Nr 49 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:49)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

• :- c—11

TO i

Nr 49 ANDRA KAMMAREN 1967

5—6 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 5 december

Sid.

Meddelande ang. plena freda''gen den 8 och måndagen den 11 december 3
Svar på interpellationer av:

herr Åberg (fp) ang. rationaliseringen av den statliga verksamheten

avseende förhållandena vid Sveriges kuster................... 3

herr Ekström i Iggesund (s) ang. insynen i företag som uppbär

statsbidrag till kostnader för utbildning av anställda........... 6

Meddelande om enkla frågor av:

herr Carlshamre (h) ang. anslutningen till studentkår eller fakul tetsförening.

............................................. 10

herr Nordstrandh (h) ang. politiska ställningstaganden av studentföreningar.
............................................... 10

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. redogörelse för vissa förhållanden
av betydelse för handeln mellan industriländer och utvecklingsländer.
.............................................. 10

Onsdagen den 6 december fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174, med återkallelse i viss
del av propositionen nr 141 ang. ändring i vissa delar av lagen om
nyttjanderätt till fast egendom, in. m., samt av propositionen nr

171 ang. lag om hyresnämnder................................ 11

Meddelande ang. plenum torsdagen den 7 december............... 54

Vindelälvens utbyggnad........................................ 54

Interpellation av herr Blidfors (s) ang. utländsk studerandes utbildnings-
och studiefinansieringsproblem.......................... 86

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 49

Nr 49

Innehåll

Onsdagen den 6 december em.

Sid.

Vindelälvens utbyggnad (forts.)................................. 87

Utredning angående social forskning............................. 130

Utökad cancerforskning........................................ 132

Inrättande av ytterligare en juridisk fakultet..................... 138

Beredskapsplan för samordning av transportresurserna i Norrland... 140

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 december em.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 55, ang. Vindelälvens utbyggnad
.................................................. 87

Utrikesutskottets utlåtande nr 13, ang. vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande församling antagit vid
sitt artonde ordinarie möte.................................. 130

— nr 14, ang. godkännande av en av UNESCO:s generalkonferens

antagen konvention mot diskriminering inqm undervisningen.... 130

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 56, ang. social forskning 130
Andra lagutskottets utlåtande nr 69, om ändrad lydelse av 24 § 1 mom.

och 39 § civilförsvarslagen................................... 131

Statsutskottets utlåtande nr 177, om statsbidrag för anordnande av

skyddsrum m. m........................................... 131

— nr 178, i anledning av riksdagens revisorers särskilda berättelse

om fortifikationsförvaltningens anlitande av visst konsultföretag 131
—- nr 179, om ökad samhällsekonomisk forskning................. 131

— nr 180, om utökad cancerforskning........................... 132

— nr 181, ang. utbildning i Sverige av personal för behandling av

skelögda barn.............................................. 137

— nr 182, om inrättande av professurer i personaladministration vid

de tekniska högskolorna..................................... 137

— nr 183, om inrättande av ytterligare en juridisk fakultet........ 138

— nr 184, om ytterligare utbildning av tandläkare................ 140

— nr 185, om förlängning av förordnande som docent............. 140

— nr 186, om en beredskapsplan för samordning av transportresurserna
i Norrland........................................... 140

— nr 187, ang. fortsatt omorganisation av televerket, m. m......... 141

— nr 188, i anledning av riksdagens revisorers särskilda berättelse

om televerkets bostäder i Nynäshamn........................ 141

—- nr 189, i anledning av riksdagens revisorers särskilda berättelse

om redovisningen av förskott till vissa plankostnader........... 141

Bankoulskottets utlåtande nr 58, ang. tillhandahållande av riksdagstryck
m. m. till bibliotek.................................... 141

Tisdagen den 5 december 1967

Nr 49

Tisdagen den 5 december

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 24
nästlidne november.

§ 2

Meddelande ang. plena fredagen den 8
och måndagen den 11 december

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Sammanträdet fredagen den 8 december
kl. 11.00 blir ett bordläggningsplenum
med interpellationssvar.

Kammarens bordläggningsplenum
män dagen den 11 december tar sin början
redan kl. 11.00 med hänsyn till att
ett stort antal interpellationssvar då
kommer att lämnas.

§ 3

Svar på interpellation ang. rationaliseringen
av den statliga verksamheten avseende
förhållandena vid Sveriges kuster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Åberg har frågat
statsministern, om statsministern är beredd
vidta åtgärder för att åstadkomma
en bättre samordning av de rationaliseringsåtgärder
inom ämbetsverken som
direkt berör förhållandena vid våra
kuster. Interpellationen har överlämnats
till mig för besvarande och jag vill
meddela följande.

Omfattande rationaliseringar har genomförts
både inom tullverkets kustbe -

vakning och inom sjöfartsverkets verksamhetsområden.
Minskningen av antalet
kustposteringar och andra enheter,
som deltar i övervakningen av kusterna,
har emellertid kompenserats genom
att betydande förbättringar samtidigt
skett i fråga om den tekniska utrustning
som används för sjöövervakning
och sjöräddning.

Tull- och lotsbåtarna är sålunda i allmänhet
bättre lämpade för insatser i
bl. a. sjöräddningstjänsten än tidigare.
De förses vidare successivt med moderna
hjälpmedel för navigation.

För att underlätta ledningen av de
olika övervakningsenheterna och kontakten
mellan dessa och andra organ
har det inom tullverket byggts upp ett
radionät som täcker praktiskt taget hela
kusten. I detta ingår åtta sambandscentraler,
som är ständigt bemannade.
Vidare har sjöfartsverket byggt ut ett
nät av radiotelefonistationer. Genom
dessa två nät kan samband vid behov
snabbt etableras mellan landbaserade
organ och lots, tull och Sjöräddningssällskapets
båtar samt fiske- och handelsfartyg
inom de aktuella farvattnen.

Även lotsplatser, utsjöuppassningar,
bemannade fyrar i kustbandet och ett
par kustposteringar har utrustats med
radar. Bland andra tekniska hjälpmedel,
som tillkommit under senare år,
vill jag framhålla helikoptern, vars stora
användbarhet vid övervakning och
sjöräddning är väl känd.

Jag är övertygad om att berörda myndigheter
är väl medvetna om behovet
av samordning mellan olika ratdonaliseringsåtgärder
och beaktar det i sitt
arbete. De indragningar som gjorts avvissa
kustposteringar, lots- och fyrplatser
etc. kompenseras genom en förbättrad
teknisk standard. Totalt sett torde

Nr 49

Tisdagen den 5 december 1967

Svar på interpellation ang. rationaliseringen av den statliga verksamheten avseende
förhållandena vid Sveriges kuster

därför organisationen för övervakningen
av våra kuster ha förbättrats.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att lotsorganisationsutredningen undersöker,
om justeringar behöver göras
i fråga om lotsp lats organisationen
med hänsyn till bl. a. sjöräddningstjänsten
och sjöövervakningen. Vidare har
räddningstjänstutredningen att behandla
bl. a. frågan om en lämplig fördelning
av ansvar och arbetsuppgifter mellan
olika organisationer som deltar i
räddningsverksamheten. Vid en prövning
av dessa kommittéers förslag kommer
även samordningsfrågor rörande
kust- och sjöövervakningen att prövas.

Vidare anförde

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansminister
Sträng för svaret på min
interpellation.

Orsaken till att jag vände mig med
min interpellation till hans excellens
statsministern var att de statliga verk,
vilkas olika verksamhetsformer och rationaliseringssträvanden
det här gäller,
omfattas av — om jag inte tar fel —
fyra olika departement.

Det skulle vara en överdrift att påstå
att jag är helt nöjd med svaret,
även om jag i vissa detaljer delar finansministerns
uppfattning. Jag kan
sålunda hålla med oan att tull- och lotsbåtar
nu i allmänhet är bättre lämpade
än tidigare för insatser i bl. a. sjöräddningstjänsten.
Däremot är jag som kustbo
och med min dagliga verksamhet förlagd
till västkusten betydligt mer tveksam
inför påståendet att »organisationen
för övervakningen av våra kuster
totalt sett har förbättrats». Kanske låter
sig detta sägas, om man ser endast till
den rent organisatoriska uppläggningen
av strävandena, men inte om man
avser niöjligheten att verkligen iakttaga
vad som händer och sker där ute under
olika förhållanden.

Jag vill inte påstå att rationaliseringarna
inom verken varit obefogade
— tvärtom har jag i interpellationer
framhållit att dessa rationaliseringsåtgärder
utan tvivel är nödvändiga och
värdefulla var på sitt område. Men det
går inte att komma ifrån faktum att
man, exempelvis inom det finansministern
underställda tullverket, nu inte kan
hålla ett vakande öga över kusten på
samma sätt som förr. Enbart inom västra
kustdistniktet har nämligen, för att
ta ett exempel, antalet kustposteringar
på några få år skurits ned från 21 till
10. Och om vi går över till sjöfartsstyrelsens
verksamhetsfält kan vi konstatera,
att under den senaste tioårsperioden
inte mindre än 30 fyrar och fyrskepp
avbemannats. I dag finns det 43
bemannade fyrar och 8 fyrskepp utefter
vår cirka 1 000 sjömil långa kust.
Det är planerat att personalen på ytterligare
20 fyrar skall dras in och att så
gott som samtliga fyrskepp skall ersättas
av obemannade kasunfyrar.

Då också lotsorganisationsutredningens
arbete syftar till en långtgående
rationalisering, som bl. a. innebär att
närmare hälften av de nuvarande lotsplatserna
upphör som självständiga sådana,
kan det klart konstateras att —
om jag får använda samma uttryck som
nyss — antalet vakande ögon i havsbandet
och utmed kusten minskar i
snabb takt. Under sådana förhållanden
måste det ligga i hela landets intresse
att de »vakande ögon» som blir kvar
kan göra största möjliga nytta. Och det
är härvidlag jag vågar påstå, herr talman,
att den samordning mellan de
olika verken inte föreligger som finansministern
tycks anse vara för handen.
Låt mig ta ett exempel.

Inom kungshamnsområdet i mellersta
Bohuslän har inom en mycket begränsad
räjong två verk med tre olika
slag av verksamhet ständig bevakning.
På fyren Hållö utanför Smögen finns
personal; där innanför på Smögen bär

Tisdagen den 5 december 1967

Nr 49

Svar på interpellation ang. rationaliseringen av den statliga verksamheten avseende
förhållandena vid Sveriges kuster

lotsverket ständig bevakning och några
få kilometer därifrån — i Kungshamn
—Gravarne -— finns tullverkets sambandscentral
för Bohuslän. Jag kan
mycket väl förstå att de styrande inom
respektive verk känt sig dragna till dessa
trevliga bygder, men jag tror inte att
det ur säkerhetssynpunkt kan vara klokt
att hela kusten norrut saknar ett vakande
öga. I varje fall är denna hopklumpnimg
på en plats ett exempel på
bristande samarbete i rationaliseringssträvandena.

Det har vid flera tillfällen inträffat
olyckstillbud och även olyckor, som
enligt befolkningen fått allvarigare karaktär
därför att kusten utanför bebyggelsen
inte längre har samma bevakning
som förr.

I finansminsterns svar tycker jag
mig skymta något av en övertro på de
tekniska hjälpmedel som i ökad utsträckning
ställs till de olika verkens
förfogande. Det är riktigt att det byggts
upp ett radionät som, för att citera
svaret, »täcker praktiskt taget hela kusten».
Så långt är också allting bra. Men
vad hjälper det att ett budskap snabbt
kan förmedlas, om det inte finns någon
där ute som ser vad som händer och
som kan starta ett nödvändigt larm?
Telefoner och andra kommunikationsmedel
är ju inte till någon nytta, om
ingen kan ta initiativ till de samtal som
erfordras. Visst är det bra med radar,
som installerats på sina håll, men hur
fina dessa instrument än är registrerar
de i alla fall inte oljesjok som är på
väg in mot kusten, även om dessa är
aldrig så tjocka. Denna fara ökar som
bekant i snabb takt. Radarskärmens i
övrigt utmärkta registrering gör heller
ingen skillnad mellan ett främmande
örlogsfartyg och en fredlig sönöagsseglare
eller fiskebåt. De avspeglar sig
alla på samma sätt på radarskärmen,
de blir alla lika neutrala.

Varken radar, radiotelefoner eller
andra teknikens finesser kan vara till

nämnvärd hjälp då det gäller att undsätta
eller kanske hellre varna de ständigt
ökande skarorna av mycket oerfarna
och därmed ibland livsfarliga besättningar
i nöjesbåtar. Mycket av det
lovvärda arbete, som den inom sjöfartsstyrelsen
verksamma sjövettskommittén
lagt ned, kunde öka avsevärt i effektivitet
genom eu uppföljning i det praktiska
livet, men då behövs det människor
i närheten och inte bara i och för sig
underbara instrument på långt håll.

Förhållandet är detsamma då det gäller
att stävja den hastigt tilltagande kriminalitet
som yttrar sig i redskapsstölder,
tjuvvittjande av redskap och annan
skadegörelse som drabbar fiskare
eller andra kustbor.

Då jag i interpellationen påtalade behovet
av samordning i rationaliseringsprocessen
nämnde jag också försvarets
roll i sammanhanget. Tyvärr bär denna
sida helt förbigåtts av finansminister
Sträng. Detta är så mycket mer beklagligt
och anmärkningsvärt som överbefälhavaren
i underdånig skrivelse till
Konungen för drygt två år sedan föreslog
att »frågorna kring övervakningen
av havsområdet runt vårt land utreds i
ett sammanhang». I sin skrivelse — daterad
den 11 november 1965 —- varnar
överbefälhavaren för att de av olika utredningar
föreslagna rationaliseringarna
kan leda till att åtgärder som vidtages
inom ett verk försvårar arbetet för
ett annat. »Samordning är därför nödvändig»,
slår ÖB fast.

I juli 1966 aktualiserades frågan delvis
på nytt med anledning av den s. k.
Renlundutredningen, som närmast hade
till syfte att dra upp gränserna mellan
tullens och polisens arbetsuppgifter. 1
sitt remissyttrande återkom överbefälhavaren
till sitt tidigare förslag, vilket
alltså sträckte sig längre än vad remisshandlingarna
egentligen gjorde.

Även sjöfartsstyrelsen, som bereddes
tillfälle att yttra sig i frågan, tryckte
hårt på behovet av samordning av alla

Nr 49

Tisdagen den 5 december 1967

Svar på interpellation ang. insynen i företag som uppbär statsbidrag till kostnader

för utbildning av anställda

åtgärder i rationaliserande syfte. Från
detta håll påpekades: »Hela den civila
övervakningen till sjöss bör betraktas i
ett sammanhang.»

Finansiministern är nog, herr talman,
en aning för optimistisk då han säger
sig vara »övertygad om att berörda
myndigheter är väl medvetna om behovet
av samordning mellan olika rationalisering,
såtgärder och beaktar det i
sitt arbete». Under detta mitt första år
i riksdagen bär jag liksom riksdagens
ledamöter i övrigt fått bevittna hur remissyttranden
från två statliga verk —
i detta fall tullverket och polisen —
sannerligen inte varit genomsyrade av
den samarbetsvilja, som både finansminister
Sträng och jag önskar, utan snarare
kännetecknats av en egendomlig
egoism eller prestigehunger, om man
så vill. Då det kan befaras att samma —
för all del mänskliga — attityd kan
komma till uttryck också inom övriga
verk, är det säkerligen bäst om det görs
en översyn ovanför samtliga dessa intressen,
en översyn fri från frestelsen
att snegla på de egna fördelarna, en
översyn enbart med hela landets bästa
för ögonen. De utredningar som tidigare
har arbetat med olika detaljer har
enligt min mening haft alltför snäva
direktiv.

Får jag därför, herr talman, som avslutning
vädja till finansministern att
han tar upp hela frågan igen och tillsammans
med övriga berörda statsråd
i regeringen ägnar den ett ingående studium.
Jag är nästan säker på att man
då kommer till resultatet att det är
nödvändigt med en ordentlig samordning
av vad som sker.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. insynen i
företag som uppbär statsbidrag till kostnader
för utbildning av anställda

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Ekström i Iggesund
har i en interpellation frågat mig,
om jag anser att nuvarande bestämmelser
om bidrag till kostnader för utbildning
i samband med lokalisering av
företag är helt tillfredsställande i fråga
om insyn och kontroll från statens sida.

Bestämmelserna om denna s. k. lokaliseringsutbildning
gäller sedan den 1
juli 1966 och grundas på de förslag av
arbetsmarknadsutredningen, som förelädes
riksdagen i propositionen 1966:
52. Såsom framhölls i propositionen
har företagsutbildning i liknande former
bedrivits även tidigare.

Den allmänna bakgrunden till denna
utbildningsreform är att det i praktiken
har visat sig att lokalisering av företag
till orter som saknar industriella
traditioner i vissa fall har medfört
höga utbildnings- och anpassningskostnader.
Syftet med den utbildningsverksamhet
det nu gäller är att främja lämplig
lokalisering genom att hjälpa företagen
att få utbildad arbetskraft i initialskedet.

F ör e t a gsutbil d ni n gen har haft en
förhållandevis stor omfattning. Under
perioden den 1 januari 1963—den 30
juni 1967 har utbildning förekommit
vid 420 arbetsställen för 17 000 elever.
Bidragskostnaderna under samma tid
bar uppgått till 83 miljoner kronor.
Antalet personer i företagsutbildning
den 15 oktober 1967 uppgick till 2 938,
motsvarande 12 % av det totala antalet
personer i arbetsmarknadsutbildning
vid samma tidpunkt. Härav deltog cirka
hälften i lokaliserings,utbildning. De
övriga deltog i företagsutbildning för
handikappade, var provanställda eller
genomgick andra former av företagsutbildning.

Jag vill erinra om att de utgående bidragen
såvitt gäller utbildning inom det
norra stödområdet bestäms efter överenskommelse
mellan arbetsmarknads -

Tisdagen den 5 december 1967

Nr 49

Svar på interpellation ang. insynen i företag som uppbär statsbidrag till kostnader

för utbildning av anställda

verket och företaget i varje särskilt fall.
Frågor om lokaliseringsutbildning utanför
det norra stödområdet prövas numera
av Kungl. Maj :t.

Jag finner den utbildningsform det
här gäller vara förenad med flera fördelar.
Utbildningen kan ske i en realistisk
miljö. Utbildningen blir som regel
billigare för statsverket än om den
organiseras i vanlig ltursform och inte
minst viktigt är att kursdeltagarna uppbär
avtalsenliga löner under utbildningstiden.

Det bör understrykas att kraven på
undervisningens kvalitet är desamma i
företagsutbildningen som i annan arbetsnia
rkn adsutbildn ing. F öreskri fterna
för utbildningen är utformade med
sikte på att skapa garantier för att kvalitetskraven
upprätthålls. Arbetsgivaroch
arbetstagarparterna får tillfälle att
yttra sig om förslag som framkommer
om att ordna företagsutbildning. Undervisningen
skall vidare följa en kursplan
som godkänts av arbetsgivarnas
och arbetstagarnas organisationer inom
branschen. Planen skall fastställas av
arbetsmarknadsverket.

Det åligger länsarbetsnämnderna att
tillse att utbildningen svarar mot den
godkända kursplanen. Nämnderna skall
i samband med att bidrag till företagsutbildning
beviljas förordna två tillsy
nsmän. Den ene av dessa är ofta en
yrkesskolerektor och den andre en
fackföreningsombudsman. Arbetsmarknadsstyrelsen
har år 1965 utfärdat anvisningar
för tillsynsmannens verksamhet.
Enligt anvisningarna skall tillsynsmännen
noggrant sätta sig in i kursplanens
innehåll och syften och lämpligen
en gång i månaden gemensamt göra sig
underrättade om hur utbildningen bedrivs
vid företaget och därvid särskilt
uppmärksamma att såväl den praktiska
som den teoretiska delen av utbildningen
sker i överensstämmelse med
den kursplan som är fastställd. Tillsynsmännen
skall meddela företagsledning -

en och länsarbetsnämnden sina iakttagelser
och, om anledning föreligger, föreslå
åtgärder för att förbättra utbildningen.

Eleverna till företagsutbildningen tas
ut av arbetsförmedlingsorganen, som
därvid prövar om de allmänna förutsättningarna
föreligger för arbetsmarknadsutbildning,
dvs. arbetslöshet eller
risk för arbetslöshet. Några regler har
inte fastställts beträffande elevernas ålder
eller bostadsort. Vad bostadsorten
beträffar är det naturligt att rekryteringen
sker i första hand lokalt, eftersom
bidrag'' utgår till företag som etablerar
sig på orter med otillräcklig arbetstillgång.

Som interpellanten framhåller bör det
vara ett oeftergivligt krav att eleverna
redan vid utbildningens början får veta
att de har uttagits för att genomgå utbildning
och att detta meddelas dem
skriftligen. Efter påpekande från fackligt
håll av vissa brister i detta avseende
har arbetsmarknadsstyrelsen i cirkulärskrivelse
till länsarbetsnämnderna
i maj 1967 föreskrivit, att varje person
som uttas av nämnderna för företagsutbildning
skall underrättas om detta i
brev från respektive nämnd.

Det torde framgå av vad jag anfört
att bestämmelserna om företagsutbildning
präglas av en strävan att garantera
företagsutbildningens kvalitet. Det
är också min uppfattning att man i det
stora hela har lyckats bra härmed. Som
jag nämnde har antalet elever i företagsutbildning
fram till den 1 juli i år uppgått
till sammanlagt 17 000, fördelade
på 420 arbetsställen.

Det är emellertid ofrånkomligt att
misslyckanden kan inträffa i en verksamhet
av denna omfattning och art.
De egentliga misslyckandena synes
emellertid ha varit få. Enligt vad jag
har inhämtat från arbetsmarknadsstyrelsen
har det endast i några fall förekommit
att berörda företag gått i konkurs.
I ett av dessa fall övertogs för

Nr 49

Tisdagen den 5 december 1967

Svar på interpellation ang. insynen i företag som uppbär statsbidrag till kostnader

för utbildning av anställda

övrigt företaget av ny ägare som fortsatte
verksamheten. Utbildningen kom
således även i detta fall till nytta.

Vidare är det naturligtvis viktigt att
man från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida fortlöpande följer utvecklingen
av företagsutbildningen för att
snabbt kunna ingripa mot eventuella
brister i utbildningen. Som interpellanten
framhåller är risken härvid störst
när det gäller företagens möjlighet att
fullfölja den teoretiska delen av utbildningen.
De föreskrifter som föreligger
bör dock även i praktiken möjliggöra
den behövliga tillsynen över utbildningen
även i denna del. Jag vill betona
det ansvar som länsarbetsnämnderna
har när det gäller att se till att även
denna del av utbildningen sker enligt
fastställda planer.

Vidare anförde:

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för det utförliga svaret på min fråga.
Jag är angelägen om att framhålla att
jag'' i likhet med statsrådet har den
uppfattningen att den aktuella utbildningsformen
är förenad med flera fördelar.
Jag har själv förvissat mig om
att det vid många företag, som beviljats
bidrag, verkligen bedrives en utbildning
vilken det inte finns någon anledning
att rikta anmärkning mot. Jag
förmodar dock att inrikesministern delar
min åsikt att det härvidlag liksom
annars är missbruken som blir mest
observerade. Hela verksamheten kan
därigenom råka i vanrykte.

Det är alltså inte någon negativ kritik
som jag vill utsätta utbildningsverksamheten
för, utan jag har i stället velat
fästa uppmärksamheten på de missförhållanden
som kan föreligga, så att
dessa kan rättas till. Jag skulle tro att
vad inrikesministern uttalat i interpellationssvaret
kan bidraga just till detta.

Jag vet t. ex. inte om det är min interpellation
eller något annat som varit
orsaken till att ett företag, som redan
i slutet av föregående år beviljades utbildningsbidrag
men som i oktober månad
i år ännu inte påbörjat den teoretiska
undervisningen, nu synes ha gjort
detta.

Den utbildningsplan som fastställs av
arbetsmarknadsverket får inte frångås
— det är enligt min uppfattning ett
oeftergivligt krav. Inrikesministern anser
att det härvidlag föreligger vissa
risker. Ja, det är förvisso så. Det borde
vara ett villkor för bidrags beviljande
att företaget i fråga verkligen förfogar
över personal som kan bedriva den i
utbildningsplanen fastställda teoretiska
undervisningen på ett acceptabelt sätt.

Härvidlag borde länsarbetsnämnderna
verkligen vara mera restriktiva. Om de
anställda eller rättare sagt »eleverna»
märker, att det klickar på denna punkt
och att arbetsgivaren är mera intresserad
av att utnyttja dem i produktionen
för en låg kostnad för honom själv,
skapas lätt irritation på arbetsplatsen.

Jag noterar med tacksamhet att arbetsmarknadsstyrelsen
i cirkulärskrivelse
till länsarbetsnämnderna numera
föreskrivit att var och en som uttas av
nämnderna för företagsutbildning skall
i brev underrättas om detta. Jag förstår
emellertid till fullo den som t. ex. i augusti
månad 1967 får ett dylikt brev,
vari det meddelas att vederbörande har
varit elev sedan december månad 1966!
Hur skall exempelvis en städerska i en
snickerifabrik förstå att hon har varit
elev, om hon inte har märkt särskilt
mycket av utbildningen?

Inrikesministern framhåller att verksamheten
i det stora hela har lyckats
bra, och det tror jag också. Men eftersom
det här gäller stora anslag som utgår
från staten bör man göra allt för att
få en riktig kontroll och insyn i verksamheten.
Jag vet att de fackliga organisationer
som genom tillsynen är in -

Tisdagen den 5 december 1967

Nr 49

Svar på interpellation ang. insynen i företag som uppbär statsbidrag till kostnader

för utbildning av anställda

kopplade på verksamheten följer denna
med stor uppmärksamhet. Jag har
i min hand ett protokoll från ett sammanträde,
som ett av de största fackförbunden
har hållit med ombudsmän
vilka är berörda av verksamheten. Detta
protokoll visar på många brister i
frågor som sammanhänger med utbildningsverksamheten.
Det bör vara möjligt
att helt eliminera de bristerna, och
jag är övertygad om att det utförliga
svar som inrikesministern nu har lämnat
också kommer att bringa klarhet i
frågor där det har kunnat råda missförstånd
tidigare.

Jag tackar än en gång för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har ingenting emot
kritik, följaktligen inte heller den som
riktas mot de verksamheter vi bedriver
i arbetsmarknadsstyrelsens regi. Kritik
är bra, om den är rättvis och konstruktiv.
Därmed vill jag också ha sagt att
herr Ekströms i Iggesund frågor var
berättigade. De kritiska anmärkningarna
i det ärende han dragit upp tror jag
var riktiga. De har fäst uppmärksamheten
på hur denna verksamhet bedrives
ute i landet, och på de ställen där
misstag kan ha begåtts skall vi försöka
rätta till dem.

Utbildning i samband med lokalisering
är en relativt oprövad verksamhet,
men den har hittills givit goda resultat
och varit till utomordentligt stort värde
för många enskilda människor. Som
herr Ekström sade är det oftast undantagen
som bekräftar regeln, och detta
gäller också här. Verksamheten har gått
bra med de undantag som herr Ekström
pekat på och dragit fram i ljuset.

Jag har haft anledning uppmärksamma
några artiklar i fackliga tidskrifter,
där det har framförts mycket hård
kritik, delvis kanske också berättigad.
Jag beklagar bara att man inte samtidigt
noterat att kanske ett hundratal
1* — Andra kammarens protokoll 1967.

friställda människor vid en industri i
en hårt nedläggningsdrabbad stad tack
vare utbildningsverksamheten har erhållit
nya möjligheter till sysselsättning
och utkomst.

Men det råder som sagt enighet om
att kritik, när den är berättigad, skall
föras fram. Det betyder att vi ständigt
håller verksamheten under observans.
Vi skall också förbättra den successivt,
efter hand som vi finner anledning härtill.
Jag tror att det här gäller en värdefull
verksamhet, som kan utvecklas
vidare. Den bör därför omfattas med
intresse och ges stöd, samtidigt som
framställd kritik följes upp.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 177—189, bankoutskottets
utlåtande nr 58, första lagutskottets
utlåtanden nr 60 och 62—64,
andra lagutskottets utlåtanden nr 69 och
70, tredje lagutskottets utlåtande nr 57
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 57 och 58.

§ 6

På hemställan av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att andra lagutskottets
utlåtande nr 69 skulle uppföras
närmast före statsutskottets utlåtande
nr 177 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 7

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
55, i anledning av proposition med förslag
angående rösträtt för utlandssvenskar
m. m. jämte motioner;

statsutskottets utlåtanden:

nr 190, i anledning av motioner om
en tidsplan för de beslutade skolreformernas
genomförande,

Nr 49

Tisdagen den 5 december 1967

nr 191, i anledning av motioner om
en plan för forskningsorganisationen
vid universiteten,

nr 192, i anledning av motioner om
främjande av den tekniska forskningen
m. m.,

nr 193, i anledning av motioner om
utredning angående utformningen av
den svenska rymdverksamheten,

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av
lantbrevbärarbilar, och

nr 195, i anledning av motioner angående
planeringen av investeringarna
på trafik- och samfärdselområdet; samt
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 65, i anledning av väckta motioner
angående läkemedelsförsörjningen,
och

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den
5 december 1958 (nr 566) om ersättning
för krigsskada å egendom.

§ 8

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 361, till Konungen angående kapitalförsörjningen
för lastbilstrafiken.

§ 9

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 174, med återkallelse i viss del
av propositionen nr 141 med förslag
till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom,
m. m., samt av propositionen nr 171

med förslag till lag om hyresnämnder,
överlämnats till kammaren.

Denna skrivelse bordlädes.

§ 10

Anmäldes motionen nr 1142, av herr
Turesson in. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 167, med förslag
till lag angående ändring i lagen den
17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs
län, m. m.

Denna motion bordlädes.

i 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Carlshamre (h), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående anslutningen till studentkår
eller fakultetsförening,

herr Nordstrandh (h), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
ang. politiska ställningstaganden
av studentföreningar, samt

herr Wiklund i Stockholm (fp), till
herr statsrådet Wickman angående redogörelse
för vissa förhållanden av betydelse
för handeln mellan industriländer
och utvecklingsländer.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.32.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Onsdagen den 6 december

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 28
nästlidne november.

§ 2

Vid remiss av Kungl. Majrts skrivelse
nr 174

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande skrivelse
nr 174, med återkallelse i viss del av
propositionen nr 141 med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom, m. in.,
samt av propositionen nr 171 med förslag
till lag om hyresnämnder; och anförde
därvid:

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! På riksdagens bord ligger
i dag en Kungl. Maj :ts skrivelse som
innehåller att regeringen återkallar det
lagstiftningskomplex som så småningom
skulle ha kunnat leda till hyresregleringens
avskaffande. Åtgärden har redan
av företrädare för vissa oppositionspartier
betecknats som exceptionell.
Det är den ingalunda. Den är en
direkt, konsekvent och logisk följd av
inittenpartiernas agerande i denna betydelsefulla
politiska fråga.

Under eu lång följd av år har oppositionen
riktat häftiga angrepp mot regeringen
och frenetiskt framställt krav
på en avveckling av hyresregleringen.
Dessa angrepp, som har gjorts både här
i riksdagen och i den allmänna debatten,
bär varit utan hejd. Kravet på en

avveckling av hyresregleringen har under
så många år vi kan minnas framförts
med skärpa av de borgerliga partierna,
särskilt av högern och folkpartiet.
När vi lade fram vårt förslag om
en successiv avveckling av hyresregleringen
kunde vi därför utgå från att politisk
enighet förelåg. Efter flerårigt
utredningsarbete inom olika kommittéer
lade hyreslagstiftningssakkunniga,
där såväl olika politiska partier som hyresgäst-
och fastighetsägarintressena var
företrädda, ett enhälligt förslag i fjol.
Det förslaget innehöll vissa mycket bestämda
spärrar mot oskäliga hyreshöjningar.

I den proposition som regeringen i år
har förelagt riksdagen har regeringen
till hyresgästernas skydd ytterligare
byggt ut dessa spärrar och dessutom
försett den föreslagna lagstiftningen
med särskilda övergångsbestämmelser,
de s. k. avtrappningsreglerna. Mot bakgrunden
av vad som tidigare har förekommit
i denna politiskt brännbara
fråga hade regeringen all anledning anta
att enighet skulle kunna uppnås i
riksdagen om programmet för hyresregleringens
avskaffande, men vad hände?
Jo, mittenpartierna begagnade tillfället
att rikta politiska angrepp mot
regeringen i motioner där man bland
undertecknarna återfinner herr Hedlund
från centerpartiet och herrar Wedén
och Ohlin från folkpartiet — eller
jag kanske i denna fråga skall nämna
dem i omvänd ordning. Både genom
dessa motioner — jag skall inte på detta
stadium av den debatt som uppenbarligen
kommer att äga rum i dag göra
några citat — och genom dessa partiers
agerande i tredje lagutskottet har mittenpartierna
visat att den önskvärda
enigheten inte kan uppnås. De har där -

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj :ts skrivelse nr 174

igenom helt frångått sina tidigare deklarationer
och gjort gällande att kraftiga
hyreshöjningar skulle bli följden av
reformprogrammet alldeles oavsett de
kraftiga spärrar som regeringen hade
byggt in i förslaget. De har på det sättet
drivit fram en oro bland hyresgästerna
om innebörden av reformen. De
bär allvarligt försvårat tillämpningen
av det nya systemet och skapat förväntningar
bland vissa kategorier av fastighetsägare
om hyreshöjningar av en
storlek som en i politisk enighet genomförd
reform ingalunda hade kunnat
medföra.

Vissa delar av den borgerliga pressen
har kraftigt understött den kampanj
som mittenpartierna har fört under
den senaste månaden. Jag behöver bara
peka på det reportage om avvecklingen
av den danska hyresregleringen som en
av de borgerliga huvudstadstidningarna
fann lämpligt att publicera — i ett
söndagsnummer. Också de yngre inom
folkpartiet har i denna fråga drivit en
kampanj för att söka skapa oro i tron
att de därigenom skulle göra politiska
vinster.

Genom det politiska schackrande, som
mittenpartierna har tillåtit sig, har det
uppstått en sådan situation, att regeringen
i den politiska anständighetens
namn måste återkalla hela lagstiftningskomplexet.
Skall det finnas något av
politisk hederlighet här i landet kan vi
inte sitta stilla och bara iaktta mittenpartiernas
manipulationer. Vi måste
reagera och vi har reagerat på det enda
riktiga sättet.

Herr talman! Detta är motiveringen
till den skrivelse som nu ligger på riksdagens
bord.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är en mycket överraskande
aktion som regeringen i dag
— eller om man så vill i går — presenterar
för Sveriges folk och för den
svenska riksdagen. De argument, som
regeringen i en officiell skrivelse till

riksdagen anfört för ett så sensationellt
meddelande som att man tar tillbaka en
proposition i en fråga som redan har
ingående behandlats i utskottet och blivit
föremål för preliminära voteringar
på de flesta punkter, skulle tarva en
mycket vägande och exceptionell motivering.

Vad är det då regeringen har att anföra?
Jo, man framhåller först och
främst att det förelåg en enhällig utredning
och att regeringen därför räknade
med att oppositionspartierna skulle
vara bundna av dennas förslag.

Herr talman! Jag tror att det vid detta
tillfälle verkligen är anledning att
återvända till ett tillvägagångssätt, som
brukar reta finansministern mycket men
som jag anser av och till är synnerligen
välbefogat, nämligen att ställa direkta
frågor. Jag frågar därför herrarna på
regeringsbänken -— någon dam på regeringsbänken
kan jag inte se: Av vilken
anledning anser ni att regeringen
för sin del kan frångå enhälliga utredningar
utan att detta kan göras föremål
för någon kritik, medan däremot
oppositionspartierna bör vara bundna
på varje punkt av vad som står i en
sådan utredning? Vi vet ju alla att det
ofta förekommer att regeringen gör avsteg
från enhälliga utredningars förslag.

Låt oss ta skatteberedningen, herr
Sträng! Hur många avsteg har ni inte
gjort från den! Det var en utredning i
vilken enighet förelåg på en lång råd
punkter både mellan partierna och företrädarna
för olika organisationer. Då
fick vi inte höra att det var skandalöst
att regeringen inte backade upp vad
dess representanter i denna utredning
godkänt. Jag skulle också kunna nämna
många andra exempel. Jag undrar
om regeringen verkligen inte skall erkänna
att det är ett förhastat argument
att oppositionspartierna skulle på varje
punkt vara bundna av utredningen.

För övrigt har ju oppositionspartierna
denna gång accepterat huvudprincipen
i den proposition, som regeringen

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

framlagt och som i huvudsak grundar
sig på utredningens förslag. Justitieministern
bär uttalat — jag tror det var
vid presskonferensen — att han tycker
att utredningens förslag var en god
grund att bygga på. Ja visst, det är ju
det som både regeringspartiet och oppositionspartierna
har varit och som jag
trodde även i fortsättningen skulle vara
eniga om. Yi bygger i hög grad på
denna grund, på samma sätt som också
ni gör. Vad svarar justitieministern
på frågan, om inte ett uttalande om att
förslaget är en god grund att bygga på
är till förmån för oppositionen och inte
tvärtom?

Vidare, herr talman: Regeringen hävdar
nu att oppositionen inte skall få
modifiera utredningens inställning på
någon punkt. Regeringen har dock själv
modifierat dennas uppfattning på flera
viktiga punkter, vilket justitieminister
Kling i sitt anförande t. o. in. skröt en
smula över.

Regeringen kan alltså utan kontakt
med oppositionen vidtaga väsentliga
förändringar i utredningens ståndpunkt,
vilka man säger avser att öka tryggheten
för hyresgästerna. Men när oppositionspartierna
i mitten föreslår en viss
förlängning av övergångstiden med
godtagande av förslagets huvudtankar,
också i syfte att skydda hyresgästerna,
uttalar regeringen att de inte får göra
detta. Det är regeringens privilegium
att göra avvikelser från förslaget till
skydd för hyresgästerna, så att man kan
redovisa detta för Sveriges folk som
sina åtgärder — vilket man också gjort.
Men oppositionen får inte göra sådana
avvikelser till skydd för hyresgästerna.
.lag älskar inte, herr talman, starka
adjektiv, men en ömkligare argumentering
än denna har man sällan fått höra
i denna kammare.

Om regeringen hade ansett att det var
motiverat att träffa en politisk överenskommelse
om alla detaljer i det aktuella
förslaget — där regeringen själv har avvikit
från utredningens tankegångar —

borde regeringen väl alldeles uppenbart
ha inbjudit oppositionspartierna
till förhandlingar. Man hänvisar ju till
att det gäller en så stor och viktig fråga.
Ja visst, men jag frågar då regeringens
företrädare varför ni inte, om ni menade
att det i förväg skulle träffas en
överenskommelse på varje punkt, har
inbjudit oppositionspartierna till förhandlingar?
Jag vågar tro att det i så
fall inte skulle varit så svårt att på det
stadiet få regeringen att inse att en
något längre övergångstid sakligt sett
är synnerligen välmotiverad.

Nu säger regeringen: Det är en förutsättning
att enighet kan uppnås i riksdagen.
Jag vill svara att enighet redan
föreligger om själva huvudtankarna;
frågan huruvida enighet kan uppnås
beträffande övergångstiden kan endast
besvaras genom förhandlingar i utskottet.
Om regeringen ville pröva möjligheten
att skapa denna enighet borde
man ha förhandlat i utskottet just om
övergångstiden, liksom man varit villig
att förhandla på någon annan punkt —
kanske mindre viktig än denna. Men regeringen
och dess representanter i utskottet
-—• d. v. s. de socialdemokratiska
representanterna — bär avvisat förslaget
om en förhandling rörande en kompromiss
om övergångstidens längd.

Herr talman! Jag kan inte fatta detta
resonemang. Regeringspartiet vill göra
hela denna fråga beroende av enighet
i riksdagen och enighet föreligger i huvudsak,
men ändå vill socialdemokraterna
inte alls förhandla för att uppnå
enighet på de andra punkterna.

Om det var mittenpartiernas motioner
som skapade ett helt nytt läge —
och det antyds ibland från regeringshåll
— frågar jag mig: Varför gjorde ni
ingenting när dessa motioner framlades?
Varför låter ni tiden gå och utskottet
behandla frågan och preliminärt
votera, för att sedan plötsligt upptäcka
att niittenpartiernas motioner är
så betänkliga? Ni betraktar det som en
så fruktansvärt allvarlig sak att öka

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 171

övergångstiden från t. ex. två till tre år
i de medelstora och större städerna
utanför de tre storstadsregionerna. Det
har ni först nu kommit underfund med.
Därför anser ni det omöjligt att resonera
i utskottet om en kompromiss.

Regeringssidan har använt starka ord.
På något ställe tycks man ha talat om
fifflet i utskottet. Herr talman! Vari består
detta, när mittenpartierna — som
föreslagit längre övergångstid — förklarat
sig villiga att förhandla om en
kompromiss? Enighet har, såvitt jag
kan se, uppnåtts beträffande de stora
avgörande punkterna i propositionen
och vi bär sagt att vi är villiga att förhandla
på övriga punkter. Vari består
alltså fifflet? Försöker man inte ersätta
argument med starka ord? Men det går
nog inte att göra med framgång i den
svenska riksdagen.

Sedan talas det om att mittenpartierna
drivit en kampanj. Att välkomna och
anta huvudtankarna i ett förslag och
vara villig att kompromissa om övergångstiden,
så att ansvaret för reformen
skulle bli gemensamt, det skulle
alltså vara underlag för en kampanj
mot hela saken! Herr talman! Skulle
miittenpartierna verkligen driva en
kampanj mot den politik som de — med
en rimlig kompromiss — varit beredda
att själva ta ansvaret för? Ett sådant
påstående faller på sin egen orimlighet.
Dessutom har regeringen inte försökt
redovisa att någon sådan kampanj förekommit
från mittenpartiernas sida.
Påståendet är en ren myt.

Nej, vi vet mycket väl att de som
drivit en kampanj — t. ex. vissa kommunistiskt
orienterade kretsar — är
helt andra än miittenpartierna. Varför
vågar ni inte säga det? Den som läst
den liberala stockholmspressen har väl
inte kunnat undgå att få intrycket —
och jag tror detta är riktigt — att det
drivits en kampanj från vissa håll, men
den har inte drivits av oss.

Om det, som rimligt var, hade blivit
en kompromiss om övergångstidens

längd, skulle inte detta ha verkat lugnande
på opinionen? Hade det inte
varit ett naturligt sätt att lugna opinionen
genom att säga: Ja, vi kan gå med
på en något längre övergångstid. Att
det skulle ha verkat oroande, om regeringen
handlat så, har jag svårt att
förstå.

Beträffande detta problem om övergångstidens
längd vill jag gärna fråga
regeringens ledamöter: Hur motiverar
ni att en övergångstid på endast två år
för t. ex. Norrköping—Linköping skulle
vara så mycket att föredra framför en
övergångstid på tre år, att ni fördenskull
säger att ni måste ta tillbaka hela
förslaget?

I några städer får man räkna med att
hyresnivån i dag är mycket splittrad
och att det därför inom vissa delar av
fastighetsbeståndet kan bli avsevärda
hyreshöjningar; det vet alla, det är sannerligen
inte propaganda utan ett nyktert
konstaterande. Vad är det då som
medför att det skulle vara så avgörande
för regeringen, att denna hyresjustering
skall äga rum under två år i stället för
under tre år?

I Danmark, herr talman, har de demokratiska
partierna med socialdemokratin
som regeringsparti enats om en
kompromiss med åttaårig övergångstid.
Väl vet jag att regeringen är benägen
att tycka att vad som är sanning i Danmark
bara är dåligt skämt i Sverige,
men det återstår att presentera motiveringen.
Kan det, när man i ett land
enats om åtta år, vara så viktigt att vi
skall ha en övergångstid på två i stället
för tre år — eller i storstadsregionerna
på fyra år i stället för fem —• att regeringen
fördenskull skall ta tillbaka hela
förslaget?

Låt mig, när regeringen påstår att
mittenpartierna har intagit en annan
ställning än tidigare, för folkpartiets del
anföra ett par fakta; jag förmodar att
andra kommer att tala för centerpartiet.
En framstående ledamot av denna kammare,
herr Svenning, har i en riksdags -

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

debatt uttalat sig om den nuvarande
folkpartiledaren, herr Wedén, och hans
ståndpunkt; han har som bekant mycket
intresserat sig för dessa frågor.
Herr Svenning säger bl. a.: Jag citerade
bara herr Wedén för att uppvisa att
han hade den bestämda uppfattningen
att avveckling borde ske i viss takt och
under vissa förhållanden. Det framgår
av sammanhanget att det var fråga om
en försiktig takt. Herr Svenning gör
även några andra uttalanden om herr
Wedén, som går i samma anda och i
vilka han i polemik mot yttranden från
högerhåll antyder att man inom folkpartiet
vill att en avveckling skall gå i
lämplig takt och inte brådstörtat.

Jag kanske kan få nämna, herr talman,
eftersom regeringen nu så mycket
åberopar den offentliga diskussionen,
att jag för ett par år sedan i en artikel
i tidningen Idun-Vecko-Journalen uttalade
följande: Därför anser jag det
vara alldeles felaktigt att redan nu ropa
på ett skyndsamt avskaffande av hela
hyresregleringen. Det bör ske steg för
steg allteftersom bostadstillgången växer
inom nuvarande bristområden. På den
punkten tror jag att det skall gå att
komma överens även med nuvarande
regering. — Det har tyvärr, som sagt,
i år inte gått. Även vid andra tillfällen
har det från vår sida framhållits att det
behövs en väsentlig övergångstid, eftersom
hyresregleringen har ägt bestånd
så länge.

Den skildring regeringen ger av vårt
ståndpunktstagande saknar grund. Det
kan icke påvisas att våra förslag om en
något längre övergångstid skulle på något
sätt stå i strid med de ståndpunkter
vi tidigare intagit. Om vi däremot
hade påyrkat uppskov med hela lagstiftningen,
skulle detta ha stått i strid med
våra tidigare ståndpunkter, men ett sådant
yrkande har vi heller inte framställt.

Herr talman! Får jag framhålla att
regeringens huvudmotivering är att den
önskar en kortare övergångstid än mit -

tenpartierna. Vilken slutsats drar man
av detta? Jo, regeringen tar tillbaka förslaget,
med påföljd att avvecklingen av
hyresregleringen därigenom ytterligare
uppskjutes —• på obestämd tid! Denna
åtgärd måste fördröja genomförandet,
eftersom det genom regeringens sätt att
handla kommer att dröja längre innan
reformen blir till fullo genomförd. Man
beskyller alltså mittenpartierna för att
dra ut på tiden genom att föreslå en
alltför lång övergångstid, men själv agerar
man så att man ytterligare förlänger
den tid som åtgår för att genomföra
reformen! — Jag kan nämligen inte
tänka mig att regeringen har några avsikter
— om den mot förmodan skulle
komma att stanna kvar vid makten —
att föreslå ännu kortare övergångstider
nästa år, d. v. s. ingen övergångstid alls
för flertalet områden.

Har det någonsin i svensk politik
förekommit en sådan logisk saltomortal?
Man säger till sina politiska motståndare:
Ni vill förhala detta ärende.
Därför måste vi se till att det förskjutes
framåt mycket mer än ni vill!

Vi har hävdat att genomförandet av
reformerna skall påbörjas utan dröjsmål.
Det är fullständigt hårresande att
regeringen kan säga att vårt handlande
visar att vi inte anser detta vara en
angelägen sak. Det finns enligt min
mening ingen anledning för regeringen
att — allra minst sedan utskottet kommit
så långt i sina förhandlingar —
plötsligt riva upp allt detta och återkalla
propositionen. Såvitt jag kan se
har riksdagen ingen anledning att stödja
ett sådant förfaringssätt från regeringens
sida. Det är en vacklande och
oförmögen regering som i dag framträder
för riksdagen och Sveriges folk. Den
ena dagen vill regeringen genomföra en
reform, den andra dagen — eller rättare
sagt, den tionde dagen, strax innan
ett beslut skall fattas — tar den tillbaka
alltsammans, trots att man skulle kunna
uppnå en kompromiss som godkänner
huvudpunkterna.

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

Till sist: Vad är det som kan ha
hindrat regeringen från någonting så
naturligt som en kompromiss beträffande
övergångstiderna? Ja, herr talman,
om man efterforskar sanningen — ty
skälet kan ju inte vara att regeringen
anser det vara så viktigt med två år i
stället för tre år för att avveckla hyresregleringen
på alla de områden, där
detta enligt förslaget skulle bli fallet;
det kan ju inte vara den riktiga förklaringen
— vad är då förklaringen? Ja
sanningen måste vara den, att regeringen
bär blivit ängslig och rädd för
den till stor del kommunistiska propaganda
som bedrivits i delar av hyresgäströrelsen
och annorstädes. Det är
inte framlagda motioner eller påståendet
att oppositionspartierna har velat
undandra sig ansvaret som är orsaken.
Nej, det är bara undanflykter, tv vi har
varit beredda att göra kompromisser
och ta på oss vår del av ansvaret. Den
verkliga förklaringen måste vara att
regeringen har blivit så rädd för den
kommunistiska propagandan, att den
inte har vågat vidhålla sitt eget förslag.
Regeringen faller i verkligheten undan
för kommunisternas krav. Även här
uppstår den egendomligheten, att man
å ena sidan kritiserar den kommunistiska
ståndpunkten men att man å andra
sidan i praktiken intar just den ståndpunkt
som herr Hermansson och hans
vänner önskar.

Även detta, herr talman, ger sannerligen
bekräftelse på vad jag nyss sade,
nämligen att det är en vacklande och
handlingsoförmögen regering som agerar
— eller icke agerar — i denna
viktiga samhällsfråga.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Det kan nog vara riktigt
att jag i vissa sammanhang sagt
ifrån om att man bör gå försiktigt fram.
Jag har nog sagt det även till herr
Ohlin. När herr Ohlin här redovisar
folkpartiets ståndpunkt, skall han emellertid
inte glömma bort att en folkparti -

motion väcktes för två år sedan, i vilken
förordades en ökning av takten i
den successiva avvecklingen av hyresregleringen.

Men inte bara detta. I motionen undertecknad
av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl. föreslogs att man på försök skulle
upphöra med hyresregleringen i vissa
bristorter. Jag tillät mig då att fråga,
om man inte kunde göra detta försök i
Skellefteå eller i Karlskrona. Men då
tog man avstånd och menade att det
inte skulle gå för sig. Jag sade då att
det alltid är lätt att slopa hyresregleringen
i vissa orter, men när det blir
fråga om ens egen ort, blir man betydligt
försiktigare.

När vi i utskottet behandlade denna
fråga, var det ingen tvekan om att vi
socialdemokrater när det gällde den
längre övergångstiden hade samma uppfattning
som finns återgiven i »Vår
Bostads» senaste nummer. Det heter där
att faran är att övergångstiden blir för
lång och etapperna därmed flera. Detta
kan locka en del fastighetsägare och
kanske också en hyresnämnd att ta till
en större hyreshöjning än de annars
skulle ha gjort. Eftersom jag själv under
tio år suttit i en hyresnämnd, vet jag
att det är mycket lockande att framlägga
saken på detta sätt.

Nu finns det hyresspärrar, men om
det skulle bli en fri lag vore riskerna
betydande. Vi har i stället sagt att man
till kortare övergångstid och uppläggningen
kring denna skulle foga en mycket
stark skrivning med uppdrag åt regeringen
att skyndsamt ingripa därest
hyreshöjningarna blir oskäliga. Man
skulle inte avvakta de fyra åren utan
ingripa så snabbt som möjligt. Det är
sanningen bakom utskottets skrivning
och tänkande i denna fråga.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Hyresregleringen är en
av våra sista kvarstående krisregleringar.
Det har alltmer kommit att
framstå som nödvändigt att få bort den.

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid

Jag tror att det även i riksdagen finns
en tämligen kompakt majoritet som hyser
uppfattningen att den bör försvinna.
Man vill emellertid inte utsätta hyresgästerna
för alltför stora risker. Därför
har i det nya förslaget ett visst skydd
byggts in och en viss övergångstid bestämts,
så att verkningarna inte skall
bli alltför kännbara.

Inom centerpartiet har vi -— jag har
själv gjort det från denna talarstol —
gång efter annan förordat ett upphävande
av hyresregleringslagen. Jag har
dock sagt att det i så fall fordras ett
effektivt besittningsskydd för samtliga
hyresgäster, inte bara för bostadshyresgästerna
utan även för dem som hyr
s. k. kommersiella lokaler ■— det må
vara frisörer, skräddare, skomakare
eller andra. Skyddet för bostadshyresgästerna
och skyddet för innehavare av
kommersiella lokaler är inte utformade
på samma sätt. Enligt vår mening är
skyddet icke tillfredsställande utformat
för innehavarna av de kommersiella lokalerna.

Men det är inte härom som det egentligen
har stått någon större strid, utan
den irritation som tycks ha uppstått
hos socialdemokraterna och föranlett
detta skådespel — jag kallar det så —
beror nog närmast på de delade meningarna
om övergångstidens längd.
Man räknar ju med att det i ett betydande
antal fall kommer att bli hyresstegringar
och vill därför dela upp hyresstegringen
i flera omgångar, så att
det inte skall bli så kännbart. Det är
en fullt riktig tankegång. Frågan är
bara på hur många år man skall dela
upp denna höjning.

I propositionen skrivs att för storstadsregionernas
vidkommande bör
uppdelningen äga rum under en fyraårsperiod;
vi har i en motion framhållit
att vi tycker att sex år är rimligt.
För övriga orter har i propositionen
föreslagits två år, medan vi har gått in
för fyra år för uppdelningen.

När det sedan blivit klart att social -

remiss av Kungl. Maj ds skrivelse nr 174

demokraterna icke var beredda att biträda
vårt förslag, har vi förordat en
kompromiss. Eftersom man inte gärna
kan tala om halva år måste kompromissen
för vårt vidkommande innebära, att
vi varit beredda att gå ned till fem år
där socialdemokraterna har föreslagit
fyra år och till tre år där socialdemokraterna
har föreslagit två år. Det är
alltså en skillnad på ett enda år i fråga
om övergångstidens längd.

Man har talat så mycket om att det
har varit en enhällig utredning. Yi är
vana vid att inte minst socialdemokraterna
känner sig helt obundna av sådana
utredningar, går ifrån utredningsresultat
och lägger fram helt annorlunda
beskaffade förslag. Vi har inte knotat
och knorrat över det. Men den här
gången skulle det alltså inte vara möjligt
att gå ifrån ett utredningsresultat
trots — märk väl det — att här inte
har varit någon s. k. parlamentarisk utredning.
Mig veterligt har centerpartiet
t. ex. inte fått förmånen att ha någon
representant med i denna utredning.
Och man har ingalunda försökt nå fram
till en överenskommelse. I vissa speciella
lägen har man begärt överenskommelser,
t. ex. när det gällt försvaret
och högertrafiken samt finansieringen
av den. Jag tror inte att någon kan påstå
att de överenskommelser som träffats
har frångåtts. När en överenskommelse
har ingåtts, har man stått för
den. I detta fall — det slår jag fast än
eu gång — har någon överenskommelse
inte träffats.

Yad är det nu som skiljer oss? Vad
som förevarit i utskottet har betecknats
som fiffel och allt möjligt annat. Jag
kan inte yttra mig om vad som sagts och
gjorts i utskottet. Däremot kan jag tala
om att vårt partis representanter i utskottet
av partiledningen i god tid uppmanats
att gå in för en prutning av vårt
motionskrav, d. v. s. att i fråga om övergångstiden
gå med på en sänkning av
de ursprungligen föreslagna sex åren
till fem år och från de fyra åren till

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

tre år. Jag bär anledning att utgå från
att detta har förts fram; jag tror att
man t. o. m. begärt att det skulle tillsättas
en delegation för att arbeta fram
en kompromiss som kunde resultera i
ett enhälligt förslag. Vi har alltså gett
på hand, att vi var beredda att göra en
jämkning.

Det konstiga är att det i Kungl. Maj :ts
nyss upplästa skrivelse säges, att när
förslaget lades fram, så fanns det starka
skäl — och det finns alltjämt starka
skäl — för en reform av hyreslagstiftningen.
Ändå drar man tillbaka propositionen
utan att ta emot den utsträckta
handen med inbjudan till en kompromiss.
Så brukar man knappast gå
till väga i livet utanför dessa väggar,
och jag tror att det dess bättre är en
unik företeelse även i detta hus. Jag
tror inte att det är riktigt bra för politiken
och politikerna att sådant här händer:
man säger att vi egentligen är ense
om allting, det finns inga principiella
motsättningar, utan skillnaden är bara
huruvida övergångstiden skall vara fyra
eller fem år för storstadsregionerna och
två eller tre år för övriga områden. Det
är en ynklig skillnad. Jag upprepar än
en gång, att jag inte tror att politiken
och politikerna far väl av sådana händelser.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! I likhet med herrar
Ohlin och Hedlund tycker jag att regeringens
åtgärd att dra tillbaka sin proposition
är från både sakliga och formella
synpunkter ytterligt anmärkningsvärd.
Den vittnar om eu brist på ansvarskänsla
och handlingskraft, som
överträffar t. o. m. vad vi tidigare upplevt.

Under hela efterkrigstiden har bostadsproblemet
stått i centrum för den
politiska debatten. Det finns inget väsentligt
samhällsområde, där de statliga
ingripandena och regleringsåtgärderna
varit så genomgripande som på
just detta område, och det finns ingen

sektor där de negativa resultaten av
regeringens politik blivit så påtagliga
för de enskilda människorna som på bostadsområdet.
Bostadssektorn omfattar
den viktigaste delen av de enskilda
människornas materiella behov. Här
finns ingen balans mellan tillgång och
efterfrågan, här finns ingen valfrihet,
ingen möjlighet att få individuella önskemål
tillgodosedda. Bostadsköerna har
fortsatt att växa trots en allt högre bostadsproduktion.
Även om åtskilliga
och t. o. in. kanske flertalet av människorna
i bostadskön anmält sig hos förmedlingen
för att få en bättre bostad,
större bostad eller lämpligare belägen
bostad — med andra ord: en bostad
som passar deras egna behov — så
uppgår likväl antalet människor som
helt saknar lägenhet till något hundratusental.
Särskilt skrämmande har detta
förhållande tett sig för de unga människorna
och för dem som har det mindre
väl ställt ekonomiskt.

Hyressplittringen tenderar i dag att
bli än värre än den varit tidigare. Den
är grovt socialt orättvis, den är orimlig.
Vi har kunnat tala om ett bostadsfrälse
som varit ärftligt och överlåtbart
och som favoriserat en liten grupp människor
som haft turen att en gång ha
fått tillgång till en billig, centralt belägen
bostad.

Vi vet alla att det i hyresregleringens
skugga frodats bostadsskoj, hyresskoj
och ljusskygga, samvetslösa transaktioner
som verkligen inte hör hemma i
ett rättssamhälle. »Social» kan man
verkligen inte kalla den bostadspolitiken.
Det är framför allt de tjocka plånböckerna
som kunnat göra sig gällande
i hägnet av den.

Missförhållandena på bostadssektorn
har också fått samhällsekonomiska konsekvenser.
Bristen på konkurrens inom
bostadsproduktionen och bristen på balans
över huvud taget har drivit upp
byggnadskostnaderna och därmed också
boendekostnaderna till en sådan höjd
att åtskilliga lägenheter i dag — hur

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 4»

Vid

många vet man val inte — står tomma
i brist på sökande. De kostnadsfördyrande
konsekvenserna på bostadsbyggnadsområdet
har spritt sig över hela
samhällsekonomin.

Det är därför, herr talman, inte besynnerligt
att man från oppositionens
sida, framför allt från högerpartiets men
också från folkpartiets, riktat skarp kritik
mot regleringspolitiken och krävt
att den skulle upphöra. Den ena statliga
utredningen efter den andra har
klarlagt problematiken och försökt lägga
lagstiftningen till rätta på ett sådant
sätt att ett hävande av regleringen skulle
kunna ske utan sociala olägenheter för
hyresgästerna. Allt fler i regeringspartiets
egen krets — de som har representerat
ekonomiskt kunnande och tänkande
— har stött oppositionen i detta
hänseende. När regeringen äntligen har
lyckats samla sig och lagt fram ett förslag
till en sådan permanent hyreslagstiftning
att vi med så få störningar
som möjligt skulle kunna häva denna
25-åriga kvarleva från andra världskriget,
då fanns det verkligen skäl att hälsa
detta steg med tillfredsställelse. För att
över huvud taget få bort denna gamla
relikt har man också varit beredd att
acceptera inskränkningar i den fria avtalsrätten
som tidigare ansetts otänkbara.
Högerpartiet har här konsekvent
fullföljt den politik som vi drivit i
många år, och vi har också varit beredda
att stödja regeringens proposition.

Men vad händer nu? Uppmuntrad av
vissa, som jag tror förhastade, slutsatser
av utvecklingen i Danmark, organiserar
man en våldsam opinion mot
hyresregleringens avskaffande, framför
allt pådriven av herr Hermanssons parti.
Man gör skräckmålningar av orimliga
hyresstegringar trots att allt i själva
verket talar för att resultatet av regleringens
avskaffande måste bli inte bara
balans på marknaden utan också på sikt
en lägre hyresnivå. I denna nya opposition
har även regeringspartiets egna

remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

riksdagsledamöter medverkat med motioner
av olika slag, och regeringen
har fallit undan. Regeringen, som i alla
sammanhang försökt utmåla sig som
handlingskraftig och ansvarsmedveten
och som i den politiska debatten alltid
vill ge sken av att oppositionen är vacklande
och famlande och saknar alternativ,
saknar i dag det politiska modet att
stå för sin egen proposition; man drar
tillbaka denna tjocka lunta som utgör
resultatet av årslånga förhandlingar,
årslångt arbete och årslång möda. I
strid med svensk konstitutionell praxis
utnyttjar man de formella möjligheterna
att i en kontroversiell fråga — jag betonar
att det gäller en kontroversiell
fråga — dra tillbaka en proposition som
har realbehandlats i vederbörande riksdagsutskott.
Den förevändning man tillgriper
är att vissa oppositionspartier
väckt en motion om förlängning av
övergångstiden. Jag skall inte diskutera
det berättigade eller förnuftiga i de motionerna,
men jag vill starkt understryka
att förekomsten av dem utgör ett
ynkligt motiv för en regeringsmakt som
har ansvar för sina väljare och inför de
många som konkret upplever bostadspolitikens
alla missförhållanden. Det
verkliga skälet kan inte, herr talman,
ha varit dessa motioner, utan det har
varit rädsla för många i de egna leden
och rädsla för herr Hermansson. Jag
är övertygad om att herr Ohlins analys
i denna punkt är riktig.

Det aktstycke, i vilken denna anmärkningsvärda
åtgärd motiveras är —
låt mig säga det —• lika futtigt. Man
har svårt att tro att man tar del av
ett protokollsutdrag i ett regeringsärende.
Det verkar mera vara ett polemiskt
inlägg i en hetsig politisk torgdebatt.

Man säger i regeringsskrivelsen att
bakgrunden till de tidigare framlagda
förslagen var, att »vissa politiska partier»
sedan lång tid tillbaka krävt att
hyresregleringen skulle avskaffas och
att de partierna hade förklarat att farhågorna
för kraftiga hyresstegringar

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj :ts skrivelse nr 174

var överdrivna. Har verkligen, herr
justitieminister, regeringen inte haft någon
egen uppfattning i denna fråga?
Har det bara berott på vad oppositionen
har tyckt och tänkt och föreslagit?
Jag hade faktiskt inte kunnat tänka
mig att vårt »starka» regeringsparti
skulle ha velat gå så långt i självutplåning
som man har gjort i detta aktstycke.

Man säger vidare, att en förutsättning
för att avskaffa hyresregleringen var
att »enighet kunde uppnås i riksdagen
i denna för hyresgästerna betydelsefulla
fråga». Jag hävdar bestämt, att det föreligger
enighet i riksdagen om denna
betydelsefulla fråga och om att den bör
lösas. De motsättningar som finns i
vissa punkter kan inte innebära att
enigheten i stort inte finns kvar. Man
säger vidare: »Folkpartiets och centerpartiets
agerande» •— vackert kanslispråk;
står det i statsrådet Nilssons
ordlista? — »i riksdagen såväl motionsvägen
som i tredje lagutskottet har
emellertid visat att den önskvärda enigheten
inte kan uppnås.» Jag trodde
personligen att vad som händer i riksdagsutskotten
var undandraget offentligheten.
I varje fall borde det inte
återges på detta sätt i en kungaskrivelse.
Vidare sägs det att »dessa partier»
har gjort gällande att förslaget
skulle leda till kraftiga hyreshöjningar
oavsett de hyresspärrar som har byggts
in i förslaget.

