Nr 45 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:45)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 45 FÖRSTA KAMMAREN 1967

21—22 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 november Sid.

Svar på interpellation av herr Jacobsson, Gösta, (h) om möjlighet
för byggnadsföretag att utnyttja investeringsfonder ...... 3

Interpellationer:

av herr Sundin (ep) ang. åtgärder mot arbetslöshet till följd av

devalveringen av vissa valutor .......................... 4

av herr Mattsson (ep) ang. åtgärder mot arbetslöshet m. m. till

följd av devalveringen av vissa valutor .................. 5

av herr Skärman (fp) ang. tull- och skattefri införsel av spritdrycker
i vissa fall .................................... 5

av herr Åkerlund (h) ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska

varor ................................................ 6

Meddelande ang. enkel fråga av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp)
ang. domänverkets organisation ............................ 7

Onsdagen den 22 november

Svar på interpellation av herr Holmberg (h) ang. åtgärder mot

narkotikamissbruket ...................................... 8

Om sänkt skolålder ........................................ 15

Lärarnas arbetsförhållanden ................................ 25

Om fullständig lärarutbildning i Montessoripedagogik .......... 27

Om tillsättande av en observationsgrupp för uppföljande av utvecklingen
inom grundskolan .............................. 30

Om samordning av statens järnvägars zontaxa med järnvägens och

postverkets busstaxor...................................... 31

Om inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan 34

Meddelande ang. enkel fråga av herr Björk (s) ang. statlig insyn
i och kontroll av privata opinionsmätningsinstitut .......... 47

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 45

Nr 45

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 22 november Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 156, om rationalisering av undervisningsväsendet
.......................................... 15

— nr 157, om sänkt skolålder................................ 15

-—- nr 158, om en utbyggnadsplan för de gymnasiala skolorna,

m. m............... 25

— nr 159, om litterär uppläsningsverksamhet i skolor och bild ningsorganisationer

...................................... 27

— nr 160, om fullständig lärarutbildning i Montessoripedagogik 27

— nr 161, om undervisningen inom det obligatoriska skolväsendet 30

— nr 162, om kommunikationsmöjligheterna i skärgården .... 31

— nr 163, om samordning av statens järnvägars zontaxa med

järnvägens och postverkets busstaxor ...................... 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. ändring i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt ............................ 34

Första lagutskottets utlåtande nr 58, ang. tillägg till vissa trafiklivräntor,
m. m...................................... 34

Bevillningsutskottets betänkande nr 59, ang. tillägg till vissa trafiklivräntor,
m. m....................................... 34

Första lagutskottets utlåtande nr 61, ang. ändring i lagen om förlängning
av tid för preskription av rätt till arv eller testamente
.................................................. 34

Jordbruksutskottets utlåtande nr 35, om åtgärder mot spridning
av dynt ................................................ 34

-— nr 36, om rätten att fiska med fasta redskap i kronans fiskevatten
.................................................. 34

— nr 37, ang. ersättning för älgskada ........................ 34

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 49, om inrättande av
ett statligt institut för den psykiska folkhälsan.............. 34

— nr 51, om vidgade möjligheter för handikappade att erhålla

utbildning och tjänst .................................... 46

Tisdagen den 21 november 1967

Nr 45

Tisdagen den

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 22—den 24 november 1967 för
deltagande i GATT:s ministerrådsmöte
i Geneve.

Stockholm den 20 november 1967
Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 335, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
försäljning av viss staten tillhörig mark.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
339, till Konungen i anledning av vissa
motioner i frågor inom socialdepartementets
verksamhetsområde.

Om möjlighet för byggnadsföretag att
utnyttja investeringsfonder

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Gösta
Jacobssons (h) interpellation om möjlighet
för byggnadsföretag att utnyttja
investeringsfonder, erhöll ordet och
yttrade:

21 november

Herr talman! Herr Jacobsson har
frågat inrikesministern om regeringen
avser att vidtaga åtgärder för att byggr
nadsföretagen inte skall bli lidande av
arbetsmarknadsstyrelsens beslut rörande
ianspråktagande av investeringsfonder.
Frågan har överlämnats till mig.
för besvarande.

Den 18 maj i år bemyndigades arbetsmarknadsstyrelsen
att under vissa
förutsättningar medge ianspråktagande
av investeringsfonder. Som villkor gällde
bland annat att maskinbeställningarna
skulle göras före den 1 oktober i år.
Herr Jacobsson syftar på att möjligheterna
för byggnadsföretagen att få
medgivande enligt bemyndigandet klarlädes
så sent att vissa företag inte hann
fullgöra detta villkor. Sveriges industriförbund
har gjort en ansökan hos
Kungl. Maj :t i samma sak. I konselj den
13 oktober i år beslöts att ansökningen
inte skulle föranleda någon åtgärd. Därefter
har det inte framförts några nya
synpunkter på denna fråga av den art
att de kan föranleda ett ändrat ställningstagande
från regeringens sida.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för finansdepartementet för
interpellationssvaret. Bakgrunden till
min fråga var den omständigheten att
arbetsmarknadsstyrelsen tolkat regeringens
direktiv av den 18 maj angående
medgivande till att ta i anspråk industriföretagens
investeringsfonder på
så sätt att byggnadsindustrins företagare
utestängdes från denna möjlighet.

Efter överklagande beslöt Kungl.
Maj:t den 22 september ått undanröja
ett överklagat beslut. Det innebar ätt
även byggnadsföretag i princip fick
rätt att använda sina investeringsfonder

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Interpellation ang. åtgärder mot arbetslöshet till följd av devalveringen av vissa
valutor

för maskininköp, dvs. för inköp av
kranutrustning, grävmaskiner, tryckluftsaggregat
m. m., allt mycket dyrbara
ting. Eftersom ansökningstiden utgick
den 30 september, fick företagen i
branschen dock alltför kort tid på sig
att göra sina maskininköp och inkomma
med sina ansökningar. Det hade varit
rimligt att ansökningstiden hade förlängts.

• Herr talman! Då saken emellertid numera
synes ha ordnat upp sig för flertalet
ifrågavarande företag, har jag
ingenting att tillägga.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 155, angående utgifter
på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1967/68, hänvisades propositionen,
såvitt den anginge jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 170, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246);

nr 171, med förslag till lag om hyresnämnder;
och

nr 172, med förslag till lag om ändring
i lagen den 9 juni 1967 (nr 537)
angående ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.

Föredrogs och hänvisades till siatsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
173, angående eftergift av fordringar på
grund av torvlån.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 156—163, bevillningsutskottets
betänkanden nr 59
och 62, första lagutskottets utlåtanden
nr 58 och 61, jordbruksutskottets utlå -

tanden nr 35—37 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 49 och
51.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde bevillningsutskottets
betänkande nr 59 skulle
uppföras näst efter första lagutskottets
utlåtande nr 58.

Interpellation ang. åtgärder mot arbetslöshet
till följd av devalveringen av vissa
valutor

Ordet lämnades på begäran till herr
SUNDIN (ep), som anförde:

Herr talman! Den engelska regeringens
beslut att devalvera pundet är av
utomordentlig betydelse också för det
svenska näringslivet och för vår arbetsmarknad.
Även det förhållandet att
bland andra länder Danmark också beslutat
en devalvering kan innebära påfrestningar
för vårt lands ekonomi. Såväl
industri som jordbruk kan komma
att beröras. Svårigheter kan drabba både
företagare och anställda. Den svenska
regeringens beslut att icke devalvera
den svenska kronan medför behov
av särskilda åtgärder för att trygga anställning
och utkomst för tjänstemän
och arbetare. Med anledning härav
hemställer jag att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framställa
följande interpellation.

Vilka åtgärder avser regeringen -—
mot bakgrunden av beslutet om att inte
devalvera — vidtaga för att skapa
trygghet åt de anställda vilkas sysselsättning
och utkomst kan komma i fara
på grund av att Storbritannien och
Danmark devalverat?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Tisdagen den 21 november 1967

Nr 45

Interpellation ang. åtgärder mot arbetslöshet
m. m. till följd av devalveringen
av vissa valutor

Herr MATTSSON (ep) erhöll nu ordet
och yttrade:

Herr talman! Det höga kostnadsläget
i vårt land har lett till stora svårigheter
för det svenska näringslivet i den internationella
konkurrensen. Sågverksindustrin
tillhör de branscher inom vilka
problemen visat sig vara mest omfattande.
Det redan prekära läget har accentuerats
av den nyligen företagna devalveringen
av det engelska pundet.
Härigenom försvåras den svenska exporten
till Storbritannien. Särskild uppmärksamhet
måste riktas på de förluster
som blir följden av redan träffade avtal
om leveranser av sågverksprodukter
med betalning i pund. Detta kan leda
till mycket allvarliga likviditetssvårigheter.
För den mindre sågverksindustrin
kan situationen bli speciellt svår,
och följden torde bli driftinskränkningar
och företagsnedläggelser. Myndigheterna
måste vara beredda att vidtaga
sådana åtgärder att arbetslöshet
kan förhindras.

Med hänvisning till vad som ovan
anförts hemställes om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill statsrådet redogöra för de åtgärder
som kommer att vidtagas för att
förebygga företagsnedläggelser och
driftinskränkningar med åtföljande arbetslöshet,
som kan bli följden framför
allt för dem, som är sysselsatta inom
den mindre och medelstora sågverksindustrin,
på grund av att England och
Danmark devalverat?

Även denna hemställan bifölls.

Interpellation ang. tull- och skattefri införsel
av spritdrycker i vissa fall

Ordet gavs härefter till herr SKÄRMAN
(fp), som anförde:

Herr talman! Den uppfattning, som
alla torde dela, att spritförtäring och
trafik icke ha med varandra att göra,
har aktualiserat en fråga om rätten för
resande m. fl. att införa varor tull- och
avgiftsfritt. Bestämmelserna härom
återfinnes i Kungl. Maj:ts kungörelse
den 29 juni 1966, SFS 400/1966. I 5 §
av denna kungörelse stadgas, att

»Resande, som är bosatt i annat
europeiskt land får tullfritt införa 200
cigarretter eller 250 gram andra tobaksvaror
och 200 cigarrettpapper eller cigarretthylsor,
om han kan antas ha fyllt
15 år. Kan han antas ha fyllt 21 år får
han tullfritt införa även två liter starköl
samt antingen en liter vin och tre
fjärdedels liter spritdrycker med en alkoholhalt
av högst 60 volymprocent eller,
om spritdrycker ej medföres, två
liter vin.»

Bestämmelserna om resande gäller enligt
1 § även för den, som utför arbete
på transportmedel som ankommer från
utrikes ort. För resande, som är bosatt
i Sverige gäller den vanliga 24-timmarsregeln,
som är ett problem för sig.

Till resande, som är bosatt »i annat
europeiskt land» hänföres givetvis
chaufförer och medhjälpare på de lastbilar
från våra nordiska grannländer
och mera avlägsna länder, som i allt
större omfattning här gör en snabbvisit.
Så kan nämnas att i den ökande
trafiken med färjan Grenå—Varberg
lastbilarna som regel kommer till Varberg
kl. 23 den ena dagen och återvänder
kl. 24 dagen efter, för så vitt
inte färjan gör dubbeltur, då återresan
sker redan kl. 13 dagen efter. Under
tiden i Sverige skall chauffören köra
den inkommande lasten till bestämmelseorten
och återvända med ny last till
Varberg eller annan utresestation. Störr
re delen av tiden går därför åt till körning.
Många av chaufförerna har regelbundet
en flaska med spritdrycker med

6 Nr 45 Tisdagen den 21 november 1967

Interpellation ang. bojkottaktioner mot sydafrikanska varor

sig, som de själva uppger vara för eget
bruk.

Man frågar sig då: Yar gör de av spriten?
Antingen dricker de upp den och
kör omkring med stora tunga lass i
spritpåverkat tillstånd eller också användes
spriten till försäljning eller som
ersättning till någon som gjort dem en
tjänst vid lossning eller lastning. I sistnämnda
fall finns inget motiv för tullöCh
skattefrihet.

I anledning av det anförda anhåller
jag att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få ställa följandé
frågor:

1. Har statsrådet observerat den trafikfara,
som är förenad med nuvarande
bestämmelser om tull- och avgiftsfri införsel
av spritdrycker för vissa kategorier
av resande, som är bosatta i annat
europeiskt land?

2. År statsrådet beredd att taga upp
denna fråga i nordiskt sammanhang för
att åstadkomma mer restriktiva bestämmelser
gemensamma för hela Norden
så att diskriminering icke sker av
något lands lastbilsförare.

Kammaren medgav, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas.

Interpellation ang. bojkottaktioner
mot sydafrikanska varor

Herr ÅKERLUND (h) fick på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I trontalet till årets riksdag
uttalas att rikets förhållande till
främmande makter är gott. Samtidigt
säges att »rasmotsättningarna i södra
Afrika kvarstå som hot mot världsfreden».
Som känt är har emellertid rasmotsättningar
i år givit upphov till
sammanstötningar på andra håll i världen.
Med hänsyn till de faror för freden,
som är förknippade med rasmotsättningar,
framstår det som angeläget
att undvika att skärpa dessa. Förgiftning
av förhållandet mellan olika stater
är därvid särskilt allvarlig, såsom

visats i konflikten mellan arabstaterna
och Israel.

I Sveriges relationer med södra Afrikas
största stat, Sydafrikanska republiken
ingår som väsentlig del en omfattande
handel byggd på förtroendefullt
affärssamarbete. Det sydafrikanska
näringslivet, som snabbt omvandlat landet
till en modern industristat, har visat
sig bereda god avsättning för svenska
industriprodukter. Under innevarande
års tre första kvartal har exporterats
för 153 miljoner kronor, medan Sverige
köpt för endast 52 miljoner kronor. För
mellanskillnaden erhåller vårt land värdefullt
guld eller konvertibla valutor.
Affärsförbindelserna har emellertid helt
nyligen störts av en ny svensk bojkottaktion
mot sydafrikanska varor. Från
sydafrikanskt håll har hittills inte vidtagits
motåtgärder mot de upprepade
svenska bojkottaktionerna. Irritationen
är emellertid påtaglig inför svensk
opinions hållning.

Från den sydafrikanska regeringens
sida har på senaste tid uttalats önskemål
om goda och förbättrade relationer
med andra länder. Sådana har också
uppnåtts med de av »svarta regeringar»
styrda länderna Botswana, Lesotho,
Swaziland och Malawi. Strävan
i samma riktning fortsätter med andra
länder och önskan härom gäller även
vårt land.

På grund av vad jag här ovan anfört
anhåller jag om Första kammarens tillstånd
att till hans excellens utrikesministern
få ställa följande fråga:

»Anser Ers Excellens officiella
svenska bojkottaktioner mot sydafrikanska
varor vara förenliga med ett
gott förhållande till Sydafrikanska republiken?» Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 905, av herr Schött, och
nr 906, av fru Segerstedt Wiberg,

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 160, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648), såvitt
avser bl. a. axeltryck, bruttovikt
och fordonslängd, m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Eriksson, Karl-Erik, (fp) till herr stats -

Meddelande ang. enkel fråga
rådet och chefen för jordbruksdepartementet:
»Avser Herr Statsrådet att låta
riksdagen pröva det av domänverkets
organisationskommitté i år framlagda
förslaget?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Onsdagen den 22 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 23 och den 24
november 1967 för deltagande i statsministerns
resa till Polen.

Stockholm den 22 november 1967

Kaj Björk

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes ett till kammaren
inkommet läkarintyg, utvisande att herr
Andersson, Torsten, den 20 november
inlagts på medicinska kliniken vid centrallasarettet
i Borås.

Kammaren beviljade herr Andersson,
Torsten, ledighet för den tid, varunder
han vore förhindrad att deltaga i riksdagsgöromålen.

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Holmbergs
(h) interpellation angående åtgärder
mot narkotikamissbruket, erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har
ställt vissa frågor rörande bekämpningen
av narkotikamissbruket. Med anledning
härav får jag anföra följande.

Remissbehandlingen av narkomanvårdskommitténs
båda första betän -

kanden är nu avslutad. I socialdepartementet
pågår arbetet med proposition
på grundval av dessa betänkanden.
Denna kommer att beröra vissa lagstiftningsfrågor
som kräver yttrande från
lagrådet. Jag räknar med att kunna remittera
förslag i ämnet till lagrådet under
hösten vid sådan tidpunkt att propositionen
kan avlämnas vid början av
kommande riksdag. Det blir då tillfälle
att närmare behandla de angelägna
spörsmål det här rör sig om. Jag skall
därför inskränka mig till att nu något
beröra ett par punkter.

Min inställning till frågan om
haschisch har jag tidigare i annat sammanhang
gett uttryck för. Eftersom
herr Holmberg särskilt tar upp detta
medel skall jag här anföra några synpunkter,
som jag anser väsentliga vid
bedömningen av detta medel.

I de länder där bruket av haschisch
är mest utbrett anser man att det bör
bekämpas med kraft. I internationella
konventioner har det upptagits bland
de medel som underkastas den mest rigorösa
regleringen. Ett visst psykiskt
beroende är karakteristiskt för medlet.
Det har ansetts vara en inkörsport till
andra och ännu farligare medel. I de
kretsar där haschisch används är steget
ofta inte långt till andra narkotika, som
på kort tid kan bryta ner ungdomar
fysiskt, psykiskt och socialt. En särskilt
oroande faktor är här att samvetslösa
försäljare inte drar sig för att
i haschischen blanda in andra beroendeframkallande
medel med kraftigare
verkningar. Man skall inte heller förbise,
att vad vi strävar efter på det internationella
fältet är ökade insatser
och skärpt kontroll beträffande för oss
allvarliga medel som i andra länder
skapar mindre problem. Skall vi ha
utsikt att vinna gehör för våra ansträngningar
att få internationell kon -

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

troll av preludin och liknande medel,
måste vi vara solidariska med andra
länder i deras kamp mot för dem allvarliga
narkotikaproblem.

Herr Holmberg framhåller att man
i Danmark för att möta narkotikaproblemen
nyligen tillsatt ett underutskott
under sundhetsstyrelsen med representanter
för olika ministerier. Han undrar
om svenska regeringen vidtagit några
motsvarande åtgärder för att samordna
narkotikafrågorna mellan berörda departement.
På detta vill jag svara, att
fortlöpande kontakter äger rum mellan
departementen i frågor som berör olika
departement. Arbetsformerna är dessutom
så flexibla att de möjliggör de omdispositioner
och anpassningar som i
varje särskilt fall kan visa sig nödvändiga
utan att fördenskull särskilda organ
behöver tillskapas. Vad särskilt angår
narkotikafrågan så kan jag försäkra
herr Holmberg att den både betraktas
och behandlas som ett gemensamt
problem av de departement som på ett
eller annat sätt kan bidra till lösningen
därav. Fortlöpande kontakter äger också
rum mellan departementen och de myndigheter
som har att handlägga hithörande
frågor.

Herr HOLMBERG (li):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret på interpellationen.
Svaret innehöll intressanta synpunkter,
och jag har i sak inte så mycket
att invända mot vad som där sägs.
Särskilt statsrådets inställning till konsekvenserna
av bruket av liaschisch är
välgörande att höra.

