Nr 5 ANDRA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 5 ANDRA KAMMAREN 1964

24—29 januari

Debatter m. m.

Fredagen den 24 januari

Sid.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (forts.).............. 3

Meddelande ang. enkla frågor av:

herr Johansson i Öckerö ang. broförbindelse mellan Smögen och

fastlandet............................................... 92

fru Holmberg ang. ersättning från försäkringskassa för kostnad för

glasögon................................................. 92

herr Dickson ang. naturskyddet för strandängarna mellan Mölle
och Lerhamn............................................. 92

Onsdagen den 29 januari

Svar på frågor av herr Hagberg ang. förbättring av vissa ungdomars
möjligheter till yrkesutbildning och herr Wiklund ang. möjligheterna
till omskolning eller särskild yrkesutbildning av viss arbetslös
ungdom............................................. 105

Interpellationer av:

herr Nyström ang. småföretagsamheten i Stockholms läns kust- och

skärgårdsområden........................................ 113

herr Elmwall ang. beräkningen av ersättning till försäkringstagare

för skada å byggnad...................................... 114

herr Börjesson i Falköping ang. de militära representationskostnaderna
................................................. 117

herr Gustafsson i Skellefteå ang. statsråds närvaro vid remissdebatter.
.................................................. 118

herr Braconier ang. redovisning för riksdagen av undersökningar
utförda av de kriminologiska kommittéerna inom FN och Europarådet.
................................................... 119

herr Hagnell ang. viss utbyggnad av Aktiebolaget Statens skogsindustrier.
............................................... 119

1 —Andra kammarens protokoll 196i. Nr 5

Nr 5

Innehåll

Sid.

Meddelande ang. enkla frågor av:

herr Nordstrandh ang. undervisningsresurserna vid Göteborgs universitet
för ämnet idé- och lärdomshistoria.................. 120

herr Hamrin i Kalmar ang. utredningsarbetet rörande vattenvårdens
organisation......................................... 120

herr Lindström ang. reklamen för televisionsmottagare i bilar.... 120

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

Fredagen den 24 januari

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
Kungi. Maj:ts propositioner nr 1,
angående statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1964/65, och nr 2,
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1963/64, nu
komme att fortsättas; och lämnades
därvid i enlighet med förut gjord anteckning
ordet till

Herr HEDIN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag ämnar tala om ett
problemkomplex, som glädjande nog
har tagits upp av många under de föregående
två dagarna, nämligen ungdomsfrågorna.
Dessa är synnerligen angelägna
eftersom det dyrbaraste vårt land
äger är vår ungdom, som skall bygga
morgondagens samhälle. Frågan om huruvida
Sverige i framtiden skall kunna
göra skäl för namnet kulturland avgörs
av vår ungdom. Frågan om värt
land skall kunna hjälpa till att i kulturellt
avseende bygga upp andra länder
och bidra till att vår världsdels och hela
jordens folk skall gå vidare några steg
mot fredliga förhållanden och förståelse
för varandra — ja, den frågan och
många andra kommer att avgöras av
vår ungdom.

För alla som bär intresse av och känner
ansvar för vad som händer utanför
det egna jagets trånga cirkel finns det
stor anledning att uppmärksamt följa

vad som händer inom ungdomsvärlden
i dag. Det finns skäl att analysera men
framför allt att fundera över på vad
sätt man skall kunna bota sådant, som
visar på kulturellt sjukdörnstillstånd.

Jag skall börja med att beröra en del
förhållanden inom ungdomsvärlden, vilka
inger mycket stark oro. Först kanske
jag rent allmänt skall påminna om
den alltjämt ökande ungdomsbrottsligheten,
som inte bara tilltar utan också
tenderar att förskjutas mot allt grövre
brott och ned mot allt'' lägre åldrar. Det
senaste taximordet talar för sig självt.

Även om det är en procentuellt sett
liten del av ungdomen, som förekommer
i dessa sammanhang, utgör detta ett
oerhört allvarligt problem — ett av de
viktigaste att råda bot för i dagens
samhälle. Det kanske finns ännu större
anledning att fästa uppmärksamheten
på den egentliga brottslighetens förgårdar,
eftersom det är där urspåringen
börjar och det är där inledningen till
den grövre brottsligheten sker.

I TV :s Fokus i lördags gavs ett skrämmande
reportage om stöckholmsungdom
på glid med en provkarta över olika
områden av samhällets bakgårdar. Av
intervjuerna i detta program framgick
bl. a., att missbruk av sprit och narkotika
varit upptakten till grov sedeslöshet.
Fn pojke medgav att spritmissbruk
hade blivit inkörsporten till bruk av
narkotika.

Man får en allvarlig tankeställare här
man tar del av den statistik, söm utvisar
fylleriförseelsernas förändringar i olika
åldrar. Mellan åren 1954 och 1962 redovisas
en ökning i åldern 18—20 år med
96 procent och i åldern 15—17 år med
inte mindre än 210 procent. Detta är
verkligen allvarliga siffror.

Ännu allvarligare'' är kanske miss -

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bruket av narkotika och sniffningen av
thinner och en mängd andra preparat,
som kommit fram i detta sammanhang.
Enligt uppgift i en tidning i söndags
har thinnersniffningen bland ungdomen
här i Stockholm krävt inte mindre än
tre dödsoffer under de senaste två
åren. Ett femtiotal ungdomar sägs vara
så nedgångna både fysiskt och psykiskt
av thinnersniffning, att de måste tas om
hand för specialbehandling. Bl. a. har
detta missbruk i stor utsträckning orsakat
leverinflammationer, blodsjukdomar
och hjärnskador.

En annan företeelse, som frän hälsosynpunkt
och med hänsyn till den stora
utbredningen också är alarmerande, är
tobaksbruket bland skolungdom, vilket
utgör ett allvarligt bekymmer för skolledningar
och föräldrar. När man löser
detta problem på det sättet, att man inför
särskilda rökrutor på skolgårdarna,
tycker jag att man tagit till en nödlösning,
som innebär något av en kapitulation.
De tilltagande butiksstölderna,
vilka ibland inte minst av skolungdomar
bedrivs som en form av missriktad
sport, är en annan företeelse som är
värd att observera.

I spåren av de olika slags missbruk,
som jag berört, följer ofta ett sedeslöst
liv, vars konsekvenser medför ett av
vårt lands största sociala problem. Här
kommer in i bilden ett ökande antal graviditeter
hos tonåringar i allt lägre
åldrar, förhastade äktenskap och ett
stort antal aborter, både legala och illegala.
Könssjukdomarna, som herr
Berglund i går kväll berörde i sitt anförande,
har ökat oroväckande, och
Sverige har ett föga hedrande världsrekord
i antalet per tusen invånare nedsmittade
av veneriska sjukdomar.

Vem bär då skulden till alla de missförhållanden,
som jag flyktigt skildrat,
och hur skall man komma till rätta med
dem? Ja, felet är inte i första hand
ungdomens utan det ligger hos vår egen
generation och samhället som uppenbarligen
inte har vare sig tillräckliga

resurser eller förmåga att klara upp situationen.

De huvudlinjer, efter vilka man måste
söka sig fram för att kunna råda bot
på dessa förhållanden, skulle kunna delas
upp i dels konkreta och mera omedelbara
åtgärder framför allt från samhällets
sida, dels mera långsiktiga och
förebyggande åtgärder, där kanske i
första hand hemmet och skolan kommer
in i bilden.

När det gäller konkreta åtgärder är
det uppenbart, att polisens resurser när
det gäller bevakning och möjligheterna
att uppspåra och i förekommande fall
beivra brottslighet av olika slag är den
viktigaste faktorn. Inte minst är det
angeläget att komma åt de samvetslösa
personer, som för egen vinning — en
mycket stor vinning — för så många
ungdomar i fördärvet genom illegal handel
med narkotika. Jag tror och hoppas
för min del, att den omorganisation,
som kommer att ske när polisen förstatligas,
kommer att bidraga till en
ännu effektivare bevakning än vad som
nu är möjligt från detta håll.

Reaktionsformerna har givetvis också
en väsentlig betydelse. Införandet av en
ny reaktionsform, speciellt avsedd för
ungdom, någon slags korttidsarrest —
något som vi från vårt håll föreslagit
under flera år — tror jag torde ha en
mycket stor positiv betydelse. I varje
fall torde det finnas all anledning att
pröva en sådan form med utnyttjande
av de erfarenheter, som gjorts i andra
länder.

Jag skulle också vilja efterlysa möjligheter
att lagstiftningsvägen göra det
möjligt att låta ungdom, som förorsakat
ekonomisk skada, verkligen stå för vad
de har gjort. Riksdagen kommer också
att få taga ställning till denna fråga genom
en motion.

När det gäller att komma till rätta
med narkotikamissbruket, som nyligen
har aktualiserats, kan ifrågasättas om
inte en skärpt lagstiftning skulle öka
möjligheterna. Illegalt innehav av nar -

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

Vid

kotika skulle kunna medföra strängare
straff än nu. Man kan också starkt
ifrågasätta, om inte den som på allmän
plats uppträder berusad av narkotika
eller andra medel skulle straffrättsligt
behandlas på samma sätt som den som
berusat sig med starka drycker. Den
s. k. fylleriparagrafen skulle då behöva
omformas, sä att den fick en vidare
tillämpning. Framför allt vore det angeläget
att man kunde omhänderta narkomaner
på ett bättre sätt än nu och
att de kunde få vård på samma sätt
som fylleristerna. Nykterhetslagens möjligheter
borde ersätta sinnessjuklagens,
som för närvarande måste tillämpas
mot dessa stackars människor.

Jag övergår, herr talman, till att tala
om vad jag anser vara viktigare än något
annat, nämligen att satsa på förebyggande
och mera långsiktiga åtgärder
för att minska basen för presumtiva
brottslingar. Enligt den erfarenhet jag
och många andra som ägnat sig åt ungdomsarbete
har vill ungdomarna ha klara
besked — de vill veta vad som är
rätt och vad som är orätt, de vill veta
hur de skall handla i olika situationer.
Därför är det både angeläget och ansvarsfullt
att ge ungdomen besked. Vi
måste ge ungdomen föredöme och besked
som syftar till goda vanor och
skyddar mot dåliga.

Jag tror det ligger en oerhörd fara
i den allt vanligare attityden hos många
äldre, att ungdomen skall ha full frihet
att själv avgöra vad som är rätt
och vad som är orätt. Moraluppfattningen
kommer därigenom på glid och levnadsnormerna
blir relativa i stället
för fasta. Fullständig frigjordhet, som
många menar motsvarar den frihet man
i vårt samhälle kan kräva i humanitetens
och demokratiens namn, leder inte
till frihet utan till motsatsen — till
bundenhet. Den ungdom som börjar så
smått med att använda sprit eller tobak
blir lätt slav under ovanan. Vart
tar då friheten vägen? Och mot vederbörandes
vilja kan den ena ovanan ge

remiss av statsverkspropositionen m. m.

den andra, så att den unge sjunker allt
djupare ned och till sist hamnar i brott
och djup förnedring.

Därför tror jag det är oerhört viktigt
att ge ungdomen höga ideal och
goda vanor. Det är inte så lätt att var;
ung i dagens samhälle, och som förälder
bävar man för vad ens egna barn
skall möta utanför hemmet och frågar
sig, om de skall ha kraft att stå emot
alla frestelser. Frestelserna har ökat avsevärt
genom film, teater, olika pressorgan,
litteratur, radio och TV. Framför
allt påverkas den unge härigenom
på det sexuella området. Det är alldeles
uppenbart att en stor majoritet av föräldrarna
önskar att deras barn skall
förstå att sexualiteten är eu komponent
mellan två människor som ger varandra
allt, en komponent som inte skall lösryckas
ur sitt sammanhang. Jag menar
därför att det gamla renhetsidealet —
avhållsamhet före och trohet i äktenskapet
— är aktuellt också i dag och
återigen måste komma till heders. Tyvärr
har många resignerat inför utvecklingen
på området och rekommenderar
den ytliga lösning som enbart ökad
preventivmedelsupplysning innebär.

Man blev verkligen rädd när skolöverstyrelsen
för snart ett år sedan
skrev till Kungl. Maj:t och begärde en
utredning om sexualundervisningen i
skolorna, bl. a. med motivering att det
har framförts att den nuvarande sexualundervisningen
företräder en föråldrard
syn t. ex. på frågan om sexuella förbindelser
bland ungdomar. I den för
närvarande använda handledningen av
1956 heter det bl. a., att undervisningen
»måste hävda den uppfattningen att avhållsamhet
från sexuellt samliv under
uppväxtåren är det enda skolan med
gott samvete kan rekommendera». Herr
Berglund behandlade i går dessa frågor
mycket ingående, och jag kan helt instämma
i de synpunkter han framförde.
Måtte den formulering jag citerade
inte ändras till sin innebörd, om det
skulle bli fråga om ändring av den no -

Nr 5:

Fredagen den

Vid remiss av''Statsverkspropositionen m,

varande handledningen! Jag är övertygad
om att eu mycket bred opinion
ställer sig bakom den nuvarande lydelsen.

Eu moralisk norm som gällt under
snart 2 000 år blir för övrigt inte föråldrad
därför att den överträds. Det
blir naturligtvis inte mindre brottsligt
att stjäla därför att butiksstölderna har
ökat så kolossalt, för att dra eu parallell.
Skolan måste hjälpa alla de föräldrar
som vill fostra sina barn till
goda seder både i detta avseende och
när det gäller andra moraliska normer.
Men det är inte bara föräldrarna och
skolan som kan bidra till ungdomens
goda vanor. Alla ideella organisationer,
svenska kyrkan och olika religiösa
samfund har naturligtvis stora möjligheter.
Jag tror också att dessa möjligheter
utnyttjas i betydande utsträckning.

Alla som direkt eller indirekt kan
påverka opinionen har också ett stort
ansvar, inte minst alla författare och
filmskapare. Jag skulle önska att de i
större utsträckning skildrade problemen
bland vanlig sund och god ungdom
och inte så ensidigt ägnade sig åt
alla de ruskigheter som ändå är någonting
som bara förekommer inom en liten
del av ungdomen. Jag har svårt att
inse att det tjänar till någon som helst
nytta att ta fram allt detta, om man
bortser från rent ekonomiska intressen
som kan ligga bakom. I varje fall tror
jag att dessa alster kan vara direkt
skadliga för eu mycket stor del av ungdomen.
Så lärige vi har den nuvarande
åldersgränsen för barnförbjudna filmer
eller saknär en särskild gräns för
tonårsungdom menar jag att den så
omdiskuterade censurmöjligheten måste
finnas. Jag vågar därför, trots att jag
inte sett filmen 491 och inte heller läst
boken och inte har någon som helst
önskan heller att göra det, uttrycka min
tillfredsställelse över att man förbjudit
denna film för visning. Jag hoppas att
regeringen^ följer de råd som dess ex -

24 januari 1964

. m.

pertorgan bär avgivit jämte all den
medicinska expertis som står bakom
förslaget. Ett sådant beslut från regeringens
sida är jag övertygad om skulle
överensstämma med vad en synnerligen
stor majoritet av vårt folk önskar
i detta avseende. Jag skall i övrigt inte
sa mycket ge mig in i denna debatt,
som pågick sa länge i går. Jag kan hänvisa
till och instämma i vad bl. a. herr
Xelander sade i detta hänseende.

Jag skulle ändå vilja säga något mer.
Jag undrar, om vi inte också här har
litet att lära av berättelsen om kejsarens
nya kläder. Det gäller frågan om
filmens konstnärlighet. Hittills har vi
ända förskonats från att se samlagsscener
på utställningar av konst och
foto eller på bildsidor i den legala litteraturen.
Det finns väl ingen som
skulle vilja ha det så. Men på filmen,
den rörliga bilden, anses det av många
vara nödvändigt att ha sådana partier
kvar för att filmen skall få den rätta
konstnärliga kvaliteten. Det kan väl
ändå inte vara omöjligt att skildra olika
slags problematik och tillfredsställa
alla tänkbara konstnärliga krav på en
film utan att använda direkt råa och
obscena bildsviter. Det har sagts att
man vet mycket litet om hur ungdomen
påverkas av vad den ser på film.
Bjuder dä inte försiktigheten, att man
avstår från att visa filmen? För min
del tycker jag att sunt bondförstånd
säger, att de scener som beskrivits i
491 måste påverka åtminstone en viss
del av ungdomarna, nämligen de som
är lätt påverkbara. Då finns det anledning
att inte visa den.

Till sist, herr talman, vill jag säga
att det viktigaste av allt ändå är att vi
får en god fostran av vår ungdom i
våra hem. Framför allt behöver vi eu
god kristen fostran. Erfarenheterna
från namninsamlingen som tidigare har
berörts under de gångna dagarna visar
med all tydlighet, att det finns en mycket
bred opinion i vårt land, som vill
att ungdomen skall få en god och gedi -

Fredagen den 21 januari 1964

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

gen kunskap om kristendomen som
grund för sin fostran.

Det är en ganska allmän missuppfattning,
att en kristen fostran innebär
något mycket tungt och tråkigt och
ständigt moraliserande. Det är inte alls
så. När kristendomen praktiseras på
rätt sätt innebär den en oerhört rik
källa till glädje. Det kristna hemmet
karakteriseras av värme, förståelse, förlåtelse
och framför allt av glädje. Det
är i en sådan miljö, herr talman, som
jag önskar att så många svenska ungdomar
som möjligt skall få växa upp
och fostras. Om det blir fallet finns det
gott hopp om att vårt land även i fortsättningen
får förbli ett kulturland.

Härefter anförde:

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! I den debatt som fördes
i onsdags mellan herr Hedlund och
finansminister Sträng angående prisstegringarna
sade finansministern, att
prisstegringarna under 1963 uppgått till
3 procent och att de berodde dels på
den uppgörelse som jordbruket har
med statsmakterna, dels på den prishöjning
som skett på spriten. Det är
alldeles riktigt, men man kan fråga sig
vad jordbrukets prishöjningar beror på.
Ja, de beror på att priserna på världsmarknaden
under det gångna halvåret
stigit synnerligen kraftigt. En ökad industrialisering,
speciellt kanske i Sydeuropa,
har medfört att människorna
fått högre inkomster och fler arbetstillfällen.
De kan på så sätt öka sin konsumtion,
vilket vi väl alla anser vara
tacknämligt.

Jag kan som exempel nämna ett land
som Italien, som 1960 hade en årlig
konsumtion av kött och fläsk på ungefär
17 kilo per individ. Det har ökat
sin konsumtion och man kan konstatera,
att man under 1963 importerade
350 000 ton bara då det gäller kött —
en kvantitet som är lika stor som hela
det svenska folkhushållets årliga konsumtion
av såväl kött som fläsk.

Argentina har sista veckan i november
utfärdat exportförbud på kött; man
fullföljer de ingångna avtalen men åtar
sig inga nya, vilket beror på att man
med hänsyn till att priserna i landet
stigit så kraftigt vill tillförsäkra människorna
i landet en rimlig prisnivå.
Vidare har utslaktningen varit så kraftig,
att man inte nöjaktigt kan rekrytera
nötkreatursstammarna.

En annan sak som här kommer in i
bilden är de felslagna skördarna i Sovjetunionen,
där man måst importera
stora mängder säd från Amerika. En
talesman från amerikanska jordbruksdepartementet
har sagt, att det när leveranserna
till Östeuropa fullföljts inte
finns större kvantiteter i lager än som
är oundgängligen nödvändigt för att
skydda det amerikanska folkhushållet
i händelse av en felslagen skörd.

Sådan är alltså utvecklingen ute på
världsmarknaden, och den har orsakat
prisstegringar och dessa prisstegringar
har slagit igenom även för det svenska
folkhushållet.

Jag vill nämna detta därför att jag,
när det i dagens läge talas om att man
skall lägga ner så och så stora arealer
av den svenska jorden, inte är riktigt
säker på att vi handlar rätt. Vi talar
om de svältande miljonerna ute i världen
och vi talar om hjälpen till utlandet,
och vi önskar väl alla att dessa
människor skall få en sådan standard
att de kan äta sig mätta. Med den befolkningsökning,
som sker ute i världen,
kan vi nog fråga oss, om det i fortsättningen
kommer att bli överflöd på
mat eller om det kommer att bli så, att
vi får för litet mat. Svälten ute i världen
utgör väl också den största faran
för att freden inte skall kunna bibehållas.

I samband med resonemang om det
svenska jordbruket diskuteras kanske
också många gånger lokaliseringspolitiken,
och jag skall nämna några ord
om den, herr talman.

Under den senaste tiden har det va -

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

rit en rätt livlig offentlig debatt i lokaliseringsfrågorna.
När man tagit del
av vissa inlägg i den debatten, har man
inte kunnat undgå att göra den reflexionen,
att en del debattörer gör saken lätt
—• för sig själva. De ser det hela liksom
i ett fågelperspektiv, där de enskilda
framstår som schackpjäser som har att
inrätta sig efter och följa de ekonomiska
teser som debattören i fråga bekänner
sig till och tror på.

Problemen ter sig onekligen betydligt
svårare, om man möter dem på ort och
ställe i olika områden och ser till människornas
möjligheter och förhoppningar,
ja, jag vill också säga rättigheter.
Då blir man mindre benägen att tro
på dessa centraliseringsteser och arbetskraftsomflvttningar,
som av åtskilliga
anses vara det enda saliggörande.
Nu tror jag för min del att dessa centraliseringstankar
och att denna omflyttningspolitik
i viss mån kan vara en
mode- eller konjunkturföreteelse. Åtskilliga
skäl talar för att det förhåller
sig på det sättet. Jag tillåter mig att ta
några exempel från mitt eget hemlän
för att undvika ett ensidigt fågelperspektiv.

Utvecklingen i Värmlands län var
under 1950-talet tämligen gynnsam. Antalet
sysselsatta inom industrien ökade
med ungefär 8 000 och inom servicenäringarna
med 4 000. Denna ökning
uppvägde helt minskningen i jordbruket
och skogsbruket. Av speciell betydelse
för den utvecklingen var utbyggnaden
av järn- och stålverken samt
pappers- och massaindustrien — branscher
med gamla traditioner i länet.
Genom en stegring av de icke arbetsföra
åldringarnas antal under decennier
ökade folkmängden från 280 000
till drygt 291 000.

Under den senaste tiden bär det
emellertid skett en viss omsvängning,
men om detta är en definitiv omsvängning
— som många tycks mena beträffande
områden av detta läns karaktär
vill jag sätta ett stort frågetecken in -

ni.

ring av arbetstillfällena som följd. Avför.
Vi kan åtminstone delvis direkt
spåra orsakerna. Avsättningsmöjligheterna
har varit rätt ogynnsamma inom
de s. k. basnäringarna med en reducesamma
orsaker har också skett en
minskning eller stagnation beträffande
sysselsättningen inom en del av industrisektorn.
Men detta är ändock på
det hela taget en konjunkturföreteelse
som det inte finns någon anledning att
dra några långtgående slutsatser av.
Skall sådana slutsatser dras, får det väl
sägas att på sikt är dessa näringar, som
tillhör exportsektorn, nog rätt väl lottade
i fråga om efterfrågan och avsättningsmöjligheter.

Fn annan sak är att man nog har att
emotse en betydande rationalisering
och mekanisering inom dessa branscher,
och här kommer jag till frågan
om lokaliseringspolitiken. Vi vet med
rätt stor sannolikhet, att en mekaniseringsverksamliet
kommer att sätta sin
prägel på skogsnäringen, men vi vet
ännu inte verksamhetens hastighet och
omfattning. Det finns i alla fall all anledning
att räkna med den som en
framtidsfaktor och att på bästa sätt inrätta
sig därefter. Och i det fallet tror
jag att man gör sig skyldig till en felsyn,
om man tror att en regional avfolkning
eller arbetskraftsomflyttning
är den bästa lösningen i längden.

De allmänna grundförutsättningarna
för en positiv utveckling är gynnsamma.
Vi har vissa basnäringar och basindustrier
som kan tjäna soin rvggrad
för näringslivet. Det finns ett rätt välutvecklat
nät av centralorter och andra
tätorter med serviceutrustning av tillfredsställande
kapacitet eller goda förutsättningar
att rätt snabbt få en sådan
till stånd. Läget i förhållande till den
nationella marknaden är ju gott — och
också i förhållande till den internatioEnligt
min mening måste det vara
riktigt att söka tillvarata dessa förutnella
på grund av sjötrafiken på Vänern.

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sättningar — både ur länets egen synvinkel
och ur allmän och samhällsekonomisk
synvinkel — än att inrikta sig
på en omflyttning och avfolkning som
många tycks mena. Det är väl bättre
att tillvarata de förutsättningar som
finns än att söka skapa nya på helt
andra håll, d. v. s. dit man eventuellt
vill förflytta en del av arbetskraften.

Vad som behövs i ett sådant område
som Värmlands län är en marginalinsats,
en insats som så att säga kan bli
tungan på vågen och avgörande för den
kommande utvecklingen.

Jag vill peka på några saker av betydelse
därvidlag. Det behövs tillräckliga
resurser för de samhällsplanerande
myndigheterna och ökade anslag och
lånemedel för de investeringar som
samhället — stat, kommuner och landsting
— har att svara för när det gäller
att skapa förutsättningar för ett uppsving
inom näringslivet.

Kapitalförsörjningen måste uppmärksammas.
Här kommer kreditstöd i olika
former in i bilden, och på den punkten
tror jag att man i hög grad skall
anamma de propåer som kommit från
utredningen rörande näringslivets lokalisering.
Jag vill också peka på de
möjligheter som finns och bör skapas
i fråga om investeringsfondernas utnyttjande
för lokaliseringspolitiska ändamål.

Låt mig också peka på en annan fråga,
som är en källa till ständig oro för
samtliga län runt Vänern. Vår viktiga
sjöförbindelse via Göta älv, som är av
avgörande betydelse både för våra
skogsindustrier och våra industrier inom
järn- och stålbranschen, hänger på
om leran i Götaälv-dalen behagar ligga
där den nu ligger. Börjar den röra på
sig kan det bli ett mycket kännbart avbräck
inte bara för det län jag tillhör
utan för hela vänerbäckenet med omland.
Frågan om en lösning av kanalförbindelsen
Vänern—Västerhavet är
mot bakgrunden härav av utomordentligt
stor betydelse.

Jag hoppas att regeringen i eu inte
alltför avlägsen framtid kommer att
lägga fram en proposition, som i huvudsak
baserar sig på de förslag och
propåer som lokaliseringsutredningens
majoritet kommit fram till. Jag tror att
det är riktigt att vi genom en aktiv lokaliseringspolitik
sätter liv i andra
bygder än Stockholms-, göteborgs- och
malmöområdena.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Man kan väl säga att
remissdebatten börjar i och med att
partigrupperna samlas den 10 januari.
Vid de gruppsammanträden som hölls
gav herr Ohlin uttryck åt sin mening
om regeringen med betyget: Det gångna
året har visat att regeringen har blivit
trött och försliten. När jag läste detta
ställde jag mig frågan: Har inte herr
Ohlin någon spegel eller någon verkligt
god vän som ärligt kan säga honom
hur han och det parti han företräder
ser ut?

Herr Ohlin undrade även hur det
stod till med socialdemokratiens majoritet
och vilken ställning partiet skulle
komma att få i framtiden. Han ansåg
denna ställning vara felaktig och missvisande
för närvarande och ansåg att
en maktbalans vore på sin plats. Jag
vill då erinra om vad Carlvle sade en
gång: »En människas mål är en handling,
ej en tanke, vore den aldrig så
ädel.» — Om de borgerliga partierna
ville försöka att handla i stället för att
bara prata, så skulle även de vinna
större förståelse hos svenska folket.
Socialdemokratien har haft modet att i
praktisk handling utföra reformarbete
och även sökt få de ekonomiska möjligheterna
att bedriva detta arbete.

Frågan om författningen och våra
grundlagar har också tagits upp i denna
debatt. När man i detta sammanhang
tar upp frågan om folkstyre vill
jag dock säga ifrån, att jag inte tror att
en reformering av grundlag och regeringsform
påverkar folkstyret på några

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

väsentliga punkter. Vill vi få till stånd
ett verkligt folkstyre i vårt land, måste
vi se till att allt enmansstyre inom ämbetsverk
och andra institutioner försvinner.
Herr Heckscher har här talat
om utnämningarnas politiska karaktär,
men jag vill i det sammanhanget i stället
säga, att jag tror det är olyckligt att
svensk socialdemokrati har så få socialdemokrater
i ämbets- och tjänstemannaställning.
För närvarande är det i stället
en kompakt borgerlig politisk inställning
som råder inom dessa verk, varför
jag anser det orimligt att vi skall
beskyllas för att utnyttja vår makt vid
utnämningar m. m. för socialdemokratiska
syften. Herr Ohlin brukar ju ta
Amerika som föredöme — jag skulle
önska att de borgerliga partierna ville
se på vad som sker efter ett parlamentseller
presidentval i Amerika!

Jag vill också säga ifrån, att den rådande
politiska situationen i vårt land
väl i stort sett gjort det möjligt att
skapa en parlamentarisk majoritet och
en liandlingsduglig regering som kan
påverka utvecklingen. I vårt folkstyrda
land är det viktigt att människorna i
sin dagliga gärning inte bara möter en
oförstående byråkrati, som lever kvar
i ett urgammalt prejudikatstänkande
från de gångna århundradenas konservatism.
Det är på detta område vi måste
göra en kraftansträngning för att komma
ur den situation vi för närvarande
befinner oss i.

Herr Heckschers egendomsägande demokrati
är också en fråga som jag vill
ta upp till skärskådande; jag tror vi
har anledning att resonera litet om den.
Om jag fattar herr Heckscher rätt menar
han att vi för att få till stånd en
egendomsägande demokrati exempelvis
i vårt ekonomiska liv måste vara beredda
att sprida äganderätten i våra
bolag och i dessa införa en mera demokratisk
ordning. Med den maktställning
som bolagen i vårt land har, där
de faktiskt ibland behärskar större delen
av vissa områden, skulle jag inte

in.

ställa mig avvisande till tanken — om
jag får stöd av herr Heckscher — att
där införa en verkligt egendomsägande
demokrati genom att till staten överföra
vissa viktiga bolag, exempelvis
inom skogsindustrien. På det sättet
skulle riksdagen och därigenom hela
svenska folket få en egendomsägande
kontroll över svensk industri, vilken
ju är så oerhört viktig för samhällsutvecklingen.

När vi reste omkring i Norrland för
att studera industrierna där blev jag
imponerad av Statens skogsindustrier,
av den aktivitet man utvecklade och
den industriella utbyggnad som man där
hade skapat. Jag försäkrar att jag är
beredd att stödja en fortsatt statlig investering,
inte minst i Norrland, för att
komma till rätta med de problem som
särskilt Norrland har att brottas med.

En annan fråga, som jag skulle önskat
att man mera hade diskuterat i årets
remissdebatt och vilken jag gärna hade
sett mera av i statsverkspropositionen,
är hur man på ett vettigt sätt skall lösa
fritidsfrågorna och till samhället förvärva
de markområden som är erforderliga
för detta ändamål. I en tidning slog
man upp rubriker med stora bokstäver;
»Ny giv från Korsnäs AB. Ger stora
fritidsmarker m. in.» Vad ligger bakom
— är det någon ideell eller samhällelig
syn på fritidsfrågorna som på detta sätt
kommit till synes? Nej, det förhåller sig
så, att detta bolag i dag äger strandområden
till en längd av 15 mil och när
nu bl. a. landstinget i Uppsala län tillsatt
en fritidsstyrelse som tagit kontakt
med lantbruksnämnden — bl. a. för att
inte konkurrera med de jordbrukare
som har sina jordbruk kvar inom detta
område och därigenom har viktiga intressen
att bevaka — så ger detta bolag
med tidningarnas hjälp en stimulans åt
de spekulativa intressena, vilket innebär
att man från fritidsintressena kommer
att tillföra ett bolag miljoner och
åter miljoner utan hänsyn till den jordbruksbefolkning,
som måste leva på

Fredagen den Ii t januari 196-1

Nr 5

Vid

sitt jordbruk, eller till den befolkning i
liitorterna, som vi försöker bereda möjligheter
till friluftsliv.

Det är inte bara fritidsfrågorna som
är ett problem. Vi måste också se till
att vi, i stället för att alltför mycket
bygga ut mentalsjukvårdsinrättningar
för att placera stressade människor där
för dyra pengar, ordnar så, att människor
slipper jäkta och trängas i tätorterna
utan möjlighet till sund avkoppling.
Jag skulle vilja vädja till regeringen
att den sätter stopp för alla dessa
byggnadsplaner från bolagens sida. Gör
det under två år! Se också till att ingen
byggnadsplan beviljas närmare strandkanten
än 500 meter, så att människor
får fri tillgång till strand och vatten.
Det är också angeläget att säga ifrån,
att dessa byggnadsplaner bör fastställas
av Kungl. Maj:t efter direkt hörande av
landsting och kommuner, som ju får
ta ansvaret för den ohämmade spekulationslusta,
som kommer till uttryck från
vissa bolags sida. Det vore önskvärt att
nu ta itu med att köpa in denna mark
för ett rimligt pris ■— i varje fall bör
man inte betala mer än vad dessa bolag
förvärvat den för i gången tid. Det är
angeläget att understryka detta.

.lag vill också säga ett par ord om
sjukvårdsfrågorna i vårt land, vilka
har tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet.

Låt mig först uttala ett tack till inrikesminister
Rune Johansson och statssekreterare
Carl Persson och alla andra
medverkande inom inrikesdepartementet
för den upprustning som under deras
tid skett av hälso- och sjukvården.
.lag beklagar att hälso- och sjukvårdsfrågorna
skall föras över från ett departement
till ett annat, ty under tiden för
omorganisationen glöms mycket väsentliga
frågor bort, och en stagnation uppstår
på detta område, som inte är önskvärd.
Jag skulle för övrigt vilja kasta
fram frågan, om det inte nu är på tiden
att inrätta ett särskilt departement för
hälso- och sjukvården, som kunde ägna

remiss av statsverkspropositionen m. in.

större uppmärksamhet åt i första hand
utbildning, vetenskap och forskning
men jämväl akutsjukvården och mentalsjukvården.
Detta är nog nödvändigt,
om vi skall kunna ägna människorna
samma intresse och omsorg som man
numera lägger ned på motorfordon.

Det finns ett annat område där man
ställer sig frågande. Det gäller alkoholsjukdomarna.
Staten tar in miljoner
och åter miljoner på alkoholen, men när
några av dem som bidrar till dessa miljoner
förfaller till alkoholmissbruk och
i vissa stycken blir rena vrak, då är
staten icke villig att sätta in lämplig
sjukvård och inrätta sådana läkartjänster
som är nödvändiga härför, utan då
säger staten: Det där får kommuner och
landsting klara; vi tar pengarna men
vården överlåter vi åt andra.

Anmärkningsvärt är att inrikesministern
förut utlovat en överläkartjänst
inom det län jag företräder, för att vi
skulle få fler platser lediga på psykiatriska
kliniken som är en riksklinik, men
detta har icke beaktats i statsverkspropositionen
vare sig förra året eller
i år. Det är en underlåtenhetssvnd som
socialdepartementet borde gottgöra, ty
vi kan icke fortsätta med att behandla
alkoholskadade på det sätt som man nu
gör och tro att vården av dem skall
kunna övervältras på landstingen.

Läkarutbildningen behöver också
byggas ut. För att klara det måste vi se
till att den ecklesiastika sidan utökas
med nya professorer in. in., så att vi
kan få fram tillräckligt många välutbildade
läkare. Eljest blir det icke möjligt
att lösa t. ex. provinsialläkarfrågan i
Norrland och annorstädes.

Jag vill inte påstå att statsmakterna
under senare årtionden skulle ha försummat
så mycket. I varje fall måste
man, om man tänker på hur det var för
30 år sedan, villigt erkänna att liälsooch
sjukvården ävensom åldringsvården
har byggts ut mycket snabbt. Men vi
behöver gå vidare.

De borgerliga talar här i riksdagen

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om åldringsvården. I morse ringde en
pensionär från Sigtuna till mig och
sade: Folkpartisterna talar så väldeliga
om åldringsvården, men vad gör deras
representanter ute i kommunerna när
det gäller att bygga ålderdomshem och
dylikt? Jag svarade att det är mycket
lätt att vara radikal när man inte sitter
i majoritetsställning, men det tycks vara
väldigt svårt att åstadkomma något i de
kommuner där de borgerliga har varit
jämnstarka med socialdemokraterna
eller haft majoritet — att döma av hur
ålderdomshemmen ser ut i dessa kommuner.

När det gäller vården av långvarigt
sjuka har i varje fall vi i vårt län lyckats
hinna ikapp, men det är landstingets
förtjänst. Vad vi nu behöver är specialläkare
och sjukvårdsbiträden och
utbildning av dessa.

Herr talman! Det är många saker som
man skulle ha lust att beröra men jag
skall inskränka mig till att anföra något
om försvaret. Försvarsfrågan blir alltmer
tabu i riksdagen, trots att vi ger ut
över 4 000 miljoner till vår försvar.
Detta är mycket underligt. Jag tror det
är farligt att vara för eftergiven gentemot
försvaret. Om riksdagen vore mer
restriktiv med anslagen skulle man nog
även inom försvaret tvingas att rationalisera
och att ta hänsyn till kostnader
och till de värden som i olika sammanhang
spolieras på detta område. Därför
är det angeläget att riksdagen i år allvarligt
prövar, om det inte är möjligt
att sänka anslagen till försvaret. Denna
tanke är inte ny. Jag framförde den
1958, och jag bär framfört den också
senare. Jag menar inte alls att försvaret
i något avseende skall försvagas, och
tillfälligheter får inte vara bestämmande.
Men det är nödvändigt — det måste
även försvarets egna män förstå — att
när vi ger ut 4 000 miljoner kronor per
år, då måste försvaret tillämpa måtta i
ekonomiska ting och lägga ned omsorg
på skötseln av statlig egendom.

Vi behöver spara på detta område.

Om sedan dessa besparingar används
för att bygga ut socialpolitik, vetenskap
och forskning i syfte att förbättra förhållandena
i vårt land, då skulle årets
riksdagsarbete bli till nytta för folkhushållet,
främja frihet, demokrati och
människovärde — saker som vi anser
omistliga i vårt gamla Sverige.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det kan kanske tyckas
egendomligt att jag i den här remissdebatten,
där man tagit upp mycket stora
frågor, kommer att begränsa mig till en
fråga som kan synas liten. Den har dock
stora verkningar. Jäg tänker på frågan
om personalvården i statstjänsten, framför
allt inom statsförvaltningen.

Det var ett lovvärt initiativ som civilministern
tog när han i proposition
nr 160 i fjol föreslog, att personalvården
skall byggas ut inom statsförvaltningen.
Tjänstemannaorganisationerna
tryckte på en hel del härvidlag. Vid
Statstjänstemannaförbundets kongress
den 24—26 maj 1963 konstaterades sålunda,
att vissa förbättringar åstadkommits
beträffande utbildnings- och företagsnämndsverksamheten
inom statstjänsten.
Man hälsade med tillfredsställelse
de åtgärder till förbättrande av personalvården
som vidtagits inom vissa
verk såsom arbetsmarknadsverket, vägoch
vattenbyggnadsverket, domänverket
och utrikesförvaltningen. Men samtidigt
beklagade kongressen att det råder er.
betydande eftersläpning i statsförvaltningen
i förhållande till det enskilda näringslivet,
de större kommunala förvaltningarna
och de affärsdrivande verken.
Det är då fråga om er. modern och framsynt
personalvård, speciellt den verksamhet
som utövas av personalkonsulenterna
och förtroendeläkarna.

De stora fördelar som förr ansågs vara
förknippade med statstjänsten förefinns
numera även på den privata sektorn.
Detta gör att den som går in i statstjänst
i dag många gånger inte tar en livstidsanställning
fram till pensionsåldern,

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

Vid

utan ofta lämnar statstjänsten för att på
den privata sektorn söka sig en i olika
avseenden fördelaktigare framtid och
karriär. Civilministern framhåller också
att omsättningen på arbetskraft är
hög, för att nu inte tala om att många
tjänster är vakanta. Samma sak framhålles
också i statsverkspropositionen,
där civilministern begär anslag för denna
personalvård. Där talas också om
den höga sjukfrekvensen inom vissa personalgrupper
i statstjänst. Den är naturligtvis
ett tecken på att »arbetsklimatet»
på många arbetsplatser inte är
det rätta.

Av proposition 1963:160 liksom av
statsverkspropositionen framgår emellertid
också, att en försöksverksamhet
har satts i gång för att man skall vinna
erfarenhet på detta område. Man har
även inrättat en s. k. personalvårdsnämnd,
ett centralt organ som skall
handlägga frågor av denna art, följa arbetet
och ta initiativ.

Det kan i och för sig vara nyttigt alt
ha ett sådant organ, som handlägger vissa
centrala frågor. Jag vet inte i vad
mån denna personalvårdsnämnd också
skall gå ut på arbetsplatserna för att få
del av förhållandena där och ta initiativ
i dessa frågor. Men när man ser efter
vilka som skall ingå i nämnden blir
man litet förvånad. Det är vissa chefstjänstemän
— förvaltningsjurister alltså
— från olika verk och departement samt
representanter för de statsanställdas organisationer.
Men det verk som sedan
länge har erfarenhet av denna verksamhet,
nämligen arbetarskyddsstyrelsen, är
inte representerad. Det var arbetarskyddsstyrelsen
som, på den tid då arbetarskyddsfrågorna
lydde under riksförsäkringsanstalten,
genom Kerstin
Hesselgren tog initiativet till att personalvård
infördes på arbetsplatserna
framför allt inom den privata sektorn.
Det förefaller mig utomordentligt egendomligt,
att arbetarskyddsstyrelsen inte
blivit representerad i personalvårdsnämnden.
Avdelningschefen för de so -

remiss av statsverkspropositionen in. in.

ciala frågorna har en ingående kännedom
om denna verksamhet, har ofta anlitats
som rådgivare och inom den privata
företagsamheten tagit flera initiativ
på området. Det är som sagt egendomligt
att man inte tagit med den expertisen.
Det är underligt att man har
råd att lämna den kunnigheten utanför.
Det är också förvånande att inte någon
kvinna är med i denna personalvårdsnämnd.
Det finns dock stora grupper
kvinnliga tjänstemän i statstjänst. Framför
allt inom kontorsområdet finns det
huvudsakligen kvinnliga tjänstemän och
det är väl där som särskilt svåra problem
förekommer ute på arbetsplatserna.
Det hade varit av utomordentligt
stort värde att få en representant för
dessa kvinnliga tjänstemän med i denna
personalvårdsnämnd.

Jag har också förvånat mig över att
man skall behöva sätta i gång en sådan
här försöksverksamhet inom statstjänst.
Om det på något område finns
en samlad erfarenhet av detta, så är det
i staten, i varje fall inom kommunikationsverken.
Där har man en utbyggd
personalvård. Redan 1933 tillsattes den
första personalkonsulenten i statstjänst.
Det finns för närvarande så många sådana
i statstjänst, över trettitalet personalfunktionärer,
att de bildat en egen
förening för att verka för god personalvård
inom statsförvaltningen, för att
utbyta erfarenheter och få impulser till
nya initiativ bland annat i fråga om
vidareutbildning.

Jag har hört mig för om saken och
fått veta att ingen kontakt har tagits
med representanter för denna förening
som redan arbetar inom statstjänsten.
Eu av dessa personalkonsulenter, en
av de ledande inom vårt land, har länge
varit ordförande i den stora personaltjänstföreningen,
för närvarande omfattande
400 personalfunktionärer, vilken
förening startade 1921. Man har alltså
inte tagit kontakt med dessa personalkonsulenter
trots att man därifrån skulle
kunna få expertis på detta område.

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

I detta sammanhang kan man också
hänvisa till det kommunala området. Sålunda
tillsatte Stockholms stad redan
1949 en utredning som framlade sitt förslag
1950. Det är ett utomordentligt bra
betänkande angående personalvård. På
grundval av detta har man arbetat fram
en personalvård inom de olika verken
i Stockholms stad.

För övrigt har jag här i min hand
eu publikation, som innehåller riktlinjer
för personalpolitiken inom väg- och
vattenbyggnadsverket; den är underskriven
av verkets chef Gustav Vahlberg.
Det är en ovanligt bra framställning av
målsättningen för personalpolitiken och
utformningen av denna inom verket. Det
är en koncentrerad framställning som
är klar och redig. Där får man klart för
sig vad personalvård egentligen skall
vara, att den i första hand skall vara
av förebyggande karaktär.

Jag återkommer till detta att om det
någonstans finns en samlad erfarenhet
i fråga om personalvård så är det inom
statstjänsten. Jag tycker därför att en
försöksverksamhet här borde vara alldeles
överflödig.

När man ser hur denna försöksverksamhet
är utformad blir man också något
förvånad. Vid sidan av personalvårdsnämnden
har tillsatts två personalkonsulenter
som skall svara för 36
verk, det vill säga varje personalkonsulent
skall ha hand om 17 eller 18 arbetsplatser.
Till sin hjälp skall de ha
liikare, psykiater och sjuksköterskor. Jag
tycker att det är fullkomligt riktigt, men
vad som för mig framstår som ett frågetecken
är hur dessa personer som står
utanför verken skall kunna bygga upp
en personalvård inom verken.

Jag kan inte fatta annat än att de på
sin utanför arbetsplatserna belägna expedition
kommer att verka som något
av en klagomur. Det är ju behovet av
klagomurar vi skall försöka få bort genom
personalvårdsarbetet, som skall vara
av förebyggande karaktär. Därför
måste som jag ser det personalfunktio -

närer vara med i företaget och bygga
upp det inre arbetet, känna till verket
och verksledningen och ha personliga
relationer inom verket. En personalkonsulent
skall alltså bilda stommen i personalvårdsarbetet
inom verket. Det är
inte lätt att om det klagas över förhållanden
inom ett verk kunna utifrån få
till stånd ändringar inom verket. Jag
förstår inte hur det skall kunna gå till
för den som inte känner den chef som
sitter i toppen och vet hur det hela fungerar
inom verket.

Inom personalvården gäller det många
gånger, när det uppkommer svårigheter,
att företa omplacering av folk,
det kan gälla omskolning och introduktion
av människor. En mycket viktig
fråga är omplacering och inplacering av
partiellt arbetsföra. Det fordras kännedom
om förhållandena på arbetsplatsen
för att man skall kunna sköta sådana
uppgifter på ett riktigt sätt. Vidare har
vi hela inoinverksutbildningen som också
kräver kunskaper om de inre förhållandena
på arbetsplatsen.

Jag är rädd för att denna försöksverksamhet
kan komma att äventyra personalvården
inom statsförvaltningen i
fortsättningen. Jag tycker att det hade
varit berättigat att det stora riksförsäkringsverket
hade fått en personalkonsulent.
Verket har upprepat sin anhållan
om att få en personalkonsulent. Var
skulle en sådan vara behövlig om inte
i detta verk? Vi har ju här i riksdagen
beslutat eu samordning av socialförsäkringarna.
Vad innebär det? Jo, det innebär
en omfattande omorganisation av
detta verk med omplacering av gammal
personal och allt vad detta för med
sig. Där skulle väl om någonstans behövas
en personalfunktionär som kunde
vara med och hjälpa till för att dämpa
den svåra irritation som uppstår vid
sådana tillfällen. Att placera om folk i
så stor utsträckning som det här gäller
innebär ett djupt ingrepp i individens
arbete på arbetsplatsen och miljön där.
Skall nu resultatet av en försöksverk -

Fredagen den 21 januari 1964

Nr 5

Vid remins av statsverkspropositionen m. m.

samhet avvaktas innan en vidare utbyggnad
företages, beklagar jag t. ex. riksförsäkringsverket,
som kanske får vänta
länge på den personalkonsulent det
begärt. På sätt och vis kominer denna
försöksverksamhet då att förhala en vettig
utformning av personalpolitiken
inom detta verk.

Arbetsklimatet, atmosfären och trivseln
på arbetsplatsen är till största delen
beroende av arbetsledningen, men
även av de anställda själva. Civilministern
talar i sin proposition om vikten
av utbildning av arbetsledare. Jag instämmer
helt i att detta är en oerhört
viktig fråga, liksom även inomverksutbildning
och introduktion på en arbetsplats.
När man går från den ena
arbetsplatsen till den andra, som jag
har att göra i min civila gärning, ser
man vad arbetsledningen betyder i arbetslivet.
Utbildningen av arbetsledare
är som sagt en mycket viktig fråga, men
A och O är rekryteringen av chefer och
arbetsledare. Nit och skicklighet skall
ju vara avgörande vid anställning i statstjänst,
men i nit och skicklighet skall
också ingå förmåga att på rätt sätt
leda och organisera arbetet. Arbetsledare!
skall verka kraftutlösande på sina
medarbetare. Tyvärr uppstår ofta inre
spänningar på arbetsplatser. Sådant motverkar
arbetsresultatet och verkar arbetshämmande.
I många fall bryter det
ned människor och ökar sjukstatistiken.

Statstjänstemännen har sedan gammalt
haft en tillgång i verksläkarinstitutionen.
Numera finns det läkare endast
för vissa större verk men för övrigt
finns anvisningsläkare. Civilministern
talar även om förtroendeläkare, och
jag tror att förtroendeläkare har en stor
uppgift att fylla. Om man vill försöka
att få ned sjukstatistiken bör man se
till att organisera hälsovården på arbetsplatserna.
Där kan läkaren göra en
stor insats om han känner till arbetsplatsen
och vet var omplaceringar kan
göras.

Vi har tidigare här diskuterat kravet

på läkarintyg för statstjänst. Ett sådant
läkarintyg anser jag vara av stort värde,
men det skall användas i positiv riktning.
En person kan ha vissa fel och
skavanker som läkarintyget visar, men
han kanske kan utföra vissa arbeten,
och det skall framgå av läkarintyget. Ett
handikapp skall inte utestänga en människa
från all anställning i statstjänst.
Trots civilministerns cirkulär som gått
ut till verken, om att partiellt arbetsföra
såvitt möjligt skall anställas, är vissa
verkschefer tyvärr alltjämt mycket rigorösa
när de tolkar läkarintyg. Staten
bör vara ett föredöme vad gäller inplacering
av partiellt arbetsföra. Även här
har personalkonsulenten en viktig arbetsuppgift.

Den statliga förvaltningen kommer
från och med i år in under arbetarskyddslagens
bestämmelser. På vissa
verk med nybyggda lokaler, där enligt
ritningarna vissa lokaler skall användas
som personalrum, t. ex. matrum,
drar man in dessa rum när lokalerna väl
tages i bruk och använder matrummen
till tjänsterum, trots att arbetarskyddslagcn
föreskriver att på arbetsplats skall
finnas lämpligt utrymme för intagande
av måltid. Jag hörde just nu att man
vid planeringen av lokaler för ett verk
här i Stockholm finner byggnadskostnaderna
så höga att man redan i ritningarna
vill stryka matrum. Byggnadsstyrelsen
har för statliga verk också
godkänt byggnadsplaner, vilka inte ens
fyller byggnadsstyrelsens egna anvisningar
i fråga om takhöjder in. m. Om
sådana eftergifter göres för statliga
verk, vad skall vi då i fortsättningen
kunna kräva av den privata företagsamheten?
Vi måste se till att staten i alla
avseenden uppfyller arbetarskyddslagens
krav.

I fjol tillsattes en kommitté för utredning
av frågan om arbetstidens förkortning
— denna fråga faller kanske
utanför personalfrågorna men den har
betydelse för arbetarskyddet. Kommittén
tillsattes av socialministern med

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

anledning av två motioner. Denna kommitté
består uteslutande av män trots
att vi har eu så stor grupp kvinnor i
arbetslivet. De områden som speciellt
nämnts i motionerna, nämligen serviceyrkena,
vårdområdena m. m., där det
är svårt att få en lämplig förläggning
av arbetstiden, har i mycket stor utsträckning
kvinnliga anställda. Det hade
väl därför varit på sin plats att man
fått med en kvinnlig representant för
dessa områden i kommittén. Vi har en
ledamot av denna kammare, som jag
tycker hade varit synnerligen lämplig,
nämligen fru Skantz, som representerar
handeln, där man har vissa svårigheter
att utforma arbetstidens förläggning.

Det är som sagt inte något unikt att
kvinnorna blir bortglömda även i sådana
fall då de uppenbarligen borde
vara representerade; man förvånar sig
snarare många gånger över att kvinnorna
över huvud taget får vara med. Jag
viil erinra om bostadsutredningarna,
där några kvinnor inte har deltagit.
Arbetstiden och dess förläggning är inte
bara fråga om arbetstiden för en mycket
stor grupp kvinnor utan även mycket
intimt hela det sociala sammanhanget
med familj, barn och mycket
annat.

Herr talman! Jag har bara velat framföra
dessa synpunkter.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Under senare år har
mycket stort intresse ägnats debatten
om vårt näringslivs möjligheter att konkurrera
på världsmarknaden. Om och
om igen har man därvid framhållit de
risker som är följder av de regelbundet
återkommande kostnadsstegringarna,
vilka i alltför hög grad överstigit produktivitetsförbättringen,
men också av
den stagnerande investeringstakten
inom näringslivets produktiva sektor.
Den hårdnande konkurrensen för vissa
.svenska produkter, de kännbara svårigheterna
att till priser som är motiverade

av produktionskostnaderna sälja produkterna
i utlandet är naturligtvis allvarliga
tecken. Vi har visserligen anledning
hoppas och kanske också rätt
att tro att den fungibilitet, som i så hög
grad sägs utmärka det svenska näringslivet,
skall göra det möjligt för detta att
även i framtiden säkra den materiella
grunden för det välstånd, som vi alla
är glada över och som vi gärna vill se
vidareutvecklat. Men de människor som
har ansvaret för näringslivet i dag och
dess framtida utveckling måste för att
detta skall bli möjligt på allt sätt söka
bringa ned produktionskostnaderna och
hålla dem på en låg nivå.

