Nr 5 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 5 ANDRA KAMMAREN 1970

3—6 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 februari

Sid.

Svar på interpellation av herr Bergman (s) ang. reglerna för statsbidrag
till kommunala bostadstillägg.......................... 7

Interpellation av herr Elmstedt (ep) ang. domsagokansliernas lokalisering
.................................................... 8

Meddelande om enkla frågor av:

fru Marklund (vpk) ang. täckandet av underskott på staten järnvägars
busslinjer.......................................... 9

herr Rosqvist (s) ang. åtgärder mot skadliga verkningar av utsläpp
vid industriell hantering av kadmium....................... 9

Onsdagen den 4 februari

Höjd mervärdeskatt på vissa varor.............................. 10

Ändring i uppbördsförordningen ............................... 18

Interpellationer av:

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. mellanölets inverkan på nykter hetstillståndet

........................................... 22

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. nedbringande av kostnaderna

för anlitande av rättshjälp ................................. 24

Meddelande om enkel fråga av herr Nilsson i Bästekille (m) ang. åtgärderna
mot päronpest ....................................... 25

Torsdagen den 5 februari

Svar på frågor av:

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. åtgärder mot eroslonsskador vid

Löderups strandbad ....................................... 25

1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 5

Nr 5

Innehåll

Sid.

herr Wiklund i Härnösand (s) ang. byggnadsplaneringen av anstalter

inom kriminalvårdens norra region.......................... 26

herr Zetterström (s) ang. principerna för val av förläggningsort för

atomkraftstation ......................................... 28

herr Clarkson (m) ang. förbättring av räddningstjänst och säkerhetsanordningar
vid flygplatser............................. 29

herr Wennerfors (m) ang. förändringar i lotsorganisationen........ 30

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. åtgärder mot snöhinder för tågtrafiken
i Österlen ...... 32

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. åtgärder för att förhindra indragning
av bussturer i vissa landsortskommuner.............. 33

fru Marklund (vpk) ang. täckandet av underskott på statens järnvägars
busslinjer.......................................... 35

Svar på interpellation av herr Johansson i Skärstad (ep) ang. informationen
om den relativa betygsskalans tillämpning............... 36

Interpellationer av:

herr Clarkson (m) ang. principerna för godkännande av sjukhusavdelning
som medicinsk klinik ............................ 41

fru Eriksson i Stockholm (s) ang. åtgärder för att förkorta väntetiden
vid rättspsykiatrisk undersökning...................... 42

Meddelande om enkla frågor av:

herr Persson i Heden (ep) ang. tidpunkten för framläggande av

skogspolitiska utredningens betänkande .................... 43

herr Wachtmeister (m) ang. utnyttjandet av minderåriga i utrikespolitisk
agitation......................................... 43

herr Enskog (fp) ang. deklarationsblanketternas utformning . . 43

herr Hansson i Skegrie (ep) ang. offentliggörande av remissyttranden

över kapitalskatteberedningens betänkande.................. 43

herr Clarkson (m) ang. lagstiftning mot ekonomiskt förtal......... 43

Fredagen den 6 februari

Interpellation av herr Hedlund (ep) ang. en plan för åtgärder mot den
ökade brottsligheten......................................... 43

Innehåll

Nr 5

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 februari Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. förordning om höjd mervärdeskatt
på vissa varor.................................. 10

— nr 2, ang. ändring i förordningen om tobaksskatt, m. m........... 18

— nr 3, ang. lag om ändring i uppbördsförordningen............... 18

1*—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 5

Tisdagen den 3 februari 1970

Nr 5

Tisdagen den 3 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 21,
den 22 och den 23 nästlidne januari.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å
bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till utrikesutskottet motionerna nr
488—490;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 491—494; och

till statsutskottet motionerna nr 495
—524.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 525, om ändrade
grunder för statsbidragen till de politiska
partierna, hänvisades motionen,
såvitt avsåg grunderna för bidrag till
politiska partier, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna nr 526
—563;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 564—572;

till bankoutskottet motionerna nr
573—576;

till lagutskott motionerna nr 577—
601;

till jordbruksutskottet motionerna nr
602—612;

till allmänna beredningsutskottet
motionerna nr 613—617;

till bevillningsutskottet motionen nr
618;

till allmänna beredningsutskottet
motionerna nr 619 och 620;

till utrikesutskottet motionen nr 624;

till statsutskottet motionen nr 625;

till utrikesutskottet motionerna nr
626 och 627; samt

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 628—638.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 639, angående
konsumentupplysningen, hänvisades
motionen, såvitt avsåg förbud mot alkohol-
och tobaksreklam, till konstitutionsutskottet,
såvitt gällde köplagen
till lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till konstitutionsutskottet de
å bordet vilande motionerna nr 640—
642.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 643, om sänkning av
rösträtts- och myndighetsåldern, hänvisades
motionen, såvitt avsåg rösträttsåldern,
till konstitutionsutskottet
och i vad gällde myndighetsåldern till
lagutskott.

Härefter föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 644 och 645;

till statsutskottet motionerna nr 646
—693;

till allmänna beredningsutskottet

motionen nr 694;

till statsutskottet motionerna nr 695
—711;

till allmänna beredningsutskottet

motionen nr 712;

till statsutskottet motionerna nr 713
—722;

till allmänna beredningsutskottet

motionen nr 723; samt

Tisdagen den 3 februari 1970

6 Nr 5

till statsutskottet motionerna nr 724
—739.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 740, om ändrade
grunder för det statliga partistödet,
hänvisades motionen, såvitt avsåg
grunderna för bidrag till politiska partier,
till konstitutionsutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 741
—763;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 764;

till statsutskottet motionerna nr 765
—805;

till allmänna beredningsutskottet
motionen nr 806; och

till statsutskottet motionerna nr 807
—834.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 835, angående trafikpolitiken,
hänvisades motionen, såvitt
avsåg beskattningen av bilismen,
till bevillningsutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Härefter föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna nr 836
-—857;

till allmänna beredningsutskottet
motionen nr 858; och

till statsutskottet motionerna nr 859
—870.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 871, om en översyn
av reglerna för hustru- och bostadstillägg,
m. m., hänvisades motionen,
såvitt avsåg kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun, till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 872
—897; och

till bevillningsutskottet motionerna
nr 898—905.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 906, om översyn
av lagen om tillsyn över stiftelser,
m. in., hänvisades motionen, såvitt avsåg
tillsyn över stiftelser, till lagutskott,
såvitt gällde skattefrihet för
stiftelser, till bevillningsutskottet och
i övrigt till bankoutskottet.

Härefter föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 907—937; och

till bankoutskottet motionerna nr
938—940.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 941, angående ledamotsantalet
i riksdagens besvärsnämnd,
m. in., hänvisades motionen, såvitt avsåg
ändring i riksdagsstadgan, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till
bankoutskottet.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till bankoutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 942—952.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 953, om åtgärder för
att fördjupa företagsdemokratin, m. m.,
hänvisades motionen, såvitt avsåg forskning
rörande arbetsplatsmiljön, till allmänna
beredningsutskottet och i övrigt
till bankoutskottet.

Härefter föredrogs var efter annan
och hänvisades till bankoutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 954—965.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 966, angående sammansättningen
av riksdagens förvaltningskontors
styrelse, m. m., hänvisades
motionen, såvitt avsåg ändring i
riksdagsstadgan, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bankoutskottet motionerna nr
967 och 968;

Tisdagen den 3 februari 1970

Nr 5

till konstitutionsutskottet motionen
nr 969;

till bankoutskottet motionerna nr
970—972; och

till lagutskott motionerna nr 973—
985.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 986, om värdesäkring
av trafiklivräntor, m. m., hänvisades
motionen, såvitt avsåg trafiklivränta åt
Thorild Oldenburg, till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Härefter föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till lagutskott motionerna nr 987—
1072;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 1073;

till jordbruksutskottet motionerna nr
1074—1106; och

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 1107—1143.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 1144, om lagstiftning
mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden,
hänvisades motionen, såvitt
avsåg införande av förbud mot könsdiskriminering
i anslutning till lagstiftning
om förbud mot rasdiskriminering,
till lagutskott och i övrigt till allmänna
beredningsutskottet.

Slutligen föredrogs var efter annan
och hänvisades till allmänna beredningsutskottet
de å bordet vilande motionerna
nr 1145—1152.

§ 3

Föredrogs den av herr Werner (m)
vid kammarens sammanträde den 28
nästlidne januari på förmiddagen gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till statsrådet
fru Myrdal angående komplettering av
1968 års beredning om stat och kyrka,
m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

2*— Andra kammarens protokoll 1970.

§ 4

Svar på interpellation ang. reglerna för
statsbidrag till kommunala bostadstilllägg Ordet

lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Bergman har frågat
mig om nu gällande regler kan anses
medge att statsbidrag beräknas för
kommuns kostnad för bostadstillägg till
barnfamiljer även om den hänför sig till
en hyreshöjning som inträffat efter den
1 oktober året före bidragsåret.

I sina anvisningar till kungörelsen
1968: 426 om statsbidrag till kommunala
bostadstillägg till barnfamiljer har bostadsstyrelsen
angett att den hyra eller
årsavgift, som gäller den 1 oktober året
före det kalenderår som tillägget avser,
skall anses som bostadskostnad. Vid nyinflyttning
skall gälla den hyra eller
årsavgift som gäller när tillägget börjar
utgå.

Syftet med anknytningen till den angivna
tidpunkten har varit att anvisa en
enkel regel när det gäller att fastställa
bostadskostnaden. De flesta av de bidrag
som avser ett visst kalenderår beviljas
nämligen under oktober månad
föregående år, då man oftast ännu inte
känner till eventuella ändringar av bostadskostnaden
för bidragsåret.

Bostadsstyrelsens anvisningar på denna
punkt har skapat oklarhet när det
gäller rätten till statsbidrag i de fall
kommun under bidragsåret höjer ett
kommunalt bostadstillägg på grund av
ökad bostadskostnad. Bostadsstyrelsen
har därför nyligen i en cirkulärskrivelse
till länsbostadsnämnderna och förmedlingsorganen
meddelat nya anvisningar,
varav klart framgår att statsbidrag
kommer att utgå när kommun anpassar
ett kommunalt bostadstillägg till ökad
bostadskostnad under bidragsåret. Det
ankommer sedan på kommunerna själva
att besluta i vad mån sådan omprövning
av bostadstilläggen skall ske.

Nr 5

Tisdagen den 3 februari 1970

Interpellation ang. domsagokansliernas lokalisering

Vidare anförde

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet fru Odhnoff för svaret. Såvitt
jag förstår tillgodoser det helt de önskemål
som låg bakom min interpellation.
Låt mig då få göra en liten reflexion i
anslutning till frågan.

När vi genomförde det nya bostadstillägget,
innebar det en förändring i administrationen.
Förr gick tillägget direkt
till fastighetsägarna, men nu går
det till de enskilda betalningssvaga för
att stärka deras betalningskraft. Att utge
individuella bidrag till så många människor
måste innebära administrativa
rutiner som det kan vara besvärligt att
hantera. Man strävar då efter att få administrationskostnaderna
så låga som
möjligt.

Hos myndigheterna finns det emellertid
en benägenhet att mäta kostnaderna
på ett felaktigt sätt. Man riktar uppmärksamheten
på de belopp som skall
ändras och säger att detta kanske bara
rör sig om 10, 20 kronor eller om så och
så stora belopp. Själva ändringen kostar
däremot mycket pengar därför att rutinerna
vid ändringsförfarandet är låsta.
I sådana fall ställer man de två beloppen
emot varandra men glömmer då att det
rör sig om kronor med helt skilda funktioner.

Om vi nu genomför en reform som förefaller
att vara stel men i fråga om
vilken vi vill få till stånd en effektiv administration,
måste vi göra extra ansträngningar.
Vi måste i fråga om människor
som kommer att befinna sig i
låt mig kalla det mot rutinerna avvikande
situationer — det är ett sådant fall
som jag interpellerat om — påta oss stora
kostnader. Jag gör alltså inte denna
reflexion med anledning av det svar jag
fått, eftersom detta, såvitt jag förstår, är
helt samstämmigt med mitt eget sätt att
värdera dessa saker, utan jag gör det
rent allmänt. När man diskuterar sådana
här saker med myndighetspersoner
eller administratörer tror jag att man

lätt tänker fel — man tänker alltså inte
socialt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Interpellation ang. domsagokansliernas
lokalisering

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMSTEDT (ep), som yttrade:

Herr talman! I maj 1969 behandlades
i riksdagen Kungl. Maj:ts proposition
angående de allmänna underrätternas
organisation m. m. I denna fråga ingick
också förändringar av domkretsindelningen.
I propositionen föreslogs som
minsta underlag kretsar med tre domare
med visst undantag. Förslaget möttes
av stark opposition ute i landet, och i
ett flertal motioner framfördes krav att
även kretsar med underlag för två och
i vissa fall en domare skulle bibehållas.

Riksdagens beslut blev också att domsagokansli
i centralort så långt möjligt
bör bibehållas och att efter utredning i
varje fråga som gäller ändrad indelning
Kungl. Maj :t noga överväger att utnyttja
de möjligheter som finns att bevara
även domstolar med endast två domare.
Vidare framhölls i beslutet att domkrets
med endast en domare på samma grunder
skulle kunna bibehållas.

Efter riksdagens beslut har enligt
uppgifter redan beslut om indragningar
fattats, vilket uppmärksammats också
på orter som inte är direkt aktuella i
sammanhanget.

Även om man borde, med hänsyn till
riksdagsbeslutet, kunna känna en tämligen
stor säkerhet att få behålla domsagokanslierna
i de centralorter där sådant
finns, är det ändå inte på det sättet.
En påtaglig oro finns bland kommunalmän
på många håll i landet. Att inte
med bestämdhet veta om en så viktig
funktion som ett domsagokansli utgör
skall finnas kvar eller ej försvårar i hög
grad den kommunala planeringen. Inte

Tisdagen den 3 februari 1970

Nr 5

minst viktigt är detta i en tid då kommunsammanläggningar
pågår. Ett uttalande
från ansvarigt håll i en så pass
central fråga skulle säkerligen vara till
stort gagn.

Med hänvisning till vad som anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd redovisa regeringens
syn på frågan om underrätternas
organisation i vad avser domsagokansliernas
lokalisering?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 1, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om höjd mervärdeskatt på vissa varor
jämte motioner,

nr 2, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1961:394)
om tobaksskatt, m. m. jämte motion, och

nr 3, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i uppbördsförordningen (1953:
272) jämte motioner.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts skrivelse och proposition överlämnats
till kammaren:

nr 3, med redogörelse för behandlingen
hos Kungl. Maj :t av riksdagens
skrivelser, och

nr 17, med förslag till stadga om enskilda
vårdhem m. m.

Nämnda skrivelse och proposition
bordlädes.

§ 8

Anmäldes motionen nr 1153, av herr
Nordstrandh och fru Sundberg, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 4, angående huvudmannaskapet för
mellanskolan.

Denna motion bordlädes.

§ 9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående täckandet av underskott
på statens järnvägars busslinjer,
och

herr Rosqvist (s), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder mot skadliga verkningar
av utsläpp vid industriell hantering
av kadmium.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.10.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 5

Onsdagen den 4 februari 1970

Onsdagen den 4 februari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 27
nästlidne januari.

§ 2

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
skrivelse nr 3, med redogörelse för behandlingen
hos Kungl. Maj:t av riksdagens
skrivelser.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 17, med förslag till
stadga om enskilda vårdhem m. m.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1153.

§ 5

Höjd mervärdeskatt på vissa varor

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 1, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om höjd mervärdeskatt
på vissa varor jämte motioner.

