Nr 47 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:47)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

•-? r J_:

Nr 47 ANDRA KAMMAREN 1967

28—-29 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 november

Sid.

Meddelande ang. sammanträdet torsdagen den 30 november........ 5

Svar på interpellation av herr Grebäck (ep) ang. tidpunkten för uppförande
av ett laboratorium för radiobiologi vid lantbrukshögskolan 5
Interpellationer av:

herr Andersson i Örebro (fp) ang. en upplysningskampanj med anledning
av förbudet att sälja fisk från vissa sjöar.............. 7

herr Boo (ep) ang. resultaten av utredningen »länsplanering 67»... 7

herr Westberg (fp) ang. åtgärder för att åstadkomma en jämnare

vattenavrinning i älvarna, m. m............................ 8

herr Jonasson (ep) ang. ett handlingsprogram för näringslivet och

bebyggelsen i Värmlands län............................... 8

Meddelande om enkla frågor av:

herr Westberg (fp) ang. bostadskvotberäkningen för pensionärs lägenheter.

.............................................. 10

herr Dickson (h) ang. viss propaganda inom skolan.............. 10

Onsdagen den 29 november fm.

Öresundsfrågor............................................... 11

Statlig representation......................................... 32

Dansmuseets lokal- och personalförhållanden..................... 33

Sociologisk forskning rörande sambandet mellan inställning till etiska

och religiösa normer samt ungdomskriminalitet................. 33

Tulltaxa, m. m............................................... 37

Tillskapande av ett enhetligt statligt skogsföretag................. 44

Samordning av den statliga företagsgruppen..................... 48

Ökad verksamhet vid statliga företag m. m....................... 49

Formerna för den offentliga upphandlingen....................... 56

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 47

Nr 47

Innehåll

Sid.

En allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten
m. ........................................... 72

Viss utredning angående säkerhetspolisens register................ 87

Interpellation av herr Hamrin i Kalmar (fp) ang. länsdemokratiutredningen
och länsförvaltningsutredningen..................... 91

Onsdagen den 29 november em.

Erläggande av skatt som villkor för erhållande av tilläggspension från

den allmänna försäkringen................................... 93

Förköpslag m. ............................................... 95

Fortsatt giltighet av 1 § andra stycket lagen om igångsättningstillstånd

för byggnadsarbete samt ändrad lydelse av 3 § samma lag........ 131

Meddelande ang. plena........................................ 139

Rationaliseringen av eldistributionen............................ 139

Företagsdemokrati............................................ 140

Kartläggning av problemen inom filmskapandets område, m. m..... 146

Meddelande om enkla frågor av:

herr Larsson i Luttra (ep) ang. mantalsskrivningen av personer som

vistas i av arbetsmarknadsstyrelsen anordnade läger.......... 150

fru Sundberg (h) ang. gottgörelse till telefonabonnenter för felaktigt

debiterade samtalskostnader............................... 150

herr Westberg (fp) ang. tidpunkten för framläggande av förslag om

de gymnasiala skolformerna................................ 150

herr Åkerlind (h) ang. riskerna för spridande av gulsot vid blodgivning.
................................................. 150

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 29 november fm.

Utrikesutskottets utlåtande nr 11, ang. redogörelse från Nordiska rådets

svenska delegation......................................... 11

Statsutskottets utlåtande nr 168, ang. redogörelse från Nordiska rådets

svenska delegation......................................... 11

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, ang. redogörelse från Nordiska

rådets femtonde session..................................... 31

Bankoutskottets utlåtande nr 51, ang. redogörelse för Nordiska rådets

femtonde session........................................... 31

Första lagutskottets utlåtande nr 54, ang. redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation..................................... 31

Andra lagutskottets utlåtande nr 57, ang. redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation..................................... 31

Innehåll

Nr 47

Sill.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50, ang. redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation..................................... 31

Utrikesutskottets utlåtande nr 12, ang. samarbete med de nordiska län -

derna ............................................. 31

Statsutskottets utlåtande nr 164, i anledning av riksdagens revisorers

berättelse över verkställd granskning av statsverket............ 32

— nr 165, i anledning av riksdagens revisorers berättelse, i vad avser
organisationsföredragandenas verksamhet samt arbetstidskontroll
och effektivitetsmätning inom statsförvaltningen.............. 32

nr 166, i anledning av riksdagens revisorers särskilda berättelse om
utgivningen av statsliggaren................................ 32

— nr 167, i anledning av riksdagens revisorers särskilda berättelse om

statlig representation....................................... 32

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, i anledning av riksdagens
revisorers berättelse ang. verkställd granskning av statsverket

m- m-.................................................... 32

Jordbruksutskottets utlåtande nr 38, i anledning av riksdagens revisorers

berättelse ang. verkställd granskning av statsverket, in. m....... 32

Statsutskottets utlåtande nr 169, ang. lönegradsplaceringen av vissa

tjänster m. m.......................................... 33

— nr 170, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå

allmänna arvsfondens rätt till arv........................... 33

nr 171, ang. vidgning av det nordiska tjänstemannautbytet..... 33

— nr 172, ang. Dansmuseets lokal- och personalförhållanden....... 33

— nr 173, ang. forskningsberedningen.......................... 33

— nr 174, ang. stiftelse för utgivning av en informationstidskrift för

invandrare......................................... 33

— nr 175, om en plan för den kriminologiska forskningens utbyggnad 33
nr 176, om sociologisk forskning rörande sambandet mellan inställ -

ning till etiska och religiösa normer samt ungdomskriminalitet... 33

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. tulltaxa, m. m.......... 37

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, ang. godkännande av 1967 års

vetekonvention och 1967 års konvention om livsmedelshjälp..... 44

Bankoutskottets utlåtande nr 50, ang. kapitalförsörjningen för lastbils trafiken.

............................................... 44

nr 52, om tillskapande av ett enhetligt statligt skogsföretag...... 44

— nr 53, om samordning av den statliga företagsgruppen.......... 48

- nr 54, om tillskapande av ett allmänägt bostadsbyggnadsföretag. 49

— nr 55, om ökad verksamhet vid statliga företag m. m........... 49

— nr 56, ang. formerna för den offentliga upphandlingen.......... 56

'' " nr 57, om en allsidig utredning rörande förutsättningarna för den

mindre företagsamheten m. m............................... 72

Första lagutskottets utlåtande nr 59, om viss utredning angående säkerhetspolisens
register........................................ 87

Onsdagen den 29 november em.

Andra lagutskottets utlåtande nr 64, om erläggande av skatt som villkor

för erhållande av tilläggspension från den allmänna försäkringen. 93
Tredje lagutskottets utlåtande nr 54, dels ang. förköpslag m. in., dels ang.
ändring i lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast

Nr 47

Innehåll

Sid.

egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, m. m., dels om samhälleligt
ägande av mark som förutsättning för stadsplaneläggning 95

— nr 55, ang. ändring i lagen om åtgärder mot vattenförorening från

fartyg.................................................... ISO

— nr 56, dels ang. fortsatt giltighet av 1 § andra stycket lagen om

igångsättningstillstånd för byggnadsarbete samt ändrad lydelse av
3 § samma lag, dels om rätt att uppföra mindre egna hem utan
byggnadstillstånd.......................................... 131

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 50, ang. rationaliseringen

av eldistributionen......................................... 139

— nr 52, om de eftersatta gruppernas problem................... 140

— nr 53, om företagsdemokrati................................ 140

— nr 54, om kartläggning av problemen inom filmskapandets område,
m. ................................................. I46

Tisdagen den 28 november 1967

Nr 47

Tisdagen den 28 november

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
november.

§ 2

Meddelande ang. sammanträdet torsdagen
den 30 november

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Med hänsyn till att ett stort antal interpellationer
och enkla frågor kommer
att besvaras torsdagen den 30 november
tar sammanträdet nämnda dag sin början
redan kl. 14.00.

§ 3

Svar på interpellation ang. tidpunkten
för uppförande av ett laboratorium för

radiobiologi vid lantbrukshögskolan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Grebäck har frågat,
om jag kan ange när en nybyggnad
för ett radiobiologiskt laboratorium vid
lantbrukshögskolan kan påbörjas.

Kungl. Maj :t uppdrog den 29 april
1966 åt byggnadsstyrelsen att färdigställa
bygghandlingar för ifrågavarande
nybyggnad och att därefter underställa
ärendet Kungl. Maj :ts prövning. Byggnadsstyrelsen
har i går redovisat bygghandlingarna.
Ärendet är sålunda nu
under beredning i departementet.

Vidare anförde:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret, som ju
var kort och bra. Det upplyste om att
byggnadsstyrelsen i går redovisade
bygghandlingarna, och det var värdefullt
att få veta att ärendet redan är under
beredning i departementet. Detta
ger mig anledning att här göra några
korta kommentarer.

Om jag har förstått jordbruksministerns
kollega statsrådet Wickman rätt,
skall det i framtiden bli en annan ordning
på den tekniska forskningens område.
I ett anförande vid Mekanförbundets
höstmöte den 21 november uppgav
statsrådet Wickman att han kommer att
föreslå att ett nytt statligt centralorgan
för tekniska forskningsfrågor skall inrättas.
Tills vidare skall det kallas styrelsen
för teknisk utveckling. Styrelsen
skall bl. a. fungera som en uppsamlingscentral
för de prioriteringsinsatser som
bör ske på olika nivåer inom industrioch
forskningsmiljö.

Herr Wickman sade vidare att vi måste
vara beredda att skapa resurser för
den forskning och det utvecklingsarbete
som är nödvändiga för vår framtida
konkurrenskraft. I dessa statsrådet
Wickmans synpunkter vill jag helt instämma.
Ökade forskningsresurser på
radiobiologins område ger nya möjligheter
att ersätta dyra och tidskrävande
kemiska analysmetoder med ett snabbare
och billigare analysförfarande. Inte
minst torde dessa nya metoder kunna
bli av stor betydelse vid bearbetningen
av viktiga problem rörande luft-,
vatten- och markvården. Förutsättningen
för ökade insatser är, som jag har
framhållit i min interpellation, att den
planerade nybyggnaden av det radio -

Nr 47

Tisdagen den 28 november 1967

Svar på interpellation ang. tidpunkten

radiobiologi vid lantbrukshögskolan

biologiska laboratoriet snarast möjligt
kommer till stånd. Prioritetsskäl bör i
detta sammanhang kunna åberopas.

I den förhoppningen ber jag att än en
gång få tacka herr statsrådet för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Frågan om påskyndandet
av detta ärende har tidigare varit
aktuell. Vid tillkomsten av en byggnad
av detta slag är det emellertid speciellt
komplicerade säkerhets- och andra problem
som måste lösas, och därför finns
det ingen anledning anta att ärendet
har blivit fördröjt i onödan.

Jag vill också understryka att det
här gäller hur det ena skall prioriteras
i förhållande till det andra och att för
utbyggnaden av Ultuna önskemålen är
omfattande, även om vi har byggt mycket
där redan. Jag kan nämna att vid
Ultuna, Alnarp och Röbäcksdalen har
under de senaste fem åren investerats
inte mindre än 32 miljoner kronor i
nybyggnader och att av det beloppet
faller 26,5 miljoner kronor på Ultuna.

Det har alltså satsats åtskilligt på att
bygga upp verksamheten vid lantbrukshögskolan,
och det är min förvissning
att vi skall fortsätta i god takt. Men jag
har för dagen inte möjlighet att säga
när det aktuella bygget kan sättas i
gång.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :t å bordet vilande
proposition nr 167, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län,
m. m.

§ 5

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 1121—
1134.

för uppförande av ett laboratorium för

1 6

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 11 och 12,
statsutskottets utlåtanden nr 164—176,
bevillningsutskottets betänkanden nr 60,
61 och 63, bankoutskottets utlåtanden
nr 50—57, första lagutskottets utlåtanden
nr 54 och 59, andra lagutskottets
utlåtanden nr 57 och 64, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 50 och 54—56,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 38 och
39 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 50 och 52—55.

§ 7

Föredrogs den av herr andre vice
talmannen Cassel (h) vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till hans excellens
herr statsministern angående en vitbok
i den s. k. Hägglundsaffären.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista måtte uppföras dels
statsutskottets utlåtande nr 168, bevillningsutskottets
betänkande nr 61, bankoutskottets
utlåtande nr 51, första lagutskottets
utlåtande nr 54, andra lagutskottets
utlåtande nr 57 och tredje lagutskottets
utlåtande nr 50 i nu nämnd
ordning närmast efter utrikesutskottets
utlåtande nr 11, dels bevillningsutskottets
betänkande nr 60 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 38 i angiven ordning
närmast efter statsutskottets utlåtande
nr 167, dels jordbruksutskottets
utlåtande nr 39 närmast efter bevillningsutskottets
betänkande nr 63.

Denna hemställan bifölls.

Tisdagen den 28 november 1967 Nr 47 7

i 9

Interpellation ang. en upplysningskam
panj med anledning av förbudet
att sälja fisk från vissa sjöar

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Örebro (fp), som
yttrade:

Herr talman! Förbudet mot att sälja
och bortskänka fisk som fiskats i vissa
sjöar har inte bara drabbat fiskarna
vid de berörda sjöarna hårt. Också andra
fiskare har fått stora avsättnings^
svårigheter för sin fisk. Många konsumenter
har helt slutat köpa insjöfisk.
Det finns t. o. m. exempel på att köpmotstånd
mot strömming förekommit.
De flesta sjöarna i Örebro, Västmanland
och Sörmland har t. ex. fått goda värden
vid kvicksilvermätningar. Gös och
gädda från Hjälmaren innehåller bara
0,145—0,360 mg kvicksilver per kilo,
medan det fastslagna gränsvärdet för
ätlig fisk är 1 mg per kilo.

Uppenbarligen har upplysningen till
allmänheten om sälj förbudet varit bristfällig.
Man har inte klart för sig att fisket
upphört i de förgiftade sjöarna och
att det alltså inte finns någon risk för
att vid köp av fisk erhålla fisk från
dessa sjöar. Man har inte heller klart
för sig att de sjöar som inte berörts av
förbudet också blivit undersökta men
befunnits ha tillfredsställande värden.
Det är livsviktigt för de fiskare som
inte berörs av förbudet att allmänheten
får upplysning om de rätta förhållandena
när det gäller kvicksilverhalten i
deras vatten.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att få framställa
följande fråga till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet:

Planerar statsrådet att starta en upplysningskampanj
med anledning av förbudet
att sälja eller bortskänka fisk som
fiskats i vissa sjöar?

Denna anhållan bordlädes.

i 10

Interpellation ang. resultaten av
utredningen »länsplanering 67»

Ordet lämnades på begäran till

Herr BOO (ep), som yttrade:

Herr talman! Den pågående länsplanering
67 syftar till att utgöra underlag
och vägledning vid behandlingen
av lokaliseringsfrågor och vid fördelning
av resurser som ställs till länens förfogande
för bostadsbyggande o. d. I första
hand är planeringen avsedd att vara
till ledning för statlig verksamhet inom
olika områden. Därmed sammanhänger
också kommunernas utvecklingsarbete
och framtida verksamhet. Som underlag
för de angivna riktlinjerna ligger
ett av riksdagen gjort uttalande år 1964
i anslutning till beslutet om en aktiv
lokaliseringspolitik.

Länsstyrelserna har att i samråd med
planeringsråden insamla statistik och
på visst föreskrivet sätt med statistiken
som grund göra prognoser samt utarbeta
ett s. k. målsättningsprogram för
länen. Ett sådant preliminärt program
skall enligt anvisningarna vara upprättat
och utsänt på remiss till sammanlagda
kommuner eller i annat fall samarbetsnämnderna
i kommunblocken
samt insänt till inrikesdepartementet
före 1 december 1967. Slutligt förslag
enligt det s. k. alternativ 4 skall senast
under april månad 1968 översändas till
inrikesdepartementet.

Då de uppgjorda prognoserna och
programbedömningen härav kommer att
på ett avgörande sätt påverka utvecklingen
inom olika områden av samhällslivet
är det angeläget att riksdagen erhåller
en samlad redovisning av den
målsättning som kommer att framgå av
de olika länsprognoserna. På vad sätt
detta avses komma att ske framgår inte
av de anvisningar som utfärdats.

Mer hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att

Nr 47

Tisdagen den 28 november 1967

Interpellation ang. åtgärder för att åstadkomma en jamnare vattenavrmnmg i
älvarna, m. m. — Interpellation ang. ett handlingsprogram för näringslivet och
bebyggelsen i Värmlands län

till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Avser statsrådet att lämna riksdagen
en samlad redovisning av de prognoser
som inkommer från länen i anledning
av länsplanering 67?

Vilken betydelse kommer de insamlade
resultaten att tillmätas vid den
framtida samhällsplaneringen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. åtgärder för att
åstadkomma en jämnare vattenavrinning
i älvarna, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Under flera år i följd
har mycket svåra översvämningar inträffat
i de norrländska ådalarna. Under
förra året nådde t. ex. Ljusnan sitt
högsta vattenstånd på femtio år och
skador för 1 100 000 kronor anställdes
av översvämningarna. Också i år inträffade
översvämningar i området. När sådana
skador inträffat flera år i följd
finns det anledning att överväga om inte
förebyggande åtgärder bör vidtas.

Jag ställde i våras en enkel fråga till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
om huruvida han avsåg att
företa åtgärder för att åstadkomma en
jämnare avrinning i de norrländska älvarna.
Jordbruksministern svarade då
att problemet var alltför omfattande och
komplicerat för att besvaras inom ramen
för en enkel fråga. Jag lovade därför
att återkomma med samma fråga i
form av en interpellation.

Det är uppenbart att denna stora angelägenhet
inte kan ordnas av länsstyrelserna
ensamma. Här bör företas en
samordnad aktion. Det rör sig om problem
som måste lösas med experthjälp.

Flera förslag till lösningar har framförts
i debatten och det är väsentligt
att få dessa förslag granskade av sakkunniga.
För Ljusnans del har man t. ex.
föreslagit, som herr Johan Olsson påpekade
då han fick svar på en enkel fråga
i våras beträffande detta problem, att
ett nytt vattenmagasin skulle byggas vid
Tjuvforsarna strax norr om Sveg. Vattenmagasinet
skulle få en volym av 200
miljoner kubikmeter, och det skulle
komma att ligga så långt ned i älven att
man skulle fånga upp de stora tillflödena
tillräckligt mycket för att förhindra
översvämningar. Givetvis skulle
magasinet byggas i samband med ett
kraftverk.

Vad beträffar ersättningarna för översvämningsskador
är det beklagligt att
endast personer som har en lägre taxerad
inkomst än 14 000 kronor kan erhålla
bidrag. När det gäller naturkatastrofer
av detta slag, som varken kan
förutses eller förebyggas av den enskilde,
borde väl ersättning ges i förhållande
till skadans storlek, inte till den skadelidandes
inkomster.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att framställa
följande frågor till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet:

1. Vilka åtgärder ämnar statsrådet
vidta för att åstadkomma en jämnare
avrinning i de norrländska älvarna och
däjrmed förebygga översväminingsskador? 2.

Avser statsrådet att utreda frågan
om förbättrade möjligheter att erhålla
ersättning för översvämningsskador?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. ett handlingsprogram
för näringslivet och bebyggelsen i
Värmlands län

Ordet lämnades på begäran till

Tisdagen den 28 november 1967 Nr 47

Interpellation ang. ett handlingsprogram för näringslivet och bebyggelsen i Värmlands
län

Herr JONASSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Näringslivet i Värmland
liar under senare år brottats med stora
svårigheter. Nu har det i dagarna kommit
ytterligare rapporter om kommande
företagsnedläggelser och andra driftinskränkningar,
närmast berörande
Forshaga men också andra orter. Befolkningsutvecklingen
i länet är till
följd av näringslivets situation vikande.
Utredningar och undersökningar
som företagits i olika sammanhang,
bl. a. av länsstyrelsen, har givit dystra
framtidsprognoser. Man skulle behöva
räkna med ytterligare minskning av sysselsättningstillfällen
och därmed fortsatt
befolkningsminskning.

Denna utveckling, som sålunda karakteriserar
Värmlands näringsliv och
bebyggelse, är enligt min mening olycklig.
Vill man ha en rimlig spridning av
näringsliv och bebyggelse över hela landet
är det synnerligen angeläget att effektiva
åtgärder i detta syfte vidtas.
Värmlands län intar härvidlag en nyckelposition,
eftersom ifrågavarande
problem där torde vara mer akuta än i
flertalet andra områden i vårt land. Det
torde dessutom vara anledning att säga
att Värmland och särskilt vänernområdet
har goda förutsättningar för ett
blomstrande och rikt utvecklat näringsliv.
Länet har också otvivelaktigt en
god trivselmiljö att erbjuda för bebyggelsen.
Slutsatsen härav måste vara att
man hittills brustit i förmågan att ta
till vara de möjligheter och förutsättningar
som Värmland har.

En aktiv lokaliseringspolitik bör för
Värmlands läns vidkommande få väsentligt
ökad betydelse i framtiden. Detta
har i olika sammanhang framhållits.
En särskild vikt måste enligt min mening
också fästas vid att kommunikations-
och transportmöjligheterna förbättras.
Vattenvägarnas betydelse inte
minst för näringslivet har ofta framhållits,
bl. a. för kort tid sedan i samband
med kanaltrafikutredningens för -

slag. Detta förslag innebär kapacitetsökning
för Trollhätte kanal. Det är angeläget
att detta förverkligas skyndsamt.
På sikt är det enligt min mening
ännu viktigare att man även inriktar
sig på anläggande av kanalförbindelse
Vänersborg—Uddevalla.

Förbättrade vägförbindelser västerut,
d. v. s. i första hand med en isfri hamn
i Norge, måste också tillmätas mycket
stor vikt för det värmländska näringslivets
utveckling. Byggandet av en mellanriksväg,
som kan tillgodose detta
syfte, har enligt min mening mycket
hög angelägenhetsgrad. Årjängsområdet
t. ex., som nu enligt prognoserna skulle
gå ytterligare tillbaka, ligger bara fem
mil från isfri hamn i Norge. Detta område
borde med förbättrade kommunikationer
ha goda utvecklingsmöjligheter
för framtiden.

Enligt min mening är det angeläget
att man snarast möjligt utarbetar ett
handlingsprogram för Värmlands näringsliv
och bebyggelse. Målsättningen
måste vara en vidareutveckling av länets
näringsliv och inte stagnation eller
tillbakagång, som prognoserna pekat
på. Såsom jag framhållit bör det finnas
mycket goda förutsättningar för ett rikt
utvecklat näringsliv i Värmland. Inte
minst nyetablering av mindre företag
är en nödvändig komplettering vid en
industriell förnyelse och bör därför särskilt
uppmärksammas.

Det handlingsprogram, som jag här
har förordat, bör lämpligen kunna
uppgöras av länsstyrelsen — men givetvis
i nära samarbete med näringslivet
och med landstinget och kommunerna.
Det skulle enligt min mening vara synnerligen
värdefullt om regeringen, särskilt
inrikesministern men även t. ex.
kommunikations- och ekonomiministrarna,
ville stimulera tillkomsten av ett
sådant handlingsprogram. Såsom jag
framhållit är problemet särskilt aktuellt
och akut för Värmlands vidkommande.

Med stöd av vad jag här har anfört

Nr 47

Tisdagen den 28 november 1967

Interpellation ang. ett handlingsprogram
lands län

anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
ett handlingsprogram skyndsamt uppgöres
i syfte att främja näringslivets
och bebyggelsens utveckling i Värmlands
län?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 345, i anledning av motioner om
rationalisering av undervisningsväsendet;
och

från jordbruksutskottet:
nr 344, i anledning av väckta motioner
om rätten att fiska med fasta redskap
i kronans fiskevatten.

§ 14

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 155, angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68, motionerna:

nr 1135, av herrar Bengtson i Solna
och Nordgren,

nr 1136, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., och

nr 1137, av herr Svensson i Vä m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 166, med förslag till förord -

för näringslivet och bebyggelsen i Värm ning

om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648) såvitt
avser bl. a. fordons beskaffenhet
och utrustning, m. m., motionerna:
nr 1138, av herr Enskog m. fl., och
nr 1139, av herrar Krönmark och
Åkerlind; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 171, med förslag till lag om
hyresnämnder, motionerna:

nr 1140, av herrar Bengtson i Solna
och Thylén, och

nr 1141, av herr Nilsson i Gävle m. fl.
Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Westberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående bostadskvotberäkningen
för pensionärslägenheter, och

herr nickson (h), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående viss propaganda inom skolan.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.13.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Onsdagen den 29 november

Kl. 10.00

Justerades protokollet för den 21 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 1135
—1137; och

till lagutskott motionerna nr 1138—
1141.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Andersson i Örebro (fp), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående en upplysningskampanj
med anledning av förbudet
att sälja fisk från vissa sjöar,

herr Boo (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående resultaten av utredningen
»länsplanering 67»,

herr Westberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder för att
åstadkomma en jämnare vattenavrinning
i älvarna, m. m., samt

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående ett handlingsprogram
för näringslivet och bebyggelsen i Värmlands
län.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 4

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Öresundsfrågor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
168, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till statsutskottet,
järnte motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Öresundsfrågor

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Låt mig börja med ett
citat av den förre kommunikationsministerns
tal rörande kommunikationsproblemen
i öresundsområdet. Talet
hölls inför nordiska rådet tisdagen den
1 februari 1966, när rådet var samlat i
Köpenhamn. Statsrådet Palme sade då
bl. a.: »Vi måste så långt möjligt bringa
reda i det grundläggande materialet,
räkna kostnaderna, utreda konsekvenserna,
ty annars kan beslutet lätt bli en
startpunkt för en fortsatt strid och
framtida besvikelser.» Sedan fortsatte
statsrådet: »Det betyder emellertid inte

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Öresundsfrågor

att vi har lång tid på oss. Svårigheten
att få underlag för ett klokt och rationellt
beslut får inte bli ett hinder för
att över huvud taget bestämma sig.
Från svensk sida är vi helt på det klara
med att öresundsfrågan måste få en lösning
utan onödigt uppskov. Så mycket
av planeringen inom öresundsregionen
är beroende av besked om den fasta
förbindelsen och om flygplatsfrågorna
i regionen, att ett längre uppskov kan
bli kostsamt.»

Vid nordiska rådets nästa session i
Helsingfors i april 1967 hemställde Nordiska
rådet att regeringarna i Danmark
och Sverige snarast utvidgade och
stärkte samarbetet i vad rörde undersökningar
av hela spörsmålet om luftfartsförhållandena
i öresundsområdet.
Detta kunde eventuellt ske genom att
på en passande tidpunkt tillsätta en gemensam
arbetsgrupp. Regeringarna borde
ge de regionala och kommunala
myndigheterna möjlighet att deltaga i
dessa undersökningar på ett lämpligt
sätt. De båda regeringarna borde dessutom
under utredningsarbetet upprätthålla
kontakt med de övriga nordiska
regeringarna.

Denna rekommendation fattades enhälligt
frånsett att två medlemmar —
en från Norge och en från Danmark —
avstod från att rösta. Inom den svenska
delegationen vid Nordiska rådet röstade
sålunda samtliga medlemmar för rekommendationen.

Rekommendationen byggde på ett
medlemsförslag framlagt av mig själv
och ett par andra medlemmar från olika
länder och den hade varit ute på
remiss hos ett stort antal myndigheter
både på den danska och på den svenska
sidan, framför allt hos berörda
landsting, länsstyrelser och städer. De
uttalade med en mun att de var starkt
intresserade av att få trafikförhållandena
och planläggningen av dessa i öresundsområdet
klarlagda så snart som
det över huvud taget var möjligt.

På danskt håll har problematiken

kring flygfältet nu uppenbarligen kommit
in i ett mycket akut skede. Den
danske kommunikationsministern Svend
Horn, har tydligen bestämt sig. Han är
lidelsefullt engagerad i detta projekt
och angelägen att så snart som möjligt
få till stånd ett beslut om förläggande
av ett storflygfält på Saltholm. Han har
i detta sammanhang t. o. m. antytt —
vilket han inte gjorde tidigare •— att
man måhända borde prioritera den fasta
förbindelsen över Öresund framför
bron över Stora Bält.

Saken bedöms på danskt håll som
brådskande, eftersom man varje år som
man tvingas vara kvar på Kastrup, trots
att man vet att man inte skall vara där
permanent, enligt uppgift från det danska
kommunikationsdepartementet måste
kosta på mellan 50 och 80 miljoner
danska kronor i anläggningar på Kastrup.
Dessa pengar betraktar man som
bortkastade om Kastrup efter ett antal
år överges och flygtrafiken flyttas över
till en annan plats, t. ex. Saltholm.

I dagarna har den danske kommunikationsministern
anlitat ett mycket stort
amerikanskt planläggningsföretag i Los
Angeles som är specialiserat på att bygga
storflygfält och planerar sådana över
hela världen. Han har lyckats få ett anslag
från den danska riksdagen på
450 000 danska kronor för att förbereda
denna planläggning.

SAS befinner sig i exakt samma situation
som de danska myndigheterna.
Även SAS behöver göra högst betydande
investeringar på Kastrup under de
år som man är tvungen att stanna kvar
där. Även dessa investeringar är bortkastade
om Kastrup inte längre kommer
att fungera som storflygfält. SAS
har för sin del klart och definitivt tagit
ställning för saltholmsproj ektet.

Från danskt håll pressar man för närvarande
på våldsamt; man räknar med
att en hel råd utredningar kommer att
bli färdiga och skall presenteras vid
årsskiftet. I varje fall kan det hela bli
klart i så god tid att ärendet i väl utrett

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

skick skall kunna föreläggas Nordiska
rådets nästa session, som börjar i Oslo
den 17 februari 1968.

Den danske kommunikationsministern
har tillsatt en särskild arbetsgrupp
på fyra man, det s. k. Saltholmsudvalget,
som nu arbetar för högtryck och
som har order att vara färdig vid årsskiftet.
Man planerar att hela problemet
skall komma upp till en princip debatt
i det danska folketinget under maj 1968.

Tanken på att bygga ett storflygfält
ute på Saltholm, den tanke som väl
många ryckt på axlarna åt såsom varande
något fantastisk, har fått en helt
ny grad av realism genom de två förslag,
som nyligen lagts fram av fem
framstående ingenjörsfirmor, tre på den
danska och två på den svenska sidan.
De två svenska firmorna är Skånska
cementgjuteriet och Armerad betong,
alltså företag med utomordentligt anseende
och en lång erfarenhet av sådana
ting.

Projektet går ut på att man under en
byggnadstid av cirka tre år och för en
kostnad beräknad till mellan 285 och
350 miljoner danska kronor skall göra
indämningar, ungefär på samma sätt
som i Holland, runt området utanför
Saltholm, som är mycket grunt. På det
sättet skulle Saltholm, som nu mäter 7
gånger 2 km, gott och väl få utrymme
för ett flygfält av interkontinentala
mått. Man är på dansk sida inställd på
att det flygfältet skulle förenas med
Köpenhamn via Amager genom en tunnel.
Tunneln skulle gå upp i dagen
ungefär vid ingången till Kastrups flygfält.
Om det projektet håller -— om det
alltså är möjligt att göra invallningen
på tre år — räknar ingenjörsfirmorna
inom konsortiet med att man skall kunna
vara klar med hela flygfältet så att
det kan tas i bruk fem år efter byggstarten.
Då skulle även motorvägsförbindelsen
med Amager vara klar.

I fredags lade öresundsdelegationen
fram sitt länge väntade förslag till fast
förbindelse över Öresund. Det har i det -

Öresundsfrågor

ta sammanhang högst betydande intresse,
eftersom öresundsdelegationen nu
har stannat vid att den första utbyggnaden
av fasta förbindelser — man
räknar ju med två förbindelser — skulle
komma att läggas i Köpenhamn—Malmöläget,
som då naturligtvis skulle repliera
på Saltholm. Jag citerar några rader
ur sammanfattningen av öresundsdelegationens
betänkande som jag just
fått: »Om en fast förbindelse skall byggas
i KM» — d. v. s. i läget Köpenhamn—
Malmö — »och en storflygplats anläggas
på Saltholm måste en detaljerad gemensam
planläggning ske av dessa projekt.
» Litet längre fram i texten heter
det: »Om en flygplats skall anläggas på
Saltholm bör planläggningen av den
fasta förbindelsen och flygplatsen samordnas
och påskyndas.»

Den karta jag nu visar i monitorn är
öresundsdelegationens karta över den
planerade fasta förbindelsen. Man har
hållit öppet om det skall bli en bro eller
en tunnel eller en kombination av bro
och tunnel.

Det är uppenbart och numera erkänt
från alla håll, att frågan om ett storflygfält
i öresundsområdet inte är en ren
dansk angelägenhet utan en angelägenhet
som i allra högsta grad berör Sverige
men också i viss mån övriga nordiska
länder. Området vid Öresund är
alldeles för litet för att kunna hysa två
storflygfält: dels är luftrummet för
trångt, dels finns det inte passagerarunderlag
och fraktunderlag för två interkontinentala
flygfält. En framtidsvision
skulle väl innebära att man tänker sig
ett interkontinentalt flygfält någonstans
i mitten så att säga. Jag är inte bunden
vid Saltholm men låt mig som arbetshypotes
utgå från att flygfältet skulle
ligga där. Ett sådant interkontinentalt
flygfält bör inte användas och kan inte
användas för att avveckla all trafik —
trafik av mera sekundär betydelse bör
inte störa inflygningarna och manövrerna
på det interkontinentala flygfältet.
På både dansk och svensk sida be -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Öresundsfrågor

hövs vid sidan av det centrala stora
flygfältet låt mig säga satellitflygfältet.
I Sverige har man räknat med Sturup
som skulle ersätta Bulltofta; i Danmark
är man inne på att anlägga sekundära
flygfält vid Voerlpse och Tune. Dessa
platser ligger några mil nordväst respektive
sydväst om Köpenhamn. Dessa
sekundära flygfält — till dem räknar
jag som jag nyss sade även flygfältet vid
Sturup — skulle, såvitt jag kan förstå,
komma att trafikeras av en hel del charterflyg,
av det tillväxande privatflyget,
det starkt tillväxande kommersiella flyget
och måhända, men i mindre utsträckning,
en del av den ordinarie inrikes
linjetrafiken.

Statsutskottets ledamöter är överens
om att svensk-danska diskussioner rörande
detta högst centrala trafikproblem
måste tagas upp. Man blundar naturligtvis
inte för att den s. k. Svedagruppen
ganska länge sysslat med de
flygtekniska problemen — frågor om
luftutrymme, d. v. s. möjligheter atl
få plats med olika flygfält inom det
förefintliga utrymmet, linjesträckningar
och dylikt. Man blundar inte heller för
att det ständigt pågår livliga kontakter
mellan departementen men är ändå klar
över att det behövs en särskild grupp
för överläggning om dessa ämnen. Däremot
har olika uppfattningar förelegat
inom utskottet beträffande vid vilken
tidpunkt överläggningarna bör börja.
För min del anser jag att tiden nu i
högsta grad är inne för att tillsätta den
dansk-svenska arbetsgrupp som omnämnts
i Nordiska rådets rekommendation.
Det kan på intet sätt ligga i Sveriges
intresse att danskarna hinner fixera
sig i ställningstaganden rörande snart
sagt alla detaljer som har att göra med
st or flygfältets placering och utbyggnad.
Yi bör bevaka våra intressen och vara
med. Inte från början — det är redan
för sent — men vi bör träda in redan
i nuvarande skede.

Att de pågående utredningarna på
dansk sida därmed skulle försenas kan

jag inte inse. Den arbetsgrupp, som jag
hoppas att kommunikationsministern
snarast möjligt tillsätter, kan mycket
väl börja med att sätta sig in i det omfattande
material som redan har samlats
ihop och avvakta ytterligare åtgärder
tills de nu pågående danska utredningarna
blir färdiga, vilket säkert inte
kommer att dröja länge.

Jag är helt på det klara med att det
är nödvändigt att låta de regionala
myndigheterna, bl. a. länsstyrelserna,
landstingen, städerna och kommunerna,
i de berörda områdena så snart som
möjligt få deltaga i detta för dem otroligt
viktiga arbete. Jag vet att utskottsmajoriteten
är rädd för att Sverige i
detta sammanhang skall visa sig alltför
angeläget och därmed försätta sig i en
i förhållande till danskarna besvärlig
förhandlingsposition. Men låt mig, herr
talman, erinra om att det råder enighet
både på svensk och dansk sida om att
ett flygfält av det här slaget skall vara
ett ekonomiskt självbärande företag. De
passagerare som flyger och det gods
som transporteras till och från fältet
skall täcka både kapitalkostnader och
löpande kostnader för flygfältets drift.
Jag är medveten om att det kan bli svårt
att få det hela att gå ihop, men i princip
är det en sådan utformning som avses,
vilket vi är överens om. Det är alltså
inte meningen att flygfältet skall belasta
vare sig de danska eller de svenska
skattebetalarna.

Jag är, herr talman, mycket anglägen
om att man från svensk sida nu överger
sin avvaktande attityd och verkligen
tar aktiv del i arbetet på denna
från nordisk synpunkt centrala uppgift.
Det har sagts att Nordiska rådet —
och nordiskt samarbete över huvud taget
— brukar misslyckas när det blir
fråga om stora frågor och endast har
framgång när det gäller de små vardagsproblemen.
Detta är i viss mån sant.
Vi har misslyckats med att få till stånd
ett nordiskt försvarssamarbete och vi
har också misslyckats i våra försök att

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

skapa en gemensam nordisk marknad.
Vi fick den utan vår egen förskyllan
och värdighet via EFTA, men det var
inte på grund av nordiskt samarbete.

Det vore väl, herr talman, bedrövligt
och i hög grad opraktiskt, om inte Danmark
och Sverige skulle kunna visa så
stark nordisk samhörighet och så mycket
intresse för nordiskt samarbete att
de kunde lösa detta konkreta och för
bägge länderna ytterligt centrala problem
i gemenskap.

I detta anförande instämde herr Hamrin
i Kalmar (fp).

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! I motionsparet 1:536
och II: 669 har motionärerna begärt att
regeringen skulle ta initiativ till bildandet
av en dansk-svensk arbetsgrupp för
att pröva hela frågan om luftfartsförhållandena
i öresundsområdet och därmed
sammanhängande trafiktekniska problem.
Vi har just hört herr andre vice
talmannen redovisa att också Nordiska
rådet har rekomenderat skapandet av
en sådan grupp.

När jag läser statsutskottets utlåtande
blir jag något förvånad. Utskottet
motiverar sitt avstyrkande av motionsparet
med att Danmark redan håller på
med en intensiv utredningsverksamhet.
Herr talman! Jag kan inte finna att detta
på något sätt skulle minska möjligheten
till en gemensam arbetsgrupp. För en
sådan grupp gäller ju att bearbeta de
utredningsresultat som redan föreligger
respektive de resultat som kommer att
presenteras för att därefter lägga fram
förslag enligt vilka båda länderna kan
få sina önskemål beaktade.

Frågan är om man inte i stället kan
lägga lokaliseringspolitiska synpunkter
på regeringens brist på intresse för detta
spörsmål — lokaliseringspolitiska i
det avseendet att frågan för Sveriges
vidkommande icke är ett huvudstadsproblem
utan berör ett område som ligger
50 60 mil från kungliga huvudsta -

Öresundsfrågor

den, med andra ord ett perifert problem.

Om så är fallet finns all orsak för regeringen
att tänka om. Västra Skåne
utgör ett av de snabbast expanderande
områdena i vårt land. Frågan om luftfartens
utbyggnad berör hela samhällsplaneringen
för Malmöhus län och är
oupplösligen förbunden med möjligheten
till vårt lands första fasta markförbindelse
med kontinenten.

För Danmarks vidkommande är frågan
däremot ett huvudstadsproblem.
Danskarna har i sin utredningsverksamhet
när det gäller samhällsplaneringen
tagit hänsyn till att öresundsregionen
måste betraktas som en enhet.
Givetvis kommer trafikunderlaget från
den svenska sidan att beaktas av de pågående
danska luftfartsutredningarna,
men det är med all säkerhet att begära
för mycket, om vi tror att de av eget
initiativ skall frånhända sig möjligheten
att själva få utreda hela frågan om
den framtida lufttrafiken inom öresundsområdet,
eftersom den internationella
flygplatsen i alla händelser kommer
att ligga på danskt territorium. För
dem är det säkert tillräckligt med de av
statsutskottet påtalade kontakterna mellan
representanter för regeringarna. Det
är Sverige som frivilligt avstår från
sina möjligheter att på bästa sätt föra
fram sina synpunkter och från att på
ett tidigt stadium få information av värde
för samhällsplaneringen.

Denna planering innefattar frågan
om lokalisering av det sydsvenska
satellitflygfältet, väganslutningar till
flygplatserna, vatten- och avloppsfrågor,
industri- och bostadsprojektering.
Denna verksamhet ligger inte nere; den
pågår oavbrutet, men den pågår utan
samband med frågan om storflygplatsens
lokalisering.

Regeringens kallsinnighet i frågan får
mig att tänka på en byggherre som börjar
att oförfärat bygga redskapsbod,
lekstuga, swimmingpool och anlägga
blomsterrabatter, för att sedan konsta -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Öresundsfrågor

lera, att byggnadsnämnden fastställt ett
läge för själva bostadsbyggnaden som
gör redan gjorda investeringar helt värdelösa.
Denne man ångrar kanske att
han inte tog kontakt med byggnadsnämnden
i förväg. Vi motionärer har i
motionen velat säkra en motsvarande
kontakt genom att ge berörda regionala
och kommunala myndigheter representation
i den föreslagna arbetsgruppen.

En gemensam dansk-svensk utredning
skulle också ge oss bättre möjligheter
att beräkna trafikunderlagets fördelning
mellan den internationella flygplatsen
och Bulltoftas ersättningsflygplats. Det
gäller också fördelningen mellan linjeflyg,
charterflyg, allmänflyg och fraktflyg,
där vi i dag bara kan anta —• eller
låt mig säga gissa. Också vägnätets utformning
liksom utbyggnaden av den
kollektiva trafiken för Malmöhus län
kommer att i hög grad påverkas av flygplatsernas
lokalisering.

Man måste också beakta bullerproblemet.
Två utredningar har gjorts angående
bullerstörningar inom lundablocket
vid lokalisering av regionflygplatsen
till Sturup. Luftfartsverkets utredning
har förutsatt att både den nord-sydliga
banan och den öst-västliga skulle vara i
bruk men detta kan inte vara realiserbart
förrän tidigast 1980. Fram till dess bedömer
man olägenheterna av flygbuller
för Genarps och Dalby kommuner såsom
mycket grava. Men vid den tidpunkten
är kanske Saltholmflygplatsen
färdig, och passagerartrafiken från
Malmö kommer i första hand att utnyttja
den närmare belägna storflygplatsen.
Förutsättningen för lokaliseringen av
regionflygplatsen till Sturup finns då
inte längre, och stora och oersättliga
naturvärden har dessutom gått till
spillo. Men även vid en lokalisering av
storflygplatsen till Saltholm måste vi
ta hänsyn till bullerlagstiftningen. Denna
lagstiftning är inte heller likadan i
de två grannländerna.

Herr talman! Jag vill erinra om vad
generaldirektör Hörjel sade i samband

med presentationen av öresundsutredningen.
Han erinrade om att tre danska
kommittéer är sysselsatta med att utreda
frågan om storflygplatsen, och
han påpekade, att öresundsgrupperna
bara haft möjlighet att helt översiktligt
undersöka hur storflygplatsen skulle inverka
på utformningen av en fast förbindelse
mellan Malmö och Köpenhamn.
Om båda arbetena skall utföras, måste
det ske genom en detaljerad gemensam
planläggning. Det är ytterst angeläget
att beslut fattas i flygplatsfrågan snarast
möjligt. Blir beslutet att anlägga en
flygplats på Saltholm, bör samordningen
och sampr oj ekteringen forceras med
all kraft.

Utskottets utlåtande med yrkande om
avslag på vår motion visar, att Sverige
inte skall bidraga med något krafttillskott.
Vi tycks skola förbli passiva, något
som jag i egenskap av skåning djupt
beklagar.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! I motionen nr 234 i denna
kammare, väckt i början av årets
riksdag, har några motionärer yrkat att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t hemställa
att Kungl. Maj :t måtte omedelbart
upptaga förhandlingar med Danmark om
inrättande av en storflygplats i Öresundsregionen,
förslagsvis förlagd till
Saltholm. Denna motion har behandlats
av statsutskottet i samband med Kungl.
Maj :ts skrivelse till riksdagen med överlämnande
av redogörelsen från Nordiska
rådets svenska delegation.

Sedan motionen avgavs i januari i år
har åtskilligt hänt i denna fråga. Den
nya danska samfärdselsministern Svend
Horn har nämligen tagit upp storflygplatsfrågan
och drivit den med mycket
stor kraft. På hans initiativ har sålunda
bl. a. verkställts en helt ny utredning,
som utförts av fem stora danska
och svenska firmor. Denna utredning
visar hur man på Saltholm kan göra
indämningar eller utfyllnader i det mycket
grunda vattnet omkring ön och på

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

det sättet erhålla en brukbar areal som
blir avsevärt större än Saltholms nuvarande
yta. Utredningen visar vidare att
en fullständigt utbyggd flygplats på ön
kommer att få så stor kapacitet, att den
räcker till även en bra bit in på nästa
århundrade med den utveckling som vi
för närvarande räknar med inom luftfarten.

Enligt den lösning av problemet som
sålunda nu föreligger skulle man på
Saltholm kunna skapa ett flygplatsområde
som vid indämningsalternativet,
fullt utbyggd med alla erforderliga anläggningar,
skulle kosta 285 å 300 miljoner
danska kronor och vid det dyrbaraste
utfyllnadsalternativet cirka 460
miljoner danska kronor. Den första utbyggnadsetappen
skulle gå på 195 miljoner
danska kronor vid dämningsalternativet
och kräva fem års byggnadstid,
medan en motsvarande utfyllnadslösning
skulle kosta 260 miljoner danska
kronor och ta 7—8 år i anspråk. Beloppen
kan jämföras med de beräknade
kostnaderna för Sturup, cirka 70 miljoner
svenska kronor, d. v. s. 100 miljoner
danska kronor — av statsrådet
Palme betecknade som felräkningspengar.
Konklusionen blir med andra ord
att det under loppet av fem år är möjligt
att på Saltholm utföra de för en
flygplats nödvändiga planerings- och
muddringsarbetena och skapa ett bansystem
samt bygga vägar och övriga
landförbindelser till Amager. En fullständig
bullerutredning har också
gjorts. Den danska saltholmsgruppen
blir klar före årsskiftet med sitt förslag.

Till bilden hör vidare att parallellt
med dessa händelser har öresundsdelegationerna
avgivit sina betänkanden om
fasta broförbindelser över Öresund. De
pekar på att det är möjligt att snabbt
iordningställa en förbindelse mellan
Malmö och Köpenhamn. Denna förbindelse
tänks få formen av en tunnel mellan
Saltholm och Danmark, passerande
under Drogden, d. v. s. vattenleden mellan
Saltholm och Amager. Från Lim2
— Andra kammarens protokoll 1967. N

Öresundsfrågor

hamn till Saltholm blir det däremot
en övervattensbro enligt förslaget.

Dessa två trafikföretag kan inte ses
som isolerade danska projekt. Det gäller
i själva verket att skapa den nödvändiga
infrastrukturen för utbyggnaden
av öresundsregionen. Som den allmänna
europeiska utvecklingen tecknar
sig i dag kommer uppenbarligen industrin
att i ökad grad lokaliseras till
kusttrakterna, där goda kommunikationer
till sjöss finns. Industrin söker sig
nu till sådana platser där det finns en
kombination av goda kommunikationer
till världshaven och tillgång till arbetskraft
samt annat som kan bidra till en
produktionsförbättring. Öresundsregionen
är troligen det område i Norden som
ligger bäst till i detta hänseende och
som kan erbjuda motsvarande uppåtgående
centra ute på kontinenten en
framgångsrik konkurrens.

Då det gäller luftfarten har det nuvarande
Kastrup lyckats skaffa sig en
förstaplansroll. Kastrup är nummer fyra
i storlek på den europeiska flygplatsskalan
efter flygplatserna i London, Paris
och Rom. Det är känt att man från
tysk sida med all makt vill få till stånd
en storflygplats norr om Hamburg. Denna
skulle överta Kastrups roll som Nordeuropas
ledande flygplats. Om inte Norden
gör någonting härvidlag och håller
sig framme i planeringen, kommer
den nordiska regionen att luftfartsmässigt
bli distanserad utan möjlighet att
delta i den vidare utvecklingen.

Vad det nu gäller är inte bara att
skaffa en konkurrenskraftig nordisk
lufthamn. Det gäller också att rädda
SAS. För att SAS skall kunna fortsätta
sin utveckling och hålla sin ställning
ute i världen måste det på nordiskt territorium
finnas en flygplats som tillhör
de internationellt ledande. Utan en
sådan bas kan SAS ej hålla sin position.

Vi var snabbt framme efter 1945 och
fick då ett visst försprång genom Kastrup.
Det gäller nu att hålla detta i framtiden.
Inte minst hänsynen till SAS gör
47

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Öresundsfrågor

flygplatsfrågan till en gemensam nordisk
angelägenhet; det är inte enbart
en dansk fråga. Även för Sverige är
det ur luftfartssynpunkt centralt att vi
i Norden har kvar en flygplats av den
storleksordningen att den även framgent
blir ett centrum för hela norra
Europa. Detta kan endast uppnås genom
ett klarsynt planerande.

Till detta allmänna perspektiv kommer
givetvis rent lokala hänsyn. Det är
uppenbart att befolkningen i malmöregionen
har det största intresse av att
få goda flygkomimunikationer med hela
världen, nu genom flygplatsen på
Kastrup och sedermera — som vi hoppas
— genom en storflygplats på Saltholm.
Hur man än beter sig från svensk sida
kommer den huvudsakliga flygtrafiken
från malmöregionen att baseras på denna
storflygplats. Sverige har inga förutsättningar
att på någon plats i Skåne
på egen hand bygga en flygplats som
kan erbjuda tillnärmelsevis de trafikmöjligheter,
som den storflygplats det
här är fråga om kan ge. För malmöborna
blir storflygplatsen särskilt viktig
när öresundsförbindelsen blir färdig
men även dessförinnan. Det blir mycket
närmare för dem att resa till denna
storflygplats än att t. ex. resa till
något litet flygfält med låg flygtäthet
någonstans i Skånes inre. Trafikservicen
på ett storflygfält blir också en
helt annan än på en lokal flygplats som
den tänkta i Sturup.

Man har sålunda att ta i betraktande
både det lokala skånska intresset av
att få bästa möjliga flygförbindelser med
omvärlden och det allmänt nordiska intresset
att skapa underlag för SAS’fortsatta
existens, för en vidare expansion
av ett nordiskt flygsamarbete och för en
fri utveckling av öresundsregionen. Mot
denna bakgrund ter det sig obegripligt
att den svenska regeringen hela tiden så
energiskt har framhållit att frågan bara
skulle gälla en dansk storflygplats på
Saltholm, något som helt saknar intresse
för Sverige. Storflygplatsfrågan har

utpekats som något som danskarna skall
sköta själva. Det bör sägas rent ut att
den allmänna misstron mot Danmark,
som öppet eller dolt kommit till uttryck,
är beklämmande. Självfallet har varje
land alltid sina nationella intressen för
ögonen. Givetvis har Danmark stora
intressen i denna fråga, men det har
Sverige också. Det är bedrövligt att det i
en så stor och viktig fråga, som i realiteten
berör Nordens framtid och samarbetet
mellan våra länder, visats sådan
brist på samarbetsvilja. Hela tiden har
man i Sverige försökt skjuta saken ifrån
sig.

Ekonomiska skäl kan inte anföras för
denna attityd. Det hör till bilden att det
både beträffande storflygplatsen och
öresundsförbindelsen visserligen krävs
stora investeringar, men å andra sidan
är det fråga om trafikföretag som på
sikt är avsedda att göras självbärande.
Man räknar med att öresundsbron
skall kunna betalas inom en relativt kort
tid genom avgifter. Beträffande en storflygplats
på Saltholm går också alla
kalkyler ut på att det kapital som investeras
skall täckas. En jämförelse med
Kastrups flygfält är ganska belysande.
De första åren efter det de nya stationsbyggnaderna
på Kastrup blev klara gick
flygplatsen med underskott. Sedan flera
år bär sig däremot flyghamnen och
ger t. o. m. ett visst överskott.

Uppenbarligen måste en förnuftig
uppgörelse kunna träffas med Danmark
om hur de ekonomiska problemen skall
kunna lösas. Det allvarliga är att det
inte längre finns utrymme för någon
långrotning. Tyskarna ligger långt framme
med sina planer på flygplatsen vid
Hamburg. Yi har ett visst försprång före
tyskarna. Fortsätter käbblet mellan Sverige
och Danmark inhämtar tyskarna
tyvärr det försprånget. Det är bl. a.
därför som man från dansk sida nu
har gjort upp en tidtabell som förutsätter
att man redan under 1968 skall
komma fram till politiska beslut.

Frågan om öresundsbron har ju

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

också utretts sedan 1953, d. v. s. i snart
15 år. Det finns därför all anledning
att öka tempot i arbetet med denna fråga.
Finns det någon vilja härtill från
svensk sida? Sätter man remisstiden för
det nu avgivna öresundsbetänkandet till
maj månad, blir det över huvud taget
inte några förhandlingar förrän fram
på hösten 1968, och då har man försuttit
chansen.

Från denna talarstol måste man bestämt
vädja till regeringen att överge
sin hittillsvarande ståndpunkt att bara
vänta. Det gäller nu att raskt gå in i förhandlingar
med Danmark för att se hur
saken skall lösas. Hur dessa förhandlingar
skall föras — inom en arbetsgrupp
eller direkt mellan regeringarna
— blir det regeringarnas sak att avgöra.
Det bristande intresse, varmed statsutskottet
förefaller ha behandlat frågan,
kan inte verka stimulerande på regeringen.
Det gäller att få regeringen att
inse hur mycket som står på spel i denna
fråga. Såsas hela saken bort av pur
oföretagsamhet, kommer ett stort ansvar
att vila på dem som ej i tid har förstått
vad saken gäller.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Så långt kan jag vara
överens med dem som tidigare talat
för en flygplats på Saltholm, att jag
tycker att man i varje fall bör försöka
att så snabbt som möjligt få klarhet i
frågan, huruvida planerna på en sådan
kan realiseras eller inte. Det finns nämligen
även en del andra frågor, vilkas
lösning är direkt beroende av om det
blir ett flygfält på Saltholm eller inte.
Jag skall be att i denna debatt få ta
upp ett sådant spörsmål, siom jag anser
direkt sammanhänger med frågan huruvida
det blir en flygplats på Saltholm
eller inte. Det gäller frågan om
en ers ätt n in gsf ly gp lats för Bulltofta.
Det är, såvitt jag kan förstå, en fråga
som varken kan eller bör frikopplas
från öresundsproj ektet.

Det föreligger som bekant planer på

Öresundsfrågor

att i stället för Bulltofta bygga en ny
flygplats cirka 2 mil från Malmö i ett
område som heter Stump. Dessa planer
har mött ett mycket starkt motstånd
från många olika håll. Jag skall inte ta
upp alla invändningar, hur berättigade
de än må vara, utan skall endast i all
korthet beröra de ekonomiska aspekterna.
Denna ersättningsflygplats för
Bulltofta bär kostnadsberäknats till
cirka 80 miljoner kronor. Personligen
skulle jag tro att den blir väsentligt dyrare.
Det gäller alltså att se till att en
ersättningsflygplats för Bulltofta inte
blir en felinvestering. Mycket talar för
att så kan bli fallet.

De senast publicerade resultaten av
öresundsdelegationernas överläggningar
visar att det inte föreligger några
större tekniska svårigheter att bygga
en kombinerad bro och tunnelförbindelse
mellan det svenska fastlandet och
Danmark. En sådan bro med anknytning
till Saltholm kommer att göra förbindelserna
mellan Sverige och ett
flygfält där mycket bekväma och snabba.
Allt talar också för att en sådan
fast förbindelse med Danmark snarast
bör åstadkommas, särskilt som det har
visat sig att den blir ekonomiskt överkomlig.
Det råder ingen tvekan om att
Saltholm, därest dessa planer kommer
att realiseras, blir den helt dominerande
flygplatsen inom ett ganska stort
område. De fasta förbindelser med
Danmark, som beräknas komma till
stånd, anser man också komma att
medföra en stor befolkningskoncentration
kring öresundsområdet — det är
ingen tvekan om att detta kommer att
bli resultatet. Människorna i det så kallade
örestadsområdet kommer med stor
säkerhet att anlita ett flygfält på Saltholm
och icke ett ersättningsfält i Sturup.
Jag tror att detta kommer att gälla
även hela landsbygdsbefolkningen, i
varje fall i Västskåne.

Det är därför jag tycker att det är
angeläget att få klarhet i öresundsregionens
framtida flygfältsförhållanden

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Öresundsfrågor

innan någon ersättningsflygplats för
Bulltofta anläggs. Vi har därför intresse
av att överläggningar med Danmark
kommer till stånd så snart som möjligt
så att vi kan få förutsättningarna för
ett gemensamt utbyggande av Saltholm
klarlagda. Till dess menar jag att planerna
på ett nytt skånskt flygfält bör
få vila. Om så skulle behövas torde ett
provisoriskt utbyggande av Bulltofta
kunna ske relativt enkelt och billigt.
Det faktum att Malmö stad av förklarliga
skäl så snart som möjligt vill ha
Bulltofta flygplats flyttad gör det också
angeläget att frågan om flygförhållandena
i öresundsområdet så fort som
möjligt klarläggs, så att vi vet vad vi
har att planera för framöver.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Av några debattinlägg
här i dag kan man möjligen ha fått det
intrycket att det skulle finnas några
delade meningar när det gäller intresset
för dessa vitala frågors lösning. Jag
vill försäkra att statsutskottet — som
också herr Cassel inledningsvis antydde
— kontinuerligt har ägnat dessa frågor
ett mycket stort intresse alltsedan
de aktualiserades. Jag tror att jag vågar
påstå att vi under varje riksdag de senaste
åren har skaffat oss informationer
både från SAS ■— som ju är den
instans som är närmast berörd på flygsidan
— och från departementet för
att få veta hur utvecklingen på detta
område fortskridit.

Det är emellertid en sak att i Nordiska
rådet propagandamässigt föra
fram en idé och en uppfattning om hur
man anser att dessa frågor bör lösas.
Där är man lyckligt befriad ifrån att
i sista hand ta de ekonomiska konsekvenserna
av de beslut som sedermera
kommer att fattas. En annan sak är vad
ett riksdagsutskott säger och skriver.
Från statsutskottets sida har vi ansett,
att vi måste ha möjlighet att överblicka
de många, olika och djupt ingripande

konsekvenser som en förläggning av
storflygplatsen till Saltholm med tillhörande
fasta förbindelser över Öresund
kommer att medföra. Det är nödvändigt
att man inte bara klarlägger de
tekniska och närmast ekonomiska förutsättningarna.
Jag tror också — vi har
nog inom statsutskottet ansett det — att
man måste ha klart för sig även de planeringsmässiga
konsekvenserna för att
inte tala om de trafikpolitiska.

Hur kommer en fast förbindelse att
verka på låt oss säga övervältringen
ifrån den sjötrafik vi har f. n. till landsvägstrafik
den dag som man kan åka
i fast förbindelse från övre och mellersta
Sverige genom Skåne och på broarna
genom Danmark ned till de stora
europahamnarna vid Nordsjön? Vad
kommer detta att medföra i omställning
för hela rederinäringen och alla
kommunala hamnförvaltningar här i
landet? Vilka konsekvenser kommer
det att medföra för hela vårt vägväsen
för att inte tala om järnvägarna som
kanske ändå hlir mindre berörda i detta
sammanhang? Jag menar att detta är
så stora och vittutseende frågor att de
bör vara åtminstone rimligt klarlagda,
när vi går att fatta beslut.

Nu kan man säga: Så länge har vi
inte tid att vänta. Med anledning därav
vill jag svara att om vi i statsutskottets
fjärde avdelning inte är helt
felunderrättade har man i departementet
haft kontinuerlig kontakt med de
ansvariga instanserna på den danska
sidan och varit i stort sett överens om
i vilken takt detta arbete skulle bedrivas
och likaså vilka former samarbetet
från tid till annan skulle ha. Vi har
därför utgått ifrån att man kunde hysa
förtroende för att ingenting skulle försittas
ifrån departementets sida samtidigt
som man där på ett annat sätt
måste ta hänsyn till både de utredningstekniska
och de ekonomiska konsekvenserna
av det samarbete som man
skall inleda i hela detta komplex av
olika frågor och som man måste ha

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

möjlighet att i första hand avgränsa
och bestämma när man tar initiativ.

Jag hoppas också att vi så snart som
möjligt skall komma över till ett aktivt
utredningsstadium. Men jag delar utskottets
mening att vi får överlåta det
initiativet till departementet. Vi har tagit
fasta på och känt förtroende för att
man, när man där anser rätta tidpunkten
vara inne, också kommer att utan
tidsutdräkt ta de initiativ som behövs.

Med anledning därav ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att uttala vare sig förtroende för
eller misstroende mot den nye kommunikationsministern
på denna punkt.
Han har inte haft tillfälle att framträda
i detta ärende ännu och kan väl vara
litet tveksam om hur frågan ligger till,
eftersom han inte haft att ta ställning
till denna problematik tidigare. Jag
tycker emellertid inte, och det vill jag
framhålla för min värderade vän herr
ordföranden i fjärde avdelningen, att
riksdagen i detta sammanhang på något
sätt skall avstå från att ha en mening.
Detta hör till de centrala trafikproblem
vi har att lösa. Man kan ha
olika meningar om lösningen men man
kan inte anse annat än att det är bråttom.

Herr Rubin som nyss höll ett anförande
har fullständigt rätt i att tyskarna
ligger långt framme; de sitter inte och
väntar, ty de är synnerligen beslutsamma
människor. Hamburgområdet pressar
på, och byggs det planerade storflygfältet
nära den danska gränsen skulle
detta måhända innebära att tyskarna
kommer före, med påföljd att det gemensamma
storflygfältet, som vi behöver
i öresundsområdet, blir någonting
sekundärt jämfört med det tyska. Varken
danskar eller svenskar — särskilt
inte de som bor i Sydsverige — har nå -

Öresundsfrågor

gon anledning att glädja sig åt detta.
Jag tror att vi måste se om vårt hus och
enligt min mening är det synnerligen
bråttom.

Herr Ståhl talade i svepande ordalag
om projektets inverkan på sjöfart, hamnar,
järnvägar och vägväsen, och visst
får man fundera över allt detta, men
man kan inte bara sitta i sin kammare
och meditera i största allmänhet, utan
man måste göra någonting och göra någonting
nu.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Även om jag som herr
andre vice talmannen sade är ny i detta
ämbete har jag både som riksdagsman
och ledamot av regeringen under några
år haft tillfälle att följa diskussionen i
dessa frågor. Efter de debattinlägg som
gjorts här i dag vill jag också försäkra
att det verkligen inte råder några delade
meningar mellan den danska och
den svenska regeringen beträffande
handläggningen av dessa problem på utredningsstadiet.
Tvärtemot vad som här
gjorts gällande har det under utredningsarbetets
gång förekommit utomordentliga,
nära och fortlöpande kontakter
mellan departementen liksom även
kontakter på annat sätt mellan dem som
deltagit i olika slags utredningar som
berör det här området.

Jag tycker emellertid att det är angeläget
att i detta sammanhang redovisa
ett sammanträffande mellan trafikminister
Svend Horn och mig för bara
några veckor sedan varvid just dessa
problem diskuterades. Vi var framför
allt överens om två ting. Först underströk
trafikminister Horn för sitt vidkommande,
för undvikande av de missförstånd
som möjligen kunde ha uppstått
i den svenska debatten, att han inte
anser att en storflygplats på Saltholm
kan ersätta en flygplats i Skåne. Jag har
inte heller hört någon antydan härom i
kammaren i dag, utan vi tycks vara helt
överens på den punkten. Annars är det

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Öresundsfrågor

förklarligt om det finns en och annan
som tänkt sig att man nu genom att bygga
en storflygplats på Saltholm inte behöver
engagera sig i ett flygfält i Skåne,
men så är alltså inte fallet.

