Nr 50 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:50)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 50 ANDRA KAMMAREN 1967

7 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 7 december fm.

Sid.

Meddelande ang. dagens frågestund............................. 5

Svar på frågor av:

herr Norrby (fp) ang. anordningar för luftbefuktning i statliga arbetslokaler.
.................................................. 5

herr Larsson i Luttra (ep) ang. mantalsskrivningen av personer som

vistas i av arbetsmarknadsstyrelsen anordnade läger........... 6

herr Magnusson i Borås (h) ang. begränsning av importen från länder

med mycket låg prissättning............................... 8

fru Ekroth (s) ang. skador förorsakade av läckande oljecisterner... 9

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. betydelsen av förälders samfundstillhörighet
vid domstols beslut beträffande vårdnaden av

barn i äktenskapsskillnadsmål.............................. It

herr Nilsson i Bästekille (h) ang. bemanningen på lotsstationen i

Simrishamn............................... 12

herr Odhe (s) ang. åtgärder för att öka respekten för hastighetsbe stämmelserna.

............................................ 14

herr Sundkvist (ep) ang. ändring av högsta tillåtna hastighet inom

tätbebyggt område............................ 15

herr Josefson i Arrie (ep) ang. skärpning av säkerhetsföreskrifterna

för tågens sovvagnar................................... 17

fru Sundberg (h) ang. gottgörelse till telefonabonnenter för felaktigt

debiterade samtalskostnader....... 18

fröken Anderson i Lerum (s) ang. möjligheten för befattningshavare
inom statens järnvägar att vid friställning eller pensionering förvärva
av dem innehavda tjänstebostäder..................... 20

herr Åkerlind (h) ang. riskerna för spridande av gulsot vid blodgiv ning.

.................................................... 22

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 50

Nr 50

Innehåll

Sid.

herr Werner (h) ang. utformningen av s. k. gemensam samling i skolorna
.............. 23

herr Dickson (h) ang. viss propaganda inom skolan.............. 25

herr Westberg (fp) ang. tidpunkten för framläggande av förslag om

de gymnasiala skolformerna................................ 26

herr Ståhl (fp) ang. gränserna för dämning och tappning i Vänern. . 27

Ändring i föräldrabalken m. m.................................. 29

Ensittarlagen..................... 50

Utredning angående samhällets kulturpolitiska uppgifter........... 65

En allsidig kulturutredning..................................... 68

Rösträtt för utlandssvenskar m. m............................... 70

Tidsplan för de beslutade skolreformernas genomförande........... 85

Främjande av den tekniska forskningen m. m..................... 85

Utredning angående utformningen av den svenska rymdverksamheten 86

Torsdagen den 7 december em.

Svar på interpellationer av:

herr Hermansson (vpk) ang. principerna för upprättande av diplomatiska
förbindelser med andra stater....................... 89

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. de i vissa länder förekommande

religionsförföljelserna...................................... 99

herr Söderström (h) ang. en enhetlig tillämpning av affärstidslagen. 102
herr Boo (ep) ang. resultaten av utredningen »länsplanering 67».... 108

herr Jonasson (ep) ang. ett handlingsprogram för näringslivet och

bebyggelsen i Värmlands län............................... 110

herr Lundberg (s) ang. trafikpolitiken.......................... 125

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. ökade bidrag till enskilda vägar 122
herr Wennerfors (h) ang. förbättring av kommunikationerna i Stockholms
skärgård........................................... 124

herr Enskog (fp) ang. tidpunkten för framläggande av proposition

om fördjupning av Södertälje kanal och Mälarens farled........ 126

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. finansieringen av isbrytningen. . 128

Meddelande om enkla frågor av:

herr Björk (s) ang. obligatorisk förarplatsförsäkring.............. 130

herr Hedin (h) ang. rationaliseringsverksamheten inom lotsverket.. 130

Innehåli

Nr 50

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 7 december fm.

Sid,

Första lagutskottets utlåtande nr 60, ang. lag om ändring i föräldrabal ken

m. m.................................................. 29

— nr 62, ang. ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o), 14:o) och 17:o) lagen om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt.................................. 50

— nr 63, om fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen........... 50

— nr 64, om ändring i lagen angående ändring i lagen om aktiebolag.. 50

Andra lagutskottets utlåtande nr 70, ang. lag med anledning av sammanslagning
av medicinalstyrelsen, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
och socialstyrelsen......................... 50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57, dels ang. begränsad giltighetstid
för lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område samt ändrad lydelse av 1 och
1 a §§ samma lag, dels ock om tillämpning av ensittarlagen på kronans
mark................................................ 50

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57, om utredning angående

samhällets kulturpolitiska uppgifter.......................... 65

— nr 58, om en allsidig kulturutredning......................... 68

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 55, ang. rösträtt för utlandssvenskar
m. in............................................. 70

Statsutskottets utlåtande nr 190, om en tidsplan för de beslutade skolreformernas
genomförande.................................. 85

-— nr 191, om en plan för forskningsorganisationen vid universiteten 85

-— nr 192, om främjande av den tekniska forskningen in. m......... 85

— nr 193, om utredning angående utformningen av den svenska rymdverksamheten
............................................. 86

— nr 194, ang. statlig kreditgaranti för lån avseende anskaffning av

lantbrevbärarbilar......................................... 87

— nr 195, ang. planeringen av investeringarna på trafik- och samfärdselområdet
............................................ 87

Andra lagutskottets utlåtande nr 65, ang. läkemedelsförsörjningen.... 87

— nr 71, ang. ändrad lydelse av 3 § lagen om ersättning för krigsskada

å egendom................................................ 88

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

Torsdagen den 7 december

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Meddelande ang. dagens frågestund

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Med

hänsyn till det stora antalet
enkla frågor som föreligger till besvarande
vid dagens sammanträde kommer
frågestunden att utsträckas om så
erfordras för att alla frågor skall bli
besvarade.

§2

Svar på fråga ang. anordningar för luft befuktning

i statliga arbetslokaler

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Norrby har frågat
mig, om jag vill medverka till att statliga
arbetslokaler utrustas med anordningar
för luftbefuktning och därigenom
bidra till att skapa en hälsosammare
arbetsmiljö för de anställda.

Självfallet bör statliga arbetslokaler
fylla rimliga krav ur arbetshygieniska
synpunkter på ett gott lokalklimat. Härvid
spelar såväl ventilations- som belysningsförhållanden
en väsentlig roll.
Genom en lämplig utformning och dimensionering
av ventilationsanläggningen
i en byggnad kan tre betydelsefulla
faktorer för arbetsmiljö och lokalklimat
påverkas, nämligen luftens temperatur,
fuktighet och halt av föroreningar.
Beroende på verksamheternas
art och omfattning samt de lokalmässiga
förhållandena torde man från fall

till fall få pröva, om särskilda anordningar
för ökad luftbefuktning behövs.

Jag vill i sammanhanget nämna att
byggnadsstyrelsen i sina rapporter med
utredningar avseende mått, kvalitéer
och tekniska lösningar för kontorshus
och byggnader för högre utbildning och
forskning behandlat även frågan om
ventilationen och därvid som önskvärt
lokalklimat räknat med en lufttemperatur
av 20—22° C och eu relativ luftfuktighet
av 30—35 procent.

Vidare anförde

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min fråga. För
att belysa frågans bakgrund vill jag
här göra några citat och börjar med
en mening ur arbetarskyddslagen 10 §.
Där står det: »Arbetet skall äga rum vid
så lämplig värme- och fuktighetsgrad,
som med hänsyn till arbetets beskaffenhet
och platsen för detsamma skäligen
kan påfordras.»

I 22 § arbetarskyddskungörelsen står
det: »Tjänliga anordningar skola, där
så erfordras, finnas för att arbetet må
kunna äga rum vid lämplig värme- och
fuktighetsgrad.»

I en liten broschyr utgiven av arbetarskyddsstyrelsen
i samråd med statens
personalvårdsnämnd och statstjänstemännens
huvudorganisationer
står det: »En väl avvägd temperatur
och behaglig luftfuktighet är av stor
betydelse för en god arbetsprestation.
För låg relativ fuktighet i rumsluften
känns obehaglig, då torr luft ökar kroppens
avdunstning och medför att andningsorganens
slemhinnor torkar ut.
Den relativa luftfuktigheten i arbets -

6 Nr 50 Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Svar på fråga ang. mantalsskrivningen av personer som vistas i av arbetsmarknadsstyrelsen
anordnade läger

lokaler bör hållas vid 30—70 %, om
så erfordras genom luftbefuktning.»

Min fråga är närmast föranledd av
egna erfarenheter som statsanställd. Beteckningen
torr statstjänsteman fick då
icke en bildlig utan en bokstavlig innebörd.

De myndigheter som har att bevaka
arbets- och bostadsmiljö med avseende
på bl. a. luftfuktighet är i första hand
arbetarskyddsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statens institut för folkhälsan och
bostadsstyrelsen. Samtliga dessa myndigheter
saknar, enligt uppgift, för närvarande
anordningar för luftbefuktning
i sina lokaler. Lika illa lär det vara i
kanslihuset -— jag är inte så väl bevandrad
i det huset -—- där ju finansdepartementet
finns, under vilket byggnadsstyrelsen
sorterar, och socialdepartementet
som har att utöva överinseende
över arbetarskyddslagens tillämpning.
Enligt min uppfattning finns det
fog för påståendet att staten inte lever
som den lär i detta fall.

Ur finansministerns svar tycker jag
mig kunna läsa ut en positiv syn —•
naturligtvis inga löften men som sagt
ändå en positiv inställning. Hundratusentals
statstjänstemän kan alltså nu
se en hägrande oas i sina torra kontorsöknar.
Vi kanske rent av också kommer
att få luftkonditionering i det nya riksdagshus
som just nu projekteras i byggnadsstyrelsen.

Det är anmärkningsvärt att när elektronisk
materiel eller liålkortsutrustningar
för sin funktion kräver högre
luftfuktighet än den naturen består
med, så anses det självklart att luftbefuktningsanordningar
installeras. Men
när det »bara» är fråga om människor
som skall fungera är det inte så noga.

Luftfuktigheten är ju ingen isolerad
faktor ur arbetsmiljösynpunkt, men tekniskt
sett är en befuktningsanordning
ofta ett enkelt komplement till ett befintligt
ventilationssystem. Per anställd
och år är totalkostnaden för en sådan

komplettering av samma storleksordning
som kostnaden för en enda arbetstimme.
Kan man med en sådan åtgärd
minska frånvaron med någon timme
per år och anställd eller höja produktiviteten
med någon enstaka promille,
så är åtgärden lönsam.

Slutsatsen blir, herr talman, närmast
en paradox men en sådan som torde
ligga mycket väl till för finansministern:
på denna punkt har staten inte
råd att spara.

Härmed var överläggningen slutad.

§3

Svar på fråga ang. mantalsskrivningen
av personer som vistas i av arbetsmarknadsstyrelsen
anordnade läger

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Luttra
har frågat mig vilka principer jag anser
bör gälla beträffande mantalsskrivning
för dem som vistas i olika former
av läger i arbetsmarknadsstyrelsens
regi.

Principen är att var och en mantalsskrivs
i den kommun och församling
där han rätteligen skall vara kyrkobokförd
den 1 november året före mantalsåret.
Kyrkobokföringen bestäms i sin
tur av bosättningen. För personer med
mera tillfälligt arbete kan det vara svårt
att fastlägga den egentliga bosättningsorten.
Det finns en serie vägledande
rättsfall från kammarrätten. Det skulle
dock föra för långt att inom ramen för
ett svar på en enkel fråga redogöra för
denna problematik.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret. Han säger

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

Svar på fråga ang. mantalsskrivningen av personer som vistas i av arbetsmarknadsstyrelsen
anordnade läger

själv att det är kortfattat därför att det
var en enkel fråga; jag drog mig dock
för att ställa en interpellation vid denna
sena tidpunkt av höstriksdagen.

Enligt folkbokföringsförordningen är
rätt mantalsskrivningsort den där vederbörande
kan antas komma att regelmässigt
vistas under nattvilan eller motsvarande
vila. Det finns en lång rad
undantag från denna regel. 13 och 14 §§
folkbokföringsförordningen räknar upp
ett stort antal fall där denna regel inte
tillämpas. Det gäller t. o. m. statsråd och
det gäller dessutom dem, som visserligen
ganska långvarigt vistas på vissa
orter men där det är fråga om läroanstalter,
sjukhus, militärtjänstgöring
och straffanstalter av olika slag. Det är
uppenbart att man när denna förordning
skrevs inte hade denna typ av
läger, där vistelsen enligt mitt sätt att
se inte kan betraktas som bosättning i
förordningens mening och alltså inte
hör medföra ändrad mantalsskrivningsort.
I stor utsträckning gäller det här
vad man kallar svårplacerad arbetskraft,
d. v. s. i regel personer med ett
visst handikapp. Detta gör det ännu
mera angeläget att det inte bli fråga om
ett skjutsande mellan olika kommuner
vid mantalsskrivningen. I praktiken går
det till på det sättet, att vederbörande
inte får sin mantalsskrivningsfråga klar
förrän efter besvär. I de nu aktuella
fallen har hemortskommunen besvärat
sig över att sådana personer som vistas
på arbetsmarknadsstyrelsens läger
har kvarskrivits i kommunen. Dessa
besvärsärenden tar lång tid att behandla.
Det kan inte vara rimligt att dessa
personer skall mer eller mindre hänga
i luften.

Enligt mitt sätt att se skapar detta,
som förefaller vara en ny praxis, problem
dels naturligtvis för lägerkommunerna
som får ett större eller mindre
antal personer mantalsskrivna, vilka
egentligen inte är hemmahörande i kommunen,
och dels självfallet ännu större

problem för de personer det gäller som
inte får den trygghet som vetskapen om
mantalsskrivningsort ändå medför.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har anledning att
något kommentera frågeställarens inlägg.

Förr i världen betraktade man nödhjälpsarbetena
som en alldeles specifik
form av arbete, som inte föranledde
någon ändring i mantalsskrivningsförhållandet.
Numera betraktar vi däremot
arbetsmarknadsstyrelsens beredskapsarbeten
i princip som ett arbete på
den allmänna marknaden. De arbetande
arvoderas och avlönas enligt gängse
avtal och normer.

Det ligger en konsekvent och logisk
tanke i att även de på AMS-lägren sysselsatta
arbetarna behandlas på samma
sätt som andra medborgare när det gäller
mantalsskrivningen. I det senare avseendet
gäller ju också, såsom frågeställaren
själv konstaterade, att grundkriteriet
är att man skall vara mantalsskriven
där man intar sin normala
nattvila.

Gifta personer blir i allmänhet mantalsskrivna
där familjen är mantalsskriven
under förutsättning att vederbörande
något så när regelbundet besöker
sin familj. Ogifta personer som inte har
någon stadigvarande bostad kan emellertid
bli mantalsskrivna i lägret, om
deras arbete och sysselsättning där omspänner
en nämnvärd tidrymd.

Avgörande är således hur lång tid
vederbörande vistas i lägret. Den
praxisen har nu utbildat sig att det för
en ogift person, som icke har någon
fast bostad inom annat område och som
vistas på ett beredskapsarbetsläger i arbetsmarknadsstyrelsens
regi, skall gälla
en tidsgräns på sju månader. Om arbetaren
befinner sig där kortare tid än

8 Nr 50 Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Svar på fråga ang. begränsning av importen från länder med mycket låg prissättning

sju månader bokförs han inte i den
kommun där lägret ligger, men är lian
där längre tid än sju månader betraktas
anställningen som så pass permanent
att han blir mantalsskriven där
beredskapsarbetet pågår.

Jag är medveten om att vissa kommuner
tycker att det är en olägenhet
att få mantalsskriva en del personer,
som de normalt inte räknar in bland
kommunens fasta befolkning. Men jag
är också medveten om att det finns
många kommuner, framför allt i Norrland,
som ställer sig mycket kritiska
till att väl betalda arbetare vid kraftverksbyggena
inte blir mantalsskrivna
i de kommuner där arbetena pågår.

Det har emellertid inte — och det
är väl det avgörande i hela denna fråga
— skett någon förändring i praxis
i detta avseende. Det har inträtt en förändring
i förhållande till den inverkan
som 1920- och 1930-talens nödhjälpsarbeten
hade på mantalsskrivningen. Numera
tillämpas dock denna regel om
sju månader som gränskriterium och
det har inte, i motsats till vad som
uppgivits i vissa tidningar, skett några
förändringar i praxis.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det är självfallet riktigt
att de som på grund av arbetslöshet
vistas på annan ort inte skall behandlas
annorlunda än andra människor.
Det är emellertid ändå något speciella
förhållanden förknippade med den aktuella
formen av lägervistelse, eftersom
dessa läger utgör en replipunkt, där
vederbörande arbetare är förlagda, medan
arbetsplatserna kan vara belägna
på ganska stora avstånd och i helt andra
kommuner än där lägret är placerat.

Det är väl detta som skapar den irritation
som kan förekomma. Om lägret
ligger i en kanske ganska liten kommun
och hemortskommunen besvärsvägen
söker få ett antal personer i lägret mantalsskrivna
i lägerkommunen, kan det

inträffa att dessa när frågan blivit avgjord
till hemortskommunens förmån
redan har flyttat till någon annan del
av landet. Det är ju fråga om relativt
kortvariga vistelser.

Det är detta som gjort att dessa regler
tolkats som en ny praxis. I själva verket
kanske man fått klart för sig, att
de anställda kan mantalsskrivas på lägerorterna
och att hemortskommunerna
fördenskull i högre grad utnyttjar
besvärsvägen för att få vederbörande
mantalsskrivna i lägerkommunen. I och
med att dessa fall blir kända kan det
befaras att kommunerna i större utsträckning
kommer att föra dylika
ärenden till prövning i kammarrätten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. begränsning av importen
från länder med mycket låg prissättning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
har frågat, om jag är beredd att omedelbart
begränsa den svällande importen
till vårt land från länder med prissättningar
som är orealistiska vid jämförelser
med svensk arbetsmarknad, sedan
Finland, England, Danmark, Spanien,
Hongkong och Israel devalverat
sin valuta och därmed ytterligare skärpt
konkurrensläget för svensk industri.

Jag får meddela att det faktum att
Storbritannien och ytterligare ett antal
länder devalverat sina valutor inte föranleder
någon åtgärd för att begränsa
den svenska importen.

Vidare anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsde -

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

Svar pa fråga ang. skador förorsakade av läckande oljecisterner

partementet för att jag fått svar på min
fråga. Jag är givetvis inte belåten med
svaret.

Det är ju ett faktum, att importen
till vårt land har svällt mycket hastigt
under detta år, och särskilt under de
senaste månaderna, från de länder som
har en i jämförelse med den svenska
arbetsmarknaden helt orealistisk prissättning.
Här är sålunda fråga om att
slå vakt om de anställdas intressen och
inte låta proceduren gå så fort att det
uppstår alltför många tragedier.

Devalvering har nu tillgripits i ett
flertal länder. Vi är naturligtvis alla i
vårt land ytterligt angelägna att se till
att vi slår vakt om vår valuta och det
måste vi göra. Förutsättningen härför
är emellertid att vi också underlättar
för svenskt näringsliv att klara den ytterligare
hårdnande konkurrens som
blir resultatet av andra länders devalvering.
Det har alltså nu kommit in ett
helt nytt konkurrensmoment som motiverar
att vi försöker se om vårt hus
i möjligaste mån. Det gör man i alla
andra länder och det borde vi också
kunna göra.

Det är mot denna bakgrund, herr talman,
som jag beklagar att handelsministern
inte anser att detta är ett motiv
för att vidtaga åtgärder på det här
området.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill ge herr Magnusson
i Borås ytterligare ett par motiv
för mitt ställningstagande.

Vi har aldrig velat begagna importregleringsåtgärder
för att i och för sig
skydda oss mot import från länder med
lägre löner än vi själva har. Importregleringar
bör inte tillgripas för att
i konkurrenshänseende upphäva en sådan
skillnad. Det är det ena motivet.
Det andra, herr Magnusson, är att vi
tillhör internationella organisationer
och har underskrivit internationella avtal,
som i hög grad begränsar våra möj1*
— Andra kammarens protokoll 1967. A

ligheter och delvis helt utesluter tillgripande
av importregleringar i ett läge,
sådant det föreligger i dag.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag vill inte förlänga
denna debatt, men handelsministerns
senaste yttrande ger mig anledning att
ställa frågan hur det kan vara möjligt
för många länder som liknar vårt —
såsom de andra OECD-länderna •— att
avskärma sig från en alltför hårt svällande
import just från dessa länder.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill lämna herr
Magnusson i Borås den uppgiften som
svar på hans senaste fråga, att exempelvis
de länder som tillhör EFTA endast
i begränsad utsträckning har importen
av de varor han tänker på reglerad.
De har lika liten möjlighet som
vi att i detta läge vidta nya regleringar
eller skärpa dem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. skador förorsakade
av läckande oljecisterner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Fru Ekroth har frågat
om de alltmer förekommande oljeskador,
framför allt på vattnet, från läckande
eldningsoljecisterner, som finns
anbringade i jorden intill äldre fastigheter,
uppmärksammats och om det
finns någon avsikt att skärpa bestämmelserna
om dessa.

Av de undersökningar som gjorts
framgår inte om oljeskador genom
läckage från underjordiska cisterner
ökat på senare tid eller ej.

Nuvarande bestämmelser om förvaring
av olja under jord är enligt min
r 50

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Svar på fråga ang. skador förorsakade a\

mening i och för sig tillräckliga för
att risken för vattenföroreningar rimligen
skall kunna förhindras. Byggnadsnämnderna
tycks emellertid inte
alltid fullfölja sina kontrolluppgifter på
detta område i avsedd utsträckning.
Kommerskollegium har därför beslutat
att hos statens planverk anhålla om
dess medverkan för att påminna byggnadsnämnderna
om deras skyldigheter
i detta hänseende.

Vidare anförde:

Fru EKROTH (s):

Herr talman! Anledningen till min
enkla fråga om äldre oljecisterner är de
alarmerande uppgifter som ibland förekommer
i pressen. Nu senast gav en av
våra aftontidningar belägg för hur läckande
oljecisterner kan förstöra en
djupborrad brunn för tid och evighet.
Även om det inte precis är någon följetong
i tidningarna, förekommer det alltemellanåt
att man får kännedom om att
en och annan oljetank håller på att
läcka. Med vetskap om att en liter olja
kan förstöra en miljon liter vatten är
dessa rapporter oroväckande.

När oljeeldningen infördes här i landet
för cirka 20 år sedan var det vanligt
att lägga ned cisternerna i jorden.
Oljeeldningen växte snabbt fram, och
man grävde ned många sådana cisterner.
Dessa har nu legat i jorden i 15—•
20 år. Lågt räknat finns det i dag mellan
200 000 och 300 000 äldre oljecisterner.
Alla dessa blir gamla på en gång, och det
hotar därför faror som, om man inte
ser upp, kan förstöra oersättliga värden.

Min fråga är alltså ställd med utgångspunkt
från dessa förhållanden. Jag är
medveten om att inga nya cisterner
får förvaras på detta sätt liksom om
att det finns kontroll- och uppgiftsskyldigheter
och att förnyat tillstånd måste
sökas. Jag ifrågasätter emellertid, om
det inte nu är på tiden att skapa förbud
mot dessa gamla oljecisterner.

Detta kommer givetvis att vålla fas -

'' läekande oljecisterner

tighetsägarna tillfälliga ekonomiska
uppoffringar, men det kommer ändock
att bli billigare än skadorna kan bli om
cisternerna får ligga kvar. Dessa skador
kan drabba inte bara fastighetsägaren
själv utan i värsta fall hela vår vattenförsörjning.
I »Vattenvärnets» information
i maj 1964 säges det också: »Främst
är det husägarnas cisterner som utgör
det största hotet mot vattenförsörjningen.
»

I januari 1965 fick jag på en enkel
fråga svaret att kommerskollegium höll
på att utfärda kungörelser, vilka skulle
utkomma från trycket den 22 januari.
De har väl också kommit ut, men jag
ifrågasätter om de har nått ut till alla
som berörs av dem. Nu säger handelsministern:
»Byggnadsnämnderna tycks
emellertid inte alltid fullfölja sina kontrolluppgifter
på detta område i avsedd
utsträckning.» Jag har en liten känsla av
att det är på det sättet, och jag är tacksam
för det svar jag fått, vari det sägs:
»Kommerskollegium har därför beslutat
att hos statens planverk anhålla om
dess medverkan för att påminna byggnadsnämnderna
om deras skyldigheter
i detta hänseende.» Jag hoppas att man
trycker på ordentligt på länsstyrelserna
och de kommunala myndigheterna, så
att det verkligen blir kontrollerat att
bestämmelserna på detta område följs.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! I anledning av frågeställarens
anförande vill jag bara upplysa
kammarens ledamöter om att det
enligt särskild förordning numera är
förbjudet att utan tillstånd av byggnadsnämnd
lägga oljecisterner under jord.
Sådana tillstånd som redan har lämnats
skall efter tio år omprövas. Därtill kommer
att för anläggningar tillkomna redan
innan denna förordning trädde
i kraft, d. v. s. före den 1 januari 1963,
gäller att tillstånd för fortsatt användning
av sådana cisterner alltid måste
inhämtas hos byggnadsnämnd. Den som

Torsdagen den 7 december 19G7 fm.

Nr 50

Svar på fråga ang. betydelsen av förälders samfundstillhörighet vid domstols beslut
beträffande vårdnaden av barn i äktenskapsskillnadsmål

använder en underjordisk cistern utan
gällande tillstånd eller omprövat tillstånd
kan dömas till dagsböter. Vid
tredska kan byggnadsnämnd vid vite
förbjuda användningen.

Jag hoppas liksom fru Ekroth att
byggnadsnämndernas övervakning på
detta område kommer att skärpas.

Härmed var överläggningen slutad.

§6

Svar på fråga ang. betydelsen av förälders
samfundstillhörighet vid domstols
beslut beträffande vårdnaden av barn
i äktenskapsskillnadsmål

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat mig vilken betydelse
som tillmäts förälders samfundstillhörighet
vid domstolsbeslut beträffande
vårdnaden om barn i äktenskapsskillnadsmål.

Enligt föräldrabalken gäller som huvudregel
att vårdnaden om barn vid
skilsmässa skall anförtros den av föräldrarna
som anses lämpligast med
hänsyn främst till barnets bästa. Det är
inte möjligt att här ge en uttömmmande
redogörelse för domstolarnas tillämpning
av denna regel i sådana fall som
herr Johansson åsyftar.

nämnd och domstol att avgöra vem som
är mest skyldig till tragedin och vilken
av föräldrarna som är mest lämplig att
ha vårdnaden om barnet. Även den som
anses mest skyldig till det som har
skett och minst lämplig att ta hand om
barnet har ju en föräldrakänsla för sitt
barn kvar och bör väl inte helt utestängas
från gemenskapen med barnet,
om inte särskilda skäl föreligger.

Anledningen till min fråga är ett
fall som relaterats i pressen. De sista
dagarna i november stod det att läsa
i tidningen Arbetet en ganska kraftig
rubrik överst på sidan: »Religionen
fäller henne. Hovrätten för Skåne och
Blekinge avgjorde på onsdagen den
segslitna föräldrastriden om vårdnaden
om parets elvaåriga dotter. Trots att
flickan flera gånger rymt från sin far
för att få vara hos modern tilldömdes
fadern vårdnaden. Modern tillhör
pingstförsamlingen, och det är hennes
eventuellt alltför religiösa läggning som
fått Karlskrona rådhusrätt och nu hovrätten
att besluta att flickan skall vara
hos fadern.»

Man kunde här skjuta in: Borde inte
barnet, när det uppnått en ålder av
11—12 år, ha något att säga till om?

Påståendet, att en persons religiösa
inställning och engagemang skulle utgöra
ett hinder för att få vårdnaden om
sitt barn anser jag mycket anmärkningsvärt.
Jag tror att justitieministern bör
ha sin uppmärksamhet riktad på dessa
frågor.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.

Det område frågan berör rymmer
många stora, känsliga och svårlösta problem.

En skilsmässa innebär en stor tragedi
för båda parter och inte minst för barnet.
Det är mycket svårt för barnavårds -

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag är grundlagsmässigt
förhindrad att här diskutera enskilda
domstolsavgöranden. När det gäller
praxis i allmänhet skulle det kanske
fordras en hel doktorsavhandling för
att ge herr Johansson ett tillfredsställande
besked.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

■ §7

Svar på fråga ang. bemanningen på lotsstationen
i Simrishamn

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig om jag vill medverka
till att lotsstationen i Simrishamn åter
blir bemannad.

På grund av den låga lotsningsfrekvensen
har sjöfartsstyrelsen inte funnit
det motiverat att ha lotspersonal stationerad
i Simrishamn. Lotsningstjänsfer
kommer från och med den 1 november
1968 att ombesörjas från lotsupppassningsställét
1 Ystad. Omläggningen
är ett led i strävandena att anpassa lotsorganisationen
till utvecklingen inom
sjöfarten. Det är enligt min mening synnerligen
angeläget att en sådan strukturrationalisering
sker. Jag anser mig
emellertid inte böra göra något närmare
uttalande eftersom det åvilar sjöfartsstyrelsen
att fatta beslut i de enskilda
fallen.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! På samma gång som jag
framför ett tack till kommunikationsministern
får jag utan överdrift säga
att svaret gjort mig mycket besviken.
Tåg trodde ändå att jag skulle ha fått
ett positivt besked och att man under
tiden hade införskaffat de uppgifter
som behövdes från Simrishamn. Statsrådet
hade då kunnat få reda på vilken
situation som verkligen råder där
nere.

,1 stället meddelas nu att man fr. o. m.
1 november nästa år ytterligare skall
försämra det hela. Det allra värsta är
att statsrådet anser en sådan rationalisering
vara angelägen. Statsrådet frånsäger
sig också allt ansvar och säger
att han inte vill yttra sig vidare, därför
att; det är rsjöf artsstyrelsen som skall fat -

ta beslut i de enskilda fallen. Även om
ett sådant förfaringssätt är formellt vedertaget
kunde jag dock tänka mig att
statsrådet Lundkvist hade någonting att
säga till om och att han under alla förhållanden
kunde ha tagit ett samtal
med vederbörande i sjöfartsstyrelsen.

Jag skall ge några exempel på hur
det går till där nere. Tidigare hade man
en lotsplats med två lotsar och två båtbiträden.
Därpå rationaliserade man,
varigenom en lots och ett båtbiträde
blev kvar. Man nöjde sig emellertid inte
med detta utan tog bort även båtbiträdet.
Därigenom bär man kommit i den
situationen, att när lotsen varannan
lördag och varje söndag skall vara ledig
finns ingen möjlighet att över huvud
taget få någon lotsning.

Jag har sett exempel på hur det kan
vara om ett fartyg där nere råkar i en
nödsituation och omgående begär lots.
Detta kan inte ske därför att man skall
minst fem timmar innan lotsning behövs
ha beställt denna. Jag har aldrig
varit med om att man kan beställa en
lots fem timmar i förtid innan man vet
något om väderlekssituationen.

I Simrishamn anser man, enligt min
mening med full rätt, att detta är en dålig
rationalisering. När nu båtbiträdet
är borttaget och det blir fråga om omgående
lotsning, har lotsen under den
varma årstiden möjlighet att simmande
ta sig ut till fartyget och lotsa in detta.
Jag skulle dock vilja fråga statsrådet
Lundkvist rakt på sak om han tycker
att det i dagens läge skulle vara lämpligt
att till lotsen där nere säga: Du
kan ju simma ut till fartyget. Kuttern
får han nämligen inte ta med sig, ty den
skulle kunna driva i väg någonstans och
aldrig hittas mera.

Det bär varit ganska svåra tillbud.
Det första kom när en bohustrålare fick
fel på sina propellerblad men tack vare
att en annan trålare lyckades klara upp
det hela kunde man ta sig in i hamn
utan större svårigheter.

Det har inte gått en månad sedan
det danska fartyget »Helika» av Maestal

Torsdagen den 7 december 1967 fm. Ni- 50

Svar på fråga ang. bemanningen på lotsstationen i Simrishamn

låg utanför och begärde lots. Hon kunde
linte få någon men lyckades ta sig in
i hamnen oskadd.

På fullt allvar ställer jag frågan:
Måste det inträffa en olycka där nere
med förlust av människoliv innan man
över huvud taget lär sig att rationalisera
med förstånd? Eller kommer man
sedan en olycka inträffat att skicka ett
beklagande brev till den efterlevande
familjen och en krans till begravningen?
Anser man sig därmed ha uppfyllt
all rättfärdighet?

Jag är helt enkelt upprörd över de
förhållanden som råder där nere. Jag
trodde att man skulle ta hänsyn till de
människor som behöver hjälp och inte
bara konstatera hur det hlir sedan man
rationaliserat. Det blir inte bra, helt
enkelt därför att det är fråga om mycket
svåra vatten. Om ett fartyg ligger
och kämpar för att komma förbi Sandhammaren
och detta inte lyckas, har det
därefter en timmes gång till Simrishamn.
Även om fartyget kommit upp i
Hanöibukten är förhållandena precis desamma.

Under sådana förhållanden anser
man där nere att allting gjorts för att
förstöra möjligheterna att hjälpa människorna
över huvud taget.

Jag vet inte vad man nu skall göra
åt saken. Skall man bara konstatera att
människorna får gå under eller skall
man verkligen försöka göra något åt
det hela. Jag ställer den direkta frågan
till statsrådet Lundkvist: Anser statsrådet
de förhållanden jag relaterat vara
bra? Anser han den vidtagna rationaliseringen
vara lämplig? Jag ber att få
ett klart svar på frågan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill erinra herr
Nilsson i Bästekille om att hela denna
fråga om rationalisering av lotsverket
har varit föremål för riksdagens
behandling. Riksdagen har därvid, med

hänsyn till den väsentliga minskningen
av antalet lotsningsuppgifter, mycket
starkt understrukit angelägenheten
av att lotsverket rationaliseras.

Det förhåller sig inte på det sättet,
att vi inte bär gjort oss underrättade
om förhållandena i Simrishamn. Vi vet
att lotsningsfrekvensen där har gått
ned med ungefär 30 procent, och sjöfartsstyrelsen
bär därför funnit att
lotsmingen i stället bör ombesörjas från
Ystad. Bilvägen mellan Ystad och Simrishamn
är ganska kort, och det gör det
möjligt att fullgöra uppgiften på ett
rimligt sätt, i varje fall enligt sjöfartsstyrelsens
uppfattning.

Alla dessa frågor om rationalisering
inom någon form av statsverksamhet får
vii naturligtvis diskutera rent principiellt;
vi får diskutera inriktningen av
sådan verksamhet. Men i de enskilda
fallen åvilar det vederbörande myndighet
att fatta beslut. I den män man
sedan på den lokala, platsen finner att
besluten inte är rimliga kan man överklaga
besluten hos Kungl. Maj :t, och
då kommer min bedömning in i bilden.
Det skulle vara fel, om jag i ett svar på
en fråga bär i riksdagen tog ställning
i det enskilda fallet till de åtgärder som
sjöf artsstyr elsen har vidtagit — det får
jag göra i annan ordning.

Om denna form av rationalisering
gäller väl detsamma som i fråga om all
rationalisering inom statsverksamheten
som vi för närvarande anser att vi
skall bedriva och som riksdagen starkt
har understrukit angelägenheten av: alla
här i huset är överens om att vi i
princip skaM rationalisera statsverksamheten,
men när rationaliseringen
drabbar den egna hembygden vill man
inte vara med.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Statsrådet hänvisar till
ett beslut som riksdagen har fattat om
rationalisering. Men om riksdagen fattar
ett beslut på de premisser som rå -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder för att öka respekten för hastighetsbestämmelserna

der och det sedermera i praktiken visar
sig vara ett olyckligt beslut, bör
det enligt min mening ändras inte bara
på detta utan även på andra områden.
Vi är väl inte så statiska att om vi en
gång fattat ett beslut, som i praktiken
visar sig inte hålla, kan v-i inte ändra
det förrän en eller flera olyckor har
inträffat.

Statsrådet Lundkvist sade att bilvägen
mellan Ystad och Simrishamn är
ganska kort. Ja, det är den om man inte
har något särskilt att uträtta, om ingen
nödsituation föreligger. Men i vattnen
utanför Sandhammaren förekommer ofta
olyckstillbud. För dem som ligger
där ute och räknar minuterna om de
skall klara livet eller inte är det en
klen tröst att veta att en bil är på väg
från Ystad. Befälhavarna på dessa båtar
med litet tonnage, som inte kan
klara femtimmarsregeln, är mycket besvärade
av det rådande läget. Utländska
befälhavare har frågat mer än
en gång: Struntar staten i detta eller
är ni numera så fattiga att ni inte kan
hålla lots i Simrishamn? Det sista vägrar
de bestämt att tro.

Statsrådet Lundkvist sade till slut, att
vi här i riksdagen nog kunde vara med
om att rationalisera, men när det gällde
den egna hembygden var vi alltid
mer känsliga. Herr statsråd! Vi känner
alltid bäst till vår egen bygd, så långt
är det riktigt. Jag anser emellertid att
om vi bär fattat ett beslut som sedan
visar sig vara felaktigt skall vi ändra
det — det må gälla Simrishamn eller
vilken plats som helst längs Sveriges
långa kust där liknande förhållanden
råder. Vi måste ta någon hänsyn till de
människor som där ute riskerar liv och
lem för att utföra ett nyttigt uppdrag
i allas vår tjänst.

Jag hoppas att statsrådet kan förmå
sjöfartsstyrelsen att tänka om i denna
fråga. När jag själv träffar generaldirektören
skall även jag tala med honom
härom, men statsrådet har betydligt
mera att säga till om än jag.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag delar självfallet
herr Nilssons i Bästekille uppfattning,
att om utvecklingen skulle visa att det
beslut riksdagen fattat är felaktigt, så
skall riksdagen ändra beslutet. Av den
verksamhet som hittills bedrivits på
detta område har i varje fall inte jag
kunnat dra den slutsatsen, att riksdagens
beslut var oriktigt. I den mån
herr Nilsson har en annan uppfattning,
står det honom fritt att motionera på
den punkten.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag vet att jag bär fri
motionsrätt under den allmänna motionstiden,
men jag är också övertygad
om att en motion från en eller kanske
ett par tre ledamöter från samma bygd
inte kommer att föranleda någon riksdagens
åtgärd.

När man frågar ett statsråd här i
kammaren,är det givetvis för att få hjälp
med att rätta till ett missförhållande.
Och detta är ett missförhållande. Den
gången det inträffar en större olycka
kommer jag, om jag då tillhör kammaren,
att tala om både för det nuvarande
statsrådet och för den som eventuellt
efterträtt honom, att man missat den
möjlighet man haft att rätta till missförhållandet.

Härmed var överläggningen slutad.

§8

Svar på fråga ang. åtgärder för att öka
respekten för hastighetsbestämmelserna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Odhe har frågat
mig, om jag anser erfarenheterna av
hastighetsbegränsningarnas efterlevnad
efter högertrafikreformen samt vinter -

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

Svar på fråga ang. ändring av högsta tillåtna hastighet inom tätbebyggt område

halvårets speciella vägförhållanden och
de stora helgernas stegrade trafiliintensitet
motiverar ytterligare åtgärder
.för att öka motorfordonsförarnas respekt
för hastighetsbestämmelserna.

Efterlevnaden av gällande hastighetsbegränsningar
är inte tillfredsställande.
Ytterligare åtgärder är sålunda angelägna
både när det gäller övervakning
från polisens sida och i fråga om information
och upplysning till trafikanterna,
inte minst inför den period av
helgtrafik och vinterväglag som herr
Odhe pekar på.

Frågan om trafikövervakning genom
polisen tillhör justitiedepartementets
verksamhetsområde. På informationssidan
förbereder högertrafikkommissionen
inför kommande helgperioder olika
åtgärder och har bl. a. i dagarna träffat
en överenskommelse med Sveriges
Radio som innebär, att man i trafikprogram
inom den närmaste tiden kommer
att lägga särskild vikt vid frågan
om hastighetsbegränsningarna.

Vidare anförde

Herr ODHE (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret på min
fråga. Jag tolkar svaret som synnerligen
positivt; det visar att kommunikationsministern
följer denna fråga med uppmärksamhet,
och det är jag glad och
tacksam för.

Jag ställde frågan med anledning av
de iakttagelser jag själv gjort ute i trafiken,
men även med anledning av de
iakttagelser som många andra gjort.
Man behöver inte vara så särskilt länge
ute i trafikvimlet för att komma underfund
med att allt inte är som det borde
vara. Efterlevnaden av och respekten
för gällande fartgränser är lindrigt sagt
bedrövligt dåliga. Vad detta innebär i
form av ökade risker är uppenbart.

Ovanan med högertrafiken kommer
uppenbarligen också in i ett allt farligare
skede. Därom vittnar inte minst

det ökade antalet svårare trafikolyckor.
Det begynnande vinterväglaget och den
kommande helgtrafiken är ytterligare
ting som bör stämma till eftertanke och
mana till en ökad laglydnad på detta
område.

Jag är starkt medveten om svårigheterna
att komma till rätta med detta
missförhållande. Men man får ändå försöka
ta till de resurser som står till
buds. De propagandaresurer man förfogar
över måste sättas in i större utsträckning
där trafiken är som farligast,
d. v. s. ute på våra landsvägar. Det bör
vara en propaganda som manar, lär
och förmanar och som intensivt inpräntar
nödvändigheten av att leva laglydigt
i trafiken.

Den diskussionen, som t. o. m. på hög
nivå i dag förs huruvida hastighetsgränsen
i städerna skall vara 40 eller
50 km, finner jag trots allt tämligen ointressant.
Det är inte i städerna som trafiken
är farligast, utan det är ute på
vägarna, där hundrakilometersåkarna
håller till, skapar oro och vållar olyckor.
Det är på detta avsnitt av trafiken
som intresset i första hand måste inriktas,
och det är detta diskussionerna
i första hand måste gälla. Det är mot
detta missförhållande som propagandans
och övervakningens resurser i
första hand måste sättas in. Jag hoppas
livligt att så också kommer att ske.

Härmed var överläggningen slutad.

§9

Svar på fråga ang. ändring av högsta tilllåtna
hastighet inom tätbebyggt område

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Sundkvist har frågat
mig, om jag vill medverka till att
högsta tillåtna hastighet inom tättbe -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Svar på fråga ang. ändring av högsta tillåtna

byggt område ändras från 40 till 50
km/tim.

Det ankommer närmast på högertrafikkommissionen
att bedöma hur lång
tid efter högertrafikomläggningen det
är påkallat att av trafiksäkerhetsskäl
behålla den särskilda hastighetsbegränsningen
inom tättbebyggt område. Enligt
uppgift från kommissionen är frågan
om en hastighetshöjning inom tätort
under övervägande och visst nytt
material i form av olycksstatistik och
andra data håller på att sammanställas.

Jag utgår från att kommissionen inom
den närmaste tiden tar ställning i frågan
och anser mig böra avvakta detta
ställningstagande.

Vidare anförde:

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min fråga.

Jag tycker kanske att kommunikationsministern
i viss mån skjuter ställningstagandet
ifrån sig och lägger över det på
högertrafikkommissionen. Jag har en
känsla av att företrädaren på kommunikationsministerposten
i oktober månad
klart tog ställning när det gällde att
höja hastighetsgränsen från 70 till 80
km. Jag hade hoppats att även nu få
höra en kommunikationsministers ställningstagande
i denna fråga.

Bakgrunden till min fråga är till viss
del den undersökning, som rikspolisstyrelsen
gjort och som visar att 62
procent av bilisterna överträder hastighetsgränsen
på 40 km. På vissa sträckor
är det t. o. in. 70 procent av bilisterna
som överträder hastighetsgränserna.

Alternativet till en höjning av hastighetsgränsen
från 40 till 50 km är givetvis
det som diskuterades med anledning
av herr Odhes fråga, nämligen en ökad
övervakning och ett effektivare ingripande
från polisens sida mot dem som
överträder hastighetsgränsen. Vi vet
emellertid att polisen inte har resurser

hastighet inom tätbebyggt område

att klara en så effektiv hastighetskontroll.
Det är också tveksamt, huruvida
det ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle
vara särskilt gynnsamt att genom täta
trafikkontroller pressa ned den trafikrytm
man redan fått inom stadstrafiken.
Jag tror inte att det skulle ha någon positiv
verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Jag är alldeles säker på att det vore förståndigare
att nu höja hastigheten till
50 km, eftersom det visat sig att bilisterna
i så stor utsträckning kör med
denna hastighet. De som nu kör med 40
km blir faktiskt i större eller mindre
utsträckning olycksfallsrisker, eftersom
de så ofta blir omkörda. Det är enligt
min mening ett olyckligt förhållande.

Jag tackar för svaret och hoppas att
kommunikationsministern, även om han
här inte ville lova någonting, ändå tar
itu med frågan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Sundkvist talade
om ett beslut som min företrädare skulle
ha fattat om höjning av hastighetsgränsen
till 80 km i timmen. Om jag inte
minns alldeles fel, var det jag som fattade
det beslutet. Men det grundade jag
på det förslag som framlades av högertrafikkommissionen.
Jag föreställer mig
att herr Sundkvist håller med mig om
att det måste vara riktigt att, om vi har
utrustat ett organ med speciella möjligheter
och särskild expertis att följa trafikutvecklingen
i anledning av högertrafikomläggningen,
så bör det väl vara
rimligt, att kommunikationsministern
hör det organet först, innan han föreslår
regeringen några åtgärder.

Vi har sålunda en ordning som innebär
att högertrafikkommissionen kommer
att framlägga synpunkter på hastighetsbegränsningarna
över huvud taget,
och jag tror, att vi skall använda den
metoden att vi lyssnar på kommissionen
först och fattar besluten sedan.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

§ 10

Svar på fråga ang. skärpning av säkerhetsföreskrifterna
för tågens sovvagnar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Josefson i Arrie
bär frågat mig om jag vill ta initiativ
till sådan skärpning av säkerhetsföreskrifterna
för tågens sovvagnar, som kan
anses motiverad med anledning av inträffade
tågolycksfall.

Vid tågolyckor kan de resande skadas
på olika sätt. Att konstruera och inreda
personvagnar så att risken för skador
elimineras helt är inte möjligt.

En av de viktigaste åtgärder som genomförts
är förbättringen av vagnskorgarnas
stabilitet. Därigenom har de
svårare olycksfallen minskat påtagligt.
När det gäller åtgärder för att förhindra
skador genom att bagage, karaffer,
glas, osv. slungas omkring i vagnarna
kan nämnas att SJ numera ersatt dricksglasen
med pappersbägare och undersöker
möjligheterna att ersätta glaskaraffinerna
med behållare av lämpligare
material. Vidare håller SJ på att
förbättra de äldre skyddsanordningarna
för att förhindra att sovvagnsresenärer
faller ur sängen. Dessutom har en
del utrustningsdetaljer med skarpa hörn
avrundats. Med hänsyn till SJ:s aktivitet
på detta område finner jag det inte
motiverat med någon åtgärd från min
sida.

Vidare anförde

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga.

Anledningen till frågan är dels den
kritik som har riktats mot SJ i samband
med en tågolycka, dels den omständigheten
att jag på nära håll som

sovvagnsresenär har sett de brister som
jag anser råda i fråga om säkerheten
inne i sovvagnskupéerna. Det är givet
att riskerna finns framför allt i sovvagnar
av äldre modell. Avsaknaden av
säkerhetsbälten på den undre platsen
är en brist, en annan är de bristfälliga
säkerhetsbältena på den övre platsen.
Ser man sig omkring i det mycket begränsade
utrymme som sovvagnskupén
utgör, finner man, att det finns rikligt
med skarpkantiga metallföremål.

Nog tycker jag, att man, när vi här
i riksdagen beslutar om åtgärder för
bättre säkerhet beträffande privata trafikmedel
— jag tänker då närmast på
bilarna — också borde vara ytterst angelägen
om att man när det gäller de
trafikmedel som är statens, statens järnvägar,
verkligen föregår med gott exempel
och vidtar de åtgärder som är möjliga
för att skapa så stor säkerhet som
möjligt.

Statsrådet säger att det inte går att
konstruera och inreda personvagnar så
att risken för skador helt elimineras.
Det är jag helt överens med statsrådet
om. Men det är framför allt på det
äldre sovvagnsbeståndet som jag anser
att förbättringar behövs och bör göras.
Även om det är svårt att helt eliminera
de nämnda riskerna tror jag, att man
genom ganska enkla åtgärder skulle
kunna få bort riskerna i viss utsträckning
och förbättra säkerhetsanordningarna.
Statsrådet framhöll i sitt svar
att SJ håller på att göra vissa förändringar
för att ernå större säkerhet och
jag är tacksam att så sker och hoppas
att takten i detta inte är alltför långsam.
Med min fråga har jag velat fästa
statsrådets uppmärksamhet på en enligt
min mening betydelsefull sak, och jag
hoppas att SJ :s arbete härigenom kommer
att påskyndas något. Jag ber att
ännu en gång få tacka statsrådet för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

§ 11

Svar på fråga ang. gottgörelse till telefonabonnenter
för felaktigt debiterade
samtalskostnader

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Fru Sundberg har frågat
mig, efter vilka principer televerket
kommer att ersätta telefonabonnenter,
vilka genom användande av apparater
med konstaterade materielfel debiterats
för höga samtalskostnader.

Frågan torde närmast avse samtalsavgifter
debiterade abonnenter som
haft någon av de telefonapparater av
typ Dialog hos vilka materielfel kunnat
konstateras.

Låt mig då först konstatera, att Dialogapparaten
med de tekniska fördelar
den har jämfört med äldre apparattyper
och med dess design mycket snabbt slagit
igenom hos allmänheten. I dagens
läge önskar ungefär 70 % av nytillkommande
abonnenter att få en apparat
av denna typ, och sammanlagt har
under de två och ett halvt år som apparaten
saluförts inte mindre än en halv
miljon sådana apparater satts upp.

Vissa Dialogapparater ur ett parti
som tillverkats vid televerkets verkstäder
har emellertid visat sig behäftade
med ett fel, som innebär risk för
att under ogynnsamma betingelser omedelbar
nedkoppling inte sker efter avslutat
samtal. Det kan konstateras, att
denna risk för fördröjd nedkoppling är
mycket liten. Den föreligger inte, då
telefonluren läggs ned på normalt sätt,
utan endast om det sker särskilt långsamt
eller så att luren kommer att ligga
snett. Risken bedöms emellertid öka
något på längre sikt beroende på en
med tiden ökad friktion mellan olika
i apparaturen ingående plastmateriel.
Med hänsyn härtill har televerket beslutat,
att samtliga apparater i det aktuella
partiet skall bytas ut.

Beträffande risken för feldebiteringar
i fall av materielfel gäller att vid lokalsamtal
— som utgör cirka 90 % av
totala antalet samtal -— en utebliven
nedkoppling inte har någon ekonomisk
betydelse, eftersom det då under alla
förhållanden endast blir fråga om en enda
markering. De fall då ett materielfel
kan få några ekonomiska konsekvenser
begränsar sig således till de automatiska
rikssamtalen. Härvidlag är då att
notera det förhållandet att när ett samtal
avslutas och adressaten lagt på sin
telefonlur förbindelsen — för det fall
den som ringt upp ej lagt på sin egen
lur — normalt bryts efter tre minuter
genom en särskild övervakningsutrustning
på telefonstationen. Möjligheten
till felmarkering av samtalsavgift begränsar
sig vid angivna förhållanden sålunda
till tre minuter. Det kan under
denna tid bli fråga om ungefär fyra
extra markeringar vid lägsta taxa och
upp till drygt 20 markeringar vid högsta
taxa. Givetvis kan det i enskilda fall bli
fråga om i och för sig kännbara belopp.

Samtliga de Dialogapparater som
byts ut avser televerket att prova enligt
ett särskilt testprogram. 1 de fall
ifrågavarande materielfel kan konstateras
kommer man att gå igenom samtalsmätningen
för vederbörande abonnemang
och — i samråd med abonnenten
och bl. a. genom jämförelser av
samtalsfrekvensen under olika perioder
-— söka bedöma i vilken utsträckning
överdebitering kan ha ägt rum. Detta
kommer att ske oavsett om klagomål
anförts över samtalsdebiteringen eller
inte.

Vidare anförde:

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Låt mig först tacka
herr statsrådet för svaret.

Trots allt har statsrådet inte svarat
på min fråga fullständigt, eftersom
jag vill veta efter vilka principer ersättning
utgår. Statsrådet har redogjort
för hur Dialogapparaten fungerar och
framhållit att fel konstaterats på vissa

Torsdagen den 7 december 1967 fm. Nr 50

Svar på fråga ang. gottgörelse till telefonabonnenter för felaktigt debiterade samtalskostnader -

av dessa apparater. Ungefär 60 000 anmälningar
per år med klagomål över
för höga debiteringar inkommer emellertid
till televerket, och av dessa återbetalas
eller rättas ungefär 5 000. En
noggrann undersökning företas enligt
uppgift på cirka 20 000, d. v. s. på de
apparater där en förhöjning av samtalsräkningen
på över 50 procent konstaterats.
Det finns också abonnenter
vilkas räkningar överstiger de normala
med kanske bara 40 procent, trots att
abonnenten under tiden varit bortrest,
sjuk, eller vistats på annan ort. Tar
televerket hänsyn till sådana fall eller
finns det inga möjligheter för dessa
abonnenter att få ersättning för för hög
debitering?

Herr talman! Jag har här kopior från
abonnenter där det klagas över att samtalsmätning
pågått trots avstängd telefon
på grund av obetalda telefonräkningar.
De har alltså debiterats för
samtal som inte har ägt rum.

Jag har också kopior av brev från
abonnenter som har debiterats tusentals
kronor för mycket i samtalsavgifter.
Jag är emellertid medveten om att
det inte är den saken vi nu diskuterar,
utan det är principen för televerkets
handlande och frågan om hur de instruktioner
är beskaffade efter vilka
televerkets personal skall arbeta samt
— kanske det mest väsentliga — den
enskildes rättssäkerhet och ekonomiska
säkerhet, d. v. s. hans möjligheter
att slippa betala pengar som han inte
är skyldig. Varför är gränsen satt till
just 50 procent för att man skall få en
räkning undersökt?

Vad Dialogapparaterna beträffar har
statsrådet förklarat att alla sådana apparater
kommer att undersökas. Men i
de fall apparaterna bytts ut har den
utbytta apparaten inte alltid markerats
på något sätt som tillhörande en viss
abonnent, utan televerkets personal har
försvunnit med den apparaten tillsammans
med kanske tio andra. Hur vet

man då vilken apparat som hört till ett
speciellt hushåll? Var finns instruktionen
till personalen i sådana fall? Det
hade varit roligt om statsrådet i sitt
svar kunnat redogöra för den saken
och talat om efter vilka grunder man
ersätter abonnenterna sedan felet är
konstaterat. Räcker det med att konstatera
att det troligen föreligger för
hög markering? Hur hög i så fall? Finns
det över huvud taget någon möjlighet
för abonnenten att göra sin rätt gällande?
Utmätning har verkställts och
utmätningshot har kommit åtskilliga
abonnenter till lianda som inte haft
möjligheter att betala telefonräkningar
på t. ex. 4 000 kronor, när beloppet
normalt har legat vid 400 å 500 kronor
per kvartal. Vad har abonnenterna där
för möjligheter? Tredskodom har meddelats
i många sådana fall.

