Nr 52 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:52)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 52 FÖRSTA KAMMAREN 1967

11—13 december

Debatter m. m.

Måndagen den 11 december Sid.

Svar på interpellation av herr Dahlén (fp) om en familjepolitisk

reform .................................................. 3

Tisdagen den 12 december

Svar på interpellationer:

av herr Wikberg (ep) om avveckling av energiskatten, såvitt

rör skogsindustrin .................................... 11

av herr Nilsson, Yngve, (h) ang. restitution av bensinskatt för

självgående betskördemaskiner .......................... 14

av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) ang. sysselsättningsläget i

Värmland ............................................ 15

av herr Kristiansson, Axel, (ep) ang. jordbruksrationaliseringen
och därmed följande arbetslöshet .................... 18

Anslag till Svenska FN-förbundet ............................ 25

Bidrag till stiftelsen Skansen ................................ 26

Anslag till radio- och televisionshus i Göteborg................ 26

Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet ................ 30

Anslag till lokaliseringslån .................................. 31

Ändrade hastighetsbestämmelser för fordonskombinationer .... 42

Yrkesskadeförsäkringen .................................... 49

Lagförslag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda .. 61

Onsdagen den 13 december

Upprätthållande av pressetiska krav .......................... 95

Markvärdebeskattningen .................................... 107

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 52

Nr 52

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 12 december sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 58, ang. sammanslagning av
överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län, m. m. 25

Statsutskottets utlåtande nr 196, ang. riksdagens revisorers särskilda
berättelse om exekutionsväsendets organisationsnämnd 25

—• nr 197, ang. viss konsultverksamhet inom televerket ........ 25

— nr 199, ang. utgifter på tilläggsstat I: utrikesdepartementet . . 25

— nr 200, ang. utgifter på tilläggsstat I: försvarsdepartementet.. 26

— nr 201, ang. utgifter på tilläggsstat I: socialdepartementet .... 26

— nr 202, ang. utgifter på tilläggsstat I: finansdepartementet .... 26

— nr 203, ang. utgifter på tilläggsstat I: ecklesiastikdepartementet
.................................................... 26

— nr 204, ang. utgifter på tilläggsstat I: handelsdepartementet .. 30

— nr 205, ang. utgifter på tilläggsstat I: inrikesdepartementet .. 30

— nr 206, ang. utgifter på tilläggsstat I: statens allmänna fastig hetsfond

................................................ 42

— nr 207, ang. eftergift av fordringar på grund av torvlån...... 42

Bankoutskottets utlåtande nr 60, ang. tryckningen av likalydande
motioner ................................................ 42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61, ang. ändring i vägtrafikförordningen
såvitt avser bl. a. axeltryck, bruttovikt och fordonslängd,
m. m............................................. 42

— nr 62, ang. ändring i vägtrafikförordningen såvitt avser bl .a.

fordons beskaffenhet och utrustning, m. m................. 49

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, ang. utgifter på tilläggsstat I:
jordbruksärenden ........................................ 49

Andra lagutskottets utlåtande nr 68, ang. ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring,
m. m................................. 49

— nr 67, ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

in. m................................................... 61

— nr 72, ang. utländsk studerandes rätt till studiemedel........ 92

Onsdagen den 13 december

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 54, ang. upprätthållande av
pressetiska krav ........................................ 95

Bevillningsutskottets betänkande nr 64, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m..................................... 107

Andra lagutskottets utlåtande nr 76, ang. studiemedelsavgifter,
m. m................................................... 160

Måndagen den 11 december 1967

Nr 52

Måndagen den 11 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 371, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 24 § 1 mom. och 39 §
civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr
74); samt

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den
5 december 1958 (nr 566) om ersättning
för krigsskada å egendom.

Om en familjepolitisk reform

Statsrådet fru ODHNOFF, som tillkännagivit,
att hon hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Dahléns (fp) interpellation om en familjepolitisk
reform, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Dahlén har frågat
vilka åtgärder regeringen avser att vidta
för att påskynda en familjepolitisk
reform och hur regeringen bedömer utsikterna
att förelägga vårriksdagen ett
samlat förslag till en sådan reform.

I interpellationen nämns barnbidrag
och familjebidrag, vårdbidrag, barntillsyn
och beskattning. Familjedaghemsutredningen
har den 1 september i år
lagt fram ett betänkande om samhällets
barntillsyn genom barnstugor och familjedaghem.
Remissbehandlingen av
detta utredningsförslag avslutades för
några veckor sedan. Familjepolitiska
kommitténs betänkande om det ekono -

miska stödet till barnfamiljerna lämnades
den 24 oktober, och yttrandena
från ett 90-tal remissinstanser håller
just nu på att komma in. Kommittén
har anmält sin avsikt att i ett senare betänkande
återkomma till bl. a. frågan
om ett vårdbidrag avseende kostnader
för barntillsyn. Den särskilda utredningsman
jämte experter som har till
uppgift att pröva familjebeskattningens
utformning hoppas att under våren
bli klar med sitt utredningsuppdrag.

Om interpellanten med ett samlat förslag
till en familjepolitisk reform menar
att en proposition skall innefatta
alla de i interpellationen nämnda komponenterna,
är det tydligt att inte några
förbättringar inom familjepolitiken
skulle kunna komma till stånd förrän
en rad omfattande utredningskomplex
har redovisats och remissbehandlats.

Regeringens ställningstagande till de
förslag om reformer inom familj epolitiken
som nu föreligger kommer att redovisas
till vårriksdagen. Det återstående
utredningsarbetet — som ju för övrigt
sker under parlamentarisk medverkan
— torde bedrivas med den skyndsamhet
som är möjlig med hänsyn till frågornas
art och omfattning.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Av det till synes intetsägande
svaret kan två sensationella
slutsatser dras. För det första: Regeringen
kommer inte att till nästa års
riksdag lägga fram ett samlat förslag till
en familjepolitisk reform. För det andra:
Regeringen kanske inte ens kommer
med några betydelsefulla delreformer
till stöd för barnförsörjarna. Jag
utgår nämligen ifrån att om regeringen
beslutat detta skulle det inte ha undanhållits
riksdagen i dag.

Mot bakgrunden av riksdagens be -

Nr 52

Måndagen den 11 december 1967

Om en familjepolitisk reform
handling av denna fråga i våras är detta
uppseendeväckande. Då hände nämligen
följande: Från mittenpartiernas sida
föreslogs att riksdagen för att vara
säker på att det skulle bli en reform
nästa år skulle skriva till regeringen
och begära detta. Majoriteten i andra
lagutskottet — socialdemokraterna och
högern — förklarade emellertid att de
båda huvuddelarna i en familjepolitisk
reform, nämligen utformningen av olika
bidrag och skattesystemets omläggning,
skulle vara färdigutredda i år, enligt
vad man visste.

Utskottet sammanfattade då sin
ståndpunkt på följande sätt: »På grundval
härav» — dvs. utredningsförslaget
— »planerar regeringen att genomföra
en familjepolitisk reform under budgetåret
1968/69. Vid denna torde en omläggning
av familjebostadsbidraget
komma att aktualiseras. Att riksdagen
under sådana förhållanden skulle göra
några uttalanden beträffande den framtida
utformningen av samhällets stödåtgärder
åt barnfamiljerna finner utskottet
inte motiverat.»

Utskottsmajoriteten ansåg alltså att
det redan då var klart att det skulle
komma ett förslag till nästa års riksdag
och att det därför var onödigt att skriva
på det sätt som mittenpartierna föreslagit.
Riksdagsmajoriteten godtog utskottsmajoritetens
försäkran om att
denna visste regeringens avsikter och
också planeringsläget. Nu, i dag, får vi
alltså besked om att det inte blir en
samlad reform nästa år och att det tydligen
är osäkert om det blir några delreformer.
Detta är det sensationella i
svaret.

Jag tackar för att jag fått ett svar,
men jag kan inte tacka för innehållet.

Riksdagens majoritet har alltså blivit
lurad, och det är allvarligt nog, men
vad som är värre är att barnförsörjarna
har blivit lurade på en ordentlig reform
nästa år. Barnfamiljerna har kommit
på efterkälken. Standardstegringen har
inte kommit dem till del på samma
sätt som andra folkgrupper.

Statsrådet har i sitt svar inte ett ord
till beklagande över denna allvarliga situation.
Där sägs att familjeskatteberedningen
inte blir färdig förrän i vår. Jag
förmodar att det är detta som skall anses
vara ursäkt för att den stora reformen
uppskjutes. Min fråga blir då här
i dag: När statsrådet fick reda på att
familjeskatteberedningen riskerade att
bli försenad, vad vidtog då statsrådet
för åtgärder för att undersöka möjligheterna
att påskynda reformen, eller
lät sig statsrådet nöja med det resultat
som vi ser i dag och som ju är nedslående?
Riksdagen fattade emellertid
i våras ett beslut under en förutsättning
som inte längre föreligger. Därför
måste regeringen klargöra situationen
på ett bättre sätt än som sker i
svaret.

Några önskemål som man kan ställa
på en familjepolitisk reform skall jag
här bara helt kort antyda:

1) Det måste vara en rimlig beskattning
av familjeförsörjarna. Den beskattningen
måste avvägas i förhållande
till de barnlösa.

2) Bidragssystemets utformning måste
ses över. Här berörs barnbidragen,
familjebostadsbidragen, kanske också
vårdnadsbidraget och en del andra
spörsmål.

3) Dessa önskemål måste avvägas
med tanke på de kostnader som försörjningen
av barn medför och de krav
på bostad och tillsyn som kan ställas
i sammanhanget.

4) Man måste söka uppnå likabehandling
av makarna. Om en av dem
stannar hemma under en tid för att sköta
barn, skall den ekonomiska belastningen
inte bli för stor. Likadant är det
när han eller hon sedan återgår till förvärvsarbetet.
Man måste då se till att de
ekonomiska tröskelsvårigheterna inte
blir för stora.

5) Det familjepolitiska stödet skall
vara så utformat att folk begriper hur
det verkar, och det skall vara någorlunda
enkelt ur administrativ synpunkt.

Dessa krav är inte sensationella. Syn -

Måndagen den 11 december 1967

Nr 52

punkterna har varit uppe i den allmänna
politiska debatten. Därför är det
anmärkningsvärt att socialdemokratin
inte inriktat sig på att med kraft åstadkomma
en samlad lösning av dessa olika
problem. Regeringen har i stället
tillsatt skilda utredningar och har inte
försäkrat sig om att direktiven för dessa
var sådana att en naturlig samordning
i sak och i tid kommit till stånd.
Nu har en utredning — den familjepolitiska
kommittén — för en tid sedan
avlämnat sitt förslag, och det har skett
utan samordning med beskattningsfrågorna.
Förslaget får väl anses redan
vara sönderskjutet, av den anledning
att det inte finns någon sådan samordning.

I det sammanhanget är det intressant
alt se vad familjeskatteberedningen säger
i sitt remissyttrande över det förslag
familjepolitiska kommittén lagt
fram. Familjeskatteberedningen säger
att den varit inriktad på att få bort de
svåraste ekonomiska trösklarna i samband
med kostnader i fråga om barnförsörjning
och konstaterar att den
andra kommitténs förslag i stället höjer
dessa trösklar. Familjepolitiska
kommitténs förslag medför olägenheter
enbart för barnfamiljerna och skärper
svårigheterna ju flera barn en familj
har.

Här har vi alltså ett praktexempel
på dålig socialdemokratisk planering.
Två kommittéer arbetar i direkt motstridiga
riktningar. Kommittéerna slår
ju på det sättet ihjäl varandra. Det är
precis så som det inte skall gå till.
Bristerna i regeringens planering skall
ses mot bakgrunden av talet om att det
är bara socialdemokratin som kan planera,
medan andra partier och organisationer
inte kan det. Här ser vi hur
det i verkligheten kan gå till. Regeringen
kan inte ens planera sitt eget utredningsarbete.
Det finns ingen plan för
det. Man har inte ens gått över korridoren
i kanslihuset för att se till att
det blivit direktiv för båda dessa utredningar
som leder till en samordning.

Om eu familjepolitisk reform
För denna otroliga planlöshet har statsrådet
Odhnoff inte något ansvar. Hon
tillhörde inte regeringen när utredningarna
tillsattes. Däremot har statsrådet
Odhnoff ansvaret för vad som har hänt
eller inte har hänt i år. Det är alltså
här jag efterlyser vilka åtgärder som
vidtagits av statsrådet för att söka undgå
att råka i den här situationen.

I detta läge kommer också en annan
fråga upp. Finns det några delreformer
som kan beslutas nästa år och som kan
tas av riksdagen utan att på ett orimligt
sätt försvåra en helhetslösning? Statsrådet
berör inte denna väsentliga sida
av problematiken i sitt svar. Skall detta
tolkas så som att regeringen numera
inte längre är intresserad av en samordning
av familjepolitiken? Jag tror
inte det är fallet, utan det finns väl någon
annan orsak. Men då vore det onekligen
av intresse att få höra statsrådet
här belysa just samordningssynpunkten.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Detta »intetsägande
svar» får väl följas upp av en replik
på herr Dahléns innehållsrika anförande.

Regeringen kommer inte att lägga
fram ett samlat förslag — det anser sig
herr Dahlén kunna läsa ut ur mitt svar.
Vi kanske inte ens kommer att lägga
fram några delreformer — det kan han
tydligen också läsa ut ur svaret. Allt
beror väl på hur man läser detta svar.
Herr Dahlén, när blev det vanligt att
man i förväg skall redovisa förslag som
skall läggas på riksdagens bord? Låt oss
till vårriksdagen se vad det är för förslag
som kan komma att framläggas på
familjepolitikens område! Det är förvisso
inte socialdemokraternas intentioner
att lura varken riksdagen eller
barnfamiljerna.

Reträffande det samlade förslag som
herr Dahlén talar så varmt för vill jag
understryka att när det gäller barnens
vård och tillsyn så är det en utbyggd
samhällsservice för barntillsynen som vi

Nr 52

Måndagen den 11 december 1967

Om en familjepolitisk reform
finner väsentlig i första hand. Alla är
väl överens om att det är en viktig uppgift
att skapa ökade möjligheter för
barntillsyn. På detta område har nu en
snabb utbyggnad kommit i gång och
förslag ligger om ytterligare insatser
från samhällets sida i detta avseende.
Ingen menar väl att man skulle ställa
sig avvaktande med sådana insatser tills
en rad andra frågor samtidigt kan lösas.

Det har här riktats anmärkning mot
att man inte har samlat ett eventuellt
förslag från familjeskatteberedningen i
det familjepolitiska program som läggs
fram av familjepolitiska kommittén.
Men i familjepolitiska kommitténs betänkande
tar man ju upp frågorna beträffande
familjebeskattningen. Utredningsmannen
i familjeskatteberedningen
har skrivit ett särskilt yttrande som
finns med i betänkandet Barnbidrag och
familjetillägg, vari han bl. a. anför:

»Familjepolitiska kommittén har tillsammans
med utredningsmannen diskuterat
hur förslaget till förstärkt familjestöd
kan kombineras med en övergång
till fullständig eller modifierad
särbeskattning. Därvid har inte framkommit
något som skulle innebära principiella
eller tekniska hinder mot att
tillämpa kommitténs förslag vid en särbeskattning.
Den gemensamma bedömningen
har grundats på följande omständigheter»
---och så räknar han

upp hur man kunnat samarbeta på detta
område.

Det är klart att en del olägenheter
alltid följer med ett system som innebär
att man ger stöd till vissa grupper,
antingen det nu gäller lägre inkomsttagare,
flerbarnsfamiljer över huvud taget
eller enföräldersfamiljer.

Beträffande den marginaleffekt som
man har påpekat att förslaget skulle
innebära, säger familjeskatteberedningen
i det åberopade remissyttrandet:
»Samordning av bidrags- och beskattningssystemen
torde dock kunna ske
med bibehållande i det väsentliga av
de socialpolitiska effekter kommittén
åsyftat.»

Man har alltså inte arbetat åtskilda
från varandra — man har till och med
haft en gemensam man i de båda beredningar
som arbetat med det ekonomiska
stödet till barnfamiljerna och
med familjebeskattningen.

Naturligtvis är det ambitiöst att föra
fram de målsättningar som herr Dahlén
talade om. Men hur skall man då bära
sig åt, när man vet att vissa grupper
är eftersatta och behöver stöd, att vi
har möjligheter att genomföra delreformer
för dessa grupper och att familjepolitiska
kommittén lagt fram ett
förslag därvidlag? Beträffande andra
reformer som gäller barnfamiljerna,
t. ex. vårdbidrag, har man sagt att reformen
är så nära avhängig av vad
familjeskatteberedningen kan komma
att föreslå, att vi måste vänta och- se
hur beskattningen utformas. Man har
alltså tagit upp detta i andra omgången,
men man har då inte velat vänta
med det hela utan lagt fram förslag som
rör vissa barnfamiljer, nämligen de som
enligt vad redan familjeberedningen
kunde påvisa är i särskilt behov av
ekonomiskt stöd ■—• barnfamiljerna inom
låginkomstgrupperna, flerbarnsfamiljerna
och enföräldersfamiljerna.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag sade inte, fru
Odhnoff, att svaret var innehållslöst
utan talade om det »till synes innehållslösa»
svaret, och sedan sade jag att
svaret innehåll två sensationella meddelanden.
Därför var det väl en missuppfattning,
men sådant gör jag mig
också skyldig till ibland, och därför
skall jag inte uppehålla mig vid detta.

Så kommer jag till de andra sakerna,
som var litet mera väsentliga. Mitt intryck
blev att statsrådet fortfarande är
osäker på om det över huvud taget under
nästa år kan läggas fram några delförslag
om stöd åt barnfamiljerna. Om
jag nu tolkar svaret mycket välvilligt
och säger, att det skulle finnas en viss
sannolikhet för detta, så är det dock

Måndagen den 11 december 1967

Nr 52

fortfarande absolut oklart om sådana
förslag kan läggas fram utan att de får
en effekt åt det rakt motsatta hållet.
Ser man på familjeskatteberedningens
uttalande är det ju inte så svårt att
konstatera, att här finns det verkligen
möjligheter att ge med den ena handen
och ta tillbaka med den andra; och
det är ju inte riktigt detta vi menar
med en samordnad familjepolitik.

I familjeskatteberedningens remisssvar,
som fru Odhnoff var inne på, sägs
om särbeskattningen att det är omöjligt
att säga om familjepolitiska kommitténs
förslag är bra eller dåligt utan att man
samtidigt tänker på vilka skatteregler
som skall gälla för barnförsörjarna.

Beträffande särbeskattningen går,
som jag sade i min första kommentar,
kommittéförslagen emot varandra. Jag
skall bär bara citera några meningar
ur familjeskatteberedningens remisssvar:
»Familjeskatteberedningens arbete
har i väsentlig grad varit inriktat på
att söka nedbringa denna tröskeleffekt.»
Där gäller det alltså den effekt som
uppstår när en hemmavarande make går
ut i förvärvsarbete. Sedan fortsätter
man i svaret: »De marginaleffekter som
kommittéförslaget medför skärper emellertid
nuvarande tröskeleffekt i motsvarande
mån, och därigenom ökar denna
olägenhet av sambeskattningen.» Sedan
konstaterar man också att systemet
konserverar en av sambeskattningens
olägenheter.

Detta är ju inte någon nyhet. Även
andra remissorgan har sagt detsamma
tidigare.

Jag tycker att det anförda är tillräckligt
för att göra klart att det inte
är särskilt lätt att presentera några väsentliga
delreformer nästa år, om man
vill vara säker på att de inte slår ihjäl
varandra. Alla de remissyttranden över
familjepolitiska kommitténs förslag som
jag har sett refererade i pressen har
i stort sett gått ut på att förslaget är
praktiskt taget oanvändbart. Den enda
instans som jag sett har tillstyrkt förslaget
är Högerns ungdomsförbund,

Om en familjepolitisk reform
och det säger väl en del i sammanhanget.

Sedan vill jag erinra fru Odhnoff om
att man på den socialdemokratiska partikongressen
1964 lovade väljarna ett
samlat familjepolitiskt program. Utrikesminister
Torsten Nilsson deltog i
den avslutande partiledardebatten i
1964 års valrörelse, och han förklarade
då att det skulle presenteras ett
samlat positivt förslag, som skulle utarbetas
under den kommande valperioden.
Och sista chansen; för regeringen
att göra något under den valperiod som
utrikesministern lovade väljarna att något
skulle göras, är instundande vårriksdag.

Om jag inte missförstod fru Odhnoff,
försökte hon göra gällande att vi kanske
ändå skulle få en samlad reform
vid vårriksdagen, men där måste jag
säga att jag inte förstår någonting. Jag
förutsätter att det är riktigt vad som
står i interpellationssvaret, nämligen
att familjeskatteberedningen inte blir
färdig med sitt arbete förrän i vår. Hur
skall regeringen då kunna lägga fram
ett förslag i vår? I grundlagen finns ju
tider angivna för senaste tidpunkten
för att lägga fram förslag till riksdagen.
Antingen är det ena eller det andra
fel.

Slutligen återstår min fråga obesvarad:
Vilka åtgärder har statsrådet

Odhnoff vidtagit för att försöka undvika
att de människor det här gäller
försättes i den påtalade allvarliga situationen?
På den frågan fick jag inget
svar. Skall jag tolka det så att fru
Ohdnoff har låtit sig nöja med att kommittéförslagen
blir färdiga vid olika
tidpunkter och att de går åt olika håll
samt att det ingenting är att göra åt saken,
utan att barnfamiljerna får vänta?

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Ja, herr Dahlén, här är
väl frågan vad som menas med ett samlat
förslag och vilka reformer man
skall bunta ihop. Man kan givetvis vän -

Nr 52

Måndagen den 11 december 1967

Om en familjepolitisk reform
ta till dess att samtliga förslag är färdigprövade;
då slipper man ju göra
något åt saken på lång tid.

Vad beträffar frågan vad vi kommer
att lägga fram förslag om får jag be herr
Dahlén att ge sig till tåls till vårriksdagen,
där svar på den frågan ges i
vanlig ordning — det är ju bara en månad
tills den börjar.

Vad beträffar marginaleffekter och
hinder att genomföra familjepolitiska
kommitténs förslag vid en eventuell särbeskattningsreform
finns följande bemötande
i familjeskatteberedningens
remissyttrande över betänkandet Barnbidrag
och familjetillägg: »Något egentligt
tekniskt hinder mot att först genomföra
kommittéförslaget och därefter
vid en senare tidpunkt lägga om beskattningssystemet
i riktning mot särbeskattning
föreligger självfallet inte.»
Vidare berörs i detta ofta åberopade
yttrande frågan om tröskeleffekten, varvid
följande konstaterande görs: »Varje
inkomstprövning eller inkomstgradering
kommer att ge en tröskeleffekt av
denna art, om bidragen skall avvägas
med hänsyn till makarnas sammanlagda
inkomster.»

Vi har i dag — det är väl knappast
nödvändigt att påpeka detta men jag
gör det ändå — ett system med stöd
som utgår till barnfamiljer i vissa inkomstgrupper,
och där finns redan den
marginaleffekt och den inkomstgradering
som det talas om. Jag syftar på familjebostadsbidragen.
Vill man ha bort
sådana marginaleffekter skall man givetvis
slopa allt inkomstgraderat stöd.
Principiellt kan det ju inte vara någon
skillnad mellan låginkomsttagare, mellaninkomsttagare
och höginkomsttagare
i det fallet.

Redan i dag utgår alltså ett stöd som
är större för lägre inkomsttagare, och
det har den marginaleffekt som herr
Dahlén vänder sig mot. Det är för övrigt
inte bara familjebostadsbidragen som
har en sådan effekt — det har också
exempelvis det inkomstprövade studiestödet.

Det talas även om remisskritiken
mot familjepolitiska kommitténs förslag,
och det påstås att det bara var
högerungdomarna som skulle vara positiva
till förslaget. Låt mig då först
konstatera att kommitténs förslag går
ut på att familjestödet skall sättas in
där det bäst behövs — barnfamiljer
bland låglönegrupperna, ensamma barnförsörjare
och familjer med många
barn skulle få det kraftigaste stödet.
Detta beror på att kommittén bedömt
saken så att låga inkomster och många
barn konstituerar det största stödbehovet.
I praktiken har alla remissinstanser
som avgivit yttrande varit ense med
kommittén i bedömningen, att det i
första hand är dessa barnfamiljer som
skall erhålla hjälp. Sedan har det rått
olika uppfattningar om vilka medel
som skall användas för att ge ett ökat
stöd åt ifrågavarande familjer, men
enighet har alltså förelegat om målsättningen,
att barnfamiljer bland låglönegrupperna,
ensamma barnförsörjare
och familjer med många barn skulle
få det kraftigaste stödet.

Kommittén har presenterat ett radikalt
förslag för att lokalisera stödet till
just de grupper jag nämnt, och på den
punkten har det varit en del differenser
i remissyttrandena. Men vi behandlar
detta betänkande precis som alla
andra betäkanden; ärendet förberedes
på sedvanligt sätt.

Som jag redan har sagt i mitt svar till
herr Dahlén: Till vårriksdagen, som
börjar om en månad, kommer regeringen
att redovisa sina ställningstaganden.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Fru Odhnoff erinrar om
att det i familjeskatteberedningens remissyttrande
sägs att det inte är tekniskt
omöjligt att göra på det sätt som
familjepolitiska kommittén har föreslagit.
Nej, det tror jag inte heller. Det
är tekniskt möjligt att göra vilka dumheter
som helst, men avsikten med debatter
som vi för här i riksdagen är inte
riktigt att åstadkomma sådana resultat.

Måndagen den 11 december 1967

Nr 52

Man skall kanske inte vänta på allting,
säger fru Odhnoff, och det ligger mycket
i det. Jag har inte behov av att
vänta med något förslag som verkligen
på längre sikt hjälper barnfamiljerna.
Det är ju det vi syftar till, och jag är säker
på att vi inte har några delade meningar
på den punkten. Då skall man
emellertid inte lägga fram förslag som
motverkar varandra. Efter all den debatt
som har förekommit sedan familjepolitiska
kommittén lade fram sitt förslag
är det uppenbart att vi kan hamna
i den situationen.

Fru Odhnoff framhåller att remissyttrandena
har understrukit kommitténs
tankegång att man främst skall hjälpa
de grupper i samhället som har barn
och låga inkomster. Man behövde inte
tillsätta en statlig kommitté för att få
klarlagt att det var nödvändigt; det visste
alla som sysslar med politik redan
innan utredningen sattes till. Vad kommittén
hade att göra var att lägga fram
från denna synpunkt socialt och tekniskt
lämpliga förslag. Det tror jag inte
att den har gjort. Det är i det sammanhanget
statsrådet Odhnoff har sitt ansvar
för att vi tydligen inte kan bedöma
denna fråga i hela dess vidd nästa år.

Jag hoppas att barnfamiljerna ändå
skall kunna få någon förbättring i förhållande
till nuläget.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag hoppas att barnfamiljerna
skall slippa att få någon förhalning
i väntan på att ett samlat förslag
efter herr Dahléns modell skall
kunna läggas fram.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Tillåt mig att göra en
liten kommentar till denna interpellationsdebatt,
som jag händelsevis har
kommit att få lyssna på.

Jag är inte så förvånad som herr
Dahlén, ty mångårig erfarenhet har visat
att det system som regeringen i åralf
Första kammarens protokoll 1967. Nr 52

Om en familjepolitisk reform
tal har tillämpat — att tillsätta délutredningar
om en och samma sak — ofta
leder till det resultatet att det dröjer
år efter år innan man kan nå den helhetslösning
som man eftersträvat, medan
viktiga spörsmål får ligga i avvaktan
på andra utredningar.

I interpellationssvaret sägs att det är
tydligt att man, om det skall framläggas
ett samlat förslag till familjepolitisk
reform, inte kan genomföra några
förbättringar inom familjepolitiken
förrän en rad omfattande utredningskomplex
har redovisats och remissbehandlats.
Det är ett ytterligare belägg
för ett system som jag och andra har
påtalat i kammaren flera gånger under
årens lopp. Herr talmannen, som har
suttit här och lyssnat på debatterna,
kan säkert erinra sig dessa spörsmål,
som vi gång på gång har diskuterat. Det
bör inte gå till på detta sätt. Har man
flera delutredningar i ett frågekomplex,
krävs det starkare än någonsin en samordning
av utredningsarbetet från regeringens
sida. Finns inte den, uppstår
det problem som vi kan se i dag.

Jag kan så till vida instämma med
herr Dahlén att jag verkligen undrar
hur det skall bli på denna punkt i fortsättningen.
Statsrådet skriver nämligen
i interpellationssvaret att det återstående
utredningsarbetet »torde» bedrivas
med skyndsamhet. Något löfte om att
statsrådet eller regeringen skall göra
vad som är möjligt för att åstadkomma
detta lämnas tyvärr inte, vilket jag
tycker är ytterligt beklagligt.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Ja, herr Lundström,
jag hoppas att herr Dahlén lyssnade
på vad herr Lundström sade om att
man inte skall vänta på den sista delutredningen
innan man lägger fram ett
förslag. Jag vill än en gång påpeka att
det är herr Dahlén som vill vänta på
det stora samlade förslag som kanske
kan läggas fram någon gång i framtiden.

Nr 52

Måndagen den 11 december 1967

Om en familjepolitisk reform

Vad beträffar ledamöterna i utredningarna
och deras arbetsintensitet får
väl varje parti svara för sina ledamöter.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Fru Odhnoffs meddelande
att varje parti får svara för sina
ledamöter i utredningarna är ganska intressant.
Det är i regel socialdemokratisk
majoritet i varje utredning. I annat
fall har man satt in kanslitjänstemän,
så att det blir socialdemokratisk majoritet
i varenda utredning. Vi vet alltså
var ansvaret ligger, om vi nu behövde
ytterligare upplysning på den punkten.

Fru Odhnoff säger att det är jag som
vill vänta med delreformer för att hjälpa
barnfamiljerna. Nej, min interpellation
ställdes därför att jag anser det
nödvändigt att vi får en stor reform
redan nästa år. Vi har nu fått besked
om att detta inte är möjligt. Då har jag
sagt att alla tänkbara delreformer är
önskvärda nästa år, men de skall vara
sådana att man är säker på att de inte
motverkar varandra.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 58,
statsutskottets utlåtanden nr 196—207,
bankoutskottets utlåtande nr 60, andra
lagutskottets utlåtanden nr 67, 68 och

72, tredje lagutskottets utlåtanden nr 61
och 62 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 40.

På framställning av herr talmannen
beslöts att andra lagutskottets utlåtanden
nr 68, 67 och 72 samt statsutskottets
utlåtande nr 198 i nu nämnd ordning
skulle uppföras sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
54, i anledning av motioner angående
upprätthållande av pressetiska krav;

bevillningsutskottets betänkande nr
64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in. jämte motioner;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 76, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om studiemedelsavgifter,
m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.39.

In fidem
Torgny Asplund

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Tisdagen den 12 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Upplästes ett från herr Elofsson inkommet
läkarintyg, utvisande att han
till följd av encephalopathia hypertonica
vårdades på serafimerlasarettet
och vore sjukskriven till och med den
31 december.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Elofsson för den tid, som
återstode av innevarande höstsession.

Om avveckling av energiskatten, såvitt
rör skogsindustrin

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Wikbergs (ep) interpellation om avveckling
av energiskatten, såvitt rör
skogsindustrin, erhöll ordet och yttrade: Herr

talman! Herr Wikberg har frågat
mig dels om jag uppmärksammat den
svenska skogsindustrins beträngda läge
och om det i anledning därav finns någon
beredskap rörande åtgärder som
snabbt kan vidtagas i händelse av ytterligare
försämring, dels om jag är villig
att i syfte att underlätta situationen för
den svenska skogsindustrin föreslå en
avveckling av energiskatten vid industriell
förbrukning av elkraft och brännolja.

På interpellantens första fråga kan
jag svara, att regeringen är väl informerad
om läget inom skogsindustrin
liksom inom andra delar av vårt näringsliv
och med största uppmärksamhet
följer utvecklingen. Den senaste de -

partementsreformen genomfördes också
bl. a. i syfte att skapa ökade resurser för
de näringspolitiska frågorna.

På interpellantens andra fråga vill jag
svara, att regeringen vid statsverkspropositionens
avlämnande i januari 1968
kommer att tillkännage sin uppfattning
om den skattepolitik, som den anser erforderlig
för nästkommande budgetår.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Sträng för svaret på min interpellation.
Svaret är formellt. Det innehåller
inte mer än vad som är nödvändigt
för att interpellationen skall
framstå som besvarad i kammarens protokoll.

Man kan ha en viss förståelse för att
finansministern så här års vill undvika
att ta upp en diskussion om skattepolitiken
— han vill väl ha statsverkspropositionen
så jungfrulig som möjlig —
men att han också går förbi skogsindustrins
läge och frågan om vilka åtgärder
som kan komma i fråga i händelse
av ytterligare försämring är något förvånande.
Skogsindustrin kan knappast
betecknas som någon liten näring. Den
svarar för mer än en fjärdedel av våra
exportinkomster. Inte bara dess egna
anställda är beroende av dess avsättningsmöjligheter,
utan också de som
har sin inkomst av skogsbruk, liksom
många inom transportväsendet. Eftersom
skogsindustrin redan balanserar på
gränsen för rörlig kostnadstäckning —
jag utgår ifrån att finansministern är
väl orienterad om den saken — kan ytterligare
försämring få mycket allvarliga
konsekvenser inom en stor del av
vår ekonomi.

När man som jag kommer från ett
skogslän är man givetvis alldeles sär -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Om avveckling av energiskatten såvitt rör skogsindustrin

skilt oroad av det nuvarande läget och
av framtida eventualiteter. Man har
svårt att förstå den kallsinnighet som
återspeglade sig i statsrådets svar. Jag
har inte kunnat tolka svaret annorlunda.

Inom skogsbruket är konsekvenserna,
som jag nämnt, mycket allvarliga. Det
rör sig om högst betydande försämringar
i virkespriserna och framför allt om
mycket mindre virkeskvantiteter. Orsaken
härtill är att industrin skär ned sina
virkesköp, i någon mån beroende på
driftinskränkningar och produktionsbegränsning
men framför allt emedan
man behöver begränsa virkeslagren på
grund av likviditetsskäl. Detta har medfört
bl. a., att mer än hälften av arbetslöshetsökningen
under november månad
föll på skogslänen.

Vad är då orsaken till den kris som
råder för vår skogsnäring? Finns det
verkligen risk för ytterligare försämringar?
Måhända kan man tala om olika
orsaker — det höga kostnadsläget i
vårt land exempelvis — men en dominerande
orsak är otvivelaktigt att produktionskapaciteten
i fråga om pappersmassa
är större än efterfrågan. I bakgrunden
ligger den mycket snabba utbyggnaden
av den kanadensiska massaindustrin.
Skogsindustriföretagen där
får koncession på virkesfångsten inom
betydande områden till symboliska avgifter
under förutsättning att industri
etableras inom en viss begränsad tid.
Detta är en metod som delstaterna tilllämpar
för snabb industriell expansion
och tillvaratagande av tidigare outnyttjade
skogstillgångar. De statliga favörerna
har fått till följd att industrin byggts
ut snabbare än som svarat mot efterfrågans
tillväxt.

När en sådan överkapacitet eller ett
sådant överutbud uppkommer är det givet
att det inte kan avlägsnas genom
prissänkningar. Ingen frågar efter mer
emballage, läser flera tidningar osv.,
om priset på pappersmassa sänks med
10 eller 20 procent. Konsumtionen är
given. Dess ökning är beroende av standardtillväxten
och annan konsumtions -

ökning. Man synes räkna med att det
skall ta ett par år innan man på det sättet
når balans mellan produktionskapacitet
och efterfrågan på pappersmassa.

Självfallet försöker man inom branschen
att undvika att överkapaciteten
medför ett förödande överutbud. Den
skandinaviska cellulosaindustrin kommer
sålunda att göra uppehåll i produktionen
under tre eller fyra veckor nästa
år. Prisnivån har successivt pressats
ned på olika håll. Inom skilda tillverkarländer
söker man stabilisera och om
möjligt även förbättra prisnivån. Om
man verkligen lyckas med en sådan sak
är en annan fråga.

Det är därför av intresse att något beröra
olika länders förutsättningar i den
händelse man inte lyckas stabilisera
prisnivån.

I Kanada lämnas, som jag redan
nämnt, favörer beträffande virkesfångsten.
Dessutom lär bl. a. kostnaderna för
skogsvård där vara bara en tiondel av
de svenska. Även om detta är besvärande
faktorer ur vår synpunkt torde dock
en utjämning komma till stånd på längre
sikt till följd av att de kanadensiska
skogstillgångarna blir mindre välbelägna
och att återväxtåtgärder även där
får ökad omfattning. Särskilt betydelsefullt
i nuläget tycks det emellertid vara
att den kanadensiska skogsindustrin har
en annan kostnadsstruktur än den
svenska. De fasta kostnaderna har relativt
sett större andel och de rörliga
mindre andel. I ett s. k. priskrig innebär
detta att man kan hålla lägre pris
och ändå ha täckning för de rörliga
kostnaderna, vilket ju i princip är minimum.

Särskilt betydelsefullt är ju en sådan
sak om differentierad prissättning tilllämpas,
exempelvis om man tar marginella
lågpriser på marginalmarknaden
Västeuropa men söker hålla bättre prisnivå
på den nordamerikanska hemmamarknaden.
Det behöver knappast sägas,
att det i ett sådani läge i längden
skulle bli ohållbart för vårt land.

Ett annat skogsland, Finland, har de -

Tisdagen den 12 december 1967 Nr 52 13

Om avveckling av energiskatten, såvitt rör skogsindustrin

valverat med drygt 30 procent i höst.
Man har därigenom skaffat förutsättningar
för sin skogsindustri, som vi ligger
mycket långt efter. Skulle Finland
satsa på priskonkurrens, skulle vi stå
oss slätt. Jag understryker emellertid
vad jag framhållit förut: man söker stabilisera
och förbättra prininvån, men
läget är labilt. Det kan lätt inträffa
saker som medför att den målsättningen
raseras.

I en interpellationsdebatt häromdagen
fick vi exempel på att den engelska
devalveringen kan få en sådan effekt.
I fråga om papperspriserna på den
engelska marknaden vet man på förhand
att det knappast går att få full kompensation
för devalveringen. Man tycks
vara inställd på en kompensation någonstans
mellan hälften och två tredjedelar
av devalveringen. I fråga om pappersmassa
siktar man över lag till full
kompensation, men detta är i fråga
om de praktiska möjligheterna ännu
en öppen fråga. Det tycks, såsom framhölls
häromdagen, inte ha varit några
massaförsäljningar till England efter
devalveringen.

Om det sålunda finns risker för ytterligare
försämringar på marknaden
— och kanske långt gående sådana —
och den svenska skogsindustrin av skäl
som jag här berört inte kan hänga med
så långt som industrin i vissa konkurrentländer,
ja, då finns det anledning
att fråga om regeringen har någon beredskap
för en sådan situation. Dit
kan väl knappast departementsreformen
räknas, utan det måste väl vara
mera konkreta åtgärder. Om finansministern
inte vill avslöja vilka slags åtgärder
som kan komma i fråga, finns
det kanske skäl för en viss tystlåtenhet.
Men ett svar på frågan om regeringen
över huvud taget har några åtgärder
i beredskap borde han ha kunnat
lämna. Jag är övertygad om att en
försäkran av positivt slag från statsmakterna
i en sådan här situation skulle
hälsas med största tillfredsställelse

av alla de som är verksamma inom vår
skogsnäring.

När jag i interpellationen ställde frågan
om en avveckling av energiskatten
för skogsindustrins del var jag medveten
om att man på sina håll kunde ställa
sig undrande. Alla industrigrenar
har ju denna skatt, och flera grenar
än skogsindustrin har det besvärligt.
Energiskatten är emellertid särskilt
tung för skogsindustrin. Energiskatten
för denna industri uppgår till 55 å 60
miljoner kronor per år, medan den exempelvis
för textilindustrin, som väl
också har det besvärligt, uppgår till
cirka 4 miljoner kronor per år. Allt
gäller rent industriell förbrukning.
Energiskatten är alltså 14—15 gånger
så stor för skogsindustrin som för textilindustrin.
Att energiskatten är så
tung för skogsindustrin beror självfallet
på att dess energiförbrukning är så
hög.

Såsom jag ser saken bör man, när en
sådan här skatt drabbar en illa utsatt
näringsgren så hårt, kunna tänka sig en
avveckling för näringsgrenen, i fråga,
om inte utrymme finns för en total avveckling,
vilket jag självfallet inte har
någon erinran mot.

När 1957 års riksdag beslöt införa
allmän energiskatt, skedde detta mot
bakgrunden av det omfattande investeringsprogram
på energiområdet som
ansågs erforderligt bl. a. för att häva
bristen på elektrisk energi. I dag är
situationen en helt annan. Vi har väl
snarare överskott på elektrisk energi
för närvarande. Sett ur den synvinkeln
finns väl inget motiv längre för
ett bibehållande av energiskatten. Finansministern
har dock nöjt sig med
att hänvisa till statsverkspropositionen
nästa år och dess innehåll i fråga om
skattepolitiken. I sämsta fall innebär
det att finansministern finner hela frågeställningen
ointressant. I bästa fall
innebär det att han avser att lägga
fram förslag om mervärdeskatt, som
skall ersätta bl. a. energiskatten. Detta

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. restitution av bensinskatt för självgående betskördemaskiner

senare skulle inte bara innebära en välkommen
lättnad i rådande svåra läge
för skogsindustrin utan också bättre
förutsättningar för dess fortsatta utveckling
liksom för näringslivet i övrigt.
Jag vill inte säga att jag tror —
men likväl hoppas jag — att det är
detta senare och bättre alternativ som
döljer sig bakom finansministerns
svar.

Herr talman! I den förhoppningen
ber jag än en gång att få tacka finansministern
för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. restitution av bensinskatt för självgående
betskördemaskiner

Ordet gavs därpå ånyo till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Yngve Nilssons (h) interpellation
angående restitution av bensinskatt
för självgående betskördemaskiner,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Yngve Nilsson har
i en interpellation frågat jordbruksministern
om han är beredd att medverka
till restitution av bensinskatten för
självgående betskördemaskiner redan
under innevarande år. Eftersom frågan
närmast berör finansdepartementets
lagstiftningsområde, ankommer det på
mig att besvara interpellationen.

Bensinskatten utgör en del av vår
vägtrafikbeskattning. Denna är f. n.
föremål för en allmän översyn av bilskatteutredningen.
Utredningens direktiv
får även anses omfatta frågan om
restitution av skatt på bensin för jordbrukets
maskiner. Utredningen kan beräknas
slutföra sitt arbete under nästa
år. I avvaktan härpå är jag inte beredd
att ta ställning till en utvidgning av
den restitution av bensinskatt, som redan
utgår för bl. a. bensin till drift av
jordbrukarnas traktorer och skörde -

tröskor. Med hänsyn till att det enligt
interpellantens egen uppgift endast
finns ett 20-tal betskördemaskiner i hela
landet kan frågan inte heller anses
ha sådan allmän betydelse att ett föregripande
av bilskatteutredningens arbete
är befogat.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för det svar som jag
har fått på min interpellation. Jag hade
faktiskt hoppats, att svaret skulle
ha tillkommit i mera positiv anda. Betskördemaskinens
arbete på betfälten
kan nämligen jämföras med skördetröskans
arbete på spannmålsfälten.
Den är lika rationellt utformad. Betskördemaskinen
i fråga tar upp sex
beträder i taget, och man hinner gott
och väl en hektar om dagen. Den drar
cirka 8 liter bensin i timmen, vilket gör
en förbrukning per dag på mellan 80
och 90 liter bensin. Det är alldeles tydligt
att man för denna maskin inte borde
betala någonting till vägskatten, och
det är därför som jag har ansett det aktuellt
att begära skatterestitution.

Nu säger finansministern i svaret att
denna fråga inte har allmänt intresse,
eftersom endast ett tjugutal sådana här
maskiner är i verksamhet. Emellertid
har vi ju alltid fått höra talas om att
jordbruksdriften måste rationaliseras,
och det försöker vi så gott vi kan, inte
minst i fråga om betupptagningen. Därför
tycker man att anskaffning av betupptagningsmaskiner
är en insats av
allmänt intresse, liksom naturligtvis ett
intresse också för den enskilde jordbrukaren
som satsar stora pengar i
dessa maskiner.

Jag vill slutligen framhålla att jag
hoppas att finansministern skall vara
mera positivt inställd, när den här frågan
på nytt kommer upp här i riksdagen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Min negativa ståndpunkt,
om man skall kalla den så, beror

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

närmast på att jag tycker att interpellanten
liar gripits av en fullkomlighetsambition,
när han redan nu tar upp
frågan om restitution för dessa tjugu
maskiner. Enligt hans egen uppgift drar
de 80—90 liter bensin per dag. Om två
tredjedelar av kostnaden härför är
skatt, så säger mig en hastig kalkyl att
det skulle vara fråga om 50 kronor per
dag. Det är ungefär vad en enda skördearbetare
kostar, och jag föreställer
mig att den här maskinen har en rationaliseringseffekt
som är vida större.

Nu finns det ju en utredning som har
att bedöma hela frågan om skatterestitutionen,
bl. a. också i fråga om skatt
på drivmedel för jordbruksmaskiner.
Om utredningen kommer fram till att
restitution skall beviljas vad beträffar
jordbruksmaskiner — jag föreställer
mig att så blir fallet — så är det väl
ganska naturligt att bestämmelsen kommer
att omfatta även betupptagningsmaskiner.
Utredningen har lovat att bli färdig
under 1968, och min enkla förklaring
är att jag tycker att bensinskatten
är en alltför liten detalj när det gäller
en maskin som ändå är ekonomisk och
rationell i jämförelse med andra upptagningsmetoder.
Därför synes det mig
onödigt att nu ändra kungörelsen, när
en generell ändring av den ligger så nära
i tiden.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Att jag tog upp den här
frågan interpellationsvägen beror på att
ärendet inte är nytt. Redan i juni 1965
fick statens jordbruksnämnd ta emot
en skrivelse angående detta spörsmål,
och då svarades det att undersökningar
pågick samt att man väntade en proposition
till riksdagen under 1966. Nu
skriver vi 1967, och först 1968 kan utredningen
bli klar. Jag förmodar att
ärendet inte kommer upp i riksdagen på
nytt förrän 1969. Det är mot den bakgrunden,
herr talman, som jag ställde
frågan.

Ang. sysselsättningsläget i Värmland
Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. sysselsättningsläget i Värmland

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Karl-Erik Erikssons
(fp) interpellation angående sysselsättningsläget
i Värmland, fick nu ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Karl-Erik Eriksson
har frågat om jag planerar några
särskilda åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget
i Värmland.

Som interpellanten framhållit har efterfrågan
på arbetskraft sjunkit betydligt
i Värmlands län jämfört med i fjol.
Samtidigt har arbetslösheten stigit.
Även om denna utveckling har motsvarighet
på andra håll inger dock förhållandena
i Värmlands län särskilda bekymmer
mot bakgrunden av de varsel
om driftnedläggelse och driftinskränkningar
som lämnats till arbetsmarknadsorganen
detta år.

De åtgärder som regeringen hittills i
år vidtagit för att motverka en ökning
av arbetslösheten i landet under de
kommande månaderna har för Värmlands
län inneburit följande. Ett 30-tal
företag har fått tillstånd att ta i anspråk
investeringsfondsmedel för industribyggen
med en sammanlagd byggnadskostnad
av 36 miljoner kronor. Möjlighet
har skapats att öka igångsättningen av
bostäder detta år med i runt tal 300 lägenheter.
Igångsättningen av vissa offentliga
byggen med en total byggnadskostnad
av drygt 16 miljoner kronor har
tidigarelagts. Dispenser från investeringsavgifter
har medgetts för husbyggnadsarbeten
för ca 11 miljoner kronor.
Under förutsättning av en normal vinter
torde åtgärderna komma att medföra
sysselsättning för ca 900 byggnadsarbetare.
Därtill kommer sekundäreffekterna
inom övriga delar av näringslivet
i länet.

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. sysselsättningsläget i Värmland

I beredskapsarbeten i länet sysselsattes
i november 1966 ca 300 personer. I
år var motsvarande antal 600. Längre
fram i vinter kommer enligt vad jag inhämtat
från arbetsmarknadsstyrelsen totalt
800 personer att kunna beredas sysselsättning
i nu pågående och planerade
beredskapsarbeten. Om förhållandena
skulle utvecklas mycket ogynnsamt
finns det startberedda objekt som medger
sysselsättning för ytterligare 200
personer. Jag vill framhålla att beredskapsarbetena
också ger inte obetydliga
sekundäreffekter på arbetsmarknaden.

Antalet personer i arbetsmarknadsutbildning
var i november förra året inte
fullt 800. Vid motsvarande tidpunkt i
år uppgick antalet personer i utbildning
till mer än 900. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen
finns det förutsättningar att
vid behov öka utbildningskapaciteten
med ytterligare 250 å 300 platser.

När det gäller mer långsiktiga åtgärder
för att stödja sysselsättningen i länet
vill jag erinra om att stora delar av
Värmlands län tillhör det s. k. stödområdet.
Inom dessa delar av länet har
sedan år 1965 beviljats lokaliseringsstöd
med sammanlagt 52 miljoner kronor.
Den utbyggnad av näringslivet som
härigenom möjliggjorts har enligt företagens
egna beräkningar inneburit att
ca 900 nya arbetstillfällen tillförts eller
kommer att tillföras länet.

Jag vill slutligen framhålla att arbetsmarknadsstyrelsen
i mitten av november
i år beslutat tillstyrka framställningar
om lokaliseringsstöd till härför
lämpliga objekt, som aktualiseras i
karlstadsområdet till utgången av år
1968. Eftersom detta område faller utanför
stödområdet ligger det slutliga avgörandet
hos Kungl. Maj :t i de ärenden,
som kan komma att bli aktuella. Regeringen
anser emellertid att förhållandena
i karlstadsområdet påkallar särskilda
åtgärder. Jag tror mig därför kunna
försäkra interpeilanten att regeringen
kommer att positivt pröva alla ärenden
som avser realistiska projekt.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Johansson för svaret på interpellationen.

De dystra siffrorna beträffande sysselsättningsläget
i Värmland är ju bakgrunden
till att jag framställde denna
interpellation. Antalet arbetslösa i länet
har ökat med mer än 50 procent, om
man jämfcr siffrorna från november i
år med förra årets novembersiffror.
Värmland är ett av de län där arbetslösheten
ökat kraftigast och där läget är
särskilt bekymmersamt, som också inrikesministern
anför i svaret. De stora
skogsbolagens varsel om driftsnedläggningar
och driftsinskränkningar förmörkar
bilden ytterligare.

Värmland är ett typiskt skogslän —
cirka tre fjärdedelar av länets areal är
skog. Det är då självklart att en lågkonjunktur
för skogens produkter slår hårt
i ett sådant län. I det antal arbetslösa
som redovisas av länsarbetsnämnden
ingår också några hundratal skogsarbetare.
Men utöver detta finns tyvärr en
ganska stor dold arbetslöshet — småbrukare
och hemmansägare som på vintern
har skogsarbete som bisyssla och
som nu helt eller delvis kommer att gå
miste om denna sidoinkomst.

Av de sammanställningar som gjorts
av skogsvårdsstyrelsen i länet framgår
att årets utstämplingar av virke inte
uppgår till en tredjedel av det normala.
Skogsstyrelsens generaldirektör Fredrik
Ebeling sade i ett uttalande nyligen att
allt tyder på att denna vinter blir den
mörkaste för skogsbruket sedan 1930-talet.
Bekymren i ett län som Värmland är
då av naturliga skäl svåra.

Statsrådet pekar i svaret på att mycket
har gjorts från statsmakternas sida.
Detta vill jag helt verifiera, och jag vill
understryka att vi värmlänningar är i
hög grad medvetna om detta. Men ytterligare
åtgärder behövs.

I interpellationssvaret nämns att åtskilliga
byggen har igångsatts, men enligt
en tidningsuppgift förelåg t. ex. ansökningar
om igångsättningstillstånd

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

för oprioriterade byggföretag på tillsammans
cirka 46 miljoner kronor i början
av november månad.

Av svaret framgår att beredskapsarbeten
pågår i viss omfattning och att
det planeras en rätt stor ökning av dessa
arbeten, om utvecklingen skulle bli
ogynnsam. Får jag med anledning av
detta ställa en direkt fråga, om i dessa
planerade utökningar av beredskapsarbeten
ingår ombyggandet av riksväg 61
och Europaväg 18 i västra Värmland.
Dessa rätt stora sysselsättningsprojekt
har länge diskuterats. Det har också
med anledning av både vägarnas beskaffenhet
och sysselsättningsläget
gjorts uppvaktningar inför arbetsmarknadsstyrelsen.

Statsrådet Johansson tar i slutet av
sitt svar också upp de mera långsiktiga
synpunkterna när det gäller Värmlands
framtid. Låt mig knyta an till detta och
instämma i vad vår nye landshövding
Rolf Edberg nyligen har anfört, nämligen
att det med extraordinär lokaliseringshjälp
och med möjligheter till ökat
bostadsbyggande över hela länet trots
allt finns starka skäl för att hysa optimism
för Värmlands framtid.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! På den direkta frågan
har jag svårt att avge ett klart svar. I
den beredskapsplanering som vi har
ingår också vägarbeten. Ligger vägen
långt framme i den ordinarie turordningen,
finns det alla förutsättningar
att ett beredskapsarbete, om det finns
utrymme härför, kan komma i fråga.
Jag kan inte svara på annat sätt.

Vägarbetena är tyvärr dyra och ger
i nuläget mindre sysselsättningsmöjligheter
på grund av användandet av
maskiner i så stor omfattning. Dagskostnaden
för vägarbeten ligger i vissa
fall vid 900 kronor per sysselsatt person.
Om man i stället tänker sig skogsvårdsarbeten
eller andra former av beredskapsarbeten,
där dagskostnaden
kanske är en tiondel av nämnda belopp,
blir sysselsättningseffekten så

Ang. sysselsättningsläget i Värmland
mycket större. Å andra sidan är vägarbeten
av utomordentlig betydelse inte
minst för att göra en bygd eller en
kommun attraktivare. Kommunikationerna
har en avgörande betydelse, och
i anslutning till lokaliseringar av företag
är det angeläget att man tidigarelägger
ett vägarbete. Saknar då vägmyndigheterna
medel bör det vara möjligt
att bistå med beredskapsmedel.

Jag skall, herr talman, bara göra en
liten reflexion när det gäller problemet
rörande dessa frågor i Värmland.
Det är stort, och det är svårt att lösa.
Vi har väl många av oss haft anledning
att fundera över bakgrunden till
att så är förhållandet. Jag tror att förklaringen
ligger däri, att det i Värmland
tidigare har byggts upp ett alltför
ensidigt näringsliv; man har haft ett
näringsliv utan differentiering och utan
möjligheter till växlingar mellan olika
näringsfång. Det som nu är en huvuduppgift
för nuet och för framtiden är
att åstadkomma denna ökning av underlaget
med skilda sysselsättningsmöjligheter.
Och det kan inte gå på en gång.
En sådan strukturförändring, som nu
sker i skogsbruket och i jordbruket liksom
i den tunga järn- och stålhanteringen,
är en process som tar lång tid
men som slår kolossalt hårt. När jag
ser på den lista över företag som nedlades
i fjol och även över företag som
har varslat om nedläggningar så konstaterar
jag att det rör sig om 1 500 anställda.
Det finns andra företag som
ligger i farozonen, vilket kanske berör
200 eller 300 anställda.

Det är klart att det är betungande för
ett län att över en två- eller treårsperiod
beröras av sådana nedläggningar.
Det gör att vi måste arbeta efter två
linjer. Den ena är att på lång sikt försöka
åstadkomma en uppbyggnad av ett
differentierat näringsliv med nya inslag
— där måste man också i länet förstå
att det är nödvändigt att satsa på de
mest attraktiva länsdelarna. Det är därför
vi säger att karlstadsregionen nu
bör ingå i stödområdet.

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. jordbruksrationaliseringen och därmed följande arbetslöshet

Vi är beredda att lämna allt det lokaliseringspolitiska
stöd som är möjligt
för att försöka förmå företag till en
lokalisering i Värmland. Och jag skulle
tro att värmlänningarna har en klar insikt
om att nu gäller det hela Värmland,
inte de enskilda kommunerna och
deras framtid.

Den andra linjen är att under den tid
som denna omställningsprocess pågår
måste vi ge trygghet, försörjning och
utkomstmöjligheter åt de människor
som kommer i kläm under den här processen.
Det är de åtgärderna som jag
framför allt har redovisat, de arbetsmarknadspolitiska
insatser som jag hoppas
skall skänka trygghet och tilltro
också för framtiden. Jag delar den uppfattningen
som herr Eriksson framförde
i form av ett citat att Värmland har
utomordentligt goda förutsättningar.
Dess framtid ter sig inte så mörk som
bilden kanske just för tillfället ger intryck
av.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Låt mig gå tillbaka till
den vägfråga som jag ställde till inrikesministern.

Han säger att om vägarna ligger långt
framme i planen så kommer de inte i
fråga som beredskapsarbete. (Herr
statsrådet Johansson: Jo, de kan komma
i fråga som beredskapsarbeten!) I
det ena fallet ligger en av de vägar jagnämnde,
riksväg 61, mycket långt fram.
Det har dock inte anvisats några pengar
just med motiveringen att den är ett
utomordentligt lämpligt objekt som beredskapsarbete.
Jag hoppas att det blir
en avvägning mellan övriga beredskapsarbeten
och vägarbeten. Jag vill knyta
an till vad inrikesministern fullt riktigt
sade att om det ges stora lokaliseringsstöd
till en bygd måste detta följas upp
genom att det också skapas goda vägförbindelser
och goda kommunikationer
för denna bygd.

Avslutningsvis vill jag, herr talman,
understryka att vi värmlänningar ser
Värmland som en enhet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. iordbruksrationaliseringen och därmed
följande arbetslöshet

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Axel Kristianssons
(ep) interpellation angående
iordbruksrationaliseringen och därmed
följande arbetslöshet, och nu anförde:

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
har ställt vissa frågor till mig rörande
omprövning av bestämmelserna för stödet
till jordbrukets rationalisering med
hänsyn till situationen på arbetsmarknaden.

Jag vill erinra om att jag i propositionen
angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
framhöll att takten i den
jordbruksrationalisering som tar sig uttryck
i att jordbruksföretag läggs ner
och människor lämnar näringen i
framtiden liksom hittills torde komma
att variera med svängningar i de allmänna
konjunkturerna. Jag är således
val medveten om att vid nuvarande
kärvare läge på arbetsmarknaden en
viss dämpning av omställningen inom
jordbruket är att vänta.

Herr Kristiansson vill emellertid göra
gällande att jordbrukare som har
orationella och ej utvecklingsbara jordbruk
nu skulle tvingas att lämna näringen
på grund av att de inte får statsstöd
till mindre investeringar och yrkar
därför på en omprövning av bestämmelserna
för stödet. Ända sedan år 1959
har den grundläggande principen för
det statliga rationaliseringsstödet varit
att detta skall främja uppbyggnaden av
effektiva och bärkraftiga jordbruksföretag.
Varken de enskilda jordbrukarna
eller jordbruket i dess helhet är enligt
min uppfattning betjänta av att staten
inom ramen för jordbrukspolitiken medverkar
till att investeringar kommer till

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ang. jordbruksrationaliseringen och därmed följande arbetslöshet

stånd i jordbruk som på sikt ej kan ge
innehavaren en skälig ekonomisk standard.
Det förekommer ej heller inom
andra delar av näringslivet att staten
stöder investeringar i företag som ej har
utsikter att bestå.

Mot bakgrunden av det anförda anser
jag att det ej finns skäl att föreslå
ändringar i de av riksdagen i våras beslutade
bestämmelserna för stödet till
jordbrukets rationalisering.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation som kommit mycket
snabbt. Jag måste emellertid ge till
känna att jag inte är belåten med det
svar jag fått. Svarets generella innebörd
och den kalla attityden ger mig anledning
förmoda att jordbruksministern
endera inte har läst igenom interpellationen
eller också att han tyckte att det
hela var en alltför het potatis att röra
närmare vid.

Måhända skulle frågan ha ställts till
inrikesministern eller till arbetsmarknadschefen,
som har att skaffa jobb till
de arbetslösa och som liksom övriga berörda
myndigheter ger upp verkliga
nödrop i dagens situation, eller kanske
till finansministern som har att svara
för de ekonomiska konsekvenserna;
kort sagt till de parter som har att klara
upp de bekymmer som uppstår. Även
om svaret av principiella skäl kanske
skulle ha blivit enahanda, skulle man
nog inte från dessa håll ha varit lika
oberörd inför frågan. Man bör emellertid
ha rätt att förmoda, ja helt enkelt
förutsätta, att det inte finns vattentäta
skott mellan de olika departementen, i
varje fall inte mellan de departement
det här gäller, som har så pass många
beröringspunkter med varandra. Man
skulle i det sammanhanget kunna knyta
an till den debatt som fördes kring den
tidigare interpellationen i dag. Det finns
en del att ta fasta på i det svar som då
gavs och i det meningsutbyte som följde.

Jordbruksministerns med hänsyn till
frågeställningarna ofullständiga svar
ger mig anledning att något återgå till
innebörden i min interpellation.

Jag har inte, herr statsråd, på något
sätt krävt en omprövning av jordbrukspolitiken
eller några åtgärder som skulle
rubba den långsiktiga målsättningen.
Även om vi har delade meningar på vissa
punkter anser jag att detta är en för
stor sak att ta upp i detta sammanhang.
Jag har således inte hemfallit åt några
desparata åtgärder. Jag har tvärtemot
varit mycket begränsad i min framställning.
Jag har utgått från det resonemang
som har varit grundläggande för
den nya jordbrukspolitiken och som av
jordbruksministern skrivits in i den
proposition som godkänts av riksdagen,
nämligen att jordbrukspolitiken
skall inordnas i den allmänna näringspolitiken
och att bedömningarna
skall göras från allmänna utgångspunkter
med hänsyn till samhällsekonomin,
och inte minst med hänsyn till arbetsmarknadssituationen
etc. Med utgångspunkt
från detta har jag i den nu aktuella
situationen ställt frågan: Hur
kommer man att i enlighet med dessa
grundteser behandla detta problem i dagens
situation som är helt annorlunda
vad gäller arbetsmarknadsläget än vad
arbetsmarknadssituationen var när man
på sin tid drog upp riktlinjerna för
jordbrukspolitiken? På detta svarar
jordbruksministern sammanfattningsvis
ungefär så, att han är väl medveten om
att ett kärvare läge på arbetsmarknaden
kommer att åstadkomma en dämpning
av omställningen inom jordbruket, men
att han inte vill vidtaga några åtgärder
med anledning av den nya situationen.

Jag kan inte finna annat än att det
svar som jordbruksministern lämnat ger
en antydan om att han menar att det
mindre, icke lönsamma jordbruket —
och det är en ganska stor del av jordbruket
som rubriceras som sådant —
helt enkelt är en bank, varur man tar
ut det mänskliga kapitalet när man samhällsekonomiskt
behöver det, dvs. under

20 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Ang. jordbruksrationaliseringen och därmed följande arbetslöshet

högkonjunkturer. Under mellantiden gör
man ingenting, då tiger man still, och
då stannar människorna där. Man bryr
sig inte om deras existens och förhållanden
medan de väntar. Skulle konjunkturerna
svänga om, då blåser man i
lurarna och då kommer människorna.
Man utgår tydligen ifrån att frågan om
att stanna eller inte stanna för den enskilde
är en mycket enkel sak.

Jag måste säga med utgångspunkt
från den stora kännedom som jordbruksministern
ändå måste besitta i
jordbruksfrågorna, att detta synsätt är
förvånande. Numera är det inte så
enkelt för de enskilda människorna på
dessa jordbruk, att man bara stannar
och väntar tills konjunkturerna ger
möjlighet att komma därifrån. Om man
skall vänta, måste man rimligen göra
någonting under tiden för att få en något
så när hygglig standard. Man kan
inte bara plöja och så och fortsätta i de
gamla fårorna. Detta borde jordbruksministern
varit införstådd med.

I den nuvarande situationen då möjligheterna
att välja inte längre finns för
dessa människor måste de givetvis ges
möjlighet att åtminstone göra något av
förbättringar och rationaliseringar för
att därmed underlätta och förbättra sin
tillvaro under de år som de måste stanna
kvar.

Här är jag inne på den egentliga kärnpunkten
i min frågeställning, och det är
ju den vi skall diskutera, det är den
som jordbruksministern har gått förbi.

Jag har också ställt frågan med beaktande
av att vi inte har att räkna med
tidigare förhållanden längre utan med
betydligt skärpta föreskrifter på detta
område. Jag vill understryka att det behöver
inte gälla några stora saker utan
närmast vad man i dagligt tal brukar
kalla vardagsrationalisering. Jag vill betona
att dylika förbättringar i de allra
flesta fall också är räntabla och samhällsekonomiskt
försvarbara.

Jag har också, herr jordbruksminister,
ytterligare begränsat mig i mina

krav. Jag har inte begärt att man generellt
över hela fältet skulle göra några
ändringar. Jag har sagt ungefär så här:
Kan man inte nyansera i någon mån i
vad det gäller föreskrifterna för den inre
rationaliseringen, nyansera med hänsyn
till konjunkturerna och märk väl —
det gör problemet ännu mindre, herr
jordbruksminister — nyansera också
med hänsyn till huruvida området är
svårt berört av arbetslöshet? Det skulle
innebära något av en regional nyansering.
En aldrig så liten undersökning säger
ju att där arbetslösheten är störst
där är också avgången från jordbruket
störst. Dessa båda företeelser följer varandra.
Detta måste väl ändå bestyrka
och ytterligare motivera att man här
gjorde en nyansering. Det bör inte vara
någon svårighet att klara ut vilka områden
som skulle vara mest aktuella.

Jag tror helt enkelt inte, herr jordbruksminister,
att man kan förbise dessa
frågeställningar, om man vill undvika
kaos, eller i varje fall inte om man
vill undvika misär för de enskilda människorna.
Jag slår fast detta också med
hänsyn till de mycket dystra bedömningar
som gjorts beträffande den äldre
arbetskraftens möjligheter att skaffa sig
arbete och försörjning, och även med
tanke på att de människor inom jordbruket
som är närmast berörda till mycket
stor del är äldre människor och alltså
tillhör just en kategori som är svår att
placera. Man kan givetvis säga att det
delvis är konjunkturföreteelser, och det
kan jag erkänna, men det är också företeelser
som blir bestående för rätt lång
tid framöver. Detta är väl inte minst
bestyrkt av det faktum att man just nu
förbereder att på annat sätt med ekonomiska
bidrag klara den äldre arbetskraftens
situation, när man inte kan
skaffa dem sysselsättning.

Om man inte kan ge här berörda människor
den chans till arbete och bättre
standard som man så ofta talade om
när man diskuterade den framtida jordbrukspolitiken,
tror jag ändå att vi har

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ang. jordbruksrationaliseringen och därmed följande arbetslöshet

stora skyldigheter att vidta någon av de
åtgärder som jag efterlyst i denna interpellation.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag går helt förbi herr
Kristianssons antydan om att jag skulle
ha behandlat dessa frågor med en kall
attityd, som tydligen skulle stå i motsatsförhållande
till den attityd som min
kollega inrikesministern intog när det
gällde näringsfrågorna och arbetsmarknadssituationen.
Jag måste säga, herr
Kristiansson, att det i varje fall inte är
mitt fel att frågan inte riktats till inrikesministern.
Det var ju herr Kristiansson
själv som hade att formulera frågan
och avgöra till vem han skulle ställa
den.

