Nr 46 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:46)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 46 ANDRA KAMMAREN 1970

15—30 december

Debatter m. in.

Tisdagen den 15 december fm.

Sid.

Avveckling av Marvikenproj ektet, m. m......................... 5

Bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl............. 20

Ändring i förordningen om automobilskatt....................... 32

Ändring i naturvårdslagen, m. m................................ 34

Gymnasieskolan ............................................. 57

Försöksverksamhet med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning
................................................ 75

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen......................... 80

Tisdagen den 15 december em.

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen (forts.)................... 87

Ändring i föräldrabalken, m. m................................. 96

Lag om linjesjöfart på Gotland................................. 101

Lag om förvaltning av kyrklig jord.............................. 109

Lag om införande av fastighetsbildningslagen, m. m............... 116

Fördjupad företagsdemokrati vid de statsunderstödda teatrarna .... 119

Tillämpning av upphovsrättslagen inom de svenska teatrarna....... 121

Lag om rikets mynt, m. m...................................... 123

Redogörelse för överväganden rörande regler för riksbankens kontakter
med bankerna i vissa frågor, m. m.......................... 127

Ersättning för vissa skador av rovdjur, m. m...................... 127

Onsdagen den 16 december kl. 15.00

Tvåkammarriksdagens upphörande............................. 132

1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 46

Nr 46

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 15 december fm.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 220, ang. avveckling av Marvikenproj ektet,

m. ...................................................... 5

— nr 221, ang. bistånds- och katastrof utbildning av värnpliktiga m. fl. 20

— nr 225, ang. ersättning till kommuner för bidrag till investeringar i

primärflygplatser .......................................... 32

— nr 226, ang. anslag till Posthus m. ........................... 32

Bevillningsutskottets betänkande nr 64, ang. ändring i förordningen om

automobilskatt ........................................... 32

.— nr 65, om ändring i förordningen angående beräkning av statlig

inkomstskatt för ackumulerad inkomst, m. m.................. 34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 79, om skärpt ansvar för researrangör

gentemot deltagare i sällskapsresa till utlandet................. 34

.— nr 90, ang. dels ändring i naturvårdslagen m. m., dels tillstånds tvång

för anordnande av skrotbilsupplag, dels ock åtgärder mot olja 34

Andra lagutskottets utlåtande nr 95, ang. gymnasieskolan........... 57

Statsutskottets utlåtande nr 222, ang. gymnasieskolan.............. 57

— nr 223, ang. försöksverksamhet med systematiserad decentraliserad

universitetsutbildning ...................................... 75

— nr 224, ang. godkännande av vissa ändringar i överenskommelsen

angående upprättande av en europeisk organisation för kärnforskning
..................................................... 30

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 47, om översyn av JO-institutionen 80

Tisdagen den 15 december em.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 48, ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen
............................................. 37

— betänkande nr 49, ang. ändringar i stadgan om ersättning för riks dagsmannauppdragets

fullgörande ........................... 96

Bevillningsutskottets betänkande nr 67, ang. lag med anledning av riks skatteverkets

inrättande, m. ................................ 96

Första lagutskottets utlåtande nr 81, ang. ändring i föräldrabalken,

m. ......................................................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 89, ang. lag om linjesjöfart på Gotland 101

— nr 91, ang. lag om förvaltning av kyrklig jord, m. m............. 109

— nr 92, ang. lag om införande av fastighetsbildningslagen, m. m. ... 116

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 45, ang. lag om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning

m. ...................................................... H3

Bankoutskottets utlåtande nr 71, om fördjupad företagsdemokrati vid

de statsunderstödda teatrarna............................... 119

— nr 72, om tillämpning av upphovsrättslagen inom de svenska teatrarna
.................................................... 1^1

— nr 79, ang. lag om rikets mynt, m. m.......................... 123

— nr 80, ang. prissättningen på flytande bränsle i Norrland, m. m. ... 126

— nr 81, ang. grunderna för pension eller annan ersättning åt tjänstemän
hos kamrarnas kanslier vid övergången till enkammarriksdag 126

Innehåll

Nr 46

Sid.

— memorial nr 82, ang. besvärsstadga för riksdagen och dess verk,

m- m..................................................... 126

— nr 83, ang. ny instruktion för riksdagens förvaltningskontor...... 126

— nr 84, ang. vissa bestämmelser om personal hos riksdagen........ 126

—- nr 85, ang. ändringar i vissa reglementen och instruktioner avseende

riksdagens verk ........................................... 126

— nr 86, ang. dels ändring i lagen för Sveriges riksbank, dels nytt

bankoreglemente .......................................... 126

— nr 87, ang. ändring i stadgarna för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond
................................................ 126

— nr 88, ang. översyn av Nordiska rådets svenska delegations kansliorganisation
.............................................. 126

— nr 89, med redogörelse för överväganden rörande regler för riksbankens
kontakter med bankerna i vissa frågor, m. m............... 127

— nr 90, om upphävande av instruktionen för bankoutskottet och om

vissa bemyndiganden i samband därmed...................... 127

Jordbruksutskottets utlåtande nr 53, ang. utgifter på tilläggsstat I (jord bruksärenden)

............................................ 127

Statsutskottets memorial nr 227, ang. tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1970/71 ........................................ 129

Onsdagen den 16 december em.

Första lagutskottets memorial nr 82, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande lag om ändring i föräldrabalken, m. m.......... 131

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

Tisdagen den 15 december

Kl. 10.30

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
december.

§ 2

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.
(forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande statsutskottets utlåtande
nr 220, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående avveckling
av Marvikenprojektet, m. m., jämte motioner,
nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr OHLIN (fp), som yttrade:

Herr talman! Det kan väl inte råda
något tvivel om att atomenergipolitiken
här i landet, särskilt Marvikenanläggningen,
innebär ett stort misslyckande,
trots alla de försök som gjorts i vitboken
och här under kammarens överläggningar
förra veckan att komma bort
från den saken. Det rör sig ju ändå om
kostnader som uppgår till ett par miljarder
och räntor därtill. Viktiga resultat
genom erfarenheter och en forskningsreaktion
har man erhållit, men
ingen har vågat hävda att inte detta
skulle ha kunnat uppnås bättre och billigare,
om man hade följt de expertråd
som framfördes på ett så tidigt stadium
att det ännu inte var för sent att handla
därefter.

För att nu inte bli alltför mångordig
skall jag gå förbi perioden fram t. o. m.
1962, men i förbigående vill jag ändå
nämna att det även under den perioden
från sakkunnigt håll, t. ex. av professor
Torsten Gustafson, framfördes kritiska
synpunkter som borde ha stämt till

försiktighet. Under denna tid var det
dock närmast frågan om ett förberedande
stadium vad Marvikenreaktorn
beträffar. Det beslut som fattades 1962
— under oklara förutsättningar -— var
också endast ett principbeslut, som
skulle ha kunnat modifieras eller radikalt
ändras.

Med åren 1963 och 1964 inträdde
emellertid ett helt nytt läge. Det var
intressant att konstatera att regeringens
talesmän under kammardebatten i fredags
med ett mer eller mindre elegant
språng hoppade över vad som skedde
och inte skedde under dessa två avgörande
år. Lättvattentekniken gick då
sitt segertåg genom världen, särskilt i
Förenta staterna. Alla tecken tydde på
att den skulle komma att tränga fram
och bli den för en ganska lång period
segrande tekniken i framställningen av
kommersiella reaktorer. Detta observerades
också i hög grad av experterna i
Sverige, men låt mig genast säga att det
inte föranledde regeringen att för riksdagen
framlägga det material som dessa
kritiska röster hänvisade till. Riksdagen
lämnades här i huvudsak — i den mån
den inte själv bedrev spaningsverksamhet
— utan närmare informationer av
regeringen om alla dessa kritiska varningar.
Får jag här nämna några exempel.

1. Vattenfallsstyrelsen ändrade ju
hållning och förklarade sig vara skeptisk
mot uppläggningen med tungvattentekniken,
och det framgick att man
tydligen icke för egen del ville vara
med om att bära något ekonomiskt ansvar
för en sådan anläggning, vilket väl
tidigare delvis hade förutsatts. Det borde
ha varit den första varningen.

2. Atomenergidelegationen med pro -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

fessor Torsten Gustafson i spetsen var
— enligt vad denne har meddelat i en
artikel i Dagens Nyheter •— på våren
1964 fullt på det klara med att lättvattenreaktortekniken
hade gjort ett genombrott
som skapade ett nytt läge.
Marvikenplanerna skulle då ha kunnat
skrinläggas utan stora kostnader. Beställningarna
var ju vid denna tidpunkt
—■ tidigt på våren — i varje fall inte
i någon utsträckning av betydelse utlagda.

Jag skall omedelbart i detta sammanhang
också påpeka att atomenergidelegationen
förhindrades att yttra sig genom
att tre planerade sammanträden
på våren 1964 tydligen inhiberades av
departementet. Professor Gustafson gjorde
en skriftlig invändning mot detta
förfaringssätt och begärde att inget avgörande
beslut skulle fattas förrän delegationen
hade yttrat sig, men när den
äntligen fick sammanträda hade de avgörande
beställningarna lagts ut och
beslutet fattats.

3. Styrelsen i Atomenergi insåg att
det förelåg ett nytt läge och tillsatte
två delegationer, som skrev olika promemorior.
Den första promemorian utarbetades
av vattenfallsstyrelsens och
ASEA:s representanter i styrelsen och
innebar en bestämd kritik mot tungvattenlinjen.
Man gav det rådet att utvecklingsarbetet
främst skulle inriktas
på reaktorprojekt av mera omedelbart
intresse och menade, att även om så
blev fallet avsevärda besparingar skulle
kunna göras.

Styrelsens ordförande, som inte var
tekniker, framförde i en promemoria
en annan mening, och verkställande direktören
anslöt sig till honom. Den
tyngre expertisen stod emellertid, såsom
nämnts, bakom den förstnämnda
promemorian där en nyorientering klart
förordades. Därefter uppnåddes, såsom
så ofta blivit fallet i en styrelse, ett uttalande
som i viss mån innebar en kompromiss
men som ingalunda förtog styrkan
i den i den förstnämnda prome -

morian framförda kritiken.

Jag vill understryka vad jag nyss sade
beträffande delegationen. Det är ändå
ett ganska fantastiskt förfaringssätt att
departementschefen under en tid låter
inställa den sakkunniga delegationens
sammanträden och därunder skyndar
sig att ta definitiv ställning för den kritiserade
linjen och lägger ut beställningarna
i enlighet med denna för att
på så sätt ställa alla berörda inför ett
fait accompli.

4. På sommaren 1964 reserverade sig
den framstående fysikern Hannes Alfvén
i styrelsen och hävdade att man
borde ta upp frågan till omprövning,
om verkligen Marviken skulle fullföljas
eller inte.

Protokoll över dessa styrelsebeslut,
liksom styrelseprotokoll i övrigt, lämnades
inte till atomdelegationen förrän
på ett långt senare stadium, och det
har under en lång period varit så att
delegationen icke har fått tillgång till
styrelsens protokoll. Man kan fråga:
Skall verkligen den rådgivande sakkunniga
delegationen inte ha tillgång till
allt relevant material? Detta framstår
som ett mycket märkligt led i den mörkläggningsattityd
som jag skall återkomma
till.

Riksdagen fick naturligtvis inte veta
något om att den kände fysikern Hannes
Alfvén hade reserverat sig.

5. Redan i maj 1964 avgav 18 ledande
tekniker inom Atombolaget (Ågesta) en
skrivelse vari de underkände Marvikenprojektet
och förklarade att de inte trodde
att detta skulle kunna med framgång
fullföljas. Den bedömningen har visat
sig vara riktig — mera riktig än man
kanske föreställde sig — när man trots
detta långa dyrbara arbete nu efter sex
år har fått konstatera att det inte blev
någonting alls av Marvikenanläggningen
utom en oljeeldad grej.

6. Det är alldeles följdriktigt att inte
ens denna sakliga kritik från en ledande
grupp av tekniker omedelbart meddelades
till atomdelegationen. Först ett

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

halvår senare och sedan det började
framkomma att denna skrivelse från
de framstående teknikerna hade läckt
ut på sina håll meddelades skrivelsen
till atomdelegationen.

Under den period det här gällde innan
beställningarna utlades — t. ex.
1963 —- var man ju inom ASEA, som
i hög grad arbetade med dessa problem,
också mycket kritisk. Hur kritisk man
var kände inte offentligheten till annat
än genom dr Liljeblads i och för sig
tungviktiga men mera personligt utformade
inlagor. Regeringen och Atombolaget
visste däremot till fullo att man
på ASEA var skeptisk och innan beställningarna
utlades 1964 också gav
uttryck för denna skepsis.

När sedan bolaget genom stora beställningar
i ett samarbete hade blivit
infogat för att utföra den av regeringen
beslutade Marvikenanläggningen, var
det inte obegripligt om man lade ned
denna kritik och sade: Nu är vår uppgift
att så gott vi kan utföra det som
regeringen har bestämt.

7. Kraftföretagen i Sverige gav under
denna period ganska tydligt uttryck åt
att man var intresserad av en linje
som skulle leda till kommersiellt användbara
reaktorer. Man uttryckte sin
skepsis om inte den av regeringen valda
linjen skulle innebära en ganska lång
omväg mot det målet.

Herr talman! Den samlade bilden av
dessa sju kritiska ståndpunkter, alla
framförda här under perioden från senare
delen från 1963 och till hösten
1964, är förfärande tydlig.

Vad skedde då från den officiella sidan?
Jo, inom Atombolaget gjorde man
allt för att mörklägga detta. Efter de
18 Ågestateknikernas inlaga inskred
man och inskärpte att den allra största
sekretess var ett ofrånkomligt krav på
de anställda. Kritik skulle alltså förhindras.
Regeringen måste ha varit medveten
om detta men inskred inte. Den
var inte tillräckligt intresserad, liksom
man möjligen skulle kunna säga, herr

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

talman, att varken statsrådet Wickman
eller den dock en annan kammare tillhörande
förre statsrådet Lange är intresserad
av att höra denna kritik. Herr
Wickman kanske tycker att han deltagit
i debatten i första kammaren -—
mycket väl motiverat anser jag för min
del — så att det nu är överflödigt att
han deltar i debatten även i denna kammare.

Vilken var regeringens hållning i fråga
om information till riksdagen? Jo,
en tydligt målmedveten mörkläggning.
Riksdagen fick inte kännedom om all
denna samlade kritik. Dåvarande statsrådet
Lange förklarade kort i riksdagen
i maj 1964 att han inte såg någon
anledning ändra planerna för Marviken.
Detta yttrande fällde han utan att redovisa
den kritik som redan då hade
framkommit. Var denna hemlighetsfullhet
nödvändig av tekniska skäl? Ingalunda!
Ingen har kunnat hävda att ett
referat av vissa omdömen på något
sätt skulle ha varit olämpligt. Inga tekniska
hemligheter hade behövt avslöjas
för den sakens skull.

Därmed kommer jag till den stora
frågan, herr talman: Varför lyssnade
regeringen inte på de kritiska experterna
och accepterade att pröva frågan på
nytt under år 1964? Varför uppsköt
man inte slutplaneringen och föreläde
riksdagen på hösten 1964 hela frågan
med full redovisning särskilt i utskottet
—- praktiskt taget alltsammans också
inför offentligheten — så att man
hade kunnat få en belysande debatt
med kännedom om alla fakta och var
och en hade fått ta ställning utifrån dessa?
I stället skyndade man sig, som jag
nämnde, att medan den rådgivande sakkunniga
instansen förhindrades att
sammanträda skapa ett fullbordat faktum
genom att lägga ut beställningarna.
Sedan kom man, som vi hörde herr
Lindholm och andra säga, med påståendet
att riksdagen var lika ansvarig som
regeringen för vad som skedde år 1965.
Jag återkommer till detta.

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

Regeringen litade tydligen så fullständigt
på AB Atomenergis chef, trots
all kritik från en rad andra experter, att
den lät honom och en del av styrelsen
handla som de ville. Denna regeringens
hållning kostade uppenbarligen Sverige
väldiga belopp. Tänk om Atomenergis
arbetsutskotts promemoria nr 1, som
jag nyss refererade, hade legat till
grund för regeringens handlingssätt!
Tänk så mycket pengar skattebetalarna
skulle ha sparat, tänk så mycket
snabbare vi skulle ha fått fram en kommersiellt
användbar reaktor genom den
ökade satsningen inom utvecklingsarbetet
på en lättvattenreaktor, som i denna
promemoria föreslogs!

På dessa frågor, herr talman, har vi
hittills inte fått något svar. Förra veckan
gick man från socialdemokratisk sida
i både första och andra kammaren
i huvudsak förbi åren 1963 och 1964.
Statsrådet Wickman gjorde det i sitt tal
i första kammaren, där han tillät sig
följande sammanfattande uttalande om
riksdagens medverkan: »Jag har sagt
detta för att markera att de avgörande
besluten i Marvikenfrågan fattades efter
noggranna överväganden under medverkan
av alla berörda parter och med
kännedom om de tekniska och ekonomiska
risker som man löpte.» Detta är
väl snarare en sammanfattning av vad
som inte skedde. Riksdagen fick icke
tillfälle att ta ställning, sedan det nya
materialet hade framkommit, förrän regeringen
redan hade skapat ett fullbordat
faktum och själv fattat det avgörande
beslutet. Riksdagen var därför icke
medveten om de tekniska och ekonomiska
risker som man löpte, och i den allmänna
debatten var man heller inte
medveten om dem på grund av den
mörkläggningspolitik som Atomenergis
ledning och regeringen tillsammans bedrev.

När sedan atomdelegationen mot slutet
av år 1964 skulle uttala sig i det
nya läget var det ett fullbordat faktum
att regeringen hade bestämt sig för att

en anläggning enligt tungvattenlinjen
skulle komma till stånd i Marviken, och
beställningarna var utlagda. I den situationen
var det naturligt att delegationen
var mycket försiktig i fråga om
vilken linje som eventuellt skulle vara
bäst, men den ville inte tillråda att man
på detta stadium skulle avbryta det hela
med stora förluster genom ersättning till
de bolag som hade börjat att agera på
grundval av regeringens beställningar.
Då var det ingenting annat att göra, ansåg
man, än att låta det löpa linan ut och
hoppas på det bästa.

När frågan sedan i mars 1965 behandlades
i riksdagen förklarade departementschefen
att man för beslutet kunde
stödja sig på »en sällsynt enig expertis».
Det är ett ganska häpnadsväckande yttrande.
Vid de avgörande besluten, som
regeringen fattade på försommaren
1964 genom att lägga ut beställningarna,
och därigenom förklara att den hittillsvarande
linjen skall fullföljas etc.,
tog regeringen ju inte hänsyn till de
mycket kritiska röster som hade höjts
— jag har hänvisat till inte mindre än
sju tungt vägande uttalanden. Och så
säger statsrådet att det varit en sällsynt
enig expertis! Detta var i och för sig en
bluff. Sedan regeringen hade ställt experterna
inför fait accompli och sagt att
»så skall det vara» hade de att utgå från
denna huvudlinje i sina kommentarer.
Men det är något helt annat än de .ståndpunkter
som de hade innan frågan var
avgjord, då alltså sju instanser framförde
starkt kritiska synpunkter.

Man kan inte låta bli att använda uttrycket
att statsrådet vilseledde den
svenska riksdagen genom sådana yttranden.
Som professor Gustafson påpekar
i Dagens Nyheter den 10 april
1968 — han är som bekant en mycket
framstående fysiker som länge har varit
inkopplad på dessa frågor — fanns det
ingen sådan enighet som statsrådet åberopar.
Statsrådet borde i stället ha sagt
att en rad experter har varit mycket kritiska,
men att — sedan regeringen be -

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

stämt att Marviken skulle byggas enligt
i stort sett tidigare uppdragna riktlinjer
och sedan beställningar hade lagts ut —
byggde experterna sina kommentarer på
den förutsättningen. Det hade varit ett
riktigt referat av experternas hållning.

Detta med den bristande informationen
till riksdagen och offentligheten är
så viktigt att jag skall tillåta mig att
referera ett omdöme som fälldes av professor
Gustafson i nyssnämnda artikel i
Dagens Nyheter: »Händelser för vilka
nedan redogörs visar emellertid hur
ödesdigert det är att hindra insyn och
kväva kritik vid utvecklingsföretag av
denna art. Atomholaget drivs helt med
skattemedel, men informationen till allmänhet
och riksdag har under alla år
varit synnerligen ensidig.» Finns det
någon som vill bestrida riktigheten i
detta omdöme? Jag avvaktar med intresse
besked på den punkten.

Professor Gustafson förklarade också
i en reservation i atomdelegationen i
november 1967 att det är viktigt att
inhämta delegationens åsikter vid ändringar
i den atompolitiska situationen.
Man kan jämföra med läget 1964 som
uppenbarligen var en anledning till den
anmärkningen.

Herr talman! Mot denna bakgrund kan
man slå fast två saker: 1. De avgörande
misstagen begicks 1963 och 1964,
då regeringen trots vederhäftig, tungt
vägande kritik på egen hand beslöt gå
vidare med planerna. 2. Riksdagen icke
blott hölls i okunnighet om väsentliga
delar av denna kritik utan vilseleddes
direkt genom oriktiga sammanfattningar
av experternas uttalanden. Det är
alltså alldeles uppenbart att regeringen
under dessa omständigheter får ta på
sig ansvaret för sina handlingar.

I början av år 1965 framfördes kritik
i riksdagen, bl. a. i en motion från
högerhåll av herr Lothigius och andra
riksdagsledamöter. År 1966 väckte mittenpartierna
motioner. I en folkpartimotion
förordades en reducering av anslagen
och att arbetet skulle bedrivas

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

i långsammare takt, varigenom förlusterna
skulle begränsas; Marviken kunde
inte bli räntabel, men genom en försiktigare
hållning skulle i alla fall väsentliga
belopp kunna sparas. Alla dessa
förslag avvisades.

I en motion av herrar Ståhl och Wedén
framfördes kritik mot mörkläggningen
beträffande de anställdas yttranderätt.
Motionärerna önskade en fastare
organisation som skulle leda till
en mer effektiv ordning.

I debatten år 1966 framförde bl. a.
herr Ståhl kritik mot regeringens handläggning.
Statsrådet Lange förklarade då
att han hade anledning att tro att man
hade klarat upp problemet med överhettningen.
Detta var ett av de centrala
tekniska problemen. Man hade från
svensk sida satsat på en teknik där detta
problem inte hade lösts och tog därmed
en väldig risk. Men herr Lange lugnade
riksdagen genom att säga att detta problem
nu torde vara löst. Det har sedan
visat sig att problemet inte är löst —
det gäller även andra centrala problem
— med resultatet att anläggningen nu
läggs ned.

I senare motioner, som jag endast i
förbigående skall nämna, försökte vi
från folkpartihåll att åstadkomma en
prutning av anslagen för att minska förlusterna,
men detta förslag godtogs inte.

Som jag redan sagt är regeringens ansvar
obestridligt. Jag kan inte undertrycka
omdömet att det är ganska ömkligt
att regeringen först hemlighåller väsentliga
kritiska fakta för riksdagen och
fattar beslut på egen hand för att sedan
i efterhand skylla på riksdagen;
riksdagen skulle ha samma ansvar som
regeringen, säger man. Det är så konstigt
med detta — när någonting går på
tok har riksdagen enligt regeringens
uppfattning ett väldigt stort ansvar, medan
regeringen, när någonting går bra,
tar åt sig förtjänsten.

I förra veckans debatt i första kammaren
framförde statsrådet Wickman en

1* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 46

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

uppfattning som är så pass sensationell
att jag måste säga ett par ord om den.
Han sade att han inte tycker att det är
naturligt att regeringen försöker bilda
sig en uppfattning i tekniska frågor; regeringen
bör inte inrikta sina ansträngningar
på att skaffa det underlag som
krävs för en självständig bedömning av
ett stort tekniskt projekt. Det är klart
att regeringen inte plötsligt kan bli expert
och i den meningen bedöma ett
stort tekniskt projekt. Men regeringen
bör dock ha möjligheter att med hjälp
av rådgivare bedöma om det inte ligger
åtskilligt i all den kritik som framkommit
från olika håll. Om rådgivarna
bekräftar att så är fallet, bör det leda
regeringen till försiktighet. Därför kan
detta herr Wickmans uttalande inte leda
till någon minskning av regeringens
ansvar.

Av tidsskäl skall jag inte närmare gå
in på statsrådet Wickmans s. k. vitbok
som uppenbarligen är en partsinlaga
hur mycket detta än bestrids. Det är
för övrigt ganska stilenligt att vitboken
inte fanns tillgänglig i sin helhet under
motionstiden — endast första delen
av vitboken förelåg då och endast i ett
fåtal exemplar.

Det är också karakteristiskt att Ågestagruppens
hårda kritik inte blir föremål
för behandling i herr Wickmans
vitbok. Är det någon som tvivlar på
att Ågestagruppen skulle ha spelat en
framträdande roll i vitboken om den intagit
motsatt hållning? Nej, det skulle
den naturligtvis ha gjort. Men nu var
det inte lämpligt att gå in på den.

Herr Wickman är i vitboken nästan
fullständigt nöjd. Jag kan inte se att han
när han talar om utlandet ens nämner
att det finns tungvattenreaktorer i drift
t. ex. i Canada. Även här är det en något
selektiv nyhetsinformation vi får.

Nog har Sveriges folk rätt att ställa
krav på att få en ordentlig redogörelse
för vad som verkligen har skett. Jag anser
mig genom uppräkningen av de sju
kritiska rösterna under 1964 ha doku -

menterat att vitbokens redovisning är
synnerligen ofullständig och ensidigt
upplagd. Därför är det ett naturligt krav,
ja, rent ut sagt ett demokratiskt renlighetskrav,
att man tillsätter en parlamentarisk
kommission som gör en allsidig
översikt. Vad skulle det kunna finnas
för skäl mot en sådan översikt? Är regeringen
ängslig för resultatet? Erkänn i
så fall det! En sådan kommission skulle
— som har föreslagits i motionerna
— ta upp de olika organisatoriska problem
som inställer sig i sådana här
fall. Den skulle kunna behandla formerna
för beslutsfattandet, frågan om en
tryggare och ordentligare information
åt riksdagen i sådana frågor, formerna
för riksdagens insyn i de statliga bolagen,
vilken är av betydelse i sådana här
fall, kraven på rapporter från de halvstatliga
bolagen, m. m. Jag tycker att utskottets
socialdemokrater kommer med
undanflykter när de talar om att grundlagberedningen
skulle ta upp allt detta.
Grundlagberedningen har massor av
uppgifter och är sysselsatt med dem
flera år framåt. Vad skulle det kunna
finnas för anledning att inte låta en
speciell kommitté ta upp dessa saker
i konkret anslutning till de gjorda erfarenheterna?
Att hänvisa till utredningen
om automatisk databehandling i
riksdagsarbete är väl ganska meningslöst.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
regeringen trots kritiska röster i huvudsak
satsat på tungvattenlinjen. Man
har lagt nästan alla ägg i en korg. Man
har varit oförsiktig genom att inte vid
den avgörande tidpunkten lyssna till de
kritiska rösterna. Man har godtagit en
organisation som inte innebär någon
verklig garanti för ekonomisk skötsel
av bolaget, och man har visat oinskränkt
förtroende för en ledning som uppenbarligen
har misslyckats mycket svårt.
Marvikenanläggningen, vars kostnad inklusive
räntor och vissa andra ting kan
anses uppgå till 700 å 800 miljoner kronor,
står som ett monument över ett

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

statligt misslyckande av sällsynt omfattning
här i landet.

Det behövs inget beslut med anledning
av herr Lindblads ironiska motion
om nationalmonument; Marvikenanläggningen
kommer nämligen även utan
ett sådant beslut att stå som ett monument
över detta misslyckande. Sakkunniga
i in- och utland skrattar åt »världens
enda oljeeldade atomkraftverk»,
dvs. ett kraftverk som är uppbyggt för
atomenergi men som blivit ett oljeeldat
värmekraftverk.

Inskriptionen — om det behövs någon
— på detta monument kan regeringen
få bestämma helt allena. Vad
man än skriver kommer ändå denna
anläggning att vittna om regeringens
handläggning av en stor och viktig fråga.

Därefter anförde:

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! När nu herr Ohlin yttrade
sig kanske för sista gången i denna
kammare borde hans anförande ha
lett till ett yrkande om avslag på regeringens
proposition, så att han inte bara
hållit fast vid detta han sade sist om
ett monument. Så långt vågade han
emellertid inte gå, och så långt har inte
heller reservanterna eller motionärerna
gått — de uttalar bara att informationsflödet
inte har varit tillräckligt.
Herr Ohlin har använt 40 minuter på
att upprepa gamla saker, och i stort sett
präglades hans anförande av efterklokhet
och ingenting annat.

Herr Ohlin var visserligen partiledare
och hade rätt mycket omkring sig både
1962 och 1963, men det var enhälliga
beslut som riksdagen då fattade om
att påbörja Marvikenprojektet. Vid beslutet
1963 förekom det inte ens någon
diskussion, och det avgavs inte ett enda
yttrande i denna kammare. Herr
Ohlin nämnde 1964 och 1965, men då
hade ju riksdagen fastställt ett atomenergiprogram
i tekniskt och ekono -

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

miskt avseende, som man inte kunde
springa ifrån.

Jag vill sedan tala om för herr Ohlin
att man i Östergötland naturligtvis
beklagar att det inte blev något atomkraftverk,
men man är inte alls lika
kritisk som herr Ohlin och hans bröder
och systrar på riksplanet är i detta fall.
I Östergötland hälsade man med tillfredsställelse
regeringens initiativ att
bygga anläggningen ute på Vikbolandet.
Man bör ju inte bara vara kritisk,
man bör också se till vad man själv har
varit med om att besluta.

Så skulle jag vilja ställa en fråga till
herr Ohlin, som nu har angripit det
statliga bolaget: Har herr Ohlin aldrig
upplevat att ett enskilt företag har
lagt ned stora pengar på ett projekt och
sedan misslyckats ekonomiskt? Jag kan
tala om för herr Ohlin att det finns företag
inom el- och kraftbranschen som
har misslyckats med vissa saker men
som senare har kunnat lösa de tekniska
problemen, även om det kostat mycket
pengar -— sådant måste ibland inträffa,
om tekniken skall kunna gå
framåt.

Jag kan inte underlåta att berätta en
liten historia från en fabrik där jag arbetade
en gång. Ägaren var framsynt;
han var inte tekniker, men han lyssnade
på teknikerna. En gång köpte fabriken
ett valsverk, som skulle medföra en
stor rationalisering. Det stod emellertid
bara stilla. Man tog dit montörer
och ingenjörer, men de lyckades ändå
inte få i gång valsverket.

En morgon när jag stod vid mitt arbete
kom fabrikören —■ det var sista
tiden han levde — och ruskade på huvudet
och sade: »Ja, ser Johansson, det
är bra med tekniska anordningar, men
en behöver ju också få i gång dem.
Fast en får ju förstå om det misslyckas
någon gång också.»

Jag tycker att det ligger mycket i
detta, och jag tycker att herr Ohlin och
folkpartiet borde ha något att lära av
den historien.

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

Jag skulle kunna gå djupare in på
detta ärende, men jag skall inte så här
i slutskedet av riksdagen hålla ett anförande
i 40 minuter. Jag vill bara konstatera
att herr Ohlin 1962 och 1963
inte sade flasklock på tal om den tekniska
och ekonomiska uppläggningen
av Marvikenprojektet. Nu hänvisar han
till att det rådde delade meningar 1964
och 1965, men det gör det ju ofta, och
vi kommer alltid att få uppleva att teknikerna
har olika åsikter. Vi politiker
måste emellertid till slut ta ställning till
frågorna.

Jag har inte kunnat underlåta att säga
detta, herr talman, eftersom man i vårt
län inte har varit lika kritisk som man
har varit på riksplanet. Visserligen har
en del uppträtt och påstått ungefär detsamma
som Per Ahlmark brukar skrika
om, att det är farligt att föra in tankbåtar
i Bråviken. Men det har sagts att
allt skall göras för att skydda området,
och de som bor där nere vill ha kraftverk.
Det skulle förundra mig, herr talman,
om de borgerliga ledamöterna på
östgötabänlcen skulle rösta på någon av
reservationerna som inte är någonting
annat än brasklappar. En brasklapp tjänar
man ingenting på, utan man måste
försöka leva i verkligheten.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GLIMNÉR (ep):

Herr talman! Jag tillhörde inte riksdagen
när besluten tidigare fattades
angående Marvikens kraftstation. Jag
vill därför lämna därhän vad som då
har beslutats eller inte beslutats i denna
fråga. Låt mig endast, herr talman,
få utgöra en lokal röst i denna debatt.

Eftersom jag sedan många år är kommunalnämndens
ordförande i Vikbolandets
kommun har jag varit den som
på det lokala planet främst har tagit
del av planerna beträffande Marviken
ända från det att det var fråga om
rekognoscering av platser för kraftverket
och val av plats i konkurrens med

andra undersökta platsalternativ. Jag
har också haft förmånen att följa Marvikenfrågan
genom de olika skeden
som den har passerat.

Jag är den förste att beklaga att intentionerna
beträffande ett Marvikens
atomkraftverk inte har kunnat bli verklighet.
Jag vill dock i detta sammanhang
betona och till riksdagens protokoll
få anfört att det under dessa år
har rått ett utomordentligt gott samarbete
mellan kommunen och Vattenfall.
Vattenfall har på ett utomordentligt
sätt sökt informera den kommunala
ledningen om olika problemställningar
allteftersom de dykt upp. Jag skulle
vilja gå så långt att jag betygsätter denna
information från det statliga verket
till den lokala instansen som ett föredöme
för information i dylika fall.

Det är givet att Vattenfall och kommunen
inte alltid haft samma uppfattning
om vissa saker. Jag tänker i detta
sammanhang på frågan angående bostadsbyggandet
för kraftverkets personal,
men även den frågan löstes till
sist, i gott samförstånd.

Vi diskuterar, med all rätt, miljövårdsfrågorna
när vi går att fatta beslut
om nya kraftverk, av olika typer
och deras placering i olika delar av
landet. Det är allom bekant att dessa
frågor också diskuterats när frågan
om förläggning av Marvikens atomkraftverk
var aktuell. Men klart står att
det var en synnerligen mild opinion,
som motsatte sig denna kraft ver ksförläggning,
och i all synnerhet — jag vill
understryka vad herr Johansson i Norrköping
nyss har sagt -—- var den synnerligen
hovsam från den bofasta befolkningens
sida.

Eftersom Marvikenområdet är ett
skärgårdsområde, där tusentals människor
varje år hämtar rekreation och
vederkvickelse och där sommarstugebebyggelse
ligger alldeles i närheten,
är det givet att framför allt dessa människor
gjorde sig frågan, om denna
kraftverkslokalisering skulle innebära

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

risker och miljöförsämring.

Från den ansvariga kommunens sida
har vi hela tiden varit positiva till denna
förläggning, och vi satte vår lit i
detta avseende till de ansvariga myndigheter
som har att bevaka dessa angelägenheter
och till de skyddsanordningar
och de säkerhetsföreskrifter
som kom att fastställas.

När nu frågan har blivit aktuell om
en ombyggnad av Marviken till ett oljeeldat
kraftverk är det samma människor
som åter ställer frågan: Innebär
detta en miljöförstöring av skärgårdsområdet?
Detta har också framgått av
lokalpressens uttalanden.

När atomkraftverket diskuterades,
framhölls från experthåll att vi, under
förutsättning av att någon olyckshändelse
inte inträffade, skulle få den renaste
industri som man kunde tänka
sig därute på udden av Vikbolandet.
Jag utgår ifrån att den ersättningsindustri
som det nu är fråga om, detta
oljekraftverk, kommer att förses med
reningsanordningar som gör farhågorna
för miljöförstöring onödiga.

I propositionen redovisar Vattenfall
»att den nu ifrågasatta ombyggnaden
skulle göra det naturligt för ett övervägande
av placering av andra successivt
erforderliga oljeeldade kondenskraftaggregat
i Marviken». Departementschefen
vill dock inte i denna proposition
ta ställning till en fortsatt utbyggnad
utan framhåller att denna fråga
måste övervägas mot bakgrunden av en
mera översiktlig bedömning. Jag kan
väl hålla statsrådet räkning för denna
hans inställning.

För en icke tekniskt sakkunnig som
bara kan göra en lekmannamässig bedömning
framstår det dock som både
ekonomiskt och ur personalsynpunkt
fördelaktigt att inte begränsa kraftverket
i Marviken till ett kraftverk för
toppeffektdrift med genomsnittlig kort
årlig drifttid, utan att bygga ut med
flera aggregat, för att därigenom kunna
utnyttja de fasta anläggningarna och

Avveckling av Marvikenprojektet, m. ra.

personalen i större utsträckning och
för att förhindra att Marviken bara
blir en genomgångsstation för personalen.

Från lekmannasynpunkt kan det också
ifrågasättas, om det inte ekonomiskt
skulle vara fördelaktigt om denna utbyggnad
kunde följa i nära anslutning
till den omläggning vi nu går att besluta
om. Detta skulle även vara önskvärt
av lokala hänsyn.

Jag vill sålunda slå fast det beklagliga
i att Marvikenprojektet icke har
fullföljts enligt de ursprungliga planerna,
men vill betona den betydelse som
denna byggnation haft för Vikbolandets
kommun och för hela Norrköpingsregionen
genom den sysselsättning och
de arbetsinkomster den medfört. Vi
skall dock komma ihåg, att den kostnad
som redovisas för Marvikenprojektet
icke är en nettoutgift, eftersom en
stor del har kommit tillbaka i form
av skatteintäkter till stat och kommun.
Enligt min mening är det därför angeläget
att så långt möjligt utnyttja den
anläggning som här skapats.

Jag hälsar alltså med tillfredsställelse
det beslut som kommer att fattas om
denna ombyggnad av Marviken och uttrycker
förhoppningen att allt skall
göras för att eliminera eventuella föroreningar.
Jag hoppas också att denna
ombyggnad kommer att följas av ytterligare
utbyggnader, ty varje nytt arbetstillfälle
i Norrköpingsregionen är
välkommet och betydelsefullt.

I utskottsutlåtandet har den felaktigheten
insmugit sig, att herr Johansson
i Mysinge i första kammaren antecknats
för reservationen 2, medan han i
själva verket stött utskottets förslag.
För min del vill jag deklarera, att jag
kommer att rösta för utskottets förslag,
som jag nu ber att få yrka bifall till.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det har alltid sina risker
med en debatt som blir stympad som
nu den om Marvikenprojektet. Det ha -

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

14 Nr 46

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

de varit betydligt bättre, om debatten
hade kunnat slutföras i förra veckan.
I dag har vi en mycket diger arbetslista,
och jag skall därför inte hålla något
längre anförande; jag vill inte följa
herr Ohlins exempel i det avseendet.
Men några av herr Ohlins uttalanden
föranleder mig att göra vissa bemärkningar.

Jag måste bekänna att det förvånar
mig, när en f. d. professor börjar med
att säga att Marviken är ett stort misslyckande
som kostat 2 miljarder kronor.

(Herr Ohlin: Nej, det sade jag inte.)

Jo, herr Ohlin uttalade sig så i början
av sitt anförande; det kan han själv
se i protokollet.

(Herr Ohlin: Jag sade 700—800 miljoner
kronor.)

Nu kanske herr Ohlin vill överlåta ordet
åt mig.

Det hela skulle enligt herr Ohlins mening
ha blivit betydligt billigare, om
man följt den tekniska sakkunskapen,
och han byggde sitt anförande på att
expertisen skulle ha varit motståndare
till Marvikenprojektets genomförande.
Inom de närmaste dagarna kommer att
publiceras en artikel av generaldirektör
Grafström, där han i detalj skildrar skeendet
vid tidpunkten i fråga, och enligt
de uppgifter han lämnar var det Vattenfall
som ville dra sig tillbaka därför
att man där ansåg att Marviken hade utvecklats
mera till en forskningsanstalt
än till en station för produktion av elkraft.
Vid denna tidpunkt var däremot
såväl expertisen som ASEA starkt inställda
på att Marvikenprojektet skulle
fullföljas.

Herr Ohlin byggde som sagt hela sin
argumentering på att det skulle ha funnits
en ständig opposition från expertisens
sida, och herr Ohlin åberopade i
flera sammanhang professor Gustafson.
Då vill jag framhålla att herr Ohlin tydligen
inte har observerat en av professor
Gustafsons skrifter. När Marvikenstationen
projekterades förordade näm -

ligen professor Gustafson i en skrift att
stationen skulle göras mycket stor, så
att man kunde slutföra de vetenskapliga
arbeten som var nödvändiga för att lösa
de problem som då alltjämt var olösta.
Det var sålunda professor Gustafsons
uppfattning att Marviken skulle ha
gjorts större än vad som skedde.

Den uppgiften har lämnats i statsutskottets
femte avdelning av ansvarigt
folk, och när herr Ohlin nu liksom jag
lämnar riksdagen kan han måhända ägna
litet mer tid åt allt källmaterial som
har samband med Marvikenprojektet.

Mot slutet gjorde herr Ohlin en hopsummering
och sade att Marvikenprojektet
har kostat mellan 700 och 800 miljoner
kronor. Även det är en uppgift
som jag måste sätta betydande frågetecken
för i kanten. Inför statsutskottets
femte avdelning har sakkunnig expertis
uppgivit att en betydande del av den
forskning som bedrivits vid Marviken
ändå måste ha bedrivits, om Marvikenprojektet
hade lagts ned och vi i stället
hade gått in för lättvattenreaktorer.

Herr Ohlins sifferuppgifter håller alltså
inte i det avseendet. Jag tror inte att
någon expert med bestämdhet kan ange
den verkliga förlusten — om man nu i
detta sammanhang kan tala om förlust.

Vi bör också erinra oss att i den proposition
om atomforskning som en gång
i tiden lades fram framhölls att vi här
gav oss in på ett forskningsområde som
var så kostnadskrävande att inget enskilt
företag hade möjligheter att göra
det, men å andra sidan var denna forskning
så betydelsefull för den framtida
utvecklingen att samhället borde ta dessa
kostnader på sig.

Herr Ohlins sifferexercis har föga gemensamt
med det faktiska skeendet.

Vidare sade herr Ohlin att folkpartiet
hade motionerat om vissa minskningar
av dessa kostnader. Men för att
åstadkomma sådana minskade kostnader
hade man varit tvungen att i stället avstå
från en viss del av forskningen, som
alltså hade skjutits framåt i tiden. Hela

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

herr Ohlins argumentation i det stycket
håller inte inför en ordentlig granskning.

Slutligen beklagade sig herr Ohlin
över att statsrådet Wickman inte är
närvarande i kammaren i dag. Det beror
på att statsrådet Wickman på ett tidigt
stadium varit tvungen att binda sig
för andra mycket viktiga uppgifter i
dag, och hans frånvaro är alltså inte,
som herr Ohlin ville göra gällande, ett
uttryck för nonchalans.

Slutpunkten i herr Ohlins anförande,
var att han sade att han inte kunde förstå
varför socialdemokraterna går emot
motionsförslaget om en särskild utredning.
Om herr Ohlin studerar sitt eget
anförande — speciellt de första satserna
i det — kommer han kanske att finna
en naturlig förklaring till avslagsyrkandet
på detta inotionskrav. Till detta kan
läggas att det nu har utgivits en vitbok,
som berör vissa väsentliga avsnitt av
frågan, och att ytterligare en bok håller
på att utarbetas av teknikerna på detta
område.

Därtill kommer att Atomenergi är omorganiserat
och att eventuell kritik mot
att de anställda inte skulle ha möjlighet
till inflytande på skeendet också undanröjts
för framtiden. Det är att tilllägga
att grundlagberedningen har att
arbeta just med dessa problem.

Vi menar därför att allt det, som motionärerna
säger sig vilja åstadkomma
genom sina motioner, redan är verkställt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Den fråga som vi har
att behandla är ju spörsmålet huruvida
man av Marvikenanläggningen, som
fullständigt har misslyckats, skall försöka
göra eu oljeeldad anläggning. Herr
Johansson i Norrköping ville nyss göra
gällande att man, om man är kritiskt
inställd mot vissa perioder av Marvikenprojektets
handläggning, borde yrka
avslag på förslaget om denna ombyggnad
av Marvikenanläggningen. Jag

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

tror att herr Johansson är den enda i
denna kammare som finner någon logik
i detta. Om det verkligen kan bli någon
liten nytta av anläggningen genom
att man övergår till att driva den med
oljeeldning i stället för med atomenergi,
bör man göra det. Det har väl inget
att skaffa med kritiken mot atomenergipolitiken.

Vidare hänvisar herr Johansson till
att diskussionen tidigare i denna kammare
av Marvikenprojektet inte har varit
så livlig. Jag har emellertid utförligt
redogjort för den mörkläggning av
Atomenergis verksamhet, som regeringen
åstadkom i syfte att förhindra kritik
mot projektet, något som också lyckades.
Och när det inte finns tillgång till
fakta, kan man inte fullfölja en kritik.

Herr Johansson förbigick givetvis den
avgörande perioden omkring år 1964.
Han säger att det nu visas efterklokhet,
men det är alldeles fel, eftersom vad jag
kritiserat är det förhållandet att vi inte
fick reda på fakta när de var aktuella
och planerna ännu kunde ha ändrats.

Herr Johansson frågar om enskilda
företag aldrig har misslyckats. Utan
tvivel förekommer det sådana förluster
— om de har varit så stora att de kan
räknas i åtskilliga hundratal miljoner
kronor känner jag inte till. Det är emellertid
intressant att herr Johansson i
detta sammanhang drar en sådan parallell
och menar att det förekommer
statliga misslyckanden och förluster
lika väl som enskilda. Herr Johansson
faller alltså in i tankegången att det är
här fråga om dispositioner, som lett till
mycket stora förluster för statsverket
och för skattebetalarna. Annars vore
ju parallellen meningslös.

Herr Johansson säger att politikerna
måste fatta beslut, även om teknikerna
är oeniga. Javisst, de personer som får
kännedom om teknikernas oenighet och
som har att fatta beslut måste också
göra detta, även om de sitter i regeringen.
Så skedde 1964. Det beslöts då
att atomenergidelegationen inte skulle

Nr 46

Tisdagen den lo december 1970 fm.

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

få sammanträda och att riksdagen inte
skulle informeras. Därför bär de som
sitter i regeringen också ansvaret för
det beslut som de på ett eller annat
sätt måste fatta.

Men det naturliga beslutet hade ju
varit att man sagt till Sveriges riksdag:
Nu har situationen ändrats, så som
dessa många kritiska röster anser att
den gjort —- och som regeringen för övrigt
numera erkänner vara ett faktum.
Vilket beslut skall vi, på basis av detta
faktum, fatta? Det hade varit en naturlig
konsekvens av teknikernas oenighet —
inte att bara låtsa som om denna kritik
inte fanns och man helt kunde lita på
Atombolagets ledning.

Herr Lindholm talade om kostnaderna
på 700—800 miljoner kronor. Ja,
herr Lindholm, jag framhöll också att
man hade fått en del tekniska erfarenheter
beträffande atomenergipolitiken,
och i övrigt nämnde jag en forskningsreaktor.
Ingen kan alltså behöva missförstå
saken så, att den siffra jag först
nämnde skulle gälla bara Marviken.
Hur stor del av de 700—800 miljonerna
som skall betraktas som en ren förlust
och hur stor del som givit resultat
via forskning har jag inte velat ge mig
in på att precisera. Däremot framgick
det av mitt anförande att jag anser det
vara faktum att eu stor del gått förlorad,
och därvidlag stöder jag mig på
expertis.

Beträffande vattenfallsstyrelsens skepsis
vill väl herr Lindholm inte hävda
annat än att den kom till uttryck. Det
står i något av de officiella dokumenten,
fastän jag inte för ögonblicket hinner
ta reda på det, att vattenfallsstyrelsen
uttrycker skepsis. Och Vattenfalls
representant i Atombolagets styrelse
var ju en av dem som skrev under
promemoria nr 1, vari påyrkades
en omläggning av Marvikenprojektet på
våren 1964. Hur kan herr Lindholm då
ge intrycket att jag inte skulle få inrangera
vattenfallsstyrelsen bland de
kritiska rösterna, när vattenfallsstyrel -

sens representant tvärtom i denna promemoria
förordade en omläggning av
politiken?

Herr Lindholm säger att jag skulle
ha talat om ständig opposition. Men det
har jag inte gjort, ty vi hade ju inte
fakta — de hölls borta från oss. Därför
kunde vi inte bedriva opposition,
utan vad vi gjorde — när det så småningom
hade klarnat att påbörjandet av
Marvikenanläggningen var ett faktum —
var att vi försökte åstadkomma en del
besparingar.

Herr Lindholm älskar att inte nämna
årtal, men det var väl 1962, när
principbeslutet fattades, som professor
Torsten Gustafson sade: Skall ni bygga
en sådan där anläggning får ni se till
att den inte blir alltför liten. Då professor
Gustafson 1964 fann att det var
ett nytt läge hävdade han emellertid bestämt
att atomdelegationen skulle få tillfälle
att diskutera saken och inkalla
experter från olika håll till s. k. hearings.
Detta förhindrade dock departementet.

Herr talman! Den springande punkten
är, vid sidan om den obestridliga
mörkläggningen, följande.

Under 1964 höjdes sju vägande kritiska
röster. Dessa synpunkter refererades
inte och förmedlades inte till
riksdagen. Riksdagen gavs inget tillfälle
att då överväga, om man skulle fatta
ett annat beslut medan tid var, utan
regeringen skyndade sig — jag tror det
var på försommaren — 1964 att fatta
beslut och ställde därmed såväl riksdagen
som andra instanser inför fullbordat
faktum. Det är denna period som
herr Lindholm och andra mer eller
mindre elegant har försökt hoppa över
i den tidigare debatten och inte heller
i dag, med undantag för ett par ströanmärkningar,
vill gå in på.

Var det inte en vägande kritik som
framfördes? Borde inte denna kritik ha
redovisats för riksdagen, så att riksdagen
givits tillfälle att bedöma det läge
som då förelåg? I stället fortsatte man

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

mörkläggningen och hänvisade även under
1965 till »sällsynt enig expertis»
etc.

Det är den fråga som jag tror att såväl
herr Lindholm som andra när de
nu får bättre tid skulle ha anledning
att överväga.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att vi genom
herr Ohlins förvållande förlänger
denna debatt.

Det som är det centrala i hela diskussionen
om atomforskningen är ändå
frågeställningen om huruvida Sverige
skall ha en atomindustri eller ej. Om vi
vill ha en atomindustri, får vi vara
beredda att satsa betydande belopp.
Denna fråga har ganska enhälligt besvarats
med ja. Om herr Ohlin gör en
jämförelse mellan de kostnader som vi
haft i vårt land för att utveckla atomforskningen
och de kostnader som de
mera avancerade industriländerna har
haft är våra ganska blygsamma. Jag vill
erinra om att Frankrike och Schweiz
tvingats gå ifrån vissa projekt som dessa
länder arbetat med och som kostat
betydande belopp.

Frågeställningen står alltså kvar: Har
herr Ohlin övergivit sin tidigare inställning
att vi skall ha en atomindustri?
Är herr Ohlin kvar på den linjen, får
herr Ohlin också vara beredd att ta de
kostnader som det leder till.

Vad som föranledde Vattenfall att
ändra ståndpunkt var att man bedömde
Marviken som en forsknings- och utvecklingsanläggning
i stället för en produktionsanläggning.
I det läget sade
Vattenfall, som är ett affärsdrivande
verk, att man inte längre ville vara
med. Men det är ostridigt att ASEA
och expertisen ville fullfölja projektet.
Det är vidare ostridigt att man såväl
i Canada som i Västtyskland alltjämt
arbetar med överhettningsmetoden.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

Herr talman! Jag ber att få återkomma,
och jag vänder mig fortfarande till
herr Ohlin.

Det förundrar mig att herr Ohlin som
kan skåda in i framtiden inte sade ett
ljud år 1963 då riksdagen beslutade om
de tekniska och ekonomiska grundvalarna
för Marviken. Herr Ohlin var tyst
som en mus, och det var heller ingen
annan i kammaren som sade någonting.
Men efteråt kommer herr Ohlin med sin
kritik. Jag vill bara konstatera detta.

När det gäller de stora förlusterna
har jag inte gjort några jämförelser. Jag
säger bara att herr Ohlin och andra är
kvicka med att föra stort väsen om statliga
företag. Men man begär inte någon
vitbok eller några förklaringar, om några
enskilda företag gör förluster. Herr
Ohlin får efter första januari 1971 gott
om tid och han kan då forska och författa
en vitbok om hur det kom sig att
Svenska handelsbanken häromåret förlorade
120 miljoner kronor på vissa saker.
Detta är en ekonomisk uppgift,
hem Ohlin, som det inte har skrivits så
mycket om.

Vidare skulle jag sedan vilja be herr
Ohlin om en annan sak. Det har skrivits
rätt mycket om kraftstationer som
stått stilla i Sverige under de senaste
åren. Forska också litet där och se efter
vad det beror på. Herr Ohlin kommer
då att få en del svar som visar att
det inte beror på ett direkt misslyckande
utan mera på att företagen inte kommit
fram till det tekniska förfarande
som är det lämpligaste och att detta
kanske inte kan kritiseras. Men det gäller
enskilda företag som förlorat stora
pengar.

Man skall inte bara ge sig på de statsägda
företagen. Jag har inte gjort någon
jämförelse mellan de förluster som
drabbat olika företag.

Anledningen till att jag sade att hem
Ohlin egentligen borde yrka avslag på
propositionen är att riksdagsmannen
Lindblad i första kammaren vill resa
ett monument över Marviken. När jag

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

talar om ett monument tänker jag mig
inte någonting som är i verksamhet,
utan det skall vara stilla. Därför tycker
jag att herr Ohlin skall yrka avslag på
propositionen.

Herr talman! Jag skall inte uppta
kammarens tid längre, ty att övertyga
herr Ohlin om vissa saker är — det har
jag funnit tidigare —- nästan omöjligt,
trots att man kanske har rätt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm förklarar
att skall vi ha atomenergiforskning
får vi vara beredda att betala vad den
kostar. Ja visst! Hela debatten har gällt
hur vi till rimligaste kostnad kan få
det bästa resultatet. Kritiken mot den
valda handlingslinjen går just ut på att
man skulle ha kunnat få bättre resultat
för något mindre kostnader. Det förefaller
mig som om herr Lindholm ett
ögonblick hade glömt bort debattläget.

Herr Johansson i Norrköping frågar
varför jag inte sade någonting här i
riksdagen år 1963. Nej, varken 1963 eller
1964 tror jag att jag sade någonting,
och det berodde på att regeringen och
AB Atomenergi — med regeringens tysta
medgivande — hemlighöll de informationer
och de kritiska uttalanden som
kom fram. De sju kritiska röster jag har
redovisat har man ju inte kunnat bestrida.
Herr Lindholms reflexion om
Vattenfall var mera en sidoanmärkning
och innebar inte ett bestridande av att
Vattenfall har varit kritiskt. Men skulle
man enligt herr Lindholm bortse från
Vattenfall återstår ändå sex kritiska röster.

Herr talman! Jag anser mig befriad
från att närmare diskutera de andra
delarna av herr Johanssons yttrande.
Att monument måste stå stilla o. d. är
nog inte någon central sak i debatten.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara notera det
egendomliga förhållandet att en profes -

sor först sedan han sett i facit talar om
hur forskningen skulle ha bedrivits. Det
fanns, herr Ohlin, ingen facit när man
började.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nu tycker jag att herr
Lindholm blir rent tankeförvirrad.
»Sett i facit», säger han! År 1964 förelåg
uppgifter som var tillgängliga för regeringen
och AB Atomenergi. Däremot
var de inte tillgängliga för oss. Det förefaller
mig som om herr Lindholm
menade att vi i alla fall skulle ha agerat
som om vi känt till dem.

Herr Lindholm får väl ändå utgå ifrån
det beslutsunderlag som fanns och som
innebar att den svenska riksdagen under
hela denna period, och även så sent
som 1965, var utsatt för en mörkläggning
från bolagets och regeringens sida.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
professor Ohlin för att han tog upp
frågan om riksdagens möjligheter att
1963 och 1964 överväga Marvikenprojektet.
Pressen har i efterhand undrat
varför riksdagen var så flat och följsam
i dessa frågor. Det berodde helt enkelt
på, som professor Ohlin har talat om,
att vi inte hade tillräckligt med informationer.

