Nr 48 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:48)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 48 FÖRSTA KAMMAREN 1967

30 november—-1 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 30 november Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Björk (s) ang. statlig insyn i och kontroll av privata

opinionsmätningsinstitut .............................. 3

av herr Ahlmark (fp) om sänkning av rösträttsåldern till 18 år 4
av fru Hamrin-Thorell (fp) ang. tidpunkten för proposition
med anledning av familjerättskommitténs betänkande om

äktenskap srätt ........................................ 6

av herr Arvidson (h) ang. anläggande av reningsverk för avloppsvatten
............................................ 7

av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) ang. domänverkets organisation
.................................................. 8

av fru Hamrin-Thorell (fp) ang. vård i fosterhem och ersättning
därför .......................................... 8

Svar på interpellation av fru Ohlsson, Lilly, (s) ang. ersättning
för vård i fosterhem ...................................... 8

Interpellation av herr Kristiansson, Axel, (ep) ang. jordbruksrationaliseringen
och därmed följande arbetslöshet .......... 18

Fredagen den 1 deeember

Svar på interpellation av herr Palm (s) ang. placering av utländska
läkare i praktiktjänst .................................. 21

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Torsdagen den 30 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Ang. statlig insyn i och kontroll av privata
opinionsmätningsinstitut

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll ordet för att besvara
herr Björks (s) fråga angående statlig
insyn i och kontroll av privata opinionsmätningsinstitut,
vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 22
november, och anförde:

Herr talman! Herr Björk har frågat
mig om det föreligger behov av statlig
insyn och kontroll i fråga om privata
opinionsmätningsinstitut, som anlitas
av statliga eller statligt finansierade institutioner
och organ.

Jag vill erinra om att statliga myndigheter
och kommittéer sedan år 1954
anbefallts att anlita statistiska centralbyråns
utredningsinstitut för olika statistiska
undersökningar. När det gällt
intervjuundersökningar har privata
opinionsmätningsinstitut erhållit uppdrag
för myndigheters och kommittéers
räkning. Numera torde centralbyrån
kunna åta sig flera uppdrag, varför
statliga myndigheters och kommittéers
önskemål om intervjuundersökningar
nu i större utsträckning än tidigare bör
kunna tillgodoses av ämbetsverket.

I den mån den ståtlige beställaren
ändå utnyttjar privata företag måste
beställaren givetvis förvissa sig om att
uppläggningen av undersökningen, liksom
dess genomförande och resultatredovisning
tillfredsställer sådana stalt
Första kammarens protokoll 1967. Nr 48

tistiska och metodologiska krav, som
ställs av erkända vetenskapsmän och
av statistiska centralbyråns expertis.
Resultaten av opinionsmätningarna kan
påverka politiska ställningstaganden
och allmänhetens inställning till de politiska
partierna, ett förhållande som
understryker vikten av att beställaren
kontrollerar att undersökningen uppfyller
högt ställda krav på vetenskaplig
noggrannhet.

Självfallet är det av vikt att de personer
som intervjuas har säkra garantier
för att deras uppgifter behandlas konfidentiellt.
Uppgifter som lämnas till
statistiska centralbyrån eller andra
statliga myndigheter är skyddade genom
sekretesslagen.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsministern för hans svar på min
fråga. Det är ett glädjande besked att
statistiska centralbyrån numera kan åta
sig fler uppdrag av det slag som det
gäller här. I opinionsmätningarnas korta
historia har det gång på gång inträffat
att institutioner på området, vilka
till en början förefallit tillförlitliga,
med tiden avslöjat allvarliga brister både
när det gällt valet av undersökningsmetodik
och den praktiska tillämpningen
av denna metodik. Detta måste skapa
en känsla av osäkerhet, särskilt i de
fall där skattebetalarnas pengar används
för undersökningar som är avsedda
att på ett eller annat sätt vägleda
statsmakternas handlande.

Opinionsmätningarnas värde i och
för sig är omstritt, och det finns väl på
en del håll en benägenhet att överskatta
betydelsen av smärre procentuella
förskjutningar i redovisade undersökningar.
Men om man erkänner att des -

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Om sänkning av rösträttsåldern till 18 år
sa mätningar kan ha ett värde, blir det
desto angelägnare att både statliga och
privata institutioners verksamhet på
området underkastas en strikt vetenskaplig
kontroll såväl i fråga om valet
av metodik som i fråga om urvalet av
intervjuobjekt. Också skyddet av konfidentiellt
lämnade svar, som statsministern
här erinrade om, har givetvis
sitt intresse i sammanhanget.

När det gäller privata institutioner
på området tillkommer den extra osäkerhetsfaktorn
att det privata vinstintresset
kan locka till val av metoder och
urval av personer som minskar undersökningskostnaderna
men därmed också
tillförlitligheten hos resultaten.

Herr talman! Detta är verkligen ingen
akademisk fråga. Om det tillåts mig,
vill jag hänvisa till högerns huvudorgan,
Svenska Dagbladet, som i ett aktuellt
fall förklarat att det får vara måtta
på missöden vid opinionsundersökningar,
att alltför enkla fel knappast
kan tolereras och att en otillfredsställande
kontroll av materialet undergräver
tilltron till undersökningarna.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om sänkning av rösträttsåldern till 18 år

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara herr Ahlmarks (fp) fråga
om sänkning av rösträttsåldern till 18
år, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 23 november, och
yttrade:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat
mig om regeringen kommer att förelägga
vårriksdagen förslag om sänkning
av rösträttsåldern till 18 år.

Som riksdagen tidigare har uttalat
föreligger ett samband mellan rösträttsåldern
och myndighetsåldern. Frågan
om en sänkning av dessa åldersgränser
är aktuell både i Sverige och i andra
nordiska länder. Nordiska överlägg -

ningar i ämnet har upptagits på ministernivå.
Jag kan för dagen inte säga
annat än att en så kraftig sänkning som
till 18 år inte övervägs i något av de
nordiska länderna.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min fråga. Jag
fattar det så att regeringen inte kommer
att föreslå vårriksdagen att sänka
rösträttsåldern till 18 år. Det betyder
att vi missar chansen att sänka rösträttsåldern
i samband med det första
valet till den nya enkammarriksdagen
1970. En sänkning kan i så fall bli aktuell
först 1973, om den nuvarande regeringen
får bestämma.

Herr Kling hänvisar till sambandet
mellan rösträttsåldern och myndighetsåldern.
Det är, såvitt jag kan förstå, en
godtycklig ståndpunkt och en ganska
dålig undanflykt.

Den är godtycklig först och främst
av det skälet att vi i dag inte har någon
sammankoppling mellan rösträttsålder
och myndighetsålder. Rösträttsåldern
är ju 20 år och myndighetsåldern är 21.
Den är godtycklig också av det skälet
att man lika gärna kan säga att det
skall vara en sammankoppling mellan
rösträttsålder och värnpliktsålder — då
blir det 18 år. Eller en sammankoppling
mellan rösträttsålder och den ålder när
man får ingå och avsluta tjänsteavtal —
då blir det också 18 år. Eller samma år
som man i huvudsak blir straffmyndig
—- då blir det åter 18 år — eller någon
annan skyldighet som inträder i den
åldern.

Folkpartiet och centern kräver därför
en sänkning av rösträttsåldern till 18
år. Vi gör det därför att vi tror att förmågan
att följa samhällsdebatten nu
inträder mycket tidigare än förr. Den
förbättrade utbildningen, den längre
skoltiden, den ökade samhällskunskapen
i skolorna, elevdemokratins utveckling,
ökad bok- och tidningsläsning,
televisionens frammarsch —- allt detta

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

gör det rimligare än tidigare att sänka
rösträttsåldern.

Mittenpartierna har också fått stöd
av enskilda socialdemokrater och högermän.
Men majoriteten har hittills
envist sagt nej. Herr Klings svar i dag
signalerar ingen ändring i den negativa
attityden. Men för att ingen oklarhet
skall råda vill jag fråga justitieministern
om jag fattat hans svar rätt: Är det
den nuvarande regeringens mening att
eu sänkning av rösträttsåldern kan ske
tidigast till valet 1973?

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag tror att herr Alilmark
har missuppfattat gällande bestämmelser,
när han påstår att det inte
längre föreligger något samband mellan
rösträttsålder och myndighetsålder.
Rösträttsåldern inträder ju inte vid 20
år utan året efter det man fyllt 20. Det
sakliga sambandet finns kvar, även om
tekniska skäl, bl. a. hänsyn till röstlängdernas
upprättande, har gjort att
bestämmelsen formulerats på detta sätt.
Om man skulle välja den ålder när en
person får ingå tjänsteavtal, skulle man
inte stanna vid 18 år, utan då fick man
gå ned till 16, enligt gällande bestämmelser.

Herr Ahlmarks sista fråga till mig tyder
på, såvitt jag förstår, att herr Ahlmark
har missuppfattat också mig. Jag
har inte sagt i svaret att det inte kommer
något förslag om rösträttssänkning
nästa år. Jag har bara sagt att man inte
i något nordiskt land har övervägt en
så kraftig sänkning som till 18 år. Men
överläggningar pågår fortfarande mellan
de nordiska ländernas justitieministerier,
både om rösträttsåldern och
om myndighetsåldern. Jag hoppas att
vi efter årsskiftet skall kunna lämna
närmare besked från dessa överläggningar.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det är naturligt att man
tolkar svaret som en undanflykt. 1966

Om sänkning av rösträttsåldern till 18 år
hette det ju att vi inte kan besluta i
denna fråga därför att det sitter en utredning.
I februari i år sade man att
vi inte kan besluta därför att utredningen
har kommit, och nu skall man
se på remissvaren. Nu säger man att
vi inte kan ge besked, ty vi skall samordna
våra bestämmelser med de övriga
nordiska länderna.