Jag har speciell anledning att reagera
mot ett påstående. Herr Kristiansson
framställer det så att jag skulle se jordbruket,
särskilt det mindre jordbruket,
som en sorts bank som tillhandahåller
människor åt näringslivet i övrigt, och
att jordbruket skulle få anpassa sig till
de olika situationerna, med andra ord
att jordbrukaren skulle vara utlämnad.
Vill man teckna en vrångbild av vad
det här rör sig om, kan man komma till
detta resultat, herr Kristiansson. Men
det är väl alldeles tvärtom. Vad vi syftar
till med vår jordbrukspolitik och
vårt rationaliseringsstöd är ju att ge
människorna större möjligheter att
stanna i jordbruket. Men för att vi skall
kunna räkna med att det är möjligt att
åstadkomma en sådan bättre ordning
för de kvarvarande måste vi också räkna
med att en del flyttar över till andra
näringar. Det är väl en fördel att så kan
ske. Självklart är det så att människor
som tar steget över från jordbruk till
industri gör det därför att de bedömer
att de får det bättre, får större möjligheter
att försörja sig och sina familjer i
den nya sysselsättningen. När vi behandlar
dessa frågor är det väl alldeles
onödigt, herr Kristiansson, att framställa
vår jordbrukspolitik på det sättet att

den skulle innehålla sådana moment
som herr Kristiansson här antyder. Vi
har dock ett fritt samhälle, där människor
själva får göra sitt val, men vi
är också väl medvetna om att vi alla,
jordbrukare och andra, är underkastade
de växlingar som kan ske inom samhället,
i konjunkturavseende och på annat
sätt.

När det gäller ställningstagandet till
det mindre jordbruket och målsättningen
för rationaliseringen borde herr
Kristiansson åtminstone veta att det inte
var någonting nytt vi införde i våras
när vi fattade beslut om de jordbrukspolitiska
rikslinjerna. Vi har sedan
mycket länge arbetat med den målsättningen
att den statliga satsningen skall
göras i sådan omfattning att den blir
av betydelse för mottagaren och garanterar
att han kan få stadigvarande inkomst
av sitt jordbruk. Det är således
inget nytt påfund.

Sedan går det tyvärr inte att göra på
det sätt som herr Kristiansson antyder
— att man skulle kunna liksom nyansera
tillämpningen av bestämmelserna. Om
man har bestämmelser som är fastställda,
måste de tillämpas med hänsyn
till de tankar som legat bakom tillkomsten
av bestämmelserna, och man kan
inte plötsligt säga: Nu har vi en annan
situation, nu börjar vi tänka annorlunda.
Vi får väl ändå räkna med att det
måste vara andra myndigheter än lantbruksstyrelsen
som utformar sysselsättningspolitiken.
De bedömningarna skall
vi inte göra via jordbrukspolitiken. Jag
tycker nog att herr Kristiansson går
alldeles för långt när han antyder att
jordbrukarna tvingas lämna näringen
på grund av att de inte får statligt
stöd till vissa investeringar. Om man
skulle resonera på det sättet skulle faktiskt
många andra småföretagare här i
landet — hantverkare av olika slag,
handlare osv. — kunna säga att de
tvingas bort ifrån sin sysselsättning därför
att de inte får något statligt stöd.
Det är ändå ett ganska horribelt resonemang.
Jag tror att herr Kristiansson

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. jordbruksrationaliseringen och därmed följande arbetslöshet

vid närmare eftertanke kommer fram
till att hans påstående är tämligen orimligt.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag menar inte att jag
hade ställt frågan till fel forum eller till
fel statsråd. Det är jordbruksministern
som har ansvar för detta, men kanske
svaret hade blivit något annorlunda —
åtminstone till nyans — om det hade
kommit från de parter som skall så att
säga klara upp situationen och rätta till
förhållandena. Det är nog något annorlunda.
De facto är det nu så att medan
man från jordbruksdepartementet via
den statliga lantbruksorganisationen
skriver hårdare och hårdare bestämmelser
som gör att fler och fler människor
går ifrån jordbruket, har man
på den andra sidan bekymmer med att
skaffa samma människor arbete. Det är
där skillnaden ligger.

Jordbruksministern säger vidare att
det inte är riktigt att se dessa människor
som någonting av en bank för
näringslivet och samhället. Ja, men det
är väl ändå på det sättet, jordbruksministern,
så som resonemanget har förts
och alltjämt förs. Det går ju också något
så när an att vara bank så länge det
är högkonjunktur och därmed många
uttag. Då är det inte så farligt för dem
som är berörda, men om man inte
ändrar bestämmelserna i en lågkonjunktur,
då inga uttag görs, blir situationen
besvärlig. Jordbrukarna lider då av
högkonjunkturbestämmelserna, som
stoppar alla möjligheter för dem att på
något sätt få statens stöd ens i form
av lån för aldrig så små förbättringar.
Men de kan inte få något annat jobb —
de måste stanna i jordbruket utan att
kunna följa med utvecklingen, och det
är ingen trevlig situation. Det är då
ingen överdrift att här tala om en bank
för samhället i övrigt.

Nu säger jordbruksministern att detta
är ju inga nya linjer. Det kan väl hända
att det i princip inte är det, men det är

mycket stora skärpningar som passar
illa i nuvarande konjunkturläge.

Jordbruksministern säger också att
det är omöjligt att nyansera tillämpningen
av föreskrifterna eller på något
annat sätt komma ifrån fastslagna generella
linjer. Det är mycket underligt
om det måste vara så stelt att man i ett
län där man har arbetsmarknadsbekymmer
skall förvärra situationen bara därför
att man måste ha generella bestämmelser.
Om detta inte inryms inom
jordbrukspolitikens ram måste det väl
ordnas på något annat sätt. Jordbruksministern
har — medvetet eller inte —
något av en reservation i sitt svar, där
han säger »i varje fall inte inom ramen
för jordbrukspolitiken». Jag undrar om
det ändå ligger något av en möjlighet
i detta. I så fall vore det intressant att
få höra närmare ifrån jordbruksministern
härom.

Slutligen säger jordbruksministern
att ingen tvingas från jordbruket. Jag
kan väl hålla med om att så inte sker
direkt. Men vad skall dessa människor
göra? Jag tror inte att jordbruksministern
har satt sig in i deras situation.
Det är många som skulle kunna stå upp
och vittna om vilka dåliga förutsättningar
som finns för den här påtalade
gruppen att fortsätta i jordbruket. Jag
skulle kunna återge många praktiska exempel
— jag skall gärna göra det också
— på fall där man vill fortsätta och inte
kan, men där man kunde ha gjort det
om man fått ett lån av relativt liten storleksordning.

Det finns enligt min mening all anledning
att i nuvarande konjunkturläge
uppmärksamma detta förhållande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det problem som här
föreligger har, herr talman, belysts så
pass väl att jag kan hålla mig till en
liten, litet perifer fråga — den är ändå
inte alldeles betydelselös.

Jag hörde jordbruksministern yttra:
Hur kan man begära att staten skall

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ang. jordbruksrationaliseringen och därmed följande arbetslöshet

lämna detta stöd åt jordbruk som inte
kan bedömas på längre sikt bli bärkraftiga;
den principen tillämpas ju inte
i andra delar av näringslivet.

Jag märkte att det gick som en susning
från Norrbottensbänken och jag
såg hur bekymrad man verkade där borta
på Bohuslänsbänken när man hörde
jordbruksministern. Det innebär således,
att om Norrbottens järnverk nu
inte kan bedömas bli bärkraftigt i längden
och om Uddevallavarvet inte kan
bedömas bära sig i längden, så går det
för dem som för småbrukarna.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
har talat så mycket om nyanser i dag,
både i fråga om bedömningen av i vilken
ton svar ges och i fråga om hur
man skall tolka bestämmelser.

Jag vet nu inte om herr Kristiansson
själv är en nyansernas mästare, så att
han skulle kunna hjälpa oss att utforma
ett rationaiiseringsstöd som skulle vara
väl anpassat till samhällsutvecklingen i
övrigt. Jag är inte alldeles övertygad om
det, när han fortsätter att göra sin jämförelse.
Herr Kristiansson tror således
att det rör sig om något som liknar en
bank. Den tanken måste han driva vidare
till varje pris och försöka finna en
parallell med en bank, när han talar om
hur man betraktar jordbruket som näring.
Jag tycker inte det visar någon
särskild känsla för nyanser vid bedömningen
av den ena och den andra företeelsen
i vårt samhälle.

Herr Kristiansson glömmer i dag bort
många andra grupper i samhället. Det
brukar han göra, ty han talar om jordbrukare
och det må han ha rätt till. Yi
bör ha deras stämmor med här.

Men, herr Kristiansson, det förhållandet
att man under en viss konjunkturnedgång
inte har lika lätt att gå över till
bättre betalda sysselsättningar är ju
ingenting som gäller speciellt för jordbrukare.
Det gäller ju för alla de stora
låglönegrupper, som inte vill någonting

hellre än att få ett nytt och bättre arbete.
De får ju också finna sig i att möjligheterna
att förverkliga dessa önskningar
blir mycket mindre när arbetstillfällena
blir färre. Herr Kristiansson
borde således låta sin kritik få en bredare
bakgrund. Svårigheterna gäller inte
bara jordbrukare, utan de måste i så fall
gälla för några andra grupper.

Fråga är om jordbrukaren har blivit
speciellt utsatt. Han har ju kvar sin
egendom. Han har kvar sin verksamhet
på samma sätt som förut. Vi brukar ju
hjälpas åt att försöka bättra på jordbrukspriserna
en smula för varje år
som går. Den tekniska utvecklingen för
kanske med sig svårigheter för jordbrukaren.
Mejeriet i hans trakt får läggas
ned, han får längre till slaktaren än han
hade förut. Det blir sämre med kommunikationer.
Det är mycket sådant som
kan spela in och som självfallet kan
medföra svårigheter för jordbrukaren.

Men själva nedgången i konjunkturen
innebär ju inte annat för jordbrukaren
än vad den innebär för andra människor.
Han har som förut kvar sina sysselsättningsmöjligheter
inom sitt jordbruk.
Däremot kan det naturligtvis vara
svårare för honom att få tillskottsarbete
på annat håll.

Jag tycker därför, herr Kristiansson,
att det är felaktigt att göra den bedömning
som herr Kristiansson gör i detta
fall. Den borde göras mer generellt än
vad herr Kristiansson gör här i dag.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det sist sagda understryker
ju vad jag tidigare sagt, nämligen
att jordbruksministern antingen inte
har läst eller också har missförstått
interpellationen.

Det är givet att vad vi här talar om
är till fördel för de direkt berörda människorna,
men hela frågan bör enligt
min mening diskuteras ur samhällets
synpunkt. Det kan rimligen inte vara
till någon fördel för de på arbetsmarknaden
friställda människorna, särskilt

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. jordbruksrationaliseringen och därmed följande arbetslöshet

de äldre, att få ytterligare konkurrens
från dessa jordbrukare, som också måste
söka arbete. Kan det vara någon fördel
för samhället att flytta bort en äldre
jordbrukare och skaffa honom ett
dyrt reservarbete eller kanske ge honom
kontantunderstöd i stället för att
låta honom fortsätta kanske ett tiotal år
ytterligare i sin gamla näring? Kan det
vara samhällsekonomiskt försvarbart?
Jag tror det inte.

Jag tror helt enkelt att det verkligen
kan vara samhällsekonomiskt försvarbart
att låta dessa människor bruka jorden,
om man har jord som inte har någon
alternativ användning och om man
har människor som inte kan få annan
.sysselsättning. Detta innebär inte något
speciellt privilegium för dessa människor.
Samhället har ju det slutliga ansvaret
för individen, men det är till nytta
för oss alla i en konjunktur, där det
inte går att skapa annan sysselsättning.

Vad sedan gäller nyanserna och huruvida
jag är nyansernas mästare avstår
jag från att göra några kommentarer,
men jag vill ändå slutligen säga, att nog
bör det finnas möjlighet att finna någon
form för lösning av detta problem, herr
jordbruksminister! Jag tror aldrig att
man har sökt någon form härför, men
det är mycket hög tid att man gör
det.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det finns kanske till och
med möjlighet att ur herr Kristianssons
inlägg utläsa den föreställningen, att
jordbrukarna borde få stå tillbaka för
andra. När konjunkturen försämras skulle
de få nöja sig med att man gjorde en
annan bedömning i fråga om nödvändiga
rationaliseringsåtgärder än vad man
eljest gör. Man skulle kunna tänka sig,
att staten gav ett mindre belopp och sade
till jordbrukaren att han fick nöja
sig med det: »Här får du pengar så du
nödtorftigt kan leva vidare och invänta
den tid när det blir en bättre situation
på arbetsmarknaden.»

Även med den utgångspunkten, om
den är herr Kristianssons, vill jag peka
på att det blir betydande svårigheter.
Det finns en kommun här i landet som
märkligt nog har försökt sig på att bygga
upp ett jordbruksstöd, alldeles tvärt
emot de uppfattningar som gäller om
den kommunala kompetensen. Även den
kommunen har måst begränsa stödet;
den har måst tillföra bestämmelser av
olika slag. För att investeringen skall få
stöd från kommunen måste den uppgå
till minst 4 000 kronor. Det betyder att
om man får 25 procent av kommunen,
så måste vederbörande ändå själv satsa
över 3 000 kronor. Det finns också
andra begränsningar beträffande vilka
som skall få stödet. De skall ha en
viss inkomst av jordbruket, och man utesluter
förmodligen därmed en del människor
— kanske i så fall den allra
sämst ställda gruppen.

Herr Kristiansson skall inte inbilla sig
att det är så lätt att lösa dessa frågor, att
man skall kunna ge jordbrukarna en
verklig social trygghet via jordbrukspolitiken.
Där måste vi räkna med att det
är de samhälleliga åtgärderna i övrigt,
som till sist skall svara för det väsentliga
grundlaget för tryggheten — ålderdomstryggheten
och annan form av
trygghet som vi vill ha i samhället. Det
går inte att lösa dessa frågor med att
förändra rationaliseringsanslaget och
bidragsreglerna från tid till annan. Det
kan inte vara en rimlig framkomstlinje.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Den nyansering som jag
talar om innebär egentligen ingenting
annat än att man vid praktisk utformning
av den statliga jordbrukspolitiken
följer upp det grundläggande resonemanget
för jordbrukspolitiken, dess inpassning
i den allmänna näringspolitiken
etc. som jag började mitt inlägg
med. En av uppgifterna måste vara att
klara den saken, om det hela skall gå i
lås.

Man bör i enlighet med detta inte

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

föra en jordbrukspolitik linje utan
hänsynstagande till hur förhållandena
är inom de områden dit jordbrukarna
måste flytta. Man kan inte så att säga
sätta skygglappar för ögonen och rusa
i väg med jordbrukspolitiken, oavsett
hur det står till på andra områden.

Naturligtvis kan vi inte klara dessa
människors trygghet enbart via jordbrukspolitiken,
men det är inte oväsentligt
i sammanhanget hur den utformas.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har aldrig föreställt
mig att herr Axel Kristiansson skulle
»rusa med» när det gäller jordbrukets
rationalisering. Han kommer förmodligen
framöver såsom hittills att komma
lunkande långt efter andra i uppfattningarna
om hur denna verksamhet
bör bedrivas.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 54, bevillningsutskottets
betänkande nr 64 och
andra lagutskottets utlåtande nr 76.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 58, över proposition
med förslag till lag med anledning av
sammanslagning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län,
m. in.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

196, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda berättelse
om exekutionsväsendets organisationsnämnd;
och

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss konsultverksamhet
inom televerket.

Ang. anslag till Svenska FN-förbundet
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 199, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. anslag till Svenska FN-förbundet

I denna punkt hade utskottet, i enlighet
med Kungl. Maj :ts i propositionen
nr 155 framlagda förslag, hemställt,
att riksdagen måtte till Information
om mellanfolkligt samarbete och
utrikespolitiska frågor på tilläggsstat I
till riksstaten för hudgetåret 1967/68 anvisa
ett anslag av 150 000 kronor.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Detta äskande är föranlett
av en uppkommen kapitalbrist
på 100 000 kronor hos Svenska FN-förbundet.
Utskottet skriver nu: »Med hänsyn
till vad i ärendet förekommit och
efter att ha inhämtat närmare upplysningar
om bl. a. anledningen till att
förbundet överskridit sina anslag
---» etc.

Min fråga är nu: Går dessa »närmare
upplysningar» utöver vad som står
i propositionen, och är i så fall någon
från utskottet beredd att delge kammaren
något om dessa »närmare upplysningar»? Efter

härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. bidrag till stiftelsen Skansen

i Göteborg

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden: nr

200, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tililäggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på fillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 203, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1967/68, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. bidrag till stiftelsen Skansen

Med tillstyrkande av Kungl. Maj ds i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt, att riksdagen
till Bidrag till stiftelsen Skansen på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1967/68 måtte anvisa ett anslag av
2 500 000 kronor.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Det framgår av handlingarna
i detta ärende, att stiftelsen

Ang. anslag till radio- och televisionshus

Skansen dras med dålig ekonomi. Stockholms
stad har under förra året lämnat
ett visst tillskott, och nu föreslås
att även statsverket skall lämna ett eget
tillskott.

Jag vill gärna säga, att stiftelsen
Skansens verksamhet inte gärna längre
kan fortgå på det sätt som sker nu,
med anslag då och då som hjälper
stiftelsen över svårigheterna. Om man
inte vet hur framtiden skall gestalta sig
kommer följden att bli en stagnation
av den verksamhet som bedrivs på
Skansen.

Jag vill här uttala, herr talman, att
det för mig framstår som utomordentligt
angeläget att den förhandlingsdelegation,
som är tillsatt mellan staten och
Stockholms stad, med det snaraste kommer
fram till ett slutligt ställningstagande
i frågan hur detta världens äldsta
friluftsmuseum skall finansieras i
fortsättningen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 3 och k
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 5

Ang. anslag till radio- och televisionshus
i Göteborg

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Radio- och televisionshus på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 5 500 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 921,
av herr Hubinette, samt II: 1135, av
herr Bengtson i Solna och herr Nordgren,
hade yrkats, att riksdagen skulle
avslå Kungl. Maj ds förevarande förslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med bifall till Kungl. Maj ds

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ang. anslag till radio- och televisionshus i Göteborsr

förslag och med avslag å motionerna
T: 921 och 11:1135 till Radio- och televisionshus
på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1967/68 måtte anvisa
ett investeringsanslag av 5 500 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Strandberg
(h), Bohman (h) och Cassel (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:921 och 11:1135 måtte
avslå Kungl. Maj :ts förslag om medelsanvisning
på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1967/68 till radiooch
televisionshus.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! I denna punkt har
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att
lämna ett investeringsanslag på 5,5 miljoner
kronor. Avsikten är att för dessa
pengar sätta i gång byggnation av ett
radio- och televisionshus i Göteborg.

Jag tror inte att vi skall behöva vara
oense om att det i och för sig vore
önskvärt med bättre lokaliteter för radio
och TV i Göteborg. Det finns, herr
talman, väldigt många önskemål som
man i dagsläget kunde föra fram.

Emellertid är det så, att riksdagen
ställs inför ett principiellt ställningstagande
i dag. Det gäller inte bara att
ställa dessa 5,5 miljoner kronor till förfogande,
utan har man sagt A måste
man väl också säga B. Det innebär att
byggnationen måste fullföljas, och i dagens
prisläge rör det sig om cirka 30
miljoner kronor.

Vi har ställt frågan om i dagens läge
— i mitten på december månad, alltså
när det är en knapp månad kvar till
dess vi får se den statsbudget, som vi
ju vet har varit föremål för en extra
hård överarbetning i Kungl. Maj:ts
kansli — uppförandet av ett radiohus
i Göteborg hör till de byggnadsobjekt
som bör ges särskild prioritet. Det skul -

le betyda att vi nu binder oss inte bara
för 5,5 miljoner kronor utan för kommande
budgetår också för resterande
cirka 25 miljoner kronor.

Vi har för vår del velat avvakta och
se vad statsbudgeten kommer att innehålla.
Ingenting hindrar att vi kan ta
ställning till denna fråga i samband
med en tilläggsproposition redan i januari
månad för att då jämsides med
statsverkspropositionen kunna bedöma
våra reella ekonomiska möjligheter.

Man har också velat göra gällande
att arbetsmarknadssituationen i Göteborg
är särskilt prekär, vilket gör att
man snabbt måste komma i gång med
byggnationen. Vi har då också frågat,
herr talman, om just detta objekt är
det man skulle vilja sätta i första rummet
när det gäller att klara sysselsättningsfrågan
i Göteborg.

Vi har i reservationen bl. a. framhållit,
att det kanske skulle finnas ännu
större möjlighet att med högre prioritet
kunna sätta i gång t. ex. en ökad
bostadsbyggnadsproduktion, som såvitt
jag förstår är en nödvändig sak i det
bostadsläge som är rådande i Göteborg.

Det är, herr talman, av dessa skäl
som vi i utskottet har reserverat oss till
förman för de motioner som har förelegat
och i vilka yrkas avslag på Kungl.
Maj :ts förslag i nuläget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till föreliggande reservation.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Att England har haft
dålig ekonomi får man utgå ifrån har
varit känt ganska länge. Jag kan knappast
tro att devalveringen kom som en
fullständig överraskning för regeringen
utan håller för troligt, att denna tänkbara
möjlighet har ingått i regeringens
allmänna bedömningar.

Omfattningen och inriktningen av de
åtstramningar som denna devalvering
kan föranleda blir väl uppenbara om
en månad eller så. Jag tror att vi lugnt
kan hänskjuta de sakerna till regering -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. anslag till radio- och televisionshus
en. Jag kan inte föreställa mig att 10
miljoner kronor för uppförande av ett
radiohus i Göteborg skulle bli någon
allvarlig tuva som äventyrar det hela.

Vi har ganska länge varit överens om
att det behövs ett nytt radiohus i Göteborg.
Sveriges Radios allmänna verksamhet
har ofta diskuterats här i riksdagen.
Många kritiker, också från högerhåll,
bär haft anmärkningar att
framföra om programutbud, stockholmsdominans
och mycket annat. Sveriges
Radio har självfallet ambitioner
att försöka göra det bästa möjliga av
sin verksamhet, och för det fordras förutsättningar,
bl. a. lokaler.

Enighet har förelegat om att regionairadion
skall byggas ut. Såvitt jag vet
har herr Strandberg inte haft någon
invändning på den punkten. Det förutsätter
också rimliga lokala möjligheter.
Sådana finns inte i Göteborg, det
kan jag försäkra. .lag har gått igenom
det nuvarande radiohuset och funnit
att där råder ganska dåliga förhållanden.

Vi har också beslutat införande av
ett program 2. Den tidsplan som då
fastställdes gäller fortfarande. Om det
skall vara möjligt att hålla den, måste
givetvis ett nytt radiohus i Göteborg
komma till stånd snarast möjligt. Allt
är också klart för att det skall kunna
bli så.

När herr Strandberg talar om de 30
miljoner kronorna och att utskottet inbjuder
riksdagen att fatta ett principbeslut
av den storleksordningen, kan
jag inte underlåta att fråga herr Strandberg,
om han har ändrat mening helt
och hållet när det gäller den politik vi
skall föra i fråga om radio och TV. Från
högerhåll talar man så ofta om att det
är sådan ryckighet i regeringens planering.
Jag skulle vilja fråga vad som
ligger i herr Strandbergs reservation
— om inte just detta. Jag tycker inte
att det är någon konsekvens.

Sedan motiverar herr Strandberg sin
reservation också med sysselsättningsläget.
Vi är ju på det klara med att lä -

i Göteborg

get är bekymmersamt i Göteborg, och
jag är övertygad om att det här objektet,
radiohuset, som har legat på is,
därför att man skulle avvakta ett lämpligt
tillfälle ur sysselsättningssynpunkt,
troligtvis måste kompletteras med andra
objekt. Och sysselsättningsläget kan
ju i varje fall inte vara något skäl för
att man inte skulle få bygga det hus,
som man ur alla andra sakliga synpunkter
anser angeläget att det kommer till
stånd.

Utskottsmajoriteten kan, herr talman,
inte vara med om att vi skulle uppskjuta
detta bygge, utan vi hemställer om
bifall till utskottets förslag.

Herr STRANDBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag visste faktiskt inte
att regeringen kände till devalveringen,
som fru Wallentheim tydligen nu gjorde
gällande. Varför flyttade man då
fram försvarsuppgörelsen 14 dagar för
översyn osv.? Det var väl ändå inte riktigt
på det sättet?

Får jag sedan, herr talman, bara lägga
till det att det är riktigt att vi var
med och diskuterade utbyggnaden av
regionalradion. Men kom aldrig och påstå
att jag, eller högerpartiet, har godtagit
program 2:s utbyggnad inom monopolets
ram, fru Wallentheim!

Nej, jag kan även lova att vi skall ta
upp den debatten på nytt. Det skall jag
bli karl för.

Fru WALLENTHEIM (s) kort genmäle: Herr

talman! Vad gäller program 2
sade jag, att riksdagen har beslutat att
införa program 2. Det måste väl vara
riktigt — eller hur, herr Strandberg?

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Vi som sitter på Göteborgsbänken
blev väl en aning förvånade
när vi fann den högerreservation,
som var fogad till statsutskottets utlå -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ang. anslag till radio- och televisionshus i Göteborg

tande nr 203. Vi har nämligen i Göteborg
en samling av borgerliga partier,
som numera har majoritet i stadsfullmäktige,
och de högermän som där har
resonerat — och jag vill påpeka att de
gjort det sedan 1945 -— om denna fråga
har nu en helt annan uppfattning än
herr Strandberg, herr Virgin och herr
Kaijser i denna kammare.

Nu erkände herr Strandberg, att läget
kanske kan vara en aning prekärt i Göteborg.
Jag vet inte om herr Strandberg
haft någon anledning att ringa ner
till Sveriges Radio i Göteborg. Det kan
ofta inträffa att man inte kommer fram.
Det kan också hända det att man tar en
bil och ger sig i väg ned till Delsjöområdet,
där den s. k. »Synvillan» ligger,
och att man vid uppfartsvägen blir hejdad.
Man kan icke komma fram helt enkelt
därför att de provisoriska lokalerna
är så lyhörda, att när man bandar
program så måste telefonerna stängas
av och all trafik på Delsjövägen stoppas
till dess bandningen är över.

Vi måste verkligen ha klart för oss
att radiohuset i Göteborg är en fråga
av allra högsta angelägenhetsgrad, och
jag vill helt instämma med fru Wallentheim
då hon sade, att vi egentligen fattade
beslut om detta för ett år sedan,
i december 1966, då vi antog ett långtidsprogram
om utvecklingen av radio
och TV i framtiden.

Jag vill betona, att frågan om ett radiohus
i Göteborg är en nödvändig
länk i denna fråga.

Jag vill verkligen rekommendera herr
Strandberg att läsa Sveriges Radios årsberättelser,
inte minst den som kom
1965, där Jan Forsberg och Armand
Björkman i sina brev från Klondyke
påpekar dessa olägenheter och helt riktigt
säger, att televisionen började samtidigt
i Stockholm och Göteborg men
att man på grund av olika omständigheter
hela tiden fått klara sig med provisorier
i Göteborg, medan det som alla
vet här uppe i Stockholm på ett helt
annat sätt har funnits möjligheter att
ordna sändningarna.

Det som gör frågan en aning mer angelägen
i dagsläget är det beslut vi fattade
om fler regionala inslag i radio
och TV. I andra sammanhang har vi efterlyst
konkurrens från stationer ute i
landet, dvs. fler sändningsmöjligheter
från Luleå, Göteborg och Malmö. Jag
vill också trycka på att man i Malmö
redan lagt ut på entreprenad en utbyggnad
i syfte att öka möjligheterna till
sändningar därifrån, medan man i Göteborg
fortfarande är i ett ytterligt prekärt
och provisoriskt läge.

Denna fråga började diskuteras år
1945 när dåvarande Radiotjänst begärde
tomtmark hos drätselkammaren i
Göteborg, den omprövades år 1950 på
grund av tillkomsten av televisionen och
år 1953 och 1955 utreddes frågan om en
ny tomt.

Jag har, just för att jag tillhörde radioutredningen,
verkligen haft tillfälle
att följa dessa frågor. Om man läser
radioutredningens stora betänkande
finner man att vi två gånger -— först
rent principiellt 1963 och därefter år
1964, sedan arbetsgruppen lagt fram
sina resultat — bedömt det som oerhört
nödvändigt att Sveriges Radio i Göteborg
fick nya sändningslokaler. Byggnadsstyrelsen
har också bedömt detta
vara viktigt och nödvändigt och man
har — och jag tycker att herr Strandberg
också skall ha klart för sig detta
—• i samråd med länsarbetsnämnden i
Göteborgs och Bohus län ansett det vara
möjligt att börja bygga hösten 1967.

Ett bygge av denna typ kommer att
ge långt fler människor sysselsättningsmöjligheter
än ett rent bostadsbyggande.
Dessutom skall man ha klart för
sig att vi redan har ungefär 1 700 lägenheter
under uppförande.

Jag vill, liksom fru Wallentheim,
starkt understryka att det är nödvändigt
med ett beslut i dag. Man kan säkerligen
inte om man nu, som högerreservanterna
vill förorda, beslutar sig
för en diskussion i januari, då ha klart
för sig hur riksdagen kommer att ta
ställning till hela budgetläget. Detta

30 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Ang. bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet

skulle bara vara att skjuta upp en 22-årig besvärlig tillkomsthistoria ytterligare
ett år. Det viktiga och mest väsentliga
beslutet fattades i fjol, då vi
inte minst underströk att vi inte vill ha
enbart stockholmsdominans i sändningarna.
Vi vill att också andra regioner
skall ha möjligheter att göra program
i radio och TV.

I detta anförande instämde herr Dahl
(s) och herr Hansson, Torsten, (s).

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i vad fröken Mattson yttrade om Göteborgsförhållandena.
De är i det närmaste
olidliga för dem som arbetar med
TV i Göteborg. Både fröken Mattson och
jag har erfarenhet av att det ofta är
mycket svårt att komma fram till TVhuset
såväl per telefon, ty den kan vara
avstängd, som om man skall gå upp till
TV för att spela in ett program. Då får
man färdas på leriga vägar och man
riskerar bli stoppad för att bandning
pågår.

Där råder ett provisorium som varat
alltför länge. Inte endast dagsläget gör
att en ändring bör komma till stånd.
Det är rimligt att Göteborgs regionala
radio och TV får tillfälle att arbeta under
sådana förhållanden, att företaget
verkligen kan göra en insats, och att
det kan göra det på ett för personalen
tillfredsställande sätt och inte i dragiga,
lyhörda och primitiva lokaler.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 6—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 204, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
utgifter på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1967/68 i vad propositionen
avser handelsdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 205, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1967/68, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte motioner.

Punkten 1

Ang. bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet Kungl.

Maj:t hade i propositionen
nr 155 föreslagit riksdagen att medgiva,
att räntefria förbättringslån, som skulle
utgå från anslaget Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet,
finge beviljas
med högst 125 miljoner kronor under
år 1967.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. medgiva, att räntefria förbättringslån,
som skulle utgå från anslaget Bidrag
till viss bostadsförbättringsverksamhet,
finge beviljas med 125 000 000
kronor under år 1967,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet i punkten anfört
om avräkning av lånebeslut under år
1968.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag kan inte låta detta
tillfälle gå förbi utan att uttala min tillfredsställelse
över att Kungl. Maj :ts regering
numera intagit en hållning, som
i stort överensstämmer med det motionsförslag
som centern lade fram vid
innevarande budgetårs början och som
innebar en ökning av ramen för de räntefria
förbättringslånen.

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Jag vill alltså uttrycka min glädje
över att man nu intar en mera positiv
hållning till denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Ang. anslag till lokaliseringslån

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att 1) till Lokaliseringslån på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag av
50 miljoner kronor, 2) besluta, att ramen
för lokaliseringslån under den femåriga
försöksperioden skulle vidgas till
600 miljoner kronor och 3) bemyndiga
Kungl. Maj :t att under budgetåret
1967/68 bevilja lokaliseringslån med
högre belopp än som anvisats under anslaget.

I anledning av Kungl. Maj:ts förslag
hade hemställts

dels i de likalydande motionerna
1: 922, av herr Ferdinand Nilsson m. fl.,
och II: 1137, av herr Svensson i Vä
in. fl.,

1. att riksdagen måtte till Lokaliseringslån
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 100 miljoner
kronor, och

2. att riksdagen måtte besluta, att ramen
för lokaliseringslån under den
femåriga försöksperioden fram till utgången
av budgetåret 1969/70 icke skulle
sättas lägre än 1 000 miljoner kronor,
ävensom att bemyndiga Kungl.
Maj:t att under budgetåret 1967/68 bevilja
lokaliseringslån med högre belopp
än som anvisats under anslaget samt att
riksdagen måtte uttala, att förutsättningen
för ovan nämnda medelsram
borde vara, att stödområdessystemet
slopades och lokaliseringslån m. m. på
ett rättvist sätt komme alla landsdelar
till godo där sysselsättnings- eller befolkningspolitiska
förhållanden så påfordrade,
varvid glesbygdernas förhål -

Ang. anslag till lokaliseringslån

landen i dessa avseenden särskilt borde
beaktas,

dels ock i de likalydande motionerna
1: 923, av herr Johan Olsson, och II:
1136, av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.,
att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 155, punkten om lokaliseringslån,
måtte besluta, att ramen för
lokaliseringslån skulle vidgas till 700
miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:922 och 11:1137, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Lokaliseringslån
på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1967/68 måtte anvisa
ett investeringsanslag av 50 000 000
kronor,

2. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:922 och 11:1137 samt 1:923
och 11:1136, de båda förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, måtte
besluta, att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till 600 000 000 kronor,

3. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att under budgetåret 1967/
68 bevilja lokaliseringslån med högre
belopp än som anvisats under anslaget.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Edström (fp), Johan Olsson
(ep), Nihlfors (fp), Antonsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo
(fp) och Westberg (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 923 och II: 1136
samt i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 922 och II: 1137,
de båda sistnämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, måtte besluta, att ramen
för lokaliseringslån under den
femåriga försöksperioden skulle vidgas
till 700 000 000 kronor.

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. anslag till lokaliseringslån

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Med herr talmannens
tillåtelse kommer jag att beröra hela
frågan om lokaliseringen i den mån den
upptas i tilläggspropositionen här.

Jag vill då till att börja med konstatera
att år 1964 framlades proposition
185, vars syfte var en effektiv lokalisering
med rätt avsevärda resurser. Man
åsyftade bland annat att ett stigande
välstånd skulle fördelas på ett rättvist
sätt i olika landsdelar och att god balans
skulle skapas mellan tillgång på
arbetskraft och arbetstillfällen. Man
syftade också till att skapa förutsättningar
för en tillfredsställande social
och kulturell service. Man hänvisade
också till den pågående strukturrationaliseringen
och befolkningsomflyttningen.

Man lade i propositionen upp det
hela såsom ett långsiktigt femårsprogram.
Man är nu angelägen att säga att
det var en försöksverksamhet — otvivelaktigt
var så också fallet —• och man
erkänner villigt att man felbedömde
medelsbehovet i mycket stor utsträckning.
Jag konstaterar att man syftar till
att ställa till förfogande lån inom en
ram av ungefär 100 miljoner kronor om
året. Dessa belopp skulle anvisas som
anslag med rätt att överskrida anslaget
inom den fastlagda ramen, så att man
alltså under femårsperioden skulle disponera
500 miljoner kronor.

Under de två första åren blev resultatet
att det utbetalades lån med 377
miljoner kronor. Det blev sedan inte
så mycket kvar för de tre övriga åren.
Det är således en felbedömning som
jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, samtidigt som jag konstaterar att för
vart och ett av de två föregående ur
konjunktursynpunkt relativt gynnsamma
budgetåren gick det åt i medeltal
200 miljoner kronor.

Detta är att observera med hänsyn
till medelsbedömningen. I propositionen
har räknats med att man håller fast
vid femårsperioden. Det har väckts motioner,
och i alla dessa vidhåller man

att det avser medelsramen under femårsperioden
—- det sägs uttryckligen i
propositionen och motionernas kläm att
det är femårsperioden det gäller.

Om jag då konstaterar att det har gått
åt 200 miljoner kronor om året under
de föregående relativt gynnsamma åren
och att vi nu är i en ganska besvärlig
ekonomisk situation och vet föga om
det blir någon bättring under de kommande
åren, är det alldeles klart att i
slutet av 1967 har ramen spruckit. De
cirka 100 miljoner som är kvar för
tre år är alldeles otillräckliga — det har
även Kungl. Maj :t konstaterat.

Kungl. Maj :t föreslår att ramen utökas
med 100 miljoner kronor, vilket dock
såvitt jag kan bedöma innebär, att man
knappt kan räkna med att det räcker
ens under innevarande budgetår. Jag
säger detta med hänsyn till att det i propositionen
konstateras att 57 miljoner
beviljats redan i september och att en
stigande arbetslöshet är alldeles påtaglig.
Vi måste räkna med att det ena företaget
efter det andra får svårigheter,
och vi måste inse att en effektiv lokalisering
bör sättas in.

Jag skulle våga em gissning, enligt vilken
årsbehovet innan vi är färdiga med
innevarande budgetår skulle kunna vara
närmare 300 miljoner än 200. Under sådana
förhållanden skulle det belopp
som skisserats i en av centerpartiets
motioner, dvs. 700 miljoner, nätt och
jämnt klara medelsbehovet inom låneramen
intill midsommar, alltså intill
detta budgetårs utgång.

Propositionen är således otillräcklig,
och motionen tillgodoser endast innevarande
år. Jag måste understryka att
tanken på en femårsperiod som försöksverksamhet
dock innebär ett värde
för planeringen — för den långsiktiga
bedömningen — som man inte utan vidare
bör släppa.

Jag stöder uppfattningen om medelsåtgången
under innevarande budgetår
på en uppgift i propositionen, enligt
vilken det redan i september förelåg
varsel om ansökningar för 250 miljoner

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

sedan man hade beviljat 57 miljoner.
Jag är naturligtvis på det klara med
att mani inte får allt man begär i tillvaron
och utgår därför inte alls från
att vart och ett av de lån, som där varslades,
med nödvändighet kommer att
bifallas, men å andra sidan har den engelska
devalveringen kommit in i bilden.
Just i de bygder som denna lokaliseringsplanering
borde ta sikte på kommer
man att kämpa med väsentliga svårigheter
under innevarande år, och hur
det blir framöver vet vi föga om.

Vi har i en motion hänvisat till att
ungefär det dubbla beloppet mot vad
Kungl. Maj:t föreslår, dvs. 1 200 miljoner,
skulle vara en rimligare ram för
det hela. Men i en motion som framförts
i kamrarna har vi stannat vid att
föreslå att låneramen icke bör understiga
1 000 miljoner.

Då säger givetvis statsutskottet med
viss rätt, att ett sådant yrkande kan man
inte ställa proposition på vare sig i
utskottet eller i kammaren. Det är alldeles
riktigt, men man kanske kunde
vänta ett preciserat yrkande av utskottets
ledamöter från de grunder som anförts.
Det har utskottet inte framställt,
och det kan väl ha sina skäl. Under sådana
förhållanden hjälper oss den motion
som tar sikte på en låneram på
700 miljoner i dag på våra ben, men
den ger bra litet för den femårsplanering,
som dock var en förutsättning för
lokaliseringspropositionen när den
framlades. Då säger man i utskottet:
Ja, men det står ju i propositionen att
Kungl. Maj :t kommer att uppta denna
fråga till behandling under 1968. Jag
återkommer till den där metoden, som
går ut på att lokaliseringen skall äta ur
Kungl. Maj ds hand, när jag kommer in
på frågan om stödområdesavgränsningen
och framför allt om dispenserna i
fråga om stödområde. Jag vill här bara
säga att metoden såvitt jag kan bedöma
är kortsiktig i sak. Jag är förvånad, inte
över majoriteten i utskottet -— den är
jag aldrig förvånad över — men över att
reservanterna är så försynta gentemot

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 52

Ang. anslag till lokaliseringslån
Kungl. Maj :t att de avvaktar att initiativ
i lokaliseringsfrågorna skall tas av
Kungl. Maj :t — av »honom och honom
allena» som det hette i promemorian
vid tillkomsten av den nuvarande regeringsformen.

Jag menar att någon liten bedömning
på sikt från statsutskottets sida i detta
fall hade varit önskvärd, därför att det
gäller en ekonomisk planering som bör
vara långsiktig till sin natur. Vi har
klart för oss att de 100 miljoner, som
har anslagits i årets statsverksproposition,
inte räcker. Kungl. Maj :t har föreslagit
en höjning inom låneramen av
anslaget med 50 miljoner. Det är alldeles
klart för oss alla — jag kan inte
tänka mig att någon anser annat — att
när det gick åt 200 miljoner kronor och
mer under föregående budgetår så kommer
det under innevarande budgetår,
med de förhållanden som nu råder, inte
att räcka med 200 miljoner. Anvisningen
på 100 plus 50, dvs. 150 miljoner, är
således redan från början absolut otillräcklig.

Då säger man: Vi har alltid brukat ge
Kungl. Maj:t fullmakt att överskrida
anslaget. Det är riktigt, men att medvetet
lägga detta i Kungl. Maj :ts hand, när
man vet att anslaget inte på långa vägar
räcker, det förefaller mig litet egenartat,
litet för försynt av en demokratisk
institution som den svenska riksdagen.
Vi borde kunna säga ifrån något
tidigare. Vi borde inte bara överlämna
allt till »honom och honom allena».
Jag har därför stannat för att yrka bifall
till motionerna I: 922 och II: 1137, där
vi säger att redan nu bör anvisas inte
50 utan 100 miljoner kronor. Det är minimum
och det kommer väl att överskridas,
men det är en rimligare och en skäligare
bedömning än den som åstadkommits
i propositionen och av utskottet.

Jag ber således att få yrka bifall till
motionerna I: 922 och II: 1137 på den
punkten.

Jag betonade inledningsvis lokaliseringspropositionens
uppgift att ett sti -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. anslag till lokaliseringslån
gande välstånd bör fördelas på ett rättvist
sätt i olika landsdelar och god balans
skapas samt att tillfredsställande
social och kulturell service bör kunna
erhållas inom de olika områdena. Då
kommer jag till problemet om de privilegierade
orterna, alltså den avgränsning
av stödområden som har gjorts.
Denna stödområdesavgränsning är av
väsentlig betydelse ur flera synpunkter.
När man har påpekat detta så har inrikesministern
— det var förra året ■—
sagt ungefär följande: »Vi behöver icke
fördjupa oss i frågor om stödområdenas
utvidgning, eftersom lokaliseringspolitiken
gäller över hela landet. Den
kan punktvis sättas in på de områden
och de platser där det ter sig nödvändigt,
på samma sätt som det nu sker i
boråsområdet och som övervägs i karlskronaregionen.
Liknande åtgärder kan
komma i fråga också på andra håll i
landet där det kan påvisas att sådana
är nödvändiga.»

Så sade statsrådet. Jag trodde knappt
mina öron när jag hörde uttalandet. Jag
tror att en och annan som slagits hårt i
utskottet för att bevara gränserna också
hajade till. Åtminstone hörde jag uttalanden
av statsutskottsledamöter som
gick ut på att de var förvånade över
statsrådets uttalande.

Jag ställde en enkel fråga för att få
saken förtydligad, och då visade det
sig att statsrådet inte hade menat något
särskilt med uttalandet, utan att
allting skulle förbli vid det gamla.

Jag kommer så tillbaka till vad jag
sade om systemet att lokaliseringen skall
äta ur Kungl. Maj:ts hand. Det skall
med andra ord bero på Kungl. Maj:t
allena att taga upp vilka områden som
skall benådas med karaktären av stödområden.
Detta är någonting ganska
märkligt i en tid då man vet vad det
betyder att ha lokal förankring osv.
Betyder det då så förfärligt mycket för
områdena utanför om initiativet tas lokalt
eller om det tas av Kungl. Maj:t?
Nå, det kan i alla fall inte komma till
utan att arbetsmarknadsmyndigheterna

gör framställning hos Kungl. Maj:t. Det
betyder dock någonting mycket väsentligt
på två punkter.

Planeringsråden i länen får lägga sig
i planeringen i de områden som ligger
innanför stödområdena. I de län där
man inte har stödområden får de alltså
inte vara med. Det är den första punkten.
Den andra avser företagareföreningarna.
Där är det klart konstaterat
att på områden som ligger utanför stödområdena
får företagareföreningarnas
andel icke användas i lokaliseringssyfte.
Det blir en annan kreditbedömning
inom stödområdena än vad som blir
utanför dem. Det är förhållanden som
knappast rimmar med den vackra tanken
i Kungl. Maj:ts proposition år 1964
nr 185 att på ett rättvist sätt fördela lokaliseringen
till olika landsdelar för att
på det viset skapa en rimlig och rättvis
utveckling. Jag kan inte hjälpa att detta
för mig framstår såsom orimligt. Det
kan inte få fortsätta i längden.

Sedan bör man också observera de
svårigheter som föreligger för landsdelar
på gränsen mellan stödområden och
icke privilegierade landsdelar. Jag konstaterar
exempelvis vilken sugning vi
har i Uppland beträffande företagsamheten
från industrifattiga, för lokalisering
väl ägnade områden och in till de
privilegierade områdena.

Jag hade för några år sedan en diskussion
med inrikesministern angående
ett företag uppe i Skutskär. Det hade
startats, kommunen stödde det och det
utlovades en ganska omfattande sysselsättning
för kvinnlig arbetskraft i Skutskär.
Det var något som man satte mycket
stort värde på. Jag kunde med beklagande
konstatera, när jag interpellerade
inrikesministern, hurusom det företaget
med hjälp av statligt-kommunala
bidrag till byggnationen hade beretts lokaler
och utvecklingsmöjligheter inom
de privilegierade områdena. Jag fick då
det svaret att jag hyste överdrivna farhågor
och att verksamheten enligt vad
statsrådet hade sig bekant skulle fortsätta.
Följden har emellertid blivit att

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

företaget nu är nedlagt och personalen
arbetslös. Älvkarleby kommun har vänt
sig till arbetsmarknadsmyndigheterna i
Uppsala län och bett dem att vidtaga åtgärder
för att försöka få i gång sysselsättning
där uppe och skapa arbetstillfällen
för den på grund av statliga åtgärder
lediga arbetskraften.

Jag går vidare en bit längre ned på
kartan över Uppland, nämligen till Västlands
kommun, och konstaterar hur ett
kyl- och frysföretag lockades in på lokaliseringsområdet
under liknande omständigheter.
Senast i år visade det sig,
när det blev svårigheter för industrier i
Tobo i Uppsala län, att det fanns möjligheter
att bereda sysselsättning för
den verksamhet som där bedrevs inom
stödområdet, vilket måste få konsekvenser.

Likadant var det när Sandvikens
järnverk försökte starta filialanläggningar
i Uppsala län. Järnverket fick då
svaret, enligt vad verksledningen säger,
att om företaget ville etablera sig åt Kirunatrakten,
var det gärna välkommet.
Då skulle det få lokaliseringspengar.
Järnverket tyckte dock att Kiruna var
ocentralt i förhållande till Sandviken,
som, om folk inte vet det, ligger en bit
utanför Gävle, och resonerade med oss
i Uppsala län. Då satte Uppsala läns
landsting in pengar i järnverkets bank
och beredde så möjligheter att lokalisera
företaget, inte bara till Gimo utan
även till Tierp och bereda sysselsättning
där.

Är det ett rimligt och rättvist sätt att
behandla människorna på? Nu kan man
säga: Detta är speciella upplandsförhållanden.
Nej, det är det visst inte, utan
det är likadant i alla gränsområden.
Med lokaliseringsmedel flyttas företag
från trakter som väl behöver företag.
Jag riktar mig främst mot att man med
lokaliseringsmedel flyttar företag till
orter — storstäderna t. ex. — där det råder
översysselsättning och brist på arbetskraft.
Att man därifrån försöker lokalisera
ut företag är rimligt. Men att
med statliga åtgärder flytta över företag -

Ang. anslag till lokaliseringslån
samhet från industrisvaga områden på
detta sätt genom ett urbota orättvist privilegiesystem
för vissa trakter tycker
jag inte är vackert. Jag konstaterar att
det inte heller innebär lycksalighet för
alla de områden som ligger inom stödområdets
gräns. Inre Norrland — Jämtland
och Härjedalen — har sannerligen
inte haft någon anledning att rosa marknaden
i detta fall. Det har hänt att områden
i Norrland, vilka kanske inte har
varit pressade i dessa avseenden, har
kunnat komma i fråga, medan däremot
stora norrländska glesbygder och avfolkningsbygder
ingalunda på något sätt
har blivit överdrivet tillgodosedda.

Jag vill något beröra de allra senaste
utslagen av Kungl. Maj:ts rätt att benåda
och upphöja — icke personer i adligt
stånd men i alla fall vissa landsdelar
till stödområden. Någon av utskottets
ledamöter ■— även någon av reservanterna
— borde kanske kunna lämna
synpunkter på sådana åtgärder som att
Norrköpings stad är upphöjt till lokaliseringsområde
fr. o. in. 1968. Likaså
även gävletrakten, ehuru man från sakkunnigt
håll i ortspressen där uppe har
påpekat att Gävle med sina resurser
kanske reder sig ganska bra men att det
finns andra delar av Gävleborgs län,
särskilt de inre delarna, där det ligger
litet annorlunda till. Jag konstaterar vidare
att problemet är snarlikt i Falun
och snarlikt också i Karlstad. Lokalisering
till sådana glesbygder är något
anmärkningsvärt! Jag skulle förstå, om
representanter för Malmö och Göteborg
skulle börja anmäla sig och säga att
även sådana bygder givetvis bör ifrågakomma
för lokalisering.

Till sist, herr talman, ber jag att få
yrka — således oavsett vilket belopp
som fastställes för låneramen ■— med
anledning av vad som sagts i motionerna
I: 922 och II: 1137 att förutsättningen
för den utökade medelsramen skall vara
att stödområdessystemet slopas och lokaliseringslån
m. m. på ett rättvist sätt
bör komma alla landsdelar till godo, där
sysselsättnings- och befolkningspolitis -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. anslag till lokaliseringslån
ka förhållanden så påfordrar, varvid
glesbygdernas förhållanden i dessa avseenden
särskilt beaktas.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Låt mig allra först säga
att min uppgift i den här debatten
är mera blygsam än den föregående
talarens. Ändå skulle jag så här i inledningen
gärna vilja säga att jag kan
hålla med herr Ferdinand Nilsson i en
del av vad han sagt. Särskilt vad beträffar
första delen av hans anförande
tycker jag nog det finns anledning att
göra detta. Emellertid har jag också
någon reservation att göra gentemot
herr Nilssons resonemang. Jag trodde
förstås inte att den av hälsingeblod
komne Ferdinand Nilsson skulle kalla
det norra stödområdet för det privilegierade
området. Jag tror att herr Ferdinand
Nilsson vet ganska bra hur det
kan vara i de glesbygder som det här
gäller. Jag vill inte förneka att det i
norra Uppland kan vara på enahanda
sätt, men nog är det att skjuta över
målet när man talar om Norrland som
ett privilegierat område.

Herr Ferdinand Nilsson tyckte också
att utskottets reservanter hade varit för
försynta — han förvånade sig inte över
utskottets majoritet — när de velat
överlåta åt Kungl. Maj:t att handlägga
dessa saker. Jag vet inte hur herr Ferdinand
Nilsson egentligen menade.
Riksdagen har ju inte något annat sätt
att arbeta än att antingen fatta beslut
eller också, om man inte vill fatta konkreta
beslut, i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge sin mening till känna.

Jag ämnar så övergå till mitt egentliga
uppdrag, nämligen att säga några
ord i anledning av den reservation som
är fogad vid punkten 3 i statsutskottets
utlåtande nr 205. I det avsnittet har utskottet
att behandla motioner från herr
Johan Olsson i denna kammare och herr
Gustavsson i Alvesta in. fl. i andra kammaren,
i vilka hemställes om ytterliga -

re utvidgad ram för lokaliseringslånen
från av regeringen föreslagna 600 miljoner
till 700 miljoner kronor.

Vad är då motiveringen för reservationen?
Ja, vi anser att man i dag klart
kan konstatera att de pengar inte räcker,
som ursprungligen avsågs för lokaliseringspolitiken
under försöksperioden
på fem år. Det har Kungl. Maj :t
och utskottet konstaterat och reservanterna
i ännu högre grad velat understryka.
I propositionen aviseras ytterligare
förslag i ämnet, och det är gott
och väl; men om man skall följa fröken
Mattsons och fru Wallentheims argumentation
i den polemik de förde
mot högerreservationen till statsutskottets
utlåtande nr 203, bör vi ju egentligen
här i riksdagen inte vänta på förslag
utan helst hugga till med detsamma.
Jag har alltså gott sällskap med
representanter för regeringspartiet när
jag argumenterar för att riksdagen nu
skall klart ta ställning för detta.

Jag kommer inte ihåg om herr Ferdinand
Nilsson nämnde att det till förfogande
för beslut enligt Kungl. Maj :ts
förslag efter den 30 september finns
endast 165 miljoner kronor av den ram
som fastställdes när beslutet om lokaliseringslånen
fattades. Det manifesterade
lånebehovet vid samma tidpunkt
var 250 miljoner, och det står klart att
ytterligare lånebehov kan anmäla sig.

Reservanterna anser att önskemålet
att snarast åstadkomma avsedda arbetstillfällen
och även hänsynen till den direkta
sysselsättningseffekten motiverar
att så stor del av ansökningarna som
praktiskt är möjligt kan behandlas och
avgöras före riksdagens beslut år 1968.
Vi tror att hinder för verksamheten
kan uppstå om man sätter ramen för
snävt.

I och med att vi följt denna princip
och understrukit vad jag nu nämnt, har
vi ju också i viss utsträckning tillgodosett
herr Ferdinand Nilssons motion,
där siktet var inställt på 1 000 miljoner
även om beloppet inte preciserades. Vi
har därför inte i tredje avdelningen

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

och i statsutskottet kunnat följa herr
Ferdinand Nilssons motion på den
punkten, naturligtvis i huvudsak beroende
på att vi inte ansett det rimligt
med en genomgripande förändring nu
av områdesindelningen och grunderna
för lokaliseringslånen.

Reservanternas förslag om 100 miljoner
extra till ramen för lokaliseringslån
stöds mycket kraftigt och påtagligt,
tycker jag, av den situation som
just nu råder inte minst i de landsdelar
jag representerar. Jag tror att det
finns all anledning för riksdagen att
ta allvarligt på denna fråga just med
hänsyn till den arbetsmarknadssituation
som nu är ett faktum.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till den reservation
som vid punkten 3 är fogad till utskottets
utlåtande och vilken har herr
Ivar Johansson i Mysinge som första
namn.

Häri instämde herr Olsson, Johan,
(ep).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:*

Herr talman! Min gode vän herr NilsEric
Gustafsson säger att det väl ändå
var för mycket att tala om privilegierade
områden när det gäller områden som
har det besvärligt. Nej, det är inte för
mycket sagt. De har det dåligt ställt, och
mycket behöver göras, men de har fått
ett privilegium framför andra och därför
är de privilegierade. Omdömet står sig
alltså om man penetrerar frågan, och
det innebär inte att Kungl. Maj:t inom
de privilegierade områdena har uträttat
någonting alltför märkvärdigt. Jag
är ledsen att behöva säga det.

Yi är överens om att medlen inte
räcker till, men herr Gustafsson tycker
att man i alla fall i reservationen har
huggit till ganska kraftigt. Man har
huggit till bara så pass att jag tror att

* Ang. anmärkning till talarens justering av
detta anförande se protokoll den !8/12 1967.

Ang. anslag till lokaliseringslån
det räcker och kan bli något litet över
fram till midsommar. Men lägg märke
till att propositionen syftar på en femårsplan,
att samtliga motioner även syftar
på en femårsplan och att resten
svävar i luften. Där får man hoppas att
det skall bli någonting. Då tycker jag
att det är väldigt blygt och snällt att
inte säga någonting om vad man verkligen
vill utan bara tålmodigt vänta
tills Kungl. Maj:ts proposition kommer.

Man vet som sagt att ramen på 600
miljoner kronor inte räcker ens under
innevarande år, och det är väl osäkert
om de 700 miljonerna kan räcka. Med
den omfattning arbetslösheten har, med
den omfattning nedläggandet av företag
har, med de svårigheter som i nuvarande
läge inte minst i skogsbygderna
drabbar människorna genom bristen
på sysselsättning där, finns det förutsättningar
för lokalisering av företag
till andra glesbygder än Norrköpings
stad. Då menar jag att man borde kunna
räkna med att vi, som vill driva
fram en vettig lokaliseringspolitik, också
talar om vad det rör sig om för pengar
och inte bara väntar allting av en
nådig regering. Hittills har vi endast
konstaterat att Kungl. Maj:ts ram från
1964 redan har spruckit, och det finns
ingen större förhoppning att den nya
ramen på 600 miljoner kan räcka. Under
sådana förhållanden tycker jag att
tålamodet bör ha sina gränser.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag nu hindrar utskottets talesman
att på en gång komma till tals och därmed
något kommentera det som herr
Ferdinand Nilsson inledningsvis sade.
Men jag måste säga någonting beträffande
definitionen av ordet privilegium.
Jag tror inte att herr Ferdinand
Nilsson menar att människor och bygder,
som har haft det svårt och som
genom samhällets politik ges möjlighet
att komma på någorlunda jämställd fot

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. anslag till lokaliseringslån
med andra individer och med andra
delar av landet, därigenom får en privilegierad
ställning. Det var dock ungefär
vad herr Ferdinand Nilsson sade.
Jag bestrider att det skulle förhålla sig
så som herr Nilssons ord föll.

Herr Ferdinand Nilsson säger att det
belopp som reservanterna föreslår räcker
till midsommar. Jag är glad för
det; ett nytt budgetår börjar strax efter
midsommar. Vi kommer igen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Vi borde kunna vara
sams om att därest man har ett privilegium
så är man privilegierad, oavsett
om man dessutom har det svårt och
besvärligt ställt. Sedan vet ju jag att
inom detta privilegierade område faller
gåvorna på ett mycket ojämnt sätt. De
inre delarna av Norrland har sannerligen
inte haft någon stor glädje av konkurrensen
med de områden i övriga delar
av Norrland som har fått större
delen av pengarna. Så ligger det till.
Även de har allt att vinna på att det
sakliga behovet av lokaliseringsåtgärder
och inte den administrativa gränsdragningen
läggs till grund vid behovsprövningen.
Under sådana förhållanden
blir alla landsdelar i enlighet med
principerna för 1964 års beslut behandlade
på ett likvärdigt och rättvist sätt.
Det är väl inte så tokigt, herr Nils-Eric
Gustafsson.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Hem talman! Hem Ferdinand Nilsson
efterlyste utskottets talesman i den här
frågan. Eftersom jag — för att använda
hem Nilssons talesätt —- är nog försynt
att inte vilja blanda mig i en debatt mellan
olika talare medan den pågår har
jag inte velat begära ordet förrän nu.
Det brukar ju vara så här i kammaren
att vi talar en i sänder.

Den centerpartistiska privilegiedebatten
skall jag inte heller blanda mig i.

Den får centerpartisterna internt sköta
som dem bäst lyster.

1964 års riksdag bestämde som bekant
ramar för lokaliseringsstödet under
en femårig försöksperiod. Yi befinner
oss nu i det tredje av de fem budgetår
som försöksperioden omfattar.
Redan detta förhållande medför att vi
inte kan få närmare uppgifter om hur
försöket kommer att utfalla. På den
punkten har expertundersökningar inletts,
och en utredning om det fortsatta
stödet efter femårsperiodens slut förbereds
efter vad som har uppgetts.

En slutsats kan dock dras, nämligen
att den ram för långivning som har
satts till 500 miljoner kronor måste
bedömas vara för snävt tilltagen. Utskottet
har därför varit enigt om att en ökning
måste ske och att ett beslut bör
fattas redan i detta sammanhang i avvaktan
på en samlad bedömning av frågorna
vid nästa års riksdag.

Utskottet har haft sig förelagt tre
förslag, propositionens förslag om en
ökning från 500 till 600 miljoner kronor,
förslaget i motionen från mittpartihåll
om en ökning till 700 miljoner kronor
och förslaget i den motion som i denna
kammare har väckts av herr Ferdinand
Nilsson och som innebär en ökning på
vissa villkor till lägst en miljard kronor.
Det sista yrkandet har ingen inom
utskottet velat precisera till visst belopp
för att på så sätt få det voteringsbart i
en reservation.

Som jag redan antytt har utskottet varit
enigt om att ytterligare ställningstagande
i frågan bör ske vid 1968 års
riksdag. Detta av två skäl, dels därför
att vi då har hunnit få ytterligare uppgifter
om utvecklingen och dels därför
att vi då har möjlighet att göra våra bedömanden
i samband med de övriga
frågor som har sakligt sammanhang
med lokaliseringsstödet. Redan på den
grunden har motionen av herr Ferdinand
Nilsson m. fl. inte kunnat vinna
någon anhängare i utskottet.

Den sakliga bedömningen i fråga om
låneramen har alltså gällt hur stor ök -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

ning vi nu bör besluta att gälla intill
nästa års riksdags beslut.

Utskottsmajoriteten har sagt att vi
inte bara kan utgå från den uppgiften
att summan av sökta eller aviserade lån
är cirka 250 miljoner kronor. Man vet
inte när aviserade lån kommer att sökas.
Beredningen av dessa ärenden måste
vara noggrann, och därmed blir den
ofta tidsödande. Erfarenhetsmässigt
uppgår summan av beviljade lån till
lägre belopp än summan av dem som
sökts. Tar man hänsyn till dessa faktorer
måste bedömningen bli den, att
en ökning med 100 miljoner kronor är
tillräcklig även för att i den takt som
är praktiskt och sakligt möjlig tillgodose
de berättigade anspråken fram till
nästa års riksdagsbeslut. Då har man
inte ens behövt pröva den återstående
bedömningsgrunden, nämligen vilken
andel av de sysselsättningsskapande resurserna
som bör föras ut i denna form.
Reservanterna har i princip delat detta
synsätt men har givit till känna farhågor
för att vissa anspråk inte skall kunna
täckas. Jag skulle för min del tro
att reservationen i huvudsak är att betrakta
som en markering utåt för denna
stödform.

Herr Ferdinand Nilssons motion syftar
till att i detta sammanhang både
fastställa en definitiv ram och med detta
som formell förevändning ta upp en
principdiskussion om den geografiska
avgränsningen av lokaliseringsstödet.
En riksdagsdebatt om den senare frågan
med endast motionsförslaget till grund
måste anses som skäligen meningslös.
Frågan har många aspekter som företräds
av olika personer och grupper i
riksdagen. En sakbehandling bör ske i
ett sådant sammanhang att även dessa
åsikter kan få komma till uttryck. Företrädarna
för dessa åsikter har emellertid
inte velat på så formella grunder
som motionärerna söka få motionsrätt i
anledning av en proposition om utgifter
på tilläggsstat.

Herr Ferdinand Nilsson är välkommen
igen med sina förslag under den

Ang. anslag till lokaliseringslån
allmänna motionstiden. Yrkandet om
ökad medelsanvisning skulle säkerligen
med hänsyn till tiden mellan beslut och
utbetalning inte kunna motiveras ens av
den större ramökningen. Utskottet har
framhållit möjligheterna till ytterligare
ökning vid oväntade anspråk.

Slutligen vill jag upplysningsvis säga
att herr Fredinand Nilssons på läsning
av Dagens Nyheter grundade förmodanden
om ett samband mellan arbetsmarknadsstyrelsens
förslag och denavKungl.
Maj:t föreslagna anslagshöjningen är
oriktiga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Beträffande den sista
uppgiften av herr Andersson att min
motion skulle ha grundats på uppgifter
från Dagens Nyheter vill jag säga att så
inte är fallet. I den motion som vi nio
kammarledamöter har väckt sägs bara
att det i pressen har nämnts siffror, ingenting
mera. Vi kan väl enas om att
det skulle gå åt pengar om stödområdet
vidgas till att omfatta de glesbygder jag
räknade upp, dvs. Norrköping, Gävle,
Falun och Karlstad. Detta förhållande
vill väl inte herr Andersson i Tidaholm
bestrida. Något mer har vi inte heller
sagt på denna punkt.

Herr Andersson säger vidare att det
var omöjligt att bedöma någonting angående
dessa pengar. Ja, vi vet att det
under de två första åren gick åt inte
fullt 400 miljoner kronor, i genomsnitt
200 miljoner kronor per år. Vi vet att
konjunkturläget har försämrats oerhört.
Vi vet också att ansökningar och varsel
om ansökningar på 250 milj. kr. förelåg.
Jag sade i mitt första anförande, herr
Birger Andersson, dock klart ifrån att
jag inte var övertygad om att alla de
belopp som hade varslats skulle behöva
betalas ut.

Men det har sedan september inträffat
någonting. Det har inträffat ett
skärpt krisläge. Det har inträffat en de -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. anslag till lokaliseringslån
valvering som drabbar inte minst glesbygderna
i detta land genom minskade
arbetstillfällen, inte minst inom skogsnäringen.
Detta har i samband med den
fortsatta rationaliseringen på sådana orter
lett till en friställning av arbetskraft
av en omfattning som väl motiverar
nya lokaliseringsåtgärder.

Jag slår fast detta och vill framhålla
att det är på den grundvalen som vi
byggt omdömet att det belopp som kommer
att åtgå under det nuvarande budgetåret
kommer att ligga närmare 300
än 200 miljoner kronor. Något annat har
inte sagts på denna punkt. Om man då
räknar med en normal åtgång under de
därefter följande åren, så finner man
att det är rimligt att säga att det är den
storleksgrad som antytts i motionen som
kommer att vara verkligt aktuell.

Till våren, det dröjer inte så länge,
får vi väl se vem som hade rätt — jag
eller utskottet eller Kungl. Maj :t som
försöker möta behoven med 600 miljoner
kronor.

Men meningen är inte att man skall
stanna vid dessa 600 miljoner, utan
Kungl. Maj:ts mening är visst att man
skall tillämpa samma system som beträffande
stödområdena, nämligen att
Kungl. Maj :t i varje särskilt fall skall
pröva och portionera ut pengarna. Däremot
talar proposition år 1964, statsverkspropositionen
i år, tilläggspropositionen
i år och motionerna om en
femårsplan. Den kom bort fullständigt
i herr Birger Anderssons anförande.
Han säger att vi får se hur mycket
man kommer att begära då, och sedan
kan vi bedöma denna sak.

Varför skulle motionärer ha större
möjlighet att bedöma denna sak under
den allmänna motionstiden än nu? Jag
har en känsla av att vi får söka oss
fram till en bedömning på den grundval
vi, som känner förhållandena ute i bygderna,
har om tillgången på lokaliseringsmedel
och om vad som verkligen
kommer att behövas. Vi kan i alla fall
inte misslyckas värre än vad Kungl.
Maj :t gjorde 1964, då man föreslog 500

miljoner kronor för fem år, varav 400
miljoner gick åt på två år. Tokigare kan
det inte bli.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag är väl medveten om
att det är fullständigt ofruktbart att
diskutera dessa ting med herr Ferdinand
Nilsson. Jag vill emellertid rätta
till en sak. Dementier kan ju alltid få
lämnas utan risk att det skall bli långa
diskussioner om dem. Det kom en TTkommunileé
från inrikesdepartementet i
början av november, vari man talade
om att regeringen avsåg att höja ramen
för lokaliseringslån från 500 till 600
miljoner kronor och att dessutom ytterligare
50 miljoner kronor skulle få användas
under budgetåret. På detta byggde
vissa tidningar, framför allt Dagens
Nyheter, en del artiklar. Man gjorde där
gällande att den nu föreslagna ökningen
skulle användas för eventuella industriprojekt
i Norrköping samt Gävle-, Faluoch
Karlstadsområdena och att dessa 50
miljoner kronor speciellt skulle vara avsedda
härför. Det är väl detta som går
igen i den av herr Ferdinand Nilsson
väckta motionen. Han skriver där: »I
samband med tillkomsten av föreliggande
proposition och till och med samma
dag (10/11) beslöt Arbetsmarknadsstyrelsen
att generellt ''tillstyrka lokaliseringsstöd
till härför lämpliga objekt för
lokalisering i Norrköping samt Gävle-,
Falu- och Karlstadsområdena’---.»

Det är klart att det finns ett visst
samband, men det har bär missförståtts
och förstorats av herr Ferdinand Nilsson,
vilket gjort att han i onödan kanske
har fått det hälsingeblod som herr
Nils-Eric Gustafsson i Byske talar om
att koka litet hetare än vanligt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Sedan jag påpekat att
herr Birger Andersson har läst motionen
fel, tycker jag att det var litet onödigt
att han upprepade det.