En viktig åtgärd är då den strukturoch
storleksrationalisering som kommit
att prägla utvecklingen. Genom en sådan
rationalisering kan man i viss mån
kompensera följderna av den kostnadsinflation,
som i det nya världsmarknadsläget
utgör en besvärande belastning
för i varje fall betydande delar
av den svenska produktionen. Men även
våra utländska konkurrenter storleksrationaliserar.
Många av dem har för
övrigt redan i utgångsläget en långt
större volym på sina produktionsenheter
än motsvarande företag i vårt land
någonsin kan uppnå. Vi måste därför
ha klart för oss att den pågående strukturrationaliseringen
är något som måste
accepteras. Men vi får därför inte glömma
att detta botemedel mot det som
hotar att undergräva vårt folks välstånd
utgör en besk medicin för många människor
som berörs av rationaliseringen.

Jag hörde häromdagen talas om en
kanadensisk cellulosafabrik som har en
höggradigt rationellt ordnad råvarutillförsel
från ett sammanhängande skogsblock
på 1 900 000 hektar. Genom långt
driven mekanik vid avverkning och tillvaratagande
av virket, genom effektiva
metoder för transport och skogsvård
och genom automatiserad stordrift i
fabriken producerar man där pappersmassa
till en kostnad som endast obetydligt
överstiger hälften av produk -

Fredagen den 24 januari 1901

Nr 5

Vid

tionskostnaden inom den svenska massaindustrien.

Inom vår egen massaindustri pågår
nu eu intensiv försöksverksamhet för
att finna utvägar ur detta dilemma. Redan
har man vid ett av våra största
skogsbolag kommit så långt i denna försöksverksamhet
att man genom avverkning
i stor skala och med hjiilp av serier
av sinnrika mekaniska hjälpmedel
kunnat bringa ned arbetsåtgången per
avverkad m3 till 0,08 mansdagsverken
d. v. s. ''/i av den arbetskvantitet som
traditionella metoder kräver.

Detta kommer så småningom att föra
med sig en väsentlig minskning av arbetstillfällena
i våra skogsbygder. Det
kan också leda till att de värdefulla
komplement till skogsjordbrukarnas
försörjning, som skogskörslor med häst
vintertid utgör, minskar eller faller
bort. Men det har också den mycket
allvarliga följden för dessa människor,
som själva är skogsägare, att rotvärdena
på de egna skogsmarkerna sjunker
katastrofalt eller försvinner helt. För
att så inte skall ske fordras att också de
enskilda skogsägarna får möjlighet att
tillgodogöra sig den moderna tekniken
bl. a. genom arealutbyggande kompletteringsförvärv
av skogsmark, genom samverkansåtgärder
vid avverkningarna
och genom gemensam maskinanvändning.
Men härför krävs utom organiserad
samverkan, som de enskilda säkert
klarar bäst själva, bl. a. en liberal syn
på rätten att förvärva fast egendom i
stället för den utvecklingshämmande
och strukturrationaliseringsfördröjande
förbudslagstiftning, som vi alltför länge
haft här i landet.

Jag är övertygad om att det enskilda
skogsbruket, om det sålunda tillätes utveckla
sig i friare former än för närvarande,
skall visa sig vara livskraftigt
och funktionsdugligt även i framtiden.
Det
utveckling, som det enskilda ägandet
föder och stimulerar, är den mest verksamma
drivkraft man kan finna.

2 — Andra kammarens protokoll 19C>''t. A

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Kvar står emellertid att svårigheter
kommer att finnas för de människor
som i denna omställningsprocess obönhörligt
kommer i kläm. Det gäller
främst överårig arbetskraft och alla dem
som av olika skäl inte kan eller vill
lämna sin hembygd utan stannar kvar
där, även om tillfällena till arbete och
förtjänster minskar eller försvinner. Det
är en angelägen fråga om rättvisa att
samhället inte glömmer bort dessa människor.
Vi måste pröva olika vägar för
att kompensera dem för vad de går miste
om genom en utveckling som de själva
inte kan påverka men som är till
deras nackdel samtidigt som den är en
förutsättning för fortsatt välstånd och
välståndsökning för alla oss andra.

Om några veckor skall statsministern
tala i Mora kyrka i samband med årets
Vasalopp. De tusentals representanter
för ortsbefolkningen som han då kommer
att möta är alla ägare till jord och
skog i bygden. Här har nämligen den
enskilda äganderätten alltid stått högt
i kurs. Jag vet ingen del av vårt land,
där en så demokratisk fördelning av
det enskilda ägandet finns förverkligad
som i övre Dalarna. Det är sant att
detta lett till besvärande förhållanden
i fråga om fastighetsindelning och ägosplittring,
men detta ägande har samtidigt
givit människorna trygghet och
riksbekant självständighet. Dessa värden
uppväger enligt min mening t. o. m.
olägenheterna av nuvarande ägosplittring
och ägandcrättstrassel. Det är därför
angeläget att den ofrånkomliga utvecklingen
mot mekanisering och strukturrationalisering
inom skogsnäringen
inte tillåts rubba det i dessa bygder
hävdvunna, demokratiskt fördelade
ägandet av produktionsmedlen skog och
mark.

Herr talman! Jag ber att få tillstyrka
remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 1
till vederbörande utskott.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:
r 5

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr talman! Jag skall inte i onödan
polemisera mot en kamrat på länsbänken,
men jag kan inte låta herr Turessons
uttalande stå oemotsagt. Om jag
fattat honom rätt, menar han att de
mest demokratiska äganderättsförhållanden
man kan ha inom skogsbruket
är de som förekommer i norra Dalarna,
där dock bolagen och domänverket dominerar.
Skall det beteckna idealet för
s. k. ägardemokrati är det långt ifrån
vad jag betraktar som ett ideal; det
finner jag så självklart att jag inte har
anledning att motivera min ståndpunkt
närmare. Man behöver bara studera
kommunernas skatteintäkter av de hektar
skog som ägs av enskilda och av
dem som har andra ägare för att få en
föreställning om hur detta förhållande
också motverkar kommunernas ekonomiska
intressen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När man försöker ge
ett sådant innehåll åt begreppen äganderätt
och demokrati som att bolagen
skulle vara några demokratiska organ
måste jag påpeka, att det ändock torde
vara ganska känt för en som lever i
Dalarna att i och med att bolagen tar
mark och skog från bonden upphör
också demokratien ute i bygderna. Det
är därför jag har protesterat mot att
bolagen uppträder mot samhället och
de mångas intressen på ett sådant sätt
att de gör direkt skada. Jag vågar säga
att ett bolag i Uppsala län beter sig i
högsta grad anmärkningsvärt. Jag hoppas
att lantbruksnämnderna ser till att
man inte tar bort de insprängda ägorna
i bolagsmarken, så att vi åtminstone
har dem att röra oss på.

Herr TURESSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herrar
Eliassons i Sundborn och Lundbergs
repliker vill jag betona, att jag inte har
yttrat mig om bolagens äganderätt till
jord och skog i Dalarna utan bara framhållit
att de enskilt ägda fastigheterna

— och de är inte, som herr Eliasson
vill göra gällande eu minoritet av arealerna
utan en majoritet — är fördelade
mellan de enskilda ägarna på ett utomordentligt
demokratiskt sätt, eftersom
praktiskt taget alla människor där uppe
äger sin andel av jorden och skogen
och ytterst få är egendomslösa.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Det må vara förståeligt,
om mänga av talarna i årets remissdebatt
har tagit upp lokaliseringsfrågorna.
När den föregående talaren nämnde
Vasaloppet gjorde jag den reflexionen
att det nog är lokaliseringsfrägorna
som medfört att remissdebattens talarlista
till sin längd kommit att likna
startlistan för Vasaloppet.

Jag har inte tänkt beröra de principiella
motiveringarna för eller över
huvud taget kommentera lokaliseringsutredningens
förslag, utan min avsikt
är att ta upp ett par spörsmål i anslutning
till förutsättningarna för en aktiv
lokaliseringspolitik.

Lolcaliseringsutredningen har ju konstaterat
att arbetskraften är en framträdande
lokaliseringsfaktor och att en
större del av industrien är mindre beroende
av lokaliseringsorten än man
kanske tidigare i allmänhet har föreställt
sig. När jag har läst lokaliseringsutredningens
betänkande har jag fått
det intrycket att utredarna såsom något
självklart utgått från att arbetskraften
i fortsättningen skulle tillåtas vara
en dominerande lokaliseringsfaktor.
Men med den inriktning som sysselsättningspolitiken
erhållit under de senaste
åren kan det inte enligt min mening
betraktas som en självklarhet att
arbetskraften, var den nu uppträder,
skall förbli en lika dominerande lokaliseringsfaktor.

Man räknar med att Norrland under
en 10—15-årsperiod skall kunna tillhandahålla
ett överskott av arbetskraft.
Arbetsmarknadsstyrelsen har vidtagit
effektivare åtgärder för att som man

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

säger »förstärka arbetsmarknadsorganen»
i de aktuella områdena. Förstärkningen
har gått ut på att öka tempot i
flyttningspolitiken. Enligt den framlagda
finansplanen flyttade 2 000 fler
från Norrland söderut under år 1963
än året dessförinnan eller, som man säger:
»Omkring 6 500 personer har genom
arbetsmarknadsorganens medverkan
flyttats.» Ändå var fler personer
1963 sysselsatta i beredskapsarbeten än
året före. Det ger i blixtbelysning den
kritiska arbetsmarknadssituationen i
dessa områden.

För budgetåret 1964/65 begär arbetsmarknadsstyrelsen
ytterligare förstärkning
av de lokala organen. På dem som
skall få dessa speciella arbetsuppgifter,
säger arbetsmarknadsstyrelsen, måste
vi ställa höga krav. Man föreslår därför
en förstärkning med 9 inspektörer i
lönegrad Ag 19 och 21 tjänster i Ag 16.
Inrikesministern vill inte helt gå arbetsmarknadsverket
till mötes på denna
punkt. Han uttalar i statsverkspropositionen:
»Vad den allmänna förmedlingen
beträffar tillstyrker jag en förstärkning
med 7 inspektörer i Ag 19, 7 förste
assistenter i Ag 16 samt 25 assistenter
i Ac 13, varav 14 med halvtidstjänstgöring.
Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
att inom denna ram tillgodose
det särskilda personalbehovet
vid arbetsförmedlingen inom skogsbygderna
i de norra delarna av landet.»

Inför denna fortsatta satsning är det
inte onaturligt att man frågar sig om
verkligen arbetskraften i fortsättningen
skall tillåtas bli samma dominerande
lokaliseringsfaktor som den har varit.
Enligt min mening kommer resultatet
av ett eventuellt riksdagsbeslut om en
aktivare lokaliseringspolitik att bli en
illusion, om inte beslutet stödes av en
mera lokaliseringsvänlig arbetsmarknadspolitik.
Jag tror att det måste göras
så snart som möjligt.

Lokaliseringsutredningen har givit
belägg för att det på inånga håll finns
förutfattade och förvrängda meningar

om industriklimatet i områden som har
överskott på arbetskraft. Tillgången på
arbetskraft i dessa områden är ju företrädesvis
orsakad av strukturförändringar
i jord- och skogsbruket. På
grund av näringslivets ensidiga inriktning
på dessa näringar, som i så hög
grad är föremål för strukturomvandling,
är det naturligt att det finns eu
otillräcklig industritradition att bygga
en ökad industrialisering på. Det är den
väsentliga förklaringen, tror jag, till
den fattigdom på industriella idéer och
industriledare och även i viss mån på
kapital, som är kännetecknande för de
s. k. u-områdena.

Kvalificerade befattningshavare i
länsarbetsnämnderna skulle med säkerhet
kunna göra betydande insatser för
att tillrättalägga förhållandena och skapa
vad man brukar kalla ett industrivänligt
klimat. Samtidigt som vi har
en svårartad arbetslöshet inom vissa
områden bär vi en svår brist på »nyckelpersoner»,
som är nödvändiga för
att sysselsättningen skall kunna differentieras
och anpassas till de nya förhållandena.
Dessa nyckelpersoner, om
uttrycket tillåtes, skapar ökade förutsättningar
för det enskilda företaget att
utvecklas, men utvecklingen sprider sig
också till andra grenar av näringslivet
i området. På motsvarande sätt får brist
på dessa nyckelpersoner negativ effekt
inom näringslivet. Svårighet att erhålla
kvalificerade och specialutbildade
människor är ju ett genomgående drag
för i synnerhet övre Norrland och
berör såväl industrien som övriga områden
i samhällslivet. Jag tror att det
är ett avgjort hinder för en uppblomstring
av ett differentierat näringsliv.

Det har inte saknats motioner i syfte
att komma till rätta med dessa svårigheter.
Från vårt håll har motioner
framlagts om befattningshavare i länsarbetsnämnderna
med lokaliseringspolitiska
uppgifter. Det har också från
vårt håll motionerats om att rörelsestimulerande
medel skulle få användas

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid reitliss av statsverkspropositionen m. m.

till resebidrag för kvalificerade tjänstemän
och befattningshavare. Det har blivit
avslag bär i riksdagen, i regel därför
att det varit lokaliseringsutredningen
som skulle utreda frågorna. Någon
har sagt att när inte viljan finns hindras
allt. Man kan emellertid här i riksdagen
finna åtskilliga exempel på att,
när viljan finns, behöver inte en utredning
hindra nödvändiga åtgärder.

Jag kan inte underlåta att här påtala
en brist i lokaliseringsutredningens betänkande,
nämligen att utredningen
borde starkare än den gjort ha framhållit
och understrukit sambandet mellan
arbetsmarknadspolitiken och aktiva lokaliseringspolitiska
åtgärder. Arbetsmarknadspolitiken
måste arbeta med
flera lokaliseringsinriktade komponenter,
dels för att ge människor större
valmöjligheter i fråga om bostad, yrke
och miljö, och dels därför att arbetsmarknadspolitiken
är grundläggande
för lokaliseringspolitiken över huvud
taget. Som arbetsmarknadspolitiken nu
är utformad tror jag inte det är överord
att säga, att den håller på att undergräva
framtidstron inom många områden
av vårt land. Detta gäller inte
minst för sådana som en gång i framtiden
i anledning av utredningens förslag
kan bli föremål för lokaliseringspolitiska
åtgärder.

Man får väl hålla för troligt att chefen
för arbetsmarknadsstyrelsen har blivit
onyanserat refererad i tidningspressen,
där det sagts att han t. o. m. har
dödförklarat vissa områden när det
gäller industriell nyetablering.

Så vill jag också något beröra arbetsmarknadsstyrelsens
annonsering. Under
fjolåret illustrerades arbetsmarknadsläget
i formen av en karta över Sverige,
på vilken den norra delen var
mörklagd och den södra hade den fina
vita färg som vårt goda tidningspapper
har. Det skulle ge läsaren en uppfattning
om vilket öde människorna i olika
delar av landet kommer att möta i framtiden.
I år annonserar arbetsmarknads -

styrelsen om att det t. ex. i Malmöområdet
finns goda arbetsmöjligheter, och
man förespeglar också läsaren att det
finns bostäder m. in. Men verkligheten
tycks inte överensstämma så bra med
förespeglingarna i annonskampanjen.
Sådant stämmer ner förhoppningarna
hos människor i de områden som är
hårt drabbade av avfolkning. Ett föredömligt
mönster för god reklam är det
minst av allt.

Beträffande en sak vill jag emellertid
framföra ett tack till arbetsmarknadsstyrelsen,
även om det framställts en
interpellation här i riksdagen i vilken
styrelsen hårt kritiseras på den punkten,
nämligen arbetsmarknadsstyrelsens
försöksverksamhet med bidrag till industribyggnader
för att stödja sysselsättningen
på olika håll, särskilt då i
Norrlandslänen. Den verksamheten tror
jag har varit mycket värdefull, eftersom
den ju också ansluter sig till förslag i
lokaliseringsutredningens betänkande
och riksdagen i sinom tid kan ta del
av den erfarenhet som vinnes. Initiativet
är också en gest om att även andra
orter än A-centra kan vara önskvärda
lokaliseringsorter — även om andra
tongångar på sistone har försports
också från arbetsmarknadsstyrelsens
håll.

Jag skall inte här ta upp frågan om
A- och B-centra och C-orter. Den har
ju tidigare behandlats här. Jag vill bara
säga att lokaliseringsutredningens förslag
måste sammankopplas med en
mera lokaliseringsvänlig politik, om de
skall leda till positiva resultat, och att
de åtgärder som vidtas måste sättas in
snart och med stor kraft.

I lokaliseringsutredningens betänkande
talas det om en femårig försöksverksamhet.
Den tror jag att man redan har
bedrivit i utlandet på ett sätt som vi
har anledning uppmärksamma. Man
har där undangjort den försöksverksamheten
åt oss.

Jag tror inte att vi numera talar om
romantik i dessa sammanhang eller att

Fredagen den 24 januari 1904

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det begreppet sammankopplas med de
åtgärder vi diskuterar på detta område.

I stället gäller det att rädda samhällsbildningen
i stora delar av vårt land.
Som jag ser det är det fråga om att
skapa ett tillräckligt finmaskigt nät av
tätorter, som kan bryta isoleringen för
människorna i glesorterna. Det räcker
inte, menar jag, att människorna i sådana
orter får inkomster som är jämförbara
med eller t. o. m. högre än vad
de har som bor i tätorterna. Man har
ändå kvar en social och kulturell isolering,
som kan vara lika pressande
och svår som något annat.

Det är också fråga om att ge människor
som är bosatta i s. k. rika områden
— alltså områden där man har skogar,
elkraft och malm — samma möjligheter
att tillgodogöra sig rikedomarna
och få del av samma standardutveckling
som människor på andra håll i
landet. Flera statsråd har från denna
talarstol och från andra plattformar ute
i landet framhållit att Norrland måste
vi tro på. Det är en rik landsända. Där
har man resurser. Men jag vill säga att
det är ju inte något ovanligt. Tvärtom
är det något som ofta utmärker s. k.
u-områden enligt lokaliseringsutredningens
terminologi.

Gemensamt för u-områden är låg industrialiseringsgrad.
Aldrig så välvilliga
uttalanden om hopp och tro ger
något. Det vackra tal som nu förts under
lång tid håller tvärtom på att skapa
misstro. Nu måste det talet avlösas av
något som har konkret och materiellt
innehåll.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Årets statsverksproposition
innehåller glädjande nog betydande
förslag till förbättringar och ett fullföljande
av den framstegspolitik, som
under många år varit socialdemokra -

tiens signatur. Runt om i bygderna hälsas
också med tillfredsställelse de väsentliga
förbättringar, som kommer inte
minst folkpensionärernas och barnfamiljernas
stora skaror till del. Det är
ett politiskt och ekonomiskt krafttag av
regeringen att kunna förelägga riksdagen
dessa omfattande påbyggnader av
stödet till de gamla, barnfamiljerna och
den studerande ungdomen. För att kunna
klara de ökade kostnader, som nu
staten skall åtaga sig, har en viss ökning
av de statliga inkomsterna varit
nödvändig. Men finansministern har
gått varligt fram och genom att slopa
avdragsrätten för folkpensionsavgifterna
och genom en måttlig upplåning lyckats
att få hela den imponerande budgeten
att balansera.

Men det är, herr talman, framför allt
ett speciellt samhällsproblem — och ett
viktigt sådant — som jag i denna remissdebatt
vill beröra. Det gäller trafikolyckorna
på våra vägar. Vårt land
räknas som ett föregångsland inom skilda
områden, och vi har tilldragit oss
stor uppmärksamhet runt om i världen
för vårt sätt att lösa många av våra
samhällsproblem. Men bär det gäller
olyckorna inom trafiken, vilka vi dagligen
konfronteras med, har vi en benägenhet
att hänvisa till utländska erfarenheter
som ett försvar för eller en
förklaring till att vi inte själva kunnat
komma fram till en mera påtagbar och
förnuftig lösning. Jag vågar hävda, att
vårt land genom våra förenade ansträngningar
högst väsentligt skulle kunna
nedbringa och förebygga olyckor och
därmed åstadkomma en säkrare trafik.

Efter årsskiftet har på nytt publicerats
dystra siffror över det antal offer,
som trafikdöden krävde under det föregående
året. Mot bakgrunden av denna
redovisning kan vi fråga oss, om det
alltid måste vara så att tusentals personer
skall dödas och tiotusentals mer
eller mindre allvarligt skadas därför att
alla icke känner det ansvar och iakttar
den uppmärksamhet,. soin är absolut

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

nödvändig vid förandet av bil och andra
motorfordon.

Antalet bilar ökar i hastig takt och
därmed trängseln på gator och vägar.
Det har aldrig tidigare sålts så många
bilar som under år 1963. Antalet nyregistrerade
nya personbilar överstiger
225 000. Därtill kommer omkring 14 000
lastbilar och bussar. Motorfordonsbeståndet,
soni enligt statsverkspropositionen
den 1 juli 1963 beräknades uppgå
till över 2 600 000 fordon, varav
1 620 000 bilar, har med den försäljningstopp
som noterades under andra
halvåret ökat avsevärt.

Det kan sägas att olyckornas omfattning
i förhållande till år 1962 mot bakgrunden
av denna stora ökning av antalet
motorfordon på vägarna är relativt
begränsad. Men siffrornas totala omfattning
och sammanlagda verkningar
är ändå fruktansvärt avskräckande.

Antalet dödsolyckor uppgick enligt
NTF:s preliminära årsstatistik under
år 1963 till 957. Vid dessa olyckor dödades
1 041 personer, en siffra som väntas
stiga när de definitiva räkningarna
blivit klara. Av de omkomna var 764
män, d. v. s. 73 procent, och 277 kvinnor,
d. v. s. 27 procent. 114 barn i upp
till 14 års ålder ingick också bland de
omkomna. Tre fjärdedelar — d. v. s.
705 — av olyckorna inträffade på landsbygden
och 252 i tätorterna. Utöver
olyckorna med dödlig utgång kommer
det antal personer, som blivit svårt skadade
eller invalidiserade och som beräknas
uppgå till mellan 3 000 och
4 000. Vidare beräknas omkring 25 000
personer ha sökt sjukhusvård för trafikskador.

Förutom alla mänskliga tragedier, som
följer i olyckornas spår och som vi har
så svårt att kunna fatta och förstå,
kommer de väldiga förluster, vilka hela
folkhushållet för vidkännas och vilka
under en tioårsperiod kan räknas i
miljardbelopp.

Vad är orsaken till att så många personer
årligen offras på ilen svällande

trafikens altare eller som invalider genom
trafikolyckor tvingas framleva sina
återstående dagar? Ett av svaren är den
mänskliga faktorn. Alltför många bilförare
är icke — trots sitt körkort —
mogna att handskas med sitt fordon.
De tar inga hänsyn, utnyttjar alla möjligheter
till att hävda sig själva på bekostnad
av andras säkerhet, har ingen
som helst respekt för föreskrivna hastighetsnedsättningar,
tar chanser vid
våghalsiga omkörningar och väljer därvid
med förkärlek ut backkrön eller
vägsträckor, där sikten är skymd eller
begränsad. Icke minst bland de yngre
bilförarna har det blivit något av en
sport att alltid framhäva sitt stora kunnande
och sin bils speciella egenskaper
i umgänget i trafiken. Om denna våghalsiga
och mot all trafikförordning
stridande körning ägde rum på en sluten
enskild bana, skulle det vara mindre
farligt. Men nu utvecklas denna ansvarslöshet
på våra allmänna och starkt trafikerade
vägar, och då är det självfallet
mycket allvarligare.

Offren för bilolyckorna förefaller också
att gä nedåt i åldersgrupperna. En
förklaring till denna utveckling är kanske,
att de färska bilförarna, när bilskolläraren
efter körkortets erhållande
försvunnit från deras sida, gärna önskar
inför sina vänner och kamrater imponera
med sin skicklighet att köra bil.
Det händer då alltför ofta att en olycka
är framme. Hemfärden från dans och
andra ungdomstillställningar har i alltför
många fall fått ett fruktansvärt
slut.

Det förefaller också som om många
föräldrar ställer sina bilar till ungdomarnas
förfogande utan att förvissa sig
om att ungdomarna besitter den erfarenhet
och säkerhet som krävs.

Bilen, som för inånga är resultatet
av stora uppoffringar, var också avsedd
att bli till nytta och nöje. Men genom
olyckor blir många bilförare, utan eget
förvållande, indragna i de mest tragiska
händelser, som får till följd att bilen

Fredagen den 21 januari 1901 Nr 5 -•>

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

blir ett gissel i stället för att skänka
glädje, som den skulle ha gjort om
större hänsyn och klokare bedömning
fått råda.

Ilar då ingenting gjorts för att förhindra
denna beklämmande utveckling?
Jo, förvisso. Årligen anslås stora belopp
till förbättringar och nybyggnader av
vägar och till polisiär trafikövervakning.
Genom Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande, NTF, förmedlas
dagligen råd, upplysningar och
kursverksamhet för att sprida ökade
kunskaper och insikter i trafik- och
säkerhetsfrågor. TV och radio varnar
och förmanar för att vi skall fa ökad
vaksamhet på vägarna.

Kommunikationsministern begär för
nästa budgetår ökade anslag till NTF
för att därmed möjliggöra en ännu kraftigare
intensifiering av upplysningsverksamheten
i trafikfrågor. Riksdagen
har vidare på kommunikationsministerns
förslag beslutat att från och med
i år den nya verksamheten för säkerhetsinspektion
av bilar skall tillämpas.
Under vissa helger och vid semestertid,
då särskilt stark trafik förekommer,
har hastighetsbegränsning varit
införd.

Alla dessa åtgärder har medverkat
till att antalet olyckor på vägarna kunnat
nedbringas. Men jag vågar ifrågasätta
om inte den av statspolisen bedrivna
trafikövervakningen haft den
främsta förebyggande effekten. Statsmakterna
måste vara beredda att på allt
sätt stödja och utbygga denna övervakning,
så att dess effekt snarast kan ytterligare
ökas. För närvarande finns
t. ex. inom Kopparbergs län 29 man
inom statspolisens trafikavdelning, av
vilka 24 utför den direkta övervakningen
per bil eller motorcykel. Även om
dessa statspoliser färdas omkring 50 000
mil om året är varken antalet poliser
eller antalet körda mil tillräckligt för
att hos alla överträdare av trafikbestämmelser,
chanstagare och omdömeslösa
bilister skapa respekt för de reg -

ler som tillkommit för att möjliggöra
större trygghet och säkerhet på vägarna.
Det är min förhoppning att de länstrafikgrupper
som genom polisens förstatligande
skall organiseras erhåller en
sammansättning som skapar förutsättningar
för en ännu mer effektiv övervakning
av trafiken.

Under senare år har såväl inom som
utanför riksdagen diskuterats behovet
av nya fackdepartement. Jag ställer
frågan om det inom något annat samhällsområde
är så nödvändigt att en förändring
och en förstärkning kommer
till stånd som när det gäller trafiksäkerheten
och därmed sammanhängande
spörsmål. De statliga åtgärderna inom
dessa sektorer är fördelade på olika
departement, och alla departementschefer
har självfallet gjort vad de kunnat
för att åstadkomma resultat som medverkat
till att antalet olyckor reducerats.
Men om vi skall kunna nå verkliga
resultat måste en samordnad aktion för
trafiksäkerhet till. Antalet trafikolyckor
motiverar en sådan. Måste vi då inte,
för att kunna realisera målsättningen,
ha en särskild högsta ledning på området?
Denna ledning borde utövas av
ett särskilt statsråd, vars huvudsakliga
uppgift skulle vara att ansvara för säkerheten
på vägarna. Vårt land, med
dess begränsade befolkning och snäva
folkökning, har helt enkelt inte råd att
år efter år förlora så många av sina
medborgare på sätt som nu sker. Det
får inte vara så att den immigration
som äger rum skall ersätta alla dem
som går förlorade genom trafikdöden.
Vi måste med andra ord bryta den kusliga
utvecklingen på vägarna, en utveckling
som pågår varje dag. För att
vi skall lyckas därmed måste en samordning
ske av alla våra resurser under
enhetlig ledning.

Det är min livliga förhoppning, herr
talman, att 1964 skall bli det år då hela
vårt folk mobiliseras till kamp mot
vår inre fiende, trafikdöden. Som jag
ser det finns ingen större uppgift för

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

oss alla än att skapa trygghet till liv
och lem under motorismens tidevarv.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill gärna fortsätta
på den linje herr Mellqvist var
inne på — en ökad och förbättrad trafiksäkerhet
i vårt land.

Ända till utgången av augusti månad
1963 låg antalet trafikolyckor i vårt
land i absoluta tal under motsvarande
siffror 1962. Jag, som personligen i
hög grad har engagerat mig i denna
fråga, gladdes vid tanken, att vi kanske
för första gången skulle kunna hålla
det absoluta antalet trafikolyckor lägre
än närmast föregående år, trots den
starka ökningen av antalet bilar, som
herr Mellqvist nämnde.

Men det skedde en allvarlig vändning
fr. o. in september månad. Särskilt
mörk i detta hänseende blev december
månad på grund av de många trafikolycksfall
med dödlig utgång, som då inträffade.

Från departementets sida har vi, inte
minst under 1963, försökt att få fram
åtgärder, som skulle medverka till eu
ökad trafiksäkerhet. Härvid är det.
som så många gånger framhållits, tre
faktorer som det gäller att ta itu med:
vägen, människan och fordonet. Vårt
vägbyggande går i den takt som våra
ekonomiska resurser medger, men tidigare
har ett otillräckligt intresse visats,
när det gäller själva fordonet som
sådant, dvs. att undersöka i vad mån
det är tillräckligt trafiksäkert eller om
det härvidlag finns en faktor som
vi måhända underskattat på grund av
brist på vetskap om det rätta förhållandet.
Av den anledningen hade 1963
års riksdag att pröva en rad förslag
från kommunikationsdepartementet, vilka
riksdagen enhälligt biföll, därför att
det också här finns en stark ambition
att medverka i det arbete som syftar
till en ökad trafiksäkerhet i vårt land.
Jag vill nämna en sådan sak som be -

slut om införandet av bilprovning _

en verksamhet som startar den 1 januari
1965, men där — måhända optimistiskt
bedömt — det är möjligt att kunna
åstadkomma en frivillig start redan under
sista kvartalet 1964, alltså innevarande
år.

Kn annan sak som vi tog upp var de
verkligt trafikfarliga bilar som säljs på
gator och bakgårdar och på enskilda
områden dit myndigheterna för närvarande
inte når, men genom riksdagens
bifall kommer möjligheter nu att föreligga
för besiktningsmän att gå in på
försäljningsställena, oavsett var de är
belägna, och undersöka de gamla bilar
som finns där, kontrollera dem och belägga
trafikfarliga bilar med körförbud.
Därvid förses dessa bilar med ett märke,
som skall varna köparen för att lägga
sig till med en sådan bil.

För närvarande diskuterar vi också
en skärpning av typbesiktningen, alltså
en skärpning av kraven på de nya bilarna.
Vi har nämligen upptäckt att
även nya bilar inte alltid är utförda så,
att de är verkligt trafiksäkra. Det är
därför som kraven på en bättre standard
pa nya bilar, som kommer ut på
marknaden, kommer att skärpas genom
att vi utfärdar nya bestämmelser om
typbesiktning. I samband därmed är
avsikten den, att vi skall söka få igång
någon form av konsumentupplysning på
området, så långt det nu över huvud
taget är möjligt, för att ge ett begrepp
om vilka krav man har rätt att ställa
på en ny bil.

Herr Mellqvist nämnde trafikpropagandan,
som ju fått ökade resurser inte
bara genom budgeten utan i hög grad
genom det intresse som försäkringsvärlden
visar för trafiksäkerhetspropagandan.

Sedan har vi faktorn människan. Sedan
ett och ett halvt år tillbaka arbetar
en utredning, som leds av landshövding
Elfving och som har fått mycket vida
direktiv när det gäller att undersöka
vilka krav som man skall ställa på den

Fredagen den 24 januari 19(54

Nr 5

Vid remiaa av statsverkspropositionen m. m.

•som skall ha körkort, huruvida man
skall ha preliminära körkort under nägra
år, om man skall ha kontroll på lörarna
efter en viss tid — framför allt
då det gäller äldre förare — möjligheten
att få en mera effektiv trafikundervisning
i skolorna, lärarutbildning
o. s. v., liksom också frågan huruvida
inte våra kommunal- och landstingsägda
yrkesskolor skulle kunna bedriva
en utbildning av förare för erhållande
av körkort. Vi har vidare de hastighetsbegränsningar
som tillämpas sedan några
år tillbaka.

Men, berr talman, jag är den förste
att säga att alla de åtgärder som vi
vidtagit är långt ifrån tillräckliga. Vi
måste göra mera. Vad jag här redovisat,
är en del av det resultat som
vi fick fram vid en mycket omfattande
inventering av olika slag av åtgärder
som skulle kunna tillgripas och utnyttjas
vid en vidgning och intensifiering
av trafiksäkerhetsarbetet. Resultatet av
denna prövning som riksdagen redan
till en del har fått på sitt bord var en
första produkt. Både enskilda, organisationer
och myndigheter kom med en
rad förslag som vi nu är i färd med att
bearbeta. Vad vi har gjort tycker jag är
rätt betydande. Riksdagen och departementet
har varit helt överens om de
vidtagna åtgärderna, men det gäller att
fortsätta detta arbete, därför att det
ändå är grymt att så många skall offras
på trafikolyckornas altare.

Vi har därför i slutet av förra året
haft en ytterligare genomgång av detta
material och plockat fram ett antal
punkter som vi menar att man nu skulle
söka aktualisera. Tyvärr är de bara
förtecknade i form av rubriker, och
därför är det inte möjligt för mig att
närmare referera innehållet i dem eller
hur de skall utföras.

Vi söker nu fullfölja trafiksäkerhetsarbetet
på alla fronter. I fråga om exempelvis
trafiksäkerhetspropagandan, är
det möjligt att man får söka åstadkomma
en förnyelse av den metodik som

hittills använts. Det program som vi har
skissat för arbetet i stort är ett slags
20-punktsprogram som vi i första hand
har att la itu med. Men, som sagt, det
är ännu av den arten att det inte kan
presenteras annat än på detta sätt. Jag
har dock velat säga detta, ty jag är helt
överens med herr Mellqvist om att det
nu gäller att på olika avsnitt fortsätta
med det trafiksäkerhetsarbete som riksdag
och regering har inlett, framför allt
under de senaste åren, och göra det i
ökad omfattning. Det gäller att söka
finna nya vägar, nya metoder och möjligheter
samt också att söka engagera
allt fler människor ute i bygderna för
att delta i detta arbete.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
vad statsrådet sade om att man
i syfte att öka trafiksäkerheten infört
bilprovningarna, att man genomför kontroll
över de begagnade bilarna, att man
skärper typbesiktningen etc. etc. Jag
tyckte emellertid att statsrådet inte lika
kraftigt underströk de goda vägarnas
betydelse. Det är i alla fall på det sättet
— det är officiellt klarlagt i en utredning
— att det inte finns något medel
som kan mäta sig i effektivitet med
ett väl utbyggt vägnät: goda vägar, klar
sikt, borttagande av trafikfällor in. in.
in. in.

Det har sagts i en utredning för några
år sedan som bl. a. uppgjorde en långsiktig
vägplan att om det av utredningen
förslagna riksvägnätet då hade varit
effektuerat, så skulle man — vill jag
minnas — kunnat räkna med en nedgång
av de dåvarande trafikolyckornas
antal till hälften. Det är ju ganska klara
siffror beträffande vägnätets betydelse.

Vi har för vår del tidigare sagt, att
vi anser att med det beslut om omläggning
till högertrafik som riksdagen fattade
i fjol följer också ett ansvar för
oss att se till att riskerna blir så små
som möjligt vid övergången. Det effek -

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tivaste sättet att fylla det ansvaret är
att göra allt vad vi kan för att förbättra
trafiksäkerheten vis å vis vägväsendet.
Jag har vid genomläsningen av
kommunikationsdepartementets huvudtitel
tyvärr måst säga mig att jag inte
tycker att det ansvaret har uppfattats
fullt ut. I varje fall har det inte uppfattats
på det sätt som jag tycker att
man borde ha gjort.

Herr MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är den förste som
med stor tillfredsställelse noterat alla
de väsentliga upprustningar som skett
under de senaste åren när det gäller
just förebyggande åtgärder, utbyggnad
av vägnätet och allt vad som hör till
god trafikpropaganda. Jag vill också säga
att det kanske blev något av en ny
epok i och med att herr Skoglund övertog
chefskapet just för kommunikationsdepartementet.
Jag tror att statsrådet
Skoglund helhjärtat har gått in för just
alla dessa åtgärder, och jag tror också
att han är den bästa garantin för att
arbetet kommer att fortsätta i ännu
högre tempo för att nå ett ännu bättre
resultat.

Vad jag närmast hade i tankarna när
jag talade om den högsta ledningen var
att man skulle kunna tänka sig en samordning
mellan det trafikupplysande organet
och det trafikövervakande organet
och på så sätt kanske få fram just
det som krävs i andra sammanhang
inom samhällslivet, nämligen en gemensam
ledning för dessa två stora
uppgifter. Man kanske skulle kunna nå
ett både snabbare och bättre resultat
genom ett sådant arrangemang.

Jag är fullt övertygad om att såväl
kommunikationsminister Skoglund som
inrikesminister Johansson är införstådda
med alla försök att finna de möjligheter
som behövs för att vår gemensamma
strävan skall kunna ge bättre resultat:
att antalet dödsolyckor och andra
olyckor snabbt skall skäras ned.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vet inte om det beror
på mig eller på herr Hansson i
Skegrie att han fann sig föranlåten att
begära replik på vad jag hade att säga.

Jag konstaterade att det är tre faktorer
som påverkar en trafikolycka: vägen,
människan och fordonet. Ibland
kan det vara en kombination mellan
två av dessa faktorer, ibland en kombination
av alla tre.

Jag fann ingen anledning att just nu
utveckla frågan om vägarnas betydelse
i sammanhanget, därför att det är en sak
som jag sagt så många gånger tidigare.
Därför trodde jag inte att det var nödvändigt
att upprepa det Däremot är det
faktiskt på det sättet att vi tidigare icke
har varit helt medvetna om fordonets
roll i olyckssammanhang, och därför
har denna fråga inte tillräckligt uppmärksammats.
På grund därav tyckte
jag att det var lämpligt att nu uppehålla
mig något vid denna sak.

Att utbygga vägarna till god och förnäm
standard är enligt min mening ett
utomordentligt sätt att nå fram till ökad
trafiksäkerhet men, herr Hansson i
Skegrie, att utbygga vägarna till en sådan
standard enbart på något eller några
år är inte vare sig ekonomiskt eller
personellt möjligt. Det är därför som
jag säger mig att vi samtidigt också får
angripa de andra faktorerna.

Herr Hansson i Skegrie var missnöjd
med årets förslag på vägsidan. Jag
måste säga, att vi sällan har haft en
remissdebatt som varit så kemiskt fri
från anmärkningar på vägbudgeten som
denna, och därför blev jag en aning
överraskad när herr Hansson i Skegrie
tog upp denna sak, därför att här har
Konungen nämligen följt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag om 560
miljoner kronor på byggandesidan. Vad
underhållet beträffar kan sägas att anslagen
där är högre än de som föreslagits
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
därför att vi har lagt om redovis -

Fredagen den 24 januari 1901

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

ningen till kalenderår mot tidigare tilllämpade
systern med budgetår.

Herr Hansson i Skegrie kan naturligtvis
komma med samma påpekande som
herr Persson i Heden i går gjorde. Det
var han som representerade undantaget
från den kemiska friheten från viiggräl
i denna debatt. Han sade att de enskilda
vägarna inte hade fått vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade begärt. Men,
ärade kammarledamöter, frågan om trafiksäkerheten
är alltför stor för att man
skall låta den utmynna i en debatt om
något som liknar småtterier. Här får
man väl ändå inrikta sig på en kampanj
och en aktion med stora linjer och
med ett vidgat perspektiv.

Jag vill gärna i sammanhanget understryka
att det gäller för oss — och
där har vi alla ett ansvar -— att inte
lämna någonting åt slumpen, när det
gäller en propaganda eller rättare sagt
en verksamhet som syftar till ökad trafiksäkerhet.
För dagen har vi i varje
fall tre vägar att beträda: att åstadkomma
ett ökat vägbyggande, få fram bättre
fordonstyper som är trafiksäkrare och
se till att vi får skickligare och mera
ansvarskännande fordonsförare än vad
vi tycks ha i dag; den som sitter vid
ratten måste visa omdöme och hänsyn.
Jag tror, herr talman, att det är efter
dessa linjer vi måste gå.

Det var dessa synpunkter som jag
ville tillföra denna debatt, sedan herr
Mellqvist inlett den med att säga
att vi inte får stanna vid vidtagna åtgärder;
det gäller att förnya sig, vidga
och fördjupa inte bara debatten utan
också åtgärderna för ökad trafiksäkerhet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är alldeles uppenbart,
och det vill väl inte kommunikationsministern
bestrida, att ett ökat
vägbyggande och ökat vägunderhåll —
det händer en hel del på underhållssidan
— har stor betydelse ur trafik -

säkerhetssynpunkt och att ett ännu
större vägbyggande ur samma synpunkt
också skulle vara önskvärt. Men det är
som kommunikationsministern sade flera
faktorer som här influerar denna
viktiga fråga, som herr Mellqvist nu
har tagit upp till diskussion.

Jag skall inte gå in på herr Mellqvists
propå, att ett annat statsråd än herr
Skoglund borde ha hand om trafiksäkerhetsfrågorna.
Jag vill bara göra den
reflexionen om denna diskussion och
närmast rikta en maning till kommunikationsministern
att fundera över huruvida
fördelningen av medlen mellan
de centrala organen och regionalorganen
är riktig. Det finns i varje fall i det
län jag representerar en aktiv länskommitté,
men man kan inte komma ifrån
att den arbetar med oerhört begränsade
resurser. Skall man kunna följa upp
kampanjerna från Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande med
olika aktioner, måste man konstatera
att en för stor del av dessa pengar går
till den centrala verksamheten. Man
skulle faktiskt kunna låta dessa länskommittéer,
vilkas verksamhet är så
viktig för att kampanjen verkligen skall
kunna föras ut, ordna med isbaneträning,
ordna med andra övningar och
prov, studera de trafikfällor som finns
i den lokala trafiken in. m. Det är en
mängd uppgifter soin är viktiga och
som kostar ganska litet. Men, som sagt,
länskommittéerna arbetar med alldeles
för snålt tilltagna ekonomiska resurser.
Jag tror inte att det behövs så stora
belopp för att man skall kunna möjliggöra
en aktivisering av verksamheten.
Detta är en vädjan som jag vill framföra
till kommunikationsministern.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få instämma
med herr Hansson i Skegrie, att landsvägsproblemet
spelar en mycket stor
roll i trafikfrämjande syfte. Trafiken
på våra vägar och gator är en funda -

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mental ocli viktig fråga. Statsrådet talade
nyss om en förnyelse av trafikpropagandan,
och jag ber att få instämma
i hans yttrande. Jag tror det behövs en
trafikpropaganda som går i en mera
psykologisk riktning. Jag skulle vilja ge
det rådet till kommunikationsministern,
att han skaffar skickliga reklamexperter
för en dylik propaganda.

Ett annat uppslag är att den ungdom,
som i första hand borde få körkortsbevis,
får det verkliga körkortet först
efter två eller tre år, om de har kört
ansvarsfullt. Vi måste, herr talman, med
alla till buds stående medel inrikta våra
resurser på att främja trafikpropagandan
eller på andra åtgärder för att därmed
eliminera trafikdöden på våra
vägar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill till herr Eliasson
i Sundborn säga, att NTF inte är
uppbyggt såsom en vanlig riksorganisation
med länsorganisationer, utan att
det ute i länen finns frivilligt bildade
s. k. länskommittéer. Kanske det är en
brist att förbundet inte är organiserat
såsom en riksorganisation med underlydande
länsavdelningar, men NTF har
arbetat efter denna princip hela tiden
sedan sin tillkomst och utnyttjat de
frivilliga krafterna. Men dessa länskommittéer
får av NTF medel för sin verksamhet.
Jag har ingen mening om huruvida
de är tillräckliga eller otillräckliga;
jag vill bara säga att jag har sett
exempel på länskommittéer som har
utfört ett alldeles utomordentligt arbete.
.lag hoppas att jag inte förbigår någon
om jag säger att jag har varit i Värmland
och sett det utomordentliga sätt,
varpå länskommittén där arbetar. Det
finns kanske flera exempel på aktiva
länskommittéer, men jag nämner bara
denna kommitté såsom ett exempel, eftersom
jag ju rent okulärt har upptäckt
den ocli dess verksamhet.

Denna debatt bar ju bara understru -

kit angelägenheten av att man prövar
nya metoder, och det var egentligen för
att säga detta som jag begärde ordet
första gången. Vi gör inte nu på stället
marsch, utan vi är i full fart med att
pröva nya metoder.

Jag hoppas att jag inte skall behöva
tala om vägarnas stora betydelse för
trafiksäkerheten ännu en gång med anledning
av att herr Christenson också
nu fann ögonblicket lämpligt att hoppa
upp och tala om en sak som vi har sagt
så mycket om förut och som inte alls
var någon nyhet i den här frågan.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag skulle, utan att
blanda mig i den debatt om vägproblematiken
som nyss har förts här eller
ta ställning till sakfrågorna, ändå vilja
ge kommunikationsministern en eloge.
Statsrådet Skoglund har under dessa
dagar hela tiden visat ett påfallande
intresse att fortsätta debatten i uppkommande
frågor och belysa de spörsmål
som här dras fram. Annars har
man fått konstatera att det tillämpats
någon sorts besynnerlig als ob-filosofi;
man har fått ställa frågor till tomma
statsrådsbänkar och låtsas att det ändå
funnits ett statsråd till hands som lyssnat.
En sådan ordning kan omöjligen
vara tillfredsställande.

Herr talman! Under dessa dagar har
inte mycket sagts i affären Wennerström,
och självfallet skall inte heller
jag, i det läge som denna affär nu befinner
sig, säga många ord. Låt mig
bara konstatera, att jag fullkomligt delar
den — som jag nog vill påstå — allmänna
förvåning man hyser över att
det över huvud taget varit möjligt att
framlägga en försvarsbudget detta år,
utan att den uppseendeväckande spioneriaffären
och de ekonomiska konsekvenser
denna för med sig med en enda
stavelse har berörts. Nog borde det
ha varit självklart med åtminstone någon
antydan om att en spionräkning så
småningom måste presenteras för skat -

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

tebetalarna, iiven om det ännu så länge
självfallet inte låter sig göra att precisera
notan. Det begär ju heller ingen.
Men statsverkspropositionen gör som
sagt i det avseendet ingenting veterligt.

Detta är ur många synpunkter oroväckande.
Än mer oroväckande ter sig
läget i belysning av vad som i dag förmäls
om det socialdemokratiska fronderiet
mot 1963 års försvarsuppgörelse.
Man tycks vilja ompröva denna uppgörelse,
inte för att slå fast att de extra
kostnader som spioneriet förorsakat,
självfallet måste läggas utanför denna
kostnadsram, utan för att resonera om
en nedskärning, trots den av alla demokratiska
partier träffade överenskommelsen
och trots den försvagning
av vår försvarskraft som det Wennerströmska
landsförräderiet tyvärr måste
innebära. Jag kan inte hjälpa, herr talman,
att jag tycker att det perspektivet
inger verklig oro.

I detta sammanhang vill jag också
säga några ord till den frånvarande
inrikesministern i hans egenskap av
polischef. För att gå rakt på sak: När
har vi att vänta slutbesked rörande resultatet
av utredningen av den tragiska
händelsen i höstas, då hela utredningen
av spionerihärvan och dess skadeverkningar
höll på att komma av sig eller
stoppas upp genom brister i bevakningen
av den ende som har möjlighet
att skapa den önskade klarheten, nämligen
spionen själv? Den händelse jag
syftar på, var rykande aktuell, när vi
förra gången mötte upp till remissdebatt.
Det är nu som bekant rätt länge
sedan. Men ännu har i denna klart avgränsade,
mycket begränsade fråga om
ansvaret för bristerna i vakthållningen
allmänheten inte fått någon som helst
redovisning. Jag kan omöjligt tänka
mig att inrikesministern kan känna sig
till freds med denna utredningstakt —■
den är inte olik farthållningen hos eu
snigel som går på lägsta växel! Man
kan naturligtvis säga att det inte spelar
någon roll, om redovisningen kommer

i dag eller i morgon eller i övermorgon,
men jag tror inte att man får se saken
på det sättet. Jag har svårt att finna
att ett förhalande som detta verkligen
är ägnat att skapa det rätta förtroendet
för effektiviteten i myndigheternas sätt
att agera och fungera i detta mycket
uppmärksammade fall.

Herr talman! Jag har i övrigt — vilket
inte är så underligt med tanke på
den monstruösa talarlistan — förekommits
av en rad talare, herr Nelander,
herr Gustafsson i Borås, herr Hedin
och andra, som med skärpa och stort
allvar tagit upp till belysning en del
frågor som just nu engagerar hela den
offentliga debatten. Det gäller urartningstendenserna
inom film och massmedia,
det behjärtade censuringripandet
i ett visst fall, medborgaruppbådet
till försvar för kristendomsundervisningen
i skolorna och andra
spörsmål av principiellt närbesläktad
natur. Jag skulle i och för sig kunna
nöja mig med att instämma, men
det finns i fråga om den landsomfattande
petitionsrörelsen till förmån för
en betryggande kristendomsundervisning
en aspekt, som inger mig oro och
som jag vill säga några ord om.

På sina håll i pressen —- jag vet inte
hur man inom regeringen i dag ser på
saken, efter den med en sådan enastående
framgång genomförda aktionen
— har gjorts gällande, att man inte behöver
ta någon hänsyn till sådana här
icke officiellt sanktionerade eller regisserade
opinionsmätningar; man har talat
nedvärderande om »utomparlamentariska
aktioner» o. s. v. De skulle utan
vidare bara kunna läggas till handlingarna.
Är det verkligen möjligt att
vidhålla och urgera en sådan uppfattning?
Jag kan inte tänka mig det.

Det har tidigare i debatten gjorts utflykter
in i historien, t. o. m. till främmande
regentlängder. Låt mig, herr talman,
erinra om att så alldeles okända
i svensk historisk tradition är ju inte
petitionsrörelser med denna upplägg -

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning. Får jag påminna om att t. ex. De
Geers strid mot fyrståndsväldet, alltså
representationsfrågans lösning, ju föregicks
bl. a. av en omfattande opinionsrörelse
med namnlistor och adresser.
Det har nämnts siffran 60 000 namnunderskrifter.
Det finns, såvitt jag vet,
i den historiska litteraturen inga som
helst uttryck för klander mot denna
form av opinionsbildning och opinionsbearbetning.
Skulle vi inte i dag, 100
år senare, ha kommit så långt i demokratiskt
tänkande att vi betraktar det
som självklart att människor skall ha
rätt att även med den metod som kom
till användning hösten 1963 i en för
hela vårt folk viktig fråga, göra sitt
inflytande gällande? Jag bara ställer
frågan.

I Dagens Eko blev för en tid sedan
eu känd person tillfrågad om sin syn
på den här aktionen. Hans svar kom
att lyda, att denna opinionsbildning har
samma värde som när man hör en
väderleksgubbe förutsäga vädret för ett
halvår framåt -— den förpliktar till
ingenting. Detta fick alltså denne herre
stå och säga i Sveriges Radio utan att
bli motsagd! Jag tillåter mig beteckna
en sådan programuppläggning såsom
helt otillständig.

Vad som genom denna medborgarmanifestation
har fastslagits är ingenting
annat — men det är viktigt nog —
än att kristen tro och kristna etiska
värden är djupt rotade hos vårt folk.
Naturligtvis gör ingen människa gällande
att de två miljonerna skulle representera
någon speciell skolexpertis,
men det är inte det som det är frågan
om nu. Vad som eftersträvats, och uppnåtts,
är att få opinionsläget i denna
fråga klarlagt. Man har sagt ifrån att
man inte vill acceptera någon stympning
av kristendomsundervisningen.
Sedan finns det nog, herr talman, skolexpertis
som kan mobiliseras för att på
ett betryggande sätt i opinionsrörelsens
anda anvisa vägar att lösa problematiken
kring lärotimmarna. Jag skall inte

säga mer på denna punkt. Låt mig bara
möjligen tillägga att det kanske inte
vore särskilt lyckligt att — som någon
talare i går föreslog — nu, innan petitionslistorna
ens burits fram, inbjuda
till kompromisser med prutningar och
jämkningar. En sådan uppläggning av
saken vore olycklig.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! De ärade kammarledamöterna,
åtminstone de som hängde
med till det bittra slutet av förra årets
remissdebatt, erinrar sig kanske att
herr Cassel såsom siste talare vädjade
till riksdagspartierna att till nästa remissdebatt
om statsverkspropositionen
begränsa antalet talare till ett mindre
antal personer »kända för ordkarghet
och lapidarisk framställningskonst» för
att därmed ge debatten kraft och mening.
Hans vädjan, framförd i all vänskaplighet,
har haft ringa för att inte
säga ingen effekt. Talarlistan blev i år
längre än på mycket länge. Herr Heléns
behjärtansvärda initiativ att hyfsa
ekvationen, bl. a. genom uppdelning av
debatten på ämnesområden, blev en ropandes
röst med snabbt utdöende eko.
Herr Cassel synes vilja leva som han
lär — han hörsammade sin egen vädjan.
När han såg den väldiga talarlistan,
begränsade han sig så långt det
över huvud taget var möjligt — han
bröt loppet innan det ens börjat.

Även jag borde naturligtvis ha hörsammat
herr Cassels vädjan, men eftersom
jag hamnat på talarlistan, är det
ingenting att göra åt saken. Jag hoppas
att herr Cassel inte blir ledsen för det.