I propositionen nr 7 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 2 januari 1970 föreslagit
riksdagen att anta vid propositionen
fogat förslag till förordning om höjd
mervärdeskatt på vissa varor.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Såsom aviserats i statsverkspropositionen
är avsikten att förslag skall läggas
fram om höjning av mervärdeskatten
till 14 % vid årsskiftet 1970/71.
För att motverka den köprush som
därigenom kan befaras under år 1970
främst beträffande kapitalvaror föreslås
i denna proposition, att skattehöjningen
i fråga om vissa sådana varor
skall genomföras redan den 1 februari
1970.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner:

1. motionerna 1:439 av herr Ottosson
och II: 485 av fröken Ljungberg;

2. motionerna 1: 440 av herr Schött
m.fl. samt 11:486 av herr Regnéll och
fru Sundberg med yrkande

att riksdagen måtte anta propositionen
med den ändringen att punkt 5 i
den föreslagna förordningen utginge;

3. motionerna 1:441 av herr Werner
och II: 484 av herr Hermansson m. fl.
med yrkande

att riksdagen måtte avslå propositionen; 4.

motionerna 1:530 av herr Brundin
m. fl. och II: 621 av herr Ericsson
i Åtvidaberg m. fl.;

5. motionerna I: 531 av herr Stefanson
m.fl. och 11:623 av herr Löfgren
m. fl.; samt

6. motionerna I: 532 av herr Stefanson
m. fl. och II: 622 av herr Löfgren
m. fl.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 7 och
med bifall till motionerna 1:440 och
11:486 samt med avslag på följande
motioner, nämligen

1) 1:439 och 11:485

Onsdagen den 4 februari 1970

Nr 5

2) I:441 och II: 484

3) I: 530 och II: 621

4) I: 531 och II: 623

5) I: 532 och II: 622,

anta det vid propositionen fogade

Höjd mervärdeskatt på vissa varor

förslaget till förordning om höjd mervärdeskatt
på vissa varor med den ändringen
att förordningen erhölle följande
såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Förordning

om höjd mervärdeskatt på vissa varor

Härigenom förordnas--—---

5. diskmaskin, frgsskåp, frysbox, kylskåp,
svalskåp, elektrisk tvättmaskin
och elektrisk torkcentrifug samt elektrisk
spis av golvmodell och annan
elektrisk spis som är utrustad med ugn.

Denna förordning träder i kraft den
1 februari 1970.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, föredrogs
utskottets i övrigt gjorda hemställan;
och yttrade därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Det kan knappast anses
tillfredsställande att riksdagen på detta
sätt måste fatta beslut i en delfråga i det
väntade stora skatteförslaget. Regeringen
borde redan vid riksdagens början
ha presenterat det förslag till ändring
av den direkta skatten, som man har
för avsikt att framlägga. Trots den långa
tid som stått till förfogande har regeringen
inte kunnat åstadkomma ett utarbetat
förslag och än mindre ett förslag
som varit ute på remiss i vanlig
ordning. Detta är särskilt otillfredsställande
för oppositionen, men inte heller
för näringslivet och arbetsmarknaden
är det på sin plats att detta förslag låter
vänta på sig så länge. Riksdagen
kommer antagligen att få mycket snäv
tid för behandlingen. Under alla förhållanden
måste oppositionen allvarligt

per tråd.

Denna förordning träder i kraft den
9 februari 1970.

protestera, om regeringen skulle visa
den nonchalansen att motionstiden kommer
att sammanfalla med påskferierna,
vilket var fallet för ett flertal stora propositioner
förra året.

Regeringen borde rimligtvis först ha
utarbetat ett förslag till förändring av
den direkta skatten och sedan fastställt
den uttagsprocent som skulle gälla för
mervärdeskatten. I stället har man gått
den andra vägen och först fastställt en
viss uttagsprocent för mervärdeskatten,
och nu synes man alltjämt i finansdepartementet
fundera över hur förslaget
till ändring av den direkta skatten skall
se ut. Enligt mitt förmenande är detta
helt felaktigt. Vi kan inte nu säga, om
en höjning med 4 procent är den riktiga
eller inte, och vi måste därför reservera
oss på den punkten. Av ett uttalande
i Nässjö i söndags vill det också
synas som om finansministern överväger
att av helt andra orsaker än ändringen
av den direkta skatten höja mervärdeskatten
ytterligare. Jag vill nu fråga
om finansministern menar att så
skall ske och hur stor den höjningen
i så fall blir.

Nr 5

Onsdagen den 4 februari 1970

Höjd mervärdeskatt på vissa varor

Naturligtvis kan det finnas motiv för
att redan i förväg höja mervärdeskatten
för vissa kapitalvaror, med tanke
på den hamstring som annars kan befaras
fram till den 1 januari 1971, då
den allmänna höjningen skall träda i
kraft. Den metod som man nu tillgriper,
innebärande olika skatteuttag på
olika varor, är emellertid ett allvarligt
steg. När mervärdeskatten infördes var
vi väl alla överens om att man borde
vara försiktig med sådana undantag. Det
är särskilt farligt att börja laborera
med olika procentsatser eftersom ett sådant
förfarande ganska lätt kan breda
ut sig, vilket kan få allvarliga politiska
följder. Vidare medför det mycket extraarbete
för den part som skall sköta
uppbörden, nämligen näringslivet, att
tillämpa olika procentsiffror för olika
varor.

Vi har inom moderata samlingspartiet
funnit det något egendomligt att
man nu vill höja beskattningen inom
hela hushållsmaskinsavsnittet. Av denna
anledning har vi väckt en motion
med förslag om att hushållsmaskinerna
borde undantagas och således inte träffas
av höjningen. Många skäl talar för
en sådan åtgärd. För det första kan det
inte röra sig om några stora summor.
För det andra är det synnerligen olyckligt
med en beskattning som har olika
höjd för olika varor. För det tredje är
det nog inte så lätt vare sig för finansministern
eller för någon annan regeringsledamot
att övertyga husmödrarna
om att hushållsmaskinerna skulle kunna
betraktas såsom umbärliga i dagens
samhälle. Ännu mindre gäller detta
uppfattningen att dessa skulle anses
som lyxvaror.

Sedan ett enhälligt bevillningsutskott
ändrat propositionens förslag i enlighet
med vad vi önskat i vår motion har
emellertid många av dessa olägenheter
bortfallit. När mervärdeskatten infördes
var den allmänna uppfattningen —
såsom jag redan sagt — att likformighet
i skatteuttaget skulle eftersträvas. Jag

tror att också finansministern instämmer
i denna bedömning. Härigenom
skulle man undvika både snedvridningar
i prisbildningen och merarbete för
dem som skall administrera systemet
och som även är de skattskyldiga,
d. v. s. de inom näringslivet verksamma.

Ett medtagande av hushållsmaskinsavsnittet
i denna omgång skulle verkligen
ha åstadkommit ett mycket stort
merarbete för de olika företagen. Genom
att kontantmetoden i stor utsträckning
är den redovisningsform som används
skulle det för handeln ha varit
nödvändigt att gå igenom en mängd
fakturor som inte hade hunnit betalas
före ikraftträdandet av skattehöjningen
och göra efterdebiteringar. Visserligen
kvarstår dessa nackdelar för de avsnitt
som kommer att beröras av skattehöjningen,
men punkten 5, hushållsmaskiner,
avser just varor som i stor
utsträckning säljs av företag med blandat
varusortiment och som därigenom
förorsakar extra besvär vid övergång
till en högre skatt. Därför har vi från
moderata samlingspartiet accepterat en
kompromiss som innebär, att vi avstår
från att ställa yrkanden om bifall till
de motioner vilka avser övergångsbestämmelserna.
Dessa yrkanden har i
stor utsträckning tillgodosetts genom att
moderata samlingspartiets motion om
undantagande av hushållsmaskiner från
skattehöjningen tillstyrkts av utskottet.

Vi är glada över att ha fått igenom
åtminstone detta krav i en riksdag, som
så kraftigt domineras av en socialdemokratisk
majoritet. Jag vill gärna, herr
talman, ge uttryck åt min uppskattning
av att bevillningsutskottet i dess helhet
tagit så stor hänsyn till de sakliga motiveringar
som vi framfört i vår motion.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Vi behandlar här ett

Onsdagen den 4 februari 1970

Nr 5

förslag från regeringen om höjning av
mervärdeskatten på vissa varor från 10
till 14 procent att gälla så snart beslut
hinner verkställas. Riksdagen kommer
senare, uppger regeringen, att ställas
inför förslag om en allmän höjning av
mervärdeskatten. Höjningen har motiverats
med att man på denna väg vill
få fram medel för att sänka den direkta
inkomstskatten.

Vårt parti har länge rest kravet —
både utanför och i riksdagen — om
en mera rättvis fördelning av skattebördorna,
om en demokratisk skattepolitik.
Skattebördorna är för tunga på
låga och medelstora inkomster. En skattereform
är ett nödvändigt led i en politik
för förbättring av låginkomsttagarnas
ställning.

Vi anser emellertid inte att en höjning
av mervärdeskatten är en bra metod
för att åstadkomma denna nödvändiga
omfördelning av skattebördorna.
Priserna kommer att stiga i betydande
grad, och liksom alla indirekta skatter
drabbar mervärdeskatten hårdast grupperna
med låga inkomster. Även om
man ger kompensationer, som i första
ögonblicket upphäver verkningarna av
prisstegringen för bestämda grupper, är
det stor sannolikhet för att effekten på
något längre sikt blir ökade sammanlagda
skattebördor för dem man påstod
sig vilja hjälpa.

Det finns också möjlighet att skapa
utrymme för den nödvändiga sänkningen
av de direkta skatterna för lägre
och medelstora inkomsttagare genom
andra åtgärder än en höjning av mervärdeskatten.
Sådana åtgärder är bl. a.:
Höjd bolagsskatt. Skärpta avskrivningsregler
i företagsbeskattningen. Större
skatteskärpning för stora förmögenheter
och arv än som föreslagits av kapitalskatteberedningen.
Slopande av nuvarande
tak för folkpensionsavgiflen.
Skärpt beskattning av vinster på aktie-
och markspekulation. Slopande av
skattefriheten för stiftelser. Begränsning
av avdragsrätten för reklamutgifter.

Höjd mervärdeskatt på vissa varor

Vissa av dessa åtgärder har vår riksdagsgrupp
redan i motioner underställt
riksdagens prövning. I andra delar återkommer
vi i samband med behandlingen
av den proposition som väntas i
mars. Det ligger i sakens natur att ett
genomförande av de åtgärder vi föreslår
möjliggör en större sänkning netto
av den direkta skatten för lägre och
medelstora inkomster än den metod som
regeringen förordar.

Vi är självfallet inte motståndare till
åtgärder som beskär möjligheterna att
genom inköp i förtid undgå en höjning
av mervärdeskatten. Men frågan om en
sådan höjning måste ses i sitt sammanhang
och som en del av hela den höjning
regeringen vill genomföra, och det
är till den saken vi här måste ta ställning.
Vår grupp har därför yrkat avslag
på propositionen 7.

Bevillningsutskottet noterar vårt avslagsyrkande.
Utskottet avstyrker motionen
med hänvisning till att »alla partier
utom det som motionärerna företräder»
är överens om att mervärdeskatten
skall höjas. Detta sätt att argumentera
— om man nu får missbruka
ordet och använda det om bevillningsutskottets
skrivning — öppnar oanade
möjligheter för rationalisering av utskottsutlåtandena
och av utskottens arbete.
Eftersom det här i riksdagen under
innevarande år finns majoritet i
bägge kamrarna för ett parti kan man,
om övriga utskott vill följa bevillningsutskottet
i spåren, inskränka sig till att
i utlåtandena fortsättningsvis påpeka
detta. Saken är sedan klar. Motiveringar
i sakfrågorna och dylikt skrymmande
gods kan man helt avstå från.

Låt mig allvarligt säga att jag anser
bevillningsutskottets sätt att behandla
våra motioner vara skrämmande. Det
ligger emellertid kanske helt i linje med
regeringens metod att lägga fram sitt
skatteprogram. Man begär riksdagens
godkännande av en viss del av detta
program — den som innebär vissa skattehöjningar
—• innan hela programmet

Nr 5

Onsdagen den 4 februari 1970

Höjd mervärdeskatt på vissa varor

ens förelagts riksdagen. Detta blir en
parodi på grundlagens bestämmelser om
riksdagens beskattningsrätt.

Nu har vi till på köpet fått höra att
finansministern inte vet hur stor höjning
av mervärdeskatten som han tänker
föreslå. Det kan bli mera än de
4 procent som i dag skall beslutas för
vissa varugrupper. Riksdagen skall alltså
i dag fatta ett beslut i blindo.

Det bör också noteras att medan höjningen
av mervärdeskatten hittills har
motiverats med behovet att skaffa medel
till en sänkning av den direkta skatten,
så talar finansministern nu om att
höja mervärdeskatten för att, som det
heter, begränsa inkomststegringen. I
klartext betyder det att regeringen vill
höja mervärdeskatten ytterligare för att
söka förhindra för vissa arbetargrupper
att förbättra sin ställning genom
aktiv lönekamp.

De borgerliga partierna har förklarat
att de inte helt gillar vad som framskymtat
om förändringarna i den direkta
beskattningen. Men mot höjningen
av mervärdeskatten har de i princip
inga invändningar att göra. Efter
den lilla justering som nu företagits är
utskottets borgerliga och socialdemokrater
helt eniga. Hur kan det komma
sig att de borgerliga partierna sålunda
accepterar höjningen av mervärdeskatten?
De för ett fasligt oväsen i pressen
mot regeringens skattereform, men här
i riksdagen visar det sig att det i bevillningsutskottet
råder enighet mellan borgerliga
och socialdemokrater, och detta
kommer troligen också att vara fallet
när riksdagen går till beslut. Såvitt
jag förstår ligger den grundläggande orsaken
till att de borgerliga inte opponerar
sig på den här punkten däri, att
höjningen av mervärdeskatten är borgerlig
politik. Därför sväljer man den
förolämpning mot allmänheten och mot
de övriga partierna som regeringens
metoder när det gäller att lägga förslag
i skattefrågan innebär.

Herr talman! Jag yrkar avslag på

propositionen 7 i enlighet med vad som
föreslås i motionerna I: 441 och II: 484.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Det svenska folket har
under flera veckor fått sig till livs antydningar
om vad regeringens nya skatteförslag
kommer att innebära för olika
samhällsgrupper. En sak har bestämt
klargjorts från finansministerns sida,
nämligen att de större inkomsttagarna
skall få högre skatter än för närvarande.
Finansministern har också sagt att
låginkomsttagare skall få lägre skatter.

Mot den bakgrunden kan konstateras
att när riksdagen nu skall behandla finansministerns
första skattehöjningspropositioner
så innebär dessa att just
de lägre och medelstora inkomsttagarna
kommer att drabbas. Svenska folket
har sedan några veckor vetat om att
det skall bli höjd skatt på bl. a. bilar,
båtar och TV-apparater fr. o. m. februari
månad. Därför har åtskilliga människor
som ändå under året har tänkt
köpa sådana saker passat på att göra
det innan den höjda skatten trätt i
kraft. De som haft gott om pengar har
kunnat köpa kontant och därmed sluppit
undan skattehöjningen, medan de
som inte haft så gott om pengar har
måst köpa på avbetalning. Genom att
avbetalningsköpen inberäknas kommer
de att drabbas av momshöjning på hela
den summa som de inte haft råd att
betala genast. Förutsättningen för detta
är att den affär de handlat hos redovisar
enligt kontantprincipen. De som bor
på sådana orter där flera försäljare
finns har först kunnat ringa runt till
dessa och fråga efter vilken princip
man kommer att redovisa, för att undgå
att drabbas av höjd moms på avbetalningssumman.
För den som bor på
mindre orter har ofta inte en sådan valfrihet
funnits. Den momshöjning på kapitalvaror
som skall träda i kraft i
februari i år kommer därför jämfört
med den momshöjning som troligen föreslås
träda i kraft 1 januari 1971, fram -

Onsdagen den 4 februari 1970

Nr 5

för allt att drabba de lägre inkomsttagarna
och då särskilt dem som bor
på mindre orter. Den drabbar också
dem som behöver bil för resor till och
från sitt arbete — främst arbetare och
tjänstemän — på alla de orter där de
allmänna kommunikationerna dras in.
Många av dem har kanske tänkt sig att
byta bil i år. De som har det gott ställt
har kunnat göra det nu, betalat kontant
och därmed sluppit den höjda skatten,
medan de som inte har det så gott
ställt och måste köpa bilen på avbetalning
drabbas av skattehöjningen.

