Nr 51 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:51)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 51 ANDRA KAMMAREN 1967

8 december

Debatter m. m.

Fredagen den 8 december

Svar på interpellationer av:

herr Fridolfsson i Stockholm (h) ang. möjligheterna att undantaga
samlingslokaler för kyrkliga ändamål från investeringsavgiften
för vissa byggnadsarbeten och herr Rimmerfors (fp) i samma

ämne....................................................

herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. åtgärder med anledning av företagna
valutadevalveringar.................................

herr Andersson i Örebro (fp) ang. en upplysningskampanj med anledning
av förbudet att sälja fisk från vissa sjöar..............

herr Lindkvist (s) ang. ökad information om bostadsstöd till barnfamiljer
.................................................

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. en allmän hälsokontroll.......

herr Gustafsson i Borås (fp) ang. väntetiderna vid rättspsykiatriska

undersökningar i brottmål.................................

herr Hugosson (s) ang. åtgärder mot kommersiellt utnyttjande av

kommunala bostadsförmedlingars register....................

herr Werbro (fp) ang. upprustning av skolor ur brandsäkerhetssynpunkt
...................................................

fru Eriksson i Stockholm (s) ang. utbildning av dietister..........

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. utbildningen i miljövårdsteknik.
..........................................

Sid.

39
43

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 51

i t

} 3 ■'' $

■ ■ •? ",

i? £ 1 * *

f H:

tf;

■i i •

I..O * tfTä -v*:!

■■ .''i!»

7 5: '' -v; )r <■ '' Vi

i . ''i!, -

?. .

• • \ •> • ••: ; j :•;! • V

Fredagen den 8 december 19C7

Nr 51

Fredagen den 8 december

Kl. 11.00

§1

Justerades protokollet för den 30 nästlidne
november.

§2

Svar på interpellationer ang. möjligheterna
att undantaga samlingslokaler för
kyrkliga ändamål från investeringsav giften

för vissa byggnadsarbeten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm har frågat inrikesministern
om han är beredd att medverka till sådan
uppmjukning av bestämmelserna
angående den 25-procentiga investeringsavgiften
att utökade dispensmöjligheter
möjliggör ett igångsättande av
samlingslokaler för kyrkliga ändamål
före den 30 september 1968. Frågan har
överlämnats till mig för besvarande.

Vidare har herr Rimmerfors frågat
mig om jag anser mig kunna medverka
till en sådan omprövning av riktlinjerna
för undantagande av samlingslokaler
för kyrkliga ändamål från investeringsavgiften,
att större hänsyn tas till religionsfrihetens
principer och större rättvisa
ges åt församlingar, som genom en
kombination av myndigheternas rivningsbeslut
och Kungl. Maj :ts avslag på
ansökan om dispens från investeringsavgiften
kommit i ett synnerligen brydsamt
läge.

I anledning av interpellationerna vill
jag meddela att befrielse från investeringsavgift
för kyrkliga byggnadsobjekt
hittills medgetts i 33 fall till en sammanlagd
byggnadskostnad av cirka 16,5

miljoner kronor, medan avslag medde^
lats i 35 fall till en sammanlagd byggnadskostnad
av cirka 47 miljoner kronor.
Vid behandlingen av dispensansökningarna
har följts de principer, som
tillämpats för dispenser i allmänhet.
Nämnda siffror tyder inte på att någon
uppmjukning av bestämmelser eller
praxis för att möjliggöra ökad igångsättning
av arbeten på kyrkliga samlingslokaler
skulle vara erforderlig. Befrielse
från investeringsavgift bör även
i fortsättningen medges endast i de fall,
där särskilda omständigheter kan anses
motivera det. Detta kan innebära att i
vissa fall provisorier på grund av myndigheters
rivningsbeslut eller andra omständigheter
får accepteras under något
längre tid än vad som annars varit erforderligt.

Vidare anförde:

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för finansdepartementet för
svaret på min interpellation.

Den 25-procentiga investeringsavgiften
på bl. a. byggande av samlingslokaler
för kristen verksamhet — som jag
så sent som i förra veckan från denna
talarstol enligt vissa ledamöters uttalanden
var »ofin» nog att beteckna som
en straffskatt -— anser jag vara en helt
orimlig pålaga. Det är fullt naturligt att
de som berörs av den känner både olust
och irritation.

Huvudskälet till att jag frågat om
möjligheterna till en generösare dispensgivning
är att sådana ansökningar,
för vilka en dispensgivning närmast
borde ha varit en självklarhet, har avslagits.
I detta sammanhang vill jag helt

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellationer ang. möjligheterna att undantaga samlingslokaler för

kyrkliga ändamål från investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten

kort omnämna två kända och i pressen
mycket omskrivna exempel.

Evangeliska fosterlandsstiftelsen i
Stockholm har på grund av vissa omständigheter
måst riva Blasieholmskyrkan.
Trots att stiftelsen har pengar insamlade
för ett nybygge och trots att
man bevisligen före den 1 mars 1967
påbörjade sprängningsarbetena för bygget
på sin nya tomt, har regeringen
vägrat ge dispens från investeringsavgiften.

Det andra exemplet gäller Eugeniaförsamlingem
i Stockholm. Under expropriationshot
tvingas församlingen ut
ur sina lokaliteter. Myndigheterna har
fixerat en sista utflyttningsdag — man
skall ha utrymt sin kyrka före den 1
april 1968. Eventuellt får man någon
veckas nådatid, så att man i lugn och
ro kan fira påsken i kyrkan.

Församlingen har anvisats en ny
tomt, och myndigheterna har krävt att
bygget på denna vid ett vite av 500 000
kronor skall vara klart senast den 1
april 1970. Man har sökt dispens från
den särskilda investeringsavgiften för
att i enlighet med gällande byggnadsplan
uppföra en ny fastighet och man
har uppvaktat regeringen i ärendet,
dock med samma negativa resultat,
d. v. s. avslag.

För att på något sätt blidka regeringen
och komma i gång med bygget
föreslog Eugeniaförsamlingen en kompromiss.
Den gick ut på att man var
villig att betala investeringsavgift på
byggets kontors- och garagedel, och
man begärde befrielse endast från erläggande
av investeringsavgift för kyrkodelens
byggkostnader. Av tidningarna
av den 5 december att döma har
regeringen avslagit även kompromissansökan.

I februari månad i år hade vi här i
riksdagen, när vi behandlade propositionen
angående investeringsavgifter för
vissa byggnadsarbeten en lång och intensiv
debatt. Därvid framhöll många,

även framstående socialdemokrater, att
det närmast borde vara självklart att
dispens gavs vid tillfällen liknande det
jag här relaterat.

I den debatten yttrade också finansministern:
»Jag vill gärna säga att dispensgivningen
inte skall skötas lättsinnigt.
Den skall skötas stramt men med
förstånd.» Vittnar de nämnda exemplen,
herr finansminister, om ett förståndigt
handläggande?

Vi befinner oss i ett bekymmersamt
arbetsmarknadsläge. 40 000 arbetare går
utan arbete, lika många sysselsätts med
beredskapsarbeten eller omskolas. Det
rör sig med andra ord om cirka 80 000
arbetare. Regeringen har förståeligt nog
bekymmer med att söka lösa sysselsättningsfrågan.
Riksdagen kommer inom
kort att behandla en proposition från
finansministern angående igångsättning
av ett i högsta grad nödvändigt bygge
av ett nytt radiohus i Göteborg. Finansministern
vill ha 5 V2 miljoner kronor
för att just på grund av det rådande arbetsmarknadsläget
starta bygget. Samtidigt
som finansministern begär detta investeringsanslag
meddelar han att regeringen
avslagit 35 byggnadsansökningar
till en sammanlagd byggnadskostnad av
cirka 47 miljoner kronor. Och för att
vara riktigt säker på att man inte skall
missförstå detta, säger finansministern
i interpellationssvaret att nämnda siffror
inte tyder på att någon uppmjukning
av bestämmelserna skulle vara
erforderlig.

Jag tycker att det är ett uppseendeväckande
besked. Låt mig i detta sammanhang
understryka två saker. Folkrörelserna,
som genom sina medlemmars
personliga uppoffringar insamlar
beskattade kapitaltillgångar för lokalbyggen,
betungar mycket litet lånemarknaden.
Vidare är de insamlade medlen
inte disponibla för något annat ändamål
än den verksamhet för vilken de
ursprungligen avsetts. Borde därför inte
både ur rättvisesynpunkt och ur arbets -

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellationer ang. möjligheterna att undantaga samlingslokaler för

kyrkliga ändamål från investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten

marknadssynpnnkt dessa sammanslutningar
och organisationer utan extra pålaga
få placera sina pengar i för deras
verksamhet nödvändiga lokalbyggen?

Till sist skulle det vara intressant att
få höra finansministerns personliga inställning
i denna fråga. Tycker statsrådet
Sträng att det är riktigt att vissa
folkgrupper som otvivelaktigt — det är
vi säkert fullt överens om — gör en ur
samhällelig synpunkt värdefull insats,
skall drabbas av stora personliga ekonomiska
och organisatoriska bekymmer,
bl. a. därför att de av kristen idealitet
offrar av sina hårt beskattade inkomster
till en verksamhet som intresserar
dem? Finansministern har ju fått
sin regelrätta tribut av dessa medborgare.
Vore det inte riktigt att de själva
utan ytterligare statlig skattepålaga
skulle få bestämma över sina insamlade
kapital?

De folkgrupper som jag här talar om
begär inte några speciella förmåner som
vissa framstående socialdemokrater brukar
påstå. Man önskar bara att slippa
komma i strykklass. Dit har man kommit.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag vill tacka finansministern
för svaret. Innehållet är naturligtvis
inte vad jag önskat, även om
jag inte hade väntat något stort tillmötesgående.
Jag skulle dock vilja säga
att jag är förvånad över den negativa
och pessimistiska tonen i finansministerns
bedömning av utsikterna till en
något större generositet när det gäller
behandlingen av kyrkobyggena, efter
allt som ändå har förevarit. — En del
av den viktigaste problematiken i ett
av de av mig anförda exemplen har herr
Sträng helt enkelt gått förbi. Jag tänker
på religionsfrihetssynpunkterna, och
jag ber att få återkomma till dem.

Herr finansministern argumenterar
utifrån den tidigare angivna målsättningen,
att befrielse från investerings -

avgiften kan medges endast i sådana
fall där särskilda omständigheter anses
motivera det. Det är ingenting att säga
om den principen, när nu investeringsavgiften
är godtagen av riksdagen. Jag
skall inte uppehålla mig mycket vid den
•— den är nu ett faktum.

Naturligtvis har jag ingenting emot
att alla krafter sätts in för att öka bostadsbyggandet.
Att man då håller tillbaka
vissa allmäna byggen är naturligt,
men det borde ha kunnat ske via arbetsmarknadsmyndigheternas
tillståndsgivning.
Jag betraktar därför investeringsskatten
på bl. a. kyrkobyggen som ett
misstag. Men investeringsavgiften är
som sagt godtagen av riksdagen, och
då återstår dispensvägen. Beträffande
denna har deklarerats att den står öppen
men att tillståndsgivningen självfallet
är restriktiv.

Finansministern menar att han har
varit tillräckligt generös när han har
medgivit byggen av ifrågavarande slag
för 16,5 miljoner kronor av begärda
63,5 miljoner kronor. Man får, herr talman,
utgå från att ingen i dagens läge
besvärar regeringen med en dispensansökan
utan tvingande skäl. Jag kan
inte bedöma hur krisartade de beviljade
fallen är, men jag anser ätt de
båda exempel jag har tillåtit mig anföra
i interpellationen uppvisar én ovanligt
elakartad kombination av två besvärliga
hinder. Det ena är ett myndigheternas
rivningsbeslut, som gjort vederbörande
församlingar hemlösa. Det andra
är ett avslag av Kungl. Maj:t på ansökan
om befrielse från den betungande
25-procentiga investeringsavgiften.
Jag utgår nämligen från att när någon
fått avslag av Kungl. Maj :t och därefter
lämnar en redogörelse för de svårigheter
som uppstått på grund av avslaget,
skall det vara tillräcklig anledning till
en ny prövning.

En annan orsak till min interpellation
var frågan huruvida det inte skulle
vara möjligt med en något generösare

Nr 51

Fredagen den 8 december 19G7

Svar på interpellationer ang. möjligheterna att undantaga samlingslokaler för

kyrkliga ändamål från investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten

tillämpning med hänsyn till det förändrade
arbetsmarknadsläget. Herr Fridolfsson
har redan berört det förhållandet,
att många byggnadsarbetare alltjämt
är arbetslösa. Jag har mig bekant
att de båda tilltänkta byggena i Stockholm
skulle hälsas med tillfredsställelse
ur sysselsättningssynpunkt under den
stundande vintern. Evangeliska fosterlandsstiftelsen
har fått arbetsmarknadsmyndigheternas
löfte att uppföra kyrkan
som vinterbygge till gagn för tillgången
på arbetstillfällen. De vågar
dock inte efter avslaget från Kungl.
Maj :t åsamka sig den oerhörda fördyring
som den 25-procentiga investeringsavgiften
innebär, ocli herr Sträng
säger nej till befrielse från denna avgift.

I båda fallen — om jag skall uppehålla
mig vid det ekonomiska läget —
finns samtliga medel disponibla utan
nya upplåningar.

I den katolska församlingens fall tillkommer
en synpunkt som jag gav uttryck
för i interpellationcn men som
finansministern helt negligerat eller
nonchalerat -— jag vet inte om det
bara är ett misstag att besked på den
punkten utelämnats. Jag hoppas få svar
på det i fortsättningen. Det är religionsfrihetsprincipen.
Jag har naturligtvis
inte hävdat eller drömt om att ansökningar
från ett främmande trossamfund
a priori skulle ges företrädesrätt framför
andra lika angelägna. Jag menar
bara att när en församling som därtill
är en invandrarförsamling råkat ut för
denna investeringsavgift, så borde det
varit ett ytterligare skäl till generositet
från svensk sida vid ett regeringsbeslut
om en dispensansökan. Den i svensk
lag garanterade fria religionsutövningen
bör åtminstone inte onödigtvis förhindras.
Vi möts ju själva utomlands ofta
av en motsvarande gästfrihet när det
gäller svenska institutioner.

Varje organisation lider naturligtvis
avbräck i sin verksamhet när den drab -

bas av lokalbrist, men svårigheterna
kan inte gärna vara mindre när det
gäller en församling av Eugeniaförsamlingens
karaktär. Därtill kommer att
den svenska regeringens vägran att visa
generositet i detta fall väckt en ganska
pinsam uppmärksamhet utomlands. Jag
hänvisade i min interpellation till ett
par belysande uttalanden i Neue Ztircher
Zeitung och Frankfurter Allgemeine
Zeitung.

Nog borde vi ha råd, tycker jag, att
visa något slag av tillmötesgående i ett
land som berömmer sig av ekumenik
och tolerans.

Herr talman! Cirka 5 miljoner kronor
i utländsk valuta har tillförts Sverige
genom insamlingar utomlands för detta
kyrkbygge vid Kungsträdgården. Det är
naturligt att man i givarländerna —- det
är främst Tyskland, Holland, Schweiz,
Österrike, Amerika och Italien — frågar
sig varför den svenska regeringen
visar så ringa generositet just i detta
fall.

Eugeniaförsamlingen tvingas utrymma
sin nuvarande kyrka i april 1968
och man måste ju ta den anvisade tomten
i anspråk och ha den bebyggd senast
den 1 april 1970, vid 500 000 kronors
vite. Byggnadstiden är minst två
år. Det är naturligtvis därför församlingen
nu inlämnat en förnyad ansökan
med vissa ändrade villkor. Regeringens
nyss meddelade avslag på denna förnyade
hemställan tycker jag känns som
en dubbel belastning, därför att det
gäller en församling som till mer än
50 procent består av invandrare.

Att detta är ett bekymmer inte bara
för katolska trosbekännare, utan något
som känns besvärande också för oss
andra, framgår av ett brev till regeringen
från Svenska ekumeniska nämnden,
där man säger att man tycker att
»myndigheterna har handlat betänkligt
med tanke på religionsfriheten i vårt
land». Man slutar med att säga att »åtgärderna
drabbar grupper av invand -

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellationer ang. möjligheterna

kyrkliga ändamål från investeringsavgiften

rare, för vilka den andliga vården är
av utomordentlig betydelse för en harmonisk
anpassning till svenska förhållanden.
En generös behandling av ärendet
skulle dock alltjämt kunna förhindra
den känsla av religiös och nationell
diskriminering som sprider sig». Detta
säger ett så auktoritativt organ som
Svenska ekumeniska nämnden.

Herr talman! Jag skulle verkligen
vilja vädja till finansministern att ta
dessa frågor under förnyat övervägande,
även om jag förstår hans dilemma
vid kravet att vara konsekvent i sin tilllämpning
av den av riksdagen antagna
lagen. Men det har dock deklarerats
en möjlighet till undantagsbestämmelse.

I varje fall under förutsättning att arbetsmarknadsläget
tillåter det borde ett
frikostigare medgivande av befrielse
från investeringsavgiften ske. Därmed
skulle man också undvika en svårbemästrad,
plötslig överbelastning av
byggnadsmarknaden när investeringsskatten
upphör.

Slutligen, herr talman, vill jag beträffande
religionsfriheten rikta en direkt
fråga till statsrådet och chefen för
finansdepartementet eller rättare upprepa
min av finansministern obesvarade
fråga i interpellationen: Anser sig inte
finansministern böra ta någon hänsyn
till religionsfrihetens principer när det
gäller ett främmande trossamfunds möjlighet
att utöva sin verksamhet i vårt
land?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! De båda interpellanternas
inlägg föranleder mig att utöver det
relativt korta och koncentrerade interpellationssvaret
något mera utveckla
mina synpunkter.

Det är framför allt två fall som har intresserat
interpellanterna. Det ena är en
framställning från Evangeliska fosterlandsstiftelsen,
det andra en från
Eugeniaförsamlingen. Jag har det in -

att undantaga samlingslokaler för
för vissa byggnadsarbeten

trycket att det senare fallet har väckt
det största intresset både publikt och
hos interpellanterna. Delvis kan det kanske
förklaras av att Evangeliska fosterlandsstiftelsen
har fått bifall till dispens
från avgift för kyrkobyggen på andra
platser i landet men däremot inte här
i Stockholm.

Jag tror att det var herr Fridolfsson
i Stockholm som åberopade mitt uttalande
här i kammaren när investeringsavgiften
fastställdes av riksdagen.
Jag tillät mig då säga att man får behandla
dispensansökningarna stramt
men med förstånd. Det är alltid svårt
att sätta betyg på sig själv — jag överlåter
åt kammarens ledamöter att betygsätta
mig. Jag skall bara redovisa
några siffror.

Under den tid dispensgivningen har
tillämpats har det för de s. k. sekundära
byggena — som omfattar många ting:
kyrkor, profana samlingslokaler, religiösa
församlingslokaler, sporthallar,
idrottsanläggningar, kontors- och bankhus,
ja, ni känner till hela listan —
lämnats dispens för en summa av 255
miljoner kronor. Till väsentlig del har
dessa dispenser koncentrerats till sådana
delar av landet där byggnadsarbetslösheten
har varit ett problem, det
vill säga i huvudsak till de norra delarna
av landet, det s. k. stödområdet. Man
har dispenserat byggnadsobjekt till en
sammanlagd kostnad av 255 miljoner
kronor men avslagit dispensansökningar
för objekt med en byggnadskostnad
av 400 miljoner kronor. Jag tycker nog
att dessa båda siffror stämmer ganska
väl med mitt uttalande om en stram tilllämpning
men en tillämpning med förstånd.

När det gäller detta specifika område,
d. v. s. de religiösa lokalerna, har det
lämnats bifall till 30 framställningar om
dispens, vilket motsvarar en byggnadskostnad
av, som jag nämnde i interpellationssvaret,
i runt tal 15 miljoner
kronor. Det har avslagits 35 framställ -

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellationer ang. möjligheterna att undantaga samlingslokaler för

kyrkliga ändamål från investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten

ningar motsvarande en byggnadskostnad
av 46—47 miljoner kronor. Detta
är ett uttryck för att man velat tillgodose
de smärre orterna som har mindre
kostsamma objekt, medan man avslagit
framställningarna för stora, dyrbara,
tunga objekt i de orter där avsikten
var att ansökningar om dispens skulle
behandlas stramare.

Jag vet att det har ifrågasatts, om
man ändå inte skulle kunna göra partiella
medgivanden, d. v. s. ge tillstånd
till en viss del av byggnationen, medan
den övriga delen finge komma senare.
Regeringen har sett stramt på
sådana framställningar — jag kan gärna
säga negativt. Vi har från den gamla
byggnadsregleringens tid erfarenhet av
att det förhållandet att tillstånd gavs
till uppförande av grunder, källarvåningar
och andra delar av byggnaderna,
vilka delar sedermera skulle ligga stilla
påföljande sommar för att fortsättas påföljande
vinter, för det första är ett
oekonomiskt sätt att utnyttja kapital
och arbetskraft — bygget blir dyrare
totalt sett — och för det andra ser det
fasligt illa ut. För att undvika detta är
författningen dessutom skriven på ett
sådant sätt att det, om man skulle ge
dispens för en del av en byggnation,
måste gå ett år innan den får fortsätta
efter avbrottet, just för att undvika
frestelsen att bygga eu del och sedan
vänta över sommaren för att därefter
utföra nästa del.

Vi har således inte kunnat gå den
vägen heller. I den framställning om
det partiella medgivandet som sekundärt
gjordes, rörde det sig, om jag minns
rätt, om 5—6 miljoner kronor. Eugeniaförsamlingens
framställning om tillstånd
för hela bygget upptar en kostnad
som belöper sig till mellan 10 och 12
miljoner kronor här i Stockholms stad.

Såsom ett alldeles speciellt skäl har
anförts att pengarna till byggnationen
ju har samlats ihop. Det skälet är inte
alls ovanligt. Fn rad kommuner har an -

fört detta skäl såsom ett argument för
dispens. De säger att de har fonderade
medel för en sporthall eller för en simhall.
Ingen annan kommer åt dessa medel.
Varför får vi då inte bygga? undrar
de. Mitt svar är ganska enkelt,
men jag tror ändå att det är träffande.
Jag brukar nämligen fråga dem: Ligger
dessa pengar hemma i byrålådan eller
står de inne på ett bankkonto? Ännu har
ingen svarat att pengarna ligger hemma
i en låda, utan de brukar finnas på kapitalräkning
eller något annat konto, och
följaktligen fullgör de sin funktion på
kapitalmarknaden. Att pengarna finns
disponibla är ett förledande argument,
men det håller naturligtvis inte vid en
närmare granskning.

Herr Rimmerfors ställde vid ett par
tillfällen den direkta frågan till mig hur
jag personligen ser på religionsfriheten.
Jag tror att jag talar på hela regeringens
vägnar, när jag säger att vi allesammans
har den största respekt för religionsfriheten.
Hur skulle vi kunna ha någon
annan inställning? Det var länge sedan
Sveriges konungar med svärd och våld
bekämpade oliktänkande — »på Leipzigs
kullar och Liitzens slätter», för att
citera Odhners gamla historia — och
i vår tid behöver man inte ifrågasätta
att jag personligen och regeringen bakom
mig har en klart positiv inställning
på den här punkten.

Vad interpellanterna inte har talat
om men som varit avgörande vid behandlingen
av dispensansökan är att
Eugeniaförsamlingen inte blir hemlös
och utan möjlighet att bedriva sin verksamhet
under de förhållanden som för
närvarande råder och som kommer att
råda. Eugeniaförsamlingen flyttar ur
sina nuvarande lokaler —- på Sinedjegatan,
om jag inte minns fel — den 1
april och flyttar in i lokaler som Stockholms
stad ställt till församlingens förfogande
på Drottningsgatan, i den gamla
ABC-teatern, där man kan samla 300
människor till gudstjänst. Jag är inte

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellationer ang. möjligheterna att undantaga samlingslokaler för

kyrkliga ändamål från investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten

så sakkunnig i det här avseendet, men
jag föreställer mig att man kan hålla
flera gudstjänster under en söndag eller
eventuellt under en lördagskväll, varför
församlingen och de som är intresserade
av att besöka dessa högtidligheter
borde ha möjligheter att få sin
andliga spis och inte behöva säga att de
varit förhindrade därtill på grund av
lokalförhållanden. Stockholms stad har
vidare ställt till förfogande expeditionslokaler,
som ligger i anslutning till
ABC-teatern, i den utsträckning som
Eugeniaförsamlingen behöver dem.

Det hela är, ärade kammarledamöter,
en fråga om hur långt ett provisorium
skall vara. Eugeniaförsamlingen måste
under alla förhållanden underkasta sig
ett 24 månaders provisorium. Den flyttar
från sin nuvarande lokal den 1 april
nästa år och flyttar in i ABC-teatern
och de expeditionslokaler som där är
ordnade. Enligt herr Bimmerfors’ interpellation
räknar församlingen själv
med en byggnadstid på 24 månader.
Församlingen sittter nu med ett provisorium
under 24 månader. Begeringens
avstyrkan av dispens innebär att församlingen
får fortsätta i detta provisorium
ytterligare sex månader, d. v. s.
den nya kyrkans färdigställande kan
bli fördröjt med tidsskillnaden mellan
den 1 april och den 1 oktober — om
det nu över huvud taget i realiteten blir
någon fördröjning, ty jag är inte helt
säker på att länsarbetsnämnden skulle
vara beredd att frisläppa en byggnation
på våren. Det är mycket möjligt att
man kanske även då måste ta vissa hänsyn
till arbetskraftssituationen.

Nu kanske man kunde säga: Ja, men
vi hade kunnat starta tidigare i höst
om man inte hade haft investeringsavgiften.
Jag vet ingenting om detta. Det
är möjligt. Då är det fråga om ett provisorium
som utsträckts längre än vad
jag här skisserat. Men i princip är det
fråga om att utsträcka ett provisorium
som församlingen under alla förhållan -

den måste ta. Då uppstår naturligtvis
frågan om straffavgiften. Stockholms
stad har i ett avtal med församlingen
sagt att om byggnationen inte är avslutad
före en viss dag måste församlingen
betala ett vite av 500 000 kronor.
Jag föreställer mig att om församlingen
processar härom finns det stora utsikter
att investeringsavgiften betraktas som
force majeure. Jag kan inte tala å Stockholms
stads vägnar — det är alldeles
uppenbart — men om jag som finansminister
och med regeringen bakom
mig befann mig i Stockholms stads
situation tror jag näppeligen att vi skulle
driva in straffavgiften under de förhållanden
som i dag råder.