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Vad som sägs i motionen är först och
främst att propositionen beslöts samma
dag som arbetsmarknadsstyrelsen fattade
beslut angående de vidgade områdena.
Det är obestridligt. Jag förmodar
att herr Birger Andersson inte vill dementera
det, ty jag har fotostatkopia
på arbetsmarknadsstyrelsens beslut och
jag har propositionen att stödja mig på
beträffande Kungl. Maj:ts beslut.

Sedan har vi sagt att någon närmare
motivering för detta beslut inte har bekantgjorts.
Men i pressen har uppgivits
att de i propositionen föreslagna 50 miljonerna
skulle ha samband därmed. Det
betyder inte, såvitt jag kan läsa innantill,
att de skulle gå åt där — det har
Dagens Nyheter sagt, men inte motionärerna.
Men när man vidgade området
och samtidigt begärde större medelsanvisning,
finns väl det sambandet att ett
vidgat område skall behöva ytterligare
pengar, och jag gissar att det inte blir
så små belopp. Något mer har vi inte
sagt. Det är således fråga om ett samband.
Det var en onödig kriarättning beroende
på att magistern inte hade läst
ordentligt i den kria där han satte bock
i kanten.

I brist på egna kvickheter övertog
herr Birger Andersson en kvickhet från
herr Nils-Eric Gustafsson om hälsingeblodet.
Jag vill bara säga att vi har vår
uppfattning om folk från södra Västergötland,
men jag skall inte närmare gå
in på den.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Om jag inte missförstod
herr Ferdinand Nilsson sade han att jag
läste fei ur motionen. Jag läste ord för
ord och för säkerhets skull var det fotostatkopian
av den motion som herr
Ferdinand Nilsson har lämnat i denna
kammare som jag läste ur. Förnekar
herr Ferdinand Nilsson i dag vad han
tidigare har skrivit?

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talman -

Ang. anslag till lokaliseringslån
nen yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
inom. 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 922 och II: 1137 i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

I avseende å utskottets hemställan i
mom. 2, fortsatte herr förste vice talmannen,
komme propositioner att framställas
först särskilt såvitt anginge storleken
av anslagsramen samt därefter
särskilt i vad gällde viss förutsättning
för anslagsramen.

I fråga om storleken av anslagsramen,
anförde nu herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels att utskottets hemställan
i denna del skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 205 punkten
3 mom. 2, såvitt avser storleken av
anslagsramen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

2f Första kammarens protokoll 1967. Nr 52

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande utskottets hemställan
i mom. 2 i vad gällde viss förutsättning
för anslagsramen gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på bifall till motionerna
I: 922 och II: 1137, såvitt nu vore
i fråga; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. 3 gjorda hemställan.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

206, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser statens
allmänna fastighetsfond; och
nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift av fordringar
på grund av torvlån.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 60, i anledning
av motioner angående tryckningen av
likalydande motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. ändrade hastighetsbestämmelser
för fordonskombinationer

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 61, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648),
såvitt avser bl. a. axeltryck, bruttovikt
och fordonslängd, in. in., jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 22 september 1967
dagtecknad proposition, nr 160, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över vid propositionen fogat förslag till
förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr
648),

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § lagen den 4
december 1964 (nr 731) om trafiknämnder.

I propositionen hade föreslagits, att
de tillåtna värden för fordons axel- och
boggitryck, som angivits i vägtrafikförordningen,
skulle höjas från 6 respektive
8 ton till 8 respektive 12 ton
och att tillåten bruttovikt för olika fordon
och fordonskombinationer genomgående
skulle ökas med 4 ton. För att
motverka vissa viktkoncentrationer hade
föreslagits bestämmelser om minimiavstånd
mellan ett fordons sista axel
och därtill kopplat fordons första axel
i fordonskombinationer med bruttovikt
över 12 ton.

Rätten att framföra långa fordon och
fordonskombinationer hade föreslagits
begränsad. Maximilängden skulle enligt
förslaget bliva 24 meter.

Förslaget gåve möjlighet till undantag
från bestämmelserna om minimiavstånd
och maximilängd bland annat för
kombinationer som brukats före ikraftträdandet
av de nya föreskrifterna.

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ang. ändrade hastighetsbestämmelser för fordonskombinationer

Ändring hade också föreslagits i bestämmelserna
om högsta tillåtna hastighet
för olika slag av fordonskombinationer.
Ändringarna rörde både tunga
och lätta kombinationer. Bland annat
skulle bil med effektivt bromsad släpvagn
undantagslöst få föras med högst
70 i stället för som nu i vissa fall med
högst 50 kin/tim.

För dragbil med två bromsade släpvagnar
hade icke föreslagits någon ändring
i den nuvarande högsta tillåtna
hastigheten 40 km/tim.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna 1:903,
av herr Pettersson, Harald, in. fl., och
II: 1117, av herr Asp in. fl.,

B. de likalydande motionerna I: 904,
av herr Tistad och herr Peterson, Eric
Gustaf, samt II: 1118, av herr Werbro,

C. de likalydande motionerna 1:905,
av herr Schött, samt II: 1119, av herrar
Tobé och Allard, ävensom

D. motionen 1:906, av fru Segerstedt
W ib er g.

I motionerna 1:903 och 11:1117 hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 160 målte
uttala, att efter b) i lagtexten till
56 § 1 mom. vägtrafikförordningen

borde införas ett tillägg av innebörd
att den föreslagna höjningen av högsta
tillåtna hastighet till 70 kin/tim. för
tung lastbil med tillkopplad släpvagn
även borde omfatta fordonskombinationen
dragbil med påhängsvagn jämte
tillkopplad släpvagn.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen nr 160 fogade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen
den 4 december 1964 (nr 731) om trafiknämnder; B.

att riksdagen i anledning av propositionen
och motionerna I: 903 och

11:1117 måtte giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
beträffande högsta tillåtna hastighet för
fordonskombinationen dragbil med påhängsvagn
och tillkopplad släpvagn;

C. att riksdagen med avslag på följande
motioner, nämligen

1. I: 904 och II: 1118,

2. 1:905 och 11:1119 samt

3. I: 906,

måtte lämna propositionen nr 160 i
övrigt utan erinran

I sitt yttrande hade utskottet beträffande
fordonskombinationen dragbil
med bromsad påhängsvagn och tillkopplad
bromsad släpvagn förordat en
högsta hastighet av 70 km/tim.

Reservation hade anförts, vid B i utskottets
hemställan, av herr Levin (s),
som ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
med avslag på motionerna 1:903
och II: 1117 måtte lämna propositionen
i denna del utan erinran.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Tredje lagutskottets utlåtande
uppvisar i stort sett en enig inställning,
men som den uppmärksamme
läsaren av utskottsutlåtandet har observerat
är det tre av utskottets förstakammarledamöter
som inte hade tillfälle
att delta i det slutliga beslutet i
utskottet. Om vi hade haft det, vågar
jag säga att reservanternas antal skulle
ha varit större.

Jag delar tjänstgörande ordföranden
herr Hans Levins mening i den reservation
som han har avgivit. Han säger
i den, att man inte får anlägga bara företagsekonomiska
synpunkter på frågan
om hastigheten för den tyngre trafiken,
utan att man i första hand måste
se till att trafiksäkerheten främjas.

Vi har ju haft framgång i kampen
mot trafikolyckorna efter övergången
till högertrafik. Det är glädjande att vi
har kunnat notera en minskning av des -

44 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Ang. ändrade hastighetsbestämmelser för fordonskombinationer

sa. Man får nämligen när man resonerar
i denna fråga inte glömma att människan
är den viktigaste produktionsfaktorn,
långt viktigare än den vinst
som en hastighetshöjning för vissa slag
av fordon skulle medföra.

De av trafiksäkerhetsrådet gjorda undersökningarna
visar att omkörningsfrekvensen
sjunker i samma mån som
hastigheten för de tyngre fordonen
höjs. Var och en som är ute och åker
på vägarna har själv lätt kunnat göra
iakttagelsen hur svårt det kan vara att
köra om de långa lastbilstågen och
hur besvärligt det kan vara även för
snabbt accelererande personbilar att
klara omkörningarna.

Trafiksäkerhetsrådet anför i sitt yttrande,
att man anser det olämpligt att
för närvarande föreslå någon ändring
i hastigheterna för fordonskombinationer
med två släpvagnar eller fler. Kommunikationsministern
har för sin del
ansett att man i varje fall tills vidare
bör låta anstå med en ändring av hastighetsreglerna.

Dels finner trafikförsäkringsrådet att
forskningsunderlaget är alltför ringa eller
inget alls för detta slag av fordon,
dels ökar svårigheterna att anpassa
bromskraften mellan axlarna och antalet
axlar, dels minskas fordonsförarnas
möjligheter att klara en besvärlig
situation ju fler enheter som ingår i
kombinationen och ju högre hastigheten
är.

Vad rådet anfört kan man inte lämna
utan avseende. Det väger tungt.

Flera remissinstanser har betonat att
ytterligare undersökningar måste göras,
innan man övergår till högre hastigheter
för ifrågavarande slag av fordon.

Reservationen förordar just att sådana
undersökningar kommer till stånd.

I avvaktan på detta bör inte någon höjning
av trafikhastigheten medges för
det slag av fordon det här gäller.

Trafiksäkerhetsrådet har i sitt betänkande
»Fordonskombinationer, längder
och hastigheter» anfört följande: »Teoretisk
analys eller praktiska prov fö -

religger inte som grund för de nuvarande
hastighetsbestämmelserna beträffande
tunga kombinationer. De har tillkommit
som resultat av bedömningar,
grundade på fordonsmaterial och vägstandard
vid tiden för bestämmelsernas
införande. Gynnandet av fordonskombination
med påhängsvagn torde främst
grunda sig på den amerikanska uppfattningen,
att denna typ av fordonskombination
skulle ur trafiksäkerhetssynpunkt
vara överlägsen kombination
med släpvagn. I Tyskland gäller dock
mera rigorösa bestämmelser för bromsanordningar
på fordonskombinationer
med påhängsvagn än för sådana med
släpvagn av annan typ, vilket tyder på
att man där har en annan uppfattning
än i USA.»

Vidare sägs i yttrandet: »Dragbil för
påhängsvagn har i förhållande till normala
lastbilar kort hjulbas. Dessutom
har dragbilen liten massa i förhållande
till påhängsvagnen och har därför
förhållandevis liten tröghet mot vridningar
i horisontalplanet.»

Detta är, herr talman, tekniska termer,
men det är sådana tekniska termer
att man inte kan komma förbi dem.
Man måste lyssna till vad som har sagts
från trafiksäkerhetsrådet.

Det förefaller vara ett från trafiksäkerhetssynpunkt
ganska allvarligt beslut
att tillåta dessa kombinationer att
köra med 70 km i timmen i stället för
som nu 40. Närmare tekniska prov och
undersökningar innan beslut fattas förefaller
i hög grad påkallade. För de
kombinationer som föreslagits få höjd
hastighet enligt propositionen har utförts
ingående tekniska prov. Dessa kan
ge trafiksäkerhetsverket underlag för
närmare föreskrifter om kombinationerna
för att inte hastigheten skall bli
trafikfarlig. För de typer motionärerna
avser och som utskottsmajoriteten har
tillstyrkt finns inga sådana prov och
således intet underlag för särskilda säkerhetsföreskrifter.
Det är kanske nödvändigt
att t. ex. begränsa hastighetshöjningen
till släpvagnar under viss

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ang. ändrade hastighetsbestämmelser för fordonskombinationer

vikt eller viss längd. Detta kan inte bedömas
utan att en utredning har företagits.
Fältet får inte lämnas fritt i detta
avseende.

Departementschefen har inte avvisat
tanken på en hastighetshöjning för dessa
kombinationer utan säger att han
utgår från att trafiksäkerhetsverket
uppmärksammar denna fråga. Skulle
det inte leda till tillräckligt snabba utredningar
kan ju riksdagen påverka
frågan genom interpellationer eller nya
motioner.

Till saken hör, och det vill jag betona
till sist, att det är nästan omöjligt
att omsätta förslaget i författningstext
så att det kan träda i kraft den
1 januari 1968. Motionärernas författningstext
går inte att ta därför att man
inte har observerat att andra delar av
56 § vägtrafikförordningen påverkas av
ändringen, bl. a. 1 mom. i 56 §. Vilka
bromsföreskrifter skall man välja? De
som står under a) eller de som står under
b) ? En tidskrävande undersökning
fordras för att se om följdändringar
krävs i vägtrafikförordningen och andra
författningar om vägtrafiken.

Herr talman! Allt tyder på att utskottet
här har haft litet för bråttom
och lyssnat alltför mycket till vältaliga
representanter för åkerinäringen. Utskottet
har glömt trafiksäkerhetssynpunkterna,
vilket jag tycker är allvarligt
nog. Dessa är nämligen så viktiga
att de måste ges företräde.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den av herr Levin lämnade
reservationen.

Häri instämde herr Kristiansson,
Svante, (s).

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Denna proposition innehåller
förslag om en rad nya bestämmelser
när det gäller den tyngre trafiken,
såsom ändrade bestämmelser om
fordons vikt samt om fordons längd,
som föreslås begränsad till 24 meter.
På dessa båda punkter råder inga de -

lade meningar. Det föreslås också att
bestämmelserna om vikt och längd
skall gälla för alla olika typer av tyngre
lastbilar.

När det sedan gäller hastigheten, som
herr Göran Karlsson var inne på, har
ett undantag gjorts. För alla typer av
fordon föreslås en ökning av hastigheten
från för närvarande i stort sett 50
km/tim. till 70 km/tim. Undantaget
gäller en fordonskombination påhängsvagn
med släpvagn, där hastigheten 40
km/tim. föreslås. Det är just på denna
punkt som det råder delade meningar.

När man sätter sig närmare in i ärendet
måste man fråga sig, hur många
märkvärdigheter som skall läggas fram
under år 1967 i riksdagen när det gäller
hastighetsbegränsningar av olika typer.
Jag vet inte, herr talman, hur
många gånger vi har behandlat sådana
frågor i år. Det är i alla fall flera gånger.
Det har rått mycket delade meningar
om hastighetsbegränsningarna. Se
bara på diskussionen i förra veckan
om 40-kilometersgränsen i Stockholm
och andra städer. Se på den diskussion
som hölls när man ville ha hastigheten
30 km/tim. i samband med övergången
till högertrafik osv. Nu kommer diskussionen
tillbaka på ett helt annat område.

När det gäller just denna typ av fordon
är det framför allt två skäl som
anföres när man argumenterar för och
emot. Det ena skälet är det företagsekonomiska
och det andra är det trafiksäkerhetstekniska.
I sin reservation —- vi
har bara en reservant — säger reservanten
bl. a., att han vill byta ut det
avsnitt under rubriken Utskottet som
börjar med orden »Flera myndigheter»
och som slutar med orden »till känna».
Reservanten vill således i motiveringen
inte ha med bl. a. följande meningar:
»Flera myndigheter och ett stort
antal representanter för näringslivet
har erinrat om den växande betydelse
fordonskombinationen dragbil med påhängsvagn
jämte tillkopplad släpvagn
fått på senare år,--—..De har yr -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. ändrade hastighetsbestämmelser för fordonskombinationer

kat att denna fordonsenhet skall få föras
med samma hastighet som lastbil
med tillkopplad släpvagn, dvs. 70 km/
tim.» Det var kanske tokigt att jag inte
tog med mig de papper som fanns tillgängliga
i utskottet och visade dem för
kammaren på det sätt som här är möjligt.
I dessa papper anges en hel rad
av olika fordonstyper. Den oinvigde
kan knappast begripa varför man för
den och den typen av fordon sätter
hastighetsgränsen till 70 km/tim. och
sedan för ett annat fordon med samma
längd går ned till 40 km/tim. Men det
har som sagt hänt mycket konstigt i
dessa avseenden under detta år.

Jag skall inte alls beröra det företagsekonomiska
problemet. Det finns
ur företagsekonomisk synvinkel en rad
skäl för att den tidigare omtalade fordonskombinationen
får köra med 70
km/tim. Det råder ingen tvekan om
detfa, men jag vill såsom herr Göran
Karlsson lämna detta åt sidan, även om
jag inte ett ögonblick anser att utskottets
förslag skulle vara liktydigt med
att utskottet företräder åkerinäringens
intressen. Ni får hitta på andra argument,
herr Göran Karlsson, för utskottets
uttalande än just detta. Vårt argument
är framför allt det viktiga trafiksäkerhetstekniska.

Jag tror inte att man behöver vara
någon större trafikexpert för att begripa
att de flesta olyckor ute på vägarna
sker i samband med omkörningar.
De som färdas på vägarna vet också
att de tunga fordonen blir fler och fler,
vilket medför att också de besvärliga
omkörningarna blir allt flera. Tänk er
en bil, 24 meter lång, som kör i 40 kilometers
fart. Den får inte köra fortare.
Tänk er sedan en annan bil, också
24 meter lång, som kör i 70 kilometers
fart, ty det är tillåtet för den, och som
skall köra förbi det första fordonet.
Hur lång tid kommer det att ta innan
den omkörningen är verkställd? Jag har
inte räknat efter, men om någonting är
en trafikfara, så måste det vara att man
genom olika hastighetsbestämmelser

skapar fram omkörningar av tunga fordon.
Som trafiksäkerhetsrådet också
sagt, måste det vara ett trafiksäkerhetsintresse
att man får lika hastighet för
alla tyngre fordon, så att man därmed
får trafiken att flyta jämnare.

Det är inte något åkeriintresse utan
ett rent trafiksäkerhetsintresse som
kommit till uttryck i utskottets förslag.
Det har också visat sig att utskottet
praktiskt taget är enhälligt om förslaget
rörande enhetlig hastighet för alla
tyngre fordon.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Harald Pettersson (ep), Hedström (s),
Dahlberg (s) och Stadling (s).

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Herr Jansson åberopade
trafiksäkerhetsrådet, och det gjorde jag
också. Herr Jansson kan ju inte ha
glömt att trafiksäkerhetsrådet sagt att
det först skall göras en undersökning
om dessa fordon och deras lämplighet
för att övergå till högre hastighet, innan
något beslut fattas. Detta är det
centrala i hela det resonemang som trafiksäkerhetsrådet
har fört.

Kom sedan inte och säg'', herr Erik
Jansson, att det inte är åkeriägarintressen
och företagsekonomiska synpunkter
som varit vägledande för motionärerna.
Den saken är hur klar som helst. Vad
beträffar företagsekonomiska synpunkter
kan jag också hålla med om att utifrån
dem borde man tillåta 70 kilometers
hastighet för dessa fordon. Men
det går aldrig att i dagens läge åberopa
att trafiksäkerhetssynpunkten skulle
vara vägledande för utskottsmajoriteten,
när den föreslagit en hastighet av 70
kilometer i timmen. Trafiksäkerhetsrådet
har ju sagt att man först måste göra
undersökningar innan högre hastigheter
kan tillåtas.

Vidare vill jag betona att herr Levins
reservation är lika med regeringens
förslag, medan det av herr Jansson för -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ang. ändrade hastighetsbestämmelser för fordonskombinationer

ordade förslaget om 70 kilometers hastighet
är baserat på synpunkter som anförts
av några motionärer. De är naturligtvis
i sin fulla rätt att anföra sådana
synpunkter, men vad som för mig väger
tyngst är just vad jag pekat på beträffande
trafiksäkerhetsrådets inställning.

Hur många märkvärdigheter i trafikhänseende
skall vi uppleva 1967? sade
herr Erik Jansson. Glöm inte, herr Jansson,
att 1967 är det år då vi genomfört
en omläggning till högertrafik och att
detta har föranlett én rad av de beslut
som riksdagen har fattat. Det är inte
fråga om att pillra utan vidare på hastighetsbestämmelser
och annat, utan
det är sakliga grunder som varit avgörande
för att vi sysslat med dessa ting
i utskott och i kamrar.

Herr talman! Jag tror att det föreligger
vissa risker på trafiksäkerhetsområdet,
om man tillåter högre hastighet
för dessa fordon, när det saknas tillräcklig
vetskap om vad detta innebär.
Jag tror att det är angeläget att man
lugnar sig ett slag och gör de utredningar
som behövs, för att sedan ta det
steg som herr Jansson önskar att vi
skall ta. Det är möjligt att vi under
1968 eller 1969 kan hamna precis på
samma ståndpunkt, herr Erik Jansson,
men i dag är det en skillnad oss emellan
— till dess att saken blivit utredd
vill i varje fall inte jag ta ansvaret för
ett beslut om högre hastighet än trafiksäkerhetsrådet
har förordat.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Jag har inte ett ögonblick
förnekat att det är ett åkeriintresse
att dessa fordon får köra med 70
i stället för 40 km. Självklart är detta
ett intresse för hela näringslivet, framför
allt med hänsyn till den tunga trafikens
utveckling just nu.

Men vad jag sagt är att jag inte tagit

ställning i den här frågan med utgångspunkt
från åkeriägarnas intressen — jag
har gjort det ur trafiksäkerhetssynpunkt,
herr Göran Karlsson; och det är
litet skillnad.

Här sägs att vi bör ha en undersökning
klar innan vi släpper endast en
av alla de tunga fordonstyperna upp
från 40 till 70 km. Då frågar jag mig
hur många liv som skall offras innan
man får klart för sig det tokiga i att
tillämpa en differentierad hastighetsbegränsning
på vägarna.

Slutligen säger herr Göran Karlsson
med stor emfas: Lägg märke till att reservationens
förslag är detsamma som
regeringens. Ja, visst är det så ■—- men
därför behöver ju inte förslaget vara
absolut riktigt.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Jansson ger sig in på farliga vägar när
han frågar: Hur många liv skall offras
då dessa fordon måste köra med 40
km/tim;? Hur många liv kommer det
att kräva, herr Jansson, om dessa fordon
skall få köra med 70 km/tim? Det
är väl inte mindre farligt om man får
köra ett tungt fordon med högre hastighet
— jag tycker att logiken måste
säga att riskerna då blir större.

Så säger herr Jansson att han inte
för åkeriägarintressen till torgs. Nej,
det har jag inte heller påstått. Men jag
sade att utskottet tagit hänsyn till vad
åkerinäringen anfört, och i utskottets
majoritet sitter bl. a. herr Erik Jansson.
Även om han, inte sagt det rent ut,
ligger följaktligen bl. a. näringsgrensintressen
bakom de synpunkter som utskottet
för fram — det kan man inte
förneka.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! överläggningen skulle
ju härmed ha kunnat vara avslutad,
men jag vill gärna instämma i allt vad
herr Jansson sagt i denna sak. Jag vill

48 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Ang. ändrade hastighetsbestämmelser för fordonskombinationer

ytterligare framhålla, att om nu dessa
fordonskombinationer med påhiingsvagn
och tillkopplad släpvagn skulle
innebära en företagsekonomisk fördel,
så är väl inte det något fel. Utskottsmajoriteten
har, såsom herr Jansson påpekat,
tagit ställning enbart ur trafiksäkerhetssynpunkt,
med tanke på omkörningsriskerna.
Dessutom bör man
lägga märke till att denna fordonskombination
är en mycket modernare och
senare konstruktion än de gamla fordonskombinationerna
— man har vid
konstruktionen kunnat tillgodogöra sig
alla de erfarenheter som förut vunnits.

Ett stort antal sådana kombinationsfordon
finns uppe i Norrland. Tror man
att dessa långtradare skall kunna köra
40 km/tim. de långa sträckorna dör
uppe — tiotals, för att inte säga hundratals
mil — samtidigt som alldeles
likartade kombinationsfordon kör med
70 km/tim.? De kan naturligtvis inte
klara konkurrensen under sådana förhållanden
— men det är en sak för sig;
avgörande för oss har varit trafiksäkerhetssynpunkten,
de oerhört långa och
svåra omkörningar som måste göras av
alla andra, som får åka med 70 km/tim.

Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag noterar att herr
Skårman vill göra gällande att utskottet
på ett bättre sätt skulle kunna bedöma
trafiksäkerhetssynpunkterna än
statens trafiksäkerhetsråd.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag vill erinra om att
när det gällde att rekommendera fartgränser
vid övergången till högertrafik
förelåg från sakkunnighet håll ett förslag
om 30 kilometer i timmen. Riksdagen
uttalade sig för fartgränsen 40
kilometer i timmen. Jag har inte märkt
att det vid övergången innebar några
olägenheter. Vad skulle följden ha blivit

om vi den gången hade litat på experterna
och beslutat om 30 kilometer;
fartgränsen på 40 kilometer har ju till
och med den förorsakat vissa trafikstockningar
i storstäderna. Försök har
redan gjorts att höja också fartgränsen
40 kilometer. Man får väl försöka att
själv göra vissa bedömningar och inte
bara lita på expertisen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! En höjning av hastighetsgränsen
från 30 till 40 kilometer i
timmen innebär ju en ökning med bara
10 kilometer. Utskottet föreslår en höjning
av gränsen från 40 till 70 kilometer
— alltså med 30 kilometer — och
dessutom är det fråga om särskilt tunga
fordon. Det är en väsentlig skillnad
mellan dessa hastigheter, herr Skårman.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Göran, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61
punkten B, röstar

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Karlsson, Göran,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 33.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten C gjorda hemställan.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 62, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om ändring i
vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648) såvitt avser bl. a.
fordons beskaffenhet och utrustning,
m. m. jämte motioner i ämnet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1967/68, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. yrkesskadeförsäkringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 68, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 14 maj
1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 september 1967 dagtecknad
proposition, nr 147, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den
14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring
för sjömän m. fl.,

3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950
(nr 261),

4) lag om värdesäkring av yrkesskndelivräntor
m. m.,

5) förordning om värdesäkring av
yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel,
m. m.,

6) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,
samt

7) lag angående upphävande av lagen
den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet.

I propositionen hade föreslagits höjning
den 1 januari 1968 av äldre yrkesskadelivräntor.
Livräntorna skulle
höjas med 25 procent om skadan inträffat
år 1961 eller tidigare, med 20
procent om skadan inträffat under något
av åren 1962—1964 och med 10 procent
om skadan inträffat under något
av åren 1965—1967. Samtidigt hade föreslagits,
att den årliga arbetsförtjänst,
som enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
skulle ligga till grund för bestämmande
av livräntan, skulle maximeras

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. yrkesskadeförsäkringen
till ett belopp motsvarande fyra gånger
basbeloppet, dvs. för närvarande 22 800
kronor, i stället för nuvarande 15 000
kronor. Även de inkomstgränser som
nu tillämpades för beräkning av det
s. k. ersättningsunderlaget inom yrkesskadeförsäkringen
hade föreslagits höjda.
Sammantaget innebar detta, att den
högsta livränta som kunde utgå höjdes
från 11 000 till, vid nuvarande basbelopp,
cirka 17 000 kronor.

Enligt propositionen skulle både äldre
och nytillkommande livräntor värdesäkras
genom anknytning till basbeloppet.

Enligt 21 § i förslaget till lag angående
ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring
skulle efterlevande barn till försäkrad,
som avlidit till följd av yrkesskada,
äga rätt till livränta. Denna
skulle utgå längst till dess barnet fyllde
16 år eller, om det till följd av sjukdom
ej kunde försörja sig, längst till
den dag barnet fyllde 21 år.

De förbättringar, som föreslagits i
fråga om yrkesskadelivräntor, skulle
gälla även militärersättningar och därmed
likställda ersättningar av statsmedel.

Vidare föresloges i propositionen, att
de s. k. socialförsäkringsbolagen skulle
upphöra att meddela yrkesskadeförsäkring
vid utgången av år 1968. Därjämte
hade föreslagits, att försäkringsrådet
vid den tidpunkt som Kungl. Maj:t senare
bestämde skulle upphöra med sin
verksamhet och ersättas av en nämnd,
kallad yrkesskadenämnden.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner:

A, vid riksdagens början väckta motioner,

1) de likalydande motionerna 1:447,
av herr Svanström m. fl., och II: 796,
av herr Persson i Heden m. fl., om
höjda livräntor vid yrkesskada; samt

2) motionen 11:800, av herr Rubin
m. fl., om indexreglering av vissa livräntor; -

B, i anledning av propositionen väckta
motioner,

3) de likalydande motionerna I: S95,
av herr Geijer, Arne, m. fl., och II: 1109,
av fru Ekendahl m. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 896,
av herr Hubinette m. fl., och II: 1113,
av fröken Wetterström m. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 897,
av herr Ottosson m. fl., och II: till, av
herr Nordgren;

6) de likalydande motionerna 1:898,
av herr Strandberg m. fl., och II: 1112,
av herr Oskarson in. fl.; samt

7) de likalydande motionerna I: 899,
av herr Werner, och 11:1110, av herr
Lorentzon m. fl.

I motionerna I: 895 och II: 1109 hade
yrkats,

att riksdagen, med frångående av
propositionen, dels skulle fastställa lydelsen
av 16 § tredje stycket i förslaget
enligt vad i motionerna angivits,
dels skulle uttala, att inkomsttaket vid
beräkningen av ersättningsunderlaget
borde motsvara sex gånger det basbelopp,
som gällde vid skadeårets ingång;

att åldersgränsen i 21 § skulle höjas
till 19 år;

att riksdagen skulle fastställa, att bevisregeln
i gällande lag utvidgades på
sätt i motionerna angivits; samt

att riksdagen med frångående av propositionen
skulle fastställa, att den nuvarande
instansordningen inom yrkesskadeförsäkringen
med försäkringsrådet
som mellaninstans skulle bibehållas.

Det i dessa motioner framställda
yrkandet angående den s. k. bevisregeln
avsåg nuvarande bestämmelse i 7 §
lagen om yrkesskadeförsäkring beträffande
orsakssambandet mellan olycksfall
och skada. I detta lagrum föreskreves,
att orsakssamband skulle anses föreligga
såvida icke övervägande skäl
talade däremot. I de fall då sannolikheten
för och emot samband vägde
jämnt, skulle enligt bevisregeln ersättning
utgå. Enligt motionärernas förslag
borde nuvarande ordning ändras så, att

Tisdagen den 12 december 1967

väsentligt starkare skäl än vad nu krävdes
skulle föreligga för att en skada ej
skulle anses som yrkesskada.

I motionerna I: 896 och II: 1113 hade
hemställts, att riksdagen med avslag å
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 såvitt
avsåge yrkesskadeförsäkringens administration
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t i detta
avseende snarast måtte framlägga nytt
förslag i enlighet med yrkesskadeutredningens
betänkande Yrkesskadeförsäkring
(SOU 1966:54).

I motionerna I: 897 och II: 1111 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att yrkesskadeförsäkring i fortsättningen
liksom hittills och efter koncession
av Kungl. Maj:t skulle få bedrivas av
jämväl ömsesidigt försäkringsbolag,

I motionerna I: 898 och II: 1112 hade
anhållits, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 147
måtte

1. hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
föranstalta om förnyat övervägande av
de berörda spörsmålen rörande dels
samordningen av yrkesskadelivränta
och allmän pension, dels engångsbelopp
i stället för livränta vid yrkesskadeinvaiiditet
och dels militärersältningsförordningens
tillämpningsområde,

2. besluta, att tillägg enligt 2 § i den
föreslagna värdesäkringsförordningen
till livränta på grund av skada eller
sjukdom, som drabbat värnpliktig, skulle
utgå med 25 procent, och

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela
föreskrifter om sjukpenningrätt för
värnpliktig vid sådan under tjänstgöringstiden
inträffad sjukdom, som kvarstode
vid utryckningen men icke omfattades
av militärersättningsförordningen.

I motionerna I: 899 och II: 1110 hade
yrkats, att riksdagen, med bifall i övrigt
till Kungl. Maj:ts proposition nr 147,
skulle besluta

Nr 52 51

Ang. yrkesskadeförsäkringen

I. a) om ändrad lydelse av förslag till
lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor
m. m., 2 §, första stycket,

b) om ändrad lydelse av förslag till
förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor,
som utgår av statsmedel,
m. in., 2 §, första stycket,

II. om ändrad lydelse av lagen om
allmän försäkring, 3 kap. 10 §, första
stycket,

III. a) om ändrad lydelse av lagen
om yrkesskadeförsäkring, 19 §,

b) om ändrad lydelse av förslag till
förordning om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr
261), 7 § 1 mom.,
enligt vad i motionerna angivits.

De i motionerna 1:899 och 11:1110
framlagda förslagen avsågo bland annat,

att uppräkningen av utgående livräntor
skulle ske på så sätt, att för varje
år från år 1960 skulle fastställas ett årsmedeltal
för konsumentprisindex och
varje årgång livräntor skulle räknas upp
i förhållande till förändringarna i detta
medeltal,

att sjukpenning skulle utgå vid yrkesskada
även för den dag då skadan
inträffade samt

att, om en försäkrad avlede till följd
av yrkesskada, begravningshjälp skulle
utgå med ett belopp motsvarande 40
procent av basbeloppet i stället för i
propositionen föreslagna 20 procent.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 899 och II: 1110, i fråga om
begravningshjälp, måtte bifalla förevarande
proposition, nr 147, såvitt anginge
ändringar i 19 § lagen om yrkesskadeförsäkring
och 7 § 1 mom. militärersättningsförordningen; B.

att riksdagen — under förklaring
att vissa ändringar och tillägg borde göras
i förslaget till lag angående ändring
i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring — med bifall till

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. yrkesskadeförsäkringen
motionerna 1:895 och 11:1109, såvitt
anginge åldersgränsen för barnlivränta
och bevisregeln, samt i anledning av
nämnda motioner i övrigt jämte motionerna
I:896 och II: 1113 ävensom med
avslag på motionerna 1:897 och II:
1111 måtte

1) avslå lagförslaget såvitt anginge
2 §, 16 § fjärde stycket och 56 § samt
övergångsbestämmelserna 3 och 4,

2) antaga lagförslaget i övrigt, i den
mån det icke behandlats under A, med
dels den ändringen, att övergångsbestämmelserna
5, 6 och 7 erhölle beteckningarna
3, 4 respektive 5, dels följande
ändringar och tillägg, nämligen att
ingressen, 7, 9, 21, 39, 40, 44 och 52 §§
samt övergångsbestämmelserna 1 och 2
erhölle i utlåtandet angiven lydelse;

C. att riksdagen med avslag på motionerna
1:897 och 11:1111 måtte bifalla
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 14 maj 1954 (nr 246)
om krigsförsäkring för sjömän m. fl.;

D. att riksdagen — med förklaring
att vissa ändringar och tillägg borde
göras i förslaget till förordning om
ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261) — i anledning
av motionerna I: 895 och II: 1109,
såvitt anginge försäkringsrådet, samt
motionerna 1:896 och 11:1113 måtte

1) avslå förslaget till förordning, såvitt
anginge 6 § 3 mom. fjärde stycket
samt 18 och 19 §§,

2) antaga förslaget till förordning i
övrigt, i den mån det icke behandlats
under A, med de ändringarna, att ingressen,
3 §, 4 § och 7 § 3 mom. samt
övergångsbestämmelserna erhölle den
i utlåtandet angivna lydelsen;

E. att riksdagen, med avslag på motionerna
1:899 och 11:1110, såvitt anginge
förslaget till lag om värdesäkring
av yrkesskadelivräntor m. m., måtte
bifalla lagförslaget;

F. att riksdagen, med avslag på motionerna
I: 899 och II: 1110 samt I: 898
och II: 1112, samtliga motioner såvitt
anginge förslaget till förordning om
värdesäkring av yrkesskadelivräntor,

som utgår av statsmedel in. m,, måtte
bifalla författningsförslaget;

G. att riksdagen, med avslag på motionerna
1:899 och 11:1110, såvitt anginge
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, måtte bifalla lagförslaget; H.

att riksdagen, i anledning av motionerna
1:895 och 11:1109, såvitt anginge
försäkringsrådet, samt motionerna
1:896 och 11:1113, måtte avslå förslaget
till lag angående upphävande av
lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om
försäkringsrådet;

J. att riksdagen, i anledning av motionerna
1:898 och 11:1112, såvitt anginge
militärersättningsförordningen,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört
angående behovet av översyn av
förordningen m. in.;

K. att följande motioner, nämligen

1) I: 447 och II: 796

2) I: 895 och II: 1109

3) I: 896 och II: 1113

4) I: 898 och II: 1112

5) 11:800,

i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet i utlåtandet hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

De av utskottet föreslagna författningsändringarna
inneburo bland annat,

att bevisregeln i 7 § lagen om yrkesskadeförsäkring
skulle givas det innehållet,
att orsakssamband mellan olycksfall
och skada skulle anses föreligga såvida
icke skälen mot ett samband vore
betydligt starkare än skälen för,

att den högsta årliga arbetsförtjänst,
som finge läggas till grund vid beräkning
av ersättningsunderlaget, skulle
bestämmas till fem basbelopp,

att åldersgränsen för barnlivränta
skulle vara 19 år samt

att försäkringsrådet tills vidare skulle
bibehållas.

Tisdagen den 12 december 1967

Reservation hade avgivits, vid utskottets
hemställan under B och C, av herr
Hubinette (h), fru Hamrin-Thorell (fp)
samt herrar Edström (fp), Jonsson (fp)
och Åkerlind (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort

dels under B hemställa, att riksdagen
— under förklaring att vissa ändringar
och tillägg borde göras i förslaget
till lag angående ändring i lagen
den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
— med bifall till motionerna
1:897 och 11:1111 samt 1:895
och II: 1109, sistnämnda båda motioner
såvitt anginge åldersgränsen för barnlivräntor
och bevisregeln, samt i anledning
av motionerna 1:895 och 11:1109
i övrigt jämte motionerna I: 896 och
11: 1113 måtte

1) avslå lagförslaget såvitt anginge
1 och 2 §§, 16 § fjärde stycket, 18, 24,
34 §§, 36 § tredje stycket, 38—40 §§, 44,
48, 52 och 56 §§ samt övergångsbestämmelserna
3—6,

2) antaga lagförslaget i övrigt, i den
mån det icke behandlats under A, med
dels den ändringen, att övergångsbestämmelsen
7 erhölle beteckningen 3,
dels följande ändringar och tillägg,
nämligen att ingressen, 7, 9, 21, 26, 30,
32 och 57 §§ samt övergångsbestämmelserna
1 och 2 erhölle i reservationen
angiven lydelse;

dels ock under C hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 897
och II: 1111 — samt med förklaring att
vissa ändringar borde göras i förslaget
till lag angående ändring i lagen den
14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring
för sjömän m. fl. — måtte

1) avslå lagförslaget såvitt anginge
3 § andra stycket och 6 §,

2) antaga lagförslaget i övrigt med
de ändringarna, att ingressen och övergångsbestämmelserna
erhölle den lydelse,
som i denna reservation angivits.

Nr 52 53

Ang. yrkesskadeförsäkringen

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Utskottet har vid behandlingen
av propositionen nr 147
trots alla de svåra och intrikata problemställningar,
som uppenbarat sig
och som föranlett en del justeringar av
propositionens lagtext, blivit enigt utom
på en punkt, nämligen i fråga om socialförsäkringsbolagens
vara eller icke vara.

Det är, som vi reservanter här säger,
allmänt omvittnat att socialförsäkringsbolagen
hittills har skött sin verksamhet
på ett förtjänstfullt sätt. Det nuvarande
systemet med flera försäkringsgivare
har stora fördelar ur konkurrenssynpunkt,
då det stimulerar till billig
administration och låg premiesättning.
Dessutom leder denna konkurrens till
en ökad satsning på åtgärder som är
ägnade att minska olycksfallsfrekvensen.

Socialförsäkringsbolagens verksamhet
har varit föredömlig. Det bör därför
fordras starka skäl för att frångå den
nuvarande ordningen. Det skäl härtill
som åberopats i riksdagen 1961 och
1965 och som vi behandlat tidigare i
andra lagutskottet, nämligen att det inte
skulle vara bra att ha dessa socialförsäkringsbolag
när vi fick en sammansmältning
av yrkesskadeförsäkringen
och den allmänna försäkringen, föreligger
inte i dagens läge. Propositionens
förslag innebär nämligen inte något
närmande mellan yrkesskadeförsäkringen
och den allmänna försäkringen. Då
tycker vi att det inte finns någon som
helst motivering för att inte bibehålla
det nuvarande systemet med flera försäkringsgivare
till dess denna sammansmältning,
som förutsatts i de tidigare
förslagen, äntligen sker.

Detta är motiveringen till reservationen,
och jag yrkar bifall till densamma.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Det nu föreliggande
förslaget till ändringar i yrkesskadeförsäkringslagem
måste uppfattas så att re -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. yrkesskadeförsäkringen
geringen inte ansett sig kunna acceptera
vad yrkesskadeförsäkringsutredningen
förordat om ytterligare samordning
med den allmänna försäkringen, en
samordning som på väsentliga punkter
skulle ha medfört ett försämrat skydd
vid yrkesskador. Det finns skäl att anta
att den starkt negativa reaktion som
utredningens propåer framkallat på
fackligt håll och som kommit till uttryck
främst i LO:s utomordentligt kritiska
yttrande haft en nyttig effekt. Mot
denna bakgrund är det värdefullt att
departementschefen uttalar, att en ytterligare
komplicerad lagstiftning om
yrkesskador endast bör accepteras om
man därigenom vinner beaktansvärda
fördelar för dem som; skyddas genom
försäkringen. Emellertid innebär inte
den omständigheten att propositionen
genomgående åsyftar förbättringar, att
inte förslagen i enskilda delar ger anledning
till invändningar.

Såväl i denna kammare som i medkammaren
har från vårt parti efterlysts
en uppräkning av livräntebeloppen i
avvaktan på framläggandet av den proposition
om yrkesskadeförsäkring som
vi i dag behandlar. När riksdagen år
1962 beslöt att eu uppräkning av de
förut mycket låga beloppen skulle ske,
uttalade dåvarande departementschefen
att beloppen genom penningvärdeförsämringen
ytterligare kunde höjas i avvaktan
på att utredningen och •— sedermera
— en proposition framlades. Varje
sådan efterlysning i interpellationer
och enkla frågor har avvisats.

När nu frågan skall avgöras av riksdagen,
borde förslagen om höjning av
livräntor avseende yrkesskador som inträffat
före respektive efter år 1961
bättre än vad som nu är fallet ha kompenserat
inträdda levnadskostnadsökningar.
I motionerna I: 899 och II: 1110
påvisas att med utgångspunkt i år
1960 — den senaste livräntehöjningen
från 1 januari 1963 omfattade inte skadefall
som inträffat år 1960 och senare
— har levnadskostnaderna enligt konsumentprisindex
ökat med 34 procent jäm -

fört med september 1967 och enligt
nettoprisindex med 29 procent. En
kompensation genom upplyftning med
25 procent från instundande årsskifte
innebär sålunda att levnadskostnadsökningen
endast delvis kommer att
kompenseras.

Förslaget i vår motion ger enligt mitt
förmenande ett bättre utfall än propositionen
och utskottets förslag.

I motionen kritiseras att den årliga
arbetsförtjänst, som skall ligga till
grund för bestämmande av livränta,
maximerats till ett belopp motsvarande
fyra gånger basbeloppet, medan man i
ATP-systemet räknar sju och en halv
gånger basbeloppet som pensionsgrundande
inkomst. Jag noterar därför med
stor tillfredsställelse att utskottet på
denna punkt sträckt sig längre än propositionen
genom att föreslå en maximering
till fem gånger basbeloppet.

Vi har i vår motion också tagit upp
ett par enligt min mening viktiga punkter,
vilka utskottet emellertid ställer sig
avvisande till.

Den ena punkten gäller att sjukpenning
vid yrkesskada skall utgå från
första dagen, alltså från den dag yrkesskadan
inträffar eller insjuknandet i
yrkessjukdom äger rum. Utskottet åberopar
härvidlag svårigheter beträffande
samordningen med sjukförsäkringen.
Jag anser att detta är att förstora
svårigheterna på ett alldeles omotiverat
sätt. Det måste principiellt ses som
självklart, att en arbetare som krossat
sin hand eller fot eller vad nu olyckan
kan bestå i, bör vara ersättningsberättigad
från första dagen. Skulle inte detta
vara möjligt att lösa inom ramen för
det rådande systemet? Jag tycker att
saken är värd att man söker finna en
sådan lösning. Jag anser detta vara en
självklarhet.

Den andra punkten som jag åsyftar
gäller storleken av utgående begravningshjälp.
I vår motion föreslås ett
belopp motsvarande 40 procent av basbeloppet
mot propositionens och utskottets
föreslagna 20 procent. Det finns en -

Tisdagen den 12 december 1967

ligt utskottet goda skäl till att företa den
av utskottet föreslagna höjningen —
men när det gäller förslaget om en till
de faktiska begravningskostnaderna
mera realistiskt anpassad summa, finns
inte längre några goda skäl? Varför inte
det? Jag tycker att det finns anledning
ställa den frågan. Jo, utskottet hänvisar
till AF A-försäkringarna samt till att
riksdagen i år hemställt om en utredning
rörande allmän försäkring för begravningshjälp.
Det sistnämnda tycker
jag att man i all stillhet bör gå förbi.
Kostnader klarar man inte av vare sig
med en beställd eller påbörjad utredning.
Gör man en höjning bör den ■—
allra helst om man för denna åberopar
mycket goda skäl —■ bli av någorlunda
rimlig storlek.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om den utredning som LO hänvisar
till i sitt remissvar på utredningens
förslag. Det heter där att de faktiska
begravningskostnaderna rör sig om mellan
2 000 och 2 500 kronor. Därför är
det mycket befogat som LO framhållit
i sitt remissutlåtande att sätta begravningshjälpen
till 40 procent av basbeloppet.

Grupplivförsäkringarna omfattar tyvärr
inte alla löntagare. Men även i de
fall en sådan försäkring finns, torde
det för de efterlevande för de närmaste
svåra efterföljande åren finnas god användning
för beloppen som helhet. Vi
skall betänka att det rör sig om i arbetslivet
förolyckad arbetstagare, och
det bör finnas litet av konsekvens vad
beloppets storlek angår, när stadgande
om begravningshjälp finns där.

Herr talman! Jag tycker sålunda med
stöd av vad jag anfört att det finns
goda skäl att på berörda punkter yrka
bifall till motionsparet I: 899 och II:
1110 i de delar yrkandena avser ändringar
jämfört med föreliggande förslag.

I övriga delar kan jag ansluta mig till
utskottets yrkanden.

Nr 52 55

Ang. yrkesskadeförsäkringen

Herr HuBINETTE (h):

Herr talman! Det har som herr Edström
sade rått en ganska stor enighet i
utskottet vid behandlingen i denna fråga.
Det var bara en punkt där vi hade
olika uppfattningar, och det var med
anledning av en högermotion om bibehållande
av socialförsäkringsbolagen.

Vi som var med vid utskottsbehandlingen
tyckte att motionen hade rimliga
krav. Motionärerna anser att eftersom
de premisser för en integrering av
den allmänna försäkringen med yrkesskadeförsäkringen
som ursprungligen
förutsattes när riksdagen 1961 fattade
principbeslut om avskaffande av dessa
bolag inte uppfylllts, borde vi nu kunna
bibehålla socialförsäkringsbolagen.

Jag har läst i handlingarna, både i
propositionen och i utskottsutlåtandet,
men jag kan inte finna att det där framförs
några rimliga argument för ett avskaffande
av dessa bolag. Departementschefen
säger i propositionen, något
grumligt tycker jag, att bolagen skall
upphöra med att meddela försäkringar,
detta liksom beroende på att utredningen
talat om att det i första hand är
försäkringskassorna som skall ta hand
om denna uppgift. Men så tillägger departementschefen,
att frågan nu har
kommit i ett annat läge, eftersom yrkesskadeförsäkringen
skall bestå. Han vill
emellertid inte erkänna att det är på sin
plats att socialförsäkringsbolagen i så
fall bör vara kvar utan säger att han
för sin del anser att man i detta läge inte
har något att vinna på att överge den
nuvarande konstruktionen. Det är alltså
hela motiveringen. Jag tycker att detta
är mycket enkelt motiverat när det gäller
ett så kraftigt ingrepp i försäkringsväsendet.
Vi måste komma ihåg att det
här gäller att avveckla ett konkurrensförhållande
som många anser vara både
nödvändigt och riktigt.

Man koncentrerar nu verksamheten
till riksförsäkringsverket. Det påstås i
de förberedande diskussionerna — som
jag nyss sade har detta inte alls fram -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. yrkesskadeförsäkringen
kommit i motiveringarna för det framlagda
förslaget — att det i viss mån
kanske kunde bli fråga om en del administrativa
vinster, att det kunde bli
större enhetlighet osv. Jag tror inte att
man ur administrativ synpunkt kommer
att vinna ett dugg på det hela. Det kommer
säkert att kosta lika mycket och
mera till, när riksförsäkringsverket ensamt
får ta hand om denna verksamhet
och kanske inte behöver ha den
skärpa vid sitt handläggande av dessa
ärenden som verket tidigare haft, då det
har funnits konkurrerande företag.

För att belysa vad den verksamhet
som har bedrivits av socialförsäkringsbolagen
har betytt, och för att visa hur
väl de har skött sin uppgift har jag lyckats
få fram litet statistik över hur det
har gått med de överklagade ärendena.
— Det är ärenden som blir föremål för
tvist och som hänskjuts till försäkringsrådet.
Det har under alla de år som omfattas
av statistiken visat sig att besluten
i de ärenden som har hänskjutits från
socialförsäkringsbolagen till försäkringsrådet
i ett betydligt större antal
fall blivit fastställda av försäkringsrådet
än beslut i ärenden som fattats av riksförsäkringsverket.
Detta skulle tyda på
att socialförsäkringsbolagen — jag vill
inte använda ordet objektiv eller subjektiv
i detta fall, ty jag hoppas att det
för alla parter skett en objektiv bedömning
— gjort bedömanden som varit
mera kvalificerade än de som riksförsäkringsverket
har gjort, och därför
har dessa beslut fastställts av försäkriksrådet.

Detta talar för att det är orimligt att
nu avveckla de försäkringsbolag som
vill vara kvar. Försäkringstagarna ■—
såväl arbetsgivare som de arbetstagare
som utnyttjar försäkringen — har nytta
av att dessa bolag fungerar vid sidan
av riksförsäkringsverket. Jag hoppas
att dessa bolag inte nu innan integreringen
med den allmänna försäkringen
har kommit till stånd avvecklas utan
bärande motiv.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

fall till den reservation som är fogad till
föreliggande utskottsutlåtande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag är inte riktigt säker
på att herr Hubinette har tolkat den relativt
kortfattade motiveringen till propositionen
rörande förvaltningen av den
försäkring det här gäller rätt, ty det beslöts
redan långt tidigare att försäkringsbolagen
skulle upphöra med sin
verksamhet redan 1965. Då var emellertid
yrkesskadeutredningen inte klar,
och man förlängde därför tiden till utgången
av år 1967. I samband med behandlingen
av propositionen har riksförsäkringsverket
förklarat att det inte
kan överta försäkringsbeståndet hos bolagen
under 1968, i varje fall inte i dess
helhet. Men eljest är den motivering för
deras upphörande som herr Hubinette
återger densamma som 1958 års socialförsäkringskommitté
hade i sitt förslag.
Men jag för min del vill särskilt understryka
att förutsättningarna för att bibehålla
socialförsäkrigsbolagen i stort
sett försvunnit i och med samordningen
med sjukförsäkringen. Då bortföll ungefär
90 procent av handläggningen av
yrkesskadorna — det övertogs av sjukförsäkringen.
Det återstår alltså bara de
10 procenten.

Fram till och med i år har de totala
kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen
varit 100 miljoner kronor per år. De
stiger enligt det förslag som nu framlagts
och som ytterligare förbättrats i
utskottet till 160 miljoner kronor. Inte
är väl omfattningen av verksamheten så
stor att administrationen behöver delas
upp på 10 företag.

Yrkesskadeförsäkringen blir inte någonting
annat — även om den nu kommer
att vara självständig ganska lång
tid framåt — än ett komplement till den
allmänna försäkringen. Det finns inte
något sakligt skäl att behålla socialförsäkringsbolagen.
Det är rationellt att
ett enda företag handhar administratio -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

nen, och det är väl naturligt att det blir
riksförsäkringsverket som för närvarande
har ungefär halva försäkringstocken.
Jag tror följaktligen inte att man behöver
åberopa något annat motiv för att
socialförsäkringsbolagen skall upphöra.
Det är rationellt, och det är alldeles säkert
riktigt.

I utskottet betraktar vi förslaget till
yrkesskadelag som ett provisorium. Det
bär inte varit möjligt att få en utredning
som siktade till en fullständig samordning.
Det kan bero på flera omständigheter.
Troligen beror det först och
främst på att vi ännu inte har den allmänna
försäkringen utbyggd på sådant
sätt att den skulle kunna ta hand om
ens de pensionsfall som aktualiseras i
form av yrkesskador. Särbestämmelsen
för de skador som medför invaliditet
under 50 procent måste vi under alla
förhållanden ha, så att dessa fall skall
kunna ersättas ungefär efter de principer
som hittills har gällt. Jag tror alltså
inte att man skall ändra på det beslut
som en gång har fattats, att socialförsäkringsbolagen
skall upphöra och riksförsäkringsverket
skall ta hand om hela
verksamheten i fortsättningen.

Beträffande uppräkningen av livräntorna
vill jag säga till herr Werner att
vi inte kunnat komma till den uppfattningen
att det förslag som återfinns i
de kommunistiska motionerna skulle
innebära en förbättring. Motionärerna
tror att det skulle bli bättre, men så
skulle bli fallet endast om man utgick
från att alla gamla livräntor skall justeras
med hänsyn till det underlag som
kommer att gälla enligt den nya lagen,
dvs. att livräntorna skulle uppräknas
inom ramen för de fem basbeloppen.
Det är nämligen felaktigt att som kommunisterna
utgå ifrån att höjningen av
försäkringsunderlaget i yrkesskadeförsäkringen
till 15 000 kronor medfört att
alla som fått livräntor skulle vara berättigade
till ett högre procenttal än
25. Alla som haft lön under 15 000 kronor
har nämligen fått sina livräntor
fastställda med utgångspunkt från den

Ang. yrkesskadeförsäkringen
verkliga lönen. För höjningen skulle
man alltså inte behöva något annat tal
än som motsvarar levnadskostnadsförändringen.
De som till och med år 1967
har fått sina livräntor fastställda efter
ett inkomstunderlag på 15 000 kronor,
medan inkomsten i verkligheten för de
allra flesta legat över 20 000 kronor, har
en ännu sämre livränta med hänsyn till
utgångsläget, eftersom de inte kunnat
utnyttja inkomsten i dess helhet som underlag
för fastställandet av livräntan.

Även om jag förstår den goda meningen
i herr Werners förslag vill jag påpeka
att resultatet inte skulle bli det han
syftar till.

Jag är inte heller riktigt på det klara
med vad kommunisterna syftar till i
sin motion om förbättringen av sjukförsäkringen.
De som drabbas av yrkesskada
skulle enligt motionen få rätt till ersättning
från och med första dagen. Enligt
nu gällande bestämmelser utgår ingen
ersättning från sjukförsäkringen för
den dag anmälan sker om inträffat
sjukdomsfall eller yrkesskada. Kommer
vi inte enligt kommunisternas förslag
till samma situation som då vi fattade
beslutet om samordningen? Yi ville då
komma ifrån nödvändigheten av att
fastställa, huruvida anmälan gällde en
skada som inträffat i, på väg till eller
ifrån arbetet eller det var fråga om ett
vanligt sjukdomsfall.

I och med samordningen bortföll 90
procent av de fall yrkesskadeförsäkringsföretagen
hade att handlägga, och
målen i försäkringsrådet sjönk från i
runt tal 5 000 till cirka 1 500 om året.
Vi skall väl inte återgå till en ordning
som för med sig sådana konsekvenser,
att tvisterna huruvida det är fråga om
yrkesskada eller ej skall tas upp även i
övergångsfallen, exempelvis bara för att
den försäkrade möjligen skulle erhålla
ersättning från och med den dag som
skadan inträffat mot att han enligt de
nu gällande reglerna får ersättning från
och med den påföljande dagen.

Vidare sägs i motionen, att en sådan
tillämpning av bestämmelserna skulle

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. yrkesskadeförsäkringen
betyda en återgång till vad som gällt tidigare.
Det är inte riktigt. Redan innan
samordningen kom till stånd utgick
inte dagersättning från och med den
dag då yrkesskadan inträffade, förmodligen
beroende på att skadan ju lika
gärna kunde inträffa under morgonen
som under sista timmen av arbetsdagen.
I de fall en skada inträffat under sista
timmen, hade ersättning redan utgått i
form av intjänad lön.

Bortsett från om förslaget skulle medföra
en fördel eller ej, tror jag att det
skulle vara en käpp i hjulet för alla de
vinster som har vunnits med samordningen.
Sedan sjukersättningen numera
höjts till en nivå, som motsvarar 80 procent
av den aktuella inkomsten, skulle
heller inte ersättningen för yrkesskada
bli högre än sjukersättningen. Det var
den däremot tidigare när man utbetalade
dessa ersättningar direkt från försäkringsföretagen.
Detta hängde samman
med att man då i regel hade en mycket
låg ersättning från sjukkassorna eller
den allmänna sjukförsäkringen.

Beträffande begravningshjälpen för
vi ungefär samma resonemang — den
höjs från 600 kronor till 1 140 kronor.
Den blir dessutom indexreglerad genom
att summan följer basbeloppet. Yi har
klart för oss i utskottet att detta belopp
inte täcker begravningskostnaderna,
men det blir i alla fall en klar förbättring
mot tidigare.

Men är inte en av motiveringarna
för de träffade överenskommelserna
mellan arbetsmarknadsparterna om
grupplivförsäkringen, att det också skall
vara en kompensation för att man i
allmänhet inte utbetalar begravningsersättning
i den allmänna arbetsmarknaden
i övrigt? Den förmånen har gällt
uteslutande för de yrkesskadade. I stat
och kommun är det väl också så, att
man betalar ut begravningshjälp, möjligen
med ett belopp som ligger något
högre.

Jag tror också att man, som herr
Werner säger, kan bortse från den utredning
som har begärts beträffande

en allmän begravningshjälpsförsäkring.
Det kanske aldrig blir någonting av
den. Men det finns i alla fall en framställning
om att utredningen skall göras,
och utskottet har som situationen
nu är inte velat sträcka sig längre än
till det som departementschefen föreslår
i propositionen.

Beträffande höjningen av det i propositionen
föreslagna underlaget för
livräntorna från fyra till fem basbelopp
så är det riktigt att man i motioner
yrkar att de skall höjas till sex.
Emellertid finns det inte någon utredning
eller någonting skrivet, vare sig i
propositionen eller i andra sammanhang,
om vad samordningen mellan yrkesskadelivräntorna
och den allmänna
försäkringen i stort sett betyder. Därför
har vi, på den korta tid som stått
till förfogande för utskottet, inte kunnat
få utrett om inte yrkesskadelivräntan
lyftes upp till taket för den allmänna
pensioneringen, dvs. sju och ett
halvt basbelopp jämte den fjärdedel
som utgår i form av pension från den
allmänna försäkringen, och om det därför
ändå inte skulle bli överkompensation
inte bara för de små inkomsttagarna
utan också för dem som har relativt
höga inkomster. Jag tror att med
de fem basbelopp, som vi har föreslagit,
kommer man antagligen tillsammans
med både yrkesskadelivräntan
och pensionsförmånen att i de allra
flesta fall nå en kompensationsgrad av
cirka 90 procent.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HtiBINETTE (h):

Herr talman! Det framkom inte något
särskilt av herr förste vice talmannen
Strands anförande, som styrkte
mig i tron att det skulle bli en bättre
ordning om man nu avskaffade bolagen.
Det enda herr Strand kunde säga
var att det här blir »säkert rationellt»
och »nog riktigt».

Jag är tacksam för de reservationer

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

som ligger i sådana uttryck. Som jag
ser det skulle ifrågavarande bolag avveckla
sig själva så småningom om deras
existens inte vore befogad. Nu vill
jag omedelbart göra ett tillrättaläggande
till vad Herr Strand sade. Det är
inte nio bolag utan det är fem som vill
vara kvar. De här fem återstående bolagen
skulle naturligtvis, om de inte
sköttes rationellt, om de inte hade samma
premiesättning, om de inte kunde
bjuda samma service, aldrig kunna klara
sig utan de skulle få lägga ned sin
verksamhet.

Det är så jag tycker man kan låta
det utveckla sig. Det är ingen som lider
av det. Det är ingen som far illa av
det.

Dessa bolag har var för sig en ordentlig
stabil organisation. De har en
premiesättning som överensstämmer
med riksförsäkringsverkets. De har en
service och ett bedömande av skadorna,
som kanske i någon mån är bättre
än vad riksförsäkringsverkets är. Ändå
säger man bara, att »nu tar vi bort
dem»!

Och sedan tror herr Strand att det
skall bli rationellt och bättre.

Ett annat litet argument som herr
Strand använde var de 160 miljonerna
— 100 miljoner fanns förut och 60 miljoner
har andra lagutskottet genom sina
ställningstaganden och genom det
förslag som föreläggs riksdagen fått det
hela att öka med. Till det säger herr
Strand, att det är en liten summa, att
det är ingenting att fördela på bolagen.
Det är ingen verksamhet att fördela på
så många företag.

Jag anser fortfarande, att om dessa
bolag inte har något existensberättigande,
så kommer de att falla bort av
sig själva. Om riksdagen låter bli att
lägga sig i detta, enär det inte finns tillräckligt
sakunderlag för att göra det
nu, så skulle verksamheten vara kvar
oförändrad tillsvidare för de fem bolag
som så önskar. Som jag nyss sade,
herr talman, tror jag att försäkringstagarna
skulle få det bättre — i varje

Ang. yrkesskadeförsäkringen
fall inte sämre — om bolagen blir kvar
och bjuder den konkurrens som är så
nyttig även inom försäkringsverksamheten.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har inte ansträngt
mig över hövan för att komma med
motiv för att stå kvar vid det beslut
som fattades redan omkring 1960. Jag
har heller inte sagt, att försäkringsbolagen
sköter verksamheten sämre än
riksförsäkringsverket. Men om det inte
betyder något annat, herr Hiibinette,
att socialförsäkringsbolagen fortsätter
sin verksamhet, så utgör det i alla fall
ett dåligt exempel, när man ställer krav
på att det skall vara rationell ordning
inom företagsamheten.

Herr HCBINETTE (li):

Herr talman! Det var ju en märklig
argumentering att säga, att det vore ett
dåligt exempel, när jag har bevisat att
socialförsäkringsbolagen har skött detta
bättre än riksförsäkringsverket, med
samma premiesättning. Ändå säger herr
förste vice talmannen, att mitt exempel
är ett dåligt exempel på hur företagsamhet
skall skötas. Jag trodde det var
så att när kostnaderna blev för stora
och när det innebar svårigheter att sköta
företagen, skulle de avvecklas. Det
vore ett exempel på god företagsamhet
att man kunde fusionera eller sammanställa
företag för att få verksamheten att
löpa bättre. I detta fall finns det inte
något sakligt underlag för ett sådant
argument.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vet inte om herr
Hiibinette har sagt någonting mera än
att han tror, att det i vissa fall har va -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ang. yrkesskadeförsäkringen
rit bättre. För premiesättningen gäller
ju regler, som jag förmodar att samtliga
de företag som arbetar inom branschen
har fått lov att följa. Det finns en
variation på de uttagna premierna från
0,1 procent till 1 procent av lönesumman
beroende på yrkesskaderisken
inom företagen. Jag tror — jag vet inte
alldeles bestämt, men om herr Hiibinette
tror en del kan också jag få tro
en del — att socialförsäkringsbolagen,
i varje fall genomsnittligt, har ett klientel,
som har lägre yrkesskaderisk än
det klientel som finns försäkrat i riksförsäkringsverket,
eftersom detta verk
i mycket stor utsträckning har försäkringarna
inom den tunga industrin.

Herr HuBINETTE (h):

Herr talman! Skillnaden mellan herr
Strand och mig måste vara den, att
herr Strand tror, medan jag vet.

Jag bygger mina uttalanden på den
statistik som jag talade om nyss. Jag
vill inte trötta kammarens ledamöter
med att läsa upp procentsatserna, men
jag kan göra det om så behövs. Jag vet
därför, att socialförsäkringsbolagens
försäkringar har varit bättre. Dessa bolag
har tydligen skött sina försäkringar
bättre än riksförsäkringsverket har
gjort.

Därför kan jag, herr talman, gott säga
att jag vet att socialförsäkringsbolagens
försäkringar har skötts bättre.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkten A, därefter
särskilt i fråga om punkterna B och C,
vidare särskilt beträffande envar av
punkterna D—G samt slutligen särskilt
rörande utskottets hemställan i övrigt.

Sedermera gjordes enligt de angående
punkten A framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till ut -

skottets hemställan samt vidare på bifall
till motionerna I: 899 och II: 1110 i
förevarande del; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I vad gällde punkterna B och C, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkterna
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 68
punkterna B och C, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkterna avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 47.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå utskottets
i punkten D gjorda hemställan.

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Ytterligare gjordes i fråga om envar
av punkterna E, F och G enligt framställda
yrkanden propositioner, dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till motionerna 1:899 och
II: 1110 i motsvarande del; och förklarades
propositionerna på bifall till utskottets
hemställanden vara med övervägande
ja besvarade.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Lagförslag angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 67, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, m. m., jämte motioner
i ämnet.

Genoni en den 30 juni 1967 dagtecknad
proposition, nr 142, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda,

2) lag om ändrad lydelse av 6 § skollagen
den 6 juni 1962 (nr 319),

3) lag om ändrad lydelse av 30 kap.
7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken,

4) lag om ändrad lydelse av 20 kap.
7 § rättegångsbalken,

5) lag angående ändring i lagen den
4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet,

6) lag angående ändrad lydelse av
27 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om
behandling i fångvårdsanstalt,

7) lag angående ändrad lydelse av
2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)
om allmänt kriminalregister,

8) lag angående ändring i lagen den
16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål,

9) lag angående ändring i lagen den
16 juni 1966 (nr 293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

10) lag om ändrad lydelse av 1 § 3
mom. sjukvårdslagen den 6 juni 1962
(nr 242),

11) lag angående ändrad lydelse av
7 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om
allmänna barnbidrag.

I propositionen hade föreslagits en
lag angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, som skulle ersätta
lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om
undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna. Den föreslagna lagen reglerade
alla särskilda omsorger — undervisning,
vård och bostad — som det
allmänna skulle bereda psykiskt utvecklingsstörda.

Huvudmannaskapet för omsorgerna
föresloges fortfarande ligga på landstingskommunerna
och de landstingsfria
städerna. Staten skulle dock sörja för
undervisningen av blinda eller döva
psykiskt utvecklingsstörda.

Ledningen av huvudmans verksamhet
för de utvecklingsstörda hade föreslagits
skola utövas av en styrelse för omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda.
Vissa organisatoriska valmöjligheter
skulle emellertid finnas. För tveksamma
eller kontroversiella ärenden om inskrivning
i särskola, vårdhem eller specialsjukhus
eller utskrivning därifrån
m. m. skulle enligt förslaget finnas beslutsnämnder
för psykiskt utvecklingsstörda.
Beslutsnämnd skulle bestå av en
jurist som ordförande samt två eller
fyra andra ledamöter, som i regel skulle
vara ledamöter eller suppleanter i
omsorgsstyrelsen.

Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda
skulle enligt förslaget liksom
för närvarande meddelas i särskola,
som kunde vara förskola, skola för
grundundervisning, träningsskola eller
yrkesskola. Det förutsattes, att allt fler

62 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

av de svårare utvecklingsstörda barnen
skulle få undervisning. För utvecklingsstörda
med anpassningssvårigheter eller
vissa komplicerande fysiska handikapp
skulle meddelas specialundervisning
i särskola eller undervisning i
specialsärskola. Helt ny var en föreslagen
skyldighet för huvudmännen att
anordna s. k. särskild undervisning i
hemmet eller på en vårdinrättning av
utvecklingsstörda, som på grund av rörelsehinder,
sjukdom e. d. icke kunde
deltaga i särskolans vanliga arbete. Blinda
eller döva utvecklingsstörda skulle
undervisas i den statliga specialskolan
för blinda, döva eller talskadade barn.
Särskolplikten för utvecklingsstörda hade
föreslagits liksom för närvarande
omfatta åldrarna 7—21 år, i undantagsfall
23 år. Särskolplikten föresloges
gälla även för de blinda eller döva utvecklingsstörda.