Nu blir det en ny diskussion om narkotikafrågorna
nästa år som vi hoppas
också skall leda till konkreta åtgärder
inte minst på lagstiftningens område
för att komma till rätta med missbruket
av haschisch. Å andra sidan går ju tiden
utomordentligt snabbt när det gäller
utbredningen av missbruket.

Anledningen till att jag framställde
interpellationen är att under den månad

lj- Första kammarens protokoll 1967. Nr 45

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket
som har gått sedan den 17 oktober då
jag aktualiserade frågan — den har aktualiserats
flera gånger tidigare — har
missbruket nästan hunnit att sprida sig
över hela landet. Polisen uppger nu att
missbruket har blivit så landsomfattande
att man står ganska handfallen
inför situationen inte endast i Stockholm
och Göteborg utan även i de mindre
städerna.

Det är nog alldeles klart att statsmakterna
på detta område inte har haft
tillräckligt förutseende. I andra, mycket
näraliggande länder, t. ex. Norge,
har man på annat sätt tidigare gripit sig
an problemen. I början av 1960-talet existerade
knappast narkotikamissbruket
i Norge i någon större utsträckning,
men ändå vidtogs där betydande åtgärder.
Man byggde ett regelrätt narkotikasjukhus
strax utanför Oslo för ett
50-tal patienter, och man är fortfarande
i färd med att bygga ut vårdverksamheten,
trots att omfattningen av narkotikamissbruket
i Norge är jämförelsevis
ringa.

I Sverige har under den senaste tiden
situationen förvärrats även på ett annat
sätt. Det är ju ett ungdomsproblem
vi rör oss med. Genom ökningen
av arbetslösheten bland ungdomarna,
speciellt i storstäderna, ökar naturligtvis
risken för missbruk av narkotika.
De unga människor, som efter färdig
utbildning inte får arbete och som
kanske tidigare har vissa psykiska störningar
och befinner sig i ett depressivt
tillstånd, får en starkt ökad benägenhet
att söka fly från verkligheten genom
missbruk av narkotika.

Det är alltså utan tvivel så att för
många motåtgärder icke kan vidtagas.
Jag har i interpellationen huvudsakligen
tagit upp frågor som rör ingripande mot
handeln med narkotika. Det är lagstiftningsvägen
som måste beträdas på något
sätt, och det finns många områden
som kan angripas. En fråga gäller hur
man skall komma till rätta med upplåtande
av lägenheter, inte minst i Stockholm
men även i Göteborg, där det före -

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket
kommer så att säga kollektivt missbruk
av narkotika. Narkomanvårdskommittén
föreslog kriminalisering av uthyrning
av sådana lokaler för narkotikafester,
och jag hoppas att socialministern följer
narkomanvårdskommittén på den punkten.
Det är klart att man inte kan komma
fram bara lagstiftningsvägen; man
måste också gå upplysningsvägen. Allt
fler inser att upplysningsverksamhet är
nödvändig över hela landet och att den
måste aktiviseras. Därför är det tillfredsställande
att socialministern i denna
interpellation så klart indirekt uttalat
att allt slags narkotika är farligt.
Det finns tyvärr fortfarande personer
som gör gällande — personer som är
experter — att haschisch och marijuana
är ofarliga, men såvitt jag förstår
delar socialministern inte den uppfattningen
i dag.

Låt mig sedan ta upp en sak som rör
tullen. Det har flera gånger ifrågasatts
om man inte skulle förstärka tullen personellt
för att stoppa inflödet av narkotika
till landet. Jag tror knappast att det
är nödvändigt. Däremot är det naturligtvis
riktigt — och man har påbörjat
verksamhet i den riktningen — att man
specialutbildar erforderligt antal befattningshavare
inom tullen på detta
område. Men det gäller också att få
till stånd ett samarbete mellan tull och
polis i Sverige samt tull och polis i
våra grannländer. Jag vet att det finns
ett sådant samarbete med våra nordiska
grannländer. Däremot har tydligen arbetskontakt
inte kunnat uppnås med
tullen och polisen i östersjöländerna på
andra sidan järnridån. Detta är beklagligt,
eftersom — vilket kanske inte
så många känner till — det går en ström
av narkotika över till Sverige även från
Sovjetunionen. Jag tycker att statsmakterna
skall ha uppmärksamheten riktad
på detta och försöka finna en möjlighet
till bättre samarbete mellan polis och
tull i länderna på den sidan Östersjön
samt polis och tull i Sverige.

I interpellationen har jag betonat att
en förstärkning av narkotikapolisen

främst har till syfte att få tag i stordistributörerna
av narkotika. Utan en
sådan förstärkning får den av narkomanvårdskommittén
föreslagna straffskärpningen
för illegal narkotikahandel
från maximalt två års till maximalt
fyra års fängelse knappast någon effekt.
Men jag tror också att man kan ifrågasätta,
om inte straffmaximum för stordistributörer
av narkotika bör sättas
högre än enligt kommitténs förslag fyra
år. I Norge föreligger ett regeringsförslag
om en höjning av straffgränsen upp
till fem års fängelse för sådana brott,
och den norske kriminalchefen har
bl. a. uttalat att enligt hans uppfattning
de samvetslösa personer som det här
gäller bör kunna ådömas fängelsestraff
ända upp till tio år. Det är naturligtvis
en personlig uppfattning, men den
visar hur pass allvarligt man i våra
grannländer ser på detta problem. Vi
har ju anledning att se på det ännu
allvarligare.

Det finns för övrigt — såsom statsrådet
Aspling säkerligen känner till —
flera andra exempel från utlandet på
att drastiska straffskärpningar för illegal
narkotikahandel i stor skala haft
påtaglig effekt. Det har bl. a. skett
skärpningar i vissa delstater i Amerika
med sä god effekt att t. o. in. narkotikapolisens
personal har kunnat reduceras.
Jag tycker att man även i vårt land bör
beakta erfarenheterna på detta område
från Amerika som ju när det gäller narkotikamissbruk
tidigt råkade i en mycket
besvärligare situation än de små länderna.

Herr talman! Narkotikamissbruket utgör
ett så allvarligt hot mot våra ungdomars
liv och hälsa att detta problem
bör angripas inte endast med stor energi
och målmedvetenhet utan också med
verkligt stor uppslutning från alla demokratiska
partier.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Holmberg att en rad av de frågor som

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

han här tar upp helt naturligt får sin
behandling i den proposition som kommer
att föreläggas riksdagen. Vi får då
också tillfälle att mera i detalj gå in på
en rad av utan tvekan viktiga spörsmål
som direkt ansluter sig till frågan vad
vi ytterligare kan göra för att skärpa
kontrollen och bekämpa missbruket.

Jag vill för dagen bara med några
ord helt kort teckna en bakgrund till
det läge som vi befinner oss i. Herr
Holmberg lät ju framskymta att här
skulle föreligga en rad försummelser.

Jag vill då säga att det var på 1950-talet, närmare bestämt år 1954, som rapporter
kom genom socialmyndigheterna
och pressen att narkotikamissbruket
hade ökat. Medicinalstyrelsen ordnade
då samråd med andra myndigheter, och
man fann att det visserligen förekom
missbruk men att det var fråga om begränsade
grupper.

Stockholms stads barnavårdsnämnd
lät doktor Takman genomföra en undersökning
under flera år för att spåra
upp missbrukande ungdomar. Han kunde
inte finna fler än ett 20-tal under
åren 1955—1957.

Läget förändrades emellertid. När
missbruket av centralstimulantia med
s. k. intravenösa injektioner tog fart i
slutet av 1950-talet och i början av
1960-talet fördes dessa medel in under
narkotikakungörelsen här i landet.

Särskilda polisgrupper tillsattes, dels
inom statspolisen och dels inom stockholmspolisen,
och en särskild åklagartjänst
inrättades. De missbrukade medlen
hade vid denna tid till största delen
skrivits ut av läkare, men medicinalstyrelsen
ingrep. Därefter har utskrivningen
av narkotikarecept minskat mycket
starkt från drygt 700 000 recept år 1960
till cirka 125 000 förra året. Narkotika
får i vårt land endast skrivas ut med
stor försiktighet, och läkaren måste alltid
kunna redovisa motivet för receptutskrivningen.
Apotekens narkotikarecept
kontrolleras också årligen vid
kontrollförrättningar, och åtgärder vidtas
mot onormal utskrivning.

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

Låt mig här bara nämna det omdiskuterade
preludinet. Det användes som
bekant medicinskt som avmagringsmedel.
Dess medicinska existensberättigande
ifrågasattes starkt på ansvarigt
läkarhåll i Sverige. Detta medel anmäldes
för registrering här i landet hösten
1954 och registrerades som s. k. farmacevtisk
specialitet ungefär ett år senare.
Det klassificerades som narkotika 1959.
Efter det tilltagande missbruket av detta
medel togs det bort ur handeln 1965.
Samtidigt som allt starkare restriktiva
åtgärder satts in i vårt land för att
nedbringa den legala förskrivningen
av detta medel har smugglingen tilltagit.
Detta var också anledningen till att
medicinalstyrelsen på regeringens uppdrag
1965 tillsatte en expertgrupp för
undersökning rörande narkotikamissbruket.
Denna grupp gjorde en första
kartläggning av problemet och ombildades
i januari 1966 till narkomanvårdskommittén,
vilken nu arbetar med
fyra arbetsgrupper. Som bekant har
kommittén i år avlämnat två betänkanden
— det första med en beskrivning
av missbrukssituationen och med
förslag till vissa vårdåtgärder, det andra
med förslag angående lagstiftning
och förstärkning av tull och polis.

Kommittén arbetar emellertid vidare
och beräknar att nästa år avlämna ett
betänkande med bl. a. förslag till åtgärder
beträffande upplysning och attityder.
Vi har ett värdefullt nordiskt
samarbete på detta område, och jag vill
här nämna att vid ett socialministermöte
i Sverige under sensommaren underströks
från nordiskt håll angelägenheten
av att de centralstimulerande
medlen kommer under en internationell
kontroll. Vi kommer i olika internationella
sammanhang att försöka
åstadkomma en skärpt kontroll. Från
svensk sida gjorde vi redan i slutet av
1950-talet och i början av 1960-talet internationella
framstötar på läkemedelsfronten.
1965 föreslog vi att vissa beroendeframkallande
läkemedel, t. ex.
preludin, skulle föras in under den in -

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket
ternationella narkotikakonventionen
och receptbeläggas inom alla medlemsstater.
Vi lyckades också få Världshälsoorganisationen
att anta en resolution
härom, och vi kommer alltså inte att
släppa denna fråga utan söker i olika
internationella sammanhang föra den
ytterligare framåt. Vissa av våra beskickningar
i utlandet har vidare på regeringens
begäran gjort undersökningar
av olika myndigheters kontroll av
tillverkning och försäljning av preludin.

Våra möjligheter att direkt påverka
utländska läkemedelsfirmor är naturligtvis
begränsade. Det bör — jag har
strukit under det i denna kammare
förut — emellertid alltid sägas ifrån att
läkemedelsfirmornas ekonomiska intressen
inte får sudda ut det ansvar som
just en sådan industri i särskilt hög
grad måste ha, då deras preparat kan
vålla allvarliga medicinska och sociala
skadeverkningar. Preludin är ju dessutom
ett preparat som — det har jag
framhållit — man på ansvarigt läkarhåll
i Sverige egentligen anser sakna
medicinskt berättigande

Det är riktigt, herr talman, att det är
smuggeltrafiken i dag som är allvarlig,
och det gäller för oss att finna effektiva
former att bekämpa denna trafik.
Det är här fråga om ett svårt och stort
problem. Vi bör inte glömma bort att
med den utomordentligt stora omfattning
som den internationella resetrafiken
har i dag kan bl. a. centralstimulerande
medel och narkotika av annat
slag på olika vägar komma in i
landet, men dessa frågor får vi som sagt
komma tillbaka till när propositionen
föreligger.

Jag vill slutligen bara, herr talman,
ta upp en sak som herr Holmberg var
inne på. Han nämnde att man i Norge
hade inrättat ett särskilt sjukhus för
narkomaner. Det är på det sättet, herr
Holmberg, att detta sjukhus har funnits
mycket länge och att det alltså inte
har tillkommit under senare år. Det har
varit ett sjukhus som mera haft att be -

handla människor som har missbrukat
vad som skulle kunna kallas de gamla
klassiska, tunga narkotiska medlen, exempelvis
morfin. Det kan sägas att vi
i Sverige, där missbruket utan tvekan
har kommit att få stor omfattning, har
sökt att så tidigt och så snabbt som
möjligt finna vägar för att bekämpa
missbruket, men det är en svår fråga
och det är en fråga som anknyter till
en rad olika åtgärder.

Jag vill sluta, herr talman, med att
säga att inte minst den internationella
aspekten är viktig. Narkotikaproblemet
är stort även internationellt sätt. Jag
tror att det är ytterst angeläget att vi på
det internationella planet försöker
åstadkomma en större samling kring
åtgärder för att bekämpa missbruket.
Jag vill gärna stryka under vad herr
Holmberg nämnde i slutet av sitt anförande:
Här behöver alla goda krafter
samverka, inte minst i vårt land.

Herr HOLMBERG (li):

Herr talman! Statsrådet Aspling hade
självfallet rätt när han kände på sig att
det låg kritik i mitt anförande. Jag använde
visserligen inte ordet »försummelse»,
men det har däremot funnits
en viss »eftersläpning» i regeringens
sätt att angripa problemen.

Det är i och för sig bra att en särskild
åklagartjänst på ett tidigt stadium har
inrättats i Stockholm för dessa frågor.
Skall denna tjänst och polisens arbete
emellertid få någon reell effekt måste
man också, som narkomanvårdskommittén
har föreslagit, se över lagstiftningen
och framför allt straffsättningen för försäljning
av narkotika.

På senaste tiden har problemen kring
användandet av narkotika blivit än besvärligare,
eftersom det tydligen förekommer
att narkotika av mildare slag
erbjuds gratis i skolorna för att tillvänja
ungdomarna till narkotikamissbruk.
Det är en speciell och ny situation
som vi på något sätt måste komma
till rätta med, och det måste ske

Onsdagen den

genom en översyn av strafflagstiftningen.

Ett problem som växer oss över huvudet,
inte bara på detta område utan
även på en mängd andra håll, är massmedias
sätt att behandla denna fråga.
Det står utom allt tvivel att framför allt
TV:s program och dess sätt att presentera
problemen kring narkotikamissbruk
och följdverkningarna därav har
skapat förväntningar och även stimulerat
intresset hos unga oreflekterande
människor att utnyttja olika preparat.
Det där är naturligtvis en utomordentligt
ömtålig fråga, eftersom Sveriges Radio
och TV har frihet att bestämma hur
de skall utforma sina program. Men när
det gäller problem som har livsavgörande
följdverkningar för ungdomarna, så
måste man försöka finna någon kontakt
med Sveriges Radios ledning, sa att
andra röster och andra programtyper
i detta avseende också kommer fram.

Statsrådet Aspling nämnde i slutet av
sitt anförande att detta är ett internationellt
problem, och även jag är helt på
det klara med det. Det hindrar dock inte
att vi också kan se det som ett begränsat
internationellt problem, ett Östersjöproblem.
Jag nämnde bl. a. att polisocli
tullmyndigheter i Sverige också
måste finna en kontakt med polis- och
tullmyndigheter på östra sidan om Östersjön
för att vi även på så sätt skall
kunna göra allt för att stoppa inflödet
av narkotika till Sverige.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är naturligtvis angeläget
att man från skolsidan gör allt för
att sprida upplysning omkring narkotikafrågorna
på ett riktigt och informativt
sätt, och det är ju också vad som
sker. Jag antar att herr Holmberg känner
till att skolöverstyrelsen bedriver
en omfattande upplysningsverksamhet i
denna fråga. Man har tagit upp hela
problemet vid olika fortbildningskurser,
man har ställt upplysningsmaterial till
skolornas förfogande, och man har läm -

22 november 1967 Nr 45 13

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket
nät anvisningar om hur information
skall lämnas. Via skolöverstyrelsen har
material också ställts till förfogande för
utbildning av ungdomsledare. Över huvud
taget kan det sägas att man under
senare år har gjort en kraftsamling för
att just på skolfronten ge ungdomen
upplysning och varna för narkotikamissbruket.
Dessutom har en rad av våra
ungdomsorganisationer också tagit
upp denna fråga. Man har färdigställt
material, man har anordnat upplysningskurser
och konferenser. Det är
med andra ord en mycket omfattande
verksamhet i gång på upplysningssidan.

Jag vill gärna säga till herr Holmberg
att det faller ett särskilt ansvar på massmedia
då det gäller upplysningsverksamheten
på detta område. Det gäller att
finna riktiga former, så att den s. k.
upplysningen inte motverkar sitt syfte.
Jag vill gärna ha sagt att i varje fall jag
personligen ställer mig mycket tveksam
till en hel del av det som vi fått se i
televisionen under vissa tider på detta
område. Men det har väl skett och
sker ett tillnyktrande. Sedan narkomanvårdskommitténs
betänkande framlagts
har vi också fått underlaget för en saklig
diskussion om åtgärder och vägar
för att bekämpa missbruket. Här faller
emellertid ett ansvar på alla de olika
instanser som har att förmedla upplysning
— det vill jag starkt understryka
— och inte minst gäller det massmedia.

Det är ju så, herr talman, att narkotikamissbruket
i vårt land förutsätter
en omfattande illegal handel. Den övervägande
delen av de centralstimulerande
medel, exempelvis preludin, som insmugglas
till vårt land är sannolikt fabrikstillverkade.
Att exakt ange varifrån
narkotika levereras är svårt. Vi vet att
mycket har kommit från Spanien, men
en del härrör även från andra länder.
Det finns läkemedelsfabriker i Tyskland,
Italien, Spanien och andra länder
som tillverkar centralstimulantia. En
av de största tillverkarna är läkemedelsfirman
C. H. Boehringer & Solm, Ingclheim
i Västtyskland, som tillverkar pre -

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket
ludin, med bl. a. filialfabriker och licenstagare
i Spanien och Italien. På regeringens
begäran — det har jag nämnt
förut — har våra beskickningar i Spanien
och Italien sökt vinna klarhet beträffande
myndigheternas kontrollåtgärder
då det gäller tillverkning och försäljning
av bl. a. preludin och ritalina i
dessa länder. Jag skall här bara nämna
att i Spanien preludin är receptbelagt
sedan något mer än ett år. Hur pass effektiv
kontrollen är i försäljningsledet
är svårt att ha någon uppfattning om.
Den tyska firman Boehringer har i en
fabrik i Barcelona tillverkat preludin i
uppenbart stor omfattning. 1 fjol höst
meddelades att firman upphört med tillverkningen
av preludin och i stället
marknadsfört en ny produkt, preludin
compositum, dvs. sammansatta preludintabletter.
Det sammansatta består i
att ett laxeringsmedel tillsatts det nya
preparatet för att förhindra missbruk.
Man kan sannolikt på goda grunder
ifrågasätta effekten härav, men det skall
jag inte gå in på.

I Italien är det svårt att få hela fältet
belyst. Det lär finnas ett ganska stort
antal fabriker som tillverkar preludin.
Det är emellertid receptbelagt.