Det är för mycket sagt att detta är
en debatt i verklig mening. Då och då
flammar det upp en liten eld kring
brännbara ämnen, men den slocknar
snart och överläggningarna återgår till
talarlistans långa rad. En del tar god
tid på sig, en del talar snabbt, andra
långsammare. Finansminister Strängs
främsta egenskap är knappast ett ord -

Fredagen den 24 januari 1904

Nr 5

Vid

kargt och lapidariskt uttryckssätt men
väl eleganta formuleringar av icke oansenlig
längd, men hans budgettal kan
bilda lämplig bakgrund till de poänger
som sedan kommer i debatten.

Nu har vi hunnit en bit in på den
tredje långa dagens färd mot natt, och
närmare kvällen kanske längtan till
hembygden tar överhand och förkortar
talarlistan. Eu del har redan försvunnit
från den.

Att söka få till stånd en rimligare
ordning är väl ändå en tanke som vi
får hålla levande. Jag tror inte att vi i
den delen skall hoppas alltför mycket
av en författningsreform.

Jag övergår nu till statsverkspropositionen.
Till överraskningarna i regeringens
utspel i år hör den föreslagna
höjningen av barnbidraget — även om
nyheten läckte ut till ett regeringen
närstående organ — särskilt mot bakgrunden
av vad som hänt i riksdagen
under de två föregående åren. Under
dessa två år har andra lagutskottet avstyrkt
och riksdagsmajoriteten avvisat
i motioner föreslagna höjningar. I utskottets
utlåtande hette det att man
»vid en diskussion av stödet åt barnfamiljerna
icke alltför ensidigt fick inrikta
sig på stöd i form av allmänna
barnbidrag». Det kunde ifrågasättas om
inte andra och bättre former för samhällets
stöd åt barnfamiljerna än bidrag
kunde tillskapas. Utskottet hänvisade
till pågående utredningar, bl. a.
den sittande skatteberedningen och menade
att »det var möjligt att man inom
beskattningssystemet kunde skapa regler
som bättre än nu tillgodoser barnfamiljerna».
För två ar sedan var utskottet
enigt om denna uppfattning.

»Skall någonting göras bör det ske sedan
vi har fått en klar bild av vad man
rimligen bör satsa på. Man skall inte rusa
i väg bara för att man tycker att någonting
måste göras. Och man bör inte
stämpla dem som inte vill godkänna
framförda yrkanden såsom människor,
vilka säger nej och vill låta välfärds -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

bussen passera dem som bäst behöver
få följa med den.»

De sisla meningarna är icke mina
egna, de framfördes vid förra årets debatt
i denna fråga av en mycket aktad
ledamot av regeringspartiet. Inte kunde
man väl ana att frukten av detta närmande
nio månader senare skulle bli en
höjning av bidraget med 150 kronor.
Ilegeringen gör det ingalunda lättare
för de utredningar den tillsätter. Skatteberedningen
måste vid sina överväganden
om familjebeskattningens utformning
ta hänsyn till barnbidragens storlek.
Utredningens förslag väntas om
några månader.

Ena året avvisas förslag med hänvisning
till pågående utredning, nästa år
iå utredningen år nära den tidpunkt då
resultat skall framläggas, låtsas man
nte om att den existerar. Det rimmar
inte särskilt val med det planeringstänkande
som finansministern talar så
mycket om i statsverkspropositionen,
bilaga 2.

Den i år föreslagna höjningen är i
realiteten ett belägg för hur svårt det
är att tillgodose barnfamiljerna enbart
med barnbidrag. Bidraget var ursprungligen,
1948, 260 kronor. Det höjdes till
290 kronor, alltså med 30 kronor, när
de skattefria barnavdragen kort tid
därefter slopades även vid kommunalbeskattningen.
Det var enbart en kompensation
för denna ändring. På denna
nivå stod bidraget stilla till 1957, alltså
i tio år. Då höjdes beloppet till 400 kronor.
Motivering: kompensation för penningvärdeförsämringen.
Det skulle ha
höjts än mer, om det skulle ha återfått
sitt ursprungliga värde.

Nästa höjning kom 1960, då till 450
kronor. Motivering: kompensation för
omsättningsskattens införande. Ett år
senare, på hösten, kom nästa höjning
nämligen till 550 kronor. Motivering:
kompensation för höjning av omsättningsskatten
och till en mindre del en
standardförbättring. Till huvudsaklig
del är höjningarna sedan 1948 alltså en -

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bart en kompensation för den fortgående
penningvärdeförsämringen och
för höjda indirekta skatter.

Ändringen 1947 blev inte vad man
syftade till. en förbättring, annat än
temporärt för en del barnfamiljer, för
de bäst behövande. Med hänsyn till inflationen,
löneutvecklingen och den
skärpta progressiviteten skulle ett bibehållande
av de skattefria barnavdragen,
som avskaffades 1947, ha haft en gynnsammare
effekt för barnfamiljerna.
Hade detta avdrag fått följa med i höjningen
av övriga ortsavdrag — och något
annat är svårt att tro — skulle de
i dag ha varit cirka 1 800 kronor för
de två första barnen och 2 750 kronor
för tredje och följande barn.

Med nuvarande marginalskatt, cirka
25 procent i lägsta inkomstskiktet, skulle
det ha inneburit en högst väsentlig
skattelättnad för barnfamiljerna. De
gång på gång återkommande höjningarna
av barnbidraget visar att man inte
enbart med denna metod kan ge barnfamiljerna
en verklig förbättring. En
kombination av bidrag och avdrag är
en bättre lösning.

När man söker efter motiveringen för
den föreslagna höjningen finner man
inte särskilt mycket. Proposition nr
16, avgiven av statsrådet Ulla Lindström,
är på tre sidor och innehåller
ingenting utöver den ändring av lagen
som behöver göras. Går man till socialhuvudtiteln
finner man att den enda
motivering socialministern ger är att
en förstärkning av familjestödet är så
angelägen att den inte bör uppskjutas.
Då är de åberopade utredningarna
plötsligt borta med vinden. Det avgörande
skälet vill socialministern med
sin av alla uppskattade försynthet inte
ens nämna i propositionen.

Att barnfamiljerna släpar efter råder
det inga delade meningar om. Inte heller
råder det delade meningar om att
det är angeläget att något göres. Men
hur? Att en höjning den 1 juli får en
snabbare effekt än återinförandet av

ortsavdraget kan jag inte bestrida. Jag
tror det är tekniskt mera komplicerat
att få ortsavdraget att verka tidigare
än bidraget. Ur den synpunkten har
alltså bidraget ett övertag. Men det är
inte en tillfredsställande ordning att
föregripa en utredning som närmar sig
slutet av sitt arbete.

I den tyska skolgrammatiken förekom
en mening som exempel på substantivsjukan
i det tyska språket: »Det
är saligare att giva än att taga.» Detta
uttrycks på tyska i en annan formulering
än vi har i svenskan. Något av
detta har förmodligen föresvävat finansministern
när han skulle klara utgifterna
i årets budget. Vad man ger
syns mer och regeringen framstår för
alla som alla goda gåvors givare. Vad
man tar tillbaka märks inte så mycket.
Regeringen ger med ena handen och
tar tillbaka med den andra. Från en
del barnfamiljer tar den mindre, från
en del lika mycket och från andra mer
än man ger. Att klara utgifterna genom
att slopa avdragsrätten för folkpensionsutgmen
är vad min matematiklärare
skulle ha kallat en föga elegant lösning,
men man löser ändå ekvationen även
om lösningen är klumpig. Även detta
sker utan hänsyn till skatteberedningens
pågående arbete. Utredningens mål
var väl ändå att försöka mildra den
statliga inkomstskatten, inte tvärtom.
Finansministern griper in i frågor som
utredningen sysslar med. Inte kan man
väl kalla det en konsekvent och rätlinjig
politik.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Vid ett evenemang förra
året hälsades officiellt »Riksdagen
med damer» välkommen. Denna lapsus
att använda en så mossbelupen fras betydde
inte, att de kvinnliga riksdagsledamöterna
med eller utan herrar kände
sig mindre välkomna, även om man
här och var med förvåning drog litet
på munnen. Däremot är detta ett av
alltför många symptom på, att man in -

Fredagen den 21 januari 19(M

Nr 5

:t:t

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om alla kretsar i vårt samhälle ännu
både i tankar och talesätt sitter fast i
och domineras av förlegade föreställningar
från fordomdags av ett samhälle
med kompakt mansdominans, detta trots
att i vårt land kvinnornas sociala frigörelse
under senare år tagit stora steg
framåt, även om den långtifrån ännu
iir slutförd. Denna utveckling sammanhänger
med att kvinnorna i allt större
utsträckning dragits in i förvärvslivet.
Denna process kommer att fortsätta -—
man kan tycka bra eller illa om den.
Kvinnorna har härigenom väckts till
en ny medvetenhet, som bl. a. tar sig
uttryck i starka krav på samhället.
Kvinnorna kräver i allt större utsträckning
jämlikhet.

Samhällets omställning till denna sedan
lång tid tillhaka pågående process
visar emellertid på en stor eftersläpning.
Härigenom har stora svårigheter
skapats — inte bara för kvinnorna själav
utan också för familjen som helhet.
Enligt min mening måste det vara ett
demokratiskt samhälles självklara plikt
att snabbare och med bättre och mera
långtgående perspektiv dra konsekvenserna
av denna pågående förändring
och därmed få bort dessa svårigheter.

Mäns och kvinnors fullständiga jämlikhet
i samhället förutsätter att de spelar
en i stort sett likartad roll i produktionsprocessen.
I dagens Sverige
finns enligt min uppfattning goda möjligheter
att uppnå en ökad jämlikhet
mellan könen, men då måste samhället
utveckla en målmedveten politik i detta
syfte. Detta är inte bara ett demokratiskt
rättvisekrav, det är också förutsättningen
för fortsatt snabb utveckling
av landets ekonomiska liv och för
höjandet av folkets levnadsstandard.

De s. k. kvinnofrågorna har nu verkligen
blivit stora samhällsproblem, som
angår alla medborgare i landet. De måste
få en lösning, som på ett bättre sätt
underlättar kvinnornas fortsatta sociala
frigörelse, vilket bidrar till att definitivt
brvta ner manssamhället.

Den begränsade taletiden tillåter inte
att jag utvecklar mina synpunkter över
hela fältet. Låt mig därför bara få ta
upp en del — den som främst berör
arbetsmarknadsfrågorna.

Allas rätt till arbete står inskrivet i
det nya författningsförslaget. Ofta framhåller
man från ansvarigt håll — och
så har även gjorts flera gånger i denna
kammare — att arbetskraften i Sverige
redan är »maximalt utnyttjad» -—
det förekommer endast en viss säsongarbetslöshet
och vissa tillfälliga flyttningssvårigheter
i samband med strukturförändringen.
Detta är felaktigt och
ger en falsk bild av det verkliga läget.
Vi har nämligen i stället ett par hundra
tusen medborgare, som är arbetslösa i
den meningen, att de gärna vill och kan
ta förvärvsarbete men inte har någon
möjlighet att finna sådant på den plats
de är bundna vid. De flesta av dessa
är gifta kvinnor, särskilt i åldern 25—
55 år.

Det är ett slöseri med samhällets resurser
att otillräckligt utnyttja den arbetskraft
vi har inom landet och det
skapar problem med immigration i allt
större utsträckning. Det måste vara en
oklok politik, men förhållandet innebär
också stora orättvisor mot den enskilde
individen. Kvinnor som berövas möjlighet
till önskat förvärvsarbete förlorar
inte bara inkomsten av detta. De
är också diskriminerade i fråga om semester
och sjukersättning, tjänstepension
och arbetslöshetsunderstöd. Enligt
vår uppfattning måste man — i enlighet
med författningsutredningens förslag
om allas rätt till arbete och inkomst
— få denna arbetskraft registrerad
som arbetslös och också finna
lämpliga former för att lämna den arbetslöshetsunderstöd.

Avskaffandet av denna dolda arbetslöshet
hänger bl. a. intimt ihop med
frågan om bättre spridning av arbetstillfällena
över hela landet. Företag
måste placeras där arbetskraften finns.
Stat och kommun måste här ta initia -

3 — Andra kammarens protokoll 19C>4. Nr 5

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tiv. Kommunallagen måste ändras därhän,
att man i större utsträckning ger
kommunerna möjlighet att själva få bedriva
sådan verksamhet.

I samband med diskussionerna om
likalönen har också här i kammaren
många gånger tidigare berörts frågan
om den stora betydelse det har att ge
den kvinnliga arbetskraften en med
männen jämbördig ställning på arbetsmarknaden.
Då har alltid starkt framhållits
utbildningens och kvalificeringens
stora betydelse. Detta finner jag
riktigt. Om de nuvarande könsspärrarna
definitivt skall kunna brytas så måste
dessa problem om utbildning och kvalificering
bättre uppmärksammas. Men
jag anser inte att man endast skall nöja
sig med att konstatera detta. Här fordras
mera aktiva insatser från samhällets
sida än hittills. Här fordras påverkan
både av arbetsgivarna och arbetskraften,
såväl den manliga som kanske
framför allt den kvinnliga arbetskraften.
Det fordras bättre påverkan på föräldrar
och skola och i hela detta viktiga
arbete måste bl. a. massmedia utnyttjas
på ett bättre sätt. Skolornas yrkesorientering
måste effektiviseras. Yrkesvägledningen
måste få en bestämd
inriktning på att aktivt medverka till
att flickorna vidgar sitt yrkesval. Omskolningskurser
måste ordnas inte bara
för husmödrar och de olika kategorier
som nu kan få möjlighet att besöka dessa.
Man måste också ändra bestämmelserna
så att även kvinnor i typiska låglöneyrken,
som tidigare aldrig fått möjlighet
till utbildning och kvalificering,
kan ges denna möjlighet.

Tidigare i debatten har talats om de
stora bristområdena och personalsvårigheterna.
Det viktigaste här är enligt
vår uppfattning att göra dessa former
för yrkesarbete så ekonomiskt attraktiva,
att de lockar till utbildning.

Om kvinnorna definitivt skall kunna
förvandlas från att vara en arbetskraftsreserv
till en omistlig och naturlig del
av hela den svenska arbetskraftsresur -

sen måste vi enligt min uppfattning skapa
sådana sociala förhållanden, att det
blir möjligt att i största utsträckning
arbeta på heltid. Som ett led i denna
utveckling spelar eu fortsatt arbetstidsförkortning
eu mycket stor roll liksom
en fortsatt och snabbare utbyggnad av
den samhälleliga servicen. Men för närvarande
och troligen också för en rätt
lång tid framåt är en väsentlig förutsättning
för att kvinnorna skall kunna
ta önskat förvärvsarbete att man skapar
många fler arbetstillfällen på deltid.

Industrierna har på sina håll positiva
erfarenheter av deltidsarbete för kvinnor.
Helt nyligen hade man på Volvo
i Göteborg så stora svårigheter att få
arbetskraft att man genom länsarbetsnämnden
beslöt sig för att undersöka
om det fanns kvinnor villiga att ta deltidsarbete.
Man upptäckte då, enligt
länsarbetsnämndens yttrande -— och
detta så sent som förra veckan — att vi
har en icke obetydlig reserv, som man
sade — jag för min del vägrar att använda
ordet reserv; jag säger resurs —
av sådan arbetskraft. Ja, sådant är läget
överallt i dag och det borde inte vara
någon ny upptäckt.

Vi måste på allvar undersöka vad vi
på denna väg kan uppnå för att öka
sysselsättningen för kvinnor och därmed
också öka arbetskraftstillgången i
Sverige. För de deltidsarbetande måste
emellertid skapas trygghet och likställdhet
i anställningen, liksom de måste få
en rimlig andel av de heltidsanställdas
sociala förmåner: semester, pension och
i vissa fall sjuklön. Förhållandena får
inte vara som vid Göteborgs spårvägar,
där de deltidsanställda enligt uppgift
från slutet av förra året hade 5 kronor
och 83 öre per timme mot de heltidsanställdas
6 kronor 24 öre, trots att
de deltidsanställda saknar alla sociala
förmåner; bl. a. får de inte sjuklön.

Det inträffade att när Göteborgs spårvägar
vid ett tillfälle i slutet av fjolåret
ledigförklarade 60 tjänster för heltidsanställda
måste man införa den

Fredagen den 24 januari 1904

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

spärren att endast 30 av dessa tjänster
stod öppna för kvinnor, hur goda meriter
de övriga sökande kvinnorna än
hade. Man måste reservera halva antalet
tjänster för manliga sökande, ty annars
skulle det snart bara vara kvinnor vid
företaget. .lag kan inte hjälpa att eu
liten tanke på rädsla för kvinnornas
konkurrens smyger sig in när man får
reda på sådana förhållanden. För att
skapa rättvisa åt de deltidsanställda och
fler anställningsmöjligheter måste stat
och kommun gå i spetsen.

De förvärvsarbetande mödrarnas svåraste
problem är barntillsynen. Många
hindras från att ta ett önskat förvärvsarbete
på grund av omsorg och ansvar
för barnen. Det är enligt min mening
alldeles rätt att barnen kommer i första
hand, men förhållandet kan också skapa
konflikter av annan art som kan få
mindre lyckliga följder. Ansvariga myndigheter
får heller inte tillåta att barnen
kommer i kläm i den brytningstid
vi nu befinner oss i och får ett sämre
utgångsläge på grund av den pågående
förändringen i samhället.

Den stora eftersläpning som sedan
länge rått beträffande utbyggnaden av
barninstitutioner bottnar väl bl. a. i att
daghemmen sedan årtionden betraktats
som en nödlösning framför allt för ensamstående
mödrars barn. Vetenskapliga
rön vittnar emellertid om att barn
till förvärvsarbetande mödrar som tagit
daghemmen i anspråk inte är sämre
psykiskt eller fysiskt utvecklade än
andra barn. Vad som i dag framför allt
krävs är en ökad svensk forskning på
detta område, ett bättre tillvaratagande
av utländska rön och en saklig upplysning
till allmänheten.

Innan jag slutar — jag skall avstå
från att beröra både skattefrågorna och
servicefrågorna ■— vill jag bara säga
några ord om de allmänna barnbidragen.
Dessas införande har betytt mycket
både för barnfamiljernas ekonomi och
för kvinnornas självkänsla. De har
emellertid inte alls följt med i stan -

dardhöjningen, och på senare tid har
allt starkare röster höjts för att man
måste ompröva fördelningen av barnkostnaderna.
Den höjning som regeringen
föreslagit i år ser vi som ett första
steg i denna omfördelning. Den kan
emellertid för många barnfamiljer bli
illusorisk på grund av ökade utgifter
för skatt och hyra. Vi vill därför att de
allmänna barnbidragen fram till år 1970
skall höjas så att de utgår med en tredjedel
av de verkliga barnkostnaderna.
Dessa uppskattades redan år 1962 till
5 000 kronor per år och barn enligt
ekonomen Per Holmberg. Fn konkret
plan för en sådan höjning bör framläggas
av regeringen.

Herr Björkman, som hade ordet före
mig, ansåg att det skulle utgöra en högst
väsentlig lättnad för barnfamiljerna, om
högerns barnavdragslinje följdes. I
realiteten — det vet vi — skulle detta
dock betyda att man lämnade större
barnbidrag till de familjer som har de
största inkomsterna.

Man bör i detta sammanhang också
kunna finna former för att lämna ekonomisk
kompensation till alla de mödrar
med barn i småbarnsåldern som
tvingas sluta sitt förvärvsarbete på
grund av samhällets försummelser i
fråga om barninstitutioner och dylikt
liksom till andra mödrar som av olika
anledningar inte kan ta önskat förvärvsarbete.
Också de kvinnor som själva
önskar vara hemma under barnens
småbarnsålder måste komma in i denna
kategori för ekonomisk kompensation.

Herr talman! Alla frågor som berör
kvinnornas pågående frigörelseprocess
är stora och svåra. De berör, som jag
förut sagt, hela vårt samhälle. Emellertid
är de av en sådan angelägenhetsgrad
att vi måste ställa ännu större resurser
till förfogande.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Det krävs inte så litet
självövervinnelse och mod för att så
här på remissdebattens tredje dag ta
till orda. Jag har också övervägt, om
jag inte skulle stryka mig från talarlistan,
men kommit till den slutsatsen
att jag inte borde göra det. Vi som
kommer sist på talarlistan har kanske
många gånger lika viktiga synpunkter
att framföra som talarna på den första
delen av listan. Jag förstår emellertid
att det skulle vara välkommet, om en
hel del av oss strök sig. Jag skall emellertid
söka så långt som möjligt inskränka
mitt anförande.

Det är närmast två frågor som jag
tänkte beröra, nämligen åldringsvården
och nykterhetsvården.

Åldringsvården har ju diskuterats i
många olika sammanhang under senare
år och frågan har även tagits upp i
denna remissdebatt. I ärlighetens namn
måste man erkänna att för närvarande
så mycket är i görningen då det gäller
att söka bot mot det rent katastrofala
läge, vari åldringsvården befinner sig,
att det inte finns anledning att så ingående
diskutera detta problem, även
om det kunde vara mycket att säga i
anledning av den undersökning som
gjorts av socialpolitiska kommittén beträffande
den framtida vården av åldringarna.
Jag skall i stället begränsa
mig till ett område som enligt min mening
har ägnats alltför liten uppmärksamhet.

I sin iver att lösa de problem inom
åldringsvården som i dag är mest överhängande
har man skjutit i bakgrunden
de krav och förslag som gång efter annan
framförts då det gäller ökade resurser
på forskningens område och förebyggandeåtgärder
i syfte att nedbringa
det stora vårdbehov som nu föreligger
för åldringarnas del. Det behövs en
intensifierad hälsokontroll i de åldrar
då de s. k. ålderssjukdomarna ger sig
till känna. Genom en sådan hälsokontroll
skulle med säkerhet den nuvaran -

de trängseln vid långtidsvårdsavdelningarna
kunna i väsentlig grad minskas.
Det råder alltfort stor okunnighet om
de åtgärder som den enskilde individen
själv kan vidta för att förebygga ett
onormalt tidigt åldrande. Vad vet vi
egentligen om den inverkan som exempelvis
dieten har på den åldrande människan?
Hur allvarligt påverkas vi
egentligen av den rytm och den livsföring
över huvud taget som människan
i det moderna samhället måste inpassa
sig i? Bristen på kunskaper inom detta
område leder oftast till allvarliga sjukdomstillstånd
som läkarkåren — med
några få undantag — icke kan bemästra.

Det bedrives s. k. PR-verksamhet på
olika områden i vårt samhälle. Jag har
en känsla av att det skulle behövas en
intensiv PR-verksamhet bland medicine
studerande och bland läkarna över huvud
taget för att väcka intresse för den
geriatriska vården. Jag tror att jag bedömer
situationen riktigt, då jag förmodar
att det från läkarnas synpunkter
förefaller mera inspirerande att arbeta
med ett ungt klientel än att lappa och
laga gamla utslitna människor som i alla
fall enligt naturens ordning snart skall
do. Har jag rätt i min förmodan, är det
på tiden att man tänker om.

Jag skall låta det sagda vara nog,
även om det skulle vara ytterligare mycket
att diskutera om åldringsvården.
Men det blir kanske tillfälle att återkomma
till dessa spörsmål.

Den andra frågan som jag ville beröra
är nykterhetsvården. På detta område
finns utrymme för nya friska initiativ.
Trots den ganska nyligen företagna
utredningen har man ett intryck
av att åtminstone vissa problem av delkaraktär
borde bli föremål för ytterligare
utredning. Allteftersom tiden går
och erfarenheter vinnes, accepteras allmänt
den uppfattningen att alkoholismen
bör betraktas som en sjukdom.
Men då måste också följden bli att de
alkoholskadade i samma utsträckning

Fredagen den 24 januari 1904

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som andra sjukvårdsbehövande erhåller
medicinsk behandling. Den alkoholskadade
skall inte kanna sig straffad av
samhället för det sjukdomstillstånd vari
han befinner sig, utan vården skall anses
som en förmän, fullt jämförbar med
övrig sjukvård.

.lag vet att det härvidlag blir fråga
om svåra gränsdragningar. Var går
gränsen mellan alkoholmissbruk och alkoholism?
Otfast är också den alkoholskadade
ett socialfall med alla de komplikationer
detta medför. Men trots alla
sådana frågeställningar kommer den
medicinska sidan av problemen i förgrunden.
Detta gör i sin tur att vägande
skäl talar för att nykterhetsvården
borde underställas medicinalstyrelsen i
stället för som nu socialstyrelsen. Denna
frågeställning är inte ny, utan den
har berörts i flera sammanhang.

Så vill jag säga några ord om anstaltsvården.
Vi har under senare år
fått en välbehövlig och i vissa fall förnämlig
upprustning av våra vårdanstalter
för alkoholskadade. Som exempel
kan jag nämna Gudhcmsanstalten i
mitt eget län. Där har vi medicinsk utrustning,
terapeutisk verksamhet, ljusa
och vackra lokaliteter för såväl arbetsplatser
som fritidsutrymmen. Vi har en
särskild sjukvårdsavdelning med tillgång
till läkare, och vi har utomordentligt
kunnig och lämplig personal som
så långt som möjligt söker skapa trivsel
inom anstaltsområdet.

När man tar del av den undersökning
som har gjorts av den socialpolitiska
kommittén, finner man att stort utrymme
där har ägnats åt diskussioner
om klientelblandning på våra ålderdomshem.
Men man kan i ännu högre
grad tala om klientelblandping på våra
anstalter för alkoholskadade. Dit överflyttas
rena asylfall, som inte är mottagliga
för någon sorts behandling, till-,
sammans med unga alkoholister, vilka
för första gången introduceras i anstaltslivet.
Som sparv i tranedans bland
de tvångsintagna kommer en och an -

nan frivillig som, så snart det övriga
klientelet får reda på att han på egen
begäran omhändertagits på anstalten,
utfryses ur gemenskapen såsom varande
osolidarisk.

Nu kan anföras att det finns anstalter
där enbart frivilliga vårdas, men
denna i och för sig välbetänkta anordning
har inte fått en rationell lösning.
Den som frivilligt begär vård på alkoholistanstalt
får ju förmodas ha insikt
om sin situation och således vara inställd
på att själv medverka till en förbättring
av sitt tillstånd. Där finns alltså
den förnämsta förutsättningen, nämligen
att den vårdbehövande är positivt
inställd till den behandling han skall
få. Då bör ju i rimlighetens namn också
den mest effektiva behandling kunna
beredas honom. Detta krav kan i regel
inte tillgodoses vid flertalet av våra
vårdhem i dag. De vårdanstalter som
har resurser nödgas belägga dem med
ett klientel, som i stort sett är opåverkbart
för varje slag av behandling. Utan
tvivel skapar tvångsintagningarna, hur
nödvändiga de än är, ett psykologiskt
motstånd som försvårar tillfrisknandet
hos den alkoholskadade. Därför är allt
som kan stimulera till frivillig intagning
av största betydelse. Först när den
alkoholskadade blir medveten om samhällets
vilja att stödja och hjälpa i den
uppkomna situationen kan spänningen
mellan den vårdtagande och den vårdgivande
parten elimineras.

Beträffande äldre alkoholister har vi
också ett stort problem. Det är icke
lämpligt att de vandrar ut och in på
våra vårdanstalter för yngre alkoholister.
För dem behöver det finnas särskilda
vårdhem, någon sorts ålderdomshem
dar de inte bara behandlas för sin alkoholism
utan också kan få känna någonting
av den vård och den omsorg
som man ger på ett vanligt ålderdomshem.

Mycket övrigt vore att andraga i denna
för individ, familj och samhälle så
viktiga fråga. Men jag skall inskränka

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mig till att som avslutning uttala ett
önskemål om en effektivare eftervård
för nämnda klientel. Dagen för utskrivning
från anstalten emotses med stor
förväntan, men just den dagen är den
mest kritiska. Den efterlängtade friheten
medför stora påfrestningar. Ett arbete,
en bostad kan i lyckligaste fall
ordnas med myndigheternas bistånd.
Ibland kan den utskrivne klara den detaljen
själv —- det beror på vilken anställning
han tidigare bar haft. Men
hur klarar han fritiden, om han inte
har en familj som ger honom det skydd
och det stöd han behöver? Vi har en
del inackorderingshem, som är alldeles
utmärkta och som säkerligen hjälper
många att klara sig på egen hand, men
vi har inte ett tillräckligt antal sådana
hem.

Jag skulle också önska att man på
detta område kunde ordna en hjälpverksamhet
i likhet med vad man har
på mentalsjukvårdens område. Där får
den utskrivne patienten med jämna
mellanrum besök av läkare från det
sjukhus där han vårdats. Både den utskrivne
och hans anhöriga har alltså
möjlighet att tid efter annan dryfta de
problem som uppstår. Det måste vara
en trygghet och ett stöd i svåra situationer.

Jag vet att denna fråga är svår att
lösa på samma sätt som man har gjort
inom mentalsjukvården. Där har man
ett visst begränsat område, en räjong,
medan nykterhetsvårdens klientel i regel
kommer från hela riket. Men om
man lade manken till riktigt, skulle det
kanske gå att ordna en liknande hjälpverksamhet,
som i så fall skulle bli av
stor betydelse vid eftervården. All eftervård
bör planeras i god tid, så att
man i den öppna vården är beredd att
ta emot vederbörande och ge honom
fortsatt hjälp. Det räcker inte med enbart
ekonomiskt stöd. Den psykologiska
hjälp som kan ges av vidsynta och
intresserade medmänniskor är med säkerhet
lika viktig.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Under de senaste dagarna
bär jag haft tillfälle att delta i
första lagutskottets behandling av JO:s
berättelse. Det har då slagit mig med
en viss förvåning att klagomålen och
ärendena i övrigt under 1963 har nått
rekordsiffror, vilket även JO själv framhåller.
Antalet klagomål uppgick 1961
till 983. Den siffran uppgick under 1962
till 960 och steg under 1963 till 1 224.

Trots en ökning av antalet avgjorda
mål har även balansen stigit. Av totalt
1 781 under 1963 föreliggande ärenden
avgjordes 287 genom avskrivning
utan åtgärd, övriga slutbehandlade ärenden
föranledde någon form av åtgärd,
6 gick till åtal och inte mindre än 1 058
tillhörde gruppen »i övrigt behandlade»,
som det heter. Den sista siffran innebär
att mer än en fördubbling har skett sedan
1952, alltså ungefär under en tioårsperiod.

Förra året tillsattes en JO-utredning
för att se över JO:s verksamhet med anledning
av den redan då iakttagna ökningen
i arbetsbelastningen. Den ökningen
kan väl inte bara hänga ihop
med JO:s ökade kompetensområde sedan
1957, då JO fick syssla även med
vissa kommunala myndigheters verksamhet.
Vi tycker säkert alla och med
fullt fog att JO-institutionen är en ytterst
värdefull tillgång, när det gäller
att garantera rättssäkerheten. Den är en
utomordentlig säkerhetsventil. Men jag
kan inte underlåta att fråga: Är det ett
gott samhällstillstånd med idel balanserade
och harmoniska människor, om antalet
klagomål mot myndigheterna stiger
på det sätt jag här antytt?

Antingen ökar väl antalet fall av fel
och misskötsel i förvaltningen — och
det vill vi väl inte gärna tro — eller
också är ökningen av klagomål ett tecken
på växande svårigheter i den känslomässiga
och övriga anpassningen hos
medborgarna, eventuellt betingade av
att samhället inte i tillräcklig grad befrämjar
en gynnsam individuell utveck -

Fredagen den 21 januari 1964

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ling hos medborgarna, .lag är givetvis
inte beredd att uttrycka någon bestämd
mening om orsakssammanhangen, jag
har bara velat rikta uppmärksamheten
på förhållandena.

Trots ökningen av antalet JO-ärenden
är det ändå fråga om små tal, det vill
jag betona. Men å andra sidan skall
man hålla i minnet att JO-institutionen
innebär eu extraordinär möjlighet att
få till stånd närmare granskning av
statliga och kommunala myndigheters
beslut och verksamhet vid sidan om
alla ordinarie besvärsvägar och instanser,
som står till förfogande på skilda
områden inom förvaltningen. I regel
finns det ju ett flertal instansinöjligheter
för att anföra klagomål över en
myndighets beslut.

Om man nu sammanställer vad jag
här sagt med tillgängliga statistiska
upplysningar om det växande antalet
anpassningsproblem bland icke obetydliga
grupper av medborgare, så undrar
nog många vart vi egentligen är på väg
i samhället. En man som genom sin
praktik vet mycket om nutidsmänniskans
situation är barnpsykiatern doktor
Erik Reinius, som i tisdags publicerade
en stor artikel i Dagens Nyheter
om mentalhygien och demokrati i ansluting
till debatten om filmen »491».
.lag citerar honom här, därför att jag på
det sättet får fram antydningar om vad
väl de flesta vakna iakttagare av samhällsförhållandena
nu för tiden ofta
går och tänker på och kanske grubblar
över och säkert också allvarligt vill
göra något åt.

I denna film skildras en av formerna
av svår psykisk ohälsa, framhåller först
doktor Reinius för att sedan fortsätta.

»Enligt min åsikt är också samhället
sjukt: det är strutspolitik att vara så
belåten med det som vi är. För den
som vill ha siffror kan man t. ex. citera
Gustav Jonsson. Han har visat att bland
slumpvis utvalda Stockholmspojkar var
23 proc. i behov av sådan barnpsykiatrisk
vård som kan ges vid s. k. rådgiv -

ningsbyrå, 2 proc. var katastroffall och
31 proc. hade symtom utan direkt vårdbehov.
.lag vet inte vad dessa siffror
siiger läsaren, men de täcker ett nödläge
som plågar och oroar de flesta
inom facket. Det finns fler tecken på
nödläget. Man läser i tidningen att ungdomsbrottsligheten
och ungdomsfylleriet
ökar, liksom graviditeter, veneriska
sjukdomar och prostitution bland barn
under 15 år, man märker att skilsmässofrekvensen
ökar och att självmorden
är fler än man skulle tro, att många är
rastlösa och rotlösa och missnöjda mitt
i välfärdssamhället. Och andra känner
inte själva så mycket missnöje, men
är — lömskt — smittsamma ändå. T. ex.
genom att vara dåliga föredömen för
ungdomar som hungrigt söker sådana
eller genom att provocera överdrivna
motreaktioner, öppna eller smärtsamt
inklämda.»

För min egen ringa del är jag egentligen
inte förvånad över den beskrivna
situationen. Välfärdssamhället är genom
urbaniseringen också tätortssamhället,
de ökade komplikationernas samhälle.
Sammanflyttningen till tätorter och städer
måste betyda bl. a. ökade risker
för större friktion mellan individerna,
eftersom de bor närmare inpå varandra.
Där kommer också den ökade takten
i umgänget mellan individerna in.

Behovet av hänsyn och samverkan
måste därvid starkt öka. Eller uttryckt
på annat sätt: förmågan att se bort
från sig själv och förmågan att tillgodose
även andras intressen måste öka i
ett samhälle med en så betydligt ökad
nötning mellan individerna.

Åt samma håll verkar mekaniseringen
av vår tillvaro, med ökade olycksfallsrisker
som följd, om vi inte starkt utvecklar
förmågan till hänsyn till och
samverkan med våra medmänniskor.
Den för oss alla dystra situationen i
trafiken med växande frekvens av
olycksfall är därvid belysande. I det
mekaniserade och alltmer automatiserade
tätortssamhället måste betydelsen

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av livsföringsregler med enkel hänsyn
till medmänniskan såsom den etiska
basvärderingen och minimikravet växa.
Trivsel- och bromsförmågan hos den enskilde
måste bli större och måste stimuleras
fram, om konflikter skall kunna
undvikas.

Detta resonemang inser val nu de allra
flesta vara riktigt. Men i praktiken
går det tydligen åtskilligt sämre, eftersom
konflikterna med samhället och
med dess enkla krav på hänsyn till
omgivningen tenderar alt på det sätt
som jag angivit öka och skapa våra
växande sociala missförhållanden

Råkar man inte in i en registrerad
form av avvikelse från eu samhällsanpassad
livsföring, t ex i form av kriminalitet,
går många likväl där med en
känsla av otillfredställelse, en mer eller
mindre upplevd konflikt i sitt inre
mellan vara och böra, mellan verklighet
och ideal, en känsla av självförebråelse,
som skapar viss grogrund och
förutsättning för oro och otrygghet mitt
i tryggheten Och därtill kommer meningslösheten,
som alstras ur en helt
materiell livsyn — den där meningslösheten,
som griper tag i så många
människor nuförtiden mitt i det vi politiskt
och socialt medverkat till för att
ge livet, samhället och den yttre miljön
just mera av mening, tillfredsställelse
och balans, en rikare behovstillfredsställelse
Till sist blir det hela en
livsåskådningsfråga, eu fråga om en
djupare syn på tillvaron än den materiella,
som förvisso är ytterligt viktig
men dock inte möter hela människans
behov

Jag kan för min del inte komma ifrun
att problemet med ett växande antal
människor med mentala och i en hel
del fall sociala störningar till dels alltså
också är en livsåskådningsfråga, en fråga
om förmåga att stå emot de nya
samhällsmiljöernas ökade påfrestningar
genom en djupare förankring av livet,
en fråga om brist på en yttersta
och personligen upplevd förpliktelse in -

nerst inne, en upplevelse av en god
makts förefintlighet som eu enda central
och till sist allt avgörande faktor,
som visserligen pekar på krav på hänsyn
och ansvar för medmänniskan men
som också ger kraft och inspiration till
att fylla kraven och befrielse från skuld,
då misslyckandena och självförebråelserna
och konflikterna kommer.

Jag kan därför inte se annat än att
vi jämsides med omsorgen om de materiella
förutsättningarna för vår tillvaro
måste med all kraft stärka de inslag
i samhällsverksamheten, som kan
ge människorna hjälp i djupare mening,
hjälp med livsförings- och åskådningsfrågorna.
Detta gäller i skolorna, i militärförläggningarna
och i alla de olika
slagen av människovårdande institutioner,
rådgivningsorganen av olika typer,
o. s. v.

Bestämt skulle i skolorna och på arbetsplatserna
behöva mera målmedvetet
tas upp frågan om hur man samarbetar,
hur utvecklingsbefrämjande och
positiva kontakter mellan människor
skapas. Doktor Tottie i medicinalstyrelsen
sade häromdagen i TV på tal om
ökningen av de veneriska sjukdomarna
bland unga flickor, att behovet nu inte
är bättre sexualteknik utan kunskap om
hur man skapar goda, personligt värdefulla
och varma relationer. Det är
det viktiga. 1 en teknisk tidsålder behöver
man egentligen inte efterlysa mera
teknik ■—- den tekniska utvecklingen
fortskrider ändå •— men man måste
ägna ökad uppmärksamhet åt de styrsel-,
stabilitets- och hänsynsfrämjande
faktorerna på det personliga planet.

I min post häromdagen fick jag ett
brev från en ledande socialarbetare,
som på tal om gymnasieutredningen
skrev följande: »Utredningen har ju
tänkt sig att tekniker och ekonomer
kan klara sig utan religionskunskap.
Då jag läste därom kopplade jag samman
detta med ett konstaterande från
min familjerådgivningsverksamhet.»
(Han har utövat sådan verksamhet i

Fredagen den 24 januari 1904

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ett par olika kommuner.) »Teknikerna
är i alldeles påfallande hög grad överrepresenterade
hland detta klientel. Det
kan kanske förklaras med att de är inriktade
på konkreta ting och därför har
föga till övers för de problem, som uppstår
i samliv mellan människor. .lag föreställer
mig att just denna grupp i
långt högre grad än humanisterna behöver
religionskunskap, behöver den
vidgade referensram detta ämne kan ge
dem. Teknikerna är tafatta och känslomässigt
outvecklade; generaliseringen
är grov men får ett visst verklighetsunderlag
genom erfarenheterna från familjerådgivningen.
»

Jag stryker under vad brevskrivaren
påpekar, nämligen att man inte får
generalisera genom att låta ett omdöme
gälla en hel grupp. Men jag tror det är
riktigt att säga att mänskligt liv, som
bara går ut på teknik, materiella förbättringar
och bearbetning av materien
via tekniska resurser blir något förfruset
och leder till mentala och andra
bristsjukdomar. Vi måste ha detta i sikte
på fullt allvar också i vårt arbete med
samhällsfrågorna. Jag tror i motsats
till någon talare i går att vi verkligen
kan göra ganska mycket åt hithörande
problem även i detta hus genom att välvilligt
ge de yttre materiella förutsättningarna
för en människovärd av djupare
art än den materiella behovstillfredsställelsen.
En del görs naturligtvis
men förvisso för litet.

Hur släpar inte resurserna för mentalhygienisk
verksamhet i olika former
efter i utvecklingen! Kanske man kommit
upp i en standard för hela det psykiatriska
vårdområdet, som motsvarar
hälften av kroppssjukvården, För omkring
femton år sedan var kvoten snarare
så låg sojn en fjärdedel. Tag bara
den stora bristen på institutioner för
psykisk barna- och ungdomsvård. Dessa
institutioner har knappast ökat i antal
nu på många år. Familjerådgivningsverksamheten
är fortfarande en
försöksverksamhet, och rådgivnings -

verksamheten avseende de abortsökande
är också synnerligen outvecklad. Jag
nämner detta endast som exempel.

Lät mig, herr talman, slutligen säga
några ord om eu helt annan fråga, nämligen
sanktionspolitiken från svensk sida
mot Sydafrika. Jag anser att denna
sanktionspolitik måste skärpas på det
sätt herr Wedén här skisserat och
som utrikesministern tycks vara intresserad
av. Men skärpningen måste — för
Alberts Luthulis och Sydafrikas folks
skull — ske snabbt. För övrigt borde
även den pågående frivilliga bojkotten
mot sydafrikanska varor här i Sverige
skärpas i sin tillämpning. Den kan dock
betyda en del som sympatiyttring. Offentliga
organ måste konsekvent avstå
från att inköpa sydafrikanska varor.
Men därtill måste bojkotten och dess
bakgrund bli mer allmänt känd bland
köpmännen och den köpande allmänheten.
.Särskilt bland allmänheten är
det dåligt ställt med den kännedomen.
Hur skulle det vara, om de stora folkorganisationerna
kunde engagera sig
i en högst betydelsefull upplysningsverksamhet?
Själv har jag, så långt det
varit mig möjligt, försökt driva utvecklingen
åt rätt håll genom upplysningsverksamhet
i olika ungdomsorganisationer.

Detta är en angelägenhet, som man
måste fästa uppmärksamheten vid. Vi
kan litet var göra någonting i saken
redan nu.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Om man av någon orsak,
t. ex. utskottsplacering, kommunalt
engagemang, organisationstillhörighet
eller något liknande, intresserar sig för
ett visst frågekomplex i samhällsarbetet,
slår det en hur svårt det ofta är att
skaffa sig en samlad bild av den aktuella
situationen inom ifrågavarande
område. Skälet härtill är, att ärendena
oftast är uppsplittrade på en rad olika
departement och handlägges inom en
mängd olika styrelser, nämnder och in -

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stitutioner. Det frågekomplex jag nu
närmast tänker på är alla de samhällsåtaganden
och samhällsingripanden
som berör naturvård, vattenvård, frilufts-
och fritidsverksamhet, turism
m. m.

Jag skall begränsa mig till att med
bara några få exempel belysa denna
starka uppsplittring i handläggningen
av dessa frågor.

Fonderna för idrottens och friluftslivets
främjande liksom fonden för
främjande av turismen faller inom ramen
för handelsdepartementets verksamhetsområde.
Naturvården och markanskaffning
i samband härmed liksom
ersättning till följd av strandlagen,
byggnadsförbud till skydd för landskapsbilden
jämte frågor rörande fritidsfisket
sköter jordbruksdepartementet
om. Kommunikationsdepartementet
tillsätter fritidsutredning och lämnar
anslag till småbåtshamnar.

Vad sedan beträffar anslagens fördelning
på och handhavande av olika
nämnder, samfund, föreningar och institutioner
fortsätter uppsplittringen
nära nog i det oändliga. Bara på naturvårdens
område kan nämnas att med
samma eller närliggande frågor sysslar
på det centrala planet statens naturvårdsnämnd,
Svenska naturskyddsföreningen,
Samfundet för hembygdsvård
och Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté.

Domänstyrelsen har en särskild naturvårdsavdelning
med egen PR-avdelning,
och nu vill också skogsstyrelsen
ha anslag till naturvård.

Det är naturligtvis både bra och värdefullt
att naturvården ägnas intresse
och uppmärksamhet från den centrala
punkt som Stockholm utgör i fråga om
administrationen av denna viktiga samhällsangelägenhet.
Men man frågar sig
onekligen om denna långt drivna uppsplittring
av anslag på en mängd olika
nämnder och organisationer kan vara
rationell och riktig. Blir inte resultatet
härav en långt driven byråkratisering

och pappersexercis med tv åtföljande
dyrbar administration? På detta sätt
når ju icke de många gånger knappa
anslagen ut dit, där de kunde komma
till den största nyttan. Det är ju ute i
landsorten och inte i styrelser och
nämnder här i Stockholm som naturvärden
praktiskt skall bedrivas och anslagen
förbrukas.

Det skulle utan större svårigheter gå
att hämta en mångfald exempel från
andra områden av vårt samhällsliv där
förhållandena är precis desamma.

Härav drar jag den slutsatsen, att det
är hög tid att man metodiskt ser över
arbetsfördelningen mellan de olika departementen
och försöker i långt högre
grad än vad nu är fallet sammanföra
frågor, som naturligen hör ihop, under
samma departement. Vidare borde man
lika metodiskt söka koncentrera sammanhörande
ärenden på så få styrelser,
nämnder och organisationer som
möjligt på den centrala administrationens
område. Härigenom skulle riksdagens
överblick och arbete med det omfattande
arbetsmaterialet, som regeringen
ställer till förfogande vid varje riksdags
början, i hög grad underlättas.
Vidare skulle ur landsortens synpunkt
kontakten med den centrala administrationen
bli mindre tidsödande och
onödig pappersexercis kunna undvikas.

Målsättningen för en översyn av vår
centrala förvaltning borde vara en koncentration
av närliggande frågor till
samma departement och till så få styrelser
och nämnder som möjligt. Kunde
vi sedan också få till stånd en ökad
decentralisering när det gäller kontroll
och medelsanvändning skulle mycket
vara vunnet på förenklingens och effektivitetens
väg. Det är dock ute i länen
och i de olika bygderna av vårt vidsträckta
land man bäst känner de lokala
förhållandena och vet var skon verkligen
klämmer.

Efter denna lilla utblick återvänder
jag till naturvårdens behandling i statsverkspropositionen.

Fredagen den 24 januari 1904

Nr 5

Vid remisH av statsverkspropositionen m. m.

lag konstaterar med tillfredsställelse
det ökade intresse man visar från statsmakternas
sida då det giiller att försöka
åstadkomma positiva insatser för att
skydda och vårda vår vackra natur.

Det är sannerligen på tiden. Vettiga
och klarsynta ingripanden från samhällets
sida måste till för att skydda våra
naturvärden och vårt kulturlandskap
för eu i allt raskare takt fortgående förflackning
och förfulning. Gammal förnämlig
byggnadskultur hotar att försvinna.
Hagmarker, strandängar, öppna
gläntor och täkter växer igen. Vattendragen
förorenas och växer också igen.
Lövskogen försvinner och ersätts av
mörk och dyster barrskog. I stället för
de över 100 000 bondgårdar och småbruk,
som under de senaste 25 åren
lämnats mer eller mindre öde och övergivna,
skall under samma tidsperiod
framöver 500 000, kanske fler — vad
vet jag — fritidsstugor placeras in i det
svenska landskapet. Det är i högsta
grad angeläget, att denna inplacering
sker på ett sådant sätt att landsbygdens
karaktär av kulturlandskap kan tryggas
och bevaras. Det behövs mycket av
både ansvar, förutseende och samarbetsvilja
från .statliga och kommunala myndigheters
liksom också från de enskilda
människornas sida, om denna väldiga
exploatering för en väntad fritidsbebyggelse
skall få ett ur samhällets synpunkt
lyckat förlopp.

Det är inte utan en viss spänning och
kanske också en smula bävan man avvaktar
den till en senare tidpunkt signalerade
propositionen om en ändrad
naturvårdslagstiftning. Men det blir väl
tillfälle att då återkomma till detta
ämne. Låt mig nu bara säga att jag hoppas,
att det verkligen blir naturvården,
som blir det centrala problemet i lagstiftningen,
och inte hur stat och kommun
på billigaste och bekvämaste sätt
skall öka sina markförvärv.

Vår markpolitik måste, med tanke på
de stora kraven på mark för att tillgodose
det moderna industri- och tätortssamhällets
ständigt växande behov,

med det snaraste ses över och anpassas
med hänsyn härtill. Men jordbrukets
och skogsbrukets krav på att den mest
produktiva marken så långt det är möjligt
reserveras för fortsatt produktion
måste med tanke på kommande generationer
ovillkorligen beaktas. Tomtjobberi
och markspekulation måste motarbetas
vare sig de bedrivs av enskilda
eller av staten.

I avvaktan på att 1962 års fritidsutredning
skall avge sitt betänkande har
de olika departementscheferna inom
sina berörda områden ålagt sig stor
återhållsamhet i sina förslag till anslagsbeviljningen.
Och det är det väl
inte så mycket att säga om. Det är säkert
riktigt att först försöka bringa ordning
och reda i det stora komplex av
frågor, som fritidsproblemen redan utgör
och i ännu högre grad kommer att
utgöra i vårt samhälles utveckling, innan
staten ikläder sig några mera omfattande
åtaganden.

Den ökade avsättningen om 500 000
kronor till fonden för friluftslivets främjande
är både välbehövlig och nödvändig
men naturligtvis i knappaste laget
med hänsyn till de stora behoven.

Likaså är den föreslagna höjningen
om en miljon kronor för byggandet av
småbåtshamnar välkommen. Här finns
ett område, inom vilket det mesta ännu
är ogjort.

I det sammanhanget skulle jag särskilt
vilja framhålla önskemålet att man
vid anslagsbeviljningen också ser till
att den bofasta befolkningens och särskilt
då yrkesfiskarnas intressen blir
tillgodosedda, lämpligen på så sätt, att
en del av utrymmet i dessa småbåtshamnar
reserveras för deras behov.

Med tanke på att turistintäkterna 1962
tillförde vårt land inte mindre än 633
miljoner kronor och att det säkert finns
mycket stora latenta möjligheter att
snabbt öka dessa inkomster, kan man
starkt ifrågasätta om statens stöd av turistnäringen
är av den omfattning som
vore motiverad.

Jag är för min del övertygad om att

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

energiska åtgärder från statsmakternas
sida på detta område skulle kunna
snabbt tillföra vårt land värdefull utländsk
valuta i betydande grad på samma
gång som vi finge viktiga och ökade
kontakter med utlandet,

Så till slut eu fråga som både har med
naturvård och friluftsverksamhet att
göra, nämligen frågan om vården av
våra vattendrag.

I elfte huvudtiteln meddelas, att vatteninspektionen
påbörjat en systematisk
översikt av vattendragens tillstånd
och av saneringsbehoven. Det meddelas
vidare att inspektionens mål är att
den mest angelägna saneringen av kommunala
kloakutsläpp skall kunna genomföras
under detta decennium och
att i någorlunda takt härmed en sanering
av industriell vattenförorening
skall komma till stånd. Det är en synnerligen
brådskande och angelägen uppgift,
som vatteninspektionen engagerat
sig i och som på allt sätt bör stödjas
och uppmuntras. Men man frågar sig:
När skall samhället intressera sig för
hur det går med det näringsrika vattnet
sedan det lämnat reningsanläggningarna
och söker sig ut i våra vattendrag? Genom

sin rikedom på närsalter ökas
igenväxningen och slambildningen i
vattendragen, med starkt ökade krav
på underhåll som följd. Detta underhåll
överlämnar man i regel med varm hand
till ett fåtal markägare intill vattendragen
att svara för. Det är ett orimligt
krav, som samhället år från år ställer
på dessa markägare utan att göra någonting
åt saken. Kloakvattnet från våra
tätorter och våra industrier måste
ju föras bort genom vattendragen, som
inte är avsedda för detta ändamål och
som inte heller är tillräckligt stora. Det
är väl då inte mer än rimligt, att samhället
solidariskt ikläder sig kostnaderna
för detta underhåll. Frågan om
kostnadsfördelningen för underhållet
av våra vattendrag måste därför, herr
talman, snarast möjligt göras till före -

mål för utredning och få till följd ett
förslag till en rättvis lösning av denna
starkt försummade samhällsangelägenhet.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Finansplanen brukar ju
alltid vara intressant läsning, och årets
finansplan är kanske alldeles speciellt
intressant. Jag tänker då särskilt på
det lilla avsnitt som Gunnar Sträng
rubricerar »Politiken inför 1964». Han
presenterar där en sammanfattning av
sin s. k. reformbudget, den önskelista
han vill att vi skall ta ställning till. Man
frågar sig efter läsningen som Jesu lärjungar
på sin tid: »Herre, Herre, när
skall allt detta ske?»

Han gör i detta lilla avsnitt många
vackra uttalanden. Han säger t. ex. att
»Tillgången på väl utbildad arbetskraft
vid rätt tidpunkt och på rätt ställe har
avgörande betydelse för att höja produktiviteten
och förebygga kostnadsstegringar».
Javisst, det är en stor sanning.
Man undrar bara hur den skall
kunna förverkligas.

Gunnar Sträng säger också med tanke
på vår åldringsvård att »för att
snabbt tillgodose de vikande behoven
inom sjuk- och åldringsvården kan hittills
oprövade metoder behöva försökas».
Men en metod som över huvud taget
inte prövats, att sänka skatterna,
har finansministern inte en tanke på
att pröva detta år heller, trots att det
är valår, utan i stället föreslår han en
skärpning av den progressiva beskattningen.
Det förefaller mig därför som
om alla de debatter vi har haft här under
majnätterna de senaste åren om hur
vi skall kunna tillgodose de behov av
kvalificerad kraft som råder inom
många områden, varvid det från vårt
håll framhållits att det för detta ändamål
behövs en ordentlig skattesänkning,
har gått Gunnar Strängs öron helt förbi.
De intresserar honom inte.