Många människor, inte minst gamla,
måste ha telefon, och televerket uppleves
av dem som allenarådande. Dess
personal för verkets talan inför abonnenten,
men i denna talan borde man
också visa att televerket har någon
form av ansvar inför abonnenterna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är självfallet ytterligt
svårt för mig att uttala mig om de
enskilda fall som fru Sundberg här har
givit exempel på. Det sätt på vilket
man vid televerket handskas med de
fel som upptäckts i Dialogapparaterna
tycker jag emellertid ändå borde ge
det intrycket att man vid verket är
angelägen om att verkligen åstadkomma
en rättelse av uppkomna felaktigheter.
Jag kan nämna att man på verket har
för avsikt att ringa runt till alla abonnenter
med sådana apparater för att
genom tillverkningsnumren uppspåra
sådana apparater vid vilka risk för feldebitering
kan föreligga. Det är nämligen
inte säkert att feldebitering föreligger.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Svar på fråga ang. möjligheten för befattningshavare inom statens järnvägar att vid

friställning eller pensionering förvärva

Vad sedan angår frågan om på vilket
sätt man skall ersätta dem som kan ha
blivit felaktigt debiterade har jag i
mitt svar sagt att man i samråd med
abonnenten och vid jämförelser av
samtalsfrekvensen under olika perioder
skall försöka bedöma eventuella feldebiteringar
och deras omfattning. Med
den omsorg man på televerket lägger
ned på försöken att rättställa förhållandena
tycker jag att fru Sundbergs redovisning
här var något av en svartmålning.
Jag är övertygad om att man på
televerket kommer att undersöka alla
aktuella fall mycket ordentligt och diskutera
den enskildes situation.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Ja, herr statsråd, jag
är medveten om och uppskattar mycket
televerkets ansträngningar att rätta
till de fel som konstateras. Men jag vet
också att jag inte har svartmålat situationen,
ty det är inte några enstaka fall
jag anfört, utan det gäller ett mycket
stort antal abonnenter. För dessa abonnenter
är en avstängning av telefonen
eller en utmätning eller ett meddelat
utmätningshot mycket obehagliga ting,
och jag vill särskilt betona televerkets
suveränitet, som gör att abonnenterna
känner sig maktlösa. De har ingen att
vända sig till, vågar i många fall inte
eller har inte råd att anlita juridisk
expertis, och därför försöker de att
betala. Där kan rättssäkerheten komma
i kläm.

Det vore tacknämligt om statsrådet
i samband med löftena om uppföljning
av felen på Dialogapparaterna också
ville medverka till att den personal,
som handhar undersökningarna, och
även den personal på televerkets ekonomiavdelning
som har att ta ställning
till ersättningsfrågorna, får fullständiga
informationer och även möjlighet att
lämna dessa informationer vidare till
de i många fall förtvivlade abonnenter

av dem innehavda tjänstebostäder

som ringer upp olika instanser inom
televerket.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är klart att det kan
finnas enskilda fall, om vilka man efteråt
kan säga att bedömningen inte
blivit den bästa. Jag har velat påpeka
dels vilka svårigheter televerket brottas
med och dels vilka ambitioner man
har att försöka ställa till rätta det som
blivit fel.

Jag begärde egentligen ordet för att
också få påvisa att det kan förekomma
abonnenter som vill vara ohederliga i
sitt förhållande till televerket. Det är
i sådana fall som televerket får svårigheter
att verkligen konstatera i vilken
mån det är fråga om ett fel hos teleapparaten
eller ett försök från abonnentens
sida att tillskansa sig en förmån
som abonnenten inte bör ha.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. möjligheten för befattningshavare
inom statens järnvägar
att vid friställning eller pensionering
förvärva av dem innehavda tjänstebostäder Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Fröken Anderson har
frågat mig om jag avser vidtaga någon
åtgärd som kan underlätta för SJ-anställda
som bebor tjänstebostad (t. ex.
s. k. banvaktsstugor) att i samband med
friställning eller pensionering få inköpa
dessa på rimliga villkor.

Fall har inträffat då försäljning blivit
aktuell av egendom som under en
lång följd av år bebotts av anställda

Torsdagen den 7 december 19G7 fm.

Nr 50

Svar på fråga ang. möjligheten för befattningshavare inom statens järnvägar att vid
friställning eller pensionering förvärva av dem innehavda tjänstebostäder

vid SJ. SJ har i sådana fall sökt undvika
försäljning för att bereda vederbörande
möjlighet att bo kvar.

Vid försäljning av egendom som tillhör
staten skall vederbörande myndighet
enligt gällande bestämmelser se till,
att högsta möjliga köpeskilling erhålles.
Försäljningar skall därför normalt ske
på offentlig auktion. Dessa bestämmelser
gäller även SJ. Ett frångående av
bestämmelserna är möjligt endast i undantagsfall.
Någon gång kan det sålunda
komma i fråga att nedsätta köpeskillingen
under egendomens marknadsvärde.
Sådana ärenden prövas i .särskild
ordning.

Denna fråga har tidigare behandlats
av riksdagen, som inte fann anledning
att vidta någon åtgärd i den av interpellanten
önskade riktningen. Jag har
inte funnit anledning att göra någon
annan bedömning än den riksdagen
gjort.

Vidare anförde:

Fröken ANDERSON i Lerum (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på min
fråga, även om jag tyvärr måste konstatera
att det var ganska negativt.

Statsrådet sade i ett tidigare sammanhang
i dag att vi skall rationalisera
statsverksamheten, och det är alla överens
om. Ja, visst är vi det, men nog
borde vi väl också komma överens om
att vi i denna rationaliseringsprocess
skall ta största möjliga hänsyn till de
människor som råkar ut för rationaliseringarna.
Vi vet att man inom statens
järnvägar under många år har
rationaliserat verksamheten och att
detta pågår fortfarande. Många av SJ :s
anställda tillhör låglönegrupperna, och
det råder inget tvivel om att de råkat
i besvärliga situationer genom dessa
rationaliseringar, det gäller inte minst
bostadsfrågan.

Statsrådet säger att denna fråga tidi -

gare har behandlats av riksdagen och
att det inte finns anledning att ta upp
den på nytt. Ja, jag väckte tillsammans
med ett par kammarledamöter en motion
i detta ärende år 1965. Den blev
avslagen. Kungl. järnvägsstyrelsen hade
dock skrivit ett mycket positivt yttrande
där det sades att man nog skulle
kunna göra vissa justeringar av bestämmelserna.
Det anfördes att man
t. ex. vid en anställningstid av 20 år
eller därutöver skulle kunna tänka sig
att bevilja en viss förköpsrätt åt dem
som ville behålla sina tjänstebostäder.
Vederbörande har ofta bott i sin tjänstebostad
under en lång följd av år och
har med egna medel i många fall bekostat
förbättringar av den. Vid en friställning
eller pensionering kan vederbörande
råka i den situationen att bostaden
enligt bestämmelserna måste utbjudas
på offentlig auktion.

Dessutom har dessa s. k. banvaktsstugor
i vissa bygder, bl. a. den där jag
hör hemma, blivit mycket attraktiva
och efterfrågade som semesterbostäder
för storstadsbor och andra, och detta
gör att de kommit upp i priser som
den SJ-anställde inte har några som
helst möjligheter att betala.

Det har inträffat i min hemkommun
att en ganska enkel banvaktsstuga har
försålts för 50 000 kronor till en person
som ville ha den som sommarnöje.
Det är inför sådana företeelser som
man börjar fundera över om detta kan
vara riktigt och om man inte på något
sätt skulle kunna få till stånd en ändring
av bestämmelserna till den anställdes
förmån. Jag förstår att det tyvärr
inte finns stora utsikter till detta,
men jag har ändå velat aktualisera frågan,
och det finns kanske möjligheter
att återkomma i annat sammanhang.
Jag tackar än en gång för svaret på
min fråga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

22 Nr 50 Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Svar på fråga ang. riskerna för spridande av gulsot vid blodgivning

Herr talman! Fröken Anderson i
Lerum och jag är tydligen överens om
nödvändigheten av en rationalisering
av statsverksamheten även på detta område,
och vi är också överens om att
man i denna rationalisering måste ta
vederbörlig hänsyn till personalens situation.
Jag har även redovisat i mitt
svar att SJ försöker att göra detta bl. a.
på det sätt som jag antydde när det
gäller bostadsfrågan. Jag har också omnämnt
den prövning, som kan förekomma
i de enskilda fallen och som fröken
Anderson antydde.

Det sista som fröken Anderson nämnde
gällde den attraktivitet som banvaktsstugorna
numera kan ha även som
sommarstugor för storstadsbor och för
andra, och det är väl därvidlag som
svårigheten kommer in. Om man generellt
skulle tillämpa principen att banvaktsstugorna
försåldes till personalen,
finns det självfallet ingen garanti för
att de inte även denna väg kunde bli
spekulationsobjekt i andra hand. Detta
är ett problem som man inte kan bortse
från. Därför tror jag att den handläggning
på detta område, som jag försökt
att skissera, är den riktiga. Jag vill än
en gång understryka vikten av att man
i detta sammanhang tar hänsyn till den
berörda personalens intressen.

Fröken ANDERSON i Lerum (s):

Herr talman! Det är naturligtvis
tacknämligt att man ibland i det enskilda
fallet kan få till stånd en prövning
av dessa frågor. Det är dock, såsom
statsrådet har anfört i sitt svar,
endast i undantagsfall som detta förekommer.
Jag har haft rätt mycket kontakt
med SJ-anställda i frågor av detta
slag, och jag har inte träffat på något
fall där man har kunnat få till stånd
en jämkning, trots gjorda försök. Det
är därför jag är litet bekymrad för
dessa saker. Om en SJ-anställd får köpa
sin stuga på hyggliga villkor och sedan
i andra hand försäljer den är ett problem
som naturligtvis kan uppstå, men

dylika fall kommer enligt vad jag tror
att vara rena undantag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. riskerna för spridande
av gulsot vid blodgivning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Åkerlind har frågat
vilka åtgärder jag är beredd att vidta
för att minska de risker för spridande
av gulsiot som uppkommer då narkotikamissbrukare
lämnar blod till sjukhusens
blodgivarcentraler.

Medicinalstyrelsen har i ett cirkulär
den 30 oktober 1967 anmodat samtliga
länsläkare och förste stadsläkare att till
blodgivarcentralerna anmäla alla nyregistrerade
fall av gulsot för att förebygga
att gulsot överförs vid blodgivning.
Självfallet vidtar sjukhusen mycket
vittgående försiktighetsåtgärder för att
förhindra smittspridning.

Vidare anförde:

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min fråga. Den är
föranledd av att den s. k. inokulationshepatiten,
alltså den gulsotstyp som
sprids genom blodtransfusion, injektioner,
blodprov m. m. bär ökat starkt under
de sista åren på grund av det stora
antalet gulsotsfall bland narkomaner.
På RosJagstulls sjukhus i Stockholm
vårdades år 1962 två fall av narkomanliepatit,
år 1963 var det 14 nya
fall, år 1964 81 fall, 1965 var det 70
fall och år 1966 hela 269 nya fall av
gulsot bland narkomaner som vårdades
på detta sjukhus.

Då man dessutom vet att inkubationstiden
för denna form av gulsot är upp
till fem månader och att en vuxen per -

Torsdagen den 7 december 1967 fm. Nr 50 23

Svar på fråga ang. utformningen av s. k. gemensam samling i skolorna

son kan vara virusbärare i fem år eller
mer förstår var och en vilken stor reservoar
av virusbärare narkomanerna
utgör. Genom att denna grupp under
de sista åren ökat kraftigt är också riskerna
för spridning av sjukdomen genom
bloidgivning större. På grund av
den långa inikubationstiden vet kanske
inte heller narkomanen om han har
sjukdomen i sitt blod när han kommer
till blodgivarcentralen. Riskerna för att
dialyspatienterna får gulsot är speciellt
stora, eftersom de får blodtransifusioner
ofta.

Meddelandet om att njurtrainsplantationsverksamheten
vid serafimerlasarettet
kommer att avbrytas på grund av
gulsotsriiskem vid blodtransfusiom är
mycket allvarligt.

Erfarenheten visar också att riskerna
för sjukhuspersonalen är mycket stora.
Under en period av drygt två år, 1964
—1966, inträffade t. ex. vid S:t Eriks
sjukhus i Stockholm 46 fall av inokulationshepatit
och av dessa befann sig 33
bland dialyspersonalen.

Jag hoppas att socialministern delar
min oro och är beredd att göra vad som
göras kan för att möta de risker som
uppenbarligen ökar genom att narkomaner
lämnar blod vid sjukhusens blodgivarcentraler.
Oskyldiga människor
måste om möjligt skyddas mot den ansvarslöshet
som narkomaner visar då
de lämnar blod trots vetskapen om risk
för spridande av gulsotssmitta.

Skärpt kontroll av blodgivare och en
generös anslagsgivning till forskning på
området bör kunna bidra till bättre förhållanden.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har redan i mitt
svar framhållit att det är angeläget att
i största möjliga utsträckning försöka
både upptäcka smiittfallen och förhindra
smittspridningen.

Herr Åkerlind nämnde serafimerlasarettet,
och jag vill gärna säga att det

är beklagligt att man där varit tvungen
att avbryta njurtransplantationerna
och hänvisa dessa patienter till Göteborg.

Detta problem är besvärligt. Man är
numera osäker om spridningsvägarna.
B1 o d t r a n s f u s i o ns gulsiot e n smittar uppenbarligen
inte enbart genom kontakt med
blod eller stick med sprutspetsar, som
man tidigare antog.

Emellertid är jag medveten om att direktionen
och sjukhusledningen vid serafimerlasarettet
gör vad de kan för att
komma till rätta med detta otvivelaktigt
svåra problem. Jag vill nämna att jag
i tilläggssitaten har upptagit medel för
en utbyggnad av det kemiska laboratoriet
bl. a. just för att förebygga smittspridning.

Härmed var överläggningen slutad.

§14

Svar på fråga ang. utformningen av s. k.
gemensam samling i skolorna

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Werner har frågat
chefen för ecklesiastikdepartementet
om han anser att morgonsamling,
som på grund av dispens blivit ersatt
med s. k. gemensam samling, bör bibehålla
morgon&amlingeins karaktär, där
detta lokal-mässigt är möjligt. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

Jag vill först erinra om att den gemensamma
samlingen för de gymnasiala
skolornas elever bär en annan målsättning
än morgonsamlingen för grundskolans
elever. I de fall som herr Werner
åsyftar är skolledningen oförhindrad
att för grundskolans elever anordna
morgonsamling i stället för gemensam
samliing. En ovillkorlig förutsättning
är dock att otvetydiga meddelanden
härom lämnas i så god Hd att be -

24 Nr 50 Torsdagen den 7 december 1907 fm.

Svar på fråga ang. utformningen av s. k. gemensam samling i skolorna

stämmelsen om befrielse från morgonsamling
kan tillämpas.

Vidare anförde:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret, som tyvärr
inte skingrar dunklet kriing sakfrågan.
Statsrådet säger att skolledningen
är oförhindrad att för grundskolans
elever anordna morgonsamling
i stället för gemensam samling. Men
skolledningen känner sig i dessa fall
just förhindrad att ordna morgonsamling
av vissa praktiska, organisatoriska
skäl. I annat fall hade man inte sökt
dispens. Därför ger statsrådets svar ingen
lösning på problemet.

Där man har gemensam samling för
högstadiet och gymnasiet förstår jag att
man måste följa gymnasiets bestämmelser.
Har emellertid en skola ansökt
om dispens från morgonsamlingen av
praktiska, organisatoriska skäl är det
väl inte därför att man på något sätt
vill komma från morgonsamlingens innehåll.
På den grunden kan inte någon
dispens beviljas, antar jag; det vore
i så fall ett mycket enkelt sätt att kringgå
lag och förordning.

Ponera emellertid att en skola fått
dispens av praktiska skäl t. ex. därför
att man måste flytta samlingen från
morgontid till eftermidd-agstid och att
denna skola kan ha denna gemensamma
samling åtskild från gymnasiet. I
sådant fall finns det väl ingen anledning
till att en förändring av tidpunkten
också skall dra med sig en förändring
av innehållet. Men det är tyvärr
vad som skett på sina håll.

Under år 1966 har en rad skolor på
ett trettiotal platser i landet fått dispens
från morgonsamlingen, och under
år 1967 bär väl ytterligare en del skolor
fått det.

Så trångt som morgon samlingarna
redan sitter vore det djupt olyckligt
om Kungl. Maj:t dispensvägen helt i

onödan berövade barnen möjlighet till
andakt under de sista åren i grundskolan.
Riksdagen har ju inte avskaffat
den typ av morgonsamlingar i grundskolan
där bön och psalmsång ingår
som moment. Skolöverstyrelsens »morgonsamlingsp
aket», som kom i september,
bekräftade också detta. Samlingar
med kristen prägel bär alltså sin givna
plats i den objektiva planering som är
anbefalld.

För att undvika tveksamhet på den
punkten vore det val klokt, herr statsråd,
om skolöverstyrelsen eller Kungl.
Maj :t vid dispensgivningen även gav
anvisning om att en förflyttning avseende
tid och plats inte berör innehållet
i samlingen i de fall där man fortfarande
bara har enheter ur grundskolan
samlad vid eif och samma tillfälle. Det
intressanta i frågan är alltså om det
står rektor fritt att i dessa fall flytta en
sådan kultisk samling från förmiddagstid
till eftermiddagstid.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Först vill jag ge herr
Werner den upplysningen, att sådan
dispens det här gäller är given i fall
där den gymnasiala skoldelens elever
är flera än grundskoledelens elever på
högstadiet.

Herr Werner föreslog, om jag förstod
honom rätt, att skolöverstyrelsen eller
Kungl. Maj :t skall ge anvisningar om
att morgonsamling skall äga rum på
Viss gemensam tid — inte nödvändigtvis
på förmiddagen, utan någon gång
när det passar enligt skolschemat. Detta
går emellertid inte att genomföra,
eftersom enligt skolstadgans bestämmelser
morgonsamlingen skall äga rum
före första lektionen. Förslaget kommer
alltså att stå i strid mot skolstadgans
bestämmelser.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag tycker detta är hårklyverier.

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

Svar på fråga ang. viss propaganda inom skolan

Anledningen till dispensansökan är
att det inte går att anordna morgonsamlingen
tio minuter före klockan 8
på morgonen. Denna förflyttning i tiden
till exempelvis en kvart över 12
har självfallet ingen anledning att innebära
någon förändring av innehållet i
samlingen. Vill man slå vakt om skolstadgan,
så skall man väl också slå vakt
om det innehåll som morgonsamlingen
har att ge eleverna.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! I så fall kan jag inte
förstå annat än att man då måste begära
dispens från skolstadgans bestämmelser
om tidpunkten. Då kan man inte
begagna sig av den typ av dispens
som herr Werner har begärt.

Härmed var överläggningen slutad.

§15

Svar på fråga ang. viss propaganda inom
skolan

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Dickson har frågat
chefen för ecklesiastikdepartementet,
om han anser att det, då det gäller resonemang
av etisk innebörd, kan finnas
situationer då en ensidig propaganda
inom skolan, syftande till karaktärs-foisitran
och fördjupad samhällsanda,
inte blott får utan bör förekomma.
Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Svaret är nej.

Vidare anförde:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag bär att erkänna
mottagandet av det lika korta som över -

raskande och besynnerliga svaret. Jag
bär funderat mycket över hur ecklesiastikministern
respektive statsrådet
Moberg har kommit fram till detta svar.
Kan det bero på att jag använt ordet
»propaganda» i stället för ordet »påverkan»?
Jag vet inte om detta kan
ha haft någon psykologisk inverkan på
bedömandet; jag kanske kan få besked
om det.

Konsekvensen av svaret mot bakgrunden
av skolstadgans bestämmelser, som
säger att eleven skall ges en god uppfattning
om de moraliska normer som
måste gälla i sammanlevnaden mellan
människor och att karaktär sfostran är en
av skolans viktigaste uppgifter, har jag
svårt att förstå. Hur i all världen skall
man kunna bibringa lärjungarna uppfattningar
i den riktningen utan att de
blir utsatta för en ensidig påverkan?

En lärare står upp och gör propaganda
mot fusk — skulle det inte vara
tillåtet? Eller lärarens påverkan i riktning
mot ärlighet eller människokärlek
hos eleven —• skulle en sådan propaganda
vara förbjuden? Jag har svårt att
begripa detta. Det har förbryllat mig i
mycket hög grad att svaret har blivit
vad det blivit. Jag tror att det kommer
att åstadkomma stor förvirring även
ute i landet, om det blir spritt genom
massmedia, vilket det kansike blir.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Herr Dicksons fråga
gäller om man i dessa angelägenheter
bör bedriva propaganda i skolan. Inom
departementet har vi grubblat mycket
på detta innan vi svarade. Vi har utgått
ifrån att man icke bör bedriva propaganda
i ordets vedertagna mening.
Kristendomsundervisningen skall enligt
läroplanen vara objektiv i den meningen
att den meddelar sakliga kunskaper
om olika trosåskådningars innebörd
utan att läraren auktoritativt söker påverka
eleverna att omfatta viss åskådning.
När det gäller andra typer av
frågor syftar grundskolans läroplan till

26 Nr 50 Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande av förslag om de gymnasiala skolformerna -

att få eleverna att visa självständighet
och anlägga ett kritiskt betraktelsesätt.

Av sådana skäl var det ganska självklart
att man, såsom frågan var ställd,
borde svara nej på densamma.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag glömde i mitt föregående
anförande att tacka för svaret,
men det var så obetydligt att det liksom
flög bort för mig. Men nu tackar
jag för båda svaren och ber om tillgift
för att jag inte visade vederbörlig hövlighet
första gången.

Jag respekterar skolans målsättning
såsom den är formulerad i skollagen.
Det var egentligen bara för att få ett
förtydligande på en punkt som jag ställde
min fråga. Det finns skolmän som är
så angelägna att följa lagens bokstav
att de, om de sagt någonting i den ena
riktningen, anser sig böra säga någonting
även i den andra. De ger även
av princtip företrädare för andra riktningar
ordet omedelbart därefter.

På vissa områden är det egentligen
en truism att ställa frågan. Ta exempelvis
begreppet ärlighet. Man kan väl
inte mena att någon som har som specialitet
att utöva ficktjuvens verksamhet
skall inbjudas att komma och propagera
för oärlighet, om man i en första
instans bär propagerat för ärlighet.

Jag är så pass förbryllad av svaret att
jag har svårt att komma fram till någon
slutsats. Egentligen är jag lika klok
nu som jag var innan vi började, för
att inte rent av säga mindre klok än när
vi började. Nu börjar det att uppstå
situationer i vilka man inte vet hur
man skall handla.

Härefter meddelade herr andre vice
talmannen, att herr Nelander begärt
ordet. Kammaren beslöt emellertid att
beträffande denna fråga icke upphäva
den i § 20 mom. 4 kammarens ordningsstadga
föreskrivna inskränkningen i yttranderätten.

Vidare anförde:

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Herr Dickson och jag är
helt överens om lärarens skyldigheter
och möjligheter att för de unga klargöra
sådana grundläggande ting som ärlighet
och annat. Vad jag reagerade mot
var begreppet propaganda. Jag tycker
inte att man behöver använda ordet
när det gäller sådana självklara saker.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det var skada att jag
inte använde ordet påverkan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande
av förslag om de gymnasiala
skolformerna

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Westberg har frågat
chefen för ecklesiastikdepartementet,
när han avser att framlägga förslag
om de gymnasiala skolformerna med
anledning av yrkesutbildningsberedningens
betänkande. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Yrkesutbildningsberedningens förslag
har nyligen avlämnats och har remitterats
till ett stort antal myndigheter och
organisationer. Innan remissyttrandena
inkommit är jag inte beredd att redovisa
något ställningstagande i den berörda
frågan. Jag hoppas emellertid
att ett förslag skall kunna föreläggas
1968 års riksdag.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret. Visserligen säger han sig inte
vara beredd till något ställningstagande

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

Svar på fråga ang. gränserna för dämning och tappning i Vänern

i denna fråga men han hoppas likväl
att kunna förelägga 1968 års riksdag ett
förslag i ärendet.

Jag vill gärna ta fasta på detta uttalande.
Det är min livliga förhoppning
att det skall visa sig möjligt att framlägga
förslag redan under vårriksdagen
1968. Vi vet att många skolplanerare
på olika nivåer otåligt väntar på besked
angående utformningen av den integrerade
gymnasiala skolan. Redan 1964
uttalade yrkesutbildningsberedningen
att det med hänsyn till den pågående
brådskande planeringen för hela det
gymnasiala skolstadiet var angeläget att
Kungi. Maj:t och riksdagen snarast tog
ställning till förslaget, och man förutsatte
att förslag beträffande den principiella
inställningen skulle framläggas
redan vid 1966 års höstsession.

I den omfattande skolbyggnadsverksamhet
som pågår och planeras är det
givetvis av väsentlig betydelse att klara
besked kan lämnas. Det är därför synnerligen
angeläget att beslut i frågan
så snart som möjligt kan fattas.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag vill upplysa herr
Westberg om att när vi fick remissyttrandena
över yrkesutbildningsberedningens
första betänkande stod det alldeles
klart att det inte gick att framlägga
ett förslag på basis av det; det
var inte tillräckligt preciserat. Nu har
vi emellertid fått preciserade läroplaner.
Dessa remissbehandlas för närvarande
och när remissbehandlingen
är klar kommer regeringen att handla
snabbt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på fråga ang. gränserna för dämning
och tappning i Vänern

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: -

Herr talman! Herr Ståhl har frågat
mig om jag vill medverka till sådana
modifikationer av fastställda gränser
för dämning och tappning i Vänern, att
risken för förödande översvämning kan
förebyggas bättre än för närvarande.

Gränserna för dämning och tappning
i Vänern är fastställda genom vattendom
år 1937. Som ägare av Trollhätteverken
är vattenfallsverket emellertid
oförhindrat att när helst behov därav
anses föreligga hos vattendomstolen ansöka
om fastställande av ändrade eller
nya regler för vattenbyggnaden och dess
utnyttjande. Verket har hittills inte ansett
sig ha anledning att göra någon
sådan ansökan. Gällande bestämmelser
utgör nämligen resultatet av en mycket
noggrann avvägning mellan berörda intressen,
där särskilt de stora riskerna
för ras i Götaälv-dalen vid mer betydande
avtappning krävt uppmärksamhet.
Högsta tillåtna vattenmängd genom
Trollhätteverken utgör 1 000 m3/sek. Avtappningen
har nu legat vid denna maximala
nivå under en stor del av hösten.
Efter vad jag inhämtat från vattenfallsverket
skulle de nu aktuella vattenståndsförhållandena
i Vänern emellertid
inte nämnvärt ha kunnat påverkas
även om man i Trollhätteverken tappat
maximal vattenmängd redan tidigare
under året. Man är emellertid väl medveten
om de problem som-högvattnet i
Vänern kan orsaka och ägnar kontinuerlig
uppmärksamhet åt behovet av
modifikationer i tappningen.

I princip kan enligt vattenlagen också
var och en som lider skada av gällande
regler om vattenhushållningen ansöka
om ändring av fastställda bestämmelser.
Förutsättningen härför är emellertid, att
gällande regler är ofullständiga och att
tredje mans rätt inte skulle förnärmas
av de ändrade reglerna. I ett eventuellt
akut nödläge kan slutligen länsstyrelsen
inom ramen för den allmänna katastrofberedskapen
förordna om åtgärder, som
strider mot de av vattendomstolen fastställda
föreskrifterna. Jag har emeller -

28 Nr 50 Torsdagen den 7 december 1907 fm.

Svar på fråga ang. gränserna för dämning och tappning i Vänern

tid erfarit, att vattenståndet i Vänern
nu är i''sjunkande.

Vidare anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Alla som bor vid Vänerns
vattenområde är naturligtvis tacksamma
för att vattnet nu äntligen är i
sjunkande — det går emellertid mycket
sakta. Vi är också tacksamma för åtskilliga
av de försäkringar som ges i svaret.
.lag hoppas att dessa uttalanden skall
effektivisera bevakningen av Vänern.
Detta problem gäller emellertid inte
bara Vänern utan praktiskt taget samtliga
reglerade sjöar i detta land.

Det är tyvärr så, att regnväder och
vattenstånd visar en betänklig obenägenhet
att ta hänsvn till vattendomar,
vattenfallsverket och andra höga myndigheter.
Om vädret blir besvärligt och
bestämmelserna inte kan rubbas kommer
vi i sådana situationer som vi liaft
senast under denna höst.

Det förefaller som om man på vattenfallsverket
inte läst i tidningarna om
Kållandsö, där det varit mycket besvärliga
översvämningar i höst. Samma risk
har under flera månader varit överhängande
inom ett område från Värmlands
nordspets till långt ned på Västgötaslätten.
Vänern har legat som en
högvall mot de vattenmassor som faller
ut i sjön, och det har varit på vippen
att bli översvämning inom stora områden.
För de skador som härigenom
kunde ha uppstått finns inte någon möjlighet
att få ut ersättning. När vårvattnet
rinner in i husen, något som hänt
vartannat år under vissa tider i klarälvsoinrådet,
blir skadorna ekonomiskt
kännbara.

Detta är en mycket viktig sak. Jag
skulle vilja lägga herr statsrådet såsom
högste chef för vattenfallsverket och
övriga vattenmyndigheter varmt om
hjärtat att försöka få dessa myndigheter
att smidigare och tidigare än vad som
skett i år igångsätta tappningen, så att

det finns utrymme kvar i dessa jättebassänger
när höstregnen kommer.

Jag hoppas att min fråga och svaret
på den skall få denna effekt, så att
människorna i dessa trakter kan känna
sig lugnare än vad de gjort under många
höstar då förhållandena varit sådana
som i år. Det borde kunna bli bättre genom
en effektivare övervakning både
från vattenfallsverkets, Trollhättekraftverkets
och länsmyndigheternas sida.
Det borde finnas större möjligheter till
dispenser för tillfälliga ökningar av
tappningen. Detta är en sak som inte
kan bestämmas generellt utan som måste
övervakas från dag till dag, i vissa
fall från timme till timme.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tror jag kan försäkra
herr Ståhl om att vattenfallsverket
i hög grad känner sitt ansvar för vattenståndet
i Vänern. I denna konkreta
fråga är väl innebörden av herr Ståhls
kritik av vattenfallsverket, att man borde
ha börjat den maximala avtappningen
ännu något tidigare än man gjort i
år. Av naturliga skäl är det svårt för
mig att ta ställning till, huruvida detta
hade varit riktigt eller inte.

Problemet med Vänern är mycket
svårt. Jag antar att herr Ståhl har sett
den vattendom som reglerar Vänern.
Det är ju en hel »bibel», som man kan
ägna en stor del av sitt liv för att verkligen
penetrera.

Fin tappning utöver de fastställda
maximigränserna innebär visserligen att
vattenståndet i Vänern skulle sjunka
snabbare, men mot detta står, som herr
Ståhl känner till bättre än jag, de rasrisker
och de andra risker för vattenförsörjningen
i Göteborg som då inträder.
Detta är alltså ett mycket svårt
avvägningsproblem. Men jag kan försäkra
herr Ståhl att befolkningen vid Vänern
i hög grad har vattenfallsverkets

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

stöd när det gäller att minska översvämningsriskerna
genom att utnyttja
de möjligheter till avtappning som finns
inom gränserna för de fastställda maximinivåerna
och de modifikationer av
dessa som utan ändring av vattendomen
kan komma till stånd.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Självfallet tar jag tacksamt
fasta på statsrådets förklaring.
Men när vi under hösten varit oroliga
och tagit kontakt med direktionerna för
de olika enskilda kraftföretag som har
stora bassänger i Klarälven — det gäller
för övrigt inte bara Klarälven utan
även andra vattenområden, t. ex. Fryken
— har man förklarat att man på
grund av vattendomen och vattenfallsverkets
sätt att tillämpa denna dom
inte har kunmat göra någonting. Om
man på ett smidigare sätt än som hittills
skett kunde verkställa tappning, så att
det finns reservutrymme när man efter
almanackan kan beräkna att regnen
skall komma, skulle det inte bli så allvarligt
som det varit i höst.

När det gäller rasriskerna har den
senaste kanalutredningen förklarat, att
dessa är tämligen obefintliga. Jag vet
att man är en smula orolig för högvattnet
vid nedre Göta älv, och jag vet också
att havsvattnet för närvarande står
mycket högt. Vi skall emellertid inte
diskutera om dagens läge. Nu hoppas
vi att högre makter än både vattenfallsverket
och vattendomstolar bevarar oss
så, att högvattenstiden är förbi för den
här gången. Jag hoppas ytterligare att
vi till kommande kritiska höstar skall
kunna få en förbättring i enlighet med
de linjer statsrådet och jag nu har diskuterat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Justerades protokollen för den 29
nästlidne november.

Ändring i föräldrabalken m. m.

§ 19

Föredrogs den av herr Blidfors (s)
vid kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående utländsk studerandes utbildnings-
och studiefinansieringsproblem.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 20

Ändring i föräldrabalken m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i föräldrabalken m. m.
jämte motioner i ämnet.

Genom en den 9 juni 1967 dagtecknad
proposition, nr 138, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och protokoll hållet i
lagrådet, föreslagit riksdagen att antaga
förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen,

3) lag om ändrad lydelse av 50 §
barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr
97).

I propositionen framlades förslag till
ny lagstiftning om verkställighet som
gällde överflyttning av barn.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna I: 878
av fru Lilly Ohlsson och II: 1088 av fru
Thunvall m. fl.;

dels de likalydande motionerna I: 879
av fröken Stenberg m. fl. och 11:1090

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ändring i föräldrabalken m. m.

av fru Kristensson och fröken Wetterström; dels

motionen 11:1081 av herr Martinsson,
vari yrkades att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 138
med förslag till lag om ändring av föräldrabalken
m. m. måtte godkänna propositionen
med den ändringen att ordet
»avsevärd» utginge ur lagtexten i
21 kap. 5 § andra stycket Lag om ändring
i föräldrabalken samt att ordet
»avsevärd» utginge ur 50 § första stycket
Lagen om ändrad lydelse av 50 §
barnavårdslagen den 29 april 1960;

dels motionen 11:1089 av fru Holmqvist,
vari hemställdes att riksdagen
måtte antaga de i propositionen nr 138
framlagda förslagen till lagstiftning med
de ändringar att 21 kap. 2 § föräldra -

balken och 50 § barnavårdslagen erhölle
i motionen angiven lydelse;

dels ock motionen 11:1091 av herr
Persson i Heden m. fl.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga det genom förevarande
proposition, nr 138, framlagda förslaget
till lag om ändring i föräldrabalken
— måtte

A. antaga lagförslaget med undantag
av 2, 3, 4, 5, 8 och 11 §§;

B. i vad avsåge 2 §, i anledning av
motionen II: 1089 i denna del, och 11 §,
för sin del antaga förslaget med de ändringar
att lagrummen erhölle nedan
angivna, såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

2 §.

Innan länsstyrelsen förordnar om Innan länsstyrelsen — — ■— åligger
verkställighet, äger den uppdraga åt honom. Sådant uppdrag får även lämledamot
eller suppleant i barnavårds- nas åt annan lämplig person.
nämnden eller tjänsteman inom barnavården
att verka för att den som har
hand om barnet frivilligt skall fullgöra
vad som åligger honom.

Den som--— —-----två veckor.

11 §.

Beträffande parts-------

I fråga om ersättning till den som på
kallelse inställt sig för förhör inför
länsstyrelsen och icke är part äga bestämmelserna
om ersättning av allmänna
medel till vittne motsvarande
tillämpning. Ersättningen skall dock
alltid betalas av allmänna medel. Även
kostnad för hämtning eller omhändertagande
av barn och läkarundersökning
betalas av allmänna medel. Fråga
om ersättning enligt detta stycke prövas
av länsstyrelsen.

— —- motsvarande tillämpning.

I fråga — — •—- allmänna medel. Även
kostnad för utförande av uppdrag enligt
2 § första stycket andra punkten,
hämtning eller---av länsstyrelsen.

C. i vad avsåge 3 §, med avslag å mo- barninstitution, antaga det genom protionerna
1:878 och 11:1088, såvitt rör- positionen framlagda förslaget;
de yrkandet om barnets vistande i D. i vad avsåge 4 §, med avslag å

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

motionen 11:1091 i denna del, antaga
det genom propositionen framlagda förslaget; E.

i vad avsåge 5 §, i anledning av

(Kungl. Maj:ts förslag)

Länsstyrelsen får även i annat fall
vägra verkställighet, om sådan ej kan
ske utan avsevärd fara för barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa.

Ändring i föräldrabalken m. m.

motionen 11:1081 i denna del, för sin
del antaga 5 § med den ändring att lagrummet
erhölle nedan angivna, såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:

(Utskottets förslag)
barnavårdsnämnd.

Länsstyrelsen får även i annat fall
vägra verkställighet, om risk, som ej är
ringa, föreligger för skada på barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa.

F. i vad avsåge 8 §, med avslag å motionen
II: 1091 jämväl i denna del, antaga
det genom propositionen framlagda
förslaget;

G. jämväl i övrigt avslå motionerna
I: 878 och II: 1088;

II. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen; III.

att riksdagen — med förklaring
att riksdagen icke kunnat i oförändrat

(Kungl. Maj:ts förslag)

Om det skulle innebära avsevärd fara
för ett fosterbarns kroppsliga eller själsliga
hälsa att skiljas från fosterhemmet,
äger barnavårdsnämnden i den kommun,
där fosterhemmet finnes, för viss
tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna
eller annan som har vårdnaden
om barnet att taga det från fosterhemmet.

Är förbud ----------

Förbud enligt--------—■

skick antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändrad
lydelse av 50 § barnavårdslagen —
måtte med avslag å motionerna

a) I: 879 och II: 1090 samt

b) II: 1089 jämväl i denna del,

i anledning av motionen 11:1081 i
denna del, för sin del antaga propositionens
förslag med den ändring att
lagrummet erhölle nedan angivna, såsom
utskottets förslag betecknade lydelse
:

(Utskottets förslag)

Föreligger risk, som ej är ringa,
för skada på ett fosterbarns kroppsliga
eller själsliga hälsa, om barnet skiljes

från fosterhemmet, äger -— --från

fosterhemmet.

’yra veckor.

21 kap. föräldrabalken.

Reservation hade avgivits av fru Löfqvist
(s) och fröken Bergegren (s),
vilka ansett att utskottet under I. B.
bort hemställa,

I. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga det genom förevarande
proposition, nr 138, framlagda försla -

get till lag om ändring i föräldrabalken
— måtte

B. i vad avsåge 2 §, i anledning av
motionen II: 1089 i denna del, och 11 §,
för sin del antaga förslaget med de
ändringar att lagrummen erhölle nedan
angivna lydelse:

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ändring i föräldrabalken m. m.

2 §.

Innan länsstyrelsen förordnar om
verkställighet, äger den uppdraga åt
lämplig person att verka för att den
som har hand om barnet frivilligt skall
fullgöra vad som åligger honom.

Den som--- •— (= utskottets förslag)
--— två veckor.

11 §•

Beträffande parts ----(= utskottets
förslag)--- — motsvarande till lämpning.

I fråga — — — (= utskottets förslag)
■—- — — allmänna medel. Även
kostnad för utförande av uppdrag enligt
2 §, hämtning eller---— (= utskottets
förslag) ----av länsstyrel sen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det ärende som kammaren
nu skall behandla gäller frågor som
ofta är föremål för stor uppmärksamhet
i den allmänna debatten, nämligen
förflyttning av barn från en miljö till
en annan. Oftast med utgångspunkt från
något speciellt fall har gång efter annan,
inte minst i pressen, påtalats att den
nuvarande ordningen på detta område
inte är tillfredsställande. Diskussionerna
har kanske vanligen gällt formerna
för förflyttning men också frågan om
vilka organ som bör besluta eller ha
hand om verkställigheten i dessa ofta
mycket känsloladdade ärenden.

Stor uppmärksamhet har naturligt
nog ägnats åt förflyttningarna av fosterbarn,
som de biologiska föräldrarna vill
få tillbaka, kanske sedan lång tid har
gått och barnet därför förlorat all kontakt
med föräldrarna. Lagstiftningen
har otvivelaktigt varit bristfällig på detta
område, och det är därför med stor
tillfredsställelse som utskottet tagit sig
an det förslag till en helt ny lagstiftning
i ämnet som proposition nr 138 innefattar.

Det är naturligtvis svårt att stifta lag
på ett sådant här rättsområde där inget
fall är det andra likt och där känsloengagemanget
ofta är så starkt att också
människor, som i vanliga fall är omdömesgilla
och välbalanserade, är beredda
att ta rätten i egna händer. Avvägningen
av barnets bästa mot andra
intressen innebär givetvis också särskilda
svårigheter för lagstiftaren.

Utskottet har i sitt i det allra närmaste
enhälliga utlåtande funnit de framlagda
förslagen i huvudsak väl avvägda
och ägnade att ligga till grund för lagstiftning.
På några punkter har emellertid
utskottet ansett sig böra föreslå vissa
jämkningar, och det är för att litet
närmare motivera dem som jag har
tagit till orda.

Omtanken om barnens bästa måste
givetvis vara en ledande tanke i lagstiftningen
på detta område. Propositionens
bestämmelser vilar också på
den grunden. Jag vill här först peka på
att en utgångspunkt för förslaget är att
all förflyttning av barn om möjligt bör
ske under parternas frivilliga medverkan
och att tvångsåtgärder i största
möjliga utsträckning bör undvikas. Å
andra sidan kan man naturligtvis inte
helt avstå från tvångsmedel. Respekten
för rättsordningen skulle undergrävas,
om domar och beslut som gäller vårdnaden
om barn inte skulle kunna verkställas.
Möjligheter att ingripa mot en
tredskande person måste alltså finnas,
och det är mot den bakgrunden som
man måste bedöma propositionens förslag
att tvångsmedel i form av vite och
hämtning skall få förekomma. När parternas
goda vilja saknas och tvångsmedel
därför måste användas, bör man
emellertid ta största möjliga hänsyn till
barnets bästa, både vid valet av tvångsmedel
och vid tillämpningen i övrigt.
Hämtning av barn får som regel tillgripas
först sedan andra vägar prövats
utan framgång och förfarandet läggs i
huvudsak i händerna på barnavårdsmyndigheterna.
Länsstyrelsen som över -

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

ordnad harnavårdsmyndighet får sålunda
beslutsfunktionen, företrädare för
barnavården skall som regel anförtros
uppdragen att söka ombesörja frivillig
verkställighet, och barnavårdsfunktionärer
skall, liksom om möjligt läkare,
närvara vid hämtningsförrättningar.

Hänsyn till barnets bästa kan också
medföra att länsstyrelsen i vissa fall
kan vägra verkställighet. Vid utformningen
av denna regel om hinder för
verkställighet har utskottet ansett att
barnets intresse måste beaktas ännu
starkare än som skett i propositionen.
Bestämmelser, som anger när verkställighet
bör vägras på grund av att överflyttningen
kan skada barnet, finns i
5 § i förslaget till lag om ändring i föräldrabalken,
och den innehåller att
verkställighet får vägras, om den inte
kan ske utan avsevärd fara för barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa. Med viss
anslutning till argumentationen i en
motion av herr Martinsson har utskottet
ansett, att det inte står i överensstämmelse
med omtanken om barnets bästa
att kräva, att det skall föreligga en så
höggradig risk som den, som markeras
genom uttrycket avsevärd fara, för att
länsstyrelsen skall få vägra verkställighet.
Barnets bästa kräver enligt utskottet
att verkställighet vägras om det
föreligger en icke ringa risk för skada
på barnets hälsa. Denna ståndpunkt har
föranlett utskottet att föreslå att uttrycket
avsevärd fara för barnets kroppsliga
eller själsliga hälsa i 5 § andra stycket
bytes ut mot orden »risk, som ej är
ringa, för skada på barnets kroppsliga
eller själsliga hälsa».

Att verkställigheten inte får vägras,
om de befarade skadeverkningarna endast
består i en övergående störning
eller annan tillfällig olägenhet, ligger
enligt utskottets mening i att det skall
vara fråga om en skada på den kroppsliga
eller själsliga hälsan. En skada på
hälsan är med andra ord något annat
och allvarligare än en tillfällig störning
eller olägenhet.

Ändring i föräldrabalken m. m.

Jag är emellertid angelägen att framhålla,
att utgångspunkten för prövningen
av verkställighetsfrågan självfallet
måste vara att domstols dom eller beslut
skall lända till efterrättelse. Också
i det fall där avgörande av domstol
inte föreligger utan sökanden grundar
sin framställning om barnets överlämnande
på sin lagliga rätt att som vårdnadshavare
bestämma barnets vistelseort
bör utgångspunkten för prövningen
vara att framställningen skall medges.
Samma ändring som jag nyss talade om
i 5 § i förslaget till lag om ändring i
föräldrabalken har utskottet också förordat
i förslaget rörande 50 § i barnavårdslagen.

I sin hittillsvarande lydelse ger paragrafen
barnavårdsnämnden möjlighet
att förbjuda förflyttning av fosterbarn
från fosterhem i sådana fall då förflyttning
inte kan ske utan avsevärd skada
för barnet. Paragrafen tillkom mot lagrådets
bestridande. Lagrådet ansåg
det främst från rättsäkerhetssynpunkt
olämpligt att barnavårdsnämnderna
fick en förbudsmöjlighet som t. o. m.
kunde sätta de allmänna domstolarnas
beslut ur spel. Också senare, inte minst
i det här lagstiftningsärendet, har paragrafen
kritiserats. Missnöje med 50 §
låg också, jämte annat, i botten när
riksdagen förra året begärde en allsidig
översyn av barnavårdslagen.

I propositionen har endast den ändringen
gjorts att paragrafens innehåll
anpassats till de nya verkställighetsreglerna
i 21 kap. föräldrabalken dels
på det sättet att förbudsrekvisitet »utan
avsevärd skada» bytts ut mot »avsevärd
fara för barnets kroppsliga eller själsliga
hälsa», dels genom tillägg av ett
nytt tredje stycke, som innebär att länsstyrelsens
beslut enligt 21 kap. föräldrabalken
bryter eller tar över ett beslut av
barnavårdsnämnden enligt 50 § barnavårdslagen.
Också utskottet har ansett
att man nu bör nöja sig med att anpassa
paragrafens innehåll till den nya lagstiftningen
om förflyttning av barn i all -

2 — Andra kammarens protokoll 1907. Nr 50

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ändring i föräldrabalken m. m.

mänhet. Paragrafens fortsatta bestånd
och utformning bör iJ stället övervägas
vid den nyssnämnda översynen av barnavårdslagen.
Utskottets ställningstagande
innebär alltså endast den ändringen
i förhållande till propositionen
att uttrycket »avsevärd skada» ersätts
med den text som utskottet, som jag
nyss nämnde, har förordat i 5 § andra
stycket i 21 kap. föräldrabalken. Eventuella
betänkligheter mot den utvidgning
av nämndens befogenheter som
denna ändring otvivelaktigt innebär bör
enligt utskottets mening nu få vika med
hänsyn till det minskade behov av användning
av 50 § barnavårdslagen, som
följer av den nya lagstiftningen i 21
kap. föräldrabalken. Och så får, som
sagt, paragrafens fortsatta öde närmare
övervägas vid den översyn av hela barnavårdslagen
som snart torde komma
till stånd.

Utskottets ändringar i övrigt, herr
talman, sammanhänger med propositionens
förslag att verkställigheten om
möjligt skall ske på frivillighetens väg
— alltså utan tvång. Det är också, som
jag förut nämnt, ett förslag som ytterst
vilar på omtanken om barnets bästa.
Överflyttningen bör ske så skonsamt
som möjligt med undvikande av myndighetsingripande
och allmän uppmärksamhet.

Denna frivilliga verksamhet, eller
medlingsverksamhet om man så vill,
skall enligt propositionen ombesörjas av
ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnden
eller av tjänsteman inom barnavården
som erhåller särskilt uppdrag
från länsstyrelsen. Det är tänkt att uppdraget
förutom till barnavårdsnämndens
ledamöter, suppleanter och tjänstemän
skall kunna ges även åt andra befattningshavare
inom socialvården, såsom
socialvårdskonsulent eller barnavårdskonsulent
— alltså tjänstemän med hela
länet eller ännu större område som
verksamhetsfält. Fördelen med att anlita
sistnämnda personer är att de i
allmänhet inte torde ha tagit befattning

med ärendet tidigare och därför inte
heller tagit ställning och därmed kanske
förlorat en del av ena partens förtroende.

I enlighet med vad som yrkats i en
motion av fru Holmqvist har utskottet
ansett det vara av värde att kunna vidga
kretsen ytterligare till personer utanför
barnavården, t. ex. läkare, kuratorer
eller distriktssköterskor. Möjlighet
bör med andra ord finnas att ge uppdraget
åt praktiskt taget vilken person
som helst, förutsatt att vederbörande
kan förväntas ha parternas förtroende
och kunna fullgöra uppdraget på lämpligt
sätt. Detta har utskottet markerat
genom att i 2 § föreslå att uppdrag av
förevarande slag också skall kunna ges
till »annan lämplig person». En följdändring
härtill föreslås i 11 §, där en
regel inskrives om ersättning för sådant
uppdrag.

I detta sammanhang bör jag väl inte
underlåta att nämna att utskottet däremot
inte har velat tillmötesgå motionärens
önskemål om att uppdraget också
skall kunna anförtros åt barnavårdsnämnden
som sådan. I likhet med vad
som uttalas i propositionen har utskottet
inte ansett det vare sig behövligt eller
lämpligt att engagera nämnden i dess
helhet. Nämnden skulle i så fall ändå
delegera uppgiften till någon ledamot
eller tjänsteman. Därför bör det vara
mer ändamålsenligt att ge uppdraget
till vederbörande direkt och undvika
omvägen via nämnden. Stor skyndsamhet
är dessutom ofta påkallad i dessa
ärenden, framför allt när det gäller
frånskild makes rätt till umgänge med
barnet under en bestämd helg eller
visst veckoslut.

Motionärens farhågor för att den föreslagna
ordningen skulle skapa ett motsatsförhållande
mellan nämnden och
dess ledamot eller tjänsteman tror jag
är något överdrivna. Det förefaller naturligt
att länsstyrelsen innan den utser
någon i orten tar reda på barnavårdsnämndens
uppfattning om vem som är

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

mest lämpad för uppgiften att försöka
åstadkomma en frivillig överflyttning av
barnet. Vidare föreligger det givetvis
inget hinder för den som fått uppdraget
att ta kontakt och rådgöra med
nämnden om det lämpligaste tillvägagångssättet
för överflyttning av barnet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! I likhet med första lagutskottets
ordförande finner jag det
angeläget att framhålla att man har all
anledning att vara glad över den proposition
regeringen lagt fram med förslag
till ny lagstiftning om verkställigheten
vid överflyttning av barn. Redan
ur psykologisk synpunkt måste det anses
vara en fördel att bestämmelserna
om sådan tvångsmässig överflyttning
hänföres till barnavårdslagen och inte
som nu till utsökningslagen.

Tvångsmässig förflyttning av barn
ter sig alltid synnerligen motbjudande
för oss, och när sådana fall förekommer
brukar de också ge ganska pinsamt eko
i dagspressen samt i radio och TV.
Men komplikationer kommer alltid att
uppstå som man inte kan bedöma på
annat sätt än så att man måste ta till
tvångsmedel. I propositionen har departementschefen
på sidan 39 anfört
ungefär samma sak som första lagutskottets
ordförande nyss gjorde. Även
om man såvitt möjligt måste skona
barnen från åtgärder som kan vara
skadliga för deras fysiska och psykiska
hälsa kan samhället inte helt och hållet
avstå från tvångsåtgärder, eftersom dom
och beslut i vårdnadsfrågor skulle förlora
sin betydelse om varje möjlighet
att framtvinga verkställighet saknades.

Nu råder i allmänhet stor enighet om
att tvångsåtgärder endiast skall få tillgripas
när man gjort allt vad man kan
i övrigt för att få ett frivilligt överlämnande
till stånd och också då med
den viktiga inskränkningen, att åtgär -

Ändring i föräldrabalken m. m.

den inte får medföra verklig risk för
att barnet tar skada. Utskottet har med
stor tillfredsställelse hälsat förslaget att
beslut i frågor som rör verkställighet av
domar och beslut i vårdnadsfrågor samt
begäran av verkställighet av vårdnadshavare
hädanefter skall fattas av länsstyrelsen,
som är den överordnade instansen
till den kommunala barnavårdande
myndigheten.

Het är egentligen bara på en punkt
som utskottet inte har kunnat enas, och
det gäller bestämmelserna om den s. k.
frivilliga verkställigheten, vilka återfinns
i 2 § i propositionsförslaget. Reservanterna
bär härvidlag inte helt kunnat
godta vad utskottsmajoriteten har
föreslagit. Visserligen har utskottsmajoniteten
inte i alla stycken godtagit
propositionens förslag utan har i anledning
av fru Holmqvists motion i denna
kammare föreslagit eu annan lydelse,
som finns på s. 34 i utskottsutlåtandet.
Därmed skulle man vinna att kretsen av
personer som skall kunna få medling.suppdrag
vidgas utöver vad som anges
i propositionsföarslaget.

Vi som reserverat oss har en del andra
synpunkter att anföra. I lagberedningens
förslag, som låg till grund för
propositionen, har beträffande förslaget
om s. k. frivillig verkställighet framhållits,
att det är önskvärt att verkställighet
av förflyttning av barn såvitt
möjligt sker på frivillighetens väg. Man
har därför föreslagit att länsstyrelsen
skulle kunna uppdra åt barnavårdsnämnden
på orten att verka för att beslutet
blir verkställt utan tvångsåtgärder.
Beredningen ansåg att man inte
skulle vara alltför optimistisk beträffande
verkningarna av detta förslag.
Man förstod att barnavårdsnämnden i
många fall redan kunde ha uttömt sina
möjligheter till medling och att det
skulle vara lönlöst att försöka den vägen.
Därför menade man att det borde
finnas möjlighet att vända sig till annan
barnavårdsfunktionär utanför barnavårdsnämnden
för uppdraget.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ändring i föräldrabalken in. m.

Vidare har man för att undvika onödig
tidsufdräkt i andra stycket 2 § infört
en bestämmelse om att medling
skall verkställas med kortast möjliga
dröjsmål. Senast inom två veckor skall
en redogörelse lämnas till länsstjuelsen
om vilka åtgärder som har vidtagits,
om det inte finns alldeles särskilda skäl
för att detta inte kan ske.

Flera remissinstanser har uttalat sig
i anledning av denna paragraf. Ingen
av dem har sagt att det skulle vara
olämpligt att ge uppdraget till barnavårdsnämnden,
även om många tvivlar
på nyttan av paragrafen. En instans har
t. o. ro. velat skärpa bestämmelsen så
att barnavårdsnämnden obligatoriskt
skulle få i uppdrag att medverka till
en frivillig verkställighet innan länsstyrelsen
fattar beslut om tvångsmässig
sådan. En annan instans anser att en
sådan hänvändelse till barnavårdsnämnd
endast undantagsvis skall kunna
underlåtas. Andra återigen har sagt
att man får förutsätta, att när det gått
så långt att man begär verkställighet,
har barnavårdsnämnden redan varit inkopplad
på fallet och uttömt sina möjligheter
till medling. Därför ifrågasätter
man om paragrafen gör någon nytta
alls.

Advokatsamfundet avstyrker den direkt
av det skälet att det skulle medföra
onödig risk för att ärendet fördröjs.
Då skall man emellertid komma
ihåg att det, som lagförslaget blivit utformat,
inte föreligger någon absolut
skyldighet för länsstyrelsen att vända
sig till barnavårdsnämnden eller andra
personer som departementschefen
föreslagit, utan det föreligger endast
rätt att göra det när man anser det
vara lämpligt. Är det alldeles uppenbart
att det inte skulle tjäna något till
med en ytterligare medling, kan man
ju omedelbart förordna om verkställighet.

Emellertid bär departementschefen i
propositionen särskilt fäst sig vid invändningen
att det skulle kunna med -

föra en risk för fördröjning av ärendet,
om barnavårdsnämnden fick ett sådant
uppdrag, men han vill ändå gärna behålla
möjligheten att kunna göra ett
sista försök till medling innan verkställighet
med tvång företas. Han har
därför givit lagförslaget den utformning
som återfinns på s. 3 i propositionen.

