Nr 5 ANDRA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 5 ANDRA KAMMAREN 1963

1—8 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 1 februari

Sid.

Svar på frågor av:

herr Braconier ang. föreslagna disciplinåtgärder på skolans område
............................................................ 3

herr Hamrin i Jönköping ang. förstärkning av det franska språkets

ställning i dagens skola......................................... 4

Svar på interpellation av herr Larsson i Umeå ang. anslag ur lotterimedelsfonden
till kulturfrämjande åtgärder och på fråga av herr
Löfroth ang. anslag ur lotterimedelsfonden till anordnande av

orkesterturnéer i landsorten....................................... 6

Svar på fråga av fru Boman ang. planerad förflyttning av arbetskraft
från Norrbottens län och på interpellation av herr Lassinantti
ang. principerna för beredande av sysselsättning åt arbetslösa

i övre Norrland, m. .............................................. 9

Interpellationer av:

herr Heckscher ang. gymnasieutredningens arbete, m. m.......... 19

herr Eliasson i Sundborn ang. giltighetstiden för pass............. 21

Tisdagen den 5 februari

Bedogörelse för behandlingen hos Kungl. Maj :t av riksdagens skrivelser
............................................................. 22

Interpellation av herr Fälldin ang. den statliga isbrytarverksamheten
vid norrlandskusten........................................... 25

Fredagen den 8 februari

Svar på frågor av:

fru Boman ang. redskap för avlivande av renar som påköres av tåg - • 27

herr Nordstrandh ang. visst samarbete mellan länsskolnämnderna,

skolstyrelserna och folkbildningsorganisationerna............... 29

Interpellation av herr Westberg ang. skolmåltidernas utformning.... 36

1—Andra kammarens protokoll 1963. Nr 5

. " ■'' ''■ •; • • ''•

Fredagen den 1 februari 1903

Nr 5

Fredagen den 1 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 25 och
den 26 nästlidne januari.

§ 2

Svar på fråga ang. föreslagna disciplinåtgärder
på skolans område

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har
frågat, om jag kan lämna en redogörelse
för vilka åtgärder jag ämnar vidtaga
med anledning av det förslag till
disciplinåtgärder, som framlagts av en
av skolöverstyrelsen tillsatt expertgrupp.

Med anledning av herr Braconiers
fråga vill jag meddela, att jag har för
avsikt att under den närmaste tiden
till överläggning med berörda personalorganisationer
ta upp frågan om
disciplinåtgärder i skolan. Till grund
härför kommer att ligga det av herr
Braconier åsyftade förslaget.

Vidare anförde

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack
för svaret på min fråga.

Det har ju i vissa fackorgan väckt
en viss uppmärksamhet, att det inte i
statsverkspropositionen stod någonting
angående statsrådet Edenmans inställ -

ning till de disciplinära frågorna. Genom
svaret på min fråga har det nu
blivit uppenbart, att statsrådet skall ta
upp dessa frågor till behandling.

När vi behandlade grundskolan nyligen
var det ganska delade meningar
om hur riksdagen skulle ställa sig i detta
fall. Med knapp majoritet bifölls ett
förslag om att riksdagen icke skulle
ge några speciella konkreta anvisningar
rörande de åtgärder som borde vidtagas
i fråga om disciplinen i skolorna.
Det förelåg motioner om att man skulle
anordna försöksverksamhet i en del skolor
för att utröna vad som kunde göras
på detta område. Enligt min mening
hade det varit av värde, om en
sådan försöksverksamhet kommit till
stånd.

Jag vill påpeka att i läroplanerna
för grundskolan understrykes betydelsen
av att skolan skall ge en social
fostran och över huvud taget fostra
eleverna. Det är därmed klart att också
disciplinen måste upprätthållas. Jag
vill erinra om att särskilda utskottets
ordförande i första kammaren, herr
Näsström, i sitt inlägg i denna fråga
visserligen inte ville vara med om att
bifalla motionerna men mycket starkt
underströk, att uppvaktningen i utskottet
från lärarhåll hade visat, att det i
många fall förelåg svårigheter för lärarna
att upprätthålla disciplinen.

Nu ser jag till min tillfredsställelse,
att i läroplanen för grundskolan —
det framgick också av statsrådet Edenmans
skolproposition — mycket starkt
understryks den svåra ställning som
läraren har. I fråga om disciplinen säger
visserligen läroplanen kortfattat,
att det skall ske ett samråd mellan
olika myndigheter och olika befatt -

4 Nr 5 Fredagen den 1 februari 1963

Svar på fråga ang. förstärkning av det franska språkets ställning i dagens skola

ningshavare för att lösa detta problem,
och man fäster särskilt stor vikt vid
skolpsykologerna. Nu vet jag inte, herr
talman, om skolpsykologerna verkligen
har den ställning som läroplanen förutsätter
och om det finns skolpsykologer
i tillräckligt antal, men jag antar
att detta blir en av de frågor som
statsrådet kommer att ta upp med berörda
lärarorganisationer.

Det är emellertid uppenbart, att skall
skolorna kunna klara den målsättning
som anges i skolpropositionen och
skolberedningens förslag, så är just frågan
om disciplinen en av de väsentligaste
frågorna. Detta understrykes också
helt allmänt i skolpropositionen.

Herr statsråd! Jag hoppas att de förhandlingar
som här skall äga rum mellan
statsrådet och lärarna skall ge möjligheter
till ett sådant studium av dessa
förhållanden, att riksdagen ganska
snart får en redogörelse för hur det
förhåller sig med disciplinen i skolorna
och vilka åtgärder som därvid, mot
bakgrunden av de fakta vi då har att
vänta, kan vidtagas. Rån man lösa detta
problem, får onekligen den nya skolan
en god start.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. förstärkning av det
franska språkets ställning i dagens skola

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
har frågat, om jag är villig medverka
till en sådan förstärkning av det
franska språkets ställning i dagens skola,
som kan anses påkallad med hänsyn
till den roll detta viktiga språkområde
spelar i skilda sammanhang.

Det franska språkområdet spelar en
väsentlig roll i dagens värld, vilket

gör det angeläget att fler svenskar än
vad som hittills varit fallet förvärvar
praktiskt användbara kunskaper i franska
språket. Denna uppfattning har
kommit till klart uttryck i riksdagens
beslut om grundskolan, vilket också innebär
en väsentlig förstärkning av
franskans ställning i den svenska skolorganisationen,
därigenom att detta
språk jämställes med tyska på det sättet,
att det skall kunna väljas som andra
främmande språk och sålunda kunna
läsas redan fr. o. m. årskurs 7 i den
obligatoriska skolan. Betydelsen av
denna principiellt sett mycket viktiga
ändring av det franska språkets ställning
har tyvärr något bortskymts av
diskussionen kring antalet elever som
valde franska vid den begränsade övergången
till grundskolan för årskurs 7
som skedde förra hösten. När det gäller
att reellt ge franskan en med tyskan
jämbördig ställning är naturligtvis
den på sina håll rådande bristen
på kompetenta lärare i ämnet och tyska
språkets tidigare dominans problem,
som det måste ta viss tid att
komma till rätta med. För att motverka
följderna av lärarbristen har i årets
statsverksproposition föreslagits, att
medel under anslaget till den kombinerade
korrespondens- och radioundervisningen
skall kunna användas även
för undervisning i franska. Enligt vad
jag inhämtat, har Sveriges Radio redan
igångsatt förberedelsearbetet för en
radiokurs, vilken kommer att påbörjas
höstterminen 1963. Kursen kommer
att avse klass 7 och utformas som en
stödkurs för lärare, som saknar föreskriven
kompetens i franska. Genom
dessa åtgärder torde lärarfrågan nästa
läsår inte vid någon högstadieskola behöva
utgöra hinder för elevernas tillval
av franska. I syfte att stödja lärarna
pågår också omfattande metodiska
försök rörande den lämpligaste uppläggningen
av franskundervisningen.

Utöver vad jag nu sagt, är den viktigaste
åtgärd, som för närvarande kan

Fredagen den 1 februari 1963 Nr 5

Svar på fråga ang. förstärkning av det franska språkets ställning i dagens skola

vidtagas för att förstärka det franska
språkets ställning, att bland elever och
föräldrar driva en intensiv upplysning
om detta språks betydelse och de möjligheter
att studera det som den nya
skolan erbjuder. En sådan upplysningsverksamhet
kan självfallet räkna på
mitt fulla stöd.

Beträffande franska språkets ställning
på gymnasiet och i fackskolan är det
givetvis svårt att göra något uttalande
innan gymnasieutredningen och fackskoleutredningen
avlämnat sina förslag.
Självfallet kommer dock kursplanen att
utformas så, att studier i franska blir
möjliga för gymnasisterna oberoende
av förkunskaper från grundskola. Gymnasiet
kommer sålunda enligt förslaget
att tillhandahålla även nybörjarkurser
i franska. I fackskoleutredningens
förslag torde franskan komma att återfinnas
inom samtliga fackskolor och
grenar med undantag för den tekniska
fackskolan. Vid genomförandet av de
väntade förslagen rörande dessa båda
skolformer ämnar jag tillse, att franska
språket även i dessa skolformer får den
ställning dess betydelse kräver.

Vidare anförde

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Till det tack som jag
nu framför till statsrådet, vill jag gärna
foga ett konstaterande av att svaret
i sak väl motsvarar de önskemål
och förhoppningar man rimligen kan
ha just nu i denna fråga. På ett par
punkter bär, tycker jag, statsrådet gjort
utfästelser som kan betecknas som ganska
betydelsefulla.

I och för sig skulle jag faktiskt kunna
nöja mig med denna allmänna reflexion,
men jag vill ändå därutöver
tillägga, att för den som — självfallet
oberoende av alla politiska konjunkturer
och bedömningar och värderingar
— har den uppfattningen, att franska
språket i vårt skolsystem haft en
1* —Andra kammarens protokoll 1963. Nr 5

alltför undanskymd och svag ställning,
framstår det som någonting ytterst
glädjande, att en viss omställning i
detta fall uppenbarligen är på väg.

Statsrådet erinrade om den ordning
som gäller för grundskolan med avseende
på språkundervisningen, nu närmast
med avseende på franskans ställning,
och jag kan visst hålla med om
att det här — principiellt — har gjorts
ett viktigt framsteg. Men, som statsrådet
också påpekar — och det var naturligtvis
detta som jag med min fråga
ville särskilt understryka •—• det gäller
framför allt att reellt vidga de ungas
kunskaper i franska språket, och detta
kan uppenbarligen inte ske, såvida eleverna
inte i tillräcklig utsträckning
förstår — eller kan förmås — att välja
just franskan som tillvalsämne. Här
behövs säkert ännu mycket mer av
upplysning -— säg gärna propaganda
— för att ett resultat skall kunna utvinnas
som man kan känna sig tillfredsställd
med. Men ett villkor är naturligtvis
också, att det finns tillräckligt
med kompetenta lärare.

Låt mig så få tillägga, att bedömningen
av ett språks marknadsvärde,
som ju bara är en sida av problemet,
låt vara en väsentlig sådan, självfallet
måste i någon män skifta från tid till
annan. Att kunskaper i franska numera
i affärsvärlden, i näringslivet, bland
tekniker, taxeras utomordentligt högt
är ju på olika sätt omvittnat. Vad behovet
av allmän kulturorientering ställer
för krav på språkundervisningen,
är väl också något som inte behöver
närmare utvecklas.

Till sist ytterligare ett påpekande,
herr talman! Det är, att departementschefen
snarast skall finna det naturligt
att garantera gymnasiet vid Franska
skolan i Stockholm det statsanslag, som
det tyvärr ännu inte kommit i åtnjutande
av.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 5

Fredagen den 1 februari 1963

§ 4

Svar på interpellation och fråga ang. anslag
ur lotterimedelsfonden till kulturfrämjande
åtgärder

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Umeå
bär i en interpellation frågat mig:

1) om jag är i tillfälle att redogöra
för efter vilka grunder medel ur lotterimedelsfonden
utdelas till kulturfrämjande
åtgärder,

2) om jag vill medverka till att musiklivet
i Norrland får ökad anslagstilldelning
av lotterimedel.

Herr Löfroth bär frågat mig, om jag
är i tillfälle att lämna kammaren en
redogörelse för i vilken utsträckning
anslag ur lotterimedelsfonden kan ställas
till förfogande för anordnande av
orkesterturnéer i landsorten.

Då interpellationen och frågan har
samband med varandra, tillåter jag mig
att besvara dem på en gång.

Vad först angår den del av interpellationen
som avser grunderna för medelstilldelning
av lotterimedelsfonden
vill jag erinra om att jag i slutet av år
1960 lämnade en detaljerad redogörelse
för desamma i denna kammare, varför
jag i dag torde kunna vara förhållandevis
kortfattad. I detta sammanhang vill
jag erinra om att lotterimedelsfonden
från och med nästa budgetår hör till
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Lotterimedelsfonden, vars medel fördelas
av Kungl. Maj :t, tillkom efter förslag
av Kungl. Maj :t i prop. nr 24 till
1938 års riksdag. Några särskilda principer
för tilldelningen av bidrag ur
fonden angavs därvid inte utan denna
skulle användas för olika allmännyttiga
ändamål. Med utgångspunkt från de
ändamål, som tidigare fått bidrag ur
behållningen av olika penninglotterier,
har med tiden utvecklat sig en viss
praxis i vad avser formerna för bi -

dragstilldelningen och vilka som kan
komma i fråga som bidragstagare.

Vid bidragsfördelningen, som i huvudsak
sker två gånger om året, skils
på s. k. fasta och tillfälliga ändamål.
Med »fasta ändamål» förstås sådana,
till vilka årligen utgår bidrag ur fonden,
t. ex. olika teaterföretag, de större
symfoniorkestrarna samt ett antal
organisationer på konstbildningens och
musikens område.

Bland de s. k. tillfälliga ändamålen
märks uppförande av museer, inköp
av konst till samlingslokaler samt iordningställande
av teaterscener och utrustning
till sådana m. m. ävensom utgivande
av minnesskrifter, kostnader i
samband med jubileer, goodwillresor,
konsertturnéer m. m. Dessa bidrag är
oftast av engångsnatur och utgår som
regel till kommuner eller organisationer
och ej till enskilda.

Fondmedlen används i allt väsentligt
för de is. k. fasta ändamålen, i
första hand för bestridande av lönekostnader.
Med hänsyn till de kraftiga
lönerörelser som under senare år —•
framför allt år 1962 — ägt rum för de
anställda inom teatrar och orkestrar
har möjligheterna att tillgodose de
tillfälliga ändamålen minskat. Under
budgetåret 1961/62 kunde för tillfälliga
ändamål disponeras omkring 770 000
kronor. För innevarande budgetår har
däremot till sådana ändamål hittills
endast kunnat utgå omkring 270 000
kronor.

En redogörelse för anvisade bidrag
lämnas varje år i den s. k. riksdagsberättelsen.

Vad beträffar lotterimedlens användning
för orkesterturnéer i landsorten
vill jag först erinra om att vissa av de
större orkestrarna inom ramen för de
årliga återkommande anslagen regelbundet
ger konserter på olika platser
utanför hemorten. Medel har också,
som tidigare antytts, anvisats till särskilda
konsertturnéer. Sålunda har under
senare år Sveriges Radio vid ett
par tillfällen erhållit bidrag till såda -

Fredagen den 1 februari 1963 Nr 5

Svar på interpellation och fråga ang. anslag ur lotterimedelsfonden till kulturfrämjande
åtgärder

na turnéer. Vidare har Pionjärteatern
fått bidrag till kostnaderna för turnéer
med seriös musik till sanatorier m. fl.
institutioner.

Om och i vilken utsträckning stöd
till konsertturnéer kan lämnas, måste
— liksom vid annan bidragstilldelning
ur fonden —- bedömas från fall till fall
och med beaktande av den medelstillgång
i fonden som vid tillfället i fråga
föreligger.

