Nr 50 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:50)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 50 FÖRSTA KAMMAREN 1967

7 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 7 december Std.

Svar på enkla frågor:

av fru Hultell (h) om åtgärder mot förorening från fartyg i inre

farleder .............................................. 3

av herr Strandberg (h) om höjning av hastigheten i tätort till

50 km/tim............................................. 5

av herr Lundström (fp) om höjning av hastigheten i tätort till
SO km/tim............................................. 5

Svar på interpellationer:

av herr Åkerlund (h) ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska

varor ................................................ 6

av lierr Eriksson, Karl-Erik, (fp) ang. kontrollen av att gällande
hastighetsbegränsningar iakttages .................... 19

av herr Olsson, Johan, (ep) ang. viss ökad utbyggnad av vägnätet
för tung trafik .................................. 22

av herr Tistad (fp) ang. oljeskyddet ...................... 29

Rösträtt för utlandssvenskar ................................ 35

Om främjande av den tekniska forskningen, m. m............. 53

Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 7 december

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 55, ang. rösträtt för utlandssvenskar
m. in........................................... 35

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 50

Nr 50

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 190, om en tidsplan för de beslutade
skolreformernas genomförande ............................ 53

— nr 191, om en plan för forskningsorganisationen vid universiteten
.................................................... 53

— nr 192, om främjande av den tekniska forskningen m. m..... 53

— nr 193, om utredning angående utformningen av den svenska

rymdverksamheten ...................................... 58

— nr 194, ang. statlig kreditgaranti för lån avseende anskaffning

av lantbrevbärarbilar .................................... 58

— nr 195, ang. planeringen av investeringarna på trafik- och samfärdselområdet
.......................................... 58

Andra lagutskottets utlåtande nr 65, ang. läkemedelsförsörjningen 58
-— nr 71, ang. ändrad lydelse av 3 § lagen om ersättning för krigsskada
å egendom ........................................ 58

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Torsdagen den 7 december

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 29
nästlidne november.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 364, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i föräldrabalken m. in.;

nr 365, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o),
14 :o) och 17 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; nr

366, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246); och
nr 367, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 9 juni 1967 (nr 537)
angående ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande
församling antagit vid sitt artonde ordinarie
möte; samt

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

en av UNESCO :s generalkonferens antagen
konvention mot diskriminering
inom undervisningen.

Om åtgärder mot förorening från fartyg
i inre farleder

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Lundkvist
hade meddelat, att han ämnade besvara
fru Hultells (h) fråga till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
om åtgärder mot förorening
från fartyg i inre farleder, vilken fråga
intagits ä kammarens protokoll för
den 23 november. Emellertid hade herr
statsrådet Lundkvist — till följd av att
han vore upptagen i andra kammaren
— sedermera anmält, att svaret komme
att lämnas av herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet KLING,
som nu fick ordet och yttrade:

Herr talman! Statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet står
för tillfället i andra kammarens talarstol
och besvarar enkla frågor. Jag hemställer
därför att jag får läsa upp hans
svar på fru Hultells fråga om regeringen
avser att vidtaga effektiva åtgärder
för att hejda föroreningen från fartyg
genom fast och flytande avfall i inre
farleder längs kusten och i skärgårdarna.
Svaret är av följande lydelse:

Enligt bestämmelser i lagen om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg
och länsstyrelsebeslut i anslutning
till den lagen är det vid straffansvar
förbjudet att i de vatten, som avses i
frågan, från fartyg, även småbåtar, släppa
ut olja och annan skadeverkande
vätska och även fast avfall såsom sopor,
köksavfall och andra liknande föremål
som kan komma att flyta på vattnet.
Polisen och tullverkets kustbevakning

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Om åtgärder mot förorening från fartyg
övervakar bestämmelserna. I likhet med
situationen när bilister skräpar ned naturen
vid vägarna är det dock mycket
svårt att få tag på den skyldige när
vattenvägar förorenas.

För att främja strävandena att hålla
stränder och vatten rena har medicinalstyrelsen
i år givit ut en broschyr
med råd och anvisningar angående omhändertagande
av sopor och avfall från
fartyg. Broschyren rekommenderar
bl. a. uppsamlingsanordningar för avfall
både ombord och i hamn.

Trots de åtgärder som har vidtagits
på området är förhållandena inte tillfredsställande.
Fartygs nedskräpning
och förorening av våra kuster och inre
vatten är en del av frågan om nedskräpning
av naturen över huvud taget.
Denna fråga utreds f. n. av en särskild
kommitté. Kommittén har uppmärksammats
på det problem, som fru
Hultell tar upp, genom en framställning
från Vattenvärnet, som har överlämnats
till kommittén. Jag anser det vara angeläget
att förhindra dessa föroreningar
och nedskräpningar och är beredd att
medverka till de ytterligare åtgärder
som kan befinnas lämpliga vid övervägande
av utredningens resultat.

Fru HULTELL (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det positiva svaret, men jag hade hoppats
att kommunikationsministern
skulle ha svarat att regeringen avser
att skyndsamt undersöka möjligheterna
att vidtaga åtgärder liksom man har
gjort när det gäller industriernas utsläpp.
Redan 1966 begärde Vattenvärnet
i en skrivelse till Kungl. Maj :t att
fartygens vattenförorening skulle tas
upp till skyndsam utredning. I ett interpellationssvar
till herr Wallmark
den 13 maj 1966 meddelade dåvarande
kommunikationsministern, herr Palme,
att vattenvårdsnämnden tagit upp frågan
om totalförbud mot utsläpp av föroreningar
från fartyg. Ett och ett halvt

i inre farleder

år har gått, och inga åtgärder har vidtagits.
Jag har därför funnit anledning
att ställa frågan då jag anser att problemet
med föroreningarna från fartygen
fordrar omedelbar aktion från myndigheternas
sida.

Statsrådet nämner i sitt svar den särskilda
kommitté som utreder frågorna
och att skrivelsen från Vattenvärnet
överlämnats dit. Det är ett steg i rätt
riktning, men det hade varit värdefullt
om man samtidigt hade vidtagit omedelbara
åtgärder, även om dessa fått
formen av ett provisorium.

Kommunikationsministern framhåller
också att gällande lag förbjuder fartyg
och småbåtar att kasta ut skräp och
avfall. Men allt det skräp som finns utmed
våra kuster och i skärgården visar
att man ofta bryter mot dessa bestämmelser.
Det flyter omkring avfall av
olika slag. Hamnarna förorenas också
kanske främst av utsläpp från fartygens
toaletter och av spillvatten. Den frågan
har särskilt aktualiserats i år i samband
med utredningsarbeten angående vattenförhållandena
i Stockholm.

Statsrådet omtalar också i sitt svar
att medicinalstyrelsen i år har givit ut
en broschyr med råd och anvisningar
angående omhändertagande av sopor
och avfall från fartyg, vilket jag betraktar
som en positiv åtgärd. Åtgärder för
att begränsa det flytande avfallet, då
fartygen befinner sig inomskärs, borde
också uppmärksammas.

Låt mig till sist framhålla att jag är
glad över kommunikationsministerns
positiva inställning. Det är min förhoppning
att denna positiva inställning
skall leda till resultat. Vi kanske kan
finna lösningar genom att studera de
åtgärder som vidtagits i Amerika, särskilt
inom de Stora sjöarnas område.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Om höjning av hastigheten i tätort
till 50 km/tim.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Lundkvist
hade tillkännagivit, att han hade för
avsikt att i ett sammanhang besvara dels
herr Strandbergs (h), dels ock herr
Lundströms (fp) fråga om höjning av
hastigheten i tätort till 50 km/tim., vilka
frågor intagits i kammarens protokoll
för den 23 november. Enär herr
statsrådet Lundkvist fortfarande vore
upptagen i andra kammaren, erhöll herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING ånyo ordet och anförde: Herr

talman! Kommunikationsministern
håller fortfarande på med att i
andra kammaren diskutera olika telefonapparaters
ändamålsenlighet. Jag anhåller
därför att få läsa upp kommunikationsministerns
svar på två frågor
som här har framställts.

Herr Lundström har frågat kommunikationsministern
när regeringen avser
att höja fartgränsen för motorfordon
från nuvarande 40 till 50 km/tim.
Herr Strandberg har frågat kommunikationsministern,
om han vill medverka
till att den i samband med övergången
till högertrafik införda hastighetsbegränsningen
40 km/tim i tätorter
snarast höjes till 50 km/tim. Kommunikationsministerns
svar är av följande
lydelse:

Det ankommer närmast på högertrafikkommissionen
att bedöma hur lång
tid efter högertrafikomläggningen det
är påkallat att av trafiksäkerhetsskäl
behålla den särskilda hastighetsbegränsningen
inom tättbebyggt område. Enligt
uppgift från kommissionen är frågan
om en hastighetshöjning inom tätort under
övervägande och visst nytt material
i form av olycksstatistik och andra data
håller på att sammanställas. Jag utgår
från att kommissionen inom den
närmaste tiden tar ställning i frågan
och anser mig böra avvakta detta ställningstagande.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min enkla fråga. Den var närmast
föranledd av ett förhållande som
har framkommit i pressen, nämligen att
rikspolisstyrelsen påtalat den stora omfattning
i vilken laglydnaden i trafiken
eftersättes. Jag har sett siffror på att
ända upp till 70 procent av bilisterna
överträder dessa fartgränser. I fråga
om trafiken i Stockholm kan man säkert
säga att 100 procent av bilisterna
inte följer de föreskrifter om 40 km/
tim. som är rådande. Det är också klart
att polisen inte har resurser för en effektiv
övervakning. Jag tror inte heller
att det räcker med ett försök med
någon form av ökad propaganda eller
liknande för att få trafikanterna att bli
mera laglydiga. Trafikrytmen i våra
tätorter är ju av den karaktären att en
hastighet av 40 kilometer i timmen icke
är så lämplig. Det torde inte heller av
trafiksäkerhetsskäl vara något problem
att återgå till den gamla 50-kilometersgränsen.

Kommunikationsministern säger i
svaret att han utgår ifrån att kommissionen
inom den närmaste tiden tar
ställning i frågan, och han anser sig
därför böra avvakta detta ställningstagande.
Jag utgår ifrån att kommunikationsministern
är ense med mig om att
bestämmelser som trafikanterna i så
stor omfattning negligerar icke kan vara
någonting som vi bör slå vakt omkring.
Vi bör snarast försöka få till
stånd ett annat förhållande. Jag tolkar
statsrådet Lundkvists svar på det sättet
att om det nu inte händer någonting
ganska snart, är det hans avsikt att
försöka skynda på högertrafikkommissionen.
Som jag sade, tror jag att vi
är överens om att man bör försöka
åstadkomma en bättre laglydnad. Det
är mitt motiv för denna frågas framställande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Även jag ber att få tacka
för svareti Det har givit vid handen

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska varor

att statsrådet ännu inte vet om eller när
40-kilometersgränsen skall avskaffas.
Även om högertrafikkommissionen skall
bedöma hur länge 40-kilometersregeln
skall gälla, bör — som utvecklingen har
gått — kommunikationsministern inte
vara mera beroende av denna bedömning
än att han kan påskynda kommissionens
överväganden, om ett avgörande,
liksom hittills, skulle komma att
dröja. Herr Strandberg ansåg att svaret
innebär ett sådant löfte. Det skulle
ha varit intressant om det löftet hade
lämnats från talarstolen i mera direkt
form. Det förefaller så mycket angelägnare
att ett sådant ingripande sker,
om det tydligen råder delade meningar
mellan rikspolischefen och kommissionen.

Följden av långhalandet har nu blivit
att snön har kommit över praktiskt
taget hela landet, utan att det givits
möjlighet till den uppföljning av
en övergång till 50 kilometer som hade
varit högeligen önskvärd medan barmark
rådde. Att ha en bestående fartgräns,
som bara ett fåtal respekterar
och som polisen saknar tillräckliga resurser
för att effektivt övervaka, är till
stort och allvarligt men för den allmänna
respekten för trafikbestämmelserna.
Är det inte dessutom en orimlighet
att lokala myndigheter, som anser
att 40-kilometersgränsen i realiteten är
ett passerat stadium, inte skall kunna
ersätta den med 50 kilometer utan nödgas
gå ända till 70 kilometer, om de
vill göra en ändring? Det tycker jag
verkligen är ett förhållande som utan
dröjsmål kräver regeringens åtgärd,
även om snö och halka just nu gör att
40-kilometersgränsen inom städerna och
deras tillfartsleder av trafikanterna tillfälligtvis
tillämpas utan några formella
bestämmelser.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Vi har tillsatt ett särskilt
organ, som noggrant har att följa
utvecklingen i trafiken efter det att vi

gick över till högertrafik. Det är väl
alldeles självfallet att de utredningar
och de överväganden som för närvarande
görs inom detta organ måste avvaktas,
innan regeringen fattar ett beslut.
Jag har för dagen ingen anledning
att ta ställning till om 40 eller 50
kilometer i timmen är den lämpligaste
hastighetsgränsen i det läge som nu
råder.

När vi eu gång i tiden bestämde oss
för att gå över till högertrafik och fastställde
tidpunkten för övergången, var
vi väl alla medvetna om att det fanns
risk för att det åtminstone i vissa delar
av landet skulle kunna förekomma snö
under de närmaste månaderna därefter.

Jag vill också påpeka att när regeringen
för någon tid sedan genomförde
en viss hastighetshöjning utanför tätorterna
gjordes också det efter en utredning
inom detta särskilda organ, högertrafikkommissionen,
och sedan den
hade framlagt sitt förslag.

Regeringen anser sig alltså inte böra
ta ställning till denna fråga förrän förslag
i ena eller andra riktningen från
högertrafikkommissionen föreligger.

Till frågan om effektiviteten av polisövervakningen,
som herr Strandberg
berörde, vill jag återkomma när jag senare
i dag skall besvara en interpellation
av herr Eriksson.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska
varor

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Åkerlunds
(h) interpellation angående bojkottaktioner
mot sydafrikanska varor,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Åkerlund har i
en interpellation till mig frågat om jag
anser att officiella svenska bojkottak -

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska varor

tioner mot sydafrikanska varor är förenliga
med ett gott förhållande till
Sydafrikanska republiken.

Som svar härpå vill jag påpeka att
svenska regeringen vid det här laget
så många gånger och så klart har tillkännagett
sin inställning till raspolitiken
i Sydafrika, att det inte finns någon
anledning för mig att nu gå in närmare
på den saken. Regeringens inställning
stöds ju också av en så gott
som enhällig folkmening. Jag skall här
endast — eftersom herr Åkerlund själv
har tagit upp dessa frågor — säga några
ord om vår allmänna syn på rasproblematiken
i världen. Det är ju bl. a.
mot den bakgrunden som våra förhållanden
till de raspolitiska oroshärdarna
måste komma att utformas. Eftersom
apartheidfrågan just i dagarna är under
behandling i FN:s generalförsamling
— där statsrådet Myrdal kommer
att tala för Sveriges del — skall jag
också ta tillfället i akt att i korthet
redogöra för dagsläget inom FN i denna
fråga.

Vad beträffar rasproblemet som sådant
vill jag än en gång — liksom jag
gjorde i FN:s generalförsamling den
22 september i år — understryka hur
oerhört viktigt det är, att allt görs för
att vidmakthålla och stärka världsopinionen
mot alla former av rasförtryck.
De kommande generationerna måste
fostras till att motstå den mentalitet av
fruktan och överlägsenhet som är rasdiskrimineringens
grogrund. Herr
Åkerlund påpekar själv att rasmotsättningar
orsakar konflikter och faror för
freden. Detta är riktigt och vi ser en
rad exempel på skärpt reaktion från
dem som utsätts för rasdiskriminering.
Samtidigt måste vi hålla i minnet att
vi står inför en befolkningsexplosion i
världen som kommer att leda till att
kontaktytorna mellan raserna ökas i
snabb takt, allteftersom vår planet blir
alltmera trångbodd. Redan i början av
nästa årtusende kommer världens befolkning
att ha fördubblats. Detta ställer
allt större krav på oss att lägga

en fast grund för goda relationer mellan
olika raser. Det är den politik som
vi i dag följer som blir avgörande för i
vilken riktning utvecklingen kommer
att gå.

Mot denna bakgrund dömer regeringen
raspolitiken i södra Afrika som
ett hot mot en fredlig utveckling. En
överväldigande majoritet av FN:s medlemsstater
intar samma ståndpunkt.
Sverige var en av de 89 stater vilka
helt nyligen röstade för en resolution
som i skarpa ordalag fördömer den
sydafrikanska raspolitiken. Endast Portugal
röstade mot resolutionen, medan
13 stater avstod. Generalförsamlingens
resolutioner mot apartheidpolitiken har
undergått en viss skärpning år från år.
Inte desto mindre har de varje gång
vunnit ett ökande stöd i församlingen.
Det är alltså en mycket bestämd och
växande världsopinion som här har
kommit till uttryck. Även om det alltjämt
är ett dussintal stater, som inte
anser sig kunna rösta för alla de konkreta
åtgärder mot Sydafrika som krävs
i resolutionen, är det dock numera alltså
endast Portugal som direkt tar avstånd
från FN-församlingens bedömningar
genom att rösta nej.

Från svensk sida har vi gått ett steg
vidare och vid ett flertal tillfällen framfört
yrkanden om att säkerhetsrådet
skall ta upp den s. k. sanktionskommitténs
rapport till behandling. Hittills
har emellertid något sådant beslut i
säkerhetsrådet inte kunna komma till
stånd. Statsrådet Myrdal kommer emellertid
i sitt anförande i generalförsamlingen
att än en gång aktualisera frågan.

Mot bakgrund av att en så stark
och överväldigande världsopinion stöder
kraven på en demokratisk lösning
av förhållandena mellan raserna i Sydafrika
känns det naturligtvis djupt otillfredsställande
att FN inte lyckats
åstadkomma några konkreta resultat
för en sådan lösning. Samtidigt måste
det fastslås att det är ett viktigt steg
på vägen mot en sundare värld att

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska varor

FN:s inställning till principerna för
rasförhållandena har blivit så klart och
entydigt fastslagen. Det är inom ramen
för FN:s och världsopinionens bud som
Sveriges förhållande till Sydafrika får
utformas.

Att det alltjämt även i Sverige finns
enskilda som av olika skäl inte delar
de humanitära och allmänmänskliga
värderingar det här är fråga om är vi
medvetna om. Att ännu år 1967 tankegångar
av sådant slag framskymtar i
Sveriges riksdag kan jag däremot, herr
talman, inte annat än beteckna som förvånande.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag tackar hans excellens
utrikesministern för det svar som
jag fått på min interpellation. Det är
emellertid i mitt tycke ett säreget svar
på en allvarlig och bekymrad interpellation
från min sida. Jag har frågat om
Ers excellens’ uppfattning om de återkommande
bojkottaktionerna mot sydafrikanska
varor och om bojkotter låter
sig förena med ett av regeringen
själv uttalat gott förhållande till Sydafrikanska
republiken. Detta uttalande
återfinnes i årets trontal.

Jag är bekymrad för att nålstingen
som från svenskt håll utdelas mot Sydafrika
kan framkalla motåtgärder från
sydafrikanskt håll. Sydafrikanerna kan
lätteligen tillfoga oss skada på ett mycket
kännbarare sätt än vi dem. Jag vet,
herr talman, att stämningen i Sydafrika
är irriterad.

Vårt land befinner sig på det ekonomiska
området i ett allt bekymmersammare
läge. Vårt näringsliv har att
i eu hårdnande konkurrens söka avsättning
för sina produkter och söka
ge lönande sysselsättning åt sina anställda.
Som jag visat i min interpellation
är Sydafrika en värdefull marknad
för svensk export, och Sydafrika är en
god betalare av de varor som vi i vårt
handelsöverskott säljer till landet i fråga.
Den engelska devalveringen och

även andra devalveringar skärper konkurrensen
på alla internationella marknader,
bl. a. den sydafrikanska, där
England har en traditionellt stark ställning.

Försvaret av den svenska kronan är
en nationell angelägenhet, som både finansministern
och riksbankschefen nyligen
betonat och som genom den engelska
devalveringen fått högsta prioritet.
Förutsättningen för att vi skall lyckas
i denna för oss alla gemensamma
uppgift är att en god guld- och valutaställning
kan upprätthållas. Sydafrika,
som är världens största guldproducent,
ger oss i betalning för vår överskottsexport
på i runt tal 150 miljoner kronor
guld eller i guld konvertibel valuta efter
fritt val.

Det är inget svenskt intresse att dessa
goda affärsförbindelser äventyras
genom bojkotter.

I det som kallas utrikesministern svar
har dock bojkottfrågan över huvud taget
inte berörts med ett enda ord. Däremot
användes interpellationssvaret till
en redogörelse för raspolitiken, varom
jag icke ställt någon fråga. Jag känner
ganska väl till utrikesministerns allmänna
inställning till rasproblemet och har
inte önskat någon diskussion därom.
Vad som är mitt bekymmer, är de ekonomiska
konsekvenserna för vårt land
av bojkotter och allmän utrikespolitisk
avogliet eller rent av fientlighet mot en
viktig marknad för svenska produkter.
Det finns så mycket större skäl till bekymmer
häröver som Sydafrika inte är
enda exemplet på numera uppblossande
avoghet mot viktiga svenska handelspartners.

Ers excellens har inte velat med
mig diskutera den fråga jag ställt, det
problem jag tagit upp. Jag beklagar
detta, men kan inte göra något åt det.
I stället söker Ers excellens, som jag
sade nyss, länka in diskussionen på
rasfrågan. Jag har inte i min interpellation
rört vid rasproblemet i annan
mån än att jag generellt varnat för att
skärpa rasmotsättningarna i världen.

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

9’

Ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska varor

Därom är Ers excellens och jag tydligen
ense, såsom framgår av svaret. De
ekonomiska förbindelserna mellan två
länder som säger sig upprätthålla goda
relationer — och det gör ju ändå Sverige
med Sydafrika — bör dock hållas
åtskilda från rasproblemet. Jag förstår
därför inte meningen med att ta upp
en helt annan fråga till diskussion än
den jag ställt. En sammanblandning är
enligt min mening olycklig. Låt mig
bara, herr talman, göra det uttalandet
att jag naturligtvis motsätter mig rasförtryck
var sådant än förekommer.

Till sist, herr talman, säger sig hans
excellens utrikesministern i sina slutord
vara medveten om att det alltjämt,
även i Sverige, finns enskilda som av
olika skäl inte delar de humanitära och
allmänmänskliga värderingar det här är
fråga om. Att ännu år 1967 tankegångar
av sådant slag framskymtar i Sveriges
riksdag säger sig Ers excellens fortsättningsvis
inte kunna annat än beteckna
som förvånande.

Jag förmodar att Ers excellens med
dessa ord vill ge riksdagen och svenska
folket en bild av min person såsom
en inhuman och allmänt omänsklig individ.
Det är, herr talman, en insinuation
som är ovärdig innehavaren av ett
av rikets högsta ämbeten. Jag tillbakavisar
den med lugn.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Det försök som gjordes
från herr Åkerlunds sida att avskilja
raspolitiken i Sydafrika från Sveriges
handlande såväl här hemma som i Förenta
Nationerna är svårbegripligt. Menar
herr Åkerlund att han är tillfredsställd
genom att man gör till intet förpliktande
allmänna deklarationer? Menar
herr Åkerlund att han, när han anser
sig ha gjort dessa iakttagelser och
kritiserar regeringen, därmed inte indirekt
har tagit ståndpunkt till raspolitiken
i Sydafrika? Yad skall vi göra —
skall vi sitta med händerna i kors? Har

herr Åkerlund något alternativ till den
politik som vi har fört i Förenta Nationerna,
till den opinion som kommit
till uttryck här hemma, så får han avtäcka
detta alternativ. Han får visa vad
vi skall tillgripa i stället för den politik
som vi nu bedriver.

Herr Åkerlund skall veta att den sydafrikanska
regeringen trots allt, trots
det övermod den enligt mitt förmenande
visar gentemot hela världsopinionen,
inte är helt okänslig för vår argumentation
och vårt handlingssätt. Det har jag
direkta bevis för, bl. a. genom samtal
med sydafrikanska utrikesministern under
FN-sessionen. Därvid har jag lagt
märke till att man trots allt tar en viss
hänsyn till denna opinion.

Herr Åkerlund säger vidare att jag
inte lämnat något svar på lians fråga.
Som redan framgick av svaret är det
FN :s och opinionens bestämda inställning
till dessa frågor som måste bli avgörande
för vårt förhållande till den
sydafrikanska unionen. Svenska regeringen,
det kan jag säga herr Åkerlund,
saknar anledning att söka dämpa det
missnöje som Sveriges hållning till Sydafrikas
raspolitik utlöst i Pretoria. Jag
måste säga att det inte går att nu exempelvis
använda den engelska devalveringen
som ett skalkeskjul för att vi
skall bedriva en annan politik gentemot
apartheidpolitiken än den vi för närvarande
bedriver.

Jag kan tillägga: Så länge Förenta
Nationerna inte har fattat bindande
beslut om officiella åtgärder mot apartheidpolitiken,
måste Sverige underkasta
sig de förpliktelser som internationella
avtal ålägger oss gentemot Sydafrika.
GATT-avtalet exempelvis förbjuder
oss att vidta en ensidig statlig
bojkott. De åtgärder som har vidtagits
exempelvis inom försvaret — jag förmodar
att det är det herr Åkerlund syftar
på — eller av Vin- och spritcentralen
innebär inte någon offentlig bojkott
i och för sig. Det är helt enkelt
så att försvarsmyndigheterna bedömt
det så att konsumtionen av sydafri -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska varor

kanska produkter inom försvarets anläggningar
skulle mötas av en stark reaktion
från många personer inom försvarsmakten.
Man har därför beslutat
avstå från att köpa sådana produkter,
vilket jag finner helt förståeligt. Motsvarande
hänsyn torde ha dikterat det
beslut som ledningen för Vin- och spritcentralen
fattat i fråga om saluföringen
av sydafrikanska drycker. Regeringen
anser att det icke går att hävda att
ovanstående beslut skulle stå i strid mot
exempelvis GATT-avtalet. Något förfarande
enligt detta avtal har ju inte heller
kommit till stånd.

