Nr 45 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:45)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1 Tm:

r*g214

Nr 45 ANDRA KAMMAREN 1970

11—14 december

Debatter m. m.

Fredagen den 11 december

Sid.

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark (forts.) ................... 3

Statens hantverks- och industrilånefond, tillika svar på interpellation
av herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. förbättring av
de mindre och medelstora företagens utvecklingsmöjligheter .. 44

Avvecklingen av Marvikenprojektet, m. m..................... 48

Måndagen den 14 december

Svar på fråga av herr Blomkvist (s) ang. lokaliseringsstöd till Lid -

köpings och Falköpings kommunblock........................ 65

Svar på interpellationer av:

herr Stridsman (ep) ang. utnyttjande av investeringsfonderna i

lokaliseringspolitiskt syfte................................. 66

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. tillämpningen av bestämmelserna
om svensk standard inom byggnadsverksamheten ........ 68

herr Petersson i Gäddvik (m) ang. begärd utredning om u-lands forskning.

..............................................

fru Jonäng (ep) ang. ökad anställningstrygghet för lärare utan

formell kompetens........................................ 71

herr Franzén i Träkumla (ep) ang. eltaxorna på Gotland........ 74

herr Tobé (fp) ang. riksplaneringens fullföljande................ 77

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 45

Nr 45

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 51, om intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
................................................ ^

Statsutskottets utlåtande nr 209, ang. utgifter på tilläggsstat I (justitiedepartementet)
......................................... ”

— nr 210, ang. utgifter på tilläggsstat I (utrikesdepartementet)---- 44

— nr 211, ang. utgifter på tilläggsstat I (försvarsdepartementet)... 44

— nr 212, ang. utgifter på tilläggsstat I (socialdepartementet)..... 44

— nr 213, ang. utgifter på tilläggsstat I (kommunikationsdep.)---- 44

— nr 214, ang. utgifter på tilläggsstat I (finansdepartementet)---- 44

— nr 215, ang. utgifter på tilläggsstat I (utbildningsdepartementet) 44

_ nr 216, ang. utgifter på tilläggsstat I (handelsdepartementet) ... 44

— nr 217, ang. utgifter på tilläggsstat I (inrikesdepartementet)---- 44

— nr 218. ang. utgifter på tilläggsstat I (civildepartementet)...... 48

— nr 219, ang. utgifter på tilläggsstat I (industridepartementet)... 48

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

Fredagen den 11 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
december.

§ 2

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
(forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition om intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark jämte motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr NYGREN (s), som yttrade:

Herr talman! När man i natt lyssnade
till de tre inläggen av herrar Jonasson
och Tobé samt fru Sundberg fick man
en känsla av att det är svårt att göra
argumentationen mot den intrångsbegäran
vi i dag har att avgöra fullt övertygande.
Herr Tobé tog i sitt inlägg
sats ända från 1919, bara för att nätt
och jämnt hinna fram till dagens situation.
Herr Jonasson talade allmänt om
de faror som hotar med det aktuella intrånget
och sade att det finns »ett klart
samband mellan Ritsem och Kaitum».
Jag skulle vara mycket intresserad av
att få en närmare förklaring om var det
sambandet finns, herr Jonasson. Den
saken har aldrig utvecklats i argumentationen.

Fru Sundberg beskrev det nu aktuella
intrånget som närmast förödande för
Norrlands natur. Jag kan emellertid
trösta fru Sundberg med att vi har kvar
4 400 kvadratkilometer nationalpark en -

bart i Norrbottens län, även sedan vi
avstått från de två kvadratkilometer
som vi i dag eventuellt kommer att medge
intrång för. Fru Sundberg talade
också varmt för de människor som här
kan komma i kläm och få oersättliga
värden förstörda av aktuella byggnationer.
Jag är den första att uppskatta ett
sådant engagemang men tror det är
nödvändigt att vidga det en aning, om
det skall bli övertygande. Praktiskt taget
vilken byggnation vi än gör bär
i landet har nämligen negativa verkningar
på något sätt för en och annan,
i många fall för ett stort antal människor.
Skillnaden är bara den med de
nu aktuella kraftverksbyggnationerna i
Norrland att vi där har ett enormt livsrum,
som säkert kommer att räcka gott
i framtiden, även om man från de industriellt
välutvecklade landsdelarna
skulle bli intresserad av att söka rekreation
i landets norra delar.

Problemet för oss i Norrland är i
stället att vi hotas av att bii eu stor ödemark,
om vi in te ens skall få tillvarata
våra naturtillgångar, vilka genom sekler
har utgjort en bas för vår utveckling
och sysselsättning. Beskrivningarna
av de aktuella ingreppen i våra älvar
bör därför tonas ner en aning. Även
efter det att de nu pågående utbyggnaderna
är genomförda kommer endast
ca 30 procent av vårt lands totala utbyggbara
vattenkrafttillgångar att ha tagits
i anspråk. Jag tror att detta behöver
sägas med anledning av de påståenden
som gjorts att vi nu rör vid de sista
naturtillgångarna.

Om jag sedan ägnar mig litet åt reservanternas
skrivning så har man i reservationen
närmast anfört fyra skäl

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

för avslag på propositionen 173.

Det första är de allvarliga ingreppen
i naturen inom och utom Stora Sjöfallets
nationalpark, som man anser att
en reglering av sjön Autajaure och anläggandet
av Ritsems kraftstation skulte
förorsaka. Det andra skälet är det
samband, som man anser finns mellan
det nu aktuella utbyggnadsprojektet och
ett annat exploateringsprojekt, nämligen
den s. k. Kaitumöverledningen. Det
tredje skälet är avsaknaden av en samlad
plan för vattenkraftsutbyggnaden i
området och det fjärde är den skadliga
inverkan Ritsemproj ektet kan få för
rennäringen inom området.

Detta var, kort sammanfattat, de argument
som jag har kunnat utläsa av
reservationens skrivning. Jag skall i det
följande redovisa skälen till att utskottet
inte ansett att dessa argument kan
anses övertygande.

Beträffande det första påståendet, att
byggnadsarbetena skulle orsaka så allvarliga
ingrepp i naturen, medger reservanterna
att det är en »förhållandevis
liten del av Stora Sjöfallets nationalpark
som kommer att överdämmas».
Ja, det är så riktigt som det är sagt. Av
nationalparkens yta på drygt 1 300 knR
är det bara 2 kms, som går förlorade på
•grund av den nu aktuella byggnationen.
Såväl kraftstation som avloppstunnel,
trycktuben och en del av tilloppstunneln
förläggs under jord. De väntade
skadegörelserna på grund av anläggningar
och täkt får också betecknas
som ringa i det nu aktuella byggnadsföretaget.

Beträffande det andra argumentet, om
sambandet mellan Ritsemproj ektet och
den diskuterade s. 1c. Kaitumöverledningen,
vill jag säga att det inte finns
något bevis för ett sådant samband. Jag
har inte kunnat utläsa något sådant av
reservationen, och det torde inte heller
kunna presenteras ett sådant samband.
Ritsemanläggningen är absolut inte någon
förutsättning för genomförandet av
Kaitumöverledningen, och Ritsemstatio -

nen förändrar inte driften av Yietas
kraftstation — de påståenden härom
som gjordes i motionerna har dess bättre
inte fullföljts i reservationen. Det
är nämligen betydelselöst huruvida Autajaures
vatten går till Vietasstationen
via Satisjaure eller via Suorvamagasinet.

Det enda lilla samband, som jag skulle
kunna spåra mellan Ritsemanläggningen
och ett eventuellt genomförande
av Kaitumöverledningen är att Kaitumproj
ektet, om det kommer till utförande,
kanske kan modifieras en del
utan några större ekonomiska uppoffringar
efter det att Ritsemanläggningen
har blivit verklighet. Jag skulle emellertid
tro att det knappast varit ett sådant
samband som reservanterna avsett.

Reservanternas tredje argument för
avslag på Ritsemprojektet är att Vattenfall
och regeringen inte har lagt
fram en samlad plan över anläggningarna.
Denna plan finns emellertid — sedan
tio år tillbaka. Redan år 1960 presenterade
nämligen Vattenfall planen
för Stora Lule älvs lcraftverksutbyggnader.
Denna plan omfattade Vietas kraftstation,
redan utbyggd, Suorvas fjärde
reglering, Satisjaures reglering samt
de nu aktuella projekten Ritsems kraftstation
och Autajaures reglering.

Planen blev väl känd, då den låg som
grund för de bekanta överläggningarna
år 1961 mellan de mest betydelsefulla
naturvårdsorganisationerna och Vattenfall.
Dessa överläggningar resulterade i
den s. k. freden i Sarek, som innebar
att Vattenfall medgav en hel del justeringar
och inskränkningar i planerade
utbyggnader och kom överens med
naturvårdsorganisationerna om vad som
skulle vara möjligt att genomföra utan
alltför stora ingrepp i naturen.

Utbyggnaden av Ritsem och Autajaure
innebär alltså endast ett fullföljande
av en utbyggnadsplan, som bör
ha varit väl känd för riksdagen.

Det fjärde argument, som reservan -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

terna anför, är att de nu aktuella byggnationerna
och anläggningarna skulle
få en skadlig inverkan på rennäringen,
särskilt för renägarna i Sörkaitums lappby.
Ja, 600 ha av Sörkaitums renbetesmark
—- inte 800 ha såsom det påstås
i reservationen — kommer att gå förlorade
om de nu aktuella projekten genomförs.
Tar man i beaktande alt lappbyn
har till sitt förfogande 31 100 hektar
sommarbetesland och 99 400 hektar
höst- och vårbetesland för renarna vågar
man påstå att intrånget på renbeteslandet
inte är så allvarligt som det
påstås. Den markförlust som kan uppkomma
genom Ritsem—Autajaure-anläggningen
uppgår endast till ca 2 procent
av byns tillgängliga sommarbetesland.
Påståendet att den marken
skulle vara det bästa kalvningslandet
är naturligtvis svårt både att bevisa och
att motbevisa. Under senare år lär kalvningen
—■ som sker omkring den 20
maj —• ha förekommit på många olika
platser utefter den 12 mil långa sträckan
mellan Sjaunjamyren och norska
gränsen, där lappbyns renar uppehåller
sig den aktuella tiden av året. Platsvalet
för kalvningen är beroende av
dels väderleksförhållandena, dels betesförhållandena.
I denna fråga står
alltså uppgift mot uppgift mellan utskottsmajoritet
och reservanter.

Jag har helt naturligt ingen anledning
att försöka förringa de skadeverkningar
som ingrepp och intrång av detta
slag kan medföra. Men jag kan absolut
inte instämma i talet om att kraftverksbyggen
i Norrlandsälvarna innebär
så stora miljöförstöringar som fru
Sundberg försökte förklara för oss i
natt. Möjligen kan jag — med de erfarenheter
jag som norrlänning har av
kraftverksutbyggnader — medge att
kraftverksbyggnationer innebär miljöförändringar.
Men det behöver inte alltid
vara förändringar till nackdel.

Vad man också bör väga in i det
miljövårdsresonemang som togs upp
i natt är det faktum att den vatten -

intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

kraft som utvinns av varje kraftverksföretag
är mycket miljövänlig energi.
Den är inte förenad med någon hälsorisk
— den är giftfri, rökfri och bullerfri.
Alternativen till elkraft är inte
lika miljövänliga. Som exempel kan jag
nämna att ett 400 000 kilowatts oljekondens
kraftverksaggregat med enbart 1
procents svavelförorening släpper ut
över 400 ton svavel per år genom skorstenen.
Den kraften är i högsta gräd
miljöovänlig, fru Sundberg.

När man väger in de bedömningar
jag här redovisat mot reservanternas
är det svårt att förstå argumentet mot
intrångsbegäran. Utskottet bär också
ansett argumenten för medgivande av
intrång för kraftverksbygge och regleringsföretag
vara betydligt starkare.

Det tyngst vägande skäl som utskottet
anfört är vårt behov av den energi
som Ritsems kraftstation kommer att
producera. Ingen torde kunna bestrida
att vi i framtiden har behov av en tekniskt
väl utformad kombination av vattenkraft,
oljekraft, kärnkraft och gasturbinkraft.
Erfarenheten har lärt oss
att de stora kärnkraftverken och oljekraftverk
av kondenstyp lätt råkar ut
för driftstörningar och måste tas Ur
bruk. I sådana situationer utgör vattenkraften
en trygghet. Detta gör att
vi, för vår framtida kraftförsörjnings
tryggande, kommer att ha behov av en
betydande andel snabbt tillgänglig och
lätt reglerbar vattenkraft.

Ritsems kraftstation, som kommer att
ligga mellan två stora vattenmagasin,
kan mycket snabbt utnyttjas för ätt
kompensera även långvariga driftstörningar,
exempelvis vid aggregat i kärn-i
kraftverk i vårt land. Och vi bör beakta
att kraftproduktionen i Ritsem inte
är så obetydlig som man ibland försöker
framställa den. Den skall ge ett
elkraftstillskott som motsvarar den to-‘
tala förbrukningen av elektrisk kraft i
tre medelstora svenska städer.

Ett ytterligare motiv för majoritetens
yrkande om bifall till propositionen har

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

varit vattendomstolens bedömning att
Ritsemanläggningen kommer att ge ett
försvarbart nyttoöverskott. Sedan byggnadskostnader,
skadeersättningar, drift-,
underhålls- och förnyelsekostnader
borträknats har domstolen bedömt anläggningarnas
överskott till 98 miljoner
kronor. Som grund för den bedömningen
har domstolen haft Vattenfalls kalkyl
över den beräknade nationalekonomiska
nyttan av företaget. Domstolen
har dock sagt att det inte är sannolikt
att den beräkningsgrunden borde ha
varit högre än vad Vattenfall noterat.

Som ett tredje motiv för att medge intrång
för byggnationerna har väl, även
om det inte skrivits ut av utskottet, legat
beräkningen att den sysselsättning
i Norrbottens inland, som kraftverksbyggnationerna
kommer att få, inte
utan mycket stora skadeverkningar kan
plockas bort. Ritsem beräknas ge .sysselsättning
åt i medeltal 325 man under
byggnadstiden. Med sekundäreffekten
— bl. a. den sysselsättningsökning som
servicenäringarna kan räkna med under
en kraftverksbyggnadsepok — bär
man beräknat sysselsättningen till ungefär
500 årsanställda. Med en familjefaktor
på 2,1, som man numera normalt
räknar med, betyder det att drygt 1 000
människor väntar att få sin försörjning
av Ritsemprojektet under den fyraåriga
uppbyggnadsperioden. En sådan sysselsättningstillgång
är av stor betydelse i
Norrland. Den är inräknad i den isysselsättningsplanering
som föreligger för
Norrbottens län. Skulle man säga nej
till kraftverksutbyggnaden, betyder detta
att man plockar bort sysselsättning,
planerad under många år, för 500 människor.

Utöver detta skulle jag också vilja
erinra om de fördelar som byggnationerna
skapar för kommunikationer och
boendeförhållanden i trakten. Avslutningsvis
skulle jag, herr talman, vilja
påpeka att vattensomstolen redan har
givit besked om att de planerade byggnationerna
inte möter hinder enligt vat -

tendomstolens prövning. Domstolen har
om företaget ur naturvårdssynpunkt
sagt att berört område visserligen äger
vissa geovetenskapliga, zoologiska och
botaniska värden men att dessa värden
inte är särskilt betydande. Man stöder
sig i detta ställningstagande på naturvårdsverkets
skrivelse i ärendet.

Om inverkan på renskötseln har domstolen
sagt att arealbortfallet på grund
av de aktuella företagen inte behöver
leda till någon minskning av renstammen
och att kalvningen bör kunna fortgå
i huvudsak som hittills. Sammanfattningsvis
konstaterar man att de sammantagna
skador som kommer att drabba
rennäringen inte kan anses vara av
den omfattningen att rennäringen kommer
att lida något väsentligt förfång.

Om turistnäringen har domstolen konstaterat
att den inte kan anses lida väsentligt
förfång genom företaget. Vidare
kan man av vattendomstolen utläsa alt
regleringsföretaget inte kommer att
medföra väsentligt försämrade levnadsförhållanden
för befolkningen i området.

Herr talman! Dessa uppgifter strider
bjärt mot alla de argument som under
nattens sena timmar framfördes från
de tre talesmännen för reservationen.
Det skulle vara intressant att av herrar
Jonasson och Tobé samt fru Sundberg
få veta om de menar att vattendomstolens
uppgifter och bedömning är felaktiga.
Det är precis detta de försöker förklara
för kammaren här.

Med de erfarenheter jag har av många
kraftverksbyggen och regleringsföretag
i Norrland vågar jag påstå att det nu
aktuella kraftverksbygget vid Ritsem
och regleringsföretaget i sjön Autajaure
medför obetydlig skadegörelse i jämförelse
med många tidigare ingrepp i
Norrlandsälvar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan, som också
rymmer medgivande av det intrång
som kan föranledas av ett eventuellt
vägbygge mellan Suorva och Ritsems

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

kraftstationsbygge och som aktualiserats
i motionerna 1:1357 och II: 1576.

I detta anförande instämde herrar
Skoglund, Lundmark, Lindberg och
Brännström (samtliga s).

Därefter anförde:

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nygren har kritiserat
reservationen och vissa inlägg i
debatten, men jag tror att han inte var
så kritisk mot mitt anförande som mot
de övriga.

Vi kan naturligtvis med fog påstå att
det görs allvarliga ingrepp i naturen
just därför att det aktuella projektet i
viss män intar en nyckelposition. Även
om inte ytan är så stor, är det dock —
som jag sade i mitt anförande — speciellt
ur samernas synpunkt mycket värdefulla
områden som tas i anspråk. Vare
sig det gäller 600 eller 800 hektar —
det kan räknas litet olika — är det alldeles
klart att detta ingrepp är till skada
för samerna.

Jag förstår väl, herr Nygren, vårt lands
behov av elkraft. Vi måste alltså lösa
dessa frågor; det betyder så ofantligt
mycket för vår produktion och våra
framtida möljigheter. Jag är också på
det klara med att när det gäller vår
kraftförsörjning är ingenting bättre ur
naturvårdssynpunkt än ett vattenkraftverk.
Det skadar ingen luft och det gör
inte heller elmotorn i andra ändan av
systemet.

Jag gick inte in på den ekonomiska
sidan av saken, det vill jag att herr Nygren
skall notera. Den är svår för lekmän
att bedöma. Emellertid tror jag,
efter vad jag har sett av kraftverk, att
Ritsemprojektet kommer att bli lönande.
Lönsamheten blir nog ännu större,
om det byggs ut först och man sedan
kräver Kaitumprojektets genomförande,
och det är egentligen Kaitumprojektet
som är mest problematiskt ur naturvårdssynpunkt.

Kraftverken byggs upp och ger ener -

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

gi. Så småningom försämras penningvärdet
mer och mer, och det bidrar också
till att lönsamheten som sådan förbättras.
Jag gick inte in på detta, herr
Nygren, det säger jag än en gång. Jag
tror i alla fall att projektet kan bli lönande
sett ur denna speciella synpunkt.
Att vi har gått emot regeringens proposition
beror på att det inte finns någon
samlad plan över de framtida utbyggnaderna.
I den skrivelse som vi
har fått från Vattenfall står det dessutom
på s. 8 att man tänker begära att
Kaitumprojektet genomförs.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nygren sade att
Vattenfalls utbyggnadsplaner är tio år
gamla — de är från 1960 — och borde
vara kända för riksdagen. Jag antydde
i går att jag inte känner till dem, och
jag undrar om ens den avdelning inom
statsutskottet som har haft hand om
ärendet har haft reda på hur planerna
ser ut, trots att man i två omgångar under
de senaste tio åren har behandlat
hithörande ärenden. Såvitt jag kan minnas
var det i varje fall 1966 bara fråga
om ett intrång i nationalparken, och det
var inte tal om någonting mer än den
fullmakt som Kungl. Maj:t fick att göra
vissa förändringar.

Det kommer alltid att stå strid om
staten som företagare och staten som
naturvårdsmyndighet. Som företagare
får staten inte ha företräde framför andra
företagare i dessa avseenden. Nationalparkerna
avsattes för att de skulle
skyddas mot alla intrång, även från staten
själv. Man litade väl inte på att inte
företagsekonomiska beräkningar kunde
medföra att man önskade gå in i dessa
områden, och därför bestämde man sig
för att avsätta dem till nationalparker.

Vattendomstolens värdering, som vi
har gått emot, är mycket löst skriven.
Vattendomstolen har sagt att kalvningslanden
och beteslanden vid Autajaure
förstörs. Men sedan har den sagt en sak
som den inte är kompetent att yttra sig

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

om, nämligen att det finns ersättningsområden.
Detta bestrids från Sörkaitums
lappby. Konsulent Börje Pekkari
har uttalat: »Man kan räkna med skador
och olägenheter för all framtid. Arten
och omfattningen av dessa kan inte

nu anges.--— Något slags objektiv

beräkning av beloppets storlek kan
svårligen göras ens efter särskild utredning.
» Jag vill inte säga att vattendomstolen
har förfarit felaktigt, men så
mycket kan jag säga att i den kalkyl
som finns är inte naturvärdena inräknade
med något belopp, utan det är
fråga om eu rent ekonomisk beräkning.
Det som är kvar av Stora Sjöfallets nationalpark
och som ligger avskilt från
det förstörda området i själva huvuddalen
är värt att skydda och vore väl
därför värt i varje fall någon krona
i kalkylen.

Herr NYGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle egentligen
kunna nöja mig med att instämma i vad
som sagts i de två senaste replikerna;
de innebär klara erkännanden av att de
argument som utskottet anför är hållbara
om man för en saklig debatt i
ärendet. Jag kunde i långa stycken ha
sett herr Jonasson som förespråkare
för utskottet och jag väntade bara att
han skulle säga: Fortsätt och tag Vindelälven
också så småningom!

Herr Tobé tog upp de farhågor som
han menar att samhället hyser inför
Vattenfalls utbyggnadsplaner. Nu är det
emellertid inte bara staten som bygger
ut kraftverk — betydligt mer omfattande
planer finns för kraftverksbyggen i
Ljusnan och Ljungan ehuru inte i statlig
regi. Och märkligt nog sker arbetet
med dessa planer mycket tyst och förorsakar
inga större protester från naturvår
dshåll.

Jag var glad över att herr Tobé erkände
att vattendomstolens bedömning
inte kunde ifrågasättas. Men det innebär,
herr Tobé, samtidigt ett erkännande
av att de argument som herr Tobé

tidigare gjorde sig till tolk för inte är
hållbara eftersom de strider mot vad
vattendomstolen har konstaterat.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Skillnaden mellan utbyggnaden
i Ljusnan och andra sydliga
älvar och den utbyggnad som vi nu talar
om är att det i det senare fallet är
fråga om en nationalpark. Det är ett
intrång i en nationalpark som vi nu
diskuterar. Den har vi i en lag från 1909
lovat att skydda. Det försöker vi nu
göra.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Nygren, mitt
anförande kan inte tolkas så, att jag
helt stöder utskottet. Vad jag sagt är
att vi vill se en plan för utbyggnad av
vattenkraftförsörjningen där uppe. Vi
bör också ha en plan för vår vattenkraftförsörjning
över huvud taget. Det
är på den punkten det brister, och propositionen
innehåller inte mycket i det
avseendet. Men i den skrivelse vi fått
från statens vattenfallsverk sägs det
klart och tydligt: »Vattenfall kommer
inom kort att till vattendomstolen inlämna
ansökan om reglering av Kaitumsjöarna
och överledning av vattnet till
Luleälven samt anläggande av Kaitums
kraftstation.» Det är ju ett klart besked
om hur det tydligen kommer att bli.
Men det har inte sagts någonting om
detta i propositionen — där sägs det
över huvud taget inte mycket. Det är
denna översiktliga plan som vi efterlyser
och måste få veta litet mer om,
och det är därför vi inte kunnat ansluta
oss till denna proposition.

Herr NYGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Även om herr Jonasson
inte hittat den tioåriga utbyggnadsplanen
för bl. a. Ritsem-Autajaure, så
omnämns den i alla fall i utskottets utlåtande,
och det har funnits tillfälle att
studera den under ett par veckors tid.
Planen har alltså funnits. Efter den

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

planen vill Vattenfall och Kungl. Maj :t
nu fullfölja kraftverksutbyggnadsprogrammet.

Men vad herr Jonasson inledningsvis
sade var inte så mycket att han ville
ha en plan, utan han kom med påståendet
att det fanns ett samband mellan
Ritsem och Kaitum. Det sambandet har
jag ännu inte fått någon förklaring till.

Sedan påstod herr Tobé att anledningen
till att man nu så intensivt diskuterade
det statliga ingreppet var, att
detta innebär ett intrång i en nationalpark.
Men, herr Tobé, jag förklarade
ju hur obetydligt det intrånget blir. Tidigare
har Stora Sjöfallet naggats på
200 kvadratkilometer utan att det har
föranlett den minsta lilla diskussion.
Nu rör det sig om 2 kvadratkilometer,
och då drar man i gång denna stora
debatt. Kvar finns, herr Tobé, 4 400
kvadratkilometer nationalpark i Norrbotten.
Där ryms också folk från Sydoch
Mellansverige i vilken utsträckning
som helst, om man någon gång i framtiden
skulle komma på idén att söka
sig norrut för att turista och koppla av.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det europeiska naturvårdsåret
går mot sitt slut. Den svenska
regeringen firar det på sitt särskilda
sätt. Med två beslut sätter man punkt
både för tvåkammarriksdagen och för
naturvårdsåret. De båda avgörandena
gäller olika områden av landet. De berör
natur av helt olika slag. De har engagerat
människor på olika sätt. Men gemensamt
för besluten är att de avslöjar
både en politisk teknik och en brist på
politisk viljeinriktning.

De två fallen är naturligtvis Brofjorden
och Ritsem. Den ena gången improviserar
man fram ett nytt oljecentrum
på Västkusten utan att avvakta riksplaneringen.
I det andra fallet, som vi nu
skall besluta om, tar man ett stycke av
en ovärderlig nationalpark samtidigt
som man därigenom förbereder att ta
ett annat stycke ur ett ovärderligt få1*
— Andra kammarens protokoll 1970.

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

gelskyddsområde. Den politiska tekniken
är därmed given. Utan att redovisa
sina samlade avsikter försöker regeringen
fatta delbeslut som binder utvecklingen.
Utan att ge riksdagen en
chans att ta ställning till Bohuskustens
användning i stort eller till vattenkraftens
utbyggnad i de orörda Norrlandsälvarna
ställs vi inför förslag eller beslut
som tar bort ett stycke ur det som
borde ha varit en sammanhållen plan. I
folkpartiets motion har vi kallat det
här för salamitekniken: man tar en bit
i taget, man hoppas att opinionen mot
det inte ska bli alltför stark, sen försöker
man ta nästa bit.

Herr Nygren har inte förstått att det
finns ett samband mellan Ritsemprojektet
och Kaitumprojektet. Han tycker
att det är något nästan bisarrt över tanken
att det skulle finnas ett sådant samband.
Han undrar hur människor kan
ha kommit på en så egendomlig idé. Han
har för sin del inte funnit något enda
skäl för att ett samband föreligger. Får
jag i sex punkter visa att herr Nygren
har fel.

1. I inte mindre än fyra partimotioner
i anslutning till propositionen diskuteras
detta samband. En rad argument
anföres och stor oro uttryckes.
De farhågorna kan inte viftas undan
som oberättigade. De speglar opinioner
bland tusentals människor ute i landet.

2. En rad naturvårdare har rest sig
mot förslaget och fört fram just sammankopplingen
med Kaitum. Läs t. ex.
novembernumret av tidskriften Svensk
Natur som jag tror har sänts ut till alla
riksdagsmän. »Vattenfalls metod tycks
hela tiden gå ut på att genom ett nytt
projekt göra ett redan genomfört sådant
mera lönsamt.» Det skriver Peter Lindberg,
zoolog och naturfotograf. Han är
representativ för en rad skribenter som
yttrat sig de senaste veckorna. Läs, herr
Nygren, också Lars Gunnar Bråvander
från fältbiologerna i Dagens Nyheter
(19/11). Läs miljöexperten Nils-Erik
Landell i Svenska Dagbladet (18/11).

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

Det finns massor av artiklar som påvisar
oron för just det sambandet.

3. Det statliga verk, som skall bevaka
just miljö- och natursynpunkterna, naturvårdsverket,
har särskilt betonat detta
samband i en skrivelse för nästan
exakt ett år sedan. Det skriver så här:
»I detta sammanhang finner verket anledning
att särskilt framhålla Ritsemprojektets
nära samband med den redan
genomförda regleringen av Satisjaure
samt den planerade regleringen
av Kaitumsjöarna.» Detta samband, som
herr Nygren nu förnekar, anses alltså
vara självklart för det naturvårdsverk,
som borde ha mera att säga till om beträffande
regeringens miljöpolitik.

4. Till och med i det propagandamaterial
från Vattenfall, som vi fick i våra
bänkar häromdagen och som är en renodlad
partsinlaga, framgår sambandet
mellan raderna. Det står visserligen att
»Ritsem, Vietas och Satisjaure är tekniskt
och ekonomiskt ''självbärande’ anläggningar,
även om överledning från
Kaitum inte kommer till stånd.» Men
det viktiga är naturligtvis att Vietas och
Satisjaure kommer att utnyttjas ännu
mera effektivt med en överföring av
Kaitumvattnet efter att Ritsem har
byggts ut. Och då blir ett beslut i dag
i enlighet med propositionen längre
fram ett skäl att fortsätta intrånget till
Sjaunja fågelskyddsområde.

5. I propositionen nr 173 nämns inte
ett enda ord om Kaitumprojektet. Om
regeringen hade velat markera från början
att man inte skulle låta Kaitumfrågan
påverkas av Ritsems utbyggnad,
borde det ha skrivits i propositionen.
Nu är intrycket av propositionen i stället
detta: regeringen försöker få oss att
utan eftertanke godtaga en proposition
som sedan får långt vidare konsekvenser
än vi kunde ana. Den uträkningen
har misslyckats.

6. Utomordentligt starka argument
har mobiliserats för att ett samband
föreligger. De har väl sammanfattats av
statens naturvårdsverk. Efter att ha sla -

git fast sambandet med Kaitumöverföringen,
skriver man så här:

»överförs vattnet från Sitas- och
Autajauremagasinet via Ritsems kraftstation
till Suorvamagasinet, minskar
årsmedeltillrinningen till Satisjaure
från normalt 70 kubikmeter per sekund
till 27 kubikmeter per sekund.» Det betyder,
skriver naturvårdsverket, att
»magasinet således inte kan återfyllas
på ett år». De nedersta nio meterna
kommer att bli »ett utpräglat fler årsmagasin».
Man kan också räkna med
skador på landskapsbilden »av blottade
strandplan», säger naturvårdsverket.

Alltså: det vatten från Sitasjaure och
Autajaure, som nu går till Satisjaure,
kommer med Ritsems utbyggnad att ta
en annan väg. Därmed kan man inte på
ett år fylla Satisjaure. Ett behov av
mera vatten till Satisjaure uppstår då
för att man skall utnyttja det magasinet
effektivt. Det behovet kan täckas genom
att man överför Kaitumsjöarnas och
Kaitumälvens vatten till Satisjaure som
en ersättning för det vatten som man
förlorat vid Ritsem. Med en tunnel genom
Sjaunja fågelskyddsområde och
genom torrläggning av delar av Kaitumälven
får då Satisjaure sin kompensation.
Med Kaitumprojektet kan man
då till fullo utnyttja Satisjaure och
samtidigt öka effekten av Vietas kraftstation.

Ingen skall inbilla mig att detta inte
längre fram kommer att användas som
ett skäl för en utbyggnad av Kaitum.
Här finns en sammankoppling, hur ofta
man nu än av taktiska skäl förnekar
det. Vill vi fatta beslut med överblick
och efter samlad bedömning, måste vi
därför säga nej till propositionen 173.
Vi måste säga nej till Salami-tekniken.

Det är inte alltid som regeringen segrar
med den tekniken. Striden om Vindelälven
tog många år. Den krävde åtskilliga
voteringar. Den slutade i bakslag
för dem som velat bygga ut den
sista stora orörda älven söder om Norrbotten.
En bastant majoritet i den so -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

cialdemokratiska riksdagsgruppen röstade
för älvens förstörelse. Till slut fick
regeringen ändå ge vika, därför att några
frondörer ur det egna partiet hotade
gå samman med en enig opposition om
att Vindelälven skulle sparas. Det var
naturvårdarnas kanske hittills största
seger.

Det tillhör politikens villkor att dra
lärdomar av nederlag. Ett par viktiga
erfarenheter borde kampen om Vindelälven
ha givit oss alla.

Den första erfarenheten är att miljö-
och naturvård inte längre är en
hobby eller en övertygelse för ett fåtal.
Miljöfrågorna har blivit en folkrörelse,
något av en väckelse bland människor
med helt olika bakgrund, i olika
åldrar, i skilda delar av landet. Deras
krav kan formuleras så här: vi har inte
råd och rätt att förstöra oersättliga
naturvärden för kortsiktiga ekonomiska
intressen.

Den andra erfarenheten borde ha varit
att vi inte längre kan besluta om
den svenska naturen bit för bit enligt
salamitekniken. Miljövårdarna och en
växande opinion kräver en långsiktig
planering. De vill veta hur vi formar
de år som ligger framför oss med de
beslut vi fattar i dag.

Tyvärr lärde sig inte regeringen de
läxorna. Efter nederlaget om Vindelälven
kastade man ett tag sina blickar
på Kalix älv, och man har låtit planerna
på en utbyggnad av Kaitumområdet
fortgå. Nu begär man riksdagens stämpel
på ett nytt intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark utan att i propositionen
med ett enda ord ange hur man
tänker sig fortsättningen.

Åter har miljövårdarna rest sig i protest
— åter kommer man kanske till
slut att vinna, också om vi förlorar voteringen
här i dag. De argument som
anförts av herr Jonasson, fru Sundberg
och herr Tobé är starka och övertygande.
Vi har här ett område — Stora
Sjöfallets nationalpark och Sjaunja
fågelskyddsområde — som rymmer

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

några av de vackraste delarna av vår
fjällvärld och några områden som är
ovärderliga för forskning och djurliv.
Att nagga de här områdena i kanten
och spränga och gräva sig fram med
tunnlar och vägar är inte rimligt när
kraven att bevara delar av den orörda
naturen blir allt större i hela Europa,
när man nu äntligen börjar värdera
den natur som i tidigare kalkyler ansågs
vara nästan gratistillgångar, när
insikten börjar sprida sig att natur som
förstörs av Vattenfalls grävmaskiner
aldrig kan återställas av de framtida ge-,
nerationer som kommer att fördöma
vår kortsynthet. Vi liberaler ställer oss
nu bakom de kraven, liksom vi gjorde
det i striden om Vindelälven. Därför
har vi yrkat avslag på proposition nr
173, och det gläder oss att se att andra
partier har gjort detsamma.

Därmed är vi inne på de grundläggande
värderingar som blottläggs i tekniken
att skära ut en bit i taget ur naturen.
År man angelägen att för framtiden
spara viktiga delar av våra kuster
och våra fjällområden, är det naturligt
att arbeta fram en långsiktig
plan så att man vet att man inte förbrukar
något som borde skyddas. Vill
man hindra sig själv och andra från
att improvisera bort miljövården, ser
man till att besluten fattas så att sfi litet
som möjligt lämnas åt slumpen. Planfrågorna
är därför inte bara en metodfråga,
ett problem om beslutsprocessen.
Planfrågorna gäller ytterst välvilja
att effektivt värna om det som inte
får förstöras.

Regeringen Palme saknar den viljan.
Den gav upp förhoppningarna att bygga
ut Vindelälven först i det ögonblick
den fann att den saknade en majoritet
i riksdagen för den saken. Den
håller ännu öppen möjligheten att bygga
ut en del av Kaitumområdet. Avgörande
kommer att vara, om strategerna
i regeringspartiet tror sig kunna lotsa
en sådan proposition genom riksdagen.
Den försöker nu, under en av

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

tvåkammarsystemets sista dagar, iå
oss att fatta ett beslut som det är osäkert
om den för tre månader sedan valda
riksdagen kommer att stå fast vid.
Och utan riksdagens hörande gav man
klarsignal till att bygga oljeindustrier
mitt på Bohuskusten, trots att statsministern
i sina visioner som kommunikationsminister
ständigt talade om
den fysiska riksplanen som grunden
för en medveten miljö- och lokaliseringspolitik
längre fram.

