Nr 5 ANDRA KAMMAREN 1960
ProtokollRiksdagens protokoll 1960:5
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 5 ANDRA KAMMAREN 1960
19—24 februari
Debatter m. m.
Fredagen den 19 februari Sid.
Interpellationer av:
herr Persson i Appuna ang. skolans disciplinproblem .......... 3
herr Nilsson i Gävle ang. utförandet av beslutade ändringsarbeten
på fältuniformer...................................... 4
herr Helén ang. den nya skolstadgans disciplinbestämmelser .... 4
herr Fälldin ang. frågan om ett norrländskt universitet.......... 5
Tisdagen den 23 februari
Svar på fråga av herr Spångberg ang. avlägsnande av vissa militäras, k.
skyddsnästen m. m....................................... 9
Svar på interpellation av fru Sjöqvist ang. tillämpningen av socialhjälpslagens
bestämmelser om hemortsrätt.................... 10
Interpellationer av:
herr Gustafsson i Borås ang. kompensation till folkpensionärerna
för den allmänna omsättningsskattens levnadskostnadsfördyrande
verkningar .......................................... 13
herr Björkänge ang. postservicen inom glesbygderna och de mindre
orterna.............................................. 13
Onsdagen den 24 februari
Svar på fråga av herr Nilsson i Bästekille ang. den utanför jordbruket
stående fläskproduktionen ................................ 16
Svar på interpellation av herr Spångberg i anledning av det företagna
atombombsprovet i Sahara................................ 18
Utgifter under riksstatens andra huvudtitel:
Ersättningar till nämndemän vid häradsrätterna, tillika svar på fråga
av herr Fröding ang. viss verkan av den s. k. tremannsnämndens
ökade behörighet i brottmål ............................ 20
Fångvårdsanstalterna: Omkostnader........................ 23
1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 5
2
Nr 5
Innehåll
Sid.
Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor............................................ 24
Skattskyldigheten för medlem av konungahuset ................ 29
Riksdagsförfattningars intagande i Svensk författningssamling...... 32
Utvidgning av rabattbestämmelserna för folkpensionärers resor på
statens järnvägar........................................ 32
Interpellationer av:
herr Johnsson i Skoglösa i anledning av vissa skördeskador i nordöstra
Skåne.......................................... 35
herr Johnsson i Skoglösa ang. vissa folkhögskoleelevers tillträde till
sjuksköterskeskolor.................................... 36
herr Braconier ang. minsvepning av farvattnen i Kattegatt...... 36
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 24 februari
Val av valmän med suppleanter för utseende av justitie- och militie
ombudsmän
med ställföreträdare.......................... 15
Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifter under första huvudtiteln
(kungl. hov- och slottsstaterna)............................ 20
— nr 2, ang. utgifter under andra huvudtiteln (justitiedepartementet) 20
— nr 3, ang. utgifter under tredje huvudtiteln (utrikesdepartementet) 24
— nr 12, ang. utgifter under tolfte huvudtiteln (civildepartementet) 29
— nr 22, ang. anslag å kapitalbudgeten (utrikesdepartementet).... 29
— nr 23, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet.............. 29
Bevillningsutskottets betänkande nr 6, rörande skattskyldigheten för
medlem av konungahuset................................ 29
— nr 9, ang. rätt för skogsägare, som anlagt skogsbilväg, att vid inkomsttaxeringen
åtnjuta avdrag för kostnaderna härför........ 32
Bankoutskottets utlåtande nr 4, om riksdagsförfattningars intagande
i Svensk författningssamling.............................. 32
Första lagutskottets utlåtande nr 6, ang. kriminalstatistiken........ 32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3, om ändring av 14 § folkbokförings
förordningen.
......................................... 32
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om utvidgning av rabattbestämmelserna
för folkpensionärers resor på statens järnvägar.. 32
Fredagen den 19 februari 1960
Nr 5
3
Fredagen den 19 februari
Kl. 14.00
§ 1
Justerades protokollet för den 12 innevarande
februari.
§ 2
Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord liggande
propositioner; och remitterades
därvid
till behandling av lagutskott propositionen
nr 43, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);
till statsutskottet propositionen nr
44, angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag, avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde; samt
till behandling av lagutskott propositionen
nr 50, med förslag till lag om fiskevårdsområden
m. m.
§ 3
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på kammarens
bord vilande motionen nr 650.
§ 4
Interpellation ang. skolans disciplinproblem
Ordet
lämnades på begäran till
Herr PERSSON i Appuna (s), som yttrade:
Herr
talman! Skolans disciplinproblem
har under senare tid varit föremål
för en livlig debatt i både fack- och
dagspress. Sålunda skriver Lärartidningen
i sitt senaste nummer, enligt vad
som framgår av dagens morgontidningar,
bl. a.:
»Disciplinupplösningen synes äta sig
allt djupare in och tränger längre och
längre ner i åldersklasserna. Vittnesbörden
härom är många.»
I fortsättningen heter det vidare:
»Inte minst i samband med besluten
om de nya disciplinbestämmelserna och
anvisningarna till dessa har krävts korrektionsmedel
som gör det möjligt att
föra ''vilsekomna’ elever till rätta. De åtgärder
som skolöverstyrelsen anvisat är
i många fall inga korrektionsmedel. I
andra fall kan de inte komma till effektiv
användning. Rekommendationen att
hålla kvar en elev efter skoldagens slut
är ju helt utan värde så länge andra
spörsmål i samband med sådan kvarsittning
inte har lösts. På den punkten
måste skolöverstyrelsen — och skolstyrelserna
vad på dem ankommer — vidta
åtgärder som ger lärarna ett ordentligt
stöd.»
Så långt Lärartidningen. I en uppseendeväckande
artikelserie har Aftonbladet
behandlat samma fråga. I dess
artiklar förekommer uppgifter som, om
de är riktiga, ställer vissa bestämmelser
i en ytterst underlig dager. På tal om
just det korrektionsmedel, som Lärartidningen
åberopat, nämligen kvarsittningen,
uppger Aftonbladet att det på
vissa orter inte gärna kan tillämpas i
praktiken, då det jämlikt skolstyrelsens
beslut kan föranleda att vederbörande
lärare tvingas betala taxibil för den
kvarhållne elevens hemfärd.
Förhållandena sådana de skildrats i
pressen måste väcka allvarlig oro inte
endast inom lärarkåren utan också
bland föräldrar, skolmyndigheter och
kommunalmän för att inte tala om Sveriges
riksdag. Man frågar sig i första
hand om här nämnda och andra liknande
uppgifter är riktiga. Skulle så
4
Nr 5
Fredagen den 19 februari 1960
Interpellation ang. utförandet av beslutade ändringsarbeten på fältuniformer _
Interpellation ang. den nya skolstadgans disciplinbestämmelser
vara fallet torde det vara av betydande
intresse att få veta hur man inom ecklesiastikdepartementet
och skolöverstyrelsen
ser på problemet.
Jag anhåller därför med hänvisning
till ovanstående om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet framställa
följande frågor:
Delar statsrådet den uppfattning beträffande
disciplinen i skolan som framkommit
i bl. a. här nämnda tidningsorgan?
Förekommer
det att lokala skolmyndigheter
genom specialbestämmelser
försvårar lärarkårens möjligheter att begagna
anvisade korrektionsmetoder?
I så fall, är statsrådet beredd att vidtaga
eller föreslå åtgärder som tryggar
tillämpningen av utfärdade anvisningar
i detta hänseende?
Denna anhållan bordlädes.
§ 5
Interpellation ang. utförandet av beslutade
ändringsarbeten på fältuniformer
Herr NILSSON i Gävle (k) erhöll på
begäran ordet och anförde:
Herr talman! I annons införd i Postoch
Inrikes Tidningar nr 3 för innevarande
år erbjuder kungl. arméintendenturförvaltningen
genom anbud omsyning
av ca 200 000 fältuniformer. Arbetet
omfattar bl. a. sprättningsarbeten,
isyning av nya fickor, bälg i armhål och
bensprund, fastsättning av smärtingdamask
m. m.
Utan att här ingå på frågan om nödvändigheten
av dessa ändringsarbeten,
då beslut om ändringsarbetena redan
föreligger, vill undertecknad ånyo erinra
om de sysselsättningsproblem som
drabbat ett flertal orter med bl. a. textilindustri
och läderindustri. Omnämnda
arbeten torde vara av det slag, som
utan större förberedelser kan utföras på
någon av de textilplatser där stor ar
-
betslöshet råder eller hotar. Även om
detta arbete betraktas som en engångsföreteelse
— och kanske just därför —
kan det som ett övergångsarbete underlätta
för vederbörande myndigheter att
upprätthålla sysselsättningen och vinna
tid vid sökandet efter nya industrier
till de drabbade platserna.
Med hänvisning till vad här ovan
anförts hemställer undertecknad att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande fråga:
Avser statsrådet att upptaga förhandlingar
med försvarsdepartementet i syfte
att få ändringsarbetet på de 200 000
fältuniformerna utlagda på någon av
de textilfabriker (Hargsfabriken eller
Strömsbro) som hotas med driftnedläggelse?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 6
Interpellation ang. den nya skolstadgans
disciplinbestämmelser
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Herr HELÉN (fp), som yttrade:
Herr talman! I en interpellation vid
1953 års B-riksdag med anledning av
skolöverstyrelsens nya regler för disciplinfrågorna
inom skolan framhöll
jag som min mening, att man inte kan
bedöma dessa frågor isolerade från skolans
resurser i övrigt. Fn förstärkning
av lärarutbildningen, fler skollokaler
och mindre klassavdelningar är reformer
som i hög grad inverkar på möjligheterna
att upprätthålla en god disciplin
bland eleverna. Det hade därför
varit att föredra om den i och för sig
befogade reform av disciplinstadgan
som bl. a. innebar ett slopande av skolagan
hade föregåtts av de nämnda praktiska
åtgärderna.
Den senaste tidens utveckling ger tyvärr
vid handen att disciplinsvårigheterna
ökat i oroväckande grad.
5
Fredagen den 19 februari 1960 Nr 5
Interpellation ang. frågan om ett norrländskt universitet
Det är självfallet mycket svårt att
med någon bestämdhet uttala sig om
orsakerna härtill. Fråga uppkommer
därför om de nya disciplinbestämmelserna
är lämpligt utformade med hänsyn
till de disciplinsvårigheter som nu
yppats.
Att man på lärarhåll betraktar de disciplinära
svårigheterna som allvarliga
ges dagligen många bevis för. I en artikel
i Lärartidningen med rubriken
»Hejda disciplinupplösningen» framhålles
bl. a. att läraren i dag är en påpassad
person och »att varje ingripande
från hans sida, om än i hög grad
påkallat, kan för hans del medföra menliga
följder. Det kan därför inte förtänkas»,
framhåller tidningen vidare, »att
lärare, innan de ingriper mot missförhållanden,
stundom kan känna ett tvång
att liksom förskansa sig bakom säkra
murar och att de bokstavligen först slår
upp i paragrafer och anvisningar för
att se vad de får och inte får göra, och
i vissa fall även underlåter att ingripa
på grund av svårigheter att tolka dessa,
och detta även i sådana fall där ett ingripande
kan anses i hög grad påkallat.
»
I den inledningsvis nämnda interpellationen
hävdade jag som min mening
att det hade varit välbetänkt att först
studera verkningarna av de föreslagna
disciplinmedlen innan man band sig
för en definitiv utformning av en ny
skolstadga. De nu gjorda rönen tyder
på att ett sådant förfarande hade varit
välmotiverat.
Detta behöver dock inte leda till den
slutsatsen att man i dag måste överväga
en återgång till den tidigare gällande
skolstadgan. Om den uppkomna situationen
skall kunna bemästras, krävs
emellertid att man från myndigheternas
sida ger lärarna sådant stöd att de inom
ramen för den nya skolstadgan på
ett tillfredsställande sätt skall kunna
upprätthålla ordningen bland sina elever.
Bl. a. kan pekas på nödvändigheten
av att de praktiska förutsättningarna
finns för tillämpningen av de korrektionsmedel
som den nya stadgan föreskriver.
Detta är tyvärr inte alltid fallet.
För en bedömning av vilka åtgärder
som härvidlag bör vidtagas är det enligt
min mening nödvändigt med en redovisning
av de erfarenheter som vunnits
under den tid som den nya skolstadgan
varit i kraft. Om det vid en sådan
undersökning visar sig att utformningen
av denna stadga i något avseende
kan bedömas som felaktig bör en
revision företagas.
Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få ställa följande
fråga:
Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redovisning av de erfarenheter som
hittills gjorts av den nya skolstadgans
disciplinbestämmelser och vilka åtgärder
herr statsrådet ämnar vidtaga i syfte
att från samhällets sida ge lärarna
erforderligt stöd för upprätthållande av
ordning och god arbetsmiljö inom skolan?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 7
Interpellation ang. frågan om ett norrländskt
universitet
Ordet lämnades på begäran till
Herr FÄLLDIN (ep), som anförde:
Herr talman! Frågan om hur tillvaratagandet
av de norrländska naturtillgångarna
bäst skall kunna förenas med
en ändamålsenlig utveckling på längre
sikt av denna landsdel är av gammalt
datum. Alltsedan exploateringen av
Norrland tog sin början har det pågått
en diskussion om huruvida exploateringens
frukter i nöjaktig utsträckning
kommit Norrland till godo och om exploateringen
med hänsyn till Norrlands
framtid bedrivits på ett riktigt sätt.