För vård av psykiskt utvecklingsstörda
skulle enligt förslaget finnas vårdhem,
specialvårdhem, specialsjukhus,
daghem för barn och sysselsättningshem.
Specialsjukhusen motsvarade i
princip de nuvarande särskilda sjukhusen
för psykiatrisk vård av psykiskt
utvecklingsstörda. En nyhet var, att en
utvecklingsstörd, som behövde vård enligt
lagen men icke borde få den i en
inrättning som avsåges i lagen, skulle
kunna få vården i sitt hem.

På i huvudsak motsvarande sätt som
när det gällde vård av psykiskt sjuka
skildes mellan en fri inskrivningsform
och inskrivning oavsett samtycke. Vård
oavsett samtycke föresloges kunna beredas
en utvecklingsstörd, som fyllt 15
år, i vårdhem eller specialsjukhus. Förutsättningarna
för sådan vård preciserades
i nära anslutning till lagen den
16 juni 1966 (nr 293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Bland annat krävdes, att vården vore
oundgängligen påkallad med hänsyn till
utvecklingsstörningens grad och till att
någon av vissa s. k. specialindikationer
förelåge.

Huvudmännen skulle åläggas bland
annat att anordna elevhem och inackorderingshem.
Begreppen externat- och
internatskola utmönstrades. Frågan om
var en särskolelev skulle bo skulle enligt
förslaget avgöras särskilt.

De nuvarande reglerna om förfarandet
vid inskrivning och intagning skulle
förenklas. Systemet med både inskrivnings-
och intagningsbeslut föresloges
borttaget. Omsorger skulle kunna
beredas utan särskild ansökan eller
anmälan. Samtycke till inskrivning
skulle icke behöva vara skriftligt. Läkarintyg
skulle dock krävas. Efter
mönster av lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall hade
föreslagits en del nya processuella regler
av betydelse från rättssäkerhetsynpunkt.

Nya fullföljdsregler föresloges. Beslut
om skyldighet för någon att underkasta
sig omsorger skulle i regel överklagas
hos psykiatriska nämnden, som
finge en särskild sammansättning i
särskolärenden. Mot beslut att vägra
omsorg skulle talan i regel föras hos
huvudtillsynsmyndigheten, som vore
antingen skolöverstyrelsen eller socialstyrelsen.
Psykiatriska nämndens eller
huvudtillsynsmyndighetens beslut finge
icke överklagas.

Omsorger enligt den föreslagna lagen
skulle i regel vara avgiftsfria.

Den nya lagstiftningen hade föreslagits
träda i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj:ts förslag till lag angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
var i nedan angivna
delar så lydande:

3 § första stycket

Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda
meddelas i särskola. I samband
därmed skall eleverna beredas
den personliga och medicinska omvårdnad
som behöves. Särskola omfattar
förskola, skola för grundundervisning,
träningsskola eller yrkesskola eller
flera av dessa skolformer.

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

4 § första stycket

För vård av psykiskt utvecklingsstörda
skall finnas vårdhem, specialsjukhus,
daghem för barn och sysselsättningshem.
För utvecklingsstörda
som behöver vård i vårdhem med särskilda
anordningar skall finnas specialvårdhem.

6 § första och andra styckena
Ledningen av landstingskommuns
verksamhet enligt denna lag utövas av
en styrelse för omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda. Till sådan styrelse
får utses nämnd som handhar andra
landstingskommunens förvaltningsuppgifter.

Landstingskommun äger överlåta ledningen
av särskola på skolstyrelsen i
den kommun där särskolan är belägen.

11 § första stycket
Särskola skall stå under ledning av
en rektor. För vårdhem, daghem, sysselsättningshem,
inackorderingshem och
elevhem skall finnas föreståndare.

13 §

Högsta tillsynen över den verksamhet
som bedrives enligt denna lag utövas
av skolöverstyrelsen och socialstyrelsen
med den fördelning av uppgifterna som
Konungen bestämmer. För varje inrättning
för psykiskt utvecklingsstörda
skall en av dessa myndigheter vara
huvudtillsynsmyn dighet.

Under skolöverstyrelsen har länsskolnämnden
inseende över den verksamhet
som överstyrelsen har högsta tillsynen
över.

16 §

Styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
skall

verka för att psykiskt utvecklingsstörda
inom landstingskommunen får
de omsorger som de behöver,

planlägga och samordna landstingskommunens
verksamhet enligt denna
lag samt verka för att den utvecklas på
tillfredsställande sätt,
handha ledningen av de inrättningar

för utvecklingsstörda som drives och
den verksamhet i övrigt för dem som
utövas av landstingskommunen, om annat
ej följer av beslut enligt 6 § andra,
tredje eller fjärde stycket,

utöva lokal tillsyn över andra inrättningar
för utvecklingsstörda enligt de
närmare föreskrifter Konungen meddelar,

för landstinget framlägga de förslag
angående omsorgerna om de utvecklingsstörda
som finnes påkallade.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1: 876,
av fru Wallentheim m. fl., samt II: 1085,
av fru Eriksson i Stockholm m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:877,
av herr Nyman m. fl., samt II: 1086,
av herr Mattsson m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 883,
av herr Blomquist m. fl., samt II: 1096,
av fröken Wetterström m. fl.,

4) motionen II: 1087, av fru Rydiny
m. fl., ävensom

5) motionen 11:1095, av herr Martinsson.

I motionerna 1:876 och 11:1085 hade
hemställts,

att 4 §, första stycket, första meningen,
(lagen angående omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda) måtte erhålla
följande lydelse:

För vård av psykiskt utvecklingsstörda
skall finnas vårdhem, specialsjukhus,
daghem för barn, sysselsättningshem
och verkstäder för skyddad sysselsättning; att

11 §, första stycket, andra meningen,
måtte erhålla följande lydelse:

För vårdhem, daghem, sysselsäitningshem,
inackorderingshem, elevhem och
verkstad för skyddad sysselsättning
skall finnas föreståndare;

att 13 § måtte få följande tillägg:

Tillsyn över skyddad sysselsättning
som bedrives enligt denna lag utövas
även av arbetsmarknadsstyrelsen;

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

att 6 §, första stycket, andra meningen,
(»Till sådan — —- -—• landstingskommunens
förvaltningsuppgifter»)
måtte utgå;

att 6 §, andra stycket måtte erhålla
följande lydelse:

Landstingskommun äger med bibehållet
ansvar för undervisningen överlåta
vissa uppgifter rörande särskolans
förvaltning till skolstyrelsen i den kommun
där särskolan är belägen;

att i 16 § efter fjärde stycket (»handha
ledningen •—• ■— — fjärde stycket»)
måtte införas följande nya stycke:

samverka med organ till vilka, på
grund av beslut enligt 6 § andra, tredje
eller fjärde styckena, vissa uppgifter
kan ha överförts.

I motionerna I: 877 och II: 1086 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,

att 3 §, första stycket, tredje meningen,
skulle förtydligas och erhålla följande
lydelse:

Särskoleväsendet omfattar förskola,
skola för grundundervisning, träningsskola
och yrkesskola;

att 4 §, första stycket, skulle erhålla
följande lydelse:

Vård av psykiskt utvecklingsstörda
skall omfatta erforderlig personlig och
medicinsk omvårdnad, lekterapi, arbetsterapi
och skyddad sysselsättning.
För vården skall finnas vårdhem, specialsjukhus,
daghem för barn, sysselsättningshem
och verkstäder för skyddad
sysselsättning. För utvecklingsstörda
som behöver vård i vårdhem med
särskilda anordningar skall finnas specialvårdhem; att

6 §, andra stycket, skulle erhålla
följande lydelse:

Landstingskommun äger med bibehållet
ansvar för undervisningen och
övriga omsorger överlåta vissa uppgifter
rörande särskolas förvaltning till
skolstyrelsen i den kommun där särskolan
är belägen;

att 11 §, första stycket, skulle få följande
lydelse:

Särskola skall stå under ledning av
en rektor. För vårdhem, daghem, sysselsättningshem,
inackorderingshem,
elevhem och verkstad för skyddad sysselsättning
skall finnas föreståndare;

att 13 §, första stycket, skulle få följande
lydelse:

Högsta tillsynen över den verksamhet
som bedrives enligt denna lag utövas
av skolöverstyrelsen, socialstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen med
den fördelning av uppgifterna som Konungen
bestämmer. För varje —---

vara huvudtillsynsmyndighet;

att i 16 § efter (»handha ledningen
-— — — fjärde stycket») skulle införas
följande:

samverka med organ till vilka, på
grund av beslut enligt 6 § andra, tredje
eller fjärde styckena, vissa uppgifter
kan ha överförts;

samt att riksdagen måtte uttala sig
för

att landstingen borde bliva berättigade
till statsbidrag för skyddade verkstäder
för utvecklingsstörda i enlighet
med vad i motionerna anförts;

att riksdagen beträffande personalplaneringens
betydelse måtte uttala sig
i enlighet med vad i motionerna anförts.

I motionerna I: 883 och II: 1096 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om översyn
i enlighet med vad i motionerna anförts
om statsbidragsbestämmelserna och om
en vidgning av lärarbegreppet inom
särskoleväsendet.

I motionen II: 1095 hade bland annat
föreslagits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen skulle föreskriva,
att förvaltningstjänstemän
skulle finnas hos styrelse för omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda, att vederbörande
förvaltningstjänstemän skulle
kallas till sammanträde med styrelsen,
att förvaltningstjänstemannen vid
styrelsens sammanträde skulle äga deltaga
i överläggningarna men ej i besluten
och få sin mening antecknad i protokollet.

Tisdagen den 12 december 1967 Nr 52 65

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
1:877 och 11:1086 samt II:
1087, samtliga motioner såvitt avsåge
3 § förslaget till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
måtte bifalla förevarande proposition,
nr 142, i motsvarande del;

B. att riksdagen med avslag på följande
motioner, nämligen

1) 1:876 och 11:1085 samt 11:1087,
samtliga motioner såvitt avsåge 6 §
första stycket andra punkten förslaget
till omsorgslag,

2) 1:876 och 11:1085, 1:877 och II:
1086 samt II: 1087, samtliga motioner
såvitt rörde delegation till lokal skolstyrelse,

3) 1:876 och 11:1085, 1:877 och II:
1086 samt 11:1087, samtliga motioner
såvitt avsåge skyddad sysselsättning,

4) 1:877 och 11:1086 samt 11:1087,
samtliga motioner såvitt anginge precisering
av vårdbegreppet,

5) 11:1095, såvitt anginge föreskrifter
om förvaltningstjänstemän hos omsorgsstyrelsen,

måtte antaga 4, 6, 7, 11, 13 och 15 §§
i förslaget till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda;

C. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 876 och II: 1085 samt I: 877
och 11:1086, samtliga motioner såvitt
avsåge 16 § förslaget till lag angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
måtte bifalla propositionen
i motsvarande del;

D. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i de delar som icke omfattades
av vad utskottet under A, B och C
hemställt;

E. att riksdagen i anledning av motionerna
1:883 och 11:1096 samt II:
1095, sistnämnda motion såvitt anginge
statsbidrag till personal på undervisningssidan,
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
om statsbidragsbestämmelserna beträffande
personalkostnader;

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 52

F. att riksdagen i anledning av motionerna
1:877 och 11:1086 samt II:
1087, samtliga motioner såvitt avsåge
statsbidragsbestämmelserna beträffande
kostnader för skyddade verkstäder, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört i nämnda
fråga;

G. att motionerna I: 877 och II: 1086,
såvitt anginge frågan om personalplanering,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

H. att följande motioner, nämligen

1) I: 877 och II: 1086,

2) I: 883 och II: 1096,

3) 11:1087 samt

4) 11:1095,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet å s.
81 i det tryckta utlåtandet anfört bland
annat följande:

»Utskottet har i avsnittet skyddad
sysselsättning avstyrkt att huvudmännen
i omsorgslagen skall åläggas att
ordna skyddade verkstäder för psykiskt
utvecklingsstörda. Såsom utskottet
uttryckligen framhållit är det emellertid
önskvärt, att denna grupp såväl
som andra handikappgrupper får tillgång
till skyddad sysselsättning. Det är
självfallet av värde att gällande statsbidragsbestämmelser
inte i onödan verkar
hämmande på landstingens benägenhet
att vara aktiva på detta område.
Med hänsyn härtill anser utskottet att
även de statsbidragsregler, som här avses,
bör bli föremål för översyn.»

Reservationer hade avgivits

I. vid utskottets hemställan under A,

av fru Hamrin-Thorell (fp), herr

Blomquist (h), fru Elvy Olsson (ep),
herrar Anderson i Sundsvall (fp), Rimmerfors
(fp), och Gustavsson i Alvesta
(ep) samt fröken Wetterström (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den avfattning, som i
reservationen angivits, samt att utskot -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

tet bort under A hemställa, att riksdagen
— med förklaring att viss ändring
och tillägg borde göras i 3 § förslaget
till lag angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda •— i anledning
av motionerna 1:877 och 11:1086
samt 11:1087, samtliga motioner såvitt
avsåge nämnda paragraf, måtte för sin
del antaga paragrafen med följande lydelse
av första stycket:

Undervisning av — — — som behöves.
Undervisningen omfattar förskolnndervisning,
grundundervisning, träningsundervisning
och yrkesundervisning.
Vid varje särskola förekommer en
eller flera av dessa undervisningsformer; II,

vid utskottets hemställan under B,

av fru Hamrin-Thorell (fp), herr
Blomquist (h), fru Elvy Olsson (ep),
herrar Anderson i Sundsvall (fp), Rimmerfors
(fp) och Gustavsson i Alvesta
(ep) samt fröken Wetterström (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen — med förklaring
att vissa ändringar och tillägg
borde göras i 4, 6, 11 och 13 § § förslaget
till lag angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda — i anledning
av motionerna I: 876 och II:
1085, 1:877 och 11:1086 samt 11:1087,
samtliga motioner såvitt avsåge skyddad
sysselsättning, ävensom med avslag
å följande motioner, nämligen

1) 1:876 och 11:1085 samt 11:1087,
samtliga motioner såvitt avsåge 6 §
första stycket andra punkten förslaget
till omsorgslag,

2) 1:876 och 11:1085, 1:877 och II:
1086 samt 11:1087, samtliga motioner
såvitt rörde delegation till lokal skolstyrelse,

3) 1:877 och 11:1086 samt 11:1087,
samtliga motioner såvitt anginge precisering
av vårdbegreppet,

4) 11:1095, såvitt anginge föreskrifter
om förvaltningstjänstemän hos omsorgsstyrelsen,

måtte för sin del antaga 4, 6, 7, 11, 13
och 15 §§ lagförslaget med följande
ändringar och tillägg, nämligen att 4 §
första stycket, 6 § andra stycket, 11 §
första stycket samt 13 § första stycket
erhölle följande lydelse:

4 § första stycket

För vård av psykiskt utvecklingsstörda
skall finnas vårdhem, specialsjukhus,
daghem för barn, sysselsättningshem
och verkstäder för skyddad
sysselsättning. För utvecklingsstörda
---finnas specialvårdhem;

6 § andra stycket

Landstingskommun äger —--är

belägen. Ledningen av verkstad för
skyddad sysselsättning får överlåtas på
kommunalt eller landstingskommunalt
organ;

11 § första stycket

Särskola skall — — — en rektor. För
vårdhem, daghem, sysselsättningshem,
inackorderingshem, elevhem och verkstad
för skyddad sysselsättning skall
finnas föreståndare;

13 § första stycket

vara huvudtillsynsmyndighet;

III, vid utskottets hemställan under F,

av fru Hamrin-Thorell (fp), herr
Blomquist (h), fru Elvy Olsson (ep),
herrar Anderson i Sundsvall (fp), Rimmerfors
(fp) och Gustavsson i Alvesta
(ep) samt fröken Wetterström (h), vilka
ansett, att det nyss återgivna avsnittet
av utskottets yttrande å s. 81 i det
tryckta utlåtandet bort ersättas med text
av följande lydelse: »Vid driften av
skyddade verkstäder för psykiskt utvecklingsstörda
bör, såsom departementschefen
framhållit, samverkan ske
med bl. a. arbetsförmedlingen. Enligt
utskottets mening finns det emellertid

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lagförslag angaende omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

inte något bärande skäl för att upprätthålla
kravet att platserna skall ställas
till arbetsförmedlingens förfogande för
att statsbidrag skall utgå. Detta statsbidragsvillkor
bör därför tas bort för de
här aktuella verkstäderna.»

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Det har varit mycket
stimulerande att arbeta med denna viktiga
proposition rörande ny lag för omsorger
om de utvecklingsstörda; propositionen
är så genomgående positiv i
hela sin syftning. Lika stimulerande har
utskottsbehandlingen varit. Det är heller
inte för mycket sagt att detta lagförslag
hälsas med glädje och tacksamhet
av dem som på olika sätt berörs
av lagen.

Det kan diskuteras •—- och så har
även skett — om samhället skall genom
lagstiftning reglera sina skyldigheter
mot en speciell grupp av handikappade.
Utskottet har liksom departementschefen
redovisat sin uppfattning på
denna punkt: de psykiskt utvecklingsstörda
intar, menar man, en särställning
bland de handikappade. Deras
handikapp är av den art att de inte
kan föra sin egen talan, och vägen till
ett meningsfullt liv i samhället är för
dem så lång och mödosam, att det är
riktigt att i lag fästa det allmännas
skyldighet att ge dem de omsorger som
de behöver.

Jag tror att det är av vikt att hålla
detta i minnet när vi nu skall diskutera
lagen och särskilt vissa punkter, där
meningarna gått isär vid utskottsbehandlingen.
Den intellektuella nedsättningen
hos den utvecklingsstörde präglar
hela hans personlighet, och detta
är förklaringen till att det behövs särskilda
omsorger. Anpassningen till
samhället blir i annat fall omöjlig. Vad
som i detta avseende har särskilt intresse
är att inlärningen på alla stadier
kräver sin speciella metodik. De
lär långsammare, måste ha en åskådligare
undervisningsform, reagerar
långsammare och behöver kontinuerlig

stimulans. Av den anledningen behöver
de särskilda omsorger, särskild undervisning,
speciellt inrättad vård, sysselsättning
och arbete som särskilt lagts
till rätta.

Ett annat faktum är ytterst väsentligt
i detta sammanhang, nämligen att de
utvecklingsstörda är ett oerhört heterogent
klientel. Vi har hela skalan från
de allra svårast skadade till former av
lättare utvecklingsstörning, som gränsar
till hjälpklasstadiet. Därför måste
det register man inom vårdgrenen har
till förfogande vara sä brett som möjligt.
Differentiering blir A och O inom
alla stadier på detta område. När det
gäller träning och sysselsättning av
ungdomen och det något äldre klientelet
måste ADL-träning — varmed något
förenklat avses social träning —.
och undervisning gå hand i hand med
olika former av sysselsättning och arbete.

Arbetsterapins utveckling inom vårdinstitutionerna
har betytt mer eller
mindre revolution när det gäller omsorgerna
för de utvecklingsstörda. Det är
väl flera än jag som kommer ihåg hur
de gamla vårdhemmen präglades av
passivitet. Och så nu i dag — när man
kommer på olika institutioner — vilken
sjudande aktivitet. Men skall denna aktivitet
kunna vidmakthållas måste den
tillrättaläggas efter vars och ens förmåga
och behov.

Motioner från alla partier har utskottet
haft att behandla tillsammans
med propositionen. Som påpekas i utlåtandet
yrkar vi motionärer inte några
sådana ändringar att de väsentliga principerna
i lagförslaget rubbas.

Motionernas behandling i utskottet
har framtvingat reservationer i vilka
krävs att i enlighet med propositionens
intentioner vissa omsorger i lagen skall
få ett klart och entydigt uttryck. Det vi
då främst avser gäller den viktiga omsorgen
»skyddad sysselsättning».

Och nu vill jag, herr talman, anknyta
till det jag nyss var inne på angående
de psykiskt utvecklingsstördas speciella

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

situation och hur viktigt det är att deras
aktiviteter tillrättaläggs efter vars och
ens behov.

Senare års erfarenheter har tydligt
visat att man vid sidan av den traditionella
terapin som har varit mera hantverksbetonad
— den har utgjorts av
slöjd och sömnad inte minst — alltmer
kunnat ägna sig åt industriell terapi.

Går man försiktigt fram utan forcering
kan en del av det klientel som nått
en god färdighet och en relativt sett
god arbetstakt i den industriella terapin
mycket väl försvara en plats i
skyddad verkstad under förutsättning
av att inte alltför höga krav ställs på
produktionsresultat, arbetstid och arbetsmarknadsmässig
lön. Det står utom
allt tvivel att skyddad verksamhet är
ett väsentligt led i strävan att få de
psykiskt utvecklingsstörda att uppleva
sig som samhällsnyttiga genom att de
hjälps till att göra en produktiv insats.

Utredningen och en stor del av dem
som på nära håll sysslar med inte minst
de utvecklingsstördas arbetsproblematik
har hävdat vikten av att det blir
en skyldighet för huvudmännen att ordna
skyddade verkstäder för denna grupp
av handikappade. Utskottet har inte
velat gå med på detta. Majoritetens motivering
mot att i lag fästa denna huvudmannens
skyldighet är att »man
därigenom åstadkommer en icke önskvärd,
till tiden obegränsad isolering av
de utvecklingsstörda från andra människor».
Utskottet säger sig inte vilja
medverka till en sådan utveckling som
skulle stå i strid mot lagens allmänna
syfte. Detta är dunkelt resonerat och
antagligen också något dunkelt tänkt.
Lagens allmänna syfte är väl att verklig
omsorg skall utövas när det gäller
undervisning, vård, boende och sysselsättning.
Som ett led i anpassningen
anbefalles integration i olika omsorger,
främst undervisning och sysselsättning.
Men skyldigheten att ha omsorg
kräver att man hela tiden anpassar
formerna efter vars och ens möjlighetér
att tillgodogöra sig dem. För de ut -

vecklingsstörda gäller som för övriga
handikappade att om möjligt kunna inordnas
i det vanliga arbetslivet. Men
eftersom vägen dit för de utvecklingsstörda
är omständligare än för andra
är det väsentligt att de får möjligheten
att gå igenom alla stadier: från industriell
terapi till speciell skyddad verkstad,
därefter via arbetsvärdens skyddade
verkstad ut i arbetslivet. Enligt
vad jag själv kunnat konstatera hade
arbetsvärden i Malmö löst problemet
just på detta sätt. Till sin skyddade
verkstad för olika handikappade hade
man vägg i vägg anordnat en skyddad
arbetsverkstad för de utvecklingsstörda,
varifrån man successivt sökte integrera
de därför lämpade i den traditionella
skyddade verkstaden för att sedan om
möjligt slussa ut dem i arbetslivet.

Att här tala om risk för en till tiden
obegränsad isolering ter sig mycket
svårbegripligt. Jag tror risken härför
är större om utskottsmajoritetens förslag
segrar. Erfarenheten i dag säger
nämligen att det är ett för stort hopp
mellan sysselsättningshemmen och arbetsvärdens
skyddade verkstäder. Troligtvis
är det också därför det är så
relativt få utvecklingsstörda på dessa
verkstäder.

Jag undrar om det inte gått troll i
orden »skyddad verkstad». Utskottet är
helt fixerat vid uppfattningen att skyddad
verkstad måste innebära en arbetsplats
som är förbehållen de handikappade
vilka är kapabla att utföra ett
industriellt produktivt arbete och genom
detta arbete kan få avtalsenlig lön
av sådan art att den ger arbetstagaren
försörjningsmöjlighet.

I utskottsutlåtandet står: »Åtgärder,
som är särskilt ägnade att underlätta
handikappades anpassning till arbetslivet,
betecknas med ett sammanfattande
namn som arbetsvärd. Den är i princip
avsedd för alla handikappade som
behöver den oavsett handikappets art.»
I linje med propositionens allmänna
syfte att realistiskt och effektivt ta omsorg
om de utvecklingsstörda ter det

Tisdagen den 12 december 1967 Nr 52 69

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

sig för oss reservanter helt konsekvent
att till de berättigade omsorgerna räkna
skyddade verkstäder, vilka enligt vad
vi vet blir ett betydelsefullt stadium
på deras väg till ett meningsfullt arbetsliv.

När det gäller driften av dessa skyddade
verkstäder delar vi departementschefens
och utskottets mening att det
iir lämpligt med en nära samverkan
mellan omsorgsstyrelsen och de primärkommunala
och landstingskommunala
arbetsvårdsorganen. Vi föreslår i
linje härmed att i lagen inskrives möjlighet
till delegationsförfarande så att
ledningen av verksamheten för de utvecklingsstördas
arbetsvärd kan överlämnas
till något av de nämnda arbetsvårdsorganen,
där så är lämpligt.

Då jag, herr talman, yrkar bifall till
reservationerna II och III, innebär detta
att jag inte vill stanna vid utskottets
allmänna rekommendation till huvudmannen
att anordna skyddad sysselsättning
för de utvecklingsstörda utan menar
denna omsorg vara så nödvändig att
den måste lagfästas. Som en följd därav
bör begreppet »skyddad verkstad» ges
ett generösare innehåll så att, som i
reservation III föreslås, man bland annat
inte upprätthåller kravet att platserna
skall ställas till arbetsmedlingens
förfogande för att statsbidrag skall utgå.

Fundamentalt i den nya lagen är utbyggandet
av den omsorg som kallas
undervisning. Som en följd av de framsteg
man tycker sig ha gjort i särskolans
pedagogik under de senaste decennierna
har i den nya lagen undervisningen
fått en utbyggd och mera differentierad
uppläggning i olika skolformer.
I § 3 av den föreslagna lagen stadgas
vilka skolformer som särskolan
skall omfatta. Departementschefens av
utskottet godtagna förslag till lagtext
har givit anledning till tolkningssvårigheter.
Då en lag bör vara klar och entydig
så att inga missförstånd uppstår,

yrkas i reservation I bifall till ett lagförslag
som uppfyller kraven på klarhet
och entydighet.

Herr talman! Utskottsbehandlingen
har inite givit anledning till ytterligare
reservationer, även om meningarna varit
olika på flera punkter i propositionen.
Låt mig bara säga några ord om
den föreslagna lagens möjligheter till
delegation till lokal skolstyrelse av ledningen
av särskola belägen i kommunen.
I den gamla lagen fanns en begränsad
delegationsrätt. I och med att
delegationsrätten nu utsträckes till att
i princip gälla vilken skolstyrelse som
helst, kommer kompetensfrågorna mellan
å ena sidan den kommunala skolstyrelsen
och dess skolchef och å andra
sidan omsorgsstyrelsen och särskolchefen
att bli komplicerade.

Jag tror därför att det är viktigt att
understryka utskottets uttalande att delegationsmöjligheter
bör användas med
urskillning och främst bör komma i
fråga i de landstingsfria städerna, där
huvudmannaskapet är gemensamt. Därför
kan man också ifrågasätta om det
inte vore lämpligt att vid delegering
tillsätta en särskild styrelse eller samarbetsgrupp
med representanter för den
kommunala skolstyrelsen och omsorgsstyrelsen.
På så sätt får man kanske
möjlighet att lättare komma ifrån de
svårigheter som alltid uppstår när det
finns två huvudmän.

Till sist vill jag också poängtera utskottets
uttalade mening om en översyn
av gällande statsbidragsbestämmelser
rörande såväl personalkostnaden
i samband med undervisningen som
statsbidragsbestämmelserna rörande
skyddade verkstäder. Bakom ligger utskottets
starka önskan att denna nya
omsorgslag så helhjärtat och effektivt
som möjligt må genomföras av huvudmännen.

Herr talman! .Tåg yrkar bifall till reservationerna
I, II och III.

70 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Den fråga som vi i dag
har att ta ställning till, andra lagutskottets
utlåtande nr 67 angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
omfattar många förslag till
kompletterande omsorgsformer, som gör
att man med tillfredsställelse ser fram
mot lagens tillämpning. Den grundläggande
principen är att varje utvecklingshämmat
barn skall ha rätt till den
undervisning det kan tillgodogöra sig.
Det skall ha rätt till den undervisning
som kan främja dess utveckling och
som kan öka dess förmåga till social
anpassning. I och med att undervisningen
sträcker sig från förskola till
yrkesskola kan vi räkna med, att även
de svårast utvecklingsstörda barnen
skall få undervisning. Vi måste hälsa
detta med mycket stor tillfredsställelse.

I propositionen säger departementschefen,
att landstingskommun skall vara
skyldig att anordna samtliga undervisningsformer,
nämligen förskola, skola
för grundundervisning, träningsskola
och yrkesskola. Vi är väl alla överens
om att landstingen skall vara skyldiga
till detta. Men om vi är överens om
detta, vilket jag utgår ifrån att vi är,
då är det inkonsekvent att inte skriva
in landstingens skyldigheter i lagtexten.

Om de utvecklingsstörda får den undervisning
och den träning till social
anpassning, söm vi hoppas skall bli
följden av denna proposition, kommer
den dag då skolan är slut och rätten
till skolgång inte längre finns och då
meningsfylld sysselsättning och arbete
bör komma så många som möjligt till
del. Vi bör komma ihåg att rätten till
arbete i möjligaste män också bör gälla
även de utvecklingsstörda. Ett mål
bör naturligtvis vara att genom aktiveringsåtgärder
söka skapa förutsättningar
för ätt sä många utvecklingsstörda
som möjligt skall kunna arbeta på den
öppna arbetsmarknaden. Vi vet att detta
är ett mål, som många av de utvecklingsstörda
inte kan nå. För dem som

inte kan placeras på den öppna arbetsmarknaden
är den skyddade verkstaden
den naturliga och humana arbetsplatsen.
Det är vi också ense om.

Vi reservanter anser att det vore logiskt
att också skriva in i lagtexten, att
landstingen skall ha skyldighet att ordna
arbete i skyddade verkstäder för de
utvecklingsstörda. Den skyddade verksamheten
kan i många fall inte bedrivas
på samma sätt för utvecklingsstörda
som för andra handikappade. I en
del fall är det möjligt att efter en viss
tids vistelse och arbete i särskild verkstad
för utvecklingsstörda övergå till en
plats i en vanlig skyddad verkstad inom
arbetsvärden.

Departementschefen säger att man
inte kan införa en lagstadgad rätt för
de utvecklingsstörda, som inte finns för
övriga handikappgrupper. Jag har mycket
svårt att förstå detta resonemang.
Målsättningen bör väl vara att alla skall
ha rätt till arbete just efter sina förutsättningar.
Varför är departementschefen
och utskottsmajoriteten så rädda att
skriva in denna lilla favör för de utvecklingsstörda
i lagtexten, när vi t. ex.
i lagen om skyldigheter för landstingen
att ordna sysselsättningshem skriver in
detta i lagtexten? Det är naturligtvis i
sin ordning, det tycker även vi reservanter,
att skyldigheten för landstingen
om sysselsättningshemmen skrivs in
i lagen, men jag tror att det då finns en
stor risk för att det i första hand blir
sysselsättningshem som ordnas och att
landstingen bara i andra hand kommer
att ordna med de skyddade verkstäderna
för de utvecklingsstörda.

Sysselsättningshemmen är i många
fall utmärkta för de utvecklingsstörda,
men risken är då att de som med träning
kan komma vidare från sysselsättningshemmet
in i den skyddade sysselsättningen
aldrig kommer dit, och det
är ju till det meningsfyllda och produktiva
arbetet vi vill att så många som
möjligt skall nå.

Vi reservanter kan inte heller finna
några bärande skäl till kravet att plat -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

serna skall ställas till arbetsförmedlingens
förfogande för att statsbidrag skall
utgå. Detta villkor för att erhålla statsbidrag
bör därför tas bort för de här
aktuella verkstäderna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
tre reservationer som är fogade till
andra lagutskottets utlåtande nr 67.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja påstå
att jag är direkt tacksam för att få vara
med i riksdagen och lägga min röst för
det förslag som vi nu behandlar för att
stärka omsorgerna om de utvecklingsstörda
och hjälpa dem så långt det i
vår förmåga står. Lagen är i stort sett
— och det har sagts även av de föregående
talarna — mycket bra, och man
hoppas uppriktigt att den skall bli till
den glädje och det gagn för de utvecklingsstörda
som den är avsedd att bli.

Detta hindrar naturligtvis inte att
vissa delar kan kritiseras, och det har
också de föregående talarna gjort. Det
är till samma avsnitt av propositionen
och utskottsutlåtandet som jag också
knyter en viss skepsis, nämligen det
som berör de skyddade verkstäderna
för de utvecklingsstörda. Vi kan inte
riktigt följa med i majoritetens resonemang.

Alla är vi överens om att de utvecklingsstörda
inte skall isoleras. Det skall
man över huvud taget inte göra med
några handikappade personer. Man vill
gärna såvitt möjligt att alla också skall
integreras i grundskolans särskoleklasser.
Men denna integration, som ofta
tillämpas och som man tycker är lämplig,
måste ändå bara bli »styckevis och
delt» därför att utvecklingsstörda särskoleelever
av naturliga skäl inte kan
gå i normalklasser.

Men skolan är ju bara en förberedelsetid.
Då frågar man sig: Skall inte särskoleelever
när denna tid är över placeras
i arbete med andra?

Ett av målen är att få ut dem i den
öppna marknaden. Ytterligare ett mål

är att de som inte kan erhålla arbete i
den allmänna marknaden bör beredas
arbete i skyddade verkstäder. Men det
är inte säkert att mer än en förmodligen
rätt liten del klarar den mera krävande
anpassningen, inte till en normalvärld
— det tror jag går lättare — utan till
en omgivning som präglas av andras
handikapp, inte bara fysiska, utan också
psykiska och sociala. Varken de utvecklingsstörda
eller de mera komplicerat
handikappade torde vara särskilt
väl förberedda att anpassa sig till varandra
och ta hänsyn till varandra. Det
är väl ändå självfallet att detta på en
utvecklingsstörd kan ställa större krav
än anpassningen till en normal arbetsmiljö
som erbjuds bland oss andra. De
pedagogiska och arbetsmetodiska förutsättningarna
skiljer sig också åt, vilket
inte kan underlätta arbetsledningens
funktioner. Att emellertid en del utvecklingsstörda
kan klara eller förbli oberörda
av detta förhållande är möjligt.
Men det är knappast den modell för en
normalisering som kan eller bör bli allmän
enligt reservanternas uppfattning.
Att ha insikt om sitt handikapp, att veta
om det och att sträva efter att göra
det bästa möjliga av sin situation, det är
en sak. Att dagligen bli påmind om sin
särställning i kontakten med helt andra
handikappsituationer och handikapputtryck
kan ställa alltför stora krav, särskilt
om känslighet eller kontaktsvårigheter
är en del av handikappet. Det gäller
just den grupp vi här sysslar med.

God arbetsvärd skall stärka människors
självförtroende, skall inte försvaga
det genom att öka handikappmedvetandet.
Har vi normala — som vi kallar
oss — rätt att ställa större krav på handikappade
på den skyddade arbetsplatsen
än i det vanliga arbetslivet? Många
trivs med utvecklingsstörda och sätter
stort värde på dem. Men är det ändå inte
för mycket begärt att alla på skyddade
verkstäder skall göra det, när vi
ofta är så utomordentligt oförstående
inför många av dem?

Vi vet att det återstår så mycket att

72 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

göra för att vi bättre skall förstå de utvecklingsstörda.
Jag tror att det är att
utsätta utvecklingsstörda för överkrav
om man som regel skulle kräva att de
psykologiskt skulle klara av en arbetsmiljö
tillsammans med mera komplicerade
handikappade. Det är ju en utomordentligt
svår och heterogen arbetsstyrka,
om jag så får kalla det, på dessa
arbetsvärdens skyddade verkstäder. De
som haft någon kontakt med verkstäderna
vet att här finns grupper av missanpassade
människor, sådana som har
svårt att inordna sig på den allmänna
arbetsmarknaden. Där finns i alla fall
alkoholskadade även med kriminell bakgrund.

Att i en sådan miljö inpassa de utvecklingsstörda,
som väl i allmänhet är
ganska lättledda, tycker jag och reservanterna
vore att ställa för stora krav
på dem. De bör inte utsättas för påfrestningar,
om vi kan avhjälpa detta
—• svåra påfrestningar som många av
dem inte kan klara helt enkelt.

Erfarenheten har visat att de utvecklingsstörda
under sitt arbete på den
skyddade verkstaden har behov av en
fortgående mognadsundervisning i form
av regelrätt vuxenundervisning och social
träning för att kunna leva ett liv
som självständiga personer. De är ju
vuxna människor, men de kräver en
särskilt tillrättalagd pedagogik, som tar
en viss tid både i instruktionen och anpassningen
till de erfarenheter de har
gjort. Arbetsledarna vid de skyddade
verkstäder för utvecklingsstörda som nu
finns ute i landet har allmänt gjort dessa
iakttagelser, och de har också märkt,
hur bostadsproblemen och problemen
under fritiden för de utvecklingsstörda
icke så litet påverkar den utvecklingsstördes
situation också i verkstaden.

Det förefaller därför rimligast, att
den myndighet som har att svara för
planeringen av dessa områden av den
utvecklingsstördes liv, således omsorgsstyrelsen,
också är medansvarig för de
skyddade verkstäderna för utvecklingsstörda,
för att de utvecklingsstörda

skall kunna komma nära den normalisering
som vi satt upp som mål. Att driften
och tillsynen av de skyddade verkstäderna
och deras tekniska utveckling
bör ske av länsarbetsnämnden och arbetsmarknadsstyrelsen,
är självklart,
och det bör också uttryckas i lagen.

Utskottsmajoriteten skriver, att omsorgsstyrelsen
har en viktig funktion att
fylla, när landstingen beaktar de utvecklingsstördas
speciella problem vid utbyggnaden
av den skyddade verksamheten.
Sedan säger den: »Genom att
inte binda landstingen på det organisatoriska
planet kan man underlätta för
landstingen att nå den nära samverkan
mellan olika organ, som departementschefen
understrukit angelägenheten av.»

Man frågar sig, om det inte vore riktigare
att säga vad alla menar i klar lagtext,
nämligen att de berörda parterna
självfallet skall samarbeta. Vår skrivning
står alltså helt i samklang med
lagens allmänna normaliserande syften,
och vi anser, att den nyanserat och
klart uttrycker den samarbetstanke som
alla uppenbart är ense om.

Jag yrkar således, herr talman, bifall
till reservation II. Vad beträffar reservation
I förefaller den mig mest gälla
en redigeringsfråga, och jag kan inte
förstå, att man inte kan formulera den
paragraf som det är fråga om i klartext.
Reservanterna har framlagt förslag
härom.

Vad reservation III beträffar ansluter
jag mig också till denna. Den gäller som
bekant villkoren för statsbidrag till
skyddade verkstäder.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vill gärna bekräfta
att vi har haft ett intressant arbete inom
utskottet vid behandlingen av den föreliggande
propositionen. Intresset har inte
minskats av att utskottets ledamöter
gjort en resa under hösten ned till Västkusten
för att se på några anläggningar,
som har kommit till för att ta hand om

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lagförslag angående omsorger om vissa

utvecklingsstörda — både särskolor och
vårdhem. Detta har naturligtvis gett
oss möjlighet att bättre bedöma vilka
problem det här egentligen är fråga om.

Jag tror inte alls att det är nödvändigt
att använda några sentimentala tongångar
för att understryka vilka besvärligheter
denna grupp i samhället
har. De flesta har ytterst små möjligheter
att över huvud taget följa med i
utvecklingen, att tillgodogöra sig undervisning
och sedermera som vuxna helt
naturligt även att hävda sig i ett krävande
arbetsliv. Det är vi alla överens
om. Det behöver inte särskilt understrykas.

Herr Blomquist säger att lagen är utmärkt.
Det finns emellertid många
dunkla punkter som gör det mindre
klart vad som egentligen avses, och det
har inte vunnits större klarhet under
utskottsbehandlingen. Detta kan jag understryka
sedan jag hört inläggen här
och i synnerhet efter fru Elvy Olssons
yttrande att hon inte kan förstå utskottets
rädsla för att skriva in denna lilla
förmån om skyddade verkstäder åt de
utvecklingsstörda. Har fru Olsson över
huvud taget någon aning om huruvida
det rör sig om en stor eller liten förmån?
Jag tror att det kan bli mycket
betydande kostnader, som emellertid
får accepteras om insatserna är nödvändiga
och ändamålsenliga. Skall man
bara hjälpa en enda grupp av de handikappade?
Är det inte lika självklart att
ordna skyddade arbetsplatser för alla
som har svårt att hävda sig i en arbetsmarknad,
vilken kräver mer och mer
inte bara av förståndsgåvor utan också
av möjligheter att fysiskt hålla takten?

Sedan finns det uttryckt i lagen och
starkt understruket både i utredningen
och av departementschefen, att de utvecklingsstörda
skall få de omsorger de
behöver. Vid samtal med dem som ekonomiskt
eller rent praktiskt har ansvaret
för verksamheten har jag inte fått
uppfattningen att de lider av några
komplex som håller dem tillbaka. Det
föreföll som om de var villiga att satsa

3f Första kammarens protokoll 1967. Nr 52

psykiskt utvecklingsstörda
på ändamålsenliga anordningar i den
mån resurserna räckte till.

Riksförbundet för utvecklingsstörda
har i den tidskrift som de skickat ut
till riksdagens ledamöter försökt att
visa att det inte finns några hinder för
att anordna skyddade verkstäder i den
utsträckning som resurserna medger
och behov föreligger. Detta har också
uttryckts i departementschefens uttalande.
Det behöver inte nödvändigtvis
vara arbetsvårdsorganen som anordnar
en sådan anläggning eller driver den.
Departementschefen säger uttryckligen
att det kan också omsorgsstyrelsen
göra. Det kan gå till så att omsorgsstyrelsen
får statsbidrag efter de regler
som gäller för skyddad verkstad, oavsett
om den drivs av kommun, landsting
eller något annat organ. Vill man
underordna sig de relativt fåtaliga förpliktelser
som följer med statsbidragen,
möter inget hinder.

Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
uppfattning att dessa möjligheter
bör utnyttjas, där det finns resurser,
ligger i att enligt reservanternas uppfattning
skall det finnas en rätt till
skyddad sysselsättning. De skyddade
verkstäder som har kommit till stånd
hittills har ju inte uteslutande tagit sikte
på dem som i vanlig mening kallas
handikappade. De har också tagit hand
om äldre friställd arbetskraft, som det
på grund av andra omständigheter varit
svårt att anpassa på nytt i arbetsmarknaden.
Även de har ju medverkat
till att kommunerna funnit det angeläget
att försöka anordna något slag av
sysselsättning, och de har givit den karaktären
av skyddad sysselsättning anordnad
på det sättet, att man har kunnat
få statsbidrag för verksamheten.

Utskottsmajoriteten har i det avseendet
helt anslutit sig till departementschefens
uttalande att det inte är lämpligt
att inrikta sig på att skilja de olika
behoven kategorimässigt och medge den
ene en förmån som man inte anser sig
ha möjlighet att ge den andre. Inom
ramen för de möjligheter som redan

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

finns bör man allteftersom resurserna
växer kunna tillgodose samtliga.

Jag vill understryka att för de utvecklingsstörda
slutar inte omsorgerna
när de genomgått särskola men fortfarande
är behäftade med så svårt
handikapp att de måste omhändertagas.
Omsorgerna sträcker sig längre än
dit. Man försöker att följa de utvecklingsstörda
livet igenom. Oavsett om
man har skyldighet därtill eller ej
sträcker man sina omsorger dit, att den
som ändå har kunnat få en sådan rehabilitering
att han har möjlighet att
ta en mer eller mindre kvalificerad anställning
ute i marknaden får hjälp med
andra angelägenheter, t. ex. bostad eller
sådant, för att han skall ha det lättare.

Jag tycker att det har gjorts mycket,
och mer blir det förmodligen om den
lag varom förslag härom föreligger antas.

Det är inte bara i den föreslagna lagen
som mycket är dunkelt, som herr
Blomquist sade. Var inte de motioner
som avlämnades i anslutning till propositionen
i hög grad dunkla —• så
dunkla att reservanterna över huvud
laget inte haft möjligheter att knyta
an till dem annat än i en enda sakfråga
och i en enda formuleringsfråga.
I varje fall ifrågasätter jag om inte dunkelheten
varit så stor att det inte kunnat
läsas ut vad som står i 3 § och
vad den omfattar. När det står att
särskolan omfattar olika skolformer,
bl. a. för träning och undervisning,
och skola för yrkesundervisning, så
finner man det oklart. Det skall stå
undervisning i alla de där leden. Och
så hamnar man i någonting som heter
träningsundervisning. Är det någon som
vet vad det är? Har man i de allmänna
skolorna någonting som heter gymnastikundervisning?
Är det inte gymnastik
man skall anordna, och är det inte
träning man skall sörja för? Det blir
sådana där språkliga underligheter som
kan förefalla dunkla. Inte gör de det
hela klarare.

När lagrådet har godkänt 3 § tror jag

att rådet har utgått ifrån att — eftersom
det i första meningen står att undervisningen
för utvecklingsstörda skall
meddelas i särskola och man i sista
meningen räknar upp alla skolformer
som erfordras — det skall meddelas
undervisning, träning eller yrkesutbildning
i de skolor som där nämns. Ingen
tror väl att man bygger skolor för att
de skall stå tomma, så som det har blivit
i fråga om allmänna skolor som på
grund av avfolkning nedlagts och byggnaderna
används som spannmålsmagasin
eller någonting annat. Det är
självklart att 3 § är tillräckligt tydlig
för att den skall kunna tillämpas på
det sätt som avses, nämligen att lokalerna
skall användas för den undervisning
som meddelas i olika former. Ser
reservanterna lika dunkelt på alla punkter,
förstår jag inte att de ens efter
diskussionen i utskottet har fattat vad
det hela rör sig om.

Jag tror att skiljelinjen mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna går
vid frågan om huvudmännen skall vara
skyldiga att anordna den skyddade sysselsättningen
eller om de som hittills
skall ha frihet att handla efter eget gottfinnande
och efter de resurser som finns,
i all synnerhet eftersom skyddade verkstäder
nu i mindre utsträckning har
anordnats av landstingen — i huvudsak
är det primärkommunerna som har
anordnat dem.

I likhet med andra som känt behov
av att yttra sig i dag har jag skrivit
ned några funderingar, som jag gjort
sedan vi slutade behandlingen i utskottet
och sedan jag läst reservationerna
till utskottsutlåtandet. Det är möjligt att
jag, när jag nu går igenom anteckningarna,
kommer att beröra något som jag
har sagt tidigare, men i så fall blir det
väl bara att konstatera att vill man att
det skall gå in riktigt ordentligt, så skall
man upprepa vad man har syftat till.

I första hand hade jag tänkt mig att
riksdagsledamöterna, när de läser utlåtandet,
skall tycka att det är egendomligt
att samtliga i anledning av propo -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

sition nr 142 angivna motioner, med
ett undantag, innehåller i stort likartade
yrkanden om ändringar i eller tilllägg
till bestämmelser som intagits i
lagförslaget under 3, 4 och 6 §§. Förklaringen
är emellertid mycket enkel.
Samtliga motioner har samma informations-
eller inspirationskälla. Det är
Riksförbundet för utvecklingsstörda
barn som står bakom de i motionerna
framställda yrkandena. Anledningen
till denna aktivitet är väl ganska naturlig,
nämligen farhågor för att propositionens
lagförslag inte kommer att ge
det utrymme för omsorg om de utvecklingsstörda
som förbundet anser böra
bli tillgodosett, när det nu skall bli en
ny lag.

Utskottet har haft full förståelse för
förbundets behov av att göra sig påmint
och om möjligt få sin mening
prövad i utskottet, innan ärendet förelagts
kamrarna för slutligt avgörande.
Det ligger inte något klandervärt i att
företrädarna för de utvecklingsstörda
gärna skulle vilja se att man gick något
längre i fråga om omsorgen än vad
propositionen enligt deras förmenande
gör. Inte heller ligger det något egendomligt
i att man vill bidraga med
förslag i syfte att få klarare bestämmelser
beträffande omfattningen av
den undervisning och vård som skall
meddelas. Ett faktum är emellertid att
utskottet vid sin behandling av propositionen
och de remitterade motionerna
har funnit att ett bifall till de i motionerna
framförda yrkandena, vare sig
i lagtekniskt avseende eller i fråga om
sakinnehållet, skulle innebära någon
förbättring av lagen och i stort sett
heller inte vara ägnat att tillförsäkra
de utvecklingsstörda omsorger utöver
vad propositionen ger. Förutsättningarna
för detta är att lagen tillämpas enligt
de intentioner som departementschefen
så starkt har understrukit i sitt
uttalande i propositionen och som i
sammanfattning väl kort och gott kan
uttryckas så, att de utvecklingsstörda
skall tillförsäkras de omsorger som de

är i behov av. Självklart är resultatet
av en lagstiftning av nu ifrågavarande
slag i hög grad beroende av lagens innehåll
och utformning. Men lika betydelsefullt
är att den uppfattas såsom
ändamålsenlig och meningsfylld av de
personer som har att svara för lagens
tillämpning på det vidsträckta verkningsfält
som lagen ändock kommer
att omspänna. Det blir landstingen i
egenskap av huvudmän, omsorgsstyrelserna
såsom verkställande organ samt
undervisnings- och vårdpersonal vid
särskolor och vårdhem, som får bära
ansvaret och mödan. De får dock också
ett realistiskt underlag för hela sin
verksamhet.

Så vill jag nämna någonting här om
den resa som vi har företagit och de
iakttagelser som vi har gjort under resan
samt hur vi har bedömt de samtal
som vi har haft med både huvudmän
och personal i olika grader, både dem
som bär ansvaret för undervisningen
och vården och dem som har att praktiskt
sörja för att verksamheten blir
realistisk. Enligt min mening finns det
inte något som helst fog för antagandet
— långt mindre då misstanken — att
huvudmännen skulle komma att begränsa
sina omsorger till vad som är
erforderligt för att förpliktelserna enligt
ordalydelsen i lagen skulle vara
uppfyllda. Allt som vi kunde få fram
vid våra besök och samtal tydde på att
verksamheten redan nu var inriktad
på att göra både det mesta och det bästa
inom ramen för tillgängliga resurser.
Det fanns ingenting som tydde på
att man hade som baktanke att inte
göra mer än man var skyldig till. Själv
fick jag närmast en känsla av att alltför
detaljerade föreskrifter skulle kunna
störa verksamhetslusten. Ett visst
mått av handlingsfrihet i den praktiska
utformningen av allt som hör samman
med omsorgerna kommer säkerligen
att få en stimulerande effekt på dem
som har att verkställa lagen eller se till
att den tillämpas i sin rätta anda.

Såsom framgår av utlåtandet avstyr -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

ker utskottet samtliga motionsyrkanden
om ändringar eller tillägg. I fråga om
de motioner som rör statsbidrag till
personalen på undervisningssidan och
till skyddade verkstäder föreslår utskottet
en skrivelse till Kungl. Maj:t
om att utskottet anser att bestämmelserna
är värda en översyn och att man
gärna kan vara litet generösare än hittills.
Andra lagutskottet har emellertid
inte att behandla anslagsfrågor, och
följaktligen har vi varit litet försiktiga
i vårt uttalande i detta avseende.

Även reservanterna har varit försiktiga
i sin skrivning. Jag har närmast
fått den uppfattningen att de när det
gäller skyddade verkstäder visserligen
vidhåller att det skall vara en laglig
skyldighet att anordna sådana, men de
har inte accepterat utredningens förslag
att skyddade verkstäder ovillkorligen
skall ordnas på ett sådant sätt
att man var helt fri från skyldigheter
för att komma i åtnjutande av statsbidrag.
Snarast har jag fått den uppfattningen
av reservanternas framställning
att de vill gå runt hela frågan för att
sedan i ett uttalande om statsbidragen
ändå säga, att de i varje fall inte finner
det alldeles otänkbart att även
dessa verkstäder skulle kunna ordnas
så att arbetsvårdsorganen hade någonting
med dem att göra. Och låter man
bara arbetsvårdsorganen få tillräckligt
stort inflytande på användningen av
de olika platserna, även om det väsentligen
är utvecklingsstörda som bör ha
dem, kommer det att utgå statsbidrag.
Fortfarande är frågan alltså bara: Skall
det vara en laglig skyldighet, eller skall
man våga lita på att huvudmännen
efter hand som resurserna ökar och
behoven växer kommer att sörja inte
bara för samtliga utvecklingsstörda utan
också för andra gruppers behov av
skyddad sysselsättning, därför att ingénting
annat för dessa lämpligt står
till förfogande?

Reservation I har jag redan berört.
Den gäller ingenting annat än terminologin,
och jag tycker uppriktigt sagt

att reservanterna ansträngt sig över
hövan när de försökt bevisa att deras
förslag till lagtext skulle bli bättre. Det
är inte ett dugg bättre — ingenting
blir klarare, och det kommer inte att
göras mer; visserligen inte heller mindre.
Men då tycker jag att utskottet står
starkt när vi accepterar en lagtext som
är granskad av lagrådet. Jag kan inte
tänka mig annat än att rådet också har
granskat förslaget i sak, inte bara lagtekniskt.
Rådet räknar med att lagtexten
täcker vad den skall täcka. Och
det finns inte något behov av ändring
bara för ändringens skull.

Reservation II avser som sagt utskottets
hemställan under B. I första hand
yrkar man att i första stycket i 4 §
skall införas skyldighet att ordna verkstäder
för skyddad sysselsättning. Därav
följer vissa ändringar i 6, 11 och
13 §§. Reservationen blir följaktligen
mer omfattande i skrift än i sak — huvudinnehållet
är att det skulle bli en
laglig skyldighet att ordna skyddade
verkstäder.

Reservation III innefattar inte någonting
annat än det som också skulle
bli en följd av huvudinnehållet i reservation
II, nämligen att man skall beakta
att det behövs statsbidrag för verksamheten
i samma grad som statsbidrag
eljest utgår till skyddad sysselsättning
som står under arbetsvärdens ledning
eller tillsyn.

Emellertid vill jag erinra om vissa
ting som kan ha betydelse när man
skall ta ställning till vad som är rätt
och riktigt. Skolplikten vid särskola inträder
i princip från höstterminen det
år utvecklingsstörd fyller sju år och
gäller längst till och med vårterminen
det år han fyller 21 år; men den kan
förlängas med två år, alltså till och
med vårterminen det år han fyller 23,
under förutsättning att särskilda skäl
kan åberopas för en förlängning. Och
som sådant särskilt skäl kommer alltid
att gälla, att exempelvis yrkesutbildningen
inte hunnit avslutas det år han
fyller 21 och skolplikten i allmänhet

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

upphör; då är förlängning möjlig för
att yrkesutbildningen skall kunna fullföljas.

Under tid då skolplikten varar aktualiseras
inte något behov av annan
skyddad sysselsättning än den som redan
förekommer i och med att särskolan
omfattar anordningar för träning,
alltså även arbetsträning och yrkesundervisning,
som också tar sikte på yrkesutbildningen.
Eftersom det sker i
skolans form, kan man väl säga att ett
slags skyddad sysselsättning är tillförsäkrad
de utvecklingsstörda. Jag tror
att detsamma gäller om den sysselsättning
som förekommer vid vårdhemmen
för utvecklingsstörda. Jag tänker härvid
på sådana utvecklingsstörda — vare
sig de har fyllt 21 år eller inte —
som är så svårt handikappade att de
måste bli föremål för låt oss säga totala
omsorger. I regel är de intagna på vårdhemmen
och sysselsättning måste ordnas
för dem, om inte annat för att de
skall ha någonting att syssla med. Även
denna kategori av handikappade har
väl ett behov av att få omväxling i sitt
dagliga liv. Det förhållandet tvingar
fram också en sysselsättning som gärna
kan vara meningsfylld men som ofta
inte innebär någonting annat än att de
under någon tid, om det är kvinnliga
patienter, får sitta och väva eller, om
det är manliga, får syssla med någonting
annat, i den mån de har lust. Man
kräver inte särskilt mycket av dem och
kan inte göra det. Men vi såg också
exempel på att de som var litet mer
avancerade i arbetet kunde utföra ganska
krävande uppgifter. Vi såg exempelvis
vid något av dessa hem att ledningen
hade lyckats skaffa beställningar
utifrån på arbeten som inte fordrade
särskilt mycket, kanske bara några enkla
handgrepp som lätt kunde inläras.
Det föreföll som om den sysselsättningen
uppskattades mera än någon annan
sysselsättning som de hade fått bara för
att ha någonting att plocka med. Det
är klart att det var »skyddad sysselsättning».
Ett stort företag hade beställt

julgransprydnader — det var väl en
säsongföreteelse på hösten -—- och det
förekom att firmor, som tillhandahöll
elektrisk materiel, kunde beställa vissa
monteringsarbeten av enkelt slag. Men
det fanns också företag som beställde
mera kvalificerade arbeten, vilka helt
naturligt utfördes av dem som hade
möjlighet att tillgodogöra sig en träningjust
för det arbetet. Arbetena gav inte
så stor vinst, men det spelar ju i detta
sammanhang mindre roll. Det blev i
alla fall några tusen kronor om året i
inkomst som kunde användas för att
bereda trevnad för dem som vistades
vid hemmet. En del av dem som sysselsattes
tröttnade fort, och då blev denna
sysselsättning inte så långvarig. Andra
var mera energiska och så fångade av
arbetet att det var svårt att förmå dem
att ta kafferast, helt enkelt därför att
de tyckte att de passade för arbetet och
kunde utföra en del nyttiga ting. Dessa
utvecklingsstörda hade kommit ganska
långt i fråga om träningen också av
möjligheterna att bedöma vad som
skedde.

Jag har sett av 1966 års handikapputredning
att det år 1966 fanns 189
skyddade verkstäder och 34 träningsverkstäder
med omkring 6 100 respektive
1 500 platser. Det är kanske flera
nu. Primärkommunerna var i regel huvudmän
för de skyddade verkstäderna,
men även en del landsting hade funnit
det ändamålsenligt att anordna sådana.
Det finns inte någon lagstiftning som
ålägger dem skyldighet att anordna
verkstäder, men de gör det ändå därför
att de känner behovet. I den mån
de anlägger verkstäder efter de regler
som gäller för skyddade verkstäder får
de statsbidrag. Jag vill läsa upp ett avsnitt
ur departementschefens uttalande
i propositionen, intaget i utskottsutlåtandet
på s. 77. Det säger så mycket
att jag tycker att det är värt att läsas
upp för att det inte skall gå förbi dem
som inte läst riksdagstrycket men som
kanske läser protokollet.

»Departementschefen framhåller i

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa
propositionen att det inte är lämpligt
att ålägga huvudmännen att anordna
skyddad sysselsättning och således införa
en lagstadgad rätt för psykiskt utvecklingsstörda
till sådana omsorger,
medan en dylik rätt ännu inte tillkommer
övriga handikappgrupper. Särskilda
statsbidragsvillkor bör inte heller
föreskrivas för denna verksamhet. Med
hänsyn till att det är angeläget att psykiskt
utvecklingsstörda får del av arbetsvärd,
särskilt skyddad sysselsättning,
bör man enligt departementschefens
mening räkna med att landstingskommunerna
kommer att bygga ut sådan
verksamhet för de utvecklingsstörda.
Han erinrar också om att bidragskungörelsen
innehåller bara ett fåtal
villkor av organisatorisk art. Således är
det utan betydelse ur statsbidragssynpunkt
om den skyddade sysselsättningen
drivs av omsorgsstyrelsen eller annat
landstingskommunalt organ. Här
finns alltså möjlighet att ta hänsyn till
de lokala förhållandena. Olika organisationsformer
kan prövas. Vad som är
viktigt, fortsätter departementschefen,
är en nära samverkan mellan den offentliga
arbetsförmedlingen, omsorgsstyrelsen
och landstingskommunens allmänna
arbetsvårdsorgan samt, i förekommande
fall, primärkommunalt arbetsvårdsorgan.
Att arbetsmarknadsstyrelsen
när det gäller psykiskt utvecklingsstörda
bör samråda med socialstyrelsen
och vid behov med skolöverstyrelsen
är också självklart. Slutligen
framhåller departementschefen, att en
kombination av skyddad sysselsättning
och omsorger enligt lagen givetvis inte
hindras av att den skyddade sysselsättningen
inte finns upptagen i lagen.»

Detta understryker utskottet i ett uttalande
på s. 78. Det är möjligt att
reservanterna finner det oklart, men
det har väl inte utskottet funnit. Där
sägs i det sista stycket före rubriken
»Precisering av vårdbegreppet»: »Självfallet
är det angeläget att landstingen
bygger ut organisationen för den skyddade
verksamheten och därvid beaktar

psykiskt utvecklingsstörda

de speciella problem som finns för de
utvecklingsstörda. Omsorgsstyrelsen
har här en viktig funktion att fylla. Genom
att inte binda landstingen på det
organisatoriska planet kan man underlätta
för landstingen att nå den nära
samverkan mellan olika organ, som departementschefen
understrukit angelägenheten
av. De synpunkter utskottet
ovan anfört i fråga om skyddade verkstäder
får inte uppfattas som om utskottet
motsätter sig att omsorgsstyrelserna
organiserar särskild skyddad
verksamhet för utvecklingsstörda. Sådan
verksamhet bör emellertid begränsas
till fall där den inte lämpligen kan
samordnas med motsvarande verksamhet
för andra handikappgrupper. Framför
allt torde detta bli aktuellt i fråga
om verksamhet som bedrivs i anslutning
till institutioner för utvecklingsstörda.
»

Jag tycker att det är så klart uttalat
att det inte kan råda någon tvekan. Det
enda som vi har delade meningar om
är frågan: Skall det vara lagstiftad skyldighet
eller skall det som hittills stå
huvudmännen fritt att ordna efter behov
och resurser?

Egentligen tycker jag att inställningen
hos såväl Riksförbundet för utvecklingsstörda
barn som motionärerna och
reservanterna helt avviker från den positiva
anda som präglar både utredningen
— med undantag av punkten om
de skyddade verkstäderna •—■ och propositionen.
Det går ju ut på att man
skall sätta in omsorgerna så tidigt som
möjligt och inrikta dem — både undervisningsmässigt
och i övrigt — på att
försöka komma så långt att de utvecklingsstörda
kan inordnas i ett någorlunda
normalt samhällsliv. Jag tycker
att det är riktigt — optimistisk skall
man vara. Det kommer inte att lyckas
med alla, kanske inte ens med flertalet.
Men medför inte kravet på att det skall
vara speciellt skyddade verkstäder för
de utvecklingsstörda en risk för att det
blir isolering även för dem som skulle
kunna försvara en plats på en skyddad

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

verkstad i arbetsvårdsorganens regi?
Man har på dessa verkstäder träning,
yrkesutbildning och mera kvalificerad
sysselsättning. Risken är att de utvecklingsstörda,
även om de kommit relativt
långt, i första hand får den skyddade
sysselsättningen i dessa specialdestinerade
verkstäder, och sedan stannar
de där. Kravet på och motivet för
skyddade verkstäder tycker jag inte går
ihop med den positiva bedömning som
ligger till grund för utredningens betänkande
och som accepterats av departementschefen,
nämligen att riktpunkten
måste vara att försöka komma dithän
att så många som möjligt skall kunna
inordnas både i arbetslivet och i samhället
i övrigt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i dess helhet.

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr förste vice talmannen
Strand började med att säga
att alla i utskottet, både majoriteten och
reservanterna, ser ungefär lika på frågan
om omsorgen. Vad som skiljer är
vad vi skall skriva in i lagen, vad som
skall vara skyldighet för huvudmannen
eller -—- vi kan vända på det —
rättighet för de utvecklingsstörda. Vad
som skiljer är om de skyddade verkstäderna
skall vara obligatoriska för de
utvecklingsstörda, om vi skall skriva
in denna omsorgsform i lagen eller inte.
Vi vet och vi har hört att motiveringen
för att vi inte skall göra det är att
denna kategori handikappade inte skall
få denna lilla förmån när andra grupper
handikappade inte har den.

Att vi reservanter är så angelägna
på denna punkt får ses mot bakgrunden
av att det finns så många arbetslösa
bland de utvecklingsstörda just
när de har lämnat särskolorna. Herr
förste vice talmannen sade att jag kanske
inte kunde bedöma om det var en
stor eller liten favör att få denna rätt

inskriven just för de utvecklingsstörda.
Det är kanske sant. Men vare sig det
är en stor favör eller en liten favör tycker
jag ändå att vi skall börja med
denna grupp och ge dessa människor
denna favör, ge dem de skyddade verkstäderna.
Jag motsätter mig inte det
utan har stor förståelse för att vi så
småningom skall ge även andra grupper
denna favör. Men låt oss börja med
de psykiskt utvecklingsstörda.

Herr förste vice talmannen tror ju
att landstingen skall ordna detta ändå.
Det hoppas jag också att de skall göra.
Jag blev litet betänksam. Jag hoppas
att jag hörde fel när herr förste vice
talmannen talade om de betydande kostnader
som skulle uppstå. Om det skulle
bli så stor skillnad och betydande kostnader
om det blev inskrivet i lagen,
måste det tyda på att man kan vara
ängslig för att landstingen inte skall
utföra detta.

Som jag sade förut förstår jag inte
varför man inte skulle skriva in alla
skyldigheter för landstingen i lagen.
Jag tycker att vi skulle göra det i hela
ledet från förskolan och till de skyddade
verkstäderna. Det får inte här i
leden av omsorger finnas någon svag
punkt när det gäller de utvecklingsstörda.
Målet har vi väl alla gemensamt.
Det är att vi skall få kvar så få
som möjligt på sysselsättningshem m. m.
De skall slussas över i skyddade verkstäder
och så många som möjligt så
småningom ut på den allmänna arbetsmarknaden.

Herr BLOMQUIST (h) kort genmäle:

Herr talman! Den röda tråden i herr
förste vice talmannens anförande var
att vi reservanter helt rör oss i dunkelhetens
värld. Vi tänker dunkelt, vi
skriver dunkelt och talar dunkelt. Jag
tänker inte yttra mig om herr Strands
förmåga att klargöra våra s. k. dunkla
och felaktiga begrepp men vill säga att
jag hade varit betydligt gladare om han
anknutit till den röda tråd som ändå

80 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

finns och som vi har glatt oss åt i utredningen,
i propositionen och i utskottsutlåtandet
rörande just den speciella
omsorg man bör ägna denna särskilda
grupp av handikappade. Då hade
han kanske inte tryckt så mycket på
risken för kostnader för huvudmän och
framhållit att det finns så många andra
som man måste sörja för.

Nej, herr Strand, resonemanget att
man inte skall lagfästa skyldigheten
att ordna skyddade verkstäder för de
utvecklingsstörda, eftersom en sådan
rätt inte tillkommer övriga handikappgrupper,
det håller inte, om man verkligen
menar allvar med denna nya lag
och står fast vid dess allmänna syfte.

Som jag sade är den röda tråden
genom betänkandet, propositionen och
utskottets utlåtande att just de utvecklingsstördas
speciella situation, vilken
jag sökte klarlägga i mitt första anförande,
gör att de är i behov av särskilda
omsorger. Därför är det och förblir
en inkonsekvens, om man inte tar
med hela utvecklingskedjan från början.
När man nu genom lagen ger rätt
till arbetsterapi, yrkesträning och yrkesundervisning
och på så sätt ger ökade
möjligheter att nå högre funktionsnivå,
varför skall man då plötsligt göra
halt inför det viktiga steg som heter
skyddad verkstad och som är nödvändigt,
därom är vi alla överens?

Gentemot herr Strand menar jag att
genom att de utvecklingsstörda får egna
skyddade verkstäder förhindras deras
isolering i sysselsättningshem och vårdhem.
Låt mig, herr Strand, göra en jämförelse!
När det gäller boendeformen
är vi överens om att man inte direkt
kan slunga den utvecklingsstörde ut i
samhället. Vi försöker i stället slussa
ut honom i samhällets olika boendeformer.
Ett viktigt led här är, som vi
vet, inackorderingshemmet med större
eller mindre grad av tillsyn. Det vore
närmast oförsvarligt att låta en utvecklingsstörd
bo direkt ute utan tillsyn.
På samma sätt är det ofta oansvarigt
att låta den utvecklingsstörde komma

ut i arbetslivet utan ledet skyddad
verkstad.