Jag hoppas att detta kan vara svar
tillräckligt för herr Åkerlund när det
gäller frågan om bojkott.

Till slut tror jag mig också frankt
kunna deklarera, att jag finner det fullt
förståeligt att organisationer, företag,
kommuner och landsting i demonstrationssyfte
beslutat avstå från inköp av
sydafrikanska varor.

Jag dristar mig sålunda att stå fast
vid min ståndpunkt både beträffande
herr Åkerlunds framstöt här i riksdagen
och beträffande den politik som regeringen
för när det gäller den sydafrikanska
unionen och dess apartheidpolitik.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill upprepa vad
jag redan tidigare har sagt, att jag diskuterar
frågan om bojkottaktionerna
och deras inverkan på den ekonomiska
utvecklingen i Sverige å ena sidan och
vårt lands allmänna förhållande till
Sydafrikanska unionen å den andra.
Utrikesministern vill för sin del göra
gällande att det inte går att skilja båda
dessa saker åt, utan att man måste inblanda
i den ekonomiska politiken argument
om raspolitik. Raspolitiken är,
anser jag, en helt annan och utomordentligt
besvärlig och komplicerad fråga,
som jag inte känner mig på något
sätt kompetent att här ta upp till diskussion.

Utrikesministern säger att hans samtal
med den sydafrikanske utrikesministern
visar, att man i Sydafrika är
känslig för de yttringar av olika slag
som kommer till uttryck från Förenta
Nationerna. Jag tror, Ers excellens, att
det är alldeles riktigt att man av självklara
skäl är intresserad av vad andra
länder tycker om en. Såvitt jag förstår,
är vi väl i vårt land intresserade av att
veta hur reaktionen är mot oss utomlands.
Men det är fortfarande ändå inte
detta det här gäller, utan det är här
fråga om vi vill ge uttryck åt ett ogillande
av sydafrikansk politik i exempelvis
rasfrågan med bojkotter o. d.
Den riktiga kanalen är att vårt allmänpolitiska
agerande sker genom vår utrikesrepresentation
och genom vår utrikesminister
och att man agerar genom
Förenta Nationerna och på diplomatisk
väg. Om det anses att någon åtgärd
bör vidtagas, är det väl rimligt
att det görs en demarsch hos vederbörande
regering. Men genom sammanblandningen
av bojkottaktioner och
detta andra problem om raspolitiken
måste vi ställa oss frågan: Vem är det
egentligen som bedriver utrikespolitiken
i vårt land? Sker detta på torgmöten,
i kommunalförsamlingar och på
andra håll? Det är utomordentligt angeläget
att på den punkten få ett klart
besked, att landets utrikespolitik skall
skötas genom dess utrikesminister med
stöd av Sveriges riksdag och inte genom
aktioner, som tillgrips av enskilda
organisationer, kommunalförsamlingar
in. fl. Det är för mig den, såvitt jag förstår,
väsentliga frågan.

Jag vill erinra om att Ers excellens
själv här år 1965 gjort uttalanden både
beträffande raspolitiken och beträffande
sättet att agera. Jag citerar vad utrikesministern
sade år 1965: »Det är
svensk utrikespolitisk tradition att inte
vidtaga åtgärder på det utrikespolitiska
området i demonstrationssyfte, en tradition
som vi har anledning att slå
vakt om.» Jag instämmer helt med utrikesministern
på den punkten.

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska varor

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag kan i de flesta avseenden
instämma i utrikesministerns
båda inlägg. Jag finner andan i och
inriktningen av herr Åkerlunds interpellation
anmärkningsvärd.

Det har ju i Sverige pågått en intensiv
debatt om hur vi skall kunna hjälpa
afrikanerna i Sydafrika i deras kamp
för medborgerliga rättigheter och majoritetsstyre.
Många organisationer, särskilt
politiska och andra ideella ungdomsförbund,
har menat att i avvaktan
på systematiska ekonomiska sanktioner
mot Sydafrika kan en frivillig konsumentbojkott
få en viss opinionsbildande
verkan. Om den saken sägs inte ett
dugg i herr Åkerlunds interpellation.

Många menar också att en minskad
handel från Sveriges sida med Sydafrika
kan innebära ett moraliskt stöd för
de förtryckta, kan utgöra en demonstrationsyttring
inför omvärlden och kan
ge de sydafrikanska apartheidpolitikerna
ett konkret vittnesbörd om vår inställning.
Självfallet kan det råda olika
meningar om den frivilliga konsumentbojkottens
politiska betydelse. Men
herr Åkerlund har ingen annan mening
än att denna bojkott kan störa förbindelserna
med Sydafrika. Han är bekymrad
över »irritationen» i Sydafrika
inför den svenska opinionen. Han frågar
utrikesministern hur vi skall kunna
åstadkomma ett »gott förhållande»
till den vita minoritetsregimen i Pretoria.

Men han säger ingenting om hur vi
skall kunna påverka Sydafrika till en
mer liberal politik gentemot afrikanerna.
Han har ingen mening om hur vi
skall uttrycka solidaritet med offren för
dagens rasdiskriminering. Och i hans
interpellation finns inte skymten av
förståelse för de ungdomsorganisationer
i Sverige, för vilka Sydafrika har blivit
en av de stora samvetsfrågorna i vår
tid. Jag finner därför herr Åkerlunds
interpellation inte bara »förvånande»,
som utrikesminister Nilsson sade, utan
direkt motbjudande.

Från folkpartiets sida har vi sökt
driva på regeringen för en mer aktiv
politik i Sydafrikafrågan. I dagarna för
exakt två år sedan krävde vi att Sverige
i FN skulle betrakta läget i Sydafrika
som ett hot mot freden i FN istadgans
mening kapitel 7. Vi gladdes åt att
regeringen då ändrade ståndpunkt mitt
under en dramatisk omröstning i Förenta
Nationerna.

Och jag vill lägga till några ord av
kritik mot den nuvarande regeringen.
Med tanke på vad som hände i går här
i riksdagen, herr talman, hoppas jag
att utrikesministern inte nu drar tillbaka
hela sitt interpellationssvar för
att jag kritiserar ett litet avsnitt i det

I herr Nilssons anförande låg tanken
att regeringen gör vad den kan för
att påverka Sydafrikafrågan i rätt riktning.
Han påpekade »hur oerhört viktigt
det är att allt görs för att vidmakthålla
och stärka världsopinionen mot
alla former av rasförtryck». Jag tycker
nog inte att regeringens politik helt och
fullt präglas av den inställningen. De
olika områden i södra Afrika, som i
dag behärskas av vita minoritetsregimer,
stöttar och hjälper varandra. Fn
framgång för det ena landet är en seger
för grannen. Ett bakslag för en av
förtrycksregimerna är ett nederlag också
för de andra.

Jag skulle därför vilja att regeringen
såg problemen i hela södra Afrika som
mer sammanhängande än man gör i
dag och förde en mer konsekvent politik.
Vi hade flera debatter i den saken
här i kammaren under våren. Det portugisiska
väldet i Angola och Mozambique
innebär t. ex. ett stöd också för
Sydafrika. Vår ekonomiska hjälp i
EFTA till Portugal förlänger frihetskampen
i de båda områdena. När jag i
mars månad framförde de synpunkterna
förklarade i stället handelsministern
att man inte kunde bedriva påtryckning
på Portugal inom EFTA:s ram. Han
hade ingenting emot ett speciellt stöd
åt Portugal. Han menade att det var

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska varor

EFTA:s syfte att också lojalt försöka
hjälpa Portugal in i EEC.

Detta är enligt min och folkpartiets
mening en ologisk politik. Vi bör försvaga
den sydafrikanska apartheidregimens
vänner och söka stärka dess
fiender. Vi skall försöka försvaga Portugal
och stärka t. ex. Zambia.

Men när folkpartiet krävde att just
Zambia skulle få betydligt mer av den
svenska u-landshjälpen för att på det
viset stödja det fria Afrikas utpost i
söder i dess nuvarande svårigheter på
grund av blockaden av Rhodesia, sade
socialdemokraterna och regeringen nej.
Zambia skulle inte bli ett prioriterat
land för svensk u-hjälp, trots att man
där just nu är i trängande behov av
t. ex. förvaltningsbistånd av det slag
som vi redan ger till Tanzania. Det
finns fler exempel, som visar att den
kritik som kan riktas mot den svenska
politiken gentemot södra Afrika sannerligen
inte kan gå ut på att den varit
för aktiv. Tvärtom: den har i flera
år varit alldeles för passiv.

Men det är också klart att om den
nuvarande regeringen, eller en kommande
regering, vill föra en mer aktiv
politik gentemot skilda länder i södra
Afrika, så kan våra relationer med vissa
av de regimerna störas. Jag skall gärna
erkänna att jag, om vårt förhållande till
t. ex. Salazar-regimen i Lissabon irriterades
och stördes högst avsevärt, skulle
finna det ganska naturligt.

Herr Åkerlunds attityd i Sydafrikafrågan
kan inte få bli vägledande vid
behandlingen av något enda av problemen
kring södra Afrika. Däremot
bör en motsatt inställning med större
solidaritet med den afrikanska majoriteten
bli ett riktmärke för Sveriges hållning.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja rekommendera
herr Åkerlund att inte bara
läsa ekonomiska skrifter, utan att också
ta del av exempelvis den UNESCO-bok

om apartheid som nyligen har publicerats.
I den skildras bl. a. hur FN i åratal
har uppmanat staterna till bojkott
av Sydafrika. Det har skett i form av rekommendationer
och resolutioner. Dessa
har, som utrikesministern sade här,
inte fått önskad effekt, och det är beklagligt.

Jag har tagit till orda därför att jag
hade tillfälle att för någon månad sedan
deltaga i arbetet i FN:s kolonialutskott
som svensk delegat och då framför
allt i Rhodesiafrågan. När den behandlades
märkte man hur Sydafrika
påverkar och stöder den vita minoriteten
och dess illegala vita regering
i Rhodesia; hur denna kan hålla sig
kvar bl. a. med hjälp av s. k. polisstyrkor
från Sydafrika.

Sydafrika hjälper den illegala regeringen
även ekonomiskt. På detta sätt
sprids det vidriga apartheid-systemet.
Jag hade tillfälle att på svenska regeringens
vägnar bl. a. säga att rashat föder
rashat. Det är det som nu sker i
Sydafrika.

Man kan också under debatterna i
FN:s kolonialutskott märka hur negrerna
i Afrika visar tecken på att bli
alltmer desperata och alltmer förtvivlade
därför att man inte genom att genomföra
en effektiv bojkott bekämpar
apartheidsystemet på allvar.

I sin interpellation drar herr Åkerlund
upp Botswana, Lesotho, Swaziland
och Malawi och talar om att dessa länder
står i utmärkt förhållande till Sydafrika.
Herr Åkerlund kanske inte använde
just de orden, men han anförde
detta som ett exempel för oss. Det är ju
underligt att tala om dessa länders förbindelser
med Sydafrika i detta sammanhang.
Jag kan inte tro att herr
Åkerlund är så okunnig, att han inte
vet att deras förbindelser endast är betingade
av nödvändigheten, av tvånget
att existera. I en bok, som nyligen givits
ut av direktorn i Svenska Lutherförbundet
Åke Kastlund skildras hur
en färgad man i ledande ställning i
Botswana en dag var i Sydafrika. Han

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska varor

hade trott att man skulle kunna samarbeta.
Det skildras hur han liksom herr
Åkerlund var intresserad av ekonomiska
förhållanden och skulle besöka en
bank i Johannesburg. Kastlund skriver:
»Han var just på väg in genom huvudingången,
när ett par handfasta vaktmästare
haffade honom och beordrade
honom att använda den särskilda ingången
för icke vita.»

Herr Åkerlund säger att man inte
skall blanda samman bojkottaktioner
och rasproblemen. Jag undrar om herr
Åkerlund skulle ha velat ge samma råd
till fredspristagaren Luthuli när denne,
både när han hämtade sitt pris och
när Kastlund senare träffade honom,
bad att man skulle fortsätta bojkotten,
ty bojkotten hjälpte hans land. »Enligt
min mening», sade Luthuli då, »bör
den till varje pris upprätthållas, även
om dess betydelse snarare är symbolisk
än reell. Den säger oss att det finns
människor som tänker på oss. Sådant
håller vårt mod uppe.» Luthuli fällde
yttrandet då han vistades på sin förvisningsort.

Herr Åkerlund väljer att tala om
guld och valutaställning. Han säger att
det är ett svenskt intresse att handla
med Sydafrika och att denna vår handel
inte bör gå tillbaka. Nej, det kan
hända. Men det är ett intresse för
mänskligheten att apartheidsystemet
inte får växa sig ännu starkare och att
man i Sydafrika inte ännu mer trotsar
FN:s beslut. Det är inte fråga om huruvida
vi vinner eller förlorar guld och
valuta, herr Åkerlund, utan det gäller
om vi skall stå lojala med FN eller om vi
skall förlänga det lidande som drabbar
de svarta i Sydafrika och därmed
kanske framkalla en ännu värre katastrof.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Då jag såväl i motioner
som interpellationer tidigare påtalat
vämjeligheten i den politik som
bedrivs i Sydvästafrika vill jag vid det -

ta tillfälle säga några ord om den interpellation
som här framställts.

Jag har i år inte väckt någon motion
i denna fråga, eftersom jag funnit att
hans excellens utrikesministern effektivare
än tidigare i FN har spelat en
positiv roll för att söka påverka de vidriga
förhållanden som i Sydafrika råder
mellan svarta och vita.

Jag reagerar oerhört starkt när herr
Åkerlund säger att Sydafrika är en god
betalare och att vi måste tänka på att
vi kanske kan råka ut för vissa ekonomiska
svårigheter på grund av att en
del länder devalverat. Inom parentes vill
jag då säga att dessa svårigheter måste
lösas på annat sätt än genom att vi
medvetet skall offra de människor som
de vita i Sydafrika behandlar mer eller
mindre som djur. De bojkottaktioner
som har förekommit specieltl från ungdomsorganisationernas
sida tycker jag
är ett friskhetstecken från ungdomen
när det gäller dess humanitära inställning
till människorna, vare sig de är
vita eller färgade.

Jag vill, herr talman, avsluta detta
korta anförande med följande ord: Jag
hade inte trott att man i den svenska
riksdagen skulle ta upp frågan från
den synpunkt som herr Åkerlund här
har gjort, det vill säga tala om att vi
måste trygga vår tillgång på hårdvaluta
och samtidigt försöka att skymma undan
det faktum att man då samtidigt
offrar människor som vi har inte bara
en rätt utan en skyldighet att kämpa
för. Jag uttrycker den förhoppningen
att detta inte är högerpartiets uppfattning,
utan ett uttryck för herr Åkerlunds
egen åsikt.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag har behov av att
i all korthet säga några ord. Jag vill
då börja med att säga att jag har den
grundinställningen att det blir allt svårare
och svårare i politiskt avseende att
tala om ett svenskt intresse. Jag är
medveten om att man är tvungen att

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska varor

göra sina bedömningar från utgångspunkten
att vi hör till Sverige och från
vad som ur svensk synpunkt är klokt
och riktigt. Men mer och mer pressar
sig på oss upplevelsen att vi tillhör ett
samhälle som spänner över hela vår
värld.

Antingen har jag missförstått herr
Åkerlund, och han kommer i så fall säkert
att klarlägga den saken, eller också
måste jag anmäla att jag icke delar
den grundsyn som han gjort sig till
tolk för. Det är inget svenskt intresse
att bojkottfrågor aktualiseras, säger herr
Åkerlund. En sådan utsago kan tolkas
på två sätt. Man kan mena att bojkott
inte ger något resultat — att det inte
är meningsfullt att agera på det sättet.
Man kan också tolka utsagan så att det
är oriktigt för oss att ge utrymme för
bojkottaktioner i vårt land, eftersom
detta kommer att skada vår ekonomi.
Om den sistnämnda tolkningen är herr
Åkerlunds, då ger han enligt min mening
uttryck för en begränsad och
mindre värdig moralisk hållning till
det mänskliga samhälle som vi alla har
del i.

Vi har av utrikesministern fått höra
att världsopinionen i ökad grad tar avstånd
från rasförtryck och en negativ
hållning till andra raser och att Sverige
stöder detta. Vi känner tacksamhet
däröver, men samtidigt vet vi att
det för närvarande finns inånga människor
i överflödssamhällena som upplever
en oro och en spänning inför det
faktum att vår hållning leder till så
ringa resultat. Vad många människor
i dag söker är inte bara resolutioner
och ställningstaganden i allmänhet utan
konkret handling. Det finns ingen anledning
att ge sig in på en djupare
debatt om vad en konkret handling i
detta avseende innebär, men jag är övertygad
om att det för en sund och frisk
demokrati är ett positivt värde med
protester mot sådant som människogrupper
upplever som ovärdigt eller
omoraliskt.

Jag tror att det är av betydelse om

folk känner att de kan yrka på bojkott.
Bojkott är den enda aktionslinje
man känner. Vilket annat förslag finns
från herr Åkerlunds sida till en effektiv
svensk aktion från de grupper som upplever
att här är det fråga om ett förhållande
som man icke kan solidarisera
sig med och till vilket man på något
sätt måste ge uttryck för en negativ
hållning? Man är inte politiskt tränad,
man är inte så insatt i allt som
har att göra med relationerna till andra
stater. Man har behov av att ge uttryck
för att man har en annan uppfattning
om hur vi mäninskor borde leva
samman.

Jag ser i den protesten ett positivt
värde för en sund och frisk demokrati.
Jag vill inte ta upp debatten om hur
vi lämpligen bör agera, men jag har behov
av att säga att jag personligen hälsar
med tillfredsställelse protester mot
ett ovärdigt mänskligt förhållande som
finns i vår värld, och jag menar att det
är i sanning ett svenskt intresse att
denna ton ljuder klar och tydlig också
i den kammare till vilken vi hör.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Man har frågat hur högerpartiet
ställer sig till rasdiskrimineringen
i Sydafrika och det torde inte
vara svårt att svara på den frågan. Vi
fördömer rasdiskriminering i alla sammanhang
och i alla geografiska områden.
Vår inställning framgår för övrigt
klart av det uttalande som utrikesutskottet
gjorde när denna fråga för ett
par år sedan diskuterades, då vi inte
hade någon skiljaktig mening gentemot
utskottsmajoriteten.

Jag vill däremot komplettera en uppgift
som fru Segerstedt Wiberg nyss gav
från talarstolen, då hon sade att FN i
åratal har uppmanat medlemsstaterna
att införa sanktioner mot Sydafrika.
Det ger inte en riktig bild av verkligheten.
Det ger närmast ett intryck av
att Sverige inte följer rekommendationer
från FN. Så är som sagt inte för -

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska varor

hållandet. Det organ som enligt FN:s
stadga har rätt att besluta om sanktioner
är säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet
har aldrig fattat beslut om några sådana
sanktioner. Vissa länder har däremot
i strid med Förenta Nationernas
stadga försökt att åstadkomma resolutioner
i generalförsamlingen som skulle
sätta generalförsamlingen i säkerhetsrådets
ställe när det gäller att besluta
om sanktioner. Dessa försök har Sverige
— enligt min mening med rätta —
aldrig stött.

Det utrikesutskottsutlåtande från år
1965 som jag syftade på och den debatt
som med anledning av detta fördes
i kammaren gav ganska klara belägg
för att Sverige måste avvisa isolerade
bojkottaktioner. Både den nuvarande
excellensen, i andra kammaren,
och den förutvarande excellensen,
herr Undén, i denna kammare, gav uttryck
för den åsikten. Såvitt jag minns
gjorde de det främst av tre skäl.

För det första därför att aktioner av
den arten inte kan bli effektiva. För det
andra därför att aktionerna i regel
drabbar de människor som man i själva
verket vill hjälpa, stödja och skydda,
nämligen de svagaste, de färgade.
För det tredje därför att aktioner ofta
genom att de misslyckas får en direkt
motsatt effekt mot den de är avsedda
att ge.

Den fråga som herr Åkerlund har
ställt innebär, åtminstone om jag har
fattat honom rätt, att han har begärt att
få veta om regeringen har ändrat den
uppfattning som den sålunda tidigare
deklarerat. Det svaret har inte givits,
och jag förmodar att regeringen inte
har ändrat sig. Skulle så emellertid vara
fallet, hade det varit värdefullt att
få det klarlagt här och nu.

Jag vill slutligen framhålla, herr talman,
att det nog inte finns någon inom
högerpartiet som har någonting att erinra
mot protestaktioner, som spontant
drivs fram av enskilda individer vare
sig det sker här i landet eller utanför
landet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag hoppas att herr talmannen
ursäktar om jag går in på ett
annat ämnesområde, eftersom herr Ahlmark
gjorde det i sitt anförande. Herr
Ahlmark hänvisade till vad som har
skett på hyreslagstiftningens område
och frågade, om jag nu eventuellt skulle
ta tillbaka hela mitt interpellationssvar.
Ja, herr talman, jag tycker att
herr Ahlmarks anförande endast visar
hur irriterad han är av att opålitligheten
— satt i system när det gäller partiernas
inbördes förhållanden — av allt
att döma inte kommer att ge någon utdelning
för folkpartiet. Det var väl anledningen
till att herr Ahlmark drog
in den saken i denna debatt.

Jag har suttit här och funderat över
hur det skulle komma att se ut om man
skulle ta ståndpunkt i denna fråga i en
kommande regering. Herr Ahlmark var
också inne på den tanken. Det är onekligen
litet märkligt att man här samlar
sig på olika politiska slagfält och att
man säger sig vilja komma med alternativ
till regeringens politik. Jag skulle
i så fall gärna vilja lyssna på den diskussion
som eventuellt skulle äga rum
inom en framtida annan regering med
sådana ståndpunkter som här företräddes
av herr Ahlmark och herr Åkerlund.
Jag skall medge att herr Virgin
på sitt något försynta sätt ändå återställde
eu viss ordning inom högerpartiet,
kanske med tanke på det framtida
samarbetet med mittenpartierna.

Sedan skulle jag egentligen inte behöva
fortsätta polemiken mot herr Åkerlund.
Den har bedrivits på sitt sätt —
jag har ingen erinran mot herr Ahlmark
— med en mera taggtrådsspäckad
jargong än den som jag gjorde mig
skyldig till. Dessutom kan herr Åkerlund
inte heller sväva i tvivelsmål om
var fru Segerstedt Wiberg befann sig,,
när hon skakade sina åskviggar över
honom.

Jag kan ändå inte komma ifrån att
herr Åkerlund ställt en fråga, vilken

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska varor

icke kan isoleras från frågan om raspolitiken
som sådan, nämligen: Hur
skall vi ge uttryck åt våra meningar?
Herr Åkerlund säger sig inte vara kompetent
att diskutera rasfrågan, och jag
skall inte bestrida detta hans påstående.
Men vad är det herr Åkerlund åsyftar,
när han frågar, om det är riktigt
att kommunalförsamlingarna, ungdomsorganisationerna
eller andra skall bestämma
utrikespolitiken mot ett annat
land? Åsyftar herr Åkerlund det alternativ
som man kan skymta och som
jag efterlyste, ett alternativ som sålunda
skulle innebära att vi bör förbjuda
bojkottaktioner? Om herr Åkerlund menar
att kommunerna, landstingen eller
försvaret inte skall få bestämma
varifrån de skall ta sina varor, kan jag
inte se annat än att han inte helt har
samma uppfattning som sin ledare här i
kammaren, vilken av anförandet att döma
inte anser att man skall lägga kapson
på opinionsyttringar inom befolkningen.

Det har antytts att vi från svensk
sida inte intagit tillräckligt bestämda
ståndpunkter. Jag vill understryka att
allteftersom tiden har gått så har meningarna
skärpts gentemot de yttringar
av aparatheidpolitik som förekommer
i Sydafrika. Jag vill påminna om att
Sverige ansluter sig till den meningen
att raspolitiken i Sydafrika skapat ett
tillräckligt allvarligt hot mot freden
för att motivera att säkerhetsrådet vidtar
åtgärder i enlighet med kapitel 7 i
stadgan. Bland de tvångsåtgärder som
där förutsättes är även ekonomiska och
andra sanktioner. Utsikterna att få till
stånd effektiva sanktioner mot Sydafrika
framstår emellertid tills vidare som
ovissa, bl. a. mot bakgrunden av stormakternas
oenighet och de hittills rätt
nedslående erfarenheterna — det får
vi väl erkänna — av Rhodesiasanktionerna.

Jag tror att det var herr Ahlmark
som tyckte att vi inte uppträtt tillräckligt
aktivt, när det gällde ståndpunktstagandet
till apartheidpolitiken. Där -

om kan man naturligtvis alltid göra olika
påståenden. Jag vill emellertid påvisa
att vi i jämförelse med praktiskt
taget alla andra länder har intagit en
konsekvent hållning inte bara inom
Förenta Nationerna när vi har röstat
utan även i det praktiska handlandet.