De partier justitieministern åsyftar
får väl tala för sig själva. Men vad som
är intressant och väsentligt i denna
fråga är väl inte vad man på olika håll
i tidningarna kan ha tyckt eller tänkt,
utan det avgörande är vad som har
sagts här i riksdagen och vad som är
dokumenterat här i riksdagen av riksdagens
ledamöter som skall ta ansvar.
År det någon på ansvarigt håll inom
oppositionen som har gjort gällande att
hyresregleringens avskaffande skulle få
just de konsekvenser som åberopas i
kungaskrivelsen ?

Det sägs vidare: »Eftersom enighet
ej kan uppnås i riksdagen anser jag»
— herr Kling alltså — »att tidpunkten
inte är mogen för den föreslagna reformen.
» Alldeles bortsett från att man
från regeringspartiets sida i andra
sammanhang inte har varit nämnvärt intresserad
av att lösa stora frågor i enighetens
tecken åberopar man nu en förment
oenighet i denna fråga för att
skapa den oenighet som ligger bakom
dagens debatt. Det är en verklig kullerbytta.

Ilerr talman! Självfallet kan ingenting
hindra regeringen från att ångra
sig och att göra en kovändning och
rösta ned sin egen proposition. Men
det hade varit betydligt renhårigare,
om man gjort det i detta fall, om de
socialdemokratiska utskottsledamöterna
i utskottet hade yrkat avslag på propositionen
och om regeringspartiet vid
omröstningen i kamrarna tillsammans
med kommunisterna sedan hade fällt
propositionen. Det hade man kunnat
göra, och det hade ingen kunnat hindra
socialdemokraterna från att göra. Den
vägen har man nu inte valt. Man har
valt den extraordinära metoden att
återkalla en proposition som ligger under
realbehandling i ett utskott. Det
finns ingen anledning för oss i oppositionspartierna
att acceptera ett sådant
förfaringssätt. Likväl finns det skäl
att låta ärendet gå vidare till lagutskottet
för behandling, så att vi får
tillfälle ta ställning till vad utskottet
tycker och tänker. Men om kammaren
inte skulle vilja remittera skrivelsen till
lagutskottet bör den i dag besluta att
icke lämna sitt samtycke till återkallelsen,
och jag vill, herr talman, ställa
ett sådant villkorligt yrkande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan väl börja med
att hålla med om att vi råkat i en något
ovanlig situation, men det händer

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid remiss av Kungl. Majrts skrivelse nr 174

emellertid ibland att vissa politiska frågor
har en sådan karaktär att de är
mindre lämpade för diskussioner i den
vardagliga politiska striden.

Jag kan erinra om att partierna, när
de för några år sedan skulle ta ställning
till om vi skulle övergå från vänster-
till högertrafik, var eniga om det
olämpliga i att använda uppfattningen
för eller emot såsom ammunition i en
kommande valrörelse. Följaktligen träffades
en överenskommelse, och jag
minns hur angelägen oppositionen var
att inget parti efter denna överenskommelse
skulle gå ut med valpoJitiska argument
på grundval av ställningstagandet.

Ungefär samma situation har förelegat
på försvarets område, där det under
flera perioder träffats överenskommelser
som inneburit, att försvarspolitiken
uteslutits från den politiska debatt,
som ju alltid kulminerar vid varje
valrörelse.

Herr talman! Vi hade den mycket
bestämda uppfattningen att vi i fråga
om hyresregleringen rörde oss på ett
område där det fanns orsak låta bli att
i valpolitiskt syfte politisera frågan.
Det fanns många anledningar härtill —
helt enkelt därför att vi väl allesammans
har intresse av att det inte händer
vissa oväntade och icke önskvärda
saker på hyresmarknaden. Vi kunde
räkna med att det förelåg ett allmänt
intresse av att omöjliggöra den spekulation,
som på sina håll naturligtvis
skulle kunna växa fram, om det förespeglades
kraftiga hyresstegringar, för
att inte tala om den oro bland de låt
mig säga en och en halv miljon människor
— jag räknar nu inte bara med
familjeförsörjarna — som bar betraktat
hyresregleringen som ett instrument i
den dagliga tillvarons trygghetsbedömning.
Vi räknade väl med att dessa
premisser var tillgodosedda efter en utredning
i vilken den politiska oppositionen
deltagit. Folkpartiets talesman
var herr Gustafsson i Skellefteå, som vi

efter hans många år i riksdagen betraktar
som folkpartiets politiska språkrör
i bostadsfrågor. Jag tror att jag vågar
säga att det är få i denna kammare
som inte är beredda att skriva under
härpå. I denna utredning fanns dessutom
representanter för fastighetsägare
och hyresgäster. Nu frågar emellertid
herr Ohlin i sitt inlägg bl. a. varför vi
inte tog en diskussion med partiledningarna.
Ingen i socialdemokratin eller
på regeringsplanet hade ett ögonblick
anat att dessa folkparti- och centerpartimotioner
skulle väckas, även om taktiken
spelar utomordentligt stor roll
— i varje fall inom folkpartiet — vid
handläggning av politiska frågor. Det är
ju möjligt att centerpartiet i mittenpartiernas
namn har utvecklats åt samma
håll — jag är ledsen att behöva säga
det — och att det taktiska spelet har
fått en avgörande betydelse. Vi hade
emellertid inte räknat med att den politiska
taktiken skulle blomma ut i den
utsträckning som skett.

I folkpartimotionen 11:1103, som är
välförsedd med beskyllningar mot regeringen
och full av invektiv och beskäftiga
tillrättavisningar, vill jag citera
några uttryck. Motionärerna skriver
bl. a.: »Det förslag till ny hyreslagstiftning,
som regeringen lagt fram i proposition
1967:141, har väckt viss oro
för kraftiga och snabba hyresstegringar
i vissa delar av det nuvarande bostadsbeståndet.
---- Enligt vår mening

är det dessutom motiverat att i flera avseenden
företaga direkta justeringar i
lagförslaget.» Motionärerna föreslår därför
»vissa ändringar och tillägg syftande
till att garantera en socialt acceptabel
hyresutveckling».

Logiken bjuder väl då att man i
folkpartiet betraktar regeringens förslag
som ett asocialt bostadsföretag, eftersom
man kunnat kosta på sig sådana
formuleringar för att korrigera förslaget.

Motionärerna fortsätter: »Särskilt

svårt är det att förutse verkningarna i

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

bristorterna — — — där väsentliga
hyreshöjningar inte kan uteslutas.»

Vi är medvetna om den oro bland
hyresgästerna och de förväntningar
hland spekulativa fastighetsägare som
dessa formuleringar har väckt.

lag fortsätter innanläsningen ur motionen:
»Med hänsyn dels till den ovisshet,
som råder om förslagets verkningar,
dels till risken för en del från bostadssooiala
synpunkter icke godtagbara
snabba och kraftiga hyresstegringar
kan vi inte stödja den korta övergångstid
regleringen föreslår.» Regeringen
har föreslagit en övergångstid på fyra
år i storstäderna och två år i landsorten,
medan kommittén hade föreslagit
tre år i storstäderna och ingen övergångstid
i landsorten.

Efter att ha tagit del av dessa avsnitt
ur den av valpolitiska ambitioner
laddade folkpartimotionen råder
det väl ingen tvekan om i vilka syften
folkparti och centerparti är ute. Jag har
här bara citerat folkpartimotionen; centerpartiets
motion är litet lugnare. Men
själva tankegången och den bakomliggande
motiveringen är av samma slag
där.

I den situation som sålunda uppkommit
har vi uppfattat saken så, att vi nu
inte har den rätta atmosfären för att
genomföra ett förslag om en avveckling
av hyresregleringen. Marknaden
är för orolig och människorna är för
oroade på grund av det utspel mittenpartierna
gjort. Allting talar för att
frågan måste ligga till sig. Det var alltså
en valspekulation inom mittenpartierna
som slog fel. Jag förstår att herrar
Ohlin och Hedlund i sina inlägg har
känt behov av att tala tyst i själva sakfrågan
och att i stället försöka få igång
en debatt om vissa detaljer i Kungl.
Maj ds proposition. Jag finner det tämligen
meningslöst att här stå och diskutera
den eller den detaljen i en proposition
som inte föreligger. Detta anslag
från oppositionens sida, detta försök
att sprida oro och missnöje inför själ -

va sakfrågan har ställt oss i den situationen
att vi måste konstatera att tiden
inte är mogen för att nu göra omläggningen,
som vi från början något
optimistiskt hade tänkt oss.

I denna situation har mittenpartiernas
sätt att handla blivit litet väl starkt
även för deras egen huvudstadspress. I
Dagens Nyheters ledare i dag sägs: »Nu
var åtminstone rekvisitet för allmän
enighet tillräckligt uppfyllt, och det
fanns hyggliga förutsättningar för ett
beslut om avskaffande lagom till regleringens
25-årsjubileum. Utredningen,
hyreislagsitiftningssakkunniga, lyckades
i fjol skriva samman en kompromiss
som omfattade representanter för både
regeringen, oppositionen, fastighetsägarna
och hyresgäströrelsen. Därmed
kunde regeringen också i våras lägga
fram en proposition som borde kunna
tas av riksdagen utan politisk strid; ett
huvudvillkor för reformen var tydligen
att inget av de fyra stora partierna
hoppade av och föll för frestelsen att
inför valet spekulera i det förmodade
missnöjet bland en del av hyresgästerna.
»

Denna ärliga bekännelse uttrycks i
om möjligt ännu mera utpräglad klartext
i Svenska Dagbladets ledare i dag'',
där man säger: »Det har väckt pinsam
uppmärksamhet att folkpartiet och centerpartiet
i sina motioner med anledning
av propositionen om hyreslagen kommit
med flera förslag, som går stick i
stäv mot deras tidigare hårda kritik
mot den misslyckade hyresregleringen.
» Man fortsätter: »Ingen som helst
anledning finns att tro att motionärerna
är övertygade om att sådana manövrer
är sakligt berättigade. Det har gällt
en rent taktisk spekulation — ett försök
att utnyttja en ömtålig politisk situation.
— — — Vad som inträffat måste
vara en tankeställare för dem som
är till den grad taktiska att de lurar
sig själva och inte velat inse att bästa
politiken är att stå vid sitt ord.»

Jag har citerat Dagens Nyheter och

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid

Svenska Dagbladet, d. v. s. huvudorganen
för de mittenpartier som nu från
talarstolen försöker göra sig oskyldiga.
Det är väl rätt, det är väl huvudorgan
för dessa partier — ja, inte för centerpartiet,
förlåt mig — men jag har inte
hunnit läsa Skånska Dagbladet ännu.
Det är möjligt att de, som de journalister
de är, är lika frispråkiga som Dagens
Nyheter och Svenska Dagbladet. Vi får
väl se detta litet längre fram.

Nåja, man har således inte i sina bedömningar
varit tillräckligt skicklig för
att lyckas göra denna fråga till en diskussion
om huruvida man skall ha ett,
två, tre, fyra eller fem övergångsår. De
båda huvudstadstidningarna, herr Bohmans
och herr Ohlins partiers huvudorgan,
har varit angelägna om att slå
fast vad jag inledningsvis berörde, nämligen
att det är en rå valtaktisk spekulation
som ligger bakom och att det
inte i längden går att tänka sig att den
socialdemokratiska regeringen skall
svälja detta utan vidare.

Nu är inte dagstidningarna, Dagens
Nyheter och Svenska Dagbladet, de enda
som har dragit dessa slutsatser.

I det senaste numret av Affärsvärlden-Finanstidningen
framhålls bl. a.
följande: »Hyresregleringens avveck ling

har under större delen av efterkrigstiden
varit ett av de huvudkrav
som de borgerliga oppositionspartierna
vid varje riksdag riktat till regeringen.»

Vidare ställer man sig frågande till
det motionsutspel som mittenpartierna
kostat på sig och framhåller: »Har man
blivit vettskrämd av sin egen tidigare
djärvhet, eller är det skelande mot 1968
års val som betingar en så magnifik
kovändning?»

Både herr Bohman och herr Ohlin
har i denna debatt talat om regeringens
handlande. Herr Ohlin använder
— om jag minns rätt — uttrycket saltomortal
och herr Bohman, som är något
mera folklig, uttrycket kullerbytta.
En tidning som står herrar Ohlin och
Bohman mycket närmare än vad den

remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

står den socialdemokratiska regeringen
konstaterar nu att det är dessa herrar
som har gjort den magnifika kullerbyttan
eller saltomortalen. Och visst
är det så.

När ni hör detta från edra egna, som
inte är influerade av politiska och taktiska
bevekelsegrunder, vill jag uppmana
er att lyssna på dem, ty på denna
punkt talar de sanning.

Ibland kan man ju leka med vissa
tankegångar och associationer. Vi kan
kanske för ett ögonblick tänka oss det
läget att hem Ohlin — nej, det går naturligtvis
inte — låt mig i stället säga
att herr Hedlund skulle bli statsminister
i en kommande borgerlig regering.
Låt mig också utsträcka min fantasi dithän
att herr Hedlund och den borgerliga
regeringen skulle lägga fram ett
förslag beträffande jordbrukspolitiken,
som var utomordentligt vänligt mot de
svenska bönderna. Om han då skulle
mötas av en socialdemokratisk opposition,
som i drastiska ordalag talade om,
hur illa han tillgodosåg böndernas intressen
och hur nödvändigt det var att
skydda dessa, och om man avslutningsvis
skulle framföra överbud på flera
punkter, tror jag nog att ni allesammans
säger er att något sådant inte
kan hända. Och naturligtvis kan det
inte ske.

Det finns ju vissa oskrivna lagar i
umgänget mellan regering och opposition,
där inte limstickan får vara det
avgörande och där inte slickandet på
fingret och avlyssnandet av hur valvindarna
blåser skall vara helt vägledande
för partiet. Ni skulle inte kunna tänka
er oss i den situationen, men ni kliver
ogenerat själva in i den.

I denna debatt bär herr Ohlin ställt
en fråga till mig. Han har undrat om
det inte händer att regeringen vidtar
förändringar i ett utredningsbetänkande,
bakom vilket stått en enhällig politiskt
sammansatt kommitté. Han apostroferade
i detta sammanhang skatteberedningens
betänkande.

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

Ja, jag kan försäkra herr Ohlin att
skatteberedningen under hela sitt arbete
hade klara besked från finansministern
om att den inte hade något godkännande
på förhand från finansministern
och från den socialdemokratiska
partistyrelsen. Ordföranden i skatteberedningen
underrättades vid flera tillfällen
om att utredningen arbetade förutsättningslöst,
och han är beredd att
konfirmera denna uppgift, om det skulle
behövas.

Vidare framlades detta betänkande i
en situation, där det inte fanns möjligheter
att angripa det, dels därför att
det var utformat på ett sådant sätt att
jag inte tror att riksdagen skulle ha accepterat
det, dels därför att det statsfinansiella
läget inte möjliggjorde de
justeringar, som eu skattekommitté från
sina utgångspunkter hade ansett att man
borde genomföra.

Herr Ohlin frågade vidare varför regeringen
inte ville inbjuda oppositionen
till en förhandling innan regeringen
utarbetade sin proposition på det
hy resp oli tiska området.

Ja, ni har i alla år krävt avveckling
av hyresregleringen. Ni har intensivt
— här i kammaren, i alla offentliga anföranden
och i den mån ni tagit pennan
i hand och författat artiklar —
krävt en snabb och omgående avveckling
av hyresregleringen. Herr Svenning
i Malmö har bl. a. dokumenterat detta
genom att hänvisa till edra egna ståndpunktstaganden
här i riksdagen.

Fanns det någon anledning för regeringen,
när vi hade ett förslag, trodde
att stämningen var pacificerad och var
beredda att lägga fram förslaget och
när herr Ohlins parti haft sin egen
bostadspolitiska expert som representant
i kommittén, att säga: Det är möjligt
att herr Gustafsson i Skellefteå inte
talade för folkpartiets räkning och att
vi bör ha en diskussion med dem?

Vi kunde helt enkelt inte komma på
dessa tankar, ty vi trodde att saken
var klar.

Sedan har ni, efter det att motionerna
har väckts och efter det att regeringen
framlagt sin proposition, i olika sammanhang
spritt den uppfattningen att
regeringens förslag skulle vara till nackdel
för hyresgästerna. Edra egna formuleringar
— som jag nyss citerade —-dokumenterar detta. Det ställer situationen
i en annan dager, men för att
återgå till vad jag nyss var inne på
vill jag säga, att vi inte kunde tänka
oss att denna övertaktiska spekulation
— som skulle ha motiverat en formell
begäran på partiledarplanet i fråga om
förhandlingar — fanns i bakgrunden.

Jag tror att det var herr Ohlin som
fällde yttrandet att vi driver en kampanj.
Han försökte framställa sig själv
som om han inte hade några tankar
på att bereda sig valpolitiska favörer
av denna situation. Det är ingen tvekan
om att ert utspel i denna fråga utgör
premisserna och förarbetet för en kampanj,
som ni trodde skulle ge många
goda röster och många goda mandat
vid 1968 års val.

Herr Hedlund gjorde ett betydligt kortare
inlägg men använde ett par uttryck
som jag inte vill lämna oemotsagda.
Han gör gällande att regeringen har
uppfört ett skådespel. Herr Hedlund
kan aldrig svära sig fri från att vara
en av huvudaktörerna i första akten.
Om den följs av en andra akt är det inte
heller så överraskande. Det kan ibland
vara nödvändigt om slutet skall bli
lyckligt.

»Här kommer vi och räcker en utsträckt
hand», säger herr Hedlund på
det avväpnande sätt han ibland gör.
Det är ingen utsträckt hand, herr Hedlund,
utan ett rent och klart slag under
bältet som Ni kostar på Er. »Detta är
inte bra för politiken», säger herr Hedlund.
Det är inte bra för politikerna.
Det skulle herr Hedlund ha tänkt på
innan han satte sitt namn som det
första på centerns partimotion.

Herr Bohman tar i sitt inlägg upp en
del oarter, som frodats och utvecklats

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid

i hyresregleringens skugga. Jag skall
inte ett ögonblick förneka att det har
förekommit svarta affärer och att det
på många håll — även om de kanske
har överdrivits i fråga om volymen —
har funnits fall, som ingen kan ställa
sig bakom. Men regleringen, som socialdemokraterna
slagit vakt om under
alla år, har ändå haft en positiv sida,
vilken inte får glömmas bort när det
talas om de oarter som frodats under
den tid hyresregleringen funnits. Den
positiva sidan har varit att det har
funnits ett ekonomiskt skydd för drygt
en miljon medborgare i detta land, ett
skydd som man har ansett vara så värdefullt,
sett från trygghetssynpunkt, att
man inte har kunnat göra sig av med
det, även om i dess hägn vissa oarter
har existerat. Jag tror att något liknande
kommer att hända även den dag
hyresregleringen avvecklas. Det kommer
även framöver att finnas ett och
annat fall där olyckliga människor av
skilda anledningar inte har möjlighet
att hyra en anständig bostad. Jag vet
inte om det blir flera fall eller färre fall.
Vi har emellertid tagit steget mot en
avreglering, medvetna om detta. Jag
tror att det blir svårare att nå det åsyftade
målet efter den kampanj som tidningarna
på basis av mittenpartiernas
motioner har fört under de senaste
månaderna.

Det är en svår och hård pedagogisk
uppgift att avlösa hyresregleringen med
ett fritt hyresförhållande — fritt sagt
inom parentes, fritt med de begränsningar
som föreligger i Kungl. Maj ds
proposition. Vi hade viljan, men mittenpartierna
har spolierat denna vår
pedagogiska strävan genom att göra
valpolitik av en fråga som inte passar
att slåss valpolitiskt med. Jag har citerat
folkpartimotionen och behöver inte
göra det en gång till.

Man har talat om att regeringen saknar
mod och ifrågasatt hur det är med
styrkan inom regeringspartiet. Jag tror
att det behövs ett starkt regeringsparti

remiss av Kungl. Maj ds skrivelse nr 174

för att fostra en opposition, som kostar
på sig vad mittenpartierna har kostat
på sig i denna fråga. Jag vill inte påstå
att det krävs något speciellt mod,
men en viss styrka behövs det under
alla förhållanden.

Det finns vissa oskrivna lagar i det
politiska umgänget mellan en regering
och regeringens opposition. Om man
ogenerat kliver över dessa lagar, måste
en korrigering komma, även om denna
sker under uppseendeväckande former.
Det är, ärade kammarledamöter, innehållet
i regeringens handlande under
dessa senaste, säg gärna litet dramatiska
dagar.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern använder
vissa citat och talar om att man
har sagt att mittenpartierna bör stå vid
sitt ord. Finansministern vet lika väl
som jag att centerpartiet icke har träffat
någon överenskommelse i denna
fråga.

Däremot har jag i denna talarstol
begärt att den nuvarande hyresregleringen
skall försvinna. Samtidigt har jag
gång på gång strukit under att detta
måste ske med varsamhet. Varifrån finansministern
får att vi inte skulle stå
vid vårt ord begriper inte jag.

Jag begriper inte heller talet om utredningen,
sedan finansministern har
påmints om att i denna utredning fanns
i varje fall inte centerpartiet representerat.
Alltså var det icke någon parlamentarisk
utredning.

Jag skulle vilja erinra om att finansministern
är den förste att springa från
ett stort antal utredningsförslag utan att
det väcker någon gensaga. Utredningsförslag
är utredningsförslag, och dem
kan man frångå. Men vi var som sagt
inte ens med i utredningen och känner
oss därför icke på något sätt träffade
av den kritik som har riktats på den
punkten.

En annan sak som jag heller inte förstår
— det är mycket som jag inte be -

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

griper i vad finansministern sade —
är parallellen med högertrafik och försvar.
Någon överenskommelse var ju
inte träffad i den här frågan, men det
var det däremot beträffande såväl högertrafiken
som försvaret. När det ena
partiet och det andra partiet är ute i
valpolitiskt syfte vet jag inte, men finansministern
har beskyllt oss för att
vara det här. Jag skall returnera denna
beskyllning. Tillbakadragandet av propositionen
är en sådan akt. Jag hade
icke framställt denna beskyllning, om
inte finansministern först hade riktat
beskyllningen mot oss.

Att en stegring av vissa hyror är
ofrånkomlig vid en avveckling av regleringen
känner vi till litet var, och det
är väl just av denna anledning som det
i propositionen har föreslagits en viss
övergångstid. Man kan naturligtvis ha
olika uppfattningar och diskutera, om
man vill dela upp hyresstegringen på
fyra år eller, som vi har motionerat om,
på sex år, eller — som vi omsider har
gått med på under hand — på fem år.

Vi diskuterar inte, säger finansministern,
själva sakfrågan här. Nej, det gör
vi inte, eftersom vi är överens om avskaffandet
av hyresregleringen. Det är
beträffande övergångstiden plus de
kommersiella lokalerna som vi har en
annan uppfattning, men den sistnämnda
detaljen ingår inte i debatten därför att
man inte har fäst något större avseende
vid den från annat håll. Detta är alltså
anledningen till att vi i dag inte ägnar
någon uppmärksamhet åt den stora frågan.
Den råder det praktiskt taget enighet
om.

Det verkar på finansministern som
om han trodde att han gör opposionspartierna
någon speciell skada genom
att dra tillbaka propositionen. Man skall
försöka att ge oppositionen en läxa,
menar han. Jag kan inte se saken på
det sättet. I den mån det är till någon
skada att propositionen dras tillbaka —
vilket jag tycker att det är — är det
till skada för hela svenska folket, och

jag tycker finansministern borde stryka
under detta i stället.

Kontentan av regeringens ställningstagande
nu är: Får vi nu inte någon
medverkan från alla demokratiska partier
om en övergångstid på fyra år, utan
somliga vill ha fem år, då tar vi till
ännu fler år! Detta är, såsom herr Ohlin
utvecklade här ganska väl den reella
innebörden. Då blir det inte bara fyra
år, och det blir inte fem heller, utan
det blir ett antal år ytterligare som socialdemokraterna
i realiteten går in för
denna dag. Detta är statsmannamässigt!
Kovändningar talar man om hos oppositionen,
men var kovändningarna görs
kan det kanske råda en annan uppfattning
om. Det är kanske hos dem som
har gripits av stora skälvan.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Finansministern förklarar här, herr
talman, att i viktiga frågor, såsom
högertrafikfrågor och försvarsfrågor,
brukar man förhandla i förväg. Samtidigt
säger han att hyresregleringens
avveckling ju är en oerhört känslig och
viktig fråga. Men i denna fråga har
regeringen inte upptagit några förhandlingar.
Detta motiveras med att vi hade
en utredning. För det första fanns det
emellertid ingen överenskommelse om
att den utredningen var mera bindande
än andra utredningar med framstående
parlamentariska deltagare. För det andra
har regeringen själv frångått utredningens
förslag. Varför har ni rätt att
göra det men inte oppositionen? Svara
mig på detta, herr finansminister! Hela
er argumentering faller ju på det faktum
att detta är ett orimligt påstående.
Herr Sträng säger nu: Förhandling
skulle ha inneburit en försening. Å nej,
försök inte! Vi har visat oss vara eniga
om huvudpunkterna i förslaget utom beträffande
övergångstiden. Eftersom herr
Sträng talar så mycket om detta, kan
jag nämna att jag under valkampanjen
1964 föreslog att avvecklingen av hyresregleringen
borde ske steg för steg. Jag

Onsdagen den G december 1967 fm.

Nr 49

Vid

upprepar det ordagrant: »Avvecklingen
av hyresregleringen steg för steg, varom
partierna är ense, bör ske genom en av
representanter för samtliga av dem utarbetad
plan.»

Någon sådan plan utarbetades inte av
utredningen. Regeringen tillfogar på
egen hand en sådan plan och säger sedan
att oppositionen bör vara bunden
av denna regeringens övergångsplan
och att det är ett slag under bältet om
vi inte är det. Vad hade varit enklare
än att fråga oppositionen om regeringens
övergångsplan?

Rent sakligt sett smiter herr Sträng
undan debatten. Han har inte försökt
att förklara varför det skulle vara så
väsentligt att ha en tvåårig övergångstid
i områdena utanför de tre storstadsregionerna.
Kan Ni inte förklara detta
för oss, herr finansminister?

Finansministern säger att man i folkpartimotionen
talar om att det kan företas
väsentliga hyreshöjningar inom vissa
delar av bostadsbeståndet. Ja, alla
vet att det förhåller sig på det sättet.
Eller kan regeringen bestrida att så
skulle bli fallet med regeringens egna
direktiv och att det därför kan vara
naturligt med en lämplig övergångstid?
Vi har flera gånger framhållit just behovet
av en övergångstid och har därvidlag
icke ändrat hållning.

Herr Sträng har egentligen, herr talman,
bara ett argument, nämligen att
läsa några uttalanden i stockholmspressen.
Låt mig helt allmänt säga att det är
klart att det inte finns 100-procemtig
enighet inom alla partier beträffande
denna sak. Vi har kunnat konstatera att
det säkerligen inte heller finns en sådan
enighet inom det socialdemokratiska
partiet. Om då någon som har en annan
uppfattning och gör eu annan bedömning
av situationen än sitt eget parti
råkar skriva i en tidning, ger detta i
och för sig inte någon större tyngd åt
hans framförda uppfattning. Eller vill
regeringen att vi skall börja läsa uttalanden
från regeringens tidningsorgan

remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

och åberopa dem såsom avgörande argument
mot regeringen? Vi brukar inte
göra det, eftersom det skulle vittna om
argumentnöd.

Herr Sträng citerar Dagens Nyheters
ledare, i vilken det också heter: »Givetvis
är ett oskickligt uppträdande hos
oppositionen en mycket dålig ursäkt
för en betydligt svårare motsvarighet
hos regeringen.» Detta faktum förbigår
herr Sträng. Kan herr Sträng verkligen
vara så förtjust över detta betyg, är han
för en gångs skull blygsam i sina anspråk.

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Sträng och han gång efter annan
kommer tillbaka till att allt detta tar
sikte på valkampanjen etc., har jag inte
kunnat undgå intrycket av att regeringen
befarar att det skall bli en
borgerlig regering efter 1968 års val.
Regeringen har då tyckt att det för socialdemokratin
vore utomordentligt värdefullt
om hyreshöjningarna måste genomföras
bara i två etapper i alla städer
utanför de tre storstadsområdena,
tv ansvaret skulle i viss mån ändå i
propagandan läggas på den då sittande
borgerliga regeringen.

Kanske är det misslyckandet av denna
taktiska spekulation som förargat
regeringen så våldsamt. Skälet till att
man så bestämt föredrar två år i stället
för tre kan vara det nyssnämnda. Vad
är orsaken annars, herr statsråd, till att
ni håller så benhårt på två år? Vi har
förut fått uppleva hur finansministern
exempelvis föreslår att den 25-procentiga
investeringsavgiften skall gälla till
oktober 1968. Det är onekligen ett förslag,
vars tidsbegränsning tycks vittna
om en tanke, tanken att en borgerlig
regering då skulle få besväret med övergången.

Till sist, herr talman: Finansministern
talar om oskrivna lagar för ett moraliskt
tillfredsställande uppträdande,
och dem skulle mittenpartierna inte ha
följt. — Vi har godkänt huvudpunkterna
i förslaget. Vi har förklarat oss beredda

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr

att kompromissa om övergångstiden.
Om denna kompromiss hade godtagits
skulle vi lika väl som regeringen ha varit
bundna vid ansvaret för hyresregleringens
avskaffande. Det är mot denna
bakgrund som herr Sträng säger att vi
har försökt smita från ansvaret och
drivit en cynisk politik. Nej, herr finansminister,
detta Ert påstående är
ingenting annat än en bluff som Ni inte
på något sätt har kunnat underbygga.
Vi har varit fullt beredda att ta vårt
ansvar; det är Ni som nu försöker smita
undan ert ansvar. Det är finansministern
och hans kolleger som har handlagt
denna fråga osakligt.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! I så måtto delar jag
naturligtvis finansministerns uppfattning
som att frågan om hyresregleringens
avveckling är av sådan art att den
liksom på sin tid högertrafikfrågan bör
avgöras i enighet mellan de demokratiska
partierna. Jag hävdar fortfarande
att det föreligger enighet om att hyresregleringen
skall avvecklas, även om
det skulle råda delade meningar om
längden av avvecklingstiden eller om
vissa tekniska detaljer i lagförslaget.

Jag delar naturligtvis inte finansministerns
uppfattning när han gör gällande,
att vi inom högerpartiet skulle
ha deltagit i något slags lek med kullerbyttor
eller saltomortaler. Jag skulle
vilja att finansministern tog tillbaka
påståendet att vi är ansvariga för vad
som nu sker. Vi har konsekvent år efter
år drivit den linjen att det för både
hyresgäster, bostadslösa och hela samhällsekonomin
är nödvändigt att hyresregleringen
avskaffas. Den linjen har
vi drivit även under riksdagsbehandlingen
av dagens fråga och vi har varit
beredda att stödja regeringens proposition.

Jag skall fortfarande inte diskutera,
om det var klokt eller moraliskt och
politiskt riktigt av mittenpartierna att
väcka motionerna, men jag vill bestämt

174

hävda, att förefintligheten av motionerna
inte kan ha utgjort tillräckligt motiv
för regeringen att slänga hela propositionen
på sopbacken, att omintetgöra
mångårigt, besvärligt och tidsödande
arbete bara för att vissa motionärer
redovisat en annan syn än regeringen i
vissa detaljer. Det kan måhända utgöra
en tacksam förevändning för regeringen,
men de verkliga skälen måste vara
andra.

Vi är naturligtvis alla medvetna om
att det råder oro på bostadsmarknaden,
men det är grovt orättvist att göra gällande
att mittenpartierna — om jag nu
får tala för dem — har skapat den oron;
de har varit medvetna om den men inte
på något sätt bidragit till att skapa den.

Det är osäkerheten och oron i det
egna partiet inför valet och inför resultatet
av herr Hermanssons hårda agerande
som har föranlett regeringen att
tacksamt utnyttja den erbjudna förevändningen.
När regeringen beskyller
de andra partierna för att driva valpolitik
ligger denna fråga nära till
hands: Om detta påstående skulle vara
riktigt, måste regeringen då nödvändigtvis
göra detsamma? Gör inte regeringen
sig skyldig till precis samma
tänkande som herr Sträng så hårt beskyller
oppositionspartierna för? Herr
Sträng talade om att valpolitiska ambitioner
hade laddat motionerna. Men var
det inte valpolitiska ambitioner som
laddade regeringens beslut i går att försöka
dra tillbaka propositionen? Jag
vore i varje fall tacksam om högerpartiet
inte blev inbuntat i den buketten
och i den karakteristikon.

Jag skulle vilja sluta med att understryka,
att regeringen inte i det här och
i andra sammanhang bör betrakta sig
enbart som det socialdemokratiska partiets
regering. Regeringen har ett ansvar
inför de bostadslösa och inför
väljarna för den bostadspolitik som regeringen
har bedrivit under 25 år. Det
allvarligaste i det som nu inträffat är
att ett regeringsparti och en regering,

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid

som erkänner sig vara klart medvetna
om bestående missförhållanden och
olägenheter på bostadsmarknaden, nu
är beredd att av rent partipolitiska skäl
konservera dessa missförhållanden och
olägenheter. Så gör inte en regering som
är medveten om sitt ansvar.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tycker att det finns
mycket bestämda politiska lärdomar för
regeringen att dra av vad som nu inträffat: För

det första att inte falla undan för
de borgerligas mångåriga tjat och påtryckningar,
särskilt inte i en fråga
som är av vitalt intresse för en majoritet
av befolkningen.

För det andra att inte lita på direkta
eller indirekta överenskommelser med
de borgerliga partierna. Dessa har haft
valet i näsborrarna så länge, att deras
handlande är enbart taktiskt.

För det tredje — och det är det viktigaste
— att inte söka föra en politik
som står i strid med folkmajoritetens
intressen. Den politik med hyreshöjningar
som regeringen slagit in på är
självklart till nackdel för hyresgästerna.
Oron bland hyresgästerna har varit befogad.
Den parallell med herr Hedlund
och bönderna, som finansministern
gjorde i sitt inlägg, tycker jag är helt
felaktig. Det förslag som regeringen lagt
fram i denna fråga är verkligen inte
vänligt mot hyresgästerna.

Vi har, herr talman, inga invändningar
att göra mot att regeringen drar
tillbaka ett på avgörande punkter dåligt
förslag. Vårt parti har med instämmande
av en stark opinion bland hyresgästerna
sagt, att samhället måste bevara
en verklig kontroll över hyrorna.
Därför har vi yrkat på en grundlig förändring
av lagförslaget. För den händelse
dessa yrkanden inte vann bifall har
vi yrkat på att propositionen avslås och
att ett nytt lagförslag presenteras. Det
blir nu alltså som vi föreslagit. Opino -

remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

nen ute bland hyresgästerna har visat
sin betydelse. Det bör i detta sammanhang
sägas, att ingen kunnat upptäcka
någon medverkan från mittenpartiernas
sida när det gällt att skapa denna
opinion. De har varit intresserade av
helt andra saker.

Regeringen och de borgerliga partierna
skyller på varandra, men den
verkligt »skyldige» —- om man nu skall
använda det uttrycket — är just denna
opinion bland hyresgästerna. Inte heller
mittenpartierna och socialdemokratin
har kunnat undgå att ta intryck av
den opinionen.

Herr talman! Det är emellertid viktigt
att komma ihåg att det i regeringsförslaget
också fanns bra delar — om
bytesrätt, om utökat besittningsskydd
m. m. — som snart bör återkomma i
ett nytt lagförslag. Men i detta bör man
bevara det som hyresgästerna anser
väsentligt, nämligen samhällskontroll
över hyrorna. Övergång till marknadshyror
kan inte accepteras.

Jag skall inte mera utförligt gå in på
frågan om vem som visat svaghet och
vem som eventuellt visat styrka i denna
sak. Regeringen gjorde fel när den
lade fram sitt förslag. Det är bra om
man upptäcker och rättar sina fel i tid.

Herr talman! Det finns ingen enighet
bland folket om att hyreskontrollen
skall avskaffas. Det finns däremot en
stark opposition mot att göra detta. Men
det finns i riksdagen en majoritet som
borde kunna utforma en förnuftig hyrespolitik
i hyresgästernas och samhällets
intresse. Jag tror att det är viktigt
att regeringen drar den lärdomen av
vad som hänt i denna sak, att den i fortsättningen
bör hålla sig till denna majoritet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I denna diskussion om
kovändningar tror jag att jag bara behöver
ställa frågan som jag menar att
den skall ställas för att visa vem som

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Majrts skrivelse nr 174

gjort en kovändning. Vi har haft en
hyresreglering i 25 år. Varje år har vi
fört debatter om den. Regeringen har
stått som försvarare för hyresregleringen
och prolongerat den, trots de
borgerliga partiernas protester. När vi
så småningom fick ett förslag som vi
ansåg kunde läggas till grund för en
proposition och som i viss mån tillmötesgick
en uppfattning som de borgerliga
partierna enständigt och envetet
fört fram och baserade en proposition
på detta förslag, så möter vi motioner
vari det sägs att detta system är socialt
oacceptabelt och kommer att innebära
dramatiska hyresstegringar, om mittenpartierna
nu inte ingriper och räddar
hyresgästerna. Detta är innebörden av
motionsformuleringarna. Det är i denna
situation som den borgerliga pressen
och andra konstaterat att det är just
mittenpartierna som gjort en kullerbytta.

Jag har citerat en del uttalanden ur
dagens tidningar — de kommer att bli
flera — som stöder denna min grundläggande
syn på hela frågan, och jag
tror att den kommer att bli dokumenterad
även av de pressorgan som står
de borgerliga partierna nära.

Herr Ohlin funderade över anledningen
till att regeringen nu drar tillbaka
propositionen; hade regeringen
månne suttit på sin kammare och gjort
taktiska överväganden och funderat
som så: Kanhända blir det en borgerlig
regering efter 1968 års val, och då
är det väl bättre att den regeringen
genomför avvecklingen av hyresregleringen
än att en socialdemokratisk regering
gör det.

Denna proposition har lagts fram
utan något som helst sneglande på 1968
års val. Den lades fram sedan vi hade
genomgått 1966 års valpolitiska prövning,
och vi lade fram den därför att
vi trodde att detta var en fråga som
kunde hållas utanför den politiska striden
— vi har blivit missräknade på
den punkten. Herr Ohlins spekulatio -

ner dokumenterar hur herr Ohlin tar
på allvarliga politiska frågor; det är
tydligen den utstuderade taktiken som
skall vara vägledande vid varje ställningstagande.
Herr Ohlin är så fixerad
i denna sin uppfattning att han utan
vidare tror att även hans politiska motståndare
är behäftade med samma kardinalfel
som han själv.

Jag vill gärna erkänna att herr Bohmans
och hans partis motioner har
andra syften än mittenpartiernas. Jag
vill minnas att de upptar några krav på
rörelseidkarnas besittningsrätt eller något
liknande. De skiljer sig alltså från
mittenpartiernas motioner, och jag vill
inte påstå att högerpartiets motioner
är tillkomna i valpolitiskt syfte — jag
är beredd att ge herr Bohman rätt på
der punkten. När det gäller de bevekelsegrunder
som dikterat motionerandet
skiljer sig alltså herr Bohmans
parti på ett hederligt sätt från centerpartiet
och folkpartiet.

Oron för kraftigt höjda hyror finns
här, och det är från denna oro som i
första hand folkpartiet med centerpartiet
i släptåg utgått då de på detta vis
demonstrerar sin önskan och vilja att
fiska i grumligt vatten. Det är därför
regeringen sagt att problemet inte skall
lösas i det läge som nu uppkommit.
Det skall vara en lugnare atmosfär
och det skall vara en annan situation,
när denna viktiga och enligt min mening
rätteligen opolitiska fråga skall
handläggas. Tiden är i dag inte mogen.

I de båda första inläggen apostroferades
jag för att jag vid en presskonferens
under gårdagen använde uttrycket
»finurlighet». Man ifrågasätter, om
jag sätter det i samband med behandlingen
i utskottet. Det gör jag inte. Hitintills
har det inte hänt någonting i utskottet
som ger mig anledning att offentligt
anklaga någon i tredje lagutskottet.

Däremot ligger bakom hela motionsskrivandet
och det politiska utspelet
ifrån mittenpartiernas sida en finurlig -

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid

het, om jag sätter det begreppet i samband
med folkpartiet, en klurighet, om
jag sätter det begreppet tillsammans
med centerpartiet, som jag tycker att
jag har liaft anledning att stämpla.

Men det är väl — däri kan jag ge herr
Hermansson rätt i hans senaste inlägg
— vittringen av vad ni tror att
detta skulle kunna ge i utbyte i nästa
års val som bär lockat er in på dessa
vägar. Taktiken blev inte bara taktik
utan även övertaktik, och det är, ärade
kammarledamöter, en dålig taktik.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KL1NG:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag kan göra det med desto
större skäl som finansministern utförligt
och vältaligt har bemött vad oppositionsledarna
här har anfört.

Jag skall bara säga till herr Ohlin att
det är alldeles självklart att vi kunde
ha tagit upp särskilda förhandlingar i
denna fråga. Med den kännedom som
vi har fått om åtminstone vissa delar
av oppositionen under årens lopp borde
jag kanske ha förutsett, att i varje
fall folkpartiet så snart tillfälle gavs
skulle hoppa av eller ändra åsikt. Det
är ju inte någonting ovanligt.

Herr Ohlin var i sitt första anförande
inne på frågan att vi helt plötsligt för
ett par dagar sedan hade upptäckt att
mittenmotionerna skulle vara allvarliga
ur politisk synpunkt. Nej, herr Ohlin,
vi upptäckte det med detsamma som vi
fick tillfälle att läsa dem. Vi fick ju
först några kortfattade referat i tidningspressen,
sedan fick vi så småningom
tillfälle att läsa motionerna och då
insåg vi omedelbart vad avsikten med
dem var.

I motsats till herr Ohlin är ju herr
Hedlund mycket snabbtänkt, men han
har ännu inte förstått vad det är som
är anledningen till regeringens åtgärd
dessa sista dagar. Det är inte övergångstiderna
— varken finansministern eller

remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

jag har gett oss in på någon sakdiskussion
på dessa punkter -— utan det är
motiveringarna för motionerna och den
avsikt som ligger bakom mittenpartiernas
agerande som har varit avgörande
för regeringen.

Herr talman! Jag skall inte i detta
skede av debatten uppta mera av kammarens
tid, men jag vill redan nu säga
till herr Hermansson, att det var inte
felaktigt av regeringen att lägga fram
detta förslag vid den tidpunkt när det
framlades. Det är ett bra förslag. Det
fanns — står det i det statsrådsprotokoll
som är fogat vid regeringens skrivelse
— enligt min bedömning, när förslaget
lades fram, starka skäl för en reform
av hyreslagstiftningen. Det är den
politiska situationen som bär gjort att
förslaget inte är moget att genomföras.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det verkar som om debatten
börjar komma in i ett något lugnare,
angenämare och trivsammare skede,
och jag skall inte göra mig skyldig
till någon avvikelse i det avseendet.

Jag kan börja med att säga att finansministern
inte brukar ha svårt för att
fatta och inte heller tycker jag att han
brukar verka för orättvisor. Varför talar
han då om kovändning när det är
känt att det gäller en detalj och inte
principer och när han därtill vet att
någon överenskommelse ej träffats? Vi
är beredda att inför hela Sveriges folk
tala om att vi vill ta bort hyresregleringen
och att vi godtar den proposition
som nu framlagts. Men då vi, i likhet
med regeringen, räknar med vissa
hyresstegringar vill vi försöka göra det
något lindrigare för hyresgästerna genom
att dela upp stegringsbeloppen på
ett större antal år. Skulle detta vara så
förfärligt farligt? Justitieministern sade
att det fästs avseende vid motiveringarna
och det är möjligt. Jag vet inte om
våra motiveringar går ut på någonting
annat än det alla räknar med — näm -

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

ligen att det i vissa hus blir hyresstegring
o. s. v. — som jag tidigare framhållit.

Jag tog emellertid framför allt till
orda för att bemöta finansministerns tal
om oskrivna lagar. Visst finns det sådana
i det allmänna umgänget liksom
också i riksdagen, men att det skulle
vara ett brott mot någon oskriven lag
att motionera över huvud taget och än
mindre i en detaljfråga där det föreligger
överensstämmelse i princip har
jag svårt att inse. Jag kan inte heller
fatta att det skulle vara ett slag under
bältet att vårt parti för ett par dagar
sedan bestämde sig för att föreslå eu
kompromiss — d. v. s. att till en del
avstå från motionsyrkandet och i varje
fall gå halva vägen från fyra till sex
år vilket ju hade blivit fem. Jag kan
inte begripa att erbjudandet av en
kompromiss om ett resonemang inom
utskottet — ett sådant lär ha givits
enligt vad som meddelats mig — skulle
innebära någon form av slag under bältet.
Man hade i alla fall kunnat träffas
för att se vad resultatet kunde ha
blivit.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! I sitt senaste inlägg
sade herr Kling att det inte var fel av
regeringen att framlägga förslaget om
avskaffande av hyresregleringen. Han
betecknade förslaget som bra. Jag tror
emellertid att det är nödvändigt att regeringen
kommer fram till ett klart erkännande
av att det inte var ett bra
förslag, utan att det i avgörande stycken
var dåligt. Det är nämligen felaktigt
att avskaffa den samhälleliga
kontrollen av hyrorna och detta var
innebörden i regeringsförslaget. En revidering
av hyreslagen behövs utan tvivel
ty lagen är gammal och tillkom
under en kris, men man kan inte acceptera
en övergång till marknadshyror
som det nuvarande regeringsförslaget

innebär, ty detta skulle leda till kraftiga
hyreshöjningar.

De borgerliga partierna har inte företrätt
hyresgästernas intressen när de
så energiskt kämpat för hyreskontrollens
avskaffande. Det är fastighetsägarna
som kommer att gynnas av en övergång
till marknadshyror. Hyresgästerna
förlorar däremot på en sådan ändring
av hyrespolitiken. Det är det som varit
avgörande för vårt ställningstagande i
denna fråga.

Jag tror inte att man för de formella
frågor vi här diskuterar och för den
relativt underordnade frågan om övergångstidens
längd, som har blivit en
tvistefråga i utskottet, skall glömma det
politiska innehållet i regeringens förslag.
Enligt min mening har finansministern
i grunden fel, när han säger
att avskaffandet av hyreskontrollen rätteligen
är en opolitisk fråga. Om det
är utifrån det betraktelsesättet regeringen
har lagt fram sitt förslag kan
jag möjligen förstå att regeringen har
kommit fram till så felaktiga ståndpunkter
som fallet varit i avgörande
frågor.

Men, herr Sträng, detta kan inte vara
en opolitisk fråga. Den gäller hyresnivån
i landet, kostnadsfördelningen
mellan fastighetsägare och hyresgäster,
11 y r e s gäst e ro a s - f o 1 k m aj o r i t e t e n s vitala
intressen. Man kan inte säga att frågor
rörande priser och hyror är opolitiska.
Detta är i eminent grad en politisk
fråga. Det krävs ett erkännande härav
för att vi skall kunna få ett bättre förslag
nästa gång.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är verkligen iögonenfallande
att justitieministern slår
sig för sitt bröst och säger att vi i
regeringen inte vill tala om problemets
sakliga sidor. Han sade att han borde
lia insett risken för att folkpartiet skul -

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

le hoppa av eller ändra åsikt. Som jag
redan framhållit fanns det för det
första ingen politisk bindning vid betänkandets
förslag. För det andra har
regeringen själv ändrat på utredningens
förslag. För det tredje ändrar regeringen
ofta i förslag från parlamentariska,
eniga utredningar. Varför skulle
då oppositionen vara bunden, när regeringen
är fri? Och hur kan detta ge
justitieministern anledning att sätta sig
på moraliskt höga hästar ocli ersätta
argument med klyschor?

Planen på två och fyra år är regeringens
uppfinning. Varför skulle vi
vara bundna av den? Svara på det, herr
justitieminister! Varför inte göra en
kompromiss på tre till fem år? Skulle
vi, som till på köpet har begärt att det
skulte göras en avvecklingsplan av parlamentariska
representanter och som
inte har fått detta beviljat, ändå vara
bundna av vad regeringen finner på?

Vidare sade herr Kling att det är motiven
för och avsikten bakom oppositionens
och mittenpartiernas ställning
som är det väsentliga. .lag vill då upprepa
att vår avsikt har varit att sakligt
behandla propositionen. Vi har också
godkänt det mesta däri, det principiella
huvudgreppet, och bara föreslagit vissa
modifikationer, särskilt i fråga om övergångstiden.
Vi har varit villiga att göra
en kompromiss. Då skulle vi ha fått vår
del av ansvaret som deltagare i ett beslut
här i kammaren. Hur kan regeringen
då säga att vi vill operera vid sidan
av ett ansvar för reformen? Det förhåller
sig ju tvärtom.

Nej, den som hoppar av från tidigare
ståndpunkter och inte vill diskutera
den sakliga motiveringen för våra
ändringsförslag är Kungl. Maj:ts regering.
Den hoppar av från sitt eget för -

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! De anföranden som
2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

herrar Hedlund och Ohlin nu hållit
bekräftar i stor utsträckning vad jag
tidigare sade. Trots att herr Ohlin ordagrant
citerade mig argumenterar han
alltjämt utifrån olika tidsgränser: två,
tre, fyra och fem år. Men det är inte
den saken det i dag gäller utan det är
fråga om den politiska anständigheten
i det handlingssätt som mittenpartierna
gjort sig skyldiga till.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! I slutet av mitt anförande
kommer jag att ställa ett par
frågor till justitieministern, frågor som
för hyresgästerna är av enorm betydelse.

Innan jag gör det, herr talman, vill
jag dock deklarera att den socialdemokratiska
riksdagsgruppen står helt enig
bakom regeringens förslag att dra tillbaka
denna proposition. Det har under
denna debatt gjorts påståenden — framför
allt av herr Ohlin — att propositionen
skulle ha dragits tillbaka av rädsla
för kommunisterna och med anledning
av propaganda från vissa kretsar inom
hyresgäströrelsen och från vissa vänsterkrafter.
Detta är ett mycket grovt
försök att freda sitt sjuka samvete.

För tjugofyra timmar sedan hade
folkpartiet och centern en chans att
på anständiga villkor vara med om att
genomföra reformen av hyreslagstiftningen,
nämligen om man hade antagit
den proposition som förelåg. Ja, jag
skall återkomma till kompromissen,
herr Ohlin. Vårt parti var under sådana
förhållanden berett att ta det politiska
ansvaret både vad gäller kommunisterna
och andra grupper. Vi är
däremot inte beredda att ge oss in på
det ovärdiga spel som folkpartiet och
centern inbjöd till, allt i syfte — och
det är mycket påtagligt — att för det
egna partiet skapa taktiska fördelar.
Talet om att vi skulle vara påverkade
av kommunisterna och att vi skulle
vara splittrade i denna fråga är inte
49

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

bara felaktigt utan fullständigt lögnaktigt.

Låt mig erinra om att denna fråga
behandlades vid årets extra partikongress,
varvid regeringens förslag fick
helhjärtat stöd av denna kongress som
är partiets högsta instans. Till yttermera
visso har vi ute i landet diskuterat
frågan inom partiorganisationerna,
som ställt sig bakom regeringsförslaget.

Men vad är det som har skett? Jo,
mittenpartierna, som tidigare inte bara
en utan många gånger har krävt att
hyreslagstiftningen skulle försvinna,
har varit med i hyreslagstiftningssakkunniga
och medverkat till en kompromiss
som utgjort underlag för det regeringsförslag,
som skulle ge hyresgästerna
bättre skydd än vad de sakunnigas
förslag innebar. Man låtsas alltså
enighet — finansministern har här läst
högt ur borgerliga tidningar, som vältaligt
beskriver det ömkliga spel som
förekommit — och drar sig sedan undan
med finter och knep. Med det
övertag man bar genom den starka
pressövervikten har man skapat en opinion
mot förslaget och oro bland hyresgästerna,
och sedan exploaterar man
denna opinion.

Jag vill inte använda starkare uttryck
än sådana som kan tryckas i Svenska
Dagbladet -— då bör nämligen inte herr
talmannens klubba falla. »Taktiska finter»
står det i Svenska Dagbladet i dag,
herr talman. Det minsta man kan säga
är att det ligger taktiska finter bakom
mittenpartiernas förslag.

Herr Hedlund sade tidigare att den
kompromiss, som mittenpartierna erbjöd,
innebär en »ömklig skillnad». Vad
skulle man då använda denna »ömkliga
skillnad» till. Jo — herr Hedlund kan få
reda på detta. Man skulle säga till hyresgästerna
att: genom mittenpartiernas åtgärder
har ni fått mindre hyresstegringar
än om regeringens förslag hade
genomförts. Man skulle egentligen ha
velat gå ännu längre för att skydda

hyresgästerna, men regeringen sade nej
och då fann man sig nödsakad att acceptera
denna kompromiss.

Skillnaden var alltså inte så ömklig,
som herr Hedlund ville göra gällande,
och den sortens politiska affärer ger
vi oss inte in på.

Detta spel från mittenpartihåll omkring
hyresregleringens avskaffande är
ingen isolerad företeelse. Under de senaste
åren har den politiskt intresserade
gång på gång kunnat iaktta att
mittenpartierna i för vårt land vitala
frågor uppträtt med en förvånansvärd
vacklan och vankelmodighet. Man har,
såsom finansministern sade, slickat på
fingret för att känna hur vinden blåser,
och sedan har man tagit ställning, inte
efter sakliga överväganden.

Låt oss t. ex. ta EEC-frågan, där man
ställde sig bakom regeringens linje. I
det fallet var det nödvändigt, ty så
blåste stormen, men man riktade samtidigt
våldsamma angrepp mot regeringen.
I frågan om den engelska devalveringen,
som vi har i så färskt
minne, rekommenderade herr Hedlund
en svensk devalvering, en del av hans
partivänner gick emot en sådan åtgärd,
och folkpartiet ville inte bestämma sig.
Det var då nämligen oklart hur vinden
blåste. Vindflöjeln hade inte stannat,
och därför var det nödvändigt att gardera
sig på alla håll och kanter.

Nu har det senast i frågan om hyresregleringen
avslöjats hur man helt
styrs av taktiska spekulationer och faktiskt
visar avsaknad av politiska principer
och även — låt mig säga det —
politisk moral.

Man har alltså år efter år ropat efter
ett slopande av hyresregleringen, och
man har inte ställt något annat alternativ
än detta. Den egna ståndpunkten får
nu alltså ge vika och helt försvinna i
diskussionen, och man handlar enbart
taktiskt. Det är precis som Svenska
Dagbladet framhåller fråga om taktiska
finter i syfte att utröna hur man bäst
skall vinna hyresgäströrelsen.

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid remiss av Kungl. Maj ris skrivelse nr 174

Det förekommer inom mittenpartierna
glädjande tendenser till en uppfattning
att det som förekommit varit djupt
olustigt. Detta har kommit till uttryck
i dagens tidningar men också tidigare.
Dagens Nyheter skrev t. ex. den 30 november
följande, vilket jag gärna vill
citera:

»Vi finner den reaktionen på intet
sätt överraskande. De sakliga skälen för
mittförslaget är bräckliga och motionärerna
borde ha insett risken att framstöten
skulle uppfattas som rent politiskt
beiingad.» Ja, den inte bara uppfattades
som utan den var också rent
politiskt spekulativt betingad.

Expressen instämde i Dagens Nyheters
uppfattning men gav samtidigt själv
en besk kommentar, där man polemiserade
mot Dagens Nyheter —- man slåss
som bekant inom vissa familjer. Expressen
skrev följande, som jag tycker har
sting:

»Denna värdefulla tanke, tidigare
framförd av Expressen, hade varit ännu
mer verkningsfull om inte Dagens Nyheter
i flera reportage, bl. a. slopandet
av hyresregleringen i Danmark, gått i
spetsen när det gällt att på ett osakligt
sätt driva upp hysterin kring hyreshöjningar.
»

Herr talman! Jag vill gärna till justitieministern
ställa ett par frågor. Den
proposition som nu dras tillbaka berör
ju spörsmål som för hyresgästerna är av
vital betydelse.

Jag vill gärna fråga om det är möjligt
att inom ramen för gällande hyresregleringslagstiftning
ta till vara de förslag
som fanns i propositionen. Jag tänker
bl. a. på de legala bytena, det förstärkta
besittningsskyddet, reparationsskyldigheten
och de s. k. slavkontrakten. Det
är av stor betydelse att det klargörs om
möjligheter finns att i den nuvarande
lagstiftningen snabbt lägga in regler av
samma innebörd som förslagen i den nu
tillbakadragna propositionen.

Herr talman! Jag yrkar att Kungl.

Maj:ts skrivelse nr 174 läggs till handlingarna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag är beredd att omedelbart
ge svar på de frågor herr
Bengtsson i Varberg ställt till mig.

Det framgår, som jag tidigare sade,
redan av det utdrag av statsrådsprotokollet
som är fogat vid Kungl. Maj:ts
skrivelse att när förslaget lades fram
fanns enligt min bedömning — och
finns alltjämt — starka skäl för en
reform av hyreslagstiftningen. Sedan
några dagar tillbaka arbetar mina experter
och närmaste medarbetare —
allesammans utomordentligt skickliga
män — med det av herr Bengtsson upptagna
problemet. Jag tror jag redan nu
kan lova att det är möjligt att inom
ramen för nuvarande lagstiftning genomföra
åtskilliga av de fördelar som
fanns med i det nu återkallade förslaget.
Det gäller närmast de frågor som
herr Bengtsson uppehöll sig vid, nämligen
det permanenta besittningsskyddet,
de legala bytena, reparationsskyldigheten
och de s. k. kopplade kontrakten.
De undersökningar som redan är
utförda inom justitiedepartementet visar
att det bör gå ganska bra att inlemma
dessa förslag i den nuvarande
lagstiftningen.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Här har riktats en rad
långtgående —■ för att inte säga i en del
fall grova — beskyllningar mot folkpartiet
och centerpartiet. Jag skall om
en liten stund bevisa grundlösheten i
dessa påståenden. Men först vill jag
beröra en annan sak, nämligen den
märkliga attityd som inte minst finansministern
i dag intar när han oupphörligt
återkommer med påståendena: Ni
har endast taktiska motiv, politiskt spekulativa
motiv. Ni försöker uppamma
oro, ni har inte mod att stå vid ert ord
o. s. v.

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr

Är det ändå inte litet väl långtgående
påståenden från en framstående representant
för en regering, som har styrt
landet under lång tid — under alltför
lång tid, herr talman — och som sannerligen
inte kan hävda att den inte
själv har haft taktiska motiveringar för
sitt handlingssätt vid många olika tillfällen?
Jag bestrider att dylika motiveringar
har dikterat vårt handlingssätt
i detta fall.

Men, herr talman, det ligger något av
ett alldeles förfärande skrymteri i finansministerns
framställning i dag. Har
det varit ren oskicklighet och inga taktiska
bedömningar alls, herr talman,
när det t. ex. ibland hänt att bostadsbyggandet
då ett viktigt val nalkats fått
en stigande tendens för att sedan under
en period efter valet falla tillbaka
igen? Vad var det annat än taktiska
bedömningar när t. ex. finansministern
förra året beträffande u-landshjälpen
hänvisade till att den allmänna opinionen
nog kunde göra det riskabelt för
regeringspartiet att tillmötesgå folkpartiets
och centerpartiets förslag, fastän
detta enligt vad han själv medgav från
vissa synpunkter sett var bättre?

När framstående socialdemokrater
med statsministern i spetsen säger att
de är principiella republikaner men avstår
från att resa denna fråga, vad är
det annat än taktiska motiv? Och för
att nämna bara ett enda ytterligare
exempel, ty listan skulle kunna göras
lång: Hela uppläggningen av den diskussion
om markfrågorna som det socialdemokratiska
partiet förde i 1966
års valrörelse med de mest oberättigade
beskyllningar mot oss för att stå i
spekulativa affärsintressens tjänst, vad
blev det av den? Rån ni inte åtminstone
nu, som jag sade till statsministern
för någon tid sedan, skämmas en liten
smula över beskyllningar av den arten,
när ni i det förslag från regeringen
som riksdagen nyligen antagit i allra
största utsträckning bär accepterat våra
linjer?

174

Jag har velat påpeka detta, herr talman,
därför att det berör mig illa när en
av ledarna för det socialdemokratiska
partiet så uttryckligt motiverar sina
anklagelser mot motståndarna med att
de har taktiska motiv, alldeles som om
han själv som företrädare för sitt parti
skulle vara någon renlevnadsman i
det fallet.

Till detta kommer emellertid, herr
talman, att i den fråga som vi nu diskuterar
beskyllningar av detta slag enligt
min mening ingalunda är berättigade.
Den mest sakliga motivering för den
socialdemokratiska ståndpunkten som
förekommit i dag anfördes kanske av
herr Svenning. Han har inte på något
vis övertygat mig, men han använde
åtminstone en del sakliga argument.
Jag skulle för att belysa vad som tidigare
har varit min och — det vågar
jag säga — folkpartiets inställning vilja
återge ett par yttranden som karakteriserar
denna. Den uppfattning som
herr Ohlin och herr Svenning syftade
på och som den senare har citerat här
i kammaren år 1963 uttrycktes i en tidningsartikel
av mig 1963 där det bl. a.
heter: »Goda förutsättningar måste föreligga
för att en marknadsbalans utan
alltför stora omvälvningar skall kunna
uppstå inom ett område innan hyreskontrollen
avlägsnas där. Det finns ingen
anledning att genomföra en så god
sak som en avveckling av regleringen på
ett dåligt sätt.»

Jag har i liknande sammanhang, också
på detta stadium eller något senare,
givit uttryck åt uppfattningen att det
är »en på många håll populär tankegång
att hyresregleringen skulle vara
skuld till själva bostadsbristen, till underskottet
på lägenheter. Genom att
regleringen har hållit hyrorna nere
skulle ett mycket större antal lägenheter
efterfrågas än vad som utan reglering
blivit fallet. Det förtjänar emellertid
ännu en gång upprepas», hävdade
jag vid detta tillfälle, »att detta resonemang
om efterfrågan mätt i antal lä -

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

genheter säkerligen är i allt väsentligt
felaktigt». Och jag fortsatte: »Det ligger
emellertid inte så enkelt till att
den uppgiften» — att ordna de besvärliga
förhållandena på bostadsmarknaden
— »bäst och helst klaras genom
att hyresregleringen snabbt slopas överallt.
Särskilt de utpräglade bristområdena
erbjuder så komplicerade problem
att ett mycket noggrant övervägande
är nödvändigt innan man där griper sig
verket an. Mycket talar för att det måste
bli fråga om en metodik med successiva
åtgärder.»

Uttalanden av detta slag, herr talman,
är representativa för den ståndpunkt
som folkpartiet intagit i frågan sedan
ett flertal år tillbaka. Det finns ingen
som helst motsättning mellan denna
ståndpunkt och den hållning som vi nu
har redovisat i våra motioner. Får jag
med anledning av finansministerns metod
att rycka loss ett par enstaka meningar
citera vad som på sätt och vis
är själva anslaget i motionen, nämligen
detta: »Folkpartiet och centerpartiet

har gemensamt uttalat sig för att hyresregleringen
successivt avvecklas och
att därvid ett lämpligt utformat besittningsskydd
för hyresgästerna införs.
Vi hälsar för vår del med tillfredsställelse
att med den föreslagna propositionen
ett stort steg tages i den riktningen.
»

Om finansministern efter vad jag nu
sagt fortfarande vill göra gällande att
här föreligger en helomvändning eller
att vi intagit en attityd till regeringens
proposition som inte innebar ett tillstyrkande
av dess huvudlinjer, då far
han med falskt tal.

Jag skall, herr talman, gärna erkänna
att jag inte är särskilt förvånad
över vad justitieminister Kling har sagt
på ett par punkter här i dag. Man kan
måhända inte begära av justitieministern
att han skall vara orienterad ens
om den bostadspolitiska debattens huvuddrag.
Jag noterar också med tillfredsställelse
att finansministern, i varje
fall beträffande vad som har före -

kommit i tredje lagutskottet, tog avstånd
från sitt eget tal om fiffel och fuffel
och finurligheter. Men vad är då
anledningen, herr finansminister, till
att det i själva den skrivelse från regeringen,
som riksdagen nu behandlar,
står att folkpartiets och centerpartiets
agerande i riksdagen såväl motionsvägen
som i tredje lagutskottet har visat
att den önskvärda enigheten inte kan
uppnås? Jag tycker det vore bra om
regeringen åtminstone kunde bli enig
om innehållet i en skrivelse som den
avlåter till riksdagen, så att inte olika
regeringsledamöter som agerar samtidigt
argumenterar på olika sätt.