Sådan är alltså situationen. Det är
fråga om ett bygge på mellan 10 och 12
miljoner kronor i centrala Stockholm.
Konsekvenserna av att man inte får
bygga är att utsträcka det provisorium,
som under alla förhållanden är ofrånkomligt.

Frågan om arbetsmarknaden kan naturligtvis
tagas upp i sammanhanget
men näppeligen utifrån religionsmässiga
utgångspunkter; man kan betrakta
den ur arbetsmarknadspolitiska synpunkter.
Dess bättre räknar vi emellertid
inte med att byggnadsarbetslösheten
blir större under denna vinter och nästkommande
sommar än den var under
föregående vinter och under den gångna
sommaren. Arbetsmarknadsverket
har också vid flera tillfällen förklarat
att den balans som man nu i stort sett
har på byggnadsarbetsmarknaden —
jag gör reservationer för vissa fall, men
de ligger inte i Stockholm — just nu är
hygglig. Det visar sig bl. a. däri att vi
fått en hejd på de tidigare så snabbt
stigande byggnadskostnaderna, liksom
över huvud taget en bättre, mera naturlig
atmosfär på byggarbetsmarknaden.

Det är alldeles klart att denna fråga
har väckt en väldig uppmärksamhet,
mer än de flesta andra dispensärenden.
Jag har blivit uppvaktad av intressen,

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellationer ang. möjligheterna att undantaga samlingslokaler for

kyrkliga ändamål från investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten

som står Eugeniaförsamlingen nära, och
direkt från församlingen. Liksaså har
jag blivit uppvaktad i ärendet av den
amerikanska ledningen för den katolska
trosbekännelsen, tillsammans med de
svenska intressenterna. Jag vet också
att framställningar har gjorts från ett
par länder i Europa där de katolska
intressena är mycket starka. Självklart
ställs man alltid inför ett problem i sådana
här sammanhang, men jag har för
egen del kommit fram till den uppfattningen
—■ som jag tror att regeringen instämmer
i — att antalet uppvaktningar,
intensiteten i uppvaktningarna eller
digniteten bland de uppvaktande inte
får vara avgörande för ett ja eller nej.
Det avgörande skall vara den sakliga
bedömningen. I annat fall gör man orätt
— någonting som de båda interpellanterna
utifrån sin egen inställning när
det gäller moral, rätt och religion förmodligen
helt instämmer i.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Låt mig bidraga med
ett exempel på vad som kan dölja sig
i den klump av byggnadsprojekt som
finansministern med en tungfotad term
kallar sekundära byggnationer, närmare
bestämt inom den del av klumpen som
gäller kyrkliga byggnader.

Bland de 35 projekt till en sammanlagd
byggnadskostnad av 47 miljoner
kronor, som nämns i interpellationssvaret,
finns ett antal s. k. småkyrkor. En
av dem ligger mig särskilt varmt om
hjärtat, eftersom den skulle uppföras
i min hemförsamling Kungälv. Man har
arbetat med detta projekt i många år.
När investeringsavgiften kom i våras
var vi, med någon veckas marginal, färdiga
att sätta i gång kyrkbygget. Kyrkan
skulle kosta 175 000 kronor, och för ändamålet
kunde användas insamlade medel
till sista öret. Den är fabriksfärdig,
och det blir därför ett mycket litet inslag
av byggnadsarbeten på platsen. Det

blev stopp för investeringsavgiftens
skull. Ekonomiskt sett hade det kanske
inte varit någon dålig affär för församlingen
att bygga, trots de 25 procenten
i investeringsavgift. Det är nämligen
inte uteslutet att fördyringen kan
bli någonting åt det hållet, eftersom
det nu kommer att dröja en avsevärd
tid innan vi får tillfälle att bygga. I
vilket fall som helst innebär stoppet
att de intresserade frivilliga krafterna
får lov att fortsätta ett par, tre år till
med att samla in pengar, utan att det
blir mer kyrka fördenskull; den blir
bara något dyrare.

Många i församlingen tyckte nog att
vi lika gärna, om insamlingsverksamheten
ändå skulle fortsätta, hade kunnat
bygga kyrkan och under den fortsatta
insamlingstiden haft den så att
säga att samla till. Men lojal som man
är i våra kommuner och kyrkoförsamlingar
gjorde man naturligtvis inte på
det sättet. Man var fullt medveten om att
syftet med investeringsavgiften inte var
att stärka herr Strängs kassa utan att
begränsa byggnadsverksamheten. Den
strävan ville man inte sabotera, och
därför blev det inget bygge av.

Med hänsyn till att dispensgivningen
nu kunde förmodas bli generösare och
då därtill ett visst behov av byggnadsprojekt
föreligger i landet har församlingen
sedan inkommit med en dispensansökan;
det är således en av de 35 ansökningar
som har avslagits för bara
någon vecka sedan. Men det ansågs att
någon dispens icke kunde beviljas trots
att det här alltså bara gäller ett byggnadsprojekt
för 175 000 kronor i form
av en kyrka, som är gjord på fabrik
och som av en mycket liten arbetsstyrka
-— jag medger, herr Sträng, att detta
inte kan bli något stort bidrag till sysselsättningen
— kan sättas upp på mycket
kort tid.

De 175 000 kronorna finns, men de
finns mycket riktigt inte i kyrkoherdens
byrålåda, utan är alldeles säkert

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellationer ang. möjligheterna att undantaga samlingslokaler för

kyrkliga ändamål från investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten

insatta i en bank. De personer som
skänkt dessa pengar tillhör i stor utsträckning
de små och strävsamma i
landet, och inte minst de sparsamma.
Det är personer som säkert genom sin
sparsamhet ger sitt bidrag till kapitalbildningen
i samhället. Nu har de här
gett ett annat bidrag på 175 000 kronor.
Dessa pengar, herr Sträng, har verkligen
inte varit avsedda att ens temporärt
lätta finansministerns bekymmer
med kapitalmarknaden. Jag tycker att
det är litet för mycket begärt av dessa
människor, att de skall ge ett alldeles
speciellt bidrag för att lätta sådana bekymmer.

Jag vill till slut, herr finansminister,
framställa en konkret fråga beträffande
dispensgivningen. Det gäller alltså
här mycket små projekt. Utöver det
jag nämnt finns ytterligare några sådana
projekt i storleksordningen något
hundratusental kronor. Såvitt jag har
mig bekant har det tidigare inte varit
ovanligt, när det gällt att meddela dispens
från en reglering, att man beviljat
något slags generell dispens för mycket
små projekt. Skulle man inte under den
tid av knappt ett år som är kvar av
regleringen kunna tänka sig att underlätta
arbetet med dispensprövningen
genom att helt enkelt sätta en gräns
under vilken generell dispens från investeringsavgift
medges. Den gränsen
kunde sättas lågt — i vårt fall skulle
det räcka med 200 000 kronor, men säg
en halv miljon eller någonting sådant.
Skulle man inte kunna säga att för
projekt av högst den storleken medges
en generell dispens? Jag kan inte inse
att det i någon som helst märkbar mån
skulle påverka vare sig kapitalförsörjningen
eller sysselsättningen, i varje
fall inte i negativ riktning. Är det helt
uteslutet, herr finansminister, att klara
en hel del av dessa projekt genom att
bevilja en generell dispens för små, låt
vara sekundära men för många människor
angelägna projekt?

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Finansministern redogjorde
grundligt för dispensförfarandet
och klargjorde att dispens ges för små
och lätta projekt i glesbygderna, medan
de tunga projekten i storstadsregionerna
får vänta. Men det stämmer väl inte!
Filminstitutet fick häromsistens befrielse
från investeringsavgift för sitt
bygge, och det måste väl betecknas som
ett tungt projekt i Stockholms stad?

Detta är väl när allt kommer omkring
en principfråga. För de anförda exemplen
har finansministern lämnat en rejäl
redogörelse, men dessa exempel har
jag anfört endast för att visa hur orimligt
dispensförfarandet är. Det är ju
ändå så, att svenska kyrkans och frikyrkornas
byggande inte uppgår till
mer än en halv procent av det totala
byggandet här i landet. Det är helt
orimligt att dra in detta relativt blygsamma
belopp i ett stort statsfinansiellt
sammanhang.

Investeringsavgiften genomfördes av
regeringspartiet mot oppositionens vilja,
och det var ett olyckligt beslut. Hur
orimlig denna investeringsavgift är visar
med all önskvärd tydlighet statsrådet
Strängs redogörelse för Eugeniaförsamlingens
eventuella vitesutlägg.

Statsrådet säger att han tror att en
rättegång om detta vite mellan Eugeniaförsamlingen
och Stockholms stad skulle
få den utgången, att Eugeniaförsamlingen
nog skulle vinna av den anledningen
att man skulle anse att detta
var att jämställa med for ce majeure,
med en jordbävning eller andra naturkatastrofer.
Så långt har regeringens
politik fört byggenskapen i detta land.

Jag är övertygad om att denna fråga
ur statsfinansiell synvinkel är en liten
fråga, ty den berör inte så stora belopp.
Men jag är också övertygad om att finansministern
inte är bunden vid att
hålla denna strama dispenslinje.

Inför hela svenska folket har regeringen
för tre, fyra dagar sedan ändrat

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellationer ang. möjligheterna att undantaga samlingslokaler för

kyrkliga ändamål från investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten

sig och dragit tillbaka en stor och viktig
proposition. Nog kan finansministern
ändra sig när det gäller en sådan
här liten men fördenskull för många
medborgare ändå viktig sak.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det är gott och väl att
finansministern på egna och regeringens
vägnar deklarerar sin anslutning
till religionsfrihetens principer.
Något annat vore också otänkbart, så
länge vi har en religionsfrihetslag. Jag
gör bara den reflexionen, herr talman,
att man genom administrativa åtgärder
och beslut kan försvåra tillämpningen
av den fria religionsutövningens principer.
När Svenska ekumeniska nämnden
känner sig besvärad av det läge
som har uppkommit, då är det fråga
om ett reellt problem som vi ur allmänna
synpunkter borde ta större hänsyn
till.

Statsrådet Sträng nämnde någonting
om den utländska opinionen, som också
har nått fram till honom. Jag skall
citera några rader ur de båda tidningar
jag nämnt i min interpellation, därför
att det visar hur utlandet följer denna
fråga med ett alldeles speciellt intresse.
Det kan synas ovidkommande för oss,
men det är ändå inte alldeles utan betydelse.

Neue Ziircher Zeitung har den 5 september
i år en artikel under rubriken
»Groteska konsekvenser av byggregleringen»,
underförstått i Sverige. Tidningen
redogör för rivningsbeslutet beträffande
den nuvarande Eugeniakyrkan
och för erbjudandet om en ersättningstomt.
Under byggnadstiden har
församlingen anvisats lokal i en gammal
teater, skriver man, och prästerskapet
har placerats i ett dambadhus.
Den 25-procentiga investeringsavgiften
har kastat alla finansieringsplaner över
ända, skriver man i den schweiziska
tidningen och fortsätter: »I detta

tvångsläge vände sig församlingen direkt
till den svenska regeringen med
en anhållan om befrielse från investeringsavgiften.
Detta avslogs av regeringen.
När den katolske biskopen därefter
personligen vände sig till Sverikes
finansminister Sträng för att göra
honom uppmärksam på församlingens
bekymmer, förklarade sig denne efter
fyra veckors väntetid vara alltför upptagen
för att kunna ta emot ett besök
av biskopen. Möjligen menade han sig
inte behöva ta mycken hänsyn till denna
lilla, övervägande utländska och politiskt
betydelselösa minoritet», skriver
Neue Ziircher Zeitung, vilken ju som
vi vet inte är vilken tidning som helst.

Den andra tidning som jag råkade få
tag i, Frankfurter Allgemeine Zeitung,
redogör också för den utländska opinionen
kring den svenska regeringens behandling
av detta ärende och konstaterar,
att den centrala katolska S:t
Eugeniaförsamlingen i Stockholm har
råkat i kläm mellan den svenska byråkratins
och finansplaneringens kvarnstenar.
Också här talar man om den
källarteater som församlingen anvisats.
Man konstaterar likaledes att den katolska
världens intressen för det svenska
kyrkobygget sammanhänger dels med
att en tiondel av alla svenska katoliker
tillhör Eugeniaförsamlingen i Stockholm,
dels med att påven visat ett personligt
intresse för bygget. Han har
utom eu penninggåva utlovat en av
grundstenarna till det nya bygget vid
Kungsträdgården, en sten hämtad från
utgrävningen av den gamla Peterskyrkan
i Rom. För herr Sträng och mig
betyder detta kanske inte så mycket, i
varje fall inte som politiskt argument,
men vi bör respektera det känslomässiga
värde som katolska trosbekännare
tillmäter en sådan gåva. I en tid av
växande internationalism och sinne för
ekumenik vore det hälsosamt, om vi
kunde undanröja varje misstanke för
svensk självtillräcklighet visavi tros -

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellationer ang. möjligheterna att undantaga samlingslokaler för

kyrkliga ändamål från investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten

samfund som inte är nationellt förankrade
hos oss.

Jag vidhåller, herr talman, att det
vore en svensk hederssak att lösa problemet
i detta speciella fall med något
större finess och generositet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det kanske är lämpligt
att jag i korthet anger motiven med anledning
av att herr Fridolfsson i Stockholm
ställer frågan: Vad är det för ordning
egentligen, när man gör undantag
för filminstitutet i Stockholm men vägrar
i fråga om Eugeniaförsamlingen?
Det finns en förklaring.

Det är ju så att skolor och utbildningsanstalter
har man icke placerat
in bland de objekt som belastas med
investeringsavgift. I fråga om skolor
och utbildningsanstalter sker regleringen
på annat sätt. Skolornas byggnadsvolym
regleras via statsverksbudgeten,
och övriga utbildningsanstalter
av högre valör regleras också på samma
sätt.

Nu var det så att vi på höstkanten
bedömde läget på byggnadsarbetsmarknaden
vara sådant att en viss extra
stimulans var erforderlig. Vi företog
stimulerande åtgärder i våras och i
höstas. Det beviljades en extra kvot
bostäder, byggandet av ett antal ålderdomshem
liksom också av några skolor.
I höstomgången beslutade regeringen
att öka skolbyggandet i landet
med 50 miljoner kronor, om jag minns
rätt och det tror jag att jag gör på
den här punkten. Sedan överlämnades
åt fackdepartementet att göra den erforderliga
prioriteringen. Departementet
ansåg att filminstitutet var så angeläget
att det gjordes en prioritering
i det fallet, trots att det ligger i Stockholm,
inom den 50-miljonersram som
beviljats som extra anslag för denna
verksamhet.

Detta är den enkla förklaringen till
vad jag förstår herr Fridolfsson i Stockholm
tycker vara en något motstridig
bedömning när det gäller dessa frågor.

Det är kanske inte lämpligt att ta upp
någon större debatt om investeringsavgiftens
berättigande. Herr Fridolfsson
sade att det var ett olyckligt beslut
men om han tänker på att vi genom
denna investeringsavgift skjutit
undan byggenskap av sekundär natur
—• jag vidhåller detta begrepp — för i
runt tal 3 500 miljoner kronor, kan han
föreställa sig hur det skulle ha sett ut
om inte investeringsavgiften funnits.
Tack vare investeringsavgiften har vi
kunnat fullfölja ett ordentligt bostadsprogram
utan de kreditmarknadsmässiga
besvärligheter vi drogs med innan
avgiften infördes. Ja, jag går så långt
att jag säger att investeringsavgiften
har varit det mest radikala medlet för
att återställa byggnadsmarknaden i ett
sunt och riktigt läge. Nu går det att
träffa avtal med byggmästare om entreprenader
för lägre kostnader än för ett
par år sedan. Jag erkänner emellertid
att det är oerhört svårt att hålla kvar
byggnadsmarknaden i detta sunda läge,
därför att där finns så många intressenter
som var och en bara ser till
sitt begränsade område och som tillsammantagna
skulle kunna innebära att
vi snart var tillbaka i den överansträngda
marknad vi hade tidigare och som
vi inte nu skulle rå med, framför allt
inte i det internationella ekonomiska
läge som avtecknat sig under de senaste
(månaderna.

Sedan vill jag säga till herr Fridolfsson
i Stockholm att när jag talade om
en rättegång var det mest ett hypotetiskt
och teoretiskt exempel för att beskriva
en situation. Jag tror inte på
en rättegång och hoppas att det inte
blir någon sådan heller. I stället blir
det väl en diskussion mellan Eugeniaförsamlingen
och Stockholms stad, och
jag vet inte hur den diskussionen

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellationer ang. möjligheterna att undantaga samlingslokaler för

kyrkliga ändamål från investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten

kommer att avlöpa. Men jag tillät mig
beskriva hur jag skulle se på frågan,
om jag i stället var talesman för Stockholms
stad.

Beträffande herr Rimmerfors’ inlägg
var det mycket intressant att höra de
detaljbeskrivningar om förhållandena i
Stockholm som publicerats i Neue Ziircher
Zeitung. Jag medger att det kan
vara chockerande för gammal traditionell
katolsk uppfattning att prästerskapet
tvingas flytta in i ett danibadlius.
Men det är troligt att de rapportörer
som där varit i funktion skulle ha dämpat
indignationen något, om de vetat
att damerna för länge sedan har flyttat
ut ur badhuset och att vad som är kvar
att ta i anspråk bara är några kontorslokaler
som utnyttjats på samma profana
sätt som alla andra kontorslokaler. Man
ställer sig emellertid kanske omedvetet
den frågan hur pressen kunnat bli
så initierad nere i Ziirich.

Jag tillät mig avsluta mitt föregående
anförande med att säga att intensiteten
i denna fråga inte får vara avgörande
för hur man ställer sig i sak.
Intensiteten i de intressen som gör sig
gällande i detta avseende har dock tydligen
varit större än vad jag haft en
aning om.

Det var kanske vidare beklagligt att
jag inte hade tid att omedelbart ta emot
den katolske biskopen av amerikanskt
ursprung när han anhöll om det, men
jag gjorde mig ledig så snart som jag
hade praktiska möjligheter härtill. Vi
hade ett långt, intressant och -—■ som
jag för min del tyckte och även hoppas
att det var för hans del — givande samtal,
men detta förändrar som sagt inte
själva situationen.

Slutligen kan jag säga till båda interpellanterna
—- jag kan härvid upprepa
vad jag framhöll när vi i denna kammare
diskuterade investeringsavgiften
— att man om man ser bakåt i tiden
skall finna, att byggandet av lokaler för
religiösa ändamål av olika schattering -

ar under de senaste 10—15 eller kanske
20 åren har slagit — jag tror jag
använde uttrycket — ett absolut rekord
i svenskt kyrko- och församlingshemsbyggande.

Som jag ser det har det alltså hur
angeläget behovet än kan vara i det
enskilda fallet inte begåtts någon orättvisa
mot kyrkliga och andliga intressen.
Vi har från mitt och från regeringens
håll försökt att i vår bedömning
mäta med samma skäppa i dessa
som i alla andra fall, där dispensgivning
kan förekomma.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag börja med att
säga att jag med en viss tillfredsställelse
hör att även en så skicklig och rutinerad
politiker som statsrådet Sträng
kan välja ett olyckligt exempel, så som
han här i sitt inlägg gjorde. För min
del jämförde jag inte filminstitutets
bygge med Eugeniaförsamlingens. Jag
ville bara påtala det närmast oriktiga
uttalandet att dispensgivningen uteslutande
gällde små lätta projekt och inte
hade med de tunga projekten i storstäderna
att göra. Det var orsaken till att
jag nämnde filminstitutets bygge.

Finansministern säger att investeringsavgiftens
införande var ett radikalt
grepp, ett sunt grepp som regeringen
och socialdemokraterna tog.
När fördämningarna brister den 1 oktober
1968, får vi väl se hur sunt, rejält
och bra detta grepp var.

Får jag till slut, herr talman, bara beklaga
att finansministern inte besvarade
min sista fråga, som jag tycker har
aktualitet i detta spörsmål. Jag förmodar
att finansministern anser att den
inte hör hit. Men de här människorna
— det rör sig om hundratusentals medborgare
— som likt andra medborgare
inlevererar sin skatt till finansministern,
bör väl ändå ha rätt att, utan att

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellationer ang. möjligheterna att undantaga samlingslokaler för

kyrkliga ändamål från investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten

staten lägger sig i deras handlande, förklaring till finansministerns resonesjälva
bestämma över sitt insamlade mang.

kapital. Den frågan har jag inte fått Jag skulle vara tacksam att höra hur
besvarad. finansministern ser på den saken.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är väl riktigt, att
vissa utländska tidlningskommentarer
till det vi nu talar om kan ha givit en
viss komisk färgning åt en i övrigt
utomordentligt allvarlig debatt ■— ty
det menar jag att den är. Det finns
inånga synpunkter, som bär skulle kunna
tas upp, men jag skall be att få beröra
bara en av dem.

Finansministern sade att det var förledande
att tala om att det fanns fonderade
medel att bygga för. Det gällde
inte bara kyrkor; också kommuner
kunde ha medel fonderade för t. ex
en idrottshall. Dessa medel är reserverade
och kan inte användas för något
annat ändamål än vad de samlats ihop
för. Men, säger finansministern, pengarna
står på bank och fyller sin funktion
i kapitalmarknaden, och då är det
bara bra. Emellertid, herr finansminister,
är det väl bekant för oss att det
försiggår en inflation. Det är en realitet
att en fortgående värdeminskning,
drabbar dessa medel om de är placerade
i bank. Ligger de i en byrålåda —
en möjlighet, som finansministern också
nämnde — blir värdeminskningen
ännu större.

•Tåg menar därför att även finansministerns
resonemang är förledande.
Skulle jag ändå försöka tolka finansministerns
uttalande på denna punkt
positivt kunde jag fråga: Innebär resonemanget
möjligen, att rationaliseringsvinster
i byggnadsverksamheten,
som tillkommer under den tid man väntar
på byggnadstillstånd, kommer att
kompensera värdeminskningen på fonderna?
Jag tillåter mig, herr talman,
att tvivla på att det förhåller sig så,
men det skulle kunna vara en positiv

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tycker att den senaste
talaren i sitt inlägg gav en illustration
till att vi, som han uttryckte
det, ibland får litet extra fart i inflationen.
Om man handlar enligt principen,
att så fort man får några slantar
skall man göra slut på dem, eftersom
de i annat fall blir mindre värda, har
man just burit pinnar till inflationsbrasan.

Regeringen brottas naturligtvis med
problemet att motverka denna i och
för sig förklarliga strävan — vi får försöka
schacka intressena, så att det
inte är högre aktivitet i gång än att
största möjliga prisstabilitet kan upprätthållas.
Och så långt är saken klar
som att byggnadskostnadsstegringen,
vilken under åren 1963, 1964 och 1965
var mellan 7 och 8 procent per år, nu
är nere i mellan 2 och 3 procent. Löneglidningen
för byggnadsarbetarna och
de arvoderingsmöjligheter som förelåg
för de anställda hos konsultbyråerna —
genom vissa taxeringsundersökningar
har vi t. ex. haft möjlighet att studera
förbluffande arvodesuttag inom arkitektskrået
-—■ har upphört. Den där
klondykestämningen finns inte längre.
Läget är nu mycket lugnare och mer
balanserat, och detta är enligt min
uppfattning så värdefullt att det bör
vara avgörande för ställningstagandet.

Naturligtvis kan jag inte bestämt säga
att om man väntar ett eller två år
har man garanti för att kunna bygga
billigare än nu — den garantin kan
ingen ställa. Men om vi kan stå emot
de för många i och för sig angelägna
krav som strömmar emot oss från alla
håll, har vi de allra största utsikterna

16 Nr 51 Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalveringar -

att klara verksamheten under stabila
former — i varje fall mycket stabilare
än tidigare.

Härmed var överläggningen slutad.

§3

Svar på interpellation ang. åtgärder med
anledning av företagna valutadevalveringar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har bett mig redovisa regeringens
uppfattning om vilka konsekvenserna
kan väntas bli för olika delar av näringslivet
till följd av valutadevalveringen
i England, Danmark och Finland.
Han har dessutom frågat om regeringen
vill ta initiativ till överläggningar
med de politiska partierna samt
olika arbetsmarknads- och näringslivsorganisationer
för att överväga åtgärder
i syfte att stärka näringslivets konkurrenskraft
och säkerställa de anställdas
trygghet.

.lag vill först framhålla, att de nyligen
företagna devalveringarna inte
innebär någon dramatisk och häftig förändring
av vår ekonomiska situation.
Vårt näringslivs konkurrensläge har
inte ’ någon avgörande grad försämrats.
Varje tal om av devalveringen föranledd
sysselsättningskris eller liknande svårigheter
är således överdrivet och missvisande.

Däremot kan devalveringarna och de
åtstramande åtgärder som följt i deras
spår medföra besvärligheter för enskilda
företag, som har sin huvudsakliga
avsättning på framför allt den engelska
men också de danska och finska marknaderna.
Problem kan också uppstå för
företag, som möter konkurrens från
dessa tre länder vid sin export på tredje
land eller vid sin avsättning på hemma -

marknaden. Dessa svårigheter torde
dock knappast bli särskilt djupgående.

Den svenska skogsindustrin är ett belysande
och betydelsefullt exempel på
arten av problem som kan uppstå. När
det gäller massaindustrin är det sålunda
inte troligt, att devalveringarna kommer
att medföra någon minskad avsättning
eller något priskrig. Snarare kan ett
lättare läge för den engelska pappersindustrin
leda till ett ökat importbehov
av massa. Massaindustrins problem
kommer därför alltfort att vara dess på
sina håll mindre rationella struktur och
den allmänna överkapacitet, som de senaste
årens kraftiga utbyggnad lett till.
För vår pappersindustri kan ett förbättrat
konkurrensläge hos den brittiska
industrin möjligen medföra ett visst
bortfall av export på Storbritannien,
medan däremot de finska och danska
åtgärderna inte torde få några större
konsekvenser. Å andra sidan bör den
engelska pappersefterfrågan öka efter
■land som den allmänna produktionstillväxten
kommer i gång. Sågverksindustrin
kan möjligen få känna av en
ökad utbudskonkurrens från finskt håll,
samtidigt som efterfrågan försvagas,
främst från den engelska marknaden.
De negativa konsekvenserna för sågverksproduktion
och sysselsättning, som
kan bli följden, kommer dock att motverkas
av en fortsatt hög inhemsk byggaktivitet,
främst inom bostadssektorn.