När herr Åkerlund, herr Carlshamre
och jag 1965 motionerade i frågan hade
vi genom borgarrådet Agrenius i Stockholm,
som sysslade med elfrågor, och
hans team av tekniker — han hade även
kontakt med tekniker på Vattenfall —
fått kännedom om den stora opinion
som fanns inom teknikervärlden mot
detta projekt. Därför var vi helt på det
klara med att det var nödvändigt att ta
upp frågan i riksdagen. Vår önskan var
då att Marvikenprojektet skulle läggas
ned och att ett annat projekt, liknande
det som vi i dag skall fatta beslut om,
skulle startas.

Kritik framfördes på ett tidigt stadium
från industrin. I maj 1964 tecknade

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

.ASEA kontrakt på reaktordelen -— den
lunga delen. Men månaden innan hade
Curt Nicolin inför en grupp socialdemokratiska
ledamöter som öesökte företaget
förklarat att Marvikenprojektet
var ett stort misstag. Detta borde de socialdemokratiska
ledamöter som då var
med kunna erinra sig.

Jag har inte fått något svar på min
fråga till herr Lindholm om den ekonomiska
delen. Uträkningen visar att
projektet i Marviken kostar åtminstone

l, 4 miljarder kronor. Då har man redan
räknat ifrån en del av den tekniska
forskning som vi har tillgodogjort oss.
Men doktor Uno Lamm säger i den diskussion
som efteråt har förts: Hur mycket
av dessa pengar kan ha gett resultat
av verkligt värde? Han svarar själv att
det är ungefär 50 procent, och då är
han ändå ganska generös mot statsmakterna.

Herr Lindholm sade att förre generaldirektören
Grafström skall publicera en
inlaga i denna fråga. Jag hoppas verkligen
att generaldirektör Grafström då låter
även sina tekniker komma till tals
så att det inte bara blir en inlaga från
honom själv. Företagsdemokratin har
verkligen inte fungerat inom Vattenfall
tidigare. Nu har emellertid herr Lindholm
lovat att den skall komma till
stånd, och då hoppas jag att de 18 teknikerna,
av vilka flera tillhör Vattenfall,
bereds möjlighet att tillkännage sin
mening i den inlaga som herr Grafström
skall lämna om någon månad.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1 av herr
Bohman in. fl.; samt 3 :o) bifall till reservationen
2 av herr Ivar Johansson

m. fl.; och fann herr talmannen den

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Eliasson
i Sundborn begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock
herr Eliasson i Sundborn votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 6 i statsutskottets utlåtande
nr 220 antager reservationen 1 av herr
Bohman m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2 av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 57 ja och 37 nej, varjämte
108 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2 :o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6 i utskottets
utlåtande nr 220, röstar

20 Nr 46 Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Bistånds- och katastrof utbildning av värnpliktiga m. fl. jämte motioner

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 69 nej,
Varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Bistånds- och katastrofutbildning av
värnpliktiga m. fl. jämte motioner

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga in. fl.
jämte motioner.

I propositionen nr 162 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 16 oktober 1970 föreslagit
riksdagen att dels godkänna de riktlinjer
som angetts i nämnda statsrådsprotokoll
för bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga m. fl., dels godkänna
att en central nämnd för bistånds-
och katastrofutbildning inrättades
den 1 juli 1971.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna
1:1343 av herrar Dahlén och Wikström

samt 11:1563 av herrar Wiklund i
Stockholm och Gustafson i Göteborg,
vari bl. a. hemställts att riksdagen hos
Kungl. Maj:t hemställde om förslag angående
tjänstgöring i internationellt biståndsarbete
som alternativ till värnpliktstjänstgöringen
och vapenfri tjänst
i enlighet med vad som anförts i motionerna,

dels motionen 1:1344 av fru Segerstedt
Wiberg, vari bl. a. diskuterades
biståndsutbildning i nordisk samverkan
och hemställdes att i motionen framförda
synpunkter beaktades vid behandlingen
av ifrågavarande proposition,

dels de likalydande motionerna
1:1345 av herr Sundgren och 11:1562
av herr Svensson i Kungälv m. fl., vari
bl. a. hemställts att biståndsarbete i
princip godtoges som värnplikts- eller
vapenfri tjänst,

dels de likalydande motionerna
1:1346 av herr Werner och II: 1561 av
fru Ryding m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
1970:162 och att regeringen i
ny undersökning läte pröva formerna
för u-landstjänst som ett värnpliktsalternativ
och framlade förslag i enlighet
med i motionerna anförda synpunkter,

dels motionen II: 1560 av herrar
Björck i Nässjö och Oskarson.

Utskottet hemställde,

1. beträffande utredning av ett system
för utbildning av personal för bistånds-
och katastrofinsatser utan anknytning
till värnpliktslagen och lagen
om vapenfri tjänst att riksdagen måtte
avslå motionen 11:1560 såvitt nu var i
fråga,

2. beträffande tillgodoräknande av
tjänstgöring i u-hjälpsarbete som fortsatt
tjänstgöring att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:1343 och 11:1563 såvitt
nu var i fråga,

3. beträffande differentiering av utbildningen
i fråga om innehåll och omfattning
att riksdagen måtte avslå mo -

Tisdagen den 15 december 1970 fm. Nr 46 21

Bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl. jämte motioner

tionerna 1:1345 och 11:1562 såvitt nu
var i fråga,

4. beträffande tjänstgöring i internationellt
biståndsarbete som alternativ
till värnpliktstjänstgöring och vapenfri
tjänst att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1344, 1:1343 och 11:1563,
1:1345 och II: 1562,1:1346 och II: 1561,
sistnämnda sex motioner såvitt nu var
i fråga,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:1346 och 11:1561 samt
II: 1560, nämnda motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna de riktlinjer som angetts
i statsrådsprotokollet för biståndsoch
katastrofutbildning av värnpliktiga
in. fl.,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:1346 och 11:1561 samt
II: 1560, nämnda motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna att en central nämnd
för bistånds- och katastrofutbildning inrättades
den 1 juli 1971.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Nyman, Wikström,
Gustafson i Göteborg och Kållstad
(samtliga fp), som ansett att utskottet
under 4 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1344, I: 1343 och II: 1563,
1: 1345 och II: 1562,1:1346 och II: 1561,
sistnämnda sex motioner såvitt nu var
i fråga, hos Kungl. Maj :t hemställa om
förslag angående tjänstgöring i internationellt
biståndsarbete som alternativ
till värnpliktstjänstgöring och vapenfri
tjänst.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! I en reservation till
statsutskottets utlåtande nr 221 har
upptagits ett av de yrkanden som ställts
i ett av de föreliggande motionsparen
i detta ärende. Såsom motionär vill
jag något utveckla motiven för detta

motions- och reservationsyrkande.

Den proposition som vi nu behandlar
och föranlett motionerna kan välvilligt
tolkas som ett återhållsamt försök
att inom systemet för värnpliktstjänst
och vapenfri tjänst främja en
ökning av svenska insatser i u-länderna
och vid naturkatastrofer. Genom en
ordnad utbildning skall det inom detta
system skapas en reservstyrka eller
beredskapskår att sätta in i bilateralt
eller multilateralt utvecklingssamarbete
och vid behov av katastrofhjälp på
det internationella planet. Särskilt värdefullt
är att den nya utbildningsmöjligheten
i princip skall stå öppen även
för kvinnor.

Kvantitativt sett är förslaget inte
särskilt omvälvande. Det är endast vissa,
numerärt relativt blygsamma delar
av de personella resurserna som man
tänker sig skall kunna komma i fråga
för rekrytering av den beredskapskår
det här gäller. Kåren anses kunna bilda
ett visst rekryteringsunderlag för
olika kategorier biståndsarbetare i uländerna,
vidare ge möjlighet till komplettering
av den tekniska kontingenten
i beredskapsstyrkan i FN-tjänst,
därtill även vid uppsättning av katastrofhjälpskontingenter
och slutligen
vid rekrytering av motsvarande personal
för bistånds- och hjälpinsatser i
enskilda organisationers regi.

Utbildningen skall starta med 100
personer och urvalet blir mycket
strängt. De sökande skall särskilt prövas
beträffande yrkeskunskaper och
yrkesinriktning inom vissa, i propositionen
fixerade yrkesområden och
därtill i fråga om allmän lämplighet
för utbildning för tjänstgöring av den
art det här gäller. Någon risk för att
de militära personalresurserna i nämnvärd
mån skulle uttunnas genom det
nu föreslagna alternativet till utbildning
av värnpliktiga föreligger inte,
vilket också i annat sammanhang betonats
av utredningens expert Karl -

22 Nr 46 Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Bistånds- och katastrofutbiidning av värnpliktiga m. fl. jämte motioner

Axel Elmqvist.

Eftersom våra speciella försvarsåtgärder
anses ha enbart fredsbevarande
syfte bör det betonas att också den
föreslagna utbildningsmöjligheten och
den beredskapskår som kan bli resultatet
av denna möjlighet har ett sådant
syfte, fastän medlen vid beredskapskårens
förverkligande huvudsakligen
är andra än de utpräglat militära.

Emellertid lider propositionen av vissa
brister, som vi fäst uppmärksamheten
på i motionerna 1:1343 och II: 1503.
Det är framför allt två svagheter vi där
uppehållit oss vid.

Det borde för det första vara möjligt
att åtminstone efter någon tids
erfarenhet förlägga en del av den nya
utbildningen till något av u-länderna.
Vi har inte ställt något bestämt yrkande
på denna punkt utan bara pekat
på denna svaghet och uttalat att
den föreslagna nämnden för den nya
utbildningen bör ägna uppmärksamhet
åt våra synpunkter på denna fråga
och vid en positiv bedömning av vad
vi anfört föreslå de justeringar av tidsutrymmet
för de olika utbildningsmomenten
och de åtgärder i övrigt
som kan vara erforderliga för att tillgodose
dessa synpunkter.

Alternativet för vissa värnpliktiga
och vissa tjänstepliktiga vapenfria gäller
för det andra endast ett efter frivillig
ansökan möjliggjort utbyte av
den vanliga tvångsutbildningen enligt
de båda lagar som här är tillämpliga
mot en specialutbildning i ett starkt
begränsat antal fail för biståndsinsatser
i u-länder och för katastroftjänst.
Regeringen och utskottets majoritet har
alltså inte velat tillmötesgå en rätt betydande,
seriöst inriktad ungdomsopinion
och flera remissinstanser, som ansett
det naturligt att u-landsarbete under
vissa speciella och gärna stränga
villkor skall kunna ersätta värnpliktstjänst
eller vapenfri tjänst. Helt nega -

tiv har man dock inte ställt sig till
vårt mer begränsade yrkande att tid
för tjänstgöring inom biståndsverksamhet
skulle kunna tillgodoräknas såsom
s. k. fortsatt tjänstgöring eller återstående
tjänstgöringstid enligt värnpliktslagen
respektive lagen om vapenfri
tjänst, i varje fall om biståndstjänsten
uppgår till minst två år. Sålunda
gör departementschefen ett uttalande
i denna fråga, varvid han visserligen
avvisar den av utredningen
väckta tanken på generella regler för
tillgodoräknande av detta slag men
samtidigt anser det möjligt att — i avvaktan
på närmare erfarenheter -—
fatta beslut om tillgodoräknande i enskilda
fall som kan komma att aktualiseras.

Man får hoppas att detta uttalande,
som utskottet såvitt kan bedömas enhälligt
ställt sig bakom, verkligen också
leder till att erfarenheter nu kommer
att samlas och att dessa sedan
utnyttjas för att ge vägledning för utveckling
av en utbytesmöjlighet i här
åsyftade fall av mera allmän giltighet
i enlighet med vårt motionsyrkande.
Vi önskar alltså att i dessa fall ungefär
samma princip skall gälla som beträffande
den som vid början av sin
bistånds- och katastrofutbildning minst
två år varit anställd inom t. ex. SIDA:s
fältverksamhet. Enligt ett annat uttalande
av departementschefen i propositionen
bör vederbörande i detta fall
få tillgodoräkna sig SIDA-tjänsten som
del av bistånds- och katastrofutbildningen.

Det återstår då, herr talman, frågan
om u-lan ds//Vi/! sf som alternativ till (Te
båda typerna av tvångstjänstgöring som
sådana: värnpliktstjänstgöring respektive
vapenfri tjänst. Här har regeringen
och utskottsmajoriteten ställt sig
avvisande till vårt yrkande, som har
upptagits i reservationen och som begär
förslag av regeringen i denna fråga
till nästa års riksdag. Yrkandets

Tisdagen den 15 december 1970 fm. Nr 46 23

Bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl. jämte motioner

form sammanhänger med att frågan
inte tillfredsställande utretts. Detta beror
i sin tur på att enmansutredningen
tyvärr fått sådana direktiv att den
ansett sig inte ha haft möjlighet att
närmare penetrera denna fråga, som
nu åter står i fokus i debatten om
hithörande frågor.

Det förhåller sig ju nämligen så, att
denna fråga inte är ny. Jag var t. ex.
en av de motionärer som i samband
med propositionen om vapenfrilagen
1966 yrkade att tjänstepliktiga vapenfria
i särskilda fall skulle kunna få
utföra sin tjänsteplikt inom något projekt
i ett u-land. Motionerna avslogs.
Vid den tiden gjorde Medicinska föreningen
i Stockholm ett uttalande, som
alltjämt äger stor aktualitet. Det heter
där bl. a.:

»Det är en relativt utbredd uppfattning
att arbete i utvecklingsländer
är en kontaktfrämjande och konfliktförebyggande
internationell faktor.
Föreningen anser det lämpligt att sådant
arbete räknas som alternativtjänst
jämställd med konventionell värnplikt.
Detta gäller i synnerhet läkare, vilka
bildar en för utvecklingsländerna själva
attraktiv grupp. Man skulle därmed
också öka rekryteringsunderlaget för
läkare i u-landstjänst, inklusive missionsläkare.
Medicinare som beviljas
alternativet u-landstjänst skulle fullgöra
denna efter viss grundutbildning
i tropikmedicin och andra lämpliga
ämnen. De bör också utbildas för en
insats i svenskt totalförsvar. Föreningen
framhåller värdet av att diskussionen
om nya alternativtjänster för vapenfria
medicinare särskilt berör införandet
av alternativet u-landstjänst.»

Enligt propositionen har utredningens
expert Karl-Axel Elmqvist uttalat
sig till förmån för u-landstjänst som
värnpliktsalternativ under förutsättning
att samma höga kvalifikationskrav
som för antagning till biståndsoch
katastrofutbildning uppfylls. Han

har fått instämmanden från åtskilliga
remissinstanser. I ett flertal europeiska
länder är för övrigt denna utbytesprincip
redan i varierande form
godtagen av lagstiftaren. Man har alltså
inte i dessa länder ansett sig hindrad
till ett sådant ställningstagande
av t. ex. sådana invändningar mot
u-landstjänst som alternativ till värnpliktstjänst,
som utredningen har anfört.

Så sent som den 20 november i år
gjorde Svenska ekumeniska nämnden,
som ju företräder hela den svenska
kristenheten, ett uttalande till förmån
för en sådan princip. I detta uttalande
konstateras först att utredningen inte
upptagit tjänsgöringsalternativet. Sedan
heter det bl. a.:

»Utredningens huvudargument är
att de flesta värnpliktiga vid tiden för
sin första tjänstgöring inte har de yrkeskunskaper
och den mognad som är
nödvändiga förutsättningar för u-landstjänst.
Häremot har genmälts att det
i de flesta fall är ändamålsenligt att
sökande efter en preliminär lämplighetsprövning
får anstånd med militärtjänsten
till dess att de förvärvat nödvändiga
yrkeskunskaper och erfarenheter.
— — —■ Nämnden vill med instämmande
i dessa synpunkter på nytt
vädja till regering och riksdag att
medverka till att det snarast skapas
en laglig möjlighet för därtill lämpade
värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga
att fullgöra sin tjänst inom ramen
för det internationella utvecklingssamarbetet.
»

När fjärde internationella seminariet
om frivillig u-landstjänst avslutades
i Strasbourg så sent som i början
av november i år, förelåg rapporter
från de sex arbetsgrupper, som inom
seminariets ram arbetat med olika
delproblem. Seminariet var anordnat
av det europeiska samarbetsorganet för
frivilligtjänst i u-länderna — Regional
Conference on International Voluntary

24 Nr 46 Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl. jämte motioner

Service — i samverkan med Europarådet.
Arbetsgruppernas rapporter har
överlämnats till Europarådet för den
uppföljning av opinionsyttringar och
slutsatser i dessa som är möjlig genom
åtgärder av rådets rådgivande församling.
Den sjätte gruppen vädjar i sin
rapport med stort allvar till regeringarna
att erbjuda u-landstjänst såsom
alternativ till militärtjänst såsom en
väg att utveckla samarbetet med u-länderna
— ett av de många indicierna
på stämningar ute i Europa till stöd
för den antydda principen, särskilt i
stora ungdomskategorier.

Det förefaller, herr talman, också
som om statsutskottets majoritet inté
var helt främmande för styrkan i den
opinion, som jag här har berört, och
denna opinions berättigande. Det sägs
sålunda i utskottets utlåtande att internationellt
biståndsarbete som alternativ
till värnpliktstjänstgöring och vapenfri
tjänst skulle påkalla en revision
av värnpliktssystemet. Därefter fortsätter
emellertid utskottet: »Om ut vecklingen

skulle påkalla en sådan revision
förutsätter utskottet att Kungl.
Maj:t tar initiativ härutinnan.» Man är
alltså inte främmande för att denna
idé på grund av utvecklingens egen
kraft kan komma att aktualiseras. Reservanterna
i utskottet har dock inte
låtit sig nöja med denna antydan av
utskottet och dess sålunda i och för
sig halvt välvilliga skrivning utan har
i reservationen påyrkat att riksdagen
hos Kungl. Maj :t skall begära förslag
i ämnet.

Jag ber att med vad jag här har
anfört få yrka bifall till den folkpartireservation
som finns fogad till utlåtandet.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna
har med motionerna 1:1346
och II: 1561 yrkat att föreliggande proposition
nr 162 skall avslås och dess -

utom att regeringen gör en ny undersökning
för att pröva formerna för ulandstjänst
som ett värnpliktsalternativ.

Låt mig först erinra om bakgrunden
till att enmansutredningen om värnplikt
och utvecklingsbistånd tillsattes hösten
1968, eftersom det är på denna utredning
som propositionen bygger.

Redan år 1963 motionerade herr Hermansson
i denna kammare med motion
II: 64 om att förslag skulle utarbetas till
sådan förändring av värnpliktslagen respektive
lagen om vapenfria värnpliktiga
att värnpliktig såsom alternativ till
däri angivna möjligheter för fullgörande
av värnplikt kan välja tjänstgöring i
uppbyggnads- eller humanitärt hjälparbete
i utvecklingsländerna.

Denna motion avstyrktes frankt av
andra lagutskottet i dess utlåtande nr 19,
där man helt avvisade tanken på att
tjänst i utvecklingsländerna skulle kunna
uppställas såsom ett alternativ till
värnpliktstjänstgöring.

Redan då fanns det dock en stark opinion
för ett sådant värnpliktsalternativ.
Diskussionen fortsatte, och i samband
med den nya vapenfrilagens genomförande
år 1966 diskuterades allvarligt
möjligheterna att fullgöra värnplikt
i u-land i form av biståndsarbete,
såsom herr Wiklund i Stockholm redan
har erinrat om. Detta förslag avslogs
emellertid här i riksdagen, dock med relativt
knappa röstsiffror.

Men opinionen kunde inte tystas. På
flera håll i landet startades aktionsgrupper,
främst bland studenterna, som på
olika sätt sökte vinna gehör för sin önskan
att göra en meningsfylld insats i uland.

År 1968 tillsattes så enmansutredningen.
Enligt den nu föreliggande propositionen
låg tre hänsynstaganden bakom
detta, nämligen

hänsyn till den starka opinionen
bland ungdomar för ökat u-landsbistånd,

FN-resolutionen om förberedelse för
bistånd i katastroffall, och

Tisdagen den 15 december 1970 fm. Nr 48 25

Bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl. jämte motioner

säkerhetspolitiska aspekter på biståndspolitiken.

Denna uppfattning om bakgrunden
till utredningen bortser emellertid, herr
talman, från den omfattande och växande
opinionen för att en lagändring skulle
komma till stånd som skulle möjliggöra
u-landstjänst som ett värnpliktsalternativ.
Följden av detta blev att direktiven
till utredningen blev för snäva,
och nu förevarande förslag i propositionen
har kommit att helt hålla sig inom
ramen för nu gällande värnpliktssystem,
biståndsprinciper etc.

Att märka är, att förslaget inte har
med värnpliktsfrågan att göra i och för
sig. Detta framgår ju också av utbildningens
mål, som anses vara »att skapa
en reserv för rekrytering av personal
för bilateralt och multilateralt utvecklingsarbete
samt för katastrofhjälp».

När utredningens betänkande publicerades
i juni i år blev besvikelsen stor
bland alla dem som hade knutit förhoppningar
till att man skulle kunna få
en ändring till stånd, så att man också
här i Sverige kunde få ett nytt värnpliktsalternativ.

Utredningens betänkande gick på remiss
till 29 olika instanser, och ungefär
hälften — däribland Läkarförbundet,
socialstyrelsen och UKÄ — tog avstånd
från utredningsmannens uppfattning att
u-landsarbete inte kan vara värnplikt.
Jag vill också hänvisa till synpunkterna
i experten Elmqvists särskilda yttrande,
där han bl. a. hävdar: »Utvecklingen i
andra länder mot en mer generös syn
på u-landstjänster som värnpliktsalternativ
liksom den internationella utvidgningen
av försvarsbegreppet mot att gälla
den totala säkerhetspolitiken gör det
angeläget att riksdagen nu tar upp frågan
till allvarlig prövning.»

Om man granskar propositionen ur
biståndssynpunkt är vad som här föreslås
en bagatell på det hela taget. Bistånd
till u-länder är ingenting nytt.
Ingen tjänst i u-land föreslås, utan utbildningen
skall föras ut på den öppna

marknaden, där det står var och en
fritt att rekrytera. Dessutom är att märka,
att utbildningen syftar till krigsplacering
inom det svenska nationella försvarets
krigsorganisation. Ur biståndssynpunkt
finns det alltså all anledning
att förbättra förslagen i riktning mot
en direkt insats från de utbildades sida.

Granskar man sedan propositionen ur
värnpliktssynpunkt berörs egentligen
inte alls värnpliktsfrågan — frågan om
värnpliktsalternativ tas inte alls upp
och inga alternativ till värnpliktstjänstgöring
utöver vapenfrilagen finns. I detta
avseende innebär alltså propositionen
inte alls några förbättringar. För dem
som inte uppfyller vapenfrilagens krav
står fortfarande endast valet mellan soldatutbildning
och fängelse.

På grund av vad jag sålunda har
framhållit anser vi ait man bör avslå
propositionen och att ett nytt förslag
bör föreläggas riksdagen, baserat på en
utredning med helt andra direktiv. Direktiven
bör innebära ett tillgodoseende
av de önskemål som förs fram från olika
håll som representerar de mest skilda
samhällsgrupper i vårt land.

Utskottet skriver följande: »Om utvecklingen
skulle påkalla en sådan revision
förutsätter utskottet att Kungl.
Maj :t tar initiativ härutinnan.»

Men, herr talman, har man då från utskottsledamöternas
sida verkligen inte
i dag observerat den utveckling som redan
har pågått och den situation som
vi i dag redan har i vårt land? Har man
inte läst remissvaren till utredningens
förslag, har man inte följt med i press
och massmedia?

Det verkar som om man nu från utskottets
sida sticker huvudet i busken
och försöker att vara både blind och döv
bara för att man utan alltför stora samvetsbetänkligheter
skall få igenom föreliggande
proposition 162. Och dessutom
vittnar inte också antalet motioner här
i riksdagen med anledning av propositionen
om att någonting inte stämmer?

Vpk vidhåller sina yrkanden i motio -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl. jämte motioner

nen, alltså dels att riksdagen avslår propositionen
162, dels att regeringen i ny
undersökning prövar formerna för ulandstjänst
som ett värnpliktsalternativ.
Då emellertid detta senare yrkande i vår
motion sammanfaller med den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen,
ansluter vi oss till denna, och i övrigt
yrkar jag bifall till motionerna 1:1346
och II: 1561.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Innan jag något bemöter
vad som framförts av reservanterna och
motionärerna med anledning av statsutskottets
utlåtande angående utbildning
av värnpliktiga, vapenfria och kvinnor
till bistånds- och katastroftjänst vill jag
i någon mån beröra huvuddragen i den
proposition utskottet haft att ta ställning
till.

Syftet med detta förslag är att bereda
värnpliktiga m. fl., som har särskilda
förutsättningar och fyller vissa grundläggande
krav, tillfälle att inom ramen
för värnplikten och den vapenfria tjänsten
genomgå denna särskilda biståndsoch
katastrofutbildning. Som jag redan
nämnt skall denna utbildning också stå
öppen för kvinnor.

Utbildningen avses dels ge en grund
för kommande biståndsinsatser, dels
också skapa förutsättningar för vidgade
insatser i katastroffall.

Målsättningen för utbildningen kan
sammanfattas på följande sätt:

att skapa en reservkår för rekrytering
av svensk personal för såväl bilateralt
som multilateralt utvecklingssamarbete,
att skapa möjligheter för att komplettera
den tekniska kontingenten i beredskapsstvrkan
för FN-tjänst,

att skapa möjligheter för att kunna
sätta upp särskilda kontingenter för katastrofhjälp,
och

att skapa större möjligheter för organisationer
att rekrytera personal för biståndsinsatser
och för katastrofhjälp.

Utbildningen omfattar en grundutbildning
under 450 dagar, av vilka 90

avses för en inledande utbildning. Därefter
följer allmän biståndsutbildning
i 250 dagar samt katastrofutbildning under
110 dagar. Därtill kommer efter
hand repetitionsutbildning i minst 90
och högst 160 dagar.

Såväl värnpliktiga som vapenfria
skall genomgå den utbildning som nu förekommer
för båda dessa kategorier,
dock med den begränsning som 90 dagar
innebär. De som under den inledande
utbildningen har visat sig besitta
de förutsättningar som den fortsatta utbildningen
kräver skall direkt därefter,
eller efter något års uppskov, fortsätta
med studier som omfattar språkutbildning,
u-landskunskap, biståndsarbetets
principer och metodik, samhällskunskap,
kunskapsöverföring m. fl. ämnen.

Här kommer SIDA:s erfarenheter av
personalutbildning att särskilt beaktas.
Sista ledet i utbildningen är katastrofutbildning,
som kommer att äga rum
inom civilförsvaret, specialutbildning
inom olika yrkesområden samt inte
minst studier och planering för katastrofhjälp.

Första utbildningskontingenten omfattar
100 deltagare, ett antal som kan
ökas sedan närmare erfarenheter har
vunnits.

Som departementschefen framhåller
får den föreslagna utbildningen ett högt
meritvärde för tjänster och uppdrag inom
vårt utvecklingssamarbete. Någon
motsvarighet till den föreslagna och av
utskottet tillstyrkta utbildningen — en
ettårig kvalificerad utbildning, inriktad
på internationella förhållanden och med
en högtstående språkundervisning —
finns för närvarande inte i vårt land.

Att stora krav kommer att ställas på
våra personella resurser när det gäller
vårt kommande arbete och den av riksdagen
antagna planen för utvecklingssamarbetet
framgår inte minst av de beräkningar
som SIDA gjort, enligt vilka
det antagligen behöver rekryteras omkring
4 000 personer budgetåren 1970/
71—1974/75. Detta behov kan självfal -

Tisdagen den 15 december 1970 fm. Nr 46 27

Bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl. jämte motioner

let den nu föreslagna utbildningskontingenten
icke nämnvärt täcka förrän
tidigast i slutet av 1970-talet.

Utskottet understryker det angelägna
i att det i Sverige skapas förutsättningar
för intresserade och därtill lämpliga
värnpliktiga, vapenfria och kvinnor att
få en kvalificerad utbildning med inriktning
på vårt lands utvecklings- och
katastrofinsatser. Utskottet ansluter sig
vidare till departementschefens uppfattning
att den föreslagna utbildningen
skall äga rum inom ramen för värnpliktstjänstgöringen
och den vapenfria
tjänsten.

Den reservation som fogats till utskottets
utlåtande bygger på ett flertal
motioner, i vilka man önskar aktualisera
utvecklingssamarbetet och katastrofhjälpen
som alternativ till värnpliktstjänstgöring
och vapenfri tjänst. Tjänstgöring
inom ramen för utvecklingsarbete
såsom alternativ till värnpliktstjänstgöring
och vapenfri tjänst anser emellertid
utskottet i likhet med departementschefen
inte vara förenlig med
vårt nuvarande värnpliktssystem. En revision
skulle i så fall bli nödvändig. Utskottet
har ansett — och det vill jag
särskilt framhålla för reservanterna —
att om utvecklingen skulle påkalla en
sådan revision, så förutsätter utskottet
att Kungl. Maj :t tar initiativet därtill.

När det gäller andra länders utbildning
och rekrytering till biståndsinsatser
tillämpas andra principer än i vårt
land. Rekryteringen från Sverige sker
med utgångspunkt i vederbörande mottagarländers
önskemål och behov. Vårt
biståndsorgans möjligheter att tillgodogöra
sig värnpliktiga utan godtagbar utbildning
är emellertid starkt begränsade.
Den lägsta antagningsåldern för
fredskårsdeltagare är 22 år, och vid den
åldern har självfallet huvuddelen av de
värnpliktiga fullgjort sin grundutbildning.
Vidare saknar naturligtvis de
värnpliktiga vid denna ålder i regel
den kompetens och erfarenhet som behövs
för biståndsarbetet i utvecklings -

länder. Den faktiska genomsnittsåldern
för tjänstgörande fredskårspersonal är
för närvarande omkring 26 år. För annan
biståndspersonal som är rekryterad
i Sverige är den cirka 40 år. Som jag redan
framhållit blir det därför endast i
untantagsfall som biståndsorganet kan
tillföras värnpliktiga som är direkt användbara
i u-landsarbete.

Enligt utskottets uppfattning skall utbildningen
bygga på förutsättningen att
elev inhämtar yrkeskunskaper på vanligt
sätt och att den nu föreslagna utbildningen
i bistånds- och katastrofinsatser
skall ge de kunskaper och den
förståelse som är en förutsättning för en
god insats i mottagarländerna.

Vad slutligen utbildningens genomförande
beträffar kan kommande erfarenheter
självfallet ge anledning till ändringar
av det som nu föreslagits. Utskottet
vill i det sammanhanget understryka
att förutsättningarna för nordiskt
samarbete bör beaktas.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag om bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.

Herr W1KLUND i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesman,
som tillika är enmansutredare i
detta ärende, har i huvudsak här bara
refererat vad utredningen skriver, och
sedan har han argumenterat mot reservanterna
med utgångspunkt i ett nuläge
eller en totalt oförändrad situation vad
gäller bestämmelserna om de värnpliktigas
tjänstgöring. Men det är väl i allmänhet
omöjligt att tänka sig några
egentliga reformer på något område som
inte måste föranleda en eller annan
ändring i gällande lagstiftning. Det är
nödvändigt, tycker jag, att då kräva
de förändringar som kan möjliggöra de
reformer vi är ute efter i motionerna.

Utskottet tycks för sin del mena att
det nu också föreligger en så pass stark
opinionsrörelse, till förmån för dessa,
att det skulle kunna tänkas bli nödvän -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl. jamte motioner

digt att även gripa sig an med en förändring
av lagstiftningen, innebärande
en revision av vårt nuvarande värnpliktssystem,
som det heter, och det är
det som debatten egentligen nu här gäller.

I utredningen har en rad argument
framförts mot möjligheten att utbyta
värnpliktstjänstgöring mot u-landsarbete.
Dessa argument faller emellertid på
att man inte har utrett huruvida grunden
till invändningarna skulle kunna
avlägsnas bl. a. genom ändring av vissa
lagbestämmelser och frångående av viss
praxis.

I utredningen anförs att det tjänstgöringsalternativ
vi begärt inte står i
överensstämmelser med de principer,
efter vilka det statliga u-landsbiståndet
för närvarande bedrivs. Resonemanget
vidareutvecklas genom hänvisning till
sådana motiveringar som att värnpliktiga
i allmänhet saknar yrkesutbildning,
personliga förutsättningar och duglighet
och personlig mognad liksom att det
är högst osäkert huruvida de som önskar
få sådan tjänst representerar de yrkeskategorier
som efterfrågas. Vidare
framhålles att en till u-länderna förlagd
tjänstgöring strider mot det i Sverige
tillämpade värnpliktssystemet.

Man borde emellertid nu i en utredning
ta upp just frågan om en anpassning
av lagstiftningen till de reformer,
som vi här påkallat. Ingen har yrkat
på att de som på berört sätt sänds ut
till alternativtjänst i ett u-land skall
vara outbildade. Tvärtom har det uttalats
att de skall vara klart välutbildade,
i övrigt klart lämpade för uppgiften och
att höga krav skall ställas på tjänstetidens
längd.

Fru RYDING (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill instämma i konstaterandet
att reformer av värde måste
innebära förändringar. Vad som nu föreslås
innebär emellertid inte någon
förändring utan ligger, såsom herr Mellqvist
påpekade och såsom anges i pro -

positionen, inom ramen för nu gällande
bestämmelser. Vi vill för vår del avslå
propositionen därför att vi på goda
grunder misstänker att den kommer att
användas för att hindra eller fördröja
den viktiga reform som behövs. Ingen
kan förneka att det förekommer ett ökat
antal värnpliktsvägrare — det har talats
och skrivits mycket om detta — samtidigt
som avslagsprocenten för ansökningar
om vapenfri tjänst stigit. Ett införande
av det värnpliktsalternativ, som
vi föreslår i vårt motionspar, skulle
emellertid kunna medverka till en annan
utveckling.

Jag vill begagna tillfället att nu särskilt
peka på att vad vi föreslår kan
innebära ett nog så effektivt skydd för
vår fred och för vår oavhängighet utöver
de traditionella former som hittills
har tillämpats. Man måste i dag
varna för en alltför snäv begränsning
av försvarets innebörd. I detta får inte
bara inbegripas nu existerande och
brukliga försvarsformer, dvs. militärt
försvar och vanlig civil värnplikt. Detta
betraktelsesätt är förlegat. En allt
större opinion begriper att världsfreden
kräver en nyorientering av vårt
tänkande. Denna opinion blir starkare
och starkare för var dag som går, och
den måste till slut tillmötesgås. Så har
inte skett i propositionen i detta ärende,
och vi vidhåller därför vårt yrkande.

Herr MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra såväl
herr Wiklund i Stockholm som fru
Ryding om att det föreliggande förslaget
bygger på förutsättningen att man
inom det nuvarande värnpliktssystemet
skall kunna åstadkomma nya vägar för
att rekrytera lämplig personal till vårt
utvecklingsarbete. Det är också på dessa
nya vägar som propositionen bygger.

Man har genom propositionen äntligen
gjort det möjligt för härav intresserade
värnpliktiga och vapenfria samt
för kvinnor att få en gedigen utbild -

Tisdagen den 15 december 1970 fm. Nr 46 29

Bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl. jämte motioner

ning för att också kunna göra en god
insats i utvecklingsländerna. Om det sedan
skulle visa sig — och härtill har
utskottet öppnat en liten väg — att det
finns möjlighet att komma fram till det
som motionärerna syftar till —- dvs. ett
alternativ till det nuvarande värnpliktssystemet
—• må det ankomma på Kungl.
Maj :t att i så fall aktualisera denna fråga.
Men jag vill starkt understryka att
vi skall akta oss för en kategoriklyvning
— eu kategoriklyvning som vi inte
alls vet var den kommer att stanna.
Skulle man —- som motionärerna är
inne på — låta de värnpliktiga få en
alternativ tjänst i u-länderna, så finns
det också andra, som snart skulle knacka
på dörren och begära alternativa
tjänster i hemlandet. Inom olika sektorer
skulle man vara i högsta grad angelägen
om att få de värnpliktigas stöd
för uppgifter som man på grund av
personella svårigheter många gånger
har svårt att utföra. Jag vill göra kammaren
uppmärksam på den saken.

Låt detta allvarliga försök bli en öppning
av möjligheterna till en breddning
för de ungdomar som vill ta jobb i
u-länderna och låt oss, på basis av erfarenhet
därifrån, sedan se om det finns
någon möjlighet att genomföra det som
motionärerna och reservanterna närmast
är ute efter.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara helt kort
konstatera att herr Mellavist är på reträtt
-—- det råder inte överensstämmelse
mellan hans ståndpunkt i enmansutredningen
och den som han nu intar.
Med tillfredsställelse konstaterar jag att
herr Mellqvist alltså har vikit av från
sina egna förslag i utredningen. Jag
hoppas att detta kan leda fram till att
det verkligen skapas nya lagliga förutsättningar,
så att man går de nya vägar
som herr Mellqvist talade om.

Fru RYDING (vpk) kort genmäle:

Herr talman! I sitt första anförande

sade herr Mellqvist att den utbildning
som nu föreslås skall få ett mycket högt
meritvärde, och det ifrågasätter jag inte.
Att detta skulle kunna komma u-länderna
till godo ifrågasätter jag däremot,
ty ingen tjänst föreslås i u-länderna.
Tvärtom skall de utbildade föras ut på
den öppna marknaden och alltså kunna
användas av dem som betalar bäst.
Med det perspektivet för ögonen och
med tanke på allt större multinationella
företags marknadsföring kan man
lätt räkna ut vem som skulle kunna få
nytta av detta. Utbildningen garanterar
alltså endast att totalförsvaret får hjälp
men inte att u-länderna får det.

Herr Mellqvists uppfattning om vad
som är nödvändigt i dag stämmer inte
överens med vår. Herr Mellqvist tycker
att vi skall vänta, som det också står i
utskottets utlåtande, medan vi tycker
att tiden verkligen är mogen att göra
en förändring. Naturligtvis har var och
en rätt att ha sin uppfattning, men nog
tycker jag att herr Mellqvist har varit
något på glid i denna debatt. Jag hoppas
att han snarast möjligt fortsätter
att glida vidare så att han kan stödja
att vi får den önskade revisionen.

Herr MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det där med glidning
kan man alltid diskutera. Men jag vill
göra både herr Wiklund i Stockholm
och fru Ryding uppmärksamma på att
jag inte tagit till orda här i egenskap
av utredningsman utan som talesman
för utskottet. Och utskottet har vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
framfört vissa synpunkter och
därmed en eventuell möjlighet till omprövning
sedan man vunnit erfarenheter.
Märkvärdigare än så är det inte.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag tror att vi skall
vara glada över att en diskussion här i
kammaren och i riksdagen kan leda
fram till någonting och att vi inte
låser våra positioner så mycket att det

30 Nr 46 Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl. jämte motioner

blir omöjligt att komma vidare. Jag
vill gärna säga detta med anledning
av de senaste inläggen.

Det förslag vi nu behandlar ser jag
som en inkörsport till en alternativ
tjänst för värnpliktiga. Herr Mellqvist
sade att förslaget utgör en öppning,
och på den punkten är vi överens.
Jag hoppas att det rätt snart skall bli
möjligt för oss att komma fram till det
vi syftar till i detta avseende.

Bakom de socialdemokratiska motionärernas
synsätt ligger tanken om ett
vidgat försvarsbegrepp. Det bör omfatta
1. försvaret och 2. utrikespolitiken
— inom denna bör då inrymmas
de frågor som har med FN och diplomatin
att göra —- och 3. u-hjälpen. Jag
tror att man måste lära sig att se dessa
saker som en enhet i vår politik. Det
är klart att gränsdragningar alltid kommer
att ske här, men i stort sett är
detta ett block som vi har att arbeta
med i vår gemensamma försvars- och
utrikespolitik.

Detta gör att vi inte finner öppnandet
av en alternativ tjänst särskilt
märkvärdigt, eftersom denna enligt vår
uppfattning bör bli en tjänst bland
andra för dem som får värnpliktstjänstgöring.

I propositionen talas om kategoriklyvning,
men vi vänder oss emot en
sådan beteckning. Om man skall öppna
möjligheterna för en alternativ tjänst
som motionsförslaget innebär, måste
man troligen öka tiden för de värnpliktigas
tjänstgöring. En sådan princip tilllämpas
när det gäller befälsutbildningen,
och då kan man naturligtvis också
här tänka sig en sådan. Tjänstgöringen
får då anpassas till de krav
man måste ställa på dem som går ut.
Jag skulle tänka mig att man kommer
att hamna någonstans mellan två och
tre år.

Utbildningen för biståndsverksamheten
skall bedrivas här hemma. Den synes
väl lång. Man kanske skulle kunna
minska den med tre månader och läg -

ga på ytterligare några månader för
att vederbörande skall få realistisk
tjänst utomlands. Jag tror att man i
det avseendet måste jämföra med fredskåren.

Det är heller inte något märkvärdigt
att tänka sig ett uppskov. Uttagningen
sker på ett tidigt stadium men
sedan bör man kunna göra ett uppskov.
Jag för min del kan knappast tänka
mig att sända ut folk till u-länderna
innan de fyllt 22 år. Den lilla erfarenhet
jag själv skaffat mig under en
resa i Afrika och under vilken jag
tittade på fredskårsarbetet sade mig
detta ganska tydligt. USA och England
skickar t. ex. ut s. k. school-leavers vid
17—18 års ålder eller någonting däromkring.
Dessa skall sedan tjänstgöra
som t. ex. lärare under en enda säsong
i något u-land. Detta är inte någonting
att ta efter. Jag tror att vi i Sverige
vunnit mycket när det gäller t. ex.
fredskåren. Vi har i fråga om denna
krävt såväl högre ålder som ordentlig
yrkesutbildning i hemlandet.

Det har också talats om språkutbildningen.
Här tror jag att man tagit upp
en fråga av väsentlig betydelse. Språksvårigheterna
lägger ju hinder i vägen
för många som vill tjänstgöra. Herr
Mellqvist säger att vi här kommer att
få en utomordentligt bra utbildning,
och det vill man gärna instämma i.

Utskottet skriver —- det har apostroferats
av flera i debatten — att man
så småningom kan vänta en revision
om Kungl. Maj :t finner en sådan nödvändig.

Jag kommer, med mycket stor tvekan,
att rösta för utskottet, eftersom
det har en skrivning som man till nöds
kan acceptera. När man tillhör regeringspartiet
har man ju ett visst förtroende
för sin egen regering. Men jag
lovar herr Mellqvist att vi återkommer
i frågan om ingenting händer. Jag har
den bestämda övertygelsen att vi ganska
snart bör få denna alternativtjänst
till stånd.

Tisdagen den 15 december 1970 fm. Nr 46 31

Bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl. jämte motioner

Försvarsministern hänvisade i sitt
uttalande till U Thants fredskår. Jag
hälsar med mycket stor tillfredsställelse
att man nu håller på att få en internationell
fredskår, ty det är någonting
som vi i Sverige har arbetat för ganska
länge.

Jag har tagit del i debatten om
u-hjälpen under ganska många år, och
jag minns när vi började med att försöka
få fram juniorexperterna och
mötte motstånd mot den tanken. Sedan
försökte vi med fredskåren, och
även då fanns det ett visst motstånd.
Så småningom fick vi den emellertid,
och jag tror att de flesta tycker att
den är ett bra inslag i biståndsarbetet.
Därför hoppas jag också att alternativtjänsten
skall komma relativt
snart.

Till sist bara en annan anmärkning.

Jag och många med mig är rädda
för att klyftan mellan u-landsarbetare
och dem som skall hjälpas blir alltför
stor — u-landsarbetarna bildar getton
i vilka de lever för sig själva. De står
alltför långt från de människor som
de är ute för att råda och hjälpa. Jag
har en bestämd känsla av att vi ibland
har syftat för högt när det gäller den
formella utbildningen av experter. Om
u-landsarbetarna och de som skall bli
hjälpta kunde komma varandra närmare
skulle mycket vara vunnet. Därför
noterar jag också med tacksamhet
att herr Mellqvist i detta sammanhang
använder ordet utvecklingssamarbete.

Herr talman! Jag har bara velat göra
dessa reflexioner i anledning av utlåtandet
och kommer alltså att med tvekan
rösta för utskottets hemställan.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag vill deklarera att
vi i statsutskottets första avdelning var
helt överens om skrivningen på denna
punkt. Jag kommer alltså att rösta för
statsutskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wiklund i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4 i utskottets
utlåtande nr 221, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wiklund i Stockholm begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 167 ja och 29 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5 och 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:1346
och 11:1561 i motsvarande del; och bi -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt

föll kammaren vad utskottet hemställt
oförändrat.

§ 4

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
kommuner för bidrag till investeringar
i primärflygplatser, och

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Posthus
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5

Ändring i förordningen om automobilskatt Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 64, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1922:260) om automobilskatt jämte
motioner.

I propositionen nr 192 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 6 november 1970 föreslagit riksdagen
att anta vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändring i förordningen
om automobilskatt.

I syfte att möjliggöra restitution av
fordonsskatt på tyngre lastbilar för kortare
tid än hel kalendermånad föreslogs
i propositionen generellt bemyndigande
för Kungl. Maj:t eller myndighet som
Kungl. Maj :t bestämde att, när synnerliga
skäl förelåge, medge befrielse från
eller nedsättning av skatt enligt förordningen
om automobilskatt.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:1372
av herrar Karl Pettersson och Gösta Jacobsson
samt II: 1595 av herrar Lothigius
och Enarsson, vari hemställts,

att riksdagen med ändring av Kungl.
Maj:ts proposition 1970:192 beslutade,

a. att dispens medgåves om det visades
att fordonet varit tillfälligt avfört
ur registret en sammanhängande period
om minst 10 dagar,

b. att såsom villkor för restitution
föreskreves att fordonets årsskatt skulle
uppgå till lägst 3 000 kr. samt

c. att också brist på sysselsättning
för fordonet skulle utgöra en förutsättning
för dispens;

2) motionen 11:1596 av herr Sundelin
m. fl., vari hemställts,

att den i proposition 1970:192 angivna
myndigheten i form av anvisningar
gåves vidgade möjligheter att
bevilja nedsättning eller befrielse av
fordonsskatt på de i motionen angivna
grunderna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 192 anta det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen (1922:260)
om automobilskatt;

B) avslå följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 1372 och II: 1595,

2) motionen II: 1596,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Karl Pettersson och
Magnusson i Borås (samtliga m), vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

A) med bifall till motionerna 1:1372
och II: 1595 samt med anledning av
motionen II: 1596 anta det vid Kungl.
Maj :ts proposition nr 192 fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen
(1922:260) om automobilskatt
och godkänna de villkor för utvidgad
restitution av automobilskatt
som reservanterna förordat;

B) avslå motionen II: 1596 i den mån
den icke kunde anses besvarad genom
vad reservanterna anfört och hemställt.

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! I proposition nr 192
föreslås ett generellt bemyndigande för
Kungl. Maj:t att, när synnerliga skäl
föreligger, medge befrielse från automobilskatt.
Förslaget härleder sig närmast
från en skrivning som bevillningsutskottet
gjorde i våras och där det
begärdes att speciellt ägare av tunga
lastbilar skulle få möjlighet att erhålla
restitution. Fordonsskatterna är ganska
höga, och om bilarna av en eller annan
orsak måste stå stilla innebär det en
ganska stor förlust för ägaren.

Hittills har restitution kunnat erhållas
endast om bilen stått stilla en hel
kalendermånad och alltså inte om den
stått stilla femton dagar i två olika månader.

I den reservation som fogats till betänkandet
föreslås en begränsning till
tio dagar i stället för till 15 dagar enligt
propositionsförslaget. En förutsättning
skall vara att perioden sammanfaller
med hel restitutionsmånad. Reservanterna
har också ansett att det bör
föreligga möjligheter till restitution om
skatten uppgår till 3 000 kronor per år.
Vidare har vi som en av de förutsättningar
som skall föreligga för erhållande
av restitution också angivit svsselsättningssvårigheter.
Dessa yrkanden
har framförts i ett par olika motioner.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr WESTBERG i Hofors (s):

Herr talman! Den proposition som
behandlas i bevillningsutskottets betänkande
nr 64 härleder sig, som vi hörde
av föregående talare, i första hand från
en hemställan som bevillningsutskottet
gjorde under vårriksdagen angående
ökade möjligheter till restitution av for -

Ändring i förordningen om automobilskatt

donsskatt. I propositionen föreslås att
restitution skall kunna ges om fordonets
årsskatt uppgår till 4 800 kronor och
att det under en sammanhängande period
av minst 15 dagar reservregistrerats
på grund av vägavstängning, tjällossning
eller reparation av fordonet.
För s. k. enbilsåkare skall även sjukdom
godtas som restitutionsgrund.

Utskottsmajoriteten ansluter sig helt
till de i propositionen framlagda förslagen.

Med anledning av propositionen har
två motioner väckts. I motion 11:1596
föreslås att även ojämn sysselsättning
inom åkeriverksamheten bör berättiga
till restitution och att restitution skall
kunna ges även då vägar avstängs av
andra skäl än tjällossning. Beträffande
yrkandena i denna motion förutsätter
utskottet att när det gäller vägavstängningar
även andra skäl än tjällossning
skall kunna godtas som grund för restitution.
I fråga om bristande sysselsättning
som restitutionsgrund ställer sig
utskottsmajoriteten mer tveksam. Majoriteten
befarar att ett bifall till förslaget
i detta avseende skulle innebära alltför
stora administrativa svårigheter.

Den andra motionen i denna kammare,
nr 1595, yrkar reservanterna bifall
till. De har dock i reservationen
på ett par väsentliga punkter närmat sig
utskottsmajoriteten och departementschefens
mening. I motionen yrkas att
restitutionen skall kunna erhållas om
fordonets årsskatt uppgår till lägst 3 000
kronor och att avregistreringsperioden
skall vara minst 10 dagar i stället för
i propositionen föreslagna 15 dagar. Utskottsmajoriteten
anser att man med
de i motionen föreslagna tids- och beloppsgränserna
skulle få administrativt
syssla med alltför blygsamma restitutionsbelopp.
Reservanterna har anslutit
sig till detta och föreslår i likhet med
propositionen att det lägsta restitutionsbeloppet
bör vara 200 kronor.

Beträffande yrkandet om en sänkning
av tidsgränsen från 15 till 10 dagar an2
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr 46

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

förs i reservationen att reglerna om
den kortare perioden endast skulle tilllämpas
om denna låge i anslutning till
en reservregistreringsperiod som omfattar
en eller flera kalendermånader. Detta
har, såsom också sägs i reservationen,
föreslagits i efterhand. Om utskottsmajoriteten
skulle ha intagit en
annan ståndpunkt till motion II: 1595
därest motionärerna utförligare motiverat
sitt förslag om den kortare perioden
undandrar sig mitt bedömande.
Från socialdemokratiskt håll tror jag
dock att vi ändå hade följt propositionens
förslag.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 64, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat

verkställdes. Därvid avgavs 171 ja och
27 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
65, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1951:763) angående
beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, m. m.
jämte motioner; och

tredje lagutskottets utlåtande nr 79, i
anledning av motioner om skärpt ansvar
för researrangör gentemot deltagare i
sällskapsresa till utlandet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 7

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 90, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i naturvårdslagen (1964:
822) m. in., dels motioner i ämnet, dels
ock motioner angående tillståndstvång
för anordnande av skrotbilsupplag samt
angående åtgärder mot olja (i viss del).

Genom en den 16 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 157, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
och lagrådets protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822),

2) kommunal renhållningslag,

3) lag om ändring i lagen (1943: 431)
om allmänna vägar,

4) lag om ändring i lagen (1965: 54)

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

om kommunala renhållningsavgifter,

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade förslag
till

5) kungörelse om ändring i allmänna
ordningsstadgan (1956:617),

6) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan
(1958:663).

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna 1:1312
av herrar Brundin och Åkerlund samt
II: 1536 av fru Sundberg m. fl.;

B. de likalydande motionerna I: 1313
av herr Eric Carlsson m. fl. och II: 1534
av herr Hedlund m. fl., i vilka motioner
hemställdes

»att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 157 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
prövning och förslag till nästa års riksdag
om tillsättandet av en särskild miljövårdsnämnd
för konsumentförpackningar,
vilken i enlighet med vad som
anförts i motionen skall överväga olika
åtgärder mot nedskräpning och miljöförstöring
genom främst engångsflaskor
och engångsburkar samt snarast sammanställa
ett handlingsprogram i ifrågavarande
syfte»;

C. de likalydande motionerna 1:1314
av fru Hamrin-Thorell och herr Axelson
samt II: 1533 av herrar Eriksson i Arvika
och Strömberg, i vilka motioner
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begär förslag till 1971 års riksdag
om förbud mot saluförande av Öl och
läskedrycker i engångsglas»;

D. de likalydande motionerna 1:1315
av herr Hjorth och herr Johansson,
Tage, samt II: 1532 av fru Ekroth, i vilka
motioner bl. a. hemställdes

att riksdagen vid behandlingen av
proposition 157 beslutade att väghållares
ansvar för renhållningen utefter väg
borde omfatta 25 meter utmed hela väg -

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

banan och även gälla enskild väg;

E. de likalydande motionerna 1:1316
av herrar Högström och Dahlberg samt
11: 1535 av herr Lindberg in. fl., i vilka
motioner bl. a. hemställdes

att riksdagen beslutade att paragraf
5 a i lagen om allmänna vägar skulle ha
i motionerna föreslagen lydelse;

F. de likalydande motionerna 1:1320
av herr Tistad m. fl. och II: 1531 av herr
Andersson i Örebro m. fl., i vilka motioner
hemställdes

»att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj :ts proposition nr 157 beslutar
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag till 1971 års vårriksdag om
ett generellt pantsystem för bryggeriglas
för Öl och läskedrycker;

G. motionen 1:1317 av herrar Hans
Petersson och Levin;

H. motionen I: 1318 av herr Karl Pettersson; I.

motionen I: 1319 av herr Skärman
m. fl., vari hemställdes

att riksdagen måtte besluta att § 5 a
i förslaget till lag om ändring i lagen
(1943: 431) om allmänna vägar samt
§§ 3, 12 och 87 i lagen om enskilda vägar
måtte få i motionen föreslagen lydelse; J.

motionen II: 1537 av herr Svenning
in. fl., vari hemställdes

»att riksdagen vid behandlingen av
förevarande proposition beaktar vad
här sagts och gör de uttalanden resp.
vidtar de ändringar i de föreslagna författningarna
som påkallas därav».

Utskottet hade vidare behandlat följande
fristående motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna 1:106
av herrar Wirtén och Skärman samt
11:131 av herr Tobé m. fl. om åtgärder
mot förorening genom olja, såvitt avsåge
det däri vid c) upptagna yrkandet
innebärande

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begär att naturvårdslagen kompletteras
så att avsiktligt utsläpp av olja
eller oljeprodukter eller olämpligt ut -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

kast av sådana produkter förbjudes och
överträdelser beivras; samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till
känna vad i motionerna anförs angående
kommunala uppsamlingsplatser för
oljeprodukter samt återvinnings- och
destruktionsanläggningar för dessa»;
samt

B. de likalydande motionerna 1:249
av herr Sveningsson m. fl. och II: 352
av fru Sundberg in. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen nr 157 fogade förslaget
till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822);

B. att riksdagen måtte med avslag på
dels motionen 1:1317, dels motionen
11:1537, såvitt avsåge renhållningen av
allmän väg inom planlagt område, antaga
1 § i förslaget till kommunal renhållningslag; C.

att riksdagen måtte med avslag på
motionen I: 1318 antaga 2 § i förslaget
till kommunal renhållningslag;

D. att riksdagen måtte med avslag på
motionen II: 1537, såvitt avsåge frågan
om dispensmyndighet, antaga 4 § i förslaget
till kommunal renhållningslag;

E. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:1537, såvitt avsåge ikraftträdandet
av 4 § i förslaget till kommunal
renhållningslag, antaga de före -

(Kungl. Maj:ts förslag)

Kommun äger besluta att avgift för
bortforsling, omhändertagande och
oskadliggörande av orenlighet och avfall,
som uppsamlats inom kommunen
vid renhållning enligt 4 § kommunala
renhållningslagen (1970: ), skall utgå

till kommunen eller till den som utför
renhållningen på uppdrag av kommunen.

slagna övergångsbestämmelserna för lagen; F.

att riksdagen måtte antaga de delar
av förslaget till kommunal renhållningslag
som ej omfattades av hemställan
under B—E;

G. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1315 och II: 1532, 1:1316
och II: 1535, 1:1319 samt II: 1537, samtliga
såvitt avsåge frågan om omfattningen
av väghållares renhållningsskyldighet,
antaga 5 a § första och andra meningarna
i förslaget till lag om ändring
i lagen (1943: 431) om allmänna vägar;

H. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:1537, såvitt avsåge frågan
om väghållares renhållningsansvar inom
område med stadsplan eller byggnadsplan,
antaga 5 a § sista meningen
i förslaget till lag om ändring i lagen
om allmänna vägar;

I. att riksdagen måtte i de delar som
ej omfattades av hemställan under G—
H antaga förslaget till lag om ändring i
lagen om allmänna vägar;

J. att riksdagen måtte — med förklaring
att visst tillägg borde göras i 1 §
förslaget till lag om ändring i lagen
(1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter
— med bifall till motionen
11:1537, såvitt nu var i fråga, för sin
del antaga lagförslaget med följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse
av 1 §:

(Utskottets förslag)

§•

Kommun äger —--(1970: )

eller hälsovårdsstadgan (1958:663),
skall utgå---av kommunen.