Dessutom stod det klart vid vårt samtal
att de danska utredningarna befinner
sig i sitt slutskede och man räknar
med att någon gång vid åsskiftet kunna
redovisa resultaten av utredningarna
om Saltholm. Då får vi ett underlag
som möjliggör diskussion om den fortsatta
handläggningen av frågan. Det
kanske ändå skall observeras att det
inte ser ut att vara helt problemfritt att
lokalisera en storflygplats till Saltholm.
Hittills föreligger konsortiets utredning
som i och för sig redovisar förutsättningar
för det s. k. invallningsproj ektet,
men fortfarande pågår vissa provborrningar
för att klarlägga hur kalkgrunden
ser ut med tanke på risker för vattengenomsläpp.
En bullerutredning är
också klar och i denna framhålles, att
om en flygplats förläggs till Saltholm
måste man räkna med betydande bullerstörningar
inte bara över Köpenhamn
utan också över Malmö och en del av
den skånska västkusten. Alla har vi
också klart för oss att det finns ett mycket
starkt samband mellan å ena sidan
broförbindelsen och å andra sidan lokaliseringen
av denna flygplats. Öresundsgruppen
har nu redovisat resultatet av
sina utredningar om broförbindelsen
och kommit fram till att en förläggning
av storflygplatsen till Saltholm skulle
innebära en fördyring av förbindelsen
över Öresund med cirka 500 miljoner
kronor.

Herr andre vice talmannen Cassel
sade att SAS helhjärtat hade slutit upp
bakom tanken på att förlägga storflygplatsen
till Saltholm, men när trafikminister
Horn och jag talade om dessa
ting var också representanter för SAS
med, och de anmälde då reservationer
inte minst på kostnadssidan. Där finns
sålunda alltjämt en del oklara frågor.

Mot bakgrunden av det anförda tror

jag sålunda det är riktigt och klokt att
göra så som vi enats om, nämligen avvakta
resultatet av de utredningar som
mycket snart blir färdiga. Det finns
inget skäl för att nu, någon månad innan
utredningarna kan väntas lägga
fram sina resultat, skjuta in en arbetsgrupp
i utredningarnas arbete. Jag är
helt ense med dem som anser att dessa
frågor är mycket brådskande. Den saken
har också regeringen klart för sig,
och vi kommer inte att töva att medverka
till en så snabb handläggning av
frågorna som möjligt. När papperen
ligger på bordet får vi möjligheter att gå
vidare, och då kommer vi att ta regeringskontakter
och överlägga om på vilket
sätt frågorna i fortsättningen skall
handläggas på snabbaste sätt. Vi är
medvetna om att det brådskar med hänsyn
till alla viktiga planeringsfrågor
som måste lösas i regionen.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag vill instämma i vad
herr Ståhl sade, att vi bör avvakta och
handla med hänsyn tagen till föreliggande
faktorer.

En sak har inte kommit fram i sammanhanget,
nämligen angelägenheten
för Malmö stad att flytta Bulltofta flygplats.
Jag är mycket överraskad av att
Malmös representanter inte har berört
den frågan. I Malmö hälsvårdsnämnd
har vi i 20 år fått ständiga klagomål om
flygbullret, som företagna undersökningar
har visat vara fullt berättigade,
och det blir än värre när vi får jetflyg
■—• vilket nu börjar bli högaktuellt. Det
har redan signalerats att vi skall få det.
Då kommer hela Malmö stad att ligga
under en bullermatta. Det är därför av
största vikt för oss att Bulltofta inte
finns kvar längre än nödvändigt.

Vi är angelägna om att säga ifrån om
den saken, eftersom vi helt nyligen har
aktualiserat ett projekt om utbyggnad
av Bosengård. Den planen hade på
grund av bullerproblemet fått ligga ett
par år. Sedan löstes byggfrågan på så

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

sätt att man deklarerade att Bulltofta
skulle flyttas, och det är nu i högsta
grad angeläget att flygplatsen kominer
bort. Försenas den frågan alltför mycket,
blir det en katastrof för byggnadsverksamheten
i Malmö. Jag är överraskad
av att man bara talar om Saltholm.
Det är lika angeläget för hela Skåne att
få en egen flygplats. Om den flygplatsen
förlägges till Sturup eller till någon annan
plats är inte det avgörande, utan
det viktiga är att vi så snabbt som möjligt
får en annan flygplats.

Detta utesluter emellertid inte den
andra lösningen, en internationell flygplats,
men jag vill bestämt hävda att de
båda frågorna kan och bör sammankopplas.
Man skall inte spela ut den ena
mot den andra. Och för Malmö är det
framför allt angeläget att slippa ifrån
bullerproblemen, som nu gör det omöjligt
för staden att förverkliga sina byggnadsplaner
på ett förnuftigt sätt.

Herr NELANDER (fp:)

Herr talman! Den fråga vi här diskuterar,
alltså i första hand en storflygplats
i öresundsområdet och i andra
hand en eller två fasta förbindelser över
Sundet, är av mycket stor betydelse.
Den intresserar hela Norden och inte
minst Sverige, i allra främsta rummet
Skåne.

Sedan statsutskottet behandlat frågan
har den s. k. Hörjelska utredningen lagt
fram förslag om en fast broförbindelse,
där man i första hand har stannat för
en bro mellan Köpenhamn och Malmö
över Saltholm. Naturligtvis kommer en
sådan broförbindelse att i hög grad bli
beroende av om en storflygplats anordnas
på Saltholm. Också denna fråga har
tagits upp i utredningen i fråga, som
bl. a. uttalar följande:

Om en fast förbindelse skall byggas
mellan Köpenhamn och Malmö och en
storflygplats anläggas på Saltholm måste
en detaljerad gemensam planläggning
ske av dessa projekt. De samordnings -

Öresundsfrågor

problem och frågor av teknisk, finansiell
och arbetsmarknadsmässig natur,
som härvid aktualiseras, blir med säkerhet
både krävande och tidsödande
att lösa.

Jag håller för alldeles klart att en
sådan gemensam planläggning måste
komma till stånd.

När det sedan gäller frågan om det
eventuella förläggandet av en storflygplats
till Saltholm bör den danska utredningen
slutföras innan man kan ta någon
ståndpunkt. En storflygplats kommer
utan tvivel att anordnas på något
ställe inom öresundsområdet, och givetvis
har Sverige, inte minst Skåne, mycket
stort intresse av hur den blir utformad
och var den blir förlagd. Men när
det gäller frågan om ersättningsflygplats
i samband med en nedläggning av
Bulltofta tror jag att vi både ur svensk
och skånsk synpunkt måste göra klart
för oss att en sådan måste komma till
stånd någonstans i Skåne.

Vi har i Malmöhus läns landsting varit
inkopplade på denna fråga, eftersom
också vi blivit anmodade att delta i finansieringen
av en sådan ersättningsflygplats.
Jag har där biträtt förslaget
att en sådan flygplats eventuellt, såsom
luftfartsverket föreslagit, skulle förläggas
till Sturup något över 2,5 mil från
Malmö, såsom varande den ur de flesta
synpunkter lämpligaste förläggningsplatsen
härför.

Vi skall komma ihåg att det här inte
minst gäller hela den lokala trafiken på
Skåne men i utomordentligt hög grad
också chartertrafiken, som ökat för varje
år och som nu är av sådan omfattning
att Bulltofta knappast kan klara
densamma. Den som kommit i närmare
beröring med den, särskilt under sommarhalvåret,
vet att det förhåller sig på
detta sätt.

Jag menar att vi inte kan räkna med
att charterflyget från hela södra Sverige
skall kunna tillgodoses ens av en
storflygplats på Saltholm, utan vårt
svenska charterflyg, särskilt den del

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Öresundsfrågor

som kommer från Sydsverige, måste ha
en flygplats i Skåne att utgå ifrån.

I Malmöhus läns landstings remissyttrande,
som jag bidragit till att utforma,
förekommer en mening där det
framhålles, att man innan slutprojekteringen
på en ersättningsflygplats utföres
först måste ha klart för sig om
Ljungbyheds militärflygplats skall vara
kvar. Om så blir fallet, kan man inte
lägga en ersättningsflygplats längre
norrut än Sturup.

Vidare skall man emellertid också, innan
man går längre i planeringen av en
ersättningsflygplats, undersöka hur en
storflygplats på Saltholm kommer att
inverka på flygförbindelserna på exempelvis
Sturup. Jag anser att det är alldeles
tydligt att en sådan undersökning
måste göras innan det slutliga avgörandet
fattas.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill börja med att
instämma med herr Cassel när denne
sade att han tycker att tiden är inne
för ett fastare grepp på denna fråga och
att man nu bestämt bör närma sig fattandet
av ett beslut. Låt mig bara påpeka
att det är nära tre år sedan Nordiska
rådet rekommenderade att man
nu i främsta rummet skulle intressera
sig för frågan om inte Saltholm var den
bästa lösningen på storflygplatsproblemet
i öresundsregionen. Men sedan dess
har Nordiska rådet vid flera tillfällen
behandlat både bro- och tunnelspörsmålen
samt även i någon mån berört
flygplatsfrågan och intagit en hållning
som väl kan anses vara pådrivande. Man
har varit angelägen att utredningsarbetet
skulle utföras så snart som möjligt.
Vi inser väl alla att man kan hålla på
och utreda en fråga av den här arten
under många, många år.

Vidare har den danska hållningen
under det senaste året klarnat väsentligt.
Man har där funnit att starka skäl
talar för lösningen med en kommunikationsförbindelse
Malmö—Köpenhamn

och för Saltholm som storflygplats. Något
beslut har inte fattats, men vi kan
väl säga att det ur svensk synpunkt
framstår som ett väsentligt faktum att
den danska hållningen -—• särskilt den
nuvarande danska regeringens hållning
— fått en allt bestämdare orientering
till förmån för vad som kan kallas en
genuin öresundslösning. Då förefaller
det mig som om man på svensk sida
inte rent formalistiskt kan säga: Ja, ja,
men de och de utredningarna är inte
färdiga — vi vill först ha de papperen
på bordet, och vi har ju kontakt med
danska regeringen hela tiden.

Ack ja — kontakt, utan tvivel, men
spörsmålet är ju vad man kan göra. Jag
anser att sannolikheten för att man på
dansk sida kommer att fortsätta att driva
en lösning av antytt slag är så stor,
att detta borde vara en anledning för
den svenska regeringen att sätta i gång
och snabbt genomföra utredningar rörande
bl. a. de svenska aspekter på frågan
som herr Ståhl berörde.

När Nordiska rådet nu i början av
året — det var omkring den 1 april —
hade frågan uppe intog man en positiv
hållning till att någonting borde ske.
Jag tycker att det utredningsarbete som
behövs på svensk sida och som vi inte
har fått närmare redovisat — jag hoppas
att detta utredningsarbete i någon
mån påbörjats, och det vore intressant
att få besked i saken ■— bör drivas med
all tänkbar energi. Man skall alltså inte
göra så som kommunikationsministern
nyss tycktes mena — säga att när vi
har fått de och de papperen på bordet
skall vi börja resonera närmare etc. Vi
har ju inte hört något annat, ärade kammarledamöter,
i fem-sex år än att när
papperen kommer på bordet, då så ...

Frågan är, kort sagt, om något kan
göras för att åstadkomma att alla de
erforderliga papperen kommer på bordet
någorlunda snabbt. Eljest kan vi få
uppleva den situationen, att när alla remissyttranden
väl kommit på bordet,
så skall man ha nya utredningar ro -

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

rande vissa andra aspekter som gäller
rent svenska förhållanden o. d. Då blir
det ytterligare papper som skall på bordet,
och så går det åter lång tid.

Vad jag vädjar om, herr talman, är
alltså en sådan handläggning att vi får
samtliga erforderliga papper på bordet
så snart som möjligt. Jag anser — och
även härvidlag ansluter jag mig till herr
Cassels synpunkter — att allt väsentligt
material skall man ha, men man kan
ju överdriva även när det gäller utredningar.
Låt mig dra en parallell med
frågan om den Nordiska tullunionen. Vi
utredde det problemet i över tio år.
När vi äntligen var färdiga med utredningsarbetet
visade det sig att tiden för
ett handlande enligt de uppdragna riktlinjerna
var ute, och det befanns att
EFTA var den enda aktuella lösningen.

Jag vet inte om jag i kammaren någon
gång har berättat att jag frågade
dåvarande utrikesminister Spaak i Belgien
hur de bar sig åt för att så snabbt
få till stånd den holländsk-belgisk-luxemburgska
ekonomiska unionen. Jag
sade att vi i Norden utrett och utrett,
men inte var färdiga för handling och
att de började senare, men var färdiga
långt tidigare. Spaak sade då — jag är
säker på att han inte har något emot att
jag nämner det: Det finns stora frågor
där man inte kan be experterna utreda
alla tänkbara sidor av saken, ty de
håller på med detta så länge att man
aldrig kommer fram till beslut. Vill man
nå ett resultat får man först göra ett
måttligt antal utredningar, sedan fatta
det politiska beslutet och därefter uppdraga
åt experterna att göra mer detaljerade
utredningar.

Jag tror det ligger mycken politisk
klokhet och erfarenhet bakom detta
Spaaks yttrande. Det är egentligen den
attityden jag skulle vilja rekommendera
regeringen att intaga. Det vore bra
om vi i frågor av denna art kunde
undvika varje partipolitisk anstrykning
under debatterna. Därför vill jag inte
säga annat än att jag är övertygad om

Öresundsfrågor

att kommunikationsminister Lundkvist
säkert har ett ärligt intresse för denna
fråga. Men även om man är intresserad
kan man driva en sak på olika sätt. Jag
vädjar alltså om att regeringen skall
handla mer i överensstämmelse med
Spaaks metod än med den metod vi använde
när det gällde tullunionen — och
även ibland vid andra tillfällen — nämligen
att utreda varje detalj innan ställning
tages.

Herr talman! Låt mig endast göra ett
tillägg. Jag tycker att herr Svenning
och herr Nelander bär rätt när de
säger att det föreligger ett separat problem,
nämligen att Skåne måste ha en
flygplats. Jag vet inte om även fru
Sundberg var inne på detta spörsmål.
Skåne måste ha en regional flygplats,
och denna angelägenhet är brådskande.
Det finns alltså även därför starka skäl
att försöka klara situationen beträffande
de väsentliga beslutslinjerna när det
gäller det större problemet om den internationella
flygplatsen.

Vi har all anledning att snarast försöka
göra de utredningar som kanske
t. o. m. redan skulle kunnat göras på
svensk sida.

Vi borde egentligen, liksom danskarna,
kunna ha en princip debatt i maj
nästa år. Tyvärr kommer remissyttrandena
inte att vara inne förrän den 1
maj, så det blir kanske svårt att få en
debatt till stånd redan under den månaden.
Under alla förhållanden bör en
sådan inte uppskjutas onödigt länge.

Ett litet tillägg: Jag vill uttala den
förvissningen att teknikerna till väsentlig
del kommer att kunna lösa bullerproblemet.
Jag tror inte att man skall
räkna med att förhållandena för evig
tid kommer att förbli vad de nu är.

Herr talman! Herr Ståhls utredningsprogram
var kanske litet mer omfattande
— om jag fattade honom rätt — än
vad jag anser absolut nödvändigt. Sjöfarten
kan givetvis få minskade arbetsmöjligheter
om vi bygger broar och
tunnlar. Detta betyder också att hamnar -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Öresundsfrågor

na kan få något färre arbetsuppgifter.
Men frågan är hur centrala dessa problem
är när det gäller att bedöma huruvida
man skall bygga förbindelserna.
Yi underlåter inte att bygga broar i
Sverige därför att bilfärjorna på grund
av dessa får mindre arbete, utan vi
väljer den metod som är den mest rationella
och framåtblickande. Jag är
säker på att herr Ståhl har samma uppfattning
som jag på den punkten. Jag gläder
mig åt hans uttalande att statsutskottet
många gånger har ägnat denna fråga
ett mycket stort intresse och är angeläget
att medverka till en lösning. Jag
vill inte alls polemisera mot herr Ståhl
när det gäller vad som väl var huvudsaken
i hans anförande, nämligen att
det är vissa utredningar på svensk sida
som måste göras och göras snabbt.

Herr talman! Jag ser liksom herr
Cassel detta som ett eldprov för det
nordiska samarbetet. Jag vågar uttala
den förhoppningen att alla på svensk
sida ansvariga skall bestå detta prov.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag redovisade redan i
mitt första inlägg att det under hela den
tid som dessa frågor har diskuterats
har försiggått ett samarbete i olika former.
Man kan lösa många problem genom
direkt samarbete, man löser andra
problem i utredningar. Vi har haft
sådana som har sysslat med luftfartsförhållandena
i denna region, såsom
Svedagruppen, för att nämna ett exempel.
Vad vi nu säger oss är emellertid
att det inte finns anledning för oss att
gå in i den utredning som startade som
en utredning om Köpenhamns lufthamns
framtid. Man var ju överens om
att den skulle genomföras av danskarna.
Den är klar inom någon månad,
och det finns knappast skäl för oss
svenskar att anmäla intresse för att gå
in i denna utredning nu.

Det var väl rätt naturligt att man
blev överens om denna handläggning,

eftersom denna utredning har haft att
undersöka icke bara projektet Saltholm
utan även alternativa flygplatser på det
danska fastlandet. Eftersom det i betydande
utsträckning rört sig om stadsbyggnadstekniska
frågor som skulle
utredas från Köpenhamns synpunkt,
var det ganska givet att denna utredning
skulle genomföras av danskarna.

Jag har velat markera att vad vi
vänder oss mot är tankegången att vi
så här fem minuter i tolv skulle pressa
oss in på något sätt i diskussionen omkring
denna utredning om Köpenhamns
lufthamns framtid. Det måste vara riktigare
och mera praktiskt vad gäller
handläggningen av dessa frågor att vi,
när vi ändå så snart som om någon
månad eller ett par är utlovade resultat
av danskarnas utredning, då omedelbart
tar kontakter och sedan handlar
så snabbt som det över huvud taget
finns förutsättningar för. Därom
är vi helt ense.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte mycket
att tillägga, men jag vill förklara att
jag med stor glädje lyssnade på kommunikationsministerns
uttalande. Jag
fick det intrycket att han utlovar att
lägga betydande energi och kraft i dagen
för att vi skall få balans på vardera
sidan om Öresund. Den mycket dynamiske
danske kommunikationsministern
sysslar hett och energiskt med
dessa problem, och jag hoppas att han
får gensvar från den svenska sidan.

Min tanke har aldrig ett ögonblick
varit, herr kommunikationsminister,
att vi skulle hoppa in i den nu pågående
utredningen. År det bara fråga om
att vänta någon månad tills den är färdig,
har jag tålamod även till dess.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kommunikationsministern
gav ingenting alls på hand rörande
att det pågår eller snart påbörjas

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

utredningar om vissa svenska aspekter
på problemet, vilka herr Ståhl antydde.

Vad jag har velat hävda är att man
inte behöver vänta tills på dansk sida
juridiska eller principiella beslut fattas
om storflygplatsens läge. Man kan anse
att sannolikheten för en lösning i
viss riktning är så stor att man kan
bearbeta problemet litet närmare. Jag
tror att det vore bra om man från svensk
sida gjorde det.

Ingen har begärt, herr kommunikationsminister,
att vi skall inskrida fem
minuter före tolv. Frågan är om man
kan använda dessa fem minuter till
förberedelser. Även om man inte alldeles
säkert vet vad beslutet blir klockan
tolv, kan det finnas en betydande
sannolikhet för ett visst beslut, och då
kan man utnyttja dessa fem minuter
bättre än till att sitta med händerna i
kors. Man kan göra de utredningar som
behöver göras i den mån tiden tillåter
det; man kan i varje fall påbörja dem.
Jag skulle gärna se att kommunikationsministern
ställde i utsikt att man sätter
i gång med de svenska utredningar
som inte redan är påbörjade.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan försäkra kammaren
att vi sannerligen inte sitter med
händerna i kors vad beträffar denna
fråga. Det måste väl anses vara värdefullt
för det fortsatta arbete, som vi också
på svensk sida skall bedriva, att få
klarlagt vad de danska utredningarna
om Saltholm kommer att innebära. Jag
är inte lika övertygad som herr Ohlin
om att all sannolikhet talar för en storflvgplats
på Saltholm. Det vet vi ingenting
bestämt om.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har bara sagt, att det
förefaller vara så pass stor sannolikhet
för att den danska attityden är fast, att
det kan vara anledning för oss att göra
de utredningar som får intresse, om

Öresundsfrågor

detta visar sig vara riktigt. Hur många
utredningar gör vi inte i detta land vilka
inte kommer till någon användning?
Varför skulle vi då inte kunna göra utredningar
i de ämnen, som herr Ståhl
berörde, med tanke på de konsekvenser
det kan få om det blir en förbindelse
mellan Malmö och Köpenhamn och om
det blir en storflygplats på Saltholm.
Konsekvenserna av detta kunde utredas
i syfte att belysa de svenska problemen,
så att vi inte om ett år får höra att allt
pekar i denna riktning men att vi först
måste påbörja de nya, rent svenska utredningarna;
danskarna har visserligen
utrett sitt men nu skall vi göra vårt.
Jag vill undvika att man en gång till —
om ett år — skall få höra att vi först
måste avvakta att papperen kommer på
bordet. Sörj, herr kommunikationsminister,
för att de erforderliga papperen
kommer på bordet så snart som möjligt,
samtidigt, någon gång under kalenderåret
1968!

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag förstår herr Ohlin
så att han rekommenderar mig att nu,
en eller två månader innan det utlovade
resultatet av utredningen beträffande
möjligheterna att förlägga en flygplats
på Saltholm föreligger, sätta i gång en
utredning här i Sverige för att diskutera
hur vi skulle komma att behöva agera
i den händelse det skulle bli en flygplats
på Saltholm. Jag skulle nog vara
litet oförsiktig om jag följde detta råd,
eftersom jag inte behöver vänta längre
på att få ett bättre besked att bygga en
sådan utredning på. Så vårdslös tycker
jag inte man skall vara när man tillsätter
utredningar som herr Ohlin rekommenderar
mig att vara.

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! Det har sagts flera
gånger från talarstolen i dag att ett storflygfält
på Saltholm eller på annan plats
inte kan ersätta en annan flygplats i

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Öresundsfrågor

Skåne. Flygplatsens lokalisering i Skåne
blir dock helt beroende av var det framtida
storflygfältet placeras. Därför är
det oerhört viktigt att vi tillsammans
med danskarna skyndsamt bestämmer
oss för var vårt gemensamma nordiska
flygfält skall ligga.

I Skåne hade man med förre kommunikationsministerns
hjälp mycket bråttom
att placera ett flygfält för Skåne i
Holmeja. Detta visade sig vara alldeles
felaktigt. Vad är det som säger att inte
det nya flygfältsproj ektet i Sturup också
är alldeles galet? Många utredningar
visar detta.

Som malmöbo tror jag liksom många
med mig att när man skall flyga till
Stockholm eller kontinenten folk inte
vill åka 3 mil från staden för att sedan
flyga tillbaka över Malmö igen till Danmark
eller var nu det kommande storflygfältet
skall placeras. Om man i framtiden
måste åka bil till en flygplats 3 mil
utanför staden och sedan flyga till Arlanda
för att därifrån återigen få åka 3
mil till t. ex. Stockholm, kanske det i
framtiden går fortare att åka tåg i stället
för flyg.

Herr Nelander sade att chartertrafiken
befinner sig i ständigt stigande i
Malmö. Jag får med beklagande upplysa
herr Nelander om att den i stället är i
ständigt sjunkande.

Herr Svenning från Malmö talade om
bullret. Ja, herr Svenning, visst förekommer
det buller för närvarande, men
när vi börjar få fram en sådan teknik
att vi snart kan flyga till månen och
Mars, tror inte herr Svenning då att man
i framtiden även skall kunna lösa bullerproblemet? Herr

ADAMSSON (s):

Herr talman! Man kan faktiskt ställa
sig frågan: Varför diskuterar vi Saltholm?
Innan jag försöker besvara denna
fråga vill jag ge klart uttryck för att
jag vill ha de bästa förbindelser med
våra vänner danskarna. Att så är fallet
säger sig alldeles självt.

När man diskuterar Saltholm, kan
man inte bortse ifrån att detta är ett
projekt som kommit fram som ersättning
för Kastrup. Kastrups flygplats kan
inte ligga kvar med hänsyn till Köpenhamns
utbyggnad. Vart våra vänner i
Danmark vill flytta sin flygplats är alltså
en fråga som i första hand angår
dem. Det ligger i sakens natur att de
skall bestämma var den nya flygplatsen
skall ligga.

I fråga om Malmö är förhållandena
ungefär likartade. Anledningen till att
Bulltofta inte kan ligga kvar har herr
Svenning redan redogjort för. Man har
föreslagit en ny flygplats i Sturup som
ersättning för Bulltofta. Malmö är berett
att satsa på detta förslag. Vi har inte,
såsom herr Rubin sade, betänkligheter
inför byggandet av en flygplats i Sturup.
Tvärtom! Ett annat alternativ betyder
att sträckan blir väsentligt längre än
den som herr Rubin angav. Herr Rubin
har väl ändå inte den uppfattningen att
Bulltofta skall ligga kvar. Ett utbyggt
Bulltofta betyder i så fall att man enligt
min mening definitivt drar ned rullgardinen
för Saltholm.

Det var egentligen herr Hansson i
Skegrie som uppkallade mig. Även fru
Sundberg har sagt en hel del som egentligen
skulle kräva ett bemötande, men
jag låter detta anstå till en framtida debatt.

Herr Hansson i Skegrie vädjade till
regeringen om att vänta med frågan om
en ersättningsflygplats för Bulltofta till
dess att allting är klart i fråga om Saltholm.
Saltholmprojektet löser inte Skånes
flygplatsproblem, herr Hansson i
Skegrie. Den nu framlagda utredningen
talar om en bro 1980. Jag vill starkt understryka
behovet av att man när det
gäller ersättningsflygplats i Skåne handlar
snabbt. I dessa stycken vill jag understryka
och instämma i vad herr
Ohlin här säger, nämligen att man inte i
oändlighet kan hålla på att utreda en
fråga med alla olika perspektiv för
ögonen. Under denna debatt har man

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

försökt att lägga in skilda synpunkter
alltifrån gråsparvar till någonting annat.
Därigenom har man velat förhindra
ett bestämmande av en kommande
flygplats.

Herr Hansson i Skegrie försökte att
visionärt utveckla hur det kommer att
bli i det s. k. örestadsområdet. Men,
herr Hansson i Skegrie, finns det någon
så stor stadsbildning, där man nöjer sig
med endast en flygplats? Jag känner
inte till det. Dessutom vet herr Hansson
i Skegrie lika väl som jag att den fråga
som nu diskuteras gäller möjligheten
att bygga ut Saltholm med hänsyn till
de besvärliga dimmorna, och i det läget
är det nödvändigt att ha en ersättningsflygplats
i nära anslutning till storflygplatsen.
Det tror jag att alla ändå är
överens om.

Herr talman! Jag skall inte säga något
mer, men i allt väsentligt vill jag instämma
med de synpunkter som här
framförts av herr Nelander.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har den bestämda
uppfattningen att frågorna om ett eventuellt
flygfält på Saltholm och ett
skånskt lokalflygfält måste bedömas i
samband med varandra. Det gäller
dock en investering på cirka 100 miljoner
kronor. Det beloppet räcker sannolikt
inte för ett lokalt skånskt flygfält,
och jag tycker att man bör vara
litet försiktig när man gör en sådan investering.
Det kan bli en felinvestering
och det kan bli, som förre kommunikationsministern
vid ett tillfälle sade, ett
provisorium. Provisorier av den storleksordningen
anser jag är för dyra.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att uttala min förvåning över att så
prominenta politiker som här har yttrat
sig har låtit lura sig i den fällan att
det viktigaste vi har att göra är att bygga
en landsvägsbro till en flygplats. Att

Öresundsfrågor

det har funnits en grund för danskarna
att nämna Saltholm i sammanhanget
för att få en viss dirigering av var en
landsvägsbro skall byggas är väl odiskutabelt,
och det borde stå klart för
vakna politiker.

När bron skall byggas bör man ta
hänsyn till att det är fråga om landsvägstrafik
och inte flygplatstrafik. I
det sammanhanget är det med förvåning
jag tar del av de utredningar som
nu presteras. Jag vill säga till kommunikationsministern,
att det måste vara
angeläget att i den trafikbild man vill
skapa ha klart för sig vad man gör om
man plockar bort järnvägsförbindelsen
med kontinenten och ersätter den med
en landsvägsförbindelse. Vi har redan
nu på våra landsvägar en sådan anhopning
av långtradartrafik att vi har all
anledning att vara ytterst försiktiga
med att ytterligare öka den. Om långtradartrafiken
får fortsätta som nu och
dessutom ökas ut med den långtradartrafik
som skulle bli följden av att vi
slopade järnvägsförbindelsen med Danmark
och ersatte den med landsvägstrafik,
får vi en sådan anhopning av
långtradare på våra riksvägar att otroliga
krav kommer att ställas på utbyggnad
av dessa, vilket blir en hela landets
angelägenhet. Jag hoppas därför
att denna debatt skall föras på ett mera
verklighetsbefonat plan.

Slutligen vill jag på tal om buller
etc. säga att om herr Rubin tyst och
stilla vill flyga till månen skall jag inte
lägga hinder i vägen.

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan lugna herr
Henningsson med att jag inte har några
aspirationer på att flyga till månen.
Det är inte heller det debatten gäller
utan den gäller att skapa ett skånskt
och danskt, d. v. s. nordiskt, storflygfält.

Herr Adamsson sade att Saltholm inte
löser Skånes flygproblem. I detta yttrande
ligger mycket av vad debatten

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Öresundsfrågor

egentligen har kretsat runt. En mängd
nationalister har bara talat om Skåne
och Sverige och har inte kunnat se
frågan nordiskt; det är detta som hela
tiden har fattats.

Vilket blir längst, herr Adamsson, att
åka ut till Sturup eller att åka till Saltholm,
om det nu i framtiden blir en
bro? Tror herr Adamsson t. ex. att man
inte kommer att välja att åka över till
Danmark med ett svävfartyg på tio,
femton minuter hellre än att åka ut till
en skövlad bokskog, ty den lär väl inte
finnas kvar i framtiden om flygfältet
skall läggas på den platsen?

Jag är glad över att i dag ha hört så
positiva tongångar från kommunikationsministern.
Det är verkligen roligt
att en nordisk framtid skönjes i dessa
frågor.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rubin tycks inte
följa med vad som händer nere i Skåne.
Han talar fortfarande om bokskogen,
trots att, efter vad jag vet, det inte finns
så mycket kvar av den, i varje fall inte
i det område där flygplatsen enligt tidigare
förslag skulle ligga. I det området
har röjningen skett alldeles gratis.

Var hamnar herr Rubin, om det inte
blir någon flygplats i Skåne och det
skulle vara dimma på Saltholm? Jo, i
Hamburg! Och det var ju dit han inte
ville komma. Har vi ingen flygplats i
Skåne, så finns det ingen ersättningsflygplats
till Kastrup eller Köpenhamn.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Man märker att det på
olika håll finns ett mycket stort intresse
för denna fråga. Jag har givetvis deltagit
i de debatter som förekommit på
det lokala planet, och jag finner därför
anledning att i all korthet anföra de
synpunkter jag har att tillägga.

När beslutet att anlägga ett ersättningsflygfält
för Bulltofta anmäldes här
i riksdagen, uttalade jag min förhoppning
om att statsmakterna skulle visa

intresse av att försöka skona de mycket
värdefulla naturtillgångar som
finns vid Holmeja. Jag är därför mycket
tillfredsställd över att man kunnat
komma överens om att flytta på den
tilltänkta platsen, i varje fall så mycket,
att betydande delar av stora naturvärden
kan skonas.

Även jag har den uppfattning som
herr Svenning gett uttryck för, nämligen
att vi i längden inte kan komma
ifrån att flytta flygfältet från Malmö.
Visserligen har det på senare tid kommit
fram mer påtagliga bevis för att
jetflyg inte med nödvändighet behöver
vara så störande som man tidigare
trott, men i längden kan vi inte ha ett
flygfält med en mycket utvecklad trafik
—• även med jetplan -— så inpå
Malmös knutar. Det är därför inte möjligt
att ha flygplatsen vid Bulltofta
kvar. Jag skulle därför med tillfredsställelse
se att man fann en lösning för
att komma ifrån de mycket betydande
bullerproblem som finns i Malmö. Detta
betyder inte att jag är helt tillfredsställd
med den arbetsgång som tillämpats.
Jag kan inte underlåta att ge uttryck
för den känslan, att regeringen
inte har visat så stort intresse för dessa
frågors lösning som hade varit önskvärt
— detta intresse borde ha visats
på ett betydligt tidigare stadium.

Jag skall emellertid vara realist och
inskränka mig till att konstatera, att vi
med all säkerhet får ett svenskt flygfält
någonstans i Sturup eller i dess
närhet -— det är kanske den enda möjliga
utvägen just nu. Men då skulle jag
vilja uttala den förhoppningen, att om
man på grund av bristande samordning
mellan danska och svenska intressen
kommer i det läget att vi gör en felinvestering,
i varje fall i visst avseende,
så skall vi vara storsinta nog att i framtiden
konstatera att vi gjort ett misstag.
Vi måste i varje fall se till att vi inte
får uppleva den situationen, att vi genom
att anlägga ett flygfält i Skåne på
det sätt som nu planeras riskerar att

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Saltliolm inte blir den stora internationella
lösning som vi dock anser skall
vara något att sträva efter.

Jag vidhåller min uppfattning alt
Saltliolm måste bli en stor internationell
flygplats. Vi kan inte bara vänta
på att danskarna skall bestämma sig
för hur de skall lösa sitt flygplatsproblem;
Sverige har ett mycket starkt intresse
av att flygplatsen på Saltholm
kommer till stånd. Det är därför jag
vid olika tillfällen framfört min bestämda
förhoppning att vi aldrig genom
våra åtgärder skall komma i den
situationen att de lösningar av flygplatsproblemen
som vi i Sverige beslutar
oss för skall göra det omöjligt att
anlägga en stor nordisk flygplats på
Saltholm.

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
fråga herr Adamsson: Hur cynisk får
man egentligen vara? Herr Adamsson
sade att röjningen av bokskogen redan
påbörjats. År det inte beklämmande att
stora delar av skogen genom den
fruktansvärda stormen har förstörts?
Det är ju den skogen som vi många
malmöbor vill slå vakt om. Det är
den enda natur vi egentligen har runt
Malmö. Skogen är lyckligtvis ännu inte
helt borta, herr Adamsson — det kan
jag försäkra eftersom jag var ute där i
söndags — och jag hoppas att det i
framtiden inte blir fler »röjningar»
vare sig genom storm eller för ett nytt
flygfält.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Vi har väl inte tid att
fortsätta denna debatt längre, men jag
vill ändå rätta till ett påstående som
herr Rubin gjorde beträffande bokskogen.
Vi är ju många som varit mycket
ledsna över att en del av Bökebergskogen
skulle gå till spillo om man
förläde flygplatsen till Holmeja. Men nu
har man ju flyttat den och föreslår Stump
i stället. Såvitt jag vet finns det

Öresundsfrågor

ingen bokskog alls i Sturup. Det enda
jag såg vid mitt besök var en liten dunge
och några enstaka träd.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 6—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

i 6

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
61, i anledning av Kungl. Majrts skrivelse
med redogörelse från Nordiska
rådets femtonde session, såvitt skrivelsen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 51, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse med
redogörelse för Nordiska rådets femtonde
session;

första lagutskottets utlåtande nr 54,
i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation, i
vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och tilldelats första lagutskottet;

andra lagutskottets utlåtande nr 57,
i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation, i
vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet;

tredje lagutskottets utlåtande nr 50,
i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet;
samt

utrikesutskottets utlåtande nr 12, över
väckta motioner angående samarbete
med de nordiska länderna.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Statlig representation

i 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
164, i anledning av riksdagens år 1966
församlade revisorers berättelse över
verkställd granskning av statsverket, i
vad berättelsen hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner.

Punkterna i och 5

Lades till handlingarna.

Övriga punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 165, i anledning av riksdagens år

1966 församlade revisorers berättelse,
i vad avser organisationsföredragandenas
verksamhet samt arbetstidskontroll
och effektivitetsmätning inom statsförvaltningen,
jämte motioner, samt

nr 166, i anledning av riksdagens år

1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om utgivningen av statsliggaren.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Statlig representation

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
167, i anledning av riksdagens år 1967
församlade revisorers särskilda berättelse
om statlig representation.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Må det tillåtas mig att,
då jag har aktualiserat frågan om statlig
representation i en skrivelse till
statsrevisorerna den 4 november i fjol,
få anföra några synpunkter i anslut -

ning till statsutskottets utlåtande nr
167.

I nämnda skrivelse påtalade jag bl. a.
vissa brister när det gäller representationen
inom den statliga förvaltningen.
Jag anförde som ett exempel en medaljutdelning
i en länsstyrelse, där vederbörande
medaljörer inte ens erhöll en
kopp kaffe i samband med den högtidliga
akt som en medaljutdelning utgör.

Ett annat exempel kan anföras. En
tjänsteman, som under många år varit
verksam inom en statlig förvaltning,
hade avlidit. Den avlidnes minne skulle
givetvis hedras, men tyvärr kunde man
icke ta statsmedel i anspråk för inköp
av en krans, utan den avlidnes kamrater
fick med egna medel inköpa en dylik.

I min skrivelse till statsrevisorerna
fastslog jag att representation inom den
statliga sektorn är av stor principiell
betydelse och att enhetliga och väl avvägda
normer på området med det snaraste
borde tillskapas.

Nu hoppas jag att, efter det beslut
som riksdagen nu kommer att fatta, sådana
regler för den statliga representationen
skapas, att vederbörande statliga
myndigheter skall få möjlighet att
utöva en förnuftig och väl avvägd representation.
I förhoppningen att så måtte
ske vill jag tillstyrka statsutskottets
förslag i dess utlåtande nr 167.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs vart för sig och lades till
handlingarna bevillningsutskottets betänkande
nr 60, i anledning av riksdagens
år 1966 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning
av statsverket m. m., såvitt berättelsen
hänvisats till bevillningsutskottet;
och

jordbruksutskottets utlåtande nr 38,
i anledning av riksdagens år 1966 för -

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Dansmuseets lokal- och personalförhållanden — Sociologisk forskning rörande
sambandet mellan inställning till etiska och religiösa normer samt ungdomskriminalitet -

samlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
m. in., såvitt berättelsen hänvisats till
jordbruksutskottet.

§ 11

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 169, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående lönegradsplaceringen
av vissa tjänster m. m.,

nr 170, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv, och
nr 171, i anledning av motion angående
vidgning av det nordiska tjänstemannautbytet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Dansmuseets lokal- och personalförhållanden -

redan nästa år tillmötesgår operastyrelsens
begäran, att en särskild tjänst
som intendent vid Dansmuseet inrättas
samt att särskilda medel härför anvisas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 173, i anledning av motion angående
forskningsberedningen,

nr 174, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående stiftelse för utgivning
av en informationstidskrift för
invandrare, och

nr 175, i anledning av motioner om
en plan för den kriminologiska forskningens
utbyggnad.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
172, i anledning av motion angående
Dansmuseets lokal- och personalförhållanden.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Vi som står bakom motion
II: 526 är mycket tacksamma för
motionens behandling och utskottets
hemställan. Efter de många framstötar
som gjorts angående Dansmuseets lokaliteter
konstaterar vi med glädje, att denna
fråga nu tycks ha lösts på ett tillfredsställande
sätt.

De rådande förhållandena för Dansmuseets
personal är emellertid sådana
att jag skulle vilja understryka, att det
som skall göras också bör göras snart.
Jag ser fram emot att Kungl. Maj :t
3 — Andra kammarens protokoll 1967. 1

§ 14

Sociologisk forskning rörande
sambandet mellan inställning till
etiska och religiösa normer samt
ungdomskriminalitet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
176, i anledning av motioner om sociologisk
forskning rörande sambandet
mellan inställning till etiska och religiösa
normer samt ungdomskriminalitet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Förevarande utskottsutlåtande
i anledning av motionerna om
sociologisk forskning rörande sambandet
mellan å ena sidan inställningen till
etiska och religiösa normer och å and47 -

34 Nr 47 Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Sociologisk forskning rörande sambandet mellan inställning till etiska och religiösa

normer samt ungdomskriminalitet

ra sidan ungdomskriminaliteten är ett
bra och vidsynt aktstycke, som bemödar
sig om att fixera de problem motionärerna
aktualiserat. Att den av motionärerna
föreslagna forskningen bör
vidgas till en allmän beteendeforskning,
som utskottet framhåller, är riktigt.
Då kan forskningsresultatet bli ännu
bättre. Motionärerna har all anledning
att vara tacksamma för den skrivelse
till Kungl. Maj :t som utskottsutlåtandet
utmynnar i.

Däremot finns det inte någon anledning
till odelad uppskattning av det
till utskottets utlåtande fogade yttrandet
från statens råd för samhällsforskning.
Det är i sin helhet långt ifrån invändningsfritt.
Rådet konstaterar följande:
»Problemet om hur ungdomarnas
attityder uppstår och hur attityderna
återverkar på beteendet är naturligtvis
utomordentligt betydelsefullt
men också utomordentligt svårt, eftersom
barnens-ungdomarnas utveckling
i hem, skola, kamratkrets och samhälle
måste följas under lång tid. Kostnaderna
för en sådan undersökning blir
mycket stora.»

Så långt är allt i sin ordning och efter
vad jag kan se helt odiskutabelt.
Men därefter flyter yttrandet över i
påståenden som är minst sagt diskutabla.
Rådet skriver: »Därtill kommer
vidare att en sådan kartläggning knappast
avslöjar orsakerna i egentlig mening.
» Här måste man fråga vad det
är för skillnad på orsker i egentlig mening
och andra orsaker. Påståendet
står på gränsen till nonsens. Antingen
är en orsak en orsak, eller också är
den det inte. Man kan inte gradera
orsaksbegreppet.

Sedan trampar yttrandet vidare i nya
egendomligheter. Rådet skriver: »För
att påvisa orsaker måste man anordna
experiment, men motionärerna är knappast
angelägna att grupper barn från
olika miljöer utsätts för skilda slag av
påverkan, där då bl. a. starkt sekula -

riserade inslag måste ingå.» Härtill
måste sägas, att författarna till och undertecknarna
av yttrandet borde vara
väl medvetna om att motionärerna inte
har föreslagit några obehöriga experiment
av den typ som man inte brukar
använda på människor, i varje fall
inte här i Västerlandet.

Det ligger tyvärr lite av argt uppsåt
i yttrandet från statens råd för samhällsforskning.
För yttrandets upphovsmän
kan det inte vara obekant,
att den undersökningsmetod som skulle
kunna komma till användning i detta
fall är vad man brukar kalla systematisk
observation. Den metoden är fullt
användbar i detta sammanhang och
kan inte misstänkliggöras genom småsparkar
mot motionärerna, som om dessa
skulle vara dels okunniga, dels inhumana.

Vad statens råd för samhällsforskning
har sagt i detta sammahang får
välvilligt betraktas som ett olycksfall
i arbetet, och i varje fall är det föga genomtänkt.
Svensk samhällsforskning
står numera på en så hög nivå, att man
trots sådana enstaka små förlöpningar
bör kunna ha full tilltro till dess objektivitet,
allvar och oväld.

Jag är helt ense med utskottet om
skrivningen till Kungl. Maj :t och har
givetvis inget yrkande utöver utskottets.

Herr WESTRERG (fp):

Herr talman! De flesta offentliga samtal
om ungdomsfrågor brukar inledas
med en »lovsång» till dagens ungdom.
Inte heller jag vill frångå den ordningen,
särskilt som jag finner en sådan lovsång
högst befogad. Dagens ungdom
har många förtjänster. Alldeles särskilt
har jag fäst mig vid det sinne för ärlighet
och uppriktighet som präglar
huvuddelen av våra ungdomar. Jag kan
också hänvisa till den energi och den
framåtanda som är utmärkande för
många unga och även till den vilja till
engagemang för rättvisa och fred som

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Sociologisk forskning rörande sambandet mellan inställning till etiska och religiösa
normer samt ungdomskriminalitet

så ofta kommer till uttryck i ungdomsvärlden.

Även om det jag nu har sagt är sant
— och det är enligt min mening mycket
väl dokumenterat — går det ändå
inte att blunda för de missförhållanden
som i viss utsträckning förekommer
inom ungdomsvärlden. Utskottet
nämner i det avseendet alkoholmissbruk,
narkotikabruk och ungdomskriminalitet
och man skulle kunna räkna
upp mera, allt missförhållanden som är
djupt oroande.

Jag anser det vara betydelsefullt att
utskottet ger uttryck för denna oro.
Första förutsättningen för att något positivt
skall kunna åstadkommas är ju
att situationen väcker oro. Ur oron
kan sedan komma ökat engagemang och
större ansvar när det gäller våra ungdomsfrågor.
Det minst önskvärda i sammanhanget
är likgiltighet eller attityden:
låt gå, det är ändå inget att göra!
Visserligen kan ingen av oss förneka
att det är svårt att komma till rätta med
de problem som det här är fråga om,
men det betyder ingalunda att inte någonting
kan uträttas.

Vår historia visar exempel på hur
förhållandena förändrats till det bättre,
därför att det fanns människor som
trodde att det skulle kunna bli annorlunda
och som också var villiga att
handla och engagera sig. Självfallet är
det värdefullt att äga en så god grund
som möjligt för sitt handlande, och därför
är det angeläget att skaffa sig större
kännedom om vilka inslag i ungdomens
situation som ger upphov till missförhållandena.

Motionärerna konstaterar att det här
är fråga om en mängd faktorer, betingade
av en förändrad samhällsstruktur.
Enligt deras uppfattning är en av de
viktigaste grundorsakerna den minskade
respekten för etiska och religiösa
normer för mänsklig samlevnad. Jag delar
i betydande utsträckning den uppfattningen.
Miljön i hemmen har säker -

ligen också en avgörande betydelse,
men motionärerna tar även upp skolans
kristendomsundervisning, pressens, radions
och TV:s inverkan på normbildningen.
Jag hänvisar till utskottsutlåtandet,
där det sägs att man med största
allvar ser på situationen. Utskottet hänvisar
beträffande den forskning som
motionärerna i första hand efterlyser
till det religionspedagogiska institutet
och anser att den undersökning, som
motionärerna önskar och som i och för
sig skulle vara av intresse, torde ligga
inom just detta instituts forskningsområde.
Det bör väl också vara riktigt. Man
bör dock kanske till detta lägga att det
också är angeläget att institutet får de
ekonomiska resurser, som är erforderliga
för att kunna göra en sådan utredning.

Utskottet anser vidare att problemen
bör ses även ur andra synvinklar. Den
forskning det gäller bör ha en vidare
inriktning än vad motionärerna angivit.
Utskottet anför att vad som behövs
är »en allmän beteendeforskning, som
om möjligt bör ge underlag för praktiskt
handlande». Jag vill gärna ansluta
mig till detta som jag tror helt riktiga
synsätt. Uppgiften bör vidgas på det
sätt som utskottet anger.

Jag finner utskottets avslutningsvis
gjorda uttalande, där man kraftigt understryker
att det på detta område finns
arbetsuppgifter av väsentlig betydelse
för samhället, mycket tillfredsställande.
Utskottet ställer inte något yrkande
om dirigering av anslagsmedel för att
möjliggöra dessa undersökningar, utan
man räknar med att Kungl. Maj:t skall
observera förhållandena och ta hänsyn
till vad utskottet har anfört. Också jag
hoppas att så skall bli fallet och har i
så fall inget annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag vill först helt instämma
i det uppskattande omdöme om

36 Nr 47 Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Sociologisk forskning rörande sambandet mellan inställning till etiska och religiösa

normer samt ungdomskriminalitet

utskottets behandling av denna fråga,
som herr Nordstrandh nyss gav uttryck
för. Vi instämmer väl för övrigt alla i
utskottets uppfattning att det här är
fråga om ett fundamentalt spörsmål för
hela vårt folk.

Jag vill understryka att de undersökningar
som utskottet nu hoppas skall
leda till ett resultat måste vara förutsättningslösa.
Det finns många människor
som från början utesluter möjligheten
av att en mera allvarlig och kanske religiös
syn, grundad på etiska ställningstaganden,
kan ha ett positivt inflytande
på de aktuella problemen.

Jag såg för några dagar sedan en teaterpjäs
i Göteborg, där det förekom en
scen med en man som var diktator i sitt
hem. Han var även alkoholmissbrukare
och uppträdde dessutom som en tyrann
på arbetsplatsen. Han kom emellertid
på bättre tankar och bad så småningom
om förlåtelse för vissa saker som han
hade begått. Detta betraktades av många
bland åskådarna och även av någon recensent
i pressen som eu naiv scen. Man
menade att så lättvindigt kunde inte en
lösning nås.

Det ligger kanske en viss realism i
detta, eftersom det är svårt att be om
förlåtelse; prestigen och stoltheten kommer
därvid in i bilden. Det är emellertid
viktigt att hålla i minnet att även
sådant, trots att det må vara svårt,
måste till om vi skall kunna få hyggliga
förhållanden i världen.

Jag vill också gärna understryka risken
av det relativistiska tänkande just
på de etiska områdena, som nu gäller i
många kretsar. Det pläderas där för att
detta är vetenskapligt riktigare än absoluta
normer på dessa områden. Det därav
följande förhållandet att det numera
inte skulle finnas något som är rätt och
som är orätt förvirrar begreppen inte
minst för ungdomen. På många håll
finns också den där tendensen att slå
ihjäl samvetet, vilken hänger ihop med
den relativistiska syn jag talat om.

Trots att jag inte har något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan,
har jag velat understryka detta
med hänsyn till de undersökningar som
sedermera kommer att göras på området.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag skall inte försöka
utvidga denna debatt, men i egenskap
av huvudmotionär skulle jag vilja säga
några ord.

Jag är, liksom övriga talare, tacksam
för den skrivning som statsutskottet
gjort. Det är ett hälsotecken när utskottet
säger sig vara helt ense med motionärerna
om att det förekommer missförhållanden
som är djupt oroande. Det
är alldeles klart att huvuddelen av vår
ungdom är bra, men man får inte ■—
som många gör — negligera de verkligt
stora problem som ändå finns. Det är
också ett hälsotecken när utskottet skriver
att det behövs en vetenskaplig undersökning
av dessa frågor. Religionssociologiska
institutet anses ligga närmast
till hands för att göra just den undersökning
som motionärerna begärt,
men utskottet vill dessutom vidga undersökningen
till att omfatta även andra
frågor, vilket jag tycker är bra.

Statens råd för samhällsforskning har
i ett remissyttrande, som herr Nordstrandh
omnämnde och som jag vill
anknyta till, sagt att vissa experiment
skulle behöva göras. Är det inte, herr
talman, på det sättet att det i vårt samhälle
redan gjorts och görs tillräckligt
många experiment i detta avseende?
Ingen kan väl undgå att nås t. ex. av all
reklam för mer eller mindre ohämmad
sexuell njutningslystnad som möter oss
från många filmdukar, från allt fler
skyltfönster och från annonser i de flesta
tidningar. Denna påverkan förekommer
också ibland i TV och i viss mån
även i skolundervisningen. Alla i vårt
samhälle påverkas gång på gång och på
olika sätt negativt i förhållande till de

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

handlingsmönster som allmänt eftersträvas
i ett demokratiskt samhälle och
som skulle kunna uttryckas med orden:
Respekt för medmänniskan. Detta inflytande
måste vi försöka minska, och
vi måste framför allt fråga oss hur vi
skall kunna stärka människornas — i
första hand ungdomarnas — motståndskraft
mot den påverkan som väller över
oss alla.

Vi motionärer anser, att just från dessa
synpunkter skulle det vara mycket
värdefullt att få belyst huruvida inte en
kristen fostran har en avgörande positiv
betydelse också ur rent allmän demokratisk
synvinkel. Frågan är alltså
om inte de företeelser som utskottet liksom
motionärerna oroar sig för skulle
kunna motverkas av en kristen fostran,
en fostran till etiska och moraliska normer.

Det skulle ha stor betydelse, om man
vetenskapligt skulle kunna belägga detta
och jag är för min del övertygad om
att en undersökning skulle ge ett sådant
resultat.

Statsmakterna kan på olika sätt medverka
i detta avseende. De kan skapa
en samhällsmiljö som är positivt inställd
till en kristen påverkan. Enligt
min mening har statsmakterna tyvärr
under senare år inte gjort detta. En sådan
undersökning som här åsyftas skulle
kunna bidraga till en ändrad inställning.

Det förhållandet att utskottets ledamöter
är eniga är glädjande bl. a. därigenom
att det visar att redan i dag en
viss omsvängning kan ha ägt rum. Också
andra tecken tyder på att så är fallet.
Om det är en riktig bedömning vore
det glädjande för ungdomen i vårt land
och för hela samhällsutvecklingen.

Jag har, herr talman, inget särskilt
yrkande utan är tacksam för utskottets
skrivning. Jag har endast velat göra
dessa reflexioner.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag delar både utskot -

Tulltaxa, m. m.

tets och de föregående talarnas uppfattning
att det skulle ha mycket stor betydelse
om man för en bedömning kunde
komma åt förhållandet mellan orsak
och verkan i en hel del företeelser, som
förefaller oss oroande i dagens samhälle.
Jag har emellertid inte begärt ordet
för att blanda mig i den egentliga debatten
utan för att ge en sakupplysning,
som enligt min mening angår kammaren.

Vi har här i riksdagen beslutat om en
riksbankens jubileumsfond för vissa
forskningsändamål, och denna har ställt
medel till förfogande för en sociologisk
undersökning under ledning av docent
Hof, en undersökning som syftar till att
klarlägga just sådana orsaksförhållanden.
Tills vidare har 30 000 kronor anslagits
för detta ändamål. Samma fond
har också ställt medel till förfogande
för en långtgående forskning på kriminalitetens
område.

Jag ville bara, herr talman, till upplysning
meddela detta.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Tulltaxa, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 63, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till tulltaxa,
in. m., jämte motioner.

I en den 13 oktober 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 150, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) tulltaxa,

2) förordning om ändring i tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),

dels bifalla de förslag i övrigt, om

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Tulltaxa, m. m.

vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:901
av herr Torsten Hansson och II: 1115
av herr Arvidson;

2) motionen 1:902 av herr Lundberg;
samt

3) motionen II: 1116 av herr Jansson
m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen
vid behandling av proposition nr
150 med förslag till tulltaxa måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning och förslag till
slopande av tullar på industrivaror från
u-länder samt förslag till möjliga former
för överflyttning till u-länder av
viss import av jordbruksvaror och frukt
som nu skedde från industriländer.

Utskottet hemställde,

att riksdagen — med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 150
och med avslag på de likalydande motionerna
1:901 av herr Torsten Hansson
och II: 1115 av herr Arvidson, motionen
1:902 av herr Lundberg samt
motionen 11:1116 av herr Jansson
m. fl. — måtte

A) godkänna

1) Genéveprotokollet (1967) till det
allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT),

2) överenskommelse om grunderna
för förhandling om ett världsvitt spannmålsarrangemang,

3) överenskommelse om tillämpning
av artikel VI i det allmänna tull- och
handelsavtalet,

B) anta förslag till

1) tulltaxa, med den ändringen att
7 kap. erhölle i utskottets hemställan
angiven lydelse,

2) förordning om ändring i tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),

C) bemyndiga Kungl. Maj:t att den
1 januari vart och ett av åren 1970,

1971 och 1972 genomföra de ändringar
i tulltaxan som framginge av kol. 5, 6
och 7 till bilaga 5 i propositionen samt
att under de förutsättningar som angivits
i propositionen genomföra de ändringar
av tullsatserna för vissa kemiska
produkter som redovisades i bilagan.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det är säkert inte så
många av kammarens ledamöter som
har anledning att närmare studera tulltaxan.
Den är emellertid i många avseenden
ett mycket märkligt dokument.
Bl. a. innehåller den den enda officiella
svenska definitionen på konst. Vill man
här i landet veta vad konst är, måste
man alltså gå till tulltaxan.

Under sådana förhållanden är det givetvis
viktigt att denna definition på
konst också är korrekt. Man återfinner
den på sid. 241 i Kungl. Maj:ts proposition
nr 150. Där står det att rubriken
»Konstverk» innefattar målningar och
teckningar utförda helt för hand, vidare
konstgrafiska originalblad, såsom etsningar,
gravyrer, träsnitt och litografier,
samt slutligen originalskulpturer,
oavsett materialet. Detta är en ganska
oskuldsfull definition, byggd på okunnighet
om att det finns konst av annan
art.

Vill man i tulltaxan leta efter någon
rubrik som innefattar vår förnämliga
textilkonst, hittar man rubriken »Mattor,
gobelänger o. d.», men där finns inte
någon antydan om att det är fråga
om konstverk. Vill man efterforska hur
myndigheterna ser på vår keramiska
konst, får man söka under rubriken
»Keramiska produkter», men inte heller
där ser man någon antydan om att det
finns konstverk på området. Vi har
mycken förnämlig konst på glasets område.
Tittar man på »Glas och varor
därav», finns inte heller där någon antydan
om att det rör sig om konstverk.
Vi har här i landet ett förnämligt konst -

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

närligt silversmide. Vill man finna detta
iidelsmide i tulltaxan, bör man inte se
efter under rubriken »Konstverk», utan
man skall söka det under rubriken
»Bijouterivaror».

Jag tycker att detta förfaringssätt är
oriktigt och att det också är farligt.

I de två motioner som har avlämnats
av herr Torsten Hansson i första kammaren
och av mig i denna kammare
hemställes om den förändringen i tulltaxan,
att det konstnärliga ädelsmidet
i stället placeras under rubriken »Konstverk».
Det är alltså här inte fråga om
vilka silvervaror som helst utan om
verkliga konstverk, d. v. s. sådana som
tillverkas bara en gång och där utförandet
sker för hand.

Utskottet anser emellertid att man
inte kan förfara på det sättet därför att
det finns en internationell överenskommelse
om hur en tulltaxa skall vara uppställd,
nämligen den s. k. Brysselnomenklaturen.
Det är alltså ett internationellt
problem, vilket inte gör saken
mindre viktig. Här försiggår tydligen
en internationell diskriminering av alla
konstarter utom just bildkonst, målningar,
teckningar, grafik och skulpturer.
Jag föreställer mig att det vore en
viktig angelägenhet att från svensk sida
initiativ toges till en annan värdering
av konst i tulltaxesanunanhang. Jag vill
gärna understryka att detta är en sak
som den svenska regeringen borde ta
upp till behandling.

Enligt utskottets mening angriper
motionärerna problemet på ett felaktigt
sätt när de hävdar att beskattningsfrågor
inte har mycket att göra med placeringen
i tulltaxan. Motionärerna har
emellertid i sin framställning inte talat
om någon beskattning — de är väl medvetna
om att placeringen i tulltaxan i
och för sig inte innebär någon förändring
i beskattningen. Vad som i första
hand har åsyftats med motionen är att
söka erhålla en riktig definition av begreppet
konst, inte bara därför att det
i och för sig är tråkigt med en oriktig

Tulltaxa, m. m.

placering i tulltaxan utan också därför
att man blir hänvisad till tulltaxan vid
behandlingen av dessa skattefrågor. Och
sedan är det svårt att komma ur den
onda cirkeln.

Den nuvarande placeringen i tulltaxan
av, låt oss säga ädelsmidet, som
det här närmast gäller, får vissa konsekvenser.
Vi har en lyxskatt på 25 procent
på produkter som är att hänföra
till konstnärligt ädelsmide, och motiveringen
är den, att detta ädelsmide inte
är konst eftersom det inte står upptaget
under rubriken »Konstverk» i tulltaxan.
Det är således utomordentligt viktigt att
tulltaxan har korrekta definitioner av
vad som är konst.

Produkter av ädelsmide är relativt
dyrbara, men man betalar inte i första
hand för materialvärdet -— guldet eller
silvret — utan för det konstnärliga arbetet.
Det är det konstnärliga utförandet
som ger produkten dess egentliga värde.
En tiondel av kostnaderna för konstverket
ligger kanske i materialet, medan
nio tiondelar hänför sig till det
konstnärliga arbetet, och på detta konstnärliga
arbete utgår alltså en lyxskatt
med 25 procent. Det betyder att vi i vårt
land lägger lyxskatt på konstnärligt arbete,
vilket i och för sig är oriktigt. Det
är också skadligt därför att silversmidet
inte tål denna belastning. På grund
av denna särbehandling hotas ett förnämligt
svenskt konsthantverk att do ut.

Bevillningsutskottet har tidigare varit
mycket positivt till en ändring härvidlag,
men denna positiva hållning har
ännu inte givit något resultat. Vi frågar
oss varför. Vi hade väntat att det skulle
ske en ändring i tulltaxan som kunde
inge förhoppning om en förändrad attityd
också i skattefrågorna. Det är därför
vi i detta sammanhang har kommit
tillbaka, trots att vi hade frågan uppe
vid vårriksdagen. Vi har gjort det i
medvetandet om att droppen så småningom
urholkar stenen, och därför
ämnar vi också ytterligare återkomma.

Eftersom ett yrkande om bifall till

40 Nr 47 Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Tulltaxa, m. m.

motionen skulle vara rätt meningslöst,
ämnar jag inte framställa något sådant,
men jag vill gärna vädja till finansministern
att ta upp frågan till förnyad
omprövning.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 63, som kammaren nu behandlar,
sysslar med en förändring av
tulltaxan beroende på det resultat som
nåddes genom Kennedyronden. I samband
härmed har väckts en motion, i
vilken man tagit upp ett önskemål om
att i tulltaxan förändra placeringen av
ädelsmidesprodukter. Herr Arvidson säger
att dessa föremål är utsatta för en
diskriminering på grund av placeringen
i tulltaxan.

Naturligtvis förhåller det sig inte på
det sättet. Diskrimineringen ligger i så
fall på det planet att det i vårt land
finns en försäljningsskatt som anknyter
till ifrågavarande nummer i tulltaxeförordningen.
Herr Arvidson menar nu
att man skall ändra tulltaxan för att
därigenom avlägsna diskrimineringen
av ädelsmiden. Detta är inte möjligt, beroende
på att tulltaxan är uppbyggd
efter en internationell överenskommelse,
den s.k. Brysselnomenklaturen. Denna
kan givetvis inte ändras med hänsynstagande
till behovet av speciella
beskattningsåtgärder här i vårt land.

Det är riktigt som herr Arvidson
sade att bevillningsutskottet i ett tidigare
betänkande har uttalat sin välvilja
i vad gäller borttagandet av försäljningsskatten
på ädelsmiden. Bevillningsutskottet
intar alltjämt samma
ståndpunkt, men frågan har ännu inte
blivit behandlad av Kungl. Maj :t. Man
kan kanske vänta att en ändring kommer
till stånd i samband med att vi
ganska snart får en annan form av vår
varuskatteförordning. Då torde det vara
lämpligt att ta upp problemet.

Det yrkande som ställts i denna motion
har väl knappast något egentligt
samband med det ärende vi i dag be -

handlar, nämligen en ändring av tulltaxan
med anledning av Kennedyrondens
resultat. När frågan eventuellt nästa
år återkommer kan man helt enkelt
ändra den försäljningsskatteförordning
som finns i vårt land. Det är här som
en ändring skall ske; man skall inte
försöka åstadkomma en ändring av hela
Brysselnomenklaturen enbart för att få
rätsida på en försäljningsskatt i vårt
land.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad utskottets talesman
här sagt låter lovande. Jag förlitar mig
därför i fortsättningen på bevillningsutskottets
positiva hållning.

Då jag talade om diskriminering syftade
jag bl. a. på det förhållandet att
ädelsmide i tulltaxan går under beteckningen
bijouterivaror, och det måste
väl vara en diskriminering. Några
konstverk är över huvud taget inte upptagna
under nr 99. Det finns, som jag
påpekade, konstverk av annat slag men
tulltaxan säger inte ett ord därom. Jag
tycker det är en smula riskabelt om vi
måste gå till tulltaxan när vi skall söka
den officiella definitionen på konstverk.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Det finns sannolikt ingen
annan fråga i svenskt politiskt liv
där det talas så mycket och görs så
litet som när det gäller biståndet till
de fattiga länderna.