Nu säger finansministern, att motionerna
från folkpartiet och centerpartiet
i alla fall har skapat en situation
där det blev nödvändigt för regeringen
att handla som den gjorde. I synnerhet
efter vad herr Bengtsson i Var berg alldeles
nyss yttrade om den kompromissmöjlighet
som skulle ha förelegat och
som han karakteriserade på ett neddimensionerande
sätt vill jag inte dra mig
för att här säga att en medlem av regeringskretsen
nalkades oss och ville
göra gällande, att en sådan kompromiss
borde sökas. Detta tycker jag var
klokt. Jag beklagar att regeringen inte
har kunnat enas om detta förfaringssätt,
och jag utgår från att en av anledningarna
till de synnerligen starka
ord som i dag har använts av finansministern
och andra socialdemokratiska
talare är att regeringen är splittrad och
har haft en svår uppgörelse inbördes.
Fn sådan sak brukar man ju försöka
skyla över genom att rikta oberättigade
och häftiga angrepp utåt.

Det finns en sak i justitieministerns
uttalande som jag inte kan undgå att
reagera mot och som är ägnad att ytterligare
belysa den inställning som folkpartiet
har haft. Justitieministern talade
om ungdomar inom den liberala rörelsen
som bidragit till att förstärka de
motiv som regeringen nu anför för sitt
handlingssätt.

När jag hörde detta blev jag ytterst

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts skrivelse nr 174

förvånad. Många liberala ungdomar har
velat gå ännu snabbare fram än vad regeringspropositionen
innebär, och jag
har under de senaste månaderna använt
åtskillig tid till att övertyga dem
om att den metoden nog inte är lämplig
när det gäller att lösa det föreliggande
problemet. Att jag haft anledning
till detta bekräftas av vad som sägs
i folkpartiets ungdomsförbunds senaste
program där det heter att den föreslagna
omläggningen av regleringssystemet
är en otillräcklig reform. En sådan
inställning, som i själva verket innebär
ett stöd till övermått för den hållning
som regeringen i propositionen
har intagit, kan i alla fall inte åberopas
i samma andedrag som man åberopar
den inställning som folkpartiets
och centerpartiets riksdagsledamöter intagit
i sina motioner.

Det finns inget som helst logiskt sammanhang
mellan folkpartiets ungdomsförbunds
ställningstagande och regeringens
sätt att använda detta ställningstagande.
Jag utgår från att justitieministerns
yttrande beror på ren okunnighet
i sakfrågan.

Vad är det egentligen som har hänt?
Regeringen har framlagt en proposition,
vars huvudlinjer vi alla varit beredda
att acceptera. Vi framlägger förslag
till förbättringar av denna proposition,
vilka helt står i överensstämmelse
med den hållning som vi tidigare redovisat
i riksdagen. Då säger regeringen:
Eftersom ni vill ha dessa förbättringar
av propositionen, vill vi inte göra någonting
alls. Är detta rim och reson?
Först tar regeringen ett initiativ av ett
slag och lägger fram propositionen.
När det påvisas att den kan förbättras,
tar regeringen ett annat initiativ och
drar helt och hållet tillbaka propositionen.
Summan av regeringens båda initiativ
är i det här fallet lika med noll,
herr talman. Och det är tråkigt för en
regering när summan av dess initiativ
blir lika med noll.

Herr Hermansson sade för en liten

stund sedan från talarstolen att det nu
i alla fall blivit som hans parti vill. Jag
slutar med att konstatera, herr talman,
att om det nu blivit som herr Hermansson
vill — vilket ju är fallet — är detta
verkligen inte något gott betyg åt regeringens
handläggning av frågan.

.lag ber att få yrka att regeringens
skrivelse nr 174 remitteras till lagutskott.

Chefen för finansdepartementet, hem
statsrådet STRÄNG:

Hem talman! Jag ställer mig något
tveksam till om jag återigen skall gå
upp i talarstolen för att kommentera
den nye folkpartiledaren Sven Wedéns
synpunkter. I hans inlägg fann jag så
pass mycket av röriga tankegångar att
jag nog skulle påta mig ett sisyfusarbete
om jag försökte klara ut dem.

Herr Wedén för i debatten in frågan
om regeringens sätt att sköta bostadsbyggandet.
Han hävdar — om jag fattade
honom rätt — att vi av valtaktiska
skäl drivit ett högt bostadsbyggande före
valet för att sedan minska detta mellan
valperioderna. Ja, regeringens bostadspolitiska
program har kanske varit litet
mer variabelt än folkpartiets, som oföränderligt
har inneburit 2 000 lägenheter
mer än vad regeringen har föreslagit.
Variationerna i regeringsförslaget har
varit betingade av andra skäl än valtaktiska,
något som många gånger har
diskuterats här i kammaren.

1 varje fall måste väl herr Wedén ge
mig rätt när jag säger att herr Wedén
levde högt på den bostadspolitiska aktiviteten
i 1966 års valrörelse. När vi befann
oss i en situation med överansträngd
samhällsekonomi, när vi fick ta
modet att styra över kapital och reala
resurser till industrisektorn för att
åvägabringa eu viss balans i vår utrikeshandel,
var det svårt att klara bostadsbyggnadsprogrammet.
Herr Wedén excellerade
då i att tala om för de svenska
väljarna vilket kapitalt misslyckande
1967 års igångsättning innebar. I själva

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

verket var det, som herr Wedén efteråt
kunde konstatera, långtifrån misslyckat
— 1966 var inget dåligt år i fråga om
igångsättning av bostadsbyggandet.

Jag skall naturligtvis inte ta upp frågorna
om u-lijälp och många andra ting
som herr Wedén tyckte var lämpliga att
föra in i debatten — det är ändå inte
någon allmän remissdebatt i dag.

Herr Wedén betecknade mig som
skrymtare. Om man skulle börja gradera
i fråga om renlevnad skulle jag förmodligen
representera bottennivån enligt
herr Wedéns mycket moraliska
ståndpunkt. Det ger naturligtvis fasligt
litet, om vi på detta sätt ger oss på
varandra rent personligt. Herr Wedén
kan angripa mitt parti, jag kan angripa
herr Wedéns parti och vi kan kritisera
de partipolitiska uppfattningarna. Men
jag tror att det är ett fruktlöst försök
att komma sanningen närmare in på
livet om vi så att säga försöker gradera
varandras moral.

Herr Wedén måste någon gång lära
sig att höra på vad jag säger från denna
talarstol. Jag tillät mig att i ett av mina
anföranden i dag säga att det är en
missuppfattning om man vill göra gällande
att jag har beskyllt utskottsledamöterna
för fiffel och fuffel. Jag har
använt uttrycket fiffel om den tendens
och tankegång som tagit sig uttryck i
den motion som herr Wedén har satt
sitt namn under. Jag syftade således på
något som ligger helt vid sidan av arbetet
i utskottet. Det har jag sagt ifrån
och det vill jag inte understryka fler
gånger — herr Wedén får som sagt
lyssna på vad jag säger.

Det är självklart — och det kan jag
ärligt bekänna —- att det i denna fråga
liksom i många andra frågor har rätt
skiftande meningar inom regeringen.
Men jag kan försäkra herr Wedén att
oavsett svårighetsgraden klarar regeringen
en sådan här uppgörelse på det
sätt som man gör i en demokratisk församling.
Regeringens ståndpunkt hamras
ut efter en diskussion där mening -

arna kan bryta sig. Vad som har sagts
i diskussionen kan visserligen ha sitt
intresse för historieskrivare i statsvetenskapliga
ämnen, men i den praktiska
politiken är det avgörande vilken
ståndpunkt det ansvariga organet slutligen
intar.

Det var trivsamt att höra att herr
Wedén har lagt ned ett imponerande
arbete på att dämpa upproriska röster
inom sitt eget parti — närmast i den
riktningen att man skulle se på regeringens
proposition utan alltför stor
upphetsning. Jag beklagar bara att herr
Wedén inte lade den kraften och energin
i dagen när den motion utformades
som herr partiledare Sven Wedén har
satt sitt namn under och därmed givit
till känna att motionen till alla delar
sammanfaller med hans egen uppfattning
om hur ett sådant här ärende skall
presenteras.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad finansministern nu
sade tycker jag innebär ett framsteg.
Han frågade nämligen: Vad tjänar det
egentligen till att vi försöker gradera
vår politiska moral och vår benägenhet
att vara taktiska? Jag vill inom parentes
säga, att jag talat om finansministern
som företrädare för det socialdemokratiska
partiet och inte om finansministern
som person. Jag tror att jag
själv kan betraktas som representant för
folkpartiet och därför inte i detta sammanhang
behöver bli utsatt för någon
personlig bedömning. Att jag tog upp
denna fråga berodde på att finansministerns
hela första anförande här i kammaren
var ett ursinnigt försök att göra
en sådan gradering. Men om jag får
fatta finansministerns andra inlägg så,
att han beklagar och tar tillbaka detta
ursinniga försök att göra en gradering
i fråga om moral och politisk taktik,
hälsar jag det med tillfredsställelse.

Det har i debatten talats om en partimotion
från centern och tunga motioner
från folkpartiet. Men det finns ju i den -

40 Nr 49 Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts skrivelse nr 174

na fråga också en socialdemokratisk
motion, undertecknad av herrar Yngve
Persson och Hagnell. Båda dessa herrar
får väl betraktas som tunga personer
— herr Hagnell dock icke i rent fysisk
mening. Deras motion går ju mycket
längre i kritik mot regeringsförslaget
än vad folkpartiets och centerpartiets
motioner gör. Menar finansministern
att herrar Hagnell och Yngve Persson
också i huvudsak har drivits av taktiska
motiv? Det skulle vara intressant att
få svar på den frågan.

Regeringen har, som det påpekats
tidigare i debatten, infört ett tidsschema
för övergången som inte fanns
i utredningsförslaget. Kan då folkpartiets
och centerpartiets förslag om en
annan övergångstid verkligen vara en
åtgärd som ger motiv för regeringen att
ta tillbaka hela propositionen? Inser
inte finansministern själv hur orimlig
hans argumentering blir, när han gör
ett mycket stort nummer av detta, medan
han inte har ett ord att säga om
herrar Hagnells och Perssons motion?

Får jag beträffande den rent politiska
innebörden av åtgärden att dra tillbaka
propositionen återkomma till justitieministern.
Han sade, att anledningen
till att regeringen dragit tillbaka propositionen
var att den politiska situationen
har förändrats. Samtidigt som vi
beskylls för — enligt min mening på
mycket svaga grunder — att låta politiska
motiv och spekulationer vara
grundvalen för vårt handlande, så slutar
justitieministern sitt anförande med
att bekräfta att det är just politiska
motiv och ingenting annat som föranlett
regeringen att dra tillbaka propositionen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Wedén har i likhet
med mig varit med i det partipolitiska
arbetet så länge, att han borde
inse att det han sade i sitt sista anföran -

de inte motiverar ett inlägg från honom
när han nu blivit partiledare.

Jag uppfattade herr Wedéns angrepp
på mig som personligt. Herr Wedén
säger att det inte var personligt —- all
right. Men när det gäller de partipolitiska
uppfattningarna i denna fråga tar
jag inte tillbaka eu stavelse av den presentation
av de borgerliga partiernas
agerande som jag givit tidigare i dag.
Folkpartiet har i sitt ställningstagande
i överkant vägletts av partipolitiska och
valtaktiska spekulationer. Jag tillät mig
säga att vittringen i era näsborrar av
möjligheterna att utnyttja denna fråga
valtaktiskt blev så stark att ni överskred
gränsen för den politiska anständigheten
och i ert agerande överträdde de
oskrivna lagar som ändå måste gälla
för relationerna mellan regering och
opposition. Detta är inte bara min uppfattning;
det är den borgerliga huvudstadspressens
uppfattning, och det är en
uppfattning som kommit till uttryck
också i andra pressorgan som jag'' har
citerat. Samtliga dessa pressprgan har
varit sådana som är befryndade med
herr Wedéns parti på ett helt annat sätt
än med mitt parti. Av sina egna skall
man höra sanningen, lyder ett gammalt
ordspråk. Läs detta och begrunda det!
Det kommer herr Wedén att ha nytta
av i framtiden som ledare för folkpartiet.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministerns sista
ord påminner mig om ett tillfälle här
i kammaren för åtskilliga år sedan, då
herr Sköld — dåvarande finansminister
tror jag •— till en ledamot av oppositionen
sade att det denne nyss hade
yttrat var mycket dumt. Ja, men, sade
den anklagade ledamoten, det har ju
stått i Aftonbladet. Varpå finansministern
åter begärde ordet och sade: Det
blir väl inte mindre dumt för att det
har stått i Aftonbladet!

När finansministern nu åberopar tidningar
vill jag hänvisa till den tydliga

Onsdagen den G december 1967 fm.

Nr 49

Vid remiss av Kung;!. Maj:fs skrivelse nr 174

fördelning av ansvaret som sker i Dagens
Nyheter och som herr Ohlin tidigare
påpekat. Vad Svenska Dagbladet
beträffar vill jag säga att om det där
står att folkpartiet handlar av taktiska
skäl, så blir det inte mer riktigt för den
skull.

Finansministern kryssar fram och
tillbaka i sin argumentering om den
politiska moralen. I ett anförande sade
han att han inte vill göra någon sådan
gradering; i nästa anförande sade han
att han ändå vill göra en sådan gradering.
Summan av dessa båda anföranden
blir, liksom summan av regeringens
båda ställningstaganden när det
gäller hyresregleringspropositionen, såvitt
jag förstår lika med noll. Även på
denna punkt kan vi, herr talman, alltså
bevittna en ganska vinglig och dålig
seglats av regeringen. Vi har anklagats
för vacklan, men vad har hänt med
regeringen? Den har ju åstadkommit ett
platt fall för sig själv.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva säga att mina uppmaningar till
herr Wedén att åtminstone göra en minimal
ansträngning att lyssna på vad
jag säger ständigt faller på hälleberget.
Då jag talade om graderingen av vår
moral sade jag att jag inte vill göra
någon gradering mellan herr Wedén
personligen och mig personligen, vare
sig i fråga om renlevnad eller i fråga
om skrymteri. Däremot gör jag självfallet
— det har väl ingen kunnat ta
fel på — mycket bestämda graderingar
av den politiska moralen som den kommer
till uttryck i regeringens ståndpunktstagande
i denna fråga och i folkpartiets
valspekulativa utspel i samma
fråga.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Denna debatt har nu varat
så länge att det kanske verkar oförsynt
att ytterligare förlänga den. Men

det finns ett skäl till att jag gärna vill ta
till orda, och det är att jag deltagit i
tredje lagutskottets behandling av ärendet.

Jag har känt mig mycket illa berörd
av vissa uttalanden som gjorts om åt!
det skulle ha förekommit fiffel och manipulationer
inom tredje lagutskottet då
detta ärende behandlades. Jag noterar
med tillfredsställelse att finansministern
inte vill vara med om en sådan beskyllning
mot tredje lagutskottet, men
dylika beskyllningar har förekommit på
andra håll.

Jag vill absolut bestrida att vi i tredje
lagutskottet vid behandlingen av detta
ärende har gjort oss skyldiga till någonting
sådant som dessa uttalanden synes
tyda på. Vi har behandlat propositionen
eller rättare sagt propositionerna -— det
gäller ju två stycken — och de motioner
som har väckts i anslutning till propositionerna
precis på samma sätt som
vi har behandlat andra propositioner
och motioner. Vi har försökt att finna
sakliga lösningar på de problem som
har förelegat och som har aktualiserats
såväl i propositionerna som i motionerna.

Vad är det egentligen som har hänt
i detta sammanhang, om man skall konkretisera
situationen? Det är ju helt enkelt
att här har framlagts ett par propositioner
som avser en omläggning av
hyreslagstiftningen. I anslutning till
dem har vi här i riksdagen, såväl partier
som enskilda ledamöter, använt vår
grundlagsenliga rätt att föreslå ändringar.
Vi har vidhållit förslagen från
de olika partiernas sida vid behandlingen
i utskottet, och vi har dessutom
försökt att i den mån det varit möjligt
åstadkomma kompromisser, när vi har
ansett det befogat.

Man brukar inte berätta så mycket
om vad som händer i utskotten; det är
en oskriven lag att man inte gör det.
Men såsom frågan hav utvecklats synes
det mig vara av betydelse att man åtminstone
i någon män skildrar hur det -

2* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 49

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr

ta ärende har behandlats i tredje lagutskottet.

Jag vill då utöver vad jag tidigare
sagt tala om, att de socialdemokratiska
ledamöter na framkastat vissa förslag
som har kommit ganska överraskande
för oss andra. Vi fick t. ex. ett förslag
om att ikraftträdandet av den nya lagstiftningen
skulle uppskjutas ytterligare
ett år. Vi vet inte hur pass allvarligt
menat det förslaget var, och det diskuterades
inte närmare, men eftersom det
framlades i utskottet måste vi utgå ifrån
att förslaget kunde vara allvarligt menat
och att vi alltså hade att ta ställning
till det. Det visade sig emellertid
att socialdemokraterna icke höll fast
vid detta förslag.

Vid en senare tidpunkt fick utskottet
ett meddelande om att man från socialdemokratiskt
håll ville ta kontakt med
regeringen, innan man bestämde sig
slutgiltigt för den ståndpunkt som man
skulle inta, och det är klart att vi på
den borgerliga sidan i utskottet inte
ville motsätta oss att en sådan kontakt
togs. När kontakten tagits och överläggning
i anslutning därtill skett, kom socialdemokraterna
tillbaka till utskottet
med ett meddelande om att regeringen
några timmar senare skulle sammanträda
i extra konselj och besluta att dra
tillbaka propositionen.

Det var en ganska egendomlig situation.
Jag har för min del under de
många år som jag tillhört tredje lagutskottet
aldrig ställts inför något liknande.
Vi fick ägna en betydande del
av sammanträdet inom utskottet åt att
diskutera de rent formella grunderna
för den åtgärd som regeringen och de
socialdemokratiska ledamöterna av utskottet
ville ha beslut om. -— Hur saken
sedan utvecklat sig behöver jag inte
redogöra för, ty alla känner till detta
efter diskussionen här och efter vad
som skrivits i tidningarna.

Jag vill understryka riktigheten i de
gjorda påståendena att mittenpartierna
var beredda till en kompromiss i den -

174

na fråga. Herr Hedlund har behandlat
saken ett par gånger och talat om att
det föreslogs att en mindre delegation
skulle tillsättas för att närmare undersöka
hur en sådan kompromiss skulle
kunna komma till stånd. Vidare har det
i dagens tidningar framhållits, liksom
alldeles nyss från denna talarstol av
herr Wedén, att — som herr Wedén
uttryckte det -— en ledamot av regeringen
nalkats oss för att resonera om
en eventuell kompromiss. Jag bekräftar
att sådana samtal förekommit mellan en
r eger i ngsr epr ese n t a n t och vissa mittenpartiledamöter
i tredje lagutskottet.

Mot denna bakgrund gick i varje fall
jag till gårdagens sammanträde i tredje
lagutskottet i den tron, att vi skulle
kunna komma överens om en kompromiss
om fem och tre år, vilket här tidigare
i dag framhållits som eu tänkbar
lösning. Vi fann emellertid att detta inte
var möjligt. Situationen för mittenpartierna
i utskottet var helt enkelt den,
om jag skall använda ett starkt uttryck,
att det förelåg ett ultimatum. Antingen
skulle lmittenpartierna godta regeringspropositionen
i föreliggande skick
med avseende på övergångstiden, i annat
fall skulle propositionen dras tillbaka.
Det begärdes helt enkelt att mittenpartierna
skulle kapitulera i denna
situation, men det ville vi inte och kunde
inte heller göra det av rent sakliga
skäl. Därför har vi råkat i denna situation,
som från många synpunkter
kan beklagas. Flera talare har också i
dag framhållit det unika och beklagliga
i situationen.

För utskottsledamöterna uppstår nu
en rätt intressant fråga. Hela propositionen
drogs ju inte tillbaka; de delar av
den som avser förlängning av den nuvarande
hyresregleringen finns kvar
och måste, såvitt jag förstår, slutbehandlas
i tredje lagutskottet. På den punkten
måste det väl också göras något uttalande
av utskottet. Det har diskuterats
huruvida man i detta sammanhang
kan ta upp frågor som behand -

Onsdagen den 6 december 19G7 fm.

Nr 49

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

lats dels i den proposition som nu dras
tillbaka, dels i de föreliggande motionerna.
En ganska intressant situation
uppstår alltså när tredje lagutskottet
skall fortsätta behandlingen av frågan.

Under debatten har några talare påstått
att mittenpartierna skulle ha krävt
en omedelbar avveckling av hyresregleringen.
Detta är emellertid missvisande.
Jag har under de många år jag tillhört
tredje lagutskottet ofta varit i tillfälle
att här i kammaren föra folkpartiets
talan i denna fråga, men jag kan
inte erinra mig att vare sig jag eller
någon annan från denna talarstol yttrat,
att en omedelbar avveckling av
hyresregleringen skulle kunna genomföras.

Herr Wedén har citerat vissa av sina
yttranden i denna fråga, och jag skulle
kunna citera uttalanden som jag gjort.
Jag har bl. a. framhållit att det kan
dröja åtskilliga år innan beslut kan fattas
om en avveckling av hyresregleringen.
Vi har i stort sett varit överens
i tredje lagutskottet om att någon omedelbar
avveckling av hyresregleringen
inte varit möjlig, när motioner härom
eller om en avveckling i snabbare takt
har behandlats.

Man bär klandrat oss i oppositionspartierna
för att vi inte utan vidare bär
velat godta förslaget om övergångstider
vid hyresregleringens avveckling. Dessa
anmärkningar har riktats speciellt
mot folkpartiet och centerpartiet. Jag
vill därvidlag understryka det påpekande
som tidigare gjorts, att det ju ändå
inte förelåg någon överenskommelse
mellan partierna på ett tidigare stadium.

I denna diskussion har också högertrafikfrågan
nämnts. Även den behandlades
i tredje lagutskottet. Jag vill då
erinra om att när den frågan var aktuell
förelåg socialdemokratiska avslagsmotioner,
men jag märkte aldrig att de
motionerna föranledde några regeringens
överväganden att dra tillbaka högertrafikpropositionen.
Denna gång är

situationen en annan. Jag understryker
liksom tidigare talare att regeringens
åtgärd i detta fall måste tolkas som ett
uttryck för bristande mod — som man
också skriver i en av våra tidningar
i dag.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Eftersom frågan om
tredje lagutskottets ställningstagande i
detta ärende har behandlats såväl här
i debatten som i Kungl. Maj :ts skrivelse
tar jag mig friheten att här säga några
ord.

I Kungl. Maj ds skrivelse står bl. a.:
»Folkpartiets och centerpartiets agerande
i riksdagen såväl motionsvägen
som i tredje lagutskottet har emellertid
visat att den önskvärda enigheten inte
kan uppnås.» Jag vill då säga att redan
i det andra anförandet vid gårdagens
sammanträde i utskottet framförde centerpartiet
förslag om tillsättande av en
delegation med uppgift att försöka
åstadkomma en överenskommelse just
om övergångstiderna. Det antyddes då
också klart att vi var beredda att möta
socialdemokraterna på halva vägen,
alltså att acceptera en övergångstid på
tre respektive fem år. Vi lyckades emellertid
inte vinna någon förståelse för
den saken hos motparten.

Det är beklagligt att vi som representerar
mittenpartierna i utskottet i
skrivelsen från regeringen stämplas för
att ha agerat på ett sätt som uteslutit
möjligheterna till enighet. Vi har tvärtom
vid flera tillfällen betonat att enighet
i stort råder i denna fråga och att
det bara är på ett par punkter som
vi har en annan bedömning av hur man
på bästa och smidigaste sätt skall kunna
avveckla hyresregleringen. Vi har sagt
att vi är beredda att kompromissa när
det gäller övergångstiderna, och vi har
föreslagit tillsättandet av en delegation
för att nå enighet. Ingenting av detta

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

har accepterats av motparten. Vem som
sålunda har agerat så att enighet icke
kunnat uppnås är en fråga som jag överlåter
till var och en att själv bedöma.
Vi kan för vår del inte acceptera att
saken framställs som om mittenpartierna
skulle ha orsakat situationen. Det är
enligt min uppfattning helt andra omständigheter
som föranlett tillbakadragandet
av propositionen.

Det har i dag vid flera tillfällen talats
om valtaktik. Herr Bengtsson i Varberg''
exempelvis sade att om man hade följt
kompromissförslaget på tre och fem år,
skulle centern ändå kunnat utnyttja
detta i valrörelsen genom att säga att
den tvingats till en kompromiss men
hade önskat få längre övergångstid. Men
det var ju vi som föreslog en kompromiss,
det var vi som önskade diskutera
möjligheterna till en överenskommelse.
Det är beklagligt att man från socialdemokratiskt
håll ser så valtaktiskt på
denna fråga, att man glömmer bort de
berörda parterna, hyresgästerna och
andra parter på bostadsmarknaden. Har
inte oppositionspartierna rätt att i någon
fråga — och som här i detaljfrågor
— ha en avvikande mening? Här gällde
det bara om man skulle förlänga övergångstiden
med ett år, d. v. s. om den
skulle vara två och fyra år eller tre och
fem år. Det måste väl ändå framstå
klart för alla och envar, att det inte
är denna motsättning som är anledning
till tillbakadragandet.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag vill börja med att
uttrycka mitt djupa beklagande över
vad som inträffat. Regeringen bär i
extra konselj försökt återkalla den stora
och viktiga propositionen om en ny
liyreslagstiftning. Riksdagens båda kamrar
har tidigare remitterat denna proposition
till tredje lagutskottet, som lagt
ned ett stort och tidsödande arbete på
att ta ställning till de olika avsnitten i
regeringens proposition och därav föranledda
motioner. Lagutskottet har fat -

tat protokollfästa beslut på sina ställningstaganden
och utskottet hade att
färdigställa sitt utlåtande i går. Under
arbetet härmed möts utskottet av beskedet
att regeringen beslutat att återta
sitt förslag. Med en enda gång har man
ändrat sitt tidigare beslut och uppskjutit
frågan till en oviss framtid.

Om man läser regeringens motivering,
blir man minst sagt förvånad. Regeringen
skyller på andra partier och talar
om att enighet ej kunnat uppnås i
riksdagen. När har man tidigare begärt
full enighet om ett förslag som regeringen
lägger fram? Har detta någonsin
tidigare — med såvitt jag vet ett enda
undantag — hindrat regeringen från att
lägga fram sina förslag? Avser man att
införa den ordningen, att regeringen
skall ta tillbaka ett förslag om den misstänker
att det inte råder full enighet
om detta i riksdagen? Hur skall riksdagen
då kunna arbeta och hur skall
ett utskott då kunna arbeta? Hur skall
regering och riksdag då gemensamt kunna
stifta lagar? Det måste dock i politiken
kunna begäras att en regering
står för vad den gjort och sagt. För
politikernas och därmed statsmakternas
anseende — vilket herr Hedlund var
inne på — är regeringens åtgärd förödande.
Alla riksdagens ledamöter, oavsett
om vi kan anses vara medskyldiga
eller ej, kommer att träffas av allmänhetens
dom. Jag beklagar, herr talman,
att ett sådant steg har kunnat tas av en
svensk regering.

Jag vill sedan göra några kommentarer
till dagens debatt på regeringsnivå.

Det är inte angenämt för en åhörare
att lyssna på sådana taktiska spekulationer
som har framförts av herr
Sträng. De verkar, såsom herr Bohman
framhåller, som en bumerang. Då är
herr Hermansson skickligare. Denne
säger med triumf i rösten, att nu blir
det som hans parti har föreslagit.

Herr Sträng har tidigare tagit tillbaka
det yttrande som har föranlett stora

Onsdagen den G december 1967 fm.

Nr 49

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

rubriker i dagens tidningar med uttryck
som »fiffel» och »manipulationer» om
vad som skett i utskottet. Jag vill ändå
anhålla att herr Sträng uttrycker sig så,
att tidningarna inte får anledning att
skriva på detta sätt. Något måste ändå
ha sagts, men jag noterar som sagt att
herr Sträng har tagit tillbaka det.

Justitieministern gjorde i sitt senaste
inlägg ett uttalande som jag också tycker
något bör kommenteras. Justitieministern
sade att lians experter sedan
några dagar tillbaka varit sysselsatta
med att omarbeta hyresregleringslagen.
Sedan hur länge, herr justitieminister?
Är det sedan förra veckan? Är det, såsom
herr Hedlund menar, ett skådespel
vi har bevittnat, och har regeringen
redan under förra veckan beslutat att
dra tillbaka propositionen? Det kan
verkligen finnas anledning att få detta
klarlagt. Hurudana är de instruktioner
som herr Kling har lämnat till sina
medarbetare och när blev de utformade? Ja,

som agerande i utskottet frågar
man sig nu vad som kommer att hända.
Frågan bör emellertid rätteligen enligt
min mening ställas på följande sätt:
Vad bör nu i all rimlighets namn
hända? Min uppfattning är att sakbehandlingen
av ärendet bör ske i lagutskott.

Herr Wedén har redan tidigare ställt
ett yrkande om remiss av Kungl. Maj:ts
skrivelse nr 174 till lagutskott, och jag
ber att få instämma i detta yrkande. Om
yrkandet till äventyrs icke bifalles av
kammaren, hemställer jag att kammaren
måtte besluta att icke godkänna återtagandet
av propositionen.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna debatt för att lägga till rätta ett
par felaktiga påståenden, som jag inte
tycker skall få stå oemotsagda.

Det första gjordes av finansministern,
som sade att utredningen föreslog en
övergångstid av tre år för storstads -

områdena medan regeringen ville ha
en fyraårig övergångstid. Det verkliga
förhållandet är att utredningen inte
föreslog någon som helst övergångstid
av den typ som regeringen nu önskar
genomföra, utan vi angav olika tidpunkter
för avvecklingen av hyresregleringen.
Vi föreslog att den skulle avvecklas
den 1 januari 1968 i orter utanför
storstadsområdena och den 1 januari
1970 inom storstadsområdena.
Dessutom ingick i vårt förslag en metod,
som skulle innebära en viss uttänjning
av verkningarna. När det gäller
de orter, där avvecklingen skulle
ske den 1 januari 1968, skulle verkningarna
fullt ha slagit igenom någon
gång under 1969. Regeringen har alltså
gått in för en annan konstruktion än
vad utredningen på denna punkt föreslog.

Det andra felaktiga påståendet gjordes
av herr Svenning. Jag hörde inte
själv hans anförande, men han lär ha
påstått alt jag för ett par år sedan
väckte en motion om hyresregleringens
avveckling. Om detta är bara att säga,
att jag aldrig väckt någon motion om
hyresregleringens avveckling. Däremot
har jag framställt en interpellation i
frågan — inte för ett par år sedan utan
för fem år sedan. Det var en mycket
oskyldig interpellation, och jag skulle
nästan beundra herr Svenning om han
kan göra någon höna av den fjädern.

Jag sade bl. a. i interpellationen: »För
att erhålla klarhet om hur avvecklingen
av hyresregleringen verkar om den vidtages
trots en kvardröjande bostadsbrist,
är det nödvändigt att följa hyresregleringskommitténs
rekommendation
att försöksvis i enstaka orter upphäva
regleringen något före den tid, då balans
kan väntas uppnådd mellan tillgång
och efterfrågan.»

Man skulle alltså mer i experimentsyfte
ta någon ort där balans icke hade
uppnåtts. Regeringen tassade fram mycket
försiktigt med den regionala avvecklingen
från början.

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

I klämmen skrev jag: »Är herr statsrådet
beredd att försöksvis upphäva
hyresregleringen i ett antal medelstora
städer med viss kvardröjande bostadsbrist,
av mindre omfattning, för att
därigenom vinna erfarenhet av vilka
verkningar som uppstår om hyresregleringen
avvecklas innan full balans uppnåtts
mellan tillgång och efterfrågan på
bostäder?»

Det var ett ganska oskyldigt förslag
och jag skall till regeringens heder säga
att den följde mitt råd, ty året därpå
avvecklades hyresregleringen i Skellefteå,
utan att några problem därefter
uppstått.

Jag måste framhålla att jag under
den tid jag här i riksdagen talat i bostadsfrågor
— alltså under bra många
år — vid flera tillfällen haft frågan om
hyresregleringen uppe. Framför allt har
jag tagit upp denna fråga för att varna
dem som talat om en hastig avveckling
av hyresregleringen. Jag har framhållit
hur hela bostadsmarknaden blivit snedvriden
och att det är nödvändigt med
en successiv och försiktig avveckling.

Jag skall inte trötta med många citat,
men jag vill ta ett citat från 1965 som
exempel på hur jag resonerat tidigare.
Jag sade då: Min slutsats blir att marknaden
nu är så grundligt snedvriden
att den inte kan vridas rätt på en gång,
På bristorterna måste avvecklingen av
hyresregleringen ske under viss kontroll.
Vi får liksom reglera oss ur den
situation som vi har reglerat oss in i.

Motiveringen för slutsatsen lydde
bl. a. så här: I många fall ligger hyrorna
i välbelägna lägenheter långt under
de marknadshyror som skulle gälla för
dessa lägenheter om bostadskonsumenternas
värderingar fick fälla utslag. Om
denna snedvridning rättades till med en
gång och dessutom till denna normala
hyreshöjning adderades en knapphetsprisstegring,
skulle det tydligen bli fråga
om mycket betydande hyreshöjningar.

Därför förordade jag att avvecklingen
skulle ske under kontroll.

Jag skulle, herr talman, bestämt vilja
påstå att det förslag som folkpartiets
motionärer framlagt om en ökning av
övergångstiden från fyra till sex år på
intet sätt strider emot vad jag tidigare
sagt beträffande hyresregleringens avveckling
eller vad som framförts från
folkpartiets övriga representanter i
riksdagen om denna avveckling.

Jag måste säga, att jag häpnade när
jag i dag hörde justitieministern och
finansministern beskriva vårt agerande
i hyresfrågan. Dessa herrar måtte ha
lyckats fullständigt avskärma sig från
vad som skett i dessa frågor här i riksdagen
under ett antal år, eftersom de
kan ge en så komplett felaktig beskrivning
av vårt handlingssätt. Jag påstår
bestämt att förslaget i fp-motionen inte
strider mot vad som från vårt håll sagts
i riksdagen. Vi har kraftigt understrukit
att det är nödvändigt med en försiktig
och långsam avveckling och att vi måste
se till att det blir möjligt att låta en
avveckling ske på så sätt.

Men då är det väl naturligt att ställa
frågan till mig varför jag inte skrev under
den motion som väcktes från folkpartiets
sida, om jag tyckte att förslaget
inte stred emot de synpunkter jag tidigare
framfört om hyresregleringens avveckling.
Det var inte därför att jag
fruktade att regeringen, om vi lade fram
denna motion, skulle återta förslaget
om ny liyreslag. Jag får visserligen erkänna
att jag då och då tänker illa om
regeringen, men så illa har jag åldrigt
tänkt.

Jag var inte heller påverkad av det
argument som herr Svenning anförde,
även om det kan tåla att diskuteras.
Herr Svenning sade att dessa övergångstider
kan leda till en viss sugning uppåt
av hyrorna. När en hyresnämnd skulle
avgöra om en begärd hyra är oskälig,
skulle den nämligen på grund av att
höjningen uppdelas på flera år vara
litet frikostigare med sina medgivanden.
Jag medger att det kan ligga en
viss risk i detta förhållande. När en
hyresnämnd står och väger i valet mel -

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

lan om en hyreshöjning skall godtas
eller inte kan vetskapen om att denna
skall uppdelas på flera år göra nämnden
mera benägen att godta den. Jag
tror emellertid inte att det i det avseendet
gör någon skillnad om höjningen
fördelas på fyra eller fem eller sex år.
Denna verkan kommer att inträda i
alla fall. Tror man att den skulle bli
mycket stor, skall man gå emot även
regeringsförslaget om fyra år. Enligt
min mening är dock risken inte så
överhängande.

Den enkla förklaringen till att jag
inte skrivit under motionen är att eftersom
jag i utredningen varit med om
att konstruera de spärrar som vi föreslog
har jag litet större tilltro till dem
än de personer har som inte har varit
med. Det är alltså fråga om något skilda
bedömningar av hur det kommer att
bli med hyresehöjningarna när regleringen
avvecklas. Jag tycker inte att
det är något märkvärdigt att motionärerna
och jag har olika meningar. Statsrådet
Geijer, som också var med i utredningen,
har trots att han sitter i
regeringen fått finna sig i att denna har
ändrat på utredningens förslag. Jag kan
inte finna det mera underligt att vi har
kommit till skilda uppfattningar.

Jag vill uttrycka min förvåning över
att regeringens talesmän, när de ordar
så brett om att det måste råda enighet
för att förslaget skall kunna genomföras,
alldeles uraktlåter att nämna de
motioner om ändringar som lagts fram
från det egna lägret och som faktiskt
går längre i vissa avseenden. Behövs det
inte enighet inom det egna partiet för
att ni skall genomföra lagändringen?
Är det bara enighet med mittenpartierna
ni behöver? Den frågan finns det
all anledning att ställa.

Till slut vill jag beklaga att det gick
så här. När vi i utredningen tack vare
ett utomordentligt gott arbete av ordföranden
lyckades ena oss trots spådomar
om motsatsen och fastän där
fanns representanter för både hyres -

gäster och fastighetsägare, är det verkligen
beklagligt att icke detta exempel
fick leda till ett beslut i frågan.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Gustafsson i Skellefteå
erkänner att de risker med de
längre övergångstiderna som jag har
påtalat kan uppstå. Jag tror att han
med den erfarenhet han äger av bostadsmarknaden
hyser samma betänkligheter.
Därför går jag ut från att herr
Gustafsson tar avstånd från motionerna,
eftersom han inte skrivit på dem. Det
måste ha skett just av dessa skäl; det
kan inte finnas någon annan anledning.

Frågan om avveckling även på vissa
bristorter är emellertid inte så oskyldig
som herr Gustafsson i Skellefteå
påstår. Det är riktigt att det var en
interpellation; det är omöjligt att i en
hast komma ihåg alla detaljer. I denna
interpellation frågar herr Gustafsson:
»Är herr statsrådet beredd att försöksvis
upphäva hyresregleringen i ett antal
medelstora städer med viss kvardröjande
bostadsbrist, av mindre omfattning,
för att därigenom vinna erfarenhet
av vilka verkningar som uppstår
om hyresregleringen avvecklas innan
full balans uppnåtts mellan tillgång
och efterfrågan på bostäder?» Innebär
inte detta ett ställningstagande för att
avvecklingen borde påskyndas? Jag vill
tillägga att vi inom hyresgäströrelsen
var mycket besvärade av detta ställningstagande
därför att vi tidigare
knappast hade mött det från folkpartiets
sida.

Vid besvarandet av denna fråga sade
dåvarande socialministern Torsten Nilsson:
»Frågan är vad ett sådant försök
är värt och vilka risker det innebär.
Om experimentet misslyckas blir det de
som bor på experimentorterna som
får betala kostnaderna i form av högre
hyror.» Detta är väl ändå ett konstaterande
som vi kan anteckna.

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj ris skrivelse nr 174

Jag själv yttrade följande — jag citerar
bara första stycket: »Herr talman!
Jag noterar först att herr Nyberg i likhet
med herr Gustafsson i Skellefteå
och andra i utskottet kunde tänka sig en
avveckling av hyresregleiringslagen,
dock icke i sin egen hemort. Som vi
har hört, är det på det sättet man resonerar.
Man vill gärna experimentera,
men man vill inte experimentera i sin
egen hemort. Det är där skillnaden ligger
i uppläggningen.» Jag tycker man
kan notera även detta.

Debatten som förts här har visat cn
del ställningstaganden. Jag skulle i egenskap
av ordförande för en av landets
största hyresgästföreningar, nämligen
föreningen i Malmö med nära 40 000
medlemmar, vilja lämna en kort översikt
över hur vi ser på frågan.

I den nya lagen finns det otvivelaktigt
fina ting. Där är sålunda reparationsskyddet
för hyresgästerna och
skyldigheten för fastighetsägaren att reparera
lägenheterna betydligt bättre utbyggt,
vidare finns det lagfäst bytesrätt,
förstärkt besittningsskydd och
bättre skydd för tjänstebostadshyresgäster.
Men trots vissa spärregler och prövningar
av oskäliga hyreshöjningar finns
det ändå risker för att hyresgästerna
kan komma i besvärliga situationer när
det gäller hyrorna. Detta är det viktiga.
Vi har i utskottet tagit upp frågan om
tryggheten för hyresgästerna, och jag
kan nämna att en skrivning hade gjorts
i enighetens tecken i avsikt att öka
tryggheten för dem. I utskottets hemställan
fanns dels denna skrivning medtagen
och dels en hemställan att uppdraga
åt Kungl. Maj :t att med största
uppmärksamhet följa utvecklingen på
hyresmarknaden och företaga snabba
ingripanden, om så skulle erfordras.

Varför har vi skrivit detta? Jo, vi
menar att om vi får en övergångstid
på fyra år, så skall det bli möjligt för
regeringen att så fort oskäliga hyreshöjningar
uppträder på hyresmarknaden
ögonblickligen ingripa, utan att be -

höva vänta i fyra år. Det är denna
skrivning som vi velat lägga fram, och
det är därför som det inte behövs någon
längre övergångstid, eftersom regeringen
enligt förslaget skulle få snabba
handlingsmöjligheter. Efter den uppläggningen
har utskottets utlåtande skrivits.

Det har här talats om förhållandena
i Danmark på detta område. Låt mig
bara konstatera, att man i Danmark
har beställda hyreshöjningar för åtta
år framåt. Det är väl ingen som på allvar
önskar att vi skall gå in för ett
sådant system här.

Jag skulle också vilja säga att jag
hela tiden har varit skeptisk mot den
uppläggning som nu gjorts. Jag citerar
vad jag yttrade onsdagen den 19 maj
1965, då jag till herr Bengtson i Solna
sade följande som svar på frågan, huruvida
hyreslagstiftningen är social:
»Ja, den är i högsta grad social. Vad
skulle inträffa på hyresmarknaden om
det inte fanns en skyddslag? Denna har
tillkommit som ett skydd på grund av
en bristsituation. En reglering kommer
till på detta sätt och den måste vara
kvar så länge det finns en risk att bristen
utnyttjas hänsynslöst. Vad som
skall ersätta hyresregleringslagen är en
allmän, nyreviderad hyreslag där de
viktigaste punkterna bör vara besittningsskyddet
och, som jag också hoppas,
en effektiv kontroll av oskäliga
hyror.» Det är på detta vi byggt vår
uppläggning.

Jag skulle vilja sluta med att säga,
att om det råder sådan oro i hyresgästkretsar
som framgår av folkpartimotionerna,
så kommer denna att stillas genom
den nu vidtagna åtgärden från
regeringen. En förlängning av hyresregleringslagen
är i dagens läge en garanti
för en trygghet mot oskäliga hyror
och en säkerhet i fråga om besittningsskyddet.
Jag tycker att herr Ohlin
in. fl. egentligen borde rikta en tacksamhetens
tanke till regeringen, som
nu har klarat av bekymren genom att

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid

skapa en sådan garanti för både bostads-
och affärshyresgäster.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Min interpellation gällde
egentligen att jag vill få till stånd en
försöksverksamhet på några större platser
för att vi något innan balans blivit
uppnådd därigenom skulle kunna se
verkningarna av en avvecklad hyresreglering.
För att kunna ta ståndpunkt
till en fortsatt avveckling borde vi göra
sådana experiment. Jag upprepar att
om herr Svenning kan göra en höna
av den fjädern, beundrar jag honom.

Herr Svenning sade sedan att det var
tydligt att jag ansåg att det var vissa
risker förenade med hyresregleringens
avveckling. Han ville att jag av denna
anledning skulle ta avstånd från motionärerna.
Skillnaden mellan mig och
motionärerna ligger däri, att dessa tror
mera på riskerna än vad jag gör. Jag
tror mera på de spärrar som vi har
konstruerat i kommittén. Jag tror inte
att man av mig kan kräva att jag av
den anledningen skall ta avstånd från
en motion, som syftar till att göra övergångstiden
längre och därmed försöka
motverka hyreshöjningar.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är med en viss förvåning
jag har åhört senare delen av
diskussionen. Jag var på förmiddagen
förhindrad att höra inledningen.

Jag är förvånad över att de borgerliga
reagerar på det sätt de gör. Av förklarlig
anledning är det för mig angeläget
att uttala ett varmt tack till regeringen
för att denna nu dragit tillbaka
propositionen. Det är nödvändigt för
riksdagen att beakta den oro och den
ängslan som lägre inkomsttagare, åldringar
och ungdomar samt mindre affärsidkare
och hantverkare har känt
inför ett avskaffande av hyresregleringen.

De borgerliga kan säga att de inte

remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

bryr sig om denna oro, eftersom det är
fråga om de lägsta inkomsttagarna och
de svagare i samhället som har svårt att
försvara sina rättigheter. När regeringen
trots allt bönhörde de borgerliga och
framlade propositionen om ett borttagande
av hyresregleringen, förutsatte
detta att samtliga partier skulle känna
sitt ansvar och stå vid sitt ord.

När jag som ensam motionär här i
riksdagen yrkade avslag på regeringens
proposition, gjorde jag detta med
utgångspunkt från att det vore orimligt
att vi i en bristsituation i fråga om bostäder,
speciellt för de lägre inkomsttagarna,
affärsidkare m. fl. skulle ta
bort det skydd som det är nödvändigt
att behålla till dess att marknaden är
mättad. Jag har aldrig trott på att de
borgerliga skulle stå vid sitt ord —
dock måste jag erkänna att man som
regel kan lita på högern —- men den
blandning som gjorts av folkpartiet och
centerpartiet, och där man inte vet
något om ingredienserna, har mest kommit
att likna pyttipanna. Folkpartiet
och centerpartiet förefaller nu försöka
dansa efter melodin »Uppå källarbacken,
uppå källarbacken har jag min
vän». Än slinker det hit och än slinker
det dit, och nu förefaller det som om
mellanpartierna har slunkit ned i ett
dike. Jag hoppas att de, när de har tagit
sig upp ur diket, har funnit någon
linje för sitt handlande. .Tåg utgår inte
från att de skall kunna finna någon
principiell linje, men de borde väl ändå
veta från den ena dagen till den
andra vad de vill.

Det är ganska märkligt att centerpartiet,
som en gång talade om att det var
landsbygdspartiet, nu helt och fullt
tycks ha accepterat de principer som
det konservativa blocket företräder.
Herrarna och damerna i mellanpartierna
har liksom ett visst djur velat ha två
in- och utgångar. De har velat säga till
hyresgästerna: »Vi vill skydda er.» När
den luckan slagits igen har de gått ut
genom en annan lucka och velat säga

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr

till hyresvärdarna: »Vi vill ändå hjälpa
er.» Att driva politik på det sättet är
i allra högsta grad orimligt.

När regeringen i går beslöt att dra
tillbaka propositionen hälsade naturligtvis
jag det med största tillfredsställelse,
eftersom detta var vad jag hela tiden
hade önskat. Bostäder skall inte
lämnas ut åt spekulativa intressen. Bostadsfrågan
är av central betydelse för
människorna liksom lokalfrågan för
mindre affärsidkare och hantverkare.
Det är självklart att vi i den situation
som råder i dag och som kommer att
råda för all framtid tvingas att vidta
effektiva skyddsåtgärder för dem.

Herr talman! Jag uttalar min glädje
över regeringens åtgärd. Jag har inte
kunnat underlåta att ge uttryck för
min tacksamhet mot regeringen. Det
skådespel som vi har fått bevittna här
i kammaren bör vi uppfatta så, att en
som bär fått stryk måste gråta även om
det är krokodiltårar. Jag tycker verkligen
att krokodiltårarna från centerpartiet
och folkpartiet kan fortsätta att
rinna. De kommer inte att lindra plågorna,
men när man skall ha samlingen
vid pumpen kanske damerna och
herrarna från centerpartiet och folkpartiet
kan få litet att dricka av den
sura vällingen. Vi önskar dem lycka till
på deras vingliga stråt. Om ni skulle
komma upp ur diket, försök då att åtminstone
skaffa er en bättre kompass
än den stormskadade som lier.r Ohlin
en gång hade när han satt vid rodret.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag'' skall inte ta upp
de överdrifter som herr Lundberg gjorde
sig skyldig till, när han från denna
talarstol angrep mittenpartierna för deras
hållning i denna fråga. Vi är så vana
vid att herr Lundberg använder sådana
uttryckssätt att vi inte fäster stort
avseende vid dem. Jag skall endast göra
ett par andra anmärkningar.

I den skrivelse, som avlåtits till riksdagen
om att propositionen skall dra -

174

gas tillbaka, framhåller regeringen, att
folkpartiet och centerpartiet genom sitt
agerande bl. a. har bidragit till att skapa
oro bland hyresgästerna. Herr Lundberg
har motionerat om avslag på denna
proposition just därför att han och
med honom tydligen många medborgare
i landet känner oro för innehållet i
propositionen. Man tar alltså sakerna
i kronologiskt felaktig ordning när man
säger, att det är mittenpartiernas motion
som förorsakat denna oro. Den
fanns ju dessförinnan och har föranlett
bl. a. herr Lundberg att motionera.

Herr Lundberg är vidare mycket angelägen
att understryka de svårigheter,
som skulle bil följden för mindre affärsidkare
och hantverkare om denna
lagstiftning genomfördes. Låt mig bara
framhålla, att det såväl från folkpartiets
soan centerpartiets sida föreligger
motioner, vilka redan — åtminstone
preliminärt —• behandlats i utskottet
och i vilka det föreslås att man skulle
införa ett direkt besittningsskydd även
för de mindre affärsidkare och hantverkare,
som herr Lundberg ömmar
för. Jag vill alltså helt enkelt påstå,
att den gruppen har vi inte glömt inom
mittenpartierna.

Till slut vill jag bara säga, att herr
Lundbergs anförande i något egendomlig
dager ställer det påstående som tidigare
gjorts, att man inom det socialdemokratiska
partiet skulle vara enig
om det förslag som framlagts.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag hörde herr Nyberg
kom jag att tänka på en stor författare
som vid ett tillfälle sade: »Gud,
min Gud, om det finns någon Gud, fräls
min själ, om jag har någon själ.» Jag
har en känsla av att centerpartiet och
folkpartiet tänker ungefär likadant, tv
de vet i detta sammanhang inte om de
bär någon själ.

Min motion är ett uttryck för oro och
för den principiella uppfattningen, att
bostaden icke skall vara föremål för

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid

spekulativa intressen och att vi skall
ha en mättad marknad innan vi vidtar
åtgärder av detta slag.

Att jag är orolig för de mindre affärsidkarna
är ganska naturligt, eftersom
jag sett huru de fått det, när de
stora försäkringskoncernerna rivit sina
hus och byggt jättepalats. Vi vet vad
följden härav blivit. Det är därför naturligt
att den som lever bland dessa
grupper anser, att riksdagen skall ta
hänsyn till de problem dessa människor
har. Det är beklagligt att socialdemokratin
ensam får föra dessa gruppers
talan.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
delta i denna debatt, eftersom regeringens
ledamöter så tydligt klarlagt orsakerna
till den uppkomna situationen.
Det som ändå föranlett mig att begära
ordet var den beskrivning av arbetet
i tredje lagutskottet som givits.

Låt mig först slå fast att de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet betraktat
Kungl. Maj ds proposition nr 141
som en kompromiss när det gällt de
grundläggande frågorna. Att kompromissa
om eu kompromiss var för oss helt
otänkbart. Speciellt otänkbart var det
med tanke på den motivering som mittenpartierna
anförde i sina motioner. Vi
socialdemokrater i tredje lagutskottet
var emellertid besjälade av tanken att
försöka lösa problemet på ett för hyresgästerna
så lyckligt sätt som möjligt.
Vi försökte i utskottet att vinna gehör
för ytterligare skyddsåtgärder för hyresgästerna,
men alla dessa förslag —
som skulle ha givit hyresgästerna ett
bättre utgångsläge inför hyresregleringens
avskaffande — vägrade mittenpartiernas
representanter att stödja. Dessa
socialdemokratiska tilläggsförslag
som helt låg inom de politiska möjligheternas
ram och som på intet sätt berörde
principfrågan i stort skulle, om
de stötts av mittenpartierna, ha onödiggjort
den situation som nu uppkommit.

remiss av Kungl. Maj ds skrivelse nr 174

Men man ville helt enkelt inte vara
med om att skriva in ytterligare skyddsåtgärder
för hyresgästerna. Syftet var
sannolikt tvåfaldigt: dels skulle man
plocka röster bland hyresgästerna genom
sina motioner, dels skulle man
möjliggöra för hyresvärdarna att ta ut
större hyror vid avvecklingen om övergångstiden
i storstadsregionerna sattes
till sex år.

Man har under debatten gjort gällande
att det skulle vara kommunisternas
agerande som låge bakom socialdemokraternas
sätt att driva frågan i lagutskottet.
Låt mig först påminna kammarens
ledamöter om ett för alla väl
känt förhållande, nämligen att det inte
finns någon kommun i st r ep r esc n t a ti o n i
tredje lagutskottet. Detta är emellertid
en fråga av mindre vikt. Men jag tycker
att det är väl magstarkt när man
därtill påstår att kommunisterna ligger
bakom alla skriverier som förekommit
under de senaste veckorna i denna fråga.
Jag frågar mig: Är det en kommunist
som författat följande rubrik i den
liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
fredagen den 1 december:
Kling lägger fram förslag till hyresregleringens
avskaffande — 50-procentiga
hyreshöjningar i Göteborgs centrum.
Nej, herr talman, alla skriverier som
förekommit i de liberala tidningarna
har sin grund i de motioner som väckts
av mittenpartierna och som fått denna
beklagliga utveckling till följd, därför
att man i utskottet vidhöll sina omöjliga
motionskrav.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Det var närmast herr
Nybergs uttalande att han uppfattat
situationen i tredje lagutskottet så, att
socialdemokraterna gav ett ultimatum,
som föranledde mig att begära ordet.

Jag vill mycket bestämt säga ifrån,
att när jag i tredje lagutskottet tog ställning
mot kompromissförslaget om en
övergångstid på fem år så var det mot
den bakgrunden — detta har också herr

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

Gustafsson i Skellefteå varit inne på ■—
att hyreslagstiftningssakkunniga hade
föreslagit vissa övergångsnormer. Dessa
normer kanske icke var så bra utformade,
enär de gav olika utslag allteftersom
regleringen skulle komma att avskaffas
inom olika delar av landet.
Regeringen införde andra övergångsbestämmelser,
om vilka jag personligen
hyste uppfattningen att man tog till
övergångstiden i längsta laget; det
skulle kunna ge intrycket att hyresvärdarna
nu skulle få möjlighet att vidta
så kraftiga hyreshöjningar att vi skulle
behöva dela upp dem på fyra år. Eftersom
jag var tveksam beträffande dessa
fyra år, är det helt naturligt att jag
ansåg att varje förlängning av övergångstiden
innebar att man inte trodde
på de spärrar som finns i lagförslaget.
Det var av denna anledning jag inte
kunde biträda kompromissförslaget, och
jag hoppas att herr Nyberg inte uppfattar
detta såsom ett ultimatum. Ståndpunktstagandet
från min sida motiverades
naturligtvis också från den utgångspunkt,
som herr Hugosson här
har varit inne på, nämligen att propositionen
ju i och för sig redan är ett kompromissförslag
i förhållande till hyreslagstiftningssakkunnigas
betänkande
vad beträffar övergångsbestämmelserna.

Herr Nyberg sade också att här föreligger
ingen politisk överenskommelse.
Herr Ohlin har varit inne på samma sak
och sagt att i hyreslagstiftningssakkunniga
förelåg ingen politisk bindning.
Det kanske är riktigt att det inte gjorde
det, även cm jag tror, att herr Gustafsson
i Skellefteå har känt sig litet hårt
bunden av att han skrivit under betänkandet.
Men vad som är viktigt och
vad vi väl måste ta hänsyn till i detta
fall är att hyreslagstiftningssakunnigas
betänkande också innebär ett accepterande
ifrån såväl hyresgästernas som
fastighetsägarnas representanter av denna
form av ändring av hyresregleringen
och dess ersättande med en hyreslagstiftning.
Jag tror att den bindningen

till parterna i detta mycket svårbedömda
mål är lika viktig som en politisk
bindning i detta fall.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Här talar man om att
den proposition som framlagts i denna
fråga var en kompromiss. Jag måste här
ställa frågan: Vilka parter har man där
kompromissat med? Som redan framgått
av debatten har från centerns sida
ingen deltagit i utredningen. Man kan
väl knappast tala om en kompromiss,
när inte någon kontakt har förekommit
mellan de fyra stora partierna.

I utskottet har vi fått propositionen
och motionerna till behandling, och det
är väl med utgångspunkt från dessa som
man måste diskutera frågan om möjligheterna
att nå en kompromiss eller inte.
Det är på det sättet vi har sett det. Det
har inte gällt att nå en kompromiss i
några stora frågor, utan meningsskiljaktigheterna
har ju, som jag tidigare påpekat,
endast rört sig om vissa detaljer,
och det är i fråga om dessa som vi har
försökt åstadkomma en kompromiss.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det har varit en mycket
lång debatt, men enligt mitt förmenande
kvarstår ändock en fråga obesvarad. I
denna debatt har använts säreget starka
ord från regeringens sida. Man har talat
om schackrande, om manipulationer,
om oanständighet, och man har använt
många fler mindre klädsamma benämningar.
Men det är ändock oklart vad
det är som får dessa benämningar och
på vilken grund.

Vad som eventuellt kan ha gjorts eller
sagts utanför riksdagen kan ju inte belasta
dem som arbetar inom riksdagen.
Jag skulle i detta sammanhang närmast
till herr Hugosson, med anledning av
hans uttalande om att de olika skriverier
i de liberala tidningar som han
åberopar har sin grund i mittenpartiernas
motioner, vilja säga att det är ju

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Vid remiss av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 174

dock en vanlig ordning och en självklar
sådan som tidningarna här iakttagit, att
själva tycka och tänka vad de vill i
olika riktningar om de förslag som har
framkommit inom denna kammare och
medkammaren. Men det är väl befängt
att göra ett stort nummer av att mittenpartierna
skulle så som han påstår
ligga bakom vad de liberala tidningarna
har skrivit, samtidigt som just
liberala tidningar ifrån regeringens sida
använts som en huvudargumentering i
kritiken av mittenpartiernas handlande.

Det bekräftas i regeringens skrivelse
att det är agerandet här inom riksdagen
och i utskottet som har varit avgörande
för vad som har skett i dag och i går.
Men vad är det som är schackrande,
manipulationer och oanständigt handlande?
Det har framkommit att oppositionen
i utskottet varit villig att kompromissa,
och det har också ställts ett
yrkande om tillsättande av en delegation.
Är detta oanständigt? Eller är det
oanständigt bara när sådana förslag
kommer från oppositionen? Och vad är
det som är oanständigt när det gäller
agerandet här i kammaren? När regeringen
i en proposition avviker från ett
utredningsförslag — och till på köpet,
som herr Gustafsson i Skellefteå tidigare
utvecklat, bl. a. just beträffande det
som behandlas i de här diskuterade motionerna
-—- är det uppenbarligen anständigt.
Men när motionärer gör avvikelser
från ett utredningsförslag är
det oanständigt. Eller är det möjligen
bara avvikelser i motioner av oppositionens
företrädare som är oanständiga,
ty de socialdemokratiska och kommunistiska
motionärerna har det inte talats
om i det här sammanhanget? Föreligger
inte denna skillnad beträffande avvikelserna
■— anständiga om de kommer från
regeringen och oanständiga om de kommer
från oppositionen — måste jag
fråga om det är själva motionerandet
som blivit oanständigt. Det känns faktiskt
angeläget för en motionär att få
klarhet på den punkten.

I detta anförande instämde herr Andersson
i Örebro (fp).

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag vill säga fru Nettelbrandt
att jag ingalunda bestrider liberala
tidningars rätt att skriva och tycka
vad de vill, men när jag tog upp den
här frågan i mitt förra anförande var
det med utgångspunkt från förre partiledaren
herr Ohlins uttalande, att socialdemokraternas
agerande var en följd av
kommunisternas skriverier. Jag ville
bara påvisa att det inte bara är kommunister
som använt skrämselpropaganda
för att uppskärra hyresgästerna i storstäderna.
Vi socialdemokrater vill inte
acceptera 50-procentiga hyreshöjningar
i Göteborg, och är detta fru Nettelbrandts
intention vore det bra att få
ett klarläggande i debatten.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag skall verkligen inte
trötta kammarens ledamöter med att
börja den här debatten från början igen.
Den parentetiska anteckningen jag
gjorde til! protokollet om herr Hugosson
var betydligt mindre angelägen för
mig än de frågor jag ställde beträffande
vad som är oanständigt eller inte oanständigt
inom denna kammare. Jag konstaterar
bara att tydligen varken herr
Hugosson eller någon annan är beredd
att svara på dessa frågor.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Beträffande frågan om
huruvida det är oanständigt att motionera
eller inte vill jag säga fru Nettelbrandt
att jag alltid hävdat här i riksdagen,
att varje riksdagsman har rätt
att ha en egen uppfattning och att vederbörande
bör försöka göra vad som
är rätt och riktigt. Jag har även protesterat
mot — vilket bl. a. föreslagits här
i dag —- att denna fråga och liknande
frågor i andra sammanhang skulle ha
lösts av en liten kommitté. Jag vet inte
om den kommittén skulle sitta omkring

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Yindelälvens utbyggnad

det omtalade runda bordet, men man
har väl tänkt sig något i den stilen.

Men det väsentliga är, att när propositionen
läggs fram gör samma partiledare,
som varit med om att driva fram
den, ungefär som haren: de kryper
under en buske och sätter upp ett finger
för att känna varifrån vinden blåser.
Då vågar de inte stå för sitt ställningstagande.
Det är den sortens politik jag
tycker är oanständig. Man bör öppet
redogöra för sina ståndpunktstaganden.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Under överläggningen har yrkats

dels att Kungl. Maj :ts skrivelse nr 174
hänvisas till utskott,

dels att skrivelsen lägges till handlingarna.

Vidare har herr Bengtson i Solna
framställt ett villkorligt yrkande av innebörd
att — under förutsättning att
kammaren icke beslutar hänvisa Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 174 till utskott —
kammaren måtte besluta att icke lämna
sitt samtycke till den genom Kungl.
Maj :ts skrivelse nr 174 gjorda återkallelsen
i viss del av propositionen nr 141
samt av propositionen nr 171.

Eftersom de propositioner, som beröres
av den i skrivelsen gjorda återkallelse^
remitterats till utskott, ankommer
det på riksdagen att lämna
samtycke till återkallelse av propositionerna
eller att vägra sådant samtycke.
Jag kommer därför icke att ställa proposition
på yrkandet att skrivelsen skall
läggas till handlingarna.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å
yrkandet att Kungl. Maj :ts skrivelse nr
174 skulle hänvisas till utskott; och biföll
kammaren detta yrkande, varefter
skrivelsen hänvisades till lagutskott, till
vilket jämväl de i anledning av skrivelsen
inom kammaren avgivna yttrandena
skulle överlämnas.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen nr
1142.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 55,
statsutskottets utlåtanden nr 190—195
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
65 och 71.

§ 5

Meddelande ang. plenum torsdagen den
7 december

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag får meddela, att morgondagens
sammanträde, som tar sin början kl.
10.00, inledes med en frågestund, varefter
följer behandling av två gånger
bordlagda ärenden. Först därefter lämnas
svar på interpellationer.

§ 6

Yindelälvens utbyggnad

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 55, i anledning av
väckta motioner angående Vindelälvens
utbyggnad.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:665 av herr Isacson och II: 845 av
herr Nilsson i Agnäs hemställdes, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t meddela sin uppfattning,
att utbyggnaden av Vindelälven
icke mer vore aktuell.

Vidare hade i de likaledes till allmänna
beredningsutskottet hänvisade
likalydande motionerna I: 667 av herr
Eric Carlsson m. fl. och II: 833 av herr
Ekström i Iggesund m. fl. hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära förnyad prövning (genom
Kungl. Maj :t med riksdagen) av frågan

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

om Vindelälvens projektering och eventuella
utbyggnad.