För verkstadsindustrin är konsekvenserna
för närvarande svårare att genomskåda.
Det verkar emellertid troligt, att
man får räkna med en något mindre
tillväxt av verkstadsexporten till devalveringsländerna,
åtminstone under
första hälften av 1968. De mest betydande
effekterna kan dock uppstå för
exporten på andra länder, t. ex. Norge
och Västtyskland, men också vissa transoceana
marknader, där den danska och
engelska verkstadsindustrin kan få ett
temporärt försprång i konkurrensen.
Även om priserna i de här samman -

Fredagen den 8 december 19G7

Nr 51

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalveringar -

hangen spelar en mindre framträdande
roll, kan konjunkturavmattningen i
Västeuropa ha gjort köparna priskänsligare
än förut. Hur kännbar den ökade
konkurrensen blir, beror i hög grad på
våra företags förmåga att anpassa sig
till det nya läget och att söka sig till
nya marknader. Under alla förhållanden
blir konsekvenserna högst skiftande
för de enskilda företagen, men verkstadsindustrin
i stort bör kunna hävda
sig också i fortsättningen.

Slutligen kan jag om textil- och konfektionsindustrin
nämna, att vissa problem
kan uppstå på det rena textilområdet
genom en ökad priskonkurrens.
Konsekvenserna för produktion och
sysselsättning bör dock bli begränsade.

Jag nämnde inledningsvis att de svårigheter
som finns för många exportföretag
i huvudsak berott på den svaga
konjunkturen i avnämarländerna. Eftersom
ett omslag till det bättre förefaller
att vara på väg i USA och som vi kan
hoppas även i Västtyskland finns det
skäl att tro, även sedan devalveringseffekterna
inräknats, att exportökningen
också för nästa år kommer att ligga på
en förhållandevis hög nivå. Enskilda
företag och branscher kommer även i
fortsättningen att ha besvärligheter,
men någon allmän pessimism om vår
export är inte motiverad.

Ur svensk synpunkt är det för övrigt
närmast en fördel att Storbritannien
valt att försöka lösa sitt balansproblem
genom en devalvering och inte genom
importreglering eller en än hårdare
efterfrågebegränsande politik. Härigenom
skapas utrymme för en expansion
som så småningom måste gynnsamt påverka
vår export.

Beträffande regeringens ekonomiska
politik har jag i dagsläget bara att slå
fast att den också i fortsättningen kommer
att inriktas på en allmän återhållsamhet
men med selektivt insatta åtgärder
för att stödja sysselsättningen om
och när detta behövs. Politikens utform -

ning under nästa år kommer att redovisas
av regeringen i statsverkspropositionen
i januari.

Någon ny omständighet, som övertygat
mig att något skulle stå att vinna
med en överläggning av det slag som
herr Eliasson föreslår, har inte tillkommit.

Regeringen kommer att med största
uppmärksamhet följa utvecklingen och
vidta de åtgärder, som erfordras för att
säkra trygghet och sysselsättning för
landets löntagare.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
finansministern för svaret på min interpellation.
Eftersom finansministern mot
slutet av interpellationssvaret förklarade
att han inte närmare gick in på
den ekonomiska politiken utan hänvisade
till vad som kunde komma att presenteras
i nästa års budget, skall jag
begränsa mig till några kommentarer
till svarets innehåll och situationen i
stort.

Med hänsyn till devalveringarna
främst i England, Finland och Danmark
har jag ansett det vara av värde att
regeringen för riksdagen redovisar sin
syn på vilka konsekvenser som kan
väntas uppstå för olika delar av näringslivet.
Om jag inte missminner mig,
går inte mindre än 28 procent av Sveriges
export till länder som nu har
devalverat. Det är också klart att indirekta
verkningar kan uppkomma.
Framför allt tänker jag då på de industrier
som är inriktade på hemmamarknaden
och som får konkurrens utifrån
liksom på den situation i konkurrensavseende
som uppstår när vi exporterar
till tredje land. England är
vår största exportmarknad, men vi har
också en betydande handel med våra
nordiska grannländer.

Nu erkänner finansministern, att det

2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 51

18 Nr 51 Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalve -

ringar

kan bli besvärligheter för enskilda företag,
som har sin huvudsakliga avsättning
framför allt på den engelska marknaden
men även på de danska och
finska marknaderna. Han säger att problem
kan uppstå för de företag som
möter konkurrens från dessa länder vid
sin export på tredje land eller vid sin
avsättning på hemmamarknaden. Men,
framhåller herr Sträng, dessa svårigheter
torde dock knappast bli »särskilt
djupgående». Det beror naturligtvis på
vad man menar med »inte särskilt djupgående».
Det kan nog råda olika meningar
om devalveringarnas verkningar
och riskerna för ökad arbetslöshet, men
vi får väl så småningom tillfälle att
jämföra den faktiska utvecklingen med
finansministerns bedömning. De närmaste
månadernas utveckling kommer
att ge större klarhet om svårigheternas
storleksgrad.

Finansministern redovisar sin uppfattning
om de problem som skogsindustrin,
verkstadsindustrin och textiloch
konfektionsindustrin möter. Däremot
berörs inte i svaret — vilket enligt
min mening skulle ha varit av stort
intresse — hur han bedömer situationen
för exempelvis varvsindustrin, sjöfarten
och jordbruket. Uppenbart är
dock att det även för dessa delar av
näringslivet blir påfrestningar.

Tydligen bedömer regeringen riskerna
för ökande avsättningssvårigheter
och stigande arbetslöshet som inte särskilt
allvarliga. När det gäller exempelvis
skogsindustrin säger finansministern
att vi troligen får sälja mindre
papper och mera pappersmassa. Givetvis
har det stor betydelse för skogsindustrin
att våra stora konkurrentländer
Norge och Canada inte devalverade,
men det är en dålig tröst att vi kanske
får sälja litet mer massa.

Det är väl inte ännu klart vilka verkningar
devalveringarna får för skogsindustrin,
men uppenbarligen är läget
sådant att det inger bekymmer redan

nu med tanke på de minskade avverkningarna
i skogarna och en pressad
prissituation. Efter devalveringen har,
såvitt jag erfarit, priserna på papper
sjunkit inte oväsentligt, och detta inte
bara i England. Att en sådan utveckling
kan ha negativ inverkan på vår
handelsbalans och på vår ekonomi behöver
inte närmare understrykas. Finansministern
söker — förefaller det
mig — någon tröst i att vår export av
pappersmassa till England kommer att
öka på grund av att de engelska pappersbruken
kommer att ta hand om en
större del av pappersmarknaden än
tidigare. Det verkar vara en klen tröst,
om det över huvud taget är någon tröst
alls. Kontentan av detta resonemang blir
att vi byter ut en del av vår export av
den förädlade produkten papper mot
export av halvfabrikatet pappersmassa
och värdet per ton papper är ju långt
större än värdet per ton pappersmassa.

Det är självklart att detta är en dålig
affär för vår bytesbalans och även ur
sysselsättningssynpunkt, eftersom tillverkning
av papper är mera arbetskrävande
än tillverkning av pappersmassa.
Som det nu ser ut, får kanske svenska
pappersbruk bereda sig på att lägga ned
driften under några veckor nästa år;
sådana uppgifter har skymtat. Vidare
är väl pappersmassan mindre lönande
att producera — så har åtminstone varit
fallet — än papperet, och detta förhållande
ger också en negativ effekt.

Jag vet inte, om finansministerns resonemang
innebär att han tror att det
i fråga om pappersmassa inte skall bli
någon sänkning av prisnoteringen, i
svenskt mynt räknat, efter devalveringen.
Men både finansministern och
vi andra bör nog uttala oss med mycket
stor försiktighet på denna punkt,
eftersom det praktiskt taget inte förekommit
några svenska massaförsäljningar
på England efter devalveringen.

När det gäller verkstadsindustrin anser
finansministern att konsekvenserna

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellation ang. åtgärder med

ringar

för närvarande är svåra att överblicka.

De mest betydande effekterna kan enligt
hans mening uppstå vid export till
tredje land, där den danska och engelska
verkstadsindustrin kan få åtminstone
ett temporärt försprång i konkurrensen.

Det finns för närvarande en ganska
omfattande arbetslöshet inom vår verkstadsindustri
— enligt en uppgift jag
hörde häromdagen cirka 5 500 personer
-— och även på det området behövs
uppenbart åtgärder för att motverka
en ökad arbetslöshet. Jag vet också att
regeringen har varit beredd att ställa
vissa medel till förfogande. Enligt min
mening skulle det vara lämpligt att
exempelvis försvaret •— jag tänker både
på sysselsättningssynpunkten och på
försvarets behov -— nu fick lägga ut en
del beställningar. Här kan jag hänvisa
till de uttalanden som gjorts både av
tidigare försvarsutredning och av riksdagen
när det gäller försvarets anpassning
till konjunkturpolitiken, liksom till
riksdagens uttalande i samband med de
350 miljonerna till materiel, som vi
senare skulle återta. Jag utgår från att
försvaret får möjligheter att göra en del
beställningar — det finns åtskilliga projekt
som kan vara lämpliga att sätta in.

Beträffande textilindustrin kan den
ökade priskonkurrensen medföra vissa
problem, men finansministern bedömer
att konsekvenserna för produktion och
sysselsättning blir begränsade. Ja, även
här får vi väl vänta och se om bedömningen
är riktig — uppenbart blir det
dock svårigheter som vi inte har någon
som helst anledning att underskatta,
speciellt för vissa företag.

Jag menar inte, herr talman, att vi
skall hänge oss åt någon nattsvart pessimism,
men svårigheterna bör inte heller
underskattas. Vi har i dag en betydande
arbetslöshet, och näringslivets
konkurrenskraft har under senare år
försvagats till följd av inflationen men
också av andra skäl. Inflationsutveck -

anledning av företagna valutadevalve lingen

är dock något som herr Sträng
helt förbigår.

Som docent Bo Södersten framhållit,
bl. a. i artiklar i Aftonbladet, har Sverige
för närvarande en rätt betydande
valutareserv, men vi får inte bortse från
att ökningen av den varit en följd av
upplåning i utlandet. Det allvarliga är
enligt hans mening — och jag tror ätt
det ligger åtskilligt i detta — att vi haft
och har ett underskott i bytesbalansen
och samtidigt en ökande arbetslöshet.
Han anser att vi nu är på väg in i vad
han betecknar som den ekonomiska
politikens klassiska dilemma; för att
klara underskottet i bytesbalansen behövs
det en deflationistisk politik, meri
å andra sidan behövs det en expansiv
politik för att vi skall kunna trygga
sysselsättningen.

Finansministerns mening är tydligen
att vi skall klara den uppkomna situationen
genom en fortsatt allmän återhållsamhet
i förening med selektiva åtgärder
för att stödja sysselsättningen.
Jag utgår från — och hoppas — att
detta får tolkas så, att regeringen inte
bara kommer att inrikta sig på att öka
de arbetsmarknadspolitiska insatserna
för att klara en redan inträffad arbetslöshet
utan också är beredd att tillgripa
åtgärder för att förebygga arbetslöshet,
d. v. s åtgärder för att stärka
företagens konkurrenskraft och deras
möjligheter att upprätthålla sysselsättningen.

Finansministern avvisar tanken på
överläggningar mellan företrädare för
de politiska instanserna, näringslivets
och arbetsmarknadens parter i syfte att
överväga vilka åtgärder som är nödvändiga
för att stärka näringslivets konkurrenskraft
och säkerställa de anställdas
trygghet till arbete och inkomst.
Jag beklagar det därför att jag tror att
sådana överläggningar skulle vara av
värde.

Vad beträffar den ekonomiska politiken
för den närmaste tiden hänvisar

20 Nr 51 Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalveringar -

finansministern, som sagt, till den kommande
statsverkspropositionen. Eftersom
finansministern alltså inte vill gå
närmare in i en debatt om den ekonomiska
politik som skall föras under den
närmaste tiden utan hänvisar till den
nya budgeten, återstår ingenting annat
än att avvakta vad den kommer att
innehålla.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är kanske litet ovanligt
att ett statsråd ställer en fråga till
interpellanten. Men jag befinner mig
faktiskt just nu i denna ovanliga situation.
För att vi över huvud taget skall
kunna föra en debatt måste jag fråga
herr Eliasson i Sundborn, huruvida han
anser att regeringens beslut att icke
devalvera var riktigt eller om han anser
att hans partiledares uppfattning
att Sverige skulle följa med i devalveringen
varit den riktiga. Herr Eliassons
svar på denna fråga blir helt avgörande
för vilken debatt vi här skall föra. Ogillar
herr Eliasson sin partiledares beslut,
desavuerar honom och ställer sig
på regeringens ståndpunkt, då kan vi
diskutera de konsekvenser som i dagsläget
uppstått av devalveringen. Men
om herr Eliasson har samma uppfattning
som herr Hedlund, att Sverige
horde ha devalverat, då blir diskussionen
helt annorlunda. Då måste vi föra
debatten med utgångspunkt från vad
som i ett sådant fall skulle ha hänt och
hur det sedan skulle ha sett ut.

Jag måste alltså, ehuru det är något
ovanligt, i min tur avkräva interpellanten
ett besked, så att jag vet hur jag
skall debattera i fortsättningen. Står
herr Eliasson på regeringens ståndpunkt
eller ville och vill herr Eliasson
ha en svensk devalvering?

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

. Herr talman! Det finns inga menings -

skiljaktigheter mellan herr Hedlund och
mig på denna punkt. Herr Hedlund gav
uttryck åt åsikten att om även Danmark
och Norge devalverade, fanns starka
skäl för att också vi måste göra det.
Det var herr Hedlunds ord. Men eftersom
Norge inte devalverade har skälen
enligt min mening avsevärt minskat för
att man skulle vidta en svensk devalvering.
(Herr statsrådet Sträng: Jag
ville ha ett klart besked. Vad menar
herr Eliasson?) Jag menar att skälen
för en devalvering nu inte är lika starka.
Saken är passerad, och det är inte
mycket att nu diskutera om.

Bakom min interpellation ligger uppfattningen
att det vore värdefullt om
finansministern redovisade sin åsikt till
kammarens protokoll. Detta borde ske
inte minst mot bakgrunden av att man
i diskussionen om devalveringen från
riksbanksledningens och även finansministerns
sida gjort sitt bästa att förringa
riskerna för en ökad arbetslöshet.
Detta är bakgrunden till min interpellation.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag förstår att herr
Eliasson i Sundborn är i en viss argumentnöd,
och det kan man till äventyrs
acceptera. Men den historiska dag då
devalveringen ägde rum meddelade herr
Eliassons partiledare i massmedia kl.
It på kvällen att han ansåg att vi borde
devalvera. Han visste då inte alls var
Norge och Danmark stod och han talade
inte om dessa länder utan sade
bara: »Vi bör devalvera.»

Nu anser herr Eliasson i Sundborn
att detta är överspelat. Men det är det
inte, ty om herr Eliasson och jag skall
kunna föra en meningsfylld debatt om
svårigheterna i dag måste det vara från
det utgångsläget att vi båda hyser den
uppfattningen att regeringens ståndpunkt
var riktig. Om herr Eliasson däremot
har den uppfattningen att Sverige

Fredagen dén 8 december 1967 Nr 51

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalveringar -

borde ha devalverat måste jag förbehålla
mig rätten att ventilera den situation
som i så fall skulle ha uppstått.
Den senare debatten är överflödig,
därest lierr Eliasson i dag anser att
regeringens ståndpunkt var riktig.

Jag skall inte pina herr Eliasson med
att fråga vilken hans ståndpunkt var
när han ersatte sin partiledare i TV dagen
efter devalveringen. Om jag bara
i dag får besked av herr Eliasson att
han anser att den svenska regeringens
ståndpunkt var riktig, kan vi diskutera
svårigheterna och konsekvenserna för
Sveriges vidkommande.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill svara att min
personliga uppfattning är att eftersom
Norge inte devalverade, talar övervägande
skäl för att inte heller Sverige
borde göra det. Herr Hedlund har inte
sagt någonting annat. Han har inte sagt
att vi här i landet skulle genomföra en
ovillkorlig devalvering — det är för
mig en fullständig nyhet — utan hans
uppfattning har varit att om alla våra
nordiska grannländer devalverat, vore
Sveriges situation ohållbar, om vi inte
kunnat följa med.

Reaktionen från vårt partis håll är
kanske inte minst beroende på att man
har diskuterat devalveringens konsekvenser
på ett sätt som för mig varit
mycket överraskande. Man vill framställa
saken på det sättet att en devalvering
principiellt alltid är till nackdel
för löntagarna och att man för att
skydda dem låter bli att devalvera.
Det var precis samma argument som
det engelska arbetarpartiet och de
danska socialdemokraterna använde då
det sades att devalveringen genomfördes
för att tillvarata löntagarnas intressen.

Det kan ju råda olika meningar i en
fråga, men jag har sällan sett prov på
ett så vilseledande sätt att föra en eko -

nomisk debatt som denna gång. Vi bör
komma ihåg att en devalvering medför
problem och risker för höjda priser,
men också möjlighet att kompensera
detta. Man genomför inte en devalvering
för att få det sämre utan för att
komma i ett bättre konkurrensläge och
på längre sikt få möjligheter till en
snabbare standardstegring — det är
också Wilsons och Erags argument.
Varför kan vi inte ta med detta i bilden
och slippa en argumentation av det
slag som av vissa företrädare framfördes
i TV-debatten?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var många ord som
herr Eliasson i Sundborn använde för
att säga att övervägande skäl talar för
att Sverige icke devalverade. Det betyder
således att herr Eliasson för sin
del och jag hoppas också för sitt partis
del har kommit fram till att den slutsats,
som regeringen drog när den fattade
sitt beslut i denna fråga, var riktig
och att det var en illa genomtänkt
deklaration som herr Hedlund gjorde
i den utomordentligt besvärliga och allvarliga
situation vi befann oss i vid
det tillfället. Men nog pratat om detta!
Herr Eliasson har kommit fram till
att den svenska ståndpunkten var den
enda riktiga och försvarbara, även om
han uttrycker det som så att »övervägande
skäl talar för» regeringens
ståndpunkt. Då behöver vi inte diskutera
vad som skulle ha hänt för den
händelse Sverige skulle ha devalverat.
Det var den oklarheten jag ville ha
undanröjd, och vi kan följaktligen nu
föra denna debatt från mera begränsade
utgångspunkter.

Jag har i mitt interpellationssvar redovisat
den bedömning man för dagen
kan göra med avseende på verkningarna
för den svenska industrin. Herr
Eliasson kom därutöver in på varvsindustrin,
sjöfarten och jordbruket. Jag

22 Nr 51 Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalveringar -

bär inte klart redovisat dessa områden
i mitt interpellationssvar, men jag skall
gå herr Eliasson till mötes och komplettera
svaret på dessa punkter.

I den mån den svenska sjöfarten har
sina fraktsatser tecknade i pund och
kanske dessutom har dem långtidsbundna,
så gör man en förlust. Men det
är oriktigt att tro att den svenska sjöfarten
drabbas så ensidigt. Suezkonflikten,
som inträffade rätt nyligen, innebar
en generell höjning av fraktsatserna
och gör det fortfarande •—• naturligtvis
med undantag för dem som i
fråga om sina certepartier är bundna
för längre tid framöver.

Vid ett bokslut för svensk sjöfart
är det svårt att förutsäga om det blir
plus eller minus när jag lägger båda
dessa relaterade händelser i vågskålen,
dels den engelska devalveringen och
dels den allmänna uppstramning av
fraktsatserna som konflikten i Mellersta
östern medfört. Jag tror att vissa
redare tjänar mer pengar i dag än innan
dessa båda händelser inträffade,
och det finns kanske också redare som
tjänar sämre. Därför blir resultatet av
ett försök att summera det hela plus
minus noll.

Jag kommer så till varven. När sjöfarten
på grund av Suezkanalens blockering
tvingades ta vägen runt Afrika,
ökade intresset för stora tankbåtar, och
varvsindustrin i praktiskt taget hela
Europa fick en beställningshausse i
stora tankersbyggen. De japanska varven
var fullbokade för ett par tre år
framåt och kunde inte ta emot dessa
beställningar, vilket emellertid de europeiska
varven, även de svenska, hade
möjlighet att göra. De fick en chans
och är väl nu belagda för två å två och
ett halvt år framöver. Jag vill inte säga
att detta medfört någon nämnvärd höjning
av priserna, men en något bättre
avans bär man onekligen ändå fått.
Den engelska devalveringen i kombination
med vad som hände i Mellersta

östern har alltså för den svenska varvsindustrin
inneburit ett plus.

Jordbruket har ju sina egna skyddsregler
genom avtalet mellan jordbruket
å ena sidan och statsmakterna å
andra sidan. Variationerna i de skikt,
inom vilka priserna får röra sig, kan
naturligtvis påverkas, men det hade
man klart för sig när man skrev avtalet.
Om något så speciellt händer att
prisnoteringarna faller under den undre
prisgräns som stipuleras i avtalet
sätter samhället in sitt stöd. Man har
inom jordbruket således tagit eu viss
risk — risken att komma under medelprisgränsen
och i närheten av den
nedre prisgränsen — för att få chansen
att ligga ovanför medelprisgränsen
och i närheten av den övre gränsen i
andra situationer.

Jag håller inte för otroligt att den
danska devalveringen, även om den var
begränsad, kan ha resulterat i en viss
rörelse nedåt i jordbrukets prisnivå,
men jag menar att det är svårt att göra
gällande att detta skulle vara något som
försätter jordbruket i en speciellt svår
situation. Man har med öppna ögon accepterat
variationer i priserna inom
dessa gränser, men man hade givetvis
ingen tanke på att just en devalvering
skulle komma att inträffa. År det så att
utslaget blir mer brutalt än beräknat,
har jordbrukarna rätt att påkalla förhandling
för att på det sättet åstadkomma
kompenserande beslut från
statsmakternas sida.

Detta var det kompletterande svar
jag kan lämna på de direkta frågor som
interpellanten ställt. Men det är klart
att man också kan föra långa diskussioner
om på vilka områden det blir
försämringar.

I mitt interpellationssvar har jag varit
ganska försiktig i ett avsnitt, nämligen
då jag talar om den svenska sågverksindustrins
situation. Jag fick nyss
senaste numret av tidningen Affärsvärlden/Finanstidningen.
Under rubriken

Fredagen den 8 december 19G7 Nr 51

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalve -

ringar

Varumarknader lämnas där följande redovisning,
som avser förhållandena efter
den engelska devalveringen: »Under
tiden har rapporter kommit om avslut
på kontinenten, vilka synes tyda
på ett efter punddevalveringen kvarstående
förtroende till marknaden. Så har
nu ledande svenska avlastare fått till
stånd bl. a. ett par mycket stora granavslut»
— det är således fråga om sågad
vara — »på Holland — tillsammans
över 15 000 stds ■— till priser
som ej röjer någon påverkan av devalveringen
---. Därmed torde den

nya säsongen få anses öppnad på den
ledande granmarknaden. Samtidigt synes
nästa-års-affärerna på Frankrike
ha skjutit förhållandevis god fart, likaså
på basis av priser väl anslutande
sig till läget under den gamla säsongens
senare del sådant det gestaltade sig
före devalveringen samt före höstens
''realisationsaffärer’.»

Jag tycker detta är en ganska glädjande
rapport när det gäller ett av
skogsindustrins avgörande produktionsavsnitt.
Det ser ut som om vi skulle befinna
oss i det läget att sågverksindustrin
är opåverkad av den engelska devalveringen.

Om man går igenom punkt för punkt
— såsom jag har försökt göra vid de
här kompletterande redovisningarna
till mitt interpellationssvar — förefaller
det ganska överflödigt med de
olycksbådande spådomar som av och
till låter sig höras.

Man kan naturligtvis utifrån rent teoretiska
nationalekonomiska utgångspunkter
■— om man är docent — både
.skriva artiklar i Aftonbladet och framträda
i televisionen och docera om utvecklingen
i olika hypotetiska fall. Så
länge man håller detta på studiekammarens
nivå, sker det väl ingen olycka,
men jag skulle vilja avråda politiker i
ledande ställning från att tala alltför
mycket i dessa tongångar, ty det kan
hända att världen då fäster sig vid det.

Det är en utomordentligt tunn is
man är ute och vandrar på. Om en devalvering
kommer till stånd eller inte,
är inte alltid beroende på sakliga förutsättningar.
I de flesta fall brukar spekulationerna
få fart av funderingar om
att vederbörande land inte klarar sig
utan tvingas göra en devalvering längre
fram, och detta kan leda till en utveckling
som ställer nationerna inför
ett fait accompli som de sannerligen
inte alltid förtjänar.

Jag tycker att den engelska devalveringen
är något av ett skolexempel i
det avseendet. De sista dagarnas spekulativt
betonade utflöde av pund var
väl det som i sista hand tvingade regeringen
att devalvera, med alla de besvärligheter
som föreligger för England.

Herr Eliasson i Sundborn talade i
något desperata tongångar om vilka
svårigheter det kunde innebära för ett
land att inte devalvera. Visst kan det
bli svårigheter. Men jag vill avslutningsvis
säga, att om man väger svårigheterna
utifrån våra utgångspunkter
— och det är vad vi har att göra
— vid alternativet svensk devalvering
och alternativet att stå fast, är det inget
tvivel om att devalveringsalternativet,
som herr Eliasson för dagen är intresserad
av, i alla avseenden innebär mera
besvärligheter än den situation vi
nu har att se i ögonen.

Jag tror, att om dessa frågor behandlas
med det lugn och den sans, som de
bör behandlas med, har vi alla utsikter
att klara av situationen på ett hyggligt
sätt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det som finansministern
sade nu sist, kan jag ansluta mig
till. Beslutet att inte devalvera anser
jag vara ett riktigt beslut, ehuru det
borde ha tillkommit under andra former
— man borde inte ha ställt oppo -

24 Nr 51 Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalveringar -

sitionsledarna inför ett orimligt krav
att besluta sig på några få minuter till
skillnad mot vad som hände förra gången
då Sverige devalverade. Men jag
tror liksom finansministern att man på
politiskt ansvarigt håll inte efteråt skall
måla sådana bilder av verkligheten, att
det kan bidra till att minska förtroendet
för den politik som man har valt.
Jag tror att det är både viktigt och
riktigt.

