Nr 46 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:46)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 46 ANDRA KAMMAREN 1967

23—24 november

Debatter m. m.

Torsdagen den 23 november

Sid.

Svar på frågor av:

herr Hyltander (fp) ang. ersättning av statsmedel för skador genom

översvämningar....................................... 3

lierr Sjöholm (fp) ang. jakt för nöjes skull...................... 4

herr Hedin (h) ang. stödåtgärder för fiskare med anledning av

förbud mot försäljning av fisk från vissa områden............. 6

fru Skantz (s) ang. utbildning av tandhygienister............... 7

Svar på interpellationer av:

herr Lothigius (h) ang. avdrag vid beskattningen för utgifter för

landskapsvårdande åtgärder................................ g

herr Lindkvist (s) ang. de ökande hyreskostnaderna............. 10

fröken Sandell (s) ang. kompensation till fiskare för inkomstförluster

till följd av vattenföroreningar............................. 15

herr Jansson (vpk) ang. luft- och vattenvården................. 18

Interpellation av fru Lewén-Eliasson (s) ang. den kompletterande

grundskoleutbildningen för arbetslösa ungdomar............... 23

Meddelande om enkla frågor av:

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. beledsagande text till televisionsprogrammen
...................................... 24

herr Sjöholm (fp) ang. elevernas säkerhet vid färd med skolskjuts. 24
herr Sundkvist (ep) ang. ändring av högsta tillåtna hastighet inom
tätbebyggt område.................................... 24

herr Boo (ep) ang. förslag i anledning av 1962 års ungdomsutrednings
betänkande............................... 24

herr Levin (s) ang. viss kontroll av importerad fisk m. m......... 24

herr Nordstrandh (h) ang. möjligheten att börja skolan vid sex års

ålder......................................... 24

1 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 46

Nr 46

Innehåll

Sid.

herr Josefson i Arrie (ep) ang. skärpning av säkerhetsföreskrifterna

för tågens sovvagnar..................................... 24

herr Sjöholm (fp) ang. förhållandena vid vissa ungdomsvårdsanstalter 24

Fredagen den 24 november

Ändring i förordningen om allmän varuskatt........................

Interpellation av herr andre vice talmannen Cassel (h) ang. en vitbok

i den s. k. Hägglundsaffären ................................

Meddelande om enkla frågor av:

fru Ekroth (s) ang. skador förorsakade av läckande oljecisterner
herr Norrby (fp) ang. anordningar för luftbefuktning i statliga

arbetslokaler.............................................

herr Andersson i Storfors (s) ang. samordningen av rätt till änkepension
inom tilläggspensioneringen och folkpensioneringen....
herr Wennerfors (h) ang. samhällets kostnader för omskolnings verksamheten.

............................................

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. bevakningen av hemliga

militära handlingar.......................................

herr Hermansson (vpk) ang. praxis vid behandlingen av personer

som av politiska skäl berövats sitt pass....................

herr Ståhl (fp) ang. gränserna för dämning och tappning i Vänern

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 24 november

Bevillningsutskottets betänkande nr 55, ang. ändring i förordningen
om allmän varuskatt......................................

Torsdagen den 23 november 1967

Nr 46

Torsdagen den 23 november

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. ersättning av statsmedel
för skador genom översvämningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Hyltander har frågat
om jag vill medverka till att de som
drabbats av den senaste tidens översvämningar,
bl. a. på Kållandsö i Vänern,
erhåller hjälp för att täcka lidna
skador eventuellt ur anslaget Bidrag vid
förlust på grund av naturkatastrof
m. m. eller på annat sätt.

Som svar på herr Hyltanders fråga
vill jag erinra om att för vissa skador
till följd av naturkatastrof kan ersättning
efter prövning i varje särskilt fall
lämnas av statsmedel enligt principer
som godkänts av 1960 års riksdag. Jag
vill dessutom tillägga att arbetsmarknadsstyrelsen
nyligen beslutat medverka
till återuppbyggnaden av den brustna
fördämningen på Kållandsö genom
att låta utföra arbetet som beredskapsarbete
och därvid stå för 75 procent av
reparationskostnaden.

Vidare anförde

Herr HYLTANDER (fp);

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

De skador som drabbat främst vissa
lantbrukare på Kållandsö har orsakats
av den stigande vattennivån i Vänern
och denna har sin orsak i bris -

tande tappningsmöjligheter, 1 500 kubikmeter
i sekunden i tillflöde mot
tappningsmöjligheter som bara motsvarar
1 000 kubikmeter. Det säger ju litet
om översvämningsorsaken. Detta är
emellertid ett speciellt frågekomplex,
som bör tas upp till allvarlig prövning
i annat sammanhang och då med hänsyn
tagen till alla de områden som berörs
av Vänern som vattenmagasin och
dess regleringsmöjligheter. Då kanske
vi också kommer in på frågan om Göta
kanal och liknande. Jag skall inte ta
upp det problemet i dag.

Dagens fråga gäller i stället ersättningsmöjligheterna
för lidna skador i
samband med översvämningskatastrofen
vid Kållandsö. Man noterar att skadorna
inskränker sig till materiella
förluster. Hade det varit människor ute
på vallen i nattmörkret för att täta det
första genombrottet, som rörde sig om 4
å 5 meter av vallen, då det stora raset
på 50 meter av vallen inträffade med
en vattennivåskillnad på cirka 4 meter,
hade kanske olyckan även krävt människoliv.
Att så inte skedde måste betraktas
som en lycka i olyckan.

Men för de drabbade är de av skadorna
orsakade förlusterna ändå mycket
kännbara. Den största delägaren i invallningsföretaget,
som svarar för 28
procent av detta, är en av dem sora
drabbats hårdast. En överslagsberäkning
ger vid handen förluster på 20 000
■—25 000 kronor, vartill kommer igenslammad
dränering och dränkta vallar
som, om de inte frilägges, mycket snabbt
medför att vederbörande måste sälja av
en stor del av djurbeståndet, cirka 100
nötkreatur. Sådana förluster som detta
medför är givetvis även stora.

Om man tillämpar samma beräkning
för invallningsföretaget i dess helhet

Nr 46

Torsdagen den 23 november 1967

Svar på fråga ang. jakt för nöjes skull

— jag är medveten om att variationer
kan förekomma — skulle förlusterna
ligga på omkring 100 000 kronor. Härtill
kommer minst 100 000 kronor för
att återställa vallen. Där har, som statsrådet
mycket riktigt påpekar, arbetsmarknadsstyrelsen
ställt bidrag på 75
procent i utsikt, under förutsättning att
man anställer ett visst antal arbetslösa.
Detta har emellertid visat sig svårt,
eftersom de entreprenörer som kommer
i fråga helst vill ha vant folk och
inte gärna friställer sina egna anställda
för att bereda plats åt annan friställd
arbetskraft som dessutom utgöres av
för denna uppgift ovana arbetare. Den
frågan var inte löst så sent som i går
kväll, men man hoppades kunna lösa
den i dag.

Eftersom det här rör sig om stora
summor för dem som drabbas av översvämningen
skulle de! givetvis vara av
stort värde om jordbruksministern kunde
lämna ett positivt besked om medverkan
vid ersättning och hjälp för lidna
förluster, antingen ur det i frågan
nämnda anslaget eller på annat sätt.
Jag anser detta vara ett sätt för samhället
och för oss övriga medborgare
som inte har drabbats av olyckan att
visa vår solidaritet med dem som har
råkat i svårigheter, speciellt som några
försäkringar inte torde vara tillämpliga
i fall av detta slag. Ett positivt svar av
statsrådet skulle som sagt vara av stort
värde, och om jag får tolka svaret så,
att statsrådet vill medverka positivt,
så att de drabbade får hjälp, ber jag än
en gång att få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. jakt för nöjes skull

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: -

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
om jag anser att nöjesjakten, d. v. s.
dödandet för nöjes skull, låter sig väl
förenas med vårt lands kulturella och
humanitära strävanden.

I den nya jaktlagstiftningen som riksdagen
beslutat kommer den humanitära
synen på jakten till uttryck bl. a. därigenom
att alla vilda däggdjur och fåglar
i princip är fridlysta och får jagas
endast om det uttryckligt medges. Jakt
får inte heller bedrivas så att villebrådet
tillfogas onödigt lidande. Däremot
anser jag det inte rimligt att försöka
utforma jaktlagstiftningen så att den
utesluter möjligheten för jägaren att
finna nöje i sin jakt.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret. — Den nya jaktlagstiftningen
är bra, och jag vill gärna
ge jordbruksministern en komplimang
för denna lagstiftning. Den bygger på
den riktiga principen att djuren är
fridlysta och får jagas endast under
vissa tider.

Det är naturligtvis mycket fiffigt svarat
av jordbruksministern att det inte
är rimligt att försöka utforma jaktlagstiftningen
så att den utesluter möjligheten
för jägaren att finna nöje i sin
jakt. Men vad jag syftat på med min
fråga är den jakt som vissa personer
bedriver enbart för nöjes skull och
utan minsta motivering ur nyttosynpunkt.
Jordbruksministern har kanske
funnit min fråga besynnerlig. Och här
i kammaren finns ju många jaktens vänner
— obeväpnade just nu som jag vill
hoppas. Senast häromdagen diskuterade
vi hur man skall bete sig för att viltet
inte skall tillfogas onödigt lidande.
Därvidlag kan ett gott råd ges: man
skall helt enkelt låta bli att skjuta på
viltet, om man inte är tvungen.

Det ordas från denna talarstol ofta

Torsdagen den 23 november 1967

Nr 46

om moral och kanske ännu oftare om
omoral. För min del tycker jag det är
en kvalificerad form av omoral att under
sken av att vara djurvän gå ut i skog
och mark och sprida död och förintelse.
Jag tror att jordbruksministern
skulle göra en bestående insats, en bit
ovanför rutingöromålen, om han ville
följa en linje som innebär att nöjesj
akten kan elimineras i vårt samhälle,
där vi ju sätter en ära i att hålla primitiviteten
på avstånd. Det är och förblir
en primitiv känsla att det skall vara
ett nöje att döda djur.

Härefter meddelade herr förste vice
talmannen, att herr Wikner begärt ordet;
och beslöt kammaren att beträffande
denna fråga upphäva den i § 20
mom. 4 kammarens ordningsstadga föreskrivna
inskränkningen i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr WIKNER (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få tacka
kammaren för att jag fått tillfälle att
yttra mig.

Jag delar faktiskt inte herr Sjöholms
åsikter i denna fråga. Att vilja idka
jakt är en instinkt — det torde de flesta
vara medvetna om. Alla jagar vi något
slags villebråd. Det växlar från individ
till individ: en del jagar pengar
och lyx, andra är på jakt efter en livspartner
o. s. v. Jakt av det sistnämnda
slaget torde även herr Sjöholm ha bedrivit.
Och en del jagar alltså de s. k.
oskyldiga djuren ute i markerna. Vi
viltjägare är faktiskt en utsatt grupp.
Dagspressen är alltid påpasslig och tar
upp minsta misstag som jägarna gör.
Den positiva sidan av jakten kommer
däremot inte till allmänhetens kännedom
på samma sätt — det blir mer en
intern sak oss jägare emellan.

Vi jägare är väl medvetna om att det
är levande varelser vi jagar, och vi vet
att dessa djur i likhet med oss människor
känner både skräck och hets.

Svar på fråga ang. jakt för nöjes skull

Jägarna måste därför visa hänsyn då
de vistas ute i jaktmarkerna, något som
de också har insikt om. Djuren måste
naturligtvis avlivas så smärtfritt som
möjligt, så att de inte utsätts för onödigt
lidande.

Jag tror att det blir mycket svårt för
herr Sjöholm att avgöra vem som är
söndagsjägare — s. k. nöjesjägare — och
vem som inte är det. Om herr Sjöholm
får sin vilja igenom, kommer kanske
dessa söndagsjägare som han åberopar
att i stället bli okynnesj ägare eller
t. o. m. tjuvjägare. Eller kanhända herr
Sjöholm är ute för att ytterligare värna
om herremansjakten? Med den litteratur
och den övriga upplysning på
jaktens område som finns att få kan,
tror jag, också dessa herrar söndagsjägare,
som herr Sjöholm talar om, klara
sin uppgift.

Jag är medveten om att vi många
gånger ställs inför svåra problem, men
jag vill uttala den förhoppningen att
vi så småningom skall komma så långt
att vi kan gå ut på jakt och låta det vilda
ströva förbi utan att omedelbart avlossa
ett skott. Man måste vara säker
på att träffa villebrådet. Jag tror också
att det finns många söndagsjägare
som inte ger sig ut enbart för att döda,
utan finner nöje i att vandra ute i
markerna. Det kan även tänkas att de
är verkliga jägare, som kan avgöra vad
som är villebråd och vad som är någonting
annat. Alla människor bör ha
möjlighet att jaga; man skall inte ta
från dem en rätt som de har haft från
urminnes tider. Därför delar jag faktiskt
jordbruksministerns uppfattning i
denna fråga.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag vet inte om jag
egentligen behöver bemöta herr Wikner.
Han talar om en primitiv instinkt,
och det är just sådana som ett kultursamhälle
försöker hålla på avstånd.

Nr 46

Torsdagen den 23 november 1967

Vad gäller att man jagar pengar och
livspartner eller vad det är fråga om
ber jag herr Wikner observera att min
fråga handlar om dödandet för nöjes
skull. Hur herr Wikner lyckas blanda
in pengar och sin livspartner i detta begriper
inte jag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kanske skulle avhålla
mig från att ta till orda sedan
frågan har förts upp på detta höga plan,
men jag har anledning att fråga herr
Sjöholm hur han har tänkt sig att man
skall kunna definiera vad som är jakt
för nöjes skull och vad som inte är det.

Vi är ju komna dithän i dag att inga
människor lider direkt nöd. Mycket få
måste alltså utöva jakt för sin utkomst.
Om man har denna utgångspunkt blir
det mycket svårt att definiera vad som
är nöjesjakt och vad som för herr
Sjöholm är legitim jakt.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det blir egentligen jordbruksministerns
sak att fundera ut det
här, men jag skall gärna hjälpa till om
frågan blir aktuell.

Naturligtvis finns det nu inte människor
som jagar för sitt uppehälles
skull, men det finns markägare som jagar
för att skydda sin gröda och sin
skog. Den jakten är fullt legitim, ty den
behövs. Det är i synnerhet arrendejakten,
herr jordbruksminister, som jag är
ute efter. Det förekommer ju att människor
arrenderar jakt för nöjet att få
döda djur.

Man kan givetvis inte förhindra att
en markägare arrenderar ut sin jaktmark,
om han inte själv kan jaga. I sådana
fall borde någon sakkunnig instans
få utse den som skulle utöva jakten
med kunskap, skicklighet och ansvar.
Så går det inte till för närvarande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. stödåtgärder för
fiskare med anledning av förbud mot
försäljning av fisk från vissa områden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Med anledning av herr
Hedins fråga vill jag meddela att regeringen
nyligen har uppdragit åt fiskeristyrelsen
att utreda frågan om vilka
statliga åtgärder som behövs med anledning
av att fiskare inom vissa vattenområden
kan lida avsevärt avbräck
i sina utkomstmöjligheter på grund av
förekomst av kvicksilver i fisken. Fiskeristyrelsen
skall efter samråd med
arbetsmarknadsstyrelsen skyndsamt lägga
fram förslag till åtgärder.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga. Jag vill också uttala tillfredsställelse
med att regeringen så snabbt som
skedde efter beslutet av veterinärstyrelsen
och medicinalstyrelsen vidtog åtgärder
syftande till dels att få bort de
föroreningar det är fråga om, dels att
på visst sätt ersätta yrkesfiskarna.

Detta är en mycket allvarlig fråga.
Den berör inte bara dem som direkt
drabbas inom de nu aktuella områdena,
utan i hög grad en hel näringsgren, hela
fiskarkåren. Den uppmärksamhet som
kvicksilverfrågan har väckt i pressen
och i andra massmedia har onekligen
framkallat ett köpmotstånd mot all fisk,
även den som absolut inte innehåller
någon nämnvärd halt av kvicksilver.

Det har blivit direkta svårigheter för
många fiskare, inte bara för dem som
är beroende av de vatten som är avstängda,
utan även för många andra.
Jag tänker då på vänernfiskarna, fiskarna
i Mälaren och fiskarna utefter
våra kuster som ägnar sig enbart åt

Torsdagen den 23 november 1967

Nr 46

Svar på

s. k. fjällfiske. Jag vill fråga jordbruksministern
om svaret innebär att alla
dessa kategorier kommer i fråga för att
få ersättning. Det står i svaret att det
skall gälla fiskare inom vissa vattenområden.
År det enbart de vattenområden
som nu är avstängda, eller syftar
det också på t. ex. Vänern?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag noterar att herr
Hedin lagt märke till att regeringen har
handlat mycket snabbt i denna fråga.
Herr Hedin utvidgar nu sin fråga till
om beslutet kan tolkas så att även fiskarna
i Vänern får ersättning. Beslutet
är så formulerat att det gäller de angivna
vattnen eller angränsande vatten
som kan tänkas ha lidit skada. Vi har
inte velat göra föreskrifterna så preciserade
att vi hindrar fiskeristyrelsens
sunda och vettiga bedömning härav.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Vi får tydligen lita på
att fiskeristyrelsen också är så vettig
att den tar med även de vatten som
inte direkt har pekats ut av veterinärstyrelsen
och medicinalstyrelsen.

Jag har observerat att fiskeristyrelsen
enligt jordbruksministerns svar
skall ta kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen.
På lång sikt måste man nog
bedöma denna fråga på motsvarande
sätt som man gjort i KSA-utredningen.
Bristen i utredningsförslaget är emellertid
att man enbart har gått på löneanställda
och inte tagit med fria företagare.
Yrkesfiskarna är en grupp fria
företagare som borde ha samma rätt att
få ersättning om de av en eller annan
anledning blir arbetslösa. Det finns
även andra grupper, t. ex. småbrukare,
som borde komma in i bilden.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vi möter numera i
många sammanhang frågan hur man

fråga ang. utbildning av tandhygienister

skall kunna ge någon form av sysselsättningsgaranti
åt olika grupper. Nu
råkar det vara så att fiskarna faktiskt
är den enda grupp företagare i detta
land som har skaffat sig en arbetslöshetskassa.
Den fungerar bra för flertalet
fiskare. I detta fall, då man hindras i
sitt fiske till följd av att myndigheterna
har utfärdat vissa bestämmelser, tror
jag emellertid inte att kassans bestämmelser
kan åberopas. Här rör det sig
om en grupp som faktiskt har försökt
genom arbetslöshetskassa finna en viss
trygghetsanordning. Vi upptäcker då att
det inte är så lätt att förverkliga ett
sådant önskemål i former som ger trygghet
under alla omständigheter.

Jag vill upprepa vad jag sade afl
fiskeristyrelsen har möjlighet att framlägga
förslag i de konkreta fall vi nu
diskuterar. Men vi skall väl inte sikta
så långt att fiskeristyrelsen skall kunna
lösa en fråga av den karaktär som herr
Hedin nu har kommit in på!

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det är kanske inte fiskeristyrelsens
uppgift att göra detta.
Jag tog upp frågan därför att jag tycker
den är aktuell för framtiden.

När det gäller arbetslöshetsförsäkring
för fiskarna förhåller det sig tyvärr så,
att just de, som i detta läge har drabbats,
som regel inte är med i arbetslöshetskassan.
Oberoende av om denna
kan utnyttjas eller inte, kommer de alltså
inte in i detta sammanhang.

Inte minst med hänsyn härtill är det
angeläget att i framtiden ordna så att
alla som blir friställda, oberoende av
om de är fria företagare eller löntagare,
får stöd av det allmänna för att klara
sitt uppehälle.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. utbildning av tandhygienister Ordet

lämnades på begäran till

Nr 46

Torsdagen den 23 november 1967

Svar på fråga ang. utbildning av tandhygienister

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Fru Slcantz har frågat
chefen för ecklesiastikdepartementet
om han är i tillfälle att meddela kammaren
när utbildning av tandhygienister
väntas bli igångsatt. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara frågan.

Kungl. Maj:t har den 3 juni 1966
lämnat skolöverstyrelsen ett uppdrag
angående utbildning av tandhygienister.
Uppdraget innebär bl. a. att överstyrelsen
efter samråd med universitetskanslersämbetet
och medicinalstyrelsen
skall anordna försöksutbildning av tandhygienister,
utformad såsom en påbyggnadskurs
för utbildade tandsköterskor
och inordnad inom yrkesskoleorganisationen.

Förberedelserna för försöksverksamheten
omfattar såväl läroplansarbete
som organisatoriska frågor. Enligt vad
jag erfarit har planeringsarbetet hunnit
så långt att förutsättningar torde
föreligga att sätta i gång utbildningen
under budgetåret 1968/69. Det är skolöverstyrelsen
och huvudmännen för berörda
skolor söm har att fatta beslut
härom.