Det var ett par detaljer i det här kapitlet
som jag har anledning att stanna

Fredagen den 24 januari 19G4

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inför. Herr Sträng säger att reformbudgeten
är ett uttryck för »viljan att tillgodose
människornas krav och förväntningar
pä samhällets service» och att
den utvecklingen måste fortsätta.

Det är väl detta som är ett uttryck
för finansministerns politiska filosofi.
Den börjar med att det är människorna
som har önskemål och förväntningar
på samhället och att det är politikernas
uppgift att tillgodose dessa önskemål.
Finansministern sammanfattar
denna filosofi med orden: detta är ett
uttryck för en kraftfull politik. Ja,
egentligen är det en praktisk filosofi,
sedd ur finansministerns synpunkt, ty
den innebär att varken finansministern
eller regeringen i dess helhet eller riksdagen
egentligen behöver ta så stort ansvar
för den ständiga kostnadsökning
som äger rum, eftersom vårt politiska
handlande bara är att effektuera de
önskemål som allmänheten kan ställa
på oss. Därför är det människorna i gemen
som har ansvaret för denna utveckling.
Faktum är att människornas
ökade krav på det allmänna har blivit
ett axiom i socialdemokratisk politik,
en ledstjärna för socialdemokraterna.
Men jag skall vara så ärlig, herr talman,
att jag säger att det nog inte bara
är en ledstjärna för socialdemokrater
utan för många andra av oss. Jag vågar
i alla fall ifrågasätta, om tron att det är
människorna som går och funderar på
vad samhället kan göra för dem verkligen
är riktig. Jag tror inte att flertalet
människor går hemma och funderar
på nya stödåtgärder, nya anspråk
på bidrag som de skall kunna ställa på
det allmänna. I stället tror jag att den
gamla sunda inställningen, att vi skall
försöka klara oss själva, försöka stå på
egna ben, ändå är någonting som finns
kvar i de djupa leden. Jag tror faktiskt
att ju bättre människor får det tack
vare den industriella utvecklingen och
produktivitetsökningen, desto mer naturlig
är den känslan för oss allesamman,
att vi ändå primärt vill klara oss
själva.

Herr Wiklund var tidigare inne på
livsåskådningsfrågorna och menade
att samhället bör ge ökad hjälp för att
människor skall kunna klara sin livssituation.
Jag vill inte påstå att jag
är någon levnadsfilosof, psykolog eller
någonting sådant, men man har alltid
sin egen lilla hemmagjorda filosofi, och
jag tror för min del att om människor
har den inställningen, att de i första
hand skall klara sig själva, att de skall
ha möjlighet till egna initiativ, till risktagande
men också till eget ansvarstagande,
så skapar detta en god grund för
en harmonisk livsföring. Att det sedan
kommer till andra saker för att man
skall ha en ordentlig livsåskådning säger
sig självt, men jag tror i alla fall
att en sådan grundinställning om individens
självständighet och självständiga
ansvar är en god grund för en harmonisk
tillvaro.

Men om det nu är så, att människor
egentligen skulle vilja klara sig själva,
hur kan man då förklara utvecklingen
till en ständigt ökande expansion inom
den offentliga sektorn? Ja, det är
väl så, att det är de politiskt verksamma
— som sagt inte bara socialdemokrater,
ty de finns inom alla partier —
som ger människorna en allt starkare
känsla av att det bara är att begära så
får man sina önskemål uppfyllda. Jag
tycker att denna remissdebatt egentligen
är ett talande exempel på hur vi
politiker angriper dessa frågor, ty den
ene efter den andre av oss ställer sig
upp och kommer med förslag och önskemål
om åtgärder och bidrag som
samhället skall dela ut för alt tillmötesgå
människorna. Politikerna blir därför
på något sätt bacillbärare för den
till synes obotliga sjukdom som heter
statsbidragssjukan. Det värsta är att
människorna bibringas den uppfattningen,
att statens åtgärder inte kostar
någonting. Det blir en benägenhet att
dölja sambandet mellan förmån och
skyldighet, mellan utgift och inkomst.
Det är bekvämt att föreställa sig att politikernas
uppgift skall vara att stå till

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tjänst med att effektuera beställningarna.
Men jag vill ifrågasätta om detta är
en kraftfull politik. Är det en kraftfull
politik att nicka bifall till sådana önskemål?
Är det inte i stället en kraftlös
politik. Är det inte på det sättet, att vi
politiker måste försöka göra bedömningar
efter vårt eget kunnande? Vi får
inte försöka komma ifrån vårt ansvar
genom att hänvisa till opinionsundersökningar
eller dylikt. Ju mera komplicerat
samhället blir, ju mer svåröverskådlig
samhällsekonomien blir, desto
svårare blir det att bedöma vad vi kan
göra för att göra framtiden ljusare och
säkrare, desto större blir regeringens
och riksdagens skyldighet till självständig
prövning av frågorna. Det är vi,
som har tillgång till all tänkbar expertis.

Jag vill, herr talman, med detta endast
säga att jag tycker att den utveckling
vi befinner oss i är beklaglig. Jag
tror att vi ännu en gång måste tänka
om. Vi måste inse att det är nödvändigt
att rätta munnen efter matsäcken. Det
är någonting som vi alla får lov att
göra hemma i våra egna familjer. Jag
tror att man också måste komma dithän
när det gäller samhällets ekonomi.

Som en konklusion av vad jag har
sagt vill jag därför komma fram till att
de premisser, på vilka finansministern
enligt vad han själv anger bygger denna
»reformbudget», således inte bara är
felaktiga utan också farliga.

I detta anförande instämde herrar
Magnusson i Borås (h) och Turesson
(h).

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Man behöver knappast
ängslas för att få tala inför alltför
många riksdagsledamöter — men det
är ju inte alltid mängden som gör det!
Som fru Johansson i Skövde sade har
kanske de som av någon anledning kommer
sist på talarlistan lika väsentliga
saker att säga som de som kommer i
början. Jag har heller inte fallit för

frestelsen att stryka mig; jag tycker
nämligen att det jag skulle vilja säga
i denna remissdebatt, det skall jag också
framföra.

Vad jag ville säga gäller ett par, tre
områden som då och då diskuteras. Det
område som jag först vill ta upp, herr
talman, är sydafrikafrågan. Herr Wedén
tog i förrgår upp denna sak i debatten
och anförde vissa synpunkter
som jag vill säga att jag i stort sett delar.
Också jag tror att det vore på sin
plats att Sverige förklarade sig berett
att stödja en blockad, om åtminstone
en av stormakterna ställde sig bakom
en sådan. Men — tyvärr, kan man säga
— är detta uttalande ganska ofarligt.
Jag tror inte att vare sig England eller
USA — som det väl främst skulle komma
att gälla — vågar sig på en sådan
politik, eftersom handelsförbindelser
har en underlig förmåga att skjuta alla
politiska och humanitära åsikter åt sidan.
Jag tror därför att man måste föra
herr Wedéns förslag vidare. Varför inte
upprepa den metod som utrikesminister
Undén använde vid sitt förslag
om atomvapenfria zoner, den nämligen
att genom ett förslag i FN begära att generalsekreteraren
sänder ut en rundfråga
till FN:s medlemsstater med begäran
om svar, huruvida dessa är beredda
att stödja ett sådant förslag eller
något liknande? Därmed skulle man
kunna få flera stater att tillsammans
bilda en pressure group både mot Sydafrika
och inför stormakterna. Det är
beklagligt att FN:s resolutioner inte
betraktas som förpliktande ens för dem
som röstat för dem. En sådan förfrågan
skulle ställa de enskilda länderna
inför den konkreta frågan, och de skulle
själva få avgöra hur de skulle ställa
sig till den.

Det är naturligtvis svårt för mig att
bedöma, huruvida denna utväg är möjlig,
men jag tycker tanken dock är värd
att prövas. Sedan blir det en annan sak
att avgöra när ett sådant förslag bör
framföras. Just nu händer ju ändå en

Fredagen den 24 januari 1904

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

del — jag tänker då närmast på den
undersökningskommitté som ambassadör
Alva Myrdal deltar i.

En första åtgärd, herr talman, skulle
kunna vara att ta upp saken inom de
nordiska länderna på samma sätt som
skedde inför den senaste framstöten i
sydafrikafrågan. Det kanske skulle komma
att betecknas som eu nordisk sydafrikaplan.

Det finns också en annan angreppspunkt
i sydafrikafrågan: det gäller dess
mandat i Sydvästafrika, som en gång
gavs av det gamla folkförbundet och
nu övertagits av Förenta Nationerna.
Här hävdar Sydafrika att det är suveränt
och att FN inte skall blanda sig
i dess angelägenheter, som betecknas
som »inre». Den sydafrikanska regeringen
struntar blankt i de förpliktelser
som ett sådant mandat innebär. Man
skall förvalta sitt mandat och sikta mot
landets självständighet, och man skall
lämna årliga rapporter. Ingenting av
detta sker emellertid. I stället har man
infört Sydafrikas raslagar att gälla även
för Sydvästafrika. Detta är alltså en angelägenhet
som borde tagas upp inför
FN, och det torde vara mödan värt för
oss i de nordiska staterna att undersöka
om det finns möjligheter att angripa
denna sak.

Den tredje fråga, som Sverige skulle
kunna intressera sig för, gäller de flyktingar
som trots allt — trots att man
från Luthulis parti uppmanar människor
att stanna kvar i sitt land och trots
att gränserna är spärrade — kommer
över dessa, framför allt till Nordrhodesia
och Tanganyika.

Jag ser nu i statsverkspropositionen
att regeringen har höjt anslaget till humanitär
hjälp —• flyktinghjälp — med
ett par miljoner kronor, och jag hoppas,
i likhet med vad som står i statsverkspropositionen,
att denna ökade satsning
skall kunna göras för att hjälpa flyktingar
i Afrika och då inte minst dessa
flyktingar.

När det gäller Sydafrika vill jag sam -

manfattningsvis säga, att det gäller för
oss som vill stödja demokrati och humanitet
att också stödja de positiva
krafter som finns. Vi har nu i samband
med vad som bar hänt i Tanganyika
ännu en gäng blivit påminda om att det
finns andra krafter i rörelse i Afrika
än de som representeras av män som
Albert Luthuli, Julius Nyerere och Kenneth
Kaunda.

Herr talman! Våldet har under årtusenden
varit det medel som människor
tillgripit för att lösa konflikter. Nationellt
har vi löst dem genom att ha en
rättsordning som tillförsäkrat oss förhandlingar
inför domstol innan någon
ådöms straff. Men internationellt är vi
fortfarande kvar i »djungeln», och vi
använder oss av dess lag, blott med den
skillnaden att knölpåken och pilbågen
ersatts av megatonbomber — för att nu
ange ytterligheterna.

Världen av i dag lägger ned ofantliga
summor på förstörelsemedel. Det
beräknas att världens nationer satsar
på sin krigsmakt och sitt försvar ungefär
tio gånger så mycket som Sveriges
nationalinkomst. Det betyder i verkligheten
att varje man och varje kvinna
i detta land arbetar för dessa ting,
blott uppförstorat tio gånger. Det beräknas
att det finns 100 000 forskare
som är sysselsatta inom området, och
av dem arbetar 10 000 inom atom- och
vätebombssektorn. Man rör sig alltså
här med väldiga ekonomiska och framför
allt personella insatser, som skulle
kunna frigöras för andra och bättre
ändamål.

I allt detta, herr talman, befinner sig
Sverige som en liten del, en liten ö uppe
i Norden. Vi för vår egen utrikespolitik
och försöker skaffa oss ett eget ansikte.
Vi har betecknat vår politik som
en aktiv neutralitetspolitik, trots att ordet
»neutralitet» inte är riktigt adekvat
i fredstid. Till den ändan har vi aktivt
deltagit i FN :s arbete i Kongo och Gaza,
vid undervisningssjukhuset i Korea
och nu senast i nedrustningskonferen -

•18

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sen i Genéve. Regeringen föreslår som
bekant en permanent FN-styrka. Jag
tror att den behövs, inte minst i Kongo,
där FN säkerligen får vara kvar längre
än beräknat om insatserna verkligen
skall få den betydelse som man från
början tänkte sig.

Till dessa insatser vill jag lägga ytterligare
en, nämligen freds- och konfliktforskning.
Det är ju, herr talman,
ganska märkligt att vi sedan 1800-talets
början har haft en krigsvetenskapsakademi
men inte förrän på 1960-talet fått
ett första litet försök till fredsforskning.
Den lilla satsning som man här
gjort bör förstärkas. Det pågår nu ett
samarbete mellan Stockholms universitet
och Utrikespolitiska institutet, och
sedan ett par år lämnar FOA ett anslag
på 150 000 kronor. Anslaget är tidsbestämt
och beräknas utgå under tre år.

I många länder pågår sådan forskning.
Jag tror att det är nödvändigt att
också Sverige gör sin insats. Vi som vill
värna om goda mänskliga relationer
nationellt och internationellt måste säga
oss, att här måste göras mera. Vid
fredspristagaren Paulings besök bildades
på helt frivillig väg en fond för detta
ändamål.

Jag skall, herr talman, inte bli mångordig
i denna fråga, utan jag vill helt
enkelt uttala den förhoppningen, att
freds- och konfliktforskningen måtte utbyggas
i raskare takt. Vi är några i riksdagen
som har väckt en motion i frågan,
och jag vill från denna talarstol
vädja till statsutskottet att inte se alltför
kallsinnigt på den saken. Det är ju
ändå till att börja med små och obetydliga
belopp det gäller. Jag skulle också
tro att det ligger helt i linje med vår
allmänna utrikespolitik. Tänk om vi i
framtiden skulle kunna ordentligt stötta
upp vår aktiva utrikespolitik med en
freds -och konfliktforskning!

Till slut, herr talman, vill jag beröra
en fråga som också har mycket starka
mänskliga aspekter och som — såsom
väl är — inte så ofta diskuteras i denna

kammare. Det gäller frågan om dödsstraffet.
Sverige föreslog i FN tillsammans
med några andra länder en utredning
rörande dödsstraffets förekomst i
världen för närvarande. Utredningen
är genomförd under FN:s beskydd, och
ärendet ligger nu där för vidare behandling.

»Du skall icke dräpa», lyder som bekant
ett av budorden. Ändå sker det
världen över. Nästan varje vecka når
oss rapporter om dödsstraff. Mest är
det de förhatliga politiska morden, som
inte har någon annan grund än att segraren
dömer förloraren. Men också för
andra brott förekommer dödsstraffet i
stater som Ryssland, USA och Storbritannien.
Hur svårt stormakterna än kan
ha att komma till rätta med kriminaliteten,
borde ändå detta vara ett passerat
stadium. Ingen människa har rätt att ta
någon annan människas liv. Ytterst
hänger detta på en värdering av människan
som evighetsvarelse, med andra
ord respekten för livet. I två av dessa
länder, USA och Storbritannien, är kyrkorna
mäktiga faktorer i samhällslivet.
Man skulle önska att Kyrkornas världsråd
tillsamman med Förenta Nationerna
försökte få en ändring till stånd. Jag
tror att de har utomordentligt stora
möjligheter att lyckas.

I Sverige trodde man att den här frågan
skulle vara avskriven. Nu har emellertid
en ledamot av första kammaren,
herr Sveningsson, framfört sina väljares
sympatier för dödsstraffets återinförande
i Sverige. Tyvärr har vi på
grund av vårt otympliga tvåkammarsvstem
inga möjligheter att föra en dialog
om saken här i kammaren. Jag vill
ändå fråga: Vad menar egentligen herr
Sveningsson? Hur står han själv i frågan?
Han bör i något sammanhang ge
ett svar.

Bakgrunden till herr Sveningssons
antydan är hemsk, nämligen taximordet
i Getinge. Vi ryser alla inför vad
som skett. Men frågan är ju, om vi kan
förhindra nya sådana dåd genom att

Fredagen den 2-1 januari 1964

Nr 5

-19

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förkorta en ung människas liv och om
vi som rättsstat har rättighet att ta en
annan människas liv.

Svaret på den sista frågan är klart.
I.ivct är heligt. Vi har icke denna rätt.
Svaret på den första frågan iir mera
problematiskt. Experterna i FN:s utredningskommitté
säger att undersökningsmaterialet
inte medger några säkra
och definitiva slutsatser. Man anger
dock att brotten inte blivit talrikare efter
det att dödsstraffet avskaffats. I
stället anför man exempel på motsatsen,
bl. a. från Finland, där man hade
137 våldsbrott år 1950, vilka då kunde
medföra dödsstraff, medan de hade
minskat till 79 år 1959, alltså efter dödsstraffets
avskaffande. Samma tendens
har kunnat förmärkas längre tillbaka
i tiden i Danmark, Norge och Sverige.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
jag är glad över att Sverige tagit upp
denna fråga i FN, och jag hoppas på
en god utgång. Men om den skall nås,
bör Kyrkornas världsråd också ta upp
frågan till behandling. Vad beträffar
Sverige, där dödsstraffet avskaffades
för åtskilliga år sedan, hoppas jag att
de antydningar som i första kammaren
gjorts om dödsstraffets återinförande
aldrig blir mer än antydningar.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! I denna remissdebatt
har många talare uppehållit sig vid frågan
om näringslivets lokalisering. Det
är helt naturligt att denna fråga fått
stort utrymme i årets remissdebatt, eftersom
den tillmäts stor betydelse av
landets olika kommuner och av olika
sammanslutningar samt vid konferenser
och möten. Man är på många områden
mycket orolig med anledning av
utvecklingen. Detta gäller inte bara
Norrland. Man är orolig för att det inte
skall bli möjligt att upprätthålla tillräckligt
befolkningsunderlag och därmed
skatteunderlag för att samhällslivet
skall fungera något så när. En del
orter har blivit tillgodosedda i detta av -

seende; de bar fått ett utökat och differentierat
näringsliv. Men andra orter
synes inte få möjlighet härtill inom
överskådlig tid. Då frågar man sig: Hur
skall framtiden ställa sig för dessa bygder,
och vad skall man göra?

Denna oro har sin grund i att arbetsmarknadsstyrelsen
har signalerat, att
det först och främst är till A-orter som
industrier skall lokaliseras, under det
att B- och C-orter inte skulle kunna
komma i fråga i någon större utsträckning.
Om så blir fallet, finns intet annat
att göra än att pröva andra former
för befolkningsfördelning. Alla kan
ju heller inte sysselsättas såsom industriarbetare
eller tjänstemän vid industriföretag.
I prognoserna räknar
man med att industriarbetarnas antal
inte kan ökas i framtiden trots att befolkningen
kommer att öka, utan att
andra utkomstmöjligheter måste tillskapas.

En stark strukturomvandling är väl
inte heller nödvändig. Jag tänker i synnerhet
på jordbruket, handeln och servicebranschen
samt på olika yrkesgruppers
boendeförhållanden.

Jag har inte kunnat göra några statistiska
jämförelser, men jag tror inte att
det i t. ex. Danmark —- vare sig på Jylland
eller på öarna — förekommit nedläggning
av mindre företag på landsbygden
eller i dess små tätorter.

Vi måste behandla de människor generösare,
som med statligt stöd i en eller
annan form vill etablera sig i glesbygderna.
Jag tänker på garantilånen
för jordbrukare, för vilka man nu vanligtvis
vid skrivborden i de statliga institutionernas
kanslier utarbetar normer
för jordbrukens storlek, som inte
har något stöd i t. ex. taxeringsutslag
eller lönsamhet för de olika grupperna.
Å andra sidan kanske man har svårt
att finna någon som vill etablera sig på
jordbruksföretag efter de i normalfallet
angivna storleksgrupperna. På detta
sätt göres en gallring som man tycker
är onödig.

4 — Andra kammarens protokoll 196b. Nr 5

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ra.

Även egnahemslåneverksamheten, eller
bostadslåneverksamheten som vi nu
kallar den, gallrar alltför strängt bort
många som vill etablera sig i glesorterna.
Visserligen har inrikesministern
föreslagit att en summa av 500 000 kronor
skall anslås för inlösen av egnahem
i Norrland, men detta förhållande bör
inte användas som motiv för att tillämpa
stor restriktivitet i landets övriga
områden. Vid undersökning av den
gångna tioårsperioden finner man att
förlusterna på vad man kallar mindre
kreditvärdiga bostäder på grund av belägenhet
i glesbygd är mycket små.

Enär jordbruket är den huvudsakliga
näringen i ganska stora områden bör
man noga vaka över denna närings lönsamhet
och fortbestånd. Även om många
i våra dagar inte anser det vara av något
större intresse att se till att jordbruksföretagen
blomstrar, kan den dagen
komma då förhållandena ändrar sig.

Jag vill, herr talman, beröra en annan
fråga som har samband med dessa glesorters
näringsliv, nämligen den fasta
förbindelsen med Öland. Den frågan
hör intimt samman med lokaliseringen
av och stödet åt näringslivet. I den trafikproposition,
som riksdagen behandlade
på hösten 1963 samt i sammansatta
stats- och tredje lagutskottets utlåtande
med anledning härav, har angivits
att den undersökning och de förberedande
arbeten som har pågått i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan
två, tre år skall överlämnas till regeringen
före den 1 juli 1964. I samband
härmed avser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att framlägga förslag till regeringen
hur trafikleden skall finansieras.
Man ämnar även färdigställa alla
handlingar och allt material i samband
härmed i god tid före 1966 års prövning
av femårsplanerna. Det är min förhoppning
att när ärendet redovisas för
kommunikationsministern inom cirka
fem månader regeringen tar positiv
ställning till frågan, så att projekteringsarbetet
kan bedrivas med största

intensitet och möjlighet skapas för ett
positivt beslut om påbörjande av bvggnadsprojektet
vid den tid som i trafikpropositionen
har antytts.

Då jag deltagit som lokal representant
i den samrådsgrupp på väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, som de senaste
åren arbetat på frågans lösning, anser
jag det inte vara någon mening att
nu framlägga särskilda förslag beträffande
projektets finansiering — i all
synnerhet som det inom fem månader
kommer att framläggas förslag både i
fråga om plats, utförande och finansiering.

Det har anförts att t. ex. antagandet
av en koncessionslag för tullbro skulle
kunna tidigarelägga en principbehandling.
Enligt vad man nu vet är detta inte
troligt och kanske rent av felaktigt.
Även om medel redan nu anslås skulle
man ändå inte kunna göra något förrän
1966 då konstruktionsarbetet troligen
tar så lång tid i anspråk. Det är
först om statsmakterna säger nej till
en broförbindelse inom det allmänna
vägväsendets ram som även jag är beredd
att som ett sämre alternativ framföra
förslaget om tullbro. Ett nej till
en bro inom det allmänna vägväsendet
har statsmakterna inte uttalat, och jag
och många med mig hoppas att detta
nej inte heller kommer ätt uttalas. Den
allmänna åsikten i Kalmar län är att
det arbete som pågår på utredningssidan
bör fullföljas i ett sammanhang och
resultera i att regeringen därefter genom
att anvisa erforderliga medel ger klarsignal
för arbetets igångsättande.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Förliden höst aktualiserades
på nytt en hel del olika frågor
som berör Storstockholm och dess
invånare. Det är givet att det är den
besvärliga bostadskrisen som ingen kan
se någon ände på, som är roten och

Fredagen den 24 januari 1904

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

upphovet till de i flera fall improviserade
förslagen. Vi måste hålla delta
i minnet hela tiden. Det är de växande
bostadsköerna som gör de administrativa
frågorna till besvärliga problem.
Det är svårigheten för människorna att
skaffa bostad så nära intill arbetsplatsen
som de vill som skapar de svåra
trafiktopparna.

Men, herr talman, det hände också
något i höstas som stockholmarna bör
ta fasta på och som riksdagen ställde
sig välvillig till. Det var kommunikationsministerns
grepp att avveckla de
regleringar som finns på trafikens område.
Han lade fram ett handlingsprogram,
där han i olika etapper frigör
och liberaliserar, så att fri konkurrens
på lika villkor skapas mellan olika transportgrenar.
Herr Skoglund understryker
bestämt, att hans avsikt varit att
människorna och kanske främst näringslivet
härigenom skall få möjlighet
att anpassa sig och planera för det
nya läget. I ett sådant program har inrikesministerns
panikartade förslag, jag
kan tyvärr icke karakterisera det på
annat sätt, om att återinföra byggregleringen
ingen plats. Nej, herr inrikesminister,
det är helt andra åtgärder
som behövs i detta bekymmersamma läge,
nämligen en politik som uppmuntrar
till fortsatt rationalisering och mekanisering
av byggnadsindustrien och
utbildning — eventuellt genom en omskolning
— av fler byggnadsarbetare.
Det är bristen på arbetskraft främst
inom Storstockholm som förmått inrikesministern
till den olyckliga aktionen.
Finansministern sade i onsdags att
regeringen på intet sätt har någon lust
att i onödan reglera men att den känner
sitt ansvar. Jag tror det vore lyckligare
och lugnare för regeringen, om
man överlämnade detta ansvar till
byggnadsindustrien i samråd med berörda
parter. Såvitt jag förstår har man
där möjlighet att göra en statistik som
så gott som exakt kan visa vad man orkar
med med tillgänglig arbetskraft. Jag

tror, herr inrikesminister, att industrien
är värd det förtroendet.

Vad som emellertid skulle kunna ställas
under debatt i det här sammanhanget
är, om det är samhällsekonomiskt
riktigt att en så oerhört viktig
del av näringslivet som byggnadsindustrien
skall ligga helt nere under de
3—4 bästa veckorna på sommaren. Det
skulle vara av allmänt intresse att räkna
ut vad detta medför i eftersläpning
och fördröjning av exempelvis aktionsprogrammet
för Storstockholm.

Den springande punkten för hela
Storstockholms bostadsbyggande är att
ett handlingsprogram för hyresregleringens
avveckling läggs fram. Det envisa
fasthållandet vid denna mer än 20-åriga reglering har snedvridit hela utvecklingen
i Storstockholm. Från allt
fler håll höjs det röster för att denna
reglering är helt otidsenlig. Senast har
en medlem i regeringskretsen instämt
i kören. Det är ingen som vill att avvecklingen
skall ske med en enda gång.
Man måste lägga upp en plan med noga
angivna tidpunkter så att de boende får
tid och möjligheter att anpassa sig. Det
kan också finnas anledning att sätta in
olika åtgärder för de äldre och för
barnfamiljerna. Högerpartiet har redan
tidigare föreslagit att en sådan successiv
avveckling skulle komma till stånd.

I väntan på en sådan bör emellertid
uppmjukningar företas av hyresregleringen.
Det måste göras ekonomiskt
möjligt och lönande att reparera och
underhålla bostadshusen framför allt i
stadskärnorna. Det är väsentligt att vi
successivt närmar oss ett balanserat läge,
där man inte river hus bara för att
komma åt tomten. Det finns möjlighet
att förändra lagen så, att vi även om
vi inte hejdar rivningsvågen dock fördröjer
den. Men vi har inte lång tid på
oss. En ingenjör har räknat ut att av
hela landets nyproduktion på 85 000 lägenheter
åtgår f. n. 74 000 till att balansera
dels den ökade efterfrågan, dels
olika former av avgång, såsom rivning,

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kontorisering och övergivande av bostäder.
över skulle bli 11 000 lägenheter
som skulle minska bostadsköerna.
Det är orsakerna till att siffran 74 000
är så hög som måste utredas. Vi kan
inte bara tala om hur många lägenheter
vi bygger; vi måste dra ifrån avgången
också! Debatten måste helt enkelt
röra sig om nettoökningen av bostäder! Den

bristande rörligheten på bostadsmarknaden,
vilken bl. a. försvårar för
människorna att skaffa sig bostad intill
sin arbetsplats, ställer utomordentligt
stora krav på kommunikationsleier
och trafikapparaten. Detta skapar
>åde samordnings- och utbyggnadspro/dem.
Betecknande för läget är att inom
Stockholms stadsgränser har staden en
mycket stor handlingsfrihet. Man bygger
ut sina gator och genomfartsleder,
driver sina bussar, spårvagnar och tunnelbanor.
Men så fort vi kommer utom
stadens gränser, där bortåt en tredjedel
av Storstockholms invånare bor, så
är det staten som tar befälet. Både järnvägar
och riksvägar drivs och byggs
ut av staten. Beträffande våra genomfartsleder
till de nybyggda bostadsområdena
bestämmer staten också takten.
Och den kommande stadsplaneringen
för bostadsområden blir beroende först
och främst av att trafikleden blir fastställd
i alla sina detaljer och sedan av
att trafikleden upptages i gällande flerårsplaner
och fördelningsplaner. Trafikledernas
utformning och utbyggnad
har således sin dryga andel i försening
av storplanen och därmed i att bostadsproduktionen
ligger efter programmen.
Konsekvensen härav har ju dragits
av kommunalnämnden i Danderyd,
som anser det omöjligt att bygga fler
bostäder, förrän trafikmöjligheterna
längs Roslagsvägen ordnats upp. Andra
kommuner har instämt.

Nu har ju regeringen tillsatt den
»starke man» som skall reda ut alla
problem. Inom kommunerna hoppas vi
att han har vidsträckta fullmakter och

får stöd av regering och riksdag. En
delikat nöt att knäcka kommer att serveras
omgående. Kommunerna längs
Roslagsvägen har kommit överens om
att en fullgod service för den kollektiva
trafiken kan uppnås bäst genom
att man bygger en tunnelbana. Bygges
en sådan, minskas kravet på staten att
investera i vägar och järnvägar, och
staten slipper ett stort årligt underskott
på Roslagsbanan. Hur kommer
statsmakterna att kompensera detta?
Den frågan kommer att ställas!

Det är inte bara för att främja bostadsbyggandet
som det behövs översyn
av trafiklederna inom Storstockholm.
Den ökande fritidsbebyggelsen
ställer också sina rättmätiga krav. När
nu staten i samarbete med landsting
och Stockholms stad tänker ordna båttrafiken
inom den norra delen av skärgården
med Vaxholm som centralort,
blir effekten mycket beroende av att
landsvägsförbindelsen dit får en bättre
standard. Skärgården är en omistlig del
av Storstockholm, som med sin sköna
och särpräglade natur är unik i världen.
Den bebos av människor som från
barnsben är vana att klara sig själva i
ofta mycket små förhållanden. De är
förtjänta av ett större intresse från oss
andra. I stället läggs på dem bördan
av att på olika sätt betjäna oss som vill
uppleva skärgårdssommaren. Det har
förvånat mig, att det inte har utretts
hur de fattiga skärgårdskommunerna
skall få betalt för sina tjänster. Frågan
aktualiserades genom principbeslutet
om avveckling av fastighetsbeskattningen
för åtskilliga år sedan, men någon
lösning skymtar ej.

Sammanfattningsvis vill jag, herr talman,
framhålla att det är en samordning
av en mängd olika frågor som behövs
för att lösa storstockholmsproblemen.
En stor del av ansvaret härför är
regeringens. Först och främst är det
dock nödvändigt att regeringen städar
upp i sitt eget bo. Det kan inte vara
rationellt, att de viktiga stadsbyggnads -

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

frågorna på regeringsplanet handläggs
i sex olika departement. Denna brist på
samordning får, herr talman, stora återverkningar
på hela fältet.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Fröken Elmén har tidigare
i dag hållit ett anförande, i vilket
hon berört den statliga personalvården.
De synpunkter hon framförde
var av sådan art, att jag finner anledning
att ta till orda.

Fröken Elmén har tydligen inte läst
handlingarna på det sätt som hon bort.
Av hennes anförande får man det intrycket,
att det personalvårdsorgan som
jag med stöd av riksdagens bemyndigande
har inrättat skulle överta all personalvård
inom statsförvaltningen. Av
handlingarna framgår emellertid med
all önskvärd tydlighet, att detta personalvårdsorgan
är ett komplement till
den personalvård som redan bedrivs
inom de stora affärsverken och större
verk i övrigt. Det är alltså inte meningen
att detta organ skall gå in på
deras arbetsområden, utan avsikten är
att det skall komplettera deras personalvård
på ett sådant sätt, att den når
ut till de små verken, som själva saknar
personella resurser och på grund
av sin organisatoriska storlek ej har
möjlighet att helt sysselsätta ett eget
personalvårdsorgan, såsom de stora affärsverken
kan göra inom sina verksamhetsområden.

Det personalvårdsorgan som jag har
tillsatt skall, såsom här nämnts, bedriva
en försöksverksamhet. Fröken Elmén
har opponerat sig mot uttrycket
försöksverksamhet med hänvisning till
den stora erfarenhet på detta område
som redan finns inom statsförvaltningen.
Om man tror att man bara har att
överflytta vad som är tillämpligt i ett
affärsverk på ett administrativt verk,
kan jag förstå att man inte tycker om
uttrycket försöksverksamhet, men per -

sonalvårdsfrågorna måste ändå angripas
med hänsyn till verkens speciella
struktur och arbetsuppgifter in. m. sådant.
Det som är tillämpligt och riktigt
vid ett verk kanske är mindre lyckat
i ett annat. Fördenskull skall man
väl inte avstå från att försöka finna en
god form även i detta andra verk.

I begreppet försöksverksamhet ligger
ingenting annat än en ambition att försöka
få den bästa tänkbara personalvården
i de olika verken med beaktande
av dessas struktur och arbetsuppgifter
m. m. sådant som kan influera
på denna arbetsuppgift. Det är därför
vi inte vill säga att vi nu är definitivt
färdiga utan i stället söker finna lämpliga
verksamhetsformer i gemenskap
med de verk, inom vilka personalvårdsorganet
skall utföra sin verksamhet.

Fröken Elmén gav också uttryck åt
sitt missnöje med att man inom detta
personalvårdsorgan icke har utnyttjat
den kvalificerade kraft som finns disponibel
på detta område. Om fröken
Elmén litet närmare hade tagit reda på
denna personals bakgrund, kanske hon
skulle ha använt ett annat ordval vid
bedömningen av dess kompetens. Jag
kan upplysningsvis meddela att kanslichefen,
byråchefen Bäck, hade som arbetsuppgift
vid postverket att organisera
dettas personalvård. Om, enligt
fröken Elmén, affärsverken har en föredömlig
personalvård, kan det väl inte
vara felaktigt av mig att för denna
verksamhet engagera den man som i
allt väsentligt har byggt upp postverkets
personalvård. Han måste även enligt
fröken Elméns vitsord äga tillräcklig
kompetens.

Läkaren föreföll att vara godkänd,
sjuksköterskorna likaså. Vad konsulenterna
beträffar finns det en manlig och
en kvinnlig, alltså 50 procent av vardera
könet. Det är möjligt att konsulenternas
antal kommer att ökas i och
med att verksamheten får större omfattning,
och det är inte alls, fröken
Elmén, uteslutet att vi därvid behåller

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den procentuella fördelning könen
emellan som alltså funnits från starten.
De båda nuvarande konsulenterna har
också var och en på sitt område tidigare
haft motsvarande arbetsuppgifter,
den manliga konsulenten inom privat
verksamhet och den kvinnliga konsulenten
i Stockholms stads tjänst. Och
fröken Elmén framhöll ju Stockholms
stads personalvård såsom särskilt föredömlig.

Under sådana förhållanden har jag
utomordentligt svårt att förstå att fröken
Elmén kan framföra klander av
den art som hon i dag gjort. Den enda
förklaringsgrunden måste vara att fröken
Elmén inte har studerat handlingarna
på det sätt, som man har rätt att
kräva av en ledamot i denna kammare
som yttrar sig i en fråga.

Vidare berörde fröken Elmén utbildningsfrågorna,
arbetarskyddslagstiftningen
som numera blivit tillämplig
även inom statsförvaltningen och de
partiellt arbetsföras problem. På dessa
områden bedriver vi redan en betydande
verksamhet. Om jag inte missminner
mig har t. o. m. fröken Elmén givit uttryck
åt den uppfattningen, att utbildningsverksamheten
inom den statliga
sektorn är relativt god, och jag vågar
försäkra att vår strävan är att ytterligare
utveckla denna verksamhet. Det
är också här så, att vi från begynnelsen
inte ansåg att allt var färdigt utan ville
bedriva en försöksverksamhet. Och när
vi nu genom denna försöksverksamhet
har uppnått resultat som fröken Elmén
i ett tidigare sammanhang betraktat
som något så när godtagbara, så tycker
jag att fröken Elmén skulle kunna acceptera
en försöksverksamhet även på
personalvårdens område och förvänta
sig ett liknande resultat därvidlag.

Frågan om de partiellt arbetsföra är
givetvis också ett personalvårdsproblem,
men på detta område finns sedan
flera år tillbaka en särskild nämnd.
Dessutom har jag själv speciella medel
till förfogande för att lösa de partiellt

arbetsföras problem, och jag har också
i en hel del fall begagnat denna utväg.

Då det gäller arbetarskyddslagens
tillämpning på den statliga sektorn har
jag för min personliga del genom den
vidtagna ändringen av lagen förordat,
att man vid de mindre verken åtminstone
borde överväga, om inte denna
uppgift kunde anförtros åt företagsnämnderna,
som ju har att handlägga
åtskilliga andra problem vilka är intimt
förknippade med personalvårdsfrågor i
allmänhet.

Vi utnyttjar alltså, fröken Elmén, den
sakkunskap som finns på dessa områden,
och jag tror att jag utan större
självförhävelse vågar påstå att det därvid
uppnåtts relativt goda resultat. Det
är min förhoppning att det även på personalvårdens
område skall kunna åstadkommas
goda resultat.

Jag vill till slut säga några ord om de
initiativ som tagits av personalvårdsdelegationen.
Man har haft en serie informationskonferenser
med personalen
i de verk där personalvårdsverksamhet
skall bedrivas. Det är inte meningen att
personalvårdsdelegationen genom sin
verksamhet skall befria verken från
skyldigheten att bedriva personalvård,
utan avsikten med det hela är att ge
dem impulser och hjälpmedel, så att
personalvården kan göras bättre än hittills.
I syfte att åstadkomma en kartläggning
över en mängd av de problem
som berör en god personalvård har
personalvårdsdelegationen utsänt ett
frågeformulär, som innehåller en råd
frågor vilka bär samband med personalens
trivsel på arbetsplatsen. Man vill
exempelvis ha uppgift om huruvida det
finns särskilda matrum för personalen
eller om avsikten i annat fall är att anskaffa
sådana matrum. Man frågar, om
det finns sjukrum som kan begagnas
vid eventuella sjukdomsfall som gör
detta erforderligt. Och man efterlyser
en mängd likartade åtgärder som bör
ingå i en aktiv personalvård.

Så ser verkligheten ut. .lag förmodar

Fredagen den 21 januari 1901

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

också att när fröken Elmén nu liar fått
ett koncentrerat referat av denna verklighet,
skall det i någon mån dämpa
den kritik som hon tydligen på grund
av okunnighet i sitt förra anförande
riktade mot denna del av den statliga
verksamheten.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är egendomligt att
det alltid skall bli missförstånd mellan
civilministern och mig. När jag i mitt
första anförande talade om personalvårdsnämnden,
sade jag att jag tror att
den har stora uppgifter att fylla när det
gäller att ta initiativ, hålla kontakter
och hjälpa till att genomföra personalvården
i de olika verken. Jag har inte
alls ifrågasatt personalvårdsnämndens
existensberättigande, utan jag tror att
den har en uppgift att fylla.

Vad jag tycker är egendomligt är att
man inte anlitar den samlade erfarenheten
inom ett verk som arbetarskyddsstyrelsen,
framför allt avdelningsdirektören
i den sociala avdelningen, som
har arbetat med dessa frågor i alla tider.
Jag vill också ininnas att det i propositionen
framhålles att man har vissa
besvärligheter med stora grupper, t. ex.
den kvinnliga kontorsgruppen, och det
förvånar mig att man inte har någon
representant därifrån i personalvårdsnämnden.
Annars har jag inte någon
kritik mot personalvårdsnämnden.

Jag ifrågasatte icke heller personalkonsulenternas
kvalifikationer — de är
duktiga och lämpliga. Men jag tycker
att det skall vara mycket svårt för dem
att föra en aktiv personalpolitik inom
37 verk.

Det var emellertid intressant att höra
vad civilministern sade om att man
skulle börja med att i huvudsak göra en
inventering av förhållandena ute på
arbetsplatserna, begränsad till vissa delar
av den statliga sektorn, och sedan
kanske bygga ut verksamheten.

Jag vill än en gång upprepa att jag
inte ifrågasatt personalkonsulenternas

kvalifikationer. I andra sammanhang
har jag haft anledning att framhålla
och understryka värdet av den utbildning,
som civilministern har tagit initiativ
till och som genomförts på flera
håll. Men som jag framhöll i mitt första
anförande är A och O själva rekryteringen
av arbetsledare. Att de har en
sådan personlig läggning att de kan
leda folk och fördela arbetet, verka inspirerande
på de anställda, anser jag
vara en grundläggande kvalifikation.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag konstaterar att fröken
Elmén i väsentlig grad har begränsat
den kritik hon riktade i sitt första
anförande. Jag har haft nöjet att läsa
igenom det stenografiska referatet av
detsamma, och det är med utgångspunkt
därifrån jag har gjort mina bedömningar
av innehållet i fröken Elméns
anförande.

Fröken Elmén säger att vad hon
framför allt vänder sig emot är att arbetarskyddsstyrelsens
sakkunskap inte
har utnyttjats. Jag vill då erinra fröken
Elmén om att arbetarskyddsstyrelsen
efter den nya lagstiftningen bl. a. har
att tjänstgöra som kontrollerande myndighet
och se över hur denna sak skötes
i statsförvaltningen. Man skall väl
inte i sådana här sammanhang engagera
den som skall kontrollera att det går
rätt till, den som skall vara en myndighet
över de ifrågavarande myndigheterna
i vissa avseenden. Det bör vara
ett av skälen till att man inte tar med
någon från arbetarskyddsstyrelsen.

När fröken Elmén här talar om 37
verk, kan det naturligtvis verka utomordentligt
imponerande, om man glömmer
bort att det här hela tiden är fråga
om en kartläggning av problematiken.
Där så behövs kommer man att anställa
mera folk. Vi vill inte bygga upp en
organisation först och sedan ge den
arbetsuppgifter, utan vi vill skaffa fram
arbetsuppgifterna och i förhållande till

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ökningen av arbetsuppgifterna anskaffa
den personal som erfordras för att arbetet
skall fullgöras på ett rationellt
sätt. Den reella personalvården skall
nämligen alltid ligga hos verksmyndigheten.
Detta personalvårdsorgan, som
vi skapat, blir en hjälpare åt de verk
som själva saknar möjlighet att inrymma
personalorgan av denna typ därför
att verken är för små för att ge arbetsuppgifter
åt en sådan organisation. Det
är ur rent rationella synpunkter man
kommit fram till denna anordning.

Sedan kan jag instämma med fröken
Elmén i att arbetsledarna har en utomordentligt
viktig funktion och att det är
betydelsefullt att man får rätt person på
rätt plats. Därför planerar vi inom utbildningsberedningen
en särskild utbildningskurs
för arbetsledare, där alla
de olika element som bör påverka en
arbetsledares möjlighet att fungera på
ett fullgott sätt kommer att tas upp.
Men, fröken Elmén, även där kommer
vi att ha försöksverksamhet med utbildningen
i begynnelsen till dess att vi
funnit de former, som ger det bästa resultatet.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det kan vara riktigt att
det gäller en myndighet som sedan skall
kontrollera och i sin tur ge uppslag,
nämligen yrkesinspektionen, vilken sorterar
under arbetarskyddsstyrelsen, som
övervakar verksamheten, men jag tycker
fortfarande att det är egendomligt,
att man inte tar vara på den kunnighet
som verkligen finns på det hållet, när
man nu lägger upp dessa planer.

Vidare understryker jag återigen, att
jag tycker det är egendomligt att man
när det gäller denna stora kvinnliga
grupp — som vi haft uppe till debatt i
andra sammanhang — icke fått med
någon representant. Såvitt jag förstår
är det många gånger här problemen ligger.
Här har vi den stora sjukstatistiken
som det alltid pekas på och som är ett

tecken på att arbetsklimatet i många
fall inte är som det skall vara.

När det gäller arbetarskyddslagens
tillämpning skall denna lag i fortsättningen
naturligtvis tillämpas i samma
utsträckning på det statliga som det
privata området.

En annan sak som jag också tycker
är egendomlig är, att man när man i
vissa verk behöver nya arbetslokaler,
tar man i anspråk lokaler som inretts
till matrum. Börjar vi åsidosätta kraven
på det statliga området, har vi i fortsättningen
svårt att av den private arbetsgivaren
fordra, att han skall uppfylla
arbetarskyddslagens krav.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt ytterligare. Jag vill bara
konstatera att fröken Elméns ord i hennes
senaste anförande, i vilket hon ånyo
beklagade, att man icke utnyttjat den
lörnämliga kraft som finns på annat
håll, i sak innebär ett underkännande
av den kompetens de nu anställda har.
I och med att man kräver att andra
skall komma dit, anser man att den personal
som anställts inte äger tillräcklig
kompetens för arbetsuppgifterna och
att man behöver personer med högre
kompetens. Jag tycker jag anlitade god
kompetens när jag tog den som inom
postverket organiserat motsvarande
verksamhet, som enligt fröken Elméns
egen utsago kan anses vara föredömlig.
När jag dessutom bland konsulenterna
tog en från det enskilda näringslivet —
som i denna kammare ofta säges vara
föredömlig i förhållande till staten —
och därjämte tog en från Stockholms
stad, vars personalvårdsverksamhet enligt
fröken Elmén är bra, tycker jag för
min del, att jag valt kvalificerade personer
i den utsträckning som kan anses
erforderlig med hänsyn till föreliggande
arbetsuppgifter.

Fredagen den 21 januari 1904

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Den diskussion som
förts under dessa dagar liar ju rört stora
delar av statsverkspropositionen. Det
är de ekonomiska frågorna som har
varit i förgrunden. Jag skall bo att få
beröra en del av dem, fast det inte är
sådana frågor som behandlats i statsverkspropositionen.
I höstas började en
stor debatt med anledning av den redovisning
som skogsbolagen, domänverket
m. fl. stora arbetsgivare inom
skogsbruket lämnade om den rationalisering
och mekanisering som väntas
inom denna näringsgren. Vi fick klart
för oss att en mycket stor del av den
arbetskraft som vi f. n. sysselsätter
skulle vara obehövlig i framtiden på
grund av de nya maskiner och de nya
metoder som kommer att tillämpas. Det
var väl så, att man lite till mans hade
på känn att det skulle ske någonting,
men att det skulle ske i en så stor utsträckning
som redovisades, med ett så
stort friställande av arbetskraften i
framtiden, kom närmast som en chock.

I lokaliseringsutredningen har det
förts diskussioner för att motverka vissa
saker, som håller på att hända. Det
är glesbygdsfrågor som har behandlats.
Man behandlar möjligheterna till en industrilokalisering
— speciellt i de bygder
som kommer att besväras av den
största arbetslösheten. Man har bedömt
lönsamhetsfrågorna, man har fått en
ordentlig utredning om vad frakterna
kommer att betyda för Norrland, och
man har också bedömt vissa konkurrensförhållanden.
Man utgår i varje fall
från en sak, nämligen att Norrland
kommer att uttunnas befolkningsmässigt.
Man vet också beträffande ålderssammansättningen
i Norrland att denna
utvecklas mycket ofördelaktigt. Vidare
vet man, att det föreligger ett högt
kommunalt skattetryck, och det har ju
vidtagits åtgärder för att lindra detta
skattetryck —- åtgärder som väl varit
mer eller mindre konstlade.

I fjol vidtogs en åtgärd av verkligt
positivt slag, nämligen den nya beskatt -

ningsrätten för kraftverken. Det var i
varje fall ett litet steg på en lång väg.
Man rättade till de största missförhållandena,
men man har inte kommit så
långt och kan väl inte komma så långt
som man skulle önska i fråga om en
rättvis beskattning. Jag tror att om de
norrländska kraftkommunerna fick göra
eu rättvis beskattning av det skatteunderlag
som de faktiskt har rätt att
få, skulle de statliga åtgärderna säkert
bli betydligt mera blygsamma, och man
skulle få inkomster på rätt sätt. Jag
skall inte fördjupa mig alltför mycket
i vad lokaliseringsutredningen sagt i
sitt betänkande. Vi kommer att senare
få behandla denna fråga när det
kommer att redovisas vad remissinstanserna
sagt i sina yttranden.

I statsverkspropositionen ges inte heller
något besked om hur vi skall närma
oss de frågor som där dragits upp.
Men det är i varje fall en sak som jag
skulle vilja framhålla, nämligen att det
är mycket brådskande, att dessa spörsmål
behandlas, så att vi får dem lösta
så snart som möjligt.

I fråga om betänkandet skulle jag redan
nu vilja fråga: Vem skall vara huvudman
för de åtgärder som måste vidtas?
Enligt utredningen skall länsstyrelserna
sköta den saken. Jag tror att
man bör överväga, om man inte borde
låta det kommunala inflytandet mera
komma till sin rätt i detta fall.

I dag kanske det är svårt att säga
vem som skall vara huvudman, men
det bör i varje fall undersökas om inte
landstingen och kommunerna skulle
kunna göra en bättre insats än fallet
bleve vid en direkt statlig dirigering
på detta område. Lokalkännedom är
alltid värdefull att ha, och om initiativet
kommer från kommunerna tror
jag för min del att man kan vinna två
fördelar dels att man kan behålla den
kommunala självstyrelsens möjligheter
att påverka utvecklingen, dels att man
kanske kan få en smidigare och bättre
förvaltning.

I varje fall i den debatt som förts

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sedan utredningens betänkande framlades
har de flesta uttalandena gått i mer
eller mindre negativ riktning. Man har
också gjort bedömningarna synnerligen
kortsiktiga. Man har glömt en sak -—•
och kanske den allra viktigaste •— nämligen
att Norrland har råvaror, att det
i Norrland finns slumrande tillgångar,
främst i form av skog. Om vi skall
kunna ta vara på skogen, förutsätter
detta vissa åtgärder. Vi skall inte tro
att framtidens skogsarbetare kommer
att nöja sig med sådana betingelser som
dagens och gårdagens skogsarbetare har
verkat och levat under. De har ett tungt
arbete, och de kommer att fordra bättre
förhållanden. De kommer inte att
nöja sig med att ligga borta från hemmet
i alltför stor utsträckning. De kommer
att fordra service för sina familjer
i de områden där de bosatt sig. De
kommer med andra ord att kräva samma
villkor och möjligheter som övriga
arbetande svenskar.

Vi håller nu på att uttunna befolkningen
just inom de områden där vi
är beroende av denna arbetskraft. Vi
har gjort kapitalinvesteringar till oerhörda
belopp i stora fabriker — rationella,
väl utbyggda och konkurrenskraftiga
industrier. Dessa industrier måste
matas med råvaror, om de över huvud
taget skall kunna fungera. Vi har inte
råd att i dagens läge se bort från skogsbrukets
framtida tillgång till arbetskraft.
Vi kommer att vara beroende av
denna i sådan omfattning, att jag tror
att det närmast vore en olycka om vi
fortsatte på den väg som vi nu slagit
in på.

Det talas om att skola om norrländska
skogsarbetare till byggnadsarbetare
och skicka ned dem till stockholmsområdet.
Detta är en riktig åtgärd i den
mån man inte behöver dessa arbetare
däruppe. Människorna måste ha sysselsättning,
och det finns ingen anledning
till att man inte skulle utnyttja
landets totala arbetskraft.

Men man kan också i tidningarna

finna stora annonser från arbetsmarknadsstyrelsen.
Läser man i dag i norrlandstidningarna
ser man att det annonseras
efter skogsarbetare till Jämtland.
Man utannonserar för närvarande
sådana platser bl. a. i Västerbottenstidningarna.

Norrlands tillgångar slutar inte med
skogen. Det finns också malmtillgångar.
I Västerbottens lappmark finns Stikkenjokk-fyndigheterna,
och dessas utnyttjande
förutsätter att det finns en befolkning,
som vill arbeta och bo där
uppe. Det torde vara lämpligare och
klokare att behålla de människor, som
är vana vid förhållandena i denna
landsända, och försöka få i gång verksamheten
så snart som möjligt än att
skicka dem söderut för en kort tid och
sedan kanske ha svårt att få tillbaka
dem igen. Människor som lokaliserat sig
till en ort kan ha byggt egnahem och
blivit rotfasta, ha sina barn i skolan
o. s. v., och det är då inte så lätt att
flytta på sig.

Om man läser i årets statsverksproposition
kan man konstatera, att det
.svenska folket turistar i ovanligt stor
utsträckning. Vi turistar så mycket att
det slår igenom i vår valutareserv. Det
vi får in på turismen motsvarar inte
vad vi lägger ut. Vi har med andra ord
en ofördelaktig balans på detta område.
Det finns emellertid möjligheter att
vända på detta förhållande. De möjligheter
som turismen erbjuder är inte på
långa vägar utnyttjade. I stora områden
av Norrland förekommer det över
huvud taget inte några turister. Folk
känner inte till att det över huvud taget
går att vistas där. Man måste i sanningens
namn också konstatera att turistväsendet
inte är utbyggt i så stor
utsträckning att det kan göra någon
större reklam för att locka turisterna
till dessa områden. Turisterna utgör i
alla händelser en tillgång, som bör kunna
utnyttjas, och från dem bör vi kunna
få in en hel del pengar.

Arbetskraften är kanske den allra vik -

Fredagen den 24 januari 1904

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tigaste förutsättningen för att vi skall
kunna utnyttja de tillgängar som finns.
Det finns för närvarande arbetskraftsreserver,
men dessa blir naturligtvis uttunnade
om man fortsätter att flytta
bort människor från Norrland. Det blir
härigenom fel på balansen, och om man
får en alltför stor andel av åldriga människor,
kan arbetskraften naturligtvis
inte utföra ett så effektivt arbete.

Vad skall man då göra i detta läge?
Man kan knappast ge något entydigt
svar, men en sak är klar, nämligen att
det kräver stora investeringar, som
emellertid samtidigt skall vara lönande.
Det bär ifrågasatts från flera håll
om investeringarna skall vara lönande.
Det finns dock självfallet ingen anledning
att göra investeringar på och
lokalisera människor till en ort, om
detta inte från folkhushållets synpunkt
är lönande.