Detsamma är förhållandet för skärgårdsbefolkningen,
som är beroende av
sina båtar för att komma till fastlandet.
De som är välbeställda har kunnat
köpa en ny båt och betala den kontant,
men det är inte så många bland skärgårdsbefolkningen
som har det så gott
ställt, utan de flesta måste köpa på avbetalning
och drabbas då av skattehöjningen,
om de har handlat hos ett
företag som redovisar efter kontantprincipen.

Mot bakgrunden av vad finansministern
tidigare sagt är jag en smula förvånad
över att skattehöjningen skall
drabba just dessa tre grupper: de lågavlönade,
arbetare och tjänstemän som
behöver sina bilar för arbetets skull
och skärgårdsbefolkningen som behöver
sina båtar. Det skall bli intressant
att få reda på hur finansministern och
regeringen ämnar kompensera dessa
grupper — eller skall de inte kompenseras? Herr

BRANDT (s):

Herr talman! Som herr Magnusson i
Borås redan har framhållit är utskottets
betänkande enhälligt. Man har varit helt
ense om att den föreslagna skattehöjningen
behövs för att man skall kunna
åstadkomma den omfördelning av skatten
från direkt till indirekt som har
diskuterats. Alla utom kommunisterna
är med på den linjen.

Kommunisterna har ju betydligt lät3
■<—Andra kammarens protokoll 1970.

Höjd mervärdeskatt på vissa varor

tare att skaffa fram pengar på annat
sätt än vi i övriga partier. I deras motionspar
finns det sju punkter. En del
av dessa är väl redan diskonterade av
regeringen i det kommande skatlepaketet,
men det mesta är något orealistiskt
och kan inte accepteras av övriga partier.
Vi har alltså inte möjlighet att på
samma enkla vis som kommunisterna
klara denna fråga, utan måste söka oss
fram på den väg som nu är aktuell.

För herr Magnusson i Borås vill jag
påpeka att avsikten med en höjning redan
nu är att söka förhindra hamstring
av dyrare kapitalvaror. Pengarna behövs
ju också; i remissdebatten framfördes
inte så litet av kritik mot att
budgeten skulle vara för svag. Jag vill
tillägga att tidigare erfarenheter också
talar för detta tillvägagångssätt.

Man är således enig inom utskottet.
Vad man har diskuterat är övergångsbestämmelserna;
propositionen innehåller
ju inga sådana. Det enhälliga betänkande
som nu presenteras är — som
herr Magnusson i Borås sade — resultatet
av en kompromiss. Utskottet föreslår
att punkten 5 i förordningen utgår.
Den berör kapitalvaror som är att betrakta
som hushållsartiklar, och vi menar
att en skattehöjning på dessa redan
nu skulle drabba de lägre inkomsttagarna.
Detta bör herr Åkerlind lägga
märke till. Han tycks totalt ha missförstått
hela frågan och även sina partivänner
när han inte har insett att utskottet
med det förslag som lagts fram
i betänkandet har försökt tillvarata de
lägre inkomsttagarnas intressen. Herr
Åkerlinds eget parti kämpar för övrigt
för en omläggning till indirekt skatt
i syfte att åstadkomma en sänkning av
den direkta skatten. Men jag förstår att
dessa saker ligger helt utanför herr
Åkerlinds vyer.

De lägre inkomsttagarna, som är i
stort behov av hushållsmaskiner, kan
ofta inte köpa sådana kontant utan
tvingas göra det på avbetalning. Fn
höjd skatt på redan inköpta hushållsNr
5

Nr 5

Onsdagen den 4 februari 1970

Höjd mervärdeskatt på vissa varor

maskiner skulle, menar vi, kännbart
drabba många skattskyldiga och även
medföra svårigheter för dem som skall
tillämpa bestämmelserna. Genom utskottets
förslag slipper en stor del av de
skattskyldiga höjd skatt medan förlusten
för statskassan ändå blir relativt
ringa. Därtill kommer att förfarandet
förenklas för åtskilliga skattskyldiga.

Sveriges järnhandlareförbund har i
skrivelse till utskottet påtalat en viss
snedvridning i konkurrensförhållandet
till järnhandelns nackdel på grund av
att elinstallatörer som monterar in elektriska
hushållsapparater för närvarande
betalar en skatt på 6 procent medan
monteringskostnaden uppgår till 20
procent av den totala entreprenadkostnaden.
Järnhandlarna däremot måste ta
ut hela skatten även om de sedan har
rätt att göra avdrag för ingående mervärdeskatt
i sin egen deklaration. Denna
olägenhet skulle, om skatten åter
höjes, enligt järnhandlarna medföra en
ytterligare snedvridning av konkurrensen.
Sveriges grossistförbund har påtalat
att dess medlemmar enligt propositionen
skulle bli tvingade att utfärda
särskilda tilläggsfakturor på mervärdeskatten
eller på annat sätt åsamkas ett
besvärande dubbelarbete.

Då hushållsvarorna nu bortfaller enligt
utskottets förslag tillgodoses såväl
Järnhandlareförbundets som Grossistförbundets
önskemål. Vad däremot beträffar
kravet från Järnhandlareförbundet
att helt eliminera tidigare rådande
missförhållanden i fråga om konkurrensen
-—• så anser vi att det problemet inte
kan lösas nu; det tillhör de skattetekniska
frågor som skall tas upp i samband
med den allmänna höjningen av
momsen.

Utskottet finner det angeläget att bestämmelserna
träder i kraft snarast
möjligt men har inte kunnat lägga fram
ett förslag så tidigt att detta kan ske
den 1 februari. Vi föreslår därför att
bestämmelserna träder i kraft den 9
februari.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Bevillningsutskottets talesman
hade nu något mer att anföra
än vad utskottet gjort i sitt utlåtande,
där man nöjt sig med att avstyrka vår
motion under den motiveringen att de
övriga fyra partierna i riksdagen gillar
en höjning av mervärdeskatten. Herr
Brandt sade att våra förslag var orealistiska
och därför inte kunde diskuteras.

Jag vill fråga herr Brandt: Vad är
det för orealistiskt i att kräva exempelvis
en höjning av bolagsskatten från 40
till 50 procent? Jag tror att det skulle
vara intressant även för många medlemmar
av det socialdemokratiska partiet
och särskilt av den socialdemokratiska
ungdomsrörelsen, om man av herr
Brandt fick veta vad som är orealistiskt
i ett sådant krav och varför det
skulle vara omöjligt att ens diskutera
det. Varför är det orealistiskt att skärpa
avskrivningsreglerna i vår företagsbeskattning
— regler som är kanske
mer liberala än i något jämförbart land?
Vad är det för orealistiskt i att diskutera
slopandet av taket för folkpensioneringsavgiften,
som nu går vid 30 000
kronor, och därigenom åstadkomma en
något högre progressivitet i skatteuttaget
för stora inkomsttagare?

Vad är det för orealistiskt i att diskutera
frågan om den nuvarande skattefriheten
för privata stiftelser? Är det
en fråga som inte kan diskuteras av
riksdagen och bevillningsutskottet? Var
ligger det orealistiska i att ta upp en
diskussion om begränsning av avdragsrätten
för reklamutgifter? Reklamkostnaderna
utgör en svällande summa på
företagens utgiftssida. Många med oss
är mycket kritiska mot användningen
av dessa pengar, och vi skulle gärna se
eu begränsning av reklam volymen.

Detta är bara några av de punkter

Onsdagen den 4 februari 1970

Nr 5

vi har tagit upp som motförslag. Jag
skall under riksdagens gång återkomma
med en mer utförlig argumentering
på var och en av dessa punkter, varom
det föreligger särskilda motionsyrkanden.

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte, som herr
Brandt gjorde, ta upp någon diskussion
om ledamöternas fattningsförmåga; jag
tycker att vi i stället bör diskutera sakfrågan.

Herr Brandt kan väl inte förneka att
det blir just de grupper jag tidigare
nämnde som drabbas, eftersom momshöjningen
berör vissa avbetalningsköp
men däremot inte kontantköp.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord till herr
Hermansson med anledning av att han
talade om en höjning av bolagsskatten,
ändring av avskrivningsreglerna, höjning
av folkpensionsavgifterna o. s. v.
Vi kan ju inte så där utan vidare fatta
ett beslut om att höja bolagsskatten eller
ändra nuvarande avskrivningsregler. Inte
heller kan vi utan vidare höja folkpensionsavgiften
och därmed progressiviteten.
För min del anser jag — något
som också finansministern många gånger
gett uttryck för — att progressiviteten
nu är så pass hög, att där inte är
mycket att hämta.

Vad förmögenhetsskatten beträffar
kommer det en proposition. Den saken
liksom andra är, som jag tidigare sade,
redan diskonterad.

För min del tror jag alltså inte att
riksdagen utan en utredning som visar
vad det blir för konsekvenser, är beredd
att på dessa vägar ta ut så mycket
pengar, att det motsvarar den höjning
av momsen som nu föreslås. Detta var
slutsatsen i mitt resonemang. Men i det
avseendet har kommunisterna det lättare.
Ni kan bara framlägga förslag i sju
eller tio punkter; det spelar ingen roll
att det inte finns någon utredning om

Höjd mervärdeskatt på vissa varor

konsekvenserna av era förslag. Därför
har ni det mycket enklare än vi i utskottet
som allvarligt måste försöka bedöma
vilka konsekvenser olika åtgärder
får och hur mycket pengar vi realistiskt
kan räkna med.

Till herr Åkerlind vill jag säga att han
ännu inte har förstått moderata samlingspartiets
ståndpunkt i skattefrågan.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag har, herr Brandt,
verkligen inte begärt att riksdagen utan
vidare och i dag skulle ta ställning till
frågan om höjning av bolagsskatten och
om en skärpning av avskrivningsreglerna
och inte heller till förslaget att reklamutgifter
inte skulle vara helt avdragsgilla.
Detta gäller även de övriga
frågor jag nämnt. Riksdagen får tillfälle
att ta ställning till dessa frågor senare,
och bevillningsutskottet måste då diskutera
de motioner, vari dessa förslag
framförts.

Vad jag vände mig emot var bevillningsutskottets
metod att avvisa andra
alternativ utan att föra någon som helst
diskussion härom i sitt betänkande. Man
säger bara, att alla andra partier är
överens om en höjning av mervärdeskatten
och att det därför inte är någon
idé att diskutera detta förslag. Detta leder,
som jag kanske litet ironiskt påpekade,
till mycket betänkliga konsekvenser
när det gäller diskussionen och behandlingen
i utskotten av de motioner
som väckts av riksdagens ledamöter.

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt börjar bli
riktigt rolig. Nu vill han t. o. m. ge moderata
.samlingspartiet skulden för herr
Strängs proposition.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det finns givetvis åtskilligt
att säga om de komplikationer, inte
minst av administrativt slag utan även
av ekonomiskt slag, som är förenade

Nr 5

Onsdagen den 4 februari 1970

Ändring i uppbördsförordningen

med de beslut som riksdagen nu går att
fatta. Dessa komplikationer drabbar,
som tidigare talare har nämnt, många
grupper som måste köpa på avbetalning.
Jag skulle kunna peka på ytterligare
komplikationer, men jag skall inte gå
in i någon sådan diskussion, detta av
två skäl.

För det första har vi inom bevillningsutskottet
träffat en överenskommelse,
som dock bättrade på propositionens
förslag, och jag tycker att det hör till
etiketten att då inte kritisera de övriga
delarna av förslaget. Jag vill därför inte
göra det.

För det andra hade det beträffande
den momshöjning, varom vi nu skall
fatta beslut, onekligen varit riktigast
och lyckligast, om det beslutet hade
kunnat fattas i sammanhang med behandlingen
av övriga skatteförslag och
inte på detta sätt kommit som ett stycke
före. Såsom här påpekats får inte alla
grupper som bör ha detta kompensation
i samband med momshöjning, och
detta medför särskilda svårigheter för
låginkomsttagarna.

Men jag vill som sagt inte gå in på
en sådan debatt, innan det finns ett realistiskt
underlag för detta. Jag tror inte
att vi bör medverka till att öka den förvirring
som för närvarande råder i pressen
just på grund av att en debatt har
framtvingats, innan underlaget därför
har presenterats.

Eftersom överste hemlighetsmakaren
befinner sig här i kammaren tycker
jag ändå att det kunde vara av värde
att få säga detta, men till diskussionen
som sådan och kritiken mot både
skatteförslaget — om det finns anledning
därtill när förslaget föreligger i sin
helhet — och mot sättet att tackla frågan
får vi återkomma, när ärendet senare
under våren föreligger i riksdagen
till behandling.

Redan nu kan man emellertid säga, att
det inte överensstämmer med en god
demokratisk ordning att fatta ett beslut
av denna stora räckvidd med de små

möjligheter till realistiska förberedelser
och ställningstaganden som oppositionen,
intresseorganisationerna och
allmänheten, enligt vad herr Sträng aviserat,
tydligen kommer att ha.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 441
och II: 484; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 2, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
(1961:394) om tobaksskatt,
m. m. jämte motion.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning,
bifölls utskottets i betänkandet i övrigt
gjorda hemställan.

i 7

Ändring i uppbördsförordningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 3, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 9 med förslag
till lag om ändring i uppbördsförordningen
(1953:272) jämte motioner.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås ändring av
reglerna för beräkning av ränta på
kvarstående skatt och överskjutande
preliminär skatt. Bl. a. föreslås att räntesatserna
höjs, för den kvarstående
skatten till 12 % och för den överskjutande
skatten till 7 %. Ränta avses —
liksom hittills — inte skola debiteras
på kvarstående skatt på 1 000 kr. eller

Onsdagen den 4 februari 1970

Nr 5

lägre belopp, överstiger den kvarstående
skatten 1 000 kr. utgår ränta om
den kvarstående skatten uppgår till
minst en tiondel av den slutliga skatten
eller överstiger 5 000 kr.

De nya bestämmelserna avses träda i
kraft omedelbart men inte tillämpas på
skatt enligt 1969 eller tidigare års taxering.

Med anledning av propositionen hade
i de likalydande motionerna I: 442
av herr Åkerlund och 11:487 av herr
Wennerfors hemställts, att riksdagen
måtte anta i motionerna framlagt förslag
till lag om ändring i uppbördsförordningen,
innebärande att nuvarande
spärregler för skyldighet att erlägga
ränta på kvarstående skatt skulle bibehållas
oförändrade.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts proposition nr 9 och med
avslag på motionerna 1:442 och II:
487 anta det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i uppbördsförordningen
(1953:272).

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson och
Magnusson i Borås (samtliga in), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 9
och med bifall till motionerna 1:442
och 11:487 — anta det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i uppbördsförordningen (1953:272)
med den ändringen att 27 § 3 mom.
erhölle i reservationen angiven lydelse.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talmani Till detta utskottsbetän -

Ändring i uppbördsförordningen

kande finns fogad en reservation, avgiven
i anledning av en motion som vi
från moderata samlingspartiet har lagt
fram.

Med hänsyn till det nuvarande ganska
höga ränteläget i vårt land har finansministern
ansett att räntesatsen för
kvarskatt och för överskjutande skatt
bör höjas till 12 resp. 7 procent. Det
finns väl motiv för att så sker, och därför
har vi inte yrkat någon ändring på
den punkten.

När man samtidigt begagnar tillfället
till att ändra bestämmelserna om i vilka
situationer som straffränta skall tas ut
finns det emellertid anledning att reagera.
Det har ingalunda inträffat någonting
som motiverar en ändring just nu.
Visserligen kan det väl sägas som utskottet
här säger, att övergången till
ADB-system innebär att det inte är några
större besvär från samhällets synpunkt
att klara problmet, även om
också mycket små belopp skulle debiteras.
Men vad vi reagerar mot är att
man vill ändra ett system bara därför
att det är möjligt från samhällets synpunkt
och att man inte tar rimlig hänsyn
till skattebetalarna. Ändringen innebär
nämligen att ränta skall debiteras
så snart det överskjutande beloppet
överstiger 5 000 kronor eller en tiondel
av den debiterade skatten, mot tidigare
10 000 kronor eller en femtedel.