Det är uppenbart, herr talman, att
vi befinner oss i ett utvecklingsskede på
läkemedlens område, som måste lägga
ett särskilt ansvar på läkemedelsfirmorna.
Våra möjligheter att påverka dessa
firmor i utlandet, det har jag redan sagt,
är begränsade. Det hindrar självfallet
inte att vi i vårt land pekar på ansvarsfrågan
här. Man måste så långt möjligt
på det internationella fältet söka vägar
till en samverkan för att stoppa illegal
försäljning av de medel som vi vet utgör
en utomordentlig fara i detta sammanhang.

Eftersom herr Holmberg också kom
in på frågan om straffsatser, vill jag
hänvisa till mitt tidigare svar. Det är
frågor vi får återkomma till när propositionen
föreligger.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag har med mycket
stort intresse åhört denna debatt och
sett med vilket allvar som de båda talarna
har dryftat detta mycket stora
samhällsproblem. Jag tycker det är
glädjande att höra vad statsrådet lägger
in i begreppet straff, men jag kan inte
underlåta att ta upp frågan också utifrån
mina funderingar i detta sammanhang.

Detta problem har vi fått vår uppmärksamhet
riktad på under de allra
senaste åren. Bara i Stockholm finns
det nu över 5 000 narkomaner, och utvecklingen
tycks med skrämmande fart
gå mot en allt större siffra. Man ser allt
som följer i spåren: ökad kriminalitet
i alla avseenden, ett många gånger fullständigt
åsidosättande av lag och rätt,
bara för att komma över medel för att
köpa narkotika. Det är alldeles klart
att detta problem inte enbart gäller narkotika
utan i hög grad påverkar brottsligheten
i övrigt. Därför tror jag att
försöken att stävja narkotikamissbruket
just nu är en av våra största samhällsfrågor.
Är vi då inte i den situationen
att vi borde mycket radikalt
tänka om när det gäller straffsatserna
för dem som försäljer narkotika? Man
måste ställa sig själv den frågan. Ser
vi inte alltför snällt på denna sak? Vi
diskuterar frågan om brott och straff
i andra sammanhang och vill gärna ha
en liberalisering av straffen, men jag
tycker att när det gäller just dessa brott,
måste man begära en omprövning.

Finns det egentligen ett grymmare
brott än att försöka få andra att utnyttja
narkotika? Som herr Holmberg
sade tidigare erbjuder man ungdomar
att pröva narkotika gratis. Av upptäckarlust
och nyfikenhet kanske ungdomar
prövar det, och så småningom
har försäljaren i sin hand en individ
som kan hänsynslöst utnyttjas till det
bittra slutet.

Vi har mycket hårda straff för mord,
men är det inte här, herr statsråd, ofta
fråga om i det närmaste detsamma som

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

ett rent mord? Man utnyttjar i vinstsyfte
en människa, som man försöker
till det yttersta pressa att skaffa mer
och mer narkotika, tills denna människa
är slut. Detta är mord och ingenting
annat. Sådana brott borde därför
också behandlas och bestraffas som
mord. Jag tycker att samhällets reaktion
i detta avseende måste vara mycket
bestämd och hård, och jag tror att vi
tvingas till ett omtänkande. Jag är inte
den som brukar ivra för hårda straff,
men när man ser denna utveckling blir
man verkligt allvarligt oroad över att
det skall finnas människor som tjänar
miljontals kronor på att utnyttja andra
människor till döds på det sättet.

Jag kan inte låta bli att säga detta vid
det här tillfället. Det finns i bibeln ett
ord som jag finner användbart i detta
sammanhang: Den som förför en av
dessa små, det är bättre att en kvarnsten
vore bunden vid hans hals och
han sänktes ned i havsens djup.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
motionerna nr 905 och 906.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 156, i anledning
av motioner om rationalisering av undervisningsväsendet,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om sänkt skolålder

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 157, i anledning av motioner
om sänkt skolålder.

I de likalydande motionerna I: 488,
av herrar Dahlén och Bengtson, samt
II: CHS, av herrar Hedlund och Ohlin,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
utredning av förutsättningarna för en
successiv sänkning av åldern för inträ -

Om sänkt skolålder
de i grundskolan eventuellt genom inrättande
av en allmän förskola enligt
i motionerna angivna riktlinjer samt av
de pedagogiska, psykologiska och ekonomiska
effekterna av sådana reformer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen icke måtte bifalla motionerna
I: 488 och II: 618.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Per Jacobsson (fp), Nils Theodor
Larsson (ep), Wallmark (h), Thorsten
Larsson (ep), Bohman (h), Ståhl
(fp), Mattsson (ep), Turesson (h),
Iiällstad (fp), Sjönell (ep) och Westberg
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 488 och II: 618 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
av förutsättningarna för en
successiv sänkning av åldern för inträde
i grundskolan eventuellt genom
inrättande av en allmän förskola enligt
i motionerna angivna riktlinjer samt av
de pedagogiska, psykologiska och ekonomiska
effekterna av sådana reformer.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! I en nyligen utkommen
publikation »Skolan i Sverige» inleder
författaren, överdirektören i skolöverstyrelsen
Jonas Orring, ett kapitel med
följande ord: »Redan år 1842, då beslut
fattades om att inrätta en obligatorisk
sexårig folkskola, bestämdes att skolplikten
skulle börja det kalenderår då
barnet fyllde sju år. Det dåtida svenska
samhället var ett utpräglat bondesamhälle
med en befolkning starkt spridd
över hela landet. I de flesta kommuner
bodde människorna i små byar eller
till och med i enstaka gårdar över hela
kommunens område.»

Det har alltså förflutit 125 år sedan
sjuårsgränsen för skolgångens påbörjande
fastställdes, och det märkvärdiga
har inträffat, att vi alltjämt tycks leva

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Om sänkt skolålder

kvar i samma uppfattning om den
lämpliga tiden att börja skolan, som
fanns hos dem som för mer än ett sekel
sedan skapade folkskolan. Det är som
om just på detta område ingenting hade
hänt. I praktiken har det ju varit
så att vi i nästan alla andra avseenden
försökt att noga observera och följa
med i utvecklingen — ja, ibland har
man till och med haft en känsla av att
vi ådagalagt en alltför stor iver i de
ansträngningarna, .lag kan som ett exempel
nämna den oerhörda aktivitet
som för några år sedan visades i departement,
utskott och här i kammaren,
då vi hade fått för oss att vi släpade
efter i fråga om den tekniska utbildningen.
Det var den gången ingen
måtta på brådskan — vi skulle införa
extra matematiktimmar, snabbutbilda
lärare för de tekniska skolorna och vidta
en hel rad andra åtgärder som ansågs
leda till att vi skulle vara liksom
rustade till tänderna i fråga om den
tekniska utvecklingen.

Följden av denna brådska blev bl. a.
den att de ungdomar som i våras lämnade
de tekniska skolorna i stor utsträckning
står utan sysselsättning, i
varje fall i sådana fack där de har användning
för de tekniska färdigheter
som de har inhämtat i skolan.

När det gäller skolåldern har dock,
som sagt, ingenting skett på 125 år.
Det är precis som om vi skulle leva kvar
i det gamla bondesamhället med de
långa avstånden mellan gårdarna, med
de dåliga kommunikationerna och med
en besvärande isolering för folk i allmänhet
och naturligtvis för barn i synnerhet.
Utvecklingen verkar att ha stått
stilla just på detta område. I verkligheten
är det naturligtvis inte alls på
det sättet. Även här har det hänt oerhört
mycket, och det har hänt oerhört
snabbt. Barnen av i dag är mogna på
ett helt annat sätt än de var för 125
år sedan. Isoleringen är i de allra flesta
fall helt bruten. Hemmen har utrustats
med tidningar, radio och TV, och barnen
har sannerligen inte försummat att

ta del av allt det nya som samhället haft
att bjuda på. Deras bakgrund har helt
enkelt blivit en annan. Ibland blir vi
väl närmast chockerade, om vi jämför
vår egen barndoms situation med barnens
situation i dag — jämför deras
mogenhet, som av många närmast uppfattas
såsom en påflugenhet och framfusighet,
med vår egen barndoms blyghet
och tafatthet. Förändringen till en
snabbare mognad är så uppenbar att
man på andra håll ute i världen redan
har tagit konsekvenserna av den utvecklingen
och infört skolplikt för sexåringar.

Helt ouppmärksammad har väl inte
saken varit i vårt land. Redan 1957 års
skolberedning ansåg det vara en viktig
samhällelig uppgift att under de närmaste
decennierna bygga ut förskoleväsendet
och uttalade att vi förr eller senare
skulle bli tvingade att allvarligt överväga
att inrätta förskoleklasser eller låta
barnen börja skolan redan i sexårsåldern.
Lekskolan innebär väl också ett
trevande försök att engagera femåringar
och sexåringar. Från föräldrahåll
göres även mycket starka påtryckningar
för att förskoleverksamheten skall
komma i gång i en helt annan utsträckning
än vad hittills har skett. I det sammanhanget
har även förts fram frågan
om förskolans anknytning till det allmänna
skolväsendet.

I de motioner som ligger till grund
för utskottets utlåtande ställs inte något
omedelbart krav på införande av
skolplikt vid sex års ålder. Motionärerna
nöjer sig med att kräva en utredning
om förutsättningarna för en
successiv sänkning av åldern för inträde
i grundskolan, eventuellt genom
inrättande av en allmän förskola. Enligt
motionärerna måste utredningen
ta upp frågan om de pedagogiska, psykologiska
och ekonomiska effekterna av
sådana reformer. Det är också ganska
naturligt, ty en sänkning av skolåldern
är ingenting som kan beslutas och genomföras
i ett sammanhang. Där finns
— förutom forskning och bedömning

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

av skolmognadsproblemet — lokalfrågorna,
personalfrågorna och, framför
allt för glesbygdernas del, frågan om
skjutsar till och från skolan.

Beträffande skoltidens längd redovisar
motionärerna två uppfattningar
bland expertisen, en som går ut på att
en sänkning av skolinträdesåldern med
ett år i form av ett obligatoriskt förskoleår
medför tioårig skolplikt och en
annan som helt enkelt ger en förskjutning
av den obligatoriska undervisningen
med ett levnadsår nedåt, vilket
innebär en nioårig skolgång.

Till frågan om förskolornas införlivande
med det allmänna skolväsendet
tog för övrigt statsutskottet och riksdagen
ställning redan 1964 utan att något
nämnvärt hänt sedan dess. Den utredning
som nu påyrkas bör emellertid
också uppmärksamma denna sida och
syssla även med frågan om inte en organisatorisk
samverkan mellan de båda
skolformerna bör komma till stånd
redan nu bl. a. i form av gemensamma
studiedagar för förskollärare och lågstadielärare.

Forskningen måste naturligtvis i det
här sammanhanget tillmätas synnerligen
stor betydelse. Tyvärr är forskningen
inom barnpsykologin och småbarnspedagogiken
i vårt land klart underdimensionerad.
Den förekommer
över huvud taget knappast mer än i
form av den begränsade forskning som
bedrivs vid barnpsykologiska forskningsinstitutionen
vid lärarhögskolan
i Stockholm, där den dock på grund
av bristen på medel och personal som
sagt blivit eftersatt.

Herr talman! Det finns mycket att
tillägga i denna betydelsefulla och intressanta
fråga. Av det jag redan sagt
torde emellertid framgå att det i dag
inte gäller att avgöra, om vi skall sänka
skolpliktsåldern från sju till sex år.
Även om jag för min egen del är helt
övertygad om att en sådan sänkning är
möjlig, återstår så många problem att
klara upp, inte minst med hänsyn till
att vår nuvarande skola brottas med

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 45

Om sänkt skolålder
betydande svårigheter, så betydande att
en reform i dag bara skulle bli en reform
på papperet, och det slags reformer
har vi väl redan haft nog av.
Vad det i dag är fråga om är att avgöra,
om det nu är dags eller inte att
sätta i gång den utredning som säkerligen
kommer att ta sin rundliga tid
men som är absolut ofrånkomlig, om vi
skall kunna lösa det problem som aktualiserades
redan av 1957 års skolberedning,
alltså för tio år sedan.

För reservanterna råder det ingen
tvekan om att utredningen är nödvändig,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad till utskottets utlåtande.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Må det tillåtas mig att
i likhet med herr Axel Andersson ge
några synpunkter beträffande frågan
om inrättandet av en obligatorisk förskola
eller eventuellt påbörjande av skolan
vid sex års ålder.

Detta är ett frågekomplex vars sociala,
pedagogiska och psykologiska
aspekter måste noga övervägas. Samma
sak gäller den ekonomiska sidan. En
obligatorisk förskola, hur den nu än
blir ansluten till grundskolan, kommer
givetvis att bli mycket kostsam för staten.
Kan man därmed dock nå en god
anpassning till efterföljande skolgång
måste givetvis den kostnaden vara välförsvarlig,
framför allt ur sådana synpunkter
som barnens trivsel och föräldrarnas
mindre besvär när det gäller
tillsynen av barnen. Detta är fördelar,
som man väl inte precis kan
mäta i pengar, men vinsten är säkerligen
icke föraktlig.

Ett frågekomplex i negativ riktning
blir naturligtvis i detta sammanhang:
Vilka resurser har samhället att sätta
in för att ta hand om en obligatorisk
förskola?

Den motion, som herrar Hedlund och
Ohlin har väckt till årets riksdag, pekar
på dessa förhållanden. Man vill

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Om sänkt skolålder

där lägga stor vikt vid att denna fråga
på allvar tas upp till belysning,
givetvis i syfte att åstadkomma en positiv
lösning.

Förskoleundervisningen har varit på
tal i många år. Herr Axel Andersson
räknade upp några av de kommissioner
och utredningar som har sysslat
med frågan, och jag får kanske göra
en liten komplettering. Redan 1940 års
skolutredning var som bekant intresserad
av att denna fråga uppmärksammades,
inte bara ur sociala och pedagogiska
synpunkter utan även ur andra
synpunkter. Det tyder på att det förelåg
ett mycket positivt intresse för frågan
redan då. Om jag fortsätter i uppräkningarnas
rad, vill jag framhålla
att också 1946 års skolkommission talade
för en utbyggnad av förskoleinstitutionerna,
även om denna del inte ingick
i utredningens direktiv. Kommissionen
uttalade emellertid följande: »Ett
närmare pedagogiskt samarbete mellan
förskolan och egentliga skolstadier måste
uppmuntras.» Denna linje kan väl
också sägas vara skolöverstyrelsens,
som i sitt yttrande över motionen
framhåller att styrelsen redan tidigare
har ansett att barnstugor och förskolor
bör sortera under skolmyndigheten.

Grundskolebetänkandet tog också upp
denna fråga, fastän den inte heller ingick
i beredningens direktiv. En av ledamöterna
i beredningen, nämligen herr
Larsson i Hedenäset, väckte emellertid
tillsammans med några andra centerpartister
en motion i frågan till 1964
års riksdag. Det var riksdagens beslut
med anledning av denna motion som
herr Axel Andersson refererade till när
han påminde om att riksdagen i det
sammanhanget biträdde motionsförslaget
och begärde en utredning i denna
fråga.

Den fortsatta behandlingen av frågan
efter 1964 års riksdag är egentligen
ganska underlig. Var blev denna
utredning av?

Jag har mig bekant att den av statsrådet
överlämnades till familjebered -

ningen. Vad har resultatet blivit? Man
har inte sett något resultat alls! Förmodligen
har denna fråga inte alls blivit
utredd, utan den har kanhända
så att säga blivit förd åt sidan.

Jag har en känsla av att det inom regeringspartiet
finns de som tycker att
förskolan skulle vara någon sorts konkurrent
till barndaghemmen. En sådan
tankegång har jag mycket svårt att förstå.
Både förskolor och barndaghem
måste uppenbarligen ha sin mycket viktiga
mission att fylla. De är var för sig
mycket viktiga institutioner och bör
kunna komplettera varandra.

Jag tycker att alla skäl som anförs
i skolöverstyrelsens skrivelse talar för
att denna fråga bör utredas ytterligare.
Men märkligt nog slutar skolöverstyrelsen
med att säga, att frågan inte behöver
utredas, att den är utredd tillräckligt.
Man får en känsla av att skolöverstyrelsen
anser sig sköta denna sak
bäst själv och att parlamentarikerna
inte skall göra sig besvär och lägga sig
i frågan. Eller det kanske ingår, herr
talman, i spelreglerna att man skall avstyrka
sådana här motioner.

Vi torde dock kunna vara överens
om att vår tid har gynnsammare betingelser
för en tidigare skolgång. Här
har förut räknats upp en del skäl, och
jag kan understryka att radio, TV och
snabba kommunikationer har mycket
att betyda i detta hänseende.

Men hur mycket betyder dessa faktorer?
Vad är så att säga en lämplig dos
för dessa små skolaspiranter? Vad är
den pedagogiskt lämpliga avvägningen
för 6-åringar, och hur skall anslutningen
till grundskolan ske? Det är många
sådana frågor som man skulle vilja ha
svar på.

Utskottet anför att vår vetenskapliga
forskning på detta område inte ännu
hunnit så långt men konstaterar att vi
ändå bör utbygga förskolan inom den
ram denna för närvarande har. Denna
ram är, förmodar jag, identisk med
barnstugornas. Hur vet man då, att
man handlar rätt inom denna ram? Ut -

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

skottet vill alltså låta denna viktiga
fråga om den pedagogiska anslutningen
till grundskolan ske på en höft, enligt
detta resonemang. Ännu har vi inte sett
något prov på en plan för anslutning.

En stark föräldraopinion stöder helt
säkert en utbyggnad av förskolan. Ett
skäl är givetvis föräldrarnas önskan att
ge sina barn en så god och riktig uppfostran
som möjligt. Ytterligare skäl är
att man vill få barnen sysselsatta på ett
vettigt sätt. Hur många mammor har
inte inför sina ambitiösa 6-åringar utbrustit:
Tänk om du ändå kunde få
börja skolan!

Jag har här, herr talman, velat understryka
önskvärdheten av att denna
mycket betydelsefulla fråga blir riktigt
utredd. Många instanser är av samma
mening.

Till detta kommer — jag vill än en
gång understryka det — att riksdagen
1964 begärt en sådan utredning. Men
denna har inte kommit till stånd, utan
om jag fattat det rätt har detta riksdagsbeslut
helt nonchalerats.

Herr talman! Därför yrkar jag bifall
till den föreliggande reservationen.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! I de motioner, som ligger
till grund för det nu behandlade utlåtandet
från statsutskottet, framhålles
att en stark föräldraopinion står bakom
kravet på utbyggnad av förskolan. Det
har vi ju bevis för genom den snabba
utbyggnad som under flera år har skett
av lekskolorna.

Här har ju tidigare erinrats om att
riksdagen år 1964 beslutade att det
skulle ske en utredning om förskolan,
men vi vet ju alla att den aldrig har
kommit till stånd. Visserligen sade statsrådet
Odhnoff i ett interpellationssvar
i februari i år, att utredningen hade
skett — den hade skett i familjeberedningen.
Men i det förslag som vi har fått
från familjeberedningen finns endast
förslag om hur barntillsynen skall ordnas.