Vidare anförde

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag her att få tacka
för svaret på min enkla fråga. Jag hoppas
att kursplanerna snarast blir fastställda,
så att planeringsarbetet kan
komma i gång och utbildningen verkligen
påbörjas 1968/69. Med hänsyn till
att vi i vårt land vid upprepade tillfällen
har diskuterat lämpligheten av
att utbilda kvalificerade hjälpkrafter
för att därigenom frigöra tandläkarna
för mera avancerade uppgifter på tandvårdens
område, vill jag erinra om ett
par saker.

Denna fråga har faktiskt diskuterats
redan på 1920-talet. Det är således ingen
ny fråga som tas upp, inte heller för
riksdagen. År 1946 förordade 1944 års

tandläkarutbildningssakkunniga en försöksverksamhet,
genom vilken 20 tandsköterskor
efter amerikanskt mönster
skulle utbildas till tandhygienister och
anställas vid folktandvården. År 1947
ansåg vederbörande departementschef
att försöket med hygienister borde göras
i sinom tid.

År 1948 erinrades i proposition om
denna försöksutbildning, och riksdagen
hade då inget att invända. Denna utbildning
berördes även 1950, 1951 och
1952 av departementschefen, som dock
endast kunde konstatera att den ännu
inte kommit till stånd. Vid tillkomsten
år 1951 av lagen om behörighet att utöva
tandläkarkonsten diskuterades tandläkarens
hjälpkrafter ingående, och jag
tycker att det är intressant att läsa
vad departementschefen, statsrådet
Mossberg, där anför.

Han erinrade om att det i 1950 års
statsverksproposition äskades medel för
försöksutbildning av tandhygienister,
och riksdagen hade också anvisat medel
härför. Han menade att man, sedan
denna utbildning kommit i gång och
sedan man hade fått — såsom han självfallet
hoppades — goda erfarenheter av
den, skulle utbilda tandhygienister i
erforderlig utsträckning.

Andra lagutskottet ställde sig också
mycket positivt till tanken, men man
var där orolig för att tandhygienisterna
inte skulle börja utbildas omedelbart
och att dessa därför inte skulle kunna
hjälpa tandläkarna förrän, såsom man
uttryckte det, inom en oviss framtid.

Jag vill också erinra om att 1957 års
tandvårdssakkunniga förordade att den
planerade försöksutbildningen snarast
borde komma till stånd. Jag vill framhålla
att dåvarande departementschefen
år 1947 underströk att försöket med
tandhygienister i sinom tid borde göras.
Jag hoppas därför att det svar jag
i dag, 20 år senare, erhållit skall innebära,
att vi verkligen får en utbildning
av tandhygienister.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 23 november 1967

Nr 46

Svar på interpellation ang. avdrag vid beskattningen för utgifter för landskapsvårdande
åtgärder

S o

Justerades protokollen för den 15 innevarande
november.

§ 6

Svar på interpellation ang. avdrag vid
beskattningen för utgifter för landskapsvårdande
åtgärder

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Lothigius har i en
interpellation frågat mig om jag är beredd
att medverka till förändringar i
gällande skattelagstiftning, så att åtgärder
i landskapsvårdande syfte stimuleras
genom vidgad rätt till avdrag för
sådana med landskapsvården sammanhängande
utgifter.

Problemet, som närmast gäller hur
man skall tillgodose landskapsvårdens
intresse vid nedläggning av jordbruksmark,
hör väsentligen hemma inom arbetsområdet
för det nya naturvårdsverket.
Det har givetvis också näringspolitiska
aspekter — främst avseende
skogsbruket. Jag vill därvid erinra om
att statsbidrag kan beviljas av de skogsvårdande
myndigheterna för skogsplantering
på sämre jordbruksmark. I sammanhanget
vill jag hänvisa till att chefen
för jordbruksdepartementet i proposition
nr 95 till årets riksdag anförde
att han ämnade ägna frågan om
landskapsvården särskild uppmärksamhet.
Naturvårdsverket har också fått i
uppdrag att följa verkningarna av
minskningen av jordbruksarealen. Det
ankommer självfallet på naturvårdsverket
att inkomma till regeringen med
förslag till eventuella åtgärder. Principiellt
vill jag dock säga att stödet till
naturvård bör utgå i form av anslag
och inte genom skatteavdrag för enskilda.

Vidare anförde

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min interpellation.

Finansministern är helt säkert enig
med mig om att detta är ett problem
med mycket stor räckvidd, även om
man inte skall överdriva hela frågan i
det allmänna uppvaknande intresset för
natur- och miljövårdsfrågor. Problemet
har funnits i årtionden. Vi har på den
svenska landsbygden haft en strukturomvandling
som började långt innan
finansministern var jordbruksminister.
Naturligtvis skulle vi redan då allvarligt
ha övervägt åtgärder som hindrat
förslumningen av vårt landskap. Varför
gjorde man inte det tidigare? Ja,
det har väl berott på att man inom
regeringen konsekvent har vägrat att
använda medel som jag tycker på ett
enkelt och naturligt sätt skulle ha främjat
i varje fall en dellösning av problemet.
Regeringen låter alltså problemen
hopa sig och framtidens kostnader
mångdubblas hellre än att använda
en teknik som inte står i överensstämmelse
med socialdemokratiskt tänkesätt.

När jag framställde min interpellation
trodde jag givetvis, herr finansminister,
att jag skulle få det svar jag
nu fått. Det ligger ju helt i linje med
den arbetsteknik som finansministern
använder när det gäller andra, liknande
problem. Men jag närde en svag
förhoppning om att just detta problem
på grund av sin omfattning kunde motivera
att man prövade verkningarna
av att tillämpa avdragsrätt för de kostnader
som sammanhänger med att hålla
landskapet öppet för andra människor
i sådana fall där det inte är lönsamt
att bedriva någon jordbruksproduktion.

Nu sade finansministern att det ankommer
på naturvårdsverket att inkomma
till regeringen med förslag om
eventuella åtgärder. Om jag då skulle
kunna förmå naturvårdsverket att av

Nr 46

Torsdagen den 23 november 1967

Svar på fråga ang. de ökande hyreskostnaderna

kostnadsskäl och av omtanke om hela
svenska folket som en åtgärd föreslå
avdragsrätt, är finansministern då beredd
att överväga att frångå sina principer?
Tror inte finansministern att vi,
för att möta den enorma miljöförstöring
som nu sker och som är klarlagd
av naturvårdsutredningen samt inträngande
och välavvägt behandlats av
miljöforskningsutredningen, måste när
det gäller luft-, vatten- och landskapsfrågor
använda just en annan teknik
för att stimulera till åtgärder som begränsar
den värdeförstöring som nu
pågår? Det hjälper inte med ett aldrig
så fint naturvårdsverk med 50 eller 100
tjänstemän, hur duktiga de än är, och
inte heller hjälper det med några miljoner
i årliga anslag. Här gäller det att
få de svenska medborgarna som medarbetare
— och det går att få fler sådana
medarbetare än vi nu har, om
man finner lämpliga stimulansmedel.

Får näringslivet göra avdrag för investeringar
i och kostnader för riktigt
utformade reningsverk och stimuleras
forskningen på detta område, blir det
snabbare resultat och miljoner kan räddas
i framtiden. Om Sveriges jordbrukare
stimuleras att lägga ned sin egen
arbetskraft på landskapsvårdande åtgärder,
som av länsmyndigheter och
kommuner kan anses värdefulla och
nödvändiga, blir det fler som håller i
yxan och sågen, fler som får upp ögonen
för värdet och behovet av denna
vård. Och till sist: Om Sveriges skogsbrukare,
tillika jordbrukare, får använda
kombinationen avdrag och bidrag
för att återge över en miljon hektar
åker och äng en värdefull produktion
av skog — en fråga som just i dag diskuteras
mellan skogsstyrelsen, naturvårdsverket
och lantbruksstyrelsen —
får vi snabbare produktion på våra
marker. Det är därför jag tror att man
skall vara mera frikostig, mera praktisk
för att snabbt säkra stora värden
för framtiden.

Vi vet att den omstrukturering som

sker inte är något bestående. Den torde
komma att pågå intensivt under tio eller
femton år, men sedan — när vi nått
ett visst minimum för vårt jordbruk —
kommer nedläggningarna av jordbruk
att minska i antal. Vi befinner oss alltså
i ett intensivt övergångsskede. Under
detta övergångsskede bör man, herr
finansminister, kunna frångå sina principer
och använda sig av det låt mig
säga lustbetonade medel som avdragsrätten
utgör.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. de ökande
hyreskostnaderna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindkvist har
frågat om jag överväger några åtgärder
utöver de av riksdagen redan beslutade
för att komma till rätta med den stigande
produktionskostnadsnivån inom
bostadsbyggandet och de därmed ökande
hyreskostnaderna.

Det torde vara riktigt som sägs i interpellationen
att vissa avsättningssvårigheter
föreligger i fråga om nyproducerade
lägenheter på grund av de höga
hyrorna eller höga insatserna för dessa
lägenheter. Orsaken till avsättningssvårigheterna
är att en del bostadssökande
inte har råd att efterfråga de dyraste
nya lägenheterna men i viss utsträckning
också att det rådande konjunkturläget
har gjort konsumenterna benägna
att iaktta extra stor försiktighet när det
gäller att binda sig för ökade utgifter.
Samtidigt bör dock beaktas, att detta
köpmotstånd verksamt bidragit till den
press på byggnadskostnaderna som vi
för närvarande har. Vi bör också komma
ihåg att avsättningsproblemet i huvudsak
endast är tidsbegränsat. I normala
fall blir lägenheterna uthyrda efter
någon tid.

Torsdagen den 23 november 1967

Nr 46

Svar på fråga ang. de ökande hyreskostnaderna

Jag vill ändå vitsorda interpellantens
uttalande att byggnadskostnadernas nuvarande
nivå medför svårigheter för
många bostadssökande att klara hyrorna
i nyproducerade lägenheter. I proposition
nr 100, som framlades i våras
och som i allt väsentligt har godtagits
av riksdagen, fastslogs att en avgörande
förutsättning för att nå en bättre bostadsförsörjning
är att produktionsfaktorerna
på byggandets område används
effektivt, d. v. s. att stegringen av byggnadskostnaderna
dämpas. I propositionen
framlades en rad förslag som avsåg
den kommunala markpolitiken, flerårsgarantier
för finansiering av industriellt
byggande och åtgärder för förbättrad
planering av bostadsproduktionen. Vidare
föreslogs åtgärder för ökad standardisering
och enhetlighet inom byggandet.

Statsmakternas beslut i dessa frågor
har självfallet ännu inte hunnit få full
effekt. Det är nu främst en uppgift
för kommuner, byggherrar och byggproducenter
att tillse att åtgärderna får
avsedd verkan på byggnadskostnaderna.
Det gäller för dessa parter i byggprocessen
att ta till vara de förbättrade
förutsättningarna och effektivera bostadsproduktionen.
Grundläggande anser
jag därvid vara att kommunerna i
väsentligt större utsträckning förvärvar
och tillhandahåller mark. Detta är avgörande
för att vi skall få effektiv konkurrens
mellan olika producenter om
bygguppdragen. Vid upplåtelse av marken
till byggherrar måste kommunerna
se till att tillräckligt stora och långsiktiga
projekt kan bjudas ut på byggmarknaden
och bli föremål för effektivitetsfrämjande
konkurrens mellan
byggproducenterna. Om varje byggherre
för sig har för liten produktion,
måsite byggherrarna samverka i produktionsskedet.
Kommunerna har möjligheter
att i samband med markupplåtelserna
ställa villkor om sådan samverkan,
om byggherrarna inte självmant
samverkar. Även de statliga bostads -

myndigheterna bör kunna arbeta verksamt
för detta.

Under flera år har det rått en tendens
att successivt öka utrustningsstandarden
och rumsstorlekarna. Detta
har naturligtvis medverkat till den
ogynnsamma kostnadsutvecklingen.
Kommuner och byggherrar har huvudansvaret
för att standarden hålls inom
rimliga gränser. Allt talar för att vi nu
bär nått upp till en sådan nivå, att eu
Paus i standardstegringen är motiverad.

Vi har fått klara belägg för att en
uppläggning av produktionen enligt de
linjer jag här har antytt ger goda resultat.
Under det senaste året har för
ett flertal projekt inom den särskilda
ramen för industriellt byggande redovisats
kostnader som varit 5—10, i vissa
fall t. o. m. upp emot 20 procent lägre
än vad som tidigare varit vanligt på
resp. ort. Detta visar att den ständiga
stegringen av byggnadskostnaderna kan
hejdas.

Vidare anförde:

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret på min interpellation.
De redovisade åtgärderna stämmer i
allt väsentligt överens med de riktlinjer
för den allmänna bostadspolitiken som
vårriksdagen beslöt under behandlingen
av proposition nr 100, men inrikesministerns
svar går längre. Gynnsammare
produktionskostnader i pågående eller
planerade byggen ställes i utsikt. Bedömningen
av hyresnivån på den bostadsmarknad
som nu kan överblickas
ger därför underlag för en försiktig
optimism.

Det är intressant att något analysera
kostnadsutvecklingen på 1960-talets bostadsmarknad.
Den kännetecknas nämligen
av en påtaglig oregelbundenhet
efter år 1963. Främst gäller detta de tre
storstadsregionerna. Vår statistik är
dess värre synnerligen mager. Den enda
serie som föreligger beträffande hyror

Nr 46

Torsdagen den 23 november 1967

Svar på fråga ang. de ökande hyreskostnaderna

1 nybyggda hus är statistiken över av
länsbostadsnämnderna fastställda maximihyror
i privatägda hus med statliga
lånemedel. För Stor-Stockholm var medelhyran
i nyproduktionen år 1960 47
kronor 29 öre och år 1966 66 kronor
73 öre. Det innebär en ökning med cirka
19 kronor per kvadratmeter under perioden.
För Malmö—Lund-regionen är
motsvarande siffror för samma period
39 kronor 10 öre respektive 51 kronor
24 öre. Här saknas emellertid statistiskt
underlag för år 1966. För göteborgsräjongen
utgjorde medelhyran år 1960
43 kronor 84 öre och år 1966 82 kronor

2 öre — som synes en betydande ökning.

Jag har nämnt dessa tre områden
därför att bostadsefterfrågan är störst
i dem. Där finns också — i varje fall
gäller detta såväl Göteborg som Storstockholm
■— stor tillgång på tomma
lägenheter i nyproduktionen.

Inrikesministern har inte i sitt svar
berört frågan om en ändrad basannuitet.
Sedan jag framställde min interpellation
har den mycket uppmärksammade
socialdemokratiska extra partikongressen
hos sin regering beställt en basannuitet
på 4,6 procent. En sänkning
från 5,1 procent, som vårriksdagen beslöt,
till 4,6 procent betyder inemot 5
kronors sänkning av ingångsbyran per
kvadratmeter och år. Jag hoppas att
statsrådet Johansson är i tillfälle att
något kommentera denna fråga, eftersom
kongressens beslut har väckt förväntningar
om en sänkt basannuitet och
därmed också lägre hyror hos många
av landets bostadskonsumenter.

Det är visserligen sant att stegringarna
av byggnadskostnaderna för närvarande
inte är anmärkningsvärt snabba,
men bedömningen av hyresnivåerna
utgår från ett redan högt kostnadsläge.

Uppgifterna om antalet tomma lägenheter
varierar också starkt. Troligen rör
det sig om några tusental lägenheter,
varav huvudparten på orter med stor

bostadsbrist. Detta förhållande kontrasterar
skarpt mot den bostadsbrist som
för många barnfamiljer är ytterligt besvärande.
Eftersom de tomma lägenheterna
mestadels är dyra, bär flertalet
bostadssökande barnfamiljer inte den
ekonomiska kapacitet som behövs för
att hyra dessa bostäder. De upplever
därigenom bostadsbristen som dubbelt
orättvis. Ensamstående och nygifta unga
familjer flyttar in i dessa lägenheter,
ofta under stora ekonomiska uppoffringar.
De hade säkerligen i många fall
klarat sig med mindre lägenhetsytor, där
åtskilliga trångbodda barnfamiljer nu
håller till.

Vad som har skett genom kostnadsstegringen
är en snedvridning som vi
med det snaraste måste rätta till och
som hårdast drabbar bostadsbehövande
barnfamiljer. Det höjs i den allmänna
bostadsdebatten krav på byggande avflera
smålägenheter. Det är dessa mindre
lägenheter som folk vill ha, påstås
det. Och visst behöver vi bygga såväl
en- som tvårumslägenheter, men denna
bostadsform passar definitivt inte barnfamiljerna.
Lika oacceptabel som dagens
bostadsmarknad är genom sitt
stora utbud av enbart stora och dyra
lägenheter, lika oacceptabelt är det att
övergå till ett koncentrerat byggande
av smålägenheter. Vi skall inte bygga
lägenheter av andra storlekar än dem
som svarar mot hushållsbildningen. Att
placera t. ex. flerbarnsfamiljer i smålägenheter
igen skulle vara lika oacceptabelt
som då det skedde under andra
betingelser på 1930-talet. Vi skall inte
uppmuntra kategoribebyggelse utan eliminera
den. Det finns åtskilliga trista
exempel på kategoriboende i såväl Europa
som Amerika, och sådan bebyggelse
står som monument över de politiska
makthavarnas misslyckande.

Det har också riktats kritik — och en
mycket befogad sådan — mot det slöseri
med lägenhetsutrymmen som på
senare år förekommit i nyproduktionen.
Man iakttar inte normala kostnadshän -

Torsdagen den 23 november 1967

Nr 46

Svar på fråga ang. de ökande hyreskostnaderna

syn gentemot konsumenterna när man
planerar och bygger treor på 90 kvm
och däröver eller en tvåa på en yta
som motsvarar en ordinär trea. Varför
inte i stället öka takten för byggandet
av flera flexibla lägenheter och varför
inte mera påtagligt främja byggandet av
de s. k. elastiska lägenheter som blev så
populära i början på 1950-talet? Denna
boendeform passar ju utmärkt barnfamiljerna
som medan barnen är små kan
hyra ut den separata lägenhetsdeien.
Det finns skäl att låta nyproduktionen
genomgå den form av förnyelse i kombination
med tidigare erfarenheter som
konsumenterna har intresse och nytta
av.

En annan fråga i sammanhanget är
kravet på en inbromsning av utrustningsstandarden.
I sitt interpellationssvar
anknyter inrikesministern till detta
tema och anför att det nu är dags att ta
en paus i standardstegringen. Jag vill
givetvis inte bestrida att det kan vara
motiverat att ta en sådan paus. Jag blir
emellertid en smula betänksam om svaret
skall utläsas så att den nuvarande
standarden skall frysas ner under lång
tid framöver. Det betyder i så fall ett
stillastående som på sikt kan få negativa
konsekvenser. Den växande utrustningsstandard
som kan bli en nödvändighet
på morgondagens bostadsmarknad
och som vi inte har råd att installera
i dag måste vi emellertid planera
för.

Det ingår i vår allmänna politik att
utforma bostadsmiljön så att de som nu
utbildas för viktiga uppgifter på framtidens
arbetsmarknad — och dit räknar
jag dagens unga generation — också får
reella möjligheter att deltaga i produktionen.
Jämsides med flera platser på
barndaghemmen, en förbättrad bostadsservice
och en mera genomtänkt miljö
behöver vi lättskötta bostäder som inte
binder vår dyrbara arbetskraft vid
tunga hemsysslor. Gärna en paus nu ■—
men det är klok politik att planera bostäderna
så, att vi under hand bereder

hyresgästerna möjligheter att på egen
hand förbättra hemmets utrustningsstandard.

Jag har tidigare, herr talman, antytt
att jag är nöjd med det svar som inrikesministern
har lämnat. Det finns
emellertid alla skäl att ständigt följa
kostnadsutvecklingen vid produktionen
av nya bostäder. Det är en fråga av
högsta samhälleliga prioritet. Förutsättningen
för att kunna leva ett normalt
liv är tillgång till en god och rymlig
bostad såväl för den enskilde som för
familjerna. Som produktionsfrämjande
faktor står bostaden utan jämförelse.