K. att riksdagen måtte lämna utan erinran
dels förslaget till kungörelse om
ändring i allmänna ordningsstadgan

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

(1950:017), dels ock förslaget till kungörelse
om ändring i hälsovårdsstadgan
(1958:063);

L. att motionerna I: 1319 samt 1:1315
och II: 1532, samtliga såvitt avsåge renhållningen
å enskild väg, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

M. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:106 och II: 131, såvitt nu
var i fråga, anhålla att motionerna jämte
detta utlåtande överlämnades till naturvårdskommittén
i och för beaktande
av det avsnitt som rörde oljespill m. m.;

N. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1313 och II: 1534 ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört om inrättandet av en miljövårdsnämnd; O.

att motionerna 1:1320 och II: 1531
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

P. att följande motioner, nämligen

1. 1:106 och II: 131, såvitt nu var i
fråga;

2. I: 249 och II: 352;

3. 1:1312 och II: 1536;

4. 1:1313 och II: 1534;

(Kungl. Maj:ts förslag)

Genom renhållning skall vägområde
hållas i sådant skick, att skäliga sanitära
hänsyn och trevnadshänsyn blir
tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga
om mark till en bredd av 25 meter intill
parkerings- eller rastplats som hör
till vägen, i den mån allmänheten har
tillträde till marken.

Vid L i utskottets hemställan

II. beträffande frågan om renhållning
av enskild väg

av herr Skärman (fp), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen I: 1319, såvitt nu var i fråga,
och med anledning av motionerna
1:1315 och 11:1532 för sin del antaga
av reservanten framlagt förslag till lag

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

5. 1:1314 och II: 1533;

6. 1:1315 och II: 1532;

7. I: 1316 och II: 1535; samt

8. II: 1537,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid G i utskottets hemställan

I. beträffande frågan om omfattningen
av väghållarens renhållningsansvar

av herr Skärman (fp), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att viss ändring borde göras i § 5 a förslaget
till lag om ändring i lagen (1943:
431) om allmänna vägar — dels med
bifall till motionerna 1:1315 och
II: 1532 samt 1:1319, samtliga såvitt nu
var i fråga, dels i anledning av motionerna
1:1316 och II: 1535 samt II: 1537
för sin del antaga 5 a § första och andra
meningarna i följande såsom reservantens
förslag betecknade lydelse:

(Reservantens förslag)

§■

Genom renhållning — — — 25 meter
intill vägen och intill parkerings-----till
marken.

om ändring i lagen om enskilda vägar
den 3 september 1939 (nr 608);

Vid O i utskottets hemställan

III. beträffande frågan om ett generellt
pantsystem för bryggeriglas för Öl
och läskedrycker

av herr Sellgren (fp), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Ändring i naturvårdslagen, m. in.

motionerna 1:1320 och 11:1531 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag till
1971 års vårriksdag om ett generellt
pantsystem för bryggeriglas för Öl och
läskedrycker.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GRE.BÄCK (ep):

Herr talman! Tredje lagutskottets utlåtande
nr 90 behandlar Kungl. Maj:ts
proposition 157 med förslag till lag om
ändring i naturvårdslagen, kommunal
renhållningslag, lag om ändring i lagen
om allmänna vägar och lag om ändring
i lagen om kommunala renhållningsavgifter
ävensom anhållan om riksdagens
yttrande över kungörelser om ändringar
i allmänna ordningsstadgan och i
hälsovårdsstadgan.

T anslutning till propositionen har avgivits
ett tiotal motioner, vilket är ett
vittnesbörd om hur stort intresse desSa
natur- och miljövårdsfrågor nu för
tid!eii med all rätt tilldrar sig.

I propositionen föreslås en skärpning
av bestämmelserna i naturvårdslagen
till skydd mot nedskräpning. En ny
kommunal renhållningslag föreslås ersätta
den nu gällande lagen om skyldighet
att renhålla gata in. m. Fastighetsägare-föreslås
fortfarande kunna
åläggas att svara för renhållning av
gångbana. Kommunen blir enligt förslaget
skyldig att hålla rent på annan plats
utomhus än som omfattas av gaturenhållning.

I lagen om allmänna vägar införes
skyldighet för staten att svara för renhållningen
av och utefter de allmänna
vägarna, liksom också av rast- och parkeringsplatser
och deras närmaste omgivning.
.

Vidare skall kommunen bli skyldig
ätt tä hand om och forsla bort hushållsavfall
m.,m. från all bostadsbebyggelse.

Förslagen nödvändiggör vissa ändringar
i allmänna ordningsstadgan, hälsovårdsstadgan
och lagen om kommunal»
renhållningsavgifter.

I propositionen anför depatementschefen
inledningsvis att under senare
år miljövården har blivit en växande
samhällsuppgift. Efter intensiva påtryckningar
från riksdagens sida tillkallades
våren 1967 sakkunniga med uppdrag
att utreda frågor om åtgärder mot
nedskräpning. De sakkunniga döpte sig
själva drastiskt nog till kommittén för
ett renare samhälle — det är ett bra
namn med tanke på uppdragets betydelse.

Den 26 juni 1969 var kommittén klar
med sitt betänkande. Kommittén arbetade
således berömvärt snabbt i jämförelse
med många andra utredningar,
och detsamma må väl sägas om departementet.

Av kommitténs förslag till lösningar
för att komma till rätta med nedskräpningsproblemen
har departementschefen
i den nu föreliggande propositionen
behandlat frågor om hanteringen av
hushållsavfall, renhållningen av gator,
vägar, parkerings- och allmänna platser,
bilvrak, förpackningar, forskning
och kostnader.

Utskottet konstaterar inledningsvis
liksom departementschefen att nedskräpningen
utomhus till följd av
växande avfallsmängd i förening med
ökad befolkningskoncentration nått en
sådan omfattning och tagit sådana former
att lagstiftningsåtgärder måste tillgripas
för att man skall komma till rätta
med den.

Enligt den föreslagna lydelsen av 23 §
naturvårdslagen skall envar tillse att
han inte skräpar ner utomhus, vare sig
i naturen eller inom bebyggda områden,
med plåt, plast, papper, avfall eller
annat.

I 37 § i lagförslaget stadgas att den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter
stadgandet i 23 § skall dömas
till böter eller fängelse i högst sex månader,
om ej gärningen sker på plats till
vilken allmänheten icke äger tillträde
eller har insyn, eller gärningen är
ringa. Det är alltså en betydande skärp -

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

ning av straffen på denna punkt.

Några motionärer har krävt att det
skulle lämnas närmare information om
denna paragraf med tanke på att man
kan ådömas relativt kännbara straff för
brott mot bestämmelserna.

I remissen till lagrådet har inte närmare
belysts, under vilka förhållanden
gärning som innefattar nedskräpning
skall anses vara ringa. Lagrådet har i
sitt yttrande framhållit att den närmare
gränsdragningen härvidlag uppenbarligen
måste överlämnas åt rättstillliimpningen,
en uppfattning som utskottet
delar.

Utskottet påpekar emellertid att lagrådet
i sitt yttrande gjort vissa klarlägganden
som kan tjäna till ledning då det
gäller att avgöra, om en gärning skall
bedömas som ringa eller inte. Jag skall
inte närmare uppehålla mig vid vad
lagrådet säger härutinnan. Utskottet delar
givetvis uppfattningen att en information
på detta område är mycket angelägen,
men vi tror också att en straffskärpning
på denna punkt är nödvändig
om man skall komma till rätta med
nedskräpningsproblemet.

I förslaget till kommunal renhållningslag,
1 §, föreskrivs det att kommun
inom område med stadsplan skall
fullgöra den skyldighet som föreskrivs
i 3 § allmänna ordningsstadgan, nämligen
att hålla ren gata, torg, park och
annan sådan allmän plats samt allmän
väg ävensom att där röja snö, skaffa undan
snö och is samt sanda eller vidtaga
annan åtgärd för att motverka halka.
Inom område med byggnadsplan skall
kommun fullgöra motsvarande skyldigahet
i fråga om allmän väg. Skyldighet
att vidtaga åtgärd som nu sagts gäller
dock ej i den mån åtgärden skall vidtagas
av staten som väghållare. Även i
detta fall har avgivits en motion. Där
har man framhållit, att kommunens
åliggande att fullgöra de skyldigheter
som föreskrivs i 3 § allmänna ordningsstadgan
borde gälla fullt ut även inom
område med byggnadsplan. Utskottet

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

delar motionärernas uppfattning om att
det är önskvärt med en utjämning av
ifrågavarande skiljaktigheter beträffande
kommunens ansvar för renhållningen
inom byggnadsplanelagda och stadsplanelagda
områden. Utskottet har tidigare
i år med anledning av motionsyrkande
framhållit att det är angeläget
att skillnaderna utjämnas i fråga om
kostnaderna för gatuhållning inom
stadsplanelagda områden och områden
med byggnadsplan.

Den 1968 tillsatta bygglagutredningen
har enligt direktiven att pröva frågan
om att förena stadsplan och byggnadsplan
till ett detaljplaneinstitut. I samband
härmed torde det bli erforderligt
att överväga ansvarsfördelningen beträffande
iordningställande och underhåll
samt renhållning av gator och allmänna
platser inom detaljplanelagda
områden. Man får förutsätta, att denna
fråga i det sammanhanget kommer att
utredas och bli föremål för åtgärder, och
med det anser utskottet att motionärernas
önskemål härvid blir tillgodosedda.

Enligt 2 § förslaget till kommunal renhållningslag
kan kommun ålägga den
som äger fastighet inom område med
fastställd stadsplan eller som i stället
för ägaren är skattskyldig för fastigheten
enligt kommunalskattelagen att fullgöra
skyldighet att svara för renhållning
av gångbana eller annat för gångtrafiken
erforderligt utrymme utanför
fastigheten. Motionärer har yrkat att
riksdagen skall besluta att kommunen
skal! åläggas denna skyldighet och att
fastighetsägarna befrias från ansvaret
härför. Denna fråga har varit uppe till
behandling i första lagutskottet under
riksdagens vårsession, och man har där
påvisat, att skillnaderna rent regionalt
i fråga om förhållandena mellan olika
orter är så pass stora att denna fråga
bör tas upp till närmare prövning. Departementschefen
har i propositionen
också instämt i vad första lagutskottet
anfört, och tredje lagutskottet finner för
sin del inte anledning att inta en annan

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

ståndpunkt. Utskottet vill framhålla, att
den utveckling som ägt rum bl. a. på det
tekniska området lett till att man nu
har en helt annan tillgång till lämpliga
maskiner och redskap, vilket i sin tur
bör göra det lättare för kommunerna
att överta detta underhåll. Men man bör
först avvakta att kommunreformen har
hunnit stabilisera sig, så att man får
en bättre överblick över förhållandena
inom detta område.

Vad beträffar de kommunala renhållningsavgifterna
har i förslaget till lag
om ändring i lagen om de kommunala
renhållningsavgifterna föreslagits att
1 § skall ändras så att kommunen skall
äga besluta att avgift för bortforsling,
omhändertagande och oskadliggörande
av orenlighet och avfall, som uppsamlas
inom kommunen vid renhållningen enligt
4 § kommunala renhållningslagen,
skall utgå till kommunen eller den som
utför renhållningen på uppdrag av kommunen.
Enligt paragrafens nuvarande
lydelse äger den tillämpning beträffande
renhållning enligt hälsovårdsstadgan.
Nu vill man slopa hänvisningen
till hälsovårdsstadgan, men en motionär
har framhållit att detta inte är
lämpligt under ett övergångsskede. Jag
skall inte uppehålla mig vid motiveringen
härför, då jag vet att den kommer
att framföras av en annan ledamot.

En viktig fråga som livligt diskuterats
i utskottet och som också tagits upp i
motionerna gäller renhållningen av allmän
väg inom och utom planlagt område.
Enligt första stycket i 1 § i förslaget
till kommunal renhållningslag skall
den skyldighet som kommunen enligt
lagrummet har i fråga om renhållning
av allmän väg inom planlagt område inte
gälla åtgärd som staten skall vidta i
egenskap av väghållare.

Det har i olika motioner tagits upp en
hel del problem i samband med frågan
om väghållningen, i all synnerhet om
ansvarsfördelningen beträffande t. ex.
bortforslandet av snövallar, sand efter
sändning vid vintervägunderhåll o. d.

Frågan om bortskaffandet av snövallar
som uppstått vid plogning liksom ansvaret
för uppröjning av infarter till tomter
och enskilda utfartsvägar har övervägts
av vägsakkunniga, vilkas betänkande
har remissbehandlats och är för
närvarande föremål för beredning i
kommunikationsdepartementet. Kungl.
Maj :ts ställningstagande bör enligt utskottets
uppfattning inte föregripas i
denna fråga.

En annan viktig punkt är också renhållningen
av allmän väg utanför planlagt
område. Kommittén för ett renare
samhälle hade föreslagit att väghållarens
renhållning av vägområde
också skulle gälla för mark intill 50
in från det egentliga vägområdet inom
området utanför stads- eller byggnadsplan.
Enligt den i propositionen föreslagna
lydelsen av 5 a § i den allmänna
väglagen begränsas väghållarens
renhållningsskyldighet till att omfatta
»mark till en bredd av 25 meter intill
parkerings- eller rastplats som hör till
vägen, i den mån allmänheten har tillträde
till marken».

Beträffande renhållningen efter den
allmänna vägen har propositionen stannat
för att den skall omfatta vägbanan
och vad som enligt väglagen menas
med vägbana. Utskottet anför att man
kan räkna med att ungefär 10 m på
vardera sidan av vägen tillhör vägområdet
och att det bör åligga staten som
väghållare att där svara för renhållningen.
Vissa motioner har hållit fast
vid kommitténs för ett renare samhälle
förslag om 50 m och andra har stannat
för 25 m.

Vi har vid utskottets prövning funnit
oss böra biträda propositionens förslag
att renhållningen bör omfatta den
mark som skall anses höra till vägbanan.
Utskottet skriver bl. a.: »Förstagångsröjningen
torde därför behöva bli
omfattande och kräva en inte obetydlig
insats av manskap och fordon. I
inledningsskedet är det enligt utskottets
mening lämpligt att väghållaren

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

också städar näraliggande områden
utanför de i lagen angivna gränserna
för renhållningssk3ddigheten, så att ett
gott utgångsläge skapas för den fortsatta
bekämpningen av nedskräpningen
i naturen.» Yi menar alltså att har
man en gång gjort ordentligt rent på
parkerings- och rastplatserna och sedan
hämtar skräpet med inte alltför
långa mellanrum, så bör det vara möjligt
att hålla rent även i fortsättningen,
och då räcker det med 25 meter.

En annan sak som har tilldragit sig
mycket stort intresse i den allmänna
debatten är frågan om förpackningarna.
En betydande del av nedskräpningen
i naturen utgörs som bekant av
olika slags engångsemballage. Kommittén
för ett renare samhälle har diskuterat
för- och nackdelarna med engångsemballage
av olika slag och fann
därvid att fördelarna med dessa förpackningar
är större än nackdelarna,
varför något förbud mot sådana förpackningar
inte borde utfärdas. Till
denna bedömning anslöt sig sedan också
inte mindre än 108 av 115 remissinstanser.

Under det lagstiftningsarbete som
bedrivits i anslutning till denna proposition
har sedan frågan om förbud mot
engångsemballage, särskilt engångsglas,
diskuterats på nytt. Departementschefen
kom därvid fram till samma uppfattning
som kommittén för ett renare
samhälle. Frågan har därefter tagits
upp i ett stort antal motioner, i
vilka olika förslag framlagts, t. ex. totalförbud,
ett pantsystem och tillsättande
av en särskild miljövårdsnämnd
för konsumentförpackningar, som skall
överväga olika åtgärder mot nedskräpning
och miljöförstöring genom främst
engångsflaskor och engångsburkar samt
snarast sammanställa ett handlingsprogram
som naturligtvis också kan leda
till nya och skärpta lagstiftningsåtgärder.

Utskottet har understrukit vikten av
att genom statliga insatser i utveck2*—Andra
kammarens protokoll 1970.

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

lingsarbete och forskning få fram förpackningsmaterial,
som från miljösynpunkt
är mera ofarliga än de nu förekommande.
Utskottet skriver att det
utvecklingsarbete som nu pågår inom
förpackningsindustrin bör intensifieras
och att insatserna där bör stimuleras
av samhället. Vidare menar utskottet
att med dagens högt utvecklade
teknik bör det inte vara omöjligt att
framställa ett emballage som vid destruktion
inte skadar miljön och som
snabbt bryts ned ute i naturen.

I likhet med departementschefen erinrar
utskottet om att miljökontrollutredningen
har i uppdrag att lägga fram
förslag till lagstiftning mot miljöfarliga
produkter. En sådan lagstiftning
bör innebära att förbud mot eller inskränkning
i användningen av miljöfarligt
emballagematerial skall kunna
genomföras. Utskottet understryker
vikten av att utredningens arbete på
detta område bedrivs med största möjliga
skyndsamhet, så att dess resultat
kan redovisas i delförslag.

Utskottet har haft att behandla de
av mig nyss berörda motionerna om
inrättande av cn miljövårdsnämnd såsom
en motsvarighet på detta område
till giftnämnden eller detergentkommittén,
givetvis med en i förhållande
till dessa svarande kompetens. Utskottet
anser emellertid att man först när
resultatet av miljökontrollutredningens
arbete föreligger bör ta upp frågan
om en miljövårdsnämnd med uppgift
att följa utvecklingen i fråga om de
miljöfarliga produkterna, bl. a. de olika
typerna av engångsemballage. Utskottet
menar att en sådan kommitté
bör vara underställd naturvårdsverket.

Utskottet har också behandlat frågan
om skrotbilsupplagen och påpekar
att det redan med hänsyn till gällande
lagrum i naturvårdslagen och med hänsyn
till bestämmelserna i byggnadsstadgan
och i allmänna ordningsstadgan
bör föreligga möjligheter att komma
till rätta med ifrågavarande proNr
46

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Ändring i naturvårdslagen, m. m.
blem.

Utskottet påpekar vidare att Kungl.
Maj :t uppdragit åt statskontoret att utreda
frågan om införandet av ett avgiftssystem
för bilar i syfte att underlätta
omhändertagandet och skrotningen
av bilvrak. De föreslagna åtgärderna
bör göra det möjligt att komma till
rätta med problemen även på denna
punkt.

Tredje lagutskottet har också haft
att behandla motioner om åtgärder mot
oljespill och om destruktionsanläggningar
för olja. Även därvidlag torde
gällande lagstiftning göra det möjligt
att i ganska stor utsträckning komma
till rätta med problemen, men utskottet
menar att det kan råda en viss tveksamhet
om huruvida 23 § naturvårdslagen
omfattar även oljespillen. Utskottet
anser det därför angeläget att denna
tveksamhet undanröjs och ifrågasätter,
om det inte i nämnda paragraf bör
anges att nedskräpning genom oljespill
inte får förekomma.

Det finns olika kommittéer som arbetar
med dessa frågor. Utskottet anser
att naturvårdskommittén lämpligen bör
ta upp dem i samband med den översyn
av naturvårdslagen som sker inom
ramen för dess arbete. Förslag om åtgärder
i detta avseende kan därför
förväntas från utredningen.

Herr talman! Med hänvisning till
denna summariska översikt över den
föreslagna lagstiftningen och med anledning
av vad tredje lagutskottet uttalat
i sitt utlåtande nr 90 ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Ett bifall till den proposition
som vi nu behandlar kommer
att leda till att kommunerna åläggs ett
betydligt ökat renhållningsansvar, vilket
blir ett viktigt instrument när det
gäller att komma till rätta med många
nedskräpningsproblem.

Ingen kan ha någonting emot att vi
får ett större miljövårdsansvar och att

skärpta bestämmelser därför måste införas
i lagstiftningen. Det föreslås obligatoriskt
kommunalt renhållningsmonopol
beträffande orenlighet från hushåll,
hushållsavfall och därmed jämförligt
avfall. De skyldigheter som läggs
på kommunerna innebär en väsentlig
utvidgning av kommunernas nuvarande
på frivilliga beslut grundade engagemang
i fråga om renhållningen. Monopolet
kommer att omfatta kommunens
hela område, varigenom all fritidsbebyggelse
men också permanentbostäder
inom ren glesbygd berörs. De ökade
skyldigheterna för kommunerna kommer
att ställa dessa inför stora organisatoriska
problem, och den tid på ett
år som man i lagen räknar med för förberedande
av de rent praktiska åtgärderna
kommer säkerligen att visa sig
otillräcklig. Det hade varit önskvärt
med en något längre övergångstid för
att kunna skaffa specialfordon och vidtaga
andra åtgärder.

Utskottet kan tyvärr inte dela den
uppfattning som jag och några médmotionärer
givit uttryck åt i motionen
II: 1537, när vi föreslagit en ytterligare
tidsfrist på ett halvt år. Men då får man
räkna med att länsstyrelsen dispensvägen
har möjlighet att ge vissa kommuner,
som inte anser sig kunna hinna
med de praktiska arrangemangen,
en viss respittid —- gärna efter relativt
frikostiga principer under ett inledningsskede.

Lagens ståndpunkt är att beslut om
dispens skall fattas av statligt organ.
Denna ståndpunkt vilar tydligen på den
uppfattningen att kommunalt organ inte
bör ges befogenhet att befria kommunen
från en i lag fastslagen skyldighet.
Härom är väl inget att säga, men dispensprövningen
kommer förutom beslut
av generell och principiell natur
också att inrymma en mängd ställningstaganden
av ren detaljkaraktär som
fordrar god lokalkännedom och — vilket
i detta sammanhang är det väsentliga
— är svåra att förutse och för vilka

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

förutsättningarna snabbt kan ändras.
Man får räkna med att länsstyrelserna
blir hårt belastade och också får stora
svårigheter att bedöma i vart fall de
mer individuellt betonade dispenserna.

Vi motionärer framhåller att man borde
kunna bortse från de principiella
motiv som är grunden till att länsstyrelsen
skall vara dispensmyndighet och
i stället uppdra åt lämpligt kommunalt
organ att verkställa dispensprövningen.
Det organ som i så fall skulle ligga närmast
till hands är hälsovårdsnämnden.
Dess ställning som myndighetsorgan
inom allmänna hälsovården och dess
allmänna tillsynsfunktioner inom renhållningen
borgar för att dispensprövningen
skulle ske så att lagens syfte
inte äventyrades. Men vi framhåller att
om en sådan lösning av principiella
skäl anses otänkbar bör det likväl vara
en stor vinst om länsstyrelsen kunde
tillerkännas rätt att i särskilda hänseenden
delegera dispensprövningen till hälsovårdsnämnd.
Sådan delegationsmöjlighet
bör främst avse de detaljbetonade
dispensfallen, vilket mera är ett uttryck
för behovet att lösa praktiska tillämpningsproblem
än en önskan från
kommunerna att undgå lagens konsekvenser.
Länsstyrelsens prövning skulle
då närmast i fråga om avfallshanteringen
avse ett stort antal dispensansökningar,
t. ex. frågan om total befrielse
för vissa områden eller befrielse
för visst slag av avfall och viss typ
av bebyggelse. Länsstyrelsen måste också
förutsättas kunna påverka den lokala
dispensprövningen att ange allmänna
riktlinjer för denna. För åstadkommande
av viss likformighet i dessa bedömningar
bör övervägas att söka upprätta
centrala anvisningar i samråd med
Svenska kommunförbundet.

Vi motionärer utgår från att hälsovårdsnämnden
förutsätts verkställa sin
prövning med skäligt beaktande av såväl
det objektiva behovet av ordnad
renhållning som tillgängliga resurser.
Det framhålls också att länsstyrelsen i

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

egenskap av tillsynsmyndighet över renhållningsfrågorna
bör kontrollera hur
den delegerade dispensbefogenheten används.
Om skäl därtill föreligger bör
ett delegationsuppdrag givetvis kunna
återkallas.

Utskottet har som jag sagt ställt sig
positivt till motionen 11:1537 men anser
att motionens syfte bör kunna tillgodoses
utan den komplettering av lagen
motionärerna hemställt om. Svenska
kommunförbundet ser mycket allvarligt
på denna fråga, och dess tjänstemän
har efter kontakt med hälsovårdsnämnderna
och kommunstyrelserna kommit
till insikt om att den praktiska handläggningen
kan bli mycket besvärlig till
följd av ärendenas art och stora antal.
Det tar sin tid att anpassa en ny lag
till de praktiska förhållandena, och därför
är det erforderligt att behandlingen
av dispensärenden sker så tidigt
som möjligt. Ett förtroendefullt samarbete
mellan kommuner, hälsovårdsnämnder
och länsstyrelser är vad motionärerna
åsyftat, och vi vill försöka
medverka till att den nya lagen får sin
slagkraft så snabbt och så tidigt som
ske kan.

Det är bättre att se detta problem
precis som det föreligger i dag och som
framgår genom de kontakter som tagits
med olika kommuner och myndigheter.
Det är därför jag här i denna kammare
starkt vill framhålla önskvärdheten av
att länsstyrelserna beaktar de synpunkter
som framkommit i motionen och
som också kommit till uttryck i utskottets
skrivning, även om den inte är
fullt så positiv som motionärerna har
räknat med. Motionärerna utgår från
att länsstyrelserna på allt sätt skall
medverka till att lagens tillämpning på
ett smidigt sätt kan anpassas till de
lokala förhållandena. Jag tror att det
är bättre att redan nu vara förutseende
och inte senare visa sig vara efterklok.
Det är därför vi betonar detta.

Utskottet har biträtt motionärernas
förslag att även hälsovårdsstadgans be -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

stämmelser skall införas i 1 § jämte
bestämmelserna om kommunala renhållningslagen.
Detta är något som vi
noterar med största tacksamhet och är
glada för att det kommit till uttryck.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets förslag, men jag vill gärna
framhålla betydelsen av att man beaktar
de praktiska konsekvenserna.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Växjö (ep).

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Vi har i dag att ta ställning
till en ny renhållningslag. Utskottets
ordförande och även herr Svenning
har i detalj redogjort för utskottets
ställningstagande vad avser lagförslaget.

Jag kan instämma med såväl utskottets
ordförande som herr Svenning i att
det är bra att vi får en lag som säger
ifrån var ansvaret skall ligga och att
kommunerna får ta på sig detta ansvar.
Vad som också är bra är att vi kommer
att få en ökad upplysning och propaganda
kring våra nedskräpningsproblem.

Vad man emellertid saknar i både
lagförslaget och i utskottets förslag är
åtgärder som begränsar utflödet av engångsförpackningar.

1966 behandlade allmänna beredningsutskottet
fyra motioner från socialdemokraterna,
moderata samlingspartiet,
centerpartiet och folkpartiet,
där vi tog upp de problem som den
ökade nedskräpningen inneburit. Dessa
motioner hade olika yrkanden från
överläggningar mellan tillverkare av Öl
och läskedrycker med socialstyrelsen
om ett frivilligt förbud mot engångsglas,
på samma sätt som man lyckats
genomföra ett förbud i Norge. Orsaken
till att dessa fyra motioner väcktes var
att man framför allt från olika håll —
bl. a. från Pajala och Östergötlands länsstyrelse
— i skrivelse hade begärt att
åtgärder skulle vidtagas. Socialstyrelsen
lät med anledning av skrivelsen från
Östergötlands länsstyrelse vidtaga ett

mycket omfattande remissförfarande.
Som framgick av remissyttrandena hade
man liksom i dag självfallet olika uppfattningar
om hur vi skulle kunna komma
till rätta med engångsglasen.

Med anledning av propositionen har
jag och fyra medmotionärer — det rör
sig om en fempartimotion -— framfört
ett yrkande om ett generellt pantsystem
för både engångsglas och returglas för
läskedrycker.

När frågan behandlades i allmänna
beredningsutskottet år 1966 hade vi fått
ett utflöde av glas som man inte hade
räknat med. År 1960 förekom på den
svenska marknaden 3 miljoner engångsglas,
år 1962 var antalet uppe i 29 miljoner,
år 1964 i 154 miljoner, år 1965
i 243 miljoner och år 1968 hade vi ett
utflöde av 340 miljoner engångsglas.

Hur är det möjligt att ett företag på
ett så smidigt sätt har kunnat marknadsföra
en produkt som i detta fall? Det
hela började under 1950-talet när ett företag
köpte upp ett stort antal förpackningsindustrier
och glasbruk. Man lyckades
lansera idén med en flaska som
bara fick användas en gång, trots att den
till sin funktion mycket väl kunde användas
flera gånger. Tanken bakom denna
engångsförpackning var att den skulle
förbilliga hanteringen för handeln,
och man fann naturligtvis också på det
hållet att man skulle kunna pressa ned
sitt lönekonto.

De externa kostnaderna, som läggs på
samhället, var emellertid litet svårare
att avläsa. Här har uppkommit kostnader
som på intet sätt står i rimlig proportion
till de besparingar som handeln
gör; det framgår av olika utredningar
som har företagits. Låt oss se på den
som arbetsmarknadsstyrelsen gjorde i
Norrland! Man rensade en del vägar i
Norrbottens län från engångsglas, och
den framräkning som gjordes visade att
det skulle kosta 100 kronor per kilometer,
eller sammanlagt ungefär 10 miljoner
kronor, att städa de svenska vägarna.
Naturligtvis har kommuner i andra

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 48

delar av landet också tagit upp dessa
frågor och undersökt vad engångsglasen
kostar samhället. I Katrineholms stad
plockade man upp 26 000 engångsförpackningar,
och det arbetet kostade 50
öre per förpackning.

Är det verkligen rimligt att det allmänna
skall behöva ta på sig dessa stora
externa kostnader, medan förtjänsten
i första hand går till producenten
och i viss mån också till detaljhandeln?
Självfallet skall det allmänna ansvara
för vad det kostar att hålla rent i vår
natur och i våra tätorter, men är denna
väldiga kostnadsövervältring befogad?
Bör inte nedskräparen och producenten
stå för dessa kostnader?

Både Kommittén för ett renare samhälle
och utskottet anser att något ingripande
mot engångsglasen inte bör
göras. Från handelns sida gör man gällande
att dessa innebär en samhällsekonomisk
vinst, eftersom man slipper de
hanteringskostnader som returglas kräver.
Vi motionärer hävdar att ett pantsystem
bör tillämpas och att panten bör
motsvara inte nyglaspriset utan vad
konsumenten anser sitt besvär med att
lämna tillbaka en flaska vara värt.

Både utredningen och utskottet har
den uppfattningen att det inte är möjligt
att ha ett pantsystem eftersom pantpriset
i så fall måste sättas högre än
nyglaspriset. Därmed tycker man att
man kan avfärda det hela. Man menar
att enskilda kan åka till glasbruk och
köpa buteljer för att sedan sälja dem i
handeln. Även enskilda som köper nyglas
från glasbruken får hanteringskostnader
— de måste ha bilar, de måste
skaffa sig backar som ingår i modulsystemet
inom livsmedelshandeln och de
skall sedan åka omkring och försöka
sälja flaskorna i affärerna. Handelns
folk har svårt att förstå en sådan argumentering.
Det går näppeligen att komma
till en livsmedelshall och avbörda
sig en vagnslast returglas.

För att ett pantsystem över huvud taget
skall fungera anser utskottet och ut -

Ändring i naturvårdslagen, m. in.

redningen att det måste kombineras med
ett kvittosystem. Något av förslagen borde
man kunna ansluta sig till. Men när
utskottet först säger att man kan åka
och köpa flaskor hos glasbruken och
sedan säger att man också måste ha ett
pantsystem så går det inte ihop. Man
får ju inga pantkvitton vid glasbruken
så att man kan sälja buteljerna i en affär.
Jag har svårt att förstå det resonemanget.
Statskontoret var för sin del
inne på linjen att man skulle införa ett
pantsystem.

De flesta politiska partierna har såvitt
jag vet uttalat sig mot engångsglasen.
Men när frågan sedan kom upp i
utskott och riksdag fanns inte samma
intresse kvar.

Glaset är ett av våra äldsta förpackningsmaterial.
Det har många fördelar
— det är billigt, estetiskt tilltalande, lätt
att forma, tätt och hårt. Det skyddar
varan och ger ingen smak. Men det har
nackdelar också, bl. a. är det skört. Vid
1960-talets början började vi få stor erfarenhet
av vad krossat glas i naturen
kan föra med sig. Under en tioårsperiod
har vi lärt oss så mycket att de flesta
människor här i landet nu har en bestämd
uppfattning därom. Utskottet uttalade
1966 att hänsyn bör tas till vad
allmänheten tycker. Men remissinstanserna
har suttit och bevakat sina revir
och inte tagit någon som helst hänsyn
till allmänhetens önskemål. Folksams
undersökning 1969, som var mycket seriös,
visade att 83 procent av svenska
folket vill ha ett förbud mot engångsglas.
Och utskottet är inte ens berett att
pröva frågan om ett generellt pantsystem
för Öl och läskedrycker!

För att återkomma till skadefrekvensen
: Det har framgått av utredningen
att 90 procent av alla skärskador i naturen
förorsakas av glas och att ca
25 000 personer skadar sig varje år.
Man frågar sig då om det inte vore rimligt
att försöka finna ett system som
kunde sätta stopp för den utvecklingen.
Därför har vi i motionerna 1:1320

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Ändring i naturvårdslagen, in. m.

och II: 1531, som följs upp i reservationen
III som är fogad vid utskottsutlåtandet,
föreslagit att ett generellt pantsystem
för bryggeriglas för Öl och läskedrycker
införes.

Vi tror att det skulle vara ett verksamt
medel att begränsa en av de främsta
källorna till nedskräpningen. Pantprissättningen
bör utgå från konsumenternas
värdering av besväret att återlämna
tomglas och inte från tomglasens
värde för bryggerierna. Vi anser det vara
fullständigt felaktigt att samhället,
som nu är fallet, skall subventionera förpackningsindustrins
och nedskräparnas
verksamhet. Det är rimligt att dessa i
framtiden själva får betala dessa kostnader.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till reservationen III av
herr Sellgren.

I detta anförande instämde herr Sellgren
(fp).

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! .lag kan försäkra herr
Andersson i Örebro att intresset för att
få en lösning på dessa problem fortfarande
finns kvar. Men vi tror inte att
det av motionärerna föreslagna pantsysiemet
ger oss möjlighet att komma till
rätta med problemet. Förslaget tål faktiskt
inte en kritisk granskning. Vad
skulle det hela leda till? Jo, det blir ett
ökat krångel och ökad administration,
och det kommer säkerligen inte att ge
den effekt motionärerna räknat med.

Jag erkänner gärna att detta är ett
oerhört svårt problem. Jag tror inte att
det är möjligt att komma till rätta med
det på annat sätt än genom att man sätter
sig ner och noga penetrerar, hur
man på olika vägar skall kunna åstadkomma
en lösning. Det behövs forskning,
försöksverksamhet och utvecklingsarbete
när det gäller engångsförpackningarna
och förpackningsmaterial
över huvud taget. Men framför allt behövs
det upplysning. När herr Anders -

son i Örebro kunde konstatera att man
efter en vägstump kunnat plocka upp
så och så många tiotusentals engångsflaskor,
vittnar det inte om allmänhetens
förståelse för åtgärder på detta område;
den enklaste åtgärden vore ju att
allmänheten lät bli att kasta ut glas —
då skulle det inte uppstå några problem.

Människorna har krav på att bli
snabbt expedierade, att kunna rusa in
i affären och riva åt sig varor i engångsemballage
så kvickt som möjligt och få
dem till lägsta möjliga pris. Det är ju
ett rimligt krav. De packar sedan sin
väska för utflykten på lördagen och söndagen.
Ungarna är med, och engångsglas
och andra emballage slänges ut genom
fönstret eller lämnas kvar i backen;
ansvaret tycks vara helt borta. Sedan
får det allmänna ta hand om skräpet.

Den allmänhet som åstadkommer denna
förorening är ju skattebetalarna, och
man får alltså betala kostnaderna antingen
som konsument eller som skattebetalare.
Nästan alla svenskar är lika
goda kålsupare när det gäller att skräpa
ner i naturen.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan inte riktigt instämma
i vad herr Grebäck sade om
att vi alla som skattebetalare får svara
för de kostnader som nedskräparna
åsamkar samhället. Jag har väldigt svårt
att förstå att vi alla skall betala för
att de slarviga människorna bär sig
illa åt.

Herr Grebäck tror inte på ett pantsystem.
Han tror på forskning, och
han tror på upplysning. Å andra sidan
säger han att han inte tror på upplysning,
eftersom människorna kastar
ut det här skräpet genom bilfönstret
under sina söndagsutflykter. Vad beror
det då på att människorna gör
så? Jo, det beror naturligtvis på att
det nu blivit billigare att skräpa ner.

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

Returglasen bar ju inte stort värde för
konsumenten —- man får 5—10 öre per
glas när man lämnar tillbaka dem —
och engångsglasen har över huvud
taget inget värde.

Ett välavvägt pantsystem som kan
styra tillbaka glasen till dem som har
sålt dem är det enda rimliga. Jag
har mycket svårt att förstå hur man
annars skall kunna komma till rätta
med detta problem, trots att man har
föreslagit en lagskärpning. Rikspolisstyrelsen
har uttalat att man inte har
folk att följa upp en sådan lagskärpning.
Vi vet ju alla i vilket besvärligt
läge polisen i dag befinner sig. Några
möjligheter att se till att bestämmelserna
i naturvårdslagen efterlevs har
man inte. Jag tror inte vi kan räkna
med att få någon bättre tingens ordning
på det sättet. Om svenska folket
i fortsättningen skall vara ute i naturen
så gäller det att verkligen se
sig för. Skall man gå barfota kommer
man att få precis samma problem med
skärskador i framtiden som nu. Hade
de politiska partierna och utskottet haft
något till ambitioner skulle de ha framlagt
ett förslag som gjorde det möjligt
att styra bort engångsförpackningarna
från naturen.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Andersson i Örebro att vi inom Kommittén
för ett renare samhälle har
haft hearings med företrädare både för
ideella organisationer och för folkrörelser
m. fl. från hela Sverige. Vi har
informerat om dessa frågor och även
fått tillfredsställande svar. Det är ju
inte bara glasen det gäller utan i minst
lika hög grad burkarna, plasten osv.
Medan kommittén arbetade var det glasen
som dominerade i början, men när
vi slutade vårt arbete var det burkarna.
Ingen vet vad som kommer i
framtiden. Därför är det riktigt som
tredje lagutskottets ordförande säger:
Man bör överlåta åt miljöutrednings -

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

kommittén att göra vissa erinringar och
stå för uppläggningen av det hela. Vi
har också —- det bör noteras här —
fått med producenterna i en kampanj.
Det har bildats rikskommittén Håll Sverige
Rent. Till denna kommittés arbete
har Sveriges riksdag anslagit en halv
miljon och näringslivet en halv miljon.
Den är nu i färd med att lägga
upp en kampanj över hela linjen. Låt
mig citera några avsnitt ur kommitténs
Arbetsuppgifter. Kommittén skall:

»Centralt tillhandahålla informationsmaterial
för en riksomfattande kampanj
mot nedskräpningen.» •—• — —

»Stimulera och aktivera myndigheter,
kommuner, näringsliv, folkrörelser,
frivilliga organisationer m. fl. i arbetet
mot nedskräpningen.» —• — —

»Hålla sig underrättad om produktutvecklingen
på förpackningsområdet,
särskilt i riktning mot miljövänligare
förpackningar.»

Denna kampanj är nu i gång; skrivelser
undertecknade av jordbruksdepartementets
chef, naturvårdsverkets
chef och kommittén har gått ut till
samtliga länskommittéer och landshövdingar.
Det är tydligt att man inte får
sikta in sig på en enda sak såsom engångsglasen;
man måste ta med allt
som skräpar ned i naturen.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vi kan väl slå fast,
herr Svenning, att engångsglaset är den
engångsförpackning som är den största
miljöfaran. Det vet man om man över
huvud taget följt den debatt som förts
i denna fråga.

Herr Svenning sade i sitt anförande
att vi bör se på problemen sådana de
är i dag. Men det skulle vi ju ha gjort
för tio år sedan, när denna glasflod
började. Men så skedde inte. Sverige
är faktiskt det enda land i Norden där
detta problem uppstått. Det tycker jag
är ganska underligt.

Vi kan bara konstatera att vi med

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

de i propositionen och utskottets utlåtande
föreslagna åtgärderna kommer
att få läsa dessa annonser. Det är bra
med upplysningar, t. ex. om de 25 000
personer som årligen skär sig och
om flickan i Hägersten som skar sig
på en glasflaska och fick sys ihop med
40 stygn. Vi får nog räkna med att antalet
skärskador kommer att öka betydligt.
Den erfarenheten har man gjort
på de kirurgiska avdelningarna på våra
sjukhus.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Andersson i Örebro att vi alla är lika
indignerade över skärskador och andra
skador som inträffar på grund av
nedskräpningen och att vi alla är lika
upprörda över nedskräpningen med
engångsglas, men här gäller det en
praktisk fråga, hur vi skall komma till
rätta med detta problem. Då säger herr
Andersson: Förbjud engångsglasen! Ja,
jag går gärna med på det, om vi har
någonting att ersätta dem med.

Då säger herr Andersson, att vi kan
lösa problemet genom att tillämpa ett
pantsystem för vanliga glas, så att'' folk
inte kastar dem efter sig. I stället för
engångsglasen kommer man då att använda
permanenta glas, som folk snällt
och villigt bär tillbaka till affären för
att få några tioöringar.

Nu gör sig svensken i allmänhet emellertid
inte något besvär för ett par tioöringar
— det var längesedan i världen.
Jag tror inte att detta förslag
innebär någon lösning.

Gör i stället som vi föreslagit i centerpartimotionen
och som utskottet uttalat
sin anslutning till: Utred de här
frågorna så fort som möjligt, tillsätt
en samarbetsnämnd med företrädare
för naturvårdsverket, emballagetillverkarna
osv. och försök på teknisk väg
med hjälp av forskning få fram ett emballage
som inte utgör en miljöfara.
Då är tiden inne att förbjuda engångsglasen
och ölburkarna.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Örebro (fp), som
yttrade:

Herr talman! Jag har ingen mer replikrätt.

Därefter anförde:

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill kraftigt understryka
att det nu har inträtt ett nytt
förhållande på detta område. Varhelst
herr Andersson i Örebro går i naturen
ser han att folk slänger ölburkar omkring
sig. Risken för skärskador av
dessa burkar är uppenbarligen lika stor
om man avskaffar engångsglasen.

Tredje lagutskottet har uttalat att vi
alla är intresserade av att nedskräpningsproblemet
blir löst, men vi tror
det är bäst att avvakta den nu sittande
miljövårdskommitténs arbete och
sedan återkomma med en gemensam
uppläggning. Det är nämligen inte bara
engångsglasen som skräpar ner i naturen
och medför uppenbara risker för
människorna, ntan det gör nästan alla
förpackningar. Frågan gäller således
inte bara engångsglas eller returglas,
och den gäller heller inte bara burkar

o. d. Också plasten utgör en stor fara,
eftersom luften påverkas negativt om
vi bränner plasten.

Alla dessa ting gör det nödvändigt
att vidta en översyn. Därför har utskottet
anslutit sig till motionsyrkandet
och kommitténs yrkande om tillsättande
av en miljövårdsnämnd men
anser att den nu sittande utredningens
resultat bör avvaktas. Alla är vi lika
medvetna om att effektiva åtgärder måste
vidtas över hela linjen.

Herr Andersson säger att detta problem
bara förekommer i Sverige. Jag
reste nyligen runt i Italien och Frankrike
och iakttog hur det såg ut utmed
vägarna där. Det behövs nog en renhållningskampanj
över hela världen,
och det är nödvändigt att vi för vår
del startar i vårt land så snart som
möjligt.

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Yi har i vårt land en
mycket stor tillgång i en rik och omväxlande
natur. Vi har än så länge stora
orörda fjällområden, även om regeringen
har naggat dem alltför mycket i kanten,
nu senast genom beslutet om utbyggnad
av Ritsem. Vi har milsvida
skogar med rika möjligheter till friluftsliv
till följd av vår unika allemansrätt,
som ger envar möjlighet till promenader,
till orientering, till camping,
till bär- och svampplockning. Vi har
stora förutsättningar att tillfredsställa
dem som har särskilt intresse för fiske
och jakt. Vi har ovanligt långa och omväxlande
kuster och mängder av insjöar
med vitt skild karaktär. Vi har
stora områden med ekängar, björkhagar
och öppna marker som tillhör det
kulturlandskap som dock, tyvärr, håller
på att minska betydligt, beroende
på den hastiga avfolkningen av landsbygden.

För alla som lärt sig att älska vår natur
med fjäll, skog, äng och sjö har den
fråga som berörs i tredje lagutskottets
utlåtande nr 90 blivit något av en hjärteangelägenhet.
Med förvåning och sorg
följer man utvecklingen mot en allt intensivare
nedskräpning av vår vackra
natur. Allvarligast är ju utsläppet av
alla de avfallsprodukter från samhällen
och industrier som påverkar balansen
i naturen och som förändrar och
förfular landskapet, t. ex. genom igenväxning
av sjöar och landområden. Särskilt
allvarliga är alla utsläpp av gifter
av olika slag — kvicksilver, DDT,
PCB och herbicider — som påverkar
växt- och djurlivet negativt och som i
sista hand kan utgöra hälsorisker för
människan.

Det som vi här närmast skall diskutera
är den mera ofarliga men med
hänsyn till trivseln i samhället beklagliga
nedskräpningen i naturen, som har
nått en sådan omfattning att den blivit
ett verkligt stort samhällsproblem. Det
är ingen uppbygglig syn att från kupé -

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

fönstret på ett tåg titta ut på banvallarna
eller att från bilen se ut över landsvägar
och rastplatser eller att konstatera
hur det samlas skräp utefter våra
kuster, vid sjöarna och ute i skärgården.
Den moderna förpackningsindustrins
produkter av mångfaldiga slag
finns överallt i rik variation: papper,
plast, plåt och glas.

När man åker tåg kan man på en liten
skylt som sitter under alla fönster
i tågkupéerna läsa: »Kasta inte ut föremål
som kan vålla brand eller annan
skada.» Jag har ofta funderat på denna
formulering. Vad är det man inte
får kasta ut? Jo, inte cigarrettstumpar
och inte flaskor som kan gå sönder.
Däremot lämnas ju indirekt uppmaning
att kasta ut papper och annat skräp
på banvallen, och därför är det kanske
inte så underligt att det ser ut som det
gör för närvarande.

Utskottet hade att ta ställning till en
motion om att SJ skulle ha ansvaret för
städning av banvallarna. Den motionen
avvisades helt korrekt, på grund av att
den inte kunde behandlas i detta sammanhang,
som inte gäller enskilt område.
Jag hoppas dock att vi vid ett
annat tillfälle kan återkomma till saken
och ge SJ i uppgift att hålla snyggt på
banvallarna. Jag hoppas att vi snart
kommer ifrån det verkligt besvärande
förhållandet att toalettavfall släpps ut
direkt på banvallen — jag vet att man
arbetar på en förbättring i det avseendet.

Vi skattar i vårt land friheten högt —
bl. a. friheten att få njuta av naturen —
men hur är det med ansvarskänslan?
Biskop Thomas skrev en gång: »Frihet
är det bästa ting som sökas kan all
världen kring», men han fortsatte: »för
den som frihet väl kan bära». År det
kanske så, att nutidsmänniskan har
svårt att bära friheten, att vi inte i tillräcklig
grad har fostrats till frihet under
ansvar, bl. a. ansvar för den underbart
vackra natur som i så stor utsträckning
kan anses vara vår gemensamma

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Ändring i naturvårdslagen, in. m.

tillgång? Tyvärr tror jag, herr talman,
att man måste svara ja på den frågan.

Jag hälsar med tillfredsställelse de
olika förslag som har framlagts i propositionen
och som utskottet har tillstyrkt
och något vidareutvecklat. När
ansvarskänslan saknas är det uppenbarligen
nödvändigt att skärpa bestämmelserna
och skärpa straffen, och naturligtvis
är det bra att man får en klar
ansvarsfördelning mellan olika myndigheter
för renhållningen i naturen, efter
vägarna och i samhällena.

Jag skall inte kommentera utskottets
olika förslag — det har herr Grebäck
och herr Svenning redan gjort. Jag har
anslutit mig till utskottets utlåtande och
är glad för den positiva skrivning som
utskottet har framlagt i anledning av
våra motioner. Det innebär förbättringar
i jämförelse med propositionen. Inte
minst är det tacknämligt, att utskottet
gör något av en beställning när det
gäller den miljövårdsnämnd som Kommittén
för ett renare samhälle har föreslagit.

Det är många förslag som genomförs
nu, men det är möjligt att de kommer
att visa sig otillräckliga, och det kanske
blir så, att även en hel del av de motionsförslag
som har framförts, t. ex. det
som herr Andersson i Örebro talade
om nyss, ganska snart måste förverkligas.
Men jag tror att det är mycket bra,
att man får sakkunniga som kontinuerligt
följer utvecklingen och som är beredda
att mycket snabbt föreslå ytterligare
åtgärder, om det visar sig nödvändigt.

Jag tror alltså att de konkreta bestämmelser
som utskottet tillstyrker kan.
vara tillräckliga men att det också snart
kan bli erforderligt att gå vidare. Framför
allt tror jag att det åtminstone på
lång sikt är angeläget, att vi kommer
till rätta med underlåtenhetssynderna
i fråga om fostran till gemensamt ansvar
för vår natur. Därför ställer jag
för min del kanske de största förväntningarna
till den riksomfattande kam -

panj som herr Svenning talade om och
som beräknas pågå i minst tre år under
medverkan från stat, kommun och näringsliv;
både departementschefen och
utskottet har erinrat om detta. Jag hoppas
att kampanjen i stor utsträckning
kommer att rikta sig till de unga, inte
minst i skolorna, som säkerligen är
öppna för en positiv påverkan i detta
avseende. Och ungdomarna kan sedan
i sin tur påverka den äldre generationen
i dess handlande.

Skall man lösa problemet med nedskräpningen,
måste man i första hand
komma till rätta med den ovana som
nästan hela svenska folket nu har att
kasta ut allting från cigarrettstumpar
till glasflaskor och andra saker genom
kupéfönstret, från bilen eller över relingen
i en båt eller vid promenader i
Guds vackra natur, som är allas vår
gemensamma tillgång.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Efter det rätt långa
replikskifte som har förekommit här
angående engångsglasen skall jag inskränka
mig till att i korthet kommentera
den motion som herr Strömberg
och jag har väckt i denna kammare.

Det är några saker som man tydligen
är helt ense om. Det är först
och främst att något måste göras mot
speciellt engångsglasen. Man är överens
om att det måste ske snabbt, och
man är tydligen också överens om att
upplysning inte hjälper för att klara
av frågan. Vi motionärer instämmer i
detta och drar konsekvensen genom
att föreslå förbud mot engångsglas.

När utskottet har behandlat dessa
motioner, har det i sitt utlåtande på
s. 69 hänvisat till att 108 remissinstanser
av 115 har bedömt engångsförpackningar
vara till större nytta än skada.
Jag vill understryka att dessa uttalanden
gäller engångsförpackningar i allmänhet.

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

Öl

Vad vi motionärer har skjutit in oss
på är ju flaskor för Öl och läskedrycker.
Jag vill på den punkten hänvisa
till en annan utredning som har gjorts
av Folksam och som grundade sig på
ett ganska stort material. I det sammanhanget
ställde man en fråga av
följande lydelse: »Om regeringen beslöt
att förbjuda nedanstående varor
och industrier på grund av deras miljöpåverkan,
vad skulle Ni tycka om
ett sådant beslut?» Därvid frågade man
bl. a. om förbud mot engångsglas. 83
procent av de tillfrågade svarade, att
de skulle med tillfredsställelse hälsa
ett sådant beslut. Jag tycker att detta
säger något om vad allmänheten anser
om denna sak.

Det torde stå över all diskussion att
förbud mot engångsglas för Öl och läskedrycker
skulle leda till lägre kostnader
för samhället i dess helhet. Herr
Andersson i Örebro nämnde en del
siffror för vad det kostar att ta reda
på glasen. Jag såg häromdagen i en
av min hembygds tidningar, att en åtta
års grabb hade samlat ihop 2 000 tomflaskor.
Det var duktigt gjort av grabben,
men den stora mängden flaskor
vittnar om betydande nonchalans och
slarv från värmlänningarnas sida, och
likadant är det över hela landet.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
motionsparet 1:1314 och 11:1533 och
i andra hand till reservationen III.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Låt mig konstatera att
det utskottsutlåtande som kammaren
nu behandlar i anslutning till proposition
nr 157 gäller för miljö- och naturvården
mycket väsentliga frågor,
som i och för sig skulle kräva en djupgående
analys och en ganska lång argumentering.
Kammarens ledamöter arbetar
emellertid under tidspress, och
jag skall därför försöka fatta mig relativt
kort.

Vi har i motion IT: 1535 tagit upp

Ändring i naturvårdslagen, in. m.

frågan om renhållningen vid rastplatserna,
varvid vi konstaterat att Kommittén
för ett renare samhälle beträffande
renhållningsansvaret på vägområdet
föreslagit dels att renhållningsskyldigheten
kring rast- och parkeringsplatser
skall utsträckas till ett område
med 50 meters bredd, dels att denna
skyldighet bör gälla även vad man kallar
kantbälten mellan sådana rastplatser.
Detta krav har också ställts i motionen.

Nedskräpningen efter våra vägar,
kring våra rast- och uppställningsplatser
iir inte värst inom det närmaste
området utan en bit från rastplatserna.
Folk bekvämar sig att gå 10—15 meter
för att slänga bort skräpet, och därför
förekommer den svåraste nedskräpningen
40—50 meter från rastplatserna.
Vi har därför funnit propositionens
förslag alltför snävt tilltaget.

Var och en som parkerar bilen vid
ett rastställe utefter vägarna kommer
att göra precis samma erfarenheter som
vi, nämligen att nedskräpningen inte
är värst närmast rastplatserna utan en
bit därifrån. Detta är tyvärr mycket
mera accentuerat i närheten av städer
och andra samhällen, och på sina håll
är situationen mycket besvärande.

Utskottet har på denna punkt anslutit
sig till propositionen. Visserligen
föreligger en reservation i vilken krävs
renhållning intill 25 meter vid sidan
av vägrenarna, men jag har funnit detta
alltför snävt tilltaget och ser därför
ingen anledning att ansluta mig till reservationen.
Skall det vara någon mening
med det hela bör man bestämma
sig för 50 m.

I vår motion har vi också tagit upp
de problem som uppstår vid parkering
av husvagnar. När samhället nu åläggs
ett betydande ansvar för renhållningen,
framför allt på kostnadssidan, måste
vi också undersöka hur nedskräpningen
uppkommer och hur man skall
kunna hindi a att den blir alltför stor.

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

Antalet husvagnar har ökat mycket
snabbt, och så beräknas även bli fallet
under de närmaste åren. Parkeringen
av husvagnar sker så att säga fritt.

Utefter våra stora turistleder står det
husvagnar uppställda överallt i terrängen
i närheten av vägar och stränder,
men det är speciellt på sådana ställen
som vi minst av allt skulle vilja att
de förekom. När man är ute och bilar
är det väl naturligt att man söker sig
till ett naturskönt ställe och parkerar
där. I och för sig är det ingenting att
förmena människorna. Men det innebär
att vi får en våldsam nedskräpning
i de marker som är de käraste
strövområdena för dem som bor på
platsen.

Därför har vi motionärer funnit det
vara rimligt att man undersöker möjligheterna
att införa restriktioner som
begränsar eller hindrar långtidsparkering
av husvagnar på andra platser än
sådana som är särskilt upplåtna för
det ändamålet. Bestämmelser härom
skulle t. ex. kunna införas i vägtrafikförordningen.

Vi motionärer har också i dessa stycken
mött sympatier från utskottets sida.
Jag vill citera vad utskottet skriver:
»Såsom motionärerna anfört har
antalet husvagnar ökat kraftigt under
senare år. Genom att många husvagnsägare
parkerar under längre tider inte
bara på därför avsedda platser utan
också på andra ställen längs vägarna
skapas på sina håll avsevärda sanitära
olägenheter. Enligt utskottets mening
kan det förutsättas att detta problem
följs med uppmärksamhet av berörda
myndigheter och att restriktioner övervägs
om så befinnes erforderligt.»