Uppfattningen att utvinnandet av naturtillgångarna
förpliktar även till in
-
Nr 5
6
Fredagen den 19 februari 1960
Interpellation ang. frågan om ett norrländskt universitet
satser för denna landsdels förkovran
gör sig alltmer gällande. Det har sålunda
ifrågasatts, om inte exploateringen
av de norrländska malmfyndigheterna
och den vinst, som dessa lämnar,
borde komma Norrland till del i form
av bestående värden. 1956 tillsattes en
särskild utredning med uppgift att lägga
fram förslag härom.
I direktiven för nämnda utredning
framhålles att det är fråga om exploatering
av en till storleken begränsad
naturtillgång, som när den en gång
tömts är definitivt borta. Det bör övervägas
att åt framtiden bevara något av
de värden, som gruvfälten representerar.
Som främsta exempel på skapandet
av dylika värden nämnes forskning och
därmed jämförbara insatser, t. ex. att
praktiskt utveckla lovande uppfinningar,
finansiera forsknings-, experimentoch
utvecklingsarbeten med avseende
på nya produktionsprocesser m. m. Jag
vill för min del understryka angelägenheten
av sådana insatser till främjande
av utvecklingen i Norrland.
Så mycket större blir besvikelsen när
man tar del av vad en annan statlig utredning
presterat. Jag åsyftar universitetsutredningen,
som hittills ställt sig
avvisande till ett norrländskt universitet.
Utredningen synes hittills ha inriktat
sig på att kvantitativt mäta de
kommande behoven av akademisk utbildning
och forskning och att pröva
hur behoven kvantitativt skall tillgodoses.
Några ingående överväganden
kring vilken roll den högre undervisningen
och forskningen kan spela för
olika landsdelars utveckling, kulturellt,
ekonomiskt och socialt, synes inte ha
förekommit. Det är sålunda förklarligt
— men inte desto mindre beklagligt —
att utredningen ställer sig avvisande till
ett norrländsk universitet, detta trots
att ett särskilt uppmärksammande av
den frågan ingår i utredningsdirektiven.
Visserligen återstår för utredningen
att behandla organisatoriska spörsmål,
men utredningen har i sitt tidi
-
gare arbete bundit sig i sådana positioner
att något positivt ur norrländsk
synpunkt inte torde vara att vänta.
Ett norrländskt universitet skulle utan
tvekan utgöra ett sådant bestående värde,
som åsyftas i direktiven för den
nämnda LKAB-utredningen. Norrland
skulle få en egen institution för bl. a.
forsknings- och utvecklingsinsatser inte
endast på det ekonomiska utan också
på övriga områden. Det är också troligt
att LKAB-utredningen i sitt arbete
måste komma in på många av de spörsmål,
som är förknippade med frågan
om ett norrländskt universitet. Då universitetsutredningen
underlåtit att betrakta
Norrlands universitetsfråga ur annat
än den nämnda kvantitativa synvinkeln,
synes det lämpligt att LKAButredningens
direktiv vidgas att omfatta
även en kartläggning av vilken funktion
och betydelse ett norrländskt universitet
skulle kunna ha i det utvecklingsarbete,
som utredningen enligt nuvarande
direktiv har att pröva. Skall
ett norrländskt universitet komma till
stånd fordras ett annat grepp på frågan
än vad som presterats av universitetsutredningen.
Givetvis har denna fråga också en
ekonomisk sida. Ett norrländskt universitet
bör inte inta någon särställning
i detta avseende utan finansieras på
vanligt sätt. Det är emellertid givet att
de fondmedel från LKAB, som skall
ställas till förfogande för forskning och
andra utvecklingsinsatser, kan nyttjas
på ett bättre sätt om landsändan får ett
universitet. Även dessa ekonomiska
spörsmål borde därför beaktas i sammanhanget.
Med hänvisning till vad som här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
fråga:
Är statsrådet beredd att vidga direktiven
för utredningen om avsättning av
viss del av statens vinst å malmbrytningen
i Luossavaara-Kiirunavaara ak
-
7
Fredagen den 19 februari 1960 Nr 5
Interpellation ang. frågan om ett norrländskt universitet
tiebolag till stöd för utvecklings- och
forskningsarbete inom näringslivet på
sådant sätt att utredningen även får till
uppgift att kartlägga vilken funktion
och betydelse ett norrländskt universitet
skulle få för det utvecklings- och forskningsarbete,
som utredningen enligt nu
gällande direktiv har att behandla, och
att upprätta förslag om hur ifrågavarande
vinstmedel bör disponeras, därest
ett norrländskt universitet kommer
till stånd?
Denna anhållan bordlädes.
§ 8
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna,
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under
andra huvudtiteln, avseende anslagen
inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion,
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
civildepartementets verksamhetsområde,
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61 i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,
och
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1960/61;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 6, i anledning av väckt motion rörande
skattskyldigheten för medlem av
konungahuset, och
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående rätt för skogsägare, som anlagt
skogsbilväg, att vid inkomsttaxeringen
åtnjuta avdrag för kostnaderna
härför;
bankoutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckt motion om riksdagsförfattningars
intagande i Svensk författningssamling;
första
lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående kriminalstatistiken;
tredje lagutskottets utlåtande nr 3, i
anledning av motioner om ändring av
14 § folkbokföringsförordningen; och
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckta motioner
om utvidgning av rabattbestämmelserna
för folkpensionärers resor på statens
järnvägar.
§ 9
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till oförutsedda utgifter;
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;
nr 58, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;
nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds
8
Nr 5
Fredagen den 19 februari 1960
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;
nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1960/61;
nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. m.;
samt
nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.
Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Rädda barnens riksförbund
för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter;
från första lagutskottet:
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 18 § instruktionen
den 24 maj 1957 (nr 165) för riksdagens
ombudsmän;
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål; och
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 58 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);
samt
från andra lagutskottet:
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om statlig
krigsförsäkring; och
nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje
sammanträde fattade beslut.
§ 10
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren :
nr 45, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 56 § lagen den 31
mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
nr 46, angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Stockholm,
nr 47, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr
205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. in., och
nr 48, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 11
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:
Till Riksdagens andra kammare
Jag får härmed anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
från och med den 22 till och med den
26 februari 1960 för att deltaga i en efter
inbjudan av västtyska förbundsdagen
anordnad studieresa till Bonn med flera
orter i Tyskland.
Uppsala den 18 februari 1960
Olov Rylander
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 12
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.07.
In fidem
Sune K. Johansson
Tisdagen den 23 februari 1960
Nr 5
9
Tisdagen den 23 februari
Kl. 16.00
§ 1
Justerades protokollen för den 16 och
den 17 innevarande februari.
§ 2
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
Riksdagsman Olof Wiklund, född 12/4
1902, öjebyn, har den 19 dennes sjuknat
i hämoptys, varför han ej under den
närmaste veckan kan inställa sig till sitt
riksdagsarbete, vilket härmed intygas.
Öjebyn den 20 februari 1960
Leif Ekblom
Prov.-läk.
Herr Wiklund beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
19 innevarande februari tills vidare.
§ 3
Svar på fråga ang. avlägsnande av vissa
militära s. k. skyddsnästen m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade:
Herr
talman! Herr Spångberg har frågat
mig om jag vill medverka till sådana
åtgärder, att skyddsnästen o. d. från beredskapsåren
blir avlägsnade samt lämna
anvisningar om hur detta genom statens
försorg lämpligast skall kunna verkställas.
Med anledning härav får jag anföra
följande.
Under andra världskriget utfördes ett
stort antal befästningsanläggningar av
skiftande slag. Om den mark som anläggningarna
uppfördes på ej var i kronans
ägo träffades avtal om nyttjande
-
rätt till marken för viss tid. I en del fall
förvärvades marken med äganderätt.
Befästningarna kom ofta att utföras på
platser där de utgjorde hinder för den
civila verksamheten. På grund härav
anvisades omedelbart efter andra värlskrigets
slut vissa medel för rasering av
de anläggningar som det ansågs mest
angeläget att undanskaffa. Därefter hai
från och med budgetåret 1952/53 för
varje budgetår anvisats medel för detta
ändamål. Hittills har 1 400 000 kronor
anvisats för borttagande av pansarhinder
m. m. För nästa budgetår har Kungl.
Maj :t hemställt om ett anslag för ändamålet
av 200 000 kronor, innebärande
en höjning med 75 000 kronor i förhållande
till innevarande budgetår.
Slutligen kan jag nämna, att möjligheterna
att rasera befästningar undersökes
inte bara i samband med att nyttjanderättsavtal
utlöper utan även i anslutning
till förändringar i försvarsplanerna
samt -— efter framställning från
markägare — då någon anläggning medför
minskade möjligheter att driva
exempelvis jordbruk.
Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Spångbergs fråga.
Härpå anförde
Herr SPÅNGBERG (s):
Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för svaret. Jag finner det vara
fullt tillfredsställande.
Markägarna som har sådana här anläggningar
på sina ägor har svävat i
ovisshet om vart de skall vända sig och
hur de skall få bort sådana anläggningar
som bara är till besvär. Jag var härom
dagen i tillfälle att överlämna eu framställning
i ett dylikt ärende till försvarsministern.
Det var en jordbrukare
10 Nr 5 Tisdagen den 23 februari 1960
Svar på interpellation ang. tillämpningen av socialhjälpslagens bestämmelser om
hemortsrätt
som önskade bli av med en anläggning,
som han ansåg bara utgjorde hinder för
hans jordbruk. Det är nog framför allt
jordbruken som blir lidande.
Jag tror att de anvisningar som lämnats
i svaret kommer att bli till ledning
för de näringsidkare som har dessa
besvärligheter att dras med. Jag vill
ännu en gång tacka för att svaret fått
positivt innehåll.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 4
Svar på interpellation ang. tillämpningen
av socialhjälpslagens bestämmelser
om hemortsrätt
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:
Herr talman! Fru Sjöqvist har frågat,
om jag uppmärksammat att på senare
tid förekommit fall där socialnämnd på
ett illojalt sätt tillämpat socialhjälpslagens
bestämmelser om hemortsrätt för
att övervältra socialhjälpskostnader på
annan kommun. Vidare frågar interpellanten,
om jag har för avsikt att vidta
några åtgärder för att stävja eller förhindra
ett dylikt handlingssätt.
Jag vill svara följande.
Den gamla fattigvårdslagen, som år
1957 avlöstes av vår nuvarande socialhjälpslag,
hade bestämmelser om att
den kommun, där en hjälptagare hade
hemortsrätt, skulle ersätta s. k. obligatorisk
fattigvård, som lämnades av en
annan kommun. Hemortsrätten var anknuten
till mantalsskrivningsorten. Fn
person kunde dock inte förvärva ny
hemortsrätt enbart genom att bli mantalsskriven
i en ny kommun. Det fordrades
dessutom att han skulle ha varit
mantalsskriven där för minst ett år och
under den tiden inte hade åtnjutit fattigvård.
Dessa regler ansågs allmänt otillfreds -
ställande. Dels gav de i många fall upphov
till processande mellan kommuner
om vem som skulle betala den utgivna
fattigvården, dels ansågs dessa regler
inbjuda till manipulationer för att antingen
medverka till eller också förhindra,
att hemortsrätten övergick från en
kommun till en annan. Om en person,
som åtnjöt fattigvård, mantalsskrevs i
en annan kommun än hemortsrättskommunen,
kunde den kommun som han
lämnat ha intresse av att genom förtäckta
åtgärder sätta honom i stånd att framleva
ett fattigvårdsfritt år i den nya
mantalsskrivningskommunen och på så
sätt förvärva hemortsrätt där. Å andra
sidan hade den kommun, dit hjälptagaren
flyttat in, anledning att utge fattigvård
till honom eftersom hans hemortsrätt
därigenom bands vid den gamla
kommunen. Fattigvårdslagens hemortsrättsbestämmelser
ledde till att en kommun
år efter år kunde få svara för fattigvård
åt personer, som för länge sedan
släppt all kontakt med kommunen.
I socialhjälpslagen förenklades dessa
regler radikalt. Den kommun, där hjälptagaren
är mantalsskriven, är nu så gott
som alltid skyldig att ersätta obligatorisk
socialhjälp, som utgivits av en annan
kommun. Under förarbetena till lagen
diskuterades behovet av regler för
den händelse att en kommun obehörigen
verkade för att en hjälptagare skulle
bli mantalsskriven i en annan kommun.
Enligt ett kommittéförslag skulle i
sådana fall länsstyrelsen kunna ingripa
och förordna, att den kommun, i vars
intresse den obehöriga åtgärden vidtagits,
skulle svara för sociallijälpskostnaden,
fastän hjälptagaren inte var mantalsskriven
i kommunen. Då lagförslaget
lades fram, ansåg emellertid dåvarande
socialministern, att risken för manipulationer
av detta slag numera vore så
liten, att man vid lagens utformning
kunde bortse därifrån. Några regler
motsvarande kommittéförslagets finns
följaktligen inte i socialhjälpslagen.
11
Tisdagen den 23 februari 1960 Nr 5
Svar på interpellation ang. tillämpningen av socialhjälpslagens bestämmelser om
hemortsrätt
Min företrädares antagande, att risken
är liten för manipulationer i syfte
att få hjälptagare mantalsskrivna i andra
kommuner, får nog sägas ha blivit
bekräftat av erfarenheten. Det årliga
antalet socialhjälpsfall uppgår f. n. till
omkring 150 000. De fall, där det förekommit
missbruk av det slag interpellanten
nämnt, är emellertid mycket få.
Socialstyrelsen följer denna fråga med
stor uppmärksamhet och har under
1959 fått kännedom om 8 fall, i vilka
det enligt styrelsens mening kan ifrågasättas,
om inte kommuner medverkat
till hjälptagares flyttning i syfte att
övervältra framtida socialhjälpskostnader
på inflyttningskommunen. Ett par
av dessa fall är föremål för utredning av
riksdagens justitieombudsman. Det kan
naturligtvis inte garanteras, att socialstyrelsen
fått reda på alla fall av detta
slag som förekommit, men uppmärksamheten
på dessa förhållanden är mycket
stor.
