Nr 51 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:51)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 51 FÖRSTA KAMMAREN 1967

8 december

Debatter in. in.

Fredagen den 8 december Std.

Svar på interpellationer:

av herr Nilsson, Yngve, (h) ang. nedbringande av väntetiderna

vid rättspsykiatriska undersökningar .................... 3

av herr Mattsson (ep) ang. åtgärder mot arbetslöshet m. m. till

följd av devalveringen av vissa valutor .................. 5

av herr Sundin (ep) ang. åtgärder mot arbetslöshet till följd

av devalveringen av vissa valutor ...................... 5

av herr Wallmark (h) ang. dimensioneringen av det högre utbildningsväsendet,
m. m............................... 12

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 51

"i ''i

I ■'' : . >4

'' ■

IÄ '' vi

\l -vil-U tU>&yk-.Y;

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Fredagen den 8 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne
november.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 370, i anledning av motion om
statsbidrag för anordnande av skyddsrum
m. m.;

nr 372, i anledning av motioner om
ökad samhällsekonomisk forskning;

nr 373, i anledning av motioner om
ytterligare utbildning av tandläkare;

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt omorganisation
av televerket, m. in.; och
nr 376, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda berättelse
om redovisningen av förskott
till vissa plankostnader.

Ang. nedbringande av väntetiderna vid
rättspsykiatriska undersökningar

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Yngve
Nilssons (h) interpellation angående
nedbringande av väntetiderna vid rättspsykiatriska
undersökningar, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Yngve Nilsson har
i en interpellation frågat mig vilka åtgärder
jag avser att vidta för att nedbringa
väntetiderna vid rättspsykiatriska
undersökningar i brottmål.

Jag har tidigare haft tillfälle att redovisa
för riksdagen läget inom det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

lf Första kammarens protokoll 1967. Nr 51

När jag ungefär vid denna tid förra
året i andra kammaren besvarade eu
interpellation av herr Hamrin i Jönköping
framhöll jag, att den genomsnittliga
väntetiden för dem som hålls
häktade i väntan på undersökning hade
ökat i jämförelse med förhållandena i
december 1965. Jag måste tyvärr konstatera
att denna negativa utveckling
fortsatt under år 1967. Väntetiderna för
både häktade och icke häktade är i dag
längre än vad de har varit tidigare.

Antalet undersökningsfall synes vara
i stigande. Tillströmningen av häktade
till de rättspsykiatriska undersökningsavdelningarna
uppgick under månaderna
januari—oktober i år till 466 mot
422 resp. 375 under motsvarande period
åren 1966 och 1965.

De psykiatriska undersökningsklinikerna
inom kriminalvården fungerar
också som behandlingsavdelningar för
akuta vårdfall bland kriminalvårdsklientelet.
Den alltmer uttalade psykiska
labiliteten hos detta klientel har
ställt ökade anspråk på anstalternas
psykiatriska vårdresurser under senare
tid. Inte minst det tilltagande narkotikamissbruket
bland anstaltsklientelet
har bidragit till denna utveckling.
Särskilt besvärande har beläggningssituationen
blivit på Långholmsanstaltens
psykiatriska avdelning. Väntetiderna
för undersökning av häktade är
längre där än på andra håll i landet.
Trångboddheten och de otidsenliga lokaliteterna
har också medverkat till att
undersökningsklientelet upplever vistelsen
på Långholmen som mycket pressande.

Enligt den organisationsplan som antogs
av 1961 års riksdag skall nya rättspsykiatriska
kliniker uppföras i Stockholm,
Uppsala, Lund, Göteborg och
Umeå. Byggnadsarbetena för klinikerna

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Ang. nedbringande av väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar

i Uppsala och Lund sätts i gång i början
av år 1968. Dessa kliniker beräknas
vara färdiga våren 1969. Kliniken
i Göteborg avses bli klar vid årsskiftet
1969—1970. Beträffande kliniken i Umeå
pågår förhandlingar med Västerbottens
läns landsting om att uppföra kliniken
vid lasarettet i staden. En ny rättspsykiatrisk
klinik i Stockholm ingår i det
statliga byggnadskomplex som enligt
planerna skall uppföras inom kvarteret
Kronoberg.

De nya klinikerna kommer att medföra
ökad effektivitet i undersökningsarbetet
och dessutom bättre förhållanden
för undersökningsklientelet. I och
med att kriminalvårdens befattning
med de rättspsykiatriska undersökningarna
upphör allteftersom nya kliniker
tas i bruk, blir undersökningsorganisationens
läkare befriade från arbetet
med vårdfall och kan helt ägna sig åt
undersökningarna. Undersökningsorganisationens
personella resurser beräknas
i det läget vara tillräckliga för att
undersökningarna skall hinnas med
inom föreskriven tid. Det är emellertid
uppenbart att någon avgörande förbättring
av förhållandena inom undersökningsorganisationen
inte kan väntas
förrän de nya klinikerna tas i bruk.
I avvaktan härpå måste liksom hittills
olika provisoriska åtgärder vidtas för
att förkorta väntetiderna för undersökningsfallen.

Läkare utanför undersökningsorganisationen
har under åren gjort mycket
värdefulla insatser i undersökningsarbetet.
För att ytterligare stimulera
utomstående psykiatrer att medverka
i detta arbete har arvodet för
de undersökningar, de utför, nyligen
höjts.

Försök har gjorts att förbättra förhållandena
för dem som på Långholmsanstalten
väntar på undersökning. En
särskild avdelning för väntande undersökningsfält
har anordnats i friställda
utrymmen. När specialavdelningarna
för den nya centralanstalten i österåker
blir inflyttningsklara vid årsskif -

tet 1968—1969, blir det möjligt att på
Långholmen anordna tillfredsställande
provisoriska lokaler för en utökad rättspsykiatrisk
klinik. Möjligheterna till
organisatoriska åtgärder av annat slag
och med mer omedelbara verkningar
undersöks f. n.

Inom justitiedepartementet övervägs
också alla tänkbara möjligheter för att
åstadkomma förbättringar i situationen
för de häktade, som väntar på att
få undergå rättspsykiatrisk undersökning.
Främst övervägs om det går att
låta åtminstone vissa av dem tillbringa
väntetiden på annat håll inom kriminalvården
än i de häkteslokaler som
nu står till förfogande. Frågan vilka
författningsändringar som behövs och
vilka praktiska åtgärder som bör vidtas
i detta syfte har behandlats vid
överläggningar mellan berörda departement
och myndigheter och med företrädare
för rättspsykiatrin.

Som framgått har jag ansett det nödvändigt
att undersöka alla möjligheter
att komma till rätta med den otillfredsställande
situationen inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet. Det
finns anledning att räkna med att de
åtgärder som jag har antytt skall verksamt
bidra härtill, men jag är beredd
att pröva alla uppslag som syftar till
en förbättring av förhållandena.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för det svar jag här
fått mottaga på min interpellation.

Justitieministern har — som framgått
av svaret — måst konstatera att situationen
under de senaste åren förvärrats
för dem som hålls häktade i avvaktan
på rättspsykiatrisk undersökning.
Väntetiderna har ytterligare ökat.

De alltför långa väntetiderna är emellertid
ingen företeelse som hänför sig
till enbart de allra senaste åren. Förhållandena
har varit miserabla sedan
decennier. Justitieombudsmannen framhöll
bland annat detta år 1961 i skri -

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Ang. åtgärder mot arbetslöshet m. m. till följd av devalveringen av vissa valutor

velse till Kungl. Maj :t. Han påpekade
att dröjsmålen med sinnesundersökningarna
är förkastliga av flera skäl
och oförenliga med elementära rättssäkerhetskrav.