Ytterligare åtgärder i syfte att åvägabringa
ett bättre förhållande mellan nyproduktionskostnaderna
för bostäder
och hyrorna är därför välkomna. Det
är dock inte enbart fråga om produktionsfrämjande
åtgärder utan gäller i
lika hög grad konsumtionsstimulerande
insatser. Detta samband haltar dess
värre en smula på dagens bostadsmarknad,
till förfång för de många människor
som har ett stort ansvar för
fostran av sina barn men vilkas resurser
är begränsade. Hur vi genom en förnuftigt
inriktad familjepolitik skall förstärka
detta samband får vi återkomma till
i ett senare sammanhang.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Lindkvist tog sist
upp frågan vad mitt svar innebär i det
avsnitt som handlar om en paus i
fråga om standardutvecklingen. Mitt
svar är i huvudsak att uppfatta på just
det sätt som herr Lindkvist själv antytt,
nämligen att vi kommit upp till en standard
som i dag är godtagbar. Om vi
får råd att ytterligare öka standarden,
låt oss då också göra detta, men frågan
är om det är nödvändigt att nu anskaffa
sådan ytterligare utrustning som
man skulle kunna sätta in. Det gäller
dock att åstadkomma en rimlig, ja, jag
skulle vilja säga rimligare korrespondens
mellan standard och kostnad för

Nr 46

Torsdagen den 23 november 1967

Svar på fråga ang. de ökande hyreskostnaderna

vår bostad. Man måste observera att den
ständiga standardutvecklingen väsentligt
bidragit till att öka kostnaderna.
Det är inte bara själva byggnadskostnaderna
som har ökat.

Bostadsstyrelsen har gjort en överslagsberäkning
som visar att de lägenheter
i flerfamiljshus, som påbörjades
år 1966, i genomsnitt kostade cirka
70 600 kronor. Denna genomsnittskostnad
per lägenhet är 27 000 kronor högre
än motsvarande kostnad fem år tidigare,
d. v. s. 1961. Av denna högre kostnad
vill bostadsstyrelsen hänföra cirka
10 000 kronor till höjd standard: 1 500
kronor till ökat antal rum per lägenhet,
4 500 kronor till ökad golvyta per rum
och 4 000 kronor till förbättrad utrustning
inne och ute.

Det skulle självfallet vara intressant
att fundera något över vad det skulle
ha inneburit, om vi hade stannat vid
1961 års utrymmes- och kvalitetsstandard.
Vi hade under sådana förhållanden
år 1966 kunnat bygga 11 000 fler
lägenheter, och hyreskostnaden skulle
genomsnittligt ha blivit 625 kronor
lägre.

Jag vill dock inte nu föra detta resonemang
för långt, men jag tyckte det
kunde vara intressant att göra en sådan
exemplifiering, ty om vi är överens om
att vår standard för närvarande är rätt
hygglig kan man undra vilka möjligheter
vi skulle få att öka antalet nybyggda
lägenheter, om vi under kanske
ett par, tre år stannar upp standardutvecklingen.
Vi kanske då kan bereda
ytterligare några tiotusental familjer
möjligheter att få en god lägenhet, och
jag anser det vara ganska väsentligt att
också beakta de synpunkterna.

Resonemanget skall givetvis inte drivas
för långt; men vi skall heller inte
lämna obeaktat, att vi nu är inne i och
har varit inne i en utveckling där det
byggts tvårumslägenheter på upp till
80 kvadratmeter. En så stor lägenhet
kan väl inrymma tre rum och kök. Jag
har sett en sådan lägenhet för kort tid

sedan här i Stockholm. Den var på 84
kvadratmeter och innehöll fyra rum.
Den uppfattade jag som en mycket ändamålsenlig
familjebostad.

Tendensen att bygga lägenheter med
stor bostadsyta men med ett fåtal rum
måste vi sålunda hålla under observans,
och vi måste uppmana våra byggherrar
att se till att vi får så ändamålsenliga
bostäder som möjligt till så låga kostnader
som det över huvud taget går att
bygga för.

Herr Lindkvist förde sedan också ett
intressant och engagerat resonemang
om svårigheterna för många barnfamiljer
att skaffa bra bostäder. Herr Lindkvist
drog i det sammanhanget upp frågan
om konsumtionsstöd. Där står vi
inför ett avvägningsspörsmål. Vi måste
fråga oss, om vi har ekonomiskt utrymme
för att ge bistånd till bostadskonsumenierna
och på vilket sätt vi i
så fall skall ge det stödet.

Herr Lindkvist åberopade ett uttalande
vid den socialdemokratiska partikongressen,
vilket avsåg en sänkning av
basannuiteten. Detta skulle medföra betydande
kostnadsökningar för staten,
om åtgärden genomfördes konsekvent.
Men det skulle i så fall betyda att vi
stannade för en generell åtgärd av subventionskaraktär.
Förmånen skulle tillfalla
alla. Vi skulle sänka hyresnivån
för den rike lika väl som för den fattige
— om jag får använda det uttrycket.
Men om vi teoretiskt sett skulle ha
100 eller 200 miljoner kronor för det
ändamålet, så måste man fråga sig om
det är riktigt att använda pengarna på
det sättet. Skall vi inte i stället gå den
väg som herr Lindkvist också talade
för, nämligen att ge barnfamiljerna eu
förstärkning? Det är ju den grupp i samhället
som har det besvärligast att skaffa
sig bostad. Jag behöver kanske inte
erinra herr Lindkvist om att det på
samma kongress gjordes ett mycket bestämt
uttalande i den frågan, nämligen
att vi skall bygga ut det ekonomiska
stödet till våra barnfamiljer. Det var ett

Torsdagen den 23 november 1967 Nr 46

Svar på interpellation ang. kompensation till fiskare för inkomstförluster till följd
av vattenföroreningar

mycket klart besked som lämnades på
den punkten. Det är därför en fråga som
kommer att prövas.

För dagen vill jag inte göra något
annat uttalande än att problemet är besvärligt
och att frågan får prövas i samband
med de förslag vi kommer att
framlägga för vårriksdagen. Då blir vi
säkerligen också i tillfälle att mera ingående
diskutera den saken. Jag har
här bara velat ställa fram problemet, så
att ingen tror att det nu bara gäller att
sänka basannuiteten. Vi måste också
överväga hur vi skall göra med familjepolitiken.
Skall vi bibehålla familjebostadsstödet,
och vad kommer det i så
fall att kosta?

Herr talman! Slutligen vill jag bara
rikta uppmärksamheten på att möjligheterna
att tillhandahålla bostäder inte
bara beror på nyproduktionen. Jag har
vid tidigare tillfällen sagt, och jag vill
gärna upprepa det, att en ökad reparations-
och underhållsverksamhet i det
befintliga bostadsbeståndet nu är lika
viktig som nyproduktionen. I de äldre
fastigheterna, som många gånger är av
god kvalitet, kan reparationer för en
kostnad på 10 000—25 000 kronor eller
kanske något högre belopp ge mycket
bra bostäder — och bostäder som också
kan tillhandahållas för någorlunda rimliga
kostnader.

Jag har sett på sådan reparationsverksamhet
i Stockholm, där man fått
fram mycket ändamålsenliga och goda
bostäder. Reparationskostnaderna ligger
på 10 000 å 15 000 kronor, och det
erfordras en hyra på 50 kronor per
kvadratmeter i stället för 35 kronor.
Detta betyder att familjer med lägre
inkomster skulle kunna erbjudas goda
bostäder till en mycket rimlig kostnad
— väsentligt under vad som är möjligt
i nyproduktionen, vilken de inte har
tillgång till. Jag gläder mig över den utveckling
som pågår i bl. a. Stockholm
mot en väsentligt ökad sådan verksamhet
i det äldre fastighetsbeståndet.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Det finns väl inga större
meningsskiljaktigheter mellan mig och
inrikesministern. När det gäller kongressens
beslut om basannuitet och stöd
åt familjerna kanske vi får uppsöka ett
annat forum för att bli sams innan vi
kommer tillbaka till andra kammaren.

När vi nu skall bestämma oss för att
lugna ner oss ett tag i fråga om standarden
i bostäderna, skulle jag vilja hemställa
till inrikesministern att med sina
medarbetare och med bostadsstyrelsen
ta upp frågan om hur vi skall planera
bostäderna så, att vi i morgon kan installera
den utrustning morgondagens
arbetsmarknad kräver. Jag tror att detta
är ganska viktigt, ty om vi nöjer oss
med att låsa fast den nuvarande standarden
utan att förbereda oss för nya
insatser om några år, så tror jag att vi
begår ett misstag som det kommer att
kosta mycket pengar att reparera för
morgondagens hyresgäster. Det är alltså
planeringsfrågan som jag vill att vi
skall ha med i blickfältet när vi diskuterar
hur vi skall utforma morgondagens
bostäder.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. kompensation
till fiskare för inkomstförluster till
följd av vattenföroreningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Fröken Sandell har frågat,
om jag överväger att söka finna vägar
att kompensera de fiskare som drabbas
av inkomstförluster till följd av
vattenföroreningar.

De problem som interpellanten här
berört har på senare tid fått ökad aktualitet.
Medicinalstyrelsen och veteri -

Nr 46

Torsdagen den 23 november 1967

Svar på interpellation ang. kompensation till fiskare för inkomstförluster till följd

av vattenföroreningar

närstyrelsen har nyligen delgett samtliga
hälsovårdsnämnder en förteckning
över vattenområden, där fiskbeståndet
med hänsyn till kvicksilverförekomst är
otjänligt till människoföda. Regeringen
har, som jag angivit i ett tidigare svar
i dag, mot denna bakgrund uppdragit
åt fiskeristyrelsen att utreda frågan om
vilka statliga åtgärder som behövs med
anledning av att fiskare inom ifrågavarande
eller närmast angränsande vattenområden
kan lida avsevärt avbräck
i sina utkomstmöjligheter på grund av
förekomst av kvicksilver i fisk. Fiskeristyrelsen
skall efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
skyndsamt lägga
fram förslag till åtgärder. Uppdrag har
även lämnats åt statens naturvårdsverk
och 19G4 års naturresursutredning att
undersöka möjligheterna till förebyggande
respektive sanerande åtgärder
vad gäller kvicksilverföroreningar i vatten.
Undersökningar pågår vidare när
det gäller andra vattenföroreningar.

Vidare anförde:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag har all anledning att
vara nöjd med innehållet i det svar jag
fått, och jag ber att få tacka herr jordbruksministern
för det.

.Tåg föreställer mig att bakom detta till
synes enkla tillkännagivande ändå ligger
åtskillig dynamik. Det är under en
kort tidrymd — några veckor — som
man genom stor aktivitet i dag kunnat
lämna en redovisning av åtgärder, som
kommer att vara ytterst betydelsefulla
för de berörda människorna.

Anledningen till att jag framställde
denna interpellation trots att det tidigare
hade ställts frågor i samma ärende
var att jag reagerade mot den allmänna
tendensen att ensidigt ställa samhället
till ansvar, då det enligt min och många
andras mening också ligger ett stort ansvar
hos de industrier, vilka medverkar
till de utsläpp som är roten och upphovet
till vattenföroreningarna. Vänern -

fiskarna har också i en resolution krävt
ett klarläggande på den punkten för att
om möjligt få underlag för skadeståndskrav.

I min interpellation förde jag ett visst
resonemang om tänkbara lösningar.
Bl. a. hänvisade jag till möjligheterna av
en utvidgning av de bestämmelser som
finns i 8 kap. 34 § vattenlagen, som jag
här vill citera: »Kan utsläppandet av
industriellt avloppsvatten i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde antagas
medföra avsevärt men för fiske, må
ägaren av den fabrik eller inrättning,
varifrån avloppsvattnet härrör, förpliktas
att till befrämjande av fisket inom
landet erlägga en årlig avgift med minst
femtio och högst tiotusen kronor.»

Jag ifrågasätter om inte en utvidgning
av detta avgiftssystem skulle kunna ge
underlag för skadestånd till yrkesfiskare,
som blir lidande genom industriernas
utsläpp. Det är, herr statsråd, en
lekmans funderingar under försök att
nå fram till en fördelning av de kostnader
som blir följden av dessa vattenföroreningar.

Jordbruksministern har klart visat att
han känner sitt ansvar. Jag vill emellertid
understryka att många anser att när
den här berörda yrkesgruppen skall ersättas
bör inte hela bördan läggas på
skattebetalarna. Man kan åtminstone
försöka finna vägar att få denna börda
fördelad på andra som också har ett
ansvar härvidlag.

Det bör inte bara bli fråga om ett
stöd åt de grupper som nu kommer att
bli berörda av de förbud som är utfärdade
mot fiske i vissa områden. Den
trygghet som kan utlovas bör gälla alla
sam blir lidande på docent Tejnings
och andra forskares utspel kring sina
forskningsresultat.

Herr Hedin har tidigare här anfört
argument i denna fråga, som jag inte
behöver upprepa. Jag vill bara deklarera
att jag i stort sett ansluter mig till
dem.

Torsdagen den 23 november 1967 Nr 46

Svar på interpellation ang. kompensation till fiskare för inkomstförluster till följd
av vattenföroreningar

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att än en gång få tacka för det positiva
svar jag har fått.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag vill peka på vad
vi på fiskarhåll menar har blivit fullständigt
skevt i diskussionerna i detta
sammanhang. Massmedia har nämligen
ensidigt tagit sikte på vissa saker, som
de har ansett vara sensationella, utan
att anstränga sig att ge de riktiga informationerna
till vårt folk. Jag har vid
flera tillfällen både hört i radio och
sett i TV exempel på hur man har gett
sådana informationer, att hela uppmärksamheten
har riktats mot fisken;
man har nära nog förklarat att all fisk
skulle vara farlig att förtära.

En vetenskapsman som uppträdde i
TV talade om proven med fisk och
nämnde ett par fiskslag. Inte förrän
alldeles i slutet av programmet kom
han mera en passant in på att det rörde
sig om fisk från ett speciellt område.
Den allmänhet som inte närmare känner
till förhållandena måste få uppfattningen
att det rörde sig om all fisk. Det
var alltså en fullständigt felaktig information.

Jag råkade häromdagen när jag åkte
bil få höra ett barnprogram i radio.
Den tant som talade till barnen sade
ungefär så här: Vi har alltid förr hört
att fisk skall vara hälsosam föda, men
under den senaste tiden har vi fått
reda på att det snarare är tvärtom. Det
var alltså en direkt uppmaning till barnen
-— mer eller mindre medveten —
att de skulle låta bli att äta fisk. För
endast några dagar sedan lämnade en
radioreporter i en intervju med en
fiskhandlare direkt felaktiga uppgifter
som också gick i panikens tecken.

Detta är så mycket mer egendomligt
som en av de vetenskapsmän, docent
Tejning, som har sysslat med frågan är
ganska försiktig. Han säger: »Ingen av

penbara neurologiska symptom av den
typ som är karakteristisk — perimetri
(för bestämning av synfältsperiferien)
ännu ej utförd — för alkylkvicksilverförgiftning,
ej ens den fiskare som hade
den högsta fiskkonsumtionen: 3 fiskmåltider
per dag, d. v. s. 21 per vecka.»
Inte trodde jag att det fanns någon
människa som åt fisk tre gånger om
dagen! När inte denne vetenskapsman
ens hos en sådan person kunnat påvisa
någon direkt påverkan måste man säga
att den bild som målats för svenska
folket har varit fullständigt skev. Därför
behövs statsmakternas hjälp att försöka
vrida rätt det som har vridits
skevt.

Vi är tacksamma för de åtgärder som
regeringen har vidtagit så snabbt. Fiskarna
har emellertid tillfogats en skada
som knappast går att reparera. Jag föreställer
mig att det blir svårt för fiskeristyrelsen
att mäta den skada som har
åsamkats exempelvis nordsjöfisket. När
kvicksilverrisken första gången kom på
tal hade jag ett samtal med en fiskhandlare
i Göteborg. Han påvisade att
försäljningen av den torsk som fångas
i Nordsjön hade gått ned med ca 30
procent. Det säger en hel del. Det kanske
inte blir så lätt att hålla fiskarna
skadeslösa, men om informationen till
allmänheten blir saklig och inte laddad
med sensationer, som skrämmer folk
från att köpa fisk, skulle en hel del
vara vunnet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tror att det står
klart för alla att både samhället och
industrin bör eftersträva en mera höggradig
rening av avloppen än som i
dag sker.

Jag vill utnyttja detta tillfälle till att
säga att jag ser ganska optimistiskt på
möjligheten att göra framsteg. Jag har
en känsla av att man även inom in -

de undersökta personerna företedde up- dustrin är starkt intresserad av att för2
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr 46

Nr 46

Torsdagen den 23 november 1967

Svar på interpellation ang. luft- och vattenvården

söka komma till rätta med de missförhållanden
som förekommer på detta
område. Jag vill erinra om att naturvårdsverket
för närvarande gör en översyn
av vattenvårdslagstiftningen och
skall framlägga förslag till skärpningar
i den mån sådana kan vara påkallade.
Det är uppenbart att vi har anledning
att ge myndigheterna ökade resurser på
detta område.

Jag vill också erinra om att giftnämndens
beslut att medgiva fortsatt användning
av kvicksilver inom vissa massaindustrier
var preliminärt. Man gav en
dispens för ett år framöver. Man har
alltså anledning att räkna med att även
giftnämnden kommer att följa denna
fråga med mycket stort intresse.

Herr Åberg tog vidare upp frågan
i ett vidare sammanhang än vad den
gäller ersättning till de fiskare som
direkt lidit skada av förbud mot saluförande
av fisk från vissa sjöar. Vi är
på denna punkt överens om att det i
och med det fattade beslutet nu finns
möjlighet att få till stånd något slags
gottgörelse även när det gäller angränsande
vattendrag. Herr Åberg förde
emellertid resonemanget in på ett område
som är betydligt vanskligare att
bedöma, nämligen vilken skada man
kan lida av en allmän debatt som förs,
initierad antingen av vetenskapsmän
eller på olika sätt genom massmedia.

Vi får därvidlag hoppas att en fortsatt
debatt, såsom ju ofta sker, skall
leda till en alltmer realistisk syn. Jag
vill erinra om att det under den debatt
som för några år sedan fördes om nedfallet
av radioaktiva ämnen förekom
uttalanden som gav uttryck för en överdriven
rädsla och känslighet för dessa
företeelser. Efter hand har vi befriat
oss från den omedelbara oron. Jag
föreställer mig också att vi skall kunna
se situationen ljusare allteftersom vi
vinner ökad klarhet om dessa föroreningsfrågor,
framför allt genom att
forskningen kommer att ge oss bättre
resultat och självfallet också genom att

samhället ännu effektivare kan bekämpa
föroreningarna.

Jag är således inte i dag beredd, herr
Åberg — jag har tidigare fått hans fråga
ställd till mig — att ge ett besked
om hur man kan tänka sig en kompensation
i mera allmän form till fisket
för den skada det kan ha lidit till följd
av den diskussion som förts.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. luft- och
vattenvården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Jansson har till
mig ställt vissa frågor som gäller vatten-
och luftvården.

Sedan frågorna ställdes har 1964 års
naturresursutredning avlämnat ett betänkande,
där en mycket utförlig beskrivning
lämnas av bl. a. föroreningssituationen
i sjöar och vattendrag och
av reningsverkens omfattning och reningseffektivitet.
Jag vill hänvisa till
detta betänkande (SOU 1967:43).

Jag vill understryka att regeringen
noga följer utvecklingen när det gäller
föroreningen av vår miljö och redan
vidtagit åtgärder för att bl. a. hindra
utsläpp av kvicksilver och få fram metoder
för att sanera förorenade vatten.
Sådana särskilda åtgärder, som herr
Jansson efterlyser, har sålunda redan
vidtagits och jag utesluter inte att ytterligare
sådana kan bli aktuella. Jag
kan också nämna att en viss översyn
av vattenvårdslagstiftningen för närvarande
sker inom justitiedepartementet.

Frågan om initiativ från svensk sida
för att få fram en aktivare internationell
vatten- och luftvårdspolitik övervägs
för närvarande av regeringen.

Vad slutligen gäller frågan om re -

Torsdagen den 23 november 1967

Nr 46

Svar på

surser till vatten- och luftvårdsforskning
vill jag erinra om att det särskilda
anslaget till naturresursforskning för
innevarande budgetår ökades med
700 000 kronor till 5 miljoner kronor.
Därjämte disponeras av statliga organ
ca 7 miljoner kronor för sådan forskning,
varav 1 miljon kronor avser undersökningar
på bilavgasområdet. Det
förslag till forskningsorganisation på
detta område och medel för denna, som
naturresursutredningen lagt fram, remissbehandlas
för närvarande. Det är
min förhoppning att proposition i ämnet
skall kunna lämnas till nästa års
vårriksdag.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Den vetenskapliga och
tekniska utvecklingen har gjort det möjligt
att på syntetisk väg framställa en
mängd för människorna nödvändiga
produkter, t. ex. textilier, gummi o. s. v.
Men ingen forskare tror att det är möjligt
att åstadkomma något surrogat för
vatten. Vattnet är ur många synpunkter
det viktigaste ämnet på vår planet.
Utan vatten kan inte något liv förekomma.