Departementschefen anför också att
uppdraget till sin natur är sådant att
det inte kan anses nödvändigt att engagera
barnavårdsnämnden i dess helhet.
Eftersom nämnden ändå måste delegera
uppdraget till enskild ledamot
eller tjänsteman, skulle det vara smidigare
att låta uppdraget gå direkt till
ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnden
eller, i fall där barnavårdsnämnden
redan har uttömt sina resurser,
till annan befattningshavare inom
barnavården.

Jag vill visst inte förneka att detta
förslag medger ett snabbt och smidigt
förfarande, men i likhet med vad fru
Holmqvisit anfört i sin motion anser vi
reservanter att de skäl som anförts för
denna ändring inte är tillräckliga för
att motivera att barnavårdsnämnden i
dess helhet skall förbigås. Det gäller
ändå ett relativt litet antal fall per år,
och någon särskilt stor risk för en onödig
tidsutdräkt genom att uppdraget
går till barnavårdsnämnderna tycker
jag inte att man skall behöva befara.

Vi delar alltså motionärens synpunkt
att det rent principiellt •— och det
tycker jag är den viktigaste invändningen
-— inte är lämpligt att länsstyrelsen
ges befogenhet att med förbigående
av barnavårdsnämnden åt dess
ledamöter, suppleanter eller tjänstemän
ge uppdrag, som naturligt faller inom
nämndens kompetensområde.

Därför skulle vi reservanter helst ha
velat yrka bifall till det av motionären
framlagda förslaget men det har upplysts
oss att man i så fall också måste
företa vissa ändringar av barnavårdslagen.
Detta har också motionären an>

Torsdagen den 7 december 1987 fm.

Nr 50

tytt, dock utan att närmare ange vilka
punkter det skulle vara fråga om. Därför
har vi ansett oss nödsakade att avstå
från ett sådant yrkande.

Vii tycker dook att utskottsmajoriteten
behandlat detta spörsmål en liten
smula lättvindigt när den helt gått förbi
detta principiella resonemang och
bakat upp sig på vad motionären anfört
om risken för motsättningar mellan
barnavårdsnämnden och dess ledamöter
eller tjänstemän.

Jag tror egentligen inte att denna
risk är särskilt stor, eftersom man nog
får förutsätta att samtliga instanser som
handlägger ärenden av detta slag bemödar
sig om att finna en så smidig
lösning på problemet som möjligt. Men
det rent principiella spörsmålet, i vad
män en överordnad myndighet skall ha
möjlighet att direkt ge uppdrag åt kommunala
nämnders enskilda ledamöter,
tycker jag är något som inte blivit tillräckligt
övervägt i detta sammanhang.
Det är därför inte tillrådligt att riksdagen
binder sig så starkt vid den lösning
som departementschefen föreslagit.

Vi har också anslutit oss till den av
motionären anförda uppfattningen .att
uppdraget bör kunna lämnas till person
som är att söka utanför barnavårdsnämndens
krets, och därvidlag är
vi även överens med utskottsmajoriteten.
Men för att i möjligaste mån tillmötesgå
motionärens önskemål om att
barnavårdsnämnden inte skall förbigås
bär vi stannat för att föreslå den utformning
av 2 § första stycket, som
finns intagen i reservationen och som
innebär att uppdraget av länsstyrelsen
-skall kunna ges till »lämplig person».

Därmed skulle man vinna dels den
utvidgning av kretsen av lämpliga personer,
som åsyftas i motionen, dels
att, om uppdraget lämnas till enskild
ledamot eller tjänsteman inom barnavårdsnämnden,
ersättningen skall kunna
utgå enligt 11 § i lagförslaget med
den av utskottsmajoriteten förordade

Ändring- i föräldrabalken m. m.

ändringen, dock med ett litet tillägg
som också finns i reservationen.

Vi tycker väl att detta på sätt och
vis är en nödlösning, men den torde
kunna accepteras med hänsyn till att eu
översyn av barnavårdslagen skall företas
på begäran av riksdagen, och därvid
bör också föräldrabalkens bestämmelser
i denna del kunna närmare prövas.

Fru Holmqvist har också i sin motion
tagit upp frågan om obligatoriskt
underställande av barnavårdsnämnds
beslut enligt 50 § barnavårdslagen. Personligen
vill jag deklarera att jag tycker
det ligger mycket i vad motionären
anfört, men med hänsyn just till
den kommande utredning, som jag
nyss talade om, anser jag att jag i den
delen kan ansluta mig till vad utskottsmaj
oriteten uttalat.

Herr talman! Med det sagda och med
hänvisning till vad som anförts i motiveringen
till reservationen ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag delar utskottsordförandens
uppfattning att det förslag
till ändring av föräldrabalken som nu
skall fastställas innebär en avsevärd
förbättring i förhållande till tidigare
gällande regler.

Gång efter annan bär det uppstått
svårbemästrade problem vid förflyttning
och hämtning av barn från fosterhem
till de biologiska föräldrarnas hem
eller annan plats. Säkerligen har de —
jag vågar säga tragiska — scener som
utspelats inte varit till barnets bästa.
Det bär inträffat händelser som tillfogat
barnet sådan psykisk skada som
kan befaras vara bestående för lång tid,
kanske för hela livet. Sålunda är det
nu framlagda förslaget till ändring av
stor betydelse för barnets rättssäkerhet.
Barnet får också möjlighet att i större
utsträckning göra sina egna åsikter gällande.

Motion 11:1091 går något längre i

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1907 fm.

Ändring i föräldrabalken m. m.

fråga om rättssäkerheten för barn.
Första lagutskottet har dock i sitt utlåtande
nr 60 till vass del tagit hänsyn
till de i motionen framförda synpunkterna,
och jag är tacksam därför. Jag
hoppas också att berörda myndigheter
beaktar utskottsmajoriteten s synpunkter
vid handläggningen av dessa synnerligen
grannlaga ärenden.

Jag tror dock att utskottsmajoriteten
på ett par punkter klarare skulle kunnat
uttala behovet av att barnets önskemål
vid förflyttning skall vara avgörande
eller vägledande när det gäller
barn som fyllt tolv år, vilket framhållits
i vår motion. Det är ett klart
faktum att barn numera tidigt når både
psykisk och fysisk mognad. Därför
bedöms en tvångsförflyttning av barn
över tolvå-rsåldern som mer påfrestande
och skadlig än när det gäller yngre
barn. Undantag finns visserligen, och
detta bär också utskottsmajoriteten förutsett
genom att ange marginaler både
över och under den tillstyrkta gränsen.

Tolvårsgränsen är dessutom vedertagen
bl. a. vid adoption. Efter denna ålder
måste nämligen barnet självt lämna
medgivande för att adoption skall
kunna äga ram. Skulle alltså tolvårsgränsen
fastställas även i detta fall
kommer myndigheternas handläggning
av dessa känsliga ärenden att underlättas.
Vi bör ha i minnet att läkare
och barnpsykiater skall vara inkopplade
för att bl. a. bedöma barnets mognadsgrad.

Utskottsmajoriteten har dock inte ansett
sig böra acceptera att barnet efter
fyllda tolv år självt bör få uttrycka sin
vilja när det gäller förflyttning. Visserligen
bär utskottsmajoriteten understrukit
att »det inte sällan torde finnas anledning
att beakta en väl utvecklad
tolvårings vilja, om barnet bestämt motsätter
sig att flytta och det inte är till
skada för barnet att stanna där det är»,
men enligt min mening ger denna formulering
visst utrymme för en mera
godtycklig tolkning. Det hade varit

bättre att direkt förklara att det inte
finns anledning att motsätta sig en väl
utvecklad tolvårings vilja, om barnet
bestämt motsätter sig att flytta. Det är
egentligen samma sak men kanske mera
klart utskrivet. Jag hoppas trots detta
att hänsyn tages till denna tolvårings
vilja, ty just denna ålder är det känsligaste
stadiet under hela uppväxttiden.

Förfarandet i detta sammanhang beror
i hög grad på tolkningen av lagtexten.
Inte sällan händer det att tilllämpningsföreskrifter
är så vagt skrivna
att samma paragraf uppfattas mycket
olika. Så bär varit fallet inom försäkringskassorna
när det gäller vårdbidrag
till föräldrar med handikappade
barn liksom på många andra områden.
Jag skulle vilja understryka vikten
av att klara och väl utformade föreskrifter
utfärdas, så att trots dessa nya
bestämmelser inte omständigheterna vid
förflyttning av barn blir analoga med
händelser som tidigare timat ute i landet.

I 21 kap. 8 § föräldrabalken angiives
sättet då hämtning skall äga ram. Där
föresikrives bl. a. att läkare om möjligt
skall närvara. I vår motion har vi
framfört förslag om ovillkorligt krav
på att förutom barnavårdsmyndigheter
också läkare skall närvara. Jag har
litet svårt att förstå att utskottsmajoriteten
inte helt har accepterat detta förslag.
Emellertid bär utskottet skrivit
klart positivt och på denna punkt understrukit
motionärernas uppfattning
att medicinsk expertis bör anlitas. Dess
bättre är det inte i så måniga härntningsfall
som man behöver anlita handräckning.
Därför tror jag att utskottet
utan risk för några praktiska svårigheter
hade kunnat följa motionärernas
förslag. Jag vill än en gång betona hur
grannlaga och allvarlig denna förrättning
är, som barnavårdsnämnderna kan
nödgas utföra. Säkerligen hade det varit
av stort värde, om det klart sagts
ifrån att läkare ovillkorligen måste närvara.

Torsdagen den 7 december 19C7 fm.

Nr 50

Herr talman! Jiag har inte något annat
yrkande i detta ärende än om bifall
till utskottets hemställan. Jag böjer
mig för de förbättringar och klarlägganden
som utskottet gjort i sin skrivning
i förhållande till proposition eu.
Vi får avvakta erfarenheter av den förändring
i föräldrahalken, utsökningslagen
och barnavård-slagen som detta förslag
innebär. Likväl anser jag att ytterligare
förbättringar kunnat göras för
att tillvarata rättssäkerheten och tryggheten
för de barn som befinner sig i
den olyckliga omständigheten att stå
inför risken av förflyttning från ett för
barnet kärt fosterhem ut i det ovissa.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Den föreslagna förändringen
av handläggningen av ärenden
som rör överflyttning av barn är glädjande,
då det i lagen kommer att tas
större hänsyn till barnet än vad som
tidigare varit fallet. Att utlämning av
barn skett enligt samma lag och regler
som utlämning av egendom och alltså
jämställts med utmätning av möbler
och andra inventarier har med all rätt
upprört många. Förslaget om att verkställighetsbeslutet
skall fattas enligt föräldrabalken
i stället för enligt utsökningslagen
är en förändring till det
bättre. Tyvärr är det väl så att i de fall,
där tvisten om barnet drivs ända dithän
att ett barn genom verkställighetsbeslut
av länsstyrelsen skall hämtas genom
polismyndighets försorg, är frågan
om vilket lagrum som tillämpas egalt
för inblandade parter. Utlämningen av
barn kan bli aktuell vid tvist om umgängesrätten
mellan vårdnadshavare
och icke vårdnadshavare. Det kan alltså
bli ett utlämningsförfarande åt båda
hållen, om det vill sig riktigt illa. Det
kan också gälla vårdnadshavare vars
barn vistas i fosterhem och begärs utlämnat.

Innan frågan om verkställighet blir
aktuell kan en lång och bitter kamp

Ändring i föräldrahalken m. m.

om barnet ha rasat, först innan vårdnadsfrågan
blivit avgjord i hemskillnadsmål
och därefter när frågan om
äktenskapsskillnad skall avgöras.

Herr talman! Jag har full förståelse
för domstolarnas dilemma i vårdnadsmål
där makarna kan förefalla lika
lämpade såsom vårdnadshavare. Enligt
domstolsutslagen förefaller det ibland
som om makarna så småningom enats
om en kompromiss för att kompensera
icke-vårdnadshavaren genom en rikligt
tilltagen och i tidsangivelser noga utmätt
umgängesrätt med barnet. Under
lång tid kan tvister uppstå mellan makarna
vid varje tillfälle då icke-vårdnadshavaren,
åberopande sin umgängesrätt,
vill ha barnet hos sig. Om denne
i sin tur tredskas vid återlämnandet av
barnet, vilket ger underlag till nya
tvister vid nästa umgängestillfälle, kan
det i sin tur medföra ingripande av
myndigheterna, med risk för verkställighet
vid ett eller flera tillfällen i barnets
liv. — Jag hoppas att det lagförslag
som nu ligger på riksdagens bord
kommer att öka möjligheten att förhindra
ett flertal sådana överflyttningar.

Som barnavårdsman har jag erfarenhet
av hur svårt det kan vara att få
parterna att respektera en sådan dom
som den jag nyss nämnt när barnet
vägrar att följa med och det blir scener
som upprepas vid varje umgängestillfälle,
med beskyllningar om att vårdnadshavaren
påverkar barnet till en negativ
inställning till icke-vårdnadshavaren.
Detta är inte så ovanligt. Jag kan
ta ett autentiskt fall som exempel.

Fadern har enligt domen umgängesrätt
med barnet en månad varje sommar
mellan den 15 juni och den 15
augusti, en vecka vartannat år i samband
med julhelgen och en vecka vartannat
år i samband med nyårshelgen,
varje påskhelg under långfredagen och
påskafton samt varje kalendermånad
under första veckoslutet från lördag
klockan 15 till söndag klockan 17.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ändring i föräldrabalken m. m.

Jag har svårt att föreställa mig att
detta barn får några ljusa minnen från
sin barndoms helger! Drivs tvisten
dessutom till tvångsutlämnande vid ett
eller flera tillfällen, kan jag inte föreställa
mig att den som kräver absolut
efterlevnad av domen under dessa förhållanden
kan få något utbyte av samvaron
med sitt barn. Mycken skada
kan barnet få lida även utan att ärendet
drives till sin spets. Av sådana
tvister som jag känner till brukar kravet
på absolut efterlevnad av domstolens
utslag om umgängesrätt från ickevårdnadshavaren
— hittills oftast fadern
— upphöra i och med eller någon
tid efter ny familjebildning. Det kan
också förhålla sig så, att någon av parterna
inte fullgör sin underhållsplikt.

En annan art av svåra avgöranden
är de som rör förflyttning av fosterbarn.
Jämför man antalet förbud med
antalet fosterbarn, finner man att det
lyckligtvis bara är ett fåtal som drabbas
därav. För dem som drabbas är ju
detta ingen tröst. Jag kan omvittna att
de som aktivt arbetar inom barnavården
känner stor tacksamhet inför fosterföräldrarnas
oegennyttiga arbete.
Dessa är stor tack värda för villigheten
att öppna sina hem för barn som
av olika skäl förmenats chansen att
växa upp i en egen harmonisk familj emiljö,
som har så stor betydelse för
ett barns framtida utveckling.

Barnavårdande myndigheters önskan
är att fosterbarnet skall få vara som
medlem i familjen och att med tiden
fosterföräldrarna — samt eventuella
fostersyskon — och fosterbarnet även
känslomässigt skall växa samman, så
att det hela blir så likt ett biologiskt
familjeförhållande som möjligt. Samtidigt
måste samma myndigheter, även
om det kan kännas svårt, begära att
fosterföräldrarna skall lämna tillbaka
barnet, när de biologiska föräldrarna
så kräver. Föräldrarna eller annan
vårdnadshavare kan nämligen, även om
annat avtalats, när som helst fordra att

barnet, om det synes vederbörande
lämpligt, skall återlämnas.

Därför noterar jag med tillfredsställelse
att 50 § får stå kvar i barnavårdslagen
och att departementschefen inte
följt de remissinstanser som ansett paragrafen
obehövlig. Tillägget att fosterbarnet
kan skiljas från fosterhemmet
på grund av länsstyrelsens beslut enligt
föräldrabalken tror jag blir svårtolkat.
Ett par remissinstanser har pekat på
problemet och uttalar tveksamhet inför
tillägget. Flera remissinstanser förordar
i stället att barnavårdsnämndens
beslut enligt 50 § skall underställas länsstyrelsens
prövning. Statsrådet liar själv
på s. 50 i propositionen tagit upp behovet
av att förbudsfallen kommer under
länsstyrelsens prövning på så sätt:
»Vad som bör eftersträvas är att dessa
fall kommer under länsstyrelsens prövning
och blir avgjorda enligt den ordning
som nu föreslås för överflyttningsfall
i allmänhet.» Om inte vårdnadshavaren
överklagar barnavårdsnämndens
beslut och inte ansöker om
verkställighet blir saken alltså inte prövad.

I motion 11:1089 har jag yrkat på
att barnavårdsnämnds beslut skall
handläggas på samma sätt som beslut
enligt 29 § barnavårdslagen. Mitt motiv
är att ett beslut enligt 50 § inkräktar
på vårdnadshavarens rätt att bestämma
över barnet i precis samma
grad som ett beslut enligt 29 §, d. v. s.
att barnavårdsnämnden mot vårdnadshavarens
önskan tar barnet från hemmet.
Enligt 50 § är konflikt mellan
vårdnadshavaren och barnavårdsnämnden
precis detsamma; det gäller att
vårdnadshavaren inte har rätt att ha
barnet hos sig. Skillnaden är bara den
att två barnavårdsnämnder oftast har
att befatta sig med ärenden som behandlas
enligt 50 §, eftersom vårdnadshavaren
oftast är bosatt på annan ort
än barnet. Detta gör inte handläggningen
enklare, därför att vårdnadshavaren
av barnavårdsnämnden på den

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

plats där han är bosatt kan förklaras
lämplig att ta hand om sitt barn. Då
kan vederbörande ha svårt att förstå
att barnavårdsnämnden i den kommun
där barnet vistas beslutar om förbud
mot förflyttning.

I ett överklagningsskede kan också
två länsstyrelser råka bli inkopplade på
samma ärende. Ett underställningsförfarande
blir därför enklare för den enskilde,
och det skapas en garanti för
att ärendena avgöres hos barnavårdsnämnden
utan tidsutdräkt och att alla
— inte bara ett fåtal förbudsärenden
—- blir prövade av länsstyrelsen.

Jag har sedan motionen väcktes blivit
än mer styrkt i min uppfattning
efter att ha tagit del av en undersökning
om hur förbud mot fosterbarnsförflyttningar
enligt 50 § har handlagts
under den tid lagen gällt.

Av 75 beslut har 48 inte överklagats.
Av de 27 prövade besluten har länsstyrelsen
fastställt 20 och hävt barnavårdsnämndens
beslut i sju fall. 18 ärenden
har överklagats och prövats av
regeringsrätten. I sju fall har förbudet
fastställts och i 11 fall har det hävts.
Hur svårbedömda fosterbarnsförflyttningar
är framgår av att av 18 regeringsrättsärenden
var länsstyrelsernas
och regeringsrättens utslag lika i nio
fall men olika i nio fall. 28 barn hade
vistats i fosterhemmet fyra år eller mer
när frågan om förflyttning väcktes. Nio
och elva års vistelse i fosterhemmet
förekom, och den längsta vistelsen var
13 år. Det finns fosterföräldrar som
frågar: Hur länge äger biologiska föräldrar
sina barn?

Tidsutdräkten vid handläggningen
enligt nuvarande lag har kritiserats —
i vissa fall med all rätt. Utredningstiden
hos barnavårdsnämnderna var en
till två månader i 25 av 75 ärenden.
I enstaka fall uppgavs utredningstiden
till två år och t. o. m. mer. I 27 ärenden
avgjorda av länsstyrelsen hade sex en
utredningstid av en till två månader;
i enstaka fall har utredningstiden varit

Ändring i föräldrabalken m. m.

ett till två år. Av regeringsrättens beslut
har fem fall avgjorts inom två
månader, men tre fall har tagit tolv
månader att utreda. Genom ett underställningsförfarande
prövas och avgöres
samtliga ärenden; återkommande
propåer från vårdnadshavaren skulle
medföra risk för förhalning och ovisshet
för alla parter. Vårdnadshavaren
kommer sig nämligen inte för att påkalla
länsstyrelsens åtgärd.

Tyvärr är utskottets hemställan om
avslag på mitt motionsyrkande enigt
trots remiss- och departementschefsuttalanden,
och utskottet menar litet
tveksamt att frågan torde kunna bli
föremål för övervägande i samband
med översyn av barnavårdslagen. Vidare
skriver utskottet: »Att nu införa
en sådan ordning synes däremot icke
lämpligt med hänsyn till förbudets begränsade
syfte.»

Jag hade väntat mig en något fylligare
skrivning, ja t. o. m. bifall till yrkandet
om underställningsbeslut, då
jag trodde att utskottsordföranden och
jag var på samma linje. Jag tror inte
att syftet, att tillämpningen av 50 §
skall bli begränsad, kan uppnås genom
förslaget om ändring i föräldrabalken.
Fosterföräldrarnas kontakt med den
lokala barnavårdsnämnden medför att
de vänder sig dit när vårdnadshavaren
begär att återfå sitt barn. De har återkommande
kontakter med fosterbarnsinspektören,
och det är därför naturligt
att ärendet prövas genom att fosterföräldrarna
anmäler det till fosterbarnsinspektören.
Den föreslagna ordalydelsen
inger fosterföräldrarna hopp om
ökat skydd för fosterbarn, vilket kan
innebära att lagen i stället får ökad
betydelse.

Trots min argumentation för underställningsbeslutet
anser jag att jag av
formella skäl inte kan yrka bifall till
min motion.

I motionen har jag också tagit upp
en annan principfråga som rör barnavårdsnämndernas
medverkan vid fri -

2*—Andra kammarens protokoll 1967. Nr SO

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ändring i föräldrabalken in. m.

villig överflyttning. Jag anser det felaktigt
och olämpligt att en statlig myndighet
vid sidan om kommunala myndigheter,
i detta fall barnavårdsnämnden,
ger ledamot, suppleant eller tjänsteman
i barnavårdsnämnden uppdrag
för vilka de inte har redovisningsskyldighet
för den kommunala nämnd de
tillhör eller är anställda hos.

Utskottet har inte med ett ord omnämnt
denna principfråga. Utskottsordföranden
ansåg att vad jag hade
anfört om risken för att det kunde uppstå
ett motsatsförhållande mellan barnavårdsnämnden
och den ledamot,
suppleant eller tjänsteman som fått
länsstyrelsens uppdrag var överdrivet.
Är det så överdrivet när jag i motionen
skriver: »Förslaget om att länsstyrelsen
skulle lämna uppdraget direkt åt
enskild ledamot eller suppleant eller
tjänsteman hos nämnden kan däremot
icke anses lämpligt, då vederbörande
härigenom — åtminstone i vissa fall —
riskerar att komma i motsatsställning
till nämnden. Även rent principiellt
måste det bedömas som olämpligt att
dylika uppdrag av länsstyrelsen ges enskilda
förtroendemän eller tjänstemän
vid nämnden.» Utskottet har inte heller
kategoriskt hävdat att sådana situationer
inte kan uppstå.

Eftersom fröken Bergegren utförligt
har redogjort för principresonemanget,
skall jag inskränka mig till denna deklaration.
Reservationen av fru Löfqvist
och fröken Bergegren följer visserligen
på grund av följ dförändringar i barnavårdslagen
inte mitt motionsyrkande.
Reservanterna är ursäktade härför. Jag
trodde emellertid att man skulle ha
kunnat följa utredningsförslaget på
denna punkt, eftersom jag förutsatte
att utredningen hade beaktat eventuella
följdändringar. Reservationen tillgodoser
emellertid mina principiella invändningar,
varför jag yrkar bifall till
den.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Eftersom utskottets ordförande
utförligt kommenterat utskottets
skrivning, har jag bara några få
ord att tillägga.

I Kungl. Maj:ts förslag hade 21 kap.
5 § utformats så, att länsstyrelsen även
i annat fall än då förhållandena ändrats
väsenligt skulle få vägra verkställighet,
om sådan ej kunde ske »utan avsevärd
fara för barnets kroppsliga eller själsliga
hälsa». Vad beträffar innebörden
av uttrycket »utan avsevärd fara för
barnets kroppsliga eller själsliga hälsa»
fanns en förklaring i departementschefens
uttalande, vilket återfinns på s. 18
i första lagutskottets utlåtande. I uttalandet
markeras tydligt, att det är risken
för fara som skall tas i beaktande
och att den risken skall vara stor.

Detta föranledde mig att i motion
II: 1081 utveckla några synpunkter på
detta problem. Jag föreslog i motionen,
att ordet »avsevärd» skulle tas bort i
lagtexten, så att man fick en formulering
som omöjliggjorde en sådan här
förflyttning, om det över huvud taget
förelåg fara för barnets kroppsliga eller
själsliga hälsa. Som skäl för detta yrkande
framhöll jag, att man i vårdnadsmål
i de allmänna domstolarna och
bland lagstiftarna vid utformningen av
b arn a v år dslagsti ftn ingen och familjerätten
i vårt land sätter barnets intresse
i centrium och att dess intresse i allmänhet
får gå före föräldrarnas i och för sig
berättigade intressen. Föräldrarna skall
inte ha någon absolut rätt till barnet,
om denna rätt kränker barnets intressen.
Inte heller fosterföräldrar som under
lång tid haft hand om ett barn skall
ha någon självklar rätt att behålla barnet,
om denna rätt kommer i konflikt
med barnets reella intresse.

Under förhandlingarna i utskottet har
jag vunnit ett gehör för denna ståndpunkt,
och efter många överläggningar
har utskottet kommit fram till den for -

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

mulering, som fru Gärde Widemar redogjorde
för och som jag ansett mig
kunna acceptera. Den överensstämmer
kanske inte exakt med den ståndpunkt
jag hävdat, men jag anser att den innebär
en avsevärd förbättring jämfört med
propositionens förslag och är därför
nöjd med resultatet.

Vad sedan angår den reservation som
fogats till första lagutskottets utlåtande
anser jag inte att det finns något
skäl för kammaren att bifalla denna.
Fröken Bergegren motiverade reservationen
med att man velat utvidga kretsen
av de personer som kan erhålla uppdraget
att ordna med en frivillig överflyttning
av barn. I den av utskottet
föreslagna formuleringen av 2 § lyder
sista meningen: »Sådant uppdrag får
även lämnas åt annan lämplig person.»
Det innebär att personkretsen enligt
vårt förslag och enligt reservationens
förslag blir exakt densamma. Vårt förslag
till lagtext innehåller dessutom
en viss exemplifiering. Man kan tvista
om huruvida en sådan är nödvändig
eller inte, men jag kan alltså inte finna
att personkretsen blir större enligt reservationens
förslag.

Ingen har här i kammaren tillstyrkt
fru Holmqvists motion. Denna föranleder
därför inte någon vidlyftigare
kommentar från min sida. Jag anser
mig ändå böra påpeka att det föreligger
en viss motsättning i fru Holmqvists
argumentering, när hon i det ena fallet
begär en utvidgning av underställningsplikten
för barnavårdsnämnderna och
i det andra fallet slår vakt om den kommunala
självbestämmanderätt som tar
sig uttryck i det inflytande och den
makt som barnavårdsnämnden har. Jag
delar fru Holmqvists uppfattning att
man endast i undantagsfall bör begränsa
en kommunal barnavårdsnämnds
möjligheter att hävda sig gentemot tillsynsmyndigheten,
d. v. s. länsstyrelsen,
men jag tycker att de två vitt skilda synpunkterna
strider mot varandra i hennes
motion.

Ändring i föräldrabalken m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Min motivering var att
man skulle jämställa omhändertagandeförfarandet
i detta fall med omhändertagandeförfarandet
enligt 29 §. Enligt
denna paragraf har barnavårdsnämnderna
skyldighet att underställa länsstyrelsen
beslutet. Jag tycker därför
inte att mitt förslag i princip innebär
att man går ett steg längre. Besluten
i båda dessa fall är lika ingripande för
de personer det gäller.

Jag skall passa på att säga att jag
beklagar att inte utskottet eller departementschefen
har talat om hur man
tänker sig att det skall gå till då en
ledamot, en suppleant eller en tjänsteman
skall få detta uppdrag. När socialstyrelsen
skriver sina råd och anvisningar
föreställer jag mig att man går
till förarbetena. Utskottets ordförande
tog emellertid upp denna sak i sitt anförande,
och jag hoppas att socialstyrelsen
tar detta ad notam när den skriver
sina anvisningar.

Fröken BERGEGREN (s) kort genmäle: Herr

talman! Med anledning av vad
herr Martinsson anförde vill jag understryka
att även jag, när jag redogjorde
för min ståndpunkt då det gäller vidgande
av personkretsen, påpekade att
utskottsmajoriteten och reservanterna
är ense. Men herr Martinsson förbiser
helt det som jag lade huvudvikten vid,
nämligen det principiella resonemanget
huruvida det kan vara lämpligt att man
förbigår barnavårdsnämnden på det
sättet att en överordnad myndighet får
ge direkta uppdrag till ledamöter av
barnavårdsnämnden. Det är på den
punkten jag är en smula tveksam, eftersom
denna fråga inte har behandlats av
de förberedande instanserna. Det är
en idé som kommit fram under utarbetandet
av propositionen. Om man utan

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ändring i föräldrabalken m. m.

vidare godtar detta förslag är jag rädd
för att man öppnar möjligheter att göra
intrång på den kommunala kompetensen
även på andra områden. Innan den
saken blivit fullt klarlagd tycker jag
att det är vanskligt att riksdagen bifaller
detta förslag.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Som de föregående talarna
framhållit är den föreslagna förändringen
av föräldrabalken synnerligen
värdefull, och jag vill instämma
i det som sagts därvidlag. Beslutet i
frågan är ju viktigt inte minst därför
att den part som det i första hand
kommer att gälla, nämligen barnen, inte
har möjlighet att göra sin röst hörd. Det
är därför angeläget att denna lag, när
den skall tillämpas, verkligen blir det
bästa möjliga skyddet för barnen så som
departementschefen, första lagutskottet
och vi alla också förutsätter.

Eftersom jag kommit i kontakt med
några fall, där det har gällt återförande
av barn som vårdats av fosterföräldrar
från späd ålder, har jag kommit
att engagera mig i dessa problem. Jag
vill nämna ett exempel, där barnet hade
vårdats i flera år i ett gott hem och där
fosterföräldrarna hade anmält sig för
adoptivbarn. De erhöll uppgift om att
detta barn, som för övrigt hämtades
från ett barnhem, skulle tas om hand
för vård med utsikt till adoption. Barnets
far hade aldrig sett barnet, och
någon kontakt hade inte heller modern
tagit under dessa år, förrän man för
ungefär ett år sedan begärde att återfå
barnet.

Biologiska föräldrar skall ha första
rätten till sina barn — det är ovedersägligt
i de flesta fall — men barnen
kan ju i sådana här fall inte ha någon
känsla för de rätta föräldrarna. Och att
man kan tro att en omplantering skall
kunna ske utan att barnet kan ta skada,
har jag svårt att förstå.

Departementschefens ord att lagen
skall skapa starkt skydd mot olämplig

överflyttning är av stort värde, och jag
vill understryka nödvändigheten av ett
sådant skydd. Under alla förhållanden
anser jag att det krävs noggrann utredning
även av vårdnadshavare^
situation.

Det är olyckligt men tyvärr nödvändigt
att barn ibland tas om hand för
samhällsvård av olika anledningar, och
det uppstår tyvärr ofta svårigheter när
barn skall återföras till vårdnadshavaren
— det är vi alla medvetna om. Det
är i anledning härav som jag tillsammans
med kamrater i denna kammare
och i medkammaren i anslutning till
propositionen nr 138 har väckt en motion
i avsikt att underlätta återförandet
av barn från fosterföräldrar till vårdnadshavaren,
speciellt när beslut fattats
att barn skall återföras. Då bör det
upprättas en kontakt mellan vårdnadshavare
och barn innan förflyttning sker.
Många av de exempel på slitningar som
uppstår i samband med återförande av
barn beror för närvarande på alltför
abrupt miljöbyte för ett barn — kanske
till förhållanden och människor det
inte känner igen.

Utskottet skriver att vårt yrkande, att
kontakt bör upprätthållas, mer berör
fosterbarnsvården i allmänhet men erkänner
att frågan är av intresse för
verkställighetsärendenas handläggning,
då ett återförande av barnet till de biologiska
föräldrarna som regel torde kunna
ske under skonsammare former, om
god kontakt hållits mellan barnen och
föräldrarna. Det är, herr talman, helt
riktigt att den kontakten är önskvärd
under hela tiden, men det är särskilt
viktigt att man skapar sådan kontakt,
om beslut om återförande fattats, och
att den kontakten tas innan beslutet
verkställes. Det är viktigare, anser jag,
än snabbheten i verkställigheten.

Utskottet förutsätter att yrkandet i vår
motion skall prövas i samband med den
översyn av barnavårdslagem som riksdagen
begärt, och vi motionärer får
för närvarande låta oss nöja därmed.

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

Jag vill dock än en gång understryka
vikten av att kontakt alltid skall tas
innan ett barn återföres till sina biologiska
föräldrar efter att ha vistats så
länge i fosterhem, att det ej kan minnas
de biologiska föräldrarna. Det är barnets
bästa som måste vara det primära
i vårt handlande.

Utskottet understryker att de nya bestämmelserna
i föräldrabalken torde innefatta
ett starkt skydd mot olämpliga
förflyttningar, och jag är angelägen
framhålla nödvändigheten av att lagen
tolkas rätt härvidlag. Det är nödvändigt
med en noggrann prövning av de eventuella
fosterföräldrarna, och det är helt
i sin ordning att så sker, till skydd för
barnen. Men det är också angeläget att
det sker en noggrann prövning av det
hem och de föräldrar till vilket barnet
skall återföras. Ett problem är t. ex. om
förhållandena stabiliserats så, att det
finns garantier för att barnet inte måste
tas om hand igen, och en annan fråga
är hur länge förhållandena bör ha varit
ordnade för att man skall kunna anse
att det finns trygghetsgarantier för barnet.
Detta är bara ett par frågor i sammanhanget.

I vissa kommuner betalar barnavårdsnämnderna
flera resor för föräldrarna
till fosterhemmet för att skapa kontakt
mellan föräldrar och barn, och enligt
min mening borde detta system tillämpas
av flera barnavårdsnämnder. Somliga
barnavårdsnämnder följer också
regeln att fosterbarn inte får komma till
andra hem än sådana där barn förut
finns. Då det gäller fosterbarn och då
det inte finns något klart utsagt om
adoption tror jag att detta kan vara
en väg att gå för att i någon mån undvika
de hårda känslobindningar som
ofta uppstår. Sådana kan för all del
uppstå ändå, men det finns i alla fall
större förutsättningar att undvika dem
vid det nämnda tillvägagångssättet.
Scener kan annars lätt uppstå vid det
tillfälle då ett återförande av barnet
blir aktuellt, och detta händer nog oftare
i familjer utan egna barn.

Ändring i föräldrabalken ni. m.

Vidare måste det när ett barn överlämnas
göras klart för de eventuella
fosterföräldrarna att det är fråga om
ett omhändertagande för en viss tid,
även om det kan visa sig bli många år.
Det får inte som i det av mig omnämnda
fallet sägas att det troligtvis blir
adoption.

Herr talman! Första lagutskottet har
behandlat de likalydande motionerna
I: 878 och II: 1088 välvilligt och förutsatt,
att de prövas i samband med den
av riksdagen begärda översynen av barnavårdslagen.
Därför har jag för dagen
inget annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag. Jag har dock velat
ta upp vissa av de problem som kan
förekomma i detta sammanhang och
vill se hur lagen fungerar i praktisk
tillämpning. Jag instämmer med de föregående
talarna i förhoppningen att lagen
kommer att innebära ett starkare
skydd för de barn som berörs.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag ska be att få säga
några ord i detta ärende, eftersom det
tillhör ett område där jag har min yrkesverksamhet
förlagd.

Först vill jag med all mildhet opponera
mig emot fru Holmqvists uttalande,
att man för närvarande i stort sett
jämställer utmätning av möbler med
hämtning av barn. Så illa är det dock
inte beställt. Jag tror att utmätningsmannen
i allmänhet är kapabla att
skilja på möblemang och barn, och
jag tror också att utmätningsmannen
gjort allt för att behandla sådana här
ömtåliga ärenden med all den hänsyn
som krävs med tanke på barnens bästa.

Dess bättre är det ganska sällsynt att
tvångsåtgärder behöver vidtas på detta
område. Under de sexton år jag arbetat
i mitt yrke bär jag endast en gång
haft att handlägga ett ärende av det
här slaget. Detta hindrar inte att jag
tycker att det är bra att man i denna
nya lagstiftning skiljer på sakexekution
och personexekution, d. v. s. utmätningsmannen
skall bara ha hand om

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ändring i föräldrabalken m. m.

exekution av saker. Det är däremot alldeles
fel då departementschefen i propositionen
skriver att när nu barnhämtning
inte längre skall tillhöra utmätningsmannens
arbetsområde så bär en
klar rågång dragits upp härvidlag. Så
förhåller det sig inte ty utmätningsmännen
bär fortfarande att verkställa någonting
som heter vräkning, en kuslig
relikt från en tid då vi hade mindre
förståelse för människors ekonomiska
svårigheter än vi numera bar.

Det gäller ofta barn som skall skiljas
från sina föräldrar och skickas till något
barnhem. Hela familjen berövas alltså
bostaden, och barn och föräldrar
skils åt. Till följd av det panikhandlande
som vi i går och i förrgår upplevde
från regeringens sida kommer ju
missförhållandena på bostadsmarknaden
att permanentas för obestämd tid,
och vi blir alltså tvungna att under
lång tid framöver kasta ut folk på gatan
på grund av vederbörandes ekonomiska
trångmål.

I ett remissyttrande som jag i egenskap
av kronofogde bär skrivit i detta
ärende bar jag berört angelägenheten av
att polismän som ombesörjer hämtning
av barn uppträder i civila kläder. Det
är naturligtvis en bagatell, men den
bär inte desto mindre stor betydelse.
Det förekommer nämligen tyvärr fortfarande
att människor skrämmer barnen
med polisen, och det är under alla
förhållanden mera alarmerande om polismännen
uppträder i uniform. Det gäller
att tona ned det dramatiska och att
verkställa förrättningen så lugnt och
stilla som möjligt. Därför anser jag det
vara till skada om polismännen uppträder
i uniform. Som civila skiljer de sig
ju inte till det yttre från andra människor,
men om de uppträder i uniform
tror jag de väcker mera uppseende än
vi vill att de skall göra och att de kan
skrämma barnen. Därför hoppas jag att
p olismy n dii gh eterna uppmärksammar
den saken när de ombesörjer hämtning
av barn.

De ändringar som vidtagits i förslaget
i anledning av motioner av herr
Martinsson beträffande villkoret för att
länsstyrelsen skall kunna vägra verkställighet
och av fru Hotmqvist rörande
val av person utanför barnavårdsnämnden
för att få till stånd frivilliga
överenskommelser är mycket bra, och
jag noterar med tillfredsställelse att utskottet
har tillstyrkt de föreslagna ändringarna.

Jag bär också sympatier för herr
Perssons i Heden motion rörande tolvårsgränsen.
Barn blir utan tvivel mogna
tidigare nu än förr, och jag tycker att
riksdagen bör markera att vi har uppmärksammat
det förhållandet. Däremot
vore det en försämring att acceptera
herr Perssons motion helt och hållet
och göra gränsen ovillkorlig. Jag menar
att vi skall ta hänsyn till ett barns viljeinriktning
även om det är under 12
år, om barnet bär sådan mognad att
detta kan anses vara befogat. Det blir
ingen stor skillnad praktiskt om man
ändrar gränsen från 15 till 12 år, men
jag tror ändå att det vore en ändring i
rätt riktning.

Herr talman! I likhet med de flesta
som talat i detta ärende bär jag den
uppfattningen, att det är ett bra lagstiftningsf
beslag som vi nu behandlar.
Jag accepterar förslaget och har inte
något särskilt yrkande.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord om en högermotion som väckts
i anslutning till förevarande proposition.
I den motionen behandlas 50 §
barnavårdslagen, och motionärerna uttalar
starka betänkligheter mot att paragrafen
bibehålies. Det finns anledning
att erinra om att redan när 1960
års barniavåndslag antogs avsåg man att
paragrafen skulle vara ett provisorium,
och det verkade som om även vederbörande
statsråd hade den uppfattningen.
När vi nu får de nya bestämmelserna
i 21 kap. föräldrabalken framstår

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

det som ännu mera uppenbart att 50 §
egentligen är överflödig. Det är eu mening
som många remissinstanser med
stor erfarenhet på detta område delar.

I motionen utgår man från att 50 §
kommer att göras till föremål för bedömning
vid den översyn som riksdagen
beställt av barnavårdslagen i dess
helhet, och vid den bedömningen kommer
det säkert att framgå att paragrafen
saklöst kan utgå. Utskottet har behandlat
den frågan, och enligt män mening
finns det ingen anledning att erinra
mot utskottets skrivning på den
punkten. Utskottet skriver nämligen följande:
»Utskottet vill för sin del anföra
att de nya bestämmelserna i föräldrabalken
torde innefatta ett så starkt
skydd mot olämpliga förflyttningar att
det kan ifrågasättas, om behov därjämte
föreligger av en bestämmelse som ger
barnavårdsnämnden möjlighet att inskrida
med förbud mot förflyttning av
fosterbarn.» Utskottet vill emellertid inte
motsätta sig att 50 § bibehålies men
understryker att behovet av paragrafen
närmare bör övervägas vid den allmänna
översyn av barnavårdslagen som
riksdagen tidigare begärt.

Om departementschefen fäster något
avseende vid vad som skrives i ett utskottsutlåtande,
bör han enligt min mening
snarast tillsätta den föreslagna
utredningen. Det var ju ganska länge
sedan riksdagen beställde den. Jag tycker
inte heller det finns anledning att
bibehålla 50 § ända till dess en helt ny
barnavårdslag kan antagas. Tvärtom
bör man kunna framlägga förslag om
hävande av 50 § utan att avvakta en reform
av b a r n avår dsl »g e n i dess helhet.
Den ändring i verkställighetsbestämmelserna
som utlåtandet innebär när det
gäller första stycket i 50 § barnavårdslagen
gör det ännu mera angeläget att
behovet av paragrafen snarast omprövas.

Det finns slutligen, herr talman, anledning
understryka vad utskottet skrivit
sist i utlåtandet, nämligen att det,

Ändring i föräldrabalken m. m.

så länge 50 § kvarstår, bör vara angeläget
att socialstyrelsen utfärdar anvisningar
till tolkning av paragrafen. Sådana
anvisningar kan vara av stort värde
i synnerhet för barnavårdsnämnderna.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Innan vi avslutar denna
debatt skulle jag vilja säga några
ord till fru Holmqvist om hennes tanke
att engagera barnavårdsnämnden i dess
helhet då det gäller att åstadkomma en
frivillig överflyttning av barn. Utskottet
har inte ansett det lämpligt att
engagera nämnden på detta sätt. I så
fall skulle nämnden i sin tur tvingas
delegera uppgiften till någon tjänsteman
eller ledamot, eftersom nämnden,
som ju är en månghövdad skara, inte
passar för uppgiften att medla och tala
till rätta. Naturligtvis förhåller det sig
som fru Holmqvist säger, att uppdrag
av ifrågavarande slag faller inom ramen
för barnavårdsnämndens kompetensområde,
och visst är det i och för
sig naturligt att nämnden såsom lokalt
organ för samhällets barnavård medverkar
i sådana ärenden. Man måste
dock hålla i minnet att i ärenden där
en part vänt sig till länsstyrelsen med
en ansökan om överlämning, har denna
part som regel redan anlitat barnavårdsnämnden,
som kanske misslyckats
med att få barnet överlämnat i godo.
Att i sådana fall, som kanske är de
vanligast förekommande, ge uppdraget
åt nämnden förefaller ganska meningslöst.

Att som fru Holmqvist menar införa
en sådan bestämmelse kan enligt min
mening inte motiveras av att det kan
föreligga risk för att ett motsatsförhållande
skulle kunna uppkomma mellan
nämnden och den ledamot eller
tjänsteman som i stället får uppdraget.
Sådana komplikationer kan för övrigt
undvikas genom att uppdraget i stället
ges till barnavårds- eller socialvårdskonsulenten,
vilket jag nämnde i mitt

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ändring i loräldrabalken m. in.

första anförande. Jag tror att det vore
mycket lyckligt om sådana mycket kvalificerade
och erfarna tjänstemän anlitades
för dylika uppdrag.

Vad jag nu sagt är enligt min mening
alldeles tillräckliga skäl för att
inte anlita nämnden för dessa uppdrag.
Rent lagtekniska synpunkter talar
emellertid också för detta. Det antyds
i den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen
av fru Löfqvist och fröken
Bergegren att den av fru Holmqvist förordade
lösningen skulle kunna medföra
krav på följdändringar i barnavårdslagstiftningen.
Reservanterna anser att
följdändringarnas vidd inte kan överblickas,
och det kan måhända vara
riktigt. Efter vad jag kunnat finna måste
det i varje fall vara svårt att, om
man följer motionärens förslag, undvika
ändringar i 12, 14 och 19 §§ barnavårdslagen,
eventuellt också i 11 §
och kanske också i 3 kap. 2 § som behandlar
förfarandet hos barnavårdsnämnd.
Enligt min mening skulle det
vara mycket olyckligt att så kort tid
före en allmän översyn av barnavårdslagen
genom dylika ändringar föregripa
den kommande utredningens arbete.

Till herr Persson i Heden vill jag
säga några ord om hans tanke att införa
en tolvårsgräns i stället för en
femtonårsgräns i 4 §. Vilken hänsyn som
skall tas till barnets egen vilja är det
naturligtvis utomordentligt svårt att
avgöra, och det är kanske inte ägnat
att förvåna att remissmyndigheternas
inställning är mycket varierande på
denna punkt.

För den av herr Persson förordade
tolvårsgränsen talar kanske att dagens
ungdom är tidigare socialt och biologiskt
mogen än föregående generations.
Men barn utvecklas ju, som vi alla vet,
ganska olika, och alla barn som fyllt
12 år är kanske inte så mogna att deras
vilja bör tillmätas avgörande betydelse
i den viktiga fråga som vi nu behandlar.

Därför har utskottet ansett det rik -

tigare att i stället för en relativt fast
tolvårsgräns välja en högre, mera flytande
åldersgräns, som inte låser rättstillämpningen.
Barnpsykiatrisk expertis
som anlitats i lagstiftningsarbetet
har också uttalat sig för att det för
barn, som inte fyllt 15 år, kan bli en
alltför svår påfrestning att själv tvingas
att välja vem det skall vistas hos. Man
hör inte heller glömma liur lätt yngre
barn kan påverkas och hur snabbt deras
inställning kan växla.

Utskottet har blivit övertygat av dessa
skäl och har därför stannat för att
godta propositionens förslag om en femtonårsgräns.
Men jag vill också framhålla
att det är fråga om en gränsdragning,
som ger vida möjligheter att ta
hänsyn till inställningen också hos yngre
barn, nämligen om ett sådant — för
att citera lagtexten — »nått sådan mognad
att dess vilja bör beaktas på motsvarande
sätt». Femtonårsgränsen skall
alltså med andra ord bara tjänstgöra
som en riktlinje för bedömningen.

Ganska ofta måste man säkerligen
beakta en tolvårings vilja, om han eller
hon motsätter sig en förflyttning. Man
kan också tänka sig att beakta viljan
hos ännu yngre barn. Det uttalas ju i
5 § andra stycket i lagförslaget, att
man skall ta hänsyn till risken för skadeverkningar
vid en förflyttning av barnet.
Risken för skada på ett barn ökar
naturligtvis om det är ett mycket känsligt
och psykiskt instabilt barn som
mot sin vilja tvingas att byta miljö.
Jag tror därför inte att skillnaden mellan
utskottets förslag och den linje,
som herr Persson talade för, blir särskilt
stor vid den praktiska tillämpningen.

Herr Persson i Heden hade vidare
svårt att förstå varför utskottet inte uttalade
sig för en obligatorisk närvaro
av läkare vid en hämtningsförrättning
av denna typ. Utskottet har visserligen
ansett att det är lämpligt om läkare i
alla fall där så är möjligt bereds tillfälle
att närvara vid en förrättning av

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

detta slag, men det finns dock fall där
det inte föreligger något som helst tvivel
om att en förflyttning kan ske utan
fara för barnet, och då bör det inte
vara nödvändigt med läkares närvaro.

Dessutom är det kanske inte heller
obekant att det föreligger en stor brist
på barnpsykiatrer, och att det skulle
vara omöjligt att åstadkomma även
önskvärda förflyUningar, om man skulle
vara tvungen att avvakta den tidpunkt
när en barnpsykiater är tillgänglig
— ty det bör ju vara en sådan och
inte vilken läkare som helst, som skall
vara närvarande vid en förrättning av
detta slag, om vederbörande verkligen
skall kunna bedöma situationen på ett
riktigt sätt.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt tidigare framförda yrkande.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag blev synnerligen
förvånad när utskottets ordförande talade
om en kommande utredning på
detta område. Såsom jag läst utskottsutlåtandet
skulle det inte vara fråga
om att den del av föräldrabalken, som
vi i dag beslutar om, skall tas upp på
nytt. Jag vill gärna ha ett besked på
den punkten.

Förslaget att barnavårdsnämnden i
dess helhet skall ta del i dessa ärenden
har framförts av utredningen. Dessa
förslag har varit ute på remiss, men det
förslag som utesluter barnavårdsnämnden
har inte remissbehandlats. Det är
just i denna principfråga som jag skulle
vilja att remissmyndigheterna hördes
innan riksdagen fattar något beslut.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill endast säga till
fru Gärde Widamar att jag i mitt första
anförande framhöll att jag kan vara till
freds med den skrivning som gjorts.
Den ger nämligen utrymme för myndigheterna
att ta hänsyn till barnet, även
om det bara har fyllt 12 år, men jag tror
att det hade varit lyckosammare om
tolvårsgränsen kunnat fastställas som

Ändring i föräldrabalken in. m.

given, dook med möjligheter till förskjutningar
åt både ena och andra hållet.

Vad beträffar läkares närvaro vid förflyttning
är jag ännu mer bestämd i min
uppfattning att det hade varit av stort
värde att lagfästa föreskrift härom. Jag''
skulle kunna ge exempel på förflyttningar
av barn vilka bär ägt ram under
sådana förhållanden att de aldrig skulle
ba fått göras om läkare hade varit närvarande.
Nu har också utskottsmajoritetens
skrivning härvidlag — som jag tidigare
framhöll — utformats på ett så
pass bindande sätt, att man kan förutsätta
att de myndigheter som skall
handha en dylik förflyttning om möjligt
försöker se till att läkare finns närvarande.

Jag är medveten om att det är svårt
att få barnpsykiatrer och specialister
på detta område, men det är dess bättre
inte så ofta so-m tvångsmässiga förflyttningar
äger rum. Jag tror alltså ändå att
dessa regler skulle kunnat inskrivas i
lagförslaget. Nu hänger lagtolkningen
mycket på barnavårdsmyndigheterna
och deras grannlaga sätt att handlägga
förrättningen.

Förändringen av föräldrabalken i det
här berörda stycket innebär dock eu sådan
förbättring, att jag inte tror — om
inte något alldeles särskilt inträffar —
att så allvarliga barn förf lyttningar som
tidigare ägt rum kommer att ske i fortsättningen.

Med anledning av fru Gärde Widemars
yttrande om åldersgränser är jag
angelägen — för att inte någon misstolkning
sikall uppstå — att framhålla
att jag är medveten om att det finns
marginaler åt ena eller andra hållet som
kan underlätta bedömningen.

Fröken RERGEGREN (s):

Herr talman! Jag är en smula ledsen
över att utskottsmajoritetens talesmän
helt och hållet uraktlåtit att ta upp det
principiellt mycket viktiga spörsmålet
om statliga myndigheters rätt att ge di -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ensittarlagen

re kla direktiv till kommunala myndigheter.
Där ligger den verkligt stora
princäipskillnaden mellan reservanternas
och utsikottsmajoritetens uppfattning.

Fru Gärde Widemiar sade nyss att det
är olyckligt att föregripa en utredning
i dess arbete, men det är just det man
gör genom att utan närmare undersökningar
godta det förslag som utskottsmajoriteten
nu framlagt. Man hinder sig
alltså vid principen att länsstyrelsen
skall ha rätt att ge direkta uppdrag till
barnavårdsnämndens ledamöter. Det är
den frågan vi borde lämna öppen —-vilket reservanternas förslag gör — för
ett framtida ställningstagande när den
blivit närmare utredd.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som
föreslagits i reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Bergegren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 60, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
fru Löfqvist och fröken Bergegren.

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 136 ja och 50 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

§ 21

Föredrogs vart för sig

första lagutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o),
14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt,

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246), och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 9 juni 1967 (nr 537)
angående ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 70,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag med anledning
av sammanslagning av medicinalstyrelsen,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
och socialstyrelsen.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§22

Ensittarlagen

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående begränsad giltighetstid för
lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område samt ändrad lydelse av 1 och
1 a §§ samma lag, dels motioner i ämnet,
dels ock motioner om tillämpning
av ensittarlagen på kronans mark.

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

Genom en den 6 oktober 1967 dagtecknad
proposition, nr 144, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj rf,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
angående dels begränsad giltighetstid
för lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område, dels ändrad lydelse av 1 och
1 a §§ samma lag.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Enligt ensittarlagen kan nyttjanderättshavare
som innehar annans mark
för jordbruks- eller bostadsändamål få
lösa till sig marken. Som förutsättning
härför gäller bl. a. att ett boningshus
som tillhör nyttjanderättshavaren och
som lämnar nöjaktig bostad åt honom
och hans familj finns på marken och
att ett sådant boningshus var uppfört
där redan den 1 januari 1919. I propositionen
föreslås att dessa villkor ersätts
med ett krav på att marken sedan
den 1 januari 1928 varit bebyggd med
nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus
som under samma tid utgjort stadigvarande
bostad åt honom och hans
familj. Vidare föreslås att ensittarlagen
skall upphöra att gälla vid utgången
av år 1976.

Den föreslagna lagstiftningen avses
träda i kraft den 1 januari 1968.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

A. motionen I: 891 av herrar Alexcrnderson
och Ernulf, vari hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att § 1 a
sista satsen i den s. k. ensittarlagen
finge i motionen angiven lydelse, innebärande
att då nyttjanderätt avsåge endast
del av tomt skulle lösningsrätt icke
föreligga om värdet av denna del jämte
värdet av byggnaderna understege vär -

Ensittarlagen

det av någon annan tomtdel som vore i
en ägares hand;

B. de likalydande motionerna I: 892
av henr Dahlberg m. fl. samt II: 1106
av fru Löfqvist in. fl., vari hemställdes,
att riksdagen med ändring av Kungl.
Maj:ts förslag måtte ge 1 § lagen 18 juni
1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättsinnehavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område ändrad lydelse
enligt i motionerna framlagt förslag,
innebärande att den för tillämpning
av ensittarlagen avgörande tidpunkten
skulle framflyttas till den 1
januari 1948;

C. motionen 11:1105 av herrar Larsson
i Luttra och Svensson i Vä.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat även de fristående
motionerna I: 451 av herr Torsten
Andersson och 11:574 av herr Persson
i Heden.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
1:892 och 11:1106 måtte anta
det i propositionen nr 144 framlagda
förslaget till ändrad lydelse av 1 § lagen
den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område; B.

att riksdagen med avslag på motionen
I: 891 måtte anta förslaget till ändrad
lydelse av 1 a § nämnda lag;

C. att riksdagens måtte bifalla propositionen
i övrigt;

D. att följande motioner, nämligen

1. I: 451 och II: 574 samt

2. II: 1105,

i vad de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid A. i utskottets hemställan

I. av herr Nyberg (fp), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av propo -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ensittarlagen

sitionen nr 144 och med bifall till motionerna
1:892 och 11:1106 för sin
del måtte anta i reservationen framlagt
förslag till lydelse av 1 § lagen den 18
juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område;

Vid E. i utskottets hemställan

II. av herrar Alexanderson (fp), NilsEric
Gustafsson (ep), Ernulf (fp) och
Nyberg (fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen
I: 891 måtte anta i denna reservation
framlagt förslag till lydelse av 1 a §
nämnda lag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande,
som avser emsiittarlagens upphävande,
finms som synes två reservationer fogade,
och jag har mitt namn under båda.
I det ena fallet är jag ensam reservant,
medan i det andra även tre ledamöter
av första kammaren återfinns, däribland
de båda jurister som tillhör tredje
lagutskottet. lag skall i afl korthet
motivera de bägge reservationerna.