I herr Klings svar i dag står att »en
så kraftig sänkning som till 18 år inte
övervägs i något av de nordiska länderna».
Eftersom Sverige är ett av de
nordiska länderna, trodde jag att det
innebar att man inte heller i Sverige
övervägde en så kraftig sänkning.

Av herr Klings senaste anförande
framgår trots detta att regeringen fortfarande
håller möjligheten öppen att
förelägga vårriksdagen ett förslag om
sänkning av rösträttsåldern till 18 år.
Är det riktigt uppfattat?

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! När jag säger »inte i
något av de nordiska länderna», så inbegriper
jag också Sverige. Det trodde
jag borde vara helt självklart. Men frågan
är bara hur långt sänkningen skall
gå. Jag sade att inget land i Norden
överväger att gå ned till 18 år.

Men det finns ju vissa mellanled mellan
18 och 20—21 år, som vi nu har.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Vi har i dag en rösträttsålder
på 20 år. Jag föreslår en
sänkning till 18 år. Herr Kling säger
att det också finns andra möjligheter
att sänka. Kommer alltså regeringen att
föreslå vårriksdagen en sänkning till
19 år? Är det tanken?

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det tycks vara omöjligt
att lära herr Ahlmark att rösträttsåldern
inte är 20 år, utan rösträttsåldern
inträder året efter det man fyllt 20 år.

6 Nr 48 Torsdagen den 30 november 1967

Ang. tidpunkten för proposition med anledning av familjerättskommitténs betänkande
om äktenskapsrätt

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. tidpunkten för proposition med anledning
av familjerättskommitténs betänkande
om äktenskapsrätt

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara fru Hamrin-Thorells
(fp) fråga angående tidpunkten för proposition
med anledning av familjerättskommitténs
betänkande om äktenskapsrätt,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 15 november, och
anförde:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell har
frågat mig när proposition på grundval
av familjerättskommitténs betänkande
rörande äktenskapsrätt kan förväntas.

Jag avser att under år 1968 lägga
fram förslag till ändringar i reglerna
om äktenskaps ingående och upplösning.
Förslaget skall granskas av lagrådet.
Avsikten är att proposition om
möjligt skall läggas fram till 1968 års
höstriksdag.

När proposition på grundval av övriga
delar av kommittéförslaget kan
föreligga är ännu svårt att ange. Anledningen
härtill är att förslaget rörande
efterlevande makes rätt i boet har kraftigt
kritiserats under remissbehandlingen
och fordrar ytterligare överväganden.
Olika lösningar prövas för närvarande
inom justitiedepartementet, och
en departementspromemoria i ämnet är
under utarbetande. Promemorian kommer
att remissbehandlas. De frågor om
äktenskapets ekonomiska rättsverkningar
i övrigt, som aktualiseras genom familjerättskommitténs
betänkande, bör
behandlas i samband med frågan om
efterlevande makes rätt. Detsamma gäller
förslaget om vidgad arvsrätt för utomäktenskapliga
barn. Jag ämnar i detta
sammanhang också lägga fram förslag
till nya regler om fastställande av
faderskap till sådana barn. Det rör sig

alltså här om ett ganska omfattande lagstiftningskomplex.
Man måste räkna
med att det fortsatta arbetet inom justitiedepartementet
liksom lagrådsbehandlingen
blir tidskrävande.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret. Det är inte
mycket att tillägga. Jag ställde frågan
delvis i eget intresse, därför att jag har
varit ledamot av familjerättskommittén.
Men även därför att jag ansåg att frågan
var av stort allmänt intresse, eftersom
verkningarna för många människor
naturligtvis blir genomgripande.

Familjerättskommitténs arbete har ju
varit grundat på ett nordiskt samarbete
för att få så enhetliga lagbestämmelser
som möjligt inom familjerättens område.
Man kunde kanske misstänka att det
hade hakat upp sig på något sätt. Så
har emellertid tydligen inte varit fallet
efter vad jag kan utläsa ur justitieministerns
svar — ty på det sättet får man
väl tolka svaret. Jag konstaterar med
tillfredsställelse att åtminstone en del
av familjekommitténs förslag kommer
att så snabbt föreläggas riksdagen.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Vi hade ett nordiskt
justitieministermöte i Stockholm den
24 oktober, och då behandlades bl. a.
frågorna om äktenskaps ingående och
upplösning. Det visade sig att vi under
de fortsatta överläggningarna kommit
fram till större rättslikhet än vi hade
vågat hoppas på när vi tog del av de
olika kommittéförslagen.

Jag är den förste att beklaga att vi
inte tidigare kunnat få fram en proposition
grundad på familjekommitténs
förslag. Vi har emellertid i departementet
en arbetsbörda som väl är större än
någonsin tidigare. För 20 minuter sedan
kom jag från en beredning i departementet
med mina närmaste medarbetare.
Vi kom under denna beredning

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Ang. anläggande av reningsverk för avloppsvatten

fram till att vi för lagrådsföredragningar
under nästa år behöver 30 månader och
under 1969 cirka 50 månader. Med den
nya avdelning lagrådet har fått har det
en kapacitet på 18 månader om året.
Det är alldeles självklart att vi måste
överväga att vidta åtgärder.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. anläggande av reningsverk för
avloppsvatten

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Arvidsons
(h) fråga angående anläggande av reningsverk
för avloppsvatten, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 24 november, och yttrade:

Herr talman! Herr Arvidson har frågat
om vilka åtgärder jag är beredd att
vidta för att påskynda byggandet av
avloppsreningsverk för att hejda den
snabbt tilltagande vattenföroreningen.

Utbyggnaden av reningsverk — som
är en kommunal angelägenhet — har
ökat mycket kraftigt under den senaste
1 O-årsperioden. Höggradiga reningsverk
fanns år 1955 i tätorter med sammanlagt
200 000 personer. Motsvarande
antal är nu omkring 2 miljoner. Denna
utveckling måste självfallet fortsätta.
Reningsverken måste också göras
mera effektiva. Naturvårdsverket har
föreslagit att statsbidragsbestämmelserna
för vatten- och avloppsanläggningar
ändras i detta syfte. Det är min förhoppning
att proposition i ämnet skall
kunna lämnas till nästa års vårriksdag.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min enkla fråga. Jag kan väl
avslöja att jag är nöjd med svaret.

Jordbruksministern vet att jag har

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 48

den stora förmånen att vara född vid
en å, och jag har bott vid en å i nästan
hela mitt liv — och det lär vara en
oerhört stor förmån. Jag sade nästan
hela mitt liv. Under de sista tio åren
har jag inte kunnat kalla Kävlingeån,
som det nu är fråga om, för en å. Jag
kallar den för en öppen kloakledning
med vidrig stank.

Det är kanske fel att dra upp Kävlingeån
efter den förnäma debatt vi
hade i går om något så tjusigt som Vindelälven.
Men jag kan försäkra att Kävlingeån
med sina åtta forsar, om man
vågar kalla dem så i norrlänningars
närvaro — det är meterhöga fördämningar
— också kan vara tjusig eller
har varit tjusig. Och processerna på
1700-talet om fiskerätten vittnar om
att det funnits gott om fisk i ån. Detta
i sin tur är ett bevis för att vattnet varit
rent. Men nu är det förstört. Industrierna
började — Sockerbolaget föregick
med dåligt exempel. Varje höst
förstörde man tonvis med fisk genom
utsläpp. Man neutraliserade syret, och
fisken dog. Men jag skall säga som det
är, att den industrin har bättrat sig,
och det är väl inte någon större risk
här längre. Hur det är med andra industrier
vågar jag inte säga, men vi vet
ju i alla fall att utsläppen i våra åar är
ett fördärv. De förgiftar fullständigt
vattnet, och fisken dör. Vattnet rinner
till Öresund, och där är det lika illa
beställt, och kommunerna har sitt ansvar
att ta på sig. Tyvärr är också en
och annan jordbrukare medbrottsling,
men värst är ändå avloppen från samhällena.
Jag kan tillägga att jag sett i
tidningen att problemet finns också här
uppe i Stockholm, jag tror det var på
Lidingö.

Statsrådet säger att utbyggnaden av
reningsverk har ökat, och han hoppas
att denna utveckling skall fortsätta.
Han signalerar till sist att det är hans
förhoppning att en proposition i ämnet
skall föreläggas vårriksdagen. I så fall
har jag än en gång anledning att säga
ett hjärtligt tack till statsrådet.

Torsdagen den 30 november 1967

8 Nr 48

Ang. domänverkets organisation — Ang. ersättning för vård i fosterhem

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Också jag har i många
år — även om jag inte bor så nära Kävlingeån
som herr Arvidson — haft anledning
dela hans uppskattning av att
man har vattendrag i Skåne. Vi får naturligtvis
erkänna att bruset från Kävlingeån
inte är så kraftigt som bruset
från Vindelälven, men å andra sidan
vill jag säga i denna debatt just om
rent vatten att Kävlingeån är värd att
erinra om i detta sammanhang. Direktör
Wolffs mycket stora ansträngningar
att i Skåne åstadkomma ett rent vattendrag
var knutna just till Kävlingeån.
Jag vill tillägga att han hade ett starkt
stöd hos flertalet markägare kring Kävlingeån
när det gällde att åstadkomma
en verklig sanering och förbättring av
vattendraget och företa inplantering av
fisk. Det visade sig emellertid att ett
par industrier år efter år omöjliggjort
ett resultat av dessa mycket energiska
ansträngningar från en mans sida med
stöd av andra att försöka åstadkomma
en rening av vattendraget. Det var industrierna
som nonchalerade kraven på
en rening. Därför tycker jag att Kävlingeån
passar in i debatten om strävandena
till rent vatten och en bättre
miljö.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. domänverkets organisation

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Karl-Erik
Erikssons (fp) fråga angående domänverkets
organisation, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
21 november, och anförde:

Herr talman! Herr Karl-Erik Eriksson
har frågat mig om jag tänker låta
riksdagen pröva det av domänverkets
organisationskommitté i år framlagda
förslaget.