Jag betraktar detta som en sympatiyttring
från utskottets sida. Utskottet
har fastslagit att vad vi anfört i motionerna
med största sannolikhet är riktigt;
det skapas sanitära olägenheter.
Längre än så har utskottet emellertid
inte velat gå. Och även om jag inte

förnekar att det kan vara trevligt med
sympatiyttringar ibland är det inte
tillräckligt för att lösa problem av detta
slag. Därför tycker jag att vad utskottet
anfört är alltför vagt, när utskottet
skriver: »Enligt utskottets mening
kan det förutsättas att detta problem
följs med uppmärksamhet av berörda
myndigheter — — —.» Ja, visst
kan man förutsätta det, men vad händer
om myndigheterna inte följer denna
fråga med uppmärksamhet? Det händer
givetvis ingenting. När utskottet nu
delar motionärernas uppfattning tycker
jag det hade varit rimligt att utskottet
också hade uttalat sig kraftigare
och helt enkelt tillstyrkt vårt krav, som
ändå bara gällde att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle påpeka
missförhållandena och begära att problemen
följs med uppmärksamhet.

Herr talman! Jag förstår att det är
meningslöst att i detta läge yrka bifall
till motionerna, och därför har jag heller
inget yrkande.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller frågan
om att hålla rent på parkeringsplatserna
tror jag det är en felbedömning att
säga att det inte räcker att städa 25
meter på varje sida om vägen utan att
det måste vara minst 50 meter. Man
skall inte utgå ifrån dagens förhållanden.
Vi skall räkna med att det första
gången görs en totalröjning, och sedan
skall skräpet hämtas så pass ofta att det
aldrig kan se ut så på parkeringsplatserna
som det gör nu. Det skall så att
säga vara en kontinuerlig renhållning.
Skräpet skall inte få spridas utanför den
föreslagna 25-metersgränsen. Området
skall helt enkelt hållas rent.

Herr Lindberg sade att staten borde
ha skyldighet att hålla rent 50 meter
på varje sida om vägarna, men det är
väl ändå helt orimligt. Vägarna går ju
ofta genom odlade marker. Vilka konsekvenser
skulle det få, om man skulle
bege sig in på åkrarna intill 50 meter

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

från vägen för att rensa dem från
skräp?

Jag vill inte alls förneka att folk kan
slänga tomglas, så att de hamnar kanske
10—15 meter in på en åker, men om
vägverkets arbetare går och hämtar flaskorna
där, kommer nog bonden att undra
varför de trampar i hans åker. Om
å andra sidan någon maskin eller redskap
skadas av utkastade föremål eller
något djur gör sig illa på dem, kommer
det att hävdas att det är vägverket som
har ansvaret, varför man stämmer vägverket.
Yi måste även tänka på de praktiska
konsekvenserna i lagstiftningsarbetet.
Om vi kan komma så långt att
ett område av 10 meters bredd längs
vägarna skall hållas rent på statens bekostnad,
tycker jag att vi har nått ett
vackert resultat.

Man skall inte heller glömma att det
kommunala renhållningsmonopolet gäller
utanför det aktuella området. Skyldigheten
att hålla marken ren har alltså
inte upphört, men den åvilar där
kommunen. Vi tycker emellertid inom
utskottet att de krav vi ställer på staten
är rimliga. Staten bör svara för
renhållningen 25 meter utanför parkeringsplatserna
och ungefär 10 meter
utanför de allmänna vägarna.

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Om min framställning
gav det intrycket att motionärerna kräver
att en 50 meter bred remsa längs
vägarna skall städas, har jag uttryckt
mig suddigt. Motionens krav innebär ju
framför allt att området 50 meter omkring
parkerings- eller rastplats, som
hör till vägen, skall hållas rent.

Herr Grebäck säger vidare att man
gör sig skyldig till en felbedömning,
om man tror att det i framtiden kommer
att se ut som det nu gör längs vägarna.
Jag vill replikera att det nog är
herr Grebäck som gör sig skyldig till
en felbedömning, om han tror att man
löser problemet genom en enstaka uppstädning
och sedan inte skall behöva

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

få något skräp i naturen igen. Det är
bara så att herr Grebäck eller jag, om
vi skulle synda mot lagen, nog försöker
göra det så omärkligt som möjligt. Så
fungerar väl alla människor. Man kastar
inte gärna skräp från vägkanten,
utan det stora flertalet gör sig mödan
att gå några meter från vägen och slänger
skräpet därifrån. Därmed tror man
att det inte syns och man får en känsla
av åtminstone mindre dåligt samvete.

Den största nedskräpningen förekommer
sålunda redan nu utanför 25-metersgränsen,
och jag är helt övertygad
om att vi skall möta detta problem även
i fortsättningen.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi har ju ännu inte sett
vad straffskärpningen i den nya lagstiftningen
leder till. Det kommer därigenom
att bli möjligt att sätta fast även
dem som kastar skräp ett stycke in på
markerna längs vägarna. Avsikten är
att nedskräpningen skall övervakas, och
det är ganska skarpa straff stipulerade
för dem, som gör sig skyldiga härtill.

I min föregående replik hann jag inte
ta upp frågan om husvagnarna, som
berördes av herr Lindberg. Utskottet
har skrivit att denna fråga bör följas
med uppmärksamhet, men herr Lindberg
förmodade att detta inte kommer
att ha någon effekt. Ja, jag förmodar
att det åtminstone får den effekten att
herr Lindberg återkommer med sin motion,
om inte myndigheterna gör någon-i
ting åt saken, och då får vi tillfälle att
återigen resonera om detta.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Bara några ord i anslutning
till reservationen I vid förevarande
utlåtande.

Reservanten, herr Skårman, som var
ledamot av Kommittén för ett renare
samhälle, har mycket riktigt konstaterat
att det inte bara är vid parkeringsoch
rastplatserna trafikanterna skräpar

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Ändring i naturvårdslagen, m. in.

ned utan att det sker litet varstans utefter
vägarna. Det är något som vi ganska
ofta kan konstatera när vi färdas
längs vägarna.

Vidare har herr Skårman i reservationen
uttalat att bortstädningen av
skräpet av praktiska skäl och med hänsyn
till trafiksäkerheten bör utföras av
samma städpatrull inom samma område.

Jag finner det angeläget att detta herr
Skärmans påpekande understryks här
i kammaren, och det är därför jag har
begärt ordet.

Jag vill framhålla att Kommittén för
ett renare samhälle syftade betydligt
längre än vad herr Skårman gör i sin
reservation. Herr Skårman föreslår ju
att städningsskyldigheten skall utsträckas
till 25 meter utanför vägen. Det har
från något håll under debatten sagts att
en 25-metersgräns inte är tillräcklig,
men jag tycker i alla fall att det finns
mycket starka skäl för reservationen.
Förslaget är värt allt beaktande, och
jag tar mig friheten att yrka bifall till
reservationen I.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag noterar det stora intresse
som kommer naturvårdsfrågorna
till del. Utskottsordföranden, herr Grebäck,
har gått igenom de olika förslagen
rätt grundligt, och jag kan i stort
sett ansluta mig till dessa förslag, även
om de på en del punkter inte helt sammanfaller
med det utredningsförslag
som jag har varit med om att underteckna.
Men jag anser att det är så värdefullt
att förslagen förts fram och att
detta skett så snabbt, att jag inte skall
framställa några ändringsyrkanden i
fråga om tredje lagutskottets hemställan.

Men det är en fråga som jag gärna
vill ta upp, och det är frågan om engångsförpackningarna.
Dessa har diskuterats
rätt mycket — framför allt engångsglasen
och plåtburkarna, som
åsamkar de verkliga skadorna på både

människor och djur. Många har ansett
att ett förbud skulle lösa problemet. Jag
måste säga att det är ett populärt men
föga realistiskt förslag. Först och främst
är det svårt att dra gränserna för vad
som skall förbjudas och inte förbjudas,
ty det finns ju en hel del produkter som
inte kan saluföras på annat sätt än i
glas.

Vi kommer helt säkert att få uppleva
en kolossal förändring på detta område
framöver — det har också herr
Svenning varit inne på. Utvecklingen
går mycket fort mot helt nya förpackningstyper,
och att upprätthålla ett förbud
skulle vara förenat med alltför stora
svårigheter.

Det är också som herr Svenning sade,
att så länge en glasflaska inte kostar
mera att slänga bort än vad som nu
är fallet — det må vara en returflaska
eller ett engångsglas — kastar människorna
sådana i naturen. Och man kan
ju skada sig minst lika svårt på ett returglas
som på en engångsflaska.

Från en del håll har pantsystem föreslagits.
Och kunde man hålla en hög
pant skulle väl detta locka allmänhetenkonsumenterna
att lämna tillbaka glasflaskor.
Men det är mycket svårt att
tillämpa ett pantpris som är högre än
nvglaspriset. Det vore också en underlig
företeelse i vårt samhälle om vi på
detta område skulle ha ett synnerligen
krångligt system, där pantkostnaden
blev betydligt högre än kostnaden för
nyglaset.

Det har talats om ett kvittosystem,
men även ett sådant har sina nackdelar.
Att exempelvis begära ett kvitto när man
köper en läskedryck i en kiosk kan vara
besvärligt.

Då säger man: Vad vill ni att utredningen
skall göra? Vad har ni för förslag? Det

är just detta jag ville något beröra.
Centerpartiet har i en motion följt
upp det förslag om en miljövårdsavgift
som framlagts av Kommittén för ett renare
samhälle. En sådan avgift skulle

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

enligt min mening vara den bästa tänkbara
åtgärden. Som det nu är får tillverkarna
av emballage — engångsglas
eller returflaskor — utan vidare kasta
ut sin vara i handeln, varefter samhället
skall ta hand om skräpet. Kunde farliga
flaskor eller miljövådliga emballage
beläggas med en miljövårdsavgift skulle
det vara till stor fördel i arbetet fram
mot miljövänliga emballage.

Men det skall vara en ordentlig avgift
så att konsumenten går tillbaka till
butiken med emballaget. De tillverkare
som försöker att framställa en mer miljövänlig
förpackning skulle också på
ett helt annat sätt kunna få ut sina produkter
på marknaden, därest en konkurrent
som bara använder miljöfarligt
emballage skulle få vidkännas en ganska
stor avgift.

Detta är enligt mitt sätt att se den
enda möjligheten att komma till rätta
med engångsglasen. Jag tror inte på något
förbud, och jag tror inte att vi för
närvarande kan lösa frågan på annat
sätt. För att framställa miljövänliga förpackningar
måste man bedriva ett utvecklingsarbete
i kombination med
forskning. De miljövårdsavgifter som inflyter
skulle kunna användas för detta
arbete och för att på andra vägar försöka
få fram mera miljövänliga förpackningar.

Jag är glad och tacksam för att tredje
lagutskottet har givit centerpartiets
motion sin sanktion. Man säger att miljökontrollutredningen
håller på att ta
ställning till de frågor som berörs i
motionen. Jag hoppas att utredningens
förslag kan framläggas så snart som
möjligt.

Till sist vill jag understryka att alla
är intresserade av att komma till rätta
med engångsglasen. Men när de som
förordar pantsystem eller förbud mot
engångsglas påstår sig ha en mer positiv
inställning än vi andra, så är detta
felaktigt. Det finns ingen väg som så
snabbt leder till ett bättre resultat som
värt förslag om miljövårdsavgift. Vi

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

måste ge dem som vill tillverka engångsemballage
eller andra emballage, som
är miljövänliga, möjligheter att göra
detta. Endast därigenom kan vi bemästra
dessa förhållanden någorlunda tillfredsställande.
Människorna har sina
vanor. Om det inte kostar något och
om ingen ser dem, kastar de ut flaskor
och annat skräp i naturen. Därför måste
vi styra utvecklingen med hjälp av
en miljövårdsavgift, som i sin tur möjliggör
att man framställer mer miljövänligt
emballage.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag hade inte replikrätt
när herr Grebäck i sitt senaste anförande
vände sig till mig och menade
att med ett par tioöringar får vi inte
folk att lämna tillbaka glasflaskor vare
sig vi kallar dem returglas eller engängsglas.
Det är alldeles riktigt. Pantsystemet
fungerade mycket bättre när
två tioöringar var värda mer än de är
i dag.

Herr Grebäck har emellertid missat
hela vår argumentering, nämligen att
pantprissättningen skali utgå från konsumentens
värdering av besväret att
återföra tomglas och inte från tomglasets
värde för bryggerierna, varför pantpriset
måste sättas högre än nyglaspriset.
Detta är vårt motionsyrkande, som
sedan har följts upp i reservationen
III.

Jag instämmer med professor Dahmén,
som i sin bok om miljöfrågorna
har sagt att det inte är rimligt att på
samhället övervältra de kostnader som
producenterna och nedskräparna förorsakar.
Vi talar så ofta om front mot
miljöförstöringen, men allt detta tal verkar
faktiskt ihåligt om vi över huvud
taget ingenting gör för att reducera engångsglashanteringen.
Detta är givetvis
inte vår största miljövårdsfråga, men
det är ett viktigt test på vår vilja och
förmåga att komma till rätta med dessa

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Ändring i naturvårdslagen, m. m.

problem. Av propositionen och utskottets
utlåtande framgår att testet har utfallit
negativt.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
polemisera mot herr Andersson i
Örebro utan vill bara säga till honom
att genom en sådan miljövårdsavgift
som centern föreslagit och som jag har
talat om skulle problemet kunna lösas
utan att bördorna övervältras på samhället
som sådant. Det är nedskräparna
som bör betala kalaset, men då måste
vi också se till att de gör det. Det
är detta som nu inte sker. Om vi får
en ordentligt tilltagen miljövårdsavgift
kanske vi sedan också kan införa ett
pantsystem ty då har vi någonting att
utgå från. Detta skall vi alltså arbeta för.

Jag hoppas att det beslut som riksdagen
i dag fattar skall ge oss möjligheter
att komma till rätta med dessa
problem.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A—F

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. G

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Antby
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom. G
i utskottets utlåtande nr 90, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I av herr Skårman.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Antby begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 171 ja och 25 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. H—N

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. O

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Örebro begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
O i utskottets utlåtande nr 90, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III av herr Sellgren.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Örebro
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 154 ja och
43 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. P 1—P 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. P 5

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:1314 och II: 1533; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. P 6—P 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 95, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående gymnasieskolan,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motion.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Gymnasieskolan

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
222, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående gymnasieskolan jämte
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet.

Kungl. Maj d hade i propositionen nr
159 under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 23 oktober 1970 föreslagit
riksdagen, såvitt nu var i fråga,
att godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats om gymnasieskolan och om

Gymnasieskolan

fullgörande av skolplikt.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna
1:1338 av herr Thorsten Larsson in. fl.
och II: 1555 av herr Elmstedt m. fl., vari
bl. a. hemställts att riksdagen beslutade
att i skrivelse till Kungl. Maj d uttala

1. att i skolstadgan måtte intagas bestämmelse
som gåve elev möjlighet att
ersätta skolgång i årskurs 9 i grundskolan
med utbildning hos hantverkare eller
företagare på i motionerna angivna
grunder,

5. att den utredning som skulle behandla
frågan om förlängd undervisning
särskilt måtte undersöka i vilka
former fysiskt, psykiskt och socialt
handikappade elever, som i grundskolan
fått specialundervisning, skulle erhålla
utbildning inom gymnasieskolan,
dels de likalydande motionerna
1: 1339 av herr Hans Petersson och
II: 1557 av herr Helander,

dels de likalydande motionerna
1:1340 av herr Richardson m. fl. och
II: 1558 av herr Strömberg m. fl., vari
bl. a. hemställts

3. att den utredning som skulle behandla
frågan om förlängd undervisning
gåves i uppdrag att särskilt undersöka
möjligheterna att ge de elever som
i grundskolan fått någon form av specialundervisning
en fullgod utbildning
inom gymnasieskolan,

5. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag att skolgång i årskurs 9
i grundskolan ej längre skulle kunna
utbytas mot utbildning hos hantverkare
eller företagare,

dels de likalydande motionerna
I:13M av herr Wallmark och 11:1556
av fru Mogård m. fl., vari hemställts att
riksdagen beslutade att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om fortsatt beredning
av frågan om i propositionen be -

Nr 46

Tisdagen den lo december 1970 fm.

Gymnasieskolan

rörda ingenjörs- och ekonombenämningar,

dels de likalydande motionerna
/: 134-2 av herr Wallmark m. fl. och
II: 1559 av herr Wennerfors m.fl., vari
hemställts att riksdagen beslutade

att en målrelaterad betygsskala i avvaktan
på utredningsresultat alltjämt
skulle tillämpas på gymnasieskolans yrkestekniska
linjer i yrkestekniska ämnen
samt maskinskrivning och stenografi,

att elevs rätt att i särskilda fall gå om
gymnasieskolans högsta årskurs skulle
gälla oberoende av om detta medförde
en utvidgning av skolorganisationen eller
ej,

att hittillsvarande möjlighet att ersätta
skolgång i årskurs 9 i grundskolan
med utbildning hos hantverkare eller
företagare enligt 2 kap. 17 § skolstadgan
skulle bibehållas,

att i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening ge till känna att för behörighet
till tjänst som rektor eller lönegradsplacerad
studierektor vid skolenhet med
gymnasieskola undantagslöst skulle krävas
behörighet till ordinarie tjänst som
lärare vid skolenheten, varvid dock
övergångsbestämmelser borde utformas
rörande nuvarande innehavare av sådana
tjänster vilka inte uppfyllde detta
behörighetskrav.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte beträffande det
antal elever som i gymnasieskolan borde
ankomma på heltidsanställd skolsköterska
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna
1:1338 och 11:1555 samt 1:1340 och
II: 1558, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

2. att riksdagen måtte beträffande rätt
för elev att gå om högsta årskursen på
studieväg i gymnasieskolan med bifail
till Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna I: 1342 och II: 1559, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

3. att riksdagen måtte beträffande betyg
i yrkestekniska ämnen samt maskinskrivning
och stenografi på gymnasieskolans
yrkestekniska linjer med bifall
till Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:1342 och 11:1559, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

4. att riksdagen måtte godkänna vad
i övrigt i statsrådsprotokollet förordats
om gymnasieskolan,

5. att riksdagen måtte beträffande
fullgörande av skolplikt genom utbildning
hos hantverkare eller företagare
med bifall till Kungl. Maj ds förslag och
med avslag å motionerna I: 1338 och
II: 1555,1:1340 och II: 1558 samt 1:1342
och II: 1559, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

6. att riksdagen måtte beträffande
fullgörande i övrigt av skolplikt godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

7. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1338 och 11:1555 samt
1:1340 och 11:1558, samtliga motioner
såvitt nu Var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj d till känna vad utskottet anfört
angående undervisning i gymnasieskolan
för sådana elever som i grundskolan
fått specialundervisning,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1338 och 11:1555 i vad avsåge
lanthushållsskolor na,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1338 och 11:1555 i vad avsåge
praktik inom jordbruksnäringen,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1339 och II: 1557 om en tvåårig
skogs- och jordbrukslinje,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1340 och II: 1558 i vad avsåge
statsbidragssystemet för det under kommunerna
lydande skolväsendet,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1340 och II: 1558 i vad avsåge
studie- och yrkesvägledningen inom
grundskolan och gymnasieskolan,

13. att riksdagen måtte avslå motio -

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

nerna 1:1341 och II: 1556 om ingenjörsoch
ekonombenämningarna,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1342 och II: 1559 i vad avsåge
behörighet till tjänst som rektor och
lönegradsplacerad studierektor vid skolenhet
med gymnasieskola.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Bohman, Wallmark och
Nordstrandh samt fru Sundberg (samtliga
m), som ansett att utskottet under

2 hort hemställa,

att riksdagen måtte beträffande rätt
för elev att gå om högsta årskursen på
studieväg i gymnasieskolan i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 1342 och II: 1559, såvitt
nu var i fråga, besluta att nämnda
rätt skulle gälla oavsett om detta medförde
en utvidgning av skolorganisationen
eller ej;

2. av herrar Bohman, Wallmark och
Nordstrandh samt fru Sundberg (samtliga
m), som ansett att utskottet under

3 hort hemställa,

att riksdagen måtte beträffande betyg
i yrkestekniska ämnen samt maskinskrivning
och stenografi på gymnasieskolans
yrkestekniska linjer med avslag
å Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna I: 1342 och II: 1559, såvitt
nu var i fråga, besluta att en målrelaterad
betygsskala i avvaktan på skolöverstyrelsens
utredning alltjämt skulle
tillämpas;

3. av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Ivar Johansson (ep), Nyman
(fp), Thorsten Larsson (ep), Wallmark
(m), Wikström (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (in), Mattsson (ep)
och Kållstad (fp), fru Sundberg (m)
samt herr Elmstedt (ep), som ansett att
utskottet under 5 bort hemställa,

att riksdagen måtte beträffande fullgörande
av skolplikt genom utbildning
hos hantverkare eller företagare med
avslag å Kungl. Maj ds förslag och med
bifall till motionerna 1:1338 och
11:1555, 1:1340 och 11:1558 samt

Gymnasieskolan

1:1342 och 11:1559, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, besluta att hittillsvarande
möjlighet att ersätta skolgång i
årskurs 9 med utbildning hos hantverkare
eller företagare skulle bibehållas; 4.

beträffande lanthushållsskolorna av
herr Thorsten Larsson (ep), utan angivet
yrkande;

5. av herrar Bohman, Wallmark och
Nordstrandh samt fru Sundberg (samtliga
m), som ansett att utskottet under

13 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1341 och 11:1556 hos
Kungl. Majd hemställa om fortsatt beredning
av frågan om de i propositionen
berörda ingenjörs- och ekonombenämningarna; 6.

av herrar Bohman, Wallmark och
Nordstrandh samt fru Sundberg (samtliga
in), som ansett att utskottet under

14 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1342 och II: 1559 som sin
mening ge Kungl. Maj d till känna att
för behörighet till tjänst som rektor eller
lönegradsplacerad studierektor vid skolenhet
med gymnasieskola undantagslöst
skulle krävas behörighet till ordinarie
tjänst som lärare vid skolenheten, varvid
dock övergångsbestämmelser borde
utformas rörande nuvarande innehavare
av sådana tjänster, vilka icke uppfyllde
detta behörighetskrav.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Under diskussionen i
första kammaren om detta ärende framkom
att det tydligen förelåg ett missförstånd;
en av reservanterna uttalade
att man genom propositionsförslaget
skulle täppa till det andningshål som
elever i årskurs 9 haft genom möjligheten
att komma ut på arbetsplatserna.
Därför skulle jag, herr talman, redan
i inledningsskedet av ärendets

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Gymnasieskolan

behandling i andra kammaren vilja
göra några konstateranden.

I propositionen konstateras att man
måste upphäva nuvarande bestämmelse
i 2 kap. 17 § skolstadgan om möjlighet
att ersätta skolgång i årskurs 9
i grundskolan antingen med skolgång
i yrkesskola eller med utbildning hos
hantverkare eller företagare jämte viss
undervisning i grundskolan.

I motiven till förslagen hänvisas i
propositionen till

1. att det i fortsättningen inte blir
möjligt att börja i gymnasieskolan utan
att man gått igenom grundskolans årskurs
9,

2. att 1969 års läroplan för grundskolan
är så utformad att den inte ger
utrymme för både undervisning i grundskolan
och meningsfylld utbildning hos
hantverkare eller företagare,

3. att 1969 års läroplan gör det möjligt
för skolstyrelsen att jämka studiegången
i årskurs 9 om det behövs för
att skolgången skall bli meningsfull för
viss elev,

4. att elev i undantagsfall enligt 36 §
andra stycket skollagen kan befrias från
det sista skolåret i grundskolan, och

5. att det enligt motiven till 36 §
andra stycket skollagen skall på ett
betryggande sätt sörjas för att elev som
befrias från skolgång får anställning
eller lämplig sysselsättning.

I en borgerlig reservation krävs att
man bör bibehålla möjligheten att låta
elev byta ut skolgång i årskurs 9 mot
utbildning hos hantverkare eller företagare.
Såsom skäl härför åberopas i
reservationen att man inte kan bortse
från att det finns elever med en så
negativ inställning till skolgången att
skolgången upplevs som helt meningslös.
I dessa undantagsfall, menar reservanterna,
är det värdefullt att ett alternativ
till skolgång i grundskolan kan
erbjudas. Enligt reservanterna bör detta
alternativ utnyttjas restriktivt och i
fall där skolan trots alla ansträngningar
knappast kan ge eleven något. Re -

servanterna förutsätter att utbildningen
hos hantverkare eller företagare skall
stå under tillsyn av vederbörande skolstyrelse.

Reservanterna synes mena att förslaget
i propositionen innebär att det
i fortsättningen skulle bli omöjligt att
i undantagsfall låta elev i årskurs 9
byta skolgång i årskurs 9 mot utbildning
t. ex. hos hantverkare. Så är emellertid
inte fallet. Enligt 36 § andra
stycket skollagen och motiven till denna
bestämmelse finns alltjämt denna
möjlighet. I formellt hänseende föreligger
visserligen en skillnad mellan
nuvarande bestämmelse i 2 kap. 17 §
skolstadgan och 36 § andra stycket
skollagen. Elev som enligt 2 kap. 17
§ skolstadgan ersätter skolgång med
utbildning hos hantverkare och viss
utbildning i grundskolan fullgör sin
skolplikt. Den som befriats enligt 36 §
andra stycket skollagen fullgör däremot
ej längre skolplikt, även om hans
skolplikt ännu inte avslutats. Men reellt
sett föreligger för den enskilda
eleven ej någon skillnad. I detta sammanhang
bör följande observeras. Innan
skolstyrelsen medger att elev får
avsluta sin skolgång enligt 36 § andra
stycket skollagen, skall skolstyrelsen
nämligen, som framhållits redan i 1962
års proposition om skollagen, se till
att det på ett betryggande sätt är sörjt
för annan utbildning eller lämplig sysselsättning
åt eleven.

Det har hävdats att elev som går
hos hantverkare eller företagare enligt
2 kap. 17 § skolstadgan står under
tillsyn av skolstyrelsen, men att
elev som avslutat sin skolgång enligt
36 § andra stycket skollagen inte skulle
stå under tillsyn av skolstyrelsen.
Enligt min uppfattning skall den sistnämnda
eleven också stå under tillsyn
av skolstyrelsen, även om det inte finns
någon uttrycklig stadgebestämmelse
som tar sikte just på detta fall.

Skulle tveksamhet uppstå om gällande
bestämmelser och deras tillämp -

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

ning är jag beredd vidta lämpliga åtgärder
för att undanröja sådan oklarhet.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! I propositionen 159 redovisas
en rad frågor som måste lösas
innan den nya gymnasieskolan, om
vilken principiellt beslut tidigare fattats,
införs fr. o. m. den 1 juli 1971, och
åtgärder föreslås med anledning härav.
En del av dessa åtgärder är av
sådan art att de regleras i skollagen
och studiehjälpsreglementet, och de
upptas följaktligen inte i statsutskottets
utlåtande nr 222. De frågor och
förslag som behandlas i det utlåtande
från statsutskottet som vi har att ta
ställning till i dag är i flera fall av
den karaktären, att de naturligen följer
på tidigare fattade beslut och mestadels
inte erfordrar någon fortsatt diskussion.
Vissa andra frågor är emellertid
av mer kontroversiell art, och följden
har blivit att statsutskottets utlåtande
inte blivit enhälligt.

En av reservationerna är gemensamt
borgerlig. Det var alltså om den som
utbildningsministern nyss talade. Den
tar jag upp sist i mitt anförande, då
jag vet att flera talare omedelbart efter
mig kommer att anknyta till den
problematik den berör. Jag börjar alltså
med de fyra reservationer som bärs
fram av enbart moderater.

Den första gäller rätten för elev att
gå om högsta årskursen på studieväg
i gymnasieskolan. Det förutsätts visserligen
i propositionen att elev i gymnasieskolans
högsta årskurs skall ha
möjlighet att om särskilda skäl föreligger
gå om årskursen helt eller delvis.
Denna möjlighet skall dock, liksom för
närvarande i fackskolan, vara beroende
av att utnyttjandet av rätten inte
medför någon utvidgning av skolorganisationen.
Det är alltså inte en rätt
i ordets egentliga bemärkelse, eftersom
den inte är villkorslös.

En sådan tolkning — menar vi re -

Gymnasieskolan

servanter —- måste avvisas. Bestämmelsen
om rätten att gå om bör visserligen
utnyttjas återhållsamt, men den
bör inte vara begränsad av organisatoriska
eller ekonomiska skäl. Ej heller
får problemet lösas genom att fler
elever än normalt stoppas in i en klass.
Klasserna är redan tillräckligt stora
när de är fyllda. Läsning i kompletteringssyfte
får givetvis inte förekomma,
men kan en elev förebringa starka
sociala skäl, t. ex. sjukdom eller svåra
hemförhållanden, för att gå om sista
årskursen, skall han också få göra det
oberoende av de organisatoriska konsekvenserna.

Jag vill påpeka att det är fråga om
en mycket viktig elevvårdande angelägenhet.
Vi talar så mycket om elevvård,
men vi gör inte mycket när vi
skulle kunna göra någonting. Vi ställer
oss ofta alltför kallsinniga och gömmer
oss bakom obotfärdighetens förhinder.
Det är elever det gäller här och inte
i första hand pengar eller principer.

Den andra reservationen av oss moderater
rör frågan om betygsättningen
i gymnasieskolan. I propositionen erinras
om den betygsutredning som pågår
inom skolöverstyrelsen. Departementschefen
anser att det inte finns
skäl att i väntan på resultatet av denna
utredning närmare diskutera andra
ändringar i gällande betygssystem än
som föranleds av att gymnasieskolan
ersätter vissa äldre skolformer.

Att departementschefen — statsrådet
Carlsson — inte vill diskutera gällande
betygssystem, det s. k. relativa
betygssystemet, förstår jag fuller väl.
Det ville han inte heller i den stora
utbildningsdebatten här i kammaren
förra veckan — att trampa omkring i
ruiner är inte något nöje. Ändå vill
departementschefen utsträcka det
grupp- eller elevrelativa betygssystemets
välsignelser till hela den nya
gymnasieskolan, alltså även till ämnen
som tidigare varit förskonade, trots att
utbildningsministern vet för det första

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Gymnasieskolan

att det relativa betygssystemet i det
närmaste har klappat samman och för
det andra att betygsutredningen inte
kan eller får dröja alltför länge med att
lägga fram förslag till nya regler för
betygsättningen.

Enligt tidningsuppgifter — jag har
inga andra uppgifter — avlämnar skolöverstyrelsens
betygsgrupp redan om
en och en halv månad ett förslag, vars
kontenta skulle vara att det relativa
betygssystemet avskaffas och ersätts
med ett s. k. målrelaterat betygssystem.
Må vara att ett strikt målrelaterat system
inte accepteras av statsrådet Carlsson
och hans meningsfränder bland
politikerna och kanske inte heller av
en del andra, men att på något sätt
ändra det relativa betygssystemet kommer
man enligt mitt sätt att se icke
ifrån. Ändringarna kan t. o. m. tidfästas
till 1973, när beslut i anledning av
kompetensutredningens förslag väntas
bli fattat och träda i kraft.

Att i dag utsträcka användningen av
det grupp- och elevrelativa systemet i
onödan i väntan på omläggningen synes
mig inte vara särskilt ändamålsenligt.
Jag tycker att det innebär ett visst
uniformstänkande och likformighetshysteri.

Utskottsmajoriteten är patetisk och
verklighetsflyende då den uttalar att
ett bifall till motionärernas förslag att
den målrelaterade betygsskalan skall
användas i vissa ämnen skulle innebära
betydande risk för missförstånd
framför allt hos eleverna och deras
föräldrar. Som om inte missförstånd
skulle ha varit det relativa betygssystemets
följeslagare redan från begynnelsen.
Ingen kan annat än missförstå det.
Att tillämpa det är i det närmaste
omöjligt — det visar, om inte annat,
erfarenheten. Det bygger på chimären
att det är möjligt att i den lilla enheten
—- klassen eller skolan — få fram
relationer som gäller för den stora enheten:
en hel årskull.

Då därtill centrala prov saknas i fler -

talet ämnen, framför allt i de ämnen
det nu gäller som skall ha det relativa
betygssystemet, blir situationen ännu
omöjligare. Införandet av det relativa
betygssystemet — om också kortvarigt
— på de områden inom det integrerade
gymnasiet där det inte nu finns är
och förblir enligt min mening ett misstag
som man borde undvika.

Den tredje moderata reservationen
avser benämningarna gymnasieekonom,
fackskoleekonom, gymnasieingenjör
och fackskoleingenjör. Frågan kan
synas inte vara särdeles stor — det
medger jag — men den har dock vissa
aspekter.

De här benämningarna kan inte tilllämpas
i fråga om den nya gymnasieskolan,
som inte skiljer mellan gymnasium
och fackskola. Det konstateras
i propositionen, och så är det givetvis
också; det är ingen diskussion om den
saken. Anmärkningsvärt är emellertid
att departementschefen och utskottsmajoriteten
så att säga lämnar frågan
åt dess öde, viftande med att arbetslivets
»eventuella» behov av kortare
beteckningar får tillgodoses i annan
form än genom författningsbestämmelser.

Utan tvivel — inte »eventuellt», som
det heter i utskottsutlåtandet — finns
det inom arbetslivet i Sverige ett praktiskt
behov av examens- och yrkesbenämningar.
Sak samma gäller i minst
lika stor utsträckning på den internationella
arbetsmarknaden. Jag menar
att det därför finns skäl för att frågan,
innan den ■—- om den är omöjlig att
lösa — definitivt släpps och lämnas åt
sitt öde, ändå ägnas ytterligare beredning
med syfte att i samråd med arbets-
och yrkeslivets företrädare få
fram en enhetlig och fungerande
praxis på detta område. De nu aktuella
benämningarna berör ganska stora
grupper av elever i den nya gymnasieskolan,
och frågan om korta och effektiva
examensbeteckningar gäller på sikt
inte bara ingenjörer och ekonomer

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

utan också andra yrkesutövare på såväl
gymnasial som postgymnasial nivå.
Benämningsfrågan bör alltså inte lämnas
öppen utan är, som jag ser saken,
förtjänt av fortsatt beredning inom
Kungl. Maj :ts kansli.

Den fjärde och sista av våra reservationer
gäller behörighet till tjänst
som rektor eller lönegradsplacerad studierektor
vid skolenhet med gymnasieskola.

Om synnerliga skäl föreligger, skall
enligt departementschefen även den
som inte är behörig till ordinarie tjänst
som lärare kunna komma i fråga till
rektors- eller studierektorsbefattning.
Utskottets majoritet, som med tillfredsställelse
konstaterar att utvecklingen
allmänt sett går i riktning mot
en uppmjukning av formella behörighetskrav,
kan inte gå med på motionärernas
önskemål om att behörighet till
ordinarie tjänst som lärare skal! vara
ovillkorligt krav på rektor och studierektor.

Vi reservanter kan inte på samma
sätt som utskottsmajoriteten förnöja
oss åt att formella behörighetskrav mer
och mer mjukas upp i riktning mot försvinnande.
S. k. reella behörighetskrav
är mycket svåra att mäta noggrant och
tenderar lätt att bli beroende av mångahanda
godtycken i bedömningen. Därmed
har jag inte sagt att man inte kan
arbeta med sådana, men det bör inte
uteslutande vara sådana.

När det gäller skolledartjänster med
undervisningsskyldighet, handledaruppgift,
lärarhandledaruppgift och liknande
är lärarutbildning och därpå
grundad lärarerfarenhet enligt min
uppfattning en nödvändig bakgrund.
Varje uppmjukning kan innebära stora
risker. S. k. praktiska meriter är på
detta område speciellt svåra att väga
och mäta. Subjektiviteten ligger alltid
på lur. Kravet på lärarbehörighet och
därpå grundad, väl vitsordad lärarerfarenhet
inom skolväsendet är den enda
objektiva bedömningsgrund som står

Gymnasieskolan

till buds när man skall bedöma en rektors
eller studierektors pedagogiska meriter
— och pedagoger måste dessa befattningshavare
vara. Detta krav är en
av grundförutsättningarna för att en
person väl skall kunna sköta en skolledartjänst,
som långt ifrån bara består
i organisation och administration,
om den är rätt konstruerad och rätt
utövad. Tunga remissinstanser understryker
att intim kännedom om och
erfarenhet av skolväsendet bör känneteckna
en skolledare även i den nya
gymnasieskolan.

Jag skall sedan övergå till den verkligt
besvärliga tolkningsfrågan. I den
gemensamma borgerliga reservationen
tar man upp frågan om övergången från
grundskolan till gymnasiet. Elev i
grundskolan har tidigare, såsom framgick
av statsrådet Carlssons anförande,
med stöd av 2 kap. 17 § skolstadgan
kunnat ersätta skolgång i årskurs 9 med
utbildning hos hantverkare eller företagare.
Den paragrafen skulle alltså enligt
propositionen tas bort.

För min del uppfattade jag det, åtminstone
intill utbildningsministerns
nu lämnade deklaration, så att upphävandet
av ifrågavarande författningsrum
i skolstadgan närmast var ett utslag
av en viss vördnad för den heliga
uniformitetsprincipen. Man kan enligt
min mening — det är min syn på saken,
och jag vill också deklarera den
synen som bakgrund till den fortsatta
diskussionen — inte bortse från att
det finns elever med en så likgiltig eller
som det ibland sägs en så negativ
inställning till skolgång just i årskurs
9 och kanske även i årskurser före denna,
att skolgången upplevs av eleverna
som meningslös för att inte tala om
vad upplevelsen kan innebära av aggressioner
mot såväl lärare som studieintresserade
kamrater med oreda i skolan
som följd. I sådana fall, som verkligen
förekommer —- det vågar jag säga
— och där skolan trots alla ansträngningar
knappast kan ge eleven något,

Nr 16

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Gymnasieskolan

är det värdefullt att alternativ står till
buds. I likhet med Svenska kommunförbundet
och andra remissinstanser
anser vi, som står bakom reservation 3,
att möjligheter till avvikelser från huvudregeln
bör finnas.

Nu innebär — jag vill avge denna
deklaration först — utbildningsministerns
uttalande i första kammaren i någon
mån och här i kammaren bättre
och mera sammanfattat sedan utbildningsministern
fått tid på sig att sammanföra
argumenten, att de elever som
tidigare kunnat få meningsfylld utbildning
hos hantverkare eller företagare
enligt 2 kap. 17 § skolstadgan även i
fortsättningen på samma sätt som tidigare
skulle kunna få sådan med stöd
av 36 § andra stycket skollagen angående
befrielse från sista skolåret. Så
vill jag tolka utbildningsministerns uttalande.
Vid befrielse -— så stadgas det
i skollagen — bör tillses att det på ett
betryggande sätt är sörjt för att eleven
får annan utbildning eller lämplig sysselsättning.
Nu vill jag fråga, om utbildningsministern
menar, att till sådan
annan utbildning som anges i skollagens
36 §, givetvis restriktivt tillämpad,
också generellt får räknas meningsfylld
utbildning i yrkesarbete och
yrkesteori hos hantverkare eller företagare.
Är det på det sättet kan jag för
min del avstå från att yrka bifall til!
reservation 3.

Men jag vill säga ytterligare ett par
saker. Propositionen, vem som nu har
skrivit den, är under alla förhållanden
oklar på den punkten. Vid upprepade
genomläsningar och försök att genomtänka
innehållet har jag inte kunnat finna
annat. Det talas på s. 67 om en möjlighet
som inte längre skall bibehållas,
och därav kan man inte gärna dra någon
annan slutsats än att det inte blott
är fråga om en formell författningsändring
utan om någonting mer. Varför
skulle man i annat fall inte kunnat nöja
sig med att ur 2 kap. 17 § skolstadgan,
andra stycket, endast utesluta de sista

raderna om allmänbildande undervisning
i årskurs 9 i grundskolan? Paragrafen
skulle då ha fått följande lydelse:
Äro beträffande viss elev särskilda
skäl därtill må skolstyrelsen medgiva,
att eleven må ersätta skolgång i årskurs
9 i grundskolan med utbildning
hos hantverkare eller företagare, om
eleven hos denne erhåller planmässig
undervisning i yrkesarbete och yrkesteori.

Utbildningsministerns deklaration
nyss att det nu bara finns en formell
skillnad, om man grundar rätten till utbildning
hos hantverkare och företagare
på skollagen, men att det inte föreligger
någon reell skillnad, inregisterar
jag med tillfredsställelse. Men jag är
ändå litet tveksam på denna punkt och
vill understryka att det torde vara nödvändigt
att inte vänta och se hur det
hela utfaller utan att utbildningsministern
snarast infriar löftet att låta utfärda
tillämpningsföreskrifter i detta
avseende vad beträffar skollagen 36 §
om befrielse från det nionde skolåret.
Det är väl ändå skolstyrelsen —- man
måste ju se på det formella — som
skall handlägga saken. Jag tänker på
följande som utbildningsministern berörde.
Vem har formellt, och det kan
också bli reellt, tillsynen över en elev
som enligt skollagen befriats från sista
skolåret men som åtnjuter utbildning
hos hantverkare eller företagare? Icke
skolstyrelsen. Här behövs onekligen
tillämpningsföreskrifter. Eleven är ju
ur skolan, och skolstyrelsen behöver
inte följa eleven under det år som
egentligen skulle ha varit hans nionde
skolår. I den situationen kunde den
elev aldrig råka som enligt skolstadgan
2 kap. 17 § åtnjöt utbildning utanför
skolan. Då stod han alltså kvar och
skulle stå kvar -— annars rörde det sig
om tjänstefel av skolstyrelsen — under
skolmyndigheternas tillsyn hela sitt år
hos hantverkare eller företagare. Detta
är en utomordentligt viktig punkt, där
det inte går att komma undan med att

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

tala om att det finns formella men
inga reella skillnader. För att det inte
skall bli några skillnader över huvud
taget fordras, enligt min mening, onekligen
omedelbara tillämpningsföreskrifter.

Som jag framhöll redan för ett tiotal
dagar sedan, när vi beslöt om reviderade
tim- och kursplaner för vissa
linjer i gymnasieskolan som skall starta
höstterminen 1971, torde denna gymnasieskola
inte bli många år gammal.
Både kompetensutredningen, som redan
har avslutat sitt arbete och vars
överväganden är ute på remissbehandling,
och 1968 års utbildningsutredning,
vars huvudbetänkande skall framläggas
om ett par år, kan förutsättas ge
upphov till sådana ändringar i hela
utbildningsorganisationen här i landet,
att tvingande skäl kommer att föreligga
att snabbt företa en genomgripande
översyn även av gymnasieskolans
funktion och organisation. Detta
framhöll jag för några dagar sedan,
och jag upprepar det nu. Vidare erinrar
jag om den debattskrift som utkom
i går från U 68, Gymnasieskolan —
några utvecklingslinjer, som annonserar
— på hur lång sikt är mycket oklart
— avsevärda ändringar.

Det är alltså knappast något bestående
verk som vi i dag fattar beslut om,
men det förhållandet får givetvis inte
hindra oss från att göra denna kanske
interimistiska byggnad så god och ändamålsenlig
som möjligt. Och enligt
min uppfattning skulle ett bifall till de
reservationer som jag här har pläderat
för bidra till att göra 1971 års gymnasieskola
avsevärt mera elevvänlig och
funktionsduglig än den blir i propositionens
och utskottsmajoritetens utformning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2, 5 och 6.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Beträffande den integrerade
gymnasieskolan är vi väl täm3
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Gymnasieskolan

ligen överens om målsättning och linjer.
Mot statsutskottets utlåtande nr 222,
som vi nu behandlar, finns kanske ändå
några små invändningar att göra, större
eller mindre beror möjligen på den fortsatta
diskussionen. Jag skall här inte ge
mig in på några större utvikningar. Vi
har i vårt parti väckt en motion i anledning
av proposition 159 och vi har
reserverat oss bara på en punkt, nämligen
den som det nu står litet mera
diskussion om än om de övriga.

Inledningsvis vill jag dock säga några
ord om en annan nog så viktig detalj,
som vi har tagit upp i vår motion,
nämligen de landstingsägda gymnasieskolornas
ställning i framtiden. Vi diskuterade
den frågan ganska ingående
i utskottet, och det fanns ingen anledning
för oss att reservera oss på denna
punkt, eftersom vi i utskottet fick en
skrivning som för tillfället kunde anses
vara till fyllest. Men framför allt när
det gäller lanthushållsskolorna — jag
vill starkt understryka att det namnet
inte är adekvat i förhållande till undervisningen,
i våra dagar är det väl snarare
hushållsundervisning i vanlig mening
som bedrivs där —- råder det en
viss osäkerhet. Den osäkerheten är kanske
mera påtaglig än beträffande övriga
skolor inom den sektorn. Det beror i
så fall givetvis på att den primärkommunala
gymnasieskolan tar över en del
av den undervisning som i dag bedrives
vid lanthushållsskolorna.

Utskottet skriver på s. 5 följande: »Utskottet
vill först erinra om propositionens
ord att det fullständiga genomförandet
av gymnasieskolan kan förutsättas
komma att ta tämligen lång tid
i anspråk. I det ingående planeringsarbetet
för denna skola bör man givetvis
ta vara på alla möjligheter att utnyttja
befintliga resurser i fråga om
personal och utrustning, undervisningslokaler,
elevhem m. m. vid de skolor,
däribland lanthushållsskolorna, som
gymnasieskolan — för att använda orden
i kungörelse 1970: 290 — kommer
46

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Gymnasieskolan
att ersätta.»

Jag vill starkt understryka vad utskottet
där anfört och fäster uppmärksamheten
på vikten av att man vid den
framtida utformningen av gymnasieskolan
tar vara på den undervisning och
undervisningsform som bedrivs vid dessa
skolor.

Jag skall härefter närmast under en
kort stund ägna mig åt den för de borgerliga
partierna gemensamma reservationen
3. Utbildningsministern inledde
denna debatt med ett klarläggande av
hur de bestämmelser, som där tas upp,
skall tolkas. Trots detta förtydligande
vill jag nog ha ett klarare besked på
denna punkt.

Anledningen till att vi från vårt parti
aktualiserade det motionspar, där vi
bl. a. tar upp frågan om det nionde läsåret,
är att vi vet att man runt om i landet
har bekymmer i skolornas högstadium
med en del elever, som kanske
inte finner undervisningen så meningsfylld
som man skulle förmoda och hoppas
att de borde göra. Skolstadgan ger i
dag vissa möjligheter att låta en del av
dessa elever undergå utbildning hos
företagare och hantverkare kombinerad
med viss allmän undervisning i grundskolan.
I propositionen föreslås ett avskaffande
av denna möjlighet, och utskottsmajoriteten
ansluter sig till detta
förslag. I reservationen påyrkas däremot
att möjligheten att genomgå sådan
utbildning hos hantverkare och företagare
skall behållas. Enighet föreligger
emellertid på denna punkt om att det
inte är möjligt att genomgå sådan utbildning
i kombination med allmän undervisning
i grundskolan.

Utskottets motivering för avslagsyrkandet
redovisas på s. 4 av utlåtandet,
där man helt kort konstaterar att
den nya läroplanen för grundskolan
inte ger utrymme för en sådan undervisning
som vi önskar bibehålla. Om
den tolkning, som utbildningsministern
gjorde i debattens början, skall gälla i
denna fråga borde man emellertid ha

kunnat tillgodose vårt krav helt enkelt
genom att i 17 § skolstadgan göra den
ändringen att bestämmelsen om ett visst
antal undervisningstimmar per vecka
strykes. Återstoden, som ändå är det
viktiga i detta sammanhang, skulle däremot
bibehållas.

Vi kan inte blunda för de problem
som i dag finns i skolan. Att man tar
upp dem till behandling innebär inte
att man på något vis ifrågasätter målsättningen
för skolans arbete. Snarare
har vi genom att försöka komma till
rätta med bekymmer av detta slag velat
möjliggöra en effektivare undervisning
i skolorna, vilket måste anses vara ett
fullt legitimt syfte.

Många gånger finner eleven sin situation
mindre meningsfull, och han skulle
kanske, om man finge tillämpa det
nämnda systemet, snabbare och lättare
kunna finna sig till rätta med skolgången.
Jag betonar än en gång att det gäller
just skolgången, eftersom det, såsom
vi framhåller både i vår reservation och
i motionerna, inte är fråga om något
slags allmän uppluckring utan gäller att
försöka ge de ungdomar, som av olika
skäl har besvärligheter med att hänga
med i undervisningen, ett alternativ, så
att de kan gå ut sina nio skolår och
slippa sluta redan efter det åttonde läsåret.
Att dessa elever skall stå under
skolstyrelsens tillsyn det nionde läsåret,
även om detta tillbringas hos en
hantverkare eller företagare, har från
vår sida aldrig ifrågasatts.

Den diskussion som uppstått huruvida
propositionen skall tolkas si eller så har
vållat en del förvirring, och det är naturligtvis
utomordentligt angeläget och
att hälsa med tillfredsställelse att utbildningsministern
här gjort ett klarläggande.
Jag skulle vilja sluta med att

— för att få detta ytterligare preciserat

— ställa en fråga till utbildningsministern
som kort lyder så: Skall 36 § i skollagen,
som statsrådet åberopade som en
ventil i dessa sammanhang, tolkas så,
att elev kan få byta skolgång i årskurs

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

«7

9 mot utbildning hos hantverkare eller
företagare och under tiden stå under
skolstyrelsens tillsyn?

Jag väntar, herr talman, med eventuellt
yrkande tills vidare.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Den proposition angående
gymnasieskolan som vi nu behandlar
gäller vissa följ dåtgärder till den
gymnasiereform som vi tidigare beslutat
om och som vi inom folkpartiet anser
vara ett betydelsefullt steg för att
förnya och förbättra ungdomens utbildningsmöjligheter.
De åtgärder som det
här är fråga om syftar främst till att
sammanjämka vad som i dag gäller för
de skilda skolformer som skall ersättas
av gymnasieskolan.

Utskottet har vid behandlingen av
propositionen i stort sett varit enigt.
Visserligen är till utlåtandet sex reservationer
fogade — därav en blank -—
men dessa gäller i de flesta fall detaljer
och förtar inte intrycket av en betydande
enighet vid behandlingen av Kungl.
Maj ds förslag och de motioner som utskottet
samtidigt haft att behandla.

I fråga om undervisningen av handikappade
elever och elever som i grundskolan
fått någon form av specialutbildning
— frågor som tagits upp i motioner
bl. a. från folkpartiet — uttalar utskottet
att det vill understryka vikten av att
man tillgodoser behovet av utbildningsmöjligheter
för handikappade elever
och att utskottet förutsätter att skolöverstyrelsen
får i uppdrag att i det i
propositionen förutsatta utredningsarbetet
angående förlängd undervisning
beaktas även den i motionerna angivna
frågan om undervisning i gymnasieskolan
för sådana elever som i grundskolan
fått specialundervisning. Utskottet föreslår
att riksdagen som sin mening ger
till känna för Kungl. Maj :t vad utskottet
i detta fall anfört.

Jag vill kraftigt understryka detta utskottets
uttalande. Jag anser det vara en
mycket angelägen uppgift att ta hand

Gymnasieskolan

om dessa elever och hjälpa dem till rätta.
Jag tror att det är en fråga som har
ägnats alltför liten uppmärksamhet —
det är nödvändigt att vi verkligen lägger
vikt vid att dessa frågor uppmärksammas
och löses på ett riktigt och rimligt
sätt.

Jag skall inte förlänga debatten med
att redogöra för våra övriga motionsyrkanden,
även om de enligt vår mening
är starkt underbyggda. Men när det gäller
möjligheten att utbyta skolgång i
årskurs 9 i grundskolan mot utbildning
hos hantverkare eller företagare vill
också jag säga några ord, även om jag
skulle ha kunnat nöja mig med att instämma
i vad herrar Nordstrandh och
Elmstedt uttalat på denna punkt.

Propositionen föreslår att den möjligheten
skall försvinna eller, som det
heter, »bli upphävd». Motiveringen
sägs vara att den nya läroplanen för
grundskolan inte ger utrymme för både
allmän undervisning i årskurs 9 i
grundskolan och meningsfull utbildning
hos hantverkare eller företagare.
Det är väl riktigt. Men då återstår den
lösning som herr Elmstedt här talade
för tidigare, och jag vill gärna få ansluta
mig till den frågeställning han
reste i slutet av sitt anförande.

Utskottsmajoriteten följer på denna
punkt Kungl. Maj:t, under det att samtliga
företrädare för centerpartiet, folkpartiet
och moderata samlingspartiet
i en gemensam reservation har avstyrkt
Kungl. Majt:s förslag på denna
punkt och tillstyrkt ett motionsyrkande,
som innebär att nämnda möjlighet
skall finnas kvar. Man kan enligt reservanterna
inte bortse från att det
finns elever med en sådan negativ inställning
till skolgången ätt denna upplevs
som meningslös både av dem och
av föräldrarna. Man kunde tillägga att
den också i vissa fall faktiskt kan bli
till skada, om den skapar trots och
avoghet gentemot samhället.

I dessa undantagsfall, där skolan
trots alla ansträngningar knappast kan

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Gymnasieskolan

ge : eleven någon positiv behållning av
skolgången, är det värdefullt att ett
alternativ finns att tillgå. Vi känner
fall — det gör säkert alla som arbetat
på skolfältet — där en omplacering av
en elev från skolan till en hantverkare
eller ett företag slagit väl ut. Jag hörde
häromdagen berättas om två sådana
fall, där den ene pojken —• båda fallen
gällde pojkar — blivit en skicklig plåtslagare
och den andre en mycket bra
kock. Visserligen kan utbildningsministern
hänvisa till att i gällande läroplan
för grundskolan är klart utsagt
att skolstyrelsen får besluta om sådan
jämkning i studiegången i årskurs 9
som bedöms vara nödvändig för att
skolgången skall bli meningsfull för
en elev. Den jämkningen kan bl. a.- avse
utsträckt praktisk yrkesorientering.
Vi har hört och vet sedan förr att enligt
skollagen kan man i undantagsfall
befria en elev från sista skolåret.

Men det förefaller mig ganska onödigt
att mot den bakgrunden upphäva
den möjlighet till utbyte av skolgången
som föreligger enligt skolstadgans 2
kap. 17 §. Varför inte behålla bestämmelsen
och ge densamma den ändrade
lydelse som här har föreslagits? Jag
tror att man genom det upphävande
som här är aktuellt inte undgår att
skapa förvirring. Jag är tacksam för
att utbildningsministern ställt i utsikt
att han skall se till att det kommer ut
anvisningar som klarlägger den här
problematiken. Det är bara synd att vi
inte har tillfälle att diskutera dessa
anvisningar och se vad de innehåller.
Det är möjligt att det kan bli något
som är lika värdefullt som den här
bestämmelsen, och då är allt väl. Men
det vet vi tyvärr inte säkert i dag. För
min del menar jag att det är utomordentligt
värdefullt att det finns eu
sådan här möjlighet. Hur denna sedan
formellt fogas in i sammanhanget har
inte någon avgörande betydelse —• det
är jag fullt medveten om. Men jag är,
som sagt, mycket angelägen om att den

finns där.

Självfallet skall en sådan möjlighet
utnyttjas restriktivt, och det är angeläget
att skolmyndigheterna tillser att
den utbildning, som erbjuds som ersättning
eller som eleven får övergå
till, verkligen blir meningsfull. Jag menar
också att skolstyrelsen bör ha ansvar
för att den blir det. Skolstyrelsen
får inte släppa ansvaret för den som
fått lämna skolan efter åtta års skolgång.
Jag vill göra utbildningsministern
uppmärksam på att denna paragraf
anknyter till 15-årsstrecket, och
det är inte möjligt att tillämpa det i
alla fall; en elev kan ha fått fördröjd
skolgång av någon anledning. Också
av det skälet bör man se närmare på
saken.

I detta sammanhang vill jag peka
på att grundskolans nya läroplan är
mera teoretisk än den gamla. I den
gamla förekom vissa mindre teoretiska
och mera praktiska alternativ, som inte
längre finns kvar. Jag har själv varit
med om att fatta beslut om den ändringen,
och även om jag gjorde detta
med en viss vånda skall jag inte nu
i efterhand ta upp någon diskussion
därom.

Att i det nya, förändrade läget omöjliggöra
för skolan att i vissa, speciella
fall låta elev utbyta skolgång mot utbildning
hos hantverkare eller företagare
kan enligt min mening inte vara
välbetänkt. Vi bör åtminstone låta
utredningen angående skolans inre arbete
fullgöra sin uppgift innan ställning
tas i den här frågan. De sakkunniga
skall ju enligt direktiven lägga
fram förslag om »de pedagogiska förändringar
och kompensatoriska åtgärder»
som är nödvändiga för att de
elever, som i dag inte finner tillräcklig
stimulans i skolarbetet, skall uppleva
undervisningen som meningsfull.
Mer bråttom kan det väl inte vara,
herr talman, än att man skulle kunna
invänta resultatet av den utredningen.
Jag vill fråga utbildningsminis -

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

tern om han inte skulle kunna tänka
sig att låta frågan vila på denna punkt
till dess att utredningens betänkande
föreligger.