Utskottet, som ansett att med hänsyn
till det material, som för närvarande
förelåge, någon utbyggnad av Vindelälven
ej borde komma till stånd, hemställde,

att riksdagen måtte anse motionerna
I: 665 och II: 845 samt I: 667 och II: 833
besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Sörlin (s), Hellebladh
(s), Hedland (s), Lundmark
(s), Haglund (s) och Wikner (s).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Efter 15 å 20 år av undersökningar,
utredningar, förhandlingar
och projekteringar har frågan
om Vindelälvens utbyggnad nu kommit
in i sin slutfas, när vattendomstolen
beräknas om någon månad överlämna
sitt material i vad gäller frågan om
Gautoregleringen till Kungl. Maj :t.
Gautoregleringen är nämligen en nyckelfråga
i sammanhanget, eftersom
älven utan denna reglering knappast är
utbyggnadsvärd.

Att i detta läge påyrka, vilket skett i
motionsparet I: 665 och II: 845, att riksdagen
skulle besluta meddela Kungl.
Maj:t »att utbyggnaden av Vindelälven
icke mer är aktuell», vittnar om stor frigjordhet.
Riksdagen skulle således över
huvudet på alla administrativa organ,
vattendomstolen och intressenter av
skilda slag, avgöra frågan nu, då hela
detta utredningsarbete just är i slutskedet.
Ett sådant förfaringssätt är
inte bara unikt utan också äventyrligt.
Vi skulle därmed knäsätta en princip,
vilket skulle få besvärliga konsekvenser.
I så fall skulle redan vårriksdagen sannolikt
få votera om huruvida skogsägarnas
industri och Vattenfalls atomkraftverk
skall lokaliseras till Väröbacka. Vi
skulle kunna få voteringar om domän -

Vindelälvens utbyggnad

verkets rätt att köpa den eller den fastigheten
o. s. v. Jag tror att vi med en
sådan ordning är inne på en farlig väg
eftersom vi, om vi förfar på ett sådant
sätt, omyndigförklarar de ansvariga
myndigheterna.

I motionsparet 1:667 och 11:833 är
yrkandet mera nyanserat, men något
oklart. Man begär här förnyad prövning
»genom Kungl. Maj:t med riksdagen»
av frågan om Vindelälvens projektering
och utbyggnad. Detta yrkande
är märkligt, då ju prövningen som bäst
pågår. I den mån motionärerna avsett
att Kungl. Maj :t skulle förbehålla sig
den slutliga tillåtlighetsprövningen är
de redan bönhörda när det gäller
nyckelfrågan, nämligen Gautoregleringen.
Kungl. Maj:t har redan i februari
i år beslutat förbehålla sig denna tillståndsprövning.
Vad angår riksdagens
engagemang har riksdagen alltid sista
ordet när vattenfallsverket är byggherre,
eftersom riksdagen har att besluta
om medelsanvisningen och då slutgiltigt
kan avgöra om utbyggnad skall
ske eller inte. Det är således ingen risk
för att riksdagen vid behandlingen av
ett ärende av detta slag skulle komma
att ställas vid sidan.

Mot denna bakgrund är det naturligt
att motionerna avvisas, vilket också
allmänna beredningsutskottet i princip
föreslår med skrivningen att motionerna
ej påkallar någon särskild åtgärd
från riksdagens sida. Utskottet har
dock tagit upp sakfrågan till diskussion
i sitt utlåtande och ställer slutligen
yrkandet att riksdagen må anse motionerna
besvarade med vad utskottet anfört.

Det är främst utskottets motivering
som gett mig anledning till blank reservation,
och jag ber därför, herr talman,
att närmare få granska denna skrivning.

Utskottet förklarar att en utbyggnad
av Vindelälven med hänsyn till landets
kraftförsörjning icke är nödvändig; vi
kan på andra vägar producera elkraft
i dag. Detta påstående torde vara odis -

Nr 49

Onsdagen den C december 1967 fm.

Vindelälvens utbyggnad

kutabelt; det finns andra energikällor
att tillgå. Vidare uttalar utskottet att en
utbyggnad av älven icke kan vara så
ekonomiskt fördelaktig att den bör
komma till stånd om vägande skäl av
annan art talar däremot. Man hänvisar
då till uttalanden och förväntningar om
att atomkraftverkens produktion skall
vara fullt konkurrenskraftig med kraft
från Vindelälven vid mitten av 1970-talet. Om detta antagande är riktigt vet
vi emellertid först då.

Det kan vara anledning att erinra
om att man under de senaste 15 åren
resonerat på ungefär samma sätt, d. v. s.
att atomkraften om 5—10 år kommer
att vara konkurrenskraftig i förhållande
till vattenkraften. Och visst har utvecklingen
gått framåt inom atomkrafttekniken,
men ännu räknar man med
en kostnadsskillnad av 20—25 procent,
och ingen kan ge några bestämda besked
om framtiden. Allt är möjligt.

Men även om atomkraften blir lika
billig, kvarstår alltjämt att atombränslet
måste importeras, att driftsäkerheten
inte är lika god för atomkraft som för
vattenkraft och att vissa föroreningsrisker
finns. Hur ängsliga människorna
är för radioaktivt spill har vi dessutom
dagsfärska uppgifter om från debatten
om Väröbacka. Produktionsformen för
vår elkraft har också en del andra
aspekter, som utskottet icke tagit upp
till diskussion, nämligen handelspolitiska,
nationalekonomiska och beredskapspolitiska.

Däremot har utskottet i någon mån
redovisat de nyttoverkningar för bygden,
som en utbyggnad av älven skulle
medföra. Betydelsen av dessa nyttoverkningar
kom också till övertygande
uttryck i uppvaktningen inför utskottet
av representanter för Västerbottens län
och Arjeplogs kommun, varvid framhölls
att utbyggnaden är en ödesfräga
för bygden.

Hur livsviktig sysselsättningsfrågan är
i Västerbottens inland framgår också
med skrämmande allvar av den prognos

länsutredningen i Västerbotten lagt
fram, varav framgår att, om den spontana
utvecklingen får ha sin gång, måste
nära hälften av befolkningen inom regionen
avflytta fram till 1980. En sådan
åderlåtning skulle sätta de samhälleliga
funktionerna ur spel. Den återstående
delen av befolkningen blir icke tillräcklig
som underlag för att på sikt kunna
bära de nödvändiga serviceanordningarna,
och därmed skulle två tredjedelar av
Västerbottens län vara dömda att ödeläggas.
Förhållandena inom Arjeplogs
kommun är om möjligt ännu allvarligare.
En utveckling i denna riktning
kan helt enkelt icke tillåtas, och stora
ansträngningar görs för att förhindra
den. Det görs betydande insatser såväl
på de lokala och regionala planen som
på riksplanet. Det gäller emellertid att
fram till 1980 skapa 2 300 nya arbetstillfällen,
och därvidlag skulle en utbyggnad
av Vindelälven kunna komma att
spela en betydelsefull roll, emedan den
skulle ge arbetstillfällen motsvarande
kvoterna för två till tre år.

Svårigheterna för landsdelen är också
mera markerade i dagens läge än de
var för bara ett år sedan, beroende
på att det i dagens läge inte råder så
stor konkurrens om den förnämsta tillgången
för bygden, nämligen arbetskraften.
Mot denna bakgrund är det naturligt
att vi, som har dessa problem
inpå oss, energiskt bevakar varje sysselsättningsobjekt,
och att Vindelälvens utbyggnad
i detta sammanhang tillskrivs
stor betydelse är självklart. Det är fråga
om en investering av i runt tal en miljard
kronor. Visserligen stannar endast
en mindre del av det totala anläggningsbeloppet
inom bygden, men man
räknar med cirka 30—35 procent, vilket
i detta fall skulle göra 300—350 miljoner
kronor — således ett mycket stort
belopp. Vi kan jämföra detta belopp —
utslaget på några lapplandskommuner
—- med de 800 miljoner kronor i
lokaliseringsstöd för en femårsperiod
som förmått skapa hopp och förvänt -

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

ningar i avflyttningsbygder inom hela
landet.

300—350 miljoner kronor i Vindelådalen
vore en mycket kraftig injektion.
Jag är medveten om att en utbyggnad
inte löser problemen i Arjeplog och
Västerbottens inland på längre sikt, vilket
också utskottet framhållit, men den
skulle ge 400—500 man arbete under en
period av 10—15 år. Dessutom skulle åtskilliga
människor få sysselsättning genom
sekundärverkningar från anläggningen.
Med ett sådant tillskott till sysselsättningen
skulle också de kommunala
och lokaliseringspolitiska organen
få eu smula rådrum.

Dessutom får man räkna med att av
det kapital som frigöres i samband med
en anläggning av detta slag viss del
kommer att återinvesteras i bygden och
då kanske i anläggningar som är mer
varaktiga ur sysselsättningssynpunkt.

I detta sammanhang spelar också de
särskilda villkorsmedel och regleringsavgiftsmedel,
som kommer att utgå, en
betydande roll, då dessa medel helt
kommer bygden till godo.

Press och radio har tolkat allmänna
beredningsutskottets utlåtande som en
avgörande dom: Vindelälven skall icke
utbyggas. Sannolikt grundas denna tolkning
av utlåtandet på vad som sägs i
näst sista meningen före klämmen, där
utskottet skrivit: »Utskottet anser sålunda
att med hänsyn till det material
som för närvarande föreligger, någon
utbyggnad av Vindelälven ej bör komma
till stånd.»

Utlåtandet har kommit till i kompromissens
tecken, men jag tror väl ändå
inte att någon i beredningsutskottet
givit det den innebörden att utskottet
föreslagit ett slutgiltigt beslut i frågan.
Om så är fallet ber jag att vederbörande
ger sig till känna.

För egen del lägger jag in den innebörden
i meningen att något fullständigt
och samlat material, som belyser
frågan ur skilda synpunkter, för närvarande
inte föreligger. Vattendomsto -

Vindelälvens utbyggnad

lens ställningstagande i nyckelfrågan
— Gautoregleringen — är ännu icke
känt. Ej heller har utskottet erhållit
material om och i vilken mån partsintressena
kunnat balanseras. I Gautofallet
är det också fråga om hur samernas
intressen regleras o. s. v. Och som
jag tidigare framhållit har inte heller
handelspolitiska, beredskapspolitiska
eller samhällsekonomiska bedömningar
gjorts. De krav på samhällsinsatser som
länsutredningarna i Norr- och Västerbotten
kommer att framställa är också
något som kan påverka bedömningen.

Herr talman! Jag ger utlåtandet den
innebörden att ärendet skall ha sin
normala gång till dess Gautoregleringsfrågan
prövats av Kungl. Maj :t. Med andra
ord: Om riksdagen beslutar enligt
utskottets förslag innebär det ingen inskränkning
i skilda myndigheters och
Kungl. Maj:ts fria handläggning av frågan.
På dessa grunder har jag accepterat
utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag vet att denna kammares
ledamöter är ganska rörliga av
sig, så det får förlåtas mig om jag i
någon mån upprepar vad herr Lundmark
redan har sagt.

Jag vill först nämna att det ärende
vi nu kommer att besluta i är mycket
viktigt, framför allt för de människor
som är bosatta inom de områden som
berörs. Det har sagts och skrivits många
hårda ord om vattenfallsstyrelsen i detta
sammanhang, men trots detta vill
jag påstå att den har utträttat oerhört
mycket för Norrland.

Den blanka reservation som jag har
lämnat motiveras av att jag inte helt
godtar utskottets skrivning på alla
punkter. Alla utskottsledamöter känner
min inställning i denna fråga, och jag
har heller aldrig försökt göra några
undanflykter. Jag skulle ha varit mera

Nr 19

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vindelälvens utbyggnad

nöjd, om sista meningen i näst sista
stycket av utlåtandet utgått. Jag citerar:
»Utskottet anser sålunda att med hänsyn
till det material som för närvarande
föreligger, någon utbyggnad av Vindelälven
ej bör komma till stånd.»

Jag tolkar skrivningen så att utbyggnad
av Vin delälven får utföras, om man
erhåller ytterligare material som styrker
att den bör byggas ut. Utlåtandet
är härvidlag dunkelt skrivet, och det
finns väl de som har en annan tolkning.

Ärendet ligger hos vattendomstolen
och regeringen har att träffa det slutgiltiga
avgörandet. Ingen av oss vet vad
som kan hända i framtiden angående
vår elkraftförsörjning. Jag kan inte gå
med på att utbyggnad av Vindelälven
hindras för all framtid. Om man överlämnat
ärendet till Kungl. Maj:t, torde
regeringen med ytterligare sakmaterial
bättre ha kunnat avgöra denna svåra
fråga. Om Kungl. Maj :t sedan ansett att
Vindelälven bör byggas ut, hade man
kunnat gå till riksdagen för att få ett
ställningstagande.

I det läge där denna fråga befinner
sig har den i allmänna beredningsutskottet
fått en alltför kategorisk behandling.
Att vid detta tillfälle diskutera
olika kraftkällor, vatten- eller
kärnkrafts lönsamhet o. s. v. skulle föra
oss ut i det blå. Här skulle påstående
stå mot påstående. En debatt byggd på
uttalanden och tidningsartiklar skulle
ge dåligt utbyte. Diskussion i frågan
pågår för närvarande bland forskare
och tekniker, och det kommer att dröja
länge innan den avslutas. Även om vi
tror att kärnkraften kommer att bil vår
dominerande kraftkälla i framtiden, kan
dock andra förhållanden bli avgörande
för om vi i stället skall välja vattenkraft.
Bland annat kommer de sociala frågorna
in i bilden. Jag anser att en vidare
bedömning och avvägning här måste
komma till stånd.

Som norrlänning vet jag att sysselsättningen
för den bofasta befolkningen

för närvarande är det största bekymret
i Norrland. Det är heller ingen nyhet
för riksdagens ledamöter. Detta framgick
också tydligt av den länsprognos
som lämnades av landshövdingen i Västerbottens
län i samband med allmänna
beredningsutskottets sammanträde. Jag
vet också att generaldirektör Bertil
Olsson i arbetsmarknadsstyrelsen har
uttalat samma bekymmer. Kommunalmän
från både Västerbottens och Norrbottens
län, vilka även deltog i det sammanträde
som nämnts, uttalade liknande
farhågor. En av deltagarna uttryckte,
som tidigare nämnts av herr Lundmark,
saken så: Vi befinner oss inför
en ödesfråga. Jag förstår deras situation.
Det är mot denna bakgrund jag
ser och även bedömer denna viktiga
fråga.

Avfolkning och arbetslöshet är de
svarta moln som hänger hotande över
de norrländska länen, och åtgärder måste
vidtas mycket snabbt för att skingra
dessa moln. Rationaliseringen inom
skogs- och jordbruket har friställt och
kommer att friställa arbetskraft inom
såväl Västerbottens som Norrbottens
län. Jag skall emellertid inte närmare
gå in på detta; vi har diskuterat det tidigare
vid flera tillfällen i riksdagen.

Landshövdingen i Västerbottens län
meddelade att varken länsstyrelsen eller
länsarbetsnämnden för närvarande
kunnat finna några andra positiva
åtgärder för att lösa inlandets sysselsättningsproblem
än utnyttjandet av naturrikedomarna
där. Man har intensivt
försökt att lokalisera industrier till inlandet,
men det har inte lyckats särskilt
bra. Man har uttalat att utbyggnaden
av Vindelälven ger sysselsättning
och tillika är ekonomiskt försvarbar
och att den skulle ge denna landsända
den injektion den så väl skulle behöva.
En annan kommunalman yttrade följande:
Utbyggnad av Vindelälven kommer
att ge oss hopp om en bättre framtid.
Några partiskiljande åsikter i denna
fråga märktes inte bland dessa kom -

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

munalmän. Jag tillägger: Det borde väl
vara eu hederssak att något lyssna till
vad de styrande från länsstyrelsen och
kommunerna säger i en så viktig fråga.
Man kan inte bortse från den sysselsättningsökning
som utbyggnaden kommer
att ge under en tioårsperiod. Det rör sig
här om arbete för cirka 500 man. Det
kommer att bli betydligt flera, om man
räknar in affärs- och serviceinrättningar.
Om inte alla dessa arbetare skulle
tillhöra ortens befolkning, så torde i alla
fall flertalet vara bosatta i Norrland.
Jag vill göra kammaren uppmärksam
på att om man räknar in alla familjemedlemmar
så får över 2 000 personer
sin försörjning under den tid då utbyggnaden
sker. Jag ställer ytterligare
en fråga: Hur många industrier kan i
dag garantera försörjning åt över 2 000
personer under tio år? Vattenfall kan
göra det. Då utbyggnaden av älven är
färdig behövs fast anställd personal för
drift och underhåll av anläggningen.
Sedan får också kommunerna räkna
med skatteinkomster och regleringsmedel
efter utbyggnaden. Det är för tidigt
att nu ta upp denna diskussion.
Det måste bli en senare diskussion om
detta.

Jag skall be, herr talman, att få citera
ur den skrivelse utskottsledamöterna
fick från Arjeplogs kommunalmän:
»Vattenfallsstyrelsen har i erinran till
vattendomstolen bl. a. sagt att Arjeplogs
kommun synes böra tillerkännas
''särskilda villkorsmedel’ till skäligt
belopp och att inget hinder föreligger
att ifrågavarande belopp, helt eller delvis,
omräknas till ersättning i elektrisk
kraft. Med kännedom om storleken av
de belopp som av Kungl. Maj :t föreskrivits
i liknande vattenmål är det icke
orealistiskt att räkna med summor på
flera miljoner. Vad fri kraft i den storleksordningen
skulle betyda för utvecklingen
av kommunens näringsliv,
fordrar ju inga långtgående kommentarer.
De kommunala investeringsobjekt
som borde utföras under den närmaste

Vindelälvens utbyggnad

5-årsperioden är av den storleksordningen,
att de ej kan komma till stånd,
därest den allt snabbare utflyttningen
och vikande befolkningsutvecklingen
inom kommunen icke kan hejdas.»

Jag bor i ett län där utbyggnad av
vattenkraften skett i mycket stor omfattning,
varför jag inte är helt främmande
för de frågor vi nu diskuterar
i riksdagen. Trots denna kraftiga utbyggnad
har turismen i Jämtlands län
ökat. Jag kan nämna att en kommun i
mitt hemlän enligt uppgifter som kommunalkamreraren
lämnat får cirka 31
procent av kommunalskatten från kraftutbyggnader.
Denna inkomst är en god
skattekälla för kommunen och jag kan
tillägga att tack vare inkomster under
och efter utbyggnadstiden bär de styrande
i denna kommun kunnat bygga
ut offentliga inrättningar såsom skolor,
ålderdomshem, bad, idrottsanläggningar
och andra fritidsanläggningar för att
göra det så trivsamt som möjligt för
dem som bor i kommunen. Om kommunen
inte hade fått denna kraftutbyggnad,
hade det varit en kommun på tillbakagång.
Det finns säkerligen flera liknande
kommuner som här kunde åberopas.
Många kommuner får ett stadigvarande
värde som man inte kan
bortse ifrån.

Jag har velat framföra detta för att
belysa att vattenkraftutbyggnader inte
enbart är till nackdel för kommunerna.
Jag förstår även bitterheten hos dem
som måste lämna sina hem om en utbyggnad
skulle ske, men så blir det
alltid. Så skedde även i min hemtrakt,
men vederbörande fick ordentligt betalt
för sina hus och sin mark. De har
nu även fått moderna bostäder och tilllika
bättre utkomstmöjligheter. Jag tror
inte att de längtar tillbaka till sin tidigare
miljö.

Många anser att vattenkraftutbyggnaden
försämrat fisket och turistnäringen
för den befolkning som är bosatt
i de områden där älven går. Jag
vill inte helt instämma i detta. I en del

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vindelälvens utbyggnad

fall har det blivit tvärtom. Genom att
man erhållit pengar till fiskenäringen
och kunnat plantera in lämpliga fiskarter
har fisket t. o. m. kunnat förbättras.
En del älvar har tack vare sevärda
kraftstationsanläggningar och nybyggda
vägar som följer den vackra älvdalen
blivit mera attraktiva för turisterna.
Fisket ger den enskilda människan
inga stora inkomster. Det har framhållits
att det för fritid och rekreation
finns andra älvar, vilka mycket väl kan
ersätta Vindelälven. Jag anser att dagens
vattenkraftbyggare har sinne både
för god natur och landskapsvård. Jag
vill inte hålla med dem som påstår
att de utgöres av »baggbölare».

Det sägs att det har mycket stor
betydelse för den naturvetenskapliga
forskningen att ha tillgång till en outbyggd
älv, och Vindelälven har av forskarna
bedömts såsom den bästa. Det är
en mycket svårbedömd sak, som ingen
lekman bör ge sig in på. Jag tror inte
att man kan göra en hundraprocentigt
säker bedömning av att Vindelälven är
den lämpligaste.

Från annat håll bär det sagts att det
finns andra älvar som kan ge samma
möjligheter som Vindelälven till naturvetenskaplig
forskning, och man har
nämnt Torne älv, Kalix älv och Pite
älv.

Jag har också fått upplysning om att
Vindelälven inte nämndes som motivering
för universitetets placering i Umeå
under andra hälften av 1950-tälet, och
några forskningsuppgifter som inte
skulle kunna genomföras om Vindelälven
byggdes ut har inte angivits. Här
står uppgift mot uppgift. Vem har rätt?
Ja, därom tvistar de lärde.

En sak behöver de emellertid inte
tvista om, den kan vem som helst förstå:
vi norrlänningar måste ha rätt att
kräva det stöd som vi behöver för att
kunna leva vidare. Som norrlänning
kan jag inte den ena dagen ropa högljutt
efter nya möjligheter som kan ge
sysselsättning för friställd arbetskraft

och den andra dagen säga nej därtill.
Jag vet att vi har Kungl. Maj :ts stöd
och att regeringen gör vad den kan för
att hjälpa oss i vårt bekymmersamma
läge.

Länsstyrelsens och kommunernas representanter
vädjade till utskottet att i
det läge frågan befinner sig inte göra
något uttalande för eller emot en utbyggnad
utan invänta vattendomstolens
beslut. Detta lyssnade utskottsledamöternas
majoritet inte till.

I likhet med herr Lundmark vill jag
ha klart besked om hur utskottets ärade
ordförande och övriga utskottsledamöter,
som under ärendets behandling i
utskottet talade mot en utbyggnad av
Vindelälven, har tolkat skrivningen i
utskottsutlåtandet i den mening jag citerade
i början av mitt anförande.

Denna fråga har varit mycket svår att
behandla, men jag vill än en gång understryka
att jag hela tiden har haft
eu klar linje, vilket också framgår av
vad jag nu har anfört. Jag anser det
olyckligt om vi i dag beslutar något som
för all framtid sätter stopp för utbyggnad
av Vindelälven. Jag upprepar än
en gång, herr talman, att det riktiga
hade varit att utskottet överlämnat denna
fråga till Kungl. Maj :t. Regeringen
som har större sakmaterial till sitt förfogande
kan bättre bedöma om Vindelälven
skall behållas outbyggd eller om
den bör byggas ut. Skulle Kungl. Maj:t
finna att en utbyggnad bör göras kunde
vi få ta ställning till den frågan en gång
till bär i riksdagen.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Under vårriksdagen
1965 diskuterade vi tvenne motioner
om Vindelälvens reglering, den ena
väckt i första kammaren av herr Åkerlund
och den andra här i kammaren
av herr Nilsson i Agnäs, vilka på skilda
vägar ville åstadkomma åtgärder för att
förhindra en utbyggnad av Vindelälven.
Utskottet lämnade en lång och sansad
motivering för sitt ståndpunktstagande.

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Man skrev på följande sätt: »Utskottet,
som anser det kunna förutsättas att utbyggnadsplaneringen
sker med beaktande
av de olika därav berörda intressena,
får med hänvisning till det----

anförda hemställa, att---motionerna
--— icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.»

Detta skedde alltså för ungefär två år
sedan. Varför intog allmänna beredningsutskottet
denna ståndpunkt vid det
tillfället? Jo, utskottet hade upptäckt
att förhandlingar pågick mellan statens
naturvårdsnämnd —■ som den då
hette, numera statens naturvårdsverk —
och vattenfallsverket angående vissa
frågor som hade med naturvården och
forskningen att göra.

Det ansågs, att de i lugn och ro borde
få förhandla om dessa saker och att
riksdagen alltså inte i oträngt mål skulle
ge sig in på en prövning. Överenskommelse
träffades sedermera, nämligen den
2 maj 1966, då parterna blev överens
om hur man skulle gå till väga. Vattenfall
släppte åtskilliga av de områden,
som man tagit med i sin år 1961 presenterade
planering, och lämnade stora
vattenområden, där till och med båten
Nancy kan få svårigheter att klara sig,
om det blåser upp. Man var också överens
om, att utbyggnaden kunde ske
efter den planen.

Allmänna beredningsutskottet redogör
för överenskommelsen i sin recit: »Av
anteckningarna framgår, att naturvårdsnämnden
icke motsätter sig att 1961 års
överenskommelse» — så länge har det
planeringsarbetet pågått, mina damer
och herrar, utan att riksdagen på något
sätt försökt ingripa och irritera och
oroa den fortsatta planeringen — »om
planeringen av Vindelälven fullföljdes
sedan vissa modifikationer vidtagits.»
Utskottet anger också i reciten vad dessa
modifikationer innebär: »Dessa innebär
att Vindelälven med biflöden
uppströms Storvindeln samt Tärnasjön
med tillflöden jämte Tärnaån ej skall
utbyggas utan lämnas helt orörda.»

Vindelälvens utbyggnad

Därefter kommer ett mycket intressant
utdrag ur naturvårdsnämndens yttrande,
vilket jag tror att ledamöterna
ett ögonblick skall fundera på: »Med
hänsyn till att naturvårdssynpunkterna
blivit ingående belysta i samband med
överläggningarna mellan naturvårdsnämnden
och vattenfallsverket ansåg
nämnden att någon särskild utredning
i fråga om Vindelälven icke var påkallad
från dessa synpunkter.»

Detta är väl ändå ganska klara verba
om vad det högsta organet på naturvårdens
område anser om den överenskommelse
man träffat med vattenfallsverket
angående området i fråga.

Ytterligare en sak har inträffat. Genom
beslut den 24 februari i år har
Kungl. Maj :t i konselj beslutat att Kungl.
Maj:t själv skall avgöra detta komplicerade
ärende, eftersom så motstridiga
intressen är involverade i frågan. Kungl.
Maj:t vill alltså ha möjlighet att få ett
fullständigt material — alltså inte bara
de delar av materialet som allmänna
beredningsutskottet bygger sitt utlåtande
på utan även resultatet av den prövning
som för närvarande pågår i vattendomstolen.
Observera att allmänna
beredningsutskottet föreslår att riksdagen
skall gripa in och säga nej i en
fråga som är under domstols prövning.
Kungl. Maj :t har möjlighet att när ärendet
hänvisats dit förhandla med parterna.

Jag har under sex år i departementet
handlagt sådana här frågor, t. ex. Umeälvens
reglering, Ångermanälvens reglering
i Malgomaj och Kultsjön. Det har
alltid gått så till att Kungl. Maj:t med
det fullständiga utredningsmaterialet på
bordet behandlat frågan tillsammans
med representanter för jordbruksdepartementet
och kommunikationsdepartementet,
numera med representanter för
jordbruks- och industridepartementet,
om jag får använda den beteckningen.
Regeringen har alltså begärt att få göra
en sådan prövning. Jag skall inte citera
vad allmänna beredningsutskottet

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Yindelälvens utbyggnad

säger på denna punkt utan bara nämna
att utskottet erkänner allt detta.

Låt mig sammanfatta. Sedan 1961 då
planen utarbetades — jag vill i detta
sammanhang påminna om att frågan
var uppe till behandling i riksdagen
1965 — har ingenting inträffat som tyder
på att det rått någon tveksamhet
inom riksdagen eller regeringen om en
utbyggnad av Vindelälven på det sätt
som Vattenfall och naturvårdsnämnden
kommit överens om. Observera att jag
talar om vad som hänt i detta hus och
i Kungl. Maj:ts kansli. Jag vet mycket
väl att andra meningar framförts i pressen
och på en rad möten med specialister,
men jag håller mig till de myndigheter
som har att träffa avgörande i
frågan: riksdag och regering. Sedan
1961 har allmänna beredningsutskottet
eller riksdagen alltså inte fått något
incitament till att nu plötsligt inta en
annan ståndpunkt än tidigare. Man kan
faktiskt säga att riksdagen har understött
vattenfallsverket i dess strävan att
projektera Vindelälven och förhandla
därom. Detta har gjort att man från
vattenfallsverkets sida säger att skulle
riksdagen säga nej till detta, så kan
Vattenfall i fortsättningen över huvud
taget inte planera för någon vattenutbyggnad;
man vet ju inte i vilket ögonblick
riksdagen kan hoppa in och säga
nej. Det får vara nog med de 21 miljoner
som man i god tro och med riksdagens
tysta medgivande lagt ned på
denna projektering. Man har träffat
preliminära avtal med de människor
som bor utefter älven och man har
träffat avtal med en fem, sex samebyar.
Ärendet har alltså haft sin gilla gång
ända tills allmänna beredningsutskottet
några dagar före domsöndagen steg
fram och sade: Hit men icke längre!

Utskottet fäller domen på ofullständiga
handlingar — detta medger utskottet
självt genom sin formulering att
man grundar uppfattningen på »det
material som för närvarande föreligger».
Hur skulle det se ut om t. ex. våra hä -

radsrätter dömde folk på grundval av
ofullständiga handlingar?

Här inbjuder alltså beredningsutskottet
riksdagen att träffa ett avgörande,
fälla en dom, säga nej till fortsättningen
— och handlingarna är ofullständiga!
Men, mina damer och herrar, innebär
inte detta att vi inför en helt ny praxis
i den svenska riksdagen? Formellt kan
naturligtvis riksdagen göra så här. Riksdagen
kan göra precis vad den vill. Men
skall riksdagen ändå inte iaktta vissa
principer?

Vid alla tidigare tillfällen, då det varit
fråga om regleringar och utbyggnader
av vattendrag för att åstadkomma
kraftverk, har utredningsresultaten
förelagts Kungl. Maj:t, och Kungl. Maj:t
har fått ta ställning till dem och säga
ja eller nej till förslagen. Har Kungl.
Maj:t sagt nej, har frågan om utbyggnad
av vattendraget förfallit. Har Kungl.
Maj:t sagt ja, har ärendet förelagts
riksdagen för saklig prövning i statsutskottet,
numera i dess femte avdelning.
Kungl. Maj:t måste nämligen begära
pengar för utbyggnaden.

Jag har en känsla av att det finns
ledamöter som inte är riktigt medvetna
om att detta ärende, om Kungl. Maj :t
skulle säga ja, måste komma tillbaka
till riksdagen, eftersom Kungl. Maj :t
måste begära anslag för ändamålet. Man
skulle kunna vända på allmänna beredningsutskottets
förslag och säga att här
skall ingenting hända i fortsättningen,
här skall man inte iaktta den vanliga
ordningen för behandling av sådana
ärenden, detta ärende skall Kungl.
Maj :t inte få pröva.

Om man ser på den motivering som
utskottet har presterat, kan i varje fall
inte jag däri lägga in den tolkning som
de två föregående talarna har gjort,
nämligen att här skriver utskottet en
sak och menar en annan. Detta skulle
vara något av en opinionsyttring från
riksdagens sida. Nej, mina damer och
herrar, nu har man förklarat att Kungl.
Maj:t inte kan handla till följd av den

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

skrivning utskottet presterat, och därmed
är ärendet borta.

För min personliga del kommer jag
att ställa ett yrkande, men redan nu
vill jag framhålla att detta inte innebär
att man skall säga ja eller nej. Jag vill
bara att ärendet skall gå vidare till
Kungl. Maj :t för prövning och avgörande,
vi skall låta saken ha sin vanliga
gång. Då finns det för mig ingen annan
väg att gå än att yrka avslag på motiveringen,
ty det är den som binder så hårt
och omöjliggör för Kungl. Maj :t att i
fortsättningen pröva ärendet.

Allmänna beredningsutskottet har
härvidlag gjort någonting underligt. Det
finns två motioner med skilda yrkanden,
men de har sammankopplats i
motiveringen och klämmen. Herr Ekströms
i Iggesund m. fl. motion har aldrig
syftat till att hindra Kungl. Maj :ts
prövning, utan avsikten har tvärtom varit
att Kungl. Maj:t skulle få möjlighet
härtill. Men på grund av att utskottet
har skrivit ihop motionerna i motiveringen
och offrat två och en halv, tre rader
längst ned på en sida på den Ekströmska
motionen liar också den kommit
med i det allmänna nejsägandet.
Jag skall inte kommentera det ytterligare,
eftersom jag vet att herr Ekström
har begärt ordet och förmodligen kommer
att yttra sig om den saken.

Jag kan, herr talman, inte befria mig
från intrycket att om riksdagen följer
allmänna beredningsutskottet, så kan
den nya praxis, som man därigenom
inför, få mycket allvarliga konsekvenser.

Man får gärna kalla mitt resonemang
teoretiskt, men gränsen mellan det teoretiska
och praktiska är så hårfin att
man snabbt kan glida över den. Antag
att de stora industrierna som skall byggas
i Ådalen, NCB:s och SCA:s, kommer
att behöva en större energimängd än de
för närvarande kan producera och därför
går in för att ytterligare reglera
i de vatten som är reglerade. Vad kan
då inträffa? Med den här modellen som

Vindelälvens utbyggnad

allmänna beredningsutskottet har skapat
kan en riksdagsman mobilisera
en skara opponenter utifrån och bilda
en opinion som stoppar denna planering
och ställer näringslivet i svårigheter.
Jag tror att vi från denna
talarstol inte bara skall deklarera vårt
intresse för näringslivet. Jag tror också
att vi i alla sammanhang skall handla
så att vi inte försvårar näringslivets
utveckling.

I detta sammanhang, herr talman,
säger jag: Låt oss gå den traditionella
vägen! Låt ärendet löpa! Jag upprepar
att inget incitament har inställt sig
som tyder på att man skall stoppa nu.
Tvärtom har sådana saker inträffat,
efter det att vi senast behandlade frågan
för två år sedan, som inte kan tydas på
annat sätt än att man från riksdagens
sida menat att frågan skall löpa vidare.
Om Kungl. Maj :t kommer att säga nej är
ärendet borta. Säger Kungl. Maj :t ja, då
kommer det hit. Jag tar inte ställning
för det ena eller det andra. Jag vill bara
få bort den barrikad som man här har
byggt upp.

Herr talman! Jag skulle kunna stanna
här i mitt inlägg, ty det är på denna
principiella basis som jag tror att riksdagen
skall ta ställning. Sedan kan vi
diskutera sysselsättningsfrågor, forskning,
turism, fiske och allt möjligt annat,
men det är ändå här som huvudpunkten
ligger. Det är här som vi fattar
det stora avgörande som kan bli besvärande
för oss i fortsättningen.

Jag har redan sagt, herr talman, att
ärendet bör få möjlighet att löpa vidare,
så att vattendomstolen får fullfölja
sin utredning och prövning. Den skall
inte döma utan bara ge ett besked till
Kungl. Maj :t, som sedan på grund av
frågans komplicerade natur skall pröva
den i hela dess vidd. Annars brukar
inte Kungl. Maj:t gripa in med beslut
i en sådan riktning så tidigt som här
har skett. Mitt yrkande går alltså ut på
att man skall utesluta den motivering
som utskottet anfört och förklara att

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vindelälvens utbyggnad

motionerna inte skall föranleda någon
åtgärd.

Tyvärr måste jag emellertid säga några
ord också om dagens situation i Västerbotten
och i det norrländska inlandet.
Som representant för den delen av
landet skulle jag illa rykta mitt värv,
om jag inte nu begagnade tillfället att
berätta om den utveckling som där är
på gång.

Arbetslösheten har alltid varit besvärande
i det norrländska inlandet, och i
år är den besvärligare än kanske någonsin.
Detta kan bero på konjunkturerna
eller på andra omständigheter, men
en sak vet vi: besvären kommer att öka
i inlandet, även om konjunkturerna förbättras.
Rationaliseringen går nämligen
fram med stormsteg. Se bara på skogsbruket.
För endast ett par tre år sedan
ansågs motorsågen vara det modernaste
av allt modernt och ett redskap som
knappast kunde få någon ännu mera rationell
efterföljare. Men vad resonerar
man om i dag? Jo, om maskiner som
kapar, kvistar och apterar träden på
samma gång. De maskinerna kommer
att slå ut och friställa många människor
i skogen.

Eller se på timmertransporterna. Där
har man alltmera gått över från flottning
till landtransporter. Indalsälven
upphör som flottled 1969 och delar av
Ångermanälven — den s. k. Åseleälven
— är på väg att upphöra som flottled.
Man diskuterar också seriöst att upphöra
med flottningen på Umeälven. När
så blir fallet kommer stora delar av arbetskraften
i Västerbotten och Norrlands
inland att friställas.

Vad säger då den länsprognos vi fått
och som här har omnämnts? Jo, den
säger att om inga särskilda åtgärder
vidtas kommer 40 procent av befolkningen
i Västerbottens inland att vara
borta år 1980 — och då har vi fått ett
inland som är ett ålderdomshem!

Hur ser det ut på jordbrukets område?
För varje dag som går, herr talman,
läggs det ner tre brukningsdelar i
Västerbottens län. För varje dag som

går försvinner tre småbruk. År 1961
hade vi i Västerbotten 16 940 brukningsdelar.
Vid utgången av år 1966 var
det 13 000 och år 1980 är vi enligt prognosen
nere i 4 000. Under dessa 19 år
kommer det alltså att försvinna ungefär
13 000 brukningsdelar, och de försvinner
utan att ägarna får någon eller
blott ringa ersättning. Men för dem som
sitter på älvbrinken och som har möjlighet
att få bidrag vid en reglering är
det fråga om ersättning på flera hundra
tusen kronor i några fall. Jag anmärker
inte på det. Jag kostar bara på mig
att jämföra med hur vi är beredda att
behandla den stora gruppen småbrukare
i Västerbottens län, som ju till dominerande
del har varit ett småbrukarlän.

Ja, säger någon, den skildring som
Gösta Skoglund nu ger är detsamma som
att teckna en skräckbild. Inte alls, jag
har bara velat tala om hur den sinnevärld
gestaltar sig som vi är på väg in
i och mot vilken åtgärder av skilda slag
måste vidtas.

Mot bakgrunden av detta känner vi
alla, oavsett partitillhörighet, en allvarlig
oro inför det som är på väg att hända.
Andra får göra utbyggnaden till en
politisk fråga, men jag gör det inte. Jag
skall be att få citera professor Bylund,
som citeras i så många forskarsammanhang.
Han förklarade vid arbetarmässan
i Luleå: »Nu, mina damer och herrar,
gäller det att övergå från ord till
handling.»

Ingen av oss är i dag eller i morgon
beredd att säga vilka företag och vilken
sysselsättning som skall kunna skapas.
Området ligger besvärligt till, och kommunikationerna
är ogynnsamma. Vi behöver
med andra ord rådrum, och det
skulle en utbyggnad av Vindelälven ge
oss under tio till femton år med 400 ä
500 människor sysselsatta under den
perioden. Här kan jag såsom bevis för
riktigheten i mitt uttalande hänvisa till
allmänna beredningsutskottets utlåtande,
som understryker just denna omständighet.

Ja, säger man, det där är gott och väl:

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

400 ä 500 man under tio till femton år,
men sedan är det stot. Å nej, det blir
nämligen en radsokundära investeringar
och en injektion på en miljard kronor i
bygden. Observera, en miljard skall investeras
i bygden. Det blir sekundära
återverkningar i andra investeringar
som man kan få till stånd utan subventioner.

Från Vattenfalls sida bär man förklarat
att man måste, för att kunna sköta
underhållet av de 8—10 kraftverk det
är fråga om, skapa en verkstad med
ungefär 100 anställda, en verkstad som
med fördel skulle kunna placeras i
Lycksele eller Vindeln. I övrigt behövs
på denna långa sträcka en råd fältarbetare.
Låt oss säga att det är fråga om
100—125 man. Det är ändå 25 procent
av de under utbyggnadstiden sysselsatta,
som stannar kvar. Och det finns
säkerligen också annat.

Vi kan ta som exempel vad som skett
i Umeälvens dalgång eller Malgomaj dalens
eller Kultsj ödalens dalgångar eller
vi kan ta Jäjmtland. Från jämtländskt
håll har man sagt mig att det finns samhällen
där som räddats åt framtiden
tack vare regleringarna. Jag vet ingenting
om detta; man har sagt det till mig,
och jag har ingen anledning att tvivla
på sagesmannens ord, särskilt som de
räknat upp en del orter.

Vi kan också se på Dalarna om ni vill.
Skriet i samband med Trängslet och
»död åt turismen»! Det slog åt motsatt
håll. Trängslet har blivit något av ett
turimens Mekka, säger dalmasarna
själva.

Men, mina damer och herrar, utskott,
sntlåtan,det och dess skärpta motivering
bär vållat oro i länet. Frågan
om vad som skall göras togs upp på ett
möte, när den nye folkpartiledaren Wedén
gjorde sin eriksgata genom Västerbotten
och ramlade ned i Skellefteå, där
han starkt underströk vad som måste
göras i inland och glesbygd och förklarade
att »vi behöver tid på oss för
att kunna planera på sikt». Precis vad

Vindelälvens utbyggnad

j,ag säger. Men under tiden måste vi
hålla människorna sysselsatta.

En annan deltagare i detta folkpartimöte
— som tidigare har suttit i Lycksele
landskommuns fullmäktige, där utbyggnaden
av Vindelälven enhälligt tillstyrkts
— kände nu oron och trycket
och förklarade, att om nu inte Vindelälven
kan utbyggas skall man ta pengarna
och göra injektioner till förmån
för de människor som bor efter älvstränderna.
Det är till att vara generös,
när man vet att man inte behöver ta
ansvaret för att löftena infrias!

Uppsalagruppen, som i detta sammanhang
bär agerat som en opinions,gr upp
och delat ut flaskor med oreglerat Vindelälvsvatten
till tacksamma mottagare,
har också kommit underfund med att
det börjat bränna under fotterna. I en
skrivelse till Konungen häromdagen
skrev de: Man hav anklagat oss för att
vi inte haft något alternativ och nu bär
vi samlat oss,, verkligen samlat oss, och
ger nu till känna för Konungen att vi
skall bygga plastindustrier i Junsele och
i Sorsele.

Ja, det är bra, men vi har tidigare
gjort försök med plastindustri i Västerbotten.
Landshövding Samuelson berättade
häromdagen för mig att man för
två—tre år sedan i Jörns samhälle efter
stambanan byggde en plastindustri, som
efter två år gjorde en brakande konkurs.
Sedan ville inte gärna företagareföreningen
höra talas om plastindustrier
längre. Uppsalagruppen får ursäkta
landshövdingen och mig samt även
f ör etagaref öreningen.

Jag är, herr talman, ordförande i Västerbottens
läns turis,ttrafikförbund, och
det finns en del som tycker att jag skall
avgå från denna post. Mitt resonemang
i fråga om utbyggnaden av Vindelälven
och intresse för turism skulle nämligen
vara lika oförenliga som eld och vatten.
Om man besvärar sig med att fara upp
längs Umeälvens dalgång, skall man
emellertid upptäcka att den blivit en
verklig turistattraktion. Tärna kommun,

3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 49

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vindelälvens utbyggnad

den mest hårt reglerade i hela landet,
bär, såsom motståndarna i Sonsele till
Vindelälvens utbyggnad framhållit, blivit
ett turistcentrum.

Vad är då anledningen till detta? Jo,
kommunen har som en följd av sina förhandlingar
med Kungl. Maj :t fått direkta
bidrag avregleringsmedeloohihar alltså
erhållit möjligheter att vidta åtgärder
av olika slag.

Jag skulle också kunna hänvisa till
vad herr Wikner framhållit om Härjedalen
och Jämtland och till vad dalmasarna
sagt om Trängslet och Dalälven —
såsom alla kanske minns var det också
bråk om Siljan.

Vidare bara några ord om forskningen.
När frågan om förläggningen av ett
norrländskt universitet skulle avgöras
befann jag mig i den ställningen, att jag
å förvaltningsutskottets vägnar fick leda
de förhandlingar, varvid förläggningen
till Umeå projekterades. Då var det
emellertid inte någon som förde på tal
att denna förläggning skulle vara betingad
av att man ville utnyttja Vin delälven
som forskningsobjekt. Jag har
låtit eu del personer läsa igenom propositionen
— inte heller där finns något
nämnt om saken.

När man sedan talar om eu tysk professor
som ömmar för Vindelälven, så
förhåller det sig på det sättet att han —
och det är inte så svårt att förstå — råkat
komma geografiskt fel. Det är professor
Helmut Schaefer från Köln, och
när man granskar den litteratur och
det område som Schaefer behandlar,
så finner man att den helt övervägande
delen av hans intresseområde ligger
utanför Vindelälven. I fråga om Vindelälven
synes han dock i något sammanhang
syfta på Tjålmejaure, men detta
område blir helt orört av regleringarna,
efter överenskommelse mellan naturvår
dsnämnden och Vattenfall.

Mina diamer och herrar! Jag är ledsen
över att jag blivit så mångordig, mern
jag har velat klargöra den allvarliga situation
som vi går emot i Västerbottens

län. Sedan gör jag emellertid som så
många andra — jag går tillbaka till utgångspunkten,
därför att grunden för
mitt yrkande vilar på principen att man
icke iskall gå till väga på det sätt som
allmänna beredningsutskottet nu föreslår,
nämligen att plötsligt säga stopp
för något som heila tiden fått löpa, utan
man bör låta vattendomstolen och
Kungl. Maj :t pröva frågan. Sedan får det
bli vilken utgång som helst. Även om
jag personligen, som var och en har
förstått, är engagerad för en utbyggnad,
så är det inte därför jag ställer
mitt yrkande. Vad det gäller är att riksdagen
skall följa den ordning som vi
brukar tillämpa när vi handlägger ärendena
i detta hus.

Jag ber, herr talman, att få yrka att
riksdagen med uteslutande av den i allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 55 anförda motiveringen måtte besluta
att motionerna 1:665 och 11:845
samt I: 667 och II: 833 ej skall föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i den del av herr Skoglunds anförande
som inrymmer yrkandet att motionerna
ej skall föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Låt mig börja med det,
som herr Skoglund några gånger nämnde
under sitt långa anförande och som
han slutade med, nämligen frågan om
vi har gått till väga på det sätt som är
brukligt, om grundlagen har följts
o. s. v. Herr Skoglund påstod inte att
vi hade brutit mot grundlagens bestämmelser,
men han har efter vad jag förstått
försökt att inge många föreställningen,
att vi inte har handlat riktigt.

Vi i allmänna beredningsutskottet har
hört oss för just om de eventuella grundlagshindren,
bl. a. hos de experter som
finns i konstitutionsutskottet. Däröver
har vi fått en »PM rörande grund -

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

lagshinder för riksdagen att behandla
motionerna 1: 667 och 11:833 samt
1:665 och 11:845 angående Yindelälvens
utbyggnad», där det heter: »Inom
allmänna beredningsutskottet väckt fråga
om grundlagshinder enligt rubriken
får antas ha sin grund antingen i 90 §
RF eller i allmänna överväganden kring
maktfördelningen mellan riksdag och
regering i anslutning till 4 g RF, att
Konungen äger att allena styra riket,
och 89 § RF om riksdagens befogenheter
i fråga om rikets allmänna hushållning.
»

Vidare anföres: »Under riksdagens
och utskottens överläggningar om prövning»
— det stadgas alltså i § 90 —
»får ej — på annat sätt än grundlagarna
bokstavligen föreskriver — komma
frågor om regerings- och domaremakternas
beslut---.---Emel lertid

avser 90 § RF endast redan fattade
beslut; ej beslut som är under

övervägande.--— Ett icke avgjort

mål hindrar således ej enligt § 90 RF
riksdagsbehandling.»

Herr Skoglund kan få ta del av många
sidor i detta ämne med exempel från
liknande avgöranden. Här står alltså bestämt:
»Frågan om Vindelälvens ut byggnad

och andra projekt av stor omfattning
med konflikt mellan olika väsentliga
intressen har tidigare sakbehandlats
av riksdagen utan att då eller
senare invändning gjorts om konstitutionella
hinder.» Sammanfattningsvis
påpekas att »intet grundlagshinder kan
anföras mot sakbehandling och sakbeslut
av riksdagen i anledning av rubricerade
motioner». Det är alltså vattentätt
på den punkten.

Det gläder mig för övrigt att man i
de anföranden, som har hållits, över
huvud taget inte har andragit och citerat
någonting, som inte redan finns
nedskrivet i allmänna beredningsutskottets
utlåtande. Man har citerat och
man har med fria ord återgivit fakta,
som gäller både sysselsättning och
kraftutvinning på olika sätt, och man

Vindelälvens utbyggnad

har icke behövt gå längre än till utskottsutlåtandet.
Man har icke redovisat
detta i dess helhet — de bitar som
plockats ut har varit ett ganska ensidigt
urval — men det är tydligen ett
allsidigt material som stått till buds vid
vår behandling. Det finner jag tillfredsställande.

Jag vill egentligen inte börja polemisera
mot herr Skoglund. Hela hans utläggning
var en hårt engagerad mans
överord. Och jag förstår herr Skoglund;
jag är själv en vän av överord när jag
är engagerad på samma sätt som herr
Skoglund är nu. Detta är alltså inte någon
kritik mot honom, utan jag bara
konstaterar förhållandet. Jag förstår
också att det då lätt kan insmyga sig
svagheter i omdömet samt felaktigheter
i proportionerna och i återgivandet av
fakta.

Jag tillåter mig att visa en karta över
det aktuella området, eftersom väl de
flesta — i olikhet med herr Skoglund
— inte känner till detta lika bra som
sin egen farstu. Ni ser på kartan att
Vindelälven förenar sig med Umeälven,
att det kraftigaste flödet till Vindelälven
är Laisälven samt att de sjöar som
vi nu närmast talar om och som skall
dämmas upp är Gautojaure, Mittisjön
och Yraf, vilka är källsjöar till Laisälven.

Det är också tal om att dämma upp
Gransele t, som är en sjö i Laisälven
strax innan Laisälven förenar sig med
Vindelälven. Det finns vidare planer på
att bygga ända upp till tio kraftverk
här uppe och längre ned i älven. Nedanför
Sorsele planeras nio kraftstationer.
Den första utbyggnadsetappen — den
som vi diskuterar nu och som avses bli
färdig år 1975 — omfattar huvudsakligen
två regleringar och fyra kraftverk,
och det är egentligen dem som alla jämförelser
om lönsamhet o. s. v. gäller.
Kraftverken nedanför Sorsele är Krokfors,
Rågfors, Vindel-Grundfors, Vormfors,
Mårdselfors, Trollfors, Strykfors,
Vindelfors och, längst ned, Långfors.

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vindelälvens utbyggnad

Jag förstår, att lierr Skoglund ler därför
att han kan räkna upp dessa utan
att titta i papper. Det kan alltså inte
jag, men jag har ändå fått lära mig en
del om dem.

Alla dessa utbyggnader ingår i den
s. k. Vindelälvsplanen — det är vattenfallsstyrelsens
förslag om hur man skall
bygga ut Vindelälven med kraftverk.
Denna plan framlades redan 1962 och
den har diskuterats mycket. Den ligger
också till grund för de omdömen som
kommer till uttryck i herr Skoglunds
uttalanden. Utbyggnadsprojekten behandlas
i motionerna. Det är riktigt
som herr Skoglund säger att yrkandena
i de två motionsparen är något olika,
men i motiveringen skiljer det inte
mycket. Avsikten är att försöka få folk
att tänka om, så att man inte ger sig in
på en utbyggnad av Vindelälven — därvidlag
är motionärerna överens.

Vi har skaffat oss alla de informationer
som stått att få. Vi har förutom
allt skriftligt material — vilket tydligen
har varit tillräckligt, eftersom man inte
har citerat annat material, än det vi
har fått fram ■— skaffat oss så god kunskap,
som det är möjligt att få, när man
inte är född där uppe eller har bott där.
Vi startade en resa i Umeå uppåt Vindelälven
och fortsatte nedför Umeälven
tillbaka till Umeå. Under den resan
träffade vi verksamma kommunalmän;
jag skulle tro att de var de bästa man
hade i Umeå, i Malå, i Degerfors, i Sorsele,
i Arjeplog. Vi fortsatte till Tärnaby,
och vi var naturligtvis i Gauto, i
Stensele och i Lycksele.

Vi träffade också representanter för
länsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län. Vi träffade landstingsfolk,
företrädare för universitetet, för
naturvården, för fisket, för turismen.
Vi träffade folk från industrin, samerna
och »vanligt folk». Helt obekanta med
hur man tycker där uppe, kan vi inte
vara. Jag tycker inte herr Skoglund
skall gyckla alltför mycket. Jag vet inte
hur man skulle gå grundligare till väga

än vi gjort för att få så mycket kunskap
som möjligt.

Efter detta uttalade också utskottet
enhälligt att »med hänsyn till det material
som för närvarande föreligger,
någon utbyggnad av Vindelälven ej bör
komma till stånd». Det är alltså den
slutsats vi kommit till.

Nu har en mycket värderad ledamot
av utskottet här i kammaren uttalat
farhågor. Det är herr Lundmark, som
vi sätter mycket stort värde på. Jag tror
nästan, att vi genom honom fått större
förtrogenhet med problemen där uppe
än genom herr Skoglunds mera färgade
resonemang. Herr Lundmark har velat
lägga in en speciell mening i utlåtandet.
Han har tydligen efter det enhälliga
utskottsbeslutet blivit ängslig och
menar sig vara på en annan linje än vi
andra.

Jag vill säga, att meningen är precis
den som står angiven i utlåtandet, nämligen
att man inte bör bygga ut Vindelälven
med hänsyn till det material som
nu föreligger. Rörande den meningen,
herr Lundmark, har ingen kompromiss
skett. Det var just den formuleringen
som låg till grund för voteringen.

Den faktor som spelat in vid bedömningen
är naturligtvis först och främst
kraftbehovet. Föreligger det brist på
kraft? Måste vi därför bygga ut Vindelälven?
Detta var grunden till att hela
denna planering gjordes.

En annan faktor som betytt en hel del
för vårt ställningstagande har varit om
en ekonomisk jämförelse blivit till fördel
eller nackdel för Vindelälven. Vi har
då jämfört kostnaderna för utvinnande
av kraft i Vindelälven med kostnaderna
för andra energikällor, särskilt atomkraftverk.
Självfallet har vi också fört
resonemang om vilken sysselsättning
som skulle uppkomma genom att man
byggde ett kraftverk vid Vindelälven.
Vi har också haft frågan om turismen
och fisket uppe till diskussion. Kanske
i högre grad än herr Skoglund tycks
göra har vi även fäst oss vid de torsk -

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

ningsmöjligheter som en naturlig älv erbjuder.
»

Jag tar först upp frågan om själva
kraftbehovet. Centrala Driftledningen
gjorde 1962 en kraftbalansstudie, i vilken
pekades på att behovet av kraft
ständigt ökas och kommer att öka mycket
hastigare än det gjort tidigare. Detta
talade enligt Centrala Driftledningen för
att man borde bygga ut Vindelälven.

Sedan dess har emellertid förhållandena
ändrats. Fortfarande är ökningen
av kraftbehovet enorm, till och med
större än man tidigare förutsåg, men
samtidigt har möjligheterna att skaffa
kraft på annat sätt ökat mer än man
kunde tänka sig.

Det är inte längre för kraftförsörjningen
nödvändigt att bygga ut Vindelälven.
Därom har vi många vittnesmål,
och det är inte vittnesmål som väger
lätt, utan de utgöres av uttalanden från
dem som officiellt fortfarande bedömer
vårt behov av kraft. Det är Centrala
Driftledningen, som nu anser, att man
icke befinner sig i samma läge som när
det tidigare omdömet avgavs.

Vindelälven skulle genom de fyra
kraftverken och de två regleringarna —
d. v. s. allra längst uppe vid Gauto och
Gransele — ge en effekt av 371 MW.
Dessa verk skulle vara färdiga 1975.

Ganska nyligen framlade statsrådet
Lundkvist en plan för de 10 eller 20
atomkraftverk, som han räknade med
skulle bli nödvändiga inom den närmaste
framtiden för att möta ett stegrat
kraftbehov. Han hade då inte alls tagit
ställning till om Vindelälven skulle byggas
ut eller ej — det var helt enkelt inte
relevant för bedömningen av hur kraftförsörjningen
skulle klaras. Under alla
förhållanden behövdes alltså 10 eller 20
kraftverk. Man håller också nu på med
att bygga dessa kraftverk.

För att det skall komma in i protokollet
vill jag återge en rad av de uppgifter
som har lämnats oss om olika
atomkraftverk som nu fullbordas i landet.
Oskarshamn får 1970 ett kärnkraft -

Vindelälvens utbyggnad

verk på 400 MW. Ringhalsverket, som
ägs av vattenfallsverket, blir färdigt
1973 och får en effekt på 750 MW.
Krångede i Gävle får 1975 ett oljekraftverk
på 300 MW. Karlskrona får ett oljekraftverk,
som åtminstone delvis skall
vara färdigt 1971, på ungefär 300 MW
och man räknar med att effekten senare
skall fördubblas. Stockholms elverk bygger
i Hässelby ett kraftverk som skall
ha en effekt på 160 MW. AB Aroskraft
får 1969 ett kraftvärmeverk på 265 MW.
Sydkraft har planer på ett värmeverk i
Barsebäck, som man räknar med skall
få en effekt på upp till 2 000 å 3 000
MW. Stenungsundsverket, som ägs av
vattenfallsverket, har nu en effekt på
ungefär 600 MW. Vattenfallsverket planerar
i samarbete med Göteborgs stad
ett kraftvärmeverk på 500 MW 1975 och
tillsammans med Norrköping ett på 230
MW. Kärnkraftverket i Väröbacka, som
vattenfallsverket planerar, beräknas
1973 ha en effekt på 600 MW och senare
kunna byggas ut till 3 000 MW.

De största atomkraftverken skulle
vardera få en kapacitet som är fem eller
tio gånger större än den som skulle
nås genom en utbyggnad av Vindelälven
fram till 1975. Även om Vindelälven skonas,
är utbyggnaden av vattenkraften
inte avslutad. Det är alltså inte enbart
atomkraftverk som kommer till — vi
fullföljer också vattenkraftbyggen. Vattenfall
har utbyggnadsplaner för några
redan reglerade älvar, nämligen Skellefte
älv, Lule älv och Lilla Lule älv. Situationen
i dag är inte risk för brist på
kraft — snarare råder för dagen ett
överskott på kraft, vilket säkrats genom
planeringar på annat sätt än genom Vindelälvsbygget.

Jag vet att man kan säga — och det
har vi också redovisat -— att det finns
påtagliga fördelar med vattenkraft som
komplement till atomkraft. Det är riktigt,
men om vi inte bygger ut Vindelälven,
har vi inte berövat oss möjligheter
att få vattenkraft. Vi har redan vattenkraft
i stor omfattning och vi kom -

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1987 fm.

Vimdelälvens utbyggnad

mer — som jag redan sagt — att fullfölja
byggandet av ytterligare ett par
kraftverk. Det avgörande skäl som låg
till grund för 1962 års plan, nämligen
att vi bör säkra kraftförsörjningen, föreligger
enligt vår mening inte nu.

En annan fråga är kraftpriset. Vattenfallsverket
har som bekant till uppgift
att på gynnsammaste sätt förse oss
med kraft. Vid en jämförelse mellan
vattenkraftalternativet och kärnkraftalternativet
blir efter vad expertutlåtanden
säger — och det tycker jag inte att
herr Skoglund skall sätta sig över —
lönsamheten år 1975 lika stor, om vi
räknar på medelkostnaden för kärnkraftbyggen
och för Vindelälvsbygget.
Om vi ser Vindelälvsbygget som en marginalkostnad
för hela denna långa följd
av vattenkraftbyggen och jämför med
marginalkostnaden för motsvarande
energimängd vid ett atomkraftbygge,
finner vi att det blir klart mer lönsamt
att ta ut kraft ur atomkraftverk.

I en artikel som nyligen publicerats
med anledning av AB Atomenergis 20-årsjubiieum skriver direktör Brynielsson,
att vi genom atomkraft skulle få
ett mycket reducerat kraftpris. Vi skulle
alltså kunna få mycket billigare kraft
samtidigt som vi skulle få en mycket
stark ökning av vår kraftförsörjning.
Det ekonomiska utbytet av en utbyggnad
av Vindelälven är alltså intet. Vi
skulle snarare få dyrare kraft, än om
vi låter bli att bygga ut Vindelälven och
i stället gör en relativt liten ökning på
något av atomkraftverksbyggena. — Om
vi bygger ut Vindelälven i dag, när det
inte är lönsamt och inte behövs för
kraftförsörjningen, förefaller mig Vindelälven
röna samma öde som den soldat
som skjuts på krigets sista dag, när
man redan har fred i sikte.

Låt mig beröra frågan om arbetstillfällen
och arbetslöshet. Herr Wikner
sade att arbetslösheten är det svarta
moln, som måste skingras snabbt. Tyvärr,
herr Wikner, finns det icke någon
som vågar påstå att man snabbt sking -

rar det molnet eller över huvud taget
skingrar det genom en utbyggnad av
Vindelälven. Jag förstår det motivet för
att gripa varje chans att över huvud
taget få någon sysselsättning i dessa
bygder. Jag förstår att särskilt de, som
bor där uppe, känner detta mycket
starkt. Men alla har omvittnat, att ett
kraftverksbygge av detta slag endast
ger en mycket kortvarig sysselsättning
för arbetskraften och att endast relativt
få personer härigenom kan sysselsättas.
Vid kraftverksbyggen växer det
ofta upp en tätort, men när kraftverksbygget
är avslutat dör bygden. Det behövs
ingen personal på platsen för att
sköta kraftverket, utan det räcker att
det sitter en man i Umeå och trycker
på en knapp.

I en intervju i en västerbottenstidning
har herr Lundmark sagt, att det i
dag omedelbart behövs 2 700 arbetstillfällen
i Västerbottens inland — det
kanske även innefattade södra Norrbottens
inland. Med denna siffra skall man
alltså jämföra de arbetstillfällen som
kan skapas genom ett kraftverksbygge i
Vindelälven. Det har sagts, att detta
kraftverksbygge skulle kunna sysselsätta
500 man under tio år. Men faktum
är att man inte kan börja kraftverksbygget
förrän 1970, och då kommer
man att ta den arbetskraft som nu är
sysselsatt i Ajaure. Syftet var ju att
omedelbart skingra arbetslöshetens
moln, men 1968 skulle inte en enda
man sysselsättas. Inte heller 1969 kan
en enda man sysselsättas. Enligt Vattenfalls
egen uppgift kan man 1970 sysselsätta
60 man. Under de två närmaste
åren därefter kommer man så småningom
upp till 270 man. Då har man alltså
lyckats sysselsätta dem som nu arbetar
i Ajaure. Redan år 1975 har arbetsstyrkan
minskats till kanske 150 man; då
är den etappen avslutad.

Hur många från Arjeplogs kommun
kommer att sysselsättas? Jag skulle tro,
att det var arbetslöshetssituationen just
i Arjeplog, som grep oss mest, när vi

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

besökte Västerbotten. I Arjeplog sade
man enstämmigt redan då, att det för
kommunen var nödvändigt, att älven
byggdes ut. Det sade man inte i de
andra kommunerna. Kommer över huvud
taget någon från Arjeplog att tas i
anspråk för utbyggnaden?

Vi kom till tals med utomordentligt
fint kommunalfolk där uppe, som trots
allt hade en mycket realistisk syn på
problemet och som sade, att det för
dem var mycket viktigt att en del av
den äldre arbetskraften kunde sysselsättas
om så bara några år. De visste,
att utbyggnaden inte var någonting att
bygga på för framtiden för kommunen,
de visste, att den inte skulle hindra avfolkningen
av bygden eller rädda bygden,
men den skulle betyda att äldre
personer, som inte kan flytta från trakten,
fick sysselsättning några år.

Det är fullt juste att anse att detta
är ett så angeläget motiv, att alla skäl
mot företaget skall stå tillbaka. Men då
skall man också redovisa detta och icke,
såsom herr Skoglund försökt, utmåla
det som om ett kraftverksbygge skulle
rädda Västerbottens inland, rädda avfolkningskommunerna
från arbetslöshet,
hålla kvar de unga i trakten och
låta kommunen leva vidare. Det realistiska
motivet är kort och gott att man
vill ge några äldre personer sysselsättning
från 1970 och några år framåt.