Herr Strand gycklar en smula med
oss motionärer i olika partier, när han
talar om likheten i motionernas utformning.
Jag kan hjälpa herr Strand genom
att påstå att likheten måste bero
på att motionerna är besläktade, och
jag skall gärna hjälpa till med att fastställa
faderskapet. Men det finns en
annan sida av saken som man definitivt
inte skämtar med. Den intressegrupp
— herr Strand nämnde den —
som visat ett sådant obändigt intresse
och följt hela denna nya lags tillblivelse
så intensivt, kan verkligen sägas
vara ute i ett angeläget ärende. Föräldraföreningen
för utvecklingsstörda
barn har här verkat i linje med det
utomordentligt värdefulla arbete man
utfört och utför för de utvecklingsstördas
och deras anförvanters bästa.

Herr Strand säger mycket generöst
att huvudmännen ju kan ordna skyddade
verkstäder, i den mån det finns
behov och resurser, och så tilläggger
han försynt: »bara de vill underordna
sig de relativt fåtaliga förpliktelser som
gäller för statsbidrag». Förlåt mig, herr
förste vice talman, men jag måste fråga:
Vilka är bestämmelserna för statsbidrag?
Jo, att arbetstagaren skall vara
i stånd att utföra ett produktivt arbete,
som ger avtalsenlig lön av sådan storlek
att den skapar försörjningsmöjlighet
och att platserna ställs till arbetsförmedlingens
förfogande. Är herr
Strand beredd att ändra på dessa bestämmelser? -

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Har vi inte redan differentierat
samhällets omsorg om olika
handikappade, och måste det inte vara
på det sättet? Enligt min uppfattning
är det verklighetsfrämmande att utgå
ifrån att de utvecklingsstörda inte har
en särställning bland de handikappade.
En förstörd arm eller ett förstört ben

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lagforslag angaende omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

kan ersättas men aldrig en mer eller
mindre förstörd hjärna. Detta gör att
denna grupp av handikappade blir försatt
i en särställning och måste fordra
andra omsorger än som tillkommer
andra grupper.

Vi har redan satt exempelvis de blinda
i en särställning, och jag har aldrig
i utskottet hört att herr Strand har opponerat
sig emot det. För övrigt förvånar
mig herr Strands inlägg — kanske
mindre själva inlägget än tonfallet.
Allt var väl ändå inte så utomordentligt
bra som kammarens ledamöter kanske
fick för sig av herr förste vice talmannens
skildring av omhändertagandet av
de utvecklingsstörda, som vi fick en
viss inblick i under vår resa på västkusten.
Åtskilligt av detta imponerade
mycket åtminstone på mig, inte minst
personalens försök att göra det bästa
möjliga av ofta besvärliga förhållanden,
men mycket gjorde också mig beklämd.
Man kan ju alltid skylla på att det inom
ramen för tillgängliga resurser inte kan
göras mer. Men den omständigheten att
de utvecklingsstörda var hänvisade till
gamla uttjänta kaserner och där måste
tillbringa hela sitt liv —• hur trivsamt
man än hade försökt göra det hela —
berörde de flesta av oss som deltog i
besöket mycket illa. Men att påpeka
detta är kanske att anslå vad herr
Strand betecknade som sentimentala
tongångar, som han uppenbarligen
tyckte mycket illa om. Jag anser inte
att det är något att skämmas för att
släppa fram känslorna någon gång i
detta hus, så uppfyllt av klar och skär
intellektualism.

En grupp som vi fick föga, om ens
någon kontakt med var föräldrarna. En
del av dem sökte helt privat upp några
av oss. De tyckte kanske inte att deras
barn levde i den bästa av världar utan
att en del ändå fattades. De påpekade
att personalen trots alla ansträngningar
inte räckte till.

Jag uppsöktes av ett föräldrapar som
hade en 15-årig son boende hemma vilken
gick i en träningsklass. Han kom

ofta hem alldeles blåslagen efter att på
rasterna ha varit tillsammans med andra
barn; vakthållningen var inte till
fyllest. Jag kan inte påstå att jag tyckte
att dessa föräldrar var särskilt kverulanta.
Andra talade naturligtvis om att
lokalerna hade sina brister och att undervisningen
inte höll vad den lovade.

Alla är ju överens om att om den här
lagen till sina huvuddelar —- det vill
jag påminna om ännu en gång — går
igenom, kommer detta naturligtvis att
få sådana konsekvenser att omsorgerna
om de utvecklingsstörda ökas över hela
fältet. Jag tror ändå inte att det blir
någon större risk för att de utvecklingsstörda
kommer att bli isolerade i skyddade
verkstäder — och det är ju på
denna punkt som meningarna är delade
— ty jag har svårt att tro att inte
de som kan arbeta tillsammans med
andra efter en övergångstid slussas ut
till sådana verkstäder.

Därför, herr talman, vidhåller jag
mitt yrkande om bifall till de reservationer
som är fogade till utlåtandet.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Dunkelheten består, det
ligger fortfarande dimmor både över
utskottsutlåtandet, propositionen och
över diskussionen här.

Jag har inte uttalat mig om kostnaderna
i annan mån än att jag ansåg att
fru Elvy Olsson använde ett underligt
uttryck när hon sade att vi var rädda
för att ge de utvecklingsstörda dessa
små förmåner. Kostnaderna är antagligen
inte så små, men jag sade samtidigt
att om vi kommer överens om att
åtgärderna är nödvändiga, skall kostnaderna
också tas.

Jag har inte tolkat det som står i propositionen
om att det inte finns skyddade
verkstäder för andra handikappade
såsom ett av de starkaste motiven
för att inte ordna detta för de utvecklingsstörda.
Jag har förstått departe -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

mentschefen så, att man inte kan ge
förmåner till en grupp när det finns
andra grupper i ungefär motsvarande
situation som inte får sådana. Visst
finns det utvecklingsstörda som har
både ett fysiskt och ett psykiskt handikapp.
I regel får de tas om hand på
annat sätt än vid de skyddade verkstäderna.
Jag har talat om sådana som
kommit litet längre. Det finns andra
handikappade som kan ha exakt lika
stora svårigheter att dras med, och jag
anser det svårt att göra någon skillnad
mellan dessa olika grupper.

Fru Hamrin-Thorell säger att de blinda
har särskilda förmåner. Ja, men de
har inte någon garanti för sysselsättning.
De får invalidersättning utan
prövning. Om de får invalidpension har
de ett invalidtillägg, men de har ingen
garanti för skyddad sysselsättning, och
det är det frågan gäller nu.

Herr Blomquist säger att jag gycklar
med motionärerna. Det är inte så lätt
att avgöra när man menar allvar och
när man gycklar. Jag gyeldade inte
alls, jag tyckte själv att det var underligt
att ett stort antal motionärer i sina
olika motioner påpekade exakt samma
brister i propositionen. Det skulle väl
närmast kunna tolkas som om det förelåg
olycksfall i arbetet i kanslihuset.
Det är mera naturligt att motionerna
är likartade om, som i detta fall, Riksförbundet
för utvecklingsstörda står
bakom. .Tåg betonade särskilt att jag
inte tycker att det är något klandervärt
i dess aktivitet. Jag tyckte tvärtom att
den var ganska naturlig, och jag har
fortfarande den uppfattningen. Även
om det skulle ha funnits utrymme att
gyckla med motionärerna har jag inte
begagnat mig av det. Vad jag sagt skall
inte uppfattas så, herr Blomquist.

Herr Blomquist frågar om jag är beredd
att ändra på bestämmelserna för
statsbidrag. Om herr Blomquist tror att
jag har några resurser i det avseendet,
är det fortfarande något dunkelt i det
hela. Det är inte jag som avgör dessa

frågor. I den skrift som har utdelats
här vill jag gärna för herr Blomquist
påvisa ett par exempel. Både i Traryd
och Malmö finns skyddade verkstäder
— visserligen relativt små — som har
statsbidrag. Beträffande Malmö står angivet
att de som är anställda vid verkstaden
där få en minimilön på fyra
kronor om dagen. Det anges också att
alla har förtidspension. Verksamheten
kostar 4 000 kronor om året för var och
en. Kommunen bidrar med 2 000 kronor,
och statsbidraget uppgår till 2 000
kronor. Till verkstaden i Traryd, som
har ungefär samma karaktär, betalar
kommunen 35 000 kronor av kostnaderna
och statsbidrag täcker resten. Arbetsmarknadsstyrelsen,
som är tillsynsmyndighet,
har när det gäller verkstaden
i Malmö inte vägrat statsbidrag
på grund av att verkstaden inte betalar
avtalsenliga löner. Man kan alltså bedöma
efter andra grunder om den anordnade
sysselsättningen är meningsfylld.
Jag tror nog att det finns möjligheter
att utanordna statsbidrag, om
den goda viljan finns.

Fru Hamrin-Thorell tyckte inte om
tongångarna i mitt anförande, även om
hon ansåg att innehållet var relativt
acceptabelt. Skulle man förarga sig över
tongången, fick man säkerligen många
gånger en sämre uppfattning av vad
som sagts än vad talaren egentligen menat.
Tongångarna går inte alltid i moll,
och det är inte heller alltid motiverat
att de så skall göra. Nog kan man få
ge uttryck för känslor •— det kan finnas
plats för sådana även i det här huset.
I detta sammanhang är jag emellertid
inte så gripen, att jag skulle kunna
göra det. Man behöver inte ta till de
sentimentala tongångarna i en församling
där man kan utgå ifrån att i
varje fall de flesta känner till hur illa
det är ställt för dem som råkat ut för
handikapp. Jag håller gärna med om
att det är dubbelt svårt att ha ett både
fysiskt och psykiskt handikapp, vilket
ofta är fallet för många.

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lagforslag angaende omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Herr BLOMQUIST (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår, högt värderade
herr ordförande i andra lagutskottet,
att nu är det tid att sluta när också
Liitzendimman sänkt sig över diskussionen.
Låt mig dock göra några
små kommentarer till herr förste vice
talmannens senaste inlägg.

Han säger fortfarande att man inte
kan ta någon särskild hänsyn till dessa
utvecklingsstörda. Varför kan man inte
det?

Herr Strand säger att det är svårt
att göra någon skillnad mellan denna
grupp av handikappade och andra
grupper. Är det det? Finns där inte en
väsentlig skillnad? Jag pekade på den
i mitt första anförande. Dessa utvecklingsstörda
kan definitivt inte föra sin
egen talan. De är alltså på alla punkter
i behov av omsorg. Det är inte alla
andra handikappade. Jag tycker det
räcker.

Sedan hoppar vi över resonemanget
om allvar och gyckel. Det kan vi föra
i utskottet. Jag konstaterar och är glad
över att vi har närmat oss varandra.
Vi tycks vara ganska överens enligt
vad jag förstår av herr Strands sista
anförande.

Den sista frågan som herr Strand
ställde till mig skulle jag egentligen
inte behöva replikera på, ty den är nästan
för enkel för att komma från herr
förste vice talmannen, nämligen: Tror
herr Blomquist att jag — Axel Strand
— har sådana resurser att jag kan
ändra på statsbidragsbestämmelser?
Jag föredrar att inte svara på den frågan.

Beträffande Malmöfallet är det riktigt
som herr Strand säger. Jag vet det,
ty jag var där i fredags och fick då alla
dessa uppgifter. Men jag vet också att
det är olika bedömningar hos arbetsmarknadsstyrelsen
i dessa frågor.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om jag
talar oklart — det måste jag väl ändå

göra. Jag har i varje fall själv den uppfattningen
att jag har markerat att beträffande
de utvecklingsstörda som inte
har kommit längre än att de måste låt
oss säga tas om hand på annat sätt, så
är det redan sörjt för den saken i lagen.
Omsorgerna stannar inte vid 21
eller 23 års ålder. De sträcker sig ju
hela livet igenom, fick vi besked om
när vi var ute på vår resa. Men i fråga
om de utvecklingsstörda som har kommit
så långt att de kan placeras på
skyddad verkstad så tycker jag, att det
är en ren förmån för dem att komma
in på en skyddad verkstad som är inrättad
även för andra kategorier. De
som inte har kommit längre än att de
måste tas om hand skall omsorgsstyrelsen
sörja för. Jag har ett behov av
att understryka det.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Debatten har ju varit
lång, men det har talats om dimma
och oklarhet, så det är väl bäst att fortsätta
en liten stund till.

Jag skulle här i stort sett helt vilja
instämma i vad utskottets ordförande
nyss har anfört. Jag skulle också vilja
understryka, att det i allt väsentligt —
det har sagts förut —• råder enighet
mellan majoritet och reservanter inom
utskottet. Det är egentligen bara på en
enda punkt som skiljaktiga meningar
har gjort sig gällande på slutet, och det
är om skyldighet för landsting att anordna
skyddad verksamhet särskilt för
utvecklingsstörda skall intagas i lagen
eller inte.

De motioner, på vilka reservanterna
stöder sig, gick ju betydligt längre och
ville att i lagen skulle intagas mer detaljerade
föreskrifter för landstingens
handlande i flera avseenden, vilket i
hög grad skulle ha bundit utvecklingen
och därmed i längden blivit till
skada för verksamheten. Men inte heller
förslaget att i lagen införa skyldighet
för landsting att anordna skyddade
verkstäder för denna kategori han -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

dikappade är enligt min uppfattning
till någon fördel. Jag skulle vilja kalla
det en överdriven omsorg till mer
skada än nytta för dem som man vill
hjälpa.

Begreppet skyddad verkstad eller
skyddad sysselsättning finns för närvarande
inte i någon lagtext. Om man
inför ett sådant begrepp i lag, så blir
det omedelbart erforderligt med en avgränsning
och en sträng definition därav
—- vilket vi lyckligtvis ännu har
sluppit, till fördel för praktisk arbetsvärd.
Flera av de verkstäder, som nu
finns A7id våra institutioner för handikappade,
är mer avdelningar för sysselsättningsterapi
än skyddade verkstäder
i egentlig mening, ehuru de så
kallas. Även om statsbidragsbestämmelserna
i enlighet med utskottets rekommendationer
överses, blir det stelare
med lagtext och ur praktisk synpunkt
sämre än det f. n. är.

Sedan tillkommer det viktiga, som
såväl medicinalstyrelsen som arbetsmarknadsstyrelsen
understrukit i sina
remissvar, nämligen att arbetsvärden
för denna grupp handikappade helst
bör i så stor utsträckning som möjligt
integreras med den för övriga handikappgrupper.
Arbetsmarknadsstyrelsen
förordar att den skyddade sysselsättningen
av psykiskt utvecklingsstörda
helt integreras med landstingskommunernas
allmänna arbetsvärd. Verkstäderna
bör alltså enligt styrelsens mening
icke drivas av centralstyrelserna
utan av allmänna arbetsvårdsorgan
men naturligtvis i samarbete med centralstyrelserna
då det gäller de utvecklingsstörda.
Medicinalstyrelsen säger att
rehabiliteringen i början främst är av
medicinsk art men att den normalt successivt
övergår till att bli alltmer av
social karaktär. På detta senare stadium
kommer arbetsvärden in i bilden.
Den är i princip avsedd för alla handikappade
som behöver den, oavsett om
handikappet är fysiskt eller psykiskt,
och i det senare fallet oavsett om det
är fråga om psykisk utvecklingsstörning

eller ett handikapp av annan psykisk
art.

I juni i år hölls det ett symposium
här i Stockholm med experter från
hela världen inom den s. k. FUB-internationalen,
och där hade man samma
uppfattning. Jag kan därför inte förstå
att FUB i Sverige går emot sina
egna experter i denna fråga. Experterna
säger uttryckligen att all segregation
är olämplig och att man så långt man
kan bör integrera bl. a. de skyddade
verkstäderna för utvecklingsstörda med
motsvarande anordningar för andra behövande.
I dag har jag läst Kontakt nr
4 1967, men jag har inte funnit att den
punkten har medtagits i dess referat.
Om man däremot läser redogörelsen för
symposiet, finner man experternas mening
klart uttalad. Nyligen har jag också
läst en artikel om »habilitering av
psykiskt utvecklingsstörda» i Socialmedicinsk
Tidskrift; där redovisas samma
inställning.

Självfallet bör man ta hänsyn till de
speciella problem som finns för de utvecklingsstörda,
när man bygger ut organisationen
för de skyddade verkstäderna.
Men principen om integration
mellan olika handikappgrupper bör
främst vara vägledande i den utsträckning
som är möjlig. På en resa till
Holland för en tid sedan fick vi se
hur utomordentligt väl denna integrationsprincip
fungerar i praktiken. På
flera stora skyddade verkstäder var cirka
60 procent utvecklingsstörda. De utförde
ett gott arbete, de trivdes gott,
och man kunde ej heller finna att de
farhågor som från visst håll yppats
att de skulle ha utnyttjats av andra eller
på annat sätt letts in i farligheter
besannats av verkligheten. De stora
verkstäderna visade detta klart, medan
en verkstad för svårare handikapp visade
upp en något avvikande bild.

Jag tror att en orsak till att vi sett
saken olika inom utskottet är, att reservanterna
mest tänkt på de djupt utvecklingsstörda
— en liten grupp —
medan vi andra sett mer på de mått -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

ligt—lindrigt störda, som är den stora
gruppen. Vi tillämpar en indelning i
fyra grupper — djupt, svårt, måttligt
och lindrigt störda — och organisationen
bör vara avsedd för alla dessa men
främst för de sistnämnda båda stora
grupperna, även om den antalsmässigt
lilla gruppen gravt störda helt naturligt
även bör få sin omsorg ordnad så
rationellt som möjligt. Där blir det
främst fråga om sysselsättningsterapi;
vi är ju ense om att landstingen obligatoriskt
skall ordna sådan, så det behöver
vi inte diskutera. Däremot är
jag helt överens med motionärerna om
att statsbidragsbestämmelserna beträffande
skyddade verkstäder bör överses,
så att de inte verkar hämmande
på en aktivering på det här området.
Samma översyn bör göras av statsbidragsbestämmelserna
beträffande särskolornas
lärare. På dessa tvenne punkter
har utskottet blivit enigt. I likhet
med utskottets ordförande yrkar jag
därför bifall till utskottets förslag på
alla punkter.

Ett bifall till reservation II skulle innebära
att man på ett olyckligt sätt
band landstingen i en praktisk organisationsfråga
— särskilt olyckligt med
tanke på den betydande utveckling som
för närvarande sker på området. Det
kan inte på minsta sätt vara till fördel
för de utvecklingsstörda. Jag skulle
vilja kalla det överdriven omsorg till
skada på samma sätt som en del föräldrar
till dessa utvecklingsstörda barn
genom överdriven omsorg stundom kan
åstadkomma mera ohägn än hägn.

Reservation I visar, som jag ser det,
bara en oberättigad misstro till landstingen.
Annars saknar den helt mening.
Reservation III är ju bara en följ dreservation
till reservation I.

När vi nu åter pålägger landstingen
en omfattande och kostnadskrävande
uppgift, finns det ingen motivering
för att genom alltför detaljerad och
stelbent lagstiftning försvåra reformens
genomförande och hindra en
praktisk utveckling. En sådan misstro

mot våra landsting beträffande deras
sätt att sköta vad vi ålägger dem är
helt oberättigad. Jag skulle vilja hemställa
till reservanterna att den positiva
inställning till dessa problem som
de efterlyser även omfattade landstingen.
Den röda tråden i propositionen
och utskottsbetänkandet är att väl vårda
de utvecklingsstörda och ge dem de
bästa möjligheter till ett normalt liv.
Det är det som vi allesammans strävar
efter. Jag tycker bara att reservanterna
är något opraktiska.

Jag upprepar, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! .lag tycker att statsrådet
skall känna sig ganska varm om
hjärtat, så många blommor som. har utdelats
här från talarstolen. Jag skall be
att få utdela ytterligare en. Jag tillhör
nämligen de som med glädje har tagit
del av denna proposition, nr 142. Jag
tror att Kungl. Maj:ts förslag rörande
omsorgen om de utvecklingsstörda innebär
ett viktigt framsteg. Man skall då
inte bara ta hänsyn till förslagen utan
till de tankegångar och motiveringar
som bär upp dem. Jag tror säkert att
propositionen kommer att leda till betydande
förbättringar och utsikter för
de utvecklingsstörda att få bästa möjliga
utbyte av tillvaron. På ett par
punkter har jag och ett par ledamöter
med mig väckt en motion i denna kammare
och i andra kammaren. Åtminstone
en av dessa punkter har här flera
gånger varit föremål för diskussion.

En huvudlinje i propositionen är
strävandet efter integrering och normalisering
av de utvecklingsstörda. Jag
är helt med på att denna huvudtes skall
ange rörelseriktningen i utvecklingen
inom vårdgrenen. Propositionen gör
emellertid på mig det bestämda intrycket
att tyngden i dessa båda begrepp
närmast ligger i den vinst som den kan
komma att innebära organisatoriskt och

86 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

ekonomiskt ur samhällets synvinkel.
Jag vill inte förneka den saken. Jag är
emellertid för min del inte lika övertygad
om att utdelningen på sikt av
den satsningen blir den som är meningen
med det hela. Vad man menar
med integrering och normalisering av
de utvecklingsstörda måste ju rimligen
gälla dem, själva så långt det går. För
en del går det nästan fullständigt, för
andra aldrig. Den viktiga frågan är hur
samhällets omsorgsanordningar för dessa
handikappade skall byggas ut och
utformas för att till det yttersta tillvarata
förutsättningarna hos varje individ
att göra det bästa möjliga av tillvaron.
Det är en viss risk för bakslag,
tror jag, om man driver dessa ambitioner
för integration och normalisering
alltför fort, går fram för snabbt och
inte hela tiden tar med i bilden att det
här rör sig om en särpräglad grupp.
Och ett bakslag blir allvarligt inte bara
för de enskilda det gäller utan också
för samhället, eftersom det bärande
kan komma att undanskymmas: de möjligheter
som finns att genom fruktbärande
samarbete i olika avseenden och
på olika håll förverkliga den målsättning
som vi ju allesammans är fullt
överens om.

Ett starkt krav från remissinstansernas
sida är att man skall få en organisatorisk
frihet i olika avseenden. Det
kravet betonar departementschefen, och
utskottet instämmer. Centralt innebär
det att landstinget skall kunna till omsorgsstyrelse
utse ett förvaltningsorgan
som har även andra uppgifter. Den
möjligheten har landstinget, men det är
något som inte bör stimuleras. Jag tror
inte att landstinget utser några förvaltningsorgan
som inte har ett fullgott arbetsprogram.
Blir arbetsprogrammet
för stort, är rutin den enda möjligheten
att hantera det hela. I långa stycken
kommer då i varje fall de som skall ha
det slutliga avgörandet —• dvs. förtroendemännen,
inte tjänstemännen -— i det
läget att de tvingas till en i viss mån
rutinmässig handläggning av ärendena

för att över huvud taget kunna manövrera
dessa uppgifter tillsammans med
andra förvaltningsuppgifter, som de har
sig ålagda.

Utskottet säger att ledamotskap i en
omsorgsstyrelse säkerligen blir arbetskrävande.
Utskottet skulle kunna få en
kör av instämmanden i det uttalandet,
och jag hoppas livligt att man i landstingen
mera tar fasta på dessa formuleringar
än på det tillägg som utskottet
gör, att det inte motsätter sig en annan
ordning. Jag är efter rätt många år i
landsting och med den kännedom jag
har om centraliseringsintresset ganska
övertygad om att det skulle vara en
olycklig utveckling att lägga över dessa
betydelsefulla uppgifter på organ som
också har annat att syssla med.

Genom riksdagens beslut 1963 överfördes
§ 4-fallen inom vården av efterblivna
till landstingens ansvarsområde.
En mycket besvärande uppspaltning av
ansvaret, som kom dessa fall att »ramla
mellan två stolar», undanröjdes därmed.
Nu är det enligt min mening risk
för att vi får en ny ansvarssplittring,
som berör inte bara en liten grupp utan
många. I propositionen understryks
visserligen på flera ställen att landstingen
som huvudmän skall ha grundansvaret
för de utvecklingsstörda enligt
lagen. Men samtidigt tillmötesgår
departementschefen ivrarna för de fria
organisationsformerna genom att dels
öppna och dels vidga möjligheterna att
på andra organ i samhället -—- landstingskommunala
eller primärkommunala
—• delegera över uppgifter som
berör de utvecklingsstörda. Exempelvis
skall den möjlighet, som redan nu finns,
att överföra ledningen av externatskola
till lokal skolstyrelse även komma att
gälla internatskola. Genom att avvisa
önskemålet om en lagfäst regel när det
gäller de skyddade verkstäderna lämnar
departementschefen öppet vem som
skall driva dessa verkstäder, och lagens
§ 6 öppnar möjlighet att på allmän
sjukvårdsstyrelse överföra ledningen av
specialsjukhusen. Jag får bekänna att

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

jag bar svårt att riktigt förstå hur detta
ansvarssystem egentligen skall fungera
i praktiken. Hur skall det vara möjligt
att upprätthålla landstingens planerings-
och grundansvar om man lägger
över verkställighetsansvaret på helt
andra myndigheter? Det är enligt mitt
förmenande en fåvitsk tanke att på ett
organ som man kopplar fritt från den
löpande verksamheten lägga ett planeringsansvar
och tro att man på det viset
får en effektivare organisation. Ett sådant
uppdelat ansvarstagande måste såvitt
jag förstår leda till många irriterande
och svårbemästrade situationer
och kompetenstvister.

Departementschefen säger att vården
av de psykiskt utvecklingsstörda med
nu gällande lagstiftning har skötts på
ett förtjänstfullt sätt av landstingen.
Det tror jag är fullt riktigt, även om
skönhetsfläckar finns när det gäller
barnen; det konstaterade i varje fall
barnanstaltsutredningen när vi tittade
på dessa saker. Men i det stora hela är
det ett aktningsvärt arbete som har utförts
på detta vårdområde i våra län.
Stora framsteg har kunnat noteras, och
det beror enligt min mening på det förhållandet,
att vi inom denna vårdgren
har haft en organisation, som har hållit
ihop alla psykiskt utvecklingsstörda
från barndomen och hela vägen till ålderdomen.
Ansvaret härför har legat
på en myndighet. Det finns i länen en
kader av mäninskor som genom praktiskt
arbete har vunnit de insikter och
de erfarenheter som så innerligt väl
behövs för att handha de förvaltningsbestyr
som ligger i att ta hand om dessa
i så hög grad hjälplösa människor.

I utredningen, som propositionen
bygger på och där det fanns såväl expertis
som folk med lång praktisk erfarenhet
på vårdområdet, rådde den
enhälliga meningen att ledningen av
denna landstingskommunala verksamhet
borde ligga kvar i omsorgsstyrelsen.
Med den ordningen är ju också de
närmast berörda, nämligen föräldrarna,
tillfredsställda.

Detta enligt min mening utmärkta
system — sammanhållningen av alla
utvecklingsstörda under en förvaltningsmyndighet
med ett enhetligt ansvar
för alla — är man i färd att bryta
ned genom att spalta upp ansvaret för
deluppgifter på olika händer. För min
del är jag övertygad om att detta är
olyckligt. Dessa handikappade behöver
en myndighet som kan följa dem hela
vägen, smidigt koppla på de åtgärder
som behövs, förbereda andra osv. Detta
innebär inte att vi inte skall utnyttja
och tillvarata alla tänkbara möjligheter
till konkret praktiskt driftsamarbete
där så är lämpligt, i fråga om lokaler,
utrustning och allt möjligt annat som
kan komma i fråga.

Vi har nu fått ett fint reformförslag.
Det gäller att föra ut det i praktiken.
Samtidigt som våra allmänna skolmyndigheter
har jättelika uppgifter när det
gäller att förverkliga den givna målsättningen
för skolan och nya ambitioner
ständigt ställer nya krav vill man
lägga över på dem ledningen av särskolan.
Samtidigt som arbetsvårdsmyndigheterna
har växande svårigheter och
växande uppgifter att ta hand om vill
man på dem i stigande grad lägga över
omsorgen och ansvaret för att skyddade
platser för sysselsättning kommer
till stånd som också tillgodoser den
grupp det nu är fråga om.

På sjukvårdssidan är det precis samma
sak: fullt med arbetsuppgifter, men
vi tillskapar också på det området nya
uppgifter fastän man där rimligtvis
inte kan ha den träning och insikt som
behövs på detta speciella område. Denna
uppdelning mellan den teoretiska
undervisningen och träningsskolan innebär
också att vi på nytt inför ett
slags kategoriklyvning inom själva skolan
för dessa barn. Vi får ett slags bättre
särskolebarn och ett slags litet sämre.
Med stor förtjusning noterade man
på sin tid att begreppen bildbara och
obildbara föll bort, men vi får dem
tillbaka i annan klädedräkt. Det är
trist, tycker jag.

88 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Det finns hos remissinstanserna
många meningar om hur denna organisation
skall vara och vilka som skall
ansvara för vad. Endast de som sitter
i toppen för denna verksamhet inom
medicinalstyrelsen och de som arbetar
praktiskt på fältet •—• åtminstone de
allra flesta, har jag kunnat konstatera
-— har en mening, nämligen att man
bör bibehålla enhetsansvaret hos omsorgsstyrelsen,
vilket för mig verkar
tryggare.

De ökade möjligheter för denna delegation
som nu föreslås leder nästan
fram till frågan om man är ute för att
så småningom: helt och hållet göra om
omsorgsstyrelsen, att ersätta den. mednågonting
annat. Frågan kan också motiveras
av att samtidigt som allt detta
sker vill skolöverstyrelsen avskaffa
tjänsten som särskoleinspektör vid en
tidpunkt då det kommer något nytt och
då man åtminstone på lekmannaplanet
tycker att denne inspektör skulle behövas
nu om någonsin och att hans ställning
borde förstärkas för att ge tyngd
åt dessa människors behov. I stället
för en person med chefsansvar vill man
i skolöverstyrelsen ha en eller annan
konsulttjänst med 6-årsförordnande.
Det är inte underligt, tycker jag, att det
råder oro på föräldrahåll inför vad som
här sker.

Låt mig, herr talman, litet närmare
gå in på den andra punkten i vår diskussion,
som har berörts av alla de övriga
talarna. Det gäller de skyddade
verkstäderna. I hela den internationella
debatten på detta område anses
att de skyddade verkstäderna utgör en
huvudfaktor i den aktiviseringsverksamhet
som är nödvändig. Detta framgick
klart och tydligt under den stora
internationella kongress som hölls nyligen.
Departementschefen har ju i
princip samma uppfattning. Han följer
bara inte upp den i lagtexten — annat
än då det gäller de mera på terapi inriktade
sysselsättningshemmen. Jag kan
inite annat än beklaga att departementschefen
har frångått utredningens för -

slag på den punkt i kedjan av åtgärder
som mänskligt sett är känsligast. Med
hänsyn till de utvecklingsstördas alldeles
speciella underläge hade det varit
utomordentligt värdefullt att här
följa utredningens förslag.

Utredningen var ju enig om att föreslå
att det skulle vara ett obligatorium
och att statsbidrag till dessa verkstäder
skulle utgå i fortsättningen utan villkor
att de skulle stå till arbetsförmedlingens
förfogande. Jag har svårt att acceptera
det motiv som departementschefen
anför och som har diskuterats här förut,
att man inte för en grupp handikappade
skall införa en rättighet som andra
saknar. Jag tycker att det är em negativ
ståndpunkt, och jag finner den
också inkonsekvent, eftersom lagen
upptar en hel mängd andra anordningar
som det inte finns någon motsvarighet
till för andra handikappgrupper.

Man får ta ett steg i taget på reformernas
långa väg. Det har vi fått göra
många gånger, och jag tycker att det
kan vara befogat även här. Naturligtvis
har jag den uppfattningen att alla andra
handikappade också bör ha möjlighet
att komma i åtnjutande av sådana platser.
Men det ligger på ett annat plan.
De har möjligheter till kommunikation
med normala människor på ett annat
sätt än denna särpräglade grupp har.
Därför tror jag att en lagstiftning för
denna grupp inte hade missuppfattats,
utan man hade accepterat den som rättvis
och riktig. De andra handikappade
grupperna bör kunna komma in på de
normala skyddade verkstäderna. Men
visar det sig att de blir utslagna i konkurrensen
även där, är åtminstone jag
beredd på att man får vidta speciella
anordningar även för dem. Jag tycker
nämligen att rätten till ett meningsfullt
arbete måste vara en mänsklig rättighet
även för de handikappade — för
handikappade av alla slag. Om den saken
bryter sig inte heller meningarna,
såvitt jag förstår. Åsiktsmotsättningen
ligger däri att departementschefen har
avstått från att lagfästa landstingens

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

skyldighet. Departementschefen menar
att det i alla fall händer en hel del, ty
det är ju så angeläget.

Jag kan omöjligen förstå utskottets
uttalande på sidan 78 överst. Där läser
jag: »Om huvudmännen åläggs att ordna
verkstäder för skyddad sysselsättning,
innebär detta att omsorgsstyrelserna
kommer att driva en verksamhet
på området som visserligen är speciellt
avpassad för de utvecklingsstörda men
som i princip skils från annan skyddad
verksamhet.»

Jag skulle vilja fråga: Vad är det som
är centralt i det här sammanhanget?
Man får väl anta att den speciella, för
dem det gäller anpassade verksamheten
bygger på erfarenheter och insikter om
vad som är bäst för de grupperna. Dessa
erfarenheter borde enligt mitt ringa
förstånd vara utslagsgivande. Det har
ju förresten inte något med lagbestämmelsen
att göra. Men det är något som
utskottet anser mindre viktigt än att
slå vakt om en från visst håll förfäktad
princip att alla skyddade verkstäder
bör hållas ihop.

Jag förstår inte och kan inte riktigt
vara med på dem där skrivningen. Det
finns väl heller inte någonting alls som
säger att inte en omsorgsstyrclse —
med laglig skyldighet eller inte •— kan
förlägga en särskild skyddad verkstad
i anslutning till en annam dylik verksamhet
under arbetsvärdens organisation.
Att de placerade skulle bli mer
isolerade om den ena eller andra driver
anordningen har jag mycket svårt
att förstå.

Inte ens de människor som är intagna
på institutioner är helt och hållet
avskärmade från andra människor, och
de som arbetar på skyddade verkstäder
löper inte den risken. Skulle så vara
fallet, är det fel, men då ligger felet på
något annat ställe och bör rättas till.

Enligt centrala rehabiliteringsberedmingens
promemoria 1962 och betänkande
1964 är den skyddade sysselsättningen
starkt underdimensionerad. Det
sade också arbetsmarknadsstyrelsen i

sitt betänkande 1965. Där står att stora
grupper av arbetshindrade, däribland
psykiskt utvecklingsstörda, väntar på
effektiva rehabiliterings- och arbetsvårdsresurser.
Såvitt jag förstår har
emellertid detta tryck på arbetsvärdens
resurser inte minskat. Det motsatta är
väl närmast förhållandet. Trycket på
dessa platstillgångar innebär enligt min
mening en risk för att de psykiskt utvecklingsstörda
som den minst räntabla
gruppen kommer att trängas åt sidan
helt enkelt därför att de inte representerar
något reellt arbetskraftstillskott
eller ett mindre sådant. De kommer att
trängas åt sidan i konkurrensen. Garantin
för dem för att det skall bli sådana
här platser ligger just i att det finns en
lagparagraf som slår fast att arbetsträningsresurser
skall finnas till deras förfogande.

Herr talman! Detta är de synpunkter
som har föresvävat mig vid avfattandet
av denna motion, och jag kan rimligen
inte ställa mig bakom utskottets utlåtande.
Emellertid har jag läst motionerna,
och jag finner att i deras klämmar
upptas en del yrkanden som inte
återfinnes i min motion. Jag anser mig
följaktligen inte heller kunna rösta på
reservation II, men jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till motionsparet
I: 876 och II: 1085.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag känner mig föranlåten
att till protokollet anteckna en
kommentar till vad min värderade partikamrat
— som man brukar säga när
man här i kammaren har litet olika
åsikter — herr Edström sade om förhållandena
vid de skyddade verkstäderna
i Holland. Jag var nämligen också
med på resan till Holland och lyckades
uppsnappa en hel del.

Bakgrunden till det holländska systemet
är helt annorlunda än vad den är
här i Sverige. I Holland hade man skyddade
verkstäder redan på 1920—1930-talen, men under andra världskriget

90 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

kom nazisterna och stängde dem. Vad
som är det väsentliga i detta sammanhang
är emellertid tydligen att man där
i de skyddade verkstäderna hade de
utvecklingsstörda sysselsatta i särskilda
verkstäder eller särskilda avdelningar,
även om det fanns en gemensam organisation
för det hela. De var ytterst
sällan blandade med andra, såsom det
måste ske — efter vad jag kan förstå —
vid de skyddade verkstäder som man
tänker sig här i Sverige. Successivt
blandas de utvecklingsstörda i Holland
sedan in på de olika avdelningarna, och
man kan märka att det då ofta sker tillsammans
med mentalskadade patienter.
Detta är en skildring som jag inte ensam
står för, utan den bygger på fakta
från de holländska institutioner som
vi besökte.

En del av dem som var där var givetvis
mycket imponerade över den aktivitet
som utvecklades i dessa verkstäder
och av arbetsmetoderna där. Jag
måste dock säga att vissa av oss blev
rätt vemodiga över de lokala arbetsförhållandena.
De var betydligt mera primitiva
än vad vi verkligen må hoppas
att förhållandena i motsvarande svenska
verkstäder skall bli. Därjämte visade
man inte alls samma omsorg om
de utvecklingsstörda, när det gällde deras
bostäder och deras fritid, utan man
satsade uteslutande på deras arbetseffektivitet,
och det är väl knappast ett
sådant system som vi önskar ha här i
Sverige.

Jag kan naturligtvis från herr Edström
och andra få till svar att den risken
är liten, men naturligtvis föreligger
den, när man sammanför de utvecklingsstörda
med andra handikappade
som kanske inte tar den hänsyn till dem
som de i alla fall måste fordra.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! När vi inom tredje avdelningen
i statsutskottet gjorde en resa
till Rotterdam i Holland, besökte vi där
flera skyddade verkstäder. Vi fann då

att de var organiserade på olika sätt.
Det var de stora verkstäderna jag mest
tänkte på, då jag nyss talade, och där
sysselsattes många hundra handikappade.
Där sysselsattes blinda, rörelsehämmade
och utvecklingsstörda och andra
samtidigt, de bedrev ett alldeles utomordentligt
gott samarbete, det hela gick
mycket bra.

Det fanns också andra typer av verkstäder.
Det fanns en verkstad som var
avsedd för speciellt gravt handikappade,
där rådde helt andra förhållanden.
De handikappade bodde mest där och
övriga åkte därifrån i bussar, rörelsehindrade,
utvecklingsstörda och andra
handikappade tillsammans. Det rådde
alltså olika förhållanden.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående envar av punkterna A—
C, därefter särskilt rörande punkterna
D och E, vidare särskilt avseende punkten
F samt slutligen särskilt beträffande
punkterna G och H.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 67
punkten A, röstar

Ja;

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 52.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten B, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Blomquist, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
samt

3 :o), av fru Wallentheim, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:876 och II:
1085 i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja

för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Blomquists
yrkande.

Fru Wallentheim äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 67 punkten B antager
det förslag, som innefattas i den
vid punkten avgivna reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av utskottets hemställan med
den ändring, som föranledes av bifall
till motionerna I: 876 och II: 1085 i förevarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 67
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

92 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lagförslag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 52.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjordes enligt de avseende
punkten C framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:876 och 11:1085 i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkterna D och E
hemställt.

I vad gällde punkten F, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas
med godkännande av utskottets
motivering, dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring
i motiveringen, som förordats i den
vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 67
punkten F med godkännande av utskottets
motivering, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motivering -

en, som förordats i den vid punkten
avgivna reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej — 53.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna G och H
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 72, i anledning
av väckta motioner angående utländsk
studerandes rätt till studiemedel,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

På särskilda framställningar av herr
talmannen beslöts dels att handläggningen
av återstående ärende å föredragningslistan,
statsutskottets utlåtande
nr 198, skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde, dels ock att detta
ärende skulle uppföras sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
den tid, som återstode av innevarande
års höstsession, beviljades herr Palme
på grund av ett från honom inkommet,
nu uppläst läkarintyg, utvisande att han
till följd av övre luftvägsinfektion vore
sjukskriven för tiden till och med den
17 december.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning:

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles på grund av sjukdom
om ledighet från riksdagsarbetet
tills vidare. Läkarintyg kommer att
översändas snarast.

Göteborg den 12 december 1967

Paul Brundin

Kammaren beviljade herr Brundin ledighet
från riksdagsgöromålen till höstsessionens
slut.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen
in. m.; samt

nr 380, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
anledning av sammanslagning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i
Stockholms län, m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 385, i anledning av motioner om
främjande av den tekniska forskningen
m. m.;

nr 386, i anledning av motioner om
utredning angående utformningen av
den svenska rymdverksamheten;

nr 387, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av
lantbrevbärarbilar;

nr 388, i anledning av motioner angående
planeringen av investeringarna
på trafik- och samfärdselområdet;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj ds
X>roposition angående viss konsultverksamhet
inom televerket;

nr 391, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; -

nr 392, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967—68 i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

393, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 394, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

395, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

396, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 398, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser statens
allmänna fastighetsfond; och
nr 399, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående eftergift av fordringar
på grund av torvlån.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
60, i anledning av utredning angående
åtgärder för att effektivisera riksdagens
revisorers verksamhet m. m.;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets betänkande nr 1, angående
omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten; -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

statsutskottets utlåtanden:
nr 208, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m., såvitt rör den
med statlig lån- och bidragsgivning
förenade hyreskontrollen, jämte motioner;
samt

nr 209, angående motion om narkotikaproblemet
såvitt angår anvisande av
anslag m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
65, angående rätt till avdrag för kostnader
för deltagande i statsrevision;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 66, i anledning av väckta motioner
om vissa kontrollåtgärder beträffande
kemiska preparat;

nr 73, i anledning av väckt motion
om reducering av den negativa marginaleffekten
av vissa sociala förmåner;

nr 74, i anledning av väckta motioner
i narkotikafrågan; samt

nr 75, i anledning av väckta motioner
om rätt till fickpengar för intagen
å anstalt; ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 58, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom, in. m.
jämte motioner i ämnet, dels motioner
om skärpta bestämmelser angående hyresvärds
skyldighet att underhålla bo -

stadsfastighet, dels motioner angående
ogiltighetsförklaring av uppsägning enligt
hyresregleringslagen, dels motioner
om viss utvidgad tillämpning av lagen
med särskilda bestämmelser om makars
gemensamma bostad, dels motion
angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m., såvitt avser hyreslagstiftningen,
dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse
med återkallelse i viss del av nämnda
proposition, m. m. jämte motioner;

nr 59, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om hyresnämnder jämte motioner, dels
Kungl. Maj :ts skrivelse med återkallelse
av propositionen m. m. jämte motioner; nr

60, i anledning av motioner om
enskild äganderätt till lägenhet i flerfamiljsfastighet;
samt

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1932
(nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.04.

In fidem
K.-G. LincLelöw

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

Onsdagen den 13 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Möller anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 60,
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets betänkande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 208 samt 209, bevillningsutskottets
betänkande nr 65,
andra lagutskottets utlåtanden nr 66
samt 73—75 ävensom tredje lagutskottets
utlåtanden nr 58—60 samt 63.

Ang. upprätthållande av pressetiska krav

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av motioner
angående upprätthållande av
pressetiska krav.

I motionerna /: 474, av fru Wallentheim
m. fl., samt II: 594, av herr Carlsson
i Tyresö och herr Svensson i Kungälv,
hade yrkats, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
i den nya pressutredningens arbetsuppgifter
måtte ingå prövning av möjligheterna
att upprätthålla pressetiska krav.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 474 och II: 594 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Tryckfriheten är omistlig
i en demokratisk samhällsordning.
Det är en angelägenhet av vikt att de
som har att utöva denna frihet visar

ansvar och respekt för de stora tankar
som ligger bakom förmånen. I motionerna
I: 474 och II: 594 har den sorts
missbruk av tryckfriheten påtalats som,
då fråga inte är om ärekränkning eller
förtal, sker i förlitande på en mot inskränkningar
tabuförklarad rättighet.
De allra flesta av dessa missgrepp får
bara passera. Toleransgränserna tänjs
ut. Folk resignerar. I dilemmat mellan
vakthållningen kring pressens frihet
och upprätthållandet av en annan hög
princip — den om den personliga integriteten
■—■ är konstitutionsutskottets
ståndpunkt att ingripaden från det allmänna
bör undvikas.

Den statliga prövning av möjligheterna
att öka rättssäkerheten för personer
som är föremål för oanständig
publicering, som begärs i dessa motioner,
faller med utskottets skrivning, i
vart fall för närvarande, under de ingripanden
utskottet inte vill vara med
om. Med tillfredsställelse konstaterar
jag att utskottet och motionärerna är
överens i sak. Den varning som finns
uttryckt i utskottets utlåtande måste fattas
så att en eventuell skärpning av lagstiftningen
på tryckfrihetens område i
detta sammanhang är att se som en öppen
fråga.

Sensationsjournalistiken, som prisger
enskilda människors personliga förhållanden,
även om de råkar vara sanna,
har inte det tvingande ärendet att offentligt
belysa saker och ting som har
ett oavvisligt allmänt intresse, utan ett
mycket krassare. Det är alldeles uppenbart
att detta slags journalistik, lockande
serverad på löpsedlar och i annan
läsreklam, har en utmärkt försäljningseffekt.
Kallt beräknande handlar många
redaktörer och journalister därefter.
Det är inte »bara» kriminellt belastade
eller misstänkta i sådana sammanhang

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. upprätthållande av pressetiska krav
eller s. k. kändisar av olika slag som
är villebråd i detta slags människojakt.
Plötsligen kan envar under särskilda
förhållanden bli en s. k. inringad person.

Pressens opinionsnämnd hade 1966
att handlägga ett 40-tal anmälningar i
sådana här ärenden, vilket innebar en
betydande ökning mot tidigare. Det blev
fällande utslag av nämnden i ungefär
50 procent av fallen. Det är alldeles tydligt
att det stora flertalet förlöpningar
av detta slag emellertid aldrig kommer
inför nämnden. Först skall den
förfördelade passera initiativtröskeln.
En eventuell liten stump inne i tidningen,
som sedan talar om att tidningen
brustit i god publicistisk sed, hjälper
för övrigt inte den skadelidande
så mycket.

Folk med resurser av olika slag gör
upp sina mellanhavanden med pressen
på ett annat sätt. Betydande belopp underliandsregleras
i all tysthet mellan
parterna. Klassamhället är, även i detta
sammanhang, ingalunda någonting
som inte finns i sinnevärlden.

I TV:s program »Vi och våra massmedia»
den 30 september tyckte den
ansvarige redaktören för Året Runt att
denna påtalade journalistik var mycket
värre förr och att vad som i själva
verket sker är en klar förbättring. Det
är nog snarare så, tror jag, att urvalet
av stoff till dels är ett annat och speglar
en följsamhet till det slags sensationshunger
som är vår tids egen.

Det finns en del uttalanden i den offentliga
debatten från tidningshåll, vilka
klart anger att man tycker att mycket
av detta är olustigt, och jag är säker
på att många menar det också. Men det
finns andra uttalanden från samma håll
som verkar gjorda för att man för tillfället
lämpligen inte kunnat undgå dem.
De är glättade, så att säga försedda med
reservutgångar. Jag är rätt angelägen
om att försöka visa att vår motion bärs
upp av en bred opinion. Jag ber därför,
herr talman, om att få göra några citat
till belägg för detta.

Dagens Nyheters ledare den 19 september
talar om en aldrig sinande
ström av närgångenheter i en viss del av
pressen och säger att fältet lämnats öppet
för en journalistik utanför de marginaler
som väsentlig nyhetsförmedling
kan kräva av det område som normalt
anses tillhöra privatlivet.

»Nästa stora kulturdebatt i Sverige
borde handla om pressen och medmänskligheten,
om pressens förhållande
till sin ökade makt, om pressetik
över huvud taget. Det angår oss alla.»
Orden är Barbro Alvings.

»Kändisjournalistiken är farlig. En
pressetisk sanering måste bygga på
statligt stöd.» (Psykolog Häggkvist i
Familjespegeln — tidpunkten kan jag
inte ange.)

Jag erinrar om de ord som vår kollega
Kaj Björk yttrade här i kammaren
den 15 mars. Enligt hans mening
visar en minoritet av journalister en
tilltagande hänsynslöshet, en sjunkande
yrkesmoral.

Professor Grönros yttrade vid en diskussion
om Personlighetsskyddet och
massmedia på Publicistklubbens möte
den 8 september förra året: »Förtröttas
inte att dementera, annars kan lögnen
gro ostörd .. . Det närgångna rotandet
i personliga förhållanden saknar varje
legitimt nyhetsvärde, och i tveksamma
fall måste ett rättssamhälle som vårt
sätta de mänskliga hänsynen främst.»

Slutligen vill jag återge ett par uttalanden
av ett par kända scenartister,
och dessa bör också uppmärksammas
i detta sammanhang: A) Kan det vara
rätt att jag säljs med falska ord? Finns
det ingen personlig integritet i pressen
längre? B) Svårast att uthärda är att
man är så rättslös. Vad är det egentligen
som vi är på väg att få här i Sverige? Svaret

skulle kanske kunna ges så
här: Termacförlaget ger sedan en tid
efter amerikansk förebild ut en tidskrift
Personligt. I ett TV-program angav
förlagschefen, fröken Nordståhl —
jag tror det var i början av året — pla -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

nerna för tidningen vara, att man skulle
nosa upp skandaler om kända personer,
avslöja intima detaljer ur privatlivet
och att man skulle bli elakare än konkurrenterna.
Visst kunde det bli fängelse
för den ansvarige utgivaren, men
det var inte fröken Nordståhl särskilt
ängslig för; hon kände många människor
som ville tjäna pengar.

Den 20 november i år gav TV oss en
internationell utblick i ämnet. Det berättades
om engelska stora tidningsföretag,
som specialiserade sig på en sensationsjournalistik
och som hade egna
toppjurister för att kunna operera så
nära skadeståndsgränsen som möjligt.
Deras journalister arbetar i team. Vad
som är att lägga märke till i programmet
är: många svenska journalister
åker till England för att lära sig. Den
ansvarige programledaren, redaktör
Hans Hederberg, gjorde uttalandet.

Är det i den riktningen som utvecklingen
går? Tyvärr tyder en hel del på
det. Utskottets varning är sålunda välbefogad.

Fördömandet av sensationsjournalistiken
kan naturligtvis aldrig vara beroende
av om en tidning har en större
eller mindre läsekrets. Det är emellertid
alldeles uppenbart att skadeverkningarna
ökar med de monopoltendenser
som kännetecknar utvecklingen inom
tidningsvärlden. Spaltmaterial, som utlämnar
enskilda personers förhållanden
till betraktande på offentlighetens
torg, massproduceras. Säljvärdet föranleder
andra tidningar att haka på —-man suger så att säga på karamellen så
länge som möjligt. Dementier är aldrig
heta nyheter. Prestigekänsliga personer
sitter också på redaktionsstolar.

Med tidningsdöden blir — som herr
Kaj Björk uttryckt saken — förhållandet
mellan den stora tidningen och den
lille mannen alltmer tillspetsat. En anklagelse,
en intressant upptäckt genom
ett stormanlopp mot nyckelhålen inpräglas
i läsarens medvetande. Dementier,
om de nu kommer in i tidningen
och blir lästa, utplånar sällan minnes 4

Första kammarens protokoll 1967. Nr 52

Ang. upprätthållande av pressetiska krav
bilden. Det negativa liksom upplagras
och hopsummeras med eventuellt nya
spännande avslöjanden. Fungerade de
pressetiska reglerna — på papper nedsatta
av Publicistklubben — i varje fall
till nöds då det fanns en mångfaldig
press och då vi höll oss med en del
normer i medmänskligt sammanhang,
är i dag, då olika sorters vallar forceras,
tryckfrihetens fina princip —
praktiskt tillämpad av en del tidningar
inom dags- och veckopress —- svår att
känna igen.

Den påtagliga fara för fri åsiktsbildning,
för opinioner att bildas och
bli verksamma, som tidningsdöden innebär,
har ju föranlett tillsättandet av
en statlig pressutredning den 25 maj —
det var alltså en tidpunkt långt efter det
att vår motion hade väckts. Vårt motionsyrkande
att den då aviserade pressutredningen
skulle ta upp också pressetiska
förhållanden saknar sålunda i dag
varje intresse. Direktiven för pressutredningen
innebär ett beställningsuppdrag
rörande främst ekonomiska spörsmål
i samband med tidningsutgivning
— det är alldeles utmärkt, vi är alla
införstådda med syftet. Men icke bara
en ekonomiskt tryggad möjlighet att få
önskad variation i dagspressen utan
också pressens kvalitet är en fråga som
inte bara angår pressens folk utan oss
alla, och alldeles särskilt enligt min mening
oss i detta hus. De friheter och
rättigheter som bär upp de grundsatser
vår demokrati vilar på fastläggs här.
Det yttersta ansvaret är då också riksdagens.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr
5 år 1963 återgav en läsvärd historisk
redogörelse för bl. a. tidigare motioner
rörande tryckfrihetens behandling och
öde. Med vissa nyanser, dock inte i bedömningen
av frågans allvar, har utskottet
konsekvent hävdat att åstadkommandet
av en god praxis för vad som
är att anse som god publicistisk sed bör
vara de fria pressorganisationernas
uppgift. Med tanke på den långa saneringsperioden
— sedan år 1910 — kan

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. upprätthållande av pressetiska krav
då ingen klaga på utskottets tillit. Jag
måste erkänna att min inte är lika stor.

Utskottet hänvisar till den uppmärksamhet
som pressorganisationerna nu
ägnar de pressetiska frågorna. Publicistklubbens
nya regler återges. Om
syftet med dem står utanför all diskussion,
är meningarna om formuleringarna
delade bland pressfolket. En
del är nöjda, andra är betänksamma
eller missnöjda, och många anser dem
i stort sett sakna större praktisk betydelse.

Så skriver t. ex. Dagens Nyheter den
7 mars: »Det är inte lätt att vänta respekt
för pressetiska normer, eftersom
alla krafter drar åt samma håll, upptrappning
av personkulten, inskränkning
av privatsektorn.» — »Vad anständighetsgränserna
för ögonblicket än är,
så vet vi att de kommer att överträdas»,
var Eskilstuna-Kurirens kommentar.
Själva Publicistklubbens ordförande
skrev i Dagens Nyheter den 28 mars:
»I och för sig betyder Publicistklubbens
regler nämligen föga. Ingen lag tvingar
tidningen att följa dem. De utgör hedervärda,
stundom ädla journalistiska
grundsatser, men vem garanterar att
de blir annat än tomma deklarationer,
framdragna ur glömskan när pressen
kritiseras.»

Pressens opinionsnämnd är en hedersdomstol.
Den är grundad av pressens
egna organisationer, Tidningsutgivareföreningen,
Publicistklubben och
Journalistförbundet — alla dessa organisationer
ingår med en representant
var. Opinionsnämnden arbetar obunden
av regler under en opartisk ordförande,
som är en hög jurist. Vi har nu
hört att det inom Pressens opinionsnämnd
pågår ett intensivt utredningsarbete.
Olika förslag övervägs för en
effektivisering av nämndens arbete och
för att åstadkomma en bättre respekt
för Publicistklubbens regler.

Att helt sluta upp bakom utskottets
nöjdförklaring med en intern, så ensidigt
sammansatt och av själva frågeställningarna
och dess problemlösning -

ar så direkt berörd utredningsgrupp i
en fråga som har med allas vår rättssäkerhet
att göra, ställer sig inte så lätt.

I detta mitt uttalande ligger självfallet
inte ens en antydan till misstanke om
bristande vilja till objektivitet. Jag erkänner
emellertid att den senaste tidens
livliga debatt, som jag vågar tro att vår
motion i hög grad har bidragit till, har
utlöst en betydligt ökad aktivitet inom
pressens organisationer och att utsikterna
för en självsanering är större än
tidigare. Man är uppenbarligen på
presshåll helt klar över att den frihet
under ansvar som pressen åtnjuter i annat
fall åter kommer att ställas under
diskussion här i riksdagen, och att denna
debatt eventuellt kan leda till lagstiftningsåtgärder,
om ingen ändring inträder.

Motionärerna är naturligtvis inte ute
efter en strängare lagstiftning än vad
som behövs för att upprätthålla respekten
för den personliga integriteten. När
det nu onekligen finns större skäl än
tidigare till förhoppningar om att pressen
på allvar bemödar sig om att motsvara
konstitutionsutskottets tillit —
och det är motionärernas enda syfte —
så avstår jag, herr talman, från att yrka
bifall till vår motion.

Att jag trots det enhälliga utskottsutlåtandet
har tillåtit mig att hålla detta
anförande beror på att jag har velat
försöka ge ett övertygande belägg för
frågans innebörd och utvecklingstendenser
och att det finns en bred opinion
som reagerar mot sensationsjournalistiken.
Det har synts mig viktigt.
Jag vill till detta foga den deklarationen,
att om en påtaglig framgång icke
ganska snart kan avläsas av pressorganisationernas
saneringssträvanden, återkommer
jag med en motion i detta
ärende, och då hoppas jag att konstitutionsutskottet
står med mig på barrikaden.

I detta anförande instämde herr Persson,
Yngve, (s) och fru Lunclblad (s).

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Utskottet har ju för sin
del enhälligt sagt att vad man i motionerna
har pekat på är av mycket stor
betydelse. Utskottet säger också att det
förekommer missförhållanden på sina
håll i pressen och att det är ett samhällsintresse
att sådana företeelser motverkas
så att en god publicistisk sed
upprätthålls. Men det är samtidigt att
märka att den iakttagelse som utskottet
här har gjort har man också gjort inom
pressen själv. Därom vittnar ju det arbete
som man under den senaste tiden
har sysslat med. Vi vet ju att vi från
och med den 1 juli har fått nya publiceringsregler.
Vi är också medvetna
om att Tidningsutgivareföreningen har
tillsatt en särskild kommitté för att utreda
möjligheterna att effektivisera opinionsnämndens
arbete.

Vid bedömningen av motionerna
måste det vara värdefullt att sådana
iakttagelser som man fått genom motionerna
blir tillkännagivna, därför att
sådana meningsyttringar enligt vad jag
kan förstå måste påverka även pressen
själv.

Nu är det en förhoppning att pressen
skall lyckas i sina egna strävanden
att komma till rätta med dessa frågor,
så att missförhållanden icke behöver
iakttas i den utsträckning som hittills
har varit fallet. Utskottet förväntar i
varje fall att de åtgärder som man redan
har vidtagit eller de åtgärder som
man överväger skall komma att främja
en gynnsam utveckling. Hela denna
fråga är av sådan betydelse i samhället,
att man inte kan underlåta att följa
den med uppmärksamhet. Utskottet har
väl också fattat sitt beslut i förvissningen
om att man kommer att göra det. Vi
är medvetna om att det är nära nog
hopplöst att få till stånd en lagstiftning,
som inte kan kringgås. Det vittnar ju
redan de kataloger om, som vi har i
tryckfrihetslagen. Men det kan ju hända
att förhållandena ändå kan nödsaka
oss att överväga åtgärder. Det är dock
min förhoppning, att så inte skall behö -

Ang\ upprätthållande av pressetiska krav
va bli fallet, utan att vi här skall få
den självtukt som vi vill ha till stånd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Med anledning av fru
Wallentheims anförande skulle jag vilja
uttrycka min glädje över att en ledamot
av kammaren på detta sätt intresserar
sig för en så viktig fråga. Jag vill också
uttala en viss respekt för det arbete som
nedlagts på materialsamlande som underlag
för de framförda synpunkterna.

Därav följer emellertid inte, herr talman,
att jag är beredd — och det hade
kanske ingen väntat — att skriva under
allt vad fru Wallentheim sade. Jag tycker
det saknades en väsentlig punkt i
anförandet, kanske också i utskottets utlåtande,
nämligen en erinran om att det
iaktiskt inte föreligger någon rättslöshet
på området. Vi har en brottsbalk,
som i sin tur hänvisar till en tryckfrihetsförordning,
och vice versa. Det finns
alltså legala möjligheter till ingripanden
mot förtal och ärekränkning i tryckt
skrift. Denna möjlighet har vissa perioder
använts mycket och vissa perioder
alltför litet. Vi får inte glömma bort
denna möjlighet. Den allmänna flykt
från vissa kapitel i den nyligen antagna
brottsbalken, som pågår i kanslihuset
och möjligen även i riksdagen, omfattar
lyckligtvis inte kapitlet om ärekränkning
och förtal. Där står grundsatserna kvar.
Jag vet att jag inte är ensam bland
pressmän om uppfattningen, att de legala
möjligheter, som här står medborgarna
till buds, borde användas i större
utsträckning än vad som är fallet.

Den frivilliga saneringsverksamhet,
som bedrivs av pressens organisationer,
bl. a. Publicistklubben, är att betrakta
som ett komplement till denna lagstiftning
och är icke avsedd att träda i stället
för den. Som komplement tror jag vi
däri har haft en mycket värdefull institution.
Sverige var väl först med att in -

100 Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. upprätthållande av pressetiska krav
rätta en sådan institution som Pressens
opinionsnämnd, och vårt exempel har
sedan vunnit efterföljd i en rad länder,
där man organiserat olika opinionsnämnder.
Jag tror att flertalet av dessa
andra länder nu funnit, att den svenska
modellen, med en jurist som representant
för medborgarintresset som ordförande
och i övrigt branschfolk med i
nämnden, har vunnit mest anklang. Man
har funnit att den bäst tillgodoser rättssäkerhetens
krav. Jag tror därför att
man i detta sammanhang inte skall bortse
från gängse praxis.

Jag har svårt att skriva under fru
Wallentheims påstående att denna
nämnd skulle vara ensidigt sammansatt.
Jag tror inte så är fallet. Det torde ytterst
sällan, om ens någonsin, inträffa
att branschrepresentanterna — om jag
så får kalla dem, alltså representanterna
för pressen — i nämnden skulle
vilja använda sin kvantitativa överlägsenhet
till att förpassa ordföranden, representanten
för medborgarna och för
den juridiska prövningen, i minoritet.

Jag tror också det är noga med att
man här iakttar en nyansering. Det blir
lätt ett allmänt tal om »pressen» och
»tidningarna». Först och främst är att
märka, att vi inte kan inskränka fältet
på det sättet. Vi får nog tala om massmedia
i dag. Fram till helt nyligen bär
det ju länge varit en brist att det inte
funnits någon klart utmejslad ansvarighetslag
för t. ex. radio och television.
Där finns det också möjligheter till
kränkning av medborgarnas intressen,
möjligheter som, när de används, ger
en betydligt större slagkraft och större
rättsosäkerhet. Där har vi alltså nu fått
formella möjligheter till ingripande på
ett annat sätt än tidigare, och det är att
hälsa med tillfredsställelse.

Jag tror också att vi bör vara mycket
noga med att se till att vi nyanserar bilden
av pressen. Fru Wallentheim var
angelägen om att nyansera bilden, det
skall jag gärna medge. Hon talade om
vissa tidningar, vissa kategorier av tidningar
osv. Men i dagligt tal blir det

gärna en generalisering som är djupt
orättvis mot alla dem som arbetar i seriösa
organ och med seriösa syften, och
det är det övervägande flertalet, herr
talman. Jag har till exempel svårt att inse
att fackpressen, fackföreningspressen,
tidningar av typen Vi och Ica-Kuriren
samt övervägande delen av vår
veckopress skall falla under benämningen
klandervärda i det här sammanhanget.
Beträffande dagspressen är jag kanske
mera försiktig, när jag söker dra
rågångar — av lätt insedda skäl — men
jag skulle dock vilja säga att övervägande
delen av de tidningar som trycks
utanför storstäderna är praktiskt taget
klanderfria i det här sammanhanget.
Det har väl också sin betydelse, när man
vill se över fältet.

Fru Wallentheim nämnde ett förlag,
Termac, vars utgivare skulle ha haft
vissa planer, som sedermera förverkligades,
på att utge en tidskrift av skandalkaraktär.
Det kommer väl alltid att
finnas sådana företeelser. Det skandalösa
i det sammanhanget var väl inte att
en sådan grotesk tanke har runnit upp
hos cn person, utan det skandalösa var
att TV gav utrymme för dessa funderingar
och därmed bidrog till reklam
för denna avart av tryckt skrift. Därvidlag
är det väl inte det allvarligaste att
en person hade fått den här idén, ty
mot sådana idéer finns det lyckligtvis
legala och andra korrektiv, utan TV:s
agerande i sammanhanget är det verkligt
allvarliga.

Fru Wallentheim nämnde England.
Det finns väl inte hårdare tryckfrihetslagstiftning
i något land än i England.
Nyligen ådömdes en av redaktörerna
för en av landets mest seriösa tidningar,
Sunday Times, ett mycket kraftigt bötesstraff,
därför att tidningen i en artikel
hade råkat nämna att en person som
var anklagad för ett brott möjligen skulle
ha gjort sig skyldig också till någon
annan förseelse. Tidningen i fråga tackade
domstolen efter utslaget, ty det
var första gången som det inte blev
fråga om fängelse i sådana samman -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

101

hang. Så hård är den engelska lagstiftningen.
Att den sedan i fråga om vissa
personliga förhållanden iakttar friheter
som vi kanske inte uppskattar beror nog
på olikartade förhållanden i olika länder.

Fri! Wallentheim sade också att möjligheten
att få rätt är olika för personer
med resurser och personer utan resurser.
Hon talade i det sammanhanget
om ett klassamhälle — så tror jag att
orden föll. Vad hon syftade på var
kanske något oklart, men jag förmodar
att hon syftade på de fall av uppgörelse
och skadeersättning utanför rättegångslokalen
som i vissa fall träffas mellan
tidningar och i tidningarna omnämnda
personer. Jag tror inte att det är fråga
om skillnader i resurser. Inte blir en
person rentvådd inför läsarna av en
tidning därför att ansvarige utgivaren i
lönndom har överräckt så och så många
hundra kronor i ett kuvert till personen
i fråga. Snarare är det personer utan
resurser som använder sig av den möjligheten
för att åtminstone få något i sin
hand. Det förhåller sig med andra ord
inte som fru Wallentheim hävdar utan
helt tvärtom.

Frågan om presstöd och pressens monopolisering
är i detta sammanhang avrelativt
underordnat värde, ty de väsentliga
och riktigt allvarliga förlöpningarna
sker utan något samband med
monopolisering. Förlöpningarna görs av
de reptilorgan som ibland kan dyka
upp, ingen nämnd och ingen glömd,
och varav ett, nämligen Fäderneslandet,
genom en frivillig insats, icke minst
av ett antal kvinliga journalister, bringades
till tystnad.

Konstitutionsutskottets utlåtande är,
som herr Georg Pettersson påpekade, inte
helt friande för de utpekade, vilket
naturligtvis är riktigt och befogat. Å
andra sidan vill utskottet inte verka för
att ett statligt maskineri kommer i gång,
men om man ställer detta utlåtande
mot vad tryckfrihetsförordningen sålunda
stadgar och mot den frivilliga
saneringssträvan som pågår, blir det

Ang. upprätthållande av pressetiska krav
förklarligt. Jag tror att varje debatt som
förs i dessa frågor är av mycket stor
nytta, eftersom det till sist dock är fråga
om en allmänhetens vaksamhet och ett
allmänhetens intresse för saken. Det
finns inte något skäl för att sensationstidningarna
skall gå ut i jätteupplagor,
utom det att vissa delar av allmänheten
uppenbarligen vill ha sådana tidningar,
vilket är ett skäl som vi i längden inte
stillatigande kan acceptera.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Herr Hernelius har i
sitt välbalanserade yttrande i huvudsak
bemött fru Wallentheims anklagelser
mot pressen. Det finns, som herr
Hernelius påpekade, redan legala möjligheter
att ingripa mot förlöpningar
i pressen. När dessa möjligheter inte
används beror det på att medborgarna
inte vill tillgripa dem. Det beror alltså
inte på tidningarna som sådana.

Fru Wallentheim talade uppskattande
om tryckfriheten, och i mitt tycke
talade hon där helt riktigt. Däremot
kan jag inte förstå hur det kan gå ihop,
när hon samtidigt vill ha en skärpt
lagstiftning, som alltså skulle gå emot
den generösa tryckfrihet som vi har
här i landet och som vi med rätta är
stolta över.