Till sist vill jag med några ord kommentera
förslaget till skolledarorganisation
för gymnasieskolan. 1 det sammanhanget
vill jag gärna ge utbildningsministern
en eloge. Vi hälsar med
verklig tillfredsställelse att han i propositionen
klart tagit avstånd från
skolledarutredningens tankegångar och
föreslagit att statliga bestämmelser om
skolledarorganisationen för gymnasieskolan
främst bör avse tjänster som behövs
för ledningen av skolenheterna.
Förslaget innebär samtidigt en värdefall
förstärkning av skolledarorganisationen.
Vi vet alla att en sådan är utomordentligt
nödvändig.

När det gäller benämningen på skolledarna
skulle jag gärna se ändring i
ett avseende. Tyvärr har jag inte härvidlag
någon motion att åberopa —
det är ett förbiseende av mig — och
utskottet har inte haft tillfälle att diskutera
frågan, men såvitt jag förstår är
det inte heller nödvändigt; frågan är
inte av det slaget. Jag vill därför här
ifrån talarstolen framföra förslaget i
hopp om att departementet tar det under
övervägande. Det gäller den lönegradsplacerade
studierektorn, som
skall finns vid varje samordnad skolenhet.
Jag vill föreslå att den mannen
eller kvinnan kallas biträdande rektor.
Rektor och den lönegradsplacerade
studierektorn skall betjäna hela skolan
till skillnad från de arvodesanställda
studierektorerna, som endast
skall betjäna en speciell del av skolan.
Det är eu skillnad som man skulle
kunna markera på detta sätt.

Benämningen biträdande rektor
skulle också kunna göre det lättare för
befattningshavarna vid övergången till
den integrerade skolan; här kommer
alltså en personalvårdssynpunkt in i
sammanhanget. Den av rektorerna vid
de förutvarande skolorna — gymnasial

Gymnasieskolan

och yrkesskolan — som inte kommer i
fråga som rektor skulle ju få behålla
titeln med tillägget biträdande.

Detta är ingenting nytt; titeln biträdande
rektor finns redan i yrkesskolan
i de större enheterna. Därför
borde det inte vara uteslutet att använda
den benämningen.

Herr talman! Jag har vid denna tidpunkt
inte något yrkande.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Efter de inlägg söm
har gjorts kan jag fatta mig mycket
kort.

Det är enligt min uppfattning omöjligt,
herr Westberg i Ljusdal, att invänta
SIA-utredningen eftersom den
nya gymnasieskolan träder i kraft den
1 juli 1971 och vi måste handla därefter.

I samtliga tre inlägg har frågats om
vi inte i stället kunde ha gått den vägen
att vi ändrat paragrafen i skolstadgan.
Den möjligheten fanns naturligtvis
också — den var ett annat alternativ
— men eftersom riksdagens godkännande
hade erfordrats även för en ändring
av den paragrafen hade vi fått
tillämpa samma procedur. Då uppfattade
vi det som enklare att falla tillbaka
på 36 § i skollagen och därmed få en
helhetslösning av frågan. Hade vi vetat
att detta skulle åstadkomma missförstånd
hade vi kanske övervägt andra alternativ,
men vi ansåg att detta var
den enklaste och bästa lösningen.

Herr Elmstedt ställde en konkret fråga
•— och det är kanske den som
intresserar alla tre talarna — om 36 §
skollagen skall tolkas så att eu elev kan
avbryta sin skolgång före årskurs 9 och
få sin utbildning hos hantverkare och
företag men stå kvar under skolstyrelsens
tillsyn. Mitt svar på den frågan är
ja. Jag har också noterat att lierr Elm -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Gymnasieskolan

stedt och herr Westberg har sagt att det
inte är fråga om en uppluckring utan
att den möjligheten skall användas restriktivt.
Då tror jag, herr talman, att
det inte existerar några meningsskiljaktigheter
i sak mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten, och det gläder
mig.

Herr NORDSTRANDH (in) kort genmäle: Herr

talman! Efter utbildningsministerns
senaste inlägg är våra ståndpunkter
närmast identiska; efter hans medgivande
att man kunde ha gått vägen
över skolstadgan och givit paragrafen
den lydelse som jag föreslog kan jag
konstatera att vi inte ser olika på den
saken. Men jag skulle ändå vilja fråga
—- jag berörde det i mitt första inlägg
-t-, om inte utbildningsministern är beredd
att, för att det skall stå fullt klart
för skolstyrelser och andra skolmyndigheter
som har att handlägga dessa ting,
utfärda tillämpningsföreskrifter utan
att invänta eventuella misstag och
oklarheter. Vore det inte lika gott att
från början tala om hur 36 § i skollagen
skall tolkas? Jag tror att mycken diskussion
och en hel del misstag och otrivsamheter
skulle kunna undvikas om
man gjorde det.

Herr ELMSTEDT (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag noterade med tillfredsställelse
utbildningsministerns klara
besked på den direkta fråga som jag
ställde och konstaterar att det som vi
kräver i reservationen 3 kommer alt i
tillämpningsföreskrifter meddelas dem
som det gäller. Efter utbildningsministerns
inlägg i dag är vi alltså helt överens
på den punkten. Det måste också
innebära att vad som står i propositionen
och som citeras högst upp på s.
2 i utlåtandet är mer eller mindre inaktuellt
efter utbildningsministerns klara
besked med anledning av min fråga,
nämligen: »Nuvarande möjlighet att

ersätta sista skolåret i grundskolan med
skolgång i yrkesskola eller med utbildning
hos hantverkare eller företagare
föreslås bli upphävd.»

Jag hoppas emellertid att det nu också
kommer att utfärdas föreskrift i enlighet
med den tolkning som utbildningsministern
här redogjort för; det
är det viktigaste i nuläget efter detta
konstaterande. Därmed finns det, herr
talman, ingen anledning att yrka bifall
till reservationen 3 eftersom yrkandet
i denna i realiteten är tillgodosett i och
med utbildningsministerns besked.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag uppskattar det klarläggande
som utbildningsministern
gjort. Jag tycker, liksom föregående talare,
att det därefter inte finns någon
anledning att vidhålla yrkandet i reservationen
3. Vi tar för givet att dessa
anvisningar skall utfärdas i så god tid
att de kan tillämpas från början.

Men nog är det ägnat att förvåna att
det vid utskottsbehandlingen konstaterades
att det på denna punkt inte gick
att åstadkomma en sammanskrivning
utan att det var nödvändigt med en reservation
om vi ville hålla på att denna
möjlighet skulle finnas även i fortsättningen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Förevarande utskottsutlåtande
är praktiskt taget enhälligt.
Som framgått av debatten har moderata
samlingspartiet fogat reservationer till
utlåtandet på några punkter och samtliga
oppositionspartier i utskottet på en
punkt. I fråga om den sistnämnda reservationen
har inget yrkande om bifall
framställts, sedan utbildningsministern
i inledningen av debatten klarlagt hur
36 § skollagen skall tolkas. Jag noterar
vad som sålunda skett med tillfredsställelse
och uttalar bara den önskan, att
utbildningsministerns klarläggande
kommer till myndigheternas kännedom

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

så att det inte kommer att råda någon
oklarhet beträffande tillämpningen av
denna paragraf i skollagen.

Jag är också angelägen om att betona
att ingenting får ske som innebär
den ringaste uppmjukning av den nioåriga
skolplikten. Vi kan inte acceptera
någon vid tolkning av 36 §. Ett uppmjukande
av den nioåriga skolplikten
innebär att de ungdomar som råkat i
svårigheter får ett allvarligt handikapp
för framtiden. Det måste vara allas vår
gemensamma plikt att så långt det över
huvud taget är möjligt försöka få ungdomarna
att genomföra en nioårig skolutbildning.

Den som av någon anledning kommer
att befrias från en del av utbildningen
under nionde skolåret kan riskera
att bli handikappad för framtiden
när det gäller möjligheterna att realisera
utbildningsplaner som han eller
hon så småningom kan få. Ingen av
talarna i dagens debatt har velat antyda
att de skulle vilja vara med om att
äventyra den nioåriga skolplikten. Men
jag har en känsla av att det ute i landet
kan finnas en begränsad opinion som
gärna skulle se att skolreformerna urholkas
genom att skolplikten förändrades.
För att ingen skall tro, att vi ger ett
finger åt denna reaktionära inställning
har jag velat göra uttalandet, att ingenting
får inträffa som kan leda till uppmjukning
av den nioåriga skolplikten.

Jag kommer nu, herr talman, att i
största korthet beröra de punkter, på
vilka moderata samlingspartiet har reserverat
sig. Ett par av reservationerna
förefaller mig ganska underliga. Man
besvärar sig i en reservation med att
ta upp en debatt om beteckningarna
gymnasieingenjör, gymnasieekonom osv.
Reservanterna vill bibehålla helt oegentliga
termer. Utskottsmajoriteten tror inte
att detta problem är särskilt stort,
utan lösningen kommer att ge sig själv.
Näringslivet kommer säkert att tillse att
de olika befattningarna får de benämningar
som är lämpliga. Det kommer

Gymnasieskolan

över huvud taget att i framtiden vara
ganska likgiltigt vad den utbildning kallas
som var och en får; i arbetslivet
kommer vi ändå att få den yrkesbeteckning
som stämmer bäst överens med
de uppgifter vi har att utföra.

Herr Nordstrandh varnade också för
att tillämpa det relativa betygssystemet
på de områden i den blivande gymnasieskolan
där det i dagens olika utbildningsgrenar
inte tillämpas. Men det är
väl ändå självklart att samma betygssättningsmetodik
så långt möjligt skall tilllämpas
i hela gymnasieskolan när vi nu
skapar en integrerad och sammanhållen
gymnasieskola. Sedan kan vi ha delade
meningar om värdet av det relativa
betygssystemet. Jag tror att vi alla
gör klokt i att ligga lågt i avvaktan på
att de utredningar blir färdiga som sysslar
med betygssättning över huvud taget.
För egen del skulle jag önska att
vi någon gång kunde komma därhän att
vi slipper sätta betyg i skolan. Om vi
någonsin når dit vet jag inte, men för
mig är det en ideologisk målsättning i
skoldiskussionen. Dock är det angeläget
— det vill jag gärna säga till utbildningsministern—
att föräldrar och skola
får bättre kunskaper om vad det relativa
betygssystemet innebär än man för
närvarande har. Utskottet har fått
många belägg för att det råder stora
missförstånd ute i landet när det gäller
betygssystemets innebörd. Informationen
har inte i tillräcklig utsträckning
nått ut till föräldrarna och fram till lärarrummen.
Vi måste — detta betonar
utskottet ganska starkt — göra ytterligare
försök att få ut en rimlig information
till dem detta berör.

Herr Nordstrandh har vidare tagit
upp frågan om behörighet att bli rektor
eller studierektor. Inom vissa organisationer
— inte minst gäller detta
SACO — den organisation herr Nordstrandh
företräder — finns det stundom
en rädsla att få in katter bland hermelinerna.
Det man nu tror sig riskera är
att en och annan människa skulle bli

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Gymnasieskolan

skolledare — rektor eller studierektor
— utan att ha behörighet som ordinarie
lärare i skolformen. Jag tror inte det
finns så värst många människor som i
och för sig skulle vara intresserade av
att utan den grundläggande behörigheten
ta ett skoiledarjobb. Men om det
finns sådana, är det ytterligt angeläget
att ta vara på dem. Det kan finnas
många människor ute i folkbildningslivet
och i andra sammanhang som säkerligen
skulle bli utomordentliga studierektorer
i skolväsendet om de finge
möjlighet att inneha sådana tjänster. Utskottet
hälsar därför med tillfredsställelse
den uppmjukning av gällande behörighetsregler
som propositionen innebär.

Herr talman! Med detta har jag bemött
vad som tidigare har sagts bara
på de punkter där yrkanden om bifall
till reservation föreligger. Låt mig
till sist bara säga att denna proposition
behandlar en rad frågor som nu måste
lösas. Det är inga dramatiska saker det
rör sig om — det är praktiska problem
som måste lösas för att den gymnasiereform
som vi tidigare fattat beslut om
skall kunna träda i kraft den 1 juli
1971.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan på samtliga
punkter.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! I debatten i denna kammare
onsdagen den 6 maj 1970 klagade
herr Alemyr över att han inte fick
spela en huvudroll i föreställningen utan
i stället bara fick vara en statist. Jag
beklagar hans ständiga öde, men om
herr Alemyr vill spela en huvudroll, får
han inte vantolka eller missförstå vad
en motdebattör säger. Jag kan inte på
något sätt begripa vad min fackliga tillhörighet
till SACO har med den här debatten
att göra.

Jag har ingen anledning att gå in på
någon utförlig motbevisning gentemot
herr Alemyr. Jag hänvisar till de gans -

ka detaljrika argument som jag levererade
för varje reservation, och jag måste
konstatera att herr Alemyr har gått
bet på att tillbakavisa dem — mera allmänna
uttalanden har ju ingen relevans
i detta sammanhang.

Jag får också konstatera att utskottets
värderade herr talesman medvetet eller
omedvetet hänger sig åt en troskyldig
och blåögd optimism. Han finner allt
Kungl. Maj:ts görande och låtande fullgott,
för att inte säga sakrosankt; verkligheten
må sedan vara sådan den nu
är.

i mitt huvud rinner en intressant jämförelse
upp: pessimisten lär bara se
moln på himlen, medan optimisten inte
ser några moln alls — han går på dem.
Herr Alemyr företar gärna sådana promenader.
Så även i dag.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag skulle inte ha hänvisat
till SACO om inte herr Nordstrandh
hade sagt att vissa tunga organisationer
var emot en sådan uppmjukning
av behörighetsreglerna som vi nu
talar om. Jag trodde att herr Nordstrandh
med »vissa tunga organisationer»
bl. a. avsåg SACO, som i sitt remisssvar
har avstyrkt denna förändring.

Jag tycker inte, herr talman, att det
i och för sig är särskilt viktigt om jag
är huvudrollsinnehavare eller statist —
jag har för övrigt inte använt det uttrycket
tidigare i dag. År herr Nordstrandh
så fattig på argument att han
måste läsa ur ett protokoll från våren
1970 för att hitta någonting att säga i
dag, stärker det ytterligare min position.

Vidare vill jag säga, herr talman, att
det inte bara är jag som tycker att
Kungl. Maj:t här har lagt fram ett bra
förslag — det har alla i utskottet tyckt
utom moderata samlingspartiets företrädare.
På alla punkter är vi andra överens.
På en punkt fanns det delade meningar,
men där har vi kommit överens
i dag. Det betyder alltså att det endast
är moderata samlingspartiets före -

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

trädare i statsutskottet som i dag inte
ansluter sig till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr NORDSTRANDH (m):

.Tåg kan naturligtvis, herr talman, som
enkel medlem i SACO bara med tillfredsställelse
konstatera att det nu äntligen
har gått upp för herr Alemyr att
SACO är en tung remissinstans, men
vad mitt medlemskap i organisationen i
övrigt har med dagens debatt att göra
kan jag helt enkelt inte förstå.

Även vi på vårt håll har när det gäller
de stora linjerna och även i de
flesta detaljerna varit överens med utbildningsministern;
det är bara på vissa
punkter vi förmenar att det hade varit
klokare att ansluta sig till våra reservationer.
Jag bemödade mig verkligen
om att detaljmotivera våra förslag.
När herr Alemyr utan någon detaljmotivering
såsom utskottets talesman bara
viftar bort våra argument, kan jag inte
uppfatta det på annat sätt än att är
man kungatrogen, så är man kungatrogen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Förlåt att jag återkommer! Det

var herr Nordstrandh som började
tala om tunga remissinstanser. Jag
sade i mitt andra anförande att jag förmodade
att herr Nordstrandh med
»tunga remissinstanser» bl. a. menade
SACO. Det är alltså inte jag som i dag
har betygsatt denna organisation.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nordstrandh begärde

Gymnasieskolan

emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2 i utskottets
utlåtande nr 222, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 172 ja och 29 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nordstrandh begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3 i
utskottets utlåtande nr 222, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Bohman m. fl.

3*—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 46

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Gymnasieskolan

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 173 ja och 32 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 13

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nordstrandh begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 13 i
utskottets utlåtande nr 222, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5 av herr Bohman m. fl.

Herr Nordstrandh begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 175 ja och 28 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Ii

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 14 i
utskottets utlåtande nr 222, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
Verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 174 ja och 28 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

§ 10

Försöksverksamhet med systematiserad
decentraliserad universitetsutbildning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
223, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående försöksverksamhet
med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning,
jämte motioner.

Kungl. Maj d hade i propositionen nr
169 under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 30 oktober 1970 föreslagit
riksdagen att godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna
för försöksverksamhet med systematiserad
decentraliserad universitetsutbildning.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
1334 av herrar Eric Carlsson och Nils
Nilsson samt II: 1551 av herrar Eliasson
i Sundborn och Boo, vari hemställts att
riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 169 i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttalade att försöksverksamhet
med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning
borde bedrivas på ett
större antal orter än vad i propositionen
föreslagits samt att sådan försöksverksamhet
bl. a. förlädes till Falun—
Borlänge-regionen,

dels de likalydande motionerna I:

1352 av herr Lindblad och 11:1572 av
herr Westberg i Ljusdal,

dels de likalydande motionerna 1:

1353 av herr Stefanson och II: 1569 av
herr Jonsson i Mora,

dels de likalydande motionerna I:
1354- av herr Sundgren in. fl. och II:
1570 av herr Marcusson in. fl.,

dels motionen II: 1552 av fru Jonäng
och herr Eriksson i Bäckmora,

dels motionen II: 1571 av herr Nordstrandh.

Utskottet hade i detta sammanhang
även behandlat följande, i anslutning
till den av utskottet under vårsessionen
behandlade propositionen nr 88, väckta

motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I:
1216 av herr Axel Andersson och II:
1423 av herr Sellgren,

dels motionen 11:1399 av. herr Martinsson
m. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte godkänna de i
statsrådsprotokollet förordade riktlinjerna
för försöksverksamhet med systematiserad
decentraliserad universitetsutbildning,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1334 och II: 1551,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1353 och II: 1569,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1352 och II: 1572,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1552,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1354 och II: 1570,

7. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1571,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1216 och 11:1423,

9. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1399.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1. av herr Nyman (fp),

2. av herr Mellqvist (s), ;

3. av herr Eliasson i Sundborn (ep)
och

4. av herr Nordstrandh (in).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Statsutskottet, som behandlat
propositionen 169 och i det
sammanhanget även tagit ställning till
den av mig och herr Eriksson i Bäckmora
avgivna motionen nr 1552 i denna
kammare, har uttalat sig mycket positivt
till det som är det främsta syftet
med denna motion, nämligen en mera
omfattande försöksverksamhet än vad
som föreslås i propositionen. I propositionen
begränsas försöksverksamhe -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Försöksverksamhet med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning

ten till Östersund, Luleå och Sundsvall.
Man säger i utskottsutlåtandet att propositionens
förslag är ett välkommet
steg på vägen mot ökad geografisk
spridning av möjligheterna att erhålla
universitetets- och högskoleutbildning.
Utskottet säger också att utskottet finner
det sannolikt och angeläget med
en fortsatt utveckling i samma riktning
i så snabb takt som möjligt, varvid såväl
de lokaliseringspolitiska synpunkterna
som önskemålet att avlasta hårt
trängda universitet får förutsättas bil
beaktade.

I propositionen anges att syftet med
försöksverksamheten enligt U 68 bl. a.
är att utröna vilka distributionsformer
för högre utbildning eller kombinationer
av sådana som under den närmaste
tioårsperioden kan utgöra ett alternativ
till nu gängse former. Utskottet anser
det angeläget med en utveckling mot
större geografisk spridning i så snabb
takt som möjligt. Det synes alltså föreligga
förutsättningar för att flera orter
än de i propositionen föreslagna inlemmas
i försöksverksamheten under den
kommande tioårsperioden.

.lag har förståelse för att utskottet
inte anser sig kunna ta ställning till
vilken eller vilka speciella orter som
ytterligare skall få försöksverksamhet,
men man utgår ifrån att flera orter bör
ifrågakomma. Detta uttalande från utskottet
ärjf''SÖm jäg bedömer det, helt
i linje med mitt önskemål i motionen
om en mer omfattande försöksverksamhet.

De förutsättningar som enligt U 68
bör finnas för en försöksverksamhet är
tillgång till lärarkrafter, önskemål om
att pröva lokalisering i områden där
det lokaliseringspolitiska trycket är
starkt, att avlasta hårt trängda universitet
och att ämnesutbudet i försöksverksamheten
inte ytterligare markerar
en överlastning på humanist- och samliällsvetarsidan.

Härtill kommer departementschefens
synpunkter att den decentraliserade

akademikerutbildningen i ökad utsträckning
bör oganiseras så, att den
kan utnyttjas av vuxenstuderande. Dessutom
kan nämnas riksdagens uttalande
i samband med behandlingen av anslagsframställningarna
under åttonde
huvudtiteln i 1970 års statsverksproposition,
att det är mycket väsentligt från
såväl utbildnings- som lokaliseringspolitiska
synpunkter att tillvarata möjligheterna
att i anslutning till befintliga
gymnasier bygga ut och sprida den högre
utbildningen.

Detta sammantaget, jämte den omständigheten
att försöksverksamheten
med systematiserad decentraliserad
universitetsutbildning i motsats till universitetsfilialerna
inte innebär en permanent
organisation när det gäller lokaler
och lärartjänster, skapar enligt
min mening förutsättningar för en vidgad
omfattning på försöksverksamheten.

Jag har i min motion talat för Gävleborgs
län i allmänhet och Bollnäs, min
egen hemkommun, i synnerhet, och jag
har gjort det därför att jag anser att
Bollnäs fyller samtliga de uppställda
kvalifikationerna och dessutom kan redovisa
ytterligare några kvalifikationer.
Bollnäs är en expansiv skolstad, som
ligger geografiskt väl placerad i länet.
Där finns lokaler disponibla och där
finns tillgång på lärare. Under det senaste
året har antalet lektorstjänster
som besatts med behöriga sökande ökat
kraftigt. Man kan också ifrågasätta om
inte lektorerna kan få göra fyllnadstjänst
vid denna universitetsutbildning.
Dessutom svarar Bollnäs kommun mot
departementschefens uppfattning att
den decentraliserade universitetsutbildningen
bör organiseras så att den i ökad
utsträckning kan utnyttjas av vuxenstuderande.
Bollnäs har nämligen eu mycket
väl utvecklad verksamhet i det fallet
med 750 vuxenstuderande. Antalet
gymnasieelever i årskurs 3 är dessutom
i hela länet ungefär 1 300.

Jag är medveten om att det givetvis

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

Försöksverksamhet med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning

kommer att uppstå många organisatoriska
problem i detta sammanhang, men
sådana problem är man van att handskas
med och klara av i en expansiv
skolstad. Jag är tillfredsställd med
statsutskottets utlåtande och ser mycket
positivt på möjligheterna både för min
hemkommun och för andra orter när
det gäller att få del av försöksverksamheten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr MARCUSSON (s):

Herr talman! Jag vill här knyta an
till några meningar i statsutskottets förevarande
utlåtande. På s. 16 skriver
utskottet: »Enligt utskottets mening är
propositionens förslag ett välkommet
steg på vägen mot en ökad geografisk
spridning av möjligheterna att erhålla
universitets- och högskoleutbildning.
Utskottet anser det sannolikt och angeläget
med en fortsatt utveckling i samma
riktning i så snabb takt som möjligt,
varvid såväl de lokaliseringspolitiska
synpunkterna som önskemålet att avlasta
hårt trängda universitet får förutsättas
bli beaktade.»

Universitetskanslersämbetet har föreslagit
Luleå, Sundsvall, Östersund och
Västerås som lämpliga städer, men i
propositionen har Västerås tagits bort.
Detta beklagar vi i Västmanland. Inom
Västeråsområdet, med en radie på fem
mil, bor det över 330 000 människor. I
mitten på 1960-talet var Västerås ett
mycket aktuellt namn för förläggningen
av en universitetsfilial, men slutresultatet
blev att filialen förlädes till en ort
mera söderut.

I den region där Västerås utgör den
naturliga centralorten finns ett stort
vuxenutbildningsbehov. Enbart i Västerås
stad, alltså frånräknat övriga tätorter,
finns det över 2 000 vuxenstuderande,
därav 930 på dagtid. Många
av dessa, och naturligtvis även de unga,
vill och borde få någon form av vidareutbildningsalternativ
på hemmaplan.

En stor del av våra studerande kommer
från hem, där universitetsstudier är
mycket ovanliga och inkomsterna ligger
relativt lågt. Det betyder därför
mycket att utbildningsalternativ finnes,
som kan utnyttjas utan att de studerande
behöver resa långa sträckor till
undervisningsorten och därmed får förhöjda
studiekostnader.

I Uppsala län, där man har universitetsutbildning,
studerar dubbelt så
hög procent av befolkningen vid universitet
och högskolor som är fallet i
mitt hemlän. Den låga siffran för Västmanlands
län beror troligen till stor de!
på frånvaron av högre utbildningsanstalter.

Lärartillgången är god i Västerås och
det finns acceptabla möjligheter till lokaler
och institutionell service för undervisningen,
något som har observerats
av företrädare för UKÄ vid dess
lokala sondering för decentraliserad
akademisk utbildning. Vi har ett förnämligt
stifts- och landsbibliotek med
en betydande forskningsavdelning och
med ett stort sortiment av litteratur,
även på främmande språk. Inom staden
och länet finns stora industrier och
ett merkantilt näringsliv, som skulle ge
stimulerande underlag för en teknisk
och naturvetenskaplig högre utbildning.
Goda lärarkrafter skulle också kunna
stå till förfogande bland personer som
redan är verksamma i länet inom respektive
områden.

Herr talman! Statsutskottet uttalar
bl. a. att önskemålet att avlasta nuvarande
hårt ansträngda universitet får förutsättas
bli beaktat i framtiden. Jag har i
detta läge inget yrkande. Vi som står
bakom den av mig nämnda motionen —
ledamöter från olika politiska partier,
samtliga representanter för Västmanlands
län — hoppas att en universitetsfilial
kommer att förläggas till Västerås.
Vi utgår ifrån att Kungl. Maj:t vid effektuerandet
av UKÄ:s förslag i framtiden
kommer att ta med Västerås, för
den händelse att försöksverksamheten

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Försöksverksamhet med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning

med decentraliserad universitetsutbildning
utvidgas.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Herr BOO (ep):

Herr talman! Decentraliseringsideologin
måste bli av riktgivande betydelse
för samhällsfrågornas lösning i framtiden.
Detta är något som icke minst
centerpartiet har hävdat och fortsätter
att hävda. Utan en sådan målsättning
kan vi inte forma ett samhälle,
som är människorna nära, något som
är viktigt ur skilda synpunkter, icke
minst med hänsyn till strävandena att
uppnå en större jämlikhet.

Från lokaliseringspolitisk synpunkt
är tillgången på utbildning inom ett
län eller en region av avgörande betydelse.

Vi har i detta sammanhang att ta
ställning till frågan om riktlinjerna för
försöksverksamheten med systematiserad
decentraliserad universitetsutbildning.

Principerna bakom propositionen
169 är goda, men det är att beklaga att
den föreslagna försöksverksamheten
begränsas till tre platser, nämligen Luleå,
Sundsvall och Östersund. Vi har
från centern i motionsparet 1:1334 och
IL: 1551 yrkat på att försöksverksamhet
med systematiserad decentraliserad
universitetsutbildning bör bedrivas vid
ett större antal orter än som förutsatts,
bl. a. i Falun-Borlängeregionen. Samma
yrkande har också framställts i motioner
från folkpartihåll.

Det finns starka motiv för en sådan
förläggning av universitetsutbildning
till Dalarna. Det behövs mycket kraftiga
lokaliseringspolitiska insatser i länet,
om den negativa utvecklingen där
skall kunna brytas. Jag skall inte anlägga
ytterligare näringspolitiska synpunkter
i detta sammanhang, men jag
vill ändå framhålla att det måste vara
orimligt att man för Stockholmsområ -

det arbetar med regionplaner, som skall
omfatta 2,55 miljoner invånare omkring
år 2 000, medan Kopparbergs län,
som ligger på bara 20—25 mils avstånd,
skall ha så stora svårigheter att kämpa
med som nu är fallet. En jämnare
fördelning av resurser över hela landet
är ett oeftergivligt krav i jämlikhetens
anda. En utbyggnad av universitetsutbildningen
är också ett angeläget
krav.

Motiv för att förlägga försöksverksamheten
— som nu diskuteras — till
Kopparbergs län är att vi har ca 1 200
elever som går ut från gymnasiet varje
år. Det är mycket angeläget att de i
större utsträckning än nu bereds möjligheter
till fortsatt utbildning i hemlänet.
Vi har också lärarhögskolan i
Falun. Det finns goda möjligheter att i
viss utsträckning samverka, och det är
därför angeläget att vi i detta avseende
verkligen gör Falun-Borlänge till det
storstadsalternativa område som förutsätts
i plan 70.

Utskottet har inte redovisat några
skäl mot en förläggning till Falun-Borlänge.
Skrivningen i utlåtandet om
snabbhet i utbyggnadstakten är att notera
med tillfredsställelse. Men vi i
Kopparbergs län vill nog ändå hävda,
att den här gången borde vi ha varit
i tur att få del av den försöksverksamhet
som skall igångsättas. Vi kan inte
i framtiden bara leva på löften — vi
måste också få konkreta bevis för att
vårt län kommer med vid fördelningen
av bl. a. utbildningsresurserna.

Jag ber, herr talman, att med det
sagda få yrka bifall till de likalydande
motionerna 1:1334 och II: 1551.

I detta anförande instämde herr
Jonsson i Mora (fp).

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! .lag har inte begärt ordet
för att delta i planeringen och pläderingen
för den eller den orten som
särskilt lämplig för — som det heter

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

Försöksverksamhet med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning

på bästa främmande-ord-svenska —
systematiserad decentraliserad universitetsutbildning.
Vad jag vill är att understryka,
som redan skett i min motion,
att vid planeringen av försöksverksamheten
bör enligt U 68 :s uppfattning
-— och jag råkar känna till den
litet grand — flera synpunkter beaktas,
bl. a. önskemålet att avlasta hårt
trängda universitet. Nu är det ju så,
att den synpunkt som i den föreliggande
propositionen i första hand tillgodoses
är önskemålet att pröva lokalisering
i områden där det lokaliseringspolitiska
trycket är starkt och där den
högre utbildningen kan vara ett viktigt
led i strävandena att skapa en allsidig
samhällsservice. Urvalet av orter —
samtliga i Norrland — är bevis nog.

Strävan att avlasta hårt trängde universitet
är en minst lika viktig synpunkt
på lokaliseringen av försöksverksamheten
med systematiserad decentraliserad
universitetsutbildning som
den nyssnämnda servicesynpunkten.
Det finns otvivelaktigt stora möjligheter
— jag skall inte nämna några
speciella orter —- att i anslutning till
befintliga gymnasier på platser kring
andra universitetsstäder än Umeå bygga
ut och sprida den högre utbildningen.
Där finns faktiskt både goda
lokaler — i många fall nybyggda, välutrustade
lokaler — och lärarkrafter, i
många fall högt kvalificerade sådana.
Där finns också — och det är inte oviktigt
i detta sammanhang — i riklig
mängd blivande studerande. Det är
inte många som berört detta under debatten,
men det är viktigt. Och de kommunala
myndigheterna torde undantagslöst
vara beredda till samverkan.

Då det måste bedömas som angeläget
att försöksverksamheten snarast utvidgas
också i lokalt avseende, varigenom
ett väsentligt önskemål av dem
som framställts i U 68 tillmötesgås,
har jag till protokollet velat anföra vad
jag i huvuddrag utvecklat i min motion.
Utskottet understryker sin all -

männa välvilja mot det som motionsledes
förts fram, varvid önskemålet
att avlasta hårt trängda universitet får
förutsättas bli beaktat. I detta instämmer
jag givetvis.

Utan att därför vilja avge någon motiverad
reservation tycker jag ändå
att utskottet starkare bort understryka
dels nödvändigheten av att avlasta universitetsorterna,
dels —- det är ganska
viktigt i sammanhanget —• brådskan
med igångsättandet av en sådan försöksverksamhet.
Detta har jag emellertid
inte fått något gehör för. U 68
skall faktiskt snart bli färdigt — med
uttrycket snart menar jag några år —
och jag vågar åtminstone hoppas att
1971 års statsverksproposition beaktar
vad U 68 och min motion nu har understrukit.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
avgivit en blank reservation
för att nu i några få ord få
ge uttryck för vad vi tycker och tänker
om just denna centralisering av
skolväsendet som vi nu har och vad
vi skall kunna göra för att uppnå dess
motsats, dvs. en decentralisering av
den högre utbildningen. Vi tror att en
sådan skall bidra till att utjämna de
regionala standardskillnaderna mellan
de större stadsregionerna i landet och
skapa bättre balans i den regionala
utvecklingen. Den regionalpolitiska effekten
av vidgade möjligheter till högre
utbildning liksom av servicenäringarnas
expansion får numera sedan
erfarenheter och flera undersökningar
föreligger anses vara klart dokumenterad.

Hittills inrättad och beslutad ny
högre utbildning har nästan undantagslöst
förlagts vad gäller det s. k.
stödområdet till kustorter inom detsamma.
Med hänsyn till situationen i
skilda avseenden i de norra delarna

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen

av stödområdet kan valet av orter där
synas vara naturligt. Ett studium av
befolknings- och näringslivsutvecklingen
under 1960-talet visar emellertid
att regionerna i stödområdets inland
haft den klart mest negativa utveckligen.
Det är mot denna bakgrund
som jag självfallet inte anser det tillfredsställande
att kustregionerna så
uppenbart prioriterats före inlandsregionerna
inom stödområdet.

Från Kopparbergs län har vid skilda
tillfällen här i riksdagen och i de senast
här refererade motionerna understrukits
vikten av att högre utbildningsanstalter
förlägges till Kopparbergs
läns centralregion och närmast
då till dess regioncentrum Falun-Borlänge.
Därvid har framhållits att sådana
verksamheter ur allmän synpunkt
skulle komma att bilda ett mycket värdefullt
element inom ett mer differentierat
näringsliv och dessutom bidra
till att inte bara säkra underlaget för
utan också vidga utbudet av skilda
servicefunktioner. Falun-Borlängeområdet
har ett upptagningsområde som
omfattar ca 550 000 invånare och är
så avgränsat att det ej inkräktar på de
rekryteringsområden, på vilka universitetsfilialerna
i grannlänen baserats.
Eftersom den helt övervägande delen
av länets studenter och motsvarande
bedriver sina studier i Uppsala och
Stockholm, skulle en decentraliserad
utbildning till länet innebära en avlastning
av trycket i inte minst dessa
båda orter.

Det är, herr talman, dessa synpunkter
som jag ännu en gång vill understryka
med den blanka reservation jag
fogat till utskottets utlåtande. Därutöver
har jag inget yrkande.

I detta anförande instämde fru
Bergman (s).

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:1334
och II: 1551; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 3—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande nr 224, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av vissa ändringar
i överenskommelsen angående
upprättande av en europeisk organisation
för kärnforskning; och

konstitutionsutskottets utlåtande nr
47, i anledning av motion om översyn
av JO-institutionen.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 12

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 48, angående riksdagsstadga
för enkammarriksdagen.

Med skrivelse till talmanskonferensen
den 21 oktober 1970 överlämnade utskottet
ett kansliutkast till riksdagsstadga
för enkammarriksdagen och anhöll,
att skrivelsen och utkastet skulle behandlas
på samma sätt som betänkanden
av interna riksdagsutredningar.
Detta bifölls. Som en följd härav hade
motioner kunnat väckas i ärendet.

I detta utlåtande behandlades skrivelsen
till talmanskonferensen, kansliutkastet
till riksdagsstadga och de nedan
förtecknade följdmotionerna samt fram -

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

lades ett slutligt förslag till riksdagsstadga.

Följdmotionerna var:

1) I: 1301 av herr Ernulf;

2) I: 1302 av herr Mårtensson samt
II: 1514- av herrar Alemyr och Mattsson;

3) I: 1303 av herrar Schött och Svenungsson
samt II: 1515 av herrar Oskarson
och Werner;

4) I: 1309 av herr Wikström;

5) II: 1523 av herr Bergman m. fl.;

6) I: 1307 av herr Hedström in. fl. och
II: 1524 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.;

7) II: 1525 av herr Hermansson m. fl.;

8) I: 1308 av herr Svenungsson samt
II: 1526 av fru Kristensson och herr
Björkman;

9) II: 1527 av fröken Ljungberg m. fl.;

10) 11:1528 av herr Regnéll m. fl.;

11) 11:1529 av fröken Sandell, samt

12) 11:1530 av herr Tobé m.fl.

Beträffande yrkandena i motionerna

anfördes följande.

Motionerna 1) och 4) innehåller påpekanden
och synpunkter till skilda
paragrafer i utkastet. Yrkandena avser
att det anförda skall beaktas vid den
slutliga utformningen i stadgan.

Motionerna 2) åsyftar en ändring i
utskottsorganisationen, nämligen att ett
kulturutskott och ett utbildningsutskott
inrättas i stället för det universitets- och
kulturutskott och det skolutskott som
anges i utkastet. Motionärerna föreslår
följande arbetsfördelning: »Kulturut skottet

skall bereda frågor som rör allmänna
kultur- och bildningsändamål,
ungdomsverksamhet, radio och television
och internationellt kulturellt samarbete
samt kyrkofrågor.» — »Utbildningsutskottet
skall bereda frågor om
högre utbildning och forskning, skolväsendet,
lärarutbildning och vuxenutbildning.
» Yrkandet innehåller förslag
till stadgeändringar i enlighet med det
sagda.

Motionerna 3), 6) och 8) avser samtliga
att utkastets miljövårds- och jordbruksutskott
skall benämnas jordbruks -

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen

och miljövårdsutskottet. I 3) och 6)
begärs också vissa ändringar i ordningsföljden
mellan de arbetsuppgifter som
anges.

Motionerna 6) avser också att utkastets
civillagsutskott skall benämnas lagutskottet
samt innehåller synpunkter på
vissa paragrafer. Yrkandet avser att det
anförda skall beaktas vid ärendets behandling.

I motionen 5) hemställs att riksdagen
antingen i riksdagsstadgan eller i anslutning
därtill antar generella regler
om tystnadsplikt. Denna fråga upptas
även i motionen 11).

Motionen 7) avser att tillägg skall
göras till utkastets 9 och 58 §§ av innebörd
att »varje partigrupp bör beredas
minst en ordinarie och en suppleantplats»
i utskotten resp. i valberedningen.

Motionen 9) åsyftar: »(1) frågor om
regional samhällsplanering skall beredas
av civilutskottet, (2) frågor om
arbetslöshetsförsäkring skall beredas av
inrikesutskottet».

Motionen 10) innehåller synpunkter
på arbetsfördelningen mellan civillagsutskottet
och (i första hand) näringsutskottet.
Det hemställs att det anförda
skall beaktas vid utarbetandet av slutligt
förslag.

Motionen 11) tar, utöver frågan om
tystnadsplikt, bl. a. upp frågorna om
ordningen för ärendens uppförande på
kammarens föredragningslista och om
rätt för ledamot, som inträder i riksdagen
efter det att utskottsvalen förrättats,
att delta i utskott. Yrkandet avser
att det anförda skall beaktas.

Motionen 12) slutligen avser »att bestämmelserna
i riksdagsstadgan så utformas
att starka restriktioner utfärdas
för möjligheten att utvidga debatten vid
enkel fråga eller att alternativt möjligheten
till sådan utvidgning helt borttages».

Utskottets slutliga förslag till riksdagsstadga
var i följande delar så lv -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen
dande:

7 §■

Vid varje riksdag skall kammaren
tillsätta följande sexton utskott:

1) ett konstitutionsutskott (KU),

2) ett finansutskott (FiU),

3) ett skatteutskott (SkU),

4) ett justitieutskott (JuU),

5) ett lagutskott (LU),

6) ett utrikesutskott (UU),

7) ett försvarsutskott (FöU),

8) ett socialförsäkringsutskott (SfU),

9) ett socialutskott (SoU),

10) ett kulturutskott (KrU),

11) ett utbildningsutskott (UbU),

12) ett trafikutskott (TU),

13) ett jordbruksutskott (JoU),

14) ett näringsutskott (NU),

15) ett inrikesutskott (InU) och

16) ett civilutskott (CU).

Dessa utskott skall tillsättas inom en
vecka från riksdagens öppnande.

9 §.

Varje utskott, som tillsätts enligt 7 §
eller 8 §, skall bestå av femton ledamöter.
Lika många suppleanter skall utses,
om inte kammaren besluter annat.

19 §.

Kulturutskottet skall bereda frågor
som rör allmänna kultur- och bildningsändamål,
ungdomsverksamhet, internationellt
kulturellt samarbete samt
idrotts- och friluftsverksamhet. Det skall
även bereda kyrkofrågor och frågor om
radio och television i den mån de inte
tillhör konstitutionsutskottets beredning.

20 §.

Utbildningsutskottet skall bereda frågor
om högre utbildning och forskning,
skolväsendet, lärarutbildning och vuxenutbildning.

22 §.

Jordbruksutskottet skall bereda frågor
om jordbruk, skogsbruk, trädgårdsnäring,
jakt, fiske och vattenrätt. Det

skall även bereda frågor om naturvård
samt frågor om miljövård i övrigt som
inte tillhör annat utskotts beredning.

47 §.

När enkel fråga besvaras, får endast
den ledamot som framställt frågan och
det statsråd som lämnar svaret ta del i
överläggningen.

Anförande i samband med att enkel
fråga besvaras får inte överskrida tre
minuter. Ledamot som framställt fråga
får ordet högst två gånger vid besvarandet.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte godkänna vad utskottet
anfört om innehållet i en riksdagsstadga
för enkammarriksdagen och
förklara följande i ämnet väckta motioner
besvarade därmed:

1) 1:1301;

2) 1:1302 och II: 1514;

3) 1:1303 och II: 1515;

4) 1:1309;

5) 11:1523;

6) I: 1307 och II: 1524;

7) 11:1525;

8) 1:1308 och II: 1526;

9) 11:1527;

10) 11:1528;

11) 11:1529; samt

12) II: 1530.

I sitt yttrande anförde utskottet bl. a.
följande.

Motionerna 2) avser att även högre
utbildning och forskning skall föras till
det skolutskott som upptagits i kansliutkastet.
Som en följd härav föreslås att
de båda utskotten på förevarande område
skall benämnas kulturutskottet och
utbildningsutskottet. Ett sådant alternativ
har övervägts av grundlagberedningen
och påpekats som möjligt. Huvudskälet
för den lösning beredningen förordat
i första hand är att det leder till
eu jämnare arbetsbelastning. Enligt utskottets
mening talar starka sakliga skäl
för att samordna utbildningsfrågorna i
etl utskott. Efter noggrant övervägande

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

har utskottet funnit dessa skäl väga
tyngre än önskan att få en såvitt möjligt
jämn arbetsfördelning. Ojämnheter förekommer
för övrigt även på andra håll
inom utskottsorganisationen utan att det
föranlett invändningar. Utskottet föreslår
också att idrott och friluftsverksamhet
förs till kulturutskottet, inte till miljövårds-
och jordbruksutskottet som i
utkastet, och att de studiesociala frågorna
skall beredas av socialförsäkringsutskottet,
en avvikelse i kansliutkastet
från grundlagberedningens förslag som
inte mött gensaga i någon av motionerna.
Härigenom blir skillnaden i arbetsbörda
mellan kultur- och utbildningsutskotten
något mindre än enligt både
motionernas och grundlagberedningens
alternativ.

Två andra frågor om utskottens benämningar
har tagits upp i motioner.
Sålunda föreslås i motionerna 8) att
kansliutkastets civillagsutskott kallas
lagutskottet. Utskottet har anslutit sig
till detta förslag. 1 motionerna 3), C)
och 8) hemställs vidare att utkastets
miljövårds- och jordbruksutskott kallas
jordbruks- och miljövårdsutskottet. Utskottet
har stannat för att man bör undvika
dubbelnamn. I valet mellan jordbruksutskott
och miljövårdsutskott har
utskottet funnit sig böra förorda det
förra alternativet, vilket ansluter till
namnet jordbruksdepartementet.

Jordbruksutskottets uppgifter har
getts en annan beskrivning utan att någon
ändring i sak avsetts. Uppräkningen
av näringsfrågorna har förkortats
och miljövårdsfrågorna har angetts i en
särskild punkt. Härmed avses att markera
miljövårdsfrågornas betydelse då
ordet miljövård stryks ur utskottets benämning.

Motionen 1) åsyftar även att tre genmälen
skall kunna medges och att tre
anföranden skall vara tillåtna i frågedebatter.
Enligt utkastet skall mer än
två inlägg inte få göras i någotdera fal -

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen

let. Med hänsyn främst till att plenitiden
kan komma att bli hårt ansträngd i
enkammarriksdagen har utskottet funnit
sig inte kunna biträda motionärens
yrkanden. Däremot kan utskottet ansluta
sig till den uppfattning som framförts
i motionen 12), att frågedebatter
bör begränsas till frågeställaren och
det svarande statsrådet. Utskottet har
därför strukit den hittills gällande regeln
att kammaren kan medge annan
ledamot att få ordet.

Utskottet föreslår inte någon ändring
av de grundläggande reglerna om valmetod
vid val inom riksdagen. Överläggningar
därom har ägt rum mellan
partigrupperna men har inte lett till
resultat. I detta läge har utskottet inte
ansett sig kunna ta upp frågorna. Utskottet
avstyrker sålunda motionen 7).

Avgivna reservationer och reservanternas
förslag till ändringar i utskottets
författningstexter redovisades i utlåtandet
enligt följande.

Reservationer

1) i fråga om utskottsorganisationen
på utbildningsområdet av herrar Richardson
(fp), Hernelius (m), Schött
(m), Hans Petersson (fp), Helander
(fp), Björkman (m) och Strömberg (fp)
vilka —• med hänvisning till punkten 1
i bilaga 3, redovisad nedan —- uttalat,
att det stycke i utskottets motivering
som började med orden »Motionerna

2) avser» och slutade med orden
»grundlagberedningens alternativ» bort
ha följande lydelse:

»Motionerna 2) —---- jämnare ar betsfördelning.

Denna synpunkt måste
tillmätas stor betydelse. Ojämnheter förekommer
visserligen på andra håll inom
utskottsorganisationen, men inrättandet
av ett kultur- och ett utbildningsutskott
enligt motionärernas förslag
skulle enligt utskottets mening medföra
en alltför stark snedbelastning. Härtill
kommer att ett kulturutskott som inte
handlägger frågor om högre utbildning

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen

och forskning skulle innefatta en sakligt
onaturlig uppgiftsfördelning. Utskottet
avstyrker sålunda förslaget i motionerna
2). I stället vill utskottet föreslå
att idrott och friluftsverksamhet hänförs
till universitets- och kulturutskottet och
inte som i kansliutkastet till miljövårdsoch
jordbruksutskottet.»;

2) i fråga om jordbruksutskottets benämning
av herrar Richardson (fp),
Hans Petersson (fp), Axel Georg Pettersson
(ep), Kelander (fp), Boo (ep)
och Strömberg (fp) vilka — med hänvisning
till punkten 2 i bilaga 3 — uttalat dels

att det stycke i utskottets motivering
som började med orden_»Två
andra frågor» och slutade med orden
»namnet jordbruksdepartementet» bort
ha följande lydelse:

»Två andra frågor —---- jordbruks och

miljövårdsutskottet. Vid sitt övervägande
av dessa alternativ har utskottet
stannat för att inte förorda någon
ändring i förhållande till kansliutkastet.
»;

dels att det stycke i utskottets motivering
som började med orden »Jordbruksutskottets
uppgifter» och slutade
med orden »utskottets benämning» bort
ha följande lydelse:

»Miljövårds- och jordbruksutskottets
uppgifter har getts en annan beskrivning
utan att någon ändring i sak avsetts.
Det har synts önskvärt att särhålla
miljövårds- och näringsfrågorna i två
punkter och att åstadkomma en bättre
balans mellan dessa båda led i 22 §.»;

3) i fråga om antalet inlägg i frågedebatter
av herrar Richardson, Hans
Petersson, Kelander och Strömberg (alla
fp) vilka — med hänvisning till punkten
3 i bilaga 3 — uttalat, att det stycke
i utskottets motivering som började med
orden »Motionen 1) åsyftar även» och
slutade med orden »att få ordet» bort
ha följande lydelse:

»Motionen 1) åsyftar även — — —
inte kunna biträda motionärens yrkande
i vad avser genmälesrätten i vanliga

debatter. Däremot ansluter sig utskottet
till motionärens förslag beträffande frågedebatter.
En inskränkning av antalet
anföranden till två skulle medföra en
försämring av möjligheterna att nå syftet
med en framställd fråga. Utskottet
ansluter sig emellertid också till den
uppfattning — — — att få ordet.»

Reservanternas förslag till ändringar i
utskottets författningstexter (bilaga 3)

1: o)

Reservationen 1), om utskottsorganisationen
på utbildningsområdet, utgick
från följande ändringar i utskottets förslag: I

7 § ändras »ett kulturutskott (KrU)»
till »ett universitets- och kulturutskott
(UkU)» och »ett utbildningsutskott
(UbU)» till »ett skolutskott (SkU)» samt
förkortningen för skatteutskottet från
»SkU» till »StU». I 19 och 20 §§ ändras
utskottens benämningar på motsvarande
sätt. I 19 § tilläggs »högre utbildning
och forskning» före »allmänna kulturoch
bildningsändamål» samt stryks
»ungdomsverksamhet». I 20 § stryks
»högre utbildning och forskning» samt
ändras »och vuxenutbildning» till
»vuxenutbildning och ungdomsverksamhet»
;

2: o)

Reservationen 2), om jordbruksutskottets
benämning, utgick från följande
ändringar i utskottets förslag:

I 7 f ändras »ett jordbruksutskott
(JoU)» till ett »miljövårds- och jordbruksutskott
(MjU)». Lydelsen av 22 §
ändras sålunda:

»Miljövårds- och jordbruksutskottet
skall bereda frågor om naturvård samt
frågor om miljövård i övrigt som inte
tillhör annat utskotts beredning. Det
skall även bereda frågor om jordbruk,
skogsbruk, trädgårdsnäring, jakt, fiske
och vattenrätt.»;

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Nr 46

3: o)

Reservationen 3), om antalet inlägg i
/rågedebatter, utgick från följande ändring
i utskottets förslag:

I 47 § andra stycket ändras »två gånger»
till »tre gånger».

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Det förslag till riksdagsstadga
som konstitutionsutskottet
i dag framlägger för riksdagen har
manglats i många instanser: i arbetsgrupp
1 inom grundlagberedningen,
inom hela beredningen, i konstitutionsutskottets
kansli, inom konstitutionsutskottet
och på tjänstemannaplanet
inom riksdagen. Därtill kommer 12
motioner om olika ändringar som konstitutionsutskottet
har behandlat ingående.
Vi som sysslat med stadgan
hoppas att den skall motsvara våra intentioner.

Först inregistrerar jag den positiva
inställning konstitutionsutskottet visade
en motion som fru Kristensson och
jag väckt. Vi vann dess tillstyrkande
av förslagen att »samlingssalen», som
det hette i den gamla arbetsordningen,
skulle utbytas mot »plenisalen», att
»civillagsutskottet» skulle heta »lagutskottet»
och att »jordbruk» skulle stå
främst i »jordbruks- och miljöutskottet».
Senare klipptes den andra hälften
bort och det blev enbart »jordbruksutskottet»,
men paragrafen om
detta utskotts ämnesområde har förtydligats
så att även, förutom miljövård,
naturvård kommit med i beskrivningen.
Vi är tacksamma för den positiva
inställningen till vår motion.

Till en början hade vi framgång
också med uttrycket »inom lyckta dörrar»
i stället för »inom stängda dörrar»,
vilket vi tyckte lät så ogästvänligt.
Men så glada skulle vi uppenbarligen
inte få bli. Sedan det hade utrönts
att uttrycket »inom stängda dörrar»
numera var vedertaget i flertalet
författningar — främst rättegångsbal -

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen

ken — fick vi backa ut, tyvärr. Jag tar
det som en prövning.

I stort sett är vi alltså eniga inom
konstitutionsutskottet. Vi har skilt oss
åt främst när det gäller uppdelningen
mellan kulturutskottet och utbildningsutskottet.
Från vårt håll menar vi all
det skulle bli en snedbelastning i fråga
om ärendefördelningen enligt konstitutionsutskottets
förslag. Den fördelning
som grundlagberedningen föreslog
var jämnare; med universiteten
och forskningen lagda på kulturutskottet
och alla övriga utbildningsfrågor
på skolutskottet.

Jag vill ingalunda bestrida att det
ligger en viss logik i att all undervisning
bereds inom ett och samma utskott,
men vi undrar ändå om kulturutskottet
med den av majoriteten föreslagna
fördelningen verkligen gör skäl
för namnet. Fördelningen av ärendena
blir mycket ojämn, och den har varit
ojämn under de gångna åren. Med den
föreslagna utskottsorganisationen skulle
vi ha haft en topp med 63 ärenden på
utbildningsutskottet år 1967 och en
vågdal med 14 ärenden på kulturutskottet
år 1969. Gör vi motsvarande
fördelning för år 1970 blir den emellertid
något jämnare: 30 ärenden på
kulturutskottet och 40 på utbildningsutskottet.
Om den trenden står sig —
därom kan vi självfallet inte veta någonting
bestämt i dag — skulle vi undgå
den snedbelastning som har befarats.
Vi reservanter tycker likväl att
den föreslagna uppgiftsfördelningen
sakligt sett inte är helt naturlig. Därför,
herr talman, yrkar jag bifall till
reservationen 1 av herr Richardson
in. fl. i denna del.

Ytterligare ett ämne som jag många
gånger har tagit upp i kammaren vill
jag beröra, nämligen debattrestriktionerna.
Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på några fakta som ledamöterna
kanske har förbisett.

Redan när en arbetsgrupp under
talman Thappers ledning våren 1964

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 fm.

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen

arbetade med arbetsformerna i eu enkammarriksdag
ventilerade vi ingående
detta ämne. Det har sedan återkommit
många gånger. Vi var i arbetsgruppen
1964 medvetna om att det
skulle bli problem inom en riksdag med
350 ledamöter. Redan enligt den partiella
författningsreformen fick emellertid
talmannen möjlighet att, med
riksdagens godkännande, begränsa tiden
för anföranden i viss fråga. I förslaget
till riksdagsstadga har antalet
genmälen i debatter och inlägg i frågedebatter
nu begränsats till två. Dessutom
har konstitutionsutskottet — med
bifall till en motion av herr Tobé och
fröken Ljungberg i denna kammare —
strukit den hittills gällande regeln att
kammaren kan medge annan ledamot
att få ordet i frågedebatter. Deltagandet
i sådana debatter blir alltså hädanefter
begränsat till frågaren och vederbörande
statsråd, och den möjlighet
som för närvarande finns — och som
flera gånger har begagnats •—- att utvidga
debatten till allt fler kommer
att slopas. Vi har alltså redan beträtt
debattbegränsningarnas väg.

Men grundlagberedningen har inte
därmed lämnat frågan åt dess öde -—
tvärtom avvaktar vi vilka erfarenheter
enkammarriksdagen kan ge. En promemoria
har i dagarna sänts ut till
riksdagsgrupperna för övervägande,
och naturligtvis ser vi helst att frivilliga
överenskommelser träffas mellan
partierna. I annat fall får grundlagberedningen
överväga ytterligare åtgärder
i någon form.

Det är emellertid inte mycket atl
vinna på att förkorta anförandena med
så eller så många minuter — det visar
de gjorda undersökningarna under de
senaste åren. Det är främst antalet anföranden
som förlänger debatterna,
alltså att många talare går upp i samma
ämne —• för reservanterna eller för
utskottet -—- och säger i stort sett samma
saker, men naturligtvis med olika
ordval.

Det förslag till riksdagsstadga som
nu ligger på riksdagens bord och som
vi skall fatta beslut om — det har redan
antagits av första kammaren —
bygger på de vilande grundlagsändringar
om vilka det i januari nyvalda
konstitutionsutskottet på 27 ledamöter
skall framlägga ett memorial. Därefter
framlägger konstitutionutskottet förslaget
till riksdagsstadga.