Av vilket skäl tvingar regeringen på
oss propositionen om Ritsem just nu,
så sent som över huvud taget är möjligt
under denna riksdag? Det kan
knappast vara på grund av omsorgen
om vattenkraften om ett antal år. Ritsemprojektet
ger nämligen bara ungefär
1/30-del i effekt av vad Ringhals
kärnkraftverk kommer att kunna leverera
när det blir färdigutbyggt. Det var
inget obetydligt krafttillskott som Ritsem
innebar, sade herr Nygren, men
han glömde att nämna storleken i siffror.
Ökningen av elkonsumtion i framtiden
kommer ändå inte att kunna bygga
på en ökning av vattenkraften i någon
nämnvärd grad. Myndigheterna har
vidare sagt att det inte är sysselsättningsskäl
som har avgjort det här förslaget.
Det vore ju ett nederlag för hela
Norrlandspolitiken, om man måste förstöra
en del av en norrländsk nationalpark
för att ge befolkningen arbetstillfällen.
Samerna där uppe har inte begärt
att få se en del av sina renbetesland
översvämmade och behöva uppleva
hur nya dämningar gör livet svårare
för dem. Flera av dem har i stället
gått till Förenta Nationerna med sina
prbtester och sin förtvivlan, även om
deras insikter nonchalant avvisas i dag
av utskottets talesman.

Av vilket skäl har vi då fått proposition
nr 173? Ja, skälet är att regeringen
ännu vägrat att tänka om i miljöfrågan.
Fortfarande låter den sig pressas
av tekniker och tjänstemän, som
borde koncentrera sina ansträngningar

mindre på vattenkraften och mera på
andra energikällor. Ännu har regeringen
inte förstått att vi i det här landet
bör spara de områden med fritt rinnande
vatten som vi har kvar — vattenfall
skall finnas, inte bara i namnet
på det affärsdrivande verk som byggde
ut dem, inte bara på frimärken och i
skolböcker; vattenfall skall vi ha i Sverige
också i verkligheten, i en orörd
natur. T. o. m. nu under 1970-talet kan
man lägga fram en proposition som refererar
ekonomiska kalkyler som inte
tagit hänsyn till de förlorade naturvärden
som nya dämningar, nya kraftverk,
nya tunnlar och nya flodfåror
som torrläggs innebär. Regeringen har
trots sitt nederlag om Vindelälven vägrat
tänka om — den är därför förtjänt
av nya nederlag.

Jag har nämnt Brofjorden och Ritsem
som bilder ur samma politiska
verklighet: bristen på planering och
bristen på hänsyn till våra miljövärden.
Någon kan säga, att det är väl underligt
att just socialister i regeringsställning
skall lockas in i en slapp låtgå-politik
med viktiga naturområden
som insatser. Och är det inte paradoxalt
att just liberaler skall vara de
första att rikta den hårda kritiken mot
den uteblivna planeringen?

På ett ytligt plan kan detta verka
som omkastade roller i svensk politik.
De socialdemokrater som ofta talar om
planering men är oförmögna att genomföra
den möter liberaler som på
område efter område begär just planering
för att lägga grunden för ett
mänskligare samhälle. Men djupare sett
är detta ändå ingenting att förvåna sig
över. Socialister har ofta ägnat mycket
energi åt idéer och förslag om statlig
styrning och planering där sådan styrning
och planering vore onödig och
kanske skadlig. Debatten om förstatligande
av näringslivet är ett exempel
på sådana insatser. Socialisterna har
däremot varit märkvärdigt nonchalanta
i de planeringsfrågor där uteblivna

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

statsingripanden varit skadliga eller åtminstone
lett till svårigheter: plane ringen

av statsbudgeten, bostadsdebatten
för några år sedan och miljödebatten
i dag.

Liberalerna å andra sidan har ständigt
hävdat att statsmakterna bör ägna
sin energi åt de områden där de måste
vara huvudsakligt ansvariga för en
god samhällsutveckling och där passivitet
från regeringen leder till att initiativet
glider över till andra krafter som
inte har helhetens intressen för ögonen.
Därför säger vi att den fysiska
riltsplaneringen (inklusive våra älvar
och fjällvärld) är oerhört viktig, därför
att annars andra intressen — t. ex.
företag och kommuner i samverkan eller
ett statligt verk som drömmer om
nya investeringar i en gammal tradition
— tar överhanden och formar utvecklingen.
Statsmaktens uppgift skall
enligt liberal ideologi vara att bevaka
hela folkets och framtidens intressen.
Därför är det på sådana områden som
planeringen är oundgänglig, och det är
därför ledsamt att det är på sådana områden
som planeringen nu tycks vara
särskilt bristfällig.

Herr talman! Propositionen om intrång
i Stora Sjöfallets nationalpark
kan omöjligt ses i ett snävt perspektiv
som en isolerad fråga. Den är en del av
en helhet som vi måste försöka överblicka,
även om man vägrat att göra det
i propositionen. Den är en del av vår
miljöpolitik, även om utskottets majoritet
inte vill medge det. Den är en del
av vår syn på planeringen av vår naturvärld,
även om planeringen i dag
inte föreligger. Vi menar att detta intrång
i nationalparken, och vad det sedan
kan innebära för Kaitum, försämrar
helheten, gör hån av miljöpolitiken
och binder planeringen. Därför
vill folkpartiet avslå propositionen, och
jag yrkar bifall till reservationen.

Herr NYGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall nöja mig med

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

att bara kommentera det mycket korta
avsnitt av herr Ahlmarks långa inlägg
som berörde sakfrågan.

Han försökte i sex punkter bevisa att
det fanns ett samband emellan det nu
aktuella Ritsemprojektet och Kaitumöverledningen.
När herr Ahlmark tar
till de fyra partimotionernas argument
blir jag litet bedrövad. Vad är det man
har sagt i dessa? Man har sagt att på
grund av att vattnet leddes över Suorvamagasinet
skulle vattentillgången bli
otillräcklig för att driva Vietas kraftstation.

Men, Per Ahlmark, det påståendet har
Ni inte kunnat bevisa. Det finns ingenting
om det i den reservation som
här föreligger. Nu anför Ni andra argument.
Men använd då inte, herr Ahlmark,
dem som framförs i partimotionerna! Vidare

kom herr Ahlmark in på sysselsättningseffekten
och sade att man
väl inte av sysselsättningsskäl skall
bygga ut. Men, herr Ahlmark, det är inte
det som det är fråga om. Sveriges
riksdag har för lång tid lagt fast ett
program för kraftverksutbyggnader som
människor i Västerbotten och Norrbotten
gått och hoppats att få sysselsättning
vid i en kärv arbetsmarknadssituation
där uppe. När beskedet kom om att
Vindelälven inte skulle byggas ut, gick
vi miste om 700—800 arbetstillfällen
under 1970-talet. Nu står på spel, Per
Ahlmark, 500 jobb under fyra år i
Norrbotten, som riksdagen ställt ut växel
på, när man 1961 sade att man instämde
i den uppgörelse som kallas freden
i Sarek och som innebar, att Ritsem
och Autajaure skulle byggas ut. De
byggnationerna med den arbetskraft
som dessa skulle kräva har arbetsmarknadsmyndigheterna
räknat med i fråga
om sysselsättningen i Norrbotten.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Nygren nu
gjorde innebar ju en försenad plädering
för att bygga ut Vindelälven. Han

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

blandade själv in Vindelälven i sin argumentering.
Det var just de argument
som herr Nygren nu anförde som delades
av en majoritet inom den socialdemokratiska
riksdagsgruppen som ville
bygga ut Vindelälven. Men den förlorade
till slut.

Vi andra visade att det vore väl ändå
skräp till Norrlandspolitik, om en förutsättning
för att den skall lyckas är
att oersättliga naturvärden förstörs i
Norrland. Oppositionen bär ett program
som går ut på att förbättra Norrlandspolitiken
i en rad olika avseenden
men utan att förstöra de naturvärden
som kanske, framför allt längre fram,
kommer att bli till oerhört stor nytta
för invånarna i den delen av landet.

Sedan visade jag i sex punkter, varför
det föreligger ett samband mellan
Ritsemprojektet och Kaitumprojelitet.
Herr Nygren hade med stora ord förnekat
detta tidigare under debatten. I
partimotionerna har man tydligt argumenterat
från flera utgångspunkter. En
råd naturvårdare har vänt sig mot förslaget
och anfört de här skälen i artiklar
i tidskrifter och dagstidningar. Det
statliga verk som skall bevaka miljöaspekterna,
naturvårdsverket, har i klara
ordalag självt slagit fast detta samband.
T. o. m. i Vattenfalls propagandamaterial
kan man läsa mellan raderna,
att Ritsem längre fram kan komma att
anföras som ett skäl för utbyggnad av
Kaitum. I propositionen nämns inte
Kaitumpr oj ektet med ett enda ord —
man hade hoppats att den skulle glida
igenom i riksdagen utan att någon
tänkte på sambandet. Dessutom förhåller
det sig så, att om Satisjauremagasinet
inte utnyttjas genom vattnet där
uppifrån kommer det inte att bli nyttjat
effektivt. Man kan göra det effektivt
på nytt med hjälp av vatten från Kaitumsjöarna
genom den tunnel som då
skulle sprängas genom en del av Sjaunjas
fågelskyddsområde. Det kommer att
öka effekten beträffande t. ex. Vietas
kraftstation. Ingen skall försöka inbil -

la mig, att detta inte kommer att nämnas
i en framtida argumentering för
utbyggnad i Kaitumområdet.

De här sex argumenten, som redovisats
ganska utförligt i många inlägg, anförde
jag för en stund sedan från denna
talarstol. Herr Nygren hade icke ett
enda ord att säga i sitt anförande om
detta. Han försökte inte argumentera
på en enda punkt. Han bestred inte ett
enda av de citat jag lämnade. Han försökte
inte avvisa ett enda av de sakskäl
som jag här utvecklat. Han sade
bara att det inte förhåller sig som jag
säger. Mina sakskäl står mot herr Nygrens
avvisande utan sakskäl. Sedan får
kammarens ledamöter döma.

Herr NYGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ahlmark säger att
jag kommer med en försenad plädering
för Vindelälven, men det var han som
tog upp Vindelälven i diskussionen. Jag
representerade under Vindelälvsdebatten
den klara majoriteten i norr och
arbetarrörelsen i Västerbotten som krävde
en utbyggnad, och jag har aldrig
stuckit under stolen med mitt ställningstagande
i detta fall. Per Ahlmark
sade att det väl ändå är skräp till Norrlandspolitik,
om man skall tvingas förstöra
älvar för att trygga sysselsättningen.
Ja, Per Ahlmark, det kan man säga
om man sitter med en trygg sysselsättning
i Stockholm, men i Norrland har
vi redan i dag tiotusentals människor
som utan framgång söker arbete. Dessa
människor har ett visst hopp då det
gäller de kraftverksutbyggnader som
planerats och godkänts av riksdagen i
en långsiktig planering.

Om vi säger nej till dessa planer i dag
innebär det, att vi rycker undan 500
arbetstillfällen i Norrbottens län. Detta
har herr Ahlmark aldrig kunnat motbevisa
i denna kammare. Och det finns
inte något intresse inom det privata
näringslivet att kompensera det bortfallet
med annan ny sysselsättning i
Norrland och inte finns det heller från

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

vår kungliga opposition något större
intresse för att låta statlig företagsamhet
utvecklas och ersätta bortfallet.

Vidare sade herr Ahlmark att jag inte
tog upp sambandet mellan Kaitum och
Ritsem, men det gjorde jag. Jag framhöll
nämligen att det inte föreligger något sådant
samband. Herr Ahlmark hänvisade
till vissa tidskrifter för att få argument
för sambandet.

Plocka då ur dessa tidskrifterna fram
argument som bevis för att samband
föreligger. Jag har sagt att påståendet
i de fyra partimotionerna om att sambandet
innebär att Vietas kraftstation
skulle få för litet vatten om Ritsem byggdes
har ni inte kunnat fasthålla vid i
reservationen. Jag vill nu fråga herr
Ahlmark: Av vilken anledning fullföljer
ni inte den frågan? Är det därför att
det argumentet inte är hållbart i diskussionen? Herr

AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att herr
Nygren höjer rösten när han inte har
några argument kvar. Han påstår att
det parti jag företräder inte har presenterat
några förslag för Norrlandspolitiken.
Herr Nygren tycks ha sovit under
Norrlandsdebatterna. Jag skall gärna i
annat sammanhang diskutera med herr
Nygren om arbetsgivaravgiften i skogslänen,
avskrivning av industribyggnader,
revision av transporttaxorna, större
satsning på företagarföreningar, om
turist- och servicenäringarna och alla
våra förslag på de och andra punkter.
Men nu skall jag inte göra det, eftersom
den här debatten inte gäller de frågorna.
Vi har en hel serie förslag som skulle
kunna hjälpa upp sysselsättningen i
Norrland.

Herr Nygrens förslag är att bygga ut
Ritsem och därefter Kaitum. Men observera
då att herr Nygrens inlägg här
strider mot Vattenfalls egna inlagor här
i riksdagen. Där sägs det att det inte
är sysselsättningsskäl som gjort att Vattenfall
lagt fram det här förslaget.

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

Tvärtom har man — i motsats till vad
fallet var i striden om Vindelälven -—
tonat ner sysselsättningsaspekterna och
för nu argumenteringen på andra plan.
Men det gör inte herr Nygren. Han menar
att om Norrlandspolitiken skall kunna
klaras måste vi förstöra oersättliga
naturvärden i Norrland.

Till slut är jag ändå glad för ett besked
av herr Nygren. Han sade klart ut
att han var en av dem som kämpade in
i det sista för att Vindelälven skulle
byggas ut och att han anförde samma
skäl för att göra det som han i dag har
för att bygga ut Ritsem — och som jag
antar att han senare kommer att ha för
att bygga ut Kaitum. De skälen var icke
bärande när det gällde Vindelälven.
Herr Nygren voterades ner den gången.
De skälen är inte heller bärande när det
gäller Ritsem. Herr Nygren bör voteras
ner ännu en gång.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Herr Ahlmark har i sex
punkter försökt leda i bevis att om vi
bygger ut Ritsem tvingas vi att också
bygga ut Kaitum, och jag måste säga
att det sätt på vilket herr Ahlmark försökte
bevisa detta gjorde mig en smula
fundersam. Det står så bl. a. i partimotionerna;
följaktligen är det riktigt, det
finns ett sådant samband. En del miljövårdsskribenter
— som jag skattar högt
men som också har sina värderingar —
har likaledes funnit ett sådant samband,
enligt herr Ahlmark. Men när herr Ahlmark
sedan talar om det ämbetsverk
som har ansvaret för vår kraftförsörjning
och som under ämbetsmannaansvar
har försett oss med material — ja,
då är det bara propagandamaterial, ingenting
annat. Jag tycker att det räcker
för att belysa halten i den debatteknik
som herr Ahlmark använder.

Herr Tobé har gjort ett stort nummer
av att det inte finns någon plan för
kraftverksutbyggnaderna. Så småningom
skall jag återkomma till överens -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

kommelsen 1961 och den s. k. freden i
Sarek, som herr Tobé nu inte ger mycket
för. Men herr Tobé fanns ibland oss
i denna kammare 1962 och uttalade då
tillsammans med oss andra sin stora
glädje över att en överenskommelse hade
träffats som sparade stora områden
åt naturvården men ändå gav vissa områden
åt kraftverksutbyggnaden. Herr
Tobé satt som sagt i detta hus då riksdagen
gjorde det uttalandet, och då presenterades
planen för riksdagen och behandlades
i utskottet. Får man inte begära
någonting av dem som deltar i sådana
överläggningar?

Det framhölls alltså år 1960 att man
hade planer på de nya anläggningarna
Vietas kraftstation med Satisjaures reglering,
Ritsems kraftstation med Sitasjaures
reglering samt längre fram eventuellt
Vuojas kraftstation osv. Herr Tobé
tog del av dessa uppgifter 1962 men
efterlyser nu planer på allt detta och
instämmer väl också i herr Ahlmarks
tal om den s. k. salamimetoden.

Jag vill också ta upp reservanternas
uttalanden. Herr Ahlmark försöker nu
ge fältbiologer och andra det intrycket
att oppositionen har sagt nej till Ritsems
kraftverksutbyggnad. Men det har
den inte gjort. Folkpartiet har inte fått
sin motion tillstyrkt. Däremot har centerpartiet
fått sin motion tillstyrkt. Man
tar nämligen i reservationen inte alls
ställning till Ritsemprojektet utan gör
bara följande uttalande: »Innan ett definitivt
beslut fattas i frågan bör riksdagen
därför erhålla en bättre bild över
de ofrånkomliga verkningar som i olika
hänseenden blir en följd av projektets
genomförande.»

Den borgerliga oppositionen säger
alltså varken ja eller nej till Ritsems
kraftverk, men herr Ahlmark försöker
ge sken av att så är fallet.

Det förhåller sig vidare inte så att
Vattenfall vill bygga ut kraftverken för
att åstadkomma skada vare sig för natur,
för samer eller i något annat avseende,
utan det ingår ju i dess skyldig -

heter att se till att vi får elkraft. Kravet
på miljövård kan inte få innebära
att man måste säga nej till alla förändringar
i vår omgivning. Vi kommer i
framtiden att behöva bygga kraftverk,
som drivs med atomkraft eller på annat
sätt och som kommer att vålla väldiga
diskussioner mellan miljövårdare
och dem som tvingas att ta ansvaret
för vår kraftförsörjning. Vi kommer i
vårt land också att behöva bygga industrier,
sjukhus, vägar och bostadsområden.
Allt detta måste göras på bekostnad
av naturvärden och kommer
att föranleda ingrepp i naturen.

Det nya som miljövården fört med
sig är emellertid att vi nu har byggt
upp en organisation för och skapat en
medvetenhet om att alla nya projekt
skall utformas med största möjliga hänsyn
till miljökraven. Så skall göras också
vid utbyggnaden av kraftverk vare
sig de drivs av vatten eller på något
annat sätt.

Att vi har ett stort behov av elkraft
kan ingen förneka. År 1955 förbrukade
vi 21 miljarder kWh. Förra året var
vår konsumtion uppe i 62 miljarder
kWh. På 15 år har förbrukningen alltså
blivit tre gånger så stor. Om vi fortsätter
i samma takt behöver vi år 1980
145 miljarder kWh för vår konsumtion.

Det finns för elproduktion inom överskådlig
tid bara tre källor, nämligen
vattenkraft, atombränsle och fossila
bränslen. För närvarande svarar vattenkraften
för den största delen av landets
elproduktion, men det är riktigt
att det av naturliga skäl blir en förskjutning
mot en mindre dominerande
ställning för vattenkraften. Att denna
likväl betyder oerhört mycket behöver
jag inte närmare utveckla i detta sammanhang.

Vattenkraften kommer att få allt större
betydelse i framtiden som s. k. toppkraft.
Jag vill fästa uppmärksamheten
på att det stora behovet i framtiden av
elkraft, vilket måste täckas på annat

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

sätt än med vattenkraft, kommer att ge
oss stora bekymmer från miljövårdssynpunkt.

Vad man har vänt sig mot i reservationen
är det som herr Jonasson också
var inne på ■— att man saknar en
komplett plan för den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden.
Jag har redan
nämnt för herr Tobé vad vi 1962 sade
i riksdagen. Det gäller alltså inte
bara freden i Sarek mellan intressenterna,
utan frågan höjdes upp till riksdagsbeslut,
vilket tydligen inte var så
angeläget för herr Tobé att framhålla
— han hade totalt glömt bort vad som
hände 1962.

Men det är inte alls så att det saknas
en plan. Jag vill erinra om att jordbruksdepartementet
och industridepartementet
tillsatte en arbetsgrupp som
skulle sammanställa material för oss om
de outbyggda Norrlandsälvarna och avgöra
deras miljövårdsvärde och deras
värde ur kraftekonomisk synpunkt. Vattenfall
fick då också i uppdrag att
framlägga en plan för den framtida
vattenkraftsutbyggnaden i Norrland. På
grundval av dessa utredningar har regeringen
intagit sin ståndpunkt, och den
innebär bl. a. att man undantagit från
utbyggnad Vindelälven samt Torne och
Pite älvar.

Herr Ahlmark talar om regeringens
nederlag i Vindelälvsfrågan. Får jag
fråga herr Ahlmark: När har regeringen
någonstans föreslagit utbyggnad av
Vindelälven? Jag borde veta om så skett,
eftersom jag varit ansvarig för denna
fråga i regeringen. Vad regeringen har
föreslagit och beslutat är att Vindelälven
inte skall utbyggas.

Men det kommer i fortsättningen liksom
tidigare att i detta land vara tilllåtet
för envar att ha den uppfattningen
att man skall bygga ut Vindelälven —
eller tvärtom. Vi lever i en demokrati,
där det står var och en fritt att propagera
för sin ståndpunkt. Men regeringen
har inte lidit något nederlag, utan re -

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

geringen har lämnat ett enda förslag
och fattat ett enda beslut, och det är
att Vindelälven inte skall utbyggas.

Utbyggnaden av Ritsems kraftstation
har planerats sedan lång tid tillbaka.
Den ingick i den överenskommelse som
träffades 1961 och som bekräftades av
riksdagen 1962. Det är väl då helt i sin
ordning att det verk som har skyldighet
att förse oss med elkraft fortsätter
förberedelserna för de projekt som riksdagen
har givit klarsignal till. Annat
förhållande hade varit tjänstefel enligt
min mening.

Jag tycker alltså att allt detta klank
på Vattenfall kan man låta bli med.
Vattenfall handlar efter de beslut som
riksdagen fattar, och Vattenfall kan inte
bygga ut någonting som inte riksdagen
har lämnat pengar till.

Freden i Sarek var mycket värdefull
för miljövårdsintressena. Man fick då
Padjelanta nationalpark. Det fick man
i gengäld för det man skulle avstå och
detta hälsades, som jag sade, med glädje
både i riksdagen och på andra håll.
I Padjelanta fick man bl. a. två utomordentligt
värdefulla fjällsjöar, Virijaure
och Vastenjaure. När man talar om
freden i Sarek skall man alltså komma
ihåg vilka vinster som naturvårdsintressenterna
gjorde.

Vattenfall har, med ledning av de beslut
som fattats, gått till vattendomstolen
för att få lagligheten av detta företag
prövad, och vattendomstolen har
funnit projektet lagligt. Det finns inget
lagligt hinder mot detta projekt. Men
för att projektet skall komma till stånd
fordras tre ting. För det första skall
riksdagen ge tillstånd att göra intrång
i Stora Sjöfallets nationalpark, den fråga
som vi nu diskuterar. För det andra
fordras att regeringen därefter tillåter
en reglering, något som den har fullmakt
att göra. Det tredje är att man går
tillbaka till riksdagen då det slutgiltiga
avgörandet fattats och begär pengar
till företaget.

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

Ritsemproj ektet är ett helt fristående
projekt och har av vattendomstolen
bedömts som ett sådant. Det påverkas
varken negativt eller positivt av en utbyggnad
av Kaitum, som också är ett
helt fristående projekt och som ännu
inte kommit in till vattendomstolen för
prövning. Innan så har skett kan regeringen
inte ha någon ståndpunkt i sakfrågan.

Ritsems kraftverk är för sin lönsamhet
och sitt tekniska genomförande helt
oberoende av Kaitumprojektet. Likadant
är det med Kaitumprojektet. Ett
argument har varit att om man bygger
Ritsem, måste man även bygga Kaitum.
Det måste man inte göra. Får jag
be kammarens ledamöter titta på den
karta som är fogad till propositionen.
Ni kommer då att finna att man mycket
väl kan genomföra Kaitumprojektet och
att man får ut samma effekt i Vietas
kraftverk, trots den uppdämning man
här gör.

Den svåraste frågan i detta projekt
har gällt samerna och deras renbete.
Det är utomordentligt glädjande att denna
reglering inte behöver dämma över
en enda boplats. Den berör alltså inte
någonting där människor bor och vistas.
Vad man dämmer över är en del
renbetesmark och en del mycket värdefull
mark i renarnas s. k. kalvningsland.
De renbetesmarker man överdämmer
rör sig om en procent för Sörkaitums
lappby. Det är fråga om något
mer i Mellanbyn och Norrkaitum, men
betesmarken är här inte så värdefull.
Vattenfall har redan börjat förhandlingar
och överläggningar med företrädare
för Norrkaitum och Mellanbyn såsom
man alltid gör vid alla regleringar för
att komma överens om vilka åtgärder
man skall vidta och vilka ersättningar
som skall lämnas.

Mest utsatt är Sörkaitums lappby. Den
har för närvarande 35 renskötande samer.
Dessa har sammanlagt ca 2 000 renar.
De skulle i dag kunna ha ett myc -

ket större antal och borde också ha det
för att få en rationell rendrift. De skulle
kunna ha 8 000—10 000 renar. Av
någon anledning som jag inte känner
till har de inte detta. De skulle kunna
ha detta antal oberoende av de regleringar
som tidigare har ägt rum.

När vattendomstolen har prövat detta
ärende och med ledning av alla remissmyndigheters
uttalanden kommit
fram till att man trots intrånget och
olägenheterna för samerna likväl kunde
ge tillstånd för projektets utförande,
uppvaktades jag av Sörkaitums lappby.
Man hävdade att vattendomstolens undersökningar
var otillfredsställande och
att man inte kunde acceptera dess utlåtande.

Jag lät då eu renbetesexpert, som
är erkänd av både samer och oss eftersom
han har biträtt vid överläggningarna
om den norsk-svenska renbeteskonventionen,
göra en mycket grundlig
undersökning. Även han fann att det
skulle uppstå svåra problem, inte för
vår- och sommar- och vinterbetet men
just för kalvningslanden, men han konstaterade
också att det finns möjligheter
att erbjuda annat lämpligt område för
ändamålet och att samerna även efter
regleringen skulle kunna bedriva renskötsel
i minst samma omfattning som
nu.

Det är dessa omständigheter som har
varit avgörande. Intrånget i samernas
renbetesland kan kompenseras. Det
finns inget samband med Kaitum. Man
kan genomföra Ritsemprojektet utan att
behöva bygga ut Kaitum; det rör sig
om två helt fristående projekt. Vidare
är det intrång man gör i nationalparken
utomordentligt ringa. Det rör ett
värdefullt och intressant område, det
vet vi därför att det har gjorts undersökningar
bekostade av Vattenfall, men
det är bara eu bråkdel av det stora, väldiga
område som är undersökt. Dessutom
bestämde vi oss, som jag sagt ett
par gånger, då vi år 1962 behandlade
denna fråga för att som kompensation

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

för vad man går förlustig genom dessa
regleringar avsätta hela Padjelanta nationalpark.
Jag vågar alltså påstå att
det förslag som här läggs fram — en
hemställan om att få göra detta intrång
för att få till stånd Ritsems kraftverk

— kan försvaras ur miljösynpunkt.

Jag kan emellertid inte låta bli att
ta upp en fråga till. Man försöker förringa
värdet av det tillskott till elkraftförsörjningen
som skulle bli ett resultat
av den föreslagna utbyggnaden. Man
gör gällande att Ritsemprojektet inte
är mycket att komma med. Det ger bara
en trettiondel av Ringhals effekt, sade
herr Ahlmark och flera andra. Men
de räknade fel. Det ger en tiondel av
Ringhals aktuella effekt. Jag vill alltså
fästa herr Alilmarks uppmärksamhet på
att han har forskat i grumliga källor.

Det intressanta är att samtidigt som
vi nu diskuterar utbyggnaden av Ritsem
pågår en hel rad regleringar i andra
älvar, stora regleringar som åstadkommer
stora skador och överdämningar.
De nämns aldrig här, ty det är privata
bolag som äger fallhöjden. På tal
om värdet av det elkrafttillskott som
blir ett resultat av Ritsemprojektets genomförande
kan jag inte neka mig nöjet
att hänvisa till en folkpartitidning,
som skrev att Ritsemprojektet inte borde
komma till, eftersom det innebär ett
våldsamt ingrepp mitt i hjärtat av Stora
Sjöfallet; jag bortser från vederbörandes
underliga anatomiska insikter

— om nu hjärtat skulle ligga just där.
Sedan konstaterade tidningen att detta
projekt inte är någonting att ha, eftersom
det ger en bara en liten del av
den kraft som man får från Ringhals.

I samma nummer av tidningen fanns
ett stort upplagt reportage om att man
i Ljungan planerar ett par kraftverk och
gör två stora regleringar, vilket kantänka
ger 250 000 kW — dvs. 50 000 kW
mindre än Ritsem. Och så sägs det att
»det är ett för landets kraftförsörjning
mycket värdefullt tillskott med hänsyn
till perspektiven på oljesidan och för -

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

skjutningarna i kärnkraftprogrammet».
Så låter det när privata kraftstationer
kommer till, som ger mindre effekt.

Ritsems kraftverk kan försörja tre
medelstora städer. Det innebär ett väsentligt
och värdefullt tillskott till vår
elkraftförsörjning. Dessutom kommer,
därest riksdagen bestämmer sig för utbyggnaden,
utformningen att ske enligt
de förslag som naturvårdsverket lägger
fram, förslag som redan har accepterats
av Vattenfall.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Bengtsson säger
att jag borde ha känt till denna
utbyggnad eftersom jag var med 1962.
Vad vi då fick var en överenskommelse
— freden i Sarek kallad — som jag i
går läste upp ett avsnitt ur. I den överenskommelsen
finns Vietasjåkks nederbördsområde
med som berör bl.a . Autajaure.
Däremot fick vi riksdagsmän
inte reda på att det var fråga om att
överföra vatten från Autajaure över
Ritsem ned till Akkajaure. Den plan
som Vattenfall åberopar bestrider jag
alltså att vi som riksdagsmän har fått
del av.

Det är underligt att man, när man
två gånger gör utbyggnader efter riksdagsbeslut,
inte nämner att det skall
bli en fortsättning — framför allt då
det är fråga om ett intrång i en nationalpark
som bör bedömas helt för sig.
När regeringen nu sedan 1960 har haft
reda på att ännu ett ingrepp skall göras,
varför har den då inte talat om
det? Det är inte hederligt att handla
på det sättet. Dessutom kan vi ju ha
hunnit glömma bort en del saker på åtta
år.

Statsrådet säger att Vattenfall har
skyldigheter. Ja, det har verket, och
vi är mycket glada över att vi har det
-—• tjänstemännen i verket har gjort ett
fantastiskt fint jobb. Men när de börjar
göra bedömningar från naturvårdssynpunkt,
när de negligerar påståenden
beträffande renbetesland etc. är de in -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

ne på fel väg — sådana saker har de
inte med att göra. De skall köra med sin
företagsekonomi — på det området bör
de vara experter. Nu har de emellertid
hamnat i en krissituation —• ingen har
ännu sagt det här i kammaren men herr
Henningsson kommer senare att tala om
det, och jag vet att det talas därom inom
kraftverkskretsar. De har delvis sig
själva att skylla för den situation som
har uppstått.

Fram till ungefär 1960, tror jag, räknade
man med en fördubbling av elenergiförbrukning
vart elfte år. Sedan
märkte man att dessa beräkningar inte
höll. Vattenfalls och de övriga kraftproducenternas
planer gick före utvecklingen
och behovet av elkraft blev
inte så stort som man hade räknat med.
Då drev man i gång en väldig reklamkampanj
och började inreda det svenska
samhället så att man skulle ha elström
till allting. Chefen för Vattenfall
medger t. o. m. att man har en onödig
elkonsumtion. Då bör man möta krisen
med att skära ned den onödiga elkonsumtionen.

I våras, då vi hade elransonering, frågade
jag industriministern: Vill statsrådet
medverka till att man försöker få
bort vad kraftverksbyggarna själva kallar
onödig elkonsumtion? Nej, svarade
han, det vill jag inte. Han skall få tillbaka
frågan, och jag undrar om han
nu svarar på samma sätt.

Frågorna om kärnkraft och oljekraft
är naturligtvis inte problemlösa — kraft
av de slagen kan också förorsaka stora
miljöskador. Jag hade häromdagen en
diskussion med en del tekniker och de
sade: Där kan man i alla fall räkna ut
vad det kostar, men i fråga om vattenkraft
är det bara känsloskäl som anförs.
Det är farligt att ha sådana utgångspunkter.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksminister
Bengtsson säger att en plan inte saknas.
Men den har vi inte sett, herr jordbruks -

minister. Var har den redovisats? Med
hänsyn till utvecklingen kan man väl
knappast åberopa de diskussioner som
fördes 1962.

Jag är fullt på det klara med att eu
kraftutbyggnad behövs om vårt framtida
behov av elkraft skall täckas. Jag
har heller aldrig på något sätt förringat
värdet av Ritsempr oj ektet som sådant.
Vi behöver också skaffa arbete
och utkomst åt människorna i Norrland
— det har vårt parti på olika
sätt kämpat för. Men vad vi efterlyser
är en plan över vilka projekt som kan
bli aktuella och hur vi över huvud taget
skall kunna klara kraftförsörjningen
i stort i framtiden. Hade vi en sådan
plan kunde vi bättre göra avvägningarna
mellan naturvårdskraven och
andra krav.

Vad Vattenfall säger tyder alltså på
att Ritsem skall följas av Kaitumprojektet.
Regeringen borde väl ändå ha tagit
sig samman och lagt fram ett totalförslag
om hur våra kraftbehov för
framtiden skall tillgodoses. Det är eu
mycket stor fråga, och vi hade önskat
se en större kraftfullhet från regeringens
sida när det gäller lösningen av detta
problem.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern
fortsätter att gå på den gamla linjen
om att Ritsem är ett helt fristående projekt.
Det är klart att man kan bygga ut
Ritsem utan att bygga ut Kaitum. Men
det väsentliga är att en utbyggnad av
Kaitum blir mer ekonomisk sedan Ritsem
byggts ut, eftersom man med hjälp
av Kaitumpr oj ektet kan utnyttja Satisjauremagasinet
mer effektivt än vad
man tidigare kunnat göra. Detta har slagits
fast av naturvårdsverket i en utförlig
argumentering som jag har redovisat.
Jordbruksministern har inte haft
ett ord att säga mot de argumenten.

Jordbruksministern återkommer till
sin älsklingstanke: Man kan inte säga
nej till allting! Nej det är klart att man

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

inte kan; vi påverkar oavbrutet miljön.
Men det som regeringen nu föreslår är
förstörelse av miljö som icke kan återställas.
»Mot kortsiktiga vinster står
en evig förstörelse», som en talare uttryckte
det i första kammaren i går.
Denna förstörelse är allvarlig eftersom
det gäller några av de sista outbyggda
områdena när det gäller vattenkraft i
den delen av landet.

Sedan säger statsrådet Bengtsson att
man inte bör underskatta betydelsen av
Ritsem från kraftsynpunkt. Själv påvisar
han den våldsamma ökningen av elkonsumtionen
under 1970-talet. Vi kommer
enligt en prognos — som dock är
väldigt osäker —- att år 1980 vara uppe
i en konsumtion av 145 miljarder kWh.
Ritsem ger 1/2 miljard kWh, alltså
ungefär 1/3 procent av konsumtionen
om tio år. Det är således fråga om ett
utomordentligt marginellt krafttillskott.
För att uppnå detta skall vi gå in i
en ovärderlig nationalpark!

Jordbruksministern talar vidare om
denna »expert» som sändes upp för att
se på kalvningslanden i området. Jag
antar att jordbruksministern syftar på
statsagronom Stéen. Hans yttrande har
avvisats av människorna i Sörkaitum.
De säger att de »omöjligen kan hålla
med Stéen i denna bedömning, vars
största fel torde vara att han förutsätter
att kalvning skall kunna ske öster om
Vietas, vilket byn bestrider». Varje gång
som jordbruksministern eller utskottets
majoritet säger någonting om samernas
situation bestrider alltså samerna själva
att det är rätt uppfattat.

Det är, herr Bengtsson, inte på något
sätt viktigt för oss om det här gäller
ett statligt eller privat kraftverk. Om
ett privat kraftverk förstör viktiga naturvärden
är jag precis lika mycket
mot det som om ett statligt kraftverk
gör det. Där finns ingen skillnad: det
viktiga är miljöpolitiken. Det är denna
miljöpolitik som herr Bengtsson i egenskap
av miljöminister borde vara mer
angelägen om att värna.