Vad som främst gör dröjsmålen så
allvarliga är de svåra lidanden som
dessa medför för de häktade. Som jag
anfört i min interpellation är den genomsnittliga
väntetiden nu ungefär fyra
månader, men i enskilda fall kan den
ibland bli mer än dubbelt så lång. Enligt
lag skall denna väntetid egentligen
få vara högst sex veckor. Som framgått
av justitieministerns svar förlängs
emellertid den genomsnittliga väntetiden
alltmer och fjärmas ytterligare från
den föreskrivna.

Justitieministern framhöll i sitt svar
att riksdagen år 1961 i princip beslutat
att nya rättspsykiatriska kliniker
skall uppföras i Stockholm, Uppsala,
Lund, Göteborg och Umeå.

Redan då var det, som justitieministern
i sin skrivelse av samma år framhåller,
minst sagt hög tid att vidta
kraftåtgärder. Det är med beklagande
man måste konstatera, att utbyggnaden
av de rättspsykiatriska klinikerna inte
fortskridit längre än vad som varit
fallet, trots att det förflutit mer än sex
år sedan principbeslutet fattades. Det
dröjer nu i bästa fall halvtannat år innan
klinikerna i Uppsala och Lund är
färdiga, och mer än två år innan kliniken
i Göteborg är färdig. När kliniken
i Umeå blir färdig hänger dess
värre fortfarande i luften.

Justitieombudsmannen har, som jag
påpekat i min interpellation, i år återigen
klagat över de högst otillfredsställande
förhållandena när det gäller sinnesundersökningar
i brottmål och kraftigt
understrukit nödvändigheten av att
varje ytterligare dröjsmål med uppförande
av de nya klinikerna undanröjs.

Herr talman! Jag är fullt införstådd
med att många problem —- inte minst
på personalsidan — bidrar till den
prekära situation som det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet sedan

länge befunnit sig i och som alltmer
förvärras. Men jag anser att det är hög
tid att göra en verklig kraftinsats på
detta område. Därför är det med stor
tillfredsställelse jag noterar justitieministerns
mycket positiva svar på min
interpellation och hans likaså mycket
goda vilja att bidraga med alla tänkbara
lösningar på det i interpellationen
anförda problemet.

Jag vill med dessa ord än en gång
tacka justitieministern för hans svar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. åtgärder mot arbetslöshet m. m. till
följd av devalveringen av vissa valutor

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde
i ett sammanhang besvara dels herr
Mattssons (ep) interpellation angående
åtgärder mot arbetslöshet m. m. till
följd av devalveringen av vissa valutor,
dels ock herr Sundins (ep) interpellation
angående åtgärder mot arbetslöshet
till följd av devalveringen av vissa
valutor, och nu anförde:

Herr talman! Herr Sundin har frågat
vilka åtgärder regeringen avser att vidta
för att skapa trygghet åt de anställda,
vilkas sysselsättning och utkomst
kan komma i fara på grund av de nyligen
företagna devalveringarna. Herr
Mattsson har ställt samma fråga med
hänsyftning på de sysselsatta inom den
mindre och medelstora sågverksindustrin.
Jag vill därför besvara de två interpellationerna
i ett sammanhang.

Jag vill först framhålla, att de nyligen
företagna devalveringarna inte innebär
någon dramatisk och häftig förändring
av vår ekonomiska situation.
Vårt näringslivs konkurrensläge har
inte i någon avgörande grad försämrats.
Varje tal om av devalveringen föranledd
sysselsättningskris eller liknan -

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Ang. åtgärder mot arbetslöshet m. m. till
de svårigheter är således överdrivet
och missvisande.

Däremot kan devalveringarna och de
åtstramande åtgärder som följt i deras
spår medföra besvärligheter för enskilda
företag, som har sin huvudsakliga
avsättning på framför allt den engelska
men också på de danska och
finska marknaderna. Problem kan också
uppstå för företag, som möter konkurrens
från dessa tre länder vid sin
export på tredje land eller vid sin avsättning
på hemmamarknaden. Dessa
svårigheter torde dock knappast bli
särskilt djupgående.

Den svenska skogsindustrin är ett
belysande och betydelsefullt exempel
på arten av problem som kan uppstå.
När det gäller massaindustrin är det
sålunda inte troligt, att devalveringarna
kommer att medföra någon minskad
avsättning eller något priskrig. Snarare
kan ett lättare läge för den engelska
pappersindustrin leda till ett ökat importbehov
av massa. Massaindustrins
problem kommer därför alltfort att vara
dess på sina håll mindre rationella
struktur och den allmänna överkapacitet,
som de senaste årens kraftiga utbyggnad
lett till. För vår pappersindustri
kan ett förbättrat konkurrensläge
hos den brittiska industrin möjligen
medföra ett visst bortfall av export på
Storbritannien, medan däremot de
finska och danska åtgärderna inte torde
få några större konsekvenser. Å
andra sidan bör den engelska pappersefterfrågan
öka efter hand som den
allmänna produktionstillväxten kommer
i gång. Sågverksindustrin kan
möjligen få känna av en ökad utbudskonkurrens
från finskt håll, samtidigt
som efterfrågan försvagas, främst från
den engelska marknaden. De negativa
konsekvenserna för sågverksproduktion
och sysselsättning, som kan bli
följden, kommer dock att motverkas av
en fortsatt hög inhemsk byggaktivitet,
främst inom bostadssektorn.

För verkstadsindustrin är konsekvenserna
för närvarande svårare att ge -

följd av devalveringen av vissa valutor
nomskåda. Det verkar emellertid troligt,
att man får räkna med en något
mindre tillväxt av verkstadsexporten till
devalveringsländerna, åtminstone under
första hälften av 1968. De mest betydande
effekterna kan dock uppstå för exporten
på andra länder, t. ex. Norge och
Västtyskland men också vissa transoceana
marknader, där den danska och engelska
verkstadsindustrin kan få ett temporärt
försprång i konkurrensen. Även
om priserna i de här sammanhangen
spelar en mindre framträdande roll, kan
konjunkturavmattningen i Västeuropa
ha gjort köparna priskänsligare än förut.
Hur kännbar den ökade konkurrensen
blir, beror i hög grad på våra företags
förmåga att anpassa sig til! det nya
läget och att söka sig till nya marknader.
Under alla förhållanden blir konsekvenserna
högst skiftande för de enskilda
företagen, men verkstadsindustrin
i stort bör kunna hävda sig också
i fortsättningen.

Slutligen kan jag om textil- och konfektionsindustrin
nämna, att vissa problem
kan uppstå på det rena textilområdet
genom en ökad priskonkurrens.
Konsekvenserna för produktion och sysselsättning
bör dock bli begränsade.

Jag nämnde inledningsvis att de svårigheter
som finns för många exportföretag
i huvudsak berott på den svaga
konjunkturen i avnämarländerna. Eftersom
ett omslag till det bättre förefaller
att vara på väg i USA och som
vi kan hoppas även i Västtyskland finns
det skäl att tro, även sedan devalveringseffekterna
inräknats, att exportökningen
också för nästa år kommer att
ligga på en förhållandevis hög nivå. Enskilda
företag och branscher kommer
även i fortsättningen att ha besvärligheter,
men någon allmän pessimism om
vår export är inte motiverad.

Ur svensk synpunkt är det för övrigt
närmast en fördel att Storbritannien
valt att försöka lösa sitt balansproblem
genom devalvering och inte genom importreglering
eller en än hårdare efterfrågebegränsande
politik. Härigenom

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Ang. åtgärder mot arbetslöshet m. m. till
skapas utrymme för en expansion som
så småningom måste gynnsamt påverka
vår export.