Såsom herr Hernelius påpekade, tog
fru Wallentheim i detta sammanhang
fram en TV-intervju, som tyvärr kom
till stånd med en förläggare, vilken talade
om att man skulle nosa upp sensationer.
Förläggaren framhöll att det
visserligen kunde bli fängelse för utgivarna,
men den risken skulle man ta.
Fru Wallentheim talade också om ett
fall i England, där förläggaren hade
egna toppjurister, vilka hjälpte till att
fria förläggaren när något övertramp
skedde. Men, fru Wallentheim, detta
är väl ett bevis på att man inte kommer
långt via lagstiftning. Tar man inte
hänsyn till om det kan bli fängelse och
bryr man sig inte om straffet, utan tycker
att det ändå lönar sig med en sådan
journalistik, lär inte regler om pressetik

102

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. upprätthållande av pressetiska krav
hjälpa mycket, även om de ges i lagstiftningsform.
Det gäller ju kallhamrade
individer, som helt medvetet trotsar
lagstiftningen och som alltså inte tar
hänsyn till vad samhället säger. Jag
tror att man skall akta sig för att påstå
att sådant skulle vara tillämpligt
på journalisterna i sin helhet eller på
flertalet av dem som bedriver journalistik
här i landet. Fru Wallentheim har
själv genom att citera en hel rad yttranden
i tidningar visat hur pressen
reagerar mot sådana företeelser. Just
denna offentlighet i pressen hjälper till
att skapa reaktioner mot sådana tendenser.
Pressen slår alltså vakt om
tryckfriheten genom att hårt reagera
mot missbruk av den. När fru Wallentheim
citerar en av landets största
tidningar, som reagerar mot missbruk,
går det väl inte att samtidigt säga:
Här ser man att det är monopoltendenserna
som gör att skadeverkningarna
ökar. Vi beklagar alla att det genom
ett slags automatik kommit att bli en
viss monopoltendens, eller rättare sagt
att många tidningar tvingats till nedläggning.
Det är en sak. Men därmed
är ju inte sagt att de återstående tidningarna
vill använda sin makt och
sina möjligheter att utnyttja det tryckta
ordet till att åstadkomma skadeverkningar.

Jag tycker att det är litet vårdslöst,
då fru Wallentheim talar om att Publicistklubben
på papperet har satt en
massa regler som inte följs när vi inte
längre har tidningarnas mångfald. Jag
tror att hon där blandar samman två
saker: tidningsdöden och den sensationsjournalistik
som finns men som
pressen i sin helhet reagerar mot. Det
är inte tidningsdöden som har skapat
sensationsjournalistiken — en sådan
har alltid funnits. Här har redan nämnts
»Fäderneslandet», som tvingades till
nedläggning just tack vare många journalisters
insatser och ivriga engagemang.

Man kan inte säga som fru Wallentheim:
Vem garanterar att uttalanden

av Pressens opinionsnämnd följs? Jag
tycker att det finns ganska tydliga exempel
på effekten av nämndens uttalanden.
Som herr Hernelius redan har
påpekat, finns det i tidningsvärlden
också klara strävanden att ge opinionsnämnden
större styrka. Publicistklubben
och Journalistförbundet har ökat
sina bidrag till nämnden för att ge den
bättre möjligheter att arbeta effektivt.
De bägge organisationerna lämnar nu
årligen 7 000 kronor vardera, och tidningsutgivarna
lämnar upp till 40 000
kronor om året.

Det finns också en absolut vilja till
effektivare bevakning mot pressens
eventuella övertramp — Publicistklubben
diskuterade den frågan häromdagen.
Man vill ge opinionsnämnden fastare
former, så att den oftare och i
större utsträckning kan behandla inkomna
anmälningar. Det finns alltså
tydliga strävanden att skapa ett bevakande
organ med större effektivitet.

När fru Wallentheim talade om monopoltendenserna,
nämnde hon underligt
nog inte radions och televisionens
roll. övertramp har väl förekommit
också där, och småningom har man fått
vissa regler. Men jag tror inte att övertrampen
varit en följd av radions och
televisionens monopolställning; detta
betraktar jag som en fullständig missuppfattning.
Och jag undrar om fru
Wallentheim är beredd att dra konsekvensen
av ett sådant påstående. Det
bör då finnas en mångfald av TV- och
radioföretag för att hindra att monopolet
utnyttjas på ett felaktigt sätt. Själv
är jag inte av den meningen. Jag kan
heller inte dela fru Wallentheims mening
att pressen inte vill motarbeta den
form av sensationsjournalistik som förekommer.
Till största delen torde sensationsjournalistiken
bero på att det
hos allmänheten finns ett intresse för
denna snedvridna form av journalistik,
och det är väl det intresset som man
skall försöka komma åt. Det tror jag
inte man gör genom förbud med stöd
av lagstiftning.

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

103

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Efter vad herr Hernelius
och fru Segerstedt Wiberg har sagt
med anledning av fru Wallentheims anförande
finns det väl inte så mycket
att tillägga. Jag vill i alla fall göra ett
par reflexioner.

Den som har varit tidningsman i
45 år har ändå en viss erfarenhet av
hur pressen arbetar. Om jag jämför
pressen sådan den var när jag började
min verksamhet som tidningsman med
pressen i dag, måste jag säga att pressen
har genomgått en betydande förbättring.
På den tiden gällde inte så
stränga publiceringsregler som det gör
i dag. Pressen var i allmänhet fullständigt
hänsynslös då det gällde personliga
förhållanden. Om en person t. ex.
hade begått självmord, talade tidningarna
om det med namn och allt. Man
lämnade en beskrivning av vad som
låg bakom självmordet, man lämnade
ut vederbörandes anhöriga osv. Inte
bara när det gällde självmord utan i
nästan alla sammanhang var man inom
pressen rätt hänsynslös, i varje fall om
vi jämför med pressen av i dag.

Herr Hernelius ville dra en gräns
mellan de tidningar som trycks i huvudstaden
och de som trycks i landsorten,
och det ligger faktiskt en hel del
i det. Den som verkar inom landsortspressen
skriver inte för en massa för
honom fullständigt anonyma människor
mellan Ystad och Haparanda, för lösnummerköpare
som inte är bundna till
tidningarna på samma sätt som prenumeranterna
på en landsortstidning. Den
som skriver i varje fall i en mindre
landsortstidning har en så nära kontakt
med sin läsekrets att han får en
känsla av — i varje fall hade jag det
under mina år — att han har läsekretsen
liksom i knäet på sig medan
han skriver. Då kan man inte heller
göra sig skyldig till sådana förlöp -

Ang. upprätthållande av pressetiska krav
ningar som fru Wallentheim här har
pekat på.

En rätt viktig sak i sammanhanget
som inte nämnts här är journalistens
rätt att vägra utföra ett uppdrag som
han anser vara nedsättande för honom.
Ingen tidningsutgivare kan säga åt en
medarbetare att ta ett visst uppdrag,
vara hänsynslös och gå hårt fram mot
den och den personen.

Jag tror inte heller att det är riktigt
som fru Wallentheim påstår, att opinionsnämnden
skulle vara ensidigt sammansatt
och att dess utslag därför inte
skulle ha betydelse. Jag tror tvärtom
att de som representerar pressen i opinionsnämnden
själva har mycket
stränga krav på pressen. De tillåter inte
någon släpphänthet, utan de är kanske
tvärtom betydligt strängare i sina omdömen
än utomstående skulle vara.

Herr talman! Jag har velat säga detta
därför att jag tycker att fru Wallentheim
överdriver den situation som råder
inom pressen i Sverige. Jag tror
att vi har en utomordentligt fin press.
Att en och annan inte strängt håller
sig till de publicistiska reglerna är en
annan sak. Inom praktiskt taget samtliga
områden är det ju så att inte alla
är fullkomliga, utan att det blir skönhetsfläckar
både här och där.

Jag ber också, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag skulle vilja göra
några reflexioner i anslutning till det
sagda.

Herr Hernelius erinrade först om att
vi har en brottsbalk, som lagstiftningsvägen
reglerar övergrepp på detta område.
Jag tror att jag kraftigt underströk
att jag inte uppehöll mig vid sådana
övergrepp som kan hänföras till
ärekränkning och förtal och som faller
under dessa lagrum. Det gällde övergrepp
som faller under pressopinionens
hedersdomstol, nämligen tidningarnas
skriverier om människors privata för -

104 Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. upprätthållande av pressetiska krav
hållanden och övergrepp mot den personliga
integriteten.

Jag tror att herr Hernelius är överens
med mig om att det i alla fall är
obestridligt att dessa övergrepp kan
innebära förödande verkningar, inte
bara för dem som är direkt berörda
utan också för de anhöriga, och att det
därför är angeläget att man försöker
åstadkomma en förändring på detta
område.

I samband med affären med Termacförlaget
har här riktats anmärkningar
mot att TV tog upp denna sak i sitt
program. Det kan man ha delade meningar
om. En del kan betrakta inslaget
som reklam; en del kan uppfatta
det som en välbehövlig väckarklocka.
Det påverkade helt visst många människors
uppfattning och riktade uppmärksamheten
på ett stort problem. Jag
är fullt överens med herr Hernelius och
andra om att det är mycket tillfredsställande
att vi har fått en ansvarslag
för Sveriges Radio och TV. Där finns
det en stor mängd av ansvariga utgivare
just därför att man med hänsyn till
detta företags särart skal! kunna bevaka
dessa saker på olika håll. Därvidlag är
vi fullkomligt överens.

Herr Hernelius hade lagt märke till,
att jag i mitt anförande inte skar alla
tidningar öven en kam. Jag är mycket
glad över att chefredaktör Hernelius
märkte det och att han så kraftigt reagerade
mot de förlöpningar som i alla
fall sker. Jag är också mycket glad över
att han som chefredaktör för en stor
tidning gjorde detta uttalande i kammaren.

Jag tror visst, fru Segerstedt Wiberg,
att sensationsjournalistiken inte är någonting
som har kommit på nu i samband
med förändringarna inom tidningsvärlden.
Men jag tror att dessa
skriverier som följd av monopoltendenserna
får en ökad spridning och att
skadeverkningarna därför blir större.
Det är väl ändå ganska svårt att kunna
ha en annan mening i den frågan.

Jag är inte ute efter skärpt lagstift -

ning, fru Segerstedt Wiberg. Det sade
jag också. Jag är inte ute efter någonting
annat än att vi får en bättre respekt
hos tidningsfolket och pressen för en
hög princip, som vi alla hyllar, nämligen
den personliga integriteten. Jag
skulle vara synnerligen tillfredsställd
om pressorganisationernas strävanden
— jag erkänner att de är intensivare nu
än förut — leder till något resultat.

Jag förstår fullt ut att det är mycket
svårt — naturligtvis — att här åstadkomma
lagregler. Men om vi inte kan
undvara sådana, kan jag inte se någon
annan utväg. Såvitt jag förstår är också
konstitutionsutskottets ordförande
inne på den tankegången. Men både
han och jag hoppas att den vägen inte
skall behöva beträdas.

Fru Segerstedt Wiberg tyckte att det
var vårdslöst att jag hade sagt, att dessa
pressregler liksom inte garanterar
att man bemödar sig om att här åstadkomma
en god publicistisk sed. Jag
vill då erinra om att jag i det sammanhanget
citerade vad Publicistklubbens
egen ordförande Gustaf von Plåten hade
yttrat om den saken.

Herr Axel Andersson gjorde det intressanta
uttalandet att han — liksom
den nämnde redaktör Engström —
tyckte att det är mycket bättre nu än
tidigare. Det kan jag inte alls bedöma,
eftersom jag tidigare inte följt frågan så
noga som jag bort. Vad jag sade — och
det tror jag på — är att urvalet av stoffet
är ett annat och mera anpassar sig
till den sensationshunger, som är speciell
för vår tid.

Men, herr Axel Andersson, jämförelser
för att få fram vad som har blivit
bättre eller sämre är väl ganska intresselösa.
Omfattningen av de oarter som
förekommer är enligt mitt förmenande
alldeles tillräcklig för att man här skall
uttala de synpunkter och uttrycka de
förhoppningar som jag har gjort.

Slutligen sades, att det i alla fall
finns en möjlighet för journalisterna att
vägra att fullgöra sådana uppdrag. Det
är alldeles utmärkt. Det kanske vore

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

105

den verkligt effektiva vägen. Jag vet
inte i hur stor utsträckning journalisterna
använder den metoden, men det
skulle vara underbart om pressens folk
stimulerade kollegerna till det och gav
dem litet råg i ryggen om det skulle behövas.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Man skulle av fru Wallentheims
anförande nästan kunna dra
den slutsatsen, att jag inte är intresserad
av att värna om den personliga integriteten.

Jag tror att man skall vara mycket
mån om den, fru Wallentheim! Men jag
tror inte att man därför skall angripa
tryckfrihetslagen och på den vägen införa
strängare villkor. Däremot har jag,
fru Wallentheim, i Nordiska rådet undertecknat
en motion där man slår vakt
om den personliga integriteten, ty den
är efter vad jag förstår numera hotad
på många sätt. Där tror jag att vi måste
se upp.

Fru Wallentheim är övertygad om att
monopoltendenserna i pressen har ökat
tendensen till sensationsjournalistik.
Jag tror fortfarande inte att det är riktigt.
Problemet ligger inte där. Möjligen
skulle man kunna säga att problemet
utgöres av att vissa tidningar tillgriper
sensationsjournalistik för att få
ökad spridning, och då återkommer
man till att problemet är att det finns
läsare för denna form av journalistik.

Jag tyckte att fru Wallentheims första
anförande andades en viss nedsättning
av strävandena inom journalistkåren.
Talet om att dessa principer »bara är
nedsatta på papperet» kan enligt min
uppfattning tolkas på det sättet. Jag är
ledsen om man gör det, tv enligt min
bestämda åsikt åstadkommer man inte
en förbättring om man inte förmår
journalisterna — och de många unga
journalisterna -— att inse att de inte
skall ge efter för kravet på sensationsjournalistik.
Jag tror nämligen inte att
det så mycket är de ledande inom före 4f

Första kammarens protokoll 1967. Nr 52

Ang. upprätthållande av pressetiska krav
tagen, som vill ha en sådan journalistik,
i varje fall inte inom den ansvariga delen
av pressen, som dock utgör den
största delen.

Därför är jag fortfarande rädd för
ingripanden i onödan. En sund press
och ett sunt korrektiv i form av frivilliga
överenskommelser är enligt min
åsikt ett mycket bättre och riktigare medel.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Fru Wallentheim sade,
att jämförelser mellan förr och nu saknade
varje intresse i detta sammanhang.

Det är ett resonemang som jag inte
kan förstå. Om man finner att förhållandena
undan för undan förbättras, så
finns det väl anledning att förmoda och
hoppas att de även i fortsättningen
skall undergå en förbättring. Yi har ju
informerats, bl. a. i utskottets skrivning,
om det arbete som pressens egna organisationer
håller på med för att ytterligare
förbättra publiceringsreglerna.

Därför tycker jag att det finns föga
anledning för fru Wallentheim att i
dag göra ett stort nummer av denna
fråga.

Sedan kröp det fram, att bakom förslaget
ligger talet om monopoltendenser
inom pressen, vilket vi så väl känner
igen, och att dessa skulle vara anledningen
till att pressmoralen försämrades.

Det måste väl ändå vara precis tvärtom,
fru Wallentheim. Om inom ett område
en tidning är fullständigt dominerande
har den inte någon anledning att
försöka skapa sensationer. Det är väl
om flera tidningar ligger i hård konkurrens
med varandra, som de kan
lockas att pressa ut mer av stoffet än
vad de egentligen borde göra.

När fru Wallentheim nämnde att
Pressens opinionsnämnd inte skulle vara
helt opartisk, så kom jag att tänka
på hur det skulle bli om man lät »mannen
från gatan» tjänstgöra i en sådan

106

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. upprätthållande av pressetiska krav
där hedersdomstol. Alla som har haft
ansvaret för en tidning känner väl till
den insändarflora som kommer in. Gud
bevare mig för tanken, att dessa människor
skulle sitta med i en sådan hedersdomstol!
Erfarenheten för de flesta
som arbetat inom tidningsvärlden ger
Väl vid handen att av tio insändare är
det en som kan släppas fram till allmänheten.
De andra måste obönhörligen
hamna i papperskorgen. Det är väl
inte folk som skriver sådana insändare
som skall döma i detta fall.

Jag tänker på en sådan sak som rättegångsreferaten.
När jag började som
journalist refererade man utförligt allt
som kom fram under rättegångar och
vid tingssammanträden. Då nämnde
man namnen på de inblandade personerna
utan vidare. Så småningom kom
det en publiceringsregel som bl. a. innehöll
att man inte skulle få namnge
personer. Då gjorde tidningarna ofta
så, att de skrev låt oss säga om en slaktare
i den eller den bygden — man
nämnde inte namnet — som var den
brottslige. Eftersom det bara fanns en
slaktare på orten var det inte svårt att
räkna ut vilken person det gällde.

Reglerna har sedan undan för undan
blivit strängare, och jag tycker att
man i dag verkligen har anledning att
vara glad över utvecklingen på pressens
område.

Det finns undantag, den saken är
klar. Det är ingenting att hålla hemligt
att det givetvis är mest lockande för
de tidningar som bygger på lösnummerköpare
att skriva om sensationer. De
som har en fast prenumerantstock som
årsprenumeranter har inte någon anledning
att göra det, men de andra kan
frestas över hövan.

Fru WALLENTHEIM (s) :

Herr talman! Jag har ett bestämt intryck
av att fru Segerstedt Wiberg och
även herr Axel Andersson har någon
för mig alldeles obegriplig önskan eller
åstundan till speciella tolkningar av

vad jag har sagt. Det är dock ingenting
annat jag har sagt än att med dessa
monopoltendenser blir sensationsskriverierna
mera spridda och skadeverkningarna
följaktligen större. Jag har
inte sagt att sensationsjournalistiken i
och för sig uppkommer i och med denna
utveckling.

Jag vill också säga, att jag inte alls
kan förstå vad det skulle ligga för nedsättande
i uttalandet att Publicistklubbens
regler är »nedsatta på papper».
Sätter man inte ned regler på papper i
alla möjliga sammanhang? Hur skall
dessa regler annars bli kända och efterföljda?
Jag har naturligtvis aldrig med
mitt yttrande avsett annat än att ange
ett faktiskt förhållande — det är inte uttryck
för något nedsättande.

Vad beträffar mitt yttrande om att det
uredningsarbete, som pågår inom pressorganisationen
inte skulle vara helt
opartiskt, vill jag bara säga att de personer
som sysslar med detta utredningsarbete
ju dock är representanter för
pressens olika organisationer, att de är
berörda av de problemlösningar, som
det här är fråga om, och att det kunde
ha funnits skäl att, om så varit möjligt,
koppla in även andra personer i detta
utredningsarbete. Det är väl ändå ett
faktiskt konstaterande, att det förhåller
sig på det sättet. Men jag underströk
också, att i det uttalande jag gjort ligger
ingen antydan ens om att det skulle
vara någon bristande vilja till objektivitet
på det hållet.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det är inte mycket att
tillägga, och jag skall nöja mig med ett
par mycket kortfattade synpunkter.

Den ena synpunkten vill jag anföra
med anledning av vad fru Wallentheim
i sitt senaste anförande sade om att de,
som utreder den fråga det här gäller
inom pressorganisationen, är pressmän
som är berörda av uppgiften. Det är riktigt,
men jag tror att de är berörda

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

107

framför allt på det sättet att de vill slå
vakt om sitt yrkes integritet och sitt yrkes
heder — det är snarare i detta sammanhang
en betydande fördel än en
nackdel.

Vidare vill jag egentligen bara säga
att fru Wallentheim gjorde en skillnad
mellan ärekränkningsbrott och förtalsbrott,
som ju behandlas i brottsbalken,
och den s. k. personliga journalistiken
och personliga angrepp. Jag tror inte
att man kan göra en sådan skillnad, ty
förtalsbrottet omfattar enligt brottsbalken
5 kap. 1 § bl. a. »uppgift som är
ägnad att utsätta någon för andras missaktning».
Däri ligger just ett uttalande
att frågor som rör den personliga sfären
kan falla under begreppet förtal.

I brottsbalken beröres också begreppet
förolämpning, som innebär att någon
blir smädad genom kränkande tillmäle
eller beskyllning. Gränserna i detta
fall dras av domstol i sista hand
med ledning av praxis, och även här
gäller, att personangrepp faller under
lagrummet i vissa situationer.

Till sist skall jag inte ge mig in på
diskussionen om det var bättre i detta
avseende förr — jag tror att herr Andersson
i stort sett har rätt när han
säger att det tidigare framför allt i samband
med rättsgångsreferaten förekom
en mycket stor personlig publicitet av
ganska otäck beskaffenhet. Det var ett
slags påbröd till förseelsen eller brottet,
som var ytterligt pinsamt för dem som
hade råkat ut för det hela.

Om jag skulle se en försämring —
och det är ett subjektivt omdöme jag
gör — så ligger den väl dels i beskrivningen
numera av vad som har med
sexualbrott att göra och över huvud
taget av sexuella förhållanden, dels i den
hårdare intervjuteknik — jag talar nu
om andra än politiker, ty de bär ju
själva åtagit sig att bli föremål för hård
intervjuteknik — som tillämpas inte
minst i televisionens nyhetsprogram
och som genom kombinationen av hård
utfrågning jämte kameraföring kan bli
ganska förödande.

Ang. markvärdebeskattningen
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. markvärdebeskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 64, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. in. jämte
motioner.

I en den 20 oktober 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 153, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623);

3) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr
272);

4) förordning om ändrad lydelse av
3 § 4 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst;

5) förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avsättning till fond för
återanskaffning av fastighet;

6) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § och punkt 1 av anvisningarna
till 2 § förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

7) förordning angående upphävande
av 23 § förordningen den 27 maj 1955
(nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning; 8)

förordning angående upphävande
av 9 § förordningen den 7 april 1967
(nr 96) om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avsättning till särskild nyanskaffningsfond,
m. m.

108 Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen

I propositionen hade på grundval
av markvärdekommitténs betänkanden
(SOU 1966:23 och 24) föreslagits, att
vinst som uppkomme vid icke yrkesmässig
avyttring av fastighet skulle inkomstbeskattas
såsom realisationsvinst
oberoende av den tid fastigheten innehafts.
Vinsten hade föreslagits vara
skattepliktig även om fastigheten förvärvats
genom arv, testamente eller gåva
eller på jämförligt sätt utan vederlag.
Hade fastigheten innehafts mindre
än två år skulle liksom nu hela vinsten
beskattas. Hade fastigheten innehafts
två år eller längre hade 75 procent av
vinsten föreslagits vara skattepliktig.

Vid vinstberäkningen skulle enligt
propositionen inköpspriset för fastigheten
(ingångsvärdet) liksom årliga
förbättringskostnader som uppgått till
mer än 3 000 kronor omräknas efter det
allmänna prisläget när avyttringen
skedde. Omräkningen skulle ske med ledning
av en indexserie, grundad på konsumentprisindex
och levnadskostnadsindex
med år 1914 som basår.

Vid långa innehav finge skattskyldig
enligt förslaget som ingångsvärde, i
stället för köpeskillingen vid förvärvet,
välja ett belopp motsvarande 150 procent
av det taxeringsvärde som gällde
för fastigheten 20 år före avyttringen
eller 150 procent av fastighetens för år
1914 gällande taxeringsvärde. Hade fastigheten
förvärvats genom arv eller liknande
fång finge den skattskyldige såsom
ingångsvärde, i stället för den köpeskilling
eller det motsvarande vederlag
som erlagts för fastigheten vid närmast
föregående köp, byte eller därmed
jämförliga fång, även välja 150 procent
av fastighetens taxeringsvärde vid dödsfallet
eller annat i arvsskattehänseende
gällande värde.

Förbättringskostnader hade föreslagits
vara avdragsgilla endast för år då
de uppgått till minst 3 000 kronor.

Hade den avyttrade fastigheten omfattat
byggnad, som i huvudsak vore
avsedd att användas för bostadsändamål,
föresloges vidare, att från försälj -

ningsvinsten finge dragas av ett belopp
av 3 000 kronor för varje påbörjat kalenderår
som bostadsbyggnaden funnits
på fastigheten under innehavstiden.

I propositionen hade föreslagits en
skatteflyktsbestämmelse i 35 § 3 mom.
kommunalskattelagen av innehåll, att
om fastighet överlåtits efter den 31 december
1967 på aktiebolag, handelsbolag
eller ekonomisk förening, vari säljaren
hade ett dominerande inflytande,
skulle realisationsvinst vid senare försäljning
av aktie eller andel i bolaget
eller föreningen beräknas som om försäljningen
avsett en motsvarande andel
av fastigheten.

Möjlighet till uppskov med realisationsvinstbeskattningen
hade föreslagits
vid expropriation eller tvångsöverlåtelse
och när överlåtelsen vore ett led i
jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering.
Förslag till bestämmelser
härom avsåges skola framläggas senare.
Vidare hade föreslagits möjlighet för
rörelseidkare som avyttrade fastighet i
rörelsen att erhålla avdrag vid inkomsttaxeringen
för avsättning till återanskaffningsfond.
Fonden skulle kunna
användas för avskrivning på byggnad
som anskaffades i stället för den avyttrade
fastigheten.

I propositionen hade också föreslagits
vissa regler angående beskattningen
av tomtrörelse. De föreslagna reglerna
avsåge att klargöra när tomtrörelse
förelåg i beskattningshänseende.
Tomtrörelse genom försäljning av mark
för bebyggelse ansåges föreligga i första
hand när fastigheten uppenbarligen
förvärvats för att ingå i yrkesmässig
tomtrörelse, t. ex. när fastigheten köpts
av ett s. k. tomtbolag e. d. eller när förvärvet
avsett fastighet som enligt fastställd
stadsplan eller byggnadsplan vore
avsedd för bebyggelse. I övrigt skulle
tomtrörelse anses föreligga om den
skattskyldige under tio kalenderår avyttrat
minst 15 byggnadstomter.

De nya reglerna föresloges bliva tilllämpliga
på avyttringar som ägde rum
från och med den 1 januari 1968.

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

109

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:907,
av herr Svenungsson, och II: 1120, av
herr Oskarson m. fl.;

II) de likalydande motionerna I: 909,
av herr Dahlén m. fl., och II: 1130, av
herr Ohlin in. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj :ts proposition 1967:153 måtte

A. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,

1. att en utredning måtte tillsättas
med uppgift dels att framlägga förslag
om lämplig samordning av aktievinstoch
kapitalvinstbeskattning, dels att
uppmärksamma förhållandena mellan
kapitalvinstbeskattningen samt förmögenhets-,
arvs- och gåvobeskattningen,

2. att Kungl. Maj:t måtte återkomma
till riksdagen med förslag att vinst, som
uppkomme vid försäljning av villa på
grund av ägarens förflyttning från orten,
icke skulle beskattas om han inom
viss tid på den nya orten köpte ny
bostadsfastighet,

3. att Kungl. Maj:t måtte ålägga länsstyrelserna
att besvara frågor från de
skattskyldiga om metoderna för beräkning
av skatten vid fastighetsförsäljning
enligt denna lag;

B. uttala som sin uppfattning, att
skattemyndigheterna, när bevisning avseende
tid före lagens ikraftträdande
ifrågakomme, vid sin bedömning borde
beakta svårigheterna för sådan bevisning; C.

besluta,

1. att — med ändring av den föreslagna
lagtexten — förordningen om
ackumulerad inkomst i tillämpliga delar
skulle gälla i fråga om realisationsvinst
vid försäljning av fastighet där
fastigheten innehafts i fem eller flera
år — dock att skatteberäkningen skulle
ske som om inkomsten hänförde sig
till tre år,

2. att — med ändring av de föreslagna
övergångsbestämmelserna — införa
en alternativregel av innebörd, att som

Ang. markvärdebeskattningen
ingångsvärde finge väljas ett belopp
motsvarande 150 procent av taxeringsvärdet
vid den nya lagens ikraftträdande; III)

de likalydande motionerna I: 910,
av herrar Enarsson och Sveningsson,
samt 11:1131, av herr Ringaby m. fl.,
vari anhållits, att riksdagen måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts proposition
1967:153 till de delar den avsåge beskattning
av växande skog samt

2) hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag i enlighet med vad
i motionerna anförts i fråga om samordning
och förenkling av skogsbeskattningen; IV)

de likalydande motionerna I: 911,
av herr Einar Eriksson, och II: 1122,
av herr Brandt, vari yrkats, att riksdagen
med ändring av Kungl. Maj :ts förslag
skulle giva 35 § 2 och 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 ändrad lydelse enligt vad
som angivits i motionerna, vilket avsåg,
att i propositionen föreslagen skatteflyktsbestämmelse
skulle äga tillämpning
om fastighet överlåtits genom fång
på vilket lagfart sökts efter den 8 november
1967, dvs. den dag propositionen
bordlagts. Motionärernas förslag
gällde vidare, att i 35 § 2 mom. kommunalskattelagen
skulle intagas en bestämmelse
av i huvudsak följande innehåll.
Försäljning, som skett före den
1 januari 1968 till aktiebolag, handelsbolag
eller ekonomisk förening, vari
säljaren hade ett dominerande inflytande,
eller till familjemedlem (föräldrar,
far- och morföräldrar, make, avkomling
eller avkomlings make) skulle accepteras
vid realisationsvinstbeskattningen
endast om lagfart på fånget sökts den
8 november 1967 eller tidigare. Hade
lagfart sökts senare bortsåges vid framtida
realisationsvinstbeskattning från
köpeskillingen vid 1967 års fång, och
ingångsvärdet beräknades som om
1967 års säljare alltjämt ägt fastigheten; V)

de likalydande motionerna I: 912,
av herr Holmberg m. fl., och II: 1121,

Ilo Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
av herr Bohman m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 153 skulle

a. besluta,

1) att skattskyldig skulle som ingångsvärde,
i stället för köpeskillingen
vid förvärvet — utöver i propositionen
angivna alternativ — få välja ett
belopp motsvarande 150 procent av
taxeringsvärdet för fastigheten enligt
1965 års allmänna fastighetstaxering;

2) att för skattskyldig, vilken som ingångsvärde
valde 150 procent av det
taxeringsvärde som gällde för fastigheten
20 år före avyttringen eller vid arv
eller liknande fång 150 procent av fastighetens
taxeringsvärde året före dödsfallet,
bestämmelserna rörande indexberäkning,
fast årligt avdrag, avdrag för
förbättringar samt värdeminskningsavdrag
skulle tillämpas med utgångspunkt
från året före den allmänna fastighetstaxering
eller, i förekommande
fall, särskild fastighetstaxering, på vilken
taxeringsvärdet grundade sig;

3) att i fråga om fastighet, som omfattade
flera byggnader avsedda för bostadsändamål,
skulle för varje sådan
byggnad utöver en från försäljningsvinsten
avdragas ett belopp av 1 000
kronor för varje påbörjat kalenderår
som bostadsbyggnaden funnits på fastigheten
under innehavstiden;

4) att i övergångsbestämmelserna

skulle införas en punkt av följande lydelse:
»Har den skattskyldige före

ikraftträdandet innehaft fastighet tio år
eller mera eller förvärvat fastighet genom
arv eller testamente eller ock genom
gåva eller bodelning under andra
förhållanden än som angivas i 35 § 4
mom. andra stycket i dess nya lydelse,
skall vinst, som uppkommer vid avyttring
av fastigheten under 1968 eller
1969, icke beskattas. Avyttras sådan fastighet
senare, skall till erlagd köpeskilling
för fastigheten, utöver tillägg enligt
punkt 2 första, andra och tredje styckena
av anvisningarna till 36 §, läggas
ett belopp av 40 000 kronor, varjämte
vid tillämpning av andra styc -

ket av nämnda anvisningspunkt beräkningen
skall grundas på där avsett taxeringsvärde,
förhöjt med 100 procent i
stället för med hälften»;

5) att bestämmelserna i förordningen
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst skulle
göras tillämpliga vad gällde intäkt genom
realisationsvinst vid avyttring av
fastighet;

b. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad i motionerna anförts angående
angelägenheten av fortsatta skyndsamma
utredningar beträffande realisationsvinstbeskattningens
omfattning
och utformning m. m.;

VI) de likalydande motionerna 1:914,
av herr Thorsten Larsson, och II: 1127,
av herr Josefson i Arrie, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 153
måtte besluta

att under en övergångsperiod av tio
år tillämpa en uppräkning av taxeringsvärdet
med 100 procent vid tillämpning
av 20-årsregeln för de fall som med nuvarande
realisationsvinstbeskattning vore
skattefria samt

att 3 000 kronor skulle undantagas
vid beräkning av skattepliktigt belopp
årligen då värdeminskningsavdraget
överstege nämnda belopp;

VII) de likalydande motionerna I: 915,
av herrar Thorsten Larsson och Svanström,
samt II: 1129, av herr Larsson
i Borrby, vari anhållits, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj:ts
proposition nr 153 måtte besluta komplettera
de i propositionen framlagda
förslagen om ändrade regler för realisationsvinstbeskattning
med en spärregel,
som från beskattning undantoge
realisationsvinst vid villaförsäljning
med åtföljande reinvestering på annan
ort orsakad av påtvingad förflyttning
utanför den enskildes kontroll;

VIII) de likalydande motionerna I:
91G, av herr Yngve Nilsson in. fl., och
11:1134, av fru Sundberg, vari yrkats,
att riksdagen i anslutning till propositionen
nr 153 skulle hos Kungl. Maj :t

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

begära skyndsam utredning av frågan
om införande i lagstiftningen av en
särskild justeringsfaktor till skydd mot
en överbeskattning av effektiva jordbruksenheter,
så att förslag i ämnet
kunde föreläggas 1968 års riksdag;

IX) de likalydande motionerna I: 917,
av herrar Yngve Nilsson och Sveningsson,
samt II: 1133, av fru Sundberg, vari
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att vid försäljning av fast egendom till
make, barn, styvbarn eller avkomling
till barn eller styvbarn samma beräkningsgrunder
för fastighetens ingångsvärde
skulle tillämpas som då fastigheten
förvärvats genom arv eller gåva;

X) de likalydande motionerna I: 918,
av herr Sundin m. fl., och II: 1123, av
herr Eriksson i Bäckmora in. fl., vari
hemställts,

A. att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 153
måtte besluta,

att s. k. återvunna värdeminskningsavdrag
skulle återföras till beskattning
också för skogsvägar och täckdiken,

att överlåtelse till taxeringsvärdet
mellan nära släkt under en tjuguårsperiod
före lagens ikraftträdande skulle
jämställas med arv eller gåva,

att under en övergångstid av fem år
ett fast tillägg på 40 000 kronor skulle
läggas till den faktiska eller enligt alternativregeln
beräknade anskaffningskostnaden
för de fastigheter, som vid
lagens ikraftträdande vore skattefria
enligt nu gällande realisationsvinstbeskattningsregler; B.

att riksdagen måtte uttala sig för

att det fasta tillägget på 3 000 kronor
per år borde tillämpas också för
mindre rörelseidkare med bostad och
verkstadslokaler i samma byggnad i
enlighet med vad som anförts i motionerna,

att anskaffningskostnaderna vid delförsäljningar
borde proportioneras enligt
försäljningsobjektets aktuella värderelationer; XI)

de likalydande motionerna I: 919,
av herr Wallmark, samt II: 1124, av

Ang. markvärdebeskattningen
herr Fridolfsson i Stockholm och herr
Nordgren;

XII) de likalydande motionerna I: 920,
av herrar Wallmark och Strandberg,
samt II: 1132, av herrar Ringaby och
Nordstrandh;

XIII) motionen 1:908, av herr Ahlmark,
vari anhållits, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 153
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att en utredning snarast måtte
tillsättas för att

1) samordna skilda former av kapitalvinstbeskattning,

2) undersöka ett ytterligare närmande
mellan kapitalvinstbeskattning och
inkomstbeskattning;

XIV) motionen 1:913, av herr Iltibinette,
vari yrkats, att riksdagen skulle
avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 153;

XV) motionen 11:1125, av herrar
Hedin och Nordgren;

XVI) motionen II: 1126, av herr Hermansson
m. fl., varit föreslagits,

1) att riksdagen vid behandling av
proposition nr 153 skulle bifalla förslaget
om slopande av tidsgränsen för beskattning
av realisationsvinst genom
avyttring av fastighet,

2) att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skulle hemställa om nytt förslag beträffande
övriga delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928, vilka gällde
beskattningen av realisationsvinst
genom avyttring av fastighet, varvid
hänsyn skulle tagas till de i denna motion
framförda synpunkterna;

3) att riksdagen — därest ovanstående
yrkanden icke skulle bifallas —
skulle besluta sådan ändring av 35 §

2 mom. i kommunalskattelagen som
framginge av i motionen infört förslag,
vilket avsåg att 100 procent av vinsten
vid fastighetsförsäljning skulle bli skattepliktig
oavsett innehavstiden;

XVII) motionen II: 1128, av herr
Jönsson i Ingemarsgården, vari yrkats,
att riksdagen — med ändring av övergångsbestämmelserna
i punkten 3 till
proposition 1967:153 — skulle besluta
att det klargjordes att äldre bestämmel -

112

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
ser skulle gälla för att ersättning pa
grund av tvångsförfarande skulle utgå,
då talan i målet väckts före den 1 januari
1968 eller då den till tvångsrättigheten
berättigade tagit egendomen
eller rättigheten i besittning före nämnda
dag.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen — dels med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 153 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas, dels med avslag
på motionen I: 913, av herr Hiibinette,
samt de likalydande motionerna
1:910, av herrar Enarsson och Sveningsson,
samt 11:1131, av herr Ringaby
in. fl., såvitt avsåge punkten 1 i motionernas
hemställan, ävensom motionen
II: 1126, av herr Hermansson in. fl.,
i vad motionen innefattade yrkande
om avslag på propositionen, dels med
bifall till motionen 11:1128, av herr
Jönsson i Ingemarsgården, dels ock i
anledning av de likalydande motionerna
I: 911, av herr Einar Eriksson, och
II: 1122, av herr Brandt, samt I: 918, av
herr Sundin in. fl., och II: 1123, av herr
Eriksson i Bäckmora m. fl., — måtte antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med de ändringar och tillägg, att 35 §
3 mom., punkt 4 av anvisningarna till
22 §, punkt 2 av anvisningarna till 27 §,
punkt 4 av anvisningarna till 35 § samt
punkt 1 av anvisningarna till 36 § ävensom
punkt 3 av övergångsbestämmelserna
erhölle av utskottet föreslagen
lydelse samt att till övergångsbestämmelserna
fogades en ny punkt, betecknad
7, med i betänkandet angiven lydelse
;

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956
(nr 623) med den ändringen, att 25 b §
erhölle den lydelse, som i betänkandet
angivits;

3) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr
272);

4) förordning om ändrad lydelse av
3 § 4 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst;

5) förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avsättning till fond
för återanskaffning av fastighet;

6) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § och punkt 1 av anvisningarna
till 2 § förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

7) förordning angående upphävande
av 23 § förordningen den 27 maj 1955
(nr 256) om investeringsfonder för
konjunkturutjämning med den ändringen,
att förordningen erhölle den i betänkandet
angivna lydelsen;

8) förordning angående upphävande
av 9 § förordningen den 7 april 1967
(nr 96) om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avsättning till särskild nyanskaffningsfond,
in. in., med den ändringen,
att förordningen erhölle den lydelse,
som i betänkandet angivits;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:907,
av herr Svenungsson, och II: 1120, av
herr Oskarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:909,
av herr Dahlén in. fl., och II: 1130, av
herr Ohlin in. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 910,
av herrar Enarsson och Sveningsson,
samt II: 1131, av herr Ringaby m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:911,
av herr Einar Eriksson, och II: 1122, av
herr Brandt,

5) de likalydande motionerna 1:912,
av herr Holmberg m. fl., och 11:1121,
av herr Bohman m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:914,
av herr Thorsten Larsson, och II: 1127,
av herr Josef son i Arrie,

7) de likalydande motionerna I: 915,
av herrar Thorsten Larsson och Svan -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

113

ström, samt II: 1129, av herr Larsson
i Borrby,

8) de likalydande motionerna I: 916,
av herr Yngve Nilsson m. fl., och II:
1134, av fru Sundberg,

9) de likalydande motionerna 1:917,
av herrar Yngve Nilsson och Sveningsson,
samt 11:1133, av fru Sundberg,

10) de likalydande motionerna I: 918,
av herr Sundin in. fl., och 11:1123, av
herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 919,
av herr Wallmark, samt 11:1124, av
herr Fridolfsson i Stockholm och herr
Nordgren,

12) de likalydande motionerna I: 920,
av herrar Wallmark och Strandberg,
samt 11:1132, av herrar Ringaby och
Nordstrandh,

13) motionen 1:908, av herr Ahlmark,

14) motionen 11:1125, av herrar Hedin
och Nordgren,

15) motionen 11:1126, av herr Hermansson
m. fl., ävensom

16) motionen II: 1128, av herr Jönsson
i Ingemarsgården,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

De av utskottet föreslagna ändringarna
i förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen inneburo bland
annat,

betr. 35 § 3 mom., ett tillstyrkande
av den ändring rörande tillämpningen
av skatteflyktsbestämmelsen, som föreslagits
i motionerna 1:911 och 11:1122
med viss komplettering, innebärande
att lika med lagfartsansökan skulle anses
annan ansökan hos myndighet om
viss åtgärd med åberopande av fångeshandlingen,

betr. punkten 4 av anvisningarna till
22 §, att vid skogsbeskattningen skulle
införas en spärregel av innebörd, att
ingångsvärdet på skogen vid tillämpning
av skyldemansregeln aldrig skulle
bestämmas till lägre belopp än det vär -

Ang. markvärdebeskattningen

de, varmed växande skog kunde anses
hava ingått i det taxeringsvärde, som
gällde för fastigheten tjugo år före avy
it ringen,

betr. övergångsbestämmelserna,
punkten 3, ett tillstyrkande av förslaget
i motionen 11:1128,

punkten 7, en komplettering av Kungl.
Maj ds förslag med bland annat det i
motionerna 1:911 och 11:1122 förordade
tillägget till 35 § 2 mom. kommunalskattelagen.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson (h) och
Gösta Jacobsson (h) samt herr Magnusson
i Borås (h), vilka framfört vissa
motiveringar till de yrkanden, som
senare framlagts i reservationerna 3,
4, 9 och 12;

Betr. ytterligare utredning

2) av herrar Lundström (fp), Erik
Filip Petersson (fp), Sundin (ep), Vige
Is b o (ep), Larsson i Umeå (fp) och
Sterne (fp) samt herr Börjesson i Falköping
(ep), vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet i anledning av de likalydande
motionerna 1:909, av herr
Dahlén m. fl., och II: 1130, av herr Ohlin
m. fl., samt motionen I: 908, av herr
Ahlmark, bort hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära,
att en utredning måtte tillsättas
med uppgift dels att framlägga förslag
om lämplig samordning av olika typer
av kapitalvinstbeskattning, dels att uppmärksamma
såväl förhållandena mellan
kapitalvinstbeskattningen samt förmögenhets-,
arvs- och gåvobeskattningen
som kapitalvinstbeskattningens verkningar
på samhällsekonomi och strukturrationalisering; 3)

av herrar Yngve Nilsson (h) och
Gösta Jacobsson (h) samt herr Magnusson
i Borås (h), vilka under hänvisning
till innehållet i reservationen 1
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
rörande realisationsvinstbeskattningens

114

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
omfattning och utformning m. m. med
beaktande särskilt av skogsbrukets och
jordbrukets förhållanden samt i övrigt
under iakttagande av vad i reservationen
1 anförts;

Betr. indexberäkning, fast tillägg, ytterligare
alternativregler, m. m.

4) av herrar Yngve Nilsson (h) och
Gösta Jacobsson (h) samt herr Magnusson
i Borås (h), vilka under hänvisning
till innehållet i reservationen
1 ansett, att utskottet bort under punkten
A1 hemställa, att riksdagen måtte
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) med de ändringar av punkterna
1—3 av anvisningarna till 36 §
som i reservationen angivits, vilket
förslag överensstämde med yrkanden
i motionerna 1:912 och 11:1121;

5) av herrar Lundström (fp), Erik
Filip Petersson (fp), Sundin (ep), Vigelsbo
(ep), Larsson i Umeå (fp) och
Sterne (fp) samt herr Börjesson i Falköping
(ep), vilka på åberopade grunder
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — i anledning av de likalydande
motionerna 1:909, av herr
Dahlén m. fl., och II: 1130, av herr Ohlin
m. fl., — måtte besluta, att för fastigheter
med ett taxeringsvärde av högst
150 000 kronor som ingångsvärde skulle
få väljas ett belopp motsvarande 150
procent av taxeringsvärdet vid den nya
lagens ikraftträdande, och att således
utskottet bort under punkten A 1 hemställa,
att riksdagen måtte antaga i reservationen
infört förslag till ändring
av övergångsbestämmelserna till förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

Betr. förvärv från nära anförvant

6) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h), Sundin (ep), Magnusson
i Borås (h) och Vigelsbo (ep)
samt herr Börjesson i Falköping (ep),
vilka ■— under åberopande av innehållet
i motionerna I: 917 och II: 1133 samt

1:918 och 11:1123 — ansett, att utskottet
bort under punkten A1 hemställa,
att riksdagen — i anledning av
de likalydande motionerna I: 917, av
herrar Yngve Nilsson och Sveningsson,
samt 11:1133, av fru Sundberg, ävensom
de likalydande motionerna 1:918,
av herr Sundin m. fl., och 11:1123, av
herr Eriksson i Bäckmora m. fl., —
måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) med den ändringen, att punkt
2 av anvisningarna till 36 § erhölle i reservationen
angiven lydelse;

Betr. reinvestering i villafastighet

7) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h), Lundström (fp), Erik
Filip Petersson (fp), Sundin (ep), Magnusson
i Borås (h), Vigelsbo (ep), Larsson
i Umeå (fp) och Sterne (fp) samt
herr Börjesson i Falköping (ep), vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet i
anledning av de likalydande motionerna
1:909, av herr Dahlén in. fl., och
II: 1130, av herr Ohlin m. fl., samt de
likalydande motionerna I: 915, av herrar
Thorsten Larsson och Svanström,
samt II: 1129, av herr Larsson i Borrby,
bort hemställa, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära förslag
till riksdagen att vinst, som uppkomme
vid försäljning av villa på grund
av ägarens flyttning från orten, icke
skulle beskattas om han inom viss tid
på den nya orten köpte ny bostadsfastighet; Betr.

ackumulerad inkomst

8) av herrar Lundström (fp), Erik
Filip Petersson (fp), Sundin (ep), Vigelsbo
(ep), Larsson i Umeå (fp) och
Sterne (fp) samt herr Börjesson i Falköping
(ep), vilka på åberopade grunder
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — med bifall till de
likalydande motionerna 1:909, av herr
Dahlén m. fl., och II: 1130, av herr Ohlin
m. fl., i denna del, ■— måtte besluta,
att förordningen om ackumulerad in -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

115

komst i tillämpliga delar skulle gälla
i fråga om realisationsvinst vid försäljning
av fastighet, som innehafts i fem
eller flera år, därvid skatteberäkningen
dock borde ske som om inkomsten
hänfört sig till tre år och att utskottet
således bort under punkten A 4 hemställa,
att riksdagen måtte antaga i reservationen
infört förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § och 3 §
4 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst; 9)

av herrar Yngve Nilsson (h) och
Gösta Jacobsson (h) samt herr Magnusson
i Borås (h), vilka under hänvisning
till innehållet i reservationen
1 ansett, att utskottet bort under punkten
A 4 hemställa, att riksdagen måtte
antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändrad lydelse
av 3 § 4 mom. förordningen den 30
november 1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst med den ändring,
som angivits i reservationen, vilket förslag
överensstämde med yrkande i motionerna
1:912 och 11:1121;

Betr. skatteflyktsbeståmmelse

10) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h), Lundström (fp), Erik
Filip Petersson (fp), Sundin (ep), Magnusson
i Borås (h), Vigelsbo (ep), Ivarsson
i Umeå (fp) och Sterne (fp) samt
herr Börjesson i Falköping (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A 1 hemställa, att riksdagen
måtte besluta avslå de likalydande motionerna
1:911, av herr Einar Eriksson,
och 11:1122, av herr Brandt, och
att till följd därav de av utskottet föreslagna
ändringarna av 35 § 3 mom. lagen
om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) ävensom
punkten 7 av övergångsbestämmelserna
till nämnda lag skulle utgå;

Ang. markvärdebeskattningen
Betr. rådgivning av länsstyrelserna

11) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h), Lundström (fp), Erik
Filip Petersson (fp), Sundin (ep), Magnusson
i Borås (h), Vigelsbo (ep), Larsson
i Umeå (fp) och Sterne (fp) samt
herr Börjesson i Falköping (ep), vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet
med bifall till de likalydande motionerna
I: 909, av herr Dahlén m. fl., och
II: 1130, av herr Ohlin m. fl., i denna
del, bort hemställa, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära,
att Kungl. Maj :t måtte ålägga länsstyrelserna
att besvara frågor från de skattskyldiga
om metoderna för beräkning
av skatten vid fastighetsförsäljning enligt
denna lag;

Betr. övergångsbestämmelserna

12) av herrar Yngve Nilsson (h) och
Gösta Jacobsson (h) samt herr Magnusson
i Borås (h), vilka under hänvisning
till innehållet i reservationen 1
ansett, att utskottet bort under punkten
A1 hemställa, att riksdagen måtte
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) med de ändringar av övergångsbestämmelserna
som i reservationen
angivits, vilket förslag överensstämde
med yrkande i motionerna I: 912
och 11:1121.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Det är i många hänseenden
ett mycket märkligt dokument
inom svensk skattelagstiftning som vi
i dag har på kamrarnas bord. Det är
på sitt sätt också ett märkligt tidsdokument.
Det är i grund och botten fråga
om en helt ny skatteform, en s. k.
evig kapitalvinstskatt på fastigheter,
även om den rubriceras som en variant
av den realisationsvinstbeskattning,
som vi redan har, och endast kommer
till uttryck i ändrade regler i kommunalskattelagen.

116

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen

Dokumentet är märkligt i första hand
därför att det har ett CO-årigt utredningsarbete
bakom sig och flera förolyckade
betänkanden i det förgångna
och dessutom i viss mån har en ännu
äldre teoretisk bakgrund, nämligen
amerikanen Henry Georges’ år 1879 utgivna
arbete Progress and Poverty.

Att problemet först sent kommer till
sin lösning på lagstiftningsområdet har
berott på att förverkligandet av läran
om en retroaktiv indragning av värdestegring
på mark överallt varit svår att
förena med de rättssystem som vuxit
fram i länder med demokratiskt samhällsskick.
Att det har sina komplikationer
även i vårt land kommer, misstänker
jag, att illustreras i den fortsatta
debatten här i dag.

Lagtekniskt har det över huvud taget
varit en mycket svårlöst fråga även
i vårt land. Dokumentet är märkligt
också därigenom att markvärdekommitténs
betänkande, på vilket propositionen
närmast bygger, tillkom i enighetens
tecken. Enigheten har också i
fortsättningen stått sig i fråga om huvudlinjerna
trots att propositionen innehåller
betydande avvikelser från det
ursprungliga förslaget.

I högerreservationen, nr 1, av herr
Yngve Nilsson m. fl., understryks inledningsvis
att reservanterna för fastighetsförsäljningar
godtar kapitalvinstbeskattningen
som princip. Utvecklingen
i det urbaniserade samhället
har lett till att en dylik skatt tett
sig alltmer erforderlig för att komma
till rätta med markspekulationer i tätorternas
periferi, vilka ibland tagit sig
stötande uttryck.

Jag vill inte påstå att jag hälsar den
rubbade gränsdragningen mellan kapitalvinst
och inkomst inom beskattningen
med nämnvärd entusiasm. Men någon
annan utväg har uppenbarligen
inte stått till buds. Därtill kommer, att
ett steg i denna riktning togs i fjol
genom aktievinstskatten, som dock,
herr talman — det tillåter jag mig säga
— blev ett missfoster.

För min del anser jag att en proportionell
kapitalvinstbeskattning hade innefattat
en riktigare lösning. Departementschefen
är själv inne på den linjen.
Jag är också rädd för att tillämpnings-
och kontrollsvårigheterna kommer
att bli väsentligt större än vad departementschefen
gjort gällande.

Hur de nya skattereglerna kommer att
fungera i praktiken, får ju framtiden
utvisa. Jag tror dock det är risk för
att de i vissa punkter kommer att verka
orättvist. Jag tänker närmast på förhållandena
för skogsbruket och jordbruket.
Framför allt blir det säkert ofta
svårt för den skattskyldige att styrka
förbättringskostnaderna, och därmed
kommer han kanske att få betala en
högre skatt än som eljest hade utgått.
Det är möjligt, att verkningarna blir
betydligt mer hårdhänta än nu kan
överblickas. Det har sagts, herr talman,
att i enskilda fall det till sina
ekonomiska konsekvenser kan komma
att bli något av samma effekt som av
Karl XI :s reduktion.

Egnahemmen var i ett tidigare skede
en politisk stötesten, men de har i huvudsak
förts utanför farozonen i praktiken,
skulle jag vilja tro. Att den nya
skatten även för dessa egnahem kommer
att medföra en betydande pappersexercis
i samband med deklarationerna,
är en sak för sig. Frågan om
befrielse från skatt för villaägare som
vid flyttning till annan ort köper ett
nytt egnahem som ersättning för det
som han har sålt, måste även formellt
ordnas. Propositionen behöver ytterligare
kompletteras med en reduktionsregel
till förekommande av överbeskattning
av effektiva jordbruk och skogsbruk.
Utskottet har ställt sig bakom detta
krav, och det vill jag hälsa med stor
tillfredsställelse.

Rörande den tekniska lösningen av
olika detaljfrågor kan givetvis olika
meningar råda, liksom om övergångsbestämmelserna.
Det är närmast härom
som reservationerna handlar.

Ärendet är, slutligen, också märkligt

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

117

så till vida att dess behandling i slutskedet
har haft karaktären av en trestegsraket,
för att ta en bild från den
moderna rymdforskningen. Denna raket
har under sin bana väsentligt avvikit
från den ursprungligen utstakade
kursen. Det första steget i raketen var
kommittébetänkandet. Det andra steget
var propositionen, där man tappade bort
de ursprungligen mjuka övergångsbestämmelserna.
Det tredje steget var bevillningsutskottets
majoritetsbetänkande,
där man på grundval av en enskild motion
även tappat bort betydelsefulla
rättsprinciper och inför vittgående retroaktivitet
i fråga om ikraftträdandebestämmelserna
för vissa speciella fall.
Jag beklagar denna utveckling.

Jag sade, att trestegsraketen väsentligt
avvikit från sin ursprungligen utstakade
bana. Jag syftar härvid på det
förhållandet, att markvärdekommittén
såg huvuduppgiften för den föreslagna
skattereformen vara att främja markpolitiska
syften och skapa ökad rörlighet
på marknaden. Det uttalade syftet
var »att göra spekulationer i mark
mindre lockande, men å andra sidan
inte göra markägarna obenägna att sälja».
Från rättvisesynpunkt är det vidare,
fortsätter man, »ett angeläget önskemål
att större markvinster blir på rimligt
sätt beskattade». Lagstiftningen
skulle sålunda åstadkomma ett ökat utbud
av fastigheter och därigenom motverka
omotiverade prisstegringar. Detta
intresse av att begränsa de ur marksynpunkt
erforderliga skärpningarna i beskattningen
tillgodosågs vid reglernas
utformning i materiellt hänseende, särskilt
i fråga om övergångsbestämmelserna,
där man föreslog vad man kallar
för en mjuk övergång. Jag skall återkomma
till det.

I propositionen har det markpolitiska
huvudsyftet väl nämnts men ganska
mycket skjutits i bakgrunden. I stället
har huvudvikten lagts vid att klippa
till spekulationsvinster, som det kallas.
Det uttalas att det framför allt gäller att
träffa spekulativa investeringar i mark,

Ang. markvärdebeskattningen
och så tillfogar man med något mildare
tonfall, att ordinära vinster vid avyttringen
av egnahem, villor, hyreshus, industribyggnader
och jordbruk faller
utanför. Det är i och för sig gott och
väl, men alla kapitalvinster är inte spekulationsvinster.

Reservanterna har i flera detaljer
sökt tillgodose berättigade rättvisekrav
med tanke på de skattskyldiga. En sådan
detalj är att realisationsvinst i förekommande
fall skall kunna beskattas
enligt reglerna för ackumulerad inkomst,
inte bara i de fall då vinsten
till mer än hälften utgöres av återvunna
värdeminskningsavdrag, som det föreslås
i propositionen, utan över hela
linjen. Det har invänts, bl. a. av departementschefen,
att värdestegringar
ofta sker språngvis och att därför skäl
inte föreligger för att vinsten beskattas
som en ackumulerad inkomst.

Jag tror tvärtom att det mycket sällan
är fråga om några egentliga tigersprång
i det här fallet utan att det i
stället merendels är fråga om en flerårig
progressiv värdestegringsprocess,
innan vinsten vid försäljningen aktualiseras.
Och då ankommer det ju på den
skattskyldige själv att styrka att en sådan
värdestegringsprocess under flera år
förekommit, för att han skall kunna
komma i åtnjutande av reglerna för beskattning
för ackumulerad inkomst.
Särskilt för skattskyldiga med relativt
blygsamma årliga inkomster och begränsad
progressivitet kan beskattning
på ett enda år av en uppkommen realisationsvinst,
som läggs ovanpå den beskattningsbara
arbetsinkomsten, leda till
en orimligt hög marginalskatt.

En annan detalj är den motionsvis
föreslagna regeln, att om fastighet vid
de nya bestämmelsernas ikraftträdande
innehafts mindre än 20 år så får den
skattskyldige alternativt i stället för köpeskillingen
avdra 150 procent av fastighetens
taxeringsvärde vid 1965 års
allmänna fastighetstaxering. Det är särskilt
skogen som vi här har haft i tankarna.
Först på senare år har det ju

118

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
blivit en mera rättvisande fastighetstaxering
i fråga om skogsmarken.

Ytterligare föreslås i samma syfte att
vid användning av taxeringsvärdesalternativet
fasta tillägg och avdrag för
förbättringskostnaderna skall utgå jämväl
för år som förflutit sedan närmast
föregående allmänna fastighetstaxering.
Slutligen föreslås också i en reservation
utredning rörande beskattningens
inverkan på skogsbrukets och jordbrukets
förhållanden.

I propositionen avvisar finansministern
de av markvärdekommittén föreslagna
övergångsbestämmelserna, under
hänvisning till de fördelaktiga generella
uppräkningsregler som han föreslagit.

Om fördelaktigheten av dessa uppräkningsregler
kan ju delade meningar
råda. Det är även att erinra om att beskattningsprocenten
i propositionen ju
höjts från 60 till 75 procent. En hög
beskattningsprocent kan vara ägnad
att minska utbudet och framkalla svårbemästrade
skatteflyktstransaktioner,
påpekade kommittén.

Om övergången framhöll kommittén:
»De skärpta reglerna bör göras så mjuka
som möjligt.» Det ligger i sakens
natur. En omedelbar tillämpning av de
nya reglerna skulle leda till ett forcerat
utbud av exploateringsmark och
saneringsmark, forcerat till tiden före
ikraftträdandet, ett utbud som endast
med svårighet skulle kunna konsumeras
av kommuner och andra markägare.
Kommittén framhåller att en praktiskt
framkomlig väg att uppnå den avsedda
mjuka övergången synes vara att medge
ägaren av de fastigheter, som var skattefria
vid ikraftträdandet, en respit av
förslagsvis två år, under vilken ägaren
skulle kunna överväga sin situation och
om han finner det lämpligt realisera sin
fastighet utan att bli beskattad. De panikartade
affärer som har gjorts de senaste
månaderna illustrerar att kommitténs
varning för en alltför brådstörtad
övergång till det nya systemet
nog var ganska välgrundad.

I reservation nr 12 av herr Yngve
Nilsson in. fl. har just de av markvärdekommittén
föreslagna övergångsbestämmelserna
upptagits. I enlighet därmed
föreslås i reservationen att vinst
som uppkommer vid avyttring under
1968 och 1969 av fastighet som innehafts
mer än tio år inte skall beskattas.
Vid avyttring senare skall till köpeskillingen
läggas ett belopp av 40 000
kronor, varjämte om taxeringsvärdesalternativet
väljes, värdet skall höjas
med 100 procent i stället för med 50
procent.

.lag skall till sist något utförligare
uppehålla mig vid det som jag kallar
för raketens tredje steg, nämligen den
socialdemokratiska motionen av herr
Einar Eriksson m. fl. och de avsnitt av
bevillningsutskottets betänkande som
behandlar motionen i fråga. Där föreligger
ju en reservation av utskottets
tio borgerliga ledamöter. Jag hänvisar
till den kritik som anföres i reservationen.
Reservanterna har full förståelse
för att motionärerna och utskottsmajoriteten
vill komma åt rena skenavtal
mellan moderbolag och dotterbolag och
mellan nära anförvanter. Det skall vara
ordning på torpet i sådana här saker!
Det vill även vi.

I motionen berörs två fall. Det ena
gäller försäljning mellan föräldrar och
barn eller barnbarn och det andra då
en fastighet övergår på aktiebolag, varvid
säljaren ensam eller tillsammans
med anhöriga haft ett bestämmande inflytande.
Vad vi med skärpa vänder
oss mot är att de föreslagna bestämmelserna
till sin räckvidd sträcker sig
långt utöver skenavtalens ram. De träffar
både ond och god utan åtskillnad
och innebär en mycket vittgående retroaktivitet.
Den konstruktion som de
föreslagna lagreglerna har fått ger enligt
min mening allvarliga betänkligheter
ur såväl rent juridisk som fiskal
rättvisesynpunkt. Rimligtvis borde alla
skatterättsliga verkningar ha knutits till
dagen för den nya skattens ikraftträ -

Onsdagen den 13 december 19G7

Nr 52

11!)

dande, dvs. den 1 januari 1968, som
har föreslagits i propositionen.

Enligt det i motionen föreslagna tilllägget
till 35 § 2 mom. kommunalskattelagen
är det i stället dagen för propositionens
framläggande i riksdagen som
skulle bli avgörande för det avsedda
fallet. Paragrafens konstruktion är ytterst
äventyrlig — man kan göra två
anmärkningar.

Den ena är att rättsverkningarna
knutits till den dag då ansökan om
lagfart eller annan motsvarande ansökan
till myndighet ingivits, dvs. till en
rent registrativ, formell företeelse som
hittills saknat varje betydelse i förevarande
sammanhang, i stället för till
köpeavtalet, som eljest på hithörande
område alltid är det rättsfaktum till
vilket alla rättsverkningar knyts. Jag
ber kammarens ledamöter att observera,
att i propositionen överallt talas om
fastighetens avyttring, dvs. den avyttring
som materialiseras i köpeavtalet.

I propositionens förslag till 35 § 3 mom.
kommunalskattelagen, som motionen
tagit till mönster, stadgas uttryckligen
att om fastigheten överlåtits på aktiebolag
efter den 31 december 1967 av
någon som har bestämmande inflytande
över bolaget, beräknas realisationsvinsten
vid hans avyttring av aktie i bolaget
som om avyttringen avsett mot andelen
svarande andel av fastigheten. Avyttringen
syftar alltså även här på köpeavtalet.

Ja, vad innebär då motionärernas
förslag om dagen för lagfartsansökan,
eller ansökan till annan myndighet än
inskrivningsdomaren, som stickdatum i
praktiken ?

Jo, det innebär att den nya skatten
för de fall som avses, dvs. försäljningar
mellan anhöriga och mellan samarbetande
bolag m. m., då parterna varit
fullständigt i god tro, får vittgående
retroaktiva verkningar. De riktar sig
inte bara mot ett köpeavtal som slutits
under tiden 8 november—31 december,
utan den nya skatten kan komma att få
återverkningar på fullt justa köp, som

Ang. markvärdebeskattningen
skett ett halvår eller ännu längre tillbaka
i tiden. Enligt lagfartsförordningen
föreligger nämligen skyldighet att
söka lagfart inom sex månader från
köpet på landet och tre månader i stad.
Ofta kan t. o. m. längre tid förflyta
innan lagfart sökes, i avvaktan på olika
ting, exempelvis uppgörande av arvskifte,
fullmakter från anhöriga i Amerika
eller köpeskillingslikvid. Det beror
faktiskt ofta nästan på en slump
när lagfart sökes. Ibland väntar man
tills vederbörande ombud har annat
ärende till inskrivningsdomaren. Merendels
söker man lagfart först sedan
alla övriga formaliteter är klara och
handlingarna blivit kompletta. Mycket
vanligt är t. o. m. att inkommande ansökan
avföres ur inskrivningsdomarens
dagbok eller diarium, därför att handlingarna
icke varit kompletta. Då är ansökningen
ur världen, såvitt jag kan
förstå, och det är inte säkert att den
över huvud taget diarieföres; vederbörande
får liksom en bakläxa av inskrivningsdomaren,
därför att handlingarna
inte är kompletta och tar därför
köpeavtalet med sig hem i och för
komplettering. Med hänsyn till allt detta
är det orimligt att bygga på dagen för
lagfartsansökan per den 8 november
1967 som den magiska dagen. Ännu
orimligare är det att fastslå denna dag
på grundval inte av propositionen utan
ett förslag i en enskild motion som
väckts 15 dagar senare, alltså ett förslag
väckt i efterhand. Svenska folket
bör väl i rimlighetens namn kunna förlita
sig på gällande lagstiftning till dess
ny lag träder i kraft.

Det andra betänkliga inslaget i den
föreslagna bestämmelsen gäller den
rättsliga effekt, som består däri att för
de fall som åsyftas den beskattningsbara
realisationsvinsten inte hänför sig
till säljarens eget inköpspris utan till
den närmast föregående fångesmannens
pris som ingångsvärde. Fastigheten
skall nämligen anses förvärvad genom
det köp, byte eller annat jämförligt
fång som närmast dessförinnan skett.

120

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen

Till följd av den juridiska saltomortal
till vilken jag skulle vilja säga att
utskottet på motionärernas tillskyn dan
här gör sig skyldigt blir det den aktuelle
köparen som, när han en gång
säljer, drabbas av realisationsvinsten,
icke den nu aktuelle säljaren, som haft
den ekonomiska vinningen. Eljest är
det ju alltid undantagslöst den aktuelle
säljaren som drabbas av skatten. Hur
som helst blir de ekonomiska förutsättningarna
för den ingångna affären
i grunden omkastade genom dessa bestämmelser,
och köparen får en latent
skattebörda hängande över sig och är
bunden av avtalet.

Nu invänder kanhända talesmännen
för utskottsmajoriteten att eftersom det
är fråga om ett skenavtal — det är ju
det man närmast tänker på — är det i
realiteten mer eller mindre samma personer
som träffas och då är det rimligt
att endera blir fast för skatten, likgiltigt
vem. Resonemanget är felaktigt därför
att det övervägande flertalet hithörande
försäljningar inte är att hänföra
till kategorin skenavtal utan är högst
legitima köpeavtal. Ingenting kan väl
vara naturligare än att exempelvis en
far säljer sin gård till sin son. Att avtalet
har träffats innan den nya skatten
trätt i kraft kan inte behöva innebära
att vederbörande skall drabbas av lagstiftarens
dom.

År köparen en juridisk person uppstår
den redovisningsmässiga komplikationen
att vederbörande på grund av
aktiebolagslagens bestämmelser är skyldig
att i bokslutet uppta den latenta
skatteskulden som kostnad det år den
göres. Det kan i sin tur i värsta fall
nödvändiggöra likvidation av bolaget.

Jag har därmed, herr talman, berört
den rent sakliga sidan.

När det gäller de föreslagna skatteflyktsbestämmelserna
vill det förefalla
som om viss motsättning råder mellan
bevillningsutskottets socialdemokratiska
hälft och regeringen, eftersom
propositionen saknar motsvarande be -

stämmelser. Jag ställer därför blygsamt
frågan: Finns det när det gäller markbeskattningen
inom det socialdemokratiska
partiet hökar och duvor, för att
ta en aktuell bild från det moderna
Amerika?