Men det tarvas ett tillägg, herr finansminister!
Beslutet bör följas av en fast
beslutsamhet att föra den politik som
är nödvändig i detta läge och det som
kan väntas. Det är endast därigenom
som man verkligen på bästa sätt underbygger
det internationella förtroendet.
Därför tror jag inte att skönmålningar
av Sveriges läge efter den brittiska devalveringen
sådana som regeringen
åstadkom i radio och TV på lördagen
och söndagen tjänar något förnuftigt
syfte. Tvärtom, det framkallar internationellt
liuvudskakningar över en finansledning
som skönmålar på det sättet.

I dag har finansministern kommit
med en mera nykter bedömning. Han
har konstaterat en rad olägenheter för
viktiga industrier och för jordbruksnäringen.
Jag är glad över denna sundare
bedömning. När man lyssnade på
finansministern i TV trodde man, att
han ansåg att Sverige hade på något sätt
fått en present. Eftersom det nu har
blivit modernt i regeringspartiet att
hänvisa till vad tidningarna skriver vill
jag säga, att den som läste regeringens
huvudorgan i Stockholm fick intrycket,
att regeringen hade gjort någon sorts
bragd, genom vilken man hade tryggat
sysselsättningen och realinkomsterna i
Sverige. Devalveringen i England, Finland
och den förväntade i Danmark
måste alltså ha varit en mycket lycklig
händelse. Nu har vi alltså i dag fått ett
slut på den sortens skönmålningar, och
jag tycker att herr Eliasson i Sundborn

kan vara nöjd med att hans interpellation
har lett till detta resultat.

Finansministern nämnde en hel del
om konjunkturförväntningarna vad utlandet
beträffar och deras återverkningar
i Sverige, och det är alldeles
klart att sådant ingår i en ekonomisk
framtidsbedömning. Men skall man göra
en realistisk bedömning får man inte
förbigå vissa andra sidor av saken. Finansministern
har inte ett ord att säga
om kostnadssituationen i Sverige jämförd
med andra länders, trots att det
nu inträffat förändringar som inte kan
diskuteras annat än mot bakgrund av
den tidigare kostnadssituationen. Olägenheterna,
herr statsråd, av de genomsnittligt
relativt höga svenska kostnaderna
har givetvis skärpts till följd av
det inträffade. Detta bör inte förbigås
om man vill diskutera verkningarna av
de utländska devalveringarna. Det är
alldeles uppenbart att vi om mindre
inflation ägt rum i Sverige skulle ha
haft lägre kostnader, större sysselsättning,
högre realinkomster för landet,
högre reallöner och — inte att förglömma
— mindre otrygghet än vad
många, såväl löntagare som företagare,
har i dag.

Jag förmodar att finansministern,
som ställer frågor till interpellanterna,
också är villig att svara på denna fråga:
Är det inte riktigt att vi med en lägre
nominell kostnadsnivå skulle kunnat ha
eu högre reell nationalinkomst, mindre
otrygghet och bättre levnadsförhållanden
för både löntagare och andra?

När vi diskuterar otryggheten och
den otillfredsställande sysselsättningen
får vi inte glömma en sak, som jag tycker
att finansministern brukar vara föga
benägen att diskutera. Om vi under en
period av omställningar får minskad
sysselsättning här och där i samhället,
så brukar detta i en tillfredsställande
situation, då kostnadsnivåerna är all
right och konjunkturerna inte alltför
svaga, uppvägas av att andra företag ut -

Fredagen den 8 december 1967 Nr 51

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalveringar -

vidgas och ökar sysselsättningen. En
alltför stor arbetslöshet och otrygghet
uppkommer ofta till följd av att expansionen
är för svag, så att den samlade
effekten av sysselsättningsökningarna
inte i tillräcklig grad uppväger effekten
av de minskningar som förekommer under
perioder av stora strukturella förändringar,
särskilt om därtill inträffar
någon konjunkturförsvagning i utlandet.
Man skall inte bara tala om den
utländska konjunkturförsvagningen, om
man vill analysera frågorna objektivt.
Det vore värdefullt om finansministern
här ville ge sin mening till känna och
svara på frågan, om det inte är så att
vi har en otillräcklig utvecklingstakt
som innebär att företagen inte tillräckligt
snabbt suger upp den friställda arbetskraften.

När alla dessa frågor diskuteras brukar
man från regeringshåll egentligen
bara lämna ett och samma svar. Man
hänvisar till att vi har en stor valutareserv
och menar att det med hänsyn
härtill inte är så farligt med de relativa
kostnaderna i Sverige och utlandet.
Men vi får väl ändå försöka att komma
ifrån en så »simplicistisk» analys —
om jag skall följa finansministern i
spåren med ett fint utländskt ord — ty
det kan mycket väl vara så, att en för
hög kostnadsnivå inte på ett visst stadium
leder till en försvagad valutareserv
men ändå är ett uttryck för att
det inte föreligger en tillfredsställande
balans och dynamik i vår ekonomiska
samhällskropp.

Det är alltså enligt min mening — och
det är delvis för att framhålla detta som
jag har begärt ordet — ett misstag att
tro att man bara genom att se på valutareserven,
ungefär som man mäter temperaturen,
kan konstatera om allt ur
samhällsbalanssynpunkt är väl beställt.

Låt mig erinra finansministern om
att en svag och otillräcklig konkurrensförmåga
först kan leda till en dålig
räntabilitet på många håll. Den kan

också, såsom jag nyss framhöll, leda
till en otillräcklig utveckling samt till
arbetslöshet och friställningar. Därigenom
minskar tillväxttakten för hela
nationalinkomsten. Denna blir lägre än
den eljest skulle vara, vilket inverkar
negativt på vår import och kanske i
någon mån tillfälligt befrämjande på
exporten.

Under ett visst stadium av denna utveckling
kan det alltså mycket väl vara
så, att valutareserven inte märkbart
påverkas. Kreditrörelser som inträffar
samtidigt kan också inverka.

Men uppgiften är ju inte bara att
hålla valutareserven vid en rimlig och
naturlig nivå, utan uppgiften är att göra
detta samtidigt som man har en god
sysselsättning och en sådan räntabilitet
hos företagen att det blir en tillräckligt
snabb ökning av produktionen och nationalinkomsten.
Det gäller att upprätthålla
jämvikt i bytesbalansen, samtidigt
som man har en tillräckligt hög sysselsättningsnivå
och en utveckling med
godtagbar hastighet. Anser finansministern
att situationen från den synpunkten
för närvarande är tillfredsställande?

Jag kan inte föreställa mig att regeringen
vill uppställa som det dominerande
valutapolitiska målet att ha en
viss valutareserv, och att det sedan får
gå hur det vill med sysselsättningen och
tryggheten. Låt mig bara i förbigående
erinra om att nationalinkomstens tillväxttakt
i Sverige minskat betydligt och
nu uppgår till ungefär 6 procent på
två år i stället för att förut —- också i
många andra länder — ligga mellan 4
och 5 procent om året. Därför har de
enskilda medborgarnas och företagens
realinkomster utvecklats mindre lyckligt,
och därför får stat och kommun
in mycket mindre skatteinkomster än
de skulle få med den tidigare utvecklingstakten.
De minskade inkomsterna
för stat och kommun har till stor del
förorsakat de statsfinansiella svårigheterna.
Skattebetalarna är både direkt

26 Nr 51 Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalve

ringar

och indirekt berörda av denna mindre
tillfredsställande utveckling.

Herr talman! Enligt min mening hade
det varit mycket naturligt om finansministern,
när nu de utländska devalveringarna
inträffat, hade sagt att
den skärper betydelsen av kostnadsproblemet,
och om finansministern då
omedelbart hade kallat till en stabiliseringskonferens
för att diskutera dessa
problem. Jag vill -— det är glädjande att
se att finansministern nu får assistens
av statsrådet Holmqvist — till finansministern
ställa en direkt fråga: Anser
regeringen att den svenska kostnadsnivån
— tagen genomsnittligt; den är
ju olika för olika företag, men man
räknar ofta med en totalbild — står
i en naturlig relation till kostnaderna i
utlandet, så att detta kan väntas leda
till en tillfredsställande ekonomisk utveckling,
en tillfredsställande sysselsättning
och en tillfredsställande trygghet
för både löntagare och företagare? Eller
anser regeringen att nuvarande sysselsättningssvårigheter
och långsammare
utvecklingstakt sammanhänger något
med de internationella kostnadsrelationerna
vad Sverige beträffar?

Herr talman! Det är givet att det läge
som nu föreligger håller på att framtvinga
en diskussion om olika åtgärder
för att stödja den svenska exportnäringen,
inte med direkta subventioner och
dylikt utan på andra sätt, så att exportkraften
även på kort sikt blir tillräckligt
gynnsam. Till dessa problem som
finansministern här inte har tagit upp
blir det ju tillfälle att återkomma ganska
snart.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber att i all korthet
få göra ett inlägg i denna debatt.

Jag är överens med finansministern
om att det var riktigt att, i den situation
vårt land befinner sig i, inte devalvera.
Jag är likaledes överens med
finansministern då han här deklarerar,

att beslutet att inte devalvera naturligtvis
kommer att leda till att vi ställs
inför en hel del problem. Detta är den
klara och logiska följden av ställningstagandet.

En av följdverkningarna kan bli att
de exportansträngningar som gjorts av
svenska företag — ibland av hela branscher
— speciellt i devalveringsländerna
kommer att visa sig mer eller mindre
resultatlösa. Och helt säkert är att striden
på hemmamarknaden blir hårdare
än tidigare. Yad vi i det sammanhanget
kan hoppas på är att man i devalveringsländerna
skall tvingas ta ut något
högre priser — sådana signaler har ju
åtminstone i någon mån synts. Vi vet
emellertid inte hur det kommer att bli
i det fallet, och det gäller för oss att
noga följa utvecklingen.

När finansministern säger att det
kommer att bli problem för en del enskilda
företag vill jag framhålla att det
tyvärr också torde komma att bli problem
för hela branscher. Detta är något
som vi inte får stå främmande inför.

Jag fick i går svar på en enkel fråga
som jag riktat till handelsministern om
vår import, som ju svällt mycket kraftigt
under den senaste tiden. Det gäller
import från länder med en prissättning
som jämförd med de svenska arbetslönerna
ter sig orealistisk. Jag framhöll,
när jag tackade för svaret på frågan, att
det finns stor anledning att beakta
även detta problem. Naturligtvis kan
förhållandena härvidlag, som herr Ohlin
framhöll, leda till friställningar inom
en del företag, och därför finns det så
mycket större anledning för oss att med
uppmärksamhet följa utvecklingen.

Jag känner till svenskt näringsliv så
pass väl, att jag vet att man där är i
full gång med att försöka klara upp
problemen och så långt som möjligt
anpassa sig till situationen. Orsaken är
naturligtvis att vi alla måste bidra till
vakthållningen kring den svenska kronan,
kring den svenska valutan. Det är

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellation ang. åtgärder med

ringar

ett stort intresse för oss alla att den
vakthållningen kan upprätthållas, och
vi hoppas naturligtvis att statsmakterna
hjälper till genom att inte i onödan
belasta det svenska näringslivet med
ytterligare kostnader. Jag har många
gånger från denna talarstol sagt att det
är ytterst väsentligt, att vi för framtiden
försöker begränsa kostnadsutvecklingen.
Och när finansministern säger att hans
statsverksproposition kommer att visa
vilka åtgärder statsmakterna är beredda
att vidtaga tillåter jag mig uttala förhoppningen,
att statsverkspropositionen
inte skall innebära ytterligare belastningar
på det svenska näringslivet, vilka
skulle leda till ökade kostnader för
vår produktion. Jag tycker att vi i den
föreliggande situationen borde kunna
vara överens om att försöka undvika
sådana belastningar.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Herr Sträng kritiserade
herr Hedlunds uttalande som en illa
genomtänkt deklaration. Jag vill än en
gång påpeka att jag fått en annan uppfattning
av innehållet än vad herr
Sträng tydligen har, och jag håller mig
till den version som gått genom TT
och som jag också fått av herr Hedlund
själv.

Jag har den uppfattningen att övervägande
skäl talade för att vi inte skulle
genomföra en devalvering om inte Norge
gjorde det. Jag sade också i TV att
om däremot både Danmark och Norge
devalverade förelåg starka skäl att också
vi gjorde det.

Finansministern kommenterade något
situationen för en del näringsgrenar,
bl. a. varvsindustri, sjöfart och
jordbruk. Jag skall inte närmare gå in
på det, men beträffande jordbruket anser
tydligen finansministern att jordbrukarna
får acceptera de inkomst -

anledning av företagna valutadevalve minskningar

som det kan bli fråga om.
Jag undrar om inte jordbruksorganisationerna
bar en annan åsikt om avtalets
innebörd, men den saken får väl bli en
angelägenhet mellan dem och regeringen.

Beträffande skogsindustrin framhöll
finansministern att vi när det gäller
de sågade trävarorna ännu inte fått
några större återverkningar. Vi får väl
se hur läget utvecklar sig. Beträffande
massaindustrin har otvivelaktigt uppstått
svårigheter, och den omständigheten
att vår pappersexport kommer att
minska är synnerligen allvarlig från
både samhällsekonomisk synpunkt och
sysselsättningssynpunkt.

Jag begärde ordet även för att säga,
att jag är något förvånad över att finansministern
karakteriserar de artiklar
som docenten Södersten skrivit i
Aftonbladet som ett uttryck för vad de
människor tänker som sitter i en studiekammare,
avstängda från det praktiska
livet. Det är en nedvärdering av
en akademikers och forskares syn på
frågan, och jag tycker inte att dylika
yttranden bör fällas i en seriös politisk
debatt. Även akademiker kan ju tänka
rätt!

Uppenbarligen har docenten Södersten,
vilket också herr Ohlin påpekade,
tagit upp detta problem därför att han
också velat framhålla att den omständigheten,
att man vid ett visst tillfälle
råkar ha en stark valutareserv, inte
kan vara helt utslagsgivande för ett beslut
huruvida man skall genomföra devalvering
eller inte. På den punkten
har väl ändå regeringspartiet använt
förekomsten av en stor valutareserv
som ett argument, vilket tillmätts större
värde än som var berättigat. Det är
dock kostnadsläget, svårigheten att få
en balans i vår utrikeshandel och den
stora arbetslösheten som är de svåra
problemen. Yi kan inte komma ifrån,
att när vi inte devalverar kommer vi
i den situationen, att vi tvingas till en

28 Nr 51 Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalveringar -

återhållsam politik och kan — som
Södersten framhåller — få svårigheter
att tillräckligt effektivt upprätthålla
sysselsättningen inom företagen.

Jag skulle i detta sammanhang också
gärna vilja säga att den form av samråd
som ägt rum i denna devalveringsfråga
är otillfredsställande. Jag hoppas
att man för framtiden skall finna bättre
möjligheter till ett verkligt samråd mellan
regeringen och företrädare för oppositionen,
näringslivets organisationer
och arbetsmarknadens parter. Jag har
svårt att tänka mig att detta av tidsmässiga
skäl skulle vara omöjligt att
klara.

Från t. ex. dansk sida — jag erinrar
om vad som stått i den socialdemokratiska
tidningen Aktuell — kritiserades
mycket starkt att den danske finansministern
och norske handelsministern
när de kom till Stockholm på lördagen
fick beskedet att regeringens ståndpunkt
redan var klar och att det inte fanns
mycket att diskutera. Tidningen ansåg
sig ha anledning kritisera detta som
ett uttryck för en bristande vilja till
nordiskt samarbete och till att ta de
kontakter som tidigare hade avtalats.

Jag är liksom herr Ohlin glad över
att finansministerns uttalanden i dag
är betydligt mer nyanserade än de som
gjordes i hans och riksbankschefens
kommentarer i TV.

Ingen av oss underskattar de problem
som uppstår när man genomför
en devalvering. Vad som borde ha varit
aktuellt i Sverige, därest vi hade
valt devalveringens väg, hade väl varit
att följa Danmarks ungefär 8 procent
och inte Englands 14,5. Man skall alltså
inte förringa dessa problem, men å andra
sidan är det angeläget att man nyanserar
bedömningen och erkänner att en
devalvering också har sina positiva sidor.
Vi kan ju en gång hamna i ett läge
där vi nödgas devalvera, och då skall vi
inte i förväg döma ut en devalvering
och påstå att den ovillkorligen måste

vara till nackdel för löntagarna. Jag
påpekar detta därför att argumentationen
från de tre länder — England,
Danmark och Finland — där man har
socialdemokrater i regeringsställning
har varit, att de har genomfört sina
devalveringar just för att skydda löntagarnas
intressen. Jag vill understryka
att de positiva sidorna av en devalvering
-— att kunna öka konkurrenskraften,
trygga full sysselsättning och ge
bättre möjlighet för en framtida löneoch
standardstegring — också måste
med i bilden. Enligt min mening har
finansministerns ord i dag visat en mer
nyanserad syn på detta problem. Det
har jag anledning att notera med tillfredsställelse.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tillhör inte dem
som excellerar i att göra livet surt för
en debattmotståndare, men tillåt mig
ändå korrigera herr Eliassons i Sundborn
uppfattning att våra deklarationer
var avhängiga av Norges och Danmarks
ståndpunktstaganden. Klockan
11 på lördagskvällen hörde svenska folket
de olika deklarationerna. För centerpartiet
talade dess partiledare, herr
Hedlund, som sade: Jag anser att vi
bör devalvera. Dagen därpå, på söndagen,
hölls det presskonferens. Mot slutet
av denna — ungefär klockan 5 på
eftermiddagen —- kom beskedet att Norge
stod på den svenska sidan och inte
tänkte devalvera. På måndagsmorgonen
meddelades att Danmark devalverat
med 8 procent.

Centerpartiledaren hade helt enkelt
uppfattningen, att det var riktigare att
devalvera. Nu har han tänkt närmare
över saken —• jag tillät mig påpeka att
hans första uppfattning var dåligt genomtänkt
■— och har kommit fram till
att den ståndpunkt som regeringen och
övriga partier har intagit numera också
är centerpartiets. All right, då talar

Fredagen den 8 december 1967 Nr 51

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalve
ringar

vi inte mera om det. Det är bara att
konstatera att det tog tid och att det
behövdes ett omtänkande hos herr
Eliassons parti, men det är ingenting
att kritisera. Når man bara så småningom
fram till den rätta ståndpunkten
är ju allting bra.

I både herr Eliassons och herr Ohlins
inlägg har det framskymtat att oppositionspartierna
försattes i en besvärande
situation därför att det gällde
att mycket snabbt ta ställning. Jag
har svårt att acceptera detta — som
jag väl måste uppfatta såsom en viss
kritik mot regeringen — helt enkelt
därför att det engelska problemet inte
exklusivt var förbehållet finansministern,
regeringen i övrigt och riksbankschefen
att fundera över utan naturligtvis
hade varje ansvarig partiledning
samma skyldighet att begrunda en sådan
situation; jag kan inte tänka mig
något annat. Att devalveringen så småningom
utlöstes, kom ju inte såsom en
blixt från en klar himmel. Man hade
på torsdagen dessförinnan i bankoutskottet
fått en redovisning för situationen
av riksbankschefen. Var och en
som läste tidningarna och rapporterna
i denna fråga — och det gjorde naturligtvis
partiledningarna — hade anledning
att räkna med att detta kunde
hända. Då kunde man ju också sätta
sig ned och fundera över var devalveringsprocenten
skulle ligga.

Jag tror att herr Ohlin — jag inskränker
mig till att säga herr Ohlin
vid detta tillfälle, och herr Ohlin får
ta det som beröm om han vill — är
tillräckligt erfaren på detta område för
att ungefär känna var en engelsk devalveringsprocent
skulle ligga — om devalveringen
kom. I varje fall blev det
ingen överraskning för oss att den låg
just där den låg. Därför är det väl litet
orättfärdigt att försöka kritisera regeringen
för att regeringen inte gav
tidsutrymme för överläggningar. Vi betraktade
det såsom nödvändigt, just

med tanke på de psykologiska förhållandena
som är så obestämbara vid sådana
här tillfällen, att ge en klar och
bestämd redovisning så snabbt som
möjligt. När Kontinentaleuropa ögonblickligen
gav sin förklaring, när Amerika
och alla de länder som ansåg sig
ha en stabil och ordnad ekonomi, omedelbart
var beredda att ge sin förklaring,
var det, såsom regeringen såg det,
önskvärt att även Sverige, som vi trots
alla jeremiader i detta hus anser vara
ett land med en stabil och sund ekonomi,
gav sin förklaring. Följaktligen
skedde detta. Jag måste tillbakavisa kritiken
över att ni blev överrumplade.
Det var inte på det sättet, ty säkerligen
hade ni diskuterat och funderat över
denna utveckling lika väl som vi var
tvingade att göra det.

När ni uttalar er glädje över det mera
nyanserade tal som finansministern
för i dag jämfört med det han förde
vid presskonferensen, måste jag säga
att det är med mycket små ansträngningar
man kan göra herrarna glada.
Det är faktiskt inte någon skillnad mellan
min redovisning på presskonferensen
och den jag givit i dag. Den enda
skillnaden är att jag i dag inte talat
om vad en svensk devalvering skulle
innebära — jag tyckte det var rätt
onödigt. Vid presskonferensen hade
nämligen ett oppositionsparti via sin
förste man uttalat sig för devalvering.
Därför var det nödvändigt att man från
regeringens sida beskrev vad en svensk
devalvering skulle ha inneburit. I dag
har vi den situationen, att alla anslutit
sig till regeringens ståndpunkt att
vi icke skall devalvera, och under sådana
förhållanden finns det ingen anledning
att föra den diskussionen, vilket
jag inte heller gjort. Jag kan naturligtvis
upprepa den, men jag tror inte
det behövs.

Vad jag sade på presskonferensen
var detsamma som jag säger i dag. Det
kan uppstå problem för enskilda före -

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalveringar -

tag, men jag tror inte problemen blir
nämnvärda för någon hel bransch. Jag
tog då upp frågan om skogsindustrins
situation så som jag har tagit upp den
i mitt interpellationssvar i dag. Jag
redovisade vid presskonferensen att
den ena av våra förnämsta konkurrenter
som exportör av skogsprodukter,
nämligen Canada, inte hade devalverat,
varför relationerna var oförändrade.
Den andra stora konkurrenten, Finland,
devalverade tidigare och vi klarade
detta utan några egentliga påfrestningar.

Detta var vad jag sade på presskonferensen
och det är ungefär vad jag
sagt i dag. Jag förstår mycket väl att
herrarna kan ha behov av att försöka
framställa detta såsom en förändrad
attityd från regeringens sida. Det är
det emellertid inte. Vad som sades på
presskonferensen kan verifieras, och
mitt uttalande där har jag till och med
utskrivet och det kan ställas till herrarnas
förfogande.

Sedan vill jag säga till herr Eliasson
i Sundborn att en nation gör en devalvering
endast när den är så hårt pressad
att den står med ryggen mot väggen
och med »hands up». Det är en situation
då man inte har något annat
att välja på, men varje devalvering utgör
en förlust för löntagarna, och man
kan aldrig beskriva en devalvering som
någonting positivt för dessa.

Jag skall härefter försöka att svara
på några av herr Ohlins alla frågor
— om jag ger mig in på dem alla,
kommer herr Eliasson alldeles bort från
denna interpellationsdebatt, som ju ändå
är hans.

Herr Ohlin kommer upp i talarstolen
och säger: Vad krävs i nuläget? Jo, att
regeringen för en stram och hård ekonomisk
politik.

(Herr Ohlin: Det sade jag inte.)

Jag har antecknat att herr Ohlin sade:
beslutsamheten att föra en riktig
politik. Jag fattade faktiskt herr Oh -

lin som om det i dagens läge skulle betyda
en stram ekonomisk politik med
hänsyn till att en mycket generös ekonomisk
politik alltid innebär prisstegringar
och alltför stora lönehöjningar
samt därmed till en situation som är
rakt på tvärs mot den försvarsat.tityd
som en nation måste inta inför och
mot devalveringsriskerna.

Har jag verkligen fattat herr Ohlin
fel på den punkten? Ja, säger herr Ohlin.
Men då är det fråga om en alldeles
ny ekonomisk teori som jag inte hunnit
ta del av. Den riktiga ekonomiska politiken
har jag fattat på det sättet, att vi
inte skall tolerera några överslag i ekonomin.
Det måste naturligtvis innebära
en allmänt stram ekonomisk politik
med selektiva insatser där sysselsättning
och arbetsmarknadsläge så kräver.
Någon annan förklaring finns inte,
såvida inte herr Ohlin nu på gamla
dar då han slutat med att hålla föreläsningar
har kommit på en alldeles strålande
ny teori som svenska folket är
helt okunnigt om.

Herr Ohlin var också inne på den
skönmålning som jag och riksbankschefen
skulle ha gjort oss skyldiga till
under presskonferensen. Det finns inget
underlag för ett sådant påstående.
Vi talade om att vi har valt denna väg,
därför att den var bättre för nationen.
Vi sade att en svensk devalvering vore
sämre; vi visste inte var vi hade oppositionspartierna
när presskonferensen
ägde rum.

Nu brukar herr Ohlin ibland fästa
sig vid tonläget i inläggen. Statsminister
Erlander väckte djupt misshag hos
herr Ohlin närmast på grund av det
tonläge han använde i ett anförande
som han höll på Metallkongressen i början
på 1960-talet. Sakligt sett var det inte
så mycket att anmärka på talet. Jag
vågar inte yttra mig om huruvida jag
använde annat tonläge på presskonferensen
än jag har i dag. I stort sett var
det nog detsamma. Jag har tyvärr in -

Fredagen den 8 december 1967 Nr 51

åtgärder med anledning av företagna valutadevalve -

Svar på interpellation ang.

ringar

te samma variationsmöjligheter som
statsministern har i avseende på tonlägena.
Jag är litet mera vardaglig härvidlag
och skillnaden kan inte vara så
stor.

Sedan kan man naturligtvis ställa sådana
frågor som vad finansministern
har att säga om kostnadsläget. Självfallet
har vi allesammans klart för oss,
att kostnadsläget i vårt land varit en
av anledningarna till den ganska snabba
och just nu hårda strukturomläggningen,
där de orationella och sämre
utrustade enheterna inte klarar dagsläget
utan en omställning måste äga rum.