I den miljöförstöring som nu pågår
och som så intensivt debatteras är vattenföroreningen
farligast. Landets vattenkapital
håller på att förslösas. Så
gott som alla sjöar och vattendrag i
Syd- och Mellansverige är starkt förorenade
genom direkta avloppsutsläpp
från samhällen och industrier. Sjöarna
uppvisar akuta sjukdomstillstånd med
syrebrist och svavelvätebildning, med
fiskförgiftning och fiskdöd som följd.
Massiva algblomningar gör allt fler
sjöar otjänliga för bad, och allt fler
sjöar går över gränsen till en kedjereaktionsnedsmutsning,
där självrening
skulle ta århundraden och där igenväxningen
och förintelsen av sjöarna
endast kan stoppas till enorma kostnader.

interpellation ang. luft- och vattenvården

Tiden är med andra ord inne för en
samlad motattack mot förstöringen av
vatten och luft. Tiden är också inne
för att utarbeta — jag lånar här ett uttryck
från den nyare amerikanska litteraturen
i detta ämne — »en strategi
för en miljö att leva i». I denna strategiska
plan måste ingå att återställa
vattnet och luften, att sanera avfallsproduktionen,
att skydda människorna
från skadliga kemiska ämnen och mot
olämpliga livsmedel, att forska vidare
kring yrkesfaror, studera städernas miljöproblem
och var toleransgränsen går
för stress, olyckor, buller och mycket
annat.

Det långsiktigt lönsamma samhällsintresset
måste gå före det kortsiktigt
lönsamma privatintresset. Där miljövårdsintresset
skapar en konfliktsituation
mellan samhällets effektivitet på
lång sikt och det privata kapitalets effektivitet
på kort sikt måste det senare
tvingas kapitulera.

Jag har ställt fem frågor till jordbruksministern.
I början på detta år
ställde jag några frågor kring samma
problematik till justitieminister Kling.
När jag den gången anmärkte på justitieministerns
enligt min mening väl
tunna svar blev han irriterad över mina
något kinkiga frågor och sade, att om
jag önskade en doktorsavhandling eller
utredning som svar, så skulle jag ange
det när jag väckte interpellationen. .lag
har inte begärt någon doktorsavhandling
eller någon utredning nu, lika litet
som jag gjorde det förra gången, men
jag vill gratulera statsrådet Holmqvist
för att han nu presterat det kanske
genom tiderna mest fullödiga svar som
något statsråd lämnat på en interpellation,
när han i sitt svar inkluderar
naturresursutredningens del I och de!
II. Jag erkänner att det är ett utomordentligt
omfattande, klart och belysande
arbete, kanske mer belysande än
många doktorsavhandlingar varit i
respektive ämnen. Jag har studerat de
320 sidorna och vill betyga att utred -

Nr 46

Torsdagen den 23 november 1907

Svar på interpellation ang. luft- och vattenvården

ningen har gjort ett utomordentligt
gott arbete.

Min första fråga, som rörde det aktuella
läget i våra sjöar, har på det
sättet fått ett ytterligt klarläggande svar
liksom även min andra fråga rörande
reningsverkens effektivitet. Men den
sista delen av den andra frågan, som
rörde i vilken takt en övergång till det
s. k. tredje steget kan ske, tyckte jag
inte kunde anses helt besvarad. I den
delen lämnar vi nämligen kartläggningen
och analyserna och går över
till åtgärderna. Som alla vet som sysslat
med dessa problem menas med det
tredje steget en rening där man fäller
bort även fosfor och kväve. Det skall
medges att frågan omöjligen kan besvaras
med annat än en mycket approximativ
beräkning. Ytterst är det en politisk
fråga. Våra vetenskapsmän har
sagt sitt. Nu gäller det politikernas ansvar
i riksdagen och i kommunerna.
Det gäller vilken lagstiftning vi är beredda
att ta till och det gäller i hög
grad den kommunala handlingskraften.

Jag vill notera det positiva besked
som finns i svaret — att åtgärder vidtas
för att hindra utsläpp av kvicksilver
och att statsrådet inte utesluter att ytterligare
åtgärder kan bli aktuella, även
om jag skulle vilja flytta ordet »inte»
och få formuleringen litet mera kategorisk,
så att det i stället hade stått:
Jag utesluter att ytterligare sådana åtgärder
inte blir aktuella. Formuleringen
i svaret är litet vagare, men jag skall
inte utläsa någon som helst vilja att
nonchalera nödvändigheten av dessa åtgärder,
eftersom jag vet att vissa åtgärder
redan är vidtagna.

Jag noterar också att statsrådet utlovar
en översyn av vattenvårdslagstiftningen.

Vidare noterar jag statsrådets besked
att regeringen överväger initiativ om
internationella åtgärder mot bakgrund
av bl. a. Ingeniörsvetenskapsakademiens
rapport om svavelsyran, som kommer
med vindarna från andra industriländer
och genom regnet även drabbar oss.

Om jag nu noterat svarets positiva
sidor, kanske jag får be statsrådet om
några upplysningar som jag väntat i
detta svar. Immissionssakkunniga föreslog
att skärpta lagstiftningsåtgärder
gentemot förorenande industrier skulle
träda i kraft den 1 juli 1968. Regeringen
har, om jag uppfattat rätt, stannat för
att denna lagstiftning icke skall träda
i kraft förrän 1969. Får jag fråga statsrådet:
Varför väntar man med denna
lagstiftning? Blir den betydelselös, eftersom
vi kan avstå från den till 1969?
Även om jag ger departementet en
honnör för det utomordentliga betänkande
jag redan erinrat om, anser jag
att vi är sent ute.

En rad kommuner nonchalerar alltjämt
riksdagens 1957 fattade beslut att
de skulle få fem år på sig att bygga
reningsverk. Vi vet nu av denna utredning
hur många samhällen det är som
saknar reningsverk. Vilket vapen är
regeringen beredd att bruka för att få
slut på kommunernas bedrövliga handskande
med dessa frågor? Naturvårdsverket
har åtalat Umeå. Jag begär inte
att statsrådet skall räkna upp 25 städer
eller större samhällen som rimligen står
i tur efter Umeå. Men jag vill fråga:
Är umeåfallet ett tecken på att statsmakterna
nu tänker ta itu med de
värsta syndarna på detta område? När
statsrådet nyss sade att han ser med
optimism på vad som kommer att ske,
tycker jag att den optimismen måste
grundas på någonting mer än kommunernas
egen handlingsvilja. Men om naturvårdsverket
fortsätter den aktivitet
det inlett, vågar också jag hysa förhoppningar.

Då huvudparten av miljöfrågorna sorterar
under jordbruksministern, så länge
vi inte har någon särskild miljöminister,
får jordbruksministern anses vara
den främste miljöministern, och därför
kan det väl inte anses ogrannlaga om
jag ställer ett par mindre frågor i sammanhanget.
I vilken takt räknar man
med att komma till rätta med jordbrukets
föroreningar? Jordbruksministern

Torsdagen den 23 november 1967

Nr 46

Svar på

måste ha alldeles särskild insikt i hur
jordbruket förorenar våra vatten. Jag
behöver bara erinra om hur den stora
binnikemasken nu finns i några av
våra stora sjöar. En förfärlig nedsmutsning
äger rum.

Hur länge skall våra örlogs-, passagerar-
och kryssningsfartyg få flyta omkring
utan att man har uppsamlingstankar
för avfallet? När får vi den lagstiftningen? Till

sist: Hur länge skall vi tillåta
att alla dessa nedgrävda oljecisterner,
som ibland spränges och ibland överfylles
med vatten och som är gjorda
av alldeles för dåligt material, åstadkommer
skador på ytvatten och grundvatten? -

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Jansson förefaller
mig litet otacksam. Han ställer fem
frågor till mig, får ett uttömmande svar
och förklarar att det är det mest utförliga
som någonsin har lämnats. Sedan
vill han att jag skall besvara ytterligare
tiotalet frågor. Jag kan inte
lova honom att det skall göras med
samma grundlighet som beträffande de
frågor han först framställt.

Till att börja med vill jag gärna tacka
för den reklam han gör för ett betänkande
som är aktuellt. Jag har tidigare
haft anledning att rekommendera det
till läsning, och jag uppskattar därför
att herr Jansson efter genomläsningen
har funnit det vara så värdefullt som
har framgått av hans anförande.

Herr Jansson talar om att det nu är
tid att fastställa ett program. Jag uppfattar
inte saken så. Den diskussionen
förde vi för tre till fyra år sedan, då vi
tillsatte utredningen, men nu är vi i full
gång med förverkligandet. Herr Jansson
kan dagligen se exempel på hur naturvårdsverket
står mitt uppe i ett aktivt
arbete. Programförklaringarnas tid är
slut; nu är vi inne i en intensiv arbets -

interpellation ang. luft- och vattenvården

process för att komma till rätta med
dessa problem.

Herr Jansson ville ha bättre besked
om det tredje steget, d. v. s. övergången
till en mera höggradig rening. Just i
dag har jag fått ett förslag från naturvårdsverket
i den frågan, vari man föreslår
ändringar i bidragsbestämmelserna.
Detta förslag var känt av både herr
Jansson och mig, eftersom naturvårdsverkets
chef vid en konferens har framhållit
att man hade i uppdrag att lägga
fram ett sådant förslag.

Jag kan nu tala om vad detta förslag
innehåller. Syftet med ändringarna är
att bidraget skall stimulera kommunerna
att bygga mera höggradiga reningsverk.
De föreslagna bestämmelserna innebär
att kommuner som hittills inte har uppfört
reningsanläggningar får statsbidrag
med 30 procent av anläggningskostnaderna.
Till utbyggnad eller förbättring
av en befintlig anläggning kan bidraget
utgå med 50 procent. Eftersom större
anläggningar i allmänhet lättare kan
finansieras avgiftsvägen, föreslås att bidraget,
om inte särskilda skäl föreligger,
skall begränsas till 6 miljoner kronor.
Jag kan alltså på den fråga som
här ställdes direkt svara att naturvårdsverket
har presenterat ett förslag, som
för många kommuner bör medföra ökade
möjligheter att ta det tredje steget
i fråga om rening.

Sedan till de andra frågorna! I fråga
om immissionssakkunnigas betänkande
beklagade herr Jansson att man inte
kan ställa i utsikt ett snabbare beslut
och ett förverkligande av betänkandets
förslag. Det gäller dock här mycket
komplicerade problem. Remissbehandlingen
har tagit sin tid. Det är bekant
att arbetsbördan just på lagstiftningens
område i dag är oerhört stor. Detta återverkar
på tillgången på folk som kan
förbereda frågorna, och det belastar
lagrådets arbete. I detta sammanhang
kompliceras saken också av att man redan
i detta läge ganska ingående måste
penetrera hur den rättsliga handlägg -

Nr 46

Torsdagen den 23 november 1967

Svar på interpellation ang. luft- och vattenvården

ningen av dessa frågor skall ske, vilken
domstolsprövning som skall göras o. s. v.
Vissa förslag är under beredning.

Jag vill försäkra aft det förhållandet
att arbetet tar tid inte beror på bristande
vilja utan på att det har visat sig
vara mycket komplicerat att få fram
ett lagförslag. Såvitt jag kan se finns
det dock all anledning att räkna med
att utredningens förslag utgör en mycket
god grund för att komma till rätta
med dessa frågor.

Jag sitter naturligtvis inte inne med
sådana uppgifter att jag kan räkna upp
de kommuner utöver Umeå stad, där ett
ingripande skulle kunna komma i fråga.
Jag bara upprepar vad naturvårdsverkets
chef har sagt, att naturvårdsverket
inte särskilt valde ut Umeå, utan att
anledningen till att detta ärende kom
före var att det uppdagades att Umeå
stad inte hade vidtagit de åtgärder som
staden ålagts av domstol. Det var således
nödvändigt att ta ställning till saken,
och jag föreställer mig att naturvårdsverket
kommer att handla lika beslutsamt,
om det visar sig att andra
städer icke har vidtagit de åtgärder som
de blivit ålagda av domstol.

Jag skall inte här gå in på frågan om
föroreningarna från jordbruket, men
jag måste säga att det exempel som
herr Jansson tog var dåligt valt. När det
gäller dyntförekomsten i bl. a. Ivösjön,
som jag föreställer mig att han tänkte
på, är man ganska säker på att jordbruket
inte bär skulden, utan att den
får sökas i de förhållanden som tätbebyggelsen
medför. Jordbruket kan ha
andra föroreningskällor och ett ansvar
i det sammanhanget, men beträffande
dyntförekomsten är jordbruket snarast
mest intresserad part i att man från
samhällets sida så långt som möjligt
försöker komma till rätta med den.
Jordbrukarna är angelägna om att det
finns rent vatten som djuren kan dricka
utan att behöva utsättas för de risker
som dyntförekomsten medför.

Även om naturvårdsfrågorna till stor

del ligger inom jordbruksdepartementets
område, gäller detta icke frågor
om föroreningar på internationellt vatten
och över huvud taget ute till havs.
Bl. a. av det skälet har jag inte anledning
att gå in på dessa föroreningar.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vet att den sista
frågan inte ligger inom jordbruksministerns
område, men han har likväl
varit hygglig att svara även på den.
Vid det här laget börjar jag bli ganska
väl orienterad om uppdelningen på olika
departement, eftersom jag snart har
interpellerat hälften av statsråden i hithörande
ämnen. Ibland har det varit
ganska svårt att komma underfund med
till vem frågorna skall ställas, men det
är litet lättare sedan miljöutredningen
nu har kartlagt även vattenföroreningarnas
område.

Det var inte otacksamhet, utan mera
nyfikenhet som gjorde att jag här spädde
på med några frågor. Det kan förefalla
som om mina frågor var tillräckligt
många från början, men eftersom
jordbruksministern själv har tillsatt
miljöutredningen och därför kunde
lämna ett så utomordentligt svar utan
att ha behövt närmare arbeta med saken,
tyckte jag att jag kunde ställa ett
par extra frågor.

Jag är helt överens med jordbruksministern
om att programförklaringarnas
tid är slut och att mycket nu kommer
att bero på själva tempot vid genomförandet
av åtgärderna. Diskussionen
här och hela interpellationen handlar
framför allt om vilket tempo man
därvidlag vågar räkna med. Jag lyssnade
också på chefen för naturvårdsverket
när han häromdagen berättade
hur kommunerna skulle stimuleras att
bygga reningsverk. Det var i och för
sig ett bra system som man hade tänkt
ut, men det behövs även en lagstiftning.
Enligt vattenlagen skulle kommunerna
år 1957 få fem år på sig för att
vidta erforderliga åtgärder för vatten -

Torsdagen den 23 november 1967 Nr 46

Interpellation ang. den kompletterande grundskoleutbildningen för arbetslösa ungdomar -

reningen, men en mängd kommuner
har ännu inte gjort någonting och alltså
inte följt bestämmelserna. Det är emellertid
lättare för en kommun att bryta
mot lagen än det är för en stackars enskild
människa — då blir det helt
andra efterverkningar.

Jag noterar nu med tillfredsställelse
jordbruksministerns uttalande att naturvårdsverket
kommer att angripa dessa
problem på samma sätt som verket
gjort i umeåfallet, om någon i fortsättningen
kommer att försynda sig på det
vis som hittills har förekommit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 55.

§ 11

Interpellation ang. den kompletterande
grundskoleutbildningen för arbetslösa
ungdomar

Ordet lämnades på begäran till

Fru LEWÉN-ELIASSON (s), som yttrade: Herr

talman! Den oroande ökningen
av ungdomsarbetslösheten har mötts
med skilda åtgärder från arbetsmarknadsstyrelsen.
Bl. a. påpekas i en skrivelse,
som utarbetats i samråd med
skolöverstyrelsen och sänts till länsskolnämnderna,
vikten av att dessa ungdomar,
varav merparten antingen helt
saknar eller har genomgått relativt kort
utbildning efter åtta- eller nioårig obligatorisk
skola, bereds plats i det reguljära
skolsystemet. Härvid avses i
första hand yrkesskolorna. Men man
framhåller även betydelsen av att de
ungdomar som inte genomgått nioårig
grundskola ges möjligheter till kompletterande
grundskoleutbildning, en åtgärd
som förefaller synnerligen väl
motiverad med tanke på de alltmer

ökande krav på teoretiska förkunskaper
som ställs på anställda i alla funktioner.

Det är emellertid tydligt att de bestämmelser
om statsbidrag och huvudmannaskap
som gäller för sådan kompletterande
utbildning fått konsekvenser
som inte helt överensstämmer med
myndigheternas intentioner. Den kompletterande
teoretiska utbildningen som
ges inom ramen för yrkesskolan, där
dessa elever organisatoriskt hör hemma,
tar mera fasta på att förmedla kunskaper
som direkt kan kopplas samman
med yrkesstudierna än på att ge
en allmän teoretisk utbildning som motsvarar
grundskolans nionde årskurs.
Det förefaller för övrigt att även gälla
elever som fått tillstånd genomgå det
sista obligatoriska skolåret i yrkesskolan.
Detta är inte tillfredsställande.

Om yrkesskolorna saknar möjligheter
att ge dessa ungdomar den teoretiska
utbildning de borde ha rätt till, förefaller
det riktigare att lägga ansvaret
för utbildningen på grundskolan, gärna
i samarbete med folkbildningsorganisationerna.
Undervisningen av dessa
elever behöver inte nödvändigtvis förläggas
till dagtid, då det kan vara svårt
att få erforderlig lärarkraft, utan kan
med fördel ges efter den ordinarie skolans
slut.

Under åberopande av ovanstående
hemställer jag att till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få
ställa följande fråga:

Vill statsrådet redogöra för omfattningen
av den kompletterande grundskoleutbildningen
för arbetslösa ungdomar
och är statsrådet beredd vidta
erforderliga åtgärder för att bereda dessa
ungdomar en så långt möjligt komplett
grundskolekompetens?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes och godkändes bevillnings -

Nr 46

Torsdagen den 23 november 1967

utskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till vissa trafiklivräntor, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet;
och

nr 343, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
G juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt.

§ 13

Anmäldes motionen nr 1120, av herr
Oskarson in. fl., i anledning av Kungl.
Majrts proposition nr 153, med förslag
till lag om ändring i kommunalskatlelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. m.

Denna motion bordlädes.

§ 14

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den 26
november—1 december 1967 för officiellt
besök i Sovjetunionen.

Stockholm den 23 november 1967
Torsten Nilsson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 15

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
åtta enkla frågor, nämligen av:

herr Johansson i Skärstad (ep), till

herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående beledsagande
text till televisionsprogrammen,

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående elevernas säkerhet vid färd
med skolskjuts,

herr Sundkvist (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående ändring av
högsta tillåtna hastighet inom tätbebyggt
område,

herr Boo (ep), till statsrådet fru Odhnoff
angående förslag i anledning av
1962 års ungdomsutrednings betänkande,

herr Levin (s), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående viss kontroll av importerad
fisk m. m.,

herr Nordstrandh (h), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående möjligheten att börja
skolan vid sex års ålder,

herr Josef son i Arrie (ep), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående skärpning
av säkerhetsföreskrifterna för tågens
sovvagnar, och

herr Sjöholm (fp), till statsrådet fru
Odhnoff angående förhållandena vid
vissa ungdomsvårdsanstalter.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

Fredagen den 24 november

Kl.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1120.

§ 3

Föredrogs den av fru Lewén-Eliasson
(s) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
den kompletterande grundskoleutbildningen
för arbetslösa ungdomar.

Kammaren biföll denna anhållan.

(Nuvarande lydelse)

3 mom. För rörelse, i vilken ingår
tillhandahållande av monteringsfärdiga
hus, skall skatten, i vad avser
tillhandahållande och uttag ur rörelse
av sådana hus, beräknas allenast
å 60 procent av den eljest skattepliktiga
omsättningen.

Enligt samma grunder skall skatten

11.00

§ 4

Ändring i förordningen om allmän
varuskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 55, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt jämte motioner i
ämnet.

I en den 24 februari 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 47, hade Kungl. Majd,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för sannna dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås vissa tekniska
ändringar beträffande den allmänna
varuskatten i enlighet med vad som
nämnts i prop. 1967:7. De föreslagna
ändringarna är avsedda att träda i
kraft den 1 september 1967.

Det ovannämnda författningsförslaget
var i följande delar så lydande:

(Föreslagen lydelse)

§•

3 mom. Skatt beräknas endast på
60 procent av den skattepliktiga omsättningen
till den del denna avser tillhandahållande
eller uttag ur rörelse av
monteringsfärdiga hus eller av fabrikstillverkad
betongmassa.