Det har riktats en hel del kritik mot
de investeringar som gjorts efter arbetsmarknadsstyrelsens
anvisning. Jag
lämnar därhän huruvida man haft de
fullmakter som härvidlag varit erforderliga
eller ej. Man får lätt intrycket
att dessa investeringar är bortkastade
pengar. Men man skall ha klart för sig
att samtliga investeringar som gjorts är
nyttoinvesteringar. Det har gått åt
pengar, men motsvarande värden har
skapats. Därför kan det inte sägas att
man förstört kapital och att investeringarna
varit onödiga.

Det heter ibland: Varför bygger ni
så mycket vägar i Norrland — det blir
för litet inom andra områden? Men vi
har inte alls kommit ikapp utvecklingen
när det gäller vägarna i Norrland.
Förutsättningen för att den norrländska
industrien över huvud taget skall
kunna fungera är att vägnätet blir utbyggt.
Det har varit så eftersatt att stora
investeringar fordras. Därför går det
inte att tillämpa millimeterrättvisa och
göra en fördelning med utgångspunkt
från bilbeständet i landet.

Från industrihåll möter man ibland

eu oförklarlig invändning — att det
inte går att driva en lönsam rörelse i
Norrland. Varför är då de redan i
Norrland lokaliserade industrierna lönsamma?
De norrländska företag som
finns går ju bra. På börslistan kan konstateras
att storföretag som ligger i
Norrland har ett kursvärde som är nära
på onormalt. Företagen bedöms alltså
som synnerligen säkra och vinstgivande,
och man har förhoppningar om
att de skall kunna ge bra utdelning.

.lag tycker att man, innan man anför
sådan kritik som förekommit från
ansvarigt industrihåll, skulle se på de
verkliga förhållandena i Norrland. Det
välstånd vi bär här i landet beror inte
bara på att vi äger en så duktig arbetarstam
och driftigt företagsfolk utan
i högsta grad på att vi har ovanligt gott
om råvaror. Många länder är säkerligen
avundsjuka på oss i detta hänseende
— ytterst få länder har sådana råvarutillgångar
inom sina gränser som
Sverige.

Att Norrland, där en hel del av dessa
råvarutillgångar finns, ändå kommit
i obalans har många orsaker. Det
gäller nu att inte göra obalansen större
genom att flytta bort den verksamma
delen av befolkningen — görs en
sådan förflyttning kan ju råvarutillgångarna
inte utnyttjas. Det måste människor
till för att få fram dessa värden,
och det gäller att behålla ett tillräckligt
stort antal människor.

Men vi måste också ha ett fungerande
samhälle. Det kan inte bli ett storsainhälle
av varje by — enheterna måste
vara tillräckligt stora för att kunna
ge den service människorna behöver.
Det måste finnas chans till ordentlig
utbildning där uppe.

I detta sammanhang vill jag framhålla
att vi till fullo uppskattar de krafttag
regeringen tagit vid utbyggnaden
av universitetet i Umeå. Vi tror att de
investeringar som gjorts är kloka och
riktiga. Den tillgång vi har i ungdomen
kan nu tillvaratas på ett bättre

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sätt. Stat, kommun och landsting har
tillsammans gjort det bästa av situationen,
och jag tror att alla är till freds
med resultatet.

Av vikt är också att vi kan behålla
kvinnorna i Norrland. Genom att satsa
på turistnäringen och söka stimulera
en viss lättare industri bör det gå
att få balans härvidlag.

Omställningsprocessen kommer att bli
besvärlig — det skall vi ha klart för
oss. Vi får överårig arbetskraft. Folk
som är i sextioårsåldern och arbetat i
skogsbruket har ofta yrkesskador. Vederbörande
har varit sysselsatta inom
skogsbruket under så gott som hela sitt
liv, de har inte många verksamma år
kvar, de har sina hem där uppe och
vill inte gärna flytta. I den mån man
inte kan finna något arbete för dessa
människor tycker jag det bör vara en
hederssak för statsmakterna att se till
att de, som ett helt liv arbetat i en bestämd
näring och nu oförskyllt blir lidande
hålls skadeslösa. De har varit
med om att bygga upp en väsentlig del
av vårt välfärdssamhälle.

Landet i övrigt skall naturligtvis inte
ha uppfattningen att Norrland skall
stödjas speciellt. Därtill finns ingen anledning,
som jag tidigare sagt. Alla skall
dra nytta av de tillgångar som finns —
det är ekonomiskt fördelaktigt inte bara
för Norrland utan för landet i dess
helhet. Men det kommer att fordra att
staten gör ordentliga investeringar för
att utnyttja de tillgångar som finns.
Man måste uppmuntra företagsamheten
och ge befolkningen chansen att få bo
kvar i den landsända där den vill bo.

Synen på Norrland bör inte vara pessimistisk.
Vi har inte råd att undvara
de stora värden vi har i Norrland, utan
vi måste utnyttja dem för att höja levnadsstandarden
för hela svenska folket.
Det får inte bli en kortsiktig bedömning.
Jag tror inte man kan lösa dessa
problem på en gång. Man måste angripa
frågorna förutsättningslöst och
göra de investeringar som behövs för

att vi skall kunna behålla de värden
vi har i Norrland och skapa de nya
värden Norrland kan ge.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Flera talare har under
de tre debattdagarnas gång berört
namninsamlingen för kristendomsämnet
på gymnasiet. Jag skall inte ytterligare
uppehålla mig mycket vid det berättigade
och försvarbara i en opinionsyttring
av detta slag utan endast
understryka, att namninsamlingen skett
under en intensiv pressdebatt för och
emot. Mer än 4 000 pressklipp lär kunna
uppvisas, och det gör cirka 30 inlägg
per tidning. På informationen och offentligheten
kan man alltså inte klaga.
Dessutom har den fullständiga texten
till petitionen stått på varje namnlista.
Var och en som satt sitt namn på en
lista bör ha vetat vad han gjorde. Skulle
några till äventyrs ha kommit att
skriva på under otillbörlig påverkan —
sådant kan man ju aldrig helt gardera
sig emot -— uppvägs de mer än väl av
alla dem som namninsamlarna inte nått
fram till framför allt i storstadsområdena.

Opinionsbildningen med 2,2 miljonner
namn är en opinionsyttring, inte
något slags folkomröstning som det
ibland har sagts. Anspråk i den senare
riktningen har aldrig rests från ansvarigt
håll. Avgörandet tillkommer helt
de normala organen: remissinstanserna,
ecklesiastikdepartementet, regeringen
och riksdagen. Opinionsyttringen är
ett uttryck för en värdering, en värdering
av religionen som kultur- och uppfostringsfaktor.
En politiker kan inte
underlåta att — i rak motsats till vad
den socialdemokratiska tidskriften Tiden
hävdat — tillmäta en sådan värdering
avgörande betydelse vid ställningstagandet
till kristendomsämnet på det
nya gymnasiet — oavsett sin egen personliga
religiösa uppfattning.

Men intressant just nu är — och det
vill jag framför allt uppehålla mig vid

Fredagen den 24 januari 1904

Nr 5

Öl

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

— att söka efter orsaken till den överväldigande
opinionsyttringen. Orsaken
är alldeles klar. Vad som utlöst aktionen
är inte den snåla timtilldelningen i
oeh för sig — även om den är det mest
lättfattliga och påtagliga -— utan det är
helt enkelt den genomgående tendensen
hos gymnasieutredningen att konstruera
en gymnasieutbildning, som för majoriteten
av de .studerande blir helt eller
nästan helt sekulariserad, avkristnad.
Det är beklagligt, att en statlig utrednings
majoritet råkat ut för detta.

På ett par punkter kan man tydligast
avläsa sekulariseringstendensen, och
det kan ha sitt intresse för den fortsatta
debatten och för de överväganden,
som skall ligga till grund för kommande
definitiva beslut.

Utredningen har alldeles klart för sig,
att skolan inte kan vara i ordets egentliga
mening »neutral» i livsåskådningsfrågor.
På många sätt påverkar den
elevernas hållning. Det sker genom
kamrater och lärare såväl som genom
den omfattning och det innehåll, som de
olika ämnena, särskilt de s. k. orienteringsämnena,
får på skolans schema.
I detta medvetna urval sker ju en påverkan,
som kommer att avgörande färga
många genarationer gymnasisters livssyn.
Men också i vissa ämnen ligger ett
starkt element av direkt påverkan, t. ex.
i filosofien, för att inte tala om samhällskunskapen,
som enligt förslaget
skall få ett betydande inflytande på alla
studiekurser och där frågan om en objektiv
presentation av det dagsaktuella
stoffet ständigt kommer att vara brännande.
I dessa sammanhang tar emellertid
utredningen inte avgörande upp
önskemålet om en objektiv behandling
av stoffet. Den tanken blir aktuell för
utredningen först när den diskuterar
religionsundervisningen, som om det
vore den enda undervisning som skulle
kunna visa bristande objektivitet. Detta
kan inte kallas en helt förutsättningslös
inställning.

En liknande tendentiös framställning

presterar utredningen, när den gör ett
sammandrag av religionskunskapens förekomst
på gymnasiestadiet i några
andra länder. Därvid kan man inte undgå
att finna, att skildringen av förhållandena
i dessa länder är snedvriden
eller direkt felaktig. De källor, på vilka
utredningen stöder sig —- jag vet vilka
de är — är föråldrade och dessutom
icke redovisade.

Det tydligaste tecknet på att gymnasieutredningen
vill betrakta det nya
gymnasiet som en sekulariserad skola
är dess ställning till den gemensamma
morgonsamlingen. Sedan sin begynnelse
har det svenska gymnasiet inlett varje
arbetsdag med någon form av eftertanke
inför människans öde och livets
mening och mål, för varje tidsperiod
avpassad efter dess synsätt. När riksdagen
år 1962 förde den stora skolreformen
i hamn och därmed gav svensk
ungdom en nioårig obligatorisk skolgång,
bibehölls morgonsamlingen genom
alla årskurserna. Nu vill gymnasieutredningen
helt avskaffa denna morgonsamling
och ersätta den med en s. k. gemensam
samling en ä två gånger i veckan,
där det kan förekomma information,
musik, film, anföranden — anföranden
om vad upplyses inte. Det sägs icke rent
ut men andemeningen är med all säkerhet,
att religiösa inslag inte får förekomma.
Åsiktsfriheten, heter det, får ej
kränkas, och de orden är otvivelaktigt
riktade mot den nuvarande morgonsamlingens
utformning, ungefär som om
religiösa och etiska inslag vore det enda,
som kan tänkas kränka individens
åsiktsfrihet. Den föreslagna bestämmelsen
innebär, att det gamla kristna monopolet
på skolans morgonsamlingar efter
en kort övergångstid med allsidiga
samlingar — det är i den goda situationen
vi befinner oss nu — ersätts av monopol
för ren intern skolinformation
och, i den mån något sägs därutöver,
av monopol för icke-kristna åskådningar.

Orsak och verkan är alldeles klar. En

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stor del av vårt folk är berett att med
kraft protestera mot de försök, som under
hela den tid, reformarbetet inom
vårt skolväsen pågått, gjorts att tränga
tillbaka religionsundervisningen i skolan.
Varje gång har det visat sig, att en
opinionsstorm —- om jag får använda
ett starkt ord — blåst upp mot sådana
försök. I ett demokratiskt samhälle vill
medborgarna tydligen ha möjlighet att
låta sin syn på en så känslig fråga som
religionsundervisningen bli omedelbart
bestämmande för skollagstiftningen.
Medborgarna misstror utredningsmajoritetens
objektivitet och förutsättningslöshet,
och aktionen kom därför till
stånd.

Det har i debatten i går redovisats,
att gymnasieutredningen haft och givetvis
fortfarande också har goda förbindelser
in i regeringskretsen och att
fortlöpande kontakter uppehållits med
ecklesiastikministern. Ja, det har sagts
-— det är kanske allvarligare — att utredningens
ordförande betraktat utredningen
som ett statsrådets arbetsorgan.
Förhåller det sig så — och detta blev,
såvitt det inte undgick mig, icke motsagt
i gårdagens debatt — då måste
man än mer säga sig, att namninsamlingsaktionen
var en absolut nödvändighet
för att göra klart var en stor del av
medborgarna står i frågan om religionsundervisningen.
De beslutande organen
får icke sväva i tvivelsmål om vad man
tänker, vad man tror och vad man vill
i vårt folk.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Det hör till traditionen
att remissdebatten omfattar de mest
skilda problem, och det faller sig därför
också naturligt att den lokala opinionen
i skilda delar av landet vid detta
tillfälle kommer till tals. Jag vill också
utnyttja den möjligheten, och jag
kommer att göra det kortfattat.

Det har från norrländsk sida under
en följd av år ägnats stor uppmärksamhet
åt befolkningsutvecklingen, syssel -

sättningsfrågorna och därmed sammanhängande
spörsmål. Måhända kan diskussionen
i dessa frågor förefalla något
ensidig. Om man ser på den reella bakgrunden
tror jag emellertid inte att det
är svårt att finna förklaringarna till intensiteten,
kraften — ja, envetenheten
i denna norrländska opinionsbildning.
Den fortgående befolkningsuttunningen
har självfallet medfört stora problem,
som inte minst den kommunalt verksamme
blivit mycket påtagligt medveten
om. Jag behöver här inte närmare
beröra orsak och verkan på detta område
av samhällsutvecklingen. Det förefaller
nämligen som om nu hela denna
diskussion förts över från det lokala
planet till det centrala, och i det sammanhanget
kan man konstatera att den
norrländska opinionsbildningen ingalunda
varit verkningslös.

Man gör också den reflexionen att
problemen är minst lika stora i de regioner
av vårt land där expansionen nu
är kraftigast. I dessa regioner är det
dessutom som de mera svårbemästrade
konsekvenserna av befolkningsomflyttningen
dyker upp. Medan man i glesbygden
rätt klart kan skönja utglesningens
ekonomiska, sociala och kulturella
konsekvenser, vet vi så ytterligt
litet om t. ex. de långsiktiga, sociala
konsekvenserna av en fortsatt befolkningkoncentration
till ett par tre storstadsregioner.
Det kan inte hjälpas:
jag tycker nog att det centrala i hela
denna fråga — den enskilda människans
trivsel och våra ungdomars utveckling
— kommit i bakgrunden för
tämligen ensidiga ekonomiska resonemang.

Jag lämnar nu detta problems mera
principiella och allmängiltiga frågeställningar
för att beröra några lokala erfarenheter.
Jämtlands län har under en
följd av år relativt sett hårdast drabbats
av utflyttningen. Folkmängdsredovisningen
vid det senaste årsskiftet
visar också på en betydande avfolkning
även under föregående år. Jag

Fredagen den 24 januari 19(54

Nr 5

Vid

vågar emellertid i anslutning till den
redovisningen knyta den reflexionen,
att situationen nu håller på att ändras
i Jämtlands län. Även om det ännu
inte i befolkningsutvecklingen avspeglas
så som man skulle önska, kan man
bakom siffrorna skönja en uppbromsning
och framför allt eu ändrad atmosfär.
Avfolkningen är ju till stor del också
psykologiskt betingad, och inte minst
från arbetsmarknadsstyrelsens sida synes
man nog ha varit beredd att i sina
reklam- och värvningskampanjer också
utnyttja det momentet. Även om arbetsmarknadsstyrelsen
tar med ena handen
skall dock i rättvisans namn erkännas
att den nu även ger med den
andra. Jag finner det angeläget att i
detta sammanhang betyga uppskattning
av den lokaliseringsverksamhet som nu
bedrivs i Jämtlands län. Den karakteriseras
av realistiska grepp och visar
vad som kan åstadkommas när staten
ger erforderliga möjligheter.

Jag vill även ha sagt att jag tror, att
det positiva som hänt och händer har
stor psykologisk betydelse i mitt hemlän
och att det har fått invånarna att
mer än tidigare tro på den egna bygden
och dess framtid. Personlig optimism
är en nödvändig förutsättning för att
kunna satsa på framtiden. Med den typ
av aktivt lokaliseringsstöd som vi under
den allra sista tiden stiftat bekantskap
med kan sysselsättningen förbättras
och näringslivet rustas upp. Dit räknar
jag givetvis även jord- och skogsbruket,
som i många områden har goda
utvecklingsmöjligheter. Dessa åtgärder
måste nu få fortsätta, förstärkas och
systematiseras. Vi behöver få arbetsro
och måste få slippa oroande diskussioner
och hypoteser om t. ex. landets
administrativa indelning. Tids nog blir
den frågan aktuell när länsindelningssakkunniga
kommer med sitt betänkande.
Det bör emellertid redan nu sägas,
att statsmakterna även på denna punkt
har ett stort ansvar för utvecklingen.
En utglesad administration innebär

remiss av statsverkspropositionen m. m.

också en försämrad .service för de enskilda
människorna och är därmed eu
negativ lokaliscringsfaktor. Erfarenheterna
från näringslivet och den offentliga
administrationen bör tala för en
decentralisering av så många administrativa
uppgifter som möjligt. Detta
är särskilt angeläget när det gäller
att slå vakt om en landsdels särart och
därmed dess utvecklingsmöjligheter.

•lag vill slutligen, herr talman, ta upp
ett annat ämne och gör det mycket kortfattat
genom att instämma i några av de
uttalanden som tidigare i denna remissdebatt
har gjorts, avseende de normer,
efter vilka vi själva och vårt samhälle
bör formas. Jag vill ge uttryck för
den uppfattningen att grundsatserna i
kristen tro och livsåskådning skall vara
den riktpunkt, efter vilken vi i vårt land
vill forma linjerna för samlevnaden
människor emellan och att undervisning
härom bör ges berättigat utrymme
vid våra undervisningsanstalter.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! När man talar om det
svenska näringslivet —• källan till vårt
välstånd — i offentliga sammanhang, i
statsverkspropositionen eller annorstädes,
tänker man oftast på de stora företagen.
Man glömmer lätt bort, även här
i remissdebatten, den roll de hundratusentals
mindre företagen inom industri,
hantverk och serviceyrken spelar
i den ekonomiska välståndsutvecklingen.
De sysselsätter och livnär en betydande
del av landets befolkning. De
producerar tillsammans varor till ett
värde motsvarande hela vår export. De
är dessutom i dag oumbärliga som underleverantörer
till de stora företagen,
nödvändiga som serviceföretag åt dessa
liksom åt varje enskild människa. Med
skickliga yrkesmäns, hantverkares och
mindre företagares hjälp kan personlig
smak och individualitet utvecklas och
underbyggas. I detta standardiseringens
tidevarv är det kanske nödvändigare
än någonsin tidigare med denna gren

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inom det svenska näringslivet just för
att skapa trivsel i den miljö vi omger
oss med. Det gäller därför att visa denna
del av näringslivet det intresse den
är berättigad till och ge den möjlighet
att fortleva och utvecklas under minst
lika goda villkor som övriga delar av
näringslivet.

De många små företagen är resultat
av enskilda människors personliga initiativ
och insatser. Om de lyckas beror
i hög grad på deras yrkeskunnande, arbetsamhet
och initiativkraft. Även om
detta gäller generellt, är det i dagens
samhälle många faktorer som påverkar
den enskilde företagarens möjligheter,
faktorer som han som enskild inte rår
på. Det är beslut och åtgärder av politiska
instanser i stat och kommun.
Trots allt vackert tal om de mindre
företagens betydelse får vi mindre företagare
intryck av att politiken i alltför
hög grad försöker dirigera själva strukturförändringen
hän mot koncentration
inom näringslivet. De mindre företagens
möjligheter försvåras, och vad ur
den stora allmänhetens synpunkt värre
är: den speciella service och personliga
betjäning dessa företag kan ge minskas
i samma takt. I ett välfärdssamhälle som
vårt med — som vi alla hoppas — en
stigande levnadsstandard borde man
trakta efter och medverka till rakt motsatt
utveckling, ökad personlig service
och bättre kvalitet och standard på alla
områden.

Låt mig bara peka på några problem
i detta sammanhang för att sedan stanna
litet längre vid en av de för hela
näringslivet allra viktigaste frågorna:
yrkesutbildningen, som enligt min uppfattning
inte ägnats tillräckligt intresse.
Exempel: den först i höstas tillsatta yrkesskoleutredningen.

Företagaren ålägges en hel mängd
uppgifter som samhällets tjänare och
fiskal utan att åtnjuta någon som helst
ersättning, ja, inte ens motsvarande
goodwill i samhället. Jag skall inte trötta
med att läsa upp den långa listan på

uppbörds- och uppgiftsskyldigheter som
ålagts oss — den återfinns i en motion
till årets riksdag. Jag ber bara att få
erinra om att den med ingången av detta
år ytterligare ökats ut i stället för att
som vi hoppats förkortas och förenklas.
Må det tillåtas mig att uttala den
förhoppningen, att pågående utredningar
rörande beskattningssystemet, organisationen
av uppbördsväsendet m. m.
ägnar dessa frågor erforderlig uppmärksamhet
och medverkar till att unna
företagaren åtminstone någon semester
från hans oavlönade statstjänstemannabefattning.

Skattesystemet är på flera punkter
olämpligt och orättvist utformat för de
mindre företagen. Så t. ex. är den allmänna
varuskatten i vissa avseenden
direkt konkurrensförsvårande för ett
stort antal mindre serviceföretag, underleverantörer.
Här kommer t. o. m.
tandläkare, tandtekniker och folktandvården
in i bilden. Den medför fördyring
av kostnaderna för tandvård,
t. o. m. av folktandvårdskostnaderna!
Vi förväntar att skatteberedningen medverkar
till att dessa missförhållanden
rättas till.

När det gäller det riskvilliga kapitalet,
fungerar inte försörjningen av kapital
för denna sektor tillfredsställande.
Detta gäller i särskilt hög grad de enskilda
firmorna, som alltjämt utgör flertalet
inom denna sektor.

Får jag så från denna talarstol framföra
en vädjan från ett stort antal serviceföretag
till alla dem som i någon
mån kan påverka semesterns, och då i
första hand industrisemesterns, koncentration
till ett fåtal högsommarveckor!
Detta vållar stora svårigheter för många
av dessa företag -—- de har inte möjlighet
att ge den service som den semestrande
allmänheten bör få och har rätt
att kräva — men det vållar också olägenheter
för många andra parter: för
de semestrande själva genom trängsel
på vägar, trafikmedel och fritidsplatser,
för turistnäringen genom förkort -

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning av eu i sig själv kort turistsäsong,
för kommunikationsväsendet och stora
delar av handeln. Fn spridning av semestern
tror jag skulle vara till gagn
för alla parter och särskilt för semesterfirarna.
Det skulle kanske t. o. m. medverka
till att flera firade semestern
inom vårt eget vackra land, t. ex. i
Norrland.

Apropå Norrland, så konstaterar vi
med tillfredsställelse den upprustning
vägnätet fått och emotser med tacksamhet
den föreslagna fortsättningen. Men
skall vi verkligen lyckas med utbyggnaden
av redan befintliga företag och
elableringen av nya företag i Norrland
— dit räknar jag då självfallet även
Hälsingland — tror jag det är nödvändigt
med någon form av utjämning av
såväl skatter som transportkostnader.
Lokaliseringsutredningen förordar skatteutjämning,
och problemet belyses utförligt
i en fyrpartimotion i denna kammare
som jag hoppas kommer att vinna
beaktande.

Däremot anser lokaliseringsutredningen
transportkostnaderna vara av
mindre betydelse och säger, att de bara
utgör några få procent av den totala
kostnaden. I dagens pressade kostnadsläge
förhåller det sig ju så, att några få
procent på totalkostnaden samtidigt betyder
en stor del av företagets vinst,
som ofta ligger vid endast någon eller
några procent av omsättningen. .lag
skall inte trötta kammaren med exempel.
Många sådana kan belysa den kostnadsfördyring
transportkostnaderna utgör
på de varor som föres såväl till som
från Norrland.

Det är inte underligt att vi norrlänningar
reagerar mot denna differentiering.
Den är inte enbart känslomässigt
motiverad. Faktum är att bl. a. tack
vare det norrländska näringslivet åtskilliga
varor kan exporteras och varor
av motsvarande värde importeras till
vårt land. Dessa importerade varor är i
regel billigast i södra Sverige och dyrast
i Norrland. Vill vi verkligen för5
— Andra kammarens protokoll 1964. AV

söka motverka utflyttningen från norrlandslänen
är det nödvändigt att få till
stånd en ändring av de nuvarande
transportkostnaderna, i varje fall beträffande
de allra vitalaste varorna.

Får jag så, herr talman, övergå till
det för hela näringslivet så viktiga problemet
ungdomens utbildning. Det torde
vara på sin plats, då skolväsendet
byggs ut för ofantliga summor, att olika
utbildningsviigar diskuteras -— även ur
ekonomisk synpunkt. Jag lämnar här de
gymnasiala utbildningsvägarna åt sidan.
Jag föreställer mig att man där inte kan
tala om olika utbildningsvägar — där
kommer det i framtiden endast att finnas
grundskola, gymnasium, fackutbildning,
helt liggande inom skolväsendets
ram.

När det däremot gäller utbildningen
inom hantverks-, handels-, service- eller
industriella yrken ligger saken annorlunda
till.

Förr var all egentlig yrkesutbildning
förlagd till näringslivet. I vår industrialiserade
tid finns denna utbildningsform
kvar dels i form av företagsskolor
och inbyggda verkstadsskolor, dels i
form av s. k. lärlingsutbildning.

Jämsides härmed har staten och kommunerna
byggt ut yrkesskoleväsendet
med nästan explosionsartad kraft. Trots
detta räcker resurserna på långa vägar
inte till. Näringslivet ropar efter kvalificerad
arbetskraft. Skaror av ungdomar
som önskar utbildning måste årligen på
grund av platsbrist avvisas såväl från
yrkesskolorna som näringslivet. I onsdags
kunde vi i pressen läsa om 1 000
unga som inte kunde få önskad yrkesutbildning.
Detta är i högsta grad beklämmande,
i all synnerhet som företagna
utredningar tyder på att under
vissa förutsättningar ett större antal
ungdomar skulle kunna beredas yrkesutbildning
inom näringslivet.

Den som i dag vill ha en gedigen utbildning
i berörda delar av näringslivet
har två vägar att välja på — antingen
att genomgå tre- eller fyraårig
5

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

yrkesskola eller att söka anställning
som elev i en företagsskola, en inbyggd
verkstadsskola eller som lärling direkt
i ett företag. Ibland sammanfaller dessa
båda vägar på så sätt, att lärlingen tillbringar
viss tid i näringslivet och viss
tid i yrkesskola.

Vilken av dessa vägar leder fram till
den bästa utbildningen? Yrkesskolan
ger på relativt kort tid en gedigen utbildning,
men är läraren-företagaren en
ansvarskännande yrkesman, leder vägen
över inbyggd skola eller lörlingsvägen
fram till ett med yrkesskoleutbildningen
fullt likvärdigt resultat. På
vissa håll föredrar man till och med
den ungdom som utbildats i näringslivet,
tack vare den kontakt vederbörande
då får med arbetstakten ute i det
praktiska livet.

Inom näringslivet och hantverket är
vi givetvis tacksamma för de inrättade
\rkesskolorna,
hovet. Detsamma gäller antalet bidragsrum
för lärlingsvägen. Innan jag går
vidare, vill jag slå fast att de olika utbildningsformerna
i stort sett kan anses
likvärdiga.

Vilken form skall vi då bygga ut?
Med tanke på behovet av kvalificerad
vrkesutbildad ungdom blir svaret: båda
vägarna — yrkesskolorna och elev- respektive
lärlingsvägen. Men i vilken omfattning
skall vi satsa på respektive vägar?
För att besvara den frågan måste
vi veta vad de olika utbildningsvägarna
kostar. Näringslivets kostnader i detta
sammanhang är omöjligt att fastställa;
låt oss bara konstatera att det rör sig
om stora summor.

Vad gäller samhällets kostnader för
en elev vid verkstads- eller yrkesskola,
beräknade kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
år 1960 de totala kostnaderna
— drift- och kapitalkostnaderna
— till 45 000 kronor per elev vid fvraårig
utbildning och till 33 750 kronor
per elev vid treårig utbildning. Kostnaderna
torde inte vara lägre i år. Samhällets
kostnader för en elev eller lärling,
som erhåller motsvarande utbild -

ning ute i näringslivet är högst 3 200
kronor, i regel endast 2 000 kronor.
Lärlingen erhåller som bekant lön enligt
kollektivavtal, av vilken en del inlevereras
i skatt.

Proportionerna framgår kanske tydligare
av det diagram, som jag fått herr
talmannens tillstånd att visa kammaren.
Skillnaden mellan respektive siffror är
alldeles för stor. Fn ordentlig uppjustering
av ersättningen för yrkesutbildning
ute i näringslivet är på sin
plats. Förslag därom kommer att framläggas
i motion. Om riksdagen bifaller
denna och samtidigt ökar antalet bidragsrum,
är jag övertygad om att vi
skulle kunna bereda avsevärt många
fler ungdomar god yrkesutbildning till
en för samhället rimlig kostnad.

När man talar om yrkesutbildning är
det naturligt att även beröra fortbildningen,
d. v. s. den utbildningsverksamhet
som har till uppgift att ovanpå den
grundläggande utbildningen inom yrket
ge skolning i yrkesspecialiteter samt att
förmedla nyheter inom yrkestekniken
och erfarenheter om nya rön beträffande
material, maskiner och verktyg.

Statens institut för hantverk och industri
har här en mycket stor uppgift
att fylla dels genom sin försöks- och
provningsverksamhet, dels genom sin
informations- och kursverksamhet.

Institutets kursverksamhet bör utökas
med kurser inom flera områden, bl. a. i
företagsekonomi, företagsledning samt
information i med försäljning sammanhängande
frågor. Detta är också styrelsens
avsikt. Men för att kunna åstadkomma
detta och följa den dynamiska
utveckling inom alla områden, som utmärker
vår tid, är det nödvändigt att
institutet får tillräckliga resurser för
att rätt kunna fylla sin uppgift. Då jag
anser att behovet utgör tillräckligt starkt
motiv för en ökning av speciellt bidraget
till kursverksamheten, har jag tillåtit
mig väcka motion härom, i förhoppning
att riksdagen visar förståelse även
för den högre yrkesutbildningen.

Till slut, herr talman, vill jag uttala

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ett tack och en förhoppning i en helt
annan fråga. Jag tackar kommunikationsministern
och finansministern —
de är visserligen inte närvarande — för
förslaget om höjning av anslaget till
mindre hamnar och farleder. Jag hoppas
att riksdagen tar förslaget samt att
statsrådet Skoglund med hjälp av detta
anslag medverkar till en översyn av
vissa mindre farleder och hamnar utefter
Norrlands kust, speciellt den ur
navigeringssynpunkt svåra hälsingekusten.
Fn utprickning av vissa småbåtsfarleder
skulle minska de sjöolyckor,
som vi tyvärr alltför ofta får läsa
om och som krävt flera människoliv.
Den redan 1939 utlovade uppmuddringen
av den s. k. Svartsundsrännan, som
på grund av krigsutbrottet måste skrinläggas,
hoppas jag nu kan komma till
stånd, till gagn för såväl yrkes- som
amatörfiskare ävensom turismen — farleden
är en sevärdhet — men framför
allt till gagn för den friska och hälsosamma
segel- och motorbåtssporten,
som utefter denna kust omfattas med
starkt stigande intresse.

Herr talman! Jag har talat fort för
att inte ta upp alltför lång tid. Jag tackar
Er liksom de ledamöter som varit
vänliga nog att lyssna på mina reflexioner.
Jag instämmer i tidigare yrkanden
om remiss av statsverkspropositionen.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Många av talarna i remissdebatten
har nämnt välfärdssamhället.
Jag vill också börja med att konstatera
att vi lever i ett välfärdssammälle.
Vår levnadsstandard hör till de
högsta i världen, och vi har en omfattande
socialvård, med bl. a. ett försäkringssystem
som är avsett att ge oss alla
trygghet. Men samtidigt som vi konstaterar
detta, kan vi inte undgå att märka
att den personliga nöden fortfarande är
mycket stor, även om den inte alltid
syns på ytan.

»Är det inte tänkvärt», säger doktor
Margit Sahlin, »att så många — enligt

en uppgift helt nyligen 20 procent—- av
alla svenskar måste anlita psykiatrisk
hjälp och att så skrämmande många
inte alls orkar med att leva? Varför
finns det så många neuroser och sä
många stressjukdomar? Varför ökar
ungdomsbrottsligheten på ett så oroväckande
sätt, och varför går så många
hem sönder? Kanske ändå, att det till
sist visar sig att alltsammans bottnar i en
livsåskådningsfråga, en fråga om tro.»

Även om jag inte är beredd att skriva
under på att allt bottnar i en livsåskådningsfråga
— det finns även andra orsaker
till denna nöd — så måste vi ändå
alla konstatera att det för en människa
inte räcker med yttre välfärd, eller,
som det är uttryckt i den goda Boken:
»Människan lever icke av bröd allenast.»
Den verkligheten måste vi alla vara medvetna
om. Därför får det aldrig bli nog
för samhället att bereda goda yttre
betingelser. De rent människovårdande
uppgifterna måste alltid få en framskjuten
plats i vårt samhällsarbete —
ty politik är ju til syvende och sidst —
samhällsarbete och samhällsbyggande.

När det gäller den egentliga människovärden
har kristendomen, den kristna
tron, i sekler varit eu inspirationskälla.
Den skänker mening åt vår gärning
och skapar tillförsikt i livets påfrestningar.
Den kristna tron har också
inspirerat till en framgångsrik och välsignelsebringande
hjälp till de underutvecklade
länderna, som vi alla har
anledning glädja oss åt. Det är angeläget
att vi slår vakt om de värden som
kristendomen givit och ger oss, både
som enskilda och som folk. Vad detta
verkligen innebär har många talare varit
inne på. Därför skall jag inte längre
uppehålla mig vid detta, utan jag övergår
till att säga något om brödet. Ty
även om det är sant att vi inte lever
allenast av bröd, så har dock brödet en
stor betydelse — vi kan inte leva det
förutan.

När det gäller försörjningsmöjligheterna,
skulle jag som många andra talare

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gjort kunna välja att hålla mig till lokaliseringspolitiken,
som ju är så utomordentligt
aktuell. Men jag kan nöja
mig med att instämma i mycket av det
som herr Nilsson i Tvärålund och herr
Nordgren sagt. Trots att jag menar att
detta är en ödesfråga för stora delar av
vårt land, skall jag alltså gå förbi den
nu. Jag vill i anslutning till tionde huvudtiteln
ta upp några för vårt näringsliv
angelägna frågor.

Näringslivets behov och önskemål är
oerhört många — »de äro legio». Jag
inskränker mig givetvis till att beröra
bara några få detaljer, som jag har fäst
mig vid i statsrådets Skoglunds redogörelse
i statsverkspropositionen.

Kommunikationsministern har enligt
min mening en mycket viktig nyckelposition
vad beträffar näringslivet alldenstund
han svarar för kommunikationerna.
Vi vet alla hur beroende vårt
näringsliv är av våra kommunikationer.
Det är rätt intressant att konstatera att
den sjövane fiskarsonen från Hälsingland
från och med den 1 juni förra året
inom sitt departement fått övertaga
sjöfartsärendena. Jag kommer givetvis
för egen del att med mycket stort intresse
följa hans insatser på det området.
I och med detta övertagande har
han fått hand även om hamnarna och
det är om dem jag först skulle vilja
säga några ord, även om en del av vad
jag tänkt ta upp redan har berörts av
herr Nordgren.

Det gäller först anslagen till byggande
av fiskehamnar. Där har sjöfartsstyrelsen
begärt 4 600 000 kronor, men beloppet
har av departementschefen prutats
till 3 000 000 kronor. Det är procentuellt
sett en mycket stor nedskrivning.
Jag vill därför fråga kommunikationsministern:
Vad gäller den nedprutningen?
Därom sägs ingenting i propositionen.
Är det trots den kraftiga nedprutningen
möjligt att bereda utrymme för
byggande av den planerade trålhamnen
i Ljusne och kan anslag beviljas till
förbättring av fiskehamnen i Mellan -

fjärden? Det bör väl inte förvåna någon
att jag är intresserad av att få svar på
dessa frågor. Jag behöver inte redogöra
för kommunikationsministern, vad dessa
hamnbyggen betyder för fisket på
ostkusten och speciellt för fiskarbefolkningen
i Gävleborgs län. Han är väl
förtrogen med de problem jag här aktualiserar.

Även om småbåtshamnarna inte direkt
kan hänföras till näringslivets behov
utan mera gäller fritiden, vill jag
beröra något av vad som sägs i propositionen
under den rubriken. Närmast gäller
det förslaget till nya statsbidragsbestämmelser
på detta område, som
departementschefen lagt fram. Om jag
för vinnade av tid fattar mig kort, kan
jag nöja mig med att säga, att statsbidraget
tidigare utgått med 70 procent, när
kommun stått som huvudman, och 90
procent, när båtklubb eller förening stått
som huvudman. Nu föreslår statsrådet

— visserligen på förslag av en utredning

— att bidragsprocenten skall kunna
sänkas till 30 procent, d. v. s. huvudmännen
skall svara för 70 procent av
kostnaderna. Jag har svårt att tro att
ett sådant förslag kan vara gagnande
för utvecklingen på detta område. Vi är
överens om att mycket behöver göras
här med tanke på den utökade fritiden
och det ökade intresset för båtsport och
sjöliv över huvud taget. Kan man inte
befara att kommunerna kommer att bli
mindre intresserade att göra något för
båtägarna, om statsbidraget reduceras
på det sätt kommunikationsministern
här föreslår? Och hur skall det bli möjligt
för de anslagsbeviljande myndigheterna
att fördela gracerna på ett rättvist
sätt inom en så vid ram, som det
här gäller. Man kan också fråga sig, om
det är rättvist mot båtägarna att här införa
bestämmelser, som med stor sannolikhet
verkar hämmande på utvecklingen
inom detta område. Båtägarna betalar
stora belopp i bensinskatt. Förra
året kan dessa skatteinkomster säkerligen
uppskattas till minst 20 miljoner.

Fredagen den 21 januari 19(54

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Nog borde det vara möjligt att även i
fortsättningen tillämpa tidigare bidragsprocent.
Jag tror att frågan behöver
bli föremål för uppmärksamhet under
riksdagsbehandlingen. Jag vill emellertid
i detta sammanhang tillägga att vad
kommunikationsministern föreslår beträffande
sjöfartsnäringen rymmer
många värdefulla initiativ, och det jag
här har sagt skall inte förta intrycket
av dem.

En annan fråga som jag ville ta npp i
detta sammanhang är ishrytarberedskapen.
Enligt min mening är det en
fråga av stor betydelse för näringslivet
och då .särskilt för näringslivet i
Norrland. Vi upplevde förra vintern,
hur viktigt det är att vår beredskap på
det området är tillräckligt hög. Vi har
också kommit ett ganska långt stycke
på väg. När vår nyaste isbrytare är sjöklar,
vilket den blir nästa vecka, har
vi tillgång till en mindre och tre större
statsisbrytare, om jag undantar Atle
som får anses var pensionsinässig. Men
det är enligt min mening långt ifrån tillräckligt.
Vi bär en lång kust att bevaka,
och när vi får en isvinter -— och vi
vet att sådana återkommer tämligen regelbundet
vart fjärde eller femte år —
räcker inte dessa isbrytare till. Det
visade förra vinterns erfarenheter mycket
tydligt. Trots att vi lånade upp ett
stort antal isbrytare måste t. ex. Gävle
hamn stänga redan i slutet av januari,
och det kan ju inte vara en godtagbar
beredskap.

Vi är alla medvetna om angelägenheten
för Sveriges export och försörjning
över huvud taget av att sjöfarten så
långt möjligt är hålles i gång även vintertid.
Det skärpta konkurrensläget för
t. ex. skogsindustrien har ökat behovet
av kontinuerliga leveranser.

För det norrländska näringslivets utveckling
måste det i särskilt hög grad
vara betydelsefullt att hamnarna i största
möjliga utsträckning kan hållas öppna
även vintertid. Den statliga isbrytarverksamheten
har redan nu förlängt vår

seglationssäsong med upp till 8 veckor.
Det är möjligt att ytterligare förlänga
den. I en artikel i tidningen Sveriges
Flotta redovisar isbrytardirektören en
utredning som han har gjort. Han räknar
med att han skall kunna förlänga seglationssiisongen
i övre Norrland med 2G
dagar och få ned stängningstiden från
157 till 131 dagar längst i norr. Han redogör
även för hur det kommer att verka
hela vägen utefter kusten om vi genomför
en mera aktiv isbrytarverksamhet.

Att det här rör sig om stora värden
kan vi förstå av en artikel i Dagens
Nyheter i dag. Hamnchefen i Umeå har
gjort en beräkning över vad de stora
industrierna tjänar in på det milda
vädret. En isfri månad betyder för de
båda nordligaste länens industrier en
inbesparing av 4,7 miljoner kronor i
transportkostnader eller ungefär
157 000 kronor per dag. Det ger oss en
uppfattning om vilka värden det här är
fråga om. Att i det sammanhanget tala
om att det blir kostsamt att bygga isbrytare
är väl ganska omotiverat.

Jag motionerade i fjol om åtgärder
i här berörda avseenden men fick det
beskedet av statsutskottet att sjöfartsstyrelsen
sköter om sådana frågor. Ja,
visst hör ärendet hemma under sjöfartsstyrelsen,
men det gäller pengar, som
riksdagen måste bevilja och det gäller
viktiga avvägningsfrågor, där sjöfarts■ityrelsen
nog vill veta hur regering och
riksdag bedömer utvecklingen. Denna
fråga är av oerhört stor betydelse för
Norrlands näringsliv, det förstår alla
som vet att fraktkostnaderna per tonkilometer
på sjön är mindre än 1 öre
under det att fraktkostnaderna på land
är mellan 10 och 25 öre per tonkilometer.

Innan jag lämnar trafikfrågorna vill
jag stryka under vad som sades tidigare
om fraktkostnaderna för det norrländska
näringslivet. Särskilt vill jag beröra
frågan om bensinpriset. Vore det inte
möjligt att via skatten få en utjämning
av bensinpriset? I min kommun kostar

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bensinen 4 öre per liter mera än i Stockholm.
Om man inom ett område köper
10 miljoner liter på ett år innebär det
en merkostnad på 400 000 kronor. Denna
merkostnad belastar i stor utsträckning
näringslivet.

En annan trafikfråga av stor betydelse
är enligt min mening trafiksäkerheten.
Jag tänker då närmast på alkoholens
roll i det sammanhanget. Det bedrivs
vetenskaplig säkerhetsforskning, och
anslaget härför är upptaget i kommunikationsministerns
stat till 1 150 000 kronor.
Jag förmodar att alkoholproblemet
ägnas intresse även i det sammanhanget.
Alkohol och trafik är enligt inångas
mening en mycket olämplig sammanställning,
men vi vet att alkoholen spelar
en mycket stor roll i samband med
trafikolyckorna. Vi har tillförlitlig statistik
som ger belägg för att så är fallet.
Vi behöver dock mera forskning på detta
området. Det är en viktig uppgift för
lagstiftarna att försöka medverka till en
alkoholfri trafik. En åtgärd som skulle
vara av stor betydelse för att förhindra
alkoholförtäring i samband med bilkörning
är enligt min mening indragning
av körkortet under en väsentligt
längre tid, än vad gällande bestämmelser
ger möjlighet till, när rattonykterhet
föreligger. Det förvånar mig att
trafiksäkerhetskommittén velat gå den
motsatta vägen och framlägga förslag
som innebär förkortning av tiden för
körkortsåterkallelserna. En skärpning
av bestämmelserna på den punkten är
synnerligen angelägen.

Jag skulle gärna också ha velat behandla
ungdomsproblemen, och dit räknar
jag också svårigheten för våra ungdomar
att få den utbildning, de önskar
sig. De hindras av trängseln vid skolportarna.
På det området har vi många
problem som är värda att diskutera, men
tiden medger det inte. Jag får förmodligen
tillfälle att återkomma härtill senare
under riksdagen.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! För några veckor sedan
publicerades en utredning om butiksstöldernas
omfattning. Sveriges
köpmannaförbund har tagit initiativet
till denna utredning. I den har bland
annat skolöverstyrelsen och Målsmännens
riksförbund varit representerade
liksom inrikesdepartementet. I utredningen
lämnas en statistik för stockholmsområdet,
och det är sannerligen
skrämmande siffror som där presenteras.
Vi har all anledning att uppmärksamma
detta problem här i riksdagen,
liksom det har uppmärksammats i både
dagspress och veckopress, radio och
TV.

År 1956 gjordes 974 ingripanden. År
1962 hade antalet ökat till 3 360. Vad
som är särskilt allvarligt är att cirka
40 procent av dessa butiksstölder beräknas
begås av ungdom upp till 20 år.
Här kan berättas en mängd trista exempel
på hur det går till, bl. a. hur det
ofta bland de yngre är fråga om utslag
av en missriktad gängmentalitet.
Det meddelas från skolor att vissa klasser
t. o. in. bedriver småsnatteri som
ren sport. Den som osedd lyckas ta
mest koras till dagens hjälte. Dess värre
är alla åldrar och alla yrkeskategorier
representerade bland de gripna.

Den ekonomiska aspekten är inte
mindre olustig. Jag undrar, om någon
här i kammaren vet för hur många miljoner
kronor det årligen stjäls i butikerna?
Den siffra utredningen nämnei
är självfallet inte exakt, men summan
har uppskattats till 60 miljoner kronor.

Inom parentes sagt kan vi väl göra
oss en liten föreställning om vad detta
innebär för den hederlige kunden.

Vad skall vi då kunna vidta för åtgärder?
Det bär menats att man skulle
motionera i denna fråga och t. o. m.
begära en statlig utredning, men jag är
på det klara med att det kanske inte
helt skulle lösa frågan; i varje fall är
jag inte mogen att ta initiativet till en
motion.

Fredagen den 24 januari 1904

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag interpellerade i höstas om brottsförebyggande
åtgärder i skolan och fick
ett relativt positivt svar av ecklesiastikministern.
Nu har emellertid handelns
organisationer tillsammans med skolöverstyrelsen
igångsatt en kampanj, i
vilken bl. a. skall ingå en hel del brottsförebyggande
åtgärder i skolorna. Vi
får se vad den kommer att resultera i.

Någon kanske undrar varför jag tar
upp denna fråga i en ändå lång remissdebatt.
Ja, jag känner ett utomordentligt
stort behov av att reagera mot en
del röster som höjts i den allmänna
diskussionen. Det är beklämmande att
det finns människor som betraktar butiksstölder
såsom en naturlig företeelse.
En märklig deklaration har en norrlandstidning
gjort då man skriver: »Butiksråttor
är inga förbrytare. Tvärtom
gäller här i hög grad den gamla erfarenheten
att tillfället gör tjuven.» Och
det heter vidare att om köpenskapen
envisas att utveckla ett säljsystem som
på ett socialt betänkligt sätt ökar frestelsemängden,
får köpmännen skylla sig
själva och bära följderna av detta. Dessutom
anser man att under dessa förhållanden
bör även samhällets straffbestämmelser
mildras.

Är det på det sättet vi skall bygga
upp vårt samhälle? Skall statsmakterna,
riksdagen och människorna i gemen
utan vidare acceptera en sådan
begynnande kriminalitet och bara avfärda
saken med en axelryckning? Är
det inte i stället allas vår uppgift att
stärka motståndskraften mot sådana
oarter i samhället och söka vidga förståelsen
för att man måste skilja mellan
vad som är mitt och ditt? Är det
inte skolans uppgift att hos de unga inpränta
respekt för annans egendom?
Och är det inte en av föräldrarnas viktigaste
uppgifter att fostra sina barn
till ärliga medborgare? Man undrar,
hur föräldrar som ambitiöst försöker
fostra sina barn på rätt sätt reagerar.
Själv träffade jag häromdagen en mor
och far som sade till mig: »Vad hjäl -

per det att vi försöker fostra våra söner
till ärliga och rättskaffens människor
när från samhällets sida stöld betraktas
som en naturlig företeelse?»

Herr MAGNUSSON i Ncnnesholm
(ep):

Herr talman! Jag skall bara ta några
minuter i anspråk för att beröra en
del problem och de tankar omkring
dessa som folk hyser, i varje fall ute
i mina trakter.

Sedan flera år bär man kunnat iaktta
hur en ökad industrilokalisering till
de mindre tätorterna försvåras genom
åtgärder från centralt håll. Genom olika
direktiv har denna utveckling i vissa
fall kanske direkt omöjliggjorts. Jag
skall bara ta några exempel för att belysa
detta förhållande.

I en mindre tätort — en kyrkby —
stoppades för drygt ett halvår sedan en
utbyggnad av en mindre industri under
hänvisning till att vatten- och avloppsförhållandena
samt reningen av
avloppsvattnet inte var tillfredsställande
ordnade. I den närbelägna större
tätorten skedde samtidigt en kraftig utbyggnad
av såväl industrier som bostäder,
trots att myndigheterna inte var
ovetande om att där i mycket hög grad
rådde brist på vatten och att det vatten
som fanns var av sådan beskaffenhet
att stadens hälsovårdsmyndigheter
ofta genom annonser i den lokala tidningspressen
måste uppmana husmödrarna
att koka vattnet innan de använde
det i hushållet. Något reningsverk
finns inte, utan avloppsvattnet
släpps ut i en närbelägen å, som i sin
tur försumpar ett par sjöar i stadens
omedelbara närhet.

Folket ute i bygderna frågar sig faktiskt,
hur det kan komma sig att man
stoppar en industriutbyggnad i en
mindre tätort, därför att man anser att
vatten, avlopp och rening inte är tillfredsställande,
men tillåter en betydande
utbyggnad i den stora tätorten, som

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte heller har ordnat dessa angelägenheter.

Ett annat exempel: I ett samhälle i
våra bygder med småindustrier finns
ett företag, som för några år sedan flyttade
dit från en stad i Mellansverige.
Det har expanderat mycket kraftigt på
den nya orten, dit det flyttade därför
att det i stor utsträckning hade sina
kunder i denna bygd. Flyttningen och
det första utbyggnadsskedet klarade företagaren
med eget kapital, men nu vid
en relativt stor utbyggnad blev han nekad
ett lån som han sökte under hänvisning
till att det på arbetsmarknadsmässiga
grunder inte var lämpligt att
bygga ut en industri på denna ort.

Innan jag åkte upp hit i måndags
fick jag reda på att det efter ingripande
av myndigheter inom länet ser ut
som om detta lån ändå skulle ordnas.
Det kan konstateras med tillfredsställelse,
men man frågar sig ändå, om den
sista omgången skulle vara nödvändig.

Om en uppgift i tidningspressen är
riktig — det finns knappast anledning
betvivla detta, eftersom uppgiften inte
dementerats — har chefen för ett mycket
betydelsefullt statligt verk offentligen
varnat företagare för att placera
nya industrier i s. k. B- och C-orter,
d. v. s. orter med 15 000 respektive
7 500 invånare. Det är inte utan att
kommunalmännen i mina hembygder
— i småindustriens hjärta — frågar sig
hur ett sådant uttalande kan vara möjligt.
Man har själv under många år drivit
en aktiv kommunalpolitik på industrilokaliseringens
område, och jag tror
att det utan överdrift kan sägas att denna
politik har lyckats. Inte bara kommunalmännen
utan också företagare
och anställda inom dessa industrier
undrar nog, varför det behöver göras
en sådan generell bedömning av industrilokaliseringen.

Det är fullt naturligt att bilden inte
är lika ljus när det gäller utvecklingen
i en mer utpräglad jordbruksbygd. Trots
att strukturrationaliseringen inom jord -

bruket har skett och sker i en sådan
takt att de anslag som av myndigheterna
beviljats för ändamålet inte varit
tillräckliga, klagar man ändå på att
det hela har gått för sakta. Det väsentligaste
förefaller vara att så snabbt som
möjligt få bort de småbruk som fortfarande
finns kvar.

Man kan också träffa människor som
sammankopplar denna bortrationalisering
av småbruk med prissättningen på
jordbrukets produkter och som tror att
småbrukens försvinnande skulle innebära
billigare livsmedel. Men prissättningen
på jordbrukets produkter har
ju ingalunda utformats med hänsyn till
småbrukets behov, utan den har baserats
på jordbruk av en helt annan storleksordning.

I årets statsverksproposition bebådas
att man inte kommer, såsom är kutym,
att avvakta den utredning som arbetar
på området, utan att man skall bryta ut
frågan om arealbidrag till småbruket
och föreslå riksdagen att nuvarande
arealbidrag inte skall utgå till efter den
1 juli detta år nytillträdande småbrukare.

En sådan åtgärd kan naturligtvis inte
baseras på rent ekonomiska grundvalar,
eftersom den i ekonomiskt avseende
väl betyder oerhört litet. Det har
till och med skymtat — jag vill inte säga
att det är så — bland jordbrukarna själva
att orsaken möjligen skule kunna vara
att man vill demonstrera och se om den
maktställning man nu fått vid gemensamma
omröstningar här i riksdagen
skulle slå igenom på detta område.

Jag vill med detta ha sagt att det
framgår rätt klart att man redan nu —
kanske man gjort det för länge sedan —
glömt de stora och för folkhushållet
värdefulla insatser som småbrukets folk
under 1940-talets avspärrningsår gjorde
för att hålla svälten borta från de
svenska hemmen. Visst hoppas vi alla
innerligt att både vi och kommande generationer
skall slippa uppleva något
liknande igen, men säker kan man ju

Fredagen den 24 januari 19(54

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

ändå aldrig vara. Det är väl på grund
av den rådande osäkerheten som vi troligen
enhälligt vid årets riksdag kommer
att bevilja drygt 4 200 miljoner
kronor till ett försvar för att skydda
landets gränser, ett försvar som ändå
för att kunna fylla sin uppgift måste ha
livsmedel. Det är förresten inte bara
försvarets behov som måste täckas utan
också civilbefolkningens.