Reservationen vid punkten A i utskottets
hemställan ansluter sig till ett motionspar
som väckts i första kammaren
av herr Dahlberg m. fl. och i denna
kammare av fru Löfqvist m. fl. Det förtjänar
framhållas att tillsammans med
fru Löfqvist ytterligare 20 ledamöter av
andra kammaren har skrivit på motionen
och att samtliga tillhör regeringspartiet.
I utskottet har jag däremot när
denna fråga behandlades blivit ensam
reservant.

Avgörande för mig har varit att jag
tycker att de skäl som motionärerna
har anfört för att den avgörande tidpunkten
för ensittarlagens tillämpning
fastställes till den 1 januari 1948, d. v. s.
20 år senare än vad som föreslagits i
propositionen, är övertygande. Vid en
sådan framflyttning av tidpunkten skul -

le nämligen alla nyttjanderättshavare,
såvitt jag kan se, få möjlighet att begagna
sig av in! ösningsr ätt en, d. v. s. inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område,
medan detta inte skulle bil möjligt om
riksdagen skulle besluta i enlighet med
propositionens och utskottsinajoritetens
förslag. Såsom framgår av reservationen
har jag i likhet med motionärerna
velat fästa avgörande vikt vid de sociala
synpunkterna. I övrigt, herr talman,
kommer fru Löfqvist att efter mig närmare
motivera motionen och reservationen,
varför jag nöjer mig med att här
yrka bifall till reservationen I.

Den andra reservationen avser utformningen
av 1 a § i lagförslaget. Under
utskottsbehandlingen har man tvistat
en hel del om vad som är riktigt
och vad som kan anses vara felaktigt
— eller kanske man skulle säga »mindre
riktigt» — i detta avseende. Resonemanget
har väl delvis varit av utpräglat
juridisk natur. Jag kan också säga
att detta ärende är ganska krångligt.
Om jag undantar det resonemang som
tredje lagutskottet har fört i anslutning
till hynesregleringspropoisitionen, torde
detta vara ett av de mest komplicerade
ärenden som tredje lagutskottet haft att
ta ställning till.

Vad som varit avgörande för mig när
jag anslutit mig till reservationen är det
förhållandet, att man genom den utformning
paragrafen har i propositionen
kan komma i ganska ohållbara situationer
när lagen skall tillämpas. Utskottet
har självt medgivit detta genom
att peka på att »nyttjanderättshavare

medges inlösen — vilken---inom

tomtindelad mark skall omfatta tomten
eller om jordägaren inte äger hela
tomten, den del därav som tillhör denne
— även om värdet av det upplåtna
området jämte byggnader understiger
värdet av den tomtmark med eventuella
byggnader som jordägaren behållit eller
kanske t. o. m. är obetydligt i förhållande
därtill». Utskottets majoritet menar
emellertid att dylika konsekvenser,

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

som inte kan vara avsedda, skall kunna
förebyggas genom att man tillämpar ett
annat lagrum, nämligen 2 § andra stycket
som hindrar lösningsrätt om avståendet
av marken skulle medföra avsevärd
olägenhet för huvudfastighet. Vi
reservanter anser att man icke på detta
sätt bör lita till att en paragraf skall
rätta till de inackdelar som vållas av en
annian paragraf utan menar i stället att
paragrafen bör ha en sådan lydelse, att
reglerna åtminstone i normala fall leder
till önskvärda resultat. Vi anser att
detta kan ske genom att ifrågavarande
paragraf får den utformning som föreslagits
i reservationen.

Ytterst gäller det väl bär att så gott
sig göra låter få en tillfredsställande anknytning
till 46 § byggnadslagen om inlösen
av tomtdelar, som tillhör olika
ägare.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation II vid punkten
B av herr Alexanderson in. fl.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Under den allmänna
motionstiden vid årets vårriksdag framfördes
i likalydande motioner i riksdagens
båda kamrar önskemålet om att
riksdagen »måtte uttala sig för en sådan
ändring i tillämpningen av bestämmelserna
angående Kronans upplåtelse
av mark i de fall, då uppenbart men ej
drabbar Kronan, att Kronan skall vara
skyldig att upplåta mark till innehavare
av byggnader på ofri grund, på samma
sätt som gällt därest enskilda varit innehavare
av huvudfastigheten i fråga».

Detta kan av en oinitierad betraktas
som ett fullkomligt onödigt förslag, som
skulle vara utan praktiskt värde. Ja,
herr talman, det kan tyckas så, och jag
förstår dem som undrar hur det är. År
kronan — eller domänverket om man
så vill uttrycka sig — så ogin att en
tillämpning av de bestämmelser som gäller
för den enskilde markägaren inte
kan betraktas som ledmotiv även för
kronan? Frågan är berättigad. Tyvärr

Ensittarlagen

har emellertid upprepade ansökningar
om tillstånd att få förvärva mark av
kronan, så att byggnader som ligger
inom domänverkets revir kan få s. k.
fri grund, avslagits. Jag skulle kunna
lämna ett flertal exempel härpå men
skall endast nämna ett.

I Marks revir i Västergötland finns
nio s. k. kronoarrendatorer eller kronotorpare
— i utskottsutlåtandet nämns
en av dem, men det rör sig alltså i praktiken
om nio — som vill friköpa ett
stycke mark för att deras byggnader
skall kunna lagfaras och framtida bestånd
därmed säkerställas. Det är att
märka att de inte kräver att få friköpa
hela det uppodlade jordbruksområdet
utan endast något tusental kvadratmeter
tomtmark. Domänstyrelsen har
blankt avslagit ansökningarna; de har
inte ens kunnat få nyttjanderättskontrakt
på längre tid än ett år i taget.
Eftersom det inte finns någon garanti
för att byggnaderna får stå kvar — det
har till och med uttalats att vederbörande
snarast möjligt bör söka sig annan
bostad — har dessa s. k. kronotorpare
inte kunnat förbättra sina bostäder.

Jag är angelägen att betona att friköp
i de berörda fallen inte på något sätt
kan vara till men för kronan. De flesta
fastigheterna ligger utmed allmän väg.
Att det skulle bli något intrång på domänverkets
skogsvägar eller någon försämring
av arronderingen av kronans
mark är helt uteslutet. Det kan också
nämnas att fullmäktige i den kommun
där ifrågavarande fastigheter ligger har
tillstyrkt ansökan om friköp.

Berörda exempel ger belägg för behovet
av att ensittarlagen utsträckes att
gälla även för kronans mark. Det är
horribelt att kronan skall utnyttja sin
juridiska — men väl inte moraliska —
rätt, i all synnerhet i de fall där lägenheterna
fanns redan då domänverket
köpte markområdena. I vissa fall har
byggnaderna innehafts av samma släkt
under flera generationer.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ensittarlagen

Det kan tyckas som om det inte skulle
föreligga behov att utsträcka ensittarlagen
att omfatta även kronans mark.
Om denna lag hade gällt även för kronans
mark hade emellertid de människor
som nu har ansökt om att få friköpa
ett visst tomtområde varit ägare
till marken, och det hade varit möjligt
för dem att ordna sina bostadsförhållanden
i överensstämmelse med tidens
krav. Nu är bostäderna ofta helt omoderna
och att lägga ned stora kostnader
för reparationer utan att veta om byggnaden
får stå kvar är ju otänkbart. Det
är beklämmande att kronan ställt sig så
negativ till dessa ansökningar. De flesta
remissinstanser som yttrat sig över motionen
har ansett, att ensittarlagen i
detta fall borde tillämpas.

Jag skall inte yrka bifall till motionen,
eftersom utskottets skrivning klart
tillgodser motionens syfte. Utskottet
skriver: »Utskottet förutsätter att

Kungl. Maj :t och underlydande myndigheter
prövar ärenden om friköp av
mark i en positiv anda och att kronoarrendatorer
i möjligaste mån ges samma
möjligheter att lösa den jord de brukar
som ensittarlagen tillförsäkrar nyttjanderättshavare
på enskild mark.»

Jag är tacksam för tredje lagutskottets
skrivning på denna punkt. Jag förutsätter
att denna skrivning tas ad
notam av de myndigheter, som skall
handlägga de nu föreliggande ansökningarna
om friköp av mark i det revir
jag omnämnt och som även utskottet
omnämner i sitt utlåtande. Detta kanske
kommer att skapa prejudikat för övriga
i landet som befinner sig i samma situation.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Alltsedan ensittarlagens
tillkomst 1918 har förslag om framflyttning
av tidsgränsen i 1 § framförts motionsvägen
av ledamöter med olika politisk
färg. Motiven härför har ständigt

varit desamma som föranledde lagens
tillkomst, d. v. s. rent sociala skäl. Herr
Nyberg har i sitt anförande liksom i
sin reservation tagit upp en del av de
skäl som motionärerna åberopar. Jag
skall försöka undvika att upprepa vad
han sade. Jag vill emellertid gärna peka
på hur förhållandena varit och vad som
är anledningen till att jag på nytt återkommit
med en motion i ärendet.

Först efter 1946 års riksdagsbeslut
om samhällets medverkan i bostadspolitiken
och sedan 1947 års byggnadslag
trätt i kraft fick människorna i vårt
land — framför allt de som hade sin
hemvist på orter som saknade hyresmarknad
— en möjlighet att på tillfredsställande
villkor skaffa sig en bostad.
Ända fram till 1948 hade unga
människor som skulle sätta bo i praktiken
inte större förutsättningar att friköpa
tomt för sin stuga än vad tidigare
generationer haft. Det gällde nämligen
att skaffa pengar till såväl tomt som
stuga. Statliga lån eller kommunala garantier
fanns inte under tidigare epoker.
Man hade därför att söka upp någon
som ville och kunde gå i god för
det banklån som behövdes för själva
byggnationen. I praktiken var det i allmänhet
så att den jordbrukare som
upplät mark för stugan också borgade
för banklånet. Det var ju en viss garanti
för borgensmannen att stugan placerades
på hans mark. Kontraktet blev helt
naturligt ett s. k. 49-årskontrakt.

Någon frågar säkert varför vederbörande
inte i stället sökte ett större lån
och friköpte marken samtidigt med att
han byggde. Orsakerna var två. Befolkningen
i allmänhet men framför allt den
i stenhuggardistrikten i Blekinge var
mycket fattig. De dåtida banklånen löpte
i regel på tio år. Lånesumman fick
alltså inte vara större än att vederbörande
hade möjlighet att klara både
ränta och amortering. Den enskilde
byggaren måste alltså försöka för byggande
av sin stuga få ett lån som han
hade möjlighet att klara. Den andra an -

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

ledningen låg så att säga på säljarsidan.
Efter första världskriget kom 1920-och 1930-talets svåra kriser. Dessa kriser
var kännbara för jordbrukarna i
allmänhet och i varje fall i våra trakter.
De var ofta ekonomiskt så strandsatta,
att det var mycket svårt att få
någon del av stamfastigheten avstyckad
och gravationsfri. Detta gällde även
mycket små markbitar, som var så belägna
att de ur brukningssynpunkt inte
hade något som helst värde. Därför avslutades
ofta överenskommelsen om
nyttjanderätten med en muntlig överenskommelse
om friköp av tomten längre
fram i tiden. Dessa överenskommelser
har också i mycket stor utsträckning
fullföljts. Det skall väl i ärlighetens
namn erkännas att ett handslag i
gångna tider hade samma värde som
ett kungsord och att löftena i stor utsträckning
infriades. I en del fall har
emellertid så inte skett. Härtill kan naturligtvis
olika omständigheter ha bidragit.
Den främsta orsaken torde vara
byte av ägare till stamfastigheten; den
nye ägaren kände helt naturligt inte
något ansvar för sin företrädares muntliga
löften.

Många människor befinner sig i dag
i den situationen, att de med spänning
avvaktar riksdagens beslut i ärendet.
Det är säkert många som följer denna
debatt med mycket stort intresse. Vi har
debatterat denna fråga vid många tidigare
tillfällen, då jag haft möjlighet att
redogöra för ärendet ännu utförligare
än vad jag tänker göra i dag. Det är väl
dessa debatter som är anledningen till
att jag i går fick ett ilpaket med handlingar
angående en del fastigheter. Litet
längre fram i mitt anförande skall
jag redogöra för dessa fastigheter.

Utskottet säger i sitt utlåtande över
motionerna 1:892 och 11:1106 att det
inte har något att erinra mot att tidsbegränsningen
framflyttas till den 1 januari
1928. Nej, vem har det? I varje fall har
inte jag och mina medmotionärer det.
Detta är, såvitt jag kan förstå, en oer -

Ensittarlagen

hört stor seger efter alla dessa år av
väntan på något som så många hoppats
på. Man gör nu tio år framåt marsch
efter över fyrtio års diskuterande av
denna fråga. Att det tagit lång tid hindrar
emellertid inte att många i dag känner
sig stå i stor tacksamhetsskuld till
departementschefen, statsrådet Kling,
för att det nu föreliggande lagändringsförslaget
verkligen framlagts.

Jag har heller ingenting emot den
skärpning av bostadskravet som föreslås
i propositionen. Inte heller har jag
någonting emot den slutliga avvecklingen
av hela lagen, någonting som jag
för övrigt tidigare själv har förordat.
Men vad jag inte kunnat förstå är varför
det ej ansågs lika nödvändigt att
flytta fram tidsbegränsningen så långt
att man gjort rent hus med alla de gamla
ensittarkontrakten, innan lagen helt avvecklades.
Det är här, herr talman, som
vår motion kommer in i bilden. Vi har
med vårt förslag velat att ensittarlagen,
som ju tidigare erkänts vara en rent
social lag, skulle täcka fältet fram till
den tidpunkt då 1946 års riksdagsbeslut
på denna punkt trädde i kraft 1948. Den
lag som då trädde i kraft har ju radikalt
förändrat samhället bostadspolitiskt
sett, varför man här mycket väl
skulle kunna hänvisa till vad justitieråden
Molin och Appelberg en gång
yttrade i ett betänkande.

Vi ville med andra ord täcka det gap
mellan två sociala lagar som i och med
propositionsförslaget uppkommer. Vi
anser nämligen att de, som genom
olyckliga omständigheter daterat sina
49-årskontrakt efter den 1 januari 1928,
socialt sett befinner sig i samma båt
som de som nu enligt det nya förslaget
får ifrågavarande inköpsmöjlighet som
de hittills saknat.

Litet längre ned i utlåtandet på sidan
23 säger utskottet vidare: »Under senare
år synes det endast i tämligen obetydlig
utsträckning ha förekommit att
egna hem uppförts på ofri grund.»

När man påpekar att bebyggelsen en -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ensittarlagen

ligt detta tomtsystem inte har haft någon
större omfattning efter år 1919, så
är det precis samma påpekande som utskottet
gjorde 1960, och jag skall med
anledning därav säga precis detsamma
som jag sade då, nämligen att jag vill
med några siffror visa, hur saken ligger
till i den kommun som jag själv kommer
ifrån. 1960 års fastighetstaxering
har lämnat uppgifterna, varför jag förutsätter
att de är riktiga. Av 108 fastigheter
byggda enligt detta system är inte
mindre än 53 uppförda efter år 1919.
I Elleholms församling — sedermera
ansluten till Mörrums storkommun som
nu ingår i den vidgade staden Karlshamn
— fanns av 94 fastigheter inte
mindre än tolv som hade bebyggts efter
1919 med kontrakt av denna typ.

Därmed är emellertid inte sagt, att
alla dessa byggnader i dag fortfarande
vilar på ofri grund. Flertalet jordägare
har efter hand frivilligt försålt och låtit
avstycka en hel del av fastigheterna, men
för den lilla grupp av människor som
återstår är det ändå lika otryggt att
sakna möjlighet att inlösa det lilla markområde
som de med mycken möda gjort
till en liten trädgårdsstäppa kring den
stuga de bebor. En del av nämnda lägenheter
är alltså, såsom utskottet också
förmenar, friköpta. Denna mening
är alltså helt korrekt. I nästa mening
däremot, överst på sidan 24, står följande:
»I andra fall åter används husen
numera endast för fritidsändamål

---.» Huir skall detta tolkas? För

min del vill jag tolka det så, att utskottet
menar att de hus som är uppförda
efter den 1 januari 1928 blivit fritidshus,
och då frågar jag mig av vilken anledning
man tror att de yngre husen
snabbare blir fritidshus än de äldtre, beträffande
vilka vi är beredda besluta om
lagändring.

Herr talman! Jag skall be att, med
hänvisning till TV-rutan här i kammaren,
få demonstrera några av de ifrågavarande
fastighetstyperna för att visa
vad det är fråga om. Först skall jag peka
på en stuga som uppfördes 1921 och som

alltså inte kan inlösas om inte det nya lagförslaget
antas. Stugan innehåller två
rum och kök i bottenvåningen och två
små utrymmen i andra våningen. Stugan
som sådan har varit bostad för en
stor familj. Sex friska ungdomar har
vuxit upp där och några av dem deltar
i dag i den kommunala förvaltningen.
Stugan kan, om det nya lagförslaget antas,
förbli pensioinärsbostad för det äkta
par som byggt den och i dag bebor den.
De har en bergborrad brunn och får
därmed ett dricksvatten, som säkerligen
många av våra storstäder skulle drömma
om att kunna leverera.

Den andra stugan som jag vill behandla
är byggd 1934 och den kommer
inte med om lagförslaget bifalles. Jag
förmodar att det är denna stugtyp som
tredje lagutskottet anser har blivit sommarstuga.
I stugan bor fyra personer.
Även här finns två rum och kök i bottenvåningen
samt två sovrum i det s. k.
halvplanet. Vatten och avlopp är ordnat
genom hydrofor, och det finns t. o. m.
badrum. Detta har föräldrarna lyckats
skaffa sedan barnen blivit större, eftersom
båda då haft möjlighet att arbeta.
Ingen av kammarens ledamöter vill väl
förneka att en villa av den nämnda typen
skulle vara en angenäm sommarbostad
för den som har råd. Jag antar
emellertid att kammarens ledamöter
hellre ser att en sådan bostad får kvarstå
som permanent bostad för den familj
som byggt den och vill bebo den. När
vederbörande byggde enligt kontrakt
1934 hade de, som så många andra, ett
personligt löfte om inköp längre fram. Nu
hör det till bilden att människorna när
dessa fastigheter byggdes saknade möjligheter
att så att säga bygga billigare
i längden genom åtnjutande av statliga
lån, kommunala garantier o. d. Utvidgningar
och förbättringar har skett
allteftersom de egna arbetsinsatserna
möjliggjort detta. Nåja, dessa människor
var förhoppningsfulla och räknade med
att de när detta klarats av skulle kunna
köpa in stugan. Vad händer? Jo, helt
plötsligt byter stamfastigheten ägare

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

och den muntliga överenskommelsen
saknar allt juridiskt värde.

Här har vi en stuga byggd 1928. Ett
datum kan således betyda oerhört mycket
för den enskilda individen.

Om utskottets hemställan biifalles är
det möjligt att vi får just det som utskottet
har velat undvika, nämligen en
allmän omvandling av permanenta bostäder
till sommarstugor. Därmed ger vi
de människor bekymmer, som i dag är
i 60-årsåldern och som efter ytterligare
6—8 år måste söka pensiionärsbostad
någon annanstans, när kontraktet för
den gamla stugan utgår.

Och vem blir då ägare till dessa stugor?
Ja, inte blir det en familjeförsörjare
annat än i undantagsfall. När kontraktet
går ut bär jordägaren full rätt
att säga till vederbörande att både han
och stugan får flytta. »Tomten är min»,
kan han säga, och det finns i dag ingen
möjlighet att på laglig väg få kontraktet
förlängt.

En stuga som försälj es på auktion betalas
det inte mycket för, om stugan
måste flyttas. Bostaden bär kanske varit
värd ganska mycket tidigare och
tjänat som en bra bostad för den som
tidigare bott där, men om den skall rivas
och flyttas till annian ort blir den
kontanta ersättningen vid en försäljning
inte stor. När jag häromdagen diskuterade
denna sak med en ledamot av
denna kammare sade jag att säljaren
kanske får 2 000 kronor, men den ledamoten
svarade: »Snälla du, jag har bevittnat
att han har fått 200 kronor.» Resultatet
härav blir att antingen jordägaren
själv eller någon hulvan köper stugan
— och den vägen blir det sedan en
sommar- eller fritidsstuga! Det förfaringssättet
har tillämpats i många fall
enligt de rapporter jag fått i mii,n hand.

I ett annat fall som jag känner till är
stugan byggd 1928, och där bor ett par
som vid kontraktstidens utgång kommer
att vara 63 respektive 70 år gamla.
I andra sammanhang förklarar vi ofta
att vi skall slå vakt om våra pensionärer

Ensittarlagen

som tack för de insatser de gjort i samhället,
men de två i denna stuga blir i
stället tvungna att som pensionärer ge
sig ut på marknaden och skaffa sig en
bostad på annat håll.

Nu kanske någon invänder att jordägarna
också har intressen att bevaka i
sådana här fall. Den frågan skall jag
inte nu ingå på utan vill bara hänvisa
till vad en jordägare och ledamot av
denna kammare sade vid en liknande
debatt 1955. Han talade om att han hade
inte mindre än 40 torplägenheter anslutna
till sin gård och de hade alla
köpts in. Köparna var lyckliga, och han
själv var nöjd, sade han. Det tycker jag
säger tillräckligt.

En annan sak är att man inte skall
förakta jordägarintressen, och jag har
inte gjort det heller. Jag vet inget fall
där den jordägare, som en gång skrev
kontraktet, skulle ha svikit sina löften
eller ha sagt att han inte fått valuta för
den bergsskreva eller lilla tomt som han
överlåtit och som vederbörande nyttjanderäittshavare
själv hade odlat upp
och gjort i ordning. Nej, gården har i
allmänhet bytt ägare och inte från far
till sou, utan den har sålts till andra
människor som inte har samma intresse
eller känsla för gamla ingångna avtal.

De värsta problemen uppstår när
större industrier köper upp stora områden,
och det är från sådana fall jag
har många pratkiska exempel. De fastigheter
det är fråga om ligger inte i vägen
för samhällets utveckling. Skulle någon
fastighet till äventyrs göra det,
skyddas samhället av andra paragrafer
i lagen, och skulle vederbörande jordägare
på något sätt hamna i en försämrad
situation på grund av ett inköp —
med undantag av att han skulle vilja
komma åt tomten för dess egen skull
och iinte för att bruka den —• skyddas
också han av andra paragrafer i den
gamla lagen.

Utskottet tar på sidan 24 råd 9 upp de
sociala skäl som anförts i motionen och
säger: »De sociala skäl, som motionä -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ensittarlagen

rerna berör, kan vidare enligt utskottets
mening till stor del tillgodoses på
annat sätt än genom en utvidgning av
lösningsrätten. De gällande författningarna
angående bostadslån och förbättringslån
beaktar sålunda det bostadssooiala
intresset av att lån till ombyggnad
eller förbättring kan lämnas även
till den som äger byggnad på annans
mark.»

Att det är bostadsstyrelsans remisssvar
som återgivits här är vi på det klara
med. Jag förstår att man gärna citerar
ett remissvar i ett utlåtande, i synnerhet
om det piassar in för ögonblicket.
Vad som förvånar miig är just bostadsstyrelsens
remissvar. Utskottets talesman
kan måhända svara på denna fråga
senare: Blir det någon större ekonomisk
trygghet för vederbörande om
ytterligare en intressent kommer med i
bilden när det avgörande ögonblicket
är inne, alltså när huset skall försäljas
till avflyttning? Marken tillhör stamfastigheten
och ägs av en intressent. Banken
skulle i så fall äga en annan och
mycket större del, och även om banken
har garantier, antingen i form av kommunala
garantier eller i form av personlig
borgen, ser den i första hand
till att få ut sitt. Ensittaren kommer i
tredje hand, han blir alltså tredje part.
Jag frågar då: Vem får ut vad av försäljningssumman,
den obetydliga förisäljiningsisiuimima
som faktiskt kan bil resultatet
av en sådan försäljning till avflyttning?
Täcker detta belopp vad banken
har att fordra i ett sådan fall? Säkert
inte. Vad har då ensittaren kvar
för alla sina insatser under många år?
Ja, under förutsättning att våra bostadssociala
myndigheter verkligen lämnar
lån för större renoveringar på så lösa
grunder, ifrågasätter jag om man över
huvud har tagit de hänsyn som bör tas
till berättigade intressen från andra
håll.

.lag kan mycket val förstå att det endast
varit ett mycket litet fåtal som utnyttjat
denna möjlighet — om den alls

har tillämpats — eftersom den det vederbör
av rädsla för vad som kunnat
inträffa ändå inte vågat eller velat ge
sig in på större ekonomiska experiment
förrän han tillförsäkrats rätt att
få köpa in marken. Vi skall komma ihåg
att kommunerna inte har någon möjlighet
att sätta tomträttsinstitutet i
funktion i detta sammanhang.

Nästa motivering för avslag på motionsparet
I: 892 och II: 1106 utgörs av
en hänvisning till en kommande proposition
med förslag om ändring i arrendelagstiftningen.
Lagrådsremissen i
detta ärende har nu legat på kammarens
bord i någon vecka. Jag har läst
den men jag har inte kunnat finna något
ställe där denna speciella typ av
arrende kan komma in i bilden.

Om jag på denna punkt nu kan få ett
positivt besked, skall jag med nöje
återta det yrkande om bifall till reservationen
I, som jag nu avser att ställa.
Reservationen I av herr Nyberg vid
punkten A i utskottets hemställan sammanfaller
nämligen helt med den uppfattning
vi motionärer velat hävda beträffande
ändringarna i 1 §.

Jag ber beträffande utskottets hemställan
under A att få yrka bifall till reservationen
I av herr Nyberg. I övrigt
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemtällan.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Förslaget om ändring i
ensittarlagen innehåller några punkter
som inte står i samband med varandra.
Den första punkten avser att lagen skall
upphöra att gälla i och med utgången
av år 1976.

Jag förstår varför det är just herr
Nyberg och fru Löfqvist, båda från Blekinge,
som agerar i detta ärende. Om
inte mitt minne sviker mig, tillkom ensittarlagen
år 1918 just på grund av de
förhållanden som rådde i Blekinge. Det
förekom där ovanligt många bostäder
byggda på ofri grund, vilket inte i sam -

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

ma utsträckning varit fallet i andra delar
av landet.

Man trodde också när lagen infördes
att dessa förhållanden ganska snart
skulle upphöra. Ensittarna fick en
chans att lösa sin tomtmark, och man
trodde att de skulle passa på att göra
detta ganska snart. Förhållandena var
emellertid sådana som fru Löfqvist beskrivit,
och ensittarna hade inte råd att
lösa ut marken. Statligt stöd till bostäderna
infördes t. ex. inte förrän långt
in på 1940-talet. Följden har blivit att
det förekommit ensittarförrättningar
varje år, dock med en klar tendens till
nedtoning under de senaste 10—15
åren. Detta är min erfarenhet och den
har också bekräftats i den enkät som
gjorts i detta sammanhang.

I samband med att ensittarlagen enligt
propositionen skall upphöra i och
med utgången av år 1976 föreslår justitieministern
att man skall flytta fram
den tidpunkt vid vilken det första bostadshuset
på tomten skall ha varit uppfört
för att ensittarlagen skall kunna
tillämpas från den 1 januari 1919, som
för närvarande gäller, till den 1 januari
1928.

Det har redan tidigare förekommit
en framflyttning. I den första lagen
gällde motsvarande tidpunkt från och
med den 1 januari 1918, men denna
flyttades fram till den 1 januari 1919.
Vidare har det, såsom fru Löfqvist också
påpekar, flera gånger varit tal om
att flytta fram denna tidpunkt, vilket
dock har avvisats.

Den proposition och det utskottsutlåtande
vi i dag behandlar torde innebära
en framgång för fru Löfqvist, som
många gånger har talat och motionerat
i dessa frågor.

Framflyttningen till den 1 januari
1928 — det torde kanske observeras —
gäller fastigheter som fortfarande används
som bostäder. Erfarenheterna visar
nämligen att de flesta, mer än 50
procent, är sommarbostäder eller fritidsstugar.
Människor bor alltså inte

Ensittarlagen

kvar i ensittarstugorna, utan har flyttat
till annat ställe och använder dessa stugor
för fritidsbruk. Ofta används stugorna
av ättlingarna till dem som bodde
där ursprungligen.

När nu utskottsmajoriteten inte kunnat
följa motionsyrkandena har det varit
av skäl som fru Löfqvist refererat
från utskottsutlåtandet. Många gånger —
i denna kammare framför allt efter framstötar
av herr Andersson i Storfors —
har vi berört frågan om bostadsarrende,
som det kallas i den omnämnda lagrådsremissen.
Enligt de föreslagna nya arrendebestämmelserna
får bostäder ■—-både för permanent bruk och för fritidsändamål
-—• på annans mark en helt annan
ställning än tidigare. Vi utgår från
att lagen skall bli antagen. Husägarna
får alltså en optionsrätt och kan inte
uppsägas utan vidare. Jordägaren måste
ha klara skäl för att bli av med arrendatorn.
Detta gäller ett mycket stort antal
hus — framför allt fritidsbostäder —
och däri innefattas också de kvarvarande
ensittarna. Jag kan försäkra fru Löfqvist
att om lagen går igenom, vilket jag
utgår från, blir det en helt annan ställning
för alla som har hus på ofri grund,
inklusive ensittarna.

Som fru Löfqvist sagt är det så att
man kan få bostadssociala stöd och lån
för hus på ofri grund, vilket också är
en nyhet.

Slutligen finns det en förståelig motvilja
mot att göra en lag retroaktiv. Av
tekniska skäl har tidigare gjorts en
framflyttning på ett år, men sedan har,
trots flera framstötar, funnits motvilja
mot att på det sättet förändra förhållandena
mellan jordägare och arrendator.
Att utskottsmajoriteten kunnat gå
med på 1928, som justitieministern föreslår,
beror på att det hände en del år
1928 i fråga om jorddelning. Det vi nu
talar om är en jorddelningsförrättning,
d. v. s. en del avstyckas. 1928 infördes
en jordpolitisk prövning för all fastighetsbildning.
Dessutom genomfördes en
planpolitisk prövning. Visserligen kom

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ensittarlagen

den något tidigare, men 1928 kan väl
anses vara den avgörande tidpunkten,
eftersom jorddelningslagen trädde i
kraft då.

Genom att lägga 49 år till 1928 bär
man kommit fram till utgången av 1976.
Utredningen hade föreslagit den 1 januari
1976, men tiden har alltså utsträckts
med ett år.

Förhållandena blir annorlunda när
den nya arrendelagen fastställts och
dessförinnan hinner väl inte så många
olyckor hända. I dagens läge är även
den som inte har något kontrakt arrendator,
men enligt den nya lagen skall
alla kunna påfordra kontrakt, vilka skall
löpa på minst fem år. Många av ensittarna
saknar nu kontrakt, men enligt
den nya lagen kommer de att kunna
tilltvinga sig dylikt.

Beträffande de övriga ändringarna i
ensittarlagen har herr Nyberg tagit upp
1 a §. Han sade att den var besvärlig att
bedöma. Herr Nyberg redogjorde klart
för läget och det finns illustrationer i
utlåtandet, så jag föreställer mig att jag
inte behöver ge kammarens ledamöter
ytterligare förklaringar.

Herr Nyberg citerade utskottsutlåtandet
och förklarade att reservanterna anser
att denna paragraf, som gäller ensittarinlösen
på stadsplanelagd och byggnadsplanelagd
mark, skall kunna tolkas
fristående så att man inte skall behöva
använda 2 § i lagen som något slags
räddningsboj. Denna lag är emellertid
en prejudikatlag. Jag känner inte till
någon lag som jag har att tillämpa i mitt
yrke som är så full av hovrätts- och
högstadomstolsutslag; de är säkert flera
hundra. På grund av denna svåra materia
har man tillskapat 2 §, som säger
att blir det orimliga resultat, skall den
tillämpas och inlösen därmed förhindras.
Fru Löfqvist nämnde också denna
möjlighet.

I själva sakfrågan skulle jag vilja tilllägga
att det inom stadsplanelagt område
med tomtindelning, där flera personer
äger olika delar av en tomt, enligt

46 § byggnadslagen finns möjlighet för
den vilkens tomtdel är mest värd att
lösa in den andra delen.

Man vill inte ha den situationen att
om en ensittare får lösa in en bit det
omedelbart kommer en annan markägare
och löser in hans tomtdel; den
förste löser alltså in enligt ensittarlagen
och den andre strax därpå enligt
byggnadslagen. Man vill försäkra sig
om att den som har fått möjlighet till
inlösen enligt ensittarlagen också skall
kunna lösa in hela tomten. Det är bakgrunden
till det hela.

Eftersom det rådde tveksamhet i utskottet
om dessa saker och vi där —
som herr Nyberg nämnde —• hade domare
både som ordförande och bland
ledamöterna, tog vi upp denna fråga
vid utskottsbehandlingen och skrev in
ett särskilt uttalande i utlåtandet för
att undvika otillfredsställande lösningar
vid tillämpningen av lagen. Yi har alltså
här en tydlig anvisning till både de
förrättningsmän som skall verka och
de domare, som vid överklagande skall
döma, om att skulle det bli otillfredsställande
resultat, som exemplifierats i
bilagan till reservationen II, skall 2 §
tillämpas. Denna stadgar att lösningsrätt
inte får medges, om det skulle medföra
avsevärd olägenhet för huvudfastighet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få tillstyrka utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att omedelbart
få yrka bifall till herr Nybergs reservation
vid punkten A, eftersom den har
tagit sikte på den situation som riksdagen
borde beakta.

Även om antalet ensittarfastigheter
som avses inte är överväldigande stort,
måste ändå ägare till fastigheter som
tillkommit under ungefär samma förhållanden
som äldre ensittarfastigheter
ha möjlighet att skydda sig när exempelvis
en stamfastighet övergår till annan
ägare och denne inte har intresse

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

eller förståelse för de regler med muntliga
överenskommelser som tillämpades
bland bönder och annan befolkning i
gamla hederliga bygder.

Jag har begärt ordet för att säga att
det inte bara är de nytillkommande ensittarna
som har svårigheter. Just nu
pågår i Uppsala en tvist, där den ena
parten består av en fiskarbefolkning,
som har varit bosatt på ett fiskeläge åtminstone
sedan 1739. Fiskeläget i fråga
har anlagts på ett s. k. ödeskär, som
bl. a. utgöres av uppdämningar —• uppvallning
av sand från en älv och från
havet — varigenom markområdet har
utvidgats. Förfädernas bostäder och rester
av gamla byggnader står kvar —
detta visar tillbyggnaderna. Dessa människor,
som efter vad jag förstår måste
vara bosatta på kronans mark, kommer
nu i den situationen, att Sveriges äldsta
bolag genom vissa transaktioner skaffat
sig kontrakt, som någon nitisk tjänsteman
tydligen har lyckats få påskrivet så
sent som 1938, och försöker därigenom
få bort dessa söner och döttrar till den
tidigare fiskarbefolkningen från detta
läge. Bolaget, som äger hundratusentals
hektar mark, vill även lägga beslag på
de små bitar som fiskarbefolkningen
disponerar. Detta är desto märkligare
som ett så stort bolag väl måste känna
till innehållet i ensittarlagen, då det ju
självt har tillgång till både lantmätare
och jurister — vilka betalas av staten!
— men det är givet att när staten inte
har någon som företräder befolkningens
intressen eller bevakar kronans
äganderätt där ute vid kusterna och ute
på skären, så kan befolkningen där utsättas
för hård press. Människorna som
bor där kan inte av ekonomiska skäl
anskaffa vare sig'' egna lantmätare eller
jurister som är villiga att försvara deras
rättigheter.

Jag anser det angeläget att åtgärder
företas från statens sida — detta är en
vädjan till departementet — för att få
till stånd en ändring av dessa förhållanden,
så att kammarkollegiet eller de

Ensittarlagen

andra myndigheter, som skall bevaka
kronans rätt till dessa skär m. m. vid
kusterna, verkligen ser till att bolag eller
andra förhindras från att ockupera
kronans mark och utsätta tidigare ägare
till bostäder för sådan hård utpressning.
Jag har den uppfattningen, att
tills vi får en lagstiftning som ordentligt
kan skydda människorna, både då
det gäller fritidsområden och beträffande
fritidsbebyggelse, för sådan press,
så har denna lagstiftning en absolut
nödvändig uppgift att fylla. Det är angeläget
att vi försöker utsträcka den åtminstone
så långt som herr Nyberg har
föreslagit i sin reservation, nämligen
till att den för tillämpning av ensittarlagen
avgörande tidpunkten bör bestämmas
till den 1 januari 1948.

Herr talman! Jag måste också rikta
en fråga till utskottets talesman. Det
finns en viss förändring i skrivningen
om man jämför den nuvarande lydelsen
av lagen med den föreslagna. Enligt
propositionen krävs »att marken sedan
den 1 januari 1928 varit bebyggd med
nyttj anderättshavare tillhörigt boningshus,
som under samma tid utgjort stadigvarande
bostad åt honom och hans
familj». Formuleringen i den äldre lydelsen
kan synas ganska oskyldig, men
jag måste fråga, om detta kan tolkas såsom
en skärpning av den gamla lagen.

De bostäder, som befolkningen år
1918 tvingades att bo i året om, var —
bedömda efter dagens krav på bostäder
— redan då så undermåliga att de kunde
betecknas som hälsovådliga. Under
den varmare tiden bor denna befolkning
ännu i den gamla bebyggelsen,
men för att klara det hela har man
tvingats till att under de kallare månaderna
låta befolkningen skaffa sig bostad
i en tätort. Jag hoppas att denna
förändring inte skall tas till intäkt för
att alla dessa människor, som sedan
hundratals år tillbaka ändå har sin rot
i en bygd, på grund av den föreliggande
skrivningen skall komma i ett tvångsläge.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ensittarlagen

De flesta av oss här i kammaren är
av bondesläkt, och vi har blivit uppvuxna
med vissa rättsbegrepp. Så länge
dessa förblir gällande är det ingen fara.
Först sedan spekulativa intressen kommit
att spela in för vissa ägare som sitter
här i Stockholm och bedriver jobberi
ute i bygderna har vi fått problem.
Dessa ägare anlägger en rent juridisk
tolkning och går inte efter den tolkning
som vi ute i bygderna under århundraden
ansett vara rätt och riktig; vi följer
våra hedersbegrepp.

Samma förhållanden gäller också i
fråga om bolagen i dag. Dessa har större
eller mindre intresse av tillgång till råvaruområdena.
Bolagen börjar nu att
anlägga spekulativa synpunkter för att
utnyttja markområdena till att tjäna
grova pengar och utestänga folk från
såväl vanlig livsföring som friluftsliv.

Herr talman! Eftersom jag tror att de
skäl, som år 1918 föranledde lagstiftningen,
i dag är lika berättigade som
då — ja, kanske än mera, eftersom
människorna nu har större möjligheter
att leva mera normalt och sunt — ber
jag att få instämma i fru Löfqvists yttrande
och i herr Nybergs reservation
nr I under A. Även om herr Nyberg är
ensam i utskottet, företräder han enligt
min uppfattning en åsikt som är
logisk, riktig och nödvändig i dagens
situation.

Fru LöFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Tobé lyckades
inte övertyga mig om att förutsättningarna
för vad som finns i lagrådets remiss
av arrendelagen skulle öppna några
som helst möjligheter för den grupp
av ensittare som blir kvar. Däremot
talade han nästan uteslutande om sommarstugorna.
Jag har i detta sammanhang
inte velat resonera om sommarstugebebyggelsen,
eftersom den enligt
min uppfattning är någonting helt annat.
Sommarstugebebyggelsen som sådan
kommer genom arrendelagen att få

en förstärkning, det är jag medveten
om.

Herr Tobé sade bl. a. att det i detta
arrendelagstiftningsförslag skall ges
möjligheter att kontraktera de arrenden
som i dag löper på ett år men som
ännu inte är kontrakterade. Men det
förhåller sig på det sättet, herr Tobé, att
varje ägare till ett kontrakt på 49 år är
bunden gentemot fastighetsägaren. Om
statsrådet Kling eller utredningen hade
ansett att arrendelagstiftningen kunde
gälla även alla ensittare hade vi säkerligen
inte fått detta ändringsförslag.

Jag måste därför, herr talman, vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen
I av herr Nyberg, vilken helt
sammanfaller med motionen.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg höll i
går ett anförande och jag förvånade
mig över att han då varken nämnde
lantmätare eller jurister — det brukar
han göra i de flesta ärenden. Nu återkom
han emellertid till dessa kära uttryck.

Det första som herr Lundberg talade
om har egentligen inte med frågan att
göra. Han sade att bolagen äger jurister
och lantmätare som betalas av staten.
Det låter väldigt underligt för dem
som inte har reda på vad herr Lundberg
menar. Jag utgår från att han menar
att vissa juridiska personer, t. ex.
skogsbolag, för att sköta sina affärer
har anställt civilekonomer, jurister,
lantmätare, jägmästare, ingenjörer och
specialister på alla områden. Det är
klart att de tjänar sin arbetsgivare. Vi
är emellertid några här i kammaren -—
en del säger att vi är för många — som
är statligt anställda lantmätare. Vi har
ingen anledning att vara några företagarnas
advokater. Vi skall vara oväldiga
i vår tjänsteutövning. Anständigheten
fordrar att herr Lundberg talar
om vad det är för personer han menar
när han drar dem över en kam. Det

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

finns väl hederliga jurister också, skulle
jag tro!

Herr Lundberg sade att ändringen
kan synas obetydlig. Enligt den ändring
som nu föreslås skall »marken sedan
den 1 januari 1928 varit bebyggd
med nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus,
som under samma tid utgjort
stadigvarande bostad åt honom och
hans familj». Det får alltså inte vara
något avbrott mellan 1928 och den tid
då man framställer lösnings-anspråk.
Huset får inte ha använts som sommarstuga
utan det skall hela tiden ha utgjort
stadigvarande bostad. Detta är
ingen oskyldig ändring utan det är en
betydelsefull skärpning.

För dem som har lösningsrätt enligt
den äldre lydelsen av paragrafen blir
det emellertid ingen skärpning; det
finns övergångsbestämmelser som skyddar
dem. Vi bär i utskottet talat om
-att en så viktig fråga egentligen borde
stå i huvudparagrafen och förändringen
av villkoren i en övergångsbestämmelsie,
men förslaget bär alltså konstruerats
så att det blir tvärtom.

Fru Löfqvist talade om arrendelagen.
Ensittarna lyder redan nu under
arrendelagen; en ensittare är arrendator.
Lagen har emellertid inga bestämmelser
beträffande skyddet för en arrendator
av bostad. Det finns s. k. sociala
jordbruksarrenden. Där finns
skydd för arrendatorn, och det är ett
sådant skydd som skall införas enligt
lagen om bostadsarrende.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är självklart att
bolagen har lantmätare och jurister anställda
och att dessa i så stor utsträckning
som möjligt bevakar bolagens intressen.
Men det finns väl ingen möjlighet
för dem att tvinga personer som
är i beroendeställning att ge bolagen
kontrakt med laglig giltighet på mark
som bolagen inte äger!

Det ante mig, att denna paragraf in -

Ensittarlagen

nebar en betydande förstärkning av den
ena partens rätt. Jag beklagar att utskottets
ledamöter inte tidigare uppmärksammat
det. Till denna punkt får
vi givetvis återkomma. När det gäller en
bygdebefolknings gamla rättigheter får
man alltid vara mycket försiktig. När
det i en proposition eller en motion
föreslås en förändring i en gammal lag,
innebär det som regel en skärpning av
äganderätten åt visst håll. Jag tror därför
att det hade varit bättre om den
gamla lagen fått fortsätta att gälla. Att
nu ställa ett ändringsyrkande är väl
uteslutet, och jag vidhåller därför min
anslutning till herr Nybergs reservation.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg svarar
inte på min fråga, vad han menade med
det påstående som stötte mig, nämligen
att bolagen hade lantmätare och jurister
som betalas av staten.

Den nya lagen innebär i första hand
eu uppmjukning. Men denna uppmjukning
är förenad med en skärpning. För
dem som redan nu har möjlighet att utnyttja
ensittarlagen sker ingen skärpning.
Men för de nytillkommande,
d. v. s. för dem som bor i fastigheter
som är byggda mellan den 1 januari
1919 och den 1 januari 1928, har det
blivit litet svårare än för de äldre. Den
nya kategori som tillkommer får alltså
icke lika lätt att lösa; för dem krävs
att det skall vara fråga om ett hus som
använts som bostad ända från 1928. Det
innebär en skärpning, eftersom många
av dessa fastigheter är sommarstugor.
Det blir därför ett fåtal som kan komma
i fråga.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde att herr Tobé
visste att kostnaderna för de bolagsanställda
juristerna och lantmätarna för
bolagen är avdragsgilla i bokslut och
vid deklaration.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Ensittarlagen

Ordet lämnades på begäran till

Herr TOBÉ (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få meddela,
att jag inte har någon ytterligare replikrätt
och därför inte kan gå i svaromål.

Vidare anförde

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Vad som är väsentligt i
denna fråga tycker jag redan är sagt,
och jag skall därför inte uppta kammarens
tid med att göra några tillägg
till vad motionärerna anfört. Jag vil!
endast instämma i vad fru Löfqvist
med en mycket omsorgsfull dokumentation
anfört. Jag ansluter mig också
till den sociala känsla, som bar upp
hennes anförande.

Jag vill nu endast meddela att jag
kommer att stödja reservation I.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nyberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Nyberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 76 ja och 112 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
I) av herr Nyberg.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nyberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nyberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 147 ja och 48 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C och D

Vad utskottet hemställt bifölls.

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

§23

Utredning angående samhällets kulturpolitiska
uppgifter

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 57, i anledning
av motioner om utredning angående
samhällets kulturpolitiska uppgifter.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Mittenpartierna har
även i år kommit tillbaka med motioner
om kulturpolitiken. Centern och folkpartiet
berör i inledningen till sin motion
1961 års riksdagsbeslut om statens
stöd till kulturlivet. Man understryker
att den del av detta program som gäller
att stärka de organ som har till uppgift
att förmedla konst- och kulturyttringar
icke är till fyllest. Man säger i
motionen att när det gäller spridning
av kulturen har samhällets insatser
hitintills varit otillräckliga i brist på
säkra kunskaper om de lämpligaste vägarna
för kulturspridningen. Likaså har
ovisshet rått om de faktorer som legat
till grund för att kulturintresset hos
stora grupper av medborgare är mycket
begränsat.

Betydelsen av radio och TV samt
bildningsorganisationernas insatser understrykes.
Det är också en samordnings-
och lokalfråga som behöver lösas
på många orter. Motionärerna efterlyser
en form av kulturspridning som
finns i Danmark och som har fått förespråkare
på kontinenten, nämligen s. k.
kulturcentra. Ett kulturcentrum kan bli
ett värdefullt medel att föra kulturen ut
till folket med någorlunda bredd på
kulturutbuden även på mindre orter och
med utnyttjande av integrationens fördelar.

Utskottet erinrar om att konsertbyråutredningen
i sitt slutbetänkande »Rikskonserter»
(SOU 1967:9) redovisat en
omfattande kultursociologisk undersökning
rörande publikens förhållande till
musiken och att musei- och utställningssakkunniga
bl. a. har att närmare klar3
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr

lägga de arbetsformer som kan vara
mest lämpliga för att stimulera konstintresset.

Utskottet delar motionärernas uppfattning
att samordnings- och lokalfrågor
blir av betydelse med ett rikare och
mer varierat kulturutbud. Utskottet förlitar
sig på konsertbyråutredningen som
skisserat en organisationsplan syftande
till att olika former av seriöst kulturutbud
skall förbindas med en strävan
till lokal samordning och kraftsamling.

Frågan om hur vi på bästa sätt skall
kunna stimulera kulturspridningen inom
landet är icke lätt, samtidigt som det
fordras inlärning att förstå konst. För
att kunna tillgodogöra sig konserter och
konstutställningar fordras faktiskt hos
många människor inlärning och träning.
Vi måste lära oss att ta emot konstformer
av olika slag. Hemmen, skolan
och kanske studiecirkeln är rätt forum
för detta. Här fordras friska pedagogiska
grepp, baserade på vetenskapliga
undersökningar av publikens reaktioner.

Herr talman! Vi som har fogat en
blank reservation till utskottsutlåtandet
vill med denna åtgärd stryka under
att det skall hända mer vad beträffar
en ökad kulturspridning än hittills samtidigt
som den kulturpedagogiska aspekten,
om jag får kalla den så, bör beaktas
mera. För övrigt måste medges att utskottets
skrivning är positiv, och vi får
hoppas att dess löftesrika skrivning
skall kunna besannas på det praktiska
fältet.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än utskottets.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga skulle jag gärna vilja säga några
ord.

Jag kan instämma i herr Johanssons
i Växjö uttalande att utskottets skrivning
är välvillig, i långa stycken är
den ju positiv. Utskottsmajoriteten har
t. ex. framhållit att »samordnings- och
lokalfrågor blir av betydelse i och med
att ett rikare och mer varierat kultur50 -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Utredning angående samhällets kulturpolitiska uppgifter

ntbud med större geografisk spridning
kommer till stånd». Utskottet skriver
också följande: »Som motionärerna

framhållit har etermedia genom sin
räckvidd och genomslagskraft fått stor
betydelse som kulturförmedlande organ.
» Utskottet anser emellertid inte
att motionerna bör föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Det hänvisas, som herr Johansson i
Växjö nyligen sade, till konsertbyråutredningen
och det framhålles också att
1960 års radioutredning berörde hithörande
frågor och skisserade förslag. Men
det av denna utredning skisserade förslaget
har inte föranlett någon åtgärd
av Kungl. Maj :t. Nu säger sig också utskottet
förvänta att 1965 års musei- och
utställningssakkunniga kommer att behandla
frågor om lokala förutsättningar
för samordning av kulturella aktiviteter.

Naturligtvis kan väldigt mycket sägas
i denna fråga. Man undrar rätt ofta
om det inte finns någon möjlighet att
hindra att folk, när det sänds goda program
i radio och TV, antingen stänger
av apparaterna eller också underlåter
att använda dem. Det är alltför vanligt
att så sker och detta trots att det sänds
många bra program i radio och TV —
sam musik. Smaken är olika, men ingen
torde kunna bestrida att det när det gäller
såväl teater och film förekommer
många värdefulla program.

Givetvis skall inte människorna tvingas
att se och höra dylika program, men
det är vemodigt när människor avstår
från bra program och säger att det inte
är något för dem. Programmen bedöms
vara alltför exklusiva. Då frågar
man sig vad man kan göra för att kulturella
program så ofta som möjligt
skall kunna intressera större samhällsgrupper.
Vad beror det på att folk
stänger av eller låter bli att koppla på
apparaterna? Beror det t. ex. på att programmen
inte följs upp? Måste vi ge ut
handledningar i anslutning till de kulturella
programmen, eller är det nöd -

vändigt med en bättre information och
kanske också med diskussionsprogram,
både före och efter programmen, så att
människorna får bättre klart för sig
vilka syften programmen har? Skulle
det därmed åstadkommas ett större intresse?
Detta är ändå frågor som det
vore mycket värdefullt att få svar på.

I våra program i radio och TV vänder
vi oss till en i stora stycken annan
publik än den som vanligen går på teater,
konserter, konstutställningar o. s. v.
I massmedia förekommer ju en spridning
av kulturen till hela folket, och
därför tycker jag det vore tacknämligt
att få en utredning av det slag som vi
motionärer har föreslagit.

Nu är emellertid inte radio och TV
det enda sätt vi har att förmedla kulturella
aktiviteter på. I våra motioner
har vi sålunda också tagit upp frågan
om inrättande av kulturcentra på det
regionala planet och nämnt att vi borde
knyta an ortens kulturliv till en rad
aktiviteter. Jag tänker här närmast på
att det i en ort bör finnas en teaterscen,
en konsertsal, bibliotek, museilokaler,
utställningshallar o. s. v. Jag besökte
helt nyligen ett bibliotek på en ort där
man observerat dessa saker, och man
berättade där att man lyckats skapa ett
större intresse för kulturella aktiviteter
än det som förefunnits tidigare. En decentralisering
av kulturutbudet genom
inrättande av sådana kulturcentra lokalt
och regionalt är enligt min mening
en angelägen åtgärd.

Vi motionärer är av den meningen att
när vi nu satsar stora summor på skolan
och på de ideella organisationerna
■— för att här bara nämna ett par exempel
— kan vi räkna med att den undervisning
eleverna får i grundskolan och
de kunskaper som erhålles i våra folkbildningsorganisationer
kommer att öka
intresset för kulturella aktiviteter, förbättra
smaken och öka förmågan till
kulturupplevelser. I den situationen och
med tanke på att vi önskar få kulturella
aktiviteter ut till hela folket i ökad ut -

Torsdagen den 7 december 1967 fm. Nr 50 67

Utredning angående samhällets kuiturpolitiska uppgifter

sträckning anser jag'' det vara synnerligen
önskvärt att vi kan bjuda program
som människorna efterfrågar och som
har ett rikt innehåll. Jag tror nämligen
att människorna i framtiden önskar tillgodogöra
sig olika kulturaktiviteter i
högre grad än för närvarande. Jag grundar
den uppfattningen inte minst därpå
att våra elever i grundskolan nu
meddelas en undervisning som syftar
till att ge dem ett gott kunskapsmått,
som hjälper individen att på ett annat
sätt än tidigare förstå de kulturaktiviteter
vi har möjligheter att tillhandahålla,
att orientera sig i verkligheten och ge
den ett rikare innehåll än tidigare. Vi
försöker också att i grundskolan stimulera
och öka elevernas tankeförmåga,
så att de kritiskt och självständigt kan
pröva, analysera, jämföra och sammanfatta.

Därför hade jag väntat mig att allmänna
beredningsutskottet skulle ha ansett
anledning föreligga att ge Kungl.
Maj:t till känna att det är önskvärt att
vi får en utredning såväl beträffande
decentralisering av kulturutbudet som
etermedias roll i kulturfrämjande syfte.
Så har nu inte skett, och att ställa ett
yrkande mot ett enhälligt utskott vet jagar
utsiktslöst. Jag uttrycker därför bara
förhoppningen att vi skall lyckas bättre
när vi återkommer till denna fråga vid
annat tillfälle.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag finner det meningslöst
att inför denna tomma kammare
ta upp en stor debatt i den fråga vi nu
behandlar. Det kanske också är onödigt
därför att vi i så stor utsträckning
är eniga. Om jag läser motiveringen för
de motioner som behandlas i utskottets
utlåtande kan jag för min del så gott
som över hela linjen ansluta mig till
motionernas grundsyn och synpunkter
i övrigt. Inte minst gäller detta angelägenheten
av att skapa kulturcentra ute
på landsbygden och att decentralisera
kulturlivet så långt det är möjligt. Jag

ansluter mig alltså till dessa tankegångar
och i stort sett till vad herr Johansson
i Växjö och herr Mattsson redan har
sagt. Det är bara det, att dessa tankegångar
ju redan är accepterade. De ligger
till grund för det pågående arbetet
inom ecklesiastikdepartementets kulturavdelning,
d. v. s. för en rad utredningar
och för vissa pågående forskningsprojekt.
Man kan glädja sig åt enigheten
på området och man kan konstatera
att det är betryggande för framtiden.