I motion 11:1116 har yrkats dels att
tullen på rostat och orostat kaffe samt
på kakaomassa, kakaosmör och kakaopulver
helt skall slopas, dels att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall
hemställa om utredning och förslag till
slopande av tullar på industrivaror
från u-länder samt förslag till möjliga
former för överflyttning till u-länder
av viss import av jordbruksvaror och
frukt som nu sker från industriländer.
Bevillningsutskottet yrkar avslag på

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

motionen. I motiveringen heter det:
»Den kvarstående tullen på kaffe är
inte av sådan höjd att den kan antas
ha någon betydelse för konsumtionens
storlek.»

Det heror på! Förra året sänktes
skattetullen men sänkningen slog inte
igenom på kaffepriserna, utan kafferosterier
och försäljare av kaffe bibehöll
de tidigare priserna. Det vore
önskvärt att vi fick hort den sista delen
av tullen men att det också skulle
slå igenom på priserna. Jag vågar inte
uttala mig om huruvida detta skulle
påverka konsumtionen av kaffe, och jag
kan heller inte rada upp en mängd skäl
för att vi i Sverige skall konsumera
mera kaffe än vi gör. Men kanske kunde
ett slopande av den kvarstående tullen
bidra till att man i Sverige kokade
bättre kaffe än man gör nu. Det vore
ett krav som nog de flesta svenskar
kunde samla sig kring, eftersom det
inte minst på näringsställen är ytterst
sällsynt att gott kaffe tillhandahålles.

En mängd produkter från u-länder
är befriade från tullar. Varför skall vi
då behålla tullen på kaffe, när den redan
är starkt reducerad? Samma är
förhållandet med kakaomassa, kakaosmör
och kakaopulver.

Vad beträffar kravet på utredning för
slopande av tullar på varor från u-länder
och överflyttning av viss import
av jordbruksvaror och frukt från industriländer
till u-länder, hävdar bevillningsutskottet,
att detta »inte är uteslutet,
men att det bör ske som ett resultat
av internationella överläggningar
på detta område».

Sist och slutligen kommer vi alltid
tillbaka till denna problemställning,
att det som bör göras i fråga om biståndspolitiken
måste göras tillsammans
med andra länder. Därvid uppstår
en ytterst svår problematik. Vem
vill och vem vill inte? Vem kan med
rätta lägga skulden på en annan part
för det man inte kommer fram till när
det gäller verkliga biståndsåtgärder?

Tulltaxa, m. m.

Hänvisningen till Kennedyrondens resultat
som särskilt lyckligt för de fattiga
länderna är sannerligen inte invändningsfri,
men jag noterar att utskottets
formulering därvidlag är mycket
försiktig.

Vad är det som skett under de senaste
åren? Jo, att industriländernas
officiella u-landsbistånd, som år 1961
var 0,8 procent av nationalinkomsten,
år 1965 hade sjunkit till 0,6 procent.
Sedan år 1950 har världshandeln mer
än fördubblats, men u-ländernas andel
av världshandeln har sjunkit från en
tredjedel till en femtedel. Den främsta
orsaken härtill är de rika ländernas
höga skyddsmurar av tullar, skatter,
avgifter och regleringar.

En arbetsgrupp inom SAP, som lagt
fram en rapport i dessa frågor, vill jag
ta som vittne för att styrka att en sådan
utveckling verkligen ägt rum. I
gruppens rapport »En orättvis värld»
heter det: »Sammantaget har allt detta
fört till att u-länderna under efterkrigstiden
genom prisfall på sina varor
förlorat ungefär lika mycket i liandelsinkomster
som de mottagit i finansiell
och teknisk gåvohjälp från i-länderna.»
»En grotesk situation», tillägger arbetsgruppen.

Denna utveckling har alltså ägt rum,
medan man i alla industriländer högt
artikulerat sin vilja att hjälpa de fattiga
länderna.

Kan vi utan att oroas fortsätta nuvarande
tävling i välmenande prat? Vågar
vi tro på möjligheten att bli sittande
på parkett för att se världssvältens
stora drama utspelas på världsscenen?
Kommer åskådarplatserna att stormas
om detta fortsätter? — det är problemet.

Nyckelfrågan är: Kan Sverige göra
något som inte andra länder omedelbart
är beredda att göra? Kan vi verka
på två linjer: dels fatta egna för u-länderna
gynnsamma beslut, dels verka
för att dessa beslut också blir accepterad
norm för det internationella han -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Tulltaxa, m. m.

delsutbytet mellan i-liinder och u-länder? Bevillningsutskottets

avstyrkande av
de tre relativt blygsamma yrkandena i
denna motion stämmer egentligen inte
till optimism. Bakom motionen ligger
tanken, att Sverige kanske skulle kunna
bli ett av de länder som i några avseenden
var föredömet på detta område.

.lag hänvisade till den arbetsgrupp
som inom SAP sysslat med dessa frågor
och vars arbete resulterat i ett program,
som den socialdemokratiska extra
partikongressen antog. Jag har en
på många punkter kritisk, på andra
punkter positiv inställning till detta
program. Jag är kritisk när det exempelvis
står, att våra gränser skall vara
öppna för de fattiga ländernas produkter,
så att de får sälja mer och vi får
dra fördel av deras lägre priser. Jag
tror inte att det ligger någon särskilt
god tankegång bakom detta uttalande.
Däremot finns en bättre tankegång i
den rapport som arbetsgruppen överlämnade
och i vilken man bl. a. säger
att »vi borde kunna ta våra regleringar
under omprövning och genom detta
hjälpa u-länderna». Man säger vidare
att »en reform av den svenska sockerregleringen
skulle innebära ett handelspolitiskt
bistånd som vore meningsfullt».
Jag skulle kunna citera flera
riktiga ståndpunkter som vore värda
att pröva.

Herr talman! Jag skall inte ta upp
hela u-landsproblematiken i detta sammanhang;
jag har endast velat något
ytterligare motivera de blygsamma yrkandena
i motionen, som bevillningsutskottet
tyvärr avstyrkt. Då jag av
formella skäl inte kan hemställa om
bifall till motionens första yrkande,
ber jag att få yrka bifall till den andra
punkten, där det begäres att riksdagen
måtte besluta »att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning och förslag
till slopande av tullar på industrivaror
från u-länder samt förslag till

möjliga former för överflyttning till uländer
av viss import av jordbruksvaror
och frukt som nu sker från industriländer».

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Jansson talade om
att man borde ta bort den kvarstående
tullen på kaffe. Jag tror att han överdriver
betydelsen av en sådan åtgärd.
Herr Jansson nämnde inte att tullen
på kaffe i dag utgör endast 20 öre per
kilo. Vi har ju redan tidigare tagit bort
kaffeskatten och samtidigt sänkt tullen
med hälften. Jag tror inte att det
skulle få någon avgörande betydelse
när det gäller att förbättra u-ländernas
förhållanden om vi tog bort den återstående
lilla kaffetullen. Det är nämligen
föga troligt — herr Jansson ville inte
heller göra det gällande — att konsumtionen
i vårt land skulle bli större, om
även denna tull försvann. Och jag tror
ännu mindre på att svenska folket skulle
komma att koka bättre kaffe bara för
att man tar bort denna tull.

Vad sedan beträffar förslaget att överflytta
importen av vissa varor, särskilt
vissa jordbruksprodukter, från industriländerna
till u-länderna, vill jag säga att
svensk handelspolitik inte skall diskriminera
något land. Sett ur den synpunkten
är det inte så enkelt att bara flytta
sina inköp från det ena landet till det
andra. Det är av utomordentligt stor
betydelse — och detta visar också herr
Janssons siffror — att det förs konferenser
och underhandlingar på internationellt
plan, så att man i större sammanhang
får möjlighet att åstadkomma
bättre förhållanden för u-länderna. Därför
har vår politik just inneburit att vi
försöker genom deltagande i dessa underhandlingar
påverka också de stora
industriländerna att i större utsträckning
beakta de problem som är av betydelse
för u-länderna. Jag skulle tro
att denna vår politik har haft en viss
betydelse. De varor som kommer från
u-länderna berörs exempelvis ända upp

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

till 80 procent av de tullsänkningar som
åstadkommits genom Kennedyronden.

Allt detta gör att det finns anledning
påstå att från vår sida har visats en så
god vilja som över huvud taget varit
möjligt för oss. Naturligtvis kan det
inte vara praktisk politik att vårt land
ensamt avvecklar alla dessa hinder. Om
vi gjorde det, skulle vi inte kunna spela
den roll för att åstadkomma de förbättrade
förhållanden för u-länderna
som vårt deltagande i ett internationellt
samarbete skulle kunna medföra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Får jag bara i korthet
understryka två synpunkter.

Den första är att — såsom utskottet
påpekar — en så liten tull som den nuvarande
inte gärna kan begränsa efterfrågan
nämnvärt på t. ex. kaffe. Däremot
är det av mycket stor betydelse
för u-länderna, att vi i Sverige höjer
den hjälp till deras utveckling som
kommer via gåvor och lån. Det är
därför viktigare för u-länderna att staten
har sådana resurser att den kan
hjälpa u-länderna i växande utsträckning.
För kaffeproducenterna innebär
vår lilla kaffetull inte någon nackdel
värd att nämna.

Följaktligen skulle jag vilja säga att
det strider mot u-ländernas intresse att i
nuvarande läge, när det inte kan ingå
i ett större internationellt sammanhang,
här göra en förändring. Låt oss i stället
vara överens om att de pengar som
kommer in på kaffetullen och mycket
mer skall användas till u-ländernas
hjälp.

Den andra synpunkten är att, om
man vill ha tullfrihet eller lägre tullar
på u-landsprodukter, skapar man kanske
i stället hos u-länderna ett intresse
för att tullskyddet skall bevaras i
industriländerna. Det är nämligen endast
om tullskyddet bevaras i industriländerna
som u-länderna får någon pre -

Tulltaxa, m. m.

ferensbehandling eller fördel genom
tullfrihet eller låga tullar för egen del.
Jag tror det vore mycket oförsiktigt —
sådan världen ser ut i dag — att ordna
det så, att u-landsblockets ofta betydande
politiska styrka i världen skulle
komma att användas för att bevara tullarna
i industriländerna för alla andra
produkter än dem som kommer från
u-länderna. Yi måste tvärtom söka
åstadkomma sådana konstruktioner för
hjälpen till u-länderna att de får intresse
av att bidra till en friare handel
i världen, icke ett intresse av att man
skall bevara tullar i industriländerna
på varor som kommer från annat håll än
från u-länderna.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
sade att jag överdrev betydelsen av slopandet
av den återstående kaffetullen.
Jag har inte främst uttalat mig om betydelsen
härav, men om inte annat kunde
det ha varit en gest av god vilja
att ta bort denna tull liksom också de
andra tullar som behandlats i den av
mig och mina medmotionärer avgivna
motionen. Det kunde möjligen också ha
inneburit en psykologisk effekt, om det
blivit bekant att den återstående delen
av kaffetullen slopats, och kanske skulle
det ha uppstått ett tryck på kaffeförsäljarna
att sänka priserna något,
eftersom de inte företog någon sänkning
då halva kaffetullen togs bort och
kaffeskatten avskaffades.

Svensk handelspolitik skall inte vara
diskriminerande för något land, påstås
det. Det är viktigt att så inte bör vara
fallet, men vi vet alla hur det ligger
till. Industriländernas handelspolitik,
Sveriges inbegripen, är diskriminerande
gentemot u-länderna, och Sverige
utgör alltså inget markant undantag
från denna regel. Det huvudsakliga bistånd
som utifrån kan ges de fattiga
länderna i deras ansträngningar att
upprätta en ekonomi med största möjliga
tillväxtförmåga ligger på den in -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Tillskapande av ett enhetligt statligt skogsföretag

ternationella handelspolitikens område.
.Tåg vill bestämt vända mig mot herr
Ohlins tes att den väsentliga hjälpen
skulle utgöras av gåvor och lån. Vi
vet att u-länderna använder ungefär
hälften av sina inkomster till att betala
räntor på de lån som erhållits på olika
håll i världen, och de har härigenom
råkat i en fullständigt orimlig situation.

Jag kunde inte följa med i professor
Ohlins resonemang, enligt vilket, om jag
förstod honom rätt, de rika ländernas
tullskydd skulle vara en fördel för
u-län derna. I så fall har vi helt motsatta
åsikter, och jag kan notera att han
också har en annan ståndpunkt än den
som redovisades vid exempelvis det socialdemokratiska
partiets senaste kongress,
även om det på den kanten är stor
skillnad mellan teori och handling också
beträffande dessa frågor.

Herr MAGNUSSON i Borås (la):

Herr talman! Tillåt mig bara framhålla
att herr Jansson, när han säger
att svensk handelspolitik skulle vara
diskriminerande mot u-länderna och
gynna industriländerna, ändå måste göra
sig skyldig till en felsägning.

Överläggningen var härmed slutad.

Skrivelse till Kungl. Maj.t om slopande
av tullar på industrivaror från uländer.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen It: 1116
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ 16

Föredrogs vart för sig

jordbruksutskottets utlåtande nr 39,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

tion angående godkännande av 1967 års
vetekonvention och 1967 års konvention
om livsmedelshjälp; samt

bankoutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av motioner angående kapitalförsörjningen
för lastbilstrafiken.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 17

Tillskapande av ett enhetligt statligt
skogsföretag

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av motion om tillskapande
av ett enhetligt statligt skogsföretag.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Med talmannens godkännande
kan denna debatt omfatta
bankoutskottets utlåtanden nr 52 t. o. m.
55, där motioner från bl. a. vänsterpartiet
kommunisterna har behandlats av
utskottet. Yrkanden kommer att framställas
i samband med föredragningen
av ifrågavarande utlåtanden.

I motion II: 205 har vi föreslagit »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att snarast möjligt
framlägga förslag till skapandet av ett
enhetligt statligt skogsföretag i huvudsaklig
överensstämmelse med statens
skogsföretagsutrednings förslag, samt
att detta företag från början ges sådana
resurser att de kan spela en väsentlig
roll för omställningen och förnyelsen
inom landets skogsindustri». Eftersom
vi motionärer anser att våra yrkanden i
stort sett har blivit tillgodosedda genom
åtgärder som vidtagits av regeringen
sedan motionen väcktes i januari i år
kommer jag inte här att yrka bifall till
motionen.

Utskottet skriver att en arbetsgrupp
tillsatts inom finansdepartementet, och

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Tillskapande av ett enhetligt statligt skogsföretag

gruppens uppgift har angivits vara »att
framlägga förslag till utformning av en
samordnad högsta ledning för domänverket
och ASSI. Förslaget skall inrikta
sig på hur samordningen skall ske beträffande
företagens långsiktiga handlande,
policyfrågor av olika slag, investeringsplaner
etc. samt även på hur
företagens förhållande till ägaren—staten
skall regleras.» Enligt vår uppfattning
måste det till en organisatorisk
samordning av dessa båda statsägda
företag, i första hand genom tillskapande
av ett gemensamt förvaltningsbolag
-— som rekommenderas av 1962
års sakkunniga i det 1964 avlämnade
betänkandet. Vi motionärer hoppas alltså
att den tillsatta arbetsgruppen kommer
att arbeta snabbt och att den framlägger
förslag inom rimlig tid.

Faktum är att den statliga skogsindustrin
hindras i sin utveckling och i
sina möjligheter att expandera genom
de hittills rådande förhållandena, eftersom
statsmakterna först skall besluta
om huruvida en expansion över huvud
taget skall förekomma eller inte. På det
sättet har ASSI blivit handikappat i
förhållande till den privata skogsindustrin.
Trots att det sedan länge har
stått klart för regeringen och statsmakterna
att ett sådant förhållande egentligen
är ohållbart har allt förblivit vid
det gamla.

ASSI, som är ett skogsindustriföretag,
tillkom år 1941 som ett dotterföretag
till domänverket, som förvaltar statens
skogar. År 1957 beslöt dock regering
och riksdag under trycket från
de borgerliga att skilja ASSI från domänverket,
och då blev del ett eget
företag. Därigenom fick ASSI i motsats
till de privata skogsindustrierna
ingen egen råvarubas. Även om företaget
har leveransavtal med domänverket
sker prissättningen på råvaran utifrån
marknadens priser. Resultatet härav
blir att medan överskottet på de privata
skogsföretagens skogsbruk framträder
i form av vinst, blir förhållan -

det inom de statliga företagen det motsatta.
Vinsten uppstår hos skogsföretaget—domänverket
och inlevereras till
statskassan, medan industriföretaget visar
ingen eller obetydlig vinst. Detta
skulle i och för sig inte ha någon betydelse,
om skogsföretagets vinst reinvesterades
i företagets verksamhet. Så sker
emellertid inte.

Jag tror inte att motionärerna har
gjort sig skyldiga till någon överdrift
när de som sin mening har framhållit
i motionen att beslutet 1957 att skilja
ASSI från domänverket tillkom under
trycket från den privata skogsindustrin
och denna närstående intressen, som av
konkurrenshänsyn inte önskade att den
statliga skogsindustrin byggdes ut till
att omfatta nya områden av landet. I
Norrbotten har ASSI t. ex. fått spela
rollen av sysselsättningsfrämjande faktor.
Bolagets roll skulle naturligtvis
ha blivit betydligt större om ett förvaltningsbolag
bildats, som självt bestämde
om investeringar och expansion.
Som förhållandena nu är kan
någon egentlig expansion inom ASSI
inte förekomma utan att statsmakterna
beslutar därom.

Härtill kommer att samtidigt som
ASSI lägger ned sågverk bygger privata
skogsbolag och skogsägare nya sågverk
för statliga medel. Medan ASSI
lägger ned sågverk i Töre och Båtskärsnäs
bygger sålunda Norrlands skogsägareförening
nytt sågverk i Boden för
lokaliseringspengar och med anslag
från norrlandsfonden på 5 miljoner
kronor. Dessutom bygger Norrlands
skogsägareförening ytterligare ett sågverk
i Luleå. Även Svenska cellulosabolaget,
som ägs av Svenska handelsbanken,
beviljades i fjol såväl lokaliseringsstöd
som lån för att bygga om sågverket
i Munksund i närheten av ASSI:s
sågverk i Lövholmen. Staten lämnar
alltså lokaliseringslån och ekonomiskt
stöd till Svenska handelsbankens företag
SCA för byggandet av sågverk i
det område där staten ser sig tvingad

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Tillskapande av ett enhetligt statligt skogsföretag

att nedlägga företag i samma bransch.
Att nedläggandet av de två ASSI-ägda
sågverken i Töre och Båtskärsnäs skulle
bero på virkesbrist samt att de
återstående tre sågverken, som ägs av
ASSI och vilka på senare tid moderniserats
och ombyggts, av samma orsak
inte kan utnyttja sin fulla kapacitet gör
inte det hela bättre. Till saken hör att
ASSI måste lita på råvaruleveranserna
från domänverket, då såväl de privata
skogsbolagen som skogsägarna ogärna
vill sälja till det statliga företaget ASSI.

Vad beträffar övriga delar av landet,
där staten har egna skogar, hindras
ASSI i sin utveckling så länge inte
domänverket och ASSI har ett gemensamt
förvaltningsbolag och en organisatorisk
samordning. Jag uttalar därför
den förhoppningen att den tillsatta
arbetsgruppen snart framlägger sina
förslag.

Herr talman! Jag har redan sagt att
jag med hänsyn till vad utskottet framhållit
inte finner anledning att yrka bifall
till motion 11:205 angående skapande
av ett enhetligt skogsföretag.

Vad som gäller för ASSI och domänverket
gäller också för övriga statligt
ägda företag. Frågan har tagits upp i de
likalydande motionerna 1:342 och
11:427, som behandlas i utlåtande nr
53. I dessa motioner hemställes bl. a. att
riksdagen i skrivelse till regeringen begär
förslag om samordning av den statliga
företagsgruppen genom ett eller
flera förvaltningsbolag. Under senare
tid har det alltmera stått klart att speciella
åtgärder måste vidtagas, om den
statliga sektorn av det svenska näringslivet
skall kunna utvecklas och spela
den roll i bl. a. sysselsättningsfrämjande
syfte som den har möjligheter att
göra. Framför allt har detta sin stora
betydelse nu då allt talar för att landet
står inför en skrämmande arbetslöshet.
Den statliga sektorn utvecklas dock
inte. Den har stagnerat och gått tillbaka
i betydelse. Om inga förändringar äger
rum kommer dess betydelse att minska
ytterligare.

I sitt utlåtande hänvisar bankoutskottet
till att debatten om en samordning
av den statliga företagsgruppen till ett
eller flera förvaltningsbolag sedan
länge varit aktuell. Utskottet skriver att
då flera av de statliga företagen samlats
under ett departement, vore det naturligt
att riksdagen tills vidare avvaktar
de initiativ beträffande de statliga företagens
förvaltning, vilka framkommer
som ett resultat av den nämnda organisationen.
Utskottet anser sig därför inte
berett att förorda att riksdagen sänder
en skrivelse till Kungl. Maj :t i enlighet
med det förslag som motionärerna ställer.

Man skall givetvis vara mycket hoppfull
vad gäller de statliga företagens
förvaltning med sikte på bästa möjliga
resultat i och med att vissa statliga företag
samlas under ett departement. Utskottet
är nu inte det, om jag fattat dess
inställning rätt, men utskottet vill ändå
avvakta de initiativ som kan bli ett resultat
av omorganisationen.

Frågan är då hur länge vi skall behöva
vänta. Har det inte väntats nog?
Andra länder i Europa har kommit
mycket längre än vårt land då det gäller
utbyggnaden av den statliga företagsamheten,
trots att man där har solitt
borgerliga regeringar. Medan den
svenska statens företagsverksamhet bara
omfattar 5 procent av näringslivet
kan nämnas att staten i Österrike äger
omkring 25 procent och staten i Italien
40 procent av industrin. Både i England
och i Frankrike är stora basindustrier
statsägda. I Frankrike ägs de stora kreditinstituten
av staten, och i Italien ligger
85 procent av affärsbankernas verksamhet
i statens hand. Hos oss är motsvarande
siffra omkring 12 procent.

Vidare är att märka att inte mindre
än 95 procent av statens andel av det
svenska näringslivet tillkommit under
den tid som vi hade borgerliga regeringar
i vårt land. Under den tid som vi
haft socialdemokratiska regeringar i
Sverige har förstatligandet inskränkt
sig till endast 25 hundradels procent.

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Tillskapande av ett enhetligt statligt skogsföretag

Denna siffra ter sig anspråkslös i förhållande
till vad som presenteras i andra
länder, ledda av borgerliga regeringar.

Herr talman! Från samma utgångspunkt
och med samma motivering som
i frågan om sammanslagning av domänverket
och ASSI till ett enhetligt skogsbolag
vill jag förorda att initiativ tas
till samordning av den statliga företagsgruppen
i övrigt. Yi har i motionsparet
1:342 och 11:427 föreslagit att denna
samordning sker genom skapande av
ett eller flera statliga förvaltningsbolag.
.Tåg kommer, herr talman, när detta
ärende fördrages att ställa yrkande om
bifall till nämnda motionspar.

I de likalydande motionerna 1: 607
och II: 757, som behandlas i utlåtande
nr 55, tas upp frågorna om nya riktlinjer
för den statliga lokaliseringspolitiken
samt om åtgärder för att i ådalsområdet
och i Norrbotten skapa statlig
verkstadsindustri och för att i Dalsland
upprätta industriella företag för samhälleligt
utnyttjande av landskapets
produktiva tillgångar, eventuellt även
verkstadsindustrin. När dessa motioner
väcktes i januari i år var sysselsättningsläget
i ifrågavarande områden
synnerligen prekärt, och i motionerna
lämnas en rätt utförlig beskrivning av
sysselsättningsförhållandena. Sysselsättningsläget
har emellertid sedan dess
blivit betydligt bekymmersammare och
arbetslösheten har stigit oroväckande.
Detta gäller kanske framför allt de områden
i norra Sverige som behandlas i
motionerna.

Den möjlighet som tidigare stod till
buds för norrlänningar att resa söderut
för att skaffa sig arbete föreligger inte
längre. Den s. k. strukturomvandlingen
har satt djupa spår även i de övriga delarna
av landet med nedlagda företag
och tusentals personer friställda. Visserligen
lär man i Skåne ha användning
för skogshuggare från Norrland, men
betalningen och de hygieniska förhållandena,
framför allt i de s. k. bostäder
som ställts till förfogande för dem har

varit sådana, att norrlänningarna i viss
utsträckning sett sig tvingade resa hem
igen.

I sitt utlåtande hänvisar utskottet till
att ansvariga instanser ägnar uppmärksamhet
åt sysselsättningsfrågorna i de
områden motionerna behandlar och vidare
till att chefen för inrikesdepartementet
i uttalanden åren 1964 och 1965
framhållit, att frågan om anläggande av
statliga industrier skulle bli föremål för
fortsatta överväganden. Utskottet hänvisar
även till det svar som statsrådet
Wickman gav på herr Anderssons i
Luleå interpellation den 11 maj i år, i
vilket statsrådet bl. a. framhöll att statens
direkta arbetsmarknadspolitiska
resurser byggts ut så kraftigt de senaste
åren att de statliga företagens betydelse
som instrument för att upprätthålla sysselsättningen
har minskat. Men detta är
ingen tröst för de människor som bor
i de aktuella områdena.

Vad Ådalen beträffar finns säkerligen
mycket få människor i detta område
som hyser det minsta hopp om att de
hittillsvarande lokaliseringspolitiska åtgärderna
kommer att bryta den negativa
utvecklingen. De tror i stället att utflyttningen
kommer att fortsätta. Den
privata industrins möjligheter och vilja
att svara för folkförsörjningen har befolkningen
endast bittra erfarenheter
av. De begär helt enkelt samhälleliga ingripanden.

Flera fackföreningar har också till
regeringen framfört önskemål om en
samhälleligt ägd verkstadsindustri i
Ådalen. Av referat i den socialdemokratiska
tidningen i området från medlemsmöten
och konferenser med de socialdemokratiska
organisationerna har
framgått att även på dessa möten krav
rests på en statligt ägd verkstadsindustri
i denna trakt.

Ådalen behöver en differentierad industri,
en basindustri som inte har skogen
som råvara. Trots den omfattande
industrinedläggningen i Ådalen är
skogsindustrin fortfarande basindustri.
Det finns flera, men förhållandevis små,

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Samordning av den statliga företagsgruppen

enheter, och möjligen kommer inom en
nära framtid också det största antalet
av dem att vara nedlagda. Enligt uppgift
från länsarbetsdirektören i länet,
lämnad vid sammanträde i Skåne med
länsarbetsdirektörerna för en tid sedan
»går flera av Ådalens industrier på
kryckor».

Framtiden ter sig sannerligen inte vidare
ljus. Arbetslösheten och undersysselsättningen
i detta område kan inte
utläsas ur siffrorna från arbetsförmedlingarna,
då kvinnorna — som representerar
den största och dolda arbetslösheten
•— inte anser det vara mödan
värt att anmäla sig som arbetssökande.
Vad som i detta fall gäller Ådalen gäller
också för Norrbotten och Dalsland.

Beträffande Dalsland hänvisar utskottet
utförligt till den analys av dess
arbetsmarknadsproblem som gjorts av
en länsutreda.re. Analysen ger en mycket
mörk bild av den närmaste framtiden
i denna del av vårt land, där en
oförändrad utflyttning kommer att ge
en mycket ogynnsam befolkningsstruktur.

Utskottet anser inte de av oss i motionerna
föreslagna nya riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
innebärande bl. a.
startandet av statliga industriella företag,
vara en riktig väg att gå. Det heter:
»Utskottet finner inte ett sådant förfaringssätt
lämpligt och avstyrker därför
mcdionerna även i denna del.» Utskottet
hänvisar till att endast ungefär hälften
av den tillämnade försökstiden för den
nuvarande lokaliseringspolitiken är till
ända. Det gäller därför, enligt utskottet,
att försöka gå samma väg till slutet.

Nu förhåller det sig på så sätt att folket
i de områden det här gäller anser
att det slag av lokaliseringspolitik som
hittills tillämpats i alltför stor utsträckning
lagt den största vikten vid rörelsestimulerande
åtgärder — att flytta folket
söderut. Därför förnekas inte att
statssubventioneringen av en del privata
företag haft viss effekt, dock inte
den man hade rätt att räkna med då be -

slut om linjerna för lokaliseringspolitiken
fattades år 1964. Hägglund & Söner
är ett exempel härpå. Man kan inte begära
av människorna i Norrbotten att
de skall vara nöjda då tiotusentals personer
bortrationaliseras i de statliga företagen
utan att samhället erbjuder dem
annat arbete.

Herr talman! Om den stora delen av
befolkningen i de områden som berörts
i motionerna skall kunna se framtiden
an med någorlunda stor tillförsikt, är
det enligt vår mening nödvändigt att en
omprövning av lokaliseringspolitiken
företas och att en satsning görs av statsmakterna
i enlighet med de linjer som
föreslagits i våra motioner.

Jag får även i detta fall, herr talman,
anledning att återkomma med yrkande
om bifall till motionerna.

Vidare yttrades ej.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Samordning av den statliga företagsgruppen Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av motioner om samordning
av den statliga företagsgruppen.

I de till bankoutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 342 av herr Werner
och II: 427 av herr Hermansson
in. fl. hemställdes, såvitt nu var i fråga,
»att riksdagen i skrivelse till regeringen
begär förslag om samordning av
den statliga företagsgruppen genom ett
eller flera förvaltningsbolag».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 342 och II: 427, såvitt nu var i fråga,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
likalydande motionerna 1:342 och
11:427 i den del där det föreslås att
»rikdagen i skrivelse till regeringen
begär förslag om samordning av den
statliga företagsgruppen genom ett eller
flera förvaltningsbolag».

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall til! utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:342 och 11:427 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 19

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av motioner om tillskapande
av ett allmänägt bostadsbyggnadsföretag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Ökad verksamhet vid statliga företag
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av motioner om
ökad verksamhet vid statliga företag
in. in.

Bankoutskottet hade i ett sammanhang
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 302
av herr Hedström m. fl. och II: 393 av
herr Svanberg in. fl.;

dels de likalydande motionerna I: 607
av herr Werner och II: 757 av herr
Lorentzon m. fl., vari föreslogs att riksdagen
beslutade att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om följande:

Ökad verksamhet vid statliga företag m. m.

1) förslag till 1968 års vårriksdag
beträffande nya riktlinjer för lokaliseringspolitiken
i linje med vad som i
motionerna anförts, innebärande bl. a.
startandet av statliga industriella företag
enligt upprättad plan;

2) åtgärder för att i Ådalsområdet
och Norrbotten skapa statlig verkstadsindustri; 3)

åtgärder för att i Dalsland upprätta
industriella företag för samhälleligt
utnyttjande av landskapets produktiva
tillgångar, eventuellt även verkstadsindustri.

Utskottet hemställde,

1) att motionerna 1:302 och 11:393
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

2) att motionerna 1:607 och 11:757
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Åkerlund (h)
och Lundberg (h).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! I denna fråga föreligger
ett enhälligt utskottsutlåtande. Av den
anledningen vore det kanske inte nödvändigt
att yttra sig, men jag kan inte
underlåta att fästa några kommentarer
vid detta utlåtande, som enligt en
aftontidning från i går säger allt och
ingenting på samma gång.

De motioner från vårt håll som föranleder
detta utskottsutlåtande har som
bakgrund den mycket stora arbetslöshet
som råder uppe i Norrbotten och
för övrigt i hela Norrland, en arbetslöshet
som just nu når rekordhöjder.
Det rör sig säkerligen om bortåt 20 000
människor som icke tas i anspråk av
produktionen. Samtidigt ägs de stora
produktionsföretagen av staten. Det är
allom bekant att ASSI, LKAB, NJA, do -

mänverket och statens vattenfallsverk
är de stora arbetsgivarna i Norrbotten.
4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 47

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Ökad verksamhet vid statliga företag m. m.

En stor del av arbetslösheten beror på
att man inom dessa företag — naturligtvis
lielt riktigt — rationaliserar och
förbättrar lönsamheten. Hälften av skogen
i Norrbotten ägs av domänverket,
och den friställning av skogsarbetare
som sker är givetvis till mycket stor
del föranledd just av dettas åtgärder.
Självfallet har vi ingenting att invända
mot att de statliga företagen driver
en rationell verksamhet. Vi är mycket
tacksamma för att dessa företag finns
och för att de är välskötta, men vi anser
att man bör kunna ställa det kravet
också på statlig företagsamhet att det
skapas ny sysselsättning för de människor
som blir bortrationaliserade.

Vi motionärer anser att det inte är
nödvändigt att statens skogsindustrier
endast skall syssla med trävaror. Det
finns heller ingen naturlag som föreskriver
att NJA och LKAB bara skall
syssla med järn. Det föreligger andra
möjligheter till produktion i syfte att
sysselsätta sina egna friställda.

Jag kan i detta sammanhang inte låta
bli att erinra om en resa som några
av oss här i kammaren gjorde för några
veckor sedan till Italien för att studera
statlig företagsamhet. Vi besökte bl. a.
Genua. Där förestår en del omställningar;
man skall koncentrera driften
till vissa stora varv. Där hade man åläggandet
att skapa lika mycket ny sysselsättning
som man tog bort i den
stad där ett varv lades ned. Vi motionärer
hade tänkt oss någonting i den
stilen.

Nu skriver utskottet underligt nog
att dessa och liknande frågor har behandlats
både år 1964, 1965 och 1966
— och de kommer igen nu år 1967.
Detta om något är väl ett bevis på att
frågorna bör behandlas på nytt. Man
har under flera år inte gjort något åt
dem. Utskottet säger att det nog är
alldeles riktigt att man kunde begära
att statens företag verkligen gjorde en
insats för att skapa ny sysselsättning,
men utskottet nöjer sig med att konsta -

tera att statsrådet Wickman i ett interpellationssvar
har sagt att så sker.
Denna tilltro till Kungl. Maj :t är rörande,
och jag hoppas att det verkligen
ligger till så att Kungl. Maj :t är
mera att lita på i detta fall än utskottet.
Av vad utskottet säger får man det
intrycket att utskottet litar på Kungl.
Maj :t.

Statsrådet Wickman har under senare
tid gjort en hel del uttalanden som
visar att man är benägen att inse även
de statliga företagens ansvar i detta
sammanhang. Jag vill konstatera detta
och framhålla att vi inte tror att arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i form av
beredskapsarbeten är den rätta vägen
för statens övertagande av ansvaret. Vi
hoppas att regeringen är värd det förtroende
utskottet hyser och att den
visar större djärvhet och framåtanda
än utskottet.

Eftersom det vore meningslöst ställer
jag inget yrkande. Jag vill bara till
slut påminna utskottet om att det i
»böckernas bok» finns en passus av
ungefär följande lydelse: Den som vet
det goda och inte handlar därefter,
han skall straffas med flera slag än
den som gjort något galet för att han inte
visste bättre. Att tala om vad som
bör göras och sedan lämna motionerna
utan bifall, som utskottet gör, bör alltså
straffas hårdare än om utskottet gjort
en dumhet utan att veta bättre. Jag har
alltså, herr talman, inget yrkande.

I detta anförande instämde herr Hammarsten
(s).

Herr ANDERSSON i Luleå (vpk):

Herr talman! En del av innehållet
i den interpellation jag framställde i
våras har kommit med i utskottets svar
på motionerna. I svaret på interpellationen
förekom en del sifferuppgifter
beträffande arbetslösheten i Norrbotten,
där statsrådet inte räknat med
domänverket. Detta föranledde mig att
påvisa vilken kraftig utslagning av

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

arbetskraft som skett inom skogsbruket,
bland annat i statens skogar, genom
domänverket.

I gruvorna har till och med augusti
i år antalet anställda minskat med 400.
Tidigare kunde man uppvisa en positiv
utveckling på NJA. Till och med september
månad i år har antalet anställda
där minskat med 95. Man räknar
med att Vattenfall skall minska antalet
anställda med 215. Det är alltså fråga
om ytterligare över tusentalet människor,
vilka på ett eller annat sätt siås
ut vid dessa statliga företag. Dessutom
drabbas tekniker och ingenjörer. För
närvarande har vi 250 utbildade ingenjörer
som är oplacerade. I december i
år utexamineras ytterligare omkring
100, och dessutom har vi 200 tekniker
och ingenjörer vilka för närvarande
gör sin värnplikt. Sammanlagt rör det
sig alltså om 550 människor utöver de
tidigare nämnda. Därför måste man
säga att dessa motioner tar upp ett mycket
angeläget ärende. Den lokaliseringspolitik
som bedrives för närvarande
har icke kunnat råda bot på det läge
som uppstår genom den starka strukturomvandlingen.
De län som redan hade
ett mindre antal industrier än övriga
kom att få det svårt att hävda sig
när den nuvarande lokaliseringspolitiken
sattes i gång. En följd av otillräcklig
differentiering av näringslivet.

Från kommunistiskt håll har föreslagits
att staten skulle satsa 800 miljoner
kronor på statliga företag. Från
vårt partidistrikt skrev vi till regeringen
och påtalade vad vi i det dåvarande
läget ansåg vara en alltför mjuk
anpassning till den privata företagsamheten.
Vi påvisade också de goda vinster
som de statliga företagen i sin helhet
har givit. Vi föreslog att statsmakterna,
främst regeringen, skulle börja
föra en politik som gick ut på en förnyelse
av den statliga företagsamheten i
Norrbotten. Detta kan ske genom nybyggnader
och nyanläggningar. Här
måste statsmakterna ha ett mycket stort

Ökad verksamhet vid statliga företag m. m.

ansvar för att skapa nya sysselsättningstillfällen.

Det är nu bevisat att utflyttningen
inte löser några problem, i varje fall
inte på sikt. Givetvis har den bidragit
till att minska arbetslösheten, men den
försämrar läget uppe i norr. Om man
genom landstings- och primärkommunala
insatser från länets befolkning skapar
fram yrkesutbildad arbetskraft, som
sedan går till den privata företagsamheten
i andra delar av landet, sedan
staten dessutom haft ytterligare utgifter
genom att betala resekostnader och ge
omflyttningsbidrag, kan detta betecknas
som en form av utplundring av befolkningen
i vår landsända. Det rör sig
om miljardbelopp, vilket är uträknat
och konstaterat av våra länsmyndighe
ter.

Motionerna II: 393 av herr Svanberg
och II: 757 av herr Lorentzon är mycket
angelägna för Norrbottens framtid.
De berör viktiga politiska, principiella
frågor och dagens praktiska politik.
När jag ser utskottets skrivning, i vilken
åberopas vad som gjorts under
gången tid, erinrar jag mig att redan år
1919 beställde Norrbottens dåvarande
befolkning på en socialiseringskonferens
i Luleå ett järn- och stålverk. Om jag
inte minns fel uttalade sig de som
bevistade denna konferens också klart
för att det skulle vara ett elektroverk.
Det tog många år innan NJA kom till
stånd. Den lokaliseringspolitik som då
genomfördes var riktig. Staten måste
fortsätta på den väg den då slog in på
och i ökad omfattning bygga ut verkstads-
och metallindustri.

Utskottet skriver i sitt utlåtande att
chefen för inrikesdepartementet åren
1965 och 1966 uttalade att frågan om
lokaliseringspolitiska insatser i form
av anläggande av statliga industrier
skulle bli föremål för fortsatta överväganden.
I samband därmed erinrar jag
mig ett likadant uttalande av inrikesministern
år 1963, när inlandsutredningen
för Norrbotten redovisades på en

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

ökad verksamhet vid statliga företag m.

konferens i inlandet. Men vad händer
egentligen, vilka konkreta ingripanden
kommer till stånd? Man måste konstatera
att de är tunnsådda.

I Aftonbladet refererades häromdagen
ett uttalande av arbetsmarknadsstyrelsens
chef, generaldirektör Bertil
Olsson. Enligt tidningen har han sagt:
»Jag är ingen stor anhängare av statliga
företag, de hamnar så lätt i politikens
virvlar. Man sätter sig också på
demokratin om man låter företagsledarna
säga till politikerna att ’det här
skall ni inte bry er om, här är det vi
som bestämmer’. Politiseringen har också
en effekt. Det syns i orderböckerna.
Norrbottens järnverk är ett exempel.
Jag tror att samhället skall ha inflytande
på annat sätt. Genom skattepolitik,
genom sociala och andra åtgärder
kan man nå detta.» Jag hoppas att regeringen
inte är inne på samma linje
beträffande statlig företagsamhet som
denne generaldirektör — det skulle i
så fall vara bedrövligt. Men uttalandet
kanske är symtomatiskt för chefen
för ett siort statligt verk som har till
uppgift att på skattebetalarnas bekostnad
transportera det viktigaste kapitalet,
den mänskliga arbetskraften, till i
huvudsak den privata företagsamheten.

Herr talman! Jag tror det är en dålig
politik att inte genomföra vad som
föreslås i motionerna II: 393 och II: 757.
Det är en kärnfråga för befolkningen
i ett stort område och en demokratisk
rättviseåtgärd. Jag ber att få yrka
bifall till motionen 11:757.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Vid bankoutskottets utlåtande
nr 55 har högerpartiets representanter
i första kammaren herrar Åkerlund
och Lundberg fogat en blank reservation.
.Tåg förstår att de har gjort
det med anledning av att utskottet på s.
26 skriver: »Som utskottet vidare framhöll
förra året utgör en fortsatt utbyggnad
av befintliga statliga företag och
tillskapandet av nya sådana företag al -

ternativa och kompletterande åtgärder
för att komma till rätta med de sysselsättningsproblem
som gör sig gällande
på olika håll inom norra stödområdet.»

Den rekommendation som utskottet
gör är enligt reservanternas och min
mening felaktig. Herr Svanberg och
herr Andersson i Luleå har påvisat de
talrika friställningar som de statliga företagen
i dessa områden har gjort. Erfarenheten
och ett studium av den fina
skrift, Statliga företag 1967, som vi har
fått på våra bord visar att det är ytterligt
svårt att få flertalet av dessa att
vara vinstbärande trots alla de fördelar
de åtnjuter. Att rekommendera fler
sådana företag, ofta förlustbringande,
som sedan sannolikt skall subventioneras
med skattemedel är enligt vår mening
i högerpartiet inte den rätta lösningen
av sysselsättningsproblemet. Det
går inte att handla på det sättet i längden.
Utskottet noterar också mycket
riktigt litet längre ned på s. 26 att »de
statliga företagen i Norrbotten har att
kämpa med betydande svårigheter till
följd av rådande kostnadsläge och utvecklingen
på världsmarknaden. Ett
fortsatt rationaliseringsarbete får alltså
för dessa företags del bedömas som angeläget,
trots att det kan vara ägnat att
reducera antalet arbetstillfällen.»

Det är, herr talman, det privata näringslivet
som så gott som helt och hållet
byggt upp vårt nuvarande välstånd.
En utveckling av det privata näringslivet
i de aktuella områdena — genom
konkurrens på lika villkor, genom
gynnsammare och rättvisare skatteregler,
genom effektiva åtgärder för att
vidga marknaden, genom förbättrad företagsledarutbildning,
kort sagt genom
en framsyntare näringspolitik som gör
de svenska varorna konkurrenskraftigare
både inom och utom landet — är enligt
högerpartiets mening den rätta vägen
att slå in på.

Jag har med dessa reflexioner velat
motivera den blanka reservation som
avgivits av de båda högerledamöterna.

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Jag har inget annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Herr Nordgrens anförande
ger mig anledning att anföra ytterligare
ett par, kanske mer principiella
synpunkter. Herr Nordgren sade,
att det är fel att rekommendera tillskapandet
av ytterligare statliga företag,
eftersom dessa i regel visat sig vara förlustbringande;
det är inte företag som
skall ha ständiga subventioner vi vill ha
fler av.

Jag tycker att detta är ett i allra högsta
grad ohederligt tal. NJA och ASSI har i
debatten nämnts som exempel på dåliga
statliga företag. När man talar om
ASSI:s affärer i gången tid, bör man
komma ihåg hur det företaget kom till.
Det kom till därför att den privata industrin
i området hade misslyckats,
ställt tusentals människor arbetslösa
och försatt kommuner i nödläge. Staten
ingrep och tog genom det företag som
sedermera hlev ASSI hand om de nedkörda
industrierna och de arbetslösa
människorna. Däremot blev skogarna
kvar i privat ägo. Med dessa utgångspunkter
hade företaget i början en del
svåra år. Nu är ASSI ett utomordentligt
vinstgivande företag. Jag tycker att man
bör ta med hela sanningen när man talar
om statlig företagsamhet.

Bakom NJA:s tillkomst låg inte utredningar
som visade, att just Luleå var
den enda plats som det var lämpligt att
lägga ett järnverk på. Företaget förlädes
dit därför att man ville skapa sysselsättningsmöjligheter
i Norrbotten.
Privata företag som i dag söker sig till
Norrbotten får i regel 50 procents subventioner
av staten via lokaliseringsmedel.
Däremot anmärker man på NJA om
detta företag inte förräntar hela kapitalet
eller drivs med förlust.

Jag tycker att man bör visa en viss
återhållsamhet i sitt tal om de statliga
företagens dåliga konstruktion och de
privata företagens utomordentliga be -

ökad verksamhet vid statliga företag m. m.

tydelse. Det är alldeles riktigt att det
privata näringslivet spelar en utomordentligt
stor roll. Det vore mig fjärran
att angripa våra utomordentliga företagare.
Men är det inte så, att när det
blir väldigt bekymmersamt på den
privata sidan, är det i regel staten som
får hjälpa till och klara upp problemen?
Friställningar har i utomordentligt
stor utsträckning skett inom det
privata näringslivet under de senaste
åren.

Jag kan inte inse — och har inte heller
sagt det i min motivering — att det
är fel att LKAB, NJA och andra statliga
företag rationaliserar sin drift och på
det sättet får färre anställda. Det måste
ske. Vad jag begär är att staten skapar
nya företag, som kan suga upp de friställda.
Om staten en dag begärde att
privata företag skulle ingripa för att
hjälpa de friställda när de statliga företagen
går dåligt, så skulle de handla ungefär
som herr Nordgren gör när han
baktalar de statliga företagen och låter
bli att tala om hela sanningen.

Herr ANDERSSON i Luleå (vpk):
Herr talman! Jag skulle för herr
Nordgren vilja berätta att det i Norrbotten
en gång fanns ett järnverk som
sprängdes sönder och såldes som skrot;
det var privatägt. Det köptes upp av en
koncern i södra Sverige.

Vi har haft mycket bekymmer ■—• det
vet alla de som har varit här i riksdagen
längre än jag — med Norrbottens
järnverk. Ett faktum är ändå att detta
företag nu måste utvidgas. I Norrbottens
landsting har det uttalats att järnverket
borde byggas ut så att det blir
lika stort som de större järnverken på
kontinenten.

Om man nu skall diskutera statlig
drift kontra privat — vilket väl inte i
och för sig kan vara nödvändigt i detta
sammanhang — vill jag erinra om att vi
hade ett smältverk i Porjus som också
lades ned därför att ägarna ansåg att
de skulle tjäna mer om de flyttade före -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Ökad verksamhet vid statliga företag m. m.

taget söderut. De flyttade trots att de
blev erbjudna att få en del av sin råvara
till mycket reducerade priser.

De som känner till träindustrin i
Norrbotten och vad som skrevs, också
av företagarna själva, när det skedde en
viss omflyttning från norr till söder,
vet också på vilka premisser statsmakterna
grep in för att upprätta statliga
företag. Jag tror att situationen skulle
ha varit fruktansvärt besvärlig i dag om
inte så hade skett.

Jag vill sedan instämma i vad herr
Svanberg sade om att stötta upp privat
företagsamhet. Att de privata företagen
stöttades upp känner vi väl till genom
de diskussioner vi har med företagarföreningar
också i planeringsrådet. När
det gäller LKAB och uppgiften att man
på 10 år plöjt tillbaka en miljard i detta
företag förtjänar det nämnas att företagen
dessutom till statskassan levererat
in 1,6 miljard kronor. Därför tycker
norrbottningarna att det är en rättviseåtgärd
att statliga företag byggs ut
och att vinsterna används även till att
starta nya företag.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svanberg sade att
jag skall hålla mig till hela sanningen.
Ja, visst men då tycker jag att herr
Svanberg själv skall göra det också. Jag
har över huvud taget inte nämnt vare
sig ASSI eller något annat företag vid
namn, utan jag sade att det ofta är så
att statliga företag har svårt att bli
vinstbärande; ett studium av den bok
»Statliga företag» som vi har fått på
våra bänkar ger detta vid handen. Det
var vad jag sade i detta sammanhang.

Uppgiften att de privata företagen nu
får cirka 50 procent i lokaliseringsmedel
vet väl herr Svanberg är felaktig;
dem tog ju riksdagen bort — det är på
sin höjd 33 å 35 procent för närvarande.

När ett privat företag av en eller annan
anledning misslyckas går det i regel
inte ut över skattebetalarna utan

snarare över de privatpersoner som satsat
pengar i företaget. När ett statligt
företag inte är tillräckligt lönsamt går
det tyvärr ofta till på det viset att företaget
får subventioner av skattemedel.
Det är ju en avsevärd skillnad.

Får jag sedan till sist bara, om vi
fortfarande skall hålla oss till hela sanningen,
erinra om att när Karlskronavarvet
hade bekymmer så var det ett
privat företag — Kockums — som räddade
situationen.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig konstatera att
det är ett något underligt sätt att agera
att säga att man inte har nämnt ASSI
eller något annat statligt företag utan
bara sagt att statliga företag i allmänhet
har svårt att bli lönsamma. Det är väl
ungefär samma sak? Jag tog exempel
på statliga företag som i diskussionen
särskilt har framställts som föga lönsamma.
Vi skall inte gräla om procenten
till lokaliseringsföretag, den kan
vara 50 eller 30 eller t. o. m. bara 20.

Herr Nordgren sade Vidare någonting
som jag tycker också är halsbrytande.
Han säger att om ett privat företag
misslyckas, så blir det inte det allmänna
som får några kostnader för det,
utan det går ut över de privatpersoner
som har satsat pengar i företaget. Naturligtvis
går det ut över aktieägarna
vad beträffar aktiekapitalet. Men vem tar
hand om de anställda i företaget? Vem
måste göra insatser i form av beredskapsarbeten,
sysselsättningsskapande
åtgärder eller statliga industrier? År det
inte det allmänna? Det är ju nonsens
att säga att inte det allmänna får kostnader
om en industri blir tvungen att
slå igen. Det är väl alldeles självklart att
hela samhället skall ingripa och även
ingriper i sådana fall. Om det sker i
form av beredskapsarbete eller i form
av ytterligare aktier i statliga företag
är ju en valfråga. Den saken tycker jag
att vi kan lämna därhän.

.lag vill konstatera att utskottets mo -

Onsdagen den 29 november 1967 fm. Nr 47 55

Ökad verksamhet vid statliga företag m. m.

tivering var alldeles utmärkt i motsats
till herr Nordgrens yttrande. Jag respekterar
de högermän som har biträtt
utskottets förslag. Emellertid tycker
jag att utskottets uttalande borde ha
utmynnat i ett tillstyrkande av motionerna,
när motiveringen var så stark.
Det är det jag vill påtala. Låt mig säga
att jag är glad över att herr Nordgrens
ytterst negativa synpunkter på statlig
företagsamhet ändock inte har genomsyrat
hela denna kammare.

Herr PETERSSON (h):

Hem talman! Jag trodde att den socialdemokratiska
motionen om näringslivet
i Norrbotten avsåg dagsläget och
framtiden. Därför har jag litet svårt att
följa med herr Svanberg i resonemanget
om gamla tider. Jag tror att vi norrbottningar
måste vara överens om att
det vore lättare att tala för en utbyggd
statlig företagsamhet i vår landsända,
om denna företagsamhet vore lönsam.
Vi får snart driftresultatet från NJA,
och jag hoppas att det kommer att visa
goda siffror, så att vi där kan få stöd
för argumentet, att det ur alla synpunkter
är en god affär att bygga ut den statliga
företagsamheten i Norrbotten.

Ett faktum är att vi har svår arbetslöshet
i Norrbotten och att de statliga
företagen där har minskat antalet anställda
väsentligt mycket mer än de enskilda
företagen. Jag anser att även statens
företag måste ge förhoppningen
om en lönsam produktion för att man
med tillförsikt skall kunna tillföra dem
mera pengar.

Jag tror att vad som framför allt behövs
i vår landsända är ett bättre näringsklimat.
Lokaliseringspolitiken är
ett medel för ökad sysselsättning, men
förutsättningen för att få befintliga och
nyskapade företag att växa sig starkare
är bättre lönsamhet. Därvidlag har staten
stora uppgifter. Det gäller t. ex. för
vår landsända att åstadkomma bättre
samordnade kommunikationer, hålla
kommunalskatterna på rimlig nivå, att

inte överföra kostnader från staten på
kommunerna.

Över huvud taget är det så, som också
herr Nordgren nämnde, att för hela vårt
lands näringsliv är, genom den förda
politiken, kostnadsläget besvärligt. I de
landsändar där näringslivet har de
sämsta naturliga betingelserna, t. ex. i
Norrbotten, är näringslivet hårdast
drabbat. Därför anser jag att det väsentligaste
för bättre sysselsättning i vår
landsända är att vi får ett bättre näringsklimat.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Jag hoppas att denna
debatt inte skall behöva bli en diskussion
mellan mig och herr Per Petersson
som sitter på samma länsbänk. Jag tycker
i denna fråga allvarligt synd om
Per Petersson, som måste framföra synpunkter
som jag hoppas att han för
egen del som norrbottning inte delar.
Jag förstår så innerligt väl att han inte
vill tala om gångna tider, men möjligen
om framtiden, ty högerns insatser i det
förgångna för statlig företagsamhet i
Norrbotten och för Norrbottens näringsliv
över huvud taget är minsann
ingenting som högern gärna talar om,
Själv skulle jag inte vilja göra det om
jag vore högerman, utan då skulle jag i
stället krypa under bänken i den här
diskussionen. Man kan inte bara tala
om framtiden, utan man bör också veta
vad som skett.

Herr Petersson lämnade emellertid en
uppgift som jag gärna vill ta upp. Han
sade att staten har minskat sitt arbetskraftsbehov
mer än de privata företagarna.
LIerr Petersson vet dock lika väl
som jag att den största minskningen
hänför sig till Vattenfalls anläggningar
i Norrbotten, och hur många vattenkraftverk
som byggs beror på riksdagens
beslut. Det problemet får vi väl tillfälle
att diskutera senare i dag, men vi
skall vara medvetna om att det inte är
de statliga företagen i egentlig mening
som minskat antalet anställda så myc -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Formerna för den offentliga upphandlingen

ket, ty den största minskningen hänför
sig, som sagt, till Vattenfall. Detta är
alltså inte en helt adekvat jämförelse.
Jag hoppas att vi härmed skall kunna
lämna denna fråga och ävenså att herr
Per Petersson för framtiden skall visa
ett större intresse för dessa problem så
att han slipper skämmas lika mycket
för framtiden som han skäms för det
förgångna.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:607 och 11:757; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 21

Formerna för den offentliga upphandlingen Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av motion angående
formerna för den offentliga upphandlingen.

I den till bankoutskottet hänvisade
motionen 11:772 av herr Wedén hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle

1) bekräfta sin genom gällande lagstiftning
fastslagna uppfattning att offentlig
upphandling borde ske i former
som såvitt möjligt garanterade att
en fri och öppen konkurrens mellan
olika anbudsgivare etablerades och att
det fördelaktigaste anbudet antoges till
gagn för de skattebetalare som i sista
hand svarade för det allmännas kostnader; 2)

anhålla att sådana föreskrifter till
eller ifrån statliga myndigheter som
stode i strid med under 1) uttalade
principer omedelbart återkallades och

ersattes med föreskrifter av innebörd
att fri konkurrens vid anbudsgivning
borde gälla och det för det allmänna
fördelaktigaste anbudet borde antagas.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 772 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Åkerlund (h), Hilding
(fp), Lundberg (h), Regnéll (h), Berglund
(fp) och Hyllander (fp), vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen
II: 772 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om åtgärder med avseende
på reglerna för kommunal upphandling
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

2) av herrar Mattsson (ep) och Börjesson
i Glömminge (ep), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande
nr 56 har det fogats en reservation.
Motionen 11:772 upptar en fråga
som kan anses vara så självklar att det
egentligen inte skulle behöva förekomma
någon diskussion. Till granskning
upptas nämligen formerna för den kommunala
offentliga upphandlingen och
det skärskådas hur upphandlingen är
upplagd och hur den bör fungera. Anledningen
till analysen är att kommunerna
genom KAB, Kommunaktiebolaget,
och landstingen genom LIC, Landstingens
inköpscentral, skaffat sig organ
för den centrala upphandlingen,
som tillgår på så sätt att respektive institutioner
sammanför ett varierande
antal anbudsgivare, vilkas lägsta anbud
ligger till grund för dessa institutioners
offerter till de olika kommunerna, för
att på detta sätt, som man tror, underlätta
förfarandet vid deras inköp.

Motionären påpekar emellertid att det
bör ankomma på kommunerna att av -

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Formerna för den offentliga upphandlingen

göra, hur deras upphandling bör ske,
och att kommunerna själva bör ta initiativ
till anbudsförfarandet. Han menar
att det inte bör tillåtas något monopol
för dessa företag, så att kommunerna
blir bundna och inte kan infordra
anbud på den öppna marknaden.

I motionen framhålles vidare följande:
»En mycket anmärkningsvärd omständighet
är att förslaget till normer
för kommunal upphandling uttryckligen
från dessa normers tillämpning undantar
upphandling som sker genom
Landstingens inköpscentral (LIC) eller
Kommunaktiebolaget (KAB).»

Till detta uttalande skulle jag vilja
foga reflexionen att det skulle vara förvånande
om inte kommuner och landsting
ändå är så fria att det skulle fungera
på ett tillfredsställande sätt. Så tycks
nu inte emellertid vara fallet, och erfarenhetsmässigt
måste jag säga, att kommunerna
enligt min mening måste vara
noga med att även vid infordran av offert
från sagda företag söka hålla anbudsgivningen
öppen också för enskilda
företag, så att dessa kan vara med i
konkurrensen. Trots att man ansett sig
ha fått ett fördelaktigt anbud från KAB
och LIC har det ändå i vissa fall visat
sig att man kunnat få ännu fördelaktigare
anbud vid sidan om.

Motionen har varit på remiss hos olika
instanser, men jag skall inte citera
alla yttranden. Jag är dock angelägen
om att citera näringsfrihetsombudsmannen.
Han har skrivit att han anser
det angeläget att lämpliga åtgärder i
motionens anda vidtas i syfte att bringa
formerna för kommunal upphandling i
överensstämmelse med vad som gäller
för statlig upphandling, och han har erinrat
om att statens pris- och kartellnämnd
på hans begäran har utrett frågan
om LIC:s och KAB:s verksamhet.
Han framhåller också att det vid den
utredningen inte framkom sådana omständigheter
att näringsfrihetsombudsmannen
fann anledning att överväga åtgärder
med stöd av konkurrensbegräns -

ningslagen. »Ombudsmannen har emellertid»,
står det i utskottets utlåtande,
»genom uppgifter som framkommit i
andra sammanhang, fått ett mycket
starkt intryck av att det kommunala
upphandlingsförfarandet inte alltid
fungerar tillfredsställande från konkurrenssynpunkt
och har i skrivelse till
Kungl. Maj:t berört denna fråga i samband
med andra kommunala aktiviteter
av olika slag.»

Om nu kommunerna inte är uppmärksamma
i detta fall, kan de som handhar
upphandlingen få kritik för att inte vara
objektiva, varav obehag och överklaganden
blir följden.

Vid behandlingen av motionen har
utskottet skrivit att det inte känner till
att någon kritik riktats mot de statliga
bestämmelserna vad beträffar den offentliga
upphandlingen. Utskottet skriver
också att förslag med liknande syfte
som det nu aktuella har avvisats av
riksdagen. Vidare anföres att utskottet
delar den mening som kommer till uttryck
i motiveringen till normalförslaget
för den offentliga upphandlingen,
att den kommunala revisionen och förvaltningen
innebär sådana speciella
möjligheter till insyn och kontroll att
risker för missbruk av undantagsbestämmelsen
inte kan anses föreligga.
Reservanterna har emellertid framhållit
att eftersom inte alla kommuner har
antagit bestämmelsen kan effektiviteten
ifrågasättas samt att tillfredsställande
garantier saknas för att den kommunala
upphandlingen sker under tillräckligt
konkurrensbefrämjande former. Vi
anför också den av revisionsverket påtalade
omständigheten att de grundregler
som varit normerande för utformningen
av de statliga bestämmelserna
inte till fullo har kommit till uttryck i
den kommunala rekommendationen.

Vi anser det vara ett oavvisligt krav
att garantier skapas för objektivitet och
affärsmässighet vid all offentlig upphandling
och finner det angeläget att
åtgärder vidtas i syfte att bringa for -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Formerna för den offentliga upphandlingen

merna för den kommunala upphandlingen
i principiell överensstämmelse
med de statliga bestämmelserna. Och vi
menar att det bäst kan ske genom att
Kungl. Maj :t föranstaltar om förhandlingar
i ämnet med kommunernas riksorganisationer,
vilket också vår reservation
går ut på.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 1.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Upphandlingen från
statliga och kommunala myndigheters
och institutioners sida har fått allt
större omfattning, och av allt att döma
har man att räkna med en fortsatt utveckling
i den riktningen. Detta innebär
att formerna för sådan upphandling
ur såväl näringslivets som skattebetalarnas
synpunkt kommer att få ökad
betydelse.

Som framhålles i motionen regleras
den statliga upphandlingen av den
statliga upphandlingskungörelsen, som
bl. a. avser att skapa garantier mot inkorrekt
favorisering av vissa anbudsgivare
samt över huvud taget skapa den
trygghet och det förtroende mellan köpare
och säljare som är av största vikt.

För den kommunala sektorn finns
inga särskilda, i lag fastställda föreskrifter
om upphandlingsverlcsamheten.
Vid åtskilliga tillfällen har frågan om
sådana föreskrifter varit uppe till behandling
här i riksdagen utan att ha
lett till något tillfredsställande resultat.
Vad som har skett är att kommunförbunden
beslutat om vissa upphandlingsnormer,
som de enskilda kommunerna
rekommenderats att tillämpa för
den upphandling som sker på det kommunala
planet.

Det är oklart i vilken utsträckning
som denna rekommendation efterföljes.
Det ligger i sakens natur att den ej kan
bli bindande. Det finns risk för att rekommendationen
inte tillämpas. Det
synes under sådana omständigheter —■
och med hänsyn till att den kommu -

nala upphandlingen fått en så betydande
omfattning —• angeläget att regler
som är likartade dem som gäller för
den statliga upphandlingen fastställes
även för den kommunala upphandlingen.

Herr talman! Exempel på missförhållanden,
där känslomässiga och ibland
också politiska bedömningar har tilllåtits
inverka på upphandlingsbesluten,
är tyvärr lätta att finna. Jag skall bara
beröra några få.

Det förekommer att kommunala organ
ger leveransuppdrag åt ett företag
utan att först inhämta upplysningar
om konkurrentföretagens möjligheter
att eventuellt erbjuda bättre villkor. Beslutet
har motiverats med att vederbörande
leverantör haft anknytning till
en viss organisation, som majoriteten
önskat gynna.

Ett annat exempel: I många fall anlitar
kommunerna genomgående samma
företag för olika leveranser utan hänsyn
till förmånligare offerter från konkurrentföretag.
I detta sammanhang
kan Landstingens inköpscentral anföras
som exempel. I sin upphandling känner
sig landstingen, helt naturligt, ofta tvingade
att stödja det egna företaget.

