska
lätt att förklara min sinnesstämning:
jag är missnöjd med svaret. Jag
tyckte inte att det innehöll några förslag
till konkreta åtgärder av värde att
tala om. Men jag nämnde ändå de få
konkreta åtgärder som angivits, nämligen
de två konsulenttjänsterna och
modellplaneringen för trafikförsörjningen
i ett kommunblook. Inrikesministern
kan väl ändå inte mena, att jag
skulle nöja mig med detta och anse att
regeringen därmed fullföljer de löften
som givits om speciella åtgärder.

Man kan väl inte heller begära att en
ledamot, som ställer en fråga av detta
slag, skall redovisa ett detaljerat program
över vad som skall göras. Jag har
i detta sammanhang tagit upp varuförsörjningen
och givit några tips om åtgärder
som skulle kunna genomföras,
och jag har i tidigare motioner och interpellationer
berört andra områden.
Det kan dock omöjligen begäras av en
interpellant att denne för att få fråga
om vad regeringen ämnar göra själv
skall lägga fram ett färdigt program.

Det är ändå inrikesministern som har
ansvaret för dessa frågor, och för fullföljandet
av de löften vi givit här i
riksdagen. Därför kommer jag nog att
fortsätta min påtryckningsaktion också
nästa år, även om inrikesministern tycker
illa om den.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! För mina medkamrater
i denna kammare från södra Sverige
ger väl denna diskussion en bild av
Norrland som en öde vildmark i stor
nöd. Det är nu inte verkliga förhållandet.
Såsom herr Nilsson i Tvärålund
alldeles riktigt påpekade ligger den
kommunala, allmänna och enskilda servicen
på en ganska hög nivå i våra tätorter,
i varje fall i Västerbottens och
Norrbottens inland. Vad är det då vi
vill med vårt »skri».

Ja, det är närmast tanken på morgondagen
som bekymrar oss. Det pågår
en avflyttning från detta område som
är högst allvarlig. Denna utveckling ger
i första hand utslag på den sociala sidan,
men vi har ändå tack vare skatteutjämningen
fått möjlighet att möta
dessa påfrestningar. Kraven på insatser
gäller därför framför allt det näringspolitiska
planet.

Våra skogar, våra malmfyndigheter
och vår vattenkraft är tillgångar som vi
i högre grad än för närvarande bör utnyttja.
Det behövs en fullständigare
kartläggning av våra gruvfyndigheter,
något som vi borde få i gång tämligen
omgående.

Vi har också nyligen här i riksdagen
diskuterat exploateringen av vattenkraften,
varvid de interpellanter, som i dag
agerat, intagit en rent negativ ställning
till en utbyggnad, som skulle kunna ge
den aktuella landsändan inte bara sysselsättning
för 400—500 man under en
tioårsperiod utan också eu mycket kraftig
injektion av kapital. Jag menar att
vi bör vara konsekventa i vårt ageran -

157

Fredagen den 15 december 1967 Nr 53

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena i gles
bygderna, m. m.

de och inte motsätta oss ett utnyttjande
av de resurser vi har samtidigt som vi
ropar på hjälp.

I fråga om de lokaliseringspolitiska
insatserna har vi ju gjort våra erfarenheter.
Vi vet att dessa insatser varit
synnerligen verkningsfulla när det gällt
mera begärliga områden eller regioner,
medan det varit svårare att nå effekt
när det gällt övre Norrlands inland. Vad
vi har emot oss där uppe är dels kommunikationsförhållandena,
dels fördomarna
i fråga om Norrland. Jag anser
det därför alldeles nödvändigt att det
i den fortsatta verksamheten ges möjlighet
till större insatser på bidragssidan
eller på stödsidan över huvud
taget för Norrlands inland. En större
•differentiering av stödet är enligt min
mening en absolut förutsättning för att
vi skall kunna locka företagare till
Norrlands inland. Men vi måste också
finna vägar för att aktivisera och stödja
redan befintliga företag i högre grad
än vad som nu är fallet. Detta är kanske
främst en uppgift för våra företagarföreningar.

Jag vill sluta med att säga, att vi icke
har råd att avfolka övre Norrlands inland.
Skälen är inte bara de som med
sådan styrka anförts då det gällt att
bevara våra turistattraktioner utan
främst att det inom detta väldiga område
finns stora naturtillgångar, som
det måste vara ett samhällsintresse att
utnyttja. Ett villkor härför är dock att
denna landsända är bebodd och hålls
Jevande.

Herr HAMMARSTEN (s):

Herr talman! Glesbygdsproblemen är
stora och svårlösta, och jag tycker att
den diskussion som förts mellan interpellanterna
och inrikesministern givit
belägg för detta. Svårighetsgraden har
från bägge sidor utförligt dokumenterats
— det är inte lätt att angripa problemen.

Att jag begärt ordet beror närmast

på de båda interpellanternas inställning
till kommunsammanläggningar. Jag tycker
att interpellanterna något lättvindigt
avfärdade det avsnitt av inrikesministerns
resonemang i interpellationssvaret
som gäller denna fråga. Interpellanterna
säger att kommunsammanläggningarna
inte löser problemen. Det kan
jag instämma i, men jag har den bestämda
uppfattningen, att kommunsammanläggningarna
ingalunda utgör någon
negativ post då det gäller kommunernas
möjligheter att klara problematiken.
Det verkar nästan som om interpellanterna
menar att kommunsammanläggningarna
skulle försvåra situationen,
och därför vill jag — med utgångspunkt
i de erfarenheter jag har på området
— säga ifrån att jag inte tror att
det är på det sättet.

Vad gäller hela glesbygdsproblematilcen
understryker jag att kommunerna
måste spela en central roll i strävandena
att komma till rätta med följderna
av anpassningsprocessen. Självfallet hälsas
de initiativ som tas och det stöd
som ges i dag med stor tillfredsställelse.
Stödet måste dock enligt min mening
förstärkas om kommunalmännen skall
kunna klara problemen.

De planeringssynpunkter som framlagts
i olika sammanhang måste nu ställas
samman. Jag tror att vi måste besluta
oss för vilka orter i glesbygdsområdena
vi skali satsa på. Tyvärr
finns i dag inga klart angivna målsättningar
härvidlag. Jag tror för min del
att det vore värdefullt, om vi kunde ta
ståndpunkt till vilka orter vi skall satsa
på som centralorter i glesbygderna. På
dessa centralorter bör vi sedan bygga
ut servicen och skapa kommunikationsmöjligheter
för människorna som bor
omkring serviceorterna. Detta kommer
självfallet att kosta pengar — pengar
som glesbygdskommunerna inte har tillräckligt
underlag för att själva skaffa
fram. Där måste samhället gå in och
där skall vi sätta in våra resurser.

158 Nr 53 Fredagen den 15 december 1967

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena i glesbygderna,
m. m.

Erfarenheterna av lokaliseringspolitiken
under den tid den funnits har
ändå lärt oss att samhället måste träda
in. Det är lika bra att vi är ärliga och
inser det riktiga i inrikesministerns
konstaterande att svårigheterna att locka
lönsamma industrier till inlandet är
stora, men vi måste självfallet pröva alla
vägar. Vi måste nog i realismens namn
säga oss, att möjligheterna att lokalisera
industrier till dessa bygder är rätt små
och att vi i stället måste tillgripa andra
utvägar när det gäller att på ett meningsfullt
sätt stödja centralorterna i
glesbygdsområdena.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Efter vad jag uppfattade
av herr Lundmarks anförande kan
jag instämma i allt utom på en punkt,
nämligen hans påstående att vi interpellanter
skulle vara negativt inställda
till skapande av sysselsättningstillfällen
i inlandet på grund av vårt ställningstagande
i vindelälvsfrågan. Jag vet inte
i hur stor omfattning och under hur
lång tid det rena vindelälvsvattnet skall
skölja över än den ena och än den
andra frågan, men jag anser att jag intog
den mest positiva ståndpunkt som
det var möjligt att göra i det läge vindelälvsfrågan
befann sig.

Riksdagen fattade ju beslut att — såvida
den naturtillgång som Vindelälven
utgör inte kommer att utnyttjas genom
utbyggnad — andra sysselsättningsbefrämjande
åtgärder skulle vidtas. Enligt
min uppfattning var det beslutet det
bästa som kunde fattas i dåvarande
läge med ett enhälligt utskottsutlåtande.