I avvaktan på effektiva påtryckningar
mot Sydafrikas regering vill vi förvisso
pröva andra vägar att angripa
apartheidproblemet. Sverige har sålunda
i större utsträckning än andra
stater lämnat bistånd till apartheidpolitikens
offer, och vi betraktar det som
en viktig uppgift att inom ramen för en
växande utlandshjälp bispringa afrikanska
stater som utsättes för tryck
från apartheidpolitikens Sydafrika.
Frågan om ökat bistånd åt de stater
som är Sydafrikas omedelbara grannar
— och i vissa fall t. o. m. ligger
inneslutna i Sydafrikas territorium —
ägnas alltmer en internationell uppmärksamhet.
Jag tog själv upp den frågan
nu senast i FN:s generalförsamling
och framhöll då att det ekonomiska biståndet
till dessa stater måste ökas
samt att Sverige är berett att göra vad
på oss ankommer för att förverkliga
det FN-program som kan komma att
uppställas i detta syfte.

Jag anser sålunda för det första att
vi från regeringens sida har intagit
en konsekvent ställning gentemot
apartheidpolitiken. För det andra vill
jag än en gång understryka att jag för
mitt eget vidkommande finner det helt
uteslutet att regeringen skulle blanda
sig i om kommunala församlingar,
landsting eller andra ger uttryck för
sin opinion på det sättet att man nekar
att inköpa sydafrikanska produkter.
Jag anser det helt uteslutet att regeringen
skulle motsätta sig sådana aktioner.
Denna inställning överensstämmer
med den utrikespolitik som vi bedriver
på detta avsnitt.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Herr Virgin kritiserade
mig, emedan han ansåg mig vara okun -

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Ang.

nig i fråga om vad FN rekommenderat
och beslutat. Jag förstår att herr Virgin
kände ett behov av att göra en undanmanöver,
så att vi inte skulle diskutera
för mycket vad herr Åkerlund hade
sagt, men jag är litet förvånad att han
då valde att på detta sätt kritisera mig.
Det är möjligt att jag uttryckte mig
oklart, eftersom jag var och fortfarande
är upprörd över de meningar som herr
Åkerlund förde fram.

Jag vet ganska väl att det är skillnad
mellan vad generalförsamlingen rekommenderar
och vad säkerhetsrådet
beslutar. Jag vet också att man i de
flesta fall har stannat vid rekommendationer.
Första gången man tog upp
frågan i generalförsamlingen var år
1946, och därefter har frågan flera
gånger stått på dagordningen i generalförsamlingen
eller i säkerhetsrådet.
Säkerhetsrådet har vissa år även fattat
beslut. Exempelvis år 1963 rekommenderades
att vapen och ammunition
icke skulle få säljas till Sydafrika.

Det väsentliga är väl inte vilka former
man valt vid sitt ställningstagande.
Herr Virgin och jag kan inte vara
okunniga om att FN mycket bestämt
har brännmärkt den sydafrikanska regimen
för dess raspolitik och att man i
olika former har rekommenderat bojkotter.
Detta är väl vad frågan gäller:
Skall vi bojkotta eller skall vi anstränga
oss, som herr Åkerlund föreslog,
att bibehålla våra affärer med
Sydafrika? För min del är valet här
mycket lätt, och tror att jag intar samma
ställning som man gör i FN.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Det förefaller mig som
om den springande punkten i mitt meningsutbyte
med hans excellens herr
utrikesministern skulle vara den, huruvida
det är möjligt att isolera de ekonomiska
relationerna med Sydafrika
från andra relationer. Utrikesministern
säger att den ekonomiska frågan inte
kan isoleras. Jag trodde emellertid för

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 50

bojkottaktioner mot sydafrikanska varor
min del att det var en speciell uppgift
för ett utrikesdepartement att i relationer
med andra länder kunna lägga i
dagen en betydande uppfinningsrikedom
när det gäller att finna former att
isolera olika problem från varandra
och lösa dem åtskilda.

Utrikesministern frågar mig, om jag
menar att staten på något sätt skulle
ingripa mot kommunalförsamlingar,
andra församlingar eller enskilda personer.
Det anser jag naturligtvis inte.
Herr Virgin har ju redan sagt att både
sammanslutningar och enskilda har rättighet
att handla som de finner vara
klokt och riktigt. Och det har jag heller
inte i min interpellation ifrågasatt
på något sätt, utan jag har frågat vilken
utrikesministerns ståndpunkt var i
förhållande till dessa bojkottaktioner.
Jag finner det nämligen vara en motsägelse
när utrikesministern och den
svenska regeringen å ena sidan säger
att vårt lands förhållande till främmande
makter är gott och å andra sidan
säger att man måste tillgripa en mängd
åtgärder av bojkottnatur för att påverka
ett främmande lands regering. Det
finns dock möjligheter att genom Förenta
Nationerna till vederbörande land
framföra sina åsikter. Jag har alltså
ingen annan mening än att det är den
vägen som man skall gå. Sedan kan
man naturligtvis begagna de vanliga
diplomatiska kanalerna. Utan att närmare
gå in på sanktionsfrågan — det
skulle ta för lång tid — vill jag bara
hänvisa till vad utrikesministerns företrädare
herr Undén exempelvis 1965
uttalade om sanktionsvapnet. Säkert erinrar
sig utrikesministern vad herr Undén
på den tiden sade.

Ett par frågor som ställts till mig
skall jag försöka besvara så gott jag
kan. Fru Segerstedt Wiberg säger att
jag har framhållit att Sydafrika har utmärkta
relationer med exempelvis
Botswana, Lesotho, Swaziland och Malawi,
som ju har svarta regeringar. I
interpellationen står klart och tydligt
att den syafrikanska regeringen på se -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska varor

naste tiden uttalat önskemål om goda
och förbättrade relationer med andra
länder, och sådana har också uppnåtts
med just nämnda länder. Huruvida relationerna
är utmärkta eller inte undandrar
sig mitt bedömande. Strävan
finns dock.

Till herr Sörenson vill jag säga att
jag har stor respekt för herr Sörensons
sätt att vända sig till mig i denna fråga.
Det skiljer sig fördelaktigt från herr
Sundins i mitt tycke insinuanta sätt
mot mig genom tal om grundsyn och
sådant, som herr Sundin inte vet särskilt
mycket om — föreställer jag mig i
varje fall.

Herr Sörenson frågar huruvida motivet
för min fråga beträffande bojkottaktioner
är att sådana aktioner skulle
endera skada vår ekonomi eller icke ge
resultat. .lag skulle vilja svara att min
fråga kan motiveras från båda dessa
synpunkter. Jag har svårt att föreställa
mig att bojkottaktioner ger resultat.
Herr Undén förklarade år 1965 att han
inte tror på sanktioner, som ju är av
mycket större omfattning, och jag tror
inte heller på dem. Att dessa bojkottaktioner
skadar vår ekonomi är en farhåga
jag hyser, men jag har ingen
grund för ett påstående att det skulle
gå illa i dag, eftersom Sydafrika ännu
icke har reagerat mot det sätt på vilket
den svenska opinionen kommer till
tals.

Efter att ha hört herr Ahlmarks inlägg
frågar jag mig, herr talman, varför
denna kammare kallas Senat.

Till sist vill jag fråga: Är det någon
annan av kammarens ledamöter som
har varit i Sydafrikanska republiken
och i likhet med mig på den allra senaste
tiden haft tillfälle att närmare se
vad som sker i det landet? Jag kanske
får göra den rent personliga deklarationen,
att jag i varje fall har funnit
att förhållandet mellan alla de raser
och nationer som befinner sig inom
Sydafrikanska republikens territorium
är ett utomordentligt komplicerat och
svårt problem.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag skulle gärna helt
kort vilja undanröja fru Segerstedt Wibergs
oro för att jag skulle tro att hon
är okunnig när det gäller FN:s procedurfrågor.
Jag har den djupaste respekt
för hennes kunnighet även på detta
område. Vad jag avsåg att säga i mitt
inlägg var att man lätt fick det intrycket
av fru Segerstedt Wibergs första anförande
att Sverige inte skulle ha följt
rekommendationer eller ålägganden
som i laga ordning beslutats av FN:s
vederbörliga organ. Så är ju verkligen
inte förbållandet.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Herr Åkerlund säger att
jag gjort ett insinuant inlägg mot honom.
Jag vill försäkra honom att jag
inte på något sätt gjort det. Det som har
att göra med mänskliga fri- och rättigheter
kan man nämligen inte koppla
ihop med hårdvaluta, som herr Åkerlund
har gjort i sina anföranden här.

Till sist, herr talman, vill jag bara
säga att här har herr Virgin från högerpartiet
på sitt koncilianta sätt försökt
att överbrygga det som eventuellt inte
var riktigt i herr Åkerlunds anförande.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det gällde bara en fråga
som herr Åkerlund ställde till oss andra.
Han undrade om vi hade haft tillfälle
att studera förhållandena i Sydafrika.
Själv hade han gjort det.

Nej, herr Åkerlund, det har jag inte.
Jag vet inte ens om jag har någon möjlighet
att få studera förhållandena där.
Jag vet inte om jag får inresetillstånd.
Det skulle närmast förvåna mig om jag
fick det att döma av de skrivelser som
då och då kommer till mig från sydafrikanska
ambassaden här i Stockholm.

Men jag har haft tillfälle att läsa en
del om Sydafrika. Bland annat har jag
just i dagarna läst en bok, till vilken
manuskriptet smugglats ut från Syd -

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Ang. kontrollen av att gällande hastighetsbegränsningar iakttages

afrika. Boken är skriven av en s. k.
90-dagarsfånge. Jag tror att den fången
känner bättre till förhållandena och
har haft flera tillfällen att studera hur
det, som herr Åkerlund säger, komplicerade
sydafrikanska samhället funge rar.

Den fången är en vit man som
suttit i ensam cell olika 90-dagarsperioder
på grund av att han kritiserat
apartheidsystemet. Jag tror som sagt att
hans kunskaper är ganska väl dokumenterade.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Åkerlund får förlåta
mig, men jag vet fortfarande egentligen
inte vart han syftar. Han säger
att man skall om möjligt isolera utrikespolitiken
från ekonomin och ekonomiska
angelägenheter. Men vad är det som
har skett här?

Ingen kan tvinga mig att köpa sydafrikanska
produkter om jag — på
grund av min uppfattning om apartheidpolitiken
— anser att jag inte bör
göra det. När han litet föraktfullt talar
om de olika kommunalförsamlingarnas
utrikespolitik vill jag understryka att
det vare mig fjärran att vi skulle göra
något försök att förhindra dem att ge
uttryck för sin mening på detta sätt. Vad
är det då han är ute efter? Jo, han säger
att det finns risk för att vi kan
skada svenska affärsintressen i Sydafrika.
Vad menar han därmed? Menar
han att det är den sydafrikanska
regeringen som inte vill skilja på utrikespolitik
och ekonomi och att den
som motåtgärd skulle tillgripa någonting
som skulle skada svenska ekonomiska
intressen i Sydafrika? Då får
han vända sig till den sydafrikanska
regeringen och ge uttryck åt sin mening.
I så fall skall han inte rikta sig
mot mig och den svenska regeringen.
Men vi anser att sanktionsvapnet bör
kunna tillgripas. Vi har röstat för detta
på grund av att vår uppfattning är
att den sydafrikanska apartheidpoli -

tiken är ett hot mot freden. Efter vad
jag kan förstå har inte heller herr Åkerlund
vågat bestrida detta.

Vi har emellertid sagt att det skall ske
i den riktiga ordningen. Det är säkerhetsrådet
som skall besluta. Detta är
förutsättningen för att vi skall tillgripa
sanktionsåtgärder. Vi har gjort det när
det gäller Rhodesia, men jag är den
förste att erkänna att sanktionsvapnet
trots säkerhetsrådets beslut inte visat
sig ha den effekt som vi önskade på
grund av att alltför många av de till
FN anslutna nationerna inte följt säkerhetsrådets
beslut. Det har däremot
Sverige gjort. Vi har tillgripit sanktionsvapnet
som vi sålunda anser vara
helt legitimt i detta fall. Efter vad jag
kan förstå har inget av de politiska
partierna här i riksdagen motsatt sig
en sådan politik. Därför är jag fortfarande
litet konfunderad över vad herr
Åkerlund egentligen syftar till med sin
interpellation.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. kontrollen av att gällande hastighetsbegränsningar
iakttages

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Karl-Erik Erikssons (fp) interpellation
angående kontrollen av att
gällande hastighetsbegränsningar iakttages,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Karl-Erik Eriksson
har frågat inrikesministern vilka
åtgärder han ämnar vidta under hösten
och instundande vinter för att ge polisen
möjligheter att intensifiera kontrollen
av att hastighetsbegränsningarna
efterlevs. Eftersom ärenden rörande
polisväsendet handläggs i justitiedepartementet,
har interpellationen
överlämnats till mig för besvarande.

Säkerheten i trafiken är i hög grad
beroende av att gällande trafikbestäm -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. kontrollen av att gällande hastighetsbegränsningar lakttages

melser iakttas. Polisens trafikövervakning,
som omfattar bl. a. hastighetskontroll,
utgör därför ett väsentligt led
i trafiksäkerhetsarbetet.

För trafikövervakningen har polisen i
samband med förstatligandet och under
tiden därefter tillförts betydande
förstärkningar i såväl personellt som
materiellt avseende. Fr. o. m. detta
budgetår är omkring 1 300 polismän avdelade
enbart för trafikövervakning.
Denna personal är placerad vid trafiksektionerna
i polisdistrikten och vid
35 länstrafikgrupper. I samband med
omläggningen till högertrafik förstärktes
trafikövervakningspersonalen väsentligt.
Viss trafikövervakning ingår
också kontinuerligt som ett led i den
allmänna övervakning som fullgörs av
annan polispersonal.

Av de drygt 2 300 motorfordon som
i dag finns inom polisväsendet är 436
bilar och 435 motorcyklar avsedda för
trafikövervakning. Dessutom har polisen
4 helikoptrar, som används huvudsakligen
för trafikövervakning. De
har visat sig vara ett mycket värdefullt
hjälpmedel i detta arbete. Av de tekniska
hjälpmedel i övrigt som står till polisens
förfogande för trafikövervakning
kan jag nämna 76 radarhastighetsmätare,
varav 35 är inmonterade i särskilda
bilar. Varje län har 2—3 sådana mätare.

För att tillgängliga resurser skall kunna
utnyttjas så rationellt som möjligt
har rikspolisstyrelsen utfärdat anvisningar
om hur arbetet bör bedrivas.
Styrelsen har dessutom med början våren
1966 genomfört vissa trafikövervakningsaktioner
som har berört hela
landet. För dessa samordnade aktioner
har landet indelats i 6 regioner, var och
en bestående av 3—6 län. Därigenom
har en slagkraftigare organisation erhållits.

Efterlevnaden av gällande hastighetsbegränsningar
är inte tillfredsställande.
Under perioden fjärde kvartalet
1966 till tredje kvartalet 1967 uppgick
antalet rapporterade överträdelser till

ca 84 000. Vid en samordnad aktion
under två veckor i oktober i år rapporterades
omkring 8 500 överträdelser
av hastighetsbestämmelserna. Undersökningar
i Stockholm efter omläggningen
till högertrafik har visat att i
genomsnitt över 40 procent av trafikanterna
kör för fort. På platser där
hastigheten var begränsad till 40 km/
tim. överskred 62 procent av fordonen
hastighetsgränsen.

Enligt min mening är en kombination
av lämpligt avvägda hastighetsbegränsningar
och effektiv trafikövervakning
ett mycket effektivt medel att öka
trafiksäkerheten. Av vad jag har sagt
framgår att avsevärda resurser redan
har ställts till polisens förfogande. Ytterligare
insatser är emellertid nödvändiga.
Rikspolisstyrelsen har i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1968/69
begärt bl. a. 100 polismanstjänster för
trafikövervakning och 50 bilar utrustade
med radarhastighetsmätare samt trafikövervakningsmateriel
i övrigt för 2,6
milj. kr. Dessa krav övervägs i det budgetarbete
som pågår.

Men det är också nödvändigt att rationalisera
trafikövervakningsarbetet
med de resurser vi har. Så har också
skett som har framgått av vad jag redan
har sagt. För närvarande pågår
arbete för att förbättra planläggningen
av såväl de centralt initierade aktionerna
som den regionalt och lokalt bedrivna
övervakningen och för att i än större
utsträckning kunna utnyttja tekniska
hjälpmedel. Att — som interpellanten
antyder — utnyttja icke-polisiär personal
i trafikövervakningsarbete förefaller
mig däremot vara mindre lämpligt.
Av den personal som arbetar med trafikövervakning
krävs goda kunskaper
om trafiklagstiftningen och om fordonens
tekniska beskaffenhet. Polispersonalen
har dessa kunskaper. Dessutom är
det nödvändigt att den som övervakar
trafiken har polisiära befogenheter och
rätt att tillgripa de medel som kan
vara nödvändiga för att genomföra olika
tjänsteåtgärder.

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Ang. kontrollen av att gällande hastighetsbegränsningar iakttages

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet Kling för svaret på den
feladresserade interpellationen.

Herr statsrådet lämnar i sitt svar en
intressant redogörelse för den personal
som är avdelad för trafikövervakning.
Vidare får vi en redovisning av de fordon
och de instrument som är tillgängliga
i trafiksäkerhetsarbetet, och jag
ber att få tacka för detta.

Något konkret svar på min fråga, vilka
åtgärder herr statsrådet ämnar vidtaga
för att ge polisen möjligheter att
intensivare bedriva sitt trafiksäkerhetsarbete,
kan man knappast utläsa ur
svaret. På längre sikt räknas dock med
en förstärkning av de personella och
tekniska resurserna. Statens trafiksäkerhetsråd
underströk i ett remissvar
förra året att övervakningen av trafiken
borde förstärkas. Rikspolisstyrelsen
har också förklarat vid upprepade
tillfällen att en av de angelägnaste uppgifterna
är att förstärka trafikövervakningen.
Jag noterar med tillfredsställelse
att herr statsrådet så starkt i svaret
betonar, att ytterligare insatser är
nödvändiga och att det också är nödvändigt
att rationalisera trafiksäkerhetsarbetet
med de resurser som för dagen
står till buds.

Låt mig citera en mening ur herr
statsrådets svar, där herr statsrådet
Kling säger: »Enligt min mening är en
kombination av lämpligt avvägda hastighetsbegränsningar
och effektiv trarikövervakning
ett mycket effektivt medel
att öka trafiksäkerheten.» Jag vill
understryka att jag helt delar denna
herr statsrådets uppfattning.

Alla har vi erfarenhet av och tillgång
till siffror som visar, hur efterlevnaden
av de nu gällande hastighetsbestämmelserna
är. Den frågan har ju
alldeles nyligen debatterats här i kammaren
i samband med en frågestund.
Herr statsrådet anför själv skrämmande
siffror som visar, att 62 procent av
fordonen i Stockholm bryter mot 40-kilometersregeln. Trafikchefen vid

Stockholms Taxi har i ett tidningsuttalande
påpekat detsamma, och en poliskommissarie
har i ett uttalande sagt:
»Det är nästan bara jag som håller
40 kilometer, och jag blir sist överallt.
»

Vi kan då ställa oss frågan: År hastighetsbestämmelserna
avvägda på ett
olämpligt sätt, eller är orsaken att det
inte bedrivs en effektiv trafikövervakning?
Egentligen bör vi inte i detta
sammanhang debattera frågan om hastighetsbegränsningar
på nytt, men låt
mig kort deklarera den personliga uppfattningen
-— och jag tycker att det är
ännu mer motiverat att göra det, eftersom
kommunikationsministern är närvarande
här i kammaren — att 40 kilometer
knappast kan vara en lämpligt
avvägd hastighet. Polisen med rikspolischefen
Carl Persson i spetsen har
klart deklarerat att 40 kilometer är en
orimligt låg hastighet. Man får kanske
inte fordra att polisen skall övervaka
att bestämmelser, som de själva inte
tror på, skall efterlevas.

Trots dessa synpunkter är jag dock
övertygad om att ett effektivt övervakningsarbete
är olycksförebyggande.
När vi tagit del av den färska olycksstatistiken
för november månad -— eller
rättare sagt fram till den 26 november
— måste vi starkt poängtera att
allt som kan göras i olycksförebyggande
syfte måste göras. Under september
och oktober månader har vi klart legat
under förra årets olyckssiffror. November
är den första månaden efter
högertrafikens genomförande, då vi
överskridit totala antalet trafikolyckor
under samma månad förra året. Praktiskt
taget hela denna ökning utgöres
av olyckor utanför tättbebyggt område.
Ser man på antalet dödade och skadade
för månaden november i år i jämförelse
med förra året, finner man att det
inom tättbebyggt område är en minskning
med cirka 10 procent men att det
i icke tättbebyggt område är en ökning
på inte mindre än 20 procent.

Jag vill inte på något sätt påstå att

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. viss ökad utbyggnad av vägnätet för tung trafik

denna utveckling i olycksstatistiken enbart
skulle bero på sämre övervakning,
även om det skett en stark indragning
av den personal som fanns tillgänglig
vid högertrafikens genomförande. Det
finns säkert flera orsaker till den beklagliga
utvecklingen. Det är väl dock
alldeles klart att respekten för och efterlevnaden
av gällande hastighetSbestämmelser
avtrubbas så småningom. Vi
är helt överens, herr statsrådet och jag,
om att hastighetsbegränsningarna, för
att de skall få effekt, måste kombineras
med en effektiv övervakning. Jag vill
till sist ännu en gång understryka, att
allt måste göras för att också på den
vägen förebygga olyckor.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det råder uppenbarligen
inte några större meningsskiljaktigheter
— om det nu över huvud taget
finns några sådana — mellan herr KarlErik
Eriksson och mig i fråga om
kombinationen av polisövervakning
och lämpligt avvägda trafikregler. Men
jag vill ännu en gång liksom jag gjort
tidigare i dag i denna kammare inskärpa
att regeringen inte kan ta ställning
till ändringar i reglerna om hastighetsbegränsningar,
förrän den har
fått höra vad högertrafikkommissionen
har att säga i den frågan.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Får jag bara ställa en
kort följdfråga till statsrådet Kling.

Jag nämnde några siffror beträffande
olycksstatistiken. Jag sade att vi i september—oktober
har legat under förra
årets olyckssiffror. Om vi jämför antalet
olyckor under de båda åren, så
finner vi att vi i september hade en
minskning med 320 och i oktober en
minskning med 173, men i november,
fram till den 26, jämfört med hela november
1966, en ökning med 89.

Jag skulle vilja ställa den frågan till
statsrådet: Kommer dessa siffror att

bidraga till att statsrådet omprövar frågan
huruvida några av de förstärkningar
behöver återinsättas som dragits
tillbaka i slutet av oktober och början
av november?

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag tror att det är litet
för tidigt att redan nu ge ett konkret
svar på den sista frågan. Vi måste
ju få tillfälle att se på de undersökningar
som görs dels inom högertrafikkommissionen
och dels inom rikspolisstyrelsen
och att närmare studera den
statistik som kommer fram.

Det är alldeles klart att här kommer,
periodvis i varje fall, att sättas in förstärkningar
i trafikövervakningen. Så
har skett genom samfällda aktioner initierade
av rikspolisstyrelsen, och det
kommer med all säkerhet att ske i fortsättningen
också.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. viss ökad utbyggnad av vägnätet
för tung trafik

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Johan Olssons
(ep) interpellation angående viss ökad
utbyggnad av vägnätet för tung trafik,
fick nu ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Johan Olsson har
frågat mig om jag vill medverka till att
ökade anslag ställes till förfogande för
vägbyggnader i områden där den tunga
trafiken kraftigt ökar på grund av flottningens
upphörande. Vidare har herr
Olsson frågat mig om jag avser att medverka
till utökning av vägbyggandet
på grund av rådande arbetslöshet i vissa
regioner.

Anledningen till att transporter av
rundvirke överflyttas från flottled till
landsväg är framför allt att det för

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Ang. viss ökad utbyggnad av vägnätet för tung trafik

transportören totalt sett blir fördelaktigare
med landsvägstransport. Utöver de
direkta kostnaderna är det av betydelse
att framställningen av exempelvis vissa
papperssorter kräver färskt virke, som
inte legat någon längre tid i vatten för
att en tillfredsställande kvalitet skall
uppnås. Att det för transportören/
skogsindustrin blir fördelaktigare med
landsvägstransport än med flottning behöver
dock inte innebära att landsvägstransport
också blir billigare för samhället,
eftersom ökade insatser för vägbyggande
och vägunderhåll ofta fordras
i samband med en transportomläggning
till landsväg. Det är emellertid
uppenbart att en relativt långt gående
upprustning av bärigheten på de kraftigare
trafikerade vägarna i allmänhet
är lönsam från samhällsekonomisk synpunkt.
En sådan upprustning har också
sedan lång tid varit en målsättning
för vägbyggandet i landet. Numera är
mer än 80 procent av landets riksvägar
upplåtna för 10 tons axeltryck och 16
tons boggitryck. Av de genomgående
länsvägarna är mer än 1/3 upplåtna
för dessa höga belastningar. Upprustningen
fortsätter genom insatser i form
av såväl genomgripande vägombyggnader
som broombyggnader och vägförstärkningsarbeten.

Med hänsyn till knappheten på resurser
och behovet av åtgärder inom alla
delar av landets vägnät måste emellertid
dessa ombyggnads- och förstärkningsarbeten
avgränsas till de starkast
trafikerade lederna där trafikanternas
vinster av den ökade bärigheten väl
uppväger kostnader för samhällets insatser.
På större delen av länsvägnätet
kan därför några mera omfattande och
dyrbara ombyggnadsåtgärder knappast
komma i fråga. Vissa punktinsatser såsom
ombyggnad av svaga broar kan
dock vara lönsamma, genom att de
möjliggör temporära höjningar av den
tillåtna belastningen t. ex. då vägen är
tjälad. Jag vill emellertid i sammanhanget
framhålla att en förutsättning

för att åtgärder på vägnätet skall kunna
samordnas med nedläggningen av
en flottled är att man från skogsindustrins
sida planerar sina förändringar
i transportsätt på längre sikt än hittills.
Därigenom och genom samplanering
med vägmyndigheten skapas den
grundläggande förutsättningen för att
förbereda vägnätet för de ökade belastningarna.
Behövliga vägombyggnader
kan då tas in i flerårsplanerna vid den
revision som sker vart tredje år i den
mån de har hög angelägenhetsgrad jämfört
med andra vägföretag i landet.