Som svar vill jag meddela att proposition
i ämnet avses lämnas 1968 års
riksdag.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Holmqvist för svaret. Låt mig understryka
att jag är helt tillfredsställd med
statsrådets svar. Med hänsyn till det stora
allmänna intresse som domänstyrelsens
framtida organisation och kommande
distriktsindelning har, är det
säkert en riktig bedömning av statsrådet
att låta riksdagen pröva det av organisationskommittén
framlagda förslaget.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. ersättning för vård i fosterhem

Statsrådet fru ODHNOFF, som tillkännagivit,
att hon hade för avsikt att
vid detta sammanträde i ett sammanhang
besvara dels fru Hamrin-Thorells
(fp) fråga angående vård i fosterhem
och ersättning därför, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
15 november, dels ock fru Lilly Ohlssons
(s) interpellation angående ersättning
för vård i fosterhem, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Fru Lilly Ohlsson har
frågat om jag — för att ge underlag för
en bedömning av behovet av åtgärder
•—• är beredd medverka till en kartläggning
av fosterlönernas storlek och därmed
sammanhängande frågor.

Fru Hamrin-Thorell har frågat om
jag anser att det ur barnens synpunkt
är lämpligt med vård i bra fosterhem
och att 255 kronor i månaden är en
ersättning som svarar mot kostnaderna
för barnet samt dess vård och fostran.

Jag avser att besvara frågorna i ett
sammanhang.

Enligt den senast tillgängliga statistiken
finns det omkring 25 000 foster -

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

barn i vårt land. I denna siffra ingår
också barn över 16 år, som inte är fosterbarn
i barnavårdslagens mening,
men som placerats för vård i enskilt
hem.

Ca 10 000 av barnen är överlämnade
privat till fosterhem, dvs. dessa barn
är inte omhändertagna för samhällsvård.
Fosterhemmen inåste ändå vara
godkända av barnavårdsnämnden och
fosterföräldrarna har en viss uppgiftsskyldighet.
Vidare är hemmen underkastade
tillsyn. Fosterlönen betalas
emellertid inte av barnavårdsnämnden
utan är en sak mellan de biologiska föräldrarna
och fosterföräldrarna.

I de fall där barnen är omhändertagna
för samhällsvård betalas däremot
fosterlönen av kommunen efter överenskommelse
med fosterhemmet. Bedömningen
av vilken fosterlön som
skall utges ankommer alltså på kommunen.
Fosterlönernas storlek varierar
både för en och samma kommun och
mellan kommunerna inbördes. Som fru
Ohlsson framhållit i sin interpellation
torde detta bl. a. bero på av vilken anledning
barnet placerats i fosterhemmet.

Inom socialstyrelsen pågår en undersökning
om vilka som är de vanligaste
orsakerna till att barn lämnas på barnhem.
Frågeformulär har sänts ut till
samtliga barnhem i landet och avser
tiden 1/2—1/11 1967. De bearbetas f. n.
inom socialstyrelsen. Genom undersökningen
får man samtidigt ett värdefullt
material när det gäller fosterbarnen,
eftersom det ofta är så att barnen under
en övergångstid placeras på barnhem
för att sedan komma till fosterhem.

Jag tror att man kan spåra samma utveckling
när det gäller fosterbarnsvården
som på andra sociala vårdområden,
nämligen att de okomplicerade
fallen blir färre till följd av den ekonomiska
utvecklingen. Just när det gäller
fosterbarnsvården spelar naturligtvis
också den ändrade inställningen
till ogifta mödrar en stor roll med de

Ang. ersättning för vård i fosterhem
psykologiska och ekonomiska konsekvenser
den fört med sig.

Samtidigt har de svåra fosterbarnsfallen,
med exempelvis beteenderubbningar
av olika slag, ökat. Detta i sin
tur torde hänga ihop med att man strävar
efter att inte behålla dessa barn på
institution längre tid än som är absolut
nödvändigt utan i stället placera ut
dem i fosterhem. Denna strävan som
jag helt ansluter mig till, har uttryckligt
stöd i 1960 års barnavårdslag. Det
kan i sammanhanget vara av intresse
att notera, att de flesta landsting lämnar
ekonomiskt stöd till kommunerna
när det gäller fosterhemsvård för svårplacerade
barn.

År 1965 utfärdade kommunförbunden
en rekommendation till kommunerna
om ett normalbelopp för fosterlöner när
det gäller barn som omhändertagits för
samhällsvård. Beloppet anknöts till basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring
och utgör f. n. 255 kr. i månaden.
I detta belopp ingår dock inte det
allmänna barnbidraget, som regelmässigt
betalas till fosterföräldrarna i dessa
fall. I rekommendationen sägs bl. a.
att det kan vara motiverat att utge högre
— och ibland avsevärt högre — belopp
om barnet kräver särskilt arbete
på grund av fysiska eller psykiska
handikapp.

Frågan om barnkostnadernas storlek
har behandlats i flera sammanhang utan
att man har kunnat komma fram till något
bestämt belopp. Detta beror delvis
på att kostnaderna varierar med barnets
ålder. Allmänt kan sägas att varken
255 kronor eller — om man lägger
till det allmänna barnbidraget —- 330
kronor i månaden innefattar någon
nämnvärd ersättning för barnets vård
och fostran, om man därmed avser ersättning
för det arbete fosterföräldrarna
lägger ner. När det gäller barn som
kräver särskilt arbete på grund av psykiskt
eller fysiskt handikapp betalar
flera kommuner, speciellt storstäderna,
belopp som ligger betydligt högre,

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Ang. ersättning för vård i fosterhem
ibland uppemot och över 1 000 kronor
i månaden.

Barnavårdsstatistiken är f. n. inte
upplagd så, att man kan utläsa fosterlönernas
storlek. Enligt förslag som utarbetats
av en arbetsgrupp för översyn
av socialvårdsstatistiken —• i vilken
bl. a. socialstyrelsen och kommunförbunden
varit representerade — kommer
emellertid statistiken att läggas om
fr. o. m. år 1969 så att det blir möjligt
att få bättre uppgifter om fosterlönerna.
Denna omläggning ger dock inte
resultat förrän om flera år. Jag delar
därför fru Ohlssons uppfattning att det
är lämpligt att nu göra en undersökning
av hur kommunförbundens rekommendation
följts. Socialstyrelsen är
beredd att göra en kartläggning av fosterlönernas
storlek och därmed sammanhängande
frågor.

Fru OHLSSON, LILLY, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Odhnoff för det positiva svaret
på min fråga. Fosterlönerna är visserligen
en rent kommunal angelägenhet,
men även staten har ett intresse av
att fosterlönerna hålls på en anständig
nivå.

Man kan anta att ungefär hälften av
fosterbarnen i vårt land bedöms som
normalfall, och det är alltså för denna
grupp som normalbeloppen fastställts
till 255 kronor i månaden. Därutöver
tillkommer vanligen även ersättning för
kläder, läkarvård, medicin, resekostnader
m. m.

På några håll, bl. a. i Malmöhus län,
utgår efter läkarutlåtande ett tilläggsbidrag
på högst 200 kronor per månad.

Beträffande specialfosterhemmen som
tar emot psykiskt eller fysiskt handikappade
barn betalas, som statsrådet
påpekar i sitt svar, betydligt högre fosterlöner.

Ett speciellt problem utgör de barn
som inte är omhändertagna av barnavårdsnämnd.
De vistas vanligen hos
nära släktingar, t. ex. far- eller morför -

äldrar. Fosterlönerna i dessa fall är,
vilket statsrådet framhåller, en sak mellan
de biologiska föräldrarna och fosterföräldrarna.
Lönens storlek torde genomsnittligt
ligga betydligt under de
255 kronorna.

Den kartläggning av fosterlönernas
storlek som socialstyrelsen är beredd
att göra är alldeles nödvändig för ett
ställningstagande till problemet om fosterlönernas
storlek. Det vore inte ur vägen
om även andra som deltagit i debatten
i denna fråga hade kunnat studera
sakläget innan de tog ställning.
Det hade gagnat debatten.

Lika angelägen som kartläggningen
av fosterlönernas storlek är den aviserade
undersökningen om orsakerna till
omhändertagandena. Statsrådet Odhnoff
framhåller i sitt interpellationssvar
att det är rimligt att anta att fosterbarnsvården
alltmer tenderar att bli en
vård av psykiskt eller fysiskt avvikande
barn och att en anpassning av fosterlönernas
storlek sker i enlighet med
denna utveckling. Men det är bara den
ena sidan av saken. Den andra är bristen
på daghemsplatser och annan samhällelig
barntillsyn, som gör att faroch
morföräldrar i allt större utsträckning
får fungera som fosterföräldrar.
Även här har samhället ett ansvar —
inte bara när det gäller tillsynen. Också
den ekonomiska kompensationen
måste in i bilden.

Vi är alltså på väg mot en mycket differentierad
fosterbarnsvård. I viss utsträckning
har samhället också anpassat
fosterlönerna därefter. Men vi har
långt till en verklig anpassning.

I det förlängda perspektivet är jag
övertygad om att ett omhändertagande
av barn för fosterbarnsvård kommer att
innebära en yrkesinriktning av fosterföräldrarna,
med de krav som nödvändigtvis
då måste ställas på yrkeskunskaper,
vidareutbildning och samarbete
med de barnavårdande myndigheterna.
Det betyder också löner i vedertagen
bemärkelse, därmed också skattskyldighet.

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

För barn som lämnas privat till fosterhem
bör familjedaghemsutredningens
principer kunna vara vägledande.