Jag vill därefter något kommentera
herr Hammarstens anförande. Inlandskommunerna
är inte alltid så entusiastiska
för sammanslagningar. Inrikesministern
sade i interpellationssvaret, att
kommunerna hade de bästa möjligheterna
att se problemen och handlägga
dem. Det gäller väl även beträffande

kommunsammanslagningarna. Om de
nya kommunerna görs alltför stora, tror
jag t. o. m. att en försämring i vissa fall
kan inträda i förhållande till nuvarande
läge. I Norrlands inland är ju arealerna
och avståndet till centralorten så stora
att det kan komma att minska människornas
möjligheter att utnyttja servicen.

Det viktigaste — det är herr Lundmark
och jag tydligen överens om —
är sysselsättningsfrågorna. Det är på
den punkten jag har satt in min kritik.
Regeringens egna utredare och även
socialdemokratiska ledamöter i riksdagen
har också framhållit att just sysselsättningsfrågorna
utgör kärnfrågan för
denna landsdel. På den punkten har
inte interpellationssvaret angivit några
påtagliga förslag till lösningar. Jag har
för min del velat framhålla de förslag
som framförts och de initiativ som tagits
från vårt håll tidigare.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte mycket att
invända mot herr Hammarstens resonemang.
Om han emellertid hade uppfattat
det som om jag hade en negativ inställning
till kommunsammanslagningarna,
så är det fel. Jag ville endast påpeka
att kommunsammanslagningarna
inte skulle ge de nya kommunerna tillräcklig
kapacitet att klara glesbygdsproblemen,
och jag'' föreställer mig att
vi är ganska eniga härom.

Jag instämmer med herr Hammarsten
om att vi måste bestämma oss för vissa
orter som skall leva vidare och stödjas.
Men jag upprepar vad jag tidigare sade,
nämligen att de kommuncentra som nu
finns i inlandet ligger så långt ifrån
varandra och avstånden är så stora, att
det kommer att visa sig att vi blir
tvungna att behålla de flesta centra. Där
är så glest bebyggt, att om man över
huvud taget skall ha någon service är
det inte stort annat att göra.

159

Fredagen den 15 december 1967

Svar på interpellationer ang. åtgärder för

bygderna, m. m.

Herr Lundmark har rätt i att servicen
är ganska god i dessa tätorter. Man kan
faktiskt beundra dem för vad de i
många fall lyckats åstadkomma med de
resurser de har. Men hur går det i fortsättningen,
om bygden glesas ut undan
för undan? Man kan ha all rätt att vara
litet pessimistisk i det avseendet.

Ännu sämre är det väl med servicen
till dem som bor ute i bygderna. Jag
nämnde särskilt varuförsörjningen, men
det gäller även på andra områden, inte
minst i fråga om kommunikationerna.
Nog finns det anledning att bevaka den
sidan.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Det är förunderligt att
man i dag kan stå i denna talarstol och
nästan tårdrypande tala om sysselsättningen,
när vi vet hur man agerade här
för bara en vecka sedan! Jag nämnde
då att länsstyrelsen och länsarbetsnämnden
i Västerbottens län hade sökt
med ljus och lykta för att över huvud
taget finna möjligheter till sysselsättning
i inlandet men inte hade lyckats.
Det visade sig faktiskt — som vi framhöll
— vara ytterst svårt, men det fanns
en möjlighet att åtminstone ge regeringen
chansen att ta ställning till sysselsättningsfrågorna
i samband med en
eventuell utbyggnad av Vindelälven.
Den chansen gav man inte regeringen
vid detta tillfälle. Det rimmar dåligt
med talet om att man vill skapa sysselsättningsmöjligheter.
Man framhöll då
att turistnäringen, fisket o. s. v. skulle
skapa sysselsättning. Menar herr Nilsson
i Tvärålund kanske att man skall
bygga pensionat åt dem som bor i dessa
trakter? Det ger dåliga möjligheter att
klara sysselsättningen på det viset.

Herr Nilsson i Agnäs ansåg, om jag
fattade honom rätt, att man skulle ge
bidrag till ofullständiga jordbruk. Kommer
det att skapa sysselsättning i framtiden,
om man ger stöd åt dessa jordbruk,
vilket kanske inom tio eller fem -

Nr 53

att förbättra levnadsförhållandena i gleston
år visar sig vara en olönsam investering?
Kan det vara riktigt att föreslå
något sådant? Det tror jag inte; åtminstone
passar det illa in i det samhälle
vi lever i i dag, där vi skall försöka
föra en helt annan jordbrukspolitik.

Det skulle vara mycket att tillägga,
men jag skall inte förlänga debatten.
Jag vill emellertid ha svar på dessa
frågor.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag anser efter herr
Wikners anförande att det är onödigt
att försöka argumentera med honom,
eftersom han inte alls tycks lyssna på
vad jag säger.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag förstår att herr
Wikner menar att Vindelälvens utbyggnad
skulle ha varit lösningen på sysselsättningsproblemen!
Jag däremot anser
att den debatt, som vi förde förra veckan,
har gett svar på frågan. Jag vill nu
bara upprepa att enligt Vattenfalls uppgifter
skulle 60 personer kunna få sysselsättning
där uppe år 1970, medan
vi anser att vi långt tidigare — redan
i dag och nästa år •— måste göra någonting
som är mera betydelsefullt än detta
och att regeringen nu har fått friare
händer; vi har inte bundit den till händer
och fötter genom beslutet.

Jag vill också påpeka att jag inte
sade, att man i princip skulle satsa på
olönsamma eller ofullständiga jordbruk.
Men när det talades om anpassningsåtgärder
som är nödvändiga och kommunalmännens
försök att göra något positivt
nämnde jag en viss bestämd kommun,
där inte bara ett parti utan där
alla partierna — och det största av dem
torde väl vara herr Wikners eget! —
har haft den uppfattningen, att man bör
satsa på detta projekt. Jag är också av
den uppfattningen, att det finns en hel
del att göra på detta område som inte

160 Nr 53 Fredagen den 15 december 1967

Svar på interpellation ang. samplanering beträffande landsvägar och järnvägar

behöver stå i strid mot den allmänna
satsningen. Jag anser att också jordbruket
inom detta område måste finns
kvar.

En av de män som erhöll stödet där
uppe var en man som av Norrlandsförbundet
fick den stora och fina utmärkelsen
»Norrlandsbjörnen». Jag anser
att vad den mannen har gjort är oerhört
betydelsefullt. Om mera av den
sortens insatser förekom, så skulle det
betyda att vi hade större utsikter att
gemensamt lösa problemen.

Jag tror inte att jag vill polemisera
mera mot herr Wikner. Debatten om det
han egentligen vill diskutera fördes ju
förra veckan!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. samplanering
beträffande landsvägar och järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Oskarson har frågat,
om jag vill redogöra för i vilken
utsträckning samplanering mellan statens
vägverk och statens järnvägar äger
rum då det gäller våra trafikleder i avsikt
att erhålla bästa möjliga betingelser
för såväl person- som godstrafiken
och med hänsynstagande till möjligheten
att därvid uppnå goda trafikförhållanden
och högsta möjliga grad av trafiksäkerhet.

Målet för den statliga trafikpolitiken
är att för landets olika delar säkra en
tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta samhällsekonomiska kostnad.
En övergång till landsvägstrafik är ofta
i god överensstämmelse med riktlinjerna
för denna politik. En sådan övergång
blir mera angelägen om därmed
förutsättningar skapas för en lönsam
landsvägstrafik eller för en starkare in -

riktning på den ekonomiskt bärkraftiga
järnvägstrafiken.

Nedläggning av trafiksvaga järnvägslinjer
beslutas efter noggranna bedömningar
av Kungl. Maj :t. I varje nedläggningsärende
tas kontakt med berörda
kommuner och andra representanter
för trafikanterna och näringslivet,
varvid bl. a. servicesynpunkter och lokaliseringssynpunkter
beaktas och formerna
för ersättningstrafiken diskuteras
liksom behovet av vägförbättringar
och andra åtgärder som kan bli nödvändiga
i samband med nedläggningen
av järnvägstrafiken.

Den trafik som överförs från järnväg
till landsväg vid nedläggning av en handel
är i varje särskilt fall och även totalt
som regel av ringa omfattning, vilket
beror på att det i allmänhet är så
liten trafik kvar på de bandelar det
här är fråga om.

Härtill kommer att SJ räknar med
att frigöra spårkapacitet för snabba
transporter av personer och gods mellan
olika landsdelar och centra, om
den långsamtgående regionala persontrafiken
överflyttas till landsväg. Detta
betyder att järnvägens attraktivitet ökar
för transporter på mellan- och långdistans,
vilket i sin tur medför att landsvägarna
kan komma att avlastas åtskillig
trafik, främst tunga lastbilstransporter.
Denna indirekta avlastningseffekt
på huvudvägnätet kan i allmänhet bli
större än det trafiktillskott på vägarna
som följer av att viss järnvägstrafik
överförs till landsväg.