Herr Larsson har särskilt frågat, om
jag är villig medverka till att musiklivet
i Norrland får ökad anslagstilldelning
av lotterimedel. Han har därvid
erinrat om att Sveriges Radio fått
avslag på en framställning om 35 000
kronor ur lotterimedelsfonden för att
möjliggöra en turné av radioorkestern
i övre Norrland. De sammanlagda kostnaderna
för turnén beräknades till
75 000 kronor. Jag är medveten om
att musiklivet i Norrland är sämre lottat
än i landet i övrigt och att behov
finns av ett ökat stöd. Med hänsyn till
medelstillgången i lotterimedelsfonden
var det emellertid icke möjligt att bifalla
framställningen. Jag har emellertid
med tillfredsställelse erfarit att
Sveriges Radio det oaktat genomför turnén.
Herr Larssons i interpellationen
uttalade förmodan, att Sveriges Radio
självklart ej kan bekosta särskild turnéverksamhet,
delas således icke av radioföretaget.
För egen del vill jag —
i anslutning till vad jag tidigare sagt
om musikbehovet i Norrland — tilllägga,
att det väsentliga måste vara att
turnén blir av och icke vem som bekostar
den.

Jag vill slutligen erinra om att musikbehovet
i Norrland beaktats i det
förslag som konsertbyråutredningen i
december 1962 lagt fram för chefen
för ecklesiastikdepartementet. Utredningen
föreslår nämligen, att det under
budgetåret 1963/64 försöksvis skall anordnas
en rikskonsertverksamhet i fyra
län, nämligen Norrbottens, Malmö -

hus, Jönköpings och Östergötlands län.
Remissbehandlingen av förslaget har
ännu icke avslutats.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag ber först att få rikta
ett tack till statsrådet för det snabba
svaret. Jag är mycket tacksam för att
min interpellation kunnat besvaras medan
frågan är aktuell.

Jag ber också att på herr Löfroths
vägnar få tacka statsrådet för svaret
på dennes fråga. Herr Löfroth är tyvärr
på grund av sjukdom förhindrad
att själv frambära sitt tack.

Som framgår av svaret har det utbildats
en viss praxis i vad avser formerna
för utdelning från lotterimedelsfonden.
Den praxis som tillämpats har
möjliggjort för Sveriges Radio att erhålla
bidrag till en del turnéer.

Jag förstår mycket väl att det måste
tagas hänsyn till medelstillgången, och
då Sveriges Radio begärde sitt anslag
var tillgången sådan, att det inte fanns
möjligheter att bifalla framställningen.
Det måste innebära, att för tillfälliga
ändamål redan disponerats tillgängliga
medel i fonden fram till nästa budgetår.

Medlen för tillfälliga ändamål har
enligt statsrådets svar minskat med
500 000 kronor mellan de två senaste
budgetåren. Utrymmet är därför synnerligen
knappt. Det är beklagligt att
ett sådant förhållande uppstått. Man
ställer sig frågan, om inte något borde
ha gjorts för att förbättra förhållandet,
så att detta kulturanslag för tillfälliga
ändamål åtminstone kunnat få samma
storlek som tidigare.

Jag noterar med tillfredsställelse
statsrådets uttalande, att han är medveten
om att musiklivet i Norrland är
siimre lottat än vad som gäller för landet
i övrigt och att behov föreligger
för ett ökat stöd. Detta får jag väl taga

Nr 5

Fredagen den 1 februari 19G3

Svar på interpellation och fråga ang. anslag ur lotterimedelsfonden till kulturfräm jande

åtgärder

som ett positivt svar på min fråga
nummer två. Om statsrådet vidtagit några
åtgärder för att förbättra förhållandet,
när han är medveten om att detta
är otillfredsställande, skulle det givetvis
ha uppskattats ännu mer.

Statsrådet uttalar sin tillfredsställelse
över att den av Sveriges Radio planerade
turnén kommer till stånd, oaktat
att lotterimedel ej kunnat ställas till
förfogande. Jag delar helt denna tillfredsställelse
och kan nämna att denna
sak uppskattas mycket av befolkningen
i de orter, där turnén skall
konsertera. Det lokala intresset är mycket
stort i de norrlandslän, där konserterna
skall hållas. Jag kan i det
sammanhanget nämna, att Lycksele
stad nu är beredd att satsa 5 000 kronor
extra för att göra vissa utbyggnader
för att kunna ta emot turnén.
Det säger en hel del om det intresse
som lokalt visas för denna turné. Det
är för övrigt fem år sedan en sådan
gästade Norrland.

Det kan inte vara riktigt, att Sveriges
Radio skall använda sina medel
för turnéverksamhet, då dess anslag
är avsedda för att göra radioprogram
och distribuera dessa. Kostnaderna för
den planerade turnén måste därför på
något sätt medföra en inskränkning i
Sveriges Radios övriga verksamhet.
Att, som i detta fall, Sveriges Radio
visar tillmötesgående mot musikvännerna
i Norrland får inte tas till intäkt
för att musiklivet skall betalas av
licensmedel. Det är faktiskt lotterimedlen
som i första hand borde disponeras
härför. Men då sådana inte finns
är det bara bra att Sveriges Radio i
detta fall själv kunnat lösa frågan.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka statsrådet för svaret.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara begagna
tillfället att rätta till vad jag tror skulle

kunna bli ett missförstånd. I mitt svar
till interpellanten har jag angivit att det
föregående år stod ett belopp till förfogande
för tillfälliga ändamål, som med
500 000 kronor översteg det belopp som
hittills under innevarande budgetår utlämnats
för dessa tillfälliga ändamål.
Därav får emellertid inte dras den slutsatsen,
att det under återstående delen
av innevarande budgetår inte alls skulle
kunna utgå medel för tillfälliga ändamål.
Hela behållningen för innevarande
budgetår i lotterimedelsfonden är
inte förbrukad, men vi har på detta område
att emotse ytterligare medelsanspråk
för de fasta ändamålen, och i dagens
läge vågar jag därför inte tömma
allä de marginaler som kan finnas.

Slutligen skulle jag, hem talman, vilja
beröra ännu eu sak. De principer som
bör vara gällande för finansieringen av
radioorkesterns turnéverksamhet kan
givetvis diskuteras — det skall jag ge
interpellanten rätt i. Men Sveriges Radio
hade i sin ansökan denna gång liksom
i ett tidigare sammanhang då ett
mindre bidrag utgått förutsatt att här
ifrågavarande verksamhet inte i sin helhet
skulle finansieras med lotterimedel.
Det fanns därför knappast någon anledning
vare sig för mig eller för handelsdepartementet
att inta någon annan
ståndpunkt.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag är glad över att
handelsministern gjorde ett förtydligande
på denna punkt. Mitt antagande
att samtliga medel i lotterimedelsfonden
för innevarande budgetår tagits i
anspråk var alltså felaktigt. Statsrådet
säger bär att det kan finnas utrymme
för ytterligare bidrag när det gäller ändamål
avsedda att befrämjas genom lotterimedelsfonden.

Efter denna upplysning förvånar det
mig nog ändå, att de tidigare nämnda
35 000 kronorna inte kunde ställas till
Sveriges Radios förfogande. Jag förstår

Fredagen den 1 februari 1963

Nr 5

Svar på interpellation och fråga ang.
åt arbetslösa i övre Norrland, m. m.

att summan med hänsyn till de många
medelsbehoven i och för sig naturligtvis
inte har någon större praktisk betydelse,
men norrlänningarna torde ha
uppfattat avslaget som en negativ gest.
Jag tror inte att det är fråga om något
sådant utan att det snarare är så
som statsrådet här säger, att Sveriges
Radio ändå skulle ha genomfört denna
sak. Det är uppenbart att Sveriges Radios
tanke varit att turnén skulle genomföras
oavsett om bidrag utginge ur
lotterimedelsfonden eller inte. Det hade
emellertid varit lyckligare, om Sveriges
Radios framställning hade kunnat
bifallas, då det här rör sig om ett
mindre belopp och då avslaget blivit föremål
för stor uppmärksamhet i pressen
och en viss reaktion förmärkts
bland de berörda i Norrland. Men när
medel inte har funnits tillgängliga vid
det aktuella tillfället, var det naturligtvis
inte något att göra åt saken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation och fråga ang.
principerna för beredande av sysselsättning
åt arbetslösa i övre Norrland, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Boman har frågat,
om jag vill lämna kammaren en redogörelse
för vilka planer arbetsmarknadsstyrelsen
har i fråga om förflyttning
av arbetskraft från Norrbottens
län till beredskapsarbeten i södra och
mellersta Sverige.

Vidare har herr Lassinantti frågat,
om arbetsmarknadsmyndigheterna godtagit
eu princip, som innebär att arbetslösa
från övre Norrland i en annan omfattning
än tidigare placeras i vägarbeten
i mellersta och södra Sverige.
Om så är fallet frågar han om jag vill
redovisa dess konkreta innebörd för

principerna för beredande av sysselsättning

riksdagen. Han frågar också, om riksdagens
uttalanden om Graddisvägen och
vägbyggandet i Tornedalen ännu kunnat
beaktas av arbetsmarknadsmyndigheterna.

Då de av fru Boman och herr Lassinantti
ställda frågorna till stora delar
är av samma innebörd har jag funnit
det lämpligt att besvara dem i ett sammanhang.

Den 15 januari 1963 sysselsattes ca
9 400 personer vid beredskapsarbeten.
För ca 1 800 man eller för 20 procent
av samtliga hade särskilda förläggningar
behövt anordnas. De flesta bodde
alltså i sina hem. 2 100 av de 9 400 beredskapsarbetarna
fanns i Norrbottens
län och av dem bodde inte fullt 300 eller
ca 15 procent i förläggning. Ett 50-tal man från Norrbotten var placerade
i annat län.

Placering i beredskapsarbete utanför
den arbetslöses hemlän har praktiserats
under många år. Under senare år
har det varit vanligt att 200—300 platser
vid statliga beredskapsarbeten ställts
till förfogande åt arbetslösa från andra
län än det där arbetet utförts. För närvarande
är siffran omkring 300. Anledningen
härtill har varit, att det inom
vissa län funnits arbetsobjekt med hög
angelägenhetsgrad men som har krävt
mer arbetskraft än vad som erfordrats
för att täcka det för länet aktuella behovet
av kompletterande sysselsättning.
I stället för att välja ett mindre arbete
med lägre angelägenhetsgrad har då en
del platser ställts till förfogande för arbetslösa
från andra län.

Det är nu aktuellt att starta tre arbetsplatser
i Östergötlands, Kronobergs
och Västmanlands län med en sammanlagd
arbetsstyrka på högst 135 personer.
Dessa arbeten är under förberedelse
och kan beräknas bli igångsatta i dagarna.
Det övervägande antalet platser
skall disponeras för arbetslösa från andra
län.

Arbetsmarknadsstyrelsen har ännu

Nr 5

Fredagen den 1 februari 1963

Svar på interpellation och fråga ang. principerna för beredande av sysselsättning

åt arbetslösa i övre Norrland, m. m.

inte tagit slutlig ställning till vilka län
som kommer att kunna påräkna platser
vid de aktuella arbetena. Med hänsyn
till antalet arbetslösa inom de olika länen
får förutsättas, att flertalet platser
kommer att erbjudas arbetare från länen
i Norrland. Några planer på att under
innevarande vinter starta ytterligare
beredskapsarbeten i södra Sverige
för norrländsk arbetskraft föreligger
inte.

Den redogörelse som jag nu har lämnat
avser beredskapsarbetena under innevarande
budgetår. Vad gäller nästa
budgetår vill jag erinra om att beredskapsarbetenas
lokalisering behandlas i
sjätte och elfte huvudtitlarna i årets
statsverksproposition. Kamrarna får sålunda
sedermera under riksdagen tillfälle
att överväga den saken efter behandlingen
i vederbörande utskott.

I fråga om den s. k. Graddisvägen
kan nämnas, att en etapp omfattande ca
16,5 km påbörjades såsom beredskapsarbete
i december 1958. Arbetet färdigställdes
på hösten 1962. I oktober 1962
påbörjades ytterligare en etapp som beredskapsarbete.
Den omfattar ca 20,8
km. För dagen sysselsättes i detta vägarbete
54 man. Projekteringsarbetet pågår
dels för en återstående del av sträckan
Arjeplog—Sädvaluspe och dels för
en sträcka mellan Sädvaluspe och riksgränsen.
Planerna beräknas kunna fastställas
sommaren 1963.

Beträffande vägbyggandet i Tornedalen
må på grundval av uppgifter från
arbetsmarknadsstyrelsen anföras, att alla
objekt, som varit så förberedda att de
kunnat påbörjas under innevarande säsong,
också har blivit igångsatta. Även
för skogsbilvägarnas del gäller att alla
färdigprojekterade arbeten har påbörjats.
Fn ökning av byggandet av skogsb
il vägar har strandat på vissa brister
i planeringen, framför allt inom det enskilda
skogsbruket.

Vidare anförde:

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.
Jag satte också stort värde på att jag
fick del av det i så god tid. Statsrådet
har givit ett utförligt svar till oss båda;
även jag har blivit inrymd i det,
fastän jag bara framställde en enkel
fråga.

En sak som jag alldeles särskilt gläder
mig åt i det givna svaret är att man
nu inte längre behöver misstänka, att
arbetsmarknadsstyrelsen eller regeringen
fattat något slags principbeslut som
skulle innebära att ledig arbetskraft
skulle behöva flyttas från Norrbotten
till beredskapsarbeten i andra län. Det
var nämligen misstanken att något sådant
skulle ligga bakom de uppgifter,
som plötsligt kastades ut under julhelgen,
som gjorde människorna i Norrbotten
oroliga. Jag bor själv i en trakt
som är mycket känslig för sådana resonemang.
Flertalet människor där är
småbrukare som i regel måste ut i annat
förvärvsarbete — ofta beredskapsarbete
— för att kunna öka den inkomst
som familjen är beroende av. De
är naturligtvis fästa vid sina små brukningsdelar
och sina hem. Det som oroade
människorna däruppe var misstanken,
att de för att få ett arbete måste
lämna sin bygd och sina hem och ge
sig i väg till annan ort. Den oron anser
jag att statsrådet nu befriat oss från,
och det är jag glad för: det ligger inget
principtänkande bakom detta, utan det
är en beredskapsåtgärd i vanlig ordning.

En annan sak som jag fäste mig vid
var att de projekterade arbetena, som
man var rädd för att man skulle bli
skickad till tvångsmässigt, ju kommer
att få en mycket liten omfattning. Arbetsstyrkan
skulle bestå av högst 135
personer. Därtill kommer också att
myndigheterna ännu inte tagit ställning
till frågan om åt vilka län dessa arbets -

Nr 5

Fredagen den 1 februari 1963

Svar på interpellation och fråga ang. principerna för beredande av sysselsättning

åt arbetslösa i övre Norrland, m. m.

uppgifter skall utbjudas. Därför tror jaginte
att vi behöver hysa någon oro för
den saken.

Vi har ju under de senare åren fått
vänja oss vid omflyttningar. Många
unga flyttar ut från Norrbotten. Det kan
vi bara beklaga. Vi skulle ha varit gladare
om dessa ungdomar kunnat stanna
hemma, men det har inte blivit möjligt.
Vi har fått lämna ifrån oss cirka
2 000 människor i arbetsföra åldrar varje
år. I det nu aktuella fallet skulle det
kanske i större utsträckning komma att
röra sig om äldre människor och människor
som är knutna till sina småbruk.
Vi hoppas dock att utflyttningen inte
skall få större omfattning än hittills och
att det skall visa sig möjligt att skapa
arbetstillfällen också i Norrbotten.