Herr talman! De kartläggningar som
pågår om fosterbarnen och därmed
sammanhängande frågor är utomordentligt
värdefulla. De utgör ett alldeles
nödvändigt underlag för en bedömning
av nuläget och för ett ställningstagande
till fosterlönernas framtida utformning.
Det inser alla som har ambitionen
att föra en seriös debatt i denna
fråga. Att som görs — även i denna
kammare — skära alla fosterlöner över
en kam, kan rimligen inte ha mer än
ett syfte. Och det är sannerligen inte
fosterbarnens eller ens fosterföräldrarnas
bästa.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Odhnoff få framföra mitt tack för
svaret på min enkla fråga. Eftersom
det sammankopplats med svaret på en
interpellation torde jag ha möjlighet att
utveckla mina synpunkter något utförligare.

Jag kan i flera avseenden instämma
med fru Ohlsson, även om jag kanske
i någon mån vill opponera mot yttrandet
att det skulle vara så många som
skär alla fosterbarn eller alla, som behöver
omhändertas i fosterhem, över
en kam. Jag tror knappast att många
är så okunniga att de gör det.

Min fråga till statsrådet ställdes närmast
med anledning av ett yttrande, det
måste jag erkänna, som statsrådet för
en kort tid sedan fällde i TV. Av yttrandet
fick åhörarna det otvetydiga intrycket
att statsrådet knappast ansåg
en ökning av ersättningen till fosterföräldrarna
erforderlig utöver den rekommendation
som har givits av kommunförbunden
— i runt tal 255 kronor
i månaden, som statsrådet själv har påpekat.
Detta yttrande väckte självfallet
uppseende såväl bland barnavårdsmyndigheterna
som bland fosterföräldrarna.
Till dem som inte delade statsrå -

Ang. ersättning för vård i fosterhem
dets uppfattning hörde byråchefen
Göta Rosén i socialstyrelsen, såvitt man
kunde döma av hennes uttalande i samma
debatt.

Statsrådets motivering för obenägenheten
att öka fosterhemsersättningen
måste förefalla fosterföräldrar, som åtar
sig att vårda andras barn i hemmen,
vare sig det nu gäller friska barn som
måste placeras i enskilda hem eller
missanpassade barn, närmast som en
förolämpning. Jag citerar: »Det får inte
bli en födkrok att upplåta sitt hem för
omhändertagandet av andras barn.»
Risken för att återgå till gamla, onda
tider skulle bli stor om ersättningen
höjdes.

Självfallet frågade sig många, i likhet
med några av deltagarna i TV-programmet,
varför just denna grupp av
kvinnor skulle bli mindre benägen att
ägna omsorger åt de barn som de tagit
om hand än den personal som tar hand
om barnen vid institutionerna. Ingen
förutsätter väl att rekryteringen av god
personal till institutionerna — eller till
de vårdande yrkena över huvud taget
— skulle bli sämre om lönesättningen
förbättras; inte heller att en uppflyttning
någon lönegrad av en anställd vid
ett barnhem skulle inverka ogynnsamt
på hennes vilja att göra sitt allra bästa.
Jag och många med mig tror, att ersättningen
aldrig kan bli så hög — det
ser nog myndigheterna till — att fosterföräldrarna
får en sådan förtjänst
att de enbart av den anledningen tar
sig an ett fosterbarn.

Vi måste nog, herr talman, förr eller
senare — helst förr — ta ställning till
om ersättningen till fosterhemmen, varifrån
den än utbetalas, enbart skall gälla
själva kostnaderna för barnen. Skall
inte också det arbete, som främst mödrarna
i fosterhemmen lägger ned, åtminstone
i någon utsträckning ersättas
av samhället? I så fall är ju betalningen
bedrövligt liten; och det torde statsrådet
Odhnoff ha en personlig erfarenhet av
liksom alla vi andra som har eller har
haft barn i vår vård. Det vore intres -

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Ang. ersättning för vård i fosterhem
sant att få veta, om familj eministern
har funderat över detta principiella
problem och bildat sig en uppfattning
om det.

Vi vet alla att det alternativ, som samhället
har när det gäller att ta hand om
de barn som inte kan placeras i fosterhem,
är oerhört mycket dyrare, De senaste
siffrorna visar att varje barn på
ett vårdhem i netto kostar 60 kronor
om dagen. För spädbarn är kostnaden
55 kronor. På upptagningshemmen är
siffran 62 kronor och i specialhemmen
66 kronor. De svåraste fallen, det vill
säga de som tas om hand på Skå, kostar
ju upp emot 150 kronor om dagen.

För samhället skulle det alltsåi under
alla förhållanden bli oerhört mycket
billigare, även om samhället ersatte
barnens vård i enskilt hem med ett betydligt
större belopp än vad som nu
sker.

.lag vet naturligtvis inte vilken ståndpunkt
som familjeministern kommer att
ta till det förslag angående familjedaghemmen,
deras utvidgning och ersättningen
till familjedaghemsmammorna,
som nyligen framlagts och som fru
Ohlsson också hänsyftade på. Men det
måste förefalla fosterföräldrar bra besynnerligt,
om det skall bildas en kår
av familjedaghemsföräldrar -—• vilket
jag i princip ingenting har emot utan
snarare tvärtom —• som skall få en rejäl
ersättning för att de tar hand om
andras barn under dagen då föräldrarna
arbetar, medan de som har hela ansvaret
för barnen dygnet om skall ställas
i ett sämre ekonomiskt läge. Men
till det får vi väl möjligheter att återkomma
i en senare debatt.

Frågan om omhändertagandet av
barn och ungdom i fosterhem har varit
uppe i riksdagen flera gånger på initiativ
av folkpartiet. 1962 framställde
min partikollega i andra kammaren
herr Enskog en interpellation till statsrådet
Nilsson om statsbidrag till kommuner
som själva ordnar fosterhem för
ungdomar i enskilda familjer, och i
detta fall gällde det dem som annars

skulle tas in på ungdomsvårdsskolor.
Svaret var inte särskilt positivt den
gången heller.

1965 inlämnades två motioner i samma
fråga. Den ena stod jag själv för här
i kammaren, och för den andra stod
fru Elvy Olsson. Vi påpekade då statens
skyldighet att bidraga till vård i
enskilda hem av framför allt asocial
och kriminell ungdom och begärde en
skyndsam utredning. Fru Olsson framhöll
i likhet med vad jag nu har sagt
att ersättningen får sättas mycket högt
om det skall gå att göra förtjänster av
någon större omfattning inom det yrket.
Möjligheterna att få fram goda hem kan
inte gärna försämras om skälig ersättning
utgår. Även den motionen utmynnade
i ett utredningskrav.

Det var allmänna beredningsutskottet
som behandlade motionerna i ett
sammanhang, I det utlåtande som riksdagen
fick att behandla framhölls att
ersättningarna till fosterhem i många
kommuner inte är av tillfredsställande
storlek. Utskottet behjärtade vidare
motionärernas syfte att få till stånd ett
förbättrat ekonomiskt stöd till vården
i enskilda hem och omhändertagandet
av barn och ungdom. Det var det klarspråk
som riksdagen också anslöt sig
till. Men riksdagsmajoriteten, dvs. socialdemokraterna,
ville givetvis inte
vara med om ens en utredning. Utskottet
gick, trots vad jag anfört, emot en
sådan utredning, och det gjorde även
riksdagen. Man skyllde på att det var
praktiska och administrativa problem
som var svåra att lösa. Det tycker jag
är de obotfärdigas förhinder. Vi löser
så många administrativa problem vid
varenda riksdag, och problem som är
besvärligare än dessa. Det är alltså
inget godtagbart skäl.

Till slut, herr talman, är det enligt
min mening så betydelsefullt vad en
familj eminister nu ger till känna offentligt
i dessa sammanhang, att jag
vore tacksam få svar på de frågor jag
ställt och på ännu en fråga. Är den
tolkning riktig som gavs av statsrådets

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

uttalande i en radiodiskussion med bl. a.
doktor Jonsson i Skå att — och nu citerar
jag pressen ty jag hörde inte diskussionen
men jag såg TV-programmet
— »på den statliga sidan har vi ingen
känsla av att det är de låga fosterlönerna
det hänger på, om det är svårt att
skaffa fosterhem».

I så fall har nog många av dem som
skall skaffa fosterhem en annan uppfattning.
Är detta statsrådets uppfattning,
så inser jag att det knappast kan
bli någon ändring så länge statsrådet
Odhnoff innehar ämbetet.

Jag kan kanske få en närmare uttolkning
av statsrådets inställning. Den
gick nämligen inte att utläsa ur det
svar jag har fått i dag.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Fru Ohlsson tog upp
statens insats i fråga om fosterlönen.
Vad staten svarar för är bara den ersättning
som lämnas för vård i enskilt
hem av ungdomsvårdsskoleelever, och
dessa ersättningar är högre än normalbeloppet,
i många fall betydligt högre.
Statens genomsnittskostnad per hem är
omkring 370 kronor, men det belopp
hemmen får ligger vanligen vid 500 å
600 kronor, eftersom eleverna betalar
en viss del av sin arbetsförtjänst till
fosterhemmen. Maximiersättningen ligger
i princip på 800 kronor, men det
har hänt att ersättningar på 1 000 kronor
har betalats i svåra fall. Oftast är
det då fråga om ungdomar som inte har
någon arbetsförtjänst

Såsom nämnts av fru Ohlsson finns
det varierande fosterbarnsförhållanden,
och detta var jag också inne på i mitt
svar. Ett ytterlighetsfall åt ena hållet är
när ett friskt spädbarn vistas som fosterbarn
i det blivande adoptionshemmet,
ett ytterlighetsfall åt andra hållet
är när man har en psykiskt gravt skadad
tonåring, som behöver kvalificerad
vård i enskilt hem, faktiskt mera sjukvård
än barnavård i egentlig mening.
Mellan dessa ytterlighetsfall finns det

Ang. ersättning för vård i fosterhem
sedan alla schatteringar, och att ersättningen
skulle vara en och samma i alla
dessa fall tror jag inte att någon vill
göra gällande. Att ha en principiell inställning
i den här frågan, något som
fru Hamrin-Thorell efterlyser, tycker
jag också är mycket svårt, med tanke
på hela det vida fältet av fosterbarnsförhållanden.