I några kommuner, som tillämpar anbudsförfarande
vid upphandling, har
det vid flera tillfällen inträffat att anbudsgivare
beretts möjlighet att pruta
sina ursprungliga anbud efter anbudstidens
utgång. Detta innebär enligt vår
uppfattning en diskriminering av konkurrentföretagen.
En skolstyrelse infordrade
anbud på vissa livsmedel för
skolbespisningen; därefter beslöts —
utan hänsyn till förmånligaste anbud
— att leveranserna till skolorna skulle
delas upp i perioder på de anbudslämnande
företagen. Många kommuner har
helt i onödan låtit uppföra t. o. m. omfattande
anläggningar på löpande räkning,
vilket kan antas ha inneburit avsevärda
fördyringar. I tilltagande utsträckning
har kommunerna överlåtit
vissa uppgifter åt för respektive ändamål

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Formerna för den offentliga upphandlingen

särskilt upprättade kommunala bolag.
Eftersom dessa bolag i stor utsträckning
arbetar med allmänna medel, är
det angeläget att fasta normer tillämpas
i bolagens upphandling och att de följer
av vederbörande kommun fastställt upphandlingsreglemente
för de kommunala
myndigheterna.

Då kan man fråga sig: Vad innebär
detta, vilka drabbas? Ja, det är två
grupper: i första band skattebetalarna
och i andra hand företagarna. Eftersom
den kommunala upphandlingen,
liksom den statliga, till övervägande
del finansieras med skattemedel,
bör det för skattebetalarna vara av
väsentligt intresse att upphandlingsärendena
handläggs så, att skattemedlen
får den bästa användningen.
Ett felaktigt upphandlingsbeslut kan
medföra allvarliga ekonomiska konsekvenser.

Om en företagare kan erbjuda en bra
vara eller ett gott arbete till ett lägre
pris än konkurrerande företag, är detta
ett tillräckligt skäl för att kommunen
skall anlita hans företag — inte minst
med hänsyn till skattebetalarnas berättigade
intressen.

En leverantör bör då han avger ett
anbud känna trygghet i förvissningen
om att alla offerter bedöms uteslutande
med hänsyn till ekonomiska och kvalitetsmässiga
faktorer. Det är för närvarande
tyvärr inte alltid fallet.

Herr talman! Med det anförda vill jag
betona hur angeläget det är att statsmakterna
genom olika åtgärder bidrar
till att den kommunala upphandlingen
sker i former, som främjar fri konkurrens
på lika villkor och därmed en
bättre hushållning med allmänna medel.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 1 av herr Åkerlund m. fl.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Alla i denna fråga agerande
parter — motionär, remissinstanser,
utskottsmajoritet och reservanter

— är i princip överens om en sak, nämligen
att den kommunala upphandlingen
skall ske under medverkan av fri
konkurrens från näringslivet så att
kommunen kan tillförsäkras så fördelaktiga
köp som möjligt.

Herr Nordgren nämnde den av kommunförbunden
själva år 1965 utarbetade
rekommendationen, som i princip
överensstämmer med den statliga upphandlingskungörelsen
av 1952, i vilken
anförs att affärsmässiga former och fri
konkurrens är ofrånkomliga krav.

Denna rekommendation ger på två
punkter anledning till betänksamhet,
dels därför att inte alla kommuner anslutit
sig till den, dels därför att de
båda inköpscentralerna LIC och KAB
undantagits från de rekommenderade
normerna. Redan dessa två företeelser
är, herr talman, grund nog för att instämma
i reservationen. Jag vill emellertid
fästa uppmärksamheten på ett par
följdföreteelser som gör att de kommunala
inköpsorganen faktiskt kan komma
i konflikt med sitt eget syfte — att
vara kommunerna till tjänst.

I första hand tänker jag på det förhållandet
att LIC betraktar sig som en
reguljär återförsäljare för vissa företag
och därför anser sig kunna upprätta avtal
med dessa på så sätt att en kommun
hindras att ta direkt kontakt med
företaget i fråga, även om detta skulle
kunna innebära en fördelaktigare offert.
Det har i reciten anförts ett exempel
på detta.

LIC har därmed uppenbart kommit i
konflikt med sitt syfte att ge kommunerna
möjlighet att göra bästa möjliga
inköp. Det kan inte vara rimligt att en
kommunens egen inköpscentral hindrar
kommunen i fråga att göra en god affär.
Denna komplikation, som måste vara
konkurrenshindrande, har berörts av
statens pris- och kartellnämnd, riksrevisionsverket
och näringsfrihetsombudsmannen.
Den senare har säkerligen fog
för sitt påstående att han »har ett mycket
starkt intryck av att det kommu -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Formerna för den offentliga upphandlingen

nala upphandlingsförfarandet inte alltid
fungerar tillfredsställande från konkurrenssynpunkt».

I andra hand tänker jag på det förhållandet
att LIC, som är landstingens
inköpscentral, vid sidan av sin inköpsverksamhet
driver egna företag inom
skilda produktionsgrenar. Detta förhållande
måste framstå som en ren anomali,
om LIC samtidigt menar sig erbjuda
kommunerna den mest förmånliga
offert marknaden erbjuder.

Det är ju ganska naturligt att LIC i
sin egenskap av producent inte erbjuder
kommunerna offerter från sina konkurrenter,
vilket LIC i egenskap av inköpscentral
för kommunerna borde göra.
Hur en bolagsstyrelse kan klara en
sådan personlighetsklyvning är ett mysterium.

Låt oss som exempel ta dotterbolaget
AB Rana, som producerar förbandsmateriel.
Naturligtvis är LIC helt ointresserat
av t. ex. Mölnlycke AB, som sedan
många år haft förbandsmateriel som sin
specialitet och därför på goda grunder
kan förmodas erbjuda en högre kvalitet
till samma pris. Men Mölnlycke får
inte sin chans i sammanhanget och därmed
inte heller kommunerna, som gör
sina inköp genom avtal med LIC.

Herr talman! .lag har i min hand ett
aktstycke från ett sammanträde mellan
förvaltningsutskottet och sjukvårdsstyrelsen
i ett landsting. Vid nämnda
sammanträde diskuterades centraliseringen
av upphandlingen, vilket var
nog så klokt, men i samma veva slöts
ett leveransavtal med LIC, som fick i
uppdrag att förse samtliga sjukvårdsinrättningar
i länet med förbandsmateriel
under hela år 1968. Allt skulle ske
efter en viss uppgjord plan och verksamheten
skulle bedrivas på försök. Man
hyste givetvis förhoppningen att en sådan
för hela länet centraliserad inköpsverksamhet
skulle innebära avsevärda
besparingar. Det finns fler landsting
som förfar på samma sätt.

Det är emellertid svårt att bestrida

att sådana beslut är direkt konkurrenshindrande.
Ett företag får monopol. I
avtalshandlingen finns inte ett ord om
anbudsförfarande.

Vad lönsamheten för landstingen beträffar
kommer den på allvar in i bilden
när den fria konkurrensen får
göra sitt. Säkerligen skulle t. ex. Mölnlycke
ha kunnat bidra till lägre priser,
helt oberoende av om företaget fått leveransen
eller ej. Fri konkurrens är
sund prispress. Om inte landstinget och
LIC gillar konkurrens gör alldeles säkert
skattebetalarna det. Vi måste med
alla medel slå vakt om den fria konkurrensen
i den offentliga upphandlingen
— med tanke på både näringslivet
och skattebetalarna.

Därför vill jag, herr talman, yrka bifall
till reservationen nr 1 av herrar
Åkerlund m. fl.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Min partivän herr Mattsson
och jag har avgivit en blank reservation
till detta utskottsutlåtande och med
anledning därav vill jag säga några ord.

Vi har ansett att riksdagen inte skulle
utfärda direktiv för de kommunala
instansernas upphandling och förvaltning
inom detta avsnitt. Bl. a. denna
princip har legat till grund för vårt avgivande
av reservationen. Jag anser
dock personligen att de frågor som tas
upp i herr Wedéns motion är av mycket
stor vikt.

När utskottet sände ut motionen på
remiss avstyrktes den av samtliga organ
som svarar för den kommunala
opinionen här i landet, nämligen Stadsförbundet,
Kommunförbundet, Landstingsförbundet
och skolöverstyrelsen.
Eftersom dessa remissinstanser avstyrkte
förslaget och dessutom en rekommendation
sänts ut till kommunerna
angående formerna för upphandling,
vilken de — visserligen frivilligt — får
ansluta sig till, anser vi denna tillräcklig.

Herr Nordgren har sagt att man inte

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Formerna för den offentliga upphandlingen

skalle vara objektiv vid inköpen. Vi
har också velat skilja litet på den statliga
och den kommunala upphandlingen,
eftersom det är en viss skillnad
mellan de instanser som gör upphandlingen
på den statliga respektive på
den kommunala sidan. De statliga upphandlarna
är tjänstemän, och de avgör
i allmänhet vem som skall leverera. 1
de kommunala styrelserna sitter däremot
förtroendemän, som valts till sina
poster efter den proportionella valmetoden.
Därigenom torde det i detta
fall finnas en säkerhetsspärr av helt annat
slag. Riksdagen skulle inte i samma
utsträckning behöva rekommendera en
viss bestämd upphandlingsförordning
för dessa personer.

Jag har inte några erfarenheter av de
avigsidor som de tidigare talarna har
erinrat om. Där jag har varit med har
vi t. o. m. gått så långt att om en firma
lämnat kassarabatt medan en annan inte
gjort det, har vi frågat vederbörande
ekonomichef om vi har sådan likviditet
att vi kan betala kontant med kassarabatt.
Kan vi det måste vi ta den första
firman, men kan vi det inte måste vi
välja en annan. Så fint kan man faktiskt
behandla saken för närvarande,
om man, som vi naturligtvis hoppas, är
objektiv.

Någon talare — jag tror att det var
herr Nordgren — gjorde gällande att
många bygger anläggningar på löpande
räkning. Hur skall man med direktiv
kunna bestämma t. ex. när en kommunalnämnd
eller en skolstyrelse skall
bygga efter entreprenad och när den
skall bygga på löpande räkning? Det
måste man väl, herr Nordgren, avgöra
i varje särskilt fall. Jag kan inte finna
att man genom sådana rekommendationer
kan vinna någon klarhet.

Herr Nordgren säger vidare att det
är skattebetalarna som får bekosta de
misstag som kommunalmännen eventuellt
gör. Det borde egentligen inte
förekomma några misstag. Man har
gjort den insinuationen att de personer

som prövar anbuden möjligen på grund
av sympati och känslor skulle gynna
vissa anbudsgivare, men det finns ju revisorer.
Ingenstans i vår svenska kommunalförvaltning
av landstingskaraktär
eller kommunal karaktär saknas det sådana.
De får väl se till att allt fungerar
som det skall. För övrigt skall de inte
bara göra en siffergranskning; många
gånger är det kanske viktigare att de
gör en förvaltningsrevision.

Vad beträffar KAB och LIC förhåller
det sig väl så, att skulle de själva
motverka sitt syfte •— som herr Werner
uttryckte saken ■— får Landstingsförbundet
och kommunförbunden granska
situationen och lägga upp deras förmedling
av varor på ett sådant sätt att
verksamheten gagnar det avsedda ändamålet.

Herr talman! Jag har inte något speciellt
yrkande.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag sätter värde på att
herr Börjesson i Glömminge ansåg att
jag i min motion tagit upp ett viktigt
ämne och även på att han avslutningsvis
framhöll att om man skulle finna
att den nuvarande ordningen beträffande
Landstingens inköpscentral och
Kommunaktiebolaget inte fungerade bra,
måste huvudmännen ta itu med problemet
i den utsträckning det kunde
finnas anledning till.

Jag skall be att i anslutning till den
förda debatten, herr talman, få anföra
några exempel på att det faktiskt finns
anledning till en omprövning i viss utsträckning.
Jag tror att dessa inköpscentraler
i flera avseenden har varit
till nytta — koncentration av inköpen
är ofta till nytta — men för att dessa
företag genomgående skall bli till
nytta tror jag det också behövs att de
själva utsätts för en öppen och sund
konkurrens. Det är på den punkten som
det finns anledning säga att allt inte är
väl beställt.

Jag är därför inte särskilt imponerad

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Formerna för den offentliga upphandlingen

av att de remissinstanser som åberopats
av herr Börjesson, nämligen kommunförbunden,
Landstingsförbundet och
skolöverstyrelsen, har ansett att man
inte behöver granska detta förhållande
särskilt noga. I kommunförbunden är
det ju de, som tidigare utgjort majoriteten,
som har sagt detta, och skolöverstyrelsen
är ju direkt engagerad i saken.

Jag skall därför, herr talman, be att
få börja med att citera ett stycke ur det
cirkulär beträffande central upphandling
av undervisningsmateriel som skolöverstyrelsen
utfärdade i början på
april 1965. Där står: »Överstyrelsen har
överenskommit med KAB och LIC» —
alltså Kommunaktiebolaget och Landstingens
inköpscentral — »att de fr. o. m.
maj månad 1965 successivt övertar verksamheten.
Framställningar om upphandling
skall därför med början den 1 maj
inges till KAB respektive LIC, icke till
överstyrelsen.»

Detta stod i samband med en viss
omorganisation, men uttrycket skall inges
till dessa båda instanser kan skapa
intrycket att de kommunala organ som
gör upphandlingar måste vända sig till
dessa instanser, vilket naturligtvis inte
alls är fallet. Detta kom man antagligen
också senare underfund med inom skolöverstyrelsen,
och då utfärdades ett nytt
cirkulär som var något mjukare formulerat
men ändå inte tillfredsställande. I
detta står: »Såsom meddelats i Aktuellt
1964/65:25 har den av skolöverstyrelsen
(tidigare överstyrelsen för yrkesutbildning)
bedrivna centralupphandlingen
avvecklats. I stället står Kommunaktiebolaget
(KAB) och Landstingens
inköpscentral (LIC) kommuner och
landstingskommuner till tjänst med upphandling.
» Detta är visserligen en bättre
formulering, men den skulle ha varit
ännu bättre om det hade påpekats att
det naturligtvis står varje upphandlande
organ fritt att även använda sig av andra
inköpsmöjligheter än de här nämnda
båda bolagen.

Även om jag — vilket också påpekats

i utskottsutlåtandet — inte har riktat
någon kritik mot de statliga bestämmelserna
beträffande upphandlingen, därför
att jag inte funnit någon anledning
därtill, vill jag gärna, herr talman, göra
gällande, att det när det gäller tillämpningen
av dessa bestämmelser är tydligt
att rekommendationer eller cirkulär
av den typ som jag här citerat inte
är tillfredsställande utan står i strid
med strävandena att upprätthålla en
sund konkurrens.

Systemet har också fungerat på det
viset att någon egentlig offertgivning
från exempelvis Kommunaktiebolaget
till de upphandlande kommunala organen
av olika slag ofta inte förekommer,
utan kommunerna rekvirerar helt enkelt
vad de behöver och får acceptera de
priser som sedan noteras i efterhand.
Jag tror att man på det sättet gör en del
affärer som hade kunnat göras fördelaktigare.

För någon tid sedan riktade en leverantör,
som lämnat ett anbud till en
skolstyrelse — det finns många exempel
av denna karaktär, men jag tar bara ett
här — i en norrländsk stad men som
inte fått någon beställning, en förfrågan
till den skolstyrelsen om vad som var anledningen
till detta. Detta företag fick
då veta att beställningen hade gått till
annat håll. När det då anhöll om att
få ta del av protokollet över upphandlingen,
vilket enligt min mening inte
alls är något oförsynt, fick det följande
svar: »Hänvisande till Eder anhållan
om skriftligt utdrag från drätselkammarens
protokoll som behandlar inköp
av verktyg och maskiner för stadens
yrkesskola få vi meddela att beslut om
inköpen ej fattats av drätselkammaren
utan i samråd med centrala byggnadskommitténs
ordförande, stadskamreraren,
rektor vid yrkesskolan, skoldirektören
och undertecknad. Protokoll har
därvid ej upprättats.»

Jag har här exempel på ett annat fall
där en offert lämnats direkt från en
leverantör till en yrkesskola i södra Sve -

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Formerna för den offentliga upphandlingen

rige. Leverantören erhöll inte beställningen
men kommunbolaget köpte sedan
av samma leverantör precis samma varor
utan att uppnå något lägre pris.
Snarare genomfördes affären på för
kunden något ofördelaktigare villkor än
dem som direkt hade offererats den
lokala skolstyrelsen. Här hade alltså
en inkoppling av det kommunala inköpsbolaget
skett, vilken inte fört med
sig något annat resultat än att det blev
en fördyrande mellaninstans.

Mest anmärkningsvärt i dessa sammanhang
är nog ändå, herr talman, förhållandena
i samband med omskolningskurserna.
Dessa bekostas helt av statsmedel,
och det skulle därför finnas särskild
anledning att göra gällande, att
den statliga upphandlingsförordningens
principer borde tillämpas på dem. Såvitt
jag förstår är det emellertid inte fallet
— i varje fall inte genomgående.

Det system som fungerar karakteriseras
i mycket stor utsträckning av att
Kommunaktiebolaget tillhandahåller beställningssedlar,
vilka distribueras till
de olika kursernas huvudmän och på
vilka det står att de skall översändas till
skolöverstyrelsens byrå P3. Dit kommer
de också så småningom och där
prövas de också av skolöverstyrelsen,
som sedan överlämnar alla dessa beställningar
till Kommunaktiebolaget. I
dessa fall föreligger inga möjligheter
för omskolningskursernas lokala huvudmän
att pröva om de kan få fördelaktigare
anbud från andra leverantörer
än från kommunbolaget. Jag har grundad
anledning, herr talman, att säga
att jag är övertygad om att de i många
fall säkert kan få sådana bättre anbud.
Det nu tillämpade förfaringssättet förefaller
mig därför egendomligt. Det finns
anledning för riksdagen att fästa sin
uppmärksamhet därpå.

Med anledning av några händelser
som inträffade inom den kommunala
sfären berörde jag ett ämne av denna
karaktär i andra kammaren i början på
1950-talet. Stadsförbundets dåvarande

ordförande försäkrade att man nu inom
Stadsförbundet och även andra kommunförbund
på allvar skulle ta itu med
upphandlingsfrågorna. Han bekräftade
att inte heller han tyckte att allt var välbeställt.

Det dröjde sedan 12—13 år, kanske
något mer, innan de kommunala upphandlingsbestämmelser
som kommunförbunden
rekommenderat har kommit
fram; det gäller alltså de bestämmelser
som innehåller de remarkabla undantagen
för Kommunaktiebolaget och Landstingens
inköpscentral.

Det har ändå inte gått så särskilt hastigt
att sätta kommunförbundens rekommendationer
i kraft. Jag har tillåtit
mig att något studera med vilken takt
landstingen har anslutit sig till rekommendationerna
och bestämt att de skall
tillämpas.

Såvitt jag kan finna har femton landsting
nu gjort det. De återstående tio
har antingen inte alls tagit upp ärendet
eller också bordlagt det. Det har
dock nu gått ett par år sedan Kommunförbundet
utfärdade normalbestämmelserna.

Sedan finns det också en intressant
detalj som jag inte vill undanhålla kammaren.
Några stycken av de femton
landsting som antgit bestämmelserna
har inte antagit rekommendationen att
utesluta Kommunaktiebolaget och
Landstingens inköpscentral från den
normala upphandlingsförordningen. De
har ansett att även dessa bolag skall
underkastas den vanliga sunda konkurrensen.
Det tycker jag är alldeles utmärkt.
Jag beklagar bara att inte fler
landsting har dragit samma konklusion
och att inte rekommendationerna mer
allmänt har genomförts i landstingen
och kommunerna.

Jag tror, herr talman, att det är möjligt
att genom förhandlingar av den typ
som rekommenderas i reservationen
snabbare och mera enhetligt genomföra
bestämmelser som kan garantera en sund
konkurrens utan att man därför behö -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Formerna för den offentliga upphandlingen

ver komma i konflikt med kommunernas
intresse av att hävda sin självständighet.
Jag ber därför att få ansluta mig
till reservationen 1.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Frågan om den kommunala
upphandlingen har vid upprepade
tillfällen behandlats i riksdagen.

Kommunerna har inte varit angelägna
om att få de statliga bestämmelserna
för upphandling, som de funnit vara
alltför hårda för att smidigt kunna tilllämpas
i kommunerna. Man är ganska
rädd om den kommunala självstyrelsen
och vill värja sig mot varje åtgärd som
binder kommunerna. Kommunförbunden
har ansett det vara ett bättre alternativ
att försöka få en upphandlingsordning
som tillgodoser kravet på fri
konkurrens och som är bättre anpassad
till den kommunala verksamheten
än att anta de statliga bestämmelserna.

Alla tre kommunförbunden har rekommenderat
sina medlemmar att anta
ett av förbunden utarbetat normalförslag
rörande kommunal upphandling.
Ett inte obetydligt antal av kommunerna
har också gjort det. Att inte alla
kommuner ännu har fattat beslut härom
tycker jag är ganska naturligt. Rekommendationen
är ännu inte två år
gammal. Den kommunala beslutsordningen
är inte så snabb, och det är uppenbart
att man noga studerar förslagen
innan man fattar beslut. Dessutom
kan man, som herr Wedén redan sagt,
vilja göra ändringar i normalförslaget.
Motionären har anfört att det inte finns
någonting annat än gott att säga om den
verksamhet som kommunernas företag
bedriver. I motionen heter det:

»En samordning av olika avnämares
inköpsverksamhet kan i många fall leda
till rationaliseringar och förbättringar.
Ett villkor härför torde emellertid vara
att de i sådant syfte upprättade organen
icke själva får eller eftersträvar
något slags monopolställning beträffande
leveranser av vissa varor till sina

uppdragsgivare. Skulle en sådan anda
vinna insteg förloras möjligheterna att
utifrån objektiva kriterier bedöma inköpsorganens
effektivitet, och risker
uppstår att uppdragsgivarna — i de här
berörda fallen landskommunerna och
landstingen -— icke uppnår det avsedda
resultatet: en billigare varuanskaff ning.

Risken att dessa organ skulle eftersträva
något slags monopolställning tror
jag är helt utesluten. Omsättningen i
dessa båda företag uppgår till ungefär
ett par hundra miljoner kronor; i Kommunaktiebolaget
är omsättningen något
över 50 miljoner kronor. Dessa siffror
skall jämföras med en sammanlagd omsättning
i kommunerna på säkerligen
flera miljarder kronor. Det finns alltså
mycket gott utrymme för konkurrens.
Statens pris- och kartellnämnd har inte
heller funnit anledning att ingripa. Det
är en självklarhet som inte behöver påpekas,
att alla är överens om att man
skall ha en fri konkurrens. För erfarna
kommunalmän är det en självklarhet,
att man skall infordra anbud från olika
håll. Så sker numera tämligen genomgående.
I den mån vi får större kommuner
med bättre utrustade kommunala
organ, kommer detta säkert att bli fallet
i ännu högre grad. I gamla tider
med de små kommunerna handlade man
litet efter läglighet. Men jag har en bestämd
känsla av att utvecklingen i detta
avseende gått mycket starkt framåt.

Motionären och reservanterna vill nu,
att de kommunala upphandlingsreglementena
skall bringas i ännu bättre
överensstämmelse med de statliga upphandlingsbestämmelserna.
Reservanterna
anser att detta lämpligen torde »böra
ske genom att Kungl. Maj:t föranstaltar
om att förhandlingar i ämnet upptas
med kommunernas riksorganisationer».
Jag tror att man med ganska stort förtroende
kan överlämna åt kommuner
och landsting och deras riksorganisationer
att följa denna verksamhet. Reglementena
är ganska nya, och tillämp -

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Formerna för den offentliga upphandlingen

ningen har naturligtvis ännu inte slagit
helt igenom. Men om önskvärdheten av
en fri konkurrens tror jag inte att det
finns några delade meningar. Jag tror
att inte minst dessa inköpsorganisationer
själva är angelägna att inte vara ensamma
på marknaden; jag tror att de
gärna ser att köparen kan jämföra deras
anbud också med andra företags. Jag
vill alltså instämma i vad utskottet anfört
i sitt utlåtande.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Socialdemokraterna i
utskottet har eu bestämd känsla av att
motionen inte skulle ha fått denna behandling
av de borgerliga ledamöterna
om det inte hade varit eu folkpartist
som senare blev partiordförande som
skrivit sitt namn under den. Den hade
i normala fall avstyrkts av representanterna
för de partier som nu har stött
den.

Motionen är ytterst svagt underbyggd;
vi har fått höra några mycket lösliga
exempel här i dag. Från högerhåll säger
man att Landstingens inköpscentral har
kommit i konflikt med kommunerna
och hindrar dem att göra goda affärer.
Detta var herr Werners uttalande. Det
exempel herr Werner anförde byggdes
litet senare på av herr Wedén själv.
Han sade att en kommun skulle ha
kunnat köpa direkt från tillverkaren för
samma pris, och därtill kom det centrala
inköpsorganets provision. Men
detta avgör inte en inköpsorganisations
betydelse. I detta fall blev det inget
lägre pris. Men även om leverantören
bjudit kommunen ett lägre pris än det
som LIC hade kunnat erbjuda kan det
mycket väl vara så att det i det långa
loppet är fördelaktigare för kommunen
att hålla sig väl med den egna organisationen,
som man byggt upp för att gemensamt
med andra kommuner på lång
sikt pressa leverantörernas priser. Att
man från leverantörernas sida försöker
spräcka en sådan organisation genom
att lämna ett och annat stickanbud med
5 — Andra kammarens protokoll 1967. Ni

lägre pris är inget bevis för att det skulle
vara felaktigt att anlita kommunernas
centrala upphandlingsorganisation. De
exempel herr Wedén och herr Werner
gemensamt lagt fram för kammaren i
dag bevisar inte att det är något fel i
organisationen. För att visa det måste
ni framlägga betydligt generellare undersökningar.

Herr Wedén anförde som exempel att
skolöverstyrelsen i ett cirkulär vid ett
tillfälle hade använt ett ord som var
olämpligt; skolöverstyrelsen ändrade
formuleringen till att dessa centrala inköpsorganisationer
skall »stå till tjänst».
Det är väl bra formulerat? »Stå till
tjänst» betyder väl att det inte föreligger
något monopol. Vill man ha några
andra som »står till tjänst» får man gå
någon annanstans. Vi kan naturligtvis
börja diskutera svenskan i cirkulären;
jag förstår att herr Wedén skulle vilja
ha arbete på skolöverstyrelsen och sitta
och formulera dessa skrivelser så att
de passar det privata näringslivet. Då
kanske det stod något annat i dem. Av
handlingarna i detta ärende framgår
att man från folkparti- och högerhåll
hyser en påtaglig misstro mot de kommunala
förtroendemännen, mot de kommunala
tjänstemännen, mot revisorerna
inom kommunerna och inom landstingen.

Jag kan för min del inte göra annat
än yrka bifall till utskottets hemställan.
Däri framhålls att dessa organisationer
är till nytta. Deras verksamhet bör följas,
men det är inte riksdagens sak att
lägga sig i kommunernas tillämpning av
anvisningarna. Kommunerna i detta
land är starka nog för att ta till vara
sina egna intressen.

Den kommunala politiska debatten
kan skötas i kommunerna. Den behöinte
dras in i riksdagen på varenda liten
punkt.

Man säger att man skapar monopol
genom att köpa genom dessa centrala
organisationer. Emellertid är näringslivet
i dag i sig självt icke uppbyggt
47

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Formerna för den offentliga upphandlingen

så, att det är fritt från monopol. Vad
beträffar sådana här specialartiklar är
det betydande sektorer av näringslivet
som är ganska monopoliserade. I vissa
fall finns det inte mer än ett alternativ.
Om man undersöker dominerande
märken, dominerande försäljningsorganisationer
och dominerande importföretag,
finner man i mycket hög grad monopol,
oligopol, och mellan oligopolföretagen
en påfallande identitet i prissättningen.
Det kommer att närmare
redovisas av koncentrationsutredningen
hur det ligger till inom åtskilliga hundra
av branscherna. Därför tror jag att
herr Wedén kommer att bli helt nöjd
med att finna att det finns monopol
även på andra sidan, och därmed kanske
han får lättare att förstå att det
gäller för kommunerna att handla gemensamt,
om de skall bryta sådana monopols
prissättning.

Då säger prästen och högermannen
i Skåne herr Werner, att det är en anomali,
att de kommunala inköpsorganen
bygger upp ett tillverkningsbolag. Varför
skulle det vara en anomali? Man
måste väl finna sig i att det i vissa fall,
där det inte finns tillräckligt många
leverantörer att välja emellan eller man
finner att deras priser är påfallande
höga, byggs upp en egen tillverkningsorganisation.
Herr Werner lyckades inte
genom vad han sade bevisa att det
skulle vara något olämpligt i att man
har byggt upp en egen förbandsartikelfabrik
i den kommunala inköpsorganisationens
regi. Var det inte så, herr
Werner, att, sedan denna fabrik hade
beslutats och börjat komma i gång,
det privata företaget sänkte sitt pris
på dessa artiklar? Ibland är det, herr
talman, förargligt att vi har två kamrar,
så att vi måste höra misstagen
upprepas två gånger. Det hade väl räckt
att det exemplet hade anförts i morse
i första kammaren och korrigerats där
och att inte andra kammaren också
skulle behöva belastas med det.

Vi skall ha en fri konkurrens, därför

att en fri konkurrens leder till en sund
prispress, sade herr Werner. Men var
det en fri konkurrens och i så fall mellan
hur många företag, när alternativen
var det som Mölnlycke kunde leverera
och det som LIC i stället byggt upp i
egen fabrik? Hur många fanns det då
att välja mellan? Hur fri var den konkurrensen? Det

är förståeligt att utskottet inte
har kunnat stödja herr Wedéns motion.
Den innebär, som jag sade, en onödig
misstänksamhet mot kommunerna. Dessa
kan klara denna sak. De har kontrollmöjligheter
i kommunerna. Det är
deras sak att behandla detaljärenden
som eventuellt skulle ha felskötts. Å
andra sidan finns heller ingen upphandlingsförordning
i världen, hur den än
ser ut, som skulle kunna hindra, att det
i enstaka fall kan bli missbruk. Det är
inte lagarna som hindrar brott. Brott
finns ändå, men dem får man försöka
komma till rätta med på andra sätt.

De eventuella missbruk som herr Wedén
kan ha som motiv för sin motion
får man väl bekämpa i den normala
ordningen genom de medel som vi redan
har, utan att riksdagen fördenskull
skall behöva skriva till Kungl.
Maj:t om att vi skall ändra lagstiftningen
på dessa punkter.

De förslag som återfinns i att-satserna
i herr Wedéns motion täcker inte
allt vad herr Wedén tagit upp från olika
områden. Vi skulle alltså skriva till
Kungl. Maj :t beträffande de statliga bestämmelserna,
men det finns inga anmärkningar
mot deras utformning. Den
punkten är alltså relativt onödig, och
det finns inte heller någon anledning
anta att de statliga myndigheterna skulle
ha handlat i strid mot bestämmelserna.
I så fall får granskning äga rum
genom den kontroll som förekommer
dels i förvaltningen, dels genom riksdagen.

Jag förmodar att man vill ge sken
av att det finns så många fel på detta
område — vilka dock inte specifice -

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Formerna för den offentliga upphandlingen

rats — att kommunernas samarbete i
fortsättningen bör hindras genom onödigt
tung byråkrati och kontroll. Man
vill göra det hela så stelt att det blir
omöjligt att gå fram på den vägen.
Men vilka garantier har vi för att kommunerna
får de lägsta priserna om varje
kommun skall handla för sig och den
ena kommunen spelas ut mot den andra?
Vilka möjligheter har de kommunala
enskilda tjänstemännen och förtroendemännen
att följa speciella branschers
framtidsutveckling? Nej, jag tror
att kommunernas styrka ligger just i
det gemensamma uppträdandet, och
även om ett sådant medför vissa svårigheter
kan dessa korrigeras. Det är inte
sönderslagningens väg vi skall gå som
folkpartiet och högern vill. Kommunerna
skall kunna samarbeta och gå vidare.
Vi skall uttrycka vårt förtroende
i stället för vårt misstroende.

Den framlagda motionen är i allo
onödig, och jag yrkar på att den avslås
och att utskottets hemställan bifalles.

Herr WERNER (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår så väl att
herr Hagnell tycker att det är alldeles
överflödigt att en präst från Skåne lägger
sig i en seriös ekonomisk debatt_

och mitt namn spelar ingen roll alls. Jo,
det gör det för resten ty det finns två
präster från Skåne i riksdagen.

Jag skulle vilja ta upp monopolidén.
Herr Hagnell sade att det självfallet är
bra med konkurrens och påpekade att
de andra företagen fick sänka sina priser
när Industri AB Rana startades. Detta
är alltså ett exempel på den fria
konkurrensens betydelse, och det är ju
en sådan konkurrens vi vill ha. Tidigare
hade vi ett monopol i Mölnlycke
och herr Hagnell anser liksom jag att
detta inte var bra. Men nu har vi konkurrerande
företag och vi skall akta
oss för att hamna i det andra diket, så
att det uppstår ett monopol på LlC-sidan.
Naturligtvis har inköpscentralen
mycket stor betydelse, men då någon

sådan lyckas få monopol inom en räjong
skall vi verkligen reagera.

Som jag tidigare refererat föreligger
det uppenbart ett monopolförhållande
i Värmlands län. Där beslutades att det
skulle träffas ett leveransavtal med LIC
beträffande förbandsmateriel. Tror herr
Hagnell att LIC tar sin förbandsmateriel
från Mölnlycke eller något annat håll
då det egna Industri AB Rana finns att
tillgå? Här är det uppenbarligen fråga
om en monopolställning som är konkurrenshindrande.
Jag kan inte förstå
annat. När sådant sprider sig måste
man ge sin oro till känna.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell överdrev
sin argumentation. Jag vill minnas att
jag började mitt anförande med att påpeka
att gemensamma inköpsorgan kan
ha eu stor och betydelsefull uppgift att
fylla, men det är en uppgift som organen
delvis missar om de själva strävar
efter att försätta sig i en sådan ställning,
att de mer eller mindre kan diktera
de villkor på vilka de skall sälja.
Det var exempel på att så blivit fallet
på en del områden som jag angav. Jag
skulle kunna anföra många fler exempel,
men tiden tillåter inte detta.

Nu vill jag bara ställa några frågor
till herr Hagnell. Där ingen konkurrens
alls förekommer, beroende på att man
över huvud taget inte infordrar några
offerter utan bara rekvirerar från de

kommunala, gemensamma bolagen _

anser herr Hagnell att det är en lämplig
ordning? Anser herr Hagnell att där
förekommer tillräcklig konkurrens? När
man går till väga på sätt som nu sker
med materielen till omskolningskurserna
och rekvisitioner med kommunbolagens
namn insändes till skolöverstyrelsen
och därifrån utan vidare överlämnas
till kommunbolaget, utan att någon
konkurrens förekommer om de varor
det gäller, anser herr Hagnell att det är
en tillräcklig konkurrens och att det är
en sund ordning?

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Formerna för den offentliga upphandlingen

Som jag tidigare nämnde har några
landsting inte önskat medge en särskild
undantagsställning för kommunbolaget
och Landstingens inköpscentral. Anser
herr Hagnell att de landstingen har förfarit
fel?

Slutligen vill jag fråga: När näringsfrihetsombudsmannen
med visst stöd av
riksrevisionsverket skriver att han genom
uppgifter som framkommit i andra
sammanhang har fått ett mycket starkt
intryck av att det kommunala upphandlingsförfarandet
inte alltid fungerar tillfredsställande
från konkurrenssynpunkt
och att han därför i skrivelse till Kungl.
Maj :t har berört denna fråga i samband
med andra kommunala aktiviteter av
olika slag, anser herr Hagnell då att näringsfrihetsombudsmannen
pratar alldeles
i vädret och inte har tillräckligt
underlag för ett omdöme av denna bestämda
karaktär?

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag anser inte att näringsfrihetsombudsmannen
handlar fel.
Vi har ju den institutionen, och näringsfrihetsombudmannen
sköter den arbetsuppgift
som åvilar honom, om han skriver
till Kungl. Maj :t. Men därmed finns
det ingen anledning för riksdagen att
också gå in i den frågan. Som jag sade
har vi kontrollmöjligheter både genom
riksdagen och dess revisionsverksamhet
och genom förvaltningen. Det räcker!
Det är inte lagarna som behöver ändras.

Nu frågar herr Wedén, om vi då inte
skall infordra anbud utan bara skicka
in rekvisitioner. Är det tillräckligt? frågar
herr Wedén. Jag förstår att herr
Wedén vill ha det på samma sätt som i
den statliga upphandlingsförordningen.
En jurist som sitter på en ort ute i
landsbygden och behöver en lagbok
skall enligt den förordningen genom en
ansökan anhålla om att få boken i stället
för att omedelbart gå ner till bokhandeln
och köpa den. Det får han inte
göra. Men det är ju bättre att gå ner
till bokhandeln och köpa boken där,

även om detta skulle kosta litet mera.
Han måste rekvirera den centralt, ty
annars stämmer det inte med upphandlingsförordningen.
Detsamma gäller för
bläck och en del andra småsaker. Sådant
system är inte bra. Så stelbent och
byråkratiskt skall vi inte bygga upp den
statliga förvaltningen, och vi skall inte
heller ha det så i den kommunala förvaltningen.
Det skulle kosta betydligt
mera och skapa det byråkratiska kineseri
som folkpartiet och högern tydligen
eftersträvar. Det finns inte några
garantier för smidighet i ett sådant
system.

Sedan sade herr Werner att vi inte
skall bygga upp ett nytt monopol, när
vi nu har blivit av med det gamla, utan
vi skall låta de båda parterna tävla med
varandra. Ja, det är möjligt. Men den
chansen hade kanske funnits också förut,
om det gamla monopolet hade velat
förhandla på ett tidigare stadium. När
man startade den nya fabriken ville man
ju köpa väv från Mölnlycke för tillverkning
av nämnda förbandsmaterial i
landstingens fabriker, men då förekom
det tydligen någon form av leveransvägran
— enligt de meddelanden som
lämnats av dem som haft med affären
att göra. Då var det monopolföretaget, i
detta fall i Mölnlycke, inte intresserat
av att medverka i en samverkan och att
leverera. Jag kan förstå företaget. Näringslivet
fungerar ju på det sättet. Och
då får också kommunerna bevaka sina
intressen — precis som det privata näringslivet
gör genom folkpartiet och högern
här i dag.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I den mån jag vill bevaka
några särskilda intressen är det
intresset av att den varuförsörjning, som
måste ske till olika kommunala institutioner
av skilda slag, skall verkställas
under så ekonomiskt fördelaktiga villkor
som möjligt. Det är det enda intresse
som jag företräder här.

Herr Hagnell karikerar en del av mina

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Formerna för den offentliga upphandlingen

frågor och svarar över huvud tagef inte
alls på de andra. Vad herr Hagnell sade
om juristen och boken är alldeles ovidkommande.
Debatten gäller ju upphandlingar,
inte minst när det gäller omskolningskurserna,
på miljontals kronor, och
jag tillåter mig alltjämt att uttala den
uppfattningen, att det är något fel på
en sådan ordning som förvandlar skolöverstyrelsen
till en expeditionsapparat
för att skicka in beställningar till
ett enda företag med utestängande av
andra. Jag har inte ifrågasatt någon
ändrad lagstiftning eller att man genom
lagstiftning skall lägga något tvång
på kommunerna. Däremot har jag ansett
att riksdagen genom skrivelse till
Kungl. Maj :t kunde stödja näringsfrihetsombudsmannen,
när det gäller att
väcka den opinion som uppenbarligen
är nödvändig för att få en ändring till
stånd.

Jag vill upprepa min fråga till herr
Hagnell i ett avseende: Anser herr Hagnell
att de landsting, vilka enligt min
mening har intagit en förnuftigare och
riktigare hållning genom att i sina upphandlingsbestämmelser
utesluta den speciella
särbehandlingen av de båda bolag
diskussionen gäller, har handlat fel?

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet för
att säga ett par ord till herr Werner.
Han talade om monopol — om monopol
på förbandsartiklar bl. a. Det finns
inget sådant, herr Werner! Landstingen
kan köpa sina förbandsartiklar från
vilket håll som helst.

Herr Werner var i sitt första anförande
inne på något som väl närmast
bekräftar att herr Werner ganska litet
sysslar med affärer. Frågan gällde en
kommun eller ett landsting som inte
fick köpa eu sak direkt från tillverkaren
till ett lägre pris. Herr Werner kan
ju nästa gång han skall köpa bil vända
sig till fabriken och försöka köpa bilen
till samma pris som fabriken läm -

nar sin återförsäljare. Då får herr Werner
se hur pass bra det kommer att gå!

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser liksom herr
Wedén att landstingen naturligtvis
handlar rätt, när de avgör vad som är
i deras eget intresse att handla — om
de vill skriva så eller så i sina egna bestämmelser.
Att det finns landsting som
bestämmer på olika sätt visar ju att
man har ett fritt bedömande av vad som
ligger i eget intresse. Landstingen är
kapabla härtill. Herr Wedéns exempel
visar att vi inte behöver komma med
pekpinnar från riksdagens sida. NO har
inte bett om riksdagens stöd. NO skriver
tydligt nog till Kungl. Maj :t, utan
att vi också behöver skriva helt allmänt
på det sätt som herr Wedén gör i
sina att-satser.

När det gäller omskolningskurserna
och inköpen till dessa förhåller det sig
inte så, att man kan bedöma upphandlingarna
som ett helårsinköp.

Om man räknar på detta sätt kan man
komma fram till miljonbelopp. Men det
finns enskilda kurser som är ganska
små. Det är bra att LIC tillhandahåller
ramar för dessa genom att fungera som
uppköpare från leverantörerna. Kursföreståndarna
kan sedan åberopa dessa
ramar.

Vad skulle det inte ha kostat myndigheterna
om varje sådan kursföreståndare
hade måst förhandla med affärsfolket!
Då hade kursföreståndarna och
därmed skattebetalarna gjort förluster,
och dessa, herr Wedén, skulle ha varit
betydligt större än dem som Ni här har
nämnt.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Larsson i Luttra,
landstingen står inte under något
monopol, men de ställer sig på vissa
håll under ett sådant i så måtto att de
utan vidare ger uppdraget åt ett enda
företag. Inga andra säljare kom in i
bilden i det exempel jag nämnde.

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Formerna för den offentliga upphandlingen

Jag har märkt att det är en i denna
kammare icke ovanlig argumenteringsteknik
att äldre riksdagsmän sätter yngre
ledamöter på plats genom att säga
att dessa inte begriper mycket av den
fråga som behandlas. Detta må så vara,
men då bör man, herr Larsson i Luttra,
komma med något bättre valda läxor.

Jag kan visst, herr Larsson, köpa en
bil billigare hos fabriken — om jag
äger fabriken. Det är precis detta som
kommunerna gör i det aktuella fallet.
De äger nämligen LIC genom sina insatser.
Det är ju kommunernas eget organ.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av en del uttalanden som
gjorts i denna debatt. Låt mig först för
herr Wedén beträffande omskolningskurserna
framhålla, att det härvidlag i
sak icke inträffat någon förändring. Tidigare
skötte överstyrelsen för yrkesutbildning
och skolöverstyrelsen dessa
frågor precis på samma sätt och enligt
samma normer och regler som nu gäller
för KAB och LIC.

När herr Wedén skrev sin motion
åberopade han en bok av Jan Gillberg,
som hade titeln Kommunal upphandling.
Jag hoppas att boken inte är lika
ovederhäftig som förlagets rekommendation.
Där heter det nämligen att riksdagen
i tio års tid har krävt fastare
regler för den kommunala upphandlingen.

I utskottsutlåtandet står det emellertid
att frågan har varit föremål för behandling
1956, 1960, 1961 — av någon
underlig anledning inte år 1962—1963,
1964 och 1965 men att riksdagen vid
varje tillfälle avvisat kraven.

I yttrandet från statens pris- och kartellnämnd
förekommer en passus, som
inte är medtagen i utskottets utlåtande
men som jag gärna vill referera till.
Det heter där att det vid SPK:s undersökning
inte har framkommit några
uppgifter om exklusivavtal mellan LIC

och dess leverantörer, d. v. s. inga avtal
angående skyldighet för leverantörer att
sälja uteslutande genom LIC. Herr Nordgren
gjorde gällande att det förelåg ett
missförhållande genom att landstingen
kände sig tvingade att stödja LIC.

Det är alls inte förhållandet. Landstingen
infordrar offerter och anbud i
olika sammanhang. Så småningom kommer
man underfund med — det har vi
gjort i vårt landsting — att inom en viss
varugrupp ligger offerterna från ett företag,
exempelvis LIC, år efter år vid
varje tillfälle betydligt lägre än övriga.
Därav har vi dragit slutsatsen att det,
för att ytterligare effektivisera verksamheten
på detta område, var lämpligt att
på försök träffa ettårsavtal med LIC.
Detta har sålunda skett just beträffande
varor där vi har erfarenhet av att
LIC sedan många år — ofta till vår förvåning
— legat lägst.

Eftersom debatten dragit ut på tiden
skall jag fatta mig kort. Jag vill sluta
med att citera vad Landstingens inköpscentral
svarat statens pris- och kartellnämnd.
Svaret är undertecknat av
talmannen i denna kammare, herr Thapper,
och bör väl kunna tillmätas värde
som vitsord. Jag citerar: »LIC, som enligt
bifogade stadgar utgör en konsumentägd
ekonomisk förening, har i mån
av förmåga ända sedan tillkomsten år
1946 med stor energi sökt bekämpa
karteller, konkurrensbegränsande överenskommelser
och andra köphinder.
Föreningen har under sin verksamhet
energiskt medverkat till att kartellavtal
kunnat upplösas och handelshinder
undanröjas. LIC önskar åstadkomma fri
konkurrens inom de varuområden, som
intresserar föreningen.»

Jag tror att såväl Landstingens inköpscentral
och dess styrelse, vilken utses
av representanter för landstingen, som
dess revisorer, vilka utses på samma
sätt, strävar efter att handla så att medborgarna
i landet kan på de områden
där landstingen bär ansvaret tillhandahållas
så goda och samtidigt billiga va -

Onsdagen deh 29 november 1967 fm.

Nr 47

Formerna för den offentliga upphandlingen

ror och tjänster som möjligt. I många
fall kan kvaliteten diskuteras; det vet vi
som sysslat med dessa frågor. Och där
får kvalitet och pris vägas mot varandra.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall inte även för
herr Eskel upprepa vad jag flera gånger
i dag har betonat, att de gemensamma
inköpsorganen har eu stor uppgift
att fylla. Det är endast misstagen och
de tvivelaktiga tendenserna vi här diskuterar.
Att herr Eskel i ett par avseenden
ändå är omedveten om dessa förhållanden
framgick av vad han själv
sade, nämligen att upphandlingen av en
del varor för omskolningskurserna nu
går till på samma sätt och efter samma
regler som då den handhades av överstyrelsen
för yrkesutbildning. Den enda
skillnaden skulle vara att upphandlingen
anförtrotts åt de båda kommunägda
bolagen.

Nej, herr talman, det är inte så. Tidigare
tillämpades nämligen den statliga
upphandlingsförordningen, vilken medgav
en betydligt friare konkurrens än
vad som är fallet med den ordning som
nu gäller för upphandlingen. Skillnaden
är alltså att Kommunaktiebolaget
och Landstingens inköpscentral inte behöver
följa den statliga upphandlingsförordningen.
De skall inte heller åläggas
att göra det, men jag anser att bolagen
i sådana här fall skall inordnas
under samma principer och få utstå
samma konkurrens som de skulle få
göra enligt den statliga upphandlingsförordningen.
Men så är inte fallet.

Herr Eskel sade sedan att den undersökning
som pris- och kartellnämnden
gjort visade, att några exklusivavtal
mellan t. ex. Landstingens inköpscentral
och olika leverantörer inte förelåg.
Det kanske är riktigt. Den besvärande
omständigheten i det sammanhang som

vi diskuterar är emellertid att det har
uppstått exklusivförbindelser i det andra
ledet, nämligen mellan dessa bolag
och kommunerna, som gör att de lokala
instanserna när det gäller stora upphandlingar,
t. ex. för omskolningskurser
och i en del fall även för egna kommunala
ändamål, hindras eller snarare
hindrar sig själva från att försöka få
fördelaktigare anbud än de som kommer
från Kommunaktiebolaget och
Landstingens inköpscentral.

Det är där som skon klämmer.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag skulle helt kort vilja
deklarera att LIC och KAB säkert
har stora uppgifter att fylla. De har väl
också medverkat till att öka konkurrensen
och därigenom möjligheterna att få
förmånligare priser. Det är dock ganska
underligt — och det torde vara den
främsta orsaken till att denna fråga har
blivit kontroversiell — att kommunförbunden
i sin rekommendation till kommunerna
har föreslagit att dessa två bolag
skulle undantas från möjligheten att
konkurrera på lika villkor med de övriga
leverantörerna. Det är skada att
man har skapat denna skönhetsfläck i
rekommendationen, som i övrigt är värd
allt stöd.

Jag förstår inte den indignation, som
på visst håll har uttalats mot kritiken
av denna skönhetsfläck. Jag hävdar
kommunernas självbestämmanderätt på
alla områden, även när det gäller den
fria konkurrensen. De bör få handla efter
bästa förstånd. Det är emellertid
egendomligt att man, samtidigt som man
rekommenderar ett upphandlingssätt
som avser att ställa samtliga leverantörer
under samma villkor, undantar ett
par av dem, som visserligen har kontakt
med de kommunala organen och
kan sägas vara deras egna men som enligt
min mening ändå skall vara med
och tävla på lika villkor. Man borde ha
avhållit sig från att göra en sådan rekommendation
beträffande företag som

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

En allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten
m. m.

i likhet med Caesars hustru inte ens
borde få misstänkas. Dessa bolag skall
inte ha möjlighet att undandra sig konkurrens
på lika villkor.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hy Itänder talar
om de två kommunbolagen. Vad som
har varit utslagsgivande för kommunförbundens
styrelser är just det förhållandet
att dessa bolag är kommunernas
egna företag och att de upphandlingsbestämmelser,
som kommunförbunden
har rekommenderat, är normalförslag,
vilka kommunerna efter eget gottfinnande
kan göra justeringar i. Som herr
Wedén påpekat, har också ett stort antal
landsting företagit sådana justeringar.

Här är det alltså bara fråga om praktiska
detaljer.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Beträffande omskolningskurserna
har knappast kommunerna
något större ekonomiskt intresse att
bevaka, eftersom det är staten som svarar
för kostnaderna för dessa kurser.

i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Berglund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 71 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Just den omständigheten,
att staten står för kostnaderna för
omskolningskurserna, borde göra det
berättigat att det mått av konkurrens
som upprätthölls enligt den statliga
uppliandlingsförordningen skall kunna
upprätthållas även under den nya ordning
som nu gäller. Så är emellertid
inte fallet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Berglund begärde emellertid votering,

§ 22

En allsidig utredning rörande förutsättningarna
för den mindre företagsamheten
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av motioner om en
allsidig utredning rörande förutsättningarna
för den mindre företagsamheten
m. m.

Bankoutskottet hade i ett sammanhang
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 604
av herr Ottosson m. fl. och II: 763 av
herr Nordgren m. fl., vari hemställdes
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om en allsidig

Onsdagen den 29 november 1967 fm. Nr 47

En allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten
m. in.

utredning rörande förutsättningarna
för den mindre företagsamheten, innefattande
bl. a.

a) åtgärder för att underlätta kreditförsörjningen
för dessa företag enligt
i motionerna angivna riktlinjer,

b) åtgärder för att förbättra de mindre
företagens självfinansiering,

e) olika åtgärder för att underlätta
nyetablering av företag,

d) ökat stöd till företagsledarutbildning,

e) åtgärder för att förmedla den tekniska
forskningens rön till mindre företag,

f) tillskapande av en förenklad aktiebolagsform,

g) undersökning av olika former av
konkurrensbegränsning till följd av statliga
och kommunala företags verksamhet; dels

de likalydande motionerna I: 599
av herr Per Jacobsson m. fl. och II: 768
av herr Sjönell m. fl., vari hemställdes
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning och
förslag i syfte att underlätta kapitalanskaffningen
för expansiva mindre och
medelstora företag och att därvid särskilt
uppmärksammades de speciella
problemen för familjeföretag bl. a. i
samband med övergång till nya ägare
genom arv, så att investmentbolagens
uppköpsaktivitet dämpades i de fall då
den inte vore motiverad av strukturrationaliseringsskäl.

Utskottet hemställde,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:604 och 11:763 samt 1:599
och II: 768 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en allsidig utredning
rörande förutsättningarna för den
mindre företagsamheten i enlighet med
vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Ståhle, Åke Larsson, Palm, Lundin,
Franzén i Motala, Bengtsson i Landskrona,
Rask och Fridolfsson i Rödeby

(samtliga s), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) I: 604 och II: 763,

2) I: 599 och II: 768,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Den borgerliga oppositionen
har med lottens hjälp fått majoritet
i bankoutskottet. I sitt utlåtande
nr 57 föreslår sålunda utskottet riksdagen
att bifalla motionerna om en allsidig
utredning rörande förutsättningarna
för den mindre och medelstora företagsamheten.

Högermotionerna omfattar sju punkter,
vilka jag strax skall kommentera
något. I mittenpartiernas motioner är
man litet blygsammare och nöjer sig
med att anhålla om en utredning angående
de små och medelstora företagens
kapitalanskaffningsproblem och
investmentbolagens aktivitet. Det senaste
kravet har inte intresserat högern,
kanske därför att högern anser
att investmentbolagen, som är en bankernas
egen företagsinköpsorganisation,
fyller en uppgift inom företagarvärlden.
Men om denna detalj får väl herrarna
inom de borgerliga partierna själva
göra upp utan inblandning från vår
sida.

I sak vill jag endast göra det uttalandet,
att vi från socialdemokratiskt håll
inte är så intresserade av detaljregleringar
av bankernas och företagens kapitalresurser
som tydligen mittenpartierna
är. Men att vi ändå har ett visst
intresse av dessa frågor skall jag bevisa
genom att citera några rader ur reservationen:
»De påtalade koncentrationstendenserna
är enligt utskottets mening
ett intressant faktum, som är värt
uppmärksamhet från samhällets sida.
Ämnet är också sedan några år före -

Nr 47

74 Nr 47 Onsdagen den 29 november 1967 fm.

En allsidig utredning rörande förutsättningarna

mål för koncentrationsutredningens
intresse. Enligt sina direktiv skall denna
utredning bl. a. undersöka frågan
om bankernas inflytande över näringslivet.
»

Innan jag övergår till att kommentera
de olika punkterna i högermotionerna,
vill jag också bestämt hävda att
det inte råder några som helst delade
meningar om de mindre och medelstora
företagens viktiga funktion i vårt
lands näringsliv. Och även om det kan
bli en del strukturförändringar, kommer
i stort denna företagsuppdelning
att vara intakt även i fortsättningen.
Detta skrev bankoutskottet redan år
1965 och 1966 i sina utlåtanden vid behandlingen
av i stort sett samma motionsyrkanden
som nu. Detsamma skriver
vi också i reservationen till föreliggande
utskottsutlåtande.

Det är för övrigt en stor grupp det här
gäller — enligt uppgift i ett remissvar
förra året från företagarnas egna organisationer
cirka 90 000 företagare med
inte mindre än omkring en halv miljon
anställda. Såväl samhället som företagarna
och de anställda har därför
stort intresse av att den här företagsformen
fungerar väl.

Jag har i och för sig inte någon
erinran mot att dessa motioner skrevs
i januari månad i år. Men eftersom företrädare
för berörda företagargrupper
återfinns bland motionsundertecknarna,
kunde dessa inte vara helt okunniga
om att 1962 års förelagareföreningsutredning
inom kort skulle avlämna sitt
utredningsbetänkande. Det förefaller då
underligt att man inte lugnade sig något.
I denna utredning har de flesta motionsyrkandena
varit förmål för översyn,
och just därför framstår motionerna
som tämligen meningslösa. Det är
med andra ord fråga om ett försök att
slå in öppna dörrar.

Sedan utredningens betänkande offentliggjorts
den 6 juli i år och även
hunnit remissbehandlas till den 15 no -

för den mindre företagsamheten

vember, har detta intryck bara bekräftats.

Utskottets borgerliga majoritet har
inte velat beakta vad utredningen förordar,
utan vidhåller att dessa frågor
ånyo skall ut på en lång utredningsomgång.
Det måste naturligtvis vara till
nackdel för de små och medelstora företagen,
därest riksdagen mot förmodan
skulle följa dessa borgerliga intentioner.
I borgerligt partipolitiskt nit struntar
man tydligen blankt i dessa företagargruppers
intressen.

Jag skall nu som hastigast gå igenom
de sju punkterna i högermotionerna.
Den första, som är den mest omfattande,
gäller frågan om kreditförsörjningen
för dessa företagargrupper. Enligt
gällande bestämmelser skall kreditstöd
som lämnas i form av industrigarantilån
eller hantverks- och industrilån vara
ett komplement till lån från övriga
kreditinstitut.

Det gäller således affärsbanker, sparbanker,
jordbrukskassor, AB Industrikredit,
AB Företagskredit och den under
vårriksdagen beslutade investeringsbanken.
AB Industrikredit har varit
i verksamhet sedan 1934, medan
AB Företagskredit efter riksdagsbeslut
tillkom så sent som 1962. AB Företagskredit
har som främsta uppgift att bereda
små och medelstora företag bättre
möjligheter att erhålla långfristiga krediter.
Detta institut har utvecklats från
att 1963 bevilja krediter på 15 miljoner
kronor till att nu bevilja krediter på
drygt 95 miljoner kronor.

I propositionen om investeringsbanken,
som riksdagen antog, skriver departementschefen:
»Det finns också ett
stort antal mindre och medelstora företag
där en stark utveckling av nya produkter
och metoder äger rum och för
vilka finansieringssvårigheterna kan vara
särskilt besvärande. Sådana företag
bör ofta kunna påräkna en snabb expansion
om finansieringsproblemen kan lösas.
Det är en naturlig uppgift för in -

Onsdagen den 29 november 1967 fm. Nr 47

En allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten
m. m.

vesteringsbanken att medverka till lösningen
av utvecklings- och omställningsproblem
för sådana företag.»

Ett antal företagare har själva bildat
en ekonomisk organisation som i samverkan
med jordbrukslcasserörelsen
slcall bereda bättre kreditmöjligheter
åt medlemmarna. Företagareföreningsutredningen
föreslår bl. a. en höjning av
lånetaket från nuvarande 50 000 till
100 000 kronor för hantverks- och industrilån,
och för den garanterade kreditgivningen
föreslås en höjning av
maximigränsen från 75 000 till 200 000
kronor per lån.

Herr talman! Jag föreställer mig att
dessa uppgifter — och jag skulle kunna
lämna många fler — motiverar hur
onödigt det är med en ny utredning
på området.

Den andra punkten i högermotionerna
gäller självfinansieringsfrågan. Den
debatterades grundligt här i kammaren
för endast någon vecka sedan, då vi
hade en lång diskussion om återlånerätten
av ATP-avgifter. Såväl i motionerna
som i utskottsutlåtandet pläderas
för en 50-procentig självfinansieringsgrad
och en 50-procentig extern
finansiering. Oppositionen har tydligen
ännu inte fattat att den tiden är
förbi då både stora och små företag
med egna vinstmedel klarade sin kapitalförsörjning.
Jag tror inte att någon
utredning i världen löser problemet
om hur stor självförsörjningsgrad som
är den exakt riktiga.

I en tredje punkt vill motionärerna
att åtgärder skall vidtas för att underlätta
nyetablering av småföretag. Jag
fattar detta så att här åsyftas bl. a. lokaiiseringspolitiska
åtgärder. I det avseendet
vet vi att statsmakterna är mycket
uppmärksamma. Många små och
medelstora företag omlokaiiseras med
hjälp av statligt stöd till olika delar av
landet, och även denna utredning skulle
därför vara en överloppsgärning.

Den fjärde och den femte punkten

tar upp frågorna om ökad företagsledarutbildning
och forskning. Jag vill då
framhålla att kursverksamheten och
rådgivningen för mindre företagare under
de senaste åren väsentligt ökats.
Statens hantverksinstitut bedriver en
omfattande utbildningsverksamhet. I
statsanslag för innevarande budgetår
har institutet fått 2 220 000 kronor av en
omsättning på 6 miljoner kronor. 13 300
företagare deltog 1965 i 586 kurser för
olika branscher. Institutet har numera
avdelningskontor på olika håll i landet
och bedriver även en omfattande teknisk
rådgivning genom den s. k. rationaliseringstjänsten.

Trots dessa omfattande ansträngningar
tror jag det är angeläget att ytterligare
intensifiera utbildningsverksamheten,
men det kan enligt min mening ske
utan någon särskild utredning.

Jag skulle inte heller bli förvånad,
om jag fick veta att många småföretagare
inte är tillräckligt informerade
om de möjligheter som redan står dem
till buds. Företagareföreningsutredningen
har grundligt sett över denna fråga
och framlagt förslag till förbättrad information.

I den sjätte punkten begär motionärerna
en förenklad aktiebolagsform. Såvitt
jag förstår är det onödigt att ändra
aktiebolagslagen för detta ändamål. Det
går ju bra för t. ex. en tandläkare eller
en jordbrukare att bilda aktiebolag. Varför
skall vi behöva utreda något som
redan fungerar relativt väl? I anslutning
till ATP-beslutet upptäckte tusentals
småföretagare att de kunde utan
svårigheter bilda enmansbolag och på
så sätt utnyttja bolagsformen för att
själva bli anställda. Aktiebolagslagen
innehåller nämligen bestämmelser om
både små och stora företag. Men därest
saken likväl kan anses fordra en utredning,
vill jag erinra om att den sittande
aktiebolagsutredningen i samråd med
motsvarande utredningar i de övriga
nordiska länderna skall utarbeta förslag

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

En allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten

till en enhetlig nordisk aktiebolagsstiftning.
Jag vet att frågan om en förenkling
av aktiebolagslagstiftningen övervägs
inom denna utredning.

Detta är, herr talman, ytterligare ett
skäl till att någon ny utredning inte behöver
komma till stånd.

Skattefrågorna har också varit föremål
för uppmärksamhet, framför allt i
högermotionerna — det skulle ha varit
underligt annars. Emellertid sysslar företagsskatteutredningen
just med dessa
frågor, och vi bör lämpligen ge oss
till tåls tills vi fått se resultatet av denna
utrednings arbete.

Högermotionärerna vill slutligen ha
en undersökning av de olika former av
konkurrensbegränsning som kan vara
en följd av statliga och kommunala företags
verksamhet. Denna fråga har delvis
redan varit uppe till debatt i anslutning
till behandlingen av bankoutskottets
betänkande beträffande den kommunala
upphandlingen. De borgerliga
partierna, som har en rejäl förankring
i det privata näringslivet, bör också
vara en smula försiktiga när de talar om
konkurrensbegränsning. Statens prisoch
kartellnämnd handhar ju dessa frågor,
och nämnden säger i ett yttrande
till utskottet år 1966, att det inte är påkallat
med en separat utredning. Skulle
det vara så illa ställt som motionärerna
gör gällande, är det ju möjligt att aktualisera
olika ärenden hos näringsfrihetsombudsmannen.
Man behöver väl i
rimlighetens namn inte utreda varenda
liten sak som oppositionen tar upp.

Herr talman! I motsats till de borgerliga
oppositionspartierna har socialdemokratin
ansvar för de små och medelstora
företagens existensmöjligheter.
Därför vill vi inte vara med om att skicka
ut denna fråga på en ny långrotning
i utredningskvarnen. För vår del anser
vi att regeringen bör fullfölja de åtgärder
som redan vidtagits och som signalerats
i företagareföreningsutredningens
betänkande. Yi tror inte att de små

och medelstora företagens ägare är intresserade
av att utgöra oppositionspartiernas
slagträ i den politiska debatten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till bankoutskottets utlåtande nr 57.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! De mindre och medelstora
företagens roll och betydelse i
vårt näringsliv har jag under mina år
här i riksdagen gång efter annan framhållit.
Jag skall därför i dag nöja mig
med att erinra om en nyligen verkställd
utredning som visar att en betydande
del av den svenska ekonomin
är grundad på de mindre och medelstora
företagen. Ser vi på dessa företags
omsättning finner vi att den utgör
cirka 30 procent av hela omsättningen
inom industri och hantverk. Ser
vi på antalet industriföretag finner vi
att det är cirka 30 000. Av dessa 30 000
utgör 240 s. k. stora företag. De övriga
29 760 industriföretagen, som sysselsätter
cirka 665 000 anställda, tillhör den
sektor som vi betecknar som »mindre
och medelstora företag». Hit hör dessutom
samtliga hantverks-, handels- och
serviceföretag med omkring 200 000 anställda.
Dessa företag är absolut nödvändiga
för att ge erforderlig service
dels åt den övriga delen av näringslivet,
dels åt den enskilde.