Vad beträffar beredskapsarbeten har
vi gott om tillfällen, t. ex. vägbyggen,
skogsröjningar o. s. v. Man kan säga
att vi har fått mera pengar än någon
annan landsända för att bygga vägar
och att det har byggts ofantligt mycket
vägar i övre Norrland under senare
år. Det är alldeles riktigt, och det
har vi tacksamt noterat. Men det kanske
beror på att vi så länge har saknat
ett tillräckligt vittomfattande vägnät.
Skall företagsamheten över huvud taget
vara lönsam i Norrbotten, måste det ännu
mycket mera vägar till för att man
skall kunna få fram råvaror av olika
slag på billigaste sätt och skapa förädling&platser
för dem. Ännu återstår
mycket att göra. Både skogsvårdsstyrelsen
och arbetsmarknadsorganen vet att
det hos oss finns många tillfällen till beredskapsarbete.
I det sammanhanget
skulle jag vilja ställa en fråga till statsrådet.

Kalix kommun vill sätta i gång med
bygget av den nya elevförläggningen på
Johannesberg. Senast i dag har jag varit
i kontakt med rektorn, som undrar
vad det är som gör att ingenting sker.
Skulle inte Kalix kommun kunna få det
arbetet som beredskapsarbete just nu

när det finns gott om arbetskraft? Tillfällen
finns alltså, och arbetskraft har
vi. Vi hoppas varmt att ännu flera arbetstillfällen
skall kunna skapas, så att
folket även i Norrbotten skall få känna
tryggheten av att få arbeta hemma.

Jag vill till sist anföra några ord ur
statsverkspropositionen. Jag har uppmärksammat
att finansministern när
han resonerar om vad man kan göra
för att driva en aktiv arbetsmarknadspolitik
i antiinflatorisk riktning talar
just om de saker som är berörda i det
nu lämnade svaret, nämligen omskolningsverksamhet
och omflyttning av
arbetskraft. Finansministern framhåller
där, att det även kan bli fråga om
särskilda åtgärder för arbetsanskaffning
på områden där existerande arbetskraftsöverskott
inte på annat sätt
kan utnyttjas. Jag hoppas innerligt att
detta kommer att förverkligas.

Än en gång tack för svaret, herr statsråd! Herr

LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation — ett svar som är
klarläggande i flera avseenden. Min
interpellation var inte motiverad av
den skräck, som fortfarande kvarlever
i övre Norrland som minne av 1920-talets och de första åren av 1930-talets
arbetslöshetspolitik, utan den var betingad
av en önskan att i en ömtålig
fråga få ett auktoritativt uttalande om
vad vi har att vänta beträffande den
framtida utvecklingen. Jag är på denna
punkt fullt till freds med herr statsrådets
svar, och jag skulle kunna nöja
mig med ett tack. Emellertid rör denna
fråga ett stort problemkomplex, vilket
jag anser mig böra kommentera i några
hänseenden.

Min första fråga gällde, om arbetsmarknadsmyndigheterna
genom en intensifierad
utflyttningspolitik överväg -

Nr 5

Fredagen den 1 februari 1963

Svar på interpellation och fråga ang. principerna för beredande av sysselsättning''

åt arbetslösa i övre Norrland, m. m.

de att ge arbetsmarknadspolitiken i
övre Norrland en helt ny inriktning.

Av det svar som socialministern lämnat
drar jag den slutsatsen, att så inte
kommer att bli fallet. De tre aktuella
vägarbetena i Östergötlands, Kronobergs
och Västmanlands län, där man
ämnar placera arbetslösa från flera
andra län, kan ju inte bilda något sakligt
underlag för en ny arbetslöshetspolitik
i övre Norrland, vilket jag noterar
med tillfredsställelse. Situationen
får en än mer nyanserad bild för övre
Norrlands vidkommande av det faktum,
att det enligt uppgifter som jag
erhållit under hand finns ledig arbetskraft
i åtminstone ett par av de län som
nämnts här.

De som sysselsätts i beredskapsarbete
på våra vägar i översta Norrland
är i många fall sådana arbetare, som
det är nästan omöjligt att flytta söderut.
Det är fråga om relativt gamla människor,
många är utslitna skogsarbetare
med skadade ryggar och andra är
övertaliga på grund av rationaliseringar
i skogsbruket. Deras familjeförhållanden
gör dem starkt bundna till hemorten,
där de bör kunna sysselsättas i
för näringslivet livsviktiga vägföretag
och andra arbeten.

För den som till äventyrs tror på
talet om att norrlänningen inte flyttar
på sig —- det finns en sådan oupplyst
opinion, inte i Kungl. Maj :ts kansli
men tyvärr på andra håll, även här i
huvudstaden — vill jag låta siffrorna
tala en stund.

Under de senaste 30 åren har ungefär
170 000 flyttat ut från norrlandslänen
för att söka arbete och utkomst
på andra håll i vårt land. Det är en
folkförflyttning av en storleksordning
som påminner om folkförflyttningen
från Karelska näset.

Från mitt hemlän, Norrbottens län,
flyttar i runt tal 2 000 människor varje
år till Syd- och Mellansverige för
att undkomma arbetslösheten hemma

och för att driva upp produktionen
på den nya hemorten. Omkring 90 procent
av de utflyttade är under 35 år.
Norrbottningarna har inom sitt landsting
med stora ekonomiska uppoffringar
byggt upp ett yrkesskolväsende,
som söker sin like i landet, för att ge
ungdomen utbildning för en produktiv
insats senare — i många fall i en annan
landsända. Vi begär naturligtvis
inte tack för vad vi gjort och gör på
denna punkt, men nog bör vi bli förstådda
åtminstone på denna punkt
även av redaktioner under sydligare
luftstreck.

Nå, det är väl bra att folk får arbete
och kommer undan från arbetslösheten?
Ja, självfallet är det bra, men när
områden med den högsta nativiteten
i riket börjar redovisa folkminskning
år efter år, finns det plats för både
frågetecken och eftertanke. Den utflyttande
ungdomen tar med sig nativiteten.
Åldringarna blir kvar, men bara
någon tid. Bygden förvandlas sedan
till renbetesland. På vilken sikt bär
man rätt att ställa detta horoskop? År
15 år mer realistiskt i detta sammanhang
än 50 år?

Hur blir situationen sedan, t. ex. i
Norrbotten, där vi bär vissa möjligheter
att öka gruvbrytningen och där
vi redan nu svarar för 85—90 procent
av järnmalmsexporten, där vi har 17
procent av landets skogstillgångar och
följaktligen trots alla rationaliseringar
även i framtiden måste ha arbetskraft
i skogen, där vi har hälften av Sveriges
outbyggda vattenkraft, där vi har
3,5 procent av folkmängden i riket men
15—25 procent av landets arbetslösa?

Vi måste ha kvar människor i övre
Norrland, om vi inte skall upphöra
att bryta malm, sälja våra skogsprodukter
eller bruka elektrisk energi.
Jag tror nämligen inte på möjligheten
att fylla ett framtida behov av t. ex.
skogsarbetare i övre Norrland från
Syd- och Mellansverige.

Fredagen den 1 februari 1963

Nr 5

Svar på interpellation och fråga ang. principerna för beredande av sysselsättning

åt arbetslösa i övre Norrland, m. m.

Herr talman, det är inte min mening
att här i dag föregripa den debatt
om vår allmänna lokaliseringspolitik,
som vi inom en nära framtid
kommer att få i anslutning till lokaliiseringsutredningens
förslag. Men jag
har ansett mig böra redovisa en del
fakta, som belyser det berättigade i
myndigheternas åtgärder att öka sysselsättningen
i övre Norrland.

År 1961 uttalade riksdagen vid behandling
av sjätte huvudtiteln, att beredskapsarbetena
utgjorde ett värdefullt
komplement till de ordinarie väginvesteringarna.
Statsutskottet hade redan
då kommit till den uppfattningen,
att kritiken mot beredskapsarbetena
hade föga berättigande. Efter en förhållandevis
grundlig, visserligen lekmannamässig
undersökning av vägföretagen
i mitt hemlän skulle jag vilja
påstå, att de vägarbeten, som utförs
som beredskapsarbeten, är lika ekonomiskt
motiverade och lika väl planlagda
som de företag, som ingår i de
ordinarie investeringarna. En del kritiker
har sökt skjuta in sig på vägarbetena
i Norrland, men den kritiken
har inte varit sakligt motiverad.

Vad sedan beträffar omfattningen av
beredskapsarbetena på vägarna i de
olika länen vill jag erinra om riksdagens
uttalande 1958 — jag citerar statsutskottets
utlåtande nr 6 vid detta års
riksdag: »Utskottet vill i anledning

härav framhålla, att en klar gräns bör
dragas mellan den ordinarie investeringsverksamheten
och de med medel
från beredskapsanslag bedrivna arbetena.
De senare hör sålunda enligt utskottets
uppfattning läggas helt utanför
den förstnämnda verksamheten».
Så långt statsutskottet, som till slut
konstaterade, att anslaget till beredskapsarbeten
bör utnyttjas utan förfång
för det ordinarie vägbyggandet.

Det är denna princip man uppenbarligen
sökt tillämpa i åtminstone Norrbottens
län.

Enligt min uppfattning har arbetsmarknadsstyrelsen
i fråga om beredskapsarbetena
på vägarna inte gjort annat
än lojalt efterkommit riksdagens
vilja. Vi är väl alla eniga på denna
punkt.

I något sammanhang har man på sistone
sökt mobilisera »Vägplan för Sverige»
uppenbarligen som en broms på
arbetsmarknadsstyrelsen. Häremot skulle
jag vilja erinra vad kommunikationsministern
anförde i uttalande till
1959 års riksdag i samband med att
vägplanen underställdes riksdagen. Jag
citerar: »Delegationen för vägplanen
har skilt mellan ett riksvägsnät, vartill
konkret förslag framlagts, och ett sekundärt
länsvägsnät, för vars upprustning
endast principerna uppdragits.»

Dessa principer för länsvägnätet kan
väl inte i dag plötsligt upphöjas till
allomgiltigt detaljprogram. Man måste
väl gå vidare till flerårsplanerna för
vägväsendet och den fortlöpande planläggning,
som myndigheterna i övrigt
ålagts genom uttalanden av regering
och riksdag. Vid vägplanens behandling
uttalade ju riksdagen, att riksdagens
anslutning till vägplanens principer
inte innebar ett ståndpunktstagande
vare sig till investeringsramen
eller till den takt, varmed planens principer
skulle omsättas till verklighet.

Att man mot denna bakgrund gjort
lokala planer står i god samklang med
statsmakternas uttalanden. I Norrbottens
län upprättades en tioårsplan,
»Vägplan för Norrbotten», och den överlämnades
också till Kungl. Maj:t. Denna
vägplan förutsatte, att 6 300 km
skogsbilvägar skulle utföras och dessutom
skulle en genomgripande upprustning
av vissa länsvägar — de s. k. sektorsvägarna
— genomföras. Programmet
omfattade även utbyggnad av broar
för tung trafik. Inom skogsbruket har
man i betydande grad övergått från
bäckflottning till biltransporter av
virke.

2*—Andra kammarens protokoll 1963. Nr 5

Nr 5

Fredagen den 1 februari 1963

Svar på interpellation och fråga ang. principerna för beredande av sysselsättning

åt arbetslösa i övre Norrland, m. m.

Tack vare beredskapsarbetena har
vägplanen för Norrbotten kunnat genomföras
beträffande sektorsvägar och
andra allmänna vägar. Skogsbilvägnätet
släpar efter i betydande mån, vilket
visar, att vi har god tillgång på
ekonomiskt välmotiverade beredskapsarbeten,
om bara projekteringarna genomförs
med kraft.

Under gårdagens sysselsättningskonferens
i Arvidsjaur påvisade professor
Sundberg, att Norrbottens län hade 2,2
längdmeter skogsbilväg per har produktiv
skogsmark. För Västernorrlands
län var motsvarande siffra 5,4 meter,
för Dälarna/Värmland 6,5 meter och
för Mellan- och Sydsverige i övrigt
14,1 meter.

Om man tar hänsyn till bonitet och
övriga avkastningsförhållanden och gör
en härav betingad omräkning, så skulle
Norrbottens län behöva ha 4 längdmeter
väg per bär för att komma i paritet
med Västernorrlands län, 4,4 meter
— alltså en ökning med 100 procent
•—■ för att bli jämställd med Dalarna/Värmland
och 8,3 meter, vilket
innebär närapå en fyrdubbling, för att
komma ifatt Mellan- och Sydsverige.

Professor Sundberg konstaterade, att
Norrbotten bär ett alltför glest vägnät
i skogarna. Därigenom bär, menade han,
det svenska folkhushållet förlorat mycket
pengar.

Som avslutning på den första frågeställningen
vill jag konstatera, att förutom
vägar finns det skogsvårdande
åtgärder och andra ekonomiskt välgrundade
företag som kan komma till
utförande för att sysselsättningen iskall
stimuleras i bygder, där rationaliseringar
i näringslivet och en vågdal i
konjunkturen friställer arbetskraft. Vi
förstår att även andra områden i landet
behöver vägar, eftersom kommunikationerna
är lika viktiga som industriföretagen,
ja, kanske avgörande
för att råvaran skall komma till industrien.
Är det kanske ett uttryck för

en bristande eller obefintlig planering,
att vägbyggena inte kunnat få arbetskraft
i konkurrens med industrien?

Jag riktar emellertid inte kritik mot
någon på denna punkt utan förhållandet
får tas till intäkt för hur välkommet
lokaliseringsutredningens betänkande
är när det en gång kommer.

Mina frågor beträffande Graddisvägen
och vägarna i Tornedalen är motiverade
av att där finns stora, också
ekonomiskt välgrundade objekt lämpade
för beredskapsarbete. Graddisvägens
betydelse framgår av att man på
konferensen i Arvidsjaur i går redovisade
en utredning som visade ett båtnadsvärde
av fem miljoner kronor per
år enbart i inkomster av turismen. Till
Norge skulle man kunna leverera minst
6 000 standard virke och 5 000 ledningsstolpar
per år, om denna väg funnes.
I Tornedalen beräknas behovet av
skogsbilvägar enbart i enskilda skogar
till 1 700 km.

Min utförliga kommentar på herr
statsrådets svar har motiverats av min
övertygelse om att inte bara humanitära
utan också samhällsekonomiska
hänsyn motiverar ökade ansträngningar
från arbetsmarknadsmyndigheternas sida
för att öka sysselsättningen i övre
Norrland under den nuvarande konjunkturen.

Den oro, som rykten om utflyttning
av arbetskraft i hittills okänd omfattning
åstadkommit inte bara bland arbetare
med osäkra anställningsförhållanden
utan också bland kommunalmän,
bör ha skingrats genom herr
statsrådets svar, för vilket jag också
vill tacka herr socialministern.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Efter herr Lassinanttis
ingående redogörelse beträffande dessa
frågor skall jag inskränka mig till att
framföra ytterligare några få synpunkter.
Jag vill gärna säga, att jag i stort

Fredagen den 1 februari 1963

Nr 5

Svar på interpellation och fråga ang. principerna för beredande av sysselsättning

åt arbetslösa i övre Norrland, m. m.

sett instämmer i vad herr Lassinantti
anfört.

Av interpellationssvaret framgår att
i Östergötlands, Kronobergs och Västmanlands
län har planerats tre arbetskraftsförläggningar.
Den arbetskraft
som förlägges där skall utföra vägarbeten.
Det framgår vidare av interpellationssvaret,
att förläggningarna skall
fyllas med arbetskraft som till övervägande
del kommer från andra län.
Det har i olika sammanhang, framför
allt i tidningspressen, framhållits att
det här skulle vara fråga om förflyttning
av arbetskraft från norrlandslänen,
vilket naturligtvis givit anledning
till en del funderingar. Jag vill inte
dölja den oro som i mitt län följde
efter det att frågan blev aktuell. Efter
att ha hört interpellationssvaret tycker
jag, att man inte behöver vara alltför
orolig för vad som kan hända i
framtiden.