Man kan också se denna fråga ur eu
annan synpunkt. I våra bygder, där det
inte är någon uppsjö på arbetskraft för
skogsdrivningarna, är småbrukets folk
— och kommer väl att förbli — en
mycket värdefull arbetskraft för skogsdrivningarna.
Vad detta betyder för
samhället i dess helhet behöver väl inte
här sägas någonting om. Alla vet vi
vilken betydelse vår export av trä och
skogsprodukter har för vår folkförsörjning.

Det finns också trots allt många människor
som trivs med den livsform och
med det val av bostad som småbruket
på landet innebär. Har vi då inte råd
med att, som det i valtider så vackert
heter, i detta valfrihetens samhälle tilllåta
dem som så önskar att bosätta sig
på en ort av det slag det här gäller
och driva småbruk. Genom att vi nekar
tillstånd att bygga eller upprusta
bostaden vid ett småbruk, som myndigheterna
anser skall försvinna som
egen brukningsenhet, hindrar vi många
människor från att leva på den ort som
de själva eljest anser vara bäst. Om vederbörande
har förvärvsarbete i ett
intilliggande samhälle, är det där ute
en mycket enkel sak att på 5, 10 minuter
med en bil ta sig från hemmet till
arbetsplatsen. Det är ju betydligt svårare
och tar mycket längre tid här uppe,
även om sträckan skulle vara kortare.

I stället för att hindra en dylik utveckling
borde samhället inrikta sig
på mera positiva åtgärder på olika områden.
Vi borde förbättra de nuvarande
vägarna och därmed skapa möjlighe -

ter till förbättrade kommunikationer
och förbättrade postförbindelser. Samhället
borde i övrigt förbättra sin allmänna
service och därigenom berika
de människor som bor där ute och förbättra
deras levnadsvillkor.

Herr talman! Jag vill bara med några
ord beröra ett par andra problem.
Vi är några ledamöter i denna kammare
som väckt en motion, vilken vi hoppas
riksdagen skall behandla välvilligt.
Den går ut på att man inom den
allmänna sjukförsäkringens ram skall
ge resekostnadsersättning till de familjer,
vilkas hörselskadade barn får
vård av de hörselvårdsassistenter som
finns i länet. Resorna till dessa assistenter
är ju många, kanske en i veckan,
och de blir också långa för många
människor. Men man kan inte med nuvarande
bestämmelser få ersättning för
resekostnaderna därför att assistenterna
oftast inte är legitimerade läkare.
Det är i regel modern som med anvisningar
av hörselvårdsassistenten försöker
uppöva och lära de hörselskadade
barnen. Om man då på detta sött kan
bidra till resekostnaderna, är det ändå
för det allmänna en billig form av vård.

Vi har flera sådana områden, där inte
minst de mindre bemedlade har svårt
att i tillräcklig utsträckning få den
hjälp de vill ha. Jag hörde häromdagen
ett exempel från ett hem, där man fått
lägga ut över 1 500 kronor för att få en
tandreglering utförd på en dotter. Det
finns ju mycket få specialister på sådana
saker ute i länen. De kan inte på
långa vägar ta emot alla dem som folktandvården
remitterar. Patienterna måste
då vända sig till andra, vilket genast
blir betydligt dyrare. Om man, som bebådats
i årets statsverksproposition,
rättade till detta förhållande, skulle
för många människor mycket vara vunnet.

Herr talman! Till sist skall jag bara
be att få ansluta mig till vad herr Larsson
i Norderön slutade med. Han ville
helt och fullt stödja en positiv religions -

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

undervisning vid våra högre skolor.
Med den skrämmande utveckling på
många områden, som vi dagligdags får
höra talas om, måste det vara en mycket
positiv faktor om man i alla våra
skolor kommer ihåg den fasta grund
som kristendomen ändå utgör för lösandet
av våra samlevnadsproblem.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag skall först påminna
om den här närvarande ålderspresidentens
slutord vid hans stora tal vid
riksdagens början. Han sade att det är
nyttigt för oss att begrunda innehållet i
H. C. Andersens saga om kejsarens nya
kläder. Herr Sköld har väl sagt många
sanna ord under sin långa bana, men
detta var säkert några av de sannaste
och några av de allra nyttigaste.

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
säga, att disciplinen inom riksdagsgrupperna
vid riksdagens öppnande var
bedrövlig även i år — bakom talmännens
ryggar som vanligt. Jag hade saken
uppe förra året, och jag trodde att det
skulle kunna ge en tankeställare, men
det har det tydligen inte gjort. Man
skulle tro att riksdagen är hopplös på
denna punkt. Jag vill inte sträcka mig
så långt. Jag tror det kan bättra sig.

Det har talats rätt mycket under de
allra senaste dagarna om rökningens
faror, och det har varit en ganska allmän
uppslutning. Även i de mest »frihetsälskande»
tidningar har det faktiskt
talats för att vi skall ålägga oss en viss
självdisciplin. Kunde vi ändå inte göra
ett krafttag på denna punkt? Det var
inte bara risken för hälsan utan även
slaveriet under nikotinlasten som det
talades om i detta sammanhang. Det är
ett verkligt nöje för mig att citera en
tidning, som kanske inté värderar mig
så högt, men som i detta fall har sagt
några verkligt upplyftande ord. Det är
Dagens Nyheter som den 17 januari i
år skriver följande i fråga om just rökningslasten:
»Stockholm kunde, som
ibland förr, göra en föregångsinsats och

sätta ett mönster för övriga storstäder
och landsting.» Jag vill på det allra livligaste
understödja detta. Om det kunde
bli en verkligt nationell ambition att till
att börja med göra oss av med denna
last. I spetsen har vi redan kungen och
statsministern. Kan inte svenska folket
följa dess båda herrar på denna väg?

Vidare skulle jag vilja uttrycka ett
önskemål om att vi får en spritstrejk.
Den vi hade i fjol hade mycket goda
verkningar. Polisen var överförtjust,
brottsligheten sjönk oerhört, och det
var helt andra tider i landet medan
den varade. Det kunde bli en vacker
tradition, om vi kunde få en sådan andhämtningsperiod
varje år.

Det har talats mycket om filmerna
och allt vad som sammanhänger därmed.
Herrar Axel Gustafsson, Nilson i
Bästekille, Nelander, Hedin och i synnerhet
— naturligtvis — Matteus Berglund
har sagt många allvarliga ord på
denna punkt, och jag instämmer häri.
Jag vill bara tillägga, att om den just
nu aktuella filmen skulle släppas fri,
är jag tämligen säker på att man mycket
snart kommer att tänka på att man
glömt någon variant av någon pervers
sex- eller våldsdetalj och att man då
måste göra en ny film, så att i den
konstnärliga ärlighetens namn också
den detaljen blir uppenbarad för allt
folket. Dessa moderna filmers kvalitet
är ett symtom på förfall — det hjälps
inte. Detta underlivstänkande — detta
att man för att trivas måste hålla sig till
det genitala, anala eller exkrementala
planet — är inte sunt.

Man säger att man står handfallen
inför dessa företeelser. Jag har flera
gånger tidigare i denna kammare räknat
upp andra symtom på förfallet, såsom
veneriska sjukdomar, skilsmässor
o. s. v., och detta har talarna i den föregående
debatten så ingående skildrat,
att jag inte ytterligare skall lägga sten
på börda med detta. Man står alltså
handfallen på denna punkt och vet inte
hur det kommer sig att det glider ut -

Fredagen den 24 januari 19G4

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för. Men ta t. ex. frågan om de veneriska
sjukdomarna. Om svenska folket
började leva rent, avhållsamt och rikigt,
skulle det inom tre månader inte
finnas en veneriskt sjuk människa i
Sverige.

Det har många gånger sagts i denna
kammare att vi i en ideologisk tidsålder
som denna alla förr eller senare måste
välja sida. Vilken väg tänker nu vårt
folk gå? Hur många här i denna kammare
är beredda att säga ungefär på följande
sätt: Den linje vi nu följer är den
rätta? Det är beklagligt att vi måste
dras med ökad brottslighet, veneriska
sjukdomar hos ungdomar, ökat behov
av polis och militär och en mängd sådant,
men det kan inte hjälpas. Ändra
oss vill vi i varje fall inte.

Det finns säkert en hel del ledamöter
som resonerar så och offrar folket för
sin själviskhet i stället för att offra
sin själviskhet för folket. Vi måste börja
lära oss att det finns en skillnad mellan
rätt och orätt. Det finns absoluta
normer — en norm kan för övrigt inte
vara relativ, men i denna relativismens
tidsålder kan det vara skäl i att man då
och då också får de absoluta tingen inskärpta.

Herr talman! Jag har hört ryktas om
att vi skall få en utrikesdebatt vad det
lider. Men som tiden är mycket knapp
till dess att den ryske regeringschefen
kommer hit, vill jag redan nu säga några
ord med anledning av hans besök.
Han har sina olika motiv för att komma
hit, vilka jag inte skall gå in på nu. Vad
som är av intresse är emellertid vilket
ansikte vi skall visa upp för honom
när han kommer. Vi har inte fått ens
fem månader på oss, men detta räcker
för att vi skall hinna rycka upp oss,
skrubba Sverige och oss själva rena
utan och innan och visa Chrusjtjov och
världen att en demokrati med en materiellt
hög standard inte behöver vara
— vilket han väntar sig — en moralisk
svinstia utan någonting helt annat.

Jag skall nu travestera den sentens

från Dagens Nyheter som jag nyss föredrog
inför den samlade kammarens imponerande
skaror -— jag förmodar att
Dagens Nyheters redaktion inte har något
emot att jag byter ut Stockholm mot
Sverige: Sverige kunde, som ibland

förr, göra en föregångsinsats och sätta
ett mönster för övriga länder och kontinenter.

Nu har jag, herr talman, bara en sak
till att säga, och den rör statsverkspropositionen,
i vilken under ecklesiastikhuvudtiteln
ett anslag har äskats till
Sveriges elevers centralorganisation,
SECO. Det kan nog vara bra med en sådan
organisation, om den sköts någorlunda
på rätt sätt; att den skulle skötas
på ett fullkomligt sätt kan väl inte ens
vi här i riksdagen begära. Dett finns
emellertid en del mera påtagliga skavanker
i fråga om hur man går till väga
i denna organisation. Allt sker inte under
riktigt demokratiska former, och
det förekommer en del påverkningar
från utomstående, som kanske tillåts
hålla för mycket i trådarna och dirigera
det hela.

Vad jag emellertid framför allt vänder
mig emot är, om det skulle bli så
som den senaste elevriksdagen beslöt,
att vi med statsmedel skall finansiera
ett par emissarier, som skall resa omkring
bland skolorna och demonstrera
—- mer eller mindre handgripligt —
sexualteknik och preventivmedelslära.
Jag har läst den motion som låg till
grund för detta beslut, och jag kan inte
vara med om detta. Om detta beslut
följes, kommer i varje fall jag att nästa
år yrka avslag på varje bidrag till denna
organisation.

Med detta, herr talman, och utan att
fullt ha utnyttjat den mig tillmätta tiden
ber jag att få framställa det tillbörliga
yrkandet.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! En talare liknade nyligen
remissdebatten vid Vasaloppet.
Man kan dock kanske göra den distink -

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tionen att Vasaloppet, trots att det har
sina eftersliintare, går något snabbare!
Man kan också påpeka att den instans
som i viss män skall övervaka denna debatt
faktiskt för en gångs skull icke är
riksdagen utan statsrådet. Denna debatt
gäller nämligen finansplanen.

Det har förekommit en mycket underlig
inledning till den ingående författningsdebatt,
som statsminister Erlander
vill ha till stånd. Detta förhållande
kan inte vara beroende på att vi fortsatt
att diskutera i tre dagar — detta
förekom också under 20- och 30-talen
på Per Albin Hanssons tid. Jag kommer
ihåg hur starkt Per Albin Hansson
underströk vikten av att riksdagen och
regeringen noga prövade frågorna. Det
skulle knappast ha fallit honom in att
visa en sådan vanvördnad mot en riksdagsledamot
som civilministern gjorde
mot fröken Elmén nyss. Jag vill inte avgöra
vem som hade rätt — det är jag
inte kompetent till — men eftersom civilministern
från denna talarstol yttrade
att det är anmärkningsvärt att eu
riksdagsledamot är så dåligt insatt i
handlingarna att hon kan framföra en
sådan åsikt, känner jag mig föranlåten
att säga till civilministern — även om
han nu inte är här — att han borde visa
mer respekt för en gammal ledamot
av denna kammare som alltid sakligt
försökt sätta sig in i frågorna. Han borde
visa mera av stil.

Jag tror att det var en kommunistisk
talare som under första dagen av denna
remissdebatt yttrade, att det inte förekommer
ett arbetarmöte i vårt land,
där man visar en sådan vanvördnad
för debattformerna som i detta hus.

Det är inte precis något högt betyg
åt den svenska demokratien, att det
från denna talarstol skall behöva sägas
att man skall respektera andras meningar
t. o. m. om vi lar fel och kanske
tar grundligt fel. Dessutom är rikets
finansplan ingenting betydelselöst.

Det är heller inte betydelselöst att
det inte finns ett enda statsråd på stats -

rådsbänkarna när de ledamöter som
kommer i slutet på talarlisten skall
framföra sin mening. Dessa ledamöter
representerar ju också en valkrets.

Man säger kanske, att det sitter inte
heller många riksdagsmän och hör på.
Ja, är det någon som tror att inte kammaren
skulle vara betydligt mera fylld
om ledamöterna visste att statsråden
gick upp i debatten? Det var rätt många
när statsrådet Skoglund gick in på trafikfrågorna
och gjorde det på ett intresseväckande
sätt — då samlades alla.

Det är givet att det lätt blir en serie
anföranden, en serie monologer, när
talaren inte har någon att polemisera
mot. Utskottsordförandena känner sig
givetvis inte skyldiga att svara i dessa
debatter som i så många andra.

Jag måste ställa frågan till .statsminister
Erlander, som vi vet har ett levande
intresse för folkstyret, om han
tycker det är en värdig inledning till
den väntade ändringen av riksdagens
arbetsformer, att det vid 1964 års remissdebatt
inte finns ett enda statsråd
i kammaren under långa tider.

Det skickades för övrigt i dag ut ett
meddelande till pressen, att också partiledarna
skulle diskutera. Jag ser emellertid
bara en partiledare i kammaren.
Varför de inte är här vet jag icke. Även
till dem kunde ju frågor ha riktats.

Jag hade tänkt framföra en synpunkt
med anledning av att statsminister Erlander
riktade så skaq> kritik mot högerpartiets
ledare under debattens första
dag; synpunkten gäller politiseringen
av förvaltningen. Jag kan förstå om
statsminister Erlander med sin demokratiska
grundsyn uppfattade herr
Heckschers uttalande så, att herr Heckscher
ansåg att socialdemokraterna inte
var demokratiskt renläriga. Men då kan
statsministern inte ha läst Gunnar
Heckschers skrifter från den tid, då
det fanns flera diktaturpartier här i
landet och då det tyvärr i de borgerliga
leden fanns vad vi skulle uppfatta
som fascister. I dessa skrifter sade Gun -

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nar Heckscher mycket klart ifrån vad
han ansåg när det gällde demokratien.
Det Gunnar Heckscher nu under remissdebatten
utvecklade var, att när
ett parti länge suttit vid makten finns
det vissa risker.

För att ingen skall påstå att jag kommer
med någon oförsynt borgerlig propaganda
vill jag åberopa eu tidskrift
med ett gott anseende, i åtskilligt
en heder för det socialdemokratiska
partiet, nämligen Tiden. I nr 8 för år
1963 finns en ledande artikel — det är
alltså inte en artikel skriven av någon
enskild socialdemokrat utan en redaktionell
artikel — där socialdemokratien
direkt anklagas för att i alltför mänga
frågor ha gjort upp med intresseorganisationerna.
Det är förvisso en styrka för
ett demokratiskt parti att man kan föra
en debatt som den som härvidlag förts
i Tiden — det är, som jag sagt många
gånger, en styrka för ett parti att olika
meningar kan framföras inom partiet.
I den ledande artikeln redovisas emellertid
en åsikt som enligt min mening
helt strider mot statsminister Erlanders
uppfattning. Det heter att socialdemokraterna
varit alltför räddhågade när
det gällt oppositionen och sett till taktiska
skäl. Herr Erlander brukar ju säga
att taktiska skäl spelar ingen roll för
socialdemokratien — det är bara de
borgerliga som driver politik utifrån
taktiska skäl. Men i denna ledare står
alltså att socialdemokraterna varit alltför
räddhagade när det gällt oppositionen,
och så tilläggs det: Man borde med
kraft ha hävdat behovet av förvaltningsapparatens
politisering.

Detta är ingen ny tanke. I Amerika
fanns den länge — att bytet tillhör segrarna
har varit en princip i hela det
amerikanska statssystemet. När demokraterna
kom till makten efter republikanerna
skickade man i väg t. ex. alla
posttjänstemän och satte in nya.

Jag har för mig att herr Lundberg
från Uppsala någon gång utvecklat just
tankegången, att det kunde vara idé att

politisera förvaltningen. Vad är det då
för fel av en oppositionsledare att säga
att en generaldirektör handlat som om
han vore regeringens förtroendeman?
— Herr Helén påpekade ju att han vid
ett samtal med dåvarande generaldirektören
för skolöverstyrelsen fått beskedet,
att denne närmast ansåg sig böra
agera som regeringens förtroendeman.

Detta är ingenting som strider mot
vårt förvaltningssystem, men däremot
strider det mot den svenska grundlagen
att vilja skapa ett system, där förvaltningen
politiseras.

Så länge vi har en grundlagsbestämmelse
om att förtjänst och skicklighet
skall avgöra tillsättningar av statstjänstemän,
måste denna regel respekteras.
Den gäller inte statssekreterare- och
kanske vissa andra tjänster som kan anses
vara av politisk karaktär. Ingen har
angripit regeringen för att ta politiska
hänsyn när det gäller sådana tjänster.
Men »hela förvaltningsapparaten», som
det här talas om, det är något annat!
Om ämbetsmän skall tillsättas efter politiska
meriter frångår man grundlagens
regler. Det är klart att man i ett
parti som suttit ett tredjedels sekel vid
makten gärna resonerar så, att det bara
kommer att bli det egna partiet som
regerar. Men hur skulle inte socialdemokraterna
i ett annat läge reagera mot
förvaltningens politisering, och hur reagerade
de inte med fog på den tiden då
vi hade en borgerlig regering och när
denna måhända i något fall anlade politiska
synpunkter på tillsättningsärenden.

Det som står i denna ledare är en
bekännelse till en rättsuppfattning som
helt strider mot den svenska rättsstaten.
Det är uttryck för åsikter som visserligen
inte är statsministerns -— han har
tillbakavisat dem — men som ändå förekommer
i vissa socialdemokratiska
led. Detta visar att vårt samhälle lätt
utvecklas mot eu enpartistat när ett
parti suttit för länge vid makten.

Jag skall inte polemisera länge med

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

herr Johansson i Trollhättan, som inte
är här nu. Han gjorde några intressanta
inlägg i en diskussion med herr Helén
om författningsfrågan. Hans huvudtes
är att det skall vara lätt att skapa en
stabil majoritet i riksdagen och därmed
en stark regering. Därför måste man enligt
hans mening såvitt jag fattade honom
rätt söka få till stånd en överrepresentation
av det starkaste partiet.
Det är ingen ny tanke, och sådana system
har förekommit i åtskilliga länder.

Statsminister Erlander brukar säga
att Weimarrepublikens öde visar hur
farlig den strikta proportionaliteten är
eftersom den leder till partisplittring.
Jag tror att den jämförelsen är betänklig.
I Weimarrepubliken hade socialdemokraterna
att möta två diktaturpartier,
ett nazistiskt och ett kommunistiskt,
och Thälmann fick i presidentvalet,
om jag ej minns fel, fem å sex
miljoner röster. Socialdemokraterna
måste ofta stödja centern. De röstade
aldrig på direkta förtroendevotum men
heller aldrig misstroendevotum. Jag
tror inte att man på grund av de erfarenheterna
kan förkasta den strikt proportionella
rättvisan.

Det är inte heller riktigt vad herr Johansson
i Trollhättan, om jag fattade
honom rätt, sade om att det är svårt att
skapa ett proportionellt system med en
enda valkrets. Det har man i Holland,
och det lär vara svårt att påstå att det
har lett till kaos.

Faran med en regeringsmakt som bygger
på överrepresentation — och den
faran berör hela folkstyret — är att regeringen
under långa följder av år kanske
inte representerar folkmajoriteten.
Det är inget folkstyre att ett parti som
inte har majoritet hos folket skall sitta
länge vid makten. Det är möjligen ett
parlamentariskt system som kan försvaras
därför att det ger en effektiv regering,
men det leder i längden till att den
minoritet, som under en lång följd av
år utestängs från regeringsmakten, blir

ointresserad för demokratien. Därför
har också i socialdemokratisk press
med all rätt sagts att om det inte skapas
klara alternativ så kan den demokratiska
dehatten inte vitaliseras på det
sätt som också enligt socialdemokraternas
synsätt är nödvändigt.

Herr Hedlund, som inte heller är här,
är alltid så belåten. Han säger på tal
om den borgerliga splittringen att det
går mycket bättre för de borgerliga om
endast folkpartiet och centerpartiet går
samman. År verkligen herr Hedlund nöjd
med att socialdemokraterna haft makten
även under tider då de haft färre
röster än de borgerliga? Är det verkligen
ett gott folkstyre? Jag vet att många
socialdemokrater erkänner — jag tror
inte att det är taktiska beräkningar som
ligger bakom — att en mera samlad
borgerlig opposition ger klarare alternativ.
Därmed skulle vi också få just
ett sådant system som i längden leder
till en bättre författning.

Det ligger något mycket sunt och riktigt
i Per Albin Hanssons tanke att riksdagen
utgör något av en arbetsgemenskap.
Ingenting verkar så irriterande
på meningsmotståndarna som när socialdemokraterna
i tidning efter tidning
förklarar att oppositionen är så
vanmäktig. Om den vore så vanmäktig,
varför tog herr Skoglund då kontakt
med de borgerliga partierna i högertrafikfrågan,
så att han sedan beskylldes
av sina egna för att ha handlat odemokratiskt?
Varför var man så villig
att skapa samarbete i försvarsfrågan?
(Det var ju inget fel utan en styrka
för den svenska demokratien.) Varför
kunde statsminister Erlander i första
kammaren säga i remissdebatten i
går: »Vi har ju varit överens i folkpensionsfrågan
i pensionsberedningen!»
Var det för att säga att den borgerliga
oppositionen var helt vanmäktig,
alltså att nästan halva nationen inte har
något inflytande? Det var väl tvärtom
för att säga att alla var medansvariga i
utvecklingen och att den opposition han

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förlöjligar för dess splittring dock ingår
i en arbetsgemenskap. Här har
svenska riksdagen traditioner att försvara.
Låt oss inte fångas i en partidisciplin
som — om den får utvecklas
— gör svenska riksdagen till eu inregistreringsapparat
och ingenting annat,
så att allmänheten sedan säger: »Partikongresserna
och andra organ har redan
fattat besluten så det är ju bestämt
på förhand hur utgången blir! Ni kan
bara rösta med era partiledare!» Ett
sådant system skulle, herr talman, i
längden leda till den svenska demokratiens
undergång.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Det var en utomordentligt
viktig fråga som den sista talaren
var inne på när han berörde problemet
hur man skulle kunna skapa respekt för
riksdagens debatter och skapa ett forum
där de politiska åsikterna kan brytas.

Såvitt jag kan förstå är det i huvudsak
tre ämnen som diskuterats under
dessa tre långa remissdebattsdagar.

Det första är filmen »491», som jag
knappast tror att någon här i kammaren
har sett men som diskuterats ingående
och detaljerat med stor moralisk förtrytelse.

Det andra ämne som diskuterats är
den namninsamling som företagits av
dem som är intresserade av att vi skall
ha kristendomsundervisning i våra skolor.
Om de namnlistorna har man berättat
vitt och brett från denna talarstol.

Det tredje ämne man diskuterat är
arbetsmarknadsstyrelsen och dess verksamhet.

Men det är anmärkningsvärt att årets
finansplan, som dock föreslår en utgiftsökning
på cirka 2 miljarder kronor
inte fångat kammarens uppmärksamhet
i någon större utsträckning. Jag tänker
inte så mycket på de stora anslag som
föreslagits till höjning av folkpensionen,
till studiefinansiering, etc. etc. Detta är

mera ett symtom på någonting annat,
nämligen på att vi kommit in i ett skede
i vårt samhällsarbete där det i egentlig
mening inte är fråga om pengar,
utan där man mer intresserar sig för
rcalekonomiska faktorer; på pensionsområdet
är det kanske vårdformerna
som är det väsentliga, när det gäller
ungdomens möjligheter att få utbildning
och det arbete den önskar, etc.
Hade det ime varit bättre om vi i remissdebatten
koncentrerat oss på dessa
frågor.

Det var inte egentligen för att säga
detta som jag begärde ordet, utan min
avsikt var att ta upp frågan hur vi skall
kunna få litet vettigare debattformer.
Jag skulle vilja hemställa att talmanskonferensen
diskuterar igenom detta
problem och försöker experimentera
fram arbetsformer som kan främja debatten.

Ett stort framsteg är givetvis att vi
under dessa tre dagar kunnat sluta i
normal tid på kvällarna. Det är utomordentligt
viktigt, men man borde också
försöka få något slags uppdelning av
diskussionsämnena för dessa tre dagar.
Man skulle sålunda kunna anslå den
första dagen för diskussion av finansplanen
och finansfrågorna och på det
sättet få en verkligt allvarlig diskussion
om den ekonomiska politiken. Den
andra dagen skulle man kunna diskutera
allmänna politiska frågor men även
därvid göra en viss ämnesuppdelning.
Den tredje dagen skulle kunna användas
till att diskutera speciella bygdefrågor,
så att de olika landsdelarna fick
anmäla sina önskemål. Det är mycket
viktiga frågor som engagerar riksdagens
ledamöter i hemorterna, och det finns
anledning att redovisa dem här.

Med en sådan uppdelning skulle vi
säkert få en livligare debatt. Ledamöter
från de olika partierna skulle kunna få
tala om de frågor, för vilka de är mest
intresserade och för vilka de inom partiet
har ansvaret. Man skulle på det sättet
få igång en mera intressant debatt

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

mellan partierna på ämnesområde efter
ämnesområde.

Det skulle finnas möjligheter att spinna
långt vidare på denna tråd, men jag
nöjer mig med detta för att belysa att
det vore värdefullt att man i talmanskonferensen
satte sig ned och verkligen
analyserade behovet av en förändring
av våra debattformer och arbetsformer
i övrigt, så att vi får ut mera av våra
diskussioner och skapar ett levande intresse
för den politiska debatten.

I detta anförande instämde herr
Svensson i Kungälv (s).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall liksom de båda
föregående talarna kverulera. Att vi gör
det sammanhänger väl med att vi fått
komma till tals så sent under debatten;
vi hade kanske varit nöjdare om vi hade
fått tala tidigare. Jag undrar hur man
skall bära sig åt för att få vara med i
början av debatten. Jag begärde i år
ordet ögonblicket efter det att talmannen
hade valts; det fanns ingen möjlighet
för någon att komma före mig. Likväl
hamnade jag på ungefär femtionde
platsen.

Jag undrar om det kan vara möjligt
att begära ordet hos en talman som inte
är vald. Det har sagts att man gjorde så
i fjol, av en talman som var vald av en
annan riksdag. Det vore i alla fall värt
att något tänka på så enkla detaljer, när
man skall fundera över att få fram en
annan ordning på denna debatt.

Det har nu varit en håll-i-gång-tillställning
under tre dagar, och jag håller
med herr Kellgren om att ämnesvalet
varit begränsat. I den stora siffertabell,
som vi fått till beskådande och
inläsning av finansministern i statsverkspropositionen,
har jag inte sett
siffran 491, men den har dock dominerat.

Vad som skulle vara intressant att
diskutera — jag ser nu att två av dem
jag skulle diskutera med har kommit in

i kammaren — är bl. a. den MRA-tillställning
som ägde rum första dagen,
då kommunisternas nye ledare stod och
betygade sin tro på demokratien och då
han sade att han leder ett helsvenskt
parti med egen styrinrättning. Om det
nu vore så, kunde man kanske säga att
det är bra och man skulle kanske inte
invända så mycket, men när han började
tala om att så alltid har varit fallet,
förstod man att det inte kan ligga
mera allvar i det som sades om det
demokratiska sinnelaget hos kommunisterna
än tidigare. Vi har ständigt
fått samma förklaring. Även om den
nye partiledaren personligen är sympatisk
— det var förresten den gamle
också när han talade om nästan vad
som helst och man blev vänner över
alla gränser — tror jag inte att det betyder
någonting.

Herr Hermansson är ingen nykomling
i det kommunistiska partiet. Han har
stått pall för kommunistiska idéer under
de mest svåra situationer och han
har, såvitt jag vet, aldrig mält sig ur det
sammanhang som har varit så kritiskt
för en demokrat att acceptera. Jag menar
nog att herr Hermansson får ta god
tid på sig att invänta det accepterande
av hans demokratiska sinnelag som han
kanske trodde skulle gå så snabbt. Hans
påstående att kommunisterna alltid har
arbetat för att arbetarklassen skall gå
fram enigt och gemensamt vinna segrar
var inte heller riktigt. År efter år genom
tiderna har vi märkt — herr Hermansson
har varit med i snart 30 år i den
aktiva politiken —• att när kommunisterna
har vunnit framgångar har detta
alltid skett på det stora arbetarpartiets
bekostnad.

Vi vet också — vilket kanske skulle
vara värt att säga till herr Ohlin, som
särskilt har åberopat det liberala partiet
som så klart demokratiskt — att vid
dessa tillfällen har åtminstone den liberala
pressen varit mycket intresserad
och haussat upp de kommunistiska
framgångarna. När det blåste ryssvän -

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

liga vindar genom världen när kriget
just var slut, minns jag hur man i Dagens
Nyheter och annan liberal press
också jublade över att inom fackföreningsrörelsen
mycket starka avdelningar
hade blivit kommunistiskt påverkade.
I de borgerliga tidningarna
fanns nästan inte ett ord om att detta
var en förlust för demokratien; där var
man vid det tillfället mer intresserad
av att det socialdemokratiska partiet
förlorade än av att man förlorade det
demokratiska greppet. Detta hade jag
velat säga, om jag hade kommit upp vid
en lämplig tidpunkt.

Jag skulle också ha velat diskutera
skattefrågorna. Herr Gustafson i Göteborg
gick nu. Han hade tidigare ett
mycket intressant inlägg om följderna
av slopandet av avdragsrätten för pensionsavgiften.
Denna redogörelse hade
vi fått tidigare. Han påpekade att det
också blir en följd av att man slopar
avdragsrätten vid den kommunala beskattningen.

Det var intressant men är naturligtvis
inte helt nytt, men det hade inte
redovisats tidigare. Eftersom herr Gustafson
åberopade vad skatteberedningen
hade sagt, skulle jag av honom gärna ha
velat höra hur dan han tyckte att beskattningen
skulle bli. Han klagade över
att han liksom herr Sträng genom tidningarna
fått veta vad man beslutat i
skattekommittén. Jag har ett minne av
att det var herr Gustafson som utgjorde
den första läckan och som släppte ut
vad man hade för sig i skattekommittén.
Att denna sedan tvangs att utge en
kommuniké för att liksom vara med på
noterna var riktigt. Sedan har det resonerats
eu hel del om detta.

Det skulle även vara intressant att få
höra något av herr Wedén och fröken
Wetterström, eftersom de antydde att
det föreligger svårigheter att helt utnyttja
de gifta kvinnorna på arbetsmarknaden
på grund av skatteförhållandena
o. s. v. Det hade varit intressant,
bl. a. som en följd av den debatt

som förts av Dagens Nyheter t. ex. rörande
det dubbla ortsavdraget, om sårbeskattningen
och familjebeskattningen
(iver huvud taget. Jag hade gärna velat
höra något av herr Wedén och fröken
Wetterström, som är så intresserade av
yrkeskunniga kvinnors förvärvsarbete,
om de skulle kunna tas i anspråk även
när de har ett hem att svara för. Men
ingenting av detta kom fram. Jag hörde
inte ens att man sade att ett förhöjt förvärvsavdrag
vore den rätta vägen att få
ut kvinnorna på förvärvsarbete, något
som man annars brukar säga på liberalt
håll. Jag hörde ingenting om hur
högern ställer sig till att det dubbla
ortsavdraget skulle slopas, något som
även föreslagits av högerkvinnor, och
jag hörde inte något om att folkpartiet
kanske skulle gå in för en särbeskattning.

Allt detta är så vitala ting! Debatten
om dessa saker skulle behöva stimuleras
inför en valrörelse och inför ett
avgörande i skattekommittén. Även detta
skulle jag ha sagt om jag hade kommit
upp tidigare.

Det är naturligtvis dumt att nu gå upp
i denna debatt om man vill ha ett svar
på det man säger. Jag vet att det är
orimligt begära att man skall få statsråden
till åhörare när man står bland
de sista talarna på listan — detta kan
vara ganska svårt även om man står
bland dem som har gjort sitt till den
första middagsrasten. Men något ligger
det väl ändå i det klander som herr
Braconier riktade mot statsråden. Jag
fattade det så, att det skulle ligga i deras
eget intresse att höra och bemöta eventuella
missuppfattningar i deras förslag.
Men debatten har inte rört sig så mycket
om statsrådens förslag utan om
mera ytliga ting —- jag tycker detta
långa resonemang om vissa filmer
o. d. tyder på litet av hyckleri hos
riksdagsledamöterna, tv såvitt jag känner
dem rätt är de mycket mera rejäla
och inte alls så ömtåliga utan mycket
mindre sig ojande över olika ting än de

6 — Andra kammarens protokoll 1964. Nr 5

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

låtsas här. Det är något av hyckleri att
låta en remissdebatt domineras av en
film; det är väl onödigt att vi gör oss
löjliga på det sättet!

Jag tittade på herr Hansson i Skegrie
när han tog upp denna sak den första
debattdagen. Han nämnde visserligen
inte direkt filmen »491», men jag fattade
honom så, att det ändå var den han
tänkte på. Det gick väl ändå an att den
omnämndes en gång, men skall sedan
varje talare upprepa detta tema, då tycker
jag att det är rent hyckleri. Somliga
har inte alls reagerat mot denna film,
kanske helt enkelt därför att de inte
har sett den, men det skall väl inte vara
någon mätare på den moraliska styrkan
hos riksdagens ledamöter att de
talar om sex och tjuvnad och inte kommer
med några positiva förslag som
skulle kunna avhjälpa situationen. Sådana
djupa brösttoner tycker jag är
ovärdiga denna riksdag!

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall inte som fru
Eriksson vare sig hylla eller kritisera
den nyaste partiledaren. Jag vill endast
till fru Eriksson säga att han kanske
är den partiledare som inhöstar
den största framgången. Det verkar ju
som om hans kritik av försvarskostnaderna
skulle få en mycket snabb efterverkan
i riksdagen.

Jag begärde ordet närmast i anledning
av herr Kellgrens betygsättning
av denna debatt. Herr Kellgren hade
för sin del funnit att debatten har dominerats
av tre frågor: fi-lmen »491»,
namninsamlingen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Att herr Kellgren särskilt fäster
sig vid det sistnämnda ämnet förstår
jag, eftersom han tillhör denna
styrelse, som ju inte alltid seglar i de
lugnaste farvattnen. Jag tycker emellertid
att detta är att göra remissdebatten
orättvisa och jag förvånar mig
över att varken herr Kellgren eller fru
Eriksson har uppfattat att partiledardebatten
i början av remissdebatten äg -

nades helt och hållet åt budgeten — åt
denna, låt mig säga det, bristfälliga och
ofullständiga budget. Jag tycker att
man snarare borde vara glad över att
en tystnadens slöja därefter dragits
över detta ämne.

Jag kan för min del inte instämma
med de båda talare som klagar över att
variationerna i debatten har varit små;
tvärtom. Jag har lyssnat på de flesta
anföranden här, och jag får säga att
det är sällan någon remissdebatt har
haft så rika variationer av ämnen som
denna. Jag anser inte, som det sades
från något håll, att man borde ägna
kortare tid åt allt detta, ty remissdebatten
är ju det enda tillfälle där riksdagsledamöterna
har möjlighet att framföra
mera allmänna synpunkter. Såvitt
jag begriper har inte heller riksdagsarbetet
på något sätt förlorat på detta;
det har inte hindrat något annat arbete
i riksdagen nu och det har inte heller
utgjort något hinder för riksdagens
kommande arbete.

Sedan måste jag ägna herr Braconier
någon liten uppmärksamhet också. Han
ville göra gällande — vilket vi har hört
hur många gånger som helst redan —
att det en gång funnits ett tillfälle i
vårt politiska liv då socialdemokraterna
befunnits sig i minoritet och att det
alltså den gången funnits utsikter till
ett regimskifte. Jag vet inte hur många
gånger vi behöver upplysa herrar högermän
om att en borgerlig regering
vid det tillfället skulle ha varit helt beroende
av kommuniströsterna för att
kunna genomföra lagförslag — om den
period han menar är densamma som
den jag tänker på. Efteråt har i varje
fall folkpartiets ledare erkänt att det
inte funnits något verkligt underlag för
ett regeringsskifte vid detta tillfälle.

Jag noterar som en ren tillfällighet
att vid förra årets remissdebatt — en
partivän till herr Braconier betygsatte
debatten. Han sade ungefär så här: Bemissdebatten
är fullständigt överflödig.
Det hade varit mycket bättre om man

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

från varje parti hade skickat fram fyra,
fem handfasta karlar och låtit dem klara
av den.

Jag hoppas, herr Braconier, att det
hland de nittio anmälda talarna i varje
fall funnits fyra eller fem från varje
parti, som man kalla handfasta. Jag
överlämnar bedömningen till herr Braconier
själv, då det gäller hans parti.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet när
fru Eriksson i Stockholm oroade sig
över herr Hermanssons beroendeförhållanden.
Jag vill bara påminna henne
om att hennes partichef statsministern,
fil. doktorn m. m. Tage Erlander, inför
kammaren har utfäst sig att fråga
den ryske regeringschefen om huru
därmed förhåller sig.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! I den recension som
fru Eriksson i Stockholm gav av remissdebatten
fick också jag ett omnämnande.
Fru Eriksson tyckte att det
var bra att jag pekat på hur herr
Strängs förslag att avskaffa rätten till
avdrag för folkpensionsavgiften skulle
komma att verka. Fru Eriksson har nog
ingenting emot att jag gav kammaren
del av de remissyttranden över tidigare
förslag i den riktningen, som inte
fick plats i herr Strängs proposition.

Vidare ville fru Eriksson höra litet
mer om min syn på skattefrågorna.
Men den tid jag hade till förfogande
räckte faktiskt inte till för detta. Dessutom
har folkpartiets syn på dessa frågor
deklarerats på många sätt, bl. a. i
en partimotion till förra årets riksdag.
Och fru Eriksson kommer om ett par
dagar att få läsa en ny motion i ämnet.

Fru Eriksson ville tydligen också ha
reda på vad som händer i skatteberedningen,
och hon menade att jag
skulle ha stora förutsättningar att lämna
upplysningar härom, ty om hon inte

mindes fel, sade hon, var det jag som
svarade för den första läckan i skatteberedningen.
Fru Eriksson minns fel.
Jag tillhör dem som anser att så länge
man arbetar i en kommitté, skall man
inte ge upplysningar till pressen om
vad kommittén sysslar med innan den
har fattat sina beslut.

Fru Erikssons minnesfel är beklagligt,
ty det innebar en ogrundad anklagelse
mot min person.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Demokratiens arbetsform
är debatt, och i en debatt måste
ju meningarna brytas mot varandra.
Herr Hansson i Skegrie har nog missförstått
remissdebattens syfte om han
menar, att den domineras av långa anföranden
eller monologer, där man upprepar
vad många andra tidigare har
yttrat eller skrivit.

Den särskilda debatt vi nu för i avslutningsskedet
är just ett bevis på att
vi även inom remissdebattens ram kan
få en diskussion som är av visst värde.

Hur skall man gå till väga för att
slippa långa anföranden? Det finns ett
sätt, som tillämpas av vissa parlament:
man lämnar fram skrivna anföranden
och får på det sättet infört i protokollet
vad man anser eller vill redovisa
i en fråga. Detta skulle vi mycket väl
kunna göra i vår riksdag, ty det är
många talare som samlat ihop mycket
intressant material, som i dag inte får
annan behandling i riksdagsarbetet än
att det presenteras här från talarstolen.
Det skulle kunna presenteras på
annat sätt. Jag menar att vi borde försöka
finna något sätt att verkligen ge
mer liv åt debatten här.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren uppgav
inte huruvida de skriftliga anförandena
skulle kunna sändas till riksdagen
per post, så att ledamöterna över hu -

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vild taget inte behövde resa hit. Var det
så han menade?

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag instämmer i vad
herr Hansson i Skegrie anfört om debatten.
Herr Helén hade alldeles rätt i
sin kritik: debatten borde delas upp på
olika ämnen. Herr Kellgren har delvis
också rätt i sitt förslag.

Beträffande filmcensuren bör man
väl inte — oberoende av vilken ståndpunkt
man har — anse att den är ett
betydelselöst problem. Fru Eriksson i
Stockholm reagerade närmast mot att
kammarledamöterna gjorde sig till, såsom
hon uttryckte det. Sådana påståenden
skall man akta sig för att göra.
Varför skulle vi tvivla på att vederbörande
har den uppfattning de hävdat.
Sexualitet är väl dessutom inget oviktigt
mänskligt problem. Inte behöver
någon skämmas för att diskutera sådana
frågor i remissdebatten.

Det är inte så lätt att åstadkomma en
klargörande finansdebatt, när partiledarna
inte ens är överens om hur finansplanen
skall tolkas. Det blev en debatt
mellan högerledaren och herr
Sträng på den punkten. De upplysningar
man får i nationalekonomiska sammanhang
är inte alltid så lätta att förstå,
och till herr Hansson i Skegrie vill jag
säga att jag inte berört regeringsfrågan
och centerpartiet, utan jag berörde
överrepresentationens vådor. Jag påpekade
att om man betecknar överrepresentationen
som ett eftersträvansvärt
system, medför det att den regering
som sitter vid styret kan bygga på
en minoritet, och ju säkrare ju hårdare
partidisciplinen är.

Det är väl ingen som tror att alla socialdemokrater
var ense i högertrafikfrågan.
På grund av partidisciplinen
och överrepresentationen röstade kanske
många av dem på ett annat sätt än
de eljest skulle ha gjort. Partidisciplinen
kan lätt utvecklas så, då är riksdagen
ingenting annat än en registrerings -

apparat. Svenska folket kan få den föreställningen
att riksdagsdebatten har någon
betydelse, då det redan från början
har bestämts hur man skall rösta i en
fråga.

Herr Hansson i Skegrie borde känna
mig så väl att han insåg att jag inte låter
mina meningar bestämmas av vad
mina partikamrater säger i en remissdebatt.
Skulle jag ha följt herr Cassel,
skulle jag kanske inte ha uppträtt, men
jag har icke bett någon partiledning om
lov. Men herr Hansson tillhör ju centerpartiets
ledning, och han är kanske
van att bli tillfrågad. Jag har den uppfattningen
att partiledarna understundom
dominerar alltför mycket i debatterna.
Riksdagsmännen är dock ett uttryck
för opinionen i olika valkretsar, och
partiledarna kan inte alltid representera
en opinion i varje valkrets. Det
är i en viss självständighet Sveriges
riksdag haft sin styrka. Det är det systemet
som kanske nu håller på att undergrävas.
Jag har tidigare åberopat ett
uttalande i tidningen Tiden, att regeringen
på förhand gör upp frågor med
intresseorganisationerna och därigenom
skapar ett system som är ganska farligt
för demokratien.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Braconier om att det nog händer att
man får intrycket att partiledarna alltför
mycket försöker dominera debatten
och skaffa sig alltför stora förmåner på
andra ledamöters bekostnad. Nu råkar
jag vara den ende av partiledarna som
är kvar i kammaren, när debatten slutar.
Jag vet inte vad det kan bero på.
Herr Erlander skulle, om han fortsatte
sin tankegång från remissdebattens
första dag, antagligen säga att det beror
på direktiv till mig att stanna så
länge som möjligt. Det kan också tänkas
bero på intresse för den svenska demokratiens
arbetsformer ...

Till fru Nancy Eriksson vill jag bara
siiga att jag tycker att det är betydligt

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

roligare, intressantare och mera givande
att diskutera de problem hon drog
upp på den nivå där hon ville före diskussionen,
än att föra den på den nivå
som hennes partiordförande herr Erlander
sökte föra den på under remissdebattens
första dag. Jag vände mig
med skärpa mot hans sätt att vilja
debattera en så allvarlig fråga som demokratiens
problem, med beskyllningar
mot det kommunistiska partiet för att
ta direktiv från utländska huvudstäder
o. s. v. Herr Erlander borde naturligtvis
förstå att man inte kan ta sådana yttranden
från honom på allvar och att
det därför heller inte kan bli en allvarlig
debatt, när han startar från den
utgångspunkten.

På en punkt vill jag gärna ge herr
Erlander en replik, som jag inte hann
med då. Saken aktualiserades igen av
vad herr Dickson yttrande. Statsministern
sade att han när Chrusjtjov gästar
vårt land skall fråga honom på vilket
sätt han styrt Sveriges kommunistiska
parti. Jag skulle vilja ge herr Erlander
ett allvarligt råd: Be inte herr Chrusjtjov
om synpunkter på den svenska inrikespolitiken!
Ett sådant förfarande kunde
ju möjligen tyda på att herr Erlander
vill ha direktiv från någon utländsk
makt. Och det vore ju illa.

Det är en allvarlig fråga som har tagits
upp av fru Eriksson, frågan om hur
vi ser på demokratiens utveckling, hur
vi ser på de parlamentariska arbetsformerna,
de metoder med vilka vi för vår
del vill arbeta för att omvandla Sverige
från den nuvarande samhällsordningen
till det socialistiska samhälle som vårt
parti vill ha. Jag skall inte göra några
långa deklarationer. Det hoppas jag att
kammaren håller mig räkning för i remissdebattens
sista skälvande minut.
Jag kan hänvisa till vad jag sagt i annat
sammanhang. Om fru Eriksson inte
tycker att dessa deklarationer är tillräckliga
och hon inte vill tro mig på
mitt ord, så kan jag inte göra mycket
åt den saken. Praktiken får vara do -

mare, den får visa vem som har rätt i
sina påståenden, om det är herr Erlander
och fru Eriksson i vad de sagt under
denna remissdebatt, eller om det
är jag i vad jag har sagt om vårt
partis avsikter och målsättning.

Jag överlämnar alltså med mycket
stort lugn domen i den frågan till historien.
Jag tror inte att det finns mycket
annat att göra, om fru Eriksson inte
vill diskutera utifrån vad varje parti
allvarligt deklarerar, utan menar att
därunder ligger något annat än vad
man säger.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill inte hindra
herr Hermansson från att ge löften om
hur det skall bli i framtiden, att kommunisterna
skall vara demokratiska och
endast ha svenska intressen för ögonen
när de fattar sina beslut. Men herr Hermansson
talade också om de gångna
tiderna och sade att kommunisterna
även då varit fullt demokratiska. Det
var då jag sade att det får finnas gränser.

Man kan naturligtvis vara optimistisk
— det ni kommer att göra får vi
bedöma när vi har sett det — men det
vi hittills har sett övertygar oss inte
om att det kommunistiska partiet har
blivit annorlunda från och med att det
fått en ny partiledare, i synnerhet inte
om denne partiledare försöker göra sig
trovärdig genom att säga: »Vi har alltid
varit demokratiska.» Det tror vi inte på.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Fru Eriksson får bli
salig på sin tro, så får jag bli salig på
min. Vill hon ha en stor debatt om
dessa frågor, så är jag beredd att ta
den, också vid detta tillfälle. Jag vill
upprepa vad jag sade till herr Erlander,
och det är allvarligt och djupt menat.

Det finns inte i det kommunistiska
partiets program och har aldrig funnits

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i vårt partis handlande något som riktar
sig mot demokratien. Det var inte
vi, fru Eriksson, som genomförde transportförbudet
mot den antifascistiska
pressen under kriget, det var inte vi
som hade färdig en beredskapslagstiftning
om partiförbud, det var inte vi
som här i landet inrättade interneringsläger
för radikala värnpliktiga, det var
inte vi som förföljde radikala arbetare
och föste ut dem från deras arbetsplatser,
det var inte vi som satte i gång en
stor polisapparat för att jaga andra
partiers ledare. Vi har ett mycket gott
samvete på den punkten, fru Eriksson.
Vi kan föra en mycket lång diskussion
här om det är nödvändigt.

Men jag tror, fru Eriksson, att det
skulle vara bättre, om vi i stället för
att framföra ömsesidiga anklagelser i
fråga om demokratiskt eller icke demokratiskt
sinnelag undersökte vad vi gemensamt
kunde göra för att utveckla
och fördjupa den svenska demokratien.

Överläggningen var härmed slutad.
Propositionerna hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna delar
remitterades till följande utskott,
nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1964 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 27, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 16 juni 1961 (nr 390) om statsmonopol
på tillverkning av tobaksvaror,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg ändring i förordningen om tobaksskatt,
till bevillningsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 28,
angående uppförande av en för Svenska
turisttrafikförbundet m. fl. institutioner
gemensam administrationsbyggnad
(Sverigehuset) på Blanchetomten i
Stockholm;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 29, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1965—■
1968; samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 30, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan,
nr 31, angående försvarsgrensstabernas
organisation m. m., och

nr 32, angående överlåtelse av kronan
tillhörig mark in. m.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 74 och 75;

till statsutskottet motionerna nr 76—
95;

till behandling av lagutskott motionen
nr 96;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 97—103;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 104—113; samt

Fredagen den 24 januari 1964

Nr 5

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 114—117.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens sammanträde den 21 innevarande
januari gjorda men då bordlagda
interpellationsframstiillningar,
nämligen av:

herr Westberg, till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående förflyttning av penninglotteriet
från Stockholm till Gävle,

herr Vigelsbo, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
planerade åtgärder för tillgodoseende
av storstockholmsområdets behov
av byggnadsarbetare,

herr Eriksson i Bäckmora, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående kostnadsutvecklingen
inom byggnadsindustrien,

herr Enskog, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder till förebyggande
av trafikolyckor vid obevakade järnvägsövergångar,
och

fru Thunvall, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder för ökad användning
av reflexanordningar vid färd i
mörker.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 118—120;

till statsutskottet motionerna nr 121—
153;

till bevillningsutskottet motionerna nr
154—158;

till bankoutskottet motionen nr 159;
till behandling av lagutskott motionerna
nr 160—166;

till jordbruksutskottet motionerna nr
107—172;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 173; och

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 174—178.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 179, om inrättande av
ett fast kansli hos konstitutionsutskottet,
hänvisades motionen, såvitt avsåg ändringar
i riksdagsstadgan, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Härefter föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 180—183;

till statsutskottet motionerna nr 184—
215;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 216;

till statsutskottet motionerna nr 217—
244;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 245—251;

till bankoutskottet motionerna nr
252—255;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 256—279;

till jordbruksutskottet motionerna nr
280—288;

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 289—292;

till statsutskottet motionen nr 293;
och

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 294.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 295, angående åldringsvården,
hänvisades motionen, såvitt
avsåg ändring i lagen om allmän försäkring,
till behandling av lagutskott
och i övrigt till allmänna beredningsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 296;

till statsutskottet motionen nr 297;
till bevillningsutskottet motionen nr
298;

till statsutskottet motionen nr 299;
till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 300 och 301; samt

till statsutskottet motionen nr 302.