Även om de fall där manipulationer
förekommit är rätt fåtaliga, är de dock
ägnade att inge oro med hänsyn både
till att flyttningarna kan vara olämpliga
för de personer det gäller och till att
kommuner uppträder illojalt mot varandra.
Det måste till en början göras klart,
att det inte står i överensstämmelse med
socialhjälpslagen att lämna socialhjälp
till flyttning med syfte att befria den
egna kommunen från ansvar för socialhjälpskostnader
för hjälptagaren. Enligt
lagens 14 § bör socialhjälp lämnas på
sådant sätt, att den behövande såvitt
möjligt blir i stånd att för framtiden
försörja sig och de sina genom eget arbete.
Innan socialhjälp beviljas, skall
socialnämnden enligt 10 § göra sig noga
underrättad om rådande omständigheter
samt utreda hur behovet av socialhjälp
på lämpligaste siitt bör avhjälpas.
Socialstyrelsen har i sina 1956 utgivna
råd och anvisningar om lagens
tillämpning understrukit vikten av nog
-
granna utredningar i syfte att främja
hjälpens förebyggande karaktär. Enligt
vad jag erfarit har socialstyrelsen utarbetat
särskilda råd och anvisningar,
vilka emellertid ännu inte hunnit tryckas,
där styrelsen kommer att särskilt
betona, att socialhjälp bör lämnas för
bosättning i annan kommun endast om
det efter undersökning kan antagas, att
försörjningsmöjligheterna är bättre där
eller att eljest förhållandena är lämpligare
för hjälptagaren och hans familj
på den nya orten. En kommuns intresse
av att kunna undgå socialhjälpskostnader
får aldrig vara vägledande för det
sätt på vilket hjälpen meddelas. Dessutom
skall i sådana fall kontakt ovillkorligen
tas mellan de berörda kommunernas
myndigheter.
Med hänsyn till att socialhjälpslagens
bestämmelser så tydligt anger, att lämpligheten
för den hjälpbehövande skall
vara avgörande vid valet av hjälpåtgärder,
anser jag, att riskerna för en oriktig
tillämpning bör kunna än mer reduceras
genom upplysning. Vederbörande
myndigheter har reagerat med kraft i de
fall, som blivit utredda, och inte lämnat
de berörda kommunerna i tvivelsmål om
vad både lagens bokstav och dess anda
bjuder. Jag är för min del helt överens
med dessa myndigheter.
En god vägledning för tillvägagångssättet
i socialhjälpsärenden får socialnämnderna
i socialstyrelsens råd och
anvisningar. När saken nu också ställts
under belysning i den allmänna debatten,
har jag svårt att tänka mig annat
än att våra kommunala myndigheter
skall ägna frågor om socialhjälp till bosättning
i andra kommuner en sorgfällig
prövning i socialhjälpslagens anda.
Jag vill ogärna tänka mig ett inskridande
mot kommunerna i lagform, innan
det står klart att rättelse på annat sätt
inte kan åstadkommas. Socialhjälpslagen
har dock ännu inte varit gällande
i mer än tre år. Socialstyrelsen kommer,
herr talman, att ägna frågan fortsatt
12
Nr 5
Tisdagen den 23 februari 1960
Svar på interpellation ang. tillämpningen av socialhjälpslagens bestämmelser om
hemortsrätt
uppmärksamhet, och jag kommer själv
att noga följa den vidare utvecklingen.
Härefter anförde
Fru SJöQVIST (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.
Vad som särskilt gläder mig i svaret är
att socialministern har sin uppmärksamhet
riktad på de fall av missbruk som på
senare tid har förekommit och så starkt
och bestämt har reagerat häremot. Jag
är fullt överens med socialministern om
att ett ingripande mot kommunerna i
form av lagstiftning nu inte bör tillgripas,
utan att man först bör söka åstadkomma
rättelse på annat sätt. Det är
också min förhoppning att den belysning
frågan har fått genom den allmänna debatten
skall verksamt bidra till en förbättring.
Om en sådan icke skulle komma
till stånd blir det dock, anser jag,
nödvändigt att speciella åtgärder vidtas
för att förhindra fortsatt missbruk.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid
till bankoutskottet propositionen nr
45, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 56 § lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse;
till statsutskottet propositionen nr 46,
angående anslag för budgetåret 1960/61
till universitetet i Stockholm;
till behandling av lagutskott propositionen
nr 47, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj
1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.; och
till jordbruksutskottet propositionen
nr 48, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.
§ 6
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 1—3, 12, 22 och
23, bevillningsutskottets betänkanden
nr 6 och 9, bankoutskottets utlåtande
nr 4, första lagutskottets utlåtande nr 6,
tredje lagutskottets utlåtande nr 3 och
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1.
§ 7
Föredrogs den av herr Persson i
Appuna vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
skolans disciplinproblem.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 8
Föredrogs den av herr Nilsson i
Gävle vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående utförandet av
beslutade ändringsarbeten på fältuniformer.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 9
Föredrogs herr Heléns vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående den nya skolstadgans
disciplinbestämmelser.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 10
Föredrogs den av herr Fålldin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepar
-
Tisdagen den 23 februari 1960
Nr 5
13
Interpellation ang. kompensation till folkpensionärerna för den allmänna omsättningsskattens
levnadskostnadsfördyrande verkningar — Interpellation ang. postservicen
inom glesbygderna och de mindre orterna
tementet angående frågan om ett norrländskt
universitet.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 11
Interpellation ang. kompensation till
folkpensionärerna för den allmänna omsättningsskattens
levnadskostnadsfördyrande
verkningar
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:
Herr talman! Enligt gällande bestämmelser
för folkpensionernas indexreglering
skall ett indextillägg utgå när det
s. k. pensionspristalet stigit med minst
tre enheter. Indextillägget utgöres av
fasta belopp — 40 kronor för varje make,
om båda har folkpension, och 50
kronor för ensamstående folkpensionär.
Pensionspristalet är beroende av konsumtionsprisindex
och skall fastställas
senast två månader efter framräkningen
av detta. Pensionstillskotten utgår
fr. o. m. tredje månaden efter den månad
för vilken det högre konsumtionsprisindex
fastställdes som medförde den
erforderliga höjningen av pensionspristalet.
Socialstyrelsens konsumtionsprisindex
har enligt i dag publicerade uppgifter
stigit med fem enheter i förhållande
till december 1959. Orsaken härtill
är främst den allmänna varuskattens
införande den 1 januari i år. Höjningen
av konsumtionsprisindex innebär,
att folkpensionerna höjs med ett
indextillägg fr. o. m. den 1 april i år.
I samband med omsättningsskattens
införande ansågs det rimligt att sådana
grupper som t. ex. barnfamiljerna och
folkpensionärerna erhöll kompensation
för de ökade levnadskostnaderna. Barnbidraget
höjdes därför med 50 kronor
med verkan fr. o. m. årsskiftet. Den här
refererade principen för folkpensionernas
indexreglering innebär emellertid
att folkpensionärerna i motsats till barnfamiljerna
får sin kompensation för av
omsättningsskatten föranledda levnadskostnadsfördyringar
med tre månaders
fördröjning. För januari, februari och
mars månader får folkpensionärerna
alltså ingen kompensation. En sådan fördröjning
av kompensationen är enligt
min mening icke önskvärd, utan kompensationen
bör gälla från samma tidpunkt
som omsättningsskattens införande,
d. v. s. från årsskiftet. Kompensationen
får då ordnas utanför ramen för
folkpensionslagens bestämmelser angående
indexregleringen. Kompensationen
kan förslagsvis ordnas genom ett särskilt
tillägg, som motsvarar den faktiskt
inträdda fördyringen under årets första
kvartal.
Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
fråga:
Vill herr statsrådet medverka till att
folkpensionärerna, exempelvis genom
särskilt tillägg, kompenseras för omsättningsskattens
levnadskostnadsfördyrande
verkningar redan från årets början
och för riksdagen framlägga förslag i
detta syfte?
Denna anhållan bordlädes.
§ 12
Interpellation ang. postservicen inom
glesbygderna och de mindre orterna
Herr BJÖRKÄNGE (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:
Herr talman! De tekniska landvinningarna
har allmänt sett medfört stora
förbättringar på kommunikationsområdet.
Bes- och transporttider har förkortats,
komforten har ökat, godsbehandlingen
förbättrats o. s. v. Det har
blivit möjligt att på bekvämt och rcla
-
14
Nr 5
Tisdagen den 23 februari 1960
Interpellation ang. postservicen inom glesbygderna och de mindre orterna
tivt billigt sätt nå kontakt över stora avstånd.
Men detta gäller endast generellt sett.
Mitt i denna utveckling mot alltmer förbättrade
förhållanden kan också spåras
inslag av betydande försämringar. Jag
åsyftar landsbygdens och glesbygdens
kommunikationsproblem, främst postförbindelserna.
Tid efter annan kommer
meddelanden om att den eller den poststationen
skall läggas ner, att brevbärarlinjer
skall sammanslås eller indragas
o. s. v. Detta medför en försämrad
postservice för befolkningen i de berörda
områdena.
Senast har dessa spörsmål aktualiserats
i Vikersvik i Örebro län, där nedläggning
av en poststation och ersättande
av två cykelburna lantbrevbärarlinier
med en bilburen linje synes vara förestående.
De varslade åtgärderna skulle
leda till betydande försämring av
postservicen, och det är naturligt att det
bland befolkningen uppstått oro och
undran. Försämringarna gäller främst
möjligheten att utbekomma värdeförsändelser.
Den berörda allmänheten torde,
därest nedläggningen genomföres, få avsätta
avsevärt längre tid än tidigare för
att utbekomma sådana försändelser. Som
exempel kan nämnas, att det ifrågasatts
om inte de hos domänverket anställda
skogsarbetarna i trakten blir nödda att
ta ledigt från arbetet för att kunna kvittera
ut sin avlöning. Förlusterna kan
alltså bli betydande ekonomiska förluster
för den enskilde. Därtill är givetvis
detta en trivselfråga av betydande omfattning
för hela den berörda befolkningen.
Jag har velat anföra detta exempel
för att understryka att frågan även har
en samhällsekonomisk betydelse. Anledningen
till dessa nedläggningar av poststationer
o. d. torde vara att försändelseantalet
anses vara för litet. När
en poststation eller en brevbärarlinje
inte till skälig del är ekonomiskt självbärande,
läggs den ner. Den ensamrätt
som staten har i fråga om postbefordran
förpliktigar emellertid till ett mera generöst
betraktelsesätt. Kanske kan än
bättre vinst redovisas av postverkets
verksamhet, om man går in för en intensiv
nedläggning. Den samhällsekonomiska
vinsten måste dock ifrågasättas. De
samhällsekonomiska förlusterna till
följd av tillspillogiven arbetstid o. d.
torde många gånger vara större än den
vinst som kan redovisas av postverket.
Det är ju också samhällsekonomiska motiv
som är avgörande för statens ensamrätt
på postbefordrans område. En mycket
stor försiktighet och ingående överväganden
ur samhällsekonomisk synpunkt
måste därför vara vägledande för
statsmakternas avgöranden i dessa frågor.
Med hänvisning till vad som här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande fråga:
Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga
i syfte att upprätthålla nöjaktig
postservice i glesbygderna och i de
mindre orterna?
Denna anhållan bordlädes.
§ 13
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar; och
nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.
Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 73, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning m. m.
Onsdagen den 24 februari 1960
Nr 5
15
§ 14
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen
nr 49, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., och
nr 51, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 15
Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:
nr 651, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 33, med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99), och
nr 652, av herr Darlin m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 33.
Dessa motioner bordlädes.
§ 16
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.21.
In fidem
Sune Ii. Johansson
Onsdagen den 24 februari
Kl. 14.00
§ 1
I enlighet med kammarens därom
den 10 innevarande februari fattade beslut
skulle nu anställas val av dels tjugufyra
valmän för utseende av riksdagens
justitieombudsman och hans ställföreträdare
samt riksdagens militieombudsman
och hans ställföreträdare, dels
ock sex suppleanter för dessa valmän;
och företogs först valet av valmännen.
Ordet lämnades därvid på begäran till
Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som anförde:
Herr talman! För vart och ett av de
val, som skall företagas vid detta plenum,
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar namn på
så många personer, som det ifrågavarande
valet avser.
Den av herr andre vice talmannen för
valet av valmän avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:
Landgren
Johansson, fru
Dickson
von Friesen
Andersson i Ronneby
Onsjö
Eriksson i Stockholm, fru
Heckscher
Ekström i Björkvik
Gustafsson i Borås
Östrand
Svensson i Stenkyrka
Jacobsson i Sala
Stiernstedt
Löfqvist, fru
Sandström, fru
Hedqvist
Wetterström, fröken
16
Nr 5
Onsdagen den 24 februari 1960
Svar på fråga ang. den utanför jordbruket stående fläskproduktionen
Alemyr
Larsson i Norderön
Zetterberg i Stockholm
Elmén, fröken
Bergegren, fröken
Fröding.
Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till valmän.
§ 2
Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen. Herr andre vice talmannen
avlämnade en lista, som under
partibeteckningen »Gemensam lista»
upptog följande namn:
Andersson i Storfors
Haglund
Cassel
Hammar
Bengtsson i Landskrona
Wahrendorff.
Herr talmannen uppläste nu denna
lista för kammaren, som godkände densamma;
och förklarades de å listan
upptagna personerna utsedda till valmanssuppleanter.