Emellertid vill jag framhålla, att det
inte kan anses lämpligt att flytta den
i Norrland överblivna arbetskraften till
södra delarna av landet för att bygga
vägar, detta oavsett om någon del av
Norrland skulle i förhållande till vägplanen
fått så mycket arbete utfört under
de senaste åren, att man där ligger
före vägplanen. Den upprättade
vägplanen är ju i och för sig inte någon
mätare på behovet av vägarna i
området. Även om jag är på det klara
med att det föreligger stora behov av
vägbyggnader i andra delar än Norrland
och att det också kan vara fråga
om mycket brådskande och angelägna
arbetsobjekt, så kan jag försäkra att
lika omfattande och angelägna vägbyggnadsarbeten
finns också i de norrländska
länen. I Västernorrlands län,
som jag naturligtvis bäst känner till,
finns det många stora och omfattande
vägbyggnadsobjekt, som är utomordentligt
angelägna, lag vill endast niimna
Europaväg 75 från Sundsvall och väster
ut genom Medelpad. I Ångerman -

land har vi redan planerade vägprojekt,
som kan sysselsätta flera arbetslösa.
Skulle det bli fråga om att flytta
arbetskraft från omkringliggande områden
till vägprojekt i södra Sverige,
kan ju därför vem som helst bli litet
överraskad över ett sådant förfarande.

Låt mig, herr talman, ytterligare få
understryka angelägenheten av att vägarna
i de områden där skogsindustrien
är i behov av bilburna skogstransporter
i ännu högre grad än hittills
blir föremål för nybyggnader och
förstärkningar. När jag vidrört vägförhållandena
har jag inte tagit hänsyn
till de behov av vägprojekt som finns
på den enskilda sektorn, framför allt
enskilda vägar i skogsbygden. Om jag
på nytt återkommer till Västernorrlands
län och det där föreliggande behovet,
så är det för att få framhålla, att inom
vissa områden har de tidigare mycket
omfattande flottningstransporterna helt
upphört under de senaste åren. De vägar
som finns inom sådana områden
är i behov av omfattande ombyggnader
och förstärkningar. Ja, herr talman,
behoven och omfattningen av vägarbeten
inom norrlandslänen är så påtagliga,
att det inte kan komma i fråga
att den i Norrland ledigblivna arbetskraften
anlitas för vägbyggnadsarbeten
på andra håll.

Herr talman! Jag skulle gärna ha velat
ta upp några synpunkter på befolkningsminskningen
i de berörda norrlandslänen
ävensom lokaliseringsfrågornas
betydelse, men jag skall avstå
för denna gång. Jag vill emellertid
framhålla, såsom jag för några år sedan
gjorde i en debatt om skogsarbetarnas
problem i Norrland, att det i
många fall måste vara förnuftigare att
skapa arbete och flytta arbetstillfällen
till de områden där arbetskraften
finns i stället för att i den omfattning
som nu sker medverka till att flytta
på arbetskraften. Det innebär inte att
jag skulle sakna förståelse för angelä -

Nr 5

Fredagen den 1 februari 1963

Svar på interpellation och fråga ang. principerna för beredande av sysselsättning

åt arbetslösa i övre Norrland, m. m.

genheten av att arbetslösa får arbete,
även om det sker på andra orter. Lokaliseringsfrågan
är emellertid en stor
och svårlöst fråga, men fördenskull
kan den inte lämnas olöst, utan tvärtom
måste det bli statsmakternas sak
att på allvar försöka finna lösningar,
även om det erfordras drastiska åtgärder.
Jag ser fram emot den diskussion
vi kommer att få beträffande lokaliseringspolitiken
över huvud taget,
när utredningen framlagt sitt betänkande.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det interpellationssvar
som jag lämnade avsåg en redogörelse
för beredskapsarbeten under innevarande
år, och jag framhöll att vad gäller
nästa budgetår får vi tillfälle att
diskutera sysselsättningsfrågorna när
sjätte och elfte huvudtitlarna blivit behandlade
av resp. utskott. De inlägg
som följt på mitt svar ger mig emellertid
anledning att något ytterligare kommentera
de utan tvivel väsentliga och
vitala angelägenheter som vi här behandlar.

Det har ju varit mycken diskussion
om rörligheten och de rörlighetsstimulerande
åtgärderna på arbetsmarknaden.
I fråga om arbetskraftens rörlighet
har det vid alla tidigare diskussioner
bär i kammaren rått enighet om att det
är bättre att en person byter bostadsort
och eventuellt också yrke än att han
går utan arbete. Vi har också varit
överens om att samhället bör kompensera
sådana personer för de utgifter
som de har för resor och flyttning av
bohag liksom för kostnader som uppstår
genom att familjen inte omedelbart
kan följa med till den nya bostadsorten.
För dem, som tvingas byta yrke
för att få ett arbete, skall samhället inte
bara ställa till förfogande avgiftsfri utbildning
utan också under utbildnings -

tiden svara för den arbetslöses och
hans familjs försörjning.

När arbetsförmedlingen skaffar någon
ett arbete kan den inte ta hänsyn
till om arbetsplatsen ligger på den ena
eller andra sidan av en länsgräns. Avgörande
för dess bedömning skall, såsom
det heter i arhetsförmedlingskungörelsen,
vara att arbetsgivaren erhåller
bästa möjliga arbetskraft och den
arbetssökande det arbete för vilket han
bäst lämpar sig.

Arbetsmarknadsproblem kan naturligtvis
lösas enbart genom rörlighetsfrämjande
åtgärder. Grundvalen är näringslivets
möjligheter att bereda en lönsam
sysselsättning. Vårt näringsliv kan
emellertid inte fungera på ett tillfredsställande
sätt, om det inte i erforderlig
utsträckning förändras, och även arbetskraften
måste anpassa sig efter dessa
förändringar.

I dagens diskussion har norrlandsfrågorna
helt naturligt stått i förgrunden
för de värderade representanterna för
denna landsända. Låt mig emellertid i
detta sammanhang erinra om den ström
av arbetskraft som under decennier
gått från Syd- och Mellansveriges överbefolkade
jordbruksbygder till skogsindustrierna,
gruvorna och järnvägsbyggena
i norr. Sådana omflyttningar
är nödvändiga i ett framåtskridande
samhälle.

Om vi är överens om vad jag här sagt,
kan vi inte heller utesluta beredskapsarbetena
från den samhälleliga bedömningen.
Man kan inte å ena sidan hävda
att en vägarbetare inom det ordinarie
vägbyggandet måste vara beredd att
flytta dit där arbetena bedrives, och å
andra sidan utan vidare dekretera att,
om vederbörande är beredskapsarbetare,
vägarbetena i stället skall flyttas
dit där han är bosatt, lag tror inte att
någon av dem som deltagit i dagens debatt
är beredd att förorda någonting
sådant.

Givetvis skall förläggningarna, mat -

Fredagen den 1 februari 1963

Nr 5

Svar på interpellation och fråga ang. principerna för beredande av sysselsättning

åt arbetslösa i övre Norrland, m. m.

hållningen och övriga sociala anordningar
vid beredskapsarbetena vara av
tillfredsställande standard. Jag tror mig
också kunna påstå att beredskapsarbetarna
i dessa avseenden erbjuds en
standard som väl motsvarar den som
under liknande omständigheter kommer
arbetarna på den öppna marknaden
till del.

Därmed, herr talman, är jag inne på
frågan om beredskapsarbetenas lokalisering.
För att inte något missförstånd
skall uppstå vill jag understryka, att
vi väl alla är överens om att såsom beredskapsarbeten
skall utväljas arbeten
efter angelägenhetsgrad. Säkerligen är
också beredskapsarbetarna själva mest
till freds med att vara sysselsatta på
det sättet. Finns det arbeten av likartad
angelägenhetsgrad inom arbetslöshetsområdena
som inom andra områden,
ja, då är valet lätt. Om man emellertid
år efter år förlägger omfattande beredskapsarbeten
till en och samma
bygd, får man kanske så småningom
tillgripa mindre angelägna arbeten, vilket
på längre sikt inte kan vara till fördel
vare sig för den enskilde eller ur
samhällsekonomisk synpunkt. Sådana
omständigheter måste beaktas vid lokaliseringen
av beredskapsarbeten.

Jag har, herr talman, velat göra detta
inlägg för att, såsom jag sade tidigare,
inga missförstånd skall uppstå efter
denna debatt, som vi väl får tillbaka
under vårens lopp. Det svar som jag
här avgivit innehåller en redovisning
för vad som är aktuellt under innevarande
budgetår.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet för att ansluta mig till den uppfattning
som socialministern gjorde sig
till tolk för när han talade om att för
Norrlands del måste det även ifrågakomma
en rörlighet av arbetskraft i
motsatt riktning. Jag tror också att det

är alldeles nödvändigt att man där
hämtar fackmän söderifrån för att i
områden med en smal bas för näringslivet
söka åstadkomma en breddning av
denna. Det behöver alltså inte råda någon
oenighet på denna punkt. När det
gäller exempelvis järnvägsbyggnadsepoken
i Norrland, som statsrådet erinrade
om, bär sörlänningarna gjort en stor
och av alla respekterad insats.

Jag har velat framhålla detta, så att
inte debatten skall efterlämna en smak
av någon norrländsk vilja att isolera
bygden. Å andra sidan är de siffror,
som här redovisats, fullt tillräckliga
för att belysa att det verkligen har skett
en stor avflyttning från Norrland. En
synpunkt som jag var angelägen att vi
skulle få in i denna debatt var den, att
det är ungdomarna som i första hand
flyttar. Det är de gamla som blir kvar.
Om de så att säga utrationaliseras från
skogen i 50—60-årsåldern, blir det mycket
besvärligt att flytta dem. Det var
närmast dessa jag hade i åtanke, när
jag formulerade vissa satser i mitt tack
till herr statsrådet. Jag är övertygad
om att arbetsmarknadsstyrelsens ledning
bär sinnet öppet för de humanitära
synpunkterna när dessa frågor
skall avgöras.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord. Jag förstår mycket väl den oro
som har kommit till uttryck i övre Norrland
och som har funnits också på andra
håll, när fråga uppkommit om förflyttning
av arbetskraft till vägarbeten
söderut i landet. Det är givetvis riktigt
som socialministern säger, att man inte
kan undgå att flytta arbetskraft, om
man som utgångspunkt har att det gäller
att först se till att den som behöver
arbete också skall få det — något som
vi alla är överens om. Men även om jag
inte i detta sammanhang har anledning
att komma med kritik, tror jag det finns

Nr 5

Fredagen den 1 februari 1963

Svar pa interpellation och fråga ang. principerna för beredande av sysselsättning

åt arbetslösa i övre Norrland, m. in

anledning att understryka, att man inte
till beredskapsarbeten långt från
hembygden skall dra människor som av
åldersskäl eller liknande omständigheter
helst bör beredas sysselsättning i sin
hemort, därest av samhällsekonomiska,
sociala eller liknande skäl betingade förnuftiga
investeringar kan göras i hembygden.
Från den synpunkten tror jag
— och detta är ingen kritik mot socialministern
— att man i den politiska debatten
på sina håll ibland kanske borde
vara mindre kritisk mot beredskapsarbeten
än man är. Man kan nog aldrig
komma ifrån dem just från dessa
synpunkter som jag velat antyda.

Socialministern sade också att debatten
hade kommit att handla om de rörlighetsstimulerande
åtgärderna över huvud
taget. Jag skall inte dra upp en diskussion
här. Den frågan har jag vid
flera tillfällen haft möjlighet att diskutera
i kammaren. Nog måste det ändå
från vårt håll också vid detta tillfälle
sägas klart och bestämt ifrån att
vi har den uppfattningen, att de åtgärder,
som statsmakterna i detta konjunkturläge
vidtar för att stimulera sysselsättningen,
i högre grad skulle behöva
inriktas på att skapa arbetstillfällen där
människor bor och där alltså bostäder,
.skolor och annat inte kräver kolossala
investeringar från stat och kommun.
Därmed skulle man kanske behöva satsa
mindre just på att flytta arbetskraft
— ofta till orter där människor redan
står i bostadskön.

Jag skall nöja mig med detta. Vi får
tillfälle att återkomma till diskussion
om lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiken.

Det är naturligtvis riktigt som socialministern
säger, att i ett samhälle med
en snabb dynamisk utveckling och
strukturella förändringar kan människor
behöva flyttas och även behöva få
hjälp med denna flyttning. Socialministern
nämnde flyttningen uppåt till Norrland
en gång i tiden, men vi kommer

nog inte ifrån att det kanske inte är
helt jämförbart med det problem vi bär
i dag och som faktiskt innebär att samhällsutvecklingen
hotar att avfolka stora
delar av landet. Det är det som är det
allvarliga problemet och som gör att
man måste ta upp denna fråga med helt
annan kraft än tidigare.

Jag tillhör dem som hyser förhoppningar
om att den lokaliseringsutredning,
som om några månader skall avlämna
sitt betänkande, verkligen åstadkommer
något påtagligt och positivt.
Vad vi behöver nu efter tjugo års diskussioner
om lokaliseringspolitiken och
dess principer är att få mera konkreta
åtgärder, ett mera konkret program och
insatser innan den dagen, då man från
många håll kommer att på alla dessa
propåer svara: Nu bär redan avfolkningen
gått så långt, att det är för sent.
Den farhågan, herr talman, vill jag också
notera till dagens protokoll.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag har i mitt tidigare
inlägg — liksom jag gjort en gång förut
— uttryckt den meningen, att man
borde eftersträva att flytta arbetstillfällen
till eller ordna arbetstillfällen i
de områden där man bär arbetslöshet.
Jag är alldeles övertygad om att man
har tillräckligt med vägarbeten i de
norrländska länen för att i mycket stor
utsträckning sysselsätta de arbetslösa.
Jag förstår farhågorna för att det kan
bli en så att säga kontinuerlig verksamhet,
som blir svår att bryta, om man
alltför länge, år efter år, sysselsätter en
viss grupp av arbetare i ett reservarbete
av samma slag.

Jag medger att detta är ett svårt problem,
men jag upprepar att jag anser
det orimligt att flytta arbetslösa från
Norrland till södra Sverige för att bygga
vägar där. Det finns ingen förståelse
för det vare sig i södra, mellersta
eller norra Norrland, eftersom behovet

Fredagen den 1 februari 19G3

Nr 5

av vägar där uppe, det vågar jag påstå,
är större än i någon annan del av landet.
Man kan möjligen flytta arbetskraften
inom Norrland, även om den sysselsattes
med vägarbete.

Härmed var överläggningen slutad.

§ G

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 24, med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.

§ 7

Föredrogs den av herr Johansson i
Norrköping vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet angående lokaliseringen
av Aktiebolaget Tipstjänst och
Svenska penninglotteriet aktiebolag.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Gustavsson i
Alvesta vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående indragningen
av arrendegårdar under domänverket.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Hermansson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
hans excellens herr statsministern i anledning
av sammanbrottet av förhandlingarna
mellan Storbritannien och
EEC.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. gymnasieutredningens
arbete, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HECKSCHER (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt årets riksdagsberättelse
beräknas arbetet inom gymnasieutredningen
fortgå under år 1963. I
ett uttalande, som publicerats i Tidning
för Sveriges läroverk i oktober
1962, har utredningen å andra sidan
förklarat sig räkna med att det nya
gymnasiet skall kunna träda i verksamhet
fr. o. m. läsåret 1965/66. Med hänsyn
till den förberedelsetid, som ovillkorligen
erfordras, måste detta förutsätta att
beslut av riksdagen i ärendet fattas våren
1964. Det vill således förefalla som
om betydande tidsnöd skulle kunna
uppstå i slutskedet.