Utnyttjandet av vägbyggandet i sysselsättningsskapande
syfte berördes i
direktiven inför upprättandet av flerårsplanerna
för perioden 1967—1971.
Däri förutsattes bl. a. att planerna skulle
upprättas under hänsynstagande till
att en viss del av vägbyggandet även i
fortsättningen kunde komma att ske i
form av beredskapsarbeten. De gällande
planerna innefattar i enlighet härmed —
förutom pågående projekt och sådana
projekt som beräknas kunna komma till
utförande inom ramen för den ordinarie
vägbyggnadsverksamheten •— även
från trafikpolitisk synpunkt angelägna
projekt av sådan storlek, art och lokalisering,
att arbetsmarknadsmyndigheterna
kan utnyttja beredskapsarbeten
inom vägväsendet på bästa sätt. En rad
vägföretag är därför nu förberedda
och kan sättas i gång med kort varsel.
Det ankommer på arbetsmarknadsmyndigheterna
att avgöra om vägbyggandet
på grund av arbetslöshet i vissa regioner
bör utnyttjas som beredskapsarbeten
och vilka beredskapsprojekt
som i så fall skall utföras. Jag kan
nämna att inom vägsektorn har under
innevarande höst påbörjats arbeten
inom ramen för flerårsplanerna med en
beräknad kostnad av 53 miljoner kronor
under budgetåret 1967/68. Företag
för ytterligare 28 miljoner kronor är
under övervägande, och dessutom pågår
arbeten från tidigare år för 142
miljoner kronor.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. viss ökad utbyggnad av vägnätet för

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation.

På mina frågor om vi kunde påräkna
kommunikationsministerns medverkan
till en utökning av vägbyggandet med
hänsyn till den ökade belastning som
flottningsindragningar medför, med
hänsyn även tagen till det besvärande
arbetslöshetsläge som vi nu upplever,
har jag tyvärr inte fått ett svar som
inger löften. Svaret var närmast en redogörelse
över den normala gången i
dessa ärenden. Jag kanske kan hoppas
på att kommunikationsministern i en
kommentar något ytterligare utvecklar
sin syn på just de extraordinära förhållanden
som jag åberopat i min interpellation.

Om jag, herr talman, först får ge
några kommentarer beträffande flottningsindragningen
vill jag säga att jag
inte betvivlar att huvudanledningen till
dessa förändringar från transportörernas
och från skogsindustrins sida är att
flottningen i längden inte beräknas bli
lönsam och att dessutom vissa kvalitetssynpunkter
spelar en viss roll. Denna
bedömning torde väl också på längre
sikt inte kunna vederläggas ens om
man lägger allmänna synpunkter på
frågan.

I likhet med statsrådet ställer jag
dock frågan: Kan det ur samhällsekonomisk
synpunkt vara rimligt med eu
så hastig och som synes dåligt förberedd
övergång till landsvägstransport
som skett och som sker i vissa vattendrag?
Har det över huvud taget gjorts
några samhällsekonomiska bedömningar
av de verkningar i trafikhänseende,
om tillkommande kostnader beträffande
vägnätet osv., som en så genomgripande
strukturförändring som en hundraårig
flottnings upphörande i en stor
floddal innebär?

Vad vi saknar här och som påtalats
i många sammanhang är den brist på
samhällsekonomiska kalkyler om de
långsiktiga verkningarna av de djupgå -

tung trafik

ende omvandlingar som sker på olika
områden. I vårt land sker för närvarande
en stark centralisering av näringslivet
med en kraftig förskjutning
av arbetskraft och människor utan att
vi har klart för oss vad denna omflyttning
kostar samhället som helhet, i vilken
grad den är lönsam och de övriga
konsekvenser som uppstår för samhället
i stort.

För kort tid sedan diskuterades i
riksdagen förändringar inom statens
järnvägar, då man också efterlyste huruvida
de företagsekonomiska bedömningarna
inom företaget verkligen vägts
mot den samhällsekonomiska totalbedömningen.

I en TV-intervju svarade generaldirektören
i SJ på en fråga, om han hade
gjort några utredningar beträffande
vilka verkningar som uppstår i en bygd
när järnvägen dras in, att en sådan bedömning
inte hade förekommit. Jag anser
att det i många fall fordras en sådan
samhällsbedömning och att den
även bör göras i fråga om de förändringar
som nu är aktuella genom flottningstransporternas
överförande till
landsväg. Jag vill fråga om statsrådet
är beredd att ta initiativ till sådana
samråd med vederbörande intressenter,
så att bästa möjliga planläggning
kan åstadkommas till gagn för transportörer,
arbetskraft inom berörda områden,
vägmyndigheter och trafikanter.

Den som något följt frågan vet att
stora förändringar redan sker sedan
flera år. Även om denna interpellation
i första hand avser en diskussion av
dessa frågeställningar ur rikspolitisk
synpunkt, vill jag som exempel nämna
några siffror ur en utredning som gjorts
av handelskammaren i Gävle, avseende
en godstransportundersökning för Gävleborgs
län. Man har kommit fram till
att på väg 83, vars sträckning till större
delen följer Ljusne älv, var godstransportmängden
i fråga om rundvirke
96 000 ton vid årsskiftet 1959/60.
Man har alltså gjort en genomsnittlig bedömning.
Godstransportmängden öka -

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Ang. viss ökad utbyggnad av vägnätet för tung trafik

de till inte mindre än 273 000 ton vid
årsskiftet 1965/66, alltså nästan en tredubbling
på sex år. De prognoser man
utarbetat i samma utredning pekar på
en godsmängd i fråga om rundvirke år
1971 av 403 000 ton, och då var beslutet
om flottningsindragningen i Ljusnan
inte känt vid tiden för prognosens utarbetande.

Den transportökning som nu överföres
till landsväg när det gäller Ljusnan
är ungefär 14 miljoner kubikfot.
För att exemplifiera vad det betyder
kan jag nämna att det motsvarar per
dag cirka 40 lastbilslaster om 30 ton
eller 60 kubikmeter virke som under
250 av årets dagar ytterligare kommer
att belasta ett redan ansträngt vägnät.
Därtill kan läggas de planer som SJ
har på att överföra en del av trafiken
till vägnätet. Denna ökade trafikintensitet
medför självfallet allvarliga olägenheter
såväl ur vägunderhållssynpunkt
som ur trafikteknisk och trafiksäkerhetssynpunkt.

Som jag, enligt det sätt på vilket jaghär
försökt utveckla frågan, ser på detta,
hade det funnits anledning till samråd
redan i ett tidigare skede, och det
finns också alla skäl till en kraftig
upprustning av vägnätet med hänsyn
till de här påtalade förändringarna.
Inom parentes sagt har jag vid undersökningarna
med anledning av interpellationen
funnit att just Gävleborgs län
förefaller ganska underförsörjt beträffande
vägbyggnadsmedel om man tar
hänsyn till de klimatiska faktorer som
där råder, ett tidigare dåligt utgångsläge,
jämförelser beträffande biltäthet,
trafikintensitet osv. Detta tänker jag
dock inte ta upp till diskussion just nu,
utan det kanske finns anledning återkomma
därtill vid senare tillfälle.

Att frågan om vägbyggnaderna har
sammankopplats med arbetslösheten
beror på att jag anser det vara i högsta
grad angeläget att meningsfyllt arbete
ges dem som saknar sysselsättning samt
att jag anser — även om meningarna

här är delade — att vägbyggen är
lämpliga som beredskapsarbeten.

Inrikesministern har i ett svar i andra
kammaren för någon tid sedan på
en fråga av herr Larsson i Norderön
sagt, att någon markant ökning av beredskapsarbeten
på vägar inte är påräknad.
Jag hoppas dock att statsrådet
Lundkvist, som är den främste värnaren
av vårt vägväsende, ändå vill lägga
sitt ord i vågskålen, så att vi nu,
bl. a. med hjälp av arbetsmarknadsmedel,
får en angelägen upprustning av
vägarna till stånd. Det skulle vara värdefullt
med en kommentar till detta
från statsrådet.

En upprustning av vägnätet inte
minst i stödområdena och särskilt i
inlandsområdena ter sig alltmer angelägen
såsom en förutsättning för den
lokaliseringspolitik och för de andra
särskilda åtgärder som riksdagen driver
och planerar framöver. Att döma
av de rapporter som den pågående
länsplaneringen lämnar torde vi nödgas
öka ansträngningarna i framtiden för
att finna sysselsättning och inkomster
åt en mycket stor del av befolkningen i
de nämnda områdena.

Efter vad jag här har sagt kvarstår
min fråga, om statsrådet vill medverka
till ett ökat vägbyggande i vinter och
en planering inför nästkommande vinter,
som också av allt att döma kommer
att bli besvärlig ur sysselsättningssynpunkt.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag är självfallet allmänt
sett intresserad av att vid de avvägningar
vi måste göra när det gäller
att fördela de resurser, som står till
förfogande för samhällsbyggande över
huvud taget, just vägbyggandet skall få
så stor andel som i och för sig är möjligt
och önskvärt med tanke på den betydelsefulla
roll som ett rationellt och
väl utbyggt vägnät spelar för vårt näringsliv
och därmed för vår försörjning
i dess helhet.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. viss ökad utbyggnad av vägnätet för

Herr Johan Olsson tog upp några av
de samhällsekonomiska bedömningar
som han i likhet med mig anser bör
ligga till grund för de avvägningar som
här skall ske i skilda avseenden, lag
har i annat sammanhang redovisat de
ansträngningar som regeringen gör för
att genom olika former av effektivare
samhällsplanering skapa just förutsättningar
för sådana här bedömningar.
Herr Johan Olsson gav själv exempel
på någon form av sådan planering som
vi för närvarande bedriver. Avsikten
med denna planering är ju helt enkelt
att vi den vägen skall bättre än tidigare
kunna göra de samhällsekonomiska bedömningar
och avvägningar som vi här
alla tycks vara överens om bör ske i
sådana här sammanhang.

När det gäller vägbyggandet och då
särskilt de situationer som herr Johan
Olsson har tagit upp i sin interpellation
får vi pröva vägprojekten från fall
till fall. Då bör regionalt också komma
in i bilden just dessa överväganden,
alltså vilken roll en väg spelar ur samhällsekonomisk
synpunkt, vilken betydelse
den har och vilken prioritering
vägföretaget i och för sig bör ges. Jag
kan framhålla att under senare år i
anslutning till övergång från flottning
till landsvägstransporter omprioriteringar
har skett för olika vägbyggnadsföretag.
Man har då fått taga speciell
hänsyn till att en övergång skett från
flottning till landsvägstransport. Även
där, menar jag, är det av utomordentligt
intresse för samhället i dess helhet,
och borde vara det för det enskilda
företag som överväger en sådan åtgärd,
att företaget tidigt tar kontakt med vägmyndigheterna
och förbereder sådana
åtgärder bättre än vad som hittills kanske
liar varit fallet. Man kan till och
med säga, att i den mån ett företag, som
överväger att gå över från flottning till
landsvägstransport när det gäller timmer,
inte tar sådana kontakter i god
tid och genom sina åtgärder kanske
kommer att belasta ett vägnät på ett
sådant sätt att man helt enkelt kan säga

tung trafik

att vägnätet i fråga inte bär dessa
transporter, kan vederbörande företag
riskera att sådana restriktioner beträffande
den vägen kan komma att införas
att den form av transport som företaget
har tänkt sig inte kan genomfö ras.

Det finns alltså ett gemensamt intresse
för både företagen och samhället
att ett företag tar kontakt när det överväger
åtgärder av den karaktär som anges
i herr Johan Olssons interpellation.

Jag tror alltså att man kan säga att
det allmänt taget är svårt att finna de
former vi i och för sig skulle önska för
den samordning mellan den enskilda
industrins investeringar och de offentliga
investeringarna som vi vet att det
ur samhällsekonomisk synpunkt föreligger
ett så stort behov av. Regeringen
arbetar emellertid medvetet på att finna
sådana former för samhällsplaneringen
i stort.

Vad slutligen SJ beträffar sade herr
Olsson att SJ vill avlasta de tunga
transporterna från järnväg till landsväg.
Det vill inte SJ göra utan tvärtom.
I enlighet med de trafikpolitiska målsättningarna
har vi skapat bättre förutsättningar
än tidigare för SJ att konkurrera
om de tunga transporterna. Vi
anser nämligen att det är till fördel att
SJ i fri konkurrens med lastbilstrafiken
kan få överta tunga transporter som i
och för sig kan vara mindre lämpade
för landsväg men som borde vara välkomna
på järnvägarna.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag tackar för de kompletteringar
som statsrådet Lundkvist
gjort, och jag vill säga att jag delar
uppfattningen att företag som avser att
lägga ner flottningen i vissa vattendrag
i god tid borde ta kontakt med berörda
myndigheter för att planera en successiv
och ur olika synpunkter gynnsam
avveckling. Men så har inte skett i
alla fall, och jag skulle vilja fråga om
det inte funnes anledning för statsrådet

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Ang. viss ökad utbyggnad av vägnätet för tung trafik

att ta initiativ till sådana samråd. I
flera älvar hotas flottningen av nedläggning,
och jag tror att det skulle
vara välgörande om kontakter togs mellan
vägmyndigheter och transportörer
för att diskntera t. ex. en femårsplan
angående virkestransporterna.

Statsrådet Lundkvist sade att vi i
den pågående länsplaneringen får ett
utmärkt instrument för att bättre kunna
göra samhällsekonomiska bedömningar,
men jag tror att vi i många
stycken inte kan vänta på den, i varje
fall inte i de områden som här har berörts.

Vad gäller SJ förstår jag helt och
hållet att SJ inte vill överföra tung trafik
till landsvägarna, men i varje fall
lätta godstransporter av olika slag och
persontrafik omdisponeras till landsvägarna
med den politik som förs. Man
frågar sig om det därvid har gjorts en
samhällsekonomisk bedömning och om
inte vägnätet kommer att belastas av
viss trafik som blir till besvär.

Till slut vore jag också mycket tacksam
för några synpunkter på frågan
huruvida beredskapsarbetena på vägarna
ändå inte kunde utvecklas ytterligare
under de förhållanden som nu råder.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Både interpellanten och
kommunikationsministern har varit inne
på frågan om den totala samhällsekonomiska
aspekten. Jag vill därför
bara helt kort säga att vi senare i dag
kommer att få ta ställning till dessa
frågor på grundval av ett utlåtande
från statsutskottet. Jag kan upplysa
kammaren om att utskottet har enats om
att det är angeläget att en översiktlig
planering och effektiv samordning av
investeringarna på trafik- och samfärdselområdet
sker i ökad utsträckning och
med hänsyn till olika landsdelars behov
och intressen. Det kanske allra väsentligaste,
som jag är tacksam för att
kommunikationsministern nu har un -

derstrukit, är följande uttalande: »Vid
den integrerade trafikplanering som
därvid måste komma till stånd synes
böra beaktas inte blott de skilda trafikgrenarnas
kostnadsansvar var för sig
utan även deras inbördes beroende av
varandra samt den totala samhällsekonomiska
effekten vid olika investeringsalternativ.
»

Det skall bli intressant att se hur man
skall kunna klara detta oerhört komplicerade
problem. Om riksdagen godtar
utskottets enhälliga uttalande, som utmynnar
i förslag om en skrivelse till
Kungi. Maj:t, så får vi se vad det kan
leda till för resultat.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag som bor i andra
ändan av landet skulle kanske inte
lägga mig i den här debatten rörande
norrlandsproblem. Jag har emellertid
så mycken kännedom på området att
jag vågar säga att herr Johan Olssons
interpellation är väl motiverad.

På fackmannahåll hyser man en viss
oro inför den utveckling som sker i
Norrland i dag genom nedläggningen
av flottlederna och det hastiga överförandet
av virkestransporterna till vägarna,
vilka knappast är så utbyggda
att de motsvarar transportbehovet. Man
blir kanske ännu mer orolig för utvecklingen,
när man nu får höra att statsrådet
anser att vägmyndigheterna inte
kontaktats i tid i dessa frågor.

Jag avsåg att aktualisera dessa problem
i min egenskap av statsrevisor,
men det visade sig att det inte finns
några utredningar eller andra handlingar
som ger klarhet över de ekonomiska
och andra konsekvenser, som ett
nedläggande av flottningen medför. Förra
året hade jag tillfälle att ta upp dessa
problem med industrichefer och skogsmän
i berörda län, men jag fick inte
några klarläggande, entydiga besked.

Ett nedläggande av flottlederna innebär
ett omvälvande ingripande i de
gamla transportförhållandena för sko -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. viss ökad utbyggnad av vägnätet för tung trafik

gens produkter. Vi är inte i dag på det
klara med huruvida en fullständig övergång
till vägtransporter — trots vissa
påtagliga fördelar — är samhällsekonomiskt
motiverad. Man kan befara efterverkningar,
som kan bli rätt allvarliga.
Läget för skogsindustrierna i Norrland
är i dag mycket ogynnnsamt. Bortser
man från sociala synpunkter, skulle
timmer från Norrland med fördel kunna
flottas söderut till isfria hamnar
för förädling och därmed nå betydande
vinster. Det är naturligtvis en utveckling
som man inte räknar med ur norrländsk
synvinkel. Skogens transportproblem
är för Norrland en stor och
allvarlig fråga, som inte förefaller allsidigt
och grundligt penetrerad. Jag viil
därför livligt instämma i herr Olssons
önskan att statsrådet ägnar stor uppmärksamhet
åt dessa problem och tar
de initiativ som kan behövas för att
skapa klarhet och därmed grund för en
förutseende, rationell planering.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på någon SJ-diskussion i detta sammanhang.
I mitt första inlägg här i
kammaren underströk jag att med den
nya trafikpolitiken eftersträvar vi att
få en riktigare fördelning av transporterna
på de för ändamålet mest lämpliga
trafikmedlen. Då ligger naturligtvis
järnvägstransporter utomordentligt
väl till för tungt gods.

När det gäller behovet av samråd vid
nedläggning av flottleder är vägverket
genom sin regionala och lokala organisation
på den punkten sannerligen
berett till samråd. Vägverket tar också
initiativ i den mån man finner att något
sådant är på gång från företagsamhetens
sida. Men någonting måste vi
också fordra från de enskilda företagarna
på den här punkten. Det är inte
alltid så lätt för vägverket att gissa sig
till att man inom den enskilda företagsamheten
umgås med planer på att lägga
ned en flottningsled. Företagarna bör

i eget intresse överge sin tidigare attityd
och så tidigt som möjligt ta kontakt
med vägmyndigheterna. Man skulle då
undvika att råka i den situationen att
planerade transporter inte kan genomföras
på grund av att det vägnät som
står till förfogande inte tål belastningen.

När det gäller beredskapsarbeten i
detta sammanhang har vi givetvis allt
intresse av att sådana kan placeras just
på vägbyggandet. På den punkten sörjer
vägverket för att förberedelser är
gjorda så långt, att man skall kunna
ta i anspråk vägbyggande som beredskapsarbete.
Men det måste ändå til
syvende og sidst vara de arbetsmarknadspolitiska
skälen som är avgörande
för i vilka regioner sådana arbeten skall
utföras. Mitt intresse för att pengarna
går till vägbyggandet behöver interpellanterna
inte vara oroliga för.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Bara en kort kommentar.
Beträffande samrådet vill jag inte
på något sätt ta de företag i försvar
som underlåter att samråda med de
myndigheter vilka kommer att få ta
konsekvenserna av t. ex. indragen flottning.
Men vi vet att företagen av naturliga
skäl måste se dessa frågor ur egen
företagsekonomisk synpunkt, och jag
förstår att de snarast möjligt vill lägga
om flottningen till transport på landsväg''.
Jag tror att det är fullt riktigt med
hänsyn till både företagens bestånd och
deras ansvar inför arbetskraften.

Yad som kommer till är samhällsekonomiska
bedömningar. Man frågar sig
ändå om inte kommunikationsministern
har möjlighet att på något sätt här ta
initiativ. Man kan inte gissa sig till vad
som är på gång, säger han. Jo, det kan
vi i dag. Vi vet att överläggningar om
att överföra flottgods till landsväg förekommer
beträffande varje vattendrag
som nu används till flottning. Jag tror
att det är sent, men det är kanske inte
för sent för ett sådant samråd. Låt oss

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

göra en femårsplanering för flottningen
i de vattendrag som no har flottning.
Det kan ju ske genom vägverket,
och jag hoppas att det blir tillfälle till
initiativ på den vägen.

Beträffande arbetsmarknadsfrågorna
säger statsrådet att det är arbetsmarknadsstyrelsen
som närmast avgör för
vilka områden och med vilka objekt
man skall få starta beredskapsarbeten
på vägarna. Han avser för sin del inte
att bromsa utan vill tvärtom stimulera
beredskapsarbeten på vägarna, och det
är jag tacksam för. Jag tror att det
finns stor anledning att för arbetsmarknadsmyndigheterna
understryka angelägenheten
av det tillfälle vi no har,
nämligen att med arbetsmarknadsmedel
"verkligen få en upprustning av vägväsendet
till stånd.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Johan Olsson säger
att han för sin del tror att det kan
vara nödvändigt för de enskilda företagen
att övergå från flottning till transporter
på annat sätt inte bara ur företagsekonomiska
synpunkter utan helt
enkelt för att klara sysselsättningen i
de bygder som berörs av dessa verksamheter.
Men han säger att vad han
vill ha bedömt är de samhällsekonomiska
konsekvenserna av denna övergång.

Vi har alltså en allmän föreställning
om att vi på olika sätt måste medverka
till eller ha förståelse för behovet av
rationalisering inom skogsnäringen.
Men vi behöver gemensamma överläggningar
mellan näringsliv och samhälle
för att denna rationalisering skall kunna
genomföras på ett så effektivt sätt
som möjligt. Jag menar att företagen
trots allt själva måste redovisa för myndigheterna
när de avser att ge sig in
på dylika transaktioner. Det är kanske
inte bara frågan om att övergå från
flottning till landsvägstransport. Ett företag
kan befinna sig i den situationen
att man överväger om man skall gå över

Ang. oljeskyddet
från flottning till landsvägstransport
eller från flottning till järnvägstransport.

Företagsamheten kommer inte ifrån
sitt ansvar. Herr Johan Olsson vill alt
jag skall ta initiativ. Jag markerar i
denna debatt att företagsamheten har
ett ansvar som på denna punkt sammanfaller
med dess egna intressen. De
lokala myndigheterna tar i skilda sammanhang
alla initiativ som kan tas från
statens sida för att göra företagsamheten
uppmärksam på detta ansvar. Jag
föreställer mig att man diskuterar dessa
ting inom planeringsråden, där företagsamheten
också finns företrädd.
Gör man det inte, så bör man göra
det. Nog skall samhället för sitt vidkommande
vara alert för att få allt det
samråd som vi behöver ha för att dessa
frågor skall kunna lösas på bästa
möjliga sätt.

Beträffande beredskapsarbetena får
jag markera som jag tidigare sagt att
vi är intresserade, från kommunikationsdepartementets
sida att bereda
möjligheter till att utnyttja vägprojekt
som beredskapsarbeten.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. oljeskyddet

Ordet gavs därpå ånyo till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST, som tillkännagivit,
att han ämnade vid detta
sammanträde besvara jämväl herr Tistads
(fp) interpellation angående oljeskyddet,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Tistad har frågat
mig om jag är beredd att påskynda
överarbetningen av oljeskyddsutredningens
förslag eller att tillsätta en ny
utredning om beredskap mot oljeskador
med uppdrag att lägga fram förslag
i så god tid att proposition kan
föreläggas vårriksdagen 1968.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. oljeskyddet

Riskerna för oljeskador har ökat
kraftigt med den stigande förbrukningen
av olja. Av betydelse för faran för
omfattande skador är också användningen
av allt större enheter för transport
av olja. Både när olja kommer
lös från fartyg till sjöss och hotar att
smutsa ned främst ytvatten och stränder
och vid oljeutsläpp på land då
bl. a. vattentäkter är hotade krävs snabba
och effektiva åtgärder för att hindra
allvarliga, ofta bestående skador.

Dessa problem berör inte bara vårt
land. Sverige tar aktiv del i internationellt
samarbete med sikte på att bekämpa
oljefaran. Vi har sålunda biträtt en
konvention som efter en skärpning som
trädde i kraft i år i princip förbjuder
oljeutsläpp i bl. a. Nordsjön och Östersjön
och vi har anpassat vår lagstiftning
efter konventionen. F. n. övervägs
internationella överenskommelser med
syfte att skapa ökad säkerhet mot oljeutflöde
i samband med fartygsolyckor
och bättre möjligheter att ingripa när
olycka skett. Med länderna kring Nordsjön
överlägger vi om ett avtal angående
ömsesidig hjälp vid bekämpning av
olja som har kommit lös till sjöss.

Här i landet har det senaste året flera
praktiska åtgärder vidtagits för att
komma till rätta med problemen. Sålunda
har länsstyrelserna i vissa kustlän
upprättat beredskapsplaner för
oljebekämpning eller för ingripande vid
alla slags katastrofer och i andra kustlän
har sådan planläggning påbörjats.
På initiativ av sprängämnesinspektionen,
som är statlig tillsynsmyndighet
på oljeområdet, har tillsatts en expertgrupp
med huvudsaklig uppgift att ge
tekniska råd åt alla som sysslar med
ingripanden mot olja som har kommit
lös.