En central fråga när man talar om
de mindre och medelstora företagens
betydelse är också lönsamheten. En undersökning
av 450 företag i Sverige, utförd
av statistiska centralbyrån, visar
att lönsamheten är lika stor inom olika
grupper av företag, oberoende av storleksordningen,
och att förädlingsvärdet
per anställd är lika stort för mindre
som för större företag.

Det är, herr talman, mot denna bak -

Onsdagen den 29 november 1967 fm. Nr 47

En allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten
m. m.

grund som herr Ottosson m. fl. i första
kammaren och jag jämte medmotionärer
i denna kammare tagit upp dessa
frågor i ett utförligt motionspar som
nu behandlas tillsammans med motionsparet
I: 599 och II: 768 av herr Sjönell
in. fl. I dessa motioner berör vi alla de
problem som de mindre företagen har
att brottas med och motionerna utmynnar
i en hemställan om en allsidig utredning
om kapitalförsörjningen, företagsledareutbildningen,
nyttiggörandet
av forskningsrön, konkurrensbegränsningsproblemen
m. fl.

Med tillfredsställelse noterar vi motionärer
att utskottsmajoriteten tillstyrker
motionerna och instämmer i vad
där uttalas. Den fortsatta strukturomvandling
som kan förutses kommer enligt
utskottets övertygelse inte att medföra
någon ändring av det förhållandet
att en både kvalitativt och kvantitativt
betydande del av vår industriella produktion,
vår varudistribution och vår
serviceverksamhet i övrigt handhas av
de mindre företagen. Det bör därför
vara ett naturligt mål för statsmakterna
att söka undanröja de svårigheter
som de mindre företagen har att kämpa
med och åstadkomma sådana villkor
att dessa företags utveckling i framtiden
underlättas.

Utskottet understryker de synpunkter
1962 års företagareföreningsutredning
anförde om behovet av forskning
och utredningsverksamhet för att öka
de faktiska kunskaperna om de mindre
företagen. Den brist på grundläggande
aktuella sakuppgifter som utredningen
konstaterat är ett tydligt vittnesbörd
om att här finns utrymme för väsentliga
och fruktbärande insatser. En vidgad
kännedom om de mindre företagen
och deras förutsättningar kommer bl. a.
att ge underlag för en förbättrad företagsledarutbildning,
säger utskottet.

Ett nära samband med utbildningsfrågorna
har problemet hur den tekniska
forskningens rön tillräckligt ef -

fektivt skall kunna förmedlas till de
mindre företagen.

De utredningskrav som framförs omfattar
vidare reformer avsedda att underlätta
finansieringen av de mindre
företagen, särskilt sådana som befinner
sig i tillväxt. En fråga av grundläggande
betydelse är givetvis i vad mån kapitalbehovet
skall kunna tillgodoses genom
självfinansiering. Utskottet instämmer
med motionärerna och konstaterar
att deras synsätt i dagens läge följdriktigt
leder till krav på åtgärder i syfte
att skapa ökade självfinansieringsmöjligheter
för de mindre företagen.

Som en ytterligare utredningsuppgift
nämns i motionerna frågan om vilka
former av konkurrensbegränsning som
förekommer till följd av statliga och
kommunala företags verksamhet. Att
den fria konkurrensen skall främjas utgör
—• och det har vi också hört tidigare
i dag — otvivelaktigt ett allmänt
mål för statsmakternas näringspolitik.
Utskottet finner det emellertid uppenbart
att olika former av konkurrensbegränsning
alltjämt förekommer inte
minst till följd av åtgärder från statsoch
kommunalägda företags sida, och
upprepade bevis härpå har vi redan
fått under den föregående debatten. De
kritiska synpunkter som motionärerna
i detta hänseende anfört är enligt utskottets
uppfattning väl befogade, och
en undersökning av problemkomplexet
på grundval av de synpunkter som motionärerna
bidragit med synes böra genomföras.

Utskottet uttalar att ett sådant samlat
grepp på utredningsområdef skulle vara
värdefullt inte endast för den berörda
företagskategorin utan för samhällsekonomin
i stort och hemställer att
riksdagen med bifall till motionerna
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en allsidig utredning rörande
förutsättningarna för den mindre företagsamheten
i enlighet med vad utskottet
anfört.

Nr 47

Onsdagen den 29 november 19G7 fm.

En allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten

m. m.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag. Men innan jag lämnar
talarstolen ber jag få säga några ord
om reservationen med anledning av vad
herr Franzén i Motala här yttrat.

Reservanterna säger sig inte kunna
instämma i de värderingar som utskottet
uttalar, men vill understryka att
inga delade meningar råder om att de
mindre företagen är och med all säkerhet
kommer att förbli ett viktigt inslag
i vårt näringsliv. Om så verkligen
är fallet synes det mig — inte minst
med tanke på det nuvarande läget på
arbetsmarknaden — att även reservanterna
borde ha kunnat acceptera den av
oss i motionen föreslagna utredningen.

Reservanterna åberopar vidare, och
det gjorde herr Franzén också, 1962
års företagareföreningsutredning och
menar att vi motionärer borde ha väntat
med vår motion till dess statsmakterna
tagit ställning till företagareföreningsutredningens
förslag.

Herr talman! Vår motion avlämnades
redan i januari månad, långt innan
företagareföreningsutredningen lagt
fram sitt förslag. Förslaget har nyligen
varit ute på remiss, men jag har faktiskt
redan haft tillfälle att läsa en del
av remissvaren. Det är inte alla remissinstanser
som helt delar utredningens
mening, och till utredningens betänkande
är dessutom fogat ett särskilt yttrande.

Det är väl inte meningen att vi här
skall uppta tiden med att gå in på särskilda
punkter i företagareföreningsutredningens
betänkande, men enligt min
mening — och jag vet att jag därvidlag
har stöd av en del organisationer av
mindre företagare — är inte den utredningens
förslag på alla punkter till
fördel för de mindre och medelstora
företagen. Utredningen försöker i vissa
avseenden begränsa det inflytande och
de fördelar för de mindre företagens
utveckling som företagareföreningarna
tidigare har kunnat medverka till att
skapa förutsättningar för.

Herr Franzén talade ännu mera om
företagareföreningsutredningen, men
om han tagit del av denna utredning
och av remissutlåtandena tycker jag att
det skulle vara lätt för honom att konstatera,
att denna utredning inte är en
sådan som vi motionärer efterlyst, utan
en utredning om hur företagareföreningarna
skall arbeta, vilka uppgifter
de skall ha, hur de skall finansieras
o. s. v. En ny utredning skulle enligt
herr Franzén vara till nackdel för de
mindre företagen men, herr Franzén,
jag tror att det tvärtom förhåller sig
så, att företagareföreningsutredningens
förslag, i händelse av att propositionen
tar upp utredningens samtliga förslag,
i vissa avseenden kan vara till nackdel
för de mindre företagen.

Herr Franzén kom sedan in på företagarutbildningen
och utbildning över
huvud taget och hänvisade till statens
institut för hantverk och industri. Det
är riktigt att där försiggår en mycket
omfattande verksamhet av detta slag,
men i företagareföreningsutredningen
föreslås inte vad som för närvarande är
mycket aktuellt, nämligen någon form
av marknadsföringsutbildning. Jag tror
att det är på tiden att företagareföreningarna
så småningom och mer än
hittills börjar intressera sig för marknadsföring
och på detta sätt medverka
till att öka möjligheterna att vidga de
mindre företagens försäljningsområden
både inom och utom landet.

Eftersom herr Franzén framhöll det
stora anslag som statens institut för
hantverk och industri erhåller, bör det
också påpekas, att ungefär 92 procent
av kostnaderna för de kurser herr Franzén
talade om täcks av inkomster i form
av kursavgifter.

Jag skall sluta med några ord om herr
Franzéns uttalande att han och reservanterna
i bankoutskottet, liksom regeringen,
har ett ansvar för de mindre och
medelstora företagen. Herr Franzén, jag
tror att de organisationer som representerar
hantverk, mindre och medel -

Onsdagen den 29 november 1967 fm. Nr 47

Eu allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten
m. m.

stora företag, köpenskap, handel m. m.
känner ett ännu större ansvar och har
måhända större erfarenhet av vad som
är nödvändigt för en fortsatt utveckling
av dessa företag.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Vårt lands industri har
alltsedan industrialismens genombrott i
mycket hög grad präglats av mindre
och medelstora företag. Deras betydelse
i olika avseenden är väsentligt större
än vad man i allmänhet föreställer sig.
Några siffror kan ge belägg för detta
påstående; herr Nordgren har för övrigt
redan i stor utsträckning serverat
det siffermaterial jag nu kommer att
presentera.

Av 27 450 industriföretag här i landet
har endast 240 fler än 500 anställda
och dessa företag sysselsätter 30 procent
av det totala antalet anställda inom
industrin, eller cirka 295 000 personer.
De mindre industriföretagen, om till
dessa enligt en allmänt vedertagen tumregel
räknas företag med mindre än 50
anställda, svarar i dag för mellan 25
och 30 procent av den industriella sysselsättningen.
Deras andel av den totala
industriproduktionen uppgår till
ungefär en fjärdedel. Av industriinvesteringarna
år 1965 på sammanlagt cirka
5,5 miljarder kronor hänför sig cirka
1 miljard till de mindre företagen.

Av det redovisade siffermaterialet
framgår dessa företags stora betydelse
för vår industri och därmed för samhällsekonomin.
Frågan om deras utveckling
och effektivitet är av utomordentlig
vikt för vårt näringsliv. Det
skulle möjligen kunna invändas att den
pågående omstruktureringen inom näringslivet,
inte minst inom industrin,
mycket snabbt skulle kunna reducera
de mindre företagens antal och betydelse.

Det finns emellertid ingenting som
tyder härpå. Tillgängliga siffror visar
att försvinnandet av mindre industri -

företag endast är marginalförändringar
och att de mindre företagens relativt
stora andel av produktion och sysselsättning
håller sig konstant och säkerligen
kommer att göra så under överskådlig
tid. Detta förhållande är vid
närmare eftertanke inte så märkligt.
Vissa varor och tjänster är av den karaktären
att de bäst och billigast produceras
av det mindre företaget. Ett
bevis härför är det förhållandet att storföretagen
i stigande utsträckning lägger
ut tillverkningar på underleverantörer
samt det snabba framväxandet av
serviceföretag inom olika branscher.

De mindre företagen har dessutom
kunnat inrikta sig på en mycket stark
specialisering, vilket har stärkt deras
konkurrenskraft. Slutligen kan anmärkas
att begreppet stordrift kan användas
även på mindre företag, eftersom
ett sådant kan vara stort på den lilla
marknad som över huvud taget finns
för en viss produkt.

De mindre företagen besitter en inneboende
dynamik och stora expansionsförutsättningar,
vilka utnyttjade på rätt
och målmedvetet sätt skulle innebära
betydande tillskott i vår produktion och
sysselsättning. Dessa expansionsförutsättningar
hämmas emellertid av bristande
tillgång på kapital, såväl eget
som främmande. Det egna kapitalet inom
den mindre industrin ligger under
10 procent av det i företaget arbetande
kapitalet, medan i storföretagen motsvarande
andel ligger vid 40 procent
eller högre.

När det gäller det främmande kapitalet
är detta till sin huvuddel av kortfristig
karaktär, vilket innebär höga
räntor och alltså högre omkostnader
samt större finansiella risker. En nyligen
gjord undersökning inom en expanderande
småindustribransch visar att av
de tillgängliga krediterna utgjordes endast
20 procent av långa krediter. Det
kan sålunda för det första konstateras
att relationen mellan eget och främman -

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

En allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten
m. m.

de kapital inom de mindre företagen
är ogynnsam, jag skulle nästan vilja
säga otillåtligt ogynnsam. Detta förhållande
innebär ett handikapp när det
gäller att skaffa krediter, eftersom kreditgivaren
på grund av denna ogynnsamma
relation måste visa försiktighet
vid kreditgivningen. För det andra kan
det fastslås att de mindre företagen har
en oproportionerligt låg tillgång till
långa krediter, vilket höjer deras kostnader,
ökar riskerna och gör dem beroende
av maskin- och råvaruleverantörer
på ett när det gäller att ständigt
söka finna den bästa inköpskällan icke
önskvärt sätt.

Vad som mot denna bakgrund framstår
som mest angeläget är två ting.
Det första är att med alla tillgängliga
medel söka höja de mindre företagens
tillgång till eget kapital. En ökad självfinansieringsgrad
bidrar till denna målsättning.
På vilken nivå självfinansieringen
skall ligga kan det råda delade
uppfattningar om, men det torde inte
med sakliga skäl kunna göras gällande
att de mindre företagens självfinansieringsgrad
— som i allmänhet ligger
på 20 procent eller därunder — inte
är orimligt låg. Det är följaktligen alldeles
uppenbart att åtminstone dessa
företags självfinansieringsförmåga måste
höjas i konsoliderings- och effektivitetssyfte.
Detta kan ske genom bättre
avskrivningsregler i fråga om byggnad
och maskiner och även genom gynnsammare
varulagervärderingsregler. Jag
vill i det sammanhanget ännu en gång
framföra ett förslag som jag framställt
vid flerfaldiga tillfällen, nämligen att
företagen borde få göra skattefria avsättningar
till en särskild självfinansieringsfond.

Här angivna möjligheter att öka det
egna kapitalet skulle vara av särskilt
värde för de mindre företag som inte
drivs i aktiebolagsform, d. v. s. de enskilda
firmorna. En ytterligare möjlighet
för dessa företag att öka det egna

kapitalet skulle kunna åstadkommas genom
en ändring av den progressiva inkomstskatten,
en åtgärd som givetvis
måste bli generell och vara ytterst välmotiverad
också för stora löntagargrupper.

När det gäller företag som drivs i aktiebolagsform
kan det egna kapitalet
ökas genom nyemission. Denna möjlighet
är dock praktiskt taget uteslutande
förbehållen börsnoterade bolag, medan
mindre aktiebolag endast undantagsvis
kan utnyttja den. Problemet skulle dock
kunna lösas om särskilda emissionsinstitut
bildades, vilka skulle ha rätt att
nyteckna aktier upp till en viss nivå av
företagets aktiekapital och sålunda inte
— som fallet är med de nu arbetande
investmentbolagen — skulle överta aktiemajoriteten.
Den skulle förbehållas
företagaren själv eller hans familj.

Den andra frågan, som har att göra
med kapitalanskaffningen till mindre
företag på ett alldeles speciellt sätt, är
tillgången till krediter i allmänhet och
till särskilt riskbärande och långfristiga
krediter i synnerhet. Den största
kreditgivaren till de mindre företagen
är affärsbankerna, men deras kreditgivning
är av kortfristig natur och sålunda
kostnadskrävande. Dessutom gör de säkerhetskrav
som bankerna måste uppställa
att en stor mängd mindre företag
som lider av konstant brist på bankmässiga
säkerheter inte kan erhålla nödiga
krediter för att genomföra de investeringar
i modernare och mera effektiva
maskiner, ändamålsenligare lokaler
etc., som relativt snabbt skulle
kunna göra företaget mera produktivt
och konkurrenskraftigt.

Företagareföreningarnas direktlån och
de statliga industrigarantilånen, som
utgår till hantverket och den mindre
industrin, har varit och är ett utomordentligt
viktigt komplement till bankernas
kreditgivning. Dessa lånetypers värde
ligger framför allt i att de kan karakteriseras
som toppkrediter, men dels

Onsdagen den 29 november 1967 fm. Nr 47

En allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten
m. m.

räcker inte denna kreditgivning till för
att täcka det väldiga behovet av toppkrediter
av förtroendekaraktär, dels är
den begränsad till hantverket och den
mindre industrin, varför sådana näringsgrenar
som handel, serviceföretag
och transportväsende står utan möjlighet
att utnyttja kreditgivningen i fråga.

En annan typ av statlig lånegivning
till de mindre företagen som är av stort
värde men som också har sin begränsning
är de lån — botten- och sekundärlån
— som utlämnas av AB Industrikredit
och AB Företagskredit. Begränsningen
ligger i de stränga säkerhetskrav
av bankmässig art som dessa institut
uppställer för att kunna lämna krediter.
Som jag nyss framhållit är bankmässiga
säkerheter en utomordentligt sällsynt
vara hos de mindre företagen, varför
antalet företag som kan utnyttja AB
Industrikredit och AB Företagskredit är
starkt begränsat.

Vad de mindre företagen är i stort
behov av är tillgång till långfristiga och
särskilt riskbärande lån. Småföretagen
har i vissa sammanhang och med en
viss rätt kallats snilleföretag — benämningen
härleder sig ur dessa företags
kända förmåga att snabbt kunna tillgodogöra
sig och utveckla innovationer
ävensom att själva komma med snillrika
idéer och uppslag till nya produkter,
tillverkningsmetoder m. m. Denna förmåga,
som faktiskt skulle kunna betecknas
som en naturtillgång av högsta
dignitet, borde i samhällsekonomins intresse
exploateras på ett helt annat sätt
än vad nu är fallet. De mindre företagen
arbetar, som jag redan påpekat, med
ett orimligt litet eget kapital ävensom
med en mycket liten andel långfristiga
krediter. Eftersom småföretagen är vana
vid djärva satsningar och är ytterst
flexibla i sina metoder när det gäller
att konkretisera nya idéer, skulle de i
hög grad vara betjänta av tillgång till
riskbärande krediter, som måste vara
av långfristig natur, då det dels tar tid
6 — Andra kammarens protokoll 1967. Ni

att utveckla nya idéer till marknadsfärdiga
produkter, dels är nödvändigt att
göra investeringar i anläggningstillgångar
— något som också kräver långfristiga
krediter. Det är möjligt att den
nya investeringsbanken kan bli den
fyrbåk som lyser upp det mörker i kapitalanskaffningshänseende
som omger
de mindre företagen just i detta speciella
hänseende.

Investeringsbanken skall som bekant
lämna långfristiga och riskbetonade
krediter och skall, vilket är av särskilt
intresse för de mindre företagen, också
kunna lämna inblankokrediter upp till
hälften av sitt aktiekapital. Statsrådet
Wickman har förutom i propositionen
också i andra sammanhang betonat att
investeringsbanken inte bara skall betjäna
storföretag utan även »mindre
och medelstora företag, där en stark
utveckling av nya metoder och produkter
äger rum». Det skall bli ytterligt intressant
att följa utvecklingen och se
om investeringsbanken verkligen kommer
att bli en faktor att räkna med i
fråga om de mindre företagens kreditförsörjning
— speciellt den riskbetonade.
Det är emellertid enligt min mening
fullkomligt självklart att även bankerna
bör ges vidgade möjligheter till
långsiktig och riskbetonad kreditgivning
genom bl. a. ökad upplåning ur
AP-fonderna. Jag vill erinra om de krav
som mittenpartierna ställde i detta sammanhang
i sin motion i anledning av
propositionen om investeringsbanken.

De mindre företagen är oftast familjeföretag
och det betyder särskilda belastningar,
innebärande att de dras med
större kapitalanskaffningsproblem än
börsnoterade och liknande bolag. Så
t. ex. måste familjeföretagen avsätta kapital
till förmögenhetsbeskattning av arbetsredskapen.
Vidare måste familjeföretagen,
om de skall kunna överföras
till nästa generation med samma kapacitet,
avsätta kapital till arvsbeskattningen.
De pålagor av speciell natur
47

82 Nr 47 Onsdagen den 29 november 1967 fm.

En allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten
in. m.

som sålunda åvilar familjeföretagen blir
ofta droppen som kommer bägaren att
rinna över och tvingar familjeföretag
att sälja sig till storfinansen, d. v. s. i
allmänhet till ett av storbankernas investmentbolag.
Dessa investmentbolag
är på gott och ont. När ett familjeföretag,
som har goda framtidsmöjligheter
och en god ledning, av finansieringssvårigheter
tvingas att ge upp t. ex. vid en
generationsväxling, är det naturligtvis
bra att det kan köpas upp av ett finansiellt
starkt företag och leva vidare om
än underordnat starka finansintressen.

Men saken har också en baksida och
en allvarlig sådan. Investmentbolagen
inriktar sitt intresse främst på företag
med mycket god lönsamhet och med
intressanta framtidsprodukter på sitt
program, företag som borde stå kvar
som självständiga enheter och bidra
till konkurrensen inom näringslivet.

Bankinspektionen, som i fjol yttrade
sig i detta sammanhang, framhöll då att
de fördelar, som existensen av ett stort
antal små och medelstora företag anses
innebära för vårt näringsliv, minskar i
samma mån som företagen upphör som
självständiga enheter. Från denna synpunkt
fann inspektionen det av motionärerna
anmärkta förhållandet, att de
mindre företagen i växande utsträckning
inordnas i en allt hastigare koncernbildning,
ägnat att inge betänkligheter.

Det kan vidare anmärkas att den stora
branschblandningen bland företag
som hittills förvärvats av investmentbolagen
tyder på att förvärven sällan är
motiverade av möjligheten att genomföra
branschrationaliserande åtgärder.
De samhällsekonomiska vinsterna av
den utveckling som pågår syns därför
vara små. Den huvudsakliga följden blir
en icke önskvärd koncentration av inflytande
och beslutanderätt inom näringslivet,
något som på längre sikt
knappast kan vara ett allmänt eller samhällsekonomiskt
intresse.

Företagareföreningsutredningen understryker
som en allmän kommentar
till sitt arbete att dess överväganden i
flera sammanhang försvårats av bristen
på faktiska kunskaper om den mindre
företagsamhetens struktur och särskilda
problem i tekniska och ekonomiska
avseenden. Enligt utredningens
uppfattning bör en ökad forskning och
utredningsverksamhet komma till stånd.

I egenskap av motionär har jag begärt
utredning i ett för de mindre företagen
centralt ekonomiskt sammanhang.
Detta utredningskrav har tillstyrkts av
bankoutskottet i dess utlåtande nr 57.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Låt mig efter dessa rätt
ingående redogörelser för de små och
medelstora företagens situation och möjligheter
i dagens samhälle bara konstatera,
att varken utskottsmajoritetens
talesmän eller reservanterna tydligen är
oense i frågan om den stora vikt som
de små och medelstora företagen måste
tillmätas i vårt näringsliv. Det torde
inte heller för reservanterna vara obekant
att vi troligen skulle stå oss ganska
slätt i det svenska näringslivet om
man plötsligt, med ett enda penndrag,
raderade ut denna sektor av näringslivet.

Det är väl ingen som ifrågasatt något
sådant, men jag vill bara understryka
vikten av att det även på riksdagshåll
förekommer ett positivt intresse för denna
sektor. Vi lever ju til syvende og
sidst allesammans av företagsamheten i
dess olika former, och jag tycker därför
att det kunde vara berättigat att staten
och enkannerligen de som i dag
sköter dess affärer visade intresse för
företagsamheten även på annat sätt än
genom att försöka få ut skatter och andra
inkomster från den. Detta tycks i

Onsdagen den 29 november 1967 fm. Nr 47

En allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten
m. m.

vissa sammanhang vara en av de mest
angelägna uppgifterna.

Låt mig påpeka för herr Franzén i
Motala att det inte har ifrågasatts av
utskottsmajoritetens talesmän att det
skulle tillsättas en långrotande utredning,
som under ett mycket stort antal
år framöver skulle bromsa alla positiva
åtgärder. Vad som begärs är ett samlat
grepp som mycket väl, om man har det
rätta intresset, kan leda till att det vidtas
åtgärder i olika avseenden, vilka kan
vara till nytta på detta område.

Jag har inte av reservanternas resonemang
kunnat utläsa något stöd för
tanken att de skulle ställa sig avvisande
till åtgärder, som av en utredning
kunde påvisas vara nödvändiga. Jag tror
att alla här i kammaren har intresse av
att dessa frågor tas på allvar och behandlas
med ett verkligt positivt grepp.
Detta vill jag säga därför att herr Franzén
i Motala ville göra gällande att socialdemokraterna
har ett ansvar för företagen
och just därför avstyrkt den utredning
som utskottsmajoriteten hemställer
om. Detta sätt att ta ansvar förefaller
något underligt, när man i stället
skulle kunna åstadkomma en bättre
grund för positiva ingrepp och åtgärder,
som kunde gynna hela denna viktiga
del av näringslivet. Storleken och betydelsen
av denna sektor har de två föregående
talarna ingående belyst med
siffermaterial, så jag skall inte gå in
på den saken.

Låt mig endast beträffande kreditproblemet
säga, att det naturligtvis för
denna del av företagsamheten skulle
vara mycket värdefullt om det, genom
åtgärder från det allmännas sida, blev
möjligt för de befintliga kreditföretagen
— AB Industrikredit m. fl. — att exempelvis
ge lån på samma fördelaktiga villkor
som signalerats bl. a. i samband med
investeringsbankens tillblivelse och
verksamhet. Detta skulle verkligen visa
att det intresse som har uttalats skulle
vara av reellt värde. Det skall — som

herr Sjönell sade — verkligen bli intressant
att se om de uttalanden som gjorts
i den riktningen kan följas upp. Det
finns möjligheter, om bara viljan inte
saknas.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag dristar mig, trots
vad herr Hyltander och herr Nordgren
har sagt, att vidhålla mitt påstående att
en ny utredning om småföretagens ställning
skulle vara till nackdel för dessa
företagare. Det vore inte bra för dem
om frågan än en gång skulle ut på, som
jag tidigare sade, en långrotning i utredningskvarnen.
Företagareföreningsutredningen
har arbetat i fem år och en
så stor och allsidig utredning som herrarna
föreslår skulle kanske ta lika
många år.

Vi har en underlig förmåga här i
riksdagen att falla tillbaka på allt vad
utredningar heter. Jag har själv vid flera
tillfällen i dag hänvisat till just att
utredningar förekommer i olika sammanhang.
Jag tycker det är onödigt att
vi än en gång skickar ut dessa frågor
för utredning. Det måste, såvitt jag förstår,
innebära en fördröjning av åtgärder
som nu är aktuella och som kan
förbättra existensen för de små och
medelstora företag, vilka vi är överens
om att stödja på olika sätt.

Det är inte ansvarsfullt mot dessa företagare
att föreslå nya och långvariga
utredningar. Det går inte, som herr
Hyltander sade, att med ett raskt och
samlande grepp reda ut dessa spörsmål.
Om en eventuell ny utredning får riksdagens
ord på att dessa frågor måste
diskuteras igen, skulle vi säkerligen få
en allsidig utredning, men den kommer
att ta sin tid.

Jag anser inte att företagareföreningarna
alltid motsvarar förväntningarna på
alla punkter. Så är det emellertid stän -

84 Nr 47 Onsdagen den 29 november 1967 fm.

En allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten

digt när en fråga utreds —• det finns
önskemål som inte blir beaktade och
synpunkter som inte vinner fullt gehör.
Man har dock möjlighet att avvakta
och återkomma när frågan blir aktualiserad
i en kungl. proposition. Då
kan man föra fram konkreta förslag på
den eller de punkter där man har önskemål.

Det skulle också vara intressant att
höra herr Nordgren ge exempel på
punkter där företagareföreningsutredningen
är direkt negativt inställd till
småföretagarna och deras problem. Jag
tror inte att några sådana negativa drag
förekommer i företagareföreningsuiredningen.
Jag är övertygad om att företagarna
inte är en grupp i samhället
som sitter och rullar tummarna i väntan
på att statsmakterna på olika sätt
skall ingripa och hjälpa till. De är betydligt
mera aktiva än vad de borgerliga
representanterna vill göra gällande.
Jag kan erinra om exempelvis SwedExpo
i Värnamo, där små och medelstora
företagare i Jönköpings län —
kanske också i Kronobergs län —- har
slutit sig samman i en gemensam försäljnings-
och utställningsorganisation
för att klara just denna detalj. Det finns
en motsvarighet i Nordsverige, som,
om jag inte är alldeles felunderrättad,
kallas Nord-Expo och ligger i Skellefteå.
Vi har även andra exempel, såsom
Småindustrins exportbyrå. Dessa uppgifter
är värda att ta i beaktande när
man resonerar om dessa saker.

I mitt första anförande har jag inte
låtit förstå att småföretagarna skulle
vara en privilegierad grupp i företagarvärlden
utan snarare tvärtom. Mina konklusioner
när det gäller företagareföreningarna
utmynnar också i att vi skall
stärka småföretagsamheten.

Då konjunkturerna viker gör de det
även för småföretagarna. Det är just
små och medelstora företag som kommer
i kläm. De större företagen tar ofta
tillbaka sina legoarbeten, som de har

utlagda på småföretagen, därför att de
tycker att de själva kan utföra dem.
Därigenom skapas omedelbart extra bekymmer
för småföretagen.

Självklart är att i tider av kreditåtstramning
— vi har upplevt sådana
under några år, även om vi inte gör det
just för tillfället — denna drabbar även
de mindre företagen. Jag medger att
småföretagen har svårare att komma
över sådana kreditrestriktioner än de
större företagen. Också utskottsmajoritetens
talesmän torde vara ense med
mig om den saken.

När vi år 1966 behandlade denna fråga
skickade vi ut motionerna på remiss
till 30 olika instanser. 22 av dessa avstyrkte
en utredning, som de ansåg vara
fullständigt överflödig med hänvisning
bl. a. till företagareföreningsutredningen.
Bara 5 remissinstanser ville ha en
utredning, och av dessa 5 var 3 direkta
intresseorganistationer. Ytterligare tre
menade att en utredning på någon speciell
punkt kanske vore befogad. Detta
visar klart att reservanternas ståndpunkt
är välgrundad.

De borgerliga ledamöterna av kammaren
borde ta chansen att hoppa av
och följa reservanterna för att på det
sättet slå vakt om småföretagen. Företagareföreningsutredningens
betänkande
ligger ju hos regeringen och kommer
att bli föremål för dess behandling.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Låt mig konstatera att
jag är överens med herr Franzén i Motala
på en punkt; inte heller jag gillar
långrotande utredningar. Jag har tidigare
sagt att jag inte tror att det behöver
bli en sådan i detta fall. Den utredning
vi föreslår bör kunna nå resultat,
om den vill arbeta snabbt och är
positiv inför uppgiften.

Dess bättre, herr Franzén, sitter inte
företagarna och rullar tummarna — det
är vi tydligen också överens om — utan
de arbetar verkligen på att klara svå -

Onsdagen den 29 november 1967 fm. Nr 47

En allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten
m. m.

righeterna. Swed-Expo som nämndes
är ett gott exempel liksom Nord-Expo.
Jag kan tala om att ett liknande företag,
som kallas Yäst-Expo, håller på att
växa upp i västra Sverige. Vi bör naturligtvis
inte hysa någon övertro på sådana
sammanslutningar i dessa sammanhang,
men nog finns det företagsamhet
inom denna sektor av näringslivet.

Att det uppstår extra bekymmer under
avmattade konjunkturer med nedläggningar
för den mindre företagsamheten
är vi tydligen också överens om;
jag vill understryka enigheten i uppfattning
med herr Franzén i detta avseende.
De stora företagen har givetvis
bättre möjligheter att göra omdispositioner
— och gör det också, med
påföljd att det kanske blir ändå mer
bekymmersamt på många sektorer när
en avdelning där, som verkar inom ett
visst område, helt enkelt dras in. Det
finns färska exempel på att ett storföretag
lägger ned en avdelning eller
gör stora personalinskränkningar på
den ort där den är placerad, vilket betyder
kraftigt avbräck i arbetsmöjligheterna
i den trakten.

Det tråkiga i sammanhanget är vidare,
herr Franzén, att statens intresse
för att medverka i detta läge genom
att vidta åtgärder för att mildra verkningarna
för dem som ställs utan arbete
i samband med företagsnedläggelser
tycks stå i proportion till företagens
storlek. Jag vill här som exempel anföra
att många småvarv har fått »ramla
av pinnen» utan att någon från statens
sida rört ett lillfinger, under det att
man gärna rycker ut för att rädda stora
varv, såsom Uddevallavarvet, som hotas
av kriser. Jag har ingenting emot att
staten vill hjälpa till i sådana fall —
jag går över huvud taget inte in på
problematiken huruvida staten borde
ha hjälpt Uddevallavarvet eller inte.
Det ligger väl i sakens natur att den
statliga myndigheten, med de höga syf -

ten den har, observerar vad som händer
när det gäller stora enheter. De
små företagen däremot får do i tysthet
utan att staten bryr sig om dem, trots
att dessa, om man räknar med deras
sammanlagda effekt, som helhet kan betyda
lika mycket för näringslivet och
sysselsättningen i landet som det större
företaget.

Herr Franzén anser att jag borde
kanske nu »hoppa av» från utskottsutlåtandet
och i stället förena mig med
reservanterna, men jag tillåter mig påpeka
att grunden för reservanternas
ställningstagande är litet för svag för
att kunna locka mig. Låt mig framhålla
att utredningen i och för sig säkerligen
är nyttig, för att inte säga nödvändig.
Men jag kan gå med på att det
ändå inte är så angeläget att företa en
utredning som att vidta positiva åtgärder
för den mindre företagsamheten.
För den händelse kammaren skulle besluta
i enlighet med reservanternas hemställan
och utredningen alltså inte kommer
till stånd är jag mycket intresserad
av att följa utvecklingen för att få se
hur herr Franzén kommer att handla
i syfte att stödja de små och medelstora
företagen. Det kommer att bli mycket
spännande att se hur herr Franzén &
Co. klarar denna uppgift.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Det är utomordentligt
glädjande för oss motionärer och för
utskottsmajoriteten att ha fått en så
god supporter i herr Franzén i Motala.
Han förser oss med nya argument som
stöder de uppfattningar vi har och de
förslag som vi har lagt fram!

Herr Franzén säger att kreditåtstramningar
drabbar de mindre företagen
hårdare än de drabbar de stora företagen.
Detta är alldeles riktigt, och det
innebär i sin tur att våra krav på att
försöka förbättra situationen för de
mindre företagen genom kapitaltillförsel
blir ännu mera underbyggda. Han

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

En allsidig utredning rörande förutsättningarna för den mindre företagsamheten
m. m.

säger att de stora företagen vid en konjunkturnedgång
drar tillbaka legojobb
från de mindre företagen. Det är alldeles
sant. Men detta är ytterligare ett
argument för att förstärka de mindre
företagen. Deras svaga punkt ligger
nämligen just i kapitalanskaffningen,
och det är detta vi har framfört i våra
motioner och som utskottsmajoriteten
funnit väl motiverat.

Det är således centrala problem som
vi önskar få utredda. Jag kan inte förstå
varför en utredning skulle behöva bli
någon långrotning; om man verkligen
har viljan att snabbt nå resultat kan man
ganska snabbt verkställa en utredning
på detta fält, såsom vi har begärt. Man
får inrikta sig på vissa centrala punkter:
det egna kapitalet, de långa krediterna,
som är alldeles otillräckliga, och
de svåra förhållanden som de mindre
företagen blir utsatta för vid exempelvis
generationsväxlingar när det gäller
arvsbeskattning o. d.

Herr Franzén i Motala berörde slutligen
Swed-Expo, som är ett utomordentligt
exempel på just den dynamik och
den initiativkraft som finns inom de
mindre företagen. Men denna initiativkraft
skulle kunna förstärkas ytterligare
om företagen bleve finansiellt stabilare,
vilket är ännu ett skäl för att man
gör en allmän översyn av hur deras
finansiella förmåga skall kunna förbättras.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Herr Hyltander frågar
hur vi skall hjälpa de små och medelstora
företagen i framtiden, och han
undrar över varför vi inte gjort något
tidigare. Verkligheten är att vi under
åren genomfört en hel del förbättringar
och skapat möjligheter för de små
och medelstora företagen att väl hävda
sig inom näringslivet. Så kommer det
också att bli i framtiden.

För att ingen skall känna sig desorienterad
vill jag meddela att företa -

garnas försäljningsorganisation i Skellefteå
heter Expolaris och inte som jag
tidigare sade Nord-Expo.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag vill på nytt understryka
att det här inte är fråga om någon
ny utredning av samma sak. Herr Franzén
i Motala vidhåller att företagareföreningsutredningen
redan har behandlat
problemen, men det är inte fallet. Vi
vill ha en utredning enligt de riktlinjer
vi har föreslagit. Men om herr Franzén
i Motala är beredd att utan utredning
medverka till att vi får de konkreta
förslag genomförda som vi har
framfört i vår motion, kan vi självfallet
avstå från en utredning. Hittills har
detta emellertid inte lyckats, och därför
ber jag få överväga om jag till nästa
års riksdag skall återkomma med
förslagen direkt utan utredning. Kanske
kan vi då få herr Franzéns hjälp
till ett genomförande av dem, och självfallet
tackar vi redan i förväg för en
sådan hjälp.

Sedan frågar herr Franzén i Motala
på vilka punkter företagareföreningsutredningen
inte är tilltalande ur vår synpunkt
eller inte i alla avseenden till fördel
för de mindre företagen. Det skulle
ta för lång tid att ta upp alla punkter,
men jag kan nämna några.

Beträffande rådgivningsverksamhetens
finansiering uttalar sig utredningen
ytterst återhållsamt. Det är en nästan
negativ skrivning. Utredningen talar
också om att all rådgivning skall finansieras
av företagareföreningarna, och
det ligger naturligtvis mycket däri. Men
nog borde företagareföreningarna även
i fortsättningen kunna få bedriva en
kostnadsfri upplysningsverksamhet.

Om företagareföreningarna beviljar
ett lån så skall från beloppet redan vid
utbetalningsögonblicket dragas en viss
procent för att täcka eventuella risker.
Det är väl, herr Franzén, ganska mycket
begärt?

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Viss utredning angående säkerhetspolisens register

Jag kan också nämna att utredningen
förutsätter att (representationen från
näringslivet skall minska och att representanterna
skall utses på annat sätt.
Jag tror inte det kommer att gagna företagsamheten.

Herr Franzén sade vidare att vi självfallet
inte sitter och rullar tummarna
utan arbetar så gott vi kan. Det gör vi
naturligtvis och det måste vi göra —
kanske i motsats till en del andra företag
som många gånger väntar på lösningar
med hjälp av statliga medel.

De mindre företagen kommer i kläm
i händelse av lågkonjunkturer, sade
herr Franzén. Alla företag kommer naturligtvis
i kläm vid lågkonjunkturer,
men flera utredningar visar att de
mindre företagen har lättare att göra
omställningar än de stora företagen
och att de mindre företagen i varje fall
hittills inte har permitterat eller friställt
procentuellt sett så många som
statliga eller andra stora företag. Det
bör man komma ihåg, när man talar om
de mindre företagen och deras betydelse
ur sysselsättningssynpunkt i en besvärande
situation.

Slutligen sade herr Franzén någonting
om de remissvar som lämnades i
fjol. Mycket beror naturligtvis på till
vilka organ en fråga remitteras. De
organ som efter vad jag kan bedöma
satt inne med den största sakkunskapen
och erfarenheten från företag av denna
art var i varje fall positiva. De tillhörde
de fem som herr Franzén nämnde.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Franzén i Motala begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Ståhle m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
ban funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 112 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Ståhle m. fl.

§ 23

Viss utredning angående säkerhetspolisens
register

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av motioner
om viss utredning angående säkerhetspolisens
register.

I de likalydande motionerna 1:25 av
herr Werner och II: 33 av herr Hermansson
in. fl. hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde
om tillsättande av en utredning,
vari riksdagens samtliga partier vore
representerade, för att undersöka de fall
som påtalats i den offentliga debatten
eller som på annat sätt kunde bli kända
där personer hindras få vissa anställningar
eller avskedats från sina arbeten
tydligen på grund av uppgifter från
säkerhetspolisens hemliga register.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1: 25 och II: 33, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Viss utredning angående säkerhetspolisens register

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Gävle (vpk):

Herr talman! I motionerna 1:25 och
II: 33 har vi föreslagit tillsättande av en
utredning, vari riksdagens samtliga partier
är representerade, för att undersöka
de fall som påtalats i den offentliga
debatten eller som på annat sätt kan
bli kända där personer hindrats få vissa
anställningar eller avskedats från
sina arbeten tydligen på grund av uppgifter
från säkerhetspolisens hemliga register.

Utskottet yrkar avslag på vår motion
och hänvisar till den s. k. parlamentariska
nämnden i Wennerströmaffären,
vilken inom kort skulle komma att avge
ett betänkande. I utlåtandet kan även
följande läsas: »Utskottet har berett
nämnden tillfälle att yttra sig över förevarande
motioner, men yttrande har
med hänsyn till det pågående utredningsarbetet
icke kunnat avgivas inom
föreskriven tid.» Dessa rader har förorsakat
oss motionärer en del huvudbry.
Är det så att denna nämnd arbetar
så intensivt att den inte haft tid att
läsa vår motion och yttra sig om den?
Eller är det så att nämndens arbete
skulle försvåras eller rent av förhindras
om nämnden yttrade sig över motionen?
Det är kanske möjligt att få svar
på denna fråga.

Opinionen mot säkerhetspolisens arbetsregister
eller åsiktsregister, som enligt
min mening är ett mer korrekt uttryck
för vad det handlar om, ökar i
stället för att minska. Olusten och missnöjet
sträcker sig långt in i alla samhällsgrupper.
Enligt uppgift är cirka
300 000 svenska medborgare registrerade.
Den väldiga omfattningen av denna
åsiktsregistrering synes berättiga
vårt motionskrav om att alla partier
som är representerade i riksdagen bör
få vara med och syna främst de principer
som kan ligga till grund för denna
registrering samt de fall som offentligen
påtalats. Så är nu icke fallet.

Även med risk att trötta kammarens
ledamöter skall jag ta mig friheten att
anföra några fall, där enligt min mening
åsiktsförföljelse synes föreligga.

Jag tar först ett par äldre fall. Det
första fallet gäller en stuveriarbetare i
en stad i södra Norrland, som hade ett
jobb vid en försvarsanläggning men
blev avskedad. Han begärde intyg om
sin personlighet av en polischef, som
förklarade att denne man »icke varit
för brott eller förseelse tilltalad eller
bestraffad samt att han gjort sig känd
för nykterhet, ordentlighet och pålitlighet».
Men militieombudsmannen skrev
likväl, under hänvisning till den gjorda
framställningen, till den drabbade:
»Med anledning härav har genom militär
myndighets försorg verkställts utredning
i ärendet. Därav framgår att
vederbörande militära myndighet med
hänsyn till Edert förhållande till politisk
ytterlighetsriktning icke ägt att godtaga
Eder för anställning vid ifrågavarande
försvarsanläggningar.»

En sådan behandling kan naturligtvis
inte vara riktig. Jag har, herr talman,
ytterligare ett liknande exempel.
Det gäller en arbetare som också sökte
jobb i en norrlandsstad och som fick
ett svar av precis samma slag som det
jag nyss läste upp, nämligen att »Ni
med hänsyn till Edert förhållande till
ett politiskt ytterlighetsparti icke kunnat
beredas tillfälle till arbete vid försvarsanläggningar»
—• detta trots att vederbörande
haft sådant arbete flera
gånger.

Det finns även en del nyare fall, där
vissa egendomligheter förekommit och
som ger oss anledning att misstänka
att åsiktsregistrering av samma slag som
jag nyss redogjort för alltjämt förekommer.
Jag kan säga rent ut att ett av
dessa fall gäller en medlem av vårt
parti, en äldre sjöman som efter många
år på sjön sökte ett nytt jobb i land.
Han hade utfört sitt sjömansjobb under
hela kriget med allt vad det innebar
av risker. Han sökte jobb som kaj -

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Nr 47

Viss utredning angående säkerhetspolisens register

vakt. Han fick löfte om jobbet och
skulle återkomma för att börja. Då meddelades
det att han tyvärr inte passade
och att han inte kunde få arbetet —■
utan någon vidare motivering. Det hör
till saken att en annan person en månad
tidigare sökt samma arbete. Det var
en pensionerad SJ-anställd — han ville
väl ha något tillskott till sin pension —
som fått medalj av SJ för lång och
trogen tjänst. Även denne vägrades arbete
på samma egendomliga sätt, d. v. s.
först lovades honom arbete, men när
han skulle börja detta arbete hade något
mystiskt inträffat som hindrade att
han anställdes.

Det handlar inte enbart om kommunister.
Jag erinrar kammarens ledamöter
om den interpellation som jag väckte
för något år sedan och som gällde en
ung man som inte fick bli polis därför
att hans föräldrar var kommunister. På
min inrådan sökte denne unge man ännu
en gång en sådan befattning men
nu i ett annat polisdistrikt. Det blev
avslag även där. Jag sökte upp en hög
polischef, frågade om orsaken och fick
till svar att han tyvärr inte kunde ge
mig något svar och att han inte heller
var skyldig att ge mig något svar. Den
förändring som har inträffat sedan
1940-talet är att man inte längre talar
om att de tillhör ett ytterlighetsparti
eller nagot liknande — i dag svarar
man som justitieombudsmannaexpeditionen
gjorde den 5 december 1966 i
ett svar till docenten Joachim Israel
och där man kort och gott sade: »Att
särskild polisverksamhet skall bedrivas
för hindrande och uppdagande av brott
mot rikets säkerhet är beslutat av Kungl.
Maj :t och riksdagen. Att inom ramen
för denna verksamhet förs polisregister
i enlighet med lagen om sådant register
är uppenbarligen helt i sin ordning.
Jag har vid några tillfällen tagit del
av registret beträffande vissa personer
och ej kunnat finna annat än att det
förs i överensstämmelse med föreskrifterna
i lagen om polisregister och meddelade
instruktioner. Sekretesskäl hind -

rar mig från att besvara Eder fråga
angående eventuella anteckningar
om Eder.» Docenten är fortfarande fullständigt
oviss om vad som har inträffat.

Denna ordning kan ju inte vara tillfredsställande.
I ett demokratiskt land
måste det vara en rättighet för varje
medborgare att erhålla klara besked om
orsakerna till att man icke kan erhålla
arbete liksom klara besked om varför
man plötsligt avskedas från sitt arbete.
Det är helt enkelt en förutsättning för
att vederbörande skall få sitt fall rättsligt
prövat, om de skulle önska en sådan
prövning. Alla de fall som fil. lic.
Sven Rydenfelt och redaktör Janerik
Larsson tagit upp borde kunna få en sådan
rättslig prövning liksom alla övriga
nu kända fall. En rättsstat kan inte
godkänna att enskilda människor kan
utsättas för såväl svåra ekonomiska påfrestningar
som psykiskt lidande utan
att ha möjlighet att få veta den exakta
orsaken till det läge de försatts i eller
få sin sak offentligen prövad av domstol.
Det är naturligtvis omöjligt för
utomstående att kontrollera eller fullständigt
värdera de av universitetslektor
Sven Rydenfelt och redaktör Janerik
Larsson redovisade fallen. Som de
relateras är de mycket upprörande. De
pekar på att det i vårt land skulle förekomma
ett system som gör att människor
vägras anställning, vägras befordran
eller avskedas på grund av sina
politiska åsikter eller på grund av
släktskap eller vänskap med personer
som hyser vissa politiska åsikter. Människor
straffas, inte därför att de begått
vissa handlingar utan därför att
de förutsätts under vissa speciella premisser
kunna tänkas begå dessa handlingar.
Möjligheterna att överklaga de
av okända myndigheter fällda domarna
är praktiskt taget obefintliga, därför att
besked vanligen inte ges om den verkliga
orsaken till avsked eller vägrad anställning.
Någon gottgörelse för psykiskt
lidande eller ekonomiska förluster
lämnas inte.

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Viss utredning angående säkerhetspolisens register

Vilka åtgärder skulle man då kunna
tänkas vidta? Den utredning som vi
föreslår skulle få forska i det ämnet,
men jag är inte främmande för tanken
att en sådan utredning kan pröva det
förslag som Dagens Nyheter framförde
i en artikel den 19 november 1966. Jag
ber att få citera några punkter.

»Utvidga den parlamentariska kontrollen
av uppgiftslämnande från säkerhetsregistret
till samtliga uppgifter som
utlämnas.

Skapa någon form av demokratisk
icke polisiär insyn inte bara i de uppgifter
som lämnas ut från säkerhetsregistren,
utan också i trovärdigheten och
relevansen av vad som förs in i registren.

Precisera och kontrollera tillämpningen
av vissa principer och värderingar
och graderingar för vad som
skall registreras och icke registreras.

Ge den som på grund av säkerhetsregistret
förvägras eller avvisas från ett
arbete med säkerhetsrisk, eller som förflyttas
eller stoppas i en karriär, ett
besked om att anledningen är just denna.
Låt vederbörande sedan överklaga
om han vill.»

Jag måste säga att dessa förslag verkar
vettiga och mänskliga, och jag anser
att de mycket väl kan prövas av
en sådan utredning som vi har föreslagit.

Jag skulle också vilja erinra om vad
docent Joachim Israel skrev i Dagens
Nyheter den 21 juni 1966. Jag ber att
få nämna några punkter av hans uttalanden
där: Säkerhetspolisen bör underkastas
offentlig kontroll. Riksdagen
bör utse en speciell styrelse för att
granska säkerhetspolisens verksamhet
och denna bör vara ansvarig inför riksdagen.
Han sade vidare att denna styrelse
bör fastställa riktlinjer för hur säkerhetspolisens
verksamhet bör bedrivas.
Riktlinjerna för registreringen bör
vara offentliga. Ett krav är att offentliga
instruktioner om vem som får tillgång
till registren och hur de får an -

vändas bör fastställas. Riktlinjer om hur
uppgifter skall insändas bör även fastställas
så att trakasserier kan undvikas.
Slutligen föreslår han att riksdagen bör
minska anslagen till säkerhetspolisen.
Det sistnämnda tycker jag, herr talman,
också är ett bra förslag.

Myndigheterna har självfallet skyldighet
att vidta åtgärder som är nödvändiga
till försvar för det demokratiska
statsskicket och vårt lands oberoende.
Men de har däremot icke rätt
att i detta syfte kränka den demokrati
som skall värnas. Det är oklokt och
skadar tilltron till statsstyrelsens demokratiska
ledighet om åtgärder vidtas
som bland vissa medborgargrupper skapar
oro för att de demokratiska frioch
rättigheterna beskärs. Sådan oro
har vållats av de händelser som jag
här anfört och av händelser som offentliggjorts.

Det är naturligt att den verksamhet
som bedrives av myndigheterna i syfte
att förebygga brottsliga handlingar icke
i alla delar kan avslöjas. Jag kan emellertid
icke finna, att ett klart besked
från utskottets och regeringens sida på
frågan, huruvida hos polismyndigheterna
förekommer registrering som innefattar
eller rent av bygger på medborgarnas
politiska uppfattningar, på något
sätt skulle försvåra denna legitima
verksamhet och värnet för demokratin.
Tvärtom synes ett sådant klart besked
nödvändigt ur demokratins synpunkt.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till de likalydande
motionerna 1:25 och 11:33.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag anser mig inte ha
anledning att gå in på någon sakdebatt
i denna fråga med anledning av
herr Nilssons i Gävle anförande. De
principiella riktlinjerna för handläggningen
av säkerhetsfrågor övervägs ju
för närvarande av den parlamentariska
nämnden.

Däremot skall jag försöka besvara

Onsdagen den 29 november 1967 fm. Nr 47

Interpellation ang. länsdemokratiutredningen och länsförvaltningsutredningen

herr Nilssons fråga om skälet till att
utredningen inte yttrat sig till utskottet.
Utskottsmajoriteten har bedömt frågan
så, att ett yttrande från nämndens
sida nu skulle kunna föregripa nämndens
slutliga ställningstagande i dessa
säkerhetsfrågor. Man vet inte heller
ännu vad som kan komma att bli offentligt
i det betänkande som nämnden
avser att lämna. Hela problemkomplexet
beträffande personalkontrollen är
alltså föremål för utredning och med
hänsyn härtill anser utskottsmajoriteten
att någon åtgärd inte är påkallad från
riksdagens sida för närvarande.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Låt mig i sakens nuvarande
skede endast få påpeka att ett
yttrande från parlamentariska nämndens
sida till första lagutskottet hade
blivit liktydigt med själva det betänkande
som den nämnden avser att avlämna.
Någonting annat hade ej varit
möjligt i den situation som föreligger.

Herr NILSSON i Gävle (vpk):

Herr talman! Jag är inte säker på
att vi talar om samma sak. Parlamentariska
nämnden i Wennerströmaffären
har ju vissa bestämda uppgifter, men
vi har i vår motion föreslagit, att de
som drabbats av den verksamhet som
bedrives av den hemliga polisen i vissa
fall skall kunna få ekonomisk ersättning
eller upprättelse på annat sätt. Såvitt
jag vet har inte parlamentariska nämnden
till uppgift att syssla med detta, och
därför skulle det inte ha varit fel om
nämnden uttalat sig på denna punkt.

Jag vidhåller vårt förslag och det
lär väl bli tillfälle återkomma till de
här frågorna. Det skall bli mycket intressant
att få ta del av den parlamentariska
nämndens utredning. Jag är
emellertid rädd för att vi talar om skilda
saker, men detta kan klaras upp
när utredningsresultatet föreligger.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! För att vi inte skall tala
förbi varandra ännu mer, som herr
Nilsson i Gävle tydligen tror att vi gör,
måste jag konstatera att den parlamentariska
nämnden självfallet endast kan
yttra sig i de delar som den har att
utreda, men i dessa delar kan inte
nämnden göra något annat än avlämna
ett betänkande.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 25
och II: 33; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
överläggningen till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 24

Interpellation ang. länsdemokratiutredningen
och länsförvaltningsutredningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som yttrade: Herr

talman! Som bekant har under
året betänkanden avgivits av tre utredningar,
vilka ur skilda aspekter berör
den framtida länsadministrationen. Dessa
tre är länsindelnings-, länsförvaltnings-
och landskontorsutredningarna.
Remissyttrandena skall vara inne senast
1 mars 1968. Men den fjärde utredningen
inom det aktuella området, den
år 1964 tillsatta länsdemokratiutredningen,
har däremot inte kommit med
något betänkande i år, trots att ett sådant
var aviserat och det förmodade
innehållet i betänkandet delvis refererats.
Pressuppgifter har förekommit om
att parlamentarisk enighet var uppnådd
i utredningen. Då denna utredning enligt
direktiven har att på ett principiellt

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 fm.

Interpellation ang. länsdemokratiutredningen och länsförvaltningsutredningen

plan beliandla frågan om arbetsfördelningen
och det ömsesidiga beroendet
mellan riksstyrelsen och de regionala
och lokala organen för den kommunala
självstyrelsen, hade det givetvis varit i
högsta grad lämpligt om remissinstanserna
kunnat behandla resultaten från
de fyra utredningarna samtidigt. Otvivelaktigt
hade det varit värdefullt om
vederbörande remissorgan i sitt arbete
med t. ex. länsförvaltningsutredningens
förslag till åtgärder för att effektivisera
och förstärka länsstyrelserna kunnat beakta
länsdemokratiutredningens principiella
syn på kompetensförhållandet
mellan länsstyrelsen och landstinget.
Av allt att döma hade också detta förutsatts.
Då hade remissvaren kunnat tillkomma
under gynnsammare förutsättningar,
och därmed hade de varit av
större värde. Att länsdemokratiutredningens
väntade betänkande ännu ej
föreligger finner jag alltså beklagligt.
Som förut nämnts utgår remisstiden för
de tre betänkandena 1 mars 1968, detta
för att förslag skall kunna föreläggas
1969 års riksdag, som då tydligen råkar
i den belägenhet som remissorganen nu
befinner sig i. Förhållandet är klart
otillfredsställande.

I valet mellan att utvidga antingen
landstingens eller länsstyrelsernas arbetsområden
förordar länsdemokratiutredningen
det första alternativet, detta
att döma av ett tidningsuttalande av
kommunikationsministern, där han menar
att utredningen kan förmodas komma
att föreslå att vissa uppgifter skall
överflyttas från stat till kommun. Detta
illustrerar hur angeläget det är att remissorganen
samtidigt får behandla
båda alternativen. Anser länsdemokratiutredningen
t. ex. att viktiga planeringsuppgifter
bör flyttas över från länssty -

relsen till det folkvalda landstinget, bör
denna synpunkt självklart tas upp till
bedömning innan länsstyrelsens resurser
på just detta område förstärks. Blir
så ej fallet föregriper man länsdemokratiutredningens
förslag. Och något sådant
bör ej ske enligt kommunikationsministern.
Enligt samma uttalande skall
remissinstanserna, som yttrar sig om
länsförvaltningens organisation, bortse
från vad länsdemokratiutredningen kan
komma att föreslå och förutsätta att
ingen ändring sker i den nuvarande arbetsfördelningen
stat—kommun. Detta
synes ej överensstämma med länsförvaltningsutredningens
direktiv, där det
heter: »Sammanfattningsvis skall alltså
utredningen ytterst syfta till att förutsättningslöst
granska och framlägga förslag
rörande principerna för den statliga
länsförvaltningens ordnande för
framtiden.»

Med anledning av vad som ovan framförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

1. När kan länsdemokratiutredningens
betänkande väntas föreligga?

2. Avser herr statsrådet att avvakta
länsdemokratiutredningens väntade betänkande
innan slutgiltigt ställningstagande
till resultatet av länsförvaltningsutredningens
arbete sker?

3. Anser herr statsrådet att samordning
är önskvärd vid behandlingen av
länsförvaltnings- och länsdemokratiutredningens
betänkanden?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47

Onsdagen den 29 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr förste vice talmannen.

§ 1

Erläggande av skatt som villkor för

erhållande av tilläggspension från
den allmänna försäkringen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 64, i anledning av väckta motioner
om erläggande av skatt som villkor
för erhållande av tilläggspension
från den allmänna försäkringen.

Andra lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, 1:354 av herr
Göran Karlsson och II: 435 av herr
Almgren m. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla om sådana
ändringar i lagen om tilläggspension
från allmän försäkring och tillämpningsföreskrifterna
för denna lag samt
av uppbördsförordningen 2 § 3 kap.
att man omöjliggör för dem som icke
betalt skatt att erhålla denna försäkringsförmån».

Utskottet hemställde att förevarande
motioner, I: 354 och II: 435, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Då jag tillsammans med
några kammarkamrater från Jönköpings
län står för den motion som vi nu behandlar
vill jag säga några ord.

När vi väckte motionen var det därför

att vi reagerade mycket starkt mot den
möjlighet vissa kategorier människor
har att försäkra sig om samhällets förmåner
utan att betala skatt till stat och
kommun. Det var vår tidning i Jönköpings
län, Smålands Folkblad, som slog
larm om saken. Det finns exempel på
enskilda företagare som underlåtit att
betala skatt men som genom att erlägga
avgiften till allmänna pensionsförsäkringen
kunnat tillgodogöra sig pensionsförmåner
från ATP. Jag vill ta ett
exempel ur verkliga livet.

En skattskyldig som driver egen konsulterande
verksamhet har inkomster
som är svåra att kontrollera. Hans tillgångar
är skrivna på hustrun och makarna
har boskillnad. Vid ett visst års
taxering hade han en nettoinkomst på
26 390 kronor med en taxerad statlig
inkomst på 16 570 kronor. Den aktuella
skatten uppgick till 5 649 kronor, och
den betalades inte. Däremot erlades
ATP-avgiften på 650 kronor som säkrade
pensionspoängen.

Året därpå uppvisade motsvarande belopp
en nettoinkomst på 21 710 kronor,
en statligt taxerad inkomst på 16 980
kronor och ATP-avgiften 830 kronor.
Sistnämnda avgift betalades. Däremot
betalades inte skatterna.

Även om sådana fall inte förekommer
i någon större utsträckning måste det
ändå verka stötande att de förekommer,
och de skapar olust bland lojala skattebetalare.
Även utskottet understryker
detta och skriver: »Utskottet har full
förståelse för den i motionerna uttalade
olusten över det förhållandet att vissa
personer, som avsiktligt undandrar sig
att betala skatt, ändå tillförsäkrar sig de
förmåner samhället tillhandahåller.»

I vår motion har vi yrkat att skatten

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Erläggande av skatt som villkor för erhållande av tilläggspension från den allmänna
försäkringen

skall vara erlagd innan vederbörande
får rätt att inbetala pensionsavgift och
tillgodoräkna sig pensionspoäng i ATP.
Självfallet måste undantag göras vid
sjukdom o. d. som gör att ekonomin försvagats.
Detta menar emellertid utskottet
förorsakar administrativa besvärligheter,
som emellertid inte skall överdrivas.

För att komma till rätta med de oarter
jag här påtalat anser utskottet för
sin del att man i allmänhet torde »få
lita till en effektivisering av skatteindrivningen».
Utskottet har därför inte
varit berett att tillstyrka motionen. Ja,
naturligtvis är en effektivisering av
skatteindrivningen viktig — det är den
allra viktigaste åtgärden — men enligt
vår mening är den inte tillräcklig. När
som i det exempel jag nyss nämnde vederbörande
skrivit över alla tillgångar
på hustrun och makarna har boskillnad,
är det inte så lätt att driva in skatten.

Utskottet anför vidare som skäl för
sitt avslag på motionen att tilläggspensionen
helt finansieras genom avgifter
och att inget belopp kommer från skattemedel
samt att det får anses rimligt
att en företagare, som önskar tillhöra
tilläggsförsäkringen, i fråga om avgiftsbetalning
får samma ställning som den
som har en försäkring i ett försäkringsbolag.
I ett sådant bolag kan det ej förhindras
att vederbörande betalar försäkringspremier
innan han erlagt skatt,
framhåller utskottet.

Det finns dock en väsentlig skillnad.
I ATP ges förmåner som inte kan erhållas
i ett vanligt försäkringsbolag. Jag
tänker på möjligheten att nu i början
erhålla full pension efter tjugu år, och
att lägre avgifter uttages under uppbyggnadstiden.
Detta är möjligt tack
vare solidarisk samverkan. Därför anser
jag att man bör hindra dem, som
genom vägran att betala skatt undandrar
sig förpliktelserna, från att åka
snålskjuts på andras bekostnad.

Herr talman! Om riksdagen i dag

kommer att avslå vår motion, tror jag
att denna fråga kommer igen. Jag ber
att med det anförda, herr talman, få yrka
bifall till motionerna I: 354 och II: 435.

I detta anförande instämde fru Ekroth
(s).

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Man kan naturligtvis
instämma i motionärernas indignation
över att det finns personer som undandrar
sig skyldigheten att betala skatt
men ändå tillgodogör sig de förmåner
som samhället tillhandahåller medborgarna.
Då bör man emellertid inte såsom
motionärerna gör inskränka sig till
att känna indignation över de skattebetalare
som nöjer sig med att betala den
på skattsedeln införda avgiften till ATP
men av olika skäl underlåter att betala
skatten. Man bör rimligen låta indignationen
innesluta alla som, trots att de
har möjlighet därtill, undandrar sig att
betala skatten men ändå tillgodogör sig
samhällets förmåner i form av ATPförsäkring
eller annat. Jag har alltså
full förståelse för den delen av motionerna.

Vad beträffar det speciella problem
som motionerna berör så framgår det
av utskottets utlåtande att det här inte
gäller en rättvisefråga av det slag som
motionärerna sökt göra gällande, utan
det är ett rent uppbördstekniskt problem.
Att avgiften till ATP debiteras på
skattsedeln och normalt inbetalas samtidigt
med skatten är helt och hållet ett
uppbördstekniskt arrangemang. Detta
framgår också av förarbetena till ATPlagstiftningen.
Tilläggspensionen finansieras
som redan sagts helt och hållet
med avgifter och till ingen del med
skattemedel.

Man skulle mycket väl kunna ha ett
system så konstruerat att avgiften till
tilläggspensioneringen inbetalas direkt
till försäkringsverket, varvid inbetalningen
alltså till ingen del vore hop -

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47

kopplad med erläggandet av skatt. Även
vid ett sådant förfarande skulle det vara
fullt möjligt för den enskilde -— han
må vara företagare eller ha annat yrke
— att erlägga avgiften till försäkringsverket
oberoende av om han betalar
skatt eller inte. Att man stannat för
systemet att föra upp försäkringsavgiften
på skattsedeln och samtidigt ge avgiften
till ATP prioritetsrätt är alltså enbart,
såsom jag tidigare framhållit, ett
praktiskt förfaringssätt.