§ 6

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 33, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., och

nr 34, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 4 januari 1956
(nr 2) om socialhjälp, m. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 303, av herr Antiers, angående behandlingen
i riksdagen av framställning
från riksdagens verk,

nr 304, av herrar Anners och Björkman,
om förstärkning av skyddet för
valhemligheten i samband med allmänna
val,

nr 305, av herr Boo in. fl., om sänkning
av rösträttsåldern,

nr 306, av fru Jäderberg m. fl., angående
ersättningen för kommunala
uppdrag,

nr 307, av herrar Svensson i Stenkyrka
och Eliasson i Sundborn, om rösträtt
vid 1964 års riksdagsval för vissa
utlandssvenskar,

nr 308, av fröken Elmén, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor,

nr 309, av herr Spångberg m. fl., om

en successiv minskning av försvarskostnaderna,
in. in.,

nr 310, av herr Anderson i Sundsvall
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
vissa kommunala gymnasier m. m.,
nr 311, av herr Arvidson m. fl., angående
gymnasieorganisationens utbyggnad,

nr 312, av herr Braconier m. fl., om
inrättande vid Lunds universitet av en
professur i idéhistoria,

nr 313, av herrar Boo och Larsson i
Borrby, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet,

nr 314, av herr Cassel m. fl., om statsbidrag
till Målsmännens riksförbund,
nr 315, av fru Gärde Widemar och
herr Keijer, om statliga åtgärder för att
stimulera kulturpolitiska insatser från
kommunernas sida,

nr 316, av fru Gärde Widemar och
herr Keijer, om ökat stöd åt konstnärer,
nr 317, av fru Gärde Widemar m. fl.,
om ökat statsbidrag till Sveriges elevers
centralorganisation,

nr 318, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., om statsbidrag till frivilliga
organisationers arbete för trafiknykterhet,

nr 319, av fröken Karlsson m. fl., om
inrättande i södra Sverige av ett seminarium
för huslig utbildning,

nr 320, av fröken Karlsson m. fl., om
redovisning under åttonde huvudtiteln i
statsverkspropositionen av den kulturella
verksamheten,

nr 321, av herr Keijer, om den framtida
användningen av Bogesunds slott,
nr 322, av herr Keijer och fru Gärde
Widemar, om inrättande vid konsthögskolan
av en professur i stadsbyggnadskonst,
m. m.,

nr 323, av herrar Larsson i Borrby
och Boo, angående meritvärdet av ungdomsledarskap,

nr 324, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Folkundervisningens
främjande i rikets nordligaste
gränsorter m. m.,

Fredagen den 24 januari 19G4

Nr 5

nr 325, av herr Lundberg in. fl., om
inrättande vid Uppsala universitet av
en professur i anestesiologi,

nr 326, av herr Lundkvist in. fl., angående
den kommunala musikundervisningen,

nr 327, av herr Magnusson i Nennesholm
m. fl., om ökat anslag till Bidrag
till förskolor och skolhem för döva
barn,

nr 328, av herrar Mattsson och Dahlgren,
om inrättande vid Uppsala universitet
av en laboratur i tillämpad limnologi,

nr 329, av fru Xettelbrandt m. fl., om
utredning rörande lek- och förskolor,
nr 330, av fru Nettelbrandt m. fl., om
skrivhjälp till lärarna på grundskolans
låg- och mellanstadier,

nr 331, av herr Nordstrandh m. fl.,
om inrättande vid Göteborgs universitet
av en juridisk fakultet,

nr 332, av herr Nordstrandh m. fl.,
om upprustning av de teologiska fakulteterna,

nr 333, av herr Nordstrandh m. fl.,
om ökat stöd åt konstnärer,

nr 334, av herr Ohlin m. fl., om ökade
resurser för den tekniska forskningen,
nr 335, av herr Regnéll m. fl., om anslag
till arvode åt gymnastik- och
idrottsledare vid Lunds universitet,
nr 336, av herr Ståhl, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Bidrag till svenska institut i utlandet
m. m.,

nr 337, av herr Svensson i Kungälv
m. fl., om inrättande vid Stockholms
universitet av en preceptur i internationell
politik, m. in.,

nr 338, av herr Svensson i Kungälv
in. fl., om inrättande vid utrikespolitiska
institutet av en befattning som forskarassistent,

nr 339, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., om ökade anslag till folkhögskolorna,

nr 340, av herr Tobé m. fl., angående
idrottslärarbefattningar vid universiteten,

nr 341, av herr Tobé m. fl., om inrättande
vid tekniska högskolan i Stock -

holm av eu professur i fastighetsstrukturens
ekonomi,

nr 342, av herrar Wahrendorff och
Nilsson i Tvärålund, om ökat anslag till
Bidrag till Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningsverksamhet,

nr 343, av herr Wahrendorff in. fl.,
om ökat studiesocialt stöd åt korrespondensstuderande,

nr 344, av herr Wennerfors in. fl., om
inrättande av ett gymnasium för vuxna,
nr 345, av herr Eliasson i Sundborn
in. fl., angående utformningen av bostadsmiljön,

nr 346, av herr Eskel m. fl., om anordnande
av fortbildningskurs för sjukvårdsföreståndare,

nr 347, av herr Eskel in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor, m. m.,

nr 348, av fru Forsling m. fl., om höjning
av reseersättningen för personal
vid ungdomsvårdsskolorna,

nr 349, av herr Helén, om en översyn
av fördelningen av ärenden mellan departementen,

nr 350, av herr Johansson i öckerö
m. fl., om statliga lån vid inköp av äldre
egnahem,

nr 351, av fru Jäderberg m. fl., om
statsbidrag till ögonproteser m. m.,
nr 352, av fru Lewén-Eliasson in. fl.,
om inrättande vid länsstyrelsen i Stockholms
län av en befattning för viss
planläggningsverksamliet,

nr 353, av herr Lindkvist m. fl., om
åtgärder för främjande av produktionen
av småhus,

nr 354, av herr Lindkvist in. fl., om
maximering av rätten till avdrag vid
beskattningen för gäldränta avseende
egnahem,

nr 355, av herr Ohlin m. fl., om ökat
stöd åt handikappade,

nr 356, av herr Zetterberg m. fl., om
utredning rörande nykterhetsvården,
nr 357, av herr Zetterberg m. fl., om
ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
till alkoholmissbrukare,
nr 358, av herrar Antby och Enskog,

Nr 5

Fredagen den 24 januari 1964

om höjning av statsbidraget till underhåll
av enskild väg, in. m.,

nr 359, av herr Carlsson i Huskvarna,
om införande av en gemensam radiooch
TV-Iicens,

nr 360, av herr Larsson i Luttra
m. fl,, angående kommunernas upplåning
för vatten- och avloppsanläggningar,

nr 361, av fru Lindekvist m. fl., om
utdelning av reflexanordningar för skolbarn,

nr 362, av herr Mattsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till byggande av
enskilda vägar,

nr 363, av herr Tobé m. fl., om ökat
anslag till Statens väginstitut: Utrustning,

nr 364, av herrar Wahrendorff och
Gustavsson i Alvesta, om avskaffande
av bilradiolicensen,

nr 365, av herr Bohman m. fl., om
utökning av personalen vid patent- och
registreringsverket,

nr 366, av herr Grcbäck m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Avsättning till fonden för
friluftslivets främjande,

nr 367, av herr Gustavsson i Alvesta,
angående rätten till statsbidrag för anläggande
av semesterby,

nr 368, av herr Petterson i Degerfors
m. fl., om en översyn av beräkningsgrunderna
för utbetalning av förskott
till kommuner,

nr 369, av fru Sjövall, om höjning av
anslaget till Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien,

nr 370, av herr Stiernstedt in. fl., om
anslag till statistiska centralbyrån för en
sågverksinventering,

nr 371, av fru Gärde Widemar och
fru Nettelbrandt, om inrättande vid patent-
och registreringsverket av en särskild
namnbyrå,

nr 372, av herr Berglund m. fl., angående
avskrivningsreglerna för byggnad
som ingår i rörelse eller jordbruk,
nr 373, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., om allmän registrering av
spritinköp,

nr 374, av fru Kristensson och herr
Björkman, om progressionsutjämning
vid beskattning av fysiska personer,
nr 375, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för nyanläggning genom skogsplantering,

nr 376, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Carlsson i Huskvarna, om vissa lättnader
för svensk lastbilstrafik på utlandet,

nr 377, av herrar Ståhl och Mellqvist,
angående heskattningen av skytteorganisationer,

nr 378, av herrar Wahrendorff och
Börjesson i Falköping, angående beskattningen
av testamentslott till fosterbarn
och fostersyskon,

nr 379, av herr förste vice talmannen
Malmborg m. fl., om pension till
förre förste kanslisten Ebba Ihrman,
nr 380, av herr Ståhl, om en aktiv
samhällsplanering av glesbygder,

nr 381, av herr Anners, om åtgärder
för att sprida kännedom om riksdagens
uttalanden i samband med tillkomsten
av ny lagstiftning,

nr 382, av fru Ekroth in. fl., angående
förvaringen av petroleumprodukter
i underjordisk cistern,

nr 383, av herrar Fälldin och Boo,
om sänkning av myndighetsåldern,
nr 384, av herrar Ringaby och Hedin,
om ersättning genom eget arbete för
skada genom brott,

nr 385, av herrar Anderson i Sundsvall
och Gustafson i Göteborg, angående
bestämmelserna om sammanträffande
förmåner m. m. i lagen om allmän försäkring,

nr 386, av herrar Börjesson i Falköping
och Persson i Heden, om skydd
för arbetstagare mot oberättigad uppsägning,

nr 387, av herr Ekström i Björkvik
m. fl., om halvt invaliditetstillägg m. m.,
nr 388, av fru Kristensson och fröken
Karlsson, angående efterlevandeskyddet
för make och barn,

nr 389, av herr Larsson i Umeå m. fl.,
om förtidspensionering av vissa skogsarbetare,

Fredagen den 24 januari 19G1

Nr 5

nr 390, av herr Ohlin in. fl., om ökat
.stöd åt handikappade,

nr 391, av herr Antby, om ett enhetligt
register för landets fastigheter,
nr 392, av herr Antby in. fl., angående
lagstiftningen om jordförvärv m. in.,
nr 393, av herr Fröding m. fl., om
förenkling av fastighetsböckerna,

nr 394, av herr Johansson i öckerö
in. fl., angående förarbevis vid passagerarbefordran
med motorbåt,

nr 395, av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Nyberg, angående högsta
tillåtna axel- och boggietrvck för motorfordon,

nr 396, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., om stopplikt vid järnvägsövergång,

nr 397, av herr Larsson i Umeå m. fl.,
om föreskrift att barn i grupp skall gå
på vägens högra sida,

nr 398, av herrar Löfroth och Larsson
i Umeå, om vissa föreskrifter för
gångtrafikanter,

nr 399, av herr Stiernstedt in. fl., om
ändrade bestämmelser rörande virkesmätning,

nr 400, av herr Antby m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader,

nr 401, av herr Dahlgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till driften av lantbrukets
yrkesskolor m. m.,

nr 402, av herr Darlin m. fl., om åtgärder
för utrotning av vildmink,

nr 403, av herr Ekström i Björkvik
m. fl., om vidgad rätt för lantbruksnämnderna
att förvärva mark för fritidsändamål,

nr 404, av herr Hedin m. fl., om statsbidrag
till forsknings- och försöksverksamhet
för bekämpning av flyghavre,
nr 405, av herr Johansson i Dockered
m. fl., om upplysning rörande allemansrätten,

nr 406, av herr Larsson i Borrby m. fl.,
om inrättande vid .statens växtskyddsanstalt
av en tjänst som inspektörsassistent,

nr 407, av herr Nilsson i Bästekille
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till lantbruksrepresentanter,

nr 408, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., angående lokaliseringsort för domänstyrelsen,

nr 409, av herr andre vice talmannen
von Seth in. fl., om höjning av anslaget
till Befrämjande av husdjursaveln
m. in.,

nr 410, av herr Stiernstedt m. fl.,
om ökade resurser för lantmäteriet,
nr 411, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., om arealtillägg för jordbruk med
10—15 hektar odlad jord,

nr 412, av herr Vigelsbo m. fl., angående
förläggningen av den centrala
maskinskolan för skogsbruket,

nr 413, av herr Arvidson m. fl., om
inrättande av ett statligt skolboksför lag.

nr 414, av herr Fredriksson m. fl.,
angående ansvarsförsäkring för statlig
verksamhet,

nr 415, av herr Neländer m. fl., om
åtgärder mot kriminaliteten,

nr 416, av fru Nettelbrandt m. fl., om
ett effektivare planeringsarbete för Storstockholm,

nr 417, av herr Ohlin m. fl., om upprustning
av alkoholforskningen,

nr 418, av herr Rask och fru Ekroth,
angående språkstudier i samband med
arbete utomlands,

nr 419, av herr Ringaby, om utredning
rörande jordförstöring,

nr 420, av herr Ringaby, om forskning
och försök rörande kemiska växtskyddsmedel,

nr 421, av fru Sjövall, om undersökning
av zigenarnas situation,

nr 422, av fru Sjövall och fru Kristensson,
om åtgärder för att höja yrkesintensiteten
hos gifta kvinnor, samt
nr 423, av fröken Wetterström m. fl.,
om utredning angående arbetsvärdering
inom den .statliga sektorn.

Dessa motioner bordlädes.

Nr 5

Lördagen den 25 januari 1964 fm.

§ 8

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Johansson i öckerö, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående broförbindelse
mellan Smögen och fastlandet,
fru Holmberg, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
ersättning från försäkringskassa för
kostnad för glasögon, samt

herr Dickson, till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
naturskyddet för strandängarna
mellan Mölle och Lerhamn.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Lördagen den 25 januari

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 33, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; och

till behandling av lagutskott propositionen
nr 34, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 4 januari
1956 (nr 2) om socialhjälp, m. m.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 303—307;

till statsutskottet motionerna nr 308—
348;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 349;

till statsutskottet motionerna nr 350—
353; och

till bevillningsutskottet motionen nr
354.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 355, om ökat stöd
åt handikappade, hänvisades motionen,
såvitt avsåg översyn av sjukresebestämmelserna,
till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 356;

till behandling av lagutskott motionen
nr 357;

till statsutskottet motionerna nr 358
och 359;

till bankoutskottet motionen nr 360;

till statsutskottet motionerna nr 361—
371;

till bevillningsutskottet motionerna nr
372—378;

till bankoutskottet motionerna nr 37£
och 380;

Lördagen den 25 januari 1964 fm.

Nr 5

till behandling uv lagutskott motionerna
381—399;

till jordbruksutskottet motionerna nr
400—412; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 413—423.

§ 3

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

nr 424, av herrar Hagberg och Nilsson
i Gävle, om sänkning av förvaltnings-
och stabskostnaderna inom försvaret,

nr 425, av herr Hagberg m. fl., om
ökade anslag till internationell biståndsverksamhet,

nr 426, av herr Hagberg in. fl., om
avskaffande av tullar å varor från utvecklingsländerna,
m. in.,

nr 427, av herr Hagberg m. fl., om
diplomatiska och konsulära förbindelser
med nya stater,

nr 428, av herr Hagberg m. fl., om
maximering av kommunernas utgifter
för det obligatoriska skolväsendet,
nr 429, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., om ökat anslag till Bidrag
till ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet,

nr 430, av herrar Lindkvist och Arvidson,
om förflyttning av Moderna
museet till Sergels torg, m. m.,

nr 431, av herrar Tobé och Hyltander,
om en fast organisation för idrott
och fysisk fostran vid universitet och
högskolor,

nr 432, av herrar Westberg och Boo,
angående statsbidrag till skolskjutsar,
nr 433, av herr Harlin m. fl., om
sänkning av anslaget till Omskolning
in. in.,

nr 434, av herr Ringaby, om sänkning
av anslaget till Lånefonden för allmänna
samlingslokaler,

nr 435, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
om statlig inlösen av egnahem och bostadsrättslägenheter,

nr 436, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
om en statlig marklånefond,

nr 437, av herr Nilsson i Gävle in. fl.,
om en riksplan för bostadsproduktionen,

nr 438, av herr Nilsson i Gävle in. fl.,
om sänkning av priserna på byggnadsmateriel,

nr 439, av herr Hansson i Skegrie, om
varningsmärken å enskilda vägar,
nr 440, av herr Nyberg in. fl., om inrättande
av ett statligt organ för trafiksäkerhetsfrågor,

nr 441, av herr Christenson i Malmö,
angående ledigförklarandet av statliga
tjänster,

nr 442, av herr Hyltander, om ökade
anslag till idrottsanläggningar,

nr 443, av herr Darliti m. fl., om översyn
av arvsbeskattningen,

nr 444, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till humanitära m. fl.
ändamål,

nr 445, av fru Gärde Widemar och
herr Rimmerfors, om rätt till avdrag vid
beskattningen för avgift till annat trossamfund
än svenska kyrkan,

nr 446, av herrar Hedin och Ringaby,
om ändrade regler för beskattningen avnaturaförmåner
vid inkomst av jordbruksfastighet,

nr 447, av herr Hermansson m. fl.,
om avslag å Kungl. Maj :ts proposition
nr 18, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. in.,

nr 448, av herr Hermansson m. fl.,
om utredning rörande försäkringsväsendet,

nr 449, av herrar Nilsson i Gävle
och Hagberg, om åtgärder för fortsatt
drift vid Oskarshamns varv,

nr 450, av herrar Nilsson i Gävle och
Hermansson, om riktlinjer för lokaliseringspolitiken,

nr 451, av herrar Westberg och Nyberg,
om informationsmateriel för studiebesök
i riksdagen,

nr 452, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Carlsson i Huskvarna, om förbud
mot missprydande reklam invid vägarna,

Nr 5

Lördagen den 25 januari 1964 em.

nr 453, av herrar Hyltander och
Carlsson i Huskvarna, om utbetalning
av folkpension utan ansökan,

nr 454, av herrar Stiernstedt och
Nordgren, om ränta å arbetsgivaravgift
inom ATP,

nr 455, av herrar Hedin och Ringabg,
angående begreppet tjänstevikt i
vägtrafikförordningen,

nr 456, av herr Nilsson i Gävle och
fru Ryding, om förköpsrätt för kommun
till tomtmark för bostadsbebyggelse,

nr 457, av herr Nilsson i Gävle ni. fl.,
om obligatorisk bostadsförmedling,
nr 458, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., om ökat stöd åt fisket,

nr 459, av fru Gärde Widemar, om
utredning angående filmcensuren,
nr 460, av fru Ryding m. fl., om samhälleliga
insatser till stöd för ungdomsverksamheten,

nr 461, av fru Ryding m. fl., om ökat
anslag till Avsättning till fonden för
friluftslivets främjande,

nr 462, av fru Ryding m. fl., om bättre
förhållanden för kvinnlig arbetskraft,
nr 463, av fru Ryding m. fl., angående
deltidsarbete för kvinnor, m. m.,
nr 464, av herr Anners m. fl., angående
den kriminologiska forskningen
m. m., samt

nr 465, av herr Anners m. fl., angående
skadestånd på grund av brott.
Dessa motioner bordlädes.

§ 4

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.13.

In fidem

Sune K. Johansson

Lördagen den 25 januari

Kl. 16.00

I anledning därav, att motionstiden
utgick under morgondagen, söndagen
den 26 januari, var kammarens ledamöter
kallade att jämväl nu sammanträda;
och leddes förhandlingarna därvid
av herr förste vice talmannen.

§ 1

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

nr 466, av herr Heckscher m. fl., om
vissa planeringsorgans konstitutionella
ansvar,

nr 467, av herr Heckscher m. fl., om
kvinnlig tronföljd,

nr 468, av herrar Larsson i Borrby
och Boo, om ändrade regler för valbarhet
till kommuns styrelse och nämnder,

nr 469, av herrar Larsson i Norderön
och Grebäck, om rätt för kommun att
tillskapa semesterbyar m. m.,

nr 470, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
om sänkning av rösträttsåldern,

nr 471, av herr Palm, om rätt att överklaga
departementschefs beslut rörande
utbekommande av allmän handling,
nr 472, av herr Hagberg m. fl., om ett
svenskt neutralitetsförsvar, m. m.,
nr 473, av herr Hagberg m. fl., om
sänkning av vissa anslag till försvaret,
nr 474, av herrar Larsson i Borrby
och Fälldin, om ökat anslag till Frivilliga
skytteväsendet,

nr 475, av herrar Ståhl och Wedén,
angående den operativa målsättningen
för krigsmakten,

nr 476, av herr Anners m. fl., om en

Lördagen den 25 januari 1964 em,

Nr 5

upprustning av de limnologiska institutionerna,

nr 477, av herr Anners in. fl., om inrättande
av professurer i rättssociologi,
nr 478, av herr Anners in. fl., om
professurer i internationell rätt,

nr 479, av herr Fagerlund in. fl., om
statsbidrag till Sveriges Schackförbund,
nr 480, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Nilsson i Tvärålund, om höjt
statsbidrag till skolmåltider för diabetessjuka,

nr 481, av herrar Helén och Källstad,
om lättnader i arbetsbördan för rektor
och lärare vid de allmänna gymnasierna,

nr 482, av fröken Karlsson och herr
Wennerfors, angående specialklasser
och skolmognadsklasser,

nr 483, av herr Larsson i Borrby, om
förbättrad introduktion av svenskt musikliv
i utlandet,

nr 484, av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., om ökat anslag till Bidrag till
inackordering av skolbarn i elevhem
eller enskilda hem,

nr 485, av herr Larsson i Hedenäset
ni. fl., angående maximeringen av statsbidraget
till skolskjutsar,

nr 486, av herrar Larsson i Norderön
och Jönsson i Ingemarsgården, om ändrade
grunder för statsbidraget till skolmåltider,

nr 487, av herr Magnusson i Borås
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag
till ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet,

nr 488, av herr Mattsson m. fl., angående
statsbidraget till skolskjutsar,
nr 489, av herr Ohlin in. fl., angående
grundskolans resurser,

nr 490, av herrar Ståhl och Wedén,
angående statens stöd till ungdomsorganisationerna,

nr 491, av herr Wachtmeister, om inrättande
av en tjänst som förste trädgårdsintendent
vid botaniska trädgården
i Lund,

nr 492, av herr Wahlund, i anledning
av Kungl. Majrts framställning om anslag
till Konstnärsbelöningar,

nr 493, av herr Zetterberg m. fl., Om
inrättande vid Lunds universitet av eu
docentur i religionsfilosofi,

nr 494, av herr Heckscher m. fl., angående
bostadspolitiken,

nr 495, av herr Hedlund ni. fl., angående
bostadsstödet åt pensionärer,
nr 496, av herr Hedlund m. fl., angående
bostadsstödet åt pensionärer,
nr 497, av fru Kristensson, om inrättande
av ytterligare tjänster vid barnmorskeläroanstalten
i Stockholm,

nr 498, av fru Kristensson, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Ferieresor, m. in.,

nr 499, av fru Kristensson, om avslag
å Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor,

nr 500, av herr Lundberg, om inrättande
av en överläkartjänst för alkoholsjukdomar
vid akademiska sjukhuset
i Uppsala,

nr 501, av herr Rimmerfors m. fl.,
om en upplysningskampanj rörande alkoholbrukets
speciella risker för ungdom,

nr 502, av fru Rgding m. fl., om ökat
stöd åt omskolade,

nr 503, av herr Ståhl, om snabbproduktion
av monteringshus,

nr 504, av herr Bengtson i Solna
m. fl., angående behovet av vägar i
Stockholms län,

nr 505, av herr Bohman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till vägunderhåll och
vägbyggnader,

nr 506, av herr Bohman m. fl., om
sänkning av anslaget till Allmänna beredskapsarbeten
in. m.,

nr 507, av herr Bohman m. fl., om
avskaffande av bilradiolicensen,

nr 508, av herrar Dahlgren och Gustavsson
i Alvesta, om ändrade regler för
byggande av enskilda vägar,

nr 509, av herrar Wachtmeister och
Rimds, angående tillämpningen av allmänna
verksstadgan på tjänster vid vägoch
vattenbyggnadsverket,

nr 510, av herr Westberg, om byggande
av ytterligare isbrytare,

Nr 5

Lördagen den 25 januari 1964 em.

nr 511, av herr Ståhl, angående avvecklingen
av Svenska skifferoljeaktiebolaget,

nr 512, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., om undantagande av vissa folkpensionärer
från deklarationsplikt,
nr 513, av herr Heckscher m. fl., angående
avdrag vid beskattningen för
beräknad framtida prisstegring å maskiner
och inventarier,

nr 514, av herr Heckscher m. fl., om
rätt till viss skattefri avsättning för utjämning
av pensionskostnad,

nr 515, av herrar Rimmerfors och
Lindkvist, angående beskattningen av
övervakararvode,

nr 516, av herr Westberg, om rätt till
avdrag vid beskattningen för underhåll
åt eget barn,

nr 517, av herr Hagberg m. fl., om
förstatligande av oljehandeln,

nr 518, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om spridning av aktieägandet,
nr 519, av fru Ryding in. fl., om
förstatligande av läkemedelsindustrien,
m. m.,

nr 520, av herr Bohman m. fl., om
erkännande av Europarådsdomstolens
behörighet,

nr 521, av herr Hedlund m. fl., angående
översynen av den administrativa
rättskipningen,

nr 522, av herr Kellgren m. fl., angående
placeringen av allmänna pensionsfondens
medel,

nr 523, av fru Kristensson, om höjning
av karensbeloppet för rabatterade
läkemedel, m. m.,

nr 524, av fru Kristensson, om sänkning
av anslaget till Bidrag till sjukförsäkringen,

nr 525, av herr Magnusson i Borås
m. fl., angående återlån från allmänna
pensionsfonden,

nr 526, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om skilda kanslier för allmänna
pensionsfondens delfonder,

nr 527, av herr Ohlin m. fl., angående
inkomstprövningen för hustrutillägg

och kommunalt bostadstillägg inom
folkpensioneringen,

nr 528, av herr Ohlin m. fl., om årlig
standardhöjning av folkpensionerna,
nr 529, av herr Wachtmeister, om
undantagande av böcker och musikalier
från förbudet mot bruttoprissättning,
nr 530, av herr Bohman, om lagstiftning
rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar,

nr 531, av herrar Cassel och Bohman,
angående högsta tillåtna axel- och
boggietryck för motorfordon,

nr 532, av herr Dahlgren, om ökat anslag
till Bidrag till återbetalning av lån
från jordbrukets maskinlånefond,
nr 533, av herrar Dahlgren och
Magnusson i Nennesholm, om ökat anslag
till Jordbrukets maskinlånefond,
nr 534, av herr Larsson i Norderön
m. fl., om ökat anslag till Rikets allmänna
kartverk: Kartarbeten m. m.,
nr 535, av herr Skoglösa m. fl., om
ökat anslag till Lantbrukshögskolan:
Försöksverksamheten,

nr 536, av herr Turesson m. fl., om
inrättande av vissa ytterligare tjänster
vid lantmäteriet,

nr 537, av fröken Elmén, angående
gifta kvinnors förvärvsarbete,

nr 538, av fröken Elmén m. fl., om
utredning rörande resebyråverksamheten,

nr 539, av herr Larsson i Borrby
m. fl., om kompensation till kommuner
med fritidsbebyggelse,

nr 540, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., om utredning rörande kemiska
växtskyddsmedel,

nr 541, av herr Ohlin m. fl., angående
åldringsvården, samt

nr 542, av herr Ohlin m. fl., om inrättande
av professurer i geriatrik.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.13.

In fidem

Sune K. Johansson

Söndagen den 26 januari 1964

Nr 5

Söndagen den 26 januari

Kl. 19.30

I anledning därav, att motionstiden
denna dag utgick, var kammarens ledamöter
kallade att jämväl nu sammanträda.

§ 1

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 424
och 425;

till bevillningsutskottet motionen nr
426;

till statsutskottet motionerna nr 427—
435;

till bankoutskottet motionen nr 436;
till statsutskottet motionen nr 437;
till bankoutskottet motionen nr 438;
till statsutskottet motionerna nr 439—
442;

till bevillningsutskottet motionerna nr
443—447;

till bankoutskottet motionerna nr 448
—451;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 452—457;

till jordbruksutskottet motionen nr
458;

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 459 och 460;

till statsutskottet motionen nr 461;
till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 462 och 463;

till statsutskottet motionen nr 464;
till behandling av lagutskott motionen
nr 465;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 466—471;

till statsutskottet motionerna nr 472—•
511;

till bevillningsutskottet motionerna nr
512—514;

till statsutskottet motionen nr 515;
till bevillningsutskottet motionen nr
516;

till bankoutskottet motionerna nr 517
—519;

till utrikesutskottet motionen nr 520;
till behandling av lagutskott motionerna
nr 521—523;

till statsutskottet motionen nr 524;
till behandling av lagutskott motionerna
nr 525—531;

till jordbruksutskottet motionerna nr
532—536;

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 537—541; samt

till statsutskottet motionen nr 542.

§ 2

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 543, av herr Gustafsson i Kårby
m. fl., om ny organisation för självstyrelsen
på länsplanet,

nr 544, av herrar Hedlund och Eliasson
i Sundborn, om kontroll genom
riksdagens justitieombudsman över
taxeringsmyndigheterna,

nr 545, av herr Hedlund m. fl., om
ökat rättsskydd i skattefrågor genom
förstärkning av JO-ämbetet, m. m.,
nr 546, av herrar Wennerfors och
Nordgren, om sänkning av rösträttsåldern,

nr 547, av herrar Wennerfors och
Nordgren, om sänkning av myndighetsåldern,

nr 548, av herr Antonsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om

7 — Andra kammarens protokoll 1964. Nr 5

Nr 5

Söndagen den 26 januari 1964

anslag till Upplysningsverksamhet rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor,

nr 549, av herrar Boo och Larsson i
Borrby, om ett svenskt forskningscentrum
för familjeplanering, m. in.,

nr 550, av herr Börjesson i Glömminge,
angående kontrollen över utlämnande
av sekretessbelagda handlingar
inom försvaret,

nr 551, av herr Fålldin, om förstärkning
av försvarets lokala personalvårdsorganisation,

nr 552, av herrar Fälldin och Boo,
om höjning av värnpliktigs daglön,
nr 553, av herr Fälldin m. fl., angående
hjälpen till utvecklingsländerna,
nr 554, av herrar Grebäck och Gustafsson
i Kårby, om anordnande av skolmåltidsverksamhet
i utvecklingsländerna,

nr 555, av herrar Gustafsson i Kårby
och Dahlgren, angående besiktningen av
hästar som uttages enligt militära uttagningsförordningen,

nr 556, av herr Heckscher m. fl.,
angående hjälpen till utvecklingsländerna,

nr 557, av herr Magnusson i Nennesholm,
om femdagarsvecka inom försvaret,

nr 558, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om ianspråktagande av NIB-medel
för de kristna samfundens missions
hjälpverksamhet i utvecklingsländerna,
nr 559, av herr Ohlin m. fl., angående
hjälpen till utvecklingsländerna,

nr 560, av herrar Persson i Heden
och Vigelsbo, om besparingar inom
försvaret,

nr 561, av herr Persson i Heden
in. fl., om överförande av jordbrukare
m. fl. till lokala försvarsförband,
nr 562, av herrar Wahrendorff och
Dahlgren, om viss expertis för hjälpen
till utvecklingsländerna,

nr 563, av fröken TVetterström, om
ökat anslag till Frivilliga djursjukvården
i krig,

nr 564, av herr Adamsson m. fl., om
statsbidrag till fritidsverksamhet för
pensionärer,

nr 565, av herr Andersson i Storfors
in. fl., om ökat anslag till Bidrag till
byggnadsarbeten vid folkhögskolor,
nr 566, av herrar Antonsson och
Dahlgren, om inrättande av en professur
i geriatrik,

nr 567, av herr Björkman, om inrättande
av en amanuenstjänst vid karolinska
institutets institution för pediatrisk
patologi,

nr 568, av herrar Björkman och Antiers,
om förläggande av ett universitet
till Visby,

nr 569, av herr Björkman och fru
Kristensson, om upphävande av gällande
grunder för generell avskrivning av
vissa studielån,

nr 570, av herrar Björkman och Palm,
om höjt statsbidrag till Grafiska institutet,

nr 571, av herr Boo m. fl., om ökat
anslag till Utbildning av ungdomsledare,

nr 572, av h^rr Dickson, angående
statsbidraget till Sveriges elevers centralorganisation,

nr 573, av herr Edlund, om inrättande
av vissa professurer i språk,

nr 574, av herrar Edlund och Nilsson
i Tvärålund, om ökad hjälp åt rektorer
och lärare vid de allmänna gymnasierna,

nr 575, av herr Enskog in. fl., om
ökat anslag till Tekniska gymnasier:
Materiel, böcker m. m.,

nr 576, av herr Fälldin, om representation
från försvaret i statens ungdomsråd,

nr 577, av herrar Fälldin och Boo,
om inrättande av professurer i samhällsplanering,

nr 578, av herrar Fälldin och Gustavsson
i Alvesta, angående kulturstödets
administration och geografiska fördelning,

nr 579, av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl., om ökat anslag till Bidrag till
anordnande av skolmåltider,

nr 580, av herr Heckscher m. fl., angående
ämnesgrupperingen m. m. inom
grundskolan,

nr 581, av herr Hedin m. fl., om ändra -

Nr 5

Söndagen den 20 januari 1964

de grunder för ersättning till författare
vid utlåning av böcker genom bibliotek,
nr 582, av herr Hedlund in. fl., om
utbyggnad och effektivisering av forskningsorganisationen,

nr 583, av herr Hedlund m. fl., om
statsbidrag till fritidsverksamhet för
pensionärer,

nr 584, av herr Hedlund m. fl., om
ändrade grunder för statsbidraget till
skolmåltider,

nr 585, av herr Hedlund m. fl., om
mindre klasser inom grundskolan,

nr 586, av herr Hagberg och fru Ryding,
om inrättande av professurer i
medicinsk statistik,

nr 587, av herrar Helén och Kollberg,
om ökat anslag till nordiska studiegruppresor
för studenter,

nr 588, av herr Helén m. fl., om statsbidrag
till Viggbyholmsskolan i vad avser
realskolan,

nr 589, av herr Hermansson, om ökning
av konsthögskolans materielanslag,
m. m.,

nr 590, av herr Jönsson i Ingemarsgården,
i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
studieförbund,

nr 591, av herr Jönsson i Ingemarsgården,
angående fördelningen mellan
stat och kommun av bidragen till inackorderingskostnad
för skolelev,

nr 592, av fröken Karlsson och herr
Wennerfors, angående delningstalen för
elevantalet i grundskolan,

nr 593, av fröken Karlsson och herr
Wennerfors, om mindre klasser vid undervisning
i slöjd på grundskolans lågoch
mellanstadier,

nr 594, av herrar Larsson i Borrby
och Boo, om stöd åt ungdomsutbytet
med utlandet,

nr 595, av herr Lindkvist, om samplanering
av skollokaler och geinensamhetslokaler
för fritidsfostran,

nr 596, av herr Lindkvist, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om anslag
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet,

nr 597, av herr Lindkvist, om stöd åt

ungdomsorganisationers arbete för internationellt
samarbete,

nr 598, av herr Magnusson i Nennesholm
in. fl., om ökat anslag till Bidrag
till nykterhetsorganisationer m. m.,
nr 599, av herrar Mattsson och
Magnusson i Nennesholm, angående
kompetenskraven för kristendomslärare,

nr 600, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Boo, om inrättande vid lärarhögskolan
i Stockholm av en personlig
professur i praktisk pedagogik för docenten
Ingvar Johannesson,

nr 601, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., om utbildning och fortbildning
av företagare,

nr 602, av herr Nordgren m. fl., om
ökat anslag till yrkesutbildning,

nr 603, av herr Ohlin m. fl., om förstärkning
av elektronikens ställning vid
universiteten,

nr 604, av herr Ohlin m. fl., om ökade
anslag till yrkesutbildning,

nr 605, av herr Ohlin m. fl., om ytterligare
två medicinska högskolor,

nr 606, av herr Holmberg m. fl., om
ökat anslag till fortbildning av lärare,
m. m.,

nr 607, av herrar Skoglösa och Mattsson,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till driften
av folkhögskolor,

nr 608, av herrar Wahlund och Antonsson,
om ökat anslag till Konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader,
nr 609, av herr Wennerfors, om inrättande
vid de allmänna läroverken av
ytterligare åtta lektorstjänster,

nr 610, av herr Wennerfors, om ökat
anslag till Pedagogiskt utvecklingsarbete,

nr 611, av herr Wennerfors, om ökat
anslag till Stipendier för främjande av
högre vetenskapliga studier,

nr 612, av herrar Wennerfors och
Nordgren, om kurser för fortbildning av
skolledare,

nr 613, av herr Wennerfors m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Grundskolor m. m.:
Bidrag till pedagogisk utrustning in. m.,

100

Nr 5

Söndagen -den 26 januari 1964

nr 614, av herr Andersson i Knäred
ni. fl., om utländsk arbetskraft till vissa
yrkesområden,

nr 615, av herr Andersson i Knäred
in. fl., angående fördelningen mellan
stat och kommun av kostnader för ålderdomshem,

nr 616, av herrar Carbell och Eskel,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar,

nr 617, av herrar Dahlgren och Wahrendorff,
om undersökning rörande dold
arbetslöshet bland kvinnor,

nr 618, av fröken Elmén och herr
Keijer, om inrättande vid karolinska
sjukhuset av en biträdande överläkartjänst
för handkirurgi,

nr 619, av fröken Elmén och herr
Rimmerfors, om utbildning av kuratorer
för föräldrautbildning och -rådgivning,

nr 620, av fröken Elmén och herr
Wiklund, om inrättande vid riksförsäkringsverket
av en tjänst som personalkonsulent,

nr 621, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Gomér, angående finansieringen av
bostäder som friställts i samband med
jordbrukets yttre rationalisering,

nr 622, av herr Gustafsson i Kårby,
om effektivare insatser för kriminalvård
och förebyggande av brott,

nr 623, av herr Hedlund m. fl., angående
produktionen av småhus,
nr 624, av herr Hedlund m. fl., angående
bostadspolitiken,

nr 625, av herr Hedlund m. fl., angående
lokaliseringen av egnahem,
nr 626, av herr Hedlund m. fl., angående
utnyttjandet i lokaliseringspolitiskt
syfte av medel för allmänna beredskapsarbeten,

nr 627, av herr Hermansson m. fl.,
om ökad utbildning av personal inom
hälso- och sjukvården, m. m.,

nr 628, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., om anordnande av beredskapsarbeten
i Norrland,

nr 629, av fru Nettelbrandt och herr
Keijer, om särskild arbetskraft för sam -

ordningen och planeringen av bostadsbyggandet
i Stockholms län,

nr 630, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Rörjesson i Falköping, om ökat anslag
till Statens institut för folkhälsan:
Avlöningar,

nr 631, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., om inrättande vid vissa länsarbetsnämnder
av särskilda befattningar
för lokaliseringsverksamheten,

nr 632, av herr Ohlin m. fl., angående
bostadspolitiken,

nr 633, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Lånefonden för bostadsbyggande,

nr 634, av herr Ohlin m. fl., om ökade
anslag till länsstyrelsernas naturvårdsarbete,

nr 635, av herr Ohlin m. fl., om ökad
utbildning av personal inom hälso- och
sjukvård, m. in.,

nr 636, av herrar Persson i Heden
och Magnusson i Nennesholm, om ökat
anslag till vård i enskilt hem av handikappade
barn, m. in.,

nr 637, av fru Sjöoall, om inrättande
vid karolinska sjukhuset av en laboratur
i klinisk cytologi,

nr 638, av herr Svensson i Vä m. fl.,
om anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund,

nr 639, av herr Wahrendorff m. fl.,
om ökade anslag till anordnande och
drift av verkstäder för handikappade,
m. m.,

nr 640, av fröken Wetterström, angående
hälsokontroll beträffande cancer
hos kvinnor,

nr 641, av fröken Wetterström, om
anordningar för handikappade vid allmänna
samlingslokaler,

nr 642, av herr Börjesson i Glömminge,
om åtgärder till förebyggande av
olyckor vid järnvägsövergångar,

nr 643, av herr Börjesson i Glömminge,
om fraktbidrag för godstransporter
mellan fastlandet och Öland,

nr 644, av herr Börjesson i Glömininge
in. fl., angående en bro till Öland,
nr 645, av herr Christenson i Malmö,

Söndagen den 20 januari 1904

Nr 5

101

om rationalisering av televisionsproduktionen,

nr 040, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., angående radioprogrammen för
ungdom,

nr 647, av herr Hansson i Skegrie,
om ökade anslag till vägunderhållet för
budgetåret 1905/00,

nr 648, av herr Larsson i Hedenäset,
om förstärkning av isbrytarverksamheten,

nr 649, av herrar Larsson i Norderön
och Jönsson i Ingemarsgården, om ökat
anslag till Vägunderhållet,

nr 650, av herrar Magnusson i Nennesliolm
och Mattsson, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Ersättning till postverket för befordran
av tjänsteförsändelser,

nr 651, av herrar Nordgren och
Bengtson i Solna, om minskning av vissa
anslag till statens affärsverksfonder
in. fl.,

nr 652, av herrar Bohman och Ringaby,
om en effektivare trafikövervakning,
nr 653, av herr Wedén m. fl., om utredning
rörande reklamfinansierade
radio- och televisionsprogram,

nr 654, av herrar Eliasson i Sundborn
och Wahrendorff, om ökat anslag till
Bidrag till företagareföreningar m. fl.:
Administrationskostnader, m. m.,
nr 655, av herrar Björkman och
Magnusson i Borås, om försäljning till
allmänheten av statens aktier i LKAB,
m. in.,

nr 656, av herr Börjesson i Glöinminge,
angående ersättningen för tamdjur
som dödas av vilda djur,

nr 657, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., angående mindre och medelstora
företags avsättning på den internationella
marknaden,

nr 658, av herrar Gamér och Börjesson
i Falköping, om viss översyn av den
offentliga statistiken,

nr 659, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Fälldin, om avveckling av dyrortsgraderingen
av statsanställdas löner,
in. in.,

nr 660, av herr Hedlund ni. fl., an -

gående kapitalförsörjningen för företag
inom lastbiltrafikbranschen,

nr 661, av herr Hedlund in. fl., om
bättre kreditmöjligheter för den enskilda
bandcln,

nr 662, av herr Hedlund m. fl., om
avslag å Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Ersättning till städerna för
mistad tolag,

nr 663, av fru Nettclbrandt och herr
Keijer, om stöd för turistnäringen i
Stockholms skärgård,

nr 604, av herrar Nordgren och Edlund,
om begränsning av verksamheten
vid statens pris- och kartellnämnd,
nr 665, av herr Ohlin m. fl., angående
semester- och fritidsfrågor,

nr 666, av herrar Tobé och Jönsson
i Ingemarsgården, angående instruktörsverksamheten
inom idrottsrörelsen,
nr 667, av herrar Wiklund och Rimmerfors,
om beaktande av de arbetsetiska
frågorna i kursverksamhet för
statliga befattningshavare,

nr 668, av herrar Antonsson och Jönsson
i Ingemarsgården, om skattelättnader
för bostadssparande,

nr 669, av herrar Antonsson och Jönsson
i Ingemarsgården, om viss premiering
av .sparande på särskilt sparkonto,
nr 670, av herr Antonsson m. fl., om
skattelättnader för periodiskt understöd
åt studerande,

nr 671, av herrar Antonsson och Larsson
i Borrby, om stimulans av det personliga
sparandet,

nr 672, av herr Björkman och fru
Kristensson, om rätt till avdrag vid beskattningen
för studiekostnader,

nr 673, av herr Boo m. fl., angående
rätten till avdrag för kommunal skatt
vid statlig inkomstbeskattning,

nr 674, av herr Börjesson i Falköping,
angående beskattningen såsom konjunkturpolitiskt
instrument,

nr 675, av herr Börjesson i Glömininge
m. fl., om undantag från den allmänna
varuskatten för reparation av
maskiner och bilar,

nr 676, av herr Börjesson i Glömmingc
m. fl., om rätt till avdrag vid be -

102

Nr 5

Söndagen den 26 januari 1964

skattningen för iståndsättande av ekonomibyggnad
å jordbruksfastighet,
nr 677, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., angående principerna för
nästa fastighetstaxering,

nr 678, av herr Dickson, om åtgärder
för att bringa tillverkning och saluförande
av renat brännvin att upphöra,
nr 679, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., angående beskattningen av avverkning
av skog, m. m.,

nr 680, av herr Heckscher m. fl., om
vissa sparstimulerande åtgärder,

nr 681, av herr Heckscher m. fl., om
höjning av ortsavdragen vid beskattningen,
m. m.,

nr 682, av herr Heckscher in. fl., om
avslag å Kungl. Maj :ts framställning om
slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgiften,

nr 683, av herr Heckscher m. fl. angående
värderingen av varulager vid
beskattningen,

nr 684, av herr Heckscher m. fl., om
rätt till avdrag vid beskattningen för
avsättning till självfinansieringsfond,
nr 685, av herr Heckscher m. fl., om
ändrade regler för avskrivning å maskiner
i jordbruket,

nr 686, av herr Hedlund m. fl., om
avslag å Kungl. Maj :ts förslag om slopande
av avdragsrätten för folkpensionsavgiften,

nr 687, av herr Hedlund m. fl., om
höjd skatt å cigarretter samt starksprit
och vin,

nr 688, av herr Helén m. fl., om höjning
av förvärvsavdragen vid beskattningen,

nr 689, av herr Jönsson i Ingemarsgården,
om rätt till avdrag vid beskattningen
för studiekostnader,

nr 690, av herr Jönsson i Ingemarsgården,
om rätt för tilltalad i brottmål
att kostnadsfritt erhålla ett exemplar av
domen,

nr 691, av herr Mattsson m. fl., om
bättre avskrivningsmöjligheter för växthus,

nr 692, av herr Nilsson i Tvärålund
ni. fl., om vidgad rätt till avsättning till

investeringsfonder för konjunkturutjämning,

nr 693, av herr Ohlin in. fl., angående
allmänna riktlinjer för skattepolitiken,
nr 694, av herr Ohlin in. fl., om avslag
å Kungl. Maj :ts förslag om slopande
av avdragsrätten för folkpensionsavgiften,

nr 695, av herr Ohlin ni. fl., om höjning
av folkpensionsavgiften,

nr 696, av herr Ohlin m. fl., om höjd
skatt på cigarretter,

nr 697, av herr Persson i Heden m. fl.,
om höjning av schablonavdraget vid beskattningen
av en- och tvåfamiljsvillor,
nr 698, av herr Börjesson i Falköping,
angående de mindre och medelstora
företagens arbetsvillkor,

nr 699, av herrar Dahlgren och Larsson
i Norderön, om stöd åt näringslivet
i glesbygderna,

nr 700, av fröken Elmén och herr
von Friesen, om livränta till fru Ebba
Tranaeus,

nr 701, av herrar Elmwall och Börjesson
i Falköping, om ett särskilt kreditinstitut
för investeringar i enskilda
fritidshem,

nr 702, av herr Gustafsson i Skellefteå,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
rörande Inkomster av statens kapitalfonder:
Riksbanksfonden,

nr 703, av herrar Hagberg och Hermansson,
om förstatligande av de privata
företagen för kollektiv trafik i
Storstockholm,

nr 704, av herr Heckscher in. fl., om
förbättring av näringslivets finansieringsmöjligheter,
m. m.,

nr 705, av herr Hedlund in. fl., om
åtgärder mot inflation,

nr 706, av herr Lindahl in. fl., om
förstärkning av riksdagens upplysningstjänst,
m. m.,

nr 707, av herrar Regnéll och Nordgren,
angående anpassning av den
svenska kredit- och kapitalmarknaden
till den internationella utvecklingen,
nr 708, av herrar Wiklund och Keijer,
om främjande av svensk företagsamhet
i utlandet,

nr 709, av herr Dahlgren, angående

Nr 5

103

Söndagen den 2G januari 1964

statens skadeståndsansvar vid olyckor
inom försvaret, in. in.,

nr 710, av herr Hedlund in. fl., angående
statens skadeståndsansvar i visst
hänseende,

nr 711, av herr Hedlund m. fl., angående
ersättning av allmänna medel
för skada vid brott av rymling,

nr 712, av herr Hedlund m. fl., om
rättshjälp i administrativa mål,

nr 713, av herr Hermansson, angående
aktiebolags redovisningsskyldighet,
nr 714, av herr Wahrendorff, angående
statens skadeståndsansvar vid
olyckor inom försvaret, m. m.,

nr 715, av fröken Wetterström, om
översyn av abortlagstiftningen,

nr 716, av fri! Kristensson och herr
Björkman, om fri etablering av radiooch
televisionsanläggningar,

nr 717, av fru Kristensson och herr
Björkman, angående avtalet mellan
Kungl. Maj:t och Sveriges Radio Aktiebolag,

nr 718, av herr Andersson i Knäred
m. fl., angående företagares och fria yrkesutövares
ställning inom den allmänna
försäkringen,

nr 719, av herr Gustavsson i Alvesta,
om ersättning för resor till tandläkare i
samband med förebyggande mödravård,
nr 720, av herr Hagberg m. fl., angående
förtida uttag av folkpension,
in. m.,

nr 721, av herr Hedlund m. fl., om
årlig standardhöjning av folkpensionerna,
m. in.,

nr 722, av herr Hedlund m. fl., om
hjälptillägg och invaliditetstillägg inom
folkpensioneringen,

nr 723, av herr Hedlund m. fl., angående
återlån från allmänna pensionsfonden,

nr 724, av herr Hedlund m. fl., om ett
nytt system för arbetslöshetsförsäkring,
nr 725, av herr Hermansson m. fl.,
om höjning av folkpensionerna för löntagare
som ej har pension från ATP,
nr 726, av herr Jönsson i Ingemarsgården,
om vidgad rätt till återlån från
allmänna pensionsfonden,

nr 727, av herrar Magnusson i Nen -

nesholm och Andersson i Knäred, om
ökad rätt till fri medicin,

nr 728, av fru Ryding in. fl., om
skyddsbestämmelser avseende kemiska
preparat inom industrien,

nr 729, av herrar Wahrendorff och
Magnusson i Nennesholm, angående
verkskyddets finansiering,

nr 730, av fröken Wetterström, om
översyn av bestämmelserna rörande utfärdande
av recept,

nr 731, av herrar Bengtson i Solna
och Nordgren, angående hyresvärds rätt
att höja hyran i samband med ombyggnadsarbete,

nr 732, av herrar Börjesson i Falköping
och Gomér, angående interimslicenser
och interimsskyltar för motorfordon,

nr 733, av herr Börjesson i Glömminge,
om utjämning genom kyrkofonden
av pastoratens avlöningskostnader,
nr 734, av herrar Dahlgren och Börjesson
i Falköping, angående villkoren
för framförande av motorfordon, m. m.,
nr 735, av herrar Gustafsson i Borås
och Jönsson i Ingemarsgården, angående
förbättring av rättsskyddet för bostadsrättshavare,

nr 736, av herrar Gustafsson i Borås
och Jönsson i Ingemarsgården, angående
bostadsrättshavares ställning i skatterättsligt
hänseende,

nr 737, av herr Gustafsson i Kårby
m. fl., angående varnings- och säkerhetsanordningar
vid järnvägsövergång,
in. m.,

nr 738, av herr Hedin m. fl., angående
grunderna för ersättning av statsmedel
enligt strandlagen,

nr 739, av herr Jönsson i Ingemarsgården,
angående belysnings- och reflexanordningar
på cykel,

nr 740, av herr Lindkvist m. fl., om
utredning rörande körkortsåldern,
nr 741, av herr Nilsson i BästekiUe
m. fl., angående minimimåtten å fisk,
nr 742, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., om ökat anslag till Bidrag
till byggnadsarbeten vid lantbrukets yrkesskolor,

nr 743, av herr Dahlgren m. fl., om

104

Nr 5

Söndagen den 26 januari 1964

förstärkning av den byggnadstekniska
personalen vid lantbruksnämnderna,
nr 744, av herr Eliasson i Moholm
m. fl., angående ianspråktagande av domänverkets
markfond för natur- och
fritidsverksamhet,

nr 745, av herr Eliasson i Moholm
in. fl., angående jordbrukets rationalisering,

nr 746, av herr Eliasson i Moholm
in. fl., om höjning av den schablonmässiga
avskrivningsprocenten beträffande
jordbrukets byggnader,

nr 747, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., angående domänverkets medverkan
i jordbrukets rationalisering,
nr 748, av herr flansson i Skegrie
fn. fl., om avslag å Kungl. Maj :ts förslag
om avveckling av arealtilläggen till nytillträdande
småbrukare,

nr 749. av herr Hedin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till produktionsfrämjande
åtgärder i Norrland m. m.,

nr 750, av herr Hedlund in. fl., om
domänverkets medverkan vid exploatering
av mark för fritidsändamål,

nr 751, av hem Hedlund m. fl., angående
inkomstlikställigheten för jordbrukare,

nr 752, av hem Magnusson i Tumhult
in. fl., om ianspråktagande av domänverkets
markfond för främjande av naturvård
och naturskydd,

nr 753, av herr Ohlin m. fl., om ökat
anslag till Kostnader för vård och förvaltning
av naturvårdsobjekt,

nr 754, av herrar Wahrendorff och
Hedin, om inrättande av eu befattning
som fiskerikonsulent för Vänern,
nr 755, av herrar Björkman och
Ringaby, om utredning rörande hembygdsvården,

nr 756, av hem Börjesson i Falköping,
om åtgärder mot äventyrligt spel,
nr 757, av herr Börjesson i Falköping,
om viss utredning rörande uthyrning av
maskiner och redskap,

nr 758, av herrar Börjesson i Falköping
och Gustavsson i Alvesta, om åtgärder
mot bristen på personal inom sjukvården,

nr 759, av herrar Dahlgren och
Wahrendorff, om stimulerande av gåvor
till religiösa m. fl. ändamål,
nr 760, av herr Edlund, om en näringsgeografisk
utredning angående kanalförbindelserna
inom Sverige,
nr 761, av herrar Elmwall och Persson
i Heden, angående användningen
av hundskattemedel,

nr 762, av herrar Fälldin och Boo,
angående buss- och flygresor för värnpliktiga,

nr 763, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Wahrendorff, om ändrade bestämmelser
rörande försäljning av slaktdjur
för statens räkning,

nr 764, av fru Gärde Widemar och
fröken Elmén, om införande av sommartid,

nr 765, av herrar Hagberg och Holmberg,
om åtgärder för att trygga sysselsättningen
för de mellansvenska gruvarbetarna,

nr 766, av herr Heckscher m. fl., angående
familjepolitiken,

nr 767, av herr Heckscher m. fl., angående
driftsbidragen till daghem, fritidshem
och lekskolor,

nr 768, av herr Heckscher m. fl., om
giftorätt i pension, m. m.,

nr 769, av herr Heckscher m. fl., angående
makes säkerhet vid förmånstagarförordnande
avseende kapitalförsäkringen,

nr 770, av herr Hedlund in. fl., om
forskning rörande ungdomens situation
i dagens samhälle,

nr 771, av herr Hedlund m. fl., angående
familjepolitiken,

nr 772, av herr Hedlund m. fl., angående
barntillsynen,

nr 773, av herr Hedlund in. fl., om
utarbetande av ett miljöpolitiskt handlingsprogram,

nr 774, av herr Holmberg m. fl., om
u*byggnad av industrihälsovården,
nr 775, av herr Holmberg m. fl., angående
statens järnvägars rabattresor
för pensionärer,

nr 776, av herr Larsson i Borrby
m. fl., om en förbättrad personalvård
inom arbetslivet,

Onsdagen den 29 januari 1964

Nr 5

105

nr 777, av herrar Magnusson i Nennesholm
och Mattsson, om inrättande av
ett statligt trafikinstitut,

nr 778, av herr Ohlin m. fl., om bättre
utnyttjande av välutbildad arbetskraft,
in. m.,

nr 779, av herr Rimmerfors m. fl., angående
eftervården av alkoholskadade
ra. fl.,

nr 780, av herr Wedén m. fl., angående
familjepolitiken,

nr 781, av herr Wennerfors, angående
statens järnvägars rabattresor för
studerande, militärer och pensionärer,
nr 782, av fröken Wetterström, angående
statens järnvägars rabattresor
för pensionärer,

nr 783, av fröken Wetterström, om
tillvaratagande av husmödrars sakkunskap
beträffande miljöfrågor m. m.,

nr 784, av herrar Vigelsbo och Elmwall,
om utredning rörande olika typer
av datamaskiner, in. m.,

nr 785, av herr Johansson i Norrköping
m. fl., om ökade möjligheter för
skolungdom till praktikanttjänstgöring,
samt

nr 786, av herr Nilsson i Tvärålund,
om förbud mot tobaksreklara.