§ 3
Justerades protokollsutdrag angående
de under §§ 1 och 2 omförmälda valen.
§ 4
Herr TALMANNEN yttrade:
Efter samråd med första kammarens
talman och talmanskonferensen får jag
beträffande riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela följande.
Under förutsättning att intet oförutsett
inträffar, som påkallar annan ordning,
äger de sista arbetsplena före påsk
rum fredagen den 8 april och, om så erfordras,
lördagen den 9 april. Kamrarna
sammanträder åter onsdagen den 20
april kl. 14.00 för bordläggning av inkomna
ärenden samt för anställande av
gemensamma omröstningar, såvida voteringspropositioner
för sådant ändamål
blivit dessförinnan godkända. Fredagen
den 22 april avses skola anordnas
arbetsplena, och därefter hålles
kamrarnas sammanträden i sedvanlig
ordning.
Jag får samtidigt meddela, att kamrarnas
arbetsplena onsdagen den 2 mars
tar sin början kl. 14.00 och att vid plena
fredagen den 4 mars, som likaledes börjar
kl. 14.00, endast bordläggningar och
andra formella ärenden kommer att behandlas.
Under tiden därefter kan det
bli nödvändigt att hålla arbetsplena såväl
onsdagar som fredagar, varvid onsdagssammanträdena
i regel kommer att
börja kl. 10.00.
§ 5
Svar på fråga ang. den utanför jordbruket
stående fläskproduktionen
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:
Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig, om jag vill lämna
kammaren en redogörelse för den utanför
jordbruket stående fläskproduktionens
storlek samt i vad mån denna produktion
medför exportförluster, som påverkar
fläskpriset och därigenom får
bäras av jordbruket.
Ifrågavarande spörsmål har berörts
även i vissa motioner, som för närvarande
är föremål för jordbruksutskottets
bedömande. I samband med att
dessa motioner av utskottet remitterats
till statens jordbruksnämnd för yttrande
har jordbruksnämnden gjort vissa
undersökningar om storleken av den
utanför jordbruket stående fläskproduktionen.
Ehuru det aktuella spörsmålet sålunda
kommer att närmare belysas i annat
sammanhang kan jag redan nu säga, att
Onsdagen den 24 februari 1900
Nr 5
17
Svar på fråga ang. den utanför jordbruket stående fläskproduktionen
den ifrågavarande produktionen beräknas
till cirka 80 000 svin eller 4 200 ton
fläsk per år. Härigenom uppkomna exportförluster
uppväges till 4,1 miljoner
kronor av upptagna slaktdjursavgifter
och införselavgifter för fodermedel.
Återstående förluster, cirka 3 miljoner
kronor, påverkar fläskpriset med cirka
1,4 öre per kilogram. Samtidigt kan
emellertid jordbruket räkna med en viss
inkomst av denna utanför jordbruket
slående produktion genom försäljning
av smågrisar till de s. k. fläskfabrikerna.
Härpå anförde ■■
Herr NILSSON i Bästekillc (li):
Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet för hans svar
på min enkla fråga. Jag tackar honom
också för att svaret kommit så snabbt.
Jag vill bara anföra något som förklaring
till att jag har framfört denna
fråga.
När man kommer ut i bygderna finner
man, att det är just denna fråga som
är det stora samtalsämnet. Man har nog
föreställningen, att denna utanför jordbruket
stående fläskproduktion skulle
vara av mycket stor omfattning, Av
statsrådets svar framgår ju, att så inte
skulle vara förhållandet. Men under alla
omständigheter förstår man människornas
oro. Vi har väl i dag en alltför stor
produktion, och de exportförluster, som
1 fjol fick bäras av jordbruket, uppgick
till ungefär 73 miljoner kr.
Av statsrådets svar framgår, att förlusterna
för denna utanför jordbruket
stående fläskproduktion skulle belöpa
sig till över 7 miljoner kr. eller i runt tal
It) procent av den totala förlusten. Härifrån
avgår, som sagts fullt riktigt, vissa
slaktdjursavgifter och införselavgifter
för fodermedel. Man kan således, om
man räknar i procent, konstatera att
fjolåret gav det resultatet, att mellan 4
och 5 procent av dessa exporlförluster
2 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 5
fick bäras av jordbruket i vad gäller
denna utanför jordbruket stående produktion.
Vi får se hur det blir i framtiden. Det
växlar fort på detta område. Vi får nog
stora besvärligheter under detta år, men
det skulle inte förvåna mig, om vi nästa
år diskuterar problemet ur en helt annan
synpunkt.
•lag ber som sagt att få tacka statsrådet
för svaret. Jag tror det skall lugna
människorna ute i bygderna, och då har
man vunnit mycket. I allmänhet har
man räknat med betydligt större tal,
både i procent och i kalla siffror.
Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Svensson i Ljungskile begärt
ordet; och beslöt kammaren att beträffande
denna fråga upphäva den i § 20
mom. 4 kammarens ordningsstadga föreskrivna
inskränkningen i yttranderätten.
Ordet lämnades i enlighet härmed till
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp),
som yttrade:
Herr talman! Jag skall inte betunga
kammaren med någon som helst utläggning
utan vill bara i sammanhanget
ställa en kompletterande fråga.
När det talas om den fläskproduktion,
som ligger utanför jordbruket, så är
detta givetvis en mycket snäv gränsdragning.
Vi har också en produktion,
som visserligen formellt är knuten till
jordbruket men som är av en alldeles
speciell storleksordning i förhållande
till det jordbruk inom vilket den bedrives.
Man kan där fråga sig hurudana
proportionerna är, om man granskar
förhållandena litet närmare och räknar
med de mycket stora fläskfabriker som
formellt är knutna till jordbruket. Man
får inte något riktigt grepp om hela
detta problem, om man bara drar den
mycket formella gräns som här har redovisats.
Vidare anförde:
18
Nr 5
Onsdagen den 24 februari 1960
Svar på interpellation i anledning av det företagna atombombsprovet i Sahara
Herr HANSSON i Skegrie (ep):
Herr talman! Jag vill bara göra den
kommentaren till statsrådets svar, att
den inverkan denna fläskproduktion enligt
statsrådets uppgifter har för jordbrukets
vidkommande var förvånansvärt
liten. Jag ifrågasätter emellertid
alls inte riktigheten av de beräkningar
som ligger till grund för statsrådets uttalande.
Vi får återkomma till den saken
litet senare, när de i ämnet väckta motionerna
skall behandlas, och då pröva
hur stor nämnda inverkan kan vara. Det
är möjligt att frågan kan ses från två
sidor.
Vi har emellertid observerat, och det
har vi påtalat i väckta motioner, att
nämnda fläskproduktion ligger utanför
grunderna för jordbrukspolitiken och
dess målsättning. Det är nämligen så, att
den överenskomna prissättningen skall
grunda sig på kalkyler, som göres upp
på normalt drivna jordbruk. På basis
härav fastställes prisnivån. Men den
fläskproduktion det här är fråga om
kan enligt vår mening icke räknas till
normal jordbruksproduktion, och därför
är det påkallat att syna den litet närmare.
I ett antal andra länder har man
också vidtagit åtgärder i riktning mot
ett stävjande av den så att säga utanför
den normala jordbruksdriften pågående
produktionen.
Det är emellertid ingen idé att i dag
fördjupa sig i en diskussion om dessa
ting. Vi får ju tillfälle att återkomma
till detta spörsmål senare och har då ett
bredare underlag för frågans bedömning.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:
Herr talman! Till herr Svensson i
Ljungskile vill jag bara säga, att med
det material som finns för närvarande
— och det är tyvärr en ganska bristfällig
statistik — har det inte varit möjligt
att dra någon annan gränslinje än
den jag refererade och som grundar sig
på det av jordbruksnämnden hittills
färdigställda materialet.
Däremot är det möjligt att jordbruksutskottet
kan erhålla kompletterande
uppgifter, som tillåter en renräkning av
vad som av denna produktion ligger
inom respektive utanför jordbrukets
ram och som därmed ger en säkrare siffermässig
bedömning än den som kan
göras för dagen.
Sedan vill jag säga till herr Hansson
i Skegrie, att jag gissar att vi är överens
om att den fråga herr Hansson här
berört knappast har något samband
med den fråga herr Nilsson i Bästekille
i dag har fått svar på. Svaret på herr
Hanssons fråga får väl bli beroende av
vad jordbruksutskottet kommer till för
resultat i samband med fixeringen av
var gränsen går för vad det nuvarande
sexårsavtalet medger respektive vad
som kan tänkas komma därutanför.
Personligen är jag inte beredd — och
jag tror att det skulle vara att föregripa
den fortsatta behandlingen — att vid
detta tillfälle gå närmare in på den principiella
frågan.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 6
Svar på interpellation i anledning av
det företagna atombombsprovet i Sahara
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll på begäran
ordet och yttrade:
Herr talman! Herr Spångberg har med
kammarens tillstånd frågat, om jag har
möjlighet och är villig att till Frankrikes
regering framföra Sveriges beklagande
och allvarliga bekymmer över att
Frankrike företagit det ödesdigra atombombsprovet
i Sahara.
I anledning härav vill jag erinra om
att Sverige hörde till de stater, som stödde
en av FN:s generalförsamling förra
hösten antagen resolution, vari församlingen
gav uttryck åt sina allvarliga bekymmer
över de franska avsikterna att
företaga kärnvapenprov och vädjade till
Onsdagen den 24 februari 1960
Nr 5
19
Svar på interpellation i anledning av det företagna atombombsprovet i Sahara
Frankrike att avstå från sådana prov. I
inledningen till resolutionen hänvisades
särskilt till de i Geneve förda förhandlingarna
om ett förbud mot fortsatta
prov, och en förhoppning uttalades, att
inga stater skulle inleda eller återupptaga
några prov. 1 tre andra av församlingen
antagna resolutioner, som likaledes
stöddes av Sverige, varnades allvarligt
mot ytterligare prov varhelst sådana
kunde planeras.
Den svenska ståndpunkt i den av interpellanten
berörda frågan, som sålunda
kommit till uttryck senast genom vår
röstning i FN förra hösten, har icke förändrats.
Den måste antagas vara väl
känd för den franska regeringen.
Härpå anförde
Herr SPÅNGBERG (s):
Herr talman! Jag vill framföra mitt
tack till hans excellens utrikesministern
för det svar som lämnats på min interpellation
i anledning av det franska
atombombsprovet i Sahara.
Jag tillåter mig säga, att det positiva
svaret är utformat med den skicklighet
som utrikesministern i så hög grad besitter.
De allvarliga bekymmer som vi
säkert alla känner understryks på ett
sätt som inte kan missförstås. Uttalandet
ger ett starkt stöd åt organisationer
och enskilda, som känt oro nu och tidigare
och som protesterat mot atombombsprov
var de än förekommit.
Atombombsprovet i Sahara har gett
ett eko av protester och beklagande från
alla världens folk. Inför den atompropaganda
och övertro på våld och militarism
som vi upplever i vår tid är folkens
protester ett hälsotecken. Jag konstaterar
med tillfredsställelse att Sverige
tillhör de stater, som i Förenta nationernas
generalförsamling i en resolution
gett uttryck åt allvarliga bekymmer
över planerade kärnvapenprov och
som varnar för ytterligare prov var helst
sådana kan planeras. När utrikesministern
till detta framhåller, att den svens
-
ka ståndpunkten inte förändrats är det
i dagens läge en värdefull deklaration.
Jag tror också att den svenska ståndpunkten
är väl känd för den franska regeringen.
I detta sammanhang är det
emellertid även värdefullt att få utrikesministerns
auktoritativa uttalande efter
det franska bombprovet.
Till sist vill jag uttala den förhoppningen,
att utrikesministerns uttalande
i dag av Frankrikes folk skall uppfattas
som ett beklagande av vänner till Frankrike
och att det skall bidra till inställande
av alla kärnvapenprov.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 7
Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å kammarens bord liggande propositioner.
Därvid hänvisades
till bankoutskottet propositionen nr
49, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.; och
till statsutskottet propositionen nr 51,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.
§ 8
Föredrogos var efter annan och remitterades
till behandling av lagutskott
de på bordet vilande motionerna nr
651 och 652.
ä 9
Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående kompensation
till folkpensionärerna för den allmänna
omsättningsskattens levnadskostnadsfördyrande
verkningar.
Kammaren biföll denna anhållan.
20
Nr 5
Onsdagen den 24 februari 1960
Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän
§ 10
Föredrogs herr Björkänges vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående postservicen
inom glesbygderna och de mindre
orterna.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 11
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 12
Utgifter under riksstatens andra huvudtitel,
tillika svar på fråga ang. viss
verkan av den s. k. tremansnämndens
ökade behörighet i brottmål
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet Kling, hade tillkännagivit, att
han hade för avsikt att i samband med
behandlingen av detta ärende besvara
herr Frödings fråga angående viss verkan
av den s. k. tremansnämndens ökade
behörighet i brottmål.
Punkterna t—19
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 20
Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän
Kungl.
Maj:t hade (punkt 22, s. 34)
föreslagit riksdagen att till Häradsrätterna:
Ersättningar till nämndemän för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 3 700 000 kronor, vilket i förhållande
till gällande riksstat innebar
en höjning med 500 000 kronor.
I en inom andra kammaren av herr
Fröding väckt motion (II: 124) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Häradsrätterna: Ersättningar
till nämndemän för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 3 200 00(1
kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen IT: 124,
till Häradsrätterna: Ersättningar till
nämndemän för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 3 700 000 kronor.
Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Staxäng, Cassel
och Hjalmarson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionen II: 124,
till Häradsrätterna: Ersättningar till
nämndemän för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 3 200 000 kronor.