Motionärernas önskan att man för att
pensionsförmån skulle tillerkännas vederbörande
skulle ställa som villkor att
skatten helt eller delvis skulle vara betald
skulle, om den villfors, innebära eu
vittgående reformering av de principer
på vilka systemet för närvarande är
uppbyggt. Ett sådant system skulle säkerligen
också bli mycket besvärligt att
administrera, vilket framgår av utskottets
utlåtande. Anledningen till att utskottets
majoritet har avstyrkt motionerna
är alltså att avgiftsbetalningen till
ATP är helt skild från skyldigheten att
betala skatt. Uppbördsättet är endast
ett praktiskt arrangemang.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:354 och 11:435; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 2

Förköpslag m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förköpslag
m. m. jämte motioner i ämnet,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa

Förköpslag m. m.

bolag, m. m., till den del propositionen
ännu icke behandlats av riksdagen,
dels motioner om samhälleligt ägande
av mark som förutsättning för stadsjdaneläggning''.

Genom en den 31 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 90, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden
och av lagrådets protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) förköp slag;

2) lag angående ändrad lydelse av
2 kap. 57 § och 4 kap. 10 § lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom;

3) förordning om ändrad lydelse av
5 § stämpelskatteförordningen den 21
maj 1964 (nr 303).

Kungl. Maj :t hade vidare genom en
den 31 mars 1967 dagtecknad proposition,
nr 121, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och av
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag,

2) lag angående ändring i lagen den
18 juni 1925 (nr 221) om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom,

3) lag om ändring i jordförvärvslagen
den 14 maj 1965 (nr 290),

4) lag om ändring i gruvlagen den 3
juni 1938 (nr 314).

I anledning av sistnämnda proposition,
nr 121, som hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
hade riksdagen den 25 maj i år

dels beslutat att till höstsessionen med
innevarande års riksdag uppskjuta behandlingen
av propositionen i vad avsåge
de ändringar som sammanhängde

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag m. m.

med lagstiftningen om kommunal förköpsrätt,
dels ock — med förklaring att
riksdagen icke för närvarande kunnat
taga ställning till propositionen i dess
helhet — för sin del antagit de framlagda
lagförslagen med de ändringar
däri, som föranletts av att riksdagen
icke till prövning kunnat upptaga de
delar av förslaget som vore betingade
av lagstiftningen om kommunal förköpsrätt.

Beträffande huvudsakligt innehåll i
propositionen om förköpsrätt anfördes
följande.

I propositionen om förköpsrätt föreslås
att kommun skall ha förköpsrätt
vid försäljning som omfattar sådam
mark som med hänsyn till den framtida
utvecklingen behövs för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande
anordning. Förslaget innebär att kommunen
får förvärva den egendom som
köpet avser från säljaren på de villkor
som avtalats mellan denne och köparen.
Syftet med den föreslagna lagen är att
förbättra kommunernas möjligheter att
på ett tidigt stadium förvärva mark
som behövs för samhällsutvecklingen
och därigenom åstadkomma en dämpning
av prisutvecklingen i fråga om
sådan mark.

Om säljare eller köpare bestrider förköpsrätt
måste kommunen söka tillstånd
till förköpet hos Kungl. Maj :t. Härvid
prövas om marken behövs för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande
anordningar. Är så inte fallet skall
tillstånd vägras. Tillstånd skall vägras
också i vissa andra fall, t. ex. om det
med hänsyn til! förhållandet mellan
säljare och köpare eller till villkoren
för eller omständigheterna vid köpet
framstår som obilligt att förköp sker.

I vissa fall får förköpsrätt inte utövas,
t. ex. om försäljningen avser fastighet
med en areal som understiger 3 000 m2
och ett taxeringsvärde som är lägre än
200 000 kronor eller om staten är säljare
eller köpare eller om försäljningen
äger rum mellan nära släktingar.

När förköp sker kan köpevillkoren
i vissa fall jämkas på talan av kommunen.
Kommunen skall ersätta säljaren
för dennes förlust på grund av
jämkningen. Så snart förköp fullbordats
skall kommunen ersätta köparen
för dennes utlägg i samband med köpet
och för nödvändiga kostnader som han
lagt ned på fastigheten.

I fråga om tomträttslagstiftningen innebär
propositionen att minimitiden
för avgäldsperioderna i fråga om tomträtt
som upplåts för bostadsändamål
förkortas från 20 år till 10 år. Syftet
med ändringen är att skapa bättre förutsättningar
för det allmänna att tillgodogöra
sig värdestegringen på mark.

Den föreslagna lagstiftningen avses
träda i kraft den 1 januari 1968.

I förslaget till förköpslag var 3 §
första stycket 2, och 5 § första stycket
så lydande:

3 §.

Förköpsrätt får ej utövas, om

2. staten är säljare och försäljningen
icke sker enligt lagen den 4 januari
1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning
av kyrklig jord i vissa fall
samt till upplåtelse av sådan jord under
tomträtt.

5 §.

Förköpsrätten innebär att kommunen
får förvärva den egendom köpet
avser från säljaren på de villkor som avtalats
mellan denne och köparen. Kommunens
förvärv kallas förköp.

I samband med propositionen om
förköpsrätt hade utskottet behandlat tio
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I. de likalydande motionerna I: 839
av herrar Bengtson och Dahlén samt
11:1046 av herrar Ohlin och Hedlund,
i vilka motioner hemställdes

»att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Mai ds proposition nr 90 måtte

1. besluta att även statens markför -

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47

säljningar skall omfattas av den kommunala
förköpsrätten;

2. besluta att begreppet ägovidd i 3 §
i förköpslagen endast skall avse markarealen; 3.

besluta att i 7 § förköpslagen införes
en formulering av innebörd att
säljaren och köparen i samband med
underrättelsen om kommunens beslut
att utöva förköpsrätt erinras om deras
bestridanderätt enligt 9 §;

4. besluta de ändringar i förköpslagstiftningen
som föranledes av de i motionen
anförda synpunkterna rörande
9 §, 13 § och 15 §;

att utskottet måtte utarbeta erforderliga
ändringar i lagtexten»;

II. de likalydande motionerna I: 840
av herr Holmberg m. fl. och II: 1043 av
herr Bohman m. fl., i vilka motioner
hemställdes

»att riksdagen måtte avslå det i
Kungl. Maj:ts proposition nr 90 framlagda
förslaget till förköpslag»;

III. de likalydande motionerna I: 841
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
11:1044 av herr Grebäck m.fl.; samt

IV. de likalydande motionerna 1:842
av herr Werner och II: 1045 av herr
Nilsson i Gävle m.fl., i vilka motioner
hemställdes

»att riksdagen — med bifall i övrigt
till Kungl. Maj:ts proposition nr 90 —
måtte besluta,

att stycke ett i § 5 får följande lydelse
:

Förköpsrätten innebär att kommunen
får förvärva den egendom köpet avser
från säljaren på villkor som för
orten kan anses skäligt. Vid oenighet
härom hänskjutes markprisets skälighet
till prövning av länsstyrelsens marknämnd.
Kommunens förvärv kallas förköp.
»;

V. de likalydande motionerna 1:862
av herrar Arne Pettersson och Augustsson
samt II: 1067 av herrar Henrikson
och Svenning.

Utöver nyssnämnda motioner hade
utskottet behandlat två fristående mo -

Förköpslag m. m.

tioner, nämligen I: 236 av herr Werner
och II: 304 av herr Nilsson i Gävle m. fl.
I motionerna yrkades

»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till
sådan lagstiftning att samhälleligt ägande
av marken göres till förutsättningför
att stadsplaneläggning av densamma
skall kunna ske».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå yrkandet
i motionerna I: 840 och II: 1043 om
avslag på propositionen nr 90 såvitt
avsåge förköpslagen;

B. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 839 och II: 1046, såvitt däri
yrkats ändring i det genom propositionen
nr 90 framlagda förslaget om
förköpsrätt beträffande 3 § första stycket
2. i fråga om statens markförsäljningar,
måtte antaga lagförslaget i denna
del;

C. att riksdagen med avslag på motionerna
1:842 och 11:1045, såvitt däri
yrkats ändring i det genom propositionen
nr 90 framlagda förslaget om förköpsrätt
beträffande 5 § i fråga om
förköp srättens innebörd, måtte antaga
lagförslaget i denna del;

D. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 839 och II: 1046 för sin del
måtte antaga i fråga om kommuns
underrättelseskyldighet Kungl. Maj:ts
förslag i 7, 9 och 15 §§ i förköpslagen
med den ändringen att paragraferna
erhölle i utskottets hemställan angiven
lydelse;

E. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen nr 90 om förköpsrätt
framlagda lagförslagen i övrigt;

F. att riksdagen i anledning av motionerna
1:839 och 11: 1046 måtte ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört beträffande förfarandet hos inskrivningsdomaren
vid kontroll av fastighetens
areal;

G. att motionerna 1:862 och 11:1067
med yrkande om utredning rörande
markprisutvecklingen icke måtte föran -

leda någon riksdagens åtgärd;
7 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 47

Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag ni. m.

H. att följande motioner, nämligen

a) I: 236 och II: 304,

b) I: 839 och II: 1046,

c) 1:841 och 11:1044 samt

d) I: 842 och II: 1045,

i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

I. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen nr 121 framlagda
lagförslagen, i vad de sammanhängde
med lagstiftningen om kommunal förköpsrätt.

Reservationer hade avgivits:

I. Beträffande A. i utskottets hemställan av

herrar Lidgard (h) och Bengtson
(li) i Solna, vilka ansett att utskottet
hort hemställa,

a) att riksdagen i anledning av motionerna
1:840 och 11:1043 måtte avslå
dels propositionen nr 90, utom beträffande
de föreslagna ändringarna i fråga
om avgäldsperioderna för tomträtt, dels
ock propositionen nr 121 såvitt nu var
i fråga,

b) att följande motioner, nämligen

1. I: 236 och II: 304,

2. I: 839 och II: 1046,

3. I: 841 och II: 1044,

4. 1:842 och 11:1045 samt

5. I: 862 och II: 1067,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. Beträffande B. i utskottets hemställan av

herrar Alexanderson (fp), Ernulf
(fp), Fälldin (ep), Grebäck (ep) och
From (fp), vilka ansett att utskottet
vid B. bort hemställa,

att riksdagen för sin del, med bifall
till motionerna I: 839 och II: 1046, måtte
antaga det genom propositionen nr 90
framlagda lagförslaget med den ändringen
att 3 § första stycket 2. utginge
ur lagtexten och att den därpå följande
punktnumreringen i anledning härav
ändrades;

III. Beträffande D. i utskottets hemställan av

herrar Svante Kristiansson (s),
Knut Johansson (s), Ekström i Iggesund
(s) och Hammarberg (s), vilka
ansett att utskottet vid D. bort hemställa,

att riksdagen med avslag å motionerna
1:839 och 11:1046 såvitt nu var
i fråga för sin del måtte antaga det genom
propositionen nr 90 framlagda
förslaget till förköpslag såvitt gällde 7,
9 och 15 § §;

IV. Beträffande G. i utskottets hemställan av

herr Svenning (s), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I förevarande utlåtande
nr 54 från tredje lagutskottet behandlas
Kungl. Maj :ts proposition om införande
av en lag om generell förköpsrätt för
kommuner att köpa mark. I reservation
I beträffande A i utskottets hemställan
har vi som är högerpartiets representanter
i utskottet yrkat avslag på
propositionen, och jag ber att med några
ord få motivera detta.

Det är ett helt unikt lagförslag som nu
läggs på riksdagens bord. Svea hovrätt
säger i sitt remissutlåtande att det saknar
motsvarighet i svenskt rätt. Såvitt
man kan se finns inte heller någon motsvarighet
i utländsk lagstiftning.

När folketinget i Danmark försökte
införa en liknande lagstiftning mötte
förslaget starkt motstånd och förkastades
senare. Jag kan citera justitieministern
i propositionen. Det är ett lakoniskt
besked på denna punkt: »Förslaget
om förköpsrätt antogs av danska
folketinget men förkastades vid en
folkomröstning sommaren 1963. Någon
lagstiftning kom därför inte till stånd.»

Ibland finns det anledning beklaga
att folkomröstningsinstitutet i vårt land

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47

har misskrediterats. Ej heller i Norge
har stiftats någon lag, trots att denna
fråga aktualiserats. Men i vårt land kommer
lagen att bli ett instrument för att
överföra allt mer mark i kommunal ägo.
Marken har blivit en bricka i det politiska
maktspelet. På vissa håll anlägges
en affektladdad aspekt på markägandet,
som inte motsvarar de verkliga förhållandena.
Sedan denna debatt förts en
längre tid har den alltmer fjärmats från
att vara en saklig ekonomisk diskussion
om markfrågorna.

Kommunerna har ju genom planinstitutet
makten att bestämma över markens
användning och exploatering. I
och med detta har kommunerna också
haft det största inflytandet på markpriserna.
Jag kan nämna att parkmark
inte betalas särskilt högt, medan industrimark
betalas med 250 kronor per
kvadratmeter i Solna — och det är ändå
när kommunen säljer marken.

När kommunen är ägare exploaterar
den ofta marken väl hårt till förfångför
boendemiljön. Således är det inte
alltid så bra när kommunerna äger marken.

Jag vill betona att planinstitutet är
en maktfaktor av stora mått. Kommunen
kan genom användande därav sätta
in sina stötar för att styra utvecklingen
och driva en aktiv markpolitik. Möjligheterna
är stora och det kostar inte
kommunen så mycket att spendera litet
extra mark till grönområden eller lekplatser,
när det är andra som är markägare.
Jag tror att många kommuner
borde betänka detta.

Emellertid skall jag inte på något sätt
förneka att kommunerna skall ha möjlighet
att äga mark — det är en helt
självklar sak. Men kommunerna har redan
nu stora möjligheter. De kan köpa
på fria marknaden och även staten
äger mycket mark, som det är möjligt
att förhandla om. Dessutom finns både
byggnads- och expropriationslagstiftningens
regler om tvångsförvärv. Dessa
har under senare år undan för undan

Förköpslag m. m.

utvidgats och även efter genomförandet
av det nu föreliggande lagförslaget torde
komma att höjas röster för att de
två förstnämnda lagarna skall skärpas.
Syftet är, såvitt jag förstår, ett kommunalt
markmonopol, vilket säkerligen
skulle bli mycket olyckligt i längden.

Utskottsmajoriteten har i sitt utlåtande
skrivit: »Syftet med den föreslagna
lagen är att förbättra kommunernas
möjligheter att på ett tidigt stadium
förvärva mark som behövs för samhällsutvecklingen
och därigenom» — jag
understryker därigenom — »åstadkomma
en dämpning av prisutvecklingen
i fråga om sådan mark.»

Men även om gällande lagstiftning
inte skulle vara till fyllest för att trygga
bebyggelseutvecklingen anser vi reservanter
att förköpslagen inte är ändamålsenlig.

Många remissorgan instämmer med
oss på denna punkt. Kooperativa förbundet,
som anser att lagen skall genomföras,
hyser starka tvivel på att
förköpsrätt är ett effektivt instrument
för att uppnå de angivna syftena. För
kommunen är förköpslagen ett trubbigt
vapen, skriver KF och fortsätter:

Det är föga sannolikt att just den
mark som kommunen önskar för planering
är till salu. Förköpsrätten kan vidare
verka starkt hämmande på marköverföringar
som sker i syfte att uppnå
rationellare produktion och distribution.
Om kommuner använder institutet
fel, har man hindrat genomförandet
av en företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt
motiverad planering.
Så långt Kooperativa förbundets yttrande
i sammandrag.

Även i fråga om lagens prisdämpande
effekt höjs kritiska röster. En av
reservanterna i utskottet, herr Svenning,
har i en motion ifrågasatt om
man i detta avseende uppnår syftet med
lagen och efterlyser andra åtgärder.

Herr talman! Det finns många anledningar
till att detta lagförslag inte bör
accepteras av kammaren. För oss i hö -

100 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag m. m.

gerpartiet ligger de allvarligaste invändningarna
på det principiella planet. 1
motsats till expropriationslagens fasta
normer blir det enligt förköpslagen
ingen reell begränsning annat än i fråga
om små arealer och värden. Den
medger en nästan generell rätt att gå in
i förekommande fastighetsförsäljningar.
Detta innebär enligt vår mening ett ingrepp
i avtalsfrihet och äganderätt som
vi ej kan biträda. Många delar denna
uppfattning. Svea hovrätt, som jag tidigare
har citerat, säger: En förköpsrätt
som i princip gäller all fast egendom,
varje gång den köps eller byts, utgör ett
starkt ingrepp i äganderätten och avtalsfriheten
och innebär en väsentlig
ändring i rättssystemet.

Man kan fråga sig hur denna lag kommer
att verka. Vid varje försäljning
inom en kommun då förköp kan komma
i fråga blir det livlig debatt om huruvida
kommunen skall träda in eller
ej. Köpare och säljare kommer att diskuteras
och dissekeras. Allmänheten
kommer att uppfatta kommunens inträde
som en korrektion av ett felsteg. Hur
detta kan utmålas har vi fått en försmak
av denna höst. Såvitt jag förstår
kommer lagen att medföra ett förmynderskap
över markägare som ej kan accepteras.
Den betyder således mer eller
mindre »en kriminalisering köksvägen»
av markförsäljningar. Eftersom vi har
och vill ha privat äganderätt till mark,
måste försäljningar av mark med naturnödvändighet
göras.

En annan fråga som inte saknar intresse
är denna lags konsekvenser för
kommunernas ekonomi. Skall kommunerna
köpa mark och lägga den på lager
för det fall den skulle behövas i en
framtid? Inrikesministern pläderar ju
för att de skall köpa mark för minst tio
års bebyggelse. Vi vet att kostnaderna
för mark fördubblas på tio år enbart
genom räntekostnaderna. Och därtill
kommer andra kostnader. Samtidigt vet
vi att vi lever i ett samhälle som ropar
på kommunal service, en service som vi

inte har resurser att erbjuda. Vidare
vet vi att under hela efterkrigstiden
skatterna till stat och kommun stigit
med 13 procent om året. Varje år 13
procent; det blir en fördubbling av
skattetrycket på fem ä sex år. Kommunerna
har så många uppgifter som de
behöver pengar till. Jag har en bestämd
känsla av att deras behov av mark har
överbetonats mycket under de senaste
åren. Det viktiga är väl att de använder
sina resurser till invånarnas bästa.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservation I av herr Lidgard
och mig, vilket innebär avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 90 om
kommunal förköpsrätt.

Tyvärr måste jag ta kammarens tid i
anspråk ytterligare något litet för att
klargöra ett par ställningstaganden.

I propositionen föreslås även ändringar
i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom. Tomträttsavgälderna skall i
framtiden kunna omprövas vart tionde
år i stället för som nu vart tjugonde år.
I högerpartiet tycker vi att detta är rätt
och billigt, vilket vi också har gett uttryck
åt i reservation I.

Om nu lagförslaget godtages, har vi
ansett oss böra stödja utskottets skrivning
i punkten C, där det finns en reservation
av herr Svante Kristiansson
m. fl. Andra talare kommer att närmare
utveckla utskottets synpunkt, varför
jag saknar anledning att ingå på detta
nu.

Slutligen vill jag framhålla under
punkten B i utskottets utlåtande att när
nu — som jag förmodar — lagen går
igenom mot vår vilja, jag avser att biträda
reservationen II. Detta sker i konsekvensens
namn. Skall vi ha denna lag,
så skall den inte ha olika verkningar för
olika markägare!

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Som folkpartist i tredje
lagutskottet har det inte varit svårt för
mig att i stort sett godta propositionen
— den överensstämmer ju ganska väl

Onsdagen den 29 november 1967 cm.

Nr 47 101

med vad mittenpartiernas reservanter i
utredningen har föreslagit.

Beträffande begränsningen av de fastigheter
som skulle vara uteslutna från
förköp tycker jag att den gräns som har
angivits, d. v. s. 3 000 in2 och ett taxeringsvärde
av 200 000 kronor, är mycket
bra funnen. Jag tror att den kommer att
fungera väl, åtminstone om inte inflationen
fortsätter alltför hårt. Denna
gräns står emellertid något litet i motsatsförhållande
till vad departementschefen
har angivit såsom det stora värdet
med regeln. Han säger att den klart
avgränsar alla normala fall och att det
står klart för markägare, säljare och
köpare vilka fastigheter som omfattas av
förköpsrätten och vilka som inte gör
det.

I specialmotiveringen har departementschefen
sagt att i en fastighets
ägovidd också skall inräknas vattenområde.
Nu har på grund av eu motion
från mittenpartierna den saken diskuterats
ganska livligt inom utskottet. Det
är nämligen på det sättet, att vattenområden
som hör till fastigheterna mycket
sällan är angivna i något fastighetsregister
eller jordregister och ännu mindre
i fasti ghetsboken. För de äldre fastigheter,
som har tillkommit som arealfastigheter
genom avsöndring, ingår
nästan aldrig vattenområden i den angivna
arealen. Och beträffande avstyckningar
efter 1917 i stad och efter 1928
på landsbygden är det ett mycket litet
antal fastigheter med vattenområde som
har detta angivet i arealuppgiften. Oftast
har man därvidlag tillämpat en regel
som står i 12 kap. 4 § jordabalken.
Det kan vara ganska stora vattenområden
som därigenom lägges till en fastighet,
om man skulle göra en gränsbestämning
kring denna.

I fråga om mantalssatta fastigheter —
om man får kalla denna kategori så och
till vilka de flesta jordbruksfastigheter
och skogsbruksfastigheter hör — finns
det i fastighetsboken inga anteckningar
om arealen, och de arealuppgifter som
finns i jordregistret innefattar i regel

Förköpslag m. m.

inte vattenområde, åtminstone inte större
vattenområde.

Efter diskussion om denna sak har
utskottet gjort ett uttalande, vari sägs
att inskrivningsdomaren i de fall som
han har att bedöma bör kunna gå direkt
till de uppgifter han har i fastighetsboken,
om det finns sådana, eller
i övrigt till de uppgifter som fastighetsregister
eller jordregister innehåller.

Det innebär som utskottet uttrycker
det en »viss avvikelse från uttalandena i
propositionen», men utskottet förväntar
naturligtvis att departementschefen
skall godta tolkningen som en praktisk
möjlighet att lösa frågan utan att onödigt
krångel uppstår. Vissa ganska små
fastigheter, som har ett vattenområde
vilket gör att arealen kommer upp till
över 3 000 kvadratmeter, kan genom
denna tolkning bli föremål för förköp,
under det att andra fastigheter med
fast mark av samma storlek men med
oändligt mycket större vattenareal —
om man skulle ta reda på den — komaner
undan. Vi tror emellertid inte att
kommunerna har så stort intresse av
dessa fastigheters vattenområden, varför
man nog utan risk kan göra den
tolkning sona aatskottet har tänkt sig.

I förbigående vill jag även beröra en
annan sak. När det omtalas att Kungl.
Maj :t skall bedöma huraavida köp får
ske sedan bestridande har skett, så uppräknas
vissa bevisanedel. I utskottets utlåtande
har man därvid råkat få med
uttrycket »antagen generalplan». Men
av de 200—300 generalplaner som alu
finns är bara ett tiotal antagna i byggnadslagens
mening. Utskottet avser väl
generalplaner soan upprättats såsoan
koannaunala hjälpmedel vid planeringen.
Ordet »antagen» är egentligen reserverat
för en speciell typ av generalplaner,
som inte förekommer särskilt mycket.

Av någon tryckeriteknisk orsak återfinns
inte mitt namn under reservation
II, som jag nia skall be att få säga några
ord oan.

1 propositionen har anan undantagit

102 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag m. m.

statens markförsäljningar liksom de fall
då staten eller landstingen köper mark.
Mittenpartiernas representanter har i
reservation IJ velat ändra på denna regel
och önskar att även statens försäljningar
skall kunna bli föremål för förköp.
Detta förslag grundas på erfarenhet
av hur det har gått till i många samhällen,
särskilt inom större tätortsbebyggelse,
där svårigheter har uppstått
för kommunerna att disponera marken
på lämpligt sätt därför att staten mer
eller mindre tillfälligt har ägt en markbit
och velat använda denna för sitt
eget ändamål.

För att något utveckla vad reservationen
innebär skulle jag vilja säga att
har regeringen den uppfattningen —
vilket man onekligen vid andra tillfällen
visat — att kommunerna skall äga
ett planmonopol, bör däri ligga att kommunerna
vid sin planering skall kunna
disponera marken för det ändamål som
passar bäst för samhällets utbyggnad.
Den som äger en markbit kan inte själv
bestämma hur den lämpligen bör användas.
Det kan hända att markägaren
har samma åsikt som den planerande
myndigheten, d. v. s. i första hand byggnadsnämnden,
men kommunen skall i
princip kunna disponera området så
att det blir en lämplig plan. Det står
visserligen i byggnadsstadgan att behörig
hänsyn skall tas till markägarnas
önskemål, och det sker också i stor utsträckning,
men ibland måste man frångå
ett sådant hänsynstagande, och då
skall inte statens mark vara i vägen.

Det finns många erfarenheter av denna
sak. Jag har just i min hemstad Uppsala
ett exempel som är brinnande aktuellt.
Där vill universitetet bygga för
institutionsändamål, och detta bygge
bör ur universitetets synpunkt föra med
sig uppförandet av en del institutioner
i angränsande kvarter. Dessa kvarter
ingår i en villastad, och man har där
målmedvetet sedan ett antal år tillbaka
köpt en villa då och en villa då. Först
sedan man kommit i det läget att man

börjar behärska markägandet — villorna
står fortfarande kvar — vill man
ändra planen till att omfatta institutionsbyggnader.

Detta är ett helt felaktigt förfarande
enligt min mening. Man skall börja med
att planmässigt disponera området för
institutioner eller bostäder av olika
slag, villor eller höghus. Man skall inte
äta sig in i ett kvarter och sedan säga:
»Nu äger vi alltihop, nu vill vi ha
dispositionen ändrad». Det kan hända
att planens helhet då störs, och det föreligger
risk för detta just i det exempel
som jag tänker på.

I propositionen har sagts att det blivit
mycket bättre på senare tid; åtgärder
har vidtagits så att kommunerna
har rätt att i första hand komma i fråga
vid försäljning från statliga organ. Detta
är ett medgivande av att det inte varit
bra tidigare. Jag anser att behov fortfarande
föreligger att göra förköpsrätten
tillämplig även för statens mark.
Det skulle också se mycket bättre ut
om man skar allt övér en kam när man
hävdar att kommunerna skall ha ett
planmonopol.

Många remissinstanser har också uttalat
önskemål härom. Stadsförbundet
har ett skarpt uttalande i denna fråga
och Svenska kommunförbundet, två
länsstyrelser och märkligt nog en statlig
markförvaltare, nämligen försvarets
civilförvaltning, har sagt att de tycker
att även statens mark bör inbegripas i
förköpsrätten.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen II, som jag har biträtt,
ehuru det inte framgår av trycket.

I ett annat avseende har utskottsmajoriteten
gått ifrån propositionen. Det
gäller sättet att i vissa fall informera
om att kommun beslutat utöva sin förköpsrätt.
Enligt propositionen skall
kommunen när förköpsrätten utövas
underrätta säljare och köpare på mottagarens
»vanliga adress», som man
har sagt. Det gäller dels köpare och
säljare, dels annan kommun om fastig -

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 103

heten inte har köpts i den egna kommunen,
dels ock hembudsgivare till kommunen.
Denna propositionens uppfattning
har inte godtagits av utskottsmajoriteten,
som i stället har följt mittenpartimotionen.
Därvid har vi resonerat
på följande sätt.

Man har en månad på sig för att underrätta.
Skickar man då ett rekommenderat
brev till annan kommun finns det
väl alltid någon mottagare där, även
om det skulle vara semestertid eller
dylikt. På samma sätt är det med hembudet.
Där har en person vänt sig till
kommunen och sagt: Vill ni köpa denna
fastighet? Kommunen har en viss
tid på sig för att svara. Säger kommunen
nej, har markägaren fått två års
frid utan att behöva tänka på något
förköp. Den som gör ett hembud meddelar
naturligtvis sin adress och räknar
med att inom tre månader få reda på
om kommunen vill förvärva marken
eller inte. Men beträffande säljare och
köpare som inte tidigare varit i förbindelse
med kommunen är förhållandet
ett annat. Det kan tänkas att både
säljare och köpare bor på annan ort; i
utlåtandet ifrågasättes t. o. m. att de
inte känner till att lagen existerar.
Visserligen har det nu varit så mycket
ståhej om denna lag att de flesta som
äger en fastighet har väl reda på den,
men efter ett antal år kan den falla i
glömska, särskilt i kommuner som sällan
utövar sin förköpsrätt. En person
köper kanske där en fastighet och
dröjer med att söka lagfart. Så småningom
får han reda på att kommunen har
skickat underrättelse om förköp under
vad kommunen trodde var köparens
vanliga adress. Om enmånadsfristen då
är ute har han inte längre möjlighet
att bestrida förköpet.

Vi menar att med det sätt för information
som vi föreslagit — alltså delgivning
genom inskrivningsdomare —
inte behöver medföra någon stölrre
omgång, framför allt inte jämfört med
förfarandet vid en expropriation. Då

Förköpslag m. m.

får markägaren först reda på att kommunen
vill expropriera; han får yttra
sig innan ärendet avgörs av Kungl.
Maj :t, och när löseskillingen skall bestämmas
blir han genom stämning kallad
till expropriationsdomstolens handläggning.
En expropriation kan alltså
inte äga rum utan att vederbörande
markägare har reda på det. Men enligt
detta lagförslag skulle det, befarar vi,
kunna ske ett förköp utan markägarens
vetskap. Härmed är stora nackdelar förbundna,
trots att det har sagts att förköp
är ett oändligt mycket mildare ingrepp
än en expropriation.

Vi anser att informationen till vederbörande
markägare inte bör vara
sämre än vid en expropriation. Vi yrkar
därför och har vunnit utskottets majoritet
för den linjen, att underrättelse
till den kommun som gjort ett hembud
kan ske genom rekommenderat brev,
under det att underrättelse till parterna
i ett försäljningsärende skall ske genom
delgivning av inskrivningsdomare.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation II och
i övrigt till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr From
(fp).

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! När markvärdekommittén
avgav sitt betänkande och när sedermera
justitieministern och hans medhjälpare
utarbetade propositionen till
kommunal förköpsrätt kunde de väl
knappast tänka sig, att det just det år
då detta lagförslag förelädes riksdagen
skulle förekomma så många avskräckande
exempel på affärer mellan markägare
och markexploatörer. Jag behöver knappast
närmare utveckla detta, ty alla förstår
säkert vad jag syftar på och vet
hur det kan gå till då betydelsefulla
markområden byter ägare bakom ryggen
på en kommun och utan möjligheter för
kommunen att ingripa.

Behovet av lagstiftning på området

104 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag m. m.

har under senare tid klart ådagalagts,
och det är med stor tillfredsställelse
som tredje lagutskottet redovisar ett utlåtande,
av vilket framgår att en stor
majoritet ställer sig bakom propositionens
huvudprinciper. Att så blivit fallet
är en följd av att justitieministern
vid utformandet av propositionen tagit
hänsyn till bl. a. de synpunkter som
framkommit vid remissbehandlingen av
kommittébetänkandet. Endast högerpartiets
ledamöter har yrkat avslag på förslaget
om förköpslag. Högerreservanterna
har sålunda fullföljt kommittéledamoten
Yngve Holmbergs linje. Mer
härom senare.

Förslaget till förköpslag innebär att
en kommun skall ha förköpsrätt vid
försäljning av mark, som med hänsyn
till kommunens beräknade framtida utveckling
kan behövas för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar.
I stort sett innebär förslaget, att
därest kommunen vill utnyttja sin förköpsrätt,
så skall det ske på de villkor
som avtalas mellan säljare och köpare.
Härigenom kommer det att skapas bättre
möjligheter för kommunerna att på
ett tidigt stadium förvärva mark som
är erforderlig för en planerad samhällsutveckling,
och man skulle kunna, om
icke stoppa så i varje fall dämpa prisutvecklingen.

Det torde inte vara nödvändigt att
nu närmare redogöra för lagförslagets
alla detaljer. Herr Bengtson i Solna
har förklarat att förslaget är unikt och
har försökt att dra paralleller med andra
länder; jag tycker inte att förhållandena
i andra länder är någonting
som hindrar att vi i detta land antar en
lag av denna innebörd. Men så mycket
bör väl kanske framhållas som att därest
säljaren eller köparen bestrider förköpsrätten
så är kommunen skyldig att
söka tillstånd till förköpet hos Kungl.
Maj :t. Därvid sker en prövning av frågan
huruvida marken verkligen behövs
för avsett ändamål. Om detta inte är
helt klarlagt, kommer tillstånd till för -

köp att vägras. Tillstånd kan vägras
också i vissa andra fall som närmare
anges i lagförslaget.

Vidare har i propositionen, som herr
Tobé tidigare har berört, gjorts den
inskränkningen att förköpsrätten inte
kan utövas om fastigheten har en areal
som understiger 3 000 kvadratmeter och
ett taxeringsvärde som är lägre än
200 000 kronor. Detsamma gäller om
staten är säljare eller köpare eller om
den tilltänkta försäljningen är avsedd
att äga rum mellan nära släktingar.

Ingen av de föregående talarna har
särskilt talat om betydelsen om hembudsregeln
enligt 4 §. Jag delar helt
departementschefens mening då han säger
att blotta existensen av förköpslagen
kommer att innebära att säljaren
ofta i första hand kommer att vända
sig till kommunen för att efterhöra huruvida
kommunen är intresserad av ett
köp. Förköpsrätten skulle då inte behöva
innebära den beslastning och de administrativa
bekymmer som många befarat.

I den proposition som nu ligger på
riksdagens bord föreslås även att avgäldsperioden
i fråga om tomträtt för
bostäder skall förkortas från 20 till 10
år.

Jag skall litet närmare, herr talman,
beröra de motioner som väckts med anledning
av propositionen. Som jag tidigare
framhöll har högern i en partimotion
yrkat avslag på förslaget om
förköpsrätt. Därvid har anförts att kommunalt
initiativ och kommunala resurser
i första hand bör inriktas på planläggningsarbetet,
och man hänvisar till
att kommunerna besitter planmonopolet
— herr Bengtson i Solna har närmare
utvecklat detta. Vidare åberopar högermotionärerna
och sedermera reservanterna
byggnadslagens och expropriationslagens
regler om tvångsförvärv. Någon
ytterligare lagstiftning är enligt deras
mening inte erforderlig.

Högerreservanterna i utskottet anför
tämligen exakt samma synpunkter
som anförts i motionen, och man fram -

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 105

håller expropriationslagens alla förtjänster.
Det finns anledning att säga
att detta är överraskande, eftersom denna
lagstiftning ändå avser ett tvångsförvärv
och högerpartiet aldrig har riktigt
kunnat acceptera lagstiftningen. Högerns
representanter har under årens
lopp i regel varit motståndare till sådana
ändringar av expropriationslagstiftningen
som inneburit bättre möjligheter
för exproprianten på bekostnad
av expropriaten. Nu framhåller man
från högerns sida att expropriationslagen
har fasta normer medan en lag
om kommunal förköpsrätt skulle innebära
ett oacceptabelt ingrepp i avtalsfrihet
och äganderätt.

Det resonemanget är som sagt överraskande;
jag tror att det är fallet för
alla som har haft anledning att studera
expropriationslagstiftningen sedan dess
tillkomst.

I ett motionspar av herr Werner i
första kammaren och herr Nilsson i
Gävle i andra kammaren har ifrågasatts,
om inte de problem som gäller kommunernas
behov av mark bättre löses
genom att expropriationslagstiftningen
effektiviseras så att expropriation kan
genomföras på ett enklare, snabbare och
billigare sätt än nu. Motionärerna anser
att förslaget om förköpsrätt inte är
tillräckligt genomgripande för att förhindra
framtida spekulation i mark.

De är inte riktigt nöjda med arealregelns
utformning men godtar likväl
propositionen under förutsättning att
den kompletteras med bestämmelser om
att en kommun inte skall behöva betala
mer än ett för orten skäligt pris.

Samma motionärer väckte under den
allmänna motionstiden motioner med
yrkande om att Kungl. Maj :t måtte förelägga
riksdagen förslag till en sådan
lagstiftning att förutsättningen för en
stadsplaneläggning borde vara att samhället
äger marken.

I detta sammanhang finns det även,
herr talman, anledning att erinra om

Förköpslag m. m.

det motionspar som väckts av herr Arne
Pettersson i första kammaren och herrar
Henrikson och Svenning i denna
kammare. De framhåller att prisförhandlingar
mellan kommunerna inte kan ske
med det nu föreliggande lagförslaget,
och de ifrågasätter, om lagen kommer
att medverka till en dämpning av prisutvecklingen.
Enligt deras mening är
det därför angeläget med en allmän
prisreglering på mark, företrädesvis i
tätortsregionerna. Liksom många andra
framhåller dessa motionärer önskvärdheten
av att riksdagen snarast skall få
ett förslag beträffande ändrade värderingsgrunder
vid expropriation. Vidare
hemställer motionärerna om en utredning
i syfte att åstadkomma en effektiv
kontroll över markprisutvecklingen.

Det är inte endast i de här relaterade
motionerna som man framhåller angelägenheten
av att den sittande expropriationsutredningen
kan slutföra återstående
delar av sitt utredningsuppdrag. För
några veckor sedan svarade justitieministern
på en interpellation i just det
ämnet.

Jag viil därför framhålla att expropriationsutredningen
redan har framlagt
delbetänkanden beträffande andra
avsnitt av expropriationslagen och
byggnadslagen, vilka har varit ägnade
att förenkla expropriationsförfarandet.
Jag behöver bara erinra om det beslut
som riksdagen i fjol fattade angående
s. k. kvalificerat förhandstillträde samt
regler angående fördelning av rättegångskostnaderna
vid expropriation.
De ändringar som då företogs och som
trätt i kraft den 1 juli 1966 är ett led
i en reformerad expropriationslagstiftning.
Vad som återstår för utredningen
är en översyn av expropriationsändamålen,
värderingsgrunderna och processförfarandet,
och jag vågar nog försäkra
kammarens ledamöter att utredningen
nu kommit så långt i sitt arbete
att beträffande de två första avsnitten,
alltså expropriationsändamålen och
värderingsgrunderna, ett betänkande

106 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag m. m.

borde kunna föreligga under första
kvartalet nästa år.

För den som haft anledning att närmare
studera expropriationslagstiftningen
framstår som uppenbart att det
här är fråga om komplicerade problem.
Det gäller en lagstiftning där man tillvaratar
den enskildes rättssäkerhet men
även på ett riktigt sätt samhällets intressen.
Det gäller tvångsingripanden från
samhällets sida, och jag vill än en gång
framhålla, att den förköpsrättslag vi
nu behandlar ändå innebär ett institut
som skall göra det möjligt för samhället
att i första hand äga kännedom
om de markaffärer som är aktuella och
att tvångsmomentet och ingreppet från
samhällets sida blir avsevärt mindre
än när det är fråga om expropriation.
Vid förköpsrätt gäller i alla fall att
säljaren har förklarat sig villig att försälja
sin egendom. Vid expropriation
har markägaren i varje fall inte offentligt
visat någon sådan vilja.

Jag tror alltså att det är nödvändigt
att man håller isär dessa begrepp, nämligen
att lagen om förköpsrätt inte på
något sätt kan träda i stället för expropriationsinstitutet
men kommer att
innebära ett värdefullt komplement till
just detta institut. Det bör kanske också
framhållas att markvärdekommittén
aldrig räknat med att man skulle kunna
framlägga förslag som skulle göra
det möjligt att hejda markprisstegringen,
utan dess ambition har inte sträckt
sig längre än till att man skulle försöka
åstadkomma en lagstiftning som skulle
dämpa prisstegringen.

I botten finns emellertid alltid expropriationsförfarandet,
därest en kommun
inte vill tillämpa förköpsinstitutet.
Då står det alltså öppet att begära
expropriation.

Jag föreställer mig alltså att vi tämligen
snart bör kunna få en expropriationslag
som står i bättre överensstämmelse
med samhällsutvecklingen, en lag
med värderingsregler som kan vara till
större vägledning för domstolarna än

de nu ganska diffusa begrepp som gömmer
sig bakom »ortens pris» och »fastighetens
avkastningsvärde».

I detta sammanhang bör det givetvis
erinras om att den del av markvärdekommitténs
betänkande som innehåller
förslag om skatt på realisationsvinst vid
försäljning av fast egendom även föranlett
en särskild proposition till årets
riksdag. Utskottet har därför i nuvarande
läge inte ansett skäl föreligga att
tillstyrka de motioner som jag nu senast
berört.

Även när det gäller departementschefens
förslag angående ägovidd —
vilket förslag innebär att förköpsrätten
inte får utövas om den sålda fastigheten
eller, när försäljning avser flera
fastigheter, varje fastighet har en ägovidd
som understiger 3 000 kvadratmeter
och ett taxeringsvärde som är lägre
än 200 000 kronor — föreligger en
motion från mittenpartihåll. Utskottet
har i detta fall gjort ett uttalande som
riksdagen föreslås ge Kungl. Maj :t till
känna, vilket också närmare berörts av
herr Tobé.

I samma motion har upptagits frågan
om möjligheter att utöva den kommunala
förköpsrätten beträffande statens
och kyrkans mark. Utskottet har på
denna punkt åberopat riksdagens uttalande
år 1963, att praxis vid statliga
marköverlåtelser torde innebära att
kommunerna bör tillerkännas en faktisk
förtur i förhållande till andra köpare
och att det pris som åsätts marken
skall bestämmas under hänsynstagande
till bostadspolitiska mål. Vidare
har under innevarande års riksdag antagits
ett propositionsförslag om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att tills
vidare under vissa värdegränser sälja
staten och allmänna arvsfonden tillhörig
fastighet. När det gäller att försälja
till kommun staten tillhörig mark för
samliällsbyggnadsändamål har även
Kungl. Maj :t medgivits att från och
med den 1 januari 1968 företa sådana
försäljningar utan riksdagens samtyc -

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 107

ke. En statskommunal marknämnd inrättas
som har att avgöra frågor om
pris och övriga villkor i fråga om marköverlåtelser
av den art det här gäller.

Utskottsmajoriteten har alltså inte
funnit skäligt att den kommunala förköpsrätten
skall utövas när det gäller
statens mark, men har bestämt framhållit
att den delar departementschefens
mening om att förköpsrätten bör utövas
beträffande all kyrklig jord vare
sig den civilrättsligt tillhör staten eller
icke. Utskottsmajoriteten tillstyrker således
propositionen och avstyrker motionsyrkandena
om att den statliga
marken inte skall undantas från förköpsrättslagen
liksom även den reservation
som är fogad till utskottsutlåtandet.

Utskottet har i övrigt beträffande de
paragrafer, där det motionsledes framställts
ändringsyrkanden, redovisat sitt
ställningstagande och därvid blivit enigt
med undantag för vad gäller punkten
1) i utlåtandet. Här har avgivits en socialdemokratisk
reservation och jag vill
närmare förklara anledningen till att
endast fyra av utskottets åtta socialdemokrater
står bakom den. Formellt
befinner sig de fyra andra bland den
borgerliga utskottsmajoriteten, men i
verkligheten befann sig de fyra ledamöterna
på flygplatser på olika håll i
landet och kunde inte närvara när reservationen
skulle anmälas. Hade samtliga
ledamöter varit närvarande, hade
voteringsresultatet blivit 8—8 och lottning
måst företagas.

.lag ville säga detta för att därmed
undvika allt missförstånd. Vi på socialdemokratiskt
håll är eniga om att
ställa oss bakom det förslag som ingår
i propositionen på denna punkt.

Jag skall också anföra några synpunkter
på det avsnitt i utskottsutlåtandet
som majoriteten alltså står bakom.
På denna punkt förelåg motioner från
mittenpartierna beträffande förfarandet
när kommun skall utöva förköpsrätten.
Utskottsmajoriteten har med

Förköpslag m. m.

ändring av propositionen beslutat föreslå
riksdagen att godkänna det förfarande
som föreslagits i motionerna, och
utskottet har också utarbetat härför erforderlig
lagtext.

Vi socialdemokrater har däremot följt
propositionen och detta av följande
skäl.

Det som nu har blivit utskottets förslag
innebär att underrättelse om kommunens
förköpsbeslut skall delges säljare
och köpare genom inskrivningsdomarens
försorg. När kommunen anmäler
förköpsbeslutet till inskrivningsdomaren
skall denne omedelbart ombesörja
delgivningen. När sedan delgivningsbeviset
inkommit skall beträffande
varje fastighet anteckning om delgivningsdagen
göras i fastighetsboken
i fråga om var och en av de delgivna.
Fristen för bestridande av förköpsrätten
räknas för var och en med utgångspunkt
från delgivningsdagen. När fristen
utgått för samtliga utan att bestridande
skett är förköpet fullbordat och
inskrivningsdomaren skall då underrätta
kommunen härom.

Det är många nackdelar med detta
system. För det första förskjutes tidpunkten
för förköpets fullbordande,
varigenom den tid under vilken köpet
hålles svävande förlänges. Vanligen blir
väl fördröjningen inte av någon större
betydelse, men om någon säljare eller
köpare inte kan anträffas för delgivning
kan avsevärd tidsförlust uppstå.
Detta är en olägenhet inte bara för kommunen
utan också för säljare och köpare,
som får finna sig i motsvarande
dröjsmål när det gäller uppgörelse med
kommunen. För det andra kan kommunen
i de vanliga fall när bestridande
inte sker inte utan inskrivningsdomarens
medverkan bedöma tidpunkten
för förköpets fullbordande. Det är en
avsevärd olägenhet, eftersom fullbordandet
har viktiga rättsverkningar för
kommunen. Sålunda inträder kommunens
prestationsskyldighet enligt köpeavtalet
vid fullbordandet. Vidare räk -

108 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag m. m.

nas fristerna för väckande av talan om
jämkning av köpevillkor och undantagande
av lös egendom från det att förköpet
fullbordats.

Förfarandet medför avsevärt ökat arbete
för inskrivningsdomaren när det
gäller delgivningar, anteckningar i fastighetsboken
och underrättelser till
kommunen. En särskild arbetsrutin
måste införas för delgivningarna, särskilt
som dessa måste handläggas skyndsamt
och man inte kan avvakta handläggningen
av kommunens anmälan. Likaså
kompliceras handläggningen av
lagfartsärenden beträffande fastighet
som blivit föremål för förköp, och fastighetsböcker
och gravationsbevis belastas
med en mängd anteckningar som
efter kort tid blir betydelselösa. Härigenom
blir inskrivningsförhållandena
mera svåröverskådliga. En sådan utveckling
motverkar de aktuella rationaliseringssträvandena
inom inskrivningsväsendet,
vilka strävanden syftar
till att ur fastighetsböckerna avföra en
mängd anteckningar av mindre betydelse.

Vi anser att det skulle vara tillräckligt
att kommunerna underrättar vederbörande
i rekommenderat brev. Med
den kommunala erfarenhet jag har tror
jag man kan säga, att när det gäller
säljare och köpare vid affärer av denna
art — alltså beträffande fastigheter med
över 200 000 kronor i taxeringsvärde —
kommer kommunerna säkert att hitta
de aktuella personerna. Svårare problem
kan man säkert klara av ute i våra
kommuner. Det förtjänar också nämnas
att lagrådet, som alltid fäster den
största vikt vid rättssäkerhetsfrågorna,
inte har riktat någon som helst anmärkning
mot det föreslagna systemet för
underrättelser m. m.

Herr talman! Med detta har jag redovisat
de synpunkter som tredje lagutskottet
har velat lägga på förslaget till
förköpsrätt. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan med undantag för
punkten D, där jag yrkar bifall till den

med III betecknade reservationen av
herr Svante Kristiansson m. fl.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ekström i Iggesund
gjorde sig stor möda med att förklara
att denna lag inte träder någons
rätt förnär, men vilken nytta kan den
då göra, herr Ekström, om den är så
oskyldig?

Sedan tog herr Ekström också upp
frågan om högerpartiets inställning till
expropriationslagen. Det är ofrånkomligt
att när det gäller just äganderätten
innebär tillämpning av expropriationslagen
ett mycket kraftigt ingrepp. Men
ingreppet är ofta motiverat av ett akut
samhälleligt problem av stor betydelse
som måste lösas och för vars lösning
det går att finna förståelse hos människorna.

Går vi sedan över till avtalsfriheten
måste vi säga oss att förköpsrätten innebär
något helt nytt. Den innebär, som
Svea hovrätt uttalar, en väsentlig ändring
i rättssystemet. Det kan ligga speciella
skäl — KF antyder detta i sitt remissyttrande
— bakom ett sådant avtal,
exempelvis önskan att uppnå en rationellare
produktion, som inte tydligt
kommer fram i köpeavtalet.

Herr Ekström i Iggesund säger också
att det är bra med lagen därför att den
kommer att öka antalet hembud till
kommunerna. Ja, men sådana förekommer
redan nu mycket ofta. Såvitt jag
vet har hembud förekommit i alla de
fall som fått löpa gatlopp i pressen under
denna höst. Kommunen har alltså
varit erbjuden mark. I ett fall tog man
flera år på sig för ståndpunktstagandet,
och vi vet ju att det just i år varit en hel
del marköverföringar på grund av de
föreslagna ändrade bestämmelserna rörande
markvärdebeskattningen.

Som jag säger har hembud ofta skett.
Och vad menar herr Ekström i Iggesund
med avskräckande affärer? Markägare
och markexploatörer — som herr

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 109

Ekström i Iggesund säger — har väl
full rätt att köpa mark. Eller är markköp
redan kriminaliserat, herr Ekström? Herr

TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ta upp två av de
saker som herr Ekström i Iggesund berörde.

Herr Ekström i Iggesund tornade upp
svårigheterna med delgivningsmetoden
i förhållande till metoderna att underrätta
genom rekommenderat brev. Vi
medger att det förstnämnda förfarandet
är litet krångligt. Men varför får det
inte vara det om rättssäkerheten därigenom
blir större? En motsvarande
rättssäkerhet finns ju i exempelvis expropriationslagen,
som man här hänvisar
till. Vi anser att det är betydelsefullt
att denna metod för delgivning
finns.

Jag kan också tänka mig den lösningen
att en kommun som har, som
herr Ekström sade, god kontakt med
markförsäljningsmarknaden inom kommunen,
kan ta kontakt med säljare och
köpare utan delgivning. Inskrivningsdomaren
skulle alltså kunna hoppa över
detta moment, om han underrättas härom.

Herr Ekström sade att det blir mycket
extra anteckningar i fastighetsboken.
Dessa är emellertid obetydliga, i
jämförelse med alla de andra anteckningar
som skall införas. Det skall ju
föras anteckningar om förköpsproceduren
i andra avseenden. Ifrågavarande
tillägg är alltså obetydligt enligt min
mening.

Den andra saken som jag vill beröra
gäller herr Ekströms uttalande om vår
motion och vår reservation angående
statens mark. Jag borde kanske ha
nämnt i mitt förra anförande att enligt
byggnadslagen är det ingen skillnad
mellan enskild mark och statlig mark.
År det en gata, en park eller ett område
för offentlig byggnad och är stadsplanen
fastställd, så kan man expro -

Förköpslag m. m.

priera vare sig det är statens mark eller
inte.

Slutligen vill jag nämna att vi förutsätter
att förköp sker under ansvar från
kommunernas sida. Man kan inte bestämma
sig för förköp när det gäller det
ena men inte när det gäller det andra.
Rent moraliskt sett måste man uppträda
någorlunda konsekvent och föra en politik
som innebär att man köper mark
inom det och det området o. s. v. Något
av detta regiontänkande, som finns
omnämnt i utredningsbetänkandet, måste
komma in.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill inte alls, herr
Bengtson i Solna, säga att denna lag
på något sätt är oskyldig. Jag vill i stället
framhålla att den kommer att få en
utomordentlig betydelse för kommunerna
när det gäller att verkligen kunna
bedriva en effektiv samhällsplanering,
vilket man ändå räknar med att
kommunerna skall göra. Lagen kommer
genom sin blotta existens att medföra
att hembuden blir flera än de varit tidigare.
När säljaren vet att kommunen
bar möjlighet att gå in i en tilltänkt affär,
kommer han förmodligen i första
hand, vilket jag hoppas, att vända sig
till kommunen för att höra efter om
den har intresse av att förvärva fastigheten.

Vidare är det ändå en väsentlig skillnad
mellan expropriationslagstiftningen
och lagen om förköpsrätt, eftersom
den expropriationslagstiftning som vi
för närvarande har lägger en stor bevisbörda
på kommunen när den skall
styrka sitt behov av marken. Många av
oss som sysslar med dessa problem är
väl i dag överens om att kommunen
bör ha en markreserv på minst tio år,
och med den utformning som expropriationslagstiftningen
för närvarande
har är det många gånger svårt att verkligen
kunna tillämpa den på ett så tidigt
stadium som är önskvärt, eftersom

Ilo Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag in. m.

förväntningsvärden redan hunnit uppstå.
Man måste innan man kan tillämpa
expropriationslagen redovisa ett
visst planarbete. I lagen om förköpsrätt
ställs mindre krav, och detta innebär
en väsentlig skillnad.

Herr Tobé återkom till delgivningsförfarandet
och menade att det inte
skulle betyda så särskilt mycket, om
inskrivningsdomaren belastades med
detta arbete, eftersom denne redan tidigare
har att föra in så många andra
uppgifter i registren. Men när man nu
strävar efter att rationalisera på detta
område, så anser jag att inskrivningsdomarna
inte skall behöva belastas med
dessa nya anteckningar. Jag tycker inte
att man genom att konstruera upp särskilda,
exceptionella fall skall göra det
krångligare. Jag vill än en gång framhålla,
att jag har all respekt för lagrådet
och när det inte sade något på
den punkten tar jag det som intäkt för
att dess ledamöter inte är rädda för att
rättssäkerheten skall komma i fara. Det
är min bestämda uppfattning härvidlag.

Människor som köper och säljer fastigheter
av denna storleksordning är
ändå inga lösdrivare, som plötsligt försvinner,
utan kommunerna skall säkert
kunna hålla reda på var de finns. Det
fungerar säkert med rekommenderat
brev under den vanliga adressen. Säkerligen
kommer kommunerna att se
till att dylika meddelanden kommer vederbörande
till handa.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ekström i Iggesund
säger att kommunerna skall kunna
bedriva en bättre samhällsplanering och
direkt därefter anför han att de fördenskull
måste äga marken. Men jag
vill göra gällande att kommunerna har
både rättighet och skyldighet att bedriva
en vettig samhällsplanering oavsett
markägandet. I mitt första anförande
har jag till och med antytt att det

kan finnas risk för överexploatering
när kommunen äger marken.

Herr Ekström upprepar sedan att han
tror att hembud kommer att bli vanligare
i framtiden. I och för sig har nog
hembudsförfarandet förekommit betydligt
oftare än man föreställer sig. Det
är möjligt att hembud till kommunen
gjorts under hand, t. ex. genom en enkel
förfrågan. Men ur säljarens synpunkt
är hembud en mycket vanlig
och i de flesta fall naturlig form.

När det gäller expropriationslagen
står herr Ekström nu på ett annat ben
än han gjorde i föregående anförande,
och jag har därför faktiskt ingen anledning
att bemöta honom. Jag kan
bara kort och gott konstatera, att existensen
av expropriationslagen är i och
för sig ett bevis för att det inte behövs
ytterligare en lag.

Men det finns rätt många aspekter på
den här lagen, herr Ekström. Man kan
se den också ur köparnas synpunkt.
Såvitt jag kan finna är denna lagstiftning
bland annat ett monumentalt misstroende
mot byggindustrin, den industri
som skall göra jobbet, som skall
bygga våra bostäder. Den får nu alla
möjliga tillmålen i pressen. Mark är
i alla fall en produktionsfaktor, lika
nödvändig för denna industris produktion
som arbete och kapital.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det sista som herr
Bengtson i Solna sade tycker jag verkar
egendomligt: det skulle vara misstroende
mot dem som bygger våra bostäder,
om kommunen äger marken.

Jag vill bestämt hävda att det måste
vara riktigt att kommunen äger marken,
men att sedan entreprenörer och byggare
skall kunnna konkurrera om att bygga
på denna mark. Det är inget misstroende
i detta. Jag har sett alltför
många avskräckande exempel på hur
det går när kommunen inte äger marken.

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 111

Men här är det väl så, att det finns
en ideologisk motsättning mellan herr
Bengtson och mig. Jag hävdar samhällsintresset.
Herr Bengtson hävdar andra
intressen, nämligen att stora avgörande
affärer skall kunna ske, som jag
sade i mitt första anförande, vid sidan
om kommunen utan att denna skall kunna
ingripa på något som helst sätt.

Jag tror att vi skall erkänna att vi
står på olika ideologisk ståndpunkt i
denna fråga. Därför är det alldeles
följdriktigt, när herr Bengtson nu fullföljer
den linje som partiledaren Yngve
Holmberg hade i utredningen, att
lagstiftning om kommunal förköpsrätt
inte behövs därför att det fungerar bra
i alla fall. Yi anser att den behövs såsom
ett värdefullt instrument för kommunerna
för att de verkligen skall kunna
förfoga över mark.

En annan sak är, herr Bengtson, vem
som bygger på marken. Det kan bli
många olika intressenter.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Den möjlighet vi nu har
att genomföra förköpsrätten för kommunerna
är något man länge väntat på,
och jag hoppas att man äntligen skall
ge de starkt expanderande kommunerna
en chans att föra en aktiv markpolitik
till gagn för samhälle och medborgare.

I all planering stöter man förr eller
senare på markfrågan. Ibland står man
inför hart när olösliga uppgifter på
grund av splittrade ägoförhållanden
och konflikter mellan enskilt vinstintresse
och samhälleligt behov. Det finns
tusentals exempel på ohejdat jobberi.
Utan att fastighetsägaren lagt två strån
i kors har han på relativt kort tid kunnat
inhösta miljontals kronor i förtjänst
bara därför att han haft sin tomt välbelägen.
Det strider mot rättskänslan att
enskilda skall göra jättevinster som inte
beror på deras intressen utan förorsakas
av åtgärder som samhället vidtagit
och planerat. Dessa stora vinster får

Förköpslag m. m.

i första hand betalas av hyresgästen
och den vanlige skattebetalaren.

Det är en synpunkt. Den andra synpunkten
som man inte kan komma förbi
är de växande städernas behov att
planera i god tid. Stadsbyggandet är så
komplicerat, att man inte längre kan
planera och bygga tomt för tomt, knappast
kvarter för kvarter. Trafikens behov,
behovet av gemensamhetsanläggningar
m. m. gör det nödvändigt att planera
och bygga i stora sammanhängande
enheter. Detta kan endast ske rationellt
riktigt om staden har rådighet
över marken. Den enskilda äganderätten
till marken är i dag, kanske speciellt
inom saneringsområdena, till hinder
för goda lösningar. Det är därför
av betydelse att den förköpsrätt för
kommunerna som nu föreslås kommer
till stånd. Jag hoppas att man sluter
upp så helhjärtat som möjligt kring
detta förslag och inte försvårar situationen
för kommunerna.

Låt mig anföra några välkända exempel
—- jag ber herr Bengtson i Solna
lyssna — på uppseendeväckande markförsäljningar,
som alla talar om nödvändigheten
av kontroll av markpriserna.

År 1955 köptes Fittja gård i Botkyrka
för 1,5 miljon kronor. Tio år senare,
d. v. s. efter den tid ägaren måste vänta
för att kunna sälja skattefritt, såldes
området för 15 miljoner kronor. Samhället
måste köpa; man skulle dra en
tunnelbana genom området och investerade
i alla möjliga planeringar.

Sätraområdet såldes efter långvariga
förhandlingar för 30 miljoner kronor
efter ett utgångsbud på 11 miljoner.
Kanske bör det nämnas att ägaren hade
tänkt sig priset 60 miljoner kronor.

En av våra mest kända bankmän inköpte
i slutet av 1950-talet Ulvsunda
gård för en halv miljon kronor och
sålde fyra år senare en fjärdedel av
gården för 2 miljoner. Det gäller att ha
näsa för affärer, och det hade tydligen
vederbörande.

112 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag m. m.

Låt mig också erinra om att en känd
läkare sålde Husa gård för 5,6 miljoner
kronor. Tio år tidigare hade han köpt
gården för 1,2 miljon. Inte heller i
detta fall blev det någon realisationsvinstbeskattning.

Jag skulle kunna nämna en rad liknande
affärer inom det län som jag
själv kommer från, men jag skall ta ett
enda exempel, hämtat från vårt fastighetskontors
utredningsavdelning. Kontoret
tjänstgör som expert åt hyresnämnden
i staden och kunde vid en undersökning
för bedömning av ett nybygge
i ett slumkvarter hämta fram
intressanta siffror om tomtköpen.

En fastighet på Öster köptes den 2 januari
1961 för 450 000 kronor och såldes
samma dag för 565 000 kronor. En
annan fastighet i samma kvarter köptes
den 2 januari för 160 000 kronor och
såldes samma dag för 225 000 kronor.
Sammanlagt blev det dagsförtjänst på
180 000 kronor! Ett överslag av hela
försäljningen i kvarteret visar att under
en mycket kort tid fastigheter köptes i
ovannämnda kvarter för 2 477 000 kronor
och såldes för 3 480 000 kronor,
d. v. s. med drygt 1 miljon i vinst. Ingen
kan väl vara betjänt av en sådan spekulationspolitik! På

det kommunala fältet är det angeläget
att man nu tar upp en öppen konkurrens
om marken och redovisar priserna.
I tomträttsinstitutet, expropriationsförfarandet
och stadsplanemonopolet
har kommunerna givetvis värdefulla
instrument, som de i första hand
bör begagna för att säkra tomtmarken
åt samhället och förhindra uppkomsten
av de oskäliga tomtpriser som nu präglar
många samhällen i vårt land. Jag
vet att man kan använda dessa vapen —-och jag hoppas att man skärper expropriationsbestämmelserna
— men man
skall komma ihåg att vi har att räkna
med konkurrenter, som inte skyr några
medel i kampen mot städer och kommuner
om de begärliga markområdena.
Priset på marken skruvas upp, och den -

na prispolitik sätter sina spår i kommande
köp. Redan nu har stora områden
åsatts oskäliga värden.

Vi har haft åtskilliga bekymmer i
kommunerna genom denna onödiga
prisfördyringspolitik. Det är klart att
man kan tillgripa stridsförfarande —
och det har gjorts i stor utsträckning.

Låt mig nämna att den stad som jag
representerar har haft ett expropriationspaket
på över 30 egendomar, omfattande
cirka 4 miljoner kvadratmeter
mark, liggande i högsta instans för
avgörande, och att det glädjande nog
har lyckats för staden att i så gott som
full utsträckning vinna dessa expropriationsmål.
Men detta är ett dyrbart förfarande,
komplicerat och tidskrävande,
och det är därför naturligt att kommunerna
vinnlägger sig om att försöka
att på frivillig väg hålla i gång förhandlingarna.
Det har vi givetvis också
gjort; även om vi har fått expropriation
har vi sökt klara upp det hela genom
frivilliga förhandlingar. Så har vi
gjort i stor utsträckning därför att det
är betydligt bättre att gå fram på den
vägen, om man kan göra det.

Jag vill bemöta herr Bengtson i Solna
beträffande en annan sak. Han sade
ifrån att det bör vara fri konkurrens.
Låt mig ta ett strålande exempel, som
vi har fått i dagarna. Vi har begärt expropriation
för en egendom som ligger
mellan två kommuner, Burlöv och
Malmö. Detta område har köpts av ett
stort företag. Vid de förhandlingar som
vi senare förde, kom det fram att man
mycket väl kunde sälja marken till staden
men under det förbehållet att bara
det bolaget fick bygga, inte enbart bostäderna
utan också servicehus, affärer
och kontor. Är det fri konkurrens,
herr Bengtson i Solna?