Herr Ohlin säger nu att det i och
för sig är klart, men att vi bör ha en
sådan situation, att de bättre industrienheterna
snabbt tar upp dem som blir
friställda. Det låter så bra när man säger
det; svårigheten är att träffa den
rätta medelvägen. Dess bättre förhåller
det sig så, att den svenska industrin
fortfarande suger upp folk på
många håll och i stor utsträckning. Arbetsmarknadsstyrelsen
har redovisat
att i den omskolningsverksamhet, som
bedrivs och som omfattar åtskilliga tiotusental
friställda, dröjer det inte mer
än tre—fyra veckor förrän 80 procent
av alla de omskolade är inplacerade
i nya arbeten. Fortfarande finns det
följaktligen en stadig efterfrågan. Intill
de allra senaste månaderna har antalet
lediga platser vägt ungefär jämnt med
antalet sysslolösa.

Vi har ibland en sådan förbryllande
situation som att en av våra större mekaniska
verkstadsindustrier i Göteborg
begär att få hjälp av arbetsmarknadsverket
att importera arbetskraft för att
klara behovet därav. De svenska varven,
som varit föremål för diskussion
här i dag, kräver också att få importera
arbetskraft, eftersom de inte kan fylla
sitt behov därav på den svenska
marknaden. Vi har ett företag inom beklädnadsbranschen
i Borås som har en
ständig framställning att få importera

arbetskraft från Finland och Jugoslavien.
Borås har annars i det allmänna
medvetandet inte varit ett område som
arbetsmarknadsmässigt betraktats såsom
överansträngt. Det är sålunda en
fråga om utbildning och omskolning i
stor utsträckning.

Dess bättre har vi alltså, herr Ohlin,
den situationen att företag frågar efter
folk. Med den omskolningsverksamhet
vi driver kan vi också i stor utsträckning
tillgodose efterfrågan. Vår arbetslöshet
är därför i huvudsak en omskolningsarbetslöshet.

Det lönar väl sig inte så mycket att
ställa en sådan fråga som den herr Ohlin
ställde: Vad anser regeringen om
den svenska kostnadsnivån? Man kan
inte beskriva den på annat sätt än att
den är hög. Men ännu är den inte så
hög, att inte svensk industri klarar sig.
Vi har ökat exporten både under 1966
och 1967 procentuellt ungefär dubbelt
så mycket som ökningen av nationalprodukten.
Vår export är dess bättre
fortfarande en av de mest aktiva sektorerna
i svensk ekonomi. Det är ett
uttryck för att kostnadsnivån, även om
den är hög, balanseras av andra favörer
som svensk industri har: en hög
arbetstakt, en skicklig arbetarstam och
duktiga försäljare, duktiga ingenjörer
och — låt mig gärna säga det — duktiga
företagare. Vi är inte sämre ställda
i den internationella konkurrensen än
andra nationer. När därför herr Ohlin
frågar vad regeringen gör med hänsyn
till den höga kostnadsnivån är det
ungefär som om jag skulle fråga herr
Ohlin vad han anser om löneläget i
Sverige. Det är otvivelaktigt högt jämfört
med andra nationers löneläge. Jag
tror att det är meningslöst att föra
den debatten vidare; vi kommer inte
närmare lösningen.

Herr talman! Jag har kanske hållit
på alldeles för länge. Jag skall i första
kammaren föra ungefär samma debatt
med två andra värderade representan -

32 Nr 51 Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalveringar -

ter för centerpartiet som har interpellerat
i samma fråga, och tidpunkten
då jag skall gå över dit börjar nu nalkas.
Jag kanske därför inte vågar hålla
på så mycket längre här. Annars vore
det onekligen frestande att besvara
de mera ekonomisk-teoretiska frågor av
hypotetisk karaktär som herr Ohlin
ställde. Vi får väl tillfälle att återkomma
till dem, om inte förr så den 18 januari
1968 då vi skall ha en remissdebatt.

Jag sade nyss, att det kanske var någon
tid sedan herr Ohlin stod i katedern
och föreläste för studenterna och
att det nu därför är mycket som tränger
på. Jag fick den känslan under herr
Ohlins inlägg. Jag har aldrig varit student
— och jag är för gammal för att
bli det — och jag har väl därför litet
svårt att föra vissa resonemang. Men vi
får väl återkomma till de praktiska,
konkreta ekonomiska frågorna när
statsverkspropositionen skall remitteras,
och då får vi se vad vi kan få ut
av den debatten.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! I remissdebatten kommer
så många frågor upp och jag har
då så begränsade möjligheter till replik,
att det kan vara anledning för mig att
nu säga ytterligare några ord.

Jag vill instämma med herr Eliasson
i Sundborn i att det »samråd» som skedde
den dag den engelska devalveringen
ägde rum var en parodi på det samråd
som är naturligt i en så viktig fråga
som denna och i ett land, där det sitter
en regering som representerar ett mindretal
av folket. Det förekom nämligen
inget samråd alls. Regeringen hade diskussioner
med företrädare för andra
regeringar, och det tycker jag i och
för sig var naturligt, ehuru dessa överläggningar
borde ha skötts på ett något
annat sätt. Men att regeringen inte samrådde
med oppositionen vill jag beteckna
som helt felaktigt. När vi devalve -

rade 1949 ägde ett sådant samråd rum.
Vad var det som motiverade att man
nu förfor annorlunda?

Inte heller bankofullmäktige kallades
till sammanträde för att ta ställning i
en fråga, beträffande vilken det kan
anföras goda skäl för uppfattningen att
det är bankofullmäktige som skall besluta.
Nu kan finansministern säga, att
han inte har ansvaret härför, även om
Kungl. Maj :t utsett ordförande i bankofullmäktige.
Jag tycker dock att finansministern
hade så många tillfällen att
samråda med bankofullmäktiges ordförande,
att han inte kan fritas från
ansvar.

Herr Sträng söker tydligen efter argument.
Han säger att riksbankschefen
höll ett anförande i bankoutskottet två
dagar tidigare. Jag har verkligen frågat
ledamöterna i bankoutskottet om det
anförandet. Jag vill bara konstatera —
jag tror inte jag missuppfattat vad dessa
ledamöter sagt mig — att riksbankschefen
i sitt anförande endast gav en
allmän orientering om det finansiella
läget; det var ingalunda ett anförande
som kan åberopas som argument i detta
sammanhang.

Finansministern tycks inte förstå, att
man i ett parti kan ha behov av samråd
mellan olika personer, innan man
tar ställning i en viktig fråga, även om
man på grund av föregående samtal
naturligtvis inte är obekant med problemställningen.

Herr Sträng gör nu gällande, att det
inte var någon skillnad mellan hans
redogörelse i dag och vad han sade i
televisionen inför Sveriges folk. Han
hänvisade f. ö. till presskonferensen.
Riksdagens ledamöter har inte möjligheter
att besöka finansministerns presskonferenser.
Men däremot kan vi se på
TV och lyssna på radio. Jag vill påstå,
herr finansminister, att det intryck som
Ni i radio och TV försökte ge Sveriges
folk var ett helt annat än det Ni i dag
bibringat kammaren. Det var verkligen

Fredagen den 8 december 1967 Nr 51

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalveringar -

så, att Ert tonfall —• för att nu komma
till det —- och vad Ni sade i radio och
TV gav intrycket, hur väldigt bra läget
var ur svensk synpunkt. Att det kunde
förekomma vissa svårigheter i enskilda
företag nämndes men sköts rätt mycket
åt sidan. Jag tycker inte att saken
har så förfärligt stor betydelse nu efteråt;
annars kunde ju finansministern
för oss presentera texten till sitt televisionsframträdande.
Det är i alla fall
alldeles tydligt att Ert huvudorgan komplett
missförstått vad Ni sade — den
som läste Aftonbladet fick ju intrycket
att regeringen hade gjort någonting alldeles
underbart och att man därför nu
skulle vara riktigt glad. Jag skall inte
hemfalla till regeringsledamöternas metod
att bygga debatten på vad som står
i olika tidningar, men när finansministern
påstår att han tecknat en bild och
vi samtidigt vet att hans framträdande
gav ett helt annat intryck och detta
också stöds av vad som skrivs i pressen,
så måste ju detta ändå omnämnas.

Jag är ledsen, herr talman, att jag
måste säga att jag tror att finansministern
har alldeles fel i en sak. Han sade
nämligen att varje devalvering betyder
en förlust för löntagarna. Jag skyndar
mig att ännu en gång framhålla att jag
anser att det var alldeles riktigt att
Sverige icke devalverade. Vårt handlande
bör gå ut på att skapa en fast
grund för en sådan politik att man inte
behöver devalvera. Men då finansministern
säger att varje devalvering betyder
en förlust för löntagarna — detta
antydde han även i sitt TV-framträdande
— så vilseleder han folket. Måhända
gjorde den danska regeringens
talesman ett litet misstag åt andra hållet
då han talade om hur man i Danmark
genom devalveringen hade räddat
reallönerna. Intetdera kan vara en
generell regel; vilken verkan en devalvering
får på lönerna beror ju på den
situation som föreligger vid devalveringen.
Jag tror inte att finansministern

kan få någon nationalekonom av någon
»standing» att godkänna det uttalande
han här gjorde. Det är så uppenbart —
detta vet alla som följt denna sak —
att om man har snedvridna kostnadsrelationer
mellan ett land och yttervärlden,
så kan det tvärtom medföra
en väsentlig förbättring av den reella
nationalinkomsten och reallönerna om
valutakursen anpassas till ett mera naturligt
läge. Skulle inte finansministern
ändå göra klokt i att erkänna detta
faktum?

Vad England beträffar har det just
påpekats att detta i viss mån är fallet
där. Det har tidigare funnits kanske
ännu mer typiska exempel — jag tänker
exempelvis på Frankrike och Finland
— på att en anpassning av valutans
yttre värde till dess inre värde,
som ju på lång sikt är avgörande, medfört
en förbättring av den reella situationen.
Om finansministern nu är inbegripen
i en polemik med en ung nationalekonom
inom sitt eget parti, så
tror jag att han gör klokt i att inte på
denna punkt fortsätta att hävda vad
han här gjort gällande. Men jag skulle
tro att just detta missförstånd från finansministerns
sida ligger bakom den
bild som han gav Sveriges folk i TVframträdandet.

Beträffande den politik som bör föras
är det klart att om det existerar ett
övertryck i ekonomin i ett land måste
man föra en mycket stram och hård
politik. När det inte existerar något
sådant övertryck bör man föra en lagom
hård politik, så att man inte framkallar
några olyckor med avseende på sysselsättningen.
Jag tycker att vi för närvarande
har ett otillfredsställande sysselsättningsläge
och ett otillfredsställande
räntabilitetsläge med risker för den
ekonomiska dynamiken och utvecklingen.
Då är det inte så enkelt att
man bara kan säga att nu skall man
föra en mycket stram och hård politik,
utan man måste ta hänsyn också till

3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 51

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Syar på interpellation ang. åtgärder med

ringar

en hel del andra ting som är betydelsefulla
— bl. a. på längre sikt — och som
vi väl får tillfälle att återkomma till
ganska snart. Jag vill emellertid bestämt
opponera mig mot den förenklande och
enligt min mening oriktiga framställning
man gör om man påstår att den
som begär att någonting skall göras kräver
en stramare och hårdare politik. Det
är inte fallet annat än om man redan
har en viss situation eller särskilda
betingelser.

Herr talman! Jag skall inte ta upp
tiden med att närmare ingå på kostnadsläget
och strukturförändringarna
ännu en gång. Jag skulle emellertid
vilja råda finansministern till en sak:
Bygg inte för mycket av Er framtidsprognos
rörande utvecklingstakten på
varvsindustrins möjligheter att under
1970-talet uppehålla en hög sysselsättning!
Där finns risker som är uppenbara
och som det är viktigt att man
redan nu tar hänsyn till. Därför nämner
jag dem här.

Med anledning av att finansministern
gör gällande att det var teoretiska och
hypotetiska fall jag diskuterade vill jag
säga att det inte alls är riktigt. Herr
Sträng sade själv till herr Eliasson i
Sundhorn att skall det vara en meningsfylld
diskussion, så måste han ha
besked om vissa saker. På samma sätt
har jag sagt: Skall vi få en meningsfylld
diskussion i Sverige om vilka metoder
som skall användas i vår ekonomiska
politik i det läge som har skapats
bl. a. genom devalveringen, måste
vi ha att utgå ifrån en diagnos av situationen.
Då är det sannerligen icke
överflödigt att diskutera det faktiska
läget med denna diagnos som utgångspunkt.
Det är dessutom viktigt med hänsyn
till uppgifterna att skapa de psykologiska
förutsättningarna för den politik
som måste föras under de närmaste
åren.

Herr Sträng ställde bl. a. en fråga
om vad jag ansåg om löneläget etc.

anledning av företagna valutadevalve Jag

anser att reallönerna i Sverige skulle
vara högre än de är i dag, om vi
hade fört en mindre inflationsbetonad
politik under senare år. Jag anser att
vi skulle ha haft tryggare sysselsättningsförhållanden
i Sverige i dag, om
vi hade fört en politik som lett till
mindre inflation. Regeringen kan ändå
inte fritas från ansvar för den saken.
Det gäller naturligtvis här att bevara
det yttre penningvärdet och undvika
tanken på nya devalveringar. Men det
förutsätter att det inre penningvärdet,
köpkraften, försvaras och utvecklas i
ungefär samma takt som på andra håll
och på ett sådant sätt att naturliga relationer
skapas. Det går inte att bara
peka på valutareserven; man måste se
på räntabilitetssituationen och på dynamiken.
Den politik bör föras som
leder till sådana tillfredsställande internationella
kostnadsrelationer vad det
svenska näringslivet i stort beträffar, att
vi kan få en snabbare ekonomisk utveckling
av företagen och därigenom
åstadkomma nya sysselsättningstillfällen
i tillräcklig omfattning och därmed
mindre otrygghet för både löntagare
och företagare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag måste — och det är
möjligt att det blir min sista replik —
ändå tillkännage min förvåning över
herr Ohlins senaste inlägg.

Jag har efter devalveringen haft överläggning
med herr Ohlins professorskolleger
till ett antal av ungefär nio
eller tio bl. a. för att få veta deras synpunkter
på situationen. Vad de samt
och synnerligen var ense om var, att
man i detta läge måste hålla på en stram
ekonomisk politik, både finanspolitik
och penningpolitik, för att inte släppa
fram en efterfrågan som i sin tur driver
fram prisstegringar och som naturligtvis
i den situation som gäller efter devalveringen
kan bli utomordentligt far -

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellation ang. åtgärder med

ringar

lig. Den uppfattningen har väl ytterligare
bestyrkts i den mån man försökt
följa de fackekonomiska skrifternas
kommentarer med anledning av devalveringen.
Nu överraskar herr Ohlin med
att säga, att det inte utan vidare kan
anses säkert att det bör föras en stram
ekonomisk politik. Han säger att det
skall föras en riktig politik och att den
ibland kan vara lös och ibland stram,
men detta är ju en mycket oförbindlig
deklaration. Fattade jag herr Ohlins senaste
uttalande rätt vill jag bara konstatera,
att hans bedömning går stick i stäv
med hans kollegers i fråga om den politik
som statsmakterna bör föra i en så
pass ömtålig situation som den nuvarande.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Finansministern söker
nu tillflykt till analys av olika adjektiv.
Jag har ofta sagt att det bör föras en
lagom hård och stram politik, men
finansministern vill tolka mitt tidigare
yttrande som att vi skulle vilja förorda
en stramare och hårdare politik än regeringen.
Det är åtminstone tionde
gången vi mött det förenklade resonemanget,
att vi vill föra en hårdare och
stramare politik än regeringen, därför
att vi önskar att någonting skall göras.
Det är mot denna analys jag opponerar
mig. Uttrycket »lös politik», som herr
Sträng talade om, är hans egen uppfinning;
jag har inte snuddat vid detta begrepp
i mitt anförande. Men det är
klart att det då man saknar argument
passar att hitta på att motståndarna använt
sådana uttryck •—■ annars blir det
ju inga argument alls. Det är inte riktigt
att säga att politiken alltid måste
vara stramare och hårdare då det föreligger
ett problem som måste lösas, och
det tror jag att finansministern ändå
måste erkänna. Det finns härvidlag ingen
motsättning mellan den uppfattning
jag företräder och den varom jag tror
det råder en mycket stor enighet. Det

anledning av företagna valutadevalve skall

föras en politik som skall svara
mot situationen, men varje gång vi rekommenderar
åtgärder som regeringen
inte bryr sig om påstås det att vi vill
föra »en stramare och hårdare politik».
Hela problemet med försvaret av det
inre penningvärdet som, herr finansminister,
dock ligger bakom, är inte
alltid en fråga om huruvida man skall
föra en stramare och hårdare politik.
Vilken nationalekonom som helst kan
nog intyga att sådana påståenden innebär
en förenkling.

Jag vill däremot, herr finansminister,
påstå att det är direkt felaktigt att säga,
att värje devalvering medför en försämring
för löntagarna. Jag vill liksom herr
Sträng säga att jag inte är den som
önskar plåga eu motståndare i en diskussion
men vill ändå slå fast att finansministern
mycket klokt avstått från
att försöka vidhålla sitt oriktiga påstående.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tillät mig säga att
herr Ohlins rekommendation att vi skall
föra en riktig politik är till intet förpliktande.
Det ges ju inga anvisningar
om hur politiken skall föras, varken i
åtstramande eller stimulerande riktning.
Herr Ohlin intar den bekväma attityden
att bara säga att politiken skall vara
riktig.

I sitt senaste inlägg nyanserade emellertid
herr Ohlin sitt uttalande och sade
att politiken skall vara lagom, men
detta ord har ungefär samma stringens
som ordet »riktig». Det blir ingen ledning
i något avseende. Herr Ohlin talade
om undanflykter, men detta är en
undanflykt från en verklighet som i
varje fall en finansminister måste räkna
med. Herr Ohlins inställning är bekväm
och behaglig men man kan inte föra
politik på grundval av den — om jag nu
skall begära en rekommendation av
lierr Ohlin.

36 Nr 51 Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalve -

ringar

Jag är naturligtvis alldeles för optimistisk
om jag tror att herr Ohlin är
beredd att exponera sig genom att ge en
rekommendation. Han menar att det väl
får räcka med att säga att politiken
skall vara riktig och lagom. Då har
han i varje fall så många dörrar öppna,
att han inte i något avseende bundit
sig, utan har alla möjligheter att i en
senare diskussion tala om hur klok
han var. Jag får försöka klara mig utan
herr Ohlins rekommendationer. Skall
jag vara riktigt ärlig, kan jag väl säga
att jag aldrig har trott att jag skulle
få några sådana rekommendationer heller
i dessa, det medger jag, svåra frågor.
Vi har ju rätt stor erfarenhet av herr
Ohlins sätt att uppträda.

Beträffande den andra frågan, alltså
mitt påstående att en devalvering alltid
går ut över löntagarna, tycker jag att all
erfarenhet ger mig rätt. Den devalvering
vi företog 1949 var inte något typfall.
Det var en världsdevalvering kontra
den amerikanska dollarn. Då fortsatte
den ekonomiska verksamheten mellan
alla nationer i världen i övrigt kontra
Amerika. Den hade således inte samma
verkningar som en isolerad nation får
räkna med när den tvingas underkasta
sig en devalvering. Varje nation som
isolerat gör en devalvering får räkna
med att den kommer att gå ut över löntagarna.
Det kommer man aldrig ifrån.

Sedan kan givetvis en nation komma
i den situationen att ingenting annat än
en devalvering återstår. I det läget hade
England kommit på grund av en serie
olyckliga förhållanden, och den spekulation
mot pundet som kulminerade den
sista veckan var ett karakteristiskt uttryck
för det. När ett land kommer i den
situationen att man måste devalvera, så
är det väl inte överraskande om man
säger att denna sista, beska medicin
får man ta därför att det inte finns något
annat att välja på -—• och från den
utgångspunkten var beslutet riktigt. Det
var det enda beslut som kunde fattas,

och sedan får man försvara det beslutet.
Men vi har historiska erfarenheter
av att i det land som företar en isolerad
devalvering går devalveringen klart ut
över löntagarna — det är en reell standardsänkning.
Och om löntagarna sedan
försöker kompensera sig för devalveringen
får man i gång en cirkulationsprocess
igen och devalveringen har varit
meningslös. Om en devalvering skall
vara meningsfull får man bita i det
sura äpplet och ta den standardsänkning
för löntagarna som den innebär.
Jag tror inte man kan komma till någon
annan slutsats.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Kammaren har ju ytterligare
en del frågor att behandla och jag
skall därför avstå från en mera ingående
diskussion med finansministern
om dessa ting. Men när finansministern
säger att den historiska erfarenheten
visar att en devalvering alltid går ut
över löntagarna, vill jag tvärtom påstå
att det alltemellanåt har förekommit att
sysselsättningsvolymen gånger reallönen
per arbetstimme påverkats gynnsamt av
en devalvering. Om devalveringen inte
hade gjorts skulle det i stället ha blivit
en väsentligt ogynnsammare utveckling
av den samlade reallönen och den samlade
realinkomsten.

Jag går naturligtvis inte omkring med
alla i detta fall aktuella siffror i fickorna,
men om finansministern frågar våra
grannar i Finland huruvida de anser att
den devalvering Finland gjorde för ett
tiotal år sedan ledde till en mindre
nationalinkomst än den man eljest skulle
haft, så tror jag att man där kommer
att svara: Nej, tvärtom. Och det var på
samma sätt i Frankrike.

Jag frågade för några månader sedan
en engelsk nationalekonom, som jag tror
att finansministern har anledning hysa
stort förtroende för, hurudant opinionsläget
var bland de ekonomiska specialisterna
i England beträffande en even -

Fredagen den 8 december 1967 Nr 51

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalveringar -

tuell devalvering. Han svarade att 95
procent av experterna ansåg att England
borde devalvera för att skapa ökad
sysselsättning och äntligen få ordning
på ekonomin — alltså inte för att få en
lägre reallön utan för att nå en bättre
reallöneutveckling, d. v. s. sammanlagt
sysselsättning gånger timförtjänst.

Vidare konstaterar jag bara —- vilket
förstås är lustigt men kanske en aning
vemodigt — att en debattör från regeringsbänken,
när han tycker att han
inte har tillräckligt med argument, ofta
börjar tala om motståndarens person.
Även andra än herr Sträng har tidigare
använt denna metod. Det är detsamma
som ett erkännande av att argumenten
tryter.

Beträffande frågan om den ekonomiska
politiken vill jag framhålla två
saker. Jag har för det första opponerat
mig mot att — varje gång vi talar om
att det bör föras en vidare politik, som
är anpassad till det läge som föreligger
— man svarar på följande sätt: Jaså,
ni vill föra en hårdare och stramare
politik! Man har ofta sagt det på detta
sätt eller har på annat vis velat ge
samma intryck. När jag menar att detta
är en vilseledande framställning frågar
finansministern vad det är för politik
vi vill föra.

Vi har först och främst förklarat att
det grundläggande är skyddet för det
inre penningvärdet, d. v. s. att bekämpa
inflationen. Varje gång vi talar om det
kan vi ju inte behöva dra upp vårt
långa program, som omfattar minst ett
dussintal punkter. Finansministern får
återkomma till detta i budgetdebatten.

Hur i all världen kan då finansministern
i dag göra gällande, att jag inte
gör några konkreta uttalanden om mitt
partis politik utan bara säger att den
skall vara lagom hård? Nej, vi har ett
långt och detaljerat program.

För det andra har jag redan tidigare
i dag understrukit att det i det läge,
som nu uppkommit, på kort sikt krävs

att man fäster vikt vid åtgärder vilka är
positiva för exporten. Därför, herr talman,
förstår jag inte hur finansministern
— till försvar för sitt hävdande av
en förenklad och vilseledande framställning
om hårdhetsgraden i vår politik —
kan föra in argumentet, att vi inte talar
om vilka åtgärder som skall vidtas. Vi
har många gånger gjort sådana konkreta
uttalanden och vi kommer också att
göra det när det gäller åtgärder av exportstimulerande
och andra slag. Det
kan finansministern vara övertygad om.

Men upprepa inte — det skulle vara
ett framsteg för den följande debatten
— att vi varje gång vi säger, att det
tarvas en till det nya läget anpassad
politik, skulle ha schablonmässigt förordat
en mycket hård och stram politik.
Vi vill att denna i detta avseende liksom
i andra skall vara anpassad till det rådande
läget.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Detta håller på att utveckla
sig till en konditionsfråga mellan
herr Ohlin och mig, och om bara tiden
medgav det skulle jag självfallet inte ge
tappt i första taget. Men eftersom jag
faktiskt har en del att uträtta i första
kammaren lovar jag att detta skall bli
mitt sista inlägg.

Jag skall ge herr Ohlin rätt i att det
var onödigt av mig att beträffande herr
Ohlins beskrivning att politiken skall
vara riktig och lagom — vilket jag menar
är till intet förpliktande ■— säga
att detta var typiskt för herr Ohlins sätt
att ge råd. Det är väl riktigt att vi inte
skall angripa varandra personligen. Låt
mig därför korrigera mig själv och säga,
att detta sätt att ge råd är en typiskt
folkpartistisk politik. Då är all artighet
uppfylld, eller hur?

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! De ledamöter av denna
kammare som är närvarande inser nog

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

att man inte gör en dålig sak bättre
genom något som är ännu värre ur saklig
debattsynpunkt. Finansministern
skall inte tro att han i en saklig debatt,
där han gjort vissa felaktiga uttalanden,
skall kunna komma ifrån detta genom
att påstå att vi i folkpartiet skulle ha
varit mycket vaga i våra råd och inte
ha lagt fram något egentligt program,
där åtgärderna preciserats. Detta skulle
vara utmärkande för det parti jag företräder.
Skall Ni inte, herr finansminister,
reservera karakteristiker av den
arten för Edra enklare demagogiska
uppträdanden, från andra talarstolar än
riksdagens?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva bryta mitt löfte till kammaren.
Men det är onekligen så att debatten
alltid får föras på den nivå där ens
motståndare placerar den, och de inlägg
herr Ohlin gjort har varit sådana,
att jag inte förmått ge några andra svar
än dem jag givit.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill slå fast att jag
varken gav någon personkarakteristik
av finansministern eller någon karakteristik
av hans parti. Jag kan emellertid
inte förneka att jag, för första gången
på mycket länge, kände en viss lust att
»synda» på den förstnämnda punkten.
Men jag vill hellre hålla på en annan
princip än den finansministern tillämpar
när han tror sig kunna komma ifrån
de sakliga argumenten genom uttalanden
av detta slag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är faktiskt första
gången som herr Ohlin avstår från att
göra en karakteristik av mig och mitt
parti, och det bör antecknas till protokollet.