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag noterar att herr
Ahlmark inte hade någonting att anföra
beträffande mitt påstående att reservanterna
inte sagt nej till Ritsem;
folkpartiets motion har alltså inte följts
upp i reservationen. När man nu försöker
inbilla fältbiologer och andra, att
folkpartiet sagt nej till Ritsem, ljuger
man alltså. Det är inte det reservationen
går ut på.

Det är alldeles klart att samerna i
Sörkaitum har en annan uppfattning än
Vattenfall om kalvningslanden. Men jag
vågar ändå påstå att allt det material
jag fått har övertygat mig om att det
även efter en reglering går att anvisa
kalvningsland i erforderlig omfattning.
Hade jag inte övertygats om
den saken, skulle jag självfallet inte ha
lagt fram detta förslag. Vid varje reglering
hävdar samerna naturligt nog, att
regleringen kommer att medföra stora
svårigheter för dem. Men en statlig utredning,
som avlämnade sitt betänkande
år 1966, visar att ingen av de regleringar
som genomförts har inneburit
försämringar för samerna. Tvärtom har
samernas möjligheter att bedriva renskötsel
förbättrats genom de anordningar
som kommer till stånd i de byar
där Vattenfall går fram. Det är ett faktum
som en statlig utredning just fått
fram.

Herr Ahlmark har äntligen kommit
ned på jorden, då han gör sambandet
mellan Ritsem och Kaitum till en fråga
om Kaitums lönsamhet. Då kan vi alltså
talas vid på vanlig svenska. Det är
riktigt att om Ritsem- och Kaitumprojekten
genomförs, blir lönsamheten i
Kaitum en halv procent högre. Men
lönsamheten i Kaitum är ändå den
största man har haft, och den påverkas
i mycket ringa utsträckning genom
denna halva procent.

Jag hävdar således att Ritsem och
Kaitum är två helt fristående projekt
både tekniskt och för Ritsems vidkom -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

mande även ekonomiskt.

Herr Jonasson efterlyser fortfarande
en total plan för vattenkraftsutbyggnaden.
Jag har försökt att ange vad som
hittills hänt, och i min bänk har jag
Vattenfalls plan av år 1970 för hela
Norrland. Tyvärr glömde jag att ta med
den upp i talarstolen, men jag kan lämna
den till herr Jonasson för studium
senare. Det finns alltså en sådan plan
som han vill ha.

Till herr Tobé vill jag säga ett par
ord. Han gör gällande att vi endast
har i vår hand freden i Sarek; det
finns inte omnämnt något annat för oss
vanliga riksdagsmän, så som han uttrycker
sig. I den proposition nr 126,
som låg till grund för riksdagens beslut
år 1962, läser man följande: »I slutet
av år 1960 framlade vattenfallsstyrelsen
regionplan för vattenkraftutbyggnader
i Stora Lule älv uppströms Porjus.
Planen omfattar tre kraftstationer, tre
sjöregleringar och en utökad reglering
av Suorvasjöarna. De planerade nya
anläggningarna är Vietas kraftstation
med Satisjaures reglering, Ritsems
kraftstation med Sitasjaures reglering
samt längre fram eventuellt Vuojat
kraftstation med Vastenjaures reglering.
»

Det var alltså detta som skulle ske
därför att man fick Padjelanta nationalpark.
Se bara efter i propositionen
och i utskottsutlåtandet! Jag erkänner
att man kan glömma efter åtta år, men
man får ändå inte negligera ett faktum
som finns i riksdagshandlingarna, herr
Tobé.

Sedan vill jag tillbakavisa beskyllningen
mot Vattenfall, även om inte
detta är ett ämbetsverk som sorterar
under mig. Herr Tobé säger att Vattenfall
inte skall lägga sig i renbetesfrågor
o. d. och komma med värderingar på
det området. Så har inte skett, utan det
är vattendomstolen som tillhandahållit
de värderingar som Vattenfall citerat,
och det är man ju i sin fulla rätt
att göra.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för citatet
ur 1962 års proposition. Jag tycker
att det var litet riskabelt för herr
jordbruksministern att läsa upp det.
Där omnäms Ritsems kraftverk, men
det säges ingenting om Autajaures uppdämning.
Man talar bara om regleringen
av Sitasjaure, som ligger på ett
sådant avstånd från nationalparken att
den inte berörs av denna reglering.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det tycks som om jordbruksministern
dåligt har läst jordbruksutskottets
utlåtande. Reservationens
kläm säger ju så här: »att riksdagen
med bifall till motionerna
1:1332... etc. — det är folkpartiets
motion — »avslår Kungl. Maj :ts förslag
om bemyndigande att medge det
intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
som» osv. Alltså: vi vill avslå denna
proposition; det är det avgörande i
dag.

Jordbruksministern fortsätter att
säga att detta är ett helt fristående projekt.
Jag fortsätter därför att säga att
det är som naturvårdsverket säger: det
finns ett samband med Kaitumprojektet,
därför att Satisjauremagasinet inte
kommer att utnyttjas effektivt om
Ritsem byggs ut. Sedan kommer man
att säga att vi måste utnyttja Satisjauremagasinet
effektivt genom att
bygga Kaitumprojektet. På det viset
finns ett klart samband — det borde
inte jordbruksministern avstå från att
medge.

Till slut, herr talman! I februari detta
år i Strasbourg uppmanade Europarådets
medlemsländer — inklusive Sverige
-— de egna regeringarna att vidta
en rad åtgärder för att markera Europeiska
naturvårdsåret. Två punkter i
denna framställning vill jag fästa kammarens
uppmärksamhet på. Punkt 13
lyder: Regeringarna uppmanas att »registrera
och skydda områden speciellt
lämpade som nationalparker och som

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

reservat för djur och växter samt områden
som har vetenskapligt eller historiskt
intresse eller som är värdefulla för
undervisning eller på grund av sin naturskönhet».

I punkt 15 uppmanar regeringarna
varandra att »registrera och ta särskild
vård om avlägset liggande områden och
ödemark som kan förstöras även genom
exploatering i liten omfattning».

Dessa citat är alltså icke tagna ur
folkpartiets partimotion för att beskriva
Stora Sjöfallet och Sjaunjas fågelskyddsområde.
De kunde ha varit det.
Den svenska regeringen har varit med
och skrivit under uppmaningen från
Europarådet för europeiska naturvårdsåret.
Formuleringarna tycks nästan
exakt avpassade till Stora Sjöfallets
nationalpark och till Sjaunja fågelskyddsområde.
Ändå ger sig regeringen
just under naturvårdsåret på denna
nationalpark och skapar ett argument
för att också gå in i fågelskyddsområdet.

Det är inte miljöpolitik: det är hyckleri
att i februari i Strasbourg säga en
sak och i december samma år säga
motsatt sak här i riksdagen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag deltog i Europarådets
möte och har själv varit med
om att formulera framställningen hos
medlemsländerna. Varför har jag varit
det? Jo, därför att inget annat land i
världen har ens tillnärmelsevis så stora
orörda områden som Sverige. Vi har
under de senaste åren avsatt 90 000
hektar för det rörliga friluftslivet. Vi
har trots det nu föreslagna ingreppet
615 000 hektar nationalpark, vi har fågelskyddsområden
och vi har allemansrätt.

Jag skäms inte för att åka till Europarådet
en gång till!

Herr HÄLL (s):

Herr talman! Till att börja med vill

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

jag tacka jordbruksutskottets majoritet
för den välvilliga behandlingen av vår
motion 11:1547, som berör frågan om
en permanent väg i det aktuella området.

Hela den utbyggnaden som nu diskuteras
ligger inom Gällivare kommun.
I den här debatten tycks alla företrädare
för oppositionen vara överens om
att propositionen bör avslås, men i Gällivare
kommun har samma partiers företrädare
varit rörande överens om att
utbyggnaden av olika anledningar bör
komma till stånd. Därvid har naturligtvis
insikten om ett ökat energibehov varit
tungt vägande, liksom sysselsättningsfrågorna,
som vi mycket noga har
beaktat i det här sammanhanget.

Kommunen sade alltså i sitt yttrande
i ärendet, att man inte har någonting
att invända mot utbyggnaden, under
förutsättning att det byggs en permanent
väg mellan Suorva och Ritsem.
Jag vill, herr talman, något motivera
den inställningen.

Den arbetsplats som nu planeras i
Ritsem ligger fyra mil från Suorva, diir
vägen i dag slutar. På kort sikt — i själva
utbyggnadsskedet — spelar vägen
fram till Ritsem eu stor roll. Vattenfall
har emellertid inte planer på att bygga
någon sådan väg; man har sagt att man
skall klara transporterna med båt på
sommaren och över isarna på vintern.
Jag är ingen tekniker, men jag har en
bestämd uppfattning att ett kraftverksbygge
kräver omfattande och tunga
transporter. De vintervägar som det talas
om här går på isen över Suorvasjöarna,
som redan är reglerade vatten
och som sålunda bjuder ganska osäkra
isförhållanden. Att man skal! ordna
med sjöfrakter på sommaren låter bra,
men jag vill påpeka, att det inte är fråga
om någon liten idyllisk insjö utan
om milsvida vatten, där vinden har fritt
spelrum mellan branta fjällväggar och
där stormarna ofta kan vara besvärande.

Detta innebär således att det uppstår

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

stora svårigheter både sommar och vinter.
Det som för mig personligen väger
allra tyngst är omsorgen om de människor
som under fyra, fem år kommer
att vara sysselsatta vid arbetsplatsen.
Jag finner det anmärkningsvärt att Vattenfall
planerar ett sådant här arbete
under de geografiska betingelser som
råder i området utan att sörja för goda
vägförbindelser så att de anställda kan
komma hem.

Fru Sundberg sade i går att man inte
hade räknat med någon väg, av det
enkla skälet att de ekonomiska kalkylerna
inte skulle inrymma också vägprojektet.
Jag har inte sett någon annan
ekonomisk kalkyl än en beräkning
av vad vägbygget skulle kosta. Jag har
alltså inte sett någon beräkning av vad
de transporter skulle kosta som Vattenfall
har planerat såsom ett alternativ.

I en tid då arbetsmiljöfrågorna står i
centrum är det orimligt att en arbetsplats
planeras på det sätt som Vattenfall
här gör.

Också på litet längre sikt kommer en
väg i detta område att få stora positiva
verkningar. Allt fler människor söker
sig upp till fjällvärlden. Jag tänker inte
bara på turisterna — också gruvarbetare
vid malmfälten och andra invånare
i kommunerna där uppe tillbringar i
stor utsträckning sin fritid i dessa trakter,
och en väg skulle göra det lättare för
dem att komma in i detta fjällområde,
som sannerligen är värt att besöka.

Här riktas det anmärkningar mot att
vägar byggs in i fjällområdena. Låt mig
svara att jag har sett hur man utefter
den nuvarande vägen västerut, genom
Sarek, har transporterat människor som
t. ex. på grund av handikapp aldrig
skulle ha fått möjlighet till dessa skönhetsupplevelser,
om inte vägen hade
funnits. Jag anser det angeläget att understryka
att ett vägbygge in i dessa
områden bar många positiva verkningar.
Om man skall få ett utbyte av denna
vildmark, som det talas så mycket om,

måste det. i rimlighetens namn vara riktigt
att bygga sådana vägar, att människorna
får möjligheter att komma dit.

Fru Sundberg sade i går också att
våra nationalparker har tillkommit efter
mycket noggranna prövningar. Jag
har strövat en del i de här nationalparkerna
och har samtalat med människor
som vet mer än jag om värdet av
att skydda dem. Jag har konstaterat att
det som öar i de stora nationalparkerna
ligger områden som verkligen är
skyddsvärda ur många synpunkter men
att det i dessa parker också finns stora
områden som väl tillåter att människor
vistas där. Jag tror att vi måste sikta
in oss på att lära människorna umgås
med naturen och att vi bör göra klart
för oss, vilka delar av de här parkerna
som vi av olika anledningar bör skydda
mycket rigoröst.

Vad beträffar Stora Sjöfallets nationalpark
har man en stadga som förbjuder
människor att bryta en kvist eller
göra någonting annat. Det är en park,
vilken har såsom omvittnats här, sargats
ganska hårt under de gångna åren.
Som en kompensation för intrången —
det nämnde jordbruksministern — tillkom
Padjelanta nationalpark, där man
har en betydligt mjukare stadga som
medger eu turism och som också har
blivit uppskattad på ett helt annat sätt
än de övriga parkerna. Jag tycker att
det är egendomligt att man nu ifrån
oppositionens sida vill motverka eu väg
till den del av Stora Sjöfallets nationalpark
som just erbjuder mycket stora
områden av den art som jag nämnde
och som väl tål att människor vistas
där.

Vidare är det min bestämda uppfattning
att en väg till Ritsem skulle tjäna
samernas intressen i mycket hög grad.
Låt mig erinra om att de samer som
har sina sommarvisten uppe i Vaisaluokta
i dag har sex mils sjöfrakt ned
till Suorva och väganslutningen. Det
är just en färd över de sjöar som

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

jag förut talat om och som verkligen
bjuder stora svårigheter; under lång tid
är också sjöarna utsatta för sådant väder
att man där uppe är isolerad. Sjövägen
skulle reduceras till ungefär två
mil, nämligen tvärs över Suorvasjöarna
till Ritsem, om samerna där skulle kunna
använda andra kommunikationsmedel.

De samer som bor i de områden vilka
berörs av den proposition som i dag
behandlas blir utsatta för intrång och
svårigheter. Det skall man inte glömma
bort. Det har klarlagts, tycker jag, på
ett vettigt och åskådligt sätt. Men det
är en sak som enligt min mening mycket
kraftigt övervärderats, nämligen
rennäringens betydelse i detta speciella
fall. Som ett exempel har nämnts Sörkaitums
lappby där det i dag finns ca
34 familjer. Dessa familjer äger tillsammans
2 000 renar. Enligt objektiva bedömningar
lär fyra, fem familjer kunna
få en hygglig bärgning av avkastningen
på dessa 2 000 renar. Därav
framgår ganska klart att en mycket stor
andel av dessa människors försörjning
hämtas från annan sysselsättning än
rennäringen.

Jag tror därför att samerna på sikt
skulle vara betjänta av att man får till
stånd denna utbyggnad som bjuder arbetstillfällen
också för dem. Det skulle
också på längre sikt innebära förutsättningar
för en bättre avsättning av samernas
produkter av olika slag, eftersom
flera människor kommer att röra
sig i dessa områden.

Vad beträffar själva kopplingen mellan
Ritsem- och Kaitumprojekten skall
jag inte ägna mycken tid åt den saken.
Det har andra gjort före mig på ett
bättre sätt än jag kan göra. Men jag vill
säga att jag när jag läste de partimotioner
som väckts fick den bestämda uppfattningen
att motionärerna då det gällde
vattenförsörjningen till Vietas kraftstation
hade glömt bort, att det blir eu
omloppstunnel ifrån Suorvamagasinet

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

ned till Vietas. Man kommer alltså att
den vägen få vatten via Ritsem ner över
Suorvasjöarna och i denna nya förbindelse
ned till Vietas. Detta motiverar
uppgiften om att lönsamheten vid Vietas
kraftstation oaktat utbyggnaden av
Kaifum inte försämras efter en utbyggnad
av Ritsem.

Jag vill även ägna ett par minuter åt
vad fru Sundberg i går sade om samernas
levnadsbetingelser. Jag vill minnas
att hon uttryckte sig ungefär på följande
sätt: Statsmakterna får inte göra
ingrepp som förändrar de levnadsförhållanden
och livsvillkor som samerna
själva har valt. Jag frågar mig efter att
ha varit uppe i dessa områden: Vilka
alternativ och vilken valfrihet har funnits
för dessa människor? Det sägs att
många har lämnat rennäringen bl. a.
därför att Vattenfall har saboterat förutsättningarna
för en rennäring. Sanningen
är den att synnerligen många av
de yngre samerna söker sig till andra
arbeten med annan utkomst och andra
förhållanden än rennäringen med sin
speciella struktur ger förutsättningar
för.

Detta är inte så märkvärdigt enligt
mitt sätt att se, ty varför skulle inte dessa
människor liksom vi andra ha rätt
att ställa krav på den bekvämlighet och
service som nu anses normal i samhället? Jag

har varit uppe i dessa områden
både före och efter den period då turisterna
vistas där och jag erkänner gärna
att jag under mina turistfärder har
tyckt det vara mycket skönt att koppla
av uppe i fjällvärlden. Jag har också
funnit en tjusning i den primitiva livsform
man där får del av, men det har
känts otroligt skönt att komma hem och
krypa ned i ett varmt bad och njuta av
de moderna bekvämligheter som vi vant
oss vid. Och vi glömmer lätt att det
finns människor kvar där uppe som
måste stanna även när hösten kommer
bara därför att de har sina renar i des -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

sa områden, och då är inte längre den
pittoreska torvkåtan så fin. Den är ju
en bostad med stora brister i fråga om
komfort och bekvämlighet.

Vill man förbättra samernas villkor
och behålla detta folkinslag får man
nog lov att se saken på ett annat sätt
och inte bara komma med de här argumenten
om samernas levnadsförhållanden,
när man finner att man har användning
för dem för att åstadkomma
andra effekter.

Herr talman! Med det sagda vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Egentligen är den här
debatten rätt egendomlig. Den gäller ju
tillstånd att företa ingrepp i Stora Sjöfallets
nationalpark för att möjliggöra
utbyggande av Ritsems kraftverk. Propositionen
har tillkommit i en sådan
brådska, att den fått ett osedvanligt hafsigt
utförande, och vadan denna brådska?
Är det därför att regeringen vet att
den från och med nyåret inte längre
har majoritet och att det därför gäller
att driva igenom beslutet medan majoriteten
finns för att sedan nästa år, då
det begärs pengar till Ritsems kraftverk,
lättare kunna fullfölja propositionens
intentioner. Och det gäller eu
proposition som regeringen, efter vad
som framkommit, inte kommer att få
majoritet för. Samtliga borgerliga partier
och vänsterpartiet kommunisterna
har ju sagt ifrån alt de inte vill gå med
på Ritsemutbyggnaden. Därför talar vi
nu alldeles i onödan, men eftersom det
har uppkommit en debatt får den väl
föras vidare.

Fru Sandberg är i dag sjuk och har
därför inte kunnat bemöta polemiken
mot sitt anförande i går kväll. Och eftersom
kammarens debattordning numera
inte synes medge att en annan ledamot
replikerar i vederbörandes ställe
kommer jag i mitt inledningsanförande
att göra några av de bemötanden som

hon skulle ha gjort. Annars hade jag
mest tänkt hålla mig på det principiella
planet, väl vetande att det inte spelar
någon som helst roll vilka argument
man än framför. Det är tyvärr eu
tråkig erfarenhet som de två senaste
riksdagsåren gett mig. Efter att ha varit
borta några år återkom jag till riksdagen
och fann då ett förändrat debattklimat.
Icke en bokstav har regeringspartiet
kompromissat bort. Man har
makten och därför driver man också
igenom allt utan hänsyn till vad minoriteterna
tycker.

Motionsvägen kunde vi ju ha begärt
ett klart beslut om Kaitum, men eftersom
jag också i det fallet vet att regeringen
totalt struntar i vad riksdagen
beslutar tjänar det ju inte mycket till.
Eftersom jordbruksministern är närvarande
i kammaren nu vill jag ändå ställa
den direkta frågan till honom: Vad
avser regeringen med Kaitum? Avser ni
att bygga ut Kaitum eller inte?

Att de båda frågor, Ritsem och Kaitum,
det här gäller inte hänger direkt
ihop håller jag med regeringen om, men
de hänger ihop indirekt. Det framgår av
Vattenfalls eget yttrande i de handlingar
vi här har fått. Nederst på s. 8 kan
man läsa sig till att Kaitum indirekt och
ekonomiskt hänger ihop med det övriga,
men inte i övrigt — och framför allt
hänger det ihop med Vattenfalls instruktioner.

Förra gången jag var på väg ut ur
riksdagen, den 9 december 1964, hade
jag tillfälle att uttala min glädje över
att i någon ringa mån fått vara med om
tillkomsten av den nuvarande naturvårdslagen.
I dag, nästan exakt sex år
senare, nödgas jag med beklagande bevittna
hur föga den lagens anda har
genomsyrat våra högre myndigheter
och hur litet den betyder när naturvården
kommer i konflikt med teknik
och pengar. Vad betyder då ett landskap
som ur sociologisk och botanisk
synpunkt söker sin like? Vad betyder

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

då t. ex. den bältesdifferentierade fjällsjöstrandvegetationen?
Vad betyder då
■en urgammal kultur? Vad betyder levebrödet
för en handfull samer? Inte ett
dugg!

Här är det inte bara fråga om överdämning
av ett par kvadratkilometer
av det som är kvar av Stora Sjöfallets
nationalpark efter vattenbyggarnas
härjningar. Det är inte fråga om fullbordandet
av ett redan påbörjat brott
— ett brott som har begåtts med riksdagens
medgivande, det bör jag kanske
påpeka — nämligen Suorvaregleringarna.
Vad betyder 2 km2 mot de bortåt
200 km2 som redan har tagits i anspråk
av det som en gång i tiden avsågs att
för evärdlig tid bevaras i orört tillstånd?
Det är väl futtigt av naturvårdarna
att bråka om den här saken? Nej,
dessa två kvadratkilometer kan inte alls
sättas i förhållande till de tidigare naggade
200 km2, detta av den orsaken att
den tidigare förstörelsen har drabbat
centrum av nationalparken — jag ger
mig här inte in på någon närmare anatomisk
beskrivning av den, som jordbruksministern
nyss berörde — men
lämnat ytterområdena orörda. Nu är det
ett helt nytt område man börjat nagga
på. För övrigt gäller det inte bara dessa
2 km2 som däms över, utan det gäller
också torrläggning av inom nationalparken
fallande områden av Tensadalen.

Jag skall inte ge mig in på de övriga
förstörelserna, vägbyggena, Sjaunjaområdet,
Kaitumöverledningen — som sannolikt
kommer — och vad det nu kan
vara. Men i anslutning till herr Hälls
utomordentligt sympatiskt framförda
anförande vill jag säga att jag delar herr
Hälls uppfattning rörande vägbyggena
till nationalparkerna. Det är en sak som
har varit föremål för en livlig debatt
bland naturvårdare i hela världen, men
i varje fall från europeiskt naturvårdarhåll
har man med tanke på erfarenheterna
från Yellowstone nationalpark

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

i Amerika varit litet tveksam. Man skall
underlätta för människor att komma till
nationalparken, men inne i nationalparken
får man vara mycket försiktig.

Jag håller också med herr Häll om att
de handikappade på något sätt måste
komma i åtnjutande av allt det vackra
som finns där. Men ett sådant vägbygge
måste som sagt göras med stor försiktighet.
Beträffande detta vägbygge har det
dock inte alls funnits några bemödanden
i det stycket. Det har bara varit
»pang i bygget»; där skall det vara. Om
vi kunde skapa ett system av vägar med
det syfte som herr Häll talade om, så
skulle jag vara den förste att hälsa det
med tillfredsställelse.

Vi måste beundra det arbete som har
skisserats i denna proposition. Även
den som inte är tekniker blir onekligen
gripen av det hela. Vi måste också förstå
att om inte detta blir genomfört det
på sätt och vis känns bittert för vattenfallsverket.
Men det kan inte hjälpas.
Vi är inte ensamma längre -— vi har
andra länder att ta hänsyn till också.
Och när andra länder kommer in i denna
bild är inte dessa 615 000 km2 fjällvärld
— det var jordbruksministern
som nämnde siffran — så förfärligt
mycket. Det gäller inte bara 6—7 miljoner
människor i vårt land, utan det
gäller befolkningen i hela Europa. Och
den som gått Kungsleden under de senaste
åren har märkt vilken lavinartad
ökning det är av utlandsturismen uppe
i våra fjällbygder. Det är knappast roligt
att gå Kungsleden längre, så mycket
utlänningar —• naturligtvis inget ont
om dem — och så mycket folk över huvud
taget som det har kommit dit.
Fjällvärlden är inte längre cn lekstuga
för Svenska fjällklubben, utan fjällvärlden
har blivit någonting av Europas
allemansland, och det är någonting
som vi bör ta hänsyn till.

Vi måste konstatera att det går med
Sarekfreden som med alla andra pakter
om bistånd och evig vänskap. De blir

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

inte långlivade, de måste revideras
ganska snart, och det är alltså en sådan
revision som jag tror måste ske. Vattenfallsstyrelsen
har väl rätt när den säger
att det bara är den som följer Sarekfreden
— det erkännandet måste vi ge.
Men vi lever i en annan värld nu; utvecklingen
har gått så otroligt fort att
förhållandena i dag inte är desamma
som år 1961. Vi måste, som utveckling
en nu gått, avstå från en del av de utbyggnader
som då förutsattes skola ske,
eftersom friluftslivet i dag har utvidgats
så fantastiskt att vi behöver allt
som finns av mark för friluftslivet. Men
vi behöver marken också som referensområden
för naturvetenskapen.

Jag vill opponera mig något mot det
arealtänkande som har kommit till uttryck
i flera anföranden. Vi har ju 440
km2 nationalpark kvar, säger man och
frågar: Vad gör det då att vi tar bort
2 km2? Vad gör det om vi plockar bort
en liten bit av kalvningslanden för renskötseln?
Det finns tillräckligt kvar ändå,
hävdar man. Detta kvantitetstänkande
opponerar jag mig mot. Det är
också i någon mån fråga om vad vi tar
bort. Och enligt lagen om alltings inneboende
besvärlighet — jag uttrycker
mig så — är det naturligtvis det värdefullaste
vi tar bort. Det är detta som är
bedrövligt, men det är tyvärr ett faktum.
Därför kan vi inte utan vidare göra
en arealmässig bedömning av det
hela.

Innan jag går vidare bör jag kanske
ta upp en sak som framfördes i polemik
mot fru Sundberg. Det gäller avvägningen
mellan oljekraft och vattenkraft,
där vattenkraften ju har så gott
som bara fördelar. Jag håller med om
detta, men frågan är: Hur länge till kan
vi räkna med att bara ha den billiga
vattenkraften? Vi är för bortskämda
med billig vattenkraft, och det gör att
vi, för att inte oljekraften, värmekraften,
skall komma i ett alltför ofördelaktigt
konkurrensläge i förhållande till
vattenkraften, inte vidtar alla de åtgär -

der som tekniskt går att vidta för att
hålla svaveldioxidhalten nere i utsläppen
från ångkraftverken. Tekniskt är
problemet lösbart, men det blir dyrt —
det blir fråga om en dyrare kraft. Och
det är att märka hur ungdomen på den
naturvårdskonferens, som jag nyss omnämnde,
sade ifrån att man gärna fann
sig i något sänkt levnadsstandard bara
man fick en miljö att leva i. Det är en
sak som vi glömmer bort, att till levnadsstandarden
onekligen hör att miljön
skall gå att leva i också.

Vad jag framför allt vill ta upp är
frågan hur långt vi över huvud taget får
sträcka oss i förstöringen av våra naturvärden
i de fall där detta inte är
absolut nödvändigt. Det står också fullständigt
klart att Ritsemprojektet inte
på något sätt är nödvändigt för vår
framtida välfärd. Man efterlyser en ekonomisk
utredning, men vi har inte fått
någon sådan. Man anser förmodligen att
vi i riksdagen inte begriper sådana frågor,
och vad mig privat beträffar måste
jag säga att det är ett helt riktigt förmodande.
Jag vågar inte bedöma vattenfallsverkets
ekonomiska kalkyler. Jag
vet bara att man utanför verket —- där
det också finns sakkunnigt folk — bedömer
dem en smula olika.

I sådant fall skall man vara mycket
försiktig med kalkylerna. Det behövs ju
en mycket liten ändring av olika faktorer
för att lönsamheten skall bli mycket
låg.

Jag återkommer på denna punkt till
vad herr Häll anförde. Om man i ett
sådant fall lägger upp kalkylen så att
vinsten blir mycket ringa eller ingen
alls, får vägbygget inte rum i beräkningen.
Det hela skall ju ge vinst. Läggs
kalkylen däremot upp så att resultatet
blir eu mycket hög vinst, kan vägbygget
mycket väl inrymmas i detta resultat.
Frågan gäller alltså även i detta sammanhang
hur beräkningarna skall göras.

Vi kommer härvid in på något som
tydligt framgår av den mycket summariska
ekonomiska översikt, som läm -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

nas i de handlingar vattenfallsstyrelsen
ställt till vårt förfogande. Där står icke
ett ord om ersättning för förlorade naturvärden.
Detta nämndes tidigare också
av herr Ahlmark eller av herr Tobé.
Det är något som tyvärr inte bara är
kännetecknande för denna fråga. Jag
måste, tyvärr, ärade kammarledamöter,
ta upp en principdebatt om detta — i
vilket annat sammanhang kan man annars
göra det?

Vi stöter som så ofta annars på det
bekymmersamma förhållandet att vi i
naturvårdssammanhang inte kan stödja
oss på några ekonomiska beräkningar.
Var och en av oss, som ägnat sig åt
uppgörandet av landstingsstater, vet
hur mycket som läggs ned på sjukvården.
På den förebyggande sjukvården,
hälsovården, lägger vi däremot ned
oändligt litet. Vi har inte heller några
möjligheter att i kronor och ören fastställa
vinsten av att bibehålla en orörd
natur, en rekreationsmiljö där vi kan
koppla av före och efter arbetet.

På denna punkt är vi i ett underläge,
och den som kan finna en möjlighet att
i ekonomiska termer, i kronor och ören,
presentera den orörda naturens värde
vore förvisso förtjänt av det i dagarna
så aktuella Nobelpriset, ett slags naturvårdens
Nobelpris.

Vi har alltså svårigheter härmed.
Även om vi inte kan presentera några
siffror, får vi emellertid inte bortse
från de värden det gäller. När kalkylerna
är så pass vaga som i detta fall, måste
enligt min mening naturvårdens synpunkter
få väga mycket tungt.

Det är sant att det år 1961 träffades
en uppgörelse, den s. k. freden i Sarek,
och vattenfallsverket är också ur alla
andra synpunkter i sin fulla rätt att planera
för vattendragens exploatering.
Jag förmodar att jordbruksministern
kan tänka själv, men det var ändå roligt
att höra honom framföra precis
samma synpunkter på Vattenfalls verksamhet,
som dem jag tog upp vid den
naturvårdskonferens, som nyligen hål -

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

lits, bl. a. att vi skall upphöra med
hackandet på vattenfallsverket. Det
skulle inte fullgöra sin plikt utan begå
tjänstefel, om det inte strävade efter att
omsätta så gott som varje droppe vatten
till vattenkraft.

Men Vattenfall är bara en institution.
Det finns också andra intressen, och
det är dessa som skall vägas i regering
och i riksdag, och då kanske resultatet
blir något annorlunda. Vi får i dag inte
hänsynslöst exploatera vår miljö för att
höja vår egen levnadsstandard och
överlåta åt våra barn och barnbarn att
betala räkningen — om denna ens går
att betala. Ungdomarna säger att det är
bättre att vi höjer levnadsstandarden
litet långsammare. Eftersom det är de
som skall ta upp arvet efter oss, vore
det skäl i att vi toge litet hänsyn också
till dem.

När skall vi tillägna oss en modernare
syn på dessa frågor? När skall vi förstå
att vi inte är den sista generationen på
jorden? När skall vi förstå att också våra
efterkommande har rätt att uppleva
en orörd natur, att få välja mellan orörd
natur på olika håll, inte bara från samhället
få order: Upp och trivs i Padjelanta
eller vad det nu är! Man skall
kunna välja mellan flera olika platser,
och de skall vara så tilltagna att vi inte
behöver trängas där. Vi kan inte fortsätta
att misshandla vår arma jord så
som vi nu gör. Vi kan heller inte fortsätta
med att när det gäller vår minoritet
samerna hela tiden nagga deras levnadsmöjiigheter
i kanterna. Jag håller
med herr Häll om att de söker sig till
andra näringsgrenar. Men vi har där
uppe en kulturrest, en folkkultur som
vore värd att understödja på allt sätt.
Vi skall be alla goda makter bevara oss
från att av samerna göra någonting i
stil med vad Nordamerika gjort av sina
indianer. Något sådant vill vi absolut
inte ha. Men vi skall försöka att på allt
sätt underlätta för dem att leva på sitt
sätt.

När man säger att ingreppet i betes -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

landen och kalvningslanden inte betyder
så mycket att det gör något, då underkänner
man tydligen länsstyrelsen i
Norrbottens län. Dess yttrande avgavs
inte av herr Lassinantti utan jag har
för mig att det kom från hans företrädare.
År 1965 var inte herr Lassinantti
hövding där uppe. Länsstyrelsen sade
emellertid då på tal om Suorvaregleringen
och Ritsem, som det talades om
redan då: »Om samtliga nämnda regleringar
genomförs torde förutsättningarna
för renskötseln komma att försämras
i sådan grad att det starkt kan ifrågasättas
om näringsgrenen fortsättningsvis
över huvud taget kan bedrivas i vedertagna
former och i nuvarande omfattning.
»

Avslutningsvis skulle jag här vilja
komma in på min käpphäst. Jag måste
ta upp den här. Visserligen har jag ridit
på den i den allmänpolitiska debatten
vid tidigare tillfälle här i år men jag
har kommit underfund med att inte en
själ här i kammaren hört på eller läst
vad jag då sade. Enda möjligheten att
få det i er — skyll er själva! — är att
jag tar upp den igen.

Så som vi behandlar vår värld i dag,
så som vi förstör vår miljö i kortsiktigt
intresse om vår egen generations levnadsstandard,
så länge vi fortsätter på
detta sätt kommer utvecklingen obönhörligen
att gå mot en katastrof. Vi
kommer rätt snart att finna att vad vi
i dag grälar om —• monarki eller republik
har vi inte börjat gräla om ännu,
men vi grälar om ett borgerligt eller ett
socialistiskt samhällsskick och sådana
ting —- blir oändligt små frågor jämfört
med frågan om att överleva eller inte
överleva.

Jag skulle tro att alla politiska värderingar
då får ändras om. Vi kommer
inte att få en skiftning av partierna från
höger till vänster; vi kommer att få en
skiftning vågrätt mellan två partier. Det
ena är teknokraterna, de som beundrar
tekniken alltför mycket; deras program
är att inte sörja den gryende da -

gen förut utan njuta av den flyende varje
minut. Det andra partiet blir mera
Rousseauanskt om vi så vill kalla det;
det vill följa naturlagarna. Det är lagar
som det aldrig går att bryta mot. Vi kan
bryta mot Kungl. Maj:ts lagar och då
kan vi på sin höjd åka in på några månader
eller år, men om vi bryter mot
naturlagarna gäller andra, betydligt
strängare straff, och de slår mycket,
mycket hårdare. Vi måste lära oss att
tänka litet mera på lång sikt i dessa
frågor.

Jag skall inte uppehålla kammaren
längre med dessa principiella frågor.
Men innan jag slutar skulle jag, eftersom
jag inte bara är godsint i största
allmänhet inför julen utan också mån
om jordbruksministerns välbefinnande,
vilja ge honom ett gott råd. Jag tror att
det var förra året som Sverige fick Europarådets
diplom för väl skötta nationalparker.
Det var väl, som tidigare har
sagts, Padjelantaparken som var föremål
för diplomet, men den är en ersättning
för vad som förstörts i andra, för
evärdelig tid avsatta nationalparker.
Jag vet inte var jordbruksministern har
hängt upp detta diplom, om han har det
i sitt tjänstrum eller om det hänger i
någon femte byråsekreterares rum, men
jag undrar ändå om det inte känns litet
obehagligt i magen att titta på det, när
man nu går vidare och förstör ytterligare
nationalparksområden. Det borde
kännas så mycket underligare som Sverige
var representerat — låt vara inte
som stat —• vid IUCN :s kongress i New
Delhi 1969 och icke motsatte sig den
rekommendation som där antogs om att
strängare bestämmelser skulle genomföras
för skyddet av nationalparker.
Häng det där diplomet bakfram, herr
jordbruksminister, eller, ännu hellre,
lämna tillbaka det!