Jag vill understryka vad konstitutionsutskottet
säger härom i slutet av
sitt utlåtande: »Det har förutsatts att
det förslag som nu utarbetats skall ligga
till grund för det initiativ som tas
i januari 1971. Vad riksdagen skall ta
ställning till nu, under tvåkammarriksdagens
sista session, är alltså formellt
inte utskottets förslag till riksdagsstadga
utan endast de i ärendet
väckta motionerna och vad utskottet
anfört för egen del. Själva författningen
skall bli föremål för beslut först
nästa år.» Det beslutet skall alltså fattas
i januari.

Förslaget till riksdagsstadga gör
självfallet inte anspråk på att vara en
i alla avseenden fulländad produkt. Vi
kan väl säga att vi alla som arbetat
med det har gjort vårt bästa för att
åstadkomma en väl fungerande arbetsordning
med bl. a. den nya utskottsorganisationen
för enkammarriksdagen.

Denna stadga skall inte betraktas så
att den för evärderlig tid skulle undgå
justeringar och korrigeringar. I grundlagberedningen
ägnar vi alltjämt stor
uppmärksamhet åt frågan om riksdagens
arbetsformer; däri ingår naturligtvis
också att vi håller ett öga på
riksdagsstadgan och debattformerna i
enkammarriksdagen. Man kan säga att
stadgan nu ligger på slipen och skall
sjösättas i januari. Förhoppningen hos
oss som arbetat med detta är att den
skall kunna hålla sig flytande och fylla
sin uppgift.

Denna dag och morgondagen är
historiska. Vi upplever i dag den sista
debattdagen under tvåkammarsyste -

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46

met. En epok slutar och en ny börjar,
och riksdagsstadgan är en liten detalj
i denna nya epok.

dragningslistan upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme alt fortsättas.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande utlåtande
samt behandlingen av övriga på före -

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 15 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen
(forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande konstitutionsutskottets
utlåtande nr 48, angående riksdagsstadga
för enkammarriksdagen, nu
komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut
gjord anteckning, till

Herr NELANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! Det utlåtande från konstitutionsutskottet
som bär nr 48 behandlar
riksdagsstadgan för den nya
enkammarriksdagen.

Jag är för min del glad över att utskottet
stannade för namnet riksdagsstadga
i stället för alternativet riksdagens
arbetsordning, vilket lätt kunde
hopblandas med riksdagsordningen.

Observeras bör vad utskottet har skrivit
i sitt utlåtande på s. 8, att det är den
nya enkammarriksdagen som skall antaga
stadgan. Detta kan ske först efter
det att de vilande grundlagsändringarna
blivit antagna. Vad tvåkammarriksdagen
skall besluta om vid slutet av sin

sista session är formellt inte förslaget
till ordalydelse i den nya stadgan, utan
de motioner som väckts i anslutning
till det till talmännen för vidare befordran
till kamrarna överlämnade kansliutkastet.
Beslutet om det nu av konstitutionsutskottet
beredda förslaget
skall alltså fattas definitivt i januari
1971.

I stort sett är utskottet enigt i fråga
om den nya riksdagsstadgan. Skiljaktigheterna
framgår av bilaga 3 till utlåtandet
på s. 46, där tre reservationer
avgivits.

Den första reservationen rör det
tionde och det elfte av de sammanlagt
16 utskotten, där utskottsmajoriteten
följt motionen 2 av herrar Alemyr och
Mattsson, medan vi reservanter anslutit
oss till grundlagberedningens och
kansliutkastets förslag om ett universitets-
och kulturutskott och ett skolutskott.
Utskottsmajoriteten har således i
enlighet med motionen föreslagit ett
kulturutskott och ett utbildningsutskott.

Enligt vår mening kan det knappast
vara försvarligt att sätta i gång en utskottsuppdelning
med en sådan snedbelastning
av arbetet som måste bli en
följd av 19 och 20 §§ i utskottsförslaget.
Erfarenheterna från statsutskottets
nuvarande andra avdelning borde kunna
utgöra avskräckande bevis i denna

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Iiiksdagsstadga för enkammarriksdagen

fråga. Den undersökning som grundlagberedningen
gjort beträffande ärendefördelningen
1967, 1968 och 1969 visar
sammanlagt under de tre åren för universitets-
och kulturutskottet 118 utlåtanden
och för skolutskottet 96 utlåtanden.
Ett kulturutskott och ett utbildningsutskott
enligt motionen och utskottets
förslag skulle efter samma statistik
avgivit 60 respektive 154 utlåtanden
under de tre åren.

Det bör observeras att vid dessa beräkningar
ärenden om idrotts- och friluftsverksamhet
ligger hos kulturutskottet
och inte hos jordbruks- och miljövårdsutskottet,
såsom förutsatts t. ex i
kansliutkastet. Vidare har de studiesociala
frågorna förutsatts flyttade till
socialförsäkringsutskottet.

Ojämnheter förekommer väl också på
andra håll, men inte alls i denna omfattning.
Ett kulturutskott som inte får
behandla frågor om högre utbildning
och forskning måste grunda sig på en
onaturlig uppgiftsfördelning. Vi avstyrker
därför motionen 2 och följer grundlagberedningen
och kansliutkastet. Vi
menar att ärenden om idrotts- och friluftsverksamhet
hör hemma hos universitets-
och kulturutskottet.

I reservationen 2 om jordbruksutskottets
benämning har vi föreslagit
namnet miljövårds- och jordbruksutskottet
och följande lydelse av 22 §:
»Miljövårds- och jordbruksutskottet
skall bereda frågor om naturvård samt
frågor om miljövård i övrigt som inte
tillhör annat utskotts beredning. Det
skall bereda frågor om jordbruk, skogsbruk,
trädgårdsnäring, jakt, fiske och
vattenrätt.»

Alla är medvetna om att miljövården
numera har fått en mycket framskjuten
ställning. Detta bör enligt vår mening
markeras såväl i skrivningen om frågeomfattningen
som i namnet på vederbörande
utskott. Konstitutionsutskottets
majoritet erkänner det förra men vill
inte vara med om det senare.

Slutligen har vi reservationen 3 be -

träffande antalet tillåtna inlägg i frågedebatter.
Vi är ense med utskottsmajoriteten
om att på enkla frågor skall
ges korta, koncisa svar. Debatten bör
förbehållas frågeställaren och statsrådet.
I den nya enkammaren blir det
säkert nödvändigt med rationalisering
för tids inbesparande. Vi förmenar
emellertid att en inskränkning av antalet
repliker till två skulle innebära en
försämring av riksdagsledamots möjlighet
att uppnå syftemålet med sin fråga.
För närvarande medges i första
kammaren tre repliker.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1, 2 och 3 och biträder i
övrigt utskottets förslag.

Därefter anförde:

Herr BOO (ep):

Herr talman! Innevarande riksdag
kan inte antaga arbetsordning för den
nya enkammarriksdagen. Av tidsmässiga
skäl är det emellertid nödvändigt
att 1971 års riksdag snabbt kan antaga
en arbetsstadga. Föreliggande förslag
till riksdagsstadga får därför betraktas
som en informell present till den nya
riksdagen att besluta om i befintligt
skick eller förändra.

Tveksamhet kan därför råda, huruvida
det finns anledning att anmäla
avvikande mening i fråga om detaljer.
För min del skall jag endast ta upp
en sak, som innefattas i 7 § i stadgan
och berörs i reservationen 2.

I kansliutkastet föreslås att utskottet
nr 13 skulle benämnas miljövårds- och
jordbruksutskottet. I motioner har föreslagits
en ändring av namnet till jordbruks-
och miljövårdsutskottet. Utskottet
har stannat för endast jordbruksutskottet.
Skälen härför har angivits vara
att man vill undvika dubbelbenämning
samt att namnet ansluter till departementsnamnet.

Dessa skäl verkar ingalunda övertygande.
Vid författningsfrågans lösning
har störe frågor klarats utan svårighe -

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46

ter. Ingen torde kunna förneka att miljöfrågorna
är framtidens stora och oerhört
betydelsefulla frågor. Hur vi skall
lösa dessa problem blir avgörande även
för mycket annat.

Självfallet ingår miljövårdsmoment i
mycket av samhällsarbetet. Flera utskott
har att behandla frågor med betydelsefulla
miljövårdsinslag. Men det
måste vara viktigt att i tituleringen av
ett utskott poängtera var det samlade
ansvaret/sammankopplingen ligger. Därtill
kommer att naturvårdsdelen i miljövården
är direkt kopplad till den
framtida jordbrukspolitiken. Detta upplever
inte minst de människor som bor
i områden där den öppna åkerjorden
nästan helt skall försvinna enligt nu tilllämpad
jordbrukspolitisk målsättning.
Som exempel kan jag peka på Siljansbygden
i mitt eget hemlän.

Med dessa korta motiveringar ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
2.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Till de förändringar i
kansliutkastet till riksdagsstadga som
gjorts under behandlingen i konstitutionsutskottet
har vi inga erinringar
utan kan för vår del tillstyrka desamma.

Jag skall begränsa mitt inlägg till att
tala för den motion som väckts av den
kommunistiska gruppen och som gäller
frågan om partigruppernas representation
i utskotten.

Vi har framfört den meningen, att
man skall se praktiskt på denna fråga.
Utskotten skall vara beredningsorgan.
Detta formuleras också i stadgan, där
det talas om att t. ex. utrikesutskottet
skall behandla frågor om rikets förhållande
till och överenskommelse med
främmande stater och mellanfolkliga organisationer
osv. I grundlagberedningens
betänkande om ny utskottsorganisation
understryks att ärendena
skall vara grundligt förberedda, innan
de läggs fram för avgörande. Denna be -

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen

redning skall ombesörjas av utskotten.

Till en grundlig beredning hör utan
tvivel att man studerar de olika politiska
meningsriktningarnas synpunkter
på frågorna. Det är då värdefullt att
samtliga i riksdagen representerade partier
deltar i utskottsarbetet och under
detta kan argumentera för sina ståndpunkter.
Det har å andra sidan stort
värde för partigrupperna att ha deltagit
i utskottsarbetet, när riksdagen
skall ta slutgiltig ställning till förslagen.
I utskotten redovisas ofta material som
riksdagens ledamöter inte har så lätt
att på annat sätt få del av.

Vi menar alltså att man skall lägga
praktiska arbetssynpunkter på denna
fråga och lösa den på denna grundval.
Enligt den valordning som tills vidare
gäller för val till riksdagen har varje
partigrupp en storlek som är ungefär
jämnt delbar med utskottens antal. Del
går alltså att lösa frågan om deltagandet
i utskottens arbete.

När det gäller andra parlament anlägger
man tydligen ofta den synpunkten,
som vi också tycker är riktig, att
det är till fördel för parlamentens arbete
att så många som möjligt av ledamöterna
och självklart representanter
för samtliga partigrupper kan medverka
i beredningsarbetet i utskotten. I det
norska stortinget deltar alla ledamöter
i de fasta utskotten. I Finland och i Danmark
möjliggörs genom valförbund att
även mycket små partigrupper blir representerade
i utskott.

Här i Sverige är det däremot vanligt
att diskussionen om representation i
utskotten förs utifrån frågeställningen
vad de olika partierna ur något slags
proportionalitet skall ha rätt till. Det
är givet att frågan om fördelningen på
partierna av platserna i utskotten måste
lösas utifrån vissa normer. Men i botten
bör man enligt vår mening lägga principen
att alla partigrupper bör beredas
minst en ordinarie plats och en suppleantplats
i varje utskott. Med partigrupp
avser vi givetvis en grupp som

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen

omfattar minst 14 ledamöter.

Det är ju också så, att proportionella
val till utskotten kan anordnas enligt
flera olika beräkningssätt. Enligt vissa
av dessa beräkningssätt har den kommunistiska
gruppen med 17 platser helt
klart en plats i varje utskott, enligt eu
annan metod har den det inte, om utskotten
väljs var för sig. Jag tror det
är väldigt olyckligt, om det intrycket
skapas att frågan om utskottsrepresentation
för ett visst parti är beroende av
den valmetod som tillämpas.

Konstitutionsutskottet har enligt vad
som sägs i dess utlåtande inte ansett sig
kunna ta upp dessa frågor till behandling.
Utskottet motiverar detta med att
överläggningar om utskottsvalen ägt
rum mellan partigrupperna men inte
lett till resultat. Motiveringen är, tycker
jag, något förbryllande. Utskottet har
ju självt medverkat till att ett kansliutkast
till riksdagsstadga lagts fram inför
riksdagen. Där finns bestämmelser om
utskottsvalen. Jag förmodar att konstitutionsutskottet
ställer sig bakom förslaget
till dessa bestämmelser, i varje
fall är ingenting annat utsagt. Men då
finner jag det egendomligt, att man inte
kan ta upp till behandling förslag, som
kräver en förändring av dessa bestämmelser.
Förutsätter man att det konstitutionsutskott
som väljs vid riksdagens
början i januari skall inta samma hållning,
eller kan vi räkna med att där få
en sakbehandling av de ställda förslagen? Formuleringen

i konstitutionsutskottets
utlåtande är för övrigt inte korrekt.
Riktigare skulle ha varit att skriva att
»överläggningar ägt rum mellan vissa
partigrupper, men utan resultat». Jag
vill bestämt vända mig mot det sätt på
vilket frågan om utskottens sammansättning
i den nya enkammarriksdagen
förberetts, där fyra av riksdagens partier
fört överläggningar med utelutande
av det femte. Utskottens sammansättning
är en fråga som angår alla ledamöter
av riksdagen och inte bara dem

som har en viss partifärg. Jag vill också
brännmärka det taktikspel som förekommit
och där partitaktiska överväganden
överskuggat en saklig behandling
av frågan.

Herr talman! I anslutning till motionen
II: 1525 och däri framställt yrkande
i fråga om representation för alla partigrupper
i utskotten och valberedningen
yrkar jag att det stycke på s. 7 i utskottets
motivering, som börjar med
orden »Utskottet föreslår» och slutar
med orden »sålunda motionen 7», skall
få följande lydelse: »Utskottet föreslår
den ändringen av de grundläggande
reglerna om valmetod vid val inom
riksdagen, att varje partigrupp bör beredas
minst en ordinarie plats och eu
suppleantplats i varje utskott. Detta bör
även gälla den valberedning som skall
utses av riksdagen. Utskottet tillstyrker
sålunda motionen 7.»

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Meningsskiljaktigheterna
inom konstitutionsutskottet har ju
varit ganska små, men på några punkter
har dock meningarna varit delade. Först
och främst gäller det utskottens benämningar.

Jämfört med det utkast som överlämnats
till talmanskonferensen har konstitutionsutskottet
föreslagit vissa ändringar.
Civillagsutskottet föreslås bli
kallat endast lagutskottet. Två utskott
hade i utkastet begåvats med dubbelnamn
— universitets- och kulturutskottet
samt miljövårds- och jordbruksutskottet.
Dubbelnamn förekommer ju inte
för närvarande, och konstitutionsutskottet
har ansett att det skulle vara
rätt opraktiskt med sådana. Att ideligen
upprepa dessa beteckningar på föredragningslistor
och i andra sammanhang
skulle bli omständligt, och även för
talmannen skulle det vara onödigt betungande
att vid ärendenas påropande
behöva använda dessa långa utskottsnamn.
Praktiska skäl talar alltså för utskottets
förslag beträffande utskottens

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46

benämningar.

Viktigare än namnen är dock ärendefördelningen,
och härvidlag föreslår
utskottet ett par ändringar. Det har
gällt att å ena sidan sammanhålla ett
ärendeområde inom ett och samma utskott,
å andra sidan att åstadkomma
en så jämn ärendefördelning som möjligt
mellan utskotten. Att helt tillgodose
båda dessa önskemål är inte möjligt.
Utskottet har funnit att skälen för ett
sammanförande av utbildningsfrågorna
till ett utskott är så starka att man bör
välja den ordningen, även om ärendefördelningen
då blir något ojämnare.
Ger erfarenheten senare vid handen att
man behöver ompröva fördelningen av
ärendena får detta naturligtvis ske.

Jordbruksutskottet torde bli ett ganska
arbetstvngt utskott, och därför föreslår
konstitutionsutskottet att frågor
angående idrotts- och friluftsverksamhet
skall flyttas över till kulturutskottet.

Ytterligare en punkt, där meningarna
gått isär, är de enkla frågorna. Ett kort
svar på en enkel fråga och en kort kommentar
till svaret stämmer väl bäst med
syftet med frågeinstitutet. Två treminutersanföranden
är en rätt väl tillmätt
tid. Flertalet frågande utnyttjar bara
ett anförande, och detta är dessutom i
många fall kortare än tre minuter. Det
finns alltså inga skäl att vidga möjligheterna
till anföranden i samband med
enkla frågor.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

i detta anförande instämde herrar
Persson i Heden och Hansson i Skegrie
(båda ep).

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Först några ord om
namnet på det utskott som skall handlägga
bl. a. miljöfrågorna. Miljöproblemen
har ju vuxit fram som ett av de
stora områdena i svensk politik. Att

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen

miljövården kom med i utskottsnamnet
enligt kansliutkastet till riksdagsstadga
är bara naturligt. Men att den sedan
ströks av konstitutionsutskottets majoritet
finner jag märkligt.

Därefter går jag över till reservationen
3 och dess bakgrund.

Statsråden har sedan gammalt många
privilegier i debatter med riksdagens
övriga ledamöter och med oppositionen.
De kan gå in i debatten när som helst.
De kan bryta vilken talarlista som helst.
De kan hålla hur långa anföranden som
helst i debatter då deras motparter bara
får korta genmälen. De kan genom
debattordningen i regel se till att de
får sista ordet i replikskiften.

En del statsråd respekterar det förhållandet
att en riksdagsledamot inte
kan svara omedelbart sedan han eller
hon utnyttjat sina två repliker. Andra
statsråd däremot tycks mera medvetet
gömma de mest polemiska argumenten
till efter den sista repliken, då de
får stå oemotsagda. De enda möjligheterna
för en enskild riksdagsman är då
att meddela att han inte äger någon
replikrätt — eller att sätta upp sig på
talarlistan än en gång och kanske få replik
först några timmar senare, när intresset
för saken är begränsat.

En av motiveringarna för dessa privilegier
för statsråden har varit att de
i motsats till övriga ledamöter av riksdagen,
har haft två kamrar att bevaka.
De har varit tvungna att springa mellan
kamrarna och har därför inte hunnit
att avvakta sin tur på talarlistan.
Men nu när vi får en enda kammare
bortfaller det argumentet. Statsråden
får liksom vi andra bara en kammare
att diskutera i.

Vad gör då riksdagens konstitutionsutskott?
Jo, utskottet låter först och
främst de gamla privilegierna för statsråden
stå kvar. Ingen som helst begränsning
har gjorts av statsråds möjligheter
att gå in i debatter med anföranden
när som helst, medan riksdagsmän
i övrigt bara har genmälesrätt.

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Riksdagsstaöga för enkammarriksdagen

Från vårt håll har vi för avsikt att
i enkammarriksdagen ta upp detta problem.
Och det borde ligga i hela riksdagens
intresse att den frågan längre
fram blir ordentligt genomlyst.

Men konstitutionsutskottet gör ännu
en sak. Utskottet stärker statsrådens
ställning högst avsevärt i diskussionerna
vid enkla frågor. Den som ställt en
enkel fråga får i fortsättningen bara rätt
till två inlägg, en begränsning som inte
finns i dag. Efter de två inläggen är det
slut för den som frågat. För statsråden
råder ingen motsvarande inskränkning.
De har rätt till ett obegränsat antal anföranden
-— vid enkla frågor blir det
alltså tre stycken inlägg för att få sista
ordet.

Jag tycker det är bra att man gör en
bestämd skillnad mellan interpellationsdebatter
och debatter i enkla frågor. Det
är viktigt att frågedebatternas karaktär
av snabba meningsutbyten bibehålies.
Det är också viktigt att frågestunderna
inte drar ut på tiden genom en
serie halvlånga inlägg. Därför hade jag
gärna sett att konstitutionsutskottet hade
förslagit att första inlägget skall begränsas
till två å tre minuter och övriga
inlägg till högst en minut, medan man i
stället borde ha låtit bli att begränsa
antalet inlägg.

Detta är viktigt framför allt därför
att den ordning som nu föreslås kommer
att öka statsrådens överläge och
ytterligare försvaga möjligheterna för
oppositionen att föra fram sina argument
och frågor. En medlem av regeringen
som vill slingra sig undan besked
kan göra det i ett par inlägg. Men
det blir mycket svårare, om han vet att
han kan pressas med ytterligare en eller
ett par korta följdfrågor. Åtskilliga
informationer har i debatter kring enkla
frågor drivits fram med tekniken korta
följdfrågor för att få ett rejält, besked.

Oavsett om vi tillhör regeringsparti
eller opposition borde vi alla inse vilket
värde från debattens och kontrollens

synpunkt de enkla frågorna, så utnyttjade,
har. Det här är inte alls fråga om
ett sätt att förlänga diskussionerna —
det gäller tvärtom ett sätt att bättre utnyttja
frågeinstitutet för det ursprungliga
syftet.

Nu avser konstitutionsutskottet att
göra det betydligt enklare för statsråden
att glida undan med vaga besked.
Statsråden vet i fortsättningen att frågeställaren
bara får ordet två gånger
— själv får ju regeringen ständigt sista
ordet när man så vill. Det är en allvarlig
begränsning av oppositionens debattvillkor
och det är en förstärkning av regeringens
debattprivilegier i en situation,
då dessa i stället borde ha begränsats.

Herr talman! Reservationen 3 är inte
helt tillfredsställande, men dess förslag
går i rätt riktning, och jag ämnar rösta
för den. Vi har inom folkpartiet för avsikt
att senare återkomma till den här
frågan. Det är ytterst angeläget att riksdagen
genom sina debattregler verkligen
slår vakt om sina möjligheter att
leva upp till vad den bl. a. bör vara: en
plats där regering och opposition kan
mötas i debatter på så lika villkor som
det är praktiskt möjligt att skapa.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag vill litet perifert
anföra några synpunkter, som anknyter
till motioner väckta i anslutning till
denna fråga.

På s. 6 i förevarande utskottsutlåtande
anför utskottet att det inte kunnat
»tillstyrka att särskilda regler om tystnadsplikt
införs i riksdagsstadgan». För
klarhetens skull vill jag i detta sammanhang
notera att det i den åberopade
motionen II: 1523 i och för sig inte yrkats
på en vidgad tystnadsplikt och att
inte heller kravet på regler knutits enbart
till riksdagsstadgan.

Vad motionärerna önskade var eu klar
generell regel för att undvika olika
praxis i utskotten. Vi har också blivit
bönhörda genom utskottets yttrande,

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46

där det heter att riksdagsordning och
speciella lagbestämmelser bör innefatta
en uttömmande reglering i detta ämne.
Det innebär att det, även om ett protokoll
inte är offentligt förrän vid en viss
tidpunkt, ändock är möjligt att muntligt
sprida uppgifterna i detta. Detta
är med hänsyn till utskottens praxis
något överraskande och avviker även
från vad vissa statsrättsexperter har
hävdat i olika skrifter. Jag hoppas att
resonemanget kommer att utvecklas vidare
i något annat sammanhang, så att
vi nu inte bara kommer att gå från
en ovisshet till en annan.

I frågan om ärendefördelning mellan
utskotten har konstitutionsutskottet inte
anslutit sig till förslaget i motionen II:
1527 att frågor av regional samhällsplanering
skall hänföras till civilutskottet
i stället för — vilket utskottet förordar
— till inrikesutskottet. Utskottet
har visserligen funnit att skäl kan anföras
för motionsförslaget, men dessa
har tydligen inte ansetts väga tyngre än
det åberopade sambandet mellan den
»regionala samhällsplaneringen» och
»regional utveckling».

Frågan är dock om inte ordvalet i
detta sammanhang medfört att ordens
reella innehåll undanskymts — och det
är i och för sig naturligt med den svåra
terminologi som det gäller. På den tiden
när vi bara talade om lokaliseringspolitik
var det kanske enklare. Numera är
emellertid den regionala samhällsplaneringen
inte bara en planering för direkta
lokaliseringspolitiska insatser i de
län, där man vill bryta en nedåtgående
utveckling, utan den är en uppgift i alla
län.

Den — ännu försöksvisa — regionala
samhällsplaneringen syftar till att, såsom
även anförs i motionen, »skapa och
utveckla instrument dels för samordning
av beslut inom den statliga verksamheten,
dels för samverkan mellan
stat och kommun i syfte att regionalt
fördela samhällsresurserna så att uppsatta
mål kan förverkligas».

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen

En regionvis uppbyggd samhällsplanering
är sålunda en planering för mycket
annat än direkta lokaliseringspolitiska
insatser och andra direkta stödmedel.
Det är uppenbart att en regional
utveckling inte kan baseras bara på sådana
åtgärder — det väsentligaste är
att de »regionala» åtgärderna samordnas
i en planering för de antagna målen.
Detta sker inom den regionala planeringen
— fast knuten till länsstyrelsen
och kommunerna —- och med direkta
kontakter med den fysiska planeringen,
som statsrådet Lundkvist hade
anledning påpeka i ett interpellationssvar
i går.

Jag har i detta sammanhang inte något
yrkande. Eftersom motionen har
förankring i både civil- och inrikesutskotten
får väl dessa ta ställning när
den konkreta frågan kommer upp för
utskottsbehandling under det komman
de året.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Hela frågan om riksdagsordningen
ligger hos grundlagberedningen
för ytterligare prövning, och
så småningom kommer det ett förslag
till ny riksdagsordning. Men man behöver
inte vänta på detta för att kunna
genomföra en omfördelning av ärendena
mellan utskotten; på grund av att
denna fördelning har skrivits in endast
i riksdagsstadgan finns möjligheter att
snabbt åstadkomma en förändring.
Skulle det visa sig att den ärendefördelning
som nu har föreslagits inte slår
väl ut, går det alltså att snabbt ändra
detta.

Herr Ahlmark tog upp reservationen
3 och menade att ett bättre alternativ
till vad utskottet har föreslagit skulle
vara att man kunde ha tre minuter i en
första replik och därefter replik på en
minut men få ett större antal enminutsrepliker,
om jag fattade honom rätt. I
och för sig har jag ingenting emot enminutsanföranden
—• jag tror emellertid
att det är svårt att hålla sådana. Det

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen

blir lätt tvåminntersanföranden och
kanske också treminutersanföranden,
och så spränger man den ram som man
sätter upp och som är nödvändig att
ha i den riksdag vi går in i nästa år.

Som herr Björkman nämnde i det
första anförandet i denna debatt måste
vi nog tänka oss en hel del debattrestriktioner
i fortsättningen, och den
som då väljer den enkla frågans form
får finna sig i en viss begränsning. Vill
man ha ytterligare tid till sitt förfogande
får man välja att interpellera.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Får jag för herr Johansson
i Trollhättan demonstrera ett enminutersinlägg.

Det är klart att det kan vara frestande
att gå över en minut om man har
mycket att säga. Men om det står i stadgan
att man i anförandena efter det
första vid enkla frågor bara får hålla
sig till en minut är det talmannens uppgift
att se till att det påbudet följs och
ledamöternas uppgift att följa det. Jag
tror att herr Johansson i Trollhättan
har en för låg uppskattning av den
svenska riksdagen om han tror att ett
sådant stadgande bara skulle brytas.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Propositioner ges först beträffande
vart och ett av de avsnitt i utskottets
yttrande, beträffande vilka under överläggningen
framställts annat yrkande
än om godkännande av den av utskottet
föreslagna lydelsen. Därefter ställes
särskilda propositioner på utskottets
yttrande i övrigt och på utskottets hemställan.

Utskottets yttrande

Vtskottsorganisationen på utbildningsområdet Det

stycke som börjar med orden
»Motionerna 2) avser» och slutar med

orden »gruridlagberedningens alternativ».

Herr talmannen gav ''propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande,
dels ock på godkännande av det
förslag, Som framlagts i reservationen
1; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
konstitutionsutskottets yttrande,
såvitt avser utskottsorganisationen på
utbildningsområdet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som framlagts i reservationen
1 av herr Richardson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 127 ja och 41 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande.

Jordbruksutskottets benämning

Det stycke som börjar med orden
»Två andra frågor» och slutar med orden
»namnet jordbruksdepartementet»
samt det stycke som börjar med orden
»Jordbruksutskottets uppgifter» och
slutar med orden »utskottets benämning».

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande,
dels ock på godkännande av det
förslag som framlagts i reservationen
2; och fann lierr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nelander begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
konstitutionsutskottets yttrande,
såvitt avser jordbruksutskottets benämning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag som framlagts i reservationen
2 av herr Richardson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 124 ja och 44 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande.

Anlalet inlägg i frågedebatter

Det stycke som börjar med orden
»Motionen 1) åsyftar även» och slutar
med orden »att få ordet».

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande,
dels ock på godkännande av det
förslag, som framlagts i reservationen
3; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen

ja besvarad. Herr Nelander begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
konstitutionsutskottets yttrande,
såvitt avser antalet inlägg i frågedebatter,
röstar

Ja;

Den, det ej viil, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som framlagts i reservationen
3 av herr Richardson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 142 ja och 27 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande.

Representation för alla partigrupper i
utskotten och valberedningen

Det stycke som börjar med orden
»Utskottet föreslår» och slutar med orden
»sålunda motionen 7)».

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande,
dels ock på godkännande av
det av herr Hermansson i anslutning
till motionen 11:1525 under överläggningen
framställda yrkandet, att nämnda
stycke bort ha följande lydelse:

»Utskottet föreslår den ändringen av
de grundläggande reglerna om valmetod
vid val inom riksdagen, att varje
partigrupp bör beredas minst en ordi -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Ändring i föräldrabalken, m. m.

narie plats och en suppleantplats i varje
utskott. Detta bör även gälla den
valberedning som skall utses av riksdagen.
Utskottet tillstyrker sålunda motionen
7).»;

och godkände kammaren utskottets
yttrande.

Utskottets yttrande i övrigt

Godkändes.

Utskottets hemställan

Bifölls.

§ 2

Föredrogs vart för sig

konstitutionsutskottets betänkande nr
49, med förslag till ändringar i stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; och

bevillningsutskottets betänkande nr
67, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
anledning av riksskatteverkets inrättande,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden hemställt.

§ 3

Ändring i föräldrabalken, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 81, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i föräldrabalken m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 186, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i lagen (1958:
640) om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i lagen (1958:638)
om införande av nya ärvdabalken,

4) lag om ändring i giftermålsbalken,

5) lag om ändring i namnlagen (1963:
521),

6) lag om ändring i lagen (1969:
618) om fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Propositionen innehåller förslag till
ändringar i adoptionslagstiftningen.
Ändringarna syftar till att så långt möjligt
likställa alla adoptivbarn med
andra barn i familjerättsligt hänseende.
Sålunda föreslås att reglerna för
s. k. stark adoption görs tillämpliga på
kvarstående äldre s. k. svaga adoptioner.
Vidare slopas nuvarande möjligheter
att häva adoption. Samtidigt införs
möjlighet att adoptera adoptivbarn. 1
propositionen föreslås dessutom vidgade
möjligheter för den som är mellan
20 och 25 år att antaga adoptivbarn.

Övergången från svag till stark adoption
föreslås träda i kraft den 1 juli
1971. I övrigt avses ändringarna träda
i kraft den 1 januari 1971.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna
1: 1362 av herrar Alexanderson och
Ernulf samt 11:1580 av fru Frsenkel
och herr Källstad,

dels de likalydande motionerna
I: 1363 av fru Florén-Wintlier och fröken
Stenberg samt 11:1581 av herr
Nordstrandh.

I motionerna 1: 1362 och II: 1580 hemställdes,
»deZs att riksdagen måtte för
sin del besluta om en övergångsbestämmelse
i den föreslagna lagen om ändring
i föräldrabalken av innebörd att
adoptant genom ett anmälningsförfarande
hos domstol under tiden fram
till lagens ikraftträdande får möjlighet
att bibehålla adoptionen enligt regler -

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46

na om s. k. svag adoption, dels att vederbörande
utskott utarbetar erforderlig
lagtext, dels att riksdagen hos
Kungl. Maj:t hemställer att en såvitt
möjligt effektiv information ges såväl
om innebörden av övergången från svag
till stark adoption som om möjligheten
att låta svag adoption bestå».

I motionerna 1:1363 och 11:1581
hemställdes, »att riksdagen måtte I. besluta
att undantag från övergående till
stark adoption genom retroaktivt verkande
lagstiftning skall kunna beviljas
om kontrahenterna så önskade, II.
uttala att kontrahenterna i äldre adoptionsförhållanden
bör tillfrågas huruvida
de önskar övergång till stark
adoption».

Utskottet hemställde,

Ändring i föräldrabalken, m. m.

A. att motionerna I: 1363 och II: 1581,
såvitt avsåge yrkandet under II, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; B.

att riksdagen måtte — med förklaring
att de under punkterna 2 och 3 i
propositionen nr 186 framlagda förslagen
till lag om ändring i lagen (1958:
640) om ändring i föräldrabalken och
lag om ändring i lagen (1958: 638) om
införande av nya ärvdabalken icke
kunnat i oförändrat skick antagas — i
anledning av motionerna I: 1362 och
11:1580 samt 1:1363 och 11:1581,
samtliga motioner i denna del, för sin
del antaga lagförslagen med de ändringarna
att lagarna erhölle följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1958: 640) om ändring i föräldrabalken

(Kungl. Maj:ts förslag)
Härigenom förordnas, att punkterna
1—3 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1958: 640) om ändring i föräldrabalken
skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1971.

(Utskottets förslag)

Härigenom förordnas,---juni

1971. Punkt 2 gäller dock fortfarande
i fråga om adoptiv förhållande där
adoptanten eller adoptivbarnet före den
1 juli 1971 hos rätten skriftligen anmält
att äldre lag alltjämt skall tillämpas
på adoptionen. Anmälan göres hos
rätten i den ort där adoptanten respektive
adoptivbarnet har sitt hemvist.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1958: 638) om införande av nya ärvdabalken
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Härigenom förordnas, att 4 § lagen
(1958: 638) om införande av nya ärvdabalken
skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1971. Paragrafen gäller
dock fortfarande i fråga om rätt till
arv på grund av adoptivförhållande
och till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap
efter den som avlidit dessförinnan.

Härigenom förordnas,---avlidit

dessförinnan. Paragralen gäller även i
fall då adoptanten eller adoptivbarnet
gjort anmälan om fortsatt tillämpning
av äldre lag enligt vad som föreskrives
i lagen (1970: 000) om ändring i lagen
(1958: 640) om ändring i föräldrabalken.

4-—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 46

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Ändring i föräldrabalken, m. m.

C. att riksdagen måtte antaga de under
punkterna 1 samt 4—6 i propositionen
upptagna förslagen;

D. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1362 och 11:1580, såvitt
avsåge informationsfrågan, i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet
anfört härom.

Reservation hade avgivits av herr
Erik Svedberg, fröken Mattson, herr
Hjorth, fru Lindström, fröken Bergegren
samt herrar Jönsson i Malmö,
Hansson i Piteå och Jadestig (samtliga
s), vilka ansett att utskottet under B
och D bort hemställa,

B. att riksdagen måtte med avslag
på motionerna 1:1362 och 11:1580
samt 1:1363 och 11:1581, samtliga motioner
i denna del, antaga de under
punkterna 2 och 3 i propositionen nr
186 framlagda förslagen till lag om
ändring i lagen (1958: 640) om ändring
i föräldrabalken och lag om ändring i
lagen (1958: 638) om införande av nya
ärvdabalken;

D. att motionerna 1:1362 och
11:1580, såvitt avsåge informationsfrågan,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! I propositionen 186 har
föreslagits att de regler som gäller för
adoption enligt lagen av år 1958 från
den 1 juli nästa år skall gälla även beträffande
kvarstående adoptioner som
har ägt rum före denna lags ikraftträdande
och beträffande vilka man inte
har ansökt om tillstånd att tillämpa dess
bestämmelser.

Före år 1959 fanns bara ett institut,
som vi nu kallar svag adoption. Denna
innebar att även om ett barn blev adopterat
såsom eget barn medförde detta
inte fullständig likhet med adoptanternas
egna barn. Sålunda bibehölls en

arvsrätt efter de biologiska föräldrarna
och motsvarande arvsrätt för dessa
efter barnet. Vidare fick den arvsrätt
som adoptivbarnet erhöll efter adoptivföräldrarna
vidkännas en viss inskränkning
så till vida att bröstarvingars
laglott inte fick kränkas. Slutligen
kvarstod också s. k. subsidiär underhållsskyldighet
för de biologiska
föräldrarna för den händelse att adoptivföräldrarna
skulle bli oförmögna att
sörja för barnets materiella välfärd.

Dessa förhållanden ansågs så otillfredsställande,
att man 1958 antog en
lag enligt vilken adoptivbarnet knöts
fastare till adoptivföräldrarna och deras
släkt, fick fullständig arvsrätt i likhet
med egna barn och bandet helt och
hållet bröts med de biologiska föräldrarna.
Men lagen gällde bara de barn
som adopterades efter lagens ikraftträdande.
För äldre adoption gällde en
respittid på fem år för ansökan om att
den nya lagens regler skulle tillämpas.

Nu har det visat sig att denna möjlighet
att få den nya lagen tillämpad på
äldre adoption inte har utnyttjats i den
utsträckning som man hade väntat sig.
Orsakerna kan vara flera. Man kan helt
enkelt ha varit okunnig om att inte den
nya lagen automatiskt fick denna verkan
— jag har själv vid boutredningar
upplevt att människor blivit överraskade
av att de fått söka kontakt med ett
avlidet barns biologiska föräldrar. Det
kan också ha varit så att det omständliga
förfarandet, som mycket liknar en
ny adoptionsansökan, har avskräckt
många.

Nu har således föreslagits att de kvarstående
äldre adoptionerna skall underkastas
samma regler som gäller för stark
adoption. I huvudsak har utskottet varit
enigt om att detta var riktigt, men i ett
par motioner har framförts krav på en
uppmjukning. I motionsparet 1:1362
och 11:1580 har sålunda föreslagits att
det skall finnas en möjlighet att innan
den föreslagna lagändringen träder i
kraft anmäla önskemål om att de gamla

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46

reglerna för svag adoption skall fortsätta
att gälla. I ett annat motionspar, 1:1363
och II: 1581, har yrkats att man genomgående
skall ha rätt att bestämma huruvida
man önskar en övergång till
stark adoption.

Huvudmotivet för förslaget i propositionen
torde vara att man vill poängtera
att adoptionen skall ha till följd att
adoptivbarnet får en starkare anknytning
till adoptivföräldrarna och deras
släkt och att det skall ha anknytning till
bara en släkt. Det är enligt reservanternas
uppfattning konsekvent att man nu
försöker genomföra lika regler för alla
adoptivbarn, och reservanterna har
därför ansett sig böra utan reservation
följa vad som föreslagits i propositionen.
Vi anser för vår del att det knappast
finns något motiv för att lämna
en rätt — såsom föreslagits av utskottsmajoriteten
— till adoptanter och adoptivbarn
att själva avgöra huruvida de
vill behålla den arvsrättsliga anknytningen
till barnets biologiska föräldrar.

Även om det skulle vara så — vilket
ofta är fallet — att ett barn som adopteras
av flera skäl har intresse av att få
behålla kontakten med sin ursprungliga
släkt och denna släkt i sin tur har
samma intresse, finns möjlighet att i
sådana fall tillgodose barnet arvsrättsligt
genom upprättande av testamente.

Vi tycker inte att det verkar särskilt
tilltalande att det skall överlåtas åt
adoptivbarnet att rent spekulativt avgöra
vad som är ekonomiskt mest fördelaktigt,
att ta arv efter de biologiska
föräldrarna eller efter adoptivföräldrarna.

Detta är orsaken till att vi inte kunnat
följa utskottsmajoritetens linje utan
yrkar på att propositionen skall antagas
utan ändring, och jag ber således
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till första lagutskottets utlåtande
nr 81.

Beträffande de övriga ändringar som
har föreslagits i propositionen föreligger
inte någon som helst oenighet inom

Ändring i föräldrabalken, m. m.

utskottet, och jag saknar därför anledning
att närmare gå in på de detaljerna.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! På den gamla tvåkammarriksdagens
sista verkliga arbetsdag
påminns vi om något som vi visste förut,
nämligen att tvåkammarriksdagen har
tjänat ut. Första kammaren har nämligen
bifallit utskottets hemställan i
första lagutskottets utlåtande nr 81. För
att kamrarna inte skall stanna vid skiljaktiga
beslut skulle vi i denna kammare
också bifalla utskottets hemställan.
Förutom denna formella motivering,
som en del kanske tycker är litet lättviktig,
finns det sakskäl att åberopa.
De har framförts i utskottsutlåtandet.
Jag ber att få hänvisa till det och yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Vi har som bekant bestämmelser
som gäller för s. k. stark
adoption. Därmed menas att adoptivbarnet
i rättsligt hänseende helt införlivas
med adoptantens släkt samtidigt
som de rättsliga banden mellan barnet
och dess egen släkt skärs av. Detta är en
ordning som beslöts 1959. Vi har vidare
bestämmelser för svag adoption, som
innebär att arvsrätten mellan adoptivbarnet
och dess biologiska släktingar i
princip finns kvar. Fröken Bergegren
har talat för det förslag som framlagts
i förevarande proposition och som syftar
till att så långt möjligt likställa alla
adoptivbarn med andra barn i familjeriittsligt
hänseende. Man föreslår t. ex.
att reglerna för stark adoption görs tilllämpliga
på kvarstående svaga adoptioner.

Utskottet har i detta sammanhang
haft att behandla ett motionspar
som väckts av herrar Alexanderson
och Ernulf i första kammaren och fru
Frasnkel och mig i denna kammare. Vi
motionärer anser att reglerna om svag
adoption också i fortsättningen skall
få gälla om detta är ett önskemål i det

4*—Andra kammarens protokoll i970. Nr 46

100 Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Ändring i föräldrabalken, m. m.

enskilda fallet. Vi har därför yrkat på
att riksdagen skulle besluta om sådana
övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen,
att adoptant genom ett anmälningsförfarande
hos domstol under
tiden fram till lagstiftningens ikraftträdande
får möjlighet att bibehålla adoptionen
enligt reglerna om svag adoption.
Dessutom yrkar vi att riksdagen
skall hemställa att såvitt möjligt effektiv
information ges om innebörden av övergången
från svag till stark adoption och
möjligheterna att låta svag adoption bestå.

I utskottsutlåtandet framhålles att det
finns adoptionsfall där omständigheterna
är sådana att det framstår som starkt
motiverat att reglerna för den svaga
adoptionen får gälla också i fortsättningen.
En icke ovanlig situation är
den, att en person adopterat sin makes
barn i tidigare äktenskap utan att barnet
därför avbrutit sin förbindelse med
den andre av sina biologiska föräldrar.
I ett sådant fall kan det mycket väl vara
bäst överensstämmande med både
adoptantens och de biologiska föräldrarnas
önskemål — och också med
adoptivbarnets bästa — att den svaga
adoptionen består. Jag vill alltså stödja
vad lottmajoriteten anför, dvs. att lagstiftningen
bör ge möjlighet till undantag
från den generella regeln om övergång
till stark adoption.

Jag skall inte vidare utveckla vad
som anförs i utskottsutlåtandet. Jag vill
emellertid knyta an något till vad fröken
Bergegren särskilt tog upp, nämligen
de testamentariska förhållandena.
Jag tycker att det är rimligt att de adoptanter
eller adoptivbarn, som önskar
att de regler vilka gällde då adoptionen
kom till stånd fortfarande skall gälla,
får en frist att meddela detta till vederbörande
domstol och att en sådan
önskan då får gällande kraft.

Fröken Bergegren sade att man kan
ordna denna sak genom testamentariska
förordnanden. Men såvitt jag kan förstå
är någonting sådant inte alltid ge -

nomförbart. Det är inte heller säkert
att den som skulle skriva tesetamentet
är samma person som den som skulle
kunna avge en viljeförklaring om att
de äldre reglerna skall gälla. Det är säkerligen
också svårare att få igenom
åtgärder i form av testamentariska förordnanden
än en viljeförklaring som
riktar in sig direkt på adoptionens verkningar.

Jag vill, herr talman, därför yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Jag har full förståelse
för att anförvanterna till ett bortadopterat
barn kan känna behov av att tillgodose
barnet arvsrättsligt, men det
finns möjligheter att genom testamente
sköta om den saken. Det är enligt
min mening betydligt mindre angeläget
för ett bortadopterat barn att få frihet
att välja det som är ekonomiskt mest
fördelaktigt — arv efter sina biologiska
föräldrar eller efter sina adoptivföräldrar.
Det lämnar utrymme åt rena
spekulationer som jag finner mycket litet
sympatiska.

En annan invändning som vi har
nämnt i reservationen är att om man
skall ge adoptivbarnen en sådan här
rätt, förutsätter det att dessa barn skall
ha nått sådan ålder att de själva kan
ha en mening härom. Det betyder att
denna lag inte skulle kunna träda i
kraft redan nästan år utan att man
finge vänta åtminstone tre år till för
att alla de barn det gäller skall ha nått
en sådan ålder att de kan avge en egen
viljeyttring.

Dessutom är det rätt otillfredsställani
de att tänka sig att man fortsättningsvis
skall ha arvsrättsliga regler som är olika
för olika slag av adoptivbarn. Detta är
ett mycket starkt skäl för att man nu
skall ta steget fullt ut.

I det första motionsparet som jag
nämnde betonas behovet av information.
Det är naturligtvis riktigt att det

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46 101

behövs information, men den information
som gick ut kring 1958 års lag har
tydligen inte gått fram. I propositionen
har det emellertid framhållits att det
just med hänsyn till kontrahenternas
eventuella önskemål att testamentariskt
tillgodose bortadopterade barn är viktigt
att nå ut med en effektiv information
om innebörden av den nya lagens
rättsverkningar, och det kommer alltså
att ske. Därför har det önskemålet i
motionen redan tillgodosetts.

Herr talman! Jag har inget ytterligare
yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Bergegren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varse] följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 81, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Erik Svedberg in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 82 ja och 104
nej.

Lag om linjesjöfart på Gotland

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i reservationen av herr
Erik Svedberg m. fl.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Första kammaren har tidigare på alla
punkter bifallit första lagutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 81. Med
hänsyn till att kamrarna sålunda fattat
olika beslut anordnas i morgon sammanträden
dels kl. 10.00 för bordläggning
av ett av utskottet avgivet memorial
med förslag till sammanjämkning,
dels kl. 14.00 för beslut med anledning
av detta memorial. Därefter
hålles planenligt avslutningssammanträde
kl. 15.00.

§ 4

Lag om linjesjöfart på Gotland

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 89, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om linjesjöfart på Gotland jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 23 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 175, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden,
föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om linjesjöfart på Gotland.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

1 syfte att skapa garantier för en tillfredsställande
transportförsörjning för
Gotland till lägsta möjliga kostnader föreslås
i propositionen, att linjesjöfart
mellan Gotland och svensk hamn utanför
Gotland skall få bedrivas endast efter
tillstånd av Kungl. Maj:t. För tillstånd
fordras dels att behov föreligger
av den ifrågasatta trafiken, dels att sökanden
har förutsättningar att driva

102 Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Lag om linjesjöfart på Gotland

en på en gång serviceinriktad och företagsekonomiskt
rationell trafik.
Taxor och turplaner skall enligt förslaget
fastställas av Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
Även i övrigt kan bestämmas särskilda
villkor. Den nya lagstiftningen
avses träda i kraft den 1 februari 1971.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna I: 1360
av herr Schött och II: 1578 av herr
Björkman m. fl., i vilka motioner hemställdes »att

riksdagen vid behandling av proposition
nr 175 måtte besluta att lagen
om linjesjöfart på Gotland skall äga
tillämpning endast då linjesjöfarten
skall bedrivas med statligt stöd»; samt

B. de likalydande motionerna 1:1361
av herr Österdahl m. fl. och II: 1579 av
herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna 1:1360 och 11:1578 —
antaga det vid propositionen nr 175 fogade
förslaget till lag om linjesjöfart
på Gotland; samt

B. att motionerna I: 1361 och II: 1579,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Wachtmeister (m), vilken ansett att utskottet
under A bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1360 och 11:1578 dels
avslå propositionen nr 175, dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att i särskild
ordning utfärdades bestämmelser
—- motsvarande de i 3—9 §§ lagen om
linjesjöfart på Gotland intagna reglerna
— vilka skulle utgöra villkor för erhållande
av statsbidrag till ifrågavarande
linjesjöfart.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Förevarande utskottsutlåtande
gäller kommunikationsministerns
proposition angående en speciell
lag om linjesjöfart på Gotland. Den
motion som jag och några kamrater
från mitt parti väckt ger uttryck för
den uppfattningen att denna koncessionslag
kanske inte är det enda eller
bästa alternativet på lång sikt för Gotlands
del. Lagen utgör en inskränkning
i den fria konkurrensen som kan
vara betänklig''.

Om det väsentliga som sägs i propositionen,
att avsikten är att åstadkomma
eu tillfredsställande transportförsörjning
för Gotland till lägsta möjliga
kostnader, därom är vi helt eniga,
och det vill jag understryka.

Det är ju som alla vet så att kostnaderna
för person- och varutransporter
mellan Gotland och fastlandet är väsentligt
högre än för motsvarande
sträckor på fastlandet. De höga transportkostnaderna
är av väsentlig betydelse
för hela ön. De slår igenom i priserna
på varor som måste tas från fastlandet,
och de slår igenom i försäljningskostnaderna
där på gotländska
produkter. De inverkar negativt på
turistnäringen, fördyrar kostnaderna
för vidareutbildning på fastlandet
och fördyrar kostnaderna för gotlänningarnas
resor till fastlandet och
till andra länder. Undersökningar visar
också att levnadskostnaderna på
Gotland är högre än på många andra
håll i Sverige, exempelvis i Stockholm.

Enligt 1963 års trafikpolitiska beslut
bör målet vara att för landets olika
delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till lägsta möjliga
kostnader. I den mån det inte går att
lämna en viss bygd den trafikservice
som ur samhällets synpunkt är rimlig
och samtidigt upprätthålla kravet
på full kostnadstäckning, bör trafikföretaget
som lämnar sådan trafikservice
erhålla bidrag av allmänna
medel.

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46

103

En rad utredningar har gjorts under
decennierna om Gotlandstrafiken, vilka
ännu inte lett till någon samlad lösning.
Inte heller ville riksdagen bifalla
förslag i våras om att Gotland
skulle omfattas av det transportstöd
som enligt riksdagens beslut skall utgå
till vissa delar av landet.

Lika väl som statsmakterna sörjer
för broförbindelse mellan fastlandet
och mera närbelägna öar, exempelvis
Öland och Orust, åvilar det enligt vår
uppfattning statsmakterna att tillse att
transporterna till och från Gotland kan
ske till samma kostnader som för motsvarande
sträckor på fastlandet. Det
är sålunda ett rättvisekrav att åtgärder
vidtas för att nedbringa kostnaderna
för varu- och persontransporterna
mellan Gotland och fastlandet
med båt och med flyg.

Vi vet ännu inte vilken form av
transportstöd som kommunikationsminister
Norling'' till slut stannar för.
Utfästelsen är gjord, därom har jag
nyligen haft en kort debatt med statsrådet
i anledning av en enkel fråga.
Att denna utfästelse är gjord hälsar vi
självfallet med stor tillfredsställelse.
Men inte heller i den debatten fick
jag besked om hur det skall ske.

Den s. k. Westerlindska utredningen
framförde ju olika alternativ i sitt betänkande
1967 Transportkostnader i
Gotlandstrafiken. Den rekommenderade
för sin del att SJ ålägges att ombesörja
godstrafiken till och från Gotland
så att kostnaderna i huvudsak
blir lika med kostnaderna på fastlandet
för transport per järnväg.

Kostnaden beräknades då till cirka
5 miljoner kronor om året. Därutöver
skulle Visby hamn erhålla ett statligt
engångsbidrag på minst en tredjedel
av anläggningskostnaderna på 2,5
miljoner för hamnstationen i Visby.

Det hade ur många synpunkter varit
lämpligare att få allt i ett paket på
en gång. Det skulle ha underlättat för
oss att ta ställning till hela förslaget

Lag om linjesjöfart på Gotland

och bedöma verkningarna av de olika
delarna i förslaget. Den Westerlindska
utredningen ledde emellertid inte till
resultat. Det är möjligt —- det skall jag
inte förneka —- att det är ett rent teoretiskt
resonemang att ett icke statssubventionerat
företag skulle kunna
konkurrera med ett som har statliga
fraktbidrag, men möjligheten kan likväl
inte uteslutas.

Det finns andra frågor som jag skulle
vilja ställa i anledning av denna
proposition. Den ena är om den möjligen
rubbar gällande praxis och internationella
konventioner och överenskommelser.
Därom står icke någonting
i propositionen. Det är kanske en
intrikat fråga även för kommunikationsministern
att besvara, alldenstund
jag inte vet om undersökningar av den
delen av frågan har gjorts.

Någon praxis angående statligt ingripande
i kustfart eller inrikesfart
som är jämförbar med det här aktuella
förslaget finns knappast. Skärgårdstrafiken
är visserligen subventionerad,
för övrigt av både kommuner och staten,
men så har i regel skett uteslutande
för att täcka underskott. Subvention
till Waxholmsbolaget utgår
från staten i den formen att staten
tillskjuter ett visst belopp per år och
att bidrag i övrigt för att täcka underskott
på driften får sökas hos storkommunen.

Propositionen är så utformad att
däri inte görs skillnad mellan svenskt
tonnage och fartyg från länder som
med stöd av ömsesidiga överenskommelser
får bedriva sjöfart mellan svenska
hamnar. I och för sig kan således
ett norskt eller holländskt rederi få
tillstånd, även om avsikten i förslaget
uppenbarligen inte är detta utan att se
till att Gotlandstrafiken sköts på ett
tillfredsställande sätt och till lägre
kostnader.

Det kan kanske också göras gällande
att lagförslaget i realiteten utesluter
tonnage från länder som har kust -

104 Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Lag om linjesjöfart på Gotland

fartsöverenskommelser med Sverige
från en trafik som är att betrakta som
kustfart. Detta innebär i så fall en
diskriminering av sådant utländskt
tonnage.

Om man i enlighet med lagförslagets
lydelse skulle anse det fastlagt att
svenskt och utländskt tonnage likställs,
innebär det trots detta ett ingrepp i
sjöfartens frihet att avkräva utländska
rederier dokumentation angående
»personella, ekonomiska och tekniska
förutsättningar att driva verksamheten
på ett företagsekonomiskt tillfredsställande
sätt». Det är nämligen detta som
enligt förslaget krävs för tillstånd till
linjesjöfart på Gotland.

Av formella skäl har det inte varit
möjligt att göra den inskränkning i
koncessionslagen som vi åsyftar i motionen,
alltså att lagen bara skulle gälla
statsunderstödd regelbunden linjesjöfart.
Reservationen av herr Wachtmeister
har därför måst utformas som
dels ett yrkande om avslag på propositionen,
dels en hemställan om särskilda
bestämmelser utfärdade av
Kungl. Maj:t, vilka skall utgöra villkor
för erhållande av statsbidrag till ifrågavarande
linjesjöfart. På grund av
de formella komplikationerna måste
jag sålunda i princip yrka bifall till
reservationen. Syftet är, såsom jag redan
tidigare understrukit, att åstadkomma
bästa möjliga resultat för Gotland
och gotlänningarna.

Herr talman! Till sist vill jag säga
att Gotland, genom det nya valsystemet
och den nya mandatfördelningen,
kommer att ha endast två representanter
i enkammarriksdagen mot för närvarande
tillsammans fem i bägge kamrarna.
Jag är dock säker på att de två
kvarvarande ledamöterna —• även om
deras vagga inte stått på Gotland, ty det
är ju inte själva dialekten som utgör argument
— med framgång skall kunna
föra gotlänningarnas talan och lyckas
övertyga kammarens ledamöter om att
även Gotland, trots sitt perifera läge

i Östersjön, är en del av riket och förtjänt
av samma intresse och omsorg
som övriga delar av landet.

I detta anförande instämde herr
Magnusson i Borås (in).

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Mottagandet av propositionen
nr 175 har ju varit allmänt positivt
både inom och utom riksdagen,
och därför finns det kanske inte någon
anledning till utförligare kommentarer.

Herr Björkmans inlägg gör det emellertid
angeläget att med några få ord
beröra själva sakfrågan och bakgrunden
till att regeringen genom denna proposition
nu verkligen söker lösa gotlänningarnas
trafikfråga.