Herr talman, nu yrkandena. Jag yrkar
bifall till reservationerna nr 3 och
4 av herr Yngve Nilsson m. fl. ävensom
till reservationerna nr 6 och 7 jämväl
av herr Yngve Nilsson in. fl. Ytterligare
yrkar jag bifall till reservationerna
nr 9 och 10 likaledes av herr
Yngve Nilsson m. fl. samt till reservationerna
nr 11 och 12 också av herr
Yngve Nilsson m. fl.

Häri instämde herr Isacson (h).

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
som man i dag konstaterar att förutsättningar
föreligger för en lösning
av markbeskattningens komplicerade
problem. Frågan om indragning till
samhället av oförtjänt markvärdestegring
har, som herr Gösta Jacobsson nyss
framhållit, en mycket gammal historia

_ mer än 100 år. Man har i utlandet

prövat olika lösningar, en del grundade
på den gamla teorin om jordräntan, en
del på en från tid till annan fixerad
värdestegring.

I Sverige har man haft diskussioner
ända sedan detta sekels början. Åtminstone
sex stora utredningar har verkat,
liksom ett betydande antal mindre beredningar.
Mellan åren 1909 och 1942
utarbetades sex olika författningsförslag
om en allmän värdestegringsskatt
på jord, men alla gångerna misslyckades
man med att lösa problemet. Remisserna
var i allmänhet uppmuntrande,
men den politiska oenigheten har varit
stor, bl. a. om riktlinjerna för skattens
utformning.

Nu vill jag ingalunda dölja, att även
jag är medveten om att vissa hämmande
element har förelegat i de svenska förutsättningarna
för en lösning. Vi har ju

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

121

inte haft någon kapitalvinstbeskattning
på fast egendom. Först om egendomen
försålts före eu viss tid, inom tio år
efter förvärvet, har viss realisationsvinstbeskattning
inträtt. Dessutom föreligger
principiell enighet om att den generella
fastighetsskatten skall avskaffas.
Och en viss avveckling har ju redan
skett. Den kanske mest betydelsefulla
svårigheten under arbetet med denna
fråga har emellertid varit att fastslå,
vad som är s. k. oförtjänt värdstegring,
och det har presenterats mer eller mindre
genomförbara uppslag till frågans
lösning.

Även efter 1942 har som bekant utredningar
förekommit. De direktiv som
lämnats har verkligen inte vittnat om
att regeringen lärt sig särskilt mycket
av de gångna decenniernas erfarenheter.
Ännu vid tillsättandet av 1954 års
utredning gällde översynen enligt utredningsdirektiven
att söka »i första hand»
klargöra i vilka fall en jordvärdestegring
borde betraktas som oförtjänt. Man
gav sig alltså in på just det problem
som tidigare utredningar stupat på därför
att det visat sig så svårdefinierbart.
Först genom 1963 års utredning gavs
vidgade operationsmöjligheter, och man
fann nya vägar till en lösning. Dröjsmålet
med en lagändring har varit mycket
beklagligt, eftersom värdestegringarna
under de senaste decennierna har varit
betydande.

Det förslag som nu ligger på riksdagens
bord grundar sig på den senaste
utredningens principlösning. Man har
avstått från det besvärliga försöket att i
detalj definiera vad som är förtjänt eller
oförtjänt markvärdestegring men i
stället i praktiskt handlande försökt tillgodose
önskemålet att värdestegring
som klart hänför sig till ägarens åtgärder
inte beskattas. Man har infört en
regel som också syftar till att förhindra
beskattning av inflationsvinster och att
därutöver ge säljaren viss reell vinst,
varigenom t. ex. ägare av egnahem och
andra mindre fastigheter i flertalet fall
torde kunna undgå att beskattas för nå -

Ang. markvärdebeskattningen
gon vinst. Genom att göra vinstbeskattningen
»evig» på dessa villkor, har man
avsett att stimulera utbudet av fastigheter,
och det är klart att en ökning av
utbudet på mark också verkar hämmande
på prisstegringstendenser.

Ur de synpunkter som i denna fråga
länge funnits inom svensk liberalism
och som även tagit sig uttryck i programuttalanden
kan principerna för
den nya lagen godtas. De har i stort sett
den målsättning som bland annat uppställts
i mittenprogrammet, nämligen att
undanröja regler som hämmar marköverlåtelser
samtidigt med att beskattning
sker av sådana markprisstegringar
som huvudsakligen uppstått genom
av samhället företagna åtgärder. Man
har samtidigt också velat förbättra kommunernas
möjligheter att i tid förvärva
mark för växande samhällsbyggnadsbehov.

Propositionen avviker som bekant
från utredningsförslaget. Avvikelserna
har i vissa avseenden fördelar, i andra
ostridiga nackdelar. I några fall har väl
propositionen funnit utvägar till lösning
av knutar i utredningens förslag. Å andra
sidan har en del skärpningar skett i
villkoren för försäljning. En del av dessa
kan till nöds godtagas, medan andra
delar är helt otillfredsställande. Folkpartiets
utskottsreservanter har berört
dessa fall.

I propositionen medges att svårigheter
kan föreligga när det gäller att avgöra
det verkliga ingångsvärdet för vissa
fastigheter. Man har därför tillskapat
en alternativregel som säljaren kan
använda om det visar sig lämpligt. Alternativregeln
medger att som ingångsvärde
kan få upptas taxeringsvärdet för
20 år sedan ökat med 50 procent. På
detta värde skulle så följa sedvanlig
uppräkning.

Denna regel löser emellertid problemen
endast om säljaren innehaft fastigheten
i minst 20 år. För fastigheter som
säljaren ägt kortare tid har regeln ingen
betydelse. I reservationen nr 5 yrkas
därför en särskild alternativregel för

122

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
sådana fall där säljaren har innehaft
fastigheten mindre än 20 år före försäljningen
och taxeringsvärdet varit högst
150 000 kr. Då skall ingångsvärdet kunna
få sättas lika med 150 procent av
taxeringsvärdet den dag som den nya
lagen träder i kraft. Genom detta alternativ
skulle man komma till rätta med
åtskilliga svårigheter som annars kunde
uppstå. Samtidigt skulle man i praktiken
tillgodose de önskemål om en vidgning
av markvärdekommitténs alternativregel
som i remissvar uttalats av flera
länsstyrelser och av lantbrukets skattedelegation.
Denna extra alternativregel,
som nu har föreslagits i reservationen,
skulle givetvis småningom komma
att helt automatiskt ersättas av propositionens
alternativregel, när det gått tillräckligt
lång tid.

Finansministern motsätter sig med
särskild styrka tanken att ägaren av en
villa eller annat egnahem skulle få slippa
skatt, om han vid avflyttning från
orten säljer sin villa med vinst och i
stället köper en annan på den nya bostadsorten.
Inte ens om avflyttningen
beror på arbetsbrist på den ort där vederbörande
bor, ja inte heller om det
företag där villaägaren är anställd läggs
ned och annat arbete inte står att få, vill
finansministern gå med på någon skattelättnad.
Naturligtvis kan man som finansministern
säga att de nya reglerna
är så beskaffade att de knappast kommer
att medföra vinstförsäljningar på
orter med arbetsbrist och företagsnedläggningar.
Men ändå lär sådana kunna
inträffa. Då man vet vilka svårigheter
som kan möta på en ny bostadsort att
få bostad, där den enda möjligheten ofta
är att söka köpa ett hus, förefaller det
inte bara hårt utan sakligt oklokt att utkräva
75 procent skatt på den vinst som
kan uppstå på den gamla försäljningen.
En beskattning av denna art motverkar
den rörlighet på arbetsmarknaden som
är ett av arbetsmarknadspolitikens syften.

Oppositionspartiernas reservanter i
utskottet anser att vinstbeskattning

icke skall gälla om vederbörande inom
tre år köper ett egnahem på den nya orten.
Givetvis skall han ställa godkänd
säkerhet för de skattemedel som han
måste betala om han inte fullgör detta
åtagande.

Eftersom det kan vara svårt att avgöra
skälen till en förflyttning bör den
förordade regeln gälla i samtliga fall,
då ägare av villa eller annat egnahem
flyttar från en ort till en annan. Reservanterna
begär att regeringen skall
framlägga förslag härom.

Gentemot finansministern förordar
även reservanter från folkpartiet och
centerpartiet att lagen om ackumulerad
inkomst skall kunna tillämpas vid fastighetsförsäljningar.
Det gör ju även
högern, fastän det finns en viss skillnad
i våra yrkanden. Skälet till reservationerna
är uppenbart — herr Jacobsson
har ju utrett argumenteringen mycket
klart. En fastighetsägare med en blygsam
eller normal inkomst kan genom
skatteprogressionen, om en sådan här
vinst uppstår, komma upp i en för honom
abnorm marginalskatteökning. Av
det skälet har vi ansett det rimligt att
lagen om ackumulerad inkomst får användas.

Finansministern säger att eftersom
vinsten ofta kommer språngvis vill han
inte gå med på det. Herr Jacobsson har
bemött detta med att påpeka att värdeökningen
i regel torde ha varit relativt
jämn under relativt lång tid. Jag kan
dock inte bortse ifrån att det också
finns fall, särskilt i tätorterna och deras
absoluta närhet, där ökningar språngvis
förekommer under ett antal år.
Det är av detta skäl men också för att
underlätta arbetet för skattemyndigheterna
som folkpartiets och centerpartiets
reservanter föreslår att skatteberäkningen,
om fastigheten innehafts fem
år eller längre tid, bör ske som om inkomsten
hänfört sig till tre år. Att just
tre år valts beror på att det skapar en
principiell likhet med det förslag som
framfördes i propositionen att skattebeloppet
skall kunna uppdelas på tre år.

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

123

I propositionen föreslås en möjlighet
för rörelseidkare som avyttrar fastighet
i rörelsen att få avdrag vid inkomstberäkningen
för avsättning till återanskaffningsfond.
Denna fond skall sedan
kunna användas vid avskrivning på
byggnad som inom viss tid anskaffats i
stället för den avyttrade fastigheten. Bestämmelsen
tar emellertid ingen hänsyn
till fall, där en försäljning är klart motiverad
av strukturrationaliseringsskäl
men där säljaren inte avser att göra någon
^investering. Inte heller gäller den
vid försäljning av jordbruksfastighet.
Reservanterna anser att det är av utomordentlig
betydelse att realisationsvinstbeskattningen
inte utformas så att den
försvårar en motiverad strukturrationalisering.
Detta gäller icke endast industriföretag
utan givetvis även jord- och
skogsbruksfastigheter.

Eftersom finansministern påpekat att
denna särskilda förordning måste betraktas
som ett provisorium och att
frågan om eu samordning mellan olika
realisationsvinstbeskattningar bör ske,
föreslår reservanterna att en särskild
utredning tillsätts härom. Den bör dels
framlägga förslag om en lämplig samordning
av olika typer av kapitalvinstbeskattning,
dels också uppmärksamma
såväl förhållandet mellan kapitalvinstbeskattningen
och förmögenhets-, arvsoch
gåvobeskattningen som kapitalvinstbeskattningens
verkningar på samhällsekonomi
och strukturrationalisering.

Då oklarhet om den nya lagens verkningar
under lång tid torde föreligga
hos allmänheten, påyrkas i en reservation
att länsstyrelserna skall åläggas
besvara förfrågningar från allmänheten
om metoderna för skatteberäkning enligt
denna lag. De möjligheter till sådana
upplysningar, som normalt föreligger,
anser reservanterna otillräckliga.

Utskottets socialdemokratiska hälft
har hängt på regeringsförslaget en motionsvis
framförd bestämmelse av retroaktiv
art i syfte att komma åt skenaffärer,
som kan ha gjorts eller avses
att göras innan lagen träder i kraft den

Ang. markvärdebeskattningen
1 januari. Herr Jacobsson har ingående
behandlat denna motion av herrar
Eriksson och Brandt. För egen del kan
jag därför inskränka mig till ett par
reflexioner.

Först och främst må jag säga att om
propositionen innehållit ett förslag eller
om propositionen motionsvis kompletterats
med ett förslag som verkligen
effektivt kunnat förhindra reella
skenaffärer under en återstående övergångstid
men icke drabbat lojala och
normala transaktioner mellan i förslaget
nämnda parter, tror jag att vi i
folkpartiet gärna och i positiv anda
skulle ha prövat ett sådant förslag. Yi
är fullt ense med motionärerna om att
skatteflyktsförsök av såväl detta som
andra slag i görligaste mån skall förhindras.
Men tydligen har icke regeringen
funnit någon sådan väg — därpå
tyder propositionen som utgår ifrån
att inga inskränkningar i nuvarande
rätt skall ske före den 1 januari. Och
inte heller motionärerna har lyckats
finna en framkomlig linje. De har tvärtom
i sin strävan lyckats skapa ett missfoster,
som i sin oformlighet drabbar
såväl onda som goda -— som herr Jacobsson
sade — och som griper tillbaka
även på normala och korrekta affärsuppgörelser
som kan ha skett för
lång tid sedan men där man av något
skäl inte har tagit ut lagfart före den
8 november. Herr Jacobsson har ju påvisat
orimligheten i att falla tillbaka
på en lagfartsansökan, och jag skall
därför inte gå närmare in på den detaljen.

Man kan över huvud taget ifrågasätta
om det med en särskild lagstiftning
alls är möjligt att i detta fall separera
skenaffärer från riktiga och rena affärer.
Jag vet inte om motionärerna har
försökt att göra det. De har i stället
försökt att skapa en schablon som slår
blint, och dess retroaktiva karaktär kan
för de »rena transaktionerna» — om
jag får använda det uttrycket — medföra
starka och mycket orättvisa konsekvenser.
Enligt min uppfattning är

124

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
motionen, även med utskottets justeringar,
ett exempel på hur en i och
för sig god tanke kan förverkligas på
ett sådant sätt att den leder till onda
följder för oskyldiga.

Till sist, herr talman, kan jag inte
underlåta att påpeka, att den proposition
vi nu behandlar är ett nytt exempel
på den olyckliga vana som den sittande
regeringen då och då visar prov
på, nämligen att framlägga stora, viktiga
och svårbedömliga propositioner
så sent, att en ingående riksdagsprövning
i utskott och kamrar i realiteten
omöjliggöres. Det har som bekant skett
tidigare, och erfarenheten har varit likadan
varje gång. Denna proposition,
berörande en fråga som har dryftats i
decennier, faller tillbaka på en utredning
som pågått i tre år. Remissbehandlingen
och regeringens överväganden
tog ytterligare ett och ett halvt år,
men riksdagen fick bara en månad på
sig, vilket betydde att bevillningsutskottet
efter motionstidens utgång hade
något mer än en vecka eller kanske tio
dagar på sig att i detalj penetrera hela
det komplicerade verket jämte 17 mer
eller mindre omfattande motioner. Även
om försök gjorts att klara ut alla de
ingående problem som finns i detta
komplex, är det väl ändå alldeles klart
att verket måste bli lidande på en sådan
press. Inte minst för sekretariatets
grundliga genomgång, som ändå är av
väsentlig betydelse för sakdebatten i
utskottet och även i kamrarna, innebär
det som har skett här en pressande
arbetsbörda. Har verkligen inte regeringen
ett tillräckligt intresse för en
grundlig riksdagsprövning, som Sveriges
författning givetvis förutsätter? Har
regeringen det, så borde den väl kunna
undvika att stora propositioner avlämnas
så sent att sådana här komplikationer
uppstår. Eller varpå beror det
att sådant kan inträffa år efter år?

Efter denna lilla parentes ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationerna
nr 2, 5, 7, 8, 10 och It.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill i likhet med
de två föregående talarna med tillfredsställelse
hälsa att vi är redo att fatta
beslut i denna fråga. Till det skall jag för
det första tillägga — det framgår dels
av den enighet som i princip har rått
i bevillningsutskottet, dels av de många
reservationer som är fogade till utskottsbetänkandet
— att detta förslagmåste
betraktas som något av den ofullbordade
symfonin. För det andra innebär
det ingenting annat än en ny version
av kapitalbeskattning. För det
tredje konstaterar jag att förslaget i
vissa stycken strider mot en tänkt
praxis och målsättning i fråga om vad
riksdagen tidigare har uttalat och beslutat
om strukturrationalisering. Jagskall,
herr talman, ta några exempel:

Om det sker markbyten mellan bolag
och enskilda eller mellan enskilda
och lantbruksnämnder för att genomföra
en strukturrationalisering så använder
man sig av taxeringsvärdena.
Man kan även tänka sig, och det har
skett, att man i arronderingssyfte har
använt sig av en ren fiktiv köpeskilling.
Därutöver har det meddelats mig
att även Annell-lagens praktiska utformning
blir lidande när exempelvis ett
moderföretag har överfört mark eller
skog till ett dotterföretag och inom lagens
ram använt sig av lagens förmån.

Av de exempel som jag här har dragit
kan man ställa sig följande fråga:
Vilka ingångsvärden skall man använda
när nästa ägare skall sälja denna
fastighet? Låt mig bara konstatera att
varken tjugoårsregeln eller indexserien
på något sätt kommer att lösa dessa
problem. Låt oss bara, herr talman,
tro att vi till en kommande riksdagskall
vara eniga om att rätta till de
missförhållanden som inte minst har
framkommit av de reservationer som
är fogade till detta utskottets betänkande.

Därefter skall jag övergå till att i
korthet beröra reservationerna. Dels
återfinns de i utskottets betänkande, dels

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

125

har herr Gösta Jacobsson och herr
Lundström motiverat varför reservationerna
är avlämnade — vilket jag också
inledningsvis har påpekat. Det gör att
jag mycket snabbt skall gå igenom dessa
förslag. Jag förmodar att kammarens
här närvarande fåtaliga ledamöter bara
har glädje av att jag fattar mig så kort
som möjligt.

I reservation nr 2 har vi från mittenpartierna
begärt en snabb utredning.
Det har vi gjort därför att vi anser det
riktigt att samordna beskattningen på
olika områden när det gäller kapital-,
förmögenhets- respektive gåvobeskattning.
Av reservationen framgår även
vad jag här inledningsvis har sagt, nämligen
att det med här föreliggande lagförslag,
som sannolikt kommer att antas
av riksdagen, blir omöjligt att genomföra
det som vi tidigare har beslutat
om strukturrationaliseringen.

I reservation nr 5 har vi från mittenpartiernas
sida velat införa en alternativregel,
och det har även att göra med
övergångsbestämmelserna. Herr Lundström
har här tidigare påpekat att de
som inte kan utnyttja 20-årsregeln i detta
sammanhang kan komma i en situation
som jag förmodar att ingen i denna
kammare tycker är önskvärd.

Beträffande reservation nr 6, som
inte minst berör skogen, har herr Gösta
Jacobsson framfört en motivering,
och även om jag har antecknat några
stolpar i det sammanhanget skall jag
bara instämma i de synpunkter som
framförts av herr Jacobsson.

I fråga om reinvesteringar i villafastigheter
är det min bestämda uppfattning
att man bör följa samma regler
som föreslås beträffande jord- och
skogsbruksfastigheter. Den som flyttar
till annan ort, vare sig han gör det frivilligt
eller av olika anledningar tvingas
därtill, bör inte drabbas av den beskattning
som tyvärr blir följden av
det förslag som bevillningsutskottets
majoritet här lägger fram.

Även när det gäller ackumulerad inkomst
skall jag nöja mig med att in -

Ang. markvärdebeskattningen
stämma i de synpunkter som herr Lundström
för en stund sedan förde fram.

Beträffan de skatteflyktsbestämmelserna,
som behandlas i reservation nr
10, vill jag anföra några få ord. Det är
väl på sitt sätt underligt att man för
in en retroaktiv beskattning, att man
sätter ett visst datum därför att man
eventuellt har fått för sig att en del
tomtjobbare —• som jag inte på något
sätt ömmar för — har utnyttjat tiden
för att eventuellt tjäna pengar. Men
många andra människor kommer att
drabbas ekonomiskt hårt av det här underliga
förslaget om retroaktivitet som
bevillningsutskottet fört fram. Inom parentes
vill jag också säga att den panikstämning,
som av många skäl utbröt i
och med att det kom till allmänhetens
kännedom att man skulle genomföra
den här lagen, kanske har gjort att
många jord- och skogsägare har sålt
sina fastigheter under den här tiden
utan hänsynstagande till att de kanske
inte på något sätt skulle ha förlorat om
de hade väntat med att sälja till dess
lagen skulle träda i kraft.

Jag beklagar att motionärerna nu har
fått sin vilja igenom, även om det delvis
skett en revision vid utskottsbehandlingen.
Som jag ser det är det ett tämligen
oskäligt förslag som riksdagen
här går att besluta om.

Till sist några ord i anledning av
reservation 11, som berör rådgivningen.
Där menar man att länsstyrelserna
även i fortsättningen skall ge den rådgivning
som allmänheten bör ha nära
till hands ute i bygderna. Det finns så
många tjänstemän på våra länsstyrelser,
inte minst på skatte- och taxeringsavdelningarna,
och det borde kunna finnas
någon som den enskilde skulle kunna
vända sig till för att få råd och anvisningar
när det gäller denna lags
tillämpning.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationerna 2, 5, 6,
7, 8, 10 och 11.

126

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talmannen såg litet bekymrad
ut när jag släpade med mig hela denna
papperslunta upp i talarstolen. Jag vill
dock försäkra herr talmannen att jag
inte avser att läsa in detta material i
dagens protokoll. Jag har det närmast
med mig för att stärka den självkänsla
jag behöver för att ge mig i polemik
med dem som inte är överens med utskottet
i detta förslag.

Rätt många reservationer är knutna
till bevillningsutskottets betänkande,
och det skulle måhända kunna ge sken
av en stor politisk oenighet om förslaget
till ny form av markbeskattning. Så
är emellertid inte fallet. Det har bekräftats
av herr Gösta Jacobsson, herr Birger
Lundström och senast av herr Sundin,
att i princip är vi eniga om att nu
lägga fram ett sådant här förslag. För
att försäkra sig om att bli trodd på sina
ord har högern i sin första reservation
t. o. m. skrivit in en mening, som jag
tillåter mig att citera: »Inledningsvis
vill vi betona, att vi för fastighetsförsäljningens
del godtager kapitalvinstbeskattning
som princip.» Det är ett
mycket viktigt uttalande.

Jag är, herr talman, ganska övertygad
om att hade ett förslag till markvinstbeskattning,
som vi i dag behandlar,
lagts fram för åtta eller tio år sedan,
skulle det långt ifrån ha fått ett
sådant allmäntpolitiskt mottagande. Så
det är riktigt, som herr Gösta Jacobsson
framhöll, att det måste vara mycket
som hänt de senaste åren.

Utskottet framhåller också för sin del
att frågan om en indragning till samhället
av oförtjänt markvärdestegring
har varit föremål för både offentliga
utredningar och debatter under praktiskt
taget hela 1900-talet. Men alla dessa
utredningar har inte lett fram till
några lagstiftningsåtgärder. Orsaken till
detta är närmast att söka i att tidigare
utredningar har varit för ambitiösa.
Ambitionsgraden har varit för hög när
det gällt att klara den ideologiska frågan,
att den oförtjänta markvärdesteg -

ringen skall tillfalla samhället. Därför
har också resultatet blivit noll. I ett
gammalt rättssamhälle som vårt, så fast
förankrat i traditioner knutna till ett
rent privatkapitalistiskt tänkesätt, är
det, som också herr Gösta Jacobsson underströk,
fortfarande svårt att angripa
vinster som uppkommit genom ägande
av fast egendom. Äganderätten har varit
och är fortfarande en helig ko i vårt
land, och varje gång man närmar sig
den framkallar det reaktioner i olika
former.

Den senaste utredningen har säkerligen
också haft både ideologiska och
andra ambitioner, när det har gällt att
angripa den här frågan, men den har
angripit frågeställningen utifrån en annan
utgångspunkt, och därmed har arbetet
också lett till resultat. Nu har
riksdagen äntligen fått ett förslag som i
väsentliga stycken bygger på utredningsförslaget,
och det måste hälsas
med den allra största tillfredsställelse
att den mycket komplicerade frågan nu
kan lösas på ett för de flesta acceptabelt
och ändamålsenligt sätt.

Man kan naturligtvis ställa frågan:
Hur liar då detta varit möjligt? Jag
tror att förklaringarna kan vara många.

För det första har den allmänna opinionen
mognat. Allt flera medborgagrupper
börjar kräva lagstiftningsåtgärder
mot att stora markvärdesvinster
lämnats helt obeskattade efter ett tioårigt
innehav. Detta förhållande har
uppfattats som synnerligen stötande ur
rättvisesynpunkt, inte minst av löntagargrupperna,
som ju känner det hårda
skattetrycket ända in till den sista inkomstkronan.
Opinionen är därför nu
mottaglig för ett förslag av den här
typen.

För det andra är det föreliggande
skatteförslaget synnerligen moderat.
Även om finansministern, som herr
Gösta Jacobsson redogjorde för, i någon
mån har skärpt skatteeffekten i
jämförelse med utredningens förslag,
framstår förslaget i propositionen ändå
som mycket generöst. Inom parentes

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

127

skulle jag personligen kunna säga att
förslaget i vissa avseenden kunde ha
skärpts ytterligare. Emellertid går det
ju flera tåg, så det blir tillfälle att återkomma.
Herr Gösta Jacobsson frågade
om det inom det socialdemokratiska
partiet finns »liökar och duvor» när
det gäller markvärdebeskattningen. Jag
kan inte tillmötesgå herr Jacobsson och
svara på den frågan, men jag skulle tro
att det kan finnas en opinion inom socialdemokratiska
partiet som har samma
synpunkt som jag, nämligen att man
mycket väl kunnat tänka sig ett mera
skärpt förslag. Nu samlar vi oss emellertid
omkring det förslag som föreligger.

Flertalet reservanter och motionärer
är inte överens med mig —- det har
framgått av de föregående anförandena
— om det generösa inslaget i propositionen
och utskottsförslaget. Reservanterna
önskar genom ändringsyrkanden
på olika punkter få till stånd uppmjukningar,
som alla syftar till betydande
lindringar i den framtida skatteeffekten.
Då finns det ju anledning för dem
som har den motsatta uppfattningen
att fråga: Finns det nu objektiva och
sakliga motiv för ytterligare uppmjukningar
i skatteförslaget? Jag anser det
inte, och därför är jag väl också skyldig
att redovisa motiven för denna värdering.

För de bebyggda fastigheterna torde
det vara ganska svårt att bevisa att inte
den föreslagna beräkningsfaktorn plus
det årliga 3 000-kronorsbeloppet skulle
vara tillräckliga för att fånga in de flesta
fastighetsförsäljningar som inte
kommer att drabbas av någon kapitalvinstbeskattning.
I de fall då dessa båda
faktorer är otillräckliga för att täcka
in ett försäljningspris utan att det blir
en beskattad vinst, har det objektet undergått
en så betydande värdestegring
utöver den normala prisnivån att det ur
både rättvisesynpunkt och skattemoralisk
synpunkt väl är riktigt att en sådan
övervinst beskattas.

För obebyggd mark är förslaget av

Ang. markvärdebeskattningen
naturliga skäl utformat efter mindre generösa
grunder. Jag understryker orden
»av naturliga skäl». Jag tänker närmast
på det förhållandet att det ändå gäller
obebyggd mark, som i huvudsak har varit
föremål för det spekulativa intresset
i markaffärerna. Innehavare av obebyggd
mark skyddas ändock enligt förslaget
från beskattning av vinst genom
förändringar i penningvärdet. Även
detta, tycker jag, är en ganska generös
attityd. Många kan i rent spekulativt
syfte lägga sig till med mark i växande
tätorters ytterkanter och ha tillräckligt
med kapital och starka nerver för att
invänta en utveckling, som i väntelön
skänker omåttliga kapitalvinster. Även
på denna punkt hade jag kunnat acceptera
en skärpning i förslaget.

Såsom jag, herr talman, tidigare har
nämnt har såväl motionärer som reservanter
i allt väsentligt anslutit sig till
propositionens principer och den angivna
målsättningen. Den kritik som går
igen i nästan alla motioner riktar sig i
huvudsak mot den tekniska utformningen
av bestämmelserna och verkningarna
av vissa schablonregler. Denna fråga
ägnade herr Gösta Jacobsson en mycket
ingående behandling. Vi känner från
denna kammare hans ambition att verkligen
borra sig ner i sådana här frågor.
Jag har varken kunnighet eller, höll jag
på att säga, tålamod att ge mig in på att
ta några livtag med herr Gösta Jacobsson
just på detta område. Alla som har
konfronterats med denna materia har
säkert fått den uppfattningen att den
verkligen är både svåröverskådlig och
komplicerad. Att i en kammardebatt reda
ut alla juridiska knepigheter går
helt enkelt inte. Jag avstår, herr Gösta
Jacobsson, med att medge att den lagstiftning
som vi nu är beredda att införa
för de skattskyldiga kommer att te
sig, som jag uttryckte det, svåröverskådlig
och komplicerad. Detta gäller
dock all lagstiftning och framför allt
den lagstiftning som införs på oprövade
områden. All lagstiftning blir efter den
praktiska tillämpningen föremål för

128

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
revisioner och överväganden. Jag är alldeles
övertygad om att denna lagstiftning
inte kommer att äga bestånd i
framtiden i oförändrat skick utan att
bli föremål för både en regerings och
en riksdags intresse.

Många motionärer har också uttryckt
farhågor för lagstiftningens skatterättsliga
verkningar. Jag tror att även de
farhågorna är högst överdrivna. Visserligen
kan det göras gällande att man
genom tillämpningen av vissa schablonmässiga
grunder tvingas att i viss mån
— jag betonar i viss mån — frångå
kravet på absolut rättvisa och likformighet.
Men gäller det att undvika att
göra en redan komplicerad lagstiftning
ännu mera svårhanterlig måste man,
såvitt jag förstår, lita till vissa schablonregler.
Emellertid får vi i detta
sammanhang inte heller glömma bort,
herr Jacobsson, att lagstiftningen faktiskt
undanröjer en stor del av den
skatteorättvisa som alltid förelegat i
skillnaden mellan skatt på arbetsinkomst
och skatt på kapitalvinster. Nu
ville inte herr Jacobsson hälsa den här
gränsdragningen mellan kapitalvinstbeskattning
och skatt på arbetsinkomster
med någon större tillfredsställelse.
Jag skulle då gärna vilja fråga: Anser
verkligen herr Jacobsson att den nuvarande
skillnaden mellan dessa två beskattningsformer
är godtagbar utifrån
skatterättvisans synpunkt?

Så kommer jag, herr talman, till den
motion som tilldragit sig ovanligt stort
intresse, alltså den som bär mitt eget
och herr Brandts i medkammaren
namn. Herr Jacobsson betecknade den
motionen som en del av en trestegsraket,
herr Lundström kallade motionsförslaget
ett missfoster. Jag vet nu inte hur
man kan finna något samband mellan
dessa två bedömningar, möjligen det
att om en raket misslyckas skulle den
kunna betraktas som ett missfoster; men
den saken överlåter jag åt rymdteknikerna
att yttra sig om. Motionärerna har
dock som sagt önskat undanröja möjligheten
att man genom skenöverlåtel -

ser inom en trängre intressegemenskap
skaffar sig viss framtida skatteförmån.
Kritiken av motionen har vänt sig dels
mot den s. k. retroaktiva verkan lagstiftningen
skulle komma att få och dels mot
att den komplettering av lagen, som
motionärerna föreslagit och som ju utskottet
har accepterat, även skulle komma
att drabba fullt korrekta fastighetsöverlåtelser.

När jag lyssnade på herr Sven Sundin
fick jag nästan intrycket att han inte
läst motionen — jag vet ju att han inte
deltog i utskottets realbehandling av
denna materia; vid det tillfället stod
hans stol tom. Men om herr Sundin läst
motionen och varit med i utskottet
skulle han ha fått alldeles klart för sig
att denna nya lagstiftning ingalunda i
något avseende drabbar de markaffärer
han talade om; möjligen får lagen sin
verkan om en jordbruksfastighet efter
propositionens offentliggörande överlåtits
t. ex. mellan far och son.

För det första innebär nämligen motionen
ingen retroaktivitet. De föreslagna
övergångsbestämmelserna kommer
endast att undanröja möjligheterna att
genom rena skenöverlåtelser skaffa sig
högre ingångsvärden för fastigheten
vid lagens ikraftträdande.

För det andra kan den föreslagna
övergångsbestämmelsen såvitt vi kan
bedöma, efter den komplettering som utskottet
har gjort, inte komma att drabba
fullt legitima fastighetsöverlåtelser. Därför
har jag mycket svårt att förstå innehållet
i reservation nr 10 som går ut på
ett avslag i denna del av lagförslaget.
Jag skulle ha förstått reservationens innehåll
bättre om utskottet hade biträtt
motionen. Då hade de synpunkter som
framförs i reservationen haft ett motiv,
men sedan utskottet har gjort de modifikationer
som har varit nödvändiga
för att lagstiftningen skall träffa bara
sådana överlåtelser som motionärerna
åsyftade har efter vad jag förstår reservationen
inte någon plats i sammanhanget.

I ett par av reservationerna har yr -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

129

kande framställts om ytterligare utredningar
angående samordning av olika
former av realisationsvinstbeskattningen
och dess förhållande till övrig kapitalvinstbeskattning.
Nu har dock finansministern
i sin proposition framhållit
att han är beredd att sedan praktiska
erfarenheter har vunnits av lagstiftningen
ta upp hithörande frågor till en översyn.
Utskottet anser att det förslag som
har framförts motionsledes är väl tillgodosett
genom det av finansministern
och av utskottet starkt understrukna
önskemålet om en framtida översyn.

I högerreservationen nr 1 framhålles
att den föreslagna lagstiftningen i princip
skall vara framåtsyftande. Detta är
ett riktigt påpekande. Men så fortsätter
reservanterna och säger att meningen
inte skulle vara att nu beskatta kapitalvinster
som framkommit under gången
tid och som då inte varit skattepliktiga.
Reservanterna medger att ett flertal olika
förslag i propositionen kan anses
tjäna just detta syfte men anser ändock
att förslagen inte är tillräckliga för att
syftet skall uppnås. Därför föreslår reservanterna
ytterligare kompletteringsregler.
Dessa regler har herr Gösta Jacobsson
så ingående redogjort för att
jag inte finner någon anledning att återge
innehållet i dem.

Skulle man tillmötesgå högerreservanternas
konkreta förslag i form av
uppmjukningar, skulle man hamna i ett
läge där hela lagstiftningen blir urholkad.
Jag framhärdar därför, herr
Jacobsson, i mitt tidigare påstående att
de i lagstiftningen inbyggda åtgärderna
i syfte att förhindra vinstbeskattning på
normala försäljningar av bebyggd fastighet
är fullt tillräckliga. Däremot skall
självfallet försäljningsvinster som ligger
över vad som kan accepteras som normalt
beskattas. Även om man kan lägga
in ett politiskt-ideologiskt motiv i frågan
är det som lagstiftningen är utformad
överpriser vid försäljningar som
skall beskattas. Det finner jag inte vara
vare sig ur rättssynpunkt eller skattemoralisk
synpunkt förkastligt. Jag tyc 5

Första kammarens protokoll 1967. Nr 52

Ang. markvärdebeskattningen
ker nämligen att det är försäljningens
effekt som skall beskattas. Det är inte
moralen vi är ute efter — god eller dålig
moral kan man inte beskatta.

Till sist, herrr talman, skall jag bara
säga några ord om ingångsvärdena. De
kommer självfallet att ha avgörande betydelse
vid den framtida beskattningen
av försäljningsvinsten, oavsett vilken
alternativregel den skattskyldige väljer.
Det ligger i sakens natur att äldre taxeringsvärden
och äldre köpeskillingar
för fastigheter kanske inte är uttryck
för de »rätta» värdena vid varje särskild
tidpunkt. Reservanter och motionärer
försöker nu att genom olika förslag
åstadkomma några korrigeringar.
Det är möjligt att några av motionärernas
förslag kunde övervägas. Men jag
har blivit fullt övertygad om att propositionens
och utskottets förslag är tillräckliga
för att helt vanliga och normala
fastighetsförsäljningar inte skall
komma att drabbas av den nya vinstbeskattningen.

Jag upprepar att det är synnerligen
tillfredsställande att vi nu äntligen får
en lagstiftning som beskattar oskäliga
försäljningsvinster och i första hand
drabbar de ur rättvisesynpunkt stora
försäljningsvinster som har spekulationsintresset
som främsta motiv.

I en synpunkt ansluter jag mig helt
till herr Gösta Jacobssons värdering.
Dagens riksdagsbeslut kommer att ur
skatttepolitisk synpunkt bli en verkligt
historisk händelse — en händelse som
signeras av markvärdeskattekommittén
och finansminister Gunnar Sträng.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till bevillningsutskottets förslag och
avslag på samtliga reservationer.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få ta
upp ett par saker som anfördes av herr
Einar Eriksson.

Herr Eriksson ironiserade i början
över äganderätten som en helig ko, och

130

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
över att vi skulle nu alla genom den
nya skatten ha medverkat till att sätta
kniven i denna heliga ko i varje fall i
någon form av åderlåtning om jag förstod
honom rätt. Vi på högerhåll ser
det något annorlunda. Vi håller på den
enskilda äganderätten som en princip,
som vi inte kan ge avkall på. Vi anser
inte heller att vi har gjort det, när vi
gått med på denna form av kapitalvinstbeskattning.

Sedan sade herr Einar Eriksson att
finansministern var generös mot skattebetalarna.
En finansminister är aldrig
generös mot skattebetalarna.

Herr Einar Eriksson aviserade att
det möjligen blir en skärpning av beskattningen
så småningom. Men jag vill
fästa herr Erikssons uppmärksamhet på
att en skärpning kommer att låsa marknaden
dvs. minska utbudet och därigenom
motverka sitt eget syfte. Det
blir kanske en viss låsning redan nu,
men skärper man skatten ytterligare,
kommer folk inte att vilja sälja sina
egendomar bara för nöjet att överlämna
vinsten till staten.

Herr Einar Eriksson förklarade sig
avstå från att bemöta mina juridiska
invändningar mot de föreslagna skatteflyktsreglerna.
Jag tror inte att han
hade kunnat bemöta dem. För att visa
vad det i verkligheten gäller vill jag ta
en målande bild. Låt oss anta att herr
Einar Eriksson går på älgjakt — jag
vet inte om han är älgjägare eller inte
—- och att han skjuter för att träffa
älgen, men i stället träffar markägarens
ko. Det är vad som nu håller på att inträffa
som följd av dessa bestämmelser.
De modifikationer som utskottet föreslagit
undanröjer för all del vissa orättvisor,
men många andra står kvar.

Sedan frågade herr Einar Eriksson
mig om jag anser att den hittillsvarande
ordningen för beskattningen är tillfredsställande.
På det vill jag utan vidare
svara, att jag klart och oreserverat
menar att den nuvarande ordningen är
otillfredsställande. Vi har därför accepterat
den nya kapitalvinstbeskattning -

en, även om vi anser att en hel del detaljer
borde ha varit utformade annorlunda
och kanske mindre drakoniskt.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! De fall som berörs av
utskottets justeringar av herr Erikssons
motion är väl huvudsakligen sådana där
köparen inte har sökt lagfart inom den
utsatta dagen. Förmodligen är det ett
mycket stort antal fall där köparna av
naturliga skäl inte sökt lagfart, därför
att lagen ger dem tillstånd att dröja
sex månader om de bor på landet och
tre månader om de bor i stad. Man
har helt enkelt av olika skäl utnyttjat
denna möjlighet. Man har kanske inte
haft tid, man har inte haft någon brådska
eller det kan ha varit andra sådana
omständigheter. Därför är det väl så att
de av utskottet gjorda s. k. lättnaderna
i förslaget i herr Erikssons motion alls
inte tillgodoser det stora antalet fall där
man kommer att drabbas av en skatt
som man inte haft någon aning om.

Herr Eriksson skulle egentligen vilja
skärpa åtgärderna mot dem som spekulerar
i markaffärer i städernas ytterområden.
Men han säger att man väl får
vänta ett tag. Det tror jag att han gör
klokt i. Det är inte bara förköpsrätten
och den här markvinstbeskattningen
som kommer att verka dämpande på
möjligheterna till markspekulation.
Bland annat pågår ju en utredning om
expropriationsförfarandet. I de två betänkanden
som denna utredning redan
avlämnat har föreslagits åtgärder som
i viss mån underlättar kommunernas
strävanden att nedbringa kostnaderna
för önskvärda markförvärv. Det kan
också finnas skäl att förmoda att ytterligare
förslag i denna riktning skall
framläggas i kommande betänkanden
från utredningen. Om regering och
riksdag i så fall godtar dessa förslag
kanske herr Eriksson inte behöver återkomma
med några ytterligare yrkanden
på detta område. Jag tror att han inte
skall misströsta om utvecklingen.

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

131

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! När herr Jacobsson
ifrågasatte om herr Einar Eriksson hade
varit älgjägare, avvisade herr Eriksson
den tanken med en gest för att antyda
att så inte var fallet. Det må vara
så. Men den som suttit med i bevillningsutskottet
kan väl inte göra herr
Eriksson orätt om man betraktar honom
som en första gradens motionsslaktare
här i riksdagen. Det skall bli
intressant att se om han när vi får en
annan regering kommer att uppträda på
samma sätt som hittills i fråga om motioner.

Jag vill sedan ta upp de frågor som
herr Einar Eriksson påstod att jag inte
hade studerat och inte varit med på
föredragningarna om. Jag vill då säga
till kammaren att påståendet att jag
inte fanns på stolen är ett insinuant angrepp
som herr Eriksson själv är medveten
om. Det förhöll sig nämligen så
att herr Elofsson skulle ha suttit i utskottet
vid behandlingen av denna fråga,
men han insjuknade, vilket herr Einar
Eriksson är mycket väl medveten
om. Vad beträffar de tre frågekomplex
som jag tog upp har jag dels läst propositionen
mycket noga, dels har jag
frågat den expertis som vi har på detta
område, och alla delade min uppfattning
att det lagförslag som nu föreligger
kommer att motverka den strukturrationalisering
som vi vill ha i vårt
samhälle.

Jag vill, herr talman, allra sist bara
rekommendera herr Einar Eriksson att
söka kontakt med den sakkunskap som
finns dels inom bevillningsutskottet
och dels på andra håll.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
förvandlade mig till en mycket mordisk
person, vilket jag bestämt tillbakavisar.
Först anser han att jag sätter
kniven i den heliga kon, den heliga
äganderätten, och sedan påstår han att

5j Första kammarens protokoll 1967. Nr 52

Ang. markvärdebeskattningen
jag går på älgjakt och skjuter kor. Nej,
jag är betydligt mera mänsklig till min
natur.

Herr Sundin spädde på genom att påstå
att jag är den störste motionsslaktaren
i bevillningsutskottet, och däri
måste jag kanske ge honom rätt. Nej,
skall man ha en motion i bevillningsutskottet
som man vill ha bifallen, då
skall man nog skriva den själv!

Herr Jacobsson ansåg att mitt omdöme
om finansministern att han skulle
vara generös i denna lagstiftning är
oriktigt. Herr Jacobsson tillbakavisade
det med att säga att en finansminister
av naturen inte kan vara generös. Jag
kan möjligen medge att jag använde ett
för värdeladdat ord. Men om jag skulle
byta ut det mot något annat landar jag
på ordet liberal, och det är ett ord som
jag har oerhört svårt att ta i min mun.
Därför använde jag ordet generös. För
att bekräfta att min värdering ändå är
riktig ber jag att få citera några rader
ur en ledare som stod att läsa i ett av
de senaste numren av Arbetsgivaren.
Där står: »Det system som finansministern
konstruerat för att rensa bort dessa
skenbara vinster, bär visserligen kompromissens
prägel, men förefaller ändå
vara realistiskt och smidigt och följaktligen
värt att pröva. Avdragsreglerna är
förhållandevis liberala.» Om jag i mitt
svar till herr Gösta Jacobsson byter ut
ordet »generös» mot ordet »liberal» så
kommer det att överensstämma med
tidningen Arbetsgivarens värdering,
vilket ju inte överensstämmer med herr
Jacobssons.

Jag är rädd för att herr Lundström
har läst handlingarna i ärendet lika illa
som herr Sundin. Om han läser dem
ordentligt skall han finna att utskottet
har vidtagit alla de korrigeringar som
behövs för att uppnå motionärernas
syfte, nämligen att lagstiftningen endast
skall drabba skenaffärer som görs
upp inom en viss intressegemenskap.
Det är svårt att i själva lagtexten skriva
in dessa saker. Utskottet har därför i
sin skrivning förutom den korrigering

132

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
utskottet har gjort anfört att det i övergångsbestämmelserna
är svårt att närmare
ange de fall, då skatteflyktsvägen
inte är avsedd att tillämpas. Utskottet
förutsätter »att tillämpningen blir så
välvillig som möjligt utan att syftet med
bestämmelsen äventyras».

Utskottet anser att det med denna
skrivning inte kommer att ske sådana
olyckshändelser som både herr Jacobsson
och herr Lundström försökt att beskriva.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I den proposition, som
detta betänkande behandlar, har finansministern
bl. a. framhållit då det gäller
att genomföra en realisationsvinstbeskattning
för fastigheter som görs obegränsad
i tiden, att denna beskattning
bör träffa spekulativa investeringar i
mark men lämna ordinära vinster vid
avveckling av egnahem, villor, hyreshus,
industribyggnader och jordbruk
utanför.

För att i någon mån uppnå detta mål
har ett index tillskapats som är sammanvävt
av konsumentprisindex och
levnadskostnadsindex, som går tillbaka
till år 1914. Med detta indextal skall inköpspriset
uppräknas. Detta index är
otillräckligt i så måtto, att det inte alls
avspeglar vad som har hänt på fastighetsmarknadens
område, och finansministern
får därför komplettera sitt förslag
med vissa andra regler. Sålunda
skall årliga förbättringskostnader under
innehavstiden, vilka tidigare ej
kunnat avdras vid inkomsttaxeringen,
så snart de uppgår till 3 000 kronor eller
mera få avdras och indexberäknas.

Vidare föreslås också vissa alternativa
regler med hänsyn till innehavstidens
längd. Det föreslås också, att då
bostadshus finns på den försålda fastigheten,
skall ett avdrag få göras på 3 000
kronor för varje kalenderår under innehavstiden.

Vad gäller återvunna värdeminskningsavdrag
för byggnader och inventarier
skall dessa ej medräknas då de

understiger ett värde av 3 000 kronor
för år. Troligen har finansministern
med alla dessa regler menat, att man
bör få ett likformigt system för all
realisationsvinstbeskattning i samband
med fastighetsförsäljning. Men finansministern
har nog inte lyckats i detta
fall, om han vill hålla fast vid den målsättning
som angivits, nämligen dels att
åstadkomma ett ökat utbud av fastigheter
och därigenom motverka omotiverade
prisstegringar, dels att beskattning
skall träffa spekulativa investeringar
i mark men lämna ordinära vinster
vid försäljning av, som jag sade,
egnahem, villor, hyreshus, industribyggnader
och jordbruk utanför. Alla dessa
fastiglietsobjekt är så olika till sin konstruktion
och framför allt till sitt ändamål
att det måste vara oerhört svårt att
tillskapa en likformig regel som gäller
för både jordbruks- och annan fastighet,
om den angivna målsättningen skall
kunna upprätthållas. Menar man inte
allvar med den angivna målsättningen,
ja, då kan man tillskapa sådana regler
som föreslagits, och verkningarna blir
naturligtvis därefter.

Den som känner till fastighetspriserna
i de verkliga jordbruksdistrikten,
vilka priser för övrigt påverkas av de
ständigt ökade taxeringsvärdena och
som inte har någon influens från tätortsområdena,
kommer, om han vill
göra sig besvär med en utredning, snart
underfund med att de allra flesta fastigheter
drabbas av en hård beskattning
vid försäljning.

För att i någon mån råda bot på de
största orättvisorna har högerpartiet
lagt fram en del förslag som, om de
kunde genomföras, skulle råda bot på
en hel del olägenheter. Högerpartiet har
sålunda föreslagit, vilket också Gösta
Jacobsson nämnde, att utöver de alternativ
som angivits i propositionen skall
den skattskyldige få välja ett belopp
som motsvarar 150 procent av det taxeringsvärde
som åsattes vid 1965 års allmänna
fastighetstaxering. Främst är
det ägare av skogsfastigheter och obe -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

133

byggda fastigheter som skulle kunna
använda den föreslagna principen.

Som jag tidigare framhållit får den
skattskyldige enligt propositionen göra
ett årligt avdrag med 3 000 kronor, knutet
till bostadsfastighet. Detta är naturligtvis
gott och väl, men på större egendomar
är det ganska vanligt med flera
bostadshus, vilka används av viss personal
vid jordbruket i fråga. Att inte
få göra något som helst avdrag för dessa
bostäder måste i princip vara felaktigt.
Vi har därför föreslagit att för
varje sådan bostad utöver en får göras
ett årligt avdrag med 1 000 kronor.

När det sedan gäller skattskyldig, vilken
som ingångsvärde väljer 150 procent
av det taxeringsvärde som gällde
för fastigheten 20 år före försäljningen
eller vid arvsfall 150 procent av fastighetens
taxeringsvärde året före dödsfallet,
så skall i motsats till propositionens
förslag regeln om indexberäkning, fast
årligt avdrag och avdrag för förbättringar
samt värdeminskningsavdrag
tillämpas.

Jag har tidigare påtalat det orimliga
i att skapa generellt verkande bestämmelser
för alla slag av fastigheter, och
att speciellt jordbruket därvid kommer
i kläm. En reduceringsfaktor är
knuten till bostadshus. Däremot har
man inte tagit hänsyn till att jordbrukets
kultur och produktivitet i hög grad
kan påverka försäljningspriset. Den
värdestegring som har uppstått beror
ofta på vidtagna rationaliseringsåtgärder,
såsom strukturomvandling, mekanisering,
ekonomisk driftplanering,
gödsling och mycket annat. Jag bortser
härvid från grundförbättringar som får
dras av i vanlig ordning. Kvar står
emellertid en värdestegring som inte
berättigar till någon kompensation för
säljaren. Vi har därför anhållit om något
slag av förbättringskostnadsavdrag,
så att större rättvisa kan uppnås. Vi
har hemställt om skyndsam utredning,
och majoriteten i utskottet har ställt
sig positiv härtill, vilket vi är tacksamma
för.

Ang. markvärdebeskattningen

Slutligen vill jag med några ord beröra
ett annat av våra förslag, vilket
gäller släktköp. Om släkten vill bevara
en egendom säljes den ofta under marknadspriset
till någon anförvant. Om en
på detta sätt försåld egendom skulle
komma ut i den allmänna fastighetsmarknaden
kan realisationsvinsten bli
mycket kännbar. Vi har därför ansett
att dessa s. k. familjeköp blir betydligt
hårdare beskattade än de fastigheter
som övergått genom arv och att man
därför bör få utnyttja samma beräkningsgrunder
som då förvärvet skett genom
arv. Förhållandena vid förvärven
anser jag vara ganska likartade.

Herr talman! Det står uttryckligen
angivet i propositionen att den nya lagen
skall träda i kraft den 1 januari
1968 för de försäljningar som sker efter
detta datum. Sålunda gäller fortfarande
enligt propositionen den gamla lagen
till detta års utgång.

Man blir därför minst sagt förvånad
över den motion som ingivits av socialdemokraterna
och som innebär en retroaktiv
beskattning under hänvisning
till fara för skatteflykt.

Jag vill i detta sammanhang endast
konstatera att den gamla lagen gäller
till den sista december detta år, och då
är det inte korrekt att tala om skatteflykt.
Det är inte heller ur någon synpunkt
riktigt att genomdriva tillbakaverkande
bestämmelser. Här träder
man den enskilda människans rätt för
nära. Herr talman! Vi har yrkat avslag
på vad som framförts i denna motion.

I övrigt, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till samtliga de reservationer,
till vilka herr Gösta Jacobsson yrkat
bifall.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Efter regeringens tidigare
utfästelser om att äntligen sätta
stopp för spekulationen i markvärdestegring
har man på många håll förhoppningsfullt
sett fram mot propositionen
om den nya markbeskattningen.
Det är emellertid i hög grad tveksamt

134

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
om dessa förhoppningar om radikalare
markpolitik genom regeringens tidigare
åtgärder och det förslag som diskuteras
här i dag har infriats. Det förslag
som har framlagts och beslutats om
kommunal förköpsrätt och det förslag
söm läggs fram om förändring av realisationsvinstbeskattningen
när det gäller
fastigheter kan inte betraktas som
tillfredsställande. Det kommer inte att
lösa de problem som hänger samman
med markvärdestegringen.

Jag kan när det gäller de borgerliga
reservationerna helt kort instämma i
vad herr Einar Eriksson har sagt tidigare,
när han polemiserat mot dessa
representanter, nämligen att det lagförslag
som nu ligger på kammarens
bord är generöst utformat. Han har i
ett senare inlägg försökt precisera vad
detta betyder och har då citerat vad
arbetsgivarnas tidning skriver om att
det är ett liberalt förslag. Tyvärr måste
jag ge Arbetsgivaren rätt. Det är ett
liberalt förslag i den meningen att det
är generöst mot markspekulanterna.
Men just det förhållandet att det är
generöst gör att vi inom Vänsterpartiet
är starkt kritiska mot förslaget.

Nu låter herr Einar Eriksson antydningsvis
förstå att det finns delade
meningar inom det socialdemokratiska
partiet i denna fråga och att det finns
de som önskar en mera skärpt beskattning.
Han säger att han själv på många
punkter anser en skärpning befogad
men yttrar samtidigt att nu tar vi det
här förslaget, ty det går ju flera tåg.
Jag vill gärna önska herr Eriksson
lycka till i hans arbete att övertyga
mindre övertygade partivänner både i
och utanför regeringen i denna fråga,
så att vi slipper vänta alltför länge på
de tåg som herr Eriksson antyder så
småningom skall gå.

De stigande markvärdena sammanhänger
till stor del med samhällets allmänna
utveckling. I många fall sammanhänger
de helt därmed. Markvärdet
stiger i allmänhet som en följd av institutioners
och personers initiativ och

beslut, oftast utan någon som helst direkt
insats av den enskilde markägaren.
Vi menar därför att genomgripande åtgärder
är nödvändiga för att stoppa
markvärdestegringen eller låta den komma
samhället till godo.

För vår del anser vi att all mark som
behövs för bostadsbebyggelse, service,
industri och fritidsändamål bör ägas
och exploateras av samhället. Som en
övergångsåtgärd tills denna målsättning
uppnåtts, bör någon form av prisreglering
på mark införas och vinster
av markvärdestegring i princip tillfalla
samhället.

Det torde inte vara någon omöjlighet
för regeringen att genomdriva en
allmän reglering av markpriserna. En
sådan reglering, där man naturligtvis
får ta hänsyn till en rimlig årlig förräntning,
skulle i kombination med
den kommunala förköpsrätten och ett
smidigare och snabbare verkande exploateringsinstitut
kunna lösa många
kommuners markproblem.

Nuvarande regler för realisationsvinstbeskattningen
är helt otillfredsställande
med hänsyn till att vinsten
vid avyttring av fastighet över huvud
taget inte skall beskattas, om fastigheten
innehafts tio år eller mera. Det är
därför ett steg i rätt riktning, när denna
tidsgräns för beskattningen föreslås
borttagen. Däremot kan andra delar i
förevaran de förslag inte sägas motsvara
de krav som bör ställas på en modern
markvärdebeskattning.

I propositionen säger man sig vilja
främja tre syften. Dels vill man skärpa
villkoren för hugade markspekulanter,
dels öka utbudet av bostadsmark och
slutligen se till att dessa förslag inte
drabbar den vanliga egnahemsägaren.

Det har i den allmänna diskussionen
sagts att lagförslaget skulle innebära en
betydande skärpning jämfört med såväl
gällande regler som med förslaget från
1963 års markvärdekommitté. I själva
verket innebär emellertid lagförslaget
lättnader i beskattning av vinsten på
vissa typer av fastighetsförsäljning jäm -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

135

fört med gällande lagstiftning. Detta
åstadkoms främst genom fyra ändringar
i lagstiftningen.

För det första får uppräkning av fastigheters
anskaffningskostnad ske på
grundval av gällande konsumentprisindex.

För det andra får även förbättringskostnader
i fortsättningen, i motsats till
vad som gäller för närvarande, uppräknas
i förhållande till index det år förbättringarna
utfördes.

För det tredje får ett årligt belopp på
3 000 kronor läggas till anskaffningsvärdet
för bebyggda fastigheter för varje
år som fastigheten innehafts.

För det fjärde minskas den andel av
vinsten som räknas som skattepliktig
från nu gällande 100 procent till 75 procent
för avyttring av fastighet som innehafts
mellan två och sju år.

Varken i utredningen eller i propositionen
ges någon tillfredsställande
motivering för att speciellt markägare
på generösa villkor skall inflationsskyddas.
När det gäller löntagare, och i
första hand de bland dem som saknar
fasta kapitaltillgångar, har veterligen
ingen statlig utredning föreslagit, att
dessa automatiskt skall kompenseras
för penningvärdeförsämringen.

Enligt propositionen kan en person,
som 1914 köpte en fastighet för 10 miljoner
kronor, den sista december i år
sälja denna fastighet för 54,3 miljoner
kronor utan att behöva betala ett enda
öre i skatt. Ägaren kan sålunda göra en
vinst på 44,3 miljoner skattefritt. Anledningen
är att skatteförslaget vill inflationsskydda
alla ägare av mark, stora
såväl som små. Jag vänder mig ingalunda
emot att man vill skydda egnahemsägarna,
eftersom de erhållna medlen vid
försäljning av egnahem vanligen skall
användas för inköp av en ny fastighet,
som behövs för bostadsändamål. Men
därifrån till att ge markspekulanter och
andra stora markägare fördelar i form
av ett inflationsskydd är steget mycket
långt och helt omotiverat.

Ang. markvärdebeskattningen

Till den principiella delen och frågan
om ett inflationsskydd kan anföras att
skäl finns för att över huvud taget tilllämpa
en indexmetod när det gäller såväl
skatte- som socialbidrag. Markägarna
kan dock knappast sägas vara en sådan
missgynnad grupp, som först och
ensam bör komma i fråga när en sådan
princip skall knäsättas. Vi instämmer i
målsättningen att skärpningen av markvärdebeskattningen
skall drabba spekulativa
investeringar i mark, vilka är
liktydiga med de stora investeringarna.
Den bör däremot inte drabba de personer
som innehar fastigheter för att täcka
ett rimligt bostadsbehov. Vi reser
därför inte några invändningar mot systemet
med ett fast tillägg, såsom föreslås
i propositionen. Vi anser att det
systemet innebär ett visst progressivt
inslag i beskattningen. Vi anser att det
bör förstärkas och bör prägla även de
regler som gäller viss hänsyn till förändringar
i penningvärdet. Enligt vår
mening skulle detta bäst kunna uppnås
genom att det fasta tillägget förhöjes,
varvid man genom en lämplig avvägning
skulle kunna bereda egnahemsägarna
ett visst skydd.

Den här föreslagna metoden att lösa
problemen tycks inte ha prövats av vare
sig markvärdekommittén eller av finansministern.
Däremot har den nämnts
i Landsorganisationens remissyttrande
över utredningen. Där anges summan
5 000 kronor, vilket belopp då skulle
vara lika för alla fastigheter. LO framhåller
också i sitt remissyttrande att det
kan råda delade meningar om vad som
skall betraktas som små eller måttliga
vinster i samband med fastighetsförsäljningar.
Det synes dock LO som om
de obeskattade vinster som skulle uppstå
vid ett genomförande av utredningens
förslag går utöver den ramen.

Inom vårt parti anser vi att en prövning
av denna metod borde ske, innan
en ny och fullständig lagstiftning antages
av riksdagen. Givetvis skulle därvid
inte någon uppräkning av fastighe -

136

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen

tens anskaffningskostnader på grundval

av konsumtionsprisindex få förekomma.

Av de skäl som jag har anfört och
därför att förslaget även i övrigt enligt
vår uppfattning på betydelsefulla punkter
är oacceptabelt, föreslår vi att riksdagen
hos Kungl. Maj:t hemställer om
utarbetande av nya förslag i vissa stycken
i enlighet med de synpunkter som
vi har anfört i vår motion.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motion II: 1126.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Werner påstod att
jag ville antyda, att det skulle råda delade
meningar inom socialdemokratin
angående det markbeskattningsförslag
som nu föreligger. Det är, herr Werner,
att hår dra mitt uttalande väl mycket.
Jag vill understryka att socialdemokraterna
står väl samlade kring förslaget.
Som jag sade i mitt anförande kan det
dock säkert finnas flera med mig, vilka
ändå anser att det förslag som nu skall
antagas är så generöst utformat, att man
efter en tid av praktisk tillämpning kan
återkomma och då särskilt ägna intresset
åt skatteeffekten när det gäller obebyggd
mark, som vi betraktar såsom det
spekulativa inslaget i markaffärerna.

Hem WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det sista herr Einar
Eriksson sade ändrar ingenting i mitt
omdöme om det här lagförslaget. Jag
har emellertid uppfattat herr Erikssons
yttrande på det sättet att han på vissa
punkter, till skillnad mot andra socialdemokrater,
är beredd att gå längre,
men att han inte vill gå längre i dag.
Det var därför jag önskade honom lycka
till i arbetet med att försöka övertyga
de mindre övertygade om det riktiga i
hans uppfattning.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Finansministern går
fram på två linjer när han motiverar
sitt förslag om en »evig» markvinstbeskattning''.
Dels ser han i en sådan
beskattning ett markpolitiskt instrument
som kan främja utbudet på mark
och därmed hålla priserna nere eller i
varje fall dämpa prisstegringarna, dels
anser han att man inte längre kan upprätthålla
någon avgörande skillnad mellan
kapitalvinster och andra inkomster
som skatteobjekt, utan att skatteförmågeprincipen
kräver att också kapitalvinster
beskattas.

Medan de markpolitiska effekterna av
beskattningen ingående har diskuterats
i propositionen, har den skatteteoretiska
sidan inte utvecklats närmare. Utformningen
av markvinstbeskattningen
har därför, liksom fallet var med aktievinstbeskattningen
i fjol, knappast
skett på grundval av några skatteteoretiska
överväganden. Dessa båda beskattningsformer
har också i centrala avseenden
kommit att konstrueras på olika
sätt.

Det räcker med att erinra om att aktievinstbeskattningen
inte tar någon
hänsyn till inflationens verkningar, medan
den nu föreslagna beskattningen
inrymmer ett inflationsskydd. Herr Einar
Eriksson har just talat om att han
inte anser detta vara någon förtjänst
hos det nu föreliggande förslaget, men
vi inom oppositionen har en annan
åsikt. Vi tycker att inflationen inte skall
beskattas.

Herr Eriksson talade om att inflationsvinsterna
inte beskattas, men att
fastighetsförsäljningar trots detta, utöver
gottgörelse för mistad ränta, kommer
att ge omåttliga kapitalvinster. Det
vore orimligt om de inte skulle beskattas,
sade herr Eriksson. Jag vill fråga
vad det är för skattefria kapitalvinster
som uppstår. Vad beträffar obebyggd
mark frånräknas, såvitt jag kan förstå,
endast värdeökningen till följd av inflationen
när det gäller att bestämma

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

137

realisationsvinsten. Allt det övriga blir
i princip beskattat.

För att återgå till de mera teoretiska
resonemangen vill jag säga att den väsentligt
olikartade utformningen av beskattningen
av vinst på aktier och på
mark kan komma att styra kapitalplaceringarna
på ett sätt som inte är önskvärt.
Detta är anledningen till att vi
inom mittenpartierna i en reservation
begär en utredning för att samordna
olika slag av kapitalvinstbeskattning,
främst beskattningen av aktievinster
och markvinster.

Också finansministern och utskottet
erkänner behovet av en samordning.
Vad är då skillnaden mellan oss? Jo,
finansministern talar om en samordning
på lång sikt och nödvändigheten
av att så småningom se över också den
föreslagna markvinstbeskattningen. Utskottet
anser att man måste avvakta
verkningarna av lagstiftningen i olika
hänseenden innan nya utredningar påbörjas.
Vi i mittenpartierna anser att en
utredning bör sättas i gång så snart som
möjligt. Det är enligt vår uppfattning
nödvändigt att göra en inträngande analys
av hela det problemkomplex som
kapitalvinstbeskattningen utgör. Under
tiden får man erfarenheter av hur aktievinst-
och markvinstbeskattningen verkar
i den utformning de har, eller •—■
vad gäller markvinstbeskattningen —
får genom dagens beslut.

Jag kommer så över till herr Einar
Erikssons motion och behandlingen av
den i utskottet. Motionen går ut på att
vissa överlåtelser, som skett efter den
8 november, inte skall beaktas vid en
framtida försäljning. Först vill jag då säga
att det syfte som ligger bakom motionen
— att komma åt skenöverlåtelser —
visserligen är gott men att förslaget har
verkningar också på överlåtelser som
är helt oantastliga. Därför kan det tyvärr
inte accepteras. Den konstruktion
förslaget har även efter de förbättringar
det undergått i utskottet, med anknytningen
inte til! köpets ingående utan till

Ang. markvärdebeskattningen
ansökan om lagfart, är helt oantagbar
—- herr Gösta Jacobsson och herr Lundström
har utvecklat konsekvenserna av
de föreslagna reglerna, och jag har i
och för sig ingenting att tillägga. Men
herr Einar Erikssons senaste inlägg i
debatten föranleder mig att något ytterligare
beröra frågan. Han förmådde inte
på något övertygande sätt bemöta den
kritik som hade riktats mot motionsförslaget
i den form det fått efter utskottets
bearbetning. Utskottets förslag
till övergångsbestämmelser ger bara en
enda möjlighet för den, som inte sökt
lagfart senast den 8 november, att bli
betraktad som vad jag skulle vilja kalla
en hederlig person, nämligen att han
inom samma tid gjort ansökan om viss
åtgärd med åberopande av fångeshandlingen
och riktat den framställningen
till annan myndighet än inskrivningsdomaren.
Det är denna alternativregel som
enligt utskottets förslag skall tillämpas
så välvilligt som möjligt. Men den köpare
som underlåtit att söka lagfart,
med utnyttjande av den frist lagfartsförordningen
medger, alltså sex respektive
tre månader, och inte heller åberopat
fångeshandlingen i ansökan till någon
annan myndighet, han sitter ohjälpligt
fast — för honom finns det ingen
»vej udenom».

Herr Eriksson menar att oppositionens
talesmän har missförstått hans
motion. Jag måste konstatera att herr
Eriksson inte begripit den bearbetning
som utskottet bestått hans förslag. Han
tror att utskottets skrivning löser alla
problem, men så är det tyvärr inte.

Den eviga beskattningen av vinster
på fastighetsförsälj ningar har ju länge
kastat sin skugga framför sig och utlöst
en mycket stor aktivitet på fastighetsmarknaden,
i varje fall under hela
detta år. Alla har väl haft klart för sig
att det kunde bli fråga om överlåtelser
av det slag som herr Einar Eriksson
åsyftar i sin motion och som inte innebär
något reellt ägareskifte utan har till
enda syfte att ge ett bättre ingångsvär -

138

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
de för beräkning av realisationsvinsten,
när den formellt nye ägaren i en framtid
säljer fastigheten.

Markvärdekommittén måste ha räknat
med att sådana transaktioner skulle
komma att ske. Ändå föreslog kommittén
en övergångstid på två år, under
vilken tid fastigheter som innehafts
mer än tio år skulle kunna säljas utan
att vinsten beskattades. Finansministern
måste ha räknat med att sådana
transaktioner skulle komma att ske så
snart innehållet i propositionen blev
känt. Ändå föreslog han att de nya skattereglerna
skulle tillämpas först vid
årsskiftet. Det är alldeles självklart att
både markvärdekommittén och finansministern
har räknat med att överlåtelser
enbart i syfte att förbättra ingångsvärden
kunde förekomma. Uppenbarligen
har både markvärdekommittén och
finansministern ansett att detta var en
olägenhet som man fick ta.

Markvärdekommittén såg hela den föreslagna
beskattningen uteslutande som
ett medel att öka utbudet av fastigheter;
ur denna synpunkt var det i och för
sig ingenting att invända mot affärer
som bara avsåg att skapa säljberedskap
inom en nära framtid. Finansministern
har tydligen också i mycket låtit de
markpolitiska synpunkterna överväga.
Han har, såvitt jag kan förstå, inte ansett
intäkterna av skatten vara avgörande.