Här talades om att en investering på
en miljard måste göras. Som man har
sagt, uppgick inte lokaliseringsmedlen
till mer än 800 miljoner, och jämfört
med det är en miljard stora pengar bara
för Vindelälven. Skall vi inte också ta
litet hänsyn till vad man kan få för en
miljard om man satsar den på annan
lokalisering i stället? Är sysselsättning
för några få människor några år det
enda utbyte man kan få för en miljard?
Måste man inte även i en sådan här
fråga, som lokalt kan vara mycket brännande,
ta hänsyn till andra icke lokala
synpunkter? För oss som inte bor där
uppe kan de! i varje fall vara försvar -

Vindelälvens utbyggnad

bart att se även denna lokaliseringsåtgärd
som någonting som bör vägas mot
andra med hänsyn till kostnad och resultat.

Man har här velat göra gällande, att
arbetsmarknadsstyrelsens chef betraktar
Vindelälvens utbyggnad som ett viktigt
lokaliseringsobjekt. Jag skulle vilja
höra vem av er, som har fått det beskedet
av arbetsmarknadsstyrelsens
chef. Han bär nämligen aldrig sagt detta.
I stället anser han, efter vad jag
förstår, att det är alldeles för överdrivna
föreställningar man har om detta
som ett arbetslöshetsproj ekt. Jag känner
dessutom till hans privata mening
i denna fråga. Den stämmer inte alls
med den som herr Skoglund har försökt
göra gällande såsom arbetsmarknadsverkets.

Varför skall vi säga mer än det som
är sant? Även om man är intresserad av
frågan där uppe, bör det räcka med
att redogöra för fakta. Jag vet, att man
kan säga om Vindelälvsbygget att det
ger en galgenfrist. Jag förstår helt herr
Lundmark när han säger att en galgenfrist
är av stort värde för den som
skall hängas, och jag har full respekt
för den uppfattningen. Det är tyvärr
bara så, att det blir ytterst få som får
en galgenfrist genom detta. De andra
blir hängda ändå, om ingenting annat
händer.

Det har också sagts, att man genom
Vindelälvsbygget skulle få rådrum för att
vidta andra lokaliseringsåtgärder. Nu
är det emellertid faktum — det har
omvittnats av andra, som har erfarenhet
av dylikt — att när man räknar med
ett kraftverksbygge, så vidtas inga andra
lokaliseringsåtgärder. Sedan står man
där, efter att ha försörjt några äldre
personer några år, ganska tomhänt och
utan de lokaliseringsåtgärder som kanske
annars kunde ha vidtagits.

Jag förstår att man kan väga det ena
mot det andra. Men man skall också
redogöra för bägge alternativen — dels
det som avser ett kraftverksbygge, dels

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vindelälvens utbyggnad

det som innebär, att man beslutat sig
för andra åtgärder, därför att man
inte tror på kraftverksbygget.

I första kammaren framhölls, att Vindelälven
är ett riksintresse, och detta
är riktigt. Det är ett intresse för hela
landet att bevara den. Men då måste
det också uppfattas som ett riksintresse,
alt lokaliseringsåtgärder vidtas, och
detta särskilt med tanke på dem, som
efter den kanske väl kraftiga agitationen
där uppe räknat med arbetstillfällen
och rättat sitt handlande därefter.
Oavsett hur denna fråga avgörs, bör det
vara angeläget, att hela riksdagen betraktar
Västerbottens inland som ett
synnerligen viktigt lokaliseringsområde.

Somliga säger, att turismen kommer
att betyda mycket. Herr Skoglund har
polemiserat mot helt andra yttranden
än dem utskottets förslag innehåller.
Han har talat om en grupp svärmare
och om uppsalagruppen och varit
ironisk mot många, som han menar
bara ser på naturen och inte känner
till realiteterna. Läser herr Skoglund utlåtandet
skall han emellertid finna att
utskottet framhållit att turismen naturligvis
kan öka men att detta inte kan
medföra någon väsentlig ökning av arbestillfällena.
Det är alltså bara av begränsat
värde. Således har utskottsmajoriteten
inte överdrivit saken. Fisket
betraktar vi väl närmast som en turistattraktion
och därför bidragande till
turismen, och det är klart att det ger
en viss bärgning för dem, som bor där
uppe. Vi förstår också, att det är nödvändigt
att vara rädd om älvfisket och
att älven exempelvis måste vara sådan,
att laxen kan leka där. Men vi har inte
bedömt dessa frågor som väsentliga
för försörjningen för människorna där
uppe.

Jag tror inte, att det finns några genvägar
att rädda den bygden, liksom det
inte finns genvägar att rädda de glesbygder,
som ligger i Norrbotten eller
på annat ställe. Det är väl riktigt — och
det är dit bl. a. regeringens jordbruks -

politik och sammanslagningen av kommunerna
har syftat — att man får räkna
med relativt stora tätorter och att man
inte kan vänta, att småbruk och skogsbruk,
som är knutet till småbruk, skall
kunna hävda sig i fortsättningen. Det
är därför oriktigt att nu måla upp det
så, att om man inte bygger ut Vindelälven,
kommer bygden att avfolkas på
småbrukare. De har väl ändå inte en så
säker utkomst efter vad jag har förstått.
Jag begriper ju inte så mycket av
detta — jag har bara hört det litet vid
sidan om.

Jag vill erkänna, att det som har haft
stor betydelse, åtminstone för mitt eget
ställningstagande, har varit forskningssynpunkterna.
Forskningens företrädare
har hävdat, att en outbyggd älv, som får
leva kvar i sitt naturtillstånd, har ett
oerhört stort värde. Jag refererar här
dem, som kan uttrycka det bättre än
jag. Genom att älven från fjällen till
havet, framhåller man, genomlöper en
mängd olika zoner med stora skillnader
i klimat, geologi, växt- och djurvärld,
erbjuds utomordentliga möjligheter för
ekologisk forskning. Den ekologiska
forskningen har hittills varit bristfälligt
tillgodosedd i vårt land. En betydande
förbättring inträder när de ekologiskt
inriktade institutionerna för botanik och
zoologi inrättas vid Umeå universitet.

Jag citerar sedan filosofiska fakulteten
där. Jag förstår, att herr Skoglund
kan skratta åt det, men det bör han inte
göra, när han vill ha ett universitet där
uppe. Fakulteten säger, att »när man
nu bygger upp viktiga forsknings- och
undervisningsinstitutioner i Umeå, som
drar höga kostnader i byggnad och organisation,
så bör det också vara angeläget
att bevara forsknings- och undervisningsmaterial
i form av en naturlig
miljö såsom Vindelälvsdalen, välbelägen
i förhållande till universitetet». Man
säger också bl. a., att om vi mister vår
sista orörda sydnorrländska älv — här
kan man inskjuta att det finns andra
älvar, men inte av den storleken — kom -

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

mer vi att för all framtid undandra
forskningen ett synnerligen betydelsefullt
material.

Herr Skoglunds energi och kärlek till
hembygden har satt bestående spår i
Västerbotten. Genom hans outtröttlighet
har Västerbotten fått den ena bildningsinsitutionen
efter den andra. Jag betraktar
alltså detta i stor utsträckning
som ett resultat av herr Skoglunds personliga
energi. Vi har sett hur energisk
han är. Han har ju inte börjat agera här
i kammaren i dag utan han har hållit
på under lång tid, även genom individuell
behandling av ledamöterna.

Jag vet att herr Skoglunds metoder
brukar vara framgångsrika. Jag vet, att
han tiggde till hushållslärarinneseminariet
där uppe i Umeå —■ han tiggde ihop
pengar för att sedan ha ett tryck på
statsmakterna att få seminariet. Stiligt
gjort! Han såg till, att man fick en
tandläkarhögskola. Han såg till, att man
fick det femte exemplaret där uppe,
så att man kunde få ett universitetsbibliotek,
och därmed hade han väl
också säkrat att man så småningom
kunde få ett universitet. Man fick en
medicinsk högskola, man fick en socialhögskola
och man får nu den ena fakulteten
efter den andra utbyggd där uppe.

Men att herr Skoglund lyckades få
dit alla dessa institutioner berodde nog,
fastän herr Skoglund förnekat det, delvis
också på faktiska företräden för
Umebygden och Västerbotten och alltså
inte bara på att man där uppe hade en
mycket duktig riksdagsman eller ett
duktigt statsråd. Bygden erbjuder så
många fördelar, t. ex. en vacker natur
med bl. a. en orörd älv. I varje fall betydde
detta mycket för etableringen av
den ekologiska forskning jag nyss omnämnde.

År det då inte juste, herr Skoglund,
att ge även de argumenten, inte bara
herr Skoglunds personliga energi, äran
av att man fick ett kulturcentrum i
Umeå — och sedan hålla fast vid att
de förutsättningarna inte bör undan3*
— Andra kammarens protokoll 1967.

Vindelälvens utbyggnad

röjas? Det måste väl vara riktigt att
bevara naturen och älven, som dock
har stor lockelse, så långt söder ut som
möjligt i förhållande till Norrbotten.
Jag tycker att herr Skoglund skall fundera
på detta en gång till. Hans namn
är inskrivet i reformernas stora mängd
uppe i Västerbotten — t. o. m. inskrivet
så att han själv är hedersdoktor vid
en av universitetsinstitutionerna.

Man får inte glömma dem, som arbetat
med annat än statistik och forskning.
Och vad är man beredd att skaffa
dessa människor? Herr Skoglund är
inte beredd att skaffa dem en försörjning
i stil med vad som erbjudits vid
universitetet, utan det blir relativt kortvariga
anställningar för en del äldre
arbetare, anställningar utan någon säkerhet
för att arbetena sedan kan följas
av något annat. Det är sanningen!

Det är förståeligt om man griper efter
ett räddande halmstrå, när man upptäcker
svårigheter i sin närmaste omgivning.
Jag är den sista att klandra att
någon blir gripen av att se människor,
som hittills har haft sin bärgning hela
livet, plötsligt stå utan någonting att
försörja sig på. Men Vindelälvsutbyggnaden
är knappast ens ett halmstrå.

Man har sagt, att Vindelälven är en
riksfråga, och värdet av eu outbyggd
älv taxerar jag och ett enhälligt utskott
högre än värdet av den relativt
obetydliga sysselsättningsökning som
kan åstadkommas med mycket stora
investeringar. Det gör att inte ens
Västerbottens kraftkarl och alla hans
ansträngningar har fått mig att inta en
annan ståndpunkt, än jag gjort i utskottet,
en ståndpunkt som bär samlat
ett enhälligt utskott.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr SKOGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte trott att
Nr 49

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vindelälvens utbyggnad

man här i samband med Vindelälvsdebatten
skulle diskutera vad jag personligen
har gjort eller inte har gjort. Låt
mig säga att vi aldrig skulle ha fått några
institutioner till Västerbotten om vi
inte hade haft ett landsting som varit
berett att satsa på både det ena och det
andra för att lösa de frågor som vi önskade
få lösta på den latituden.

Jag tycker också det är rätt onödigt
att försöka lägga ord i min mun som
jag aldrig anfört till riksdagens protokoll.
Skall debatten behöva föras på det
sättet? Jag tog icke uttrycket »grundlag»
i min mun; jag sade att riks dagen
kan ta sig vilka friheter den vill i
fråga om beslutsformer. Vad jag däremot
siade var, att jag ansåg att denna
fråga skulle hanteras enligt gamla principer
och enligt den praxis som vi brukar
tillämpa bär i huset. Det har jag
sagt, det återfinns i protokollet och det
är en sak siom jag fortfarande står fast
vid. Då tycker jag att det är onödigt att
beskylla mig för att göra gällande att
utskottet har begått ett grundlagsfel, i
och med att man bär tagit upp frågan
på detta sätt. Jag hoppas att detta uttalande
försvinner vid justeringen.

En annan sak: Jag nämnde inte heller
arbetsmarknadsstyrelsens chef. Jag tog
inte vare sig hans titel eller hans namn
i min mun. Jag talade däremot om vattenfallsstyrelsens
generaldirektör. Vi
skall väl ändå kunna referera varandras
uttalanden på ett anständigt och riktigt
sätt. Jag är van att umgås med sådana
diskussions- och debattmetoder.

Sedan förklarade fru Eriksson i
Stockholm att jag använde överord. Mina
damer och herrar, när jag talade om
situationen — det gällde skogsindustrin
och dess utveckling och rationalisering
— refererade jag ett samtal som jag
hade med Cellulosabolagets skogschef
i Sundsvall, när jag var där i egenskap
av ordförande i utredningen för vägplan
i Sverige. Jag bär ytterligare haft
ett samtal med skogschefen i Bowaters
om denna sak. Det är inte min egen

konstruktion. Det är inga överord från
min sida. Det är ett rent sakligt referat.

Om småbruken som försvinner — jag
sade att två, tre småbruk försvinner
varje dag — så återgav jag uppgifter
som har lämnats mig av lantbruks,direktör
Hedman i lantbruksnämnden i Umeå.
Jag vill inte gärna höra talet om överord
när jag använt hans siffror. Jag har
bara refererat dem. Är det någon som
är intresserad, går det an att ta kontakt
med direktör Hedman.

Länsprognosen är tryckt och ute sedan
två månader samt har diskuterats i våra
tidningar. Jag tror att mina kolleger på
län,sbänken kan vitsorda att det blir en
40-prooentig utflyttning från inlandet
från nu fram till år 1980 einligt den
prognosen. Om denna sedan slår fel rår
inte jag för det, jag bara citerar den.

I fråga om material i övrigt har jag
sagt att utskottet självt har konstaterat
att det har varit otillräckligt. Var bedrivs
den ekologiska forskningen nu? Den bedrivs
i Ricldeån av universitetet i Umeå.
Den ån rinner fem mil efter E 4 mellan
Umeå och Skellefteå. Den forskningen
bedrivs alltså icke i Viindelälven.

Det var angeläget för mig att konstatera
att jag från den principiella debatten,
som jag sökte göra till en huvudfråga, av
omständigheternas makt tvingades in på
frågan om sysselsättningen och dess bekymmer.
När man bär problematiken innanför
skjortan är det naturligt att göra
som andra med motsvarande bekymmer,
d. v. s. deklarera dem utan att därför
behöva få en anmärkning av fröken
från katedern. Va,d jag nu talar om och
som jag försökte göra till en huvudfråga
var således den rent principiella behandlingen
av ärendet. Jag menade att
man skall låta ärendet ha sin gilla gång,
låta domstolen få pröfva det och låta det
gå till Konungen, inman man tar ställning
för eller emot.

Den metodik som vi alltid brukar tilllämpa
i detta hus hade underligt nog
fru Eriksson i Stockholm ingenting att

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

anföra emot. Ändå var den så avgörande
att jag vid det tillfället sade till herr
talmannen: »Jag .skulle kunna sluta nu,
ty nu har jag skapat grundvalen för mitt
yrkande.» Jag framhöll emellertid också
att jag dessutom tyvärr måiste få säga
några ord om den problematik som möter
mig utanför Umeå stads gränser.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson återgav
ett uttalande av mig om att det måste
skapas 2 300 nya arbetstillfällen inom
Västerbottens inland nu på eu gång.
Detta är ett missförstånd. Det är inte
behovet för dagen, utan siffran är ett beräknat
minimivärde för vad som måste
uppnås fram till 1980, därest man skall
kunna behålla en tillräcklig folkmängd
inom tätorterna i inlandet. Dessa beräkningar
innebär att man accepterar en
mycket stark avflyttning, vilket alla är
medvetna om. Man är dock angelägen
om att kunna reglera denna avtappning
av människor så att den blir så skonsam
som möjligt. Jag medger att detta är en
ännu viktigare uppgift än att reglera
Vindelälven.

Det är nödvändigt att man också får
behålla en någorlunda rimlig ålderssammansättning
hos befolkningen inom
denna del av landet. Annars blir det ju
till slut bara pensionärshem och ålderdomshem
kvar, och så småningom försvinner
också de gamla människorna.
Då kommer de stora värdena i dessa
väldiga ödemarker och i denna storslagna
fjällvärld inte att kunna utnyttjas,
icke ens för turism och fritidsliv.

Vidare vill jag nämna att vi när vi
lägger så stor vikt vid sysselsättningen
— och härvidlag tror jag att jag vågar
tala också för herr Skoglund — självfallet
inte menar att Vindelälvsfrågan
skall avgöras enbart såsom en arbetsmarknadsfråga.
I den mån som de andra
faktorerna, av ekonomisk och annan art,
inte talar däremot, menar vi dock att
sysselsättningsfrågan måste få spela en
mycket stor roll.

Vindelälvens utbyggnad

Tyvärr förekommer här ett mycket
utvecklat klichétänkande. Det sägs att
detta är den sista outbyggda älven, vilket
är alldeles felaktigt. I utskottsutlåtandet
redovisas också att så inte är fallet.
Det talas om att det är den sydligaste
av de norrländska outbyggda älvarna.
Vindelälven är den sydligaste älv
i Västerbotten som inte är utbyggd,
men vi har också Ammerån i Jämtland.
Sedan talas det om att Vindelälven är
en skogsälv, och ibland kallas den för
fjällälv. Samtliga fyra älvar som ännu
inte är reglerade är både skogsälvar
och fjällälvar — d. v. s. de är skogsälvar
när de går genom skogsbygden och
fjällälvar när de går genom fjällvärlden.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Då jag nämnde de svarta
molnen avsåg jag hela Norrland, och
vi är väl tämligen överens om att vi har
sysselsättningssvårigheter där.

Om utskottets fru ordförande hade
lyssnat på mitt anförande hade hon säkerligen
upptäckt att jag sade att länsstyrelsen
och länsarbetsnämnden i Västerbottens
län bär sökt med ljus och
lykta för att finna arbetstillfällen till
inlandets befolkning, men de har inte
lyckats. Det var även dessa förhållanden
jag avsåg när jag nämnde de svarta
molnen. Det besvärliga läget på den
norrländska arbetsmarknaden belyses
även av de uttalanden som gjorts av arbetsmarknadsstyrelsens
chef.

Utskottets ordförande påstår nu att
jag antytt att arbetsmarknadsstyrelsens
chef vill bygga ut Vindelälven för att
åstadkomma sysselsättning. Detta uttalande
får faktiskt stå för utskottsordförandens
räkning. Jag har aldrig menat
så. Om jag skall upprepa det, sade jag
ungefär så bär: Arbetsmarknadsstyrelsens
chef har sagt, att det råder bekymmer
för sysselsättningen i de län, som
vi nu diskuterar.

Det är sanningen i det hela.

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vindelälvens utbyggnad

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var roligt att höra
att alla tre tog tillbaka, vad de hade
antytt i sina tidigare yttranden. Herr
Skoglund skildrade arbetsmarknadssituationen
och sade att arbetsmarknadsstyrelsens
beskrivning av läget visade
samma bild. Det var då jag menade att
man av hans anförande kunde få uppfattningen
att även arbetsmarknadsstyrelsen
hade fäst stort avseende vid Vindelälvsbyggena
såsom byggen, vilka
skulle ge arbetstillfällen. Men det menade
tydligen inte herr Skoglund.

Talet om överord gällde inte herr
Skoglunds tal om besvärligheterna i situationen
för sysselsättningen totalt och
inte den besvärliga situationen för småbruken,
utan överorden låg i utmålandet
av Vindelälvsbygget som andel av ett
botemedel mot situationen. Det var där
det var bristande balans.

Herr Lundmark upprepade att 2 300
arbetstillfällen behövdes i Västerbottens
inland och antagligen i södra Norrbotten.
Jag har läst detta i en tidning, och
det stod, att herr Lundmark hade sagt,
att dessa arbetstillfällen behövdes omedelbart.
Det var detta jag fäste mig vid.
I den situationen kan det inte räcka
långt att erbjuda arbete åt 60 man under
år 1970 och till ytterligare några hundra
två år därefter. Man sysselsätter redan
i Ajaure en del av dem, som kommer att
användas i de byggena, och en del av
dessa bor icke i trakterna kring älven
och sannerligen icke i Arjeplog, • som
är det område man helst ville unnat ett
ökat antal arbetstillfällen.

Det är alltså inte mycket att säga till
detta. Jag har endast velat få ett klarläggande
av att de inte hade yttrat sig
så vårdlöst, som det föreföll i den första
versionen.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag får fortsätta min
redovisning av sysselsättningsbehovet i
Västerbottens inland. Det var 2 300 fram

till 1980, d. v. s. 180 om året. Det betyder
att Vindelälven, om utbyggnaden
nu skulle komma i gång, skulle svara
för en kvot på två eller tre år härvidlag.
Detta sade jag också i mitt första
anförande.

Detta betyder inte att kommunalmännen
skulle få sitta med armarna i kors
och säga: Nu är vi bärgade. Den som
känner till detta på närmare håll vet att
det förs en kamp på liv och död ute i
kommunerna när det gäller att förstärka
näringslivet. Det är också en mycket
stor aktivitet såväl i länen som på arbetsmarknadsstyrelsen
och i kanslihuset.
En del har lyckats, eu del är
på väg, men även när det går som bäst,
sker det med fördröjd verkan, det är
därför mycket betydelsefullt att erhålla
rådrum.

Jag blev inte alldeles på det klara
med vad vår värderade ordförande i allmänna
beredningsutskottet menade vid
analys av tolkningarna i utlåtandet. Menar
fru Eriksson att den utredning som
nu pågår och det material som anhopats
i Gautojaureprocessen inte i angiven
ordning skall gå till Kungl. Maj:t och
prövas och sammanvägas med övriga
argument? Orden »för närvarande» tolkar
jag så att vi utgår från det material
vi känner till för dagen men att vi inte
på grundval av detta material — i synnerhet
med tanke på de pågående utredningarna
— kan föreslå ett definitivt
beslut i utbyggnadsfrågan.

Herr SKOGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
börjar backa och komma i vanlig
balans. Hon avslutade sitt inlägg med
att säga att det tydligen inte var så
illa med vårt resonemang som det lät.
Det skall sägas så här: Vårt resonemang
lät inte så illa som det gjorde i fru
Erikssons försök att referera det.

Fru Eriksson retirerar nu från talet
om mina s. k. överord och förklarar att
jag har låtit förstå att en utbyggnad av
Vindelälven skulle vara räddningen för

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

Västerbottens inlands framtid. När har
jag påstått det? Jag har sagt att vi får
sysselsättning under 10—15 år för 400
—500 man. Sedan kommer flertalet av
dem att flyttas åt annat håll, om inte
fru Eriksson lyckas få andra kammaren
att följa henne, ty då blir det inga
vattenkraftsutbyggnader alls i fortsättningen.
Då måste vi ge oss på atomkraftverk
och värmekraftverk och får
diskutera vattenföroreningar i stället;
de är ju också aktuella.

Jag sade vidare att vi sedan skulle få
100 man i en industri, som jag hoppas
få förlagd till Vindeln, plus ett tjugofemtal
man. Ungefär 25 procent kan bli
kvar av den totala arbetsstyrkan. Hur
kan fru Eriksson i detta uttalande lägga
in att jag hävdade att Västerbottens
framtid var räddad genom en utbyggnad?
Men vi får rådrum. Det är vi allesammans
överens om att vi behöver,
från toppen med herr Wedén i folkpartiet
i spetsen och ända ned till fotfolket
med sådana som jag och andra.

Men trots repliken kom fru Eriksson
inte in på det som är det centrala, nämligen
metodiken i hanteringen av frågan.
Varför inte ägna litet intresse även
åt den, fru Eriksson? Varför bara nöta
på andra saker, som fru Eriksson är
tvungen att backa ifrån och retirera
från, under replik på replik?

Fundera i stället, fru Eriksson, på
om det i varje fall inte kan vara motiverat
att vi resonerar ett tag innan vi
skall gå till votering! Skulle vi inte kunna
ha ett tankeutbyte på den basen?
Jag tror faktiskt att både fru Eriksson
och jag skulle ha nytta av det, och kanske
t. o. m. kammaren skulle finna det.
Om detta har fru Eriksson emellertid
ännu inte yttrat sig. Är det månne för
besvärligt?

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag blir inte klok på
vad herr Skoglund rör ihop nu.

Jag sade, att ärendet har behandlats

Vindelälvens utbyggnad

på ett alldeles riktigt sätt — det har vi
t. o. m. skriftligt bevis på. Det har gått
till så som det skall. Ärendet har kommit
in och hänskjutits till utskottet.
Ärendet har redan befunnits riktigt att
behandla i utskottet. Vi har sedan hört
oss för, huruvida utskottsutlåtandet var
juste. Ja, det var riktigt det också. Där
finns inte någon anmärkning. Inte heller
är det unikt — jag har redogjort för
det — att pröva sådana frågor i riksdagen.

Jag vet inte på vilket sätt, man skall
kunna tillfredsställa herr Skoglund. Han
argumenterar hela tiden för en utbyggnad
av älven, men sedan törs han inte
stå för sin uppfattning. Han påstår, att
han vill överlåta åt regeringen att avgöra
ärendet. Ja, det har ju regeringen
alla möjligheter att göra! Regeringen
kan då kanske ha nytta av ett råd från
riksdagen — av att få veta hur man
där ser på problemet. Regeringen har
alla möjligheter kvar. Själva domstolsbehandlingen
är inget hinder. Det framgår
av det PM från konstitutionsutskottets
sekreterare, som jag åberopat.
Det finns inget formellt hinder för oss
att befatta oss med frågan på grund av
att en del av regleringen i komplexet,
regleringen av Gauto, är underställd vattendomstolen,
som har att pröva tillåtligheten
av utbyggnad.

Sedan upprepar herr Skoglund, att
vi skulle ha sagt att vi har otillräckligt
material. Det har vi inte sagt. Yi har
sagt, att med det material, som nu föreligger
har vi kommit till vår ståndpunkt.
Har herr Skoglund något annat material
att visa fram? Jag kan mycket
väl tänka mig, att den situation som
1962 gjorde det angeläget för oss att
bygga ut Vindelälven — nämligen brist
på kraft — av någon anledning skulle
kunna bli relevant igen. Om det t. ex.
skulle visa sig vara osäkert med byggande
av atomkraftverk, då skulle vi
vara i en sådan situation. Men något
material, som ger stöd för en sådan
uppfattning, föreligger inte i dag.

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vindelälvens utbyggnad

Att investeringarna är väldigt stora,
har man inte sagt någonting om. Det
är emellertid investeringarnas storlek
som jag vägt mot de arbetstillfällen,
som skulle skapas. Man kan inte bortse
från detta. Herr Skoglund har inte sagt
någonting härom, men han har snuddat
vid frågan om skatteinkomsterna.
Möjligen var det någon annan talare
som gjorde det. Då vill jag påvisa att
skatteinkomsterna i dessa kommuner
från Vattenfall bara medför, att kommunerna
får minskade skatteutjämningsmedel.
Jokkmokk är ett undantag som
har lyckats få så stor skattekraft genom
Vattenfall att man inte behöver utjämningsmedel.
Jag får komma tillbaka till
den frågan, om det finns något intresse
för den.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! På en punkt vill jag ha
ett klarläggande. Fru utskottsordföranden
nämnde att alla de tre talare som
replikerat henne tog tillbaka vad de
hade sagt. Jag har faktiskt inte tagit
tillbaka någonting. Jag vill fråga om
det hon nu säger angående AMS-chefen
gällde mitt uttalande eller herr Skoglunds.
Jag borde väl i alla fall få klarhet
av fru utskottsordföranden, ty det
vore en mycket allvarlig beskyllning om
jag skulle ha menat t. ex. att arbetsmarknadsstyrelsens
chef vill bygga ut
Vindelälven för att skaffa sysselsättningsmöjligheter.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Som eu av motionärerna
i ärendet känner jag faktiskt vissa
samvetskval för att jag har medverkat
till att ge allmänna beredningsutskottet,
inte minst dess ordförande och sekretariat,
så mycket arbete och bekymmer.
Men jag tröstar mig med att utskottets
ledamöter borde vara tacksamma
mot oss motionärer, eftersom det
ändå var vi som gav utskottet anledning
att företa en resa i trakter som

kan erbjuda den kanske mest storslagna
natur vi har i vårt land.

Jag skall försöka fatta mig så kort
som möjligt, ty argumenten för och
mot en exploatering av Vindelälven för
att ur denna utvinna vattenkraft torde
vid det här laget vara uttömda. Det är
väl få av de frågor riksdagen haft att
handlägga som utan att vara politiskt
kontroversiella ändå tilldragit sig så
stor uppmärksamhet.

Jag skall emellertid koncentrera mitt
inlägg till att beröra ärendets behandling
här i riksdagen. Givetvis har såväl
motionärer som andra med spänning
följt allmänna beredningsutskottets
handläggning av motionerna. Utskottsbehandlingen
har varit unik så till vida
som såväl radio och TV som press i
slutskedet av behandlingen kunde meddela
att utskottet har företagit en votering,
varvid det med 15 röster mot 8
hade beslutat att uttala sig för ett bevarande
av Vindelälven, d. v. s. någon utbyggnad
skulle icke ske. Hur utskottets
kläm i det skedet såg ut känner jag inte
närmare till. Samtidigt blev bekantgjort
att de åtta ledamöterna skulle komma
att skriva en motiverad (reservation mot
beslutet.

Så gick det ytterligare några dagar.
Därefter spred sig ett rykte om att utskottet
blivit enigt och att till utskottsutlåtande!
endast skulle fogas en blank reservation
från sex ledamöter. Som motionär
uppfattade jag detta på så sätt att
det måste innebära att utskottet funnit
en skrivning, som skulle göra det möjligt
att ytterligare pröva frågan i hela
dess vidd.

Jag kunde inte gärna tänka mig annat
än att eftersom utskottet blivit enigt
i sak måste detta innebära att de ledamöter
som tidigare förklarat sig ha den
bestämda meningen att de skulle reservera
sig och därvid ange motiv för sin
reservation inte gärna frånträtt sin
ståndpunkt, om icke utskottsutlåtandet
fått en annan utformning än vad det ursprungligen
hade. När omsider utskotts -

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

utlåtandet kom på riksdagens bord, fann
man också en passus vilken tidigare är
citerad men som även jag vill läsa in till
protokollet: »Utskottet finner med hänsyn
till vad sålunda förekommit att
många för en bedömning av lämpligheten
av Vindelälvens utbyggnad väsentliga
faktorer förändrats under loppet av
de senaste åren och kan komma att ytterligare
förändras inom den närmaste
framtiden. Utskottet anser sålunda att
med hänsyn till det material som för
närvarande föreligger, någon utbyggnad
av Vindelälven ej bör komma till stånd.»
Med den formuleringen föreslog utskottet
att riksdagen måtte anse motionerna
besvarade.

Utskottsutlåtandet blev sedan föremål
för en synnerligen intensiv debatt.
Vad hade utskottet egentligen menat?
Min tolkning av utskottsutlåtandet var
givetvis den att eftersom reservanterna,
som hade haft en så bestämd mening,
hade frånträtt denna och i stället
anslutit sig till majoriteten måste det
innebära att man ansåg att någon utbyggnad
för närvarande inte borde
komma till stånd men att man därmed
inte hade sagt att en utbyggnad inte
skulle kunna göras därest en sådan skulle
anses nödvändig efter ytterligare allsidig
prövning av ärendet.

Jag vill, herr talman, citera vad utskottet
framhållit i utlåtandet — det är
för övrigt allt vad man har sagt om den
motion som jag har väckt tillsammans
med några me dmotionärer. Utskottet
skriver: »Den förnyade prövningen av
Vindelälvens utbyggnad som begäres i
motionerna I: 667 och II: 833 kommer på
grund av vattenfallsverkets utfästelse att
ej påbörja någon utbyggnad i Vindelälven
förrän tillstånd till reglering i
Gautojaure föreligger, enligt Kungl.
Maj ds tidigare beslut att i viss mån ske
av Kungl. Maj:t efter vattendomstolens
behandling av målet om Gautojauresreglering,
som dock utgör endast en del av
utbyggnaden av hela Vindelälven.» I den
debatt som fördes på ömse håll sedan

Vindelälvens utbyggnad

allmänna beredningsutskottets utlåtande
blivit offentligt framhölls till min stora
förvåning, att om riksdagen biföll utskottets
hemställan skulle detta innebära
att Vindelälven, oavsett vad den
fortsatta utredningen skulle ge vid handen,
aldrig någonsin skulle kunna utbyggas.
Någon gick till och med så långt
att han sade att utlåtandet måste tolkas
så, att de som är närmast ansvariga för
kraftfrågorna i landet över huvud taget
aldrig skulle kunna ägna sig åt en projektering
av älvar i vårt land. I det läget
måste jag erkänna att jag verkligen
började bli fundersam.

Vad inträffade i första kammaren för
precis en vecka sedan? Jo, gentemot
det enhälliga utskottsutlåtandet ställdes
ett yrkande att man med strykande av
utskottets hela motivering skulle föreslå
riksdagen att lämna motionerna utan
åtgärd. Vad som alltså skulle finnas
kvar i ärendet skulle vara den recit
som finns intagen i allmänna beredningsutskottets
utlåtande. Utan någon
som helst motivering skulle riksdagen
alltså avslå motionerna. Jag vill framhålla,
herr talman, att jag hoppas att vi
i riksdagsarbetet inte alltför ofta skall
behöva ställas inför något dylikt. När
vi i riksdagen inte har enhälliga utlåtanden
eller betänkanden har ledamöterna
ändå att ta ställning till ett förslag
som dikterats av majoriteten med
majoritetens motivering, och gentemot
detta ställs minoritetens förslag och
dess motivering för detta.

Enligt det yrkande som ställdes i första
kammaren när ärendet där behandlades
och som nu här ställts i andra kammaren
stryker man med ett penndrag
motiveringen och därmed också det som
vi framhållit i motionerna, nämligen att
man i de berörda områdena verkligen
bör se till att man dit kan lokalisera
lämpliga företag för att därmed ge bygderna
ordentlig stimulans. Det har framhållits
i vår motion, och det har även
utskottet gjort, men det försvinner som
sagt utan vidare om vi följer det yrkan -

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vindelälvens utbyggnad

de som nu gjorts. Det är min bestämda
mening — och det gäller inte bara inland
i Västerbotten och Norrbotten utan
det gäller över huvud taget glesbygd i
vårt land, där man ställs inför oerhörda
problem — att vi inte löser dessa
problem genom statsbidrag av olika
slag, utan vad människorna nu vill veta
är: Vad kommer samhället att göra? Vad
kommer det att bli av den länsplanering
som presenterats ute i kommunblocken?
När kan vi räkna med att man har bestämt
sig för vilka orter eller platser
som skall finnas kvar och vilka som blir
dömda till att successivt avfolkas?

När bankoutskottet för ganska precis
tre år sedan framlade sitt utlåtande över
propositionen angående riktlinjer för
en aktiv lokaliseringspolitik var redan
då glesbygdsproblemet ett aktuellt ämne,
och det pockar sannerligen fortfarande
på sin lösning. Även om staten
förser de kommuner som det här gäller
med viss trygghet i fråga om skatteunderlag,
är detta inte tillräckligt. Vad
människorna vill ha är inte understöd
i olika former, arbetslöshetsunderstöd
och annat, utan det är arbete. Det är en
väsentlig skillnad på vad kommunen
har i skatteunderlag och vilka möjligheter
den enskilde individen har till
sin försörjning.

Herr talman! Jag nödgas gå ytterligare
ett steg i min argumentation, nämligen
till en granskning av de båda motioner
som föranlett hela debatten kring
Vindelälven.

I motionerna 1:665 och 11:845, som
har väckts av herr Isacson respektive
herr Nilsson i Agnäs, hemställes att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t meddela sin uppfattning
att utbyggnaden av Vindelälven icke
mer är aktuell.

I det motionspar som har undertecknats
av mig m. fl. i denna kammare och
av herr Eric Carlsson m. fl. i första
kammaren har hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förnyad prövning (genom Kungl.

Maj :t med riksdagen) av frågan om Vindelälvens
projektering och eventuella
utbyggnad.

Jag vill som min bestämda mening
framhålla att allmänna beredningsutskottet
vid sin handläggning av ärendet
har sett dessa båda motionspar som
en odelbar enhet. Så är ju ändå inte
fallet. När det gäller det förstnämnda
motionsparet har det uttryckligen utsagts
att riksdagen skulle skriva till
Kungl. Maj :t och meddela sin uppfattning
att utbyggnaden av Vindelälven
inte längre är aktuell, medan i de motioner
som jag har medverkat till vi har
ansett att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förnyad prövning,
och den skulle ske genom Kungl.
Maj :t med riksdagen.

Jag känner givetvis inte närmare till
utskottets handläggning av ärendet, men
jag är förvånad över att man inte på
något sätt har kunnat ena sig om den av
mig m. fl. väckta motionen. Med de olika
uppfattningar som förelåg i utskottet
hade det väl ändå, tycker jag, kunnat
ligga nära till hands att utskottet
föreslagit att riksdagen hos Kungl.
Maj :t skulle begära den prövningen. Jag
skulle vilja gå så långt att jag vill säga
att i den prövningen skulle sysselsättningsfrågorna,
eftersom debatten kring
Vindelälven i så hög grad har kretsat
kring just dessa frågor, ha blivit allsidigt
belysta, och vi hade kunnat få ett
annat material. Hur skall man kunna
lösa sysselsättningsfrågorna för berörda
områden på annat sätt än genom utbyggnad
av Vindelälven?

Vattenfallsverkets generaldirektör har
för endast ett par dagar sedan förklarat
att det icke är nödvändigt med en utbyggnad
av Vindelälven för att trygga
vår framtida kraftförsörjning. Han har
sagt, att detta är en regional sysselsättningsfråga.
Det är ett rejält och ordentligt
besked. Jag skulle vilja tillägga, att
^byggnad av kraftverk i våra älvar är
litet av konstgjord andning eller — om
man så vill — en medicinering som hjäl -

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

per patienten så länge medicineringen
pågår men som kanske gör tillståndet
än värre när den upphör.

Hem talman! Jag skulle faktiskt kunna
tänka mig att yrka bifall till min
motion. Men eftersom ärendet redan är
tillräckligt förvirrat skall jag avstå därifrån.
Jag kommer emellertid också att
avstå från att delta i votering och rösträkning.
Jag kan inte inse att det under
överläggningen ställda yrkandet, att
motionerna inte skall föranleda någon
åtgärd kan vara det rätta, eftersom vi i
motionen föreslagit, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära en
förnyad prövning. Med hänsyn till den
tolkning av utskottsutlåtandet som efter
hand framkommit, nämligen att ett
bifall till utskottets hemställan skulle
innebära att Vindelälven aldrig någonsin
kan komma att exploateras och att
Vattenfall måste — något som jag dock
tror är litet överdrivet — skrinlägga alla
sina projekt även beträffande andra älvar,
kan jag inte heller biträda utskottets
hemställan. Detta, herr talman, leder
till att jag kommer att nedlägga min
röst.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr tahnan! Herr Ekströms i Iggesund
inlägg föranleder mig att resonera
något om det beslut vi fattade i utskottet.
De som var med vid behandlingen
vet, vad vi fattade för beslut; om någon
säger sig inte veta det i dag, är det av
skäl som de själva får redovisa. Det var
ingenting mystiskt alls; voteringen gällde
just denna mening i den avfattning,
den nu har: »Utskottet anser sålunda
att med hänsyn till det material, som
för närvarande föreligger, någon utbyggnad
av Vindelälven ej bör komma
till stånd.» Därmed har vi naturligtvis
inte berövat andra riksdagar möjligheten
att besluta i detta ärende. Vi har
inte heller uttalat att det är förbjudet
för Kungl. Maj :t att föreslå en utbygg -

Vindelälvens utbyggnad

nåd. Vi har bara tillkännagivit vår mening,
att vi på grundval av det material,
som nu finns — bland de tyngst
vägande argumenten är redovisningen
av kraftsituationen — inte anser att det
är tillrådligt att bygga ut Vindelälven.
Skrämskotten att detta skulle betyda,
att Vattenfall i framtiden inte vågar
företa några kraftverksutbyggnader i
älvar, att vi förbjuder Kungl. Maj:t att
handla och att vi förbjuder framtida
riksdagar att ta ställning i frågan kan
väl inte gå in hos någon i denna kammare.

Sedan herr Ekströms motion hade
väckts — i den föreslås att Kungl. Maj :t
skall göra en förnyad prövning — har
Kungl. Maj :t, då Gauto-ärendet hänvisades
till vattendomstolen, uttalat, att
Kungl. Maj :t förbehåller sig rätten att
fälla avgörandet, vilket vattendomstolens
utlåtande än blir. önskemålet om
en prövning av Kungl. Maj:t är alltså
redan uppfyllt. Det som står inom parentes
— »(genom Kungl. Maj:t med
riksdagen).» -— har vi inte tagit upp.
Vi vet ingen annan form för en sådan
prövning tillsammans med riksdagen än
den som sker, då Kungl. Maj :t framlägger
en proposition i ämnet. Det bör alltså
inte vara svårt för någon att förstå,
att vi har fattat vårt beslut på grundval
av det material, som i dag föreligger,
att vi inte kan binda kommande generationer,
att prövningen av Kungl. Maj d
ändå kommer att ske och att Kungl.
Maj :t i den prövningen har helt fria
händer att fatta sitt beslut. Men en av
riksdagen uttalad mening bör väl inte
vara någonting som stör Kungl. Maj :t i
hans handlande.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är väl ingen som
vill förneka att en fritt rinnande älv ger
betydande skönhetsvärden. Men det
kan heller inte förnekas att ett omtänksamt
utbyggande av en älv kan skapa
nya värden som visst inte är betydelse -

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vindelälvens utbyggnad

lösa. Att bilden eller vyn som man kan
ha framför sig förändras med vattenkraftsutbyggandet
skall inte förnekas.
Men den kombination man skapar kan
lika ofta ge nya skönhetsvärden som
visst inte kan anses mera betydelselösa
än de som tidigare har funnits. Många
gånger kan man kanske finna en kombination
av natur och teknik vara kronan
på verket i det man får framför
ögonen.

Men, herr talman, denna fråga, som i
så hög grad har blivit en utseendefråga
och en naturvårdsfråga, har också andra
aspekter. Den har otvivelaktigt även
tekniska aspekter, som jag tycker alltför
litet har heaktats i den hittills förda
debatten. Vi är just nu inne i en
period, där natur och miljö värderas
synnerligen högt. Samtliga våra massmedia
— TV, radio och press — försöker
nästan dagligen överträffa varandra
i sin omsorg om dessa begrepp på ett
sätt som aldrig tidigare. Ingen kan
egentligen ha något att invända däremot,
men en liten stunds eftertanke för
att skapa balans kan faktiskt vara fullt
befogad. Den är befogad, därför att om
styrkan i naturbevarandets röster varit
lika stark i vårt land vid seklets början
som den är nu, skulle vårt land, inte
minst landets norra delar, varit betydligt
fattigare än vad det är i dag.

Den ekonomiska expansionen i samband
med den industriella utvecklingen
har betytt oerhört mycket för oss,
och vi har härvidlag oändligt mycket
att tacka vattenkraftsutbyggarna för, ett
tack som ytterst sällan uttalas. Tvärtom
möts dessa personer ofta mera med
förakt än med uppskattning. Naturligtvis
skall vi inte enbart vara materialister.
Det har för länge sedan sagts, att
människan icke allenast lever av bröd,
och det finns inte på något sätt anledning
att invända mot detta uttalande.
Man kan emellertid också säga att människan
inte heller enbart lever av naturupplevelser,
och med lika stort fog
kan man säga att om inte människorna

lärt sig att utnyttja naturens gåvor hade
vi kanske inte levat så länge eller så
gott som vi nu gör.

Vattenfalls beräkningar beträffande
exempelvis Vindelälvens utbyggnad gäller
inte precis vilka småsaker som helst.
Det beräknas att man på en avsevärd
älvsträcka kan bygga ett antal kraftstationer
med en sammanlagd produktion
av 2—3 miljarder kilowattimmar. Denna
siffra säger kanske inte lekmannen så
mycket, och jag skall därför försöka förvandla
den till mera gripbara mått. Jag
kommer då fram till att Vindelälvens
årsproduktion skulle räcka till att försörja
ungefär tio städer av Hälsingborgs
storlek eller motsvara Stockholms elverks
hela nuvarande årsproduktion.
Det är således ingen liten del. Det är
ungefär 6 procent av hela den produktion
vi för närvarande har i landet som
det rör sig om.

Om jag räknar om dessa värden i kontanter
och gör det i konsumtionsledet,
så betyder det att Vindelälven fullt utbyggd
utan inskränkningar skulle ge
ett utfall av 270 miljoner kronor per år.
Efter den begränsning som överenskommelsen
med naturvårdsarbetet innebär
skulle det röra sig om 180 miljoner per
år i konsumtionsvärde. Jag använder
uttrycket konsumtionsvärde därför att
kostnaden för produktionen ännu så
länge är svår att ange i säkra belopp.
Men jag är ändå medveten om att dessa
värden inte är av den omfattningen att
man utan vidare kan kasta bort dem.

Det är visserligen riktigt att vi kan
lösa energiproblemen på andra vägar,
men vattenkraften har i många avseenden
betydelsefulla fördelar, som andra
nu kända produktionsformer saknar.
Ingen annan form för produktion av elkraft
kan i fråga om renhet konkurrera
med vattenkraftverken. Varken ångkraftverken
eller atomkraftverken är helt befriade
från föroreningsrisker. Ingen annan
industri — av vad slag det vara må
— med samma produktionsvärde som
vattenkraften ger, är så ren för sin om -

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

givning som just vattenkraften. Det finns
icke något slag av förorening kring ett
vattenkraftverk. Och när vi talar om
vår miljö och vår natur, skall vi komma
ihåg att även där speciellt föroreningsriskerna
är betydelsefulla. Därvidlag
är vattenkraften den mest oskyldiga
industri som vi över huvud taget kan
uppleta. Älvens vatten som driver turbinen,
förändras icke i något avseende;
det rinner lika rent eller lika smutsigt
ifrån turbinen som det kom dit. Det
finns inget svavel och ingen föroreningsrisk
av annat slag, ingen strålningsrisk,
ingen uppvärmning av kylvatten, ingenting
sådant förekommer vid ett vattenkraftverk.

En annan aspekt, som jag också vill
framhålla som en vattenkraftens fördel,
är driftsäkerheten. Det finns inget annat
nu känt medel som har det mått av
driftsäkerhet som vattenkraften har. Det
är heller inte betydelselöst ur ekonomisk
synpunkt. Driftsäkerheten i atomeller
konventionella ångkraftverk kan
inte tillnärmelsevis konkurrera med vattenkraften,
och detta därför att i båda
dessa produktionsformer, såväl atomsom
ångkraftverk, måste energin omvandlas
i flera steg, från värme till
ånga som i sin tur driver en ångturbin,
och eu ångturbin är ett betydligt ömtåligare
medium än en vattenturbin. En
jämförelse mellan dessa olika slag blir
alltid till vattnets fördel.

Vid de konventionella ångkraftverk
som eldas med olja eller kol pressas
värmen upp till mellan 500 och 550 grader
för att få höga tryck på ångan.
Trycket skall här motsvara fallhöjden,
kan man säga, i ett vattenkraftverk. Denna
värme ställer oerhörda krav på den
ångt kniska delen, och dessa krav kan
medföra och medför betydande driftproblem
där denna driftform förekommer.
Därtill kommer att såväl kol som
olja är importerade varor som otvivelaktigt
också medför handelspolitiska
problem för vårt land, vilka visst inte
kan sägas vara alldeles betydelselösa.

Vindelälvens utbyggnad

Man försöker nu göra gällande att allt
detta kan lösas utan svårigheter genom
att bygga atomkraftverk som ger energi
till samma pris som ett ångkraftverk,
vilket i sin tur kan framställa energin
till samma kostnad som de vattenkraftverk
som byggs i dag. Det är sant —
i nuvarande ränteläge är det en realitet
— men det beror också något på
avskrivningstiden och även på antalet
drifttimmar. De sakerna skall också
med i bilden. Och vid en sådan jämförelse
ger vattenkraften många plus,
som inte kan belysas med siffror men
som vi erfarenhetsmässigt vet om. Jag
kan bara nämna att man för atomkraftverk
räknar med en avskrivningstid på
28 år. Vem kan i dag säga om ett atomkraftverk
är i funktion i 28 år? För
vattenkraftverket däremot räknar man
med en avskrivningstid på 40 år, och
vi har sådana kraftverk som varit i
funktion i 60 år och som alltjämt går
driftsäkert. Men vi har ännu inte sett
de> reaktor som gått i 28 år — och jag
är inte säker på att vi får se den heller.

Det är riktigt att man rent kapitalmässigt
i dag kan bygga ett ångkraftverk
eller ett atomkraftverk billigare än ett
vattenkraftverk, men man måste också
se på driften under den tid aggregaten
skall vara i funktion. Vad oljedriften
angår skall vi då veta att det tillkommer
betydande kostnader under drifttiden,
och inte heller uranet och vad
därmed sammanhänger får man till
skänks. Det brukar ibland sägas att vi
har tillräckligt stora urantillgångar inom
landet, och därför blir det aldrig
fråga om någon import eller om några
handelsbalansproblem. Det är alldeles
riktigt — till och med så långt att världens
största urantillgångar finns i vårt
land. De representerar utan tvivel ett
mycket stort värde. Men samtidigt skall
det sägas att vår uran är mycket lågvärdig.
Man måste därför bryta många
kilogram berg för att utvinna ett gram
uran. Detta är också orsaken till att vi
så ofta sysslar med frågan huruvida vi

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Vindelälvens utbyggnad

skall fortsätta driften vid Ranstadsverket,
en sak som vi ju flera gånger och
mycket intensivt har debatterat här i
riksdagen. Denna anläggning är obestridligen
en tillgång, men för närvarande
får vi räkna med att kostnaderna för
brytningen vid Ranstad blir betydligt
högre än det pris för vilket man i dag
kan köpa anrikat uran efter det s. k.
världsmarknadspriset.

Det finns dock en annan aspekt på
detta. Jag anser att det vore en given
fördel för vårt land om vi ännu ett
tag kunde vänta med att utbygga våra
atomkraftsresurser. På detta område
försiggår nämligen forskningsarbete och
undersökningar av betydande mått. Man
experimenterar, prövar och undersöker
över hela vår värld hur man bäst skall
kunna tillverka en atomreaktor som ger
det högsta utbytet. Detta område är visst
inte färdigutvecklat sådant det är i dag.

Jag vill påminna om att när vi i den
svenska riksdagen började diskutera
atomprogrammet gick vi in för tungvattenreaktorn.
I dag är det ingen som
vill höra talas om tungvattenreaktorer
av denna storlek. Nu säger man att det
är lättvattenreaktorn som är den ekonomiskt
mest bärkraftiga. Men det finns
andra aspekter på detta. När man kommer
upp till de verkligt stora atomkraftverken
är man fullt införstådd med
att tungvattenreaktorer över en viss
storlek åter kan komma till heders.
Samtidigt är vi inne på en utveckling
av den s. k. Breeder-reaktorn och i detta
sammanhang kommer också de reaktorer
vi tidigare har att betyda åtskilligt.
En lättvattenreaktors produktion av nytt
klyvbart material för Breedern är betydligt
mindre än den omvandling som
sker i en tungvattenreaktor. Förmodligen
får vi i framtiden mycket noga planera
vilket slag av reaktorer vi skall ha
i olika steg för att få det bästa kraftutbytet.
Därför kan jag inte finna annat
än att det otvivelaktigt med den forskning
som för närvarande pågår skulle
vara till nytta för landet om vi slapp

forcera energiutbyggandet med atomkraft
ännu någon tid.

När man säger att det är så lätt att
överföra till atomkraft vad som skulle
skapas i Vindelälven, vill jag påminna
om att trots allt resonemang om atomkraftens
storleksordning finns det ännu
ingenstans i världen ett atomkraftverk
som räcker för att producera vad som
kan produceras genom en utbyggnad av
Vindelälven. Det största kraftverk vi
har i Europa är på 240 megawatt och
ligger i närheten av Miinchen. Jag besökte
det kraftverket i våras då det hade
tagits i drift. Däremot är det riktigt att
betydligt större kraftverk är projekterade
och t. o. m. under byggnad i England,
i Frankrike och i Tyskland. Men
vi har i dag inget i drift som är av den
storleksordningen att det kan överträffa
den effekt som kan skapas exempelvis
i Vindelälven.

Det finns en annan aspekt som jag
inte heller vill undanhålla kammaren,
och det är att det i dag föreligger stor
risk för att vi placerar våra atomkraftverk
felaktigt, just därför att vi är så
otroligt rädda för atomkraftverken. Genom
vår kännedom om atombombernas
funktioner har denna fasa skapats för
atomkraftverk som gör att vi i dag inte
är beredda att placera atomkraftverken
där de i verkligheten borde ligga. Om vi
handlade riktigt i det avseendet skulle
atomkraftverken ligga i omedelbar anslutning
till våra stora städer, så att den
värmeproduktion som där ägde rum i
samband med ång,framställningen skulle
kunna användas för uppvärmning av
våra bostäder på samma sätt som nu
sker genom våra konventionella kraftvärmeverk
vilka är oljeeldade. Det måste
gå ännu en viss tid innan man kan
lyckas övertyga allmänheten om att den
strålningsrisk som man är så förfärligt
rädd för inte är så farlig. Det är fullt
bevisat, att denna strålningsrisk kan
dämpas och fås att praktiskt taget helt
försvinna.

När vi besökte det nya kärnkraftver -

Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Nr 49

ket i Tyskland kom det fram, att man
där hade gjort mycket noggranna mätningar
i naturen, innan man byggde
kraftverket, och sedan åter gjort mätningar,
när kraftverket varit i drift i
två månader. Det var placerat i närheten
av ett biflöde till Donau på ett ställe
som hette Gundremmingen. Man hade
mätt den strålning som alltid förekommer
i naturen och fann att skillnaden
mellan denna strålning och strålningen
efter två månaders drift var mindre än
den skillnad i strålningsrisk, som är
geografiskt bunden och som en människa
råkar ut för, om hon flyttar från
Hamburg till Köln. Strålningsskillnaden
mellan Hamburg och Köln var alltså
större än strålningsskillnaden före och
efter kraftverkets idrifttagande.

Detta är uppgifter som gör att vi
måste tygla vår rädsla för dessa atomkraftverk.
När det är gjort, bör vi ha
möjlighet att bygga dem på det ställe
där vi rätt kan utnyttja deras kraft.

Jag skall också något uppehålla mig
vid det energibehov det bär rör sig om.
Fru Eriksson sade, att CDL-rapporten
från år 1962 hade givit en bild av ett
våldsamt anspråk på ny kraft. Det är
inte riktigt rätt. År 1962 sade CDL-rapporten
att man räknade med en mindre
grad av utbyggnadstakt framöver än
vad man hade haft tidigare. År 1964
kom man fram till att dessa beräkningar
inte var riktiga. Man fick fortfarande
räkna med en minst lika hög utbyggnadstakt
som tidigare, och i dag räknar
man faktiskt med en utbyggnadstakt på
7,2 procent av vår produktion årligen.
Detta betyder, ärade kammarledamöter,
att vi även i fortsättningen måste fördubbla
vår kapacitet av elenergi vart
tionde år. Om vi räknar med att vi 1965
hade en produktion av ungefär 45 miljarder
kWh/år, så måste vi 1975 ha 90
miljarder kWh/år och 1985 180 miljarder
kWh/år till förfogande, om vi skall
slippa begränsningar.

Övriga frågor har här belysts så ingående
att jag inte skall beröra dem yt -

Vindelälvens utbyggnad

terligare. Jag vill ändå säga att jag har
mycket svårt att tro, att det investeringsmått
som det är tal om för Norrland
skulle vara så betydelselöst som man
vill göra gällande.

Jag vill slutligen säga till fru Eriksson
i Stockholm att det, efter det att jag
hade skrivit mitt anförande som var
avsett att hållas i förra veckan, i måndags
kom en ny CDL-rapport. Där har
— det vågar jag säga — den förnämsta
expertis vårt land bar när det gäller
energiförsörjning gjort mycket bestämda
uttalanden. Det skulle faktiskt ha
varit värt att läsa upp åtskilliga kapitel
i denna bok, men jag skall avstå från
det. Så mycket är dock säkert, att man
numera måste räkna med en energiförsörjning
som fördubblas vart tionde år.
I rapporten räknas det också med att vi
blir nödsakade att utbygga vattenkraften
ytterligare till 1975. Det finns siffror
att belysa detta med, men jag skall
inte gå in på dem.

Jag vill slutligen anlägga ytterligare
en aspekt på detta ärende, som också är
värd att beaktas innan man tar ställning
i frågan. Hur gör man för närvarande
i de länder, som i huvudsak har värmekraft
till sitt förfogande, för att
skapa det tillskott av elektrisk energi
som behövs när vattenfallen är för få
och bär för låg fallhöjd? Jo, ärade kammarledamöter,
man bygger där i dag
pumpkraftverk, i vilka man med hjälp
av det produktionsöverskott, som uppstår
nattetid vid ångkraftverken, pumpar
upp vattnet till konstgjorda sjöar
på 70—90 meters höjd för att sedan
kunna släppa ned det, genom ståltuber
med två meters diameter, till turbinerna
som är placerade vid ett vattendrag.
Vattnet släpps på vid lämplig tidpunkt
på dagen till turbinerna, och man får
därmed den tillsatskraft man behöver.

Jag är för min del övertygad om att
vi, om vi handlar klokt, har anledning
att ta vara på ytterligare en hel del av
den tillgängliga vattenkraften för att få
möjligheter till verkligt rationell drift i

86 Nr 49 Onsdagen den 6 december 1967 fm.

Interpellation ang. utländsk studerandes utbildnings- och studiefinansieringsproblem -

den kombinerade produktion, vilken vi
för framtiden får räkna med och i vilken
vattenkraften kommer att bli den
lilla delen medan kärnkraften kommer
att spela den betydelsefullaste rollen. Va
bär ingen anledning att nonchalera de
resurser som ännu är outnyttjade på
vattenkraftens område. Med det sagda
ber jag få ansluta mig till herr Skoglunds
yrkande.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtande samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 7

Interpellation ang. utländsk studerandes
utbildnings- och studiefinansieringsproblem Ordet

lämnades på begäran till

Herr BLIDFORS (s), som yttrade:

Herr talman! Under den senaste tiden
har i pressen förekommit en råd
uppgifter om de problem som möter utländska
studerande i Sverige. Det har
bl. a. lämnats exempel på att sådana studerande
ställts utanför det studiesociala
stöd som tillkommer svenska studerande.
Vidare har man påtalat de svaga
studieresultat som många utländska studerande
presterat.

Med anledning härav får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet redovisa sin syn
på hur de utländska studerandes utbildnings-
och studiefinansieringsproblem
bör lösas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Föredrogs och hänvisades omedelbart
till lagutskott följande i anledning av
Kungl. Maj ds skrivelse nr 174, med återkallelse
i viss del av propositionen nr
141 med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom, m. in., samt av propositionen
nr 171 med förslag till lag om
hyresnämnder, avgivna motioner, nämligen nr

1143, av herrar Wedén och Hedlund,
samt

nr 1144, av herr Hedin.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den G december 1967 em.

Nr 49

Onsdagen den 6 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

1 §

Vindelälvens utbyggnad
(forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 55,
i anledning av väckta motioner angående
Vindelälvens utbyggnad, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid ordet,
i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr NORDGREN (h), som yttrade:

Herr talman! Det torde inte vara något
ärende av dem, som allmänna beredningsutskottet
handlagt under senare
år, som väckt så stort intresse bland
allmänheten och i press, radio och TV
och som så ingående diskuterats och
studerats i utskottet som just denna fråga
om Vindelälvens utbyggnad eller bevarande
som en orörd älv.

Jag liksom flertalet av utskottets ledamöter
hade tillfälle att delta i den
resa som utskottets ordförande, fru
Eriksson i Stockholm, så utförligt beskrev
tidigare under eftermiddagen.
Under fyra intensiva dygn studerade vi
förhållandena på ort och ställe och lyssnade
såväl till statliga och kommunala
myndigheters representanter som till
företrädare för de olika orternas befolkning,
en befolkning som under alla förhållanden
ville ha ett klart besked, ett
ja eller ett nej till älvens utbyggnad.

Jag skall gärna erkänna att jag ibland
varit litet tveksam om värdet av riksdagsutskottens
många och ofta långa re -

sor, men denna resa var enligt min mening
ytterst värdefull och givande från
många synpunkter, inte minst med tanke
på utformningen av den lokaliseringspolitik
som bör bedrivas, men
framför allt för att skapa underlag för
ett ställningstagande i den här aktuella
frågan.

Helt utan förutfattade meningar lyssnade
jag med intresse på de sakupplysningar
som lämnades av de olika representanterna
angående Vindelälvens betydelse
för östersjöfisket, för renskötseln,
för turism och rekreation samt
sportfisket; som exempel kan nämnas
att bara Gauto och Adolfström — de
minsta av de orter vi besökte -— hade
under den gångna säsongen haft inte
mindre än 9 000 övernattningar, och
cirka 30 000 fiskekort hade försålts under
samma tid. Trots detta har vi i utskottsutlåtandet
betonat att man inte
bör överdriva turismens betydelse.

Vidare har älven betydelse för möjligheten
att behålla inte bara den sedan
decennier bofasta befolkning, som där
brukar sin jord och bedriver sitt fiske,
utan även för att skapa trivsel för de
människor som är sysselsatta i där redan
befintliga företag och industrier
och som jag hoppas genom aktiv lokaliseringspolitik
blir sysselsatta i nytillkommande
industrier, service- och turistanläggningar
samt för bevarande av
den naturskönhet som otvivelaktigt
finns längs den här älven.

Till dessa synpunkter kom ytterligare
två saker som gjorde ett mycket starkt
intryck på mig under resan.

Den första var samernas redogörelse
för flyttningen av renhjordar på ettusen
å tvåtusen djur per hjord i dessa trakter,
vilka förflyttningar skulle spolie -

Nr 19

Onsdagen den G december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

ras, och hur samebyar i händelse av
älvens utbyggnad måste överges.

Den andra saken var det öde som
drabbar de familjer som i generationer
bott där och odlat sin jord, fiskat och
jagat, t. ex. i Adolfström, och som vill
bo kvar där, men som, om utbyggnaden
kommer till stånd, mot sin vilja tvingas
att lämna sina gårdar och se dem bortspolade
eller överspolade av väldiga
vattenmassor. Det torde inte vara svårt
för oss här i kammaren att, om samma
öde skulle drabba våra hem, sätta oss
in i hur detta skulle kännas.

Herr talman! Jag är, som kammarens
ledamöter ofta erfarit, intresserad av
näringslivets utveckling. Dit hör också
produktionen av elkraft. Sedan jag hört
dessa synpunkter frågade jag mig: Vad
är det för starka argument för att bygga
ut älven? Är det argument som är
tillräckligt starka för att en representant
för näringslivet — om jag får tilllåta
mig att kalla mig för det — kan
övertygas om att det är nödvändigt för
landets kraftförsörjning? Är det ekonomiskt
fördelaktigt? Är det en god affär?
Eller vad kan det vara som gör att en
del kommunalmän anser utbyggnaden
angelägen trots den betydelse älven synes
ha, om den är kvar i orört skick?
Det enda argument som talade för en
utbyggnad var att man däri såg en
chans att under några år skapa tillfällig
sysselsättning för viss arbetskraft
vid dessa eventuella kraftbyggen. Men
vi fick också från kommunalmännen
höra hur bekymmersamt det skulle bli
för den arbetskraften, när kraftbygget
är klart, och hur få det är som erhåller
stadigvarande sysselsättning sedan själva
kraftbygget slutförts. Detta är alltså
ingen varaktig lösning på sysselsättningsproblemen
i dessa trakter.

Vad gäller kraftförsörjningen antydde
Vattenfalls representant redan under
resan att kraftbygget för närvarande
icke var absolut nödvändigt för landet,
utan att andra konkurrenskraftiga
kraftkällor med all sannolikhet skulle

stå till buds vid mitten av 1970-talet, då
denna eventuella utbyggnad skulle kunna
tänkas vara färdig.

Några dagar efter hemkomsten från
denna resa fick jag följande meddelande
tillsänt från en god vän, en starkströmsingenjör: »Sveriges

största kraftproducent efter
Statens vattenfallsverk, Sydkraft,
har beslutat avbryta utbyggnaden av
vattenkraften i Ljungan och satsar i
stället helt på olja och kärnkraft. Anledningen
härtill är vattenkraftens
minskade konkurrensförmåga i förhållande
till kärnkraften och den starka
efterfrågeökningen på värmekraft, överingenjör
Yngve Larsson i Sydkraft medger
att utvecklingen gått snabbare än
man räknat med för bara några år sedan.
Enligt de ursprungliga planerna
skulle Ljunganprojektet, omfattande sex
stationer på sammanlagt 700 miljoner
kWh per år, vara färdigutbyggt i början
av 1970-talet. Nu avbryts de i och
med att den tredje stationen blir klar
till våren 1968. I stället forcerar man
utbyggnaden av det oljeeldade värmekraftverket
i Karlshamn.»