Beträffande regeringens ekonomiska
politik har jag i dagsläget bara att slå
fast att den också i fortsättningen kommer
att inriktas på en allmän återhållsamhet
men med selektivt insatta åtgärder
för att stödja sysselsättningen om
och när detta behövs. Politikens utformning
under nästa år kommer att redovisas
av regeringen i statsverkspropositionen
i januari.

Regeringen kommer att med största
uppmärksamhet följa utvecklingen och
vidta de åtgärder, som erfordras för att
säkra trygghet och sysselsättning för
landets löntagare.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min interpellation.
Det har ju pågått en ganska
lång likartad interpellationsdebatt
i andra kammaren, och jag har suttit
där och lyssnat. Jag förmodar att argumenteringarna
i första kammaren måhända
blir likartade.

Personligen skulle jag vara glad om
jag kunde se lika bekymmersfritt och
optimistiskt på situationen som finansministern
gör. Valutadevalveringarna
i England, Danmark och Finland kan
inte mycket försämra vårt näringslivs
konkurrensläge, anser herr Sträng, som
heller inte tror att det kommer att bli
några särskilt stora svårigheter att
klara sysselsättningen och tryggheten
för de anställda. Vad jag främst åsyftar
med min interpellation är just tryggheten
för de anställda i vårt samhälle.

Det som inträffat kan tydligen inte
störa regeringens goda nattsömn. Tyvärr
tror jag att herr Sträng och regeringen
tar alltför lätt på situationen.
Även interpellationssvaret innehåller ett
par uttryck som antyder att läget är
allvarligare än herr Sträng här nyss
velat medge. Det finns företag som
drabbas — säger herr Sträng — före -

följd av devalveringen av vissa valutor
tag som har sin huvudsakliga avsättning
på de engelska, danska och finska
marknaderna eller konkurrerar med
företag från dessa länder. Men detta
betyder ju ökade risker för sysselsättningen
och för de anställdas trygghet.

Vi har i vårt land redan förut ett
mycket högt kostnadsläge som gör det
svårt för vårt näringsliv att konkurrera
på världsmarknaden. Situationen för
vår utrikeshandel, som betyder så mycket
för oss, är verkligen inte särskilt
tillfredsställande. Vi har haft kraftiga
underskott i bytesbalansen under de
senaste åren — miljardunderskott varje
år. För nästa år kan man befara att
underskottet blir bortåt 2 miljarder
kronor. Det är väl uppenbart att det
i längden inte kan få fortsätta som det
nu gör.

Det är också uppenbart att valutadevalveringarna
hos några av våra främsta
handelspartners försämrat situationen
för oss ytterligare. Det gäller t. ex.
de näringsgrenar som finansministern
berört i sitt svar. Man får räkna med
ökade svårigheter för skogsnäringarna
och för verkstadsindustrin. Ett exempel
på situationen som den nu är skall
jag ta från ett företag där jag är verksam.

Jag ber finansministern att titta på
den annons som jag här har med mig.
Man annonserar där ut engelska traktorer
och hänvisar till devalveringen
och till att man på grund därav sänker
priserna mellan 2 000 och 5 000 kronor.
Rent praktiskt har vi i företaget under
den senaste veckan försökt konkurrera
med ett företag som tillhör samhället

— jag skall inte nämna vilket företag

— men där den engelska devalveringen
gjort det omöjligt för oss att hävda
oss trots att kvalitén är ungefär likartad.
Detta säger väl om något att det
inte är så lätt att klara situationen
som finansministern för en stund sedan
ville försöka göra gällande.

Utöver detta vill jag också peka på
devalveringens verkningar för det
svenska jordbruket, även om det för

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Ang. åtgärder mot arbetslöshet m. m. till följd av devalveringen av vissa valutor

dess del i jordbruksavtalet finns en
passus om att man i sådana här sammanhang
skall förhandla. Vad man kan
komma fram till vid denna förhandling
därom vet vi ingenting i dagens
läge.

Det är naturligtvis bra om situationen
i vårt land kan klaras utan devalvering,
men tar regeringen alltför lätt
på situationen, kan en svensk devalvering
snart bli ofrånkomlig.

När Sverige nu valt att inte devalvera
måste man vidta andra åtgärder
som stärker näringslivets konkurrenskraft
och säkerställer de anställdas
trygghet till sysselsättning och inkomst
— det senare vill jag speciellt understryka.
Det kan därvid särskilt bli fråga
om vissa näringsgrenar, vilka min
interpellation närmast avsåg. Men finansministern
är mycket förbehållsam
i svaret. Han säger endast att regeringen
i sin ekonomiska politik liksom hittills
skall inrikta sig på återhållsamhet.
Närmare besked är, säger finansministern,
att vänta i statsverkspropositionen
i januari månad.

Man får också veta att regeringen
skall följa utvecklingen med största
uppmärksamhet. Denna passus i allt
sitt intetsägande är föga förhoppningsfull.
Jag tycker inte att finansministerns
svar är ett uttryck för den aktivitet
som enligt min mening är nödvändig
för att vi skall kunna upprätthålla
sysselsättningen och säkerställa
de anställdas trygghet.

Det är nödvändigt med en mera aktiv
näringspolitik, och det är nödvändigt
att vidta åtgärder skyndsamt. Är
regeringen t. ex. beredd att medverka
till en ränteförändring som dämpar det
höga kostnadsläget för vårt näringsliv?
Borde inte tiden nu verkligen vara inne
för kraftåtgärder mot den kostnadsuppdrivande
inflationen? Skulle inte herr
Sträng kunna tänka sig att ta initiativ
till överläggningar med de politiska
partierna, med näringslivets och arbetsmarknadens
organisationer?

Jag anser att det är nödvändigt att

man inte polemiskt försöker missförstå
en kritisk situation utan i stället söker
nå den enighet som är nödvändig. Alla
parter bör få vara med i detta sammanhang.
Det är mycket som skulle
kunna göras om herr Sträng bara ville
hjälpa till. Det är jag alldeles övertygad
om. Det är därför med den allra största
spänning som jag emotser statsverkspropositionen
i januari månad.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Även jag ber att till
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen.

Statsrådets optimism när det gäller
verkningarna av devalveringarna för
vårt land kan jag icke dela. Främst den
engelska devalveringen har gett anledning
till oro, särskilt för skogsnäringarna.
Som bekant var det för dessa bekymmersamt
redan innan nedskrivningen
av pundets värde ägde rum, och
nu har situationen särskilt för sågverken
blivit prekär. Jag har gjort mig
underrättad om att förlusterna på före
devalveringen träffade avtal om leveranser
av sågverksprodukter med betalning
i pund uppgår till mellan 15
och 20 miljoner kronor. De mindre
och medelstora sågverksföretagen torde
få det besvärligast, och i många fall
måste svårigheter att klara rörelsen
uppstå till följd av här nämnda konsekvenser
i likviditetshänseende.

Man kan naturligtvis fråga sig om
det är företagarna som varit dåliga
affärsmän, när de icke säkrat sig emot
förluster vid en eventuell punddevalvering.
Men i verkligheten är det nog
så att de alltför mycket litat på uttalanden
av representanter för regeringen
och bankvärlden, där det försäkrats
att någon risk för devalvering av pundet
icke förelegat. Hur det än ligger
till med detta, tror jag man kan konstatera
att dessa förluster betingats av
förhållanden vilka företagarna inte haft
möjlighet att påverka. Mot den bak -

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Ang. åtgärder mot arbetslöshet m. m. till
grunden talar starka skäl för att statsmakterna
medverkar till att lindra verkningarna.