Som fru Ohlsson framhållit i sin interpellation,
hänger frågan om skälig
ersättning till fosterföräldrar ihop med
i vilken utsträckning det skall betraktas
som ett yrke att ha hand om fosterbarn.
Fru Ohlsson har också påpekat
att man givetvis kommer in på frågan
om skattskyldighet, om sociala förmåner
och om vem som i det enskilda fallet
skall betraktas som arbetsgivare och
liknande frågeställningar, kanske också
sådana frågor som hur fosterföräldrar
skall organisera sig. Jag kan som exempel
nämna att Västerbottens läns landsting
betalar ersättning till enskilda hem
även för perioder då det inte vistas
några fosterbarn i hemmen, därför att
hemmen skall ha platser som står till
förfogande. Såsom huvudmän för barnhemmen
har landstingen ett stort intresse
av fosterbarnsvården, och därför
bidrar de flesta landstingen till fosterlönerna,
vilket jag också kom in på i
mitt svar.

Fru Hamrin-Thorell har varit så vänlig
och påpekat vad som togs upp i en
TV-utsändning för en tid sedan. Fru
Hamrin-Thorell frågade om det är min
bristande benägenhet att tillmötesgå
fosterhemmens intressen som gör att
mitt svar verkar vara ensidigt. Liknande
synpunkter har senast tagits upp av
barnpsykiatern Brita Mannerheim i Dagens
Nyheter i dag. Hon har påpekat
att det inte nämndes någonting i programmet
om de högre ersättningar som
utbetalas av många kommuner och inte
heller om de ersättningar som staten
lämnar för vård i enskilt hem av ungdomsvårdsskoleelever.
Jag anser det
därför mycket angeläget att framhålla
att mitt svar klipptes mitt i en replik.

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Ang. ersättning för vård i fosterhem
Jag började med att poängtera att lämpligheten
att ta hand om barn — där
jag inte utesluter en grundsyn av idealitet
— är det väsentliga. Jag fortsätter
i samma replik —■ jag citerar en utskrift
av ljudbandet som jag på begäran
fått från Sveriges Radio — »att fosterföräldrar
som har särskilda svårigheter
att fostra barnen därför att de är
annorlunda, kanske skadade på något
sätt, att dessa skall ha en högre ersättning
tycker jag också är rimligt, och
där utgår redan i dag betydligt högre
belopp än den allmänna rekommendationen
säger. Ersättningar på 1 000 kr
i månaden och kanske ändå högre utbetalas
för barn, där fosterföräldrarna
verkligen har ett stort arbete att ta
hand om dem.»

Detta avsnitt klipptes dock bort vid
redigeringen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag tar mig friheten att
ge mig in i denna riksdagslek, ty jag
hade hoppats att få litet klarare besked.
Det är ju många intressanta aspekter
som kommer upp här. Jag hade hoppats
att statsrådet Odhnoff skulle ange
litet klarare om statsrådet ansåg det
rimligt att man för ett normalt barn
gav fosterföräldrarna 255 kronor i månaden
utom barnbidraget. Det är alldeles
självklart att man för sjuka, missanpassade
eller på annat sätt svårskötta
barn inte betalar så låg ersättning.

I statsrådets svar sägs det att det är
svårt att få någon statistik i denna
fråga. Jag har utan svårigheter hämtat
sådana uppgifter från vår gemensamma
hemstad Göteborg. Därav framgår mycket
tydligt att man inte anser att 255
kronor räcker. För de flesta barnen
betalar man mer. Detta kan man göra
i storstäderna, men det är givetvis svårare
på andra håll. Här kommer då in
folkpartiets gamla krav om att statsbidrag
skulle utgå. Jag kan inte finna
att statsrådet berört den frågan.

Då kommer man fram till frågan: Är

det inte egendomligt att staten icke
skall ge bidrag till fosterhem när man
tänker sig att statsbidrag skall utgå till
familjedaghem? Enligt det förslag som
har lagts fram skulle ju staten betala
35 procent av kostnaden för familjedaghemmen.
Då kommer staten att medverka
till att accentuera det redan existerande
förhållandet att familjedaghemmen
blir bättre betalda än fosterhemmen.

Jag fick åtskilliga påringningar i
samband med statsrådets uttalande, som
jag nu hörde delvis var förvanskat —
vilket tyvärr inte har dementerats i TV
eller radio. Fn fostermor framhöll för
mig att hon tagit hand om ett barn som
tidigare hade varit dagbarn hos henne.
Det hade hon gjort för att barnet skulle
få bättre vård. Men resultatet för hennes
del blev att hon fick sämre betalt för sin
insats. Det framgår faktiskt av statsrådets
siffror i interpellationssvaret. Ersättningen
på 255 kronor plus barnbidraget
blir 330 kronor i månaden, och en
dagmamma kan enligt familjedaghemsutredningen
för närvarande räkna med
16 å 20 kronor per dag. Det måste alltså
löna sig bättre att ha ett dagbarn.
Och man får väl ändå utgå från att
skall den ena tjäna på att vårda ett barn
bör den andra också göra det. Eller
skall samhället verkligen säga, att fosterföräldrarna
har sådan glädje av det
barn de tar hand om att de snarare bör
lämna bidrag än få någon lön? Om jag
inte hörde fel, sfi var statsrådet i sitt
första anförande inne på att det är alldeles
rimligt att en dagmamma får lön.
Varför skall då inte en fosterbarnsmamma
få det? För 330 kronor i månaden
är det ju väldigt svårt att hålla
ett barn med både kläder, mat och husrum.

Jag tycker inte att detta är så värst
tilltalande, och jag skulle vilja ställa
en fråga som inte har blivit besvarad:
Vore det inte rimligt att staten verkligen
ingriper och lämnar procentuellt
bidrag även till fosterhemmen, i synnerhet
om man nu går in för att lämna

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

högre ersättning till dagmammorna?
Det är ju beräknat att dagmammorna
skall få 4 000 kronor per år och dessutom
1 000 kronor i kostnadsersättning,
varvid statsbidraget skulle vara 1 600
kronor.

Man begär av fosterföräldrarna, sade
eu barnavårdsman till mig, först att de
skall älska dessa barn och ge dem värme
och kärlek, sedan får de en dag
höra, att nu skall de sluta älska barnen
eftersom dessa skall tillbaka till föräldrarna.
Det är mycket begärt, att fosterföräldrarna
dessutom ekonomiskt
skall bidraga till barnens uppehälle.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag tycker att statsrådet
Odhnoff upplyser oss om sådant
som vi alla redan känner till, som vi
kan läsa oss till och som vi, som sysslat
med detta, har alldeles klart för oss,
nämligen att det är en lång, lång skala
från att ta hand om ett friskt barn, därför
att barnet inte kan vara hos sina
egna föräldrar, och till att vårda de
barn som är på Skå. Den skalan är
enorm, och vi vet alla att ersättningarna
är differentierade; likaså att staten
ger anslag när det gäller ungdomsvårdsskoleeleverna.

Vad som intresserar oss är naturligtvis
om statsrådet har tagit ställning
inte till principen att den skall ha så
mycket och den så mycket, utan till
frågan ifall samhällets ersättning till
fosterföräldrarna enbart skall täcka
kostnaderna för kläder, rum, kost, fritidsgrejor
och allt annat, som vi vet att
både normala och även missanpassade
eller mindre normala barn bör ha. Eller
om samhället dessutom skall betala en
viss ersättning för den vård och fostran
barnen får. En fosterhemsmamma kan
t. ex. inte ha något arbete bredvid utan
blir upptagen av barnets vård och fostran.

Den principen och det var den jag
efterlyste — skulle man kanske kunna
diskutera. Skulle det inte vara riktigt

Ang. ersättning för vård i fosterhem
att staten verkligen trädde till med bidrag.
De ersättningar som utgår i de
flesta kommuner rör sig upp och ned
kring 255 kronor. Det kan absolut inte
vara någon ersättning för vården och
inte ens täcka kostnaderna för ett barn;
vi vet ju alla hur dyrt allting är nu.

Det är den principen jag har efterlyst
och inte frågan om inställningen
till differentieringen. Vi tycker — och
det kan man utläsa ur de initiativ som
tagits här i riksdagen •— att statens
medverkan borde utsträckas även till
andra barn än dem som statsrådet
nämnde.

Jag tycker att enbart det faktum, att
det är en lång skala av olika ersättningar
ger anledning till att snabbt
gripa sig an med detta problem. Jag
kan inte förstå att socialstyrelsen inte
för länge sedan fått kartlägga denna
stora differentiering och vad som utgår
i fosterhemslöner. Ovanpå detta skulle
man ha en utredning, som verkligen
omfattade hela detta system och kanske
till och med visade vad samhället,
staten såväl som kommunerna, sparar
på denna grupp kvinnor, som är villiga
att ställa sig till förfogande för att ta
hand om, barn, som samhället åtagit sig
att ge vård och fostran men som de
överlämnat till denna grupp av kvinnor
i hemmen. Jag förstår absolut inte
varför dessa skall stå i en särställning
när det gäller det ekonomiska vederlaget.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Beträffande ersättningen
till det normala barnet påpekade
jag, fru Segerstedt Wiberg, i min förra
replik, att det är en stor variation mellan
normala barn som skall adopteras
och alltså vistas tillfälligt som fosterbarn
i det hem där de skall adopteras
och de barn som av andra, orsaker har
kommit till ett fosterhem. Att här utan
vidare föra fram en princip och en
rekommendation finner jag inte möjligt.