Planerna bygger på samarbete mellan
flera olika organ. Bland alla dem
som förutsätts ta del i oljebekämpningen
kan nämnas tullverkets kustbevakning,
de kommunala brandkårerna och
enskilda företag som är verksamma på
detta område. Ledningsfunktionerna

har lagts på länsstyrelserna. Ingripanden
enligt sådana planer gjordes i somras
i några fall av oljeutsläpp utanför
våra kuster med resultat att hot om
svåra skador kunde effektivt avvärjas.

Vi har alltså en provisorisk beredskapsorganisation
för ingripande mot
oljeskador. Det återstår emellertid att
slutligt bestämma organisationen och
ge den fastare former. Härvid måste
flera, delvis svåra problem lösas.

Remissbehandlingen av oljeskyddsutredningens
förslag, där en kommunal
organisation för oljebekämpning
föreslogs, visade att vissa finansieringsfrågor
måste utredas ytterligare
innan slutlig ställning kan tas till förslaget.
Med anledning därav lämnades
i uppdrag åt riksrevisionsverket att göra
en sådan utredning. Denna beräknas
vara klar till våren.

Det är vidare tydligt att oljeskyddsberedskapen
hänger nära samman med
samhällets beredskap mot andra olyckor.
Frågan om organisationen av samhällets
räddningstjänst utreds f. n. av
räddningstjänsturedningen. Mycket talar
för att en samordning bör ske av
den bedömning som skall göras i fråga
om oljeskyddsberedskapen å den ena
och annan räddningstjänst å den andra
sidan. Sedan oljeskyddsutredningens
förslag lades fram har, som interpellanten
påpekar, nya erfarenheter vunnits
som tyder på att bekämpning till
sjöss kan genomföras med större framgång
än man tidigare räknat med. Detta
aktualiserar samordningsfrågor och
andra spörsmål som bör behandlas från
delvis andra utgångspunkter än oljeskyddsutredningens.
Bl. a. samordningsfrågorna
bör utredas närmare innan
slutlig ställning tas till organisationen
av oljeskyddsberedskapen. Formerna
för en sådan utredning övervägs f. n.
i kommunikationsdepartementet.

Det går inte att i dag göra något bestämt
uttalande om när ytterligare förslag
till åtgärder för ett förbättrat oljeskydd
kan läggas fram. Jag följer frågorna
med stor uppmärksamhet och

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

kommer att verka för att åtgärder vidtas
så snart förutsättningar härför föreligger.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på min
interpellation.

Statsrådet berörde inledningsvis det
internationella samarbetet på oljeskyddsområdet.
Jag finner det vara
önskvärt att Sverige inte endast deltar,
utan engagerar sig hårt i detta samarbete.

I redogörelsen saknar jag emellertid
någonting om det speciella samarbete
mellan de nordiska länderna som eventuellt
förekommer eller överväges. När
det gäller praktiska åtgärder för ömsesidig
hjälp i en konkret situation är
det väl de närmaste grannländerna som
vi har det bästa utbytet av att samarbeta
med då det är fråga om oljebekämpning
till sjöss.

Men även med ett aldrig så väl utvecklat
internationellt samarbete, där
det gäller inte bara att ta utan också
att ge, får vi i första hand tänka på de
skyddsåtgärder som vi måste vidta och
den beredskap som vi måste hålla här
hemma. Statsrådet Lundkvist uppger
att länsstyrelserna i vissa kustlän har
upprättat beredskapsplaner för oljebekämpning
och att det i somras gjordes
ingripanden enligt sådana planer
med gott resultat. Det var för mig en
intressant upplysning. Jag har haft tillfälle
att ta del av erfarenheterna från
bekämpningen av de oljeutsläpp från
okända fartyg som förekom på västkusten
och på den skånska sydkusten i
somras. Vid dessa tillfällen fanns inga
beredskapsplaner fastställda för de berörda
områdena, utan ingripandena fick
improviseras. Det skedde såvitt jag kan
bedöma på ett mycket skickligt sätt
och med stor framgång. De planer som
senare upprättades — i Malmöhus län
fastställdes en plan den 25 augusti, i
Göteborgs och Bohus län den 1 septem -

Ang. oljeskyddet
ber och i Hallands län den 25 september
— bygger, om jag inte tar alldeles
fel, på de erfarenheter som gjordes vid
dessa pådrag under sommaren.

Det är alltså i dessa fall långtifrån så
att ingripandena skedde enligt fastställda
planer, utan tvärtom så att planerna
får ses som ett resultat av ingripandena
i fråga. Naturligtvis ifrågasätter jag
inte riktigheten a\ statsrådets uppgift
att sådana beredskapsplaner verkligen
har prövats vid ingrepp mot oljeutsläpp
under sommaren. Jag har som
sagt bara erfarenhet från Skåne och
västkusten, men jag tycker att det skulle
vara intressant, om statsrådet ville
tala om i vilka län de ingripanden skett
som statsrådet avsåg.

Det finns, som statsrådet säger, beredskapsplaner
i vissa kustlän. I andra
kustlän har man börjat med en sådan
planläggning. Man frågar sig i hur
många län det finns färdiga planer, i
hur många län planer är under arbete
och i hur många län som ännu ingenting
har åtgjorts.

Det här var fråga om kustlän, men vi
har också inlandslän. Också där kan
det ju inträffa skador genom löskommen
olja. En tankbil välter och oljan
rinner ut, en cistern springer läck osv.
Det förekommer ju också en rätt betydande
insjöfart med tankfartyg som
berör flera län, i Trollhätte kanal, i
Vänern och i Mälaren. Är det bara en
händelse att ingen planering har skett
eller är på gång i något inlandslän?

Det skulle också vara intressant att
veta om den beredskapsplanering som
har utförts av länsstyrelserna har skett
helt på deras eget initiativ eller om regeringen
har gjort någonting för att få
i gång en sådan planering.

Allt vad jag kan få fram av statsrådets
redogörelse för beredskapsplaneringen
är att det finns beredskapsplaner
i vissa kustlän. Jag tycker nog att
statsrådet gör sig skyldig till någon
överdrift när han avslutar den delen
av sin redogörelse med att summera:
»Vi har alltså en provisorisk beredT

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. oljeskyddet

skapsorganisation för ingripanden mot
oljeskador.» Att det finns stora luckor i
den organisationen talar statsrådet inte
om i denna summering.

Mycket beror också på vad beredskapsplaner
av detta slag innehåller.
Jag har tagit del av planerna för tre
kustlän. En av dessa planer utgörs av
en allmän katastrofberedskapsplan, och
den ryms på en och en halv A-4-sida.
Det säger sig självt att den bara kan
dra upp själva grunddragen i organisationen.
Det viktigaste som denna
plan innehåller är kanske att det senare
kommer att utfärdas en länskatastrofplan
med specialplaner för bl. a.
polisverksamhet, sjukvård och brandförsvar.
Beträffande den fråga vi i dag
debatterar säger planen bara, att länsstyrelsen
uppdrar åt kustdistriktschefen
att förbereda samordning och ledning
av katastrofbekämpning till sjöss, exempelvis
skydd mot större oljeutsläpp
— punkt och slut.

Vad jag nu anfört är inte menat som
kritik mot någon länsstyrelse. De planer
som har utarbetats innebär givetvis
ett avsevärt framsteg och en god
början, men jag har genom att nämna
detta velat framhålla att den omständigheten
att länsstyrelsen utfärdat en
översiktlig plan ingalunda innebär att
planeringen är färdig utan kanske bara
att den just är påbörjad.

Enligt min uppfattning behöver vi
en mycket hög beredskap på detta område
— en beredskap av »brandkårstyp».
När det gäller oljebekämpning till
sjöss anser jag att det är en mycket lyckad
lösning att bygga upp beredskapen
på samverkan mellan de kommunala
brandkårerna och den statliga
kustbevakningen som man har gjort i
en del fall. Men jag betvivlar att ens
detta är tillräckligt, om det skulle inträffa
en verklig katastrof i stil med
Torrey Canyonolyckan. Då räcker det
inte långt med kustbevakningens egna
båtar utan man måste snabbt kunna
mobilisera exempelvis också fiskebåtar
och andra farkoster. Jag vet att man i

varje fall i mitt liemlän är i färd med
att bygga upp eu sådan organisation,
men det behövs också en mycket stor insats
av folk, om en katastrof skulle hända.
Dessutom kommer det att gå åt enorma
mängder bekämpningsmedel, som
måste finnas i upplag på lämpliga ställen,
om det skall vara en god beredskap.
Olyckligtvis är de bekämpningsmedel
som det här rör sig om mycket
dyra. Enligt en tidningsuppgift motsvarar
kostnaden för ett visst bekämpningsmedel
■—■ jag skall försiktigtvis
inte nämna namnet — en krona per liter
oskadliggjord olja.

Att hålla en effektiv katastrofberedskap
är alltså en viktig uppgift och en
kostsam affär. Det är väl knappast realistiskt
att föreställa sig att man skall
kunna lösa problemet på ett fullgott
sätt, när ännu ingenting har bestämts
om vem som skall stå för kostnaderna.
Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga, om det inte finns någon möjlighet
att påskynda den utredning som
riksrevisionsverket fått i uppdrag att
göra. Herr statsrådet har sagt att utredningsarbetet
skall vara klart någon
gång på våren, men det är långt dit nu
när den första snön just har fallit.

Det är enligt min mening av stor betydelse
att man verkligen söker komma
fram till effektiva men samtidigt något
så när billiga metoder för att oskadliggöra
löskommen olja. Det behövs
uppenbarligen en hel del forskning på
detta område. Sådan förekommer också,
men det tycks vara så i många fall
att man arbetar med samma problem
på olika håll utan att komma i kontakt
med varandra. Det behövs en samordning
här i landet och på det internationella
planet. Den expertgrupp som
sprängämnesinspektionen har tillsatt
kan givetvis få stort värde som informations-
och samordningsorgan. Internationellt
sett lär det vara på det
sättet att IMCO har ett organ som har
till uppgift att koordinera den forskning
som sker på olika håll om metoder
att angripa och oskadliggöra olja. Jag

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

förmodar att Sverige är med i detta
arbete och att de som representerar
Sverige i detta organ också håller god
kontakt med de forskare som är verksamma
här hemma.

Jag hade hoppats att få ett besked
om att förslag snart var att vänta från
regeringen, men något sådant besked
har jag inte fått. Herr statsrådet talar
om att samordningsfrågorna måste utredas
närmare innan slutlig ställning
kan tas till hur man skall organisera
oljeskyddsberedskapen och att man i
departementet funderar på formerna
för en sådan utredning. Jag kan bara
önska att det både funderas och utreds
med största möjliga skyndsamhet, ty
oljeskyddsberedskapen är verkligen ett
angeläget och brådskande problem.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det sista som herr Tistad
sade i sitt anförande vill jag livligt
instämma i. Han har redovisat dels
de många problem som hela denna
beredskap inrymmer, dels de många
kanske i och för sig nya frågeställningar
som vi under den allra senaste tiden
har ställts inför — de nya rön som
har gjorts i anslutning till de senare
årens katastrofer. Samtidigt beklagar
han att vi inte har någon definitiv organisation
för lösningen av dessa problem.
Denna hans sammanställning gör
det klart att det inte har varit så lätt
att redan nu ha en definitiv organisation
för dessa frågor.

Från svensk sida har vi i internationella
sammanhang engagerat oss hårt
för att få till stånd lösningar på detta
område. Beträffande det nordiska samarbetet
finns det beslut om en överenskommelse
gällande efterlevnaden av
bestämmelser till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja. Här bedrivs
ett fortlöpande och intensivt samarbete.

Herr Tistad frågade om den beredskapsorganisation
som vi har inom
landet kommit till på länsstyrelsernas

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 50

Ang. oljeskyddet
eget initiativ eller om regeringen har
tagit några initiativ. På det kan jag
svara att regeringen hela sommaren intensivt
har följt dessa frågor och tagit
upprepade initiativ, haft kontakt med
samtliga länsstyrelser i landet och uppmanat
dem att vidta åtgärder som innebär
beredskapsplanering, i den mån
de icke redan haft beredskapsplaner
uppgjorda. Vi uteslöt ingalunda inlandslänen,
som herr Tistad tror, utan hade
direkt kontakt med dem just med tanke
på att det även i de större insjöarna
kunde förekomma risk för oljeutsläpp.

Vi har nu en provisorisk organisation.
Jag har redan redovisat att jag är
medveten om de luckor och brister som
karakteriserar den. Vi utreder så fort
tygen håller de frågor som sammanhänger
med att nå fram till en mera
definitiv organisation. Här kommer
bland annat finansieringsfrågorna in i
bilden. Oljeskyddsutredningen framlade
sitt betänkande år 1965, men kommunerna
vände sig emot tankegångarna
i det. Man ansåg att finansieringen
denna väg inte var rimlig, ty det skulle
kunna belasta vissa kommuner för
tungt.

Vi delade den uppfattningen och gav
riksrevisionsverket i uppdrag att så
snabbt som möjligt göra en ny utredning
om just finansieringsfrågorna. En
i sammanhanget inte minst viktig fråga
är hur vi skall komma åt syndarna och
i form av böter eller på annat sätt ta
ut de pengar som de bör betala för vållade
skador.

Jag har för min del varit angelägen
att understryka att det är bråttom med
denna utredning. Riksrevisionsverket
har lovat att den skall vara färdig till
våren 1968, och jag hoppas att man
kan hålla det löftet.

Direktiven är nära nog färdigskrivna
för ytterligare kompletterande utredningar,
som vi anser bör ske i anslutning
till de många samordningsproblemen
när det gäller att bygga upp
beredskapsorganisationen. Räddnings -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. oljeskyddet

tjänstutredningen har redan i någon
mån sysslat med dessa frågor. Men det
har dykt upp nya problemställningar
på senare tid, som enligt min mening
gör det nödvändigt att ytterligare beakta
vissa ting i detta sammanhang.

Jag vågar sammanfattningsvis påstå
att regeringen försökt följa dessa frågor
med stor uppmärksamhet och försöker
vidta de åtgärder som är nödvändiga
för att komma fram till en definitiv
lösning av problemet. Herr Tistad
kan vara övertygad om att vi under
tiden till dess vi har den definitiva
lösningen, kommer att, med begagnande
av de erfarenheter som har gjorts
inte minst under de gångna sommarmånaderna
och i gott samarbete med
länsstyrelserna, sörja för att den provisoriska
beredskapen skall vara så effektiv
som det över huvud taget är
möjligt.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! .lag skall be att få tacka
kommunikationsministern för det
senaste inlägget. Jag tror det är av mycket
stort värde att det gjordes. Det angav
en beslutsamhet och ett intresse
för dessa frågor som kanske inte med
samma intensitet kom till uttryck i svaret.
Jag är mycket tillfredsställd härmed
och tycker att vi efter detta nog
kan se med tillförsikt på kommunikationsdepartementets
handhavande av
dessa frågor.

Jag skulle emellertid bara på ett par
punkter vilja anmäla en något avvikande
mening. Kommunikationsministern
menar att man på grund av att förhållandena
förändras så snabbt skall dröja
med att skaffa sig en definitiv organisation.
Jag tycker att man såvitt möjligt
på alla samhällslivets områden skall
ha definitiva organisationer, men dessa
organisationer skall kunna anpassas
efter de förändrade krav som uppstår.
Det är väl så att det under mycket lång
tid — ända fram till dess att den pla -

nering som här omtalats påbörjades
under sommaren — har rått ett ganska
organisationslöst tillstånd på detta område.
Man har i alltför hög grad fått
improvisera. Jag är glad att höra att
regeringen med anledning av de händelser
som inträffade i somras tog initiativ
och satte i gång länsstyrelserna
med denna planering. Jag är ledsen om
jag drog den felaktiga slutsatsen av
redogörelsen, att intresset inte hade
sträckt sig till inlandslänen. Det tyckte
jag mig kunna utläsa ur interpellationssvaret,
där det endast talas om kustlän.
Men jag skulle vara intresserad av att
veta hur många län som verkligen har
en sådan planering, hur arbetet har
fortskridit och hur pass väl landet i
dag är täckt av dessa planer. Innan jag
fått höra det kan jag knappast endossera
kommunikationsministerns uttalande
att vi har en provisorisk organisation
på detta område, ty om denna organisation
endast förekommer fläckvis, vill
jag knappast kalla den för annat än en
lokal organisation på vissa håll.

Det är mycket riktigt som kommunikationsministern
här säger, att vi måste
komma åt syndarna. Det är väl ett
av de stora och svåra problemen här.
Jag skulle dock vilja säga att om man
skall prioritera så är det viktigare att
skydda våra stränder och våra vatten
mot olja än att komma åt syndarna.
Jag säger detta därför att jag har fått
uppgift om att det vid en överläggning
från rikspolisstyrelsens sida hade uttalats
en motsatt uppfattning, och den
finner jag mycket underlig. Jag tror
att vad man bör sträva efter är att hos
alla myndigheter försöka få en enhetlig
syn på dessa frågor för att få till
stånd ett gott samarbete. Som statsrådet
säger, är det många från olika håll som
måste engageras i det här arbetet, och
det är då av vikt att man kan samarbeta
utan att prestigesynpunkter och
ovidkommande hänsyn spelar in och
utan annan strävan än att få ett gott
resultat av de mycket viktiga aktioner
det är fråga om.

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är självfallet att vi
från kommunikationsdepartementets
sida kommer att följa upp de initiativ
som vi tog under sommaren när vi hade
kontakt med alla länsstyrelser för att
se i vilken omfattning man har fått
fram denna provisoriska beredskapsplanering.
Vi arbetar med dessa frågor,
och vi kommer att så småningom
få en sammanställning. Vi vill självfallet
ha den i god tid innan nästa säsong
— om jag får använda det uttrycket
i detta sammanhang — står för
dörren.

Vad beträffar syndarna måste jag nog
säga att det är en viktig faktor i detta
sammanhang att spåra upp dessa, ty i
den mån vi kan få effektiva metoder
att komma åt syndarna med uppnår vi
en förebyggande effekt.

Herr Tistad missförstod mig om herr
Tistad trodde att jag menade att det
fanns anledning att dröja med att komma
fram till en definitiv planering. Det
menade jag inte, utan jag menar att vi
så snabbt som möjligt bör komma fram
till en definitiv organisation. Vi har
emellertid en del utredningsarbete som
är rätt besvärligt att klara av först, och
vi skall under tiden försöka skaffa en
så effektiv provisorisk organisation
som det över huvud taget är möjligt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. rösträtt för utlandssvenskar

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 55, i anledning av proposition
med förslag angående rösträtt
för utlandssvenskar m. m. jämte motioner.

I proposition nr 145 hade Kungl.
Maj:t (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att antaga förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen och

31 Första kammarens protokoll 1967. Nr 50

Ang. rösträtt för utlandssvenskar

2) lag om ändring i kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253).

Det under 1) upptagna förslaget åsyftade
att bereda vissa utlandssvenskar
möjlighet att deltaga i andrakammarval
och folkomröstningar i Sverige.

Svensk medborgare, som flyttat utomlands
och upphört att vara mantalsskriven
i Sverige, skulle efter ansökan upptagas
i röstlängd och därmed få möjlighet
att deltaga i val, om han uppfyllde
de villkor, som riksdagsordningen
föreskreve för rösträtt och hade varit
kyrltobokförd i Sverige någon gång
under de fem kalenderåren närmast
före det år, då röstlängden upprättats.
Sitt svenska medborgarskap skulle sökanden
styrka genom intyg om innehav
av giltigt svenskt pass.

De nya bestämmelserna hade föreslagits
träda i kraft den 1 januari 1968.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1: 893,
av herr Dahlén m. fl., och II: 1108, av
herr Wedén m. fl., samt

2) de likalydande motionerna I: 891/,
av herr Holmberg m. fl., och 11:1107,
av herr Bohman m. fl.

Under den allmänna motionstiden
hade väckts följande motioner om rösträtt
för utlandssvenskar:

1) de likalydande motionerna 1:81,
av fru Segerstedt Wiberg, och II: 110,
av herr Hamrin i Jönköping,

2) de likalydande motionerna 1:379,
av herr Dahlén m. fl., och II: 477, av
herr Ohlin m. fl., samt

3) de likalydande motionerna I: 3S0,
av herr Holmberg m. fl., och II: 474, av
herr Bohman m. fl.

I motionerna I: 893 och II: 1108 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att 53 b § mom. 2 första satsen i lagen
angående ändring i lagen den 26
november 1920 om val till riksdagen
skulle erhålla den lydelse, motionerna
visade, vilket förslag avsåg, att utlands -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. rösträtt för utlandssvenskar

svenskar skulle erhålla rösträtt om de
någon gång varit kyrkobokförda i Sverige.

I motionerna I: 89b och II: 1107 hade
anhållits, att riksdagen måtte vidtaga
sådana ändringar i det lagförslag, som
framlagts genom proposition nr 145, att
utomlands bosatta svenska medborgare
finge möjlighet att utöva rösträtt vid
val till riksdagens andra kammare därest
de någon gång varit kyrkobokförda
i riket.

Utskottet hade i det no föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att motionerna 1:81 och 11:110,
1:379 och 11:477 samt 1:380 och 11:
474 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; ävensom

2. att riksdagen måtte, med avslag
på motionerna I: 893 och II: 1108 samt
1:894 och 11:1107, för sin del antaga
de i proposition nr 145 framlagda lagförslagen
med de ändringarna, att 1 §
punkten 2 och 53 f § första stycket lagen
om val till riksdagen erhölle i utlåtandet
angiven lydelse.

De av utskottet föreslagna ändringarna
i Kungl. Maj:ts förslag voro av redaktionell
natur.

Reservation hade angivit av herr Sveningsson
(h), fru Segerstedt Wiberg
(fp) samt herrar Hernelius (h), Sörenson
(fp), Wahlnnd (ep), Magnusson
i Tumhult (h), Hamrin i Jönköping
(fp), Boo (ep) och Norrby (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:893 och
11:1108 och i anledning av motionerna
1:894 och 11:1107, för sin del antaga
de i proposition nr 145 framlagda
lagförslagen med de ändringarna, att
1 § punkten 2, 53 b § första stycket 2)
och 53 f § första stycket lagen om val
till riksdagen erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det är på sitt sätt ett
ganska märkligt förslag som kammaren
i dag har att ta ställning till. Genomförs
det av regeringen framlagda förslaget
om rösträtt för utlandssvenskarna
blir Sverige det första land i Norden
och ett av de mycket få demokratiska
länder i världen som har kunnat
sörja för att dess medborgare får tillfälle
att deltaga i hemlandets va! även
under tid då de är bosatta utomlands.

Krav på en reform i denna riktning
har upprepade gånger framställts i riksdagen,
och de utredningar som under senare
år har sysslat med frågan har inte
saknat vilja att nå fram till en positiv
lösning. Det har emellertid visat sig
vara förenat med betydande svårigheter
att konstruera en teknisk lösning
som är tillfredsställande både från
principiella och praktiska synpunkter.
Så mycket mer glädjande är det att den
tekniska konstruktion som nu har redovisats
i propositionen har godtagits
av ett enhälligt konstitutionsutskott. Min
glädje skulle ha varit ännu större om
enigheten inom utskottet hade gällt inte
bara tekniken utan också principen.
Så är tyvärr inte fallet.

I propositionen har föreslagits en viss
begränsning i rösträtten för utlandssvenskar
på det sättet, att rösträtt förbehålles
de utlandssvenskar som någon
gång under de senaste fem åren före
valet har varit bosatta i Sverige. Denna
tidsbegränsning vill de borgerliga
ledamöterna i utskottet inte godtaga.

Deras principiella inställning är tydligen
den, att alla svenska medborgare,
oavsett om de någonsin har haft eller
någonsin kommer att få någon annan
anknytning till Sverige än själva medborgarskapet,
skall ha rätt att deltaga
i val till den svenska riksdagen.

Denna ståndpunkt från de borgerliga
reservanternas sida ger mig anledning
att något närmare förklara hur vi inom
regeringen har resonerat oss fram till
det i propositionen föreslagna femårsvillkoret.

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Yad som gör frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt komplicerad är att utlandssvenskarna
utgör en mycket heterogen
grupp. Som jag har framhållit
i propositionen ingår i gruppen både
svenskar som har emigrerat i egentlig
mening — dvs. definitivt har lämnat
Sverige i avsikt att skapa sig en ny
framtid i ett annat land — och svenskar
som bor i ett främmande land under
ett begränsat antal år t. ex. för studier
eller som representanter för svenska
företag eller som tjänstemän i internationella
organisationer. Beträffande
den senare kategorin, svenskar som är
borta endast några få år, är det tydligt
att ganska starka skäl talar för att
de får behålla sin rösträtt under vistelsen
utomlands. Men är det lika rimligt
att även emigranter skall få rösträtt?
Är det t. ex. rimligt att en svenska som
gifter sig med en utlänning och bosätter
sig i mannens hemland skall kunna
delta i ett svenskt riksdagsval, fastän
det är alldeles klart att hon inte har
en tanke på att återvända till Sverige?
Eller är det rimligt att en person som
har svenska föräldrar men ända sedan
födelsen är bosatt utomlands och kanske
aldrig har satt sin fot i Sverige skall
få rösta i våra svenska val?

Nu kan man naturligtvis säga att dessa
frågeställningar inte har så stor praktisk
betydelse, därför att personer som
saknar anknytning till Sverige kan väntas
avstå från att göra ansökan om att
få utnyttja rösträtten. Detta är nu inte
så alldeles säkert. Men i varje fall förefaller
det berättigat att efterlysa vissa
principer när man utformar nya rösträttsvillkor.