Under tider med för sågverken höga
exportpriser uttogs s. k. prisutjämningsavgifter.
I de fonder som upprättades
med dessa medel finns nu bortåt 3
miljoner kronor. Jag ifrågasätter om
inte dessa fonder borde tas i anspråk
för att hjälpa de företag som står inför
nödvändigheten av driftsinställelse på
grund av devalveringen. Det kan ifrågasättas,
om det inte är förmånligare
att vidtaga åtgärder av detta slag än
att via arbetsmarknadspolitiken skaffa
arbete åt dem som friställs vid driftsinskränkningar
och driftsinställelser.

Samtidigt med de här förordade åtgärderna
måste lånemedel ställas till
sågverksnäringens förfogande. Därvid
torde även direktlångivning från företagarföreningarna
och kreditgarantier
få komma i fråga. Skulle det vara så att
de för dessa låneformer anslagna medlen
är utnyttjade, är det min förhoppning,
att regeringen omgående vidtager
åtgärder för att öka medelstillgången.

När herr statsrådet till slut säger att
regeringen med uppmärksamhet kommer
att följa utvecklingen, hoppas jag
att den kommer att stödja den enskilda
företagsamheten som drabbats av devalveringsförluster
och därmed också
medverka till tryggande av sysselsättningen.

Herr talman! Jag ber ännu en gång
att få tacka för svaret.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tror att jag kan
göra detta inlägg mycket kort, eftersom
det har förts en osedvanligt lång debatt
i exakt samma ärende i medkammaren.
Jag föreställer mig att interpellanterna,
som de intresserade riksdagsmän de är,
kanske tvingats att lyssna till den debatten,
och det är då rätt onödigt att
göra sig skyldig till alltför många upprepningar.

Det är klart att en devalvering alltid

följd av devalveringen av vissa valutor
innebär ett val — och en icke devalvering
innebär också ett val. Vi befann
oss i den situationen den 18 november,
och vi valde att icke devalvera. Vi har
efter dagens debatt i medkammaren
kommit fram till att hela oppositionen
anser, att regeringen gjort ett riktigt
ställningstagande. Vi behöver därför
inte diskutera denna fråga så mycket
mera.

Som jag anfört i mitt svar, kan det
inte sägas att någon speciell bransch
just på grund av devalveringen är särskilt
illa utsatt. Däremot kan naturligtvis
ett och annat företag råka i besvärligheter.
Jag tillät mig att i andra kammaren
läsa upp ett uttalande ur senaste
numret av Affärsvärlden, där man under
rubriken Varumarknaden tar upp
läget för sågverksindustrins produkter.
Det är ju speciellt med tanke på denna
industri som herr Mattsson i Eneryda
har framställt sin interpellation.
Det sägs i Affärsvärlden att de avslut
som nu börjat göras nere på kontinenten
har skett till priser som inte rönt
någon påverkan av devalveringen. Man
räknar med att när den nya säsongen
får anses öppnad, kommer nästa års
affärer inte att behöva betyda någon
prissänkning för den exporterande sågverksindustrin
i annan mån — och
herr Mattsson var ju inne på detta —
än att det kan vara fråga om en speciell
företagare som kanske något sangviniskt
har träffat sina avslut i pund
och nu befinner sig i den situationen
att han får en sämre valuta i sin hand
och mindre pengar i svenska kronor när
han växlar in punden i riksbanken.

Det är klart att vi aldrig bör moralisera
över de enskilda företagarnas mer
eller mindre långtgående förtänksamhet
i sådana situationer. Här handlar ju
varje företagare som den affärsman
han är ■— den försiktigare eller den
mer sangviniska affärsmannen. Men
jag tycker nog att det var litet orättvist,
när herr Mattsson gjorde gällande
att man inom sågverksindustrin med
anledning av regeringens och vissa

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Ang. åtgärder mot arbetslöshet m. m. till
andra ekonomers uttalanden hade bibringats
den uppfattningen, att någon
risk inte förelåg för en devalvering av
det engelska pundet. Jag kan inte påminna
mig att någon svensk regeringsledamot
har lämnat några garantier för
ett annat lands valuta. Däremot vet jag
att det har skrivits rätt mycket i denna
fråga av och till. Jag kan väl också
säga att devalveringen måhända kom
såsom en överraskning för de flesta i
vårt land, eftersom man hade vant sig
vid att Englands bekymmer kunde redas
upp på andra vägar, nämligen genom
internationella kreditåtaganden
över Valutafonden. Detta diskuterades
såsom ett allvarligt alternativ också vid
detta tillfälle, men det kom i gång en
spekulation, och det blev en psykologisk
stämning som gjorde att denna väg
inte räckte till, utan att endast devalveringen
kvarstod såsom alternativ. Jag
kan inte se hur staten skulle kunna
gripa in och rädda den enskilde företagare
som inte har varit tillräckligt
försiktig i sina affärer utan upprättat
kontrakt i pund. Det har väl någon
gång hänt att en enskild affärsmans litet
dåliga förtänksamhet har tvingat nationen
att ingripa. Men då har det varit
av helt andra format än nu — jag tänker
närmast på Ivar Kreuger som enskild
affärsman, vilken ställde nationen
i en sådan situation att det blev
nödvändigt för samhället att ingripa.

Herr Mattsson gör gällande att läget
för somliga sågverksägare nu skulle
vara sådant att speciella statliga åtgärder
vore erforderliga just på grund av
att de som affärsmän icke har varit
tillräckligt förtänksamma. På den punkten
vågar jag inte ge herr Mattsson
några förespeglingar om att staten skulle
kunna sträcka ut en hjälpande hand.
Jag är rädd för att det skulle föra med
sig prejudikat på så många håll att det
finns anledning att bäva för följderna.

Herr Sundin tog upp devalveringen
från ett speciellt företags synpunkt, till
vilket han själv på något sätt är anknuten.
Han visade en annons för en

följd av devalveringen av vissa valutor
engelsk traktor, Ferguson, som om jag
uppfattade honom rätt nu skulle säljas
ett par tusen kronor billigare på den
svenska marknaden än tidigare och
därmed bli en svår konkurrent för
andra, svensktillverkade traktorer. Nu
finns det inte så många svensktillverkade
traktorer utöver Bolinder-Munktells.
Jag vet inte om det över huvud
taget finns någon annan svensk traktortillverkning.
Bolinder-Munktell är ett
mycket solitt företag, ett av våra bättre.
Jag tror att de tar denna påfrestning
utan att behöva riskera alltför mycket
av sin ekonomi. Erfarenheten visar också
att det så småningom på nytt sker
en viss prisanpassning.

För att inte ta Bolinder-Munktell exklusivt
utan mera hela koncernen, så
har dess verkställande direktör i samband
med den engelska devalveringen
uttalat att han nog tjänar lika mycket
pengar som han förlorar på den. Hans
förlust skulle vara att engelska bilar
säljs i Sverige till ett billigare pris än
tidigare och att han därmed får ett svårare
konkurrensläge för sina Volvobilar.
Å andra sidan har han så mycket underleveranser
för sin biltillverkning från
England, som han får till billigare priser
på grund av devalveringen, att han

— om jag minns hans uttalande rätt

— sade att han inte vågade säga om
han förlorar eller vinner på devalveringen.
Han var nog närmast av den
meningen att han vann något.

Det finns naturligtvis även andra
traktorförsäljande företag här i landet
som arbetar med icke svensktillverkade
traktorer. Det kan tänkas att dessa har
kommit i en ogynnsammare situation än
vad som uppstått för Ferguson. Men
här som på alla andra områden får
man räkna med både plus och minus.
Bonden som funderar på att köpa en
Fergusontraktor får den nu 2 000 kronor
billigare än före devalveringen.
Det är inte säkert att han som företagare
anser att detta är så tokigt. Minussidan
är inte av den karaktären att
vi, som jag har sett det, behöver vidta

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Ang. åtgärder mot arbetslöshet m. in. till

några speciella arrangemang, utan för
att lösa dessa problem räcker det med
de vanliga arbetsmarknadspolitiska och
andra medel som står till vårt förfogande.