Skatt beräknas enligt samma grunder
i fråga om tillhandahållande eller

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

beräknas för annan rörelse i vad avser
tillhandahållande och uttag av fabrikstillverkad
betongmassa samt av maskiner
och andra döda inventarier med eu
beräknad varaktighetstid av mer än tre
år för stadigvarande användning i
jordbruk, skogsbruk, rörelse eller annan
yrkesmässig verksamhet.

uttag ur rörelse av komplett maskin eller
annat komplett inventarium under
förutsättning

att inventariets beskattningsvärde år
lägst femhundra kronor,

''att tillhandahållandet eller uttaget
sker för stadigvarande användning i
jordbruk, skogsbruk, rörelse eller annan
yrkesmässig verksamhet,

samt att inventariet med hänsyn till
sin varaktighet utgör sådan anläggningstillgång
som normalt enligt punkt
3 a av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
är föremål för årliga värdeminskningsavdrag
eller skulle varit
föremål för sådana avdrag, om inkomsten
av verksamheten utgjort inkomst
av rörelse.

Med tillhandahållande---yrkesmässig verksamhet.

(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 18 §.

Avdragsrätt enligt----allmän varuskatt.

Med material--------ett år.

Till material---tvättjänst, s. k. utbytestvätt.

Med monteringsfårdiga hus---sätt färdigmonterade.

Till maskiner eller andra
inventarier som angivas i 18 § 3
mom. andra stycket hänföras personbilar
och sådana med skåp-, stationsvagns-
eller personbilskarosseri utrustade
lastbilar, vilkas tjänstevikt ej överstiger
1800 kilogram, endast om de åro
avsedda att nyttjas i yrkesmässig trafik.
Till maskiner eller andra inventarier
räknas vid tillämpning av 18 § 3 mom.
även reservdelar, verktyg eller tillbehör
som normalt ingå i leverans av sådana
inventarier.

Till maskin eller annat inventarium
som anges i 18 § 3 mom.
andra stycket liånföres personbil och
sådan med skåp-, stationsvagns- eller
personbilskarosseri utrustad lastbil,
vars tjänstevikt ej överstiger 1 800 kilogram,
endast om den är avsedd att nyttjas
i yrkesmässig trafik. Till maskin
eller annat inventarium enligt 18 § 3
mom. andra stycket räknas även sådana
delar, verktyg eller tillbehör som i
normal omfattning tillhandahållas med
inventariet. Detsamma gäller även annan
del om den utgör ett komplett inventarium,
t. ex. motor till en arbetsmaskin,
och dess beskattningsvärde är
lägst 500 kronor.

Vid tillämpning av 18 § 3 mom. andra
stycket inräknas i den skattepliktiga
omsättningen även vederlag för
montering eller annat arbete med av -

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

seende på varan hos köparen. Vid tillhandahållande
av fast maskin inräknas
dock icke vederlag som är att hänföra
till arbete direkt på fastighet, dvs.
på mark eller byggnad.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1967.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 721
av herr Edström in. fl. och II: 901 av
herr Adamsson in. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 722
av herr Fälldin och II: 902 av herr Josef
son i Arrie m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 723
av herr Gösta Jacobsson in. fl. och
II: 903 av herr Magnusson i Borås m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte

a) avslå förslaget i proposition nr 47
till ändringar i 18 § 3 mom. och anvisningarna
till 18 § förordningen om
allmän varuskatt;

b) antaga följande förslag till ändring
av 18 § 1 mom. samma förordning.

18 §.

1 mom. Har skattskyldig---en ligt

69 §.

Vidare må skattskyldig, som vid inköp
av sådana maskiner eller inventarier,
varom förmäles i 18 § 3 inom. andra
stycket erlagt full skatt, ehuru skattebeloppet
jämlikt bestämmelserna i
nämnda stycke bort reduceras, vid beräkning
av sin skattepliktiga omsättning
göra avdrag med 40 procent av
sålunda utgivet vederlag;

4) de likalydande motionerna 1:861,
av herr Edström m. fl. och II: 1066
av herr Adamsson m. fl.; samt

5) motionen 11:904 av herr Nordgren
in. fl.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet också upptagit följande

vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 62
av herr Stefanson in. fl. och II: 85 av
herr Öhvall m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att anvisningarna
till 12 § förordningen om allmän
varuskatt skulle erhålla i motionerna
angiven ändrad lydelse, innebärande
slopande av nu gällande undantag från
skattskyldighet för verksamhet som stat
eller kommun bedriver för att tillgodose
egna behov;

2) de likalydande motionerna 1:63
av herrar T istad och Stefanson samt
II: 84 av herr Werbro m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
punkten 8 i 10 § 1 mom. förordningen
om allmän varuskatt fr. o. m. den 1
juli 1967 skulle ha följande ändrade lydelse: 8.

Läkemedel, som tillhandahållas enligt
recept eller till sjukhus, eller införas
till riket i anslutning till sådant tillhandahållande
samt proteser.

3) de likalydande motionerna I: 156
av herrar Thorsten Larsson och Wirtén
samt II: 189 av fru Gärde Widemar
och herr Mattsson, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att konst söm
försåldes på utställning av vederbörande
konstnärs verk finge vara undantagen
från den allmänna varuskatten,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig
författningsändring;

4) de likalydande motionerna 1:157

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

av herr Lundberg och 11:196 av herr
Nordgren m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att fr. o. m. den
1 juli 1967 undanta proteser från den
allmänna varuskatten och sålunda antaga
i motionerna intaget förslag till
förordning angående ändrad lydelse av
punkten 8 i 10 § 1 mom. förordningen
om allmän varuskatt;

5) de likalydande motionerna I: 158
av herrar Lundberg och Stefanson samt
11:193 av herrar Larsson i Umeå och
Nordgren;

6) de likalydande motionerna 1: 321
av herr Torsten Hansson samt 11:405
av herrar Henningsson och Eskel;

7) de likalydande motionerna 1:416
av herr Bengtson in. fl. och II: 534 av
herr Hedlund m. fl.;

8) de likalydande motionerna I: 560
av herr Fälldin samt II: 712 av herrar
Jonasson och Dockered;

9) de likalydande motionerna 1:588
av herr Werner och II: 709 av herr
Hermansson m. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
anta förslag till sådan ändring av förordningen
den 1 december 1959 om allmän
varuskatt att 3 mom. i 18 § utginge; 10)

de likalydande motionerna I: 590
av herrar Wikberg och Johan Olsson
samt II: 720 av herr Lothigius;

11) motionen 1:570 av herr Ferdinand
Nilsson;

12) motionen 11:414 av herr Kellgren;
ävensom

13) motionen 11:423 av herr Svenning
och fru Skantz.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:723 av herr
Gösta Jacobsson m. fl. och 11:903 av
herr Magnusson i Borås m. fl. måtte avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 47;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:62

av herr Stefanson m. fl. och 11:85 av
herr öhvall m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:63
av herrar Tistad och Stefanson samt
II: 84 av herr Werbro m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 156
av herrar Thorsten Larsson och Wirtén
samt II: 189 av fru Gärde Widemar
och herr Mattsson,

4) de likalydande motionerna 1:157
av herr Lundberg och 11:196 av herr
Nordgren m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:158
av herrar Lundberg och Stefanson samt
11:193 av herrar Larsson i Umeå och
Nordgren,

6) de likalydande motionerna 1:321
av herr Torsten Hansson samt 11:405
av herrar Henningsson och Eskel,

7) de likalydande motionerna 1:416
av herr Bengtson m. fl. och II: 534 av
herr Hedlund m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:560
av herr Fälldin samt II: 712 av herrar
Jonasson och Dockered,

9) de likalydande motionerna 1:588
av herr Werner och II: 709 av herr
Hermansson m. fl., i den mån motionerna
behandlades i detta betänkande,

10) de likalydande motionerna I: 590
av herrar Wikberg och Johan Olsson
samt II: 720 av herr Lothigius,

11) de likalydande motionerna I: 721
av herr Edström m. fl. och 11:901 av
herr Adamsson m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 722
av herr Fälldin och II: 902 av herr Josefson
i Arrie m. fl.,

13) de likalydande motionerna I: 723
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och II:
903 av herr Magnusson i Borås m. fl.,

14) de likalydande motionerna I: 861
av herr Edström m. fl. och 11:1066 av
herr Adamsson m. fl.,

15) motionen 1:570 av herr Ferdinand
Nilsson,

16) motionen 11:414 av herr Kellgren,

17) motionen 11:423 av herr Svenning
och fru Skantz, ävensom

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

18) motionen II: 904 av herr Nordgren
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Einar Eriksson, Wärnberg, Wirmark,
Paul Jansson, Stadling, Brandt, Forsberg,
Kristenson, Carlsson i Västerås
och Nyström (samtliga s), vilka ansett

(Kungl. Maj:ts förslag)
Härigenom förordnas, att 18 § 3
mom. förordningen den 1 december
1959 om allmän varuskatt samt anvisningarna
till 9 och 18 §§ samma förordning
skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

att utskottet under punkten A) bort
hemställa,

att riksdagen — med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 47 icke kunnat av riksdagen oförändrad
antagas — måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt med de ändringar
och tillägg att

dels ingressen enhölle följande såsom
reservanternas förslag betecknade lydelse: (Reservanternas

förslag)

Härigenom för ordnas, att 18 § 3
mom. och 69 § förordningen den 1 december
1959 om allmän varuskatt samt
anvisningarna till 9 och 18 §§ samma
förordning skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

dels 69 § och anvisningarna till 9

(Nuvarande lydelse)

Skatten utgår med tio procent av beskattningsvärdet.
Vid införsel till riket
av vara som angives i 18 § 3 mom. utgår
dock skatten utom i fall som avses
i 6 § 2 mom. tulltaxeförordningen med
sex procent av beskattningsvärdet.

Beskattningsvärdet är
Vid bestämmande--

erhölle följande såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse:

(Reservanternas förslag)

§•

Skatten utgår med tio procent av beskattningsvärdet
eller vid införsel till
riket av vara som angives i 18 § 3 mom.
med sex procent av detta värde. Den
lägre skattesatsen gäller dock icke vid
införsel i fall som avses i 6 § 2 mom.
tulltaxeförordningen och ej heller vid
införsel av maskin eller annat inventarium,
vars värde beräknat enligt andra
stycket understiger fyrahundrasjuttio
kronor utan tillägg av den allmänna
varuskatten.

--varuskatten inbegripen.

--liknande prestation.

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Reservanternas förslag)

Med vara --

Till fastighet —

Anvisningar
till 9 §.

--från fastigheten.

----- annat inventarium.

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

(Kungl. Maj:ts förslag) (Reservanternas förslag)

Gas som----som trycksak. Fri- Gas som--— som trycksak. Fri -

märken, sedlar, mynt och dylikt äro att
hänföra till varor endast då de uppenbarligen
äro avsedda för samlarändamål.

dels ock ikraftträdandebestämmelsen

(Kungl. Maj:ts förslag)

Denna förordning träder i kraft den
1 september 1967.

märken, sedlar och mynt äro att hänföra
till varor då de uppenbarligen äro
avsedda för samlarändamål.

erhölle följande såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse:

(Reservanternas förslag)

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1968.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Kammarens ärade ledamöter
torde ha uppmärksammat att
oppositionen, som med lottens hjälp
har kommit att bli majoritet i utskottet,
har yrkat avslag på såväl propositionen
som alla motioner, både de som väckts
i anslutning till propositionen och de
som framlades i början av året och som
nu tagits upp till behandling i det föreliggande
betänkandet. Också reservanterna
yrkar avslag på alla dessa motioner.
Utskottet är alltså därvidlag fullt
enigt. Jag skall därför inte nu uppehålla
mig vid motionerna. Flertalet av dem
är för övrigt gamla bekanta, och argumenten
från såväl motionärerna som
utskottet är väl kända.

Den proposition vi nu skall behandla
innehåller inte något särskilt lätthanterligt
material. Många frågor är invecklade.
Därför skall jag här försöka
bena upp problemen så gott jag kan.
När vi 1965 höjde omsättningsskatten
infördes samtidigt en reduceringsregel
innebärande att investeringsvaror belastas
med endast 60 procent av vederlaget,
d. v. s. en oms på 6 procent i
stället för det totala 10 procent. Regeln
skxdle gälla vid leveranser, uttag och uthyrning
av maskiner och andra döda
inventarier med en varaktighetstid av

mer än tre år och som i princip borde
bli föremål för årliga värdeminskningsavdrag.
Fastän det gällde investeringsvaror
ansåg man sig inte kunna inrymma
näringslivets byggnadsinventarier
under denna reduceringsregel, enär det
skulle innebära att även leveranser till
bostadsproduktionen togs med. Så långt
avsåg man inte att gå. Konsumtionsvarorna
skulle ställas utanför.

När denna regel nu tillämpats har
man huvudsakligen fäst avseende vid
varaktighetstiden, alltså tre år. Följden
har blivit, att regeln har tillämpats
också på andra objekt än avskrivningsobjekt,
som syftet var. Till investeringsvaror
har hänförts inte endast kompletta
objekt utan även delar till i och
för sig reduceringsberättigade objekt —
ja, även reservdelar som tillförts ett
dylikt objekt, om delens livslängd är
mer än tre år. Man har tillämpat
denna regel också på rena stapelvaror,
såsom virke, plåt, rör, ledningsmaterial,
balkar, skruv och beslag.
Genom den nuvarande tillämpningen
har reduceringsregeln därför kommit
att gälla även för rena konsumtionsvaror
och förbrukningsartiklar, och det
har aldrig varit avsikten. Regeln skulle
gälla endast för investeringsvaror, vilket
också underströks av bevillningsutskottet
år 1965 när regeln infördes.

Bevillningsutskottets borgerliga lottmajoritet
understryker att varje undan -

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

tag föder krav på ytterligare undantag
på närliggande områden, och detta vill
jag gärna understryka. Bevillningsutskottet
har ofta framhållit att alla avsteg
från den allmänna regeln beträffande
omsättningsskatten medför olägenheter
i form av gränsdragningsproblem, kontrollsvårigheter
o. d. Så har alltså blivit
förhållandet även med denna reduceringsregel
och i än högre grad genom
dess tillämpning.

Det är därför inte att förundra sig
över att bl. a. Sveriges köpmannaförbund
klagat över förhållandena och
hemställt om enklare regler. Nu måste
man vid försäljning av en vara bedöma
inte bara varans art utan även dess
användning.

Man ställer sig frågan hur mycket
skatt som för närvarande egentligen
undandras staten genom skenköp. Vi
har under senare tid i pressen informerats
om hur folk köper s. k. investeringsvaror
till sin rörelse, vilka dock
i själva verket går till exempelvis sommarstugan,
utan att den skattskyldige,
säljaren, får vetskap om detta. Det är
enligt tillämpningen av regeln till synes
fråga om en investeringsvara, men i
verkligheten gäller det en konsumtionsvara
vid vars inköp man tillskansar sig
en fördel.

Syftet med föreliggande proposition
är därför i första hand att åstadkomma
en sådan avgränsning av reduceringsregeln,
att den blir tillämplig på sådant
som kan betraktas som nyinvestering i
avskrivningsobjekt. För att åstadkomma
detta föreslås att regeln primärt skall
avse endast sådant objekt, som redan
vid leveranstillfället utgör en komplett
eller färdigställd investeringsvara —
d. v. s. maskin eller annat inventarium
— och som dessutom i egenskap av
anläggningstillgång hos köparen bör
göras till föremål för årlig avskrivning
enligt kommunalskattelagens bestämmelser.

Vid en motsvarande avgränsning för
investering i jordbruk skulle delar till

maskiner och andra inventarier falla
utanför reduceringsregelns tillämpningsområde,
såväl när delar inköps för
maskinbygge eller reparation i egen regi
som när en fristående företagare utbyter
delar vid en reparation.

Vidare föreslås den begränsningen, att
reduceringsregeln endast skall gälla för
objekt med ett beskattningsvärde, d. v. s.
pris inklusive skatt, av minst 500 kronor.
För objekt med lägre värde skall
regeln inte gälla, vare sig man köper
enstaka exemplar eller så många att det
totala värdet överstiger gränsbeloppet
500 kronor. Därmed menar jag att man
åtminstone eliminerar en stor del av
olägenheten och många av de skenköp
som jag tidigare nämnde. Vi reservanter
tillstyrker därför villigt detta förslag.

När det gäller maskiner som har
karaktär av byggnad men ändå åsätts
särskilt maskinvärde vid fastighetstaxeringen
har såväl riksskattenämnden som
regeringsrätten uttalat, att reduceringsregeln
skall gälla men också att montering
av sådana maskiner är att anse
som arbete på fastighet och därmed alltså
skall vara skattefri, eftersom arbetskostnaden
på fastighet är skattefri medan
materialet beskattas.

Monterar man en lös investeringsvara
är regeln tillämplig på ersättningen för
monteringen om den utförs av säljaren
men inte om den utförs av annan företagare.
Gäller det däremot montering
och annat arbete med att uppföra en
anläggning, som vid fastighetstaxeringen
bör åsättas särskilt taxeringsvärde,
gäller inte reduceringsregeln enligt ett
utslag av regeringsrätten. Monteringen
anses i sådant fall vara ett arbete på
fastighet, och ersättningen för montering
blir då skattefri, som jag sade,
medan materialkostnaden beskattas.

Enligt regeringsrättens utslag beskattas
ledningsmaterial, ledningstråd, isolatorer,
stolpar m. m. och kabel som är
avsedd att gå över annans mark än
ägarens enligt reduceringsregeln. Led -

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

ning som går i, på eller över mark som
tillhör annan än ägaren betraktas nämligen
som lös egendom, varför regeln
alltså gäller. Men går ledningen över, i
eller på ägarens mark betraktas den
som fastighet och då beskattas alltså
materialet men inte arbetskostnaden.
På det sättet blir det olika beskattning
alltefter vem som äger marken där de
olika delarna av ledningen dras fram.

Detta är, som alla förstår, en orimlighet.
Förfarandet leder också till mycket
svårbemästrade problem för både
den skattskyldige och skattemyndigheterna.
Skatten blir ju olika: det blir
ett slags beskattning när ledningen går
över ägarens mark, ett annat slags beskattning
när ledningen går över annan
persons mark. Detsamma gäller i stort
sett hela tillämpningen av reduceringsregeln.
Den har medfört stora olägenheter,
vilket alla hörda skattemyndigheter
understrukit.

Av utskottsmajoritetens uttalande kan
man måhända få det intrycket, att vi
inom bevillningsutskottet fattat beslut
på lösa boliner. Utskottsmajoriteten kritiserar
nämligen finansministern för att
han inte remitterat förslaget innan propositionen
skrevs. Bevillningsutskottet
har emellertid, sedan frågan bordlädes
i våras, skickat ut ärendet till olika
myndigheter och andra organ. Jag tycker
för min del att vi fått en ganska
god bild av hur systemet skulle verka
i praktiken. Jag har velat poängtera
detta, eftersom kritik framförts mot att
departementet inte sänt ut förslaget för
remissbehandling.

På det sätt jag tidigare beskrev kan
man först tillämpa bestämmelserna om
skattefri arbetskostnad och därtill tilllämpa
reduceringsregeln. De s. k. fasta
maskinerna blir på det sättet lindrigare
beskattade än investeringar i lösa maskiner
och andra inventarier. För att
få en såvitt möjligt enhetlig beskattning
på området föreslås i propositionen,
att alla objekt, som vid fastighetstaxeringen
bör åsättas särskilt maskinvärde,

i varuskattehänseende skall betraktas
som varor och inte som fastighet. Reduceringsregeln
skall alltså härvidlag
gälla.

Ersättning för arbete som i samband
med leveransen utförs direkt på fastigheten,
t. ex. gjutning av fundament, bör
dock — framhålles det i propositionen
— vara skattefri, eftersom det är
fråga om anordningar som tillhör fastigheten.
Genom denna bestämmelse blir
det alltså ingen skillnad mellan s. k.
fasta och lösa maskiner, vilket såvitt vi
reservanter förstår bör förenkla tilllämpningen.

Propositionen syftar alltså till att
korrigera och komplettera bestämmelserna
på ett sådant sätt, att man når
det resultat man avsåg med 1965 års
lagstiftning. När man nu talar om att
propositionen innebär en skatteskärpning
och därvid hänvisar till att reduceringsregeln
—• d. v. s. regeln om att
man skall heskatta 60 procent av vederlaget
— tillkom för att eliminera omsättningsskattens
höjning för näringslivets
investeringar, så är det riktigt.
Men huruvida detta betyder en skatteskärpning
kan diskuteras, eftersom det
endast ä!r fråga om att återställa förhållandena
till vad de avsågs bli genom
reduceringsregelns införande. Det
har aldrig varit bevillningsutskottets
och följaktligen inte heller riksdagens
mening, att regeln skulle tillämpas på ett
sådant sätt som nu påtalats i propositionen.