Inom regeringen har vi sagt oss att
det principiellt riktiga är alt rösträtt
i svenska riksdagsval ges endast till
sådana utlandssvenskar som på ett mera
påtagligt sätt berörs av de beslut som
den svenska riksdagen fattar. I konsekvens
med den tanken vore det bäst
om man kunde förbehålla rösträtten
för dem som kan väntas återvända till
Sverige inom en inte alltför avlägsen

Ang. rösträtt för utlandssvenskar
framtid. Som lätt inses är det omöjligt
att införa ett villkor av det slaget i lagstiftningen.
Man får i stället lov att hålla
sig till utlandssvenskens anknytningtill
Sverige i det förflutna när man utformar
rösträttsvillkoren. Denna anknytning
kan emellertid inte få ligga
hur långt tillbaka i tiden som helst.
Dels är ovissheten större om utlandssvensken
någonsin kommer att återvända
till Sverige ju längre tid han har varit
borta, dels är det berättigat att anta
att en utlandssvensks förtrogenhet med
svensk samhällsutveckling och med de
problem som är aktuella i den svenska
dagspolitiken generellt sett blir mindre
ju längre tid som har förflutit från det
han lämnade Sverige.

Det ligger i sakens natur att metoden
med en tidsgräns ger en schematisk avgränsning
av den röstberättigade personkretsen.
Men med den nu föreslagna
femårsgränsen tror jag man kan säga
att alla de kategorier utlandssvenskar
som det är särskilt angeläget att få med
också omfattas av reformen.

För en tidsgräns kan också anföras
andra skäl. Ett utmärkande drag i lagstiftningen
på det valrättsliga området
är sedan gammalt att man ställer stora
krav på valsäkerhet. Det har ansetts
angeläget att förebygga att obehöriga
personer, dvs. sådana som inte uppfyller
de allmänna rösträttsvillkoren,
får tillfälle till valdeltagande. Vill man
ha med utlandssvenskar i röstlängden
får man finna sig i en viss uppmjukning
av annars normala valsäkerhetskrav.
Men om man såsom reservanterna
förordar tar med alla utlandssvenskar,
även sådana utlandssvenskar som
har varit borta från hemlandet under
decennier, betyder det i praktiken att
man helt ger upp valsäkerheten. Det
finns inga möjligheter att på ett tillfredsställande
sätt kontrollera om en
utlandssvensk, som har lämnat Sverige
för 20—30 år sedan, fortfarande är
svensk medborgare. Vid så lång frånvaro
har ett svenskt pass inte något
större bevisvärde.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. rösträtt för utlandssvenskar

Reservanterna vill tydligen helt bortse
från de principiella och praktiska
synpunkter som liar varit vägledande
för regeringen vid dess ställningstagande.
De bygger sitt förslag på ett
rent teoretiskt resonemang. De menar
att § 16 riksdagsordningen utan åtskillnad
ger alla svenska medborgare, som
har uppnått föreskriven ålder och inte
är omyndigförklarade, rösträtt oavsett
om de bor inom landet eller utomlands.
Varje begränsning i rösträtten med
hänsyn till bosättningsförhållandena
strider enligt reservanternas mening
i princip mot grundlagen. Det är en
märklig uppfattning. För att någon
skall få rösta krävs ju förutom att han
uppfyller rösträttsvillkoren uttryckligen
också att han finns upptagen i
röstlängd såsom röstberättigad. Om
han inte är upptagen i röstlängden,
hjälper det inte att han styrker att han
uppfyller alla övriga villkor för rösträtt.
Det framgår med all önskvärd tydlighet
av de motivuttalanden som
gjordes när rösträttsvillkoret bosättning
inom riket, dvs. mantalsskrivning, utgick
ur riksdagsordningens text. Skälet
till ändringen var helt enkelt att man
ansåg att den nya lydelsen bättre än
den gamla gav uttryck för »de modifikationer
i och avvikelser från de uppställda
valrättsvillkoren som i tillämpningen
uppkomma därav att man ansett
sig böra av praktiska skäl göra rätten
för den enskilde att avge sin röst beroende
av huruvida han blivit i röstlängden
upptagen som röstberättigad».

Nej, fru Segerstedt Wiberg och herrar
reservanter, det är en mer än egendomlig
grundlagstolkning som ni för
till torgs. Jag vill bara ytterligare understryka,
att § 16 riksdagsordningen
fick sin nuvarande lydelse år 1909 och
att den under de nära sex decennier
som har gått sedan dess har tillämpats
så att i princip endast svenskar, som
är bosatta i Sverige, har rösträtt. Det
tog mycket lång tid, innan någon inom
riksdagen kom på tanken att de bestämmelser
i vallagstiftningen och folk -

bokföringslagstiftningen som utesluter
utlandssvenskar från rösträtt skulle vara
grundlagsstridiga. Med reservanternas
tolkning av § 16 riksdagsordningen
har konstitutionsutskottet vid upprepade
tillfällen intagit grundlagsstridiga
ståndpunkter när frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt har varit uppe till
debatt. Detta gäller även de borgerliga
ledamöterna i konstitutionsutskottet.
Så sent som år 1964 ställde sig de borgerliga
ledamöterna i konstitutionsutskottet
bakom en motion om utlandssvenskarnas
rösträtt, som innebar att
rösträtten begränsades till sådana utlandssvenskar
som inte hade varit borta
från Sverige längre tid än 10 år. Då
fann man på borgerligt håll uppenbarligen
inte något grundlagshinder eller
annat hinder mot en begränsning av utlandssvenskarnas
rösträtt av i princip
samma slag som den regeringen nu föreslår.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Justitieminister Kling
har framhållit att det är ett märkligt
förslag som vi nu behandlar, nämligen
att svenska medborgare, som är bosatta
utomlands, skall tillerkännas rösträtt.
Det är väl riktigt att ett sådant rösträttsförhållande
inte förekommer i så
många länder, men önskemålet har
förts fram många gånger och under
lång tid.

Med anledning av de uttalanden som
justitieministern har gjort skulle jag
vilja fråga: Hur kan justitieministern
veta vilken kontakt med Sverige dessa
utlandssvenskar har som varit borta
längre tid än fem år? Det är inte möjligt
att klara ut om de har för avsikt
att komma tillbaka till Sverige och bosätta
sig där eller om de följer de svenska
förhållandena. Jag skall beröra den
saken senare i mitt anförande.

En klassificering av medborgarna
skall det vara, har vi fått höra. Någonting
annat är inte möjligt. Vidare har
vi fått veta att det under årens lopp
har fattats grundlagsstridiga och olyck -

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

liga beslut i konstitutionsutskottet. Det
är riktigt att när frågan togs upp motionsledes
av oppositionspartierna 1964,
innefattades i det provisoriska lagförslag
som vi då lade fram den begränsningen
att endast de som varit borta i
högst 10 år skulle få rösträtt. Emellertid
får man väl i det sammanhanget ta
hänsyn till det kompakta motståndet
från socialdemokratiska partiet mot att
någon av utlandssvenskarna skulle få
rösträtt. Jag hälsar med stor tillfredsställelse
att justitieminister Kling i dag
är mildare i sina uttalanden om oppositionen
än han var 1964, ty då hette
det att den ställning som oppositionen
hade intagit var ett första grundskott
mot den svenska demokratin.

Herr talman! Rätt många frågor återkommer
här i riksdagen det ena året
efter det andra i motioner, interpellationer,
enkla frågor och debatter av
olika slag, men det är nog ganska svårt
att finna något annat ärende som förts
fram så intensivt under så lång tid som
frågan om utlandssvenskarnas rösträtt.
Kanske bör det vid detta tillfälle framhållas
att 35 å 40 år har förflutit sedan
denna fråga första gången fördes
fram i riksdagen. Under alla dessa år
har motståndet varit starkt, men motiven
för detta har skiftat från den ena
tidpunkten till den andra. Regeringen
och regeringspartiet har alltid hittat
något skäl till motstånd, så att svenska
medborgare som vistas utomlands och
enligt grundlagen har rösträtt inte kunnat
utnyttja denna rättighet. Flera utredningar
har arbetat utan brådska, olika
förslag har förts fram, och det hela
har dragit ut på tiden.

Nu kan även reservanterna vara tillfredsställda
med att riksdagen fått ett
förslag i positiv anda. Även om rösträtten
för utlandssvenskarna enligt regeringsförslaget
blir starkt begränsad,
och även om det föreliggande förslaget
bara är en partiell reform, så är det
ändå ett steg i rätt riktning. Det förslag
som regeringen lagt fram i proposition
nr 145 och som konstitutionsutskottets

Ang. rösträtt för utlandssvenskar
majoritet med 10 röster mot 9 har godkänt
ger ingen anledning till anmärkning
när det gäller den procedur som
skall tillämpas för att ett antal utlandssvenskar
skall få utöva sin rösträtt. På
denna punkt råder, som justitieministern
konstaterat, enighet.

Det utredningsförslag som lades fram
för något år sedan och som innebar att
här skulle ske en grundlagsändring har
nu sopats undan, då en sådan ordning
inte var nödvändig. Att detta förslag
om grundlagsändring lagts åt sidan är
det nog ingen som sörjer över. Att man
inte vidhåller att kontrollen över utlandssvenskarnas
rösträtt skall knytas
till mantalsskrivningen utan till kyrkobokföringen
samt att ett giltigt svenskt
pass skall vara det instrument som är
grundläggande för den nödvändiga kontrollen
kan också godtagas utan erinran.

Vad vi däremot inte kan finna vara
riktigt utan måste vara kritiska emot är
regeringens förslag, som utskottsmajoriteten
bifallit, om den femåriga tidsgränsen.
Förslaget är så sparsamt att
endast de som varit kyrkobokförda här
något av de senaste fem åren får rösträtt.
Många löften har under de senaste
tio åren givits om att utlandssvenskarna
skall få sin rösträttsfråga ordnad. När
nu dessa löften skall infrias, hade vi
inte väntat en så begränsad reform att
endast en del av dem det gäller skall få
sin rösträtt.

Femårsgränsen innebär att bara en
del av utlandssvenskarna, som sammanlagt
beräknas uppgå till 60 000—65 000,
får tillfälle att avgiva sin röst. Förslaget
är som jag redan sagt bara en partiell
reform, och en så stark begränsning
av rösträtten kan vi reservanter
inte godta. Utskottet stryker under vad
departementschefen framhåller att
man, om man vill ha en positiv lösning,
måste acceptera regler som innebär en
schematisk avgränsning av den röstberättigade
personkretsen — en uppfattning
som reservanterna inte har någon
förståelse för.

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 50

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. rösträtt för utlandssvenskar

Reservanterna anser att här behövs
ingen tidsgräns. Även de som varit borta
längre tid än fem år bör få tillfälle
att rösta, om de i övrigt uppfyller de
uppställda kraven. Har dessa utlandssvenskar
grundlagsenlig rätt att rösta,
skall inte regering och riksdag göra en
klassificering som verkar på sådant sätt,
att den ene får rösta medan den andre
i samma situation inte får någon rösträtt.
Det går inte att hävda att den
nu föreslagna femårsgränsen skulle vara
ett rättvist system.

Justitieministerns slutsats är felaktig,
när han antager att den som varit
borta från Sverige längre tid än fem
år nog inte återvänder till hemlandet
igen. Man måste också i hög grad ogilla
att förslaget bygger på tanken att den
som varit borta mer än fem år inte är
så förtrogen med svensk samhällsutveckling
och aktuell politik, att han får
rösta. Det är enligt min mening alldeles
omöjligt för regering och riksdag att
avgöra, huruvida den eller den svenske
medborgaren, bosatt i ett annat land,
har för avsikt att komma tillbaka och
bosätta sig i Sverige. Att rösträtten
skall knytas till ett visst kunskapsmått
om Sverige är också ett tidigare okänt
begrepp och ett fullständigt orimligt
rösträttshinder, som grundlagen helt
naturligt inte känner till. För några år
sedan ville man införa ett skattestreck,
nu skall det vara ett kunskapsstreck. I
båda fallen är det lika orimligt.

Den som har varit borta från Sverige
längre tid än fem år — kanske betydligt
längre tid — och ändå har kvar ett
så starkt intresse att han vill underkasta
sig det besvär som är förenat med
att skicka in en ansökan att få rösta,
att till denna ansökan foga ett intyg om
giltigt pass och att vid valet avlämna
sin röstsedel, han bör få denna möjlighet.
Han är, tycker jag, mer kvalificerad
för att få rösta än den som varit
borta en kortare tid. Han måste då ha
ett så betydande intresse för Sverige
att inte just han bör hindras.

Femårsgränsen är godtycklig, den fö -

reslås utan saklig motivering och den
bygger på ett antagande som enligt min
mening inte kan försvaras. Den enda
motivering som finns är att utlandssvenskarnas
rösträtt skall hållas inom
så snäva gränser som möjligt. Här finns
uppenbarligen ett starkt intresse att begränsa
den skara av svenska medborgare
som skall få tillfälle att utöva sin
rösträtt på detta sätt, ett intresse av att
se till att rösternas antal blir så litet
som möjligt.

Det regeringsförslag som nu föreligger
och som utskottets majoritet godkänt
med förankring i denna olyckliga
tidsgräns innebär att den som varit
utomlands något år och kommer innanför
tidsgränsen 1968, mister sin rösträtt
sedan 1970. Är det verkligen någon
som anser att detta är ett riktigt
och rättvist förslag?

Vi reservanter anser att tidsgränsen i
sin helhet skall försvinna. De som varit
borta upp till 20 år kan kontrolleras på
centrala folkbokförings- och uppbördsnänmden,
och de som varit borta längre
och påminner om sin rösträtt kan
kontrolleras i respektive församlings
kyrkoböcker där de varit kyrkobokförda.
Kontrollen för dessa äldre årgångar
behöver inte vålla några särskilda
bekymmer, och vårt förslag behöver
alltså inte föranleda några svårigheter
ur kontrollsynpunkt. Allt talar för att
det här inte skall vara någon tidsgräns,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Till 1955 års valutredning
överlämnades en gång en skrivelse
undertecknad av 2 000 utlandssvenskar
som önskade erhålla sin grundlagsenliga
rösträtt. Sedan dess bär många
nya krav framställts av allt fler utlandssvenskar.
Detta sammanhänger
delvis med att utlandssvenskarnas skara
ständigt ökar allteftersom de internationella
förbindelserna av olika slag
växer.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Under dessa år har regeringen givit
till känna varierande meningsyttringar.
Utrikesministern har i lyriska ordalag
skildrat utlandssvenskarnas insatser och
talat om att dessa svenskar utgör »en
levande del i utvecklingen här hemma».
Herr Sträng har i något annorlunda tonfall
talat om »personer som lämnat landet
för att slippa fullgöra sina skyldigheter
mot samhället». Justitieministern
har mer talat om svårigheten att ge dem
rösträtt, eftersom en sådan rösträtt kunde
betyda »avsteg på ett viktigt grundlagsfrågorna
näraliggande område».

I dag har frågan förts ett betydelsefullt
steg framåt, och den tekniska lösning
som här har givits förefaller mig
vara elegant och smidig. På den punkten
skulle jag vilja lyckönska justitieministern.
Men av vilket skäl regeringen
till en väsentlig princip upphöjt
femårsgränsen har jag svårare att förstå.
Justitieministern säger att reservanterna
resonerar teoretiskt. Enligt
justitieministern är tydligen pass en
handling som man ger även till personer
vilkas medborgarskap man är oviss
om. Det har inte förefallit mig så vid
de granskningar vi har gjort i konstitutionsutskottet,
men om justitieministern
tror det, skall jag inte polemisera.

Utlandssvenskar som varit ute mer
än fem år, säger justitieministern här,
utgör en mycket heterogen skara. Hur
vet justitieministern det? Mig veterligen
finns det ingen utredning eller undersökning
i det avseendet. Justitieministern
sade själv alldeles därefter att
det är omöjligt att kontrollera denna
skara. Man kände inte till dessa människor,
och därför kunde man inte ge
dem rösträtt, ty då kom valsäkerheten
i fara. Resonemanget förefaller mig
inte helt konsekvent.

Det är riktigt som justitieministern
här påpekade att vi år 1964 nöjde oss
med en tioårsgräns, även om den konstruktion
vi ville ge lagen var i någon
mån en annan än dagens efter vad jag
kan se. Vi har ändrat oss, och vi har
ändrat oss i en liberalare riktning, ef -

Ang. rösträtt för utlandssvenskar
tersom vi har erfarit hur stort intresse
det finns bland utlänningar som varit
ute längre än tio år. Och som sagt, mig
förefaller det som om även justitieministern
hade ändrat sig. Han har tidigare
varit mycket avvisande i den här
frågan och vill nu ge utlandssvenskarna
rösträtt på vissa villkor. Hade justitieministern
varit mera intresserad och
inte avvisande, hade vi inte behövt
syssla med denna fråga så länge som
vi nu har gjort.

Och hur är det med denna femårsgräns
som nu har blivit en princip?
Vi resonerar, säger man, teoretiskt: de
som varit ute längre har ingen anknytning
till Sverige. Justitieministern kanske
tillåter mig att ta fram ett konkret
exempel som ligger ganska nära till
hands för mig.

Det finns många utrikeskorrespondenter
som informerar svenska folket
om vad som sker ute i världen — en
hel del av dem informerar väl också
omvärlden om hur det ser ut i Sverige.
Sveriges största morgontidning har i
New York en utlandskorrespondent
som väl närmast blivit en institution.
Denne man har varit ute drygt 18 år.
Han är hemma varje sommar och förefaller
mig ha relativt god kontakt med
Sverige. Han är gift, hans hustru anlitas
varje höst av den svenska FNdelegationen.
Jag tror inte att det finns
någon som inte säger att hon är en
ovanligt god kraft, en kraft som delegationen
har mycket stor nytta av. I
sin verksamhet deltar hon i delegationens
överläggningar. Hon röstar för
Sverige i FN och har även efter vad
jag vet uppträtt i generalförsamlingen
å Sveriges vägnar.

Här har vi alltså en person som utåt
kan få representera Sverige. Men när
hon vill använda rösträtten här hemma
får hon inte detta. Det är möjligt
att justitieministern svarar mig att detta
är ett extremt fall, men jag tror att
det finns många sådana. Det är nog
inte svårt att plocka fram dem, om
justitieministern vill det. I varje fall

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1987

Ang. rösträtt för utlandssvenskar
förefaller det mig som om vi inte resonerar
mer teoretiskt än justitieministern
när han gör femårsgränsen till en
princip, en princip som regeringen
anser väsentlig.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Efter det anförande
som statsrådet Kling hållit behöver jag
inte syssla med annat än vad reservanterna
här framhållit.

Först skall jag säga något beträffande
den grundlagsenliga rätten. 16 §
riksdagsordningen innehåller inte bara
det här första stycket, utan det finns
två stycken till, och grundlag är väl
grundlag. Man skall inte bara läsa en
del utan man bör väl läsa paragrafen
i dess helhet. Och är det nu på det
viset att man säger att grundlag skall
efterlevas, då skall också den övriga
delen av grundlagen efterlevas.

Det resonemang som man för måste
alltså vara felaktigt. Grundlagen gäller
ju i sin helhet beträffande 16 §, och de
två andra styckena gäller vissa skyldigheter
eller vad vi vill säga, som
man skall uppfylla. Det är förutsättningar
för att man skall ha rösträtt.

Nog om detta.

Herr Sveningsson betygsätter också.
Han är något av en magister. Han betygsätter
utredningarna och säger att
de varit långsamma, medvetet långsamma.
I 1955 års valutredning var
partivänner eller i varje fall en partivän
till herr Sveningsson med. Jag
tror att man inte skall betygsätta på
detta sätt, ty utredningen har väl ändå
arbetat för att söka få fram ett resultat,
och resultatet kom 1962.

När den utredningen var ute på remissbehandling,
blev den trots den
långa tiden rätt väl sönderskjuten, så
sönderskjuten att den inte kunde läggas
till grund för en lagstiftning be -

träffande utlandssvenskarnas rösträtt.
Det var framför allt valsäkerhetsvillkoren
som man där sysslade med.

Vidare görs ett påstående som inte
är helt riktigt, nämligen att socialdemokraterna
skulle ha gjort ett kompakt
motstånd mot rösträtten. Hur var situationen
1964? Jo då förelåg en motion,
där man inte ville avvakta utredningsmannens
förslag. Man kan nog påstå att
förslaget var sådant att valsäkerheten
var mycket otrygg. Motionärerna föreslog
då en provisorisk lag och var beredda
att acceptera en tioårsgräns. Det
var förvånande att man i ett provisorium
ville ha en tioårsgräns. Vi får väl
tolka det så att man var på det klara
med att man inte kan låta rösträtten
vara obegränsad. Det var mot detta
förslag från borgerligt håll som socialdemokraterna
den gången reste kompakt
motstånd, och det gällde inte själva
frågan om utlandssvenskarna skulle
ha rösträtt eller inte. Det är felaktigt
att påstå något sådant.

Jag tror att det var en felsägning av
fru Segerstedt Wiberg, när hon talade
om »utlänningar». Hon menar väl utlandssvenskar.
Inom utskottet berättade
en av ledamöterna att han hade träffat
en person som hade varit bosatt i Amerika
i 40 år och som var svensk medborgare.
Denne hade inte någon annan
kontakt med Sverige än släkt i det här
landet. Han skulle alltså med den obegränsade
rätt som här föreslås — han
har alltså varit kyrkobokförd här i landet
— vara en av dem som skulle bli
röstberättigad. Var och en som försöker
att tänka litet sansat på detta problem
kommer nog att säga sig att det
väl ändå måste finnas någon begränsning.
Det är i alla fall att gå litet väl
långt om en person som har flyttat från
Sverige och inte har för avsikt att någonsin
återvända hit skulle få bli röstberättigad.

Jag ber, herr talman, med detta att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Herr SVENINGSSON (li) kort genmäle: Herr

talman! Jag tyckte nog att utskottets
ärade ordförande inte riktigt
klarade ut begreppen i detta grundlagssammanhang.
Jag vill bara konstatera
att om de personer, som befinner sig
inom femårsgränsen, skall få rösträtt,
behövs ingen ändring av grundlagen.
Det säger väl mycket om att vår uppfattning
i detta avseende är riktig.

Jag har inte sagt att utredningarna
medvetet har dragit ut på tiden, men
de har tagit lång tid, och det går inte
att förneka att det har tagit lång tid innan
det har lagts fram ett förslag i positiv
riktning. Som jag sade i mitt första
anförande är det nära 40 år sedan förslag
i denna fråga lades fram första
gången i riksdagen. Det är inte alltid,
herr talman, som det tar så lång tid
mellan framläggandet av ett förslag och
ett beslut i frågan. Det har tagit så lång
tid att vi från oppositionssidan tycker
att det har varit ett kompakt motstånd
från socialdemokratin. Hade viljan varit
god, hade det gått att lösa problemet
tidigare.

Det har erinrats om att vi föreslog
eu tioårsgräns år 1964. Då bör man
också ha i minnet att vad vi föreslog
var en provisorisk lagstiftning. Vi hade
en förhoppning om att det skulle bli en
slutgiltig lagstiftning, innan dessa tio
år hade gått ut.

Om man ser på det förslag som motionsledes
lades fram och det förslag
som behandlas i dag, finner man att
skillnaden inte är så stor. Jag tycker
för min del att valsäkerheten hade varit
lika stor, om det förslag jag nämnt
hade godtagits. Det fanns den gången
— som jag redan sagt — ingen anledning
att tala om att förslaget var ett
grundskott mot demokratin.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Såväl utskottsutlåtandet
som reservationen, såväl regeringsförslaget
som oppositionens linje i den -

Ang. rösträtt för utlandssvenskar
na fråga präglas av ett trångt och kortsiktigt
nationellt betraktelsesätt, inte av
ett långsiktigt internationellt perspektiv.

Den fråga det här gäller har ett intimt
samband med Sveriges relationer
till andra länder, men framför allt
hänger den principiellt samman med
det mycket större internationella problemet
om vilka rättigheter som bör
tillerkännas persorer som för längre
tid flyttar från sitt ursprungsland utan
att förvärva medborgarskap i det nya
landet. Det problemet kan väntas få
allt större dimensioner till följd av en
stegrad befolkningsomflyttning mellan
länderna. Det måste med tiden framtvinga
en debatt på det internationella
planet.

Man kan här, såvitt jag förstår, tänka
sig två principiella lösningar, antingen
den att de som för en följd av år flyttar
från sitt ursprungsland behåller alla sina
rättigheter från detta land, eller också
den motsatta principen, att de får
en växande del av de rättigheter som
gäller i inflyttningslandet.

Vi står mitt uppe i en process vars
konsekvenser är svåröverskådliga. Vi
måste räkna med att åtskilliga människor
för ganska lång tid väljer att bosätta
sig och arbeta i ett annat land
utan att ens utnyttja möjligheten att där
förvärva medborgarskap. De kan ha
växlande planer, deras återflyttning kan
ske vid olika tidpunkter, kanske aldrig.
Vad som än blir fallet framstår det för
ett modernt internationalistiskt betraktelsesätt
som naturligt att dessa nyinflyttade
dras in i samhällets verksamhet
och bereds möjligheter att påverka
den miljö som de lever och arbetar i.
Vi intar redan den attityden i vårt eget
land till de utlänningar som nu bidrar
till vår välståndsutveckling. Vi är angelägna
om att de inte skall isoleras, vi
vill integrera dem i helheten. Såvitt jag
vet föreligger inga hinder för en här
boende och arbetande utlänning att delta
i ett svenskt politiskt partis verksamhet.
Därmed förvärvar han också

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. rösträtt för utlandssvenskar
rätten att delta i nomineringen av kandidater
till allmänna val — givetvis
kandidater med svenskt medborgarskap.
Man är angelägen om att dessa
utlänningar skall dras in i fackliga organisationer
och på den vägen också
kunna utöva ett visst medinflytande.
Man hoppas, exempelvis på LO-sidan,
att utlänningar skall ställa upp och låta
välja sig som ombud vid fackliga kongresser.
Tack vare den fackliga sektorns
vikt i vårt samhälle får de också
här möjlighet till medinflytande. Men
vi hamnar så småningom i en tvetydig
situation, därför att gränsen kommer
att gå vid själva valet till den lagstiftande
församlingen.