I ett fåtal fall kan emellertid nedläggningen
av olönsam järnvägstrafik
innebära en reativt sett rätt betydande
ökning av landsvägstrafiken, nämligen
i sådana fall där denna är av ringa omfattning.
Därvid har de samhällsekonomiska
synpunkterna avgörande betydelse
vid beslutet om trafikomläggning.
En samhällsekonomisk bedömning kan
då leda till antingen fortsatt subventionering
av järnvägstrafiken eller nedläggning
av bandelen kombinerad med

Fredagen den 15 december 1967 Nr 53 161

samplanering beträffande landsvägar och järnvägar

Svar på interpellation ang.

vissa vägupprustningar. För de senare
anvisas ofta särskilda medel av den del
av väganslagen som reserverats hos
Kung]. Maj :t för bl. a. sådana ändamål.
Allmänt sett tar man emellertid vid
upprättandet av flerårsplaner för det
allmänna vägbyggandet hänsyn till de
vägupprustningar som kan behövas i
samband med järnvägsnedläggningar.
Sådana projekt prioriteras därvid tillsammans
med andra angelägna vägföretag
med beaktande av att väginvesteringarna
skall ge största möjliga nytta
både för trafikanterna och för samhället
i övrigt.

Jag vill i sammanhanget även erinra
om att frågan om nedläggning av trafiken
på en viss järnväg regelmässigt
prövas av en särskild samarbetsdelegation,
i vilken ingår representanter för
näringslivets trafikdelegation, statens
järnvägar, statens vägverk och arbetsmarknadsstyrelsen.
Delegationen har
att bl. a. bevaka att ersättningstrafiken
kan fullgöras på ett tillfredsställande
sätt.

Slutligen vill jag nämna att den av
herr Oskarson omtalade nedskärningen
av personbefordran på kortare sträckor
på västkustbanan och överflyttandet
av denna trafik till landsväg med
hänsyn till den redan nu stora trafikvolymen
på E 6 inte torde komma att
göra sig märkbar. Behovet av vägupprustning
beroende enbart på detta trafiktillskott
är således mycket litet.

Sammanfattningsvis anser jag att pågående
överföring av järnvägstrafik till
landsväg knappast påkallar några ytterligare
åtgärder i vad gäller planeringen
av huvudvägnätet. Då mindre vägar
skall utnyttjas för ersättningstrafiken
är däremot ofta en direkt samordning
av SJ :s och vägverkets planering angelägen.
Sådan samplanering bär bedrivits
sedan slutet av 1950-talet, då nedläggning
av järnvägstrafik började få
större omfattning. Jag kan också nämna
att ökade möjligheter för den trafikpolitiska
delegationen att i stort följa den11—Andra
kammarens

na verksamhet övervägs inom departementet.

Vidare anförde:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag ber att få rikta ett
tack till kommunikationsministern för
svaret. Jag vill inte på något sätt betygsätta
det men jag kanske vill göra
gällande att det är skickligt formulerat,
eftersom statsrådet däri lyckats undvika
de av mig i interpellationen påpekade
aktuella och besvärliga problemen
nere på västkusten.

Sedan ber jag kammarens ledamöter
om tillstånd att för en kort stund få
framstå som lokalpatriot för västkusten,
inte därför att jag anser att denna landsdel
är viktigare än andra, utan enbart
av den anledningen att jag tror att de
problem som här aktualiserats är likvärdiga
på flera platser i vårt land. Låt
alltså det jag framför vara ett exempel.

Jag har aktualiserat interpellationen
mot bakgrund av trafikproblemen på
E 6 och den parallellt med denna gående
västkustbanan.

Först ett par ord om situationen på
E 6. Den karakteriserades av en tidning
under den gångna sommaren som landets
största och sämsta väg. Den är
utan tvekan vår största genomfartsled
med ett stort inslag av internationell
trafik. Den är hårt belastad hela året,
men under sommaren och framför allt
under semestertiden är den sedan en
lång följd av år överbelastad. Genom
övergången till högertrafik bär vi dessutom
anledning förmoda att de utländska
bilisterna kommer att bli förhållandevis
ännu talrikare än de varit tidigare.

Medeldygnstrafiken under sommarhalvåret
uppgår till 16 000 fordon per
dygn med toppar på många sträckor
med 22 000—23 000 fordon. För att få
en uppfattning om graden av belastning
kan nämnas att enligt samstämmig såväl
inländsk som utländsk expertis bör

protokoll 1967. Nr 53

162 Nr 53 Fredagen den 15 december 1967

Svar på interpellation ang. samplanering beträffande landsvägar och järnvägar

man, om man vill uppnå en godtagbar
grad av trafiksäkerhet vid en tung trafik
som överstiger 10 000 fordon, ha
dubbelfiliga körbanor i vardera riktningen,
alltså motorväg.

Hur ser då E 6 ut? Jag förmodar att
de flesta, om kanske inte rent av alla,
är väl medvetna om detta. Många av er
har väl någon gång hamrtat bakom en
långtradare eller husvagn och där fått
tillbringa åtskilliga mil.

En ombyggnad av E 6 pågår. Vissa
korta sträckor är bra, andra, också korta
sträckor, är godtagbara, men huvuddelen
kan beskrivas som smal, krokig
och backig.

En tidning skrev för två veckor sedan
att vägen på länga sträckor kan
rubriceras som »bättre byaväg».

Nå, hur är då utbyggnadsplanerna?
Låt mig först säga att en utbyggnad av
vägen i dess helhet till motorväg summariskt
kan beräknas till cirka 500
miljoner kronor. Man bör se detta mot
bakgrunden av det årliga anslaget enligt
statens vägverk fram till år 1971;
detta uppgår till mellan 15 och 20 miljoner
kronor per år. Med den insikt i
matematik som alla kammarens ledamöter
besitter räknar ni snabbt ut att
med den takten i utbyggnaden är vi
långt inne på 2 000-talet innan vägen
blir färdig. Ett fåtal av oss som är här
i dag torde väl få uppleva denna högtidsstund.
På långa sträckor är vägen
inte ens planerad, vilket är ett särskilt
problem.

Herr talman! Har nu detta med min
interpellation att göra? Jo, i allra högsta
grad. Samtidigt som vi har detta trafikproblem
kommer SJ:s planer om ytterligare
och mera långtgående nedskärningar.
Sådana har pågått länge och
är i och för sig inte någon nyhet. Men
här annonseras nu omfattande nedläggningar
av stationer och indragningar av
lokaltrafiken, som är oroande och som
kommer att medföra än hårdare belastning
på en redan överbelastad landsväg.

Hur ser då statsrådet på denna fråga?
Jo, i interpellationssvaret säger statsrådet
följande: »Slutligen vill jag nämna
att den av herr Oskarson omtalade nedskärningen
av personbefordran på kortare
sträckor på västkustbanan och överflyttandet
av denna trafik till landsväg
med hänsyn till den redan nu stora trafikvolymen
på E6 inte torde komina
att göra sig märkbar.»

Nu gäller det inte enbart personbefordran
utan även godsbefordran. Det
påstående statsrådet här gör kan jag
inte instämma i. Om man har en bägare
till brädden fylld med vatten — för
att nu inte såra någon av kammarens
ledamöter — är det droppen som kommer
den att rinna över. Sådan är nämligen
situationen på E 6. Det är heller
inte fråga om sådana småsaker som
statsrådet vill göra gällande när det rör
överflyttning av person- och godstrafiken
till landsvägen.

Låt mig ta ett exempel. Vi har i
Väröbacka — jag har talat med statsrådet
härom tidigare, varför det inte
är någon nyhet för honom — ett företag
som ligger alldeles intill stationen. Detta
företag har ett transportbehov av
10—12 ton per dygn. Väröbacka ligger
för övrigt på den sträcka av E 6 som
tillhör de allra sämsta. Den är, som jag
sade förut, krokig, backig och smal.
Här tar SJ inte längre emot gods efter
kl. 16.30. Personalen är indragen. Företaget
har dock efter överläggningar med
SJ i nåder fått tillstånd att självt göra
ilastningen. Detta hindrar dock inte
SJ från att debitera företaget extra kostnader
per kolli för att ilastningen sker
på övertid, trots att ingen av SJ :s personal
tagits i anspråk. Den formen av
service kan inte med bästa vilja i världen
betraktas som aktiv trafikpolitik.