Härmed var överläggningen slutad.

§4

Svar på interpellation ang. en upplysningskampanj
med anledning av förbudet
att sälja fisk från vissa sjöar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat om jag planerar att starta
en upplysningskampanj med anledning
av förbudet att sälja eller skänka bort
fisk som fiskats i vissa sjöar.

Jag har tidigare i denna kammare
redogjort för myndigheternas åtgärder
i anledning av kvicksilverförekomsten i
fisk. Trots att myndigheterna genom
press och andra massmedia upplyst om
att åtgärderna avser endast fisk från
vissa vatten har insjöfisk i allmänhet
och tidvis även havsfisk mött köpmotstånd.

Försäljningen av fisk torde kunna
ökas genom propaganda och informationsverksamhet
av det slag som sedan
flera år bedrivs av olika organ på fiskeriområdet.
Bidrag har lämnats till sådan
verksamhet från den statliga prisregleringskassan
för fisk. Jag vill nämna
att frågan om ett centraliserat och
intensifierat arbete på detta område
nyligen bär aktualiserats av företrädare
för fiskerinäringen. Överläggningar har
redan skett i ämnet mellan dessa och
de särskilda sakkunniga som tillkallats
i oktober i år för att se över fiskprisregleringen,
och på särskild framställning
har i dagens konselj ytterligare
200 000 kronor av regleringsmedel anvisats
för fiskpropaganda.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag är glad över det tilllägg
till interpellationssvaret som gjorts
i dag och som ger besked om att 200 000
kronor i konseljen anvisats för fiskpropaganda.
Det är inte ofta vi inom
oppositionen får ett så snabbt och posi -

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellation ang. ökad information om bostadsstöd till barnfamiljer

liv! svar på en interpellation, och jag
är helt tillfredsställd.

Nu bör centralnämnden för fiskpropaganda
ha möjligheter att påverka det
köpmotstånd mot fisk som råder. Hela
problematiken om fiskeförbud etc. har,
som statsrådet antydde i svaret, tidigare
diskuterats här i kammaren, och jag
skall inte ytterligare utveckla synpunkterna.
Jag är nöjd med svaret och framför
än en gång ett tack.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Under en mindre paratyfusepidemi
för några år sedan meddelades
att smittan hade spritts genom
ett parti oxtunga. Detta ledde till en
snabb nedgång i försäljningen av sjötunga,
och en fiskhandlare i Göteborg
har berättat att det berodde på att husmödrarna
resonerade som så: Tunga
som tunga — det är bäst att vara försiktig! Något

liknande har hänt med fisken
nu. Det faktum att fisk från vissa vatten
bedömts som hälsovådlig och drabbats
av försäljningsförbud har lett till
att man blivit uppskrämd och slutat
köpa fisk. I Göteborgs fiskhamn vräks
hundratals och åter hundratals lådor
prima människoföda i väg för att bli
fiskmjöl eller minkföda. Jordbruksministern
säger i sitt svar — och dét var
endast för att ytterligare understryka
det som jag tog mig friheten att gå upp
i talarstolen:

»Trots att myndigheterna genom
press och andra massmedia upplyst om
att åtgärderna avser endast fisk från
vissa vatten har insjöfisk i allmänhet
och tidvis även havsfisk mött köpmotstånd.
» Jag vill gärna, herr jorbruksminister,
tolka denna försynta skrivning
så att statsrådet med hela tyngden
av sin auktoritet har velat meddela
svenska folket att det inte finns något
kvicksilver i havsfisk och sannolikt ej
heller i annan fisk — utom i den som
kommer från de särskilt utpekade vattnen.

Det är bra med propaganda. Men det
vore också bra om vi •—• med hjälp av
närvarande referenter från press och
radio — kunde få spritt att det även
från riksdagens talarstol har slagits fast
att endast vissa begränsade fiskevatten
har drabbats. Jag tror att detta skulle
vara till effektiv hjälp för en yrkeskår
som för ögonblicket ■—• helt oförvållat
— är mycket hårt drabbad.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag förutsätter att den
upplysningsverksamhet som detta anslag
möjliggör kommer att baseras på
kända förhållanden. Jag anser också att
det är angeläget att i det sammanhanget
utforma informationen så att den står i
överensstämmelse med de resultat de
statliga myndigheterna kommit till vid
sin bedömning av dessa frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§5

Svar på interpellation ang. ökad
information om bostadsstöd till
barnfamiljer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindkvist har frågat
om det planeras några åtgärder i
syfte att nå ut med sådan information
att de barnfamiljer som har möjlighet
att erhålla familjebostadsbidrag uppmärksammar
denna möjlighet.

De nuvarande familjebostadsbidragen
har funnits i 20 år. Under årens lopp
har såväl bostadsstyrelsen och kommunerna
som en del bostadsföretag på
olika sätt försökt informera allmänheten
om villkoren för dessa bidrag.
Senast under våren 1967 har bostadsstyrelsen
uppmanat kommunernas förmedlingsorgan
att bedriva en sådan
upplysningsverksamhet. När bostadssty -

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. ökad information om bostadsstöd till barnfamiljer

relsen i september i år mjukade upp
övergångsbestämmelserna beträffande
familjebostadsbidrag till familj, som
blir trångbodd, uppmanades också kommunerna
att genom intensifierad upplysningsverksamhet
söka få kontakt med
de bidragsberättigade familjerna.

I familjepolitiska kommitténs betänkande
om familjestödet har bl. a. konstaterats
en rad olägenheter med de
nuvarande bestämmelserna om familjebostadsbidrag.
Kommittén har ansett
att det från familjepolitisk synpunkt
inte är tillfredsställande att många barnfamiljer
genom bidragsvillkoren utesluts
från en viktig del av familjestödet.
En annan svaghet som kommittén har
pekat på och som tas upp i interpellationen
är att även många familjer, som
uppfyller bidragsvillkoren, likväl inte
tycks söka och erhålla familjebostadshidrag.
Detta kan ha flera orsaker, och
de relativt komplicerade bidragsvillkoren
lär vara en av anledningarna till
bidragsformens bristande effektivitet.

Familjepolitiska kommitténs utredning
om familjebostadsbidragen har lett
till en allmän debatt om dessa bidrag,
vilken utan tvivel också haft en viss
informativ betydelse. Jag vill framhålla
att det i samband med den pågående
omprövningen av familjebostadsbidragen
finns all anledning att beakta det
informationsbehov som det har pekats
på i interpellationen.

Vidare anförde:

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min interpellation.

Frågan har väckts i anledning av den
debatt som uppstått kring betänkandet
om den nya familjepolitiken. I den intervjuundersökning
som utredningsinstitutet
utförde på uppdrag av familjepolitiska
kommittén påvisades att cirka
69 000 bidragsberättigade familjer ej
uppbär sådana bidrag. Det innebär att
drygt nio procent av de hushåll som be -

rördes av undersökningen ej erhåller
bidrag. Siffrorna är ungefärliga, men
återspeglar ändock trenden.

I svaret påpekades, vilket är riktigt,
att bostadsstyrelsen under våren 1967
uppmanade kommunernas förmedlingsorgan
att bedriva upplysningsverksamhet
beträffande familjebostadsbidragen.
Jag har sett exempel på kommuner som
har hörsammat denna uppmaning och
genom annonser och annan upplysningsverksamhet
underrättat hushållen
om premisserna för familjebostadsbidrag.
Bl. a. har Hudiksvallsblocket med
påtaglig framgång bedrivit en sådan
upplysande verksamhet med annonser
och tidningsintervjuer. Enligt vad som
har berättats mig gav kampanjen goda
resultat. Det finns säkerligen andra
exempel på hur en kommunal aktivitet
på detta område har gjort bidragsberättigade
barnfamiljer uppmärksamma
på deras rättigheter.

Svagheten i systemet är självfallet det
förhållandet att socialdepartementet
inte, exempelvis genom bostadsstyrelsen,
bedriver en mera utåtriktad upplysningsverksamhet
i dessa frågor. Detta
kunde göras genom en väl tilltagen annonsering
i dagstidningarna eller också
genom en broschyr till landets hushåll.
En ordentlig granskning kanske skulle
utvisa att kunskaperna om de rättigheter
som finns i samband med olika
statliga bidragsformer inte är tillfredsställande.
Ansvaret för en meningsfull
upplysning vilar på staten, men den
kunde gärna kombineras med liknande
insatser från kommunerna och en del
bostadsföretag.

Under budgetåren 1962/63—1966/67
har staten tjänat cirka 180 miljoner kronor
på icke ianspråktagna familjebostadsbidrag.
Under innevarande budgetår
har i staten upptagits 225 miljoner
kronor för familjebostadsbidrag. Om vi
ville använda en procent av denna summa
för upplysning kring reformen,
skulle det vara ytterligt välbetänkt.

Socialministern anför i sitt svar att

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellation ang. ökad information om bostadsstöd till barnfamiljer

det i samband med den pågående omprövningen
av familjebostadsbidragen
finns all anledning att beakta behovet
av information. Riksdagen får, hoppas
jag, under våren 1968 tillfälle att besluta
om den nya familjepolitikens utformning.
Åtskilligt talar för att man
inom ramen för denna politik borde förstärka
sambandet mellan bostadsstöd
och andra familjepolitiska åtgärder. I
detta sammanhang bör man i departement
och bostadsstyrelse planera hur
upplysningen skall organiseras. Ett
uppslag bland andra är t. ex. distribuerandet
av en trycksak till varje hushåll
med ungefär den uppläggning som
var planerad i anledning av den nu
havererade hyreslagstiftningen.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag delar herr Lindkvists
uppfattning att det är otillfredsställande
att en social stödform inte kan
utnyttjas av dem för vilka den är avsedd.
När det gäller familjebostadsbidragen
är dessa särskilt många. Däremot
är jag inte övertygad om att bristfällig
information har en så stor del i
skulden till detta förhållande som jag
tycker mig förstå att herr Lindkvist
menar.

Det finns troligen minst 70 000 familjer
som i alla avseenden — alltså
både när det gäller inkomst och när det
gäller att ha en tillräckligt stor och
modern bostad -—■ uppfyller villkoren
för familjebostadsbidrag men som ändå
inte har det. Det finns också en
större grupp familjer som uppfyller de
ekonomiska villkoren ■— som alltså har
så låg inkomst att de skulle lia rätt till
dessa bidrag — men som står utan, därför
att de även med familjebostadsbidrag
inte har möjlighet att efterfråga
eller helt enkelt på vår nuvarande bostadsmarknad
inte kan få tag i en bostad
som berättigar till familjebostadsbidrag.

Det har varit omöjligt även för familjepolitiska
kommittén att i detalj

analysera varpå det beror att dessa
omkring 70 000 familjer inte har familjebostadsbidrag.
Förmodligen är en
del av dem helt enkelt okunniga om
att stödformen existerar.

Jag har inte blivit övertygad om att
detta är den enda, kanske inte ens den
viktigaste anledningen. Jag är rätt säker
på att det finns många familjer som
både är berättigade till bidraget och
underkunniga om att det finns men
som ändå inte har ansökt om sådant
bidrag. Flera skäl kan tänkas till detta.
Ett är att bidraget i vissa fall är
mycket litet — det trappas ju av i förhållande
till inkomst; det kan röra sig
om så pass små belopp som 30—35 kronor
i månaden, och det gäller i så fall
de familjer som befinner sig i övre delen
av ett givetvis i sin helhet mycket
lågt inkomstskikt. För att komma i åtnjutande
av detta ganska ringa belopp
krävs ett särskilt ansökningsförfarande
och vidare en inkomstprövning. Detta
får också till följd att i varje fall hyresvärden
i det hus där man bor blir
informerad om familjens ekonomiska
status på ett sätt som kanske inte alla
finner så trivsamt. Med andra ord: för
så litet pengar, för ett så blygsamt bidrag
som det i vissa fall kan röra sig
om, är jag rätt övertygad om att icke
så få familjer — trots att de är medvetna
om sina rättigheter — hellre avstår
från den lilla förmånen än underkastar
sig denna av många såsom obehaglig
upplevda procedur för att komma
i åtnjutande av bidragsbeloppet.

Något kan säkert åstadkommas med
ökad information. Som herr Lindkvist
säger finns det vissa erfarenheter som
tyder på att det hjälper med ökad upplysning,
men jag ville gärna vid detta
tillfälle, herr talman, peka på att vi
inte kommer att kunna lösa det stora
problemet med aldrig så god eller aldrig
så omfattande information. Ett stort
antal familjer i de inkomstlägen det
närmast gäller kommer, oavsett all lämnad
information, att vara utan detta

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. ökad information om bostadsstöd till barnfamiljer

stöd, som egentligen var avsett särskilt
för dem. Detta gäller alldeles speciellt
den grupp som är större än de 70 000
familjer som är berättigade till bidraget
men som inte har ansökt om det,
alltså den grupp som är kvalificerad efter
inkomststrecket, inte efter bostadsvillkoren.

Dess värre, herr talman, är det nog
så, att inte ens en avsevärd förbättring
av familjebostadsbidragen inom det nuvarande
systemets ram kan göra mycket
åt detta förhållande. Det förhåller sig
på det sättet, att för synnerligen många

— kanske 70—80 procent av de ensamstående
barnförsörjarna — är familjebostadsbidraget
helt enkelt en lockande
frukt som hålls upp utom räckhåll
för dem, därför att de även med detta
bidrag inte har tillräckliga resurser
för att efterfråga en bostad av den
storlek och kvalitet som skulle berättiga
dem att få bidraget.

Om man nu t. ex. skulle göra så som
det har antytts i vissa förslag, d. v. s.
relativt kraftigt höja familj ebostadsbidragets
belopp -— och kanske också
justera upp inkomstgränserna och
mildra bostadsvillkoren — så kommer
det ändå, så länge bostadsvillkoren
över huvud taget finns kvar, att vara
så att den där frukten, som så frestande
hålls upp utom räckhåll för så
många familjer, kommer att te sig ännu
mera lockande men fortfarande vara
lika ouppnåelig för dem. Även med en
uppjustering med 20, 30 eller 40 procent
av familjebostadsbidragsbeloppet
kommer tiotusentals familjer i det här
landet att vara i det läget, att de inte

— inte ens med detta belopp lagt till
inkomsten — kan efterfråga en bostad
som, om de skall ha några bostadskrav
kvar, skulle kunna tänkas berättiga till
familjebostadsbidrag. Lösningen måste
ligga i att helt frikoppla stödet från
konsumtionsinriktningen och helt enkelt
i stället knyta det till det ekonomiska
behovet, och därutöver intet.

Jag har, herr talman, givetvis ingen -

ting emot att vi gör propaganda för och
lämnar information om en existerande
stödform; jag kände bara ett behov av
att uttrycka en starkt känd skepsis rörande
möjligheterna att på den vägen
nå någon väsentlig förbättring av de
sämst ställda barnfamiljernas situation.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Lindkvist hade
frågat vilka eventuella åtgärder som
kunde vidtagas för att sprida ökad information
beträffande familjebostadsbidragen.

I mitt svar har jag mycket avgränsat
berört den frågan men samtidigt pekat
på att familjebostadsbidragen är
föremål för prövning. Jag tänker alltså
inte ta upp det materiella innehållet i
denna reform och gå in på någon diskussion
om den frågan, eftersom den i
hög grad, såsom jag understrukit, är
föremål för prövning.

Jag har begärt ordet, herr talman,
för att till herr Lindkvist säga att frågan
om samhällsinformationen över huvud
taget är föremål för en statlig utredning.
Jag säger detta därför att han
i sitt anförande mera allmänt berörde
behovet av information om viktiga reformer.
Spörsmålet är viktigt, otvivelaktigt,
och vi får anledning att ta ställning
till detsamma när utredningen har
fullgjort sitt arbete.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag skall inte diskutera
utformningen av den nya familj ep olitiken
med herr Carlshamre. Jag delar
definitivt inte hans uppfattning om hur
den skall utformas, men den frågan
får vi tillfälle att diskutera i annat sammanhang.

Jag skall emellertid inte vara kategorisk;
herr Carlshamre kanske har
rätt i att det finns familjer som inte vill
underkasta sig proceduren utan hellre
avstår från familjebostadsbidraget. Det
väsentliga är emellertid att våra erfa -

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellation ang. en allmän hälsokontroll

rénheter av den kommunala aktiviteten
har varit goda. Vi skall se till att de
bidragsberättigade familjer som vill
uppbära bidraget får ordentlig information
så att de känner till sina rättigheter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. en allmän
hälsokontroll

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat om jag kan ange när
resultatet av den s. k. Värmlandsundersökningen
kommer att offentliggöras
och om jag är beredd att medverka till
genomförandet av en allmän hälsokontroll.

Medicinalstyrelsen har förra veckan
lämnat en preliminär rapport över resultatet
av den försöksverksamhet med
allmän hälsokontroll som ägde rum i
Värmland under åren 1962—1965. Av
rapporten — som givetvis är offentlig
— framgår bl. a. följande.

Till undersökningarna kallades ca
117 000 personer, varav ca 90 000 genomgick
hälsokontroll. Undersökningarna
på fältet ombesörjdes av en provtagningspatrull
bestående av en sköterska
och 4—6 biträden som arbetade
vid sidan av och samtidigt med en
skärmbildspatrull. Patrullens arbete
omfattade upptagning av en kort redogörelse
för aktuella sjukdomar, utförande
av ett fåtal enkla fysikaliska undersökningar
såsom mätning av längd, vikt
och blodtryck samt enkel analys av
medförda urinprov. Därutöver uppsamlades
blodprov för centralt anordnad
analys. Skärmbildsundersökning utfördes
genomgående vid samma undersökningstillfälle.

Blodproven skickades i nedkylt skick

till ett centralt analyslaboratorium i
Stockholm. De underkastades där automatiserade
analyser. Resultaten av analyserna
databehandlades och sammanställdes
med undersökningsresultaten.
Efter analys av de samlade värdena
kallades personer med misstänkta sjukliga
avvikelser — ca 8,5 procent av
samtliga undersökta -— till efterundersökning
av läkare på en särskilt upprättad
efterundersökningsstation i
Värmland. Dessa efterundersökningar
utmynnade i ett medicinskt bedömande
av varje särskilt fall. Därvid angavs
huruvida det förelåg behov av ytterligare
medicinsk utredning eller vård.
Erforderliga hänvisningar till sjukvårdsinrättningar
lämnades. Den egentliga
hälsokontrollundersökningen var
därmed avslutad.

De totala kostnaderna för hälsokontrollen
har uppgått till 4,8 milj. kronor,
varav 4,2 milj. kronor faller på staten
och resten på landstinget och primärkommuner.
Detta innebär en kostnad
på i runt tal 50 kronor per undersökt
person.

Resultaten från försöksverksamheten
sammanfattar medicinalstyrelsen på
följande sätt.

Det är tekniskt möjligt att med den
använda tekniken genomföra en hälsokontroll
av stora befolkningsgrupper
med obetydlig insats av kvalificerad
personal. Resultaten är uppmuntrande
beträffande den tekniska precisionen
och den praktiska genomförbarheten
av den primära undersökningen. Svårigheterna
att kontinuerligt erhålla
kvalificerad läkararbetskraft för utförande
av efterundersökningarna har
dock medfört att dessa i vissa fall kommit
att ske avsevärd tid efter provtagningen.

Det har hittills inte varit möjligt att
direkt bevisa att den nya urvalstekniken
resulterat i att personer med aktuellt
behov av sluten vård samlats upp
i den grupp som sållats ut vid undersökningsförfarandet
i jämförelse med

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. en allmän hälsokontroll

den grupp som passerat utan anmärkning.
Denna omständighet kan dock bero
på alltför små resurser vid utförandet
av kontrollundersökningarna. Även
om man kan konstatera att personer
med behov av sluten vård i viss utsträckning
kunnat väljas ut, förefaller
dock en betydlig del av alla personer
med sådant vårdbehov ha hamnat i den
grupp som passerat hälsokontrollen
utan anmärkning. Den blodkemiska urvalsmetoden
såsom den utformades kan
inte ersätta skärmibildsverksamheten
för uppspårande av lungtuberkulos och
andra viktiga lungsjukdomar. Den är
inte heller särskilt effektiv för uppspårande
av cancersjukdomar i allmänhet.

Värderingen av resultaten ger enligt
styrelsen vid handen att hälsokontroller
av Värmlandsundersökningens typ
i dagens läge och i nuvarande utformning
inte kan rekommenderas till allmänt
bruk t. ex. i landstingsregi. En
fortsatt försöksverksamhet ter sig mycket
angelägen.

Jag vill här nämna att försöksverksamheten
med allmänna hälsokontroller
har fortsatt i Gävleborgs län, där
vissa befolkningsgrupper undersökts.
Resultatet härav bearbetas för närvarande
av medicinalstyrelsen.

Herr Gustavsson tar också upp frågan
om de allmänna skärmbildsundersökningarna
och behovet av hälsokontroller.

De allmänna skänmbildsundersökningarna
utförs länsvis av medicinalstyrelsens
skärmbildscentral på begäran
av sjukvårdshuvudmännen. Styrelsen
har i sina anslagsframställningar
för nästa budgetår anfört att en påtaglig
minskning under senare år inträtt
i sjukvårdshuvudmännens intresse
för dessa undersökningar. En
omprövning av verksamhetens målsättning
och utformning är enligt styrelsen
nödvändig. Med anledning härav
har regeringen den 3 november
1967 uppdragit åt medicinalstyrelsen
att bl. a. utreda förutsättningarna för

att de kommunala sjukvårdshuvudmännen
skall kunna överta skärmbildscentralens
verksamhet i fråga
om undersökningar av andra än militär
personal. I samma beslut har styrelsen
fått i uppdrag att verkställa en
översiktlig kartläggning av de hälsoundersökningar
av skilda slag, som företagits
under senare år eller som för
närvarande pågår eller planeras i landet.

Jag räknar med att det utredningsmaterial,
som medicinalstyrelsen med anledning
av de meddelade uppdragen
kommer att lägga fram, skall jämte resultatet
av försöksverksamheten med
allmänna skärmbildsundersökningar i
Värmlands och Gävleborgs län kunna
tjäna som underlag för en allsidig utredning
om hälsoundersökningar. Med
hänsyn till skärmbildsverksamhetens
nuvarande situation kan det dock bli
aktuellt att föra över denna verksamhet
till sjukvårdshuvudmännen redan
innan ett sådant utredningsarbete slutförts.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för det utförliga svaret
som också gav en hel del positiva besked.
Det är glädjande att det har hänt
så mycket på detta område under den
senaste tiden och efter det att jag ställde
interpellationen. Medicinalstyrelsen
har äntligen redovisat resultatet av
1962 års Värmlandsundersökning, även
om det ännu bara föreligger i en preliminär
rapport.

Medicinalstyrelsen konstaterar att
det är tekniskt möjligt att genomföra en
hälsokontroll av stora befolkningsgrupper
med obetydlig insats av kvalificerad
personal och framhåller att kostnaderna
inte ter sig avskräckande. Sedan
anför man emellertid att det är svårt
att erhålla kvalificerad läkararbetskraft
för efterundersökningar. Det sistnämn -

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellation ang. en allmän hälsokontroll

da äger väl sin riktighet, eftersom vi
liar läkarbrist åtminstone i vissa regioner.
Å andra sidan kan man säga att
om man inte med hjälp av hälsokontroll
upptäcker sjukdomar på ett tidigt
stadium måste den slutna vården ta
hand om personer när sjukdomen sedan
uppdagas. Därför är det angeläget
att så tidigt som möjligt försöka uppdaga
sjukdomarna. Därmed kan man ge
effektivare behandling och kostnaderna
blir lägre. Jag skulle tro att vi i så
fall skulle kunna ta emot fler fall i den
öppna vården än vi nu gör.

Medicinalstyrelsen säger också, att
den inte kan rekommendera hälsoundersökningar
av Värmlandsundersökningens
typ till mera allmänt bruk. Detta
grundas delvis på att man kanske
haft alltför små resurser för kontrollundersökningar.
Om så är fallet måste
givetvis ökade resurser tillföras. Frågan
blir då vilka möjligheter vi härvidlag
har. Enligt min uppfattning bör man
kunna bredda dessa undersökningar;
det borde vara möjligt att utan nämnvärd
kostnadsökning genomföra fler
prov vid undersökningarna.

I svaret sägs också, att en fortsatt undersökning
ter sig mycket angelägen.
Det vill jag starkt understryka. Jag vill
fråga socialministern om någon undersökning
planeras utöver den försöksverksamhet
i Gävleborgs län som omnämnes
i svaret.

Vad beträffar skärmbildsundersökningarna
anser jag det vara självklart
att sådana skall göras i anslutning till
hälsoundersökningarna. Man kan inte
undgå att av svaret få intrycket, att medicinalstyrelsen
inte är särskilt intresserad
av att satsa på den verksamhet
som bedrivs i dess skärmbildscentral.
Nu säger statsrådet, att en omprövning
av verksamhetens målsättning enligt
medicinalstyrelsen är nödvändig. Med
anledning härav uppdrog regeringen
den 3 november åt medicinalstyrelsen
att bl. a. utreda förutsättningarna för
de kommunala sjukvårdshuvudmännen

att överta skärmbildscentralens verksamhet.
Jag anser detta vara riktigt,
men jag är förvånad över att det i denna
utredning inte ingår någon representant
för sjukvårdshuvudmännen; det
framgår i varje fall inte av svaret att
så skulle vara fallet.

Slutligen säger statsrådet att det med
hänsyn till skärmbildscentralens nuvarande
situation kan bli aktuellt att överföra
denna verksamhet till sjukvårdshuvudmännen,
redan innan den allsidiga
utredningen beträffande hälsoundersökningen
har slutförts. Jag förmodar
att statsrådet med uttrycket »nuvarande
situation» avser det »bristande
intresset» — som det heter i svaret —
från sjukvårdshuvudmännens sida.