Flertalet människor föredrar sannolikt
att samhället i stället för privata
exploatörer får möjlighet att förvärva
mark när sådan erbjudes. Men en kontroll
över förköpspriserna är nödvändig,
och det är därför vi i en motion,

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 113

herr Henrikson och jag i denna kammare,
har gett uttryck för att det skulle vara
önskvärt med en utredning'' som syftade
till att få kontroll över markspekulationspriserna.
Tyvärr har man inte
tillmötesgått denna vår önskan.

Herr Ekström i Iggesund har här redogjort
för att en utredning om expropriationslagstiftningen
är igångsatt.
Den arbetande markvärdekommittén
har meddelat att den kommer med ett
delbetänkande i frågan till nästa år.

Även om utskottet är mycket tillmötesgående
och har uttalat att man bör
följa frågan med största uppmärksamhet,
så hade det varit bra om man hade
sträckt sig så långt som till att förorda
nya direktiv till utredningen. Def
hade vi varit tacksamma för. Nu har
jag avgett en blank reservation i denna
fråga men har inte velat reservera mig
på annat sätt. Jag anser emellertid att
det hade varit bra om frågan hade uppmärksammats
mera.

Det har här i riksdagen ofta talats om
att man skall föra en positiv miljöpolitik.
Då gäller det att se till att planeringen
blir vettig och att man inte exploaterar
marken för hårt. Så sker ofta
när marken blir dyrt köpt. I våra tätorter
har man rätt att ställa krav på
god bostadsmiljö, trafiksäkerhet och
skyddade lekplatser för barnen och naturligtvis
tillräckligt; med park- och
grönområden. Kommunerna bör ha ett
fast grepp om markpolitiken för att
kontrollera priserna och hindra privata
markspekulationer i syfte att högexploatera
bostadsområden, men kommunerna
bör naturligtvis också styra
bebyggelseutvecklingen.

Jag uttrycker en förhoppning om att
kommunerna i större utsträckning än
tidigare får möjlighet att låna till inköp
av mark och också att man begagnar
tomträttsinstitutet i största möjliga
utsträckning, inte bara för bostadsbebyggelse
i villaform eller flerfamiljshus
utan också för industri- och strövområden.

Förköpslag m. in.

Den oförtjänta markvärdestegringens
skuldregister skulle jag till slut kunna
sammanfatta i fem punkter.

För det första får hyresgäster av alla
kategorier betala en överhyra som inte
motsvaras av någon produktiv insats
av nuvarande eller tidigare fastighetsägare.

För det andra överexploateras marken
i tätorterna till skada för samhällets
funktionsduglighet och trivsel —•
det byggs stereotypa höghusområden
med alltför små lek- och parkeringsutrymmen,
otillräcklig trafikförsörjning
och obefintliga marginaler för framtida
behov.

För det tredje försvåras planering
och projektering av bostäder, bebyggelsen
fellokaliseras och arbetskraften blir
ojämnt utnyttjad.

För det fjärde uppskjuts rivning av
saneringsmogen bebyggelse på grund av
ofta orealistiska förväntningar om ännu
högre tomtvärden.

För det femte måste stadsplaneringen
ske i hemlighet, avskärmad från den
offentliga debatten, för att tomtspekulationerna
inte skall få näring.

När därtill lägges att den förutsedda,
oförtjänta värdestegringen hos äldre,
centralt belägna hyresfastigheter är ett
hinder för en effektiv sanering, är det
inte alltför hårt att beteckna den oförtjänta
markvärdestegringen som en röta
i samhällskroppen. Jag är övertygad
om att den förköpsrätt, som vi nu är redo
att införa, kommer att avsevärt
bromsa möjligheterna för dem som nu
spekulerar i markförvärv.

Till sist vill jag liksom herr Ekström
erinra om anledningen till att bakom
reservation III beträffande D i utskottets
hemställan står bara fyra socialdemokrater.
Jag vill säga ifrån, att om
det inte hade varit trafikhinder, skulle
samtliga socialdemokrater stått bakom
den reservationen, till vilken jag ber

att fa yrka bifall. I övrigt ber jag åt!
få yrka bifall till utskottets förslag.
Andra kammarens protokoll 1967. Nr M

114 Nr 47

Onsdagen den 29 november 19G7 em.

Förköpslag m. m.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
kommentera herr Svennings fem punkter.

Beträffande överhyra vill jag säga
att en 100-procentig höjning av råmarkspriset
betyder 1 procent hyresökning.
Men en 100-procentig räntehöjning
betyder 70 procent ökning av hyreskostnaderna.
En ökning av exploateringskostnaderna
med 100 procent innebär
en 10-procentig höjning av hyrorna.
Markpriset har alltså enligt min
uppfattning blivit överbetonat i debatten.

Jag skulle kunna kommentera resonemanget
om överexploateringen som
ett resultat av de privata markägarnas
verksamhet. Såvitt jag kan förstå bör
kommunen kunna råda över sin egen
vilja om graden av exploatering.

I den fjärde punkten talar herr Svenning
om rivningar. En av de största
olägenheterna med hyresregleringen
har varit just den rivningsverksamhet
som den medfört, och dessa saker tog
jag redan för fyra år sedan upp här
i kammaren.

Herr Svenning har här i snabb följd
radat upp fem olika fall av markaffärer.
Det är ofrånkomligt att sådana förekommer.
Jag har ingen som helst anledning
att försvara dessa. Men kommer
herr Svenning att med hjälp av den
föreslagna lagstiftningen kunna hejda
sådana markaffärer? I så fall skall jag
be att få gratulera herr Svenning. Vi
har biträtt förslaget om markvärdebeskattningen
bl. a. just på grund av den
utmaning sådana markaffärer utgör. De
är lika utmanande som när t. ex. Stockholms
stad och staten gör upp affärer
på Nedre Norrmalm, där man talar om
5 000 och 10 000 kronor per kvadratmeter.

Vad jag ville ha fram, herr Svenning,
är att det inte är sunt att utmåla hela
byggbranschen som om den bestode enbart
av en samling tomtjobbare. Det

vore mycket sundare om man försökte
stävja missbruket och i stället samlade
alla goda och lojala krafter. Jag hoppas
att både herr Svenning och herr
Ekström i Iggesund anser att det finns
sådana bland byggindustrins representanter.
Om man från myndigheternas
sida samlade alla dessa till ett effektivt
samhällsplanerande, då skulle man få
en attityd till verksamheten, som skulle
vara positiv i stället för negativ. Jag
tror att detta skulle vara nyttigt.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Naturligtvis generaliserar
jag inte — det finns också företag
som köper på hyggliga villkor. Vad
jag velat säga är att alltför många
skrämmande exempel finns på motsatsen.
Jag gav nyligen i denna kammare
besked till herr Hansson i Skegrie, som
liksom herr Bengtson i Solna påstod att
markpriserna inte i uppseendeväckande
grad påverkade hyrorna. Jag talade vid
det tillfället om att Malmö stad hade
förvärvat en egendom som erbjudits
för 2 800 000 kronor och ett kvadratmeterpris
på 50 kronor. Vi gick till
expropriationsdomstolen och begärde
att få lösa den för 5:25 kronor per
kvadratmeter. Vi fick marken för 6 kronor.
Jag tror att jag, utan att göra mig
skyldig till överdrift, vågar påstå att en
sådan prisskillnad påverkar hyrorna.

Jag kan också erinra om att enbart
tillkomsten av denna förköpslag jämte
naturligtvis förslaget om skärpt realisationsvinstbeskattning
har medfört att
det på en gång blivit ett väldigt utbud
på mark. I Malmö stad fick vi nästan
paniltköpa därför att det kom så
många anbud. Vi köpte mark för ca
50 miljoner kronor på 14 dagar. Så nog
gör lagen sitt till för att förbättra förhållandena
på tomtmarknaden.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Svenning nu
anför ett exempel, kanske jag kan få

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 115

nämna ett som går i något annan riktning.
En viss kommun köpte mark för
5 miljoner kronor. Köpet överklagades
senare och priset sattes då ned till 3,5
miljoner kronor.

Jag skall, herr talman, inte närmare
kommentera herr Svennings uttalande
om utbudet. Att det stora utbudet av
mark i år har haft en prisdämpande
effekt är jag emellertid den förste att
konstatera. Just nu finns det ett stort
intresse av att sälja mark. Det är väl
ingen hemlighet för kammarens ledamöter
vilket lagförslag som härvidlag
haft det dominerande inflytandet.

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! Markfrågorna har tilldragit
sig mycket stor uppmärksamhet
och stort intresse under många år. Anledningarna
till detta är givetvis flera.
Att frågorna blivit särskilt brännande
under de senaste årtiondena hänger naturligtvis
i första hand samman med urbaniseringen
och de strukturella förändringarna
i samhället. Samhällsbyggandet
har fortgått i accelererat tempo,
och detta har naturligtvis ställt stora
och växlande anspråk på mark.

I denna process har kommunerna
kommit att spela en allt viktigare roll.
Betydelsen av denna roll ökade enormt
i och med att samhället övertog ansvaret
för bostadsbyggandet. Det blev
därmed och är fortfarande kommunernas
uppgift att tillse att erforderliga
markresurser finns för bl. a. det ändamålet.
Betydelsen av en aktiv kommunal
markpolitik kan därför inte nog
understrykas. Det är denna kammares
och medkammarens uppgift att tillse att
kommunerna får reella möjligheter att
uppfylla önskemålet om aktivitet på
detta område.

Herr Bengtson i Solna sade i sitt
första anförande bl. a. att kommunernas
behov av mark hade starkt överdrivits.
Jag vet inte om det är herr
Bengtsons rent principiella uppfattning
som ger anledning till ett sådant ytt -

Förköpslag m. in.

rande eller om det måhända kan vara
på det sättet att han är mindre bevandrad
i dessa frågor. Jag föreställer mig
emellertid att han bor i en sådan del
av landet, där det senare skälet knappast
skulle kunna vara för handen.

De kommunala markförvärven sker
som bekant till största delen genom direkta
köp. Ofta föregås dessa köp av
långvariga och svåra förhandlingar. I
de fall godtagbara överenskommelser
inte kan träffas får expropriation tillgripas.
Erfarenhetsmässigt vet vi emellertid
att den utvägen blir ianspråktagen
i begränsad omfattning, och detta
av flera skäl, bl. a. osäkerheten i fråga
om de ekonomiska konsekvenserna.
Tidsutdräkten i expropriationsmål är
ofta en annan orsak till att expropriation
ej tillgripes. Man kan måhända
räkna med en viss förbättring genom
vissa lagändringar i fråga om bl. a.
rättegångskostnaderna.

Det förslag till kommunal förköpslag
som riksdagen i dag har att ta ställning
till avser som bekant att ge kommunerna
nya möjligheter till en aktiv
markpolitik. Lagen avser att medverka
till att dämpa markpriserna. Jag har
ingen anledning att bestrida att lagen
kan komma att få dessa verkningar.
Först sedan lagen varit i kraft någon
tid blir det möjligt att med större säkerhet
bedöma den saken. Jag har i
annat sammanhang hävdat, att förköpslagens
betydelse i hög grad är en fråga
om kommunernas betalningsförmåga
men också •— och det är minst lika viktigt
— en fråga om expropriationslagstiftningens
effektivitet. Jag tänker därvid
särskilt på värderingsförfarandet
och framför allt på underlaget för värderingen.

Tar vi som exempel det riksbekanta
Nackafallet — andra liknande affärer
att förglömma — förefaller det mig
alldeles klart att förköpslagen inte kunnat
hjälpa Nacka stad att komma över
det aktuella markområdet. Detta av åtminstone
två skäl.

116 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag m. m.

För det första torde det ha varit
omöjligt för staden att godtaga priset,
ett av villkoren för förköp, ty en kommun
måste alltid ta hänsyn till de konsekvenser
ett markköp kan få på ortsprisnivån.
För det andra skulle förmodligen
rent kommunalekonomiska
hinder ha förelegat. Jag betraktar det
som helt otillfredsställande att en kommun
inte skall ha möjligheter till ett
kraftfullt ingripande i ett fall som detta.
Jag betraktar det som uteslutet att riksdagens
majoritet skulle vilja acceptera
liknande affärer framdeles.

Ofta framhålles den enskildes rättssäkerhet
när det gäller samhälleliga
markförvärv. Med den enskilde avser
man då i allmänhet markägaren. Att
olika kategorier i samhället skall åtnjuta
fullständig rättssäkerhet står utom
all diskussion. Det finns emellertid anledning
att slå fast att denna rättssäkerhet
naturligtvis också måste omfatta
alla dem som ej innehar några marktillgångar
och som alltså i detta sammanhang
är att betrakta som egendomslösa.
Deras rättssäkerhet måste bl. a.
innebära att de skall ha skydd mot uppskörtning
från andra människors sida.
Det torde vara alldeles omöjligt att
hävda att rättssäkerheten för vissa skall
legalisera rätt till oförtjänta vinster för
andra, vinster som i största utsträckning
kunnat uppstå genom samhällsåtgärder
av olika slag.

I motion 11:1067, som jag har väckt
tillsammans med herr Svenning, har vi
tagit upp tanken på en eventuell prisreglering
av mark. Vi framhåller att en
sådan åtgärd i första hand bör ta sikte
på de expanderande tätortsregionerna.
Prisregleringen bör ta sikte på en så
långt möjligt utjämnad prissättning regionalt,
men den förutsätts även ta rimlig
hänsyn till de verkliga kostnader
som kan redovisas för skilda markområden.
Motionen utmynnar i en begäran
att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall anhålla
om en skyndsam utredning i syfte
att åstadkomma en effektiv kontroll av
markprisutvecklingen.

Som framgår av motionen är vi väl
medvetna om att expropriationsutredningen
enligt sina direktiv bland annat
har att överväga förslag om införande
i expropriationslagen av särskilda värderingsregler.
Utredningen, som tillsattes
i december 1960, har ännu ej
avlämnat något förslag i den delen. Det
förefaller mig nu vara på tiden att kommittén
framlägger sitt förslag. Jag är
medveten om dessa frågors svårighetsgrad
men dristar mig ändå att säga, att
man efter sju års arbete borde vara
färdig att låta ett förslag i saken se dagens
ljus. Möjligen skulle ett sådant
förslag, rätt utformat, kunna tjäna samma
ändamål som en direkt prisreglering.

Utskottet anför nu i sitt utlåtande
bl. a., att expropriationsutredningen
överväger expropriationsgrunderna och
värderingsreglerna. Utskottet räknar
med att utredningen kommer med ett
delbetänkande under nästa år.

Jag har nu, herr talman, hamnat i
den situationen att jag har fått svar på
en fråga som jag tänkte ställa. Herr
Ekström i Iggesund var inne på just
det som jag ville efterlysa. Han nämnde
bl. a. det interpellationssvar som justitieminister
Kling för några dagar sedan
lämnade till herr Karlsson i Huddinge.
I denna interpellation hade herr
Karlsson i Huddinge ställt en fråga rörande
just det ämnesområde vi nu behandlar.
Herr Ekström framhöll, att
vissa beslut som riksdagen redan har
fattat torde komma att medverka till
förbättringar i detta fall och talade
om kvalificerat förhandstillträde och
fördelningen av expropriationskostnaderna.
.lag är medveten om riksdagens
beslut i dessa hänseenden, och även jag
tror att de kommer att verka positivt
i detta sammanhang. Motionärerna är
helt på det klara med att förköpslagen
inte avses ersätta expropriationsförfarandet.
Det är dock alldeles givet att
effektiviteten av förköpslagen i hög
grad är en fråga om det som eventuellt
kan tillgripas, därest ett övertagande

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 117

av ingångna köpeavtal ur kommunernas
synvinkel ter sig mindre tillfredsställande.
Av herr Ekström och även i
ntskottsutlåtandet framhålles att man
räknar med att expropriationsutredningen
kommer att lägga fram förslag
under nästa år i två av de tre frågor
som utredningen ytterligare har att behandla,
nämligen expropriationsändamålen
och värderingsreglerna. Jag hälsar
självfallet detta besked med den
största tillfredsställelse.

Utskottet anför vidare att man ej anser
det finnas anledning att tillsätta någon
ny utredning på området, eftersom
expropriationsutredningen arbetar med
de frågor som upptagits i motionen. Vi
har inte heller tänkt oss någon ytterligare
utredning. Möjligen önskar vi att
den sittande utredningen skulle erhålla
vidgade direktiv, så att den också kunde
pröva frågan om ett eventuellt införande
av prisreglering på mark. Vi
anser nog att motionsyrkandet ger utrymme
för Kungl. Maj :t att närmare
överväga en sådan åtgärd.

Som en välvillig behandling vill jag
karakterisera följande uttalande i utskottets
utlåtande: »De frågor som

hänger samman med markprisutvecklingen
bör dock följas med uppmärksamhet.
» Även om denna ur motionärernas
synpunkt positiva del av utlåtandet
är mycket kort, hoppas jag att
fåtalet ord inte innebär att uttalandet
mer eller mindre är framkastat som en
tröst för oss motionärer. En sådan observans
som utskottet talar om torde
komma att leda till att ytterligare åtgärder
mycket snart måste vidtagas. Jag
återkommer till expropriationsutredningen
och utgår ifrån att dess arbete
skall bedrivas med största möjliga effektivitet
och skyndsamhet.

Avslutningsvis kan jag inte underlåta
att uttala min förvåning över de synpunkter
som framförts i reservation I.
Utskottets högerledamöter anför där
bl. a. att någon ytterligare lagstiftning
icke erfordras. Det är ju ett kort och
rakt på sak uttalat besked. Reservan -

Förköpslag m. m.

terna anför principiella synpunkter som
särskilt viktiga för sitt ställningstagande,
och de säger vidare att förslaget
innebär ett oacceptabelt ingrepp i avtalsfriheten
och äganderätten.

Det kanske var fel av mig att säga
att man blir förvånad över högerledamöternas
inställning. För högern är naturligtvis
inställningen helt följdriktig
men också, herr talman, mycket avslöjande.

Jag vill också säga i anslutning till
en del av det som herr Bengtson i Solna
framhöll här, att mig föreföll det som
om han inte var riktigt nöjd med högerreservationen,
trots att den ju utmynnar
i ett yrkande om avslag på
Kungl. Maj:ts proposition i dess helhet.
Jag har dragit den slutsatsen av
det ordval herr Bengtson använde. Han
sade att ett kommunalt markmonopol
skulle vara mycket olyckligt, och han
tilläde att det närmast skulle vara fråga
om en kriminalisering av markinnehav.
Kriminaliseringen skulle enligt
herr Bengtson ske den s. k. köksvägen.
Han sade också att det kommer att
bli ett förmynderskap över markägarna.
Detta är mycket starka ord, herr
talman, men ordvalet understryker naturligtvis
den allmänna inställningen
från högerpartiets sida i dessa frågor.

Jag har, herr talman, inget särskilt
yrkande.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Markspekulationen och
oskäliga vinster på stegringen av markvärdena
som en följd av den samhälleliga
utvecklingen har varit ett samhälleligt
ont som stötts och blötts under årtionden
utan att ändå något egentligen
blivit gjort från samhällets sida. Det
oförtjänta, det absurda i dessa vinster
har vidgåtts av de flesta, men inte ens
ett trettiofemårigt socialdemokratiskt
styre har medfört någon ändring. Att
nu äntligen något skall göras måste alltså
i och för sig betecknas som epokgörande.

118 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag in. m.

Vi behandlar i dag förslag om kommunal
förköpsrätt till mark för bebyggelse,
vilket innebär att kommun skall
träda i privat köpares ställe och överta
köpeavtal i fråga om mark som kommunen
anses behöva. Är denna åtgärd
mot markspekulationen ett framsteg?
Utan tvivel är den det.

För vår del hälsar vi med tillfredsställelse
att ett krav som vi länge haft
och också framfört nu står inför sitt
förverkligande. Förslaget fastslår på sitt
sätt samhällets förstfödslorätt till mark,
som är nödvändig för bebyggelse.

Med hänsyn härtill är det inte så
märkvärdigt att högern säger nej till
förslaget, och det väcker heller knappast
uppseende att mittenpartierna bara
accepterar denna förköpsrätt under förutsättning
att den i allt väsentligt begränsas
till mark, som i annat fall skulle
kunna bli föremål för expropriation.

Den fråga som emellertid anmäler
sig är, om den kommunala förköpsrätten
sådan den utformats i regeringsförslaget
verkligen löser markspekulationens
problem. Till sist är det väl ändå
inte många som vill göra gällande detta.
Förköpsrätten bestämmer ju ingenting
om priset på marken. Kommun som
vill träda i köpares ställe har att betala
det pris som säljaren vill ha och
som en annan köpare, verklig eller bulvan,
förklarat sig villig att betala.

Är det någon soin på fullt allvar vill
hävda att försöken att pressa upp markvärdena
kommer att avta som en följd
av denna lagstiftning? Visst kommer lagen
att underlätta för kommunerna att
förvärva mark. Men till vilket pris?

När jag och några andra motionärer
i motionerna 842 i första kammaren
och 1045 i andra kammaren tagit upp
prisfrågan i detta sammanhang, kommer
utskottet med ett kufiskt avböjande
i följande satser: »Förköpsinstitutet
tillskapas ju som ett komplement
till möjligheten att förvärva mark genom
vanliga köp och bör således inte
skilja sig därifrån i någon större utsträckning.
I sådant fall förfelas syftet

med institutet, nämligen att det skall
vara enkelt, snabbt och billigt.»

Billigt var det, ja! Hur blir det, ärade
utskottsledamöter, i ett fall som
Nacka, då enskilda byggfirmor bjuder
ett hutlöst pris, därför att de inte behöver
bry sig om hyresgästernas bostadskostnader?
Vad menas med vanliga
köp? Är det inte meningen med
det hela, att vi skall försöka komma
till rätta med markspekulationen, komma
ifrån de tyvärr alltför »vanliga»
spekulationsköpen och komma över till
vettiga markpriser? Kort och gott, vad
menar utskottet med denna skrivning?

På tal om markprisfrågan framhåller
utskottet som svar på andra motioner
att denna fråga hör hemma i den pågående
expropriationsutredningen där
man skall söka finna lagregler för att,
som det heter, till samhället indraga
oförtjänt markvärdestegring. Det är
ungefär samma svar som jag nyligen
fick av justitieministern på en interpellation
i ämnet.

Man frågar sig onekligen: Är det verkligen
meningen att så förändra gällande
expropriationsförfarande, vilket som
bekant kännetecknas av skyhöga priser,
att man dels gör det enklare och snabbare
och därtill löser prisfrågan på ett
så radikalt sätt, att man helt enkelt skall
till samhället dra in oförtjänt markvärdestegring?
Kan man verkligen utställa
sådana växlar? Men om nu detta är
avsikten med expropriationsutredningen,
varför i all rimlighets namn kan
man inte göra likadant då det gäller
förköpsrätten, d. v. s. införa samma värderingsnormer
här och till samhället
indra oförtjänt markvärdestegring?

Herr talman! Det säger sig självt att
jag inte på något sätt blivit övertygad
av utskottets skrivning, varför jag yrkar
bifall till de nämnda motionerna.

När det gäller markspekulationen invändes
att man inte bara kan lita till
förköpsrätten. Andra åtgärder är också
på gång —• statligt stöd till långsiktiga
kommunala markköp samt markvinstbeskattning.
Jag vill för min del visst

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 119

inte underskatta dessa åtgärder, men
varken den ena eller den andra löser
problematiken. Kommunala markfonder
i all ära, men det är bara det, att Wallenbergarna
och andra inte säljer förrän
utvecklingen så att säga »mognat»
och man kan få de stora pengarna. Vad
markvinstbeskattningen beträffar är
den enligt mitt sätt att se så liberalt
utformad, att inte ens högerpressen anser
sig kunna mobilisera någon indignation.

Nej, priskontroll i någon form är nödvändig,
om inte i den form vi har föreslagit
— en värderingsnämnd i varje
länsstyrelse — så i någon annan.

Vi har emellertid också sagt oss, att
ytterligare en åtgärd mot markspekulationen
måste övervägas. Vi har utvecklat
det närmare i motionerna I: 236 och
11:304, som väcktes i början av denna
riksdag. Vi yrkade i de motionerna »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till sådan
lagstiftning att samhälleligt ägande av
marken göres till förutsättning för att
stadsplaneläggning av densamma skall
kunna ske».

Det är alltså fråga om en sådan utveckling
av det kommunala planmonopolet,
att det verkligen betyder något
i kampen mot markspekulationen. Om
spekulanterna inte kan få någon stadsplan,
är det ju inte stor mening med
att köpa mark mitt för näsan på kommunen.

Naturligtvis åstadkommer inte heller
en sådan lagstiftning ensam miraklet,
men tillsammans med de andra åtgärderna
— förköpsrätt med priskontroll,
vidgad, förenklad och förbilligad expropriationslagstiftning
samt skärpt
markvinstbeskattning och kommunala
markfondsresurser — borde den kunna
bli ett effektivt instrument mot markspekulationen.
Jag yrkar därför bifall
också till nämnda motioner.

I samband med dagens diskussion har
även andra än vi tagit upp markprisfrågan
och förordat något annat och

Förköpslag m. m.

mera än vad som hittills presenterats
från regeringshåll. I en ledare i Aftonbladet
den 28 augusti i år skrev man
sålunda följande: »Det är svårt att lösa
ägoproblemet genom den föreslagna
kommunala förköpsrätten, eftersom
inget hindrar markägaren att sätta priset
så högt att kommunen inte kan betala.
Det är svårt att lösa prisproblemet
genom den tämligen måttliga beskattning
av oförtjänta marltvärdesvinster
som har föreslagits. Det blir fortfarande
lukrativt att handla i mark, och
det finns goda möjligheter för markägarna
att kompensera sig för skatten
genom prishöjningar eller dolda transaktioner.
»

Tidningen fortsätter: »Det torde inte
vara omöjligt för finansministern att
genomdriva en allmän reglering av
markpriserna. En sådan reglering —
där man naturligtvis får ta hänsyn till
storleken av investerat kapital och en
rimlig årlig förräntning — skulle i kombination
med den kommunala förköpsrätten
kunna lösa många kommuners
markproblem.

»Men det är möjligt», framhåller tidningen
vidare, »att man också — för
att hindra enskilda markägare från att
Tigga’ alltför länge på värdefulla markområden
— måste komplettera systemet
med ett smidigt och snabbt verkande
expropriationsinstitut. Såvida
man inte föredrar att gå den radikala
vägen att enbart erkänna samhället som
köpare och exploatör av mark för bostäder,
industrier och fritidsändamål.»

Ja, man måste enligt mitt sätt att se
säkerligen göra både det ena och det
andra!

Vid höstriksdagen har också några
socialdemokratiska riksdagsmän tagit
upp frågan om prisregleringen på mark
i samband med förköpsrätten. Men vad
har det blivit av detta? Ingen reservation
och inget som helst understöd av
partikollegerna i utskottet. Men markspekulationens
samhälleliga onda består
i allt väsentligt även efter dagens
beslut.

120 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag m. m.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Henrikson
skulle jag vilja säga, att när jag uttrycker
den meningen att jag inte gillar
markmonopol för kommunerna, så innebär
det också att jag inte är vän av
några som helst monopol — vare sig
privata, kommunala eller statliga.

Herr Karlsson i Huddinge tar upp
frågan om Nacka, och eftersom han för
någon månad sedan tog upp samma
spörsmål i kommunalförbundet för
Stockholms stads och läns regionala
frågor skall jag be att få vidarebefordra
några svar från herr Hjerne, som har
deltagit i dessa förhandlingar. För det
första är det sagt att bostäderna skall
bli föremål för statlig belåning. Herr
Karlsson vet lika bra som jag, att marken
då måste ha ett visst maximipris.

Den andra punkten är att Nacka stad
bör beredas tillfälle att medverka i planering
och projektering av bostäder
och centrumanläggningar i området.

Den tredje punkten är att köparen
har förbundit sig att, om Nacka stad
så påfordrar, försälja hela bostadsområdet
till Nacka stad eller av Nacka
stad anvisat allmännyttigt bostadsföretag.
Herr Hjerne säger sedan, att han
har underrättats om att dessa tre punkter
är inskrivna i avtalet.

Om vi därefter ser på frågan om
centrum i Nacka är ett dylikt dels ett
kommunalt och dels ett kommersiellt
centrum. Det kommunala centrum skall
ligga på mark som redan ägs av Nacka
stad innan byggandet påbörjas, den saken
är klar. Köparen vill bygga det
kommersiella centrum. Enligt min uppfattning
har ett företag av den typen
mycket stora förutsättningar att bygga
ett kommersiellt centrum, som fungerar
väl. Jag har sett många kommersiella
centra — även i Storstockholm

— som inte är särskilt lyckade.

Det enda som diskuterats härvidlag

— det finns ett mycket förtroendefullt
samarbete mellan Nacka stads tjänstemän
och vederbörande köpare — är om

man skulle lägga några studentbostäder
på den mark som köparen har förvärvat.

Jag återkommer till att myndigheterna
borde samla alla goda krafter
för att hjälpa till i samhällsbyggandet.
Och ett vet jag: gör vi inte det i Storstockholm
klarar vi aldrig vår bostadskris.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
förklarade inledningsvis att man
på kommunistiskt håll hälsade med tillfredsställelse
att denna lag nu kommer
till stånd. Men sedan hade herr Karlsson
många kritiska anmärkningar att
göra, och han trodde inte särskilt mycket
på lagens effektivitet.

Jag har tidigare framhållit att lagens
största betydelse i alla fall ligger däri
att kommunerna genom den får möjligheter
att följa vad som händer och
sker på fastighetsmarknaden. Även i
fortsättningen kommer väl en hel del
markköp för kommunernas del att kunna
ske på det vanliga sättet. Men jag
har också framhållit hembudsregelns
vikt när det gäller den kommunala förköpsrätten,
och i botten ligger expropriationslagstiftningen.

Herr Karlsson i Huddinge har åberopat
den kommunistiska motionen, där
man yrkat bifall till Kungl. Maj:ts proposition
men velat att första stycket i
5 § skall få följande lydelse: »Förköpsrätten
innebär att kommunen får
förvärva den egendom köpet avser från
säljaren på villkor som för orten kan
anses skäligt. Vid oenighet härom hänskjutes
markprisets skälighet till prövning
av länsstyrelsens marknämnd.
Kommunens förvärv kallas förköp.»

Utskottet har anfört att det vore att
föra in ett främmande moment i förköpslagen,
om man på detta sätt upptog
ett stadgande rörande bestämningen av
markpriset. Kommunen är inte skyldig,
herr Karlsson i Huddinge, att acceptera
det pris, som har överenskommits pre -

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47

121

liminärt mellan säljare och köpare. Men
kommunen kan förklara när man vet
att en sådan affär är på gång: »Ja, vi
är intresserade av detta område, men
vi kommer att begagna oss av expropriationsinstitutet!» Jag

har också förklarat, att expropriationsutredningen
kommer att framlägga
ett betänkande under första kvartalet
nästa år, och det blir då fråga om
värderingsgrunder som vi hoppas skall
kunna vara mera tillfredsställande än
de värderingsgrunder, som expropriationslagen
f. n. har, och de lösensbestämmelser,
som finns i 44 och 45 §§
byggnadslagen.

Om vi får en sådan lagstiftning till
stånd ganska snart, tycker jag att betänkligheterna
här inte bör vara så stora.
Tydligen har mina partivänner, herr
Svenning och herr Henrikson, nu insett
att det skulle vara orimligt att nu begära
eu särskild utredning beträffande
markprisregleringen, ty det skulle ju
innebära att det arbete, som expropriationsutredningen
nu är i färd med att
slutföra, skulle bli svävande en längre
tid. Man måste nämligen vänta och se,
vilket resultat utredningen kommer till,
och en sådan markprisreglering och expropriationslagens
bestämmelser måste
ju korrespondera med varandra. Det
hela skulle innebära en försening av
lösningen av dessa problem.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk)
kort genmäle:

Herr talman! Till herr Bengtson i
Solna vill jag säga att jag fick ett svar
av herr Hjerne med försäkran att det
skulle gå så bra att klara det hela i
Nacka. Jag svarade inte på detta, eftersom
herr Hjerne måste avlägsna sig,
innan jag hann få ordet, men jag uppfattade
inte dessa försäkringar såsom
av något egentligt värde.

Vilka tak för byggnadslån, som det
kan bli innan man bygger i Nacka, är
mycket svårt att säga, men det väsentligaste
är ju att hyresgästerna under

Förköpslag in. in.

alla förhållanden måste betala de 25
miljoner kronor som Wallenbergarna
tar av ett enda skäl, nämligen den utveckling
som sker runt omkring.

Beträffande löftet att Nacka skulle
få köpa detta område när det blir fullbebyggt,
får man väl utgå ifrån att när
staden inte kunde köpa marken, så kan
den väl knappast ha råd att köpa det
färdiga området.

Till vad som här har sagts om expropriationsinstitutet
vill jag foga att jag
tvivlar på att det kommer till stånd en
expropriationslagstiftning som är så radikal,
att prisproblemet löses den vägen.
Ja, jag får vänta och se på detta
fantastiska mirakel! Men tillåt mig t. v.
att tvivla på det hela.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det är en på sitt sätt
säregen proposition som vi nu behandlar.
Den är inte unik på det sätt som
herr Bengtson i Solna tänker sig. Det är
inte första gången som vi har en förköpslagstiftning
här i landet. Vi har
haft en statlig förköpslagstiftning för
jordbrukets och skogsbrukets rationalisering,
men den som nu är aktuell är
säregen på det sättet, att vi efter all
väntan och allt oväsen omkring markfrågorna
har kommit fram till en lösning
som det stora flertalet här i kammaren
kan acceptera, med undantag för
högern som har ställt sig vid sidan.

Jag noterar för min del tacksamt att
propositionen så nära ansluter sig till
den lösning som mittenreservationen i
markvärdekommittén har förordat. Eftersom
jag vet, herr talman, att i det
fallet råder olika meningar om vem som
har den största förtjänsten av att propositionen
blev som den blev, så kanske
jag får citera några ord ur propositionen,
av vilka jag anser framgå att justitieministern,
när den skrevs och lades
fram, hade tagit intryck av vad reservanterna,
herr Hermansson och jag
själv, gav uttryck för i markvärdekommittén.

122 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag m. m.

Justitieministern säger: »Enligt min
mening är de nuvarande gränserna för
den kommunala kompetensen alltför
ovissa och svårbestämbara för att kunna
utgöra en av grundpelarna i en lagstiftning
om kommunal förköpsrätt. En
sådan lösning tillgodoser inte de rättssäkerhetskrav
som enligt vad jag nyss
anförde bör vara vägledande vid utformningen
av förköpsinstitutet.»

Det kan förefalla ganska meningslöst,
när vi nu i stort sett är ense om hur
lagstiftningen bör utformas, att hålla på
att träta om vem som har förtjänsten
av att propositionen blev som den blev,
men jag kan inte underlåta att beröra
den frågan, herr talman, efter alla de
uttalanden som har gjorts i press, på
valmöten och i andra sammanhang för
att utmåla mittenpartiernas inställning
till förköpslagen som ett vaktslående
om tomtjobbarnas intressen.

Jag skall inte återge alla dessa yttranden,
ty det båtar föga; jag skall i
stället referera ett uttalande under valrörelsen
av en regeringsledamot, som
jag finner ovanligt klokt och förståndigt
— därmed inte sagt att herr justitieministern,
som jag ser här bredvid
mig, inte också gjorde kloka uttalanden
i valrörelsen. I detta fall är det inrikesminister
Rune Johansson, som enligt
en intervju i Dagens Nyheter den
16 augusti 1966 sagt ungefär följande:

»Den kommunala förköpsrätten----

önskade han inte göra till en stridsfråga.
Det får andra partier göra. Han
påpekade att mittenpartierna accepterat
principen om förköpsrätt, liksom
Medborgerlig samling. De vill emellertid
begränsa den till den ram som expropriationslagstiftningen
ger. Detta
tekniska problem går kanske att lösa.»

Jag skall ge justitieministern en blomma:
Detta tekniska problem är efter
vad jag kan förstå bra löst i propositionen.

Vi är alltså i stort sett ense om tagen.
Varför då fortsätta detta misstänkliggörande?
Det är inte regeringen, men
väl regeringsorganet Aftonbladet som

den 10 november i år uttalar: Markvinstbeskattningen
är »bara ett skenvapen
gentemot markspekulation och
markvärdestegring. Och kombinationen
med förköpsrätten är också något av
ett illusionsnummer».

Detta är inte riktat mot mittenpartiernas
inställning till dessa frågor utan
kanske mera allmänt mot socialdemokraternas
och mittenpartiernas försök
att få en rätsida på problemen, men
det innebär ändå något av en fortsatt
spekulation i att pådyvla andra en ovilja
mot att göra någonting i detta sammanhang.

Lagen om kommunal förköpsrätt är
ett led i de förslag som markvärdekommittén
lade fram. Problemet är
svårt; det är utrett — om jag minns
rätt — icke mindre än åtta gånger under
detta sekel. Markvärdekommitténs
förslag är hållet i en relativt blygsam
ton. Kommittén förklarar att problemet
är så svårt, att man försöker med dellösningar
för att om möjligt komma
till rätta med problemet att dämpa den
markvärdestegring som alla är överens
om bör hejdas. Den kommunala förköpslagen
är ett led i många förslag.
Vi kommer att om några dagar behandla
markbeskattningspropositionen, som
är ett annat försök i samma riktning.

Jag skall inte uppehålla mig så länge
vid behovet av en förköpslag. Jag delar
uppfattningen, att förköpslagen är
ett komplement till expropriationslagstiftningen.
Jag delar också förhoppningen,
att expropriationslagstiftningens
revidering, med rättssäkerhetssynpunkterna
beaktade, skall genomföras
på ett vettigt och klokt sätt, innebärande
en skärpning så att man får möjlighet
att även där komma till rätta
med värderingsproblemen som onekligen
är mycket svåra.

Jag tror för min del inte att man
skall övervärdera betydelsen av förköpslagen.
Den som tror att denna lag
kommer att innebära en revolution i
fråga om kommunernas möjligheter att
skaffa sig en markreserv, tar nog fel.

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 123

Den som tror att lagen kommer att innebära
ett stort steg på vägen mot ett
dämpande av markpriserna, tar nog
också fel, men den är som sagt ändå
ett led i försöken att lösa problemen.

För att återgå till behovet av en förköpslag
så tycker jag det är ganska
självklart att kommuner, som fört en
aktiv markpolitik och som skaffat sig
en markreserv för tio, femton år framåt
i tiden, har fört en klok politik. Det
bidrar till att förenkla planläggningen.
Det underlättar för kommunen att
etappvis genomföra en vettig utbyggnad
av samhället. Det bidrar till att
hålla kontroll över markpriserna och
därmed också över boendekostnaderna,
även om — där kommer jag på nytt
in på en reservation — man inte skall
övervärdera råmarkens betydelse då det
gäller boendekostnaderna. Den utgör
dock en del av kostnaderna, och framför
allt tycker jag att det är ett rättvisekrav
att inte stora vinster obeskattade
skall hamna hos enskilda eller bolag när
det allmänna genom skattemedel har
åstadkommit den prishöjning på marken
som ofta sker.

Vi bör emellertid inte övervärdera betydelsen
i detta fall av vare sig det ena
eller det andra. Vi får hoppas att de
regler vi inför på olika sätt skall hjälpa
till att dämpa markvärdestegringen, och
en ökad kommunal markreserv tror jag
är ett led i den riktningen.

Därmed är ingalunda sagt att kommunen
skall tillägna sig något markmonopol.
Vi har varit ense i många
andra frågor då det gällt monopol, senast
i dag; alla har uttryckt sin motvilja
mot monopol i ett annat ärende.
Jag tror för min del inte att det vore
särskilt lyckat om kommunen ensam
vore markinnehavare i alla samhällen
här i landet, där det förekommer samhällsbyggande.
Jag tror för övrigt inte,
att kommunerna kommer att kunna klara
den saken vare sig då det gäller fritidsbebyggelse
eller annan bebyggelse.
Jag tycker att det finns plats även för
enskilda markinnehavare, i synnerhet

Förköpslag m. m.

därför att planmonopolet är en kommunal
angelägenhet. Det är kommunen som
bestämmer hur planeringen skall se ut.

För att återkomma till herr Bengtson
i Solna måste jag säga, att jag har litet
svårt att följa med i tankegångarna om
att det skulle bli högre exploatering om
kommunen vore markägare än om den
enskilde är det. Det skulle innebära att
kommunen i så fall missbrukar ett
markmonopol. Vi är ganska många i
detta hus, som har kommunala värv,
och jag vet att vi också tar vårt ansvar
där.

Jag tror också att den inställning som
högern i detta fall givit uttryck åt inte
alltid delas av högerns kommunala förtroendemän
ute i kommunerna. Jag har
själv den uppfattningen, att en aktiv
kommunal markpolitik har accepterats
av kommunalmännen alldeles oavsett
politiskt hemvist. Jag tror som sagt
att vi här har gått ett steg på vägen.
Jag accepterar tacksamt att rättssäkerhetskraven
i stor utsträckning har blivit
tillgodosedda i propositionen.

Det finns självklart ingenting som är
så bra att det inte kan göras bättre, inte
heller den föreliggande propositionen.
För min del har jag svårast att acceptera
att propositionen inte heller tar med
förköp också när kronan står som försäljare
av mark. Jag noterar nämligen
att justitieministern i det fallet har tagit
med den statliga mark som kyrkan
äger. Tack för det, säger jag! Det
krångel som hittills har gällt och alltjämt
gäller beträffande ensittarlagens
tillämpning på kyrklig jord försvinner
därmed i detta fall. Det arbete, som
det arma kammarkollegiet måst nedlägga
varje gång som man skall företa
en ensittarförättning på kyrklig jord
för att reda ut, huruvida marken är
av medeltida ursprung eller en gång
har tillhört staten och sedan överlåtits
till kyrkan — i det ena fallet gäller lagen,
i det andra fallet gäller den inte —■
slipper vi alltså ifrån. Men jag har svårt
att förstå varför vi i så fall inte kan ta
ytterligare ett steg och låta statens mark

124 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag m. m.

vid försäljning vara underkastad den
kommunala förköpslagen. Motiven härför
har för all del anförts av justitieministern
i propositionen, men om de
inte anses så tungt vägande för den
kyrkliga marken, så bör de heller inte
vara det för den övriga statliga marken.

Till sist, herr talman, en fråga som
kanske inte helt hör samman med denna
proposition och som jag skall återkomma
till när vi behandlar markvinstbeskattningen.
När får vi den fond
för kommunala lån till markförvärv,
som vi så länge har efterlyst och som
är oundgängligen nödvändig för att
kommunerna, i varje fall de fattiga
och svaga, skall kunna använda sig
av den förköpslag som vi nu står i begrepp
att införa?

Den skulle ha kommit för länge sedan.
Den har gjorts beroende av den
markvinstbeskattning som vi så småningom
skall behandla här i kammaren,
men jag tror för min del att det varken
är möjligt eller önskvärt att hänga upp
den på en sådan beskattning. Den måste
finnas alldeles oberoende härav, och
den måste finnas när vi nu tillskapar
möjligheter att föra en aktiv markpolitik,
en markberedskap som om möjligt
dämpar markpriserna och gör det
lättare för kommunerna att planera.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation II av herr Alexanderson
m. fl., som är fogad till utskottets
hemställan under C, och i övrigt
till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Som herr Hamrin i
Kalmar nämnde, har det här lagstiftningskomplexet
utretts under årtionden
ett flertal gånger. När nu kammaren
går att fatta sitt beslut, vill jag uttala
min glädje och min tillfredsställelse
över att så pass stor enighet har kunnat
uppnås i denna fråga, som har varit
föremål för årtiondens oenighet.
Eftersom vi nu står i begrepp att fatta

beslut i enighetens tecken — jag gör
därvid undantag för högern — så tycker
jag att det inte finns anledning
att polemisera mot herr Hamrin om vad
som har varit utslagsgivande för propositionens
slutliga utformning.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag vet inte om det är
förmätet av mig att förmoda, att jag i
högre grad än någon av de föregående
talarna representerar den grupp som
skall släppa till den mark som behövs
för samhällsbyggandet. Då är det kanske
ganska klart att entusiasmen hos
mig inte är fullt lika stor som hos de
personer som inte riskerar att bli utsatta
för några samhällsingripanden på
detta område.

Jag vill konstatera att samhällsbyggandet
förutsätter aktiva insatser från
samhället, inte minst när det är fråga
om att på rationellaste sätt utnyttja våra
natur- och markresurser. När vi i centerpartiet
är beredda att acceptera förköpslagen
sker det i medvetande om
att samhällsbyggandet förutsätter tillgång
på mark för kommunerna i en
utsträckning som vi förut inte har behövt
räkna med. Jag läste i en tidning
häromdagen — jag går inte i god för
att uppgifterna är helt riktiga — att
man beräknar att det på 1880-talet behövdes
65 kvadratmeter mark för varje
person, som var bosatt i tätort. Nu är
markbehovet cirka 250 kvadratmeter,
och år 2000 räknar man med att samhället
behöver ta i anspråk 400—500
kvadratmeter mark för varje person som
bor i tätort. Därtill kommer ett ständigt
ökat behov av mark för fritidsbebyggelse
och för samhällets funktioner över
huvud taget, vägar, parkeringsplatser,
idrottsplatser, flygplatser o. s. v. Skall
man placera in, som man räknar med,
ytterligare en miljon människor i storstockholmsområdet
inom 30 år, begriper
vi lätt att dess markproblem är
utomordentligt brännande och att det
gäller att på förnuftigast möjliga sätt

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 125

utnyttja de markresurser som finns tillgängliga.

I centerpartiet är vi ingalunda belåtna
med markpolitikens utformning.
Vi anser att den är långtifrån färdig.
Den är ännu inte det instrument samhället
behöver för att rå på alla de
problem som sammanhänger med utformningen
av människornas boendemiljö
i det moderna samhället. Jag tänker
på sådana saker som luftföroreningar,
vattenföroreningar och de problem
som kommunikationsfrågans lösning
medför.

Vi talar i våra dagar om markanvändning
— det gäller att skaffa mark
för kommunerna för den nödvändiga utbyggnaden.
Jag tror att det är på hög
tid att vi ersätter begreppet markanvändning
med markhushållning, ty det
är ytterst vad det gäller: att på ett vettigt
sätt hushålla med våra marktillgångar,
något som vi i centerpartiet anser
att man i dag inte gör. Vi gör inte
de önskvärda avvägningarna i fråga om
markens användning. Det gäller att väga
olika intressen mot varandra och att inte
i onödan ta i anspråk god jordbruks-och
skogsbruksmark och i stället lägga bostadsområden
på ur produktionssynpunkt
mindre värdefull mark. Det går
att hushålla med marken på ett helt
annat sätt än vi hittills har gjort. Jag
tror inte att man skall överlåta åt lantmätare
och arkitekter att ensamma svara
för planeringen av våra samhällen. Det
är hög tid att koppla in både sociologer
och biologer i större utsträckning än
hittills.

Detta var några allmänna reflexioner.
Jag skulle också vilja bemöta några påståenden
som gjorts under debatten.

När det gäller att komma till rätta
med den s. k. oförtjänta markvärdestegringen
finns det enligt min uppfattning
bara två sätt att gå till väga: man måste
antingen konfiskera marken eller också
på ett eller annat sätt öka utbudet av
mark. Med den samhällsstruktur vi har
accepteras inte konfiskering av mark

Förköpslag m. m.

— det hjälper inte om man som herr
Svenning och herr Henrikson döper
om det till prisreglering och vill införa
prisreglerande element t. ex. i expropriationslagstiftningen.
Jag tror inte att
det över huvud taget är möjligt att lagstiftningsvägen
komma till rätta med
problemet; det går inte att lagstifta bort
den oförtjänta markvärdestegringen.
Mer än 100 års erfarenheter av lagstiftningsarbete
inte bara i vårt land utan
också i andra länder har visat detta.
Expropriation är samhällets möjlighet
att skaffa sig den mark som är nödvändig
för samhällsbyggandet och ingenting
annat enligt min uppfattning. Skall
vi komma till rätta med markvärdestegringen
får vi gå andra vägar. Att
vi i centerpartiet inte kan acceptera
något slags prisreglering eller konfiskering
av mark är väl ganska naturligt.
Däremot har vi givetvis ingenting emot
att samhället hjälper till att på skilda
sätt öka utbudet av mark och få till
stånd en konkurrens om marken som
kan verka pressande på markpriserna.

Som jordbrukare har jag inget intresse
av en markspekulation som leder till
onormalt höga markvärden, långt därifrån.
Å andra sidan måste vi naturligtvis
låta konkurrensen om marken
fälla utslag när det gäller markvärdena.
Men inte hur långt som helst. Kan samhället,
som jag sade, vidta åtgärder för
att öka utbuden, då leder ju det till
sänkta markpriser. Att det förhåller sig
på det sättet har vi exempel på från
höstens massutbud av mark. Om utbuden
inte varit prissänkande, har de i
alla händelser dämpat prisnivån.

När herr Bengtson i Solna säger att
förköpsrätten innebär en socialisering
köksvägen, tycker jag att det ligger en
väldig överdrift i det påståendet. Att
kommunerna skaffar sig en markreserv
för att kunna styra samhällsbyggandet
behöver inte innebära någon socialisering
i och för sig, utan frågan är hur
kommunerna förfar med den mark de
har i sin ägo. Det finns ju möjligheter

126 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag m. m.

för kommunerna att sälja mark och återföra
den i enskild ägo. Så gör vi i den
kommun där jag är kommunalt verksam.
Kommunen har under de senaste åren
ställt mark till förfogande för exploateringsföretag
som har köpt marken, byggt
villor och sålt dem till enskilda ägare.
Den möjligheten finns ju alltid. I andra
sammanhang kan det vara fördelaktigt
att kommunerna förfogar över marken
och upplåter den mot tomträtt.

Jag reagerar en aning när man talar
om markvärden, inte minst i tätortssammanhang.
Det är ofta inte fråga om ett
markvärde utan om ett lägesvärde, beroende
på var ett hus eller ett företag är
heläget ur kommunikationssynpunkt och
dylikt. Även om marken upplätes med
tomträtt så kommer vi inte undan den
oförtjänta markvärdestegringen eller
lägesvärdestegringen när man bygger
ut ett samhälle. Tunnelbanebygget är ett
exempel på detta.

Herr talman, jag ber att få uttala en
förhoppning om att vi undan för undan
skall kunna förbättra lagstiftningen på
detta område och samordna samhällets
åtgärder, så att vi kommer fram till en
enhetlig bedömning av hur vi skall utnyttja
våra markresurser. Det kan vi
inte göra på annat sätt än om alla markinnehav
— det må vara kronans eller
mark i enskild ägo — slussas igenom ett
och samma organ som får väga de olika
samhällsintressena mot varandra när
det gäller markens utnyttjande. Det må
sedan vara för jordbruks- eller skogsändamål,
för fritidsbebyggelse, tätortsbebyggelse
eller dylikt.

Det gäller att försöka bedöma vad
som ur samhällets synpunkt är mest rationellt
på lång sikt. Där är vi inte i
dag, men jag tror att med den utveckling
vi har i vårt komplicerade samhälle
blir det nödvändigt. Vi måste i dessa
sammanhang acceptera en styrning från
samhällets sida, inte minst med tanke
på kommande generationer.

Herr talman! Jag ber till slut att få
yrka bifall till reservationen II vid ut -

skottets utlåtande. I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr HENRIKSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par korta reflexioner
i anledning av vad herr Grebäck
här talade om.

Han sade inledningsvis att han inte
trodde på en prisreglering på mark,
och han var tydligen inte tilltalad av
tanken på en sådan. Vi har i motionen
framhållit — jag har också sagt det tidigare
här i anslutning till denna frågas
behandling — att vi för vår del inte
i och för sig eftersträvar en prisreglering.
Vårt önskemål är att komma till
rätta med en fortsatt uppgång av markpriserna
sådan som den vi har fått notera
under de senare åren. Om det skall
ske genom en prisreglering eller ett effektivare
expropriationsförfarande är i
varje fajll för miig personligen helt
egalt. Vad vi tror är särskilt angeläget
är att man söker komma till rätta med
frågan genom bättre värderingsregler
inom ramen för expropriationslagstiftningen.

Herr Grebäck säger också att konkurrensen
i hög grad skall vara avgörande
för utvecklingen på detta område men
— tillägger han reservationsvis — naturligtvis
inte hur långt som helst. Det
är svårt att veta var herr Grebäck egentligen
står. Jag måste tolka honom på
det sättet att han inser att det inte är
möjligt att tillåta privat spekulation på
detta område och för övrigt inte heller
annan spekulation. Vi skall nämligen
i rättvisans namn medge att det kanske
inte är alldeles välbeställt med en del
markaffärer som sköts av samhället
självt.

Slutligen vill jag helt instämma i vad
herr Grebäck sade avslutningsvis, nämligen
att vi har anledning att räkna med
att fortsatta förbättringar av lagstiftningen
på detta område skall leda till
att vi får acceptabla förhållanden. Han
sade vidare, och jag vill även instämma

Onsdagen den 29 november 19G7 em.

Nr 47 127

i det, att vi måste acceptera en styrning
från samhällets sida på detta område.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag reagerade när herr
Henrikson talade om rättssäkerhet i
samband med en prisreglering, ty jag
förstår inte riktigt sammanhanget. Han
talade mycket varmt om att det inte var
fråga om att på något sätt rubba rättssäkerheten
för markägarna, men han
kunde mycket väl tänka sig en prisreglering
på mark. Då uppstår ju frågan
hur samhället skall bestämma dessa priser
med iakttagande av rättssäkerheten
för den enskilde medborgaren. Jag tvivlar
i högsta grad på den ordningen.
Expropriationslagstiftningen däremot
garanterar ju med den nuvarande utformningen
och också med den som
jag tror att den kommer att få framdeles
rättssäkerhet för den som drabbas.
Det blir domstolsbedömning o. s. v.

Jag delar inte heller uppfattningen
om markspekulation i allmänhet som
något slags samhällsolycka eller som
en så att säga missriktad verksamhet
från enskildas sida. Jag reagerar mot
den osunda och överdrivna spekulationen,
men spekulation kan vara till utomordentlig
nytta för ett samhälle. Den
flyttar värden, kapital, företag o. d.,
och den inriktar verksamheten på områden
där företagaren eller vad det nu
gäller räknar med exempelvis en viss
samhällsutveckling. Från samhällets
synpunkt är väl denna spekulation en
mycket värdefull form av företagsamhet.
Vi skall skilja på sund och osund
spekulation. Jag går gärna med på att
det förekommer osund spekulation i
mycket hög grad i fråga om mark, och
det är den vi skall söka komma till
rätta med, men vi skall inte döda spekulation
över huvud taget.

Herr HENRIKSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Vi har ännu inte sett

Förköpslag m. m.

något förslag hur en eventuell prisreglering
skall konstrueras.

I mitt första inlägg framhöll jag att
rättssäkerheten inte bara är en fråga
för dem som äger mark, utan också för
dem som skall betala det pris som markförsäljaren
betingar sig när han säljer
— d. v. s. för de i detta sammanhang
egendomslösa. Det är naturligtvis ett
mycket gammalmodigt och något hårt
ord, men här betraktar jag det som helt
relevant. Vi skall i stället tala om de
hyresgäster av alla kategorier som skall
ha sina bostadsbehov, lokalbehov och
andra behov tillgodosedda på den mark
som det i det enskilda fallet är fråga
om. Rättssäkerheten måste vara en fråga
för samtliga samhällsmedborgare och
inte exklusivt för dem som äger mark
och säljer den.

Beträffande frågan om vad som är
sunt när det gäller markspekulation, så
överlåter jag åt kammaren att själv bedöma
det.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag under
ganska många år har försökt få riksdagen
med på att ta itu med markvärdestegringar
och spekulativa intressen när
det gäller bostads- såväl som fritidsmark,
är det självklart att jag efter så
många utredningar, vilka har pågått i
flera år, skulle ha haft en hel del att
säga om denna lagstiftning.

Jag får erkänna att detta förslag till
att försöka ordna den kommunala förköpsrätten
liknar ett märkligt och ofullgånget
foster, som har kommit till
världen efter många års födslovåndor.
Jag vill ärligt säga ifrån att jag tror liksom
herr Hamrin i Kalmar att det framlagda
förslaget bara är ett medel för att
dämpa markvärdestegringarna men att
det inte löser något väsentligt problem.
Men, herr talman, jag skall inte gå in på
den saken nu, utan jag vill bara göra
den deklarationen, att jag anser att rätten
till bostad och rätten till fritidsom -

128 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag m. m.

råde inte bör bli föremål för spekulativa
intressen. Det är självklart att vi under
dessa tiotal ocli åter tiotal av år har
försuttit tillfällen och skapat möjligheter
för enskilda att ta ut miljardvärden
ifrån det svenska folkhushållet. Det är
självklart att den lag, som nu föreslås,
inte kommer att lösa dessa problem på
det sätt som jag hade önskat.

När det gäller mark för bostadsändamål
och för fritidsändamål och även
när det gäller mark för handeln och
till industritomter borde det väl ändå
vara rimligt att samhället som ju skapar
möjligheterna till värdestegring också
borde ha möjlighet att förfoga över den
mark som används för sådana här ändamål.
Det är ingen ny princip — jag
erinrar om att det införts en jordförvärvslag
som innebär att man när det
gäller mark för jordbruksändamål icke
skall släppa in spekulativa intressen
som skulle göra det omöjligt för en
jordbrukare att förvärva jord till överkomligt
pris. Det är upprörande att
vi tillåter enskilda människor att roffa
åt sig miljonvärden från fattigt folk.
Det borde vara omöjligt i ett demokratiskt
samhälle. Om någon är hungrig
och saknar medel tillgriper han kanske
ett wienerbröd, och då kopplas hela
rättsväsendet på. Därmed ödelägger
man måhände den människans hela liv.
Men om en annan person lurar åt sig
några miljoner, kan samhället inte ställa
honom till svars för det.

Vi talar i dag om ungdomsbrottsligheten
och klandrar de unga för att de
ibland tillgriper saker för rätt obetydliga
värden. I sådana fall ordnar vi stora
polisuppbåd och sätter i gång hela
rättsmaskineriet. Men de verkligt stora
brotten mot människor som inte kan
försvara sig får passera. När vi har
kommit in på sådana vägar i vårt samhälle,
är det då så underligt att människornas
respekt för lag och ordning undergräves?
Det skulle t. ex. vara mycket
tacknämligt om de människor i justitiedepartementet
som sysslar med lagfrå -

gor ville undersöka hur man i dag förfar
med de s. k. ödeskär som kronan
äger.

Jag vill erinra om ett nu aktuellt fall
där ett stort bolag med både advokater
och lantmätare till sitt förfogande håller
på att beröva en liten fiskarbefolkning
på sju—åtta personer dess urgamla
bostadsmark. Att bolaget kan göra sådana
anspråk gällande är mycket egendomligt,
eftersom kronan aldrig har sålt
dessa s. k. ödeskär, men dessa människor,
som inte har ekonomiska resurser
till sitt förfogande, kommer troligen
att gå förlustiga sina urgamla rättigheter
till en bostadsmark som de innehaft
i 150 år. Det är märkligt att vi i
vårt samhälle i så viktiga frågor som
rätten till bostad och till fritidsinark
skall tillåta en utpressning vilken kan ta
oerhörda proportioner.

Tidskriften Sunt Förnuft har gjort en
opinionsundersökning uppe i Borlänge
-—• liksom även på några andra håll —-om kommunens handlande i en affär
som gällde några tusen kronor. Jag
undrar om ordföranden i den förening,
som äger tidningen, också låtit göra eu
opinionsundersökning om den aktuella
spekulativa försäljningen som inbringade
åtskilliga miljoner kronor? Varför
är inte Sunt Förnuft intresserad av detta?
Man kan om man har tillräckliga
ekonomiska medel styra en folkopinion
i en viss riktning.

Herr talman! Det kunde vara mycket
att tillägga i detta sammanhang, men
anledningen till att jag inte har motionerat
är att det tuppfjät som det nu
framlagda förslaget innebär ändå är en
början. En fortsättning bör snarast möjligt
följa! Jag tror inte på expropriationslagstiftningen.
Det sades många
vackra ord om den när vi förra gången
här i riksdagen behandlade ett lagförslag
på detta område. Jag var då mycket
kritisk, och det sades att jag överdrev.
Vad har kommit ut av det hela?

Jag vill rikta en vädjan till justitiedepartementet
att man, om en propo -

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 129

sition med förslag till ny expropriationslag
skall framläggas, ser till att vi
inte ger dem som skall fastställa värdena
samma vida möjligheter som de
för närvarande har. Får de det, är det
ingen mening med en expropriationslagstiftning,
ty ingen kommun och ingen
människa, som inte har mycket stort kapital,
kan vinna något genom expropriation,
vars resultat enligt min meningkan
liknas vid slumpens skördar och
ingenting annat.

Herr talman! Jag har velat säga detta
därför att jag ämnar återkomma med
synpunkter när vi så småningom får
uppleva verkningarna av den föreslagna
lagen, som för mig inte innebär någon
lösning av problemen. Jag instämmer
fullständigt i herr Hamrins i Kalmar
bedömning i det avseendet, och vi
får väl försöka mildra lagens framtida
verkningar så gott vi kan.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Bara ett par kortfattade
sakliga upplysningar till herr Lundberg.

Att dämpa markvärdestegringen betraktar
jag såsom en väsentlig fråga.
Den nuvarande jordförvärvslagen är
ingalunda så hård mot de markägare
som omfattas av den som den lagstiftning
vi nu står i begrepp att införa.
Jordförvärvslagen tillåter nämligen
markägaren om han så önskar att ha
kvar sin fastighet och inte låta staten
förvärva den.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jordförvärvslagen är ju,
herr Hamrin i Kalmar, en social lag.
Eftersom vi i vårt samhälle garanterar
jordbruket en viss minimiinkomst är
det självklart att vi alla har intresse
av att göra en social bedömning därvidlag.
Men när det gäller de spekulativa
intressena i fråga om bostadsmark,
fritidsmark m. m. är det en annan sak
9—Andra kammarens protokoll 1967. N.

Förköpslag m. in.

— då bör man ingripa med kraft och
vilja att lösa problemet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservation
I); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bengtson i Solna begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herrar Lidgard och
Bengtson i Solna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Bengtson i Solna
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 172 ja och
27 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
47

130 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Förköpslag m. m.

med övervägande ja besvarad. Herr
Grebäck begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Grebäck begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 95 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:842 och 11:1045 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ekström i Iggesund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
D) i utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III) av herr Svante Kristiansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
96 ja och 106 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
III) av herr Svante Kristiansson
in. fl.

Mom. E—G

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. H a

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:236 och 11:304; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. It b—I

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 april 1956

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 131

Fortsatt giltighet av 1 § andra stycket lagen om igångsättningstillstånd för byggnads arbete

samt ändrad lydelse av 3 § samma lag

(nr 86) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Fortsatt giltighet av 1 § andra stycket
lagen om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete samt ändrad lydelse
av 3 § samma lag

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av 1 § andra
stycket lagen den 31 maj 1963 (nr 268)
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
samt ändrad lydelse av 3 §
samma lag, dels motioner i ämnet, dels
ock motioner om rätt att uppföra mindre
egna hem utan byggnadstillstånd.

Genom en den 13 oktober 1967 dagtecknad
proposition, nr 152, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
angående dels fortsatt giltighet av 1 §
andra stycket lagen den 31 mars 1963
(nr 268) om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete, dels ändrad lydelse av
3 § samma lag.

I propositionen föreslogs dels att giltighetstiden
för Kungl. Maj :ts nuvarande
fullmakt att införa krav på igångsättningstillstånd
för vissa byggnadsarbeten
skulle förlängas till utgången
av år 1969, dels att beslutanderätten i
ärenden om igångsättningstillstånd
skulle tillkomma Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, arbetsmarknadsmyndigheterna.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
propositionen väckta motioner, nämli -

gen de likalydande motionerna 1:900
av herrar Enarsson och Schött samt
II: 1114 av fröken Ljungberg och herr
Söderström, i vilka motioner hemställdes,
att riksdagen måtte med anledning
av proposition 152 antaga i motionerna
framlagt förslag till lag angående
fortsatt giltighet av 1 § andra
stycket lagen den 31 maj 1963 (nr 268)
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete,
innebärande att riksdagen
skulle anta det genom propositionen
framlagda lagförslaget endast såvitt avsåge
förlängd giltighetstid för den
nämnda fullmakten och att sålunda någon
ändring icke skulle ske i lagens
3 §, avseende beslutanderätten i ärenden
om igångsättningstillstånd.