Jag tycker inte det kan anses motiverat
alt vidta en sådan ändring, eftersom
det kan vara rätt besvärligt för de
skattskyldiga att klara uträkningen och
det kan finnas olika uppfattningar t. ex.
om hur avdrag skall behandlas. Alldeles
särskilt svårt är det för alla de människor
som i dag har möjlighet att begära
frivillig särbeskattning att avgöra hur
stor den slutliga skatten blir, då detta
fordrar en rätt ingående och krånglig
utredning.

Allt detta gör, herr talman, att vi från
moderata samlingspartiet har ansett det
motiverat att genom en reservation full -

Nr 5

Onsdagen den 4 februari 1970

Ändring i uppbördsförordningen

följa det i de likalydande motionerna
framförda yrkandet, och jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Utskottet har inte velat
tillstyrka motionerna, där det liksom i
reservationen yrkas att nuvarande bestämmelser
om att ränta skall erläggas,
därest den slutliga skatten överstiger
den preliminära med minst en femtedel
eller minst 10 000 kronor skall bibehållas.
I propositionen föreslås att gränsen
skall sättas vid minst en tiondel eller
minst 5 000 kronor.

Utskottet är enigt om att tillstyrka
höjningen av räntan till 12 resp. 7 procent.
Motivet är bl. a. att nuvarande räntesatser
har tillämpats sedan 1958, när
bestämmelserna tillkom, trots att det allmänna
ränteläget nu är väsentligt högre.
Detta medger också motionärerna,
som godtar denna räntehöjning.

När man konstaterar att storleken av
den kvarstående skatten successivt har
ökat och 1969 uppgick till 2,6 miljarder,
måste man medge att det är nödvändigt
att även skärpa spärreglerna för skyldigheten
att erlägga kvarskatteränta, om
man skall nå syftet med de föreslagna
åtgärderna.

Jag anser att man har överdrivna farhågor
när man påstår att det skulle vara
så svårt för de skattskyldiga att beräkna
sina fyllnadsinbetalningar. Jag har de
senaste dagarna fått uppgifter om att
mycket högt skolade fysiska skattebetalare
har kvarskatter på över 25 000 kronor.
Det beror inte på att de har svårt
att räkna ut hur mvcket skatt de skall
betala in, utan de har helt enkelt bara
låtit bli att göra det. Jag tror att även
dessa skulle ha god nytta av att lära sig
betala skatterna i tid och därmed slippa
svårigheterna med inbetalning av
så stora kvarskatter.

Herr Magnusson i Borås säger att man
inte tar hänsyn till skattebetalarna. Men
hur skulle det, med de höga skatter som
vi har, ha varit i dag, om vi inte hade

infört källskatt? Vem som helst kan
utan någon fantasi förstå hurdan situationen
då skulle ha varit. Skattebetalarna
har fått en orehört stor hjälp genom
källskattesystemet, och de borde få
hjälp att lära sig betala in den skatt som
de är skyldiga att betala, så att de inte
råkar i ekonomiska svårigheter som
många gör när de tror att de får en reveny
av att inte betala in skatten i tid.
Jag hävdar alltså att man i längden hjälper
skattebetalarna genom att införa bestämmelser
som gör att de får större intresse
av att betala sina skatter i tid.
Efter övergången till ADB vid skatteuppbörden
torde det inte heller bli något
merarbete för uppbördsmyndigheterna.

Det kan inte vara något intresse för
riksdagen att tillåta en sådan utveckling
som har ägt rum och som inte var
avsedd när vi införde källskatten. Det
finns ingen anledning att blunda för att
många utnyttjar möjligheterna att mildra
verkningarna av de kreditbegränsningar
som statsmakterna i samhällsbalansens
intresse ansett det nödvändigt
att tillgripa. Såsom utskottet understryker
är det både från statsfinansiell synpunkt
och från rättvisesynpunkt angeläget
att i möjligaste mån motverka denna
tendens att de skattskyldiga skaffar
sig kredit på det allmännas bekostnad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (in) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte tvista med
herr Brandt. Jag vill bara göra ett litet
förtydligande. Han säger att det förekommer
kvarskatter på ända upp till
25 000 kronor, men de som har sådana
kvarskatter skyddas inte genom det yrkande
som jag har ställt, utan tvärtom.
Mitt yrkande gäller belopp under 10 000
kronor.

Att somliga har så stor kvarskatt beror
helt enkelt på att de har ansett räntesatsen
vara förmånlig och att de har

Onsdagen den 4 februari 1970

Nr 5

ansett det vara fördelaktigare att utnyttja
en sådan kredit till en lägre ränta
än de måste betala i den öppna marknaden.
På den punkten är vi överens,
och vi behöver inte tvista om den.

Jag hävdar emellertid att det inte har
blivit lättare för skattebetalarna att beräkna
skatten, utan snarare tvärtom, alldenstund
skattesystemet blivit ännu mer
tillkrånglat. Från den synpunkten är
det befogat att inte göra gränsen för
snäv för de belopp vid vilka straffränta
skall påföras, och det är vad jag har velat
hävda.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Det finns skäl att fästa
uppmärksamhet på den nonchalans
mot de skattskyldiga som ligger i tidtabellen
för framläggande av propositionen.
Som det nu är sitter folk ute i
landet med deklarationshandledningar,
bl. a. tillhandahållna av statens egen
affärsbank, där det lämnas upplysningar
som genom dagens beslut blir helt
vilseledande och kan dra på de skattskyldiga
väsentliga merkostnader. Vi
vet alla att det också utan sådana extra
bekymmer kan vara knepigt nog att
förstå sig på de bestämmelser som gäller.

Man hade kunnat bespara allmänheten
denna olägenhet, om man hade lagt
fram propositionen eller åtminstone
aviserat den i så god tid, att man hade
kunnat beakta ändringen i de deklarationshandledningar
som distribueras.
Det var ju faktiskt inte någon problematik
som man ställdes inför oförmodat.
Herr Brandt framhöll att bestämmelserna
har gällt sedan 1958, och de höjda
räntesatser som tillämpas i annat sammanhang
har ju inte heller kommit till
först på allra senaste tiden.

När man nu inte blev färdig med förslaget
i tillräckligt god tid, hade man
kunnat bespara allmänheten bekymmer
genom att låta de nya bestämmelserna
Iräda i kraft ett år senare än vad som
nu föreslås. Mot det talar att uppjuste -

Ändring i uppbördsförordningen

ringen av räntorna naturligtvis är välmotiverad.
Men då hade det funnits ett
sätt att i varje fall minska olägenheterna
av den illa utarbetade tidtabellen.
Jag avser det sätt som herr Magnusson
i Borås rekommenderade, nämligen att
inskränka ändringarna till justering av
räntesatserna och låta frigränserna, alltså
en femtedel av den slutliga skatten
eller 10 000 kronor bli oförändrade.

Det var delvis från andra utgångspunkter
som motionärerna i motionen
II: 487 kom fram till det förslaget, men
jag ber för min del, med den nu åberopade
motiveringen, att få instämma i yrkandet
om bifall till motionen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat

... J

Nr 5

Onsdagen den 4 februari 1970

Interpellation ang. mellanölets inverkan

verkställdes. Därvid avgavs 178 ja och
29 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogs den av herr Elmstedt (ep)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående domsagokansliernas
lokalisering.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation ang. mellanölets inverkan
på nykterhetstillståndet

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp), som
yttrade:

Herr talman! I proposition 143 till
1957 års riksdag föreslogs införande av
en ny öltyp med högst 3,6 viktprocent
alkohol mot högst 2,8 viktprocent för
hittillsvarande pilsner klass II. »Mellanölet»,
klass II B, skulle försäljas under
i stort sett samma fria former som pilsnern.
Förslaget om ett nytt Öl härstammade
från 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning,
en fackutredning utan
parlamentariskt inslag, som dock gjorde
den vikiga begränsningen, att det nya
ölet skulle utminuteras enbart av systembolaget.

Finansministern vidgade i sitt förslag
försäljningen från några hundra systembutiker
till över 20 000 livsmedelsaffärer
och var optimistisk om den väntade
goda effekten. Han ville ge »maltdryckerna
bättre möjligheter att konkurrera
med brännvinet». Under riksdagsdebatten
uttalade finansministern sin tro på

på nykterhetstillståndet

det nya ölets nykterhetsfrämjande verkningar.
Några risker tycktes han inte
vara medveten om. I förstakammardebatten
15 maj 1957 yttrade finansministern
något som i ljuset av den senare
rakt motsatta utvecklingen är av intresse: År

det någon som tror att våra ungdomar
skulle gå tillsammans och köpa
en back mellanöl hos handlanden och
sätta sig att dricka ur den? Är det någon
som tror att öldrickandet föresvävar en
modern familjefar som en lämplig avkoppling? Riksdagsmajoriteten

avslog emellertid
förslaget om det nya ölet.

I proposition nr 94 till 1965 års riksdag
återkom finansministern med samma
förslag som 1957. Några uttalanden
om det nya ölets nykterhetsfrämjande
egenskaper fanns emellertid inte i propositionen
som var ytterst kortfattad.
Riksdagen biföll förslaget trots varningar
från nykterhetsrörelsens företrädare.
Majoriteten tycks ha haft den uppfattningen,
att mellanöl i livsmedelshandeln
skulle komma att minska starkölsförsäljningen
över systemdisken, varigenom
en övergång från starkare till svagare
drycker befrämjades. Några risker
var man tydligen inte medveten om.

Mycket snart befanns det dock, att
nykterhetsrörelsens varningar för det
nya ölet var i hög grad befogade. Eftersom
inga åldersgränser finns för försäljningen
över disk, kunde tonåringar,
lockade av den bullersamma reklamen,
lätt göra inköp, vilket snabbt ledde till
mindre önskvärda resultat. Under de
senare åren har klagomålen över att
mellanölet lockar tonåringar att dricka
alkohol ökat med varje år. Tydligen
blev det ännu värre, när ölburkarna infördes.
Mellanölet blev — vilket naturligtvis
inte var meningen — en ungdomens
dryck. Bilförarna hade tydligen
bibringats den uppfattningen, att det
nya ölet var en dryck som passade dem,
vilket medverkade till att försämra nykterhetstillståndet
bakom ratten.

Onsdagen den 4 februari 1970

Nr 5

Interpellation ang. mellanölets inverkan på nykterhetstillståndet

Starkölet, som man trodde skulle
minska till förmån för mellanölet, har i
stället ökat. Den totala alkoholkonsumtionen
har stigit år från år.

Bekymren blev ganska snart påtagliga
i skolorna. Sommaren 1969 tog generaldirektör
Jonas Orring vid godtemplarkongressen
i Kristianstad upp
frågan och avslöjade mellanölets andel
i den hastigt pågående försämringen av
skolungdomens nykterhetstillstånd. »Söattack
mot melanölet: Reklamen socialt
sabotage», löd en rubrik i DN den 14
juli. Det utbröt en livlig diskussion i
pressen, där flertalet tidningar fann läget
vara allvarligt, och man riktade kritiken
mot den i vissa fall fullständigt
cyniska reklamen, ofta inriktad på ungdomen.
Ölbryggerierna skrämdes i viss
mån av opinionen och tonade för en tid
ned reklamen, men den har kommit tillbaka.

Vid en konferens inom Sveriges lärares
nykterhetsförbund under julhelgen
1969—1970 återkom herr Orring till
mellanölsfrågan. DN den 4 januari 1970
summerade:

Talet blev en verklig straffpredikan
över ölreklamen, som framställer mellanölet
som en läskedryck för ungdom,
över bristen på kurage från skolans företrädare,
som sopar problemen under
mattan, över vuxengenerationen, som
organiserat alkoholdistributionen för
sin egen bekvämlighet och sedan sätter
sig och klagar över de svårigheter bland
ungdomen som oundvikligen följer.

Under höstriksdagen 1969 interpellerade
jag finansminister Sträng i mellanölsfrågan
och efterlyste åtgärder.
Herr Sträng svarade helt kortfattat, att
eventuella åtgärder finge vänta tills
förslag kommer från den sittande alkoholpolitiska
utredningen. Då något
intresse för de snabba åtgärder, som
från skilda håll efterlysts, inte synes
finnas för närvarande hos finansministern,
vill jag låta frågan gå till statsministern.
Det är, förefaller det mig, med
hänsyn till de över hela landet dåliga

verkningarna av mellanölet inte rimligt,
att samhällets företrädare sitter med armarna
i kors och endast iakttar mellanölets
skadliga verkningar. I en rad tätorter
har nu hela livsmedelshandeln frivilligt
infört 18-årsgräns för inköp av
mellanöl. Kontrollstyrelsen har genom
information till snabbköpskassörskor
framhållit vikten av att vägra berusade
rätt att köpa etc. Från nykterhetsrörelsen
har framhållits, att mellanölsförsäljningen
borde föras till systembutikerna,
som ju ursprungligen var meningen.
Samma mening har också skolöverstyrelsens
chef. Gång efter annan har också
kraftiga anfall riktats mot ölföretagens
fördomsfria reklammetoder, och man
har krävt reklambegränsningar.

Det är uppenbart, att mellanölsbeslutet
1965 var ett misstag. Själv tillhörde
jag dem som röstade för avslag på propositionen.
Jag är emellertid övertygad om
att propositionen inte skulle ha framlagts,
om finansministern då hade förstått
att resultatet skulle bli det som
vi i dag kan konstatera. De riksdagsledamöter
som röstade för införande av
mellanölet trodde också uppenbarligen
på dess nykterhetsfrämjande effekt. När
nu effekten har blivit en helt annan
finner jag det rimligt att frågan på nytt
snabbt kommer på riksdagens bord. Vi
kan inte år efter år sitta tysta och åse
den riskf3dlda utveckling som nu pågår.

Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
få framställa följande frågor:

Har statsministern observerat, att
mellanölets införande har medverkat
till en påtaglig försämring av nykterhetslillståndet,
speciellt bland tonåringarna? Är

statsministern villig att snabbt ta
upp frågan till behandling och förelägga
riksdagen förslag till åtgärder?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 5

Onsdagen den 4 februari 1970

§ 10

Interpellation ang. nedbringande av kostnaderna
för anlitande av rättshjälp

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Utmärkande för vårt
svenska rättssamhälle är varje medborgares
likhet inför lagen. Varje medborgare
har i princip samma rättsskydd,
oavsett vilken samhällsställning vederbörande
än må inneha.

Utan att på något sätt ifrågasätta
grundprincipen i det svenska rättssamhället
om likhet inför lagen, kan man
ändå inte komma ifrån att det kan förekomma
svårigheter för dagens medborgare
att erhålla rättshjälp. Mången medborgare
tvekar att anlita juridisk hjälp
på grund av de kostnader som dylik
hjälp betingar. För den som inte kan
erhålla fri rättshjälp kan anlitande av
juridisk hjälp innebära kostnader som
inte står i rimlig proportion till vad vederbörande
eventuellt kan vinna i en
rättegång. Av dylik anledning tvekar
mången medborgare att söka få sin lagliga
rätt tillgodosedd.

Utan att på något sätt göra gällande
att flertalet advokater och juridiska ombud
betingar sig arvoden, som i varje
fall för en lekman kan betecknas som
oskäliga, kan man ändå inte komma
ifrån att det finns advokater och juridiska
ombud som betingar sig arvoden
för sina klienters räkning som synes
alltför höga. Jag ifrågasätter inte att
vederbörande ombud kan styrka medelst
timangivelse och dylikt beloppets
storlek, men oavsett detta kan skäligheten
av det begärda arvodet ifrågasättas.
De medborgare som av en eller annan
anledning ser sig nödsakade att anlita
juridisk hjälp och som inte kan erhålla
fri rättshjälp känner sig emellertid
oroade över de kostnader som en dylik
hjälp kan betinga.

Jag är medveten om att rätten i efterhand
granskar vederbörande räkning
och tar del av bl. a. den tid som åtgått

för målets förberedande och slutförande.
En sådan granskning sker helt naturligt
ganska summariskt, och det är
oerhört svårt för en rätt att via granskningen
nå några större prutningar.