Punkten föredrogs; och anförde därvid
:
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Fröding har ställt en fråga
till mig, vilken har avseende på just
denna anslagspunkt, och jag ber därför
att få besvara den i detta sammanhang.
Frågan gäller i vilken omfattning den
s. k. tremansnämndens ökade behörighet
i brottmål fr. o. m. den 1 januari
1959 har medfört, att häradsrätternas
Onsdagen den 24 februari 1960
Nr 5
21
Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän
tingssammanträden bär kommit att hållas
med liten i stället för stor nämnd.
I anledning härav får jag anföra, att
man inom justitiedepartementet redan
vid de nya domförhetsreglernas genomförande
planerade att i sinom tid rikta
en rundfråga till landets samtliga häradshövdingar
för åt utröna hur dessa
regler tillämpades i praktiken. Det ansågs
emellertid, att eu sådan enquete
inte lämpligen borde göras, förrän de
nya reglerna varit i tillämpning så länge
att en viss praxis hade hunnit stabiliseras.
Så torde enligt min mening knappast
vara fallet förrän åtminstone ett
par år har förflutit sedan de nya reglerna
för häradsrätts sammansättning i
brottmål genomfördes.
Utan tillgång till det material som en
enquete av nu angivet slag kan komma
att erbjuda är jag inte i tillfälle att ge
svar på herr Frödings fråga.
Herr FRÖDING (h):
Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min enkla fråga
och för att han avgivit det just i dag.
Att denna fråga har ett intimt samband
med min motion rörande anslaget för
ersättning till nämndemän, som vi just
nu skall behandla, är nämligen uppenbart.
Själva innehållet i svaret bekräftar
lelt min misstanke att man, när man
begärde detta anslag höjt, inte hade närmare
räknat på vad den ökade användningen
av treinansnämnden skulle komma
att innebära i kostnadssänkande effekt.
När jag tog del av vad som anförts
under denna punkt i statsverkspropositionen
blev jag nog en smula förvånad
över att man också i är motiverade eu
höjning av anslaget så summariskt som
med enbart en hänvisning till den väntade
belastningen. Med hänsyn till vad
som förekom förra året i denna fråga
tyckte jag nämligen, att departementschefen
borde ha kostat på sig att säga åtminstone
några ord om den kostnads
-
nedsättande effekt, som obestridligen
måste bli en följd av den lilla nämndens
ökade användning.
Utskottsmajoriteten, som godtar denna
anslagshöjning, tycks vilja hänvisa
bl. a. till den faktiska förbrukningen under
budgetåret 1958/59, som uppgick
till 3 373 000 kronor eller alltså till
173 000 kronor mer än det för innevarande
budgetår anvisade anslaget, som
är på 3 200 000 kronor. Men när man
jämför dessa poster bör man beakta, att
denna ökade kompetens för den lilla
nämnden genomfördes först fr. o. in.
den 1 januari 1959, alltså då halva budgetåret
1958/59 redan gått till ända.
Hade reformen varit i kraft redan från
budgetårets början skulle förbrukningen
uppenbarligen ha blivit avsevärt
lägre.
I detta sammanhang vill jag också
framhålla, att en reform som denna alltid
i början torde tillämpas med en viss
försiktighet. Med ledning av de samtal
jag haft med mina kolleger har jag också
fått den uppfattningen, att vissa av
häradshövdingarna i varje fall från början
inte var så förtjusta i möjligheten
att ersätta stor nämnd med liten. Numera
har man emellertid ruckat på sin
inställning därvidlag. Jag kan nämna
att i mina två närmaste granndomsagor
anlitar man numera vid åtminstone ett
ting per månad liten nämnd. Och en
kollega, som förestår eu av våra allra
minsta domsagor — alltså en sådan där
man nog från början var på det klara
med att liten nämnd inte kunde förekomma
så ofta därför att den fulltaliga
nämnden då skulle komma in för sällan
— beklagade vid ett samtal som jag
hade med honom i höstas, att han förhindrats
att ha den lilla nämnden vid
ett ting, där ett så formellt ärende som
nedsättandet av ett aktiebolags aktiekapital
var det enda som krävde fulltalig
nämnd.
.lag iir, herr talman, med utgångspunkt
från vad jag hör i min motion anfört
fortfarande av den övertygelsen, att den
22
Nr 5
Onsdagen den 24 februari 1960
Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän
under denna punkt påkallade anslagshöjningen
är obehövlig. Jag yrkar därför
bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen nr 1.
Men, herr talman, inedan jag talar om
lilla nämnden skulle jag också med
herr justitieministerns medgivande vilja
ställa ännu ett par frågor till honom.
Jag hade från början avsett att framställa
dem i interpellationsform, men de
är så pass okomplicerade, att jag nog
kan få dem besvarade redan i dag. Den
första frågan skulle ha lytt: Anser herr
justitieministern, att det skulle vara av
intresse att nu, när reformen varit i
kraft ett år, låta undersöka hur den
kommit att tillämpas i praktiken? Den
frågan har jag redan fått besvarad, även
om justitieministern ännu inte tycks
anse att tiden är mogen för en sådan
undersökning. Det tycker nog jag att
den är. Och vid den undersökningen,
herr justitieminister, skulle det enligt
min mening vara av särskilt intresse att
få utrönt, om det i någon större utsträckning
förekommer, att man i stället
för att ha tremansting håller något
som jag skulle vilja kalla för »mellanting»,
d. v. s. att man låter fyra eller fem
nämndemän medverka vid vissa småmål.
Ett sådant förfaringssätt är fullt
lagenligt så som våra domförhetsregler
är utformade. Men detta var inte alls
lagstiftarnas mening. Genom att man på
detta sätt låter fem nämndemän sitta i
dessa mål beskär man onekligen den enskilde
nämndemannens rösträtt. Det
fordras ju fem enhälliga nämndemän
för att överrösta domaren. Hade det bara
fordrats tre hade röstvärderingen varit
ganska lika den individuella rösträttens.
Skulle det visa sig att detta system
med »mellanting» är mycket flitigt använt
vill jag ifrågasätta, om man inte
borde genomföra en lagändring. I varje
fall kanske man genom ett cirkulär borde
uttala sig om hur man anser att lagen
bör tillämpas på denna punkt.
Den andra frågan avser, om justitieministern
har intresse för att låta un
-
dersöka, huruvida man inte skulle kunna
öka den lilla nämndens behörighet
genom att lägga ytterligare några med
formella domstolsärenden, kanske rent
av vissa enklare ansökningsmål, under
dess kompetens. Jag tänker här bl. a. på
de av mig förut berörda ärendena rörande
nedsättning av ett bolags aktiekapital;
en sådan fråga är ju av rent formell
natur.
I detta sammanhang skulle jag också
vilja framhålla, att statsdomstolsutredningen,
som hade att med mycket ringa
tidsmarginal kasta fram silt förslag om
en liten nämnd i häradsrätt, inte hade
någon möjlighet att göra någon mer
ingående prövning av den lilla nämndens
civila kompetens, om jag så får
säga.
Efter att ha framställt dessa frågor
slutar jag, herr talman, med att upprepa
mitt yrkande om ett bifall till reservation
nr 1.
Herr ÅKERSTRÖM (s):
Herr talman! Förra året behandlade
vi en motion med samma innehåll som
denna och av samme motionär. Vi sade
då ungefär vad vi sagt i dag, dock med
beaktande av vad som kan ha förekommit
sedan dess beträffande anslagsmedlens
förbrukning. Vi framhöll då liksom
nu, att i och för sig synes motionärens
argumentering riktig, under förutsättning
att det inte blir ett ökat antal
sammanträden. Vi hänvisade även då,
liksom vi funnit anledning göra nu, till
att det gäller ett förslagsanslag och att
man i realiteten icke åstadkommer några
besparingar även om man skulle skära
ned beloppet.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Herr Åkerström har redan
besvarat den del av herr Frödings
anförande som gäller anslagsberäkning
-
Onsdagen den 24 februari 1960
Nr 5
23
en. Jag skall därför inte uppta kammarens
tid annat än för att svara på de
särskilda frågor lierr Fröding nyss riktade
till mig.
Beträffande först de s. k. mellantingen
är det alldeles givet, att vi i den
enquete — som jag tidigare förutskiekat
att vi i sinom tid skall göra — också
kan ta upp denna fråga för att söka få
den närmare belyst.
Beträffande den andra frågan, om en
utvidgning av den lilla nämndens behörighet
även i vissa tvistemål, kan jag
kort och gott säga, att vi naturligtvis
är beredda att göra en undersökning
också av den saken.
Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Fröding begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
20 :o) i utskottets utlåtande nr 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1) av fröken Andersson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Fröding begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
152 ja och 34 nej, varjämte 5 av kam
-
Fångvårdsanstalterna: Omkostnader
marens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 21—30
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 31
Fångvårdsanstalterna: Omkostnader
Efter punktens föredragning yttrade:
Herr FRÖDING (li):
Herr talman! Herr Cassel har vid
denna punkt en blank reservation, men
då han inte har tillfälle att vara här nu
har han bett mig förklara vad reservationen
innebär. Han är inte oense med
utskottet i sak — han önskar bara markera,
att han inte vill känna sig bunden
att ett kommande år höja arbetspremicrna
utan att erforderlig utredning härom
förebragts.
Herr ÅKERSTRÖM (s):
Herr talman! Jag kan berätta att det
varit åtskillig dispyt om hur utskottet
skulle skriva i detta hänseende. Vi som
står för utskottsutlåtandet har tagit fasta
på departementschefens uttalande i propositionen,
att förslagen av 1956 års
eftervårdsutredning synes departementschefen
väl värda att tjäna som
riktlinjer för fortsatta överväganden rörande
möjligheterna att framdeles förbättra
de intagnas ersättningar. Ett utredningsförslag
föreligger ju, och det
framgår av statsrådets uttalande att han
är intresserad av utredningens uppfattning.
Det är något positivt i detta uttalande,
och i och med att vi ingenting
säger har vi gjort oss medansvariga för
vad som kan ligga i uttalandet. Vi har
därmed inte bundit oss för utredningens
förslag, men vi har uttalat sympatier,
kanske jag får säga, för vad departementschefen
som vj uppfattar det har
sagt.
24
Nr 5
Onsdagen den 24 februari 1900
Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
Herr talman! Jag ber med detta att
fä yrka bifall till utskottets hemställan.
Häri instämde herr Mcllqvist (s).
Fröken ELMÉN (fp):
Herr talman! Jag har intet yrkande
alt ställa, men med anledning av den debatt
som uppkommit vill jag säga, att
enligt vad jag kan finna har vi i utskottet
inte med vår skrivning på något sätt
tagit ställning till departementschefens
redovisning av eftervårdsutredningens
förslag. Det gäller där en helt ny princip
i lönesättningen för fånges arbete.
l)et är en princip som eftervårdsutredningen
anser utomordentligt viktig när
det gäller eftervården och anpassningen
till det sociala livet, nämligen att
man skall utgå från en marknadsmässig
lön, vilken fången inte skall få disponera
hur som helst utan med vilken
han måste betala för inackordering och
svara för sina förpliktelser ute i det sociala
livet, så att han inte släpper kontakten
med detta. Man räknar också
med att han härigenom skall ha mera
pengar i behåll, när han lämnar anstalten,
än vad som för närvarande är fallet.
Herr talman! Jag hoppas att denna
fråga, som eftervårdsutredningen lagt
ned stort arbete på, kommer att prövas
noggrant. Jag hoppas också att vi framdeles
i riksdagen skall få ta ställning
till ett förslag i frågan.
Jag kan som sagt inte finna att vi
med den nu föreliggande skrivningen
på något sätt tagit ställning.
Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 32—50
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 51.
Lades till handlingarna.
samarbete och utrikespolitiska frågor
§ 13
Utgifter under riksstatens tredje
huvudtitel
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.
Punkterna 1—15
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 16
Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 19, s. 37 och 38) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av 105 000
kronor.
Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Segerstedt-Wiberg m. fl.
(I: 87) och den andra inom andra kammaren
av fru Torbrink m. fl. (11:105),
hemställts, att riksdagen under förevarande
anslagsrubrik anvisade ett från
15 000 kronor till 30 000 kronor ökat
anslag till .Svenska FN-förbundet.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 87
och II: 105, till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av 105 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Edström och Ståhl samt fröken Elmén,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen ipåtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag .samt motionerna
I: 87 och II: 105, till Upplysningsarbete
Onsdagen den 24 februari 1960 Nr 5 25
Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor
rörande mellanfolkligt samarbete och
utrikespolitiska frågor för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av 118 000
kronor.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid:
Herr
STÅHL (fp):
Herr talman! Det kan med fog sägas
att det belopp, som det rör sig om i
denna reservation, vilken är grundad på
en i båda kamrarna väckt, av ledamöter
i samtliga de fyra demokratiska partierna
undertecknad motion, är av ganska
obetydlig storleksordning. Det är i
motionen fråga om en anslagshöjning
med 15 000 kronor, vilket belopp i reservationen
har prutats till 13 000 kronor.
Det kan alltså inte sägas vara något
i och för sig avskräckande belopp
ens i dessa tider, när man känner lätt
panik här i huset inför alla anslagshöjningar,
även de minsta.
Däremot kan det, herr talman, konstateras,
att det ändamål, som motionen
och reservationen tar sikte på, ingalunda
är betydelselöst. Det är närmast en
truism, om man konstaterar att det internationella
samarbetet är i starkt växande.
Man kan ju inte slå upp en tidning
utan att få se nya former och nya
organisationer för samarbetet och
hjälpverksamheten på detta område.