Allmänt vill jag konstatera att regeringen
inte sparat någon möda, vare
sig i fråga om utredningsinsatser eller
överläggningar, för att komma fram till
gynnsammare betingelser för den gotländska
fastlandstrafiken. Tyvärr har
dessa insatser av olika skäl hittills inte
lett till önskat resultat. Senast hölls
överläggningar under den dåvarande
kommunikationsministern Svante Lundkvists
ledning med de olika intressenterna
i Gotlandstrafiken, dvs. med berörda
kommuner, Gotlandsbolaget och
landtransportföretagen.

Tanken var då att nå fram till en
överenskommelse som möjliggjorde en
rationell uppläggning av Gotlandstrafiken.
I det sammanhanget förklarade
sig staten beredd att ekonomiskt stödja
uppbyggandet av en rationell transportorganisation.
Samtidigt ville man givetvis
också ha en insyn och ett inflytande
över sjötrafikföretaget Gotlandsbolaget
som säkrade att den verksamhet
som understöddes drevs rationellt och
serviceinriktat samt att det ekonomiska
bidraget slog igenom i reducerade och
vettigt utformade taxor. Diskussionerna
då ledde inte till något resultat. Det
var närmast Gotlandsbolaget som till

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46 105

slut drog sig tillbaka.

Kvar har stått att regeringen givetvis
känt sitt ansvar för Gotlandstrafiken.
Regeringen har också förklarat sig
beredd att göra vissa ekonomiska insatser
för att reducera fraktkostnaderna
i den reguljära sjötrafiken. Men detta
förutsätter som sagt ett tillräckligt
samhälleligt inflytande över transportapparaten.
Detta inflytande är inte motiverat
enbart av bidragsgivningen. Det
är med hänsyn till begränsningarna i
trafikunderlaget på Gotland ett allmänt
intresse att på lämpligt sätt säkra den
nödvändiga koncentrationen och samordningen
av trafikarbetet. Med det följer
i sin tur en monopolsituation som
ställer särskilda krav på de företag som
skall ombesörja trafiken.

Det gäller ett tillräckligt tillgodoseende
av det gotländska näringslivet och
den gotländska allmänhetens behov i
fråga om trafikuppläggningen med avseende
på linjedragning, turtäthet osv.
Det gäller också anspråken på att godsoch
persontrafiken sker till rimliga och
lämpligt avvägda taxor. En samhällelig
insyn är här klart motiverad. För det
fall man sedan är beredd att därutöver
göra en viss ekonomisk insats från staten
för att reducera fraktkostnaderna är
detta ett ytterligare skäl för insyn och
inflytande. Säkerhet bör då skapas för
att den kompletterande statliga insatsen
verkligen kommer den gotländska allmänheten
fullt ut till godo och på ett
taxemässigt riktigt sätt. Det här är bakgrunden
till den trafikreglering som regeringen
i dag föreslår riksdagen att
bifalla.

Det bör betonas att trafikregleringen
i sig är oberoende av äganderättsförhållandena
i fråga om de eller det företag
som driver Gotlandstrafiken. Även
i ett läge med statlig företagsamhet på
området är trafikreglering motiverad. I
detta ligger också, som jag anfört i propositionen,
att trafiken i och för sig
fortsättningsvis kan drivas av Gotlandsbolaget
med dess nuvarande ägande -

Lag om linjesjöfart på Gotland

rättsförhållande. Sedan kan det naturligtvis
från vissa synpunkter sägas att
med det ansvar samhället från och med
nu tar på sig kan det ligga något naturligt
i att staten också tar hand om
det direkta ansvaret för sjötrafiken.
Men det är alltså inte nödvändigt så
länge ifrågavarande företag svarar mot
de olika krav och villkor som samhället
ställer.

Det är också helt klart att staten i en
sådan tänkt situation inte kan vara beredd
att betala några överpriser till aktieägarna
i bolaget, när övertagandet
endast skulle vara ett uttryck för det
ansvar regeringen känner inför den stora
gotländska allmänheten och det gotländska
näringslivet.

Vad sedan frågan om bidraget och
dess storlek beträffar, som herr Björkman
förde på tal, vill jag erinra om vad
som står i propositionen, nämligen att
jag ännu inte är beredd att ta ställning
i det fallet, därför att bidragsfrågan
måste bedömas i anslutning till den
tänkta prövningen av taxesättningen.
Då får man bl. a. beakta de möjligheter
i taxehänseende som trafikföretaget
självt och dess ekonomiska ställning
kan rymma. Jag har också i propositionen
skrivit att jag efter sådana överväganden
avser att återkomma i bidragsfrågan.
Med det sagda har jag velat
ytterligare understryka utskottets
synpunkter, vilka ligger helt i linje med
vad jag framhållit i propositionen.

Slutligen ställde herr Björkman ytterligare
en fråga, som inte berörts i vare
sig propositionen eller i den diskussion
som hittills förts, nämligen huruvida
detta lagförslag om linjesjöfart på Gotland
kan tänkas rubba gällande praxis
i internationella konventioner. Svaret
på den frågan är nej.

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Tillgången till goda och
billiga kommunikationer är ofta utslagsgivande
för näringslivets möjligheter
att utvecklas. Så är förhållandet både

106 Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Lag om linjesjöfart på Gotland

då det gäller frakter och då det gäller
persontransporter. Vi hälsar därför med
tillfredsställelse det faktum att statsmakterna
nu tydligen är beredda att ta
ett första steg för att lösa Gotlands svåra
kommunikationsproblem. Det är
emellertid naturligt att vi sätter en del
frågetecken i kanten på den proposition
som nu behandlas. Jag vill framhålla
följande synpunkter i detta sammanhang.

1. Vi har inte särskilt goda erfarenheter
då det gäller koncessionsförfarandet
på kommunikationsområdet. Jag
tänker därvid på flyget, som mer och
mer övertagit den icke bilburna persontrafiken.
Trots att staten härvidlag har
stort inflytande och taxorna prövas av
luftfartsverket, är det sannerligen inte
billigt att resa med detta kommunikationsmedel.
Det kan nämnas att enbart
de statliga avgifterna på Gotlandslinjerna
motsvarar drygt 20 procent av
biljettpriserna. Koncessionsförlarandet
på detta område har alltså inte löst
kostnadsfrågan.

2. Målsättningen för den tillståndsprövning,
som genom ett bifall till propositionens
förslag nu skulle komma att
införas, anges vara att skapa garantier
för en tillfredsställande transportförsörjning
för Gotland till lägsta möjliga
kostnader. Man frågar sig, om denna
målsättning innebär en anslutning till
huvudtanken i 1963 års riksdagsuttalande,
att staten i princip skall lämna ekonomiskt
stöd på sådant sätt att kostnaderna
för gods- och personbefordran
mellan Gotland och fastlandet i huvudsak
blir lika med kostnaderna för landtransport
med liknande trafikstandard
på sträckor av samma längd. Eller innebär
målsättningen i propositionen något
annat?

3. I propositionen skriver man i vissa
avsnitt enbart om en statlig insats för
att reducera fraktkostnaderna. I andra
avsnitt anges att tillstån dshavare bör
vara skyldig att befordra passagerare
och gods i enlighet med fastställda tax -

or och turlistor. Det är alltså enligt vår
mening oklart, om kommunikationsministern
avser att vid taxereduceringen
även ta med den viktiga persontrafiken.

Vi har ju i vår motion lämnat exempel
på hur illa ställd en gotländsk bilägare
är i kostnadshänseende, om han
vill utnyttja sin bil för färd även på
rikets övriga vägnät. Det skulle vara
tacknämligt, om kommunikationsministern,
som är här närvarande, kunde ge
ett klarläggande på denna punkt.

Motionärerna liar i övrigt godtagit
propositionen utan några erinringar. Vi
tolkar förslaget som en avsikt från regeringens
sida att äntligen inlösa några
av de löften som genom åren har ställts
och några av de förhoppningar som
väckts bland gotlänningarna att även
de skulle bli delaktiga av det trafikstöd
som övriga delar av landet får i
olika former.

Det är egentligen inte några allmosor
vi ber om. Det kan nämnas att gotlänningarna
år 1969 i bensinskatt och i
debiterad bilskatt inbetalade cirka 24
miljoner kronor till statskassan. Samma
år utgick i väganslag till Gotland ca
11,7 miljoner kronor, alltså en mellanskillnad
till gotländsk nackdel på i runt
tal 12 miljoner kronor.

Gotlands stora beroende av förbindelserna
med fastlandet motiverar enligt
vår mening att turplaner och taxesättning
sker i samråd med gotländska
myndigheter — en synpunkt som jag
för min del vid flera tillfällen har framfört
här i kammaren. När vi talar om
gotländska myndigheter, menar vi
främst Gotlands nya kommun som träder
till vid årsskiftet. På denna punkt
har utskottet gjort en skrivning som vi
noterar med tillfredsställelse. Utskottet
anför: »Beträffande de av motionärerna
anförda synpunkterna om turtäthet
och om turernas tidsmässiga förläggning
vill utskottet understryka vad som
i propositionen framhållits om att vid
upprättande av turplaner hänsyn bör

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46 107

tas såväl till rimliga servicekrav som
till vad som är företagsekonomiskt skäligt.
Utskottet förutsätter mot bakgrund
härav att innan turplaner fastställs samråd
sker med gotländska myndigheter
och representanter för det gotländska
näringslivet.»

Herr talman! Med anledning av den
motion som är väckt har jag inte något
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! De argument som herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
anfört för att lägga
fram propositionen till lag om linjesjöfart
på Gotland förefaller bärande,
och utskottet delar de motiv som statsrådet
har anfört för förslaget.

När man hör herr Björkman tala för
reservationen, får man närmast den
uppfattningen att det är mest för principens
skull, principen om den fria
konkurrensen som det allena saliggörande.
Principer är nog bra i och för
sig, men jag tror inte att man skall
driva principer så långt att man inte
får något utbyte av dem om de över huvud
taget skulle bli antagna.

Reservanterna säger att konkurrensen
skulle medföra fördelar, som direkt
komme allmänheten och näringslivet på
Gotland till godo, och att denna konkurrens
därför inte bör hindras. Jag är inte
alls övertygad om att en sådan fri konkurrens
verkligen skulle bli till fördel
för allmänheten och näringslivet på Gotland.
Risken är väl snarare att den
skulle rubba cirklarna för den linjesjöfart
som detta lagförslag vill främja. De
fördelar man skulle kunna uppnå genom
koncession i detta fall kunde helt
enkelt förtas, om man släppte lös en
fri konkurrens på området, och då skulle
det väl snarare bli till skada än till
nytta. Statsrådet utesluter ju inte att
man kan släppa in en viss grad av konkurrens
i vissa speciella fall, men för
det fordras tillstånd. Jag tycker det är

Lag om linjesjöfart på Gotland

ganska klokt att man håller fast vid
detta, så att man får någon kontroll
över verksamheten.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare. Jag vill liksom herr
Gustafsson i Stenkyrka understryka utskottets
uttalanden att turplanerna bör
fastställas i samråd med gotländska
myndigheter och representanter för det
gotländska näringslivet och att vid upprättande
av turplaner hänsyn bör tas
såväl till rimliga servicekrav som till
vad som är företagsekonomiskt skäligt.
Jag förutsätter att det kommer att bli
en nära kontakt i dessa frågor mellan
statsmakten å ena sidan och näringslivets
och myndigheternas representanter
på Gotland å andra sidan. Jag är
övertygad om att ifall så sker har man
tagit ett bra steg mot en bättre lösning
när det gäller trafikförsörjningen på
Gotland.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan
vilket är detsamma som bifall
til! propositionen, men jag skulle vilja
ställa ett par frågor till kommunikationsministern.

Det är ingen idé att yttra sig över alla
utredningar, interpellationer och enkla
frågor i detta ämne. Statsrådet nämnde
en överläggning under förre kommunikationsministerns
ledning och med
deltagande av dåvarande statssekreteraren,
nuvarande generaldirektören för
SJ. Då utgick man ifrån att man skulle
köra med en linje på Visby medan de
andra, Klintehamn och Kappelshamn,
skulle läggas ned.

Nu frågar jag kommunikationsministern
i dag om han har samma synpunkter
om hamnarna. Det är en angelägen
uppgift för det gotländska näringslivet
att man inte enbart angör en
enda hamn. För oss på Gotland är
detta en viktig fråga, ty när ölandsbron

108 Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Lag om linjesjöfart på Gotland

blir färdig har vi knappa två timmars
sjöresa från Öland till Klintehamn. Det
är den kortaste sjöväg vi har och också
den billigaste.

Jag hoppas att det här inte blir fråga
om ett monopol som enbart inriktar
sig på en enda hamn. När statssekreteraren
i kommunikationsdepartementet
framförde dessa synpunkter tänkte man
inte angöra de andra hamnarna, i all
synnerhet som Visby hamn vid svårt
väder inte kan angöras utan man måste
begagna de andra hamnarna. Om Visby
hamn skall kunna angöras i vilket väder
som helst, skulle detta kosta åtskilliga
tiotals miljoner kronor.

Kommunikationsministern säger att
han inte tagit ställning till bidragen till
frakterna. Jag hoppas att han gör det så
snart som möjligt.

Nu har vi ett enda bolag. Det blir på
samma sätt sedan, om staten tar hand
om det hela, men då är det nödvändigt
att vi verkligen får bidrag till frakterna.
Om man nu skall köra med last från
södra Gotland över Visby hamn, över
till Nynäshamn och vidare någonstans
uppåt Uppsalatrakten, blir detta lika
dyrt som om man fraktar varan till
Bryssel.

Det behövs alltså ett oerhört stort
bidrag om vi skall komma ned till det
rätta priset. Jag hoppas att det inte
dröjer länge innan kommunikationsministern
ser över hur mycket pengar
som behövs för att vi skall bli jämställda.
Det blir vi aldrig om vi inte kommer
in i samma system och samma princip
som gäller för järnvägslinjerna och
busslinjerna som icke bär sig ekonomiskt
och för vilka staten nu ger omkring
230 miljoner kronor i bidrag varje
år. Låt oss använda samma princip
för sjöfarten från Gotland till fastlandet!
Jag hoppas som sagt att detta görs
så snart som möjligt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Låt mig bara mycket

kort svara på de frågor som ställdes av
den senaste talaren.

Den första frågan gällde de tankegångar
som var uppe till behandling
vid det senaste tillfälle då dessa frågor
diskuterades och man sökte nå en uppgörelse
— för halvtannat år sedan. Då
skulle, enligt vad som här anfördes,
diskussionen kring linjedragning och
liknande ha varit aktualiserad. Jag kan
försäkra att i den proposition som riksdagen
nu skall fatta beslut om ingenting
finns dolt rörande framtida tankegångar
om linjedragning etc. Vi är naturligtvis
helt obundna, som vi säger i
propositionen, när det gäller linjedragning,
turtäthet osv.

Den andra frågan gällde bidraget, och
tanken skulle vara att det redan i propositionen
borde ha utsagts något om
bidragets storlek. Det går inte att här
göra en jämförelse med exempelvis statens
bidrag till SJ för drift av olönsamma
järnvägslinjer. Staten förklarar sig
ju i propositionen beredd till en ekonomisk
insats. Men det måste ändå i
detta fall vara riktigast att man först
avvaktar och ser vilka möjligheter i
taxehänseende det trafikföretag har som
i dag driver trafiken och i hur hög grad
dess ekonomiska ställning medger en
sänkning av fraktkostnaderna.

Det sägs också i propositionen att vi
först måste se vilka ekonomiska möjligheter
man den vägen har att sänka
taxorna. Bidraget till SJ utgår för en
redan tidigare olönsam trafik. Vi skall
komma ihåg att den trafik som i dag
drivs av Gotlandsbolaget icke är olönsam.
Först skall vi alltså pröva vilka
möjligheter som nu finns, och sedan
skall vi, som jag sade, ovanpå det garantera
cn viss statlig insats. Det är
därigenom som vi till slut skall få det
riktiga och värdefulla resultatet för den
gotländska befolkningen och för näringslivet.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag har inte begärt att

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46 109

kommunikationsministern skulle tala om
bidragets storlek. Men ångbåtsbolaget
har ju nu varit ensamt. För inte så
länge sedan fanns det ett annat bolag
som trafikerade nästan samma sträcka,
men man gjorde rätt snart upp med det
om att Gotlandsbolaget skulle få köra
ensamt. Detta bolag har nu tagit ut så
pass höga avgifter för både godsfrakt
och personfrakt att det har en betydligt
bättre ekonomi än tidigare tack vare
monopolet. Jag hoppas att man inte
skall tillåta så höga avgifter i framtiden,
utan att vi skall få sådana rimliga fraktkostnader
som vi har rätt att begära.

Som jag sade tidigare har jag inget
särskilt yrkande, utan yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Wachtmeister; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Lag om förvaltning av kyrklig jord

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 91, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om förvaltning av kyrklig jord, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 168, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden
och kyrkomötets däri angivna skrivelser,
föreslagit riksdagen att antaga
bl. a. ett vid propositionen fogat förslag
till lag om förvaltning av kyrklig
jord.

I detta lagförslag var 9 § så lydande:

Lag om förvaltning av kyrklig jord

9 §

Löneboställe, med undantag av tillhörande
skog, och prästgård förvaltas
av pastoratet.

Församlingskyrkas fastighet förvaltas
av församlingen.

Löneboställes skog, prästlönefondsfastighet,
kyrkofondsfastighet, domkyrkas
fastighet och biskopsgård förvaltas
av stiftsnämnden. Lunds domkyrkas
fastigheter förvaltas dock av ett
särskilt domkyrkoråd.

Konungen kan efter framställning av
den som förvaltar fastigheten besluta
om förvaltning i annan ordning i fråga
om viss sådan fastighet som avses i
andra eller tredje stycket.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

I. de likalydande motionerna I: 1348
av herr Augustsson m. fl. och 11:1566
av herr Franzén i Motala m. fl.;

II. de likalydande motionerna I: 1349
av herr Skagerlund och 11:1565 av
herr Berndtsson;

III. de likalydande motionerna
1:1350 av herr Sundin m.fl. och
11: 1568 av herr Hedlund m.fl., vari
bl. a. hemställdes

att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 168 måtte för sin del
besluta

1) att pastoraten skulle bibehållas
vid sin rätt att förvalta löneboställenas
skog;

2) att kyrkokommunalt organ skulle
äga befogenhet att bestämma om upplåtelse
av rätt till jakt eller fiske på
kyrklig jord, som är under dess förvaltning;
samt

IV. de likalydande motionerna 1:1351
av herr Svenungsson m.fl. och 11:1567
av herr Hedin m. fl., vari hemställdes

»att riksdagen måtte besluta, att
pastoraten bibehåller sin rätt att förvalta
löneboställenas skog och rätten
att besluta om upplåtelse av jakt- och
fiskerätt».

5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 46

110 Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Lag om förvaltning av kyrklig jord

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1351 och 11:1567 samt
1:1350 och 11:1568, såvitt avsåge frågan
om förvaltning av löneboställes
skog och upplåtelse av rätt till jakt och
fiske, antaga 9 och 16 §§ i det vid propositionen
nr 168 fogade förslaget till
lag om förvaltning av kyrklig jord;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1350 och 11:1568, såvitt
avsåge frågan om stiftsnämnds sammansättning,
antaga 6 § i förslaget till
lag om förvaltning av kyrklig jord;

C. att riksdagen måtte antaga dels
förslaget till lag om förvaltning av kyrklig
jord i de delar som ej omfattades av
hemställan under A och B, dels ock
förslagen till lag om kyrkliga kostnader,
lag om ändring i lagen (1947: 275)
om kyrkomusiker och lag om ändring i
skogsvårdslagen (1948: 237);

D. att motionerna 1:1348 och
II: 1566, i vad de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet uttalat, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; E.

att motionerna 1:1349 och
II: 1565, i vad de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet uttalat, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

F. att motionerna 1: 1350 och II: 1568,
såvitt avsåge frågan om placering av
prästlönefondsmedel, i vad de ej kunde
anses besvarade genom vad utskottet
uttalat, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Grebäck (ep), Ebbe Ohlsson (in),
Eriuilf (fp), Skärman (fp), Tobé (fp),
Wachtmeister (m) och Josefson i Arrie
(ep), vilka ansett att utskottet under
A bort hemställa,

1. att riksdagen måtte — med bifall
till motionerna 1:1351 och 11:1567
samt 1:1350 och 11:1568, såvitt gällde
frågan om förvaltning av löneboställes
skog —• för sin del antaga 9 § i det vid
propositionen nr 168 fogade förslaget

till lag om förvaltning av kyrklig jord
med den lydelsen att i paragrafens
första stycke texten », med undantag av
tillhörande skog,» utginge och i paragrafens
tredje stycke texten »Löneboställes
skog, prästlönefondsfastigliet,»
ändrades till »Prästlönefondsfastigliet,»
samt

2. att riksdagen måtte — med förklaring
att motionerna 1:1351 och
11:1567 samt 1:1350 och 11:1568, såvitt
gällde frågan om upplåtelse av rätt
till jakt och fiske, finge anses besvarade
genom vad reservanterna uttalat —
antaga 16 § i förslaget till lag om förvaltning
av kyrklig jord.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Till tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förvaltning
av kyrklig jord har avgivits en
reservation som jag biträder och som
jag med några ord vill beröra.

I propositionen föreslås en ny lagstiftning
om förvaltning av kyrklig jord
i syfte att främja det kyrkliga jord- och
skogsbrukets rationalisering. Vi reservanter
konstaterar liksom utskottet att
det i stort sett råder enighet om angelägenheten
av att effektiva åtgärder
skyndsamt vidtas för att främja att det
kyrkliga jord- och skogsbrukets rationalisering
drivs på och så nära som
möjligt anpassas till den allmänna rationaliseringsprocess
som jord- och
skogsbruket genomgår.

I propositionen föreslås att huvudparten
av den kyrkliga skogen skall förvaltas
av stiftsnämnderna — förvaltningen
av löneboställenas skog skall
flyttas från pastoraten och centraliseras
till stiftsnämnderna. Vi reservanter avvisar
en sådan centraliserad stiftsförvaltning
och hänvisar till bl. a. att ett
flertal av de skogliga remissinstanserna
har understrukit möjligheterna till sam -

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46

111

arbete mellan pastoraten och andra
skogsägare, då främst ägare av bondeskogsbruk
men också domänverket och
skogsbolagen. Den mest effektivitetshöjande
samverkan måste finnas med
de geografiskt näraliggande ägarna från
andra kategorier. Vi understryker vidare
betydelsen av samverkan mellan
å ena sidan de skogsförvaltande pastoraten
och å andra sidan skogsägarföreningarna
och deras skogsbruksområden.

Även de kommunanslutna remissinstanserna,
i första hand Svenska kommunförbundet
och Svenska kyrkans församlings-
och pastoratsförbund, har avstyrkt
den centraliserade stiftsförvaltningen
från självstyrelsesynpunkter och
hänvisar till möjligheten att bilda kyrkliga
samfälligheter.

Vi reservanter kräver därför att pastoraten
skall bibehållas vid sin rätt att
förvalta löneboställenas skog och att
kyrkokommunalt organ skall äga befogenhet
att bestämma om upplåtelse av
rätt till jakt eller fiske på kyrklig jord
som är under dess förvaltning. Vidare
skall enligt vår uppfattning vid placeringen
av prästlönefondsmedel den
principen gälla att innehavet av mark
för det kyrkliga jord- och skogsbruket
inte ökas utöver nuvarande omfattning.
Vi föreslår olika möjligheter till placeringar
även utanför jord- och skogsbruket.

Fördelarna med en centralisering av
förvaltningen av den kyrkliga skogsmarken
är — enligt utskottsmajoritetens
uppfattning — att man skulle kunna
utnyttja maskiner, skaffa teknisk utrustning,
använda skoglig expertis osv.
för att på ett effektivare sätt få fram
ett bra resultat av skogsskötseln. Det är
emellertid svårt att förstå hur det skall
vara möjligt att få till stånd en effektiv
samordning mellan de spridda skogsskiften
som finns inom ett stift och
åstadkomma den effektiva samplanering
av olika åtgärder, som är nödvändiga,
om man skall kunna på ett ratio -

Lag om förvaltning av kyrklig jord

nellt sätt utnyttja skogstillgångarna.

Vi reservanter tror att det är mycket
mer att vinna på en lokal samverkan
med ägare av mark intill löneboställenas
skog. Det måste vara riktigare att
slå in på en sådan väg. Det är en decentraliseringslinje
— det är riktigt — men
effekten blir säkert mycket större om
man förfar på det viset än om man centraliserar
förvaltningen till stiftsnämnderna.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation
som är knuten till tredje lagutskottets
utlåtande nr 91.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag har på kyrkomötet
deltagit i behandlingen av frågan om
förvaltningen av den kyrkliga jorden.
Jag hade där väckt en motion som i
stort sett var av samma principinnehåll
som centerpartimotionen i anslutning
till proposition 168. Den gällde
framför allt förvaltningen av de kyrkliga
skogarna. Kyrkomötet godkände
med smärre ändringar Kungl. Maj:ts
skrivelse, och min motion — som alltså
innebar att pastoraten skulle behålla
förvaltningsrätten till skogarna — avslogs.
Jag vill emellertid framhålla —
detta framgår också av kyrkomötets
protokoll —• att man på en del håll ansåg
sig vara i ett tvångsläge när det gällde
att ta ställning i denna fråga.

Så till exempel har Svenska pastoratens
riksförbund i sitt yttrande över
boställsutredningen sagt att jord och
skog inte bör skiljas förvaltningsmässigt,
medan förbundets ordförande i
kyrkolagsutskottet och på kyrkomötet
tog ställning för en skild förvaltning.
Enligt protokollet befann han sig i ett
tvångsläge, eftersom han befarade att
någon proposition icke skulle framläggas
till riksdagen om kyrkomötet vidtoge
någon ändring i Kungl. Maj :ts skrivelse.

Jag vill gärna teckna den bakgrunden
till mitt fortsatta handlande i denna

112 Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Lag om förvaltning av kyrklig jord

fråga. Det sammanhänger också med
att jag haft samtal med representanter
för olika pastorat och även fått skriftlig
framställning från något pastoratsförbund
att arbeta vidare på denna fråga.

Enligt propositionen skall förvaltningsbefogenheterna
när det gäller skogen
flyttas över från pastoraten till
stiftsnämnderna. Jag vill uppehålla mig
något vid denna fråga. Jag gör gällande
att en överflyttning av förvaltningsbefogenheterna
i fråga om skogen strider
mot de för utredningen givna direktiven
att de principiella grundvalarna
för nuvarande förvaltningssystem inte
skall ändras. Jag anser att en överflyttning
från pastorat till stiftsnämnd är
just det som inte fick ske enligt direktiven,
då detta innebar en ändring av
de principiella grundvalarna.

Med pastoratens äganderätt till prästlöneboställena
bör helt konsekvent följa
inflytande och bestämmande över förvaltningen.
Vi har i vårt land en urgammal
rätt att själva vårda våra tillgångar.
Pastoratens förtroendemän fick inte
minst enligt 1932 års boställsordning
nya arbetsuppgifter och nytt ansvar för
församlingarnas jord och skog. De har
lagt ner mycket arbete och intresse på
dessa arbetsuppgifter. De har också varit
väl kvalificerade för dessa arbetsuppgifter.
För min del kan jag inte
acceptera det ingripande i den kyrkokommunala
bestämmanderätten som här
sker. Nu avpolletterar man pastoratens
förtroendemän från uppgiften att sköta
skogen, och man har inte låtit dem
komma till tals, De har fått göra sin röst
hörd genom pastoratsförbundets yttrande,
men man borde också i sammanhanget
ha kunnat göra stickprovsundersökningar
ute i pastoraten för att utröna
deras ställning.

Herr Grebäck sade att en rationell
skötsel av kyrkans egendom är nödvändig,
och det är givet att det är så. Det
ligger i både kyrkans och samhällets
intresse att kyrkans egendom blir rationellt
skött.

En rationell förvaltning återverkar på
den kyrkokommunala utdebiteringen
inte bara i ifrågavarande pastorat utan
genom den utjämning som sker via
kyrkofonden också i andra pastorat.

Jag frågar mig om det finns någon
anledning att kyrklig skog skall isoleras
från all annan skoglig verksamhet? Skall
den kyrkliga skogen specialbehandlas?
Finns det någon rimlig anledning att nu
eller i framtiden bygga upp en speciell
förvaltningsapparat på stiftsplanet inom
den kyrkliga administrationens ram?
Jag finner inte tanken på ett kyrkligt
skogligt ämbetsverk tilltalande, utan jag
anser att kyrkans skogsvård bör integreras
i det allmänna skogsbruket.

Det skulle förmodligen vara förmånligare
både ekonomiskt och administrativt
för kyrkan att i stället köpa tjänster.
Med hänsyn till det splittrade ägoinnehavet
och de långa avstånden torde
det vara både opraktiskt och orationellt
att centralisera kyrkans skogsförvaltning.
Delad förvaltning av jord och skog
innebär ju ytterligare en splittring.

Jag har den uppfattningen att den
nya förvaltningsformen bl. a. skulle göra
det svårt att bestämma hur man praktiskt
skall lösa pastoratens andel av det
gemensamma skogsinnehav som stiftsnämnden
skall förvalta. Det blir byten
och försäljningar av skog, men hur skall
pastoratens andelar i vinster och förluster
räknas ut? Det är verkligen angeläget
att rättvisa skapas så långt det är
möjligt.

Det är klart att det behövs ett visst
underlag för att åstadkomma en rationell
skogsskötsel. Pasitoratsförbundet
och Svenska kommunförbundet talar i
sina remissutlåtanden om den pågående
utvecklingen mot större kyrkokommunala
enheter och kyrkliga samfälligheter,
och de menar att här så småningom
kommer fram underlag för en rationeil
skogsförvaltning. Det är väl också
troligt att vi inom ett tiotal år kommer
att få större förvaltningsenheter, och
det innebär naturligtvis i sig rationali -

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46

113

seringsmöjligheter.

I och för sig är det angeläget att få
till stånd en storleks- och arronderingsrationalisering
av den kyrkliga skogen,
som ju företer en stark splittring, men
som flera remissinstanser har framhållit
— bl. a. lantmäteristyrelsen — kan
man inte räkna med någon radikal förbättring
av strukturen annat än på mycket
lång sikt.

Enligt min mening måste förvaltningen
av den kyrkliga jorden söka sig samma
vägar som övrigt skogsbruk i landet
när det gäller att inom ägosplittrade
områden skapa rationella driftsenheter.
Kyrkoskogarna bör samarbeta rationellt
såväl tekniskt som personellt med i bygden
befintliga andra förvaltningsenheter
— jag tänker här t. ex. på skogsbruksområdena,
som finns i stora delar
av landet och som lämnar service beträffande
alla skogliga arbeten efter ägarens
önskemål. Man kan givetvis också
tänka sig samarbete med andra skogliga
förvaltningsorgan: skogssällskap, skogsbolag,
domänverket osv.

Samarbete bör också sökas och fördjupas
med sådana instanser som lantbruksnämnd,
lantmäteri- och skogsvårdsstyrelse.
Dessa institutioner är
också beredda att ställa sina resurser
till förfogande, och de har tillgång till
specialister. Jag bedömer att det måste
vara en riktigare väg att etablera ett
sådant fördjupat samarbete och köpa
tjänster än att bygga upp egna förvaltningsapparater
som själva måste kunna
gå till lianda med de specialiserade
tjänsterna. Jag är övertygad om att man
inom ramen för de nuvarande förvaltningsbefogenheterna
och med de lagändringar
som är aktuella i dag kan
åstadkomma en rationell skötsel av den
kyrkliga egendomen.

Jag vill till sist helt kort säga några
ord om det kombinerade jordbruket och
skogsbruket.

Om propositionen blir antagen, kommer
vi att få en mellan pastorat och
stiftsnämnd delad förvaltning av löne -

Lag om förvaltning av kyrklig jord

boställena, och det måste få en negativ
effekt på det kombinerade jord- och
skogsbruket. Man kan fråga sig hurdan
utvecklingen kommer att bli sedan sambandet
tagits bort mellan boställenas
jordbruksdel och skogsdel. Möjligheterna
att finansiera nödvändiga ombyggnader
med skogsuttag försvinner. Det
synes mig därför som om detta förslag
kommer att hårt drabba det kombinerade
jord- och skogsbruk som drivs av
pastoraten.

Det får naturligtvis i sin tur negativa
följdverkningar för bygden när
det gäller sysselsättning, miljö osv. De
kyrkliga egendomarna uppvisar ofta
underskott på själva jordbruksdelen.
Den förlusten måste i framtiden — om
detta förslag går igenom — täckas av
skattemedel, dvs. om man skiljer skogen
från jorden och dessa ekonomiskt
inte längre kan balansera varandra.

Jag vill sluta med att än en gång understryka
att vi måste ha en rationellt
skött jord och skog också inom kyrkan.
Jag tror att det med den aktuella
lagstiftningen finns möjligheter för detta
också när förvaltningen ligger kvar
hos pastoraten, om vi integrerar det
kyrkliga skogsbruket med bygdens
skogsbruk, om stiftsnämnderna ges
ökade resurser, vilket jag anser helt
nödvändigt för planerings- och rationaliseringsarbetet,
och om vi också får
till stånd en ökad utbildning av de
kyrkliga förtroendemän som arbetar
med boställsfrågorna.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till reservationen.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har tecknat bakgrunden till
denna proposition, vi har fått frågan
ytterligare belyst av fru Jonäng, och
jag skall därför inskränka mig till att
beröra den punkt om vilken vi icke
blev ense i utskottet.

Reservanterna i utskottet bygger sin
reservation på en motion i vilken det

114 Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Lag om förvaltning av kyrklig jord

yrkas att pastoraten skall bibehållas vid
sin rätt att förvalta löneboställenas
skog. Man åberopar i det fallet vad boställsutredningens
majoritet anför. Det
fanns emellertid en reservant i utredningen,
och han anförde å sin sida att
stiftsnämnderna bl. a. genom sin sammansättning
och genom sin tillgång på
högt kvalificerad expertis skulle vara
lämpligare att sköta uppgiften än vad
ett pastoratsorgan skulle vara. Uppgiften
innebär nämligen att man skall
skapa lämpliga brukningsenheter. Denna
uppfattning delas också, som reservanterna
framhåller, av flertalet remissinstanser
som yttrat sig över utredningens
förslag.

Denna fråga har också, som vi hörde
av fru Jonäng, varit föremål för
diskussion på kyrkomötet. Även kyrkomötet
har tagit avstånd från den kritik
som framförts mot tanken att stiftsnämnderna
skall ha ansvaret för ifrågavarande
förvaltning.

Jag tror att vi alla är inne på samma
linje, där målsättningen är att vi skall
lösa denna fråga på ett sådant sätt att
vi får ett rationellt drivet skogsbruk.
Det är också de flesta remissinstanserna
ense om. De har varit ense med utredningen
om att ett modernt skogsbruk
kräver stora enheter för att rationaliseringsfrämjande
åtgärder skall
kunna planeras och genomföras i full
skala och att en förvaltning stiftsvis i
de flesta fall bör ge tillräckligt underlag
för rationaliseringsåtgärder i fråga
om planläggning av skogsarbetet, maskinanskaffning,
arbetskraft, virlcesförsäljning
m. m.

Departementschefen delar i stort
denna uppfattning. Han har kanske varit
litet tveksam, om man inte skulle
behöva större enheter än vad stiftsnämnderna
utgör för att klara denna
förvaltning.

Det är mot bakgrunden av det anförda
som utskottet har tagit ställning
och tillstyrker Kungl. Maj :ts proposition.

Fru Jonäng har här berört frågan
om den kyrkokommunala bestämmanderätten,
och jag vill inte på något sätt
underskatta värdet av den. Men jag
tror att den har beaktats vid propositionsskrivandet.
Jag tror också att den
beaktades vid kyrkomötets behandling
av denna fråga. Man har också försökt
att ta hänsyn till detta genom att garantera
pastoraten ett visst medinflytande
över skogsförvaltningen genom
att de får två representanter med i
stiftsnämnderna när det gäller förvaltningen
av skogen.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
det nu anförda och ber därmed att få
yrka bifall till tredje lagutskottets förslag
i dess utlåtande nr 91.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Man uppnår inte ett effektivare
skogsbruk genom att undan
för undan bygga ut administrationen på
olika områden. Det leder bara till centralisering,
ökad bvråkratisering och
ökat krångel.

Vi har inom det privata skogsbruket,
bondeskogsbruket, byggt upp våra
skogsägarföreningar, och vi har samverkansområden
för att få till stånd
den samverkan mellan olika skogsägare
som är önskvärd. Men även skogsbolagen
har sin administration, domänverket
har sin. Nu skall vi skapa en
skoglig administration på kyrkans område.
Vi har en på universitetens område.
En del av storkommunerna har
också sin skogliga administration. Kan
det vara vettigt att undan för undan
bygga ut administrationen, när det redan
finns tillgång på expertis i olika
områden? Vore det inte rimligare att
försöka åstadkomma samverkan mellan
de olika ägarkategorierna, bondeskogsbruket,
domänverket och bolagen, och
utnyttja den administration, de maskiner
och den arbetskraft som redan
finns ute i bygderna?

Man kan säga att förslaget att stiftsnämnderna
skall överta förvaltningen

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46 115

inte utesluter dessa möjligheter, men
jag är ganska övertygad om att det är
lättare för t. ex. en lokalt förankrad boställsnämnd
att få till stånd samverkan
på det lokala planet än det kommer att
bli för stitfsnämnderna och deras
tjänstemän.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag vill helt instämma
i herr Grebäcks yttrande. Jag tror inte
heller på denna utbyggda administrativa
apparat utan anser att det behövs
samverkan. Jag tror inte heller på större
enheter genom centralisering av förvaltningen
till stiftsnämnderna. När det
gäller skogen är väl avsikten med större
enheter att få ett stort utbud av råvaran
och ett kontinuerligt tillflöde
till skogsindustrin. Om man ser på några
siffror som gäller Luleå stift, visar
de att det kyrkliga skogsinnehavet blir
litet även om det är samlat i ett stift.
I Luleå stift har man 11 000—12 000
hektar kyrklig skog, medan den privata
skogsarealen där uppgår till 500 000
hektar, som delvis är samlade i skogsbruksområden.
Det säger en hel de!
om hur man bör samverka, och var det
är ekonomiskt mest betydelsefullt att
samverka. Det är det som är avgörande
i den här frågan.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att belysa en liten speciell
fråga i detta sammanhang.

Det förslag som vi nu diskuterar lider
av ganska stora svagheter inte
minst ur den kommunala självstyrelsens
synpunkt. För närvarande förvaltas
pastoratens jord och skog av pastoraten
som har en beslutande församling,
antingen det är kyrkofullmäktige
eller församlingsdelegerade. Det finns
ett kyrkoråd som styrelse, och det finns
av pastoratet utsedda revisorer. Ingenting
av detta finns med i den föreslagna
förvaltningen av skog. Skogen
skall förvaltas av en av Kungl. Maj:t

Lag om förvaltning av kyrklig jord

utsedd stiftsnämnd, och detta förhållande
framstår redan nu som en mycket
stor svaghet vid förvaltningen av
prästlönefondshemman. Dessa hemman
skall alltså förvaltas av stiftsnämnden.
Pastoraten skjuter till pengar ur sina
prästlönefonder, när ett prästlönefondshemman
anskaffas. Därefter har
pastoratet inte något inflytande över
förvaltningen. Pastoratet får ett meddelande
från stiftsnämnden om hur
resultatet har blivit. Det är klart att
detta kan bli föremål för diskussion i
pastoratet, men någon möjlighet till
inflytande över förvaltningen erhåller
inte pastoratet. Samma förhållande
kommer att råda beträffande förvaltningen
av pastoratens skog inom varje
stift.

De förtroendevalda kommer alltså
att förlora inte bara inflytandet över
förvaltningen utan även den kontroll
som de kyrkokommunala revisorerna
nu utövar över denna verksamhet. Detta
betraktar jag som en av förslagets
största nackdelar.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Jag kan till viss del instämma
med herr Grebäck när han
säger att det inte enbart är storleken
av förvaltningsenheten som är avgörande.
Jag tror dock att vi är lika
överens om att en viss storlek på förvaltningsenheten
möjliggör ett bättre
utnyttjande av expertis och tekniska
resurser. Detta har även reservanterna
själva uppmärksammat, när de i sin
skrivning åberopar Kommunförbundets
remissvar, där det talas om möjligheterna
att bilda kyrkliga samfälligheter
mellan pastoraten.

Som herr Grebäck påpekade, är det
utskottets uppfattning att stiftsnämnderna
bör söka dra nytta av de erfarenheter
som nåtts och få stöd genom
ett samarbete i de samverkansformer
som redan finns på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

116 Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Lag om införande av fastighetsbildningslagen, m. m.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Grebäck begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A i utskottets utlåtande nr 91, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Grebäck m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Grebäck begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 83 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B—F

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Lag om införande av fastighetsbildningslagen,
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 92, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om införande av fastighetsbildningsla -

gen, in. in., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott jämte motioner i ämnet.

Genom en den 14 augusti 1970 dagtecknad
proposition, nr 144, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om införande av fastighetsbildningslagen,

2) lag om ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning i samband med
fastighetsbildning,

3) lag om förmånsrätt för fordran på
grund av fastighetsbildning,

4) lag om ändring i byggnadslagen
(1947: 385),

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
(1959:612).

Propositionen hade hänvisats till
konstitutionsutskottet, såvitt avsåge lag
om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning i samband med fastighetsbildning
(punkt 2), medan den i
övrigt hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

A. motionen I: 1336 av herr Nils
Nilsson m. fl.;

B. motionen 11:1517 av hem Lundberg,
vari hemställdes

»att riksdagen måtte besluta avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 med
förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen,
m. m.»; samt

C. motionen 11:1554 av herr Tobé,
vari bl. a. hemställdes

att riksdagen i fråga om förslaget till
ändring av byggnadsstadgan måtte ge
Kungl. Maj :t till känna vad som i motionen
anförts.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motio -

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46 117

Lag om införande av fastighetsbildningslagen, m. m.

nen 11:1517;

B. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen nr 144 framlagda
förslaget till lag om införande av fastighetsbildningslagen; C.

att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om förmånsrätt för fordran på
grund av fastighetsbildning;

D. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen II: 1554 i motsvarande
del — antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
ändring i byggnadslagen (1947:385);

E. att riksdagen måtte i anledning av
propositionen och motionen 11:1554 i
motsvarande del ge Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet anfört i anledning
av förslaget till kungörelse om ändring
i byggnadsstadgan (1959:612); samt

F. att motionen I: 1336, i vad den ej
kunde anses besvarad genom vad utskottet
anfört och hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits

Vid B i utskottets hemställan

av herr Tobé (fp), utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Riksdagen står om
några timmar inför avslutningen av
tvåkammarskedet. Yi har upplevt deh
gamla ståndsriksdagen, vi har upplevt
tvåkammarriksdagen och nu står vi
färdiga för enkammarriksdagen.

Jag har i ungefär 30 år suttit i denna
kammare och sysslat med naturfrågor,
miljöfrågor m. m. Jag har upplevt
hur början var när knappast någon
hade intresse för det hela. Dessa
frågor har även under den sista arbetsdagen
i tvåkammarriksdagen sysselsatt
oss. Då är det självklart att man
med glädje konstaterar att det under
de senaste tre till fyra åren har skett

en omsvängning i fråga om naturvård,
fritidsfrågor m. m. Jag hälsar detta
med tillfredsställelse, men kanske även
med en viss ängslan. Om man inte på
dessa områden förstår att se den nödvändiga
begränsningen kan man nämligen
åsamka dem skada.

När det gäller ägande av mark,
markspekulation, förstörelse av natur
och annat som vi har upplevt måste
jag säga att vi under 1970 fått ta del
av många olika förslag och propositioner,
som näppeligen tillgodosett de
krav ett modernt samhälle måste ställa.
Jag tror att vi i Sverige skulle ha behövt
tänka igenom vad civilrätten innebär
och vilken situation den enskilda
äganderätten och de enskilda spekulationsmöjligheterna
har försatt vårt
land i. Samhället får i dag kanske mer
än förr uppleva en intensiv utveckling,
varvid faran av den privata äganderätten
och av spekulationsmöjligheterna
i naturvärden speciellt framträder.
Vi har fått uppleva att stora livsvärden
för människorna skövlats, och
vi måste erkänna att det är mycket
sorgligt att samhället icke har klarat
situationen.

Någon har ställt frågan om aggressionen
mot den egna arten, mot människor,
är en medfödd egenskap som
absolut måste få utlopp, eller om aggression
och våld mot medmänniskor
är följden av speciella omständigheter.
En tysk expert säger att miljöförstöringen
är värre än krig, och Sten Selander
framhåller att naturvården kanske
är mänsklighetens väsentligaste angelägenhet
näst bevarande av freden.

När man har upplevt nedsmutsningen
av den svenska naturen, fått se
förstörelsen och fått se hur miljarder
har tagits till enskilda människor måste
man fråga sig: Förstår samhället
icke år 1970 att denna förödelse av
naturvärden, denna förgiftning av luften
och denna spekulation i mark till
bostäder och annan byggenskap — där

5*—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 46

118 Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Lag om införande av fastighetsbildningslagen, m. m.

det icke tas hänsyn till den ekonomiskt
minst starka delen av vårt folk,
som samtidigt är mest beroende av en
frisk natur — är något som samhället
har skyldighet att häva? Samhället
måste helt enkelt försöka lösa frågorna
om bostadsmiljön och miljön i övrigt
på ett annat sätt än för närvarande
och ta hänsyn till naturvärdena.

Jag har inte tänkt gå in på dessa
frågor i någon större utsträckning
utan vill bara konstatera att vi har
talat om jämlikhet och närdemokrati
m. m. under det senaste året på ett sådant
sätt att man trodde att försök
skulle göras att omsätta dessa tankar
i praktisk handling. Men man har
glömt bort att allmogen och de obesuttna
över huvud taget har vissa rättigheter
att kräva.

När det gällt naturvårdsfrågor, miljöfrågor
och vattenfrågor som jag förde
fram förut har det kostat samhället
miljoner att något litet putsa bort de
värsta skadorna. Vi har kommit så
långt att det t. o. m. är livsfarligt att ur
Östersjön hämta vissa nyttigheter som
vi tidigare kunde få därifrån.

Nu har vi i en rad propositioner
godtagit åtgärder som kommer att innebära
en skärpning av den enskilda
äganderätten. Vi ger ökade möjligheter
till att spekulera, till att skövla de
värden som människorna behöver ha.
Jag är medveten om att invändningarna
mot den serie av propositioner som
jag varit tvungen att påtala inte i dag
har vunnit någon genklang. Det är
ungefär som när jag vid 1940-talets
början försökte skapa förståelse för
vissa värden, för vilkas bevarande
det i dag uppstått en nästan religiös
väckelse. Jag är medveten om att dagens
frågor ekonomiskt är vida större
för människorna. På grund av att man
icke försökt utreda dem kommer samhället
och enskilda människor att få
vidkännas miljardutgifter på ett sätt
som är rent otillständigt. Vi kommer

att få uppleva att naturvärden som
egentligen är oersättliga blir förstörda
inom den närmaste tiden.

Herr talman! Att jag yrkar bifall till
min motion även här beror på att jag
tror att det är nödvändigt att vi nu
börjar skapa en opinion som kan få
samma verkan som i fråga om miljöoch
naturvården.

När den allmänna rösträtten en gång
skulle införas, sade vi att vi alla hade
samma rätt att handha färderneslandets
angelägenheter. Nu har vi kommit i
den situationen att vi behöver skapa
en ny opinion på detta område och
försöka erövra tillbaka även dessa delar
av fosterlandet, som vi ändå skall
komma ihåg knyter land och folk samman.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till min motion.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 1517
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. B—F

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av proposition
med förslag till lag om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning i
samband med fastighetsbildning m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46

119

§ 8

Fördjupad företagsdemokrati vid de
statsunderstödda teatrarna

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av motion om fördjupad
företagsdemokrati vid de statsunderstödda
teatrarna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag vill bara framföra
några reflektioner i anslutning till detta
utlåtande som innebär att utskottet
i likhet med de remissinstanser som yttrat
sig inte velat tillmötesgå de önskemål
som framställts i motionen.

Vid behandlingen av frågan har man
hållit sig inom de konventionella gränserna
för företagsdemokrati, men vad
jag i motionen framställt önskemål om
är att dessa frågor skulle prövas utanför
de konventionella gränserna. Företagsdemokrati
har hittills gällt villkoren
på arbetsplatserna för de anställda,
trivselfrågor och liknande ting samt inflytande
på arbetets gång. När man talat
om företagsdemokrati inom teatrarna
har det oftast varit ett intresse från
framför allt skådespelarkåren att få inflytande
på pjäsval, spelsätt och det
program, den policy, som respektive teater
skall förverkliga. Det har oftast varit
detta som fångat intresset. Anställningsförhållandena
har i regel inte varit
så intressanta att ägna sig åt. Detta
har gjort att debatten inom teatrarna
varit förvillande. Det har varit ett yrvaket
intresse, och man har använt sig
av termer som gäller annan verksamhet
men som nu införts på detta område.

Det har också varit svårt att hantera
frågan eftersom teatrarna har så olika
juridisk status. Deras ägarförhållanden
och sättet att välja styrelse och ledning
växlar mycket starkt. Det finns en
kategori som kallas de statsunderstödda
teatrarna. Vissa av dem är helt statliga,

vissa helt kommunala. Vissa har inslag
av statlig medverkan eller kommunal
medverkan och har i övrigt anknytning
till organisationer eller stiftelser. Gemensamt
för många är alt de har kommunen
som huvudman, men detta gäller
inte alla. Det enda gemensamma draget
för dem alla är att de har statsbidrag,
att staten är med och finansierar
verksamheten i icke ringa omfattning.
Det växlar mellan olika slags teatrar.
I den teater jag bäst känner till, Göteborgs
stadsteater, bidrar staten med mera
pengar varje år än vad kommunen
gör. Dessa bidrag är också vart för sig
större än det belopp som tas in på recetterna.
Proportionerna är ungefär 40
procent från staten, 40 procent från
kommunen och 20 procent i biljettintäkter.
Naturligtvis kan proportionerna
växla, men de visar att statsbidraget är
en avgörande faktor för teatrarnas drift.
Staten har hitintills aldrig förknippat
några som helst villkor med sin bidragsgivning
och aldrig begärt representation
i styrelserna för att på det
sättet utöva inflytande utan generöst
lämnat ifrån sig bidragen till verksamheten.

Ett annat drag som är gemensamt för
dessa teatrar — och som de har tillsammans
med privatteatrarna — är att
de är organiserade i Teatrarnas riksförbund,
vilket är anslutet till Handelns
arbetsgivareorganisation, HAO, som i
sin tur är med i Svenska arbetsgivareföreningen.
Inom Teatrarnas riksförbund
har man nu ägnat sig åt att söka
anpassa företagsdemokratin till teatrarnas
verksamhet. När det gäller det steg
som skulle gå utöver det man nu har
tagit, dvs. att de anställda direkt skulle
få påverka programval och spelsätt,
undrar jag emellertid om denna arbetsgivarorganisation
— eller låt mig säga
Svenska arbetsgivareföreningen — är
särdeles lämpad för att utforma regler
för hur kulturpolitiken skall utvecklas
på våra teatrar. Detta är snarare en
uppgift för teatrarnas ägare, för kommunerna
och staten som ger bidrag till
dem.

120 Nr 46 Tisdagen den 15 december 1970 em.

Fördjupad företagsdemokrati vid de statsunderstödda teatrarna

Med hänsyn till att kommunen i varje
fall inte ännu har inflytande på alla
teatrar —• exempelvis inte på Riksteatern,
inte på Operan, inte på Dramaten
—■ bör man emellertid söka den
grund som är gemensam för dem alla,
nämligen staten. Jag har därför ansett
det angeläget att man från statens sida
tog ett initiativ för att pröva om och
på vilket sätt man skulle kunna vidga
de anställdas inflytande på teaterns
verksamhet inom dessa områden, som
alltså normalt inte faller inom vad vi
betecknar som företagsdemokrati.

Det sägs i utskottsutlåtandet — det
bygger självfallet på remissyttrandena
— att företagsdemokratin är väl utvecklad
inom teatrarna. Jag anser det därför
angeläget att peka på en detalj i
sammanhanget för att visa att så kanske
inte är fallet.

I remissyttrandet från Teatrarnas
riksförbund står att det i så gott som
samtliga teaterstyrelser sitter representanter
för de anställda. Jag föreställer
mig att ni alla som läser detta utgår
från att när man sitter i en styrelse
sitter man inte bara på en stol och
eventuellt yttrar sig eller skriver, utan
man har då också rösträtt. Men de representanter
från de anställda som är
med i teatrarnas styrelser har bara rätt
att sitta och att prata; av de 13 statsunderstödda
teatrarna har endast en teater
givit de anställdas representant
samma rättigheter som andra ledamöter
i styrelsen. I dag har det fattats beslut
om att ytterligare en teater kommer att
ge de anställdas representant sådana
rättigheter, och Riksteatern lär också
så småningom göra det. Men när remissyttrandet
skrevs var det alltså bara
en teater som hade gjort det, och då är
det fel att säga att det gäller »i så gott
som samtliga». I fem teatrar är de anställdas
representanter adjungerade; de
äger rätt att närvara och att uttala sin
mening till protokollet. I de återstående
fem teatrarna har de inte ens denna
rätt. Jag har velat redovisa detta för -

hållande, eftersom denna detalj är ett
väsentligt inslag i det remissyttrande
som tydligen är det enda som bankoutskottet
utgått från i sitt ställningstagande.

Trots att utskottet har haft ett helt år
på sig från januari månad till riksdagens
sista dag —• motionen väcktes den
12 januari och behandlas så sent att
utlåtandet inte ens kunde bordläggas i
tryck utan bordlädes i korrektur så att
vi först nu har haft möjlighet att läsa
det —• har man alltså byggt på en inte
alltför vederhäftig teckning av verkligheten.

En annan handling som det hänvisas
till i det sammandrag som utskottet har
gjort av remissyttrandet från Teatrarnas
riksförbund är betänkandet »Samråd»
som avgivits av en kommitté sammansatt
av representanter för fackförbunden
och Teatrarnas riksförbund. I
detta betänkande har man försökt utreda
de speciella förhållanden i fråga
om företagsdemokratin som gäller inom
teatrarna och beskrivit hur utvecklingen
varit på respektive teatrar.

Jag vill, herr talman, till sist citera
detta dokument just på den punkt där
jag anser att det är intressant att få
frågan belyst och där jag tror att den
fackliga sammanslutningen har missat
en poäng när den trott sig om att kunna
lösa frågan förhandlingsvägen: »Företagsnämndsavtalet
avser ju heller icke
att reglera hela samarbetsområdet. När
man kommer in på frågor, som direkt
berör teaterstyrelsens eller VD:s funktioner,
rör vi oss med frågor som delvis
inte ens är förhandlingsbara för
parterna utan reglerade av samhället.»

Detta har alltså fackförbundet och
Arbetsgivareföreningen på området varit
överens om.

Det var, herr talman, för att få dessa
frågor utredda och ventilerade som jag''
väckte min motion, och jag är ledsen
över den behandling den fått. Jag avstår
emellertid från yrkande och hoppas
att frågan i andra former skall få

121

Tisdagen den 15 december 1970 em. Nr 46

Tillämpning av upphovsrättslagen inom de svenska teatrarna

en bättre behandling än den fått i detta
sammanhang.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Jag förstår av herr Bergmans
anförande att han är ganska missbelåten
med den behandling som hans
motion fått inom bankoutskottet. Han
tycker att utskottet har missat poängen
i hans motion. Det uttrycket använde
han inte speciellt om vårt utlåtande,
men han använde det nyss när han
kommenterade de fackliga sammanslutningarnas
remissvar och menade att
man där hade missat poängen.

Kritisk var herr Bergman även mot
det remissvar som bankoutskottet har
inhämtat från Teatrarnas riksförbund
och ur vilket vi har hämtat beskedet att
det finns representanter för de anställda
i så gott som samtliga teaterstyrelser.
Nu har vi av herr Bergman fått den
kompletterande upplysningen — som
inte på något sätt omnämndes i hans
motion — att det bara är en och annan
av dessa representanter för de anställda
som är att betrakta som en verkligt effektiv
styrelseledamot, medan de andra,
för att använda herr Bergmans formulering,
i stort sett bara sitter på sin
stol.

Den bild som bankoutskottet har tecknat
av förhållandena på detta område
visar att man sedan gammalt är i gång
med att arbeta fram hyggliga former
för samarbetet mellan de anställda och
ledningen för teatrarna. I 24 år har
man haft företagsnämndsverksamhet;
utskottet redovisar att den verksamheten
igångsattes vid de statligt understödda
teatrarna redan 1946, att den
har fått en viss specialutformning med
tanke på branschen, att man anser denna
branschanpassning ganska lyckad
och att man intensivt arbetar vidare på
att bygga ut den.