Jag tycker nog att det kan vara på

Om sänkt skolålder
tiden att vi klarare ser skillnaden mellan
barntillsyn och förskola. Barntillsynen
på barndaghem eller på annat
sätt avser att ta hand om barnen när
föräldrarna förvärvsarbetar. Man skall
ha tillsyn av barnen. Men förskolan är
ju, såsom framhållits i vårt förslag, en
förberedelse för grundskolan och bör
vara tillgänglig för alla barn, oavsett
om båda föräldrarna förvärvsarbetar
eller inte. Den bör alltså göras obligatorisk
och till en början omfatta ett år,
men vi bör sträva efter att göra den
minst tvåårig. Som det sagts tidigare
bör den också inordnas under det allmänna
skolväsendet.

Om nu regeringen inte har intresse
av att utreda denna fråga och inte har
intresse av att eventuellt införa en allmän
förskola, tycker jag att man ärligt
skall säga ifrån om detta och inte krypa
bakom påståendet att frågan är utredd
av familjeberedningen. Om vi skall
anse att så är fallet, kan vi verkligen
tala om den borttappade förskolan.

Jag förstår inte vad utskottsmajoriteten
menar när den skriver: »Det angelägna
i dagens läge är enligt utskottets
mening att man inom ramen för
den organisation vi för närvarande har
successivt bygger ut förskolan i dess nuvarande
form och etablerar ett närmare
samarbete mellan förskolan och
grundskolans lågstadium.»

Jag känner inte till någon organisation
för en förskola. Den organisation
som finns är för barntillsynen.

Helt personligt är jag också kritisk
mot reservanterna. Jag tycker att de
kanske har litet för bråttom att tala
om önskemålet om sänkt skolålder. Jag
är inte motståndare till att vi småningom
sänker skolåldern. Men jag tycker
att det för dagen väsentliga är att vi får
förskolefrågan utredd och att vi kan
göra alla barn delaktiga av förskolan.
När vi har nått så långt att alla barn
kan gå i förskola tror jag att vi ganska
snabbt kan sänka skolåldern, i varje fall
när vi har fått till stånd en tvåårig förskola.

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Om sänkt skolålder

När vi talar om förskolan tycker jag
inte heller att vi som ett första mål
skall se att barnen skall sluta grundskolan
ett år tidigare. Det första vi bör
göra är att utreda förskolefrågan för att
få förskolan obligatorisk och inordna
den i det allmänna skolväsendet.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! När högerpartiets representanter
i statsutskottet anslutit sig
till detta utredningskrav, har vi gjort
det för att vi anser att tiden nu är mogen
att systematiskt analysera förutsättningarna
för en sänkt ålder för inträde
i grundskolan.

Otvivelaktigt är många problem förknippade
med detta, och det är väl inte
en klart entydig uppfattning att man
skall sänka skolåldern, även om det
finns en rätt utbredd opinion för en
sådan åtgärd. Reservanterna har ju förutsatt
att denna utredning skall vara
förutsättningslös. Alla de stora skolreformer
som vi vidtagit under senare tid
har föregåtts av en rad utredningar,
och jag vågar påstå att utredningarna i
samtliga fall arbetat under en mycket
betydande tidspress. I inget fall har man
kunnat säga att utredningarna tillsatts i
tillräckligt god tid.

När nu majoriteten avvisar tanken
på att få till stånd denna utredning, så
anför den en något märklig argumentering.
Den säger, att vi är nödsakade att
få till stånd en väsentligt vidgad forskning
för att över huvud taget kunna
göra bedömningarna. Det är jag enig
med majoriteten om. Vi har inte kommit
så långt att vi med någon säkerhet
kan svara på dessa frågor. Men om det
skall vara möjligt att uppnå en målsatt
och samordnad forskning, så krävs
en ram för denna och den ramen blir
en sådan utredning som reservanterna
här förordar.

Självklart kommer även de ekonomiska
problemen in i sammanhanget.
Ingen har väl något att säga emot fru
Olsson, när hon begär en snabb ut -

byggnad av förskolan, vilken i första
hand skulle kunna vara frivillig och tillgänglig
för alla men kanske i nästa steg
kan bli ett obligatoriskt inslag. Även
den frågan bör denna utredning titta
på.

Flertalet länder i Europa har sedan
lång tid tillbaka eller nyligen gått över
till en sänkt startålder för den egentliga
skolan, även om de dessförinnan har
en förskola. Det vore märkvärdigt om
Sverige skulle vara i en så helt annorlunda
situation än de övriga länderna
när det gäller den fysiska och psykiska
mognaden. Det är alltså såvitt jag förstår
klara motiv som talar för att denna
utredning snarast möjligt bör komma
till stånd.

Jag ber därför, herr talman, att få
tillstyrka reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Här har i debatten framhållits
en del olika ting, som jag bara
som hastigast vill vidröra. Man nämnde
t. ex. 1842 års folkskolestadga, och där
har jag i sak ingenting annat att säga
än att jag tycker att de som beslöt om
1842 års skolstadga var ganska framsynta
eftersom den visat sig vara hållbar
i cirka 125 år.

Vad beträffar förskolan tror jag inte
att det finns några delade meningar
mellan majoriteten och reservanterna.
Vi uppskattar förskolan allesammans,
men jag vill erinra om att det är en
frivillig skola och att det framför allt
är kommunerna som har att agera när
det gäller förskolorna.

Sedan har det talats om en »successiv
förändring». Jag förstår inte riktigt hur
man skulle kunna ordna denna successiva
förändring, men allting går ju att
lösa på ett eller annat sätt. Det är kanske
meningen att barnen på vissa orter
skall börja sin skolgång vid 6-årsåldern,
under det att de i andra skoldistrikt
skall börja sin skolgång senare. Jag
skulle tro att det kommer att skapa
ganska stora problem, om man skulle
gå på den linjen.

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

Det har också nämnts om 1946 års
skolkommissions utlåtande på denna
punkt. Då jag hade nöjet att tillhöra
kommissionen, vill jag erinra om att vi
hade en lång diskussion om dessa problem,
ehuru detta inte var direkt utskrivet
i direktiven till kommissionen.
Vi vägde mycket noga de olika möjligheterna
mot varandra, men till sist
måste vi enhälligt stanna vid att i varje
fall under en viss tid bibehålla systemet
med en skolinträdesålder av 7 år.

Att vi från vårt partis sida skulle anse,
att förskola och barndaghem är konkurrenter,
är alldeles felaktigt. Jag förstår
inte varifrån en sådan tanke har
kommit.

Jag måste till herr Larsson säga, att
han fällde ett yttrande som jag tycker
i hög grad drabbar statsutskottets andra
avdelning. Jag vill fråga de övriga ledamöterna
i andra avdelningen, om detta
uttalande är riktigt. Han sade så här:
»Eller ingår det i spelreglerna, herr talman,
att man skall avstyrka sådana här
motioner?»

Jag tror inte att det finns någon som
vill understryka ett sådant uttalande.
Senast i går kväll fick jag från en riksdagsman
som tillhör oppositionen det
erkännandet, att vi icke har tagit hänsyn
till varifrån motionerna har kommit
utan liar försökt att behandla dem
så rättvist som möjligt. Och beslutet
med anledning av den föregående motionen,
som vi nyss har behandlat, är
väl kanske ett tecken i den riktningen.

Jag vill poängtera att förskolans utbyggnad
är i mycket hög grad en kommunens
angelägenhet. Vi vet att det
råder skiftande förhållanden på detta
område. Utskottet kan inte dela motionärernas
uppfattning att tiden för en
omprövning av skolinträdesåldern nu är
inne och fortsätter på följande sätt:
»Som ett huvudskäl för sin ståndpunkt
vill utskottet framhålla, att den vetenskapliga
forskningen om den psykiska
utvecklingen hos förskolebarn och barn
i de lägre skolåldrarna ännu långt ifrån
hunnit ge tillräckligt underlag för en

Om sänkt skolålder
bedömning av frågan. En kraftig utveckling
av denna forskning är därför inte
bara önskvärd — vilket motionärerna
också anser — utan en förutsättning
för att de många problem, som är förknippade
med frågan om skolinträdesåldern,
skall kunna bli alllsidigt belysta
och penetrerade i en utredning av den
art motionärerna tänkt sig.»

Det skulle inte förvåna mig om det i
denna kammare finns en del föräldrar
som varit med om att i praktisk verksamhet
pröva, att ett eller flera av deras
barn fått börja sin skolgång vid 6-årsåldern.
Har man varit med om detta,
tror jag nog att man inte är så tvärsäker
längre på att 6-årsåldern är den
lämpliga tiden, ty vi har många exempel
på att det hela inte har utfallit så
lyckligt som man från början trodde.

Jag tycker inte att vi bör uppehålla
oss vid ett sådant resonemang som att
man skulle låta barnen börja skolan vid
6-årsåldern för att •— som någon talare
här nämnde — föräldrarna skulle bli
kvitt barnen ett år tidigare. Hela denna
fråga har en mycket djupare betydelse
än så.

Även rörande dessa motioner har vi
begärt ett utlåtande från den ansvariga
myndigheten, So. Jag vill erinra om
några satser som SÖ har anfört i sitt
remissyttrande:

»De skäl som talar för en tidigare
skolstart eller i varje fall tidigare kontakt
med undervisning i egentlig mening
är främst de sociala. Barn som kommer
från mindre studievänliga miljöer är
ofta handikappade i förhållande till
kamrater som växt upp i studievänlig
miljö. Detta påverkar i hög grad möjligheterna
vid den första inlärningen. En
bättre förutsättning för en god skolstart
skulle barnen få om förskoleorganisationen
utbyggdes som So ovan har
nämnt. Vidare kan framhållas att So ägnar
stor uppmärksamhet åt skolstartens
problem och åt den inskolning som måste
förekomma. Det sker bl. a. genom försök
med olika slag av inskolning. Man
bör framför allt undersöka om det

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Om sänkt skolålder

finns ytterligare möjligheter till ett mer
flexibelt system för skolstart så att den
blir baserad mer på barnens mognad än
på deras biologiska ålder. Enligt Siks
uppfattning bör samhället och dess
skolmyndigheter i första hand satsa på
en snabb utbyggnad av förskoleinstitutionen.
Den lokala samordningen och
det praktiska samarbetet mellan förskola
och lågstadium är därvid av väsentlig
betydelse, liksom även en intensifierad
forskning rörande förskoleålderns
psykologi och pedagogik. Ingen av dessa
uppgifter torde emellertid kräva ytterligare
utredningar utöver dem som
redan gjorts; det viktigaste är i stället
ett konkret förverkligande av de intentioner
som redan föreligger och för
vilkas genomförande redan avsevärda
insatser gjorts men likväl betydande ytterligare
resurser behövs. SÖ finner inte
skäl att förorda den av motionärerna
yrkade ytterligare utredningen.»

Jag vill endast tillägga, att som bekant
förekommer varje år skolmognadsprov.
Det är också bekant att dessa
undersökningar i ganska stor utsträckning
visar, att många sjuåringar inte är
skolmogna. Då förstår var och en, att
procenttalet av icke skolmogna barn
skulle bli väsentligt högre om vi gick in
för att barn skulle börja skolan vid sex
års ålder.

Om vi nu eller senare beslutar en sådan
förändring skall vi också vara
medvetna om vad det betyder. Bl. a. tillföres
110 000—120 000 barn det obligatoriska
skolväsendet under nio år. Jag
tror att vi måste vara överens på den
punkten, att vi i varje fall nu varken
har skollokaler eller lärare för att
möta en sådan anstormning till den obligatoriska
skolan. Att detta dessutom
skulle kosta mycket stora pengar förstår
envar. Så blir också förhållandet
när än vi övergår till en sådan förändring.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Näsström åberopade
SÖ:s remissyttrande och underströk
särskilt några rader, där So talar om en
tidigare skolstart och påstår att det
egentligen främst är sociala skäl som
talar för det samt att barn, som kommer
från mindre studievänliga miljöer, ofta
är handikappade i förhållande till de
kamrater som har vuxit upp i en studievänlig
miljö.

Nog är det uttalandet ganska underligt.
Om jag inte minns fel är det samma
person, överdirektör Jonas Orring,
som har skrivit under detta SÖ:s yttrande
och författat den nyligen utkomna
publikationen Skolan i Sverige. I publikationen
talar han om att det för 125
år sedan, då vi i stort sett var ett bondesamhälle,
var befogat med att bestämma
att barn skulle börja skolan vid sju års
ålder. Men skillnaden mellan den tidens
studiemiljö och den som nu i allmänhet
råder är väl så stor, att den ekvation
som ställts upp av skolöverstyrelsen helt
enkelt inte går ihop.

Det framgick av herr Näsströms anförande
att det skulle bli mycket besvärligt
om man i vissa distrikt satte intagningsåldern
till sex år, medan man i
andra höll fast vid sjuårsåldern. Det är
klart att det skulle medföra vissa problem,
men vi har ju i fråga om skolan
i stor utsträckning bedrivit försöksverksamhet
inom vissa distrikt. Jag förstår
inte varför det skulle vara svårare
att bedriva försöksverksamhet med en
förskola än det har varit i andra sammanhang.

Herr Näsström sade vidare, att det
fanns de som menade att det inte var så
säkert att det var lyckligt att barnen
började skolan vid sex års ålder. Det är
väl heller ingen av reservanterna, som
är alldeles tvärsäker på den saken. Det
är ju därför vi inte begär, att riksdagen
nu skall bestämma att skolåldern
skall sänkas till sex år, utan vi begär
en utredning som skall klarlägga alla
hithörande problem.

Jag håller med herr Näsström om att

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

vi i andra avdelningen inte brukar snegla
— i varje fall inte alltför mycket —
på varifrån en motion kommer, utan
den blir sakligt behandlad i avdelningen.
Det är vi fullständigt överens om.
Men nu fattade jag för min del inte heller
saken så, att herr Thorsten Larsson,
som sitter i avdelningen, gick till angrepp
mot oss utan att hans kritik avsåg
skolöverstyrelsens yttrande över
motionerna.

Herr talman! Herr Näsström började
sitt anförande med att konstatera, att
1842 års män var framsynta då de fattade
ett beslut som nu har hållit i 125 år.
Det vore ju angenämt om det längre
fram i tiden skulle stå någon ledamot
av riksdagen, inte i denna talarstol men
i enkammarriksdagens talarstol, och säga
att 1967 års män var framsynta som
beslutade om en utredning i denna
fråga.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill först rätta till
det missförstånd som uppstått beträffande
min kritik av skolöverstyrelsens
skrivelse, då jag sade att man får uppfattningen
att skolöverstyrelsen sköter
denna sak och att parlamentarikerna ej
göre sig besvär. Vidare uttryckte jag,
med anledning av att det har kommit
fram så många sådana där skrivelser
på senare tid, den förmodan att det
hörde till spelreglerna att skolöverstyrelsen
avstyrker motioner som väcks
på skolans område.

Jag vill gärna betyga för herr ordföranden
i statsutskottets andra avdelning
att — som redan herr Axel Andersson
sade — vi tycker att avdelningen
behandlar frågorna med största
saklighet. Jag vill gärna säga till herr
Näsström, att detta omdöme inte minst
omfattar vår värderade ordförande
själv. Därmed hoppas jag att den frågan
är avklarad.

Jag tyckte att herr Näsströms anförande
andades en ganska positiv inställning
till förskolan och till själva

Om sänkt skolålder
saken. Jag fann inte detta så underligt,
eftersom jag vet att herr Näsström 1964
livligt deltog i debatten för att få fram
en utredning om förskolorna.

För att det inte skall bli mer missförstånd,
skadar det kanske inte att jag
också säger några ord om inställningen
hos regeringspartiet. 1964 års riksdagsbeslut,
som föregicks av de motioner
jag nämnt om, föreslogs av en enhällig
avdelning. Sedan kunde man
märka en ganska intensiv opinion från
visst håll inom regeringspartiet för att
slå ned detta avdelningens enhälliga
beslut. Det lyckades inte, utan riksdagen
beslöt begära utredning. Det är
ganska märkligt att man, tydligen ifrån
samma håll inom regeringspartiet, lyckades
med prestationen att få denna
riksdagsskrivelse bara överlämnad till
en sittande utredning, som aldrig kom
att utreda denna fråga. Fru Olsson påpekade
vad statsrådet Odhnoff sade,
och var och en kan ju läsa reciten på
sidan 7, av vilken man inte kan få ut
någonting annat än att det inte blivit
någon utredning om förskolan.

Därför må jag säga att det är angeläget
för riksdagen att få fram en sådan
utredning. Frågetecknen är ju
många. Vilken är den lämpligaste vägen?
Personligen lutar jag mera åt förskolan,
men en utredning får väl visa
vilket som är det riktiga, förskola eller
sänkning av skolåldern till sex år. Utredningen
skall vara förutsättningslös.

Herr Näsström sade, att detta är kommunernas
angelägenhet. Ja, kommunerna
har huvudmannaskapet, men staten
kommer ju inte ifrån en mycket stor
kostnad. Det är också staten som måste
göra utredningen och lägga fram
planerna. Med detta menar jag att mycket
starka skäl talar för att vi får fram
en utredning.

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Näsström säger,
att det är kommunernas sak att ordna

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Om sänkt skolålder

förskolor, precis som staten då varken
skulle ha intresse eller ansvar för dessa.
Är inte början på utbildningen lika
viktig som fortsättningen?

Riksdagen fattade, jag tror det var
år 1966, ett beslut att inget statsbidrag
skall utgå till lekskolor och förskolor.
Till en mindre del av lekskoleverksamheten
kan man dock få bidrag genom
att den ordnas i samband med barntillsyn
i den integrerade barnstugan. Men
jag finner i utredningen angående familjedaghemmen,
att utredningsmannen
är ute även efter denna lilla verksamhet,
som nu finns inom den integrerade
barnstugan. Det föreslås, eller
den tanken framföres i varje fall, att tiden
i lekskolan skall förlängas till fem
timmar för att på det sättet få en mera
utvidgad barntillsyn till gagn för de
deltidsarbetande mödrarna. Detta måste
betecknas som ytterligare ett försök att
avskaffa den lilla lekskoleverksamhet
som nu finns i barnstugan.

Om man, herr Näsström, har intresse
för förskolan, måste vi också skapa en
fast form och en fast organisation för
förskolan och inte bara skjuta över både
ansvar och kostnader på kommunerna.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Här har åter erinrats
om 1842 års män, om vi får uttrycka
oss så, och jag framhöll att jag ansåg
dem framsynta när det gällde barnens
inträdesålder i skolorna. Men kanske
var de det inte lika mycket i ett annat
avseende — som bekant dröjde det ända
fram till 1880 innan den tanke som
fördes fram av 1842 års män var helt
genomförd i vårt land.

Om vi nu tänker oss en omedelbar
utredning på det område vi diskuterar
i dag, misstänker jag att det av olika
skäl kanske kommer att dröja ungefär
lika länge innan vi kan säga att vi helt
genomfört denna omändring. Vi vet
hur hastigt det sker förändringar. Om
vi tänker oss en utredning just nu och

om man då menar att det skall bli ett
obligatorium, så vet vi allesammans
att vi icke har lokaler, att vi icke har
lärare och vi icke har ekonomiska möjligheter
att nu genomföra en sådan operation.
Och detta, herr talman, tycker
jag är viktigt i detta sammanhang.