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Ang. ersättning för vård i fosterhem

Beträffande statistiken framhöll jag
också, att storstäderna betalar mera.
Den upplysningen kan man utan vidare
inhämta. Men svårigheten när det gäller
statistiken är att få statistik som
täcker hela landet. Det är alltså den
svårigheten som man kommer att övervinna
när man får den nya uppläggning
av statistiken som jag nämnde.

Vad så beträffar statsbidrag till fosterlöner
—■ och då naturligtvis inte
dem som staten själv står för som huvudman
utan de som kommunerna står
för, vilket jag tar för givet att fru Segerstedt
Wiberg menar — är detta en
fråga som ligger utanför såväl den enkla
frågan som interpellationen. Det står
fru Segerstedt Wiberg fritt att utvidga
frågeställningen, men då vid något annat
tillfälle.

Fru Hamrin-Thorell sade att hon bara
har fått upplysningar som alla redan
har kännedom om. Ja, det kanske inte
ens var nödvändigt att fråga! Det talas
om hur man omedelbart bör komma ut
med en rekommendation om hur stora
fosterlönerna rimligtvis bör vara, och
jag tycker då det är viktigt att man får
klart för sig resultatet av den undersökning,
som jag tidigare hänvisade till
och vilken pågår inom socialstyrelsen
där man håller på och bearbetar svar
som redan lämnats in. Det är alltså en
undersökning, som i det närmaste slutförts,
beträffande orsakerna till att barn
lämnas på barnhem.

Det är också viktigt att det sker en
kartläggning av fosterlönernas storlek.
Det måste ju ändå vara en förutsättning
för att man skall kunna ta upp en diskussion
med kommunförbunden. Jag
tar för givet att socialstyrelsen, när det
materialet föreligger, kommer att använda
det vid sådana diskussioner.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag frågade inte statsrådet
Odhnoff för att få några faktiska
upplysningar, ty sådana är det lätt att
läsa sig till eller få genom socialstyrelsen
eller någon annan myndighet.

Jag frågade efter statsrådet Odhnoffs
egen uppfattning i frågan, ty den tror
jag är av stort intresse, eftersom statsrådet
nu har hand om frågor som är så
väsentliga för många medborgare, inte
minst för kvinnorna.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Statsrådet trodde att
jag talade om normala barn som skall
adopteras. Nej, jag tänkte på dem som
nämns i interpellationssvaret, när det
talas om normalbelopp för fosterlöner
när det gäller barn som omhändertagits
för samhällsvård. Dessa barn är ju
inte omhändertagna för att adopteras.
För de senare kan man följa mycket
enkla linjer; i Göteborg exempelvis
lämnas ingen betalning alls för barn
som skall adopteras.

Om statsrådet inte nu vill diskutera
frågan om statsbidrag, så kan jag givetvis
vänta till ett senare tillfälle. Jag
ville bara passa på att ta upp frågan,
eftersom jag tyckte det var aktuellt att
påpeka att här föreslås i det ena fallet
statsbidrag och i det andra inte, vilket
går ut över dem som får endast 255
kronor i månaden för ett mycket stort
och svårt arbete.

Fru OHLSSON, LILLY, (s):

Herr talman! Jag vill återigen tacka
för att jag fått det besked jag bad om
i min interpellation, nämligen att det
skall göras eu kartläggning av fosterlönerna.
Jag är mycket glad åt det. Att
fosterlönerna måste variera, beroende
på barnets ålder, om barnet har fysiska
eller psykiska handikapp osv. är jag
fullt på det klara med.

Beträffande fosterbarn från storstäderna
skulle jag vilja säga till fru Segerstedt
Wiberg, att de flesta av dem
är utackorderade i mindre kommuner,
som inte får några skatteinkomster men
väl utgifter för dessa barn. Det är också
en sak att tänka på.

Slutligen vill jag säga att jag med min

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

interpellation har velat komma åt sakfrågan
i denna så otroligt viktiga angelägenhet.
Jag tror att jag har klargjort,
att jag velat komma åt fosterlönernas
storlek och sådana saker och
att jag inte, i likhet med en del andra
talare, velat komma åt vissa statsråd.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell har
undrat om de 255 kronorna skall vara
en ersättning som svarar mot kostnaderna
för barnets vård och fostran.

Jag har i mitt svar sagt att varken
de 255 eller, om man lägger till det allmänna
barnbidraget, de 330 kronorna
i månaden innefattar någon nämnvärd
ersättning för barnets vård och fostran,
om man därmed avser ersättning för
det arbete som fosterföräldrar lägger
ned.

Det tycker jag är ett svar i klartext.
Att man, när man sedan skall gå ut och
resonera om vilken ersättning man skall
komma fram till, måste ha ett annat
sakunderlag än vad vi har i dag, det
tycker jag också är uppenbart.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skulle med statsrådet
Odhnoff kunna säga till fru Lilly
Ohlsson, att kommunala utgifter inte
står på dagordningen i dag, så dem
skall vi kanske inte diskutera. Men jag
vill dock framhålla, att det är riktigt
att det är storstäderna som placerar ut
barnen och att därvid andra kommuner
kan få åtskilliga utgifter. Men eftersom
jag har accepterat fru Ohlssons linje
att man skall ge ordentlig lön till fosterföräldrar,
så innebär ju detta att de
kommer att få betala skatt på lönen till
kommunen där de är bosatta. Dessutom
betalar de stora kommunerna ofta mer
för de barn som placeras utanför hemstaden
än för dem som placeras inom
den.

Sedan hade fru Ohlsson några funderingar
om »folk som vill komma åt

Ang. ersättning för vård i fosterhem
statsråd», som jag inte riktigt förstod.
Den fråga vi diskuterar här har debatterats
i TV och radio. Hela svenska
folket har haft tillfälle att följa den.
Hela svenska folket kan vilja få vissa
frågor klargjorda. Jag har aldrig varit
med om att det har sagts, att man vill
komma åt ett statsråd därför att man
ber statsrådet om upplysningar. Menar
fru Ohlsson på allvar att varje gång vi
har en debatt med statsråd så betyder
det att vi vill »komma åt» det statsrådet?
Jag trodde att vi var här för att
diskutera i sakfrågor, och den ordningen
ämnar åtminstone jag hålla mig
till.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 13 och 14
samt allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 56.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 320, i anledning av väckta motioner
angående skyldighet för fastighetsägare
att deltaga i kostnad för enskild
väg;

nr 349, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 april 1956
(nr 86) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg;

nr 350, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av 1 § andra
stycket lagen den 31 maj 1963 (nr 268)
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
samt ändrad lydelse av 3 §
samma lag, dels motioner i ämnet, dels
ock motioner om rätt att uppföra mindre
egna hem utan byggnadstillstånd;
ävensom

nr 362, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förköpslag
m. m. jämte motioner i ämnet,

18 Nr 48 Torsdagen den 30 november 1967

Interpellation ang. jordbruksrationaliseringen och därmed följande arbetslöshet

dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag, in. in., till den del propositionen
ännu icke behandlats av riksdagen,
dels motioner om samhälleligt ägande
av mark som förutsättning för stadsplaneläggning.

Interpellation ang. jordbruksrationaliseringen
och därmed följande arbetslöshet

Ordet lämnades på begäran till herr
KRISTIANSSON, AXEL, (ep), som anförde: Herr

talman! Under senare år har
starkt framhållits angelägenheten av att
en samordning sker mellan jordbrukspolitiken
och näringspolitiken i övrigt.
Ett genomgående drag såväl i 1960 års
jordbruksutrednings arbete och betänkande
som i propositionen till årets
riksdag om riktlinjer för jordbrukspolitiken,
har också varit att så långt möjligt
inrangera jordbrukspolitiken i den
allmänna näringspolitiken. Framför allt
har jordbruksproduktionens omfattning,
rationaliseringspolitikens intensitet
och inriktning och småbruksstödets
utformning diskuterats och avvägts inte
minst med hänsyn till behovet av arbetskraft
och kapital inom andra delar
av näringslivet.

De senare årens jordbrukspolitiska
debatt, liksom utformningen av den
framtida jordbrukspolitiken, har skett
mot bakgrunden av en högkonjunktur
med stark efterfrågan på arbetskraft.
Trots en rätt omfattande immigration
av utländska arbetssökande syntes denna
brist bli bestående. De framtidsbedömningar
och prognoser som gjordes
talade enbart om stark brist också
framöver på den mänskliga faktorn.
Mot denna bakgrund är det kanske inte
så underligt om såväl debatten som
politikens utformning fått slagsida åt
den riktning som förmenat, att man all -

tid och i alla sammanhang gör samhällsekonomiska
vinster vid nedläggning
och/eller omstrukturering av jordbruk.
De mest avancerade beräkningarna
gav ju till resultat att man samhällsekonomiskt
kunde betala nära nog
vad som helst för att friställa jordbrukare.
Lokaliseringsmässiga och sociala
hänsyn beaktades mycket motvilligt.

Alla prognoser till trots har det emellertid
skett en markant omsvängning
i konjunkturerna med starkt minskad
efterfrågan på arbetskraft. Framför allt
gör denna minskning sig gällande då
det gäller äldre ej särskilt yrkesutbildad
arbetskraft. Enligt senast tillgängliga
uppgifter närmar sig antalet arbetslösa,
inklusive dem som är sysselsatta
i beredskapsarbete och dem som
är föremål för omskolning, snart 100 000.