Frågan är bara om det är så ändamålsenligt
att stoppa alltsammans i en
stor utredningssäck. Skulle inte detta
försena arbetet?

Nu har motionärerna själva i utskottet
— i den mån de varit representerade
där •— avstått från reservation. Tydligen
har någonting hänt på detta område,
ty för några år sedan hade man
inte avstått från att ställa yrkanden i
kamrarna.

Jag tror att vi har större nytta av att
alltjämt — åtminstone en tid framåt —
syssla med punktutredningar. Jag föreställer
mig att det är ytterligt angeläget
att få en utredning om den hotande brutala
kommersialiseringen av kulturlivet.

Jag vill också påpeka att tiden nu är
mogen för att utreda en annan sak utöver
vad som redan pågår. Vid mitten
av seklet arbetade en bokutredning, som
avgav sitt betänkande år 1952. Mycket
av vad den föreslog har genomförts,
framför allt biblioteksersättningen till
författare. Men sedan bokutredningen
arbetade har mycket hänt på detta område.
Läget har helt förändrats, och behovet
av en ny bokutredning gör sig
gällande. .lag undrar om det är oriktigt
att i dagens situation tala om en bokens
kris. Det är ett stort problem. Jag kan
här bara peka på de våldsamt stigande
bokpriserna. Medan varupriserna sedan
krigsslutet i genomsnitt har stigit
med 220 procent har bokpriserna gått
upp med ungefär 460 procent. Denna
våldsamma stegring av bokpriserna gör
det allt svårare för författarna och för -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

En allsidig kulturutredning

lagen att nå ut till den stora allmänheten.

Man kan tala om bokens kris också i
andra avseenden. Folk börjar vänja sig
vid att titta på bilder i stället för att
läsa, att se på TV och läsa med hjälp av
audiovisuella hjälpmedel. Man vet inte
hur det kommer att gå med bokläsningen
i framtiden.

.lag deltog häromdagen i en debatt
anordnad av författarföreningarnas
centralorganisation och med representanter
för bokförläggare, bokhandlare
och bibliotek. Alla deltagare var överens
om att bokproduktionen liksom bokdistributionen
och även bokkonsumtionen
befinner sig i en uppenbar kris.
Den bokproduktion vi har för närvarande
fyller inte sin kulturella uppgift,
lika litet som bokdistributionen genom
bokhandeln gör det. Vi vet — och det
har konstaterats tidigare i debatten —
att bokkonsumtionen inte är tillfredsställande.

Jag skall inte gå närmare in på frågan.
Jag skall inte nu göra någon analys
av läget och inte heller av de åtgärder
som bör vidtas. Mitt bidrag till denna
debatt består framför allt i att jag velat
framhålla, att jag är angelägen om att
en ny bokutredning snarast kommer till
stånd.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 24

En allsidig kulturutredning

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 58, i anledning
av motion om en allsidig kulturutredning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag råkade försumma
att lämna in den blanka reservation,

som jag hade avsett att foga till förevarande
utskottsutlåtande, men jag vill
ändå gärna ställa frågan: Vad är kultur?
Detta är en intressant fråga. Svaren
blir säkerligen olika, om den ställs i en
församling av flera människor, t. ex. de
som samlas i andra kammaren. Det
finns ju så många kulturer och mycket
som kallas kultur utan att vara det.

Vad för slags kultur skall det vara?
Så är frågan ställd i motionen II: 106,
undertecknad av ett antal ledamöter ur
vänsterpartiet kommunisterna. Den har
remitterats till och behandlats i allmänna
beredningsutskottet och har föranlett
dess utlåtande nr 58.

Motionen väckte till en början mitt
intresse. Jag vet att en mängd svenskar
just nu frågar vad för slags kultur det
skall vara. Skall det vara någon kultur
alls? Kan ett kulturlöst samhälle över
huvud taget existera?

Visst är det mycket som tyder på att
vi behöver en allsidig kulturutredning,
och det är just det som motionen begär.
Jag vågar syna motionen och ta upp
några av dess satser. I motionen omnämns
på s. 6 »de vådliga verkningarna
av kulturlivets kommersialisering» och
»den massförintelse av sådana estetiska
värden, som en progressiv kultur måste
genomsyras av för att vara värdig sitt
namn». — Visst väcker sådana formuleringar
intresse. Progressiv kultur — vad
är det?

Vidare hänvisas till kulturförflackningen
och påpekas att filmstödet inte
ges åt de »mest ambitiösa filmskaparna»
samt att bara vissa skikt av befolkningen
bevistar kulturella evenemang. Därvid
uppkommer spörsmålet om det slags
kultur som bjuds och vilka hinder som
håller stora befolkningsskikt borta från
traditionellt betonade kulturtillställningar.

Man vill också kartlägga orsakerna
till de påtalade förhållandena. Det heter
i motionen: »Som vi ser det står
frågan nu ännu skarpare än förut så
här: Skall de monopolistiska krafterna,

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

de som behärskar huvudparten av pressen,
förlagen, filmen, reklamen och den
opinionsbildande apparaten i övrigt och
som av såväl politiska som ekonomiska
vinstskäl fabricerar och sprider en mindervärdig
masskultur få bibehålla och
stärka sitt övertag?»

Jag tycker att jag själv kunde ha formulerat
denna fråga. Spridandet av en
mindervärdig masskultur är något vi
måste bekämpa.

Man anger också, som det heter, orsakerna
till bristfälligheterna och för
fram följande frågor:

»1) Befolkningens behov av kultur nu
och under gynnsammare förutsättningar; 2)

I vilken mån tillgodoses nu behoven? 3)

Vad slags kultur bör det vara?

4) I vilken omfattning behövs verksamma
kulturarbetare under skilda förutsättningar
och utvecklingsförlopp?»

Ja, detta låter mycket bra. Dessa frågor
tål att övervägas. Längre fram i motionen
heter det: »Vår bestämda åsikt
att ett samhälleligt program för utvecklandet
av kulturaktivitet måste väsentligt
baseras på de enskilda människornas
och folkrörelseorganisationernas
medverkan underströks även i våra
fjolårsmotioner i ämnet.» Bortsett från
de långa orden var också det en bra
sats.

Man hävdar att ansvaret för kulturens
uppbyggnad och underhåll faller
på samhället och visar att den samhälleliga
insatsen »bör bestå i uppmuntran
till skapandet av kulturorganisationer,
baserade på folkrörelserna».

I praktiken behöver det nog utredas
vad detta innebär. Det som jag berört
skulle alltså visa nödvändigheten av utredningen,
och jag tror att undertecknarna
velat vara ärliga. Men när det
gäller det första namnet på motionen
är jag inte övertygad längre, efter det
som inträffade förra onsdagen vid midnatt
här i kammaren, då det var för
sent att begära replik. Herr Dickson

En allsidig kulturutredning

hade fogat en blank reservation vid allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 54 och talat om kartläggning av problemen
inom filmskapandets område.
Det var då motionären i fråga, herr
Hermansson, talade och enligt hans anförande
— som jag åhörde och som jag
nu har i protokollet — är han på det
klara med vad för slags kultur han vill
ha och vill att vi skall ha. I motionen
anförs att en allsidig kulturutredning
är av nöden, men jag tycker det verkar
som om motivet vore mycket ensidigt.
Motionärerna vill komma åt vad som
kallas imperialismens epok samt vissa
stater och folk.

Jag blev mycket fundersam när jag
läste följande avsnitt av herr Hermanssons
anförande: »Kommersialiseringen
av filmen har lett till en låg och avskyvärd
moral i många stycken, som är betecknande
för den epok som vi lever i
och som är imperialismens epok. Detta
är förvisso viktigt att avslöja och bekämpa,
men jag avser därvid inte det
förhållandet att man i vissa filmer visar
hur kärlek mellan två människor går
till. Den sortens moralister som klagar
på detta här i kammaren och i andra
sammanhang har jag ingen förståelse
för.» Här kallas alltså erotik, ja den
råaste sexualkult, för kärlek och godtas
som kultur. Det lär inte vara förhållandet
i de stater där herr Hermanssons
ideologi är förhärskande, men på den
punkten vill han alliså inte följa sina
höga föredömen.

Sedan talade herr Hermansson om
filmer vilkas våldsinslag bör påtalas.
Dessutom talade han om kriget i Fjärran
Östern, varvid följande angrepp
kom: »De som utifrån religiösa eller
andra övertygelser vänder sig mot moral
i filmen tycker jag skall kritisera
detta våld, inte att kärlek mellan unga
människor betraktas som ett viktigt
filmtema. Det senare är helt i sin ordning
och bör icke föranleda kritik.»

Nu gör det verkligen det i alla fall.
De människor som herr Hermansson
kallar personer med religiösa och and -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Rösträtt för utlandssvenskar m. m.

ra övertygelser har nog rätt att kritisera
dylika företeelser. Samtidigt måste
man skriva under på att filmer med
våldsdåd och våldsmentalitet är någonting
vi skall vända oss mot. Vad som
föranledde mig att begära ordet i dag
var framför allt de delar av herr Hermanssons
anförande förra onsdagen
som egentligen rör samma ämne som
det vi nu behandlar.

Jag anser för min del att kritiken inte
ensidigt skall riktas mot oarter som
våldsdåd i film eller oförsvarliga krig
på en del håll i världen utan att allt
som innebär våld, förtryck och ofrihet
— både politiskt och kulturellt — skall
kritiseras. Detta gäller inte minst tendensen
att förytliga begreppet kärlek
och förråa umgänget människor emellan,
som just finns i de kommersialiserade
filmer och de böcker som man
vill bekämpa. Massförintelsen av sådana
estetiska värden som en progressiv kultur
måste genomsyras av för att vara
värd sitt namn är någonting vi bör
lägga märke till, men vi skall akta oss
för att tro att herr Hermansson verkligen
är ute efter det han talar om. En
allsidig kulturutredning betyder alltså
enligt huvudmotionären en utredning
med en viss tendens, ett förhärligande
av en viss ideologi. När han talar om
folkrörelser måste jag fråga: Vad menas
med progressiv kultur? Vad kommer
det att finnas kvar för folkrörelser, om
herr Hermanssons tankegångar förverkligas?
Vad skall man säga t. ex. om författare
som sitter i fängelse?

.Tåg väntar inte längre på herr Hermanssons
besked om vad slags kultur
han önskar. Herr talman! Jag vet det
redan.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag är nästan helt förekommen
av herr Nilsson i Agnäs och
vill därför bara göra ett litet tillägg med
anledning av att det kallas kultur som
herr Hermansson et consortes har berört
i denna fråga. Herr Hermansson

har inte infunnit sig i kammaren, men
eftersom jag förberedde honom på att
jag skulle komma att säga några ord
anser jag mig fullt fri att yttra vad jag
hade tänkt.

Herr Hermansson säger, som herr
Nilsson i Agnäs nyss nämnde, att man
i vissa filmer visar hur kärlek mellan
två människor går till. Det anser han
inte göra någonting, det är i sin ordning.
Det må han gärna tycka; vi kan
inte hindra människor att tycka vad de
vill. Jag tror inte att han har rätt på
den punkten, ty det finns ting som inte
skall föras till torgs inför hela allmänheten.

Jag skulle vilja fråga herr Hermansson,
som nyss har varit i Sovjetunionen,
om han tror att det finns den ringaste
möjlighet att sådana filmer skulle få
visas där. Vi vet att en av dem har förbjudits
i Norge, och vi vet — vilket jag
nämnde förra gången denna fråga var
uppe — att vi i utlandet får uppbära
spe och hån för att Sverige exporterar
sådana produkter.

Vad som gör att jag inte kan fundera
på att yrka bifall till den motion som
vi nu behandlar är det klargörande som
herr Hermansson et consortes har givit
beträffande vad de anser vara progressiv
kultur. Jag kallar det en reaktionär
rörelse, som river ned en del av
den kultur som mödosamt har byggts
upp under långa tider. En sådan »kultur»
vil! jag inte vara med om att befrämja.

Därför, herr talman, har jag inte något
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 25

Rösträtt för utlandssvenskar m. in.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av proposition
med förslag angående rösträtt för
utlandssvenskar m. m. jämte motioner.

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

I proposition nr 145 hade Kungl.
Maj:t (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att antaga förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen,

2) lag om ändring i kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253).

Förslaget 1) åsyftade att bereda vissa
utlandssvenskar möjlighet att delta i
andrakammarval och folkomröstningar
i Sverige samt innebure bl. a. en begränsning
av rösträtten för utlandssvenskar
till personer som varit kyrkobokförda
här någon gång under de senaste
fem kalenderåren. Det innehölle
därutöver, liksom förslaget 2) i dess
helhet, vissa ändringar av närmast formell
natur.

Två par följdmotioner hade väckts:

1) 1:893 av herr Dahlén in. fl. och
11:1108 av herr Wedén m. fl., vari
hemställdes »att riksdagen måtte besluta
att 53 b § mom. 2 första satsen i
lagen angående ändring i lagen den 26
november 1920 om val till riksdagen får
följande lydelse: ’ej är mantalsskriven
i riket men någon gång varit här kyrkobokförd’»; 2)

1: 894 av herr Holmberg m. fl. och
11:1107 av herr Bohman m. fl., vari
hemställdes »att riksdagen måtte vidtaga
sådana ändringar i det lagförslag
som framlagts genom proposition nr 145
att utomlands bosatta svenska medborgare
får möjlighet att utöva rösträtt
vid val till riksdagens andra kammare
därest de någon gång varit kyrkobokförda
i riket».

Under den allmänna motionstiden
väcktes tre par motioner om rösträtt
för utlandssvenskar:

1) I: 81 av fru Segerstedt Wiberg och
11:110 av herr Hamrin i Jönköping,

2) 1:379 av herr Dahlén m. fl. och
II: 411 av herr Ohlin in. fl.,

3) 1: 380 av herr Holmberg m. fl. och
11:474 av herr Bohman m. fl.

Rösträtt för utlandssvenskar m. m.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna 1:81 och 11:110,
1: 379 och II: 477 samt I: 380 och II: 474
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; och

2. att riksdagen måtte, med avslag på
motionerna 1:893 och 11:1108 samt
1:894 och 11:1107, för sin del antaga
de i proposition nr 145 framlagda lagförslagen
med de ändringarna att 1 §
punkten 2 och 53 f § första stycket lagen
om val till riksdagen erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse.

Reservation hade avgivits av herr
Sveningsson (h), fru Segerstedt Wiberg
(fp) samt herrar Hernelius (h), Sörenson
(fp), Wahlmid (ep), Magnusson i
Tumhult (h), Hamrin i Jönköping (fp),
Boo (ep) och Norrbg (fp), vilka ansett,
att utskottet under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 893 och II: 1108 och i anledning
av motionerna I: 894 och
II: 1107, för sin del antaga de i proposition
nr 145 framlagda lagförslagen
med de ändringarna att 1 § punkten 2,
53 b § första stycket 2) och 53 f § första
stycket lagen om val till riksdagen erhölle
i reservationen angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag hade tänkt tala litet
om detta ärendes riksdagshistoria, som
i och för sig är ganska intressant, men
jag skall avstå från detta av »debattekonomiska»
skäl.

Så mycket vill jag i alla fall säga att
vi motionärer — jag säger vi motionärer,
ty jag har under tidigare år motionerat
i denna fråga — från riksdag till
riksdag, när vi har önskat införa rösträtt
för utlandssvenskarna, mötts av allsköns
motiveringar för att förhindra
detta — mest har det rört sig om saker
av teknisk natur. Det har t. ex. sagts
att denna reform skulle vara riskabel
att genomföra, att det kunde tänkas att
folk som inte vore berättigade att utöva

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Rösträtt för utlandssvenskar m. m.

rösträtt skalle göra det ändå, att det
kunde tänkas att utlandssvenskar skulle
kunna uppföras i flera röstlängder samtidigt
o. s. v.

Det är välgörande att departementschefen
i propositionen, även om han
inte gjort rent hus med sådana resonemang,
samtidigt uttalat att någon hundraprocentig
säkerhet inte nås härvidlag.
Man har under årens lopp ägnat mycket
stort intresse åt vad jag skulle vilja
kalla den negativa sidan av saken -— att
se till att ingen otillbörlig, ingen icke
kvalificerad får rösträtt. Men den positiva
sidan har inte tillgodosetts i samma
grad; många människor som borde
ha rösträtt utestängs nu trots att de är
svenska medborgare och uppfyller kraven
i vallagen och följaktligen borde ha
denna medborgarrätt eller, rättare sagt,
borde efter ansökan därom få utöva
denna sin medborgarrätt. Dem har man
inte ägnat samma intresse. I och med
att förslaget i den föreliggande propositionen
antages kommer emellertid läget
att bil förbättrat, och detta kan vi
notera med mycket stor tillfredsställelse.

Vi konstaterar också att man under
årens lopp gjort ganska mycket för att
se till att rösträtten göres oberoende
av vistelseorten. Jag tänker på de hemmasvenskar
som har beretts möjlighet
att utomlands rösta på ambassader och
på konsulat. När det emellertid gäller
att göra rösträtten oberoende av vederbörandes
bostadsort d. v. s. den ort där
vederbörande har sin sysselsättning har
det gått ganska trögt ända tills nu. Vi
reservanter är tillfredsställda, men inte
fullständigt tillfredsställda — det finns
en klausul i den föreliggande propositionen
som säger att man måste ha förekommit
i den svenska kyrkobokföringen
under de senaste fem åren för att
vara kvalificerad för rösträtt.

Det har sagts — och det säger man
fortfarande — att problemet om utlandssvenskars
rösträtt inte är särskilt
stort. Det skall erkännas att det inte

är stort, om man tänker på antalet människor
som berörs av det. Utlandssvenskarnas
förening har beräknat att det
finns 65 000 utlandssvenskar. Siffran är
mycket osäker, och ännu mera osäkert
blir det om man försöker sig på att
beräkna hur många av dessa utlandssvenskar
som uppfyller kraven i vallagen
och som har givit sin mening till
känna att de vill ha rösträtt och sedan
även röstar. Det har sagts att det kanske
rör sig om ett antal av 20 000. Jag
tror för min del att den siffran är väl
hög.

Nu är det på det sättet — och detta
kanske bör sägas i detta sammanhang
— att sammansättningen partivis bland
utlandssvenskarna avviker från sammansättningen
partivis hos svenskar i
allmänhet.

Naturligtvis finns det inga siffror på
dessa saker, men ser man på yrkesfördelningen
bland utlandssvenskarna
framgår det klart att bland de människor
det här gäller och som vi vill ge
rösträtt är högern överrepresenterad,
folkpartiet något övererepresenterat, socialdemokraterna
något undenrepresenterade
och centerpartiet — det vågar
jag tro — i liög grad underrepresenterat.

Men det är inte den saken det här
gäller. Låt oss bara helt allmänt konstatera
att de valmän det här gäller —
även om man tar reformen helt ut som
reservanterna gör — i mycket ringa
grad kommer att påverka partirepresentationen
bland de valda.

Det är som sagt inte här problemet
ligger, utan det ligger i att man vill bevaka
enskilda individers som vi anser
självklara medborgarrätt. För mig
går exempelvis tankarna till en konsul
på andra sidan jordklotet, anställd i ett
svenskt exportföretag. Denne konsul utför
ett mycket uppoffrande arbete. Han
hjälper människor, däribland många
sjömän. Han kommer då i den situationen
att en sjöman, som hör till hans
klientel, har rösträtt medan konsuln

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

själv inte bär någon rösträtt. Denne
konsul måste medverka vid val i egenskap
av valförrättare för svenskar, vilka
utövar sin rösträtt utomlands. Men
själv har han inte någon rösträtt.

Tankarna går till den svenska delegationen
inom Förenta Nationerna. De
tjänstemän som är knutna till delegationen
har rösträtt. Men delegationens
chaufför kommer t. ex. inte att få någon
rösträtt enligt de villkor som utskottsmajoriteten
och departementschefen föreslår.
Tjänstemännen vid vår svenska
delegation inom FN har rösträtt men
de svenskar som är knutna till Förenta
Nationernas generalsekretariat kommer
i allmänhet inte att få rösträtt enligt
utskottsförslaget.

.lag skulle kunna mångfaldiga dessa
exempel. Jag har redan sagt att jag är
till freds med propositionen, men när
den gör avgränsningar och säger att vi
skall förbehålla rösträtten till dem som
varit kyrkobokförda under de senaste
fem åren, då är jag inte med på noterna.

Man frågar sig vad det finns för motivering
för en sådan avgränsning. Ja,
här har man inte någon annan källa att
gå till än propositionen. Vad säger man
då i denna? Jo, den talar om de förändringar
av betydelse för rösträtten som
inträffar efter det att en utlandssvensk
lämnat Sverige. Det är svårt för röstlängdsmyndigheterna
att få besked om
sådana förhållanden, säger man. Vilka
är då dessa förhållanden? Jo, i propositionen
säger man att det främst gäller
det grundläggande rösträttsvillkoret,
nämligen att vederbörande skall vara
svensk medborgare. Skall inte detta
kunna styrkas genom att vederbörande
har giltigt svenskt pass även i de fall
han eller hon varit borta en längre tid
från Sverige?

Man konstaterar i propositionen att
utlandssvenskarna blir fler och fler. Det
gäller framför allt, säger man att se till
att rösträtten inte går förlorad för de
många svenskar, vilka tillbringar en

Rösträtt för utlandssvenskar m. in.

kortare tid i ett främmande land. Man
nämner som exempel personer som är
utomlands för studier eller som ett led
i sin yrkesverksamhet och personer
som är sysselsatta i internationell biståndsverksamhet.
Detta kontaterande i
propositionen innebär i själva verket
ett erkännande; man säger att det är
särskilt angeläget att fånga in just dessa
kategorier. Men däri ligger att det också
är angeläget att ge dem rösträtt som
varit borta från folkbokföringen under
en längre tid.

De egentliga argumenten för att avskärma
en del av utlandssvenskarna på
det sätt som man gör är av två slag.
Man säger i propositionen: »Dels är typiskt
sett ovissheten större om utlandssvensken
någonsin kommer att återvända
till Sverige ju längre han bär varit
borta.» Men man kan väl inte peka på
en utlandssvensk och säga: Du har varit
borta från kyrkobokföringen så länge,
din prognos är dålig; det finns stor
sannolikhet för att du inte kommer att
återvända till Sverige; därför skall du
förlora din rösträtt. Jag kan inte finna
att ett sådant resonemang har någon
som helst bärkraft.

Men så kommer vi till det argument
som man vanligast möter i sammanhanget.
I propositionen står det att
»förtrogenheten med svensk samhällsutveckling
och med de problem som är
aktuella i den svenska dagspplitiken generellt
sett blir mindre ju längre tid
som har förflutit från det utlandssvensken
lämnade Sverige». Är det så alldeles
säkert? Jag kan inte bevisa det, men
jag tror att de utlandssvenskar som begär
att få rösträtt i ett svenskt andrakammarval
i genomsnitt är mera kvalificerade
att bedöma svenska politiska
förhållanden och vad därmed sammanhänger
än den svenska valmanskåren i
sin helhet. Det må vara hur som helst
därmed; enligt vanliga demokratiska
principer vill vi inte frånta människor
som inte är så insatta i politiken deras
rösträtt. Vi vet att många röstar på ett

3*-—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 50

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Rösträtt för utlandssvenskar m. ni.

visst parti utan att alls veta varför de
gör det. Den allmänna principen måste
vara att alla skall lia rösträtt oberoende
av sina kvalifikationer vad gäller bedömandet
av de politiska problemen.

Innan jag slutar vill jag säga att det
kan hända alt hithörande problem med
det föreslagna nya valsystemet kan lösas
på ett enkelt sätt. Det nya valsystemet
innebär att röstutfallet i hela riket
blir avgörande för partisammansättningen
i riksdagen. Jag tänker mig möjligheten
— frågan är inte aktuell i dag
— att dessa utlandssvenskar vid riksdagsval
skulle kunna rösta enbart på ett
parti och att deras röster inräknas i den
allmänna pott som är grundläggande för
p artif ör delningen.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
har faktiskt fått gå den långa
vägen. Som bekant har ju frågan om
utlandssvenskarnas rösträtt debatterats
många gånger i riksdagen, och bortåt
fyrtio år har gått sedan den första
gången togs upp. Det gällde då en motion
med begäran om utredning rörande
möjligheterna för utomlands bosatta
svenska medborgare att delta i allmänna
val. Motionen avslogs av, som det
kallades, principiella skäl.

Varje gång detta krav sedan dykt
upp, har det rönt ett hårdnackat motstånd,
och det har pågått en nästan
ändlös debatt. Från socialdemokratiskt
håll har det ständigt förts fram olika
skäl för avslag. Som ett huvudskäl har
man pekat på de tekniska svårigheterna
att bereda rösträtt för utlandssvenskarna.
Det är emellertid att märka, att
vissa av de remissinstanser, som haft
att avge yttranden över utredningar
som gjorts, inte funnit att några oöverstigliga
hinder härvidlag föreligger.
Frågan borde därför redan för länge sedan
ha lösts. Men det har inte gått att

få majoritet i kamrarna för en lösning
i positiv riktning.

Det är givetvis med tillfredsställelse
som vi inom högerpartiet nu konstaterar
regeringens ändrade inställning i
det förenklade förslag som presenteras
i propositionen. Det är ett steg i rätt
riktning. Men därmed har jag inte sagt
att vi oreserverat kan godta förslaget i
dess helhet. Förslaget innehåller begränsningar,
som ingalunda står i överensstämmelse
med vår uppfattning. Det
innehåller även begränsningar, som enligt
mitt sätt att se inte heller överensstämmer
med riksdagsordningens bestämmelse
om att valrätt »tillkommer
en var man och kvinna, som är svensk
undersåte» och uppfyller övriga krav
för rösträtt.

Som det redan har påpekats av herr
Wahlund föreslås i propositionen, att
rösträtt skall få utövas endast av de utlandssvenskar
som varit kyrkobokförda
här i landet någon gång under de fem
senaste kalenderåren. Andra svenskar,
som bor utomlands, skulle på så sätt
inte kunna utnyttja denna medborgerliga
rättighet. Vi anser, att det är orimligt
att denna folkgrupp skall ställas åt
sidan, och vi kan inte heller finna att
femårsklausulen är på något sätt påkallad.
Varför skall dessa människor ■—
det gäller flera tiotusentals personer —
bli av med den rösträtt de en gång haft?
Det är inte möjligt att detta står i överensstämmelse
med grundlagens mening.

Vidare måste vi hålla i minnet, att
utlandssvenskarnas intresse för sitt
gamla hemland är starkt levande, och
det kommer säkerligen inte att bli
mindre med de kommunikationer som
nu står dem till buds. Det stora flertalet
håller också redan goda kontakter
med Sverige och följer noga händelseutvecklingen
på hemmaplan, även om
de råkat vara borta i åtskilliga år. De
har ingen förståelse för att de inte skall
ha samma medborgerliga rättigheter
som sina landsmän. De fordrar också
att få sin rösträtt.

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

Jag vill vidare erinra om de stora insatser
som företagsrepresentanter och
affärsmän samt flera andra yrkeskategorier
gör för vårt land världen över.
Men möjligheterna att göra dessa insatser
får de inte alltid omedelbart, utan
i många fall kan det behövas flera år,
innan de bereds tillfälle att genom t. ex.
befordran göra insatser av större betydelse.
Att under sådana förhållanden
begränsa dessa svenskars rösträtt, kan
inte vara riktigt.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter och ber att få instämma
i herr Wahlunds yrkande om bifall
till reservationen.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! I en demokrati är den
allmänna rösträtten av fundamental betydelse.
Den tesen har med kraft hävdats
från liberalt håll, inte minst när
det gällt utlandssvenskarnas rösträtt. Yi
hälsar därför med tillfredsställelse, att
denna fråga nu får en teknisk lösning
— jag understryker ordet teknisk.
Härigenom föres principen om allmän
rösträtt ett stort steg framåt, framför
allt för denna grupp av medborgare.

Det förslag som läggs fram i proposition
145 tillgodoser på nästan alla
punkter högt ställda krav på teknisk
smidighet och elegans. På en högst väsentlig
punkt föreligger det dock, som
redan framgått av debatten, delade meningar.
Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
vill begränsa utlandssvenskarnas
möjligheter att upptas i särskild röstlängd;
denna möjlighet skall tillkomma
endast de utlandssvenskar som varit
kyrkobokförda i Sverige någon gång
under de fem år som närmast föregår
det år röstlängden upprättas. En tidsgräns
av detta slag blir naturligtvis godtycklig
och innebär en enligt min uppfattning
helt onödig begränsning av
den allmänna rösträtten.

I motionsparet 1:893 och 11:1108
föreslås att denna begränsning skall
slopas. Detta motionsyrkande, som stö -

Rösträtt för utlandssvenskar m. m.

des av utskottets borgerliga hälft, innebär
att tidsgränsen i fråga om kyrkobokföringen
skall utgå. Utövandet av
rösträtten förutsätter stor aktivitet från
den presumtivt röstberättigades sida —
jag betonar presumtivt röstberättigade,
ty man får ju inte automatiskt rösträtt
utan måste aktivt vidta en åtgärd för
att få sin rösträtt; d. v. s. man måste se
till att bli upptagen i den särskilda röstlängden.

De tankar om en begränsning av rösträtten
med hänsyn till kunskaper och
intresse, som framförts i propositionen,
motiverar faktiskt inte alls någon snäv
tidsspärr av detta slag. Den aktiva handling
som fordras för att man skall få
rösträtt utförs inte av dem som inte har
intresse av att delta i valet eller intresse
av att visa sin bestående anknytning till
Sverige. Denna tidsspärr kommer däremot
att utestänga många med ett högst
levande intresse för sitt hemland. Man
kan nämna exempelvis utlandskorrespondenter
och tjänstemän i internationella
organisationer som vistas utomlands
mer än fem är i sträck.

Dessa tankegångar har redan i detalj
utvecklats av herrar Wahlund och Magnusson
i Tumhult, och jag inskränker
mig till att avslutningsvis konstatera,
att principen om allmän och lika rösträtt
för svenska medborgare bör ges en
så vid tillämpning som möjligt. Därför,
herr talman, yrkar jag bifall till reservationen
av herr Sveningsson m. fl.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det är på sitt sätt ett
ganska märkligt förslag som kammaren
i dag har att ta ställning till. Genomförs
regeringens förslag om rösträtt för
utlandssvenskar, blir Sverige det första
landet i Norden och ett av mycket få
demokratiska länder i världen som
kunnat sörja för att dess medborgare
får tillfälle att delta i hemlandets val
också under tid de är bosatta utomlands.

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Rösträtt för utlandssvenskar m. m.

Krav på en reform i denna riktning
har upprepade gånger framförts i riksdagen,
och de utredningar som under
senare år sysslat med frågan har inte
saknat viljan att nå fram till en positiv
lösning. Men det har visat sig vara
förenat med betydande svårigheter att
konstruera en teknisk lösning som är
tillfredsställande från både principiella
och praktiska synpunkter. Det är så
mycket mer glädjande att den tekniska
konstruktion som nu redovisats i propositionen
har godtagits av ett enhälligt
konstitutionsutskott.

Min glädje skulle emellertid vara ännu
större, om enigheten inom konstitutionsutskottet
hade gällt inte bara tekniken
utan även principerna. Så är tyvärr
inte fallet. I propositionen har,
som vi hörde, föreslagits en viss begränsning
i rösträtten för utlandssvenskar
på det sättet att rösträtt förbehålls
dem som någon gång under de
senaste fem åren före valet varit bosatta
i Sverige. Denna tidsbegränsning vill
de borgerliga ledamöterna i konstitutionsutskottet
inte godta. Deras principiella
inställning är, som vi hörde,
att alla svenska medborgare oavsett
om de någonsin har haft eller någonsin
kommer att få någon annan anknytning
till Sverige än själva medborgarskapet
skall ha rätt att delta i val till
den svenska riksdagen. Denna ståndpunkt
ger mig anledning att här något
närmare förklara hur vi inom regeringen
har resonerat oss fram till det i propositionen
föreslagna femårsvillkoret.

Yad som gör frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt komplicerad är att utlandssvenskarna
utgör en mycket heterogen
grupp. I gruppen ingår både
svenskar som har emigrerat i egentlig
mening, d. v. s. definitivt har lämnat
Sverige i avsikt att skapa sig en ny
framtid i ett annat land, och svenskar
som bor i ett främmande land under
ett begränsat antal år t. ex. för studier
eller som representanter för svenska företag
eller som tjänstemän i interna -

tionella organisationer. Beträffande denna
senare kategori —• svenskar som är
borta hemifrån bara några få år — är
det tydligt att det är ganska starka skäl
som talar för att de får behålla sin rösträtt
under vistelsen utomlands. Men är
det lika rimligt att också emigranter
skall få rösträtt? År det t. ex. rimligt att
en svenska som gifter sig med en utlänning
och bosätter sig i mannens hemland
skall kunna delta i ett svenskt riksdagsval,
fastän det är alldeles klart att
hon inte har en tanke på att återvända
till Sverige? Eller är det rimligt att
en person som har svenska föräldrar
men ända sedan födseln är bosatt utomlands
och kanske aldrig har satt sin
fot i Sverige skall få rösta i våra svenska
val? Nu kan man naturligtvis säga att
dessa frågeställningar inte har så stor
praktisk betydelse därför att personer
som saknar anknytning till Sverige kan
väntas avstå från att göra ansökan om
att få utnyttja rösträtten. Men det är
inte alldeles säkert, och i varje fall förefaller
det berättigat att efterlysa vissa
principer när man utformar nya rösträttsvillkor.

Inom regeringen har vi sagt oss att
det principiellt riktiga är att rösträtt i
svenska riksdagsval ges endast till sådana
utlandssvenskar som på ett mera
påtagligt sätt berörs av de beslut som
den svenska riksdagen fattar. I konsekvens
med denna tanke vore det bästa
om man kunde förbehålla rösträtten för
dem som kan väntas återvända till Sverige
inom en inte alltför avlägsen framtid.
Som lätt inses är det emellertid
omöjligt att införa ett villkor av detta
slag i lagstiftningen. Man får i stället
lov att hålla sig till utlandssvenskens anknytning
till Sverige i det förflutna vid
utformningen av rösträttsvillkoren.

Men den anknytningen kan inte få
ligga hur långt tillbaka i tiden som
helst. Dels är ovissheten större om utlandssvensken
någonsin kommer att
återvända till Sverige ju längre tid han
har varit borta, dels är det berättigat

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

alt anta att en utlandssvensks förtrogenhet
med svensk samhällsutveckling och
med de problem som är aktuella i den
svenska dagspolitiken generellt sett blir
mindre ju längre tid som har förflutit
från det han lämnade Sverige. Det ligger
i sakens natur att metoden med en
tidsgräns ger en schematisk avgränsning
av den röstberättigade personkretsen.
Men med den nu föreslagna femårsgränsen
tror jag att man kan säga
att alla de kategorier utlandssvenskar
som det är särskilt angeläget att få med
också omfattas av reformen.

För en tidsgräns kan emellertid också
anföras andra skäl.

Ett utmärkande drag i lagstiftningen
på det valrättsliga området är sedan
gammalt att man ställer stora krav på
valsäkerhet. Det har ansetts angeläget
att förebygga att obehöriga personer,
d. v. s. personer som inte uppfyller de
allmänna rösträttsvillkoren, får tillfälle
till valdeltagande. Vill man ha med utlandssvenskar
i röstlängder får man
finna sig i en viss uppmjukning av annars
normala valsäkerhetskrav. Men om
man som reservanterna förordar tar
med alla utlandssvenskar, även sådana
som har varit borta från hemlandet under
decennier, hetyder det i praktiken
att man helt ger upp valsäkerheten. Det
finns inga möjligheter att på ett tillförlitligt
sätt kontrollera om en utlandssvensk
som lämnat Sverige för 20 eller
30 år sedan fortfarande är svensk medborgare.
Vid så lång frånvaro har ett
svenskt pass inte något större bevisvärde.

Reservanterna vill tydligen helt bortse
från de principiella och praktiska
synpunkter som har varit vägledande
för regeringen i dess ställningstagande.
De bygger sitt förslag på ett rent teoretiskt
resonemang. De menar att 16 §
riksdagsordningen utan åtskillnad ger
alla svenska medborgare som har uppnått
föreskriven ålder och inte är omvndigförklarade
rösträtt, oavsett om de
hor inom eller utom landet. Varje be -

Rösträtt för utlandssvenskar in. m.

gränsning i rösträtten med hänsyn till
hosättningsförhållandena strider, enligt
reservanternas mening, i princip mot
grundlagen.

Detta är, herr talman, en märklig
uppfattning. För att någon skall få rösta
krävs ju, förutom att han uppfyller
rösträttsvillkoren, uttryckligen också i
samma paragraf — 16 § riksdagsordningen
— att han finns upptagen i röstlängd
som röstberättigad. När herr
Norrby här läste upp en del av 16 §
undanhöll han kammarens ledamöter
den viktiga begränsning som sålunda
finns införd härvidlag. Om man inte
är upptagen i röstlängden hjälper det
inte att styrka att man uppfyller alla
övriga villkor för rösträtt. Detta framgår
med all önskvärd tydlighet av de
motivuttalanden som gjordes när rösträttsvillkoret
»bosättning inom riket»,
dvs. mantalsskrivning, utgick ur riksdagsordningen.
Skälet till ändringen
var helt enkelt att man ansåg att den
nya lydelsen bättre än den gamla gav
uttryck för »de modifikationer i och
avvikelser från de uppställda valrättsvillkoren,
som i tillämpningen uppkomma
därav, att man ansett sig böra av
praktiska skäl göra rätten för den enskilde
att avgiva sin röst beroende av,
huruvida han blivit i röstlängden upptagen
såsom röstberättigad».

Nej, herrar reservanter! Det är en
mer än egendomlig grundlagstolkning
ni för till torgs. Jag vill bara ytterligare
understryka att 16 § riksdagsordningen
fick sin nuvarande lydelse år
1909 och att den under de nära sex
decennier som har gått sedan dess tilllämpats
så, att i princip endast svenskar
som är bosatta i Sverige har rösträtt.
Det tog mycket lång tid innan någon
kom på tanken, att de bestämmelser
i vallagstiftning och folkbokföringslagstiftning
som utesluter utlandssvenskar
från rösträtt skulle vara grundlagsstridiga.
Enligt er tolkning av 16 § riksdagsordningen
har konstitutionsutskottet
vid upprepade tillfällen intagit

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Rösträtt för utlandssvenskar in. m.

grundlagsstridiga ståndpunkter när frågan
om utlandssvenskarnas rösträtt har
varit uppe till debatt. Detta gäller även
de borgerliga ledamöterna i konstitutionsutskottet.
Så sent som 1964 ställde
sig de borgerliga ledamöterna i konstitutionsutskottet
bakom en lösning i en
motion om utlandssvenskarnas rösträtt
som innebar att rösträtten begränsades
till sådana utlandssvenskar som inte
varit borta från Sverige längre tid än
tio år. Då fann man på borgerligt håll
uppenbarligen inte något grundlagshinder
eller annat hinder mot en begränsning
av utlandssvenskarnas rösträtt av
i princip samma slag som den regeringen
nu föreslår.

Herr WAIILUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet kanske
inte var inne i kammaren när jag höll
mitt förra anförande, och därför skall
jag för säkerhets skull upprepa mina
ord. Jag sade att jag hade mött denna
proposition med stor tillfredsställelse,
framför allt därför att den visar att det
går att klara hithörande frågor utan de
tekniska besvärligheter som det tidigare
har gjorts så stort nummer av.
Men detta att hälsa propositionen med
tillfredsställelse — jag vill gärna säga
stor tillfredsställelse — innebär ju inte
att man vill följa propositionen i vått
och torrt.

Vi har avgivit en reservation till utskottets
utlåtande, och när jag hörde
statsrådet argumentera för femårsklausulen
var argumenten faktiskt desamma
som jag bemötte i mitt anförande, när
jag talade för reservationen. Kanske
fanns det en ändrad nyans i statsrådets
anförande i dag, när han tryckte hårdare
på valsäkerheten än vad som gjorts
i propositionens formuleringar. Statsrådet
menade, att svenskt pass inte är
ett så särskilt säkert dokument, om vederbörande
har varit många år utanför
Sveriges gränser. Det tycker jag är ett
märkligt konstaterande. Jag påstår inte
att herr statsrådet har fel, men har herr

Kling rätt så innebär det att det är illa
ställt med vår passkontroll. Passen förnyas
ju successivt, och den åtgärd man
då bör vidta är givetvis att kontrollera
att passen är som de skall vara.

Sedan tog statsrådet också några exempel.
Det ena gällde en svenska som
gift sig utomlands men behållit sitt
svenska medborgarskap, och det andra
gällde en svensk som sedan födelsen
har vistats utomlands. Där anser jag
dock att frågeställningen inte primärt
har något att göra med valrätten utan
med hur man skall bedöma vilka regler
vi skall ha för svenskt medborgarskap.

Herr NORRBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Justitieminister Kling
anförde att jag hänvisade till riksdagsordningen
16 §. Det har jag dock försiktigtvis
inte gjort. Jag är väl medveten
om att det i riksdagsordningen finns
hänvisningar till vallagen som innebär
begränsningar i den grundlagsenliga
huvudprincipen om allmän och lika
rösträtt. Jag har alltså inte hävdat att
det är grundlagsstridigt med vare sig en
femårsregel eller en tioårsregel; jag
har hävdat att det strider mot grundlagsregeln
om allmän rösträtt.

Inte heller är det riktigt som herr
Kling påstod, att vi från borgerligt håll
har hävdat att svenska medborgare
utan någon som helst anknytning till
Sverige skall få rösträtt. Vi vill att vederbörande
skall ha varit kyrkobokförd
i Sverige någon gång — och det är en
väsentlig skillnad. En utlandssvensk
blir inte automatiskt upptagen i röstlängden.
Där finns alltså en begränsning.
Rösträtt tillkommer endast den
som är upptagen i röstlängden, och det
är ett rätt komplicerat förfarande att
bli uppförd i den särskilda röstlängden.
Man måste informera sig om de nya
bestämmelser som gäller, och man måste
ha svenskt pass med begränsad giltighetstid
■—-''som herr Wahlund underströk.
Det är alltså inte på det sättet att
den som har varit borta från Sverige

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

i 20—30 år och inte bär förnyat sitt
pass kan få rösträtt. Vederbörande
måste skaffa särskilt intyg om att han
har giltigt svenskt pass samt ansöka om
att bli intagen i den särskilda röstlängden.
Dessutom måste han delta i valet,
vilket är mer komplicerat för en utlandssvensk
som skall rösta än för en
hemmaröstande.

Naturligtvis kan den utlandssvensk
som vill behålla sin rösträtt resa hem
vart femte år för en skenåtgärd — kyrkobokföringen
— bara i syfte att bli
upptagen i röstlängden, men det tycker
jag inte är förenligt med goda demokratiska
principer. Men den som en gång
har haft rösträtt och fortsätter att leva
under samma förhållanden skall inte
förlora den bara därför att femårstiden
löpt ut.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det är ganska ovanligt
med reformer som ger förmåner till en
begränsad del av ett större, likartat
klientel. Sådana reformer är inte rättvisa.
I detta fall ger man alltså rösträtt
åt en grupp utlandssvenskar, medan
man ställer en lika fullvärdig grupp
svenskar utanför denna förmån genom
den föreslagna femårsgränsen. Det har
väckts ett par borgerliga motioner i anslutning
till propositionen, och det är
glädjande att inte regeringen har dragit
tillbaka sin proposition, ty även den
bygger på en gammal borgerlig idé, som
det har tagit lång tid att vinna genomslagskraft
för. Vi gläder oss nu över att
frågan till någon del har lösts.

I högermotionen har man framhållit
de många utlandssvenskar som företräder
svenska intressen och — skulle man
vilja tillägga — säkert gör mer för Sverige
än många hemmasvenskar. De är
på många sätt goda ambassadörer och
PR-män för vårt land. Jag tänker därvid
visst inte bara på affärsmän och
pressfolk utan framför allt på de många
svenska u-landsarbetare som är anställda

Rösträtt för utlandssvenskar in. in.

i enskilda svenska eller internationella
humanitära organisationer och som inte
i likhet med SID A-tjänstemän förordnas
på två år utan för den goda sakens skull
stannar avsevärt längre. Var och en begriper
hur värdefullt det är för ett nystartat
skol- eller sjukhusprojekt att en
rektor eller en intendent stannar 6—8
år, så att den personliga erfarenheten
och förtrogenheten med förhållandena
kan komma företaget till godo. De enskilda
biståndsinsatsernas övertag över
de statliga insatserna består många
gånger i att personalen inte skiftar så
ofta. Skall nu en sådan god ambition
efter fem år belönas som om vederbörande
förlorat medborgerligt förtroende? Det

finns också en växande grupp
unga svenskar, som under en del år är
ute för studier och praktik på skilda
håll i världen för att skaffa sig internationell
träning, en träning som mer
och mer kommer att krävas här hemma
på många fält. De är alltså ute för att
berika sig för en insats här hemma.
Skall även de efter fem år betraktas som
emigranter för tid och evighet?

Om man bevarar sitt svenska medborgarskap
innebär detta också att man
hoppas kunna återvända hem. Det fall
som justitieministern nämnde, när en
svenska gifter sig med en utlänning och
bevarar sitt svenska medborgarskap, förekommer
säkerligen inte ofta. De som
bevarar sitt svenska medborgarskap i
en sådan situation gör med all säkerhet
detta i tanke att återvända hem i framtiden.

I utskottet ventilerades också departementschefens
krav på förtrogenhet
med svensk samhällsutveckling som
rimligt villkor för rösträtt. Utskottet har
gjort en försiktig skrivning, men vi vet
ju att man i utskottet var nog så tveksam
och menade att utlandssvensken
ganska snart tappar kontakt med och
intresse för hemlandet. Skulle något
sådant förekoma i något fall kan man
förmoda att vederbörande även tappar

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Rösträtt för utlandssvenskar m. in.

intresset för att ansöka om att bli upptagen
i den särskilda röstlängden.

Jag vet efter mina sju utlandsår att de
utlandssvenska kolonierna verkligen
slår vakt om svenskhetens bevarande i
utlandet. Vill man träffa särdeles svensksinnat
folk skall man fara utrikes. Det
är med landet som med föräldrahemmet;
man uppskattar det mest när man
har lämnat det. På sina håll möter man
ett nästan rörande intresse för Sverige.
Många idealiserar hemlandet. För något
år sedan sade jag att många till och med
idealiserade regeringen. Det gör man
fortfarande; det märkte jag i somras.
Man kan knappt tro att det är sant, men
så är det.

Låt mig plocka ut en av dessa många
tusen utlandssvenskar som bär på en
olycklig kärlek till Sverige, olycklig
därför att kärleken inte ens har blivit
besvarad med rösträtt. Han heter John
Gustavson och har levt 60 år utrikes.
På flera svenska institutioner har han
med föredrag, debatter och diktuppläsning
hållit intresset för det svenska och
för Sveriges samhällsutveckling levande
hos många årsklasser av unga utlandssvenskar.
Jag besökte honom i en sjuksal
i Antwerpen i somras. Han satt i
sängen. Kroppen var skral men anden
vital, och det dröjde inte länge förrän
han med glänsande deklamationskonst
lät Runeberg, Levertin och Nils
Ferlin passera revy. Han kommer aldrig
hem och han får aldrig rösträtt, men
med tanke på den mannen och många
andra ber även jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag skall efter justitieministerns
anförande inte ta upp den
punkt som man gjort till huvudpunkt i
argumenteringen för reservationen,
nämligen tolkningen av grundlagsbestämmelserna
med hänsyn till utlands -

svenskarnas rösträtt. Den saken har redan
tidigare i debatten belysts så ingående,
att det förmodligen inte finns anledning
att uppehålla sig därvid. Jag
vill endast säga att herr Norrby i sitt
anförande gjorde en klar reträtt från
det resonemang som man fört under tidigare
debatter i denna kammare.

Med glädje konstaterar jag att det har
varit möjligt att i utskottet skapa full
enighet om den tekniska lösningen av
frågan. Inte minst det förhållandet att
kravet på mantalsskrivning kunnat slopas
har gjort att lagförslaget fått en
utformning som — såvitt jag kan bedöma
— är både smidig och tillfredsställande
ur många synpunkter. Det
faktum att kyrkobokföring någon gång
under de senaste fem åren räcker för
att erhålla rösträtt utgör en ganska liberal
förutsättning. Jag skall inte närmare
gå in på det.

Det är beträffande tidsbegränsningen
som meningarna i utskottet varit delade.
Utskottsmajoriteten har funnit förslaget
väl avvägt. Det kan inte vara rimligt
att sådana emigranter som avsett
att för alltid lämna landet skall ha rösträtt
vid svenska val för all framtid.

Jag vill säga till herr Werner, att det
ändå inte är möjigt att någon myndighet
i landet skulle kunna skaffa sig en
bild av huruvida vederbörande avser
att lämna landet för alltid eller tänker
stanna kanske 20—30 år i ett annat land
för att sedan återvända till Sverige.
Det måste härvidlag finnas en gräns,
och jag tycker att den i propositionen
har blivit lämpligt utformad.

Man kunde tänka sig en annan möjlighet,
nämligen att utsträcka rösträtten
till olika yrkeskategorier. Redan nu är
det ju möjligt att rösta för t. ex. missionärer,
för att nämna en grupp. Men
detta är i varje fall inte ur våra synpunkter
en tillfredsställande lösning.
Alla bör behandlas lika oavsett yrke
och ställning. I dessa stycken anser jag
att den föreslagna lösningen är den
bästa.

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

Det torde för övrigt vara ganska orimligt
att kräva att tidsgränsen helt skulle
slopas. Det enda land som enligt vad
jag funnit har gått så långt är Frankrike,
men det finns ju mycket i franskt
politiskt liv, som inte går att jämföra
med förhållandena här uppe i Norden.
Jag vill också än en gång understryka,
att inget av de nordiska grannländerna
ännu har kommit på tanken att genomföra
en sådan utvidgad rösträtt för dem
som lämnat moderlandet som den vi
nu är i färd med att införa i Sverige.

Jag skall inte närmare gå in på någon
polemik med de ärade talesmännen
för reservanterna, men jag måste
något reagera mot herr Wahlunds sätt
att resonera. Jag tyckte att han ville antyda
att det skulle vara den politiska
sammansättningen av utlandssvenskarna,
som skulle vara anledningen till att
utskottsmajoriteten inte fallit för frestelsen
att slopa tidsgränsen. Jag vill
säga herr Wahlund, att det inte alls förhåller
sig på det sättet att yrke eller
politisk uppfattning skulle vara något
skrämmande för vårt partis del. Tvärtom
— i början av 1900-talet var det väl
inte i största utsträckning borgerligt
folk som lämnade vårt land. Vid slutet
av andra världskriget var det många
som tillhörde arbetarklassen som på
grund av de då rådande svårigheterna
på arbetsmarknaden lämnade landet.
Dessa emigranter har naturligtvis fortfarande
vissa band med sitt hemland.
Men jag skall inte närmare gå in härpå.

Resonemanget om att man, om man
en gång blivit kyrkobokförd i Sverige
vilket i de flesta fall betyder att man
en gång blivit född här, för all framtid
skulle ha rätt att rösta i vårt land,
skulle väl med samma rätt kunna givas
beträffande den kommunala rösträtten.
Man skulle kunna fråga sig: Varför
får inte jag, som är född i Landskrona
och som fortfarande känner
varmt för den staden — inte minst i
idrottsliga sammanhang — lov att rösta
i den staden för all framtid? Det finns

Rösträtt för utlandssvenskar m. m.

en viss likhet i herrarnas argumentering
och den som jag nu anförde. Jag''
medger dock att det är ett orimligt sätt
att resonera.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Adamsson vill
jag säga att om man bevarar sitt svenska
medborgarskap under många år som
utlandssvensk, avser man att återvända.
Det är ett psykologiskt bevis som man
inte kan komma ifrån. I annat fall hade
man naturligtvis sökt medborgarskap i
det land där man bor, ty ett sådant är
också förenat med en hel del fördelar.
Nu avstår man alltså från dessa förmåner
för att bevara sitt svenska medborgarskap,
och det gör man inte utan
anledning.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det fanns eu detalj i
herr Adamssons anförande som jag inte
vill skall stå oemotsagd i protokollet.
Herr Adamsson kan så småningom i den
stenografiska utskriften av protokollet
kontrollera att det i mitt tidigare anförande
inte låg ett spår av insinuation
om att partisammansättningen hos dessa
presumtiva, nytillkomna röster skulle
ha influerat på utskottsmajoritetens inställning.
Nej, her Adamsson, något sådant
har jag aldrig velat insinuera.

Herr NORRBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson säger
att femårsregeln innebär en ganska liberal
begränsning. Vi folkpartister vill
naturligtvis inte ha en ganska liberal
regel, vi vill ha en helt liberal regel, och
det är en sådan vi har föreslagit.

Det förvånade mig att herr Adamsson
ansåg att jag först i mitt förra inlägg
gav en mera nyanserad syn på
grundlagsbudet i detta fall. Jag tar mig
friheten att citera från reservationen,
där vi föreslår att ett avsnitt i utskot -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Rösträtt för utlandssvenskar m. m.

tets utlåtande borde ha följande lydelse:
»Enligt utskottets mening bör utgångspunkten
vid bedömningen av denna
fråga vara, att riksdagsordningen i 16 §
anger att ''valrätt tillkommer en var
man och kvinna som är svensk undersåte’
och uppfyller vissa krav i övrigt.
Det föreskrivs att valrätten skall grundas
''på förhållandena vid röstlängdens
tillkomst’ och att närmare bestämmelser
skall ges i vallagen. För att utesluta
någon från hans grundlagsenliga rösträtt,
trots att han då röstlängd upprättas
är svensk medborgare och uppfyller
övriga villkor, måste starka skäl anföras.
»

Litet längre fram i reservationen talar
vi om riksdagsordningens huvudregel.
Denna huvudregel innebär att det
skall vara allmän rösträtt för svenska
medborgare. Vi är helt på det klara att
vissa nyanseringar av bl. a. röstlängdstekniska
skäl måste förekomma. Men
de begränsningarna vill vi göra så små
som det över huvud taget är möjligt.
Det är därför vi har skrivit vår reservation.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen om jag
missuppfattade herr Wahlund. Det är
emellertid glädjande att han inte ansåg
att det var några sådana motiv som
förestavade vår hållning.

Om jag inte uttryckte mig klart förut,
herr Norrby, vill jag göra det nu. Jag
avsåg inte att man i reservationen inte
skulle ha givit uttryck åt den mening
som herr Norrby förde till torgs; jag
avsåg de resonemang som man från reservanternas
håll fört i dessa debatter
under tidigare år.

Jag skall inte, herr Werner, ingå på
den debatt vi hade i utskottet om ett
visst exempel som gällde en svensk som
var gift med en utländsk kvinna men
som fortfarande bevarade sitt svenska
medborgarskap. Vi kan plocka fram
nästan vilka exempel som helst i dessa

sammanhang, men de bevisar egentligen
ingenting i sak.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Werner sade i sitt
senaste anförande att bevarar man sitt
svenska medborgarskap är det ett bevis
för att man skall återvända till Sverige.
Hur går det då med den vackra historia,
som herr Werner berättade i sitt
första anförande, om en man — jag
kommer inte ihåg om han var 60 år
gammal eller om han hade varit i utlandet
i 60 år — som låg sjuk och som
aldrig tänkte återvända till Sverige?
Bevarandet av medborgarskapet kan
alltså inte anses vara något bevis för
att man ämnar återvända och vill uppehålla
anknytningen till Sverige.

Det gläder mig att herr Norrby läste
in i kammarens protokoll hela § 16
riksdagsordningen. Jag är däremot inte
glad över att lian också läste upp den
följande meningen i reservationen, raderna
9—12. Där säger nämligen reservanterna
att man, om man har starka
skäl, kan beröva en människa hennes
grundlagsenliga rättigheter. Det är ett
märkligt uttalande av ledamöter i konstitutionsutskottet.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Bara några få ord, herr talman, till
justitieministern!