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

Herr HÄLL (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi skall bevara samernas
speciella kultur, det är jag helt
överens med herr Wachtmeister om.
Jag vill bara att man skall respektera
de krav som de i så fall ställer. Om samerna
i likhet med oss skulle vilja bygga
sig normala bostadshus i fjällvärlden,
föreställer jag mig att vi snabbt
skulle finna att en massa människor
skulle gå till hårt angrepp mot att sådan
bebyggelse fick störa fjällnaturen.

Jag är tacksam för att jag blev påmind
om vägfrågan. Detta vägförslag
har naturligtvis inte kommit till på en
gång, herr Wachtmeister, utan det har
prövats också av naturvårdsverket,
som i ett yttrande den 8 juni i år har
sagt att det inte har någonting att invända
mot att en väg kommer till stånd
enligt den i vårt motionspar föreslagna
sträckningen.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Debatten om Ritsem
började i går, den 10 december. Dagen
kallades »de mänskliga rättigheternas
dag». Första kammaren nådde slutet av
sin debatt, och voteringen visade att
det inte är självklart med samernas
mänskliga rättigheter.

Jag vill säga några ord om samernas
rätt, men då är det nödvändigt med
perspektiv bakåt. Anno 1358 uppdrog
svenska kronan åt birkarlarna att av
samerna uppbära skatten till Sverige.
Dessa handelsmän, om vilkas ursprung
och metoder mycken tvist har rått, for
i många fall hårt fram med lapparna,
och fast dessa tider till en del är höljda
i ett skriftlöst dunkel uppfattar vi
mycken klagan från en trängd folkminoritet,
som tidvis måste skatta till både
Sverige, Norge och Ryssland. Birkarlarna
gynnades av landets enslighet
och avlägsenhet. De makthavande upptäckte
inte orättvisor i handelsmetoder
eller skatteindrivning —• eller ville inte
upptäcka dem. År 1602 uppdrog Karl
IX åt fogdarna att sköta skatteuppbör -

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

den hos lapparna. Kungen fick sin skatt,
prästen sitt tionde, men fogdarna var
knappast mjukare än birkarlarna varit.

Men inte bara i samband med skatteuppbörden
kändes Sveriges ok tungt.
Det fanns mycket annat. Man kan nämna
historien om silververket i Nasafjäll
från 1630-talet och något sekel
framåt. Det är en mörk berättelse om
hårdhänt behandling av lapparna,
omänsklighet och orättvisor. En bok
av Janrik Bromé om Nasafjäll är värd
att studeras, och själv har jag under
min forskning i domböcker och räkenskaper
från 1600-talet läst mycket som
upprört mig. Det står klart att lapparnas
historia i vårt land knappast hedrar
herrefolket.

Nu är det en ny tid. Vi har lätt att
döma den gamla tiden och peka på dess
försyndelser. Vi mår bra av jämförelsen,
tycker vi. Allt detta hände långt
före välfärden och jämlikheten och
regeringen Olof Palme.

Låt oss se på nuet. Malmfält och
kraftverk, järnväg och väg, kraftledningar
och hotell har kommit till samernas
regioner. Vi kallar dem inte
lappar mer — med ett slags märkvärdig
högaktning går vi med på att använda
deras eget namn, samer. Men vi
har inte aktat deras krav på integritet.
Deras röst har dränkts i bruset från
grävskopor och turbiner. De är underprivilegierade,
skriver deras ombudsman.
Låt mig anföra slutet av den artikel
där han framför sitt påstående:

»Hur går det till i lagstiftningen i
vårt samhälle? Man får en känsla av
att det finns en mycket uttalad prioriteringsskala,
där de industriella värdena
står högst, för dem får allt annat
vika. Stora Sjöfallet tar man, om det
behövs. Det är ju vi, som trycker på
knapparna i Stockholm och får ljus
och kraft till diskmaskinen, som är
skyldiga till detta. Samerna har ofta
oelektrifierat och mycket svårt att få
bidrag till inledande av ström, även
om högspänningsledningar går över ta -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

ken och staten tjänar jättebelopp på de
stora skadebringande vattenmagasinens
drift.

Sedan har man i rangordningen naturvärdena,
som står näst högst, men
de får vika för de industriella värdena.

Längst ner står då samerna, som
överhuvudtaget inte tillgodoses. De är
underprivilegierade. Mot dem visar
alltså nationalparken tänderna, under
det att den är helt tandlös mot andra,
mäktigare intressen på prioriteringsskalan.
Det kan i många stycken sägas
ha varit ett ledmotiv i lagstiftningen,
när det gäller samerna, att de står så
lågt på prioriteringsskalan. De har inte
kunnat göra sig gällande och har blivit
den part, som hela tiden fått stryka
på foten.»

Sedan pekar han på att man enligt
1734 års lag utrotar vargen på svenskt
område men fridlyser den på samernas
— det kanske inte hör till ämnet
men det visar tendenserna.

Samerna är strängt taget omyndigförklarade.
Deras intressen skall företrädas
av myndigheter som samtidigt
representerar motparten.

Ombudsman Cramér skriver när han
kommenterar rennäringssakunnnigas
betänkande:

»Kammarkollegiet är kvar som företrädare
för samernas rätt. Utredningens
åsikt synes vara, att kammarkollegiet
i betydande utsträckning skall
föra talan för samerna även i fortsättningen.
Samerna avböjer bestämt en sådan
ordning. Samerna för en rättskamp
i självförsvar. ----Kammarkollegiet
är ett kronoorgan. ----

Exploateringen inom samernas områden
är till helt övervägande del en angelägenhet
för kronan. Det är denna
exploatering, som utgör det största hotet
mot kommande samegenerationer.»

Samerna säger nej till ingreppen i
nationalparkerna, i deras renbetesområden.
Ingen lyssnar till dem. Det finns
talare som jag lyssnat till i dag som har

trott sig förstå samernas intressen bättre
än de själva — vi måste unna även
samerna det varma badet hemma i lägenheten.
Men samerna säger i alla fall
nej till ingreppen.

Det sägs att de gamla skatteindrivarna,
birkarlarna, lät sätta på sig en mässingskrona
för att imponera på samerna
— kronan lär finnas kvar i Arjeplogs
kyrka. Bergmästaren och fogden
på 1600-talet hade myndig stämma. De
har avlösts av vattenfallsverket.

Jag håller med herr Wachtmeister
om att man inte bör angripa vattenfallsverket
därför att det arbetar. Bakom
vattenfallsverket står ändå
svenska staten, och det är denna —
jordbruksministern och den kloka majoritet
som i dag säger att utbyggnaden
av Ritsem är lönande — som bör
angripas. Men jämför man de myndiga
för 300 år sedan och deras efterträdare
i dag finner man att de visserligen
är olika i skinnet, men hjärtat är
likadant.

När jag lyssnade till debatten i dag
på morgonen hörde jag utskottets talesman
säga: Jag representerar arbetarrörelsen
i Norrland. Det är naturligtvis
riktigt, och det är ingenting att
beklaga att arbetarrörelsen i Norrland
har en representant i riksdagen. Man
upplever det bara så förkrossande att
det hela tiden sägs, att det är majoriteten
som skall bestämma. När jordbruksministern
i dag talade med sådant
patos var det underligt att höra honom
säga — mot samernas bestämda påstående
att man inte har andra kalvningsland
att tillgå — att han är övertygad
om att det går att »åstadkomma»
kalvningsland — precis som om det
vore fråga om att bygga kraftverk! Man
»åstadkommer» inte kalvningsland,
herr jordbruksminister!

När jag lägger min röst mot kraftverket
Ritsem och mot skövlingen av
Kaitum sker det också därför att vårt
land behöver ha kvar dessa områden
av skönhet, ro och avskildhet. Men det

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

för mig absolut avgörande är samernas
rätt. Anser då samerna att de har rätt
till landet? Ja, vid samernas landsmöte
XXI i Lycksele 1966 antog Samernas
riksförbund en resolution, kallad Resolution
C. Jag återger några meningar
ur dess första del:

»Samernas rätt till land och vatten
härledes icke från kronan. Samerna är
på de områden där de nu finns landets
ursprungliga innehavare, och jakt
och fiskerätten är deras ursprungligaste
rättigheter! Även rätten till renskötsel
var ursprungligen till stor del en
jakträtt. Man jagade de stora vildrensflockarna
och höll såsom tamdjur endast
ett mindre antal lockrenar, som i
själva verket var en sorts jaktredskap.
Man torde även ha haft tam- och lastrenar.
Samerna hade vidsträckta
fångstgropsystem för vildrensjakten.
Redan 1328 uttalas i ett dokument på
latin, utställt av riksdrotsen, landets
högsta juridiska ämbetsman, att ingen
fick störa samerna i deras ''venaciones’,
vilket torde kunna innefatta såväl jakt
som fiske.»

Denna resolution är värd ett studium
i sin helhet. Den har förmodligen
också studerats men glömts bort.
Så ser samerna alltså själva på sin rätt.
När man här säger att man bättre än
samerna själva känner till deras behov
av vägar eller moderna och bekväma
bostäder — jag bestrider inte att många
samer kan ha sådana önskemål -—
glömmer man i alla fall bort att samerna,
när de fått möjlighet att avge ett
remissvar, har sagt nej till denna utbyggnad.
Det är samerna som bör bestämma
i denna fråga. De har sagt nej
till denna utbyggnad, och deras nej är
avgörande.

När ekot av »de mänskliga rättigheternas
dag» tonar bort blandas det
däri mycket vemod. En folkminoritet
har återigen fått ett avslag. Det är inte
länge sedan denna minoritet, om jag
får tro pressen, tvingades att vädja till
Förenta nationerna. Denna folkminori -

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

tet upplever sig som rättslös. Vi hörde
att ombudsmannen talade om hotet mot
den kommande samegenerationen. Så
ser samerna alltså själva på saken, trots
alla förståndiga tankar om att de bör
vara med och dela välståndet med oss
andra.

Jag vill till sist i mitt sista anförande
i denna kammare påminna om en
samernas kämpe, vars författarskap jag
satte stort värde på — Andreas Labba.
Han har gått till ro, och kanske var det
den stora barmhärtigheten som kallade
bort honom — vi tyckte att det var
för tidigt, men han skonades från att
se Kaitums ödeläggelse strax efter naturvårdsåret.
Trots alla påståenden om
att det inte är avsikten att det skall följa
någon fortsättning efter Ritsem
måste jag säga: Jag tror det inte! Om
jag får leva skall jag med intresse studera
vad som i framtiden kommer att
sägas från regeringshåll; det har tidigare
så många gånger sagts att vi skall
stanna här — löften som inte har uppfyllts.
Jag tycker ändå att jag hör
Andreas Labbas vänliga röst ända hit
i dag -—• det är som en återklang av ett
rikt liv: Skona Kaitum!

Herr HÄLL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
sade att det i debatten deltagit en del
som tagit sig rätten att bättre förstå
samernas intressen än samerna själva.
Jag förstår att det åtminstone delvis
var mig han menade. Jag vet att samerna
mycket väl förstår hur de vill
ha det, och jag har vistats tillräckligt
mycket tillsammans med dem för att
också ha en del synpunkter på det.
Vad jag sade var bara att man inte
skall ställa krav på att dessa människor
för att fullgöra sin speciella uppgift i
fjällvärlden skall göra avkall på vad vi
själva betraktar som ganska naturligt.
Om man utgår ifrån att samerna gärna
och frivilligt väljer denna primitiva
livsform med alla de besvärligheter den
medför, gör man sig skyldig till sam -

2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 45

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

ma stora felbedömning som när man
ibland påstår att zigenarna trivs bäst
om de får åka omkring och bo i husvagnar.

Sedan ett par ord om kalvningslanden.
Jag är på det klara med att området
i Autabäckenet är ett utomordentligt
gynnsamt kalvningsland. Men
nu är det ju så att renarna inte alltid
hinner fram till kalvningslandet. Det
beror t. ex. på hur betesförhållandena
varit under vintern och på hur väderleken
är på våren. Det sker därför renkalvning
långt utanför detta område.
Men det är klart att får man göra en
bedömning av områdets lämplighet för
ändamålet, så är samernas påstående
här alldeles riktigt. Jag tror emellertid
att man skall ha klart för sig att det
inte går att kommendera renarna att
skynda sig upp till detta idealiska kalvningsland.

Sedan tror jag inte att man, om man
vill vara objektiv i detta resonemang,
skall glömma bort att många av spåren
efter Vattenfall är till stor nytta också
för samerna. Jag tänker t. ex. på renstängsel,
telefoner och en hel del annat
som är en positiv följd av att Vattenfall
varit ute i dessa områden.

Herr NILSSON i Agnäs (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker inte att herr
Hälls jämförelse mellan samerna och
zigenarna var riktigt adekvat. Det var
snarare en märklig sammanställning.
Jag tror att även zigenarna vill vara
zigenare. Att det finns en del av dem
som vill ha bättre möjligheter till bostäder
är sant, men de ha ju aldrig vistats
i ödemarkerna som samerna.

Jag har läst mycket om och av samerna
i årtionden, inte minst med anledning
av Vindelälvsfrågan — jag har
ju interpellerat mycket i sådana ärenden
under de senaste sex åren. Jag
tror samerna när de säger att det ligger
i deras intresse att få ha dessa marker
orörda.

Samma sak gäller i fråga om kalvningslandet.
Jag hade själv tänkt väcka
en motion mot Ritsem och därför hade
jag skaffat en hel del material och gick
igenom det ganska grundligt. Jag uppfattade
samernas inlagor så att de bestämt
hävdade — trots alla påståenden
om motsatsen — att detta kalvningsland
inte var möjligt att ersätta.
Man hänvisade t. ex. till vad man förlorat
förut — så många hektar här och
så många hektar där. Undan för undan
har man trängts vidare. Man kan möjligen
tänka sig att vajorna får kalva på
andra ställen, men man påpekar också
i sin inlaga till regeringen att det just
i Autabäckenet råder ideala förhållanden.
Att det sedan i samband med
underliga snö- och färdförhållanden
förekommer att kalvningen sker i
olämpliga trakter motsäger ju inte påståendet
att de bästa kalvningslanden
är här och att man strängt taget inte
kan hitta något liknande.

Samerna upplever detta som det definitiva
hotet mot sin existens som
samer. Jag håller med herr Häll om
att det kanske inte kan bli så särskilt
många familjer som kan bli kvar i den
gamla näringen, men jag tror också att
den kan utvecklas så att den kan föda
fler. Jag är inte helt emot herr Häll
då han i detta sammanhang talar om
att Vattenfall gjort en hel del nytta —
exempelvis vägarna kan ha sin betydelse.
Men jag vill ännu en gång framhålla
att samerna har sagt nej, och
det är samernas nej vi skall lyssna till.
Jag vet att kammaren inte kommer att
höra på vare sig mig eller samerna,
men jag beklagar detta djupt, och jag
vill att det skall stå i protokollet att
jag har sagt, att jag tycker att det är
samerna som skall avgöra denna fråga.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Redan för några år sedan
lades det i denna kammare såväl
som i första kammaren fram en motion
om att teknisk och vetenskaplig exper -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

tis skulle ställas till riksdagens förfogande.
Motionen blev, som man säger,
välvilligt behandlad; den tillstyrktes
och överlämnade till grundlagberedningen,
som skulle lägga fram ett definitivt
förslag. Jag beklagar, herr talman,
att detta förslag inte har lagts
fram. Jag hade faktiskt väntat det i
samband med förslaget till ny utskottsorganisation,
men det kom inte då. Ingen
kan väl förneka efter den debatt som
har pågått under natten och i dag att
vi behöver tillgång till sådan expertis,
så att vi kan förhöra oss med den beträffande
så allvarliga problem som det
det nu gäller.

Vi leds nu på ett förunderligt sätt
av allt annat än den sakkunskap vi
skulle behöva före ställningstagandet.
Det uppenbarar sig i olika sammanhang
grupper ute i samhället som väcker opinion
om en eller annan sak. Det finns
tyvärr alltid ett tillräckligt antal politiker
som är måna om att rida på den
våg som opinionen skapar och som
framför dess synpunkter med verklig
frenesi. Man är inte så noga med om
man därmed gör nytta eller skada; huvudsaken
är att väcka uppmärksamhet.

Jag kan heller inte komma ifrån den
uppfattningen när jag följer den här debatten.
Egendomligt nog har icke någon
som hittills har yttrat sig talat om
i vilken mån den produktion det nu
gäller är nödvändig. Vi har helt nyligen
fått en rapport från Centrala driftledningen.
Jag är förvånad över att
inte någon representant för oppositionspartierna
har nämnt det elkraftbehov
vi måste täcka. Ändå är det inte
ens ett år sedan vi hade ganska
stark känning av elrestriktioner och
stod inför hot om elransonering.

Nu har vi på höstkanten fått ett hyggligt
mått av nederbörd, som förmodligen
har befriat oss från risken av en
elransonering i år, men — ärade kammarledamöter
— ingen kan i dag garantera
att en ransonering inte behöver

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

tillgripas i framtiden. För egen del är
jag övertygad om att vi inom en treårsperiod
kommer att få ransonering av
elströmmen. Vi köpte under senaste
vintern ström från Finland, Danmark,
Norge och Tyskland för att klara upp
situationen. Vi får inte inbilla oss att
risken nu är över därför att det nyligen
har regnat i Norrland.

Jag är också förvånad över att man
hyser sådan övertro på atomkraftverken.
Det har kastats fram att Ritsems
produktion endast kommer att uppgå
till en trettiondel av ett kärnkraftsverks
produktion. Hittills har dock inget
kärnkraftverk i landet projekterats
för mer än 750 megawatt. Det har sagts
att det i Ringhals skall byggas fyra intill
varandra, men bara två är beslutade.
Ritsem ger 300 megawatt. Om man
finner att dessa 300 megawatt bara är
en trettiondel av produktionen i Ringhals
räknar man inte vidare rätt.

Under förra vintern importerade vi
elström från alla de grannländer med
vilka vi har kabelförbindelse. Vi importerade
så mycket vi kunde få. Alla
människor klagar över vår dåliga handelsbalans,
och den blir väl inte bättre
av att vi importerar elenergi när vi
ännu har möjlighet att själva alstra den,
såvida vi inte väcker upp opinioner
av det slag som har skapats under senare
år. Vi måste vara allvarligt bekymrade
för såväl Vattenfalls som andras
möjligheter att i fortsättningen svara
för landets elförsörjning, när man
har väckt upp opinioner mot utbyggnad
av vattenkraft, mot uppförande av
oljeeldade kraftverk och mot anläggning
av atomkraftverk. Bygger man ett
oljeeldat kraftverk, får man höra att
man släpper ut för mycket svaveldioxid
och sot. Bygger man ett atomkraftverk,
påpekas riskerna för strålning,
som naturligtvis finns, och det görs
även anmärkningar mot att man är nödsakad
att släppa ut varmvatten därför
att man inte får närlokalisera ett atom -

Fredagen den 11 december 1970

36 Nr 45
Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

kraftverk vid en större stad, där varmvattnet
kunde tillvaratas.

Det sägs att vi måste värna om våra
tillgångar av frisk luft och rent vatten,
men hur man än resonerar finns det
ingen möjlighet att hävda att ett vattenkraftverk
på något sätt utgör ett hot
mot människors hälsa. Det vatten som
rinner ut från turbinerna är inte farligare
än det som rinner in, och ingen
kan do av utdunstningar eller utsläpp
från en vattenkraftstation, medan det
finns risker med varje annat slag av
kraftalstring.

För att tillgodose elförsörjningen har
man under senare år försökt introducera
gasturbiner, som är dyra i drift men
som medger en snabb exploatering. Nu
har de hälsovårdande myndigheterna
framställt anmärkningar också mot gasturbinerna
och i vissa områden förbjudit
att sådana etableras. På vilket sätt
skall vi då klara svenska folkets försörjning
med elenergi?

Den prognos som har publicerats ger
en klar uppfattning om behovet. Vi har
under 1970 en produktionskapacitet om
11 340 megawatt eleffekt. CDL räknar
med att det år 1980 kommer att behövas
25 300 megawatt eleffekt. Det betyder
att vi måste multiplicera dagens
kapacitet med ungefär 2,3 för att vi
skall komma fram till behovet år 1980.
Det betyder, klarare uttryckt, att den
elalstringskapacitet som byggts upp i
vårt land från 1900-talets början till
dags dato måste mångfaldigas 2,3 gånger
mellan 1970 och 1980 för att vi skall
klara upp situationen.

Här sitter vi och resonerar som om
detta bara vore små bagateller. Jag vågar
emellertid säga att den svenska
kraftproduktionen aldrig har ställts inför
ett mer gigantiskt projekt än att
täcka det försörjningsbehov vi får under
de närmaste tio åren. De som har
yttrat sig här i kammaren nonchalerar
fullständigt den synpunkten i sina re -

sonemang. De tycker bara att man inte
får bygga ut det aktuella kraftverket,
och kommer det upp ett annat projekt,
får inte heller det förverkligas. Vilket
förslag som än läggs fram reser de
grupper som alltid protesterar invändningar
och får med sig ett tillräckligt
antal politiker som söker hindra utvecklingen.
Man kan fråga sig, ärade
kammarledamöter, var ansvarskänslan
inför den uppgift som förestår ligger.
Det är dock vår uppgift att se till att
industrin såväl som samhällsutvecklingen
i allmänhet får tillgång till de effekter
de behöver. Jag är medveten om
att man kan säga — man har också
gjort det; herr Tobé gjorde det — att
det har slösats med elenergi. Jag vill
gärna understryka att man gör det.

Jag beklagar att man en gång i tiden
förde en våldsam propaganda för uppvärmning
med elektrisk energi. Frågan
var enligt min mening absolut för
tidigt väckt. Vi borde vara medvetna
om att vi hade användning för den elektriska
energi vi kunde skapa utan att
använda den så orationellt som till eluppvärmning.
Om vi är medvetna om
att ett kondenskraftverk endast utnyttjar
oljans energiinnehåll till ungefär 40
procent för att driva en generator, som
sedan skall lämna elektrisk energi för
uppvärmning, och vet att man direkt
för uppvärmning kan använda oljans
energiinnehåll till 85 procent, är det
lätt att räkna ut att man är inne på fel
väg.

Naturligtvis är det miljövänligt. Men
om miljövänligheten vid användningen
av den elektriska energin ändå är beroende
av att man har skapat denna
energi genom att elda upp oljan har
man inte vunnit så förfärligt mycket.
Det verkligt miljövänliga i det stycket
är en kombination mellan fjärrvärmeverk
för städerna och samtidigt en
hygglig elförsörjning. Att vi inte har
kommit längre i det stycket har berott
på att man så välvilligt har försökt

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

ställa alla medel på kapitalmarknaden
till förfogande för industrin och i stora
drag hindrat städerna att 1''å tillgång
till kapital för att snabbt kunna
bygga ut fjärrvärmeverk. Där har vi
annars en utmärkt möjlighet till räddning
både av luftens miljö och en elproduktion,
som jag är förvånad över
att man inte starkare har betonat.

Yi har därför enligt min uppfattning
anledning att tänka oss för noga. Man
frågar varför man skall bygga ut vattenkraften.
Jag vill som svar säga att
den som känner till hur det förhåller
sig är väl medveten om att såväl under
olika tider av året som under olika
tider av dygnet har man starkt behov av
variationer i produktionen. Då finns
det inget hittills känt medel som är
mera lämpat för denna variation än
just vattenkraften. En vattenkraftsturbin
tar inte på något som helst sätt
skada av att man varierar tillrinningen
till den. Det enda som sker är att
man förändrar kapaciteten i generatorn
beroende på hur mycket vatten som
rinner i den för tillfället. Däremot utgör
varje annan reglering, t. ex. den som
äger rum i ett ångkraftverk, en påfrestning
på verkets konstruktion som man
inte helt kan blunda för. Vi har vid flera
tillfällen konstaterat att driftsäkerheten
vid våra ångkraftverk inte är den
som vi vill ha. Inte minst i Stenungsund
har man råkat ut för åtskilligt bryderi
i det stycket som borde göra oss
klart medvetna om att inte allt är så
väl beställt som det borde vara på den
kanten. Däremot har vattenkraften en
pålitlighet som ligger på mer än 99
procent, så nära 100 som man över huvud
taget kan komma. Detta beror helt
naturligt på de olika slag av konstruktioner
som det rör sig om. En vattenturbin
roterar med ungefär 200 varv i
minuten under det att ångkraftverks
ångturbin roterar med 3 000 varv i minuten.
Ett ångkraftverk uppvärms också
av ångan till låt mig säga 540 gra -

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

der och alla de olika komponenterna
utsätts för mycket stora påfrestningar
vid dessa variationer. När vi nu vel
att vi har behov av dessa variationer
vid både olika tider av dygnet och olika
delar av året måste det väl stå klart
att vattenkraften är klart överlägsen.

Man säger också att man är förvånad
över att man först har avstyckat ett stort
område här uppe som nationalpark men
sedan har naggat det i kanten. Jag tror
att detta beror i hög grad på att vi inte
var medvetna om att vattenkraften
skulle behöva utnyttjas i så stor utsträckning
och så snabbt som skett.
Man tänkte inte på att i tid bygga tillräckliga
dammar högst uppe i fjällvärlden
för att tillvarata det vatten, som
naturen faktiskt gett oss. Åtskilliga vårflöden
och översvämmningar hade kunnat
hindras, om man i tid byggt fler
dammar. Det är först under de senaste
åren som man kommit underfund
med betydelsen av att bygga dessa
dammanläggningar.

Detta är inte meningslöst utan man
har därvid tillfälle göra för en rationell
hushållning nödvändiga regleringar, och
varför skall vi inte kunna tänka oss en
rationell hushållning? Det kan väl ändå
inte vara något fel i det. Det sägs
att man inte får skövla naturen hur
som helst. Men det har hittills inte funnits,
ärade kammarledamöter, någon
människa på detta jordklot som lyckats
försörja sig utan att på något sätt och
i något avseende utnyttja något av vad
moder jord har att bjuda. Varken människor
eller djur har hittills kunnat klara
sig utan utnyttjande av någonting av
det jordklotet kan ge. Därmed vill jag
inte att någon skall tro att jag saknar
sinne för naturen ty det gör jag inte,
men jag är också medveten om att ingrepp
kan göras på olika sätt, varvid
man bör välja de minst skadliga.

Ärade kammarledamöter, jag kommer
då till den uppfattningen att det på lång
sikt minst skadliga är att bygga ut vat -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

tenkraften, som är fördelaktigare än såväl
olje- som atomkraften. Vi kommer
inte ifrån strålningsriskerna från de nu
kända atomkraftverken och inte heller
svaveldioxidriskerna vid ångkraftverken,
även om vi är medvetna om att
det måste till stora reningsmöjligheter.
Helt kan vi inte eliminera en viss nedsmutsning.
Men någon nedsmutsning
från vattenkraftverken som inverkar
på naturen finns inte. Jag medger att
naturens utseende ändras men gör det
inte på så sätt att den på lång sikt skadas.
Där finns en väsentlig skillnad.

Jag hoppas att vi kunde diskutera
dessa tekniskt invecklade problem med
en något annan ton än den som i regel
använts i denna debatt. Enligt min mening
har vi inte anledning att känna
oss till freds med att vara så föga hemmastadda
i de frågor vi diskuterar och
med att vi har så oerhört stor brist på
möjligheter till sakkunnig bedömning
vid riksdagens behandling av dessa
frågor, ty sådan bedömning saknas. Vi
kan inte förneka att riksdagen behöver
ett instrument som innebär tillgång till
teknisk expertis, och hade vi fått en utredning
från ett sådant instrument skulle
den här debatten inte ha gestaltats
som nu skett. Jag har fått en känsla
av att åtskilliga av partierna är medvetna
om att det är mycket populärt att
tala om natur- och miljövård, och därför
tar man till de stora orden för att
visa att man kan leva upp till det intresset
och att man vill slå vakt om naturen.
Men om man räknar med realiteter
och på något sätt ändå vill använda
dessa nyttigheter måste man nog
tänka sig för mer än en gång, innan
man säger att utvecklingen måste stoppas.

Jag är övertygad om att vi nu inte
diskuterar kraftverksutbyggnader av
det här slaget för sista gången, men
det skulle glädja mig om vi kunde få
en mera saklig behandling i fortsättningen.

Herr talman! Med det sagda vill jag
yrka bifall till jordbruksutskottets hemställan.

Jag skulle också vilja säga några ord
om ytterligare en detalj. Det har talats
rätt mycket om kalkyler och man har
velat påvisa, att detta kraftverk inte
ens kan betala kostnaden för en väg.
Härtill vill jag säga att när detta skrevs
i den föreliggande utredningen rörde
det sig om en tidpunkt, då man i ett
oljeeldat aggregat kunde framställa den
elektriska energin per G-kal. för 6—
7 kronor. I dag kostar det 14—15 kronor.
Det finns ingen jämförelsesiffra beträffande
atomkraftverken, ty där är
driften annorlunda och anläggningskostnader
oerhört mycket större. Tidigare
beräkningar, enligt vilka vi skulle
få fram kärnkraftelektricitet för ungefär
en miljon per megawatt, har redan
visat sig vara felaktiga. Det förslår inte
på långa håll. De fördyringar som
där har konstaterats i Amerika visar
klart att prisläget inte är vad man trodde
att det skulle bli — och vi har ännu
inte ett enda kärnkraftverk i gång
här i Sverige. Vi trodde att vi skulle
ha driften i gång i Marviken. Ingen kan
väl säga annat än att det var en besvikelse
att detta inte lyckades. Anläggningen
kan både förklaras och försvaras,
men jag skall inte gå in på den saken
nu.

Den anläggning som närmast därefter
skulle tas i bruk var Simpvarp eller
Oskarshamnsverket, men där är man redan
på det klara med att det blir en försening
på ett år. Driften där skulle ha
varit i gång i augusti, men vi får vara
belåtna om den kan komma i gång nästa
augusti.

Ringhalsverket, som skulle komma
därefter med sitt 750-megawattaggregat,
får också en försening på omkring ett
år. Den reaktortank som beställdes från
England har man vid översyn förstått
att man inte klarar, och den har därför
fått skickas vidare till Japan. Ingen
skall tro att nya anläggningar av

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

detta slag projekteras och skapas i eu
handvändning och att det sedan bara
är att sätta i gång för att få elkraft.
Den förändring som har skett i programmet
för den svenska elförsörjningen
är av det slaget att vi har anledning
hysa allvarliga farhågor för att vi under
de närmaste åren måste räkna med
stora risker för elransonering.

Härtill kommer sedan att den expertgrupp
som en gång kritiserade och kasserade
Marvikenanläggningen och den
typ av reaktorer som fanns där har en
annan uppfattning i dag. Nu säger man
att vi skall vänta och i stället bygga
fusionsreaktorer. Yi måste klara elproduktionen
på annat sätt. Jag vill i sammanhanget
säga att det minsann inte
är lätt att sitta i regeringen och ta ställning
till experternas utlåtanden om hur
dessa frågor skall lösas, när t. o. m. teknikernas
uppfattning varierar starkt
från gång till annan i sin bedömning av
vad som är det bästa.

Men när det gäller driftsäkerheten och
vetskapen om var man står kan man
med största förtröstan bygga ut vattenkraften,
ty den har den svenska elindustrin
lärt sig att handskas med. För
andra kraftverk räknar man med en avskrivningstid
på 40 år, och det kan då
vara glädjande att höra att vi har vattenkraftverk
som har varit i drift i 80
år. Mot den bakgrunden blir också kalkylerna
litet annorlunda. Driftsäkerheten
för vattenkraftverk är sådan att det
inte finns den minsta anledning att underskatta
de fördelar som vattenkraftverken
har.

Herr talman! Jag yrkar ännu en gång
bifall till utskottets hemställan.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henningsson, som
är vår erkände specialist på dessa frågor,
fann det egendomligt att vi inte
har talat om kraftbehovet tidigare,
men jag tog faktiskt upp den saken i
mitt anförande. Här gäller det dock
inte den frågan, utan här diskuterar vi

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

ett ingrepp i nationalparken.

Jag vet att behovet av elkraft är växande
enligt de prognoser som gjorts,
och jag har också hört talas om den
CDL-prognos som finns tillgänglig för
herr Henningsson men inte för oss andra.
Jag vet att den rapporten är pessimistisk
och att detta kan inge oro. Men
man har sig själv att skylla, eftersom
man har uppammat detta behov av elkraft.
Vi skulle kanske ha kunnat ta det
litet lugnare. Detta medgav också herr
Henningsson.

Eftersom jag nu har ordet vill jag
passa på att också nämna en annan
sak. Herr Häll fick ju här betyget att
hans anförande var sympatiskt framfört
— vilket det också var — men det innehöll
ändå litet av förmynderskap för
samerna. Herr Häll sade att samerna är
kvar därför att renarna är kvar. Men
de är inte kvar bara därför. De har
bestämt sig för att de vill vara kvar. Jag
har ingenting emot lappbyar. Det finns
ju sådana byar med egnahem osv., och
i den mån behov därav finns i området
skall det naturligtvis också byggas
nya sådana.

Så några ord till jordbruksministern,
som här åberopade vattenfallsstyrelsen.

Också jag menar att Vattenfall skall
hålla på sina intressen. Men, säger jordbruksministern,
Vattenfall hänvisar ju
bara till vad vattendomstolen framhållit
beträffande rennäringen. Ja, så är
fallet beträffande första sidan av de
handlingar, som Vattenfall tillställt oss.
Längre fram i dessa har Vattenfall emellertid
ägnat ett helt stycke åt renskötseln,
vilket börjar med orden »Sörkaitums
lappby förfogar idag över 31 100
hektar sommarbetesland». Man framhåller
vidare hur liten förlust det gäller
och gör den bedömningen att verksamheten
kan förläggas till annat håll. Denna
bedömning måste vara Vattenfalls
egen, och därvidlag har man såvitt jag
kan se icke åberopat någon sakkunnig.

Problemet att naturens värde inte kan

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

uppskattas i pengar är något som man
brottas med över hela världen. I Vägplan
70 har man tagit ett nytt grepp på,
denna fråga. Där talas dels om kvautifierbara
kostnader, dels om icke kvantifierbara
kostnader. Till de kvantifierbara
kostnaderna hör mark, grus osv.
som utnyttjas, byggande av broar osv.
De icke kvantifierbara kostnaderna utgörs
av den miljöskada man åstadkommer.
Denna kan man i vissa fall beräkna,
om man har olika områden att välja
mellan. När det gäller utbyggnad av
vattenkraften är vi emellertid självfallet
hänvisade till sådana områden där
vatten rinner från en högre nivå till eu
lägre.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill kommentera två
frågor som herr Hennningsson tog upp.
Han påstod inledningsvis att det är
mycket litet av sakkunskap representerad
i miljödebatten. Det skulle bara
finnas små grupper ute i samhället, som
skapar opinioner, och vissa politiker
skulle försöka rida på dem. Han framhöll
gång på gång att han ser ganska
föraktfullt på grupper som i samhället
talar högt om olika miljöförhållanden.

Jag uppfattar dessa »grupper» på ett
helt annat sätt. Det förekommer, såsom
jag framhöll i mitt första anförande, något
av en väckelse i det här sammanhanget.
Människor i olika åldrar, runt
om i vårt land, med olika yrkesmässig
bakgrund har tillsammans kommit fram
till att vi under kommande årtionden
inte får resonera och besluta lika krasst
som vi kanske gjort tidigare, då naturvärden
betraktats som ett slags gratistillgångar.
''Deras budskap är att vi inte
får förstöra oersättliga naturvärden för
att tillgodose kortsiktiga ekonomiska intressen.
Det gäller miljöfaktorer som
vattnet, luften, bullret, naturen och
mycket annat.

Herr Henningsson gör ett stort misstag
när han talar om de här människorna
som om de vore små sekter

som dessutom skulle sakna »ansvarskänsla».
Jag finner tvärtom deras ansvarskänsla
inför framtiden vara större
än herr Ilenningssons.

Den andra punkten gällde vad Ritsemutbyggnaden
ger i jämförelse med
ett kärnkraftverk. Jag tycker att herr
Henningsson själv utomordentligt väl
bevisade att man inte under 1970- och
1980-talen kan satsa på en utbyggnad
av vattenkraften för att klara den väldiga
ökning av elkonsumtionen, som då
kommer att inträffa. De utbyggnader vi
nu kan göra kommer genomgående att
ge endast marginella tillskott.