Med hänsyn till att vi också föregående
år hade en liknande situation, om
ej fullt så accentuerad, och med hänsyn
till att stora arbetsmarknadspolitiska
insatser gjorts och alltjämt görs
är denna arbetsmarknadssituation mycket
oroande. Dagens situation på området
ställer inte bara en hel del framtidsprognoser
på huvudet. Den ger också
anledning till en fördomsfri prövning,
kanske omprövning, när det gäller
åtgärderna för att komma till rätta
med den nuvarande arbetsmarknadssituationen.

Allvaret i dagens situation, såväl omedelbart
som på sikt, bekräftas av chefen
för arbetsmarknadsstyrelsen, generaldirektör
Bertil Olsson, som enligt tidningsuppgifter
uttalat, att vi behöver
skapa 100 000 arbetstillfällen oavsett
om dessa är lönsamma eller ej för att
något så när bemästra situationen. Som
resultat av en långsiktig bedömning av
arbetsmarknadssituationen för den äldre
arbetskraften har ju riksdagen också
snart att ta ställning till förslag om bestående
möjligheter för äldre arbetskraft
i åldrarna 60—67 år att erhålla
månatlig kontantersättning då arbete ej
kan erhållas, i realiteten något av en
villkorlig förtidspensionering. Såväl

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Interpellation ang. jordbruksrationaliseringen och därmed följande arbetslöshet

AMS-chefens uttalande som det ovan
åberopade förslaget beträffande ekonomiska
garantier åt den äldre arbetskraften
måste anses härröra från nya
och realistiska bedömningar och bekräfta
allvaret i situationen också på
sikt. Även om man får antaga att en
viss del av friställningarna skett av
konjunkturmässiga orsaker kan man
anse som sannolikt att vi för en avsevärd
tid framöver kommer att ha bestående
sysselsättningsbekymmer åtminstone
inom vissa landsdelar.

Mot bakgrund av vad ovan anförts
beträffande koordineringen av jordbrukspolitik,
övrig näringspolitik och
arbetsmarknadspolitik finns anledning
att ifrågasätta, om inte jordbrukspolitiken,
vad avser inriktningen av statens
stöd till jordbrukets rationalisering,
borde nyanseras, såväl med hänsyn till
konjunktur- och arbetsmarknadsläge
som med hänsyn till den lokala arbetsmarknadssituationen.
En dylik nyansering,
såväl lokalt som tidsmässigt anpassad,
bör kunna ske utan att konflikt
uppstår med den mera långsiktiga målsättningen.

Ett studium av arbetslöshetssiffrorna
liksom siffrorna beträffande avgången
från skogs- och jordbruksnäringen ger
vid handen, att där arbetslösheten är
som störst, är också avgången från
jordbruket starkast. Man kan på goda
grunder också antaga att denna avgång
efter de nya jordbrukspolitiska linjerna
kommer att forceras, liksom att det i
stor utsträckning här rör sig om äldre
människor som ogärna flyttar till annan
ort. Vad här sker är således att det
ena statliga organet får nya direktiv
och är i full fart med att snabbare frigöra
jordbrukare — i många fall mot
deras egentliga önskan — medan det
andra organet med ljus och lykta söker
efter varje annat arbetstillfälle och
anordnar dyra ofta icke lönsamma beredskapsarbeten.
Då inga andra åtgärder
är möjliga utbetalas kontantunderstöd.
Avgången från jordbruket — den
ovan rubricerade icke frivilliga — är

ingalunda en ovanlig företeelse. Den är
oftast föranledd av att statligt stöd
för förbättringar och rationaliseringar
t. o. m. i fråga om enbart långivning icke
står vederbörande till buds, enär det bedöms
att brukningsdelen på sikt icke är
bärkraftig, att jordbruksdelen är för liten,
att investeringen inte har tillräcklig
omfattning etc. Att dylika bedömningar
därtill gör det omöjligt att utnyttja
det statliga stöd som står alla
andra medborgare till buds för att bygga
eller förbättra sin bostad gör inte
saken bättre. Allt detta är samverkande
faktorer som gör att många jordbrukare
helt enkelt »ger upp» änskönt de
icke har förutsättningar för att skaffa
sig annat arbete.

Att detta förhållande, i varje fall där
det lokalt avgränsat oavsett konjunkturerna
synes bestående, icke är samhällsekonomiskt
försvarbart torde vara
rätt självklart. Beredskapsarbeten har
oftast en betydande överkostnad. Också
omskolning och omflyttning är dyrbara
åtgärder, som knappast kan vara
lönsamma eller användbara beträffande
den äldre arbetskraften. Skulle sådana
åtgärder kunna vidtagas i den
omfattningen att också dessa grupper
helt kan bli delaktiga, uppstår ju därtill
också behov av betydande samhällsinvesteringar
i form av bostäder och
samhällsservice på den nya bostadsorten.

Det kan mot denna bakgrund starkt
ifrågasättas om inte rationaliseringspolitiken
och det statliga stödet härtill i
vissa delar av landet borde ges en inriktning
som tog större hänsyn till det
rådande arbetsmarknadsläget. En nyansering
härvidlag innebärande att
stöd kunde ges också för mindre, kanske
mera kortsiktiga, investeringar —
s. k. vardagsrationaliseringar —, skulle
säkert i många fall vara det billigaste
och bästa sättet att ge dessa människor
försörjningsmöjligheter under återstoden
av deras aktiva tid.

Dylikt stöd bör kunna ges inom de
nuvarande ramarna, om tillämpnings -

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Interpellation ang. jordbruksrationaliseringen och därmed följande arbetslöshet

föreskrifterna göres mera anpassningsbara
och stödet göres mera flexibelt.
Det borde heller inte vara omöjligt att
i de län som hårdast drabbats av arbetslöshet
införa ett extra rationaliseringsstöd
med särskilda föreskrifter
och med inriktning på vissa typer av
rationaliseringsinsatser.

I samband härmed borde också prövas
möjligheten att utnyttja den aktuella
sysselsättningssituationen för att
lösa vissa av de landskapsvårdsproblem,
som strukturomvandlingen inom
jordbruket medverkar till att accentuera.

Med stöd av vad som ovan framhållits
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

Har statsrådet observerat de här på -

talade förhållandena beträffande sambandet
mellan arbetslöshet och jordbruksrationalisering
speciellt inom vissa
län?

Har statsrådet för avsikt att föreslå
ändringar i nu gällande bestämmelser
för stödet till jordbrukets rationalisering
i avsikt att mildra verkningarna
i berörda avseende?

Kammaren medgav, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.15.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 1 december 1967

Nr 48

Fredagen den 1 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 23
nästlidne november.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 351, i anledning av riksdagens år
1966 församlade revisorers berättelse
över verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till statsutskottet; nr

352, i anledning av riksdagens år

1966 församlade revisorers berättelse, i
vad avser organisationsföredragandenas
verksamhet samt arbetstidskontroll
och effektivitetsmätning inom statsförvaltningen,
jämte motioner;

nr 353, i anledning av riksdagens år

1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om statlig representation;

nr 354, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner;

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
av vissa tjänster m. m.;

nr 356, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv;

nr 357, i anledning av motion angående
Dansmuseets lokal- och personalförhållanden; nr

358, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående stiftelse för utgivning
av en informationstidskrift för
invandrare;

nr 359, i anledning av motioner om
en plan för den kriminologiska forskningens
utbyggnad; ävensom

nr 360, i anledning av motioner om
sociologisk forskning rörande sambandet
mellan inställning till etiska och religiösa
normer samt ungdomskriminalitet.

Ang. placering av utländska läkare
i praktiktjänst

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Palms
(s) interpellation angående placering
av utländska läkare i praktiktjänst, erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Palm har ställt en
fråga till mig om de utländska läkarnas
praktiktjänstgöring vid svenska sjukhus.

På regeringens förslag beslöt 1966
års riksdag att en särskild tilläggsutbildning
skulle anordnas för läkare
med utländsk medicinsk examen. Utbildningen
sker i form av en vidareutbildningskurs
på fyra månader och
en språkkurs på ca två månader. Efter
genomgången utbildning skall läkaren
■— innan han får legitimation — i allmänhet
tjänstgöra ett och ett halvt år
vid kliniker, som godkänts för ändamålet
av medicinalstyrelsens nämnd för
utländska läkare. Under tjänstgöringen
förutsätts läkaren som regel kunna få
vikariat på underläkartjänst. Den första
vidareutbildningskursen ägde rum i våras
vid regionsjukhuset i Örebro. I anslutning
härtill gjorde nämnden en förfrågan
till klinikcheferna vid landets
centrallasarett och övriga lasarett av
motsvarande karaktär om det förelåg

Nr 48

Fredagen den 1 december 1967

Ang. placering av utländska läkare i praktiktjänst

möjligheter att ta emot en eller flera
läkare för tjänstgöring. Enkäten gav
vid handen, att lasaretten i stort sett
inte tycktes ha behov av den läkarförstärkning
som nämnden erbjöd utan
att de var relativt väl tillgodosedda
med vikarier på underläkartjänsterna.

Resultatet av denna enkät föranledde
en av nämndens ledamöter, professor
Werkö, till en kommentar i Läkartidningen.
Efter att ha konstaterat behovet
av en väl kontrollerad import av utländska
läkare avslutar han sin artikel
med följande uttalande: »Medicinalstyrelsens
nämnd för utländska läkare gör
vad den kan för att gallra och utvälja
lämpliga individer och ge dem lämplig
efterutbildning. Det fordras dock att
hela den svenska läkarkåren och då
framför allt läkare i chefsställning bidrar
till denna efterutbildningsprocess
så att sjukvården kan dra största möjliga
nytta av dessa läkare.»

I detta uttalande vill jag helt instämma.