Den man som jag berättade om har
varit utomlands i 60 år och skulle komma
hem redan i morgon dag — det kan
jag försäkra — om han med justitieministerns
hjälp skulle kunna få de ekonomiska
betingelserna ordnade.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det är mycket glädjande
att vi nu äntligen, efter så många års
utredningsarbete, motioner och debatter
i denna fråga, har fått en proposition
på riksdagens bord som innebär
att man i princip tillerkänner utlands -

Torsdagen den 7 december 19C7 fm.

Nr 50

svenskar rösträtt. Detta innebär principiellt
ett erkännande av att även utlandssvenskar
skall få utöva sin grundlagsenliga
valrätt.

Men jag måste, herr talman, säga att
nog känner jag mig besviken över att
det i propositionen — och även i utskottsutlåtandet
av utskottsmajoriteten
— görs en så utomordentligt snäv begränsning,
att förslaget endast omfattar
de utlandssvenskar som någon gång under
de senaste fem kalenderåren har
varit kyrkobokförda här i landet.

Jag kan instämma i allt vad herr
Wahlund har anfört och kan därför begränsa
mig till endast ett par korta
kommentarer.

Jag har vid åtskilliga tillfällen under
besök i andra länder fått uppmärksamheten
fästad på denna fråga och även
blivit uppmärksamgjord på den vikt
som utlandssvenskar fäster vid rösträttsfrågan.
Jag tänker här exempelvis
på sådana personer som under många
år har varit anställda i internationella
organisationer eller som varit anställda
i svenska företag utomlands och på
sina respektive orter i respektive länder
gjort ofta mycket betydelsefulla insatser
för att främja svenska intressen
och för att göra det svenska namnet
känt och välkänt.

Tack vare förbättrade kommunikationer
— det har ju skett eu revolution
på det området under de senaste årtiondena
— har utlandsvenskarnas
möjligheter att följa vad som händer
här hemma avsevärt förbättrats. Jag
förstår mycket väl utlandssvenskarnas
reaktion mot att de inte haft rätt att utöva
sån grundlagsenliga rösträtt. Jag
har mer än en gång mött den uppfattningen,
att utlandssvenskarna är diskrimiimerade.
Jag har till och med mött
bittra uttryck för att man tydligen här
hemma betraktar utlandssvenskarna
som något slags »seoond (''lass»-svenskar
och att man underskattar de insatser
som de gör för vårt land.

Man må säga vad man vill om dessa

Rösträtt för utlandssvenskar m. m.

reaktioner; de är i alla fall värda att
uppmärksamma. Ibland när vi mött
denna reaktion utomlands bär va fått
det intrycket, att irritationen mera gäller
frånvaron av rätten att rösta än de
små praktiska möjligheterna att utöva
rösträtten. Jag kan inte hjälpa att jag
fått den uppfattningen, att man tar
frånvaron av rösträtt som ett uttryck
för att vi hemmasvenskar inte till fullo
uppskattar de insatser som utlandssvenskarna
gör på många områden.

Mot denina bakgrund, herr talman, är
jag som sagt besviken över den snäva
femårsgränsen. Den kommer i realiteten
att indela utlandssvenskarna i två
grupper: de som får rösträtt och de som
kommer att förvägr as denna medborgerliga
rättighet. En del kommer ju också,
såsom reservanterna här påpekar, att
få utöva sin rösträtt 1968, men 1970
förvägrar man dem det.

Vi skall inte underskatta den reaktion
som genomförandet av detta förslag
kommer att få. Denna snäva begränsning
är inte motiverad av vare sig
principiella eller praktiska skäl. Enligt
förslaget förutsattes att utlandssvensken
själv måste ta ett initiativ för
att bli uppförd i röstlängden, och då
finns det knappast någon anledning att
räkna med att personer som saknar
verklig anknytning till hemlandet och
intresse för vårt öde här skulle i stor utsträckning
komma att utöva rösträtt.

Jag tycker som sagt att både principiella
och praktiska skäl talar för att
man slopar denna femårsgräns, och jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Även jag skall nöja mig''
med två korta kommentarer. Den ena
är att utgångspunkten tydligen är litet
olika för reservanter och utskott. Det
verkar som om utgångspunkten för reservanterna
närmast vore att man genom
denna rösträtt skulle befrämja
samhörigheten med moderlandet för ut -

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Rösträtt för utlandssvenskar ni. m.

1 an ds®venskarna. I och för sig är detta
ett acceptabelt motiv, och utskottet har
ookiså understrukit att det självklart är
värdefullt att dessa känner samhörighet
med vårt land. Detta kom också till uttryck
i det anförande som herr Eliasson
i Sundborn nu höll.

För mjig kan detta dock inte vara utgångspuhkten
för bedömningen av en
■rösträttsfråga. För mig är utgångspunkten
i stället den som justitieministern
har redovisat. Bakom rösträttsbestämmelsennas
utformning måste väl ligga
den tanken, att de som berörs av den
svenska riksdagens beslut skall ha möjlighet
att påverka dess sammansättning,
medan däremot personer som på
intet sätt eller föga påverkas av de beslut
vi fattar i kamrarna inte heller bör
ha möjlighet att påverka sammansättningen
av riksdagen. Det innebär naturligtvis
vissa svårigheter att översätta
detta till praktiska regler, men den lösning
som riksdagen val i dag kommer
att anta innebär dock att man i mycket
hög grad närmar sig denna princips
tillämpning.

Det förefaller mig nämligen som om
här funnes två grupper av utlandssvenskar.
Å ena sidan är det de som temporärt
vistas i andra länder för att studera
eller arbeta. Å andra sidan är det de
som utvandrar för att söka sin utkomst
och lycka i andra länder. Av olika skäl
kan de som tillhör den sistnämnda gruppen
komma att bevara sitt svenska medborgarskap.
Rån det då vara riktigt att
de som närmast berörs av besluten i
parlamenten i sina länder inte skall ha
möjlighet att påverka sammansättningen
av den svenska riksdagen? För min
del svarar jag nej på den frågan.

Den andra kommentaren har närmast
karaktären av en fråga till reservanterna.
Det framgick mycket klart av det
anförande statsrådet Kling bär höil att
de borgerliga under en lång period,
mellan åren 1910 och 1964 i varje fall,
har gjort en anman tolkning av grundlagen
än den man nu gör. Jag måste

fråga reservanterna: Yad har hänt efter
1964 eftersom ni nu tolkar grundlagen
på annat sätt och menar att varje tidsbegränsning
är ett brott mot demokratiska
principer? Att det finns vissa bestämmelser
om tidsgräns kan väl inte
vara odemokratiskt, inte heller att det
finns vissa särbestämmelser. Herr Wahlund
lät förstå, om jag fattade honom
rätt, att han kunde tänka sig att
utlandssvenskarna när vi någon gång i
framtiden får ett nytt valsystem skulle
kunna rösta på ett parti. Men detta
system vill herr Wahlmid antagligen
inte att vi skall genomföra för dem som
bor här i landet utan för dem skall det
vanliga systemet gälla. När det gäller
utlandssvenskarna vill herr Wahlund i
dag inte ha några undantagsbestämmelser.

Man anser det alltså principiellt oriktigt
att bestämma en tidsgräns. Ännu
för ett par, tre år sedan ansågs att tio
år var en lämplig tidsgräns.

Det skulle som sagt vara intressant
att få veta vad som har inträffat efter
1964.

För min del ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson
i Tumhult begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 55, röstar

Ja,

Den, de ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Nr 50

Tidsplan för de beslutade skolreformernas genomförande — Främjande av den
tekniska forskningen m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Wahlund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 94 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Ordet lämnades på begäran till

Herr TURESSON (h), som yttrade:

Jag avsåg att rösta nej men råkade
trycka på ja-knappen.

§26

Tidsplan för de beslutade skolreformernas
genomförande

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
190, i anledning av motioner om en
tidsplan för de beslutade skolreformernas
genomförande.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Högerns partimotioner
om en tidsplan för de beslutade skolreformernas
genomförande, framlagda
första gången i fjol och upprepade i år,
synes nu börja bli tillgodosedda i viss
utsträckning, åtminstone vad beträffar
skolbyggan det. I sitt utlåtande konstaterar
statsutskottet detta och redogör på
grundval arv ett yttrande från skolöverstyrelsen
för vad som avses skola ske
inom den närmaste framtiden, om de
investeringsramar som skolöverstyrel -

sen beräknat för budgetåren 1968/69—
1970/71 verkligen också ställs till förfogande.
Motionerna kan alltså sägas delvis
ha fyllt sin uppgift som påpekare
av hittills otillfredsställande förhållanden.

Därutöver har skolöverstyrelsen animerats
till att framhålla angelägenheten
av att de för de olika skolreformerna
beslutade tidsplanerna inte ändras, ett
uttalande som får anses vara av värde
som press på Kungl. Maj:t, om ecklesiastikdepartementet
i fortsättningen
skulle vilja sväva på målet.

Skulle skolöverstyrelsens anslagsäskanden
och långiidsbedömning däremot
inte accepteras av Kungl. Maj :t
och tidsplanerna därigenom återigen
bli ifrågasatta, torde det bli nödvändigt
att återkomma med motionsyrkandena
för tredje gången. Nu har jag inget annat
yrkande än bifall till utskottets
hemställan.

^ Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§27

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

191, i anledning av motioner om en
plan för forskningsorganisationen vid
universiteten.

Utskottets hemställan bifölls.

§28

Främjande av den tekniska forskningen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

192, i anledning av motioner om främjande
av den tekniska forskningen m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det är en utomordentligt
viktig fråga som tas upp i högerns

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

Utredning angående utformningen av den svenska rymdverksamheten

partimotion i detta stycke, nämligen
frågan om främjande av den tekniska
forskningen. Statsutskottet har också i
medvetande därom skrivit mycket positivt
om motio nsf ör.s lag en.

På eu punkt är jag dock något mindre
optimistisk än vad utskottet är, nämligen
i fråga om vad det nya statliga
centralorganet för tekniska forskningsfrågor
kan komma att uträtta. Utskottet
förutsätter att detta organ bland andra
uppgifer också bär att se till, att där så
är möjligt industriföretagen utnyttjas
för statliga beställningar av forskningsooh
utvecklingsarbete. Man kan befara,
att det centrala organet i första hand
kommer att befatta sig med organisations-,
administrations- och samordningsfrågor.
Det blir gärna så, eftersom
dessa frågor ligger närmast till hands.
Lika viktigt är emellertid att industrin
i så stor utsträckning som möjligt inlemmas
i den tekniska forskningens arbetsgemenskap.
Det måste framhållas
för Kungl. Maj :t, att denna uppgift för
centralorganet inte får förbises ellér
omhänderhas så att säga vid sidan om.

Skulle det visa sig att man ser ut att
nonchalera industriföretagen och deras
möjlighet, kompetens och kapacitet
med avseende på forskning och utveckling,
finns det anledning att återkomma
motionsvägen. Jag hoppas verkligen
— och har ett visst fog för den förhoppningen
— att så inte behöver bli fallet,
utan att den skrivelse till Kungl. Maj :t
som utskottet hemställer att riksdagen
skall avlåta kommer att bära den frukt
som motionärerna åsyftar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 29

Utredning angående utformningen av
den svenska rymdverksamheten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

193, i anledning av motioner om utredning
angående utformningen av den
svenska rymdverksamheten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Under en följd av år
har i vårt land avsevärda penningsummor
satsats på den fredliga utvecklingen
av atomkraften. Men nu är det rymdforskningen
som står i blickpunkten,
och en satsning'' på rymdteknikområdet
skulle ha betydelse inte bara för företag
inom denna bransch utan också för ett
stort antal företag inom svensk verkstadsindustri.

Som svar på frågan om vilka vinster
rymdforskningen medför kan man svara
att dessa främst är kunskapsmässiga.
Men vinster finins också att hämta i
praktiska tillämpningar. Den rent vetenskapliga
rymdforskningen syftar till
att skaffa ökad kunskap om jorden och
dess omgivning. Den kain t. ex. avse att
utanför jordens skärmande atmosfär registrera
och studera strålningen från
olika himlakroppar och ge information
om världens uppkomst och utveckling.
Dessa ord är inte mina egna utan tankar
som framförts dels av gruppen
Rymdteknik i Sveriges mekanförbund,
dels av Ingeniörsvetenskapsakademien.

I motion II: 178, som bär herr Gustafson
i Göteborg som första namn och
»om undertecknats av representanter
för de fyra demokratiska partierna, betonas
att framstegen under de senaste
tio åren torde sakna motsvarighet i den
tekniska historien. Den nya tekniken
har på senare år snabbt tagits i anspråk
på ett växande antal verksamhetsfält.
Jag skulle kunna nämna satellitöverföring
av televisionsprogram som numera
är en vardaglig företelse och den kommersiella
teletrafiken, som också är under
stark utveckling. Inom en nära
framtid kommer direkt distribution av
televisionsprogram till konsumenterna
att kunna ske från satelliter. För vårt

Torsdagen den 7 december 1967 fm. Nr 50 87

Utredning angående utformningen av den svenska rymdverksamheten

land har denna fråga fått ökad betydelse
genom att Sverige bidrar till finansieringen
av en utredning beträffande en
europeisk experimentsatellit för telekommunikati
o ner.

Andra områden är väderlekstjänsten.
Det är navigationen för luft- och sjöfart.
Det är också kartläggning. Men
den största tekniska och ekonomiska
insatsen har gjorts inom den bemannade
rymdfarten. Jag skall inte ta upp tid
med att gå in på detta, lag skall bara
ställa frågan, som också förs fram i motionen,
om en ny svensk industri genom
en rent kommersiell utveckling av
rymdmaterial kan få tillgång till den
här tekniken.

Det finns också några organisationer
som arbetar med dessa frågor. Det är den
europeiska organisationen för byggande
av bärraketer, ELDO, med sex medlemmar.
Det är den europeiska rymdforskningsorganisationen,
ESRO. Dessutom
finns det en organisation som kallas
europeiska konferensen för telekommunikationer
genom satelliter och som
framför allt är en förhandlingsorganisation.
Denna organisatoriska splittring
av den gemensamma västeuropeiska
satsningen på rymdområdet är emellertid
i sig en källa till oro. En nationell,
av samhället påbörjad rymdverksamhet
är av två skäl en nödvändighet. Skälen
är dels den kunskapshöjande effekten
och dels höjningen av den internationella
konkurrensförmågan, som i sin
tur leder till sysselsättning för svensk
industri.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
nämna att det finns starka motiv även
för en svensk satsning på rymdforskning,
d. v. s. utnyttjande av rymdtekniken
för naturvetenskaplig forskning. I
motionen i fråga har det framförts önskemål
om en utredning, som vore synnerligen
angelägen, en utredning som
belyser rymdverksamheten i dess helhet,
som analyserar behovet av en välavvägd
nationell och internationell insats
ekonomiskt och organisatoriskt och

som anger en målsättning för det framtida
arbetet.

Det är viktigt att en sådan utredning
kommer till stånd med skyindsamhet så
att vårt land inte riskerar att bli efter
i utvecklingen på detta område. V,i bar
nu fått veta av utskottsutlåtandet att en
arbetsgrupp för rymdteknik tillsatts
med departementsrådet Håkansson som
ordförande och att i arbetsgruppen ingår
representanter för industrin, statliga
myndigheter och organisationer.

Det intressanta är att denna arbetsgrupp
bär kommit till sedan motionen
utarbetats, kanske på grund av motionen.

Till sist skulle jag vilja uttrycka den
förhoppningen, att det måtte ske något
f ramst ags v än ligt på detta område. En
svensk rymdstyrelse på tillräckligt hög
nivå skulle kunna tillsättas. Inom en
sådan rymdstyrelse borde behandlas såväl
de vetenskapliga som de kommersiella
aspekterna beträffande rymdverksamhet.

Mina förhoppningar står tills vidare
till den arbetsgrupp som här finns.
Rapporter från den får väl visa om motionsinitiativ
i framtiden är av nöden.

I detta anförande instämde herr
Stähl (fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§30

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr 194, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning
av lantbrevbärarbilar, och

nr 195, i anledning av motioner angående
planeringen av investeringarna
på trafik- och samfärdselområdet; samt
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 65, i anledning av väckta motioner
angående läkemedelsförsörjningen, och

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 fm.

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 5
december 1958 (nr 566) om ersättning
för krigsskada å egendom.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 31

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 368, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om yttrande
över vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande
församling antagit vid sitt artonde ordinarie
möte; och

nr 369, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
en av UNESCO :s generalkonferens antagen
konvention mot diskriminering
inom undervisningen;
från första lagutskottet:
nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om ändring
i föräldrabalken in. m.;

nr 365, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o),
14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt; nr

366, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246); och

nr 367, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 9 juni 1967 (nr 537)
angående ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;
samt

från andra lagutskottet:
nr 377, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med anledning
av sammanslagning av medicinalstyrelsen,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
och socialstyrelsen.

§32

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.52.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Nr 50

Torsdagen den 7 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr andre vice talmannen.

§1

Svar på interpellation ang. principerna
för upprättande av diplomatiska förbindelser
med andra stater

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
interpellerat angående principerna för
upprättande av diplomatiska förbindelser.

Hans fråga gäller dels vilka allmänna
principer regeringen följer när det gäller
vårt lands diplomatiska förbindelser
med andra stater, dels huruvida regeringen
avser att ta initiativ till att
upprätta diplomatiska förbindelser med
stater, med vilka sådana förbindelser
icke finns.

Av motiveringen framgår att herr Hermansson
främst har Östtyskland, Nordkorea
och Nordvietnam i tankarna. Han
anser att det i samtliga dessa fall rör
sig om sedan länge etablerade stater
och att det är anmärkningsvärt att vårt
land inte har »normala» relationer med
dem.

I enlighet med herr Hermanssons
önskemål får jag först redogöra något
för problemets principiella sida.

Förutsättningen för att stater skall
upprätta diplomatiska förbindelser är
att de erkänt varandra som suveräna
stater. Det föreligger icke skyldighet att
erkänna en främmande makt, utan åt -

gärden är beroende av praktiska och
politiska överväganden i varje särskilt
fall. En »bevisbörda» åligger således
inte någon stat att motivera varför erkännande
ej ges.

Vid bedömningen av erkännandefrågor
kan man anlägga olika synpunkter.
I Sverige brukar vi i första hand anse
avgörande att den makt, som skall erkännas,
har vunnit ett rimligt mått av
självständighet utåt och som någorlunda
allmänt godtagits av omvärlden. Vidare
krävs en rimlig stabilitet inåt, genom
att det finns statliga myndigheter
som faktiskt upprätthåller kontroll över
ett visst territorium och där utövar
suveräna befogenheter.

Enligt praxis ges svenskt erkännande,
när vi dels anser att minimikraven
är uppfyllda, dels finner att inga särskilda
skäl talar emot erkännande. Tekniskt
går erkännandet i regel till så att
vi, när en ny stat tillkommit, efter konseljbeslut
officiellt underrättar vederbörande
stat om vårt erkännande. Det
finns dock även ett annat tekniskt förfaringssätt,
nämligen att vi röstar för
statens upptagande som medlem i FN.

Frågan om upprättande av diplomatiska
förbindelser med de stater som vi
erkänner blir aktuell när parterna finner
att utvecklingen av kontakterna
dem emellan, t. ex. på handelns område,
motiverar att det skapas sådana särskilda
kanaler mellan deras regeringar,
som möjliggörs genom diplomatiska
förbindelser. Förslaget om öppnande av
dylika förbindelser kan komma från oss
själva eller från den andra staten. Någon
plikt att acceptera ett framfört förslag
existerar inte. Vi har dock inte skäl
motsätta oss upprättande av diplomatiska
förbindelser om vi inte finner att

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. principerna
delser med andra stater

kanaler av detta slag är onödiga eller
politiskt mindre lämpliga. Det är inte
alltid nödvändigt att upprätta en helt
ny beskickning, utan den officiella kanalen
kan komina till stånd genom
ackreditering av en representant som är
placerad i tredje land.

Det är möjligt att upprätthålla inofficiella
kontakter med främmande makter
och att utväxla meddelanden med
dem, utan att en överenskommelse om
diplomatiska förbindelser träffats. Om
sådana inofficiella kontakter får större
omfattning, kan det tyda på behov av
fast etablerade diplomatiska förbindelser.
En ovillkorlig förutsättning för att
överenskommelse härom skall kunna
träffas är dock att Sverige erkänner
den främmande staten. Jag kanske bär
får tillägga att enligt svensk uppfattning
varken erkännande av en stat eller
upprättande av diplomatiska förbindelser
med staten i och för sig innebär
ett politiskt ställningstagande till
förmån för statens regim.

Jag övergår nu till herr Hermanssons
andra fråga, som gäller huruvida regeringen
avser ta initiativet till upprättandet
av diplomatiska förbindelser
med ytterligare stater.

Det finns en rad nya stater, framför
allt på den afrikanska kontinenten, vilka
Sverige erkänt i samband med deras
inval i FN men med vilka diplomatiska
förbindelser saknas. Frågan om utveckling
av våra relationer med dessa stater
följs kontinuerligt av utrikesdepartementet.
Initiativ för att inleda diplomatiska
förbindelser blir i varje särskilt
fall beroende av bedömningen huruvida
våra relationer med dem ■—• t. ex. på
handelns område — kan förutses bli
så intensiva att det föreligger praktiskt
behov av att ackreditera sändebud.

Helt annorlunda ligger det till i förhållandet
mellan Sverige och Östtyskland,
Nordkorea och Nordvietnam som
särskilt nämnts i herr Hermanssons interpellation.
Dessa senare utgör som

för upprättande av diplomatiska förbin bekant

halvor av länder, som splittrats
till följd av andra världskriget och de
koloniala systemens avveckling. Dessa
delade länder utgör fortfarande skärningspunkter
för stormakternas intressen.

Praktiska överväganden och behov
ledde till Sveriges ställningstagande i
erkännandefrågan beträffande dessa tre
länder. Ett besläktat fall föreligger i
fråga om Kina och Formosa.

Beträffande Västtyskland är skälen
för vårt erkännande uppenbara och
självklara. Ett nittiotal stater, däribland
Sovjetunionen och de tre västliga stormakterna,
upprätthåller för övrigt diplomatiska
förbindelser med Västtyskland.

Beträffande Sydkorea och Sydvietnam
var Sverige länge avvaktande men
beslöt, sedan frågan dryftats vid ett
nordiskt uftrikesmliniistermiöte, under
hösten 1957 att rösta för deras inträde
i FN. I en svensk röstförklaring sades
att vårt beslut fattats med viss tvekan,
då de två staterna icke fått definitiva
och av andra stater erkända gränser.
Från regeringens sida klargjordes emellertid
att vår röstning innebar ett erkännande
av de två staterna med de
territorier som de då faktiskt innehade.

Någon motsvarande omröstning om
Nordkorea och Nordvietnam har inte
ägt rum i FN:s generalförsamling.

När Sverige senare upprättade diplomatiska
förbindelser även med Sydkorea
och Sydvietnam hade detta praktiska
skäl, nämligen bl. a. hänsynen till
det nordiska sjukhusprojektet i Sydkorea
och till våra handelsförbindelser.
Behov av självständiga ambassader i
dessa två länder förelåg emellertid inte,
utan våra sändebud i Tokio och Bangkok
ackrediterades i Söul respektive
Saigon. Som bekant har regeringen i
samband med byte på sändebudsposten
i Bangkok för några månader sedan beslutat
att den nye innehavaren inte
skall ackrediteras i Saigon.

Torsdagen den 7 december 1967 em. Nr 50 91

Svar på interpellation ang. principerna för upprättande av diplomatiska förbindelser
med andra stater

Om skälen till att Sverige inte erkänt
Östtyskland, Nordkorea och Nordvietnam
vill jag säga följande.

Vår tysklandsp optik innebär att vi
inte vill vidta någon åtgärd som kan
tolkas som ett svenskt erkännande av
att Tyskland definitivt skall förbli delat
och inte vill företa oss något, som kan
försvåra för det tyska folket och för
de ansvariga stormakterna att finna vägen
till en fredlig lösning av de problem,
som delningen medför. Detta
hindrar inte att vi strävar efter att utveckla
vår handel och samfärdsel med
Östtyskland.

Här må erinras om att frågan om förhållandet
till Östtyskland har behandlats
flera gånger i riksdagen, senast i
våras, i anledning av motioner med förslag
om normalisering av förbindelserna
mellan Sverige och Östtyskland. Dessa
föranledde inte någon riksdagens åtgärd.
Utrikesutskottet har i sina av
riksdagen godkända utlåtanden över
motionerna framhållit bl. a. att faktiska
relationer med Östtyskland vuxit fram
på många områden och att goda möjligheter
föreligger att inom den nuvarande
inofficiella ramen ytterligare utvidga
kontakterna med Östtyskland.

Ett eventuellt svenskt erkännande av
Nordkorea skulle inte vara ägnat att
bidra till en minskning av den internationella
spänningen kring Korea. I detta
sammanhang vill jag erinra om den
betydelsefulla omständigheten att Sverige
i enlighet med det koreanska vapenistilleiståndsavtalet
ingår i de neutrala
ländernas övervakntngskom,mission,
varvid Sverige tillsammans med
Schweiz utsetts att företräda FN-sddan.
En ändring av den svenska ståndpunkten
i erkännandefrågan skulle kunna
rubba grundvalen för vårt deltagande
i kommissionen och därigenom kunna
leda till att kommissionens arbete ytterligare
försvårades.

Vad beträffar frågan om erkännande
av Nordvietnam kan framhållas, att vi

upprätthåller vissa kontakter med Hanoi,
som dock inte är av formell karaktär.
Ambassadören i Peking har således
tid efter annan besökt Nordvietnam.

Riktmärket för alla strävanden, som
tar sikte på att befria det vietnamesiska
folket från krigets umbäranden och
olyckor, måste vara att snarast få parterna
att mötas vid förhandlingsbordet.
Ett svenskt erkännande av Nordvietnam
i dagens ömtåliga läge skulle enligt
vår nuvarande bedömning inte
främja detta syfte och möjligen kunna
komma att försvåra för vårt land att
göra en insats till förmån för en förhandlingslösning,
om nu möjligheter
därtill skulle yppa sig.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Någon skyldighet för
en stat att erkänna en främmande makt
föreligger inte, men det är regel att den
gör det. Vissa allmänna värderingar ligger
bakom ett sådant beteende och det
är val också bestämmande för Sveriges
handlande i detta avseende. Det är
praktiskt för den egna staten och dess
medborgare att man erkänt andra stater
och eventuellt även upprättat diplomatiska
förbindelser med dem. Det underlättar
resor, handel, lösande av
rättstvister o. s. v. Men även andra mera
vidsträckta värderingar ligger bakom
ett erkännande av andra stater. Vi har
väl alla uppfattningen eller rättare sagt
förhoppningen — den må ha svikits
många gånger ■— att ett utvidgat umgänge
mellan staterna kan vara en faktor
som bidrar till att bevara freden.

»Det är vanlig praxis att en ny stat
blir erkänd av de andra medlemmarna
av folkrättssamhället», står det i den
vid de nordiska universiteten allmänt
använda läroboken i folkrätt. Liknande
synpunkter framhävs i motsvarande
svenska läroböcker. Det normala är att
andra stater erkännes. Att andra stater

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. principerna

delser med andra stater

icke erkännes är däremot en avvikelse
från praxis.

Samtidigt som jag tackar utrikesministern
för hans exposé över de allmänna
principer som regeringen följer när
det gäller erkännande av andra stater
och upprättande av diplomatiska förbindelser
med dem vill jag framhålla,
att den allmänna regel som jag ovan talat
om starkare borde ha understrukits.
Det finns en viss snävhet i utrikesministerns
framställning, som kanske
sammanhänger med att jag i min interpellation
ställt frågan varför vårt land
icke erkänt vissa stater och upprättat
diplomatiska förbindelser med dem.
Svenskt erkännande ges enligt praxis,
säger utrikesministern, när vi dels anser
vissa minimikrav uppfyllda, dels
finner att inga särskilda skäl talar mot
erkännande. Det andra kriteriet faller
utrikesministern tillbaka på när det gäller
att försvara varför Sverige icke erkänt
Demokratiska folkrepubliken Korea,
Demokratiska republiken Vietnam
och Tyska demokratiska republiken.
Enligt min mening ligger emellertid bevisbördan
hos dem som hittills av olika
anledningar motsatt sig att vi erkänner
etablerade stater, vilka uppfyller alla
de kriterier som brukar anges för att
en stat i folkrättslig mening skall föreligga.

Även när det gäller de nämnda minimikraven
finns det en formulering i
utrikesministerns redogörelse, som är
snävare än vad som brukar förekomma
i den folkrättsliga litteraturen. Jag syftar
på uttalandet att den makt som skall
erkännas bör ha vunnit ett rimligt mått
av sjävständighet utåt som — och här
kommer den sats jag avser — »någorlunda
allmänt godtagits av omvärlden».

Detta är en kautschukformulering
som tillsammans med den på motsvarande
sätt för alla möjliga tolkningar
användbara satsen om »inga särskilda
skäl talar emot erkännande» har fått
vara den så att säga principiella grund -

för upprättande av diplomatiska förbin valen

för regeringens stelbenta och, som
jag tycker, reaktionära politik i vissa av
dessa erkännandefrågor.

En kort genomgång av förhållandet
till de tre stater, som jag särskilt nämnt
i min interpellation, får motivera det
gjorda omdömet. Men först kanske några
ord om ytterligare en allmän sats i
utrikesministerns svar, nämligen den
där det uttalas »att enligt svensk uppfattning
varken erkännande av en stat
eller upprättande av diplomatiska förbindelser
med staten i och för sig innebär
ett politiskt ställningstagande till
förmån för statens regim».

Men om det normala, om praxis är
att man erkänner främmande stater, blir
inte då konsekvensen av att man icke
erkänner en stat ett politiskt ställningstagande?
I varje fall torde det vara
svårt att bestrida att den stat det gäller,
alltså den som icke blir erkänd,
kan uppfatta detta som ett politiskt
ställningstagande. Även omvärlden torde
— såsom erfarenheten visar — i
många fall göra det.

Frågan om erkännande av Tyska demokratiska
republiken, en stat som existerat
sedan 1949, är ett exempel härpå.
Här har ju från Tyska förbundsrepublikens
sida mycket hårt sagts ifrån att
man betraktar ett erkännande av TDR
som en politisk, närmare bestämt ovänlig
handling. Man har i detta sammanhang
framfört den s. k. Hallsteindoktrinen.
Men detta innebär ju automatiskt
att ett icke erkännande av Tyska demokratiska
republiken också blir en politisk
handling. Detta kommer man inte
ifrån.

När det gäller Tyska förbundsrepubliken
— eller Västtyskland — säger
utrikesministern att skälen för vårt erkännande
är »uppenbara och självklara».
Beträffande Tyska demokratiska
republiken — eller Östtyskland —
är argumenteringen däremot en helt annan.
Därvidlag anser han att vår ställning
till tysklandsfrågan som helhet

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Nr 50

Svar på interpellation ang. principerna

delser med andra stater

skall vara bestämmande. Och svensk
tysklandspolitik säges innebära att vi
inte vill vidta någon åtgärd som kan
tolkas som ett svenskt erkännande av
att Tyskland definitivt skall förbli delat.
Han tillägger att vi inte vill »företa
oss något, som kan försvåra för det
tyska folket och för de ansvariga stormakterna
att finna vägen till en fredlig
lösning av de problem, som delningen
medför».

Utrikesministern anser tydligen att de
anförda synpunkterna skulle tala mot
erkännande av TDR. Däremot anses de
förenliga med ett erkännande av Tyska
förbundsrepubliken, vilket förefaller
mig vara en logisk kullerbytta. Om erkännande
av bägge de tyska staterna
kan tolkas som ett erkännande av att
Tyskland definitivt skall förbli delat,
måste väl erkännande av den ena av
de bägge tyska staterna i lika hög grad
kunna göra det. Om utrikesministern
tar sin argumentering på allvar blir
konsekvensen att Sverige skulle avbryta
de diplomatiska förbindelserna med
Tyska förbundsrepubliken och ta tillbaka
sitt erkännande.

Nu anser jag emellertid att själva
utgångspunkten för hans resonemang,
d. v. s. framställningen av vad som bör
vara svensk tysklandspolitik, är tvivelaktig.
Vårt vitala intresse i tysklandsfrågan
är väl att detta område på något
sätt stabiliseras och pacificeras. Delningen
av Tyskland har bestått i tjugo
år — om man enbart tar hänsyn till
Tyska förbundsrepubliken och Tyska
demokratiska republiken. Talet om en
återförening börjar te sig mycket främmande
för nutidens generation. Det är
självfallet det tyska folkets sak att besluta,
om en sammanslagning i någon
form av de bägge staterna skall äga
rum. Sveriges intresse beror på hur
denna enhetliga stat kommer att se ut.
Blir det eventuellt ett starkt kapitalistiskt
Tyskland, präglat av militarism
och revanschkrav, kan jag inte finna

för upprättande av diplomatiska förbinatt
vårt land har anledning understödja
detta.

Vad vi bör medverka till är alltså en
stabilisering, en normalisering av förbindelserna
mellan de bägge tyska staterna
och en fredlig lösning av tvistefrågor.
Vi bör underlätta förhandlingskontakter
mellan de bägge staterna, men allt
detta är starka argument för ett svenskt
erkännande av båda staterna, d. v. s.
även av Tyska demokratiska republiken.
Ett sådant erkännande kan vara ett stöd
även till krafter som söker luckra upp
den tidigare dogmatiska västtyska politiken.
Jag hoppas alltså att regeringen tar
hela denna fråga under snabb omprövning.

Frågan om ställningen till Demokratiska
folkrepubliken Korea och Demokratiska
republiken Vietnam gäller i
bägge fallen stater som existerat mer än
två årtionden. I bägge fallen har Sverige
erkänt de stater som upprättats på den
sydliga delen av territorierna, men inte
dem på den nordliga delen.

Frågan om hur regeringen under 1957
övergick från den för de neutrala länderna
karakteristiska positionen att lägga
ned sin röst i dessa frågor till att rösta
för USA-blockets förslag om medlemskap
för republiken Korea och republiken
Vietnam, d. v. s. de bägge sydstaterna,
i FN skulle i och för sig kunna
ägnas en rad kommentarer. Denna frontförändring
har karakteriserats som »ett
olycksfall i arbetet», men jag är inte helt
säker på att den bara var det. Den
motiverades av den svenske representanten
i generalförsamlingens politiska
utskott med hänvisning till universalitetsprincipen,
alltså att Sverige borde
erkänna alla etablerade stater.

Det återstår emellertid att besvara
frågan varför Sverige i säkerhetsrådet
röstade för medlemskap i FN åt Sydkorea
och Sydvietnam, men lade ned
sin röst beträffande Nordkorea. Varför
skulle inte universalitetsprincipen tilllämpas
också på denna stat?

94 Nr 50 Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. principerna för upprättande av diplomatiska förbindelser
med andra stater

Det avgörande, herr talman, är emellertid
vad som nu kan göras. Jag delar
inte utrikesministerns mening att ett
svenskt erkännande av Nordkorea skulle
leda till svårigheter för övervakningskommissionen.
Tvärtom skulle ett erkännande
kunna bidra till en minskning
av den internationella spänningen kring
Korea och vara ett positivt bidrag till
fred i detta område.

När det gäller Nordvietnam hänvisar
utrikesministern till de besök som ambassadören
i Peking tid efter annan avlägger
i Hanoi, och dessa är naturligtvis
tacknämliga. Mot ett svenskt erkännande
av Demokratiska republiken
Vietnam upprepar utrikesministern två
argument, som enligt min mening är
ohållbara. Det första är att ett svenskt
erkännande inte skulle främja målsättningen
att få till stånd ett möte mellan
parterna vid förhandlingsbordet. Det
andra är att ett erkännande skulle kunna
försvåra för Sverige att göra en insats
till förmån för en förhandlingslösning.

Jag skall här inte gå in på hela problemet
Vietnam. Om vi ser på relationerna
mellan Förenta staterna och Nordvietnam,
torde det emellertid vara ostridigt
att vad som därvidlag är nödvändigt
för att uppnå fred i främsta rummet
är att Förenta staterna upphör med
sina bombningar av Nordvietnam. Återstoden
av frågans lösning är, det bör
kanske tilläggas, givetvis att Förenta
staterna slutar med sina krigshandlingar
också i Sydvietnam och drar
tillbaka sina trupper. Förenta staterna
bedriver ett anfallskrig, ett mycket brutalt
anfallskrig mot ett litet land. Menar
verkligen utrikesministern på allvar att
möjligheterna att få slut på detta anfallskrig
skulle minska, om Sverige,
som är en liten, neutral stat i likhet med
Nordvietnam, skulle erkänna denna
stat? Enligt min mening skulle ett erkännande
tvärtom vara en handling av
solidaritet med den angripne och en

protest mot angriparen. Detta har naturligtvis
ingen avgörande betydelse för
att få slut på kriget, men det skulle
verka i denna riktning, inte i den motsatta
riktningen, som utrikesministern
tycks förutsätta.

Jag har också åsikten, att en eventuell
svensk medlarroll, som utrikesministern
talar om, skulle underlättas —- inte försvåras!
— av att det fanns ett svenskt
sändebud i Hanoi. Det har t. o. in. uppgivits
att Nordvietnam endast skulle
kunna godkänna ett sådant land som
medlare, med vilket man har diplomatiska
förbindelser. Om detta är riktigt,
faller ju utrikesministerns argumentation
på denna punkt.

Herr talman! Jag hoppas att regeringen
snabbt omprövar sin ställning när
det gäller erkännande av Demokratiska
republiken Korea och Demokratiska
republiken Vietnam.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Som svar på herr Hermanssons
kommentar till mitt interpellationssvar
kan jag bl. a. påpeka, att det
är givet att det föreligger politiska motiv
för vårt ståndpunktstagande till det
eventuella erkännandet av de tre nu
nämnda staterna. Dessa politiska motiv
består inte däruti, att vi har den eller
den uppfattningen beträffande den
regim som finns i dessa stater, utan de
beror helt enkelt därpå, att dessa stater
befinner sig i skärningspunkten mellan
de olika stormaktsintressen som är involverade
här.

Då det gäller den europeiska scenen
kan jag utan vidare säga att jag tycker
att det tillstånd som för närvarande råder
i Europa och som kan betraktas såsom
relativt lugnt ändå på sitt sätt endast
kan anses vara av en något provisorisk
karaktär så länge den tyska frågan
står i brännpunkten för de europeiska
folkens intresse. Därför vill vi
inte i onödan blanda oss i en angelä -

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Nr 50

Svar på interpellation ang. principerna för upprättande av diplomatiska förbin

delser med andra stater

genhet som berör i första hand det tyska
folket — det skall jag livligt instämma
med herr Hermansson i. Och vem vet
hur det tyska folket skulle ställa sig till
en eventuell återförening; vi vet inte
hur människorna exempelvis i Östtyskland
skulle komma att rösta i ett sådant
läge. Men därtill kommer att det inte
bara är en det tyska folkets inre gemensamma
angelägenhet, utan att också
stormakterna har sitt ansvar, eftersom
de har medverkat till den nuvarande
delningen av Europa. Av det skälet anser
jag att Sverige inte genom att nu
erkänna Östtyskland skall blanda sig i
den interna diskussionen mellan stormakterna
och det tyska folket. Jag kan
också instämma i att vårt önskemål är
att det skall bli en normalisering och en
stabilisering av förhållandena i Europa.
Om vi nu tog ett så känsligt steg som
en sådan åtgärd i själva verket skulle
utgöra, tror jag inte att detta skulle
medverka till en sådan normalisering.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet
att det huvudsakligen är de östeuropeiska
staterna som erkänt Östtyskland, medan
väststaterna i allmänhet inte har
gjort ett sådant erkännande. Det är
klart att detta också har en politisk bakgrund,
och det är skälet till att jag för
min del anser att vi även i fortsättningen
bör iaktta försiktighet på samma sätt
som vi har gjort när det gäller Östtyskland
alltsedan världskrigets slut.

Vad sedan beträffar Nordkorea och
Nordvietnam kan ju den frågan ställas,
varför man på sin tid genom röstningen
i Förenta Nationernas generalförsamling
ansåg sig automatiskt ha erkänt
Sydkorea och Sydvietnam. Det är emellertid
ett faktum att det, sedan man väl
röstat på detta sätt, anses att man därigenom
har erkänt vederbörande stater.
Vi har inte kommit i en liknande situation
beträffande Nordkorea och Nordvietnam.
Det är ett av skälen till att något
erkännande av dessa stater inte har
ifrågakommit.

Ett av skälen till erkännandet och
framför allt till upptagandet av diplomatiska
förbindelser med Sydkorea var
det skandinaviska sjukhuset som upprättades
där. Vi måste ha möjligheter
att övervaka verksamheten. Någonting
liknande kan inte åberopas beträffande
Sydvietnam men upptagandet av diplomatiska
förbindelser med denna stat
berodde på, efter vad jag kan förstå,
andra omständigheter, bl. a. en viss spirande
handel vid den tidpunkt då erkännandet
skedde.

Beträffande Sydvietnam har jag själv
och sedermera regeringen i övrigt velat
åstadkomma ett mera balanserat läge
genom att vi inte har ackrediterat vårt
nya sändebud i Bangkok såsom sändebud
i Saigon. Därmed har vi uppnått
en, som vi tycker, politisk balans i en
känslig angelägenhet.

Herr Hermansson känner sedan väl
till den svenska regeringens ståndpunkt
beträffande Nordvietnam. Vi har deklarerat
här i riksdagen, i FN:s generalförsamling
och inför amerikanarna i olika
sammanhang att vi anser att de bör
upphöra med bombningarna och stridshandlingarna
i Nordvietnam och således
deeskalera kriget för att få till stånd
en fredlig lösning.

När herr Hermansson emellertid gör
gällande att det skulle ha stor betydelse
för Sveriges roll vid en eventuell kontakt
mellan de stridande parterna om vi
nu erkände Nordvietnam och hade ett
sändebud i Hanoi, skall han komma
ihåg att det ändå alltid finns två parter
som det gäller att försöka få till ett
eventuellt förhandlingsbord. Om vi i
nuvarande känsliga läge skulle få möjlighet,
i vår egenskap av neutral stat,
att förmedla sådana kontakter, går det
inte bara att tänka på den ena parten.
Efter den starka kritik som den svenska
regeringen har levererat mot den amerikanska
politiken i Nordvietnam, kan
det tänkas att amerikanarna inte gärna
skulle acceptera oss som medlare. Jag

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. principerna för upprättande av diplomatiska förbin delser

med andra stater

tror emellertid att förutsättningarna
skulle bli än mindre — om vi vidtog
den åtgärd som herr Hermansson åberopar
— att förmå amerikanarna att
ändra attityd mot Nordvietnam.

Om vi skulle erkänna Nordkorea, är
jag övertygad om att den uppgift vi har
inom övervakningskommissionen för
Nord- och Sydkorea i hög grad skulle
komma att försvåras. Det finns faktiskt
direkta upplysningar därom.

Detta är, herr Hermansson, de skäl
som dikterar regeringens politik i fråga
om dessa tre länder. Motiven är i och
för sig politiska men inte på det sättet
att vi reagerar mot de regimer som
härskar i respektive stater utan därför
att de befinner sig i skärningspunkterna
för betydande stormaktsintressen.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det är riktigt att dessa
stater befinner sig i skärningspunkterna,
men vi har hela tiden tagit ställning
konsekvent. Om man studerar vilka stater
vi har erkänt och vilka vi icke har
erkänt kan man för det första finna
en geografisk regel: när en stat delats i
två förefaller det som om vi helt enkelt
erkänt de stater som ligger i syd och i
väst men vägrat att erkänna dem som
ligger i nord och i ost.

Nu tror jag inte att det är geografiska
hänsyn som varit avgörande härvidlag.
Det finns emellertid, för det andra, ett
visst mönster i erkännandepolitiken:
när det gällt två stater har man erkänt
den med kapitalistiskt eller feodalt system,
medan man inte erkänt den med
socialistiskt system. Detta motsvarar
kanske det kalla krigets förhållanden,
men det motsvarar icke dagens värld
och dagens förhållanden. Därför tror
jag att en förändring av regeringens politik
är nödvändig.

Utrikesministern sade också i sin replik
att vi inte i onödan vill blanda oss
i tysklandsfrågan och frågan om det

europeiska säkerhetsproblemet. Man har
ett provisoriskt läge, och vi vill inte lägga
vår näsa i blöt. Vi måste emellertid
ha synpunkter på tysklandsproblemet
och på den europeiska säkerheten, och
vi måste försöka medverka till ett läge
som är gynnsamt också för Sverige. Ett
faktum är att vi i verkligheten blandar
oss i den tyska frågan genom att bara
erkänna den ena tyska staten.

Utrikesministern erinrade om att
väststaterna i allmänhet icke har erkänt
Östtyskland, eller Tyska demokratiska
republiken, men måste vi i sådana angelägenheter
följa väststaterna? Vore
det inte mer neutralt och mer passande
för vår allmänna utrikespolitiska hållning
att erkänna bägge staterna eller
eventuellt ingen? Jag tror att det första
alternativet skulle vara att föredra.

I fråga om Vietnam menar utrikesministern
att vi har skapat en viss politisk
balans genom att inte ackreditera
den nuvarande ambassadören i Bangkok
även i Saigon. Ett faktum är emellertid
att vi fortfarande erkänner Sydvietnam
medan vi icke har erkänt Nordvietnam.
Det förefaller mig som om det råder
obalans i vårt ställningstagande till dessa
bägge stater.

Det finns två parter i kriget, sade utrikesministern
— på den ena sidan
Amerikas förenta stater och på den
andra sidan Nordvietnam och FNL, och
man måste tänka på bägge parterna.
Förutsättningarna för en eventuell
svensk insats skulle, menade han, minska
vid ett erkännande av Nordvietnam.
Jag ser litet annorlunda på balansen i
denna fråga samt på de svenska åtgärderna
och den svenska politiken än vad
utrikesministern gör. Jag tror att balansen
i vår politik fortfarande väger över
åt den amerikanska sidan i en rad avseenden.
Ett av dessa avseenden är att vi
vägrar erkänna Nordvietnam eller Demokratiska
republiken Vietnam. Däremot
erkänner vi sedan länge Amerikas
förenta stater, och det har hittills inte

Torsdagen den 7 december 1967 em. Nr 50 97

Svar på interpellation ang. principerna för upprättande av diplomatiska förbindelser
med andra stater

varit fråga om att avbryta de diplomatiska
förbindelserna med denna stat.

Det finns också andra saker som man
skulle kunna erinra om, om man ville
föra en längre debatt, t. ex. det stöd
svenska företag faktiskt i vissa fall ger
den amerikanska upprustningen. Jag
tror alltså i motsats till utrikesministern
att om Sverige skall kunna spela
den roll, som jag vet att utrikesministern
vill och hoppas att Sverige skall
kunna göra, så måste vi väga över balansen
mera åt Vietnams sida. Ett erkännande
av Nordvietnam skulle därvid
ha mycket stor betydelse, och det
skulle ha en viss om än begränsad betydelse
även som solidaritetsyttring. Vi
skulle frångå ett negativt politiskt ställningstagande
och i stället tillämpa den
allmänna regeln för erkännande av stater.
Det är inte mycket, men åtminstone
det borde enligt min mening göras.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag ber att först få påpeka
för herr Hermansson att frågan
om erkännande av stater inte kännetecknas
av att vi bara erkänner stater
som ligger åt väster och inte stater som
ligger åt öster. Låt oss se på alla de östeuropeiska
staterna och deras regimer.
Med dem har vi diplomatiska förbindelser,
och vi har ett gott och, som jag
tycker, ofta fruktbärande meningsutbyte
med deras regeringar. Vårt ståndpunktstagande
till frågan om erkännande
och diplomatiska förbindelser beror
alltså inte på om ifrågavarande stat har
ett kapitalistiskt eller ett socialistiskt
system.

Problemet uppstår när det gäller stater
som av den ena eller andra orsaken
blivit uppdelade. Herr Hermanssons resonemang
innebär ju i själva verket att
han erkänner att det finns ett tyskt folk,
som emellertid är uppdelat på två olika
stater. Då står vi också inför politiska
problem av större räckvidd, vilket gör
4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

att man inte kan bedöma tingen på samma
enkla och självklara sätt som när
det gäller exempelvis de övriga östeuropeiska
länderna.

Därtill vill jag påpeka att det inte är
en regel som utan vidare är klar att vi
skall erkänna de kapitalistiska staterna,
om jag får använda herr Hermanssons
uttryck. Jag påpekade i mitt interpellationssvar
att vi också har haft problemet
Kina och Formosa, där det har varit
alldeles självklart för den svenska
regeringen att erkänna den kinesiska
folkrepubliken men inte Formosa som
en självständig stat. Vi tycker det är
högst beklagligt att man från amerikanskt
håll driver en politik som innebär
att Formosa i Förenta Nationerna
skall anses representera nationen Kina.
Vi har i det fallet intagit en klar ståndpunkt,
och det har blivit till förmån för
den s. k. socialistiska sidan.

För att sedan till slut övergå till frågan
om Vietnam vill jag säga, att hur
det än är kan väl inte herr Hermansson
komma ifrån att vår åtgärd att icke
ackreditera vårt nya sändebud i Bangkok
såsom sändebud i Saigon har betraktats
som en politisk demonstration
för att ådagalägga att vi från regeringens
sida önskar en bättre balans än tidigare.
Med den kännedom jag har om
förhållandena måste jag emellertid säga
att jag är övertygad om att våra eventuella
möjligheter att förmedla kontakter
som skulle kunna leda till en fredlig
lösning skulle försämras om vi nu erkände
Nordvietnam. Därtill kommer att
vi inte vet om det vietnamesiska folket
när det får bestämma sin egen framtid
vill vara uppdelat i två halvor eller vill
gå samman till en enda stat. Om jag
skulle döma efter FNL:s senast framlagda
program, skulle jag närmast komma
till den slutsatsen, att Sydvietnam
— om befolkningen där fick bestämma
sina öden utan inblandning — tills vidare
skulle vilja betraktas som en självständig
stat.

5 0

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. principerna

delser med andra stater

Det är sådana och andra liknande
omständigheter som gör att jag vid en
sammanfattning av de faktorer som väger
för det ena eller andra handlandet
kommit till den slutsats som jag nu deklarerat.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag begränsade mitt omdöme
till dessa delade stater när jag i
mitt föregående inlägg sade att vi följt
ett visst mönster. Ty både i fråga om
Tyskland, Vietnam och Korea förhåller
det sig så som jag sade i mitt föregående
inlägg, att vi erkänt den kapitalistiska
staten. Det är alldeles självklart
att det uppstår problem när stater
delas. Men i samtliga dessa fall är det
nu 20 år eller mer sedan delningen av
staterna ägde rum. Vi lever i en, som
inte minst utrikesministern själv brukar
säga, mycket dynamisk tid, där frågeställningarna
förskjuts. Efter tjugo år
måste vi pröva ställningstagandena på
nytt och undersöka om det är realistiskt
att hålla fast vid en ståndpunkt som vi
tidigare intagit. Jag menar att det föreligger
en risk att vår utrikespolitik när
det gäller dessa erkännandefrågor fastnar
i en dogmatisk ståndpunkt som inte
längre är befogad.

Utrikesministern ger mig ju delvis
rätt i att förändringar har skett, när
han erinrar om regeringens åtgärd att
icke ackreditera ministern i Bangkok i
Saigon. Det är ett erkännande av att en
viss utveckling skett. Jag tycker att
detta var en riktig åtgärd, men jag tror
att man borde gå längre.

I frågan om hur ett erkännande av
Nordvietnam skulle verka i nuvarande
läge har vi olika värderingar. Jag tror
att ett sådant erkännande skulle verka
positivt och i någon liten mån bidra
till ett slut på kriget. Utrikesministern
har en annan värdering.

Ett erkännande av dessa stater —
även Vietnam — kan ju förses med en
motivering som visar att det inte är

för upprättande av diplomatiska förbin något

ställningstagande i frågan huruvida
det i fortsättningen bör vara ett
delat eller ett enhetligt land. Det är
riktigt att det finns krafter i Vietnam
som arbetar för ett enhetligt Vietnam.
Men när utrikesministern så starkt
framhåller detta gentemot mig och mitt
krav på ett erkännande av Nordvietnam
vill jag erinra honom om att det då
finns anledning att ompröva vårt ställningstagande
i FN år 1957. Genom att
rösta för Sydvietnams medlemskap i
FN tog vi i realiteten ställning mot
Genéveöverenskommelsen och för en
delning av landet. Om en revision kan
göras på den punkten, tror jag att det
skulle vara nyttigt. Det viktiga i nuvarande
läge tror jag emellertid är ett
erkännande av Nordvietnam. Det skulle
vara den positiva insats vi kunde göra.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Det är riktigt att jag vid
olika tillfällen påpekat att vi lever i en
dynamisk värld och att utrikespolitiken
därför inte kan vara fasta aglad vid någon
viss doktrin utan bör vara rörlig.
Vår utrikespolitik präglas också av en
sådan rörlig aktivitet, om jag får använda
det uttrycket. Och när det gäller
de tre stater jag nämnde kan, som jag
förut har påpekat, situationer inträffa
då vi har anledning att ändra våra
ståndpunktstaganden.

Låt oss antaga att så småningom —
i ett Europa där avspänningen gått
längre än hittills och de nuvarande militärallianserna
eventuellt har avvecklats
— stormakterna och det tyska folket
kommer överens om att nuvarande
Öst- och Västtyskland skall bilda en
enda tysk stat. Det är klart att vi i ett
sådant fall skulle anpassa vår politik
därefter. Det kan också tänkas att man
i ett avspänt Europa slutligen kommer
därhän, att man beslutar att Tyskland
även i fortsättningen skall vara delat
—• att stormakterna och det tyska folket

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Nr 50

Svar på interpellation ang. de i vissa länder förekommande religionsförföljelserna

kommer att vara överens därom. Då
kommer vi att anpassa vår politik därefter.

Om vi i framtiden finner att det blir
en definitiv delning av Vietnam — om
exempelvis kriget upphör och det blir
två självständiga stater —• och vi inte
behöver hysa någon tveksamhet om att
en dylik utveckling skett, kommer vi
kanske på samma sätt att erkänna både
Syd- och Nordvietnam.

Men att i nuvarande läge vidta den
ena eller andra åtgärden tror jag närmast
skulle störa möjligheterna till en
vidare avspänning i Europa och kanske
störa de eventuella förhandlingskontakter
som vi skulle kunna medverka
till när det gäller Nord- och Sydvietnam.
Jag erkänner att det är en bedöniningsfråga.
Herr Hermansson bedömer
på ett annat sätt än jag gör.
Men det beror förvisso inte, herr Hermansson,
på att jag skulle ha en mera
dogmatisk uppfattning i fråga om dessa
problem. Det beror helt enkelt på
att jag med utgångspunkt i den kännedom
jag har om förhållandena kring
dessa statsbildningar dragit den slutsats
som jag nu har deklarerat. Därvidlag
kommer kanske herr Hermansson och
jag att ha olika uppfattningar också i
framtiden. Men det är inte helt uteslutet
att hem Hermansson kommer att acceptera
min uppfattning — eller att jag
kommer att acceptera det han anser
vara riktigt i dag. Då har emellertid utvecklingen
gått vidare i den riktning
som bl. a. föranlett oss att icke ackreditera
vårt nya sändebud i Bangkok också
i Saigon.

Härmed var överläggningen slutad.

§2

Svar på interpellation ang. de i vissa

länder förekommande religionsförföljelserna Ordet

lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat mig om jag är beredd
att ge min syn på de religionsförföljelser,
som förekommer i vissa länder.

Till svar härpå vill jag först erinra
om att det i Sverige liksom i flera
andra länder finns lagstiftning, som
straffbelägger hot, förtal eller smädande
av folkgrupp med viss trosbekännelse.
Enligt brottsbalken straffas också
den som offentligen skymfar sådant
som hålls heligt av svenska kyrkan eller
annat här i landet verksamt trossamfund.