Det har diskuterats mycket om jordbruket
på grund av devalveringen skulle
utsättas för särskilda påfrestningar.
Jag tror att utvecklingen har varit
ganska lugnande och betryggande för
vår jordbruksnäring. Man har visserligen
fått gå ner litet i prissättningen på
svenskt kött och svenska slaktdjur men
jag har nu fått höra att Slakteriförbundet
anser att marknaden åter är
sådan att man har kunnat återgå till det
prisläge som rådde före devalveringen.
Dessutom är ju det svenska jordbruket
skyddat genom ett avtal med en undre
prisgräns. Om prissättningen går under
den gränsen, kan man ju räkna med
att statsmakterna på ett eller annat sätt
ingriper.

Herr talman! Jag har väl sagt ungefär
det som behöver sägas i mitt svar.
Efter de här små kompletteringarna har
jag för tillfället ingenting mer att tilllägga.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag skall också bli
mycket kortfattad därför att jag satt
och lyssnade på finansministern under
den långa debatt som ägde rum i andra
kammaren.

Jag har inte på något sätt gjort gällande
att det är nödvändigt att Sverige
devalverar. Vad jag efterfrågade var om
finansministern ville vidta andra åtgärder
som skulle minska verkningarna
av devalveringarna, och det har finansministern
inte lämnat något som
helst svar på.

Det sägs i interpellationssvaret att
statsrådet förmodar att devalveringarna
inte kommer att drabba skogsnäringen
som sådan. Men verkligheten är
väl den, att man i utlandet inte i samma
utsträckning som hittills kommer
att köpa förädlade varor från skogsin -

följd av devalveringen av vissa valutor
dustrin utan i stället mindre förädlade.
Därigenom riskerar vi återverkningar
på det som för mig var det absolut
väsentliga, nämligen tryggheten för de
anställda i basindustrierna.

Enligt en upplysning som jag fick
i går kväll — jag vill inte uttala mig
om huruvida den är riktig — så har det
när det gäller den förädlande delen av
skogsbrukets basindustrier inte gjorts
några avslut eller köp sedan England
genomförde devalveringen.

Exemplet med traktorer anförde jag
bara för att belysa de följdverkningar
som devalveringen kommer att få. De
kommer att drabba maskinindustrin
över huvud taget i vårt land genom
ökad konkurrens från produkter som
vi importerar från ifrågavarande länder.

Sedan, herr finansminister, skall man
väl inte bara stirra sig blind på Bolinder-Munktell
och den styrka det företaget
har. Det finns ju serviceföretag i
varje län som säljer deras produkter.
Det företag som jag åberopade har 100
anställda. Om devalveringen får menliga
verkningar kommer ett flertal av
dessa anställda inte att kunna få den
trygghet i anställningen som jag för
min personliga del anser vara det allra
viktigaste.

Jag vet inte om finansministern vill
yttra sig om de två andra åtgärderna
som jag föreslog, nämligen att vi i fråga
om diskontot i ett trängt läge skulle
kunna diskutera med olika parter —
inte bara, som finansministern sade i
andra kammaren, med åtta, nio professorer
i nationalekonomi som har en
uppfattning motsatt den som professor
Ohlin har. Mycket viktigare är det att
diskussionen tas upp med näringslivets
parter och med de politiska partierna.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag skall också yttra
mig kort.

Herr statsrådet säger, att företagarna
har varit litet oförsiktiga att inte

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Ang. dimensioneringen av det högre utbildningsväsendet, m. m.

försäkra sina pund. Detta är förklarligt
med hänsyn till den debatt som förts
både i tidningspress och på annat håll.
Jag har här en utskrift från en diskussion
på Arosmässan den 11 november,
enligt vilken Krister Wickman sade,
att det i pressen — och kanske också
mellan företagare och bankmän — förekom
en »oerhört lättsinnig» diskussion
i valutakursfrågan. Han menade
att diskussionen var lättsinnig av två
skäl. »Den är lättsinnig därför att den
utgår ifrån att en engelsk devalvering
skulle vara aktuell. Jag tror att det
är ytterst osannolikt att en sådan händelse
inträffar---.»

Sådana uttalanden slås upp i tidningarna,
och det har väl gjort att
man inte trott på någon överhängande
risk.

Statsrådet Sträng säger, att när man
gör affärer, får risken stå för vederbörande
företagares egen räkning. Jag
har inte heller sagt något annat, men
jag hävdar, att om det blir en likviditetskris,
bör lånemedel ställas till förfogande,
t. ex. i form av garantilån från
företagarföreningar. Jag hoppas att
statsrådet Strängs uttalande, att stöd
här inte skulle kunna ges företagare,
inte avser sådana åtgärder som att skapa
rörelsemedel och likviditet i form
av lån.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. dimensioneringen av det högre utbildningsväsendet,
m. m.

Herr statsrådet MOBERG, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Wallmarks (h) interpellation
angående dimensioneringen av det
högre utbildningsväsendet, in. in., fick
nu ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Wallmark har frågat
chefen för ecklesiastikdepartementet,
om han vill upplysa kammaren om
sin inställning i fråga om en eventuell
övergång från resursspärrar till be -

hovsspärrar samt om han avser att
medverka till att en allsidig utredning
inom en snar framtid tillsätts för att
söka få en samlad överblick över dimensioneringen
av hela det högre utbildningsområdet
och därmed sammanhängande
organisatoriska frågor. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

Riktlinjer för utbyggnaden av det
högre utbildningsväsendet har fastlagts
senast vid 1965 års riksdag. På grundval
av detta beslut sker nu en planenlig
utbyggnad, som successivt underställs
riksdagen. Riksdagsbeslutet innebär
vidgade utbildningsmöjligheter för
ungdomen men har också som mål att
med hänsyn till förefintliga resurser
åstadkomma en balanserad expansion
på utbildningsområdet.

Vid dimensioneringen av skilda utbildningslinjer
har hänsyn tagits även
till det beräknade behovet av arbetskraft
i framtiden. Detta gäller t. ex.
i fråga om läkare, tandläkare och lärare.
Självfallet måste även praktiska
hänsyn tas. Så har t. ex. patientunderlaget
stor betydelse för läkarutbildningens
dimensionering. I andra fall — jag
tänker bl. a. på vissa naturvetenskapliga
ämnen -— har enbart de tillgängliga
resurserna satt en gräns för den
beslutade utbildningskapaciteten.

Erfarenheten har visat hur osäkra
arbetskraftsprognoser ofta är. Att med
högre grad av tillförlitlighet förutse
behovet av arbetskraft i en mer avlägsen
framtid är inte möjligt. Det ligger
emellertid i det reguljära utbildningsväsendets
natur att arbetskraftens sammansättning
med avseende på utbildning
påverkas först på lång sikt. En
rad andra faktorer inverkar på möjligheterna
att med hjälp av prognoser
styra utbildningskapaciteten, t. ex. det
förhållandet att i de allra flesta fall utbildningen
är så utformad att den
lämpar sig för verksamhet i olika yrken.
I själva verket är ett av de effektivaste
medlen att skapa balans mellan

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Ang. dimensioneringen av det högre utbildningsväsendet, m. m.

tillgång och efterfrågan på arbetskraft
inom olika sektorer att ge de studerande
en bred utbildning så att de så
långt möjligt blir oberoende av förändringar
som inträffar på arbetsmarknaden.