Det synes enligt min mening vara
nödvändigt med en översyn av de taxor
som gäller för juridisk hjälps erhållande.
Och man kan ifrågasätta om inte
det vore samhällets skyldighet att i större
utsträckning än vad som nu sker tillhandahålla
information åt allmänheten
och därmed befria mången medborgare
från att behöva anlita dyrbar juridisk
hjälp. På sikt borde det ordnas så, att
varje medborgare skulle kunna erhålla
fri tillgång till den information som
erfordras för lagars och förordningars
tolkande, en form av upplysningstjänst.

Allmänheten har rätt att kräva en sådan
service. I vårt samhälle stiftas lagar
och utfärdas förordningar som för de
flesta medborgare förorsakar svårigheter
när det gäller dessas tillämpning.

Med hänvisning till vad som här anförts
anhåller jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få ställa följande
fråga:

Avser statsrådet att vidtaga åtgärder
i syfte att nedbringa kostnaderna för anlitande
av rättshjälp?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr Öl, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om höjd mervärdeskatt på vissa
varor jämte motioner;

nr 52, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1961:394) om tobaksskatt, m. m. jämte
motion; och

nr 53, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i uppbördsförordningen
(1953:272) jämte motioner.

Torsdagen den 5 februari 1970

Nr 5

§ 12

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Nilsson
i Bästekille (m) till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
åtgärderna mot päronpest.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 5 februari

Kl. 15.30

§ 1

Justerades protokollen för den 28
nästlidne januari.

§ 2

Svar på fråga ang. åtgärder mot erosionsskador
vid Löderups strandbad

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet när åtgärder
mot ytterligare erosionsskador vid
Löderups strandbad kan påräknas.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

År 1967 uppdrog Kungl. Maj:t åt länsstyrelsen
i Kristianstads län att verkställa
utredning om skyddsåtgärder mot
erosion vid kuststräckan utmed Löderups
strandbads område.

Utredningen, som bedrivits i samråd
med sjöfartsstyrelsen och med anlitande
av olika experter, väntas bli slutförd
av länsstyrelsen inom den närmaste
månaden.

Först sedan länsstyrelsen redovisat
utredningen kan bedömas om och när
åtgärder skall vidtas.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Jag framför först mitt
tack till civilministern för att han har
svarat på min fråga.

Anledningen till att denna fråga aktualiserats
på nytt är följande. Som
mycket riktigt framhålles i svaret överlämnades
detta ärende till länsstyrelsen
redan 1967. Sedan besökte jordbruksutskottet
platsen och konstaterade att
skadorna var mycket stora. Därefter
har vi inte hört någonting. Därför började
jag tycka att det var lämpligt att
åter aktualisera frågan, inte minst därför
att tidningarna innehöll uppgifter
om att vår försvarslinje där nere hade
genombrutits. Ett av de fort som hade
skyddat oss under alla beredskapsåren
hade nu erövrats av havet och förts
ut i sjön.

Nu vill jag genast säga till statsrådet
att detta fort har förts tillbaka till sin
gamla plats, för att människor skall
slippa se vad som hänt. Men det inträffade
är ändå en allvarlig erinran
om att någonting måste göras. Havet
är nyckfullt och anfaller inte alltid på
samma plats. När vi i utskottet var diir
nere och studerade förhållandena hade
havet anfallit från Löderups strandbad
mot Kåseberga. Vi fick då också se en

Nr 5

Torsdagen den 5 februari 1970

Svar på fråga ang. byggnadsplaneringen av anstalter inom kriminalvårdens norra
region

annan sak, nämligen att man hade varit
tvungen att flytta en sommarvilla
tre gånger för att den inte skulle störta
i sjön. Denna gång valde havet dock
att sätta in sin stöt på en annan plats,
nämligen från Löderups strandbad mot
Sandhammaren, med det resultat som
jag redan har talat om.

Denna fråga måste betraktas som
mycket allvarlig. I svaret sägs att utredningen
bedrives i samråd med sjöfartsstyrelsen
och med anlitande av olika
experter och att utredningen väntas
bli slutförd inom den närmaste månaden.
Detta hälsar jag med tillfredsställelse.
Jag undrar bara om denna beräkning
håller. Jag fäster mig därvid
främst vid sista meningen i svaret, där
det står: »Först sedan länsstyrelsen redovisat
utredningen kan bedömas om
och när åtgärder skall vidtas.» Jag är
litet orolig för innebörden i orden »kan
bedömas om», ty vi skall ha klart för
oss att de stora utgifter som är förbundna
med att göra kusten i ordning
inte kan bäras av en ensam kommun,
i detta fall Löderup. Det måste vara en
sak för staten. Jag anser det vara fullt
berättigat att kräva det. Detta är en statens
angelägenhet.

Jag har inte kunnat sitta overksam
och underlåta att aktualisera denna fråga.
Så länge jag är en av representanterna
för Kristianstads län ligger det
mig varmt om hjärtat att denna del av
vårt fosterland icke spolas ut i Östersjön
till ingen nytta.

Samtidigt som jag än en gång tackar
för svaret vill jag efterlysa huruvida
man verkligen planerar att vidtaga några
åtgärder, eller om det är meningen
att inte göra någonting. Skall vi försöka
att vidta de nödvändiga åtgärderna,
herr statsråd?

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är väl alltid så att
man först måste se utredningens resul -

tat innan man förutsättningslöst kan
bedöma vilka åtgärder som behöver
vidtas. Man förfar alltid på det sättet.

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Ja, herr statsråd, det
låter säga sig att man skall undersöka
om det går att vidta åtgärder, men vad
jag ville höra var när åtgärder i detta
fall skall vidtas. Det står i svaret »om
och när åtgärder skall vidtas», och då
undrade jag om det bara var en undanflykt.
Det var därför jag ville ha litet
klarare besked på den punkten. Det
skall nämligen stå klart för alla — statsråd,
riksdagsledamöter och vanliga
människor — att här har vi någonting
som sannerligen behöver ses om; därför
bör åtgärder vidtas.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Nilsson i Bästekille att det inte ligger
något försök till undanflykter bakom
den citerade formuleringen i svaret.

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Då ber jag att än en
gång få tacka statsrådet för svaret och
lägga honom varmt om hjärtat att någonting
göres och att vi sedan får ett
besked. Om ingenting blir åtgjort, skall
jag åter aktualisera frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. byggnadsplaneringen
av anstalter inom kriminalvårdens norra
region

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Härnösand
har frågat mig om jag är beredd
lämna en redogörelse för byggnadspla -

Torsdagen den 5 februari 1970

Nr 5

Svar på fråga ang. byggnadsplaneringen

region

neringen av anstalter inom norra kriminalvårdsräjongen.

Norra kriminalvårdsräjongen förfogar
i dag över 458 anstaltsplatser, varav
320 slutna och 138 öppna. Centralanstalten
är belägen i Härnösand. Slutna
sidoanstalter finns i Haparanda, Luleå,
Ulriksfors och Umeå. Haparandaanstalten
har också en öppen avdelning.
I övrigt finns öppna anstalter i
trakterna av Bräcke och Nordmaling.
En skyddstillsynsanstalt finns i Bergsåker
utanför Sundsvall.

Ulriksforsanstalten i Strömsund utgörs
av en för fångvårdsändamål ombyggd
fabrik. Övriga anstalter är —
bortsett från skyddstillsynsanstalten —
av äldre datum och tämligen nedslitna.

Beslut har fattats om en ny öppen
120-mannaanstalt i Viskan i Torps kommun
av Västernorrlands län. Denna anstalt
håller nu på att byggas i sin första
etapp. För en andra byggnadsetapp begärs
medel i årets statsverksproposition.

Genom beslut den 11 oktober 1968
har Kungl. Maj:t uppdragit åt fångvårdens
byggnadskommitté att utreda frågan
om det slutna platsutrymmet inom
norra kriminalvårdsräjongen med den
utgångspunkten att en ny sluten sidoanstalt
skall förläggas till Ådalen i Västernorrlands
län och en ny centralanstalt
till annan ort inom räjongen.

Inom kommittén pågår alltså ingående
undersökningar av de olika faktorer
som kan inverka på bedömningen av
hur det slutna platsutrymmet i Norrland
skall fördelas på centralanstalt och
sidoanstalter samt vart dessa anstalter
skall lokaliseras.

Enligt vad jag inhämtat kommer kommittén
att under året redovisa sin uppfattning
i dessa frågor. Innan så skett
kan slutlig ställning inte tas till norra
kriminalvårdsräjongens framtida anstaltsorganisation.

Vidare anförde:

av anstalter inom kriminalvårdens norra

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min fråga.

Jag hade knappast räknat med att få
något definitivt besked, eftersom frågan
tydligen fortfarande är under utredning.
Anledningen till att jag ställt frågan
är att detta ärende så att säga vandrat
fram och tillbaka under ett stort
antal år. Man har visserligen ändrat
på förutsättningarna efter de erfarenheter
som gjorts genom byggandet av
exempelvis Kumlaanstalten, men det
som skapat mest oro hos de anställda
inom de nuvarande anstalterna —
främst i Härnösand — är det underliga
tillägget till uppdraget åt fångvårdens
byggnadskommitté som gjordes 1968
och som gick ut på att kommittén skulle
utreda frågan om att förlägga den
slutna sidoanstalten till någon plats i
Ådalen. Enligt vad jag erfarit är det
numera ganska klart att centralanstalten
kommer att förläggas till Umeåområdet,
och då är ju frågan var den slutna
sidoanstalten skall förläggas. Enligt
hittills gällande begrepp skulle den förläggas
till Ådalen. Man vet inte om
Härnösand räknas till Ådalen — det är
i alla fall nedre Ådalen, ty den arbetsmarknadsregionen
omfattar ju Härnösand—Kramfors.
Nästa del av Ådalsregionen
är Sollefteåområdet. Skulle det
vara så att man tänker sig — som det
har givits uttryck för — att förlägga
den slutna sidoanstalten till exempelvis
centrala Ådalen, där Kramfors ligger,
så är det ju precis samma arbetsmarknadsregion.

Båda de ifrågavarande orterna har
enligt länsstyrelsens prognoser behov
av nya sysselsättningstillfällen. Då är
det förvånande att man har planer på
att flytta om anstalter inom ett så begränsat
område som 4,5 mil och inom
samma arbetsmarknadsregion. Fångvårdsanstalten
finns i Härnösand i dag,
och mot bakgrund av det antal år som
har gått råder det därför en viss oro

28 Nr 5 Torsdagen den 5 februari 1970

Svar på fråga ang. principerna för val av förläggningsort för atomkraftstation

i denna fråga inte bara bland de anställda
utan även på kommunalt håll.

Jag skulle alltså vilja sluta mitt tack
med att uttrycka en önskan, att det
ganska snabbt blir ett beslut i frågan
om hur de olika anstalterna skall planeras
inom den norra regionen. Annars
uppstår nämligen en rad orosmoment,
som enligt mitt sätt att se är ganska onödiga.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEI JER:

Herr talman! Jag vill försäkra herr
Wiklund i Härnösand att jag har den
största förståelse för den oro som kan
råda i dessa trakter. Med hänsyn till
mitt eget ursprung vågar jag mig visserligen
inte på någon geografisk tolkning
av begreppet Ådalen, men jag vill
understryka att vi skall försöka att så
snart som möjligt nå fram till ett konkret
förslag i ärendet.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag avser inte att gå
in i någon polemik med justitieministern;
jag vill bara påpeka att vi kan
luta oss mot arbetsmarknadsstyrelsen,
som betraktar Ådalen som ett begrepp.
A-regionen inrymmer både Härnösand
och Kramfors, d. v. s. nedre Ådalen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. principerna för val
av förläggningsort för atomkraftstation

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Zetterström har
bett mig redogöra för de principer som
varit vägledande för regeringens ställningstagande
i frågan om lokaliseringsplats
för vattenfallsverkets nästa atomkraftstation
på ostkusten.

Jag vill erinra om att jag den 17 december
förra året i denna kammare redogjorde
för vissa principer som bör
vara vägledande vid beslut om förläggningsort
för ett sådant kraftverk som
herr Zetterström avser.

Jag framhöll då bl. a. att de viktigaste
påverkande faktorerna är energibehovets
utveckling, de tekniska och miljömässiga
förutsättningarna för viss lokalisering
samt industriella och samhälleliga
konsekvenser av en sådan. Jag
sade vidare att man bör ta hänsyn till
önskvärdheten av att kraftverket får så
stora dimensioner att man kan begränsa
antalet förläggningsplatser så mycket
som möjligt. Jag betonade också värdet
av att kraftverk placeras så nära förbrukningsområdet
som säkerhetssynpunkterna
medger. Slutligen underströk
jag att man bör sträva efter en så fördelaktig
industriutveckling som möjligt
i anslutning till kraftverket. Regeringens
ställningstagande i det aktuella fallet
är baserat på överväganden som följer
de nu angivna principerna.

I framtiden kan det visa sig önskvärt
att lägga atomkraftverk i närheten av
större städer. Härför kan både miljöpolitiska
och ekonomiska skäl tala. I
dag har vi emellertid inte tillräckligt
underlag för att bedöma säkerhetsfrågorna
vid närförläggning. Hänsyn härtill
och till behovet av en snar utbyggnad
av ett verk till betydande effekter
begränsade valet till två lägen, Trosa
och Forsmark. Båda dessa lägen är vid
en samlad bedömning acceptabla. Några
större skillnader i kostnader för verkets
uppförande och drift föreligger
inte, även om kostnaderna blir något
högre vid Forsmarkalternativet.

När regeringen sagt sig föredra Forsmark
beror detta framför allt på sysselsättningsläget
i norra Roslagen och
de positiva lokaliseringseffekterna av
en förläggning dit. Dessutom har naturligtvis
miljösynpunkterna spelat en
roll. Jag vill emellertid understryka att
regeringens ställningstagande är bero -

Torsdagen den 5 februari 1970 Nr 5

Svar på fråga ang. förbättring av räddningstjänst och säkerhetsanordningar vid
flygplatser

ende av fortsatta undersökningar av vattenförhållandena
i öregrundsgrepen.
Skulle dessa undersökningar mot förmodan
leda till resultat som gör en förläggning
till Forsmark icke önskvärd,
får placeringsfrågan prövas på nytt. I
det läget kvarstår självfallet bl. a. Trosa
som en möjlig förläggningsplats. Detsamma
gäller även för förläggning av
kommande kraftverk efter det nu närmast
aktuella.

Vidare anförde

Herr ZETTERSTRÖM (s):

Herr talman! Anledningen till att jag
velat ha ett förtydligande av statsrådet
i fråga om de motiv, som varit vägledande
för regeringens uttalande om lokalisering
av ett kärnkraftverk på ostkusten,
är en hel del oklarheter eller
missförstånd som har uppstått kring
regeringens tillkännagivande av sin syn
på lokaliseringsfrågan.

Vi kan erinra oss att naturvårdsverket
i sitt yttrande till Kungl. Maj :t den
28 januari 1969 angående förläggningsplats
för atomkraftstation vid ostkusten
anhöll om en kompletterande utredning
beträffande var inom regionen Oxelösund—Gävle
atomkraftstationer borde
komma till stånd. Detta har nu resulterat
i ett av vattenfallsverket sammanställt
material. I denna redovisning av
de samlade motiven belyses säkerhetssynpunkterna,
närheten till belastningscentra,
befintligheten av kraftledningsnät
etc. — exemplen skulle kunna mångfaldigas.
Statsrådet gav redan den 17
december förra året besked härom. Av
redovisningen framgår att Trosa bedöms
ha ett acceptabelt läge för ett
kärnkraftverk.

Då planeringen för en lokalisering till
Trosa har pågått sedan länge i samarbete
mellan statliga myndigheter och
berörda kommuner, vilka stötts av länsmyndigheterna,
är det naturligt att regeringens
uttalande har väckt undran

i denna del av Södermanland. Jag har
därför ansett det nödvändigt att statsrådet
Wickman gör ett klarläggande.
Jag har naturligtvis förståelse för sysselsättningssynpunkterna,
som redovisats
i statsrådets svar och som tydligen
har vägt tyngst. Det är med tillfredsställelse
jag noterar att Trosa kvarstår
som en möjlig förläggningsplats. För
min del vill jag understryka angelägenheten
av att en samordning kommer till
stånd mellan de olika statliga organ
som skall ge sina synpunkter på lokaliseringen
av kärnkraftverk. Man bör
också verka för att de negativa effekterna
av en omprövning av lokaliseringen
elimineras för de kommuner som tillsammans
med de statliga organen har
arbetat för att möjliggöra en eventuell
utbyggnad. I statsrådets svar har också
redovisats de samhällsekonomiska
synpunkterna på en sådan planering.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. förbättring av räddningstjänst
och säkerhetsanordningar
vid flygplatser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Clarkson har frågat
om omständigheterna vid Spantaxolyckan
på Arlanda kommer att föranleda
några åtgärder från min sida för
att förbättra räddningstjänsten och säkerhetsanordningarna
vid våra flygplatser.