Herr Henningsson frågade, liksom tidigare
jordbruksministern, hur man
kan komma fram till att Ritsem ger bara
en 1/30-del av vad Ringhals kärnkraftverk
ger fullt utbyggt, vilket jag
påstod i mitt första anförande. Jag har
under debatten låtit kontrollera siffrorna
via Vattenfall och jordbruksutskottets
sekretariat. Läget är följande.

Ringhalsverket ger, enligt uppgift,
fullt utbyggt 3 200 megawatt under
5 000 timmar, vilket gör 16 miljarder
kilowattimmar per år. Ritsem ger enligt
Vattenfalls papper, lagda på riksdagens
bord häromdagen, 0,5 miljarder
kilowattimmar per år. Vid en jämförelse
mellan dessa siffror kommer
man fram till samma slutsats som den
jag redovisade redan för två timmar sedan;
att Ritsem årligen ger ungefär en
1/30-del av den energimängd, som Ringhalsverket
ger fullt utbyggt. Detta är
fakta, herr Henningsson.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henningsson sade
att ingen företrädare för något parti
har sagt något om det framtida behovet
av elkraft och om den situation
som vi för närvarande befinner oss i i
olika avseenden. Jag vet inte om herr
Henningsson då var närvarande, men
jag har i två olika inlägg i dag tagit
upp dessa frågor. Jag sade dessutom att

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

regeringen borde ta sig samman och
lägga fram en ordentlig plan för försörjningen
på detta område, eftersom den
oerhört stora väntade tillväxten av elkraftsbehovet
i vårt land kräver eu
mycket stark beredskap.

I centern har vi ej direkt sagt nej till
Ritsemprojektet. Men att Ritsem- och
Kaitumprojekten har ett samband kan
inte bestridas. Vattenfallsverket har
klart sagt ifrån detta, och när nu regeringen
åberopar vattenfallsverkets planer
ligger ju Kaitumprojektets utbyggnad
med i de planerna. Det är delta
som vi inom centern inte kan vara med
om — det är därför som vi vill ha en
samlad plan. Om en sådan plan står det
emellertid ingenting i propositionen,
och vi har därför gått emot denna.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Tobé säger att vi
har oss själva att skylla i vattenfallsverket
därför att vi gjort propaganda
för elvärme. Jag går gärna med på att
det var fel att göra det — det är min
uppfattning — men eluppvärmningen
har hittills haft mycket liten omfattning.
Av de 11 300 megawatt som totalt
åtgår för försörjningen är det endast
720 megawatt som åtgår för eluppvärmningen.
Ännu har detta alltså inte
förorsakat så stor skada, men jag går
som sagt med på att det var en felaktig
satsning. — Detta kan emellertid inte
förringa det utbyggnadsbehov som
finns. Det är bråkdelar av utbyggnaden
som här kommer på tal.

Till herr Ahlmark vill jag säga, att
när jag talar om politiker som försöker
rida på opinionens vind, så kan jag inte
komma ifrån detta intryck då jag
lyssnar på herr Ahlmark. Det finns ingen
möjlighet att komma till någon annan
uppfattning än att herr Ahlmark i mycket
stor utsträckning ägnar sig åt detta.
Jag vill inte på något sätt uttala
mig med förakt om dem som slår vakt
om miljön. Vi måste emellertid lära oss
2* — Andra kammarens protokoll 1970. .

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

att ta hand om båda delarna. Vi kan
icke för miljöns skull säga att all utbyggnad
i värt land härmed måste upphöra:
vi får inte bygga industrier, vi
får inte bygga elanläggningar, vi får
inte bygga kommunikationer, vi får
över huvud taget inte bygga någonting
för miljöns skull.

Ralans, inte hysteri, herr Ahlmark —
då gagnar vi bäst begreppet miljö och
naturvård. Där är vi faktiskt på väg
in i ett skede som det enligt min mening
inte är vettigt att fortsätta i.

Det är möjligt, herr Jonasson, att jag
glömde att herr Jonasson uttalade viss
oro för hur det skulle gå i fortsättningen.
Men vad jag ändå kunde konstatera
var att ingen hade gjort sig besvär med
de belastningsprognoser som ändå tydligen
finns tillgängliga för dem som vill
utnyttja prognoserna. Där kan man få
belägg för vilket behov vi kommer att
ha i fortsättningen. Det är från dessa
utgångspunkter, herr Jonasson, som jag
tycker vi får ådagalägga mer ansvar
än att bara föra resonemanget på miljösidan
och bortse från den situation vi
befinner oss i. Vem vill ta ansvaret för
om vi inte klarar försörjningen för vår
industri? Vem vill ta ansvaret för om
någon som installerat elvärme i sin
villa får sitta och frysa? Jag undrar om
man inom oppositionen är pigg på att
säga: Detta tar vi ansvaret för, ty vi
har varit med om att avstyrka det och
det projektet.

Det är inte riktigt så man får handla
Man måste veta vad man gör.

Hem AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henningsson förnekade
inte riktigheten av mina siffror
■— han har följaktligen instämt i dem.
Men han använde ett ord som jag tycker
att han skall få äta upp nu och i framtiden.
Han sade att det var »hysteri»
att argumentera på det vis som jag gjort.
Jag har argumenterat utifrån ungefär
samma värderingar som naturvårdsverr
45

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

ket gjort, som hela den samlade oppositionen
framfört i sina partimotioner,
som en rad miljövårdsorganisationer givit
uttryck åt i olika framställningar och
som en rad skribenter i miljöfrågor skrivit
om under de senaste veckorna.

Denna samlade, stora opinion, som
jag inte tvekar tro är en majoritetsopinion
i Sverige, får i dag glåpordet över
sig: hysteri.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! När det gäller beräkningarna
rörande driften i kärnkraftverken
och i Ritsem beror det, herr
Ahlmark, på hur man räknar. Jag har
resonerat om effekt och herr Ahlmark
har resonerat om energi. Jag är inte
säker på att herr Ahlmark kan skilja på
dessa två begrepp, men det kan jag.
Om jag driver kraftverket där uppe lika
länge med samma effekt får jag ut detsamma,
men däremot är det fråga om
olika driftstider.

Sedan kan det inte förnekas, herr
Ahlmark, att det under det senaste året
kommit i gång resonemang, som jag betecknar
som uttryck för hysteri. Därmed
har jag inte sagt att herr Ahlmark
varit hysterisk, men jag säger att det
gått hysteri i naturvårds- och miljövårdsdebatten
och att alltför liten sakkunskap
lagts i den. Nästan samtliga
politiska partier har varit rädda för att
klart säga ifrån att de inte är beredda
att följa i alla stycken. Härvidlag måste
vi förr eller senare, herr Ahlmark, säga
att vi vill ha balans på detta område
såväl som på alla andra områden.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Den lilla redogörelse
som herr Henningsson gav oss över
kraftbehovsprognoserna var egentligen
ytterligare ett argument för vad jag
framförde tidigare, nämligen att vi behöver
revidera freden i Sarek. Vi behöver
ännu en gång ta upp alla dessa

problem till behandling, och jag vädjar
till jordbruksministern att ta initiativ
till en sådan sammankomst.

Inför det oerhörda kraftbehov som
herr Henningsson talade om kan vi i
dag konstatera att Ritsem betyder oändligt
litet. Det är väl av denna orsak vi
i dag sätter oss emot projektet. Men
jag erkänner att argumenteringen är litet
farlig, eftersom vi där opererar med
samma metod som Vattenfall gör i andra
riktningen; vi säger att det betyder
så litet av krafttillskott att det skall få
vara kvar, medan Vattenfall hävdar, att
det betyder så litet ur arealsynpunkt att
vi gott kan göra en utbyggnad. Vi behöver
någon som löser denna tvist. Vi
behöver diskutera igenom problemet
riktigt grundligt. Jag vädjar, som sagt,
till jordbruksministern om att ta initiativ
till detta.

Utanför protokollet berättade jordbruksministern
för mig att diplomet för
välskötta nationalparker omhänderhas
av domänstyrelsen. Det kommer alltså
an på denna att vidta åtgärder, men
jag hoppas att jordbruksministern kan
må bra ändå!

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag skall gärna gå med
på att de 300 megawatt vi talade om är
en liten siffra. Men jag förmodar också
att herr Wachtmeister hörde min redogörelse
för vilka behov man har av
vattenkraft för korttidsregleriugar under
dygnets olika tider såväl som för
olika årstider. Då är inte dessa 300
megawatt så obetydliga, herr Wachtmeister.
Då kan de utgöra en tillgång
som är verkligt värdefull.

Jag håller gärna med om herr Wachtmeisters
förslag om att vi borde ha möjligheter
att diskutera igenom hela problemet.
Jag är förvånad över att inte
Vattenfall och även andra kraftproducenter
mera högljutt givit uttryck för
sin svårighet att i fortsättningen klara

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

dessa saker, ty vi befinner oss verkligen
i en sådan situation.

Herr WACHTMEISTER (m) kort genmäle: Herr

talman! Om vi rör oss enbart
med dagens problem kan jag säga att
även om Ritsem varit utbyggt och även
om vi haft Kaitumöverledningen, hade,
för avhjälpande av den elkraftsbrist vi
led av förra året, just dessa småmagasin
betytt rätt litet.

Får jag sedan bara i anslutning till
vad jag tidigare sade om sammanträffandet
mellan olika intressenter anhålla
om att Vattenfall, som äger t. ex. Ringhals,
tar kontakt med naturvårdsintressena
på ett tidigt stadium även när det
gäller vad de anser vara småsaker, så
att man inte, som nu skett, leder vägen
fram till Ringhals kraftverk över de
allra känsligaste områdena och de allra
finaste häckningsplatserna för de sällsynta
fåglar som fanns och som hade
kunnat sparas. Detta var fullständigt
onödigt och hade kunnat undvikas om
man i god tid hade tagit kontakt.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Trots mitt beslut att inte
säga mera i denna debatt vill jag
dock på grund av herr Henningssons
inlägg yttra några ord.

Jag har gång på gång lyssnat till herr
Henningsson under de år vi varit tillsammans
i denna kammare. Han har
talat om samma saker. Jag tycker mig
ha hört dessa sifferuppgifter om elkraften
i det oändliga.

Han har påpekat elkraftens överlägsenhet
när den kommer från vattenfall.
Vi motsäger honom inte på den punkten.
När han så starkt betonar att det
inte blir några föroreningar när man
tar elkraften från vattenfall vill jag
dock tala om att jag under olika tider
av året har rest i områden där regleringsmagasin
finns och jag har sett
kraftverksavloppstunnlar. Allt detta har

Intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

jag upplevt som förorening. Ingen vet
heller vilken inverkan vattenfallens utbyggnad
har på klimatet. Indirekt kan
vattenmagasinen betyda oerhört mycket
också för nedfallet av förorenade ämnen
och för nederbördens och markernas
surhetsgrad. Detta är inte utforskat,
men jag tycker inte att herr Henningsson
så kategoriskt skall påstå att det
inte blir några föroreningar.

Hela min barndomsbygd är förorenad
av vattenkraftsutbyggnaden. Där är
stenmassor, betongmassor, förändrade
stränder, ett annat fågelliv och ett annat
djurliv vid stränderna. Finns det
inte en själsligt upplevd förorening som
vi har fått på grund av elkraftsutbyggnaden?
Jag protesterar inte mot utbyggnaden
av vattenfallen •— den har
varit nödvändig — men jag tror att
man skall vara försiktig när man påstår
att den inte har inneburit några
föroreningar. Det är väl inte bara den
smuts som man får i sig när man andas
som betyder något — det som gör att
man blir nedstämd i själen upplever
många människor också som en förorening.

Herr Henningsson påpekar gång på
gång sin sakkunskap. Jag tror på den.
Men när han påstår att ingen annan
än han själv har lämnat några tillförlitliga
sifferuppgifter tycker jag det är
beklämmande. Det är nästan vemodigt
att höra honom säga: Detta vet jag men
ingen annan.

Jag håller med honom om att riksdagen
behöver rådfråga expertis. Men
den expertis som vi har haft tillgång
till har inte helt gått på herr Henningssons
linje. Jag tror att herr Henningsson
bör tänka sig för innan han upprepar
de argument som han har anfört.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice tal -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Statens hantverks- och industrilånefond, tillika svar på interpellation ang. förbätt

ring av de mindre och medelstora företagens utvecklingsmöjligheter

mannen den förra propositionen vara
ined övervägande ja besvarad. Herr Jonasson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Skagerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Jonasson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 78 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på till -

läggsstat I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 215, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde, och

nr 216, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4

Statens hantverks- och industrilånefond,
tillika svar på interpellation ang. förbättring
av de mindre och medelstora
företagens utvecklingsmöjligheter

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
217, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter på tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1970/71 i
vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

Statens hantverks- och industrilånefond, tillika svar på interpellation ang. förbätt ring

av de mindre och medelstora företagens utvecklingsmöjligheter

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat chefen för handelsdepartementet
om han är beredd att
skyndsamt överväga en väsentlig förstärkning
av hantverks- och industrilånefonden
samt av administrationsbidragen
till företagarföreningarna i syfte
att ge de mindre och medelstora företagen
tillfredsställande utvecklingsmöjligheter.
Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
frågan.

Jag är ense med interpellanten om
den mindre och medelstora industrins
stora betydelse för vårt näringsliv och
vikten av att ifrågavarande företag bereds
ökat utrymme på kreditmarknaden
för att kunna realisera sina investeringsplaner.
Mot denna bakgrund har
i propositionen nr 165 år 1970, som
riksdagen nu behandlar, föreslagits en
förstärkning av statens hantverks- och
industrilånefond med 20 miljoner kr.
på tilläggstat I för detta budgetår.

I detta sammanhang vill jag också
peka på de förslag som på finansministerns
föredragning har lagts fram i syfte
alt väsentligt höja AB Industrikredits
och AB Företagskredits upplåningskapacitet.
Genom att denna kapacitet
i stort sett fördubblas kommer bolagens
möjligheter att under de närmaste
åren förse de mindre och medelstora
företagen med långfristiga krediter
att vidgas i takt med kreditmarknadens
möjligheter.

Jag vill tillägga, att även lokaliseringsstödet
i betydande omfattning kommer
mindre och medelstora företag till godo.
Herr Eliassons påstående att bristen
på lånemedel hos företagarföreningarna
skulle ha inverkat menligt på de
lokaliseringspolitiska strävandena har
enligt min uppfattning inte stöd i gjorda
erfarenheter.

Storleken av de statliga administrationsbidragen
till företagarföreningar -

na övervägs för närvarande i det pågående
budgetarbetet. Avsikten är alt
resultaten av dessa överväganden skall
redovisas i 1971 års statsverksproposition.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber att till inrikesministern
få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen. Jag är glad över
statsrådets uttalande att han är ense
med mig om den mindre och medelstora
industrins betydelse för näringslivet och
om behovet av att dessa företag bereds
ökat utrymme på kreditmarknaden för
att kunna realisera sina investeringsplaner.

Företagarföreningarna har som låneförmedlare
och serviceorgan fått en allt
större betydelse under senare tid för de
mindre och medelstora företagens utveckling.
Det beror bl. a. på strukturförändringarna
i samhället, som kräver att
man försöker åstadkomma en anpassning
till bl. a. handelspolitik och arbetsmarknadspolitik,
att man uppmärksammar
marknadsföringsproblemen mer
än tidigare, etc. Det betyder också
att föreningarnas administrativa uppgifter
undan för undan har ökat. Produktionen
blir, även i de mindre och medelstora
företagen, alltmer kapitalkrävande.
Det leder också till att föreningarna
måste lägga ner mer arbete än förr
på låneärenden — det gäller både direktlån
och lånegarantier—för att man
skall undgå förluster. Dessutom har för
företagarföreningarna i berörda län tillkommit
att de också har att ta befattning
med lokaliseringsärenden.

Över huvud taget har föreningarna
som låneförmedlare och serviceorgan
fått väsentligt vidgade uppgifter. Trots
strävandena att aktivisera näringspolitiken
är det väl ingen överdrift att säga
att föreningarna inte har fått de resurser
som skall till om de skall kunna
fylla sin viktiga uppgift. Det är beklagligt
att så inte har skett, eftersom dessa

46 Nr 45 Fredagen den 11 december 1970

Statens hantverks- och industrilånefond, tillika svar på interpellation ang. förbätt
ring av de mindre och medelstora företagens utvecklingsmöjligheter

företag spelar en mycket viktig roll för
sysselsättningen och välståndet i detta
land.

Kreditläget tillhör inte de frågor som
inrikesministern handlägger. Därför
skall jag fatta mig helt kort.

Vi har sedan länge en utomordentligt
hård kreditåtstramning och en rekordhög
räntenivå. Jag hoppas att vi inom
en mycket snar framtid skall få lättnader
på dessa områden och en sänkning
av diskontot. Förenta staterna, England,
Västtyskland och Frankrike är bland de
länder som har genomfört diskontosänkningar.
Nog förefaller det vara på
tiden att Sverige följer med i denna utveckling.

Om man vet — det finns statliga utredningar
som har konstaterat det —
att det är de mindre och medelstora
företagen som främst drabbas av kreditåtstramningarna
och räntehöjningarna,
så borde man mera effektivt motverka
den snedvridning som man på
detta sätt riskerar. Om man vill ge de
mindre och medelstora företagen i någon
mån samma möjligheter att få sina
kreditproblem lösta som de stora och
ofta välkonsoliderade företagen har —
det är ju dessa företag som är de stora
kunderna i de stora bankerna — måste
man vidtaga vissa åtgärder; annars är
det omöjligt att i nämnvärd utsträckning
utjämna dessa skillnader. Regeringen
har glädjande nog ställt 100 miljoner till
förfogande för Industrikredit och Företagskredit.
Men om man studerar detta
litet närmare skulle jag tro att det i en
hel del fall gått till så att man lyft av
byggnadskreditiv. Den reella effekten
har väl kanske inte blivit så stor som
man skulle ha önskat. Men detta är som
sagt bara en gissning.

I detta sammanhang vill jag också
fästa uppmärksamheten på frågan — jag
vill särskilt be inrikesministern överväga
detta, som inte är någon ny synpunkt
från vårt parti — om man inte
i tider av kreditåtstramning måste ge

garantilånen något slags prioritet. De
hårda kreditrestriktionerna och tendensen
till minskad lönsamhet för framför
allt de stora affärsbankerna gör att dessa
inte är så intresserade av garantilån
—- detta är ju ingen hemlighet — särskilt
som räntan om jag inte minns fel
är 9,5 procent. Jag vill inte påstå att
den räntan inte är fullt tillräcklig; jag
bara konstaterar hur det är i nuvarande
läge.

Det är detta som ligger bakom min
interpellation. Bristen på lånemedel och
svårigheterna att via bankerna skaffa
den tredjedel som behövs för att man
skall kunna få de två tredjedelarna i
form av lokaliseringsstöd är ett resultat
av den förda kreditpolitiken och av att
man inte har någon form av prioritering
för garantilånen.

Det är bakgrunden till min interpellation,
där jag också begärt att man skulle
ta upp frågan om en förstärkning av
hantverks- och industrilånefonden. Jag
är glad över att inrikesministern, efter
det att interpellationen väcktes, lade
fram förslag om en förstärkning med
20 miljoner kronor. Det bör hälsas med
tillfredsställelse, eftersom företagarföreningarna
har ett så stort lånebehov.
Det gäller inte minst mitt eget läns företagarförening,
som har fått bara ungefär
1 miljon av de 4 miljoner man bedömer
sig behöva för att tillgodose det
beräknade lånebehovet, men det föreligger
svårigheter också på andra håll
i landet.

Jag är personligen övertygad om att
man borde ha beslutat om en större förstärkning
än den som inrikesministern
nu föreslår, men jag tänker inte orda
mycket om det. Som framgår av det särskilda
yttrandet kan det vara lämpligt
att nu godta inrikesministerns förslag.
Vi får ju om en månad bättre möjligheter
att överblicka lånebehovet fram
till budgetårets slut, och då kan vi återkomma
i samband med behandlingen
av tilläggsstat IT, såsom också framhålls

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

Statens hantverks- och industrilånefond, tillika svar på interpellation ang. förbätt ring

av de mindre och medelstora företagens utvecklingsmöjligheter

i det särskilda yttrande som är fogat till
statsutskottets utlåtande.

Inrikesministern har inte velat gå
närmare in på frågan om en förstärkning
av administrationsanslaget, och
jag kan i viss mån förstå honom, eftersom
han nu är sysselsatt med budgetarbete
inför nästa års statsverksproposition.
.lag vill bara uttala den förhoppningen,
att inrikesministern uppmärksammar
de problem som jag berörde i
interpellationen och som gör det svårt
för föreningarna att bedriva en så omfattande
verksamhet som är nödvändig
med tanke på de anspråk som de mindre
och medelstora företagen reser både på
lån och på service. Om riksdagen inte
ger någorlunda tillfredställande anslag,
blir resultatet bara att landstingen får
skjuta till så mycket mer — det är den
utveckling vi kan iaktta på många håll.
Men jag hoppas som sagt att inrikesministern,
som jag tror ägnar de här
frågorna stor uppmärksamhet, kommer
att överväga frågan om en förstärkning
till nästa år.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vi har under de senaste
månaderna, när det varit kärvt på kreditmarknaden,
kunnat lägga märke till
att anspråken på statliga lånemedel är
mycket större än förut. När vi behandlar
framställningar om lokaliseringslån
finner vi att företagen begär att få en
större andel av de totala investeringarna
täckta genom statliga lån. Ett annat
förhållande som vi kunnat iaktta i samband
med utlåningen via företagarföreningarna
är att man har en benägenhet
att begära större lånebelopp och längre
amorteringstider.

Detta är ett uttryck för att man vänder
sig till staten för att kompensera
det kapital som man ej lyckats uppbringa
på den allmänna lånemarknaden.

Det är självfallet angeläget — och

här vill jag gärna ansluta mig till vad
herr Eliasson i Sundborn säger — att
de mindre och medelstora företagen
inte glöms bort av kreditinstituten utan
att även deras situation blir vederbörligen
beaktad. Vi kan nämligen omöjligen
anse att staten i ett sådant läge
skall kompensera den minskning som
sker av lånen från kreditinstituten.

Jag menar emellertid att de 20 miljoner
kronor som nu har föreslagits på
tilläggsstat bör öppna rätt betydande
möjligheter därvidlag. Kunde vi också
se någon vilja på annat håll att hjälpa
till med finansieringen, borde detta
inte vara något större problem.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Under remissdebatten
tog jag upp de problem för de mindre
och medelstora företagen i den kärva
kreditmarknaden som framkommer i
herr Eliassons i Sundborn interpellation.
Jag närde väl någon förhoppning
om att statsmakterna skulle medge vissa
lättnader, och genom vad vi i dag beslutar
blir det en lättnad, men det är
alldeles uppenbart, såsom statsrådet säger,
att kraven på företagarföreningarna
till följd av de hårdare kreditrestriktionerna
har ökat och att företagen begär
högre belopp från föreningarna.
Föreningarna har till uppgift att bedöma,
om framställningarna är skäliga.

Inom företagarföreningarna har vi
alltid ansett att företagen i första hand
bör försöka lägga sina lån i bank. Under
hela detta år och föregående år
har emellertid bankerna haft allt mindre
kapital att låna ut till de mindre företagen.
Redan i våras tog vi upp dessa
problem i motioner och interpellationer.

Det är inte tillfredsställande att denna
grupp av företag, som betyder så
mycket för svenskt näringsliv, får dra
det tyngsta lasset så fort läget på kreditmarknaden
skärps. Det måste på något
sätt skapas andra kreditvägar. Den

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

debatt som har förts under sommaren
och de protester som med rätt eller orätt
har riktats mot vissa företagare har givit
den mindre och medelstora företagsamheten
en känsla av att man är
trängd i både praktiskt och principiellt
avseende. Företagarna känner inte att
de anses göra en ordentlig insats. Det
tycker jag självfallet är fel, men man
uppfattar sin egen situation så.

Herr Eliasson tog upp frågan om administrationsbidraget,
som också är en
mycket känslig fråga. När vi fattade beslutet
om den nya organisationen av
företagarföreningarna förutsatte statsrådet
Rune Johansson, såsom också
framkom i propositionen, att företagarföreningarna
skulle få betydligt vidgade
arbetsuppgifter. Det har de även
fått. Tillskottet från staten i form av
administrationsbidrag har emellertid
inte räknats upp på motsvarande sätt,
och här är företagarföreningarna för
sin fortsatta existens helt beroende av
landstingens välvilja. Jag hoppas att
den kommande statsverkspropositionen
åstadkommer en rimlig balans mellan
statens och landstingens insatser.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde, och

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avveckling av Marvikenprojektet,
m. m., jämte motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 15, punkt
Y. 1, s. 142—145 i utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden för den
2 januari 1970) hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till Lån till Aktiebolaget
Atomenergi för uppförande av
en atomkraftstation i Marviken för budgetåret
1970/71 på kapitalbudgeten under
fonden för låneunderstöd anvisa ett
investeringsanslag av 2 600 000 kr.

Vidare hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 (bilaga 19) föreslagit riksdagen
att under förutsättning att nämnda investeringsanslag
beviljades för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten såsom förslagsanslag
anvisa ett motsvarande avskrivningsanslag.

Efter förslag av statsutskottet i dess
memorial nr 138 hade riksdagen beslutat
dels att inom ramen för en blivande
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1970/71 pröva Kungl. Maj:ts angivna förslag
om anvisande av ett investeringsanslag
av 2 600 000 kr. till Lån till Aktiebolaget
Atomenergi för uppförande av
en atomkraftstation i Marviken och ett
däremot svarande avskrivningsanslag,
dels att till innevarande höstsession
uppskjuta behandlingen av nämnda förslag.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 19b anmält att det nämnda
investeringsanslaget icke behövde anvisas
samt under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 6 november 1970 föreslagit
riksdagen att godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats i fråga
om 1. avveckling av tungvattenreaktorprojektet
Marviken, 2. dispositionen
av investeringsanslaget Kraftstationer
in. in., 3. eftergift av viss statens fordran
hos Aktiebolaget Atomenergi.

Förslaget i sistnämnda proposition

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

innebar, att tungvattenreaktorprojektet
Marviken avvecklades, att Marvikens
kraftstation byggdes om till en oljeeldad
kondenskraflanläggning, att de lån om
sammanlagt 195 milj. kr., som utbetalats
till Aktiebolaget Atomenergi för uppförande
av Marvikens kraftstation från
Fonden för låneunderstöd, helt avskreves
och att utfärdade skuldförbindelser
återlämnades till bolaget.

I detta sammanhang hade utskottet
(ehandlat

dels motionen 1:1311 av herr Lindblad,

dels de likalydande motionerna
1:1373 av herr Bohman m.fl. och
II: 1598 av fru Kristensson m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att en parlamentarisk
undersökningskommission
tillsattes för att granska atomprogrammet
och dess utförande och att framlägga
förslag i överensstämmelse med motionerna
till förekommande av liknande
händelser i framtiden,

dels de likalydande motionerna
1:1374 av herr Dahlén m. fl. och II: 1597
av herr Gustafson i Göteborg m. fl, vari
hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att en parlamentariskt
sammansatt grupp under ledning
av en opartisk ordförande tillsattes
med uppgift att göra en översikt över
och granskning av den svenska atomenergipolitiken
med tyngdpunkten lagd
på åren 1964—1970 samt att mot bakgrund
av denna granskning framlägga
förslag till åtgärder för att trygga riksdagens
möjligheter att erhålla tillräcklig
information som grund för ett ställningstagande
till tekniskt komplicerade
frågor.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte besluta om avveckling
av tungvattenprojektet Marviken
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över industriärenden för
den 6 november 1970 förordats,

2. att riksdagen måtte avslå Kungl.

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

Maj:ts förslag i propositionen nr 1 om
anvisande av ett investeringsanslag av
2 600 000 kr. till Lån till Aktiebolaget
Atomenergi för uppförande av en atomkraftstation
i Marviken och ett däremot
svarande avskrivningsanslag,

3. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 6 november 1970 förordats
beträffande dispositionen av investeringsanslaget
Kraftstationer m. m.,

4. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 6 november 1970 förordats
besluta om eftergift av viss statens
fordran hos Aktiebolaget Atomenergi,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
1:1311,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1373 och 11:1598 samt 1:1374
och II: 1597.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Nyman (fp), Ottosson
(m), Wikström (fp), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (m), Lothigius
(m) och Eriksson i Arvika (fp), som
ansett att utskottet under 6 bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
1:1373 och 11:1598 samt 1:1374 och
II: 1597;

2. av herrar Ivar Johansson, Olle
Eriksson, Eliasson i Sundborn Mattsson
och Andersson i Knäred (samtliga ep),
som ansett att utskottet under 6 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1373 och 11:1598 samt
1:1374 och II: 1597 som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad dessa reservanter
anfört om tillkallandet av en
parlamentarisk arbetsgrupp med uppgift
att framlägga förslag i syfte att tillförsäkra
riksdagen och de politiska partierna
bästa möjliga informations- och

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

beslutsunderlag i tekniskt eller på annat
sätt komplicerade frågor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 194 har en ganska dramatisk
inledning. I propositionen föreslås att
tungvattenprojektet Marviken skall avvecklas.
Därmed har man satt punkt
för ett av de mest åtminstone i allmänhetens
ögon uppmärksammade misslyckanden
och dyrbara projekt som staten
haft att arbeta med på näringslivets
område, alltså ännu ett misslyckande.

Vi har vant oss vid dessa misslyckanden,
vant oss vid dem till den grad att
hundramiljonbelopp endast föranlett en
axelryckning. Det är farligt, när ekonomiska
fadäser endast föranleder axelryckningar,
det sprider sig till hela
samhällsmaskineriet. Nu har emellertid
axelryckningarna i detta fall för en
gångs skull gjorts så eftertryckligt, att
man skrivit en vitbok. Redan detta visar
det allvarliga i situationen. Det visar
också att regeringen genom denna
vitbok i viss mån har erkänt sitt misslyckande.

Jag har inget intresse av att diskutera
i en längre debatt denna form av
misslyckande. Men det skall vara möjligt
för en riksdagsman att, när frågan
kommer upp i riksdagen, behandla den,
gå igenom frågeställningen, så att man
kan se vad man har att lära för framtiden
av ett misslyckande. Jag är väl
medveten om, herr talman, att det finns
många positiva sidor också när det gäller
Marviken, bl. a. den forskning i detta
sammanhang som har varit nödvändig
för vårt land.

Jag har inte möjlighet eller kompetens
att tränga djupare in i denna materia,
och jag vågar påstå att få eller
ingen i denna kammare har den möjligheten.
Femte avdelningen har med ledning
av en noggrannare föredragning

kunnat skaffa sig ett omdöme om vad
som har hänt. Det har skett genom besök
på Marviken, ledande personers
föredragning och en presentation av
vitboken.

Men, och det är det väsentliga, i denna
kammare har vi under många år, då
atomenergipolitiken och Marviken diskuterats,
inte i tillräcklig grad mot bakgrund
av de ganska svindlande belopp
man rört sig med kunnat få en så grundlig
information, att man klart, sakligt
och med goda kunskaper kunnat ta
ställning till Marvikenfrågan och den
svenska atomenergipolitiken över huvud
taget. Jag tänker på de mycket invecklade
tekniska faktorerna i detta sammanhang.
Utan tillgång till ett sådant
material, utan en konkret redovisning
för riksdagen går dei inte att göra de
ekonomiska och politiska bedömningarna
på ett tillfredsställande sätt.

Jag vågar påstå att propositionen nr
194 är en för regeringen typisk nonchalant
redogörelse, vari bortses från en
rad fakta som borde ha presenterats
inför riksdagen. Jag påstår att vitboken
är en partsinlaga som inte är tillfredsställande
och ställer klara krav på fakta
i målet. Å andra sidan erkänner jag
och är tacksam för att vi har fått en
vitbok som i varje fall i någon mån har
givit en förklaring i detta sammanhang,
även om en hel del fortfarande är dolt
för framtiden.

Bakgrunden till moderata samlingspartiets
nu framförda önskemål om en
parlamentarisk undersökningskommission
är inte att dra upp en ny kättarprocess
i detta sammanhang och se
några huvuden rulla. Regeringen har
nog besvärligt ändå med sin företagspolitik
i det här landet. I går diskuterade
vi gruvan i Stekenjokk, och man
kan peka på en mängd andra fall. Meningen
är att försöka undvika ett upprepande,
och detta är inte minst oppositionens
uppgift i detta sammanhang.
Det gäller att skapa bättre garantier för
att svenska folket skall slippa utsättas

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

för stora utgifter utan motsvarande effekter
och inkomster för landet. Bakgrunden
är vidare att garantera Sveriges
riksdag tillräcklig insyn i den
verksamhet för vilken den skall besluta
om så stora anslag. Till sist måste man
skingra den misstro hos allmänheten,
som alltjämt kommer att finnas rörande
denna fråga. Det gäller inte minst oppositionen,
men framför allt den stora
tekniska personal som själv upplevt
1960-talets svenska atomenergipolitik.
På många håll är man djupt besviken
och kritiserar regeringens handlingssätt.

Det borde —• och här kommer jag
med ett förslag — vara självklart att
beträffande stora frågor av exempelvis
besvärlig teknisk karaktär en grupp
parlamentariker får särskild och fortlöpande
information om utvecklingen.
Då finns det nödvändiga underlaget
åtminstone inom en liten grupp.

Låt mig nu återgå till Marvikenfrågan!
Att gräva i det förflutna är aldrig
särskilt roligt, om det inte finns ett
positivt intresse av att lära för framtiden.
Jag skall helt kort ta upp några
synpunkter. Det var naturligt att Sverige
började överväga tungvattenreaktorn
i mitten av 1950-talet, eftersom
denna då tycktes ligga väl framme på
marknaden. Vi kunde utnyttja egna
urantillgångar och därigenom vara oberoende
av andra länder, vilket var värdefullt
med tanke på känsligheten i vår
militärpolitik m. m. När sedan världsläget
ändrade sig och utvecklingen på
tungvattenområdet gick i en annan riktning
bevisades enligt min mening hur
ohanterlig företagsamheten blir under
statens ledning och hur svårt det är att
komma ur låsta positioner, då några
personer som har statsmakternas förtroende
kan fortsätta att handla mot en
majoritet av tekniskt sakkunnig personal.

Redan Genévekonferensen 1958 kunde
med siffror visa att lättvattenreaktorn
i fortsättningen skulle bli billigast.

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

Vattenfall begärde strax därefter offert
och ville bygga en liten lättvattenreaktor,
men detta avvisades. Man kom tillbaka
till frågan 1963 och framförde nya
krav, men resultatet blev detsamma.

Från riksdagen kom de första kritiska
anmärkningarna våren 1960, från dåvarande
högern och folkpartiet. Det gällde
utvecklingsarbetets uppläggning, och
man frågade sig om ditintills uppnådda
resultat verkligen stod i rimlig proportion
till de gjorda eller tänkta insatserna.
Det begärdes en klarare målsättning
för atomenergiprogrammet och en avgränsning
gentemot industrins och bolagens
uppgifter. Även om man inte behandlat
saken så, skulle enligt min mening
en bättre avgränsning gett större
frihet vid valet av reaktortyp. Samma
vår kunde det konstateras att priset på
uranet från Ranstad, alltså vårt eget,
var ungefär 25 procent högre än världsmarknadspriset.

.lag skall här inte uppehålla mig vid
den rad av skrivelser, framställningar
och uppvaktningar som har återgivits i
vitboken. Jag har en känsla av att herr
Ohlin kommer att ta upp några av de
frågorna. Men 1965 hade vi i denna
kammare en debatt om de frågorna, vilken
byggde på två likalydande motioner,
väckta av herr Åkerlund i första
kammaren och av herr Carlshamre och
mig i denna kammare, och den gick ut
på att vi skulle avbryta Marvikenprojektet
omedelbart och utreda möjligheterna
för Marvikens utnyttjande för
energiproduktion i andra former. Det
var alltså exakt vad som nu har hänt.
Om vårt förslag hade följts den gången,
så hade vi åt vårt land räddat hundratals
miljoner kronor. Vi hade då för de
räddade pengarna kunnat ha en eller en
och en halv färdig lättvattenreaktor —
ja, kanske t. o. in. två reaktorer •— i full
drift. Som bekant har Oskarshamnsverket
startat driften i dagarna.