Självfallet är en utvecklad metodik
för arbetskraftsprognoser ändå av stor
betydelse för utbildningsplaneringen.
De kan bidra till att på ett tidigt stadium
rikta uppmärksamheten på kommande
arbetskraftsbehov så att bristsituationer
kan undvikas. Det blir emellertid
inte så mycket den absoluta som
den relativa dimensioneringen som påverkas
av prognoserna. Endast när det
gäller mycket specialiserad utbildning
— som är föga användbar inom andra
områden — får utbildningskapaciteten
avvägas efter behoven inom sektorn.
I övrigt blir kapacitetsbegränsningar i
första hand beroende av tillgängliga
resurser. Med hänsyn till vad jag sagt
om betydelsen av att beakta arbetsmarknadssynpunkter
i utbildningsplaneringen
men också med hänsyn till
svårigheterna att dimensionera utbildningen
efter arbetskraftsprognoser har
det varit angeläget att i skolöverstyrelsens
och universitetskanslersämbetets
styrelser bereda inflytande åt representanter
för arbetsmarknadsintressen.
Härigenom skapas möjligheter att såväl
i kvantitativa som kvalitativa avseenden
fortlöpande beakta arbetsmarknadsaspekter.

Vad gäller herr Wallmarks andra
fråga vill jag erinra om att utbyggnaden
av det högre utbildningsväsendet
under 1960-talet föregåtts av omfattande
utredningsarbete. Bl. a. 1955 års universitetsutredning
och 1963 års universitets-
och högskolekommitté har haft
uppdrag på detta område. Den nuvarande
planeringen avser tiden fram till
början av 1970-talet. Inom myndigheterna
pågår ständigt ett långsiktigt planeringsarbete.
Hur det mer övergripande
arbetet med riktlinjer för det
högre utbildningsväsendets dimensionering
och utformning under 1970-talet

skall bedrivas kan jag f. n. inte uttala
mig om.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag ber först att få
tacka statsrådet Moberg för svaret på
min interpellation. Den offentliga debatten
i denna fråga har ju blivit alltmer
intensiv. Detta är i och för sig inte
så mycket att förvåna sig över med
tanke på de växande svårigheter som
uppstått att bereda de nyexaminerade
anställningar inom adekvata områden.

Till det vill jag också lägga, att vi
har vad jag kan kalla en dold arbetslöshet,
genom att de studerande vid
universiteten i betydande omfattning
helt enkelt går kvar, eftersom det för
dem är tämligen meningslöst att söka
anställning. Det finns naturligtvis också
en annan synpunkt på detta, nämligen
de statsfinansiella problem som
kan dyka upp.

Jag har ingen exakt uppgift om de
totala årliga kostnaderna för det högre
utbildningsväsendet, men jag skulle tro
att dessa kostnader snarare över- än
understiger en miljard kronor om året.
Det är alltså betydande belopp vi talar
om. Emellertid hade jag inte tänkt att
främst ta upp de akuta problemen utan
frågor som uppkommer på något längre
sikt. Jag tror nämligen inte att man bör
dimensionera utbildningslinjer med tanke
på dagsaktuella bekymmer.

Eftersom statsrådet i sitt svar hänvisar
till 1965 års beslut, vill jag erinra
om att riksdagen fastlagt ett ramtal
på 87 000 studerande i början av
1970-talet. Statsutskottet sade uttryckligen
ifrån i sitt utlåtande att detta var
ett maximital, vilket man inte kunde
överskrida. Beslutet förutsatte — det
vill jag särskilt betona — betydande
utökningar på det postgymnasiala ickeakademiska
området, som det heter. Vi
kan emellertid konstatera att det inte
skett någonting av betydenhet på det
området, och resultatet har givetvis
blivit en väsentligt ökad tillströmning

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Ang. dimensioneringen av det högre utbildningsväsendet, m. m.

till det rent akademiska området. Redan
i dag torde antalet studerande
inom det område som universitetskanslersämbetet
har under sitt överinseende
vara ungefär 83 000 å 84 000. Prognosen
säger 87 000 för 1971—1972.
Man har liksom försökt bortse från detta
i diskussionen, därför att de faktiska
resurserna i fråga om lärare och lokaler
inte är utbyggda annat än i begränsad
omfattning.

Jag vill inom parentes säga att när
statsrådet talar om att universitetsväsendet
byggs ut planenligt och att besluten
successivt underställs riksdagen,
så är det väl tveksamt om detta är
riktigt korrekt. De beslut som underställs
riksdagen är konkreta ställningstaganden
till enstaka utbyggnader. Vi
får däremot aldrig se dem i relation
till de faktiska behoven med hänsyn
till den utbyggnadsprognos som riksdagen
har antagit. Det är faktiskt inte
möjligt för riksdagen att se om vi följer
den förutsatta utbyggnadstakten på
ett vettigt sätt. Att så inte skett i Stockholm
är väl ganska uppenbart för var
och en som följer med i pressen. När
vi tar del av tidningsartiklar, där det
står bland annat att studenterna svimmar
på grund av syrebrist, är det alldeles
uppenbart att vi inte kunnat följa
med i utbyggnadstakten. Men ändå ligger
den faktiska tillströmningen långt
utöver det ramtal som riksdagen har
fastlagt. Detta gäller alltså i fråga om
den totala dimensioneringen.

Om vi sedan går över till att diskutera
fördelningen mellan de olika utbildningslinjerna,
kan vi konstatera ett
par saker. Inom de humanistiska och
samhällsvetenskapliga områdena har
det blivit en tillströmning som går långt
utöver vad som planerats. Enligt universitetskanslersämbetet
finns det i
dag ungefär 20 000 studerande inom
det humanistiska området, och man räknar
med att 1971—1972 kommer antalet
att vara 27 000. De prognoser som låg
till grund för riksdagens beslut talar
om 14 000. På det samhällsvetenskap -

liga området finns det för närvarande
25 000 studerande, och prognosen talar
om att det skall bli ungefär 32 000,
medan den prognos som låg till grund
för beslutet talade om 18 000.

Ser vi i stället på det matematisknaturvetenskapliga
området, finner vi
att det på detta område i dag finns
ungefär 12 000 studerande. Man räknar
med att det 1971—1972 skall bli ungefär
15 000 studerande, medan prognosen
i detta fall talar om 23 000. Vi som har
sysslat med dessa frågor har kunnat
konstatera, att det faktiskt finns ledig
kapacitet på de flesta ställen inom de
tekniska och matematisk-naturvetenskapliga
områdena, medan det råder en
oerhörd övertillströmning inom de humanistiska
och samhällsvetenskapliga
områdena.

Då frågar man sig: Är detta ett riktigt
sätt gentemot de studerande och ett
riktigt sätt att hantera de samhällsekonomiska
resurserna? Har man inte anledning
att såsom student räkna med
att man, när samhället ställer eu utbildningsplats
till ens förfogande, bör ha
en fair chans att få ett arbete inom
det område som ungefär motsvarar
det område som man har ägnat tre—sex
års utbildning? Jag tycker att det är
ett vettigt sätt att resonera, och jag
tror att det är ungefär såsom allmänheten
vill se det hela.

Nu säger statsrådet, att man bör
kunna möta detta krav genom eu relativt
bred utbildning. Jag skall återkomma
till detta, ty det berör fråga nr
2. Jag vill bara här framhålla, att det
ju är ytterst få utbildningsvägar, som
endast leder till ett speciellt, fixerat
yrke. De flesta utbildningsvägar är flexibla.
Det är vi helt överens om.

När jag talar om arbetsmarknadsprognoser,
menar jag att det är självklart
att vi inte kan i detalj fixera det framtida
behovet och där dimensionera en
utbildningslinje precis för ett visst antal
studerande. Det är alldeles omöjligt,
och ingen människa har heller begärt
detta. Det måste dock vara fel att föra

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Ang. dimensioneringen av det högre utbildningsväsendet, in. m.

resonemanget så, att man kan uppfatta
det som om det bästa skulle bli
det godas fiende.