När det gäller förskolorna menade
jag med mitt yttrande att det alltid, oavsett
om det gäller barndaghem eller liknande,
är kommunernas initiativ som
skall göra sig gällande om någonting
skall ske på detta område.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Näsströms senaste påpekande
om vilken lång tid det tog innan 1842
års skolreform var helt genomförd
framhålla, att det väl är så, att ju längre
tid det tar att helt genomföra en reform,
desto viktigare är det att göra
alla utredningar och förberedelser i så
god tid som möjligt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Bara en liten replik i
sammanhanget!

Herr Näsström sade, att vi ännu inte
hade tillräckligt med lokaler och inte
heller tillräckligt med lärare. Nej, men
dessa problem skall väl inte behöva
vara lösta innan en utredning har tillsatts.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 157, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. lärarnas arbetsförhållanden

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 158, i anledning av motioner
om en utbyggnadsplan för de gymnasiala
skolorna, m. m.

I de likalydande motionerna I: 393,
av herr Dahlén m. fl., och II: 498 av
herr Ohlin m. fl., hade, såvitt nu vore
i fråga, yrkats, att riksdagen skulle besluta,
dels att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till 1968 års
riksdag om en utbyggnadsplan för de
gymnasiala skolorna omfattande de
närmaste budgetåren, varvid särskilt
förutsättningarna borde prövas att mot
bakgrund av de begränsade resurserna

Ang. lärarnas arbetsförhållanden
utbygga dessa skolformer i den omfattning
och inom den tidsram statsmakterna
förutsatt, dels ock att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anföra de synpunkter
på lärarnas arbetsförhållanden, vilka
berörts i motionerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna I: 393 och II: 498 i vad de
avsåge förslag om en utbyggnadsplan
för de gymnasiala skolorna;

2. att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna I: 393 och II: 498 i vad de
avsåge lärarnas arbetsförhållanden.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Per Jacobsson (fp), Nils Theodor
Larsson (ep), Wallmark (h), Thorsten
Larsson (ep), Bohman (h), Ståhl
(fp), Mattsson (ep), Turesson (h),
Källstad (fp), Sjönell (ep) och Westberg
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 393 och II: 498 i vad de avsåge
lärarnas arbetsförhållanden i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte giva till
känna vad reservanterna anfört.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I detta utlåtande från
statsutskottet tas bl. a. frågan om lärarnas
arbetsförhållanden upp till behandling.
Frågan har ju diskuterats åtskilliga
gånger i denna kammare, och
en särskild utredning tillsattes 1964 för
att behandla problemet.

Vi har i dag klubbat utlåtandet nr
156 från statsutskottet, i vilket frågan
om en rationalisering av undervisningsväsendet
behandlas. I det utskottsutlåtandet
understryker utskottet vikten av
att myndigheter på olika nivåer inom
undervisningsväsendet ständigt håller
rationaliseringsaspekten aktuell för sig
och söker sig fram i olika riktningar.

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Ang. lärarnas arbetsförhållanden

En sådan viktig aspekt är, menar jag,
anpassningen av arbetsuppgifterna till
personalens kvalifikationsnivå. Det gäller
inom skolväsendet och inom all offentlig
verksamhet. När det gäller lärarna
kan det innebära att de får mera
hjälp med skrivarbeten och liknande
uppgifter så att de skall kunna ägna
mer tid åt de uppgifter som de skall
vara specialister på, nämligen de pedagogiska.

Detta är så mycket mera nödvändigt,
om vi skall kunna förverkliga intentionerna
i vårt nya skolväsende, som ställer
så stora krav på våra lärare. Lärare
och skolledare har i alla år sysslat med
biträdesuppgifter i en omfattning som
ofta är otänkbar för motsvarande befattningshavare
inom andra områden
därför att det är orationellt och oekonomiskt.
Först på sistone har statsmakterna
och kommunerna börjat intressera
sig för denna form av rationalisering för
våra lärare, och då har det tyvärr ofta
skett halvhjärtat. Man skall inte generalisera,
och det är väl olika i olika
skolor, men jag tror att de, som känner
till förhållandena och kanske på nära
håll sett hur det är, vet att lärare
många gånger sysselsättes med sådana
uppgifter som andra skulle kunna klara
mycket bättre. Lärarna bör, som
jag sade tidigare, kunna få ägna sig åt
sina huvuduppgifter.

I en reservation av herr Virgin m. fl.
har det framhållits, att det är viktigt att
redan nu vidtaga åtgärder för att motverka
vissa brister i lärarnas arbetssituation.
Det är angeläget att statsmakterna
svarar för t. ex. att skrivbiträdestjänster
inrättas i skolorna för lärarnas
hjälp i större utsträckning än vad som
nu normalt är fallet. Det är också lämpligt
att rekommendationer beträffande
inrättandet av arbetsrum utfärdas, så
att detta tas med i lokalprogrammen
för de skolbyggnader som skall uppföras
eller de ombyggnader som skall
ske. Sådana provisoriska åtgärder behöver
inte försvåra, anser reservanterna,
utan kan snarare underlätta ett ge -

nomförande av de reformer som utredningen
från 1964 sysslar med och
som vi så småningom får se resultat av.

Herr talman! Jag har med detta velat
yrka bifall till den reservation som
fogats till statsutskottets utlåtande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill bara återge ett
litet avsnitt av utskottets utlåtande:
»Vad angår lärarnas arbetsförhållanden
får utskottet uttala sin anslutning till
motionärernas grundtanke, nämligen
att man på olika sätt måste söka bereda
lärarna bättre arbetsförhållanden. Med
hänsyn till pågående utredningsarbete
anser sig utskottet dock inte böra gå in
på vilka konkreta åtgärder som lämpligen
bör prövas, och utskottet finner
därför inte anledning föreslå riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj :t framföra
några synpunkter i frågan. Under
hänvisning till vad sålunda anförts avstyrker
utskottet ifrågavarande motionsyrkanden.
»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag vill först livligt understryka
vad herr Nyman sagt i den
här frågan. Jag tror att utskottets ledamöter
i stort sett är överens om det
mesta härvidlag, och att majoriteten
ändock har avstyrkt motionerna sammanhänger,
som herr Näsström sade,
med det pågående utredningsarbetet.

Emellertid är det väl ingen tvekan
om att det råder en felaktig ansvarsoch
kostnadsfördelning mellan stat och
kommun, och på det området finns det
en rad aktiviteter som kan påbörjas omgående
för att förbättra lärarnas arbetssituation,
utan att avvakta det speciella
utredningsarbete som pågår.

Jag hade anledning att säga det i den
allmänpolitiska debatten, och jag vill
vid det här tillfället ännu en gång un -

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

Om fullständig lärarutbildning i Montessoripedagogik

derstryka att det finns en rad åtgärder,
som vi är överens om, som ligger vid
sidan av utredningsarbetet och som
skolöverstyrelsen och regeringen kan
vidta på riksdagens rekommendation.

Därför har vi reservanter velat ge
till känna dessa synpunkter för regeringen,
så att den kan handla omgående,
ty lärarnas arbetssituation är så
pressad att de inte kan utveckla den
effektivitet som annars vore möjlig
med hänsyn till den utbildning de har.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
tillstyrka bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de avseende punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 158 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 59.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 159, i anledning
av motion om litterär uppläsningsverksamhet
i skolor och bildningsorganisationer,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om fullständig lärarutbildning i Montessoripedagogik Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 160, i anledning av motioner
om fullständig lärarutbildning i Montessoripedagogik.

I de likalydande motionerna I: 498,
av herr Lidgard och fröken Stenberg,
samt II: 638, av fru Sundberg, hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om utredning och
förslag rörande anordning av fullständig
lärarutbildning i Montessoripedagogik
åtminstone vid någon lärarutbildningsanstalt.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna I: 498 och II: 638.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Det förslag som fröken
Stenberg och jag har fört fram om en

28 Nr 45 Onsdagen den 22 november 1967

Om fullständig lärarutbildning i Montessoripedogagik

fullständig lärarutbildning i Montessoripedagogik
är inte hämtat så där hux
flux ur luften, utan det har en fast förankring
i tre hållpunkter.

Den första hållpunkten är skolöverstyrelsens
förslag till anslagsäskanden
för innevarande budgetår, i vilka skolöverstyrelsen
i anslutning till en framställning
från Göteborgs högre samskola
om vissa statsbidrag anförde den motiveringen
att man bedrev en försöksverksamhet
enligt Montessorimetoden
och att den försöksverksamheten ansågs
värdefull.

Skolöverstyrelsen hade varit och tittat
på Göteborgs högre samskola, och den
titten avspeglade sig i ett resolut och
kraftfullt uttalande i förslaget till anslagsäskanden,
där styrelsen framhöll
att enligt Montessorimetoden skolarbetet
skall domineras av att man konsekvent
utgår från barnet självt och dess
aktivitet. Styrelsen fortsätter: »Individualiseringen
är långt driven, och varje
elev arbetar i sin egen takt och väljer
i mycket hög grad sin verksamhet. Av
arbetsresultaten vid Göteborgs högre
samskola framgår att eleverna också i
regel väljer sin verksamhet på så sätt att
den gagnar deras utveckling. Man frapperas
av det intresse och framför allt
den koncentration som eleverna visar,
när det gäller enskilt arbete eller arbete
i grupp. Det finns», avslutar skolöverstyrelsen,
»all anledning att för grundskolans
räkning ta vara på de erfarenheter,
som ett studium av konsekvent
tillämpning av Montessoripedagogiken
kan ge.» Det är alltså den grund som
skolöverstyrelsen har givit för vår motion.

Den andra hållpunkten är målsmännens
önskemål att de elever som de är
ansvariga för skall kunna gå i en skola
där man bedriver undervisning enligt
Montessorimetoden. Det har visat sig
att det finns ett mycket starkt föräldraintresse.
Köerna är långa där sådan undervisning
meddelas, och förfrågningarna
är mycket omfattande.

Den tredje hållpunkten för motionen

är att man har startat försöksverksamhet
med Montessoriundervisning i Göteborg,
i Stockholm, i viss utsträckning i
Malmö och även på några andra håll.
Men vi utbildar icke lärare i vårt eget
land med tillräckliga kunskaper om
denna verksamhet. De lärare som finner
undervisningsmetoden effektiv och bra
är hänvisade till att komplettera sin
svenska lärarutbildning med en rätt omfattande
kursverksamhet i utlandet, i
stort sett på egen bekostnad.

Det är den situationen som vi med
vår motion har velat råda bot på. Yi tycker
att om det allmänna medger försöksverksamhet
med denna undervisningsmetod,
så skall man inte bakvägen strypa
möjligheterna genom att inte anordna
en lärarutbildning. Vi har i all blygsamhet
föreslagit att man vid någon
lärarhögskola också skulle ha en linje
med utbildning i Montessoripedagogik.
Det behöver naturligtvis inte uppfattas
så att denna linje skall ligga vid
sidan av all annan utbildningsverksamhet
som bedrivs vid lärarhögskolan. Utbildningen
kan med all säkerhet integreras
på ett förnuftigt och effektivt
sätt.

Mot denna bakgrund tycker jag att
det liksom skulle ha varit upplagt för
ett bifall till vår motion. Men nu har ju
dess värre utskottet hört skolöverstyrelsen
en gång till i denna fråga. Skolöverstyrelsen
har avlåtit ett rätt långt yttrande
över vår motion, och det är alldeles
uppenbart inte samma person som
hållit i pennan när man skrev anslagsäskandena
och när man skrev detta yttrande.

Jag har i min hand en inom skolöverstyrelsen
utarbetad promemoria om
Montessoriundervisningen. Jag har anledning
att gissa mig till på vilken avdelning
den är utarbetad. Den har i
varje fall i viss utsträckning legat till
grund för det yttrande som skolöverstyrelsen
avgivit i detta ärende. Jag
upplever yttrandet litet grand som en
reminiscens av de strider som förekom
för ett tjugotal år sedan mellan olika pe -

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

Om fullständig lärarutbildning i Montessoripedagogik

dagogiska riktningar, framför allt när
det gällde förskoleundervisningen. Det
slår emot mig någon sorts förgrämdhet
över att Montessoripedagogikens företrädare
kanske inte lyckats hävda sig
propagandmässigt eller PR-mässigt bättre
än företrädare för andra pedagogiska
riktningar. De andra har arbetat
mer på de inre linjerna och måhända
vunnit gehör för sina synpunkter i lärarutbildningen,
medan det alldeles uppenbart
är så att Montssoripedagogikens
företrädare har fått ett visst gehör för
sina synpunkter och sin uppfattning
om undervisningens uppläggning hos
föräldrar och andra målsmän och efter
hand också inom vissa lärarkategorier.

Skolöverstyrelsens yttrande går i hög
grad ut på att beskriva Montessoripedagogiken
som en det begynnande 1900-talets pedagogiska ideologi. Eftersom nu
Maria Montessori, säger man, till sin natur
var så och så, ville göra sin pedagogik
så exklusiv och låsa den så hårt
i vissa fasta linjer, lever den kvar i det
begynnande 1900-talet — den har inte
följt med i utvecklingen. Därför är det,
menar denna del av expertisen, undervisningsmetoder
som inte passar samman
med vår grundskolas målsättning.

Jag vet inte hur det har varit tidigare,
men jag vet att i statsutskottets andra
avdelning finns nu åtminstone en varm
företrädare för och kännare av Montessoripedagogik,
nämligen rektor Stellan
Arvidson, och jag skulle kunna föreställa
mig att han tycker att en del av
den kritik som har framkommit inte
varit alldeles riktig. Därför är vi motionärer
mycket tacksamma mot andra
avdelningen för att man hört också företrädare
för Montessoriintressena. Det
finns en förening för Montessoripedagogik
här i landet. Nu har utskottet bara
anmält att man haft kontakt med denna
förening, och det vore väl för mycket
begärt att man skulle återge hela det
aktstycke som föreningens ordförande
överlämnat. Men just mot bakgrunden
av vad skolöverstyrelsen säger om Montessoripedagogiken
och dess benägenhet

att avskärma sig från annan pedagogik
skulle jag vilja citera några ord av rektor
Thorsén, som är ordförande i Montessorif
öreningen.

Han säger att Montessorimetodens
flexibla karaktär gör den i högsta grad
anpassbar till nutida skolväsen och att
den egentligen icke är en »metod» i
vanlig mening med givna förhållningsregler
för olika pedagogiska situationer.
»Det är snarare fråga om en metodik,
som söker anknytningspunkter i den enskilde
elevens studieförutsättningar och
intresseriktning. Förhållandet skulle
även kunna uttryckas så att eleven själv
väljer den för honom eller henne lämpligaste
metoden och lättast framkomliga
studievägen. Detta är en i sann mening
’elevcentrerad’ skola, och samstämmigheten
med grundskolans målsättning är
därmed uppenbar.»

Rektor Thorsén säger vidare att ett
påfallande drag hos såväl grundskolan
som Montessori dessutom är den stora
frihet, som ges åt läraren i fråga om
kursplaner och planering av lärostoffet.
Individualiseringen är genomförd även
för läraren, ej blott för eleverna.

Karakteristiskt för Montessorimetoden
är vidare, skriver rektor Thorsén,
att läroämnena ej schemabundits till
tidsavsnitt motsvarande 45-minuterslektioner.
I princip arbetar eleven med
det ämne, som för tillfället är mest attraktivt,
under obestämd tid. Det är av
intresse att i detta hänseende göra en
jämförelse med det förslag, som en
kommitté inom skolöverstyrelsen framlagt
angående omorganisation av grundskolans
högstadium. Man framhåller
där, att ämnesbyten varje timme ej kan
anses befrämja aktivitet och motivation.
Splittringen i skolarbetet bör undvikas
genom införande av längre arbetspass,
dvs. indragning av flertalet korta raster.
Denna arbetsmetod har alltid tillämpats
i Montessoriskolorna.

Sedan fortsätter Thorsén med att dra
fram de likheter som finns mellan
grundskolan och Montessorimetodiken
— naturligtvis när den är som bäst; all -

30 Nr 45 Onsdagen den 22 november 1967

Om tillsättande av en observationsgrupp för uppföljande av utvecklingen inom
grundskolan

ting kan ju missbrukas. Har man material
kan man föra undervisningen för
hårt och för nära det materialet. Jag är
fullt medveten om att man kan komma
med en viss kritik. När den är som bäst
motsvarar Montessorimetodiken de intentioner
som vi har haft när det gäller
grundskolan.

I fortsättningen av sitt yttrande bestyrker
Thorsén vad vi sagt i motionen
om målsmannaintresset, och som rektor
har han naturligtvis särskilda förutsättningar
att lämna upplysningar om de
svårigheter som existerar när det gäller
att hålla i gång en försöksverksamhet
med den lärarsituation som man nu har.

Herr talman! Jag har fäst mig vid att
statsutskottet ingalunda är alldeles negativt
till den motion som vi har framlagt
utan menar att man genom ett samarbete
mellan lärarhögskolan och Göteborgs
högre samskola skulle vidareutveckla
Montessorimetoden inom existerande
lärarutbildning. Längre kan man
kanske inte komma för närvarande. Jag
utgår då från att statsutskottet givetvis
menat att man inte skall hålla sig precis
bara till teoretiska föreläsningar om
vad Maria Montessori kan ha menat i
det ena eller andra hänseendet, utan att
det skall finnas en ordentlig institution
på Göteborgs lärarhögskola med den
materiel som är så nödvändig för att
undervisningen skall kunna bedrivas
enligt de principer och metoder som
Montessori förutsatt.

Häri instämde fröken Stenberg (h).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det gläder mig särskilt
att herr Lidgard tycks uppskatta vår gemensamme
vän Stellan Arvidson, det
gläder mig mindre att han inte tycks
uppskatta skolöverstyrelsen nämnvärt
— allt detta sagt inom parentes.

Jag vill erinra om att vi i vårt land
har flera s. k. specialskolor, t. ex. Kristofferskolan.
I andra avdelningen har vi
varit överens om att i den mån det

framkommer värdefulla förslag som går
att tillämpa i den obligatoriska skolan
och liknande skall vi naturligtvis ta
vara på dem. Det är alltså inte här
fråga om någon som helst avog inställning
mot denna metod. Vi har ju dessutom
haft förmånen att i avdelningen
ha ytterligare en ledamot med ganska
stor kännedom om denna Montessorimetod
— det är herr Nordstrandh —
och vi har blivit överens om att vad
vi anfört i vår skrivning bör vara hållbart
för den vidare utvecklingen på
detta område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om tillsättande av en observationsgrupp
för uppföljande av utvecklingen inom
grundskolan

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 161, i anledning av motioner
om undervisningen inom det obligatoriska
skolväsendet.

I de likalydande motionerna 1:195,
av herr Holmberg m. fl., och II: 249,
av herr Bohman m. fl., hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, dels att i enlighet
med vad i motionerna anförts en
särskild observationsgrupp måtte tillsättas
för att kontinuerligt följa utvecklingen
inom grundskolans område, dels
att i enlighet med vad i motionerna anförts
försöksverksamhet måtte anordnas
med undervisning i klasser på högstadiet
med varierande elevantal i syfte
att utröna sambandet mellan klasstorlek
och elevprestation, dels att motionerna
måtte överlämnas till läromedelsutredningen
för beaktande av vad som
anförts under rubriken »ökad tillgång
på undervisningshjälpmedel», dels ock
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt skol -

Onsdagen den 22
Om samordning av statens järnvägars

överstyrelsen att snarast vidtaga åtgärder
för normering av betygsättningen
inom det obligatoriska skolväsendet i
enlighet med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen icke måtte bifalla motionerna
I: 195 och II: 249.