Man frågar sig vilken anledningen
till det minskade intresset kan vara.
Faller ansvaret härför på sjukvårdshuvudmännen
eller på medicinalstyrelsen?
Jag är tveksam beträffande lämpligheten
av att överföra skärmbildscentralens
verksamhet till sjukvårdshuvudmännen,
innan hela frågan om hälsoundersökningarna
har klarlagts. Om vi
får en allmän hälsokontroll, i vilken
jag förutsätter att skärmbildsundersökningar
kommer att ingå, bör då inte
denna ske i medicinalstyrelsens regi?
Under sådana förutsättningar bör väl
medicinalstyrelsen i avvaktan på den
av statsrådet omnämnda allsidiga utredningen
ha skärmbildspatrullerna
kvar till sjukvårdshuvudmännens förfogande,
och vi bör väl även utnyttja
de resurser som i dag finns inom medicinalstyrelsen
och skärmbildscentralen.

Den som är något engagerad i landstingsverksamheten
frågar sig också om
landstingen i dag med sin ansträngda
ekonomi är beredda att på en gång ta
på sig nya arbetsuppgifter.

Jag vill än en gång tacka för svaret,
som innehåller många positiva upplysningar.
Helt allmänt vill jag dock betona
vikten av ett gott samarbete mellan
skärmbildscentralen och huvudmännen
och av att den undersökning

Nr 51

Fredagen den 8 december 1907

Svar på interpellation ang. en allmän hälsokontroll

som medicinalstyrelsen skall företa
sker så snabbt som möjligt. Jag hälsar
också med tillfredsställelse statsrådets
besked om en allsidig utredning beträffande
hälsoundersökningarna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I många län har man i
anslutning till de lunggenomlvsningar
som görs kunnat få i gång en undersökning
av urinprov för att avslöja diabetes.
I somliga län har man lagt ned mycket
arbete på att fullfölja dessa undersökningar
för att få ut ett vetenskapligt
resultat och för att ge hjälp åt de nyupptäckta
diabetesfallen.

I somras hade jag anledning att undersöka
vad man i olika landsting hade
kommit till för slutsatser. Det visade
sig att de hade lagt upp undersökningarna
mycket olika, att de redovisade
resultaten på mycket olika sätt och att
somliga landsting väntade ganska länge
med redovisningarna. Jag fick den uppfattningen
att sådana här undersökningar
om de skall få något vetenskapligt
värde —- vilket jag tror att de kan
få — bör ledas något mer enhetligt. Det
var t. ex. inte möjligt att genom medicinalstyrelsen
få upplysning om vilka
län som påbörjat undersökningarna eller
huruvida resultaten av dem var
publicerade; för att få reda på detta
fick man fråga de olika huvudmännen.

Självklart ligger det för landstingen
närmast till hands att se undersökningarna
som en patientservice. Om man
nu planerar att låta landstingen själva
svara för dessa undersökningar, skulle
jag önska att man i alla fall försökte
åstadkomma enhetlighet i ledningen, så
att man också kan få annan nytta av
undersökningarna än den direkta patientnyttan.
Jag tror att också vetenskapsmännen
har en del att hämta här
när det gäller att kartlägga folksjukdomarna
och undersöka om de kan bekämpas
bättre genom dessa undersökningar.
Landstingen har ofta i sådana
här sammanhang visat sig mycket flot -

ta, och jag skulle vilja uttala ett tack
till de många landsting som visat vilja
att till varje pris hjälpa till när en
patientgrupp ber dem om stöd.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Gustavsson ställde
några frågor till mig, och jag skall i
korthet försöka besvara några av dem.
Men först vill jag framföra några allmänna
synpunkter.

Man skall inte glömma bort att Värmlandsundersökningen
på sitt sätt varit
en experimentell verksamhet med ny
teknik och nya analysmetoder, och däri
har naturligtvis ett stort värde legat.
Vi har fått erfarenheter av hur långt
man f. n. kan komma med dessa analysmetoder,
datateknik etc. Jag har redan
redovisat medicinalstyrelsens synpunkter
på den utförda undersökningen. Det
gäller naturligtvis att gå vidare med de
erfarenheter som nu föreligger. Medicinalstyrelsen
kommer att göra det. Om
jag är rätt underrättad överväger man
att eventuellt någon gång 1969 göra en
ny undersökning i Gävleborgs län. Något
definitivt beslut härom föreligger
väl ännu inte, men detta är vad som
planeras på sikt.

Den andra fråga som togs upp var
skärmbildsundersökningarna. Herr Gustavsson
uppehöll sig ganska länge vid
den frågan. Jag vill nämna att man
gjort en undersökning av orsakerna till
att landstingen visat ett så relativt litet
intresse av att utföra sådana undersökningar.
För att kunna göra en prognos
beträffande den framtida omfattningen
av verksamheten hemställde medicinalstyrelsen
i en cirkulärskrivelse i februari
1966 hos samtliga sjukvårdsstyrelser
om uppgift, huruvida och i vilken
omfattning skärmbildscentralens medverkan
vid hälsoundersökningar skulle
komma att påkallas fram till år 1970.
Positiva svar erhölls därvid från ett tiotal
sjukvårdsstyrelser, bland dem samtliga
de som genomfört allmänna skärm -

Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. väntetiderna

brottmål

bildsundersökningar endast en gång.
Med de sistnämnda har därefter definitiva
överenskommelser träffats om påbörjande
av allmänna skärmbildsundersökningar
under 1967 och 1968.

Övriga positivt inställda sjukvårdsstyrelser
har vid senare förda förhandlingar
förklarat sig av olika skäl inte kunna
påbörja undersökningarna under den
aktuella tidsperioden utan ställt dem
på framtiden. Om och i vilken omfattning
undersökningarna kan komma att
bedrivas efter den 1 juli 1969 är alltså
i dagens läge ovisst.

Den främsta orsaken till den inträffade
nedgången i verksamheten torde
vara att det ursprungligen uppställda
målet snart i huvudsak nåtts, nämligen
att genomföra två skärmbildsundersökningar
i landet. En undersökning av
verksamhetens målsättning och utformning
är därför enligt medicinalstyrelsen
angelägen, och det är den undersökningen
man nu skall göra. I detta sammanhang
vill jag säga till herr Gustavsson
att detta naturligtvis kommer att
ske i intim kontakt med sjukvårdshuvudmännen,
landstingen. Man får ju
då se vilka resultat man kommer fram
till.

Man får emellertid inte glömma att
skärmbildscentralen är en serviceinstitution
som tillhandahåller sjukvårdshuvudmännen
dessa tjänster. Men det är
sjukvårdshuvudmännen som är beställare
hos skärmbildscentralen. Om det
föreligger ett begränsat intresse från
sjukvårdshuvudmännens sida att anlita
skärmbildscentralen, får vi en utveckling
som den som nu medicinalstyrelsen
har pekat på och som är bakgrunden
till att man vill ta upp hela
frågan till prövning.

Herr talman! Jag har i mitt svar
också pekat på att medicinalstyrelsen
avser att undersöka vilka olika former
av hälsokontroller som företas av
sjukvårdshuvudmännen. Jag vill understryka
att detta är värdefullt för att

Nr 51

vid rättspsykiatriska undersökningar i

kunna få en samlad bild och för att
därefter kunna pröva vilka nya steg
som bör tas. Allra sist vill jag understryka
att alla insatser av förebyggande
art självfallet är av utomordentligt
stor betydelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. väntetiderna
vid rättspsykiatriska undersökningar i
brottmål

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har i interpellation frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta för att nedbringa
väntetiderna vid rättspsykiatriska
undersökningar i brottmål.

Jag har tidigare haft tillfälle att redovisa
för riksdagen läget inom det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

När jag ungefär vid denna tid förra
året i denna kammare besvarade en
interpellation av herr Hamrin i Jönköping
så framhöll jag, att den genomsnittliga
väntetiden för dem som
hålls häktade i väntan på undersökning
hade ökat i jämförelse med förhållandena
i december 1965. Jag måste
nu tyvärr konstatera att denna negativa
utveckling fortsatt under 1967. Väntetiderna
för både häktade och icke
häktade är i dag längre än vad de
har varit tidigare.

Antalet undersökningsfall synes vara
i stigande. Tillströmningen av häktade
till de rättspsykiatriska undersökningsavdelningarna
uppgick under månaderna
januari—oktober i år till 466
mot 422 respektive 375 under motsvarande
period åren 1966 och 1965.

De psykiatriska undersökningsklinikerna
inom kriminalvården fungerar

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar i
brottmål

också som behandlingsavdelningar för
akuta vårdfall bland kriminalvårdsklientelet.
Den alltmer uttalade psykiska
labiliteten hos detta klientel har
ställt ökade anspråk på anstalternas
psykiatriska vårdresurser under senare
tid. Inte minst det tilltagande narkotikamissbruket
bland anstaltsklientelet
har bidragit till denna utveckling. Särskilt
besvärande har beläggningssituationen
blivit på lån gh o lms ap st al t e n s
psykiatriska avdelning. Väntetiderna för
undersökning av häktade är längre där
än på andra håll i landet. Trångboddheten
och de otidsenliga lokaliteterna har
också medverkat till att undersökningsklientelet
upplever vistelsen på Långholmen
som mycket pressande.

Enligt den organisationsplan som antogs
av 1961 års riksdag skall nya rättspsykiatriska
kliniker uppföras i Stockholm,
Uppsala, Lund, Göteborg och
Umeå. Byggnadsarbetena för klinikerna
i Uppsala och Lund sätts i gång i början
av år 1968. Dessa kliniker beräknas vara
färdiga våren 1969. Kliniken i Göteborg
avses bli klar vid årsskiftet 1969/
70. Beträffande kliniken i Umeå pågår
förhandlingar med Västerbottens läns
landsting om att uppföra kliniken vid
lasarettet i staden. En ny rättspsykiatrisk
klinik i Stockholm ingår i det statliga
byggnadskomplex som enligt planerna
skall uppföras inom kvarteret Kronoberg.

De nya klinikerna kommer att medföra
ökad effektivitet i undersökningsarbetet
och dessutom bättre förhållanden
för undersökningsklientelet. I och
med att kriminalvårdens befattning med
de rättspsykiatriska undersökningarna
upphör allteftersom nya kliniker tas i
bruk, blir undersökningsorganisationens
läkare befriade från arbetet med vårdfall
och kan helt ägna sig åt undersökningarna.
Undersökningsorganisationens
personella resurser beräknas i det
läget vara tillräckliga för att undersökningarna
skall hinnas med inom före -

skriven tid. Det är emellertid uppenbart
att någon avgörande förbättring av
förhållandena inom undersökningsorganisationen
inte kan väntas förrän de
nya klinikerna tas i bruk. I avvaktan
härpå måste liksom hittills olika provisoriska
åtgärder vidtas för att förkorta
väntetiderna för undersökningsfallen.

Läkare utanför undersökningsorganisationen
har under åren gjort mycket
värdefulla insatser i undersökningsarbetet.
För att ytterligare stimulera utomstående
psykiatrer att medverka i detta
arbete har arvodet för de undersökningar,
de utför, nyligen höjts.

Försök har gjorts att förbättra förhållandena
för dem som på långholmsanstalten
väntar på undersökning. En särskild
avdelning för väntande undersökningsfall
har anordnats i friställda utrymmen.
När specialavdelningarna för
den nya centralanstalten i Österåker blir
inflyttningsklara vid årsskiftet 1968/69,
blir det möjligt att på Långholmen anordna
tillfredsställande provisoriska lokaler
för en utökad rättspsykiatrisk
klinik. Möjligheterna till organisatoriska
åtgärder av annat slag och med mer
omedelbara verkningar undersöks för
närvarande.

Inom justitiedepartementet övervägs
också alla tänkbara möjligheter för att
åstadkomma förbättringar i situationen
för de häktade, som väntar på att få
undergå rättspsykiatrisk undersökning.
Främst övervägs om det går att låta åtminstone
vissa av dem tillbringa väntetiden
på annat håll inom kriminalvården
än i de häkteslokaler som nu står
till förfogande. Frågan vilka författningsändringar
som behövs och vilka
praktiska åtgärder som bör vidtas i detta
syfte har behandlats vid överläggningar
mellan berörda departement och myndigheter
och med företrädare för rättspsykiatrin.

Som framgått har jag ansett det nödvändigt
att undersöka alla möjligheter
att komma till rätta med den otillfreds -

Fredagen den 8 december 1967 Nr 51

Svar på interpellation ang. väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar i
brottmål

ställande situationen inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet. Det
finns anledning att räkna med att de
åtgärder som jag har antytt skall verksamt
bidra härtill, men jag är heredd
att pröva alla uppslag som syftar till en
förbättring av förhållandena.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Hur väl man än söker
planera i ett samhälle kan missförhållanden
uppstå, som har en sällsamt envis
förmåga att kvarstå.

Det förhållande som jag påtalat i interpellationen
är av så allvarlig art att
JO kallat det för en kräftskada i vår
kriminalvård, och vi behöver inte spilla
tio ord på att fastslå, att den långa väntetiden
för sinnesundersökningar vid
brottmål är sådan att ett rättssamhälle
inte kan stå till svars härmed.

Det kan synas opåkallat att ta upp en
fråga som så sent som för ett år sedan
behandlades här i kammaren, men när
jag läste JO:s skrivelse i augusti i år
fann jag det motiverat att åter föra denna
allvarliga fråga på tal. Jag tackar
justitieministern för det utförliga svaret
på min interpellation, och när jag nu
tillåter mig några kommentarer sker
det inte i polemiskt syfte. Det finns
ingen anledning till det.

Jag noterar med tillfredsställelse att
justitieministern anser de långa väntetiderna
för häktade som väntar på sinnesundersökning
vara ett allvarligt problem.
Något annat hade jag givetvis
inte väntat. Det är också glädjande att
tidtabellen för färdigställande av de
rättspsykiatriska klinikerna i Uppsala,
Lund och Göteborg tycks kunna hållas.
Tyvärr tycks det emellertid av svaret
att döma inte föreligga någon fastslagen
tidtabell för iordningställande av
häktet och kliniken för Stockholm, där
de verkligt stora problemen finns. Detta
är utomordentligt allvarligt, inte

bara med tanke på undersökningsfallen
utan också för alla andra häktade som
nu får vistas på kronohäktet och i polishäkten
i Stockholm under orimliga
förhållanden. Jag hoppas att man från
statens sida gör allt för att snabbt kunna
starta de planerade byggena.

Det är naturligtvis riktigt att försöka
bereda åtminstone vissa av de häktade
undersökningsfallen möjlighet att vänta
i lämpligare lokaler än i t. ex. kronohäktet,
som på grund av den ständiga
överbeläggningen och de bristande sanitära
anläggningarna måste sägas vara
olämpligt även för korttidsförvaringar.
Men detta förhållande undanröjer inte
kardinalfelet med de nuvarande väntetiderna:
att de medför långvariga inspärrningar
utan dom och i pressande
väntan. Detta är förhållanden som utan
överdrift kan sägas vara ett allvarligt
steg från rättssäkerheten, och de är
ödesdigra även ur resocialiseringssynpunkt.
Ja, det kan t. o. in. ifrågasättas
om dessa långa väntetider i inspärrning
är förenliga med konventionen om
de mänskliga rättigheterna.

Jag noterar med tillfredsställelse att
justitieministern söker efter alla tänkbara
möjligheter att förbättra situationen
för de häktade i vad gäller placering
i lokaler samt att hela detta frågekomplex
har varit föremål för överläggningar
mellan departement och
myndigheter. Jag skulle emellertid ha
varit ännu mera tacksam om justitieministern
i sitt svar hade kunnat ge
en fylligare belysning av det som enligt
min mening är problemets kärna, nämligen
bristen på psykiatrer. Det är i hög
grad önskvärt att denna brist angrip es
nu och med skärpa.

Organisationen för rättspsykiatriska
undersökningar samt kriminalvårdens
egen psykiatervård omfattar sammanlagt
omkring ett trettiotal läkare. Av
dessa är endast fem avdelade enbart för

kriminalvårdens vårdfall, medan ungefär
lika många finns på undersöknings4
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr 51

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

bostadsförmedlingars register

stationer där endast rättspsykiatriska
undersökningar utföres. Övriga läkare
delar sin tid mellan vårdfallen och uindersökningsfallen
— möjligen med någon
övervikt för de senare. När man nu
vid början av 1970-talet skiljer organisationen
för rättspsykiatriska undersökningar
från kriminalvårdens anstaltsorganisation
tycks man förutsätta att
samtliga de läkare som nu helt eller
delvis är sysselsatta med rättspsykiatriska
undersökningar helt skall gå över
till denna del av verksamheten. Frågan
är då vem som skall ta hand om alla
de vårdfall på anstalterna sam nu upptar
en så stor del av tiden för de läkare
som skall utföra rättspsykiatriska undersökningar.
På kriminalvårdsstyrelsen
anser man att det i framtiden behövs
åtminstone två psykiatrer inom
varje räjong för vårdfallen. I dag finns
det två tjänster vid kumlaanstalten —
vilka båda står obesatta — två specialtjänster
vid Roxtuna samt en vid östra
räjongen, stationerad på Långholmen.

Det är alltså uppenbart att en avsevärd
ökning av antalet psykiatrer måste
företas inom kriminalvården när de
båda organisationerna skall skiljas åt.

I dag blir vårdfallen försummade, och
undersökningsfälten drahbas av orimliga
väntetider på grund av att psykiatrerna
inom den sammanlagda organisationen
är för få. Dessa uppgifter har jag
fått från tjänstemän vid kriminalvårdsoch
medicinalstyrelserna.

Om nu organisationerna på vissa
platser skall skiljas åt så tidigt som
under 1969, vore (Jet rimligt att redan
nu börja utöka antalet psykiatertjänster
inom kriminalvården. Annars kommer
det uppdämda behov av psykiatertjänster,
som plötsligt blir synligt vid
organisationernas skiljande 1969/70, att
bli omöjligt att fylla. Jag hoppas därför
att detta behov kommer att beaktas i
årets statsverksproposition.

Mig synes det stora problemet alltså
vara just den bristande tillgången på

kommersiellt utnyttjande av kommunala

läkare. När justitieministern säger att
han vill pröva alla uppslag som syftar
till förbättring av situationen är ju detta
en maning — den riktas även till mig
— till konstruktivt tänkande. Det är
väl inte så lätt för mig att lägga fram
några förslag i detta avseende — det
skulle ju nästan innebära att jag trodde
mig kunna göra mera än vad man presterar
inom departementet. Jag vill dock
gärna åter trycka på det förhållandet
att en fråga som är av stor vikt givetvis
är om rättspsykiatrin arbetar under
sådana förhållanden att den drar till sig
och behåller tillräckligt antal läkare.

Kriminalvårdsstyrelsen synes räkna
med att brist på psykiatrer kommer att
råda även för framtiden. Det måste då
vara angeläget att statsmakterna får utbildningsresurserna
under kontroll och
att anställningsvillkoren blir sådana,
att de drar till sig rättspsykiatrer och
främjar tillgången på erfarna sådana.
Att läkare på psykiatrins område tillfälligt
ställer sina krafter till förfogande
är mycket bra, men det är å andra
sidan ingen lösning.

Med dessa enkla kommentarer tackar
jag än en gång justitieministern för svaret.
Jag har både läst och hört statsrådets
svar på min fråga och tolkar det
som ett ja. Givetvis har detta ja inte
varit betingat av vad jag anfört i interpellationen,
utan det innebär ett fullföljande
av påbörjat arbete. Jag önskar
dock att det som jag nu sist fört på tal
bleve föremål för en större uppmärksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
kommersiellt utnyttjande av kommunala
bostadsförmedlingars register

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellation ang. åtgärder mot kommersiellt utnyttjande av kommunala
bostadsförmedlingars register

Herr talman! Herr Hugosson har frågat
mig, om jag vill medverka till att
snabbt få till stånd lagändring i syfte
att förhindra kommersiellt utnyttjande
av kommunala bostadsförmedlingars
register och därmed tillgodose enskildas
intressen av att hemlighålla uppgifter
av privat natur som ingår i dylika
register.

Bakgrunden till herr Hugossons fråga
är att det på senare tid har förekommit
att ett enskilt företag, som driver
privat bostadsförmedling, bär låtit mikrofotografera
uppgifter ur kartoteken
hos kommunala bostadsförmedlingar.
Företaget bearbetar fotograferat och
lagrat material med datamaskin och
lämnar mot betalning upplysningar till
kunder, som använder sig av dess tjänster.
Justitieombudsmannen har på särskild
förfrågan meddelat att han för sin
del anser att kartotek hos kommunala
bostadsförmedlingars register är att
betrakta som allmän handling och att
laga grund saknas för att hemlighålla
sådant kartotek.

Herr Hugosson är — om jag förstått
honom rätt — inte nöjd med rättsläget
sådant som JO har uppfattat det. Han
påpekar, att en bostadsförmedlings
kartotek kan innehålla uppgifter om
bostadssökandes personliga förhållanden,
som är av förtrolig natur och inte
bör vara tillgängliga för utomstående.
Det skall genast erkännas, att denna
synpunkt inte saknar berättigande och
att herr Hugosson med sin interpellation
har fäst uppmärksamheten på invecklade
problem, som i en ganska
nära framtid kommer att kräva ställningstaganden
från statsmakternas sida
i flera sammanhang. Jag skall ge några
exempel som visar vad jag syftar på.

Offentlighetskommittén har lagt fram
förslag till nya sekretessbestämmelser.
Detta förslag bereds inom justitiedepartementet,
och därvid kommer givetvis
att beaktas i vilken utsträckning och
under vilka villkor som uppgifter av

olika slag i myndigheters register bör
vara tillgängliga för allmänheten.

Frågan om kostnader och avgifter
för tillhandahållande av allmänna
handlingar har visst samband med offentlighets-
och sekretessfrågan. Denna
fråga kommer att få ökad betydelse
genom den alltmer omfattande användningen
av automatisk databehandling i
offentlig verksamhet. Chefen för ecklesiastikdepartementet
har den 26 september
i år förordnat sakkunniga att
utreda arkivfrågorna för den moderna
informationsbehandlingens databärare
m. in., och enligt direktiven för utredningsarbetet
skall de sakkunniga ta
ställning till bl. a. vissa serviceproblem
gentemot allmänheten som datatekniken
medför.

Det kommersiella utnyttjandet av datatekniken
öppnar emellertid även andra
rättsliga perspektiv än dem som herr
Hugosson har berört. Den tekniska utvecklingen
har medfört att det har skapats
tidigare oanade möjligheter att uttaga
och sammanställa data ur olika register.
Eftersom många register som nu
är offentliga innehåller uppgifter om
enskilda av personlig art, kan en sammanställning
av sådana uppgifter, om
den missbrukas, blottställa enskilda
människors privatliv på ett sätt som inte
kan accepteras. Den av mig förra året
tillkallade integritetsskyddskommittén
kommer att i sitt arbete uppmärksamma
de olika problem som den moderna
tekniken kan ge upphov till på personrättens
område.

Vidare anförde:

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på den fråga som
jag rest i min interpellation.

Det förhållandet att ett privat företag
i kommersiellt syfte etablerat sig i bostadsförmedlingsbranschen
har upp -

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

bostadsförmedlingars register

rört såväl allmänhet som kommunalmän.
Orsaken är att företaget i fråga
utnyttjat de kommunala bostadsförmedlingarnas
register. Dessa register innehåller
i vissa fall inte blott uppgift om
den bostadssökandes namn och adress
utan även uppgifter om den bostadssökandes
rent personliga förhållanden,
som denne lämnat till den kommunala
bostadsförmedlingen i tron att uppgifterna
icke skulle komma till någon annans
kännedom än bostadsförmedlingens.

För de kommunala bostadsförmedlingarna
är det väsentligt att allmänheten
hyser förtroende för förmedlingarna
och lämnar de uppgifter som kan
vara avgörande för en rättvis och socialt
riktig turordning vid förmedlingen
av lägenheter. Det nu inträffade och
vad som kan tänkas följa torde leda till
att de bostadssökande blir synnerligen
restriktiva när det gäller att lämna personliga
uppgifter till de kommunala bostadsförmedlingarna.
JO anser, som
statsrådet anfört i svaret, att »kartotek
hos kommunala bostadsförmedlingars
register är att betrakta som allmän
handling och att laga grund saknas för
att hemlighålla sådant kartotek». Jag
drar av interpellationssvaret slutsatsen
att statsrådet delar JO:s uppfattning om
tolkningen härvidlag av gällande sekretesslagstiftning.

I och för sig är det önskvärt att offentlighetsprincipen
tillämpas i så stor
utsträckning som möjligt. Men i detta
fall är ju uppgifterna i kartoteken även
ett arbetsmaterial, och dylikt material
brukar vara skyddat av sekretesslagen.
När därtill kommer att materialet utnyttjas
kommersiellt, i privat vinstsyfte,
blir man än mer betänksam.

Vidare drar jag av svaret slutsatsen
att även statsrådet är bekymrad över
den uppkomna situationen. Statsrådet
säger att jag med min interpellation
»har fäst uppmärksamheten på invecklade
problem, som i en ganska nära

kommersiellt utnyttjande av kommunala

framtid kommer att kräva ställningstaganden
från statsmakternas sida i flera
sammanhang». Jag tar detta till intäkt
för att statsrådet genom lagstiftningsförslag
kommer att ge riksdagen möjlighet
att ändra nuvarande lagar i dessa
avseenden.

Som en följd av JO:s tolkning av sekretessbestämmelserna
funderar vissa
kommuner på att ombilda sina bostadsförmedlingar
till stiftelser. Huruvida
detta är förenligt med kommunallagens
bestämmelser har jag inte haft någon
anledning att undersöka. Men om så är
fallet och de kommunala bostadsförmedlingarna
omvandlas till stiftelser,
blir resultatet av JO:s tolkning av sekretessbestämmelserna
att den kommunala
bostadsförmedlingsverksamheten
helt undandrages offentlig insyn. En
dylik utveckling, som en följd av ett
skrupelfritt privatföretags agerande,
anser förmodligen inte många i vårt
land önskvärd.

I sammanhanget har även aktualiserats
frågan om den kommunala myndighetens
möjlighet att ta ut ersättning
för att lämna ut registeruppgifter eller
ställa hålkortskartotek och magnetband
till förfogande för reproducering. Att
göra upp och hålla bostadsförmedlingarnas
register aktuella är förenat med
stora kostnader, som täcks av kommunala
skattemedel. Vidare är system- och
programmeringsarbetet för den moderna
datatekniken synnerligen kostsamt.
När myndigheterna enligt offentlighetsprincipen
är skyldiga att lämna ut dylika
uppgifter och system kan alltså
privata förelag driva verksamhet på basis
av material som skattebetalarna
hjälpt till att finansiera.