Detta bekräftades också senare bl. a.
i Sveriges Radio, och så sent som i fredags
bekräftade generaldirektör Grafström
att det inte är nödvändigt ur
kraftförsörjningssynpunkt att bygga ut
Vindelälven. Planeringsdirektör Norrby
sade vid samma tillfälle att i framtiden
— utvecklingen går mycket snabbt på
detta område —• kommer vi att till två
tredjedelar använda elkraft, producerad
i atomkraftverk. För det första är den
ekonomiskt fördelaktigare, för det andra
förorsakar denna produktion inga
föroreningar och för det tredje kommer
den att åstadkomma stabilare kraftpriser.

Herr talman! Mot den bakgrunden
synes det mig ur landets synpunkt helt
naturligt att vi avstår från en utbyggnad
av kraftverk i Vindelälven. I stället
bör vi satsa på ekonomiskt lönsammare
och varaktigare lokaliserings -

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

objekt inom såväl industrin som service-
och turistsektorn samt låta de
människor, som verkligen vill leva och
bo vid den här älven, också få göra
detta.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan
innebärande att Vindelälven
skall förbli orörd.

Det vore frestande, herr talman, att
vid detta tillfälle också säga några ord
om själva utskottsbehandlingen och om
den träffade överenskommelsen om ett
enhälligt utskottsutlåtande utan några
reservationer. Jag skall emellertid avstå
härifrån, i varje fall tills vidare, då
jag förstår att reservanterna trots allt
ville ha en blank reservation fogad till
utlåtandet för att därigenom lättare
kunna förklara sitt nya ställningstagande.
Men att de sedan inte vill hålla fast
vid den utan ställer sig bakom eu ny
hemställan, där de går ifrån den motivering
som vi gemensamt har skrivit
ihop, synes mig i högsta grad förvånansvärt.

Till detta skulle jag vilja foga några
få ord med anledning av den under
eftermiddagen förda debatten.

Jag beundrar i hög grad herr Skoglunds
framställningskonst från denna
talarstol, även om jag inte kan instämma
i vad han sade. Det förefaller mig
anmärkningsvärt att f. d. statsrådet
herr Skoglund inte anser att riksdagen
är suverän. Skulle det mot förmodan
visa sig nödvändigt med en utbyggnad
i framtiden, står det väl den svenska
riksdagen fritt att diskutera och behandla
frågan på nytt. Jag har föreställt
mig att den folkvalda riksdagen är den
beslutande myndigheten här i landet.

Förra veckan blev vi här i riksdagen
uppmanade att hålla oss exakt till sanningen.
Jag tillhör inte den s. k. uppsalagruppen,
men i rättvisans namn tycker
jag att man även nu skall hålla sig
till sanningen. Jag är övertygad om att
vattenflaskorna, som herr Skoglund talade
om, levererades inte av uppsala -

Vindelälvens utbyggnad

gruppen utan snarare av någon annan
institution — eller vad jag skall kalla
det — i umeåtrakten.

Vad som kanske var mera angeläget
att rätta till var herr Skoglunds tal om
plastfabriken. Om jag inte har missuppfattat
det brev, som delades ut förra
veckan från uppsalagruppen, var det i
det tal inte om att starta en plastfabrik,
utan snarare om att starta en utbildning
för plasttillverkare och anställda
inom den industrin. Vi vet att det endast
finns en skola i landet med sådan
utbildning. Med tanke på den utveckling,
som plastindustrin med all sannolikhet
kommer att få, torde det vara i
hög grad angeläget med ökad yrkesutbildning
på det området. Det rekommenderades
i det omnämnda brevet
vara ett första försök att få till stånd
någonting där uppe.

Jag är övertygad om att man borde
satsa på lokaliseringspolitiska åtgärder
som har varaktigare och lönsammare
förutsättningar än vad siffrorna för Vindelälvens
utbyggnad i nu tillgängligt
material visar. Siffrorna i den utredning
som redovisas i utskottsutlåtandet
är redan de säkerligen diskutabla.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Agnäs (h).

Härefter anförde:

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Jag

vill gärna förklara sammanhanget
för herr Nordgren som påstår att
Sydkraft har avstått från Trångforsen
i Ljungan. Det är inte riktigt med sanningen
överensstämmande, herr Nordgren,
men det är korrekt så till vida att
Sydkraft tills vidare sagt nej. När Sydkraft
ansökte om detta och ärendet låg
oavgjort i vattendomstolen, uppkom planerna
att bygga ett betydligt större
kraftverk i Karlshamn och samtidigt
det större kärnkraftverket i Oskarshamn.
Vi har inte obegränsad tillgång
på pengar ens i södra Sverige, och

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

Sydkraft bär heller ingen möjlighet att
vända sig till regering eller riksdag
för att få ytterligare anslag till utbyggnad
av sina kraftverk. I den situationen
ansåg Sydkraft att man borde avstå
från att bygga ut Trångforsen just nu
och hellre satsa på utbyggnaderna i
Karlshamn och i Oskarshamn. Karlshamnsverket
är ett ångkraftverk på 320
MW där Sydkraft är huvudintressenten.
Det andra verket som man samtidigt
bygger upp är på 420 MW —
man räknar med 400—420 MW, men
vad det blir får vi se när verket kommer
i drift. Det gäller i alla fall den
storleksordningen. Där går det åt ofantliga
mängder kapital. Men, herr Nordgren,
det är alldeles riktigt att man på
kort sikt kan få ut högre effekter med
ångkraftverk eller med atomkraftverk,
som kostar mindre pengar. Men en långvarig
drift ger kanske ett annat utslag.

Eftersom vi i södra Sverige har en
betydligt högre efterfrågan på elektrisk
energi än det medeltal, som framgår
av CDL-rapporten och som ligger på
7,2 procent, rör vi oss med en betydligt
högre siffra i södra Sverige. Jag
kan tala om för herr Nordgren att jag
kan konstatera att vi exempelvis i Hälsingborg
månad efter månad har en
ökning av förbrukningen med 12 procent
i jämförelse med förra året, trots
att vi nu haft en mild vinter, en varm
höst och en varm vår. Det är inte för
uppvärmningen som elkraften har gått
åt, utan den industriella expansionen
kräver så mycket mer elkraft. Ändå befinner
vi oss inte i en högkonjunktur.
Vi får i södra Sverige räkna med
att vi på mindre tid än sju år har fördubblat
vår kapacitet. Man satsar därför
på de stora aggregaten, som därtill,
herr Nordgren, ligger närmare till.
Vi slipper därigenom de höga kostnaderna
för överföring av kraften som
vi naturligtvis är beroende av. Sydkraft
har därför ansett att man på kort sikt
gör klokare i att göra de utbyggnader
som här skisserats för att få ett större
utbyte.

Jag vill gärna förklara detta så att
det inte behöver uppkomma något missförstånd
på den punkten.

Men, herr Nordgren, både herr Norrby
och herr Yngve Larsson kan också
åberopas för den CDL-utredning, som
framlades i lördags och som klart ger
vid handen, att vi ännu i åtskilliga år
bör räkna med vattenkraftsutbyggnad.

Herr SKOGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag göra kammaren
uppmärksam på att herr Nordgren tolkat
utskottsutlåtandet så, att det innebär
ett stopp för vidare planering av
Vin delälven. Bet är ett konstaterande
som jag finner anledning att föra till
protokollet.

Elkraftskonsumtionen ökar med mellan
6 och 7 procent per år. Inom en
period av 10 å 11 år måste vi alltså
med normal ökning — observera normal
ökning — av förbrukningen fördubbla
vår elkraftsproduktion. Men i
dessa teknikens tider har vi all anledning
att räkna med att elkraftskonsumtionen
kan komma att öka mycket snabbare.
Jag har i egenskap av departementschef
varit med om att på riksdagens
bord lägga en proposition om
införande av energiransonering, trots
att vi några år dessförinnan ansåg oss
ha en så stor produktion att den skulle
täcka den normala konsumtionsökningen.
Den ransoneringen skulle inte ha
drabbat den s. k. borgerliga förbrukningen,
utan den skulle ha gått ut över
vår industri och vårt näringsliv. Vi vet
inte hur stor konsumtionsökningen i
fråga om energin kan bli under de närmaste
åren. Och för övrigt lär det inte
förhålla sig så, som herr Nordgren förmodade,
att planeringen av atomkraftverk
går i den snabba takt som man
tidigare trodde, utan den är mer tidsödande
än vad man räknat med. Det
kan alltså hända att vi inte får fram
den formen av energiproduktion så
snabbt som damerna och herrarna vill
göra gällande.

Sedan sade herr Nordgren —

och

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

Öl

detta har han naturligtvis rätt i — att
nästa års riksdag kan fatta ett annat
beslut än det vi fattar i dag. Men, herr
talman, i äg viil se den riksdagsman i
ansiktet som nästa år skulle väcka en
motion om att vi skulle uppta frågan
om Vindelälvens utbyggande efter det
att årets riksdag sagt nej till eu sådan
utbyggnad. Det argumentet måste väl
ändå vara något som man för fram bara
för att man skall någonting säga; herr
Nordgren kan ju inte allvarligt tro på
en sådan sak. Herr Nordgren vet ju hur
svårt han själv haft det när det gällt
vissa hantverksfrågor som han år efter
år motionerat om utan att lyckas.

Till sist vill jag säga till herr Nordgren
att inte lägger man en skola för
utbildning av plastingenjörer eller plastarbetare
till Junsele eller Sorsele. Nej,
dä väljer man nog hellre Söderhamn,
herr Nordgren.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Iierr talman! Jag tackar herr Skoglund
för hälsningen till Söderhamn.
Vi hoppas att herr Skoglund medverkar
til! att förlägga någon ytterligare
industri även dit, det behövs där också.
Men det var väl inte närmast det problemet
vi nu skulle diskutera.

Herr Henningsson talade om den stora
elkraftkapacitet som behövs. Jag frågar
mig om det tillskott som Vindelälven
eventuellt kan åstadkomma vid
en utbyggnad verkligen spelar någon
betydande roll. Betydelsen av den utbyggnaden
var ju enligt Vattenfalls representant
på resan relativt liten.

Jag är inte någon specialist på detta
område och har därför mycket svårt att
bedöma hur snabbt atomkraftverken
kan byggas ut så att de kan motsvara
den ökade efterfrågan på elkraft som
är att vänta, men i det fallet liksom
i många andra fall är vi väl lite var
tvungna att lita på de experter och den
sakkunskap som finns och som vi haft
möjlighet att lyssna till både under vår

Vindelälvens utbyggnad

resa och senare i olika radio- och TVprogram.

Sedan skulle jag, närmast med anledning
av herr Henningssons anförande,
vilja erinra om att i varje fall i den
kommuniké från Sydkraft som jag har
läst var det inte de argumenten som
herr Henningsson anförde, som var
framträdande. Sydkraft framhöll i sin
kommuniké att vattenkraftens minskade
konkurrensförmåga i förhållande
till kärnkraften och den starka efterfrågeökningen
på värmekraft var motivet
för att Sydkraft har avstått från den
fortsatta utbyggnaden.

Sedan några ord till herr Skoglund
Herr Skoglund sade att jag i mitt anförande
hade yttrat att i och med detta
är det uteslutet att bygga ut Vindelälven,
och jag tror att herr Skoglund
också menade andra älvar. Riksdagen
är väl fortfarande suverän, herr Skoglund,
och jag har inte den känslan och
erfarenheten att riksdagsledamöterna
är så förfärligt återhållsamma när det
gäller att presentera motioner att man
inte vågar presentera en motion för
den händelse vi verkligen mot förmodan
skulle komma i det läget att det
skulle vara nationalekonomiskt fördelaktigt
och nödvändigt att bygga ut Vindelälven.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag måste nog klara upp
detta med herr Nordgren ännu noggrannare.
Det är felaktigt att säga att Sydkraft
har avstått från en vattenkraftsandel.
Man har inte avstått ifrån den,
utan man har uppskjutit utbyggnaden
av den. Någon annan kommuniké har
inte lämnats från Sydkraft. Utbyggnaden
har uppskjufits därför att man är
engagerad i så mycket större utbyggnader.
Trångforsen var avsedd att byggas
ut med 70 MW; mer kan den inte ge.
Herr Nordgren frågade om Vindelälven
därmed kan vara av någon betydelse.

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

Utskottets ordförande har tidigare talat
om att där rör det sig om 371 MW eller
två miljarder kWh per år. Om herr
Nordgren värderar detta stort eller litet
spelar ingen roll. Det motsvarar i varje
fall för närvarande 6 procent av det
energiskapande som äger rum i landet
i fråga om elektricitet, och dessa 6 procent
är inte alldeles betydelselösa.

Herr Nordgren förklarade vidare att
han har stöd från alla de experter och
den sakkunskap som finns, och det är
möjligt; men, herr Nordgren, samma
sakkunskap som åberopas kan jag åberopa
i CDL-utredningen, som finns tillgänglig
sedan i lördags och där den förnämsta
expertis vi har på elförsöi''jningsfrågorna
förklarar att vi bör utnyttja
ytterligare vattenkraft fram till
år 1975. Vattenkraften, herr Nordgren,
får sin betydelse när det gäller samspelet
mellan de totala kraftresurserna. Vattenkraften
kommer att bli den avtagande
delen i den fortsatta utbyggnaden
men genom att den lätt kan regleras har
den ett oerhört värde. Jag belyste detta
i mitt tidigare anförande genom att tala
om att i de länder där man endast har
elkraftförsörjning genom värme, genom
ångkraftverken, bygger man pump kraftstationer
för att skapa den tillsatskraft
som behövs. Det är helt enkelt ett konstgjort
vattenfall som man skapar. Så angeläget
anser man det vara att ha denna
form av tillsatskraft. Därför finns det
ingen anledning för oss att avstå från
ett naturligt dylikt.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bemöta herr
Nordgren med anledning av hans dramatisering
av adolfströmsbornas reaktioner.
Alla känner det väl som någonting
besvärande, att folk i samband med
sådana här exploateringar skall tvingas
lämna gård och grund. Vi är väl alla
ense om att det är beklagligt, i synnerhet
när det gäller människor som är
hårt bundna till sin gård och sin bygd.

Men vi får inte överbetona detta alltför
mycket. Där uppe i Adolfström gäller
det 10 familjer med 30 personer. Det är
således fråga om små familjer. Dessutom
är 9 av dessa 10 fastighetsägare
pensionärer, så att de sannolikt inte har
alltför lång tid kvar innan de under
alla förhållanden skall flytta. Sannolikheten
för att nya människor kommer
och bosätter sig i dessa bygder är inte
stor.

Man kan å ena sidan peka på detta
och å andra sidan jämföra villkoren för
de 1 274 människor som under de två
senaste åren tvingats flytta för att
söka utkomst på andra håll. Dessa senare
tänker man mindre på. Med den
takt utflyttningen skett under de två senaste
åren från de fyra socknar som
närmast berörs, nämligen Arjeplog,
Sorsele, Lycksele och Degerfors äventyras
kommunernas existens på kort tid.

Jag vill till sist beklaga att herr Nordgren
så bestämt deklarerar att allmänna
beredningsutskottets utlåtande skall
betraktas såsom ett definitivt ställningstagande
till utbyggnadsfrågan. I det läget
får jag säga att jag ser mig ha anledning
att ta avstånd ifrån utlåtandet,
och jag biträder då herr Skoglunds yrkande.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Henningsson om Sydkrafts kommuniké,
där det bl. a. heter att Sydkraft »har beslutat
att avbryta utbyggnaden av vattenkraften
i Ljungan».

Herr Henningsson sade vidare att vattenkraften
framdeles kommer att minska
i betydelse när det gäller kraftförsörjning,
och då kan man fråga sig om
det från nationalekonomisk synpunkt
är klokt att satsa en miljard kronor på
denna produktion, som alltså enligt herr
Henningssons egen utsago är i avtagande.
Är det inte bättre att satsa den miljarden,
eller en del därav, på någonting
annat som är lönsammare? Till Sveriges
Industriförbund är ju olika yrkes -

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

förhund anslutna, bl. a. Sveriges plastförbund,
och detta förbund liksom
länets företagareförening har rekommenderat,
att man skall förlägga
den utbildning som jag talade om i
mitt tidigare anförande till just dessa
trakter.

Det står också i utskottsutlåtandet att,
mot bakgrund av det materialet och mot
bakgrund av de erfarenheter vi gjorde
under resan, det för närvarande enligt
vår uppfattning inte finns någon anledning
att bygga ut älven. Jag betonar
emellertid med anledning av herr Skoglunds
yttrande att varje riksdag är suverän
och att knappast någon riksdagsman
— inte ens i den här frågan —- kan
hindras från att lägga fram motioner i
vilket ärende som helst.

Jag förvånar mig över att herr Lundmark
— om jag fattade honom rätt —•
anser att man, i händelse att det varit
en litet större by med flera invånare än
det råkade vara i Adolfström, inte skulle
skölja över deras hem och deras tegar
med vattenmassor men att man nu
då det gäller något färre familjer kan
göra det. Jag anser, herr Lundmark, att
varje medborgare i vårt land bör ha
rätt att få bo där han odlat upp sin
mark, i varje fall då det icke ur samhällsekonomisk
synpunkt är skadligt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lundmark gjorde
ett intressant inlägg när han försökte
finna en möjlighet att hoppa av från
det utlåtande som han biträtt. Han sade,
att i dessa kommuner flyttar nu årligen
mer än tusen människor. Då vill jag fråga
herr Lundmark och jag ber honom
svara uppriktigt: Tror herr Lundmark
ett ögonblick, att denna utveckling skulle
komma att hejdas, om man fick ett
kraftverksbygge? Det menar säkert inte
herr Lundmark. Det förhåller sig ju
inte så, att där finns arbete för tusen
människor år efter år allt framgent. Jag
har ju visat på de uppgifter, som vat -

Vindelälvens utbyggnad

tenfallsstyrelsen lagt fram, nämligen att
60 människor skulle anställas 1970 och
att det skulle bli några hundra något
år därefter.

Jag förstår inte, varför man inte erkänner,
att man är angelägen att göra
allt man kan, så att de där hemma ser,
att man behjärtar varje arbetstillfälle.
Det är en renhårig deklaration. Men det
är felaktigt att låtsas lösa ett stort arbetslöshetsproblem,
avhjälpa en stor utglesning,
som pågått många år och kommer
att pågå i fortsättningen, med att
försöka stoppa in detta bygge.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig gjort gällande
att Vindelälvens utbyggnad är någon
slutgiltig lösning för bygden. Det är
icke ens en fullgod lösning temporärt,
men det skulle vara ett värdefullt tillskott.
Yi har inte att välja mellan allt
och intet. Vi får ta vara på möjligheterna
där vi hittar dem.

Det är möjligt att jag uttryckte mig
oklart beträffande utflyttningen. När
jag nämnde siffran 1 274 avsåg jag de
två senaste åren. Det gäller således
drygt 2 procent av folkmängden, vilket
är en skrämmande siffra.

Jag skall kanske tillägga att för detta
mera begränsade område som Vindelådalen
utgör är ett sysselsättningstillskott
på några hundra människor en
mycket stor sak. Vi har ju dock en viss
sysselsättning där förut, dess bättre.

Herr Nordgren säger att man inte
skall offra de få. Nej, man skall inte offra
någon — det är vi väl ense om. Men
om valet står mellan att offra tio familjer
eller hundra, så är det väl ändå rimligt
att offra de tio, i all synnerhet som
de i detta fall har möjligheter att bli väl
omhändertagna — eller i varje fall få
fullgod ekonomisk gottgörelse. Det är
märkligt att man så fort glömmer dem
som tvingas i väg för att söka sig utkomst
på annat håll. Vi skall hålla i
minnet att det är många människor som
berörs av denna fråga.

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1987 em.

Vindelälvens utbyggnad

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Även med risk att bli
betraktad som skolfröken Nancys manlige
kollega vill jag börja med att göra
ett litet påpekande för herr Skoglund.
Jag tar då ett stycke ur herr”Skoglunds
eget anförande, där han sade: Denna
sak vill jag inte göra till en politisk
fråga. Det får andra göra som så önskar.

Politiska frågor är de flesta frågorna
i vårt samhälle, herr Skoglund! Det vet
också herr Skoglund, och jag förmodar
därför att det var en ren felsägning.
Han menade sannolikt att ärendet inte
skall göras till en partipolitisk fråga,
och det håller jag helt med om. Men
det är en stor politisk fråga. Den angår
många människor utmed Vindelälven, i
Norrland och runt om i landet, som har
intresse för den och gärna vill se den
löst på ett vettigt och klokt sätt.

När det som nu gäller en stor politisk
fråga brukar den tas upp till behandling
i riksdagen. Jag finner det
därför ganska naturligt att de båda motioner
som vi i dag behandlar har upptagits
av riksdagen för bedömande. De
försök som gjordes att stoppa riksdagens
möjligheter att säga sin mening
har jag föga förståelse för, och jag är
tacksam för att det inte av formella
skäl gick att hindra frågans behandling
i riksdagen. Därmed inte alls sagt att
Kungl. Maj :t inte skall ha möjlighet att
framföra sina åsikter efter det beslut
som Kungl. Maj :t lämnat vattendomstolen.
Riksdagen har dock — det borde
vi vara ense om — både rätt och skyldighet
att ta upp en sådan här stor
politisk fråga. Herr Skoglunds jämförelse
att man i så fall måste ta upp alla
frågor som gäller lokalisering håller
inte. Man borde snarare göra en riksplanering
utefter våra kuster. Jag har
nämligen lärt mig en sak vid denna
frågas behandling, och det är att vi
aldrig kommer att klara vår elförsörjning
med enbart vattenkraft. Det torde
vara alldeles uppenbart att den dagen

snart är kommen då vi måste satsa på
värmeverk, sannolikt atomvärmeverk
utefter landets kuster. Det troliga är att
20 å 25 värmeverk måste uppföras inom
en relativt snar framtid. För att vi skall
få dessa värmeverk rätt placerade måste
vi i god tid börja med något slag av
riksplanering, även om jag inte tror på
en riksplanering i stort — det har jag
sagt tidigare.

Utskottets ordförande har i dag på
ett alldeles utomordentligt sätt redogjort
för denna fråga med hjälp av kartor
och med den kunskap som hon liksom
utskottets övriga ledamöter har
skaffat sig genom föredragningar och
vid resor utmed älven. Jag hoppas att
jag i mitt anförande inte skall upprepa
alltför mycket av vad som redan sagts.

Men jag kan inte undgå att ta upp en
fråga som jag tror att fru Eriksson var
alltför hänsynsfull för att riktigt belysa.
Det är det sätt på vilket detta ärende
har handlagts i allmänna beredningsutskottet.
Nu vet jag mycket väl att man
i regel inte brukar dra in utskottsbehandlingar
i en riksdagsdebatt — det
brukar vara en sak som angår utskottet
och inga andra. Men med högt föredöme
från ett annat ärende i dag, där
i en regeringsskrivelse åberopas behandlingen
i tredje lagutskottet, och på
grund av att behandlingen av detta
ärende i allmänna beredningsutskottet
redan har redovisats i medkammaren,
tillåter jag mig ändå att tala om utskottsbehandlingen.

Det gick ju faktiskt till så att de sex
som nu avgivit en blank reservation
var med om att utarbeta det utskottsutlåtande
som föreligger för att enighet
inom utskottet skulle komma till stånd.
Herr Lundmark var med om den saken.
Det är alltså herr Lundmark som i stor
utsträckning har hjälpt till att författa
det utskottsutlåtande som han nu avser
att rösta emot. Han gjorde det — eller
vi gjorde det — i en delegation för
att försöka komma överens i en kontroversiell
fråga. Det är gammal, hederlig

Onsdagen den 6 december 1987 em.

Nr 49

praxis i den svenska riksdagen att man
försöker att om möjligt bli sams, när
det inte gäller partipolitiska frågor, vilket
det inte gör här. Vid den fortsatta
behandlingen vädjade de sex att de genom
att avge en blank reservation skulle
få möjlighet att i kammaren förklara
varför de inte kom med en motiverad
reservation, med andra ord varför de
stod under utskottsutlåtandet. Jag skall
inte ta till stora ord, men jag tycker
nog att det är något egendomligt handlat
av herr Lundmark och herr Wikner,
som nu påstod sig icke vilja stödja utskottets
utlåtande. Var det verkligen så
att dessa båda herrar från början tänkte
sig inta den hållning som man nu gör
och ändå var med om att författa utskottsutlåtandet,
eller vad är det som
hänt från det att utskottet justerat sitt
utlåtande och till dagens debatt?

Skall vi i fortsättningen i ett utskott,
i varje fall i allmänna beredningsutskottet
som jag tillhör, fortsätta med
den traditionen att vi skall försöka tala
oss samman i icke partipolitiska frågor,
så vädjar jag om en annan hållning från
deras sida som uppträtt på detta sätt
denna gång.

Jag skall, herr talman, i själva sakfrågan
inte säga mer än att när man i
de båda vågskålarna lägger de olika
faktorer som inverkar på bedömningen
av Vindelälvens utbyggande eller icke
utbyggande, är det klart att man kan
ha olika uppfattningar om vilken tyngd
man skall tillmäta olika faktorer. I den
ena vågskålen ligger med stor tyngd
sysselsättningsfrågorna i Norrland och
dessutom överenskommelsen från 1961
fram till 1965 mellan naturvårdsintressena
och Vattenfall. I den andra ligger
en hel rad av olika faktorer som tidigare
redogjorts för — forskningen, naturvården,
turistintresset, fisket, rennäringen
och åtskilligt annat.

När jag nu ändå har bestämt mig för
att rösta för utskottets hemställan beror
det på att jag fått den uppfattningen
— vid resan i Norrland, vid föredrag -

Vindelälvens utbyggnad

ningar i alla de berörda kommunerna,
landstingen och länsstyrelserna samt
vid samtal med den befolkning som berörs
av Vindelälvens reglering — att vi
inte klarar sysselsättningsfrågorna med
en reglering, inte ens för de kommuner
som berörs av denna. Självfallet skapas
i ännu mindre grad arbetstillfällen i
alla de kommuner som inte direkt berörs
av Vindelälvens utbyggnad. Dessa
frågor måste vi lösa på ett annat sätt,
men jag håller med herr Skoglund om
att de måste lösas.

Jag är väl införstådd med de bekymmer
och besvär som inte endast kommunerna,
utan även — och framför allt
— befolkningen har. Hur skall dessa
problem lösas? Vilka förslag har jag?

Vi får väl ta itu med norrlandsfrågorna
på samma sätt som vi hittills
gjort, nämligen försöka samsas.

Jag tror fortfarande att malmletningen
och malmbrytningen bör kunna leda
till ett bättre resultat än hittills. I dagarna
har vi hört hoppfulla tongångar
då det gäller brytningen på olika håll
i Norrland. Vi fick uppgifter om att staten
skulle kunna intensifiera en fortsatt
undersökning av en koppargruva i
någon av kommunerna. Staten borde
också kunna hjälpa till med utbyggnaden
av de serviceanordningar som
turismen utan tvekan behöver i Norrland.

Det finns alltså möjligheter att hjälpa,
inte endast för stunden utan också för
framtiden. Jag tror inte att de sysselsättningsmöjligheter
som Vindelälvens
utbyggnad erbjuder under en hektisk
tioårsperiod kommer att klara kommunernas
och befolkningens problem på
lång sikt.

Jag tror i stället att den topp som
man åstadkommer genom en sådan utbyggnad
— något som vi också fick
vissa belägg för när vi reste längs den
utbyggda Umeälven — inte alltid är så
lätt att bemästra. Det fordras service
för en utökad befolkning under en kort
tidsperiod, och den är kanske inte an -

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

passad för det befolkningsantal, som
finns kvar efter 1 O-årsperiodens slut
och som regelmässigt visat sig vara
mindre än vid dess början. Detta är i
och för sig inte så egendomligt, eftersom
befolkningskurvan i dessa kommuner
över lag går i denna riktning.

Någon av de föregående talarna
nämnde Sven Wedéns funderingar om
norrlandsfrågorna. Herr Wedén är kapabel
att svara för sig själv, men eftersom
jag förmodar att man härmed syftade
på folkpartiets inställning till norrlandsfrågorna
vill jag bara påminna
om att vi inom folkpartiet i lokaliseringsfrågorna
har hävdat, att man bör
satsa på ett tiotal orter i Norrlands inland
för att klara de synnerligen besvärliga
sysselsättningsproblemen och
för att skapa en rimlig bosättning och
service för den arbetskraft — inte minst
i skogen —■ som vi behöver däruppe.
Även vi har alltså lagt fram förslag på
detta område.

Innan jag går vidare vill jag säga något
om samerna. De utgör en liten minoritet
som sedan lång tid tillbaka blivit
trängd av bebyggelse, av utbyggnad
av älvar och kanske också av turistnäringen
i utövandet av sin gamla hantering,
rennäringen.

Vi fick under vår resa av våra kontakter
med samerna ett ganska bestämt
intryck av att en utbyggnad av Vindelälven
skulle betyda ett ganska stort avbräck
i rennäringen. Det har tidigare
framhållits att orsaken härtill är de
svårigheter som uppstår vid renarnas
förflyttning. Det skiftande vattenståndet
i älven medför svårigheter för renhjordarna
att passera denna och att använda
de gamla stigarna.

Även om samerna är en minoritet —
det finns 10 000 i Sverige —• bör vi ändå
inte glömma dem i detta sammanhang,
så att de på nytt kommer i kläm, som
de har gjort så många gånger förut.
Denna tanke väger i varje fall för mig
tungt.

Jag förstår att naturvårdsverket, som

under resan agerade med mycket stor
försiktighet, måste känna sig litet illa
till mods över att inte kunna stå fast
vid den överenskommelse som dess företrädare
naturvårdsdelegationen år
1961 slöt med vattenfallsverket, som
konfirmerades av naturvårdsnämnden
och som naturvårdsverket fick ta i arv.
Jag kan också konstatera att vattenfallsverkets
representant under resan inte
begagnade det övertag som han onekligen
hade i detta fall till att propagera
för sin sak på ett olämpligt sätt. Båda
verkens talesmän lade fram sina synpunkter
sakligt och lugnt, och vi hade
ett utomordentligt utbyte av de informationer
som vi fick av dem.

Ändå kan man väl inte från ansvarigt
riksdagshåll utan vidare vara beredd
att acceptera en överenskommelse
från år 1961, även om herr Skoglund
menar att ingenting hänt på detta område
fram till år 1965. Vad är det då
som har inträffat? Det är tidigare redovisat
här. Jag har själv sagt att jag
inte tror på att vi, hur många vi än
utbygger av våra kvarvarande vattenfall,
kommer att kunna få vår elförsörjning
enbart genom vattenkraft.

Vindelälvens utbyggnad innebär ungefär
lika mycket elkraft som den årliga
ökningen av elförbrukningen. Jag tycker
detta säger en hel del. Vi håller redan
nu på att projektera och bygga
atomverk av sådan storleksordning, att
ett enda atomverk som planeras har en
kapacitet som är ungefär tio gånger så
stor som Vindälvens vid full utbyggnad.
Dessutom har intresset för miljöfrågorna,
naturvårdsfrågorna och andra därmed
sammanhängande spörsmål blivit
ett helt annat under de senaste åren än
tidigare. Varför inte ta hänsyn till detta
förhållande?

Det var någon i debatten här — jag
tror för resten det var herr Skoglund
— som ifrågasatte, huruvida det var
lämpligt och riktigt att — såsom uppsalagruppen
bär gjort — propagera för en
opinion. Jag tror herr Skoglund sade

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

ungefär som så, att man då kunde tänka
sig att någon börjar propagera så
duktigt, att näringslivet i Norrland därigenom
skulle kunna försvåras.

Men i ett demokratiskt samhälle har
man väl ändå både rättighet och skyldighet
att propagera och bilda opinion
för en sak som man tror på, och det är
väl detta man har gjort på det hållet.
Om det sedan är deras förtjänst, eller
icke förtjänst enligt somliga, att opinionen
har svängt lämnar jag därhän. Alla
har dock rättighet att föra fram sina
synpunkter på en betydelsefull fråga
och att få frågan diskuterad. Det är väl
detta som har gjorts. Därefter har i
varje fall en stor del av svenska folket
— kanske också en stor del av denna
kammare -— funnit att det inte är så
välbetänkt att utan vidare bygga ut Vindelälven.

När nu de som avgivit den blanka reservationen
anför — i varje fall var det
väl herr Wikners, herr Lundmarks och
herr Skoglunds uppfattning •— att vad
utskottet har skrivit är svårtolkat, besvärligt
och bekymmersamt och att de
alltså icke är bundna av skrivningen
utan finner det lämpligast att biträda
det av herr Skoglund framställda yrkandet,
vill jag bara stillsamt påpeka
att herr Lundmark själv har varit med
och skrivit utlåtandet och alltså borde
kunna begripa vad som står där — det
är bara att läsa innantill. Det står i utlåtandet
— och det har sagts många
gånger förut — att utskottet anser att
»med hänsyn till det material som för
närvarande föreligger, någon utbyggnad
av Vindelälven ej bör komma tillstånd».

År det så, att det under årens lopp tillkommer
nya faktorer, får man ta dessa
faktorer med i bilden och ta ställning
i frågan, när den tiden kommer.

För egen del tror jag att en utbyggnad
av Vindelälven inte kan göras ogjord.
Ett uppskov med utbyggnaden av Vindelälven
kommer att visa att det finns
åtskilliga faktorer som vi kanske inte
nu känner till men som kommer att ha
4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Vindelälvens utbyggnad

stor betydelse om låt oss säga fem eller
tio år och som innebär att vi då måste
säga oss att det skulle ha varit helt omotiverat
att genomföra en utbyggnad av
Vindelälven.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SKOGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill allra först uttala
min uppskattning av den deklaration
som herr Hamrin i Kalmar gjorde,
att det är nödvändigt att göra en rad
ansträngningar för att skapa sysselsättningsmöjligheter
för befolkningen i
Norrlands inland. Om detta är vi alla
överens. Men det förhåller sig med herr
Hamrin som med mig — ingen av oss
har för ögonblicket något konkret att
peka på. Det är detta som är det beklagliga,
och det är därför vi som talar för
en utbyggnad av Vindelälven menar, att
vi skulle kunna få ett rådrum på tio,
femton år, då herr Hamrin och jag och
andra skulle kunna planera och möjligen
komma fram till förslag som kunde
realiseras i form av företag av den ena
eller den andra typen.

Jag är vidare överens med herr Hamrin
i Kalmar om att vi givetvis för framtiden
måste ha ett blandat vatten- och
värmekraftsystem. Jag har tidigare inte
varit inne på den frågan men är helt
medveten om att detta blir någonting
nödvändigt. Det är då intressant att
konstatera, att även i ett sådant blandat
vatten- och värmekraftsystem kommer
vattenkrafttillskottet att vara lönsammare
än de övriga energitillskotten. Kärnkraften
fordrar lång utnyttjningstid för
en god driftekonomi, och behovet av
lätt reglerbara kraftslag blir stort. Vattenkraften
har härvidlag en av sina stora
fördelar, bl. a. på grund av korttidsregleringsmöjligheterna.
Kärnkraften
fordrar vidare för god driftekonomi
stora enheter. Man får därför räkna med
att vissa problem med nätstabiliteten
kommer att uppstå, och det är nödvän49 -

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

digt att systemet innehåller reserver av
snabbstartad vattenkraft.

Av den återstående utbyggnaösvärda
vattenkraften är den föreslagna utbyggnaden
av Vindelälven den som ger det
billigaste tillskottet jämfört med alternativa
möjligheter att täcka de ökande
kraftbehoven enligt undersökningar och
utredningar som har gjorts inom vattenfallsverket.
Vattenkraftens driftsäkerhet
är också hög. Driftkostnaderna
är låga, vattenenergin kostar ingenting
och kostnaderna för reparation och underhåll
är obetydliga.

Vattenkraften lämpar sig väl för fjärrmanövrering.
Anläggningarnas livslängd
är lång. Man behöver inte räkna
med att anläggningarna blir tekniskt
omoderna. Verkningsgraden ligger nämligen
redan nu vid 90 å 95 procent. Anläggnings-
och driftkostnader kan beräknas
med stor säkerhet. Detta är ännu
inte fallet med kärnkraften. Till skillnad
från värmekraften, som av säkerhets-
och trivselskäl måste utrustas med
komplicerade och dyrbara reningsanordningar,
alstrar vattenkraften inga
som helst vatten- eller luftföroreningar.
Vattenkraften bygger därtill på en naturtillgång
som är vår egen, under det
att värmekraften bygger på oljan, som
ju inte finns som naturtillgång i vårt
land. Och även om vi har god tillgång
på uran, så är detta inte tillräckligt,
utan anrikning måste ske med material
utifrån.

Jag vill sluta med att ur en tidning
citera tekniske redaktören Arne Karsberg,
som skildrar hurudan situationen
kan bli: »Summan av allt detta tycks
bli att Sverige, som har en av världens
största uranfyndigheter -—• men också
magraste sådana — inom sina gränser
löper risk att få försörjningssvårigheter
när kärnenergiverksamheten skall komma
i gång på allvar.»

Herr Hamrin i Kalmar gjorde sig, liksom
tidigare fru Eriksson i Stockholm,
skyldig till att i mitt anförande inlägga
något som jag inte sagt. Jag har inte

bestritt att varje människa i detta land
har rätt att skapa en opinion. Jag sade
bara att om exempelvis NCB och SCA
för sina nya större och rationellare
driftsenheter i Ådalen behöver ökad
energitillgång och därför kanske begär
att få göra ytterligare regleringar, är
det möjligt att det skapas en opinion
utanför riksdagen, som resulterar i att
någon väcker en motion. Då får vi kanske
på samma sätt som nu ett utskottsutlåtande
där det heter »hit men inte
längre». Det var så jag sade, herr Hamrin
i Kalmar, och ingenting annat. Jag
har aldrig förmenat någon människa
rätten att skapa en opinion — så oförståndig
är jag ändå inte.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom flera av dem
som tillhör utskottsmajoriteten har talat
om enighet i utskottet vill jag nämna att
jag och några till i det längsta spjärnade
emot utskottets skrivning. Men ni
vet att det inte är så lätt att beveka en
enig borgerlig samling när den får hjälp
av några likasinnade socialdemokrater
— denna hjälp utnyttjas hundraprocentigt.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Wikner måste vara
en vek själ som inte kan stå emot 15
ledamöter i allmänna beredningsutskottet.
Med den inställning herr Wikner
har redovisat i kammaren i dag -— i
utskottet redovisade han den inte —
förvånar det mig att herr Wikner inte
avgav en motiverad reservation.

Till herr Skoglund vill jag säga att vi
naturligtvis är överens om att arbetstillfällen
behöver skapas i Norrland.
Jag har gjort ett försök att bidra till
ett resonemang härom genom att peka
på gruvdriften och en intensifierad
malmletning. Jag tror att fler arbetstillfällen
också kan skapas inom turistnäringen
utmed Graddisvägen. Men
jag påpekar än en gång att det inte bara

Onsdagen den 6 december 1967 erm

Nr 49

gäller de fyra—fem kommuner som är
beroende av Yindelälvens utbyggnad
utan att det gäller hela Norrland och
framför allt Norrlands inland.

Beträffande vattenkraft kontra atomkraft
ligger problemet helt enkelt så till
att vi inte kan täcka behovet av elenergi
enbart med vattenkraft hur mycket vi
an bygger ut, och vi har snart nått gränsen
för lönsam utbyggnad av våra vattenfall.
För att upprätthålla den balans
mellan vattenkraft och värmekraft som
experterna angivit som lämplig bör vi
i första hand utnyttja ännu outbyggda
vattenfall på andra håll uppe i älvarna.
På längre sikt klarar vi inte energiförsörjningen
utan värmeverk.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
var så ytterst ängslig för att något av
diskussionen i utskottet skulle redovisas.
Jag har faktiskt motsatt uppfattning
därvidlag: jag tycker att man skall klargöra
hur diskussionen i realiteten har
gått inom utskottet. Det blir til syvende
og sidst ändå kammarens ledamöter
som skall ta ställning vid eu votering.
Då är det bättre att öppet och ärligt
säga ifrån hur det har varit.

Alla som deltagit i utskottsdiskussionen
vet att den verkliga frontställningen
praktiskt taget från början varit för
eller emot utbyggnad av Vindelälven.
Detta kanske ger en liten förklaring
till utskottets skrivning: man har försökt
kompromissa och underhandla och
man har haft en särskild delegation som
diskuterat vilken skrivning som skulle
bli ett resultat av resonemangen. Jag
för min del kommer att göra precis som
herr Wikner och herr Lundmark och
ansluta mig till herr Skoglunds yrkande.
Vi som avgivit den blanka reservationen
har ju hela tiden haft den
inställningen att en utbyggnad av Vindelälven
skall göras ur sysselsättningsoch
arbetsmarknadssynpunkt. Vi har
räknat med att gången skulle vara den
naturliga: först får vattendomstolen

Vindelälvens utbyggnad

ta ställning till frågan, därefter görs en
prövning av Kungl. Maj:t och slutligen
föreläggs ärendet riksdagen.

Jag skall korta av mitt anförande och
bara göra några kommentarer till varför
jag för min personliga del helt har
sett detta som en sysselsättnings- och
arbetsmarknadsfråga. Min tankeverksamhet
och slutledningsförmåga räcker
faktiskt inte till när det gäller att förstå
dem som inte vill ta ansvaret då vi nu
har möjlighet att skapa sysselsättning
för 500 å 700 människor i tio år framöver.

Jag skall inte gå in på alla de argument
som här har förekommit om denna
investering, hur långvarig den kan
bli och hur många människor som kan
få sysselsättning. Jag vill bara ställa den
frågan till kammarens ledamöter: Vilken
människa kan få höra en ledande
industriman deklarera att han kan skapa
sysselsättning för 500 å G00 människor
i åtta å tio år framöver i sin stad,
i sin bygd? Jag har inte upplevt detta
under de senaste åren, och jag skulle
inte tro att några andra har gjort det
heller.

Jag behöver i denna kammare inte
påpeka att det skapar en bättre ekonomi
för kommunerna om de på detta sätt
kan dra till sig industrier; de får ökade
skatteinkomster och de får ökade möjligheter
att skapa förutsättningar för
en turistindustri. Delegationen från
Västerbotten meddelade också, att den
räknade med ökade skatteinkomster för
att skapa dessa möjligheter.

Jag kan inte riktigt förstå de borgerligas
agerande i utskottet och under
tidigare riksdagar. Vi är nämligen eniga
om — det erkännandet vill jag ge
även de borgerliga representanterna här
i riksdagen — att upprätthålla den fulla
sysselsättningen. Jag vill i synnerhet ge
ett erkännande åt centerpartiet, som i
riksdagen hårt engagerat sig för lokaliseringspolitiken
och för åtgärder i syfte
att skapa sysselsättning åt människorna
i glesbygderna. Jag kan då inte förstå

100

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Yindelälvens utbyggnad

liur man kan avstå från denna möjlighet.
Jag ser nämligen detta som en
möjlighet att skapa sysselsättning åt
dem som bor i dessa bygder. Jag skulle
gärna vilja vara en liten råtta, som
kunde övervara ett centerparti-, folkparti-
eller RLF-möte, där man skall
försöka förklara varför man inte velat
vara med om en utbyggnad av Vin delälven
för att därigenom skapa ökade

sysselsättningsmöjligheter.

Det hade varit enklare och debatten
hade blivit mer upplysande, om man
hade intagit en klar ståndpunkt. Det
kanske är att spetsa till det hela, men
jag tycker att vi skall ställa problemet
så här: naturvårdsintresset gentemot
sysselsättnings- och glesbygdsproblemen.

Jag tycker inte att vi i högstämda
ordalag och med yviga gester skall tala
om naturvård och säga att möjligheterna
att skapa nya industrier och vidta
andra sysselsättningsskapande åtgärder
är svårbedömda. Jag vill påstå
jag är inte så enfaldig att jag inte förstår
det — att de borgerliga ledamöter
som diskuterat detta talat mot bättre
vetande; de vet mycket väl hur svårt
det är att få industrier och sysselsättning
till glesbygderna i Västerbottens
inland. Det är självklart att vi tror på
lokaliseringspolitiken och räknar med
att den skall ha en välgörande inverkan
även i dessa bygder. Men, ärade
kammarledamöter, vi kommer att ha behov
både av en effektiv lokaliseringspolitik
och av alla andra åtgärder som
kan bidra till att skapa sysselsättning.

Jag skall inte bemöta allt som i detta
sammanhang sagts om utvecklingen,
men jag vill nämna några siffror som
jag tycker att man skall lägga på minnet;
detta gäller ju inte bara Västerbottens
skogsbygd och inland, utan det gäller
också många andra delar av landet.
Jag tänker på den rationalisering som
ägt rum i skogen och den inverkan
den har haft på sysselsättningen —
rationalisering är ju ett ämne som vi

alla är insatta i. Man räknar med att
antalet dagsverken per avverkad skogskubikmeter
minskat från 0,70 till 0,30
under de senaste tio åren. Man räknar
med att vi 1967 skall vara nere i 0,20
dagsverken per avverkad skogskubikmeter.
Detta betyder i klartext att man
nu får ut 2,5 till 3 gånger så mycket
virke per anställd som för tio år sedan.
Tänk er motsvarande siffror om
tio år!

Lägger man till detta de problem vi
redan bär i Norrland och även i andra
skogsbygder och som utvecklingen sannolikt
kommer att förvärra, så inser man
vilka behov av arbetstillfällen vi kommer
att ha. Alla dessa fakta om existerande
och förutsedda problem gör att
man bara kan komma till ett resultat
i denna fråga. I varje fall har jag som
reservant satt sysselsättningen i främsta
rummet och låtit naturvärden komma i
andra hand. Det torde inte finnas några
andra alternativ om man vill trygga
sysselsättningen och skapa arbetstillfällen.

Jag skall inte uppta kammarens tid
längre. Jag vill till sist bara hoppas att
kammaren tror mig då jag säger följande:
Vilka ledamöter av riksdagen är
inte intresserade av naturvård, av att behålla
vackra älvar och scenerier, fiskemöjligheter
och ett rikt turistliv? Alla
i denna kammare, utgår jag ifrån. Några
förlorade skönhetsvärden — naturvård
ställd mot människovärd i form av arbete
och sysselsättning — är vad vi
har att välja mellan. För mig har inga
svårigheter uppstått vid ett sådant
ställningstagande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till det av herr Skoglund framställda
yrkandet.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Det kan kanske synas
malplacerat att en extrem sydlänning
tar till orda i Vindelälvsdebatten, men
utskottsarbetet är som bekant av den
karaktären att man måste ta ställning

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

101

till frågorna, även om man inte är
geografiskt knuten till dem. Å andra
sidan kan naturligtvis en sydlänning''
inte heller etablera det känslomässiga
engagemang för eller emot en utbyggnad
av Vindelälven som de i dess närhet
hemmahörande kan. Om detta är till fördel
eller nackdel för själva sakfrågan
är inte min uppgift att bedöma. Jag
skulle dock vilja motivera centerpartisternas
ställningstagande i utskottet.
Yi har ju inte tidigare besvärat kammaren
i denna nu rätt långa debatt,
vilken är ganska unik med tanke på att
utskottets utlåtande är enhälligt.

Då herr Haglund här plötsligt talar
som reservant blir man litet betänksam.
Jag tycker precis som herr Haglund att
det varit rejälare med ett klart ställningstagande
i utskottet, med en klar
votering för eller emot samt en rejäl
och motiverad reservation i stället för
ett försök till krångel för att få till
stånd ett enigt utskottsutlåtande. När
man så äntligen fått detta antecknar
man sig som reservant utan motivering,
och sedan framställer man ett yrkande
i kammaren utan motivering. Men det
är deras sak som väljer det sättet att
agera.

Som svar på herr Haglunds fråga vill
jag säga att vi för centerns del i utskottet
har tagit samma ställning som herr
Haglund, nämligen för detta eniga utskottsutlåtande.
Om han inte numera
accepterar att höra till dem som står
bakom utskottsutlåtandet, är det litet
märkligt att hans angrepp är så ensidigt
riktat mot oss, ty vi är i rätt gott
sällskap med en betydande majoritet
från olika partier.

Beträffande själva sakfrågan skulle
jag här kunna inskränka mig till att i
huvudsak instämma i de synpunkter
som redovisats av fru Eriksson i Stockholm.
Ett par korta reflexioner vill jag
dock göra.

Herr Skoglund säger att om det skulle
gå att agera rent tekniskt i denna fråga,
så som man försöker göra, skulle en

Vindelälvens utbyggnad

riksdagsman kunna skapa en opinion
och mot bakgrund av den opinionen
driva fram vilka frågor som helst i riksdagen.
Jag är litet förvånad över den
funderingen, ty det är väl ändå så vår
demokrati skall fungera. Jag är över
huvud taget förvånad över att man här
kan ifrågasätta denna riksdags rättighet
och möjlighet att tycka någonting i
frågan.

Mot en exploatering talar i huvudsak
naturvårdsintresset, forskningen, fisket
och turismen. Jag vill inte göra någon
värdering av hur starka dessa faktorer
är. Det första av de skäl som talar för
en utbyggnad skulle vara att landets
kraftförsörjning skulle kräva ett tillskott.
Detta behov är inte styrkt. Andra
kraftkällor finns, och en lång rad redan
påbörjade projekt har påvisats som
skulle kunna utvidgas. Vidare skulle,
om kraft kunde utvinnas ur Vindelälven
till ekonomiskt försvarbara villkor, detta
tala för en utbyggnad. Inte heller
detta är styrkt, utan tvärtom synes experterna
ganska enigt framhålla att
kostnaderna för sådan kraft skulle bli
ofördelaktiga i förhållande till andra
alternativ.

Slutligen skulle — och det är det
enda skäl som synes ha någon relevans
— en utbyggnad tillföra Västerbottens
län sysselsättningstillfällen. Jag måste
säga att detta skäl skulle vi på sätt och
vis kunna acceptera men på samma
gång måste man, om man vill försöka
se saken någorlunda objektivt, erkänna
att den del av sysselsättningsproblemen
som löses genom en sådan utbyggnad
inte är av den storleksordning som de
som avgivit den blanka reservationen
gjort gällande.

Jag skulle också som ett svar på herr
Haglunds fråga vilja säga: Om man medan
tid var hade lyssnat till exempelvis
herr Nilsson i Tvärålund och andra
representanter för samma län, som under
en lång följd av år här i riksdagen
och på annat sätt har kämpat för att få
till stånd lokaliseringspölitiska åtgär -

102

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

der, och om man hade lyssnat till varningarna
av dem som i rätt tid kämpat
för att förhindra att strukturomvandlingen
beträffande jord och skog i länet
skulle bli av den förödande karaktär
som den nu är, så hade kanske inte
länet befunnit sig i denna prekära situation,
som jag är den förste att beklaga.

Jag vill gärna säga att en investering
av, såsom sagts här tidigare i debatten,
2 miljoner kronor per arbetsplats
— det är fråga om en investering
på 1 miljard för 500 anställda -—•
måste kunna utnyttjas på ett riktigare
och bättre sätt. Jag vill personligen gärna
deklarera att jag på allt sätt önskar
medverka till att medlen för denna investering,
som experterna påstår vara
en felinvestering, i stället används för
varaktiga investeringar och projekt som
på sikt verkligen kan bidra till att lösa
Västerbottens läns sysselsättningsproblem.
Enligt vår åsikt löses inte sysselsättningsproblemen
på det här föreslagna
sättet, och jag anser inte heller
att en åtgärd av denna karaktär kan
accepteras för att kamouflera de misslyckanden
som trots allt måste erkännas
vara en följd av bristande planering
beträffande glesbygderna. De aktuella
problemen torde endast i ringa
utsträckning kunna lösas genom eu utbyggnad;
det har för övrigt inte styrkts
att de alls kan lösas på detta sätt.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till det enhälliga utskottsförslaget.

Herr HAGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Herr Larsson i Borrby tog upp frågan
om jag inte accepterar den skrivning
jag varit med om i utskottet. Naturligtvis
godtar jag en del av skrivningen,
men tolkningen accepterar jag
inte, och det är av denna anledning jag

vill sluta mig till det av herr Skoglund
framförda yrkandet, varigenom det åtminstone
för mitt vidkommande ursprungliga
syftet kan förverkligas,
nämligen att skapa nya arbetsmöjligheter.

Sedan helt kort något om lokaliseringspolitiken.

Vi får nog lyssna till dem som kommer
att sträva efter en utbyggd lokaliseringspolitik
i framtiden. Jag skall bara
säga att det är ett så stort problem
att allt som kan göras för att skapa
sysselsättningstillfällen måste göras.
Jag utgår faktiskt också från att dessa
kretsar, som nu är så kritiska mot en
utbyggnad, väl ändå inte accepterat att
vi skall helt enkelt överge detta inland
i Norrland och att vi inte skall göra
allt som går att göra. Man blir litet frågande
och misstänksam när man ser att
inte ens denna mölighet att skapa sysselsättning
utnyttjas. Siffror är alltid
tråkiga. Men i anslutning till vad jag
sade tidigare om utvecklingen i skogen,
snabbare rationalisering och mindre
behov av arbetskraft vill jag nämna att

1 Västerbotten fanns den 13 november

2 200 arbetslösa, och av dem var nära
400 skogsarbetare. Man kan fråga sig
vilka lokaliseringsåtgärder och vilka
sysselsättningsåtgärder som behövs för
att vi över huvud taget skall kunna suga
upp något av denna arbetslöshet i
framtiden.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Att medverka till alla
tänkbara sysselsättningspolitiska åtgärder
som kan hjälpa till att lösa de problem
som man har i Västerbottens län
är herr Haglund och jag helt eniga om.
Men då är det ändå ganska underligt
att herr Haglund, när|vi i utskottsutlåtandets
motivering skrivit in dessa önskemål
som en klar beställning, är beredd
att ställa sig bakom ett yrkande utan

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

103

motivering. Därmed liar han avhänt sig
den motivering som beställer dessa sysselsättningspolitiska
åtgärder.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Argumenten för och
emot Vindelälvens utbyggnad är utförligt
redovisade i utskottsutlåtandet och
i den rätt långa debatt som pågått här
under eftermiddagen. Jag skall därför
inte upprepa något av dessa argument,
utan jag nöjer mig med att helt kort
deklarera att jag har kvar den inställning
som jag gav uttryck åt här i kammaren
när vi för två år sedan behandlade
frågan om Vindelälvens utbyggnad,
nämligen att vi har råd att behålla älven
orörd. Det är ett riksintresse. Den
tekniska utvecklingen har också gett oss
möjlighet att se på ett annat sätt på dessa
frågor än vad man kunde göra i början
av 1960-talet, när man först började
diskutera frågan om Vindelälvens utbyggnad.

Man har anfört det svåra sysselsättningsläget
i Norrland som en av motiveringarna
för att älven skulle byggas
ut. Att jag har den inställning som jag
har deklarerat betyder inte att jag är
ointresserad av sysselsättningsfrågornas
lösning i Norrland. Jag ställer mig på
den punkten oreserverat bakom utskottets
utlåtande där det på förslag av bl. a.
herr Lundmark i den delegation som vi
arbetade i skrevs in följande: »Å andra
sidan skulle denna utbyggnad få en begränsad
betydelse, enär sysselsättningssvårigheterna
och avfolkningen på
längre sikt ej därmed skulle kunna hindras.
Enligt utskottets mening bör med
tanke på att Vindelälvens bevarande
kan betraktas som en riksangelägenhet
önskvärda och bestående lokaliseringspolitiska
åtgärder vidtagas.» Det är detta
som herr Lundmark och hans meningsfränder
nu springer ifrån genom
att ansluta sig till det av herr Skoglund
framställda yrkandet.

Vindelälvens utbyggnad

Herr talman! Med det anförda och
med instämmande i vad bl. a. herr Hamrin
i Kalmar tidigare anfört vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Kan det sägas något
mera i sak i Vindelälvsfrågan? Det skall
jag inte försöka svara på; det må de
göra som lyssnar på mig. Jag vill bara
teckna en liten bakgrund till varför jag
dristat mig att begära ordet.

Den outbyggda Vindelälven liksom
den helt utbyggda Umeälven flyter genom
praktiskt taget hela min hemkomun,
vars centralort heter Vindeln. Tre
kraftverk är utbyggda i Umeälven inom
kommunens område, och fyra skulle
kunna byggas ut i Vindelälven, om regeringen
lägger fram förslag om det
och riksdagen beviljar medel. Jag har
således åskådningsmaterialet i denna
fråga mycket nära inpå mig. Dessutom
är min hemkommun eu av de kommuner
som är drabbade av avfolkning. Jag
skulle därför kunna använda herr Skoglunds
uttryck och säga att också jag
har problemen innanför skjortan. Men
även om det därför blir lokala synpunkter
jag här anlägger måste ju ändå en
riksdagsman se ett ärende som en riksfråga,
om det är en sådan -— och det
tycker jag att Vindelälvsfrågan mer och
mer har utvecklat sig till att bli. Jag
hoppas också att jag inte under mitt
anförande skall bli så engagerad att objektiviteten
blir lidande på det. I varje
fall skall jag försöka att inte tala mot
bättre vetande — som herr Haglund alldeles
nyss påstod att borgerliga ledamöter
i denna debatt gjorde. Det var ju en
ganska allvarlig beskyllning.

En rad motiv för och emot utbyggnaden
har presenterats i utskottsutlåtandet;
frågan om elförsörjningen, ekonomin
med utbyggnaden, sysselsättningsfrågorna,
turismen, naturvården
o. s. v. Jag skall begränsa mig till i stort

104

Nr 49

Onsdagen den 0 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

sett ett område, nämligen sysselsättningsfrågorna,
som ju berör ortsbefolkningen
på det mest påtagliga sättet.

Det finns mycket starka skäl såväl
för som emot en utbyggnad. Skälen mot
en utbyggnad har väl gjort sig alltmer
gällande under senare år. Det allt annat
överskuggande skälet för en utbyggnad
är enligt min uppfattning sysselsättningsläget
i området. I utskottet och
i debatten är efter vad jag förstått alla
eniga om att en utbyggnad endast innebär
en temporär sysselsättningsökning
för bygden, trots att eu utbyggnad lämnar
efter sig vissa arbetstillfällen i
form av service och underhåll. Men
även andra och mer bestående värden
följer med en vattenkraftsutbyggnad.
Först kanske man skall nämna skatteinkomsterna
från kraftverken i form av
fastighetsskatt. Regleringsmedel och s. k.
särskilda villkorsmedel är efter en utbyggnad
tillgångar av stort värde. Dessa
medel används för att kompensera
bygden för förlorade värden och utgår
till samlingslokaler, fritidsanläggningar,
vägbelysning etc.

Under en vattenkraftsutbyggnad upprustas
vägnätet och nya broförbindelser
kommer till stånd över de utbyggda älvarna,
vilket ger bestående och påtagliga
värden åt den kringliggande bygden.
Tidigare och alltjämt, vill jag säga,
har inte de outbyggda norrlandsälvarna
visat sig ha särskilt stor ekonomisk betydelse
för sin bygd annat än som flottleder.
Flottningen kan emellertid med
fördel ske på utbyggda älvar.

Ur bygdens egen begränsande synpunkt
måste det vara svårt att nu bedöma
värdet av att ha en enda outbyggd
älv i landet — i detta fall Vindelälven,
som då blir unik i sitt slag — men den
får nog bedömas ha en viss betydelse,
framför allt ur turistsynpunkt, och då
närmast för fjällkommunerna.

Herr talman! Jag kan vitsorda att näringslivet
utefter Vindelälvsdalen är i
behov av många hundra nya arbetstillfällen
i eu nära framtid. Åtskilliga så -

dana skulle temporärt skapas genom eu
utbyggnad av Vindelälven, och det skulle
vara mycket välkommet i och för sig.
Men bygdens eget folk kan nog ändå
inte räkna med samma syselsättningseffekt
av Vindelälvsutbyggnaden som
vid utbyggnad av t. ex. Umeälven, därför
att vattenfallsverket har en så stor
egen arbetsstyrka som måste sysselsättas
i Vindelälvsprojekten.

Under utbyggnadstiden blomstrar
framför allt servicenäringarna. De s. k.
produktionsföretagen engageras naturligtvis
också i viss mån och upplever
ibland en blomstringstid — det har jag
sett på nära håll. Jag har emellertid också
talat med företagare som säger att
det kan vara ett misstag av ett företag
att för mycket inrikta sig på leveranser
till utbyggarna, om intresset och ansträngningarna
för andra kunder och
mera stabila avsättningsområden då
måste eftersättas. En sådan företagare
berättade för mig i söndags att han inte
nu under Vindelälvens eventuella utbyggnad
skulle göra om samma misstag
som han tidigare gjort. Givetvis är det
också många företag som under en
kraftverksutbyggnad med engagemang
i kraftverket kan grundlägga en ekonomi
för en god fortsättning. Jag vill med
detta resonemang säga som sanningen
är, att i detta fall liksom i de flesta andra
fall har saker och ting minst två sidor.

Såväl kommunens resurser som
många invånare i kommunen är engagerade
under utbyggnadstiden. Då finns
som regel inte tillräckligt med bostäder
eller arbetskraft för att locka till avgörande
nylokalisering av företag. När
utbyggnadstiden är över har det visat
sig mycket svårt att i rätt tid och på
rätt sätt nylokalisera företag som fångat
upp den friställda arbetskraften.

Övergången blir alltför häftig. Utflyttningen
av arbetsföra människor sker i
en mycket strid ström. Jag tror att Aftonbladet
har kommit sanningen nära
när tidningen skriver att folk i en ut -

Onsdagen den 6 december 19G7 em.

Nr 49

105

byggd älvdal lär sig flytta — man flyttar
från området och man flyttar i
många fall långt från hembygden. Den
s. k. respittiden eller tiden för rådrum
eller, som har sagts här i dag, galgenfristen,
som en vattenkraftsutbyggnad
skulle medföra, vilket i debatten varit
ett avgörande argument för en utbyggnad
av Vindelälven, har enligt vad jag
har konstaterat inte kunnat tillvaratas
särskilt väl i praktiskt taget något fall
när det gällt nylokalisering av företag
inom en vattenkraftskommun.

Rådrummet i detta fall skulle enligt
ordföranden i allmänna beredningsutskottet
låta vänta på sig ända till 1970
eller 1971, när sysselsättningseffekten
av utbyggnaden skulle börja göra sig
gällande, till en början något försiktigt
med 60 man. Jag tycker, ärade kammarledamöter,
att vi inte får vänta så länge.
Vi måste försöka vidta åtgärder redan
nästa år. Jag kan inte instämma med
herr Skoglund, när han avråder alla de
företagare som bedriver produktion av
kemiska produkter från att flytta upp
till detta område. Även om ett företag
har gått omkull i Jörn, tror jag visst att
det finns möjligheter att på andra orter
sätta i gång annan produktion inom
det kemisk-tekniska området.

Jag anser inte att kommunalmännen
kan beskyllas för att de inte har uppmärksammat
det problem som jag här
har dragit upp. Tvärtom: de gör nog
vad som är möjligt. Kommunerna har
som regel i dessa områden byggt ut en
förstklassig kommunal service. Det finns
säkert många exempel på hur kommuner
har försökt att »köpa» företag. Men
rushen tillbaka har ändå inte kunnat
hejdas. Samhällsbildningen i Norrlands
inland, där vattenkraften i stort sett är
utbyggd, står snart inför ett sammanbrott,
om inte omedelbara åtgärder vidtas.
Jag vill ta ett exempel. I Lycksele
kommunblock, som är och även för
framtiden måste betraktas som en stödjepunkt
i området, beräknas fram till
1980 ha skett en mycket stor befolk -

Vindelälvens utbyggnad

ningsminskning. Jag kan vitsorda riktigheten
av den dramatiska skildring av
inlandssituationen som herr Skoglund
tidigare i dag gjorde inför kammarens
ledamöter. Detta ger mig vissa förhoppningar
om att åtgärder nu äntligen kommer
att vidtas.

Även om utbyggnaden av Umeälven
tillfört lyckseleområdet och hela Umeälvens
ådal, liksom även min egen hembygd,
stora värden, torde ändå enighet
råda om att en utbyggnad av en älv i
detta område på lång sikt inte ens nämnvärt
kan hindra en avfolkning. Det kan
dock naturligtvis temporärt stoppa upp
avflyttningen något. Det är andra och
effektivare åtgärder som i det långa
loppet — får man hoppas — kan ändra
på den tråkiga utvecklingen.