Frågan om det nya gymnasiets utformning
väcker intresse i vida kretsar,
så mycket mera som tillströmningen
till gymnasierna snabbt ökar och kan
väntas öka än hastigare i framtiden.
Levnadsstandarden i landet fortsätter
att stiga, och allt flera föräldrar blir intresserade
av att låta sina barn få en
högre utbildning. Realskolornas utveckling
under 1950-talet erbjuder därvidlag
en upplysande parallell. En inträngande
allmän debatt i gymnasiefrågan är
redan av detta skäl nödvändig innan
avgörandet —• icke blott det formella
utan det verkliga avgörandet -— skall
äga rum. Materialet för en sådan debatt
är emellertid otillräckligt, främst
därför att ingen kan veta något om utredningsarbetets,
resultat. Ett och annat,
kanske rent av rätt betydelsefula
ting, »läcker» visserligen ut, men dessa
»läckor» har, vill det synas, hittills
bidragit mindre till klarhet än till osäkerhet,
lösa rykten och kanske rena
missförstånd.

Det finns en bestämd risk förknippad
med de former i vika det svenska
kommittéarbetet för närvarande bedrives,
nämligen att icke blott utredningsmajoriteten
utan icke sällan även rege -

20 Nr 5 Fredagen den 1 februari 1963

Interpellation ang. gymnasieutredningens arbete, m. m.

ringen på ett alltför tidigt stadium låser
sig för en lösning av det ena eller
andra slaget. Detta skulle vara en särskilt
stor olägenhet i förekommande
fall, eftersom gymnasieutredningen inte
i vanlig mening innefattar någon parlamentarisk
representation. De politiska
partierna, med undantag för regeringspartiet,
liar alltså relativt begränsade
möjligheter att följa utredningsarbetet.
Under dessa omständigheter synes
det angeläget att riksdagen redan
nu får vetskap om arbetsläget inom utredningen,
om det tidsschema som uppgjorts
för ärendets behandling och om
de ståndpunkter utredningen redan kan
ha intagit i betydelsefulla och grundläggande
frågor som är föremål för dess
bedömande. Vissa av dessa har redan
nämnts i den offentliga diskussionen.

Frågan om studiegångens längd är en
sådan fråga. Att man vid konstruktionen
av det blivande gymnasiet skall utgå
från eleverna och det bästa sättet att
låta dessa komma till sin rätt synes
självklart. Därför har jag för min del
icke kunnat finna annat än att hänsyn
till olika elevers mognad, arbetssätt, fysiska
och psykiska förutsättning, miljöförhållanden
m. m. borde leda till att
gymnasiet organiseras alternativt, med
såväl tre- som fyraåriga linjer. Departementschefens
direktiv till utredningen
kan emellertid inge en viss tvekan
beträffande det utrymme som kan finnas
för alternativa lösningar. Det är
därför angeläget att få veta, huruvida
utredningen tagit definitiv ståndpunkt
i frågan om studietidens längd på gymnasiet
och huruvida departementschefens
i direktiven uttalade uppfattning
— att ett treårigt gymnasium bör äga
företräde — varit vägledande för utredningen
eller om denna tagit ståndpunkt
efter egna, oberoende överväganden.

En annan fråga av utomordentlig vikt
är kristendomsämnets ställning på gymnasiets
schema. Den offentliga debatten
har därvidlag varit mycket intensiv, och
det ligger i sakens natur att knapphe -

ten på officiella besked kan ha givit
upphov till missförstånd och förhastade
omdömen. Det finns emellertid skäl
att mycket kraftigt understryka kristendomsundervisningens
betydelse och värde,
med hänsyn både till kristendomens
centrala ställning i vårt kulturliv och till
de möjligheter till personlighetsfostran
som denna undervisning erbjuder. Åtskilliga
företeelser är därvid ägnade att
inge oro, icke blott vissa pressuttalanden
utan också den hållning regeringen
intagit till de teologiska fakulteterna
vid universiteten. Den knapphet med
resurser under vilken man låtit dessa
fakulteter arbeta ger anledning till farhågor
att man på bestämmande håll räknar
med ett mycket litet behov av kristendomslärare
i framtiden.

En annan viktig fråga är språkens
ställning i det nya gymnasiet. Det ökade
kulturutbytet mellan länderna ställer
växande krav på ungdomens språkliga
färdigheter och förtrogenhet med
andra länders litteratur. Senast aktualiserades
detta i avseende på franska
språket efter statsministerns besök hos
franska regeringen. Även de klassiska
språkens ställning är betydelsefull, eftersom
det klassiska kulturarvet alltjämt
spelar en högst betydande roll i
många av de länder med vilka vi träder
i kontakt.

Gymnasiereformens framgång kommer
i hög grad att vara beroende av lärarnas
insatser. Tillgången på lärare är
därför av vital betydelse, och det är
med stor oro som man konstaterar den
stora lärarbrist som för närvarande råder.
Gymnasiets lärarbehov efter reformen
måste därför — så långt det är möjligt
— redovisas mot bakgrund av lärarsituation
en just nu och inom den
närmaste framtiden.

Givetvis kräver en fråga av sådan
omfattning och betydelse som den det
här gäller — gymnasiets utformning,
målsättning och arbetsmetoder
grundliga överväganden ej blott inom
kommittén och Kungl. Maj:ts kansli,

Fredagen den 1 februari 1963

Nr 5

utan även hos remissinstanserna innan
förslag förelägges riksdagen. Även riksdagsbehandlingen
måste fordra avsevärd
tid. Det är därför ganska självklart
att man måste kräva en väl tilltagen
remisstid samt att beslutet i riksdagen
skall kunna fattas utan tidsnöd.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet meddela kammaren
när gymnasieutredningens förslag
är att förvänta samt vilket tidsschema
som förutsättes när det gäller
dels remissyttranden, dels frågans fortsatta
behandling i övrigt?

2. Vill herr statsrådet meddela kammaren
huruvida gymnasieutredningen
tagit principiell ståndpunkt i följande
frågor rörande det nya gymnasiets utformning: a)

möjligheterna till alternativt fyraårig
eller treårig studiegång?

b) kristendomsämnets ställning i
gynmasieundervisningen?

c) språkens ställning i gymnasieundervisningen? 3.

Vill herr statsrådet ge kammaren
en redogörelse för tillgången på lektorer
och adjunkter mot bakgrund av det
lärarbehov som en gymnasiereform
kommer att aktualisera?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. giltighetstiden
för pass

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep), som
yttrade:

Herr talman! Enligt den s. k. passkungörelsen
utfärdas pass för en tid av
högst fem år. Denna begränsade giltighetstid
medför icke blott besvär och
kostnader för den, passökande allmänheten
utan också betydande arbete för
pass- och polismyndigheterna, särskilt

Interpellation ang. giltighetstiden för pass

med hänsyn till att antalet passökande
kraftigt ökar. Sålunda har antalet utfärdade
pass ökat från 177 800 budgetåret
1959/60 till drygt 223 000 under det
sistförflutna budgetåret. En ytterligare
ökning kan förutses i framtiden.

I den senaste av statsrevisorerna avlämnade
berättelsen har bl. a. behandlats
tillämpningen m. m. av passkungörelsen
och redovisats olika myndigheters
erfarenheter och önskemål om ändrade
bestämmelser. I vissa yttranden
har tanken på en förlängning av giltighetstiden
för redan utfärdade pass diskuterats.
En länsstyrelse har framhållit
att det icke utan vidare vore klart
i vad män man genom en dylik anordning
kunde uppnå mera påtagliga förenklingar
från arbetssynpunkt och fördelar
för allmänheten, då det med hänsyn
till säkerhetskravet kunde ifrågasättas
om man kunde avstå från exempelvis
ny ansökan och nytt fotografi.
Statsrevisorerna har i sitt uttalande
inte närmare berört detta spörsmål, men
de har — ehuru de funnit passkungörelsen
i stort sett vara väl lämpad för
sitt ändamål — förordat att statskontoret
skulle få i uppdrag att undersöka
förutsättningarna för en förenkling av
passkungörelsen och de i anslutning
till denna tillämpade arbetsrutinerna.

Med hänsyn till den betydelse passet
har som legitimationshandling måste
självfallet säkerhetskravet tillmätas
stor vikt vid en reformering av passkungörelsens
bestämmelser. Detta bör
icke hindra att man vid passens utfärdande
generellt medger en längre giltighetstid
än fem år, i varje fall för
vuxna passökande. Härigenom skulle
vinnas både betydande fördelar från
allmänhetens synpunkt och en väsentlig
minskning av pass- och polismyndigheternas
arbete med handläggningen
av passärendena. En generell giltighetstid
av tio år skulle självfallet i
dessa hänseenden ge större fördelar än
enbart en viss förlängning av giltighetstiden
för redan utfärdade pass.

Nr 5

Tisdagen den 5 februari 1963

Det må i detta sammanhang framhållas
att det danska folketinget nyligen
antagit ett lagförslag som möjliggör
en reform i denna riktning. Lagen
träder i kraft den 1 april innevarande
år, och enligt vad som upplysts torde
personer som fyllt 18 år kunna erhålla
pass med eu giltighetstid av tio år, medan
avsikten torde vara att passökande
under 18 år skall få pass för fem år.

Enligt min mening talar starka skäl
för att en dylik reform genomföres även
i vårt land, om möjligt i god tid före
instundande sommar.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
de olägenheter för allmänheten och
det betydande arbete för pass- och polismyndigheterna
som föranledes av att
pass utfärdas med en giltighetstid av
endast fem år?

2. År herr statsrådet villig att snarast
medverka till att giltighetstiden för
pass i allmänhet utsträckes till tio år?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner och skrivelse överlämnats
till kammaren:

nr 5, med förslag till lag om avveckling
av fideikommiss in. m.,

nr 26, med förslag till förordning om
inkomstbeskattning av fideikommissbo,
m. m., och

nr 30, med redogörelse för behandlingen
hos Kungl. Maj:t av riksdagens
skrivelser.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.20.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 5 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 30 nästlidne
januari.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 5, med förslag till lag om avveckling
av fideikommiss m. m.; och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 26, med förslag till förordning om inkomstbeskattning
av fideikommissbo,
m. m.

§ 3

Redogörelse för behandlingen hos Kungl.

Maj:t av riksdagens skrivelser

Föredrogs Kungl. Maj:ts å bordet vilande
skrivelse nr 30, med redogörelse
för behandlingen hos Kungl. Maj:t av
riksdagens skrivelser.

Tisdagen den 5 februari 1963

Nr 5

Redogörelse för behandlingen hos Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelser

Därvid anförde

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag skulle vara glad,
om herr talmannen ville överse med att
en ledamot företar sig något så ovanligt
som att begära ordet i detta årligen
återkommande ärende. Jag tror
säkert att herr talmannen gör detta utan
vidare, särskilt om han erinrar sig, att
jag anmälde mig i årets remissdebatt,
bl. a. för att säga något i detta ärende,
men på grund av den långa talarlistan
i denna debatt senare avstod från mitt
inlägg, och dessutom att jag, för att inte
inkräkta på kammarens tid, inte heller
begärde ordet vid förra årets riksdag,
då en av mig väckt motion om bl. a.
ändrad tidpunkt för avgivande av
Kungl. Maj ds redogörelse för riksdagsskrivelsernas
vidare öden (motion nr
14 i andra kammaren) behandlades här
i kammaren.

Herr Helén tog i remissdebatten upp
kommittéväsendet, vilket han då ingående
granskade, som jag tror med positiv
och konstruktiv kritik. Nu behandlar
vi så att säga förhistorien i översikt
till i varje fall de kommittéer, som tillkommit
efter riksdagsskrivelse till
Kungl. Maj d, delvis också vad som blivit
resultatet av slutförda kommittéers
mödor och även de slutliga ödena för
andra riksdagsskrivelser än sådana som
går ut på framställning om utredning
av någon viss fråga.

En granskning av denna Kungl. Maj ds
redogörelse kunde erbjuda väl så stort
intresse som kommittéväsendet som sådant.
Jag säger avsiktligt kunde, ty redogörelsen
i och för sig ger enligt min
ringa mening inte riktigt vad den skulle
kunna ge i fråga om upplysning. Den
har dock den inte helt anspråkslösa titeln
»Redogörelse för behandlingen hos
Kungl. Majd av riksdagens skrivelser».
Redogörelsen ter sig ur upplysningssynpunkt
i varje fall en smula ojämn
och är på vissa punkter enligt min uppfattning
otillräcklig. I vissa delar tycks

den endast vara en förteckning över
ärendena; de två avdelningarna av redogörelsen
kallas också »Förteckning
I» och »Förteckning II».

Det finns dock — låt mig betona
detta -— vissa ärenden, om vilka det
lämnas god upplysning för den fåkunnige.
Jag skall be att få återkomma med
exempel på detta något längre fram.

Sedan Kungl. Maj d i stället för justitieombudsmannen
börjat avge den här
föreliggande redogörelsen, får riksdagsmännen,
pressen och allmänheten del
av denna först efter den allmänna motionstidens
utgång. Detta är enligt min
mening inte riktigt tillfredsställande.
Man har sagt att ett tidigare avgivande
skulle medföra, att man av tryckeritekniska
skäl och på grund av brådskan
inför statsverkspropositionens avgivande
inte skulle hinna att få med beslut
i redogörelsen, vilka Kungl. Majd fattar
under de allra sista dagarna av närmast
föregående år. Jag tycker inte att
det skulle göra någonting, om man t. ex.
fixerade tidpunkten till den 1 december.
Varför just ha den 4 januari som
ett hårt fixerat datum? För övrigt kunde
kanske en stencilupplaga lämnas
före motionstiden och tryckningen
komma först senare.

Man har från första lagutskottet också
framhållit att den enskilde riksdagsmannen
antingen kan interpellera i en
fråga, som behandlas i redogörelsen
och som han vill taga upp, eller motionera
därom följande år. Den nu vanliga
tidpunkten för redogörelsens avgivande
kan så att säga i onödan driva på en
och annan riksdagsman att interpellera
eller ställa enkel fråga i något spörsmål,
som redogörelsen behandlar och
som han på grund av eventuella nytillkomna
omständigheter finner värt riksdagens
förnyade uppmärksamhet. Han
kan ju först nästa år motionera.

Det äldsta oavslutade ärendet i redogörelsen
är från 1927 (det hör till inrikesdepartementet)
men är dock redovisat
på ett sätt — det vill jag gärna

Nr 5

Tisdagen den 5 februari 1963

Redogörelse för behandlingen hos Kungl. Maj:t av riksdagen skrivelser

understryka — som ger en ganska god
uppfattning om dess vidare öden. Detta
kan dock inte sägas om riksdagsskrivelser,
som förklaras slutbehandlade genom
att utredningar tillsatts, även om
jag medger att det kan finnas nyanser
i vissa riksdagsskrivelsers yrkanden,
som kan tillåta en sådan förklaring,
alltså att ärendet är avslutat. Men i just
de fallen vore det tacknämligt, om det
redovisades vad riksdagen verkligen
begärt, t. ex. enbart utredning och/eller
preciserade förslag.

Det går att söka reda på ett sådant
där ärende och se efter i riksdagstrycket
— jag medger det — men det tar ju
tid. I rättvisans namn skall jag dock
tillägga, att i en hel del fall redovisas
ärendena såsom öppna och oavslutade
även efter en utrednings tillsättande.

Man skulle dock allmänt taget, utan
att göra anspråk på någon som helst
fullständighet, gärna önska litet mera
upplysningar om de olika skrivelsernas
behandling. I en del fall är uppgifterna
mycket magra, t. ex. rörande en riksdagsskrivelse
av år 1956 i anledning av
motioner med begäran om utredning
angående ersättning av allmänna medel
för skador, som tillfogats genom
brott. Det meddelas endast: »Anmäld
och slutbehandlad den 3 januari 1963.»
Den som inte alls är inne i denna fråga
— den verkar på något sätt att ha
aktualitet över sig — lämnas ju helt i
sticket.

Det finns ytterligare exempel av detta
slag. En riksdagsskrivelse, som är 25
år gammal, antecknas utan kommentar
såsom alltjämt beroende av Kungl.
Maj :ts prövning. Och det gäller dock
ett i varje fall såsom frågeställning
egentligen, trots de 25 åren, så aktuellt
motionsinitiativ som inrättande av ett
centralt organ för planmässig organisation
av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala. Någon antydan
om hur ärendet behandlats under de 25
åren finns inte i redogörelsen.

Herr talman! Jag vill med detta bara

vädja till regeringen att överväga, om
inte redogörelsen över riksdagsskrivelsernas
behandling kunde komma något
tidigare, alltså före den allmänna motionstidens
utgång, och vidare om denna
redogörelse inte kunde göras litet
mera fyllig och upplysande — gärna
också med en och annan uppgift om
hur snart ett färdigt och remissbehandlat
betänkande kan beräknas bli framlagt
för riksdagen. I varje fall äldre
ärenden — låt mig säga 5 eller 10 år
gamla ärenden — kunde väl ägnas en
litet fullständigare redovisning än vad
som nu ibland förekommer.

Jag har givetvis, herr talman, intet
annat yrkande än att Kungl. Maj :ts skrivelse
i detta ärende lägges till handlingarna.

Vidare yttrades ej.

Skrivelsen lades till handlingarna.

§ 4

Föredrogs den av herr Heckscher vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående gymnasieutredningens
arbete, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

i 5

Föredrogs den av herr Eliasson i
Sundborn vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående giltighetstiden
för pass.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Ordet lämnades på begäran till

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp), som yttrade: Herr

talman! Jag tillåter mig hem -

Tisdagen den 5 februari 1963

Nr 5

Interpellation ang. den statliga isbrytarverksamheten vid norrlandskusten

ställa, att kammaren ville besluta att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner nr
5, med förslag till lag om avveckling av
fideikommiss in. m., och 26, med förslag
till förordning om inkomstbeskattning
av fideikommissbo, in. m., måtte
med hänsyn till ärendenas omfattning
utsträckas till det sammanträde, som
infaller näst efter femton dagar från
det propositionerna kom kammaren till
handa, d. v. s. första plenum efter lördagen
den 16 innevarande februari.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 7

Interpellation ang. den statliga isbrytarverksamheten
vid norrlandskusten

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÄLLDIN (ep), som yttrade:

Den ihållande och landsomfattande
köldperioden under december 1962 och
första delen av januari i år satte vår isbrytarberedskap
på hårda prov. Isläggningen
och drivisen ökade praktiskt taget
runt alla våra kuster, såväl ute till
havs som i alla farleder. I mitten av
januari kunde situationen betecknas
som prekär.

Av det 40-tal isbrytande fartyg, som
var insatta i kampen mot isarna, var
endast fyra statsisbrytare. Då är också
den år 1926 byggda »Atle» medräknad.
Det måste fastslås att denna isbrytare
numera knappast är användbar vid
havsisbrytning. Om man jämför med
förhållandena i vårt östra grannland
Finland, finner man att där är åtta
statsisbrytare i verksamhet, trots att
man där har en väsentligt kortare kust
att betjäna.

Norrländskt näringsliv är i mycket
hög grad beroende av seglationstidernas
längd i de olika hamnarna. Därest
köldvågen hade fortsatt skulle allvarliga
sysselsättningsstörningar ha kunnat
uppstå inom exempelvis ådalsområdet
i Ångermanland, där sysselsättningspro -

blemen är svåra nog tidigare. Enligt
uppgifter i lokalpressen skulle driftstopp
ha blivit följden om inte det
virke, som fanns i lager, hade kunnat
skeppas.

I samma grad som isförhållandena i
framför allt öresundsområdet försämrades
tvingades isbrytarledningen omdirigera
resurserna söderut. Förutom att
resurserna för havsisbrytning i Bottenviken
och Bottenhavet därmed reducerades
så minskade också möjligheterna
att genom statsisbrytning medverka i
den s. k. lokalisbrytningen. Enligt reglementet
för statens isbrytarverksamhet
2 § c) sägs, att lokal isbrytning kan ske
med statlig isbrytarhjälp under förutsättning
att de egentliga arbetsuppgifterna
därigenom icke eftersättes och
att de lokala isbrytarkrafterna visar sig
icke vara till fyllest. Det ligger i sakens
natur att ju svårare isläget blir desto
mindre möjligheter har de lokala isbrytarkrafterna
att på ett tillfredsställande
sätt lösa sin uppgift och desto
angelägnare framstår behovet av statsisbrytarhjälp.
Men — ett skärpt isläge
kräver ökade resurser utomskärs och
minskar möjligheterna till insatser inom
s. k. skyddade farvatten när behovet
där är som störst.

Den nuvarande gränsdragningen mellan
havsisbrytning och lokalisbrytning
är ur dessa synpunkter ogynnsam. Inte
minst gäller detta isbrytningen i Ångermanälvens
mynning där farvattnen innanför
Sannasundet anses höra till s. k.
skyddat farvatten och där statlig isbrytarhjälp
alltså skall kunna förekomma
endast i mån av tid. Om man tar hänsyn
till den betydelse, både ur exportoch
sysselsättningssynpunkt de industrier
har, som är belägna innanför denna
gräns, förefaller gränsdragningen
synnerligen otillfredsställande, inte
minst mot bakgrunden av det förhållandet
att statsisbrytning enligt reglementet
för statens isbrytarverksamhet
skall ske i insjöarna Mälaren jämte Södertälje
kanal och Vänern jämte Troll -

Nr 5

Tisdagen den 5 februari 1963

Interpellation ang. den statliga isbrytarverksamheten vid norrlandskusten

hätte kanal. Motivet för att införa statsisbrytning
i dessa farleder och insjöar,
som utan tvekan måste hänföras till
s. k. skyddade farvatten, synes ha varit
åtgärdens betydelse för näringslivets
utveckling inom områdena i fråga.
Av kungl. sjöfartsstyrelsens redogörelse
för Sveriges statliga isbrytarverksamhet
1961/62 framgår att kostnaderna för
kust- och inomskärsbrytning av förhyrda
isbrytare, d. v. s. statsisbrytarna
oräknade, för hela bottenhavsområdet
uppgår till inte fullt 20 000 kronor.
Motsvarande kostnader för Vänern, Mälaren
och södertäljeområdet uppgick
under samma tid till drygt 720 000 kronor.

Den statliga isbrytarverksamheten
inom dessa insjöområden är säkerligen
av allra största betydelse för näringslivet
inom ifrågavarande områden. Med
tanke på den betydelse sjötransporterna
har för ådalsindustrierna och därmed
för sysselsättningen inom dessa
områden framstår det som i högsta
grad angeläget att den statliga isbrytarverksamheten
fastställes att omfatta den
havsvik som Ångermanälvens mynning
utgör. Näringslivet i ådalsområdet har
berättigade anspråk på samma stimulans
och förmåner som ges i sydligare
belägna områden.

Det problem jag här berört gäller givetvis
även andra norrländska hamnar.
Pågående utveckling inom den norrländska
skogsindustrien kräver en kraftig
förstärkning av skeppningsmöjligheterna
vintertid. Enligt det material som
presenterades vid en uppvaktning för
handelsministern från de norrländska
skogsindustriernas sida år 1960, skulle
produktionskapaciteten för cellulosa,
slipmassa, papper och papp vid de
fabriker, som är belägna från Gävle
och norrut, under perioden 1960—1965
stiga med inemot en miljon ton med ett
saluvärde av omkring 750 milj. kronor.
Det skulle utgöra en stegring av kapaciteten
i storleksordningen 35 procent.

Med stöd av vad jag anfört anhåller
jag om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet vidtaga åtgärder
till att reglementet för statens isbrytarverksamhet
ändras därhän, att skyldighet
föreligger att bryta Ångermanälvens
havsvik upp till Hammarsbron och i
farleder in till andra viktigare hamnar
längs norrlandskusten, där samma behov
för näringslivet gör sig gällande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 27, angående godkännande av 1962
års internationella kaffeavtal, och

nr 28, med förslag till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri, m. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
692, av herrar Andersson i Knäred och
Wahrendorff, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 12, med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 och
4 §§ lagen den 25 maj 1962 (nr 392) om
hustrutillägg och kommunalt bostadstilllägg
till folkpension, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.12.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 8 februari 1963

Nr 5

Fredagen den 8 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 1 innevarande
februari.

§ 2

Svar på fråga ang. redskap för avlivande
av renar som påköres av tåg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Fru Boman har frågat
mig om jag vill vidtaga sådana åtgärder
att SJ:s tågpersonal på linjer, där risk
för kollision mellan tåg och renhjordar
förefinnes, förses med lämpliga avlivningsredskap,
så att de på ett snabbt
sätt kan avliva de renar som blir skadade.

Enligt gällande instruktioner åligger
det tågpersonalen att avliva de påkörda
djur, som är svårt skadade och som
fortfarande är kvar på platsen. Personalen
är för ändamålet utrustad med
speciellt konstruerade pikhammare.
Slaktmasker har prövats men dessa har
ej visat sig lämpliga.

När renar påkörts lämnas rapport
härom till tågklareraren på nästa station.
Banpersonal, som är utrustad med
gevär, beger sig därefter ut på linjen
och söker upp de skadade renar, som
ej kunnat avlivas av tågpersonalen.

Önskemål om att utrusta även tågpersonalen
i Norrland med skjutvapen
för att snabbt kunna avliva skadade renar
har under senaste tid framförts i
såväl press som television. Med hänsyn
till bl1, a. faran för att passagerarna
skulle kuna skadas av rikoschetter, har
järnvägsstyrelsen ej ansett det lämpligt
att förse tågpersonalen med skjutvapen.

Jag kan också tillägga, att järnvägsstyrelsen
i samarbete med vetenskapsmän
undersöker olika metoder att
skrämma bort djuren från banan för att
förebygga påkörningar.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat fru Bomans fråga.

Vidare anförde:

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag vill till kommunikationsministern
framföra ett tack för det
snabba svaret på min fråga, om han
ville medverka till att den järn vägspersonal
det här är fråga om försågs med
lämpliga avlivningsredskap för att
snabbt kunna avliva skadade renar.

Strax efter jul visades i TV en del
bilder av vad som försiggår på de bandelar
i norra Sverige, där renar ibland
uppehåller sig. Det programmet har
mycket upprört sinnena, ty vad som visades
där var inte på något sätt humant
utan tydde snarare på att djuren blev
utsatta för oerhörda lidanden.

Renarna är inte — som jag strax före
detta plenum sade till kommunikationsministern—
som andra djur, vilka man
kan skrämma undan. Renarna flyr inte
vid ljudet från tågvisslor och skräms
inte heller bort av tågets hastiga framfart.
De stannar i stället på linjen och
orsakar svårigheter för lokföraren. Oftast
blir de lemlästade och massakrerade.

Nu påpekar kommunikationsministern,
att tågpersonalen enligt gällande
instruktioner är utrustad med speciellt
konstruerade pikhammare. Men av svaret
framgår också, att det händer att
skadade renar ger sig iväg från olycksplatsen.
När man har uppmärksammat,
att renar blivit påkörda, slår man larm

Nr 5

Fredagen den 8 februari 1963
för avlivande av renar som påköres av tåg

Svar på fråga ang. redskap

till nästa station och därifrån utgår
järnvägspersonal med gevär och med
uppdrag att avliva de skadade renarna.
Det är emellertid mycket sällan denna
personal får tåg i dessa lemlästade renar.
De har redan gett sig av. Med kanske
delvis avklippta ben och svårt stympade
i övrigt kan de ändå tillryggalägga
ganska lång väg under svåra lidanden
innan de till sist stupar. Renarna bär
samma färg som naturen, oavsett om
det är vinter eller sommar, varför personalen
inte alla gånger kan finna rätt
på dem. Det blir en långsam och smärtsam
död djuren går till mötes. Det är
därför man menar, att tågpersonalen
borde ha tillgång till avlivningsredskap
med vilka den snabbt kunde göra slut
på renarnas lidanden.

Kommunikationsministern erinrar i
svaret om att det både i tidningspressen
och i TV har framkommit önskemål om
att järnvägspersonal, då främst lokpersonal,
skulle förses med skjutvapen. Det
skulle vara det enda som man ansåg
tillförlitligt. Jag vet inte om jag som
lekman alls vågar uttala mig om den
saken. Men jag vill ifrågasätta om man
inte har felbedömt farorna för att passagerare
eventuellt skulle kunna skadas
genom rikoschetter. Det bästa resultatet
skulle man nog ändå uppnå, om lokpersonalen
på dessa bandelar — och
det är ju ungefär ständigt samma lokpersonal
— försågs med skjutvapen,
fick tillstånd att skjuta omedelbart då
skadade renar påträffades och fick öva
sig i skytte av detta slag, så att de var
rustade att möta sådana här situationer
och snabbt kunde ingripa.

Jag är glad över att man har uppmärksamheten
fäst på frågan, och kommunikationsministern
meddelade avslutningsvis
i svaret att järnvägsstyrelsen
i samarbete med vetenskapsmän
undersöker olika metoder att skrämma
bort djuren. Jag läste i dagens tidningar
någonting om att man med gott resultat
hade kunnat skrämma bort älgar med
karbidbomber. Det skulle vara bra, om

man lyckades att göra detsamma också
med renarna. Jag är inte alldeles säker
på den saken, men en undersökning
kan kanske ge besked.

Jag är emellertid, som jag förut sade,
glad över att frågan uppmärksammats.
Såväl järnvägsstyrelsen som övriga berörda
önskar säkert inte något annat
än att kunna avliva de skadade renarna
snabbt och smärtfritt.

Jag ber än en gång att få tacka kommunikationsministern
för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag kanske bör göra ett
tillägg till denna diskussion. SJ har under
de gångna åren på alla sätt sökt vidtaga
ytterligare och skärpta åtgärder
mot renpåkörningarna, eftersom dessa
bär tenderat att öka på grund av den
extensiva renskötseln. Man har med olika
varningsmedel försökt att få bort
renarna från banvallarna. Man har försökt
att från tåget skjuta projektiler
med svag sprängladdning, vilka sedan
har kreverat ovanför, inne i och bakom
renhjordarna för att på så sätt få dessa
skingrade. Om bara en eller ett par renar
ger sig iväg åt sidan, följer de övriga
efter på grund av flockinstinkten.
På lokomotiven har man också monterat
speciella visslingsapparater med
ljud, som man trodde skulle kunna
skrämma bort renarna, men dessa åtgärder
har inte lett till något positivt
resultat.

För ungefär 15 år sedan utrustade
man järnvägspersonalen med s. k. slaktpistoler,
men det visade sig att dessa
inte var lämpliga. Senare utförda prov
har inte givit annat resultat, därför att
man i regel måste vara två för att utföra
detta arbete, men föraren är oftast ensam,
varför slaktpistolen inte kan användas
på det sätt som vore önskvärt.
Länsveterinären i Norrbotten har yttrat
sig både över slaktpistolen och den
s. k. pikhammaren som nu användes,
och även om han gav sitt förord åt

Fredagen den 8 februari 1963

Nr 5

Svar på fråga ang. visst samarbete mellan länsskolnämnderna, skolstyrelserna och

folkbildningsorganisationerna

slaktpistolen, förklarade han emellertid
att även pikhammaren var godtagbar
såsom ett instrument för ändamålet.

Fru Boman nämnde någonting om
försök i samarbete med vetenskapsmän.
Jag vill ur Samefolket, organ för de
svenska samernas riksförbund, citera
några rader. Det heter där att den senaste
idén i fråga om att hindra renar
från att bli överkörda av tåg är en karbidkanon.
I tidningen säger man att
denna med gott resultat bär prövats i
Sydsverige för att skrämma bort hjortar
från fruktodlingarna. Karbidkanonen
kan skjuta 800 skrämskott per timme,
och smällen hörs upp till en kilometers
avstånd. Även om man kanske
inom expertisen är något tveksam om
vilken effekt det går att uppnå, har
emellertid SJ funnit det angeläget att
pröva denna karbidkanon när det gäller
att få bort renarna från banvallarna
och hindra dem från att bli överkörda.

Jag bär, herr talman, velat göra detta
tillägg för att framhålla att man från
SJ :s sida försöker göra allt vad som
står i dess makt för att frågan skall få
en positiv och riktig lösning.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag har ingenting att
erinra emot vad kommunikationsministern
nyss sade, och utöver vad jag tidigare
framhöll vill jag säga att det var
ganska olyckligt att detta problem återgavs
i televisionen, eftersom det upprörde
många sinnen, vilka sedan inte
har haft tillfälle att följa med i den vidare
debatten och där se både vad som
har gjorts och vad man bär i åtanke att
göra för att förhindra detta. Jag sade
att det var i någon av dagstidningarna
som jag läst om karbidkanonen, men
det var nog i samefolkets tidskrift. De
försök som gjorts i södra Sverige gällde
ju inte renar, vilka ju inte är att jämföra
med andra djur. Men skulle man
lyckas åstadkomma ett gott resultat med

karbidkanonen även när det gäller renar,
vore det bra.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. visst samarbete mellan
länsskolnämnderna, skolstyrelserna
och folkbildningsorganisationerna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat, om jag vill lämna kammaren en
redogörelse för min principiella uppfattning
om hur studiecirklar i samarbete
mellan länsskolnämnderna, skolstyrelserna
och folkbildningsorganisationerna
i anknytning till TV-programmet
»Våra barns skola» bort åstadkommas,
så att misstankar om att visst studieförbund
av någon skolstyrelse gynnats
framför andra folkbildningsorganisationer
icke hade kunnat uppkomma.

Det svenska folkbildningsarbetet i
hävdvunnen bemärkelse bedrives av
fria organisationer — fria även gentemot
statsmakterna. Kommunerna bär
en ställning som gör att tanken på att
man från regeringshåll skulle ge uttryck
för någon mening om hur de
skall organisera en upplysningsverksamhet
som den här aktuella ter sig
främmande. Någon anledning att via
länsskolnämnderna centralt styra en
sådan verksamhet finns inte. I den mån
kommuner och bildningorganisationer
anser det lämpligt att samarbeta, förutsätter
jag för min, del, att de klarar sitt
samarbete tillfredsställande utan någon
vägledning från min sida. Jag finner
således inte anledning att uttala någon
uppfattning om hur detta samarbete bör
eller hade bort tillgå.

Vidare anförde:

Nr 5

Fredagen den 8 februari 1963

Svar på fråga ang. visst samarbete mellan länsskolnämnderna, skolstyrelserna och

folkbildningsorganisationerna

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Ritualenligt ber jag få
tacka herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet för det lämnade
svaret på min fråga om samarbetet
mellan länsskolnämnderna, skolstyrelserna
och de fria bildnings- och studieförbunden.
Jag tackar framför allt
för den snabbhet, varmed svaret exekverats.
Saken är ju högaktuell just nu.
I måndags, den 4 februari, samlades
deltagarna i de ifrågavarande studiecirklarna
första gången, och måndagen
den 11 februari kommer första TV-programmet.

I övrigt är jag helt otillfredsställd med
svaret. Även om herr statsrådet icke
kan eller vill ge uttryck åt någon uppfattning
om hur ett förutsättningslöst
samarbete mellan kommunerna, d. v. s.
i detta fallet skolstyrelserna, och bildningsorganisationerna
bör kunna arrangeras,
så torde under alla förhållanden
länsskolnämnderna icke vara att
räkna till kommunerna, och jag har
frågat även om dem — utan resultat.
Yad jag vill veta är, om herr statsrådet
finner det vara i överensstämmelse med
demokratisk ordning att ett av studieförbunden
gynnas på de andras bekostnad.

Då enligt min mening herr statsrådet
kringgått frågan och de förhållanden,
om vilka han torde vara lika medveten
som jag, tvingas jag ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk med en redogörelse
för det sakförhållande som uppkallat
mig till denna enkla fråga. Jag
beklagar, att jag måste bli något utförlig.

Sakförhållandet är i stort följande.
Sedan planerna för den nya folkbildningsserien
i TV, den andra i ordningen
och betitlad »Våra barns skola»,
avancerat så långt, att uppläggningen i
stort sett blivit klar, utsände Sveriges
radio/TV i slutet av oktober 1962 ett
meddelande till samtliga studieförbund,
att man ville lämna dem all tillgänglig

information, så att distrikts- och lokalavdelningar
hunne varskos och nödiga
förberedelser verkställas. Avsikten var
alltså att studieförbunden skulle få i
gång studiecirklar av föräldrar och
andra intresserade i anslutning till TVprogrammen
och en för ändamålet planerad
kursbok. Flera studieförbund
igångsatte omedelbart förberedelser för
de kommande studiecirklarna kring
»Yåra barns skola». Att såsom skett tala
om ett hastigt påkommet yrvaket intresse
hos andra studieförbund, t. ex.
Studieförbundet Medborgarskolan, sedan
ABF:s försök att skaffa sig monopolställning
avslöjats, är helt felaktigt.
Yad det här rör sig om är skillnader
i tilltagsenhet hos studieorganisationerna
och brist på objektivitet hos vissa
skolmyndigheter.

Ungefär samtidigt tillställde — vilket
är av betydelse för det fortsatta sammanhanget
•— skolöverstyrelsen den 6
november 1962 länsskolnämnderna en
skrivelse angående »Samarbete med
Målsmännens riksförbund och bildningsförbunden
för föräldrainformation
rörande grundskolan» (finns i Aktuellt
från skolöverstyrelsen 47/1962). Vad
som där säges om ett allsidigt samarbete
med studieförbunden är verkligen
relevant för den fråga jag ställt till
ecklesiastikministern. Jag citerar:

»Det är angeläget, att informationen
om grundskolan även riktas till och når
föräldrarna. Det torde vara fördelaktigt,
att föräldraföreningarna engageras
i verksamheten. Målsmännens riksförbund
planerar att bl. a. genom anordnande
av diskussionsgrupper och studiecirklar
bidraga till informationen.
Emellertid1 föreligger behov av information
för dem som skall leda denna studieverksamhet.
För att fylla detta behov
torde det vara lämpligt att länsvis
anordna konferenser för representanter
för föräldraföreningar, företrädesvis
för huvudklassombud och andra som
skall organisera den planerade upplys -

Fredagen den 8 februari 1963

Nr 5

Svar på fråga ang. visst samarbete mellan länsskolnämnderna, skolstyrelserna och

folkbildningsorganisationerna

ningsverksamheten inom föräldraföreningarna.

Överstyrelsen rekommenderar, att
länsskolnämnderna för nämnda informationsverksamhet
inleder samarbete
med Målsmännens riksförbund samt
med länets bildningsförbund eller studieförbund.
» Observera pluralisformen!

TY-serien »Våra barns skola» och
studiecirklarna i anslutning till den är
otvivelaktigt en form av den informationsverksamhet,
som skolöverstyrelsen
i skrivelsen till länsskolnämnderna rekommenderar
skola äga rum i samarbete
med bildnings- och studieförbunden.
Det kan därför icke betecknas som korrekt
utan i hög grad partiskt, för att
inte säga odemokratiskt, när en länsskolnämnd,
visserligen animerad av det
i detta sammanhang något oblygt företagsamma
ABF, anordnar en konferens
om grundskolan och de planerade studiecirklarna
med deltagande av representanter
för skolöverstyrelsen, länsskolnämnden,
Sveriges radio och —
ABF. Övriga studieförbund — vi bär
ju ett dussintal med anknytning till
olika folkgrupper — hålles utanför med
den formella motiveringen att ABF var
först på plan. Även om ABF till äventyrs
— som Stockholms-Tidningen älskvärt
uttrycker det i en ledare den 3
februari 1963 — »är ändå halva folket»,
så kan den andra halvan ha anspråk
på att få sin service av andra,
av denna halva mera uppskattade studieförbund.
Detta bör en länsskolnämnd
begripa. Det gagnar ju också
saken bäst, om så många studieförbund
som möjligt av länsskolnämnderna inkopplas
på informationen om grundskolan.

Jag har i min hand en skrivelse som
har utgått från länsskolnämnden i
Stockholms län till skolstyrelserna i
länet. Den är ganska karakteristisk. I
skrivelsen, som är daterad den 28 november
1962, meddelas att länsskolnämnden
i Stockholms län i samarbete

med Sveriges radio och ABF i Stockholms
län anordnar en konferens i
Stockholm tisdagen den 4 december
1962 angående grundskolan. Skolstyrelserna
inbjudes att delta i konferensen.
I skrivelsen heter det, att det förutsattes
att åtminstone skolstyrelsens
ordförande och skolchefen i varje kommun
eller ersättare för dem deltar. Det
meddelas vidare att kursavgiften, som
är 15 kronor och inkluderar en lunch,
skall inbetalas på ABF:s i Stockholms
län postgirokonto.

Skrivelsen talar för sig själv. Hur
stämmer den med rekommendationen i
skolöverstyrelsens skrivelse till länsskolnämnderna?
Här har vi en förtäckt
order till länets skolstyrelseordförande
och skolchefer — »det förutsättes» —
att infinna sig till konferens med ABF,
som dessutom tjänstgör som länsskolnämndens
ekonomibyrå i detta fall.
Statsrådet sade i sitt svar något om att
det inte finns anledning att via länsskolnämnderna
styra samarbetet mellan
bildningsorganisationerna och skolstyrelserna,
men detta förefaller vara
en form av styrning. Vad anser statsrådet
om en dylik ensidig konferens?
Följdverkningarna blev att en råd skolstyrelser
i länet trampade på i länsskolnämndens
fotspår, när ABF fullföljde
sin linje att tränga sig fram som ett monopolföretag
med ensamrätt. Jag har
här i min hand en typisk ABF-folder,
från Sundbyberg, där det heter: »Skolstyrelsen
och ABF inbjuder till föräldrainformation
etc.» Foldern bär distribuerats
via klasslärarna till samtliga
barn, och deras föräldrar och på
anmälningstalongen meddelas, att förfrågningar
om »Våra barns skola» kan
göras hos ABF, skolchefen eller rektor
(parallelliserade). Övriga studieförbund
är helt bortspelade. Att sedan
någon skolstyrelse, som t. ex. i Täby,
slagit till reträtt under hänvisning till
att den bristfälliga handläggningen berott
på »ett expeditionellt missöde»,

Nr 5

Fredagen den 8 februari 1963

Svar på fråga ang. visst samarbete mellan länsskolnämnderna, skolstyrelserna och

folkbildningsorganisationerna

förändrar ingenting i helhetsbilden.
Misstankar om att ett visst studieförbund
obehörigen gynnats har uppkommit,
föräldrar och tidningar har slagit
larm, till skada för den viktiga saken.

Det skall villigt erkännas ■— och det
är det som är det uppmuntrande i denna
trista affär — att det finns skolstyrelser
som handlat korrekt och i den
anda, som utmärker skolöverstyrelsens
skrivelse till länsskolnämnderna rörande
samarbetet med bildningsförbunden
(så t. ex. i Göteborg). Till och med i
Stockholms län finns en skolstyrelse
med demokratisk Fingerspitzengefiihl
—• Lidingö. Så här heter det i foldern
från denna föregångsstad: »Skolstyrelsen,
studieförbunden och föräldraföreningarna
inbjuder till etc», och varje
studieförbund — den principen kan ju
diskuteras — har fått sig »sin» skola
anförtrodd. Anslutningen till studiecirklarna
har i Lidingö också blivit
ritomordentlig, och inget gnissel har
uppstått.

Ett studieförbund — ABF — får inte
gynnas av socialdemokraterna inom
skolväsendet på ett sätt, som måste
väcka indignation hos allmänheten och
oro hos studieorganisationer — TBV,
Medborgarskolan, Liberala studieförbundet
för att nämna några —• utan anknytning
till regeringspartiet. Det är
inte så många månader sedan uppmärksamheten
riktades på vissa förhållanden
i Borlänge, där ABF ensamt kopplades
in på undervisningen i kommunalkunskap
i grundskolan. Så får det
inte vara i en demokrati med rena spelregler.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det finns ett fall, där
myndigheterna — i detta fall även regeringen
— har anledning att blanda
sig'' i vad som sker ute i kommunerna
och i samarbetet mellan kommuner och
fria organisationer, och det är när man

kan misstänka — redan en misstanke är
tillräcklig -— att det föreligger missbruk
av statsbidrag. Då kommer riksdagen
in i bilden. Men i detta fall är det
inte fråga om någonting sådant. Jag vill
återföra det hela till normala proportioner.
Herr Nordstrandh talar här som
om det hade begåtts brott ute i bildningsvärlden,
därför att ABF på några
ställen varit ensamt på scenen. Vad det
här är fråga om är hur föräldrar skall
få ut det mesta möjliga av en TV-kurs.
Det är alltihopa!

Det finns, herr Nordstrandh, ett ord
som är litet svåröversatt, nämligen ordet
beskäftighet. Det används inte så
ofta numera, men någon gång bör det
kanske ändå användas. Om jag eller något
annat statsråd ständigt i riksdagen
skulle uttala sin mening om vad som
sker ute i kommunerna, undrar jag huruvida
man inte allt oftare skulle få
anledning att använda just det uttrycket.
Jag vet inte om herr Nordstrandh
är eller bär varit kommunalman i Göteborg.
Men man skulle kunna tänka sig
en situation, där någon person ville
veta min uppfattning om göteborgska
kommunalmäns sätt att handlägga en
upplysningskampanj, riktad till medborgarna
i staden, i detta fall föräldrarna.
Jag tror nog att herr Nordstrandh
då skulle anse, att på den galejan har
regeringen inte att göra.

Rent allmänt vill jag säga, att jag är
förvånad över herr Nordstrandhs indignation
över att ett enda av studieförbunden
någon gång uppträder ensamt
i en stor central fråga. Jag har
många gånger under årens lopp när
det gällt, kalla det propaganda för skolreformen,
talat på möten och kongresser
anordnade av ABF men även av
andra bildningsorganisationer. Ja, herr
Nordstrandh, jag har otaliga gånger talat
på konferenser anordnade av ABF
och ett socialdemokratiskt partidistrikt
eller t. o. m. eu socialdemokratisk arbetarkommun.
Men jag har inte tagit

Fredagen den 8 februari 1963

Nr 5

Svar på fråga ang. visst samarbete mellan länsskolnamnderna, skolstyrelserna och

folkbildningsorganisationerna

statsbidrag, det har alltså inte kostat
skattebetalarna någonting. Jag har aldrig
träffat på någon som ansett detta
vara oriktigt. Jag har talat inför TBV,
och jag tror att jag fått inbjudningar
att tala på Medborgarskolan och någon
gång även gjort det.

Herr Nordstrandh säger att graden av
tilltagsenhet varierar hos de olika studieförbunden.
Ja, det kanske är så enkelt,
att ABF i Stockholms län varit
ovanligt framåt, men det är väl inte
min sak att stå här i kammaren och
mästra dem för det och tala om hur
det rätteligen borde ha gått till.