Jag kan inte instämma med kommunikationsministern
när han i svaret säger:
»Detta betyder att järnvägens

attraktivitet ökar för transporter på
mellan- och långdistans, vilket i sin tur
medför att landsvägarna kan komma

Fredagen den 15 december 1967 Nr 53 163

Svar på interpellation ang. samplanering beträffande landsvägar och järnvägar

att avlastas åtskillig trafik, främst tunga
lastbilstransporter.» Här har vi i stället
ett exempel på att man tillför landsvägen
tunga lastbilstransporter. Det gäller
inte bara persontrafik man, som jag
sagt tidigare, även godsbefordran.
Transporten från detta företag gäller
havsfångad fisk, och vid överläggningar
mellan SJ och företaget deklarerade en
av SJ :s förhandlare att järnvägen inte
var glad åt fisktransporter.

Jag vill berätta om en upplevelse som
jag själv haft. Jag kom ep kväll i oktober
nu i höst till en liten station på
västkustbanan, som jag sedan gammalt
känner val till, för att utnyttja tågtransport.
Den stationen var i min ungdom
och är fortfarande en central plats
för orten. Hur såg den nu ut? Praktiskt
taget allt ljus var släckt. Väntsalen
var stängd, där fanns ingen biljettförsäljning,
ingen som betjänade stationen,
Regnade gjorde det och det
blåste halv storm. Något mer ogästvänligt
och tråkigt har jag aldrig kommit
till. Så nog förstår jag om folk väljer
andra transportmedel än järnvägen när
servicen är av det slaget.

Ytterligare en sak längs västkustbanan,
inte bara på korta utan även på
långa sträckor, t. ex. mellan Halmstad
och Göteborg, går sedan lång tid tillbaka
SJ :s bussar. Där tillämpas ett biljettpris
som ligger långt under järnvägens.
Jag och många med mig förstår
inte denna SJ:s trafikpolitik. Att det
inte är svårt för SJ att efter hand lägga
fram siffror som visar vikande trafikunderlag
på kortare sträckor framstår
väl som ganska självklart efter de
exempel jag har anfört.

Herr statsråd! Jag kan inte låta bli,
även om det inte hör till frågan, att
peka på en annan tråkig följd av järnvägens
rationalisering som sammanhänger
med personalen. Genom personalindragningar
tvingas många av de
anställda, som tjänstgjort på samma
plats 15, 20 eller 25 år, att flytta till en
helt annan del av landet. Detta medför

inånga stora personliga problem som
man skulle kunnat undvika genom en
på lång sikt planlagd personalpolitik.
Någon sådan planläggning har inte ägt
ram, och det är inte agnat att skapa
trivsel och arbetsglädje bland de anställda.

Rationalisering är nog bra och även
nödvändig men den får inte genomföras
ensidigt. Det är inte det ekonomiska
utfallet för ett av statens trafikverk
som skall vara avgörande. Rationaliseringen
inom SJ får inte ses som
ett ensidigt kapacitetsproblem för detta
verk utan måste ses som ett gemensamt
kapacitetsproblem, en fråga om hur man
över huvud taget skall klara trafikflödet
i våra stora trafikområden med beaktande
av regionala och lokala intressen,
krav på service och sist men inte minst
med hänsyn till så hög grad av trafiksäkerhet
som möjligt.

Statistiken visar tydligt — och det
är väl inte någon överraskning — det
nära sambandet mellan antalet olyckor,
trafikintensiteten och vägens beskaffenhet
eller kondition. Vi vet också att
mötes- och omkörningsolyckorna hör
till de mest svårartade trafikolyckorna.

Herr statsråd! Jag måste tyvärr påstå,
att det saknas en helhetssyn då det
gäller att lösa våra trafikproblem, och
det är en sådan gemensam planering jag
efterlyser. Sista meningen i interpellationssvaret
ger mig kanske en strimma
av hopp. Statsrådet säger: »Jag kan också
nämna att ökade möjligheter för den
trafikpolitiska delegationen att i stort
följa denna verksamhet övervägs inom
departementet.»

Låt mig i anslutning härtill framhålla,
att planeringen på trafikens område
måste ske i nära samverkan med regionala
och kommunala myndigheter samt
näringslivets organisationer på orten.
Härigenom kan vi få fram ett planeringsunderlag
som kartlägger trafik- och
transportbehov inom olika delar av landet.
Då tror jag också att det går att
få fram underlag för effektiva åtgärder

164 Nr 53 Fredagen den 15 december 1967

Svar på interpellation ang. samplanering beträffande landsvägar och järnvägar

på trafikens område, där de olika trafikmedlens
kapacitet för närvarande,
deras utbyggnadsmöjligheter och tidsplanen
för deras utbyggnad utgör byggklotsarna.

Samspelet mellan de olika kommunikationsmedlen
måste ha som riktpunkt
att tillgodose samhällets och trafikanternas
behov med hänsyntagande till
att man uppnår högsta möjliga grad av
trafiksäkerhet.

Herr talman! Än en gång ber jag att
få rikta ett tack till kommunikationsministern
för svaret.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Denna fråga har betydande
beröringspunkter med den som
vi nyss behandlade, nämligen glesbygdernas
sysselsättningsproblem. Kommunikationerna
har enligt min mening
mycket stor betydelse för en bygds livsbetingelser.
Men det var inte den saken
jag ville diskutera, utan jag har begärt
ordet med anledning av vad kommunikationsministern
säger i början av sitt
svar: »I varje nedläggningsärende tas
kontakt med berörda kommuner och
andra representanter för trafikanterna
och näringslivet, där bl. a. servicesynpunkter
och lokaliseringssynpunkter
beaktas.»

Tänk om det vore så väl, att man
alltid beaktade service- och lokaliseringssynpunkterna!
Jag kan inte finna
att man gör det.

Låt mig belysa detta med ett exempel
när det gäller servicen. Jag har tidigare
haft möjlighet att resa från Gävle till
Ljusdal med avresa från Gävle vid etttiden
och med hemkomst till Ljusdal
vid halvfemtiden — det var en mycket
bra förbindelse. Men när jag reste
i förra veckan upptäckte jag i Bollnäs,
att man dragit in den fortsatta förbindelsen
till Ljusdal — det är då sju mil
kvar av resan. Vid indragning av rälsbussen
var det till en början möjligt
att fortsätta resan med landsvägsbuss.
Restiden blev då någon timme längre,

men, å la bonne heure, jag kom ju hem.
Men nu hade man tagit sig orådet före
att tidigarelägga landsvägsbussens avgångstid
en kvart, innan rälsbussen kom
fram till Bollnäs. Jag fick nu beställa
fram en bil för de sju mil jag hade
kvar att resa.

Tycker kommunikationsministern att
SJ i detta fall tagit tillräcklig hänsyn
till servicesynpunkterna? Detta är visserligen
ett enda exempel, men det visar
att man inte alltid beaktar servicesynpunkterna.

Det berättades för mig, att varje dag
kommer till Bollnäs ett antal resande
som får finna sig i att vänta flera timmar,
innan de kan fortsätta.

Ett annat exempel.

Man planerar att nästa år dra in persontrafiken
på järnvägen Ljusdal—Hudiksvall
och att överföra trafiken till
landsväg.

Det är klart att detta från vissa synpunkter
kan vara befogat, men att det
är en betydande serviceförsämring tror
jag inte att man kan komma ifrån. Bland
annat blir restiden längre.

Det finns ytterligare en synpunkt som
man borde ta hänsyn till, och det är den
betydande ökning av olycksrisken som
uppkommer när man för över trafik
från järnväg till landsväg, särskilt när
de berörda landsvägarna är av låg
standard. Innan man för över trafiken
till landsväg borde man åtminstone se
till att landsvägen har en något så när
godtagbar standard, men det har man
ingalunda gjort på denna sträcka. Man
har där svårigheter att klara nuvarande
trafik, eftersom vägen har svåra
kurvor och är i otillfredsställande skick.
I ett sådant läge är man ändå beredd
att föra över persontrafiken från järnväg
till landsväg. Jag anser för min
del att man inte tar tillräcklig hänsyn
till vare sig lokaliseringssynpunkter eller
servicesynpunkter.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53 165

Svar på interpellation ang. samplanering

Herr talntan! Till herr Westbcrg,
som har bekymmer med kommunikationstabellen,
kan jag ge tipset att vända
sig till mina medarbetare i bänken
som har möjlighet att anvisa en resväg
så att herr Westberg snabbare kan nå
den förbindelse han nu har missat.