Man kan fråga sig vilka politiska beslut
som är viktigast för människor i
denna situation. Det är klart att de i
enskilda fall starkt kan påverkas av politiska
beslut i sitt ursprungsland, men
det sannolika är att de i flertalet fall i
väsentligt högre grad påverkas av besluten
i den miljö där de lever och verkar.
Det må gälla socialpolitik, socialförsäkringar,
skatter, skolor, sjukhus,
bostäder och mycket annat. Man kan
invända att utlänningar väl ändå inte
skall ha något slag av medinflytande på
utrikespolitik och försvarspolitik. Jag
vill ingalunda hävda att dessa delar av
politiken är betydelselösa, men jag är
inte övertygad om att en sådan invändning
har någon större tyngd.

Jag är väl medveten om att de perspektiv
jag här försöker antyda säkert
inte på länge kan mogna fram i praktiska
beslut. Situationen är alltför ny,
tankarna måste vänjas vid vad vi här
står inför. Men jag frågar mig ibland
var vi kan hamna i Europa, om vi inte
så småningom angriper detta problem.

Jag har frågat mig vad som händer
med den schweiziska demokratin exempelvis
när tidvis 40 procent av dem
som arbetar i den schweiziska industrin
är utestängda från ett reellt medinflytande
på den schweiziska politiken via
valen. Om vi fortsätter på den vägen,
blir det så i våra europeiska samhällen

att en del av dem som nu bygger upp
välståndet, som tar de sämsta jobben,
som har de värsta villkoren, förblir utestängda
från utformningen av hela den
miljö där de har att verka.

Det är alltså en tänkbar princip för
den framtida utvecklingen. Den motsatta
principen är att ensidigt knyta rösträtt
och samhällsinflytande till medborgarskap
oberoende av bosättning.
Det är vad den svenska riksdagen i dag
tycks vara benägen att göra. Den linjen
måste ovillkorligen möta praktiska och
principiella betänkligheter. Det är ingen
tillfällighet att agitationen för utlandssvenskars
rösträtt och motsvarande agitation
för andra utlänningars rösträtt
mött så mycket motstånd just därför att
det finns både stora principiella svårigheter
och praktiska svårigheter. Det är
ingalunda på något sätt självklart att
den som lämnat ett kollektiv där han delat
vissa rättigheter och vissa förpliktelser
skall behålla alla rättigheter och
samtidigt slippa ifrån en del av kollektivets
förpliktelser. Det finns enstaka
undantagsfall, där man verkligen har
löst denna fråga. Särskilt gäller detta
Frankrike, men jag tillåter mig hävda
att utlandsfransmännens rösträtt snarast
är att betrakta som en ideologisk
rest av det franska kolonialväldet.

Man har här i debatten uttryckt allmän
tillfredsställelse med den tekniska
lösning som justitieministern presente rat.

Jag kan inte helt dela denna tillfredsställelse.
Den anordning det här
gäller innebär att man bortåt ett halvår
före valen skall vara tvungen att själv
anmäla intresse för att delta i valen.

Nu visar all erfarenhet att den sortens
anordning ensidigt gynnar de människor
som har vana att handskas med
papper, att ta kontakt med myndigheter.
Det är ett speciellt socialt och
kulturellt urval. Varje typ av förhandsregistrering
i samband med val har en
konservativ tendens. Det mest slående
exemplet på detta är ju Förenta staterna,
där man alltså för amerikanarna i
landet liar den ordningen, att de i god

Torsdagen den 7 december 1967

tid före valet skall låta registrera sig.
Det är ju en av de bidragande orsakerna
till att man i Förenta staterna har ett
påfallande lågt valdeltagande, att de fattigaste,
de kulturellt mest eftersatta
grupperna i stor utsträckning ställt sig
utanför valen, och att man följaktligen
får mer konservativa valutslag och en
mer konservativ politik än det amerikanska
folket förtjänar.

Man hävdar gärna i debatten att frågan
om att ge utlandssvenskarna rösträtt
är en fråga om att skapa rättvisa.
1 själva verket skapar man, hur man än
gör, nya orättvisor. Om utlandssvenskarna
betraktas som ett kollektiv, så är
det i praktiken uteslutet att inbördes ge
dem likvärdiga möjligheter och likvärdiga
incitament att delta i valen. Det
skall gå över beskickningar och konsulat.
Det är inte möjligt att sprida
vallokaler ut över främmande länder.
Närheten till huvudstaden, närheten till
konsulat, ekonomiska möjligheter att utnyttja
den här valmöjligheten kommer
ytterligare att snedvrida urvalet av dem
som kommer att delta i valen. Om man
läser en av de utredningar som har
föregått dagens förslag, så finner man
också sådana egendomligheter som att
svenskar bosatta i Schweiz får alldeles
speciella besvärligheter genom att de
måste bege sig till Liechtenstein för att
rösta. Man kan också läsa ut, att det
inte är alldeles säkert om svenskar bosatta
i Frankrike på längre sikt kommer
att beredas möjligheter att därifrån delta
i val i hemlandet. Just denna fråga
om utlänningar bosatta i ett land skall
delta i valkampanjer eller dras in i valpropaganda
och rösta i sina ursprungsländer
skapar verkligen vissa problem
för de länder som de är bosatta i. Allt
detta går man förbi i regeringsförslaget
och i den aktuella debatten. Man rör
sig i stället med många godtyckliga påståenden,
delvis motstridiga. I en av de
utredningar som: ligger bakom förslaget
talas det om den gamla invändningen
att det kan bli en mycket besvärande
propaganda bland utlandssvenskarna,

Nr 50 45

Ang. rösträtt för utlandssvenskar
men att man inte behöver ta någon notis
om den saken, ty det blir säkert en
mycket begränsad propaganda. Samtidigt
hävdar man att utlandssvenskarna
har goda möjligheter att hålla sig informerade
om hemlandets politik. Dessa
båda teser går helt enkelt inte ihop.
Man har på många håll högst överdrivna
föreställningar om utlandssvenskars
möjligheter att någorlunda kontinuerligt
orientera sig om vad som sker i deras
ursprungsland. Tillåt mig anföra ett
exempel. Av vissa skäl befann jag mig
på resa i Förenta staterna år 1957 vid
tiden för den stora pensionsomröstningen.
Jag var självfallet ytterst angelägen
att få veta resultatet. Ingen av
de amerikanska tidningar som jag lyckades
spåra upp hade ett ord att berätta
om denna en av de viktigaste händelserna
i svensk efterkrigspolitik. Någon
vecka i efterskott lyckades jag faktiskt
få tag i procentsiffrorna i alla fall tack
vare en obetydlig liten notis i ett av de
små svensk-amerikanska nyhetsblad
som ännu vid den tiden överlevde men
som väl sannolikt i dag har lagts ned.
Detta gällde Förenta staterna, ett land
med rätt livliga kontakter med Sverige.
Hur förhåller det sig då med möjligheterna
att orientera sig om svensk politik
i andra länder med annan struktur
och kanske på större avstånd från vårt
land?

Man skulle kunna rada upp många
andra tekniska och praktiska invändningar
mot det förslag som här framlagts,
men det är klart, att alla dessa
invändningar med långt större tyngd
drabbar reservationen, som just genom
att inte sätta någon tidsgräns alls får
helt orimliga konsekvenser. Det är klart
att mina allvarliga betänkligheter mot
regeringsförslaget i och för sig skulle
motivera ett yrkande på avslag. .lag vet
att det är lönlöst — vad förmår man
mot ett enhälligt konstitutionsutskott?
I denna situation tvingas jag att rösta
på regeringens otillfredsställande förslag
för att förhindra oppositionens helt
omöjliga alternativ.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. rösträtt för utlandssvenskar

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Herr Björk förde i
första delen av sitt anförande in en
mycket intressant principiell frågeställning.
Den finns där, och den är
mycket viktig, men jag tror som herr
Björk att det är en lång väg att vandra
innan man kommer fram till någon
lösning av de problemen.

Jag skulle också — för att ett ögonblick
återvända till valrätten — vilja
isolera den från övriga rättigheter och
skyldigheter och säga att det ju också
finns ett stort antal utlandssvenskar
som arbetar i länder där valrätt aldrig
förekommer eller, om den över huvud
taget finns, endast är en chimär. Jag
har svårt att förstå varför utlandssvenskar
i dessa länder skulle berövas
varje tillfälle till medborgerlig handling
vid en valurna då de ju i alla fall
är svenska medborgare.

Jag skulle också vilja varna herr
Björk för att generalisera beträffande
kategorin utlandssvenskar. Han gjorde
det kanske ännu mer i den senare delen
av sitt anförande då han anmälde
sin allmänt negativa syn. Ett av skälen
till denna negativism var, framhöll
herr Björk, att utlandssvenskarna är
konservativa. Jag vet inte det. Han sade
att den som känner till papper och
bestämmelser får en viss fördel framför
den som inte gör det. Det är väl
riktigt, men det gäller ju också här
hemma. Den som vet vilka socialbidrag
som är tillgängliga har möjlighet att
använda sådana utan att därför vara
särskilt konservativ eller särskilt pappersförfaren.
Hur många är det inte
som varit ovetande om existensen av
kommunala bostadsbidrag och därför
blivit utan sådana även på platser där
kommunala bostadsbidrag utdelas, för
att ta ett exempel? Hur många är det
inte som stannar hemma från en valhandling
i Sverige därför att de inte
känner till bestämmelsen om äktamakeröstning
eller över huvud taget inte
känner till bestämmelserna om hur det

går till vid ett val? Det är lyckligtvis
en sjunkande procentsats, men den
finns där.

Den jämförelse som gjordes med
Schweiz kanske var något ensidig eftersom
större delen av de 40 procent
som under vissa perioder arbetar i
Schweiz avser att inom kortare eller
längre tid återvända till sina hemländer.
Det finns ett annat och mera allvarligt
problem i den schweiziska demokratin
och rösträtten, och både herr
Björk och jag är medvetna om vad det
är för ett problem.

Jag skall emellertid nu gå över till
att tala om propositionen och utskottsutlåtandet,
och jag vill gärna förena
mig med lyckönskningarna till justitieministern
för att han som förste nordiske
justitieminister nu ställer sig bakom
ett förslag, enligt vilket medborgare
med mer eller mindre fast bosättning
utomlands får tillfälle att rösta.
Det är ett framsteg, och det är glädjande
att så kan ske. Det kommer att
uppskattas, inte minst utomlands. Om
man kämpar emot en reform i många
år och till sist går in för samma reform
blir blommorna kanske litet mera
prunkande än vad de skulle ha blivit
om man hade gått in för reformen från
början. Men skälet till detta finns redan
angivet i Bibeln — i berättelsen
om den förlorade sonen. Det må vara
skäl till att det kan vara ganska vackra
blommor som överräckes till herr Kling
i sammanhanget.

Beträffande femårsgränsen blev jag
något överraskad när i argumenteringen
för densamma grundlagen infördes.
Jag har, och det gäller också herr Pettersson,
läst propositionen och funnit
att justitieminister Kling säger att utlandssvenskarnas
rösträtt löses utan
grundlagsändring. Det är inte några
bestämmelser i grundlagen som gör
rösträtten beroende av bosättningen.
Jag kan inte finna att det skulle vara
någon skillnad mellan fem och tio år
eller att inte ha någon gräns alls, så

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

länge man infriar vallagens bestämmelser
om röstlängd, och det avser regeringsförslaget
att göra.

Även ett annat yttrande av justitieministern
förvånade mig. Justitieministern
säger i propositionen, lika väl
som han sade i dag, att om man stannar
vid en femårsgräns torde rosträttsreformen
inbegripa alla de kategorier
av utlandssvenskar som det är särskilt
angeläget att få med. .Tåg vill här sätta
ett stort frågetecken. Vi kan ha många
exempel i ena eller andra riktningen.
Jag hade, herr Pettersson, dock inte
trott att herr Adamssons farbror i Förenta
staterna skulle komma in även i
kammaren; han fanns i utskottet ■—
mer än nog. Det är väl ingen som tror
att denne farbror som varit borta så
länge från landet skulle göra sig mödan
att anmäla sig till denna röstlängd,
att skaffa sig röstsedlar och sedan i
god tid bege sig över vida vatten och
land till ett röstavgivningsställe. Det
exemplet är inte riktigt realistiskt.

Den kategori jag tänker på är något
mer realistisk, men man kan ju inte
lagstifta för kategorier, det har justitieministern
alldeles rätt i. Jag vill bara
nämna det som ett exempel på femårsgränsen.
Det gäller inte tidningsmännen
— dem har fru Segerstedt Wiberg
redan talat om -— som verkligen har
nära kontakt med Sverige. Nej, det gäller
en annan grupp svenskar, som har
stor betydelse för vårt näringsliv, för
vår sysselsättning och för vår produktion,
nämligen alla svenska försäljare,
konstruktörer och projektorer som är
bosatta utomlands och varav flertalet
för att kunna verka faktiskt måste vara
borta längre tid än fem år från hemlandet.
Det är en kategori människor
som ofta kommer ut såsom mycket
unga. De lockas kanske av utlandet.
Det var ju innan Mallorca och Kanarieöarna
fick den roll i vår budget och
vårt tänkande som de har nu. Dessa
människor beger sig alltså relativt tidigt
ut och möter nya förhållanden i
ett nytt land. De får anpassa sig efter

Ang. rösträtt för utlandssvenskar
detta. De får arbeta hårt. Efter några
år bildar de kanske familj. De får barn
och därmed besvärligheter med skolgång.
Allteftersom åren går blir de
alltmer rotade i den nya miljön. De
kanske är hemma på semester och
drömmer om att komma hem och få
njuta en pensionärstillvaro hemma. De
håller emellertid en mycket nära kontakt
med hemlandet.

Dessa människor skulle med den
strikt iakttagna femårsgränsen — är
den en regel skall den strikt iakttagas
— för det mesta inte få tillfälle att någonsin
utöva en valhandling. Jag tycker
att det är ganska hårt mot dem. De
arbetar ju i realiteten för Sverige och
för svensk sysselsättning. Det gäller
personer av skiftande ekonomisk standard.
Några har lyckats väl och är
rika, rent av utomordentligt rika. Andra
har det mycket knappt och mycket
besvärligt, medan andra åter lever
under så att säga normalomständigheter.
Deras utlandsvistelse gör emellertid
att de inte har något alternativ. De
har väldigt svårt att komma tillbaka
och ge sig in på den svenska arbetsmarknaden
och att få sin utkomst här
hemma. De är därför, om inte dömda,
så nära nog tvingade att stanna kvar
på sina poster utomlands. Det är av
denna kategori människor som eu betydande
del av svensk exportindustri
drar nytta och därmed i sista hand
hela vårt samhälle.

Jag tycker därför, herr justitieminister,
att femårsregeln är för schematisk.
Den var onödig att komma med i detta
sammanhang. Jag vill inte säga att
jag skulle ha ansett den idealiska lösningen
vara att inte ha någon gräns
alls. Man har ju alltid olika grader av
rättvisa och orättvisa när man stiftar
lag och då särskilt när man stiftar
skattelag; det får vi se nästa vecka. Jag
tycker ändå att gränsen är för snäv och
för hårdhänt. Man skulle kanske ha
kunnat vara något generösare och litet
mera frigjord i bedömningen och givit
större utrymme för många kategorier,

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. rösträtt för utlandssvenskar
som nu alltså bär hamnat vid sidan av
det hela.

Sedan skall jag med anledning av
vad herr Björk sade om den bristande
kännedom om Sverige som kan finnas
bland utlandssvenskar avsluta mitt anförande
med en liten fråga, som en
kvällstidning ställde till en person på
gatan, som det heter, när Sverige inte
hade devalverat. Då frågade vederbörande
tidning vederbörande röstberättigare
person: Vad tycker ni om devalveringen?
Svaret kom: Devalveringen
gäller ju bara export och import —
det har ju inte vi konsumenter med att
göra.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hernelius tycks
alldeles ha missförstått mitt resonemang
om den konservativa tendens som
blir resultatet av regeringsförslaget i
denna fråga. Det är alldeles klart att de
människor som har vana att handskas
med papper och vana att närma sig
myndigheter alltid har fördelar framför
sina medbröder. Men just denna
omständighet har vi ju på hemmaplan
försökt undvika i samband med val genom
att göra valhandlingen så enkel
som möjligt för samtliga medborgare
oberoende av deras förutsättningar i
detta avseende.

Det är också en märklig debattteknik
som herr Hernelius använder. När
jag pekar på ett allvarligt problem i
Schweiz, som kan bli allvarligt även
för oss på längre sikt, svarar han med
att Schweiz har ett ännu allvarligare
problem, nämligen avsaknaden av
kvinnlig rösträtt, ett problem som vi
sedan länge har löst.

Sedan tycker jag att det var en aning
oförsiktigt av herr Hernelius, liksom
av justitieministern, att framhålla att
här är det fråga om det första förslaget
i Norden. Det kan ge vissa associationer.
Vart har ni nu tagit vägen, alla
nordister? Här föreslås i alla möjliga
frågor att man bör ha en samordnad

nordisk lagstiftning. Tänker man sig
nu i denna speciella fråga att storebror
Sverige skall gå i spetsen, medan de
andra skall komma tultande efter? Frågan
har tangerats en gång på 1950-talet
i Nordiska rådet. Då fanns det tydligen
mycket starka betänkligheter, men nog
skulle det vara ganska önskvärt, om
man nu skall ha sådana här arrangemang,
att få någorlunda enhetliga nordiska
regler, eftersom en stor del av
problemet just gäller nordbor som är
bosatta i det närmaste nordiska grannlandet.

Om jag inte är alldeles fel underrättad,
har frågan varit på tal i Finland,
fast den där har strandat på betänkligheter
från ett borgerligt parti. Jag
har också hört sägas att man där skulle
laborera med en lägre tidsgräns än vad
det är fråga om i det svenska förslaget.

Inte är det något särskilt bra uttryck
för nordism att angripa saken på det
här sättet, lika litet som det är uttryck
för någon europeisk anda, som vi ibland
uppmanas att visa, och ännu mindre för
en allmän internationalism. Man handlar
tvärtom enligt den kända principen
»Blott Sverige svenska krusbär har».

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Björk att vad jag uttalade om de
schweiziska kvinnornas uteblivna rösträtt
inte var något svar på herr Björks
fråga utan en komplettering. Allt är
inte debatteknik här i världen, herr
Björk, även om herr Björk tror det.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har tittat på konstitutionsutskottets
utlåtande och funnit
för det första att av »förstakammarhalvan»
har tio ledamöter deltagit i beslutet,
för det andra att någon centerpartirepresentant
icke återfinnes där. Centerpartisterna
i andra kammaren finns
på reservationssidan, där ledamöterna
bara är nio. Tydligen har vikarien för

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

vårt parti på förstakammarsidan röstat
med regeringen, vilket jag tycker var
litet märkligt. Jag vill fråga den konstitutionella
expertis som är företrädd
i denna kammare hur det hela riktigt
klaffar.

Vidare fäster jag mig vid en argumentation
som har framförts här. Det
nämndes en hälsning från finansministern,
som nu tyvärr har lämnat kammaren.
Han hade uttalat att han var
ohågad att ge skatteskolkarna utomlands
rösträtt här hemma. Det är en
synpunkt som gamla bondeförbundet
på sin tid hade all reverens för och
som — kanske som ett arv från koalitionstiden
— lever kvar hos finansministern.
Men skatteskolkarna här i Sverige
får ju rösta, och därför förstår jag
inte varför skatteskolk bedöms olika i
det ena och i det andra fallet.

Herr Björks argumentering var litet
lustig. Han konstaterade — och han
upprepade det senare och diskuterade
det med herr Hernelius — att ett visst
kunnande och en viss förmåga att
handskas med offentliga papper finns
hos utlandssvenskarna. Såvitt jag förstod,
var det en försvårande omständighet,
varför han satte ett frågetecken
för om sådana människor borde ha
rösträtt. Jag förstår att det låg en annan
tanke bakom, nämligen misstanken
att de i detta avseende något kunnigare
skulle ha en konservativ inställning.
Jag konstaterar att i så fall skulle mitt
parti, när det gäller pappersexercis och
dylikt, vara ett mycket radikalt parti,
eftersom vi ligger ganska illa till när
det gäller rösträttsförsändelser i Sverige
och handskandet med de papper
som därmed sammanhänger. Om slutsatsen
är galen i det ena fallet, är den
väl galen även i det andra fallet — det
kan man väl konstatera i förbifarten.

Herr Björk menade att det stöter på
klassorättvisa att utlandssvenskar som
har det bra ställt och har färdigheter
inom skilda områden får rösträtt, medan
utlänningar, som åtar sig de sämsta

Ang. rösträtt för utlandssvenskar
jobben och därmed har det svårast men
likväl deltar i produktion, förvägras
rösträtt här i Sverige. Herr Björk tyckte
att det låg en liten motsättning häri,
men han drog inga slutsatser i den detaljen
— han drog över huvud taget
inga slutsatser annat än att han skulle
rösta med regeringspartiet, men det
gissade jag när han begärde ordet.

Medan justitieministern säger att
svenskar som varit utomlands i fem år
kan för litet om svenska förhållanden
för att få rösta, har herr Björk vissa
sympatier för att begåva även utlänningar,
som kommit hit för helt kort
tid sedan men som »deltar i produktionen»
med svensk rösträtt. Det borde
väl finnas något sammanhang i tänkandet
inom regeringspartiet också.

Herr talman! Ingenting har sagts från
centerpartihåll i denna fråga. Jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag skall be att få lämna
en kort upplysning. I utskottsutlåtandets
närvaroförteckning återfinnes
ett namn på en förstakammarledamot,
som inte satt med vid behandlingen av
ärendet. Jag syftar på herr Palm — det
får alltså bli en kartong på det namnet.
Vidare var vår vice ordförande, herr
Torsten Andersson, sjuk då ärendet behandlades
i utskottet, och någon annan
centerpartist fanns då inte att tillgå.
Detta är skälen till att det finns 19 ledamöter
och 9 borgerliga reservanter.

Jag hoppas att detta är det svar som
herr Nilsson ville ha.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall be att få göra
några ganska korta kommentarer till ett
par av de anföranden som hållits här
tidigare.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. rösträtt för utlandssvenskar

Det förefaller som om herr Sveningsson
fortfarande talar om att det skulle
föreligga eu grundlagsenlig rösträtt för
utlandssvenskarna. Jag tycker att det
framgått ganska klart av vad herr Georg
Pettersson sagt och av mitt första anförande
att så inte är förhållandet. Jag
får be herr Sveningsson att genom protokollet
ytterligare ta del av mitt första
anförande.

Det framgår alldeles klart av motivuttalandena
till 1909 års grundlagsreform
att man var medveten om att
grundlagsändringen icke var avsedd att
ge utlandssvenskarna rösträtt. Flera talare
har här sagt att socialdemokraterna
skulle vara motståndare till en reform
på detta område. Fru Segerstedt Wiberg
sade att jag har varit helt avvisande,
och både fru Segerstedt Wiberg och
herr Sveningsson talade om att motiven
har skiftat. Det har de ingalunda gjort.
Jag har vid upprepade tillfällen både i
denna kammare och i medkammaren
fått svara på frågor om en reform på
detta område. Jag har flera gånger —
kanske litet väl optimistiskt — sagt att
jag hoppades att en reform skulle komma
vid en viss tidpunkt. Motivet till att
jag inte har lagt fram något förslag förrän
i år är helt enkelt det, att vi inte
tidigare hade någon tillfredsställande
teknisk lösning. De tidigare förslag som
framlagts av olika kommittéer kunde
inte accepteras. Men en mycket skicklig
man hittade på en lösning åt mig, och
den lösningen har jag lagt fram för
riksdagen.

Herr Hernelius talade om att femårsgränsen,
som regeringen föreslagit,
skulle ställa många anställda i svenska
utlandsföretag utan rösträtt. Jag har en
annan erfarenhet än herr Hernelius därvidlag.
Enligt min erfarenhet är dessa
svenska tekniker, affärsmän o. s. v. inte
utomlands så länge att de skulle förlora
sin rösträtt. De brukar efter några års
stationering vid det svenska företagets
utlandsavdelning komma tillbaka till
Sverige på några år innan de sedan
reser ut igen.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilssons
inlägg föranleder inga närmare
kommentarer från min sida. Om man
inte vill förstå en talare så blir det
naturligtvis också omöjligt att förstå
honom.

Däremot skulle jag gärna till justitieministern
vilja rikta en fråga, som jag
glömde i mitt första anförande. Det
gäller en detalj i propositionen, men enligt
min mening är det en särskilt betydelsefull
detalj.

Justitieministern säger här i tämligen
förbigående att den omständigheten att
någon vid sidan av sitt svenska medborgarskap
även har utländskt medborgarskap
inte i och för sig bör hindra
att han blir upptagen i röstlängd. Jag
måste säga att jag blev chockerad när
jag läste detta uttalande. Jag kan inte
tolka det på annat sätt än att det här
öppnas möjligheter för vissa personer
att utöva rösträtt i två länder — de två
länder där de råkar ha medborgarskap.

Kampen för allmän och lika rösträtt
fördes en gång under parollen »en man
— en röst». Här skulle man alltså helt
i förbigående vara beredd att bryta mot
denna princip. Om jag har förstått uttalandet
rätt hoppas jag att detta allvarliga
skönhetsfel rättas snarast möjligt
antingen genom regeringsförslag eller
motionsvägen. Om jag har missförstått
saken vore jag mycket tacksam om
justitieministern kunde lugna mig.