Dessa motioner bordlädes.

§ 3

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 20.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 29 januari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 21,
den 22 och den 23 innevarande januari.

§ 2

Svar på frågor ang. förbättring av vissa
ungdomars möjligheter till yrkesutbildning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg har frågat,
om regeringen i anledning av uppgifterna
att 2 000 ungdomar i Norrland
samt i Kopparbergs oeh Värmlands
län inte kan erhålla yrkesutbildning
förbereder några åtgärder för att
lösa frågan om yrkesutbildning för dessa
och jämförliga ungdomar.

Vidare har herr Wiklund frågat, om
jag är villig att genom omedelbart avlägsnande
av föreliggande formella hinder
utnyttja den aktuella möjligheten
i vissa län att bereda arbetslös ungdom
under 21 år omskolning eller särskild
yrkesutbildning genom arbetsmarknadsstyrelsens
respektive överstyrelsens för
yrkesutbildning försorg.

Då de båda frågorna behandlar samma
spörsmål, har jag funnit det lämpligt
att besvara dem i ett sammanhang.

Jag vill först erinra om att det i 1963
års principproposition om det nya skolverket
uttalades, att all yrkesutbildning
av ungdomar under 21 år skall ske inom
det reguljära utbildningsväsendet. Förslaget
i denna del godtogs av riksdagen.
I viss anslutning härtill föreskrevs i
kungörelse den 5 juni 1963 om utbildningsbidrag
åt arbetslösa m. fl., att som

Nr 5

106

Onsdagen den 29 januari 1964

Svar på frågor ang. förbättring av vissa ungdomars möjligheter till yrkesutbildning

villkor för utbildningsbidrag till deltagare
i fortbildnings- eller omskolningskurs
skall från och med den 1 augusti
1963 gälla bl. a. att vederbörande fyllt
21 år. Dispens från detta villkor meddelades
av Kungl. Maj:t genom beslut
den 28 juni 1963 för elever vid riksyrkesskolor,
hjälp- och särskoleklientel,
handikappade, ensamstående mödrar
och flyktingar.

Jag vill vidare — med hänsyn till de
uppgifter som förekommit i denna fråga
— slå fast att omskolningskurserna
i och för sig står öppna även för elever
under 21 års ålder och att studiehjälp
enligt allmänna studiehjälpsreglementet
kan utgå till sådana elever.

I en framställning den 20 september
1963 hemställde arbetsmarknadsstyrelsen,
att dispensen från 21-årsregeln i fråga
om rätten till utbildningsbidrag skulle
utvidgas till att gälla arbetslösa inom
Norrland samt i Kopparbergs och Värmlands
län, personer med försörjningsbörda
och deltagare i utbildning i samband
med lokalisering av företag till
arbetslöshetsområden.

Ett oreserverat antagande av förslaget
skulle leda till väsentliga skillnader
i studiestödets nivå mellan elever i samma
ålder och ibland vid samma utbildningsanstalt.
Detta skulle av många elever
betecknas som stötande och kunna
medföra föga tilltalande konsekvenser.
Det finns exempel på att elever, som
börjat vid yrkesutbildningskurs, sedan
de fått kännedom om att omskolningskurs
skulle startas av arbetsmarknadsstyrelsen,
slutat vid yrkesskolorna och
börjat vid omskolningskursen, uppenbarligen
för att få högre utbildningsbidrag.

I vissa fall är det emellertid berättigat
att under en övergångstid medge att
utbildningsbidrag får utgå även till ungdomar
under 21 år. Regeringen har därför
nu förordnat, att utbildningsbidrag
under vissa förutsättningar får utgå under
innevarande budgetår till sådan
deltagare i fortbildnings- eller omskol -

ningskurs, som är mellan 18 och 21
år och tillhör de grupper som avses i
arbetsmarknadsstyrelsens framställning.
Som villkor härför skall gälla, förutom
att vederbörande i övrigt uppfyller förutsättningarna
för bidrag enligt 1963
års kungörelse, att han tidigare haft
stadigvarande försörjning genom förvärvsarbete,
att han inte kan beredas
utbildning inom det ordinarie utbildningsväsendet
och att han inte heller
kan beredas omskolning på hemorten.

De som inte på detta sätt kan få utbildningsbidrag
har som jag förut
nämnt alltid möjlighet att vid omskolning
få studiehjälp enligt allmänna studiehjälpsreglementet.
Till undvikande
av varje tvekan i fortsättningen beträffande
rätten till studiehjälp i sådana
fall har överstyrelsen för yrkesutbildning
utfärdat förtydligande bestämmelser.
Närmare undersökning och kartläggning
av utbildningsbehov och utbildningsmöjligheter
kommer att göras
av arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning i samråd.

Vidare anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr inrikesministern för svaret på min
fråga. Utgångspunkten för den var det
förhållandet, att i fjol 2 000 ungdomar
kunde utbildas vid arbetsmarknadsstyrelsens
omskolningskurser men att sådan
möjlighet inte föreligger i år. Det
har sagts att bortåt 2 000, kanske fler
ungdomar i Norrland, Värmland och
Dalarna har ställts utan möjlighet att
delta i dessa kurser.

Det har förts eu något förvirrad diskussion
om detta spörsmål, där arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för
yrkesutbildning försökt skylla på varandra.
Jag tänker inte gå in härpå, men
jag vill erinra om att arbetsmarknadsstyrelsen
anser att inrikesministern var
felinformerad, när han häromdagen lämnade
en förklaring i frågan.

Onsdagen den 29 januari 1964

Nr 5

107

Svar pa frågor ang. förbättring av vissa ungdomars möjligheter till yrkesutbildning

Nu är det i alla fall genom svaret
klargjort, att ett villkor för att bli antagen
till ifrågavarande kurser är alt
vederbörande skall ha fyllt 21 ar. Ett
annat villkor är att vederbörande skali
ha haft stadigvarande sysselsättning, så
att man alltså kan kalla det för omskolning.
Det senare villkoret har inte varit
föremål för så mycken diskussion, utan
diskussionen har gällt ungdomar som
är under 21 år. Jag tycker det framgår
både av svaret och av vad som tidigare
förekommit, att dessa yngre ställts utan
möjligheter till sådan yrkesutbildning
som tidigare utfästs.

Nu påpekar statsrådet Johansson att
undantag kan göras för ungdomar under
21 år, så att de skulle kunna få delta
i kurserna. Villkoret för att få omskolningsbidrag
skulle i så fall vara att
man fyllt 18 år. Av utredningen om
studiebidrag framgår emellertid hur
ogynnsamma villkoren är inte bara för
sextonåringar utan för ungdomar ända
upp till 21 år. Ser man på de bestämmelser
som träder ur kraft när vederbörande
fyllt 16 år och de bestämmelser
som då kan utnyttjas, finner man att
bestämmelserna för sextonåringarna är
negativa på aderton punkter och positiva
endast på tio punkter.

Vem skall sörja för dessa ungdomars
yrkesutbildning? År det samhället eller
är det föräldrarna? Det är, som jag ser
det, ett klart samhälleligt intresse att
ungdomen får utbildning. Men om en
förutsättning för deras utbildning är
att föräldrarna kan ta det ekonomiska
ansvaret, blir det många som inte kan
få utbildning. De ungdomar som skulle
kunna få det minsta studiebidraget, 100
kronor i månaden, har möjlighet att gå
igenom låt oss säga en tvåårig kurs endast
om föräldrarna kan hjälpa dem
ekonomiskt; i annat fall får de avstå
från utbildning.

Av vad jag nu sagt framgår att man
har anledning att ställa frågan, om de
bidrag som nu utgår över huvud taget
är rimligt avvägda. Jag läste häromda -

gen eu annons i några stockholmstidningar,
diir man sökte ungdomar, fyllda
18 ar, för utbildning till sjukvårdsbiträden.
Bland förmånerna under utbildningstiden
nämndes fri kost, ett
månatligt arvode på 130 kronor samt
fria resor. För den som inte själv kunde
skaffa bostad, erbjöds delad trevligt
möblerad enrumslägenhet i närheten av
skolan. Dessutom utgår hyrescrsättning.
Att Stockholms stad bär tvingats utforma
så helt annorlunda betingelser för
yrkesstuderande ungdom än som gäller
på andra områden i samhället, där staten
bär huvudansvaret, tycker jag tyder
på att de nuvarande bestämmelserna
är högst otillfredsställande.

De svårigheter som statsrådet Johansson
påpekat när det gäller omskolning
av ungdomar under 21 år, som tidigare
haft annat yrke, föreligger naturligtvis.
Men fråga är om dessa svårigheter kan
få utgöra motivering för att man underlåter
att skapa sådana betingelser,
att vederbörande verkligen kan få yrkesundervisning
eller omskolning.

Denna fråga är principiellt mycket
viktig. Det har nu blivit till fullo klarlagt,
att många ungdomar blivit lidande
både genom att bestämmelserna har
krånglats till och genom att missförstånd
har uppstått. Även de förhållanden
som i övrigt råder för denna kategori
av ungdom borde göra en omprövning
aktuell.

Herr talman! Med detta ber jag än
en gång få tacka statsrådet för svaret.
Jag utläser av det en positiv tendens,
ehuru de anmärkningar jag här framfört
gör att man inte kan säga att denna
fråga nu är ur världen eller att en
tillfredsställande lösning åstadkommits.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Också jag ber att få
tacka inrikesministern för det snabba
svaret på min enkla fråga. Genom den
uppmärksamhet saken fått i pressen
och genom min fråga har ju de i arbets -

108

Nr 5

Onsdagen den 29 januari 1964

Svar på frågor ang. förbättring av vissa ungdomars möjligheter till yrkesutbildning

marknadsstvrelsens framställning väckta
spörsmålen tagits upp till behandling
och en tillfällig, positiv lösning
nu nåtts. Att rätt utförliga antydningar
om innehållet i svaret har förekommit
i åtminstone en av dagens morgontidningar
vittnar om det stora intresse frågan
dragit till sig; det hör väl till ovanligheterna
att man redan i förväg får
veta i vilken riktning svaret på en enkel
fråga eller en interpellation kommer
att gå.

Jag skulle mycket gärna vilja veta
vad som efter den 20 september förra
året, då arbetsmarknadsstyrelsen skrev
i ärendet till Kungl. Maj:t — d. v. s.
under mer än fyra månader — har
hänt den ungdom under 21 år i de
berörda länen, som friställts, särskilt
från jordbruks- och skogsarbete, och
som på grund av bristen på utbildningsresurser
i yrkesskolorna inte ens med
det vanliga studiehjälpsstödet kunnat
komma i gång med utbildning för omskolning
till ett annat yrke. 1 varje fall
för en utbildning långt från hemorten
förefaller detta stöd otillräckligt som
stimulans, och som sagt fick de inte
plats i yrkesskola, även om detta självfallet
inte gällde alldeles generellt. Trots
en kraftig ökning av elevplatserna i yrkesskolorna
under 1950-talet kunde bara
hälften av de sökande till centrala verkstadsskolor
under förra året beredas
plats. I varje fall var det på detta sätt
i Västerbottens län, enligt vad jag gjort
mig underrättad om. Jag kan inte gå
i god för hur det förhåller sig därvidlag
i de andra aktuella länen.

Denna brist på utbildningsresurser är
ju här kärnfrågan. Har de friställda 17-,
18- och 19-åringarna gått utan arbete,
legat sina föräldrar till last, tagit korta
påhugg eller satts i beredskapsarbete,
som arbetsmarknadsstyrelsen anser vara
en relativt dyr lösning av sysselsättningsfrågan?
Kvalificerat yrkesarbete
står i allmänhet inte till buds inom berörda
områden, om inte nyetablering
mot arbetslöshet sättes in, och för öv -

rigt kan dessa unga inte utan omskolning
klara sådant arbete.

Antag att en del skulle uppbära arbetslöslietshjälp
i form av kontantunderstöd,
som ju är behovsprövat och
kan utgå med högst 15 kronor per dag
med tillägg om de har barn av högst 2
kronor per dag. Makar får tillsammans
19 kronor per dag. I regeringskommunikén
den 22 januari i denna fråga sägs
att omskolningsbidraget är relativt väl
tilltaget och att detta var en av anledningarna
till att man behövt tid på sig
till närmare överväganden. Detta bidrag
uppgår, inklusive hyresbidrag, till
495 kronor per månad skattefritt, motsvarande
630 kronor per månad brutto,
om det varit ett beskattat bidrag, eller
utslaget per dag cirka 20 kronor om
dagen. Det är ju ett ordinärt statligt
dagtraktamente. Får en eller annan ungdom
i den aktuella åldern med kanske
ett barn arbetslöshetsunderstöd, uppgår
detta alltså maximalt till 17 kronor
per dag skattefritt. Skillnaden är tydligen
inte så stor mellan omskolningsbidrag
och ett rent arbetslöshetsunderstöd,
räknat på detta sätt.

Arbetsmarknadsstyrelsen har både i
år och förra året med fog föreslagit, att
omskolningsbidraget skulle höjas, förra
året för övrigt med stöd av en motion
av två socialdemokratiska arbetsförmedlare
som är aktade ledamöter av denna
kammare. Det bar sålunda yrkats på en
höjning av grundbidraget från 410 till
475 kronor per månad. Detta avvisas
i statsverkspropositionen även i år,
även om det föreslås vissa höjningar av
andra delar av omskolningsbidraget.

Jag tycker nog att en höjning av
grundbidraget skulle vara befogad för
att verkligen stimulera till omskolning,
alldeles bortsett från om omskolningsbidrag
dispensvis skall få utgå även
till vissa arbetslösa under 21 år, som inte
tillhör de redan nu genom dispens
bidragsberättigade i denna ålder (såsom
elever vid riksyrkesskolor, hjälp- och
särskoleklientel, handikappade och en -

109

Onsdagen den 29 januari 1964 Nr 5

Svar på frågor ang. förbättring av vissa ungdomars möjligheter till yrkesutbildning

samma mödrar). Man skall inte glömma
att det ofta nog kan behövas särskilt
verksamma stimulansmöjligheter för att
hjälpa över ungdomar till annat yrkesområde.
I ett samhälle, som nn så starkt
präglas av genomgripande omställningsprocesser,
måste nog även rätt dyrbara
stödåtgärder övergångsvis kunna tillgripas
för att inte friställd arbetskraft
inom ett visst yrkesområde eller inom
en viss region skall tvingas att t. ex.
ta arbetslöshetsunderstöd, kanske till
och med socialhjälp. Arbetslöshetspolitiken
måste dessutom vara rörlig för
att kunna snabbt anpassa sig till uppkomna
lägesförändringar vad gäller sysselsättningen.
Detta är väl också den
allmänna bakgrunden till arbetsmarknadsstyrelsens
dispensframställning,
som ju också tillstyrktes av såvitt jag
vet alla remissinstanser. Speciellt tänker
jag på byggnadsindustriens behov
av utbildad arbetskraft, ett behov som
vi väl vill bättre tillgodose, om inte till
vilket pris som helst så dock näst intill.
Vi är inne på detta behov och vikten
av att alla tillfällen att tillfredsställa
detta begagnas i den motion om bostadsbyggandet,
som i år väckts från
vårt håll. Här får i varje fall inte någon
tid försittas.

Jag har stor respekt för principen,
att all grundläggande utbildning av ungdom
tillhör det vanliga skolväsendet
med de utbildningsstöd som därmed
sammanhänger. Men här har på grund
av yrkesskolväsendets otillräcklighet
inom vissa områden i landet en speciell
situation uppstått. Då måste det val föreligga
ett sådant läge som statsutskottet
avsåg, då utskottet förra året förutsatte
»att Kungl. Maj:t ägnar frågan
om bidragsvillkoren fortsatt uppmärksamhet
och framlägger de förslag om
ändringar, som med hänsyn till den
allmänna löneutvecklingen eller eljest
kan visa sig påkallade». På grund av
dispensregeln i själva kungörelsen om
utbildningsbidrag behövs dock inte i
detta fall riksdagens medverkan vid

lösningen av den av arbetsmarknadsstyrelsen
väckta frågan.

Jag tycker att den av regeringen nu
beslutade och samtidigt tidsbegränsade
dispensen är riktig, men jag räknar
för min del nog med att den måste
förlängas. Hur det sedan kan bli med
de nu uppdragna gränserna för denna
dispens i praktiken och hur den kommer
att verka får vi väl se. Att studichjälpsutredningens
förslag skulle klara
en situation som den nu aktuella efter
den 1 juli 1964 är väl knappast troligt.
Även om det inte är tilltalande — jag
medger det — med behovsprövning, förefaller
det vara ett tänkbart alternativ
att ordna omskolningsstödet genom att
införa ett åldersdifferentierat bidrag
med därutöver behovsprövade tillägg.
Jag tycker i varje fall att denna konstruktion
av detta stöd skulle kunna
övervägas.

Jag vill till sist instämma med ledamoten
av denna kammare herr Kellgren,
då han i senaste numret av tidskriften
Arbetsmarknaden, som just delats
ut till kammarens ledamöter, säger
bl. a. följande:

»Utbildning, omskolning, fortbildning
och uppskolning måste i större utsträckning
än nu målinriktas både på
särskilda yrken, särskilda orter och vid
behov särskilda arbetsplatser, om vi
skall kunna lösa de f. n. mest akuts
bristproblemen på arbetsmarknaden.

Omskolningens bundenhet till att endast
gälla arbetslösa måste därför tagas
upp till omprövning. Den mängd ungdomar
under 21 år som på grund av
bristande utbildningsresurser nu inte
kan få utbildning på s. k. normal väg
måste beredas en sådan genom improviserade
åtgärder.»

Här pekas alltså åter på behovet av
ökad rörlighet i arbetsmarknadspolitiken
i stort liksom i den speciella arbetslöshetspolitiken.

Jag ber ännu en gång att få tacka
för svaret.

110 Nr 5 Onsdagen den 29 januari 1964

Svar på frågor ang. förbättring av vissa ungdomars möjligheter till yrkesutbildning

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Diskussionen rör sig
om två spörsmål, dels det som har tagits
upp i de ställda frågorna om de
ungdomar som inte varit i tillfälle att
genomgå omskolningskurser, dels den
principiella frågan om studiestöd åt vår
ungdom. I det senare fallet vidgar sig
perspektivet, och diskussionen måste
beröra all utbildning och stödet åt dem
som studerar. Även om de som studerar
eller utbildar sig inte är i vanlig bemärkelse
arbetslösa, så uppbär de i allmänhet
inte någon inkomst. I det läget
är de jämställda antingen de går på universitet,
gymnasium eller yrkesskola.
Då är det väl ganska rimligt att vi i våra
överväganden om stöd åt studerande
ungdomar söker utforma bestämmelserna
så, att de blir så likartade som möjligt.
Vi kan inte göra någon klassificering
och säga att vissa grupper skall ha
väsentligt högre stöd än andra grupper.
Det tror jag också att vi är överens
om.

Jag delar uppfattningen att man kan
diskutera studiestödets storlek. Det blir
vi också i tillfälle att göra under våren.
Vi väntar oss att man från ecklesiastikdepartementet
framlägger proposition
med anledning av förslaget från studiehjälpsutredningen.
Det innebär i förhållande
till den nuvarande studiehjälpen
eu viss höjning. Vi kommer kanske att
ha delade meningar om huruvida denna
studiehjälp är tillräcklig eller inte. Det
är en fråga om hur mycket vi är beredda
att anslå av våra samlade resurser
för just detta speciella område. Det
är sålunda en avvägningsfråga, och den
får vi alltså tillfälle att diskutera framöver.
Jag tror emellertid att riksdagen
genom sitt beslut i fjol i anslutning till
den då framlagda propositionen om den
enhetliga verksledningen för .skolan tog
en bestämd ståndpunkt när gränsen
fastställdes till 21 år mellan den undervisning
som skall lämnas vid våra reguljära
utbildningsinstanser och den

omskolningsverksamhet som meddelas i
samverkan mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning''.
Det är ingen som har haft något
att erinra mot detta.

Arbetsmarknadsstyrelsen säger i sin
framställning av den 20 september, att
man är helt ense om det riktiga i denna
uppdragning av åldersgränsen mellan
vad som skall tillhöra det reguljära
utbildningsväsendet och vad som skall
tillhöra arbetsmarknadsstyrelsen i samråd
med överstyrelsen för yrkesutbildning
i fråga om omskolningsverksamhet.
Därvidlag råder alltså inga delade
meningar. Då borde det inte heller förelegat
delade meningar om att de ungdomar,
som inte kunde få arbetsmarknadsstyrelsens
utbildningsbidrag, och
som inte kunde beredas utbildning i den
reguljära yrkesskolan ändock skulle
kunna gå på omskolningskurserna om
plats härför funnits, även om de då fått
ett lägre bidrag, d. v. s. studiehjälp.

Vi har framhållit, att det inte finns
några formella hinder för dessa ungdomar
att gå på omskolningskurser. Det
är egentligen att beklaga, att myndigheterna
inte kommit överens i denna
fråga om den varit ett hinder för ungdomars
möjligheter till yrkesutbildning.
Vi trodde inte tidigare att det rådde
några delade meningar härom, och
jag vill framhålla att sedan de två verken
nu överlagt har man just konstaterat
att det inte finns några formella hinder.
Kungl. Maj:t har inte behövt fatta något
beslut som innebär att hinder i detta
avseende har undanröjts. På den
punkten hade man alltså redan tidigare
kunnat träffa en tillfredsställande anordning.

Skrivelsen från arbetsmarknadsstyrelsen
tog upp frågan om huruvida
omskolningsbidraget skall kunna utgå
även till ungdom under 21 år. Nu finns
det väl inte någon exakt uppgift om hur
många ungdomar det härvidlag gäller.
Siffran 2 000 ungdomar, som i detta
sammanhang nämnts, kan möjligen va -

Onsdagen den 29 januari 1904

Nr 5

111

Svar på frågor ang. förbättring av vissa ungdomars möjligheter till yrkesutbildning

ra riktig. Från departementets sida har
emellertid av arbetsmarknadsstyrelsen
infordrats eu uppgift, varav framgår att
i de län, för vilka arbetsmarknadsstyrelsen
begärt dispens, bar 855 personer
under 21 års ålder avvisats från omskolningskurser.
Jag vill inte på något sätt
bestrida att detta är många nog. Jag
bara noterar den faktiska siffra som
lämnats av arbetsmarknadsstyrelsen.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller
även att vissa värnpliktiga, som ryckt
ut från sin värnpliktstjänstgöring, också
kan komma att beröras av den ifrågasatta
dispensen. Men om nu siffran
skulle vara litet större eller mindre,
spelar inte någon roll i och för sig. Jag
skall villigt erkänna att det hela är illa
nog för var och en som blir utestängd
från möjligheten till utbildning. Men
när man gjort ett rätt stort nummer av
siffran 2 000 har jag velat redovisa den
uppgift som lämnats.

Såsom framgår av mitt svar har vi
från departementets sida kommit till
det resultatet att på orter, där den reguljära
yrkesutbildningen inte utbyggts
i sådan omfattning att plats kan beredas
åt alla ungdomar som önskar utbildning,
bör det vara rimligt med en
dispensering efter de regler som angivits
i svaret. Arbetsmarknadsstyrelsens
framställning om dispenser avser visserligen
bara budgetåret 1963/64, men
det är möjligt att vi får anledning pröva
en ny dispensansökan för nästföljande
budgetår, därest det reguljära yrkesskolväsendet
inte har kunnat utbyggas
på ett sådant sätt, att man kan ta emot
alla ungdomar som söker sig dit. Ställningstagandet
till denna ansökan blir
givetvis beroende av de omständigheter
som då kan föreligga.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag vill gärna anknyta
till inrikesministerns uttalande,
att det inte föreligger några formella
hinder för att ge ungdomar under 21 är
tillfälle till sådan omskolning som det

här gäller. Men om detta uttalande
skulle vara fullt logiskt, innebär det att
arbetsmarknadsstyrelsen framställs inte
bara som en paragrafryttare utan också
som en dålig uttolkare av bestämmelserna.
I den lilla skrift från arbetsmarknadsstyrelsen,
som utdelats till kammarens
ledamöter, har såsom ett villkor
för deltagande i omskolnings- och fortbildningskurser
mycket klart fastslagits,
att den utbildningssökande skall
ha fyllt 21 år och ha sökt arbete genom
den offentliga arbetsförmedlingen.
Det finns alltså härvidlag ett reellt och
formellt hinder, och de undantagsmöjligheter
som föreligger har uppenbarligen
inte kunnat utnyttjas i sådana fall.

Jag lägger emellertid större vikt vid
det förhållandet, att inrikesministern nu
så energiskt understryker att det inte
finns formella hinder; jag anser detta
vara väsentligare än att försöka klarlägga
huruvida myndigheterna har begått
något fel vid handläggningen av
dessa frågor.

Enligt inrikesministerns mening föreligger
det formell likhet mellan olika
kategorier av studerande. Jag tror att
det kan möta en hel del svårigheter därvidlag,
och inrikesministern har också
själv brutit mot en sådan regelrätt
princip som skulle innebära att alla
skall behandlas lika. Detta är ju innebörden
av beskedet i hans svar, att det
skall kunna göras vissa undantag och
att motiveringen därför skall vara att
det handlar om omskolning av ungdomar
i åldern 18—21 år, vilka tidigare
haft jobb men som mist detta och som
måste omskolas. Det är klart och tydligt
att bestämmelserna på detta sätt
uppluckras.

När inrikesministern i svaret framhåller
att dispenseringen bara gäller för
ett år, skulle jag för min del vilja uttrycka
en förhoppning om att denna
reservation inte får någon saklig betydelse
och att vi inte nästa år -vid denna
tid skall behöva uppleva något liknande
som nu. Om frågan behandlas på

112 Nr 5 Onsdagen den 29 januari 1964

Svar på frågor ang. förbättring av vissa ungdomars möjligheter till yrkesutbildning

ett sådant oformellt sätt tror jag också
att den kan lösas.

Jag vill betona att det finns en reell
skillnad mellan ungdomar, som direkt
från grundskolan fortsätter med gymnasieutbildning
och annan utbildning,
och de ungdomar i ungefär samma ålder,
som kanske redan i åratal har
tvingats försörja sig själva med yrkesarbete
och som nu står utan sysselsättning
och inkomst och därvid har att
välja mellan att under vissa högst
ogynnsamma ekonomiska villkor skaffa
sig en yrkesutbildning eller att söka
sig till ett annat arbetsområde. Om man
ser verkligheten sådan den är, kan man
aldrig komma ifrån denna skillnad.
Därför måste vi undanröja paragrafer
som utgör ett hinder för en realistisk
bedömning av förhållandena sådana de
ter sig i det levande livet.

Det är också en annan synpunkt som
bör beaktas i detta sammanhang. Yrkesutbildningens
klientel har i allmänhet
rätt besvärliga hemförhållanden i den
meningen, att familjeförsörjaren inte
liar möjlighet att ekonomiskt klara den
unges utbildning. När det däremot gäller
ungdomar som går gymnasievägen
är det alltmer vanligt att familjeförsörjaren
tar och kan ta det ekonomiska
ansvaret för att vederbörande skall
kunna fortsätta sin utbildning. Detta är
en omständighet som inte bör lämnas
ur räkningen.

Jag tolkar emellertid den förklaring
som inrikesministern i dag lämnat såsom
positiv, och jag hoppas inte bara
att de nya allmänna bestämmelserna
när det gäller stöd åt den studerande
ungdomen skall bli så fördelaktiga som
möjligt, utan också att vad som nu inträffat
på yrkesutbildningens område
inte skall behöva upprepas.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag för min del beklagar
inte på något sätt att dispensmöjligheterna
nu har vidgats. Det tycker jag är
just vad som bör ske i ett sådant läge

för att verkligen göra det möjligt för
dessa ungdomar att få den omskolning,
som de behöver för en övergång till annat
yrke. Det är orsaken till att detta
läge uppstått som jag beklagar: att det
alltså råder en sådan brist på platser
vid yrkesskolorna. Hur det skulle vara
möjligt att lösa det stora problemet har
inrikesministern inte sagt, men vi kan
kanske vara överens om att det inte kan
lösas under detta budgetår. Man får
därför med stor sannolikhet räkna med
en dispensgivning för kanske ett bra tag
framåt. Sedan får vi, som också inrikesministern
sade, diskutera dessa saker
ytterligare i samband med att studiehjälpsutredningens
förslag föranleder
att proposition framlägges för riksdagen.
Jag är nog pessimistisk beträffande
möjligheterna att lösa omskolningsproblematiken
i samband med det ärendet,
men det får vi ju se då.

Jag beklagar alltså att vi har denna
ko vid yrkesskolorna. Det är bara en av
de köer som sätter sin prägel på vårt
samhälle och som gör det berättigat att
kalla det ett kösamhälle. Jag tror nog
att det på olika håll finns god vilja
både att lösa detta problem med bidrag
till omskolning —- som nu också har
skett tillfälligt även i fråga om en ökad
grupp 18—21-åringar — och att söka
avlägsna denna köbildning och brist på
platser vid yrkesskolorna. Men jag beklagar
igen att vi har kommit i detta
läge. Man kan inte göra annat i detta
ögonblick.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till konstitutionsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 543 och
544.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 545, om ökat rättsskydd
i skattefrågor genom förstärkning
av JO-ämbetet, m. m., hänvisades
motionen, såvitt avsåg förstärkning av

113

Onsdagen den 29 januari 1964 Nr 5

Interpellation ang. småföretagsamheten

råden

JO-ämbetets personal, till bankoutskotlet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Härefter föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr
546;

till behandling av lagutskott motionen
nr 547;

till statsutskottet motionerna nr 548
och 549;

till konstitutionsutskottet motionen nr
550; samt

till statsutskottet motionerna nr 551—
635.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 636, om ökat anslag
till vård i enskilt hem av handikappade
barn, m. m., hänvisades motionen,
såvitt avsåg storleken av invaliditetsersättningen,
till behandling av
lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna nr 637—
655;

till jordbruksutskottet motionen nr
656;

till statsutskottet motionerna nr 657
—667;

till bevillningsutskottet motionerna nr
668—694;

till behandling av lagutskott motionen
nr 695;

till bevillningsutskottet motionerna nr
696 och 697;

till bankoutskottet motionerna nr 698
—708;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 709—716;

till statsutskottet motionen nr 717;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 718—735;

8 — Andra kammarens protokoll 1964. N,

Stockholms läns kust- och skärgårdsom till

bevillningsutskottet motionen nr
736;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 737—741;

till jordbruksutskottet motionerna nr
742—745;

till bevillningsutskottet motionen nr
746;

till jordbruksutskottet motionerna nr
747—754;

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 755—766;

till statsutskottet motionen nr 767;
till behandling av lagutskott motionerna
nr 768 och 769;

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 770 och 771;

till statsutskottet motionen nr 772;
till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 773—784;

till statsutskottet motionen nr 785;
samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 786.

§ 4

Interpellation ang. småföretagsamheten
i Stockholms läns kust- och skärgårdsområden Ordet

lämnades på begäran till

Herr NYSTRÖM (s), som yttrade:

Herr talman! Länsstyrelsen i Stockholms
län har under några år på Kungl.
Maj:ts uppdrag arbetat med en utredning
om möjligheterna att förbättra den
bofasta skärgårdsbefolkningens försörjningsmöjligheter
och förhållanden.

Som ett led i sitt utredningsarbete har
länsstyrelsen avgivit ett flertal delförslag
till lösningar ägnade att förbättra
kust- och skärgårdsbefolkningens förhållanden.

För att genomföra vissa uppgifter har
5

114

Nr 5

Onsdagen den 29 januari 1964

Interpellation ang. beräkningen av ersättning till försäkringstagare för skada å
byggnad

emellertid resurser saknats inom länet.
Länsstyrelsen har därför i delframställningar
till Kungl. Maj :t tagit upp problem,
för vilkas lösning statsmakternas
medverkan erfordrats.

Min interpellation gäller eu av dessa
delframställningar, som jag ser det en
av de viktigaste, då den berör hela den
serie av småföretagsamhet, som sedan
gammalt bildar grunden för kust- och
skärgårdsbefolkningens försörjning i
vårt län.

Länsstyrelsen belyste i sin framställning
till Kungl. Maj:t den 12 september
1962 möjligheterna till insatser inom de
olika delar av småföretagsamhet som
bör ligga bra till som försörjningsunderlag
för våra skärgårdsbor. Vad länsstyrelsen
begärde var att företagarföreningen
i länet skulle få bättre resurser
att verka i skärgårdsområdet. Företagarföreningen
skulle enligt länsstyrelsens
förslag få anslag för att under
er försökstid på tre år sätta in en aktiv
verksamhet inom skärgårdsområdet i
Stockholms län.

Med kännedom om herr statsrådets
stora intresse att hjälpa vår skärgårdsbefolkning
att få bo kvar och försörja
sig med naturliga näringsfång — den
viktigaste insatsen är ju de sjötrafikssubventioner
som det allmänna nu under
en följd av år anvisat — har jag velat
fråga handelsminstern vilka åtgärder
departementet planerat för att tillmötesgå
framställningen om stöd åt skärgårdsnäringarna
på det sätt som länsstyrelsen
föreslagit.

Att jag gör det nu och inte tidigare beror
på att vi hade väntat att få se något
förslag i årets statsverksproposition. Då
inte så blev fallet ber jag att med stöd
av ovanstående få ställa följande fråga
till handelsministern:

Avser statsrådet att inom den närmaste
tiden aktualisera länsstyrelsens i
Stockholms län begäran om anslag till
länets företagarförening att användas
till aktivisering av småföretagsverksam -

heten i länets kust- och skärgårdsområden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. beräkningen av ersättning
till försäkringstagare för skada
å byggnad

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

Herr talman! I lag om försäkringsavtal
§ 37 stadgas som lyder:

»Värdet av gods, som skadats eller
förstörts, skall, med undantag som i 38
och 75 §§ sägs, anses motsvara vad det
omedelbart före försäkringsfallet skulle
ha kostat att få godset ersatt med nytt
gods av samma slag efter avdrag av
vad godset kan ha förlorat i värde genom
ålder och bruk, nedsatt användbarhet
eller annan omständighet.

Vid beräkning av ersättning av skada
å byggnad, som blivit av försäkringshavaren
iståndsatt eller återuppbyggd, må
avdraget ej avse annat än skillnaden
mellan gammalt och nytt.»

Av stadgandet kan inotsättningsvis
utläsas (enligt stycke 1 jämfört med
stycke 2) att som huvudregel ersättning
utgår med samma belopp, vare sig
återanskaffning faktiskt sker eller ej.
Den ersättningsberättigade har full frihet
att göra vad han vill med ersättningen.

Enligt huvudregeln i första stycket
skall vid försäkringsersättningens beräkning
avdrag göras för:

1) värdeförlust genom ålder och
bruk,

2) nedsatt användbarhet eller annan
omständighet.

Det är av intresse att närmare undersöka
vad dessa avdrag innebär.

Avdraget för ålder och bruk innebär
att man tar hänsyn till den skadade
egendomens egenskaper vid tiden för
skadan. Värdeminskningen beräknas ge -

115

Onsdagen den 29 januari 1964 Nr 5

av ersättning till försäkringstagare för skada å

Interpellation ang. beräkningen

byggnad

nom att man utgår från att densamma
sker kontinuerligt under hela den tid
egendomen kan beräknas vara i bruk.
Om eu maskin med beräknad användbarhet
under 10 år varit i bruk under
5 år då den skadas, bör således ersättningen
reduceras till hälften av återanskaffningskostnaden.
Avdrag göres alltså
för en tänkt avskrivning.

beträffande avdraget för nedsatt användbarhet
eller annan omständighet
nämner motiven som ett exempel att en
maskin, som visserligen är i gott stånd,
genom förändrade metoder blivit i det
närmaste värdelös. En sådan maskin
skall inte ersättas med det belopp det
skulle kostat att anskaffa en liknande ny
maskin. Andra omständigheter som kan
föranleda avdrag är att egendomen är
behäftad med konstruktionsfel, att den
tidigare skadats genom omständighet
som faller utanför försäkringen, att maskiner
utsatts för avsevärt större slitage
än vanligt, att en byggnad står på ofri
grund och troligen måste rivas eller flyttas
efter kortare tid, att en byggnad är
särskilt förfallen eller efter moderna
förhållanden särskilt oekonomiskt byggd
och att en byggnad är utrustad med för
modern smak missprydande s. k. snickarglädje.
I litteraturen ofta anförda
exempel på ifrågavarande avdrag till
följd av minskad användbarhet är att
maskineriet vid en gruva blivit värdelöst
därför att malmen i gruvan tagit
slut och att ett kraftverk blivit värdelöst
genom att vattenmängden minskat i det
vattendrag, vid vilket kraftverket ligger.
Generellt torde man kunna beskriva
de omständigheter som här kommer
i fråga så, att de skall ha nedsatt
den skadade egendomens användbarhet
för var och en, som är i ägarens ställning,
på ett markerat och permanent
sätt.

Så långt huvudregeln.

Undantag från denna stadgas enligt
st. 2 i vissa fall för byggnad. Om
en (brand-)skadad byggnad iståndsättes

eller återuppbygges skall försäkringstagaren
behöva vidkännas avdrag på försäkringsersättningen
endast för värdenedgång
till följd av ålder och bruk
och således ej för minskad användbarhet
eller annan omständighet. I detta fall
påverkar alltså återuppbyggnaden rätten
till ersättning så till vida, att ersättning
utgår med en för försäkringstagaren
i jämförelse med huvudregeln särskilt
förmånlig princip. Orsakerna härtill
är flera. Det framhålles vara ett allmänt
socialt intresse att skadade eller
förstörda byggnader repareras eller ersättes
med nya. Vidare undvikes genom
iståndsättandet den rubbning av inteckningshavarnas
ställning som eljest svårligen
kan undgås. Slutligen utgör försäkringstagarens
rätt att med särskilt
förmånlig ersättning iståndsätta byggnaden
ett korrektiv mot möjliga misstag
vid uppskattningen av den värdeminskning
byggnaden undergått t. ex. genom
minskad användbarhet, för vilken ju avdrag
skall göras från ersättningen om
återuppförande ej kommer till stånd.
Detta har försäkringsgivare ansett motivera
att den som återuppför en nedbrunnen
byggnad bör erhålla en ekonomisk
favör i förhållande till den som
underlåter uppförandet.

Det kan stundom vara tveksamt hur
nära återuppbyggnaden måste ansluta
sig till den skadade byggnadens beskaffenhet
och läge för att försäkringshavaren
skall ha rätt till ersättning enligt
den förmånliga normen. Så mycket torde
vara klart, att återuppbyggnaden inte
får lov att avvika från den skadade byggnaden
just genom att den saknar den
defekt, som skulle ha föranlett avdraget
för »annan omständighet». Om således
en byggnad på ofri grund brunnit ned
och återuppförts på fri grund, kan avdrag
för nedsatt användbarhet ej undvikas.
I övrigt anses ej böra fordras mer
än väsentlig överensstämmelse vad beträffar
byggnadssätt, ändamål och plats.
Särskilt om till följd av ett administra -

Nr 5

116

Onsdagen den 29 januari 1964

Interpellation ang. beräkningen av ersättning till försäkringstagare för skada å

byggnad

tivt beslut fullständig överensstämmelse
inte är möjlig torde det vara tillräckligt
att den återställda byggnaden så nära
som är tillåtet överensstämmer med den
skadade.

Försäkringstagare har i allmänhet
den uppfattningen, att därest ett försäkringsobjekt
i försäkringsavtalet
åsatts rätta värdet och premien betalats
i rätt tid samt därest försäkringstagaren
ej själv har del i skadans uppkomst,
skall försäkringsbeloppet ersättas. Under
senare tid har emellertid försäkringsgivare
börjat verkställa avdrag å
försäkringssumma, t. ex. om ej försäkringstagaren
återuppför en nedbrunnen
byggnad.

I stort sett är detta ett jordbrukets
problem. Strukturrationaliseringen medför
stora ändringar. Driftsomläggning
genomföres på många gårdar. Investering
i djurstallar för en viss animalieproduktion
är en långtidsinvestering
som försäkringstagaren noggrant prövar.

I fall, där försäkringstagare valt annan
produktionsinriktning, har inträffat,
att försäkringsgivare motiverar avdrag
på försäkringssumman med att
försäkringstagaren gör en vinst då han
ej återuppför djurstallet.

Detta behöver ej alltid vara förhållandet.
Även om djurstallet är relativt
nytt kan vederbörande ändå välja att
investera försäkringssumman i en annan
produktionsgren, t. ex. göddjursuppfödning,
där han måhända kan betjäna
sig av en kvarstående enklare
byggnad. Djurstammen behöver emellertid
utökas för att ge samma avkastning
som han erhållit av tidigare mjölkproduktion.
Försäkringsavtalet har i
regel icke tydligt och klart angett att
avdrag skulle ske, om djurstallet ej
återuppfördes. En icke juridiskt förfaren
försäkringstagare har säkerligen
svårt att av försäkringsavtalslagens bestämmelser
utläsa att försäkringsgivaren
har rätt att under dessa betingel -

ser verkställa avdrag på ersättningssumman.

I det fall att försäkringsgivare och
försäkringstagare varit överens om att
rätt försäkringsvärde åsatts t. ex. en
byggnad vid försäkringstillfället och
premien fastställts efter vedertagna normer
samt en skada inträffar så nära
försäkringstillfället, att nedsättning av
ersättningen ej skall ske efter regeln
om nedsättning efter ålder och bruk,
kan således ändå göras gällande, att
nedsättning skall ske, om ej byggnaden
återuppföres. Har så lång tid förflutit,
att förslitning kan åberopas, och båda
dessa regler kommer att inverka på
skaderegleringen, så är måhända försäkringstagaren
helt eller mer eller
mindre ovetande om storleken av den
ersättning som kan komma att utbetalas.
Den trygghetskänsla han eftersträvar
genom att teckna en försäkring elimineras.
Då försäkringsgivaren numera
torde medverka till fastställande av
försäkringsbeloppets storlek, undvikes
i de flesta fall både över- och underförsäkring.
Självfallet föreligger svårigheter
att omförsäkra byggnader varje år,
varför viss hänsyn vid varje försäkringstillfälle
tages till den pågående
penningvärdeförsämringen. Med nuvarande
bestämmelser ligger i varje försäkringstagares
intresse att tillse att
försäkringssumman täcker värdet av
försäkringsobjektet.

Har båda parter varit överens om att
försäkringssumman överensstämmer
med värdet vid skadetillfället och försäkringsgivaren
åberopar ändrade dispositioner
(byggnaden återuppföres
ej eller återuppföres senare) för att ej
utbetala del av försäkringssumman eller
för att innehålla del av försäkringssumman,
så följer av detta, att försäkringstagaren
betalat en i förhållande
till ersättningsbeloppet för hög premie.
Rättsuppfattningen är nog i allmänhet,
att har båda parter varit överens om
försäkringssummans storlek och försäk -

117

Onsdagen den 29 januari 1964 Nr 5

Interpellation ang. de militära representationskostnaderna

ringstagaren lämnat de uppgifter som
begärts för premiesättningen och betalat
premien, bör vederbörande vara berättigad
erhålla försäkringssumman vid
inträffad skada.

Under senare tid har praxis uppstått
att av t. ex. sprängning orsakad skada
på byggnad ersättes över brandförsäkringen,
detta oavsett om skadan uppkommit
under arbeten på byggnaden
eller från försäkringstagaren helt skilt
företag. Således har inträffat, att vid
sprängning för vägarbeten skada uppstått
på i närheten liggande byggnader.
Den skadelidande har av vederbörande
entreprenör på vägbyggnaden hänvisats
att söka ersättning över brandförsäkringen
även i fall då ansvarsförsäkring
funnits som borde ha ersatt skadan.
Brandförsäkringsgivaren har dock möjlighet
att föra regresstalan. Detta överflyttar
emellertid bevisbördan på brandförsäkringsgivaren,
som i många fall
avstår från att föra återvinningstalan.

Även i andra avseenden torde viss
oklarhet råda i fråga om försäkringsavtals
innebörd, såsom beträffande prorataregeln
och bestämmelserna vid underförsäkring.

Under hänvisning till vad jag har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
frågor:

Anser herr statsrådet att med hänsyn
till försäkringstagarnas intresse och säkerhet
omarbetning och förtydligande
av vissa stadganden i försäkringsavtalslagen
erfordras?

Anser herr statsrådet att nuvarande
praxis med reducerad brandskadeersättning
i fall då byggnaden inte återuppföres
bör ersättas med bestämmelse
om att ersättningen bör utgå i förhållande
till erlagda premier, oberoende
av om byggnaden återuppföres eller ej
återuppföres?

Anser herr statsrådet att bestämmelserna
om reglering av skador å byggnader
eller annan egendom genom spräng -

ning bör omarbetas så, att ersättningsskyldigheten
åligger direkt försäkringsgivare
åt den som är ansvarig för skadan? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. de militära
representationskostnaderna

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Den s. k. Wennerströmaffären
har riktat allmänhetens uppmärksamhet
på det livliga militärpolitiska
sällskapsliv, som florerar med
täta middagar och cocktailparties. För
denna representationsverksamhet utgår
anslag av statsmedel. Det är känt att
sprit så gott som alltid förekommer på
sådana middagar och parties, vare sig
svenska eller utländska officerare står
för värdskapet.

Jag har inhämtat att inte endast försvarets
kommandoexpedition, som ju
arbetar hos försvarsministern i kanslihuset
och för innevarande budgetår åtnjuter
ett anslag på 45 000 kronor för
dylik representation, utan även ÖB,
arméchefen, marinchefen och flygvapenchefen
samt alla militärområdesbefälhavare,
marinkommandochefer och
eskaderchefer i flygvapnet utövar sådan
här nämnd representation med
statsmedel och alltså anordnar bjudningar
för utländska försvarsattachéer
och andra utländska militärer, ibland
med damer. De utländska försvarsattachéerna
gengäldar gästfriheten och inbjuder
till täta luncher, middagar och
cocktailparties, inte bara för sådana
förut nämnda högre militära befattningshavare,
som utövar officiell representation
med statsmedel, utan även för
andra svenska militärpersoner i skiftande
grader enligt beskickningarnas
eget urval. Inbjudningarna riktas direkt

118 Nr 5 Onsdagen den 29 januari 1964

Interpellation ang. statsråds närvaro vid remissdebatter

till vederbörande, och sovring eller kontroll
av svenska militärers deltagande i
dylika tillställningar kan knappast förekomma.
Förhållandet kan ha allvarliga
konsekvenser, såsom framgått i samband
med Wennerströmaffären.

Fn viss representation av denna art
är naturligtvis befogad och ofrånkomlig,
t. ex. vid utländska militärdelegationers
besök, bl. a. med hänsyn till internationell
praxis. Men man torde kunna
ifrågasätta lämpligheten av rutinmässiga
representationsanslag till ett
betydande antal olika befattningshavare.
Det torde väl vidare kunna ifrågasättas,
om den starka inriktning på sällskapsliv,
som nu synes känneteckna
denna representation, är den lämpligaste
utformningen för de kontakter
som kan anses önskvärda. Med ett centralt
anslag och en sorgfällig prövning
av representationsändamålet från fall
till fall skulle sannolikt dessa diskutabla
kostnader kunna reduceras och
tendenser till ett rent rutinmässigt sällskapsliv
på det allmännas bekostnad
motverkas.

Enligt min mening bör en klar redovisning
lämnas riksdagen årligen, exempelvis
i statsverkspropositionen, över
militära befattningshavares representationskostnader.
Det torde vara anledning
att förmoda, att avsevärda besparingar
kan göras i nämnda avseende
utan att man på något sätt försvagar
vårt försvars intressen. Snarare torde
man kunna förutsätta, att en sådan redovisning
med därmed förenade kontroll
skulle öka säkerheten.

Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
rikta följande frågor: Är

herr statsrådet beredd lämna kammaren
en redogörelse för kostnaderna
för den militära representationen gentemot
utländska militära representanter? Anser

herr statsrådet att för framti -

den sådana kontinuerliga redogörelser
bör lämnas, exempelvis i statsverkspropositionen
varje år?

Anser herr statsrådet, att besparingar
kan göras i fråga om de militära representationskostnaderna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. statsråds närvaro
vid remissdebatter

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp),
som yttrade:

Herr talman! Remissdebatterna har
under senare tid kritiserats både i riksdagen
och i tidningspressen. Man har
menat att det som förekommer sedan
de s. k. partiledarduellerna avslutats i
allmänhet inte är annat än ett antal
fristående anföranden om skiftande problem,
endast i undantagsfall avbrutna
av replikskiften. Resultatet har blivit
att remissdebatterna under sitt senare
skede inte samlat vare sig riksdagsledamöternas
eller pressens och allmänhetens
intresse.

Det är inte möjligt att avvisa denna
kritik som helt obefogad. Remissdebatterna
kan inte sägas ge en rättvisande
bild av riksdagsdebatterna i allmänhet.
Man får hoppas att de kommer att äga
rum under bättre förutsättningar efter
en genomgripande reformering av riksdagens
arbetsformer i samband med författningsref
ormen.

Det är emellertid angeläget att använda
de möjligheter som erbjuds för
att öka intresset kring de remissdebatter,
som återstår före författningsreformen.
Den frivilliga begränsning av inläggens
längd, som med viss framgång
prövades vid årets remissdebatt, var ett
försök att uppnå en sådan förbättring.

Det är troligt att remissdebatterna
skulle samla ett väsentligt större intresse,
om departementschefer och övriga

Onsdagen den 29 januari 1904

Nr 5

119

Interpellation ang. redovisning för riksdagen av undersökningar utförda av de krim
i nologiska kommittéerna inom FN och Europarådet — Interpellation ang. viss
utbyggnad av Aktiebolaget Statens skogsindustrier

statsråd var närvarande i kamrarna,
inte endast som åhörare under partiledarduellerna
utan även i fortsättningen.
De fick då möjlighet att genom korta
inlägg besvara åtminstone en del av de
framställda frågorna och vid behov klarlägga
förhållanden som kritiserats eller
eventuellt framställts på ett missvisande
siitt under debatten. Korta replikskiften
mellan riksdagsmän och statsråd skulle
förekomma då och då under hela remissdebatten
och inte endast under den
första dagen. Härigenom skulle remissdebatterna
bli både värdefullare och intressantare.

För att detta skall bli möjligt måste
statsrådens arbete planeras så att de
blir i tillfälle att reservera några dagar
varje år för deltagande i riksdagens remissdebatter.
Detta förutsätter naturligtvis
att man utgår ifrån att bevakning
av remissdebatter är en viktig uppgift,
som statsråd endast i undantagsfall
bör eftersätta.

Med stöd av ovanstående anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsministern
ställa följande fråga:

Vill herr statsministern medverka till
att statsråden under tiden för remissdebatterna
kan lösgöras från löpande regeringsgöromål,
så att de får möjlighet
att närvara i kamrarna under dessa debatter
även efter de s. k. partiledarduellerna
för att genom korta inlägg besvara
framställda frågor eller bemöta
eventuell kritik?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. redovisning för riksdagen
av undersökningar utförda av de
kriminologiska kommittéerna inom FN
och Europarådet

Ordet lämnades på begäran till

Herr BRACONIER (h), som yttrade:

Herr talman! Europarådets general -

sekretariat tillsatte 1957 eu kommitté
om brottsproblem (European committee
on crime problems) sammansatt
av experter från medlemsstaterna. Inom
kommittén avdelades 1958 en underkommitté
om ungdomsbrottslighet (Subcommittee
on juvenile delinquency).
Underkommittén har hittills slutfört eu
allmän undersökning av ungdomsbrottsligheten
i flertalet medlemsländer, grundad
på en rundfråga till regeringarna.
Undersökningen har publicerats 1960
under titeln »Some aspects of post-war
juvenile delinquency in twelve of the
member countries of the Council of
Europé». Där är även Sverige representerat.

Underkommitténs arbete har under
senare tid varit särskilt inriktat på
massmedias roll i samband med ungdomsbrottsligheten.
Material har insamlats
genom en rundfråga till regeringarna.
En sammanställning av inhämtade
uppgifter och synpunkter lär föreligga.

Det kan även nämnas att Sverige varit
företrätt i kriminologiska kommittéer
tillsatta av FN.

För debatten i dessa frågor vore det
av värde om material från dessa undersökningar
framlades för riksdagen. Med
anledning härav anhålles om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få
rikta följande fråga:

Vill statsrådet vidtaga åtgärder för
att resultaten förelägges för riksdagen
av de undersökningar som gjorts av de
kriminologiska kommittéerna inom FN
och Europarådet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. viss utbyggnad av

Aktiebolaget Statens skogsindustrier

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAGNELL (s), som yttrade:

Herr talman! I anslutning till svårig -

120

Nr 5

Onsdagen den 29 januari 1964

Interpellation ang. viss utbyggnad av Aktiebolaget Statens skogsindustrier

heterna att uppnå resultat i fråga om
u^yggnad för exportmarknaden av
Tumba pappersbruk hemställer jag om
kammarens tillstånd att få rikta följande
interpellation till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet:

Vilka möjligheter föreligger att låta
ASSI självt eller genom ett dotterbolag
ta hand om de utbyggnadsplaner och
medel vilka icke tycks kunna komma
till användning vid Tumba pappersbruk? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 24, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 18 §§
lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 11

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 787, av herr Johansson i Dockered
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 4, med förslag till lag om
kommunal beredskap m. m., och

nr 788, av herr Martinsson in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 10, med förslag till lag om införande
av brottsbalken m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Nordstrandh, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående undervisningsresurserna
vid Göteborgs universitet för ämnet idéoch
lärdomshistoria,

herr Hamrin i Kalmar, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående utredningsarbetet rörande
vattenvårdens organisation, samt
herr Lindström, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående reklamen för televisionsmottagare
i bilar.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.51.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AD. STHLM 64
412177