Vad sedan i stort gäller den interpellation
som herr Oskarson framställt och
i vilken han talar om västkustbanan,
kan man säga att om vi skall kunna
åstadkomma en bra trafikförsörjning,
kan vi inte på järnvägen upprätthålla
trafik med så många långsamtgående tåg
att de hindrar ett förnuftigt utnyttjande
av järnvägen till full kapacitet. Om man
ser på en grafisk tidtabell som upprättas
för att planera in tågen på en
enkelspårig järnväg — och vi har en
enkelspårig järnväg på västkustbanan
— finner man att de långsamtgående tågen,
exempelvis rälsbussarna som skall
göra uppehåll vid varje hållplats, hindrar
möjligheten att lägga in många
snabbgående tåg som, både när det gäller
gods- och persontrafik, skulle medverka
till att i hög grad avlasta landsvägstrafiken
och skapa större attraktivitet
för järnvägstrafiken.

Herr Oskarson talar om att trafikbelastningen
på E 6 är 16 000 fordon per
dygn under sommarmånaderna. Vi är
väl medvetna om att denna väg under
åtminstone två månader av året har en
oerhört stor trafikbelastning. Det finns
planer på att bygga ut E 6 till motorväg,
men jag skall villigt medge att
detta arbete kommer att ta sin tid. I
den mån vi skulle genomföra det program
för SJ som vi tidigare diskuterat
och som SJ kallar för en preliminär arbetshypotes
skulle detta för E 6 innebära
en belastning, inte av 16 000 fordon
per dygn utan av beräkningsvis
16 015 fordon per dygn. Det är klart att
det i och för sig inte kommer att märkas
så förfärligt mycket mera på själva
landsvägen. Men å andra sidan skulle
vi, därest vi fick genomföra detta program
på västkustbanan i stället för nu -

beträffande landsvägar och järnvägar

varande ordning med fyra lokaltåg mellan
Halmstad och Varberg och sex lokaltåg
mellan Varberg och Göteborg,
som nu i många fall befordrar ett mycket
litet antal trafikanter, bereda utrymme
på västkustbanan för omkring
35 lönsamma expresståg, snälltåg och
godståg, ja, t. o. in. för att sätta in ytterligare
flera snabba tåg på linjen. Det
säger någonting om hur man i stort
måste se påförhållandet mellan järnvägstrafik
och landsvägstrafik. Skall vi kunna
göra järnvägstrafiken konkurrenskraftig,
skall vi uppnå vad vi vill, nämligen
att kunna flytta över trafik från
landsväg till järnväg, så måste vi göra
järnvägstrafiken attraktiv på de linjer
och avstånd där järnvägstrafiken över
huvud taget har förutsättningar för att
bli det mest konkurrenskraftiga trafikmedlet.

Jag tror sålunda att den problematik,
som herr Oskarson har tagit upp här,
helt enkelt måste ses från den utgångspunkten
att i stort sett är det icke fråga
om att genom de åtgärder vi nu
diskuterar belasta landsvägstrafiken så
oerhört mycket mera med transporter,
utan att det faktiskt är fråga om att göra
tvärtom, nämligen att befria landsvägstrafiken
från transporter genom att
utnyttja järnvägarnas kapacitet bättre
än vad vi kan göra för närvarande.

Jag kan nämna att hela det program
som SJ diskuterat skulle komma att innebära
en belastning på landsvägsnätet
som kunde sägas motsvara en ökning
med en å två tusendelar räknat i fordonskilometer.
Det är alltså den effekt
i form av överföring av trafik från järnväg
till landsväg som vi skulle få, om
hela det program som SJ har framlagt
och som vi har diskuterat här tidigare
i riksdagen skulle komma till utförande.

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på hela den långa debatten om järnvägstrafiken
som vi förde här i riksdagen
för icke så länge sedan och som
jag har grundad anledning att tro att

166 Nr 53

Fredagen den 15 december 1967
Svar på interpellation ang. samplanering beträffande landsvägar och järnvägar

vi fortlöpande kolonier att få möjlighet
att föra i anslutning till statsverkspropositionen
och i anslutning till interpellationer
och till andra framställningar
och förslag som kan komma att
ligga på riksdagens bord.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Kommunikationsministerns
medarbetare bär visat, att oni man
har tillfälle att resa tidigare från Gävle
kan man resa en annan väg och då nå
Ljusdal. Emellertid var det inte ett personligt
problem det gällde här, även om
jag tog mig själv som exempel, utan
detta drabbar alla dem som reser på
denna bana och som räknat med att
kunna resa vidare mot Ljusdal. Det är
alla dessa som får dessa svårigheter.
Jag kan inte finna att det innebär en
god service att göra på det sättet.

Vidare sade kommunikationsministern,
såvitt jag kunde förstå, ingenting
om de ökade olycksfallsrisker som blir
följden av att man för över trafiken
från järnvägen till landsvägen under
förhållanden där landsvägen inte har
standard för att kunna ta emot den ökade
trafiken.

Herr OSKARSON (li):

Herr talman! Låt mig först säga statsrådet
Lundkvist att jag noterar med
tillfredsställelse, att statsrådet delar
min uppfattning om E6:ans skick och
kondition. Detta är ett verkligt problem,
och någonting måste göras för att situationen
inte skall bli helt olidlig. Med
den nuvarande utbyggnadstakten och
den som annonserats den närmaste tiden
kommer vi inom få år att vara ur
stånd att klara situationen. Jag nämnde
förut sträckan mellan Varberg och Fjärås
som kanske är den sämsta och som
över huvud taget inte finns med i statens
vägverks tidsplan för ombyggnad.
Enligt de uppgifter jag har sträcker sig
tidsplanen fram till 1973, och till dess
är det ju inte mindre än sex år.

Jag vill inte yttra mig beträffande

uppgiften 16 015 fordon per dygn, men
jäg tycker det är att ta litet för lätt
på saken. Är någonting fullt går det inte
att fylla def mer — och det är fallet
med trafikhelastningen på E 6. Att det
bara skulle vara under två månader av
året som trafiken är hög på E 6 kan jag
inte hålla med om. Under två månader
är det en verklig topp i trafiken, men
under hela sommarhalvåret är trafiken
på denna väg mycket hög.

Jag är medveten om SJ:s rationaliseringsproblem
liksom också om strävandena
beträffande de långgående snabba
tågen och godstrafiken. Men man
blir litet fundersam, om det inte med
den nuvarande utvecklingen av tekniken,
med alla tekniska hjälpmedel som
står till förfogande och med mötesmöjligheterna
vid de gamla stationerna
skulle kunna läggas in även mera långsamtgående
godståg. Jag vill inte på
något sätt påstå att jag är expert på
järnvägsfrågor, men jag gör mig till tolk
för en uppfattning som delas av många.

Jag vill nu vädja till statsrådet att
verkligen göra någonting. I utlåtande nr
195, som diskuterades för några dagar
sedan, skriver statsutskottet följande
som jag tycker det är angeläget poängtera
och som jag hoppas verkligen
blir en handlingslinje för statsrådet
Lundkvist:

»I syfte att skapa bättre möjligheter
för den eftersträvade samordningen av
investeringarna synes böra övervägas
att vid den aviserade utökningen av den
trafikpolitiska delegationen denna ges
en sådan sammansättning -—■ med representanter
för riksdagen och olika
berörda intressegrupper — och sådan
funktion att en i möjligaste män allsidig
bedömning av trafikinvesteringarnas effekt
genom denna som rådgivande organ
kan komma till stånd.»

Blir det denna sammansättning av delegationen
och nära samarbete mellan
denna och länens planeringsråd.
de kommunala myndigheterna och
landstingen — söm är väl förtrogna

Fredagen den 15

Utredning om åtgärder för

med alla problem inom länet -— tror
jag att vi får ett underlag för ett handlingsprogram
på detta område. Jag hoppas
livligt att statsrådet Lundkvist vill
bidra till att denna ordning kommer till
stånd så snart som möjligt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill till sist bara
säga att det inte råder några delade
meningar om de redovisade målsättningarna.
I interpellationssvaret har jag
bara kunnat säga att en samordning
hela tiden pågått beträffande sådana
vägar där det från trafiksynpunkt är
angeläget att samordna. Tidigare har
jag också många gånger framhållit här
i riksdagen att det är nödvändigt att
vi, eftersom det gäller svåra frågor, på
allt sätt söker verka för att det i största
möjliga utsträckning görs samhällsekonomiskt
sett riktiga bedömningar.