Sedan är det att lägga märke till att

de anställdas organisationer reagerar
bestämt mot motionärens antydningar
att staten efter utredning eventuellt
skulle utfärda regler om företagsdemokrati,
vilkas tillämpning skulle ställas
som villkor för statsbidrag. Man menar
att detta vore orimligt, att det är en
reminiscens av auktoritära beslutsforT
mer och rent av skulle kunna inverka
hämmande både på det kollektiva arbetet
och på andra företagsdemokratiska
strävanden.

Inför sådana fakta och sådana besked
finner jag det ganska naturligt att
utskottet har avstyrkt motionen och att
vi avslutningsvis uttalar: »Att staten
som villkor för statsbidragsgivning skulle
uppställa tillämpning av vissa samrådsformer
etc. framstår som föga tilltalande.
»

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Tillämpning av upphovsrättslagen inom
de svenska teatrarna

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av motioner om tilllämpning
av upphovsrättslagen inom
de svenska teatrarna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Även jag har begärt ordet
för att ge uttryck åt ett visst missnöje.

Jag finner det högst anmärkningsvärt
att bankoutskottets utlåtande angående
motionerna om tillämpning av
upphovsrättslagen inom de svenska
teatrarna läggs på riksdagen bord så
sent som nu sker. Utskottet har haft
hela året på sig att komma fram till eu
ståndpunkt. Remissförfarandet kan

Nr 46

122

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Tillämpning av upphovsrättslagen inom de svenska teatrarna

knappast lia lagt så stora hinder i vägen.

Det är vid denna tidpunkt på året
tämligen hopplöst att ta upp en principiellt
betonad diskussion kring utskottets
utlåtande, som strängt taget
bara avvisar den utredning som föreslås.
Speciellt skulle det vara frestande
att ta itu med Svenska teaterförbundets
politiskt inspirerade svar med
dess missvisande tal om kvalitetshöjning
på teatrarna, om tendenser till
censur och om misstänkliggörande av
förändringarna inom teatern. Det är
uttalanden som måhända har influerat
utskottets ställningstagande.

Jag avstår som sagt från en debatt
i denna fråga, då det under förhandenvarande
omständigheter egentligen
inte kan bli någon debatt, eftersom
alla önskar att vi skall hinna så långt
på föredragningslistan så snabbt som
möjligt.

Då det emellertid trots alit finns vissa
uttalanden i de balanserade remisssvaren,
som kan bli utgångspunkter för
fortsatta framstötar i denna betydelsefulla
fråga, är tydligen den rätta vägen
att återkomma — kanske redan nästa
år — med en förhoppning om att en debatt
i frågan med alla dess kulturpolitiska
utblickar skall komma till stånd
under en debattvänlig tid.

Jag har, herr talman, följaktligen
inte något yrkande, men jag har inte
kunnat underlåta att uttrycka mitt och
mina medmotionärers missnöje med
behandlingen av motionerna.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Jag tror inte att det
är en tillfällighet att vi på nytt har
fått ett uttryck för missnöje från en
motionär. Jag är ganska övertygad om
att vilket utskottsutlåtande som än hade
kommit sist under tvåkammarsriksdagens
sista dag så hade motionärerna
förklarat att de var missbelåtna med att
just deras motion skulle behandlas under
den tidsnöd som alltid präglar slut -

spurten av en session. Jag ser dock att
klockan inte är mer än 17 minuter över
10 på kvällen, och det är väl inte värre
än att vi kan hålla oss vakna ytterligare
en eller annan timme, om motionärerna
anser att deras motioner bör behandlas
utförligt i kammaren.

Utskottet har varit enigt om att avstyrka
dessa motioner. En av grunderna
för motionärernas missnöje kan
vara att de inte vunnit något gehör för
sina tankegångar inom utskottet.

Herr Nordstrandh tog inte upp mycket
av det sakliga innehållet i sin motion,
och därför bör kanske inte heller
jag läsa upp något av det som står i utskottets
utlåtande. Jag tycker att vi har
arbetat igenom motionerna ganska väl
och att vi kommit fram till en välgrundad
slutsats, nämligen att utskottet
skulle hemställa att riksdagen avslår
motionerna i fråga.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag vill bara understryka
att det inte gäller en proposition
som kommer sent på riksdagens
bord, utan det gäller motioner som är
lagda redan vid riksdagens början. Nu
är vi framme vid tvåkammarriksdagens
de facto sista arbetsdag, och först då
tas detta utlåtande upp på föredragningslistan.
Jag är av den åsikten, och
det är den jag har velat ge uttryck åt,
att man inte hade behövt handla på det
sättet.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Menar herr Nordstrandh
att de sista dagarna skall förbehållas
behandling av propositioner,
medan samtliga som motionerat under
den allmänna motionstiden skall kunna
räkna med att få sina motioner behandlade
med förtur? Så kan det väl ändå
inte bli. Något material måste ligga
kvar som det sista. Att det har råkat
bli en motion av herr Nordstrandh är
beklagligt.

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46 123

Herr NORDSTRANDH (m):

Att det är en motion av mig har ingen
betydelse i sammanhanget, men det är
väl ändå vettigt att behandla motionerna
i något så när god tid, så att
man har tid över för de propositioner
som kommer mycket sent. Att det kommer
propositioner mycket sent som
måste snabbehandlas vet hem Regnéll
lika väl som jag om han har varit uppmärksam.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Lag om rikets mynt, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 79, i anledning av proposition med
förslag till lag om rikets mynt, m. in.,
jämte motioner.

I en den 30 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 190, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden och lagrådets protokoll
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om rikets mynt,

2) lag om avrundning av vissa öresbelopp.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att mynten i
valörerna ett öre, två öre och två kronor
slopas. Kungl. Maj :t föreslås få rätt
att förordna om sammansättningen av
mynt i vilka inte guld eller silver ingår
samt om sådana mynts vikt och utförande.
Vidare föreslås införande av vissa
avrundningsregler vid betalning av
belopp som inte slutar på 5- eller 10-tal ören.

Den nya myntlagstiftningen skall enligt
förslaget träda i kraft den 1 januari
1972 med en halvårig övergångstid.
Avrundningsbestämmelserna föreslås

Lag om rikets mynt, m. m.

träda i kraft vid övergångstidens utgång.

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de likalydande motionerna
1:1371 av herr Åkerlund och 11:1593
av herr Enarsson, vari yrkades

att riksdagen skulle avslå Kungl.
Maj ds förslag till lag om rikets mynt,
samt

att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj :t hemställa om en parlamentarisk
utredning av penning- och myntlagstiftningen
i enlighet med de grunder
som anförts i motionerna,

dels motionen 11:1594 av fru Holmquist,
vari yrkas att i beslutet rörande
Kungl. Maj ds proposition nr 190 skulle
inrymmas förordnande av sådana
kompletterande åtgärder som skisserats
i motionen och varigenom garantier
kunde skapas mot vissa eljest tänkbara
negativa verkningar av de föreslagna
förändringarna på myntområdet.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen nr 190 framlagda
förslaget till lag om avrundning av vissa
öresbelopp;

B. att riksdagen måtte med avslag
på motionerna 1:1371 och 11:1593 i
ifrågavarande del bifalla propositionen
nr 190 i övrigt;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1371 och II: 1593 såvitt de avsåge
utredning rörande penning- och myntlagstiftningen; D.

att motionen 11:1594 måtte anses
besvarad med vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits

1. av herr Åkerlund (m), som ansett
att utskottet under B bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1371 och II: 1593 i frågavarande
del avslå propositionen nr 190 i
övrigt;

2. av herrar Åkerlund och Regnéll
(båda m), vilka ansett att utskottet under
C bort hemställa,

124 Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Lag om rikets mynt, m. m.

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1371 och II: 1593 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande penning- och
myntlagstiftningen i enlighet med vad
reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Jag är motionär i detta
ärende, och jag skall säga några ord
för att motivera den reservation som
har avgivits av herr Åkerlund såsom
reservation 1, och jag skall i någon
mån även beröra reservation 2. Med
hänsyn till den framskridna tiden skall
jag emellertid fatta mig kort i det fallet.

Vi anser att det behövs en reformering
av den gamla myntlagen, och vi
kan väl tänka oss att ersätta densamma
med en ny, eventuellt t. o. m. två: en
för huvudmynt och en för skiljemynt,
varvid i det senare fallet krävs att frågan
om skiljemyntens ställning i penningsystemet
ges en annan behandling
än fallet är i propositionens av utskottet
tillstyrkta förslag. Man kan då fråga
sig, om skiljemynt skall vara lagligt
betalningsmedel i full utsträckning eller
inte. Det tycker vi bör utredas.

Enligt vår mening är emellertid ett
grundläggande villkor för att man skall
få ett bättre ordnat penningväsende än
man har för dagen att myntlagen, riksbankslagen
och den provisoriska lagen
om sedelutgivningsrätten ges en sammanhängande
behandling med anpassning
till regeringsformens bestämmelser.
Vi motionärer har yrkat på en parlamentarisk
utredning härom, och det
har också krävts i reservation 2 till detta
utlåtande. Vi anser att det bör vara
en sakkunnigutredning med parlamentariskt
inslag med tanke på att penningväsendet
först och främst är en
riksdagens angelägenhet.

Enligt motionärernas mening bör det
i en myntlag talas om vad en krona är

och ges en definition på vad som kallas
myntenhet, eller krona. Detta krav har
enligt vår mening inte tillgodosetts i
förslaget till ny myntlag. I reservation
1 har kronans guldparitet angivits med
dess metallvikt vid angivet guldpris
per kilo. Det är på den grunden som
myntväsendet enligt vår åsikt borde ha
uppbyggts, och jag beklagar att utskottsmajoriteten
avvisar denna enligt
min mening riktiga tanke. Flera viktiga
främmande länder definierar sina
myntenheter i guld. Nästan alla medlemsländer
i IMF — och Sverige hör
till denna krets — har angivit pariteten
i guld.

Vad beträffar förslaget om ny myntserie
tycker vi inte det är någon överhängande
brådska med att införa en sådan.
Nu utelöpande skiljemynt kan
tjänstgöra ett bra tag ännu utan olägenhet
till dess den utredning verkställts
varom hemställes i reservationen
2.

Herr talman! Jag ber att med denna
korta motivering få yrka bifall till de
båda reservationer som är fogade till
utlåtandet.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Det rör sig här om ett
område där teori och praktik står
ganska långt ifrån varandra, där teoretikerna
kanske inte alltid är så förtrogna
med det praktiska livets krav
och där de som har att handlägga dessa
ärenden i praktiken kanske inte alltid
är så teoretiskt skolade.

Vi har i vår riksdag för närvarande
förmånen att ha en kollega som besitter
ingående teoretiska kunskaper på
området, nämligen herr Åkerlund. Han
är huvudmotionär i detta sammanhang,
och hans utredningar har vi haft tillfälle
att ta del av vid olika tillfällen.

För min del har jag inte kunnat bli
övertygad av resonemanget om att man
i praktiken skulle behöva gå så drastiskt
till väga att man avslår propositionen
om myntlagen. Men däremot har

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46 125

jag en stark känsla av att gapet mellan
teori och praktik är så stort att det
skulle vara en fördel om vi i lugn och
ro satte oss ner och resonerade om
dessa ting. Det gäller inte bara myntlagen,
utan det gäller också sedelutgivningsrätten.
Det gäller här också den
provisoriska riksbankslag som vi har
arbetat med, och bankoutskottet har
gång på gång anmält för riksdagen att
det finner det mindre tillfredsställande
att ha kvar lagen i provisorisk form.

Jag har för min del kommit till det
resultatet, att jag inte kan ansluta mig
till yrkandet om bifall till reservationen
beträffande utskottets hemställan
under B, medan jag däremot delar uppfattningen
att en utredning i denna
fråga bör vara till nytta. Jag ber därför
att få instämma i herr Enarssons
yrkande om bifall till reservationen
beträffande utskottets hemställan under
C. Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan under övriga punkter.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Vi har nu att ta ställning
till det förslag om myntreform som
har presenterats i proposition nr 190.
I denna föreslås att mynt i valörerna
ett öre, två öre och två kronor skall
slopas. Kungl. Maj:t föreslås också få
rätt att förordna om de mynts vikt och
utförande i vilka silver och guld inte
ingår. Som en följd av de lägre växelmyntens
försvinnande föreslås också
vissa avrundningsregler vid betalning
av belopp som inte slutar på 5- eller
10-tal ören. Utskottsmajoriteten har bedömt
propositionen i dess helhet såsom
varande väl avvägd och därför tillstyrkt
den i alla delar.

En sak som propositionen behandlar
i samband med förslaget om avrundning
till 5- eller 10-tal ören har ytterligare
aktualiserats i motion 11:1594. Utskottet
delar motionärens uppfattning att en
skärpt uppmärksamhet på prisutvecklingen
bör iakttas i samband med reformens
genomförande. Alla tendenser

Lag om rikets mynt, m. m.

till prisstegring bör motverkas.

Till utskottsutlåtandet är fogade två
reservationer, som båda bygger på motionsparet
1:1371 och 11:1593. Motionärernas
tankegångar om en hårdare
anknytning av kronan till guldvärdet
delas inte av utskottsmajoriteten. Detsamma
gäller förslaget till ny myntserie.
Jag är i motsats till företrädaren
för reservation 1, herr Enarsson, övertygad
om att den nya myntserien kommer
att fungera väl. Framför allt kan
vi väl konstatera att de små skiljemynten
redan har spelat ut sin roll.

I reservationen 2 önskar man, vilket
herr Regnéll också har utvecklat här,
att få tillsatt en utredning som i ett
sammanhang tar upp riksbankslagen,
lagen om sedelutgivningsrätt och myntlagen.
Den föreliggande propositionen
om en ny myntlag har som bekant föregåtts
av två utredningar. Någon ytterligare
utredning har vi inte bedömt erforderlig
för att nu ta ställning.

Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Enarsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B i
utskottets utlåtande nr 79, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

126 Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Lag om rikets mynt, m. m.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Åkerlund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enarsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 21 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Regnéll begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C i
utskottets utlåtande nr 79, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herrar Åkerlund och
Regnéll.

propositionen. Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 24 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtande och memorial:

nr SO, i anledning av motioner angående
prissättningen på flytande bränsle
i Norrland, m. m.,

nr 81, i anledning av motion angående
grunderna för pension eller annan
ersättning åt tjänstemän hos kamrarnas
kanslier vid övergången till enkammarriksdag,

nr 82, med förslag till besvärsstadga
för riksdagen och dess verk, m. m.,
nr 83, med förslag till ny instruktion
för riksdagens förvaltningskontor,
nr 84, angående vissa bestämmelser
om personal hos riksdagen,

nr 85, med förslag till ändringar i
vissa reglementen och instruktioner avseende
riksdagens verk,

nr 86, med förslag till dels lag om
ändring i lagen (1970: 280) om ändring
i lagen (1934:437) för Sveriges riksbank,
dels nytt bankoreglemente,

nr 87, med förslag till ändring i stadgarna
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond,
samt

nr 88, angående översyn av Nordiska
rådets svenska delegations kansliorganisation.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Nr 46

127

Ersättning för vissa skador av rovdjur, m. m.

§ 12

Redogörelse för överväganden rörande
regler för riksbankens kontakter med
bankerna i vissa frågor, m. m.

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 89, med redogörelse för överväganden
rörande regler för riksbankens kontakter
med bankerna i vissa frågor,
m. m.

Sedan utskottets anmälan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att helt kort ta upp en enda aspekt på
den fråga, som behandlas i bankoutskottets
memorial nr 89 med redogörelse
för överväganden rörande regler för
riksbankens kontakter med bankerna i
vissa frågor.

I sitt remissyttrande till bankoutskottet
uttalar bankofullmäktige, att det vid
överläggningar mellan riksbanken och
affärsbankerna måste vara tillåtet att
beröra även organisatoriska och personella
förhållanden inom bankerna.

I samband med behandlingen av detta
ärende har Svenska bankmannaförbundet
i ett brev av den 26 oktober
1970 fäst utskottets uppmärksamhet på
en i pressen mycket diskuterad händelse.
Bankmannaförbundet avslutar sin
skrivelse med följande uttalande, i vilket
jag vill instämma: »Bankmannaförbundet
vill i anledning av det inträffade
anföra den principiella synpunkten, att
tryggheten i anställningen för en enskild
tjänsteman ej får sättas ifråga genom
Riksbankens agerande vid kontakter
med bankerna. Vi anser det därför
angeläget att åtgärder vidtas för att undvika
risken för att Riksbanken övar påtryckning
på enskilda banker för att
förmå dessa till att vidta inre organisatoriska
åtgärder, som berör enskilda anställdas
förhållanden.»

Vidare yttrades ej.

Memorialet lades till handlingarna.

§ 13

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 90, om upphävande av instruktionen
för bankoutskottet och om vissa bemyndiganden
i samband därmed.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14

F''öredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71, såvitt propositionen avser jordbruksärenden
jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ersättning för vissa skador av
rovdjur, m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Orsaken till att jag nu
för sista gången stör kammaren är att
denna punkt på föredragningslistan är
föranledd av en motion som jag väckt
vid 1961 års riksdag. Frågan gäller hur
vi skall bevara den ur zoologisk-historisk
synpunkt värdefulla skånska kronhjorten,
som genom sin skadegörelse på
åker och skog har blivit ett allvarligt
problem för markägarna. Sedan man
skattevägen har strypt möjligheten för
enskilda att bevara hjortstammen måste
andra åtgärder till, och det är därför
som man har föreslagit det reservat
som det här gäller.

Tyvärr har man, som vanligt skulle
jag vilja säga, varit rädd för att ta till
ordentligt, och resultatet har därför blivit
en halvmesyr. Hela det södra om -

128 Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970 em.

Ersättning för vissa skador av rovdjur, m. m.

rådet borde ha ingått i reservatet, framför
allt med tanke på att det allra bästa
området, Häckeberga, inte bort lämnas
utanför. Men eftersom jordbruksministern
har uttalat att reservatidén
som sådan och alltså även arealen bör
ses som en försöksverksamhet kan väl
propositionen i den delen godtas.

Däremot har jag litet svårare att följa
med i jordbruksministerns motivering
i propositionen för att man vid utformningen
av ersättningsreglerna skall
ta hänsyn till att hjortskadorna i vissa
områden är en normal företeelse. Jag
tolkar den skrivningen så, att just därför
ersättningarna skall hållas nere.
Men det är ju ett cirkelbevis. Det är just
därför att hjortskadorna har blivit så
stora i dessa områden som hjortstammens
framtid har blivit så osäker och
hela denna fråga har kommit upp.

Men det är ändå med tillfredsställelse
jag konstaterar att arealgränserna för
att få skadeersättning inte är obönhörligt
låsta. Enligt propositionen skall ersättning
kunna utgå därest skadan är
anmärkningsvärt stor, även om arealen
är mer än 40 hektar odlad jord eller
200 hektar annan mark. Jordbruksutskottet
har ytterligare understrukit att
man skall behandla ersättningsanspråken
med en viss generositet — låt vara
att utskottet inte har uttryckt sig precis
så.

Vi måste emellertid ha klart för oss att
åtskilliga tolkningssvårigheter kan uppkomma
rörande jordbruksministerns
och utskottets uttalande att ersättning
inte bör utgå, om den skadelidande kunnat
hålla sig skadeslös genom att tillgodogöra
sig jakträtt eller på annat sätt
— vad man nu kan mena med det sista.
Jakträtten är allt en ganska dålig ersättning.
I Häckeberga beräknas skadorna
på skogen till mellan 40 000 och
50 000 kronor per år. Skadorna på åkern
är minst lika stora. Det gör sammanlagt
100 000 kronor per år.

Om man skjuter 15 hjortar och varje
hjort väger 85 kilo, blir det 1 275 kg å

7 kronor eller sammanlagt 8 925 kronor
— i varje fall för oss som fått lära
oss matematik och inte den här besynnerliga
mängdläran, för då kommer man
förmodligen till ett helt annat resultat.

Men 8 925 kronor i utbyte av jakten
är en fasligt dålig affär sett mot 100 000
kronor i skador.

Om man med att hålla sig skadeslös
på annat sätt menar att jakträtten kau
arrenderas ut, är det naturligtvis riktigt
att det går att få in litet mer. Har
man tur och hittar personer, som enligt
några av kammarens högt ärade ledamöter
är behäftade med beteenden,
framsprungna ur primitiva sedvänjor
från passerade kulturstadier, dvs. riktiga
nöjesjägare som är riktigt trofésugna,
kanske man kan få bortåt 3 000 kronor
för en bra kapitalhjort, men då tillfaller
också hela djuret skytten. I allra
bästa fall, om vi är riktigt generösa och
antar att det bara skjuts kapitalhjortar
— i själva verket finns det kanske bara
10 kapitalhjortar i hela Sverige — kommer
vi att få 15 gånger 3 000 eller sammanlagt
45 000 kronor, mot skador för
100 000 kronor.

Det går för all del väl i stil med jordbrukspolitikens
allmänna syn på jordbrukets
lönsamhet, men inte stämmer
det med mina anspråk på en lönande
hantering.

Det har tagit närmare tio år för min
motion att mogna till det beslut som vi
nu skall fatta. Det är inte lång tid för
en riksdagsman; han blir så innerligt
glad när hans motion föranleder någon
som helst åtgärd, att han gärna tar de
tio åren. Men det är en fruktansvärt
lång tid för en djurart som kämpar för
sin existens. Låt det inte gå med kronhjorten
här i Sverige som det gjort med
vargen och snart med järven också, alt
vi vaknar upp för sent, när vi berövat
våra efterkommande möjligheten att
uppleva storviltet i dess rätta miljö!

Jag kommer nu inte att kunna bevaka
kronhjortens intressen på det politiska
planet, och jag skall därför inte

Nr 46 129

Tisdagen den 15 december 1970 em.

framställa något yrkande om en permanent
kronhjortskommitté eller något i
den stilen, även om det skulle varit
ganska frestande att driva ett sådant
yrkande till votering och rösträkning
för att få ett litet bidrag till närvarostatistiken.
Men jag vill sluta i denna
talarstol med en vädjan till jordbruksministern
och till de kammarledamöter
som får vara kvar och leka i fortsättningen
också att de med täta mellanrum
håller sig underrättade om läget
för den skånska kronhjorten och att de
ser till att Kungl. Maj:t utnyttjar de
faktiskt ganska långt gående befogenheter
som riksdagen nu lämnar. Vi har
som nation verkligen råd att hysa ett
par hundra kronhjortar, men vi har inte
råd att vara av med dem.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15

Föredrogs statsutskottets memorial nr
227, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1970/71.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från konstitutionsutskottet:

nr 471, i anledning av proposition
med förslag till lag om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning i samband
med fastighetsbildning m. m.; och

nr 472, med förslag till ändringar i
stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

från statsutskottet:

nr 435, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avveckling av
Marvikenprojektet, m. m., jämte motioner; -

Ersättning för vissa skador av rovdjur
m. m.

nr 436, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga m. fl.;

nr 437, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående gymnasieskolan
jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till statsutskottet; nr

438, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försöksverksamhet
med systematiserad decentraliserad
universitetsutbildning, jämte motioner;

nr 439, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa ändringar i överenskommelsen angående
upprättande av en europeisk organisation
för kärnforskning;

nr 440, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning till
kommuner för bidrag till investeringar
i primär flygplatser;

nr 441, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Posthus
in. m.; och

nr 442, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1970/71;

från bevillningsutskottet:
nr 452, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1922:260) om automobilskatt jämte

motioner;

nr 453, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1951: 763) angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst,
m. m. jämte motioner; och

nr 454, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
med anledning av riksskatteverkets inrättande,
m. m.;

från andra lagutskottet:
nr 460, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående gymnasieskolan,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motion;

130 Nr 46

Onsdagen den

från tredje lagutskottet:

nr 445, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i naturvårdslagen (1964:
822) in. in., dels motioner i ämnet, dels
ock motioner angående tillståndstvång
för anordnande av skrotbilsupplag samt
angående åtgärder mot olja (i viss del);

nr 462, i anledning av motioner om
skärpt ansvar för researrangör gentemot
deltagare i sällskapsresa till utlandet; nr

463, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om linjesjöfart
på Gotland jämte motioner i
ämnet;

nr 464, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om införande
av fastighetsbildningslagen,
m. m., i vad propositionen hänvisats till

16 december 1970

lagutskott jämte motioner i ämnet; och
nr 465, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förvaltning
av kyrklig jord, m. m.; samt

från jordbruksutskottet:
nr 413, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71, såvitt propositionen avser jordbruksärenden
jämte motioner.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.52.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 16 december

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 8 innevarande
december.

§ 2

Till bordläggning anmäldes första lagutskottets
memorial nr 82, föranlett av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande nr 81
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 3

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivel -

ser till Konungen:

nr 467, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ökning av den svenska
andelen i Världsbankens grundfond;

nr 468, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om tillämpning av allmänna
prisregleringslagen;

nr 473, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rikets
mynt, in. in.;

nr 478, om antagande av förslag till
lag om ändring i lagen (1970:280) om
ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges
riksbank; och

nr 483, om prövning av besvär över
statens personalpensionsverks beslut i
vissa ärenden.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 484, till Konungen om ändringar
i instruktionerna för riksdagens
ombudsmän och för riksdagens reviso -

Onsdagen den 16 december 1970

Nr 46

131

rer.

Slutligen anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser

dels till fullmäktige i riksbanken:

nr 466, i anledning av fullmäktiges
framställning angående nedläggning av
riksbankens avdelningskontor i Vänersborg;
och

nr 479, om antagande av dels förslag
till lag om ändring i lagen (1970:280)
om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges
riksbank, dels nytt bankoreglemente; dels

till riksdagens ombudsmän:

nr 469, angående återkallelse av viss
framställning från ombudsmännen;

dels till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor: nr

474, om antagande av besvärsstadga
för riksdagen och dess verk, m. m.;

nr 475, om antagande av ny instruktion
för förvaltningskontoret;

nr 476, angående vissa bestämmelser
om personal hos riksdagen;

nr 477, om ändringar i vissa reglementen
och instruktioner avseende riksdagens
verk;

nr 480, om antagande av nytt bankoreglemente;
och

nr 482, angående bemyndigande för
riksdagens förvaltningsstyrelse att vidtaga
ändringar i tjänstemannastadgan
för riksdagen och dess verk;

dels ock till Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond:

nr 481, angående ändring i stiftelsens
stadgar.

§ 4

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 16 december

Kl. 14.00

§ 1

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 82, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 81 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i föräldrabalken,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, lades
memorialet i övrigt till handlingarna.

§ 2

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 470, till Konungen i anledning

av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i föräldrabalken,
in. in. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 3

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1970.

§ 4

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Sune K. Johansson

132 Nr 46

Onsdagen den 16 december 1970

Onsdagen den 16 december

Kl. 15.00

§ 1

Tvåkammarriksdagens upphörande

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärade kammarledamöter! Vi står nu
inför avslutningen av 1970 års riksdag,
som också innebär att tvåkammarriksdagens
mer än 100-åriga verksamhet
upphör. Tvåkammar systemet väckte vid
sin tillkomst både farhågor och förhoppningar.
I en reservation till 1863
års konstitutionsutskotts utlåtande tecknade
de prästerliga ledamöterna följande
dystra framtid för tvåkammarsystemet:
»När stormen emot den på sådan
grund uppförda byggnaden begynner —
och den kan icke länge utebliva — då
faller den, ty den är byggd på sanden.»
Då andra kammarens ålderspresident
Lars Johan Hierta i januari 1867 hälsade
kammaren var han däremot full av
optimism: »Vid detta högtidliga tillfälle
hägrar för vår syn hoppet om en ljus

framtid---.» Talmannen greve

Gustaf Lagerbielke var mera försiktig då
han delgav första kammaren sin uppfattning
om tvåkammarriksdagens ställning
och uppgifter: »Huru detta uppdrag
kommer att handhavas, tillhör historien
att skildra, icke mig att söka förutsäga.
»

Och historien har förvisso skildrat
den svenska tvåkammarriksdagen. Förteckningen
över skrifter rörande riksdagen
och dess verksamhet är imponerande.
Jag vill erinra om de i samband
med riksdagens 500-årsjubileum och representationsreformens
100-år sjubileum
utgivna historiska och statsvetenskapliga
avhandlingarna. Vid jubileumsfestligheterna
våren 1966 yttrades många
tänkvärda ord i detta outtömliga ämne.
Om något ytterligare försök skall göras

att bedöma och värdera det tvåkammarsystem,
som nu står inför sin avslutning,
så är kammarens ålderspresident bättre
skickad för den uppgiften än jag.
Låt mig därför endast dröja något vid
den situation riksdagen i dag befinner
sig i och vid de möjligheter och problem
vi kan förutse eller åtminstone ana
att vi möter i framtiden.

Det pågående arbetet med reformering
av författningarna i Sverige och
andra länder syftar bland annat till att
stärka riksdagens ställning som det centrala
statsorganet, att befästa parlamentarismen
och att göra riksdagen bättre
lämpad för de uppgifter som är förenade
med det växande internationella samarbetet.

Den tekniska utvecklingen sedan 1866
har totalt förändrat våra levnadsförhållanden.
Sverige är nu på ett helt annat
sätt än förr beroende av och förbundet
med världen i stort. Staten har tagit ansvaret
på nya och stora områden av
samhällslivet. Allt detta har samverkat
till att riksdagens arbete i dag är mera
omfattande och komplicerat än någonsin
och får allt större betydelse för den
ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Det är i detta läge av vikt
att kontakten mellan Sveriges folk och
dess valda ombud är god. Men samma
omständigheter som ökat riksdagens arbetsbörda
har starkt bidragit till att
minska massmedias intresse för riksdagens
beslut och debatter. Det outsinliga
flödet av betydelsefulla nyheter från alla
världens hörn har medfört att tidningarna
numera ägnar riksdagens verksamhet
bara en bråkdel av det utrymme
som anslogs för låt oss säga 20—30 år
sedan. Televisionens alltmer betydelsefulla
roll i valrörelserna och den poli -

Onsdagen den 16 december 1970

Nr 46

133

tiska diskussionen över huvud taget har
påtagligt förändrat formen för den s. k.
vanlige riksdagsmannens möjligheter att
få kontakt med väljarna.

Om riksdagen skall kunna hävda sig i
den hårda konkurrensen om allmänhetens
intresse måste något göras för att
underlätta informationen om riksdagens
arbete. Frågan om speciella åtgärder i
detta syfte kommer att tas upp till förnyat
övervägande så snart tillräcklig erfarenhet
vunnits av verksamheten i enkammarriksdagen.
Redan förläggandet
av alla debatter till en kammare innebär
självfallet en fördel ur informationssynpunkt.
Talerätten i den svenska
riksdagen är emellertid alltjämt praktiskt
taget obegränsad. Det beror därför
på den enskilde riksdagsledamotens omdöme
och ansvarskänsla om denna rätt
skall bli till fördel eller nackdel i strävandena
att göra debatterna i en kammare
med 350 ledamöter allsidiga, koncentrerade
och intresseväckande.

Den nya utskottsorganisationen, den
planerade ökningen av partigruppernas
kansliresurser och den väsentliga förbättring
av de enskilda riksdagsledamöternas
arbetsmöjligheter, som det nya
riksdagshuset erbjuder, allt detta är ägnat
att främja ett rationellt riksdagsarbete.
Inom grundlagberedningen övervägs
för närvarande de problem som är
förenade med att riksdagen i allt större
utsträckning måste anlita experter och
specialister vid ärendenas förberedande
behandling.

Men enbart ökade utredningsresurser
och förbättrade arbetsformer räcker inte
för att riksdagen skall bli i stånd att
rätt fullgöra sitt viktiga värv. Ytterst
beror resultatet på den enskilde riksdagsledamotens
insatser. Vi tänker med
glädje och stolthet på den kunnighet och
ansvarskänsla, på den vilja till förståelse
för och hänsynstagande till andras
meningar, som ådagalagts av dem som
varit verksamma i riksdagens båda
kamrar under de gångna mer än hundra
åren. I samband med uppbrottet från

Tvåkammarriksdagens upphörande

detta hus lämnar ett stort antal av dessa
förnämliga företrädare för tvåkammarsystemet
riksdagen.

Kammarens vice talmän herrar von
Friesen och Cassel lämnar båda riksdagsarbetet.
Herr förste vice talmannen
von Friesen har 31 riksdagar bakom sig
med verksamhet framför allt i konstitutionsutskottet.
Han har vidare varit ordförande
i riksdagens revisorer och vice
ordförande i interparlamentariska gruppen.
Herr andre vice talmannen Cassel
har under sina 22 riksdagar främst deltagit
i statsutskottets arbete. Han har
också varit livligt verksam inom Nordiska
rådet och under skilda perioder
varit dess president och vice president.
Det tack jag i dag riktar till herrar vice
talmän avser inte endast det nu tilländalupna
arbetsåret utan omfattar hela
deras riksdagsmannagärning. Till detta
vill jag foga ett personligt tack för värdefull
hjälp och angenämt samarbete.

Av de 41 ledamöter som nu avgår har
herrar Vigelsbo och Lindholm den
längsta riksdagstiden, 37 riksdagar.
Herr Vigelsbos insatser i riksdagen har
särskilt inriktats på de frågor som handlagts
av bevillningsutskottet. Herr Lindholm
har varit ledamot i regeringen under
tio år, ordförande i statsutskottets
första och femte avdelningar och ordförande
i förvaltningskontorets styrelse
från dess tillkomst.

Herr Ohlin kom till riksdagen 1938
och har under hela sin riksdagstid varit
synnerligen aktiv och starkt engagerad
i de samhällspolitiska debatterna. Att
kortfattat ge en rättvisande bild av herr
Ohlins politiska gärning är inte möjligt.
Många har utförligt skildrat den, och
andra kommer framdeles att göra det.
När herr Ohlin nu lämnar riksdagsarbetet
så innebär det, att en av de främsta
förgrundsgestalterna i vårt lands politiska
liv under de senaste 30 åren träder
tillbaka.

Även många av de övriga avgående
ledamöterna har tillhört riksdagen mycket
länge. Herr Skoglund — förutvaran -

134 Nr 46

Onsdagen den 16 december 1970

Tvåkammarriksdagens upphörande

de statsråd och gruppledare — har bevistat
31 riksdagar, FN-delegaten och
grundlagutredaren herr Wahlund 28.
Herr Odhe har 27 riksdagar bakom sig,
fröken Wetterström, herr Nilsson i Bästekille
och herr Karlsson i Olofström 23,
fru Löfqvist 22 och herr Arweson 21.
Jag riktar ett varmt tack inte bara till de
ledamöter jag här nämnt utan också till
övriga ledamöter som nu lämnar riksdagen
för deras förnämliga arbetsinsatser
och gott kamratskap. Jag tackar likaså
de ledamöter som kommer att fortsätta
i enkammarriksdagen för det arbete de
utfört.

Tvåkammarriksdagen har alltifrån sin
begynnelse förfogat över lojala, kunniga
och dugande tjänstemän. Jag riktar
nu ett tack till alla dem som i olika befattningar
varit anställda hos 1970 års
riksdag. I det tacket innefattar jag också
det arbete som de och deras kanske
för länge sedan avgångna kolleger under
tidigare år nedlagt i riksdagens andra
kammare.

Då Per Edvin Sköld sista gången
framträdde som kammarens ålderspresident
efter att ha bevistat 52 riksdagar
erinrade han om att erfarenheten trösterikt
nog lär oss att ingen är oersättlig.
Det är ett konstaterande som man ofta
har anledning att göra här i riksdagen,
där framstående personer och betydelsefulla
insatser lätt faller i glömska inför
ständigt nya och aktuella arbetsuppgifter.
Men vi är i dag starkt medvetna
om det mycket betydelsefulla arbete som
utförts och vi känner tacksamhet mot
dem, som under det gångna seklet genom
sin riksdagsmannagärning bidragit
till en lyckosam utveckling för vårt
land. Vi vill fortsätta deras verk. Det
allvarliga världspolitiska läget bör ge
ett vidare perspektiv på många frågor
och därigenom minska motsättningarna
mellan olika meningsriktningar. De rika
möjligheter, som står det moderna samhället
till buds, måste utnyttjas på ett
framsynt och rättfärdigt sätt. Om så

sker skall vi lyckas att lösa de stora och
svåra uppgifter som ligger framför oss.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Jag har först att till herr
talmannen framföra kammarledamöternas
tack för de välgångsönskningar som
han nyss uttalade både till de avgående
och till dem som kommer att stanna
kvar.

Jag vill gärna instämma i uttrycken
för herr talmannens tacksamhet mot den
tekniska personalen, och jag vågar uttala
den förhoppningen att framför allt
vår vaktmästarpersonal skall finna möjligheter
att ägna kammarledamöterna
samma omvårdnad så att i det nya stora
magnifika huset något av samma trivsel
skall sprida sig som otvivelaktigt har
existerat här.

Ni har, herr talman, nyss erinrat om
att ett stort antal representanter för
Sveriges folk nu lämnar andra kammaren.
Det hade varit frestande för mig att
fortsätta och säga några ord om vad
många av dessa har betytt som representanter
för ett hängivet samhällsengagemang
och tacka dem för ett utomordentligt
uppoffrande och slitsamt arbete.

Men Ni förlåter mig nog om jag uppehåller
mig vid en enda av dem som går.
Jag vill gärna uttrycka den saknad som
vi alla känner inför att Bertil Ohlin nu
lämnar vår krets. Ingen lär kunna bestrida
att han med stor skicklighet har
fyllt sin uppgift som regeringens främste
kritiker. Det kanske ibland har skapat
en känsla av ett motsatsförhållande
mellan honom och mig. Vi går säkert inte
till historien som ett av de klassiska
kärleksparen. Men låt mig gärna säga att
detta har icke ända sedan 1934 då jag
träffade honom första gången minskat
min respekt för människan Bertil Ohlin
och min beundran för den internatio -

Onsdagen den 16 december 1970

Nr 46 135

nellt kände vetenskapsmannen. Jag vågar
hoppas och jag vågar tro att Bertil
Ohlin delar den meningen, att kanske
har åtminstone några av våra många
dueller i Vasaparken, i Konserthuset, i
radio och TV och framför allt i denna
kammare bidragit till att stimulera det
politiska intresset i vårt land. Oberoende
av vilken politisk uppfattning vi har
tycker vi nog att det har varit en stor
fördel för demokratin att vi har haft en
granskare och iakttagare av den politiska
utvecklingen som med så stor noggrannhet,
skicklighet och energi har nagelfarit
inte bara regeringen utan det
politiska livet över huvud taget. Jag vågar
också tro att det sätt, på vilket Bertil
Ohlin har här i denna kammare och
i Sveriges politiska liv företrätt den liberala
samhällssynen, har bidragit till
att skapa förståelse inte bara för denna
samhällssyn utan också för de ideologiska
motsättningarna inom Sveriges
politik. Om jag till detta lägger att han
har varit den drivande kraften när det
har gällt i varje fall de senare årens
nordiska samarbete, tror jag att jag,
även om jag inte hade behövt det, hade
givit en motivering för de ord med
vilka jag började: vi känner en stor
saknad när en stor och betydande politiker
nu lämnar Sveriges riksdag.

Den andra kammare som nu försvinner
har varit av avgörande betydelse
för detta lands utveckling. Här har fattats
beslut som på ett avgörande sätt har
förändrat levnadsvillkoren för miljoner
svenska medborgare: folkpensionerna,
åttatimmarsdagen, semesterlagarna, arbetsmarknads-,
jordbruks-, bostadspolitiken.
De har formats under denna kammares
aktiva medverkan. Kammarens
debatter har påverkat opinionen inom
alla delar av vårt land. Andra kammarens
politiska atmosfär har under århundradet
skapats av män som S. A. Hedin,
Hjalmar Branting, Karl Staaff, Arvid
Lindman, Per Albin Hansson och
Ernst Wigforss.

Den anda som präglat andra kamma -

Tvåkammarriksdagens upphörande

ren kommer att leva vidare när nu riksdagen
skiftar arbetsform. Därför upplever
vi icke denna dag som slutet av en
historisk epok.

Beslutet om tvåkammarriksdagen kom
till under decemberdagar 1865. En gång
har andrakammarsystemet från grunden
omdanats, nämligen vid det demokratiska
genombrottet, beslutat nära nog
på dagen för 52 år sedan.

Både representationsreformen 1865
och författningsrevisionen 1918 föregicks
av intensiva debatter. Vid båda
tillfällena engagerades människor långt
utanför politikernas led. Den kulturella
eliten, t. ex. Geijer och Tegnér, kastade
sig in i striderna. Alltjämt citeras Verner
von Heidenstams medborgarsång —
hans bidrag till debatten före 1918 års
beslut. Efter beslutet om tvåkammarriksdagens
inrättande 1865 hälsades systemets
skapare Louis De Geer av jublande
folkmassor, som ville spänna från
hästarna från hans vagn och i triumf
föra honom till hans bostad.

Dagens författningsrevision har icke
föregåtts av lika livliga debatter. Vi har
varken vägletts eller vilseletts av våra
skalder och vetenskapsmän. Inga folkmassor
samlas på Norrbro för att i
triumf föra herr talmannen hem till
hans bostad. Ännu mindre liknar vår
förfatlningsdebatt den väldiga sociala
oro, som nära nog ledde till en revolutionär
situation i slutet av 1910-talet.

Varpå beror skillnaden? Jag har redan
antytt svaret.

Under den debatt som under många
årtionden förberedde 1865 års beslut
framkom många idéer och många hugskott.
Det var en lysande prestation av
en stor statsman, när Louis De Geer under
synnerligen aktiv medverkan av J.
A. Gripenstedt lyckades ur detta virrvarr
av uppslag och idéer dra fram det
som var politiskt möjligt att genomföra
och som samtidigt gav ett funktionsdugligt
statsskick.

De Geer själv var fullt medveten om
att hans verk icke bars upp av en en -

136 Nr 46

Onsdagen den 16 december 1970

Tvåkammarriksdagens upphörande

hetlig doktrin eller av ett genomtänkt
tankesystem. Han tillät sig att om sitt
eget verk säga, att i författningsreformen
knappt någon grundsats blivit genomförd.
Här, säger han, har samlats
och delvis tillämpats nästan alla, även
de mest stridiga, åsikter. Och han tilllägger:
»Statsmannens uppgift vore lätt
att lösa, om den blott bestod i att yrka
ett konsekvent genomförande av en viss
grundsats.»

Men det underliga är att De Geers
verk icke ger ett intryck av splittring
och förvirring. Däri finns ingenting av
hållningslöst kompromissande. Det ter
sig som enkelt, nästan monumentalt.
Med okuvlig envishet drev De Geer under
sju år fram sitt verk, som i sig förvisso
bar fröet till många motsättningar
men som å andra sidan visade sig
vara så elastiskt formbart, att motsättningarna
kunnat lösas.

Hans envishet och energi är desto
mer beundransvärda som han i sina
minnen har uttalat stor tveksamhet inför
verket. Han kände icke något av
segerns triumf utan tvärtom en stor tvekan
om han kämpat för en riktig sak.
Det erkännandet minskar icke vår beundran
för De Geers person.

Hans verk var präglat av en liberal
samhällssyn, han trodde på intressenas
harmoni och han har givit många uttryck
för det. Det är möjligt att man i
modernt språk kan tolka De Geers tankegång
ungefär så: I ett liberalt samhälle
med en väl arbetande marknadsekonomi
kommer de sociala spänningar
som alltjämt finns att utjämnas. Men
det tar tid. Staten skall emellertid icke
behöva utveckla någon större aktivitet.
Viktigare är att man skapar ett system
som balanserar de olika politiska makterna
mot varandra.

Georg Andrén har påpekat att De
Geers grundläggande värdepremiss är
just intressenas harmoni, intressenas
samverkan. Men stämde denna harmoni,
stämde denna samlingstanke med
verkligheten då •— och stämmer den nu?

Visst kan vi konstatera att den politiska
utvecklingen i åtskilliga stora och
viktiga frågor kommit att präglas av
samförstånd och samlande lösningar.
Undan för undan har gamla stridsfrågor
förvandlats till samlingstecken. Så
har skett inom social- och bostadspolitiken
men framför allt inom försvarsoch
utrikespolitiken. Under de svåra tider
då landet och demokratin varit allvarligt
hotade har samlingen kring utrikes-
och försvarsfrågorna varit en stor
tillgång för hela vårt folk.

Men i andra väsentliga frågor far v»
ju medge att striderna har dominerat.
Redan under den nya författningens
första årtionden stod kampen hård mellan
bondemakt — som dominerade andra
kammaren — och ämbetsmannamakt.
1880-talet präglades av våldsamma strider
mellan tullvänner och frihandlare.
Demokratiseringsstriden under 30 år
fram till 1919, 1920-talets bittra strider
om arbetslöshetspolitiken, krispolitiken
på 1930-talet, den Wigforsska skattepolitiken
under 1940-talet, tjänstepensionsreformen
under 1950-talet och
kampen för och emot det starka samhället
under 1960-talet — alla dessa strider
utkämpades med, kan man väl säga,
våldsam intensitet här i denna kammare.

Denna uppräkning antyder att det politiska
livet i stor utsträckning har präglats
av strid och motsättningar. Men
striden får icke — som herr talmannen
nyss påpekade — bli ett självändamål.
Det finns exempel på demokratiska samhällen
där många medborgare har tröttnat
på politiken därför att de tyckt att
de politiska partierna har ägnat alltför
stor uppmärksamhet åt strider i småfrågor,
som uppstått av partitaktiska
skäl. Samtidigt kanske medborgarna har
tyckt att de politiska partierna kompromissat
bort frågor som medborgarna
uppfattar som väsentliga. Sker så förefaller
politiken inte beröra medborgarna
— den sysslar inte med människornas
problem och förhoppningar. För po -

Onsdagen den 16 december 1970

Nr 46 137

litikern finns ingen angelägnare uppgift
än att rätt bedöma när förhållandena
framtvingar en konflikt, en strid,
och när samverkans väg bör prövas.

Den fråga som vi har anledning att
ställa oss i dag är: Har den svenska författningen
försvårat eller underlättat för
partierna att samverka när det varit
önskvärt? Har det i författningen funnits
någon form av skyddsmekanism inbyggd
som underlättat för partierna att
undvika konflikter i mindre väsentliga
frågor utan att några hinder har uppstått
för den typ av konflikter som man i
efterhand har kunnat konstatera varit
nödvändiga för de fortsatta framstegen? Ja,

herr talman, obestridligt är att
tvåkammarsystemet med dess sammanjämkningsförfarande
och -— i än högre
grad ■—- utskottsväsendet skapat särskilda
möjligheter till samverkan. I utskotten
har såväl regeringens som riksdagsmännens
förslag utsatts för en närgången
och kritisk granskning. Det har icke
utan fog hävdats att denna granskning
och det arbete i övrigt som utförs inom
utskotten har, i varje fall under det senaste
halvseklet, varit riksdagens effektivaste
bidrag till den politiska utvecklingen.
Inom ramen för utskotten har
det ofta varit möjligt att jämka samman
ståndpunkter — de olika partiernas representanter
har kunnat tala med varandra.
Det svenska utskottsväsendet —
unikt i världen — har befordrat samverkans
idé.

Men de lösningar, som har uppnåtts,
har inte tillkommit på det sätt som De
Geer tänkte sig —• som ett resultat av
de ekonomiska krafternas fria spel. Det
har tvärtom under nästan alla de år jag
räknat upp krävts ett starkt samhälleligt
engagemang för att åstadkomma dessa
lösningar. Detta har inneburit att en
kraftfull och konsekvent politisk ledning
varit en nödvändighet.

1918 års författningsreform innebar
den definitiva segern för parlamentarismen.
Det blev fastslaget att regeringen

Tvåkammarriksdagens upphörande

måste ha parlamentets förtroende. Riksdagens
ställning förstärktes.

Parlamentarismen tillgodosåg emellertid
icke i och för sig behovet av en
kraftfull politisk ledning. Runt om i Europa
segrade efter första världskriget
parlamentarismen. Men handlingskraftiga
regeringar var sällsynta företeelser.
1920-talets ständiga regeringskriser i
vårt land är ett eko av demokratins och
parlamentarismens kris i Europa. Svårigheterna
i Sverige tedde sig särskilt
utpräglade på grund av tvåkammarsystemet,
utskottsväsendet och den partisplittring,
som följde i proportionalismens
spår. Många -— bl. a. den som nu
talar — tvivlade på att en effektiv statsledning
skulle kunna uppstå i Sverige
med bibehållande av grundläggande
drag i det svenska statsskicket.

Hur bygger man upp en effektiv statsledning?
Ja, efter parlamentarismens genombrott
är den första förutsättningen
att riksdagen har förmåga att samla sig
kring väsentliga politiska bedömningar
och ställningstaganden. I krislägen,
framför allt då landets säkerhet är hotad,
sker detta genom att alla de politiska
partierna delar regeringsansvaret.
Under normala tider ter sig meningsskiljaktigheterna
så betydande och så
väsentliga för partierna, att partiregeringar
framstår såsom den parlamentariskt
riktiga lösningen. Men en kraftfull
partiregering behöver, såsom erfarenheterna
visat, icke med nödvändighet
vara en majoritetsregering. Sällan
har någon regering framstått som så
framgångsrik som Per Albin Hanssons
första regering 1932. Det var en minoritetsregering,
men den stöddes politiskt
av mycket stora majoriteter i riksdagen,
inte bara av de närmast samverkande
partierna socialdemokraterna
och bondeförbundet.

När parlamentarismen lett till att partiregeringar
bildas kan en skärpning av
de politiska motsättningarna uppstå. Regeringspartiet
eller regeringspartierna
blir helt naturligt ensamma ansvariga

138

Nr 46

Onsdagen den 16 december 1970

Tvåkammarriksdagens upphörande

för utvecklingen. Regeringspolitiken utsätts
för en hårdhänt kritisk granskning.
Parlamentarismen renodlar skiljelinjerna.

Parlamentarismen och utskottsväsendet
har tillsammans givit oss en stark
riksdag — utskottsväsendet genom de
möjligheter till samverkan som där naturligt
uppstår, parlamentarismen genom
de möjligheter den ger till strid
när väsentliga intressen betraktas som
hotade. Båda dessa företeelser går nu i
arv till den nya riksdagen. Därför vet vi
att de väsentliga och konstitutiva inslag,
som gjort tvåkammarriksdagen till en
effektivt arbetande institution, kommer
att leva vidare.

Man skulle kunna illustrera denna
sats om strid och samverkan genom att
erinra om något, som andra kammarens
ledamöter lätt kan identifiera sina erfarenheter
med. Den andra kammare,
som bildades 1865, var ingen god representant
för Sveriges folk. Vid 1872 års
andrakammarval hade 22 procent av
männen över 21 år rösträtt — kvinnorna
fick ju inte alls deltaga i valet. Den
andel av de röstberättigade som deltog
utgjorde emellertid bara 27 procent av
dessa män.

Även utan tillgång till datamaskiner
kan vi räkna ut att den andra kammare,
som framgick som resultat av 1872
års val, representerade 7 procent av
männen över 21 år och knappt mer än
3 procent av Sveriges befolkning. Detta
hindrade emellertid säkerligen inte den
dåvarande talmannen att yttra sig å
svenska folkets vägnar. Ännu så sent
som 1908 representerade andra kammaren
cirka 20 procent av männen och
— om även kvinnorna medräknas — 10
procent av den vuxna svenska befolkningen.

Men ännu värre var det i den kammare,
som nu också håller på att avsluta
sin verksamhet. Där var den alldeles
övervägande delen av representationen
uppbyggd på grundval av förmögenhetsoch
inkomstförhållanden. Denna ord -

ning kunde icke ge anledning till annat
än strid. Det fanns inga kompromissmöjligheter
och inte stora förutsättningar
för samförstånd förrän det demokratiska
genombrottet gjorde slut på utestängandet
av en stor del av svenska
folket från rösträtten. Mycket av den
strid, som egentligen gällde andra kammarens
demokratisering, kom att framstå
som en strid om plutokratin i första
kammaren. Många gånger kom den kampen
att föras i former som gjorde att
man betraktade det närmast som en
tidsfråga när första kammaren skulle
försvinna. Den som är intresserad kan
läsa protokollen från både första och
andra kammaren åren 1917 och 1918 innan
beslutet fattades. Men efter det demokratiska
genombrottet blev frågan
om kammarsystemet, som Per Albin
Hansson uttryckte det, en fråga om politisk
lämplighet. Författningsdiskussionen
kunde föras utan bitterhet och utan
aggression. Det blev mindre fråga om
principer, det blev praktiskt vardagsarbete.

Den reform som träder i kraft den 1
januari öppnar inga dörrar för hittills
utestängda. Det är inte nya grupper av
människor som man ger inflytande på
sitt och samhällets öde. Reformen innebär
närmast ett försök att modernisera
riksdagens arbetsformer så att effektiviteten
och handlingskraften förstärks.
Det är, ärade kammarledamöter, förvisso
en stor och viktig uppgift, men det
är rätt naturligt att detta tekniska problem
för riksdagsmännen icke har haft
förmåga att engagera och entusiasmera
vare sig ledamöterna av Svenska akademien
eller andra delar av det svenska
folket, som fallet var 1865 och 1918.

1865 och 1918 gällde det fundamentala
frågor: människornas inflytande i
sitt eget samhälle. Så kan vi inte riktigt
känna det nu. Men därmed är inte sagt
att människorna nu är tillfredsställda
med det mått av inflytande som de äger.
Här kommer att resas och har redan
rests starka krav på inflytande över allt

Nr 46 139

Onsdagen den 16 december 1970

vidare sektorer av samhället. Det gäller
inflytande på arbetsplatserna, på utformningen
av vår fysiska och sociala
miljö.

Liksom de stora författningsreformerna
1865 och 1918 gäller kraven frågor
om en ny fördelning av makten,
och de har sällan lösts utan uppslitande
strider. Den fråga som vi nu har
att ställa oss är: Kommer dessa spänningar
att rymmas inom den ram som
vi hittills har haft? Kommer solidariteten
mellan människor att räcka till?
Vi i denna kammare måste fråga oss:
Hur kommer den författningsändring,
som vi i stor endräkt har beslutat, att
verka när samhället ställs inför stora
prövningar? Därom vet vi ingenting
med säkerhet. Men vi har erfarenheter
av vårt nuvarande statsskick, vars
grunddrag alltjämt bibehålls, och de
erfarenheterna förefaller att ge oss garantier
för att Sveriges riksdag även i
fortsättningen skall kunna söka sig fram
till lösningar på dagens och framtidens
problem som bibehåller samhällssolidariteten
mellan medborgarna.

Vidare lämnades ordet på begäran till

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN, som yttrade:

Herr talman! Tillåt mig att först å
egna och andre vice talmannen herr
Cassels vägnar få framföra ett hjärtligt
tack för det utomordentligt goda samarbete
vi haft inom talmanskollegiet under
Er ledning de senaste två åren.

Tvåkammarriksdagens upphörande

Ärade kammarledamöter! Som företrädare
för dem som mycket snart lämnar
riksdagen efter kortare eller längre
tid här ber jag att få framföra ett tack
för gott kamratskap under år som gått.
Visst har våra meningar i olika sakfrågor
brutits mot varandra — det är demokratins
villkor — men till personlig
ovänskap har detta sällan eller aldrig
lett.

Så vill jag uttrycka en lyckönskan
och en förhoppning om ett gott resultat
av arbetet i den nya enkammarriksdagen.
Vad jag önskar är att det skall bli
möjligt för er att genom ert arbete
skapa respekt för Sveriges riksdag och
ge riksdagen den ställning i vårt statsliv
som tillkommer den. Riksdagen blir
nu ett utslag av hela folkets vilja genom
att dess ledamöter väljes av de röstberättigade
på en gång vid ett enda tillfälle.
En statsman på 1800-talet präglade
en gång satsen, att det inte får finnas
något över eller något vid sidan om
riksdagen. Det är en förhoppning som
också bör kunna vara en ledstjärna för
framtiden.

De nu avgående ledamöterna hälsar
er och önskar er framgång i ert kommande
riksvårdande verk.

Sedan herr talmannen härefter förklarat
andra kammarens sista session
avslutad, åtskildes kammarens ledamöter
kl. 15.45.

In fidem

Sune K. Johansson

140 Nr 46

Onsdagen den 30 december 1970

Onsdagen den 30 december

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom, att
justering av de kammarens protokoll,
som vid höstsessionens slut återstode
ojusterade, komme att denna dag kl.
12.00 försiggå i kammarens konferensrum;
och tillstädeskom därvid

fru Eriksson i Stockholm,
herr Wiklund i Stockholm,

» Björkman,

herr Wennerfors och
» Sjönell.

Protokollen för den 9, den 10, den 11,
den 14, den 15 och den 16 innevarande
december samt för detta sammanträde
upplästes för justering och blev av kammarens
tillstädesvarande ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE TRYCK. STHLM 7!
712026