Flygräddningstjänstens allmänna organisation
och förfaringssätt vid olyckor
grundar sig på standardbestämmelser
och rekommendationer utfärdade av

Nr 5

Torsdagen den 5 februari 1970

Svar på fråga ang. förändringar i lotsorganisationen

Internationella civila luftfartsorganisationen
(ICAO). Utifrån dessa förutsättningar
och under beaktande av lokala
förhållanden och erfarenheter har luftfartsverket
utfärdat tilläggsföreskrifter
avseende bl. a. larmförfaranden, räddningsutrustning
m. m. vid svenska flygplatser.

Olyckan vid Arlanda har riktat uppmärksamheten
på katastrofberedskapen
och räddningsorganisationen vid denna
flygplats. Den av Kungl. Maj :t tillsatta
särskilda haverikommissionen studerar,
som normalt är fallet, även dessa frågor.
Jag har från kommissionens ordförande
inhämtat att en delrapport om
räddningstjänsten kommer att avlämnas
inom den allra närmaste tiden. Samtidigt
pågår inom luftfartsverket — med
ledning av hittills vunna erfarenheter
av olyckan — en noggrann och omfattande
undersökning i vad mån åtgärder
för att förbättra säkerhetsutrustning
och räddningsrutiner m. m. är motiverade.
Självklart kommer dessa erfarenheter
också att bilda underlag för bedömning
av eventuellt erforderliga åtgärder
avseende räddningstjänsten och
säkerhetsanordningarna vid våra andra
flygplatser.

Vidare anförde

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Norling för svaret på min fråga.
För fjorton dagar sedan svarade
statsrådet på samma fråga i första kammaren,
där min kollega herr Strandberg
var frågeställare.

I dagens läge kan jag bara ansluta
mig till herr Strandbergs synpunkter,
nämligen att det tycks finnas avsevärda
tekniska brister i räddningstjänsten
på Arlanda och andra flygplatser. Den
kanske viktigaste tycks vara bristen på
markradar och möjligheten till krysspejl
av nödsändare.

Kommunikationsministerns svar innebär
emellertid — positivt som det sy -

nes vara — att statsrådet ämnar återkomma
med åtgärder sedan haverikommissionen
framlagt sin rapport. Om så
skulle bli nödvändigt, får jag väl då
återigen besvära statsrådet med frågor
om vilka konkreta åtgärder som kan bli
följden av kommissionens rapport.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. förändringar i
lotsorganisationen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat mig om jag anser det vara principiellt
tillfredsställande att förändringar
i lotsorganisationen sker utan riksdagens
medverkan samtidigt som en
proposition om den framtida lotsorganisationen
enligt statsverkspropositionen
skall framläggas om några månader.

Jag vill erinra om de uttalanden
som gjorts i statsverkspropositionerna
de senaste åren angående angelägenheten
av att ta tillvara möjligheterna att
uppnå ytterligare kostnadsbesparingar
inom lotsväsendet och att åstadkomma
en god lotsningsservice utan onödig
ekonomisk belastning av sjöfarten.
Riksdagen har inte haft något att erinra
häremot.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
fråga. Svaret hänvisar emellertid endast
till att tidigare riksdagar inte haft något
att erinra mot de kostnadsbesparingar
som gjorts inom lotsorganisatio -

Torsdagen den 5 februari 1970

Nr 5

Svar på fråga ang. förändringar i lotsorganisationen

nen. Detta är också helt naturligt med
tanke på de av riksdagen gjorda uttalandena.
Under den nu pågående riksdagen
är situationen dock något annorlunda,
eftersom vi nu fått meddelande
om att en proposition är att vänta om
några månader. Vetskapen om att det
för närvarande sker förändringar i lotsorganisationen
förbryllar därför mig
och många människor som är berörda
härav. Jag kan nämna att så exempelvis
är fallet med Dalarö lotsstation i Stockholms
skärgård. Det måste förefalla
mycket underligt för dem som berörs
härav att man är i färd med att ändra
förhållandena för lotsstationen och för
lotsservicen därute samtidigt som riksdagsmännen
vet att de om några månader
skall få ta ställning till en proposition
om hela lotsorganisationen.

Detta tycker jag är i högsta grad principiellt
otillfredsställande, och det var
anledningen till att jag ställde min fråga.
Jag ville dessutom få ett besked från
statsrådet om hans syn på frågan huruvida
man inte på detta område hade
kunnat vänta något med förändringarna
till dess att riksdagen fått tillfälle att ta
ställning till hela lotsorganisationen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det förhållandet att ett
utredningsförslag föreligger och att en
proposition beräknas bli framlagd i en
fråga föranleder naturligtvis inte att
man avstår från löpande erforderliga
och angelägna rationaliseringar inom
statsverksamheten. Enligt min mening
framgår detta med önskvärd tydlighet
av statsmakternas uttalanden i fråga om
lotsväsendets organisation. Jag har
emellertid ansett återhållsamhet påkallad
när det gällt att anpassa lotsorganisationen
till efterfrågan på lotsningstjänster,
för att inte föregripa statsmakternas
principiella ställningstagande till
organisationens arbetsuppgifter och utformning.
Denna inställning har tagit
sig uttryck i de anslagsframställningar

som förelagts riksdagen i årets statsverksproposition.
Till de enskilda fallen
kan jag inte ta ställning, eftersom
jag inte känner till dem.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag är helt överens med
herr statsrådet om att vi skall försöka
rationalisera lotsverksamheten så mycket
som möjligt. Det är emellertid det
nuvarande läget som förefaller de människor
det gäller mycket förbryllande.
Antag att den nämnda lotsstationen dragés
in under de närmaste dagarna men
att riksdagen om tre månader fattar beslut
om att den skall fungera i fortsättningen
såsom den gjort ända sedan
1600-talet! Ett sådant förfarande måste
ändå förefalla mycket märkligt för de
personer som är berörda, d. v. s. de som
är anställda vid lotsstationen och alla
övriga människor inom området, inte
minst de som själva har nytta av lotsservicen.
Det skapar verkligen ingen respekt
för beslutsprocessen i regering
och riksdag. Och det är det som är
kvintessensen med min fråga, herr statsråd! Chefen

för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! De uttalanden som i
förra årets statsverksproposition gjordes
om innevarande budgetår gäller givetvis
till dess budgetåret är till ända,
och det är mot bakgrunden av de uttalandena
som jag har svarat.

Sedan är det såvitt jag förstår inte så
att riksdagen skall ingå på de enskilda
fallen, utan riksdagen skall i första
hand fastlägga riktlinjerna för organisationen.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Nej, riksdagen skall
självfallet inte ingå på de enskilda fallen,
men denna fråga är faktiskt litet
mer komplicerad än den kan verka. Om
man drar in den lotsstation som det här
gäller, så påverkas nämligen lotsservi -

32 Nr 5 Torsdagen den 5 februari 1970

Svar på fråga ang. åtgärder mot snöhinder för tågtrafiken i Österlen

cen i hela Stockholms skärgård, eftersom
bl. a. lotsstationerna i Furusund
och Sandhamn blir berörda. Därför är
som sagt denna fråga litet större än man
kanske först tror.

Formellt sett gör man kanske rätt,
herr statsråd, men vi bör väl också tänka
litet på de människor som blir berörda
i detta fall.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. åtgärder mot snöhinder
för tågtrafiken i Österlen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig om jag vill se till
att åtgärder vidtas så att befolkningen
på Österlen får möjlighet att använda
tågen även vid snöfall.

Jag är medveten om att SJ i vinter
haft vissa svårigheter att helt bemästra
trafiken i vissa relationer i södra Sverige
till följd av de tidvis mycket kraftiga
snöfallen. Resurserna i fråga om
personal och röjningsmaterial kan dock
inte dimensioneras för sådana mera sällan
förekommande fall, då järnvägarna
i hela Skåne eller stora delar därav
drabbas av snöhinder. SJ har därför
i sin planering måst räkna med att trafiken
på vissa bandelar under särskilt
svåra väderleksförhållanden temporärt
måste ställas in. Detta innebär emellertid
inte att människorna längs dessa
bandelar blir helt utan kommunikationer.
Ersättningstrafik med buss anordnas
sålunda i möjlig utsträckning.

SJ arbetar fortlöpande på att förbättra
snöberedskapen. Jag har inhämtat
att man fr. o. m. nästa vintersäsong kommer
att förstärka beredskapen i den aktuella
regionen med en snöröjningsma -

skin av ny konstruktion och med stor
kapacitet. Man måste dock säkerligen
även i fortsättningen räkna med att
man vid SJ under mera extrema väderleksförhållanden
kan bli tvingad att
ställa in enstaka tågturer.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min fråga.

Statsrådet säger att han är medveten
om att SJ i vinter haft vissa svårigheter
att bemästra trafiken i vissa delar
av södra Sverige, och det är sannerligen
någonting som även vi andra har fullt
klart för oss. Vidare sägs det i svaret
att det har förekommit svåra snöfall i
Skåne, och det är också helt riktigt.
Men i Österlen har vi inte bara snöfall
som skapar svåra situationer, vi har
också en ganska betydande jordflykt.
I samband med snöfallet innebär detta
att snömängder, som i andra delar av
landet räknas som små, hos oss blir
någonting som liknar betong. För att
åskådliggöra detta kan jag tala om att
vi i början av 1942 fick ned ett antal
norrlänningar till oss som beredskapare,
och då sade vi att nu skall vi hoppas
att vi inte blir utsatta för några
svårare snövintrar här nere. Då möttes
vi av ett gapskratt, och norrlänningarna
sade: Vad vet ni om snö här nere?
Men innan norrlänningarna reste hem
igen var de botade för alla sådana översittarfasoner.
Då sade de: Det är ju inte
snö ni har här nere, det är betong. Då
hade de märkt att de inte på något sätt
kunde ta sig fram med sina bilar.

Vad jag här påtalat är alltså ingen
obetydlig sak. Vi får gång på gång bevittna
hur rälsbussar blir stående ute
på linjen ohjälpligt fastkörda. Passagerarna
får sitta där och »njuta» långa
tider. Det är alls inte några bagatellartade
händelser utan tvärtom mycket
svåra situationer. Inte heller är detta
något nytt för SJ. Man tycker ju ändå

Torsdagen den 5 februari 1970

Nr 5

att vederbörande på SJ borde kunna
hålla reda på vad som i det fallet har
hänt under årens lopp. Vi har åtskilliga
gånger fått lida av detta nere hos
oss — för sådant som ingen människa
kan hjälpa. Nu säger dock statsrådet
att SJ har lovat att det skall bli en förbättring
på detta område. Det skulle naturligtvis
jag och alla de som behöver
anlita tågtrafiken hälsa med stor tillfredsställelse.

Jag har mer än en gång frågat: Varför
har man exempelvis under den
gångna vintern inte, som man gjorde
förut, kunnat sätta in ånglok? Ett sådant
har ju betydligt större möjligheter
än en rälsbuss att ta sig igenom
snödrivorna. En liten rälsbuss kör fast
mycket lätt — sedan lyfts den av snön
rätt upp och kommer inte längre. Ett
ånglok tar sig fram på ett helt annat
sätt.

Jag upprepar frågan: Varför kan man
inte använda de gamla ångloken? Jag
tycker det vore mycket befogat att sätta
in ånglok.

Ytterligare ett spörsmål i sammanhanget
har aktualiserats i vinter. När
eleverna skall bege sig till skolan i Ystad
löser de järnvägsbiljett. Så kör tåget
fast, men en buss med andra elever
kommer körande förbi. Tro då inte att
de elever som åkt med tåget får stiga
upp i bussen, även om det finns plats!
Nej, bussen kör gladeligen förbi. Det
är väl detta som kallas samarbete mellan
SJ och vederbörande trafikbolag.

Det finns åtskilligt att säga om denna
sak. Jag vill inte önska att vi än en
gång skall få en sådan snövinter som
vi haft nu. Men om det ändå blir en
sådan vinter igen inbjuder jag kommunikationsministern
att komma ned
till Skåne och åka med en rälsbuss. Då
får han erfarenheter som han kanske
inte har i dag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra
indragning av bussturer i vissa
landsortskommuner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig vilka åtgärder jag
avser vidtaga i syfte att förhindra ett
genomförande av SJ :s planer på indragning
av bussturer i vissa landsortskommuner.

Enligt gällande riktlinjer för trafikpolitiken
skall SJ :s busstrafik, liksom
SJ:s övriga verksamhet, i princip vara
affärsekonomiskt inriktad. Detta förutsätter
kontinuerlig anpassning av trafiken
till trafikunderlaget.

Det ankommer enligt gällande bestämmelser
på SJ att själv fastställa turlistor
för sin busstrafik och att därvid
samråda med vederbörande länsstyrelser
för så vitt det inte är fråga om endast
mindre väsentliga ändringar i gällande
turlista. Berörda trafikföretag,
kommuner och andra intressenter skall
beredas tillfälle att yttra sig i frågan.

Eftersom SJ har det tekniska och ekonomiska
ansvaret för själva trafikutövningen
och svarar för närkontakterna
med trafikanterna är det naturligt att SJ
också får fastställa turlistorna. Kungl.
Maj :t har emellertid, som nämnts, sörjt
för medverkan och insyn från trafikanternas
sida.

Då jag förutsätter att SJ i enlighet
med ovannämnda handläggningsordning
öppet redovisar sina planer på
eventuella ändringar i turlistorna och
i sammanhanget på angivet sätt inhämtar
vederbörande trafikantgruppers synpunkter,
ser jag inte någon anledning
att vidta några särskilda åtgärder.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

34 Nr 5 Torsdagen den 5 februari 1970

Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra indragning av bussturer i vissa landsortskommuner -

Bakgrunden till frågan är att SJ i dagarna
har tillställt ett flertal hälsingekommuner
nära nog ultimativa krav om
kommunala bidrag till busstrafiken, ifall
kommunerna vill behålla busslinjerna.
Det är t. o. m. risk för att hela kommuner
ställs utan varje bussförbindelse,
om inte vederbörande kommun träder
emellan med subventioner. SJ slår alltså
in på en hård linje — det finns
knappast någon förhandlingsbasis. Går
kommunerna inte med på subventioner
blir det inga bussförbindelser!

Det är förståeligt om kommunerna
reagerar bittert inför en sådan situation.
En ortstidning har beskrivit SJ:s
krav på följande sätt:

»Man kan gott använda devisen ''Pengar
eller livet’ när nu SJ drar ut på härnadståg
mot kommunerna i Hälsingland
och ställer ultimativa krav på kommunerna
att lämna kommunala bidrag till
busstrafiken---.»

Kommunerna har väl knappast väntat
sig att en sådan situation skulle behöva
uppstå sedan staten har skaffat sig trafikmonopol
på busslinjerna.

Jag tycker att detta blottlägger ett
problem som verkligen påkallar kommunikationsministerns
uppmärksamhet.
Även om det nu råkar vara busslinjer
som ekonomiskt går dåligt ihop finns
det väl ändå vissa andra linjer inom
kommunblocket som har ett bättre trafikunderlag
och ger ett bättre ekonomiskt
resultat, så att det kan bli en utjämning
av kostnaderna i förhållande
till de svagare linjerna. Eftersom SJ
nu har ensamrätt på linjerna måste väl
SJ också känna moraliskt ansvar för
de människor som drabbas av indragningarna.
Det gäller i första hand äldre
personer —■ pensionärer — men
även åtskilliga andra kategorier.