Jag tror att det är en allmän uppfattning
inom näringslivet, att den begränsade
tillgången på kvalificerad arbetskraft
bör fördelas mellan de olika
områdena så att vi får den ur samhällets
synvinkel bästa nyttan av arbetskraften
och så att den enskilde individen
får det bästa möjliga utbytet av sin
utbildning. Resultatet har ju blivit —
jag skulle tro att tendensen kommer att
växa — att man, så snart man är färdig
med sin utbildning, får påbörja en
tilläggsutbildning eller en omskolning.
Detta i sin tur innebär ju en ytterligare
ökad skuldsättning för de studerande
och en fördröjning innan de kommer
ut på arbetsmarknaden. Det måste även
innebära en misshushållning med samhällets
mycket knappa resurser.

För att klara denna situation finns
det, enligt vad statsrådet framhöll, både
i universitetskanslersämbetets styrelse
och i skolöverstyrelsens styrelse representanter
för arbetsmaknadens parter,
vilka representanter skall tillvarata dessa
synpunkter. Dessutom nämndes också,
tror jag, fakultetsberedningarna. Det
kan väl inte vara dessa representanters
uppgift i styrelsen att ha en samlad
överblick över behoven inom hela samhällsområdet.
De har inte de resurserna
till sitt förfogande. Det måste alltså
vara statsmakternas uppgift att skapa
resurserna. Det är förvånansvärt med
tanke på det enda seriösa försök som för
närvarande görs att fastlägga tillgången
och efterfrågan inom teknikerområdet,
att man har skurit ner anslagen till statistiska
centralbyrån så att det resultat
som centralbyrån så småningom
kan komma att lägga fram inte torde
vara av alltför stort värde. Jag tror att
jag vågar säga detta redan nu, men
det är egentligen det enda område som
man har ägnat sig åt. När statsrådet
trots allt på flera ställen i interpellationssvaret
styrker under betydelsen av
att det finns arbetsmarknadsprognoser,

som kan vara ett värdefullt hjälpmedel,
är man inte beredd att vidtaga sådana
åtgärder att dessa hjälpmedel kan utnyttjas
på ett vettigt sätt. Jag skulle
vilja säga att varje tusenlapp som läggs
ned i prognosarbete ger miljonbesparingar
i form av riktig dimensionering
av utbildningsväsendet; så mycket betyder
en analys av detta slag. Det är
alltså ett samhällsekonomiskt problem
av stora mått, men också i allra högsta
grad ett mänskligt problem såväl för
de studerande som för deras föräldrar.

Får jag sedan gå över till den andra
fråga som jag tagit upp, nämligen om en
samlad översyn av hela det högre utbildningsområdet,
såväl den akademiska
som den icke-akademiska utbildningen
efter det gymnasiala stadiet.
Statsrådet säger att han inte vet hur
han skall bära sig åt i den frågan, och
jag får alltså inte något svar. Ja, universitetskanslersämbetet
har ju i sitt
äskande talat just om nödvändigheten
av en allmän översyn över hela området
för att åstadkomma en lämplig
dimensionering och avvägning i någon
form mellan de olika utbildningslinjerna.
Jag tror också att vi behöver en
ganska grundlig strukturrationalisering
av hela det högre utbildningsväsendet.
När statsrådet nämner värdet av en
bredare utbildning vill jag mycket, mycket
starkt understryka det. När det gäller
ett så specialiserat område som de
tekniska högskolornas tror jag att avnämarna,
i huvudsak alltså industrin,
har den entydiga uppfattningen att vi
behöver en omläggning som innebär
mindre specialisering av utbildningen
än hittills. Det gäller ett mycket specifikt
område. Sedan kommer vi till de
utbildningsområden som universiteten
i huvudsak ägnar sig åt, de samhällsvetenskapliga
och humanistiska — jag
vill inom parentes säga att man beräknar
att hela 60 procent av alla nyinskrivna
vid universiteten i höst hamnat
på dessa två områden. Där tror jag att
en väsentlig omläggning av utbildningen
är alldeles nödvändig. Det behövs

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Ang. dimensioneringen av det högre utbildningsväsendet, m. m.

också en översyn som leder till att vi
inte får sinsemellan konkurrerande utbildningslinjer
— jag tänker på viss
del av den samhällsvetenskapliga utbildningen
vid universiteten och utbildningen
vid handelshögskolorna liksom
på den utbildning, som delvis sker inom
universitetens ram, och den som sker
vid socialhögskolorna, för att endast
ta två exempel. Vi har kommittéer som
försöker göra om universitetsutbildningen
inom vissa områden på sådant
sätt att den så mycket som möjligt skall
likna fackhögskolornas. Jag har nu aldrig
riktigt förstått nyttan av detta —
det finns väl bara en vettig lösning av
den frågan, nämligen att utvidgda fackhögskolorna.

Alla dessa frågor borde rimligtvis bli
föremål för en vettig översyn. Även
om det nuvarande riksdagsbeslutet gäller
fram till början på 1970-talet och
nästa beslut alltså, som statsrådet säger,
skall avse fortsättningen på 1970-talet, kan vi väl redan i dag konstatera
att det beslut som Sveriges riksdag fattade
1965 icke kunnat fullföljas på ett
riktigt sätt. Utvecklingen har gått vidare.
Det är inte fråga om någon kritik
vare sig mot utredarna eller mot
dem som beslutat, utan bara ett konstaterande
av att förhållandena är sådana.
Därför borde man ta hänsyn till
detta och snarast möjligt tillsätta en
sådan övergripande utredning som justerar
begångna felaktigheter och riktar
in det högre utbildningsväsendet under
1970-talet med ledning av de erfarenheter
vi har skaffat oss.

Ja, herr talman, det är dessa synpunkter
jag velat framföra med anledning
av statsrådets svar på min interpellation.
Jag tackar honom ännu en
gång för svaret.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag får tyvärr bli relativt
kortfattad, eftersom jag strax måste
in i medkammaren för att där svara
på några interpellationer.

Till herr Wallmark vill jag först säga
att vi inte sover när det gäller frågan
om vad som skall ske i fortsättningen.
Jag konstaterar bara i mitt svar att vi
inte är klara beträffande formen för
det fortsatta arbetet. Det är anledningen
till att jag inte kan ge svar på den
konkreta frågan. Vi är medvetna om
de problem som föreligger. Självfallet
skall vi försöka få fram en tredje femårsplan
för det högre utbildningsväsendet;
vi har ju haft två femårspianer
under 1960-talet. Men det är en fråga,
som inte är så alldeles lätt att ge ett
omedelbart svar på, i vilka former det
fortsatta utredningsarbetet skall bedrivas,
av det skälet att sedan vi gjorde
den nu gällande femårsplanen färdig
har det blivit åtskilliga organisatoriska
nyheter. Vi har bl. a. fått ett universitetskanslersämbete
med en stor utredningsapparat.
Det kan råda litet olika
meningar om vilken metod som skall
väljas. Men att utredningsarbetet skall
göras och komma snabbt i gång är vi
överens om.

Jag skall ta upp några av de många
frågor som herr Wallmark kom in på.
Låt mig först beröra en sak som man
ständigt har anledning att återkomma
till när det gäller siffrorna över antalet
studerande.

När riksdagen år 1965 definitivt tog
ställning till frågan om den andra femårsplanens
omfattning utgick man från
en siffra av 87 000 närvarande studerande,
men i propositionen står det talat
om aktiva studerande, dvs. sådana
studenter som verkligen utnyttjar de
resurser i form av personal och lokaler
som finns.