Jag begär inte nu av utskottets ärade
talesman herr Lindholm att han skall
framföra kammarens och riksdagens

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

tack till herr Åkerlund, herr Carlshamre
och mig för vårt framsynta förslag, som
kammaren alltså fick redan för fem år
sedan. Men jag vill att regeringens representanter
skall fatta att det bakom
vårt förslag stod en rad framstående
.svenska tekniker, som sysslade med projektet
och som visste att det var dödfött
långt före den tiden men som inte hade
fått göra sin stämma hörd i de beslutande
instanserna bara därför att företagsdemokratin
■—■ som det har talats så
mycket om i svensk socialdemokrati —
aldrig har fungerat i de statliga företagen
eller i regeringen och ledningen
för statliga verk. Företagsnämndernas
förslag har sällan eller aldrig fått gå på
remiss eller rådgivning till de tekniker
som verkligen står bakom uppbyggnaden.
Så länge detta fortsätter i samma
anda kommer vi, när det gäller expertfrågor
på hög teknisk nivå, att få uppleva
nya Marvikenfall på andra områden
av vårt näringsliv, även om det kanske
inte kommer att röra sig om sådana
jättebelopp som vi nu diskuterar.

.Tåg vill också hänvisa till vad professor
Torsten Gustavsson uppgav i Dagens
Nyheter den 10 april 1908, där han
starkt kritiserade det hemlighetsmakeri
som förekommit och som gjort att AB
Atomenergis alla nära medarbetare inte
fick del av protokoll och viktiga handlingar
av betydelse för Marvikenprojektets
fortsatta utveckling och utbyggnad.

Jag går vidare till nästa intressanta
fråga, AB Atomenergis samarbete med
industrin. Det är för näringslivet och
för vårt land mycket viktigt och riktigt
att statens institutioner söker samarbeta
med vårt näringsliv och söker utnyttja
näringslivets förmåga att klara viktiga
utvecklingsarbeten. Samtidigt är en gemensam
forskning av allra största värde,
inte minst på områden som drar så
oerhörda kostnader som elförsörjningsområdet.
Men när man då medvetet
etablerar ett sådant samarbete är det
litet egendomligt att industriministern
i uttalanden har försökt lägga ansvaret

för misslyckandet i Marviken på ASEA.
Nu står det ingenting om detta i vitboken,
och det måste betyda att herr
Wickman har ångrat sig, vilket ju kan
vara förståndigt med hänsyn till det
fortsatta samarbetet. Men vad sade
ASEA innan beställningen på Marvikenanläggningen
lades ut på ASEA? Jo,
man sade att valet av reaktor var olyckligt
i vad gällde tungvattenprincipen.
Man uttalade sig för lättvatten och hade
redan börjat arbeta med det och följde
med stort intresse händelserna utomlands
på detta område.

I och med att statsmakterna valde
tungvattenalternativet var det emellertid
naturligt att ASEA — för att över
huvud taget ha möjlighet att genomföra
ett projekt, även om förutsättningarna
var sämre — förklarade sig berett att
stå som mottagare för en beställning.
Vad som sedan hänt är ju att ASEA och
ASEA-atom fått order på fyra lättvattenreaktorer,
som skall levereras inom
ganska kort tid. Två skall levereras till
Oskarshamn, där arbetena nu börjar bli
färdiga, en till Barsebäck och en till
Ringhals.

Vad en del utomstående tekniker i
dag ifrågasätter är huruvida det inte är
bra djärvt att låta ASEA leverera alla
dessa reaktorer utan att ha tillräcklig
erfarenhet från något kärnkraftverk. Ett
av dessa verk har — i mitt tycke mycket
framsynt, trots att det satt långt
inne — kompletterat anläggningen med
en reaktor av annan typ, nämligen från
Westinghouse, som verkligen i praktiken
har en betydligt längre erfarenhet
än ASEA på lättvattenreaktorernas område.
Det är bara att hoppas att ASEA
utan motsvarande praktiska erfarenhet
skall klara sin uppgift.

Vad som är skrämmande när det gäller
Marvikenprojektet är ofullständigheten
i den ekonomiska redovisningen,
något som jag tycker inte kommit fram
i vitboken. Enbart detta förhållande
tycker jag är tillräckligt underlag för
en begäran om en särskild parlamen -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

tarisk utredning i denna fråga. Enligt
den uppställning som görs i vitboken
framstår det som om Marviken skulle
ha kostat ca 500 miljoner kronor. Det
är det intryck en vanlig läsare får beträffande
tungvattenprojektet Marviken.
Dessutom anförs att man fått så mycket
av tekniskt kunnande att projektet därigenom
kan vara värt sitt pris.

Jag erkänner att det kunnande, som
forskningsverksamheten i Marviken givit,
är värt ett visst pris. Jag ställer
emellertid frågan om det varit värt så
mycket som blivit fallet. Jag vill till
regeringens företrädare ställa följande
fråga: Vilka är de verkliga kostnaderna
för Marviken? Vilka i bilagorna 3 och
4 i vitboken angivna kostnader måste
räknas in i kalkylen för Marviken? Det
räcker inte med de i bilaga 4 angivna
anläggningskostnaderna på 479 miljoner
kronor, som egentligen hade bort betecknas
såsom anslagskostnader.

Jag begär ett svar på min fråga i samband
med att vi nu debatterar detta
spörsmål. Hur stora samlade kostnader
har tungvattenprojektet dragit? Hur
mycket kan det vidare beräknas att teknikerna
kunnat ha nytta av och hur
mycket är bortkastat? Man kan verkligen
inte bortse från regeringens ansvar.

Jag ber att få tillstyrka propositionens
förslag om en avveckling av tungvattenprojektet
i Marviken liksom om
anslag för en ombyggnad av detsamma
till en konventionell oljeeldad kondenskraftanläggning.
Jag yrkar dessutom bifall
till reservationen 1.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Jag hoppas att kammarens
ledamöter håller mig räkning för
att jag inte kommer att uppta tiden med
att upprepa den rätt utförliga historiebeskrivning
av Marvikendramat som
herr Lothigius nyss har gjort. Jag tror
att det skulle vara oförståndigt i detta
sammanhang. Låt mig bara understryka
att det beslut som säkerligen kommer alt
fattas av riksdagen i dag innebär att

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

man sätter punkt för den s. k. svenska
linjen på atomenergiområdet.

I detta ärende har i ett motionspar
från folkpartiet ställts vissa frågor angående
omläggningen till oljedrift vid
Marviken —- frågor som föranletts av
att det enligt vår mening i propositionen
inte har givits klara besked och en
uttömmande redovisning på flera punkter.
Bl. a. har vi tagit upp frågan om
oljeförsörjningen ur miljösynpunkt. .lag
vill konstatera — och jag gör det med
tillfredsställelse — att vid föredragningarna
på avdelningen har dessa frågor
behandlats rätt ingående, och vi har
där fått svar på de i motionerna ställda
frågorna. Jag skall därför inte nu gå in
på dessa detaljer.

Men det är en fråga som är viktigare
än alla andra, och den återstår obesvarad.
Herr Lothigius återkom flera gånger
till denna fråga: Hur skall vi i framtiden
kunna undvika fiaskon av typ
Marviken? Jag tror att vi kan komma
överens om en sak, nämligen att informationen
inte har varit tillräckligt god
och att beslutsunderlaget för riksdagen
av denna anledning inte varit
helt fullständigt. Vi har tagit upp synpunkterna
i vår motion, och jag skall
be att få citera några meningar direkt
ur denna. Vi skriver:

»Sett i ett större sammanhang är den
bristfälliga informationen till riksdagen
den inte minst allvarliga aspekten av
hela frågan. Marvikenprojektet är —
som departementschefen själv påpekar
i inledningen till vitboken -—■ ingen isolerad
företeelse. Frågan om formerna
för fattande av beslut i komplicerade
tekniska frågor är aktuell inte bara inom
atomenergiprogrammet utan för åtskillig
statlig verksamhet på skilda områden.
Det är därför nödvändigt», slår
vi fast, »att mot bakgrund av det inträffade
närmare pröva vilka åtgärder
som bör vidtagas för att åt riksdagen
trygga tillräcklig och objektiv information
samt underlätta för denna att på
ett självständigt sätt bedöma tekniskt

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

komplicerade frågor.»

Departementschefen har lagt fram en
s. k. vitbok. Jag vill öppet deklarera att
jag anser att denna vitbok är ett vällovligt
försök av statsrådet Wickman att
redovisa den svenska atomenergipolitiken.
Min företrädare på Värmlandsbänken,
Manne Ståhl, har väl varit den
riksdagsledamot som mer än någon annan
granskat och kritiserat regeringens
atomenergipolitik. Manne Ståhl har i eu
intressant artikel recenserat vitboken.
Det kan kanske vara intressant för riksdagens
ledamöter — och det skulle måhända
också vara intressant för statsrådet
Wickman, som dock tyvärr inte
kan vara närvarande på grund av att
debatten pågår i första kammaren —
att få höra att t. o. m. Manne Ståhl ger
en liten eloge åt industriministern för
vitboken. Manne Ståhl skriver:

»Innan man närmare ingår på det
myckna som döljes under det som skrivits
bör man dock ge ansvarige utgivaren
en eloge för den i stort sett allsidiga
bild som i denna framställning för första
gången ges av atomenergipolitikens
utformning i vårt land.

Så inflammerad som debatten långa
tider varit och så systematiskt som
mörkläggningspolitiken på detta viktiga
område under många år genomförts
med statsrådet Lange och direktör Harry
Brynielsson i AB Atomenergi såsom
främst ansvarige, är det på något sätt
befriande att märka ett allvarligt försök
att redovisa fakta.»

Efter denna lilla eloge av Manne
Ståhl vill jag slå fast, att såväl han
som vi andra som tagit del av vitboken
måste konstatera — helt naturligt, skulle
jag vilja säga — att den är en partsinlaga.
Jag upprepar att det väsentliga
i det läge där vi nu befinner oss är att
vi ser framåt, hur vi skall kunna ta lärdom
av Marvikenprojektet. Vårt motionspar
utmynnar också i ett förslag
om att det skall tillsättas en parlamentarisk
grupp, som skall få i uppgift att
för det första göra en översikt över

och granskning av den svenska atomenergipolitiken
med tyngdpunkten lagd
på åren 1964—1970 samt för det andra
—- jag understryker att detta är det viktigaste
i motionen —- att mot bakgrund
av denna granskning framlägga förslag
till åtgärder för att trygga riksdagens
möjligheter att erhålla tillräcklig information
som grund för ett ställningstagande
till tekniskt komplicerade frågor.

Detta är enligt mitt förmenande ett
mycket berättigat krav. Jag vill till sist,
herr talman, säga att jag personligen är
något förvånad över att socialdemokraterna
inte gått med på vårt önskemål
på den punkten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 1.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! När man bedömer den
starka satsning som gjorts från statsmakternas
sida på atomenergiutvecklingen
i vårt land, får man inte glömma
de beredskapsmässiga, industripolitiska
och samhällsekonomiska motiv
som tillmättes så stor betydelse under
1950-talet och under 1960-talets första
hälft. Energibehovet visade även då en
mycket snabb stegring. Samtidigt var
man på det klara med att våra utbyggbara
vattentillgångar är begränsade.
Skulle man i vårt land då lita till en
enormt ökad oljeimport för att täcka
ett stigande behov, skulle vi bli alltför
beroende av utlandet och därmed alltför
sårbara.

Atomkraften framstod därför som
det enda realistiska alternativet, och
därtill kom att vi i Billingen hade, såvitt
jag känner till, en av världens
största urantillgångar —- låt vara att
det här var fråga om lågprocentig sådan.

Beredskapsmässiga och samhällsekonomiska
motiv talade alltså starkt för
att man från början inriktade sig på
tungvattenlinjen, d. v. s. att man skulle
använda naturligt uran som bränsle och
tungvatten som moderator. Lättvatten -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

reaktorerna krävde ju anrikat uran, och
det framstod i varje fall under 1950-talet som önskvärt att vi inte skulle
vara beroende av import av anrikat
uran från supermakterna; vi skulle i annat
fall bli beroende av deras kontroll
och insyn. Alternativet att bygga ett anrikningsverk
här i landet var inte realistiskt.
Det bedömdes komma att kosta
åtskilliga miljarder kronor.

Ett annat viktigt motiv var att vi
skulle satsa på forskning och utvecklingsarbete
för att tillgodogöra oss erfarenheterna
också från utlandet och
för att den svenska industrin skulle få
möjlighet att i framtiden uppträda som
säljare av kompletta reaktorstationer
eller av viktiga delar av sådana.

De här nämnda motiven spelade som
sagt en viktig roll i debatten under
1950-talet och under 1960-talets första
år men också när riksdagen fattade sitt
beslut om Marvikenprojektet 1962 och
när vi 1963 tog ställning till valet av
reaktortyp. Det var ett beslut som togs
under mycket stor enighet.

Utvecklingen på lättvattenreaktorernas
område, främst i Förenta staterna,
blev emellertid mycket snabbare än
man hade väntat. Detta var orsaken till
de olika meningarna bland experterna,
framför allt ett par år senare, huruvida
Marviken var den riktiga satsningen eller
inte. Det förefaller i sammanhanget
vara riktigt att säga att det avgörande
beslutet ändå var det som fattades år
1965. Jag vill helt kort redogöra för det
läge vi befann oss i när riksdagen detta
år hade att ta ställning.

År 1964 hade Vattenfall och en del
experter anfört vissa kritiska synpunkter
på Marvikenprojektet. Skulle man
ha gjort en radikal förändring av projektets
inriktning eller lagt ned det helt,
borde ett sådant beslut ha fattats senast
vid 1965 års riksdag, innan arbetena
var för långt framskridna. Låt mig
då konstatera att delegationen för
atomenergifrågor efter hörande av representanter
såväl för AB Atomenergi

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

som för Vattenfall och för den tillverkande
industrin hösten 1964 i samband
med frågan om petita för budgetåret
1965/66 enhälligt förordade ett fullföljande
av Marvikenprojektet. Det var en
omständighet som i varje fall jag hade
anledning att fästa stor vikt vid, och
jag tror att många andra här i riksdagen
också gjorde det.

Det är ju inte lätt för lekmän att bedöma
sådana här mycket komplicerade
projekt. Vi försökte efter fattig förmåga
i statsutskottet att genom föredragningar
av olika experter få frågan belyst
från skilda utgångspunkter. I och
för sig är det ingenting ovanligt att experter
är oense; det är snarare det normala.
Inom parentes sagt råder det inte
heller någon skillnad mellan politikers
och experters möjligheter att begå misstag.
Möjligen kan man påstå att experter
begår misstag med större sakkunskap
än politiker — men det är en elak
reflexion som jag inte själv har hittat
på.

Även om det höjdes kritiska röster
från experthåll —- jag håller mig till vad
som var tillgängligt för oss riksdagsledamöter
— kunde man konstatera att
atomdelegationen var enhällig i sitt yttrande
om att Marvikenprojektet skulle
fullföljas. Företrädare för den tillverkande
industrin deklarerade inom avdelningen
med kraft det stora värde som
de tillmätte att Marvikenprojektet fullföljdes.
Ingen räknade väl med att Marviken
skulle få någon kommersiell betydelse,
i varje fall inte någon nämnvärd
sådan. Man var på det klara med
att projektet inte skulle bli ekonomiskt
lönande. Vad man från olika håll underströk
var att Marvikenstationen var
ett nödvändigt utvecklingssteg — på vägen
från Ågestareaktorn till de stora
atomkraftstationer som kan utnyttjas
kommersiellt — för att ge den svenska
industrin erfarenheter, tillräckliga för
att den i framtiden skulle kunna offerera
atomkraftsanläggningar av tungeller
lättvattentyp. Man betonade vikten

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

av Marviken som en referensanläggning
för den tillverkande industrin, om denna
i konkurrensen på världsmarknaden
skulle ha en chans att få offerter accepterade.

Det var dessa omständigheter som i
så hög grad påverkade riksdagsbeslutet
år 1965. När riksdagen år 1966 på nytt
kom att diskutera denna fråga var det,
såvitt jag minns, ingen som direkt yrkade
att man omedelbart skulle lägga
ned projektet. Man hade nämligen då
kommit så långt med arbeten och beställningarna
att något sådant inte ansågs
riktigt. Däremot förekom vissa nedprutningar
på anslagsbeloppet för det
budgetåret, och det fanns även reservationer
som gick ut på att de politiska
partierna borde vara representerade
i en utredning om den fortsatta atomenergipolitiken.

Jag vill i detta sammanhang gärna
säga att statsmakterna har gjort en
enormt stor satsning på atomenergiområdet.
Misstag kan man aldrig komma
undan, men nog har jag känt en viss
tvekan från andra utgångspunkter än
de som nu görs gällande i debatten,
nämligen om det var riktigt att lägga
så många ägg i en enda korg. Det hade
kanske funnits anledning att överväga
om man skulle satsa ett par miljarder på
atomenergipolitiken eller om det kanske
ur konkurrenssynpunkt kunde ha
varit bättre för svenskt näringsliv om
man hade avdelat åtminstone några
hundra miljoner och satsat dem på utvecklingen
av andra delar av vår industri.
Jag är övertygad om att det
finns sådana som har minst lika stor
om inte större konkurrenskraft på dön
internationella marknaden än den vi
kommer att ha när det gäller offerering
av atomkraftsanläggningar. Den
reflexionen kunde man naturligtvis göra.
Forsknings- och utvecklingsarbete
är helt nödvändiga på detta område,
men vi kanske inte borde ha satsat
så mycket. Jag ställde emellertid inga
avvikande anslagsyrkanden. Jag medger

gärna att det är fråga om efterklokhet,
men jag tyckte redan 1965/66 att vi satsade
en smula ensidigt på detta projekt.

Genombrottet för lättvattenreaktorerna,
möjligheten för vårt land till långtidskontrakt
med andra länder för import
av anrikat uran och det faktum
att svensk industri tidigare än beräknat
visade sig ha möjlighet att offerera
kompletta atomkraftsanläggningar ledde
till en förändrad bedömning av Marvikenprojektet.

Visst kan det, herr talman, sägas att
vårt land har fått betala lärpengar —
kanske alltför stora. Men samma situation
har många andra länder befunnit
sig i —- den är säkerligen inte unik
för vårt land. Det kan också sägas att
vi kanske hade kunnat undvika en del
förluster om de som handlagt Marvikenprojektet
hade fäst större avseende vid
de varningar som framfördes från eu
del håll. Vad jag i detta hänseende anser
förtjänar uppmärksamhet är närmast
att en del kritiska synpunkter tyvärr
inte blev fullständigt kända för
riksdag och allmänhet förrän långt efter
det att de avgörande besluten hade
fattats. Det framgår också av vitboken,
där industriministern bl. a. anför följande: »Marvikenprojektet

har gett exempel
på detta. Det är nu känt att tekniker
inom såväl Atomenergi som andra engagerade
företag hade en kritisk inställning
till utformningen av projektet, särskilt
beträffande överhettningen men
även i andra hänseenden. Atomenergis
ledning gjorde emellertid den bedömningen
att projektet skulle kunna genomföras
enligt gällande planer. Man
kan i dag konstatera att denna bedömning
varit för optimistisk. Det hade sålunda
varit önskvärt med en redovisning
av projektet, som mera allsidigt
avspeglat de tekniska osäkerheterna.»

Jag ber att få instämma i detta statsrådet
Wickmans konstaterande.

Det är tillfredsställande att industriministern
publicerat denna vitbok, som

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

ger en fylligare bild av motiv och handlingslinjer
under gångna år. Yi som företräder
reservationen 2 i statsutskottets
utlåtande har inte velat beteckna
vitboken som enbart ett slags partsinlaga
som för en komplettering skulle
kräva en särskild undersökningskommission
eller en officiell studie. Vi har
helt enkelt ansett att i den mån avvikande
synpunkter föreligger eller nya
fakta framkommer, så finns det möjligheter
att komplettera vitboken genom
inlägg i den allmänna debatten — det
står var och en fritt att göra det.

Vi reservanter menar dock att Marvikenprojektet
aktualiserar frågan om hur
riksdagen och partierna skall kunna fä
en allsidig information och bästa möjliga
beslutsunderlag för sina ställningstaganden
i ärenden som är tekniskt
komplicerade och av stor ekonomisk
räckvidd. Även statsrådet Wickman berör
detta problem och har tydligen samma
uppfattning som vi, nämligen att
det inte bara har aktualitet i fråga om
atomenergipolitiken utan även för andra
delar av den statliga verksamheten.

Det bör i detta sammanhang understrykas
att det vore av stort värde om
regeringen i sådana frågor även eftersträvade
att redovisa alternativa lösningar
som diskuterats inom regeringen
och de synpunkter som varit avgörande
i det slutliga valet mellan olika
handlingsalternativ.

Erfarenheterna av Marvikenprojektet
men även i fråga om andra svårbedömbara
spörsmål under årens lopp talar
enligt vår mening för åtgärder som
tillförsäkrar riksdagen och de politiska
partierna bättre möjligheter att bedöma
komplicerade frågor och att utarbeta
eventuella alternativ. Eftersom
grundlagberedningen har en rad andra
väsentliga frågor att utreda bör enligt
vår mening regeringen överväga att tillsätta
en särskild arbetsgrupp med parlamentarisk
sammansättning i syfte att
bereda riksdagen och de politiska partierna
tillfälle att skaffa sig bästa möj -

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

liga informations- och beslutsunderlag
i tekniskt eller på annat sätt komplicerade
ärenden.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen 2.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! I fråga om handläggningen
av propositionen angående Marvikens
omläggning till oljeeldningsstatiou
råder det inom utskottet enighet;
propositionen är enhälligt tillstyrkt av
statsutskottet.

I anslutning till propositionsförslaget
har det väckts eu del motioner i vilka
det talas om tider som flytt och om tidigare
beslut, deras innebörd, deras tillkomst
och annat sådant.

Det är uppenbart att man ställer sig
frågande inför de enorma kostnader
som samhället haft för atomenergins utvecklande
här i landet. Men, herr talman,
vi bör då komma ihåg att riksdagen
för åtskilliga år sedan förelädes en
proposition angående atomenergins utnyttjande
i det svenska samhällets och
näringslivets tjänst. I den propositionen
framhölls bl. a. att det här gällde
ett så enormt forsknings- och utvecklingsarbete,
att inget enskilt företag i
vårt land skulle ha de erforderliga ekonomiska
resurserna för detta.

Samtidigt fastslogs det att vi i Sverige
inte kunde stå vid sidan av den
utveckling som utnyttjandet av atomenergin
innebar. Det var en nödvändighet
för oss att följa den tekniska utvecklingen
på detta område, om vi ville
hävda oss i internationella sammanhang.
Om jag inte minns fel rådde det
enighet om den saken.

.Tåg förmodar därför att de som medverkade
till beslutet att godkänna propositionen
också var medvetna om att
det skulle bli fråga om mycket stora
kostnader för samhället, kostnader som
skulle accelerera allteftersom forskning
och utveckling går framåt; varje steg
på forskningens område kräver ju ökade
såväl personella som materiella in -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

satser och med dem följer ökade kostnader.
Men vi var som sagt medvetna
om att det gällde en nödvändig åtgärd
om vi skulle hänga med i den internationella
utvecklingen och kunna hävda
svenska intressen i konkurrensen med
andra länder.

När herr Lothigius i sitt anförande
konstaterar att Marviken är ett av statens
mest misslyckade projekt, undrar
jag om inte herr Lothigius säger väsentligt
mycket mer än han har underlag
för. Vad är det herr Lothigius koncentrerar
sig på? Jo, det är att i Marviken
har prövats en metod, den s. k. tungvattenmetoden,
och att det har visat
sig att den inte är ekonomiskt fördelaktig
och att det alltjämt är stora tekniska
problem förenade med den. Men
när man valde den metoden, herr Lothigius,
var det för det första inte alls
klart ute i världen att lättvattenreaktorn
ur ekonomisk synpunkt skulle ha
ett avsevärt företräde framför tungvattenreaktorn,
som då utnyttjades i betydande
utsträckning. För det andra hade
man intresse av att göra Sverige oberoende
av stormakternas leveranser för
drift av atomreaktorerna i Sverige. När
man valde tungvattenlinjen utgick man
ifrån att vi skulle kunna driva atomreaktorerna
med eget bränsle och egna
resurser och att vi på det sättet i alla
avseenden skulle vara oberoende. Vi
har ju alla varit överens om att vi skall
hävda den svenska neutraliteten och
inte genom olika bindningar fläcka
den.

För det tredje föreföll det vid den
tidpunkten mycket sannolikt att Sverige
saknade möjlighet att från Amerika,
Sovjet eller eventuellt England inköpa
de ting som var nödvändiga för en lättvattenreaktor.
Det fanns vidare kostnadsuppgifter
som pekade på att ett
eventuellt tillstånd till inköp skulle
medföra mycket höga kostnader för
vårt vidkommande. I det avseendet har
det under senare år skett en förändring
till det bättre.

Det var detta som var bakgrunden
när man bestämde sig för tungvattenreaktorn.
Därtill kommer att den sakkunskap,
vars uttalanden beslutet byggde
på, var enhällig i sin bedömning.
Atomdelegationen var enig, och inom
industrin var man också enig i bedömningen
om hur den svenska linjen borde
utformas.

Är nu det förhållandet, att tungvattenreaktorn
har visat sig vara underlägsen
lättvattenreaktorn, ett uttryck
för ett totalt misslyckande? Herr Lothigius
vet lika väl som jag att man exempelvis
i Västtyskland alltjämt lägger
ner stora belopp på försök med överhettningsmetoden
vid tungvattenreaktorer,
och om jag inte minns fel lämnades
det vid statsutskottets femte avdelnings
behandling av propositionen
uppgift om att det är likadant i Canada.

Det finns alltså alltjämt forskare ute
i världen som tror på tungvattenreaktorn.
Kanske har de rätt; kanske har
de fel — det är ingen som i dag vågar
säga med bestämdhet hur det blir i
framtiden. Atomenergin är ju någonting
helt nytt, och den har såvitt jag
kan förstå en stor framtid. Den satsning
som gjordes vid beslutet om Marviken
kan visserligen i nuläget te sig
som ekonomiskt mindre lämplig, men
å andra sidan framhölls det även då
med betydande skärpa att det fanns åtskilliga
okända faktorer som gjorde att
man kanske inte skulle lyckas helt, även
om man ville fullfölja försöket. Att nu
tala så bestämt om ett totalt misslyckande
innebär nog överord som inte
har täckning i verkligheten.

Herr Lothigius använder en intressant
formulering när han säger att regeringen
genom vitboken har bekräftat
sitt misslyckande. Han fritar alla de
rådgivare som har givit regeringen råd
i denna fråga.

Nu har både moderaterna och folkpartiet
krävt att det skall tillsättas en
parlamentarisk delegation som skall

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

granska den svenska atompolitiken. Jag
undrar bara var de parlamentariker
finns som har möjlighet att granska
dessa högtekniska problem och bedöma
huruvida de har behandlats riktigt.
Skall ledamöterna enbart använda facit
för att bedöma den utveckling som
har varit? Har man facit, är det lätt att
finna de rätta svaren. Det får bara inte
gå som det på sin tid gick för en
skolkamrat till mig. Det visade sig att
alla i klassen hade räknat fel på ett
tal utom en av eleverna, vars slutresultat
stämde med facit. När man kontrollerade
saken visade det sig att facit
var felaktigt.

Vi bör alltså ta även facit med en liten
nypa salt. Herr Lothigius, som
i dag ser i facit, bör nog avvakta utvecklingen
ytterligare något.

Det sägs här att vitboken är en partsinlaga
och inte heller fullständig. Industriministern
har redan vitsordat att
det finns vissa avsnitt som behöver belysas
ytterligare, och om jag inte är
felaktigt underrättad arbetar teknikerna
på ytterligare en skrift som skall utgöra
den komplettering man behöver
för att bedöma teknikernas sätt att
handlägga detta spörsmål. Jag hoppas
vi skall få den skriften inom en inte
alltför avlägsen framtid. Samtidigt ger
jag uttryck åt förhoppningen, att skriften
skall presenteras på ett sådant sätt
att både herr Lothigius och jag förstår
innehållet.

Staten lär ha lagt ned totalt ett par
miljarder kronor under de gångna åren
på atomforskning och utvecklingsarbete.
Herr Lothigius sade att om vi för
fem år sedan hade varit kloka nog att
rösta med honom, skulle vi ha sparat
hundratals miljoner. Han begärde inte
att utskottets talesman skulle tacka honom
för den framsynthet som han då
visade, och det skall jag heller inte göra.
Jag är nämligen inte övertygad om
att det han sade för fem år sedan var
uttryck för framsynthet. I samband med
Marvikenprojektet har det bedrivits åt -

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

skillig forskning som varit nödvändig
för att man skulle kunna bygga lättvattenreaktorer.
Den uppgiften har lämnats
inför statsutskottets femte avdelning,
och jag är förvånad över att herr
Lothigius gled förbi det avsnittet.

Det är svårt att välja ut något bland
alla dessa avsnitt och säga att just det
har varit betydelselöst. Man måste nämligen
se atomforskningen som en helhet.
En expert på området skulle kanske
ur summan på 2 000 miljoner kunna
plocka ut några miljoner som inte
hade behövts för forskningsändamål
därest man hade haft möjlighet att titta
i facit, men den möjligheten fanns
inte. I forsknings- och utvecklingsarbete
rör man sig på främmande mark. När
vi startade forskningen var avsikten att
Sverige skulle kunna följa utvecklingen
ute i världen på detta område. Vi ansåg
det vara betydelsefullt för det svenska
samhället och för näringslivet, eftersom
vi tror att atomenergins utnyttjande tillhör
framtiden på samma sätt som ångan
och elektriciteten gjorde på sin tid.
Vi har därför varit beredda att satsa betydande
belopp för att kunna följa med
i utvecklingen.

Är då de satsningar som har gjorts i
Sverige exceptionellt stora i jämförelse
med de satsningar som har gjorts i
andra länder? Vi har fått ett nej från
de sakkunniga till svar på den frågan;
andra länder har satsat väsentligt mer.
Det finns vissa länder som inte har satsat
lika mycket som Sverige, men de
har heller inte kommit lika långt som
vi på detta område. Frågan gäller alltså
om vi vill följa med i utvecklingen eller
om vi skall vänta och se. Att driva
en näringspolitik som innebär att man
bara skall vänta och se leder emellertid
till dåligt resultat; man måste satsa
på framtiden.

Det omvittnades också i utskottsavdelningen
hurusom Frankrike, Schweiz
och en del andra länder har lagt ned
betydande belopp på experiment som
inte lett till något resultat, utan att man

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

där fått börja arbeta efter nya linjer.
Den situation som vi i Sverige befinner
oss i är alltså inte unik. Det är över
huvud taget inte unikt att när man beträder
nya vägar på näringslivets område
måste man göra satsningar för att
kunna bedriva forsknings- och utvecklingsarbete.
Det sker överallt i världen,
och det är nödvändigt även för oss i
framtiden. Vi får ingenting gratis. Oberoende
av vilken politik vi väljer, får
vi betala ett pris för den.

Herr Lothigius frågade: Vilket värde
har satsningen på Marviken? Jag kan
inte ge något direktsvar på den frågan,
men kan herr Lothigius säga mig
vad det skulle ha kostat oss att icke ha
haft Marviken och annan atomforskning
i detta land. Jag tror inte att herr
Lothigius kan besvara den frågan heller.
I sådana sammanhang måste man
göra vissa antaganden. Om vi gör dessa
antaganden mot bakgrunden av erfarenheter
från andra områden, tror jag
det är riktigt av det svenska samhället
att satsa på att bygga ut atomenergin,
så att vi därigenom får den kraft — och
värmekälla som är nödvändig för den
framtida utvecklingen.

Herr talman! Klockan har den ovanan
att den går. Det är åtskilligt mer
som jag hade velat beröra i denna högintressanta
fråga, men kammarledamöterna
har ju en lång natt bakom sig och
längtar väl efter weekenden. Jag har
full förståelse för detta och därför skall
jag inte ytterligare uppta tiden utan ber
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Här fordras ju att jag
ingår i svaromål på vad herr Lindholm
har sagt. Jag skall försöka göra det på
de minuter som står till mitt förfogande.

Först vill jag säga några ord till den
talare som först var uppe här efter mig,
vännen Eliasson i Sundborn. Den kritik
mot regeringen som han tog upp var
mycket hovsam. Den var så hovsam,

att det lät precis som om en landshövding
talade i kammaren och försökte
översläta misstagen i detta sammanhang.

Alla människor kan ju göra misstag.
Svenskt näringsliv och svenska företag
gör misstag, ständiga misstag och får
offra pengar på att man tar chanser.
Men å andra sidan måste man själv stå
för kostnaderna för dessa misstag och
de måste även ställas i relation till de
möjligheter man har att driva projekten
och de tillgångar man har.

En debatt i kammaren är ju till för
att vi skall klara upp saker och ting
och se vad vi kan göra för framtiden,
så att inte liknande problem uppstår
igen.

Jag skulle vilja till ordföranden i statsutskottets
femte avdelning säga, att visst
måste Marviken delvis betraktas såsom
ett misslyckat projekt, eftersom man inte
har kunnat utvinna hela den effekt
som man hade önskat sig på detta område.
Jag kan inte säga vilket av statens
projekt som är mera misslyckat än detta,
men jag påstod alltså att Marviken
var misslyckat. Man valde linjen med
tungt vatten, trots att expertisen i värt
land, på grundval av erfarenheterna
utomlands, konstaterade att en omsvängning
i uppfattningen började ske.
Det var enligt vårt förmenande fel, att
man inte uppmärksammade detta och
att man inte i större utsträckning lyssnade
till vad teknikerna sade. Redan
1958 fördes på Genévekonferensen diskussioner
om att det skulle vara bättre
att satsa på lättvattenreaktorer i den
nya atomkraftspolitiken. Och längre
fram år 1961, fanns det möjligheter att
bortse från stormaktsaspekterna, ty då
kunde man köpa både reaktorer och
annan materiel från Amerika.

Herr Lindholm ansåg att vi inte bara
får tala om att det hela är regeringens
fel; det är givetvis också rådgivarnas.
Men även om regeringen omger sig med
rådgivare, så måste regeringen helt naturligt
bära ansvaret — det hör ju ihop

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

med det parlamentariska systemet.

Herr Lindholm kunde inte tala om
hur mycket Mar vikenpr oj ektet egentligen
kostat och vad vi fått ut av det i
form av produktiva ting. Jag har försökt
att gå igenom sammanställningarna
i bil. 3 och 4 till vitboken. I bil. 4 har
man tagit upp de s. k. anläggningskostnaderna
som jag vill kalla anslagskostnader.
Man har räknat med 564 miljoner
kronor, och drar vi av 68 miljoner
för forsknings- och utvecklingsarbete
blir beloppet 496 miljoner kronor. Läser
jag sedan bil. 3 finner jag en rad
faktorer som ingår i tungvattenprojektet
i Marviken. Vi kan sålunda ta med
så gott som hela kostnaden för reaktorutvecklingen
och materialforskningen
på 808 miljoner kronor och något kostnaden
för kontorsfastigheter m. m. i
Stockholm på 25 miljoner kronor. Då är
det totala beloppet uppe i 1 miljard
329 miljoner kronor.

Dessutom tillkommer räntan under
denna tid, som rör sig om ungefär 80
miljoner kronor. Det sammanlagda beloppet
är alltså 1,4 miljarder kronor.

Nu sägs det att vi kan få stor glädje
av dessa pengar. Men hur mycket kan
vi egentligen få ut av dem utöver det
värde som ligger däri att Marvikenanläggningen
blir ett oljekraftverk.

Dr Lamm har diskuterat den här frågan
i någon av Göteborgstidningarna
och han har sagt, att forsknings- och
utvecklingsvärdet av vad som utförts
i Marviken kan beräknas till ungefär
50 procent av de nedlagda kostnaderna.
Höga tekniker vid Vattenfall menar att
värdet kanske uppgår till 20—30 procent.

Det är klart att vi aldrig kan få fram
säkra siffror, men det skulle vara intressant
att i varje fall erhålla en mer
noggrann sammanställning över de
verkliga kostnaderna för projektet i fråga.