Det är minst sagt upprörande att den
kommunala myndigheten i detta fall
inte skall vara berättigad att ta ut en
avgift för de uppgifter som ställs till
företagens förfogande. Skulle det inte
vara möjligt här att tillämpa bestämmelserna
om Copyright?

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellation ang. upprustning av skolor ur brandsäkerhetssynpunkt

I sitt svar hänvisar statsrådet till att
chefen för ecklesiastikdepartementet
tillsatt sakkunniga för att utreda dessa
frågor. Låt mig uttrycka förhoppningen
att dessa sakkunniga arbetar snabbt, så
att förslag till lagstiftning kan föreläggas
riksdagen redan under nästa år.

Jag utläser ur statsrådets svar på den
fråga jag tagit upp i min interpellation
en positiv inställning till att den framtida
sekretesslagstiftningen och annan
lagstiftning på hithörande områden
skall förhindra sådant som nu förekommit
vid de kommunala bostadsförmedlingarna.

Min fråga var formulerad så: »Vill
statsrådet medverka till att snabbt» —
jag understryker ordet snabbt — »få
till stånd lagändring» o. s. v. I svaret
sägs att jag »fäst uppmärksamheten på
invecklade problem, som i en ganska
nära framtid kommer att kräva ställningstaganden
från statsmakternas
sida».

Jag skulle vilja ha uttrycket »i en
ganska nära framtid» mer preciserat.
Finns det möjlighet att riksdagen under
nästa år erhåller ett förslag om
nya sekretessbestämmelser på basis av
offentlighetskommitténs utredningsförslag?
Om detta inte är möjligt, är statsrådet
beredd att under vårriksdagen
lägga fram lagstiftningsförslag, som
speciellt berör de frågor jag tagit upp i
min interpellation? Jag tror nämligen
att det är synnerligen angeläget att lagstiftningen
ändras snabbt i dessa avseenden,
då bostadsförmedlingsfrågorna
blivit så allmänt belysta i press och
andra massmedia. Företag liknande det
som jag omnämnt lär ligga i startgroparna
och ha för avsikt att utnyttja
andra typer av register, som finns hos
kommunala och andra offentliga myndigheter.

När jag ställde min fråga var det just
för att påvisa vilka möjligheter den
moderna datatekniken skapat och jag
vill understryka vilket betydelsefullt
arbete integritetsskyddskommittén har

att utföra. Jag vill också betona vikten
av att kommittén arbetar snabbt, så att
lagstiftningen inte kommer alltför långt
i tiden efter teknikens utveckling.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka statsrådet för svaret på min
interpellation.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag har i mitt svar förklarat
att statsmakterna inom en ganska
nära framtid kommer att ta ställning
till dessa frågor. Tyvärr kan jag inte
lämna något mera preciserat besked, eftersom
en rad olika kommittéer arbetar
med saken och vi först måste ha deras
material innan vi kan lägga den på
riksdagens bord.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. upprustning
av skolor ur brandsäkerhetssynpunkt

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade
:

Herr talman! Herr Werbro har frågat
chefen för ecklesiastikdepartementet,
om sådana åtgärder kommer att
vidtas att brandsäkerheten i våra skolor
blir tillfredsställande samt om man
kan förvänta att regeringen kommer att
lägga fram förslag om att statsbidrag
till kommunerna skall utgå för kostnader
som föranleds av upprustning av
skolorna ur brandsäkerhetssynpunkt.
Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

Jag vill först framhålla, att kommunerna
svarar för förvaltningen av det
allmänna skolväsendets byggnader och
därmed även för brandsäkerheten vid
dessa. Kommunerna skall härvid givetvis
liksom i fråga om andra kommunala
byggnader följa gällande bygg -

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Svar pa interpellation ang. upprustning av skolor ur brandsäkerhetssynpunkt

nadslagstiftning och författningar om
brandskydd. Självfallet är det ytterst
angeläget att åtgärder vidtas för att i
möjligaste mån hindra nya skolbränder.

Skolöverstyrelsen utfärdade i juni
1966 och maj 1967 i samråd med statens
brandinspektion anvisningar om brandskyddet
i skolorna. Dessa anvisningar
utsändes bl. a. till skolornas huvudmän.
Statens brandinspektion har vidare fäst
brandchefernas uppmärksamhet på frågan
om brandskyddet i skolorna. Sedermera
har inom statens brandinspektion
även utarbetats tekniska anvisningar
om brandskydd i skolorna.

Skollokalernas utförande med hänsyn
till brandrisken och deras utrustning
med brandskyddsmateriel varierar.
Rent generellt kan sägas att alla
nybyggda skollokaler i byggnadstekniskt
avseende uppfyller kraven på ett
effektivt brandskydd. I fråga om äldre
skolbyggnader synes däremot tillräckliga
åtgärder för att uppnå ett fullgott
brandskydd inte alltid ha vidtagits. De
brandskyddsåtgärder som är nödvändiga
torde i allt väsentligt falla under
begreppet underhåll och reparation.

Herr Werbros antagande att erforderliga
åtgärder skulle komma att dra
kostnader på något hundratal miljoner
kronor är obekräftat.

Slutligen vill jag inskärpa att för att
utfärdade föreskrifter skall ha någon
verkan krävs att de noga efterlevs av
dem som är ansvariga för brandskyddet
i skolorna. Därvid är det angeläget
att övningar i användandet av tillgänglig
brandskyddsmateriel liksom övningar
i utrymning av skollokalerna utförs
samvetsgrant. Det är också viktigt
att de personer som har sin dagliga
verksamhet förlagd till skolorna fortlöpande
uppmärksammar de speciella
risker som kan uppkomma i skolan,
t. ex. i samband med laborationsövningar.

Vidare anförde:

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för det svar han lämnat
på min interpellation. Denna har
främst föranletts av den olycka som inträffat
i Enköping men också av andra
olyckstillbud samt av de uppgifter jag
erhållit om möjligheterna att åstadkomma
en tillfredsställande säkerhet mot
eldsvådor i våra skolor.

Statsrådet redovisar att olika författningar
på detta område reglerar kommunernas
skyldigheter när det gäller
brandskyddet i skolanläggningar. Jag
är väl medveten »om dessa och har studerat
dem, eftersom jag i viss utsträckning
handlägger sådana ärenden. Emellertid
är det viktigt att vi kan vidtaga
åtgärder och genomföra dem på ett effektivt
sätt för att motverka fortsatta
risker för våra barn.

Jag finner inte i statsrådets svar något
positivt ställningstagande utan endast
påpekanden om lämnade anvisningar
m. m. Inte heller antyder han
om det skulle vara möjligt att finna utvägar
att erhålla statsbidrag för de
brandskyddsanordningar som erfordras.

Man kan ställa sig frågan, varför det
föreligger så stora brister i våra skolor
i dag — sådana har ju inte påtalats
tidigare. Detta gäller emellertid främst
de äldre anläggningarna. Under den
senaste tiden har vi som bekant fått en
ny skolreform, som medfört att de befintliga
skolorna måste utnyttjas på ett
helt annat sätt än tidigare. Beläggningen
är alltså mycket kraftigare nu än tidigare,
provisoriska inredningar har
måst göras, o. s. v. Många äldre skolor
uppfyller dessutom inte de byggnadstekniska
krav som numera ställs på sådana
lokaler. Vi har även i våra skolor
alltmer börjat använda brandfarlig undervisningsmateriel,
vilket givetvis
medför större risker.

Jag vill också beröra en annan sak
som man inte heller bör bortse från i
detta sammanhang, nämligen att bar -

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellation ang. upprustning av skolor ur brandsäkerhetssynpunkt

nens ytterkläder numera i stor utsträckning
är tillverkade av mycket
brandfarliga konstfibermaterial. När
sådana kläder är upphängda i korridorer,
som inte heller är brandsäkra, så
kan vi lätt tänka oss vilka risker som
föreligger för barnen, särskilt vid en
nödvändig utrymning av skollokalerna
där det saknas andra utrymningsvägar
än korridorerna.

Kommunerna svarar för förvaltningen
och därmed också för brandsäkerheten
i skolorna; det är riktigt. Men vi
bör i detta sammanhang göra en liten
återblick på det skolbestånd som finns.
Skolbeståndet i vårt land är i betydande
utsträckning gammalt — nya skolanläggningar
har inte kunnat uppföras i
den takt som skulle varit erforderlig i
samband med den nya skolreformen.
Det har väl också varit dåligt med planläggningen
i detta avseende innan skolreformen
genomfördes. Hade planeringen
på området varit bättre, hade vi
erhållit statsbidrag till skolbyggandet
och därmed också till höjande av
brandsäkerheten vid skolorna.

Eftersom det varit nödvändigt att i
ökad utsträckning ta i anspråk dessa
äldre skolbyggnader, vilket medfört att
brandriskerna ökat, finner jag det inte
oskäligt att kommunerna skulle kunna
begära större statsbidrag för att ha
möjlighet att uppfylla kraven i den nya
skolreformen beträffande ett betryggande
brandskydd. Som det nu är sätter
vi våra barns säkerhet på spel. Det
ligger i allas intresse att dessa risker
elimineras.

Jag nämnde att kanske främst skolbranden
i Enköping aktualiserat min
interpellation. Men interpellationen har
också föranletts av de anvisningar som
har lämnats från statens brandinspektion
beträffande brandsynen i skolorna.
Jag vill här i korthet redovisa vad denna
brandsyn inneburit.

Sådan brandsyn har verkställts över
hela landet men jag har här en sammanställning
över läget vid skolorna i

ett litet län; det är vederbörande brandchef
som har gjort sammanställningen.
Man kan där konstatera, att 126 av länets
skolor icke uppfyller de krav i
fråga om brandsäkerhet som ställs på
dem, varför större eller mindre byggnadstekniska
åtgärder måste vidtagas
för att undanröja bristerna. 6 av skolorna
har helt kasserats av brandmyndigheterna
och av brandchefen i samråd
med länsskolnämnden ansetts icke
lämpliga för fortsatt användande såsom
undervisningslokaler. Endast 24 av länets
skolor uppfyller effektivt kraven
på brandsäkerhet.

Statsrådet framhåller i sitt svar att de
uppgifter jag lämnat beträffande kostnaderna
är obekräftade. Jag har låtit
göra en kostnadsberäkning på grundval
av den digra lunta som jag har här,
och det visar sig att för vårt lilla län
skulle kostnaden belöpa sig till mellan
5 och 6 miljoner kronor. Detta torde
enligt uppgiftslämnarna ändå vara lågt
räknat. Om dessa kostnader »översattes»
till att gälla hela landet — inte
minst större län och våra storstäder —
kommer vi säkerligen upp till en kostnad
på mellan 100 och 200 miljoner
kronor.

Jag finner det därför synnerligen angeläget
att man medverkar till åtgärder
för att höja brandskyddets effektivitet
i våra skolor. Jag anser att det erfordras
statsbidrag till kommunerna för
att dessa skall vidtaga de erforderliga
åtgärderna.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Herr Werbro och jag
är självfallet överens om att det som
skett i dessa två fall är mycket beklagligt.
Men jag tycker inte att det är särskilt
angeläget att här kasta skulden på
den ena eller den andra. Här gäller det
att klara den situation som föreligger.

När herr Werbro säger att uteblivna
statsbidrag är grundorsaken till denna
situation, går han enligt min mening li -

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

Svar på interpellation ang. upprustning ;

tet för långt. Jag har inte fått någon
information om att de olyckliga fall
som inträffat har en sådan bakgrund.
Vad som i rådande läge är viktigt är
att man i de skolor som är dåliga -—
det finns många sådana — ökar sina
ansträngningar för att i barnens och
lärarnas intresse skapa en beredskap
som är högre än vad som nu ofta är
fallet.

Jag hade i somras tillfälle att vara
med om en brandinspektion i en medelstor
svensk stad och jag var då ute
och studerade skolorna tillsammans
med brandchef och lärare. Det rådde,
herr Werbro, en ganska allmän uppfattning
om att något av det väsentligaste
var att åstadkomma ett mera energiskt
deltagande av lärare och elever, åtminstone
en gång per termin, i relativt
realistiska brandövningar. Tyvärr har
det nog hänt att man -— mänskligt nog
— inte tagit rekommendationerna om
sådana övningar riktigt på allvar. Med
de anvisningar som nu är utsända är
jag övertygad om att man, där så är
särskilt angeläget, verkligen inser problematikens
allvar.

Slutligen vill jag, herr talman, nämna
att skolöverstyrelsen informerat mig
om att den kostnadsuppskattning som
gjorts icke kan bekräftas.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag skall inte påstå att
dessa olyckshändelser inträffat just i
de städer som inte erhållit statsbidrag.
Men om vi ser på planen för skolbj''ggnader,
finner vi att endast måttliga
statsbidrag utgår till byggandet av nya
skolor. Och om man genomför en ny
skolreform och inte har lokaler i tillräcklig
grad, så nödgas man behålla
även sådana som inte fyller kraven.

Herr statsrådet nämnde mycket riktigt
att övningar o. d. är av utomordentligt
stor betydelse. Han gav därvid ett
exempel, och jag kan ge ett annat. Jag
besökte nyligen en skola som består

v skolor ur brandsäkerhetssynpunkt

av tre våningar. I denna skolbyggnad
fanns ingen annan möjlighet än via en
trappuppgång att komma ner till bottenvåningen
från tredje våningen, som
innehöll både en slöjdlokal, där man
använde limkokare o. d., och en undervisningslokal.
Det fanns inga stegar,
där man kunde ta sig ned, och det blir
förenat med stora kostnader att se till
att alla barn får möjlighet att komma ut
på annat sätt än genom trappan. Mycket
stora åtgärder måste vidtagas för
att åstadkomma ett godtagbart resultat
ur brandskyddssynpunkt.

Jag är väl medveten om svårigheterna,
men jag hade hoppats att regeringen
mera skulle ägna sig åt denna fråga.
Den är svårlöst, och jag har ingående
diskuterat den med både länsbrandinspektörer
och brandchefer för att försöka
få större brandsäkerhet till stånd.
Naturligtvis är träning med utrymningsövningar
också av utomordentligt
stor betydelse.

Beträffande kostnadsberäkningen vill
jag säga att jag gärna skall översända
mitt material till SÖ för att styrelsen
ännu en gång skall kunna räkna över
det hela och se om inte kostnaderna
uppgår till åtskilliga miljoner kronor.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag vill upplysa herr
Werbro om att detta år bygges skolor i
Sverige för 900 miljoner kronor. Vi bygger
sålunda mer än vi någonsin bär
gjort, och de nya skolorna kommer
självfallet att bli ett värdefullt tillskott.

Jag tror att man gör hela systemet
en björntjänst om man inte litar på att
kommunerna kan lösa denna fråga. Ty
det är egentligen innebörden i herr
Werbros yttrande att staten bör vidta
åtgärder i detta fall. Jag är övertygad
om att kommunerna själva kan klara
denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

§ 10

Svar på interpellation ang. utbildning av
dietister

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Fru Eriksson har frågat
chefen för ecklesiastikdepartementet
om han avser att med överarbetande av
1953 års lärarinneutbildningskommittés
förslag om forskning, undervisning
och information inom näringslärans
område lägga fram en plan för utbildningen
av dietister och om i så fall förslaget
kan förväntas nästa budgetår.
Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

I 1965 års statsverksproposition (bil.
10 s. 397) förordade dåvarande departementschefen
att frågan om utbildning
av dietassistenter skulle lösas i huvudsaklig
överensstämmelse med lärarinneutbildningskommitténs
förslag. Han
framhöll dock samtidigt att förslaget
borde kompletteras på vissa punkter. I
anledning härav uppdrog Kungl. Maj :t
den 26 februari 1965 åt skolöverstyrelsen
att dels på grundval av kommittéförslaget
pröva frågan om dietassistentutbildningens
längd jämte därmed sammanhängande
spörsmål, dels — i samråd
med universitetskanslersämbetet,
byggnadsstyrelsen samt lokal- och utrustningsprogramkommittén
för universitetet
och högskolorna i Göteborg
— utreda frågan om institutionell anknytning
av dietassistentutbildningen
till utbildningsorganisationen i Göteborg.

Enligt vad jag erfarit har en plan för
utbildningen numera färdigställts inom
skolöverstyrelsen. Styrelsen avser att
om möjligt sätta i gång en försökskurs
för blivande dietassistenter under budgetåret
1968/69.

Vidare anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Moberg få framföra mitt tack för

just det svar som jag erhållit. Jag uppskattar
nämligen att av svaret framgår
att man skall sätta i gång en försökskurs
för dietister nästa budgetår.

I min interpellation har jag beskrivit
förhållandena i andra länder och framhållit,
att det ofta finns dietister vid utländska
sjukhus. Jag är emellertid medveten
om att man inte inom svensk
sjukvård kan kopiera förhållanden i
andra länder. Vi har en speciell terapimiljö
vid våra sjukhus, vi har läkare
med mycket hög vetenskaplig bildning,
sjuksköterskor med mycket gedigen utbildning,
arbetsterapeuter och rörelseterapeuter.
Det är i den miljön, som
dietisterna skall placeras in utan att
tränga bort någon av dessa grupper.
Det är därför utmärkt, att det blir en
försökskurs. Man kan då pröva sig fram
till en svensk arbetsform av dietister.

Det är numera vetenskapligt klarlagt,
att större avseende måste fästas vid
kosten, om man vill bevara hälsan —
det fick vi belägg för vid årets medicinska
riksstämma. Att det behövs en
sådan här yrkeskår, råder det alltså
inget tvivel om. Jag tycker emellertid,
att det är en fördel med en försökskurs,
också därför att man då inte absolut
binder sig vid en viss utbildning. Vi
vet ännu inte om dietistkurserna bör organiseras
som en påbyggnad för sjuksköterskor,
som en lärarinneutbildning
eller kanske som en helt fristående yrkesutbildning.
Kanske skall den knyta
an till de kunskaper, som många inom
livsmedelsindustrin i dag har. Man bör
inte ha en alltför bestämd åsikt härom,
innan verksamheten startar. Mycket
kanske kan moderniseras eller läggas
om för att bättre passa vår sjukvård.
Frågan gäller för övrigt inte bara
sjukvården utan hälsovården i stort.

Det är emellertid en fördel, att man i
dag talar om att det kommer en sådan
här yrkeskår — det är betydelsefullt
för planeringen av nya sjukhus — men
att man samtidigt säger, att man inte
absolut bär bestämt, vilken utbildningen
skall bli, utan söker sig fram.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

§ 11

Svar på interpellation ang. utbildningen
i niiljövårdsteknik

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
bär frågat chefen för ecklesiastikdepartementet,
om han avser
att inom den närmaste framtiden vidtaga
några åtgärder i syfte att permanenta
påbyggnadskursen i miljövårdsteknik
vid John Ericsson-skolan i Östersund.
Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
interpellationen.

Den omskolningsverksamhet som för
närvarande bedrivs för personer med
teknisk utbildning syftar i första hand
till att bredda användningsområdet hos
de utbildade. Ett stort antal kurser har
anordnats och planeras inom skilda
ämnesområden, förutom den av interpellanten
nämnda kursen i miljövårdsteknik
bl. a. även kurser i stadsplanering,
stadsplaneteknik och fritidsplanering.

Jag delar herr Jönssons uppfattningom
att det finns ett behov av personal
med utbildning av det slag som ovan
angivna kurser representerar. Jag vill
emellertid erinra om att riktlinjen för
det nya gymnasiets organisation har varit
att söka undvika att upprätta studievägar
som i utpräglad grad tar sikte
på mer speciella avnämarbehov. Sådana
behov skall i stället tillgodoses genom
särskilda utbildningar, som bygger
på en bred grundutbildning. Medel
anvisas därför för särskilda påbyggnadskurser,
som skolöverstyrelsen anordnar.
Enligt vad jag inhämtat omarbetas
för närvarande kurserna i stadsplane-
och trafikteknik i samråd med
bl. a. naturvårdsverket i syfte att inom
en utbildning i fysisk samhällsplanering
ge utrymme även för naturvårdsfrågor.
Skolöverstyrelsen har således
sin uppmärksamhet riktad på det av
interpellanten aktualiserade problemet.

Jag vill slutligen upplysa om att ett
förslag inom kort kommer att avlämnas
rörande en utbildning vid de tekniska
högskolorna som bl. a. skall behandla
miljövårdsaspekter. Även för de filosofiska
fakulteterna finns planer, nämligen
att anordna en mer yrkesinriktad
kurs i naturvård.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min interpellation.
Bakgrunden till interpellationen
är det faktum att vi har en
snabbt tilltagande vattenförstöring och
en oroande luftspridning av giftiga gaser.
Därtill kommer bullerproblemet.
Kort sagt, det föreligger ett allvarligt
hot mot viktiga delar av vår naturliga
miljö. Kravet på åtgärder för att få ett
stopp på miljöförstöringen och för att
återställa våra naturtillgångar blir mer
och mer herättigat. Men för att detta
rättmätiga krav skall kunna tillgodoses
behövs det tillgång till i miljövårdsfrågor
välutbildad personal, som har kunskaper
för att omsätta vetenskapens rön
i praktiska lösningar.

Om jag rätt tolkat interpellationssvaret,
är statsrådet och jag överens om
behovet av personal. Men på de konkreta
frågor jag ställde beträffande det
speciella fallet har jag inte fått några
direkt klarläggande svar, annat än det
alt statsrådet säger att skolöverstyrelsen
har sin uppmärksamhet riktad på
problemet. Gäller det problemet i stort,
eller skall svaret tolkas så, att även frågan
om utbildningen vid John Ericssonskolan
i Östersund skall kunna få en
permanent lösning?

Statsrådets svar kan man kanske också
tolka så att det skulle föreligga något
principiellt hinder att göra utbildningen
vid John Ericsson-skolan i Östersund
mera permanent. Jag skulle därför
vilja fråga statsrådet, om han anser att
det finns några egentliga, principiella
hinder att förlägga en fortbildning till

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

Svar på interpellation ang. utbildningen i miliövårdsteknik

gymnasiet; det är ju praktiskt taget en
fortbildning det är fråga om.

I skolöverstyrelsens petita för året
sägs beträffande lärarutbildningen att
många skäl talar för att fortbildningen
skall samordnas med grundutbildningen;
detta är kostnadsbesparande, och
organisationen blir på så vis rationellare.
Även detta uttalande skulle, tycker
jag, kunna tillämpas på den form av
fortbildning som denna miljövårdskurs
utgör.

Jag vill alltså fråga statsrådet om han
anser att det föreligger hinder av principiell
natur för en sådan utveckling.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Den kurs som herr
Jönsson i Ingemarsgården åberopar är
anordnad med medel och på basis av
bestämmelser från arbetsmarknadsmyndigheterna.
Den är ett exempel på
den nya typ av omskolningskurser som
tar sikte på utbildning till yrken där
det råder särskild brist på yrkesutövare.

Det är emellertid för tidigt att ha någon
mening om huruvida kursen har
haft ett så lyckat resultat, att den bör
permanentas i den nuvarande formen
eller såsom en särskild påbyggnadskurs
inom skolväsendets del av denna sektor.
Detta är en fråga som får prövas när
man vet litet mera om saken.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Det är riktigt som statsrådet
Moberg säger att det är av AMS
anförda arbetsmarknadsskäl som i första
hand legat bakom kursen i Östersund.
Herr statsrådet och jag är också överens
om att det föreligger ett stort behov
av personer, kunniga i miljövårdsfrägor.
I detta fält gäller det ingenjörer,
men det kan även tänkas en form av
fortbildning och vidareutbildning för
jägmästare och andra yrkeskategorier,
som på sina respektive områden skulle
kunna göra insatser för att komma till

rätta med de problem vi har på miljöförstöringsområdet.

Jag har bedömt detta behov som så
stort i vårt moderna samhälle att jag
anser det är motiverat med en mera
permanent utbildning. Eljest riskerar vi
— efter att ha konstaterat att någonting
måste göras — att inte veta vem som
skall ta hand om uppgifterna. Yi får
alltså vänta länge på att i praktiskt
handlande omsätta de forskningsresultat
som kommer fram efter hand. Därför
är detta ett allvarligt problem som
snarast borde lösas.

Jag förstår herr statsrådet som menar
att det hela är ganska nytt -— det
måste jag erkänna — och skall inte anklaga
honom för att vara ointresserad.
Däremot skulle jag vilja lägga honom
varmt på hjärtat att följa den utbildning
som bedrivits vid John Ericssonskolan
och som har visat sig lyckosam
på så sätt att de som har genomgått
kursen har blivit starkt efterfrågade.
Samtidigt är placeringen till Östersund
gynnsam, eftersom där finns duktiga
och intresserade lärare, som lagt ned
tid på att åstadkomma en bra kurs, och
man också har tillgång till en ganska
oförstörd miljö att visa upp för eleverna.
Det kan vara väsentligt med en riktig
utgångspunkt i det avseendet när
man skall söka rätta till missförhållanden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
58, över proposition med förslag till lag
med anledning av sammanslagning av
överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län, m. m.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 196, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda berättelse
om exekutionsväsendets organisationsnämnd,

Nr 51

Fredagen den 8 december 1967

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss konsultverksamhet
inom televerket,

nr 198, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,
nr 199, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
nr 200, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 201, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
1 till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 202, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på til.lläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 203, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte motioner,

nr 204, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 205, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
1 för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte motioner,

nr 206, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret

1967/68 i vad propositionen avser statens
allmänna fastighetsfond, och
nr 207, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående eftergift av fordringar
på grund av torvlån;

bankoutskottets utlåtande nr 60, i anledning
av motioner angående tryckningen
av likalydande motioner;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
m. in., jämte motioner
i ämnet,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 72, i anledning av väckta motioner
angående utländsk studerandes rätt till
studiemedel;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 61, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648), såvitt
avser bl. a. axeltryck, bruttovikt och
fordonslängd, m. in., jämte motioner i
ämnet, och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648) såvitt avser
bl. a. fordons beskaffenhet och utrustning,
in. in., jämte motioner i ämnet;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 40, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1967/68, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

§ 13

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 370, i anledning av motion om

Fredagen den 8 december 1967

Nr 51

statsbidrag för anordnande av skyddsrum
m. m.;

nr 372, i anledning av motioner om
ökad samhällsekonomisk forskning;

nr 373, i anledning av motioner om
ytterligare utbildning av tandläkare;

nr 374, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt omorganisation
av televerket, m. m.; och

nr 376, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda be -

rättelse om redovisningen av förskott
till vissa plankostnader.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.38.

In fidem

Sune K. Johansson