Man kan här verkligen tala om internationell
och mellanfolklig solidaritet av
mycket stor betydelse, vilket vi här i
landet har anledning att vara mycket
tillfredsställda med. Vi är också eniga
om att denna hjälpverksamhet och detta
internationella samarbete skall fortsätta
och växa, och vi är inställda på — det
hörde vi senast i årets trontal — att vi
skall satsa av våra tillgångar även ekonomiskt
för den svällande bidragsverksamhet
det här är fråga om.
Emellertid är det mot denna bakgrund
risk för att denna apparat av
hjälpåtgärder och samarbetsformer kan
förvandlas till en stor byråkratisk pappersorganisation,
som människorna
hemma i de bidragsgivande länderna
känner mycket litet till. I pressen vimlar
det av namn på nya organ innanför
och utanför FN, vilka vart och ett har
någon speciell verksamhet på sin lott.
Namnen och initialerna börjar för det
stora flertalet av oss bli helt obegripliga
hieroglyfer. Det är bara ett fåtal experter,
som känner till både vilken organisation
och vilken verksamhet som
döljer sig bakom namnen, för att inte
tala om initialerna. Det är en verklig
risk, herr talman, att vi kommer dithän,
att det mellanfolkliga samarbetet
liksom hela bidragsgivandet blir någonting
för folkets stora flertal fullkomligt
okänt och främmande och kanske
till sist rent av skrämmande, därför att
det inte finns kontakt mellan givarna
och denna verksamhet. Det måste vara
något i grunden felaktigt i detta.
Vad jag här konstaterat har många
gånger varit under diskussion även i
FN:s generalförsamling. Man har där
påpekat nödvändigheten av att tillse,
att det finns en levande kontakt även
ute i de bidragsgivande länderna mellan
folkopinionerna och de internationella
organen. Jag vill, herr talman,
inte minst för de av statsutskottets ledamöter,
som har sagt nej till den anslagshöjning
vi föreslår, framhålla, att
inte minst svenska delegater —- jag är
personligen därvidlag helt utanför —■
delegater i framskjuten ställning, med
all energi understrukit behovet av en
ökad och vidgad upplysningsverksamhet
både vad beträffar FN och annan
internationell verksamhet. Det är nämligen
endast genom bättre och intimare
upplysning, som dessa svårigheter kan
bringas ur världen.
Om man nu ser på förhållandena i
vårt land i detta avseende ber jag att få
påpeka, att den organisation, som vi hår
tagit sikte på, nämligen Svenska FN-förbundet,
består av 81 anslutna riksorganisationer.
Det är inte vilka organisationer
som helst utan mycket pampiga
sådana. Det är Landsorganisationen,
3 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 5
26 Nr 5 Onsdagen den 24 februari 1960
Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor
TCO, Kooperativa förbundet, jag vill
minnas även Arbetsgivareföreningen
och även andra stora organisationer
som är med. Det är de som i allt väsentligt
finansierar den upplysningsverksamhet
som bedrives genom detta förbund.
Dessutom har förbundet i olika
delar av landet och praktiskt taget i
alla städer lokalföreningar. Men frågan
är: är det rimligt, att en verksamhet av
detta slag till allra största delen skall
finansieras genom frivilliga bidrag?
När vi hade detta ärende till behandling
på första avdelningen fick vi under
föredragning av FN-förbundets ordförande,
professor Hilding Eek, den upplysningen,
att organisationerna visserligen
lämnat betydande bidrag men att
man kommit i det psykologiska läget, att
organisationerna nu anser, att det liksom
är statens skyldighet att träda till
med något högre bidrag för att det skall
kunna anses rimligt, att de själva skall
höja sina anslag för detta ändamål ytterligare.
Man kan nu konstatera, vilket
gjordes från förbundets sida, att den
efterfrågan på upplysningar av olika
slag, det intresse som finns för detta ändamål,
inte kan tillgodoses med nuvarande
resurser. Därför är man tvungen
att få någon förbättring till stånd. Det
är detta motionen tar sikte på, då där
yrkas, att man skall höja anslaget till
FN-förbundet från 15 000 till 30 000 kronor.
Reservationen innebär en höjning
med 13 000 till 28 000 kronor.
Från utskottets sida invändes nu, att
denna verksamhet rimligen bör samordnas.
Ja, denna tanke har utskottsmajoriteten
tagit upp från dessa organisationer
själva. Den tanken är nämligen
många år gammal. Redan när jag för åtskilliga
år sedan var medlem av svenska
Unescorådet och dess arbetsutskott ville
vi försöka åstadkomma en samordning
här i landet mellan de organisationer
som företräder FN:s olika fackorgan.
Lämpligen borde samordning ske mellan
dem och förslagsvis Svenska institutet
eller Tekniska biståndskommittén.
Viljan att åstadkomma denna samordning
har alltså inte saknats, men den
har av olika praktiska skäl inte gått att
genomföra. Rland annat har lokalfrågan
inte kunnat klaras. En av orsakerna
därtill är just brist på resurser. Därför
är det ganska meningslöst när statsutskottets
majoritet skriver att denna
verksamhet borde samordnas, dels därför
att uppslaget kommer från organen
själva och dels därför att förutsättningarna
härför inte finns, så länge anslagen
hålls på en så låg nivå som nu.
Samordningen är något slags tulipanaros,
som man väl kan säga men har
svårt att göra.
Jag skulle vilja säga till den som
kommer att föra utskottets talan här,
att i och med att man uttalar önskvärdheten
av en samordning mellan dessa
olika organ i Sverige, har man givit åtminstone
ett finger åt ett kommande
statsbidrag till lösning av bl. a. lokalfrågan
men även av andra delar av organisationsfrågan.
Jag skulle redan nu
vilja ta fasta på att statsutskottets majoritet
syftar till att ge ett något förbättrat
bidrag till detta ändamål, eftersom
den för fram detta önskemål så
starkt i det nuvarande sammanhanget.
Vidare har utskottsmajoriteten inför
denna lilla anslagshöjning känt bävan
för att det skall anställas en ny kraft,
att det skall inrättas — som det brukar
heta — en ny tjänst. Det är emellertid
klart, att det inte är med kontanta pengar
man kan bearbeta opinionen till förmån
för ett internationellt samförstånd
och en fördjupad insikt om internationella
förhållanden, utan att härför behövs
mänsklig arbetskraft. Men det är
inte fråga om att anställa någon eller
några nva tjänstemän i statlig tjänst
utan att möjliggöra för en frivillig organisation
att till sig knyta den arbetskraft,
som tillfälligt eller på längre sikt
behövs för att tillgodose önskemålen
bland ganska breda lager och — glädjande
nog — växande kretsar beträffande
det ändamål som det här gäller.
27
Onsdagen den 24 februari 1960 Nr 5
Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor
Jag tror inte det finns någon bland
statsutskottets majoritet och inte heller
i kammaren som bestrider vad som här
har sagts, nämligen att behovet finns
och att det är mycket önskvärt att det
tillgodoses. Men då man skyller på att
vi inte har resurser, är resonemanget
litet för svårsmält. Låt vara att vi skall
visa återhållsamhet — trots att vi rör
oss med en budget på drygt 15 miljarder
kronor — men det går knappast att
med någon större effekt påstå, att de
13 000 kronor som det här gäller är
omöjliga att anslå. Man måste komma
med några andra argument, om vi inte
skall få ordet »idiotstopp» på läpparna,
vilket, om jag minns rätt, herr Sandler
en gång i helt annat sammanhang talade
om. Vi får inte driva statsfinansiell
försiktighet — som jag är den förste att
bekänna mig till — så långt, att vi använder
den till en spärr mot även små
anslagsförbättringar, med vilka man
kan göra betydande och angelägen
nytta.
Jag fruktar naturligtvis, herr talman,
att det blir svårt att få majoritet för
denna reservation, hur befogad den än
är. Därför slutar jag med att rikta en
vädjan till utrikesdepartementet att det
ett kommande år tar initiativet till en
sådan förbättring, som reservationen
tar sikte på. Det brukar vara så, att motionärer
ett år för fram de angelägna
behov som finns. Riksdagen brukar avslå
dem, men det händer rätt ofta att
Kungl. Maj :t ett eller två år senare kommer
tillbaka med dem i form av en
kungl. proposition. Jag hoppas alltså, att
utrikesdepartementet skall fundera på
saken till ett kommande år, om det inte
skulle gå att redan nu få kammarens
gehör för den reservation, till vilken
jag här ber att få yrka bifall.
Uröken Elmén (fp) och herr von
Friesen (fp) instämde häri.
Herr THAPPER (s):
Herr talman! Herr Stålil framhöll
både i början och i slutet av sitt anfö
-
rande, att det här endast vore fråga om
13 000 kronor. Jag skulle vilja påpeka
för honom, att om man är anhängare
av sparsamhet får man även i detta avseende
vara konsekvent. Det är inte beloppens
storlek i och för sig som är avgörande
för om man visar sparsamhetsvilja
eller inte. Det finns ett uttryck som
säger: »Den som inte spar på öret får
aldrig kronan». Skall vi vara sparsamma
i andra sammanhang undgår vi inte
att se på denna fråga också ur sparsamhetssynpunkt,
även om denna synpunkt
inte har varit för oss avgörande.
Det är klart, att man gärna tillgriper
ett sådant ord som »idiotstopp» när det
gäller något som man själv vill tillstyrka,
men jag tror, att man skall akta
sig för att generalisera detta ord, särskilt
i detta sammanhang.
Jag skall inte tillåta mig att betygsätta
vad herr Ståhl sade om statsutskottet,
nämligen att det intagit en meningslös
ståndpunkt i denna fråga. Låt mig
bara framhålla, att även från statsutskottets
sida finns förståelse för denna
verksamhet. När vi inom utskottet granskade
dessa organisationer — det kan
kammarens ledamöter göra själva genom
att titta på de ökningar, som begärts
och som nämnts på föregående sida i
utlåtandet — tyckte vi emellertid, att
det vore ändamålsenligt med en samordning.
Jag skall inte tvista med herr
Ståhl om huruvida vi har äran av att
ha kommit på detta uppslag. Jag tycker,
att om — som herr Ståhl säger — organisationerna
själva länge har tänkt på
saken, är det ett ytterligare skäl till att
de bör gå från ord till handling. Har
man ont om pengar torde det vara desto
större anledning att använda de pengar
som finns gemensamt. Får man mera
pengar, kanske man klarar sig ytterligare
en tid utan samordning.
Vi har behandlat frågan mycket noga
i avdelningen och haft föredragningar
— det nämnde även herr Ståhl. Här var
det fråga om att inrätta en ny tjänst, och
den skulle naturligtvis dra mera än de
28
Nr 5
Onsdagen den 24 februari 1960
Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor
13 000 kronor, som herr Ståhl talar om.
Dessa pengar finge väl anskaffas från
annat håll. Då har vi — jag understryker
det — från avdelningens och utskottets
sida betonat, att denna samordning
bör komma till stånd först. Måste man
vara sparsam på andra områden, får
man vara det också här.
Man skall inte dra för stora växlar
på detta anslag när det gäller den internationella
hjälpverksamheten och
vad FN gör. Jag tror, att vi här i landet
är fullt medvetna om betydelsen av
detta utan att just nu behöva använda
ökade medel för att upplysa oss själva.
Har vi gott om pengar må det vara hänt,
men det lär vi inte ha i nuvarande läge.
Då bör denna samordning ske först.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vad utskottet föreslagit.
Fru TORBRINK (s):
Herr talman! Låt mig först säga att
jag har all respekt för statsutskotets
behandling av denna fråga. Framför
allt fäster jag mig vid utskottets positiva
uttalanden om ifrågavarande föreningars
arbete och vad som uträttas på det
internationella området.
Det är kanske vanskligt att motionera
om en sak som denna, men varav hjärtat
är fullt därav talar ju munnen. Det må
väl också vara mig obetaget att instämma
i vad herr Ståhl här sagt när han argumenterat
för en höjning av bidraget.
Jag skall emellertid inte upprepa de
olika skäl som talar för en sådan höjning.
Det bör vara alldeles tillräckligt
med vad herr Ståhl anfört, om kammarens
ledamöter nu verkligen lyssnade
till innehållet i hans anförande. Herr
Ståhl talade om vad FN-förbundet gör,
om de olika lokalföreningar som bildas
och om nyttan av att dessa föreningar
får sakkunnig upplysning, så att de i sin
tur kan göra klart för människorna olika
aspekter av den verksamhet som bedrives
på det internationella området.
Med det stora virrvarret av hjälpaktio
-
ner på olika håll kan det finnas risk för
att man liksom förlorar den röda tråden
i det hela, och det är detta som
upplysningsverksamheten skulle bidra
till att förhindra.
Jag skall inte bli långrandig, men jag
vill som motionär understryka att det
är högst troligt att även en sådan liten
höjning av bidraget som med 13 000 kronor
— även jag kommer här att ansluta
mig till reservationen i stället för det
av oss motionärer framförda förslaget
om en ökning med 15 000 kronor — till
FN-förbundets verksamhet kommer att
indirekt medverka till en utvidgning av
hjälpverksamheten i fråga om de underutvecklade
länderna och av flyktinghjälpen.
Det är väl just detta som vi alla
eftersträvar, att försöka få människorna
så engagerade för själva tanken, att de
inte kan undgå att delta i det stora
hjälparbetet. Vår internationella verksamhet
är ju för närvarande i stor utsträckning
baserad på hjälpaktioner av
olika slag, och för att dessa skall kunna
drivas med framgång är det nödvändigt
att människorna vet vad det är
fråga om. Det är i detta avseende FNförbundet
vill göra en insats.