Herr statsrådet KL1NG:

Herr talman! På herr Björks fråga vill
jag bara svara att detta är en fullt medveten
anordning. Enligt ett tidigare förslag,
som framlagts av en kommitté,
skulle vederbörande avge en försäkran
på heder och samvete att han icke jämte
sitt svenska medborgarskap hade utländskt
medborgarskap. En sådan bestämmelse
är ganska meningslös. För att
vi skall kunna straffa vederbörande för
att han eventuellt avgivit en falsk för -

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

säkran måste vi ha honom här i landet,
och det går inte.

Dessutom förekommer det redan att
människor som har annat medborgarskap
jämte ett svenskt medborgarskap
har rösträtt och kan utöva denna rösträtt
här i Sverige.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman!. Jag måste säga att jaginte
är särskilt lugnad av justitieministerns
besked. Den omständigheten att
det redan förekommer vissa oformligheter
på detta område tycks mig inte
vara skäl till att vi skall acceptera en
vidgning av dem. Det är ju alldeles klart
att vi måste räkna med möjligheten att
i framtiden ett växande antal människor
kommer att förvärva dubbelt medborgarskap
och alltså enligt regeringens
förslag får tillfälle att till skillnad från
alla andra utöva rösträtt i två länder.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag- vill säga till herr Pettersson
att det givetvis var en felsägning när
jag talade om utlänningar och inte utlandssvenskar
— låt vara att debatten
sedan har kommit att röra sig om utlänningarnas
rösträtt. Det är givetvis i
och för sig en intressant debatt, men frågan
kan efter vad jag förstår inte bli
aktuell med den lagstiftning vi har nu
och med det utseende som världen i övraigt
har ännu så länge.

Här har berörts problem i Schweiz.
Det är inte bara kvinnornas rösträtt där
som vållar problem. Det skulle vara
inånga problem att lösa om man vill ge
utlänningarna rösträtt. Man har inte bara
utlänningar som är bosatta där, de
siffror som här nämndes beträffande
utlänningarna i Schweiz berör efter vad
jag förstår också gränsarbetarna. De
bor ju i ett land och arbetar i ett annat
land.

Justitieminister'' Kling ansåg att jag
med orätt talade om att han hade varit

Ang. rösträtt för utlandssvenskar
ovillig att ge utlandssvenskarna rösträtt.
Den långsamma takt varmed detta
ärende vandrat fram ända till dess justitieministern
hittade den geniale man
som fann en lösning, tycker jag visar,
att viljan inte varit så där påfallande
stor att lösa problemen. Men, som sagt,
vi får glädja oss åt att justitieministern
har hittat en man som kunde komma på
en lösning för den kategori utlandssvenskar
som varit ute mindre än fem
år. Jag beklagar att alla de andra inte
kan få utöva sin rösträtt. Det tycker jag
fortfarande är en mycket stor skönhetsfläck
i propositionen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Justitieministern uttalade
att jag alltjämt tycks leva kvar i
den tron att grundlagen ger utlandssvenskarna
rösträtt. Men så är det inte,
sade han. Motiven till 1809 års grundlag
skulle säga något annat, om jag fattade
uttalandet rätt.

Jag skall med anledning av detta uttalande
be att få till kammarens protokoll
anteckna några rader ur betänkande
nr 19 år 1962 om utlandssvenskars
deltagande i allmänna val. Under rubriken
»Gällande bestämmelser» sägs där
följande: »Valrätt vid val till riksdagens
andra kammare tillkommer enligt
§ 16 riksdagsordningen envar svensk
undersåte, som senast under nästföregående
kalenderår uppnått tjugoett års
ålder, dock att valrätt ej må utövas av
den som står under förmynderskap.
Därjämte stadgas att till efterrättelse
vid val skall finnas röstlängd; och skall,
på sätt i vallagen finnes närmare bestämt,
valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst,
ändå att förändring inträffar
före valet.»

Jag tycker att det uttalandet bör vara
tillräckligt. Det styrker den uppfattning
vi alltid haft då vi diskuterat denna
fråga, nämligen att grundlagen ger
utlandssvenskarna rösträtt.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Ang. rösträtt för utlandssvenskar

Jag skall inte ge mig in i det internationella
resonemanget. Jag har inga
kvalifikationer när det gäller rösträtten
i Amerika, Frankrike och våra nordiska
grannländer. Men att betrakta
landet Schweiz som särskilt besvärligt
när det gäller de svenskar som bor där
och deras möjlighet att utöva rösträtt
är enligt min uppfattning inte riktigt.
Där brukar man ordna denna sak på
det sättet — landet är ju litet — att
man reser till ett grannland och där
avlämnar sin röst.

Vidare har man kommit in på valsäkerheten
som vi också diskuterat vid
olika tillfällen. Såvitt jag kan förstå
menar man att den skall vara 100-procentig,
och det vill vi väl alla. Men jag
vill också stryka under vad jag sagt vid
tidigare tillfällen. När det gäller röstandet
här hos oss kan man ifrågasätta
om vi har en 100-procentig valsäkerhet,
när vi delar ut röstkort som ger alla
väljare möjlighet att rösta på postanstalt
i grannkommunen, när vi ger den
som inte själv har rösträtt tillfälle att
rösta för gamla och sjuka som inte
själva kan ta sig till vallokalen. Man
kanske också kan ta med äktamakeförsändelser
och se om det verkligen är
på det sättet att valsäkerheten är 100-procentig i vårt eget land. Jag anser att
så inte är fallet.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag är mycket tillfredsställd
med att herr Sveningsson
till riksdagens protokoll läste in § 16
riksdagsordningen och tog med den i
detta sammanhang mycket väsentliga
bestämmelse som säger att »valrätten
grundas på förhållandena vid tiden för
röstlängdens tillkomst». Det är kanske
det som är det avgörande. Men egentligen
är väl en sådan här diskussion
med dem som skrivit på reservationen
ganska överflödig, ty reservanterna anser
ju att man kan åsidosätta en människas
grundlagsenliga rätt, om det
finns starka skäl för det. Detta uttryck

återfinnes nämligen på raderna 9—12 i
reservationen, och det är ett mycket
märkligt uttalande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5»
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Om främjande av den tekniska forskningen, m. m.

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 49.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 190, i anledning av motioner om
en tidsplan för de beslutade skolreformernas
genomförande; och

nr 191, i anledning av motioner om
en plan för forskningsorganisationen
vid universiteten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om främjande av den tekniska forskningen,
in. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 192, i anledning av motioner
om främjande av den tekniska forskningen
m. m.

I de likalydande motionerna 1:270,
av herr Holmberg m. fl., och II: 342, av
herr Bohman m. fl., hade anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
dels uppdraga åt universitetskanslersämbetet
och Ingeniörsvetenskapsakademien
att 1) gemensamt följa utvecklingen
av kontakterna mellan universitetens
och högskolornas forskningsinstitutioner
— i första hand de tekniska, naturvetenskapliga
och ekonomiska — och
näringslivet, 2) framlägga förslag till
behövliga åtgärder för att ytterligare
utveckla dessa kontakter, ävensom 3)
äska erforderliga medel för att i samband
med den framtida planeringen av
universitetens och högskolornas utbyggnad
kunna tillgodose behovet av speciella
forskningsgrupper eller tekniskt
inriktade företag av lokaler och tomtutrymmen
i nära anslutning till institutionerna,
dels ock undersöka möjlig -

heterna att utnyttja industriföretagen
för statliga beställningar av forskningsoch
utvecklingsarbete.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:270 och
II: 342 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört.

I sitt yttrande hade utskottet beträffande
frågan om samverkan inom forskningen
bland annat ansett det vara en
angelägen uppgift för universitetskanslersämbetet
att följa utvecklingen av
samarbetet mellan universitets- och högskoleinstitutioner
samt näringslivet. Utskottet
förutsatte, att ämbetet, i den
mån behov ansåges föreligga, skulle
framlägga förslag om åtgärder för att
ytterligare utveckla kontakterna mellan
forskningen vid universitet och
högskolor och forskningen inom näringslivet.
Därjämte hade utskottet erinrat
om att förslag helt nyligen framlagts
om inrättande av ett statligt centralorgan
för tekniska forskningsfrågor
m. m.

Reservation hade anmälts, utom av
andra, av herr Wallmark (h), som dock
ej antytt sin mening.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
rörande nu förevarande utlåtande
jämväl finge beröras statsutskottets
utlåtande nr 193.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! I januari väckte högerpartiet
en partimotion i fråga om främjande
av den tekniska forskningen. Bakgrunden
till motionen var att vi kunde
konstatera ett mycket starkt behov av
en växande målforskning och ett mera
omfattande tekniskt utvecklingsarbete
inom industrin för att näringslivet
skulle kunna hävda sig i den internationella
konkurrensen. Yi kunde emellertid
samtidigt konstatera ökade svårigheter
för näringslivet att åstadkom -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Om främjande av den tekniska forskningen, m. m.

ma detta med hänsyn till de snabbt
växande kostnader i förhållande till de
konkurrerande industriländerna som
näringslivet hade drabbats av. Med
detta som bakgrund skisserar vi i denna
partimotion en rad synpunkter på
och förslag om hur den tekniska utvecklingen
skall kunna främjas på ett
lämpligt sätt.

Sedan motionen väckts, har det hänt
åtskilliga ting. I våras hade forskningsberedningens
arbetsutskott under dess
nye ordförande, statsrådet Wickman,
ett mycket stort sammanträde med en
betydande grupp industriföreträdare
för att diskutera just dessa frågor. Man
kunde av protokollet att döma konstatera,
att denna grupp kommit till ungefär
samma slutsatser som vi dragit i
högermotionen. Det har också tillsatts
en arbetsgrupp för att studera frågorna
om ett ökat stöd till det tekniska utvecklingsarbetet
i landet, och för några
veckor sedan kom ett betänkande i denna
fråga.

Statsutskottet har också i sitt utlåtande
hänvisat delvis till detta och delvis
till andra myndigheters aktivitet.
Ännu är det emellertid endast ord och
inte handling. Jag vill i detta sammanhang
uttala den principiella uppfattningen
att i ett normalt konkurrensläge
är det självklart så att ett fritt och hårt
konkurrerande näringsliv självt skall
klara detta utvecklingsarbete. Det måste
vara huvudprincipen, och den tycker
jag att man alltid skall hålla i minnet.

Av statsrådet Wickmans promemoria
framgår en del andra synpunkter, och
jag skall be att få citera två meningar
ur den. Beträffande forskning och utvecklingsarbete
sett från resursfördelningssynpunkt
säger han följande; »När
den helt dominerande delen av ett
lands FoU bedrivs av enskilda företag
med egna resurser finns dock skäl, som
talar för att dessa utgifter blir underoptimala,
särskilt i ett skede av hårdnande
internationell konkurrens.» I ett
annat sammanhang framhåller han:

»Privatfinansierad FoU torde i vissa
fall få mindre volym än vad som är
samhällsekonomiskt önskvärt även av
ett annat skäl än bristande riskutjämning.
Privata vinstdrivande företag har
ingen anledning att ta hänsyn till de
effekter av sin forskning, som är positiva
för andra än vederbörande företag.
Biprodukter av företagets forskning
kan emellertid framstå som utomordentligt
värdefulla för samhället. Ett
exempel härpå är den utbildningseffekt,
som forskning på ett nytt tekniskt område
ger. Ett annat exempel är när
forskningsrön inom ett användningsområde
får viktiga tillämpningar på
andra områden, som företaget av olika
skäl är ointresserat av.»

Jag vill vända mig emot dessa två citerade
principiella deklarationer, därför
att statsrådet Wickman i sin promemoria
tydligen inte har tagit hänsyn
till att en lyckad innovation också förutsätter
att den är ekonomiskt motiverad
och ekonomiskt konkurrenskraftig.
Den synpunkten måste alltid vara med
i bilden. Det torde icke kunna uppletas
några exempel som visar att näringslivet
icke tagit till vara de tekniska möjligheter
som är ekonomiskt försvarbara.
Jag har velat stryka under den principiella
skillnaden i vår syn på dessa frågor
och Krister Wickmans.

I vår motion har vi emellertid pekat
på en rad åtgärder, som även i ett jämviktsläge
är nödvändiga att vidta. Vi
har talat om behovet av att ha en tillräckligt
hög självfinansieringsgrad, så
att det skall vara möjligt att göra såväl
fysiska som intellektuella investeringar.
Det tillhör företagets självklara uppgift.
Men när kostnaderna har blivit så
höga att man knappt kan täcka dagens
akuta utgifter, uppstår det betydande
svårigheter. Investeringsverksamheten i
byggnader har statsverket velat lösa på
sitt speciella sätt, nämligen med investeringsbanker,
en väg som är, som jag
ser det, mindre lyckad.

Det gör att den promemoria som
statsrådet Wickman har lagt fram, vil -

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Om främjande av den tekniska forskningen, m. m.

ken i och för sig har ett vettigt grepp i
många stycken men är utomordentligt
vag i sina formuleringar, väcker en viss
misstänksamhet. Är det frågan om en
styrning eller ett stöd? Detta kanske
kan klarna så småningom fram till dess
att det kommer en proposition.

Vi har också talat om behovet av att
skapa forskningsfonder parallellt med
investeringsfonderna. Även detta torde
ha varit föremål för överläggningar
mellan näringslivet och regeringen.

Vidare har vi pekat på avskrivningsmöjligheierna.
Nu torde det till våren
nästa år komma ett förslag i företagsbeskattningsfrågan,
och det kan finnas
anledning att återkomma till detta ämne
då.

I dagens läge finns det emellertid
fortfarande en rad aktiviteter som vi
anser är viktiga för att underlätta företagens
forskningsarbete. Vi talar om
den kontaktverksamhet, som är oundgängligen
nödvändig och där påtagliga
brister finns, mellan näringslivet å ena
sidan och forskarna vid offentliga
forskningsanstalter å andra sidan. Vi
lägger ett konkret förslag att universitetskanslersämbetet
tillsammans med
Ingeniörsvetenskapsakademien skall
sköta denna verksamhet. Här kommer
den föreslagna styrelsen in på ett mycket
egendomligt sätt som är mycket
svårförklarat i promemorian. Härvidlag
har man anledning att vänta att
statsrådet litet mer utvecklar sina tankegångar.

Jag vill i detta sammanhang betona
Ingeniörsvetenskapsakademiens utomordentligt
fristående och välmotiverade
ställning. Akademin åtnjuter ett
utomordentligt förtroende hos alla parter,
och det är i dessa frågor utomordentligt
angeläget att verkligen ta vara
på en sådan situation. Det gör man
inte när det exempelvis gäller forskningsstationerna,
som vi också tagit
upp i vår motion. Tvärtom så föreslår
ju statsrådet Wickman att den forskningsstation,
som IVA med så stor
framgång och på ett så förträffligt sätt

bedrivit i anslutning till tekniska högskolan
under tjugo år, skall dras därifrån
och läggas under styrelsen —
samtidigt som man i promemorian erkänner
att de äskanden beträffande
nya forskningsstationer, framför allt i
Göteborg, som IVA under många år har
kämpat för, nu godtas och så småningom
väl kommer att tillgodoses. Jag tror
att det är ett rätt olyckligt grepp att
starta en sådan samordningsaktivitet
genom att beröva en välorganiserad
och välkänd organisation en av dess
viktiga funktioner.

Vi har pekat på de statliga beställningarna
som ju är en utomordentligt
intressant fråga. Inte därför att de skall
tjänstgöra som ett stöd åt näringslivet
utan därför att de offentliga myndigheterna
genom specificerade beställningar
kan få forskningsuppgifter och
produktutveckling utförda i takt med
sina önskemål. Ett lysande exempel på
detta är ju försvarets sätt att hantera
dessa frågor. I viss mån kan man också
dra paralleller med kärnenergiområdet.
Vi har mycket stor erfarenhet
på detta område, och jag förmodar att
det är meningen att styrelsen i den frågan
skall bli något slags kontaktorgan
i förhållande till de statliga verken.

Utskottet har ju skrivit allmänt välvilligt
om motionen och även velat ge
till känna sina synpunkter. Jag har
känt ett behov av att beröra vissa frågor
litet närmare och kanske något
mera preciserat än vad utskottet har
gjort.

En utomordentligt viktig fråga i detta
sammanhang är prioriteringsfrågan.
I det knappa budgetläge, som staten
befinner sig och även i fortsättningen
kommer att befinna sig, är det givetvis
nödvändigt att välja objekt på ett
riktigt sätt. Sveriges mekanförbund har
tillsatt en egen forskningsgrupp för att
göra en analys inom Mekanförbundets
verksamhetsområde, ett av de tunga
områdena, som täcker ungefär 40 procent
av hela vår exportindustri. Det
skulle bli en länk i den samlade ana -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967

Om främjande av den tekniska forskningen, m. m.

lysen av de områden som vi behöver
göra en aktiv insats på.

Statsrådet Wickman talar i sin promemoria
om att styrelsen, om jag kan
läsa rätt innantill, skall leda och dirigera
denna prioriteringsanalys. Jag
tror att man för att åstadkomma ett
fullgott resultat bör allvarligt överväga
om man skall centralisera detta till en
statlig styrelse. Delvis har de här frågorna
tidigare skötts av ett som jag vill
kalla neutralt organ, nämligen Ingeniörsvetenskapsakademien.
Denna har
förklarat sig villig att samordna den
här verksamheten, och jag tror att det
är nödvändigt att vi får denna aktivitet
lagd på ett organ, som åtnjuter fullt
förtroende från alla parters sida.

I det sammanhanget vill jag beröra
nästa ärende, nämligen den fyrpartimotion
som har väckts om utformningen
av den svenska rymdverksamheten.
Utskottet har inhämtat yttranden
från två välinformerade organisationer,
nämligen IVA och Sveriges mekanförbund.
Utskottet konstaterar, med
rätta tycker jag, att man i och för sig
kan göra en sådan utredning som motionärerna
har begärt men att den i så
fall skall ingå i en större analys, och
det är den analysen jag tidigare har
pratat om.

Jag vill i själva sakfrågan bara säga,
att de stora undersökningar som har
gjorts om de amerikanska insatserna,
vilka belöper sig på ganska mycket
mer än 30 miljarder kronor om året,
inte har kunnat påvisa ett civilt utnyttjande
av resultaten som står i någon
som helst rimlig proportion till
den ekonomiska insatsen. Det är givetvis
inte motionärernas avsikt att vi
skall börja konkurrera med amerikanarna
inom detta område, men likväl
kunde exemplet kanske kunna lända
till en viss efterrättelse. Emellertid får
det här projektet infogas i det samlade
analysarbetet.

Det finns emellertid ytterligare en
mycket viktig fråga som måste lösas
för att forskningsaktiviteten skall kun -

na bedrivas på ett tillräckligt intensivt
sätt, och det är hur man skall lösa dokumentationsfrågan.
Tillflödet av nya
kunskaper sker med en utomordentlig
hastighet, och dokumentationen av detta
är utomordentligt svåröverskådlig.
Jag tror att jag i en annan debatt i
våras nämnde ett tiotal olika organ
som just håller på att utreda de här
frågorna. Där tror jag att styrelsen såsom
en samordnare kan göra en mycket
god insats, och det är med stor
glädje jag kan konstatera, att statsrådet
Wickman när det gäller de vetenskapliga
attachéerna som IVA har låter dem
stanna kvar under IVA:s hägn. Jag tror
att näringslivet är mycket tacksamt för
att få samarbeta med IVA, och jag vill
uttala den förhoppningen att när vi
kommer fram till ett förslag i .statsverkspropositionen
man godtar den utbyggnad
som är absolut nödvändig för
näringslivet om vi skall kunna hålla
kontakt med de övriga industriländerna.

Herr talman! Jag har velat framföra
de här synpunkterna, som alltså innebär
att vi får anledning att i samband
med statsverkspropositionen och den
proposition, som jag förmodar kommer
någon gång under våren beträffande
ifrågavarande styrelse och även
det omtalade utvecklingsbolaget, ta
ställning till en rad mera konkret utformade
frågor. Jag kan bara hälsa
med tillfredsställelse att statsrådet
Wickman har tagit ett relativt fast
grepp om de här frågorna, som gör det
möjligt att få en samlad överblick. Jag
vill bara till slut uttrycka den förhoppningen,
att detta grepp skall bli varsamt
och att han med all finess sköter
det mycket ömtåliga samarbete som
fordras.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag tillhör motionärerna
i följande ärende, nämligen om utredning
angående utformningen av den
svenska rymdforskningen, och med

Torsdagen den 7 december 1967

Nr 50

Om främjande av den tekniska forskningen, m. in.

herr talmannens tillstånd skall jag be
att helt kortfattat få säga några ord om
detta.

Vi har i motionerna fäst uppmärksamheten
på den stora roll som rymdforskningen
spelar såväl för det tekniska
framåtskridandet — bl. a. avseende
telekommunikationer och TV-distribution
— som för naturvetenskaplig
forskning över huvud taget och även
för det industriella framåtskridandet.

Trots att jag står med båda fotterna
på den fasta skånska jorden har jag
aldrig kunnat undgå att fascineras av
tekniken inom rymdverksamheten och
av astronauternas färder i rymden. Jag
är medveten om att ett litet land som
Sverige aldrig kan komma att spela någon
annan roll på detta område än
ungefär sparvens roll i tranedansen. Vi
kan aldrig konkurrera med de stora giganterna
— USA och Sovjetunionen. Vi
bör emellertid mera aktivt än hittills
kunna delta i det europeiska samarbetet
på detta område och även för de
svenska insatserna skapa ett program
som jämväl tar sikte på ett utvidgat
samarbete mellan statsmakterna och
den av herr Wallmark berörda arbetsgruppen
inom Mekanförbundet. Eventuellt
bör vi också se till att beställningar
av apparatur utläggs på den
svenska industrin. Jag vill särskilt stryka
under betydelsen av rymdforskningens
biprodukter —- s. k. spin off.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
ställa mig bakom Ingeniörsvetenskapsakademiens
tillstyrkande av en utredning
på området som inte begränsas till
rymdprojekt utan behandlar dessa projekt
i samband med andra kvalificerade
industriella utvecklingsuppgifter.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag har i första hand
begärt ordet för att med anledning av
en blank reservation säga någonting om
statsutskottets utlåtande nr 193 beträffande
rymdforskningen. Frågan om ett
svenskt engagemang i rymdforskningen

är av mycket stor betydelse för den
tekniska och den industriella utvecklingen.
Vi som diskuterade denna fråga
i utskottet kunde snart konstatera att
det var en mycket svår fråga att bedöma.
Vilken ståndpunkt man än väljer
härvidlag får den en synnerligen stor
räckvidd för vårt näringsliv och vår
ekonomi.

Ingeniörsvetenskapsakademien framhåller
i sitt remissvar bl. a.: »Vad som
vållar problemen är givetvis i första
hand värderingen av de indirekta fördelarna
av rymdforskningen, framför
allt utvecklingen av sådan teknik som
kan finna andra tillämpningar och även
den effekt stora rymdbeställningar har
på inriktningen och omfattningen av
industriföretagens utvecklingsarbete.»
Ingeniörsvetenskapsakademien kommer
fram till att de indirekta fördelarna i
relation till Sveriges kostnader och personella
insatser ej med säkerhet kan
sägas motsvara värdet av svensk industriell
forskning och produktutveckling.
Akademin säger att det finns
många andra områden, där samhället
har behov av att utforska och utveckla,
utöver dem som berör rymd- och försvarsområdena.
Det kan t. ex. gälla tekniska
hjälpmedel för undervisning, teknisk-medicinsk
utrustning på sjukvårdsområdet,
transportmedel och transportsystem,
energiproduktion, naturresurser,
luft- och vattenföroreningar etc.
Detta gör att man grundligt får se över
problemet, innan man från vårt håll
satsar på denna rymdverksamhet.

Tyvärr har vi här i landet ännu inte
haft något organ, som har kunnat utveckla
ett system för att ange vilka allmänna
forskningsprojekt som skall stödjas
eller prioriteras och vilka projekt
man skulle kunna avstå ifrån. Vi har
visserligen forskningsutredningen, men
den har inte helt kunnat fylla den uppgiften
ännu. Förslag har utarbetats om
en styrelse för teknisk utveckling under
statsrådet Krister Wickmans ledning.
Jag hoppas, liksom herr Wallmark
här tidigare, att denna styrelse

58 Nr 50 Torsdagen den 7 december 1967

Om främjande av den tekniska forskningen, m. m.

skall kunna ge en översikt och kunna
samordna teknisk forskning, i första
hand inom olika statliga organ. Vi är
givetvis intresserade av att den inte
kommer att allvarligt styra näringslivets
egna forsknings- och utvecklingsorgan.
Jag tror för min del också att
det är väldigt viktigt att man här går
varsamt fram, ty man kan inte genom
en sådan statlig styrning nå samma resultat
som om man låter näringslivet
självt få ta upp dessa frågor inom sin
egen forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Ja, herr talman, det har visat sig —
vilket också har framhållits av tidigare
talare — att mycket är på gång när det
gäller rymdforskningen. Det finns kanske
inte någon anledning att direkt påyrka
den utredning som motionärerna
önskar.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

193, i anledning av motioner om
utredning angående utformningen av
den svenska rymdverksamheten;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av
lantbrevbärarbilar; samt

nr 195, i anledning av motioner angående
planeringen av investeringarna
på trafik- och samfärdselområdet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 65, i anledning av väckta motioner
angående läkemedelsförsörjningen;
och

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den
5 december 1958 (nr 566) om ersättning
för krigsskada å egendom.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 377, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag med anledning av sammanslagning
av medicinalstyrelsen, medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd
och socialstyrelsen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.46.

In fidem
K-G. Lindelöiv

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967