Inom eunoparådsstaternas krets har
vi ett skydd för religionsfrihetens princip
i Europarådets konvention om de
mänskliga rättigheterna med dess i artikel
9 klart nedlagda religionsfrihetsprincip
och med dess speciella rättssky
ddsmaskineri — kommissionen och
domstolen.

Vad gäller stater utanför europarådskretsen
önskar jag först hänvisa till
FN:s allmänna deklaration om de
mänskliga rättigheterna från år 1948,
vars artikel 18 fastslår varje människas
rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och
religionsfrihet. I artikeln heter det fortsättningsvis:
»Denna rätt innefattar frihet
att byta religion eller tro och att ensam
eller i gemenskap med andra offentligt
eller enskilt utöva sin religion
eller tro genom undervisning, andaktsövningar,
gudstjänst och iakttagande
av religiösa sedvänjor.» Denna artikel
antogs enhälligt av FN :s generalförsamling.
Emellertid måste man komma ihåg
att denna deklaration ej är ett juridiskt
bindande instrument.

Vidare finns en motsvarande artikel
18 i det av 1966 års generalförsamling
antagna fördraget om medborgerliga
och politiska rättigheter, vilket Sverige
undertecknade för någon månad sedan
men -som ingen stat ännu ratificerat.
Det krävs 35 ratifikationer för att fördraget
skall träda i kraft. När detta
sker får man ett instrument s-om staterna
är juridiskt förpliktade att följa.

100

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. de i vissa länder förekommande religionsforfoljelserna

Den här aktuella artikeln i fördraget
innehåller emellertid ett tillägg som
går ut på att inskränkningar i den genom
artikeln fastslagna rättigheten kan
ske till skydd för den allmänna säkerheten
och för den allmänna ordningen
och andra personers fri- och rättigheter.

Till sist — för att göra bilden fullständig
—■ önskar jag nämna att just
i år i FN:s tredje utskott diskuterats
ett förslag till en konvention rörande
eliminering av alla former av religiös
ofördragsamhet, som avser att i detalj
reglera denna fråga. Behandlingen av
konventionsförslaget kommer att fortsätta
under nästa års generalförsamling.
Sverige har helhjärtat ställt sig
bakom detta förslag, som utarbetats inom
FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna, vari Sverige är medlem.

Det är beklagligt att det internationella
skyddet utanför europarådsstaternas
krets änniu ej vilar på fast rättslig
grund.

Av vad jag sagt framgår emellertid
med all tydlighet var svenska regeringen
står i denna fråga. Vi kan inte annat
än fördöma alla former av förföljelse
mot oliktänkande i vilket land det än
sker, och vi har därför stött strävandena
att genom internationella åtgärder
åstadkomma ett skydd mot sådana förföljelser.
Vi kommer att även i fortsättningen
stödja dessa strävanden.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret på min interpellation.
I interpdllationen har jag
framhållit att i olika sammanhang har
företrädare för vårt land givit uttryck
för det svenska folkets solidaritet med
de mänskliga rättigheterna såsom de
är utformade i FN:s stadga. Analogt
med dessa solidaritetsförklaringar reagerar
vi mot ofrihet och förtryck varhelst
det förekommer. Vi har proteste -

rat mot bl. a. rasförtryck i Sydafrika
och militärregimen i Grekland för att
nämna några exempel.

Trots alla strävanden för att eliminera
brott mot de mänskliga rättigheterna
förekommer dagligen övergrepp
mot enskilda människor och folkgrupper
i olika delar av världen. Till dessa
övergrepp hör den förföljelse av de
kristna som äger rum i Sovjetunionen.
Enligt ett dokument, som Slaviska missionen
översänt bl. a. till generalsekreterare
U Thant, sitter ett mycket stort
antal människor i fängelse där för sin
tros skull. Dessa människor har deltagit
i bönemöten som anordnats av s. k.
icke-registrerade församlingar och som
därför betecknas som illegala sammankomster.
Myndigheterna har endast tilllåtit
registrering av cirka tredjedelen
av de befintliga religiösa församlingarna.

En mängd processer förs nu över i
stort sett hela Sovjetunionen, varvid religiöst
verksamma människor anklagas
för ledande av och aktivt deltagande
i illegala möten, spridande av religiös
litteratur och förledande av minderåriga.
De troende anklagas för det sistnämnda,
om deras barn deltagit i ett
evangeliskt möte.

Ur det dokument som skickats till
bland andra generalsekreterare U Thant
och ordföranden i SSSR:s ministerråd,
kamrat A. N. Kosygin, skall jag bara
göra ett par korta citat. Det heter:

»Ärade herr U’Thant!

Rådet för de fångnas släktingar i de
evangeliikristnas och baptisternas församlingar
i SSSR är nödgat att vända
sig till Eder ännu en gång, eftersom Ni
i kraft av FN:s stadgar är kallad att
försvara människans elementära rättigheter
oberoende av nationalitet, ras
och religion.

Alla våra ansökningar inför vårt
lands regering har förblivit resultatlösa.

I vårt land är religionsfriheten öppet
uttalad, men under loppet av mer

101

Torsdagen den 7 december 1967 em. Nr 50

i vissa länder förekommande religionsförföljelserna

Svar på interpellation ang. de

än 40 år har vi inte kunnat åtnjuta den
i praktiken. Vår kyrkas historia är
skildringen av ständigt förtryck och
förföljelser. De äldre bland oss var en
gång barn till fångna, därefter hustrur,
systrar och bröder till fångna, och
de är nu mödrar och fäder till fångna.

I kampen mot kyrkan har man i första
hand trängt in i kyrkans inre liv,
med målsättning att få den att förfalla

inifrån.---Statens tjänstemän har

börjat lägga sig i sådana rent kyrkliga
frågor som valet av kyrkans tjänare,
dopet, och så vidare.

Enligt ännu ej helt fullständiga fakta
finns för närvarande 200 i fängelse
från de evangeliikristna och baptisterna.
Deras familjer, till största delen
med många barn, är lämnade utan försörj
are.

År 1960 var läget för de troende evangeliikristna
och baptisterna så som följer: En

tredjedel av församlingarna
(178 000 troende) var registrerade och
hade bönehus. Två tredjedelar av församlingarna
(omkring 350 000 troende)
hade inga bönehus, eftersom myndigheterna
vägrat att registrera dem — för
att kunna förfölja dem som illegala.
Överallt skingrades de icke-registrerade
församlingarnas möten av milisen. Men
i ett ännu svårare läge befann sig de registrerade
församlingarna. Genom att
fullmäktige för ärenden i de religiösa
kulterna på många håll grundligt blandat
sig i kyrkans inre liv, paralyserar
han helt enkelt församlingarnas andliga
liv. Inte en enda av kyrkans tjänare
har kunnat bli församlingspastor eller
ens förkunnare utan samtycke från fullmäktige
för ärenden i de religiösa kulterna.
Det är inte svårt att vissa sig till
vilka egenskaper en församlingens tjänare
måste besitta för att tillfredsställa
en ateistisk fullmäktige.

År 1960 tillsändes samtliga registrerade
församlingarna två dokument kallade
''Den! nya positionen’ och Tnstruktionsbrev’.
De kom från församlingarnas
religiösa centrum och var avsedda
för församlingsledningarna. Innehållet
i ''Den nya positionen’ och Tnstruktionsbrev’
anger på ett iögonfallande
sätt deras ateistiska ursprung. Det
faktum, att man dömt troende för att ej
ha erkänt ’Den nya positionen.’ och
Tnstruktionsbrev’, talar för sig självt.
För att inte komma utan bevis, anför
vi utdrag ur slutpläderingar och domsutslag.
»

Dokumentet slutar: »Vi ber Eder» —
det gäller alltså IT Thant — »göra allt
som är möjligt för att betrygga 1. trosfriheten,
2. föräldrarnas rätt att uppfostra
sina barn fram till myndig ålder.
»

Sedan jag framställt min interpellation
har en stor grupp representanter
för en rad kristna och politiska studentföreningar
uppvaktat sovjetambassaden
med anledning av sovjetbaptisternas
svåra situation. I en protestskrivelse
kräver man att de 202 baptistledare,
som sitter fängslade, skall friges. Tillsammans
med skrivelsen ville man överlämna
den namnlista på de fängslade
som »rådet för de fångnas släktingar»
i augusti i år sände till FN:s generalsekreterare
U Thant. Men ambassadens
representant vägrade att ta emot dokumenten.
Denna protestskrivelse från
studentorganisationerna utmynnar i
några punkter: »Vi vill enträget vädja
till Ert lands regering: 1. att de i en
bilaga till denna skrivelse namngivna
202 baptistledarna friges och rehabiliteras.
2. att alla föräldrar i Sovjetunionen
garanteras rätten att ge sina barn
en religiös uppfostran i enlighet med
sin övertygelse. 3. att full religionsrätt
och mötesfrihet garanteras av alla myndigheter
i Sovjetunionen — — —. 4.
att dekretet ''Om kyrkans skiljande från
staten och skolans skiljande från kyrkan’
av 1918 tillämpas så tillvida att all

102

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar pa interpellation ang'', en enhetlig tillämpning av affärstidslagen

inblandning från myndigheternas sida
i religiösa samfunds inre liv upphör.»

Det som har hänt och nu händer i
Sovjetunionen står i uppenbar strid mot
Europarådets konvention liksom mot
FN:s allmänna deklaration om de
mänskliga rättigheterna. Jag uppfattar
utrikesministerns svar som ett tydligt
och klart avståndstagande från den religionsförföljelse
som förekommer och
att utrikesministern har samma inställning
som statsministern då denne när
det gällde de amerikanska kongressmedlemmarnas
kritik av den svenska neutraliteten
förklarade att den inte innebär
att vi skall låta bli att säga vår mening
inför företeelser i vår värld vare sig
de händer i öst eller i väst. De fängslade
personerna som enligt vår mening
inte gjort något straffbart, deras anhöriga
och den kristna församlingen i
Sovjet väntar på snar hjälp från alla
som kan hjälpa på det sätt soin är möjligt.
Ett klart ställningstagande av regeringen
i denna fråga, uppvaktningar
i likhet med studenternas m. m. kan ha
en positiv betydelse. Det är min förhoppning
att utrikesministern i FN då
tillfälle gives också där vill fördöma
dessa företeelser. Det är möjligt att vid
den fortsatta behandlingen av FN:s konventionsförslag,
som vill eliminera alla
former av religiös ofördragsamhet, det
omnämnda dokumentet kommer på tal
eller kan föras på tal.

Slutligen: utrikesministern har nyligen
besökt Sovjet. Denna kontakt med de
ryska ledarna är väl inte den sista. Kunde
man tänka sig att utrikesministern
vid nästa sammanträffande tar upp denna
allvarliga fråga? Den ryske ledaren
Kosygin har ju också fått del av dokumentet
och vet vad det är fråga om.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Agnäs (h).

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat mig, om jag är beredd

att deklarera min syn på de religionsförföljelser
som förekommer i vissa
länder, som han uttryckte det. Jag har i
mitt interpellationssvar angett min syn
på dessa ting. Herr Johansson, jag tycker
att det var så klart och entydigt att
jag anser att jag har ingenting att tilllägga.

Härmed var överläggningen slutad.

§3

Svar på interpellation ang. eu enhetlig
tillämpning av affärstidslagen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Söderström frågat chefen för inrikesdepartementet
om han avser att
vidta några åtgärder för att säkerställa
en enhetlig tillämpning av affärstidslagen
och därigenom undanröja vissa
olägenheter som nämns i interpellationen.

Eftersom ärenden om affärstidslagens
tillämpning enligt stadgan angående
statsdepartementen handläggs i handelsdepartementet,
ankommer det på
mig att besvara frågan.

I affärstidslagen är bestämt vad som
skall vara vanlig affärstid, nämligen
vardagar kl. 8—20. Under denna tid
får detaljhandel i allmänhet bedrivas
och försäljningsställe för sådan handel
hållas öppet. Kommunens styrelse eller
nämnd, som utses av fullmäktige i kommunen,
skall för särskilda fall medge
affärstid utöver den vanliga, om det är
påkallat med hänsyn till allmänhetens
intresse. Besvär över kommunalt beslut
kan anföras hos länsstyrelsen och föras
vidare till Kungl. Maj:t. Lagen trädde i
kraft den 1 januari i år och gäller till
utgången av år 1971.

Denna lag innebär en enklare och
friare reglering av affärstiderna än den
förut gällande butiksstängningslagen.

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Nr 50

103

Svar på interpellation ang. en enhetlig tillämpning av affärstidslagen

Därmed har ett starkt konsumentintresse
tillgodosetts. Med hänsyn till konsumenternas
synpunkter skulle kanske
reglerna kunna mjukas upp ytterligare.
Det är emellertid nödvändigt att beakta
också andra faktorer, särskilt de
affärsanställdas förhållanden. För de
anställda skulle otvivelaktigt en mera
långtgående liberalisering kunna medföra
olägenheter. Lagen är sålunda resultatet
av en kompromiss mellan konsumenternas
och de affärsanställdas
intressen.

I de relativt få besvärsärenden som
förekommit hos Kungl. Maj:t har jag
i ett par fall uppmärksammat, att olägenheter
från konkurrenssynpunkt kan
ha uppkommit på grund av oenhetlig
bedömning i olika kommuner. Med hänsyn
bl. a. till de affärsanställdas intressen
bör man emellertid enligt min
mening iaktta återhållsamhet när det
är fråga om att ändra den lokala instansens
beslut att vägra förlängning av
affärstiden. Härvid måste beaktas, att
lagen är provisorisk och att avsikten
är att samla erfarenheter om dess verkningar
för att, när giltighetstiden går
ut, på nytt pröva frågan om affärstidsregleringen.

Det är givetvis ett starkt allmänt intresse
att ärendena om utsträckt affärstid
prövas efter enhetliga grunder.
Inte minst gäller detta när konkurrensförhållandet
mellan företag i olika till
varandra gränsande kommuner kan påverkas
av avgörandena. Jag vill erinra
om att föredraganden i propositionen
1966:144 om affärstidslagen utgick
från att kommuner, som tillsammans
bildar ett näringsgeografiskt sammanhängande
område, skulle i samarbetsnämnderna
i kommunblocken eller
i annan ordning komma att verka för
att enhetliga normer följs vid prövningen.
Som interpellanten framhåller
har arbetarskyddsstyrelsen samt Svenska
stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
sökt främja en enhetlig
tillämpning av lagen. Jag kan tillägga,

att från länsstyrelsehåll vidtagits åtgärder
i samma syfte. Vidare vill jag
erinra om att i början av detta år bildades
en affärstidskommitté för Storstockholm,
som lämnat rekommendationer
om dispensgivningen till kommunerna
i denna region. Liknande
kommittéer har bildats för ett par andra
områden.

Huruvida dessa åtgärder för att
åstadkomma önskvärd samordning av
kommunernas praxis varit tillräckligt
effektiva är för dagen svårt att säga.
De fåtaliga besvärsärendena hos Kungl.
Maj :t ger inte erforderlig överblick.
Jag ämnar därför inom den närmaste
tiden hämta in upplysningar om länsstyrelsernas
erfarenheter från handläggningen
av affärstidsärendena och
om vad som har gjorts på det regionala
och lokala planet för att åstadkomma
den eftersträvade enhetligheten.
Därefter kommer jag att överväga om
ytterligare åtgärder behöver vidtas på
centralt håll. Jag vill emellertid understryka,
att bestämmanderätten i dessa
frågor i första instans ligger hos kommunerna
och att sålunda de åtgärder
det kan bli fråga om främst måste syfta
till att främja samarbetet kommunerna
emellan.

Vidare anförde:

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lange för svaret på min interpellation.

Som framgår av interpellationer är
det inte tillkomsten av affärstidslagen
som nu främst beröres utan det sätt —
eller rättare sagt de olika sätt —-på vilket
tillämpningen sker i respektive kommuner.

Den nya lagen ger detaljhandeln ökade
möjligheter till öppethållande —
även på söndagar — och den tillkom i
avsikt att vidga affärsmännens möjligheter
att efterkomma kundernas krav.
När det gäller söndagsöppethållande
har kommunerna avgörandet i sin hand.

104

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. en enhetlig

I sin bedömning måste kommunerna
även tänka på att konkurrensläget inte
rubbas. I den allmänna samhällsdebatten
bar under de senaste åren alltmera
framhållits angelägenheten av att på
alla sätt främja en ur allmän synpunkt
önskvärd konkurrens inom näringslivet
— något som redan vid konkurrensbegränsningslagens
tillkomst och därefter
i flera utredningar fastslagits vara ett
samhällsintresse av stor vikt.

Detta medför stora svårigheter när
det gäller bedömningen av tillstån dsgivningen.
Många kommuner begränsar
därför denna till att gälla vissa branscher,
som anses föra sådana kapitalvaror
vilka kunden behöver tid på sig
för att köpa, varor som fordrar inte
bara betänketid utan också ingående
studium och resonemang med försäljaren
innan förvärv kan beslutas.

I min hemort har jag deltagit vid behandlingen
av de ansökningar om öppethållande
på söndagar som inkommit.
När frågan var uppe i början på
året i drätselkammaren beslöts efter en
viss principdebatt, att man skulle inta
en restriktiv hållning vid bedömningen
av ansökningar.

Vid detta tillfälle hade ledamöterna
tillgång till såväl Stadsförbundets rekommendation
som arbetsmarknadsstyrelsens
tillämpningsföreskrifter. Dessutom
lades självfallet stor vikt vid den
tolkning, som kansliets jurister gav.

Under det gångna året har vi behandlat
närmare 40-talet ansökningar. Av
dem har ungefär 15 gällt bilbranschen.
Dessa har avsett ansökan om öppethållande
för demonstration av nya modeller
o. s. v. Samtliga dessa ansökningar
har bifallits utan remissförfarande. Ungefär
lika många fall har gällt möbler,
mattor och hushållsmaskiner. Ett fall
har bifallits medan övriga avslagits.

I de flesta fall har remiss sänts till
Föreningen Norrköpings köpmän och
till Handelsanställdas förbund. Remisserna
har i samtliga fall utom ett resulterat
i att avslag förordats. I det enda

tillämpning av affärstidslagen

fallet med tillstyrkan — från Föreningen
Norrköpings köpmän — förekom
samtidigt avstyrkan från Handelsanställdas
förbund.

I två fall har vårt beslut överklagats
och de klagande har därvid vunnit gehör
hos länsstyrelsen, som upphävt
drätselkammarens beslut. Detta har i
sin tur medfört, att drätselkammaren
för att få prejudikat överklagat hos
Kungl. Maj:t. I avvaktan på detta prejudikat
har under tiden inkomna ansökningar
avslagits.

Lokalt sett har saken väckt ett mycket
stort intresse. I höst förekom i Norrköpings
Tidningar-östergötlands Dagblad
en trespaltig rubrik: »Köpa bil på
en söndag går bra — men för pianoköp
blir det nej.» I artikeln kom flera köpmän
med uttalanden, av vilka framgick
att de inte är till freds med den tolkning,
som lagen fått i Norrköping. Det
är väl rätt naturligt, om köpmännen
inom möbelbranschen, för att ta ett
exempel, känner en viss bitterhet, när
de inte får tillfälle att öka servicen till
sina kunder, därför att de inte behandlas
lika liberalt som bilhandlarna. Denna
bitterhet blir inte mindre, då de
samtidigt kan konstatera, att deras kunder
kan åka till närbelägna grannkommuner
och välja möbler, därför att lagen
där tillämpas på ett från deras synpunkt
mindre restriktivt sätt.

Dessutom finns det företag, som äger
butikskedjor i olika kommuner. De kan
då få tillstånd i vissa kommuner, medan
de i andra får avslag, trots att de
har exakt samma skäl för sin framställning
i samtliga fall.

I tidskriften Fri Köpenskap av den
1 december 1967 är införd en artikel
under rubriken »Affärstidslagen attackeras
fränt». Där beskrives, hur ett möbelvaruhus
i Malmö gått till attack mot
lagens tillämpning genom en skrivelse
till drätselkammaren. Formellt sett gäller
skrivelsen en ansökan om öppethållande
på söndagar, men genom underhandsbesked
vet man att den kommer

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Nr 50

105

Svar på interpellation ang. en

att avslås. Firman har emellertid för
avsikt att överklaga ett sådant beslut,
eftersom stor oklarhet tydligen råder
beträffande lagens tillämpning och det
från allmänhetens synpunkt är önskvärt
med enhetlig tillstån dsgivning.
Skulle firman få nej från länsstyrelsen,
ämnar man hänvända sig till Kungl.
Maj :t.

I skrivelsen hänvisar man till att Anderslövs
kommun beviljar söndagsöppethållande
för sitt möbelvaruhus två
gånger på våren och två gånger på hösten.
Avståndet mellan de båda kommunerna
är så kort, att ett direkt konkurrensförhållande
råder mellan möbelvaruhusen
på de båda orterna. Ur konsumenternas
synvinkel kan det därför
knappast vara riktigt att man ej får utnyttja
tjänsterna från företaget i den
stora kommunen vid samma tidpunkt
som andra företag i branschen säljer
sina varor.

Man konstaterar vidare att det är
uppenbart att stor okunnighet råder om
lagens tillämpning. Genom telefonsamtal
med olika myndigheter har klart
framgått, att de beslut som fattas i hög
grad baseras på individuell tolkning av
lagen. »Den som vill läsa lagen restriktivt
kan göra det, den som vill läsa den
frikostigt kan göra det.» Något samarbetsorgan,
som kunde bidraga till en
mera enhetlig tillämpning finns inte.
Det är kommunernas politiker som får
avgörandet, varvid ofta partilinjer följs.
Det kan inte ligga i konsumenternas
intresse, dels att lagen är så oklar, dels
att tillämpningen av densamma skall
bero på den partipolitiska sammansättningen
hos det kommunala organet.

Stora varuhus har dessutom ofta kunder
från ett betydande omland genom
dagens moderna kommunikationsmedel.
Därför är det rimligt, att lagen
tolkas lika på olika platser. »Förhållandet
att konkurrerande företag i Anderslöv,
Hörby, Kristianstad, Höganäs etc.
beviljas tillstånd, medan man får nej i
Malmö strider mot principerna om fri

enhetlig tillämpning av affärstidslagen

konkurrens och gällande regler om konkurrenslagstiftning»,
sägs till slut i den
citerade skrivelsen.

Tidningen har även på ledarsidan ägnat
stort utrymme åt denna lag. Man
konstaterar att den satts på sitt första
stora prov i och med julhandeln — men
som väntat var — inte bestått provet.
Rent löjeväckande inkonsekvenser och,
vad värre är, uppenbara orättvisor har
blivit följden av de kommunala instansernas
agerande. Tidningen anser därför
att det inte finns någon ursäkt för
att låta provisoriet fortsätta i de planerade
fem åren. Erfarenheterna är sådana,
att redan vårriksdagen lämpligen
borde besluta lagens restlösa slopande.
Det är »en lag i olag» säger man i sin
ledande artikel.

Varför har det nu blivit på detta vis?
Som jag ser det är den springande punkten
hur man skall tolka 2 § i lagen,
där det stadgas att »om det för särskilt
fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens
intresse, skall kommunens styrelse
eller nämnd, som fullmäktige i
kommunen utser, medge affärstid utöver
det vanliga».

I arbetarskyddsstyrelsens meddelande
nr 67:3 konstateras, att lagen i detta
hänseende blott innehåller den ovan angivna
korta bestämmelsen. För att vinna
närmare kännedom om de riktlinjer som
kommunen har att följa hänvisas man
vidare till vad som uttalats under förarbetena
till lagen.

Det skulle i detta sammanhang föra
alldeles för långt att gå in på detaljer,
men jag kan väl förstå om vissa affärsmän
är förvånade när de t. ex. i meddelandet
kan läsa: »Ett annat tänkbart
fall är då en möbelaffär vill introducera
alster av en viss arkitekt», eller:
»Fråga om dispens bör meddelas skall
bedömas i första hand med hänsyn till
konsumentens intresse». Man säger klart
ifrån att man främst syftar till att
praxis inte bör skifta mellan kommuner
som bildar ett näringsgeografiskt sammanhängande
block.

106

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. en enhetlig tillämpning av affärstidslagen

En osäkerhetsfaktor hos de beslutande
myndigheterna är vidare huruvida
remissförfarande skall tillämpas eller
inte. Jag har den uppfattningen att man
för närvarande just på grund av tolkningssvårigheter
utnyttjar detta förfarande
i alltför hög grad.

Det är som synes inte bara i min
hemkommun som man har haft och har
stora svårigheter med tillämpningen av
den nya lagen. Förutom svårigheter
medf"r den också ett onödigt administrativt
krångel. Därför torde det vara
ett allmänt önskemål att klarare direktiv
kan utfärdas, så att de av mig relaterade
fallen inte behöver upprepas och
därmed också mycket missnöje Kan försvinna.
De erfarenheter som vunnits
från årets början tills nu visar tyvärr
att lagen inte är lyckad i sin nuvarande
utformning och därför är i behov av
justering eller möjligen bör slopas innan
de fem åren har gått, som vissa
instanser önskar.

I sitt svar har handelsministern konstaterat
att det för dagen är svårt att
avgöra om vidtagna åtgärder för att
åstadkomma önskvärd samordning av
kommunernas praxis har varit nog effektiva.
Det fåtal besvärsärenden som
ligger hos Kungl. Maj :t ger inte tillräcklig
överblick. Jag noterar därför med
tacksamhet att handelsministern ämnar
inhämta ytterligare upplysningar hos
länsstyrelserna för att sedan överväga
om åtgärder på centralt håll bör vidtagas.

Till den allra sista meningen i svaret
kan jag bara knyta reflexionen, att
kommunerna med all säkerhet kommer
att bli tacksamma för eventuella åtgärder.
De torde under inga förhållanden
se detta som något intrång i den kommunala
självbestämmanderätten.

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
erinra om vad vederbörande utskott anförde
i samband med behandlingen av
propositionen om ny affärstidslag:

»Den föreslagna nya affärstiden», säger
utskottet, »har bestämts med hänsyn
till att endast ett någorlunda rimligt
antal dispenser skall behöva meddelas.
»

Jag vill också erinra om att den nya
lagen innebär en betydande liberalisering
av gällande bestämmelser angående
butikstiderna. Denna utökning av
rä*ten att hålla öppet har på de flesta
håll i landet inte utnyttjats av affärsmännen,
vilket visar riktigheten i den
undersökning som affärstidsutredningen
gjorde och som visade att det endast
fanns ett ringa intresse bland konsumenterna
för öppethållande under vanliga
kvällar och lördagseftermiddagar.
Lika litet fanns det något större intresse
för att hålla öppet på söndagarna.

Utvecklingen av denna fråga har naturligtvis
följts med stort intresse och
stor uppmärksamhet bland handelns anställda,
som säkert tycker att handelsministerns
svar på herr Söderströms interpellation
är tillfredsställande.

Det råder fortfarande stor oklarhet
ute i vissa kommuner om hur den nya
lagen skall tillämpas, något som är förvånande,
eftersom den korta lagtexten
är klar och koncis. Detsamma gäller de
tillämpningsföreskrifter som getts ut av
arbetarskyddsstyrelsen och som bygger
på förarbetena till lagen.

Herr Söderström har här citerat handelns
arbetsgivares tidning Fri Köpenskap.
Det må tillåtas mig att till belysning
av vad jag nu sagt anföra ett par
exempel ur Handelsanställdas förbunds
tidning Handelsnytt. Ägaren till en möbelaffär
i en kommun i västra Götaland
annonserade en fredag, att han skulle
hålla öppet kommande söndag. Vid kontroll
på lördag eftermiddag visade det
sig att dispens saknades. På något sätt
lyckades man ordna en snabbsammankomst
med kommunalnämnden på lördagskvällen
eller söndagsmorgonen, ty
när det var dags för affären att öppna
så fanns det ett tillstånd. Här vill jag
direkt citera tidningen Handelsnytt,

Torsdagen den 7 december 1967 em. Nr 50 107

S\ar på interpellation ang. en enhetlig tillämpning av affärstidslagen

som skriver: »Det är möjligt att ett
sådant här beslut inte strider mot kommunallagarna.
Men vi vill dock slå fast
som vår bestämda mening att det strider
mot andan och meningen i affärstidslagen.
Om man i» — kommunens
namn är visserligen utsatt i artikeln,
men jag skall inte uppge det här —
»låter affärsföretagarna själva först bestämma
när de skall hålla öppet utöver
den tid som lagen medger och kommunalnämnden
sedan snällt i efterhand
beslutar om dispens, då handlar man
bakvänt och utmanar löjet mot den
kommunala självstyrelsen.»

Såväl i interpellationen som i svaret
erinras om den upplysningsverksamhet
som kommunförbunden bedriver i denna
fråga. Må det tillåtas mig att säga
att när det gäller Stadsförbundets verksamhet
så har man rätt att sätta ett
frågetecken. Därmed är vi inne på det
andra exemplet i tidningen Handelsnytt,
som gäller en stad i mellersta Sverige.
Där höll fyra butiker öppet en söndag.
När ägarna fick påpekande om att det
var olagligt hävdade de att lagen gav
dem rätt att hålla öppet för visning.
Uppgiften hade kommit från drätselkontoret
som i sin tur hänvisade till
Stadsförbundet. Ryktet spred sig snabbt
och ännu fler butiker höll öppet nästa
söndag.

\id den kontroll som Handelsanställdas
förbund gjorde med den namngivne
uppgiftslämnaren i Stadsförbundet ansåg
sig denne vara helt säker på sin sak
och ville förvissa förbundet om att det
inte bara var de kommunala myndigheterna
i vederbörande stad som han
hade delgivit sin visdom utan även andra
kommuner hade fått samma besked.
Det blev här nödvändigt för förbundet
att koppla in arbetarskyddsstyrelsen,
som är tillsynsmyndighet när det gäller
affärstidslagen, innan vederbörande
s. k. expert i Stadsförbundet fick klart
för sig att han hade fel.

Jag hoppas att de kommuner som jag
bär har nämnt är undantagsfall. Det är

viktigt att vi har en kommunal självbestämmanderätt
på detta område eftersom
behoven av dispens bäst bedömes
lokalt, men då måste också vederbörande
kommunalmän göra sig förtrogna
med lagens innehåll.

Jag tror också att det finns ett behov
av samråd mellan kommunerna och mellan
kommunblocken. Däremot tror jag
att en enhetlig tillämpning av affärstidslagen
för hela landet skulle strida
mot lagens anda och mening.

Till sist vill jag som kommunalman
och samtidigt aktiv inom Handelsanställdas
förbund framföra ett tack till
handelsministern för den uppfattning
som han här har deklarerat.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag tror att denna
fråga är ganska viktig, speciellt för personalen
men även för handelns vidkommande.
Jag har en bestämd uppfattning
att öppethållande mellan lördag
kl. 13 och måndags morgon generellt
borde förbjudas. Jag befinner mig
för all del i den situationen, att jag är
ordförande i en styrelse för ett affärsföretag
som har en omsättning på cirka
175 miljoner kronor. Däri ingår
även varuhus. Det är orimligt att tro
att man kan få överenskommelser mellan
handelns olika parter att fungera,
speciellt när det gäller vissa större varuhus.
Under sådana förhållanden är
det riktigare att vi generellt förbjuder
även affärerna i städerna att hålla öppet
under lördagseiftermiddagar och
söndagar. Det finns inget behov av ett
öppethållande, utan det hela är betingat
av en psykologiskt uppjagad
stämning. Inom handeln måste vi lära
oss att ta hänsyn till den arbetskraft
vi har inom företaget. Därför vill jag
kraftigt understryka att vi endast i
speciella och enstaka fall, exempelvis
när något affärshus skall öppna på en
lördag eller en söndag, skulle kunna
göra ett undantag. Men även detta är
egentligen onödigt i nuvarande tid.

108

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. resultaten av

Jag har velat göra denna deklaration
som protest mot de förhållanden
som för närvarande är rådande. Jag
kan mycket val förstå att landsbygdens
affärsinnehavare runtom städerna måste
känna sig ganska obehagligt berörda.
Men även vi som bor i städerna och
sysslar med handeln måste lära oss att
ta sociala och mänskliga hänsyn till
handelns folk, d. v. s. våra anställda.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Uppriktigt sagt tror jag
att det föreligger ett missförstånd mellan
herr talmannen och mig. Jag har
aldrig begärt ordet, men när jag nu
ändå står i talarstolen vill jag konstatera
att det råder en ganska samstämmig
uppfattning om detaljerna. Beträffande
lagens tillämpning kan vi kanske
ha olika meningar.

Att det finns starka skäl att verka
för större enhetlighet har ändå framkommit
och understrukits i den debatt
som har förts. När vi fått in tillräckligt
material, som vi har för avsikt
att inhämta via länsstyrelserna, får vi,
som jag sagt i mitt interpellationssvar,
överväga om ytterligare klarlägganden
och åtgärder är erforderliga.

Herr Jönsson i Arlöv delar inte uppfattningen
om enhetligheten, men det
beror nog på att vi menar olika saker.
En liten kommun har kanske inte anledning
att ge tillstånd jämlikt butiksstängningslagen
på samma sätt som en
större kommun, som drar till sig köpare
i ett mycket större område. Jag
tror därför att det inte heller mellan
honom och mig råder olika uppfattningar
på denna punkt.

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag kan inte dela den
uppfattning som herr Lundberg gjorde
sig till tolk för. Däremot delar jag den
uppfattning som kommer till uttryck i
den nuvarande lagen, nämligen att dispens
kan lämnas om det är påkallat

utredningen »länsplanering 67»

med hänsyn till allmänhetens intresse.
Det enda som nu är oklart är hur man
skall definiera detta uttryck. Kan vi
göra det kommer vi ifrån de nuvarande
svårigheterna, och då kommer säkerligen
alla att anse att lagen är bra.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! »I allmänhetens intresse»
är alltid ett svårtolkat uttryck. De
människor som vill handla på lördagar
och söndagar har naturligtvis intresse
därav, eftersom de då är lediga. Deras
möjlighet att göra det förutsätter emellertid
att andra människor har en arbetstid
och arbetsvillkor som de själva
icke accepterar. De affärsanställda bör
få samma arbetsförhållanden som anställda
inom annan verksamhet. Därmed
blir det också möjligt att till handeln
knyta sådan personal som man
önskar få.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. resultaten av
utredningen »länsplanering 67»

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Boo har i en interpellation
frågat chefen för kommunikationsdepartementet
om han avser
att lämna riksdagen en samlad redovisning
av »länsplanering 67» samt vilken
betydelse resultaten av denna verksamhet
kommer att tillmätas i den framtida
samhällsplaneringen. Interpellationen
har överlämnats till mig för besvarande.

»Länsplanering 67» syftar till att formulera
lokaliseringspolitiska handlingsprogram
i länen. Bakgrunden är statsmakternas
uttalande år 1964 i anslutning
till beslutet om en aktiv lokaliseringspolitik.
I 1964 års proposition om
riktlinjer för lokaliseringspolitiken

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Nr 50

109

Svar på interpellation ang. resultaten av utredningen »länsplanering 67»

framhöll jag bl. a. att konkreta planer
borde utarbetas i länen, i vilka en avvägning
borde eftersträvas av olika regionala
intressen i fråga om samhälleliga
serviceanordningar och andra offentliga
verksamheter. Anvisningar för
denna planering utfärdades av Kungl.
Maj:t den 17 februari i år, varigenom
länsstyrelserna ålades att försöksvis genomföra
en planering med lokaliseringspolitisk
inriktning.

»Länsplanering 67» är alltså att betrakta
som försöksverksamhet och endast
preliminära resultat föreligger hittills.
I vad mån planeringsverksamheten
kommer att innefatta problem som
för sin lösning kräver riksdagens medverkan
är ännu för tidigt att yttra sig
om. Om så visar sig önskvärt är jag
emellertid beredd att i lämplig form
för riksdagens kännedom redovisa de
samlade resultaten av prognoser och
målsättningar för olika län, sedan det
material, som skall redovisas till inrikesdepartementet
senast den 30 april
1968, hunnit bearbetas.

Verksamhetens försökskaraktär gör
det inte möjligt att redan nu besvara
frågan om vilken betydelse »länsplanering
67» kan komma att tillmätas i
den framtida samhällsplaneringen.

Vidare anförde

Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min interpellation.

Riksdagens beslut år 1962 om en aktiv
lokaliseringspolitik innefattade också
ett uttalande från departementschefen
om att en utvidgad utrednings- och
planeringsverksamhet borde komma
till stånd i länen. Denna skulle omfatta
en sammanställning och en analys av
olika data rörande befolknings- och
näringslivsförhållanden samt uppgörande
av prognoser och annan bedömning
av utvecklingstendenser till ledning för
kommunala, landstingskommunala och

statliga insatser på olika områden. Detta
utredningsuppdrag, som länsstyrelserna
har att utföra i samråd med pla
neringsråden, har senare preciserats i
PM från inrikesdepartementet. I en av
dessa PM, daterad den 29 juni 1965,
uppdrogs de allmänna riktlinjerna och
senare i en PM av den 17 februari 1967
anvisningar för »länsplanering 67».

I och för sig har jag ingen erinran
mot vad som förekommit i detta avseende.
Däremot känner jag stark oro
inför vad effekten av de prognoser som
framlagts av »länsplanering 67» kommer
att innebära. Denna utredning och
planering skall redovisas i fyra olika
alternativ. Alternativ 1 skall vara rent
utredningstekniskt och bygga på vissa
gemensamma, för hela landet fixerade
antaganden i fråga om befolknings- och
näringslivsutveckling och på enkla, enhetliga
utredningsmetoder. Detta alternativ
syftar således till att vara ett jämförelsealternativ.

Alternativ 2 skall representera länsstyrelsernas
uppfattning om innebörden
av nuvarande tendenser i fråga om
framtida befolknings- och sysselsättningsutveckling.
Det skall ur utredningssynpunkt
vara ett neutralt alternativ
utan de justeringar som kan vara
föremål för överläggningar i planeringsråden.

Alternativ 3 är kommunernas önskemål
och bedömning beträffande den
kommunala utvecklingen, och det gäller
särskilt behovet av bostadsbyggande.

Dessa tre alternativ skall således vara
underlaget för ställningstaganden som
senare skall göras av länsstyrelsen i
samråd med planeringsrådet. Det alternativ
som länsstyrelserna senare skall
fastställa är alternativ 4. Eftersom man
således i alternativ 4 kommer att göra
bedömningar som i mycket hämtas ur
siffermaterialet i den sammanställning
som inryms i alternativ 1, kommer givetvis
dessa beräkningar att väga mycket
tungt vid de bedömningar som länsstyrelserna
i samråd med planerings -

Ilo Nr 50 Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. ett handlingsprogram för näringslivet och bebyggelsen
i Värmlands län

råden har att göra. De kommer också
att visa en trend som i många fall är
rätt betänklig, ty de siffror som kommer
fram i alternativ 1 är i första band
en bedömning av utvecklingen under
de första fem åren på 1960-talet. Det
råder således inget tvivel om att den
matematiska framräkningen av dessa
siffror rent teoretiskt för många regioner
och många bygder kommer att verka
förödande. Det skulle inte vara svårt
att anföra exempel härpå från många
områden i landet. Låt mig ta ett exempel
från mitt hemlän, Kopparbergs län.
Det preliminära förslag som länsstyrelsen
fastlagt med stöd av majoriteten i
planeringsrådet visar, att befolkningen
i Vansbro kommunblock från 1965 till
1980 kommer att minska med i runt tal
en fjärdedel, från 9 800 till 7 500 invånare.
I Älvdalens kommunblock blir
minskningen ännu kraftigare, från cirka
10 000 invånare år 1965 till 7 300
år 1980.

Detta betyder att befolkningsunderlaget
i vissa områden i blocket blir så
litet, att det över huvud taget är tveksamt
om bygden skall kunna leva vidare.
Eftersom i de block, från vilka
jag tagit mina exempel, jord- och skogsbruket
sedan gammalt varit basnäringarna,
är det självklart att utvecklingen
i dessa näringar kommer att få
stor betydelse. Lantbruksdirektören i
länet har på basis av den jordbrukspolitiska
målsättningen angivit, att cirka
70 å 80 procent av den öppna åkerjorden
i dessa områden kommer att
försvinna ur aktivt bruk. Vad det sedan
blir kvar av den bygden som kan
vara tilldragande, bl. a. på turismen,
kan man undra.

Jag tycker att detta visar att bara
det förhållandet att man lägger fast en
prognos kan bli ödesdigert för en bygd.
På företagarhåll kommer man säkert i
fortsättningen att vara tveksam, och
detta minskar sysselsättnings- och utkomstmöjligheterna
för människorna.

Företagen vågar inte utveckla, och nyetableringen
försvåras. Det är följderna
av detta jag anser att man måste beakta,
och samtidigt med att man lägger
fast dessa prognoser måste man omedelbart
vidta positiva åtgärder i anslutning
härtill.

Vi har inte råd att rasera de värden
som de samhälleliga resurserna på dessa
områden utgör. Hela samhällsutvecklingen
kan komma att inriktas på ett
sätt som vi i framtiden kommer ott
betrakta som felaktigt.

Det är mot bakgrunden av detta som
jag funnit det vara angeläget att få ett
besked om hur den prognosverksamhet
som kommer fram i »länsplanering 67»
kommer att redovisas för riksdagen.
Med den inbyggda automatik som finns
i länsplaneringen måste det vara angeläget
för riksdagen att om möjligt få
en samlad redovisning av de konsekvenser
som prognoserna medfört. Jag noterar
därför med tillfredsställelse att
statsrådet är intresserad av att överväga
detta, och jag hoppas att han skall vidta
positiva åtgärder efter dessa överväganden.
Vid det tillfälle då denna redovisning
förutsattes skola ske är det självklart
också möjligt att närmare diskutera
vilken hänsyn man i den framtida
samhällsplaneringen skall ta till det utredningsmaterial
som kommer att föreligga.

Jag vill med detta, herr talman, starkt
understryka att det är angeläget att vi
får en samhällsinriktning som skapar
utkomst, trygghet och trivsel för människorna.

Härmed var överläggningen slutad.

§5

Svar på interpellation ang. ett handlingsprogram
för näringslivet och bebyggelsen
i Värmlands län

Ordet lämnades på begäran till

Torsdagen den 7 december 1967 em. Nr 50

Svar på interpellation ang. ett handlingsprogram för näringslivet och bebyggelsen
i Värmlands län

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig om jag vill medverka till att
ett handlingsprogram skyndsamt görs
upp i syfte att främja näringslivets och
bebyggelsens utveckling i Värmlands
län.

Svaret på frågan finns i den regionalpolitiska
utrednings- och planeringsverksamhet
som efter regeringens
initiativ pågår i länen. Detta arbete
tar just sikte på att kartlägga de regionala
utvecklingstendenserna för sysselsättning
och befolkningsutveckling
och att mot denna bakgrund försöka
nå fram till en målsättning för det
framtida samhällsbyggandet. Ett realiserande
av de uppställda målen förutsätter,
som jag framhöll i lokaliseringspropositionen
år 1964, att man efter
hand upprättar konkreta handlingsprogram.

Länsplaneringen befinner sig ännu på
försöksstadiet. De preliminära planerna
har remitterats till kommunblockens
samarbetsnämnder och landstingens
förvaltningsutskott och kommer därefter
att få sin slutliga utformning under
våren. På det centrala planet övervägs
formerna för den vidare samordningen
av länsplanerna.

När det gäller samhällets beredvillighet
att medverka till en industriell expansion
i Värmland vill jag peka på att
sedan den 1 juli 1965 lokaliseringsstöd
beviljats med mer än 52 milj. kr. till
38 företag i länet. Värmland har därmed
fått nästan tio procent av det lokaliseringsstöd
som totalt har utgått. Detta
visar också att det finns ett positivt intresse
från företagen för lokalisering och
expansion i de delar av Värmland som
—• i likhet med vad interpellanten påpekar
— har goda industriella förutsättningar.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på interpellationen.

Företagsnedläggelser och driftinskränkningar
är en alltför vanlig företeelse
i Värmland för närvarande. Arbetsmarknaden
präglas minsann inte
av någon större trygghet, och det gäller
för både tjänstemän och arbetare. Här
har uppstått en stor oro.

Det kan givetvis sägas att samma
situation råder överallt, och det är riktigt
att förändringar sker. Men jag tror
att läget är svårare i Värmlands län än
på andra håll. Vi har fått en stor arbetslöshet
och ett vikande befolkningsunderlag.

Med hänsyn till Värmlands geografiska
läge — det är rätt korta avstånd till
Uddevalla och till isfri hamn i Norge -—-tycker jag att situationen borde ha varit
en annan. Värmland borde, med andra
ord, ha rätt goda förutsättningar, och
man bör söka utnyttja dem till fullo.

Inrikesministern hänvisar i svaret
till den regionalpolitiska utredningen
och planeringsverksamheten som tillkommit
på regeringens initiativ och
som pågår genom länsstyrelsens försorg.
Jag vill bara konstatera att resultatet av
dessa utredningar och prognoser hittills
inte varit till fördel för vare sig näringsliv
eller sysselsättningsmöjligheter i
Värmland. Prognoserna har verkat
skrämmande på sådana företag som
kanske tänkt sig att bygga eller bygga
ut, och det har gjort människorna pessimistiska.

Nu återstår att se om kommunerna
kan ge en mera positiv bild av utvecklingen
och om denna prognos kan förbättras
efter en ytterligare bearbetning.
Men resultatet av dessa planer — det
framgår inte minst av det förra interpellationssvaret
och debatten i samband
därmed — kommer inte att visa
sig förrän långt fram i tiden. Vad som
är väsentligt och behövligt för närings -

Nr 50

112

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. ett handlingsprogram för näringslivet och bebyggelsen
i Värmlands län

livets utbyggnad och därmed också för
sysselsättningen i Värmland är i första
hand en ordentlig mellanriksväg genom
Värmland till isfri hamn i Norge. Man
har nu krokiga vägar åt det hållet som
inte är de bästa, vilket givetvis sätter
ner effektiviteten i transportapparaten.

Vi behöver också ha en bättre vänerkanal
som ger möjlighet för större fartyg
att anlöpa vänerhamnarna. För min
personliga del tror jag att den s. k. Uddevallakanalen
skulle vara det bättre alternativet.
Men säkerligen har vi inte
möjligheter att få gehör för det, och i
avaktan på det får vi väl hoppas att
TroUhätte kanal kan förbättras.

Om man ifrån samhällets sida kunde
skapa större möjligheter i dessa avseenden
är jag övertygad om att intresset
för industriutbyggnad i Värmland skulle
öka kraftigt. Genom förbättrade kommunikationer
och lokaliseringspolitiska
åtgärder, som man behöver satsa på i
ännu större utsträckning, skulle säkerligen
skapas förutsättningar för ett
blomstrande näringsliv även i Värmland.

Inrikesministern pekade på det lokaliseringsstöd
som vi har fått, och det
är gott och väl att vi har fått det. Men
jag tror, som sagt, att om vi inte kan
ordna de kommunikationsfrågor som
jag nyss har varit inne på, blir det
svårt att klara det hela enbart genom
lokaliseringspolitiskt stöd. Här behövs
ett både — och.

Samhället lägger ner ganska mycket
pengar på storstadscentra, och man kan
fråga sig, om denna befolkningskoncentration
ger den bästa effektiviteten
ur produktionssynpunkt. För min del
tror jag det inte. Man stirrar sig ofta
blind på centraliseringar, men centralisering
medför många nackdelar. Den
goda trivselmiljö som Värmland har att
erbjuda är en positiv faktor, och jag
tror alltså, att en förläggning av industrier
dit är en klok åtgärd på sikt.

Inrikesministern medger i slutet av

svaret att Värmlands län har goda industriella
förutsättningar, och vi är glada
över detta uttalande. Till sist vill jag
ytterligare poängtera att om vi skall
kunna utnyttja möjligheterna till glädje
för länets invånare bör också kommunikationerna
ordnas bättre, och det är
på detta område vi väntar resultat. Det
hade varit bra om kommunikationsprojekten
varit färdigplanerade, så att
de som nu är arbetslösa kunnat utnyttjas
i produktivt arbete. Detta gäller den
aktuella situationen, men om man klarat
denna skulle grunden ha lagts för
en bättre utveckling. Får vi till stånd
det nödvändiga samarbetet mellan kommunikations-,
inrikes- och finansdepartementen
tror jag också att det går att
lösa dessa frågor och att läget blir
bättre.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill gärna tala om
för herr Jonasson att det förekommer
ett mycket gott samarbete mellan kommunikations-,
inrikes- och finansdepartementen
och att vi eftersträvar att
klara problemen där de uppträder, och
i detta avseende kommer naturligtvis
också Värmlands län i fråga. Det är
klart att jag skulle vilja hålla ett litet
lovtal till Värmland med hänsyn till
den församling som jag nu har tillfälle
att tala inför, men de flesta känner väl
till landskapet och dess utomordentliga
förutsättningar så jag behöver inte längre
uppehålla mig vid detta.

Herr Jonasson har begärt ett handlingsprogram
och ett sådant är egentligen
en plan för hur man skall bedriva
en verksamhet eller försöka åstadkomma
en förändring av situationen; och
grundläggande för handlingsprogrammet
och planeringsarbetet är ju det
som vi talade om när det gällde den
förra interpellationen och som herr
Jonasson också kom in på, nämligen att
bedöma förutsättningarna befolknings -

113

Torsdagen den 7 december 1967 em. Nr 50

Svar på interpellation ang. ett handlingsprogram för
i Värmlands län

mässigt, näringsmässigt o. s. v. och sammanställa
materialet för att utifrån detta
söka bilda sig en uppfattning om
vad som kan göras och var det skall
göras. Att förbise det viktiga i ett sådant
prognosarbete är att vilja se bort från
realiteter. De är ibland besvärande, men
vi måste ändå ta fakta i beaktande i
sådana här sammanhang.

Herr Jonasson sade att han vänder
sig mot centraliseringen, ty det ligger
inte så stort värde i den. Jag skulle vilja
fråga, om herr Jonasson också menar
att om samhället satsar hårt på t. ex.
karlstadsregionen så är det en sådan
centralisering som man skall försöka
undvika. Det är möjligt att det inte är
vad herr Jonasson menar. Kanske menar
han att vi skall försöka undvika en
alltför stark satsning på de tre storstadsregionerna,
och i så fall är herr
Jonasson och jag överens. Jag ifrågasätter
emellertid var man skall satsa
på utbyggnaden av ett näringsliv och
på servicen för att minska trycket mot
storstadsregionerna. Skall det ske i Ekshärad
eller i Karlstad? Jag tillåter mig
ha den uppfattningen att man i det
sammanhanget måste satsa på karlstadsregionen
som konkurrent till storstadsregionerna
Stockholm, Göteborg och
Malmö. I karlstadsregionen finns förutsättningar
att bygga upp en samhällsservice
som enligt min mening är likvärdig
med vad man kan åstadkomma
i storstadsregionerna vad beträffar skolor,
sjukvård, handel, fritidsanläggningar
o. s. v. Samtidigt har man de
utomordentliga fördelar som ligger i
en miljö som möjliggör att man kan
bygga bostäderna trivsamt med grönområden,
småhus o. s. v. Detta har visat
sig inte minst under de allra senaste
åren när vi haft en aktivare lokaliseringspolitik.

Jag vill, herr talman, till sist komma
fram till att vi självfallet inte kan vänta
tills alla planer eller handlingspro
gram är färdiga, utan vi måste vidta åt

näringslivet och bebyggelsen

gärder inom de områden där besvärligheterna
nu är stora, och det är de i
Värmland, jag erkänner det. Företagsnedläggningar
och omställningar inom
industrin har enligt regeringens uppfattning
varit anledningen till att karlstadsregionen
får betraktas som ett område
där de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna
nu skall sättas in, liksom
även Norrköping, Falun och Gävle. Jag
hoppas och tror att det skall bli möjligt
att stimulera företag till lokalisering
i karlstadsregionen och också
gärna till andra regioner i Värmland.
Jag tror dock att lokaliseringen av större
företag i mycket hög grad kommer
att gå i riktning mot de större industriella
expansionsområdena, och karlstadsregionen
är ett av dessa områden, som
har alla förutsättningar att kunna ta
emot företag.

Herr talman! Det är klart att det skulle
vara intressant att diskutera situationen
speciellt i Värmland, men det
drar kanske för långt ut på tiden. Låt
mig bara säga som min mening att de
stora problemen i Värmland har samband
med näringslivets ensidighet där.
Det är denna som skall brytas, och det
är denna väldiga omställningsprocess
som man nu är inne i. Den kan tyvärr
inte försiggå utan att det märks. Jag
tror likväl att det skall vara möjligt att
åstadkomma ett mera differentierat näringsliv
med sysselsättningsmöjligheter
för de människor som kommer i kläm,
de som friställs i den pågående processen.
Ansträngningen bör vara gemensam,
och från regeringens sida är vi
starkt intresserade av att medverka på
alla sätt som är möjliga.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag har inga större erinringar
mot vad inrikesministern senast
har anfört. Han skall dock inte
kunna locka mig till att säga att det inte
skall byggas någonting i Karlstad.
I dessa stora frågor är angelägenheter -

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 50

114 Nr 50 Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. ett handlingsprogram för näringslivet och bebyggelsen
i Värmlands län

na gemensamma för hela länet. Ett inbördes
slagsmål mellan Ekshärad och
Karlstad vore en ganska ojämn kamp
till föga båtnad — det vet också inrikesministern.
Det utesluter emellertid
inte att utbyggnad av industri kan och
bör ske även på andra platser i länet.

Jag håller med inrikesministern om
att vi behöver bryta ensidigheten när
det gäller näringslivet. Om det funnes
bättre kommunikationer, särskilt över
Norge, skulle det säkerligen finnas möjligheter
att få ett mer differentierat näringsliv.
Det är nämligen just detta som
behövs — små industrier som kompletterar
andra sådana — vilket jag också
framfört i min interpellation.

Inrikesministern nämnde att vi har
ett gott samarbete mellan departementen.
Ja, det är riktigt. Både inrikesministern
och kommunikationsministern
är ju här. Men vi skulle också behöva
en finansminister som sade sitt. Vi vet
att dessa projekt kostar pengar, men
det är säkerligen en satsning som på
sikt kan ge resultat. Jag vill särskilt
framhålla, att jag är övertygad om att
det krävs planering och ett handlingsprogram,
men det får inte ta för lång
tid att åstadkomma. Det kan bil ödesdigert.

När det gäller frågor som en bättre
vänerkanal och en bättre väg till isfri
hamn i Norge iir det åtgärder som man
kan vidta ganska snart utan att alltför
länge avvakta denna planering. Dessa
två saker vet vi verkligen behövs.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Det var en liten detalj
i herr Jonassons anförande som jag
anser inte bör stå alldeles okommenterad.

Herr Jonasson vill göra gällande —
och det har gjorts gällande i olika sammanhang
— att den grundutredning,
som har skett beträffande Värmlands
län och som visar att man där befinner
sig i en besvärlig situation, när det

gäller sysselsättningen, skulle ha varit
av negativ karaktär och ha negativt
påverkat sysselsättningsmöjligheterna.
Jag tror att det är en total felbedömning.
Det gällde ju den kartläggning,
som länet behövde såsom underlag för
en diskussion om den situation, vari vi
befinner oss och som vi med gemensamma
ansträngningar måste förändra.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Herr Eskel säger att
det här är fråga om en detalj som han
inte vill låta stå alldeles okommenterad,
och den gäller den prognos som
länsstyrelsen i Värmlands län för närvarande
har gjort. Jag skall inte gå
in på alla detaljer där, men enligt denna
prognos finns det vissa områden,
där det skulle ske en befolkningsminskning
med 40 procent.