Bevillningsutskottet framhöll 1965 bl. a.
att det är angeläget att reduceringsregeln
utformas på ett sådant sätt, att den inte
medför skattenedsättningar för varor
avsedda för konsumtion i egentlig mening.
Utskottet avstyrkte också bifall
till motioner om att regeln skulle omfatta
även reparationer och underhåll,
under motivering att detta ansågs omöjligt
att genomföra av skattetekniska skäl,
eftersom reduceringsregeln i så fall
måste utsträckas till att omfatta reservdelar
som användes för reparationer av

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

investeringsvaror. Det är alltså klart
och tydligt att utskottet inte avsåg en
sådan tillämpning som vi för närvarande
har av regeln.

Utskottets reservanter anser därför
att den nu föreslagna utformningen av
reduceringsregeln står i överensstämmelse
med utskottets ursprungliga intentioner.
Om det förhållandet, att man
rättar till en tillämpning som icke har
blivit den som var avsedd, medför
skattehöjningar, kan det givetvis formellt
anses riktigt. Men hade man tilllämpat
lagen i enlighet med 1965 års
beslut hade vi redan haft en sådan beskattning
som det nu är fråga om att
återställa.

Reservanterna tillstyrker därför helt
propositionen med undantag av tidpunkten
för ikraftträdandet. Bestämmelserna
skulle enligt propositionen
träda i kraft den 1 september i år, men
eftersom vi inte behandlar förslaget
förrän nu föreslår vi att lagen skall
träda i kraft tidigast den 1 januari 1968.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga att propositionen innebär en förenkling
och skapar likställighet mellan
beskattningen av s. k. fasta maskiner
och av lösa maskiner och inventarier.
Den innebär en likartad beskattning av
ledningar, oberoende av vem som är
ägare till marken. Den innebär en värdegräns,
som också förenklar systemet och
eliminerar mycket besvär för de skattskyldiga.
Till sist betyder den att reglerna
kommer att återföras till vad
riksdagen avsåg när de beslutades. Detta
är i korta drag, herr talman, propositionens
innehåll.

Utskottsmajoritetens främsta motivering
är — med hänsyn till att man snart
vill ha en mervärdeskatt införd — att
det är onödigt att pillra på omsättningsskatten.
Det sägs också att många av
de besvärligheter som påtalas i propositionen
skulle försvinna i och med
en mervärdeskatt. Det kan jag gärna
hålla med om men jag skall inte nu ge
mig in i någon diskussion om en sådan
3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

skatt. Förslaget är nu ute på remiss och
det finns ingen anledning att diskutera
detsamma förrän remissinstanserna yttrat
sig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Einar Eriksson
m. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Vid en första blick på
proposition nr 47 finner man att den
endast skulle innehålla förslag om tekniska
ändringar i varuskatteförordningen.
När denna skatt höjdes år 1965
beslöts att höjningen inte skulle drabba
maskiner och inventarier i näringslivet,
och därför införde man en reduceringsregel,
som skulle innebära att skatt endast
skulle utgå på 60 procent av värdet.
Nu föreslås att denna regel skall få
tillämpas enbart på kompletta maskiner
och inventarier, dessutom blott under
förutsättning att kostnaden för vederbörande
objekt uppgår till 500 kronor.
Vidare skall reparationer och monteringsdelar
på fasta maskiner beskattas.

Detta låter inte särskilt farligt, men
när vi inom högerpartiet började studera
propositionen litet närmare fann
vi att de föreslagna förändringarna i
dessa bestämmelser, som betecknades
såsom tekniska, i verkligheten skulle
komma att medföra rätt avsevärda skattehöjningar
för näringslivet. Propositionen
innehåller försiktigtvis inte några
beräkningar av de ekonomiska verkningarna.
Därför har vi i motion nr 903
i denna kammare ■— en likalydande
motion väcktes också i första kammaren
— yrkat att propositionen skulle
avslås av riksdagen.

Bevillningsutskottet, som hade detta
ärende uppe till behandling — såsom
herr Brand! påpekade — redan i våras,
beslöt att propositionen skulle bordläggas
till hösten och att från ett antal
myndigheter och organisationer skulle
införskaffas uppgifter om vad förslagen
skulle kunna komma att innebära. Det
gjorde vi av den anledningen att något
46

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

direkt utredningsförslag, som legat till
grund för denna proposition, inte fanns
redovisat. Därför hade inte heller sedvanligt
remissförfarande ägt rum innan
propositionen lades fram. Dessa
remissyttranden bestyrker de farhågor
som vi hade uttalat i vår motion för
ökade skatteuttag.

Det nya systemet i utskottsarbetet
med helårsanställda sekreterare har
onekligen visat sig ha en viss styrka vid
behandlingen av denna proposition.
Sekretariatet har arbetat med den under
sommarmånaderna, och man har på det
sättet också kunnat företaga en mycket
noggrann granskning, vilket tyvärr i
andra fall på grund av brådska ibland
är omöjligt.

Av de avgivna remissyttrandena
framgår det tydligt att verkningarna av
de föreslagna ändringarna blir rätt avsevärda
för produktionen. När det nu
krävs att maskiner och inventarier skall
vara kompletta bortfaller också ersättningsanskaffningar
eller utbyte av vissa
delar och arbete på äldre inventarier,
varigenom en betydande skattebelastning
uppstår. Vidare kan många tänkas
bli frestade att i stället utrangera och
nyförvärva.

Bara inom industrin beräknas investeringskostnaderna
för reparations- och
underhållsarbeten på maskiner och inventarier
till cirka 2 miljarder kronor
per år, vilket utgör 50—60 procent av
kostnaderna för nyinvesteringarna. På
enbart detta område uppstår sålunda
kraftiga lcostnadsstegringar.

Kravet på komplett inventarium leder
även till att typiska investeringsvaror
inte skulle bli föremål för reduceringsregelns
tillämpning genom att
mycket stora enheter är sammansatta
av en mångfald sinsemellan olika enheter.
Rationaliseringar i näringslivet
går ju ofta till på det sättet, att endast
vissa delar utbyts mot modernare. Detta
är mycket vanligt, bl. a. inom textilindustrin,
där vissa sektioner i stora
system av maskinutrustningar byts ut.

Kravet på ett komplett inventarium i
förening med kravet på en gräns vid
500 kronor skapar också det egendomliga
förhållandet, att alldeles självklara
investeringar ställs utanför regeln i de
fall, då varje enhet inte betingar ett
pris av 500 kronor. Låt mig, herr talman,
ta några exempel.

Inköp av t. ex. 100 stycken stolar ä
400 kronor = 40 000 kronor skulle inte
bli föremål för tillämpning av reduceringsregeln
men väl t. ex. tio bord å
500 kronor som representerar ett inköpsvärde
på 5 000 kronor! Man kan ta
ett annat exempel: ett inköp av 1 000
mjölkflaskor för 200 kronor styck,
d. v. s. 200 000 kronor, blir inte kvalificerat
för lägre skatt men väl exempelvis
en mjölkkärra eller en vagn för 500
kronor. Åtskilliga av de redskap och
andra inventarier som används t. ex.
inom fiske och jordbruk skulle falla
utanför reduceringsregeln på den
grund, att de inte kommer upp till det
fastställda beloppet. För jordbrukets
del finns det sådan statistik, att det
varit möjligt att beräkna verkningarna
av de föreslagna skattehöjningarna;
dessa beräknas för jordbruket och dess
ekonomiska föreningsrörelse till cirka
30 miljoner kronor om året.

För hantverket och småindustrin betyder
dessa åtgärder också mycket, då
det inom dessa näringar är vanligt att
investeringar måste företagas i mindre
verktyg och maskiner. Inte sällan företas
ihopsättning av olika delar till maskiner
genom eget arbete. Härtill kommer
hela den övriga industrin och hela
handeln, varför man kan räkna med
att propositionens förslag kommer att
medföra avsevärda skattehöjningar.

Det har sagts att svårighet förelegat
att göra rättvisa gränsdragningar till
följd av det nuvarande kravet på tre
års varaktighet. Det är naturligtvis så
— vi vill gärna erkänna detta, och det
medger också utskottsmajoriteten i betänkandet
— att varje gränsdragning
givetvis skapar problem, men den nu

Fredagen den 24 november 1967 Nr 46 35

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

föreslagna tror vi kominer att bli ännu
värre i detta avseende. Nu har det också
utvecklat sig en viss praxis soim har
gått att tillämpa. Vi menar att man genom
att nu ändra bestämmelserna bara
kommer att skapa nya problem.

Även en anknytning till kommunalskattelagen
har föreslagits, innebärande
att reduceringsregeln endast skall tilllämpas
vid sådant inköp som gäller en
avskrivningsvara. Det medför också att
systemet inte blir så alldeles enkelt.
Man kan ställa sig frågan, hur ett affärsbiträde
skall kunna veta att kunden betraktar
det köpta föremålet såsom en avskrivningsvara.

Avsikten med reduceringsregeln var,
när den infördes 1965, att höjningen av
varuskatten i så liten utsträckning som
möjligt skulle komma att drabba näringslivet.
Herr Brandt har också erkänt
detta i sitt anförande nyss. De åtgärder
som nu föreslås får däremot en
helt motsatt verkan. Av denna anledning
menar jag att den motivering som
herr Brandt gav inte rimmar med den
motivering som finns i propositionen,
nämligen att det här uteslutande rör
sig om tekniska förändringar. Nu har
man emellertid från socialdemokratisk
sida kastat om uppfattning och påstår,
att det inte längre är de tekniska motiven
som föranleder ändringarna, utan
att motiven nu helt enkelt skulle vara
att man vill återställa skattetrycket till
vad man nu säger sig ha avsett 1965,
trots att man då avsåg att så långt som
det över huvud taget var möjligt söka
undvika en belastning på näringslivet
och dess investeringar. I den proposition
som då lades fram uttrycker man
på sätt och vis en känsla av sorg över
att man inte kunde utsträcka reduceringsregeln
att även gälla näringslivets
investeringar i byggnader.

Det är mot denna bakgrund frågan
kan ställas, om man i dag anser läget
vara sådant att det kan vara förenligt
med svenska intressen att fördyra produktionskostnaderna
i vårt land. Läget

är i dag ännu mera betryckt och konkurrensen
är hårdare än för två år
sedan. Inte minst har devalveringarna
i ett flertal med oss konkurrerande länder
skapat problem som det gäller att
övervinna. Jag vill understryka att det
är ett svenskt intresse att hävda den
svenska kronans värde. Givetvis bör vi
alla göra vårt bästa för att så skall ske.
Men om det över huvud taget skall vara
möjligt, är det nödvändigt att vi underlättar
för vårt eget näringsliv att kunna
konkurrera. Verkningarna av den proposition
soim nu behandlas blir de rakt
motsatta, och det skulle enligt mitt förmenande
inte ha väckt något som helst
uppseende, om regeringen mot bakgrund
av det förändrade läget i dag
tagit tillbaka det förslag som vi nu håller
på att diskutera.

Principiellt har vi inom oppositionen
den uppfattningen, att varuskatt inte
skall utgå på vare sig näringslivets investeringar
eller på dess förbrukningsvaror.
Denna uppfattning delades också
av en enhällig skatteberedning. Detta
beredningens förslag har nu länge nog
legat i finansdepartementet, och en expertgrupp
har ytterligare överarbetat
detsamma. Under tiden har våra viktigaste
handelspartner i Europa förberett
sig på ett införande — i vissa
fall har de redan gjort det — av en
konkurrensvänlig mervärdeskatt. Mot
denna bakgrund måste det bli nödvändigt
för oss att göra detsamma. Utskottsmajoriteten
har därför ansett att det
under den kommande vårriksdagen
måste bli ett avgörande om huruvida
vi skall ändra vår varubeskattning på
samma sätt eller om vi skall behålla
den vi för närvarande har.

Utskottsmajoriteten har därför ansett
att det i dag inte kan vara praktisk
politik att vidta ändringar i den nuvarande
varuskatteförordningen. Därför
yrkar vi avslag på propositionen i
dess helhet. I konsekvens härmed har
vi också yrkat avslag på de olika ändringsförslag
som väcktes vid riksdagens

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

början. Det betyder naturligtvis inte
att den borgerliga utskottsmajoriteten
saknar sympatier för många av dessa
ändringsyrkanden. Nej, långt därifrån!
Om vi inte under nästkommande år
kommer att få ta ställning till ett mervärdeskatteförslag,
återkommer vi givetvis
då med dessa berättigade ändringsförslag.

Utskottsmajoriteten har i sitt uttalande
understrukit nödvändigheten av
att vi snarast får en genomgripande
skattereform, som skulle kunna komma
till rätta med många av de olägenheter
som finns såväl i den indirekta som i
den direkta beskattningen. Inte minst
måste den progressiva direkta skattens
hårda marginalskatteeffekt på arbetsinkomsterna
i fortsättningen observeras.

Herr talman! Med dessa ord her jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! På en punkt vill jag
gärna replikera herr Magnusson. Han
sade att motiveringen för oss reservanter
är att återställa skattetrycket. Det
har vi inte sagt. På s. 40 står det: »Vad
gäller påståendena om förslagets skatteskärpande
effekter vill utskottet framhålla
att syftet med propositionen är
att korrigera och komplettera bestämmelserna
i sådan riktning att man når
vad som avsågs med 1965 års lagstiftning
och att skatteeffekterna måste bedömas
med utgångspunkt härifrån och
inte från det läge som uppstått genom
den rättspraxis som utbildats och som
inte förutsågs vid lagstiftningens tillkomst.
»

Det är alltså som jag förut sagt fråga
om att förenkla systemet och eliminera
möjligheterna att få reduceringsregeln
att gälla för konsumtionsvaror. Att effekten
härav blir en skatteskärpning
har vi inte förnekat, men det har inte
varit syftet med förslagen. Propositionens
förslag innebär att man återgår

till vad som skulle ha inträffat om reduceringsregeln
hade tillämpats så som
avsikten var när den infördes 1965.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tackar herr Brandt
för att han haft vänligheten att erkänna
att det blir skatteskärpningar genom
dessa förslag. Vad jag har påpekat är
nämligen att i propositionen motiveras
förslagen med att det endast skulle vara
fråga om tekniska förändringar, medan
däremot utskottsreservanterna säger att
de vill återställa det skattetryck som
man avsåg att införa 1965. Detta bestrider
jag. Vad man i dag föreslår är nämligen
en hårdare skatteskärpning än
som avsågs 1965. Då var man ytterligt
företagsvänlig och ville försöka se till
att näringslivet inte blev för hårt belastat.
I dag blir det mycket kraftigare
belastningar genom att man kräver dels
komplett inventarium, dels en värdegräns
på 500 kronor. Vidare har tillkommit
som något helt nytt monteringsarbeten
på fasta maskiner.

Det förslag som ni försöker genomdriva
skulle innebära en kraftig belastning
på näringslivet. Det är möjligt att
ni bedömer läget så, att näringslivet
kan bära detta, men utskottsmajoriteten
anser inte det. Faktum är alltså att
propositionens förslag medför en kraftig
skatteskärpning, och det är det
väsentliga.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Magnussons påstående
att vi skulle vilja klämma åt
näringslivet kan inte gärna få stå oemotsagt.
Vi är lika medvetna som utskottsmajoriteten
om att vi måste ha ett starkt
näringsliv. Det har väl också visat sig
i alla de debatter vi haft under senare
tid. Det är beklagligt om förslaget får
verkningar som inte är avsedda. Att det
blir gränsdragningsproblem är jag på
det klara med, men jag vidhåller att
det blir en förenkling på de punkter som

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

jag nämnde tidigare och att man genom
propositionens förslag kan stävja skenköp.
Vi har läst om så många fall där
inköp göres till en rörelse men går till
sommarstugan. Säljaren har inte någon
möjlighet att bedöma hur inköpen används.
Vår motivering för att genomföra
förslaget är sålunda att vi vill uppnå
en förenkling och en bättre kontrollerbar
tillämpning.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Motiveringen för dessa
ändringar skulle alltså vara att man vill
förhindra skenköp, alltså att varor
köpes i ett företags namn men är avsedda
att användas för att bygga t. ex.
en sommarstuga. Detta är emellertid ett
brott mot kommunalskattelagen vad gäller
inkomstbeskattningen, och det är väl
en sak som kan stävjas i annat sammanhang.
Det behöver man inte tillämpa
den här metoden för.

Beträffande förenklingsproceduren är
det självklart, att om man bara ser
fiskaliskt på detta problem, så är det
ingen som helst konst att kunna åstadkomma
förenklingar som gör att det
inte blir så svåra gränsdragningar. Men
då fråntas man samtidigt också möjligheterna
att få denna reduceringsväg
tillämpad på sådant sätt, att den verkligen
tjänar sitt syfte.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Den proposition som
utskottsutlåtandet behandlar avser att
åstadkomma en del förbättringar i varuskatteförordningen,
så att en lättare
bedömning skall kunna ske. Detta har
i vissa stycken lyckats men på andra
punkter medfört att svåra tolkningar
alltjämt måste göras. Herr Brandt var
inne på detta i sitt anförande nyss. Han
sade att detta förslag ingalunda löser
alla problem. Vi kommer alltjämt att
ha sådana kvar.

Varuskattförordningen är så pass
komplicerad, att de gällande föreskrif -

terna för den skattskyldige är i högsta
grad besvärliga. Ytterligare nya anvisningar
kommer förvisso att ta tid innan
de kommer ut och innan de förstås av
dem som skall handha skattedebiteringen.
Inom handeln föreligger redan nu
stora svårigheter att göra den riktiga
bedömningen huruvida den ena eller
den andra skattesatsen skall tillämpas.
Uppenbarligen görs det många fel. Är
man oviss om huruvida den lägre eller
den högre skattesatsen skall tillämpas
väljer man ofta för säkerhets skull den
högre skattesatsen. Dessutom medför
svårigheten vid bedömningen av vilken
skattesats som skall tillämpas avsevärda
kostnader och besvär och dessutom tidsspillan
genom den diskussion mellan
köpare och säljare som ofta förekommer.
Ett bättre system för den indirekta
skatten är därför önskvärt; det hjälper
inte att söka rätta till enbart en del av
de oklarheter som för närvarande föreligger.
Snedvridningen som skattesystemet
orsakar är alltför besvärande för
att användas i ett rationellt näringsliv.

Det nuvarande systemet bör därför
snarast utbytas mot ett enklare förfarande.
Detta kan nås genom övergång
till ett mervärdeskattesystem, och det
finns många sakliga skäl som talar för
ett sådant. Det finns anledning att understryka
vad utskottet skriver, »att den
förevarande propositionen kan åberopas
till stöd för en skattereform». Förarbetena
för en övergång till mervärdeskatt
är så pass långt gångna, att utskottsmajoriteten
bedömer det vara klokast
att invänta denna innan man gör smärre
justeringar som ändå inte på något sätt
löser det stora problemkomplexet.

I samband med behandlingen av propositionen
har utskottet behandlat en
rad motioner, vilka så gott som alla behandlar
avsnitt av varuskatteförordningen.
Utskottet som föreslår avslag
på alla de motioner som avser förändringar
i det nu gällande systemet
gör detta av den anledningen, att utskottet
bedömt det vara riktigast att

4-—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 76

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

avvakta en verklig reform på området
i stället för att nu göra ändringar som i
och för sig kan vara berättigade. Det
gäller bl. a. motionerna I: 62 och II: 85
samt 1:63 och 11:84, vilka syftar till
att skapa likartade konkurrensförhållanden,
och vidare 11:189, som avser
det egendomliga förhållandet att skatt
utgår för samma vara om den säljes på
ett sätt medan den är befriad från skatt
om den säljes på ett annat sätt. Då det
gäller att skapa likvärdiga konkurrensförhållanden
för samma vara eller
tjänst är de nuvarande bestämmelserna
en skönhetsfläck. Det måste väl vara
felaktigt att skatten har den styrande
effekt som den för närvarande har. Införs
ett skattesystem av typ mervärdeskatt
slipper man sådana snedvridningar.

Utskottet anser syftet med motionerna
vällovligt, och det är endast önskvärdheten
av en radikal förbättring av hela
skattesystemet som gör att utskottet nu
yrkar avslag på dessa motioner. Hade
man räknat med att det nuvarande systemet
skulle kvarstå en längre tid, hade
ställningstagandet till motionerna blivit
ett annat.

I motionsparet 1:158 och 11:193 tar
man inte upp någon beskattningsfråga,
utan en fråga om inleveranser av skatt.
Som framgår av skrivningen hyser utskottet
förståelse för motionens syfte,
och reservanterna i utskottet synes vara
av samma mening. I och med att skatten
är så hög blir de inbetalningar som de
skattskyldiga gör ganska stora, och
då inbetalningsterminerna sammanfaller
med andra redovisningsterminer
uppstår likviditetssvårigheter. De tar sig
uttryck på olika sätt, inte minst som
likviditetspåfrestningar inom bankväsendet.
Men en än allvarligare sak är de
stora belopp som kommer på restlängd
och som förorsakar förluster. På grund
av den kapitalbrist som föreligger inom
stora delar av näringslivet skulle en
uppdelning av inbetalningsterminerna
på varje månad underlätta mycket,

eftersom det belopp som skall inbetalas
vid redovisningstillfället då skulle bli
mindre och likviditetsbelastningen på
företaget därmed jämnare. Jag skulle
tro att inte minst statsverket skulle ha
fördel av en ändring härvidlag. Det är
ju inte tillfredsställande att många företag
på grund av de stora belopp som
skall redovisas på en gång och därav
betingade likviditetssvårigheter kommer
i en så besvärande situation att de
inte kan leverera in den skatt de är
skyldiga att redovisa. Detta förorsakar
i sin tur statsverket stora förluster.