Jag vill nämna att jag under denna
vecka har haft tillfälle att bevista en
trafikministerkonferens i Paris, där inte
minst dessa frågor diskuterades, och
jag kan därför säga att de problem vi
möter här hemma är internationella.
Jag påstår också att den trafikpolitik
vi fört här i landet bär gjort att vi nu
befinner oss i ett gynnsamt läge i förhållande
till många andra länder i Europa.
Om vi förutsättningslöst diskuterar
och tacklar problemen även i fortsättningen
bör vi därför ha goda utsikter
att få ett effektivt arbetande trafiksystem
i vårt land.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Herr Westberg anförde
ett exempel på den dåliga samordningen
mellan buss- och järn vägstidtabellerna,
och man kan säkert hämta många
exempel på samma sak från olika håll
i landet. Det finns sålunda all anledning
för SJ att undersöka hur samordningen
skall kunna göras bättre.

Det är emellertid en annan fråga som
jag nu vill beröra något litet. Från järn -

december 1907 Nr 53 167

att stärka den kommunala självstyrelsen

vägshåll och även från talare här i kammaren
får man ofta höra att det blir
bättre eller åtminstone lika bra om man
går över från järnväg till bussar. Men
jag vill rekommendera de kammarledamöter
som har möjlighet därtill att
under den julledighet vi nu får — helst
en kall dag — resa på några glesbygdsbusslinjer;
inte på långlinjer där man
har fina bussar, utan på korta glesbygdslinjer
med gamla, dåliga och kalla
bussar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 211, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
bifölls utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 6

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av motion
angående åtgärder för underlättande av
kommunsammanslagning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Utredning om åtgärder för att stärka
den kommunala självstyrelsen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av motioner
angående utredning om åtgärder för att
stärka den kommunala självstyrelsen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! De motioner som be -

168 Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Ett biografiskt verk om ståndsriksdagen

handlas i förevarande utlåtande väcktes
vid denna riksdags början. Liknande
motioner var också föremål för behand-''
ling vid 1966 års riksdag.

Det har inte rått några delade meningar
om vikten och betydelsen av de
problem som motionerna tar upp. Tvärtom
underströk konstitutionsutskottet i
sitt utlåtande föregående år att de frågor
som aktualiseras är av stor betydelse
och att motionernas syfte bör vinna
allmän anslutning. Meningsskiljaktigheterna
har gällt om en särskild utredning
skall begäras eller inte.

I dag är läget något annorlunda än
föregående år. Länsdemokratiutredningen
lär vara praktiskt taget färdig
med sitt betänkande, och vissa av dess
tankegångar är kända. Utskottet har
också nämnt något om författningsreformen,
som bl. a. kommer att innebära
gemensam valdag för val till riksdagen
och till de kommunala församlingarna
samt treåriga mandatperioder. Sett
ur den kommunala demokratins synvinkel
måste dessa förslag tyvärr betecknas
som en baklängesreform, som måste beklagas.
Den saken får vi väl tillfälle att
diskutera när den kommer upp i annat
sammanhang.

Herr talman! Motionärerna är överens
med utskottet om att någon särskild
utredning om den kommunala demokratins
problematik inte nu bör tillsättas,
men det blir nog anledning att återkomma.

.lag har inget annat yrkande, herr
talman, än bifall till utskottets hemställan.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon debatt i denna fråga i riksdagens
uppbrottstimme. Vi är alla överens
om den kommunala självstyrelsens värde.
Vi är också överens om att inte nu
tillsätta någon utredning i dessa frågor.
Anledningen till att jag emellertid begärt
ordet är närmast motionens kläm,
där det sägs att det bör tillsättas »en

parlamentarisk utredning med uppgift
att framlägga förslag till stärkande av
den kommunala demokratien, främst
genom inskränkande av den statliga
kontrollen över kommunerna och därmed
en ökning av den kommunala
självbestämmanderätten---».

Jag polemiserar inte alls mot denna
kläm. Jag kan tvärtom helt ansluta mig
till sådana krav. Jag avser nu inte, herr
talman, att på nytt väcka den debatt
som vi hade i går om en kommunal
JO, även om det vore synnerligen frestande
att göra detta med hänsyn till de
krav som här har ställts från centerpartihåll.
Högerpartiet har uppenbarligen
en annan mening på denna punkt. Vi är
därför inte helt överens i dessa stycken
i konstitutionsutskottet, även om det
kan synas vara så av det föreliggande
utlåtandet.

Herr Larsson i Luttra har enligt mina
bedömningar, herr talman, anledning
att hålla en föreläsning i dessa
ting också för sina egna partivänner.
Jag hoppas i varje fall att herr Andersson
i Brämhult i dag har herr Svanström
till åhörare, ty denne har mycket
att begrunda i detta sammanhang.
Detta också med hänsyn till gårdagens
debatt.

Jag hemställer om bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 59, angående uppskov med
behandlingen av visst ärende.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Ett biografiskt verk om ståndsriksdagen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av motioner om ett
biografiskt verk om ståndsriksdagen.

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53

169

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtande
nr 59 är ett vittnesbörd om det stora
intresse och den grundliga behandling
ett svenskt riksdagsutskott ägnar de motioner
som hänvisats till dess bord.

Då det gäller dessa motioner vill jag
ha sagt, att de gäller något som för
motionärerna tett sig som mycket viktigt.
När man läser utlåtandet märker
man, att vi rört oss på ett område där
intresset är stort och där det föreligger
en väsentlig brist; det gäller svenska
biografiska arbeten. Jag ville därför här
få göra några reflexioner.

I remissyttrandena lägger man märke
till att styrelsen för Svenskt biografiskt
lexikon lagt ned ett stort arbete på sitt
yttrande. Redan detta svar är ytterst
värdefullt med sin uppställning av siffror,
som anger antalet riksdagsledamöter
under åren 1600—1866.

För min del hyser jag dock en viss
tveksamhet inför siffrorna. Det betyder
inte att jag sätter deras riktighet i fråga;
för övrigt anges ju att det är fråga
om en kalkyl i grova drag. Men jag
betvivlar att tolkningen av siffrorna är
riktig. Jag menar att man utgår från
att det skulle bli mer arbete att ordna
det biografiska materialet än det egentligen
blir. Det stora antalet riksdagsmän
har tydligen chockerat — man har
blivit skrämd och trott att det skulle bli
alltför mycket arbete med att samla in
materialet, och så har man angivit en
tänkt begränsning till åren 1809—1866,
alltså tiden före vår nuvarande riksdags
införande. Jag skulle då vilja fråga:
Varför inte hellre inrikta sig på
åren 1600—1714, som ju i den kalkyl
jag talade om är uppställda för sig?

En insamling av uppgifter och sammanställningen
av dem kunde i princip
bara omfatta det primära materialet:
enkla data, namn, adress, hembygd, några
årtal där så är möjligt samt något

Ett biografiskt verk om ståndsriksdagen

om vederbörandes yrke. Om de flesta
av dessa män — det var ju knappast
andra än män i riksdagen på denna tid
— kan man troligen inte få veta mer
än det som relativt lätt kan inhämtas.
Men här och där kommer man att träffa
på intressanta undantag — undantag
som just motiverar att ett sådant här
verk framställes.

Man kunde ta ett stånd i sänder och
börja med exempelvis bondeståndet.
Om man började med detta relativt lilla
och lättåtkomliga material kunde man
efter en redigering i stort överväga om
något kunde göras när det gäller det
svåråtkomliga materialet. Kanske kunde
man sätta intresserade amatörforskare
och genealoger på spåret i varje enskilt
fall. Jag tror att det finns oerhört
många människor som utan kostnad
och med glädje skulle lägga ned mycket
väsentligt arbete på detta område.

Studiecirklar kanske kunde ordnas.
Sådana sysslar nu på sina håll i landet
med emigrationen till Amerika och insamling
av brev därifrån.

I ett av remissyttrandena nämns Mårtenssons
förteckning, och jag anser att
den kan och bör vara en stomme och
en vägledning för ett eventuellt arbete.
När denna remissinstans •— styrelsen
för Svenskt biografiskt lexikon — förordar
en utredning anser jag det vara
en klok slutledning.

I remissvaret från styrelsen för riksdagsbiblioteket
lämnas uppgifter om
t. ex. de nordiska grannländerna och
andra länder som har ganska bra verk
i detta avseende. Just dessa verk, som
jag ibland träffat på när jag besökt
bibliotek, har hos mig väckt tanken huruvida
vi inte kunde få någonting liknande
i Sverige.

Det förhållandet att England har kunnat
få fram material till två volymer
med uppgifter om parlamentsledamöter
under åren 1439—1509 är imponerande.

Jag är dessutom glad att kunna notera
att utskottet är mycket positivt.
Med detta anförande vill jag inte rikta

170 Nr 53

Fredagen den 15 december 1907

Ett biografiskt verk om ståndsriksdagen

någon kritik mot utskottet, utan jag vill
endast göra några reflexioner. Jag vill
fråga vad som menas med överskådlig
tid när utskottsmajoriteten i slutet av
sitt utlåtande skrivit att det inte är möjligt
att inom överskådlig tid upprätta
ett dylikt verk. När det talas om medelsåtgången,
som torde vara betydande,
förefaller det mig som om detta skulle
kunna motivera den utredning som en
av remissinstanserna talar om.

Det sägs att förslaget i motionerna
dikteras helt av det historiska intresset.
Det kanske är riktigt. Men jag skulle
vilja tillägga att lärdomarna som kan
erhållas av ett dylikt verk och de praktiska
resultat som undersökningarna leder
till torde vara till stor nytta och ge
oss många viktiga uppgifter. Verket
skulle hjälpa oss förstå vad som sker
i det som synes ske i dag. Det skulle
hjälpa oss få kunskap om den enskildes
betydelse för helheten, den enskilde
riksdagsmannens insats och dess betydelse
för parlamentets beslut och
verk.

Herr talman, jag har inget yrkande.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Det kanske är litet ansträngande
för kammaren att så här i
slutet av året diskutera forna tiders
riksdagsmän och ett biografiskt verk
över ståndsriksdagens ledamöter. Jag
har tillsammans med herr Nils Theodor
Larsson fogat en blank reservation till
detta utskottsutlåtande. På grund av
tidsnöd i utskottet blev jag nämligen
i viss mån förhindrad att avlåta en
skriftlig reservation. Jag skall därför
be att få anföra några synpunkter med
anledning av denna blanka reservation.

I de likalydande motionerna I: 169
och II: 207 föreslås, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om en utredning för att åstadkomma
ett biografiskt verk om den svenska
ståndsriksdagens ledamöter. Det skulle

bli ett synnerligen omfattande projekt,
vilket alla förstår.

I remissyttrandena har däremot berörts
vissa möjligheter till mindre omfattande
insatser på detta område. Sålunda
framhåller styrelsen för Svenskt
biografiskt lexikon, att åtskilliga uppgifter
om ståndsriksdagens riksdagsmän
torde vara tillgängliga i litteraturen
och att därför en litteraturgenomgång
vore värdefull såsom en grundval
för en mera omfattande forskning i ämnet.
Styrelsen för riksdagsbiblioteket
har överlämnat en av bibliotekarien vid
riksdagsbiblioteket, Torsten Dahl, framlagd
plan för en mindre provundersökning
avseende biograferingen av ståndstidens
öländska riksdagsmän. Ett bibliografiskt
arbete av den typ som den föreslagna
litteraturgenomgången utgör borde
enligt min mening höra till riksdagsbibliotekets
uppgifter.

I nuvarande läge, då enligt utskottets
förslag i utlåtande nr 62 bibliotekets
organisation och arbetsmetoder skall
bli föremål för översyn, anser även jag
att det emellertid icke vore lämpligt att
riksdagen pålägger biblioteket en ny
uppgift av denna art. Men en provundersökning
enligt de riktlinjer som
redovisas i bilagor till biblioteksstyrelsens
remissyttrande skulle enligt min
mening ha värde, bl. a. därigenom att
den kunde underlätta bedömningen av
ytterligare åtgärder på det i motionerna
berörda området.

Kostnaden för undersökningen har
beräknats inskränka sig till dels 5 200
kronor för specificerade ändamål enligt
kostnadsläget i början av år 1966, dels
ersättning för mistad lön för en hos
riksdagen anställd vaktmästare under
två å tre månader under vilka han förutsatts
åtnjuta tjänstledighet för att
medverka i projektet, dels kostnad för
att kompensera biblioteket för bortfall
under högst 14 dagar av den i projektet
engagerade bibliotekariens arbetskraft.

Jag skulle gärna för min personliga
del förorda att biblioteksstyrelsen be -

Fredagen den 15 december 1967

Nr 53 171

myndigades att inom i huvudsak den
ekonomiska ram som sålunda angivits
föranstalta om den föreslagna insamlingen
och publiceringen av biografiska
uppgifter om öländska riksdagsmän.
Uppkommande kostnad torde i så fall
få bestridas från bibliotekets omkostnadsanslag.
Att biblioteket har valt just
de öländska riksdagsmännen beror på
att Öland utgör ett så litet geografiskt
område och att det därför är lättare att
få ett grundmaterial till lägsta möjliga
kostnad.

Då det emellertid i bankoutskottet
inte varit möjligt att vinna majoritet
för ett sådant förslag, trots att det erforderliga
beloppet ju är ganska obetydligt,
har jag, herr talman, inget yrkande.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Som läsaren av utlåtandet
finner har detta förslag, som förts
fram motionsledes, väckt intresse inom
utskottet. Det är ganska klart att vi
som riksdagsmän är intresserade av att
kunna få tidigare generationer riksdagsmäns
arbete och villkor belysta för oss.

Redan de remissvar som flutit in från
de olika instanser som uttalat sig innebär,
som herr Nilsson i Agnäs framhöll,
ett steg framåt. Vi har fått en uppfattning
om hur stort detta arbete skulle
bli. Herr Nilsson i Agnäs är kanske för
optimistisk, om han räknar med att svårigheterna
har överdrivits. Snarare brukar
man på ett tidigt projekteringsstadium
bedöma ett arbete som mindre
än det visar sig vara när man kommer
längre fram. Inte minst de som är ansvariga
för Svenskt biografiskt lexikon
har inom sin verksamhet erfarenhet av
detta.

Härtill kommer en omständighet som
utskottet också har ansett väsentlig,
nämligen att riksdagsbiblioteket kommer
att omfattas av en organisationsundersökning
i ett större sammanhang.
Riksdagens revisorer har fäst uppmärksamheten
på en personalansvällning,
som de närmare vill utreda. Att riksda -

Tilläggsstat I

gen i detta läge skulle lägga nya uppgifter
på riksdagsbiblioteket har tett sig
mindre befogat.

När jag nu har sagt detta vill jag påpeka
att formuleringarna i utskottsutlåtandet
lämnar riksdagsbiblioteket
ganska fria händer. Vi har framhållit,
att dessa mera begränsade projekt —
en provundersökning rörande Ölands
riksdagsmän och en litteraturgenomgång
som skulle samla ihop sådant material
som redan tidigare varit publicerat
och tillgängligt — kunde vara en
lämplig uppgift för riksdagsbiblioteket.
Den formuleringen avser att uttrycka
att styrelsen skulle vara oförhindrad att
ta sig an uppgiften, om den så funne
lämpligt, men att det inte borde vara
något åläggande från riksdagen till styrelsen
att utföra den.

Detta är, herr talman, bakgrunden till
det beslut som utskottet har velat rekommendera
riksdagens kammare.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 61, med förslag till ändring i bankoreglementet,

nr 62, i anledning av riksdagens revisorers
särskilda berättelse om riksdagsbiblioteket,

nr 63, i anledning av utredning angående
åtgärder för att effektivisera
riksdagens revisorers verksamhet, och

nr 64, om bemyndigande för styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
att besluta om vissa gratifikationer.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 11

Tilläggsstat I

Föredrogs statsutskottets memorial nr
210, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1967/68.

172

Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Tilläggsstat I

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
lämnades ordet på begäran till

Herr STÅHL (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag hemställer att riksdagen
upptager de på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1967/68 hänförliga
utgifterna på sätt vid memorialet
fogad bilaga utvisar med den ändring
som föranledes av att riksdagen
avslagit Kungl. Maj:ts i statsutskottets
utlåtande nr 198 tillstyrkta framställning
om ett reservationsanslag på
300 000 kronor till Information om ny
hyreslagstiftning.

Denna hemställan bifölls.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 381, i anledning av utredning angående
åtgärder för att effektivisera
riksdagens revisorers verksamhet m. m.;

från sammansatt konstitutions- och
första lagutskott:

nr 382, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående omorganisation
av riksdagens ombudsmannaämbeten;
från statsutskottet:

nr 390, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 408, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för
bostadspolitiken, m. m., såvitt rör den
med statlig lån- och bidragsgivning
förenade hyreskontrollen;

nr 410, angående motion om narkotikaproblemet
såvitt angår anvisande av
anslag in. in.; och

nr 411, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1967/68; samt

från tredje lagutskottet:
nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr
223) med särskilda bestämmelser om
delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län, m. in., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 407, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, m. in. jämte
motioner i ämnet, dels motioner om
skärpta bestämmelser angående hyresvärds
skyldighet att underhålla bostadsfastighet,
dels motioner angående ogiltighetsförklaring
av uppsägning enligt
hyresregleringslagen, dels motioner om
viss utvidgad tillämpning av lagen med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma
bostad, dels motion angående
riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.,
såvitt avser hyreslagstiftningen, dels
ock Kungl. Maj :ts skrivelse med återkallelse
i viss del av nämnda proposition,
in. in. jämte motioner; och

nr 409, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om hyresnämnder jämte motioner, dels
Kungl. Maj :ts skrivelse med återkallelse
av propositionen in. m. jämte motioner.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse
till Konungen, nr 413, i anledning
av riksdagens revisorers särskilda berättelse
om riksdagsbiblioteket.

Härefter anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor:

nr 412, angående ändring i bankoreglementet; nr

416, angående åtgärder för att
effektivisera riksdagens revisorers verksamhet;
och

nr 417, om bemyndigande för styrelsen
att besluta om vissa gratifikationer.

Vidare anmäldes och godkändes ban -

Nr 53

173

Fredagen den 15 december 1967

koutskottets förslag till riksdagens skrivelse
till styrelsen för riksdagsbiblioteket,
nr 414, i anledning av riksdagens
revisorers särskilda berättelse om riksdagsbiblioteket.

Slutligen anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse till riksdagens revisorer, nr
415, angående åtgärder för att effektivisera
riksdagens revisorers verksamhet.

§ 13

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1967.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

§ 15

Höstsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärade kammarledamöter! Under år
1967 har antalet plenitimmar, motioner,
interpellationer och enkla frågor varit
större än under något tidigare år. Jämfört
med 1966 års siffror har plenitiden
ökat med 15 procent, motionerna likaså
med 15 procent, interpellationer och
enkla frågor med ungefär 25 procent.
För att utjämna denna ökade arbetsbelastning
uppsköts i år behandlingen av
inte mindre än 260 ärenden till hösten
mot 151 ärenden föregående år. Att
höstsessionen trots detta kunnat slutföras
utan den press, som ofta kännetecknat
december månad, beror främst
på att kammarens arbete i år kunde
komma i gång mycket snabbare än tidigare
på grund av att utskotten och utskottssekretariaten
arbetat under sommaren.

Antalet plenitimmar under höstsessionens
första månad var i år mellan
två och tre gånger så stort som före -

Höstsessionens avslutning

gående år, och under denna tid behandlades
fyra gånger så många utskottsutlåtanden
som i fjol. Sammanträdestiden
under december månad har
kunnat begränsas till i huvudsak samma
antal timmar som under 1966. Detta
är så mycket mer glädjande som höstsessionens
totala plenitid ökat betydligt
och propositionen i ett av höstens största
ärenden, frågan om markvärdebeskattningen,
lämnades mycket sent. Till
det gynnsamma resultatet har också bidragit
att antalet i december lämnade
interpellations- och frågesvar detta år
varit väsentligt lägre än förra året.

Med utgången av innevarande år lämnar
fyra av kammarens ledamöter riksdagen.
Vi tackar dem för deras insatser
i riksdagsarbetet och önskar dem
lycka till i deras fortsatta gärning.

Jag tackar herrar vice talmän för gott
samarbete och allt bistånd. Jag framför
kammarens tack till vår sekreterare
för gott och skickligt arbete. Likaså tackar
jag vår kanslipersonal, våra vaktmästare
och alla andra som alltid så
beredvilligt är till vår hjälp.

Det gångna årets starka politiska aktivitet
har medfört att åtskilliga frågor
angående riksdagens, utskottens och de
enskilda riksdagsledamöternas handlingsmöjligheter
fått större betydelse än
tidigare. Situationen kommer med all
sannolikhet att bli densamma under det
år som ligger framför. Det är därför
angeläget att lösandet av sådana frågor
i fortsättningen liksom hittills underlättas
genom ett förtroendefullt samarbete
mellan presidiet och kammarens
ledamöter.

Med oro och sorg har vi bevittnat de
många och svåra kriser som under hösten
skakat olika delar av världen. Det
allvarliga världspolitiska läget bör bidra
till att ge oss alla det vidare perspektiv,
som är nödvändigt för att motsättningar
i inrikespolitiska frågor skall
kunna övervinnas på bästa sätt. År 1968
kommer utan tvekan att erbjuda så stora
och svåra arbetsuppgifter, att alla

174

Nr 53

Fredagen den 15 december 1967

Höstsessionens avslutning

krafter måste koncentreras på dem om
vi skall nå tillfredsställande resultat.
Jag hoppas att det korta uppehållet mellan
höst- och vårsessionen kommer att
ge oss rika tillfällen till vila och avkoppling
och att vi får mötas på det
nya året med bibehållen hälsa och nya
krafter.

Med den förhoppningen tillönskar jag
er alla en god jul och ett gott nytt år.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr ERLANDER (s), som yttrade:

Herr talman! På kammarledamöternas
vägnar vill jag tacka herr talmannen
för de ord som han riktat till oss.
Vi har, som herr talmannen framhöll,
en ansträngande och intensiv riksdag
bakom oss. Ändå har arbetet förflutit
på ett sätt som vi alla känner tillfredsställelse
över. Detta är till stor del herr
talmannens förtjänst. Oväld, skicklighet
och effektivitet har liksom under tidigare
riksdagsår präglat Edert sätt att
leda riksdagens förhandlingar.

Samma tack för väl utfört värv vill
jag också rikta till de båda vice talmännen,
till kammarens sekreterare och
personal.

De senaste veckornas strid om hyreslagstiftningen
kanske hos den utomstående
ger intrycket av svårigheter att
i riksdagen nå fram till samlande lösningar.
Jag vill därför erinra om att
vid årets riksdag har fattats många viktiga
beslut med räckvidd långt in i
framtiden. Ett nytt jordbruksavtal har
träffats under nära nog fullständig enighet,
där producent- och konsumentsidornas
olika synpunkter och intressen
kunnat sammanvävas. Inom socialförsäkringen
har läkemedelsrabatterna
höjts, på markpolitikens område liksom
vad gäller finansieringen av bostadsbyggandet
har nya regler beslutats och
under året har en statlig investeringsbank
inrättats.

Jag vill ytterligare erinra om att under
det gångna året har en annan sedan
årtionden diskuterad fråga fått sitt
praktiska genomförande, nämligen högertrafikreformen.
Den föregicks av
många pessimistiska prognoser om en
snabbt stigande olycksfallskurva efter
omläggningen. Det är givetvis för tidigt
alt redan nu, när inte stort mer än 100
dagar förflutit sedan dagen H, ha en
bestämd mening om reformens betydelse
från trafiksäkerhetssynpunkt. Men
erfarenheterna hittills visar att högertrafiken
blivit säkrare än den gamla
vänstertrafiken. Självfallet hoppas vi
alla att denna gynnsamma situation
skall visa sig vara permanent och att
den helst skall förbättras ytterligare.
Högertrafikreformen var en organisatorisk
triumf som noterades världen
över. Den var resultatet av ett noggrant
förberedelsearbete och en samverkan
mellan goda krafter, såväl centralt som
lokalt.

Detta år har också författningsfrågan
efter långa och hårda förhandlingar
mellan partierna förts ur stridslinjen.
Alla måste vi känna tillfredsställelse
över att överenskommelse nåtts om arbetsformer
som kan göra vår demokrati
ännu effektivare än för närvarande.
Författningsreformen kommer, om den
genomförs enligt grundlagberedningens
förslag, att få långt gående konsekvenser
för riksdagen.

Herr talman! Jag vill till sist från
kammarkamraternas sida önska Eder
en god jul och ett gott nytt år och att
Ni får tillfälle till vila och rekreation
inför ett år som vad den svenska inrikespolitiken
beträffar lovar att bli ett
av de mest intressanta och politiskt betydelsefulla
under hela efterkrigstiden.

Herr talmannen förklarade 1967 års
riksdags höstsession avslutad, varefter
kammarens ledamöter åtskildes kl.
13.37.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 29 december 1967

Nr 53

175

Fredagen den 29 december

Kl.

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom, att
justering av de kammarens protokoll,
som vid höstsessionens slut återstode
ojusterade, komme att denna dag kl.
12.00 försiggå i kammarens konferensrum;
och tillstädeskom därvid

fru Eriksson i Stockholm,
fröken Sandell,

herr Wiklund i Stockholm och
herr Björkman.

12.00

Protokollen för den 8, den 11, den
12, den 13, den 14 och den 15 innevarande
december samt för detta sammanträde
upplästes för justering och blev
av kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem

Sune K. Johansson