Jag vill i likhet med herr Ståhl vädja
till kammarens ledamöter att i denna
fråga gå emot statsutskottet, och jag ber
härmed att få yrka bifall till reservationen.
Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Torbrink begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
16 :o) i utskottets utlåtande nr 3, röstar
Ja,
Onsdagen den 24 februari 1960
Nr 5
29
Skattskyldigheten för medlem av konungahuset
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
2) av herr Edström m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fru Torbrink begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
135 ja och 39 nej, varjämte 14 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 17—19
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 20
Lades till handlingarna.
§ 14
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1960/61 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde.
Punkterna 1—19
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 20
Eades till handlingarna.
§ 15
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram
-
ställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,
och
nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1960/61.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 16
Skattskyldigheten för medlem av
konungahuset
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 6, i anledning av väckt motion
rörande skattskyldigheten för medlem
av konungahuset.
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, 11:46,
av herrar Johansson i Stockholm och
Nilsson i Gävle, hade hemställts, att riksdagen
i princip uttalade sig för att konungahusets
skattefrihet borde upphöra
och i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde
om förslag i denna riktning.
Utskottet hemställde, att motionen
II: 46 av herrar Johansson i Stockholm
och Nilsson i Gävle rörande skattskyldigheten
för medlem av konungahuset
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Vårt förslag att skattefriheten
för kungahuset skall upphöra
är en detaljfråga i ett större komplex.
Den grupp jag tillhör, liksom motionärer
från andra partier, har tidigare ställt
förslag om förändring av vårt statsskick
och avskaffande av monarkien.
Riksdagen har avslagit motionerna liksom
våra förslag att den årliga utbetalningen
till kungahuset av de s. k. guadeloupcmedlen
skall upphöra. Då det är
lönlöst att återupprepa dessa förslag in
-
30
Nr 5
Onsdagen den 24 februari 1960
Skattskyldigheten för medlem av konungahuset
för samma riksdag bär vi i år föreslagit
att åtminstone skattefriheten bör
upphöra.
Skattebördorna blir allt tyngre för
de svenska löntagarna, framför allt för
familjeförsörjare med låga inkomster.
Om vi skulle flytta oss från toppen till
botten i det svenska samhället vad inkomsterna
beträffar, kan jag nämna en
stationskarl med tvåbarnsfamilj som jag
talade med i morse. Man hade 1 157
kronor i månaden, berättade han, och
betalade på detta 292 kronor i månaden
enligt källskattetabellen. I motsats till
den familj, vars skattefrihet vi no behandlar,
hade han ingen fri bostad —
eller fria bostäder, som det bör heta vid
en jämförelse — men han hade eu måttlig
hyra, 275 kronor i månaden. De direkta
och de indirekta skatterna samt
hyran tog efter omsens införande mellan
55 och 6U procent av hans inkomst.
Han hade bara något över 6 000 kronor
kvar till mat, kläder och allt vad en
tvåbarnsfamilj annars behöver.
Man får då inte förvåna sig över att
löntagarna i dessa pressande lägen blir
upprörda över vårt antidemokratiska
skattesystem. De blir upprörda över att
bolag, förmögna personer och företagare
efter vad det beräknas årligen kan
beröva stat och kommun ett par miljarder
kronor genom skattefusk och skattesvindel.
Löntagarna blir upprörda när
finansministern, genom att plocka bort
sekreteraren, med minst ett halvår fördröjer
den långsamma utredningen om
åtgärder mot skattefusket. De blir upprörda
när Sveriges kanske rikaste man
bara deklarerar 46 000 kronors inkomst
i Sverige och flyttar resten utomlands.
Även om detta problem inte på långt
när har samma storleksordning tycker
de skattetyngda löntagarna inte heller
att det är på sin plats, att kungahusets
medlemmar är helt befriade från skatt
på inkomst och kapital.
Bevillningsutskottet försvarar detta
med att det kungliga apanaget beräknas
från utgångspunkten att det skall vara
skattefritt. Om det beskattas, måste det
höjas i motsvarande grad, menar utskottet.
Det måste innebära att utskottet i
så fall skulle vara berett att höja apanaget
med åtminstone en miljon. Det är
en intressant upplysning från ett enigt
utskott. Tänk vad den nyssnämnde
stationskarlen och andra människor
med låga inkomster skulle bli glada,
om varje skattehöjning automatiskt
kompenserades med en mot skatten svarande
lönehöjning! När det gäller de
lågt betalda hävdar man den motsatta
principen, att omsen och andra skattehöjningar
icke skall kompenseras vid
lönerörelserna.
Utskottet anför vidare, att det finns
vissa grundlagsenliga inskränkningar av
de kungligas möjligheter att ta förvärvsarbete.
De inskränkningarna borde avskaffas,
ty vi anser att alla svenskar borde
ha rätt att försörja sig genom eget
arbete. Men grundlagen hindrar väl
knappast de prinsessor som utbildar sig
till gymnastikdirektörer och pedagoger
att försörja sig på sina färdigheter. I
varje fall har grundlagen inte hindrat
medlemmar av kungahuset att driva
mycket vidlyftiga affärer. Den kungliga
börden har t. o. m. ansetts vara goodwillskapande
och värdefull i hästhandeln
i Roslagen och Skottland.
Det kan invändas, att betydande delar
av det kungliga apanaget och hovhållningsanslagen
användes till representation.
Vilket statsskick vi än väljer, måste,
det medger jag gärna, våra statschefer
utöva värdskap och ta emot främmande
på ett anständigt sätt. Alla vet
dock att våra skattelagar är mycket generösa,
enligt vår mening alltför generösa,
när det gäller avdrag för representation,
varför den saken bör kunna
ordnas när de eventuella nya skattebetalarna
skall deklarera i februari.
Statsråden, som utövar representation
av andra graden i vår demokrati,
är icke skattebefriade.
Varför skall kungahuset vara befriat
från skatt på inkomst från kapital och
Nr 5
31
Onsdagen den 24 februari 1960
Skattskyldigheten för medlem av konungahuset
på förmögenhet? Till detta kapital har
ju staten bidragit genom att staten varje
år betalar 300 000 kronor i någon sorts
evig gottgörelse för pengar, som icke
från början var kungahusets egendom
utan statens egna. Den nuvarande kapitalbeskattningen
är som bekant mycket
blygsam, men det skulle väl ändå
bli ett visst bidrag för att lätta herr
Strängs bekymmer.
Utskottet svarar bara, att det inte
finns tillräckliga skäl att ändra denna
»av ålder bestående» skattefrihet. Varför
skall en bestämmelse bestå i oändlighet
bara för att den är gammal och
mossbelupen? En motionär i första kammaren,
herr Söderberg, som i motion nr
235 i år föreslår sparsamhet på första
huvudtiteln och gör jämförelser med anslagen
i övriga nordiska stater, konstaterar
att anslagen på första huvudtiteln
behandlas enligt regler som utformades
av statsutskottet vid 1840 års riksdag.
I en tid då större delen av Sveriges
löntagare följer ettårsavtal borde bevillningsutskottets
och riksdagens vördnad
för ålderdomen inte utsträckas till bestämmelser
som i år blir 120 år gamla.
Den nämnde motionären konstaterade
att vi har över 100 personer i hovstaten
mot 7 i Norge. I dessa dagar när det rationaliseras
överallt och när det kommer
ständigt nya skattebördor, bör varken
rationaliseringen eller sökandet efter
nya skatteobjekt göra halt framför
slottsportarna.
De motioner, som vi tidigare väckt i
dessa frågor och som avslagits av riksdagen,
berör själva grundproblemen,
till vilka vi skall återkomma.
Jag medger gärna att skattefriheten
är en detalj, men den är en uppmärksammad
detalj. Bevillningsutskottet är
enigt, även de socialdemokratiska medlemmarna
är eniga om att skattefriheten
skall bestå. Om jag begär votering
med rösträkning segrar utskottet stort,
men något dussin riksdagsmän, som
brukar ta sådan ställning, kommer då
att rösta med oss, och många som plikt
-
skyldigast röstar med utskottet kommer
att känna sig pinsamt berörda, ty de
vet att kungahusets skattefrihet alls inte
är populär. Jag är ingen sadist, men jag
har inte bestämt mig ännu. Tills vidare
yrkar jag bifall till motionen.
Herr BRANDT i Aspabruk (s):
Herr talman! Anslaget till konungahuset
utgår, som bevillningsutskottet här
erinrar om, med den beräkningen att det
skall vara skattefritt. Vidare framhåller
utskottet, att skattefrihet för medlem av
konungahuset för inkomst av kapital
och förmögenhet torde få ses mot bakgrunden
av att vissa grundlagsstadgade
inskränkningar gäller i fråga om möjligheterna
för konungahusets medlemmar
till förvärvsarbete. Vissa medlemmar
av konungahuset är, enligt grundlagen,
förbjudna att ha vanligt förvärvsarbete.
Utskottet vill även påminna om att konungahusets
borgerliga inkomster beskattas
i vanlig ordning enligt för fysisk
person gällande lag. Utan att förlänga
debatten vill jag erinra om att det väl
torde vara praxis i alla länder att statsöverhuvudenas
inkomster eller apanage
är skattefria.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.
Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
har här föredragit vad utskottet skrivit.
Om det nu är så att åtminstone en del
av konungahusets medlemmar inte får
ta vilka jobb som helst, då måste jag
säga att det är en mycket frikostig kompensation
för att slippa utföra ett visst
arbete — man ger t. o. m. så pass mycket,
att skattefriheten kan värderas till
1 miljon kronor! Jag har inte undersökt
hur det är i andra länder, men Sverige
kunde ju i så fall vara ett föregångsland
och se till, att skattebördorna fördelades
på ett mera demokratiskt sätt.
32
Nr 5
Onsdagen den 24 februari 1960
Riksdagsförfattningars intagande i Svensk författningssamling — Utvidgning av
rabattbestämmelserna för folkpensionärers resor på statens järnvägar
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 17
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 9, i anledning av väckta
motioner angående rätt för skogsägare,
som anlagt skogsbilväg, att vid inkomsttaxeringen
åtnjuta avdrag för kostnaderna
härför.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 18
Riksdagsförfattningars intagande i
Svensk författningssamling
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckt motion om
riksdagsförfattningars intagande i
Svensk författningssamling.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Med anledning av att
jag har en motion i denna fråga vill jag
framhålla, att det förslag som bankoutskottet
kommit med kanske i vissa avseenden
är bättre än motionärens förslag.
Å andra sidan talar naturligtvis
för motionen det faktum, att det vore
lämpligt att få alla författningar samlade
i Svensk författningssamling. Det
bör åtminstone inte gå till så som nu
sker. Det finns felaktigheter i uppgifterna
om riksdagens egna författningar.
Jag har det intrycket att bankoutskottet
är medvetet om detta. Det skulle, enligt
bankoutskottets beräkningar, bli dyrare
att publicera riksdagens författningar i
Svensk författningssamling. Jag böjer
mig för det skälet i förhoppning om att
vi verkligen får en utredning och att
riksdagen för första gången verkligen
redovisar sina egna författningar på ett
rimligt och riktigt sätt.
Herr ANDERSSON i Ronneby (s):
Herr talman! Det kanske inte finns
någon anledning att orda vidare i den
här frågan, när herr Braconier inte yrkade
bifall till sin motion utan i stället
sade att utskottets förslag är bättre. Jag
vill bara säga att jag inte delar den
uppfattningen att denna anordning skulle
vara sämre än att ha författningarna
i Svensk författningssamling — tvärtom
blir det mera överskådligt. Riksdagens
ledamöter och andra som är intresserade
har lättare att ta del av riksdagens
författningar än om de skall plocka
fram författningarna ur Svensk författningssamling.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 19
Föredrogos vart för sig
första lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående kriminalstatistiken; och
tredje lagutskottets utlåtande nr 3, i
anledning av motioner om ändring av
14 § folkbokföringsförordningen.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 20
Utvidgning av rabattbestämmelserna för
folkpensionärers resor på statens järnvägar
Föredrogs
allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
väckta motioner om utvidgning av rabattbestämmelserna
för folkpensionärers
resor på statens järnvägar.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 2 av herr Johansson, Anders, och II: 4
33
Onsdagen den 24 februari 1960 Nr 5
Utvidgning av rabattbestämmelserna för folkpensionärers resor på statens järnvägar
av herrar Carlsson i Huskvarna och
Hamrin hade föreslagits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om undersökning av möjligheterna
för en mera generös och permanent utvidgning
av rabattbestämmelserna för
folkpensionärerna vid resor på SJ.
Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 2 och II: 4 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):
Herr talman! Trots att motionen är
enhälligt avstyrkt vill jag som motionär
ändå anföra några få ord.
Utskottet framhåller i sin skrivning i
föreliggande utlåtande att det inte har
att pröva frågan om eventuella anslag.
Detta har heller inte begärts i motionen.
Vi talar om en generösare tillämpning
av rabattbestämmelserna för folkpensionärerna
så att resorna inte behöver företagas
under den kallaste årstiden. En
sådan ändring bör innebära ett större
antal resande och alltså större inkomster
för statens järnvägar. Med denna
motivering har i motionen föreslagits
en undersökning angående en mera
generös och permanent utvidgning av
rabattbestämmelserna för folkpensionärerna
vid resor med SJ.
Vi har också i motionerna nämnt
förmånerna för folkpensionärerna i
Norge och Danmark. I båda dessa länder
reser folkpensionärer med 50 procent
rabatt, och rabatten gäller en avsevärd
längre tidrymd än i vårt land.
I järnvägsstyrelsens yttrande påpekas
att det för »de gamlas järnvägsresor»
— det skall väl vara »de gamlas
helgresor» —- har lämnats rabatter omfattande
alla avstånd. I själva verket
var 50 kilometer den kortaste resliingdcn.