SJ menar tydligen att detta får kommunerna
svara för. Ja, det har varit ett
mycket vanligt tillvägagångssätt från
statens sida att övervältra kostnaderna
på kommunerna. Detta har lett till att

kommunerna i dag får bära en alltför
stor kostnadsandel för uppgifter som
rätteligen bör falla på staten. En fortsättning
av den politiken vägrar kommunerna
att acceptera.

När nu frågan om en ny kostnadsövervältring
på kommunerna aktualiseras
vädjar jag till kommunikationsministern
att allvarligt överväga andra lösningar
av detta problem. Staten betalar
ju redan en kollektivbiljett för persontrafiken
på järnvägarna. Analogt med
detta finner jag det fullt rimligt att staten
betalar en kollektivbiljett för busstrafiken
för att skapa jämlikhet mellan
tätort och glesbygd.

Av svaret framgår att statsrådet inte
har för avsikt att vidta några åtgärder.
Den nu planerade indragningen av
busstrafiken inom de aktuella kommunerna
har emellertid sådan omfattning,
att statsrådet verkligen har anledning
att före indragningar pröva andra lösningar
i den riktning som jag här har
antytt.

Jag ber att få tacka för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Mot bakgrunden av det
resonemang som herr Eriksson i Bäckmora
här för rörande möjligheterna till
bidrag vill jag erinra om de möjligheter
som för närvarande finns att få bidrag
till olönsam busstrafik. I den mån det
med hänvisning till kravet på kostnadstäckning
inte går att lämna en viss bygd
den trafikservice som från samhällets
synpunkt är rimlig, kan nämligen ersättning
utgå av allmänna medel. I dagens
läge förekommer både kommunal
och statlig bidragsgivning. SJ har liksom
varje annat trafikföretag möjlighet
att få sådana bidrag.

Många kommuner är för närvarande
i färd med att planera för sin trafikförsörjning.
Härvid kan komma i fråga
busstrafik i såväl statlig som kommunal
och privat regi liksom även taxitrafik.

Torsdagen den 5 februari 1970

Nr 5

Svar på fråga ang. täckandet av underskott på statens järnvägars busslinjer

Åtskilliga av planerna bygger just på
medverkan från statens järnvägars sida.
I vissa fall planerar man en trafikförsörjning
enligt den metodik som skisserats
i Vilhelminamodellen för lokal trafikservice.

Jag vill också erinra om de synpunkter
på samverkan mellan stat och kommun
i fråga om trafikförsörjningen som
riksdagen under hänvisning till statsutskottets
utlåtande nr 167 år 1969 så
sent som i december förra året har anslutit
sig till.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! De lösningar som statsrådet
nu hänvisar till är samtliga av det
slaget att de belastar kommunerna med
kostnadsövervältringar. Eftersom staten
i detta fall upprätthåller busstrafiken
helt ensam måste väl staten också ta på
sig ansvaret för kostnaderna, så att
kommunerna inte skall behöva besväras
av dessa.

Visst är det här fråga om pengar,
men först som sist gäller det i alla fall
människorna. Det är deras möjligheter
att få kommunikationer som försämras
och i vissa fall upphör. De senaste veckorna
har det förts mycken diskussion
om närkontakter och närdemokrati. Här
har vi ett nytt område där det verkligen
skulle vara av värde, om kommunikationsministern
ville knyta en närkontakt
med de människor och bygder som
står inför det allvarliga problem som
det innebär att få sina busslinjer helt
indragna, såvida inte kommunerna träder
emellan i ekonomiskt avseende. Jag
finner det felaktigt att de skulle göra
det, när ändå staten har tagit på sig
ansvaret för att sköta kommunikationerna.

Jag skulle vilja inbjuda kommunikationsministern
att fara upp till kommunerna
i norra Hälsingland och ta denna
närkontakt för att få höra hur man där
ser på sina möjligheter. Statsrådet kunde
gärna också tänka på andra åtgärder

än att hänvisa till kommunala subventioner.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Med anledning av herr
Erikssons i Bäckmora senaste inlägg
måste jag konstatera, att det väl inte
kan vara meningen att kommuner som
av någon ödets nyck har blivit begåvade
med bara statliga bussar skall bli
befriade från att lämna bidrag, medan
kommuner där trafiken av olika skäl
bedrivs av enskilda trafikföretag skall
vara i en annan situation. Någon rättvisa
måste det ändå vara.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag måste verkligen beklaga
att statsrådet inte vill pröva frågan
utifrån andra utgångspunkter utan
bara hänvisar till kommunala bidrag
och kommunala subventioner. Det är
ingen riktig lösning på de trafikproblem
som finns i kommunerna och glesbygderna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. täckandet av underskott
på statens järnvägars busslinjer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Fru Marklund har frågat
mig om jag vill medverka till att underskott
på SJ-busslinjer blir täckta via
den s. k. kollektivbiljetten i stället för
att utkrävas av kommunerna.

Kollektivbiljettens motsvarighet på
landsvägssidan utgörs av riksstatsanslaget
Ersättning till trafikföretag för drift
av icke lönsamma busslinjer. För budgetåret
1970/71 har beräknats ett medelsbehov
av 11,2 miljoner kronor för

36 Nr 5 Torsdagen den 5 februari 1970

Svar på interpellation ang. informationen om den relativa betygsskalans tilllämpning -

ändamålet. Statsbidrag till olönsam
busstrafik utgår från detta anslag på
samma villkor till såväl privata och
kommunala som statliga trafikföretag,
däribland SJ. Vid sidan härav förekommer
kommunal bidragsgivning huvudsakligen
för tätortstrafik men också
— och i inte oväsentlig omfattning —
till landsbygdstrafik. Att också den
kommunala bidragsgivningen kommer
inte bara kommunalägda utan jämväl
privata och statliga trafikföretag till del
är helt i överensstämmelse med de trafikpolitiska
riktlinjerna.

Avslutningsvis vill jag konstatera att
formerna för den statliga bidragsgivningen
till olönsam busstrafik på landsbygden
för närvarande utreds av bussbidragsutredningen.
På grundval av det
material som denna utredning kommer
att redovisa får frågan om de fortsatta
formerna för den statliga bidragsgivningen
närmare prövas.

Vidare anförde

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga. Det meningsutbyte som vi
nyss har lyssnat till mellan kommunikationsministern
och herr Eriksson i
Bäckmora hänger intimt samman med
den fråga som jag själv har ställt, eftersom
anledningen till den också var det
ultimativa krav som SJ har ställt till
kommuner i Hälsingland om kommunala
bidrag till busstrafiken, om de vill
behålla förbindelser med tätorterna.

Glesbygdsfrågorna tas, som herr
Eriksson i Bäckmora sagt, ofta upp när
man diskuterar jämlikhet, närdemokrati
etc. Som jag ser det är transportförsörjningsproblematiken
en väsentlig del i
denna diskussion. Frågan om hur man
för framtiden skall lösa problemet med
att driva ett kollektivtrafiksystem i områden,
där befolkningsunderlaget inte
räcker till för att göra driften lönsam,

måste naturligtvis tas upp i de stora
trafikpolitiska sammanhangen. Det måste
vara ett riksintresse att behålla ett
effektivt trafiksystem också i glesbygderna,
och följaktligen kan det inte vara
enskilda kommuners eller kommunblocks
ansvar att hålla förbindelserna i
gång.

Jag vet mycket väl att dessa frågor så
att säga ligger i stöpsleven; glesbygdsutredningen
granskar dem, efter vad jag
kan förstå, och statsrådet hänvisar i sitt
svar också till bussbidragsutredningen.
Men jag kan inte finna att det är riktigt
att allt skall stå stilla medan utredningar
pågår.

Dessa problem är aktuella på många
orter, men jag har i detta sammanhang
knutit an till dem som föreligger i Hälsingland.
Enligt uppgift har också myndigheterna
i Filipstads kommunblock
vägrat att gå med på SJ :s krav. Problemet
är alltså stort, och de synpunkter
som statsrådet lägger på det är inte,
som jag ser det, tillfredsställande. Det
rör ofta hårt skattetyngda kommuner
och platser där järnvägsförbindelser
har dragits in, och nu hotas dessa bygder
av att också få busslinjer indragna
om deras ekonomi inte tillåter dem att
lämna subventioner, vilket mången
gång är fallet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. informationen
om den relativa betygsskalans tilllämpning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat mig, om jag anser att
informationen i fråga om den relativa

Torsdagen den 5 februari 1970 Nr 5

Svar på interpellation ang. informationen om den relativa betygsskalans tilllämpning -

betygsskalans tillämpning varit tillfredsställande
och om jag är beredd att
vidta åtgärder i syfte att öka informationen
om det gällande betygssystemets
funktion så att en tillämpning i
enlighet med intentionerna möjliggörs.

En fortlöpande information om det
nuvarande betygssystemets tillämpning
har bedrivits av skolmyndigheterna alltsedan
systemet infördes år 1962. En
broschyr finns, lärarna har fått utbildning
och fortbildning och kommer att
få ytterligare information som de har
att föra vidare till eleverna. Som framgår
av det utredningsuppdrag som genom
beslut i oktober 1969 getts åt skolöverstyrelsen
rörande bl. a. behovet av
betyg har en intensiv debatt ägt rum i
denna fråga, inte minst under det senaste
året. En del av inslagen i denna
debatt torde ha sin grund i missförstånd
om tillämpningen av betygssystemet. I
huvudsak har dock debatten kretsat
kring den allmänna frågan om betygens
uppgift och behovet av betyg.

Debatten torde bidra till vidgad kännedom
om betygssystemets principer
och tillämpning.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret på min
interpellation. Frågorna om betyg, betygssättning
och betygens betydelse för
fortsatta studier är för ungdomen mycket
stora och avgörande. Frågan om betygens
vara eller icke vara är enligt min
uppfattning inte tillräckligt allsidigt utredd
för att vi skall kunna fatta ett beslut.
Att helt avskaffa betygen skulle
säkerligen stöta på patrull hos en ganska
stor föräldra- och elevopinion. Eleverna
tycker sjiilva utan tvivel att det
är bra att på något siitt få reda på hur
de klarar sig i skolan.

Däremot vore det önskvärt att man

kunde minska betygens betydelse och
deras roll när det gäller att fördela eftertraktade
platser i den högre undervisningen.
Betyget är ett bristfälligt urvalsinstrument.
Om man vidare kunde
få igenom den andan och målsättningen
i våra skolor att det inte är betyget som
är det viktigaste utan möjligheterna att
inhämta de kunskaper som så rikligen
erbjuds, vore mycket vunnet.

För att återgå till frågan om den relativa
betygsskalans tillämpning vill jag
nämna att den skapat mycken irritation
och lett till en orättvis behandling av
våra elever. Den viktigaste nackdelen
med det relativa betygssystemet är att
det i praktiken ofta fungerar så att en
elev inte kan höja sitt betyg i ett ämne
utan att en klasskamrats betyg i samma
ämne samtidigt sänks. Andelen av t. ex.
5:or i klassen är fastställd, och om någon
elev i klassen skall kunna höja sitt
betyg till en 5:a, måste den som tidigare
fått detta höga vitsord erhålla ett
lägre sådant för att proportionerna inte
skall ändras. Den centrala roll betygen
har i skolarbetet påverkar dettas uppläggning
på ett trist sätt. Studier som
lätt kan redovisas i skriftliga och muntliga
förhör tenderar att tränga undan
kunskaper och färdigheter, som kan
vara väl så viktiga utan att vara lika
lätt mätbara. Jag skall nämna ett exempel
på detta.

Jag träffade i höstas en ung man i en
stad, och han berättade följande. Han
hade redan tidigt bestämt sig för vad
han skulle bli, och han visste att han
måste satsa hårt på studierna i grundskolan.
När han var färdig med denna
fick han det beskedet av läraren att han
hade varit duktig i sina studier och
egentligen hade gjort sig förtjänt av en
5:a. Läraren hade emellertid fått för
många 5:or i klassen och måste gallra
ut en del av dem. Till dessa hörde den
unge mannen som jag talade med, och
han fick följaktligen bara betyget 4.
Detta fick sedan till följd att vägen till

38 Nr 5 Torsdagen den 5 februari 1970

Svar på interpellation ang. informationen om den relativa betygsskalans tilllämpning -

fortsatta studier för honom på det område
det gällde stängdes.

När man tillämpar betygssättningen
på det sättet är det inte att undra på
att unga människor blir bittra på både
skolan och samhället. Mot denna bakgrund
vill jag fråga utbildningsministern:
Är det riktigt att göra betygssättningen
på det sättet, och kommer inte
en sådan tillämpning att innebära att
många med ängslan kommer att fråga
om det verkligen lönar sig att studera
och att vara ambitiös? Då resignerar
man helt enkelt — med de konsekvenser
detta för med sig -— eller också
blir det en betygsjakt med åtföljande
stress.

En verkligt brett upplagd information
om den relativa betygsskalans tilllämpning
är angelägen och befogad,
och den informationen bör inte bara
gå ut till lärare utan också till elever
och föräldrar.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag tackar herr Johansson
i Skärstad för att han framställt
denna interpellation. Hela detta ämne
är synnerligen aktuellt, och därför tycker
jag det är värdefullt att vi här i
riksdagen får en liten debatt om betygsfrågan.

Vad vill föräldrarna helst tala med
skolans folk om i dag? Ja, av flera samtal
med skolmän framgår att man helst
vill tala om betygsfrågan. Även föräldrarna
kan vittna om hur de på otaliga
föräldramöten under senare år, möten
som egentligen skulle handlat om andra
frågor rörande barnens skolgång, i
stället har diskuterat skolans betygssystem,
som har föranlett störtskurar
av frågor och synpunkter. Vid lunchen
i dag berättade en arbetskamrat för
mig att hans dotter, som går i gymnasiets
sista klass, kommer att förlora sin
5:a i tyska därför att det till klassen
hade kommit två elever, som båda skulle
ha 5:or i tyska därför att de hade

tyska språket som sitt modersmål. Jag
undrade då om det inte kunde vara så
att hans dotter inte längre var förtjänt
av det högsta betyget, men han svarade:
»Nej, det tror jag inte. Det är faktiskt
läraren själv som med beklagande har
anfört detta skäl.»

Det kan inte skada att ta del av episoder
ur verkliga livet, och jag är övertygad
om att en stor mängd liknande
fall kan relateras. Herr Johansson i
Skärstad har anfört några, och vi har
i tidigare debatter i betygsfrågan fått
höra liknande historier.

Vad som anförts i dessa sammanhang
belyser små och stora brister i
kunskaperna om det relativa betygssystemet
hos såväl skolans folk som hos
föräldrarna. Den information som lämnades
vid den tidpunkt då det nya systemet
började tillämpas blev tyvärr
mycket bristfällig, och självfallet påverkade
detta lärarnas inställning till själva
systemet. Senare har det dock utkommit
en broschyr från skolöverstyrelsen,
och den har varit till stor nytta.
Men om vi på sikt skall kunna skära
ned den tid som föräldrar, skolledare
och lärare dagligen och ofta i irriterad
ton måste ägna denna enda skolfråga
-— bland många andra väsentliga skolfrågor
— så tror jag att skolöverstyrelsen
måste ta initiativ till en landsomfattande
kampanj med förslagsvis detta
motto: Du vinner tid och blir mindre
arg, om du lär dig fakta om skolans
betygssystem.

I egenskap av huvudmän för skolan
och dess befattningshavare måste vi
snarast möjligt skapa förutsättningar
för rektorer och lärare att erhålla all
tänkbar information om systemet —
gärna kompletterad med en speciell föräldrabroschyr
— så att lärarna sedan
kan informera om dessa ting.

Jag har här inte yttrat mig om huruvida
vi skall ha kvar det relativa betygssystemet
eller inte. Det är en utomordentligt
besvärlig fråga, speciellt som

Torsdagen den 5 februari 1970 Nr 5

informationen om den relativa betygsskalans till -

Svar på interpellation ang.

lämpning

vi i dag inte kan förorda något bättre
alternativt betygssystem. Men möjligheterna
kanske finns att experterna framdeles
kan komma fram till ett ännu
bättre betygssystem.