Jag har nu erfarit att nämnden har
beslutat utvidga kretsen av godkända
sjukhuskliniker för att ge de utländska
läkarna större valfrihet vid sökande av
underläkarvikariat. Detta har kunnat
ske utan avkall på kvaliteten i den
praktiska tjänstgöringen. Nämnden upplyser
också att samtliga läkare, som i
våras genomgått kursen i Örebro, nu
har underläkarvikariat vid kliniker
som är lämpliga för deras utbildning.
Nämnden räknar inte med att det skall
möta några svårigheter att bereda kommande
kursdeltagare lämpliga utbildningsplatser.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag har med tillfredsställelse
tagit del av det svar som statsrådet
Aspling gett på min interpellation.
Det utgör en värdefull bekräftelse
på hur det ansvariga statsrådet ser på
en av vägarna för att lösa en besvärande
arbetskraftsfråga inom den stora
vårdsektorn.

Jag måste erkänna att jag blev ganska
oroad, när jag för några månader
sedan följde den debatt som fördes i
Läkartidningen om möjligheterna att
placera de utländska läkare som utbildas
vid den nämnda kursen i Örebro.
Professor Lars Werkö gav i nr 27 av
Läkartidningen en kommentar till en
enkät som gjorts om möjligheten för de
svenska sjukhusen att ta emot dessa utländska
läkare för att ge dem långtidsvikariat.
Frågan hade gått ut till klinikcheferna
vid centrallasaretten, och professor
Werkö, som är medlem av medicinalstyrelsens
nämnd för utländska läkare,
skrev i sin kommentar i Läkartidningen: »Den

goda kvaliteten på medicinarna
i den första grupp som utbildas i Örebro
avspeglas av att man i Örebro och
dess omgivning är beredd att ta hand
om större delen av den kurs som utexamineras
under försommaren 1967.
Däremot har det varit en källa till såväl
förvåning som besvikelse för nämnden
för utländska läkare att se med
vilken negativ attityd större delen av
klinikcheferna på centrallasaretten besvarade
(eller underlät att besvara) den
enkät som ställts till dem. Många överläkare
svarar helt enkelt, att någon
möjlighet att bereda dessa läkare vikariat
inte finns, andra svarar, att man
hellre vill ha en svensk medicine kandidat
än några utländska läkare på sin
klinik, medan några underlåter att svara
eller helt lakoniskt svarar nej.

Huruvida detta är uttryck för att läkarbristen
håller på att kompenseras
eller att man anser detta läkartillskott
mindervärdigt är svårt att avgöra. Bägge
alternativen förefaller lika olustiga
för den som centralt bedömer frågorna.
»

I sin artikel drog professor Werkö
följande slutsats:

»Det samlade intrycket man får av
enkäten är sålunda, att centrallasaretten
har sitt läkarbehov i huvudsak tillgodosett.
Det är tydligt att läkarbristen
i dag inte upplevs på de stora sjukhu -

Fredagen den 1 december 1967

Nr 48

Ang. placering av utländska läkare i praktiktjänst

sens stora discipliner, medicin, kirurgi
och psykiatri, utan manifesteras utanför
dessa, såväl på mindre sjukhus som
i andra specialiteter eller öppen vård.»

Herr talman! För en lekman förefaller
statsmakternas initiativ på detta område
vara ett gott grepp, samtidigt som
svaren verkar något förbryllande med
tanke på den ofta påtalade s. k. vårdkrisen.
Folkpartiet har ju energiskt drivit
påståendena om vårdkrisen i sin
politiska propaganda, och vi kommer
säkerligen att få höra mera av detta
under valåret 1968. Nu ställer man sig
frågan: Hur stämmer det mottagande
som denna enkät i många fall fick med
folkpartiets sätt att för några månader
sedan framställa sjukhussituationen
som närmast katastrofal?

En oro kände jag också över den
motvilja som redan på 1930-talet kom
till uttryck i vissa läkarkretsar gentemot
de yrkeskolleger som måste fly
undan sina politiska förtryckare på
kontinenten för att söka sin utkomst
i vårt land. Då hette det att vi redan
hade tillräckligt med läkare i Sverige
och att vi inte hade behov av flera.
Denna syn föll tillbaka bl. a. på en gammal
monopolistisk skråanda, som dess
värre funnits inom många yrkeskategorier
men som utvecklingen själv kommit
att korrigera. Jag hade kunnat förstå
ett vakthållande kring egna intressen,
om det varit frågan om en arbetslöslietshotad
kår, men en sådan är ju
läkarkåren ingalunda. Dessa intryck
har kommit att blandas med vad som
sägs av den borgerliga opinion vilken
upprepade gånger anklagat regeringen
för en överdriven försiktighet i sin invandringspolitik
och vad som sägs i
frågan om att så snabbt som möjligt
ansluta vårt land till den stora gemensamma
marknaden, där ett av fundamenten
är en fri europeisk arbetsmarknad.
Den slutsats jag kommer till är att
professor Werkös signaler har varit till
stor nytta när det gällt att uppmärksamma
dessa förhållanden.

Herr talman! Jag gläder mig också

åt socialministerns kompletterande besked
om att medicinalstyrelsens nämnd
för utländska läkare beslutat utvidga
kretsen av godkända sjukhuskliniker
för att fortsättningsvis ge de utländska
läkarna större valfrihet vid sökandet
av underläkarvikariat. Av stort intresse
hade emellertid varit att få några aktuella
faktiska uppgifter om antalet utländska
läkare som beretts och framöver
ges möjligheter att på detta sätt
medverka till en lösning av våra omtalade
vårdproblem, men jag tar socialministerns
svar som en försäkran
när han säger att nämnden inte räknar
med att det skall möta några svårigheter
att bereda kommande kursdeltagare
lämpliga utbildningsplatser.

Jag tackar socialministern för det
svar han givit i denna fråga.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman: Med hänsyn till att herr
Palm i någon mån berörde förhållandena
längre tillbaka i tiden, då man
otvivelaktigt från centrala instanser på
läkarhåll intog en annan attityd till
dessa frågor än man gör i dag, vill jag
gärna stryka under att Läkarförbundet
i dag ju i olika avseenden har ställt sig
positivt även till import av läkare från
andra länder.

Herr Palm ställde också en fråga angående
antalet utländska läkare. På det
vill jag svara att vi haft förmånen att
ta emot ett mycket betydande antal utländska
läkare. Som jag nämnde under
remissdebatten i denna kammare för
någon tid sedan, kunde vi för några
veckor sedan få ett ytterligare tillskott
av 55 väl kvalificerade läkare från
Tjeckoslovakien och Bulgarien. Det har
naturligtvis varit av stort värde.

Herr Palms fråga berör otvivelaktigt
en intressant sak. Jag skall inte närmare
gå in på professor Werkös artikel.
Emellertid ställer ju denna fråga framför
allt det många gånger onyanserade
talet om läkarbristen i en viss egendomlig
dager. När vi i olika avseenden an -

Nr 48

Fredagen den 1 december 1967

Ang. placering av utländska läkare i praktiktjänst

stränger oss för att snabbt få fram fler
utländska läkare med god grundutbildning,
visar det sig av en del uttalanden
från klinikcheferna vid centrallasaretten
och övriga lasarett, att man på sina
håll inte kunde placera fler läkare.

Det speglar naturligtvis inte läget i
dess helhet i vårt land. Som jag många
gånger framhållit har vi problem på
detta område. Vi måste utbilda fler läkare,
och vi måste också försöka få
fler utländska läkare till Sverige. Men
nog är en del av dessa yttranden ett
intressant fenomen i sjukvårdsdebatten.
Det visar väl framför allt, herr talman,
som jag också många gånger understrukit,
att vi behöver nyansera debatten
om våra sjukvårdsresurser.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 177, i anledning av motion om
statsbidrag för anordnande av skyddsrum
in. m.;

nr 178, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda berättelse
om fortifikationsförvaltningens
anlitande av visst konsultföretag;

nr 179, i anledning av motioner om
ökad samhällsekonomisk forskning;

nr 180, i anledning av motioner om
utökad cancerforskning;

nr 181, i anledning av motion angående
utbildning i Sverige av personal
för behandling av skelögda barn;

nr 182, i anledning av motioner om
inrättande av professurer i personaladministration
vid de tekniska högskolorna; nr

183, i anledning av motioner om
inrättande av ytterligare en juridisk fakultet; nr

184, i anledning av motioner om
ytterligare utbildning av tandläkare;

nr 185, i anledning av motioner om
förlängning av förordnande som docent; -

nr 186, i anledning av motioner om
en beredskapsplan för samordning av
transportresurserna i Norrland;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt omorganisation
av televerket, m. m.;

nr 188, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda berättelse
om televerkets bostäder i Nynäshamn;
samt

nr 189, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda berättelse
om redovisningen av förskott
till vissa plankostnader;

bankoutskottets utlåtande nr 58, i anledning
av motion angående tillhandahållande
av riksdagstryck m. m. till bibliotek
;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i föräldrabalken in. in. jämte motioner
i ämnet;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o),
14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt; nr

63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246); samt

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 9 juni 1967 (nr
537) angående ändring i lagen den 14
september 1944 (nr 705) om aktiebolag;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 24 § 1 mom. och 39 §
civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr
74); samt

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
anledning av sammanslagning av medicinalstyrelsen,
medicinalstyrelsens sjuk -

Fredagen den 1 december 1967

Nr 48

vårdsberedskapsnämnd och socialstyrelsen
;

tredje lagutskottets utlåtande nr 57,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående begränsad
giltighetstid för lagen den 18
juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område samt
ändrad lydelse av 1 och 1 a §§ samma
lag, dels motioner i ämnet, dels ock
motioner om tillämpning av ensittarlagen
på kronans mark; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

57, i anledning av motioner om
utredning angående samhällets kulturpolitiska
uppgifter; samt

nr 58, i anledning av motion om en
allsidig kulturutredning.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.18.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967