Jag vet inte om herr Eskel ordentligt
lyssnade på vad jag sade, men jag
framhöll — det framgår av protokollet
-— att denna prognos hitintills verkat
skrämmande, och jag tror också att
det är värmlänningarnas uppfattning.
Man har nämligen vid diskussioner på
olika håll i företagsfrågor blivit på det
klara med att näringslivets företrädare
i många fall funderar över om utvecklingen
skall bli så ödesdiger som framgår
av prognosen. Det är ur den synpunkten
som jag anser att denna planering
bör fortsätta så snart som möjligt
så att vi kommer ur det dödläge som vi
befinner oss i.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Fortsättningen av denna
planering borde herr Jonasson vara
väl underrättad om, eftersom även hans
parti är representerat i planeringsrådet.
Man har nu i detta kommit så
långt att man framlagt ett förslag med
beteckningen 4, som är ute på remiss
hos kommunerna.

Jag har emellertid fortfarande icke
vid något tillfälle fått något praktiskt

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Nr 50

115

belägg för att utredningssiffrorna i
grundmaterialet negativt har påverkat
någon situation, där det funnits möjligheter
till aktiva insatser.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill inte ytterligare
förlänga denna debatt. Alla som
följt dessa frågor vet emellertid att de
dystra prognoserna åtminstone på kort
sikt har förtagit den effekt som verksamheten
eventuellt skuhe ha kunnat
ge. Folk har blivit synnerligen betänksamma
med anledning av dessa prognoser.

Jag har resonerat med många företagare
som har sagt sig att det inte är
stor idé för dem att bygga ut, om det
kommer att bli så dystert som det ser
ut att bli. Det är därför nödvändigt att
snarast få fram ett positivt program
så att den nuvarande pessimismen kan
brytas.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Jag skall heller inte
nämnvärt förlänga debatten, men det
skulle vara intressant -— eftersom dessa
påståenden återkommer gång på
gång — att få ett enda exempel på en
dylik situation.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Låt mig bara säga till
herr Eskel att när han kommer till
Ekshärad kan vi diskutera denna sak,
och då skall han få flera bevis.

Härmed var överläggningen slutad.

§6

Svar på interpellation ang. trafikpolitiken Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Svar på interpellation ang. trafikpolitiken

Herr talman! I en interpellation som
jag besvarade den 17 novemiber i vad
den rör trafikpolitiken, har herr Lundberg
också frågat mig dels om jag är
villig att lämna en redogörelse för erfarenheterna
från kostnaderna för övergången
till högertrafik, dels om en
återgång till normala förhållanden i
biltrafiken med slopande av fartgränser,
snabbare trafikföring m. m. kommer
att genomföras utan tidsutdräkt,
dels om jag kommer att förelägga riksdagen
förslag till reformer av trafiklagstiftningen
och i så fall om tiden
för indragning av körkort då kommer
att minskas, kravet på s. k. lämplighetsintyg
att slopas och den kvardröjande
eftersläpningen i lagstiftning och byråkrati
att elimineras, dels ock om man
kan förvänta att miljonrullningen inom
bilsektorn kommer att dämpas, så att
skatter och förordningar inte ökar på
ett sådant sätt att de skapar oöverstigliga
hinder för mindre inkomsttagare
att hålla sig med bil.

Övergången till högertrafik får anses
ha skett relativt smidigt och hittills
utan någon ökning av det totala antalet
trafikolyckor. Man torde inte heller
kunna säga att övergåinigen medfört
några påtagliga olägenheter i form av
försenade varuleveranser eller liknande
på transportsidan. Det är emellertid
ännu för tidigt att göra en slutgiltig
bedömning av omläggningen. Högertrafikkommissionen
följer fortfarande
uppmärksamt utvecklingen •—
framför aUt genom dag-för-dag-registren
och analysen av inträffade trafikolyckor.
Kommissionen håller vidare
en beredskap som gör det möjligt att
sätta in trafiksäkerhetsåtgärder av olika
slag, om det skulle visa sig att ytterligare
åtgärder behövs. Den 17 oktober
höjdes den tidigare hastighetsgränsen
på landsväg från 70 till 80
km/tim. och gränsen 90 km/tim. på motorväg
till 100 km/tim. De återfall till
vänsterbeteende som kunnat konstateras,
framför allt när det gäller fotgäng -

5* —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 50

116

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. trafikpolitiken

arna, har däremot ansetts motivera ett
bibehållande ännu någon tid av 40-kilometersgränsen i tätorter.

Med riksdagens godkännande har
Kungl. Maj :t utfärdat bestämmelser om
att differentierade fartgränser för alla
vägar utanför tättbebyggt område skall
införas i anslutning till de särskilda
begränsningarna på grund av trafikomläggningen
upphör. Systemet skall prövas
under erforderlig tid och riksdagen
skall därefter beredas tillfälle att
yttra sig över om det bör bibehållas.
Sedan riksdagen tog ställning i frågan
om ett sådant försök har det inte förekommit
någon omständighet som ger
anledning till omprövning av detta beslut.

Vad gäller kostnaderna för trafikomläggningen
beräknades dessa 1965 till
cirka 600 miljoner kronor. Vissa omställningsåtgärder
som av tekniska skäl
inte kunnat göras före dagen H kommer
att pågå även under år 1968, och
det möter därför vissa svårigheter att
nu exakt bedöma vilken återverkan som
pris- och lönestegringar sedan 1965
kan ha på de slutliga kostnaderna för
övergången. Av olika skäl, bl. a. därför
att vissa besparingar kunnat göras, torde
man emellertid kunna räkna med att
återverkningarna av pris- och lönestegringarna
sedan 1965 skall kunna begränsas
till ett relativt lågt belopp. Det
är dock ännu för tidigt att uttala sig
om de slutliga kostnaderna.

Frågan om lämplighetsprövningen
och tiden för återkallelse av körkort
ligger inom ramen för trafikmålskommitténs
utredningsuppdrag. Kommittén
arbetar också med frågan om att förkorta
handläggningstiderna i olika körkortsärenden.
Enligt min mening bör
kommitténs förslag på detta område
avvaktas.

I anledning av herr Lundbergs fråga
om miljonrullningen inom bilsektorn
vill jag erinra om att nu i det närmaste
två miljoner bilar rullar på våra gator
och vägar. Detta är ett uttryck för att

allt fler människor i vårt land haft råd
att skaffa sig bil. Den fortgående standardförbättring
och inkomstutjämning
vi eftersträvar har här haft en avgörande
betydelse för utvecklingen, och
självfallet är det av intresse att undvika
onödiga kostnader för bilismen.

Den betydande ökningen av antalet
bilar gör det särskilt angeläget att
främja trafiksäkerhetsarbetet, och det
är ingen överdrift att säga att arbetet
för ökad säkerhet i trafiken i dag är
en angelägenhet för alla människor i
vårt samhälle.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
avdelning 2 av min interpellation. Jag
måste erkänna att jag har en känsla av
att den lyckade starten med övergång
till högertrafik nu håller på att förstöras.
När jag den 17 oktober framställde
min interpellation var det därför att
jag fruktade att den snigelfart vi har
på vägarna skulle ge upphov till den
olycksstatistik som senare kom. Alla
som är ute på vägarna vet att när det
uppstår köer på flera mil, så måste någon
inom en sådan ko bryta sig ur och
gå över till vänstertrafik i omkörningsögonblicket.
I en trafik av kökaraktär
inträffar det ofta olyckor vid omkörningar.

Jag var aktivt engagerad i övergången
till högertrafik, men nu börjar jag få
en känsla av att syftet med högertrafiken
håller på att äventyras, därför att vi
får fram experter och rådgivare i ett
antal som växer i samma takt som
naten i en potatisåker. Jag tror det är
farligt att genomföra hela denna omläggning
på det sätt som nu sker. Jag
har en bestämd känsla av att om vi
inte i nuvarande situation anpassar trafiken
till det föreliggande läget på trafik-
och transportområdet kommer vi
att få dels en i författningar angiven

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Nr 50

117

hastighetsgräns för biltransporter och
dels en annan gräns som gäller i det
praktiska livet. Denna skillnad är ganska
anmärkningsvärd.

Det har sagts att vi har ett par miljoner
bilar. Vi har ökat beståndet av lastbilar.
Vi har helt nyligen fått höra att
flottlederna skall läggas ned, transporterna
skall ut på vägbanan. Om denna
trafik förs ut på de nuvarande landsvägarna
ökar trängseln, och då tvingas
vi att höja den högsta tillåtna hastighetsgränsen
för lastbilar till minst 70 km
i timmen. Farorna i den nuvarande trafiken
är nämligen mycket stora när
man, som man på E 4 kan uppleva, har
ända till tio å elva stora lastbilar med
släp i en följd framför sig. I en sådan
situation vågar inte vanliga människor
köra om. Om vi skall ha denna dämpade
trafikhastighet, får vi en köbildning
som i allra högsta grad är farlig.

Kör man bil i stadstrafik — jag har
studerat den en smula — vet alla att
man inte kan följa fartgränserna, i varje
fall inte om man åker med lejd bil;
det är omöjligt. Jag tror att vi införde
högertrafiken utan att tänka oss in i att
utvecklingen inom trafikområdet samtidigt
går i en brant kurva uppåt. I
denna situation måste vi, som andra
länder har gjort, acceptera en snabbare
trafikföring, vilket måste innebära att
vi höjer fartgränserna.

Herr statsrådet nämner i sitt svar att
hastighetsgränsen har höjts till 80 kilometer
i timmen på vanliga vägar, men
han skall komma ihåg att man, om man
skall köra lagligt, knappast kommer
över 70 kilometer i timmen. Enligt min
uppfattning bör man nämligen följa den
gamla regeln att inte bara titta på mätaren
utan jämväl på vägbanan. Det
torde ändå vara rimligt att en bilförare
följer den anmaning vi en gång gav i
andra lagutskottet om trafikanpassning.
Det måste vara farligt att vi i vårt land
skall ha författningar som säger: Du
skall ägna huvuddelen av intresset åt
hastighetsmätaren! Detta är ju ganska

Svar på interpellation ang. trafikpolitiken

orimligt. Samtidigt måste man ställa
sig den frågan när man färdas exempelvis
på vissa sträckor uppe i Norrland:
Kan det vara rimligt att under en skön
natt sitta och mala i dessa farter? —■ Nu
gör man ju inte det, förstås, men egentligen
borde man göra det, eftersom risken
finns att det kan komma en polis
uppdykande, vilken samtidigt är både
domare och uppbördsverk. Sådan är
den situation vi har.

Om man reser kortare sträckor spelar
det ingen större roll, men om en
bilförare skall sitta och köra låt oss
säga 20—30 mil i en malande fart på
80 kilometer i timmen och dessutom
måste sitta och stirra på hastighetsmätaren
under huvuddelen av tiden och
bara en och annan gång få tid att kasta
en blick på vägbanan, så är det givet
att detta har en sövande inverkan på
föraren.

Vidare har man kommit på många
underligheter, exempelvis denna justering
av strålkastarna, som man måste
företa och som har kostat bilismen
miljoner och åter miljoner. I stället hade
man bara behövt vrida på själva strålkastaren
2—3 centimeter, vilket skulle
ha kostat, inte 140 kronor utan kanske
15 kronor på en bilverkstad. Men det
är givet att i den situation vi befinner
oss i, har det funnits vissa kommersiella
intressen som har ansett att man måste
byta ut hela lyktanordningen. Därigenom
har kostnader tvingats på bilismen
som är ganska avsevärda.

Det har också retat mig att man
kunnat komma på en så underlig idé
som att bilens strålkastare skulle behöva
vara tända under dagtid. Det är
väl alldeles tillräckligt med att ögonen
skall ha det obehaget på nätter och
kvällar! Jag vet ju inte vilket snille som
har hittat på det där, men det torde väl
vara någon expert som tyckte att han
måste ha en motivering för att han skulle
finnas till. När man håller på med en
sådan reform dyker det upp så många
experter, inte för att de verkligen är

118

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. trafikpolitiken

det, utan för att de skall skapa motiveringar
för att få sälja någonting och
för att de har intressen på marknaden
att tillvarata. Jag kan inte tänka mig
annat än att det måste vara någon försäljare
av billampor som hittat på detta
underliga påfund att man skall köra
med tända strålkastare även på dagen.
Sedan räknar man väl också med att
synen skall bli så pass försämrad, att
man får sälja fler glasögon. Man måste
väl ha tänkt sig något i den stilen,
ty något vettigt i det hela kan jag inte
finna. Däremot tycker jag att man borde
undersöka möjligheterna att få en kraftigare
belysning under den tid det är
mörkt, ty då kommer andra faktorer
in som är ganska avgörande.

Det finns, herr talman, oerhört mycket
på detta område som jag skulle vilja
ta upp till diskussion. Jag skulle vilja
fråga om statsrådet har övervägt hur
man skall göra, när exempelvis de stora
skogsbolagen övergår från flottning till
landsvägstransporter. Kommer då de avgifter
som bolagen nu betalar för flottningen
att tagas upp av staten för att
komma vägväsendet till godo? Hur skall
man förfara med de nedlagda järnvägarna
och de fina järnvägsbankar
som vi har där? Skall man nu anlägga
speciella vägar för den tunga trafiken
och ordna transportfrågorna på ett vettigare
sätt? Jag tror att man måste tänka
igenom de olika problem som uppstår
i samband med denna omläggning,
om den inte skall bli missriktad på
grund av att den tillkommit på en
slump.

Jag hade önskat att vi fått en redovisning
av en plan där järnvägar, landsvägar,
järnvägstrafik, biltrafik etc.
hade redovisats, så att vi hade kunnat
få en bild av vad vi transportmässigt
behöver för såväl personbilstrafiken
som lastbilstrafiken. Om vi skall fortsätta
att bara föra ut den tunga trafiken
på vägarna, måste vi offra betydligt
mera på att bygga ut vägväsendet än
vad vi för närvarande gör.

När jag ställde frågan om kostnaderna
talades det om 600 miljoner, men om
man skulle räkna med de verkliga kostnaderna
för bilismen, skulle det väl bli
minst den dubbla summan. Vi som
har god ekonomi kan självfallet följa
med i fråga om alla de nyheter som
kommer på detta område. Men om man
inte skall göra biltransporterna och
bilismen till en social och ekonomisk
fråga, så att vissa grupper slås ut, måste
man i planeringen se till att det inte
blir onödiga kostnader.

I Amerika finns ju en viss biltäthet
och även stora bilfabriker. Om åtminstone
1963 års bilar, som jag såg vid en
resa i Amerika, skulle rulla på de
svenska vägarna, skulle håren resa sig
på varenda polis som såg dem — dörrar
och andra delar saknades. Vi skall akta
oss för att tro att ett perfekt yttre är det
väsentliga — det finns även andra faktorer.

Herr talman! Jag vill sammanfattningsvis
säga: Slopa nu dessa fartgränser!
Gå upp till åtminstone 50—60 km
i tätorterna! Om vi skall ha hastighetsgränser
kvar, bör vi ha sådana gränser
att man åtminstone har möjligheter att
köra om framförvarande trafik — och
köra om på sådant sätt att man inte
äventyrar sitt eget och andras liv. Om
man räknar efter antalet körda mil,
vågar jag säga att det förekom flera
olyckor när man körde med hästar eu
gång i tiden än nu. I dag glömmer vi
lätt att dagens trafik är så intensiv, att
den tyvärr, hur vi än bär oss åt, kräver
offer. Vi måste alla se till att göra en
avvägning mellan vad som härvidlag
kan vara förnuftigt och oförnuftigt. Om
kommunikationsministern, det nya trafikverkets
chef Lars Sköld och rikspolischefen
Carl Persson slår sina kloka
huvuden ihop, vågar jag säga att de är
i stånd att lösa problemen. Men försök
då att först få bort naten från den bilåker
som vi för närvarande har. Vi bör
akta oss för att fortsätta som hittills.

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Nr 50

119

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag fick ett starkt intryck
av att herr Lundberg över huvud
taget inte trodde särskilt mycket på
fartbegränsningar. De många försök,
som gjorts i vårt land och även i andra
länder för att klarlägga den betydelse
fartbegränsningar kan ha för att förbättra
en på grund av den tilltagande
bilismen förvärrad olycksstatistik, har
väl ändå kunnat belägga att fartbegränsningarna
spelar en betydande roll.

Vid övergången till högertrafik var vi
överens om att under en övergångstid
hålla l&ga hastigheter för att trafikanterna
skulle få tillfälle att vänja sig vid
allt det nya i trafiken. För min del är
jag överens med herr Lundberg så långt,
att vi bör eftersträva sådana fartgränser,
som av det stora flertalet människor
borde kunna uppfattas som realistiska.

Jag har i dag svarat på interpellationer
i båda kamrarna om när man kan
tänka sig att släppa fartgränsen på 40
kilometer i tätort och gå över till 50
kilometer där. Jag har redovisat att
högertrafikkommissionen, som har expertis
till sitt förfogande, för närvarande
arbetar med dessa uppgifter. Herr
Lundberg tycker visserligen inte om
expertis, men jag tror att den är nödvändig
för detta arbete. Det är enligt
min mening angeläget att ta hänsyn till
de rön som forskningen kommer fram
till och de råd som expertisen kan ge.
Vi bör avvakta de förslag som högertrafikkommissionen
kommer att lägga
fram när den inom en ganska nära
framtid, föreställer jag mig, tar upp
frågan om fartbegränsningen till omprövning.
Därefter får vi ta ställning
till om det blir möjligt att tillåta högre
hastighet i tätorterna.

Som jag framhållit i mitt interpellationssvar
har vi efter ett beslut som
fattades av riksdagen i våras bestämt
att så fort som vi bedömer det möjligt
med hänsyn till övergången från vänster-
till högertrafik och trafiksäkerheten

Svar på interpellation ang. trafikpolitiken

i samband därmed gå över till ett system
med hastigheter på 90, 100 respektive
130 kilometer. För min del tror jag
1 att realistiska fartbegränsningar komi
mer att medverka till ökad trafiksäker,
het.

1 Herr Lundberg tog vidare upp frågan

2 om kommunikationerna i största allmänhet.
Han sade att vi försöker föra

3 över den tunga trafiken på landsvägarr
na. Om herr Lundberg därmed avser

järnvägstrafiken vill jag för min del påstå
att vi gör tvärtom. Vi försöker ini
om ramen för de trafikpolitiska rikt 1

linjer som vi nu arbetar efter skapa

ökade förutsättningar för järnvägen att
1 konkurrera med lastbilstrafiken om just
r den tunga trafiken. När det gäller flott.
ningen har jag i dag i medkammaren
svarat på en interpellation rörande de
r frågor som hänger samman med övergång
från flottning till landsvägs- eller
annan trafik. Jag menar att det är vikl
tigt att man från företagens sida i god
) tid samråder med vägmyndigheterna om
3 de konsekvenser som en övergång från
t flottning till exempelvis landsvägstransport
kan få. I annat fall finns det till
och med risk för att man kan råka ut
r för att de vägar som man kommer att
i befara med timmerlassen inte är bärkraftiga
nog för den transport som timt
merlassen innebär. Man kan råka ut för
1 restriktioner som gör att man helt enl
kelt inte kan utnyttja vägarna i den utsträckning
som man hade tänkt sig när
man lade ner flottningslederna. Det är
a angeläget att vi får ett ordentligt sama
spel och samråd mellan företag och
d samhälle. Vad det ankommer på samhället
är vi ju i dessa avseenden på
g alerten i olika sammanhang i de olika

e former för samhällsplanering som vi

försöker främja och som inte minst inrikesministern
i sina interpellationsi
svar här i dag sökt beskriva,
t Herr Lundberg talar om onödiga kostt
nader på bilismen. Med utgångspunkt

från herr Lundbergs allmänna inställi
ning till hur trafiksäkerhetsproblemen

120

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. trafikpolitiken

skall lösas sade han — om jag omskriver
det litet grand — att trafikexperter är
tämligen onödiga i dessa sammanhang
och att de förslag som vi fått från trafikexpertisen
och som i samband med
övergången kostat en del pengar är onödiga.
Jag förstår att han menar att det
är kostnader som vi borde kunna avstå
ifrån. Men jag tror inte att man kan
vara så tvärsäker på att herr Lundberg
bedömer saken helt rätt. Jag delar hans
uppfattning att vi icke skall belasta
bilismen med onödiga kostnader, men
jag vill starkt understryka att vi verkligen
skall söka sörja för att vi får ett
aktivt trafiksäkerhetsarbete. De kostnader
för att främja trafiksäkerheten i
vårt land som kan komma att hamna
på bilismen tror jag inte vi skall dra
oss från.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Om man ställer frågan
»Vad är sanning?» är det självfallet
ingen som kan svara på det, därför att
sanningen är alltid ett relativt begrepp.

Låt mig ta några exempel från experter.
En amerikansk expert säger att
huvuddelen av olyckorna på vägarna
sker när hastigheten understiger 70 km/
tim., och en svensk expert har bekräftat
att det är på det sättet. Men en annan
expert — jag vet inte om han kör bil —
har sagt att hastighetsgränsen egentligen
skall vara 22 km/tim. Vilken expert har
rätt? Jag har till och med hört att människor,
som går över en väg där det
inte finns en bil, har råkat ut för en
olycka. Kan man förbjuda folk till och
med att gå på vägarna? Det kan nämligen
hända en olycka, speciellt när det
som i dagarna är halt. Vi skall komma
ihåg när man talar om fartbegränsningens
betydelse och statistiskt försöker få
fram ett material att det kan vara yttre
omständigheter som gör att statistiken
blir helt felaktig. Vid ett tillfälle då vi
hade fartbegränsning kunde man på
grund av vidriga omständigheter inte

ens hålla de låga maximifarter som föreskrevs,
och på grund härav fick vi en
mycket fin statistik för den perioden.

Jag har inte menat att vi inte under
en viss övergångstid skulle vara särskilt
försiktiga. Nu skrämde radio, TV och
tidningar folk från att köra bil under
den första tiden; man fick den uppfattningen
att övergången till högertrafik
skulle vara mycket mer komplicerad
än den i verkligheten blev. Jag vill ha
en naturlig övergång. Jag tycker också
det är tråkigt att respekten för lag och
förordning skall undergrävas hos huvuddelen
av vårt folk. Om lagstiftningen
går utöver en viss gräns, framtvingar
det handlingar som man kan fördöma
men som vi inte kan komma ifrån.

Jag tror inte att bilprovningen har
någon större uppgift att fylla. Man får
visserligen fram ett statistiskt material
genom denna verksamhet, som sysselsätter
över 1 000 personer. Men om man
i stället låtit dessa personer vara kvar
på verkstäderna, hade vi kunnat få våra
reparationer utförda, och man hade
kanske kunnat se till att en bilverkstad
som säger att den skall testa och gå
igenom en bil verkligen också gör det.
I detta avseende brister det nu i allra
högsta grad.

I fråga om förhållandet mellan landsvägstrafiken
och järnvägstrafiken vill
jag uttryckligen säga ifrån, att om den
tunga landsvägstrafiken hade att konkurrera
med järnvägarna på lika villkor,
så skulle järnvägarna stå sig mycket
bra. Samtidigt tror jag att nedläggningen
av järnvägarna i dag kan medföra
framtida problem, ty jag tror att vi
i framtiden kommer att tvingas till ökade
järnvägstransporter.

Jag hoppas vidare att lösningen av
frågan om körkorten, lämplighetsintygen
in. m. inte skall behöva dröja alltför
länge bara därför att det pågår en utredning.
Jag har tidigare här i riksdagen
sagt vad jag anser om utredningar.
Om vi inte får fram ett resultat
från denna utredning, hoppas jag att

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Nr 50

121

man ändå skall försöka klara denna
fråga.

Det är också riktigt att de transporter
som förut skedde på flottlederna nu har
förts över till vägarna. Det kan medföra
att vi under tjällossningen kan få
problem. Men om kravet på att stänga en
väg ställs mot industrins behov av att
få fram råvaror, är jag säker på att vi
kommer i ett läge, där myndigheterna
får mycket svårt att stänga vägarna.

Det är dessa förhållanden som jag
hoppas att vi snart skall få ordnade.
.lag hoppas verkligen att vi skall få litet
mera ordning, reda och fart i trafiken.
.lag litar på att kommunikationsministern
kommer att ordna den saken, utan
att alltför mycket fråga kommissionen
och andra.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Till slut bara ytterligare
en synpunkt i all korthet. Vi har
år efter år kunnat konstatera hur antalet
dödade och svårt skadade i trafiken
ökat, men hur man nu äntligen
genom en rad olika insatser från samhällets
sida har lyckats bryta den trenden.

Herr Lundberg säger att detta med
bilprovningen inte har någon betydelse
och att han är tveksam när det gäller
fartbegränsningarna. Han har vidare
talat ganska nedlåtande om den expertis
som arbetar på detta fält. Jag tror
emellertid att vi skall vara överens om
att trafikolyckorna har varit och fortfarande
är en av våra stora folksjukdomar,
mot vilken det verkligen gällt
att ta krafttag. Jag tycker vi skall vara
glada över att man genom olika insatser
har lyckats bryta denna trend. Det
finns anledning för oss att med stor
uppmärksamhet följa dessa frågor även
i fortsättningen och vara beredda att
satsa alla medel som kan stå till buds,
t. ex. i form av forskning och olika insatser
som samhället finner lämpliga.
Vi kan inte bara negligera detta vik -

Svar på interpellation ang. trafikpolitiken

tiga område och tro att det går bra bara
folk får köra så fort de vill.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill säga att det är
mycket angeläget att försöka att komma
till rätta med de olyckor som kan
inträffa i trafiken — det är självklart.
Men det är givet att det såväl på detta
område som beträffande sjukdomar
över huvud taget är angeläget att den
medicin man väljer att ge patienten inte
får en missriktad verkan — det är detta
jag har opponerat mig emot. Jag har
själv kört bil sedan år 1935 under olika
väderleksförhållanden, men jag har hittills
klarat mig. Jag har gjort det därför
att jag har försökt att anpassa mig
efter förhållandena i trafiken. Jag tillhör
emellertid de äldre i trafiken, och
vi bör komma ihåg att de yngre bilförarna
reagerar betydligt snabbare
och är skickligare än vi äldre. När det
gäller de unga bilförarna vet vi att det
ibland kan brista i fråga om omdömet;
men detta vidlåder väl alla åldersgrupper.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! När riksdagen senast
beslutade att höja bensinskatten sade
jag i ett anförande här i kammaren att
den höjningen var klart arbetarfientlig,
därför att den så hårt drabbar alla som
är beroende av bil i sitt arbete.

I sin interpellation har herr Lundberg
menat att man inte skall skapa
oöverstigliga hinder för mindre inkomsttagare
att hålla sig med bil. Kommunikationsministern
har i sitt svar
anfört, att självfallet är det av intresse
att undvika onödiga kostnader för bilismen.
Jag är mycket glad för dessa
uttalanden och hoppas att de kan bidraga
till att skapa underlag för en
förnuftigare skattepolitik gentemot de
arbetstagare som måste ha bil i sitt
arbete.

Härmed var överläggningen slutad.

122

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 em.

§ 7

Svar på interpellation ang. ökade bidrag
till enskilda vägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig om jag har för
avsikt att för nästa budgetår öka medelsramarna
för bidrag till de enskilda
vägarna.

Jag vill inte föregripa vare sig regeringens
eller riksdagens prövning av
1968/69 års budget och är därför inte
beredd att nu göra något uttalande om
storleken av de medelsramar herr
Eriksson i Bäckmora avser.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för det här
korta svaret. Eftersom jag i sakfrågan
inte har kunnat få något besked, kan
jag tyvärr inte utsträcka mitt tack till
att omfatta ett innehåll som inte finns
med i svaret.

Jag kan förstå, om herr statsrådet av
principiella skäl i dag inte kan ge besked
på min fråga om möjligheterna att
öka medelsramarna för bidrag till de
enskilda vägarna, eftersom det är en
budgetfråga som hänger samman med
anslagsprövningen för nästa år. Men
ett uttalande av herr statsrådet skulle
väl knappast, vad jag förstår, kunna
föregripa riksdagens prövning, eftersom
ett förslag alltid först måste prövas
av riksdagen — men därom behöver vi
inte tvista i dag.

Med hänsyn till det besked jag har
fått kan jag försäkra herr statsrådet att
jag med särskilt stort intresse kommer
att studera statsverkspropositionen på
denna punkt, när vi träffas på det nya
året. Trots det i dag negativa svaret
vill jag ändå, herr talman, något när -

mare motivera de synpunkter som har
legat till grund för min interpellation.

Om jag därvid uppehåller mig främst
vid förhållandena i mitt eget hemlän,
är det bl. a. beroende på att jag råkar
känna dem bäst och således vet vad
jag talar om. En sammanställning beträffande
ansökningar ur nybyggnadsanslaget
till enskilda vägar inom Gävleborgs
län -— jag har den förresten med
mig, och det är ett ganska omfattande
material — utvisar stora balanser mellan
anmälda behov och beviljade anslag.
Jag förmodar att det inte är någon nyhet
för kommunikationsministern att
det förhåller sig så.

I fråga om nybyggnadsanslaget, där
behovet är störst, finns det för innevarande
år färdigplanerade projekt i länet
på cirka 1,6 miljon kronor, vilket
också är det belopp som länsmyndigheterna
har ansökt om, medan det beviljade
anslaget uppgår till 1 miljon
kronor. Av sammanställningen framgår
att antalet inkomna ansökningar, som
vägförvaltningen uppfört på femårsplanen,
självfallet är långt större. Dessa
ansökningar utvisar att det i dag finns
ett totalt medelsbehov av cirka 11,6 miljoner
kronor.

Med nuvarande bidragsram på 1 miljon
kronor om året är det lätt att räkna
ut att det med en sådan femårsplan
kommer att ta minst elva år innan man
kan tillgodose det behov som i dag är
anmält i länet. Under tiden strömmar
nya ansökningar om bidrag in. Det
betyder att många av dessa ansökningar
inte inom överskådlig tid kan komma
att beviljas med mindre än bidragsramarna
höjs.

Sådant är läget i vårt län och det är
en klen tröst om förhållandena är lika
på andra håll i landet. När det gäller
de människor och de bygder som på
detta sätt blir liksom fastfrusna i en
mycket lång och växande kö och som
har dåliga vägförbindelser, måste man
förstå vilka allvarliga problem som blir
följden. Det innebär också en stagnation
av bygdens naturliga utveckling

123

Torsdagen den 7 december 1967 em. Nr 50

Svar på interpellation ang. ökade bidrag till enskilda vägar

och detta i ett skede då vägar och andra
kommunikationer har och får allt
större betydelse. .Tåg är fullt medveten
om att kraven på insatser från samhällets
sida är stora, och ambitionerna kan
många gånger vara större än vad resurserna
medger. Då gäller det emellertid
att tillse att inga sektorer i samhället
blir bortglömda, utan att alla blir
delaktiga av de framstegsskapande resurser
som samhället kan ställa till förfogande.
I ett demokratiskt samhälle
där medborgarnas rättigheter och skyldigheter
fördelas lika oberoende av bostadsort
får inte glesbygden och dess
människor eftersättas.

Om jag återigen får ta ett exempel
från mitt hemlän kan jag nämna att
nybyggnadsanslaget till enskilda vägar
legat på en oförändrad nivå under
några år, vilket med hänsyn till kostnadsstegringar
och penningvärdeförsämringen
i realiteten innebär en
krympning av anslaget. Här finns alltså
i dag ett anslag på 1 miljon kronor medan
det anmälda behovet är 11,6 miljoner.

Detta, herr talman, är bakgrunden till
min interpellation, vars problematik jag
velat fästa kommunikationsministerns
uppmärksamhet på.

Jag förstår att detta inte är okända
problem för kommunikationsministern,
men jag har ändå med mitt siffermaterial
velat visa hur situationen är ute i
landet och vilka återverkningar väntetiden
har för de bygder där människorna
är beroende av att få bättre vägar.
Jag skall också erkänna att min förhoppning
har varit att statsrådet kunde
beakta dessa problem och höja bidragsramarna
i den kommande statsverkspropositionen.

Eftersom statsrådet i dag är förhindrad
att göra något uttalande i denna
fråga — vilket jag naturligtvis respekterar
— får jag nu avvakta statsverkspropositionen.
Och så länge jag inte
har sett något annat hoppas jag att
kommunikationsministern i statsverks -

propositionen har räknat upp de anslag
det här gäller, ty i annat fall blir framtiden
både otrygg och dyster för människorna
ute på landsbygden, som nu
brottas med vägproblem.

Slutligen är det ytterligare en synpunkt
på denna fråga som jag också vill
ta upp. Skulle det inte med hänsyn till
dagens brist på arbetstillfällen vara
både lämpligt och möjligt att medelst
ökade anslag och med beredskapsmedel
skapa nya sysselsättningstillfällen genom
att bygga enskilda vägar? Är det
inte något som kommunikationsministern
skulle kunna medverka till?

Jag har velat ställa den frågan i hopp
om att statsrådet ändå på den punkten
kan uttala sin mening.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det förhåller sig på det
sättet att en icke oväsentlig del av anslagen
till beredskapsarbeten har gått just
till vägbyggande. Man får emellertid
väga samman de arbetsmarknadspolitiska
motiven med önskemålen när det gäller
prioritering av olika vägar. Det går
sålunda inte här heller att uttala sig
om vilka vägar som skall kunna byggas
inom ramen för de eventuella beredskapsanslag
som kan ställas till förfogande.
Det får bli en avvägning där
arbetsmarknadsskäl och vägbyggnadsskäl
får samsas med varandra.

Herr ERIKSSON i Bäekmora (ep):

Herr talman! Jag är klart medveten
om att det måste bli en prövning i denna
sak också, men jag hoppas att de
enskilda vägarna inte skall bli bortglömda
i det sammanhanget. Det är ändå
många tecken som i dag tyder på att det
framför allt är arbetskraften inom
skogsbruket som i vinter kommer att
friställas i stor utsträckning. En stor
del av dessa människor är bosatta just
i sådana bygder där en upprustning
av de enskilda vägarna är mest påkallad.
Det skulle därför enligt mitt förmenan -

124 Nr 50 Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. förbättring av kommunikationerna i Stockholms skärgård -

de vara en god reservsysselsättning för
de friställda skogsarbetarna att upprusta
vägarna i den egna bygden.

Herr talman! Jag är övertygad om att
ett sådant förfarande skulle tas emot
med större tacksamhet av de friställda
skogsarbetarna i Norrland än om de blev
skickade till exempelvis skogsarbete i
Skåne.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. förbättring
av kommunikationerna i Stockholms
skärgård

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat mig när jag på grundval av utredningsresultatet
i 1963 års skärgårdstrafikutredning
avser att framlägga förslag
om statliga åtgärder beträffande
exempelvis bryggor, vägar och parkeringsplatser
i syfte att förbättra kommunikationerna
i Stockholms skärgård.

Skärgårdstrafikutredningen anför i
sitt betänkande, att bristerna i trafiken
främst hänför sig till båtmaterialet. Turlistorna
tillgodoser inte heller befolkningens
rimliga önskemål om fastlandsförbindelser,
och väg- och bryggförhållandena
är inte i allo tillfredsställande.
Utredningen föreslår vissa förbättringar
i dessa avseenden.

När det gäller modernisering av tonnaget
och en ändamålsenligare uppläggning
av turlistorna torde kommunalförbundets
nära förestående övertagande
av trafiken borga för att utredningens
förslag realiseras.

När det gäller bryggor, vägar och parkeringsplatser
vill jag först nämna, att
planeringen av den nya trafiken, som
skall skötas av Waxholmsbolaget, ännu

pågår och att man därför inte vet hur
trafiken kommer att läggas upp och vilka
bryggor på fastlandet och på öarna
som kommer att angöras. I varje fall
första säsongens trafik kommer i viss
mån att drivas på försök, och det finns
därför goda skäl till försiktighet med
investeringarna tills trafiken stabiliserats.

Utredningen föreslår att vissa enskilda
bryggor upprustas och i några
fall förändras till allmänna. Till upprustningen
kan statsbidrag utgå enligt
gällande författning. Fråga om förändring
av enskild brygga till allmän måste,
som utredningen påpekar, prövas enligt
bestämmelserna i vägstadgan. Så
har redan skett beträffande en av de
aktuella bryggorna. Erforderlig upprustning
bekostas från anslagen till den allmänna
väghållningen.

Vad jag nu sagt om enskilda bryggor
gäller i princip också i fråga om enskilda
vägar. Några särskilda statliga
initiativ erfordras alltså inte för att
förverkliga utredningens intentioner beträffande
bryggor och vägar.

I fråga om uppställningsplatser för
bilar har staten som väghållare ingen
skyldighet att svara för iordningställande
av sådana platser för långtidsparkering.
Väglagen medger inte att staten
tar i anspråk mark för detta ändamål
med vägrätt. Frågan huruvida staten
i någon form bör medverka med hänsyn
till de höga kostnaderna i sammanhanget
prövas emellertid f. n. av 1960
års vägsakkunniga, och efter vad jag
erfarit kommer de sakkunniga att avge
sitt slutbetänkande under våren 1968.
Innan dess anser jag det inte påkallat
att ta något särskilt initiativ i denna
fråga.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret på min

125

Torsdagen den 7 december 1967 em. Nr 50

Svar på interpellation ang. förbättring av kommunikationerna i Stockholms skärgård -

interpellation. Låt mig först få uttala
min stora tillfredsställelse med att kommunikationerna
i Stockholms skärgård
synes inom en tämligen snar framtid
bli avsevärt förbättrade. Jag är övertygad
om att den stora grupp fritidsmänniskor
som under sommarhalvåret
är beroende av trafikförhållandena instämmer
i detta. Men tillfredsställelsen
är lika stor om inte större hos den bofasta
befolkningen, som inte minst under
vinterhalvåret får förbättrade kommunikationer.
Det är visserligen en minoritetsgrupp
men även en sådan
grupps krav kan vara berättigade och
bör kunna bli tillgodosedda. Dessa människor
bör inte enbart få höra vackra
och högstämda tal om rättvisa och solidaritet.

Men varför har jag då ställt frågan om
eventuella statliga åtgärder? Jo, jag och
inånga med mig anser, att sättet att lösa
hela frågan haltar. Det är uppenbart att
kommunalförbundets övertagande av
trafiken innebär en modernisering av
båtarna och en ändamålsenligare uppläggning
av turlistorna, vilket herr statsrådet
också framhåller. Herr statsrådet
framhåller vidare att detta måste borga
för att 1963 års skär går dstrafikutrednings
förslag realiseras.

Sedan säger statsrådet att när det
gäller bryggor, vägar och parkeringsplatser
bör man vänta tills trafiken har
kommit i gång och pågått någon tid.
Visst kan jag inse att skälen kan vara
goda för att man allmänt är försiktig
med investeringar, men frågan är om
den tesen gäller här. Varför inte vända
på saken? Skäl kan också tala för att
man när man planerar och igångsätter
hela trafiken samtidigt bestämmer sig
för vad som skall ske beträffande bryggor
och vägar såväl på fastlandet som
på öarna samt beträffande parkeringsplatser.

Jag efterlyser alltså här, herr talman,
en bättre samordning mellan de regionala
och de statliga åtgärderna just när

det gäller skärgårdstrafiken. Flera
exempel från olika öar och delar av
skärgården understryker att en dylik
samordning skulle innebära en snabbare
helhetslösning. Samtidigt skulle risken
för felinvesteringar kanske minska.

Jag vill också framhålla att flera enskilda
bryggor måste bli allmänna —
men detta har ju också utredningen
föreslagit.

När det slutligen gäller uppställningsplatser
för bilar, skyddsanordningar vid
bryggorna och vänthus uttalar jag den
förhoppningen, att 1960 års vägsakkunniga
efter hela åtta års utredningsarbete
verkligen skall avge sitt slutbetänkande
under våren 1968. Jag hoppas
också att herr statsrådet därefter
vidtar åtgärder så snabbt som möjligt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! De statliga insatserna
på detta område sätts ju också in på
det regionala planet. Därför bör det
finnas goda förutsättningar för samordning
mellan trafikföretagets verksamhet
och de statliga åtgärderna på det regionala
planet.

Men trots detta tvingas man på statligt
regionalt håll konstatera att en viss
försiktighet bör iakttas, innan det slutgiltigt
bestämmes vilka investeringar
som skall göras i bryggor och övriga
anordningar, som kan vara lämpliga
för den trafik som bedöms vara den
på sikt mera stabila.

Jag delar dock interpellantens uppfattning
att man på det regionala planet
skall eftersträva ett samspel mellan
de statliga och de kommunala intressena
i detta sammanhang.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag vill bara kortfattat
tacka herr statsrådet för påpekandet
att vederbörliga regionala myndigheter
också kan ta initiativ i denna fråga. Sedan
hoppas jag att de berörda myndig -

126

Nr 50

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. tidpunkten för framläggande av proposition om fördjup
ning av Södertälje kanal och Mälarens farled

heterna får vetskap om detta förhållande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. tidpunkten

för framläggande av proposition om

fördjupning av Södertälje kanal och
Mälarens farled

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Enskog har frågat
mig när jag räknar med att proposition
om fördjupning av Södertälje kanal och
Mälarens farled kan föreläggas riksdagen.

Inom kommunikationsdepartementet
pågår vissa kompletterande utredningar
i syfte att få visst underlag för transportekonomiska
bedömningar av sjöfartsstyrelsens
förslag om utbyggnad av
Södertälje kanal och mälarfarlederna. I
anslutning härtill kommer ytterligare
kontakter att tas med de av projektet
närmast berörda intressenterna. Jag är
därför inte beredd att nu ange någon
tidpunkt då ställning kan tas till de
förslag som kan föranledas av den pågående
beredningen.

Vidare anförde

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! .lag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret,
även om jag tycker att det var i magraste
laget.

Vi kan tydligen inte inom den närmaste
tiden vänta någon proposition.
Det är nödvändigt med nya utredningar
inom departementet — säger kommunikationsministern
— för att det skall
vara möjligt att göra vissa transportekonomiska
bedömningar av sjöfartssty -

relsens förslag. Ändå har denna fråga
utretts år efter år.

Redan då farleden tillkom i den nuvarande
formen, det var år 1924, var
man framsynt nog att förbereda sig för
snar utbyggnad. År 1943 upprättades
ett förslag till fördjupning, men ännu
har inget annat hänt än att nya utredningar
tillsatts. År 1957 ställde Kungl.
Maj :t erforderliga medel till sjöfartsstyrelsens
förfogande för tekniska och
ekonomiska utredningar i denna fråga.
Den tekniska utredningen var färdig år
1962 och den transportekonomiska år
1963.

Sedan dess har nya alternativ framlagts
och vissa justeringar i beräkningarna
har gjorts. De som utfört dessa
utredningar — nämligen sjöfartsstyrelsen
med assistans från Ingeniörsvetenskapsakademien,
Svenska petroleum
institutet, länsstyrelsen i Västmanlands
län in. fl. — torde vara experter på
frågorna.

Behövs då en förbättring och fördjupning?
Ja, sjöf artsstyrelsen anför
bl. a. att kanal- och farledsstandarden
är ytterst otillfredsställande för de större
tank- och bulkfartyg som för närvarande
kan anlöpa mälarhamnarna. De
växande varumängderna och den fortgående
rationaliseringen av massgodstransporterna
kräver större fartyg i
mälartrafiken. Ett flertal betydande industrier
har etablerats, och befintliga
industrier har expanderat inom området
på grundval av mälarledens transportekonomiska
betingelser. Från industrins
sida har dock framhållits att dessa
förutsättningar har försämrats genom
att farleden icke anpassats till ändrade
förhållanden på sjöfartsområdet.
Så långt ett referat av vad sjöfartsstyrelsen
en gång har anfört.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför
bl. a.: »Länsstyrelsen vill avslutningsvis
understryka att motivet för
tillkomsten av den nuvarande Mälarleden
var att ge näringslivet i Mäiar -

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Nr 50

127

Svar på interpellation ang. tidpunkten för framläggande av proposition om fördjup
ning av Södertälje kanal och Mälarens farled

regionen tillgång till ekonomiska och
ändamålsenliga transporter. Farleden
har tvivelsutan haft en utomordentligt
gynnsam inverkan på utvecklingen av
regionens näringsliv. Många företag
inom den tunga industrin är för sin
expansion helt beroende av Mälarleden.
Dessa företags expansionsmöjligheter är
avhängiga av att farleden utbyggs till
tidsenlig och mot efterfrågan svarande
transportled. Den nu föreslagna farledsfördjupningen
måste betraktas som
en modernisering av de anläggningar
som togs i bruk för cirka 40 år sedan,
en modernisering som är oundgängligen
nödvändig för att farleden skall få
en kapacitet som svarar mot dagens
krav och för att den även i fortsättningen
skall kunna betjäna regionen
och dess näringsliv.»

Godsmängderna har ökat snabbt. Ser
vi på siffrorna för Södertälje kanal var
de 1,9 miljon ton år 1963, 2,3 år 1964,
2,4 år 1965 och 2,5 miljoner ton år
1966. Under de nio första månaderna
i år har malmtransporterna minskat
från 252 000 ton förra året till 98 000
ton, d. v. s. en minskning på 154 000
ton. Däremot har oljetransporterna ökat
under samma tid med 170 000 ton. Ökningen
av oljetransporterna är alltså
större än nedgången i malmtransporterna.
I beräkningarna för den fördjupade
leden har man angivit godsmängden
för år 1975 till ungefär densamma
som nu transporteras på Mälaren eller
möjligen något mindre.

De största fartyg som med full last
i dag går in i Mälaren är av storleksordningen
4 500 å 5 000 ton deadweight.
Denna typ av fartyg försvinner
successivt eftersom man inte bygger
nya fartyg i denna storleksklass. Härigenom
fördyras transporterna, eftersom
de gamla fartyg som nu används
inte är rationella. Skulle denna utveckling
fortsätta och mälarleden inte fördjupas,
skulle i framtiden endast mindre
fartyg komma till användning, och

det vore inte näringslivet i området
betjänt av.

En snar fördjupning och förbättring
av farleden är nödvändig, vilket väl
framgått av vad jag redan har anfört.
Jag vill ändock, herr talman, anföra
ytterligare några synpunkter.

Godsmängden är så stor att våra nuvarande
landsvägar och järnvägar inte
torde kunna övertaga den, vilket de i
stort sett så småningom skulle få göra
om fördjupningen inte kommer till
stånd. Mängden motsvarar ett eller annat
tiotal fullastade godståg varje dag.

Avståndet mellan Landsort och Västerås
genom Södertälje kanal är endast
9 km längre än avståndet mellan Landsort
och Stockholms hamn. Kostnaden
för landtransporter uppgår till ungefär
16 kronor per ton mellan Stockholm och
Västerås. Det är alltså en avsevärd fördyring,
även om man inte har räknat
med de dyra omlastningskostnaderna i
Stockholms hamn.

Kostnaderna för fördjupningen m. m.
är beräknade till 67 miljoner kronor
enligt 1966 års beräkning, och av dessa
har landstinget i Västmanland och städerna
Köping och Västerås beslutat bidraga
med 17 miljoner kronor, vilket
ungefär skulle motsvara kostnaden för
fördjupningen i själva Mälaren.

En förutsättning var dock att proposition
skulle framläggas senast under
år 1967. Statens kostnader skulle alltså
uppgå till cirka 50 miljoner kronor.
Detta motsvarar ungefär priset på två
mil motorväg av den typ som färdigställdes
i september vid Stäket eller
inte fullt så mycket som kostnaden för
det parkeringshus med plats för 1 500
bilar och en del andra lokaler som nu
håller på att byggas i Västerås.

Slutligen har Västerås hamn varit
och kommer säkert att vara en stor
tillgång för norrlandsgodset under den
tid då sjöfart på grund av ishinder inte
kan bedrivas på norrlandshamnarna.
Det har visat sig att det inte vållar

Nr 50

128

Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. finansieringen av isbrytningen

några större svårigheter att hålla isrännan
öppen i Mälaren. Orsaken härtill
är att det inte förekommer någon
skruvis. Rännan har kunnat hållas öppen
av trafiken och i svåra fall av isbrytande
bogserbåtar.

Herr talman! Denna fråga har utretts
så mycket, så länge och av så duktiga
experter att kommunikationsdepartementet
snabbt borde kunna lägga fram
en proposition i detta ärende. Skulle
man inte, herr kommunikationsminister,
omedelbart kunna ge sjöfartsstyrelsen
ett bemyndigande att projektera
anläggningen och förbereda ärendets
behandling i vattendomstolen? Och
skulle man inte kunna bygga slussen
i Södertälje som ett beredskapsarbete?

Det är lika viktigt att den befintliga
industrins betingelser inte försämras
som att man underlättar nyetableringar
på andra håll. Goda och billiga transporter
är nödvändiga för vårt näringsliv,
och det är det allmännas skyldighet
att svara för bl. a. goda transportvägar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. finansieringen
av isbrytningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat, om jag vill redogöra
för vad som planeras i fråga om ändrad
finansiering av isbrytningen och
om planeringen står i god överensstämmelse
med insatser som görs för
att främja det norrländska näringslivets
utveckling.

Den utredning som för närvarande
arbetar med förslag till ny organisation
av sjöfartsverket har även till uppgift
att föreslå hur sjöfartsverkets olika

tjänster skall finansieras. Utredningen
beräknas redovisa sitt förslag härom
nästa år.

Vidare har hamnutredningen till uppgift
att bl. a. undersöka och föreslå lösningar
på de problem, som är förbundna
med vintersjöfarten på Norrland. Ett
första betänkande från hamnutredningen
kan väntas under nästa år.

Frågan om ändrad finansiering av
isbrytningen m. m. bör bedömas bl. a.
mot bakgrund av de pågående utredningarna.
Jag finner det därför inte
lämpligt att nu göra närmare uttalanden
om de ändringar som kan vara
motiverade.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.

Bakgrunden till den var att Svenska
Dagbladet i höstas meddelade att kostnader
för isbrytningen i fortsättningen
skulle tas ut i form av avgifter av båtar
som assisteras av isbrytare. Tidningen
säger, att vad man vet är att
det är 20 miljoner kronor som isbrytarverksamheten
beräknas kosta i både
fasta och rörliga kostnader och att dessa
på något sätt skall plockas in. Omedelbart
därefter citeras generaldirektören
C. G. Widell i sjöfartsstyrelsen.
Han säger: Sjöfartsstyrelsen skall gå
ihop i fortsättningen. Vi måste som
andra statliga verk följa de direktiv
som fastställts. Hittills har sjöfarten
inte betalt för en del av servicen, men
med den nya trafikpolitiska målsättning
som nu skall tillämpas skall varje
trafikslag bära sina egna kostnader.

Det är klart att med den finansiering
som för närvarande råder för isbrytningen
så är detta ett mycket oroande
meddelande för näringslivet i Norrland.
Utan tvivel skulle näringslivet i
Norrland minska i konkurrenskraft i
förhållande till motsvarande i södra

129

Torsdagen den 7 december 1967 em. Nr 50

Svar på interpellation ang. finansieringen av isbrytningen

Sverige. Den nya avgiftspolitiken mar
keras, säger tidningen, ytterligare av
att sjöfartsstyrelsen nu har undertecknat
ett kontrakt för en ny isbrytare,
affärer som marinförvaltningen tidigare
liar skött.

Statsrådet anser nu att det inte är
lämpligt att göra något uttalande men
säger att frågan om ändrad finansiering
av isbrytningen m. in. bör bedömas
bland annat mot bakgrunden av
de pågående utredningarna. Jag finner
inte att det svaret är särskilt klarläggande.
Jag tolkar det ändå så att det
inte blir aktuellt med ändringar under
innevarande säsong.

För övrigt svarar inte statsrådet på
andra delen i min fråga, om ändrad finansiering
av isbrytningen och planeringen
står i god överensstämmelse med
insatser som görs för att främja det
norrländska näringslivets utveckling.
Jag vill än en gång Understryka att den
ändring som antydes i Svenska Dagbladet
skulle vara en allvarlig fråga för
det norrländska näringslivet. För närvarande
betalas isbrytningen med cirka
10 procent av fyr- och båkmedel och
återstoden av skattemedel. I Finland
är motsvarande siffror 30 procent och
70 procent. Om uttalandena från generaldirektören
är riktiga, är det ju här
fråga om en fullständig omvälvning.
Jag förstår om statsrådet inte nu vill
ge en direkt anvisning om bur avgifterna
skall konstrueras, eftersom frågan
ligger under utredning, men den
ansvarige tjänstemannen måste väl ändå
ha någon grund för sitt uttalande.

Fn av statsrådets företrädare, herr
Skoglund, har skrivit direktiv för en
utredning som behandlar denna fråga.
Där sägs det bl. a.: »Härvid bör lotsorganisationsutredningen
enligt sina direktiv
bl. a. överse lotspenningarna
samt fyr- och båkavgiften och därvid i
princip eftersträva full kostnadstäckning.
» Vidare sägs: »I överensstämmelse
med de riktlinjer som angivits för
den statliga trafikpolitiken bör princi -

pen om full kostnadstäckning gälla även
för sjötransportområdet.»

Vad beslutade då riksdagen beträffande
trafikpolitiken? I sammansatta
stats- och tredje lagutskottets utlåtande
nr 1 sägs på sidan 64: »De skillnader
i detta hänseende som för närvarande
förekommer de olika trafikgrenarna
emellan bör enligt departementschefen
beaktas i samband med
en revision av vägtrafikbeskattningen
samt vid de pågående utredningarna
om luftfartsverkets ekonomi och lotsorganisationen.
Vissa olikheter sägs
även föreligga i fråga om finansieringsformer,
avskrivningsregler och allmänna
beskattningsförhållanden, men
dessa olikheter anses inte så stora att
särskilda trafikpolitiska likställighetsåtgärder
nu erfordras.»

Det är den sista meningen i citatet
som jag förmodar mycket nära berör
just isbrytningen. Principen för trafikbeslutet
var ju att olika trafikmedel
skulle få möjlighet att konkurrera på
lika villkor. Sjöfarten är väl ändå ett
trafikmedel som har an särskild karaktär
och inte vid så många tillfällen och
på så många områden bär möjlighet att
konkurrera med järnvägstransporter
och landsvägstransporter på samma
villkor. Det är ju i detta fall också -—•
efter vad jag kan bedöma — främst exportindustrin
som berörs av isbrytningen.
Det skulle då innebära att exportindustrin
skulle ytterligare belastas
om man får en ändrad finansiering
helt efter de riktlinjer som generaldirektören
i sjöfartsstyrelsen anger.

Eftersom frågan ligger under utredning,
bär jag förståelse för om statsrådet
inte vill ge något detaljerat besked.
Det vore emellertid intressant att
få höra statsrådets syn på bur finansieringen
för isbrytningen i princip
bör läggas upp, så att denna kommer
att stå i god överensstämmelse med de
insatser som göres för att främja det
norrländska näringslivet.

Om inte statsrådet är beredd att di -

130 Nr 50 Torsdagen den 7 december 1967 em.

Svar på interpellation ang. finansieringen av isbrytningen

rekt gå in på en redogörelse för uppläggningen
av finansieringen, hoppas
jag att statsrådet ändå vill uttala något
om huruvida han anser att uppläggningen
av finansieringen av isbrytningen
bör ges sådana former att de ansluter
till åtgärder för främjande av näringslivet
i Norrland.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Med tillfredsställelse
konstaterar jag vid denna sena tidpunkt
att herr Nilsson i Tvärålund säger sig
ha full förståelse för alt jag inte kan
uttala mig om en fråga som ligger under
utredning.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag har förståelse för
att statsrådet inte i detalj kan gå in på
utformningen, men jag tycker nog att
statsrådet kunde ge något besked om
huruvida norrlandssynpunkterna och
anslutningen till lokaliseringspolitiken
bör beaktas vid utformningen av finansieringsreglerna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! När utredningen arbetar
med dessa uppgifter får den naturligtvis
beakta även dessa synpunkter
och diskutera de avvägningar som bör
göras.

Härmed var överläggningen slutad.

§11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Björk (s), till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
obligatorisk förarplatsförsäkring,
och

herr Hedin (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående rationaliseringsverksamheten
inom lotsverket.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.47.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 68
715042