Vad jag framför allt vill ge uttryck
för i denna debatt är emellertid att det
ändå måste vara något fundamentalt fel
att den aktuella skoldiskussionen i landet
bland lärare och föräldrar så helt
domineras av en enda fråga, där det
sakliga faktaunderlaget i större eller
mindre omfattning saknas. Men utbildningsministern
säger i sitt svar att här
har verkligen lämnats information, och
så radar han upp en mängd ting: det
har varit utbildning och fortbildning
och det har utgivits en broschyr. Trots
detta måste statsrådet dock i samma
stycke erkänna att det har uppstått en
del missförstånd rörande tillämpningen
av betygssystemet. Ja, det är precis
vad det har gjort — det har uppstått
en mängd missförstånd. Och vad detta
beror på tror jag att vi alla kan gissa.
Informationen har nämligen inte, trots
att den haft en sådan omfattning, varit
tillräcklig.

Det är denna fråga som det skulle
ha varit utomordentligt tillfredsställande
om landets högsta skolmyndighet på
något sätt kunde klara ut. Det är en
pedagogisk uppgift, och skall någon i
samhället klara saken på ett tillfredsställande
sätt måste det ändå vara skolan
själv.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Nu senast var herr Wennerfors
inne på den fråga som här huvudsakligen
diskuterats av herr Johansson
i Skärstad. Jag skulle nästan vilja
säga, att det hjälper inte hur många
gånger man tar död på denna myt —
den återuppstår ändå. Och då växer
onekligen misstanken alt det inte bara
är fråga om information när det gäller
att klargöra att den relativa betygsska -

lan skall användas för alla de elever i
riket som läser ett visst ämne men däremot
inte på den enskilda klassen.

Jag vill gärna i kammarens protokoll,
till den nytta det hava kan, läsa in vad
som står på denna punkt i de anvisningar
från skolöverstyrelsen som meddelas
i den omnämnda broschyren. Där
står följande: »Läroplanerna anger en
generell riktlinje för hur betygen bör
fördela sig i hela riket för alla de elever
som läser ett visst ämne eller kurs av
ett ämne i samma årskurs.»

Något längre ned står det: »Enskilda
klasser eller grupper---kan na turligtvis

avvika från den allmänna
riktlinjen.»

Mot denna bakgrund är det ju en
helt orimlig tanke att en elev, som i
och för sig är värd betyget 5, skulle
få detta betyg sänkt, därför att det t. ex.
kommer en elev inflyttande till orten
och just till denna klass som också är
värd betyget 5. Jag vägrar att tro att
någon lärare i detta land skulle kunna
tillämpa betygsskalan på det sättet.

När man för fram motiveringar av
det slag som här förekommit tror jag
att dessa får skyla andra argument. Det
har nämligen så klart sagts ifrån av alla
ansvariga instanser hur det skall vara
att jag har svårt att tänka mig att detta
missförstånd kan fortbestå. Men jag
har för säkerhets skull än en gång upprepat
vilka principer som skall gälla —-principer som jag förstår alt herr Wennerfors
är helt införstådd med och som
jag hoppas att också herr Johansson i
Skärstad ansluter sig till.

Låt mig sedan kommentera vad herr
Johansson i Skärstad sade om betygen
och den brist betygen är behäftade med
som urvalsinstrument. På den punkten
har jag egentligen inte någon annan
mening än herr Johansson i Skärstad.
Det är bl. a. på grund av denna brist
som vi tar bort betygen i stora delar
av grundskolan, och skolöverstyrelsen
är sysselsatt med att undersöka behovet

40 Nr 5 Torsdagen den 5 februari 1970

Svar på interpellation ang. informationen om den relativa betygsskalans tilllämpning -

av ytterligare reformer. Men där gäller
självfallet den principen, att innan vi
kan gå vidare måste vi, speciellt när
betygen används som urvalsinstrument
för den högre spärrade utbildningen, ha
något annat att sätta i stället, innan
vi tar bort betygen. — Jag tror alltså
att det på denna punkt inte råder några
avgörande skiljaktigheter i uppfattning
mellan oss som diskuterat frågan
i dag.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Det är ingen nyhet, herr
utbildningsminister, att lärare tillämpar
betygsskalan så som jag har nämnt,
utan det är någonting som händer ute i
landet, även om utbildningsministern
vägrar att tro det. Utbildningsministern
borde knappast uttrycka sig så, när
vi är två talare som lämnar färska exempel
på att detta verkligen förekommer.

Det skulle vara intressant att få veta
hur informationen gavs första gången
och vad den innehöll. Svaret kanske
skulle visa en av orsakerna till att betygsskalan
alltjämt tillämpas på det sätt
som jag har påtalat.

När det nu inte råder klarhet borde
enligt min mening skolöverstyrelsen
skicka ut information, inte minst till
hemmen, så att de kunde protestera
när lärarna öppet talar om, att de tilllämpar
betygsskalan så slaviskt att den
får gälla enbart inom klassen.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag är i stort sett tillfredsställd
med utbildningsministerns
ståndpunkt. Jag vill bara tillägga en liten
fråga, eftersom utbildningsministerns
inställning på den punkten inte
framgick av hans senaste inlägg. Betygsättningen
är i dag ett av de mest diskuterade
problemen bland Sveriges föräldrar.
Det råder också oerhört många
missförstånd bland föräldrar och tyvärr
även bland skolfolk. Skulle statsrådet

kunna tänka sig att så snart som möjligt
ta initiativ till ytterligare en informationsdrive
på detta område?

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Vi har en utomordentlig
skrift i ämnet som heter Betygsättning
i grundskola, fackskola och gymnasium.
Den är relativt nyutkommen,
och t. o. m. herr Wennerfors har den.
Den rekommenderar jag till läsning.

Jag lovar också att personligen fortsätta
den informationsverksamhet i betygsfrågan
som jag försökt bedriva i ca
15 anföranden sedan jag blev utbildningsminister.
Med benägen medverkan
av massmedia hoppas jag att den skall
nå ut till de svenska hemmen. Dessutom
finns det nu i Sveriges riksdags protokoll
fastslaget vilka principer som skall
gälla. Om herr Wennerfors välvilligt
lämnar sitt bistånd, skall vi kanske, var
och en på sitt håll, kunna åstadkomma
en information som når ut.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Det är en utomordentlig
broschyr som utbildningsministern
hänvisar till, men det tråkiga är att den
i dag går bara till skolledare och lärare
inom det svenska skolväsendet men inte
till föräldrarna. Jag tänkte mig att man
skulle kunna ge ut en broschyr som var
särskilt lämpad för föräldrarna.

Det är bra att statsrådet åker runt och
håller informationsföredrag i denna
fråga, men han kan rimligtvis inte nå
alla de människor som i dag icke är
tillräckligt informerade och icke har
tillräckliga kunskaper om hur betygssystemet
fungerar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträ -

Torsdagen den 5 februari 1970 Nr 5

för godkännande av sjukhusavdelning som me -

Interpellation ang. principerna
dicinsk klinik

de gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Westberg i Ljusdal (fp), till hans
excellens herr statsministern angående
mellanölets inverkan på nykterhetstillståndet,
och

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående nedbringande
av kostnaderna för anlitande av rättshjälp.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 12

Interpellation ang. principerna för godkännande
av sjukhusavdelning som medicinsk
klinik

Ordet lämnades på begäran till

Herr CLARKSON (m), som yttrade:

Herr talman! Orupssjukhuset i närheten
av Höör är sedan gammalt officiellt
endast ett lungsjukhus. Där finns emellertid
en rehabiliteringsavdelning med
06 vårdplatser, en avdelning för medicinsk
vård i allmänhet med 108 vårdplatser
och en lungavdelning med 60
vårdplatser. Malmöhus läns landsting,
som äger sjukhuset, har i åratal gjort
framställningar till socialstyrelsen om
formellt godkännande av den medicinska
avdelningen. I början av 1969 besöktes
sjukhuset av en delegation från
socialstyrelsen, och denna delegation
föreslog för sin del att sjukhuset skulle
indelas i tre kliniker: en lungklinik, en
rehabilileringsklinik och en medicinsk
klinik, men socialstyrelsen sade likväl
nej när ärendet behandlades.

På grund av att den medicinska avdelningen
inte är formellt godkiind som
medicinsk klinik har sjukhuset stiindigt
svårigheter att besätta liikartjiinsterna.
I merithänseende räknas nämligen

tjänstgöring där inte som tjänstgöring
på medicinsk klinik. Socialstyrelsen har
förklarat att den är villig att i varje särskilt
fall efter fullgjord tjänstgöring besluta
om den får räknas såsom tjänstgöring
på medicinsk klinik. Det säger sig
självt att färdigutbildade läkare inte
gärna söker dit under sådana förutsättningar.
Följden har blivit att läkartjänsterna
i stor utsträckning uppehälles av
medicine kandidater.

Dessa förhållanden har medfört att
endast en del av vårdplatserna kan utnyttjas
och detta trots att sjukhuset är
moderniserat, beläget i en underbar natur
och aldrig — frånsett läkare — har
brist på personal.

Det har sagts att anledningen till socialstyrelsens
vägran är dess uppfattning
att en medicinsk klinik måste ligga
intill andra servicekliniker. Men Orupssjukhuset
ligger endast 35 km från Lund
och har intimt samarbete med lasarettet
där.

Orupssjukhuset torde inte vara det
enda sjukhus där förhållanden av här
redovisad art vållar stora svårigheter.
Det kan inte vara riktigt av socialstyrelsen
att hålla fast vid principer, som
inte alls rimmar med vår tids uppfattning
om miljöns betydelse för vår hälsa.
Ur ekonomisk synpunkt kan det inte
vara försvarligt att låta nuvarande
system fortsätta år efter år. Vi har inte
sådant överflöd på sjukhusplatser att
vi har råd att låta sådana stå outnyttjade.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet medverka till ändring
av principerna för godkännande av
sjukhusavdelning som medicinsk klinik? Denna

anhållan bordlädes.

Nr 5

Torsdagen den 5 februari 1970

§ 13

Interpellation ang. åtgärder för att förkorta
väntetiden vid rättspsykiatrisk
undersökning

Ordet lämnades på begäran till

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! Rättspsykiatriska undersökningar,
som enligt lag skall utfö
ras inom sex veckor, har under flera åi
icke kunnat effektueras utan långa
dröjsmål. De rättspsykiatriska klinikernas
kapacitet har varit för liten, vilket
också har påtalats upprepade gånger.
I väntan på undersökningar har personer
hållits häktade under både halvår
och år. Även om numera väntetiderna
för dem som döms till straff och påföljd
avräknas på den slutliga strafftiden, är
väntandet en mycket svår prövning.
Lagstiftarna har ju också ansett, att tiden
måste maximeras till sex veckor.
Missnöjet är stort och berättigat hos både
det klientel som helt olagligt hålles
i förvar och hos den personal som har
till uppgift att sköta den dagliga vården.

Jag ber att till justitieministern med
hänvisning till det anförda få ställa följande
fråga:

Planerar herr statsrådet en lagändring
för att i avvaktan på att rättspsykiatrin
får tillräckliga resurser begränsa
antalet undersökningar eller har
statsrådet för avsikt att på annat sätt
skapa möjligheter att förhindra att staten
själv bryter lag i behandlingen av
dem som domstolarna hänvisar till
rättspsykiatrisk undersökning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 12, angående överlåtelse av en
fastighet i Jokkmokks kommun, och
nr 21, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internatio -

nella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1969 vid dess femtiotredje
sammanträde fattade beslut.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
6—12 februari för att delta i Nordiska
rådets session i Reykjavik.

Stockholm den 4 februari 1970

Olof Palme

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
6—11 februari för att delta i Nordiska
rådets session i Reykjavik.

Stockholm den 5 februari 1970

Ingvar Carlsson

Till Riksdagens andra kammare

Härmed begäres ledighet från riksdagsgöromålen
för deltagande i Nordiska
rådets adertonde session i Reykjavik
den 7—12 februari 1970 för
herrar Skoglund
Mellqvist
Hammarberg
Antonsson
Ohlin
Gassel
Bergman
Adamsson
Nilsson i Tvärålund
Hammarsten
fru Skantz
herrar Sundman

Mundebo och
Holmberg.

Stockholm den 3 februari 1970

För Nordiska rådets svenska delegation Gustaf

Petrén

Kammaren biföll dessa ansökningar.

Fredagen den 6 februari 1970

Nr 5

§ 16

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående tidpunkten för
framläggande av skogspolitiska utredningens
betänkande,
herr Wachmeister (m), till statsrådet
fru Odhnoff angående utnyttjandet av
minderåriga i utrikespolitisk agitation,
herr Enskog (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet an -

gående deklarationsblanketternas utformning,

herr Hansson i Skegrie (ep), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående offentliggörande av
remissyttranden över kapitalskatteberedningens
betänkande, och
herr Clarkson (m), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående lagstiftning mot ekonomiskt
förtal.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.37.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 6 februari

Kl. 14.00

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 12,
angående överlåtelse av en fastighet i
Jokkmokks kommun; och

till lagutskott propositionen nr 21,
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens
år 1969 vid dess femtiotredje sammanträde
fattade beslut.

§ 2

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpcllationsframställningar,
nämligen av:

herr Clarkson (in), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående principerna för godkännande
av sjukhusavdelning som medicinsk klinik,
och

fru Eriksson i Stockholm (s), till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder för att förkorta
väntetiden vid rättspsykiatrisk
undersökning.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 3

Interpellation ang. en plan för åtgärder
mot den ökade brottsligheten

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! Till samhällets grundläggande
uppgifter hör att svara för att
rätt och ordning upprätthålls. Enskilda
medborgare som är ute i lagliga ärenden
måste kunna göra anspråk på ett
effektivt skydd från samhällets sida.
Samhället måste också svara för skydd
av allmän och enskild egendom.

Nr 5

Fredagen den 6 februari 1970

Utvecklingen när det gäller brottsligheten
har under en följd av år varit
mycket ogynnsam. Vid sidan av den
snabba ökningen av det totala antalet
brott har utvecklingen främst kännetecknats
av en stark förskjutning mot
grövre och hänsynslösare brottslighet.
Rån och grova våldsbrott, grova tillgreppsbrott
och liknande brott ökar sålunda
betydligt snabbare än andra brott.
Till detta kommer en stark ökning av
rena ligistdåd och skadegörelse på allmän
och enskild egendom. Våldsverkarna
torde i sådana fall många gånger
inte direkt ha planerat brotten, utan
tillfälligheter spelar in. Det utbredda
bruket av narkotika spelar naturligtvis
här stor roll.

Brott av detta slag är i allmänhet
mycket svåra och tidsödande att utreda.
En allt större del av polisens resurser
har därför kommit att bindas vid utredningsarbete,
vilket givetvis varit till förfång
för den direkta spaningsverksamheten
och annan brottsförebyggande
verksamhet. I allmänhet kan inte heller
annat än en liten del av brotten klaras
upp.

Den situation som för närvarande råder
på bl. a. många platser i Storstockholmsområdet
och i övriga storstäder
måste betecknas som helt skrämmande.
Några verkligt effektiva åtgärder för att
möta utvecklingen synes så långt man
hittills fått veta inte heller vara planerade.
Den utbyggnad och effektivisering
av polisorganisationen som ägt
rum under senare år har inte förmått
hejda den ogynnsamma utvecklingen,
och krafttag är därför nödvändiga i
fråga om insatser för brottsförebyggande
och övervakande insatser. Enligt min
mening bör detta kunna ske efter en
snabb undersökning, varvid olika rätts -

vårdande myndigheter och de politiska
partierna är representerade.

Med hänvisning till vad som anförts
i interpellationen hemställer jag om
kammarens tillstånd att till hans excellens
herr statsministern få ställa följande
frågor:

1. Har regeringen någon plan för effektiva
åtgärder för att möta den ökade
brottsligheten, särskilt i fråga om grövre
brott?

2. Om så inte är fallet, är statsministern
beredd att ordna en snabb undersökning
med representation för bl. a. de
rättsvårdande och ungdomsvårdande
myndigheterna och eventuellt de politiska
partierna i syfte att upprätta en
sådan plan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

bankoutskottets utlåtanden:

nr 4, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning,
och

nr 5, angående verkställd granskning
av riksdagens lönedelegations verksamhet
under år 1969; samt

första lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av verkställd granskning av
riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE IRYCK. STHLM 70

014086