Vid utlåtandet fanns avgivet ett särskilt
yttrande av herrar Virgin (h),
Kaijser (h), Wallmark (h), Bohman
(h) och Nordstrandh (h).

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Till utskottets utlåtande
över föreliggande partimotion från högern
har vi endast fogat ett särskilt
yttrande. Flertalet punkter i motionen
har behandlats i riksdagen för en kort
tid sedan, exempelvis frågan om normering
av betygsättningen — och det finns
ingen anledning att upprepa den debatten
en gång till. Vidare har utskottet
skrivit välvilligt och positivt beträffande
den försöksverksamhet som faktiskt
nu pågår. Däremot har vi velat avge ett
särskilt yttrande när det gäller en speciell
punkt i partimotionen, och den
rör observationsgrupperna.

Jag vill först och främst understryka
att det förslag som vi har framställt,
nämligen om en allsidigt utvald observationsgrupp,
fristående från skolöverstyrelsen,
som skall följa utvecklingen
inom skolväsendets område, inte får
uppfattas som ett misstroendevotum mot
skolöverstyrelsen — det är ingalunda
på det sättet. Men frågorna är av den
karaktären och av ett sådant intresse
för föräldrar och andra berörda parter
— näringsliv, lärare, elever m. fl. —
att det bör finnas en utanförstående,
fristående observationsgrupp som har
anledning att följa det förädlingsarbete
som sker inom främst grundskolans område
för att kunna göra en saklig bedömning
av det hela utan att vara direkt
engagerad i arbetet. Skolöverstyrelsen
påpekar i sitt yttrande att man enga -

november 1967 Nr 45 31

zontaxa med järnvägens och postverkets

busstaxor

gerar representanter för dessa olika
grupper i sitt omstöpningsarbete, men
det är en helt annan sak.

Vi har emellertid inte velat aktualisera
frågan i form av en reservation just
nu — vi vet att skolöverstyrelsen lägger
liksom sista handen vid ett förslag till
en ganska omfattande omgestaltning av
högstadiet, och vi finner därför större
skäl att aktualisera denna fråga i samband
med det förslag som skolöverstyrelsen
kommer att framlägga, förmodligen
under nästkommande år.

Jag har, herr talman, endast velat
framföra dessa synpunkter, och vi kommer
att framställa vårt yrkande, när vi
får se förslaget från skolöverstyrelsen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 162, i anledning
av motioner om kommunikationsmöjligheterna
i skärgården, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om samordning av statens järnvägars
zontaxa med järnvägens och postverkets
busstaxor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 163, i anledning av motioner
om samordning av statens järnvägars
zontaxa med järnvägens och postverkets
busstaxor.

I de likalydande motionerna I: 409,
av herr Per Jacobsson, och II: 518, av
herr Larsson i Umeå m. fl., hade anhållits,
att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder för en
sådan samordning mellan statens järnvägars
zontaxa samt järnvägens och
postverkets busstaxor som avsåges i
motionerna samt att motsvarande samordning
med enskilda trafikföretag
samtidigt borde övervägas.

32 Nr 45 Onsdagen den 22 november 1967

Om samordning av statens järnvägars zontaxa med järnvägens och postverkets
busstaxor

Utskottet hade i det n,u föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna I: 499 och II: 518.

Reservation hade anmälts, utom av
annan, av herr Jacobsson, Per, (fp),
som dock ej antytt sin mening.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag får uttala min glädje
över att utskottet, som man uttrycker
sig, »finner det önskvärt att de av motionärerna
berörda frågorna får en tillfredsställande
lösning».

Emellertid vill jag erinra om att statsutskottet
i sak intog ungefär lika välvillig
hållning i frågan vid 1952 års
riksdag. I sak föreslog utskottet då att
en utredning skulle komma till stånd,
vilket föranledde en skrivelse till
Kungl. Maj :t, som sedan i sin tur överlämnade
skrivelsen till 1953 års trafikutredning
för närmare övervägande.

Vid 1954 års riksdag förelåg motioner
om anordnande av samtrafik mellan
statens järnvägar och de enskilda bussföretagen
i Norrland. Statsutskottet underströk
i utlåtandet nr 170 den stora
betydelse som frågan om taxemässig
samtrafik mellan järnväg och buss ägde
inte minst för Norrlands befolkning. En
lösning i positiv riktning av den i motionerna
berörda samtrafikfrågan framstode
därför, framhålles det i utskottsutlåtandet,
som ett angeläget önskemål.
Då frågan emellertid vore under utredning
av 1948 års järnvägstaxekommitté
fann utskottet inte anledning föreslå
någon hänvändelse till Kungl. Maj:t.

Samma år förelåg motioner med yrkande
om införande av genomgående
zontariffberäkning mellan statens järnvägar
samt postverkets och statens järnvägars
busslinjer. Motionerna behandlades
av allmänna beredningsutskottet,
som fann de framförda önskemålen om
genomgående taxeberäkning förtjäna
det största beaktande från statsmakternas
sida. Utskottet ansåg det emeller -

tid lämpligt, att resultatet av 1948 års
järnvägstaxekommittés arbete avvaktades.

År 1946 avgav den s. k. Norrlandskommittén
ett betänkande angående
vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena
i Norrland, däri även
behandlades vissa spörsmål beträffande
samtrafik järnväg—busslinjer. Kommittén
anför bl. a.: »Rörande taxeberäkningen
anser kommittén att vid personbefordran
å stambillinje genomgående
zontariffberäkning på grundval av
statens järnvägars zontariff för personbefordran
borde tillämpas såväl i lokal
trafik som i samtrafik med järnväg, i
vilket sistnämnda fall hela färdsträckan
borde läggas till grund vid fastställande
av färdavgiften. Motsvarande beräkningssätt
enligt statens järnvägars godstaxa
borde även tillämpas vid godssamtrafik
mellan stambillinje och järnväg.»

Varken motionärer eller resenärer har
enligt min mening anledning att klaga
över att de inte varit föremål för utredningar
och s. k. välvilliga skrivningar
sedan årtionden tillbaka.

Jag upprepar än en gång vad utskottet
anför, att man finner det önskvärt
att de av motionärerna berörda
frågorna får en tillfredsställande lösning.
Jag finner utskottets envisa kamp
för att nå fram till en lösning verkligt
imponerande men får kanske också
samtidigt gratulera utskottet till att i år,
lika väl som för tretton år sedan, ha haft
förmånen att kunna hänvisa till pågående
utredningar.

Jag är inte helt övertygad om att
t. ex. den resenär, som stiger på ett
statens färdmedel i Tärna i Västerbottens
lappmark och får betala separat
för den långa och tidsödande resan till
järnvägsstationen i Storuman samt först
vid framkomsten dit kan lösa biljett till
Stockholm och komma i åtnjutande av
den prisnedsättning som statens järnvägars
zontaxa innebär, känner sig lika
tacksam. Många liknande exempel skulle
kunna anföras.

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

Om samordning av statens järnvägars

Utskottet har infordrat yttrande från
statens järnvägar och poststyrelsen över
motionerna. Statens järnvägar erinrar
om att ett införande av samtrafiktaxa
skulle medföra ett betydande inkomstbortfall
för statens järnvägar. Man för
också ett dunkelt tal om möjligheterna
att även på andra vägar än med användande
av enbart järnvägstaxan som samtrafiktaxa
skapa bättre tekniska och
prismässiga lösningar för kombinerade
järnvägs- och bussresor. Att järnvägsmyndigheterna
i första hand hanterar
denna fråga i egenskap av affärsdrivande
verk är givetvis inte ägnat att förvåna.
Jag inregistrerar dock att statens
järnvägar i sitt yttrande icke direkt tar
avstånd från de förslag motionerna innehåller.

Postverkets yttrande går i klart negativ
riktning och man radar upp en
hel mängd tekniska svårigheter som
skulle vara förenade med en taxemässigt
genomgående samtrafik. Jag skall
inte diskutera dessa tekniska frågor
men nog förefaller det troligt, att postverket
tvingats att lösa betydligt kvistigare
problem än hur man skall gå till
väga för att ordna biljettförsäljningen
vid en samordning av postverkets och
järnvägens taxor.

Postverket talar i sitt yttrande bl. a.
om »merendels blygsamma ekonomiska
fördelar som trafikanterna skulle erhålla».
Samtidigt säger man: »För postverkets
vidkommande skulle vidare de
ekonomiska verkningarna av taxemässig
samtrafik i dagens läge utan tvivel bli
allvarliga.»

År det sista antagandet riktigt, då
har jag svårt att tro att talet om de blygsamma
ekonomiska fördelarna för trafikanterna
samtidigt kan vara riktigt.

Detta är ingen liten fråga särskilt för
glesbygderna i de nordliga delarna av
vårt land. Jag har velat redovisa den
lidandes historia som myndigheternas
och riksdagens välvilja i verkligheten
avspeglar när det gäller detta problem.
Jag avvaktar med spänning vad den nu

zontaxa med järnvägens och postverkets

busstaxor

åberopade utredningen kan hitta på för
undanflykter.

Herr RÖNNBERG (s):

Herr talman! Jag skulle i stort sett
kunna instämma i vad herr Per Jacobsson
har sagt. Under behandlingen i
statsutskottets fjärde avdelning var vi
väl medvetna om att det är ett rättvisekrav
att få denna fråga tillfredsställande
löst, framför allt för dem som bor i
Norrlands inland. Men att frågan är
komplicerad visar ju alla diskussioner
som förts om den i riksdagen och alla
utredningar som har haft svårigheter
att komma fram till något resultat. Nu
håller man ju inom järnvägsstyrelsen
på med en översyn av dessa taxor, och
jag tror att man även på departementsplanet
diskuterar möjligheterna att lösa
frågan på ett tillfredsställande sätt.

Frågan aktualiseras ytterligare genom
det varsel som utfärdats av statens järnvägar
om ytterligare indragningar och
förändringar i tågföringen, som naturligtvis
kommer att drabba vissa resenärer.

Den utredning som även herr Per
Jacobsson hänvisade till skall ju också
pröva denna fråga. Den skall pröva
möjligheterna att även på andra vägar
än genom användande av enbart järnvägstaxan
som samtrafiktaxa skapa
bättre tekniska och prismässiga lösningar
för kombinerade järnvägs- och bussresor.

Jag tror, herr talman, att det finns anledning
förmoda, att denna fråga ändå
på ett eller annat sätt måste få sin lösning.
Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag kan i princip instämma
med båda de föregående talarna.
Men vad som gjort att jag kunnat
ansluta mig till den skrivning utskottet

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Om inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan

kommit fram till och som kanske inte
nämnts i dag är, att denna av SJ aviserade
utredning rörande översynen av
taxepolitiken enligt uppgift skall föreläggas
oss redan innevarande höst. Åtminstone
från min sida kan jag lova
herr Jacobsson, att om vi inte får fram
denna utredning, skall vi nog bli sams
om att efterlysa den. Detta har varit en
av orsakerna till att jag kunnat gå med
på den skrivning vi fått.

Så vill jag understryka ännu en sak,
herr talman. Herr Jacobsson påtalade,
att poststyrelsen skrivit en massa invecklade
saker. Under utskottsbehandlingen
kom vi fram till att vi alla var
skeptiska mot poststyrelsens sätt att
behandla denna fråga. Den enigheten
var ju glädjande. Det kan inte vara så
till den milda grad tekniskt och ekonomiskt
komplicerat, att problemet inte
skulle gå att lösa. Därför har vi heller
inte i utskottsutlåtandet tagit ad notam
de speciella saker poststyrelsen anmärker
på. Varför skall man behöva dra in
ett resonemang om hur besvärligt det
skulle bli med biljettförsäljningen för
bussförare och liknande? Det tror jag
är en så ytterst enkel teknisk fråga att
lösa, att det kanske inte ens borde stått
i poststyrelsens yttrande över motionerna.

Jag har heller inget annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 62, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 58, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition

med förslag till lag om tillägg till vissa
trafiklivräntor, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 59, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om tillägg till vissa
trafiklivräntor, m. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 61, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 28 februari 1958 (nr 52)
omi förlängning av tid för preskription
av rätt till arv eller testamente, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot spridning av dynt;

nr 36, i anledning av väckta motioner
om rätten att fiska med fasta redskap
i kronans fiskevatten; och

nr 37, i anledning av väckt motion
angående ersättning för älgskada.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om inrättande av ett statligt institut för
den psykiska folkhälsan

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 49, i anledning
av motioner om inrättande av ett statligt
institut för den psykiska folkhälsan.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1: 376, av herr Sörenson in. fl., och
II: 471, av herr Svensson i Kungälv
in. fl., hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att hos Kungl. Maj :t an -

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

Om inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan

hålla om utredning gällande inrättande
av ett statens institut för den psykiska
folkhälsan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 376 och II: 471
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning gällande inrättande
av ett statens institut för den psykiska
folkhälsan.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm; (s), herrar Sörlin
(s), Oscar Carlsson (s), Hedlund (s),
Yngve Persson (s), Helge Karlsson (s)
och Torsten Hansson (s), fru Jäderberg
(s), herrar Lundmark (s) och
Wikner (s), fru Ekroth (s) samt herr
Hansson i Piteå (s), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, alt de likalydande
motionerna I: 376 och II: 471
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Som framgår av föreliggande
utlåtande har allmänna beredningsutskottet
inte kunnat enas om ett
gemensamt förslag till riksdagsbeslut
med anledning av ett motionspar om inrättande
av ett statligt institut för den
psykiska folkhälsan. Den del av utskottet
som med lottens hjälp hamnat i majoritet
föreslår bifall till motionerna
och hemställer om en utredning. Den
andra hälften av utskottets ledamöter
har i en bifogad reservation anmält en
annan mening och föreslår att motionerna
icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd. Reservanterna anför bl. a.
att riksdagen prövade och avvisade motioner
av liknande innehåll så sent
som i fjol, och att det sedan dess inte
framkommit skäl för riksdagen att inta
någon annan ståndpunkt.

Motionärernas påpekanden om önskvärdheten
av ökade resurser på det
mentalhygieniska området är i och för

sig inte kontroversiella. Det är ingen
tvekan om att resurserna inom den psykiatriska
sektorn är för små för att möta
det ökade hjälpbehovet hos människor
med psykiska störningstillstånd.
Detta kan emellertid enligt reservanternas
mening inte lösas av en utredning
om inrättandet av ett nytt statligt institut.

Problemen är heller inte okända för
de ansvariga myndigheterna här i landet.
De i motionerna berörda psykiska
störningstillstånden i samband med
höjd ekonomisk och social standard är
välkända fenomen inte bara i Sverige
utan också i andra kulturländer. Problematiken
på detta område och inte
minst i fråga om profylaktiska åtgärder
har varit föremål för åtskilliga internationella
kongresser under senare år,
utan att man i något fall kommit fram
till att lösningen av problemet skulle
vara att finna i den form motionärerna
föreslagit.

Forskning inom de områden som hör
samman med stressproblematiken i samhället
förtjänar förvisso allt stöd den
kan få, framför allt i ekonomiskt avseende.
Men ett institut för den psykiska
folkhälsan skulle komma att stå helt
vid sidan av de discipliner vid våra
universitet och högskolor, där utvecklingsarbete
och forskning inom här berörda
och näraliggande områden nu
bedrivs, och inte på något sätt kunna
medverka till att föra forskningen framåt.
Vad man här behöver, liksom på
många andra områden inom hälso- och
sjukvården, är förutom forskning ökade
personalresurser — inte flera topporganisationer.

Jag vill erinra om att så sent som
1966 tillskapades arbetsmedicinska institutet,
vilket som centralorgan har
att möta behovet av insatser inom arbetslivet
till skydd för den psykiska
hälsan.

Inom medicinalstyrelsen och dess hälsovårdsupplysningsdelegation
bedrivs
redan nu en omfattande hälsovårdsupplysning
som bl. a. berör mentalhygie -

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Om inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan

niska frågor, ökade resurser där kan
förväntas leda till att den blivande
socialstyrelsen blir det centrala organ
som bäst handlägger hälsovårdsfrågorna
inom det mentalhygieniska området
i samråd med sjukvårdshuvudmännen,
på samma sätt som man nu gör inom
hälsovården i övrigt.

Genom huvudmannaskapsreformen
överfördes den 1 januari i år som bekant
all mentalsjukvård till landstingen
och till de landstingsfria städerna. Avsikten
med denna reform var bl. a. att
skapa en totalintegrerad sjukvård, att
bryta ned fördomar och hos den stora
allmänheten skapa samma tilltro till och
förtroende för mentalsjukvården som
man i dag har för den somatiska vården
och sjukvårdshuvudmännens sätt att
sköta densamma.

Jag menar att det skulle vara ett steg
tillbaka att överlåta ansvaret för den
psykiska hälsovården på annat centralorgan
än för den övriga hälsovården
och därigenom skilja den från övrig
hälsovårdsverksamhet. Vi bör nu låta
de nya sjukvårdshuvudmännen i lugn
och ro arbeta vidare inom mentalsjukvården.
Vi kan vara förvissade om
att de i takt med resurstillgången kommer
att bygga ut en förebyggande
hälsovård där, lika föredömligt som
inom den somatiska hälsovården. I av
utskottet infordrat yttrande gör medicinalstyrelsen
det bestämda uttalandet, att
det för närvarande inte föreligger något
behov att inrätta det av motionärerna
föreslagna institutet.

Vi reservanter har samma uppfattning,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtande!
fogade reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice
talmannen.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag befinner mig i den
något säregna situationen att tala för
utskottet, trots att jag hör till oppositionen,
dvs. minoriteten i kammaren.
Herr Hedlund har redovisat bakgrunden
härtill. När röstning ägde rum i allmänna
beredningsutskottet om de föreliggande
motionerna blev resultatet
12—12, men denna gång var lotten motionerna
välbevågen. Det var alltså med
lottens hjälp som oppositionen fick utforma
utskottets utlåtande, som alltså
innebär ett bifall till motionernas förslag
om utredning gällande inrättande
av ett statens institut för den psykiska
folkhälsan.

Vad är det då som behandlas i utskottsutlåtandet?
Jag har inte anledning
att upptaga kammarens tid med att
söka belysa bakgrunden till motionsförslaget.
Arten av och tyngden av den
psykiska problematiken i vårt samhälle
har i de aktuella motionerna och i
några motioner som föregått dem fått en
skissartad, men jag tror nöjaktig, beskrivning.
Interpellationer och motioner,
som varit besläktade med de här
aktuella motionerna, har också under
senare år gjort den psykiska problematiken
aktuell för riksdagen. Herr Hedlund
har ju också vitsordat det riktiga i
beskrivningen av bakgrunden till motionernas
förslag.

Förra året förelåg ett större förslag,
där även tanken på ett forskningsinstitut
framfördes. Då yttrade sig skolöverstyrelsen
och framhöll, att motionärerna
enligt dess uppfattning berörde väsentliga
frågor rörande den mänskliga samlevnaden.