I propositionen sägs att förslaget avser
enbart tekniska förbättringar av det
nu gällande skattesystemet. Men man
kan befara att det kommer att få skadliga
verkningar och utgöra ytterligare
belastningar för näringslivet. Herr
Magnusson i Borås har tidigare från
denna talarstol redogjort för den saken,
och därför skall jag icke ytterligare beröra
detta. Allt talar emellertid för att
en samlad skattereform är nödvändig,
och då detta påverkar vår anpassning
till vår omvärld får dröjsmålet med
en sådan inte bli för långt.

Herr Brandt sade i sitt anförande att
vi även i fortsättningen kommer att få
svårigheter, och det tror jag att han har
helt rätt i. Förslagen i denna proposition
eliminerar ingalunda alla svårigheter,
utan gränsdragningsproblem kommer
att uppstå även i fortsättningen.
Herr Brandt tyckte inte om att utskottsmajoriteten
ställt sig kritisk till att detta
förslag inte sänts ut på remiss och
hänvisade till att bevillningsutskottet
ju hade sänt ut det på remiss över sommaren
och fått in synpunkter från olika
håll. Det är i och för sig riktigt, men
då bevillningsutskottet sände ut förslaget
på remiss hade finansministern redan
intagit sin ståndpunkt. Det hade väl
varit önskvärt att näringslivet och de
berörda parterna fått ge uttryck för
sina synpunkter på dessa förslag innan
finansministern hade beslutat sig. Finansministern
kan ju inte ha gjort nå -

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

gon bedömning av dessa synpunkter
innan han fattade sitt beslut, eftersom
han då inte hade fått in något yttrande
från de berörda parterna.

Herr talman! De oformligheter som
vi för närvarande har i skattesystemet
och som framför allt påverkar konkurrensförhållandena
mellan olika typer
av företag — jag tänker närmast på att
vissa statliga företag är befriade från
omsättningsskatt medan de privata företagen
för samma varor och tjänster får
betala omsättningsskatt — är en skönhetsfläck
i det nuvarande skattesystemet.
När det gäller proteser har det
likaså uppstått en uppenbar snedvridning,
i det att dentallaboratorier som
arbetar med proteser blir hårdare beskattade
än de tandläkare som åstadkommer
proteser själva eller medelst
anställda. Jag vet att det i alltför många
fall förekommer att det på grund av
skatten väljs en form som inte är den
rationellaste. Vad beträffar konsten har
vi, som jag sade tidigare, stor förståelse
för motionen beroende på att vi har en
så egendomlig beskattningsform i fråga
om konst.

Alla dessa missförhållanden skulle
emellertid kunna rättas till, om vi fick
ett system med mervärdeskatt. Det vi nu
tycker är felaktigt och stötande i beskattningen
skulle då rättas till helt
automatiskt.

Herr talman! Med det sagda ber jag få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det utskottsbetänkande
som vi nu diskuterar grundar sig på de
förslag som framförts i proposition
nr 47 angående ändring i förordningen
om allmän varuskatt. I propositionen
har anförts att man med föreslagna ändringar
avser att komma till rätta med
de problem och olägenheter som reduceringsregeln
medfört i den praktiska
tillämpningen.

Nu föreslås följaktligen en värdegräns
på 500 kronor, vilken anknyts till va -

rans beskattningsvärde. Samtidigt begränsas
regeln att gälla kompletta maskiner
och inventarier som med hänsyn
till sin varaktighet utgör sådana anläggningstillgångar
som enligt anvisningarna
till kommunalskattelagen är föremål
för årliga värdeminskningsavdrag. Varje
objekt måste således uppfylla såväl
sistnämnda villkor som villkoret om
500 kronors värde för att reducering
skal! få ske. Vidare föreslås ändringar i
beskattningen av s. k. fasta maskiner
innebärande att skatt utan reducering
kommer att utgå i fråga om reparation
och underhåll samt att monteringskostnader
för sådana maskiner beskattas
enligt reduceringsregeln. Fasta och lösa
maskiner jämställs. Elledningar räknas
som fastighet, vilket innebär att ledningsmaterial
följaktligen inte kan bli
föremål för reducering.

Bevillningsutskottet har emellertid
avstyrkt Kungl. Maj :ts proposition nr
47, varvid två motiv varit avgörande,
nämligen dels den fördyring som med
den föreslagna reformen kommer att
drabba näringslivet, dels också uppgifter
om en snart förestående övergång
till mervärdeskatt. Hur det ligger till
med frågan om mervärdeskatt vet vi
inte, men det har nämnts att förslag
om mervärdeskatt skulle komma att
framläggas, och följaktligen har frågan
om sådan skatt också i detta sammanhang
spelat en viss roll.

I propositionen angives syftet med
den föreslagna reformen vara att komma
till rätta med de problem och de
olägenheter som reduceringsregeln för
industrins investeringsvaror medfört i
den praktiska tillämpningen. Statsrådet
anser sig också med den föreslagna reformen
kunna undanröja de praktiska
svårigheter som anses föreligga i fråga
om debiterings- och redovisningsregler.
Någon annan anledning till ändring av
reduceringsregeln har i Kungl. Maj:ts
proposition icke angivits. Det skall villigt
medges, som utskottet också gjort,
att nu gällande regler inte är bra. Med -

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

vetandet härom borde under sådana
förhållanden ha lett till att propositionen
också tillstyrkts. Oavsett om man
såsom värdegräns väljer propositionens
förslag på 500 kronor eller Köpmannaförbundets
på 200 kronor, lär emellertid
gränsproblem och tolkningssvåriglieter
likväl uppstå. Det är alldeles
uppenbart att mycket krångel skulle
falla bort i och med den föreslagna 500-kronorsregeln. Man kan inte bestrida att
en förenkling skulle komma till stånd,
men lika fullt är det från näringslivets
synpunkt riktigt att reduceringsregeln
bibehålies i sin nuvarande utformning.

Jag vill också medge att det är en för
finansdepartementet mer än vanligt välvillig
attityd som framskymtar i detta
förslag. Propositionen har lämnats i avsikt
att förenkla problemen och undanröja
praktiska svårigheter — någon annan
avsikt med förslaget föreligger inte.
Har finansministern verkligen varit i
den tron när propositionen skrevs,
måste de ekonomiska konsekvenser som
vissa remissinstanser redovisat ha kommit
som en fullständig och glädjande
överraskning.

De enskilda jordbrukarnas maskininvesteringar
skulle enligt beräkningarna
medföra en ökad utgiftsbelastning
på 10 miljoner kronor per år, medan
de ekonomiska föreningarnas utgiftsökning
skulle uppgå till 20 miljoner kronor.
Det blir följaktligen enbart för
jordbruket en skattebelastningsökning
med sammanlagt 30 miljoner kronor.
Lägger man härtill det övriga näringslivets
ökning av skatteutgifterna kommer
det av finansministern inkasserade
beloppet att uppgå till betydande belopp
— allt föregivet tillkommet i förenklingens
intresse. En sådan sol- och
vårattityd har inte utskottet utan vidare
kunnat godta.

Det är inte bevillningsutskottet obekant
att finansministern behöver kassaförstärkning.
Vare sig det nu blir 150,
175 eller 200 miljoner kronor finansministern
erhåller genom den föreslagna

reformen, finns säkert användning för
dessa pengar. Vi tycker nog att det hade
varit riktigare att det i så fall i vanlig
ordning framförts ett öppet preciserat
förslag. Att i förenklingens intresse
pungslå näringslivet på så väsentliga
belopp finner vi inte tilltalande.

Som jämförelse kan nämnas den proposition
finansministern lämnat angående
jordvärdestegringsskatten, där det
förväntade skatteinkomstbeloppet uppgivits
till 80 miljoner kronor, kommunandelen
inräknad. Denna proposition
ger ju en riktigare bild av det skattemässiga
utfallet. Att, som skett beträffande
proposition nr 47, efter en verkställd
departementsutredning i förenklingens
intresse framlägga ett förslag
samt sedan överlåta åt berörda och tillfrågade
remissinstanser att räkna ut
finansministerns förtjänst, anser vi vara
föga ändamålsenligt. Det torde ha varit
bättre om departementet på ett redigt
sätt framlagt en kalkyl om propositionens
ekonomiska innebörd både beträffande
vad som kommer att belasta näringslivet
och vad staten tjänar på reformen.

I fråga om jordbruket och dess ekonomiska
föreningar som skulle tillfogas
en förhandsberäknad utgiftsökning på
30 miljoner kronor, skulle det uppkomma
komplicerade förhållanden. Med
hänsyn till den föreskrivna treåriga
varaktigheten framstår bestämmelserna
som ganska egendomliga, då flertalet
lantbrukare alltjämt redovisar sina inkomster
enligt kontantprincipen; enligt
denna förekommer egentligen inte treårsinventarier.

När reduceringsregeln infördes i samband
med att omsättningsskatten höjdes
1965 var syftet just att undanta näringslivets
investeringar från den skatteskärpning
som beslutats för konsumtionsvaror;
också jordbruket samt dess
maskiner och redskap innefattades i de
undantagsreglerna. Att nu avkräva jordbruket
en så betydande skattehöjning
som föreslagits, när jordbrukarna käm -

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

par med så stora svårigheter, synes inte
vara välbetänkt. Detsamma gäller den
ökade skattebelastning som kommer att
drabba ledningar för överföring av
elektrisk kraft.

Ett annat motiv för avslag på propositionen
har varit mervärdeskattens införande
samt behovet av överarbetning
av det förslag som en gång presenterades.
Den överarbetningen borde väl
ändå snart vara klar. Och om förslag
om mervärdeskatt framlägges nästa år
eller det därpå följande året kan del
väl inte vara lämpligt att med en ny
reduceringsregel gå över från det ena
krånglet till det andra. Vi medger att
krånglet reduceras något till sin omfattning
men vi är medvetna om alt
gränsfall och tolkningstvister kommer
att uppstå också efter införande av den
nya regeln.

När mervärdeskatten en gång införes
är det meningen att punkt- och omsättningsskatterna
skall bortfalla, men
i motsats till en del andra anser jag att
samhällets utgifter och behov av skattemedel
inte kommer att minska med
reformens genomförande. Med den vidgning
av skattefältet vi har att emotse
bör emellertid intäkterna kunna ökas
utan att det — som man befarar på
vissa håll — behöver bli någon förskjutning
av skattebördan från de högre till
de lägre inkomsttagarna. Det får helt
enkelt inte ske; på den punkten är jag
hundraprocentigt ense med finansministern.

Herr talman! Med de motiveringar jag
här anfört ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Dagens debatt gäller i
själva verket ett ställningstagande för
eller emot s. k. mervärdeskatt. I bevillningsutskottets
betänkande finns en
mycket klar bekännelse till den skatteformen
och ett uttalande om att den

snarast bör genomföras. En sådan skatt
skiljer sig från omsättningsskatten bara
däri att företagens investeringsvaror
helt fritas från beskattning. För närvarande
åtnjuter de förmånen av lägre
beskattning än andra varor, 6 procent
i stället för 10, och redan det gör en
skattelättnad på bra mycket över en
halv miljard kronor. I vart fall skulle
den senaste omshöjningen ha varit helt
onödig om alla varor hade beskattats
lika. Om företagen helt skulle befrias
från oms skulle ytterligare minst 1 200
miljoner kronor årligen bortfalla för
staten.

Alla vet att företagens nuvarande förmån
betalas av andra skattebetalare,
d. v. s. konsumenterna, genom högre oms
på mat, kläder och livets nödtorft över
huvud taget. Omsen drabbar som bekant
hårdast de lägre inkomsttagarna
och barnfamiljerna. Alla vet också att
beskattningen skulle behöva öka med
åtminstone ytterligare 3 procent, om
de 1 200 miljoner som nu betalas av
bolagen skulle flyttas över på konsumenterna.

Den deklaration som herr Vigelsbo
nyss gjorde, att han inte ville vara med
om att lasta över bördor på de mindre
inkomsttagarna, har inte så stort värde
så länge som, enligt vad jag vet, ännu
inte någon borgerlig talare anvisat någon
väg för att befria bolagen från
1 200 miljoner och ändå få in lika mycket
till statskassan.

Vad de borgerliga vill är att befria
bolagen från omsen och att höja denna
för andra. Detta framgår av förevarande
utskottsutlåtande, som dikterats av
dem. I detta fall, d. v. s. när det gäller
att ytterligare brandskatta konsumenterna,
inte minst låglönegrupperna och
barnfamiljerna, är de borgerliga tydligen
helt ense. Detta gäller utan undantag,
bland såväl representanter för glesbygd
och tätort som för bolags- och
tjänstemannakretsar. Vi vet alltså nu
åtminstone en punkt i regeringsprogrammet
för en eventuell kommande

Nr 48

Fredagen den 24 november 1967

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

borgerlig samlingsregering. För vår del
skall vi lova att göra vad vi kan för att
upplysa allmänheten om vad denna
borgerliga programpunkt innebär.

Det talas så ofta om att företagens
självfinansieringsgrad minskar. Denna
företeelse förekommer i större eller
mindre utsträckning i alla kapitalistiska
länder, vilket sammanhänger med den
tekniska och strukturella utvecklingen,
som kräver en snabb och betydande höjning
av realkapitalet. Kravet på ökad
självfinansiering är ett krav på ökade
företagsvinster och innebär, att all utbyggnad
och expansion helst skall kunna
betalas kontant. Bolagen skall inte
behöva låna, även om detta betyder att
låglönegrupper, barnfamiljer och andra
får betala några procent ytterligare i
omsättningsskatt. Det är borgerlig samlingspolitik
av i dag.

Det finns ju annars pengar att låna.
Genom beslut vid årets riksdag satsas
en halv miljard i omsättningsskattemedel
till en ny statlig bank, Investeringsbanken,
som skall låna ut pengar
till näringslivet. De anställdas pensionsfonder
mobiliseras för samma syfte. Om
regeringen får råda skall utlåningsvillkoren
inte heller bli andra än som gäller
för vilken bank som helst — tvärtom
utlovas egentligen generösare villkor
och risktaganden.

Men storföretagen och de borgerliga
nöjer sig alltså inte med detta. Företagen
skall ha större vinster så att de
inte behöver låna, även om detta betyder
att nya skattebördor vältras över på
de sämst ställda. Politiken är förvisso
som alltid klassbetonad.

Det talas också om den svenska
exportindustrins konkurrenskraft på
världsmarknaden. Frågan är emellertid
om detta i väsentlig mån är ett spörsmål
om omsättningsskatt eller ej. Var
och en som ärligt vill diskutera denna
fråga måste väl medge, att de avgörande
faktorerna för det svenska kostnadsläget
är teknik och arbetsproduktivitet,
vilka ligger mycket högt vid internatio -

nella jämförelser. Närmast i vikt och
betydelse kommer den allmänna inflationen,
som driver upp prisnivån med
låt oss säga 5 procent om året. I jämförelse
med den allmänna prisstegringen
är omsättningsskatten på investeringsvaror
av underordnad betydelse,
även om företagen skulle betala samma
skatt som andra.

De borgerliga partierna talar mycket
och ofta om att bekämpa inflationen
men tycks akta sig noga för att precisera
vad man vill göra för att hejda
inflation och kostnadsfördyring. På
spridda håll i lägret talas förstås om
att löneutvecklingen måste hejdas. Till
detta är bara att säga att ingen kan bevisa
att lönerna ökar mer än inflation
och produktivitet tillsammans — tvärtom.

Vi har för vår del i de likalydande
motionerna 1:588 och 11:709 liksom i
andra sammanhang framhållit att inflationen
kan bekämpas. Vi har också försökt
påvisa hur detta kan låta sig göra.
Men jag skall inte, herr talman, ta upp
tiden med att upprepa våra förslag i
detta stycke. Låt mig emellertid erinra
om ett av kraven — kravet på en lägre
ränta. En hög ränta som vi nu har
motiveras med att man vill dämpa investeringarna,
skapa balans på kreditmarknaden.
Men en hög ränta fördyrar
allt, inte bara bostadsbyggandet utan
också produktionen i allmänhet, transporter,
handel och tjänster.

Och det finns verkligen andra medel
för att reglera tillgång och efterfrågan
på kapital än en hög ränta. För övrigt
har statsmakterna omsider fått lov att
tillgripa dessa andra medel, då det
gamla räntevapnet visat sig ineffektivt
utom då det gäller att bidra till att förstöra
penningvärdet. Genom en irivesteringsavgift
håller vi nu tillbaka efterfrågan
på kapital och arbetskraft för
byggandet av varuhus, kyrkor och
andra samlingslokaler, bensinstationer
och liknande byggenskap. Varför skulle
man inte kunna göra detsamma då det

Fredagen den 24 november 19G7

Nr 46

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

gäller produktion som inte är av betydelse
för vår utrikeshandel och handelsbalans
eller för försörjningen av vår
hemmamarknad med nödvändiga varor? Sänk

räntan — det är verkligen en
aktuell paroll för att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen
inte minst i fråga om
investeringarna. En sänkt ränta går inte
ut över allmänheten, drabbar inte barnfamiljerna
och låglönegrupperna. Tvärtom
— den är till fördel även för dem
i form av lägre hyror och mindre prisstegringar.
I centerpartiet säger man sig
omfatta parollen, men någon borgerlig
samling tycks det inte bli härvidlag, så
denna punkt kommer troligen inte med
i det borgerliga regeringsprogrammet.

Stimulera investeringarna! ropar de
borgerliga. Sysselsättningen är i fara!
Slopa omsättningsskatten för industrin!
Men varför då inte stimulera investeringarna
genom att sänka räntan, sänka
kapitalkostnaderna, vilket inte skulle
behöva gå ut över dem som har det
mest knackigt ställt här i samhället?

Det behövs enligt vårt sätt att se en
planerad expansion inom ramen för
våra faktiska resurser. Samhället måste
få mer att säga till om för att bemästra
sysselsättningssvårigheterna och för att
arbetskraft och kapital skall utnyttjas
på effektivaste sätt. Men det vill de borgerliga
alltså inte vara med om. Deras
alternativ är höga räntor, beskärning av
de breda lagrens köpkraft genom höjd
omsättningsskatt och i övrigt fri kapitalistisk
spekulation. Men det är ett
alternativ på gungfly, ty det är i verkligheten
den politiken som förts. Och dagens
krisföreteelser känner vi ju.

När man läser den socialdemokratiska
reservationen frapperas man av
en sak: reservanterna har inte ett ord
att säga om det borgerliga kravet på
mervärdeskatt. Det förefaller mig vara
konungsligare än konungen själv. Det
förekommer nämligen att t. o. m. statsråd
kan kosta på sig att tala om för folk
hur mycket pengar det rör sig om att

vältra över från bolagen på konsumenterna.
Det borde väl ändå i detta läge
ha varit på sin plats att åtminstone
redovisa det förhållandet.

Eller skall det hela nu fattas så att
socialdemokraterna i praktiken gett upp
inför mervärdeskatten? Kan man tänka
sig att regeringen framlägger förslag om
en sådan nästa år? Jag kan föreställa
mig att sociademokraterna tvekar inför
en kraftig stegring av omsättningsskatten
före valet, men tror de verkligen att
det skall vara möjligt att sväva på målet
i en så viktig fråga och i ett så viktigt
val? I så fall kommer väl många löntagare
att inse hur det är fatt.

Vi har hela tiden motsatt oss en reducerad
omsättningsskatt för företagen
och i motion II: 709 kräver vi åter att
denna skall slopas. Skulle någon reducering
göras borde den gälla livets nödtorft,
i första hand livsmedel.

.lag vill, herr talman, till slut poängtera
en företeelse av vikt för vårt ställningstagande.
En varuskatt på enbart
konsumtionen kommer otvivelaktigt att
inbjuda till ytterligare stegring av omsättningsskatten
utöver den som blir en
följd av näringslivets skattebefrielse. En
ren konsumtionsbeskattning'' kan man
öka snart sagt hur mycket som helst.
Det är också detta som är det borgerliga
perspektivet: Först mervärdeskatt,
sedan sänkning av marginalskatterna
över skattsedeln. Det är väl detta som
är innebörden i begreppet »genomgripande
skattereform» som alltså blir en
genomgripande övervältring av skattetrycket
från dem som har det bättre
ställt till dem som har det sämst. Det
tjänar säkerligen ingenting till att försöka
få besked från socialdemokraterna
om deras inställning till detta perspektiv,
d. v. s. hur de tänker sig den framtida
fördelningen mellan direkt och indirekt
beskattning.