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att verifiera ett och för att bemöta
ett annat av herr Lindholms påståenden.

När femte avdelningens ordförande
säger att vi alla är ense när det gäller
själva sakyrkandet i propositionen vill
jag verifiera detta. Det är alldeles riktigt,
och jag underströk också i mitt
första anförande denna enighet.

Däremot vill jag bemöta herr Lindholm
när han med anledning av yrkandena
i folkpartiets och moderata samlingspartiets
motioner om tillsättandet
av en parlamentarisk grupp frågar, hur
dessa parlamentariker skulle vara utrustade
för att kunna utreda den här
frågan. Men vi har ju framhållit, att vi
tror att man genom en parlamentarisk
utredning skall kunna utnyttja erfarenheterna
från Marvikenfiaskot i framtiden.
Skulle vi dra konsekvensen av herr
Lindholms resonemang, skulle vi komma
till ett mycket underligt resultat,
eftersom det ju finns en mängd parlalamentariska
utredningar som sysslar
med komplicerade frågor.

Självklart skulle eu sådan parlamentarisk
arbetsgrupp till sig knyta expertis
och med god vilja skulle man kunna
företa en utredning, som gjorde Marviken
till ett läroexempel och gav riksdagen
bättre information och bättre beslutsunderlag
i liknande frågor i framtiden.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson i Arvika
polemiserade litet mot mig för vad jag
sade om den parlamentariska delegationen
som man vill tillsätta. Jag vill då
erinra om att en sådan delegation skulle
undersöka huruvida dessa frågor har
handlagts på riktigt sätt eller inte. Det
står så i motionerna, vilket vi finner
om vi läser dem ordentligt.

Vad är det som hänt i detta fall? Jo,
atomdelegationen och övrig sakkunskap

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Avveckling av Marvikenprojektet, m. m.

— med representanter för bl. a. näringslivet
— som hördes av regeringen
var enig i sin bedömning att vi skulle
gå den väg vi sedan gick. Om herr
Eriksson fick sin parlamentariska delegation
skulle han ju efter vad han själv
säger även där ha med experter. Om
de experterna är eniga om en linje, som
i framtiden visar sig vara mindre hållbar,
hur blir det då, herr Eriksson?
Vad jag ifrågasatte var våra möjligheter
som enskilda riksdagsmän att bedöma
dessa mycket komplicerade problem.
Där måste vi enligt min mening
lita på expertisens kunskaper. Och när
denna expertis är enhällig i sina utlåtanden
har man ju ingen anledning
att granska dem speciellt.

Sedan sade herr Lothigius att vad
som skett i fråga om Marviken måste
betraktas som ett misslyckande, eftersom
vi inte har uppnått vad vi räknade
med. Men då glömmer herr Lothigius
en mycket väsentlig sak, nämligen att
det här gällde forskning och utvecklingsarbete.
Och när man startar sådant
arbete gör man det därför att man saknar
tillräcklig kännedom om saker och
ting och vill skaffa sig kunskaper om
dem.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Lindholm säger: Vi satsar på forskning
för att skaffa oss ökade kunskaper. Men
frågan är ju också hur mycket man får
ut av forskningen. Man vet inte från
början detta, och kritiken sätter ju in
när tekniker av olika slag säger att en
verksamhet inte har givit oss det utbyte
vi räknade med. Och redan 1964, när
avgörandet skulle fattas om Marviken,
sade en rad tekniker här i landet: Låt
oss gå den andra vägen, det kommer att
ge oss ett större utbyte.

Det hade då varit möjligt att bedriva
mera forskning också på det speciella

området. Man följde inom industrin
med uppmärksamhet frågan om lättvattenreaktorer
och hade ett stort intresse
för forskning inom denna sektor. Detta
gäller helt oavsett att tungvattenprojektet
givit oss en rad av erfarenheter.

Jag kritiserade tidigare i dag det förhållandet
att de svenska teknikerna på
det statliga området inte tillräckligt fick
göra sin röst hörd. Det blev verkligen
ett ramaskri bland våra tekniker 1965,
då herr Lange uttalade följande ord i
en debatt i riksdagen: »Herr talman!
Det är alltid svårt för lekmän — för
herr Björkman liksom för mig •— att ta
ståndpunkt i frågor där experter är totalt
oense. Men herr Björkman borde
ha observerat att det varit lätt för mig
— lika lätt som det borde varit för herr
Björkman — att nå fram till ett avgörande,
när experterna som nu är fallet
är så sällsynt eniga om utvecklingsmöjligheterna
för det projekt som utgjort
huvudlinjen i det svenska atomprogrammet.
»

Detta ramaskri bland de svenska teknikerna
på området berodde naturligtvis
på att dessa ord inte överensstämde
med det verkliga förhållandet. Myndigheterna
bör på ett helt annat sätt än tidigare
lyssna till teknikerna på området.
Jag menar att företagsdemokratin
inte är tillräckligt utvecklad inom de
statliga företagen. Vi skulle ha kunnat
undvika en rad misstag, om en sådan
företagsdemokrati verkligen förelegat.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att atomdelegationen enhälligt stod bakom
de råd som gavs.

Det är emellertid riktigt att det kan
råda oenighet bland experter på alla
områden. Kolingens definition på en
professor torde inte vara obekant för
herr Lothigius: Det är en herre med
annan mening.

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtande samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden
till kammarens sammanträde tisdagen
den 15 innevarande december.

§ 7

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden och
betänkande:

nr 45, i anledning av proposition med
förslag till lag om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning i samband
med fastighetsbildning m. m.,

nr 47, i anledning av motion om översyn
av JO-institutionen,

nr 48, angående riksdagsstadga för
enkammarriksdagen, samt

nr 49, med förslag till ändringar i
stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

statsutskottets memorial nr 227, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1970/71;

bevillningsutskottets betänkande nr
67, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag med anledning
av riksskatteverkets inrättande,
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 71, i anledning av motion om fördjupad
företagsdemokrati vid de statsunderstödda
teatrarna,

nr 72, i anledning av motioner om
tillämpning av upphovsrättslagen inom
de svenska teatrarna,

nr 79, i anledning av proposition med
förslag till lag om rikets mynt, m. m.,
jämte motioner,

nr 80, i anledning av motioner angående
prissättningen på flytande
bränsle i Norrland, m. m.,

nr 81, i anledning av motion angående
grunderna för pension eller annan
ersättning åt tjänsteman hos kamrarnas

kanslier vid övergången till enkammarriksdag,

nr 82, med förslag till besvärsstadga
för riksdagen och dess verk, m. in.,
nr 83, med förslag till ny instruktion
för riksdagens förvaltningskontor,
nr 84, angående vissa bestämmelser
om personal hos riksdagen,

nr 85, med förslag till ändringar i
vissa reglementen och instruktioner avseende
riksdagens verk,

nr 86, med förslag till dels lag om
ändring i lagen (1970: 280) om ändring
i lagen (1934:437) för Sveriges riksbank,
dels nytt bankoreglemente,

nr 87, med förslag till ändring i stadgarna
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond,

nr 88, angående översyn av Nordiska
rådets svenska delegations kansliorganisation,

nr 89, med redogörelse för överväganden
rörande regler för riksbankens
kontakter med bankerna i vissa frågor,
in. m., samt

nr 90, om upphävande av instruktionen
för bankoutskottet och om vissa
bemyndiganden i samband därmed;

första lagutskottets utlåtande nr 81, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om linjesjöfart
på Gotland jämte motioner i ämnet,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förvaltning
av kyrklig jord, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner, och

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om införande
av fastighetsbildningslagen,
m. m., i vad propositionen hänvisats till
lagutskott jämte motioner i ämnet; ävensom jordbruksutskottets

utlåtande nr 53,

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat 1
till riksstaten för budgetåret 1970/71,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden
jämte motioner.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 425, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 426, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tilliäggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 427, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 428, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 429, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 430, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 431, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på till -

läggsstat I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 432, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

433, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde; och

nr 434, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde;

från andra lagutskottet:
nr 458, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling, jämte
motioner;

nr 459, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om arbetstid
m. m. i husligt arbete; och
nr 461, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
jämte motion;

från tredje lagutskottet:
nr 443, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till jordabalk
jämte motioner, dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förmånsrättslag,
m. m., såvitt propositionen
behandlats av tredje lagutskottet, dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i lagen (1907: 36 s.
1) om nyttjanderätt till fast egendom,
in. in. jämte motioner, dels ock Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i jordabalken, m. m.; och
nr 444, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om införande
av nya jordabalken, m. m. jämte
motioner; samt

Måndagen den 14 december 1970

Nr 45

från jordbruksutskottet:
nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark jämte motioner.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Måndagen den 14 december

Kl. 11.00

§ i

Justerades protokollet för den 4 innevarande
december.

§ 2

Svar på fråga ang. lokaliseringsstöd
till Lidköpings och Falköpings
kommunblock

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet HOLMQYIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Blomkvist har frågat
om uppkomna sysselsättningssvårigheter
inom porslins- och TEKO-industrin
i Skaraborgs län ger anledning att
pröva möjligheterna att bevilja lokaliseringsstöd
till Lidköpings och Falköpings
kommunblock.

Enligt gällande bestämmelser kan regionalpolitiskt
stöd lämnas utanför stödområdet,
t. ex. när avsevärda sysselsättningssvårigheter
förutses eller uppkommit
till följd av industrinedläggning i
samband med omfattande branschrationalisering
eller när särskilda skäl talar
för att område med ensidigt näringsliv
bör tillföras ytterligare industri. Sådana
punktinsatser har under senare år
gjorts i ett flertal fall i södra och mellersta
Sverige. Myndigheterna kommer

också i fortsättningen att positivt pröva
ansökningar om regionalpolitiskt stöd i
sådana orter utanför stödområdet, där
strukturella förändringar i näringslivet
skapar allvarliga svårigheter på arbetsmarknaden.

Vidare anförde:

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet Holmqvist för
svaret på min fråga. Samtidigt vill jag
uttrycka min glädje över att svaret är
så positivt. Alldeles speciellt noterar jag
vad statsrådet säger i svarets sista mening:
»Myndigheterna kommer också i
fortsättningen att positivt pröva ansökningar
om regionalpolitiskt stöd i sådana
orter utanför stödområdet, där
strukturella förändringar i näringslivet
skapar allvarliga svårigheter på arbetsmarknaden.
»

Jag skulle kunna nöja mig med detta
tack, men jag vill också anföra några
av skälen till att jag ställde min fråga
till statsrådet. Det gäller, såsom framgår
av frågan, problemen inom TEKOindustrin
och hushållsporslinsindustrin
inom länet.

I Skaraborgs län har under perioden
1965—1970 friställts 1 483 personer inom
TEKO-industrin, och det har skett
främst i samband med företagsnedläg -

3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 45

66 Nr 45 Måndagen den 14 december 1970

Svar på interpellation ang. utnyttjande av investeringsfonderna i lokaliserigspoli -

tiskt syfte

gelser. I dag har denna industri en
mycket dominerande ställning i Falköping.
Omkring 50 procent av de yrkesverksamma
är sysselsatta inom TEKOindustrin.
Falköping kan alltså sägas
ha ett ensidigt näringsliv.

Till detta kommer att bl. a. statens
järnvägar genom rationaliseringsåtgärder
och förflyttningar av arbetskraft
mycket kraftigt har minskat sin arbetsstyrka
i staden. Med tanke på TEKOutredningens
prognoser om den fortsatta
strukturomdaningen inom TEKOindustrin
kan man därför räkna med
att Falköping kommer att ställas inför
ganska svåra sysselsättningsproblem under
den närmaste framtiden.

När det sedan gäller Lidköping vill
jag framhålla att denna stad under de
senaste åren vid ett flertal tillfällen haft
betydande friställningar inom vissa företag.
Vad som har skapat de största
problemen har givetvis varit pågående
produktionsförändringar inom AB Star
Produkter. I år har detta företag t. ex.
friställt omkring 100 anställda. Men så
fick vi i förra veckan beskedet att stadens
näst största företag, Rörstrands
Porslinsfabriker AB, under de närmaste
månaderna kommer att friställa något
mer än 200 personer. Det är klart
att när ett så betydande företag kommer
att verkställa så omfattande friställningar
uppstår stora sysselsättningsproblem
i denna stad.

Det är i detta sammanhang jag ser
något positivt i statsrådets svar eftersom
det ger vid handen att det finns
möjligheter att pröva förutsättningarna
för lokaliseringsstöd till dessa städer.

Jag tackar än en gång för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! I anslutning till vårens
diskussion om riktlinjerna för den
framtida regionalpolitiken förekom ett
visst meningsutbyte om huruvida lokaliseringsstödet
enbart skulle förbehållas

de nordliga länen. Riksdagen kom emellertid
fram till att speciella insatser av
det slag jag nämnde i mitt svar skulle
kunna göras även i framtiden.

Jag kan nämna att sedan 1 juli i år
och fram till utgången av november
månad har lokaliseringsstöd utgått med
211 miljoner kronor. Av detta belopp
har 25 miljoner kronor utgjorts av bidrag
och 186 miljoner kronor av lån.
Detta stöd har gett eller kommer att ge
sysselsättning åt 2 050 personer.

Totalt har 114 företag fått sådant stöd
och av dem ligger 17 utanför stödområdet.
Dessa senare företag har i lokaliseringsstöd
beviljats lån på tillsammans
23 miljoner kronor, vilket fått en
sysselsättningseffekt för 353 personer.
Detta betyder alltså att vi under det
senaste halvåret på samma sätt som tidigare
när vi ansett det nödvändigt gått
utanför stödområdet med våra åtgärder.

Med vad jag här anfört har jag velat
understryka för herr Blomkvist att det
i sådana fall som han har påtalat finns
förutsättningar att kunna räkna med
stöd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. utnyttjande
av investeringsfonderna i lokaliseringspolitiskt
syfte

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Stridsman bär frågat
chefen för inrikesdepartementet i
vilken utsträckning regeringen ämnar
medge frisläpp ur investeringsfonderna
som ett led i lokaliseringspolitiken. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

Jag vill till en början erinra om att

Måndagen den

Svar på interpellation ang. utnyttjande

tiskt syfte

det huvudsakliga syftet med investeringsfonder
är att stimulera företagen
att tidsmässigt förlägga sina investeringar
så att konjunktursvängningar motverkas.
Vid sidan härav har investeringsfonderna
under senare år i betydande
omfattning använts även som lokaliseringspolitiskt
medel. Sålunda har
under perioden juli 1963—november
1970 investeringsfondsmedel fått tas i
anspråk för investeringar i stödområdet
till en beräknad kostnad av ca 1,6
miljarder kronor. Genom dessa investeringar
har nya arbetstillfällen skapats
för ca 6 000 personer inom industrin.
Regeringen avser att även i fortsättningen
ta till vara möjligheterna att
utnyttja investeringsfonderna som lokaliseringspolitiskt
medel i den utsträckning
som lämpliga investeringsobjekt
kommer fram.

Vidare anförde

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag skall först be att få
tacka finansministern för svaret på min
interpellation. Finansministern har i
svaret redovisat intressanta uppgifter
på hur mycket av investeringsfondsmedel
som tagits i anspråk i lokaliseringspolitiskt
syfte och hur många nya arbetstillfällen
som därav skapats i stödområdet.
Exemplen från mitt eget hemlän,
Norrbottens, visar dessutom att just
de företag som genom investeringsfondernas
frisläppande stimulerats till att
etablera sig varit mycket väl konsoliderade.
Dessa filialföretag har kunnat
utnyttja befintlig organisation, produktutveckling
och marknadsföring. Stabiliteten
har infunnit sig från första början.

De flesta etableringar Norrbotten fick
gjordes i mitten på 1960-talet. Tyvärr
måste jag konstatera att det nu verkar
som om dessa etableringar mer eller
mindre stannat av. Det har blivit tunnsått
med filialetableringar till oss i norr
3* — Andra kammarens protokoll 1970.

14 december 1970 Nr 45

av investeringsfonderna i lokaliserigspoli under

de senaste åren. Visserligen säger
finansministern i svaret att »regeringen
avser att även i fortsättningen ta till
vara möjligheterna att utnyttja investeringsfonderna
som lokaliseringspolitiskt
medel i den utsträckning som lämpliga
investeringsobjekt kommer fram», men
jag måste säga att jag känner mig en
aning oroad av det svaret.

Finansministerns svar i dag innehåller
nästan exakt samma formulering
som den vilken inrikesministern uttalade
i propositionen 75 för drygt ett
halvår sedan om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten. Varken
nämnda proposition eller finansministerns
svar i dag ger någon större klarhet
i frågan om vilken ambitionsnivå
regeringen har när det gäller investeringsfondernas
användning i lokaliseringspolitiskt
syfte i fortsättningen. Finansministern
har i svaret angivit atl
nya arbetstillfällen skapats för ca 6 000
personer inom industrin genom användning
av fonderna. Svaret bekräftar just
den positiva effekten.

Frågan är bara hur man skall kunna
utnyttja detta medel något mer än vad
som nu sker, ty investeringsfonderna
har visat sig ha en stimulerande verkan
för att få filialföretag att etablera sig
i stödområdena. När filialindustrierna
etablerar sig i stödområdena är de, förutom
att de skapar nya stabila sysselsättningstillfällen,
en utomordentlig
grogrund för en teknisk och industriell
miljö som bör ge goda effekter för att
utveckla småindustrin — och varför
inte då med hjälp av det statliga lokaliseringsstödet? Man

kan således inte komma ifrån —
och det hoppas jag att finansministern
instämmer i —• att investeringsfonderna
varit det hittills bästa medel som kunnat
användas för att få t. ex. filialföretag
att etablera sig inom stödområdet.
Jag känner i varje fall inte till något
bättre medel. Felet har kanske varit att
alltför mycket av pengarna från inveNr
45

Nr 45

Måndagen den 14 december 1970

Svar på interpellation ang. tillämpningen

inom byggnadsverksamheten

steringsfonderna hamnat utanför stödområdet
och därvid måhända främst
gått till koncentrationsregionerna.

Jag tycker också att långtidsutredningens
arbetskraftsprognos ytterligare
understryker angelägenheten av att regeringen
mer än nu använder investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiskt
syfte. De har en både stimulerande och
styrande effekt. Inte minst möjligheten
att med fondmedlens hjälp styra företagsetablering
i viss riktning borde utnyttjas
mer.

Jag hoppas som sagt att finansministern
något ytterligare utvecklar regeringens
inställning utöver vad som
framgick av interpellationssvaret, så att
vi får besked om i vilken utsträckning
man ämnar medge frisläppning av medel
ur investeringsfonderna som ett led
i lokaliseringspolitiken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av bestämmelserna om svensk standard
inom byggnadsverksamheten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Westberg i Ljusdal
har frågat mig,

om jag anser att gällande lagstiftning
om tillämpningen av svensk standard i
byggnadsverksamheten följs i den utsträckning
som lagen föreskriver och

om den informationsuppgift som i
detta avseende åvilar statens planverk
fungerar tillfredsställande.

I en kungörelse som utfärdades år
1967 föreskrivs att statlig myndighet
som har befattning med byggnadsverksamhet
skall verka för att svensk standard,
som fastställts av Sveriges stan -

av bestämmelserna om svensk standard

dardiseringskommission, tillämpas i
den mån rationalisering inom byggnadsverksamheten
därigenom främjas. Central
förvaltningsmyndighet som beviljar
lån eller bidrag av statsmedel för byggnadsändamål
får föreskriva att som villkor
för lån eller bidrag skall gälla att
svensk standard tillämpas. Statens planverk
skall fortlöpande skaffa sig kännedom
om svensk standard som har betydelse
för byggnadsverksamheten. Verket
skall underrätta berörd myndighet
om verket finner att viss svensk standard
bör tillämpas inom myndighetens
ämbetsområde. Bestämmelserna går tillbaka
på förslag i 1967 års bostadsproposition
(prop. 1967:100). Därvid underströks
starkt standardiseringens centrala
betydelse för utveckling av byggandet
mot högre industrialiseringsgrad.
Jag vill instämma med interpellanten
när han framhåller vikten av
att fastställda standardmått m. m. tilllämpas.

Interpellanten berör främst frågan
om tillämpning av svensk standard inom
bostadsbyggandet. Bostadsstyrelsen
har som villkor för bostadslån föreskrivit
att ett 30-tal fastställda standarder
skall tillämpas. Föreskrifterna trädde i
kraft den 1 januari 1970 och avser projektering
som påbörjas efter denna tidpunkt.
Den lånesökande skall på särskild
blankett redovisa huruvida föreskriven
standard tillämpas och motivera
avvikelse från standard. Utfärdandet
av dessa föreskrifter har föregåtts av
ett omfattande arbete i vilket statens
planverk tagit aktiv del. Bl. a. har en
kartläggning av befintlig svensk standard
skett och möjligheterna att tilllämpa
den i dagens byggande bedömts.
Byggstandardiseringen som är standardiseringskommissionens
specialorgan
för byggnadsområdet har vidare utfört
ett omfattande arbete på omarbetning
och anpassning av ett flertal standarder
för att tillgodose de nya krav som
en obligatorisk tillämpning ställer.

Nr 45

Måndagen den 14 december 1970

Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om svensk standard

inom byggnadsverksamheten

Statens planverk har enligt vad jag
inhämtat med andra berörda myndigheter
tagit upp frågan om möjligheterna
att tillämpa svensk standard inom
deras områden. När det gäller t. ex.
skolor och vårdbyggnader pågår arbete
med att utarbeta standarder inom
Byggstandardiseringen i samråd med
myndigheterna. Det huvudsakliga arbetet
med vissa grundläggande standarder
är nyligen slutfört och enligt vad
planverket upplyst kan därför tillämpningsstandarder
utarbetas i intensifierad
takt.

Information i övrigt på området har
planverket lämnat på olika sätt. Bl. a.
har verket särskilt informerat byggnadsnämnderna
genom sin publikation
Aktuellt. Vidare vill jag nämna att
Byggstandardiseringen sammanställt en
handbok som ger en samlad information
om de standarder som skall tilllämpas.
Handboken kommer att finnas
tillgänglig i början på nästa år.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få uttala ett
tack till inrikesministern för den redogörelse
han lämnat angående bestämmelserna
om tillämpning av svensk
standard i byggnadsverksamheten.

Redogörelsen är utförlig, och jag har
tagit del av den med stort intresse,
men den utgör knappast något direkt
svar på mina frågor. Jag fick inte veta
om statsrådet anser, att gällande lagstiftning
följs i den utsträckning som
lagen föreskriver eller om statsrådet
funnit att informationen om gällande
bestämmelser fungerar tillfredsställande.
Jag fick veta, att det skall bli bättre
—• och detta hälsar jag med tillfredsställelse
— och i detta besked ligger
kanske också ett medgivande från
statsrådets sida att det inte tidigare
fungerat helt till belåtenhet.

Den närmaste orsaken till att jag ta -

git upp dessa problem är exempel från
mitt eget län. I en kommun i länet där
det finns en stor fabrik för framställning
av bl. a. fönster skulle man förra
hösten bygga ett stort antal lägenheter
— närmare bestämt 177 — och det ansågs
som självklart att fabriken som för
ett mycket stort sortiment standardfönster
i olika utföranden skulle komina
i fråga som leverantör till bygget. Men
när ritningarna studerades, visade det
sig att fönstermåtten inte följde standard,
och fabrikens tillverkning passade
därför inte.

Jag kan inte finna att en sådan ordning
är tillfredsställande. Visserligen
vill jag inte förorda stereotypt byggande
eller en alltför hård bindning av arkitekterna,
men jag har talat med erfarna
arkitekter, som anser att den standard
vi har på detta område ger goda
möjligheter till variation och till lösningar
som ger utrymme för arkitektens
personliga ambitioner. Det är för
övrigt inte fönstermåtten ■— några centimeter
hit eller dit — som bestämmer
byggnadens utseende; det är ju fastmer
helhetsbilden och inpassningen i miljön
som är det väsentliga. Därför finns
det enligt min mening all anledning att
hålla fast vid att standard skall tilllämpas.

Byggindustrialiseringsutredningens
förslag, som syftade till att befordra en
ökad standardisering inom byggandet,
avsåg ju dels att öka Byggstandardiseringens
resurser så att man får förutsättningar
att utarbeta flera standard på
Byggnadsområdet — och det anser jag
också vara mycket viktigt — dels att
åstadkomma en ökad tillämpning av
standard i byggandet.

Utan tvivel har standardiseringen eu
central betydelse för en acceptabel utveckling
av byggandet ur olika synpunkter
och när det gäller att få till
stånd ett förbilligande av detta. Vid projektering
av byggnader minskar arbetet
väsentligt om standardiserade mått

Nr 45

Måndagen den 14

Svar på interpellation ang. tillämpningen

inom byggnadsverksamheten

och varor används. Man vinner tid och
därmed sänkta kostnader. När bygget
skall genomföras kan de producenter
som tillverkar svensk standard vara
med och konkurrera och därigenom
pressas priserna. Leveranserna kan i regel
ske snabbt —• varorna finns i lager
— och dyrbar tid kan vinnas. Man
slipper väntetider och stillestånd som
eljest i hög grad påverkar byggnadskostnaderna
negativt. Underhållet av
byggnaderna underlättas och förbilligas
om standard kommer till användning.

Måste specialtillverkningar däremot
användas, ökar kostnaderna för såväl
byggandet som underhållet. I en tid då
det är särskilt angeläget att pressa byggnadskostnaderna
är det därför enligt
min mening utomordentligt nödvändigt
att svensk standard kommer till användning
vid byggandet.

Jag hälsar därför med tillfredsställelse
att bostadsstyrelsen enligt inrikesministerns
svar som villkor för bostadslån
föreskrivit att ett 30-tal fastställda
standarder skall tillämpas och att
Byggstandardiseringen sammanställt en
handbok som ger en samlad information
om de standarder som skall tilllämpas
—- en bok som kommer att finnas
tillgänglig i början på nästa år.
Båda dessa händelser innebär betydande
framsteg på vägen mot en bättre ordning
i här berörda avseenden. Jag ser
därför positivt på det svar som inrikesministern
har lämnat. Det är bara
att. beklaga att dessa åtgärder inte har
.vidtagits tidigare.

- Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill gärna erinra
herr Westberg i Ljusdal om att ett mycket
omfattande förarbete har krävts innan
man har kunnat komma i gång.
Först den 1 januari 1970 började reglerna
tillämpas för bostadsbyggandet.
Som jag har antytt i mitt svar har arbetet
sedan försöksvis fortsatt på andra

december 1970

av bestämmelserna om svensk standard

områden — skolor och vårdinstitutioner
av olika slag.

Jag är medveten om betydelsen av
dessa regler men det är för mycket
begärt av herr Westberg i Ljusdal att
kräva att jag skall uttala någon mening
om huruvida denna verksamhet har
följts upp på ett riktigt sätt. Det är dock
relativt kort tid som har förflutit sedan
den 1 januari 1970, då reglerna
började tillämpas. På den punkten vore
det därför helt oriktigt av mig att göra
något uttalande.

Informationen har verkligen varit aktiv.
Under hösten anordnades utställningar
på fem platser i landet i syfte
att öka intresset för byggstandard. Jag
hade tillfälle att vara med vid utställningen
i Stockholm, där ett mycket omfattande
program presenterades med
diskussioner och överläggningar i anslutning
till utställningen. Jag skulle
kunna nämna flera exempel.

Vi är nog helt överens om standardiseringsverksamhetens
betydelse, och
jag har den uppfattningen att myndigheterna
med stort intresse har engagerat
sig för att driva verksamheten
på ett sådant sätt att vi skall kunna
få det utbyte som vi alla räknar
med av en utvecklad standardtillämpning.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag håller med inrikesministern
om att det förflutit en kort
tid sedan januari i år. Det är dock
att märka att bostadsstyrelsen redan
1967 sade ifrån att statlig myndighet
som har befattning med byggnadsverksamhet
skall verka för att svensk standard
tillämpas i den mån rationalisering
inom byggnadsverksamheten
främjas därigenom. Det är alltså ingenting
som har kommit till under det
senaste året, och jag tycker nog att
utvecklingen hade kunnat gå något
fortare.

Jag är helt övertygad om att inrikes -

Måndagen den 14 december 1970

Nr 45

Svar på interpellation ang. begärd utredning om u-landsforskning—Svar på interpellation
ang. ökad anställningstrygghet för lärare utan formell kompetens

ministern och jag är överens om den
stora betydelse den här verksamheten
har. Jag finner det glädjande att statens
planverk har tagit upp dessa frågor
även när det gäller skolor och
vårdbyggnader och att man alltså är
beredd att gå vidare. Jag tror att det
är betydelsefullt, och jag hälsar det
med tillfredsställelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. begärd
utredning om u-Iandsforskning

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Petersson i Gäddvik
har frågat chefen för utbildningsdepartementet,
om han vill upplysa
kammaren om varför den av såväl 1969
som 1970 års riksdagar begärda utredningen
om u-landsforskningens inriktning
och organisation ännu inte tillsatts.
Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara interpellationen.

Jag avser att inom kort föreslå
Kungl. Maj :t att tillsätta en utredning
för att studera dessa frågor.

Vidare anförde

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för det i sak positiva
interpellationssvaret, även om
statsrådet undvek att direkt besvara
den ställda frågan, varför den av såväl
1969 års som 1970 års riksdagar begärda
utredningen om u-landsforskningens
inriktning och organisation ännu
icke tillsatts. Jag vill hoppas att dröjsmålet
icke beror på en negativ inställning
till frågan om tillsättandet av här
nämnd utredning, då enligt min me -

ning u-landsforskningen har en fundamental
betydelse för u-landsarbetet.

FN:s expertgrupp för vetenskap och
teknologi har bl. a. rekommenderat att
5 procent av biståndsanslagen går till
u-ländernas forskningssektor samt minst
5 procent av i-ländernas forskningsresurser
orienteras mot problem som
har betydelse för u-länderna. Även
SIDA diskuterar i årets petita utförligt
forskningsfrågorna men säger sig vilja
vänta på den av riksdagen begärda utredningen,
innan man tar ställning till
hur denna forskning skall organiseras.

Med intresse har jag tagit del av en
interpellationsdebatt i höst i denna
kammare mellan utrikesministern och
herr Nilsson i Agnäs. De uppgifter herr
Nilsson i Agnäs då lämnade om missionens
verksamhet redan på 1840-talet
på Fidjiöarna borde intressera forskare,
som vill göra studier om vad insatser
inom skolsektorn för att öka
läs- och skrivkunnigheten, kunskapsöverföring
av kristendomens etiska
regler och andra länders vetande om
växtodling och boskapsskötsel samt
hemkultur har betytt på längre sikt!
Säkerligen finns jämförelseobjekt inom
u-landsområden som mycket senare här
kommit i kontakt med missionärer eller
andra biståndsarbetare.

Herr talman! Jag vill än en gång
tacka för svaret och hoppas att regeringen
inom kort tillsätter den begärda
utredningen samt att utredningei!
kommer att arbeta effektivt och snabbt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. ökad
anställningstrygghet för lärare utan
formell kompetens

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Fru Jonäng har frågat

72 Nr 45 Måndagen den 14 december 1970

Svar på interpellation ang. ökad anställningstrygghet för lärare utan formell kom
petens

chefen för utbildningsdepartementet,
om han är beredd medverka till att
lärare utan formell kompetens får ökad
anställningstrygghet genom att möjligheter
till vidareutbildning ges eller på
annat sätt. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
interpellationen.

Frågan om anordnande av särskilda
kurser för icke-behöriga lärare som
under en bristsituation tjänstgjort inom
skolväsendet på ett förtjänstfullt
sätt under en längre tid har varit föremål
för överväganden i skilda sammanhang,
som också resulterat i vissa
konkreta åtgärder.

Sålunda anordnades vid lärarhögskolan
i Stockholm med början sommaren
1968 en särskild utbildningskurs
för lärare som utan föreskriven utbildning
tjänstgjorde på grundskolans lågoch
mellanstadier. Till utbildningen
antogs 48 studerande (24 för grundskolans
mellanstadium och 24 för grundskolans
lågstadium). Liknande kurser
har därefter — med början sommaren
1969 —• kommit till stånd vid lärarhögskolorna
i Göteborg, Umeå och
Uppsala. Till kurserna har på de sistnämnda
orterna antagits sammanlagt
144 studerande. Med anledning av den
ökning av antalet i reguljär ordning
examinerade lärare som kan förväntas
inom de närmaste åren synes för närvarande
ej några ytterligare kurser av
här berört slag böra anordnas.

Även utredningen om utbildning av
lärare i s. k. övningsämnen m. m., lärarutbildningskommittén,
har att uppmärksamma
icke-behöriga lärares situation.
Kommittén har innevarande
år lagt fram förslag om anordnande
av särskilt anpassad utbildning för
icke-behöriga lärare i teckning. Därvid
har föreslagits att utbildningen
skall ge generell behörighet. Vidare
har skolöverstyrelsen föreslagit en utvidgning
av nu pågående behörighetsgivande
utbildning i ämnet musik. Des -

sa förslag prövas för närvarande i utbildningsdepartementet.
I fråga om övriga
övningsämnen anser lärarutbildningskommittén
att behörighetsgivande
utbildning ej bör anordnas. De sakkunniga
anser det emellertid angeläget
att även lärare, som utan att ha behörighet
undervisar i övriga övningsämnen,
får möjlighet till utbildning.
Kommittén föreslår därför att vid intagningen
till den reguljära utbildningen
i olika ämnen hänsyn tas till om
en sökande har längre tids lärarerfarenhet
och att sökande med sådan erfarenhet
bedöms generöst.

Det bör slutligen framhållas att lärare
i samband med tillsättning av viss
tjänst eller genom särskild behörighetsförklaring
har möjlighet att erhålla
befrielse från gällande behörighetsvillkor,
om särskilda skäl föreligger. I
sådana ärenden har längden av va!
vitsordad tjänstgöring som lärare stor
betydelse.

Vidare anförde

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret. Utgångspunkten
vid anställning av lärare måste
vara elevernas rätt att erhålla så god undervisning
som möjligt. Då måste man
utgå ifrån att det är de behöriga lärarna
som har de bästa förutsättningarna att
ge eleverna en god undervisning. Men
saken har också en annan sida, och det
är framför allt den min interpellation
gäller. Jag tänker på de icke behöriga
lärarnas situation. Hur många dessa lärare
är finns det enligt riksdagens upplysningstjänst
ingen statistik på, vilket
är beklagligt.

Anledningen till att sådana lärare anställts
var skolväsendets utbyggnad och
den därmed ökade efterfrågan på lärarkraft.
Därigenom uppstod en omfattande
lärarbrist. Då ryckte denna grupp
människor in och ställde sig till förfo -

Måndagen den 14 december 1970 Nr 45

Svar på interpellation ang. ökad anställningstrygghet för lärare utan formell kompetens -

gande utan att äga formell kompetens.
Det gällde lärartjänster av olika typer.
Enligt uppgift lär det t. ex. finnas ungefär
300 teckningslärare utan behörighet.
Dessa lärare har i dag inte den anställningstrygghet
som är ett grundläggande
behov för varje människa.

Man kanske bör ha med i bilden hur
dessa lärare en gång kommit i skolans
tjänst. I många fall har skolstyrelserna
letat fram dessa människor, kanske tiggt
och bett dem att de skall ta arbetena i
fråga. Dessa lärare har varit beredda
att göra den samhällsinsats som begärts
av dem. De har fullgjort denna insats år
efter år och det finns många exempel
på människor som arbetat på detta sätt
under 10—15 år.

Nu har vi fått en större kongruens
mellan lärarbehov och lärarutbildning,
vilket givetvis är tillfredsställande, men
denna grupp av icke behöriga lärare har
kommit att bli mycket utsatt. De har inte
den trygghet som vi alla behöver och
situationen ser dessutom ut att förvärras.
Lärartjänsterna utannonseras ständigt
och om en behörig lärare söker en
tjänst får den icke behörige tacka och
gå. Det kan hända mitt i en termin. På
denna otrygghet skall de alltså bygga
sin existens och sin ekonomi. Jag anser
att man i dag inte kan behandla arbetskraft
på detta sätt.