Nu prövas en ny giv med s. k. nyårsresor,
som måste vara uppskattade
av dem som vill och kan resa långt.
Personligen anser jag emellertid att de
förutvarande s. k. helgresorna vore att
föredraga, om tidrymden bara vore en
annan.
I järnvägsstyrelsens yttrande framhålles
också -— vilket även förekommer i
utskottets uttalande — att man bör avvakta
utfallet av de nu pågående försöken
och med ledning av de vunna erfarenheterna
pröva behovet och lämpligheten
av mera generella åtgärder. Jag
tycker nog att det i detta uttalande ligger
en förhoppning om ett snart tillmötesgående
av den avstyrkta motionens
förslag.
Jag har inget yrkande.
Herr SENANDER (k):
Herr talman! Jag tycker verkligen att
utskottets utlåtande är ett beklämmande
dokument. Man resonerar med en
kylighet och en affärsmässighet, som
borde vara främmande då det gäller att
bevilja förmåner åt dem som under
alla år har utfört en produktiv gärning i
samhällets tjänst, och det rimmar dåligt
med de ofta hörda deklarationerna
om hur väl man vill de gamla och om
hur man på allt sätt vill skapa trygghet
för dem.
Särskilt järnvägsstyrelsens resonemang
tycker jag är minst sagt förvånansvärt.
Järnvägsstyrelsen säger där
att den nu har lagt om systemet med förmåner
åt de gamla vid resor på järnvägarna,
så att man har utsikt att vinna
lönsamhet med den nya ordningen. Det
kallar jag ett kyligt, affärsmässigt resonemang
som inte anstår ett samhälle som
utger sig för att särskilt vilja slå vakt
om de gamla. Jag tycker att det hade
varit utskottet mera värdigt att polemisera
mot järnvägsstyrelsens affärsmässiga
resonemang. Det här är en social
fråga, och ingen kan väl inbilla någon
— vilket dock järnvägsstyrelsen söker
göra — att den nya ordningen skulle
vara till fördel för de gamla, då de ju
måste resa långa vägar — för betydligt
mera än 50 kronor — för att över huvud
taget få någon förmån. Tidigare fick
Nr 5
34
Onsdagen den 24 februari 1960
Utvidgning av rabattbestämmelserna för folkpensionärers resor på statens järnvägar
de trots den snäva begränsningen rabatt
också på kortare sträckor, men nu
kan endast ett litet antal få del av förmånen,
nämligen de som reser så långa
sträckor att resan betingar ett pris på
50 kronor.
Nu har motionären avstått från att
ställa ett yrkande. Jag skall upptaga yrkandet,
som ju gäller en skrivelse till
regeringen för att få saken klarlagd genom
en utredning. Jag yrkar bifall till
motionen.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Den här frågan är inte
ny, och vid de tillfällen då vi haft den
uppe tidigare har vi godkänt järnvägsstyrelsens
resonemang, att det inte är
dess uppgift att klara pensionärernas
existens. Järnvägsstyrelsen har att i den
mån det överensstämmer med dess principer
ordna resor som kan väcka sådant
intresse, att de går ihop ekonomiskt.
Jag vill erinra om att det i år föreligger
förslag om att vi skall minska subventionen
till statens järnvägar. Att samtidigt
säga att järnvägsstyrelsen skall
tänka socialt utan att ta hänsyn till finanserna
kan väl inte vara rimligt.
Jag vill också erinra om att järnvägsstyrelsen
inte har ställt sig avvisande
då det gäller att pröva nya vägar, men
den kan självfallet inte pröva nya vägar
som berövar järnvägen inkomster. Om
vi vill offra mer pengar på pensionärerna,
får vi i stället använda den vanliga
vägen med anslag, som i så fall måste
gå över socialhuvudtiteln.
I år kommer folkpensionärerna också
att få bättre pensioner än tidigare. Vi
strävar ju i själva verket till att ge folkpensionärerna
en sådan inkomst, att de
kan använda den till resor eller vad de
vill utan att det anses att man måste
visa en alldeles särskild välvilja mot
dem genom att ge dem förmåner av allmosekaraktär.
Det är alltså inte tal om ett hårt och
kallt hjärta. Vi i utskottet anser bara,
att vi inte kan fordra av statens järnvägar,
samtidigt som vi minskar anslaget,
att SJ skall bevilja förmåner som
medför sämre ekonomi för järnvägen.
När motsvarande ärenden har behandlats
tidigare har riksdagen icke ansett
sig böra pressa järnvägsstyrelsen till ett
sådant medgivande, och med hänsyn
därtill ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr SENANDER (k):
Herr talman! Jag tror det var för två
år sedan som vi motionerade i samma
syfte, och samma resonemang fördes då
från utskottets sida. Om man nu anser
— vilket jag för min del inte godkänner
—• att det här bör gå över socialhuvudtiteln
i stället för via järnvägen,
borde väl de som har möjlighet att avgöra
frågan ha tagit ett initiativ i den
riktningen, men någonting sådant har
inte förekommit.
För vår del tycker vi att det spelar
mindre roll, i vilken form och över vilken
huvudtitel anslag går ut för ett sådant
här ändamål, men kungl. järnvägsstyrelsen
borde se inte bara affärsmässigt
på en sådan här fråga, utan också
socialt. Även om vi inte kan räkna med
att järnvägsstyrelsen skall ha mer hjärta
i kroppen än som här kommer till synes,
borde i varje fall inte utskottet
anamma samma kallt affärsmässiga resonemang.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Senander begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
Nr 5
35
Onsdagen den 24 februari 1960
Interpellation i anledning
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Senander begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
133 ja och 28 nej, varjämte 19
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Ordet lämnades på begäran till
Herr CARLSSON i Huskvarna (fp),
som yttrade:
Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag råkade rösta fel. Min avsikt var
att rösta för nej-propositionen, d. v. s.
för bifall till motionsyrkandet.
§ 21
Interpellation i anledning av vissa skördeskador
i nordöstra Skåne
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep), som
anförde:
Herr talman! Vid månadsskiftet juli
—augusti 1959 drog ett synnerligen
kraftigt oväder fram över nordöstra
Skåne. Ovädret var lokalt avgränsat
men vållade mycket stora skador i del
område, över vilket det drog fram. På
sina håll uppmättes en nederbördsmängd
på 300 mm på ett fåtal timmar.
av vissa skördeskador i nordöstra Skane
Ovädret vållade skador såväl på byggnader
och inventarier som på vägar och
växande gröda. Det allmänna har särskilt
när det gällt att sätta vägarna i
stånd ingripit på ett snabbt och förtjänstfullt
sätt. Bl. a. har militär specialpersonal
gjort betydande insatser. Vad
det gäller skador på byggnader, varulager
o. d. beslöt riksdagen helt nyligen
att ställa vissa medel till förfogande.
Därigenom torde åtminstone de som
drabbats av de svåraste skadorna, kunna
påräkna visst ekonomiskt stöd.
Beträffande skador på skörd har
emellertid icke avhörts huruvida ekonomiskt
stöd är att vänta. Ur de drabbades
synpunkt är detta beklagligt. Skadorna
är visserligen hänförliga till ett
begränsat område, men inom detta område
har många enskilda drabbats synnerligen
hårt. I denna del av Skåne förekommer
bl. a. betydande specialodlingar.
Särskilt har potatisodlingarna blivit
illa åtgångna. Det finns fall där praktiskt
taget hela potatisskörden blivit
förstörd och resultatet av ett års arbete
tillspillogivet.
I de länsvis gjorda skördeuppskattningarna
sätter inte dessa skador några
större spår efter sig. De är ju begränsade
till ett relativt litet område. De
anmälda skadorna inom detta område
har emellertid uppskattats till över två
miljoner kronor. Därtill kommer de
oanmälda skadorna, vilka dock i det enskilda
fallet torde vara av mindre omfattning.
Den omständigheten att skadorna
är en lokal företeelse gör det givetvis
inte lättare för den enskilde att
bära dem. Det är förklarligt och enligt
min mening riktigt, om man väntar ett
visst stöd i likhet med vad som kommit
dem till del som drabbats av skada
på annat än skörd. Det har ju också vid
tidigare tillfällen lämnats ekonomiskt
stöd, när liknande katastrofskador inträffat
på skörden. Jag vill särskilt poängtera
att ovissheten i denna fråga inte
gör det ekonomiska trångmålet lättare
att bära för den enskilde. Ett snabbt
36 Nr 5 Onsdagen den 24 februari 1960
Interpellation ang. vissa folkhögskoleelevers tillträde till sjuksköterskeskolor
Interpellation ang. minsvepning av farvattnen i Kattegatt
och positivt besked vore därför av stort
värde.
Med hänvisning till vad som här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
alt till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få ställa följande
fråga:
Avser statsrådet att framlägga förslag
om ekonomiskt stöd till dem som
drabbats av skador på skörd i samband
med nämnda oväder över nordöstra
Skåne sommaren 1959, och när kommer
i så fall detta förslag att framläggas?
Denna anhållan bordlädes.
§ 22
Interpellation ang. vissa folkhögskoleelevers
tillträde till sjuksköterskeskolor
Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep) erhöll
på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Enligt gällande folkhögskolestadga
som tillkommit efter riksdagens
beslut 1957, tilldelas icke längre
eleverna betyg i varje ämne efter avslutad
årskurs. Betyg kan erhållas endera
sammanfattat för samtliga ämnen eller
sammanfattat förden humanistisk-naturvetenskapliga
ämnesgruppen för sig och
för den matematisk-naturvetenskapliga
ämnesgruppen för sig. Följande omdömen
får användas: Mindre god, God,
Mycket god och Utmärkt.
Denna form av betygsättning har fått
vissa konsekvenser som uppenbarligen
icke varit förutsedda eller avsedda. Det
har visat sig, att t. ex. sjuksköterskeskolorna
inte godkänner betygen som grund
för inträdesprövningen. Följden har
blivit, att folkhögskoleeleverna vid sökande
av inträde till sjuksköterskeskolorna
indelas i två kategorier. Den ena
kategorien består av tidigare elever, som
fått betyg enligt den gamla ordningen
och som får betygen godkända som
grund för inträdesprövningen. Den andra
kategorien består av senare elever,
som fått betyg enligt nu gällande ordning.
Dessa får inte folkhögskolebety
-
gen godkända. Följden blir att elever,
som genomgått samma utbildning och
som har samma kunskaps- och färdighetsnivå,
behandlas olika vid inträdesprövningen.
Det kan också inträffa att
en inträdessökande till följd av dessa
ändringar i betygssättningen avvisas,
trots att hon har bättre kunskaper än
sådana sökande som antagits. Detta
kan uppenbarligen inte vara riktigt.
Enligt min mening måste åtgärder vidtagas,
så att alla folkhögskoleelever vid
sökande av inträde till sjuksköterskeskola
behandlas lika, oavsett om de erhållit
betyg enligt den gamla ordningen
eller enligt den nu gällande ordningen.
Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framställa följande
fråga:
År statsrådet beredd att vidtaga sådana
åtgärder att betyg från folkhögskola,
som utfärdats enligt nu gällande
folkhögskolestadga, godkännes vid sökande
av inträde till sjuksköterskeskola
i likhet med vad som gäller för betyg
från folkhögskola, som utfärdats enligt
tidigare gällande folkhögskolestadga?
Denna anhållan bordlädes.
§ 23
Interpellation ang. minsvepning av farvattnen
i Kattegatt
Ordet lämnades på begäran till
Herr BRACONIER (h), som anförde:
Herr talman! Enligt uppgifter i dagspressen
kommer till sommaren att öppnas
ett flertal färjeleder över Kattegatt
från svenska västkusten till Jylland.
Från Varberg planeras sålunda en färjlinje
till Grenaa, från Falkenberg en
linje till Horsens och från Halmstad en
linje till Aarhus. Av kartor, där dessa
linjer utmärkts, framgår emellertid att
färjorna icke kan färdas närmaste vägen
från avgångsorten till destinations
-
37
Onsdagen den 24 februari 1960 Nr 5
Interpellation ang. minsvepning av farvattnen i Kattegatt
orten utan måste göra stora omvägar
för att följa de minsvepta rännorna. Det
är anmärkningsvärt, att farvattnen i
Kattegatt ännu 15 år efter krigsslutet är
minerade. Sjöfarten tvingas göra betydande
omvägar, något som medför avsevärda
förseningar för trafiken. När nu
banden mellan de nordiska länderna
knyts allt fastare ter det sig föga tilltalande
att Danmark och Sverige skall
skiljas åt av ett vatten, som delvis icke
kan befaras på grund av minrisken.
Härjämte kvarstår riskerna för allvarliga
händelser, så länge vattnen icke
är minfria. Katastrofer i form av minsprängningar
kan under olyckliga omständigheter
inträffa, exempelvis om
under storm förankrade minor sliter
sig och kommer i drift.
Under åberopande av det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande fråga:
Kan statsrådet lämna kammaren upplysning
om huruvida farvattnen i Kattegatt
kan förväntas inom närmaste tiden
bliva minsvepta, så att sjöfarten mellan
Sveriges västkust och Jylland kan
följa närmaste vägen och så att alla risker
för minolyckor vid en väntad inten
-
sifierad trafik över Kattegatt kan anses
uteslutna?
Denna anhållan bordlädes.
§ 24
Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 66, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 25 maj 1951 (nr 286)
med vissa bestämmelser till motverkande
av svinsjukdomar.
§ 25
Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 54, med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan
den 21 december 1951 (nr 824) överlämnats
till kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 26
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.52.
In fidem
Sune K. Johansson