Jag vill alltså, herr talman, yrka bifall
till motion nr 11:709. I valet mellan
utskottsmajoritetens förslag och reservationen
kommer jag att rösta för den

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

senare, inte därför att jag instämmer i
dess förslag -— det vill säga att företagen
även i fortsättningen skall få reducerad
omsättningsskatt och erhålla
en halv miljard kronor på andra skattebetalares
bekostnad •— utan därför att
i valet mellan de båda är en röstning
för reservationen det enda sättet att
rösta mot det borgerliga förslaget.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tänker inte gå i
polemik mot herr Karlsson i Huddinge.
Jag vill endast påminna honom om en
sak när han påstår att man från borgerligt
håll alltid följer en högräntelinje.
Herr Karlsson bör vara medveten om att
vi på den borgerliga sidan inte har någon
möjlighet att påverka den i vårt land
gällande räntan, utan att vi har en
socialdemokratisk regering, som har
makten i det fallet.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Fru Skantz och jag har
i motion nr II: 423 hemställt om att
emballage för sopuppsamling i likhet
med emballage för vissa andra ändamål
skall undantas från skatteplikt när det
gäller allmän varuskatt. I motionen
framhålles att samhällsutvecklingen på
ett markant sätt aktualiserat frågan om
renhållning och därmed sammanhängande
spörsmål. Kommittén »Ett renare
samhälle» under ordförandeskap av
landshövding Gösta Netzén har också i
sitt arbete kommit i kontakt med frågor
om renhållning, speciellt på rastplatser,
campingområden och strövområden, och
är mycket intresserad av positiva och
ekonomiskt genomförbara lösningar.

Under senare år har uppsamling av
sopor och avfall i säckar av kraftpapper
praktiserats i ökande omfattning.
Metoden inte bara tillgodoser högt ställda
krav på hygien och trivsel utan ger
också möjligheter till rationaliseringar

från såväl praktisk som ekonomisk synpunkt.
Materialet är lätthanterligt, och
såväl bostadsföretag som andra brukare
har goda erfarenheter från de platser
där det har använts.

Varuskatten har delvis bromsat utnyttjandet
av detta engångsemballage i
det att mera konventionella uppsamlingsanordningar
gynnats genom den
s. k. reduceringsregeln, eftersom det i
dessa fall är fråga om inventarier med
beräknad varaktighet av mer än tre år.

Det är enligt motionärernas uppfattning
otillfredsställande att den allmänna
varuskatten skall ha en hämmande
inverkan på den hygieniska utvecklingen
och försvåra en rationell sophämtning.
Myndigheter inom hälsovården
och ledande hygieniker arbetar för
att metoden med papperssäckar skall få
sin praktiska tillämpning i stort.

Utskottet skriver, att det inte kan
finna att motionärerna anfört tillräckliga
skäl för sitt yrkande, och avstyrker
motionerna. Vi får väl återkomma senare,
eftersom vi anser att vi är ute i
ett synnerligen angeläget ärende.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Herr Larsson i Umeå
berörde vissa under vårriksdagen framlagda
motioner beträffande ändringar i
varuskatteförordningen i fråga om
konst och proteser samt om upphävande
av undantag för verksamhet som bedrives
av stat och kommun.

All sjuk- och tandvård är undantagen
från varuskatt. Sådan skall däremot
utgå på material, och enligt varuskatteförordningen
jämställes tandproteser
och andra proteser med material. Därmed
belägges de med skatt. Så sker
emellertid inte vid alla tillfällen. Tandprotes
som tillverkas av tandläkare eller
av hos tandläkare anställd tandtekniker
är befriad från skatt, enär den då hänföres
till sjukvård. Om man låter en
tandtekniker på ett dentallaboratorium

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

tillverka den, faller den däremot under
varuskatteförordningen.

Vi motionärer anser att protes över
huvud taget, oavsett var den tillverkas,
skall vara befriad från varuskatt, inte
minst med tanke på den ekonomiska
belastning som den vårdbehövande allmänheten
utsättes för. Om vi gör en undersökning,
skall vi finna att var sjunde
svensk mellan 17 och 75 år är bärare
av helprotes som tuggverktyg. Om vi
dessutom vet att över 90 procent av
Sveriges folk har något slag av dentallaboratoriearbete
insatt i sin mun, kan
vi beräkna den ungefärliga omfattningen
av denna beskattning.

Dentallaboratoriernas varuskattebelagda
omsättning är cirka 100 miljoner
kronor om året. Om vi undersöker vilka
som blir belastade av denna skatt, märker
vi att det i mycket stor utsträckning
är de äldre i vårt samhälle, främst pensionärerna.
Ett dentallaboratoriearbete,
som utförs för äldre människor med
nedslitna tänder och kanske med dålig
tandvård tidigare, kommer t. ex. att belöpa
sig på 3 000 kronor. Därtill kommer
en varuskatt på cirka 300 kronor.
Detta är dryga kostnader för en pensionär
som måste erlägga en så hög summa,
om protesen är tillverkad på ett
dentallaboratorium. Om tandläkaren
själv har utfört arbetet med protesen,
kan denna emellertid levereras till ett
pris som är 300 kronor lägre.

Dessa arbeten borde jämställas, och
sjukvården över huvud taget borde stå
på samma nivå vid beräkningen av beskattningen.
Jag tror att det ur allmän
hälsovårdssynpunkt är viktigt att dessa
arbeten kan utföras där det visar sig
lämpligast för patienten, så att ingen
av denna anledning rädes för att anlita
tandläkare eller dentallaboratorium för
att därigenom få större möjligheter att
använda sina tuggverktyg.

Jag skall inte gå närmare in på de
övriga motionerna, utan jag ber, herr
talman, att i övrigt få hänvisa till herr
Larssons i Umeå närmare motiveringar.

Vidare yrkar jag, under förutsättning
att utskottsförslaget under A icke vinner
riksdagens bifall:

1) i anledning av de likalydande motionerna
1:156 och 11:189, att 10 §
1 mom. punkten 10 i förordningen om
allmän varuskatt skall erhålla följande
ändrade lydelse:

»10. Konstverk, hänförliga till tulltaxenummer
99.01—99.03, när de, annorledes
än butiksmässigt, tillhandahållas
av upphovsmannen direkt till
konsument eller införas till riket i anslutning
till sådant tillhandahållande.»;

2) bifall till de likalydande motionerna
1:63 och 11:84 när det gäller
proteser, med den ändringen beträffande
ikraftträdandet, att så sker från
den 1 januari 1968;

3) bifall till de likalydande motionerna
1:62 och 11:85 (upphävande av
visst undantag för verksamhet som bedrivs
av stat och kommun).

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Efter att ha åhört debatten
finner jag att alla synes vara
överens om syftet, nämligen att söka nå
förenklingar i beskattningsförfarandet
på det område vi nu diskuterar.

Jag är också överens med finansministern
om behovet därav; det kommer
till uttryck inte minst i de motioner som
jag tillsammans med riksdagskamrater
har väckt i dessa frågor beträffande
elkablar och elförsörjningsmateriel.

Jag skall inte gå in på det kaotiska
förhållande som nu råder på området,
utan jag nöjer mig med att hänvisa till
motionerna i denna kammare nr 901
och 1066.

I dessa motioner har vi visat att det
på ett annat sätt på detta område kan
åstadkommas förändringar vilka icke
behöver medföra kostnadsfördyringar.
Vi anser nämligen att reduceringsregeln
borde gälla för elkablar både när dessa
hängs upp i stolpar och då de läggs ner
i mark. För närvarande beräknas beskattningen
för elkablar på olika sätt.

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

I diskussionen har emellertid framgått,
att såväl utskottsmajoriteten som
reservanterna har avvisat en sådan lösning.
I resonemanget gör man jämförelser
mellan kablar och rör och säger, att
de senare kan användas för energileverans.
Detta är riktigt. Rör kan emellertid
användas även för andra ändamål.
Men, herr talman, jag tillåter mig att
ha den meningen att elkablar knappast
kan användas till någonting annat än
överförande av elektrisk energi — de är
i varje fall mycket opraktiska att använda
för andra ändamål!

Eftersom ingen i utskottet har stött
denna enligt min mening förnuftiga
tanke — inte ens mina inedmotionärer
tillhörande utskottet har gjort det —
ämnar jag i föreliggande läge inte ställa
något yrkande. Samtidigt vill jag dock
meddela att jag »för enkelhetens skull»
kommer att rösta med reservationen.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I motionsparet nr 158
i första kammaren och 193 i andra kammaren
har vi motionärer påtalat att
enligt gällande bestämmelser »skall såväl
preliminär A- och B-skatt som preliminär
allmän varuskatt inbetalas de
sex udda månaderna under året och
inom uppbördsterminer som nära sammanfaller».

Detta förhållande medför att det varannan
månad uppstår en »likviditetskramp»
inom näringslivet. Många handelsföretag
försenar på grund av de
stora samtidiga skatteinbetalningarna
likvideringen av sina leverantörfakturor.
Detta leder i sin tur till att likviditeten
även hos leverantörerna påverkas
i negativ riktning. Detta förhållande
har påtalats även av Svenska
bankföreningen som har påpekat de
stora olägenheter detta medför. I motionsparet
har vi begärt rättelse.

Både utskottsmajoriteten och reservanterna
delar motionärernas uppfattning
och har en mycket välvillig skrivning.
Utskottet skriver: »Frågan, som

i första hand inte är av skatteteknisk
utan av samhällsekonomisk art, kan
lösas antingen som motionärerna föreslår
genom ändrade uppbördsterminer
för varuskatten eller genom motsvarande
åtgärder i fråga om andra skatter
eller avgifter. —•—— Motionärerna
hänvisar till att bankföreningen gjort
en framställning till Kungl. Maj:t i frågan.
Utskottet förutsätter därför att
motionärernas synpunkter kommer att i
vederbörlig mån beaktas då nämnda
framställning prövas.» Reservanterna
säger samma sak.

Framställningen från Svenska bankföreningen
gjordes redan den 1 juni
1966. Inbetalarna och näringslivet tycket
att på så lång tid borde man under
alla förhållanden ha kunnat vänta sig
ett svar från finansdepartementet och
även ett förslag till justering av detta
besvärande problem.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Utskottets hemställan kommer att företagas
till avgörande på sådant sätt,
att propositioner först ställes på bifall
till eller avslag å utskottets hemställan
om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 47. Om utskottets hemställan därvid
avslås upptages de under överläggningen
i anslutning till väckta motioner
framställda yrkandena angående utformningen
av förordningen om allmän
varuskatt. Därefter ställes proposition
på antagande av förordningsförslaget
i de delar beträffande vilka beslut
icke tidigare fattats.

Utskottets under punkten A gjorda
hemställan om avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 47

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å
nämnda hemställan; och fann herr
förste vice talmannen den senare propositionen
vara med övervägande jä
besvarad. Herr Magnusson i Borås be -

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

gärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren, med
bifall till reservationen av herr Einar
Eriksson m. fl. i motsvarande del, avslår
bevillningsutskottets hemställan i
punkten A) i utskottets betänkande nr
55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets ifrågavarande hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Magnusson
i Borås begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 98
ja och 84 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets
ifrågavarande hemställan.

Förslag till förordning om ändring i

förordningen om allmän varuskatt

Det av herr Werbro beträffande 10 §
1 mom. punkt 8 under överläggningen
framställda yrkandet om bifall till hemställan
i motionerna 1:63 och 11:84
med den ändringen att i motionerna
föreslagen ändring i förordningsförslaget
skulle träda i kraft den 1 januari
1968.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å
nämnda yrkande; och fann herr förste
vice talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besva -

rad. Herr Werbro begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det av herr Werbro under överläggningen
framställda yrkandet avseende
10 § 1 mom. punkt 8 förordningen om
allmän varuskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Werbro begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 94 ja och
50 nej, varjämte 41 av kammarens lelamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Det av herr Werbro beträffande 10 §
1 mom. punkt 10 under överläggningen
framställda yrkandet att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 156 och
11:189 besluta, att ifrågavarande stadgande
skulle erhålla följande lydelse:

10. Konstverk, hänförliga till tulltaxenummer
99.01—99.03, när de, annorledes
än butiksmässigt, tillhandahållas
av upphovsmannen direkt till
konsument eller införas till riket i anslutning
till sådant tillhandahållande.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å
nämnda yrkande; och fann herr förste
vice talmannen den senare propositio -

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Interpellation ang. en vitbok i den s. k. Hägglundsaffären

nen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Werbro begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det av herr Werbro under överläggningen
framställda yrkandet avseende
10 § 1 mom. p. 10 förordningen om allmän
varuskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Werbro begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 90 ja och
58 nej, varjämte 38 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

18 § 3 mom.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till reservationen
av herr Einar Eriksson m. fl., dels
ock på bifall till motionerna I: 588 och
II: 709, såvitt nu var i fråga; och biföll
kammaren reservationen.

Det i motionerna 1:62 och II: 85
framlagda förslaget till lydelse av anvisningar
till 12 §

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å
nämnda motioner; och fann herr förste
vice talmannen den senare propositio -

nen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Werbro begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i motionerna I: 62 och II: 85 framlagda
förslaget till lydelse av anvisningar
till 12 § förordningen om allmän
varuskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Werbro begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 97 ja och 43 nej,
varjämte 45 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit motionerna
i fråga.

Förordningsförslaget i de delar beträffande
vilka beslut icke tidigare fattats Kammaren

biföll reservationen av
herr Einar Eriksson m. fl.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ 5

Interpellation ang. en vitbok i den s. k.

Hägglundsaffären

Ordet lämnades på begäran till

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

Interpellation ang. en vitbok i den s. k. Hägglundsaffären

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h), som yttrade:

Herr talman! Den så kallade Hägglundsaffären
har under de senaste månaderna
blivit föremål för en mängd
skiftande kommentarer och har kommit
att spela stor roll i den politiska
debatten. Med hänsyn därtill syns det
mig vara av ett betydande allmänt intresse
att på ett objektivt sätt få fastlagt
det verkliga händelseförloppet. På
grund av föreskrifterna i 90 § regeringsformen
kan riksdagen inte vara ett
lämpligt forum för överläggningar i
ärendet. Den närmast till hands liggande
lösningen förefaller mig att vara att
en arbetsgrupp om förslagsvis tre personer,
utsedda t. ex. inom kretsen av
högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter, finge i uppdrag att höra de
personer som varit engagerade såväl
å regeringssidan som inom berörda
banker och industriföretag för att söka
komma fram till en så riktig beskrivning
som möjligt av vad som inträffat.
Sina resultat borde gruppen sammanfatta
i en vitbok. Givetvis skulle uppdraget
inskränka sig till denna undersökning.
Några värderingar eller ställningstaganden
i övrigt skulle gruppen
inte ha att göra. Fördelen med en sådan
vitbok skulle framför allt vara att debatten
i fortsättningen kunde utgå från
fakta.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till hans
excellens statsministern få rikta följande
fråga:

Är statsministern beredd att medverka
till tillsättande av en på ovan angivet
sätt utvald juristgrupp med uppdrag
att framlägga en vitbok angående
vad som inträffat i den så kallade Hägglundsaffären? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, och

nr 12, över väckta motioner angående
samarbete med de nordiska länderna; statsutskottets

utlåtanden:
nr 164, i anledning av riksdagens år
1966 församlade revisorers berättelse
över verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till
statsutskottet, jämte motioner,

nr 165, i anledning av riksdagens år

1966 församlade revisorers berättelse,
i vad avser organisationsföredragandenas
verksamhet samt arbetstidskontroll
och effektivitetsmätning inom statsförvaltningen,
jämte motioner,

nr 166, i anledning av riksdagens år

1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om utgivningen av statsliggaren,

nr 167, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om statlig representation,
nr 168, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation i vad skrivelsen hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner,
nr 169, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående lönegradsplaceringen
av vissa tjänster m. in.,

nr 170, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv,
nr 171, i anledning av motion angående
vidgning av det nordiska tjänstemann
autbytet,

nr 172, i anledning av motion angående
Dansmuseets lokal- och personalförhållanden,

nr 173, i anledning av motion angående
forskningsberedningen,
nr 174, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående stiftelse för utgivning
av en informationstidskrift för
invandrare,

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

nr 175, i anledning av motioner om
en plan för den kriminologiska forskningens
utbyggnad, och

nr 176, i anledning av motioner om
sociologisk forskning rörande sambandet
mellan inställning till etiska och religiösa
normer samt ungdomskriminalitet; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 60, i anledning av riksdagens år
1966 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket m. in., såvitt berättelsen hänvisats
till bevillningsutskottet,

nr 61, i anledning av Kungl. Maj ds
skrivelse med redogörelse från Nordiska
rådets femtonde session, såvitt skrivelsen
hänvisats till bevillningsutskottet
jämte motioner, och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till tulltaxa,
in. m., jämte motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av motioner angående
kapitalförsörjningen för lastbilstrafiken,

nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets femtonde session,

nr 52, i anledning av motion om tillskapande
av ett enhetligt statligt skogsföretag,

nr 53, i anledning av motioner om
samordning av den statliga företagsgruppen,

nr 54, i anledning av motioner om
tillskapande av ett allmänägt bostadsbyggnadsföretag,

nr 55, i anledning av motioner om
ökad verksamhet vid statliga företag
m. m.,

nr 56, i anledning av motion angående
formerna för den offentliga upphandlingen,
och

nr 57, i anledning av motioner om en
allsidig utredning rörande förutsättningarna
för den mindre företagsamheten
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts

skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och tilldelats första lagutskottet,
och

nr 59, i anledning av motioner om
viss utredning angående säkerhetspolisens
register;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och tilldelats andra lagutskottet,
och

nr 64, i anledning av väckta motioner
om erläggande av skatt som villkor
för erhållande av tilläggspension från
den allmänna försäkringen;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet,

nr 54, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förköpslag
m. m. jämte motioner i ämnet,
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag, m. m., till den del propositionen
ännu icke behandlats av riksdagen,
dels motioner om samhälleligt ägande
av mark som förutsättning för stadsplaneläggning,

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 april 1956
(nr 86) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg, och

nr 56, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av 1 § andra
stycket lagen den 31 maj 1963 (nr 268)
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
samt ändrad lydelse av 3 §

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

samma lag, dels motioner i ämnet, dels
ock motioner om rätt att uppföra mindre
egna hem utan byggnadstillstånd;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av riksdagens år

1966 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, m. m., såvitt berättelsen
hänvisats till jordbruksutskottet, och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

1967 års vetekonvention och 1967 års
konvention om livsmedelshjälp; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

50, i anledning av motioner angående
rationalisering av eldistributionen,

nr 52, i anledning av motion om de
eftersatta gruppernas problem,

nr 53, i anledning av motioner om
företagsdemokrati,

nr 54, i anledning av motion om kartläggning
av problemen inom filmskapandets
område, m. m., och

nr 55, i anledning av väckta motioner
angående Vindelälvens utbyggnad.

§ 7

Tillkännagavs, att Kung], Maj:ts proposition
nr 167, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni
1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län,
m. m., överlämnats til] kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 8

Anmäldes följande motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
153, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in., nämligen
nr 1121, av herr Bohman m. fl.,
nr 1122, av herr Brandt,
nr 1123, av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl.,

nr 1124, av herrar Fridolfsson i
Stockholm och Nordgren,

nr 1125, av herrar Hedin och Nordgren,

nr 1126, av herr Hermansson m. fl.,
nr 1127, av herr Josef son i Arrie,
nr 1128, av herr Jönsson i Ingemarsgården,

nr 1129, av herr Larsson i Borrby,
nr 1130, av herr Ohlin m.fl.,
nr 1131, av herr Ringaby m.fl.,
nr 1132, av herrar Ringaby och Nordstrandh,

nr 1133, av fru Sundberg, samt
nr 1134, av fru Sundberg.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

fru Ekroth (s), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående skador förorsakade av läckande
oljecisterner,

herr Norrby (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
anordningar för luftbefuktning
i statliga arbetslokaler,

herr Andersson i Storfors (s), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående samordningen
av rätt till änkepension inom tillläggspensioneringen
och folkpensioneringen,

herr Wennerfors (h), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående samhällets kostnader
för omskolningsverksamheten,

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående bevakningen
av hemliga militära handlingar,
herr Hermansson (vpk), till hans excellens
herr statsministern angående
praxis vid behandlingen av personer
som av politiska skäl berövats sitt pass,
samt

herr Ståhl (fp), till herr statsrådet
Wickman angående gränserna för dämning
och tappning av Vänern.

Nr 46

Justerades

Fredagen den 24 november 1967

§ 10

protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.49.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 67

715018