Utskottet hade vidare behandlat två
fristående motioner, nämligen de likalydande
motionerna 1:362 av herrar
Axel Kristiansson och Fälldin samt
II: 449 av herrar Gustavsson i Alvesta
och Antonsson.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
1:900 och 11:1114 måtte bifalla
propositionen nr 152; samt

B. att motionerna 1:362 och 11:449
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

Vid A. i utskottets hemställan

I. av herrar Ebbe Ohlsson och Hedin
(båda h), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av propositionen
nr 152 och med bifall till motionerna
1:900 och 11:1114 för sin del
måtte anta i reservationen framlagt förslag
till lag angående fortsatt giltighet
av 1 § andra stycket lagen den 31 maj
1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete;

II. av herr Nyberg (fp), utan angivet
yrkande;

132 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Fortsatt giltighet av 1 § andra stycket lagen om igångsättningstillstånd för byggnads arbete

samt ändrad lydelse av 3 § samma lag

Vid B. i utskottets hemställan

av herrar Ebbe Ohlsson (h) och Josef
son i Arrie (ep), utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Herr Ebbe Ohlsson och
jag har reserverat oss till förmån för
ett yrkande i en motion i denna kammare
av fröken Ljungberg och herr Söderström.

Hittills har tillståndsgivningen för
igångsättning ankommit på arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna.
I propositionen föreslås utöver en förlängning
till och med år 1969 en helt
ny princip, som utskottsmajoriteten har
godtagit, nämligen att Kungl. Maj:t direkt
skall kunna handha tillståndsgivningen.
Jag kan i likhet med motionärerna
inte inse att det finns tillräckliga
skäl för en sådan centralisering av beslutanderätten
till Kungl. Maj :t.

Normalt tillvägagångssätt i olika sammanhang
är väl att Kungl. Maj :t vid
behov utfärdar tillämpningsföreskrifter,
medan underlydande myndigheter fungerar
som tillståndsgivare.

Om det blir ett avslag, har vederbörande
möjlighet att överklaga beslutet
hos Kungl. Maj :t, som alltså i andra
hand kan avgöra. Därigenom blir det
en reell möjlighet till en annan bedömning.
Ett beslut, som nu förordats här,
direkt av Kungl. Maj :t innebär en försämring
ur rättssäkerhetssynpunkt, och
det tycker jag inte att man kan förorda.

Såsom skäl för en förändring har man
anfört, att byggnadsverksamheten är av
utomordentligt stor samhällsekonomisk
betydelse och att därför regeringen själv
måste ha möjlighet att direkt påverka
den. Jag vill inte förneka att så är fallet,
alltså att byggnadsverksamheten har
en stor samhällsekonomisk betydelse.
Det är dock ingenting nytt, ty det har

den haft också tidigare. Det är i sig
självt, tycker jag, inte något skäl för att
övergå till ny praxis.

Även utskottsmajoriteten tycks vara
litet betänksam inför nyordningen. På
sidan 11 i utskottsutlåtandet sägs: »Utskottet
förutsätter emellertid att Kungl.
Maj:t i den omfattning som befinns
vara praktiskt möjlig delegerar beslutanderätten
till arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna. Erforderliga
riktlinjer för bedömningen kan i samband
härmed fastställas. Redan angelägenheten
av att Kungl. Maj :t inte belastas
med prövningen av alltför många
ärenden, som saknar nämnvärd samhällsekonomisk
betydelse, talar för att
en sådan lösning bör eftersträvas. Motionernas
syfte kan på så sätt bli i viss
mån tillgodosett.»

Varför skall Kungl. Maj :t bara i vissa
fall delegera ärendena till andra myndigheter?
Vore det inte mera konsekvent
att all tillståndsgivning reglerades genom
tillämpningsföreskrifter? För handläggandet
av de enskilda ärendena är
det väl alldeles klart, att arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna
är dels de verkligt sakkunniga instanserna,
dels de organ som har en lokal
förankring och kännedom om de olika
ärenden som skall tas upp.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till reservationen I av herr
Ebbe Ohlsson och mig själv.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Eftersom jag lämnat en
blank reservation vid punkten B i utskottets
hemställan, vill jag något motivera
anledningen härtill. I denna del
av utskottets utlåtande behandlas motionerna
nr I: 362 av herrar Axel Kristiansson
och Fälldin samt nr II: 449 av
herrar Gustavsson i Alvesta och Antonsson.
I motionerna berörs bl. a. den ut -

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 133

Fortsatt giltighet av 1 § andra stycket lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
samt ändrad lydelse av 3 § samma lag

veclding som ägt rum i fråga om egnaliemsbyggandet.

Att egnahemsbyggandet sedan 1965
inräknas i bostadskvoten har kommit att
innebära en betydande minskning av
bostadsbyggandet på landsbygden. Denna
utveckling förvärrades ytterligare
1966 genom att byggandet av bostäder
utan statliga lån då inbegreps i byggnadsregleringen.
I dag får man inte
bygga några åretruntbostäder utan tillstånd,
inte ens om det sker med egna
medel. Däremot är byggandet av fritidsbostäder
i princip oreglerat, när
bostadsytan uppgår till högst 80 in2.
Utvecklingen inom fritidsbyggandet har
gått i den riktningen att allt fler av fritidshusen
har en yta i närheten av maximigränsen.
Standarden har förbättrats
och närmar sig den som råder i åretruntbostäderna,
trots att fritidsbostäderna
i huvudsak används under endast
en relativt liten del av året.

Dessa bostäder byggs oftast av personer
vilka redan har en bostad. När
det är tillåtet att bygga fritidsbostäder
till en storlek av 80 m2 utan särskilt
tillstånd, borde man också enligt motionärernas
uppfattning för egen räkning
och för eget kapital få bygga egnahem
upp till samma storlek utan byggnadstillstånd.

Det ligger utan tvekan mycket berättigat
i vad motionärerna framhåller.
Jag kan i väsentliga avsnitt helt instämma
med dem, detta så mycket mera som
tendensen tyder på att många bostäder
som i dag byggs som fritidsbostäder i
framtiden kommer att omändras så att
de blir åretruntbostäder. Därigenom
uppstår en blandbebyggelse, som ur
många synpunkter kan betecknas som
felaktig.

Frågan är emellertid ytterst komplicerad.
Som det heter i ett av remisssvaren
ökar inte de sammanlagda resurserna
genom att man frisläpper en
viss sektor. Detta måste innebära en viss
begränsning på något annat område.

Ett annat remissvar innehåller påpekande
om den stora brist som råder
i fråga om åldringsbostäder. Dessa borde
enligt remissvaren fritas från kvotering.
Det senaste yttrandet överensstämmer
med de synpunkter som i våras
framfördes i en partimotion från centerpartiet.

Kungl. Maj :t har enligt propositionen
tagit ett initiativ för att få till stånd en
mera långsiktig lösning av hithörande
problem. Därvid skall övervägas om åtgärder
alltjämt behövs för att påverka
igångsättningen av enskilda byggnadsprojekt
och vidare frågan om i vilken
utsträckning igångsättningstillstånd bör
krävas för uppförande av egnahem.

Med hänsyn till att man håller på med
en översyn av gällande bestämmelser
har jag, herr talman, nöjt mig med att
till utskottets hemställan foga en blank
reservation.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Till det utlåtande från
tredje lagutskottet som vi nu behandlar
har som synes även jag fogat en blank
reservation. Jag har gjort det av två anledningar.
För det första är jag inte
helt nöjd med utskottets skrivning och
för det andra anser jag att 3 § i sin
nya lydelse är något oklart utformad.

Min anmärkning mot själva skrivningen
i utlåtandet är att den är alltför
positivt inställd till den statliga regleringsverksamheten
på detta område. Det
heter t. ex. att »storleken av det uppdämda
investeringsbehovet visar att
regleringen av byggnadsverksamheten
är av stor samhällsekonomisk betydelse»
och att betydelsen ökat efter hand som
tillämpningsområdet »utvidgats till att
omfatta allt större del av landet och
allt fler slag av byggnadsverksamhet».

Även om läget är besvärande får vi
inte alltför mycket hemfalla åt regleringstänkande.
Jag vill erinra om att vi
för några år sedan var överens om att

134 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Fortsatt giltighet av 1 § andra stycket lagen om igångsättningstillstånd för byggnads arbete

samt ändrad lydelse av 3 § samma lag

slopa byggnadsregleringen. Man skulle
endast vidta åtgärder — genom frivilliga
överenskommelser på arbetsmarknaden
— för att klara säsongutjämningen.
Sedan dess har emellertid regleringen
undan för undan återinförts genom
skärpning av lagen om igångsättningstillstånd.
Vidare har vi fått den 25-procentiga
investeringsavgiften.

Vi har från borgerligt håll varit skeptiska
mot denna skärpning och bl. a.
varnat för att man skapar ett uppdämt
investeringsbehov som kan bli mycket
svårt att bemästra. Vidare har vi framhållit
att en alltför rigorös tillämpning
kan dra med sig sysselsättningssvåriglieter
på byggnadsområdet. Båda dessa
farhågor synes mig ha i viss mån besannats.
Vi har ju fått ett mycket stort uppdämt
investeringsbehov. I propositionen
redovisas att det uppgår till omkring
3,7 miljarder kronor, och vi förstår att
detta kan komma att skapa betydande
problem i framtiden. I vad mån detta är
en följd av den allmänna ekonomiska
politik som har förts är en fråga som
jag inte skall här gå närmare in på.

I detta läge har vi från det parti som
jag representerar inte velat motsätta oss
att fullmaktslagen förlängs och att detta
sker till utgången av år 1969. Vi fäster
också vikt vid att departementschefen
ämnar utreda frågan om hur samhället
i framtiden skall tillförsäkras,
som det heter, »erforderligt inflytande
på inriktningen och omfattningen av
investeringarna inom byggnadssektorn».
Jag vill i detta sammanhang endast uttala
den förhoppningen att de nya metoder
som här skall utredas får en så
liberal utformning som möjligt. Vi måste
betrakta byggnadsregleringen som ett
ingrepp av det slag som bör tillgripas
endast i särskilt svåra situationer. Det
är ur den synpunkten som jag i rådande
läge kunnat ansluta mig till tredje
lagutskottets uppfattning i denna fråga,
men jag har velat reservera mig mot
vissa uttryckssätt i motiveringen.

Den andra anledningen till min blanka
reservation gäller utformningen av
3 §. Det föreslås nu bli så att igångsättningstillstånd
skall meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
arbetsmarknadsstyrelsen eller
länsarbetsnämnden. Mot förslaget att
överflytta tillstån dsgivningen till Kungl.
Maj:t har jag ingen invändning. Jag har
alltså inte kunnat ansluta mig till den
mening som uttalas i reservationen av
herrar Ebbe Ohlsson och Hedin och som
herr Hedin tidigare talat för. Däremot
skapar paragrafens utformning oklarhet
om vilken instans som på Konungens
bemyndigande skall meddela igångsättningstillstånd.
Det heter som synes arbetsmarknadsstyrelsen
eller länsarbetsnämnden.
Det kan alltså bli så att arbetsmarknadsstyrelsen
i fortsättningen
i vissa fall helt kan kopplas bort från
denna uppgift. Men några närmare upplysningar
om hur denna fördelning skall
ske lämnas icke i propositionen. Vi har
i utskottet diskuterat denna fråga, och
man kan ju tänka sig att större ärenden
går till arbetsmarknadsstyrelsen och
smärre frågor till länsarbetsnämnderna.
Man kan också tänka sig att tillståndsgivningen
för hela län delegeras till länsarbetsnämnderna.

Eftersom inrikesministern befinner
sig inne i kammaren skulle jag gärna
vilja fråga honom hur man i departementet
tänkt sig att bestämmelserna i
deras nya utformning skall tillämpas.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! När riksdagen i början
av detta år behandlade propositionen
om investeringsavgift på s. k. oprioriterade
byggen uttalades det farhågor —
som också i dag understrukits från denna
talarstol — om att vi skulle få ett
uppdämt behov av byggnation den dag
investeringsavgiften skulle slopas. Riksdagen
uttalade sig då också för en över -

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 135

Fortsatt giltighet av 1 § andra stycket lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
samt ändrad lydelse av 3 § samma lag

syn av lillståndsgivningen, bl. a. för att
söka komma till rätta med de eventuella
problem som kunde uppstå när investeringsavgiften
skulle slopas.

Det sades redan då att Kungl. Maj :t
hade i åtanke att göra en översyn av
byggnadstillståndslagstiftningen. Det
propositionsförslag som i dag behandlas
är delvis att betrakta som en följd härav.
Men självfallet skulle behovet av en
förlängning av byggnadsregleringen ha
varit ännu större, om inte investeringsavgiften
under det gångna året fungerat
som en broms.

Vi har i utskottet kunnat enas om behovet
av att lagstiftningen förlängs, då
vi anser att den är ett bra instrument
i strävandena att bevara balansen i samhällsekonomin.
Däremot har vi inte kunnat
bli eniga i frågan, huruvida Kungl.
Maj :t skall äga ett direkt inflytande
över detta instruments utnyttjande. Högerledamöterna
har i en reservation
framhållit att tillräckliga skäl inte talar
för att nu överflytta beslutanderätten i
dessa frågor till Kungl. Maj:t. Utskottsmajoriteten
har däremot funnit det angeläget
att eu riktig fördelning av tillgängliga
resurser sker mellan å ena
sidan bostadsbyggande och industribyggande
och å andra sidan s. k. icke
prioriterat byggande.

Under den tid som lagen varit i kraft
har tillämpningsområdet efter hand vidgats.
Därmed har betydelsen av lagstiftningen
blivit större. Utskottet har med
hänsyn härtill ansett det vara naturligt
att Kungl. Maj :t, som ändå har det
yttersta ansvaret för samhällsekonomin,
får möjlighet att direkt påverka tillståndsgivningen.
Utskottet har därmed
icke, som herr Hedin mycket riktigt
påpekat, velat uttrycka den uppfattningen,
att Kungl. Maj :t skall pröva
samtliga ärenden. Utskottet förutsätter
att, i den mån så befinns vara praktiskt
möjligt, beslutanderätten kommer
att delegeras till arbetsmarknadsstyrelsen
eller länsarbetsnämnderna. Utskot -

tet anser således att regeringen icke
skall belastas med ärenden som har
ringa samhällsekonomiskt intresse men
att den ändå skall ha till sitt förfogande
ett instrument för att kunna fylla
den uppgift som vi väl alla är överens
om, nämligen att bära huvudansvaret
för den ekonomiska utvecklingen.

I såväl motionen som reservationen
från högerns sida framhålls — det har
också herr Hedin gjort här i dag — att
regeringen skall kunna påverka tillståndsgivningen
genom utformande av
tillämpningsföreskrifter. I princip delar
högerns representanter således uppfattningen
att Kungl. Maj:t genom lagstiftningen
skall ha möjlighet att påverka
utvecklingen mera direkt, men man
förutsätter att detta skall ske genom
tillämpningsföreskrifterna. Personligen
har jag den åsikten — och jag tror att
den uppfattningen delas av många i utskottet
— att det är smidigare att ge
regeringen denna delegationsrätt än att
gå vägen över tillämpningsföreskrifter;
om dessa skall få avsedd effekt måste
de, föreställer jag mig, bli ganska rigorösa.
Det är därför utskottsmajoriteten
har stannat för att tillstyrka propositionen
även på denna punkt.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
avslag på motionerna 1:900 och
11:1114 och bifall till utskottets hemställan.

När det sedan gäller motionerna
1:362 och 11:449, där motionärerna
hemställer om att egnahem med mindre
än 80 nU bostadsyta vid kapitalanskaffning
på enskild väg skall få uppföras
utan byggnadstillstånd, vill jag
bara erinra om att bostadsstvrelsen helt
avstyrkt förslaget och att byggnadsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen har
i sak intagit samma ståndpunkt. Jag
tror att kammaren håller mig räkning
för att jag bara hänvisar till detta och
även i det fallet inskränker mig till att
därutöver yrka bifall till utskottets
hemställan.

136 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Fortsatt giltighet av 1 § andra stycket lagen om igångsättningstillstånd för byggnads arbete

samt ändrad lydelse av 3 § samma lag

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
är ju inte särdeles kontroversiell.
Det har varit möjligt att vinna
enighet i utskottet kring själva lagstiftningen
— det är med tillfredsställelse
som jag konstaterar detta.

Jag tror också att vi kan vara överens
om att lagstiftningen om byggnadstillstånd
har varit ett värdefullt bidrag
vid den byggnadsverksamhet som har
kunnat bedrivas under de senaste åren
och inte minst det ökade bostadsbyggande
som har kunnat noteras innevarande
år. Kanske bör man därvid framför
allt rikta uppmärksamheten på möjligheterna
att följa upp våra beslut om
bostadsbyggandet med nödvändiga krediter.
Allt detta har inneburit att vi har
fält en i det närmaste helt idealisk
igångsättning.

Det finns ett par drag hos vår byggnadsmarknad
som jag, herr talman, helt
kort vill erinra om. Vi hade i augusti
i år en byggnadsvolym som omfattade
cirka 11 766 000 000 kronor i pågående
byggnadsarbeten. I relation till verksamheten
i augusti 1966 innebär denna
siffra en ökning med inte mindre än
1,5 miljard kronor, d. v. s. med ungefär
14 procent. Antalet sysselsatta i byggnadsarbete
var i augusti i år några
hundra personer färre än vid samma
tidpunkt i fjol, trots den 14-procentiga
volymökningen.

Bakom detta ligger en väsentligt ökad
produktivitet. Byggrationaliseringen
har äntligen börjat ge mer påtagbara
resultat än vi någonsin tidigare haft
tillfälle att notera. Det är klart att detta
inte har kunnat passera utan uppmärksamhet.
Länsarbetsnämnden i Västmanland
har sålunda begärt en förutsättningslös
analys av möjligheterna att bereda
arbete åt en för traditionellt byggande
proportionerad byggnadsarbetarkår
vid förändrad och industrialiserad
byggverksamhet. Från Uppsala län

samt Göteborgs och Bohus län har anförts
samma synpunkter. Svenska byggnadsarbetareförbundet
har också tagit
upp denna fråga och begärt en utredning
om sysselsättningen för och rekryteringen
av byggnadsarbetskraften.

Såsom framhållits i propositionen
och som utskottet noterat har en sådan
utredning redan kommit i gång. Jag anser
det också värdefullt att kunna konstatera
att Byggnadsarbetareförbundet
och berörda instanser på arbetsmarknaden
velat rikta uppmärksamheten på
problemet och inte krävt att vi skulle
öka byggverksamheten med hänsyn till
antalet byggnadsarbetare. Det måste
också på detta område bli fråga om en
avvägning. Våra resurser måste mätas
och det gäller att pröva liur mycket
som kan läggas ned på byggande av bostäder,
serviceanordningar, sjukhus,
skolor, ålderdomshem m. in. Det finns
ändå en gräns för allt detta, och skulle
vi inte tillvarata de möjligheter, som
den moderna industritekniken ger oss,
skulle vi komma i ett ohållbart läge.
Jag gläder mig över den öppenhet med
vilken den saken nu kan diskuteras.

Det har ställts ett par frågor som det
enligt min mening är angeläget att jag''
svarar på. Herr Nyberg har tagit upp
problemet om delegering av beslutanderätten
och vill veta något mera om
hur regeringen tänker göra.

Låt mig erinra om att det har tillämpats
en prioritetslagstiftning, bl. a. på
det sättet att vi försökt att förutom de
bostadsramar, som riksdagen fastställer
och som i och för sig är oberoende av
denna lagstiftning, även fastställa ramar
för sjukhusbyggandet efter överläggningar
med Svenska landstingsförbundet
och med storstäderna. Vi har också
fastställt ramar för ålderdomshemsbyggandet
och för skolbyggandet.

Jag tror att det kan vara anledning att
fundera över om man även för andra
grupper av byggprojekt skulle kunna
åstadkomma rikskvoter. Detta skulle

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 137

Fortsatt giltighet av 1 § andra stycket lagen om igångsättningstillstånd för byggnads arbete

samt ändrad lydelse av 3 § samma lag

naturligtvis ske med hänsyn till den totala
ekonomin, våra förutsättningar att
över huvud taget bygga. Fastställandet
av ramar har dock visat sig vara ett smidigt
instrument, och man skulle därigenom
kunna undvika en hel del av detaljregleringar.
Om man först fastställer
en riksram, skulle man sedan kunna
flytta ned det hela på länen genom ett
slags regionala kvoter, som kan diskuteras
på det regionala planet. Jag tror
att det är ganska viktigt.

Därmed är emellertid ingenting sagt
om hur delegerandet av beslutanderätten
skall ske. Avsikten är ju inte att väsentligt
öka arbetsbördan för Kungl.
Maj :t, men såsom utskottets majoritet
mycket starkt framhållit är den samhällsekonomiska
problematiken nu sådan,
att den måste vägas in vid bedömningen
av framför allt omfattande byggprojekt.
Därvidlag kan man gå fram
efter olika metoder. Man kan bestämma
sig för en kostnadsbegränsning, vilket
vi har gjort inom lokaliseringspolitiken,
där ärenden intill en viss kostnad
handläggs av arbetsmarknadsstyrelsen
och vid högre kostnad prövas och avgörs
av Kungl. Maj :t. Man kan naturligtvis
också tänka sig att vissa ärendegrupper
får avgöras av arbetsmarknadsstyrelsen
och de övriga av Kungl. Maj :t.
Vi är inte på det klara med hur denna
avgränsning skall ske, utan det får vi
fundera ytterligare på.

Men den fråga som herr Nyberg huvudsakligen
ägnade sig åt och som herr
Hammarberg egentligen redan har svarat
på var, om vi skall delegera till arbetsmarknadsstyrelsen
eller om vi skall
delegera förbi AMS. Delegeringen av
ärenden — jag tror att också herr Hammarberg
var inne på detta — som inte
Kungl. Maj:t förbehåller sig sker till
arbetsmarknadsstyrelsen, som sedan i
sin tur har att bedöma om den själv
skall handlägga ärendena eller om de
skall delegeras ned till länsarbetsnämnderna.
Så var det redan tidigare, och

då fann arbetsmarknadsstyrelsen anledning
att delegera till länsarbetsnämnderna,
som ju är den första instansen
och den som har den närmaste kontakten
med dessa frågor. Jag tror att arbetsmarknadsstyrelsen
kommer att göra
på samma sätt även i fortsättningen,
och detta innebär eu handläggning av
samtliga ärenden på länsplanet. Länsarbetsnämnderna
får yttra sig i en del
ärenden och besluta i vissa andra, och
beträffande de ärenden i vilka länsarbetsnämnd
kan besluta finns besvärsrätt
hos arbetsmarknadsstyrelsen och
slutgiltigt hos Kungl. Maj:t.

Herr talman! Jag har därmed svarat
på herr Nybergs fråga. Det finns ingen
anledning att uppehålla sig längre vid
övriga uttalanden som gjorts. Till herr
Josefson som berört fritidsbyggandet
skulle jag bara vilja säga, att när vi föreslog
denna lagstiftning första gången
och därvid fastställde en ytnorm för
fritidsbyggandet var det därför, att vi
inte ville lägga hela fritidsbyggandet
under en reglering med hänsyn till den
mycket omfattande kontrollorganisation
som detta skulle medföra. Det var
huvudmotivet vilket jag också framhöll
i riksdagen vid detta tillfälle. Vill man
nu någonting annat bjuder egentligen
logiken, att man föreslår att all fritidsbebyggelse
skall läggas under denna
lagstiftning. De erfarenheter vi hittills
gjort pekar emellertid på en väsentlig
minskning av fritidsbyggandet. Därför
kan man säga att lagstiftningen har fyllt
sin uppgift också på det området.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte komma
med någon direkt replik, utan önskar
bara uttala ett tack till inrikesministern
för att han har besvarat den fråga som
jag har framställt beträffande hur man
tänkt sig att delegeringen av ärendena
skall ske. Som jag sade tidigare, har vi
haft överläggning i utskottet på den
punkten. Vi har dock inte fått klart för

138 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Fortsatt giltighet av 1 § andra stycket lagen om igångsättningstillstånd för byggnads arbete

samt ändrad lydelse av 3 § samma lag

oss hur det hela skulle gå till, och fortfarande
synes mig en viss oklarhet råda
på den punkten. Men det resonemang
som vi förde i utskottet ansluter sig i
huvudsak till de synpunkter som inrikesministern
här anlade, och jag noterar
att det även i fortsättningen kan ske
ett delegerande av ärenden från arbetsmarknadsstyrelsen
till länsarbetsnämnderna.

Därutöver har jag i detta sammanhang
intet att tillägga.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Herr Hammarberg menade
att det förslag som utskottet har
anslutit sig till skulle innebära en smidigare
väg; regeringen får möjlighet att
själv meddela tillstånd i stället för att
beslutanderätten, såsom reservanterna
förordar, genom tillämpningsföreskrifter
läggs på arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna. Men detta
öppnar möjligheter till en hårdare statlig
reglering än tidigare. Hur hård den
regleringen kommer att bli har vi inte
genom inrikesministerns inlägg fått något
klart besked om, utan det skall man
fundera ytterligare på. Det talas ju i
andra sammanhang om s. k. fysisk riksplanering
som förbereds i kommunikationsdepartementet.
Här kan man befara
en riksplanering också på bostadsbyggandets
område, som innebär risk
för att de lokala myndigheterna och
kommunerna får mindre möjligheter att
påverka utvecklingen i fortsättningen
och som minskar deras självstyrelse.
Detta förefaller litet egendomligt även
mot bakgrunden av att vi nyss har behandlat
lagen om förköpsrätt, som just
syftar till att kommunerna på mycket
lång sikt skall kunna planera sitt markbehov
och sin markanvändning. Det nu
föreslagna instrumentet ger å andra sidan
Kungl. Maj :t möjlighet att omintetgöra
den planeringen på lång sikt när
det gäller utnyttjandet av de markområden
som man lagt beslag på.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Hedin riktade sig
visserligen mot herr Hammarberg, men
jag vill gärna säga att jag delar helt herr
Hammarbergs uppfattning om att det är
en smidigare väg som har föreslagits i
propositionen och som utskottet har anslutit
sig till än att gå via tillämpningsföreskrifter.

Jag vill gärna säga att vi redan tidigare
försökt utforma tillämpningsföreskrifter,
men det är utomordentligt
svårt i praktiken. Vilka kriterier skall
man gå efter? Skall man tillämpa en
kronologisk ordning och alltså ta ställning
till ärendena allteftersom de kommer
in eller skall det ske en angelägenhetsgradering
och skall då den angelägenlietsgraderingen
göras nere på länsarbetsnämnderna?
Jag har haft samtal
också med arbetsmarknadsstyrelsen om
detta problem, och generaldirektör Bertil
Olsson har ansett att det är ett ganska
besvärligt spörsmål. Det är lättare att
utifrån en samhällsekonomisk bedömning
och med utgångspunkt från mera
allmänna ramar för de olika byggprojekten
klara denna uppgift. Inte minst
exempel från sjukvårdens område, ålderdomshemsområdet
o. s. v. styrker
oss i den uppfattningen.

En kvotering behöver inte innebära
en ytterligare centralisering. Det beror
på hur man förfar med de fastställda
kvoterna. Kan man flytta ned dem till
det regionala planet, så får vi en längre
gående decentralisering än som eljest
skulle ha varit fallet.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Efter inrikesministerns
senaste inlägg hade jag kunnat avstå
från att ta till orda, men jag vill ändå
säga till herr Hedin att avsikten med
förlängningen och förändringen av denna
lagstiftning är att göra den hårdare
och ge regeringen större möjligheter att
använda instrumentet. När vi i utskot -

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 139

tet har accepterat lagförslaget, har vi
förutsatt att regeringen inte skall utnyttja
lagen för någon långtgående detaljreglering.
Jag vill erinra om den diskussion
som fördes i våras, när riksdagen
antog förslaget om investeringsavgift.
Då förordade en del talare att vi
i stället för investeringsavgiften skulle
införa en strängare byggreglering, men
regeringen svarade att man ville ha det
instrument som investeringsavgiften utgör.
Man önskade inte få en detaljreglering
som pålägger regeringen ett stort
antal bedömningsfrågor.

Det finns alltså erfarenhet av det
från tidigare fall, och vi har därför i
utskottet utgått från att vad vi skrivit i
utlåtandet också kommer att tillämpas i
praktiken, d. v. s. att man så långt möjligt
— såsom inrikesministern också
framhöll — delegerar avgörandena till
arbetsmarknadsstyrelsen och via den
till länsarbetsnämnderna.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I) av herrar Ebbe Ohlsson
och Hedin; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Meddelande ang. plena

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Allmänna

beredningsutskottets utlåtande
nr 55 angående Vindelälvens utbyggnad
kommer icke att behandlas vid
dagens plenum. Ärendet företages till
avgörande vid kammarens sammanträde
onsdagen den 6 december, och något arbetsplenum
behöver därigenom icke anordnas
fredagen den 1 december. Sam -

Rationaliseringen av eldistributionen

manträdet sistnämnda dag tar dock sin
början kl. 11.00 med hänsyn till att ett
stort antal interpellationssvar då kommer
att lämnas.

För att bereda tillfälle till interpellationssvar
kommer också sammanträdet
fredagen den 8 december att ta sin
början kl. 11.00, oavsett om det blir ett
arbetsplenmn eller ett bordläggningsplenum.

§ C

Rationaliseringen av eldistributionen

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av
motioner angående rationaliseringen av
eldistributionen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 50 behandlas två
likalydande motioner, 1:245 och 11:308.
De frågor som berörs i motionerna sammanhänger
med den pågående rationaliseringen
inom eldistributionen. Jag
har till utlåtandet fogat ett särskilt yttrande,
och det är av denna anledning,
herr talman, som jag begärt ordet.

I motionen hemställer vi att riksdagen
måtte uttala att vid rationaliseringen
av eldistributionen och den fortsatta
koncessioneringen tills vidare största
hänsyn skall tagas till de av rationaliseringen
berörda företagens egna synpunkter,
att vid bedömning av olika företag
företräde ges åt samgående av
närbelägna företag av samma ägandekategori
samt att kommunägd eldistribution
icke genom rationaliseringen
tvingas att upphöra. Utskottet hänvisar
i sitt utlåtande till den år 1966 tillkallade
eldistributionsutredningen, som
har till uppgift att i huvudsak syssla
med de frågor som vi behandlar i motionerna.
Vidare hänvisas till ett i våras
avgivet interpellationssvar.

Men som vi påpekat i vårt särskilda
yttrande överensstämmer inte den

140 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Företagsdemokrati

praxis, som kommerskollegium tillämpar
vid koncessionsgivning för eldistribution,
i sak med gällande lagstiftning.
Vederbörande statsråd har här i kammaren
förklarat att man inte förvägrar
företagen förlängd koncession. Nej, det
gör man inte, men år 1958 infördes områdeskoncession
här i landet. Sådan
koncession erhåller inte de företag som
nu begär förnyad koncession, utan de
får i stället linjekoncession. Det är
emellertid nödvändigt att företagen ges
tillräckligt rådrum vid eventuell sammanslagning.
Man bör sträva efter en
rationalisering inom eldistributionsföretagen
— det är alldeles riktigt — men
vi som skrivit det särskilda yttrandet
anser som sagt inte att den praxis, som
kommerskollegium tillämpar, överensstämmer
med gällande lagstiftning. Man
har uppställt ett krav på cirka 5 000
kraftabonnenter för att kunna ge företagen
en områdeskoncession. Detta
kommer att medföra att många kommunalägda
företag, elverk o. s. v., kommer
att få svårt att erhålla områdeskoncession.
Eftersom de kommunalägda företagens
verksamhet ofta är integrerad
med byggnadsavdelningen i staden
kommer stora problem att uppstå. Vi
anser därför att man, i avvaktan på resultatet
av den år 1966 tillsatta utredningen,
inte skall vägra dessa företag
områdeskoncession när de begär det.

Det är naturligtvis mycket viktigt att
utredningen blir klar med de riktlinjer
som skall dras upp vid övertagande, speciellt
när det gäller ersättningsfrågorna,
när man kanske inte har klart för
sig om man skall tillämpa ett tekniskt
värde eller andra värderingar.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
utan jag vill endast framhålla att det är
vår förhoppning att vi, när elutredningen
blir färdig, skall få riktlinjer
som ger full klarhet i hur kommerskollegium
skall handla i dessa frågor.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 52, i anledning av
motion om de eftersatta gruppernas problem.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Företagsdemokrati

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 53, i anledning av
motioner om företagsdemokrati.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:659 av herr Ftilldin och II: 8i0 av
herrar Johansson i Växjö och Sundkvist
hemställdes, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förutsättningslös och allsidig utredning
rörande utbyggd företagsdemokrati inom
både den privata och den offentliga
sektorn i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:659 och 11:840 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Kristiansson (ep), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Larsson i Borrby (ep)
och Johansson i Växjö (ep), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 659 och II: 840 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förutsättningslös
och allsidig utredning rörande
utbyggd företagsdemokrati inom
både den privata och den offentliga sektorn.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Eric Gustaf Peterson, Nyman,
Hamrin i Kalmar och Rimås (samtliga
fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 141

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! De motsättningar och
den intolerans som ofta förekom mellan
arbetsgivare och arbetstagare i slutet av
förra och i början av detta sekel är en
epok i vårt lands historia som med
rätta har beskrivits med mörka färger.
Industrialiseringen gick i sin barndom
mycket hårt fram med de enskilda människorna.
Arbetstagarna var i stort sett
ett redskap i händerna på arbetsgivarna.
Vad hjälpte det att de anställda protesterade? Resultatet

blev att man avskedades,
ty arbetsgivaren visste, att det fanns villiga
armar, vilkas ägare stod i ko vid
fabriksporten och väntade på att få
släppas in. För den som klagade blev
situationen i sådana fall än värre. Bättre
då att försöka uthärda arbetsförhållandena
och få chans till ekonomisk ersättning,
om dock liten, än att stå helt
på bar backe.

Vi dagens svenskar förfasar oss med
all rätt över denna tid, och det hela verkar
för oss nästan otroligt. Men vi bör
samtidigt komma ihåg att när industrialiseringen
nådde vårt land i slutet av
1800-talet var vår samhällsfunktionering
ej anpassad till denna, milt sagt,
revolutionerande epok. Därför var det
kanske inte så egendomligt att det tog
en tid innan vårt land anpassade sig till
de nya förhållandena. Särskilt de som
var anställda vid dåtidens fabriker levde
i en ohållbar situation. Dagens samhälle
genomgår också en omvandling,
som gör att vissa grupper kommer i
kläm. Dagens omstrukturering av näringslivet
medverkar bl. a. till att vi mer
och mer får ett glesbygdsproblem i detta
land. Kanske människor om en 40 till
50 år förvånar sig över att vi inte kunde
lösa dessa problem under 1960-talet. Jag
vill med detta ha sagt att varje tidsskede
har sina problem att lösa.

Förhållandet mellan arbetstagare och
arbetsgivare har undan för undan förbättrats
i vårt land. Tidigare stundom
hätska motsättningar och konflikter har

Företagsdemokrati

ersatts av ömsesidigt förtroende och
samarbete. För såväl arbetsgivare som
arbetstagare har det för länge sedan
stått klart, att bästa resultatet för båda
parter erhålles om man i samförstånd
kan lösa uppkomna konfliktsituationer.
Att arbetare och tjänstemän organiserade
sig är naturligtvis den väsentliga anledningen
till att man har lyckats komma
dit där man i dag är.

Ett betydelsefullt steg på vägen mot
ökad företagsdemokrati var det s. k.
Saltsjöbadsavtalet som slöts 1938 mellan
SAF" och LO. Genom detta avtal befästes
förhandlingsrätten, och de anställda erhöll
ett medinflytande i fråga om varsel
vid permitteringar och avsked. Utan att
förringa värdet av senare tiders överenskommelser
är det befogat att tala om
1938 års Saltsjöbadsavtal som ett betydelsefullt
steg på vägen mot företagsdemokrati.

Genom 1946 års avtal om företagsnämnder
skapades en lokal ordning för
samråd mellan företagsägaren och de
anställda. Avtalet om företagsnämnder
har reviderats vid olika tillfällen; det
senaste avtalet trädde i kraft den 1 januari
i år. Företagsnämnderna är ett
medel att öka företagsdemokratin. Samarbetet
i företagsnämnderna har medverkat
till att göra arbetstagarna medvetna
om att stabila, rationella och
framtidsdugliga företag är en fördel såväl
för den enskilde arbetstagaren som
för arbetstagarna i grupp. Arbetsgivarna
å sin sida har blivit medvetna om att
de anställdas intresse för företaget och
dess utveckling liksom deras trivsel i
arbetet är produktiva faktorer av stor
betydelse.

I allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 53 tas upp spörsmålet om en
ytterligare utbyggd företagsdemokrati
med anledning av motioner i denna
kammare liksom i medkammaren i hithörande
ämne. Vi motionärer liksom de
som svarar för reservationen, som är
fogad till utskottsutlåtandet, anser att
tiden nu är mogen att ytterligare ut by g -

142 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Företagsdemokrati

ga detta samarbete och denna form av
medinflytande som följer av aktivt verksamma
företagsnämnder. Vi föreslår i
reservationen i anslutning till vad som
yrkas i motionen en förutsättningslös
och allsidig utredning rörande utbyggd
företagsdemokrati inom både den privata
och den offentliga sektorn. Vi anser
det vara på sin plats att statsmakterna
nu tar initiativ till att förutsättningar
skapas för att de anställda skall få ökad
insyn i företagen.

Det har under den senaste tiden sagts
att en vidgad företagsdemokrati måste
bli en av de avgörande uppgifterna under
1960- och 1970-talen. Vi har här i
landet demokrati på det politiska området.
Den börjar också genomsyra skolväsendet.
Det är då på sin plats att en
större demokratisering också sker inom
arbetslivet. Det blir utredningens sak
att belysa problemen, redovisa framkomstvägar
och gärna göra prioriteringar
bland olika åtgärder för att öka
de anställdas insyn och medinflytande.
Givetvis bör arbetsmarknadens parter
vara representerade i denna utredning.

Vi har i reservationen som en metod
nämnt möjligheten att skapa »insyn
och medinflytande genom representation
i företagsstyrelsen och möjligheten
att ge en representant för de anställda
samma insyn i företaget som en revisor».
Utskottsmajoriteten framhåller att
det i första hand är en uppgift för arbetsmarknadens
parter att försöka
åstadkomma en ökad företagsdemokrati.
Det påpekar vi också i reservationen,
men vi menar att samhället har ett stort
ansvar även på detta område och att
förutsättningsskapande åtgärder därför
bör komma från det allmänna.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till den reservation som är
fogad till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 53.

Herr HAMRIN i Kalmar (.fp):

Herr talman! Det är inte första gången
vi här i kammaren diskuterar vidgad

företagsdemokrati, och det blir sannolikt
icke heller sista gången. Jag skulle
tro att detta problem blir en av de stora
politiska frågorna under 1970-talet, om
man inte tidigare kan lösa det på ett
riktigt sätt. Det är självklart att samhällets
utveckling med ändrade villkor på
olika områden för med sig nya krav på
förhållandet mellan företagare och anställda;
det skulle vara orimligt annars.

På mig gör utskottsmajoritetens utlåtande
ett ganska snålt intryck då det
gäller frågan att ta i anspråk samhällets
möjligheter att bidra till att förverkliga
de mål som uppställts rörande en utbyggnad
av företagsdemokratin och
samarbetet på arbetsplatserna. Det är
självklart, såsom redan har påpekats av
herr Johansson i Växjö, att det i första
hand bör vara arbetsmarknadens parter
som avtalsvägen söker komma fram till
en riktig lösning av dessa problem. Därmed
är emellertid ingalunda sagt, att
det inte även skulle vara samhällets sak
att hjälpa till och stimulera till en vidgad
företagsdemokrati.

Jag anser också att i utskottsutlåtandet
alltför mycket förbises vad remissinstanserna
har anfört i sina uttalanden
— yttrandena finns refererade i beredningsutskottets
utlåtande — även om
jag är fullt på det klara med att de avstyrkt
den utredning som motionärerna
har påyrkat. Personalvårdsnämnden
framhåller dock att nämnden inte tar
ställning till frågan, huruvida en utredning
utanför nämndens verksamhetsområde
är erforderlig. SAF har påpekat,
att de avtalsmässiga möjligheterna att
anpassa nämndverksamheten efter de
lokala förutsättningarna har vidgats genom
det nya samarbetsavtal som har
träffats. Den väg, som organisationerna
beträtt, torde vara ägnad att främja en
lugn utveckling av demokratiseringen i
arbetslivet, präglad av ömsesidigt förtroende
mellan parterna. Även LO och
TCO erinrar om detta avtal. Man har
dock inte kategoriskt slagit fast, att dessa
problem utan tvekan kan lösas avtals -

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 143

vägen. Jag anser därför att man i utskottsutlåtandet
hade bort något mer
intressera sig för dessa frågor.

I det särskilda yttrande som finns fogat
till utskottsutlåtandet har folkpartiets
representanter i utskottet klarlagt
sin ställning till frågorna. Vi konstaterar
där, som jag tidigare sagt, att de
flesta åtgärderna i första hand bör ankomma
på arbetsmarknadens parter. I
några viktiga fall kan det dock övervägas,
om inte samhället genom stimulansåtgärder
bör söka skapa ett ökat intresse
från de berörda parternas sida för ett
aktivare företagsdemokratiskt reformarbete.
Vi har inte kunnat acceptera utskottsmajoritetens
skrivning, eftersom
den enligt vår mening innebär ett alldeles
för snävt betraktelsesätt när det gäller
de företagsdemokratiska problemen.

Som jag nämnde i början av mitt anförande
får vi säkerligen åtskilliga tillfällen
framöver att diskutera dessa problem.
Jag nöjer mig därför, herr talman,
med dessa ord denna gång.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
slutade med att betona att de som hade
skrivit under det särskilda yttrandet
inte hade kunnat ena sig med utskottsmajoriteten,
därför att de tyckte att utskottet
anlade ett alldeles för snävt betraktelsesätt.
Man kan förstå det mot
bakgrunden av — och där är jag överens
med herr Hamrin -— att det inte
är första gången frågan diskuteras och
tydligen inte heller sista gången. Vi
börjar ju närma oss en enig uppfattning
om att de problem det här gäller
kommer att bli ganska väsentliga inom
svenskt arbetsliv för framtiden. Detta
har också understrukits både av motionärerna
och i reservationen och i det
särskilda yttrande som avgivits till beredningsutskottets
utlåtande. Det är
ingen tvekan om att det gäller en fråga
av mycket stor principiell betydelse för
det svenska arbetslivet, har varit det i
flera år och kommer säkert att förbli
det för framtiden.

Företagsdemokrati

Herr Johansson i Växjö gav en förnämlig
historisk redogörelse. Han började
på den tid när de grupper som
tillhör hans parti inte kände något större
mått av otrygghet, om man jämförde
med de grupper som kämpat sig
fram till dagens läge när det gäller
företagsdemokrati. Men det var en intressant
historisk redogörelse. Han
nämnde inte 1920-talet, men vi vet ju
att denna fråga aktualiserades i början
av 1920-talet då man utredde om det
skulle bli en lagstiftning för att man
skulle få ett bättre förhållande.

Men sedan senare delen av 1930-talet,
närmare bestämt 1938, är lagstiftningstanken
inte längre aktuell, ty numera
är arbetsmarknadsparterna eniga
om att detta är ett område där de centrala
arbetsmarknadsöverenskommelserna
av avtalskaraktär bäst löser hela
de frågekomplex som inryms i begreppet
industriell demokrati, om man tar
det i dess vidaste mening.

Den första åtgärden för en bättre insyn
bör vara att ge ett ökat inflytande
inom svenskt arbetsliv åt löntagarorganisationerna.
Det är självklart att utskottsmajoriteten
inte är ointresserad
av möjligheterna att både fördjupa och
bredda de anställdas inflytande. Tvärtom
är det ju så, att både utskottsmajoriteten
och reservanterna är eniga om
den linjen. Båda inser säkerligen vilken
betydelse denna fråga kommer att
ha för framtiden, herr Hamrin.

Den nyligen träffade »trepartiöverenskommelsen
mellan Arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen och
TCO inom den privata sektorn och
överenskommelser med liknande innehåll
inom andra sektorer av vårt näringsliv
borde rimligtvis få omsättas
i praktiken innan man ännu en gång
begär statliga utredningar på ett område
av arbetslivet, där parterna tagit
klar ställning för att lösa den industriella
demokratins framtid med centrala
arbetsmarknadsöverenskommelser.

Både i den till utlåtandet fogade reservationen
från centerpartiet och i det

144 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Företagsdemokrati

särskilda yttrandet av folkpartiets ledamöter
tar man upp en helt ny fråga
som inte berörts i motionen. Av denna
anledning har utskottet inte haft möjlighet
att dryfta den tankegång som
man framför. Jag syftar på frågan om
andel i företagets vinst. Personligen
ställer jag mig tvivlande till tanken på
att företagsnämnderna eller vilka det
nu skal! bli skall börja syssla även med
detta vida och svårlösta fält. Jag tror att
löntagarorganisationerna, om de hade
fått tillfälle att yttra sig över den tanken,
skulle ha ställt sig mycket tveksamma
inför ytterligare en besvärlig
och kontroversiell komponent i samvaron
på avtalsområdet. Då jag inte
tror att motionärerna är beredda att
föra sina tankegångar så långt som till
en lagstiftning för att nå sina uttalade
syften, är nog det bästa som sker i dag
att arbetsmarknadens parter får pröva
den inslagna vägen för att i praktisk
politik omsätta den industriella demokratins
regler.

Reservanterna säger: »Enligt ut skottets

mening är det angeläget, att
för utbyggnaden av företagsdemokratin
även andra åtgärder vidtages än de,
som nu kan åstadkommas inom ramen
för gällande företagsnämndsavtal.»
Herr talman! Det är en oriktig beskrivning
av vad utskottet har sagt —
än mindre menat.

Jag ber att med det sagda få yrka
bifall till utskottsmajoritetens hemställan.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Vid den förestående voteringen
kommer ledamöterna från
vänsterpartiet kommunisterna att lägga
ned sina röster. Anledningen därtill är
inte att vi är motståndare till en verkligt
utbyggd företagsdemokrati — tvärt
om. Anledningen är i stället att vi inte
kan instämma i vare sig utskottets eller
reservanternas motivering.

Utskottet anser i stort sett att det allena
saliggörande är förhandlingar och

överenskommelser mellan berörda parter;
reservanterna erinrar om den s. k.
saltsjöbadsandan och har i övrigt anfört
argument till vilka vi inte kan ansluta
oss, trots att vi anser det glädjande
att även centerpartiet numera
börjat intressera sig för företagsdemokrati.

Vänsterpartiet kommunisterna ser
frågan om företagsdemokrati även som
en ekonomisk maktfråga. Vi är beredda
att i varje situation aktivt ta del i
kampen för eu vidgad och utbyggd företagsdemokrati
med syfte att åstadkomma
verklig bestämmanderätt för arbetstagarna.
Denna kamp kommer emellertid
att utveckla motsättningarna mellan
kapital och arbete. Den kommer att
rikta sig mot enväldet på arbetsplatsen
och mot själva det ekonomiska systemet.
Kampen för att genomföra en företagsdemokrati
i verklig mening anser
vi måste gå parallellt med kampen för
ekonomisk demokrati, samhällsägande
av de stora företagen och folkstyre på
samhällslivets alla områden.

Herr talman! Jag har endast helt kortfattat
velat lämna denna förklaring till
varför vi kommer att lägga ned våra
röster vid voteringen.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Debatten i denna fråga
har hittills varit mycket hovsam, och
jag skall inte förlänga den eller på något
vis elda upp mig. Herr Wiklund i
Härnösand är det alltid mycket trevligt
att diskutera med, och så är fallet även
i dag. Han nämnde bland annat att i
början på detta sekel där jag i mitt
tidigare anförande började min resumé
med den begynnande arbetarrörelsen
o. s. v., var vårt parti inte så värst intresserat
för företagsdemokrati. Jag tror
dock att även skaror från vårt parti
var påtagligt intresserade av dessa problem.
Många småbrukare stod framför
industriportarna och knackade på för
att komma in.

Jag vet mycket väl att Branting 1920

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 145

tillsatte en kommitté för att utreda frågan
om ökat inflytande för de anställda.
Sedermera finansminister Wigforss
var ordförande i kommittén som lade
fram förslag, men det blev aldrig någonting
därav. Det var motstånd från
såväl arbetsgivarna som arbetarna den
gången.

Från fackligt håll har det sagts, att
man har den insyn i företagen som behövs
genom företagsnämnderna och de
övriga fackliga verksamheterna. Det
skulle med andra ord betyda, att de
fackliga ledarna inte tilltror arbetarna
att mera aktivt t. ex. kunna ta del av
produktionens inriktning.

Jag vet mycket väl att detta är en
stor och svår fråga, den är komplicerad,
men även sådana frågor brukar
kunna lösas i samförstånd. Jag tror också
att det kommer att ske framöver.
Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg
har det sagts att 1960- och 1970-talen
blir en period då dessa frågor får sin
lösning. Därför förefaller det underligt
att de som inte stöder reservationen
medger att problemen finns men ändå
inte vill göra någonting åt dem.

Vi har också i vår reservation anfört
att man bör söka att på frivillighetens
väg komma så långt som möjligt men
att man, om detta inte går, måste, vilket
vi varit vana vid här i huset, vidta
andra åtgärder.

Fru Ryding anförde att hon gladde
sig över att vi var på samma linje som
kommunisterna. Jag vet också mycket
väl att kommunisterna har tagit upp
denna fråga förut, men hur var det i
fjol, fru Ryding? Då hade det från kommunistiskt
håll väckts en motion i ungefär
samma syfte, men i den motionen
togs enbart upp frågan om insynen i
företag på den offentliga sektorn, alltså
statliga företag. Det var alltså inte fråga
om företag över hela linjen. Vår motion
och reservationen går ut på att det
skall tillsättas en förutsättningslös utredning
som tar upp hithörande problem
inom både den privata och den

Företagsdemokrati

offentliga sektorn. Det gäller här inte
statlig insyn utan inflytande från de
anställdas sida.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag förstår fullt väl att
vi inte bör förlänga denna debatt. Jag
vill emellertid säga att jag är beredd att
leda en studiecirkel för herr Johansson
i Växjö i dessa frågor — han var ju i
en tidigare debatt om företagsekonomi
inne på att man skulle kunna klara frågan
med studiecirkelverksamhet. Jag är,
herr Johansson, inte alls beredd att
vara hovsam i fortsättningen, om vi
skall fortsätta hela denna debatt, ty då
kommer vi in på verkliga ideologiska
motsättningar i denna fråga.

Herr Johansson åberopade Rranting
och Wigforss och sade att det inte blev
något resultat på 1920-talet. Nej, det kan
man förstå, ty vi vet ju vilken sammansättning
som den svenska riksdagen
hade vid den tidpunkten. Det var ju
betecknande att han nämnde att det
var två socialdemokrater som vid den
tidpunkten hade fått stryk politiskt sett
i denna fråga.

Att fru Ryding rent ideologiskt förirrar
sig i dessa frågor så att hon slutar
att se praktiskt på dem, kan man
förstå.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Herr Wiklund i Härnösand
har fattat mig alldeles rätt: någon
lagstiftning i dessa frågor har jag för
min del aldrig påyrkat.

Jag tycker emellertid att fru Rydings
marxistiska funderingar i kvällens sena
timme inte skall stå oemotsagda. Kampen
mellan kapital och arbete kanske
fortare än fru Ryding tror resulterar i
att både företagare och anställda kommer
att inse, att det är samarbete mellan
kapital och arbete som till sist ger
det bästa resultatet för alla parter. Möjligen
kan ett sådant samarbete en gång
—- kanske relativt snart — resultera i
att man på allvar börjar fundera på
ett system med andel i vinst.

10 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 47

146 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Kartläggning av problemen inom filmskapandets område, m. m.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Herr Johansson i Växjö
sade att han var glad över att vi var
på samma linje. Han måste ha fattat
mig dåligt sist jag yttrade mig; det var
just det jag sade att vi inte var, och
det var därför vi inte kunde ansluta
oss till centerpartiets reservation. Men
är det så att herr Johansson vill vara
med om att lagstifta om införande av
en verklig företagsdemokrati med bestämmanderätt
för arbetstagarna, så
kommer vi kanske på samma linje. Det
skulle vi inte alls ha någonting emot,
men jag tror inte att det var något sådant
herr Johansson menade.

Beträffande de funderingar som uppkallade
herr Hamrin i Kalmar att polemisera
mot mig vill jag säga, att det
samarbete han talade om pågått i många
år och fortfarande pågår. Framtiden
kommer att utvisa att vi inte kommer
fram på den vägen. Att våra åsikter om
nyttan av detta samarbete går isär beror
givetvis på de skilda ideologiska
uppfattningar som jag och herr Hamrin
har.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Växjö begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Axel Kristiansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Johansson i Växjö
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 130 ja och
26 nej, varjämte 35 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Kartläggning av problemen inom filmskapandets
område, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av
motion om kartläggning av problemen
inom filmskapandets område, m. m.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen II: 312 av herr
Hermansson in. fl. föreslogs riksdagen
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en kartläggning av problemen
inom filmskapandets område
och om förslag till riksdagen rörande
nya former för främjande av filmkonsten
och filmdistributionen.

Utskottet hemställde, att motion II:
312 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Dickson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DICKSON (h):

Flerr talman! När jag först läste föreliggande
motion, II: 312, var det mycket
i den som tilltalade mig. Det står att
man »skulle kunna förnya filmkonsten,
ge det seriösa större utrymme inom

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 147

Kartläggning av problemen inom filmskapandets område, m. m.

den samlade produktionen, frambringa
konstnärligt högtstående samt kulturellt
och socialt engagerad film». Det är
utmärkt. Men sedan såg jag att filminstitutet
har använt nästan samma uttryck.
Det talar om att »inslaget av
konstnärligt ambitiösa filmer är mycket
större nu än någonsin tidigare». Då
började jag fundera, herr talman. När
man reser utomlands och träffar goda
vänner som talar uppriktigt, så får man
i land efter land höra om vår filmproduktion
— jag förmodar att en del av
dessa uttalanden gäller det som i utlåtandet
kallas ambitiöst och konstnärligt
— och de frågar: Hur i all världen
kan ni skicka ut sådant dravel och sådant
snusk från ert land?

När det förhåller sig på det sättet och
det om vår film här hemma används
uttryck som kulturskapelser och konstnärliga
alster, förstår man ju att där
är någon sorts begreppsförvirring med
i spelet.

Jag hyser ingen misstanke om att motionärerna
har använt dessa högtravande
ord i den bemärkelse som jag här
skyggade för, men jag har inte samma
förtroende för ordvalet när det gäller
filminstitutet, som ju skall stå för och
svara för utvecklingen och trenden i
vårt filmskapande.

Jag avsåg först att tillstyrka motionen,
men på grund av den begreppsförvirring
som råder och med den risk
som finns att man inte vet var man
hamnar, om man nu börjar utreda det
hela och riktlinjer ges för en ännu mera
»kulturbetonad» film, vill jag helst vänta
tills atmosfären klarnat något och
man vet om svart är svart och vitt är
vitt när man talar om kultur i detta
sammanhang. Därför har jag inte i utskottet
tillstyrkt motionen.

Jag kan inte heller godta utskottets
avstyrkande med hänsyn till dess motivering,
därför att man där sätter så
stor lit till just filminstitutet. Där sitter
visserligen mycket högt begåvade människor
med stor talang inom sitt om -

råde, men jag tror att de har fattat alldeles
fel vad kultur är och att de inte
helt har insett sitt ansvar inför omvärlden
då det gäller produktionen av
sådana här alster. Med anledning av
att filminstitutet åberopas som en institution
som man kan sätta sin lit till
beträffande skötseln av dessa affärer,
har jag inte velat biträda utskottets förslag.
Det är därför jag har reserverat
mig blankt.

Jag kommer därför, herr talman, att
rösta avslag, men i mitt inre med strykande
av motiveringen. Jag vill inte
ställa detta yrkande direkt, men jag
nämner detta såsom en röstförklaring.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Yi väckte denna motion
för elva månader sedan i början av detta
år. Allmänna beredningsutskottet sköt
av någon anledning över den till behandling
vid höstsessionen, och nu
kommer den upp till debatt, när klockan
är fem minuter över tolv och alla
andra kammarens ledamöter helst vill
gå hem och lägga sig. Jag hade därför
inte tänkt att ta till orda här, men herr
Dicksons inlägg tvingar mig att förklara
avsikterna bakom denna motion. Det är
nödvändigt för att det inte skall uppstå
missförstånd hos framtida läsare av
riksdagens protokoll.

Vi har ansett att det finns vissa problem
på filmens område som är så väsentliga,
att det vore befogat med en
kartläggning och utredning. Utskottet
vill för sin del inte bestrida att vissa
problem inom filmproduktion och filmdistribution
förtjänar att uppmärksammas.
Utskottet nämner de ökande svårigheterna
att få utrymme för visning
av svenska kortfilmer på biograferna
och frågan om särskilda distributionsoch
visningsmöjligheter för god film
med, som man skriver, begränsat gensvar
från publiken.

Men trots att det sålunda finns viktiga
problem, vill utskottet inte ha någon
utredning, utan det litar på att film -

148 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Kartläggning av problemen inom filmskapandets område, m. in.

institutet vidtar eller föreslår de nödvändiga
åtgärderna. Filminstitutet, eller
rättare sagt filminstitutets direktör —-ty det har visat sig omöjligt att sammankalla
institutets styrelse för att utforma
ett yttrande över motionen, trots
att det gått mer än 11 månader sedan
denna väcktes ■—• anser också att det
finns en rad problem att lösa. Han säger
att flera olika metoder skulle kunna genomföras
i fråga om filmproduktionen
som komplettering till nuvarande
stödsystem. Beträffande filmvisning och
filmdistribution bör nya samhällsinitiativ
välkomnas, och slutligen pekas på
filmens betydande men ännu outnyttjade
möjligheter i folkbildningsarbetet,
särskilt i form av effektiv filmundervisning
i skolorna.

Detta är bra, men hur skall då dessa
olika samhälleliga initiativ utformas?
Filminstitutets direktör säger sig inte
kunna bedöma om den utredning som
vi föreslagit är nödvändig eller inte,
men oss förefaller det vara stor risk
att de nödvändiga initiativen i dessa
frågor inte tas, och vi tror att allmänna
beredningsutskottets förlitan på filminstitutet
är dåligt underbyggd.

Man kanske något bör erinra om vad
Svenska filminstitutet är för någonting
och vilka uppgifter det har. Filminstitutet
är en stiftelse som bildades 1963,
och till dess uppgifter hör bl. a. att
främja värdefull filmproduktion och att
i övrigt verka för ändamål på filmens
område. Filminstitutet bygger på ett avtal
mellan staten och filmbranschen.
Från ekonomisk synpunkt kan det sägas
utgöra en blandad statlig-privatkapitalistisk
kartell, som erhåller vissa avgifter
från filmbranschen och på grundval
av dessa driver verksamhet.

Samtidigt med filminstitutets grundande
avskaffades som bekant nöjesskatten,
och i stället infördes en tioprocentig
självbeskattning på biografernas
inkomster genom filmvisningen.
Förändringen innebar en lättnad i och
en omfördelning av skatten. Enligt beräkningarna
skulle det nya systemet ge

biograferna 10,6 miljoner och filmuthyrarna
6,9 miljoner mera i nettobelopp
per år, medan producenterna skulle
erhålla 3,6 miljoner kronor mindre
än vad som utgick på grund av nöjesskattens
konstruktion. Orsaken till att
producenterna ändå antog detta förslag
var att de största inspelningsbolagen
samtidigt äger dominerande biografkedjor.
Vad de förlorar på gungorna
tjänar de alltså igen mer än väl på
karusellen. De farhågor som vi uttryckte
redan när filmavtalet tillkom var att
avtalet skulle gynna monopoliseringstendenserna
inom filmbranschen, därför
att det försvårade läget för de fristående
och oberoende producenterna
som inte hade några egna biografkedjor.

Herr talman! Att avgöra hur den
svenska filmproduktionen ur kvalitetssynpunkt
har utvecklats sedan filminstitutets
start är en mycket grannlaga
uppgift, där subjektiva bedömningar
blir bestämmande. Jag skall verkligen
inte vid detta tillfälle ta upp någon
diskussion om den svenska filmens kvalitet.
Här görs god film och här görs
dålig film. Vi kan se god film på biograferna
och vi kan se mycket dålig
film. Jag vill bara kort understryka att
jag inte delar herr Dicksons värderingar
i fråga om filmproduktionen, även
om jag givetvis uppskattar att en medlem
av allmänna beredningsutskottet
visar ett starkt personligt intresse för
dessa problem. Kommersialiseringen
av filmen har lett till en låg och avskyvärd
moral i många stycken, som är
betecknande för den epok som vi lever
i och som är imperialismens epok. Detta
är förvisso viktigt att avslöja och
bekämpa, men jag avser därvid inte det
förhållandet att man i vissa filmer visar
hur kärlek mellan två människor
går till. Den sortens moralister som
klagar på detta här i kammaren och i
andra sammanhang har jag ingen förståelse
för. Vad jag däremot anser att
man bör påtala är de våldsinslag som
är så vanliga i många filmer, särskilt

Onsdagen den 29 november 1967 em.

Nr 47 149

Kartläggning av problemen inom filmskapandets område, m. m.

importerade och för det mesta ur amerikansk
dussinproduktion. De är av direkt
politisk innebörd och avser att
vänja offentligheten vid vidrigheter av
det slag som Förenta staternas armé
sysslar med i Vietnam. De som utifrån
religiösa eller andra övertygelser vänder
sig mot omoral i filmen tycker jag skall
kritisera detta våld, inte att kärlek mellan
unga människor betraktas som ett
viktigt filmtema. Det senare är helt i sin
ordning och bör icke föranleda kritik.

Herr talman! Det grundläggande felet
och det som försvårar en bättre ordning
när det gäller det svenska filmstödet är
enligt vår mening den konstruktion som
gjordes från början med en sammanblandning
av samhälleliga och privatkapitalistiska
intressen. Det begränsar
och försvårar de samhälleliga initiativ
som är nödvändiga, enligt vad såväl
filminstitutets direktör som utskottet
medger och som vi pekar på i motionerna.
Filmavtalet tolkas nu så, att det innebär
en kartell som slår vakt om de
privata etablerade stora filmbolagens intressen
och åstadkommer en fördelning
av pengar väsentligen inom kartellen.
Det omdiskuterade fallet med den ursprungligen
för TV producerade filmen
»Myglaren» visade detta, och de uttalanden
av filminstitutets direktör som
vi citerat i motionen bestyrker det sagda.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
utveckla våra synpunkter på det här temat.
De finns väsentligen anförda i motionen.
Med det sagda vill jag yrka bifall
till motion nr 312 i denna kammare.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 312; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av det återstående på föredragningslistan
upptagna ärendet till
kammarens sammanträde onsdagen den
6 nästkommande december.

i 10

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande
församling antagit vid sitt artonde
ordinarie möte, och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en av UNESCO :s generalkonferens antagen
konvention mot diskriminering
inom undervisningen; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av motioner
om utredning angående social forskning.

§ 11

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt jämte motioner i ämnet; och
nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till tulltaxa,
m. m., jämte motioner; samt
från jordbruksutskottet:
nr 346, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
1967 års vetekonvention och 1967 års
konvention om livsmedelshjälp.

150 Nr 47

Onsdagen den 29 november 1967 em.

§ 12

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Larsson i Luttra (ep), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående mantalsskrivningen
av personer som vistas i av arbetsmarknadsstyrelsen
anordnade läger,
fru Sundberg (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående gottgörelse till telefonabonnenter
för felaktigt debiterade
samtalskostnader,

herr Westberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdeparte -

mentet angående tidpunkten för framläggande
av förslag om de gymnasiala
skolformerna, och

herr Åkerlind (h), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående riskerna för spridande av gulsot
vid blodgivning.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.18 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 67
715026