Till slut vill jag fästa herr Nordstrandhs
uppmärksamhet på en formulering
som han själv använde, nämligen
att skolöverstyrelsen rekommenderar
länsskolnämnden. Trots att länsskolnämnderna
är statliga, vågar skolöverstyrelsen
inte gå längre än till att ge
dem rekommendationer, och länsskolnämnderna,
herr Nordstrandh, kan i sådana
här frågor över huvud taget inte
göra någonting gentemot kommunerna,
vare sig »rekommendera» eller »förutsätta»,
än mindre ge några order. Här
är det fråga om en serviceverksamhet
och ingenting annat. I den mån man vill
utnyttja den, står det både kommun och
föräldrar fritt.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Brott och brott — inte
har jag påstått att något brott bär begåtts.
Men jag vill anknyta till herr
Edenmans lilla tillrättavisning av mig,
då han sade att det hela skulle återföras
till normala proportioner. Det jag
vill är just att bildningsarbetet på denna
punkt skall få normala proportioner
mellan studieförbunden.

Statsrådet Edenman använde ordet
beskäftighet — det tycker jag är ett
utmärkt ord. Själv använde jag ordet
tilltagsenhet, men jag kan lika gärna
sätta in ordet beskäftighet i stället —

om vi nu skall ägna oss åt exeges —
det passar utmärkt.

Det tjänar ingenting till att fortsätta
denna diskussion, ecklesiastikministern
och jag ser inte på samma sätt på saken.
Men innan jag slutar vill jag säga
att givetvis kan ABF eller vilket annat
studieförbund som helst i ett sammanhang
som det frågan nu gäller göra vilka
framställningar som helst till länsskolnämnder
och skolstyrelser. Initiativet
är givetvis fritt, det har jag aldrig
ifrågasatt, utan det är helt självklart.
Men — och det är ett viktigt men
-— de berörda myndigheterna, i all synnerhet
statliga myndigheter som länsskolnämnderna,
har enligt mitt förmenande
inte frihet att handla hur som
helst. De skall se till skolans bästa, och
detta bästa är i förevarande fall otvivelaktigt
att informationen om den nya
skolan läggs upp på så bred bas som
möjligt, d. v. s. i samverkan med alla
i kommunen representerade intresserade
studieförbund — och intresserat kan
förvisso ett studieförbund vara, även
ett litet studieförbund, utan att våga
påkalla myndigheternas medverkan.
Jag förmenar att studieintresse inte alltid
är förknippat med politisk företagsamhet
eller politiska referenser.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman ! Eftersom vi har gott om
tid vill jag till1 herr Nordstrandh ställa
en fråga som är rent principiell. Om
oegentligheter har begåtts, kan varje
enskild medborgare göra anmälan härom,
men ett statsrådssvar i riksdagen i
en fråga som denna — vad skulle det
egentligen innebära, herr Nordstrandh?
Jo, det skulle innebära att man från
visst håll skulle kunna utnyttja departementschefens
svar i riksdagen för att
mästra i detta fall kommuner eller fria
organisationer. Det är det, herr Nordstrandh,
jag inte har velat medverka

Nr 5

Fredagen den 8 februari 1963

Svar på fråga ang. visst samarbete mellan länsskolnämnderna, skolstyrelserna och

folkbildningsorganisationerna

till. Vill man ha rättelse, där någonting
oriktigt uppenbart bär begåtts, då
finns det former för det. Är man däremot
rent partipolitiskt missnöjd, får
man göra upp det på det kommunala
planet. Det bär varit en fri debatt om
detta. Det har skrivits ganska mycket
om det. Jag föreställer mig att det har
varit ganska mycket ståhej ute i kommunerna.
Men, herr Nordstrandh, det
kan väl ändå inte vara min sak att tala
om hur jag som person, om jag varit
ledamot av en skolstyrelse, ansett att
det skulle ha lagts upp. Jag upprepar:
Regeringen eller departementschefen
har ingen som helst möjlighet att ge
anvisningar när det gäller kommunernas
relationer till ifrågavarande fria
organisationer.

Jag ställer alltså frågan rent principiellt:
Anser herr Nordstrandh verkligen
att departementscheferna titt och
tätt på enkla frågor i kammaren skall
uttala sin mening? Självfallet kan vi
diskutera förevarande fråga, vi kan diskutera
allt här i kammaren, det är inte
det jag menar.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Helén begärt ordet; och beslöt
kammaren att beträffande denna fråga
upphäva den i § 20 mom. 4 kammarens
ordningsstadga föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr HELÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Debatten har ju tagit
en sådan principiell vändning och inläggen
blivit så pass utförliga, att de
arbetsregler som gäller för enkla frågor
redan har satts ur spel. Jag är därför
tacksam att få anföra några ord bär.

Skälet till att jag begärde ordet var
att statsrådet Edenman här påpekade
möjligheten för frågeställaren och andra
att i annan ordning få prövad frågan
om ett övertramp bär gjorts eller inte.
Jag förmodar att statsrådet därmed av -

såg en JO-anmälan. Jag skulle vilja säga
att även om vissa skäl väl kunde tala
för en sådan undersökning, skulle jag
livligt beklaga om starten av informationsverksamheten
kring grundskolan
fick en sådan karaktär. Vi har efter
mer än 20 års utredningsarbete och debatter
kommit fram till en så gott som
fullständig enighet om den nya skolan''.
Vi vet att avgörande för hela skolreformens
lyckliga genomförande är bl. a.
att ett praktiskt och effektivt samarbete
kan upprättas mellan hemmen och skolan.
I det läget skulle det vara utomordentligt
olyckligt om bristfälligheter
i handlaget och andra klandervärda
omständigheter i starten av informationsverksamheten
skulle få den konsekvensen
att man företog en rent legal
prövning av vad som har skett och
inte har skett.

Jag kan inte hjälpa att jag fått intrycket
att statsrådet i dag inte har varit
hjälpsam när det gällt att skapa en god
atmosfär kring det fortsatta arbetet. Vi
skall naturligtvis som enskilda riksdagsmän
vara tacksamma över att statsråden
inte i onödan uttrycker meningar
om än det ena och än det andra — för
att nu karikera en sådan hållning på
samma sätt som herr statsrådet gjorde.
Men nog är det väl så, att ecklesiastikministern
har ett direkt ämbetsansvar
för vissa av länskolnämndernas åtgöranden,
nämligen de som direkt görs på
uppmaning av den högsta skolmyndigheten
och såsom en följd av ett i våras
fattat riksdagsbeslut. Jag tror att det
är alldeles nödvändigt för ecklesiastikministern
att ha en personlig mening i
en fråga av den typ, som herr Nordstrandh
exemplifierade med den skrivelse
som hade utgått från länsskolnämnden.
I den frågan lika litet som
när det gäller huruvida eu bildningsorganisation
tillskansat sig en orättmätigt
gynnad ställning i fråga om utnyttjande
av statsbidrag, har ecklesiastikministern
ingen möjlighet att undgå att på

Fredagen den 8 februari 1963

Nr 5

Svar på fråga ang. visst samarbete mellan länsskolnämnderna, skolstyrelserna och

folkbildningsorganisationerna

ämbetets vägnar hysa en mening. Jag
tror därför att det hade varit lyckligt,
herr talman — jag gör detta uttalande
trots att det alltid känns besvärande att
blanda sig i en diskussion mellan två
andra personer — om statsrådet här hade
visat en annan inställning och rensat
upp luften genom att säga att här
begåtts eu del handlingar, som jag personligen
beklagar, men jag tycker att vi
i fortsättningen skall vara överens om
att denna bildnings- och upplysningsverksamhet
skall bedrivas under så objektiva
och gynnsamma omständigheter
som möjligt. Herr statsrådet är säkert
medveten om att de sakliga och
psykologiska faktorer som betingat reaktionerna
i Stockholms län ingalunda
är av den art att de kan gagna den
fortsatta upplysningsverksamheten kring
grundskolan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag är mycket angelägen
att betona att min enkla fråga icke
bär -ställts för att jag på något sätt
skall komma åt den nya skolan, utan
den har ställts helt enkelt därför att jag,
liksom herr Helén, bär menat att det är
utomordentligt viktigt att så breda lager
av vårt folk som möjligt redan från början
är med om dess start. Vägen till en
sådan bred anknytning går enligt mitt
förmenande över så många studieförbund
som möjligt, ty vart och ett av
dem har olika anknytningar, en del av
dem till religiösa organisationer och inte
bara till politiska, såsom ABF, Medborgarskolan
och Liberala studieförbundet.

Någon anmälan till JO eller annan instans
har inte ett ögonblick föresvävat
mig. Jag har inte påstått att det har begåtts
några oegentligheter — herr statsrådet
använder det ordet, men det tycker
jag är litet för starkt. Jag anser att
det som hänt är oriktigt. Det borde ha
gått till på ett annat sätt. Men att där -

för använda det starka ordet oegentligheter
är mig fullständigt främmande.

Jag ställde en principiell fråga till
herr statsrådet, och statsrådet har ställt
eu principiell fråga till mig, som jag
med glädje besvarar. Herr statsrådet får
naturligtvis själv avgöra när han vill
ge ett utförligt svar på en fråga och deklarera
sin ståndpunkt. Anser han att
det föreligger risk för att han, när han
deklarerar en ståndpunkt, mästrar kommunerna,
ja, då må han låta bli att svara
•— vilket han bär har gjort. Jag bär
ingenting att tillägga om den saken. Jag
har genom min långa framställning bara
velat motivera orsaken till att jag har
ställt frågan — alltså själva sakförhållandet.
Det är dock en aning märkligt,
herr statsråd, att Ni bara talar om kommunerna
och bildningsförbunden.
T. o. m. svaret till mig bär rubricerats:
»Svar på enkel fråga av herr Nordstrandh
angående visst samarbete mellan
kommunerna och folkbildningsorganisationerna.
» Men jag har inte frågat
bara om det. Jag har t. ex. frågat även
beträffande länsskolnämnderna, som är
statliga inrättningar och över vilka herr
statsrådet väl ändå har om inte översyn
så dock en viss insyn — eller åtminstone
kan skaffa sig sådan. Vi bör väl
återföra diskussionen till hela komplexet
och inte bara bita oss fast vid någon
kommunal styrelse som man inte
— lyckligtvis — får röra eller mästra.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill beröra en synpunkt
som herr Helén framförde. Jag
vet att vi bär s-amma grundinställning
på en punkt, nämligen att vi vill ha en
god start för den nya skolan och dess
framväxande -i landet. Det är verkligen,
herr Helén, utgångspunkten för mitt
ställningstagande i dag när jag inte velat,
för att citera herr Nordstrand-h,
»mästra» kommunerna. Jag skulle be -

Nr 5

Fredagen den 8 februari 1963

Interpellation ang. skolmåltidernas utformning

klaga, om starten för den nya skolan
skulle bli olycklig. Jag bär liksom herr
Helén eu mycket lång erfarenhet av att
det ute i bygderna finns så många människor
som med stor entusiasm vill verka
för och medverka till den nya skolans
start, att jag, herr Helén, är mycket
rädd för att mästra dessa krafter.
De finns inom folkrörelserna, inte minst
inom ABF, och säkerligen även inom
andra organisationer. Jag har därför
bedömt läget på det sättet att jag ansett
att ett departementschefsinhopp i en
sådan bär debatt skulle kunna i sämsta
fall verka i den riktningen, att det skulle
ta bort litet av den entusiasm som ändå
finns bland organisationernas medlemmar.

Jag vill också erinra om att där man
ute i kommunerna ansett att man skulle
göra en reträtt, som herr Nordstrandh
säger, så har man gjort upp det på det
lokala planet. Ingen kan hindra någon
annan organisation att göra detsamma.

Det är alltså, herr talman, för mig en
väsentlig ståndpunkt detta, att jag inte
vill gå ut och mästra och tala om hur
man skall genomföra skolreformen. Jag
vet att herr Helén och jag på många
punkter skulle kunna exemplifiera just
hur mycket det spontana och frivilliga
propagandaarbetet har betytt i detta
sammanhang.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av att lierr Edenman citerade mig
säga, att det inte var jag utan herr statsrådet
som först använde ordet »mästra»,
vilket jag ber att få antecknat till
protokollet. Jag skulle själv aldrig kunnat
börja använda ett sådant ord.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
27, angående godkännande av 1962 års
internationella kaffeavtal; och

till statsutskottet propositionen nr 28,
med förslag till vissa kreditgarantier åt
svensk varvsindustri, m. in.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den å bordet vilande
motionen nr 692.

§ 6

Föredrogs den av herr Fälldin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående den statliga isbrytarverksamheten
vid norrlandskusten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. skolmåltidernas utformning Ordet

lämnades på begäran till

Herr WESTBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Enligt av kungl. skolöverstyrelsen
i samråd med kungl. medicinalstyrelsen
och statens institut för
folkhälsan utfärdade anvisningar för
kosthållet vid skolmåltiderna bör skolmåltiderna
vara sådana att de på ett
från olika synpunkter, främst från näringssynpunkt,
lämpligt sätt kompletterar
den mat, som eleverna får i sina
hem, att de passar barns och ungdoms
smak, att de är lättlagade och kan beredas
utan alltför dyrbar inredning och
utrustning av lokalen, att de — samtidigt
som de fyller dessa krav — även
är billiga.

Skolmåltiden bör enligt anvisningarna
inte endast ge eleverna en tillräcklig
kvantitet nyttig mat utan även vara
ett led i skolans uppfostran av eleverna.
De bör få goda kostvanor och lära

Fredagen den 8 februari 1963

Nr 5

Interpellation ang. skolmåltidernas utformning

sig gott bordsskick. De bör slutligen
också känna trevnad vid skolmåltiderna.

Beträffande skolmåltidernas sammansättning
ges utförliga anvisningar, och
bl. a. framhålles att grönsaker och frukt
bör förekomma i någon form helst varje
dag. Det sägs också, att det är viktigt,
att kosten är så beskaffad, att den
inte befordrar utan om möjligt motverkar
uppkomsten av tandsjukdomar, särskilt
tandröta.

Skolmåltidsverksamheten är onekligen
en värdefull tillgång för skolans elever
och för deras föräldrar, men det är
angeläget att den utformas på ett sådant
sätt att den fyller de krav, som de
nämnda anvisningarna ställer.

Det är t. ex. viktigt »att starkt sockerhaltiga
livsmedel undvikas», så att
eleverna ej vänjes vid söta maträtter.
Särskilt angeläget måste det vara, att
kosten är så långt möjligt fullvärdig och
att den ej är för lättuggad.

Kostsammansättning som ger största
möjliga kariesprofylax bör eftersträvas.

I de anvisningar, som tidigare åberopats,
kan man också läsa följande:
»Önskvärt är att eleverna har tillfälle
att skölja sig i munnen eller dricka vatten
efter måltiden.» Då munhygienen
måste anses vara av stor betydelse även
när det gäller att förebygga tandsjukdomar
bör ovannämnda önskemål i större
utsträckning än vad som sker leda
till positiva åtgärder. Det bör läggas stor
vikt vid möjligheterna att hjälpa eleverna
till goda vanor på detta område. Men
även betydelsen av goda kostvanor och
ett gott bordsskick bör ägnas all möjlig
uppmärksamhet.

Under hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få ställa
följande frågor:

1. överväger statsrådet att bereda
kungl. skolöverstyrelsen ökade möjligheter
att verka för att de för kosthållet
vid skolmåltiderna utfärdade anvisningarna
följes?

2. Vilka ytterligare åtgärder anser
statsrådet behöver vidtagas för att skolmåltiderna
skall få en utformning som
ger fullvärdig kost och goda kostvanor
och som stimulerar eleverna till en god
munhygien?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial nr 1,
i anledning av att motionerna I: 189
och II: 113 om allmän flaggning å valdag
hänvisats till konstitutionsutskottet; bevillningsutskottets

betänkande nr 3,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Österrike för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1962/63, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar, in. in., och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan,
in. in.

Nr 5

Fredagen den 8 februari 1963

§ 9

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner: nr

693, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 12,
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 4 §§ lagen den 25 maj
1962 (nr 392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension,
m. m., samt

nr 694, av herr Ohlin m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 12.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.50.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 63

312207