Jag har talat med några lärare, som
haft och har dessa problem, och jag har
mött dem i den skolstyrelse där jag är
ledamot. Jag vill ge ett exempel. En
teckningslärare, som är 44 år och som
har familj och villa, talade om sin rädsla
och krampaktiga känsla inför tillvaron.
Han ansåg att det är livsfarligt att
arbeta under dylika förhållanden. Han
är konstnär och har arbetat i skolan under
tolv år. År 1967 sökte han in på den
kurs som SÖ ordnade efter hemställan
från konstnärernas riksorganisation.
Där togs, enligt hans uppgifter, in 25 av
250 sökande och kursen har sedan inte
återkommit. Han vet alltså inte hur

länge han får ha sin tjänst. Något år var
det ovisst huruvida han skulle få behålla
tjänsten ända till en vecka före höstterminens
början. Han har givetvis inte
kunnat fullfölja sin gamla verksamhet
tillfredsställande —• något som gäller
alla dessa lärare och som naturligtvis
förvärrar problemen.

Nu har lärarutbildningskommittén föreslagit
en särskilt anpassad utbildning
för icke behöriga lärare i teckning, och
Sö har föreslagit en utvidgning av behörighetsgivande
utbildning i musik.
Detta är positiva och glädjande förslag,
som nu prövas av departementet, och
jag känner en viss övertygelse om att
när departementet har prövat färdigt så
skall de positiva förslagen bli verklighet.

Statsrådet säger i sitt interpellationssvar
att det finns möjligheter till särskild
behörighetsförklaring vid tillsättning
av viss tjänst. Här skulle jag kanske
vilja efterlysa en annan tingens ordning,
eftersom det, såvitt jag vet, inte
finns något system för dispensgivning:
en del får dispens, andra inte.

Jag skulle också vilja ifrågasätta, om
man inte som icke behörig lärare skulle
kunna få en större anställningstrygghet,
därest man har tjänstgjort ett visst
antal år. Man borde ha rätt till uppsägningstid
så att man inte hamnar i
ekonomiskt och socialt ohållbara situationer.

Det är här fråga om en liten grupp
människor, men det gör ju inte ansvaret
gentemot dem mindre. Dessa lärare
har varit med om att bygga upp .skolan
och har gjort en insats i skolan, och de
har en erfarenhet som skolan bör tillvarata.
De är också med all säkerhet synnerligen
lämpliga som lärare —- annars
skulle de inte ha orkat med läraruppgiften
i ett tiotal år utan skulle ha fallit
igenom. Dessa lärare måste enligt
mitt förmenande ges en anställningstrygghet
i paritet med den som de flesta
andra grupper i vårt samhälle betraktar

Nr 45

Måndagen den 14 december 1970

Svar på interpellation ang. eltaxorna på Gotland

som någonting helt självklart.

Om jag så här, när det snart börjar
bli jul, skulle skriva en önskelista för
dessa lärare, skulle jag vilja önska en
kartläggning av deras situation, framför
allt kanske beträffande antalet lärare, en
fortsatt utbildning för dem, ett system
för dispensgivningen och att de får möjlighet
till uppsägningstid.

Jag vill än en gång tacka för statsrådets
svar — för det positiva i det -—
och hoppas att när det gäller mina övriga
önskningar statsrådet Moberg är
en bra jultomte.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. eltaxorna
på Gotland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Franzén i Träkumla
har frågat mig

dels om jag uppmärksammat att prissättningen
på elström på Gotland inte
sker i enlighet med vad som förutsattes
i riksdagens beslut 1950,

dels vilka åtgärder jag i så fall avser
att vidta för att återknyta de gotländska
eltaxorna till av Vattenfall på fastlandet
tillämpade priser.

Såsom interpellanten framhållit förelåg
vid 1950 års riksdagsbeslut om statlig
subvention till en anläggning för elkraftöverföring
till Gotland ett avtal
mellan statens vattenfallsverk och Gotlands
kraftverk angående kraftleverans.
I avtalet åtog sig Gotlands kraftverk att
vid sin kraftdistribution på Gotland
tillämpa avgifter som motsvarade vattenfallsverkets
normaltaxor. Avtalet
upphörde att gälla vid utgången av år
1965.

Elkraften till Gotlands kraftverk levereras
av Voxnans kraft AB som ingår i

samma koncern som Gotlands kraftverk.
Vattenfallsverket transiterar kraften
från Västervik till Visby via den av staten
bekostade kabeln. För transiteringen
betalar Voxnans kraft AB en årlig avgift
avsedd att täcka kostnaderna för
drift och underhåll av överföringsanläggningen.
Vidare bekostar Voxnans
kraft AB nödvändiga kabelreparationer.
Den nyligen genomförda ökningen av
Gotlandsförbindelsens kapacitet har
också till övervägande del bekostats av
Voxnans kraft AB. För den levererade
råkraften betalar Gotlands kraftverk
normala kraftpriser enligt vattenfallsverkets
råkrafttaxor.

Under senare tid har ett antal distributionsföretag
i landet — bl. a. Gotlands
kraftverk — genomfört taxehöjningar
för sina lågspänningsabonnenter.
Höjningarna har främst motiverats av
ökade kostnader för distributionsnäten.

Som jag nämnde i ett interpellationssvar
till herr Franzén den 15 maj i år
vidtogs vid årsskiftet 1969—1970 en omläggning
av eltarifferna för detaljdistributionen
på Gotland med undantag för
Visby. Omläggningen innebar dels en
höjning av de fasta avgifterna, dels en
sänkning av energiavgiften.

Taxehöjningar av motsvarande storleksordning
har även beslutats av vattenfallsverket
och andra större företag
på fastlandet med landsbygdsdistribution.
Flera av dessa höjningar, bl. a. vattenfallsverkets,
har dock på grund av
det införda prisstoppet tills vidare ej
genomförts. Att lågspänningstarifferna
på Gotland i dag är något högre än
exempelvis vattenfallsverkets tariffer
hänger således samman med tidpunkten
för införandet av prisstoppet.

Såvitt jag kan bedöma strävar Gotlands
kraftverk att hålla samma taxenivå
som huvudparten av landets företag
för eldistribution på landsbygden. I
jämförelse med vattenfallsverkets taxor
synes emellertid taxorna för vissa större
detaljabonnenter på Gotland, exempelvis
småindustrier, vara något oförmån -

Måndagen den 14 december 1970

Nr 45

Svar på

ligare. Enligt vad jag inhämtat pågår
för närvarande undersökningar inom
Svenska elverksföreningen för att pröva
förutsättningarna för mera enhetliga
tariffer för detta slag av abonnenter. Sedan
undersökningarna avslutats torde
Elverksföreningen utfärda rekommendationer
om lämpliga tariffer för nu
nämnda abonnenter.

I sammanhanget vill jag peka på den
möjlighet till prövning av prissättningen
på elkraft som kan påkallas hos statens
prisregleringsnämnd för elektrisk
ström.

Mot bakgrund av vad jag anfört kan
jag inte finna det motiverat att nu vidta
några särskilda åtgärder.

Vidare anförde:

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag tackar för svaret på
min interpellation om eltaxorna.

Svaret kan synas välvilligt, men om
man läser igenom det finner man att
det beslut som riksdagen fattade 1950
om trygghet för elkraftspriset på Gotland
är helt borta. I 1950 års beslut stod
det ingenting om att avtalet skulle förfalla.
Avtalet innebar att staten skulle
investera i kabeln från fastlandet till
Gotland och att Gotlands kraftverk skulle
köpa strömmen där den kom till
kraftöverföringsstationen på Gotland.
Vad är anledningen till att avtalet upphörde
att gälla just 1965? Det står inte
någonting i riksdagsbeslutet om det.

Nu är vi i stället utlämnade åt Gotlands
kraftverk och får finna oss i dess
beslut. Visserligen säger statsrådet att
vi kan vända oss till statens prisregleringsnämnd.
Tänk vilken oerhörd
trygghet det innebär för oss! I praktiken
får vi finna oss i det rena godtycket
från Gotlands kraftverk vad
gäller dess möjligheter att höja strömpriset.

Jag tar mig här friheten att meddela
några prisskillnader. De minsta förbrukarna
med 16 ampere säkring be -

interpellation ang. eltaxorna på Gotland

talar 168 kronor om året i abonnemangsavgift
till Gotlands kraftverk.
Vattenfall tar av motsvarande konsumentgrupp
132 kronor per år. Vid 20
ampere säkring är enahanda avgift till
Gotlands kraftverk 252 kronor medan
Vattenfall tar 198. Vid 25 ampere säkring
tar kraftverket 372 kronor och Vattenfall
264. Vid 35 ampere säkring tar
kraftverket 612 kronor och Vattenfall
396.

För bostadslägenheter i hyreshus uttas
en speciell fast avgift. Den är 120
kronor till Gotlands kraftverk och 84
till Vattenfall. Alla dessa exempel är
hämtade ur Svenska elverksföreningens
tariffbok för 1970.

Nu säger statsrådet att Vattenfall på
grund av prisstoppet saknade möjligheter
att höja sina avgifter. Detta är
givetvis riktigt, men samma förhållande
gäller naturligtvis också för Gotlands
kraftverk. Om 1950 års avtal varit
giltigt skulle Kraftverket inte heller
haft möjligheter att överskrida Vattenfalls
taxor.

Allt detta är egentligen till oerhörd
nackdel för Gotland. Den största nackdelen
är att avtalet upphört och att vi
blivit helt överlämnade åt Gotlands
kraftverk, som tillsammans med Voxnans
kraft AB har möjlighet att ta ut
nästan vilka priser som helst. Det enda
skydd vi har är prisregleringsnämnden.

Jag föreställer mig att om statsrådet
Wickman tänker över dessa förhållanden,
så skall han finna att det var en
oerhörd förlust för gotlänningarna att
avtalet upphörde 1965. Jag frågar än
en gång vad anledningen härtill var.
I början av 1950-talet investerade staten
14—15 miljoner kronor i kabeln
mellan fastlandet och Gotland. Den
togs i bruk 1954. Då fick gotlänningarna
garanti att de skulle få betala samma
elströmspriser som Vattenfall debiterade.
Vore det inte skäl i att man
återigen gjorde upp ett avtal med Vattenfall
och Gotlands kraftverk, som

Nr 45

Måndagen den 14 december 1970

Svar på interpellation ang. eltaxorna på Gotland

distribuerar strömmen på Gotland?
När Gotlands kraftverk och det bolag
till vilket Gotlands kraftverk är ett
dotterbolag inte uppfyller de fordringar
man kan ställa, vore det väl skäl i
att tänka om och överväga att låta Vattenfall
distribuera strömmen även på
Gotland.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Låt mig korrigera herr
Franzén i Träkumla på ett par punkter.
När riksdagen fattade beslut 1950
om att med statliga medel bekosta kabeln
mellan fastlandet och Gotland förelåg
— och det var förutsättningen för
riksdagens beslut — ett avtal mellan
vattenfallsverket och Gotlands kraftverk,
som gällde t. o. m. år 1965. Att avtalet
var tidsbegränsat var alltså ingen
hemlighet och väl heller inte så egendomligt.
Kabelns kapacitet var begränsad
och när den kapaciteten hade fullt
utnyttjats skulle Gotland på nytt komma
i ett läge då råkraftkostnaderna —
det är ju de som utgör en av grunderna
för detaljkostnaden — överstiger råkraftkostnaderna
på fastlandet.

Jag vill understryka att det i och
för sig inte är min uppgift att betygsätta
och kanske ännu mindre försvara
privata kraftdistributörer, men jag tycker
att rätt skall vara rätt; och om vi
nu ser på hur Gotlands kraftverk har
skött sin distribution kan vi icke säga
att gotlänningarna har utsatts för ett
rent godtycke från distributörens sida,
förutsatt att man i likhet med herr
Franzén med godtycke menar, att man
får en taxeutveckling på Gotland som
godtyckligt skiljer sig från utvecklingen
i landet i övrigt.

Jämför man Gotlands kraftverks taxa
och den taxa med vilken denna taxa är
jämförbar, nämligen den av Vattenfall
beslutade nya eikrafttaxan för fastlandet,
vars ikraftträdande ju har blivit
uppskjutet på grund av prisstoppet,
finner man, att tarifferna utom på den

punkt som jag särskilt berörde i svaret
är rätt lika.

Jag vill gärna erinra herr Franzén
om att jag tidigare har gjort ett uttalande
om att jag har för avsikt att tillsätta
en utredning för översyn av hela
vårt nuvarande distributionssystem.
Men med det distributionssystem vi
har tror jag ej att det i dagsläget finns
förutsättningar att träffa något nytt
avtal, likartat med 1950 års avtal med
Gotlands kraftverks AB. Situationen
blir en annan, vilket herr Franzén inte
berörde, om vi skulle komma att fatta
beslut om att en gång till med statliga
medel bygga en kabel. Som bekant föreligger
ett sådant förslag från Skandinaviska
elverk och Vattenfall. Kungl.
Maj :t fick framställningen för någon
månad sedan och den remissbehandlas
för närvarande; jag är därför inte i
stånd att göra något uttalande i dag om
vi så att säga får återuppleva 1950 års
situation.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Man kan naturligtvis
liksom statsrådet nonchalera prisskillnaden,
men det skulle vara intressant
att ta reda på, vilket jag för min del
inte gjort, hur mycket det blir i merkostnad
för gotlänningarna, eftersom de
betalar 50—100 kronor för varje ampere
— 15, 20, 25, 35 ampere eller vad det
nu är. Gör man jämförelser för hela
Gotland för att se vad det betyder i avgifter
kommer man säkerligen upp till
en oerhört stor summa.

Vattenfall kunde ju inte höja på grund
av prisstoppet men nu blir det kanske
en höjning när prisstoppet upphör i alla
fall. Men då har Kraftverket redan
under ett år tagit ut det högre priset.
Efter statsrådets svar på min tidigare
interpellation har det företagits en utredning,
som visar att det skulle krävas
oerhört mycket pengar för att upprusta
Gotlands elnät. Jag föreställer mig att
Kraftverket kommer att begära att staten
skall investera på det här området.

Måndagen den 14 december 1970

Nr 45

Svar på interpellation ang. riksplaneringens fullföljande

Men är det då inte helt felaktigt att låta
Voxnans kraft AB, till vilket Gotlands
kraftverk är dotterbolag, trots statens
investeringar i kabel och elnät få fria
händer. Skall staten verkligen investera
bör den se till att gotlänningarna får ett
avtal som garanterar samma priser som
Vattenfalls. Om statsrådet Wickman i
dag inte är helt införstådd med det, hoppas
jag ändå att han efter litet eftertanke
skall förstå att det är nödvändigt att
sluta ett dylikt avtal om inte Gotlands
kraftverk skall höja priserna hur som
helst. Att i sammanhanget hänvisa oss
till statens prisregleringsnämnd för
elektrisk ström är mycket otillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. riksplaneringens
fullföljande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Tobé har frågat
statsministern vilken vikt han tillmäter
det expertarbete som riksplaneringsgruppen
väntas redovisa under nästa år
och hur riksplanearbetet avses bli fullföljt
så att det får en fast förankring i
vårt demokratiska samhällsskick. Interpellationen
har överlämnats till mig för
besvarande.

Låt mig börja med att rätta ett missförstånd
som herr Tobé råkat ut för —
att döma av frågans formulering. Ansvaret
för att förbereda en fysisk riksplanering
tillkommer inte någon fristående
riksplaneringsgrupp. Arbetet utgör en
viktig del av civildepartementets egen
verksamhet. Det tillhör planerings- och
budgetsekretariatets uppgifter och leds
av statssekreteraren i nära kontakt med
de övriga departement som från andra
utgångspunkter har att ägna sig åt över -

gripande samhällsplanering. En särskild
rådgivande expertgrupp har tillkallats
för att lämna biträde huvudsakligen i
frågor som gäller arbetets metodiska
uppläggning. Denna expertgrupp leds
av chefen för statens planverk och består
i övrigt av företrädare för praktisk
planeringsverksamhet, de kulturgeografiska
och ekonomiska vetenskaperna,
naturvårdsverket, lantmäteriet och
Svenska kommunförbundet. Statens
planverk har anförtrotts särskilda utredningsuppgifter
som gäller den fysiska
riksplaneringens anknytning till planeringen
på regional nivå.

Såsom jag tidigare har sagt i denna
kammare, bl. a. i ett interpellationssvar
till herr Tobé i april 1969, räknar jag
med att resultatet av pågående beredning
skall redovisas nästa år. Situationen
kommer då att i stort sett vara densamma
som när en sedvanlig departementspromemoria
presenteras. Regeringen
kommer alltså att vara obunden
av arbetsresultatet, bortsett från att detta
givetvis måste avspegla de ställningstaganden
av riksplaneringskaraktär som
regeringen redan har tillkännagett, t. ex.
beslutet att fastställa stadsplanen för
ett industriområde på Lysehalvön och
de i samband därmed gjorda deklarationerna
om att återstående delar av Västkusten
skall hållas fria från vissa typer
av verksamhet. De förslag som riksplaneförberedelserna
mynnar ut i kommer
att jämte utredningsmaterialet bli föremål
för omfattande remissbehandling.
Förslagen skall avse inte bara innehållet
i en fysisk riksplanering utan även de
former i vilka en fortlöpande sådan
planering bör försiggå, den lagstiftning
som eventuellt kan befinnas erforderlig
för att säkerställa intentionerna i planeringen
och sättet för verksamhetens
infogning i den demokratiska beslutsprocessen.
Först efter remissbehandlingen
kommer regeringen att tillkännage
sin uppfattning i dessa hänseenden.
Regeringens ställningstagande kommer
att redovisas för riksdagen.

78 Nr 45 Måndagen den 14 december 1970

Svar på interpellation ang. riksplaneringens fullföljande

Med anledning av vad interpellanten
anfört om att stora förväntningar ställs
på den fysiska riksplaneringen vill jag
gärna deklarera att en sådan planering
självfallet bara kan bidra från sina utgångspunkter
till lösningen av en del
aktuella samhällsproblem. En övergripande,
långsiktig samhällsplanering
måste bedrivas i olika former. Fysisk
riksplanering är en av dem. Dess huvuduppgift
är att anvisa lösningar på sådana
föreliggande eller potentiella konflikter
om utnyttjandet av våra naturresurser
som har rikspolitisk karaktär.
Denna uppgift är av stor vikt trots att
dylika konflikter — i varje fall i nuvarande
perspektiv — inte kan väntas
göra sig gällande i stora delar av landet.
Fysisk riksplanering kan således
inte bli ett universalmedel i samhällsarbetet.
Den måste samordnas med andra
former av riksomfattande planering,
t. ex. den regional- och industripolitiska
utvecklingsplaneringen.

Vidare anförde:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till chefen för civildepartementet
för svaret, som tillfredsställer mig i
stort sett. Orsaken till min interpellation
var den att statsministern, i varje
fall enligt tidningsnotiser, strax efter
regeringens beslut om stadsplanen beträffande
Brofjorden hade uttalat, att
regeringen fått ta ett riksplanebeslut ett
år för tidigt men att den kunde stödja
sig på det material som finns insamlat
om markbehovet i landet 30 år framåt.
En regering kan inte vänta på en expertutredning
i oändlighet, hette det,
den måste ta ansvar för handling, och
det har den gjort.

Jag är orolig för att statsministern
möjligen åsyftade det utkast till en riksplan
som vi enligt civilministerns tidigare
uttalande har att vänta någon gång
nästa år och att statsministern då trodde
att det var färdigt eller ville ge sken

av att det var färdigt. Det var därför jag
tyckte det var viktigt att få ett klargörande
på den punkten, och det har jag
fått nu i stort sett. Men jag vill i alla
fall knyta några reflexioner till svaret.

Jag trodde aldrig att civilministern
skulle ha den åsikten, eftersom civilministern
så sent som den 6 november i
år, då han svarade på en interpellation,
nämnde hur man hade tänkt sig detta
arbete. Han talade då om ett utkast som
var ett expertarbete. Jag ansåg att jag
skulle kunna använda det uttrycket fast
jag mycket väl vet att det har en djupare
förankring i departementet. Men
även om statssekreteraren är ordförande
och leder arbetet, anser jag att det är
ett expertarbete när inte lekmän är med
i arbetet och tar ansvar för det.

Civilministern säger här ifrån att detta
skall behandlas som en sedvanlig departementspromemoria.
Vi vet ju att om
en sådan blir utsatt för hård kritik brukar
departementscheferna kunna svära
sig fria från den. De säger också, när de
delar ut den, att det är en sak som de inte
tagit ställning till. Jag vill därför fortfarande
kalla det för någon typ av expertarbete.
Även om lekmän deltar, har
de inte ansvar för vad som läggs ut där.

Det är en nyhet i interpellationssvaret
som jag inte har hört tidigare •— det
kanske beror på att jag inte varit uppmärksam
— och det är när statsrådet
säger att förslagen skall bli föremål för
remissbehandling och att desamma skall
avse inte bara innehållet i en fysisk
riksplanering utan även de former i vilka
en fortlöpande sådan planering bör
försiggå, den lagstiftning som eventuellt
kan befinnas erforderlig för att säkerställa
intentionerna i planeringen och
sättet för verksamhetens infogning i den
demokratiska beslutsprocessen. De former
i vilka en fortlöpande planering
bör försiggå har väl avseende på metodstudier
osv. som redan redovisats.
Men den lagstiftning som eventuellt kan
befinnas erforderlig för att säkerställa
intentionerna i planeringen och sättet

Måndagen den 14 december 1970

Nr 45

Svar på interpellation ang. riksplaneringens fullföljande

för verksamhetens infogning i den demokratiska
beslutsprocessen bär vi tidigare
inte hört talas om i detta sammanhang.
Jag skulle därför vilja rikta
en följdfråga: Yem förbereder detta?
Skall remissinstanserna helt spontant
säga vad de tycker i detta avseende, eller
kommer det att finnas något utkast
till en sådan kontakt som jag här omnämnt?
Detta framgår inte av interpellationssvaret,
och jag har inte tidigare
hört talas om detta heller.

I interpellationssvaret sägs att regeringens
ställningstagande kommer att
redovisas för riksdagen, medan i det tidigare
interpellationssvaret anfördes att
regeringen hade för avsikt att anmäla
frågan för riksdagen. Jag vet inte om
det föreligger någon skillnad mellan dessa
båda uttryckssätt. Men jag vill för säkerhets
skull och för att undgå att bli
missförstådd förklara — vilket jag gjorde
förra gången när vi diskuterade denna
fråga i en interpellationsdebatt —
att jag tycker att riksdagen inte är ett
lämpligt planeringsorgan. Det är inte
här jämförbart med lagpropositioner
och dylikt där man kan ändra ett ord
här och ett ord där, utan här är det fråga
om ett slags anmälan av arbetet som
enligt vad jag föreställer mig sedan måste
få något slags förankring. Och därvidlag
vill jag påminna om vad statsrådet
Palme uttalade när han var kommunikationsminister
— det var i samband
med att planverket tillkom, tror
jag. Han sade att det var inte honom
främmande att överflytta detta fortfortgående
arbete till planverket eller
något annat organ. Planverket nämndes
i varje fall i det sammanhanget.

Jag påminner också om en annan sak
som möjligen kan vara av intresse när vi
diskuterar denna fråga. Det är den omständigheten
att vi den 2 december i
år tog ställning till motioner med förslag
om en parlamentariskt sammansatt
kommitté för att följa upp arbetet med
den fysiska riksplaneringen. Allmänna
beredningsutskottet hade behandlat mo -

tionerna och redovisade resultatet i sitt
utlåtande nr 67. Det gällde två ting —
dels frågan om en parlamentarisk kommitté
för riksplaneringen, dels frågan
om öppenheten i planeringen. Beträffande
den första frågan blev man enig
om att avstå från tillsättandet av en
kommitté med hänsyn till att arbetet
var så pass långt framskridet att det ansågs
vara för sent att komma in i det.
Och det ligger väl någonting i det uttalandet
som jag var orolig för redan när
vi diskuterade frågan i april 1969. Allmänna
beredningsutskottet stödde sig
också på ett yttrande från planverket.

Under debatten i denna kammare sade
herr Hugosson — det är detta jag
särskilt vill påminna om — i fråga om
remissbehandlingen att det gäller ett expertmaterial.
Där återkommer alltså detta
med expertmaterial. Detta material
skall, sade herr Hugosson, remitteras
på ett brett och representativt sätt genom
urval av kommuner, myndigheter
och organisationer, och därefter skall
regeringens värdering av det hela göras.
Där fick vi för första gången reda på
hur saken skall remitteras till kommuner
och andra instanser. Det var värdefullt
att få fram detta. Jag tar för givet
att detta är ett officiöst utalande, eftersom
ordagrant samma anförande hölls i
första kammaren av herr Helge Karlsson.

Jag återkommer till den interpellation
jag ställde 1969. Jag framhöll där
att man inte bara skall göra upp ett utkast
till en plan utan man skall försöka
att även förankra den i beslutsprocessen.
Jag sade då att denna fråga är lika
intrikat och besvärlig som själva problemet
med att upprätta den tekniska
planen. Jag tyckte därför att man skall
börja i tid med detta. Det antyds att det
skall bli ett förslag, men jag har inte
hört något i själva svaret därom.

Efter att ha talat om expertgruppens
arbete och om redovisningen av underlaget
etc. sade dåvarande kommunikationsministern
statsrådet Palme år 1967:

80 Nr 45 Måndagen den 14 december 1970

Svar på interpellation ang. riksplaneringens fullföljande

»Att sedan bestämma hur en sådan riksplanering
skall se ut blir naturligtvis
en politisk uppgift.» Han sade den gången
inte att det var en parlamentarisk
politisk uppgift. Han framhöll dock att
det var en politisk uppgift och inte ett
expertarbete. Det som nästa år är avsett
att komma fram kan väl ändå inte anses
som ett politiskt dokument, utan det är
en departementspromemoria.

Sedan återstår att säga något om slutet
på statsrådet Lundkvists svar. Jag
tycker att det är bra att han där säger
att man inte skall tro att fysisk
riksplanering kan lösa alla problem.
Det är också min uppfattning.

Jag skulle vilja lägga till ytterligare
en synpunkt. Om man inte tar sig i akt
när man släpper ut ett material som
kallas utkast till en riksplan, kan denna
skisserade riksplan få en styrande
inverkan på områden där man inte vill
ha den styrande. Det gäller alltså att introducera
den med sådan försiktighet
att den inte börjar styra åt håll där vederbörande
ansvariga myndigheter,
kommuner, landstingsorgan och andra
organ inte fått vara med och inte kunnat
påverka det hela.

Jag vill åter framhålla den uppfattning
som jag många gånger har gjort
mig till tolk för här i kammaren, nämligen
att planering och genomförande
av plan bör ligga så nära varandra i
tiden som möjligt. Gör de inte det, finns
risker för att det bara blir en plan eller
att man styr den åt fel håll.

Herr talman! Jag ber än en gång att få
tacka för svaret.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag finner att herr
Tobé och jag lika väl som när vi diskuterade
denna fråga 1969 är överens
om principerna för detta arbete och
om vad vi skall använda för beteckning
för det skede av arbetet som vi nu
befinner oss i.

Herr Tobé säger att jag framförde

en nyhet i svaret, nämligen att man
måste överväga hur man skall infoga
hela den fysiska riksplaneringen i den
demokratiska beslutsprocessen. Jag kanske
får erinra om att jag redan i svaret
1969 framhöll att även detta är någonting
som nödvändigtvis måste prövas.
Här pågår också ett samråd mellan å
ena sidan bygglagutredningens sekretariat
och å andra sidan dem som inom
departementet svarar för förberedelsearbetet
om formerna för den fysiska
riksplaneringen. Eftersom herr Tobé
är ledamot av bygglagutredningen, är
jag övertygad om att herr Tobé kommer
att möta dessa frågor, bl. a. i den
utredningen när materialet kan föras
fram till diskussioner på den nivån.

Jag kan väl, herr talman, när vi nu
befinner oss i slutet av denna session,
som ju är så historisk, få framhålla, att
är det någon debattör i dessa frågor
som jag sätter stort värde på är det
herr Tobé. Han är mycket kunnig och
har hela tiden, som jag ser det, fört
en för dessa frågors lösning värdefull
debatt.

En sak tycker jag ändå att jag vill
markera. Jag begriper att allmänheten
kan få den föreställningen att när ett
utredningsarbete av den karaktär som
det här gäller har påbörjats skall regeringen
dröja med att fatta beslut över
huvud taget inom ramen för intresseområdet
i fråga. Men regeringen kan
ju inte upphöra att fungera med hänvisning
till pågående utredning. Regeringen
har enligt den ordning som
gäller skyldighet att bedöma och fatta
beslut även i frågor av riksplanekaraktär.

Det är självklart att vi i sådana frågor
först tar ställning till om beslutet
kan uppskjutas till dess vi har klarat ut
hur en fysisk riksplanering i fortsättningen
skall bedrivas. När det gäller
exempelvis Västkusten har emellertid
i debatten -—- på goda grunder — med
särskild styrka framhållits önskvärdheten
av att man så tidigt som möjligt

Måndagen den 14 december 1970

Nr 45

Svar på interpellation ang. riksplaneringens fullföljande

kan ange en mera långsiktig målsättning
för planeringsarbetet, för att undvika
att hela kusten spolieras ur fritidsoch
naturvårdssynpunkt till följd av
industrilokaliseringar med viss omgivningspåverkan.
Regeringens beslut i
Brofjordenärendet anger en sådan målsättning.
Beslutet ligger helt i linje
med de principer för samhällsplaneringen
i dessa sammanhang som enligt
regeringens mening bör vara vägledande
och som, såvitt jag förstår, vunnit
allmän uppslutning, inte minst i riksdagsdebatterna.
Dessa principer innebär
att man söker koncentrera lokaliseringen
av den typ av industri det här
är fråga om till ett så begränsat antal
områden som möjligt för att hålla kusten
i övrigt fri. Samtidigt söker man
dämpa storstadstillväxten genom att
avlänka trycket från storstadsområdena
till områden som ur regionalpolitisk
synpunkt bör få möjligheter till ökad
industrialisering.

Det är således — och det är detta
statsministern och regeringens talesmän
i övrigt har menat när vi har diskuterat
Brofjordenbeslutet — ett beslut
av riksplanekaraktär, som regeringen
funnit sig ha både underlag och
goda skäl för att fatta redan nu.

Det har varit angeläget för mig att
med det sagda få exemplifiera hur vi
inte kan skjuta alla de frågeställningar,
som vi möter, framför oss ens när utredningar
pågår, utan liksom tvingas
att handla, om vi bedömer att läget är
sådant att det är riktigare att handla
och att vi därigenom t. o. m. bättre
främjar möjligheterna att i fortsättningen
bedriva en effektiv långsiktig
planering.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Till det senaste som
statsrådet sade skulle jag vilja knyta
en reflexion. På den tid då jag var
lantmätare i Västernorrlands län skulle
en lantmätare göra en avstyckning i
närheten av Sundsvall. Efter en tids

funderande meddelade han kommunen
att det inte gick att göra utan en byggnadsplan.
»Det är klart att vi skall göra
en byggnadsplan», svarade man och
satte i gång med det — grundkarta och
utredningar och litet gräl med olika
fastighetsägare osv. När det hade gått
närmare fem år började byggnadsplanen
bli färdig. Då kom länsarkitekten
och sade: »Det här går nog inte. Vi
måste allt ha en generalplan.» Kommunen
låg i skuggan av Sundsvall och
Sundsvall hade generalplan, så det var
klart att man skulle göra en generalplan;
det blev nog bättre då. Och så
lugnade man sig med egnahemmen som
skulle byggas. Det gick närmare fem
år till, och då kom någon annan —
kanske det var länsarkitekten eller rent
av landshövdingen —- och sade: »Det
här går inte an! Vi måste ha regionplan.
»

Regionplanen upprättades ganska
hastigt men sedan tog det av vissa orsaker
åtta år innan den blev fastställd.
Under tiden måste livet naturligtvis
löpa vidare.

Jag förstår mycket väl att regeringen
måste ta ställning till olika frågor. Jag
vill inte i denna debatt uttala mig om
huruvida frågan om Brofjorden var så
viktig. Medan man håller på med planering
måste man naturligtvis använda
det material man har och försöka göra
så få misstag som möjligt. Men det får
absolut inte bli så att när planen är
färdig återspeglar den bara verkligheten
och det finns ingenting kvar att
planera. Sådant händer ibland, men
när det gäller en riksplan torde faran
för det inte vara så stor.

Eftersom vi nu har kommit in på
frågan om Brofjorden vill jag säga att
jag tycker det är egendomligt om man
verkligen skall ta ställning till den frågan
genom en stadsplan. Det är inte utformningen
— hur högt eller hur stort
man bygger — som är viktig, utan frågan
gäller andra saker — luftföroreningar,
vattenföroreningar och en hel

82 Nr 45 Måndagen den 14 december 1970

Svar på interpellation ang. riksplaneringens fullföljande

del andra sådana ting som inte har med
stadsplanen att göra.

Där har vi en svaghet i vårt system
som också kommer till synes när det
gäller Forsmark — ett kärnkraftverk
på Upplandskusten. Det första beslut
som regeringen fattade i den frågan
gällde investeringen: Här skall vi satsa
— om vi får alla tillstånd vi skall ha.
Men när väl beslutet om investering
har fattats är det svårt att inte ta hänsyn
till det när stadsplan upprättas och
då särskild ansökan beträffande den
joniserande strålningen skall göras liksom
vid prövning enligt miljöskyddslagen
hos koncessionsnämnden. Jag
ifrågasätter om inte tillvägagångssättet
borde vara det motsatta. Det skulle i
varje fall se bättre ut om man först frågade
sig: Kan vi placera en sådan anläggning
här? Vilka är villkoren för
det? Sedan kan man fatta de beslut som
fordras för själva utförandet.

Besluten skulle naturligtvis bli lättare
att fatta om man hade en riksplanering
som är positiv än om den är
negativ och endast säger att här får
man inte göra det och inte det. Då underlättas
lokaliseringen på sitt sätt och
man får förutsätta att vissa hänsyn är
tagna, som också skall tas av koncessionsnämnden
m. fl.

Jag vill alltså hålla med statsrådet
Lundkvist, som säger att man måste
fatta beslut under tiden som planeringsarbetet
pågår. Jag vill emellertid
fortfarande understryka vad jag tidigare
anfört, nämligen att det nog var
ett förfluget ord från statsministern när
han sade att man planerar ett år i förväg.
Det skulle förutsätta att vi hade en
riksplan då, vilket vi inte har.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag konstaterar att vi
även när det gäller det spörsmål som
herr Tobé tog upp, nämligen om man
skall ta ställning till en så viktig fråga

som denna som om det gäller en stadsplan,
är helt överens. Dess bättre arbetade
vi inte på det sättet beträffande
Brofjordenbeslutet. Formellt var det
ett stadsplaneärende, men vi beredde
och behandlade hela frågan som om
det var ett riksplaneärende — vilket
det också är. Därför blev det föremål
för en behandling som innebar att allt
material som kunde ligga till grund
för en belysning av ärendet ■—• och som
kommit fram under förberedelserna för
den fysiska riksplaneringen -—- har
kommit till användning. Beredningen
har skett i samarbete mellan de fem departement
som från olika utgångspunkter
har anledning att göra värderingar
och bedömningar beträffande lämpligheten
av denna typ av lokalisering.

Så skedde därför att vi visste att det
icke var fråga om att upprätta en stadsplan
bara för ett industriområde utan
också fråga om att fatta ett beslut som
skulle få betydelsefulla effekter på
längre sikt när det gäller planeringen
på Västkusten. Vi fann det glädjande
att vi nu hade ett material som gjorde
det möjligt för oss att säga: Om vi tar
detta beslut, med den möjlighet till
industrialisering inom en ur den synpunkten
angelägen region som det öppnar,
kan vi säga ifrån när det gäller
denna typ av industrilokalisering beträffande
resten av kusten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden och betänkande
nr 45 och 47—49, statsutskottets
memorial nr 227, bevillningsutskottets
betänkande nr 67, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 71, 72 och
79—90, första lagutskottets utlåtande nr
81, tredje lagutskottets utlåtanden nr 89,
91 och 92 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 53.

Måndagen den 14 december 1970

Nr 45

§ 10

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista måtte uppföras dels
konstitutionsutskottets utlåtande nr 45
samt bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 71—90 i nu nämnd ordning
närmast efter tredje lagutskottets

utlåtande nr 92, dels statsutskottets memorial
nr 227 sist.

Denna hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.24.

In fidem

Sune K. Johansson