Det är alltså inte någon bagatell som
vi här behandlar. Ett officiellt statligt
organ har talat om »väsentliga frågor».
I ett remissyttrande, som universitetskanslersämbetet
avgav förra året, sades:
»Bakgrunden till motionärernas

framställning kan sägas utgöra den samlade
bilden av framträdande utvecklingsdrag
i den västerländska industristaten
av i dag.» Det är alltså fråga om

Onsdagen den 22 november 1907

Nr 45

Om inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan

»den samlade bilden». Det måste alltså
vara fråga om en riktigt beskriven
situation och om väsentliga problem
för det nya västerländska samhälle som
håller på att växa fram. Angelägna och
ytterst väsentliga frågor uppenbaras
alltså, frågor som griper djupt in i den
moderna människans existens.

Såvitt jag kan se, förs vi här rätt in
i ett politiskt centrum, nämligen själva
målsättningen för vårt samhällsarbete.
Vartill syftar vi? Vad ger vi prioritet,
för att använda ett politiskt modeord?
Vilken politisk fråga är i det här huset
stor och vilken är liten? År skattefrågor,
näringspolitik och EEC-anslutning, för
att ta några exempel, tunga politiska
frågor? Hör frågan om vad det blir av
människan i vårt alltmer intensiva samhällsmaskineri,
i vår på ekonomisk och
teknisk effektivitet inrättade kultur, till
de lätta frågorna vid de politiska ställningstagandena?
När man ser de många
tomma bänkarna här, får man en känsla
av att en fråga som den vi nu behandlar
saknar politisk tyngd. Jag tror att
de som resonerar så tar ödesdigert fel.

Vad är alltså målsättningen för vårt
samhällsarbete? Är det ekonomiskt effektivt
till nästan vilket pris som helst,
eller är det att människor skall kunna
leva någorlunda normalt och mänskligt
tryggt till nästan vilket pris som helst?
Att en konflikt uppstår mellan högsta
ekonomiska effektivitet och ett värdigt
och befriat mänskligt liv — ett någorlunda
friskt liv, för att använda en enkel
term — är nog ofrånkomligt. Det är
ödesdigert, om frågan hur det går med
människan blir en sekundär fråga, medan
samhällets effektivitet ur ekonomisk
synpunkt, oberoende av hur detta
påverkar människan, blir den primära
målsättningen. Det är en illusion att tro
att ekonomiskt hög standard och effektiv
välfärdspolitik automatiskt leder till
mänskligt tillfredsställande situationer.

Det är inte min mening att ta upp
en debatt om dessa svåra men i stor
utsträckning förbisedda frågor. De är
emellertid principiellt väsentliga, och

därför kan jag inte underlåta att antyda
dem, då jag försöker argumentera för
tanken bakom motionerna. Vad motionerna
gäller är alltså vad det blir av
människan i det samhälle som vi vill

bygga Det

är inte svårt att konstatera att
alltför många människor går sönder i
det samhälle som vi söker att politiskt
påverka. Mellan 5 och 10 procent av vårt
folk, säger insiktsfulla experter, lider
av så svåra psykiska störningar att de
allvarligt handikappas därav. Vad betyder
det? Det betyder besvär och ofta
lidanden för den psykiskt störde, för
hans närmaste, för hans arbetskamrater
och för det företag som han betjänar.
Den som har att söka leva samman med
en neurotisk karaktär vet vad jag talar
om.

Här har vi alltså en humanitär faktor
av stor betydelse att ta hänsyn till.

En annan sak, som kanske ligger oss
närmare, är att detta är dyrt. Stockholms
län har byggt ett flott och elegant
sjukhus, Danderyds sjukhus, där
man räknar med en kostnad av 225 kronor
per dygn och patient. Det finns 80
platser på psykiatriska avdelningen. Om
den är till fullo belagd, blir kostnaden
per dag 18 000 kronor och per år över 6,5
miljoner kronor — vid ett enda sjukhus!
Det är dyrt och härtill kommer
det förhållande, som förut har påpekats
i denna kammare och som blir allt mer
och mer väl känt i den allmänna debatten
kring dessa frågor, att m,ånga somatiska
bäddar på våra sjukhus i dag
upptas av patienter som man inte vet
var man skall göra av, människor som
lider på ett eller annat sätt av psykiska
rubbningar. Man känner sig valhänt.
Man kan inte skicka hem dem från sjukhusen,
man kan inte göra någonting åt
dem somatiskt, utan de får ligga där.
Alltså hindrar man den effektiva somatiska
vården genom att man icke i
tillräcklig utsträckning har fixerat sitt
intresse på den psykiskt nödvändiga rehabiliteringen.
Det samhälle, tror jag,
är humant och ekonomiskt klokt —■ här

38 Nr 45 Onsdagen den 22 november 1967

Om inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan

samverkar för en gångs skull den humana
och den ekonomiska aspekten —
som söker hjälpa människorna att komma
till rätta med sina psykiska problem,
helst genom profylax, psykisk hälsovård,
i den mån man misslyckats genom
tidigt insatt vård med effektiv terapi.

Jag tror att detta är en målsättning
som vi har att göra oss förtrogna med
och vars konsekvenser vi har att genomarbeta.

Så gäller det motionen. Motionärerna
vill, som en konsekvens av den målsättning
som jag här skissartat har antytt,
ha ett statligt institut för den psykiska
folkhälsan. Det vill nu inte medicinalstyrelsen
och inte reservanterna.

Medicinalstyrelsen säger att det under
senare år har skett en markant utveckling
mot bättre vårdmöjligheter. Denna
utveckling beskrives på följande sätt:
Man har fått nya psykofarmaka, och
det är fråga om en differentiering av
vården på olika specialgrenar. Enligt
styrelsens mening finns för närvarande
inte behov av att inrätta det av motionärerna
föreslagna institutet. Styrelsen
synes mig ha den uppfattningen att
man klarar den här saken bäst själv.

Som jag har antytt vill inte reservanterna
biträda motionens yrkande. Man
hänvisar till allmänna beredningsutskottets
ställningstagande vid förra
riksdagen till en liknande tanke, och
man finner ingen anledning att frångå
den hållning man då intog.

Ericastiftelsen och S:t Lukasstiftelsen
delar emellertid icke medicinalstyrelsens
uppfattning, och reservanternas
uppfattning stämmer icke med dessa
två stiftelsers grundsyn. Och mer än
så: Ericastiftelsen betonar det angelägna
i en penetrering av den väckta
tanken.

S:t Lukasstiftelsen gör några uttalanden
som är väl värda noggrann begrundan.
Den säger: »Stiftelsen finner
det utomordentligt viktigt, att samhället
försöker åstadkomma ett betydligt rikare
register av profylaktiskt effektiva
åtgärder. Våra kunskaper om verksam -

ma förebyggande åtgärder och metoder
är emellertid synnerligen bristfälliga.
Det finns ett mycket stort utrymme för
forskning och praktiskt verksamma insatser.
» Stiftelsen framhåller starkt värdet
av att en utredning om inrättande
av ett statens institut för den psykiska
folkhälsan snarast kommer till stånd.

Här står alltså värdering mot värdering.
Och vem vill framträda och säga
att det här begriper den ena parten
bättre än den andra? Jag tror att följande
tankar är värda beaktande vid
ställningstagandet till motionen.

Medicinalstyrelsens yttrande och de
båda stiftelsernas yttranden avspeglar
två skilda sätt att se på det psykiska
problemet i vårt samhälle. Vi har å
ena sidan den somatiskt orienterade
psykologiska betraktelsen — ganska traditionell
i vårt samhälle — företrädd
av många experter. En psykiater, vilkens
namn jag inte nämner men som
är utomordentligt väl känd, beskriver
den betraktelsen som den maskinella
synen på människan. Man menar att
man t. ex. med psykofarmaka och andra
somatiska åtgärder skall kunna komma
till rätta med den psykiska problematik
som det är fråga om. Å andra sidan
har vi den dynamiska synen, uppfattningen
att många psykiska störningar
som människor lider av i vårt samhälle
— bland de 5—10 procent av Sveriges
befolkning som jag nyss talade om —
har att göra med störda relationer mellan
individer och mellan individer och
samhälle. Här finns i vårt land inte
någon consensus. Jag personligen menar
att vi bör låna vårt öra också åt den
dynamiska synen. Man reser inte från
en neuros, man botar inte ångest med
tabletter. Det måste bli nya relationer,
kanske nya livsförhållanden.

Mentalvård och mentalhygien, psykiatrer
och terapeutiskt inriktade människovårdare
är uttryckssätt som lägger
betoningen på skilda områden. Ensidigheten,
som alltför ofta kommit till uttryck
i expertutlåtanden och som jag vill
kalla konservatism, måste övervinnas.

Onsdagen den 22 november 1967 Nr 45 39

Om inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan

Det är populärt i vårt samhälle att säga

_ det gjorde också herr Hedlund i

sitt anförande — att vi behöver bättre
personella resurser, fler psykiatrer.
Javäl, men då måste psykiatern ha tillgång
till en gedigen utbildning. För närvarande
är den psykiatriska utbildningen
i vårt samhälle i hög grad eftersatt.
Den frågan skall jag inte här närmare
beröra. Vad jag emellertid starkt vill betona
är att det inte är säkert att samhällets
ansvar för folks psykiska hälsa
kommer att uttryckas i antalet sjukhusbäddar
på psykkliniker, i antalet psykiatrer
och sjuksköterskor.

En stockholmstidning som har stor
spridning skrev för någon tid sedan i
en ledare att framtidens hälsovårdare
finner vi biand socialarbetare, psykologer,
biologer och tekniker. Det är klart
att läkaren har sin självklara plats i
sammanhanget, men denna breddning
i uppfattningen tror jag är riktig. Här
är det fråga om en omvärdering av intagna
ståndpunkter, och den omvärderingen
måste hos oss här i riksdagen
komma snart, innan snedbelastningen i
vår sjuk- och hälsovård blir för stor
och skadorna alltför stora att reparera.

Denna grundsyn leder såvitt jag kan
se till en utveckling i motionens anda.
Inte löser ett institut, som vi motionärer
tänkt oss, hela den problematik som
här antytts. Men det är fråga om ett
grepp på problemet som syftar framåt
och inte accepterar en defaitistisk hållning
— att dessa problem är så svåra
att vi inte kommer åt dem.

Tvärvetenskaplig forskning är också
ett modeord. Det är något riktigt i vad
som ligger bakom den beskrivningen.
Sådan forskning är verkligen en angelägen
sak i detta sammanhang.

Då jag vet att vi allesammans är
utomordentligt känsliga för vad experter
säger och då en lekmans ord väger
ganska lätt i jämförelse med experters,
tar jag mig friheten att citera en expert.
Det är doktor Ruth W. Ettlinger, biträdan
överläkare vid Södersjukhusets psykiatriska
klinik, som i Medicinska för -

eningens tidskrift nr 10 1967 har en artikel
om »Suicid och tvärvetenskap».
Hennes artikel berör bara en liten, liten
del av det problem som vi här behandlar,
men som expert har hon något väsentligt
att säga: »Alla forskningsriktningar
förmår att kasta ljus över sina
begränsade områden inom sj älvmor dsproblematiken
och därigenom bidra till
att förebygga att människor tar sitt liv.
Tvärvetenskapliga insatser förmår emellertid
troligen mycket mera. Enligt
mångas uppfattning utgör självmordsproblematiken
en fokuserad återspegling
av den växelverkan mellan individ
och samhälle, som vi kan finna
var vi än griper in på det socialmedicinska
fältet. Med självmordsproblematikens
preventionsforskning tvärvetenskapligt
integrerad kanske vi kan ge
väsentliga bidrag till lösning av många
viktiga och stora samhällsproblem.» Det
var inte jag som sade det, det var en
expert.

Det synes mig att en samordning ocli
i viss mån målinriktning av forskningen
på det oerhört väsentliga samhällsområde
som jag här behandlar är ytterst angelägen.
Reservanterna säger att en
allsidig forskning är organiserad vid
våra universitet och högskolor. Det är
nu, synes det mig, en underlig utsaga.
Var finns denna allsidigt organiserade
forskning? Ericastiftelsen med doktor
Harding som ledare har i varje fall inte
upptäckt den. Innan jag återger vad
Ericastiftelsen säger i sitt remissutlåtande
vill jag ge uttryck åt min uppskattning
över allmänna beredningsutskottets
beredvillighet att låta två fungerande
institut framföra sin syn på den
problematik som här behandlas. Ericastiftelsen
säger: »Något centrum för
mentalhygienisk forskning existerar inte
i vårt land. Forskningsresultat har i
brist på ett samordnande och förslagsställande
organ inte alltid kommit till
praktisk användning.» Jag är alldeles
förvissad om att Ericastiftelsen, som har
kraftigt statligt stöd, vet vad den talar
om. Jag behöver alltså inte själv ge

40 Nr 45 Onsdagen den 22 november 1967

Om inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan

uttryck för en uppfattning, utan jag kan
också bär åberopa vad experter har att
säga. Ett u-land är Sverige väl inte när
det gäller dessa frågor, men särskilt väl
utvecklade är vi sannerligen inte. Det
är ju för att hindra den av utskottet
befarade splittringen som ett institut
skulle tillskapas. Därför är det oerhört
svårt att förstå när herr Hedlund framhåller
att ett institut skulle på något
sätt försvåra den här saken. Vi har ju
väckt motionen för att äntligen få ett
organ som på ett positivt skapande
sätt griper sig an med de väsentliga
uppgifter som här antytts.

Jag kan upplysa om att i Danmark
har alldeles nyligen tillskapats ett institut
för mentalhygien. Jag kan vidare
hänvisa till The Mental Health Movement,
som på president Kennedys initiativ
nu håller på alt sprida sig över
hela Förenta staterna. Där har man dels
forskning i de stora centra som upprättas
på olika håll i USA, dels praktisk
hjälp till människor som har råkat in i
en olycklig situation. Det är alltså inte
riktigt som herr Hedlund säger att man
internationellt sett inte alls vet vad
man skall göra.

I motionen är det fråga om mer än
ett forskningsinstitut. Det har inte, såvitt
jag kan se, reservanterna observerat.
Det är fråga om forskning och nyttiggörande
av forskningsresultat, om
hälsovård. Det är inte en riktig beskrivning
att säga, att denna motion har vi
haft eu eller två gånger förr, det är
samma sak som vi behandlar nu som
då. Det är det inte alls! Denna motion
har lagt tyngdpunkten på att det är
frågan om att vi tar ett aktivt ansvar
för den psykiska hälsovården och samordnar
våra insatser i vårt folk. Det är
verkligen något annat och något nytt.

Hälsovården är en grundsyn i motionen.
Den berör de flesta livsområden
som vi människor har att möta. Nu måste
vi gripa oss an med uppgifterna.

När man engagerar sig för en sak som
jag och medmotionärerna har gjort, kan

man inte undgå att få reaktioner från
allmänheten. Jag skall tillåta mig att citera
något ur vad en lärarinna skrev till
mig, en människa som levt i skolans
värld, som har en bakgrund, vilken jag
inte här skall närmare beskriva, men
som gör att jag har djup respekt för vad
hon säger. Det är ett inlägg som har en
dov underton, på sitt sätt ett genomträngande
rop på ansvarig handling
utan varje sentimentalitet. Sedan hon
beskrivit situationen sådan hon som
lärarinna upplevt den i skolan, säger
hon: »Resurserna då, att komma till
rätta med alla dessa störda barn, finns
de? Finns det läkare, psykologer, pengar
i dessa vårdkrisens och skattetryckets
tider? Visst är det illa beställt, men
jag vågar påstå att om vi inte ingriper
på ett tidigt stadium, kommer nästa generations
vårdproblem att bli olidliga.»

Jag tror hon har alldeles rätt. Vi måste
investera i psykiskt friskare människor,
hon använder ordet »vaccinera»
flera småbarn mot narkomani och andra
helt invalidiserande följder av obotlig
psykisk stress och ohälsa.» Åtskilliga
kommer naturligtvis ändå att bli svåra
vårdfall —• men nog skulle oändligt
många kunna bli åtskilligt livsdugligare
med en vaksammare och mera värmande
vård under de ömtåliga förskoleåren.
Låt oss gå in för varsamhet med dem
som är i en riskzon men ännu kan räddas
— eventuellt från träsk till livsglädje!» Jag

tror att vi alla är eniga om denna
grundsyn. Det finns inga delade uppfattningar
här. Jag är alldeles förvissad om
att herr Hedlund och reservanterna i
allmänna beredningsutskottet har precis
samma grundsyn, som jag här redovisat.

Med det citat jag redovisat har jag
velat antydningsvis belysa en viktig
sida av detta problemkomplex: den
psykiska hälsovården i skolan.

Det finns många andra aspekter. Jag
skall inte uppta tiden med att ytterligare
exemplifiera detta. Det är lätt att

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

Om inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan

säga som herr Hedlund sade: Låt oss
vänta och se! Här arbetar man ju på
skilda håll i samhället!

Det har vi inte tid med.

Det är lätt att säga: Det forskas och
planeras. Om inte allt är väl beställt,
så gör vi vad göras kan.

Förlåt, men jag tycker inte att det
ligger någon djärvhet i en sådan syn.
Föga engagemang för vårt samhälle som
totalitet uppenbaras i ett sådant yttrande.
Jag tycker att det är en försvarsattityd.
Det är, synes det mig, brist på förståelse
för den väldiga vikten av den
fråga som vi här behandlar.

Ett hälsovårdsinstitut är åtminstone
ett steg på vägen, ett uttryck för vilja
att handla och handla nu. Reservanterna,
tycker jag, visar inte mycket av
sådan vilja.

Varför följer man medicinalstyrelsen
och avvisar tanken på ett centralt organ
för den psykiska hälsovården med baktanken:
Det klarar medicinalstyrelsen!
Särskilt bra har styrelsen hittills icke
klarat saken. Förlåt mig, men de insatser
som från medicinalstyrelsens sida
gjorts för den psykiska hälsovården i
vårt folk har inte varit alltför omfattande.
Blir det bättre i framtiden? Ja, det
menar styrelsen, och från denna talarstol
är det väl bara att säga: Lycka till!
Initiativen från medicinalstyrelsens sida
skall med intresse följas. Man måste
emellertid fråga: Varför har vi inrättat
ett statens institut för folkhälsan —
den hälsofrågan kunde väl medicinalstyrelsen
ha klarat precis lika bra utan
ett sådant institut? Men uppenbarligen
bedömde man den frågan som så angelägen
att man inrättade ett särskilt institut
för den somatiska hälsovården.
.lag kan inte se att situationen för den
psykiska folkhälsan bör leda till ett annat
ställningstagande.

Jag är ledsen över att ärendet i viss
mån synes ha politiserats. I allmänna
beredningsutskottets röstning blev det
12 röster mot 12, men tyvärr var det
vad vi med en gammal kliché kallar för
de borgerliga på ena sidan och social -

demokraterna på den andra sidan. Dock
fanns socialdemokrater med på den motion
som här diskuteras. Av 12 namn
under motionen var tre från det socialdemokratiska
partiet -—• två från denna
kammare.

Jag har mycket svårt att se att denna
fråga är politisk i tradionell mening.
Jag tror inte att socialdemokratisk
samhällssyn eller människosyn eller vad
vi nu kan kalla det och borgerlig syn i
motsvarande avseende här skiljer sig.
Jag tror att uppfattningarna står varandra
mycket nära, och jag är helt medveten
om att det är fråga om det praktiska
grepp som vi bör ta, men jag är
inte utan hopp om att ett bifall till motionen
i år skall kunna vinnas vid voteringen.
Jag tror inte att man behöver
tänka på de 12 mot 12, på borgerliga
och socialdemokrater eller någonting
sådant. Här är det fråga om en individuell
bedömning av det bästa sättet
att komma till rätta med en problematik
som jag ser så stor och omfattande att
jag inte kan lämna den åt sidan.

Herr talman! Hur det nu än går i voteringen,
vill jag säga att jag är övertygad
om att de tankar, som kommit
till uttryck i motionen, hör framtiden
till. Kanske blir den psykiska hälsofrågan
för vårt folk en av 1970-talets stora
politiska frågor. Om vi förbiser de problem,
som är inneslutna i frågan om
vårt folks psykiska hälsa, kommer framtidens
politiker att undra: Vad sysslade
man egentligen med på 1960-talet i
riksdagshuset? Den antydda problematiken
är, som jag nyss sade, mycket
större än att den skulle kunna klaras
av ett institut. Så naiva är inte vi som
har väckt motionen att vi tror att detta
i och för sig löser problemet! Det finns
en tendens att med förakt tala om utredningar.
Det finns väl ingen som har
sagt att en utredning skall lösa detta
problem, men vad vi har sagt är att
detta är en så viktig fråga för vårt folks
framtid också i politiskt avseende att
det är nödvändigt att man börjar fundera
över hur en större effektivitet skall

42 Nr 45 Onsdagen den 22 november 1967

Om inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan

kunna uppnås i vårt samhällsarbete för
denna sak.

Ingen utredning löser problemet, men
utredningen skall fundera över frågan:
Kan ett institut inrättas som får till
uppgift att ta huvudansvaret för denna
oerhört viktiga fråga? Det är alltså fråga
om en konkret handling i motionens
anda. Även en sådan handling ger uttryck
för beslutsam politisk vilja att
mer aktivt än vad som hittills skett angripa
de många problemen kring frågan
om ett någorlunda psykiskt friskt folk.

Med vad jag sålunda anfört, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HEDLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att herr
Sörenson med sitt inlägg här har velat
skapa något slag av motsatsförhållande
när det gäller grundsynen i vårt tänkande.
Jag har tidigare framhållit att vi
är helt överens om att det finns samlevnadsproblem
i samhället. Vi är väl
också överens om att målsättningen för
vårt samhällsarbete bör vara inriktad
på att skapa en mänskligt tillfredsställande
situation. Det föreligger ingen
motsättning därvidlag, så att somliga
inom utskottet tycker att människan
skall sättas i centrum, medan andra
anser att hur människan upplever dagens
samhälle behöver man inte bry
sig om. Snarare är det så, som herr Sörenson
sade i sitt anförande, att det
är de praktiska vägarna för att lösa
detta problem som vi är oeniga om.

Herr Sörenson påstod att jag hade
nonchalerat förslaget om ett institut för
den psykiska folkhälsan, och han var
förvånad över mitt uttalande, att jag
anser att ett sådant institut inte behövs.
Jag skall förklara mig litet tydligare än
vad jag kanske gjorde i mitt första anförande.

Detta institut skulle komma att få
en särställning ur hälso- och sjukvårdssynpunkt
här i landet. Vi har redan ett
institut för folkhälsan, och för att inte

skapa splittring, olika syn på de somatiska
och mentalhygieniska frågorna,
borde naturligtvis all hälsovård i landet
sortera under samma organ. Det är en
grundsyn hos utskottsreservanterna. Vi
behöver inte skapa ett nytt organ för
denna vård, utan det må ankomma på
redan existerande centrala organ. Jag
kan inte förstå vad som hindrar att statens
institut för folkhälsan tar upp även
frågor som berör de psykiska störningstillstånden
i landet.

En annan sak, som gör att det föreslagna
institutet kommer att stå vid sidan
om, är att det inte kan bli den integration
och samordning av resurserna
som är nödvändig när det gäller den
psykiska hälsovården, eftersom den
slutna hälsovården, dvs. sjukvården på
den psykiatriska sidan, kommer att vila
på medicinalstyrelsen och de nya sjukvårdshuvudmännen.
Vid sidan därav
skulle således finnas ett institut. Det
är enligt reservanternas mening felaktig
uppbyggnad av organisationen.

Herr Sörenson fördömde eller misstänkliggjorde
psykiater, sjuksköterskor
och psykologer och menade att det inte
är dessa vi behöver i detta arbete utan
en annan typ av människor med en
annan grundinställning. Dessa experter,
påstår han, har inte rätt inställning till
dessa frågor. Det är väl ändå ett ganska
djärvt uttalande. Jag tror det finns en
mängd psykiatrer, sjuksköterskor, psykologer
och andra socialarbetare som
känner på ungefär samma sätt som herr
Sörenson. Skillnaden är bara den att de
konfronteras med problem på en annan
nivå så att säga. Jag tror också att den
samtalsterapi som bedrivs av dessa människor
är lika värdefull som den som
bedrivs inom andra områden, t. ex. S:t
Lukasstiftelsen och Ericastiftelsen.

Eftersom tiden för min replik är ute
skall jag till sist bara bemöta herr Sörensons
yttrande att det borde finnas
någon form av vaccination. Emot vad?
Jo, mot avigsidorna i dagens samhälle!
Är inte det något som vi redan har
i dagens samhälle? Är inte de organisa -

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

Om inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan

tioners verksamhet, som är herr Sörenson
närstående, liksom många andras
som arbetar på samma sätt, någon form
av vaccination av skolungdom och något
äldre människor? Tyvärr ser vi
att inte ens den vaccinationen hjälper.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har alls inte velat
skapa någon motsättning mellan de två
delarna av allmänna beredningsutskottet.
Den uppfattningen får stå för herr
Hedlunds egen del. Någon motsättning
i grundfrågan finns inte, det har jag betonat,
däremot råder det motsättning
om hur man skall gripa sig an saken.
Det är alldeles uppenbart. Jag har i
föreliggande situation icke velat skapa
någon motsättning.

Herr Hedlund säger att redan existerande
institut bör ta ansvaret. Det har
jag inte hört från reservanterna tidigare.
Det har inte framkommit under diskussionen
i utskottet och inte i skrivningen.

Om herr Hedlund velat medverka till
en utveckling i motionens anda, hade
det varit fullt möjligt att vid skrivningen
av reservationen och än mer i diskussionerna
i allmänna beredningsutskottet
säga: »Vi finner detta väsentligt.
Vi menar att man bör utveckla statens
institut för folkhälsan på ett sådant
sätt att institutet också får möjligheter
att ta ansvar för den psykiska folkhälsan.
»

Vi hörde inget tal om detta, men jag
hälsar med stort intresse den nya infallsvinkel
som herr Hedlund nu har
givit.

Herr Hedlund säger att jag fördömde
och misstänkliggjorde psykiatrer och
sjuksköterskor. Hans yttrande är mig
främmande och obegripligt. Däremot
har jag med stor kraft hävdat att det
finns en ensidighet som stundom representeras
av psykiatrer, en ensidighet
som gör att hänsyn icke tages till den
snabba utveckling i förståelsen för den
mänskliga problematiken som den dy -

namiska synen företräder. Den uppfattningen
står jag för, men det är mig helt
främmande att vilja misstänkliggöra
dem som hedervärt arbetar i detta avseende.
Nej, herr Hedlund, ingen tror
att här finns någon lätt väg till lösning.

Herr Hedlund talade om vaccination.
Det var ett ord som jag lånat. Men om
vi inte griper oss an med saken, om
vi inte har några nya djärva mål, kommer
vi aldrig till rätta med denna sak,
och jag tror att samhället får det bekymmersamt.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till motionen.

Fru HULTELL (h):

Herr talman! Efter herr Sörensons
anförande och replikskiftet med herr
Hedlund finns ingenting i sak att tilllägga,
men jag vill ändå framföra några
synpunkter.

I dag kan vi i tidningarna läsa referat
från en hälsokonferens i Göteborg
som anordnats av Industritjänstemannaförbundet
i samarbete med Folksams
hälsoråd. Där konstaterade man
att frånvaron från arbetet kostar flera
miljoner arbetsdagar per år. Man framhöll
också att bl. a. förbättrad trivsel,
bättre hälsovård och lösning på stressproblemen
skulle kunna reducera frånvaron.
En industriläkare ansåg att ett
inte obetydligt antal människor tillbringar
sin arbetsdag helt onödigt i
stressbetonad spänning, som så småningom
bryter ned den mentala hälsan.

I de debatter vid hälsokonferenser
som anordnas av arbetsmarknadsorganisationerna
påtalas ofta bristen på personal
med personalvårdande uppgifter,
människor som har tid att lyssna och
ge råd och som kan utöva påverkan i
positiv riktning.

Ja, man kan verkligen önska att trivsel-
och samlevnadsfrågor på arbetsplats,
i hem och i skola skall uppmärksammas
mer. Det moderna samhället
ställer stora krav på människorna, och
många har svårt att anpassa sig. Följden

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Om inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan

blir ofta psykiska störningar och stressreaktioner
av olika slag. Man beräknar
ju att ungefär hälften av de människor
som söker läkarhjälp i vårt land lider
av sjukdomar av övervägande nervös
karaktär. Vi behöver fler rådgivningsbyråer
med möjlighet bl. a. till samtalsterapi.
Stora delar av vårt land saknar
någon form av psykisk rådgivning för
både barn och vuxna.

I sina yttranden till utskottet har
Ericastiftelsen och S:t Lukasstiftelsen,
som båda har stor praktisk erfarenhet,
betonat angelägenheten av att ett centralt
organ för de mentalhygieniska
frågorna kommer till stånd, och herr
Sörenson har redan kommenterat dessa
yttranden. Medicinalstyrelsen instämmer
i motionärernas uppfattning att det
är önskvärt att man på ett tidigt stadium
ingriper mot psykiska störningstillstånd,
men styrelsen anser att det för
närvarande inte finns behov av att inrätta
det föreslagna institutet. Man vill
avvakta utvecklingen inom den öppna
vårdsektorn på sjukvårdsområdet, liksom
resultatet av omorganisationen av
medicinalstyrelsen.

Jag anser, liksom herr Sörenson, att
vi ej längre kan skjuta upp denna fråga,
herr talman. Jag tycker inte man kan
låta myndigheterna i lugn och ro klara
detta problem, då vi vet att mentalvårdens
resurser tyvärr är otillräckliga för
att möta de krav som man bör kunna
ställa på den psykiska hälsovården i
vårt land. Jag anser att det är angeläget
att vi i dag hemställer om utredning
gällande inrättande av ett statens institut
för den psykiska folkhälsan, och jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! I egenskap av medmotionär
och med en lång erfarenhet av
rådgivningsarbete inom psykisk barnaoch
ungdomsvård vill jag också understryka
synpunkterna på att alla resurser,
som går att uppbringa beträffande
mentalhygienisk förebyggande verksam -

het, tas till vara. Vi är många medarbetare
med anknytning till detta intresseområde,
som tror att mycket mer kunde
göras i samarbetets tecken och att en
utredning därför borde få möjlighet att
skärskåda problemställningarna omkring
och förutsättningarna för ett inrättande
av ett statens institut för den
psykiska folkhälsan, alltså en pendang
till statens institut för folkhälsan.

Det är tydligen medicinalstyrelsens
avstyrkande, som reservanterna bygger
sin argumentering på. Medicinalstyrelsen
säger enligt utskottsutlåtandet:
»Bristande personella resurser, framför
allt på läkarsidan, begränsar möjligheterna
samtidigt som kraven på hjälp vid
psykiska störningstillstånd alltmer har
ökat på grund av samhällets tekniska
och sociala omvandling.»

Detta är ju egentligen ett instämmande
i motionens syften och motiveringar.
Medicinalstyrelsen framhåller ju också,
att vårdmöjligheterna ändå har ökat.
Ja visst, men här gäller frågeställningen
den förebyggande verksamheten. Det
är ju denna senare som utredningen
skulle penetrera. Det är bl. a. samarbetet
med såväl som gränsdragningen mot
sjukvården som skulle utredas.

Från mitt yrkesarbete på detta område
— skolpsykologiska arbetsuppgifter
på det mentalhygieniska fältet —
vet jag erfarenhetsmässigt hur stort behovet
är av team work. Där behövs specialister
från många håll. Det betyder
inte bara de helt medicinskt inriktade.
Där behövs också pedagogisk och psykologisk
sakkunskap och socialarbetare,
som i sitt yrkesarbete ute på fältet kan
verka i mentalhygieniskt förebyggande
syfte. Det är också under detta fältarbete
på rådgivningens område inom
skolans värld som jag har kommit i kontakt
med det uppdämda behov som
finns av mentalhygieniskt förebyggande
verksamhet. Det behovet är lika stort
och lika påtagligt i glesbygd som i tätort.

Jag tror också att de nya huvudmännen
för landets mentalsjukvård, lands -

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

ototiirrt institut för den psykiska folkhälsan

Om inrättande av
tingskommunerna, för närvarande har
full sysselsättning med att klara upp alla
uppgifter omkring den psykiatriska
sjukvården och därför helt förklarligt
tills vidare inte kan ägna den förebyggande
psykiska hälsovården den uppmärksamhet
som många framsynta kommunalmän
och kommunalkvinnor vet
att den är värd.

Mentalhygienen i team-worktillämpning
griper in på praktiskt taget alla
samhällsområden och berör samtliga
åldcrsskikt. Problemställningarna, som
här har belysts från flera håll, är
många och välkända. Det är stressen
som toppar sjuklistan på svenska arbetsplatser,
och var tredje patient som
går till en allmänpraktiserande läkare
Tider enligt uppgift av stressbesvär.
Mer än en miljon arbetsdagar går varje
år bort på grund av magsår — en av de
vanligaste stressjukdomarna. Det har vidare
konstaterats att t. ex. sömnmedelsförgiftningarna
blir allt flera och svårare.
Jag har sett en uppgift om att vid
en av Stockholms stads medicinska avdelningar
utskrevs 40 procent av patientklientelet
på det området utan någon
form av psykoterapi på grund av
bristande personella resurser. Det saknades
alltså psykiatrer för efterbehandling.
Där kanske det också fanns en
möjlighet att få fram ett team-work som
kunde hjälpa till. Det finns nu enbart i
Stockholm, enligt en uppgift som jag
såg i dag, ungefär 5 000 narkomaner,
och det gäller att sätta in alla resurser
för att förebygga och begränsa narkotikahanteringens
skadliga verkningar.
Där behövs information och forskning
— alltså mentalhygieniska åtgärder.

Jag tillåter mig därför tro att en reell
satsning på psykisk hälsovård skulle
vara en direkt praktiskt hjälpande åtgärd,
och inte minst skulle den i tillämpad
form vara en god hjälp för barn
och ungdom som skall forma vårt lands
framtid. Enligt riksstaten, socialdepartementet,
går i år till titeln övrig sjukvård
— och det är då i huvudsak den
statliga psykiatriska sjukhusvården —

ett anslag på drygt 98 miljoner kronor.
Ungdomsvård — det är i huvudsak ungdomsvårdsskolor
och ersättning åt kommuner
— får ett anslag på ungefär 49
miljoner kronor. Av detta är 600 000
kronor avsatt för viss upplysningsverksamhet
för ungdomsfrågor, och när öppen
hälso- och sjukvård får ett anslag
på 59 miljoner kronor inkluderar det
drygt 1 miljon kronor till psykisk barnoch
ungdomsvård, som också har en
viss mentalhygieniskt förebyggande
verksamhet, medan hälsovårdsupplysning,
som har talats om tidigare i dag,
får 900 000 kronor.

Mot denna sifferbakgrund undrar jag,
om det ändå inte med hänsyn till mentalhygienens
betydelse och värdet av
förebyggande psykisk hälsovård är en
nationalekonomiskt beklaglig snedbalans
i anslagstänkandet. Kunde t. ex. en
utbyggnad av en på olika samhällsområden
inordnad och rationellt bedriven
förebyggande psykisk hälsovård medverka
till minskade vårdbehov och ökade
arbetsinsatser, vore det väl ett stort
framsteg. Kanske skulle en samordnande
institution av den typ som har föreslagits
i den aktuella motionen lyckas
i den uppgiften, lyckas i kraft av ett
effektivt team-work. Erfarenheterna
från t. ex. USA är ju i detta avseende
positiva.

Vi har många arbetande kommittéer
och utredningar — det skall villigt erkännas.
Men ändå, herr talman, vågar
jag påstå, att det förefaller rimligt, att
ännu en utredning såg dagens ljus, en
utredning som skulle utreda frågan om
inrättande av ett statens institut för den
psykiska folkhälsan. Därför, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Jag tyckte att fröken
Stenbergs anförande var alldeles utmärkt
ända till slutet, när hon kom med
yrkandet. I och för sig har jag inte så
mycket att invända mot hennes uppfattning
i dessa frågor, och det har jag

46 Nr 45 Onsdagen den 22 november 1967

Om inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan

nämnt tidigare. Det föreligger inte något
motsatsförhållande här.

Fröken Stenberg förde in ett nytt
moment i debatten. Det har aldrig i motionerna
nämnts någonting om att utreda
gränsdragningsfrågor. Det är en
helt annan sak. Skulle det ha varit motionernas
huvudsyfte, tror jag att de
hade fått en helt annan behandling.

Sedan kom fröken Stenberg i likhet
med fru Hultell in på arbetsplatsens
problematik. Vi är väl medvetna om att
det på arbetsplatserna förekommer incitament
till stressfenomen av olika
slag. Det nya arbetsmedicinska institutet
är ju också skapat enbart med sikte
på att lösa dessa problem. Jag tror att
det var nödvändigt att institutet kom
till, ty det är ett så speciellt och avgränsat
fält som institutet har att arbeta
på. Det kan säkert vara till stort
gagn för verksamheten.

Vi ser av arbetsmedicinska institutets
yttrande i utskottsutlåtandet, att man
har begärt mera pengar för budgetåret
1968/69 för att utveckla den psykologiska
avdelningen. Man får bara önska
att institutet har lycka och framgång i
sina strävanden att utveckla sin verksamhet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hedlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hedlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —60;

Nej — 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 51,
i anledning av motioner om vidgade
möjligheter för handikappade att erhålla
utbildning och tjänst, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till vissa trafiklivräntor, m. m.; och
nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 februari
1958 (nr 52) om förlängning av tid för
preskription av rätt till arv eller testamente.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkande nr 55, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående änd -

Onsdagen den 22 november 1967 Nr 45 47

ring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt jämte
motioner i ämnet.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, adt jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Björk (s) till hans excellens herr statsministern:
»Anser Statsministern att det

Meddelande ang. enkel fråga
föreligger behov av statlig insyn och
kontroll i fråga om privata opinionsmätningsinstitut,
som anlitas av statliga
eller statligt finansierade institutioner
och organ?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.39.

In fidem
K.-G. Lindelöw

s-rv?.triiLMi«7