Här i kammaren, liksom i första kammaren,
har det rått delade meningar om
tolkningen av utskottsutlåtandet. Jag har
gjort en märklig iakttagelse: De som
ställer frågorna om tolkningen har
själva skrivit under utlåtandet. Om jag
— som inte är ledamot av utskottet —
skall försöka tolka utlåtandet stämmer
min uppfattning till alla delar med den
tolkning som utskottets ordförande har
gjort. Men de tvehågsna vill inte lyssna
på dessa synpunkter. De lyssnar hellre
på andra talare, och kanske då finner
någon liten hake i utlåtandet, där de kan
hänga upp en annan tolkning. Vad som
är orsaken härtill vet jag inte. Jag tycker
att det framgår ganska klart av utskottets
skrivning att utskottet i varje
fall inte kan ta definitiv ställning i
fråga om Vindelälvens utbyggnad. Jag
tror att inte heller regeringen på nuvarande
ståndpunkt kan avgöra huruvida
det är skäligt att bygga ut Vindelälven
eller inte. Det är ändå regeringen som
har påtagit sig uppgiften att fälla det
slutliga avgörandet när och om ett förslag
eventuellt kan komma att föreläggas
riksdagen.

Utskottet uttalar att det är många väsentliga
faktorer som man i dag inte
kan bedöma och som kan förändras in -

4* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 4,9

106

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

om en nära framtid. Det gäller bl. a.
tillåtligheten av regleringsföretaget i
Gauto, vilket fru Eriksson visade på en
karta i början av denna debatt. Detta
ärende måste naturligtvis fullföljas i
vanlig ordning.

Utskottet uttalar sig, såsom jag tolkar
dess skrivning, på grundval av nu existerande
material och med reservation
för det som ytterligare inom en nära
framtid kan komma att föreligga. Regeringen
bör med denna skrivning ha
lämnats den frihet som är erforderlig.
Utskottets meningsyttring, innebärande
en rekommendation att inte bygga ut
Yindelälven, kan inte för framtiden sägas
binda regeringen, eftersom utskottets
slutsats så klart inramas av reservationer.

Herr Skoglund sade tidigare i dagens
debatt att riksdagen nu skulle fälla en
dom i denna fråga. Alla de talare som
företrätt den s. k. utskottsmajoriteten —
utskottet är ju trots allt enigt — har
understrukit att det inte är fråga om någon
dom; det är fråga om en meningsyttring.
En riksdag kan f. ö. inte fälla
någon dom. Det är endast domstolar
som skall göra detta. Gautomålet handläggs
nu av domstol.

När det gäller tolkningen av utskottets
skrivning tyckte jag mig av herr
Lundmarks anförande kunna utläsa att
våra uppfattningar sammanfaller, och
även utskottsordförandens tolkning är
enligt min uppfattning densamma som
vår.

Jag hade inte tillfälle att lyssna på
herr Nordgrens anförande. Enligt herr
Lundmarks yttrande nu senast skulle
han ha menat att utskottets skrivning
innebär ett stopp för en utbyggnad av
Vindelälven. På direkt fråga har han
emellertid förnekat att han skulle ha
sagt detta. Allt detta tal om tolkningen
är ett något märkligt agerande. Men det
skulle kanske ha sett ännu märkligare
ut, om allmänna beredningsutskottet efter
allt som har förevarit i denna fråga
inte skulle kunna ge någon meningsyttring
till känna. Det skulle vara minst

lika underligt som det ändringsyrkande
som har lagts fram i första kammaren
av herr Strand och här i kammaren av
herr Skoglund. Enligt min uppfattning
finns det inte fog för att framställa ett
sådant yrkande på de grunder som har
anförts.

Ilerr Skoglund lade fram konstitutionella
skäl för ändringsyrkandet och han
ville inte att denna fråga skulle bli partipolitisk.
Jag har ändå någon sorts
känsla av att alla skäl till ändringsyrkande
inte är redovisade och att det
kan finnas andra också.

Ändringsyrkandet skulle innebära att
trots att utskottet har studerat frågan
på ort och ställe, och trots att den har
diskuterats i praktiskt taget hela vår
press, i radio och i TV och utomlands,
skulle riksdagen besluta i den utan att
säga ett enda ord till motivering. Utskottet
skulle inte ens tala om varför
det inte motiverar sitt förslag till beslut.
Denna tanke är sannerligen en
vindling i Vindelälvsfrågan, om uttrycket
tillåtes.

Ett sådant förfarande skulle innebära
en unik och för riksdagen inte särskilt
hedrande behandling av en viktig fråga.
Ändringsyrkandet tyder också på en
viss nonchalans mot allmänna beredningsutskottets
ambitioner att tränga in
i frågan på ett sådant sätt att det för
sig självt men också för oss andra här i
kammaren skulle kunna ge en riktig beskrivning
av bakgrunden till sitt ställningstagande.
Jag ser saken så, och jag
tror att svenska folket i stort skulle se
den på samma sätt.

Vad som nu enligt min mening är
klart är att det inte finns några konstitutionella
hinder för skrivningen i det
utskottsutlåtande som här föreligger.
Naturligtvis skulle man kunna göra en
sådan ändring som den som här har
föreslagits, om det är konstitutionellt
omöjligt eller olämpligt ur betydelsefulla
synpunkter att behålla den nuvarande
formuleringen, men jag kan inte
finna att det ligger till på det sättet.

Herr talman! Jag vill slå fast att efter -

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

107

som diskussionen har förts om utbyggnad
eller icke utbyggnad av Vindelälven,
så innebär ändringsförslaget inte
något förslag om en utbyggnad. Detta
har understrukits av herr Skoglund
och även av herr Strand i första kammaren.
Någon reservation för en utbyggnad
av Vindelälven finns inte.
Om en sådan funnits måste ett minimikrav
för denna reservation vara att den
innehållit en motivering som kammaren
haft möjlighet att jämföra med majoritetens
förslag och därefter ta ställning
till. En sådan situation skulle ha gett
mig möjlighet att välja mellan utskottets
förslag och ett alternativ till detta,
och jag hade kanske då valt reservationen.
Jag skulle lika allvarligt ha bedömt
utskottets förslag som reservationens,
ifall det hade funnits en reservation.

En reservation hade kanske kunnat
innebära en fågel i handen i stället för
tio i skogen, men jag vet inte om man
ens kan säga att ändringsyrkandet innebär
tio fåglar i skogen för den befolkning
som här främst berörs.

Herr Skoglunds yrkande tror jag är
till stor skada för möjligheterna att erhålla
snabba och effektiva lokaliseringsåtgärder
inom främst Vindelälvsdalen,
och det brådskar med att vidtaga åtgärder
där! Detta är det avgörande motivet
för att jag tar avstånd från ändringsyrkandet.
Jag hoppas verkligen att kammaren
sluter upp kring utskottets förslag,
som innebär att denna fråga i varje
fall inte behöver bli en partipolitisk
fråga. Utskottets ställningstagande är enhälligt,
och jag hoppas att ledamöterna
i kammaren också skall bli eniga. Det
är nästan så att jag frestas vädja till
herr Skoglund att han återtar sitt yrkande.
Vi har ju erfarenhet av sådana
händelser t. o. m. i dag.

Om utskottets enhälliga utlåtande fått
godtas här enhälligt, vill jag tolka detta
som att riksdagen manifesterar vad utskottet
uttalar på sidan 12 där man säger:
»Enligt utskottets mening bör med
tanke på att Vindelälvens bevarande

Vindelälvens utbyggnad

kan betraktas som en riksangelägenhet
önskvärda och bestående lokaliseringspolitiska
åtgärder vidtagas.» Jag vill
betrakta ett sådant beslut som ett löfte
från riksdagen och en beställning av
riksdagen till regeringen om att omedelbara
lokaliseringspolitiska åtgärder
skall vidtagas före 1970. Ändringsyrkandet
kanske hindrar detta. Ett enhälligt
beslut måste vara ett förpliktande
beslut i detta fall, och det skulle inte
behöva vara en partipolitisk fråga. Det
hade varit mer än en fågel i handen
och tio i skogen. Riksdagen hade då
enhälligt tagit ansvar för att de svårigheter
som kan uppstå om Vindelälven
inte byggs ut skall bäras av svenska
folket och inte av befolkningen i orten.
Detta ansvarstagande anser jag att utskottets
skrivning ger uttryck för.

Herr talman! När två tredjedelar av
beredningsutskottet gick emot utbyggnaden
uppfattade jag detta som en anvisning
om utgången i riksdagen. Jag
ansåg då att majoriteten av riksdagen
också skulle ha sympatier för den meningsyttring
som representerades av de
Vi av utskottets ledamöter som röstade
mot en utbyggnad. Jag vill, herr talman,
ge dem av utskottets ledamöter, som
röstade för en utbyggnad, ett erkännande
för att de i detta läge också såg
situationen realistiskt för de berörda
bygderna och människorna. Jag ber att
få tacka er för det initiativ ni tog till
en sammanskrivning, men jag beklagar
att ni nu tydligen söker efter möjligheter
att hoppa av.

Jag hoppas att jag har fel, men jag kan
inte undgå att ha en bestämd känsla
av att ändringsyrkandet på något sätt
är ett slags undanflykt. För de människors
skull som bor i dessa områden
och som väntar på snara åtgärder bebeklagar
jag detta oväntade försök till
utspel.

Herr talman! Om det svenska samhället
anser sig ha råd med en vacker,
en ren och originell, man kan också
säga unik natur och miljö i en outbyggd

108

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1907 em.

Vindelälvens utbyggnad

Yindelälv, måste också det svenska
samhället betala kostnaderna för detta.
Jag finner att utskottet ger ett uttryck
härför, och alla som hittills har talat
om denna fråga har också haft samma
mening. Varför skulle vi då inte kunna
understryka den meningen genom ett
enhälligt riksdagsbeslut? Vi skulle kunna
göra det desto mer som utskottets
skrivning ju ger regeringen all den frihet
som är erforderlig.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag och
gör det därför att jag är övertygad om
att det bäst länder dem till godo som
har de största svårigheterna.

Herr SKOGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
sade alldeles nyss att det var 15
ledamöter som i utskottet vände sig
mot en utbyggnad. Han önskade nu att
de andra åtta skulle ansluta sig till
dessa 15 så att det därmed skulle bli
23 ledamöter som vände sig mot en utbyggnad.

Herr Nilsson i Tvärålund är främmande
för att det i riksdagen förekommer
yrkanden om att eu motivering
skall slopas. Jag föreställer mig att herr
Nilsson varit med så länge i den svenska
riksdagen att han vet att det stundom
har förekommit att yrkanden ställts om
att motiveringen skulle slopas och att
sådana yrkanden också har bifallits.
Det här är alltså inte fråga om någon
nyhet. Jag har inte talat om några konstitutionella
hinder. Jag har ställt mitt
yrkande därför att jag vill att man skall
följa praxis.

Jag förstår herr Nilssons andliga behov
av att här stiga fram och tala avrundande
ord om vad utskottet menar
med sin skrivning. Herr Nilsson vet
nämligen hur stämningen är uppe i Vindelälvsdalen,
och då kan det vara bra
att komma hem med ett avrundat och
tandlöst inlägg i den här debatten.

Förra onsdagen hade man i Sorsele ett
möte med 250 deltagare. Yrkande ställ -

des där om ett uttalande om en utbyggnad.
När fullmäktiges ordförande tillfrågade
mötet om det ville uttala sig för
?n utbyggnad, svarade man ja. Ordföranden
fann då anledning att fråga: »Får
jag betrakta svaret som enhälligt?» Då
reste sig två mötesdeltagare och förklarade
sig som reservanter, därmed följande
högt föredöme från första kammaren:
»Det är bättre att stämpla som
arbetslös än att ge dem sysselsättning.»

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det har nu så många
gånger talats om hur det egentligen
gick till i utskottet att det kan vara på
tiden att någon, som var med där, redogör
för det. Att herr Skoglund var väl
underrättad är jag överygad om, men
han har inte återgivit det så, som han
vet att det gick till.

Efter mycket grundliga överläggningar
hade vi en votering om just den meningen,
att med hänsyn till det material
som för närvarande föreligger
skulle ingen utbyggnad komma till
stånd. Vid den voteringen röstade 15
för och 8 mot förslaget. Ärendet avgjordes
vid det tillfället. Alla uppfattade det
som om dessa åtta utskottsledamöter
var reservanter; de ville ha en utbyggnad.
Det anförande som herr Haglund
höll i dag, var ett utmärkt uttryck för
den mening, som dessa ledamöter hade.

När vi sedan skulle justera utlåtandet
— jag hade då inte haft anledning
att tro att dessa åtta ledamöter skulle
ändra mening, men herr Skoglund kanske
känner till den saken — frånträdde
dessa utskottsledamöter sin mening. Då
sade de plötsligt, att »vi vill ha uppskov,
vi vill resonera om saken». Jag
var inte med i dessa resonemang, så
jag kan inte intyga vad som försiggick
eller vem som sade det ena och det
andra. Jag vet emellertid, att när man
i utskottet diskuterade frågan, sade de
ledamöter, som hade varit reservanter,
att »vi skall inte reservera oss, utan

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

109

utskottet blir enhälligt, om ni bara vill
skriva in i utlåtandet litet av det som
nu står i reciten». Detta skedde. På den
punkten där vi hade voterat, ändrades
inte en bokstav.

Jag tror, att man hade den uppfattningen
— och kanske herr Skoglund
hade ingivit dem den föreställningen
— att det skulle vara taktiskt riktigt, att
inte här ha en debatt där två olika meningar
mötte varandra utan att det skulle
vara bättre att säga, att utskottet var
enigt. Det framhölls också, att vi inte
skulle ha någon stor debatt i kammaren.
Så förhöll det sig — varför skall
vi hymla med det?

När vi sedan kom fram till behandlingen
i kammaren, ansåg man det tydligen
taktiskt riktigt att handla på annat
sätt. Jag häpnade faktiskt över dem,
som inte reserverade sig. Jag sade till
en hel del, att jag inte skulle vilja vara
i de där killarnas kläder och gå upp
och visa mig i bygden efter att först
ha basunerat ut en mening och sedan
gått ifrån den; då skulle jag i stället
ha rest till Mallorca ett tag. Det var
skämtsamt uttryckt, ty jag har mer sinne
för att vara vän än för att vara ovän.
Men jag tycker inte, att vi skall fortsätta
att tala om att det har gått till
på ett annat sätt. Visst har man rätt
att ändra sig in i det sista, men man
behöver icke försköna sitt vankelmod.
Faktum är, att de, som då var betänksamma,
ville strängt taget icke ha någon
utbyggnad, llerr Haglund har återgivit
deras mening rejälast. Jag tror
också, att han var den, som starkast
av alla ville ha en reservation.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Vid omröstningen stod
15 röster mot 8. De 8 enade sig med de
15 för att på bästa möjliga sätt undvika
partipolitisk strid och för att ge utskottets
skrivning ett innehåll som gav
människorna i bygden något att tro på.

Vindelälvens utbyggnad

Jag tycker att ett enigt utskottsutlåtande,
vilket hade bifallits av en enig riksdag,
hade varit en beställning hos regeringen
som hade varit förpliktande
och något att hoppas på. Att jag skulle
vara främmande för att motiveringar
slopas här i riksdagen är oriktigt. Jag
har varit här så pass länge, att jag vet
vad som är praxis, nämligen att utskotten
har motiveringar för sina utlåtanden.
I denna fråga, om någon, skulle
det väl vara snopet att slopa motiveringen
helt och hållet. Kan vi verkligen
besluta någonting sådant i den här
frågan ?

Herr Skoglund säger att jag höll ett
avrundat anförande, som skulle vara
lämpligt för hemmabruk. Jag känner
sannerligen förhållandena ganska bra,
liksom herr Skoglund och andra i Västerbotten
gör. Men jag känner också
kravet från dessa områden att någonting
skall göras nu. Det är redan väl
sent, det är alldeles för sent.

Utskottets skrivning ger, enligt mitt
sätt att bedöma frågan, besked om att
regeringen måste lägga fram ett förslag
som ger ersättning för den händelse
Vindelälven inte byggs ut. Utskottets
skrivning innebär dessutom att regeringen
har alla möjligheter att komma
tillbaka till riksdagen, att fortsätta behandlingen
av Vindelälvsfrågan som
förut, att avvakta domstolsutslaget m. m.
Men alternativet att bygga ut Vindelälven
finns ju inte att ta ställning till
här i dag. Det yrkandet har inte ställts
av någon här och kan således inte bli
föremål för beslut i riksdagen. Då finns
det bara ett alternativ för mig att rekommendera,
nämligen utskottets förslag.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Mitt anförande här kommer
att i huvudsak kretsa kring det
centrala i detta ärende, nämligen metodiken,
som herr Skoglund uttryckte
det. Först skall jag emellertid försöka

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

förklara litet av vad de överenskommelser
inneburit som har åberopats av
bl. a. herr Skoglund.

Vid den s. k. freden i Sarek 1961 gjorde
man upp mellan representanter för
naturvårdande organ, både statliga och
frivilliga, och vattenfallsstyrelsen. Det
var uttryckligen en planering för vattenkraftsutbyggandet.
Det finns reservationer
i skrivningen som säger att om
ångkraften, som man då kallade den,
skulle bli en faktor att räkna med,
skulle man ompröva frågan. De uppgifter
som då fanns om värmekraft var
tillgängliga endast genom vattenfallsstyrelsen.
Naturskyddsföreningen och
Samfundet för hembygdsvård hade inte
tillgång till andra uppgifter. Frågan om
kärnkraften fördes också på tal under
diskussionerna, men Vattenfall avförde
den frågan som orealistisk. Detta var
alltså för sex år sedan; så fort har utvecklingen
gått. Vi räknar nu på allvar
med att kärnkraften blir en betydande
faktor i vår kraftförsörjning.

I överenskommelsen ingick skydd av
vissa vattendrag, och till dessa vattendrag
hörde inte Vindelälven.

Även överenskommelsen av den 2
maj 1966 åberopades av herr Skoglund.
Vid detta tillfälle överenskom vattenfallsstyrelsen
och naturvårdsnämnden,
att man ur naturvårdssynpunkt inte
skulle resa hinder mot en utbyggnad av
Laisälven och den del av Vindelälven
som ligger nedströms Storvindeln. Detta
motiverade naturvårdsnämnden med
att den var bunden av 1961 års överenskommelse,
alltså freden i Sarek, som
ingicks under helt andra förutsättningar.
Detta är otillfredsställande.

Vidare är det otillfredsställande att
ett affärsdrivande ämbetsverk, som har
att försöka klara energiproduktionen i
Sverige på ett rationellt och affärsmässigt
sätt — och även gör det mycket
bra — och som alltså har ett exploateringsintresse,
sluter ett avtal med det
statsorgan som har att tillvarata naturvårdsintressena.
Denna fråga är en riks -

angelägenhet som måste lyftas upp över
ämbetsverken. Det kan inte vara meningen
att dessa båda verk träffar en
överenskommelse, om inte över huvudet
på så dock vid sidan om de beslutande
instanserna — regering och riksdag
— som sedan utan vidare har att
följa denna överenskommelse. Detta tyder
på en felaktig inställning hos naturvårdsnämnden.
Jag tror — jag har tyvärr
inte tagit reda på det — att det
nya naturvårdsverkets instruktion innehåller
formuleringar som gör det
omöjligt för verket att i framtiden göra
upp med Vattenfall i frågor av så stort
intresse. Naturvårdsnämnden kom ju
till av den anledningen att man inte
tidigare hade någon kraftfull representant
för naturvårdsintressena. Det
fanns visserligen en naturvårdslag där
det sades att naturvården är en riksangelägenhet,
men vi hade inget .statligt
organ som slog vakt om naturvården.
Naturvårdsnämnden fick sin ställning
för att den skulle vara ett sakkunnigt
organ som regeringen och ämbetsverken
kunde vända sig till, men den skulle
absolut inte träffa uppgörelse i sådana
här angelägenheter.

Herr Skoglund sade beträffande metodiken
att det rent principiellt skall gå
så till att vattendomstolen först skall
avgöra frågan, varefter regering och
riksdag skall ge medel för utbyggnad
om vattendomstolen säger ja. Man skall
naturligtvis inte säga att vattendomstolarna
dömer fel, utan det är givetvis
vattenlagen som är ofullständig. Den är
från 1918, och på den tiden förekom
inte någon som helst planering i dessa
sammanhang. Det mest belysande exemplet
är just hur det skulle gå till om
Vindelälven skulle exploateras. Jag tror
att det är tolv kraftverk som skall byggas
ut. Exploatören, vattenfallsverket,
har gjort upp en plan för hela älven;
man vet precis var man skall lägga de
olika verken, man vet var man skall
ha regleringsmagasin o. s. v. Men vad
gör man i vattendomstolen? Där är man

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

111

bunden till att behandla varje enskilt
kraftverk för sig i förhållande till de
andra, t. ex. Långfors. Detta ärende
har vattendomstolen behandlat som
en enhet. Sökanden har det stora problemet
och de stora sammanhangen klara
för sig, men vattendomstolen slår en
cirkel kring detta enda kraftverk och
skall enligt vattenlagen göra det. Det
är detta som är fel.

Dessutom är det på det sättet att vattendomstolen
skall ta upp frågan på begäran
av ägaren. Ägaren är här i stort
sett staten, och staten är här företrädd
av vattenfallsstyrelsen. Men sedan är
det ägaren som bestämmer om han skall
bygga ut eller inte. I stället för att störa
vattendomstolen med tolv sådana här
mål år efter år — det kan ju hända att
det blir sysselsättningssvårigheter i vattendomstolen
om man inte gör det men
det må vara hänt — kan ju ägaren på
ett tidigt stadium uttala att man inte
skall brv sig om att pröva de frågorna
därför att ägaren, d. v. s. staten, inte
vill bygga ut. Det är detta som jag anser
vara viktigt att vi har klart för oss, nu.
I vanliga fall kan man säga som herr
Skoglund: Vattendomstolen först och
sedan pengar för utbyggnad från ägaren.
Men i detta fall, när det råder så
exceptionella förhållanden, skall ägaren
först avgöra om vi över huvud taget
skall besvära vattendomstolen med
detta. Sådan är min syn på saken.

Beträffande Långfors har vattendomstolen
gett sitt tillstånd, och det balanserar
på tillåtlighetsgränsen. ökar man
kapitaliseringsprocenten med en halv
procent, blir det knappast någon vinst.
Det är mycket omstritt vilken kapitaliseringsprocent
man skall använda,
och jämförelsen med vad det kostar att
bvgga ut värmeverk och atomverk
o. s. v. går också att kritisera. Domen
är överklagad, och vi får se hur det
går.

Beträffande Gautomagasinet — alltså
själva regleringsmagasinet längst upp i
Laisälvens fjällsjöar, där också Adolf -

Vindelälvens utbyggnad

ström ligger — har regeringen med användande
av 4 kap. 13 § vattenlagen
förbehållit sig rätten att pröva ärendet.
Den paragrafen kom till i samband
med vattenlagens tillkomst. Man hade
som jag sade inget planeringsmoment i
den, men man var litet orolig för vad
vattendomstolarna skulle göra när det
gällde de stora sjöarna. Därför bestämde
man i paragrafen att när det gällde
Vättern, Vänern, Mälaren och Hjälmaren
och kanske Storsjön i Jämtland får
vattendomstolen inte själv avgöra frågan,
utan man måste liänskjuta den till
Kungl. Maj:ts prövning. Man åberopade
trevnadsförhållanden, militära förhållanden
och annat. Där hade man
alltså ett planeringsmoment. Men i den
paragrafen står det också att Kungl.
Maj :t kan förbehålla sig att få avgöra
även andra viktiga utbyggnader.

Regeringen har i detta fall ansett att
frågan om man skall bygga ut Vindelälven
eller inte är så viktig att regeringen
vill förbehålla sig rätten att ur
allmän synpunkt slutligt ta ställning till
denna fråga. Det är alltså detta som
skall ske sedan den förberedande behandlingen
skett i vattendomstolen.

Nu har ärendet kommit upp i riksdagen.
Vi kan naturligtvis inte säga hur
vattendomstolen skall döma ty vi uppträder
här som ägare, alltså som staten.
Vi kan säga: Vi skall bygga ut — vi
skall inte bygga ut. Men det kan hända
att vattendomstolen säger att detta är
ett bra objekt ur ekonomisk synpunkt
om man tittar på det, så den kan mycket
väl säga ja, men ägaren kan säga
nej. Säger vattendomstolen nej, då kan
inte ens ägaren säga ja, utan då är vi
också bundna av det.

Vi behandlar denna fråga innan vattendomstolen
har avgjort den. Vattendomstolen
är helt oberoende av vad vi
beslutar här. Däremot får man väl säga
att om inte en enig riksdag så dock
hoppas jag, en överväldigande majoritet,
går in för ett beslut i enlighet med
utskottet, så måste det väl vara ett råd

112

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Yindelälvens utbyggnad

till regeringen, som här skall handla i
första hand, att ta det försiktigt med
Vindelälven. Jag skulle föreställa mig
att handelsministern tar kontakt med
vattenfallsverket och säger att efter detta
riksdagsbeslut skall verket inte lägga
ner mera pengar på Vindelälven om
nu icke kända förhållanden — som utskottet
säger — skulle uppstå inom några
dagar eller några veckor så att man
kommer fram till en annan inställning
till frågan. Det är alltså ett ganska kraftigt
råd till regeringen, tycker jag. Sedan
kan det ju hända att regeringen
inte skulle följa denna linje utan nästa
år eller om ett par år kommer med en
begäran om pengar till utbyggnad. Då
har riksdagen ännu en gång möjlighet
att säga att vi inte går med på att anslå
dessa pengar för utbyggnad. Vad
man vinner med detta är att man slutar
med projekteringsarbetena, man slutar
med vattendomstolsarbetena som
kostar ganska mycket både för parterna
och för staten som har att svara för
vattendomstolens omkostnader.

Vad beträffar denna fråga sett ur samhällsekonomisk
synpunkt, och till samhällsekonomin
hör också att naturen
bevaras, har vi inte haft någon överblick
över den frågan, och vi har det
inte ännu. Men handelsministern uppmärksammade
dessa frågor för några
år sedan — jag tror det var år 1964 —
och tillsatte då en kommitté som kallas
för energikommittén. Den har arbetat
med energi — får man hoppas.

Den skulle vara färdig i år men har
inte blivit det. Ett delresultat finns
emellertid redovisat i »Från departement
och nämnder» nr 18 i år. Man
skall utreda hur mycket elektrisk energi
vi behöver för framtiden, hur vi skall
få den, hur mycket vi skall få genom
vattenkraft, hur mycket genom värmekraft
och hur mycket genom kärnkraft.
Det har man ännu inte kommit fram till
i detalj. Kommittén säger emellertid i
sin presentation av delresultatet: »Det
här redovisade materialet indikerar en

fortsatt kraftig stegring av energibehovet.
» Det har sagts tidigare här, att det
skulle vara fråga om en fördubbling
på tio eller elva år, och det tror också
kommittén. Man har dock angett något
lägre procentsiffror än den årliga ökningen
om 6 eller 7 procent som angetts
här i dag. Kommittén anger en tillväxt
på 5,5 procent och sedan 4,9 procent
per år. Men låt oss säga att det om tio
eller elva år skulle bli en fördubbling.

Sedan anser sig emellertid kommittén
redan nu kunna säga följande: »Fördelningen
mellan de ingående energislagen
karakteriseras av» — och detta är
från 1965 — »stagnation i stort sett för
vattenkraften, inhemska bränslen samt
kol och koks medan behovsökningen
väsentligen täckes av oljeprodukter och
atomkraft.» Det är alltså det uttalande
kommittén har gjort nu. Kommittén har
ännu inte framlagt sitt slutbetänkande
men det lär framläggas ganska snart.
När det kommer, måste man inte bara
se det ur den samhällsekonomiska synpunkten
i inskränkt bemärkelse, där
man bara beaktar vad det kostar och
vad man får vid utbudet, utan då skall
naturligtvis naturvårdsfrågorna tas i
betraktande vid den totala samhällsekonomiska
bedömningen. Då kommer man
också fram till något som föreslagits tidigare
här i kammaren, nämligen ett
slags riksplanering, och jag är övertygad
om att en sådan planering måste
göras på just detta område. Dessa värme-
och atomkraftverk är inte problemfria
från naturvårdssynpunkt. De skall
också placeras och då måste man se
till att de kan byggas på en viss plats
med hänsyn till tillgång på vatten,
hamn, transporter m. m. Dessutom får
de inte störa annat som skall få plats
längs kusterna. Skall det då byggas 10—
20 kärnkraftverk, som jag hört nämnas,
kan det bli ganska trångt.

Herr Henningsson tog upp en intressant
sak, pumpkraftverken, som vi läst
litet om i tidningarna de senaste dagarna.
Detta är det enda slag av »perpe -

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

113

tuum mobile» som jag upplevt. Det gäller
t. ex. ett kraftverk i Sillreån, en biflod
till Indalsälven. Där har man ett
kraftverk, det lär visst inte gå med så
god vinst nu som under 1950-talet, men
det körs för fullt på dagarna, medan
vattnet nattetid, då åtgången inte är
densamma, pumpas upp med reservkraft,
varefter det körs med samma vatten
ännu en gång. Det vore ju idealiskt
om vi kunde minska antalet kraftverk
med hälften på så sätt att man kör dubbelt.
Naturligtvis går detta för sig endast
på en del håll, men det var ett intressant
uppslag, och jag misstänker att
våra tekniker kan lösa problemet. Det
är alltså möjligt att detta är ett sätt att
få ut litet mera av våra kraftverk.

Vidare skulle jag vilja anföra några
synpunkter beträffande forskningen.
Jag tror att det var herr Skoglund som
sade att ingen gett exempel på några
speciella forskningsobjekt härvidlag,
men läser man utskottsutlåtandet finner
man ganska allvarliga uttalanden om
betydelsen för forskningen. Herr Skoglund
åberopade professor Bylund, men
jag tror att denne inte menar att hans
uttalande att man skall gå från ord till
handling bör utgöra motiv för en utbyggnad
av Vindelälven. Enligt min mening
är det mycket angeläget att behålla
Vindelälven outbyggd dels för aktuella
forskningsobjekt och dels för att
möjliggöra jämförelse mellan en outbyggd
älv och andra, utbyggda älvar.
Det finns också i naturskyddsföreningens
yttrande över Gautoprojektet en
lång lista över aktuella forskningsfrågor.

Jag skulle nu vilja återknyta till en
debatt, som fördes här förra året. Den
ägde rum i samband med att riksdagen
beslöt att ta det fjärde steget beträffande
kraftverksutbyggnaden inom Stora Sjöfallets
nationalpark. Den kom till år
1910 och har bit för bit tagits i anspråk
för kraftverksändamål. Det var
den fjärde Suorvaregleringen som då
diskuterades. I en motion, som väckts i

Vindelälvens utbyggnad

detta sammanhang, uttalades att det
skulle bli en så god ekonomisk vinning
av den fjärde regleringen av Suorva att
motionärerna inte ville gå emot den.
Men motionärerna ansåg att man borde
som kompensation ta undan något annat
vattendrag i stället, och då nämndes
Vindelälven i detta sammanhang
utan att något särskilt yrkande därom
framställdes. När jag läser jordbruksutskottets
utlåtande och reservationen
till utlåtandet, finner jag sympati uttalad
för denna tanke på olika sätt. Reservanterna
som i stort sett var socialdemokrater
den gången sade, att det inte
behövdes något särskilt uttalande, vilket
majoriteten gjort, utan ansåg att
Kungl. Maj:t ändå tänkte på sådana här
frågor och att det inte var någon fara för
att det inte så småningom skulle bli något
slags kompensation.

Slutligen vill jag återknyta till vad
jag började med, nämligen freden i Sarek
som alltså innebar att man skulle
befria vissa vattendrag från utbyggnad.
Nu har man naggat på »fredsfördraget»
i två avseenden som jag känner till. Det
gäller dels sjön Gräsvattnet som ligger
på gränsen mellan Norge och Sverige
väster om Tärnafjällen och som tagits i
anspråk för den norska vattenkraftsutbyggnaden,
dels en av källsjöarna till
Umeälven nämligen Abelvattnet, som
har blivit betydligt mer reglerad än vad
man räknade med när denna överenskommelse
träffades år 1961.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag känner mig nödsakad
att i någon mån rätta herr Tobé.
Han påstår att jag hade talat om ett
kraftverk av modell perpetuum mobile.
Så tokigt funtad är jag inte att jag har
någon dröm om att det skall kunna

114

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

åstadkommas ett pumpkraftverk efter
modell perpetuum mobile. Det är inte
alls på det sättet, herr Tobé, utan det
ligger så till att i de länder där man bar
mycket ont om kraftalstring genom vattenfall,
där man i stället huvudsakligen
har sin produktion baserad på värmeverk,
finner man det med sina intressen
förenligt att anlägga pumpkraftverk.
På natten, när strömförbrukningen inte
är så stor, används den produktion man
har i värmekraften för att pumpa upp
vattnet till sjöar som är placerade på
någon större höjd. När det blir en betydande
ökning av effektbehovet på dagen
släpps vattnet ned igen. Jag vet att
det finns ett mindre sådant i Norrland,
men det är inte riktigt jämförbart. I
varje fall har inte jag talat om något
perpetuum mobile i Sverige, ty jag är
fullt medveten om att det är en omöjlighet.

•lag vill upplysa herr Tobé om att den
plan han har efterlyst för energiförsörjningen
kom ut i lördags. Det är CDL:s
rapport, vilken hade varit en mycket
nyttig läsning för stora delar av kammarens
ledamöter. Debatten skulle därigenom
ha kunnat få en annan form.

Jag vill ytterligare än en gång yrka
bifall till herr Skoglunds tidigare ställda
yrkande.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Ilerr talman! Jag trodde inte det skulle
vara nödvändigt för mig att gå upp i
talarstolen och säga att inte heller jag
tror på något »perpetuum mobile». Jag
nämnde ordet inom citationstecken. Det
är dock litet lustigt att man i vissa sammanhang
med kraftpriset som regulator
kan göra kraft på dagen, pumpa upp
vattnet på natten och göra prima kraft
av det igen dagen därpå samt att detta
bär sig. Principen är i stort sett densamma
som hos pumpkraftverken.

Vad beträffar den fina boken som
bara herr Henningsson har sett och som
skulle ha förkortat debatten med ett antal
timmar, så är det inte alls samma

bok som jag har talat om. CDL inrättades
på 1930-talet, när det hade varit
några torrsomrar i Norrland och man
måste se till att de olika kraftproducenterna
samkörde sina kraftverk och ledningar.
Det är en mycket fin sammanslutning
som var speciellt värdefull under
kriget och som sedan dess har vidgat
sin verksamhet till att omfatta även
andra områden. Jag känner mycket väl
till detta utan att ha läst de senaste
böckerna som getts ut. Men vad jag talade
om var en utredning som tillsatts
av handelsministern. Den heter energikommittén,
och dess ordförande är departementsrådet
Hans Håkansson. Utredningen
har till uppgift att göra en
avvägning mellan de tre olika kraftslagen
— vattenkraft, värmekraft och kärnkraft
— och den har också redovisat
ett delresultat i en rapport som refererats
i Från departement och nämnder.
Själva betänkandet har dock inte presenterats
ännu. I riksdagsberättelsen
står det att det skulle läggas fram i år,
men det blir kanske nästa år i stället.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! För mig är naturvårdssynpunkterna
de avgörande i denna
fråga men kanske inte i första hand de
rent nationella synpunkterna. Tag er en
titt på Europas karta, ärade kammarledamöter,
och fråga er var i Europa
det finns områden med orörd natur,
som kan tänkas få förbli orörda för
framtiden! Det är egentligen bara i vissa
delar av Norge och Sverige som detta
är möjligt. I Finland finns i dag inga
outbyggda vattendrag, och i Norge är
utbyggnaden under snabb utveckling.
I övrigt finns det inte i något land i
Europa en flod, en älv som kan tänkas
ha utsikter att få förbli orörd i
framtiden.

Vi kan naturligtvis handla egoistiskt
nationellt och bygga ut varenda älv och
vartenda vattendrag, men bör vi då inte
samtidigt göra klart för oss vilken förlust
detta egentligen är för generatio -

Onsdagen den G december 1967 em.

Nr 49

115

nerna efter vår? De bortåt 500 miljoner
människor som i dag lever i Europa eller
den miljard människor som kommer
att finnas i Europa om 30—40 år får
alltså inte någon möjlighet att över huvud
taget uppleva ett vattendrag som
ser ut som det alltid har sett ut i naturen.

Detta är enligt min uppfattning det
väsentliga i frågan. Vi måste handla så,
att våra efterkommande verkligen kan
säga att denna riksdag år 1967 fattade
ett förnuftigt beslut och lämnade någonting
kvar sådant det alltid har varit och
sådant jag hoppas det alltid skall förbli
när det gäller denna älv. Det finns inget
annat land som har en sådan älv. Där
har vi vårt nationella ansvar, och det
är det som dikterar min inställning till
denna fråga.

Jag har förstått utskottets utlåtande
så, att riksdagen har avgivit en allvarlig
rekommendation, riktad i detta fall till
regeringen, att den inte skall föreslå
riksdagen en utbyggnad av Vindelälven
och icke äska medel för detta, därest
inte alldeles nya, påtagliga skäl som vi
i dag inte känner till framkommer. Då
först bör riksdagen på nytt få ta ställning
till frågan.

Utskottsutlåtandet är, såvitt jag kan
förstå, en allvarlig rekommendation att
Vindelälven skall förbli orörd. Det är
också min önskan att så skall ske.

Herr talman! Med detta vill jag på
det bestämdaste yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Lothigius
(h).

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag tycker att denna
diskussion håller på att urarta till en
fråga om hur utskottsutlåtandet skall
tolkas. Jag skall givetvis inte ge mig in
på en tolkning i den ena eller andra
riktningen. Jag tror att herr Kellgren
har rätt när han säger att utskottsutlåtandet
är en allvarlig rekommendation

Vindelälvens utbyggnad

till regeringen att inte bygga ut Vindelälven,
om inte några nya och okända
argument tillkommer under den närmaste
tiden.

Jag tvivlar inte alls på att utskottet
har haft tillgång till en hel mängd fakta
när det har gjort sin bedömning i denna
fråga. Men det är dock främst ett par
dokument som jag anser fattas för en
helhetsbedömning av frågan och för att
den skall kunna framträda i en klarare
belysning. Det ena är vattendomstolens
aviserade utredning, och det andra är
planeringsrådets analyser beträffande
sysselsättningsläget, befolkningsutvecklingen,
skattekraften och möjligheterna
att fram till 1980 ute i kommunerna
upprätthålla en god service och en trygg
försörjning för människorna. Dessa senare
uppgifter skall sammanställas under
beteckningen Länsplanering 1967
för olika län och överlämnas till inrikesdepartementet
under nästa år. Dessa
dokument, som vi vet kommer, saknas
för dagen, och därför måste det enda
rimliga vara att överlämna hela denna
fråga till regeringen som, när helhetsbilden
är klar, får begagna sin fria prövningsrätt
och återkomma med förslag
till riksdagen.

Som frågan nu ligger till kan man
inte utan vidare vifta bort sysselsättningsproblemet
som något oväsentligt
och sekundärt. Det spelar tvärtom en
mycket central roll, särskilt som det
nu är möjligt att ge en så kraftig injektion
som en miljardinvestering i de
delar av det norrländska inlandet som
erfarenhetsmässigt alltid har haft en
stor arbetslöshet och små möjligheter att
locka till sig ny företagsamhet.

Herr talman! Minst en gång om året
har vi en stor lokaliseringsdebatt här
i riksdagen, där riksdagsmän över alla
partigränser inte minst från Norrland
ställer krav på ny företagsamhet och
ökad sysselsättning speciellt i Norrlands
inland. Nu har vi chansen, herr Nilsson
i Tviirålund. Jag skulle för min del inte
kunna komma hem till mina väljare och

116

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

säga: Jag avvisade möjligheten för kommunalmännen
i Sorsele, Degerfors, Vännäs,
Lycksele och Arjeplog att få en
miljardinvestering och sysselsättning
för 400—500 man under tio å tolv år
framåt i tiden. Kan herr Nilsson i Tvärålund
göra det när han kommer hem?
Vad vi behöver i det norrländska inlandet
är inte allmänna uttalanden och
löften. Vi behöver konkreta projekt. Här
har vi ett och vi bör inte avvisa det.

Härtill kommer ytterligare en synpunkt.
Om riksdagen följer utskottet och
säger nej till en utbyggnad av Vindelälven
blir den sannolika konsekvensen
av detta, att vattenfallsverket avstår från
sina utbyggnadsplaner i övrigt uppe i
norr. Det har sagts tidigare i debatten
och det är Vattenfalls egen tolkning.
Detta kommer att leda till en permitteringsvåg
bland Vattenfalls anställda,
och jag ställer frågan, om vi är beredda
att acceptera en sådan ökning av arbetslösheten
på toppen av den sysselsättningskris,
som redan finns inom
skogskommunerna. Kommer man i detta
läge att kunna avhålla sig från att
rikta interpellationer till regeringen
med frågor om vad denna avser att
göra för att skaffa sysselsättning åt dem
som permitterats? Vattenfall är en av
Norrlands största arbetsgivare, vilket
talar för att vi bör hantera denna fråga
med största varsamhet.

En del av dem som deltagit i debatten
har velat göra gällande att kommunerna,
när utbyggnadstiden är över och
vattenbyggarna ger sig i väg, i ett slag
skulle förlora sitt ekonomiska underlag,
så att bygderna dör ut. Detta resonemang
har av erfarenhet visat sig icke
vara riktigt.

Jag har låtit en expert göra beräkningar
över hur mycket de berörda
kommunerna kunde tänkas få in i fastighetsskatt
efter utbyggnadstiden. Det
rör sig givetvis om grovt uppskattade
siffror, som får tas för vad de är, men
jag tror mig i varje fall kunna garantera
att de inte är tilltagna i överkant.

Man har kommit fram till att de fem
kommuner, som det rör sig om, skulle
kunna räkna med en årlig inkomst på
mellan 2,5 och 3 miljoner kronor i fastighetsskatt,
observera efter det att kraftverken
är färdigbyggda. Till detta skall
läggas skatteinkomster från det hundratal
man, som Vattenfall lämnar kvar
efter utbyggnaden, samt de vattenregleringsmedel
som återförs till kommunerna.
Det motsvarar — om vi fortsätter
räkneexemplet — skatteinkomster från
en industri med mellan 800 och 900
anställda med en medelinkomst av mellan
20 000 och 25 000 kronor per år.
Där har vi alltså alternativet till en utbyggnad.
Det återstår då att till dessa
kommuner skaffa en eller flera industrier
som sysselsätter mellan 800 och
900 människor för att få motsvarande
skatteinkomster till kommunerna.

På visst håll förs ett dunkelt resonemang,
som går ut på att dessa skatteinkomster
inte spelar någon roll i verkligheten;
de medför endast att det statliga
skatteutjämningsbidraget sjunker.
Men så kan inte den resonera som känner
ansvar som kommunalman. Det skulle
innebära att man lade armarna i
kors och sade: Det har ingen betydelse
om jag försöker tillföra kommunen fler
skatteobjekt, mer pengar över skattsedlarna.
Det gör heller ingenting, skulle
lian fortsätta, om skatteunderlaget sjunker
i kommunen, och det spelar ingen
roll om utdebiteringen stiger. Vi kommer
ändå att få kompensation i form av
ett högre skatteutjämningsbidrag.

Jag tror att den kommunalman som
resonerar på det sättet inte sitter kvar
så länge i förtroendeställning, även om
han inte har vett att godvilligt avsäga
sig sitt uppdrag.

När jag lyssnade till debatten i första
kammaren i samma fråga sade en talare
— och detta skulle vara alternativet till
en utbyggnad: Låt oss spara Vindelälven
och i stället skapa en landsomfattande
opinion för att få nya industrier lokaliserade
till Norrlands inland.

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

117

Det är mycket tacknämligt med uttalanden
i den riktningen, det vill jag understryka.
Vi behöver nya industrier
till inlandet, oavsett hur vi gör i denna
fråga. Men det är tyvärr på det sättet,
att företagarna inte tar minsta hänsyn
till opinionsstormar, inte ens i riksdagen,
när det gäller att välja plats för
nyetableringar. Helt andra faktorer är
avgörande i det fallet. Därför kan jag
inte, hur gärna jag än ville, fästa något
större avseende vid detta s. k. alternativ
till en utbyggnad.

Under dagens debatt sade herr Larsson
i Borrby att vi borde ha lyssnat till
herr Nilsson i Tvärålund, så hade vi
inte haft några sysselsättningssvårigheter
i Norrlands inland. Det är alldeles
klart att jag därför med mycket spänd
förväntan hörde på det anförande som
herr Nilsson i Tvärålund höll, eftersom
jag tänkte att han tydligen hade nyckeln
till inlandets problem. Jag blev besviken
på den punkten. Han redovisade en
rad faktorer, både sådana som talade
för och sådana som talade mot en utbyggnad
av Vindelälven. Jag lade märke
till att han avslutade sitt anförande
med att säga — och det var väl alternativet
— att regeringen måste lägga
fram ett förslag för att skaffa industrier
till det norrländska inlandet. Det
är bra, herr Nilsson i Tvärålund, att
ha en socialdemokratisk regering att
överlämna denna svåra uppgift till.

I andra andedraget yrkade herr Nilsson
i Tvärålund emellertid bifall till
utskottets hemställan. Även om han lade
in en annan tolkning i utlåtandet, kan
detta knappast uppfattas på annat sätt
än att det sätter ett stopp för en utbyggnad
av Vindelälven. Här skulle vi
alltså avhända regeringen en möjlighet
till en miljardinvestering i det norrländska
inlandet och samtidigt — enligt
herr Nilsson i Tvärålund -— uppmana
den att snarast lägga fram andra
förslag för att få en ökad sysselsättning
i dessa trakter. Detta är väl, herr
talman, ganska inkonsekvent.

Vindelälver.s utbyggnad

Herr talman! Jag ville alltså redovisa
några av de motiv som jag har lagt till
grund för mitt ställningstagande i denna
fråga. Jag slutar med att upprepa
vad jag förut sade, att frågan om Vindelälvens
utbyggnad bör hanteras med varsamhet,
så att vi inte skadar den fortsatta
utbyggnaden av näringslivet i det
norrländska inlandet. Vi bör vidare
akta oss för att binda regeringen vid
den ena eller andra uppfattningen, utan
vi bör låta den återkomma till riksdagen
med förslag när den prövat frågan
mot bakgrunden av den fullständiga
materialsamling som i sinom tid kommer
att föreligga.

Jag kommer, herr talman, att rösta
för det förslag som herr Skoglund har
framlagt under debatten.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var synnerligen intressanta
meddelanden som herr Nilsson
i Östersund lämnade. Det skulle
vara roligt att höra, varifrån han har
fått det bestämda beskedet, att Vattenfall
inte skulle fullfölja de planeringar
som Vattenfall har i gång i andra älvar,
som redan är reglerade.

I första kammaren sade herr Strand,
att vattenfallsstyrelsen, som tydligen
består av en nyckfull samling herrar,
hade yttrat, att Vattenfall efter denna
debatt om utskottets utlåtande accepteras
inte kommer att fullfölja några byggen
i Vindelälven. Det kan jag förstå.
Men skulle dessa herrar även ha blivit så
till sig, att de skulle avsäga sig allt
intresse för andra älvar, som de ändå
redan har reglerat och planerat bygga
ut? — Det var den första frågan.

Den andra frågan rör den intressanta
uppgiften om de stora skatteinkomsterna.
Jag skulle vilja veta vem som står
för de siffrorna. I de uppgifter vi har
fått från annat håll visar det sig, att
de stora skatteinkomsterna sällan blir
så stora, att skatteutjämningsbidrag inte
behövs. Jag vet, att i Jokkmokk, där

118

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

man har ett mycket favoriserat läge,
har ökat sina skatteinkomster genom
skatten från Vattenfalls byggen med
20 000 eller 25 000 skattekronor, om jag
minns rätt. Det skulle bli skatteinkomster
på ungefär en halv miljon kronor.
Det är förvånande att inkomsterna skulle
bli så avsevärda i dessa kommuner,
att de icke längre skulle behöva skatteutjämningsbidrag.
Sådana uppgifter har
inte förekommit i det tryck, som vi fått
del av från behandlingen i riksdagen
av kraftverkens beskattning. Det är f. ö.
skillnad på de skatteintäkter från statens
kraftbyggen och de man får från
privata byggen, emedan olika skatteregler
tillämpas. Vid sådana ekonomiska
skönmålningar som här gjorts är det
viktigt att tala om, huruvida uppgifterna
är hämtade ur egen fatabur eller om
de har någon vederhäftig grund.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! För att börja med frågan,
varifrån uppgifterna är hämtade
när det gäller de skatteinkomster som
kommunerna beräknas få efter en ombyggnad,
kan jag säga att jag har fått
dessa uppgifter från riksdagens upplysningstjänst.
De är utarbetade av juridisk
skatteexpertis, och fru Eriksson i
Stockholm kan få ta del av dem. Jag
har en avskrift här.

Vad sedan gäller vattenfallsstyrelsens
tolkning av utskottsutlåtandet är det generaldirektören
som har gjort den, och
han resonerar enligt min uppfattning
helt konsekvent. Han säger att vattenfallsstyrelsen
inte vågar sätta i gång
en planering för utbyggnad i några andra
älvar, då risk finns att — sedan
vattenfallsstyrelsen lagt ned en hel del
pengar på förberedande arbeten — det
kan väckas en motion i riksdagen, som
kan medföra att Vattenfall måste avbryta
sina förberedande arbeten. Ett sådant
resonemang ligger bakom vattenfallsstyrelsens
uttalande, och jag måste

säga att jag förstår vattenfallsstyrelsen
på den punkten.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Betyder detta, att vattenfallsstyrelsen
bestämmer vilket arbete
den vill göra? Betyder det, att vattenfallsstyrelsen
har möjlighet att avbryta
planerade arbeten i de älvar, som redan
är reglerade? Det har nämnts Lilla
Lule älv, Lule älv och Skellefte älv.
Det är eu suveränitet, som jag inte trodde,
att ett verk hade. Jag har uppfattat
det så, att det är Kungl. Maj :t som skall
bestämma i dessa frågor.

Jag har också uppfattat det så, att
även vattenfallsstyrelsen i sitt yttrande
har sagt, att det kommer att bli
mindre lönsamt att göra utbyggnader av
vattenkraft. I de redogörelser som lämnats,
har man alltid räknat med att vattenkraftsutbyggnad
icke längre kommer
att ske i samma omfattning som
tidigare. Det skäl som varit vägledande
för utskottet är, att det på annat håll
planeras kraftutbyggnad, som kommer
att vara av den storleksordningen, att
det icke längre är lönsamt att bygga ut
några älvar.

Är herr Nilsson i Östersund helt säker
på om det är något slags kränkt
självkänsla hos Vattenfall som gör att
man säger att man inte skall bygga ut
i fortsättnngen eller om detta är grundat
på överväganden rörande den ekonomiska
lönsamheten, vilken är mindre
i framtiden än nu enligt vad som tidigare
har sagts av ansvariga organ?

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vattenfall bestämmer
givetvis inte vilka älvar som skall byggas
ut. Helt naturligt skall riksdag och
regering ha ett ord med i laget. Men
Vattenfall, som är stor arbetsgivare,
måste ha en framtida planering för att

Onsdagen den 6 december 19G7 em.

Nr 49

119

klara sysselsättningen. Vattenfall måste
skapa sig en bild av var de skall göra
sina investeringar. Man är tydligen rädd
för att denna planering skulle kunna
brytas exempelvis genom en motion i
riksdagen och genom att riksdagen säger
stopp på de ställen där man planerat
att i framtiden bygga ut den eller
den älven.

Herr ANDERSSON i Luleå (vpk):

Herr talman! Beträffande kommunernas
skatteinkomster vill jag inledningsvis
säga att jag hoppas att material
därom funnits tillgängligt i utskottet. I
varje fall finns material för en av de
kommuner som fru Eriksson i Stockholm
åberopade i ett annat sammanhang
och som jag tänkte komma till,
nämligen Arjeplogs kommun. Man har
redan nu kunnat göra vissa uträkningar
härom.

Jag begärde emellertid främst ordet
därför att utskottets ordförande fru
Eriksson i Stockholm i ett replikskifte
i debatten om Vindelälven sade ungefär:
Varför säga mer än vad som är
sant? Jag håller med om detta, men
skulle man inte kunna säga: Varför inte
säga mer som är sant i denna fråga?
Det råder dock delade meningar inom
Vattenfall och dess expertis om utbyggnaden
av vattenkraften. Det är väl
inte deciderat klart att det inte är ekonomiskt
lönsamt att också i fortsättningen
bygga ut vattenkraften. Vindelälven
är inte den sista orörda älven.
Det vet alla. Enbart i Norrbotten har vi
kvar såväl Pite älv som Kalix älv och
Torne älv. Med anledning av det trängda
arbetsmarknadsläget i Norrbotten
har på en konferens i Tornedalen frågan
väckts om man kanske borde bygga
ut Torne älv. Så handlar människor
som måste ta ett politiskt ansvar i de
bygder där man inte genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, t. ex. lokaliseringar,
kunnat lösa sysselsättningsproblemen.
De har heller inte kunnat

Vindelälvens utbyggnad

få ett klart besked om de framtida möjligheterna
därtill.

Det har sagts att det inte längre är
nödvändigt att bygga ut älvar. Det bör
emellertid påpekas att en stor del av det
beräknade framtida kraftbehovet kan
erhållas i älvarna som ännu inte är utbyggda.
Erfaret folk bland kraftverksbyggare
och kraftverksexperter säger
att värme- och vattenverk inte utesluter
utan i stället kompletterar varandra och
att vi får det totalt sett gynnsammaste
produktionsresultatet genom att utnyttja
båda slagen av kraft.

Utskottets ordförande sade att vissa
ansvariga personer i Arjeplog hade uttalat
att den sysselsättning, som kan beredas
befolkningen om Vindelälven
byggs ut, endast skulle beröra en del
äldre personer och att den lokala stämningen
var överhettad. För att det skall
komma med i debatten vill jag citera
vad kommunalnämndens ordförande
Sigvard Sundström och kommunalfullmäktiges
ordförande Hilding Flinkfeldt
i Arjeplog har framfört i ett brev till
finansministern av den 25 november
— kommunalfullmäktiges ledamöter var
eniga i sin uppfattning, och de skriver
alltså å hela kommunens vägnar. Jag
kan naturligtvis inte citera allt i denna
skrivelse, men något bör ju komma
fram om vad de aktiva politikerna har
för uppfattning. Man säger:

»Majoriteten av allmänna beredningsutskottet
har i sitt utlåtande framhållit,
att med hänsyn till det materiel som nu
föreligger bör det icke ske någon utbyggnad
av Vindelälven. Detta ställningstagande
från utskottets sida har
vållat oro och djup förstämning i de
bygder som berörs, ja inte ens de 30
personer i älvens övre lopp, som genom
det ensidiga och kraftiga stödet från
press, radio och TV har lyckats skapa
denna kraftiga och känslomässiga opinion,
tycks jubla, då ett riksdagsbeslut
enligt utlåtandet innebär, att utbyggnaden
av Vindelälven fortfarande är ett
ärende, där avgörandet skjuts in i en

120

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

oviss framtid. — Då riksdagen så sent
som den 14 maj 1965, med 148 röster
mot 49 i respektive kamrar avslagit yrkandet
om en ny utredning om Vindelälvens
utbyggnad, har kommunen i sin
planering haft fullgoda skäl att räkna
med den injektion i fråga om sysselsättning,
kapitaltillflöde och bestående goda
skatteobjekt, som utbyggnaden skulle
fört med sig---. Förutom den di rekta

ersättningen till kommunen i form
av särskilda villkorsmedel, så kommer
ersättningarna enbart till byamännen i
Adolfström och Gautosjö samt en del
sportstugeägare i Gautosjöområdet, enligt
den totala ersättningslängd som inlämnats
till Nedre Norrbygdens vattendomstol,
att uppgå till 2 811 900 kronor.
Därutöver tillkommer ännu ej fastställda
belopp för del i fallhöjd.»

Man gör också en jämförelse med vad
människorna får när deras egendomar
löses in genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Man säger vidare: »Då även
Granselet-magasinets dämningsområde
ligger inom Arjeplogs kommun, med
ett antal jordbruksfastigheter som är tre
gånger större än i Gautoområdet, så
kommer totalersättningsbeloppet där
att röra sig om 5—6 miljoner. —- Om
endast hälften av inlösensummorna
skulle användas för nyinvesteringar
inom kommunen, kan här nyetableringar
bli aktuella som även på sikt ger
sysselsättning till de yngre av den befolkning
som tvingas flytta från dämningsområdena.
— De samebyar som
berörs av regleringen har i princip
träffat överenskommelse med Vattenfall
om den ekonomiska ersättningen och
bestrider alltså inte tillåtligheten, summans
storlek är icke offentlig men är
för våra förhållanden betydande.-»

Man säger vidare — jag hoppar över
ett stycke: »Sammanfattningsvis kan
alltså sägas att ett ja till Vindelälvens utbyggnad
är ett glesbygdsprogram som
i de berörda områdena ger sysselsättning
och livsmod, i första hand under
utbyggnadstiden men även på sikt ska -

pas bestående värden, och utan tvekan
så försämras icke möjligheterna för befolkningen
i denna karga del av vårt
land att, låt vara med en viss hjälp av
Vattenfalls miljoner, utforma sin framtid.
»

Och så vädjar man om åtgärder i den
riktning som man talat för. Här rör det
sig således inte enbart om några äldre
personer utan om aktiva kommunalpolitiker
som måste ta ansvar uppe i
dessa bygder.

Beträffande vad som anförts av utskottets
ordförande i debatten tidigare
i dag om att bygga kraftverk kontra
alla lokaliseringsobjekt, så måste det väl
till bådadera, om dessa bygder skall
kunna leva vidare. Utskottet i sin tur
skriver så här: »Enligt utskottets mening
bör med tanke på att Vindelälvens
bevarande kan betraktas som en riksangelägenhet
önskvärda och bestående
lokaliseringspolitiska åtgärder vidtagas.
»

Det har varit mycken debatt om detta.
Man anser att detta är en klar beställning
till regeringen, men det är ju ingen
ny frågeställning. Man frågar sig då:
Vilken utbyggnad hittills, t. ex. i Luleåsystemet,
har icke betraktats som en
riksangelägenhet? Och den kan inte
bara betraktas som en riksangelägenhet,
utan man måste slå fast att det är
en riksangelägenhet. Då måste man också
vidta de åtgärder som skall kunna
klara sysselsättningen i dessa bygder.
Det är klart att om man skulle ställa en
miljard kronor till förfogande för att
förnya produktionen uppe i dessa bygder,
skulle man kanske nå större resultat
än vad man gör genom den investering
som är tilltänkt för Vindelälven.

I årtionden har det på regeringens
och riksdagens bord legat utredningsförslag
i varje fall om Norrbottens inland
och — efter vad jag har mig bekant
— även om Norrlands inland. Till
alla dem som så varmhjärtat öppnat en
dörr för framtiden i dessa bygder måste
jag säga, att vi visserligen uppskattar

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

121

vad de säger men att det måste till ett
konkret handlande. Man måste i det
stycket lyssna mer på vad de aktiva
kommunalmännen i dessa bygder säger
just när det gäller angelägenheten att
skapa sysselsättning.

Utskottet berör alltså en kärnfråga i
sysselsättningspolitiken i Norrlands inland.
Det finns och har funnits material
och utredningar — varenda stubbe,
varenda ren och varenda person i olika
åldrar är räknade — som genomlyst
problemen och som framlagts för regering
och riksdag vid skilda tillfällen.
Men ännu har det inte vidtagits några
konkreta åtgärder för att trygga sysselsättningen.

Utöver framställningen från Arjeplogs
kommun vill jag'' också beröra en framställning
från Arjeplogs och Arvidsjaurs
fackliga centralorganisationer till
Landsorganisationens sekretariat. I denna
framställning heter det:

»Under de senaste åren har genom
medverkan av press, radio och television
en kraftig opinion mobiliserats
mot Vattenfalls planer att reglera Vindelälven
och i samband därmed bygga
en rad kraftstationer. Om Kungl. Maj :t
efter särskild prövning ger tillstånd till
byggandet av Gauto magasin och kraftstation,
så skulle arbetena med dessa
objekt påbörjas under år 1970.»

Man tar också upp motionerna och
anknyter till diskussioner i Arjeplogs
kommunalfullmäktige och säger att man
där »i ett enhälligt beslut tillstyrkt utförandet
av Gauto-projektet, dock under
förutsättning av vittgående åtgärder
av kompensativ art, där bland annat
särskilda villkorsmedel till ett belopp
av flera miljoner är fullt realistiskt,
med kännedom om tidigare beslut
av Kungl. Maj:t».

Man säger också att »kommunens
ställningstagande, i det utan tvekan viktigaste
ärende vi under innevarande decennium
beslutat om, fordrar ju en
mera ingående kommentar».

Därefter tar man upp den arbets -

Vindelälvens utbyggnad

marknadspolitiska situationen som belysts
så många gånger tidigare och i
denna debatt. Man säger vidare: »Vattenfallsstyrelsen
har, enligt tillgängliga
uppgifter i projekteringar och utredningar
om Vindelälvens utbyggnad, lagt
ner ett belopp av cirka 20 miljoner. Den
expertis som står till deras förfogande
hävdar med bestämdhet, att trots atomkraften
så är det ekonomiskt förnuftigt
att satsa på en vidare exploatering av
vattenkraften. Vindelälven visar trots
skadeobjekten högt båtnadsvärde och
god lönsamhet, ökning av elenergiproduktionen
under hela 70-talet är ofrånkomlig,
här kan ges ett typexempel på,
där kapitalet med hög räntabilitet kan
placeras i ett område där arbetskraften
finns.»

I skrivelsen till LO framförs önskemål
om att man inför den förestående
debatten i riksdagen skall vidta åtgärder
för att »dels i riksdagsdebatten de
synpunkter och argument som bygger på
realistiska fakta blir tillfullo beaktade
samt att i övrigt medverka till ett beslut
som sammanfaller med Landsorganisationens
grundprinciper ifråga om sysselsättning
och utkomstmöjligheter».

Anledningen till att jag velat citera
detta är att jag tycker att detta skall tas
i beaktande i diskussionen. Det är de
fackligt och politiskt ansvariga i dessa
bygder som framhållit detta, och jag
tycker att deras synpunkter strider litet,
för att inte säga mycket, mot de
värderingar som utskottets ordförande
gjorde tidigare i debatten, då det sades
att man hade resonerat med människor
i Arjeplog och att de sagt att det bara
rörde sig om en del äldre personer. Jagtyckte
det var att på något vis förringa
de ansvarigas uppfattning, vilken de
också för fram.

Herr talman! Jag tillhör dem, som anser
att riksdagen inte skall låsa fast
Vindelälvens framtid så hårt som det
föreslås i utskottsutlåtandet, utan att
man skall ta större hänsyn till vad som
anförts från befolkningen i de bygder

122

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

som berörs. Jag vill redan nu säga att
jag för min del kommer att stödja herr
Skoglunds förslag.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Jag skall försöka att
inte så mycket förlänga denna kanske
redan alltför långa debatt, utan vill endast
helt kortfattat redovisa min personliga
inställning i frågan. Jag kan
också redan nu tala om att jag ställer
mig positiv till en utbyggnad av Vindelälven.
Detta mitt ställningstagande grundar
sig inte på någon påverkan från
riksdagsman Skoglund, utan på att jag
känner denna bygd ganska väl. Jag vet
vilka oerhörda problem som befolkningen
där uppe har att brottas med. Utflyttningen
på grund av bristande sysselsättning
är stor; det känner alla till
och det har också omvittnats i kammaren.

Nu sägs det att man skall ordna med
industrier i stället för denna kraftverksutbyggnad.
Men ett stort antal norrlandsutredningar
har redan sysslat med
möjligheten att få i gång industrier i
Norrlands inland. Hittills har det i varje
fall inte lyckats — det är det verkliga
förhållandet. I stället har svårigheterna
beträffande sysselsättningen undan för
undan accentuerats, inte minst genom
de besvärligheter som skogsbruket för
tillfället brottas med, svårigheter som
kanske består under åtskilliga år.

För mig är alltså av avgörande betydelse,
att en utbyggnad av Vindelälven
synes vara den enda viktiga industriella
verksamhet, som inom inte alltför lång
framtid kan komma i gång i dessa trakter,
och märk väl: detta kan ju ske utan
subventioner och utan lokaliseringsstöd! Det

är ju också här fråga om stora
investeringar. Det gäller inte bara ett
enda litet kraftverk, utan det gäller tio
kraftverk och investeringar av en storleksordning
av upp till 1 000 miljoner
kronor under en tioårsperiod. Dessa in -

vesteringar skulle ju innebära att sysselsättning
skulle kunna beredas ett stort
antal människor för byggande av dessa
kraftverk och regleringsdammar. Även
efter det att utbyggnaden är klar kvarstår
ju arbetstillfällen för 100 man —
det har uppgetts att ungefär så många
skulle kunna sysselsättas i driften. Därtill
kommer också en hel del andra aktiviteter
under byggnadstiden — det är
ju välkänt. Jag skulle också tro att utbyggnaden
får betydelse för sysselsättningen
på andra håll i landet, eftersom
den mekaniska utrustningen till största
delen kommer att levereras från .svensk
industri.