Vad är det som har hänt från det att
propositionen signerades till dess herr
Eriksson väckte sin motion? Vad har
hänt som inte herr Sträng kunde förutse
några veckor tidigare? Man kan bara
gissa.

Om finansministern hade varit lika
förutseende som herr Einar Eriksson
och i propositionen föreslagit en övergångsregel
av motsvarande innebörd —
men inte lika olyckligt konstruerad —-hade vi inte haft någonting att invända.
Alla hade då vetat vad de hade att rätta
sig efter, några skenöverlåtelser hade
inte skett, och det syfte som herr Eriksson
velat vinna med sin motion hade

blivit tillgodosett på ett effektivt men
ändå öppet och rättframt sätt.

Jag vill, herr talman, ytterligare beröra
en enda av de reservationer som
föreligger. Det gäller förslaget till ytterligare
en alternativregel.

På den punkten för utskottet ett resonemang
som är så enkelspårigt att det
nästan verkar cyniskt. Det gäller det
fall då en person har köpt en fastighet
till ett mycket lågt pris av någon nära
anhörig och därför har ett ogynnsamt
ingångsvärde när han i sin tur skall
sälja fastigheten. Det är inte helt ovanligt
när det gäller jordbruksfastigheter
att föräldrarna överlåter gården till en
ensam son mot taxeringsvärdet i avsikt
att på så sätt ge honom en bättre start.
Hur ser utskottet på ett sådant fall?

Utskottet skriver följande: »En skattskyldig,
som förvärvar en fastighet för
en köpeskilling, vilken understiger gällande
marknadsvärde, övertar samtidigt
i princip den skatteskuld som till följd
av markvärdeutvecklingen under föregående
ägares innehav åvilar fastigheten.
När den nye ägaren i sin tur avyttrar
fastigheten för en köpeskilling, som
överensstämmer med fastighetens allmänna
saluvärde, är det därför skäligt
att han beskattas inte bara för den värdestegring,
som ägt rum under hans
egen innehavstid, utan i princip också
för den värdestegring, som kvarstår
obeskattad från förre ägarens innehavstid.
Genom 20-årsregeln har tillsetts att
uppenbart obilliga konsekvenser inte
uppstår.»

Frånsett den sista meningen om 20-årsregeln, som naturligtvis är relevant
bara om den nye ägaren — sonen i mitt
exempel — har haft fastigheten i mer
än 20 år, har utskottets resonemang givetvis
full giltighet på försäljningar
som sker efter det att den nya lagstiftningen
har trätt i kraft. Då vet man vilka
konsekvenser en försäljning till ett
pris under marknadsvärdet kommer att
få, om den nye ägaren i sin tur vill sälia
fastigheten, och kan inrätta sig därefter.

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

139

Men om en son övertog en gård av sina
föräldrar till taxeringsvärdet för tio
år sedan — alltså år 1957 — är det alldeles
orimligt att säga, som utskottet
gör, att han därmed övertog den skatteskuld
som vilade på gården till följd av
markvärdeutvecklingen under den tid
föräldrarna ägde den. Det fanns ingen
skatteskuld att överta när sonen köpte
gården år 1957, ty den skatteskulden
uppstår inte förrän den 1 januari 1968,
när den nya lagstiftningen träder i
kraft. Om sonen vill sälja gården i en
nära framtid, blir det för honom helt
obilliga konsekvenser. Utskottets uttalade
förhoppning att 20-årsregeln skall
eliminera dessa är ingenting annat än
prat i vädret. 20-årsregeln är ju inte
tillämplig, eftersom sonen inte har haft
gården så länge.

För att eliminera de fula retroaktiva
verkningarna av den nya lagstiftningen
i fall av den typ som jag har beskrivit
kan man tänka sig två lösningar. Den
ena är den som har föreslagits av centerpartiets
och högerns representanter i
utskottet i reservation nr 6. Den andra
är att införa ytterligare en alternativregel
som folkpartirepresentanterna har
förslagit i reservation nr 5.

Enligt folkpartiförslaget skall man ha
rätt att — under 20 år framåt — som
ingångsvärde alternativt använda sig
av det taxeringsvärde som gäller den
1 januari 1968, då den nya lagstiftningen
träder i kraft, med ett tillägg av 50
procent. Genom att taxeringsvärdet den
1 januari 1968 är fastställt vid den allmänna
fastighetstaxeringen år 1965 eller,
om fastigheten har taxerats senare,
efter det allmänna prisläge som tillämpades
vid 1965 års allmänna fastighetstaxering,
men indextillägg bara får räknas
fr. o. m. år 1968, motsvarar det 50-procentiga tillägget reellt endast 30 ä
35 procent eller i runt tal en tredjedel.
Det är vad markvärdekommittén ansåg
vara en skälig förhöjning i arvsfallen.
Finansministern har i propositionen
godtagit denna bedömning av arvsfallen
men höjt tillägget till 50 procent med

Ang. markvärdebeskattningen
hänsyn till arvsskatten. Han framhåller
i sammanhanget att det är önskvärt ur
taxeringsteknisk synpunkt att man har
samma uppräkningstal över hela linjen.
Folkpartiförslaget fyller alltså kravet
också i detta avseende.

För att inte den föreslagna regeln i
undantagsfall skall få verkningar som
kan leda till stora skattebortfall har vi
föreslagit att den endast skall få tilllämpas
för fastighet som är åsatt taxeringsvärde
på högst 150 000 kronor.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få instämma i herr Lundströms yrkanden.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Till utskottsmajoritetens
skrivning i bevillningsutskottets
betänkande nr 64 vill jag anföra vissa
synpunkter, och jag vill även göra några
reflexioner i anslutning härtill.

Jag vill återge något av utskottsmajoritetens
skrivning, då den bildar bakgrund
till vad jag litet senare här kommer
att anföra. Bland annat säger utskottet:
»Utskottet är i och för sig
medvetet om att den förordade lagstiftningen
från de skattskyldigas synpunkt
kan te sig komplicerad och svåröverskådlig
till sina verkningar.» I fortsättningen
sägs: »Utskottet anser den
föreslagna reformen så angelägen att
den bör genomföras utan tidsutdräkt
trots att den från tekniska och praktiska
synpunkter med nödvändighet
medför vissa komplikationer.»

Man säger vidare: »Utskottet vill för
sin del understryka nödvändigheten av
att de föreslagna beskattningsreglerna
liksom de år 1966 införda bestämmelserna
rörande beskattning av försäljningsvinster
på aktier blir föremål för
överarbetning'' och samordning med de
förslag som är att vänta från företagsskatteutredningen,
skogsskattekommittén
och kapitalskatteberedningen.»

Slutligen anför utskottet även: »Av
sikten med den förevarande lagstiftningen
är emellertid i första hand att

140

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
beskatta oförtjänt markvärdestegring,
som väsentligen beror på samhällets
egna insatser.»

Jag accepterar för min del i princip
en beskattning av vinster på markvärdestegringar
av den art som utskottet
här har talat om. Emellertid är det
många frågor som inställer sig när jag
granskar förslaget. Medför verkligen
utformningen att man bara träffar de
skatteobjekt som man syftar till med
lagstiftningen? Det finns berättigad anledning
att fråga om det verkligen är
nödvändigt att dra in all mark även på
den rena landsbygden under detta invecklade
utredningsförfarande. Man
tycker att lagstiftningen med litet god
vilja hade kunnat begränsas så att de
normala försäljningar som sker på
landsbygden frikopplas från utredningslcvarnen.

I fråga om växande skog saknas utredning
om förslagets verkningar.
Skogsskattekommittén, tillsatt år 1964,
arbetar med en översyn av skogsbrukets
beskattning och har ännu inte avslutat
sitt arbete.

Genom det föreliggande förslaget blir
det för beskattning av växande skog två
system, som löper parallellt med varandra.
Utredning måste ske efter båda
systemen i varje uppkommande fall. I
många fall rör det sig om långa innehavstider,
kanske 25 till 30 år, varvid
uppgift — så har det varit hittills —
måste lämnas om avverkningar och dylikt.
Därtill kommer att man skall uppge
nedlagda kostnader för förbättringar,
vilket då kan avse byggnader, vägar,
dikning osv. Det ligger i alldeles öppen
dag att det medför betydande svårigheter
för de skattskyldiga att klara sådant
uppgiftslämnande. Jag anser för
min del att detta är att lägga alltför
stora bördor i fråga om utredningskrav
på skattskyldiga, som på grund av den
komplicerade lagstiftningen själva inte
kan vara insatta i denna.

Jag hyser vidare farhågor för att
dessa skattskyldiga framdeles vid normal
försäljning av skogsfastigheter, i

god tro att realisationsvinstbeskattningen
inte gäller dem, kan komma att drabbas
härav på ett sätt som de inte kunnat
ana. Jag har gjort vissa undersökningar
om detta och fått fram exempel.
Jag skall inte dra dem nu. Men om
jag antar att de försäljningar som gjorts
detta år och förlidet år hade skett nästkommande
år, finner jag att beskattningen
träffar objekt just av den art
som utskottsmajoriteten säger sig inte
avse. Genom den utformning som förslaget
har fått träffas sådana skattskyldiga
på ett sätt som jag anser vara alldeles
för hårt i förhållande till deras
bärkraft.

Det är också sannolikt att antalet
skatteprocesser kommer att öka i betydande
grad efter förslagets genomförande.
Det ligger i sakens natur att
den skattskyldige ofta inte har kvar
uppgifter och handlingar för hela den
tid han ägt fastigheten. För honom föreligger
då risken att han vid skatteprocessen
kommer i underläge på grund av
bristfällig bevisföring.

Jag har velat fästa uppmärksamheten
på vissa otillfredsställande verkningar
som skatteförslagets genomförande
skulle få enligt min mening. Jag
anser att en del av dessa kunnat elimineras,
om de blivit ordentligt belysta
i den utredning som föregått förslaget.
Här har dessa problem dock helt förbigåtts.
Nu går man den minst sagt underliga
vägen att införa lagstiftningen samtidigt
som man säger att man är beredd
att senare utreda oformligheterna i
denna. Jag tycker för min del att mycket
talar för att man genom utredning
kunnat komma till rätta med de oformligheter
som alldeles säkert vidlåder
lagförslaget.

I fråga om skogsbeskattningen tycker
jag, som jag nyss sade, att det är för
mycket att ha två system att dras med.
Jag är fullt införstådd med att skatt
skall tas ut — så har skett i årtionden
— men jag tycker att billigheten talat
för att man haft skattefrågan utredd
när man inför den nya lagstiftningen.

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

141

Inte minst i fråga om skogsbeskattningen
finner jag förslagets utformning otillfredsställande.
En fullständig översyn
av skattebestämmelserna är i hög grad
brådskande. Ett ytterligare motiv för
en översyn är enligt min mening skogsnäringens
för närvarande bekymmersamma
läge med sjunkande lönsamhet
och alla de besvärligheter som vi vet
föreligger för denna näring.

Herr talman! Med dessa korta påpekanden
vill jag instämma i de yrkanden
som tidigare framställts av herrar Gösta
Jacobsson och Yngve Nilsson.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Detta förslag till markvärdebeskattning
kan som framgått av
utskottsbehandlingen och även av inläggen
här i kammaren i stort sett godtas
av alla partier. Därmed tror jag att vi
också kan vara eniga om att inget politiskt
parti vill slå vakt om tomtjobbarvinsterna.

Emellertid föreligger det ändå en hel
del reservationer vid detta förslag, men
de är väl främst betingade av att man
vill plocka bort en del orättvisor som
uppenbarligen ligger förborgade i propositionen
och i utskottsmajoritetens
förslag. Uppenbarliga orättvisor bör i
görligaste mån avlägsnas från en lagstiftning
om respekten skall upprätthållas.

Herr Einar Eriksson sade i inlägget
för en stund sedan, att man »inte
kan beskatta moralen». Men se då till
att vi får en lagstiftning som i alla fall
bevarar moralen! Det är väl både A och
O i sådana sammanhang.

Först vill jag uppehålla mig vid en
motion, som jag varit med om att framlägga
i denna kammare och en partikamrat
i andra kammaren. Vi vill först
peka på det s. k. värdeminskningsavdrag,
vilket årligen åtnjutes som ett
skatteavdrag i deklarationen för investering
i inventarier och byggnader. Propositionen
föreslår här att ett avdragsbelopp
understigande 3 000 kronor inte

Ang. markvärdebeskattningen
bör ånyo vid en försäljning bli beskattat,
men att ett värdeminskningsavdrag
med högre belopp än dessa 3 000 kronor
skall beskattas i sin helhet. Alltså
— har jag ett värdeminskningsavdrag
på 2 999 kronor ett år går jag fri från
skatt, men om jag har 3 001 kronor eller
mer, skall 75 procent av beloppet bli
beskattat.

Vi föreslår i detta motionspar att
schablonbeloppet enligt propositionsförslaget,
3 000 kronor, alltid bör ligga
fritt för beskattning även i de fall då
detta belopp överstigits, men vad som
då överstiger detta belopp bör givetvis
beskattas i vanlig ordning. Vi vill med
andra ord avlägsna den orättvisa tröskeleffekten.
Utskottet erkänner denna
tröskeleffekt och säger, att en förenkling
dock uppnås vid taxeringen, vilken
uppväger nackdelarna i systemet.

Herr talman! Detta är väl ändå de
obotfärdigas förhinder! År det någon
som kan se en komplicering i att gränsen
för alla ligger vid 3 000 kronor? Det
blir ändå mer komplicerat att ha gränsen
för somliga vid 3 000 och för somliga
vid noll. Detta är en skönhetsfläck
i lagen, det anser jag vara uppenbart.

En annan och större skönhetsfläck är
de här tidigare diskuterade bestämmelserna
om förändringen av ikraftträdandebestämmelserna
för släktköp. Denna
ändring har skett under utskottsbehandlingen
och har föranletts av två enskilda
motioner. Dessa två motionärer tror
sig jaga tomtjobbare i stor skala genom
att peka på att det sedan propositionen
lades fram sker en del skumma överlåtelser
mellan — som herr Einar Eriksson
framhöll — exempelvis far och son.

Nej, herr Eriksson, det är nog inget
jobberi i dessa affärer. Jobberierna skall
man nog söka på annat håll. Dessa affärer
skulle säkerligen skett normalt ändå,
men de har kanhända påskyndats, och
det vill jag erkänna. Det kan hända
att detta har påtvingats av lagstiftningen,
därför att denna tyvärr inte följer
det vackra uttlande som gjorts i propositionen,
att vanliga jordbruksförsälj -

142

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
ningar inte skall beskattas. Herr Enarsson
har också varit inne på detta tema
och har anfört exempel på att just helt
vanliga jordbruksförsäljningar blir beskattade.
Detta har väl skett på grund
av att priserna på jord till följd av
penningvärdeförsämringen stigit alltför
starkt — något som beklagas inte minst
av den ungdom som kanhända står i begrepp
att överta dessa jordbruk.

Jag tar inte så mycket fel, om jag
påstår att de vanliga jordbruksförsäljningar
som skett under det senaste året
inom stora områden i många fall skulle
ha blivit beskattade, om det nya skatteförslaget
hade utgjort en mall för beskattningen.
Vi bör här observera att
det är fråga om fullt legala försäljningar
och fråga om vanliga priser på den
allmänna marknaden som bl. a. statens
eget organ, nämligen lantbruksnämnden,
i många fall helt har sanktionerat.

Jag vill gärna rikta mig till utskottsrepresentanterna
och särskilt till de socialdemokratiska
ledamöterna och säga:
»Håll gärna efter tomtjobbarna, men
det är orimligt att dessa legala försäljningar
blandas in och därtill retroaktivt!» över

huvud taget måste ju en retroaktiv
lagstiftning i skatteärenden vara
rättsvidrig. Skulle propositionsförslaget
om markvärdesbeskattningen, som ursprungligen
avsågs att gälla från den 1
januari — något som ändå bibringats
svenska folket såsom varande den socialdemokratiska
regeringens uppfattning
— nu ändras till en retroaktiv lagstiftning
av denna riksdags majoritet,
kan väl inte någon efter detta tro på
förslag som denna regering i fortsättningen
framlägger. Det verkar, som om
det vore en viss parallellitet mellan
behandlingen av denna fråga och behandlingen
av den fråga, som diskuterades
häromdagen och som vi skall
diskutera i morgon igen, nämligen om
hyreslagstiftningen, eftersom det här är
fråga om att ändra det föreliggande
skatteförslaget i retroaktiv riktning. Det
råder alltså en viss parallellitet som på -

minner om att man söker känna efter
hur valvindarna blåser. Om det är något
som karaktäriserar socialdemokraternas
sätt att handla här i riksdagen,
är det väl uppenbarligen denna ängsliga
osäkerhet inför framtiden.

Jag vill nu behandla förslaget på en
annan punkt. Lagförslaget avvisar även
särregler för realisationsvinstbeskattningen
när det gäller villaägare, vilka
tvingas lämna sin fastighet på grund
av exempelvis ändrade arbetsförhållanden
och därmed nödvändig flyttning.

Det nya förhållandet kan alltså komma
att innebära att de, som på grund
av omständigheternas makt — varöver
de inte råder — måste flytta från orten
och sälja sitt egnahem och anskaffa
ett nytt hem, är tvungna att betala skatt
för sitt egnahem — en skattesumma som
utan tvivel hade varit behövlig vid köp
av ett nytt hus eller en ny lägenhet
på den nya orten. Rörligheten på arbetsmarknaden
kommer att motverkas
av det nya beskattningsförslaget, anförs
det i den borgerliga reservationen, och
jag kan instämma i detta. Vi har också
i en motion velat fästa uppmärksamheten
på detta förhållande och föreslår en
möjlighet att undanta från beskattning
hus som ägs av personer vilka på grund
av omständigheterna är tvingade att
göra en förflyttning med därav följande
reinvesteringar i ny bostad. Utskottet
har tyvärr avstyrkt detta förslag och
anfört att om vederbörande tjänar på
försäljningen, skall han också betala
skatt.

Ja, men den förtjänsten slukas kanske
helt av det nya huset som förmodligen
är minst lika dyrt. Är det verkligen
egnahem, vanliga normala försäljningar
som därtill måste ske under ett visst
tvång, som skall bli föremål för beskattning?
Det står inte så i propositionen,
men jag ställer ändå frågan om det är
detta som avses.

Det vore ett rättvisekrav att förslaget
om undantag vid beskattningen tillgodoses.
Jag tyckte mig faktiskt märka att
herr Werner uttalade en viss sympati

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

143

för ett sådant undantagande av dessa
villaförsäljningar. Det vore också underligt
om inte en del socialdemokrater
sympatiserade med detta.

Jag vill starkt betona att detta skatteförslag
väl ändå inte avser småförsäljningar;
det är ju inte dem vi är ute
efter. Det är småtterier, herr Eriksson,
och ingen generositet att stanna inför
detta.

Herr talman! Jag vill med detta sist
anförda exempel givetvis yrka bifall
till reservation nr 7.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Herr Einar Eriksson
har på ett synnerligen uttömmande sätt
gått igenom det ärende vi nu behandlar.
Jag skall därför inte tala så många
minuter men vill ändå ta upp några detaljer
som han inte har berört.

Först skall jag deklarera att jag inte
har några avvikande meningar från utskottets
betänkande, trots att såväl propositionen
som utskottet i någon mån
gått emot markvärdekommitténs förslag,
vilket även jag till viss del har ansvar
för.

Markvärdekommitténs förslag måste
enligt min uppfattning ses som en helhet,
där inte bara dagens skattepaket
ingår som en komponent, utan där
det också gäller att ta hänsyn till ett
ämne som tidigare har behandlats, nämligen
frågan om den kommunala förköpsrätten.
Det går således bara inte
att plocka ut russinen ur kommitténs
förslag, såsom exempelvis den tvååriga
skattefria övergångstiden, men avstå
från den del av utredningsmajoritetens
förslag som handlar om den kommunala
förköpsrätten. En skatteändring
som uppvägs av en annan är exempelvis
avdraget på 2 000 kronor som föreslagits
av kommittén, men som i propositionen
och utskottet har ändrats till
3 000 kronor. En annan skiljaktighet,
som också måste ses som en helhet, är
om det skall vara ett avdrag med sex
procent om året på inköpssumman, utan

Ang. markvärdebeskattningen
ränta på ränta så att säga, eller om det
skall vara en anknytning till någon form
av index.

Kommittén tryckte inte alltför hårt
på detta med inflationsvinster, utan
dess syfte med denna sexprocentiga regel
var att undanta de små vinsterna,
de som inte hade något med spekulationsinkomster
att göra, från beskattning.
Med ett fast bidrag plus dessa sex
procent klarade man alla småvinster,
men man fick naturligtvis också en
effekt på frågan om inflationen. Utredningen
tryckte dock mindre på detta
än på det andra.

I propositionens förslag utgör t. ex.
påslaget vid arvsfall 50 procent mot
kommitténs 33 procent en lindring. En
skärpning är de 75 procenten, som skall
beskattas, mot de 60 som föreslagits av
kommittén.

Kommittén såg som sin främsta uppgift
att i första hand öka utbudet av
mark, att hålla markprisnivån nere,
och såg i andra hand indragning av
s. k. oförtjänt markvärdestegring till
staten. Det var svårt för kommittén att
göra avvägningen mellan vad det är
rimligt att samhället får av markvärdestegringen
i form av skatt och hur denna
skatt kommer att påverka försäljningspriset.
Kommer det att gå så att
kommuner och andra köpare av mark
får betala även skatten, om den blir för
hög? Det var den avvägningen som kommittén
alltid hade att göra.

Jag är alltså för min del beredd att
i dess helhet ta det förslag som lagts av
utskottet.

Jag skall i någon mån beröra den
motion som herr Einar Eriksson i denna
kammare och herr Brandt i andra
kammaren har väckt. Ett flertal av dem
som deltagit i denna debatt talar om
att vi nu får en retroaktiv skatt. Man
säger att vi åtminstone ålägger köparen
en latent skatteskuld.

Ja, men gör man inte det med hela
förslaget? I princip har ingen gått emot
det förslag, som i dag ligger här. Ingen
har gått emot höjningen från 60 till 75

144

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
procent. Vad är det egentligen som
Skiljer herrar Erikssons och Brandts
förslag från alla förslag i propositionen,
som har accepterats.

Det är ju inte så, att säljaren skall
betala skatten. Det sker ingenting vid
släktköp eller vid köp mellan ett företag
och huvudägaren till det företaget, utan
det blir en skatteskuld framåt i tiden.
Men det blir det ju vid all den beskattning,
som vi nu genomför. Ett inköpspris
som kanske ligger flera tiotal år
tillbaka i tiden, då vi inte hade realisationsvinstbeskattning
på fastigheter,
kommer nu plötsligt att läggas som
grund för sådan skatt.

Skall man tala om retroaktiviteten i
motionen, så är det retroaktivitet i hela
beskattningen, eftersom utgångspunkten
för den skatt som skall utgå i framtiden
är inköpspriset, byggnadsvärdet
eller dylikt — en gång i tiden det s. k.
ingångsvärdet. Det är alltså i motionen
inte fråga om något annat slag av retroaktivitet
än vad det är för övrigt.

Vad är det för olikhet i den latenta
skatteskuld, som kommer att åvila vid
släktköpet? Man kommer att räkna köpet
som ogjort, och det blir alltså en
latent skatteskuld. Men vad händer med
det köp som till mycket lågt pris gjordes
fullständigt legitimt för ett år sedan
och som man har sökt lagfart på?
Då gällande skattelagstiftning talade
om att en fastighet som innehafts tio
år var helt befriad från realisationsvinstbeskattning.
Alltså kunde ägaren
uppge ett lågt inköpspris. Det spelade
ingen roll vad han senare fick ut vid
en försäljning. Nu spelar det låga inköpspriset
en kolossal roll för ägaren
vid försäljning av fastigheten, när denna
försäljning än sker. Det är alltså en
latent skatteskuld, som man har fått på
grund av ett fullt legitimt köp som gjordes
för ett år sedan, för tio år sedan
eller vid något annat tillfälle.

Det är alitså juridiska finter när man
säger, att denna motion innebär någon
avvikelse från övriga principer i hela
förslaget.

Jag vill här i någon mån bemöta eu
del andra uttalanden. Herr Lundström
säger, att det ju finns människor som
har gjort ett legitimt köp men inte sökt
lagfart. Det är alldeles riktigt. Det finns
säkert sådana människor, även om jag
förmodar att de inte är många. Jag är
övertygad om — och det tror jag herr
Lundström är också — att de rykten
som florerat under större delen av 1967
har medfört, att människor fortare än
kvickt sökt lagfart då de har gjort en
affär — om inte sådana hinder förelegat
som utskottet påpekar i sin ändring
av motionen.

Jag kan ta fram ett flertal kommuner,
där affärer inte har hunnit slutföras
på grund av att kommunen inte
har hunnit hålla ett sammanträde, som
vunnit laga kraft, så att man kunnat
söka lagfart före mitten av oktober.
Man har i stället gått till en enskild
markägare, som inte har att iaktta de
procedurer som kommunerna har. Så
långt förde denna ryktesflora innan
propositionen lades.

Jag tror ingen människa i vårt land
svävade i okunnighet om vad propositionen
skulle komma att innehålla. Det
var ju rykten i svang om att lagen skulle
träda i kraft samma dag som propositionen
lades. Många människor trodde,
att det också då skulle stå, att om man
inte hade fått lagfart på en fastighet,
så skulle skatt utgå. Jag tror alltså att
de legitima fall, där köp har gjorts för
sex månader sedan men lagfart inte
sökts, är mycket få. Detta är jag absolut
övertygad om.

De goda, som alltså här så att säga
får svida med de onda, tror jag inte är
så många, även om jag medger att det
kan finnas några. Men det finns också
de som får svida även för lagstiftningen
i sin helhet, nämligen de som för några
år sedan köpte en fastighet i tron att
man om tio år skulle vara helt skattefri.

Jag vet att det inte har någon betydelse
och att jag kanske inte borde åberopa
sådana saker, men när man nu

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

145

skäller på retroaktiviteten kan jag inte
låta bli att tala om att man i slutet på
Dagens Nyheters ledare, när propositionen
lades fram, konstaterade att det
var synd att finansministern inte lade
förslaget om lagens giltighetstid från
tiden för propositionens avlämnande.
Jag vill nu inte att någon av kammarens
ledamöter skall ta ansvar för vad som
står i Dagens Nyheters ledare, men hade
det verkligen varit på det sättet, kanske
ledaren inte hade sett ut som den såg ut.

Herr Yngve Nilsson och herr Larsson
har varit inne på de jordförbättringar
som nu kommer att beskattas därför
att man får ett högre pris men inte får
tillgodoräkna sig detta som något speciellt
avdrag. Utskottet har varit så generöst
— och jag har, om än med stor
tvekan, gått med på det — att skriva
till Kungl. Maj:t och begära en översyn
av denna sak. Jag vill dock samtidigt
påpeka, att det problem, som här
åberopats för jordbruksfastigheter,
finns för varenda fastighet. Många industriidkare
här i landet arbetar upp en
rörelse och får ett högre pris på sina
fastigheter på grund av denna upparbetning.
Även dessa kommer att drabbas
av skatten.

Det har helt enkelt varit en omöjlighet
att skilja på goda och onda människor.
Det är denna omöjlighet de gamla
utredningarna ständigt föll på" De
sade, att det var hara den oförtjänta
markvärdestegringen, den som skett på
grund av samhällets ingripande, som
man skulle ta, medan man skulle strunta
i resten. Det har inte gått att göra
så rent tekniskt. Man kan inte säga vem
som är och vem som inte är en markspekulant.

Värdeförbättringar, som sker på en
jordbruksfastighet på grund av ökad
kultur och rationaliseringar, finns på
motsvarande sätt i nästan varenda yrkesgren.
En industriidkare kan få
fram en god produktion; därmed stiger
också hans fastighet. Även han kommer
att drabbas av realisationsvinsten.

Ang. markvärdebeskattningen
Det är ingenting som skiljer på den
punkten.

Herr Larsson motsäger sig egentligen
själv. Han säger, att inflationen har drivit
upp markpriserna så enormt, och nu
får man alltså skatta för detta.

Men, herr Larsson, det som inflationen
har drivit upp markpriserna, det
svarar ju index för. Det är den övriga
delen som beskattas, och den rår inte
inflationen för. Den kan bero på att vi
i dag fått en markhunger. Det kan vara
spekulativt att köpa mark, men det är
inte alls säkert. Därför kan man i detta
fall inte heller ta undan några, utan
alla måste med i det stora svepet. Det
går inte att säga vad som beror på en
allmän förväntan på framtiden eller på
användningen av marken eller på rent
allmän jordhunger.

Herr Enarsson kom in på frågan om
skogen, som berör också jorden. Skogsnäringen
har så bekymmersamt i dag,
säger han, och därför vore det rimligt
att inte beskatta den.

Jag instämmer helt i herr Enarssons
synpunkt om att skogsnäringen har det
bekymmersamt i dag. Men hur i fridens
namn kan man då få en höjning av värdena,
så att man får en hög skatt? Om
det är så dåliga tider, att skogen inte
bär sig, varför köps det då skogsmark
till höga priser? De två sakerna går inte
ihop!

Jag erkänner villigt, herr Enarsson,
att i dag köps skogsegendomar till priser
som det inte finns en chans i världen
att förränta med skogsbruk. Man
köper dem ändå. Skall inte den som
har lyckats att sälja sin skog till ett
högt pris, utan att detta pris kan förräntas,
drabbas av skatt? Det tycker
jag är rimligt. Han har ju skattekraft.
Det är ju den stackare som i framtiden
köper skogen som inte kommer att ha
någon skattekraft, därför att han inte
kan få sin skogs- eller jordbruksnäring
att gå ihop.

Jag skulle vara väldigt intresserad av
att få veta mera om de exempel, som

146

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
herr Enarsson talade om men aldrig
preciserade. Herr Enarsson påstod att
människor får betala skatt, trots att de
saknar skattekraft. Men de får väl ändå
inte betala skatt, om de inte har haft
en avsevärd vinst? Först när de har
gjort stora vinster, får de betala skatt,
och då har de enligt min uppfattning
skattekraft.

Det har påståtts att taxeringsvärdena
har pressat upp priserna. Det är ingalunda
fallet! I fråga om skogsfastigheter
ligger taxeringsvärdena i dag vid ungefär
40 procent av försäljningsprisen. Två
och en halv gånger taxeringsvärdet är i
dag ett normalt pris på en skogsfastighet.
Jag kan ta fram massvis med exempel
på detta och skall genast ge ett
konkret exempel. Finns det inte någon
skattekraft när det gäller en skogsegendom,
som köptes år 1937 för 110 000
kronor och i dag säljes för 2 miljoner
kronor? Säljaren får betala skatt, men
han har också skattekraft.

Jag hävdar alltså, att denna skatt inte
tar ut något av de egendomar som verkligen
drives efter räntabilitetskalkyler.
De som köper efter sådana kalkyler behöver
inte betala någon skatt, tv där
finns inte någon skattekraft att tala om.
Skatten är i varje fall blygsam.

Jag har med detta velat framhålla, att
vi inte kan skapa ett annat och bättre
förhållande för de egendomar, som är
bevuxna med skog, än för de egendomar
som inte är bevuxna med skog.
Denna realisationsvinstbeskattning gör
egentligen inte ett dugg åt skogsbeskattningen
som sådan. Här slår realisationsvinstbeskattningen
precis lika, oavsett
om det är en fastighet med eller utan
skog. När det däremot gäller själva
skogsbeskattningen kommer däremot
en utredning till nästa år med ett förslag.
Då kommer vi att få en översyn
av hela problemet.

Herr Enarsson vet lika bra som jag,
att skogsbeskattningen i dag är en mycket
komplicerad skatt. Den är oerhört
invecklad, men den ändras ju inte
av realisationsvinstbeskattningen. Herr

Enarsson påstår att vi får göra dubbla
utredningar. Men den utredning, som
man i dag får göra för att få fram den
skatt, som skall användas vid inkomstbeskattningen,
är ju ungefär samma utredning,
som man får göra för att få
fram realisationsvinstbeskattningen.

Jag har med det anförda velat gå in
på några detaljer. Jag skall inte fortsätta
mitt anförande mycket längre. För
herr Tistad skall jag kanske nämna, att
en del vinster dock inte blir beskattade,
vilket herr Einar Eriksson också framhöll.
Bara 75 procent av det belopp som
man kommer fram till efter reduktionsreglerna
skall beskattas. En fjärdedel av
den vinst som uppstår sedan man har
dragit från en del avdrag blir fri från
skatt. Det betyder avsevärda belopp när
det gäller de verkligt stora affärerna.
Jag skulle tro att det i dag finns kapitalvinster,
som på detta sätt till en del
kommer att bli fria från skatt.

Jag kanske ändå skulle nämna någonting
om herr Thorsten Larssons senaste
anförande och hans resonemang om de
3 000 kronorna. Tröskelproblemet där
är synnerligen intressant. Han menar,
att har man haft värdeminskningsavdrag
under 3 000 kronor, får dessa avdrag
inte läggas till, men uppgår de till
ett belopp över 3 000 kronor skall de
medräknas. Det är riktigt. Någonstans
måste en tröskel vara, och den kommer
alltså att inträffa vid 3 000 kronor.

Men är det bättre att man tar med
alla små värdeminskningsavdrag man
Haft ända från starten, ty det är ju det
enda alternativet? Tröskelproblemet
uppstår vid gränsen mellan en mycket
generös tolkning och det läge där tilllägget
av värdeminskningsavdragen
sätts in. Samma tröskelproblem uppstår
även när det gäller avdragsrätten för
förbättringar. Även där går tröskeln vid
3 000 kronor.

Någonstans måste tröskeln finnas, om
man inte skall få en alltför besvärlig
taxeringsordning. Jag har hört taxeringsfolk
säga att de är nog oroliga
ändå för de långa och svåra utredningar

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

147

som kan komma att erfordras efter den
nya lagens tillkomst. Man plockar bort
rätt mycket besvär med att sätta sådana
gränser, att små summor inte spelar
någon roll.

Vad beträffar de bebyggda fastigheterna
skall alltid tas med i bilden att
3 000 kronor per år är fria. Man får
helt enkelt lägga till 3 000 kronor till
ingångsvärdet, och det betyder att man
kan göra små grundförbättringar inom
ramen för det beloppet.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än det som framställts av herr
Einar Eriksson.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hyser stor respekt
för herr Wärnberg. Han kan ju det
mesta om dessa ting. Han har suttit
med i markvärdekommittén och sedan
fullföljt ärendet. Möjligen uppträdde
han som en duva i första akten, dvs. i
markvärdekommittén, men sedan har
han gått över till att bli en hök i andra
akten.

Om jag tolkar herr Wärnberg rätt,
menar han att det är fullt i sin ordning
att den här skatten träffar ond
och god. Han uttryckte sig nog på det
viset, och han menar med andra ord
att ändamålet helgar medlen. Man skall
»klippa» även de goda för att kunna
komma åt de onda.

Jag har precis motsatt mening i den
delen.

Sedan kan jag ge herr Wärnberg
rätt i att det ligger en vittgående retroaktivitet
i hela beskattningen. Man
vill komma åt den fortgående värdestegringen,
och det var också det motiv
jag anförde för att man borde tillämpa
regeln om den ackumulativa inkomstbeskattningen.
Det hade ju varit i och
för sig rimligt.

Men skillnaden är, herr Wärnberg, att
genom den nya regeln, som motionsvis
kommit in i sammanhanget — motionärerna
har uppträtt som en slags deus

Ang. markvärdebeskattningen
ex machina — en helt ny och mera vittgående
retroaktivitet kommit in i bilden
i det att en skattebörda på formella
grunder flyttats över till köparen,
som fått en latent skatteskuld hängande
om halsen. En högst märkvärdig juridisk
saltomortal 1

Detta har väl egentligen inte varit
meningen, men så har effekten blivit,
och det har kommit att utgå en skatt,
där skatt eljest inte hade utgått.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Också jag har svårt att
förstå hur man kan jämställa den sorts
retroaktivitet i beskattningen som ligger
i propositionen med den extra retroaktivitet
som i strid med lagförslaget
— sådant det presenterades av regeringen
— skall gälla i vissa speciella
fall. Jag tycker att det är två så skilda
saker, att jag inte alls kan godta den
argumentering som herr Wärnberg anför.

Liksom herr Jacobsson har jag stor
respekt för herr Wärnbergs kunnighet
och ärliga mening. Men jag beklagar att
det resonemang som han för inte går i
mig. Det kan inte vara riktigt att det
först kommer ett regeringsförslag, som
säger att den 1 januari skall den nya
lagen träda i kraft, och att det senare
kommer ett tillägg som — om det beslutas
i dag -— medför att affärer beträffande
vilka ansökan om lagfart inte
skett senast för en månad sedan skall
stå i en undantagsställning, som köpare
och säljare inte har räknat med. Det
ursprungliga lagförslaget godkänner ju
affärer enligt nuvarande villkor ända
fram till årsskiftet.

Så skulle jag vilja upprepa vad jag
tidigare har sagt, att om man kunnat
finna en metod att separera legala affärer
från skenaffärer, så hade det varit
utomordentligt bra — då skulle vi
ha kunnat reflektera på en sådan lagstiftning
för en övergångsperiod inför
den nya lagens ikraftträdande. Men

148

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
eftersom detta ej har lyckats, kan jag
inte se att det är rimligt att biträda
förslaget i herr Erikssons motion.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Wärnberg frågade
mig hur man skulle kunna få bort
tröskeleffekterna på dessa 3 000 kronor
i värdeminskningsavdrag.

Ja, det tycker jag skulle vara möjligt
genom att man helt enkelt gör alla den
rättvisan att de får 3 000 kronor fria.
De som sedan har 3 100 eller 4 000 kronor
borde givetvis få ta den beskattning
som kommer över 3 000 kronor.
Men ger man Pettersson 2 999 kronor
fria och Wärnberg inte får 3 000 kronor
fria därför att han eventuellt kommer
upp i 3 100 kronor, så är det en orättvisa.
Likheten inför lagen försvinner
i det sammanhanget.

Sedan vill jag gärna hålla med om
att det är svårt att hantera de problem
som herr Wärnberg talade om och som
sammanhänger med inflationen, markhungern
och jordpriser som blivit för
höga. Inte minst har kanske det allmänna
litet skuld i detta sammanhang genom
de fastighetsköp, som kommunerna
och städerna gör; verkningarna av
de köpen sprider sig vidare. Inom väldigt
stora områden har priserna stigit
alltför mycket, och jag skall gärna medge
att detta därmed har blivit svårbemästrat.
Men man kan inte mot denna
bakgrund säga att skatten inte drabbar
vanliga försäljningar — det är dock
vanliga försäljningar som sker.

När det gäller retroaktiviteten har
herr Jacobsson rätt i att man flyttar
över skatten från säljaren till köparen.
Tag exempelvis ett stärbhus, där sonen
i dag skulle köpa gården och måste betala
en viss summa till de andra stärbhusdelägarna.
Han har kanske trott på
propositionens ord att ikraftträdandet
var spikat till den 1 januari 1968, men
så flyttar vi plötsligen tillbaka det retroaktivt
till den 8 november, varigenom

han får en latent skatteskuld över sig
som han egentligen inte borde svara
för. Det är retroaktiviteten i detta fall,
den rättsvidriga principen, som jag
tycker att man mer än något annat
skall slå ned på här.

Herr ENARSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wärnberg bemötte
i sitt anförande vissa uttalanden, som
jag här hade gjort.

Jag vill fästa hans uppmärksamhet
på att jag aldrig har sagt att inte den
växande skogen skall beskattas. En sådan
beskattning har vi ju haft i många
decennier och skall väl ha även i fortsättningen,
i den mån förutsättningar
föreligger. Men vad jag har vänt mig
mot är det krångel, som följer av olika
system, då man i utredningskvarnen
drar in stora områden som inte är berörda
enligt de förutsättningar propositionen
och även utskottsbetänkande!
anger.

Utskottet säger ju — och det sägs
även i propositionen —• att avsikten
med den förevarande lagstiftningen är
att i första hand beskatta oförtjänt
markvärdestegring, som väsentligen beror
på samhällets egna insatser. Jag hyser
den farhågan att utformningen av
lagstiftningen är sådan, att beskattningseffekten
kommer att verka utanför
kretsen av de skatteobjekt som man
säger sig vilja träffa. Jag har också
vänt mig mot att den frågan inte är ordentligt
utredd. Det har dock gått flera
år; vi har haft en markvärdekommitté
och andra kommittéer på det här området,
och vi har sittande utredningar
på skogsbrukets och delvis också på
jordbrukets område. Man tycker att det
är ett rimligt krav att alla dessa utredningar
hade lagt fram sina förslag samtidigt.
Då hade vi bättre kunnat överblicka
verkningarna, och kanske förslaget
då också hade fått en utformning
som bättre motsvarat syftet med lagstiftningen.

Det är närmast detta jag har vänt

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

149

mig mot och inte mot skattefrågan som
sådan.

Herr Wärnberg nämnde som exempel
att en fastighet som köpts år 1937
nu kunde säljas till ett mycket högt
pris. Visst skall en sådan fastighet beskattas,
men man kan ju alltid diskutera
i vilken grad den skall beskattas.
Vinsten kan ju dock vara rätt fiktiv för
den, som av någon anledning säljer en
fastighet och köper en annan fastighet
i stället. I ett sådant fall är det ju inte
säkert att vinsten blir så särskilt stor
för vederbörande.

Det är klart att skatten i vissa fall
kan komma att drabba på ett olyckligt
sätt. Jag har tittat på en jordbruksfastighet
— jag har för övrigt tittat på flera
— som har sålts under innevarande
år. Om den fastigheten skulle säljas
nästa år, hade förhållandena blivit annorlunda.
Ägaren avled under år 1967,
och dödsbodelägarna ville få ut sina
andelar. Dödsboet sålde fastigheten kort
tid efter dödsfallet. Det var en liten
men väl underhållen jordbruksfastighet,
med bra byggnader. Den hade ett
taxerat jordbruksvärde av 31 000 kronor
och ett skogsvärde av 35 000 kronor,
sålunda tillsammans 66 000 kronor.
Fastigheten såldes för 160 000 kronor,
och det låg ingen spekulation i
försäljningen. Fastigheten ligger så till
att ingen samhällsbildning påverkar
markvärdet. Det var en jordbrukare
som köpte — det har jag kontrollerat
— och 160 000 kronor får anses vara
ett medelpris för en fastighet av detta
slag.

Hade nu försäljningen ägt rum låt oss
säga nästa år, hade ingångsvärdet blivit
150 procent av 66 000 kronor. Några
ytterligare tillägg hade inte utgått
på grund av att ingen tid hade förflutit
efter dödsfallet. Det betyder 99 000
eller i runt tal 100 000 kronor. Försäljningsvärdet
var 160 000 kronor. I detta
fall skulle alltså uppstå en vinst på
60 000 kronor, varav skulle tas upp 75
procent eller drygt 45 000 kronor.

Detta är säkerligen inte något ensta 6

Första kammarens protokoll 1967. Nr 52

Ang. markvärdebeskattningen
ka exempel; när arvsfallet ligger så nära
försäljningen kommer detta system
att på ett i mitt tycke ganska hårt sätt
drabba vederbörande. Sådana här saker
borde man ha kunnat utreda ytterligare,
så att en samordning hade kommit
till stånd. Även inkomstbeskattningen
när det gäller skogen som sådan
är föremål för utredning, och man
tycker att det hade varit lämpligt att
samordna hela detta komplex av skattefrågor
innan en ny lagstiftning hade
förts fram, som innebär att man vid
sidan av löpande skattebestämmelser
nu tillskapar nya sådana som vederbörande
ägare av jordbruks- och skogsfastigheter
måste ta hänsyn till och någorlunda
behärska om de skall få en
rättvis taxering.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att jag inte
tycker särskilt mycket om herr Jacobssons
beteckning av mig som »hök»,
men jäg får väl ta den med litet humor.
Herr Jacobsson brukar ju göra uttalanden
om oss som inte är så illa menade.

Jag har aldrig tänkt mig att ändamålet
helgar medlen. Det är riktigt att jag
har sagt att god åker med bland de onda.
Men jag har också försökt att förklara,
att de fallen inte är många. På
grund av den ryktesflora som uppstått
har man sökt lagfart, vänt sig till lantbruksnämnden
eller vidtagit någon annan
åtgärd.

Men, herr Jacobsson, de som under
de senaste sex månaderna har gjort en
dylik affär och får den betraktad som
ogjord, har gjort den affären medan
den gamla, dvs. den nuvarande, lagen
gällt. De har alltså tvingats behålla fastigheten
i tio år — annars hade beskattningen
blivit mycket värre. Faktum är
att de som gjort dessa legala köp hatblivit
betydligt liberalare behandlade
genom den nya beskattningen än de
hade blivit med den gamla lagen under
de första tio åren.

Jag vet ingenting om vad som kom -

150

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
mer att inträffa med beskattningen om
tio år — om vi t. ex. då gör en ny retroaktivitet
av det slag som hela markbeskattningen
ju ändå är. Men vi har ändå
sagt att vi skall försöka få en samordning
med aktievinstbeskattningen
och annan kapitalvinstbeskattning.

De goda människorna som följer med
hade alltså ändå tänkt att inneha fastigheten
i tio år — annars hade de ju
drabbats av den gamla beskattningen.
Då får man väl ändå säga att latenta
skatteskulder ligger kvar tio år i tiden.
Vi vet som sagt inte vad som sedan kan
bli av beskattningen. Då kan vi ha ett
annat penningvärde och nya regler.

Men detta förändrar inte hela bilden
av vad jag sagt förut. Hela den nya
markvärdebeskattning, som beslutas i
dag och som de borgerliga inte haft
något att invända emot, innebär ju att
vi beskattar på ett ingångsvärde som
fastställdes för många år sedan, då all
försäljning efter tio år var skattefri.
Det betyder att varenda försäljning av
en fastighet som inköptes för mer än
tio år sedan med samma bevekelsegrunder
kan beskattas retroaktivt. Ändå föreslår
vi inte det. Det finns ingenting
som skiljer motionen av herrar Eriksson
och Brandt från propositionens
förslag.

Herr Lundström gör de verkligt festliga
kommentarerna. Han sade att om
det hade stått i propositionen, så hade
det gått an. Men nu kom det som en löst
påhängd motion, och det är det som
har förvärrat saken.

Det var första gången någon stor motionär
har sagt, att motioner i detta hus
inte skall räknas utan att bara Kungl.
Maj:ts proposition skall räknas! Det är
väl ändå så, herr Lundström, att vad vi
beslutar i dag är utslagsgivande. Om
det grundar sig på en proposition eller
en motion kan väl inte ha den ringaste
betydelse.

Herr Thorsten Larsson vill ha ett nytt
3 000-kronorsavdrag så att säga åt andra
hållet, dvs. ett nytt 3 000-kronorspåslag.
Det finns tekniska möjligheter att

genomföra detta. Men beloppet ryms
inom det 3 000-kronorsavdrag — eller
påslag på inköpspriset — som redan
fastställts och som väl med litet god
vilja kan användas i detta fall. Om jag
har fattat herr Thorsten Larsson rätt
vill han ha ett nytt 3 000-kronorsavdrag
som skall utnyttjas i den mån man har
haft motsvarande kostnad men inte annars.

Låt mig gå in på en sak till i fråga
om villorna, som jag inte hann med i
mitt förra inlägg. Herr Thorsten Larsson
sade att den som tvingas att flytta
och säljer sin villa får en vinst, som
försvinner när han skaffar en ny villa,
och han får alltså en hård beskattning.
Ingenting är väl mera felaktigt, herr
Larsson! För det första får den som
har villan detta indextal påslaget. Det
är precis den summa med vilken den
nya villa han köper har stigit på grund
av inflationen. För det andra får han
ett påslag på inköpssumman av 3 000
kronor om året.

Även här gäller att han måste ha haft
villan i tio år. Annars får han en högre
skatt med det system som nu gäller. Det
är alltså fullkomligt fel att säga detta,
ty om en människa köpt en villa för tio
år sedan för 70 000 kronor och i dag
säljer den för 130 000 kronor, blir den
skattefri i praktiken. Den nya villan
kostar inte mer än 130 000 kronor —
annars är den av högre kvalitet än den
gamla. Han har som sagt fått påslag
dels enligt index, dels med 3 000 kronor
om året. Det är inte synd om sådana
människor. De som ändå får betala
skatt har gjort så stora vinster att
de enligt min uppfattning verkligen har
skattekraft.

Jag vill säga ytterligare några ord,
herr Enarsson, om det »krångliga»
systemet. Herr Enarsson vill, om jag
fattade honom rätt, helt enkelt befria
landsbygden från denna realisationsvinstbeskattning,
men han påvisade
med ett konkret exempel vilka stora
vinster som uppstår. Han redovisade
ett exempel där försäljningspriset var

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

151

två och en halv gånger taxeringsvärdet,
och då kan man inte medge skattebefrielse.
Enligt min mening skall skatten
vara lika på landsbygden och i städerna
— vi skall inte ha någon olikhet
i geografiskt avseende.

Om jag har läst rätt tror jag att det
finns ytterligare en alternativregel för
arvsfallen som man kunde ha använt
här. Men även om så inte skulle vara
fallet hlir det dock i det tänkta fallet
inte mer än 60 000 kronor som skall
beskattas till 75 procent. Skatten blir
därför inte så hög för dem som i detta
fall har sålt för två och en halv gånger
taxeringsvärdet.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Wärnberg har nog
inte riktigt fattat vad jag sade. Jag yttrade
att om man kunnat finna en ordning
som separerat iegala transaktioner
från skenköp, hade man kunnat överväga
en sådan övergångsbestämmelse.
I mitt första anförande i dag sade jag
uttryckligen ifrån att denna uppfattning
gällde vare sig förslaget hade
framförts i propositionen eller i motioner.
Jag har alltså blivit missuppfattad,
kanske på grund av att jag uttryckt mig
otydligt i mitt förra anförande.

Jag skall inte fortsätta med resonemang
kring herr Erikssons motion i annan
mån än framhålla, att skattskyldighet
från propositionsdagen, när propositionen
har utlovat skattefrihet ytterligare
två månader, kan komma att få
konsekvenser av flera olika slag. Jag
såg i en tidning häromdagen att professor
Mutén, som är professor i finansrätt,
uttalat att det finns skäl anta att
de berörda parterna kommer att känna
sig lurade av herr Sträng om en sådan
bestämmelse genomförs av riksdagen.

Det finns givetvis många exempel på
orimliga vinster som inte har beskattats.
Sådana exempel har vi alla hört,
och jag beklagar att denna lag har dröjt
så länge. Men jag har också fått känne -

Ang. markvärdebeskattningen
dom om flera fall där de mest orättvisa
verkningar skulle uppstå om man genomförde
utskottsförslaget i vad det
grundar sig på herr Erikssons motion.
Bara i dag här i riksdagen har jag av
besökande och av ett par riksdagsmän
fått flera exempel till livs, som visar
vilka mycket olyckliga verkningar som
kan uppstå till följd av högst legitima
försäljningar, där lagfart ej begärts före
8 november. Min uppfattning om denna
tilläggsbestämmelse har många goda skäl
för sig.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill endast konstatera
att det tycks råda eu skillnad mellan
herr Wärnberg och mig på det sättet
att herr Wärnberg menar att det
övervägande flertalet av dessa säljare
är onda och att därför även de goda
bör klämmas åt. Jag å min sida menar
tvärtom att de goda under alla förhållanden
bör skyddas. I mitt resonemang
om retroaktiviteten har jag givetvis
åsyftat de fastighetsförvärv som varit
skattefria för att fastigheterna nu innehafts
i tio år.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag måtte vara en mycket
dålig pedagog. När herr Wärnberg
så kan missuppfatta resonemanget om
värdeminskningsavdraget att han vill
påstå att jag vill införa ett nytt avdrag,
då vet jag inte vad jag skall anföra. Jag
ber honom läsa innantill i bevillningsutskottets
betänkande nr 64. Där skriver
utskottet nämligen så här: »Utskottet
delar departementschefens uppfattning
att man vid vinstberäkningen av praktiska
skäl kan bortse från värdeminskningsavdrag
för byggnader och inventarier,
som understiger 3 000 kronor, men
att Värdeminskningsavdrag på högre belopp
i sin helhet bör beaktas vid vinstberäkningen.
» Sedan erkänner man vis -

152 Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen

sa tröskeleffekter och säger vidare:
»Nackdelarna därav uppvägs emellertid
av den förenkling, som därigenom uppnås
vid taxeringen.»

Det var dessa nackdelar som jag efterlyste
i mitt första anförande, herr
Wärnberg. Det är inget nytt förslag, det
är bara ett orättvist förslag. Detta är
summan av det hela.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Det finns väl nu inte
mycket att tillägga. De senaste replikskiftena
har kanske klarlagt vad vi väl
alla visste, nämligen att det lagförslag
som vi behandlar till alla delar är mycket
komplicerat. Det har också framkommit
vid utskottsbehandlingen hur
svårt, ja nästan på gränsen till omöjligt,
det är att i lagparagrafer skriva in
vad man egentligen menar. Å andra sidan
kan det också vara mycket besvärligt
att ur lagparagrafer läsa ut vad lagstiftarna
menar.

I de stora frågorna råder ju en rörande
enighet mellan samtliga talare som
yttrat sig om detta skatteförslag, och finansministern,
som jag lyssnade på i
andra kammaren för en stund sedan,
var närmast överraskad över den vänlighet
som visats denna proposition.
lag tror att han använde uttrycket att
det var en succé att en proposition fick
så omfattande anslutning som denna
fått. Inför den stundande julfriden får
det väl, herr talman, betraktas som mycket
trevligt att oppositionens motionsförslag
inte åstadkommit någon villervalla
på regeringssidan.

Det ligger ett mycket omfattande utredningsarbete
bakom, och hade detta
inte gjorts hade man väl känt sig betydligt
osäkrare vid ställningstagandet.
Såväl i utredningen som vid propositionsskrivandet
har man mycket noggrant
penetrerat samtliga detaljer. Det
är emellertid på en punkt som detta
omdöme måste avvika, och det gäller
motionen I: 911 och II: 1122 som framlagts
från socialdemokratiskt håll. Den

har ju blivit mycket omdebatterad här,
och den är ändå en skönhetsfläck som
ger ett annat helhetsintryck åt lagförslaget
än som skulle varit fallet om den
saknats. Den har inte blivit föremål för
någon utredning, och den har inte blivit
föremål för någon remissbehandling.
Det är väl mycket troligt att finansministern
har haft detta problem
i tankarna — vi kan nästan läsa det
mellan raderna i propositionen — men
inte funnit någon möjlighet att i lagtext
skriva in vad man här skulle vilja
åstadkomma, och därför har detta förbigåtts.
Hade förslaget varit föremål för
utredning och remissförfarande, hade
det med säkerhet förelegat synpunkter
som för kammaren varit vägledande vid
ställningstagandet. Just detta avsnitt
tillhör också de mest komplicerade och
svåröverblickbara, ty här står — som
vi har förstått av debatten — uppfattning
mot uppfattning om hur det tilllägg
som föreslagits i motionen kommer
att verka. Det har uppstått diskussion
om datum — den 8 november har föreslagits
som den avgörande heliga dagen
och den har, om vi skall låna symboliken
från vad som här har sagts, blivit
den heliga kon — eller kanske får man
säga den heliga kalven. Jag skall emellertid
inte gå in på detta, men det är
ganska betecknande, att i propositionen
klart och tydligt slås fast datum den 31
december, och jag kan citera vad som
sägs i fråga om dessa skatteflyktsbestämmelser.
Det säges följande: »Bestämmelsen
förutsätter för sin tillämpning
att fastigheten överförts efter den
31 december 1967.»

Skulle motionärerna haka sig fast vid
datum, hade det varit riktigare att ta
den 24 november än den 8 november,
men jag skall inte komma med någon
filosofi i detta fall.

Vi har väl alltid här i landet haft dét
som en god regel för lagstiftning, att
lagen skall vara känd vid begåendet av
handlingen, och detta krav fyller ju
inte det framlagda förslaget. Jag kan
mycket väl förstå — och jag är villig

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

153

instämma i de motiv som finns i motionen
— att man vill komma åt skenköp
och köp som görs upp uteslutande i avsikt
att komma ifrån skatt, men man har
inte, som det har sagts, kunnat skapa
något instrument för att skilja agnarna
från vetet utan behandlar alla lika. Då
bryter man också mot en annan princip,
och det är att en lagstiftnings verkningar
bör begränsas till dem som man
vill komma åt. Det skulle ju vara häpnadsväckande
om man tillämpade en
lagstiftning så lättvindigt att man inte
var så noga med om en eller annan
drabbades av dem som inte var avsedda
att drabbas —■ det har ju erkänts
här i debatten att det finns en blandning
av onda och goda, som kommer
alt behandlas lika. Även om det nu inte
är så många av de goda som drabbas —
jag vet inte om det är de onda eller de
goda som är i majoritet —• är det i alla
fall avskräckande att tillämpa en sådan
princip.

Jag vill till sist påminna om en grupp
som jag väl känner till och som kanske
mest kan komma i fråga i detta fall.
Vid generationsväxlingar på landsbygden
kan det ju hända att sonen köper
en gård av fadern, och det måste väl
betraktas såsom en fullt legitim affär.
Det är ett slags affärer som är vanligast
på hösten, eftersom tillträdaren skall
komma åt skogen under avverkningssäsongen
och kanske inte har pengar
att betala lagfartskostnaderna förrän
han har skaffat sig vissa inkomster. Efter
vad jag kan förstå är det denna
grupp av affärer som kommer att få
känning av den nya lagstiftningen och
där det legala blandas med det illegala.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den reservation, i vilken yrkas
avslag på den motion jag berört, och i
övrigt yrkar jag bifall till de reservationer,
som jag varit med om att underteckna.

Herr HiiBINETTE (h):

Herr talman! En fråga som kan ha
ett visst intresse i samband med dis -

Ang. markvärdebeskattningen
kussionen om denna beskattning är om
förslaget bl. a. syftar till någon form
av förmögenhetsutjämning. Jag föreställer
mig att så är fallet. Det ligger
i den nuvarande regeringens ambition
att verka för en så stor utjämning som
möjligt, inte bara av inkomster utan
kanske i lika hög grad av förmögenheter.

Vi har under alla år fått uppleva beskattningar
som till sin struktur har
syftat i den riktningen. Det gäller inte
bara progressionen i inkomstskatteskalan
utan också arvs- och förmögenhetsbeskattningen.

Nå, vad har då resultatet blivit? En
bok som har kommit ut i höst och just
sysslar med dessa frågor tycker jag ger
en god illustration till förhållandet. De
människors tjänster, som har särskilt
stort intresse i samhället, betalas med
ganska avsevärda summor. Det är givetvis
en följd av skatteprogressionen. Man
kompenserar sig och klyftan bibehålies,
kanske vidgas.

Vad gäller förmögenhetsutjämningen
ger boken med önskvärd tydlighet belägg
för att en beskattning av denna
karaktär trots allt inte kan skapa den
nivellering som man är ute efter.

Konsekvensen av detta resonemang
skulle bli att den nu aktuella skattelagstiftningen
inte betyder så mycket för
kapitalbildningen i samhället och därmed
skulle kunna accepteras av de flesta.
Ja, det kan ju hända. Detta är ju
bara en vanlig beskattning som inte har
lyckats komma fram till det ideologiskt-politiska
syftemålet. Vad man har
lyckats åstadkomma är ett kompensationskrav
från den som tänker sälja sin
fastighet, ett krav som kommer att ta
sig uttryck i betydligt högre markpriser
med så småningom högre förräntningskrav.

Vi talar om vårt höga kostnadsläge
här i samhället. Tror någon att åtgärder
av denna karaktär kommer att sänka
detta? Nej, herr talman, jag har en
känsla av att denna beskattning, som
har tillkommit, som herr Einar Eriks -

154

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
son sade, delvis i politiskt-ideologiskt
syfte, minskar utbudet av mark för lång
tid. När det sedermera bjuds ut mark
blir den dyr, ty då har kompensationstänkandet
kommit in i bilden.

När herr Wärnberg och sedermera
några andra talare delar in svenska folket
i goda och onda människor, skulle
jag gärna vilja ha en närmare förklaring.
Jag förmodar att de flesta av oss
i så fall skulle hamna bland de onda
— eller hur, herr Wärnberg? Jag anser
att den terminologin inte skall användas
i detta sammanhang.

Det intressanta i herr Wärnbergs resonemang
liksom i herr Erik Filip Peterssons
var att man skulle kunna skilja
agnarna från vetet. Herr Petersson
hade enligt min mening rätt när han
menade att det är ganska betänkligt att
stifta en lag som inkluderar alla, i fullt
medvetande om att man här ger sig in
på någonting som inte är helt riktigt.
Detta borde ha övervägts bättre, och
det finns säkert möjlighet att komma
fram till en åtskillnad mellan, inte onda
och goda människor — den terminologin
vill jag inte använda — utan
olika beskattningsobjekt. Man hade kunnat
lösa detta på ett riktigare sätt.

Jag har i en motion, I: 913, yrkat på
att propositionen skall avslås och att
man i stället skall försöka komma fram
till det som herrarna är ute efter, nämligen
en rättvis beskattning. Jag ämnar
inte, herr talman, yrka bifall till min
egen motion, utan jag skall inskränka
mig till det jag här har framfört. Jag
vill inte utsätta kammarens ledamöter
för påfrestningar vid en eventuell omröstning
utan tror att det är lugnast att
jag bara framför mina synpunkter.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av de under överläggningen
framkomna yrkandena propositioner
komme —• enligt en till kammarens
ledamöter utdelad stencilerad
propositionsordning •— att framställas
först beträffande yrkanden om annan

lydelse av författningstext än enligt utskottets
förslag, dock icke angående det
andrahandsyrkande som ställts av herr
Werner och som förutsatte, att beslut
först fattats i fråga om viss utredning
in. m. Därefter komme, fortsatte herr
talmannen, att upptagas de yrkanden,
som ställts om skrivelser till Kungl.
Maj :t, inberäknat herr Werners förstahandsyrkande.
Efter att vidare ha upptagit
också herr Werners andrahandsyrkande,
som avsåge lagtexten, komme,
anförde herr talmannen, propositioner
slutligen att framställas på utskottets
hemställan i vad den ej förut berörts.

Författningstext i vissa delar
Indexberäkning, fast tillägg m. m.

I fråga om indexberäkning, fast tilllägg
m. m., yttrade nu herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad utskottet
hemställt, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen
i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition; Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
64, såvitt avser indexberäkning, fast tilllägg
m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen i förevarande
del.

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

155

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 24.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare alternativregler

Med avseende å ytterligare alternativregler,
yttrade nu herr talmannen, hade
yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Jacobsson, Gösta, att
det förslag skulle antagas, som innefattas
i den av herr Yngve Nilsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen i förevarande
del; samt

3:o), av herr Lundström, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom in. fl. vid
betänkandet anförda reservationen 5.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i
denna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till kon -

Ang. markvärdebeskattningen
traproposition antaga bifall till herr
Lundströms yrkande.

Herr Nilsson, Yngve, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 64, såvitt avser
ytterligare alternativregler, antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Lundström m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
4, av herr Yngve Nilsson m. fl.
i förevarande del.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —43;

Nej — 26.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 64, såvitt
avser ytterligare alternativregler, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

156

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 38.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Förvärv från nära anförvant

Vidkommande frågan om förvärv från
nära anförvant gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till vad
utskottet härutinnan hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
6 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan i denna del, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
64, såvitt avser förvärv från nära anförvant,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson

m. fl. vid betänkandet avgivna, med 6
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ackumulerad inkomst

I vad gällde utskottets hemställan
såvitt avsåge ackumulerad inkomst, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats

l:o) att densamma skulle bifallas;

2:o), av herr Lundström, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 8 betecknade reservationen
; samt

3:o), av herr Jacobsson, Gösta, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i reservationen 9, av
herr Yngve Nilsson m. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr
Lundströms yrkande.

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

157

Herr Nilsson, Yngve, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 64, såvitt avser
ackumulerad inkomst, antager det förslag,
som innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 8 betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
9, av herr Yngve Nilsson in. fl.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 40;

Nej — 25.

Därjämte hade 70 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
64, såvitt avser ackumulerad inkomst,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström

Ang. markvärdebeskattningen
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 8
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej —41.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Skatteflyktsbestämmelse

Såvitt avsåge viss skatteflyktsbestämmelse
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall til! utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Yrngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 10 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
64, såvitt avser viss skatteflyktsbestämmelse,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 10
betecknade reservationen.

158

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 62.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Viss övergångsbestämmelse

Rörande viss övergångsbestämmelse
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet härutinnan
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Yngve Nilsson in. fl. vid betänkandet
avgivna, med 12 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
64, såvitt avser viss övergångsbestämmelse,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
12 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 24.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Förslag om skrivelser till Kungl. Maj:t

Utredning om kapitalvinstbeskattning
in. in.

I vad anginge denna fråga gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Lundström in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
64, såvitt avser utredning om kapitalvinstbeskattning
m. m., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

159

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 39.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utredning om realisationsvinstbeskattning
m. m.

I avseende å denna fråga gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
därpå att kammaren skulle antaga det
förslag, som innehölles i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
anförda, med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
64, såvitt avser utredning om realisationsvinstbeskattning
m. m., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Sedari denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Ang. markvärdebeskattningen

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 24.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Reinvestering i villafastighet

Rörande utskottets hemställan såvitt
avsåge reinvestering i villafastighet, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
7 betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
64, såvitt avser reinvestering i villafastighet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 7
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu

160

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Ang. markvärdebeskattningen
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej —61.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rådgivning av länsstyrelserna

Vidkommande denna fråga gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 11 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
64, såvitt avser rådgivning av länsstyrelserna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 11
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej —61.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta

Yrkanden å motioner av herr Werner

Förstahandsyrkande om slopande av
tidsgränsen för beskattning av realisationsvinst
genom avyttring av fastighet
och i samband därmed hemställan
hos Kungl. Maj:t om nytt lagförslag

Beträffande detta yrkande gjordes
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på bifall
till motionen II: 1126 i förevarande
del; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Andrahandsyrkande angående den
s. k. vinstprocenten

Rörande detta yrkande gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionen 11:1126 i denna del; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Utskottets hemställan i övrigt
Bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 76, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om studiemedelsavgifter,
in. in., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
skulle uppföras dels bevillningsutskot -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

161

tets betänkande nr 65 näst efter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 60, dels
statsutskottets utlåtande nr 209 näst
efter andra lagutskottets utlåtande nr
74, dels ock statsutskottets utlåtanden
nr 208 och 198 i nu nämnd ordning
näst efter tredje lagutskottets utlåtande
nr 59.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 378, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
utgifter på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1967/68, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 400, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
m. m., jämte motioner
i ämnet; och

nr 401, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 402, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om studiemedelsavgifter, m. in.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 76 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 403, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648), såvitt av -

ser bl. a. axeltryck, bruttovikt och fordonslängd,
m. m., jämte motioner i ämnet;
samt

nr 404, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648) såvitt
avser bl. a. fordons beskaffenhet och
utrustning, m. m. jämte motioner i ämnet.

Anmäldes Kungl. Maj ds till kammaren
överlämnade proposition nr 175,
angående ändrat huvudmannaskap för
serafimerlasarettet m. m.

Den kungl. propositionen hänvisades
till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 56, i anledning av motion angående
åtgärder för underlättande av kommunsammanslagning; nr

57, i anledning av motioner angående
utredning om åtgärder för att
stärka den kommunala självstyrelsen;
och

nr 59, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

59, i anledning av motioner om ett
biografiskt verk om ståndsriksdagen;

nr 61, med förslag till ändring i bankoreglementet; nr

62, i anledning av riksdagens revisorers
särskilda berättelse om riksdagsbiblioteket; nr

63, i anledning av utredning angående
åtgärder för att effektivisera
riksdagens revisorers verksamhet; och

nr 64, om bemyndigande för styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
att besluta om vissa gratifikationer;
samt

tredje lagutskottets memorial nr 64,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga be -

162

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

slut vid behandlingen av tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående begränsad giltighetstid
för lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område samt ändrad lydelse
av 1 och la §§ samma lag, dels motioner
i ämnet, dels ock motioner om

tillämpning av ensittarlagen på kronans
mark.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.27.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968