De siffror herr Wallmark nämnde
för innevarande år är siffror som anger
det nominella antalet studerande.
Vi vet — det står redan i 1965 års
proposition — att det är en betydande
skillnad mellan det nominella antalet
och det aktiva antalet studerande. Våra
statistiker kan inte ge oss en ordentlig
information om hur många studenter
som verkligen utnyttjar resurserna.

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Ang. dimensioneringen av det högre utbildningsväsendet, m. m.

Universiteten liar på den punkten hittills
helt enkelt gjort ett alltför starkt
motstånd; de tycker att det blir alltför
krångligt om man skall registrera
i alltför stor omfattning. Jag skall inte
gå in på den frågan.

I fråga om studenternas fördelning
på olika fakulteter är det självfallet ett
problem att så få studenter söker sig
till de naturvetenskapliga fakulteterna.
Vi har på det området — det har herr
Wallmark rätt i — en viss överkapacitet.
Men vad vill herr Wallmark göra
åt det? Vill han tvinga våra studenter
att studera vid de naturvetenskapliga
fakulteterna? Vi ger efter bästa förmåga
information och upplysningar om
de möjligheter som finns. Problemet
med flykten från naturvetenskapen är
inte bara ett svenskt problem, det är
ett internationellt problem. Över hela
världen, inte minst i Förenta staterna,
råder för närvarande den situationen
att de naturvetenskapliga utbildningsanstalternas
resurser inte utnyttjas.
Ungdomen söker sig till de samhällsvetenskapliga
fakulteterna och motsvarande
organisationer. Ingen vet riktigt
varför — det kan man spekulera i -—
men jag kan alltså inte i den här situationen
ge en lösning på frågan hur vi
skall få studenterna till de naturvetenskapliga
fakulteterna. Vi försöker ge
dem upplysning, och enda möjligheten
är väl att orientera om de resurser och
möjligheter som finns.

Jag blev, herr talman, något överraskad
över att herr Wallmark, när
han talar om problemet med det väntade
stora antalet studenter, går så
långt att han säger ungefär på följande
sätt: När samhället har ställt resurser
till studenternas förfogande vid universiteten
skall också samhället ge dem
en fair chans till jobb. Vad ligger i det?
Skall akademikerna före all annan
svensk ungdom garanteras platser i
samhället? Jag tyckte att det var att gå
litet långt. Jag tycker att det näringsliv
som herr Wallmark representerar har
anledning att i någon mån tänka om.

I den offentliga förvaltningen gör vi
ganska mycket för folk med lång utbildning.
över 70 procent av alla dem
som går ut universitet och högskolor
får hyggliga jobb i den offentliga sektorn,
resten går till det privata näringslivet.
Men självfallet kan det väl inte
vara meningen, herr Wallmark, att vi
så mycket skall prioritera våra studenter
att de garanteras ett jobb bara för
att de har gått igenom ett universitet.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Med hänsyn till att
statsrådet har mycket bråttom in till
andra kammaren skall jag försöka fatta
mig mycket kort.

Beträffande antalet studerande vill
jag säga att jag satt med i det utskott
som behandlade denna fråga, och jag
har också deltagit i riksdagens behandling,
så jag kan väl ärendet någorlunda.
Det ursprungligen tänkta antalet
84 000 höjdes till 87 000 därför attt man
räknade med lika stor frånvaro från
studierna som man hittills hade gjort,
medan utredningen hade räknat med
ett mindre antal. I stort sett torde siffrorna
vara jämförbara.

Vi konstaterar att det är få studenter
som ägnar sig åt de naturvetenskapliga
studierna, och statsrådet frågar
mig hur vi skall göra. Skall vi
tvinga studenterna att läsa dessa ämnen?
Nej, då är det för sent. Grunden
för intresset läggs ju i gymnasiet, och
det är där man måste uppmuntra de
naturvetenskapliga intressena och göra
stoffet lättillgängligt. Det finns stor anledning
att diskutera detta vidare när
vi kommer in på frågan vilka kunskaper
de nya lärarna på mellanstadiet
skall ha. Jag tror nämligen att det är
mellan tredje och sjätte klass de intressen
grundläggs, som bestämmer åt
vilket håll ungdomarna kommer att gå.
Det är där vi måste sätta in våra ansträngningar.

Ett av de positiva intryck jag fick
när vi var i Östtyskland och såg på ut -

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Ang. dimensioneringen av det högre utbildningsväsendet, m. in.

bildningen var den utomordentliga
satsningen på alla nivåer för att intressera
ungdomen för naturvetenskap.
Jag tror att man där har lyckats. Det
finns så mycket annat där som är negativt,
men det skall vi inte diskutera
nu.

Statsrådet säger att jag går för långt
när jag förutsätter att samhället skall
garantera någon ett arbete. Nej, så sade
jag aldrig. Jag sade att när man ställer
en utbildningsplats till förfogande, är
det naturligt att den som går där uppfattar
det så att han har en fair chans.
Låt mig på nytt ta samhällsvetarna till
exempel. Det lär för närvarande finnas
ungefär 4 000 yrkesverksamma samhällsvetare
ute i samhällslivet. Uppgifterna
kommer från SACO. I dag utbildas
25 000. Det är troligt — i varje fall
uppfattar jag det så — att de icke har
möjlighet att få arbete inom de områden
som de utbildas för. Skall man ge
ungdomarna en fair chans att få arbete
på sina områden, måste samhället dimensionera
dessa på ett någorlunda
riktigt sätt så att de ungefär svarar
mot de sysselsättningsmöjligheter som
finns.

När statsrådet talar om att näringslivet
måste tänka om, vill jag instämma.
Man har under en lång period arbetat
med betydande brist på arbetskraft
med högre utbildning, och man
har gjort upp sina bemanningsplaner
med ledning av detta förhållande. Här
finns det möjlighet att tänka om och
utnyttja arbetskraft med högre utbildning
på helt andra områden än hittills.
Dessutom tror jag att näringslivet vet
alltför litet om innehållet i den utbildning
som ges vid universiteten.

Jag vill konstatera, vilket jag kanske
inte kunde göra med ledning av svaret,
att statsrådet avser att tillsätta den utredning
som jag frågade om. Det är
endast formerna för utredningen som
är föremål för överläggning. Jag kan
ha förståelse för att man med utgångspunkt
från denna interpellation inte
konkret kan fastlägga de exakta for -

merna för utredningens arbete. Jag vill
emellertid bara uttrycka den önskan
— jag förmodar att statsrådet kommer
att läsa protokollet — att denna utredning
i motsats till 1963 års utredning
blir parlamentarisk. Jag tror att det är
av betydande värde att man får med
parlamentariker i utredningen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
58, över proposition med förslag till lag
med anledning av sammanslagning av
överståthåliarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län, m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 196, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda berättelse
om exekutionsväsendets organisationsnämnd; nr

197, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående viss konsultverksamhet
inom televerket;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på fillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

200, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

201, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på till -

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

läggsstat 1 till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

203, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte motioner;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; nr

205, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte motioner;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser statens
allmänna fastighetsfond; samt

nr 207, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående eftergift av fordringar
på grund av torvlån;

bankoutskottets utlåtande nr 60, i anledning
av motioner angående tryckningen
av likalydande motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
m. m., jämte motioner
i ämnet;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 72, i anledning av väckta motioner
angående utländsk studerandes rätt
till studiemedel;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648), såvitt
avser bl. a. axeltryck, bruttovikt och
fordonslängd, m. m., jämte motioner
i ämnet; samt

nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648) såvitt avser
bl. a. fordons beskaffenhet och utrustning,
in. m., jämte motioner i ämnet;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 40,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter på tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1967/68,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.14.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL BOKTR. STHLM 1968