Det är visserligen riktigt, som här har
påpekats av så många talare, att det
förhållandet att man skulle kunna bereda
sysselsättning åt 500 å 600 man
under en tolvårsperiod inte löser sysselsättningsproblemen
på lång sikt, men,
ärade kammarledamöter, nog måste det
väl ändå betyda en hel del för bygden,
om utflyttningen kan stanna upp eller
fördröjas genom att man får denna
galgenfrist — något som har kommit
till uttryck från denna talarstol. Att ett
stort antal människor skulle få möjligheter
att stanna kvar i hemorten skulle
betyda en hel del, och dessa människor
bedömer säkerligen frågan på ett helt
annat sätt än de som vill stoppa utbyggnaden.

Herr Nilsson i Tvärålund påpekar
bl. a. att den sysselsättning det här gäller
inte skulle vara av så särdeles stor
betydelse, eftersom det inte skulle bli
så stor del av denna arbetskraft som
skulle rekryteras för arbetet i dessa
trakter.

Om jag inte är fel underrättad är
emellertid vattenfallsverkets jobbare,
vattenfallsrallare som de också brukar
kallas, till 90 eller kanske nästan upp
till 100 procent norrlänningar. Man
skall komma ihåg att, om man inte sätter
i gång denna utbyggnad, så måste de
ju beredas sysselsättning. De kanske ändå
får lov att flytta, och det kanske

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

123

inte har så stor betydelse, om de inte
direkt kan rekryteras till så stor del i
just de kommuner som är berörda av
utbyggnaden.

Vidare har jag den uppfattningen,
som bl. a. herr Skoglund och herr Nilsson
i Östersund hävdat, att om man nu
bifaller utskottets förslag, alltså säger,
att utbyggnad under nuvarande förhållanden
inte bör komma till stånd, så
torde det dröja åtskillig tid, innan någon
som helst utbyggnad av vattenkraft
igångsattes i Norrland.

Herr Tobé har ju också påpekat detta.
Han menade, om jag fattade honom
rätt, att ifall riksdagen nu, vilket han
hoppas, med stor majoritet skulle biträda
utskottets förslag, så att man
här sätter upp en varnande hand, får
regeringen i fortsättningen ta det försiktigt.
Jag skulle tro att det är riktigt.
Riksdagen torde väl här representera
kanske den största markägaren och om
den då här, så att säga, lägger in en
kraftig varning, så är jag också övertygad
om att regeringen tänker sig för
en eller två gånger, innan den framlägger
ett förslag på riksdagens bord om
fortsatt utbyggnad. Jag tror också att
vattenfailsverket inte gärna i fortsättningen
kommer att lägga ned många
miljoner för undersökningar för att
bygga kraftverk i andra älvar, om detta
projekt nu skulle läggas på is. Nå, säger
man, om vi nu inte bygger ut Vindelälven,
så har vi ju ändå möjligheter att
bygga oljekraftverk och atomkraftverk.
Det är alldeles riktigt. Skall vi trygga
det ökade kraftbehovet behövs också
andra kraftkällor än de som baseras
på våra älvar. Men det är ändå på det
sättet att vattenkraft och värmekraft
ingalunda utesluter varandra. Vindelälven
anses ju vara ett gynnsamt projekt.
Kostnaderna för gynnsam vattenkraft
och värmekraft kan tydligen bedömas
vara ungefär lika stora. Båda
kraftslagen har vissa karakteristiska
egenskaper som gör att de kompletterar
varandra på ett utmärkt sätt. Vi får

Vindelalvens utbyggnad

ett gynnsamt produktionssystem om vi
utnyttjar båda kraftslagen, vilket vi naturligtvis
bör göra. Även om Vindelälven
utbyggs finns andra älvar kvar både
för forskning och övriga naturintressen.
Forskarna får således möjligheter
att följa vattendjurens vandring, ty det
finns outbyggda älvar kvar både längre
norr ut och längre söder ut, som jag inte
behöver räkna upp namnen på. En
fördel med vattenkraftverken är i alla
fall att de inte smutsar ned; detta är
ingen oviktig sak, ty även det är ju en
miljöfråga.

Frågan om utbyggnadens betydelse
för de berörda kommunerna från skattesynpunkt
har ju diskuterats här nyligen
och jag skall därför inte gå in på
den saken. Till sist vill jag, herr talman,
bara framhålla att jag anser att
man bör vara lyhörd för vad kommunalmän
och andra talesmän för kommunerna
där uppe har för åsikter. För mig
är det av avgörande betydelse att en
utbyggnad, som här påpekats, skulle bereda
många människor möjlighet att leva
kvar i hembygden och att den således
skulle betyda mycket för de ifrågavarande
kommunerna. Jag tycker att
de som vill stoppa detta projekt tar på
sig ett relativt stort ansvar och anser
att det av herr Gösta Skoglund framförda
förslaget är rimligt, d. v. s. att låta
frågan stå öppen och att åt regeringen
ge frihet att pröva ärendet ur alla de
aspekter som kan tänkas uppkomma,
lag hoppas att kammaren skall besluta
enligt det av herr Skoglund framlagda
förslaget.

Herr talman! Jag känner dessa floddalar
mycket väl. Jag har färdats i både
Laisdalen och Vindeldalen åtskilliga
gånger både till lands och per båt.
Jag vet att uppskatta deras skönhet —
de många vackra forsarna och de brusande
fallen — men jag vet också att
skönheten inte kommer att försvinna
om en utbyggnad kommer till stånd. Så
länge vatten rinner genom dessa älvar,
kommer också människorna att ström -

124

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

ma till och låta sig fångas av deras tjusning.

Som herr Skoglund påpekat har va
vissa erfarenheter också från Dalarna
beträffande turistströmmarna. Trängsletforsarna
i Dalälven var väl några av
de allra vackraste i landet. De besöktes
före utbyggnaden av kanske något
hundratal. Efter utbyggnaden besöks de
av tusentals människor. Det har inte
lagts någon större vikt vid turistfrågorna
i de diskussioner som förts i kammaren,
men i debatterna tidigare i
pressen och på annat sätt har de spelat
en relativt stor roll. Att turisterna
skulle svika dessa älvdalar då man
bygger kraftverk grundar sig mera på
tro än på vetande. Erfarenheten pekar
på helt andra förhållanden.

I detta anförande instämde herr Eskilsson
(s).

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber om överseende
för att jag efter eu så lång och ingående
debatt tar till orda i denna fråga.

Först vill jag instämma med utskottsordföranden
i hennes sakliga redovisning
av utskottets behandling och ställningstagande.
Som motionär vill jag utöver
vad ordföranden har anfört framföra
några enkla synpunkter för mitt
ställningstagande.

Först vill jag konstatera att de för
elkraft utnyttjade norrländska älvarna
är av mycket stort värde för det svenska
folkhushållet. Kraftbehovet kan emellertid
nu enligt vad utskottet inhämtat
fyllas genom andra möjliga kraftkällor
än vattenkraft. Vi behöver i dag inte
offra Vindelälven, Laisälven och Gautosjöarna
för kraftförsörj ningens skull.
En outbyggd älv representerar oskattbara
värden. Man bör inte alltför lättvindigt
avhända sig sådana värden som
man aldrig kan få tillbaka.

Om nu riksdagen beslutar i enlighet
med utskottets förslag och sparar dessa
vattendrag för framtiden, tror jag att

vi fattar ett klokt beslut. Vi tillmötesgår
vetenskapen, naturvårdsintressen och
många andra mänskliga intressen. Vi
har byggt ut våra älvar när vattenkraftbehovet
varit stort och då inga andra
kraftkällor har stått till buds.

Den fjärde Suorvaregleringen var nog
ganska smärtsam för en norrbottning
som bor i en kommun där vi har samer
som skall leva av rennäringen. Regleringen
omfattade ett område på 160
kvadratkilometer och berövade samerna
stora renbetesområden. Läget för elförsörjningen
var dock sådant att man
utan att reagera så hårt gick med på
detta intrång till stort förfång för rennäringen.

Nu befinner sig rennäringen åter i
farozonen. Regleringen av Gautojaure
kommer att dränka stora renbetesmarker
och spoliera och försvåra renarnas
naturliga flyttvägar.

Vad beträffar den bofasta befolkningen
måste preliminärt 70 bosättningar
flytta på grund av överdämning och
total skada. En hel by kommer att dränkas
genom regleringen. Situationen måste
kännas hopplös för adolf.strömsborna,
när hembyn skall förvandlas till
vattenreservoar. De nämnda 70 bosättningarna
representerar ett mycket stort
personligt värde, som inte kan ersättas
med pengar, men även penningmässigt
betyder de en hel del. Ett enkelt egnahem,
kostar väl ungefär 100 000 å
125 000 kronor att uppföra.

Sedan är frågan också vart dessa
människor skall flytta och om de kommer
att få en varaktig försörjning på
den nya platsen. Nu är de nöjda med
tillvaron och hyser förhoppningar om
att kunna utveckla sin näring bl. a. genom
turismen och fisket. Jag är rädd
för att det kommer att bli många personliga
tragedier.

Det har sagts att 400—500 man kommer
att få sysselsättning under en tioårig
utbyggnadstid, och det är ju värdefullt.
Man man får inte vänta sig att
kunna sysselsätta alltför många i var

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

125

kommun längs den cirka 40—45 mil
långa älven. Vattenfall bär också en
fast anställd arbetsstyrka på ungefär
350 man, och i första hand blir det väl
dessa som får .sysselsättning. Sedan
kan det fyllas på ur ortsbefolkningen
så att det blir ungefär 500 personer.
När utbyggnaden blir klar skall ett
hundratal man få varaktiga jobb för att
sköta anläggningarna, säger man på Vattenfall.
Men rationaliseringen går raskt.
Det fick man erfara vid utbyggnaden av
Laxede. Där byggdes tre stycken personalbostäder
för dem som skulle sköta
kraftstationen, men när kraftverket
startades häromåret behövdes det ingen
personal, ty kraftverket fjärrstyrs
från Vuollerim.

Jag är väl medveten om den stora
arbetslösheten i mitt län och jag förstår
Arjeplogs kommunalmän och deras
ställningstagande, men jag har svårt
att förstå att en reglering av Gautojaure
skulle nämnvärt kunna förbättra den
akuta arbetslöshetssituationen. Jag är
rädd att man på lång sikt förlorar i
stället för att vinna någonting på detta.
En utbyggnad av Vindelälven kan inte
lösa den akuta situationen; det måste
kraftiga lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder till för att trygga
sysselsättningen i vårt län. Det finns
önskemål från länsstyrelsen och länsarbetsnämnden
i vårt län att det färdigprojekterade
och av alla parter accepterade
Rebnisjaureprojektet igångsättes
utan ytterligare dröjsmål.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har
i sitt yttrande avstyrkt regleringen av
Gautojaure, och ingen kan väl ändå
beskylla landshövding Näslund för att
inte ha övervägt frågan från arbetsmarknadspolitisk
synpunkt lika väl som
från naturvårdande, vetenskaplig och
allmänmänsklig synpunkt.

Jag har här länsstyrelsens yttrande,
och det skulle fresta mig att läsa upp
det, men jag avstår för att inte trötta
kammarledamöterna. I detta yttrande
finns många synpunkter som man mås -

Vindelälvens utbyggnad

te ge akt på för att förstå länsstyrelsens
ställningstagande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Agnäs (li):

Herr talman! När jag för ett par veckor
sedan såg att det endast fanns en
blank reservation till utlåtandet, anmälde
jag inte mitt deltagande i denna
debatt. Jag är även nu mycket tveksam
om det riktiga i att tala. Dels har bänkarna
varit tomma i dag, varför jag
förmodar att ingen har någon nämnvärd
uppfattning om debatten, och dels
är det mesta redan sagt.

Ett före detta statsråd har emellertid
i dag stått i talarstolen och med magistral
och myndig attityd riktat sitt
pekfinger mot mig på ett sådant sätt
att jag anser mig vilja redovisa min
uppfattning, om inte annat så för protokollet.

Först vill jag uttrycka min beundran
för sekretariatets arbete i beredningsutskottet.
När jag förra veckan lyssnade
till debatten i första kammaren sade,
om jag minns rätt, herr Strand att utlåtandet
redovisar allt. Det är också
min uppfattning. Jag är mycket överraskad
över att de flesta som talat mot
utskottets utlåtande inte tycks ha lagt
märke till att utlåtandet har redovisat
vad de frågar efter — forskning och
apnat. Jag blev också mycket överraskad,
när jag hört denna inledning av
herr Strand i första kammaren, av att
han sedan ställde det yrkande han
ställde. Jag delar den uppfattning som
många talare här framfört, att detta
yrkande är till skada för den sak som vi
alla har hjärta för, nämligen dessa bygders
sysselsättningsproblem.

Jag skall mycket kort ta upp några
punkter och sammanfatta dem. Lönsamheten
i utbyggnaden är inte bevisad.
Vinstkalkylen som Vattenfall har
anfört, 4 miljoner per år, ligger inom
felmarginalen, och en dess företrädare
har i ett senare skede gått med på att

126

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

det kan hända att det inte blir någon
vinst. Kraftproduktionen är fullt tillräcklig
i vårt land •— vi har för närvarande
överskott på kraft. Enigheten
inom Vattenfall om denna utbyggnad
är nog inte fullständig. Jag vill gärna
citera ur redogörelsen »Statliga företag»
1967, avdelningen statens vattenfallsverk,
sid. 28: »Den närmaste tioårsperioden
kommer i stort sett att
präglas av övergång från en vattenkraftepok
till en atomkraftepok. Atomkraften
väntas dominera de framtida
utbyggnaderna.»

Under vår resa fick vi beskedet att
Vattenfall skulle forcera arbetet på andra
håll i stället. Det finns inte alls, som
herr Nilsson i Östersund sade, planer
på att lägga ned allt. Tvärtom skall man
nu på allvar ta upp utbyggnad av vissa
outbyggda delar av Skellefteälven.

Man har också funderat på om vi inte
är ute i ogjort väder. Vad som skall
sägas i denna fråga är ju redan sagt.
Läget har inte förändrats. Jag anser
emellertid att läget är ett annat nu inför
nyåret 1968. Jag tror också att svenska
folkets uppfattning i stort, som den så
livligt har kommit till uttryck de senaste
åren, är att man är emot en utbyggnad.
Riksdagen har här sin bestämda
kallelse att göra det uttalande
som utlåtandet innebär.

Jag är rädd för att Vattenfall ibland
varit frestat att ställa oss inför fullbordat
faktum. I min klippsamling har
jag en uppgift från en tidning för ett
par år sedan, där tekniske direktören
i vattenfallsverket i samband med en
uppgift om de nya taxorna kallt redovisar
att Vattenfall redan räknat Vindelälven
som utbyggd. Det kan hända
att det var ett förhastat ord, men ibland
har jag varit rädd för att det går till
på det sättet. Sedan har man angripit
oss. Jag har känt en viss udd i dessa
angrepp, eftersom man påstår vi inte
har några konkreta förslag när det gäller
sysselsättningen.

Jag vill instämma i fru ordförandens

uttalande att den sysselsättning som
skapas genom Vindelälvens utbyggnad
skulle tillkomma först om ett par år.
När herr Skoglund talar om en verkstad
som Vattenfall skulle ordna i Lycksele
för ett hundra anställda, har jag aldrig
sett dessa uppgifter i några Vattenfalls
papper. Det vore intressant att få reda
på var dessa finns tryckta och vem som
står för dem. En sådan verkstad för
kanske hundra anställda är ju ingenting
att räkna med för en långtida sysselsättning.

Om det är sant som herr Skoglund
sade att »trädmaskinerna» och annat
som rationaliseringen kan medföra gör
att 40 procent av befolkningen blir utan
sysselsättning, är vattenfallsutbyggnaden
bara en munsbit. Beträffande de
konkreta förslag som vi skall lämna
frågar jag: Vilka förslag har Vattenfall
för en fortsatt sysselsättning efter utbyggnaden?
Ge oss bara hälften av de
800 eller 1 000 miljonerna och sätt in
dem i olika projekt och på andra sätt
i dessa delar av landet, så kommer de
att ge utdelning, inte bara i tio år utan
även efter denna tid, i form av skatteinkomster
och annat. Jag är övertygad
om att detta är en möjlig väg.

En av de föregående talarna nämnde
att man skulle vara lyhörd för folkets
mening. Ja, men också Norrbottens länsstyrelse
har gjort ett uttalande som vi
skall vara lyhörda inför. Jag tillhör
dem som reser omkring ganska mycket
i Västerbotten, och jag har hört alla de
tongångar som herr Skoglund ger uttryck
för. Det är sant att det finns
många som talar högt om nyttan av
utbyggnaden, men jag har också hört
den motsatta uppfattningen. Vi skall
inte i denna kammare påstå att hela
Västerbotten skulle vara för en utbyggnad.
Jag har samtalat med folk från
alla partier, också med kommunalmän
från herr Skoglunds parti, vilka varit
förtvivlade över herr Skoglunds ställningstagande
och som kommer att bli
det i ännu högre grad efter herr Skog -

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

127

lunds försök att få kammaren att rösta
ned utskottsmajoriteten, som ändå så
skarpt uttalat sig för att dessa bygder
bör få sysselsättningsmöjligheter.

Om jag minns rätt var det herr Lundmark
som nämnde att det i Adolfström
bara bor gamla människor. Jag har fått
helt andra uppgifter och jag måste säga
att det, om det är som herr Lundmark
säger, måste vara fråga om mycket krya
åldringar. Man har nämligen där byggt
mängder av småstugor utan statlig hjälp
och har under det senaste åren ordnat
med logimöjligheter för 9 000 övernattningar.
Dessutom vet jag att det finns
människor som är beredda att fara dit
och börja arbeta där, om bara dalen
får leva och hotet om uppdämning av
älven försvinner.

En ung hemmansägare ringde nyligen
upp mig och berättade hur han
upplevde regleringshotet. Om han skulle
bli tvingad att lämna gården på grund
av uppdämningen, tänkte han flytta
längre uppåt dalen och bli jägare. Men
han undrade samtidigt hur det skulle
gå med de övriga invånarna och med
dem som vill flytta tillbaka till bygden
från andra trakter.

Herr Skoglund är den främste företrädaren
för turistnäringen i Västerbotten
och han har säkerligen hjärta för
den, men jag tycker ändå att hans uppträdande
i denna debatt vittnar om att
han inte riktigt begripit vad turismen
kan betyda.

Det är ingen tvekan om att fler och
fler människor kommer dit som turister,
men varken i motionerna eller i utskottsutlåtandet
har sagts att turismen
är någon huvudnäring. Men vi vet, att
vid sidan av andra utkomstmöjligheter
betyder ändå turistnäringen en hel del
och kommer att betyda ännu mer i
framtiden. Jag tror också att fisket —
inte som inkomstkälla utan som rekreation
— är en tillgång som inte skall
underskattas i detta sammanhang.

Det har talats om Tärna och dess försprång.
Tärna har haft en mellanriks -

Vindelälvens utbyggnad

väg sedan gamle landshövding Roséns
dagar. Där har man haft möjligheter att
bygga hotell långt innan Sorsele hade
det. Får bara Arjeplogs kommun mellanriksvägen
över Graddis klar skall
förhållandena bli helt annorlunda. Varför
inte ge dem som vill satsa på turismen
— t. ex. hotell Rehnman i Ammarnäs
eller andra i Sorsele — riktiga vägar
och snabba förbindelser från kusten
och järnvägarna?

För vilka pengar skall vägarna byggas?
På andra håll i Sverige byggs vägarna
för skattemedel, som är uttagna
för detta ändamål. Här skall det endast
vara möjligt att få en väg om älven först
regleras. Det är alldeles orimligt och
orättvist mot denna bygds befolkning
att endast om den är villig att offra
bygdens skönhet och älven skall den
få vägar. Andra delar av landet får bygga
vägar med hjälp av normala skattepengar,
som avsatts för vägbyggande.

Det talas om företagarnas hänsyn, som
gjorde att de inte ville förlägga sina
företag hit upp. Anledningen till deras
ställningstagande är väl bl. a. att de ser
att kommunikationerna är försummade.
Ge oss 300 miljoner kronor till vägar
och till att upplysa människorna i de
delar av Europa, som herr Kellgren berörde,
om vad vi har i norra Sverige, så
skall ni se att det blir inkomster — och
det under lång tid!

Jag frågar än en gång: Vad har man
tänkt sätta i stället när Vattenfalls utbyggnad
är färdig? Jag kan jämföra
med min egen hembygd, som har reglerad
älv. Avflyttningen gick snabbast i
samband med utbyggnaden av älven. Vi
kan också jämföra med trakterna kring
Kultsjön och Malgomaj samt övre Umeälvsdalen
och fråga oss vad som kommit
dit efter utbyggnaden. Har det varit
några nyetableringar, har det kommit
någon industri? Nämndes inte alldeles
nyss länsprognosen, enligt vilken
även Lycksele, som fått en utbyggd älv,
hotas av befolkningsminskning?

Man talar om den belåtna befolkning -

128

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Vindelälvens utbyggnad

en med redan utbyggda älvdalar, men
jag har träffat många människor som
är djupt besvikna. Vi kan resa upp till
Juktådalen och tala med dem som är
kvar där, så får vi höra vad de tycker
om det som har hänt.

Jag har här ett klipp ur Dagens Nyheter
för i dag, där en sekreterare i
Vattenvärnet nämner att det statliga
företaget år 1949 köpte upp 20 meter
fallhöjd i älvsträckan nedanför Sorsele
av tre byar för 18 760 kronor. År det en
inkomst att orda om? I dagens läge är
fallsträckan enligt min uppskattning säkert
värd bortåt 200 000 kronor, och fisket
är också mycket värt. Jag är förvånad
över dem som tror att en utbyggnad
är enda lösningen om inte denna
bygd skall bli ödelagd.

Man har också nämnt uppgörelsen
med samerna. Det är verkligen synd om
dem. De är hårt trängda därför att de
aldrig får personlig ersättning om något
händer. Ersättningen går till en
fond, som de vid behov får söka bidrag
ur. En enskild svensk fast bebyggare
kan få pengar direkt, om än en liten
summa, men samerna är så klämda att
de har sett sig tvungna att gå med på
överläggningar och avtal i förväg.

Jag är också övertygad om att enbart
skönheten och naturvärdena gör det
motiverat att spara Vindeliilven. En talare
menade alldeles nyss att så länge
vattnet strömmar i dessa älvar, även
om de är utbyggda, skall det komma turister.
Res i så fall till Stornorrforsen
och se på den i dag! Det strömmar vatten
där i en tunnel, men ingen reser
dit och tittar på det. Jag känner till
många andra fall som har mött samma
öde. Däremot kommer en outbyggd älv
att dra till sig allt fler människor undan
för undan.

Vi är också ganska oärliga här i Sverige.
Det ges t. ex. ut en trespråkig volym
om Sverige i bilder — jag tror det
är Gullers som står för redigeringen av
den — vari det på franska, engelska
och tyska görs reklam för Sverige och

dess skönhet. På mittuppslaget finns en
bild av en underbart vacker älv med en
fors och därunder står det: »Fällforsen,
Ume älv», vilket kan föranleda läsare
ute i Europa att tro, att om de reser
upp till Umeälven så hittar de Fällforsen.
Fällforsen var ett av de största fallen
i Umeälven en gång, men nu har
den varit tyst i mer än tio år. Ändå står
den kvar i reklambroschyrerna om Sverige!
Om det i dag sätts ett fotografi av
Fällforsen i Gullers’ verk, så vill jag se
minen hos den som kommer dit upp för
att betrakta objektet i fråga!

Jag skulle vilja sätta in någonting annat
i sammanhanget också, nämligen
människovärden. Det var någon som
talade om människovärd — inte bara
om naturvård. Blir det inte till slut
människovärden som blir politikernas
stora uppgift? Jag svarar ja på den frågan.
Snart har vi ett samhälle som i sina
mest centrala och tätast befolkade delar
river sönder människorna. Därför behöver
vi också ha kvar vakuumområden,
och just för människovärden måste
vi se till att inte — dessutom vid en
så sen tidpunkt och alldeles i onödan
— spoliera de oerhörda värden som vi
har. Jag vågar inte ta ansvaret att för
all framtid förvandla en levande älv
till en död älv, och jag vågar inte — jag
tror det var herr Fredriksson som sade
någonting om detta — komma hem och
säga att jag har varit med om att besluta
en utbyggnad av Vindelälven. Jag
tror att en annan generation — morgondagens
svenskar och övriga européer
och kosmopoliter -— kommer att anklaga
oss om vi just nu skulle följa en linje
som skulle innebära en sådan utbyggnad.

Sedan vill jag deklarera att jag också
fattar utskottets skrivning så, att det är
möjligt att — om det skulle uppstå en
sådan situation om några år, att det
skulle bli absolut nödvändigt att hämta
elkraft ur älven ■— ta upp frågan till ny
prövning.

Det skrevs en gång att Norrland var

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

129

framtidslandet. Jag måste fråga hur det
har kunnat komma sig att jag, som gick
i skolan på det fattiga 1930-talet och
läste att Norrland var framtidslandet,
år 1967 måste stå här i riksdagen och
höra att det är tveksamt huruvida det
bär sig att ha Norrland kvar och att det
absolut inte bär sig, om vi inte får
bygga ut den sista storälven.

Jag tackar för ordet, herr talman!

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I den här debatten har
så ingående alla argumenten för och
emot en utbyggnad redovisats att man
nu kan vara färdig att avsluta debatten.

Jag vill ändå säga några ord till herr
Nilsson i Östersund angående beskattningen.
Han pekade på vilka stora skatteinkomster
kommunerna skulle få genom
en utbyggnad, och jag betvivlade
de höga siffrorna. Jag fick sedan se
siffrorna och förstår att de är riktiga.

Man får visserligen dessa skatteinkomster,
men det bör kompletteras med den
uppgiften att i och med detta minskar
också skatteutjämningsbidraget i motsvarande
grad, då det inte är många
kommuner som har möjlighet att få så
stor ersättning att den mer än uppväger,
vad de annars skulle ha fått i skatteutjämningsbidrag.

Det betyder alltså, att Vattenfall i allmänhet
inte har reellt ökat skatteunderlaget.
Ett undantag är Jokkmokk — jag
redovisade det förut. Man har bara tillfört
kommunen statliga medel på annat
sätt än som skatteutjämningsbidrag.

Jag är dock medveten om, att det är
betydligt större värde med de inkomster
man har på grund av att man är
sysselsatt. Det skulle aldrig falla mig
in att säga, att det är lika värdefullt att
få understöd. Det har vi inte sagt i denna
debatt i dag heller. Men i och med
att man fått en utbyggnad färdig — om
utvecklingen blir densamma som på
många andra orter, minskas invånarantalet,
sysselsättningen dör bort, bygden
blir stum och obefollcad -— så blir ock5
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr 49

Vindelälvens utbyggnad

så möjligheterna att få skatteutjämningsbidrag
mindre och mindre.

Det är alltså inte så säkert, att det är
ekonomiskt lönsamt att få en utbyggnad
på det sätt som skildrats här. Detta
är också det argument som varit det
starkaste för vårt ställningstagande, att
utbyggnaden icke är en garanterad ekonomisk
räddning för avfolkningsbygderna.
Jag vill än en gång upprepa vad vi
har sagt i vårt utlåtande: »Utskottet anser
sålunda att med hänsyn till det material
som för närvarande föreligger,
någon utbyggnad av Vindelälven ej bör
komma till stånd.»

Det kan inträffa situationer, då bedömningen
kan bli en annan. Då har vi
älven kvar. Fattar vi ett annat beslut,
så går det inte att ändra. Jag hör att
någon är särskilt road av detta. Jag kan
inte se något särskilt roande i att vi har
redovisat precis den uppfattning vi har
fått på grund av i dag föreliggande material.

Med dessa ord ber jag att än en gång
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Flärmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det av
herr Skoglund under överläggningen
framställda yrkandet, att riksdagen med
uteslutande av den av utskottet anförda
motiveringen måtte besluta att motionerna
1:665 och 11:845 samt 1:667 och
11:833 ej skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Skoglund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

130

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Utredning angående social forskning
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Skoglund under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106
ja och 86 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Föredrogs vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande
församling antagit vid sitt artonde
ordinarie möte, samt

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en av UNESCO :s generalkonferens antagen
konvention mot diskriminering
inom undervisningen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Utredning angående social forskning

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av
motioner om utredning angående social
forskning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Vid denna tidpunkt och
efter denna långa debatt om ett annat

problem med starka sociala inslag vill
jag säga några få ord i anledning av
föreliggande utskottsutlåtande om motioner
angående utredning om social
forskning.

Det första intrycket av detta utlåtande
är väl att det är ganska väl beställt med
den sociala forskningen i vårt land och
att det pågår ett intensivt utredande och
övervägande kring denna fråga.

Utskottet ägnar en hel sida åt att
redovisa den sociala forskningens arbetsområden,
och man får ett intryck av
bredd och aktivitet. Utskottet hänvisar
också till en aktuell framställning från
samarbetsnämnden för socialhögskolorna
angående inrättandet av professurer
på vissa områden. Utskottet hänvisar
vidare till det 1965 inrättade utredningsoch
planeringssekretariatet inom socialdepartementet
och till vissa arbetsgrupper
inom forskningsberedningen.

En närmare granskning av utlåtandet
och en närmare kännedom om läget
inom den sociala forskningen ger emellertid
en väsentligt annan bild. Det är
givet att den sociala och samhällsvetenskapliga
forskningen utvecklats under
senare år, att många intressanta forskningsresultat
har redovisats och att
mycket också är under arbete. Antalet
forskartjänster vid universitet och högskolor
har ökat, även om detta inte har
skett i proportion till det ökande antalet
studerande.

Ett par nya forskningsinstitut har tillkommit
och andra har byggts ut. Av
särskild betydelse är också riksbanksfonden,
som ger icke oväsentliga anslag
till den sociala forskningen. Ändå har
den sociala forskningen knappa resurser,
något som ständigt framhålles av
dem som arbetar inom vår socialvård.
Vi har senast i makarna Gunnar och
Maj-Britt Inghes bok »Den ofärdiga välfärden»
fått bevis för detta. Staten,
landstingen och primärkommunerna
har nu utgifter för sociala ändamål om
17—18 miljarder kronor om året, och
vi satsar inte ens en enda promille,

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

131

d. v. s. 170—180 miljoner kronor, på
socialt forsknings- och utvecklingsarbete.

Allmänna beredningsutskottet anser
emellertid att dessa frågor redan är
föremål för Kungl. Maj :ts prövning.
Kanske det, men jag har inte så stora
förväntningar som utskottet om denna
prövning. Samarbetsnämnden för socialhögskolorna
har nyligen gjort en
framställning om inrättande av professurer,
står det i utskottsutlåtandet. Ja,
men nämnden har gjort liknande framställningar
1963, 1964, 1965, 1966 och
tidigare under 1967. De har varje gång
avvisats, och de korta skrivningarna i
ecklesiastikdepartementets propositioner
har inte givit intryck av någon
mera ingående prövning.

Socialdepartementets utrednings- och
planeringssekretariat imponerar tydligen
inte ens på utskottet, och därför behöver
jag inte närmare nämna det.
Forskningsberedningens arbetsgrupper
då? Ja, kanske kan de presentera något
nytt. Vi får snart se, ty dessa rapporter
skall presenteras kring kommande årsskifte.
Forskningsberedningen är nog
inte ett lämpligt forum för att vi skall få
den allsidiga prövning av denna fråga
som är önskvärd. Jag kan därför inte
heller på denna punkt dela utskottets
förväntningar. Men vi får som sagt snart
se forskningsberedningens rapporter,
och jag önskar att utskottet har rätt.

Samtliga de remissinstanser, som har
yttrat sig över motionerna, har tillstyrkt
en utredning, och jag anser fortfarande
att en sådan utredning är motiverad. Då
kan de kartläggningar, framställningar
och rapporter, som utskottet nämner,
bli ett värdefullt underlag för en sådan
utredning. Jag skall emellertid inte nu
ställa något yrkande om bifall till motionerna.
Skulle utskottet ha rätt i sina
förväntningar, har ju resultat ändå uppnåtts.
Skulle jag få rätt i mina farhågor,
får vi väl återkomma med en ny motion.
Det är bara synd att det skall behövas
så många år, innan något ordent -

Utredning angående social forskning

ligt händer i fråga om den sociala
forskningen.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Ett enigt utskott har avstyrkt
föreliggande motion och det
finns därför ingen anledning att ta upp
någon längre diskussion i frågan. Jag
vill bara påpeka att det spörsmål som
motionärerna här tagit upp är föremål
för utredningar av olika slag och även
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Det finns då ingen anledning, eftersom
utredningsarbete pågår, att ytterligare
tillsätta en utredning i ärendet.

För ungefär två veckor sedan sade en
representant för herr Mundebos parti,
att vi här i landet har något av ett utredningsraseri.
Det omdömet skulle
verkligen vara på sin plats, om vi nu
tillsatte en utredning, när det redan
finns folk som utreder denna fråga.

Herr talman! Jag inskränker mig till
detta och ber att få yrka bifall till allmänna
beredningsutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 4

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 69,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 24 § 1 mom. och 39 § civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74);
samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 177, i anledning av motion om
statsbidrag för anordnande av skyddsrum
in. m.,

nr 178, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om fortifikationsförvaltningens
anlitande av visst konsultföretag,
och

nr 179, i anledning av motioner om
ökad samhällsekonomisk forskning.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

132

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

§ 5

Utökad cancerforskning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
180, i anledning av motioner om utökad
cancerforskning.

I de likalydande motionerna I: 502 av
lierr Harald Pettersson och II: 615 av
herrar Antonsson och Dahlgren hade
bl. a. hemställts att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala
att vid framtida anslagsgivning
kostnaderna för cancerforskningen i
huvudsak borde bestridas av statliga
medel.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna 1:502 och 11:615 i vad de
avsåge undersökning av behovet av utökad
cancerforskning,

2. att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna 1:502 och 11:615 i vad de
avsåge den framtida anslagsgivningen
till cancerfarskningen.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Theodor Larsson (ep), Thorsten
Larsson (ep), Mattsson (ep) och Elmstedt
(ep), som ansett att utskottet under
2. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 502 och It: 615 i vad de avsåge
den framtida anslagsgivningen till cancerforskningen
i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte ge till känna vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANTONSSON (ep) :

Herr talman! Efter dagens långa debatter
skall jag försöka fatta mig kort,
trots att det är en mycket angelägen
fråga som vi nu behandlar. Den gäller
samhällets framtida ansvar för cancerforskningen
— d. v. s. forskningen kring
vår allvarligaste folksjukdom. Jag är
medveten om att riksdagsopinionen i
dag inte är mogen för att låta samhället
ikläda sig ett väsentligt större ekonomiskt
ansvar för denna forskning, men
jag är lika övertygad om att vi snart

kommer att betrakta det som en nödvändighet
med ett ökat samhällsengagemang
kring denna forskning. Det kan
nämligen inte vara rimligt att detta väsentliga
forskningsområde i så hög grad
är beroende av gåvomedel och resultaten
av insamlingsaktioner. För de närmaste
tre åren har staten i enlighet med
årets statsverksproposition anslagit ett
belopp på 3 miljoner kronor per år, alltså
9 miljoner. Som jämförelse kan jag
nämna att Riksföreningen mot cancer
i en antagen treårsplan har begärt ett
anslag på 23,2 miljoner.

Den landsomfattande insamling som
genomfördes för några år sedan gav
34 miljoner. Dessa pengar kommer
emellertid såvitt jag förstår snart att
förtäras om inte staten tillskjuter ett
större belopp än för närvarande.

•lag vill gärna ge Riksföreningen mot
cancer en eloge dels för den upplysningsverksamhet
som den bedriver, dels
för att den genom sina insatser lyckats
skapa ekonomiska förutsättningar för
den forskning på området som bedrivs
i huvudsak vid de medicinska fakulteterna
vid våra universitet. Föreningens
insatser har varit engagerande och
fört cancerforskningen ett stort steg
framåt. Men vi motionärer och reservanterna
kan inte acceptera att det
svenska forskningsarbetet på detta vitala
område i huvudsak skall vara beroende
av pengar som man tvingas
»tigga ihop».

Forskningsobjekten är naturligt nog
av relativt långsiktig karaktär. De forskare
som engagerat ägnar sina krafter
åt denna viktiga forskning kan ju inte
känna trygghet när de vet att de i så
stor utsträckning är beroende av insamlade
medel för att kunna lägga upp
och genomföra långsiktiga forskningsobjekt.
När man på vissa andra områden
startar hela landet omfattande insamlingar
exempelvis för ett humanitärt
ändamål är det inte enbart insamlingsresultatet
som är den positiva faktorn.
Det ligger ett egenvärde i det folkliga
engagemang som skapas kring ett

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

133

humanitärt problem då exempelvis Röda
korset eller Radiohjälpen sätter i
gång en brett upplagd insamlingsaktion
för att avhjälpa en nödsituation — det
må gälla en humanitär uppgift inom
landet eller hjälp till offren för en katastrof
i utlandet.

Jag är emellertid inte lika övertygad
om att riksinsamlingar för den alltmer
spridda och smygande folksjukdom
som cancer utgör är en lika positiv opinionsfaktor
folkpsykologiskt sett. Visserligen
kan många människor genom
den allmänna reklamen kring en sådan
insamlingsaktion få sin uppmärksamhet
fästad på denna sjukdom och därigenom
i tid söka läkare, men reklamen
torde snarast skapa en oberättigad oro
och ängslan för sjukdomen hos ett ännu
större antal människor. Bland annat
därför finns det starka motiv för att
samhället i framtiden måste påtaga sig
det ekonomiska huvudansvaret för denna
forskning.

Till detta kommer vad jag tidigare
har antytt, nämligen att forskarna har
rätt att fordra att de kan lägga upp
långsiktiga forskningsobjekt under betryggande
ekonomisk garanti.

En av reservanterna kommer efter
mig att presentera det aktuella ekonomiska
behovet på detta område. Jag
skall som motionär — och i själva verket
även som reservant, fastän jag genom
ett missförstånd inte återfinns
bland reservanterna -—• nöja mig med
att för kammaren understryka att vi
har haft och har ett betydande anslag
från det amerikanska nationella hälsoinstitutet,
ett anslag för kontraktsforskning
som uppgått till inte mindre än
2 miljoner kronor per år. Anslaget har
emellertid undan för undan trappats
av och är nu nere under 1 miljon kronor
per år, och det kommer från och
med innevarande år att minska med
10 procent per år.

Herr talman! Vi motionärer och reservanter
kommer inte att vinna riksdagens
bifall i år — det är jag med -

Utökad cancerforskning

veten om. Det går ofta trögt med opinionsbildningen
även för viktiga frågor
i det här huset. I vissa andra fall kan
man som bekant ändra åsikt ganska
snabbt. Men vi motionärer kommer
igen, och vi gör det i övertygelsen att
vad vi här har skisserat är en riktig
framtidslinje för en av de allra viktigaste
forskningsuppgifterna i dagens
samhälle.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr
Dahlgren (ep).

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Även om det är mycket
sagt av herr Antonsson i frågan, skulle
jag vilja säga några ord om denna
forskning som tilldrar sig så stor uppmärksamhet
inom hela vårt folk.

Cancer är en skrämmande folksjukdom,
och det är klart att vi alla önskar
att de som forskar på området skall
göra stora och snabba framsteg. Mycket
återstår att göra i fråga om cancerforskningen,
och för år 1968 har forskningsnämnden
inom Riksföreningen
mot cancer begärt ett anslag på drygt
11 miljoner kronor, men endast 7 miljoner
har beviljats. Förutom att man
begär anslag till redan påbörjade projekt
har man också gjort framställning
om att få inköpa apparatur och instrument
som det i den moderna forskningen
är alltmer angeläget att ha tillgång
till. Vidare har begärts anslag till
forskargrupper och forskningsstipendier.

Det finns pengar för de närmaste
åren. Men åren går fort — vid instundande
årskifte är det bara tre och ett
halvt år kvar av den tid för vilken staten
har garanterat ett årligt bidrag på
3 miljoner kronor. Att det finns pengar
beror ju på att det, som här sagts, har
pågått en frivillig insamling, som gav
det vackra nettot 34 miljoner kronor.
Men för de närmaste tre åren har styrelsen
för Riksföreningen mot cancer

134

Nr 49

Onsdagen den G december 1967 em.

Utökad cancerforskning

anslagit 23 miljoner kronor, och gör
inte staten en större påspädning än 3
miljoner kronor om året smälter den
summa som nu står till förfogande samman
rätt snabbt.

Jag anser det mest bekymmersamma
i denna situation var att forskare, enligt
vad jag har mig bekant, börjat
undra liurudana de framtida möjligheterna
att bedriva cancerforskning i
vårt land skall bli. Framför allt ställer
sig de som planerar för treåriga forskningsprogram
frågande. De är oroliga
för att de, efter att ha utarbetat sina
treårsplaner, skall tvingas konstatera
att forskningsnämnden liksom styrelsen
inom Riksföreningen mot cancer
nödgas iaktta ännu större sparsamhet
än nu. Därför skulle det enligt min mening
vara värdefullt om riksdagen uttalade
sig för en ökning av anslaget till
cancerforskning, ty då skulle det bli
lättare att få fram för cancerforskning
intresserade forskare. Jag tror nämligen
inte att vi just beträffande cancerforskning
kan återkomma så snabbt
med en insamling av samma slag som
den vi senast genomförde, utan det bör
nog förflyta åtminstone tio år mellan
sådana insamlingar. Det är alltså med
tanke på framtiden som reservationen
skrivits. Just nu är inte bekymren större
för denna forskningsgren än för
många andra i fråga om ekonomin.

Att ett antal framställningar har avslagits
är mera normalt, men skulle det
visa sig att forskare drar sig undan
och avstår från att bedriva cancerforskning
på grund av att de bedömer det
som osäkert huruvida det framdeles kan
bli möjligt att erhålla medel så att de
kan fullfölja sina forskningsprojekt, anser
jag det vara en beklaglig utveckling.

Detta är, herr talman, i korthet skälet
till att jag anslutit mig till reservationen.
Jag vill inte på något sätt undervärdera
den frivilliga insamlingen,
men att den största delen av kostnaderna
för cancerforskningen framdeles
skall bestridas av insamlade medel an -

ser jag vara mindre välbetänkt att räkna
med. Under alla förhållanden anser
jag inte att man kan lita på att medel
kommer in denna väg.

Med detta yrkar jag bifall till reservationen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Staten har naturligtvis
lika stort ansvar för cancerforskningen
som för forskningen på andra medicinska
områden, men man måste göra
en rättvis avvägning. Man kan inte sätta
en av de stora folksjukdomarna i särklass
jämfört med andra sjukdomar. Behoven
av forskning på detta såväl som
på andra medicinska områden är obegränsade.
Vi hoppas att vi successivt
skall kunna öka statens insatser för
forskning över hela fältet, men vi kan
åtminstone inte i dag se den framtid
då vi kan säga att vi har medel till all
den forskning som på något vis kan
och bör bedrivas. Därför kommer vi
alltid att behöva tillskott även från andra
håll.

När det gäller såväl cancerforskningen
som annan medicinsk forskning
har vi fått mycket stora anslag från
amerikanska fonder. Det är i och för
sig otillfredsställande, tv dessa anslag
är inte säkra på samma sätt som statliga
anslag. De är dock ett tillskott.
Hade vi inte fått dem skulle vi haft
mindre forskning än i dag. Detsamma
gäller de frivilliga bidragen. Vi har
riksföreningar mot alla våra stora folksjukdomar.
Dessa föreningar har dels
sina medlemsavgifter, dels insamlingar
av olika slag för att komplettera den
statliga verksamheten på detta område.

Bland folksjukdomarna står cancer
och polio i särklass i det allmänna medvetandet.
De två riksföreningarna avseende
dessa sjukdomar har haft ett
mycket större gehör hos allmänheten
än övriga riksföreningar. Nu har vi fått
bukt med polion, och den sjukdomen
är inte aktuell på samma sätt som tidigare.
Vi har fortfarande många offer

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

135

för gamla polioepidemier, men vi räknar
inte med någon ny epidemi. Cancern
däremot tilltar i och med att medellivslängden
ökar, eftersom cancer i
stor utsträckning är en ålder ssjukdom.
Allt fler människor bär haft direkt beröring
med cancerfall bland sina närmaste
och har ett behov av att ge mer
för att bekämpa cancern än vad de ger
via skatten till den statliga forskningen.
Det vore väl ändå olyckligt om vi avsade
oss dessa möjligheter att bedriva
vidgad cancerforskning.

Det är inte så att staten på något
sätt behandlar cancerforskningen styvmoderligt
med hänvisning till att den
får pengar även från annat håll. Statens
bidrag till cancerforskningen står
i proportion till statens bidrag till övrig
forskning. Sedan blir insamlingsmedlen
ett tillskott, som alltså gör att
cancerforskarna har betydligt större
möjligheter att forska än de forskare
som ägnar sig åt andra sjukdomar. Det
är inte så ovanligt att man hör bitterhet
yppas av andra forskare, inte därför
att de missunnar cancerforskarna
deras medel utan därför att de menar
att om de hade de möjligheter cancerforskarna
har skulle de komma betydligt
längre på sina områden.

Här är det alltså inte fråga om att
vi skall avsäga oss de insamlade medlen
och tro att de statliga anslagen kan
ökas ensidigt till cancerforskningen så
mycket att det täcker bortfallet av dessa
insamlade medel. Om vi följer motionärer
och reservanter skulle det på sikt
betyda eu inskränkning i cancerforskningen,
och det är säkerligen inte motionärernas
avsikt. Men å andra sidan
kan riksdagen inte göra ett uttalande
som innebär att vi bryter ut ett forskningsområde
och garanterar det väsentligt
större anslag, när vi inte har
möjligheter att höja anslagen till forskning
på andra lika viktiga områden i
motsvarande grad. Utskottsmajoriteten
har därför inte ansett sig kunna biträda
motionärernas yrkande. I stället har

Utökad cancerforskning

vi sagt att vi får vara tacksamma för
att det går att få fram medel även på
andra vägar än via de statliga anslagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Vid denna sena tidpunkt
skall jag självfallet inte ta upp
någon ingående polemik med fröken
Olsson, allra helst som jag tyckte att
det i hennes anförande fanns vissa
drag som andades sympati för den linje
vi motionärer företräder. Men fröken
Olsson säger att man inte kan bryta ut
ett område och ge det större statliga
bidrag än andra, och därvidlag är jag
av den meningen att vi både kan och
bör prioritera forskningen efter angelägenhetsgrad.

Fröken Olsson talar om att denna
forskning sätts i särklass. Det är val snarare
så att man genom Riksföreningens
insatser har fått väsentligt mera pengar.
Cancerforskningen har inte satts i särklass
av staten, utan det är genom Riksföreningens
aktivitet man lyckats uppnå
resultat. Fröken Olsson noterade
själv att det är osäkert att bygga på
utländska anslag — i detta fall gäller
det amerikanska bidrag. Jag vill än en
gång understryka att vi tidigare har
fått ett anslag på 2 miljoner kronor,
vilket nu nedtrappats till under 1 miljon
kronor, och det blir en tioprocentig
sänkning från och med innevarande år.
Jag tycker att fröken Olssons ordval är
felaktigt när hon säger att de insamlade
medlen skall utgöra en komplettering
av statens bidrag. På detta forskningsområde
är de insamlade medlen den
absolut dominerande delen av bidragen.

Jag är självfallet liksom fröken Olsson
tacksam för Riksföreningens insatser,
och det underströk jag i mitt första
anförande. Jag tror inte att vi kan
avvara dessa insatser i fortsättningen.

Vi motionärer har framhållit att inför
risken att de nu befintliga insamlade
medlen tryter och inför risken —

136

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Utökad cancerforskning

som redan är ett faktum — av en avtrappning
av det amerikanska anslaget,
behövs det större anslag. Det krävs att
staten åtar sig huvudansvaret för denna
forskning på ett helt annat sätt än hittills.
Detta har vi särskilt velat understryka.
Vi anser nämligen att forskarna
på detta område, där forskningsprojekten
är speciellt långsiktiga, har rätt att
kräva att få arbeta under betryggande
ekonomiska garantier.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Fröken Olsson säger att
staten har lika stort ansvar för denna
forskning som för annan forskning och
att hon hoppas att vi successivt skall
kunna öka anslagen även till denna
forskning. Det hoppas vi givetvis också,
men vad jag tidigare antydde var ju
att för att vi skall kunna fortsätta i nuvarande
takt fordras att staten kan garantera
att den i huvudsak svarar för
forskningsstödet.

Vid försöken att komma till rätta med
cancerproblemet ställs det i dag stora
förhoppningar på förebyggande åtgärder.
Det gäller att kunna identifiera
och eliminera de omgivningsfaktorer
som orsakar cancer. Vissa framgångar
har redan uppnåtts; jag tänker på arbetarna
inom färg- och oljeindustrin.
Det har också gjorts omfattande undersökningar
för att belysa sambandet mellan
cigarrettrökning och lungcancer.

Jag vill även erinra om att Riksföreningens
mot cancer forskningsnämnd
konstaterar att betingelserna för cancerforskning
i vårt land är mycket
goda. Den svenska medicinsk-biologiska
forskningens höga standard samt våra
forskares hittills visade stora intresse
att angripa fundamentala cancerproblem
ger förutsättningen för att den
svenska cancerforskningen skall kunna
ha betydelse i det internationella
vetenskapliga sammanhanget.

Detta har som sagt Riksföreningens
forskningsnämnd konstaterat. Men det
är klart att i takt härmed kommer an -

språken på medel för forskning att öka.
Det är när man får dessa besked som
man verkligen anser att det finns fog
för att det lämnas en bättre garanti för
att staten skall svara för detta forskningsstöd.
Fröken Olsson har alldeles
rätt i att det svenska folket är engagerat,
att vi vill hjälpa till här. Då vore
det verkligen beklagligt om vi skulle
behöva förlora forskare som är intresserade
av denna forskning och de skulle
ägna sig åt annat just därför att staten
inte kan garantera att det finns pengar
för treårsplaner, så att forskarna skall
kunna genomföra sina tilltänkta forskningsprojekt.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag tror inte att det
finns någon skillnad i sak mellan våra
åsikter. Vi är alla på det klara med hur
oerhört väsentlig denna forskning är,
och vi är också överens om att den
skall beredas möjligheter att fortsätta.
Men som herr Mattsson har påpekat råder
inget omedelbart nödläge, ty det
finns pengar för den närmaste tiden.

Jag vill bara nämna en annan sak som
vi också haft anledning att tala om i år.
Det är de reumatiska sjukdomarna och
forskningen rörande dem. Enligt min
mening släpar den forskningen efter
mer än vad cancerforskningen gör. Därför
anser jag att vi inte kan skilja ut
cancerforskningen och ställa ut några
växlar på framtiden för hur stora anslag
den skall ha, utan frågan måste
sättas in i sitt sammanhang. Vi måste
i vanlig ordning här i riksdagen pröva
anslagskraven inte för cancerforskningen
ensam utan i jämförelse med övriga
lika angelägna forskningsuppgifter.

När den första stora cancerinsamlingen
genomfördes för rätt många år
sedan träffades en överenskommelse att
staten, just därför att denna insamling
rönte så stor anklang, för att ytterligare
stimulera allmänhetens intresse skulle
lämna ett lika stort anslag som den
summa som insamlats på frivillig väg,

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

137

alltså som Riksföreningen mot cancer
fick.

Det som skiljer detta forskningsanslag
från andra är att — i stället för att
forskningsrådet delar ut pengar — Riksföreningen
mot cancer får statsbidraget
direkt för att kunna samordna det med
sina insamlade medel. Det har visat sig
att Riksföreningen kan sköta detta på
ett utomordentligt sätt. Det är alltså en
ganska ovanlig företeelse att en sådan
förening själv får ta hand om statsbidraget.
Jag vet inte i vilken utsträckning
de medel som nu finns i fonder
är statsbidrag, men en stor del är det
väl.

Om det skulle visa sig att dessa medel
är förbrukade — vilket de kommer
att vara om ett par år — och det då
inte är möjligt att på nytt göra en stor
insamling får det naturligtvis inte bli
ett plötsligt avbrott, utan då får vi
räkna med att staten måste ge större
anslag än nu. Jag tror inte heller att
detta kommer att innebära någon svårighet
med hänsyn till det intresse som
finns för dessa frågor.

Det enda som skiljer oss från reservanterna
är att vi i utskottsmajoriteten
inte anser att vi nu kan fatta beslut
om vad som skall ske om och när Riksföreningen
mot cancer måste finansiera
sin verksamhet på ett annat sätt än den
gör för närvarande.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag har framhållit att
det för närvarande finns medel men att
vi inte har statsgarantier för ett anslag
på 3 miljoner kronor årligen för längre
tid än tre och ett halvt år efter instundande
årsskifte. Efter denna period utgår
den tid under vilken vi har utlovat
dessa medel.

Det är för sent att tänka på att skaffa
medel på nytt efter det att de medel,
som på frivillighetens väg insamlats,
och statsbidragen har förbrukats. Det
måste kontinuerligt tillföras medel för

Utökad cancerforskning

att forskarna utan avbrott skall kunna
fortsätta sin viktiga verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Antonsson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2)
i utskottets utlåtande nr 180, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Nils Theodor Larsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Antonsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 142 ja och 50 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

138

Nr 49

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Inrättande av ytterligare en juridisk fakultet

nr 181, i anledning av motion angående
utbildning i Sverige av personal för
behandling av skelögda barn, och

nr 182, i anledning av motioner om
inrättande av professurer i personaladministration
vid de tekniska högskolorna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Inrättande av ytterligare en juridisk
fakultet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
183, i anledning av motioner om inrättande
av ytterligare en juridisk fakultet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det ärende vi nu förehar
till behandling rör frågan om den
juridiska utbildningen i vårt land.En av
universitetskanslersämbetet tillkallad
utredningsman håller på att studera
möjligheterna till en decentralisering
av undervisningen i juridik. Bakgrunden
är att man med hänsyn till det
stora studerandeantalet skulle kunna
tänka sig att förlägga en del av undervisningen
till även andra platser än de
nuvarande fakultetsorterna Uppsala,
Lund och Stockholm.

I detta utredningsläge har två motioner
tillkommit, av vilka jag står för den
ena. Motionerna utmynnar i att »direktiven
för den av universitetskanslersämbetet
tillkallade utredningsmannen

---- må vidgas till att även pröva

möjligheten att bygga upp en ny juridisk
fakultet». Jag vill understryka orden
»pröva möjligheten», då motionerna
tyvärr vid remitteringen blivit betecknade
som »motioner om inrättande
av ytterligare en juridisk fakultet». Det
är en om icke felaktig så dock ej helt
korrekt rubricering. Utifrån ett sådant

motionsyrkande — om det förelegat —
hade statsutskottets hemställan om avslag
på motionerna varit mera berättigad
än vad den nu kan vara. Man beslutar
givetvis inte utan vidare att inrätta
en ny juridisk fakultet.

Det är emellertid inte detta motionerna
går ut på. De nöjer sig med det blygsamma
kravet på en prövning av de
fakta som skulle kunna tala för en juridisk
fakultet t. ex. i Göteborg.

En passus i universitetskanslersämbetets
yttrande, vilket gör vad det kan för
att avråda från en vidgad utredning,
förtjänar att kommenteras. Det är ämbetsverkets
anförande av statistiska
centralbyråns beräkningar om en långsammare
tillväxttakt av juris studerande
än den som förutsattes i 1965 års
riksdagsbeslut. Av andra siffror, som
universitetskanslersämbetet självt framlägger
i sina anslagsäskanden för nästa
budgetår, framgår emellertid, att ökningen
av studerandeantalet fortskrider
så att säga normalt. Statistiska centralbyråns
beräkningar synes alltså för närvarande
sakna relevans.

I universitetskanslersämbetets yttrande
saknas emellertid helt — det måste
beklagas — en bedömning av arbetsmarknadens
behov nu och framdeles av
juridiskt utbildad arbetskraft. En sådan
bedömning är av större betydelse
för frågan om en ny juridisk fakultet
än prognossiffrorna från statistiska centralbyrån,
så mycket mer som det nu
med rätt eller orätt — det är litet
svårt att bedöma ännu — på sina håll
befaras ett juristöverskott.

På denna punkt tiger universitetskanslersämbetet.
Möjligen vet ämbetsverket
ingenting. Måhända skulle en bedömning
vara svår att passa in i yttrandets
allmänna negativism. Under alla
förhållanden — det vill jag gärna ha
sagt här — måste man påyrka en snabb
undersökning av arbetsmarknadens behov
av jurister, så viktig som den komponenten
är för allt seriöst resonemang
om den utvidgning av den juridiska

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

139

Inrättande av ytterligare en juridisk fakultet

utbildningen i vårt land, som har pågått
sedan åtskilliga år.

Hedras bör — skulle man kunna
säga — universitetskanslersämbetet för
att det i en skrivelse till Kungl. Maj:t
den 20 juni 1966 föreslagit, att den juridiska
fakulteten i Lund skulle anvisas
medel för anordnande av viss begränsad
juridisk utbildning i Göteborg från
och med läsåret 1966/67. Förslaget avsåg
att göra det möjligt för juris studerande
att i Göteborg erhålla juridisk
utbildning motsvarande det första utbildningsåret
i studiegången för juris
kandidatexamen. För närvarande föreligger
möjligheter för juris studerande
i Göteborg att fullgöra första studieterminen
för juris kandidatexamen genom
att följa de för den samhällsvetenskapliga
utbildningen anordnade kurserna i
propedeutisk juridik och företagsekonomi.
Men Kungl. Maj :t lämnade ämbetsverkets
framställning utan bifall. Det
lände, synes det mig, herr Edenman
och Kungl. Maj:t till föga heder.

Förslaget om begränsad juridisk utbildning
i Göteborg framförs på nytt i
verkets anslagsframställning för budgetåret
1968/69. Jag vill understryka, att
denna utbildning kostar den i undervisningssammanhang
utomordentligt
ringa summan av 60 000 kronor. De nya
statsråden i ecklesiastikdepartementet
har chansen att här rätta till vad företrädaren
inte ville veta av.

I förlitande på att dessa statsråd
kommer att göra på det sättet — ett
motsatt ställningstagande vore nästan
horribelt med tanke på vad som står att
vinna och vad som förväntas av ett
hundratal juris studerande i Göteborg —
har jag nu inte något annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan. Så
mycket är dock säkert — det vågar
jag profetera — att diskussionen om
ytterligare en juridisk utbildningsanstalt
av något större format i vårt land
ännu inte är slut. Vi har sådana fakulteter,
en i söder och två i öster, men
ingen i väster eller i norr, och det är

väl för att tala lokalisering en något
snedvriden sådan.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Även om vi inte kan få
en helt ny juridisk fakultet är det tänkbart
att den juristutbildning som redan
finns kan utökas. Eftersom jag vid denna
riksdags början i januari månad
väckte en motion härom kan det vara på
sin plats att helt kort erinra om detta
önskemål.

Vid Göteborgs universitet anordnas
sedan flera år under höstterminen en
propedeutisk kurs i juridik. Denna kurs
är avsedd för studenter som vill fortsätta
sina juridiska studier vid universitet
med juridisk fakultet. Utbildningen
omfattar en hel studietermin av utbildningsgången,
och de studerande får
även utbildning i företagsekonomi. Från
studenthåll har uttalats önskemål om
att juristutbildningen vid Göteborgs universitet
förlänges ytterligare en termin,
så att man kan fullgöra ett helt studieår
vid universitetet.

Som herr Nordstrandh sade ingav
konsistoriet vid Göteborgs universitet
redan 1966 en framställning till Kungl.
Maj :t i denna fråga. Undervisningen avsågs
komma att omfatta utöver den propedeutiska
kursen och kursen i företagsekonomi
även ämnena rättshistoria
och nationalekonomi. Universitetskanslersämbetet
tillstyrkte denna framställning.
För 1968/69 bär universitetskanslersämbetet
föreslagit en liknande
anordning — som vi nyss hörde gällde
det en summa på 60 000 kronor. Med
hänsyn till det ökade antalet .studerande
vid de juridiska fakulteterna förordade
universitetskanslersämbetet en viss decentralisering
av utbildningen, och undervisningen
borde anordnas som en
försöksverksamhet, organisatoriskt knuten
till den juridiska fakulteten i Lund,
vilket rektorsämbetet vid Lunds universitet
hade uttalat sig vilja stödja.

Regeringen har inte gått med härpå,
men vi hoppas nu att den vid budget -

140 Nr 49 Onsdagen den 6 december 1967 em.

Beredskapsplan för samordning av transportresurserna i Norrland

behandlingen av denna fråga kan ge
universitetet i Göteborg klarsignal för
vidgad undervisning i juridik — särskilt
som förslaget aldrig har framförts
i syfte att en juridisk fakultet i Göteborg
senare skulle inrättas. En viss utvidgning
bör dock kunna ske till fromma
för juris studerande i Göteborg.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 184, i anledning av motioner om
ytterligare utbildning av tandläkare,
och

nr 185, i anledning av motioner om
förlängning av förordnande som docent.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Beredskapsplan för samordning av
transportresurserna i Norrland

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
186, i anledning av motioner om en beredskapsplan
för samordning av transportresurserna
i Norrland.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
är föranlett av en högermotion
som avlämnades i januari. I motionen
påvisas hur omdaningen av
Norrlands näringsliv till alltmer differentierad
produktion också medför
brådskande krav på bättre, ständigt
fortlöpande transportmöjligheter och att
det är staten som har huvudansvaret
för att transporterna möjliggöres året
om.

I motionen anges också hur hårt näringslivet
i Norrland drabbades av den

senaste svåra isvintern 1965—1966. Motionen
utmynnar i frågan: Är samordningen
av transporterna, särskilt vintertid,
den bästa möjliga?

Bakom tankarna i motionen ligger
vetskapen om att riksdag och regering
genom att anslå medel till vad vi i dagligt
tal kallar aktiv lokalisering visat
och visar ett positivt intresse för att
näringslivet i Norrland skall kunna omdanas
och utvecklas.

När företag avser att utbygga sin produktion
eller när nya företag projekteras
i Norrland, måste naturligtvis transportkostnaderna
och transportmöjligheterna
vara en viktig delpost i bedömningen
som oftast ligger utanför de enskilda
företagens möjligheter att påverka
i någon avgörande mån, men där
staten har ett stort ansvar. Utskottet
har utförligt behandlat motionens frågeställningar
och infordrat yttranden från
berörda statliga myndigheter och från
Sveriges industriförbund. Av yttrandena
framgår att särskilt vintertransportberedskapen
fortgående förbättras. Utskottet
anför vidare: »Även utskottet
finner det angeläget att bättre organisatoriska
och tekniska förutsättningar
skapas för den långtgående samordning
av transportapparaten som vid svåra
isförhållanden är erforderlig för att näringslivets
transportbehov skall kunna
tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.»
Jag tycker att detta är ett positivt löfte
från riksdagen som ges till Norrlands
näringsliv. Enligt utskottet skall den
redan tillsatta hamnutredningen även
komma med förslag om en ändamålsenlig
uppläggning av vintersjöfarten på
Norrland.

Jag hoppas att hamnutredningen har
samma positiva syn som utskottet på
angelägenheten av att skapa bättre förutsättningar
för de växande transportmängderna
både inom Norrland och till
och från Norrland. Kan detta sedan resultera
i snara ställningstaganden från
utredningen, som leder till förbättringar
och ökad trygghet för fortlöpande,

Onsdagen den 6 december 1967 em.

Nr 49

141

Beredskapsplan för samordning av transportresurserna i Norrland

snabba transporter även vintertid, kommer
detta att ha stor betydelse för utvecklingen
av Norrlands näringsliv.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt omorganisation
av televerket, in. m.,

nr 188, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om televerkets bostäder i Nynäshamn,
och

nr 189, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om redovisningen av förskott
till vissa plankostnader; samt

bankoutskottets utlåtande nr 58, i anledning
av motion angående tillhandahållande
av riksdagstryck m. m. till bibliotek.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 11

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

På grund av utlandsresa anhålles härmed
om ledighet från riksdagsarbetet
fr. o. in. den 11/12 t. o. m. den 13/12
1967.

Stockholm den 6/12 1967

Svante Lundkvist

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.25 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson