Nr 45 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:45)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 45 ANDRA KAMMAREN 1967

21—22 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 november

Svar på interpellationer av:

herr Wedén (fp) ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant

stöd vid arbetslöshet......................................

herr Rimås (fp) ang. sysselsättningsproblemen i Östergötlands län.
herr Larsson i Norderön (ep) ang. utnyttjande av friställd arbetskraft
för upprustning av vägar.............................

Interpellationer av:

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. den enskilde skolelevens åsiktsfrihet
och integritet, m. m..................................

herr Larsson i Öskeviksby (ep) ang. finansieringen av hälso- och

sjukvården...............................................

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. utbildningen i miljövårds teknik.

..................................................

herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. åtgärder med anledning av företagna
valutadevalveringar.................................

herr Grebäck (ep) ang. tidpunkten för uppförande av ett laboratorium
för radiobiologi vid lantbrukshögskolan.................

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. orsakerna till den under de senaste
åren inträdda ökningen av socialhjälpen...................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nihlfors (fp) ang. möjligheterna för personer som lider av
epilepsi att erhålla tjänster inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden.
..............................................

fru Lindberg (s) ang. epilepsi som hinder för erhållande av ordinarie

statlig tjänst.............................................

fru Lindberg (s) ang. uppgiftsskyldigheten beträffande epilepsi vid

anhållan om lysning.......................................

herr Magnusson i Borås (h) ang. begränsning av importen från länder
med mycket låg prissättning............................

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 45

Sid.

41
43

44
44

Nr 45

Innehåll

Onsdagen den 22 november

Sid.

Sänkt skolålder....................,.......................... 45

Lärarnas arbetsförhållanden......... 65

Meddelande ang. arbetsplenum fredagen den 1 december........... 69

Litterär uppläsningsverksamhet i skolor och bildningsorganisationer. 69

Fullständig lärarutbildning i Montessoripedagogik................. 71

Undervisningen inom det obligatoriska skolväsendet.............. 72

Kommunikationsmöjligheterna i skärgården . .................... 73

Samordning av statens järnvägars zontaxa med järnvägens och postverkets
busstaxor........... 75

Inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan....... 77

Meddelande om enkel fråga av herr Odhe (s) ang. åtgärder för att öka
respekten för hastighetsbestämmelserna....................... 79

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 22 november

Statsutskottets utlåtande nr 156, om rationalisering av undervisningsväsendet
........................ 44

— nr 157, om sänkt skolålder.................................. 45

— nr 158, om en utbyggnadsplan för de gymnasiala skolorna, m. m... 65

— nr 159, om litterär uppläsningsverksamhet i skolor och bildningsorganisationer.
............................... 69

— nr 160, om fullständig lärarutbildning i Montessoripedagogik..... 71

—■ nr 161, om undervisningen inom det obligatoriska skolväsendet. . . 72

— nr 162, om kommunikationsmöjligheterna i skärgården.......... 73

— nr 163, om samordning av statens järnvägars zontaxa med järnvägens
och postverkets busstaxor............................ 75

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. ändring i förordningen om

arvsskatt och gåvoskatt.................................... 76

Första lagutskottets utlåtande nr 58, ang. lag om tillägg till vissa trafiklivräntor,
m. m............................................ 76

Bevillningsutskottets betänkande nr 59, ang. lag om tillägg till vissa trafiklivräntor,
m. m.......................................... 77

Första lagutskottets utlåtande nr 61, ang. ändring i lagen om förlängning
av tid för preskription av rätt till arv eller testamente...... 77

Jordbruksutskottets utlåtande nr 35, om åtgärder mot spridning av

dynt..................................................... 77

— nr 36, om rätten att fiska med fasta redskap i kronans fiskevatten. 77

— nr 37, ang. ersättning för älgskada............................ 77

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 49, om inrättande av ett

statligt institut för den psykiska folkhälsan................... 77

— nr 51, om vidgade möjligheter för handikappade att erhålla utbildning
och tjänst......................................... 79

Tisdagen den 21 november 1967

Nr 45

Tisdagen den 21 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
november.

§ 2

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv
för utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wedén har frågat
om jag är villig att till utredningen om
kontant stöd vid arbetslöshet utfärda
tilläggsdirektiv med innehåll att utredningens
uppgift skall vara att lägga
fram ett förslag till allmän sysselsättningsförsäkring
och att detta arbete
skall bedrivas med största skyndsamhet.

I likhet med interpellanten anser jag
det realistiskt att räkna med att strukturomvandlingen
kommer att påverka
sysselsättningen under den överblickbara
framtiden. Förbättrad ekonomisk
trygghet vid ofrivillig arbetslöshet
framstår bl. a. därför som en av våra
mest angelägna trygghetsreformer. Det
är emellertid viktigt att vi definierar
begreppet ekonomisk trygghet vid arbetslöshet,
så att vi är överens om vad
vi talar om. För min del vill jag med
eftertryck framhålla, att åtgärder för
att bereda de arbetslösa sysselsättning
måste ha företräde framför hjälp i
form av kontantunderstöd. Såsom jag
framhöll i arbetsmarknadspropositionen
år 1966 behövs emellertid också
möjligheter att ge kontant stöd till arbetslösa.
I det sammanhanget meddelade
jag att jag ämnade begära Kungl.

Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga
med uppdrag att undersöka om
och hur ett mera omfattande skydd mot
inkomstbortfall i samband med arbetslöshet
bör byggas upp. Riksdagen hade
inget att erinra mot vad jäg anförde.
Någon reservation förekom inte på den
punkten.

Den av mig aviserade utredningen
tillkallades i juni 1966. Bland ledamöterna
ingår bl. a. representanter för de
fyra stora partierna och för arbetsmarknadens
parter. Enligt sina direktiv skall
utredningen — som kallär sig KSAutredningen
— utreda frågor rörande
kontant stöd vid arbetslöshet.

Direktiven begränsar inte uppdraget
till att gälla någon viss grupp av förvärvsarbetande.
I direktiven nämnde
jag särskilt behovet av arbetslöshetsskydd
för vissa grupper, som nu saknar
sådant, nämligen småföretagare, jordbrukare
och diversearbetare. Samtidigt
pekade jag emellertid på svårigheterna
att arbetslöshetsförsäkra studerande
och andra, vilka inte tidigare haft förvärvsarbete.
Om utredningen vid sina
överväganden stannar för obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring skall den bl. a.
klara ut hur en sådan försäkring skal!
samordnas med andra försäkringsformer.
KSA-utredningen skall också lägga
fram förslag om hur kostnaderna
skall fördelas på olika parter. För närvarande
är det ju enbart staten och
medlemmarna i arbetslöshetskassorna
som betalar. Däremot deltar inte arbetsgivarna
i finansieringen.

I april i år gav regeringen utredningen
tilläggsdirektiv om att den med
förtur skulle utreda frågan om ekonomiskt
stöd till äldre arbetslösa arbetstagare.
Utredningen har i höst lagt

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen
arbetslöshet

lram ett sådant förslag, vilket i korthet
innebär att arbetslösa arbetstagare över
60 år skall få ett skattefritt bidrag på
i regel minst 700 kronor per månad.
Kostnaderna föreslås komma att helt
bäras av staten. Förslaget behandlas nu
inom departementet, och jag räknar
med att proposition i ämnet skall kunna
läggas fram i början av nästa års riksdag.

Herr Wedén vill nu att regeringen
skall ge nya direktiv för KSA-utredningen,
som innebär att den inte skall
vara förutsättningslös mer än beträffande
olika alternativa system för en försäkring.
Uppgiften skall vara att föreslå
en allmän obligatorisk sysselsättningsförsäkring.
Vad interpellanten menar
med att utredningen skall få pröva
alternativa system för försäkringen
framgår inte av interpellationen. Jag
har emellertid tolkat hans uttalande
så, att utredningen skall begränsas till
tekniska frågor angående kostnadsfördelningen,
eventuell fondbildning o. d.,
som man brukar avse när man talar om
olika försäkringssystem.

För min del anser jag att frågorna om
obligatorium eller frivillighet samt
trygghetsskyddets omfattning och nivå
bör utredas innan man tar ställning.
KSA-utredningen har den uppgiften, .lag
räknar med att den utan onödigt dröjsmål
kommer att slutföra sitt arbete och
lägga fram förslag som tillgodoser behovet
av större inkomsttrygghet. Jag är
alltså inte villig att ge utredningen tillläggsdirektiv
av den art herr Wedén
avser.

Vidare anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Inrikesministerns svar
är enkelt och klart, och den framställda
frågan var också enkel och klar. Min
fråga var i sak denna: Anser regeringen
att det är angeläget, inte minst mot bakgrunden
av den arbetsmarknadssitua -

om kontant stöd vid

tion vi har, att låta den utredning om
arbetslöshetsförsäkringens former som
nu arbetar och som har ganska omfattande
direktiv, koncentrera sig på att
så snabbt som möjligt framlägga ett
förslag om en allmän sysselsättningsförsäkring? Inrikesministerns

svar är i sak nej.
Regeringen anser inte att det är angeläget.
Och svaret motiveras med några
skäl, av vilka jag här helt kortfattat skall
granska några.

Ett av skälen tycker jag kan avföras
genast. När statsrådet Johansson säger
att han är angelägen om att framhålla
»att åtgärder för att bereda de arbetslösa
sysselsättning måste ha företräde
framför hjälp i form av kontantstöd».
så riskerar han inte att bli emotsagd.
Men det är bara det, herr talman, att
en del konsekvenser av regeringens egen
ekonomiska politik har skärpt arbetslösheten
och riskerna för den och ökat
svårigheterna att verkligen finna nya
jobb för dem som blir arbetslösa. Detta
kan inte vara ett skäl mot utan är naturligtvis
ett skäl för en förbättring av
det försäkringssystem vi har på detta
område. Det är ett system som, trots
att det har obestridliga och av alla erkända
förtjänster, bl. a. har nackdelen
att vara ofullständigt täckande.

Ett annat skäl för sin ståndpunkt
som inrikesministern antyder går tillbaka
på direktiven till den pågående
utredningen, vilka jag alltså sökt få en
ändring i. Det står i dessa att utredningen
bör vara förutsättningslös. Därmed
menas, såvitt jag förstår, att utredningen
skall pröva minst två huvudlinjer.
Den ena huvudlinjen skulle vara
att bibehålla de principer som de nuvarande
arbetslöshetskassorna representerar
och att — som det heter i direktiven
— överväga vilka ändringar i den
nuvarande frivilliga försäkringen som
kan bli erforderliga om den kommunala
kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet
föreslås bli reformerad. Den

Tisdagen den 21 november 1967 Nr 4a 5

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet

andra huvudlinjen är att finna en lämplig
form för en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Det är självklart
att en sådan försäkring skall ta till vara
och i viss utsträckning kunna bygga
på de värdefulla erfarenheter som de
nuvarande kassorna har gjort.

Nu säger statsrådet Johansson i sak,
att han inte vill ta ställning i denna
principfråga förrän båda linjerna har
utretts. Jag förstår att det kan föreligga
argument — i detta fall enligt min
mening dock huvudsakligen av teoretisk
art — för en sådan ståndpunkt. Även
praktiskt sett är det naturligtvis många
gånger inte bara bra utan nödvändigt
att undersöka och diskutera flera alternativ
innan man bestämmer sig.

Men trots detta är det min klara uppfattning,
herr talman, att skälen för att
nu ta en politisk ståndpunkt, som styr
och begränsar utredningens arbete, är
överväldigande starka. Såvitt jag förstår
är vi ense därom inom den demokratiska
oppositionen, och skälen för
denna oppositionens uppfattning har
jag utvecklat redan i interpellationen.

Jag har där framhållit att den i jämförelse
med tidigare år starkt ökade arbetslösheten
— den högsta vi haft någon
höst sedan år 1958 — haft åtminstone
två orsaker. Den ena är naturligtvis
den internationella konjunktursvackan,
som kanske nu — ehuru i
långsammare takt än man tidigare antagit
— håller på att övervinnas. Men
den andra och allvarligaste är den försämring
av det svenska näringslivets
internationella konkurrenskraft som är
en följd av att regeringen misslyckats
med att framgångsrikt bekämpa kostnadsinflationen.

Jag påpekade också i interpellationen
— och inrikesministern har inte på något
sätt tagit upp detta — att de gjorda
undersökningarna ger vid handen att
det förekommit en stark tillväxt av
sådan arbetslöshet, som inte beror på
kortare eller längre permitteringar utan

på att företag helt enkelt läggs ned eller
på att driften inskränks mer permanent.

Jag nämnde också att av de arbetslösa,
som i september redovisades till
ett totalt antal av nära 29 000, var mer
än en fjärdedel inte försäkrade.

Sedan dess har mina skäl för att nu
ta en klar ståndpunkt till förmån för
en allmän sysselsättningsförsäkring ytterligare
stärkts. Vi har nu bortemot
40 000 redovisade arbetslösa. Av dem
är över 9 000 inte försäkrade. Det kan
förtjäna tilläggas att vi till denna siffra
om 40 000 egentligen måste addera åtskilliga
tiotal tusen, som inte sysselsätts
på den reguljära arbetsmarknaden utan
genom olika stödformer.

Det jag anfört räcker enligt min mening
mer än väl till för att regeringen
skall underlätta utredningens arbete
genom att begränsa dess omfattande
program till att gälla själva huvudsaken:
att ge alla ofrivilligt arbetslösa ett
hyggligt försäkringsskydd.

Jag kan, herr talman, i dag inte underlåta
att lägga till ett par ytterligare
skäl för detta. De meningsyttringar från
regeringen som vi i riklig utsträckning
har konfronterats med, inte minst genom
TV, beträffande den brittiska ocli
den danska devalveringens verkningar
i vårt land har i några avseenden varit
en skönmålning med, tyvärr, ganska
ringa täckning i verkligheten. Många
som tog del av dessa meningsyttringar
måste ha fått intrycket att det som skett
inte innebar några nackdelar för oss,
ingen skärpning av riskerna för löntagarnas
trygghet i sysselsättningen —
snarare tvärtom: en del importvaror
skulle bli billigare och löntagarnas realförtjänster
skulle vara räddade.

Jag har tidigare sagt, herr talman, att
i det läge där vår ekonomi med den
förda politiken hamnat i finns det
ingen god utväg för en svensk regering
och riksbanksledning. Regeringen valde
den minst dåliga, och det gjorde den
rätt i. Det är emellertid naivt ocli

Nr 45

Tisdagen den 21 november 19G7

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid

arbetslöshet

oklokt att uppträda så att en stor del av
svenska folket kan få intrycket att här
inte skett något annat än att regeringen
visat sig på styva linan. Vi hade redan
före devalveringen en situation som
inte var tillfredsställande ur internationell
konkurrenssynvinkel och därför
inte heller för den kort- eller långsiktiga
tryggheten i sysselsättningen. Detta
läge har naturligtvis inte förbättrats
genom det som inträffat. Verkligheten
är att det har försämrats.

Jag vill — utan att vidga debatten
utanför det egentliga trygghetsområdet,
som är viktigt nog — för det första konstatera
att när inrikesministern även i
det läge som nu föreligger avvisar att ta
ställning till förmån för en allmän sysselsättningsförsäkring
tyder detta på
något slags prestigebundenhet vid en
tidigare intagen ståndpunkt. Om man så
vill kan man säga att det tyder på ett
visst mod, men jag tror inte att det tyder
på ett klokt omdöme.

För det andra vill jag fråga inrikesministern
inför det uppenbart skärpta
arbetslöshetshot, som devalveringarna
framför allt i Storbritannien och Danmark
medfört för oss och som inte hinner
mötas med bl. a. en utvidgad och
allmän sysselsättningsförsäkring, därför
att det kan inställa sig snart nog:
Vilka särskilda åtgärder planerar regeringen
på kort sikt?

För det tredje måste det väl nu, just
ur den synvinkel som inrikesministern
anfört i sitt interpellationssvar, nämligen
att det i första hand är viktigt att
bereda arbetslösa människor ny sysselsättning,
vara ännu viktigare än tidigare
att utsikterna till detta kan ökas
genom stabiliseringskonferenser av det
slag vi så många gånger förordat. Deras
syfte skulle vara att säkra goda realinkomststegringar
inom ramen för en
lugnare pris- och kostnadsutveckling,
som åtminstone skulle kunna förhindra
en ytterligare försämring av vårt internationella
konkurrensläge, samtidigt

som löntagarna erhåller garantier mot
prisstegringsöverraskningar. Vill inte
statsrådet Johansson åtminstone från
de trygghetssynpunkter han har att bevaka
sträcka sig så långt som till att
säga, att han inte vill motsätta sig en
sådan ordning?

För det fjärde och sista, när vi nu
har fått denna ytterligare försämring av
förutsättningarna för att i första hand
ge dem som blir arbetslösa nya jobb,
skulle det då inte enligt inrikesministerns
mening vara motiverat att skynda
på med att avlägsna den form av indirekt
beskattning som vi har och som
gör det svårare för svenska företag att
konkurrera i utlandet och lättare för
utländska företag att konkurrera på vår
hemmamarknad? Det är också en viktig
trygghetsaspekt, herr talman!

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Beträffande den fråga
som herr Wedén har tagit upp — frågan
om vi vill ge tilläggsdirektiv —
har jag redan klart angivit att utredningens
huvudsakliga uppgift är att utreda
frågan om en sysselsättningsförsäkring
— kalla det gärna så -— alltså
frågan om kontantstödet. Den har att
förutsättningslöst pröva, om den finner
lämpligt att föreslå en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Men jag skall
återkomma till detta — jag skall endast
först beröra de frågor som herr Wedén
har tagit upp i sin interpellation och i
det anförande som han nu har hållit.

Herr Wedén säger mycket riktigt i
sin interpellation:

»Det är givet att det krävs en hel rad
olika åtgärder från statsmakternas sida
för att möta denna utveckling. En förstärkt
och målmedveten antiinflationspolitik
skulle förbättra de svenska företagens
konkurrensförmåga och därmed
ha en hälsosam effekt på sysselsättningsläget.
Men en sådan politik kan

Tisdagen den 21 november 1967 Nr 45 7

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet

inte eliminera betydande omställningsproblem
även i framtiden.

I detta läge framstår kravet på att ge
den enskilde bättre ekonomisk trygghet
vid ofrivillig arbetslöshet som en av de
mest angelägna trygghetsreformerna i
svensk politik.»

Till detta har jag sagt: »I likhet med
interpellanten anser jag det realistiskt
att räkna med att strukturomvandlingen
kommer att påverka sysselsättningen
under den överblickbara framtiden.
Förbättrad ekonomisk trygghet vid ofrivillig
arbetslöshet framstår bl. a. därför
som en av våra mest angelägna
trygghetsref ormer.»

Vi är alltså överens om — och det
är den avgörande utgångspunkten — att
vi har att emotse omställningssvårigheter
inom vissa delar av vårt näringsliv
oberoende av kostnadsläget med hänsyn
till den internationella konkurrensen,
svårigheter som leder till nedläggning
av företag och friställning av arbetskraft,
och att detta är grundvalen
för bedömningen av denna fråga.

I direktiven säges: »Skulle utredningen
finna att någon form av obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring behövs,
bör möjligheterna att samordna den med
den nuvarande frivilliga försäkringen
undersökas. Är detta inte möjligt bör
också andra lösningar prövas.»

Det är ganska vanligt att vi i direktiven
lämnar åt en utredning att bedriva
sitt arbete förutsättningslöst och
att pröva olika former. Med hänsyn till
den ökande arbetslösheten var vi i våras
överens om att ge utredningen tilläggsdirektiv
om att den skulle pröva möjligheten
till en förlängning av arbetslöshetsunderstödet
eller annan form av
kontantunderstöd till den äldre arbetskraft,
som i betydande omfattning kommit
att friställas. Utredningen har arbetat
på ett föredömligt sätt. Den har
snabbt genomfört sitt uppdrag, lämnat
förslag och givit oss möjligheter att,
som jag har nämnt i interpellationssva -

ret, lägga fram ett förslag i denna viktiga
fråga redan till vårriksdagen.

Låt mig återge vad bl. a. folkpartiet
har anfört i mittenprogrammet, där man
var något försiktigare beträffande frågan
om sysselsättningsförsäkring. Det
heter där bl. a. att det nuvarande systemet
för arbetslöshetsförsäkringen bör
överses bl. a. i syfte att skapa ökad inkomsttrygghet
för grupper av yrkesverksamma
som nu inte omfattas av sådan
försäkring. De tekniska möjligheterna
att få till stånd en allmän sysselsättningsförsäkring
som ger grundläggande
inkomsttrygghet vid arbetslöshet
bör skyndsamt undersökas.

Ja, vad är det man begär? Jo, man
kräver att vi skall undersöka de tekniska
förutsättningarna för att genomföra
en mera omfattande trygghetsförsäkring
eller en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
alltså precis vad den sittande
utredningen har i uppdrag att
göra.

Frågan är egentligen om herr Wedén
inte har tilltro till den utredning som
nu arbetar. I denna finns, såsom jag
påpekat, representanter för alla de fyra
stora partierna, alltså även för folkpartiet,
vilka har möjligheter att inom
utredningen arbeta och lägga fram förslag.
Jag förmodar att folkpartiets representant
också har möjligheter att hålla
kontakt med sin partiledning. I den
mån som utredningen inte skulle vara
beredd att lägga fram förslag om en allmän
trygghetsförsäkring eller någon
form av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
finns det alltså möjligheter att
inom utredningen direkt verka för
detta. Är det då inte rimligt att man
låter utredningen arbeta med dessa
uppgifter?

Jag har i min hand ett utkast till plan
för utredningens arbete under hösten
1967 och våren 1968, som visar att den
intensivt arbetar just med de uppgifter,
som vi i denna debatt finner angelägna.
Där anges för det första stöd -

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid

arbetslöshet

behovets omfattning för de befolkningsgrupper,
som enligt nu gällande förordning
om erkända arbetslöshetskassor
har begränsade möjligheter att inträda
i sådan kassa, för det andra inskränkning
i rätten till arbetslöshetshjälp för
utländska medborgare o. s. v. Det är fem
punkter vilka anges och till vilka man
nu koncentrerar sin uppmärksamhet.

För mig är alltså herr Wedéns fråga
delvis oförklarlig. Vi har en utredning
som arbetar med just de uppgifter, vilka
anges i interpellationen och i det anförande
som herr Wedén hållit, och
ändå vill herr Wedén att vi skall ge den
tilläggsdirektiv. Vi kan be den påskynda
sitt arbete, och jag har i mitt interpellationssvar
uttalat, att jag räknar med
att den kommer att bedriva sitt arbete
med skyndsamhet — samma skyndsamhet
som den ålade sig när vi i våras
begärde att den först skulle ta itu med
problemet om den äldre arbetskraften.

Jag frågar mig om det är så, att herr
Wedén går tillbaka till den motion om
en allmän sysselsättningsförsäkring,
som väcktes av folkpartiet vid 1966 års
riksdag. Det är kanske de förslag, som
framförs i denna motion, vilka herr
Wedén har i tankarna när han framhåller
att KSA-utredningen inte skall
vara förutsättningslös utan få direktiv
om att lägga fram förslag om en allmän
sysselsättningsförsäkring. Det skulle enligt
min mening vara synnerligen värdefullt,
om herr Wedén ville göra en
deklaration på denna punkt. Är det
denna motion som herr Wedén vill att
utredningen skall följa eller är det något
annat han har i tankarna?

Denna motion avsåg i huvudsak följande.
Där föreslogs en försäkring som
skulle omfatta alla svenska medborgare
utan undantag från 16 till 65 år samt i
Sverige bosatta utländska medborgare.
Jag skall inte referera innehållet i hela
motionen, men låt mig fundera något
över vad ett genomförande av dess förslag
skulle komma att kosta. Motionä -

rerna har självfallet inte gjort någon
kostnadsberäkning, men de nämner i
motionen att det finns 1,2 miljon gifta
kvinnor som inte förvärvsarbetar. Enbart
för denna grupp skulle kostnaden
kunna uppgå till miljardbelopp.
Det omtalas inte heller i motionen varifrån
pengarna skulle tas. På lång sikt
tänker sig emellertid motionärerna att
man skulle kunna få en fullständig
finansiering med arbetsgivaravgifter.
Eftersom en stor del av kostnaderna
orsakas av de gifta kvinnorna menar
motionärerna dock att vissa kostnader
till en början får täckas med skattemedel.

Jag har också observerat att en av
de ledande folkpartitidningarna, nämligen
Dagens Nyheter, i slutet av förra
veckan hade en ledare i vilken man
behandlade problemet om tryggad inkomst.
Det var en balanserad ledare,
där man vägde för- och nackdelar mot
varandra men gjorde denna konklusion:
»Den bästa lösningen ligger sannolikt
i en kombination av en allmän
statlig grundförsäkring, som kan utsträckas
även till grupper som inte förut
tillhört arbetsmarknaden, och en frivillig
påbyggnad enligt nuvarande system.»
Man kommer också in på frågan om ett
slags minimitrygghet samt tar upp problemet
med hemmafruarna. Där skriver
tidningen emellertid: »Detta skulle

nämligen snabbt leda till miljardkostnader
för försäkringen.» Innan man
över huvud taget har givit sig i kast
med uppgiften att bedöma till vilka
kostnader vi kommer och hur de skall
bäras är tidningen närmast av den uppfattningen,
att man i stället borde få
någon form av kombinationsförsäkring.

Nu för herr Wedén fram den uppfattningen
— eller han har i varje fall
gjort det tidigare, bl. a. i remissdebatten
— att trygghetsförsäkringen tydligen
inte är någonting som intresserar
socialdemokratin. Herr Wedén gör också
gällande att mitt svar nu är enkelt

Tisdagen den 21 november 1967 Nr 45

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet

och innebär ett nej på en enkel fråga
samt att vi inte vill ge några tilläggsdirektiv.
Tillåt mig då, herr talman,
att till protokollet få redovisa att frågan
om en trygghetsförsäkring som går
utöver den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen
har vi tagit upp såväl i det
näringspolitiska programmet som i det
anförande jag hade tillfälle att hålla
vid den extra partikongress som herr
Wedén tidigare åberopade. Ur näringsprogrammet
vill jag helt kort citera ett
litet stycke, nämligen detta: »För den
enskilda människan är orsaken till inkomstbortfall
inte det viktigaste. För
henne är det avgörande att hon har garantier
för ersättning vid trygghetshotande
inkomstbortfall, vare sig det beror
på permittering, kort- eller långvarig
arbetslöshet, sjukdom, yrkesskada
eller annan form av arbetsoförmåga.
Det nuvarande inkomstskyddet måste
därför kompletteras, så att det täcker
alla orsaker till trygghetshotande inkomstförluster.
»

Eftersom det var min uppgift att föredra
problemen kring arbetsmarknadspolitiken
ber jag också, herr talman,
att helt kort få citera ur mitt anförande
den gången. .lag sade att det första steget
fram till inkomsttrygghet för alla
vid arbetslöshet kommer vi att ta nästa
år. Då lägger regeringen fram en proposition
om kontant stöd vid arbetslöshet
för alla äldre arbetstagare. Under
det fortsatta utredningsarbetet kommer
det att klarläggas hur frågan skall
lösas för övriga grupper och om man
kan finna en väg som tillgodoser såväl
kravet på allmän inkomsttrygghet vid
arbetslöshet som angelägenheten av att
bevara den självstyrelse som präglar de
nuvarande arbetslöshetskassorna.

Är nu detta så märkvärdigt? Det är
ett klart uttalande för en allmän försäkring
och en trygghet även för andra
grupper, men vi vill att utredningen
skall överväga, om man kan finna en
lämplig väg som bevarar en del av de

utomordentliga värden som ligger i den
nuvarande arbetslöshetsförsäkringen,
samtidigt som man bygger ut systemet.

Sedan har herr Wedén velat utvidga
resonemanget och kopplar det till det
problem som vi under de senaste dagarna
har diskuterat i anslutning till
den engelska devalveringen och den
sevnska regeringens ståndpunkt. Jag vill
helt kort svara, att då det gäller arbetsmarknadspolitiken
så har den skärpts.
Vi har en hög beredskap, där arbetsmarknadsmyndigheterna
är beredda att
ge ett stöd åt dem som blir arbetslösa.
Arbetsmarknadsmyndigheterna hade
räknat med att vi kan få behov av en
stödverksamhet som omfattar kanske
100 000 människor under den kommande
vintern. Vi kan väl i dag säga, att
de mycket oroande tecken som vi såg
i oktober inte har sin fulla motsvarighet
i novemberräkningen. Det kan vara
en tillfällighet; vi skall därför inte dra
för snabba slutsatser av det förhållandet,
att arbetslösheten inte i november
har stigit på samma sätt som den gjorde
under september och oktober. De
vidtagna åtgärderna: användningen av
investeringsfondsmedel i byggverksamhet
och för maskinbeställningar börjar
kanske verka, liksom det höga bostadsbyggandet,
beredskapsarbetena, den
ökade omfattningen av omskolningskurser
o. s. v. Under alla omständigheter
har vi sagt, att om det skulle visa sig
nödvändigt att gå längre med åtgärder
för att motverka arbetslösheten och ge
stöd åt enskilda människor, så skall vi
också göra detta.

För kontakt med näringslivets företrädare
i dessa angelägna frågor — inte
minst då det gäller sysselsättningen —
har vi ju en sysselsättningsberedning,
i vilken företrädare för såväl arbetsgivarna
som arbetstagarna ingår. Den beredningen
är kallad till en överläggning
inom de närmaste fjorton dagarna, och
vi kommer då att med beredningens
ledamöter diskutera problemen på ar -

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid

arbetslöshet

betsmarknaden samt de eventuella ytterligare
åtgärder som kan föranledas
av den nuvarande situationen.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern sade
ganska mycket nu, men han berörde
också mycket obetydligt själva kärnfrågan.
Dessutom tycker jag att han ställer
rätt anspråkslösa krav på sig själv
men synnerligen höga krav på mig. Han
yttrade att jag inte sagt så mycket om
hur en allmän sysselsättningsförsäkring
skulle utformas när det gäller betydelsefulla
detaljer. Detta är riktigt, herr inrikesminister,
men det beror just på
att jag anser att utredningen skall koncentrera
sig på den saken inom ramen
för den begränsade uppgiften att utreda
en allmän sysselsättningsförsäkring, och
detta som enda alternativ. En sådan
uppläggning av arbetet måste ju avlasta
utredningen en rad uppgifter som kan
vara ägnade att försena dess arbete.
Som det nu ser ut har jag svårt att föreställa
mig, att utredningen skulle kunna
bli klar ens under loppet av 1968. Det
skulle den ha större möjligheter att bli
om den begränsning och koncentration
av arbetsuppgifterna skedde som jag
talat för.

Men för sin egen del kan inrikesministern
i dag inte ens säga om han vill
det ena eller det andra, om han vill ha
en allmän sysselsättningsförsäkring eller
inte. Det är där skillnaden ligger.

Kanske jag får skjuta in, att vi har
motionerat bl. a. om särskilda åtgärder
på detta område; i det sammanhanget
nämndes ordet förtidspensionering av
den äldre arbetskraft som drabbas av
omställningar i samband med företagsnedläggning
eller inskränkningar. Denna
kategori har ofta svårt att flytta från
sin bostadsort. Och det är naturligtvis
mera besvärligt att när det gäller äldre
människor nå resultat genom omskolningskurser.
Detta har man — och det
är jag glad över — funnit en lösning

på inom ramen för utredningen: utredningen
förordar en arbetslöshetsförsäkringsväg
och inte en förtidspensioneringsväg.
Men detta är ju en teknisk
fråga, som inte berör själva huvudsyftet,
och jag tycker inte att inrikesministern
härvidlag har särskilt stor anledning
att yvas över lösningen och framställa
sig själv som initiativtagare.

Jag har tilltro till den utredning som
pågår — det vill jag framhålla. Men
min tilltro till dess förmåga att snabbt
lösa den uppgift som är den centrala i
dag skulle avsevärt öka, om inrikesministern
ville bifalla det krav jag ställt.
Ty det är alldeles klart att de omfattande
uppgifter som utredningen har inte
bidrar till att göra det möjligt för den
att snabbt klara den centrala uppgiften.

Till sist vill jag endast konstatera,
herr talman, att den avgörande skillnaden
mellan inrikesministern och oss på
oppositionssidan är att vi i en besvärlig
fråga har gjort den politiska avvägningen
och vill ha formerna för en allmän
sysselsättningsförsäkring utredda, medan
inrikesministern alltså inte vet vad
han vill.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Om vi skall göra en bedömning
av vad den ene och den andre
vill, kan jag tala om att vi vill att utredningen
skall utreda frågan om en
allmän sysselsättningsförsäkring eller
en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Den uppgiften ingår i dess direktiv. Vi
har tilltro till utredningen.

Herr Wedén vill däremot ta ställning
till frågan utan att veta om en sådan
försäkring är tekniskt möjlig eller till
vilka kostnader den leder. Där går den
stora skiljelinjen. Vi vill ha fakta på
bordet innan vi slutgiltigt tar ställning.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingenting emot
att acceptera den uppläggning som inri -

Tisdagen den 21 november 1967 Nr 45

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet

kesministern nu gjorde beträffande själva
frågeställningen. Skillnaden kan då
preciseras så, att vi anser att det föreligger
tillräckliga fakta för att ta ståndpunkt
i principfrågan. Därmed påskyndar
man möjligheterna att nå ett snabbt
och gott resultat. Inrikesministern anser
inte det och vet av den anledningen
inte riktigt vad han vill.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill än en gång beklaga
att regeringen genom sitt handlande
i denna fråga har förhalat utredningsarbetet
och att man inte redan
har genomfört en allmän sysselsättningsförsäkring.
Ännu pågår utredningsarbetet,
och jag förmodar att det, som det
nu ser ut, kanske inte ens under vårriksdagen
nästa år kan bli ett beslut.
Det skulle med hänsyn till arbetslöshetens
omfattning vara ytterst allvarligt
om det blir ytterligare dröjsmål innan
riksdagen kan ta ställning.

Jag har så mycket större anledning
att beklaga detta, eftersom det är från
centerhåll som denna fråga har aktualiserats
under senare år. Till det betänkande,
som 1960 års arbetslöslietsutredning
lade fram år 1963, fogade en tidigare
ledamot av denna kammare, nuvarande
ledamoten av första kammaren
herr Fähdin en reservation, i vilken
han aktualiserade förslaget om en allmän
arbetslöshetsförsäkring. Eftersom
frågan om hur denna bör utformas har
kommenterats av inrikesministern, som
tycks hysa en viss sympati för den tanke
som bl. a. har skymtat i Dagens Nyheter,
kanske jag får påpeka att den
stämmer ganska väl överens med den
princip som herr Fälldin skisserade i
sin reservation redan år 1963 och som
sedan har legat till grund för de motioner
som vårt parti har väckt fr. o. m.
1964 års riksdag.

Herr Fälldin betonade att rätten till
arbete måste ses som en medborgerlig
rättighet och att den nuvarande arbets -

löshetsförsäkringen inte kunde anses
fylla sin funktion på tillfredsställande
sätt. Han framhöll vidare:

»Den effektivaste lösningen skulle vara
en allmän arbetslöshetsförsäkring utformad
som en allmän grundförsäkring
och i väsentliga avseenden en motsvarighet
till grundpenningförsäkringen inom
sjukförsäkringen. Härutöver borde
finnas en frivillig påbyggnadsförsäkring.
Den allmänna försäkringen skulle
omfatta i princip alla arbetsföra. Envar
arbetssökande som inte kan beredas
arbete skulle således ha en viss rätt till
ersättning från försäkringen. Finansieringen
borde i huvudsak ske på det sätt
som anses böra gälla för de nuvarande
grundläggande socialförsäkringsförmånerna.
Den frivilliga påbyggnadsförsäkringen
skulle kunna organiseras i arbetslöshetskassor
av nuvarande typ och
finansieras på i princip det sätt som
sker i de nuvarande kassorna, således
med statsbidrag och egenavgifter.

Genom den allmänna försäkringen
skulle de grupper och enskilda som står
utanför den nuvarande försäkringen
automatiskt erhålla ett försäkringsskydd.
Härigenom skulle också erhållas
en effektivare registrering av den
faktiska arbetslösheten och sysselsättningsläget
och därmed en bättre grund
för de sysselsättningspolitiska åtgärderna.
Även möjligheten att utjämna de i
direktiven nämnda kostnadsskillnaderna
för medlemmar i olika kassor skulle
öka. Inom den allmänna försäkringen
skulle utjämningen bli total.»

Herr Fälldins reservation utmynnade
i förslag om en skyndsam utredning
om införande av allmän arbetslöshetsförsäkring.

Nog är det väl en betydande brist att
vi inte har en arbetslöshetsförsäkring
för alla, eftersom vi torde vara överens
om att rätten till arbete är en mycket
viktig princip för vår politik. Vi har
inte en arbetslöshetsförsäkring som omfattar
alla anställda, vi har inte en ar -

12 Nr 45 Tisdagen den 21 november 196/

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet

betslöshetsförsäkring som omfattar både
företagare och anställda, inte en försäkring
som omfattar dem som redan
befinner sig i produktionslivet och dem
som önskar gå ut på arbetsmarknaden.
Vi har t. ex. ingen tillfredsställande ordning
för studerande och inte för hemmafruar
som önskar arbeta utanför
hemmet och som inte kan få sysselsättning.
De har inget som helst försäkringsskydd
på grund av karensbestämmelser
och dylikt.

Jag vill understryka att den mening,
som herr Fälldin har givit uttryck åt
i sin reservation och som har gått igen
i motioner från centerpartihåll, är att
en allmän arbetslöshetsförsäkring väsentligen
skulle underlätta våra möjligheter
att föra en framgångsrik lokaliserings-
och arbetsmarknadspolitik, eftersom
man på detta sätt som en indirekt
effekt också skulle få en mycket
god bild av den dolda arbetslöshetens
omfattning.

Jag måste som sagt beklaga dröjsmålet
med utredningsarbetet. Under de fyra
år som gått sedan frågan aktualiserades
borde spörsmålet hunnit utredas
och ett förslag för länge sedan ha lagts
på riksdagens bord. Angelägenheten
härav understrykes ytterligare av att vi
i dag har en betydande arbetslöshet
och att det finns risk för att den kommer
att öka. Som redan framhållits har
vi i dag ungefär 40 000 arbetslösa. Åtskilliga
tiotusentals människor sysselsättes
därjämte genom omskolningsverksamhet
och beredskapsarbeten. Hiirtill
kommer de konsekvenser som devalveringen
främst i England men också i
Danmark och Finland kan föra med sig
för olika delar av näringslivet. Dessa
konsekvenser måste ytterligare belysas,
och vi måste få klarhet i vilka åtgärder
som kan sättas in för att stärka företagens
möjligheter att uppehålla sysselsättningen
och trygga de anställdas inkomst-
och sysselsättningsmöjligheter.
Norge, som vi av vissa skäl antog ock -

så kunde tänkas devalvera, beslöt som
bekant att inte göra detta. Situationen
är därför inte fullt så allvarlig, även om
påfrestningarna under den närmaste tiden
ändå kommer att bli stora.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
understryka angelägenheten av att denna
fråga verkligen skyndsamt utredes
och att ett förslag snarast läggs på riksdagens
bord. Jag hoppas att inrikesministern
och utredningen gör allt som är
möjligt för att utredningsarbetet skall
kunna drivas med sådan snabbhet och
kraft, att ytterligare dröjsmål kan undvikas.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern
för att KSA-utredningen som
alla andra utredningar får fortsätta att
arbeta förutsättningslöst, då den nu
skall ta itu med denna viktiga fråga.

Jag vill tillföra debatten ett par sakuppgifter.
Innan jag gör det skall jag
emellertid något kommentera vad som
sagts av herrar Wedén och Eliasson i
Sundborn.

Herr Eliasson i Sundborn påstod i
dag och under remissdebatten att det i
själva verket var centerpartiet som hade
aktualiserat frågan om en arbetslöshetsförsäkring.
Sanningen är emellertid
den att denna fråga aktualiserades
långt innan herr Eliasson i Sundhorn
var född och även långt innan
bondeförbundet startades. Jag är ledsen,
men man kan alltså på detta håll
inte ens stå som faddrar till denna tanke.

Det är riktigt att herr Fälldin, på sin
tid en framstående ledamot av denna
kammare, i ett särskilt yttrande tog
upp frågan om att en allmän arbetslöshetsförsäkring
borde införas. Han såg
frågan närmast från avgiftssynpunkt
och menade att det härigenom skulle
bli en bättre fördelning av avgifterna
mellan löntagarna. Den aktuella utredningen
hade emellertid inte i sina di -

Tisdagen den 21 november 1967

Nr 45

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid

arbetslöshet

rektiv något uppdrag att ta upp frågan
om en allmän arbetslöshetsförsäkring.

Det är också riktigt att det från centerpartihåll
väcktes en motion i denna
fråga till 1964 års riksdag, men då var
alla ledamöter av denna kammare överens
om att vi inte skulle göra något på
detta område innan arbetsmarknadsutredningen,
i vilken herr Ohlin ingick
som en framstående ledamot, hade avslutat
sitt arbete.

År 1965 väcktes inte en enda motion
i frågan — det var inte valår — men
år 1966 kom en ny motion, som emellertid
behandlades efter det att den nu
arbetande kommittén hade tillsatts. Mot
denna bakgrund har jag litet svårt att
förstå att man kan tala om förhalning
i detta avseende.

Jag har också mycket svårt att förstå
herr Wedéns resonemang om att utredningen
nu måste få direktiv att utforma
en allmän sysselsättningförsäkring,
så att den kan avlastas en rad
andra arbetsuppgifter. Man måste först
klara upp alla de nödvändiga delfrågorna
innan man föreslår något. Jag
föreställer mig att riksdagen inte vill
ha ett lösligt hopkommet förslag, som
inte är väl genomtänkt och belyst, och
jag förstår därför inte vad herr Wedén
talar om.

Jag vill inte förringa problemet, herr
talman, men jag vill till kammarens
protokoll ha sagt, att antalet försäkrade
medlemmar nu är avsevärt mycket större
än vid undersökningstillfället år
1961. Jag vågar dessutom påstå att effektiviteten
hos arbetslöshetsförsäkringen
i Sverige är mycket större än
vad som framgår av siffrorna över försäkrade
medlemmar. Den frivilliga försäkringen
i Sverige är effektivare än
de obligatoriska försäkringarna i de få
länder där sådana finns.

För att få en riktig uppfattning om
denna fråga måste man ta hänsyn till
de siffror som har anförts i detta sammanhang.
Det framhålles att vi i vårt

land har 1,4 miljon oförsäkrade personer.
Det har vi inte i dag, men vi hade
det år 1961. Av dessa var 630 000
fackligt organiserade. Vad slags personer
var då dessa? Jo, 130 000 var äldre
personer, som av olika anledningar inte
behövde vara arbetslöshetsförsäkrade,
43 000 var medlemmar av Järnvägsmannaförbundet
som ansåg att de inte hade
några arbetslöshetsrisker, det var Musikerförbundets
medlemmar och Fastighetsarbetareförbundets
medlemmar.

De organisationer som då inte hade
arbetslöshetskassa hade tillfrågats om
anledningen till att de inte ville bilda
sådan, och de hade svarat att de inte
var intresserade just vid detta tillfälle,
eftersom de bedömde arbetslöshetsriskerna
som tämligen små.

Sedan dess har, herr talman, tillkommit
Kommunalarbetareförbundets
140 000 medlemmar och journalisternas,
fiskarnas, lantbrukstjänstemännens
och järnvägstjänstemännens medlemmar
som tidigare stod utanför arbetslöshetskassa®.
Industritjänstemännens
kassa har fått ytterligare 40 000 medlemmar
och handelstjänstemännens
8 000 o. s. v. Sedan vi inlämnade förslaget
till förbättringar bär alltså skett
en avsevärd nyrekrytering och nybildande
av försäkringskassor.

Det är riktigt att det finns 500 000
oförsäkrade som icke är fackligt organiserade.
De skulle kunna tillhöra en
arbetslöshetskassa om de ville. Det är
nämligen inget tvång att vara medlem
i fackföreningen för att tillhöra kassan.
Vi frågade oss hur det kom sig att så
få — det finns en del — utnyttjar den
möjligheten. Vi fann att det kan bero
på att de inte känner till möjligheten,
men det kan också bero på att de bedömde
sin arbetslöshetsrisk som ringa.

Det finns på arbetsmarknaden i dag
200 000 personer som inte kan tillhöra
en arbetslöshetskassa. Vi undersökte
dem mycket noga och fann att det var
folk i husligt arbete, förvaltning, under -

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid

arbetslöshet

visning och sjukvård — personer som
hade utomordentligt små arbetslöshetsrisker.

Nu säger herr Wedén antagligen att
dessa siffror inte är intressanta. Det
kanske de inte är, men jag anser att det
ändå är värdefullt för det jag kommer
till så småningom, nämligen att organisationer,
som nu har möjligheter att bilda
kassor, bör göra det.

Läget är nämligen en smula annorlunda
än det var 1961—1962. Man kunde
då inte förutse devalveringen i England,
herr Eliasson i Sundborn och
herr Wedén! Det var helt omöjligt då,
mina herrar. Devalveringen har ju spelat
en stor roll i debatten.

Läget är alltså litet annorlunda nu,
och en del organisationer anser sina arbetslöshetsrisker
större nu än då. Till
dem säger jag: »Bilda kassor snarast!
Ni har allt att vinna på det.» Utredningen
har i uppgift att ordna ekonomiskt
skydd vid arbetslöshet för alla. Men
vi kan givetvis inte slå sönder den organisation
som har byggts upp av
organisationerna. Jag menar helt enkelt
att det är angeläget att stimulera
de grupper, som står i begrepp att bilda
arbetslöshetskassor, att göra det nu.

Det skulle vara skada om debatten
här kvarlämnade intrycket att vi snart
får en allmän obligatorisk försäkring
som gör de nuvarande arbetslöshetskassorna
onödiga. Även om man skapar en
allmän försäkring, vilket vi säkert måste
göra, så skall den inte utformas så
att det nuvarande systemet slås sönder.
Man kan inte slå sönder ett så effektivt
system som det vi har, och de lösningar
på frågan som skisserasicenterpartimotionen
och i Dagens Nyheter utgår ifrån
att de nuvarande kassorna skall utgöra
en väsentlig del i försäkringen. Därför
menar jag att man skall uppmuntra de
organisationer, som står i begrepp
att bilda kassor, att göra det oavsett att
vi kommer med ett förslag till en obligatorisk
försäkring. Även om vi kom -

mer att arbeta med all skyndsamhet, så
vet alla att det tar sin tid. Vi kan inte
få en allmän försäkring som träder i
kraft nästa år, hur fort utredningen än
arbetar.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Bengtsson i
Varberg vill jag bara säga att jag aldrig
bestritt att man från socialdemokratiskt
håll tog upp denna fråga redan
för flera decennier sedan. Men till herr
Bengtsson vill jag samtidigt säga att det
kanske inte är så förfärligt mycket att
skryta om. Om regeringspartiet nu har
suttit vid makten de senaste 35 åren
så borde, om man verkligen varit intresserad
av frågan, denna reform ha
varit genomförd för länge sedan. Men
låt oss inte träta om det! Vad jag ville
påpeka var att under de senaste tvä
årtiondena är det centern som har aktualiserat
dessa frågor. Inte heller, herr
Bengtsson i Varberg, var det väl tanken
på en devalvering i England eller Finland
eller Danmark som gjorde att centern
aktualiserade frågan redan 1963,
utan det var ju kravet på att vi skulle
få en försäkring omfattande alla medborgare
här i landet, både företagare
och anställda. Det är ändå allvarligt att
arbetslösheten är så stor, att det finns
risk för att den ytterligare ökar och att
så många av de arbetslösa står utanför
det försäkringsskydd som arbetslöshetskassorna
ger.

Jag vill understryka att det aldrig
på något sätt har varit centerns avsikt
att man skulle slå sönder de nuvarande
arbetslöshetskassorna. Tvärtom har vi
ju från vårt håll mycket starkt framhållit
att vad vi åsyftar är en grundförsäkring,
som omfattar alla och som
man kan bygga på med en frivillig tillläggsförsäkring'',
för vilken man självfallet
kan utnyttja de nuvarande och
tillkommande frivilliga kassorna.

Tisdagen den 21 november 1967 Nr 45

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Redan i mitt första inlägg
underströk jag att man, om vi får
en allmän försäkring, naturligtvis skall
tillvarata de erfarenheter som gjorts
inom de nuvarande arbetslöshetskassorna.
De kassor som nu finns skall således
integreras i systemet.

Herr Bengtsson i Varberg sade att
det gjorts avsevärda framsteg under senare
år; nya kassor hade bildats, och
herr Bengtsson vill att flera skall startas.
Men han är orolig för att den diskussion
som pågår kan verka bromsande
i det avseendet. Men, herr Bengtsson,
det allvarliga i den nuvarande situationen,
trots denna utveckling, som
jag också finner tillfredsställande, nämligen
att man försöker göra det bästa
möjliga av det system som finns, är att
en så hög procent av de faktiskt arbetslösa
saknar försäkringsskydd. Det tycker
jag är en mycket allvarlig tankeställare.

Herr Bengtsson talade också som om
han i själva verket inte hade någon annan
tanke än att det är en allmän obligatorisk
försäkring som hans utredning
skall syssla med. All right! Då kan ju
det andra huvudalternativ som direktiven
tecknar, nämligen att man skall
bygga på den nuvarande ordningen i
kombination med olika förändringar av
det kommunala kontantunderstödet, helt
enkelt sorteras bort. I så fall kan de
yrkanden som jag har framställt i interpellationen
bifallas. Om en utredning,
som har två stora arbetsuppgifter,
blir av med den ena, så går det väl fortare
att bli klar med den som återstår
och som jag anser vara den centrala
och viktigaste.

Jag instämmer med herr Eliasson i
Sundborn i att parallellen med de flera
decennier gamla initiativen inte är så
lyckad. Skall det vara signifikativt för
den takt som herr Bengtssons utredning
ämnar arbeta i, då är det verkligen fara
å färde.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det initiativ jag talade
om togs 1908. Då hade som bekant inte
socialdemokratin avgörande inflytande
över svensk politik, utan det var snarare
personer som står herr Wedén närmare
i åsiktsriktning.

Det var alltså 1908 tanken föddes att
man borde ha en arbetslöshetsförsäkring,
men ingenting hände förrän 1935.
Då påbörjades nämligen den frivilliga
försäkringen, som sedan byggts upp
mycket kraftigt och som nu är ett mönster,
vågar jag påstå, för hela världen
då det gäller arbetslöshetsförsäkringssystem.
Herr Eliasson i Sundborn är
mycket intresserad av denna fråga och
undrar varför det inte har skett någonting
de senaste två årtiondena. Om jag
inte minns fel, var herr Eliasson med
i regeringen — en kort tid för all del,
men hans parti tillhörde regeringen fem
eller sex år — och jag såg inget initiativ
till obligatorisk försäkring från det
hållet.

Vad som alltså är väsentligt är att vi
under dessa år har byggt upp den frivilliga
försäkringen. Och ingen har i
det här huset anfört någon annan mening
än att detta är riktigt.

Nu håller jag med om att det är en
mycket allvarlig situation som vi befinner
oss i. Det finns många oförsäkrade
som är arbetslösa, men det är inte
alldeles säkert att man löser deras problem
med en obligatorisk försäkring.
Kommittén har ju enligt direktiven i
uppdrag att studera den obligatoriska
försäkringen i Norge. Jag kommer just
ifrån Norge, där vi har studerat deras
obligatoriska försäkring som, trots att
den är obligatorisk, av olika skäl inte
kan täcka alla, framför allt inte de nytillträdande
på arbetsmarknaden — och
det är de problemen vi har. Det är inte
säkert att vi löser dem med en allmän
försäkring.

Jag menar alltså att detta är ett svårt

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid

arbetslöshet

problem, och jag tror att man gör det
liitt för sig då man tror att bara vi får
en allmän sysselsättningsförsäkring —
som herr Wedén har talat om -— så
löser man alla problem. Man måste på
detta område arbeta med många medel,
av vilka försäkring är ett.

Kammarens ledamöter har ju själva
märkt under debatten, att kommittén
inte alls har det så lätt, därför att centerpartiet
har ett förslag, som är framlagt
för kommittén, medan herr Wedén
föreslår någonting som kallas allmän
sysselsättningsförsäkring men som han
inte vid något tillfälle har närmare
beskrivit. Om herr Wedén är beredd att
närmare beskriva sin allmänna sysselsättningsförsäkring
skall jag gärna diskutera
den.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag tar till orda därför
att folkpartiledaren, herr Wedén, enligt
min uppfattning varit mycket oklar när
han talat om allmän sysselsättningsförsäkring.
Yad menas egentligen med allmän
sysselsättningsförsäkring, ärade
kammarledamöter?

Vi har en försäkring mot arbetslöshet
därför att människor förlorar inkomst
på grund av arbetslöshet. Vi har en försäkring
mot sjukdom därför att människor
förlorar inkomst då de hlir sjuka,
och vi har en pensionsförsäkring
därför att människor förlorar inkomsten
när de blir gamla och orkeslösa. Men
om människor förlorar sin inkomst på
grund av brist på sysselsättning, är de
ju arbetslösa, och då hör vi väl benämna
en sådan försäkring arbetslöshetsförsäkring,
ty det är ju arbetslöshet
som är själva grunden till att de förlorar
sin inkomst.

Om vi skulle ha en allmän sysselsättningsförsäkring,
så innebär det väl att
man skulle försäkra sysselsättningen,
d. v. s, den sysselsättning som vederbö -

rande har. Det skulle betyda att fiskaren,
som förlorar sin sysselsättning därför
att fisken uteblir, skulle bli garanterad
sysselsättning som fiskare, eller
att hantverkaren, som förlorar sitt arbete
på grund av att hantverket försvinner
till följd av tekniska förändringar,
skulle bli garanterad sysselsättning som
hantverkare, och småbrukaren eller
skogsarbetaren, som blir bortrationaliserad,
skulle genom en försäkring garanteras
sysselsättning på sitt område.
Enligt detta försäkringsbegrepp kanske
vi till och med skulle garantera en folkpartiledare
sysselsättning som folkpartiledare.

Jag undrar sålunda vad herr Wedén
egentligen menar med allmän sysselsättningsförsäkring.
Menar han något
annat än en allmän arbetslöshetsförsäkring?
Om herr Wedén menar detta,
tycker jag att herr Wedén skall använda
det uttrycket, som vi allmänt använder
när vi diskuterar arbetslöshet, inkomstbortfall
på grund av att man förlorar
sin sysselsättning. Jag tror det är i hög
grad nödvändigt därför att en försäkring
för att man skall ha tillräckligt
med sysselsättning endast kan ges genom
en fullsysselsättningspolitik, alltså
en ekonomisk politik som leder till tillräckligt
många arbetstillfällen för att
motsvara den efterfrågan på arbetstillfällen
som finns i vårt samhälle.

Vidare måste man ha en effektiv arbetsmarknadspolitik,
så beskaffad att
den kan ta till vara de arbetstillfällen
som finns i vårt samhälle; och om arbetskraften
inte passar ihop med de
tillgängliga arbetstillfällena, ja, då måste
man antingen omskola och omställa
arbetskraften eller på andra sätt se till
att den passar ihop med arbetstillfällena.
Men att använda begreppet allmän
sysselsättningsförsäkring, ärade kammarledamöter,
är verkligen att använda
ett uttryck som fördummar mer än det
upplyser. Är det egentligen detta som
herr Wedén eftersträvar?

Tisdagen den 21 november 1967 Nr 45

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid

arbetslöshet

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Kellgren är mycket
intresserad av benämningar i det
bär sammanhanget — jag tycker nog
att man har anledning att i främsta
rummet intressera sig för de viktiga
sociala problem det gäller.

Han tycker nu att man skall använda
benämningen arbetslöshetsförsäkring.
Får jag nämna för honom, att uttrycket
arbetslöshetsförsäkring, delvis av historiska
skäl, för tanken till löntagare
som förlorar sin anställning. Och om
man önskar en trygghetsåtgärd som
skall gälla alla människor, inte bara löntagare,
så är det ett skäl för att inte
använda en benämning som för tankarna
i den riktningen. Därför har vi valt
benämningen svsselsättningsförsäkring.
Det är klart att man skulle kunna diskutera
även andra termer, men jag tror
att den benämningen är lika bra som
någon annan. Vi vill markera att det
inte bara gäller löntagarnas trygghet.

Men herr Kellgren är envis beträffande
terminologin. Får jag lov att
fråga: Vad anser herr Kellgren om
termen livförsäkring? Menar han att
den måste ändras till dödförsäkring?
Den utfaller in när en person dör, och
lika väl som man nödvändigt skall säga
arbetslöshetsförsäkring borde väl då
livförsäkring kallas dödförsäkring. Jag
vet inte om herr Kellgren vill utvidga
sin terminologiska räfst med oss till att
vi skall ändra benämningen även på
den försäkringen. För min del kommer
jag, oberoende av vad herr Kellgren
önskar, att kalla det livförsäkring.

Herr Ingemund Bengtsson talade om
arbetsmarknadsutredningen. Han nämnde
att jag var medlem i den utredningen,
som sysslade med en del viktiga
spörsmål och väl i någon mån bidrog
till utvecklingen av lösningar. Jag vill
passa på att säga att den utredningen
tillkom efter initiativ från folkpartihåll
bär i riksdagen. Enligt min mening bidrog
den til! att tyngdpunkten försköts

från beredskapsarbeten till omskolnings-
och förflyttningsåtgärder. Jag
säger ingalunda någonting annat än att
tendensen redan tidigare gick i den
riktningen, men jag tror att den stora
enighet som där uppnåddes gav en
stöt till denna utveckling, som man —
såvitt jag har förstått — nu är överens
om; låt vara att vi då och då får uppleva
att socialdemokratiska partiet gör
litet smådemagogiska manövrer när något
anslag på den punkten diskuteras
här i kammaren.

Vi hade inte direktiv att lösa all
världens arbetsmarknadsproblem —
frågorna var tillräckligt många ändå
och jag tyckte att vi höll på länge nog.
Vi hade inte heller direktiv att lösa det
problem som här diskuteras, och därför
kan jag inte riktigt förstå varför
herr Ingemund Bengtsson tog upp den
saken.

Han hänvisade emellertid till att när
man hade kontakt med olika löntagargrupper,
som saknar arbetslöshetskassa,
så hade inte den engelska devalveringen
ägt rum. Jag fattar inte sammanhanget
riktigt. Nu har ju bl. a. den engelska
och den danska devalveringen ägt rum.
Det medför utan tvekan ökade arbetslöshetsrisker,
och då får vi väl också
utgå från det läget. Jag vill närmast
dra den slutsatsen att behovet av åtgärder,
som skapar trygghet för dem
som ännu inte har sådan, är större än
det var i fjol. Det var kanske det som
herr Ingemund Bengtsson ville säga;
i så fall tackar jag honom, ty det är
precis vad herr Wedén anförde.

Jag bär ganska många gånger både
före och efter andra världskriget frågat
mig vad det egentligen beror på
att man inom socialdemokratin är så
återhållsam när det gäller problemet
att skapa sysselsättningstrygghet inte
bara för en del fackföreningsmedlemmar
utan även för en vidare krets av
människor i detta land. Jag har heller
inte kunnat undgå att dra den slut -

2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 4»

18 Nr 45 Tisdagen den 21 november 1967

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet

satsen att det har funnits och kanske
ännu finns vissa hämningar på socialdemokratiskt
håll, även om herr Ingemund
Bengtsson nu, som jag hoppas,
är på väg att övervinna dem. Inte minst
bland arbetslöshetskassornas folk har
det sålunda sagts, att om man gick över
till ett mera allmänt system med större
statligt inflytande, så kunde det vara
risk för att det grepp man nu via arbetslöshetskassorna
har över en del medlemmar,
speciellt industriarbetarna, i
någon mån skulle slappna. Det må nu
vara hur det vill med den saken; vi
kan i alla falla konstatera att vi här i
Sverige inte har varit några pionjärer
på detta område.

Vad jag särskilt fäste mig vid i statsrådets
anförande var att inrikesministern
tydligen menade att devalveringen
i England och Danmark samt de problem
som därmed följer för det svenska
näringslivet egentligen inte föranlett
honom att tala om något annat än att
vi har en god beredskap. I varje fall
märkte inte jag ett spår av något annat.
Här hade ju statsrådet annars ett tillfälle
att tala om att regeringen — som
inför TV-tittarna nästan gav intrycket
att man tyckte sig ha fått en stor present
åt Sveriges folk; allting var ju
mycket bra — dock kommit underfund
med att tryggheten i sysselsättningen
har blivit mindre för inte oväsentliga
grupper av både löntagare och företagare
och att man därför har anledning
att utan dröjsmål diskutera vilka
åtgärder som kan bli motiverade därav.
Det är väl alldeles klart att sysselsättning
i människornas normala arbete
är vida att föredra framför omskolning,
flyttning och arbetslöshetsunderstöd av
olika slag. Först på listan måste man,
menar jag, sätta strävandena att sörja
för att sysselsättningen bevaras eller
ökas inom medborgarnas ordinarie arbeten.

Hur skapas de ekonomiska förutsättningarna
för en tillfredsställande syssel -

sättningspolitik i ett läge där det svenska
näringslivets konkurrenskraft på en
del håll har blivit relativt sett mindre,
alltså där konkurrenssvårigheterna har
ökat? På den frågan tror jag inte man
kan svara endast: Vi har ju en god beredskap
när det gäller arbetsmarknadspolitiken
i snävare bemärkelse.

Vi befinner oss nu i ett svårt läge,
som jag tror inte hade behövt vara så
svårt om inte regeringens inflationspolitik
hade förorsakat att vår kostnadsnivå
på många områden ligger relativt
högt. Men orsakerna må vara vilka
som helst. Givetvis har konjunkturförsvagningen
också inverkat och likaså en
del strukturella förändringar. Problemet
blir i alla fall allvarligt och framstår
som allvarligare än det tedde sig
för en vecka sedan. Då behövs ett
kraftigare grepp på frågan, men därav
märktes i statsrådets inlägg intet spår.

Vi på vår sida har bl. a. föreslagit
att man verkligen skulle sammanföra
alla goda krafter till en stabiliseringskonferens
för att i detta läge söka
åstadkomma en samling kring åtgärder
av delvis extraordinär natur i syfte att
klara detta viktiga sysselsättningsproblem.
Jag underströk, herr talman, att
vi inte får rygga tillbaka för vissa
extraordinära åtgärder. Socialdemokraterna
har, som vi vet, något senfärdigt
föreslagit delvis extraordinära åtgärder
när det gällt lokaliseringspolitiken. Jag
tror att det här i viss mån rör sig om
ett parallellproblem.

Det bör övervägas om det går att
med tillfälliga medel klara sysselsättningsproblemen,
som vi ju hoppas skall
vara av tillfällig natur och kanske om
ett halvår eller ett år av olika anledningar
te sig mindre allvarliga. Jag
tror att när det gäller en sådan konstruktiv
men tillfällig politik vid sidan
om den mera långsiktiga, som alltid
skall vara själva grunden, måste man
förbehålla sig något större handlingsfrihet
beträffande metoderna än när

Tisdagen den 21 november 1967 Nr 45

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet

det gäller den mera långsiktiga politiken.
Då finner jag det oroande att det
från regeringsbänken inte görs den
minsta antydan om att regeringen delar
meningen, att det härvidlag behövs elt
energiskt och odoktrinärt grepp, ett
grepp som tar hänsyn till att vårt läge
i dag ter sig allvarligare än det gjorde
ännu för en vecka sedan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Denna debatt glider ju
ut till att omfatta litet av varje. De
problem söm tagits upp är naturligtvis
intressanta, men vad jag försökte göra
var att svara på den fråga som herr
Wedén ställt. Jag har angivit skälen för
vårt ståndpunktstagande, och därmed
tänkte jag att vi kunde vara av med
frågan. — Utredningen skall arbeta
vidare. Och jag vill säga till herr Eliasson
i Sundborn att utredningen kommer
att få all den hjälp den behöver
för att så skyndsamt som möjligt kunna
genomföra sitt arbete.

Men jag reagerar självfallet en smula
när herr Ohlin säger att jag ingenting
hade att anföra om det som nu inträffat
i England och om hur vi skall ställa oss
därvidlag. Jag angav att vi som en av
de åtgärder, som föranleds av det nuvarande
läget, har inkallat sysselsättningsberedningen,
ett organ vari ingår
företrädare för näringslivets parter.
Där får vi alltså tillfälle att med näringslivets
representanter diskutera dagsläget
— om det kräver en skärpt beredskap
beträffande arbetsmarknadssituationen
eller om andra åtgärder är
påkallade.

Att jag sade att beredskapen är god
på arbetsmarknadssidan berodde på
att herr Wedén tog upp det spörsmålet
och hävdade att det är möjligt att utvecklingen
på arbetsmarknaden kan bli
sämre med hänsyn till devalveringen i
England. Jag utesluter inte den möjlig -

heten och säger, atf da far vi tillgripa
längre gående åtgärder,

Herr Ohlin talade om den senfärdighet
som skulle utmärka regeringens lokaliseringspolitik:
Jag vill då framhålla,
att när vi i slutet av 1950-talet
förordade bifall till en motion om utredning
rörande lokaliseringspolitiken,
så röstade folkpartiet ; mot denna motion.
Nu är vi alla överens om lokaliseringspolitiken.
All right •— men jag''
reagerar mot påståendet att det skulle
vara socialdemokratin som härvidlag''
är senfärdig, och söker skjuta frågorna
på framtiden.

Herr Ohlin säger att han är förvånad
över den återhållsamhet som socialdemokratin
ådagalägger när det gäller
tryggheten i allmänhet för andra grupper,
Trygghetspolitiken bär för oss
framstått som det, .väsentligaste. Under
ett par årtionden har vi genomfört väsentliga
reformer i fråga om folkpensioneringen,
barnbidragen, sjukförsäkringen
O. S. V.

Här har vi emellertid byggt upp en
arbetslöshetsförsäkring på frivillig basis.
Jag skall inte gå så långt tillbaka
som herr Ingemund Bengtsson, men jag
var med på en fackförbundskongress i
mitten av 1930-talet då vi beslutade om
en frivillig arbetslöshetsförsäkring,
Motståndet mot denna kom framför allt
från kommunisterna, som menade att
försäkringen borde vara obligatorisk
och i huvudsak betalas av staten. Då
fanns inte ett parlamentariskt underlag
för en sådan reform, och därför gick
man den väg som innefattade en frivillig
arbetslöshetsförsäkring, vilken erbjuder
praktiskt taget vilka grupper
som helst att bilda en försäkringsgemenskap.

År 1960 gjordes én .undersökning beträffande
arbetslöshetsförsäkring och
företagare. I eu mycket omfattande
enkät tillfrågade man en rad företrädare
för handel, hantverk och andra
fria yrkesområden, om deras intresse

20 Nr 45 Tisdagen den 21 november 1967

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet

för en frivillig arbetslöshetsförsäkring.
De flesta av dessa organisationer svarade
nej. Ett stort antal av dem sade
att olika former av omskolning vore ett
lämpligare medel än en försäkring att
motverka följderna av arbetslöshet. Det
var deras ståndpunktstagande då.

Nu är vi framme i en annan situation,
och jag tror att man har börjat
tänka om också bland medlemmarna i
dessa fria organisationer och att det
finns all anledning att pröva en obligatorisk
anordning. Detta är utredningens
uppdrag. Den bör arbeta skyndsamt och
den skall få allt det stöd som är nödvändigt.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern befann
sig i sitt senaste anförande, liksom
tidigare herr Ingemund Bengtsson,
i viss mån på reträtt. Han talade om att
utredningen skall undersöka frågan om
en allmän, obligatorisk försäkring och
att den skall skynda sig. Det andra alternativet
kvarstår emellertid, och inrikesministern
har ingenting sagt som
avlägsnar den förutsättning som jag
ville ha bort, nämligen att utredningen
skall pröva båda alternativen lika
grundligt, vilket jag i det rådande läget
inte anser nödvändigt.

Herr talman! Jag nämnde tre viktiga
områden som inrikesministern just ur
de synvinklar, som han har att anlägga
som den främst ansvarige för tryggheten
i sysselsättningen, borde kunna säga
några ord om. För det första frågade
jag: Vad är det för slag av beredskapsåtgärder
som kan komma att behövas
inom de näringsgrenar som särskilt får
känna på konsekvenserna av de brittiska
och danska devalveringarna? De
kan inte vara så svåra att urskilja. För
det andra: Har ändå inte situationen
gjort det mera angeläget att avlägsna
en del av de oformligheter i det nuvarande
skattesystemet som verkar diskriminerande
på svensk företagsam -

het? För det tredje: Finns det inte i denna
situation ytterligare starka skäl för
att försöka den linje, som herr Ohlin
senast utvecklade, nämligen en stabiliseringskonferens,
och därvid inte bortse
från att det kan behövas speciella
åtgärder?

Jag kräver inte — och det gör ingen
av oss här — att inrikesministern skall
gå in på alla dessa frågor i detalj eller
att han skall föregripa regeringens
framtida ställningstagande. Men vad
vi kan begära av honom är en mening
om huruvida inte, med hänsyn till de
intressen han har att bevaka, de åtgärder
som jag nämnt ter sig mera angelägna
även ur hans egen synvinkel än
de möjligen tidigare gjort. På dessa frågor
har vi inte fått något svar.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Herr Ohlin skulle duga
dåligt till försäkringsman, i varje fall
inom livförsäkringsbranschen. Man kan
nämligen inte gå till ett livförsäkringsbolag
och säga att man skall ha en livförsäkring.
I så fall frågar bolaget: Skall det
vara en dödsfallsförsäkring eller en kapitallivförsäkring
för den och den tiden?
Det är nämligen terminologin inom denna
bransch. Även på trygghetsområdet
måste man ha adekvata termer. Man kan
tänka sig en trygghetsförsäkring eller
en försäkring mot inkomstbortfall på
grund av arbetslöshet, sjukdom, ålderdom
eller olycksfall. Herr Ohlin säger
emellertid: »Inom folkpartiet väljer vi
allmän sysselsättningsförsäkring, därför
att vi tänker på andra än löntagarna; vi
tänker också på hantverkarna, småbrukarna,
fiskarna etc.» Men det är väl sysselsättning
de skall ha, om de står utan
arbete? De blir väl arbetslösa om de
förlorar sin sysselsättning? Det är i
samband med arbetslösheten som de
skall ha ersättning så att de klarar sina
utgifter både som enskilda personer och
som medborgare i vårt samhälle.

Termen allmän sysselsättningsförsäk -

Tisdagen den 21 november 1967 Nr 45

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet

ring är, som jag sade tidigare, icke upplysande
— den är fördummande. Jag
undrar vad det kan bero på att folkpartiet
är angeläget om att även för hantverkarna,
fiskarna och småbrukarna använda
en term som inte täcker deras
reella situation. Om de har förlorat sin
sysselsättning skall de ha arbete. Kan
de inte få sådant skall de ha ersättning
därför att de är arbetslösa. Jag tycker
att folkpartiet allvarligt skall fundera
över vilka termer man använder. Det
kan inte vara riktigt att använda termen
allmän sysselsättningsförsäkring
om det ämne vi i dag diskuterar.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag är ledsen att jag vållade
herr Ohlin en smula huvudbry, då
jag påpekade att vi, när vi 1961 gjorde
vår undersökning, inte kunde känna till
devalveringen som skulle äga rum 1967
i England. Det var ironi gentemot herr
Wedén och herr Eliasson i Sundborn,
som i sina anföranden så länge uppehöll
sig vid denna fråga, vilken inte
har något direkt samband med interpellationen.
Om jag säger att det var
ironi förstår herr Ohlin att det inte
hade något samband med honom.

Herr Ohlin frågade varför jag påpekade
arbetsmarknadsutredningens tillvaro
och herr Ohlins ledamotskap i
denna utredning. Anledningen till att
jag gjorde det var att centerpartiet 1964
motionerade om att vi skulle utreda en
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Andra lagutskottet var helt enigt om att
vi inte skulle göra någonting innan arbetsmarknadsutredningen
hade lagt fram
sitt betänkande, och riksdagen beslöt i enlighet
härmed. Frågan var inte aktuell
1965, ty då väntade vi på utredningens
resultat. 1966 hade regeringen tagit
ställning till utredningens betänkande,
och då tillsattes den nya utredning som
skulle behandla frågan om arbetslöshetsförsäkringen.

Sedan gjorde herr Ohlin ett uttalan -

de som jag inte finner något bättre uttryck
för än att det var en smula insinuant.
Han sade att han inte förstår
varför vi är så återhållsamma då det
gäller skyddet mot arbetslöshet för andra
än dem som är medlemmar av fackföreningar.
Herr Ohlin känner mycket
väl arbetslöshetsförsäkringens historia.
Före år 1935 byggde fackföreningarna
själva med helt egna medel upp trygghetskassor,
år 1935 infördes statsstöd
till de frivilliga försäkringarna. Man var
vid detta tillfälle här i riksdagen ense
om att vi skulle gå denna väg.

Denna försäkring, som år 1935 omfattade
5 kassor med 54 000 medlemmar,
har i dag byggts ut så att den har 44
kassor inom arbetar- och tjänstemannafackföreningar
med 1 660 000 medlemmar.
Jag vill fästa uppmärksamheten på
att vi år 1948 hade en möjlighet att få
en obligatorisk försäkring i vårt land,
om viljan hade varit brinnande för en
sådan, i samband med att socialvårdskommittén
då lade fram ett förslag till
en obligatorisk försäkring. Det blev
dock ingenting av detta.

Jag vill påminna om att man då deklarerade
att den obligatoriska försäkringen
borde bygga på den erfarenhet,
som fanns inom de frivilliga arbetslöshetskassorna.
Man framhöll — i motsats
till herr Ohlins något insinuanta
uttalande om arbetslöshetsförsäkringen
i relation till fackföreningsrörelsen —
att hela den fond av sakkunskap, som
samlats under försäkringens tidigare
verksamhet, kommer att stå till försäkringens
förfogande och att anknytningen
till de fackliga organisationerna
medför att understödsfallen blir handlagda
av personer väl förtrogna med de
olika yrkesområdenas speciella problem.

Det var inte så underligt att man då
förde detta resonemang i Sverige. När
norrmännen införde sin obligatoriska
försäkring år 1938 hade de en frivilligförsäkring
som inte på något sätt var så

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Svar på interpellation äng. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet

väl utvecklad som den vi haft i vårt
land. Även där bestämde man sig emellertid
för att de frivilliga kassorna skulle
finnas kvar, eftersom man ville ta
vara på deras erfarenhet, deras billiga
administration o. s. v.

Vi vet alla att det strax därefter kom
främlingar till Norge som hade en smula
egendomliga idéer; så att möjligheterna
för den frivilliga försäkringskassan att
verka försvann ganska snabbt, men tanken
var alltså precis densamma som vi
nu för fram, d. v. s. att man aldrig får
se bort från den existerande arbetslöshetsförsäkringen
när man skall bygga
upp ett tillfredsställande skydd för
samtliga medborgare vid arbetslöshet.

.lag vill lämna en uppgift med anledning
av det påpekande som inrikesministern
gjorde. Vi tillfrågade år 1960 företagarorganisationerna
om de ville ha
en arbetslöshetsförsäkring, och de svarade
alla nej, dock med undantag av
fiskarna, som var intresserade och som
nu har en arbetslöshetskassa.

Vi har nu i den arbetande utredningen
fått svar från företagarorganisationerna
i denna fråga och står just i begrepp
att bearbeta. dessa svar. Det har
skett en förskjutning i dessa organisationers
inställning och de är nu mera
intresserade av denna fråga än de var
tidigare. Självfallet skall vi inom denna
utredning arbeta skyndsamt, och jag
tar fasta på inrikesministerns löfte att
vi skall få det bistånd vi behöver.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag är förvissad om
kammarens överseende och kanske sympati
om jag inte fortsätter den terminologiska
debatten med herr Kellgren. Låt
mig bara understryka att det är viktigare
att lia den stora sociala frågan i
blickpunkten än terminologin. Det kan
finnas skäl att införa en ny benämning,
om man vill liä ett nytt och vidare
grepp på det trygghetsprobléhi som det

här gäller. De grupper som inte är löntagare
har i alltför hög grad lämnats
utanför. En ny benämning skulle markera
att det är ett vidare grepp man
vill ta.

Vidare skulle jag vilja säga till herr
Ingemund Bengtsson att jag betraktar
det arbete som de fackliga organisationerna
utfört genom att bygga upp de
fria arbetslöshetskassorna som en förnämlig
prestation. Jag vill gärna ha sagt
detta. Men det hindrar inte — och herr
Bengtsson är väl ense med mig om det
— att den organisationen inte löser hela
det trygghetsproblem som vi här diskuterar.
Och det är väl ändå ofrånkomligt
att en del saker beträffande denna
trygghetsorganisations karaktär, som
kommer upp till behandling och utredning,
kan innebära möjligheter till vissa
förändringar i de organisatoriska
förutsättningarna för dessa frivilliga arbetslöshetskassor.

Jag tror att det har funnits — det är
ingen insinuation, herr Bengtsson —
en viss skygghet på sina håll, en viss
osäkerhetskänsla inför vad en sådan
utveckling skulle innebära i fråga om
ändrade förutsättningar för de frivilliga
kassorna. Det är eu mänsklig reaktion,
men icke desto mindre en som man här
kan behöva lägga märke till.

Till sist, herr talman, det är verkligen
utomordentligt intressant att när vi
från folkpartihåll tar initiativ, som vi
här gjort beträffande arbetsmarknadsutredningen,
som vi gjort när det gällde
åtgärder för trygghet åt dem som blivit
långvarigt arbetslösa och är över 60 år
och som vi gjort genom att tillsammans
med centerpartiet driva på frågan om
en allmän sysselsättningsförsäkring, så
är det sannerligen inte någon motivering
för socialdemokratiskt skryt om
att alla initiativ kommer från ert håll.

I nio fall av tio säger man i replikskiften
av dagens art som herr Bengtsson
nu gjorde: 1948 hade ni en chans,
och då gjorde ni ingenting! Som om

Tisdagen den 21 november 1967 Nr 45

Svar på interpellation ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet

detta vore något argument i den diskussion
som vi för här 1967!

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Det är mycket anmärkningsvärt
att herr Ohlin står och berömmer
sig över att folkpartiet tagit
initiativet till arbetsmarknadsutredningen
— precis som om detta initiativ i så
fall varit dikterat av att man var positivt
inställd till arbetsmarknadspolitiken och
dess utformning. Vad jag vet från motioner,
vad jag vet från debatten i denna
kammare, så var det på grund av att
folkpartiet var kritiskt ■— jag skulle
också vilja säga negativt — till arbetsmarknadspolitiken
i dess utformning
som man tog detta initiativ som gjorde
att denna arbetsmarknadsutredning
kom till. Lägg märke till att när herr
Ohlin fick sitta i denna kommitté och
blev medveten om vad som uträttades
inom arbetsmarknadspolitiken, så blev
han också positivt inställd till denna
arbetsmarknadspolitik.

Jag skulle inte alls bli förvånad om
folkpartiet en vacker dag står och prisar
sin insats när det gäller den allmänna
tilläggsförsäkringen, ty det var
dock en folkpartist som lade ner sin
röst, vilket möjliggjorde att denna tillläggsförsäkring
kunde genomföras.
Onekligen var det en folkpartist här
som medverkade till att ATP kunde förverkligas
i denna kammare. Jag väntar
bara på den dag då folkpartiets f. d. ledare
står upp här och prisar sin insats
för att ATI* kom till.

Men när herr Ohlin säger att det gäller
att med denna terminologi markera
det nya greppet, vill jag fråga vad det
egentligen är för ett nytt grepp. Man
talar om en allmän sysselsättningsförsäkring,
när givetvis fiskaren, hantverkaren,
småbrukaren etc. räknar med att
en sådan försäkring skall ge honom sysselsättning.
Men det täcker ju inte försäkringsbegreppet
i detta fall. Vad det

täcker är möjligtvis att vederbörande
får en viss ersättning för inkomstbortfall,
men han får inte någon sysselsättning
genom denna försäkring. Därför
är denna term missvisande. Man skall
ersätta den med arbetslöshetsförsäkring,
trygghetsförsäkring eller något liknande,
och sysselsättningen skall säkras genom
att man för en adekvat och riktig
ekonomisk politik, så att antalet arbetstillfällen
blir tillräckligt stort för att säkerställa
att alla som vill ha arbete också
får arbete.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Att ta upp en ATP-diskussion
skulle väl föra för långt, men
jag vill erinra herr Kellgren om att vi
drev en i högsta grad positiv linje för
att åstadkomma en allmän tilläggsförsäkring.
Jag kanske kan våga hänvisa
till att jag själv tillhörde dem som omedelbart
efter världskriget motionerade
om just en allmän tilläggspensionering.
Sedan kan man ju diskutera detaljerna,
men alla vet att det 1958—1959 fanns en
förkrossande majoritet i riksdagen för
att en allmän tilläggspensionering skulle
komma till stånd, så den saken var
tryggad. Frågan var egentligen bara,
om den skulle komma till stånd det ena
året eller genom en kompromiss det
följande.

Herr Kellgren kan ju inte komma ihåg
vår motion från 1959, och det begär jag
inte heller, men möjligheten finns ju
också att inte tala om motioner som
man inte kommer ihåg. Emellertid var
den motionen positiv, och den ledde till
arbetsmarknadsutredningen, som avsåg
att åstadkomma en bättre arbetsmarknadspolitik
än den vi hade utan att för
den skull bryta staven över den politik
som fördes. I motionen sades bl. a. att
det behövdes översyn och diskussion
t. ex. beträffande beredskapsarbetena,
och på den punkten, herr Kellgren, visade
det sig att utredningen var över -

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

ens med oss, och regering och riksdag
har varit eniga. Det var väl då inget
fel att tidigare vara något kritisk, t. ex.
på den punkten?

Jag tror därför att vi med full rätt
kan ta åt oss en del av förtjänsten av
att arbetsmarknadsutredningen kom till
stånd. Utredningens ledamöter gick för
övrigt något längre än regeringen gjorde
i sin proposition, och folkpartiet
gick i sina motioner också något längre
än regeringen gjorde i propositionen.
Jag vill inte överdriva räckvidden
av dessa skillnader, men i den mån de
fanns bestod de i att vi gick något längre
än regeringen.

Därmed torde ändå vara klargjort att
varje försök att misstänkliggöra vårt intresse
för en effektiv arbetsmarknadspolitik
är dömt att misslyckas och inte
hör hemma i en allvarlig debatt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
dessia senare frågor. Vi får säkert tillfälle
att under vårriksdagen pröva det
intresse man har för arbetsmarknadspolitiken
och de kostnader som föranleds
av den. De åtgärder som Englands, Danmarks
och andra länders devalveringar
ger anledning till får vi säkerligen tillfälle
att diskutera innan vi skils för
julferier.

På ett par områden har jag velat direkt
kommentera de uttalanden och de
frågor som hen- Wedén gjort. Jag har
sagt att vi har en hög beredskap på det
arbetsmarknadspolitiska området, och
jag vill också säga att regeringen har
tagit initiativ till konferenser kring de
frågor som det finns anledning att diskutera.
Jag har nämnt sysselsättningsberedningen,
men också andra kontaktkonferenser
bär det tagits initiativ till,
även om dessa konferenser inte har
den allmänna karaktär som herr Wedén
efterlyser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen
i Östergötlands län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, lierr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Rimås har frågat
om jag planerar några särskilda åtgärder
för att minska sysselsättningsproblemen
i Östergötlands län.

Liksom i övriga delar av landet har
efterfrågan på arbetskraft sjunkit starkt
i Östergötlands län under den senaste
tolvmånadersperioden. I mitten av oktober
månad förra året fanns 1 617 lediga
platser anmälda hos länets arbetsförmedlingar.
Vid motsvarande tidpunkt
i år var antalet 1 073. Antalet lediga
platser har alltså gått ned med
ungefär en tredjedel. I stort sett samma
nedgång bär noterats i landet i övrigt.

Den minskade efterfrågan på arbetskraft
i förening med den av interpellanten
nämnda intensifieringen av omställningen
inom näringslivet har medfört
en påtaglig ökning av arbetslösheten.
Vid räkningen i mitten av oktober
förra året fanns bos arbetsförmedlingarna
registrerade 1 103 arbetslösa personer.
I år var siffran 1 780.

Regeringen har vidtagit en råd åtgärder
som alla syftar till att motverka eu
ökning av arbetslösheten i vinter. Investeringsfonderna
för industrin har
släppts fria, och åtgärder har satts in
för att möjliggöra en ökning av bostadsbyggandet
och det offentliga byggandet.
Dispenserna från investeringsavgiften
vidgas. Satsningen på beredskapsarbeten
kommer att öka kraftigt.

Dessa åtgärder kommer självfallet att
ge sysselsättningseffekt också i Östergötlands
län. Från arbetsmarknadsstyrelsen
har jag inhämtat att 34 företag i
länet fått tillstånd att ta i anspråk investeringsfonder
för industribyggen för
sammanlagt ca 24 miljoner kronor; 45
företag har fått bifall till framställningar
om att få utnyttja fondmedel för in -

Tisdagen den 21 november 1967

Nr 45

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen i Östergötlands län

köp av maskiner för ca 46 miljoner kronor.
Vidare har möjlighet skapats att
öka bostadsbyggandet i länet. Igångsättningen
av vissa byggnadsarbeten
vid regionsjukhuset i Linköping har
tidigarelagts så att de startas redan
denna höst. I vilken omfattning befrielse
från investeringsavgift kommer att
beviljas för oprioriterade byggnadsarbeten
blir beroende på tillgången på
lämpliga objekt för igångsättning snarast.

Interpellanten framhåller att man
får vänta sig ett kärvare klimat för arbetskraft
vars utbildning och kunnande
inte håller måttet i dagens arbetsmarknadsläge.
Jag delar denna uppfattning.
Länsarbetsnämnderna kommer
över lag att möta denna utveckling
med ökad arbetsmarknadsutbildning.
För närvarande deltar i Östergötlands
län 870 personer i sådan utbildning.
Åtgärder pågår i syfte att öka
utbildningskapaciteten i länet. Bl. a.
planerar länsarbetsnämnden ännu ett
antal fortbildningskurser för nyexaminerade
ingenjörer. Med hänsyn till den
stegrade arbetslösheten bland ungdom
kommer nämnden att söka anordna
förberedande kurser för inträde vid yrkesskolor.

Möjligheterna att snabbt starta beredskapsarbeten
av olika slag kan enligt
vad arbetsmarknadsstyrelsen upplyst
betraktas som goda. Det finns för
närvarande färdigplanerade arbeten
som beräknas kunna ge sysselsättning
för 1 100 personer i länet.

Strukturförändringarna inom näringslivet
i länet har fått särskilt
ogynnsamma återverkningar för norrköpingsområdet.
Detta har aktualiserat
frågan om långsiktiga åtgärder för att
förbättra sysselsättningsunderlaget där.
Arbetsmarknadsstyrelsen beslöt nyligen
att intill utgången av år 1968 tillstyrka
lokaliseringsärenden som avser
projekt i Norrköping. Det slutliga avgörandet
av sådana ärenden ligger, eftersom
Norrköping faller utanför stöd -

området, hos Kungl. Maj :t. Jag vill uttala
att regeringen kommer att positivt
pröva ärenden som avser realistiska
projekt.

Vidare anförde:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Johansson för svaret. Om behovet av
särskilda åtgärder för att öka sysselsättningen
råder inga olika uppfattningar.
Jag skall inte dölja att, när interpellationen
sikrevs, det i första hand
var den oroande situationen med brist
på arbetsobjekt för byggnadsarbetare,
särskilt i västra Östergötland, som gav
impulsen.

Nu säger statsrådet: »I vilken omfattning
befrielse från investeringsavgift
kommer att beviljas för oprioriterade
byggnadsarbeten blir beroende på
tillgången på lämpliga objekt för igångsättning
snarast.»

Enligt uppgift från arbetsmarknadsstyrelsen
förelåg vid oktober månads
ingång bordlagda eller ej avgjorda
byggnadsärenden oprioriterade, som
för Östergötlands del belöpte sig till
143 miljoner kronor. Av detta belopp
kommer 53,2 miljoner kronor på bostadshus
utan statligt stöd, 11,4 miljoner
på sporthallar och andra idrottsanläggningar
— vari bl. a. ingår sporthallen
i Motala med visisa lokaliteter
för skolornas behov — och 11,2 miljoner
för sjukhus och sjukhem, för att nu
bara nämna de kategorier som kan anses
mest nödvändiga.

Det skulle alltså enligt den uppgiften
inte saknas några lämpliga objekt för
igångsättning just nu.

Ett annat område där situationen är
dyster har vi i skogsindustrin. I första
band drabbar det skogsarbetarna, och
Östergötland är ju även ett skogslän
med skogsområden i norra och södra
länsdelarna. Jag kan ta ett exempel
från den södra skogsbygden. Skogsarbetareförbundets
avdelning i Kisa rapporterade
den 1 november ett 45-tal ar -

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen i Östergötlands län

betslösa skogsarbetare, och ombudsmannen
har sagt: »Jag fruktar att antalet
kommer att fördubblas ganska
snart om inte läget ljusnar.» Och ljusnat
har det sannerligen inte gjort, bl. a.
som följd av den engelska devalveringen
det gångna veckoskiftet.

På detta område finns också en dold
arbetslöshet som inte kommer med i
någon statistik, genom att småbrukarna
— som under vintern har arbete i skogen
— mister denna sysselsättning.

När det gäller de speciella problemen
i Norrköping är jag tacksam för
uttalandet, att regeringen kommer att
positivt pröva och ta ställning till arbetsmarknadsstyrelsens
förslag att
Norrköping för nästa år skall få del
av rationaliseringsstödet.

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! Det är ju tyvärr ingen
ljus bild av läget i Östergötland interpellationssvaret
ger, och om man som
norrköpingsbo går direkt på sista stycket
i svaret får man där konstaterat, att
strukturförändringen inom länets näringsliv
haft särskilt ogynnsamma verkningar
för norrköpingsområdet. Det är
ingen tvekan om att situationen för vår
stad är verkligt dyster, och jag vet att
statsrådet väl känner till detta, dels på
grund av egna iakttagelser och dels genom
de intensiva uppvaktningar som
skett både under medverkan av länsmyndigheterna
och från lokalt håll.

Som östgöte och norrköpingsbo är
man tacksam för de positiva åtgärder
som redan har vidtagits, men tyvärr
måste man säga att de åtgärderna är
mera av tillfällig och kortsiktig natur.
Därför blir man ju tacksam när statsrådet
uttalar, att frågan om långsiktiga
åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget
bär aktualiserats. Det är
inga överord om man betecknar det
som ett livsvillkor för stadens vidkommande,
att Kungl. Maj :t till största möjliga
del bifaller de förslag som föreligger.
Jag noterar också liksom inter -

pellanten med glädje, att regeringen
kommer att med positivt intresse pröva
de ärenden som avser mera realistiska
projekt.

I dagens lokaltidningar kunde man
läsa att stadsförbundet har sammanställt
en statistik med uppgifter beträffande
antalet personer med socialhjälp
i städerna.

Där konstateras att 179 000 stadsbor
fått sammanlagt 113 miljoner kronor i
bidrag. Det konstateras också att de
värst utsatta städerna är Norrköping och
Eskilstuna, medan Djursholm är mest
gynnat. Socialhjälpen i vår stad har
under ett år kostat 4,15 miljoner kronor,
och det betyder ungefär 50 öre i
skatt. Antalet fall är 75 per 1 000, medan
riksmedeltalet ligger på 43. Detta
bevisar att det finns behov av hjälp.

Även i andra avseenden har vi tråkiga
erfarenheter. Jag tänker närmast på
bostadsbeståndet, där vårt läge är att
det åldriga bostadsbeståndet — jag höll
på att säga slumbostäderna — utgör 22
procent, under det att medeltalet för
riket är 13 procent.

Mot den bakgrunden har vi från
norrköpingshåll gjort energiska uppvaktningar
för att få en extrakvot på
300 lägenheter till sanering, och jag
tror, herr statsråd, att om vi till att
börja med åtminstone kunde få den
extrakvoten så skulle mycket vara vunnet
och några av de värsta problemen
vara ur världen.

Men detta förringar ju inte på något
sätt värdet av de andra åtgärder som i
dagens utsatta läge måste tillgripas för
att snabbt hjälpa dem som just nu är
hårt drabbade. Jag hoppas verkligen
att jag skall kunna vara lika tacksam
mot statsrådet Johansson när vi får
reda på Kungl. Maj ds beslut, som jag i
dag kan vara över det svar som har
lämnats.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! I det interpellationssvar
som statsrådet Johansson lämnat

Tisdagen den 21 november 1967

Nr 45

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen i Östergötlands län

säger han att det framför allt är strukturförändringarna
inom näringslivet
som fått ogynnsamma återverkningar
inom norrköpingsområdet. Vi har under
lång tid haft en ogynnsam utveckling,
framför allt beroende på det förändrade
läget för textilindustrin. Men
under 1966—1967 har vi hela tiden haft
ganska höga arbetslöshetssiffror. Norrköpings
stad har vid vissa tillfällen redovisat
hälften av hela arbetslösheten
i länet. Detta förhållande har både länsmyndigheterna
och de lokala myndigheterna
under lång tid riktat arbetsmarknadsstyrelsens
och regeringens
uppmärksamhet på. De kommunala
myndigheterna har också uppvaktats
i dessa frågor ett flertal gånger, som
herr Söderström nämnde, och de uppvaktningarna
har också givit resultat.

Men det är framför allt textilindustrin
och den äldre arbetskraften där
som fått vidkännas betydande svårigheter.
I slutet av förra året framställde
jag en interpellation till statsrådet
Johansson, i vilken jag fäste uppmärksamheten
på den äldre arbetskraftens
situation. Jag gjorde det efter den utredning
som verkställts av textilarbetareförbundet.
Ett flertal av de åtgärder
som vidtagits av arbetsmarknadsmyndigheterna
har också gällt den äldre arbetskraften,
men detta räcker inte. Därför
hälsar vi arbetsmarknadsstyrelsens
beslut att tillstyrka lokaliseringsärendet
i norrköpingsområdet med stor tillfredsställelse.
Av statsrådets svar framgår
också att regeringen skall pröva alla
realistiska projekt positivt. Detta är
glädjande. Och det skulle glädja oss
ännu mer om detta uttalande nu inte
blir bortglömt i den stora diskussionen
rörande alla andra orter. De förändringar
som skett i Norrköping har
nämligen medfört att vi har kommit i
ett mycket utsatt läge.

Med förenade krafter, och om de kommunala
myndigheterna får fortsätta med
sitt arbete i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
och regeringen, tror jag

dock att vi, om vi får stöd i våra strävanden,
skall kunna få ett bättre sysselsättningsläge
både i länet och i norrköpingsområdet,
där besvärligheterna
har varit mycket stora.

ålen jag kan inte förstå, och jag vill
uttala detta i dag, att när arbetsmarknadsstyrelsen
beslutade i detta ärende
för snart fjorton dagar sedan reserverade
sig arbetsgivarrepresentanten i styrelsen.
Jag vill inte tolka detta så att arbetsgivarna
hyser motvilja mot Norrköping,
men det är ändå gott att veta att
vi kan lita mer på de fackliga representanterna,
på tjänstemännen i arbetsmarknadsstyrelsen
och på regeringen
än vad vi i detta fall kunde göra på arbetsgivarnas
representant i arbetsmarknadsstyrelsen.

Herr PERSSON i Skänningc (s):

Herr talman! Jag har självfallet ingen
annan uppfattning än de andra talare
som från denna talarstol har deklarerat
sina uppfattningar. Även statsrådet tycker
jag har betraktat denna fråga på
samma sätt som all annan arbetslöshet
ute i landet.

Jag begärde emellertid ordet när herr
Rimås tog upp frågan om skogsnäringen
och sade att det där finns vissa problem.
Han nämnde särskilt södra Östergötland
och åberopade i sammanhanget
ett uttalande av en ombudsman. Det
är alldeles riktigt, herr Rimås, att skogsarbetarna
har besvärligheter att brottas
med där — liksom jag gissar att de har
även på andra områden.

Men det beror ju, herr Rimås, på att
skogsägarna i dag säger till sina medlemmar:
Ta inte ut något virke ur skogen
förrän vi träffat överenskommelse
om priserna. Och herr Rimås borde ha
upptäckt att en sågverksägare — också
i södra delen av länet —- sagt att skogsägarnas
påstående att de inte får tillräckligt
betalt för virket inte håller
streck. Den nyssnämnde sågverksägaren
var för sin del beredd att anställa ytterligare
personal för att utvidga verk -

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen i Östergötlands län

samheten. — Allt detta är tidningsuppgifter,
men eftersom herr Rimås trodde
på den ena uppgiften måste han väl
tro även på den andra.

Läget för skogsägarna i vissa områden
kan bli ganska besvärligt, herr
Rimås. Vi får ju hoppas att den konjunktursvacka,
som vi för närvarande
befinner oss i och som inte gäller bara
skogen utan även andra näringsgrenar,
är tillfällig. Då kan situationen för
skogsägarna bli den att arbetskraften
inte står till buds den dag den behövs
— och detta på grund av att skogsägarna
inte kunnat ge arbetarna sysselsättning
under lågkonjunkturen.

Herr Rimås har säkerligen läst också
dagens nummer av den tidning han
åberopade. Då har herr Rimås kunnat
inhämta att en ombudsman — jag gissar
att det är samma ombudsman som
det tidigare gällde — varit i södra
Östergötland och sagt att skogsbruket
där behöver bli föremål för omfattande
skogsvårdande åtgärder. Det finns all
anledning att uppmärksamma det uttalandet
just i dessa tider. Och till
skogsägarnas heder skall sägas att de
också framhållit att det i den rådande
situationen är viktigt att vidtaga skogsvårdande
åtgärder för att hålla arbetskraften
kvar i sysselsättning.

Jag ser att herr Eliasson i Sundborn
nu kommit in i kammaren, och jag
förmodar att han avser att ställa regeringen
inför ytterligare ett problem.
Men herr Eliasson i Sundborn går ju
med vissa mellanrum upp i talarstolen
och säger: Detta är en åtgärd som
centerpartiet tagit initiativ till. Nu vet
jag att herr Eliasson i Sundborn har
mycket större samhörighet med skogsägarna
än jag, och herr Eliasson har
här en god utgångspunkt för att säga
till centerns partiledare: I dessa frågor
skall vi inte bara skälla på regeringen
utan vi får själva se till att ta en del
av ansvaret. En sådan medverkan av
herr Eliasson i Sundborn tror jag skulle
vara värdefull.

.lag har velat anföra detta, herr talman,
därför att jag anser att de frågor
herr Rimås tagit upp är allvarliga. Jag
antar att herr Rimås delar min uppfattning
att situationen kan bli den som
jag angav, nämligen att skogsarbetarna
inte finns att tillgå när skogsägarna behöver
dem och att orsaken kan visa sig
vara att åtgärder för att sysselsätta
skogsarbetarna under lågkonjunkturen
— motsvarande de åtgärder som genomförts
på vissa andra områden — inte
vidtagits.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Denna debatt tycks bli
i högsta grad östgötsk — och församlingen
är just nu så sammansatt att jag
inte vet hur det skulle gå vid en omröstning,
framför allt om herr talmannen
utnyttjade sin rätt att deltaga.
Herr Persson i Skänninge utmanade ju
en och annan, bl. a. herr Eliasson i
Sundborn, som inte torde vara sen att
antaga utmaningen. Jag vill emellertid
undanröja det eventuella missförståndet
alt herr Eliasson i Sundborn skulle
vara något speciellt problembarn för
regeringen. Jag skall för min del inte
lägga mig i en eventuell träta mellan
herr Persson i Skänninge och herr
Eliasson i Sundborn.

Låt mig framhålla att vi haft anledning
observera de frågor som gäller
det östgötska skogsbruket. Södra Sveriges
skogsägareförening begärde ju
ett lokaliseringsstöd för att till Kisa
förlägga ett större sågverk, och efter ingående
undersökningar beviljade vi ett
icke obetydligt lån härför.

Självfallet kommer detta på längre
sikt att vara av stor betydelse för skogsbruket
i Östergötland.

För herr Rimås vill jag påpeka att vi
vidtar åtgärder även när det gäller bostadsbyggandet
inom skilda områden,
också i Östergötland. Enligt vad jag vet
gick en del av den extrakvot som beslutades
till Östergötland, bl. a. till Norr -

Tisdagen den 21 november 1967

Nr 45

Svar på interpellation ang. sysselsättningsproblemen i Östergötlands län

köping. Då det gäller de oprioriterade
företagen ger vi nu rikligt med dispenser.
Vi vill emellertid inte ha för stora
projekt, som kommer att kräva arbetskraft
och materiel också sommartid,
utan det skall vara sådana projekt som
kan beräknas pågå under fyra till fem
månader och ge vintersysselsättning. Jag
tror att det är angeläget för att söka
undvika en överefterfrågan under våren
och sommaren. Det är emellertid
frågor som får prövas. Länsarbetsnämnderna
får föra fram dem till arbetsmarknadsstyrelsen,
och Kungl. Maj ds kansli
får ta slutgiltig ställning till dem.

I norrköpingsregionen, där besvärligheterna
enligt vår mening nu ter sig
som störst, har näringslivet haft en ensidig
sammansättning, vilket herr Johansson
i Norrköping har framhållit.
Det är klart att det tar sin tid innan
själva omställningen blir klar, men jag
kan inte finna annat än att norrköpingsregionen
bör ha mycket goda förutsättningar
såväl kommunikationsmässigt
som servicemässigt och med tanke på
att arbetskraft finns. När vi kommer ur
det bottenläge som vår konjunktur nu
har uppvisat och på nytt får intresse
för ökade investeringar och för lokaliseringar
av företag skall det vara möjligt
att också intressera företag för en
lokalisering till norrköpingsregionen.
Avsikten med det beslut som arbetsmarknadsstyrelsen
har fattat, och mot
vilket regeringen inte har någon erinran,
är att man skall aktivisera sin verksamhet
och gå ut till företagen och säga
att de vid en lokalisering till Norrköping
kan påräkna lokaliseringsstöd. Med
också dessa möjligheter tror jag att utsikterna
ter sig gynnsamma.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det förefaller mig som
om herr Persson i Skänninge på något
sätt lider brist på synpunkter på hur
problemen för näringslivet i hans eget
län skall lösas, när han kräver att jag

skall ta ställning till vissa företags eller
organisationers uppmaningar och dispositioner,
särskilt i områden där jag inte
alls har någon inblick i förhållandena.
Jag förmodar att herr Persson i Skänninge
inte är beredd att ta personligt
ansvar för om domänverket begränsar
avverkningarna någonstans. Jag kan väl
inte heller ta något personligt ansvar
för dispositionerna hos företag som jag
inte tillhör, eller hur?

Det enda jag känner till är att skogsägarorganisationerna
centralt har uppmanat
till återhållsamhet med avverkningarna.
Om herr Persson i Skänninge
vet någonting om situationen på detta
område, har han reda på att det försiggår
en lageravveckling av betydande
mått inom skogsindustrin. Det finns
också andra omständigheter bakom att
den köpande skogsindustrin har sagt
till skogsägarorganisationerna att de får
räkna med väsentligt lägre avverkningar
i vinter. Det är detta som ligger
bakom hela denna historia. Jag har väl
ingen som helst anledning att sedan uttala
mig om vare sig domänverkets eller
andra företags dispositioner.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga till
statsrådet att jag inte tror att regeringen
betraktar herr Eliasson i Sundborn som
ett problembarn. Eftersom jag vet att
herr Eliasson ämnar ställa en interpellation
gissar jag emellertid att regeringen
får ett problem att tänka på.

Jag vill naturligtvis inte lasta några
bördor på herr Eliassons i Sundborn
skuldror för Östergötlands vidkommande.
Om herr Eliasson uppfattade vad jag
sade på det sättet beklagar jag det. När
skogsägareföreningarna skickar ut meddelanden
med uppmaningen »sälj inget
virke med mindre än att prisuppgörelserna
är klara» tänkte jag endast att
herr Eliasson, som har bättre kontakt
med dessa organisationer än jag — bl. a.
genom sin egen partiledare — borde

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Svar på interpellation ang. utnyttjande av friställd arbetskraft för upprustning av

vägar

kunna påpeka att vissa åtgärder skulle
kunna vidtagas så att arbetskraften kunde
behållas. Sysselsättningen i Östergötland,
sedd som ett isolerat förhållande,
tror jag att vi kan klara tämligen hyfsat
utan att herr Eliasson behöver tyngas
med de problemen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det vore värdefullt om
herr Persson i Skänninge inte bara läste
sådana uppmaningar utan också försökte
förstå innehållet i dem. Där står
nämligen »sälj inte virket innan priset
är uppgjort mellan organisationerna och
respektive köparpart». Det står inte att
man skall upphöra med avverkningarna.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vi skulle kanske kunna
ta en kurs gemensamt i att läsa. Det står
emellertid inte så som herr Eliasson
säger utan det står »företag icke några
avverkningar med mindre än att priserna
har överenskommits».

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för en replik till herr Persson i
Skänninge, men det är nu fullkomligt
onödigt — jag har inte längre någon anledning
att diskutera dessa frågor med
honom. Om man vill skjuta skulden för
arbetslösheten bland skogsarbetarna på
skogsägarna är detta väl ändå att göra
problemet litet för enkelt. Herr Eliasson
i Sundborn har redan svarat på dessa
påståenden och förklarat vilken verkan
lageravveckling m. m. har. Kvar
står det faktum att om det är efterfrågan
på en vara går det också att leverera
den. Just nu är det ingen efterfrågan,
därför uppstår det arbetslöshet.

Till statsrådet Johansson vill jag säga
att det naturligtvis är riktigt att igångsättning
av lämpliga byggobjekt skall
vara av korttidskaraktär för att inte in -

kräkta på ett kommande sommarhalvårs
övriga projekteringar. Det är emellertid
mycket svårt att klara den balanseringen.
Det krävs därför extra uppmärksamhet
av de parter som har att
sköta detta arbete.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Herr Rimås’ påstående
att jag hade överlastat ansvaret på skogsägarna
var inte riktigt. Herr Rimås har
enligt protokollet sagt att en ombudsman
i Kisa har framhållit, att vi har så
och så många arbetslösa just nu och att
siffran kommer att stiga till det dubbla.
Då sade jag att vederbörande ombudsman
på ett möte på samma plats i går
hade sagt att det finns möjligheter att
sysselsätta arbetskraft med skogsvårdande
uppgifter. Jag har åberopat samma
källa som herr Rimås och jag menar att
även arbetsgivarna måste ta sitt ansvar.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag har naturligtvis inte
heller lagt ansvaret på ombudsmannen
— jag endast åberopade vad han hade
sagt för att belysa den arbetslöshetssituation
som råder inom ett litet område
i en del av Östergötlands skogsbygder.
Detta faktum står kvar hur man
än vänder på problemet.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag har endast återgivit
vad ombudsmannen har sagt om att
man för att eliminera arbetslösheten
kan sätta in skogsvårdande åtgärder.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. utnyttjande
av friställd arbetskraft för upprustning
av vägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Tisdagen den 21 november 1967 Nr 45

Svar på interpellation ang. utnyttjande av friställd arbetskraft för upprustning av
vägar

Herr talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat om jag är beredd att medverka
till att de arbetskraftsresurser,
som friställs genom den bekymmersamma
sysselsättningssituationen, utnyttjas
för upprustning av vägar som enligt nu
aktuella planer ej väntas bli förbättrade
eller ombyggda.

Vägbyggande och förbättringsarbeten
på vägnätet är viktiga former av beredskapsarbeten.
Detta har, särskilt för den
norra delen av landet, inneburit betydande
tillskott till vägnätets upprustning
utöver de ordinarie vägbyggnadsanslagen.
Under förra budgetåret utfördes
vägarbeten med beredskapsmedel
till en total kostnad av över 270 miljoner
kronor. För innevarande budgetår
har beslut fattats t. o. m. oktober månad
om sådana vägarbeten för en beräknad
kostnad av drygt 290 miljoner
kronor.

En utökning av beredskapsarbetena
skall äga rum under vintern. Regeringen
kommer att lägga fram förslag
om en höjning med 160 miljoner kronor
av anslagen till beredskapsarbeten. Förra
vintern sysselsattes 13 000 man i beredskapsarbeten,
i år väntas det bli
25 000. Någon markant ökning av vägbyggen
som beredskapsarbeten avses
emellertid inte ske.

Det har sedan länge varit en strävan
att försöka differentiera formerna för
beredskapsarbetena och komma ifrån
den tidigare starka inriktningen på just
vägarbeten. Det har under senare år
varit möjligt att få fram ett rikare register
av objekt för beredskapsarbeten.
Detta gör det möjligt att bättre anpassa
arbetenas art till den tillgängliga arbetskraftens
förutsättningar. Det ger vidare
en lägre dagsverkskostnad, vilket
i sin tur medför förutsättningar att ge
fler människor sysselsättning. Denna inriktning
av beredskapsarbetena grundar
sig på de riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
som beslutades vid 1966
års riksdag. I dessa riktlinjer framhölls

också att de vägarbeten som skall komma
i fråga måste vara angelägna, och
det har varit en riktpunkt vid val av
arbeten på allmänna vägar att välja
endast sådana projekt som ingår i gällande
flerårsplaner. En ökning av vägarbetena
utanför dessa planer skulle
också innebära en snedvridning av vägbyggandet
mellan olika delar av landet.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Med tillfredsställelse noterar jag att åtgärder
har vidtagits i det prekära arbetsmarknadsläget
och att en höjning
kommer att föreslås av anslaget till
beredskapsarbeten. Frågan är dock om
denna höjning är tillräcklig.

Den allra senaste tidens utveckling,
bl. a. Englands och andra länders devalvering,
kan befaras medföra ökade
svårigheter för den redan nu hårt drabbade
skogsnäringen. Detta kan leda till
ökade sysselsättningsproblem för ifrågavarande
arbetskraft. Jag vill i detta
sammanhang hänvisa till tidningsartiklar
i dagspressen i dag, av vilka framgår
att arbetslösheten i de sju skogslänen
ökat med 25 procent under november.
Det anges att säsongarbetarna
drabbas särskilt hårt. Flertalet av dessa
är småjordbrukare och byggnadsarbetare
under övriga delar av året.

Jag kan tillägga att även mitt eget
hemlän, Jämtland, uppvisar en dyster
siffra. Det noteras där i dag 930 arbetslösa
mot 588 i oktober månad, således
en ökning med 60 procent sedan föregående
månad.

Jag är medveten om att strävandena
att differentiera formerna för beredskapsarbetena
generellt sett kan vara
riktiga. Det är dock viktigt att ta hänsyn
till vilka arbeten som är till gagn
för den bygd och de människor det är
fråga om. För exempelvis Norrlands in -

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Svar på interpellation ang. utnyttjande av friställd arbetskraft för upprustning av

vägar

land är det av flera skäl mycket angeläget
med en upprustning av vägarna.
Ett av skälen är att anslagen till vägunderhåll
efter två snörika vintrar i
stort sett har förbrukats och att mera
pengar måste till.

På grund av konkurrenssituationen
har skogsindustrin varit tvungen att
rationalisera sina transporter och har
lagt ned flottningen i vissa älvar. Transporterna
måste i stället genomföras på
väg, vilket ställer stora krav på en god
vägstandard. En upprustning av ifrågavarande
vägar är således mycket angelägen
för skogsnäringen.

En i vägverkets anslagsframställning
i maj i år ingående upprättad karta över
vägar upplåtna för 10 tons axeltryck
och 16 tons boggietryck utvisar i alldeles
särskilt hög grad, hur splittrat
det tunga vägnätet är i Norrland och
framför allt i dess inland. På grund
härav kan skogstransporterna långt
ifrån alltid följa de lönsammaste vägsträckorna
och i övrigt ombesörjas
på lönsammaste sätt. Om man från statsmakternas
sida är beredd att satsa mer
på vägbyggande och förbättringsarbeten
inom denna del av landet, så betyder
det att skogsindustrins konkurrenskraft
säkras. De som sysselsätts i beredskapsarbetena
är i betydande utsträckning
skogsarbetare, när konjunkturerna
är mera normala. Dessa arbetstagare
skulle således kunna medverka
i en basinvestering, som ger dem ökad
trygghet i deras ordinarie yrken.

Till detta kan läggas att den alternativa
sysselsättning, som kan erbjudas,
oftast är röjningsarbeten. Dessa arbeten
är nog så viktiga för skogsnäringen
men är omöjliga att utföra när snön
kommit. Då uppstår en onormalt hög
fördyring av dessa arbeten — enligt
vårt lokala arbetsmarknadsverk en fördyring
på mellan 300 och 400 procent
— under det att vägarbeten hindras avsevärt
mindre av snö.

Det kan dessutom nämnas att det

finns möjlighet att lägga upp förbättringsarbeten
på vägar så, att de som
sysselsätts kan bo hemma. Detta innebär
självfallet förutom andra fördelar
också minskade kostnader.

I sitt svar säger inrikesministern, att
det varit en riktpunkt vid val av arbeten
på allmänna vägar att välja endast
sådana projekt som ingår i gällande
fler år splaner. Vidare säges att en ökning
av vägarbetena utanför dessa planer
skulle innebära en snedvridning.

Till detta vill jag säga, att vad jag i
första hand avsett är de interna planerna
för varje län beträffande underhåll
och upprustning. Vägmyndigheterna
i respektive län bör få möjlighet
att utöka dessa planer genom att arbetsmarknadsmedel
ställs till förfogande.
Som jag tidigare har framhållit har de
ordinarie underhållsanslagen i stort sett
förbrukats på grund av bl. a. snörika
vintrar. En förstärkning av ifrågavarande
vägar är nödvändig, dels för att
skaffa de arbetslösa sysselsättning och
dels för att skapa förutsättningar för
en expansion inom skogsindustrin och
näringslivet över huvud taget.

Eftersom inrikesministern nämner ordet
»snedvridning» av vägbyggandet
inom landet, så vill jag gärna säga att
denna snedvridning redan har skett.
I den del av landet som jag representerar
är vägstandarden synnerligen eftersatt.
Det framgår tydligt av vägverkets
sammanställningar. Jag tar uppgifterna
från mitt eget län, där 69 procent
av genomgående länsvägar, som
utgör 20 procent av länets hela vägnät,
är av icke godtagbar standard. Det är
den näst högsta siffran i landet. För övriga
länsvägar, som är 65 procent av
länets hela vägnät, har 72 procent en
icke godtagbar standard. Det är den
högsta siffran i landet.

Snedvridningen är således redan ett
faktum, men genom arbetsmarknadsverket
finns nu ett bra tillfälle att
rätta till något av dessa missförhållan -

Tisdagen den 21 november 1967

Nr 45

Svar på interpellation ang. utnyttjande av friställd arbetskraft för upprustning av

vägar

den. Det bör vara en bättre affär för
samhället att låta de människor som
det är fråga om bo kvar hemma och
bygga vägar till gagn för näringslivet
på sin hemort, och därmed för sin
framtida försörjning, än att sända dem
till andra delar av landet.

Jag hoppas verkligen att statsrådet
är beredd att medverka till att vägarbeten
i detta sammanhang ges en högre
prioritet.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Det har redan sagts rätt
mycket om sysslolöshet här i kammaren
under eftermiddagen, men jag vill gärna
understryka de synpunkter som herr
Larsson i Norderön har framfört. Sysselsättningsläget
i skogslänen är ju allvarligt,
och eftersom det län jag representerar
hör till dem, där skogsnäringen
utgör en av basnäringarna, så är sysselsättningsläget
även där ganska mörkt.

I mitt hemlän har vi långa transportleder
till kustindustrierna, och det gör
att rotnettot, som har varit nästan obefintligt
förut, nu kommer att bli ännu
hårdare pressat. I de flesta fall kommer
det att bli nollzoner, och då förstår
vem som helst att det blir dåligt
med avverkningarna. Dessutom har industrin
aviserat mycket mindre behov
av virke i år än tidigare.

Alla som har följt diskussionen om
skogsindustrin och skogsnäringarna vet
också, att det talas om ett alldeles för
högt kostnadsläge. Kostnaderna måste
sålunda pressas på olika sätt, och man
har kommit fram till att transporterna
och avverkningarna måste rationaliseras.

I en rationalisering av transporterna
ingår förbättring av vägarna som ett alldeles
avgörande moment. Även om järnvägstransporter
kan förekomma i viss
omfattning, måste det ju finnas goda vägar
fram till lastplatserna. I den mån

man gör ett avsteg från den arbetsmarknadspolitiska
principen och satsar mer
på vägar i vissa regioner än man gör
i andra, är detta en klok insats, ty då
underlättar man ju skogsnäringens möjligheter
på sikt inom det området genom
att det skapas möjligheter för rationellare
transporter. På så vis förebygger
man en ytterligare nedgång i
sysselsättningen som annars kan uppstå
i en kommande svår situation.

Jag tror att man måste se på vägbyggnadsproblemen
i Norrlands inland på
ett annat sätt än i riket i övrigt, ty
transporterna för skogen har en avgörande
betydelse på många håll i Norrland,
och en rationalisering av dem
kommer att få en höjande effekt för all
verksamhet inom området. Såvitt jag
kan förstå, kan man därför tillåta sig
en annan syn på dessa frågor när det
gäller Norrland än den man anlägger
när man bedömer frågan om beredskapsarbeten
i landet i övrigt.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag kan i mycket stor
utsträckning instämma i vad föregående
talare har sagt. Problemen är enahanda
också inom stora delar av Gävleborgs
län.

När nu arbetsmarknadsläget ger anledning
till särskilda sysselsättningsfrämjande
åtgärder, är det angeläget att
den utökning av beredskapsarbetena,
som skall äga rum, sätts in på ett sådant
sätt att den blir till verkligt gagn
för de områden det gäller.

Inrikesministern har sagt alt det har
funnits en strävan att försöka differentiera
formerna för beredskapsarbetena
och komma ifrån den ensidiga inriktning
på vägarbeten, som tidigare varit
för handen. Jag vill icke frånkänna dessa
synpunkters berättigande, men jag
är samtidigt angelägen om att understryka
vad herrar Larsson i Norderön
och Jönsson har sagt. För områdena i

3 — Andra kammarens protokoll 1967. A7r 45

34 Nr 45 Tisdagen den 21 november 1967

Svar på interpellation ang. utnyttjande av friställd arbetskraft för upprustning av
vägar

norr är det oerhört angeläget, att all
möjlig kraft sätts in på en förbättring
av vägförhållandena.

Den del av Gävleborgs län som jag
kommer ifrån inrymmer ett stort skogsområde,
och där finns behov av ett
mycket omfattande transportsystem för
skogsprodukter. Emellertid finns det
ännu i denna dag inte någon som helst
fullgod utfartsväg'' från detta stora och
viktiga område. När man nu måste satsa
pengar på beredskapsarbeten, måste
det ju vara angeläget att man utnyttjar
dem för att förbättra vägsituationen.
Det anser jag vara en utomordentligt viktig
förutsättning för att man skall kunna
driva en aktiv lokaliseringspolitik
och en sysselsättningsfrämjande politik
över huvud taget.

Därför bör man nog tänka två gånger,
innan man för bort dessa möjligheter
till förbättring av vägarna ur bilden.
Det kanske inte heller har gjorts, men
jag menar, att man nog bör lägga större
vikt vid de här förbättringsåtgärderna
än man tycks göra — av interpellationssvaret
att döma.

Jag tror alltså att det är nödvändigt
att här verkligen fullfölja den upprustning,
som man har påbörjat, och jag är
särskilt angelägen om att''be inrikesministern
att något modifiera sitt uttalande
om angelägenheten av att som arbetsprojekt
välja sådana vägarbeten söm
ingår i gällande flerårsplaner. För vårt
vidkommande är förhållandet nämligen
det, att man vid den stora nedprutningen
i den senaste flerårsplanen förde
bort mycket angelägna vägprojekt inom
det område, som jag nyss talade om.

När man nu har möjligheter att lägga
mer pengar på den sidan, borde det
alltså vara möjligt att ta in någon del
av de här angelägna projekten och inte
inskränka åtgärden till att endast avse
sådana projekt som finns inom gällande
flerårsplaner. Man borde här få möjlighet
att laga efter läglighet; att välja sådana
projekt som är särskilt viktiga

och angelägna — oavsett om de finns
med i planen eller inte.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det förefaller som om
de ärade talarna hade den uppfattningen,
att det nu är julafton, att pengarna
nu strömmar till och att det egentligen
bara är fråga om var man skall använda
alla de pengar som står till förfogande
!

Jag måste ta er ur den villfarelsen. Vi
använder mycket pengar nu, men det
gör vi därför att besvärligheterna är stora,
därför att vi har en hög arbetslöshet
och att det gäller att ge hjälp till så
många som möjligt.

Det är just ur synpunkten att kunna
ge värdefull hjälp till så många som
möjligt, som vi har kommit fram till att
man får välja arbeten som ger mer av
sysselsättning. Det ligger inget fel i att
vi på vägbyggnadsområdet har fått en
utveckling, där de tekniska hjälpmedlen,
de stora maskinerna m. in. nu kommer
till användning i en utsträckning
som vi för tio år sedan knappast kunde
ana. Men det betyder också, att dagskostnaden
för varje person som är sysselsatt
i vägarbete blir hög, ända upp
till 900 kronor per man och dag. De 900
kronorna kan man också använda för
att låta äldre arbetskraft exempelvis utföra
skogsvårdande arbeten, kulturarbeten
eller andra i och för sig värdefulla
uppgifter, där dagskostnaden kanske
ligger vid 70 eller 100 kronor. Låt oss
säga att det blir nio personer, som på
det sättet kan beredas ett stöd, i stället
för en.

Nu får man ju inte hela tiden vara så
krass, men jag vill ändå ha fört in denna
synpunkt i diskussionen, ty vi kan
inte bortse från den.

Jag vill också tillägga, att alla arbeten
naturligtvis inte kostar 900 kronor per
man och dag, utan skalan går upp ifrån
det kostnadsläget och ned till kanske

Tisdagen den 21 november 1967 Nr 45

Svar på interpellation ang. utnyttjande av friställd arbetskraft för upprustning av
vägar

200 kronor per man och dag för vissa
skogsbilvägar. Men de stora vägarna, de
som verkligen skall byggas för att bära
lunga transporter, blir dyra. Vi vill
emellertid inte bortse från att en del arbeten
har lokaliseringspoiitisk betydelse
och en strategisk betydelse med hänsyn
till skogstransporterna och därmed
för industrisysselsättningen.

Men det är inte bara i Norrland dessa
problem möter — jag har inte kommit
någonstans i landet denna vinter
utan att man fört fram önskemål om
mer vägar. I Österlen i Skåne, i Dalsland,
i Värmland och överallt där jag
haft tillfälle att resa under sista tiden
har man sagt: »Nu kan vi väl få beredskapsarbeten—
en bättre transportled
här skulle göra det lättare för oss att
klara en del av problemen.» Jag tror också
att man måste ha uppmärksamheten
riktad på att transportvägarna är alltför
dåliga kring våra stora näringscentra.
Man behöver bara se på Stockholms
omgivningar för att få klart för
sig att det krävs åtskilliga miljoner, för
att inte säga miljarder, om vi skall kunna
klara vårt näringslivs transportproblem
på ett tillfredsställande sätt.

Men som sagt var, i den mån det är
möjligt och lämpligt att använda beredskapsmedel
för vägbyggen är ingen
landsdel utesluten. Blir det ökade svårigheter
och vi måste söka oss fram fill
ytterligare objekt, så vet vi att vägarbetena
står till förfogande. Emellertid får
vi då också ta konsekvenserna av de relativt
höga kostnader som detta för med
sig.

Vägplanerna innebär ju ändå en form
av prioritering, en vägning av vad som
får anses viktigast, och det är länsmyndigheterna
som verkställer denna planering
och gradering. Därför har jag
gärna velat säga att man inte skall gå
ifrån den graderingen; sedan kan det
tänkas att man behöver plocka fram
mindre objekt till eu lägre kostnad och
att man kan gå utanför planen eller

längre ned på listan, därför att de längst
upp stående projekten med högsta angelägenhetsgrad
är så kostsamma. Sådana
frågor Undersöker man, också i
detta sammanhang.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet trodde visst
det var julafton, men stämningen är ju
inte precis sådan. Det är möjligt att
lian fick det intrycket, men jag vill betona
vad jag sade: principen i det stora
hela är kanske riktig, dock måste man
beakta att vårt län har speciella förhållanden.

Detta måste jag än én gång understryka.
Vi har inte ett väl differentierat
näringsliv, som på annat sätt kan lösa
dessa sysselsättningsproblem, något som
man har på många andra håll i landet.
Dessutom har skogen och därmed skögstransporterna
och vägarna en avgörande
betydelse — skogen är eu av
hörnpelarna i vårt näringsliv. Då hela
skogsnäringens existens på sikt är hotad,
något som många experter har utvecklat
i den pågående allmänna debatten,
är detta en mycket viktig fråga;
och då borde man utnyttja läget för att
göra denna produktiva investering''.

Herr LARSSON i Norderön (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Frågeställningen var väl
inte närmast föranledd av att jag vill
få till stånd någon julklapp sutdelning!
Meningen var i stället att få en fördelning
av de medel som är avsatta för
ändamålet. Vårt lokala arbetsmarknadsverk
säger sig inte ha så många andra
alternativ än just dessa vägförbättringar
att ta till. Skogsröjningarna i all ära,
men som jag sade tidigare: de fördyras
mycket så snart det blir ett par decimeter
snö. Det är då ingenting att fortsätta
med. Vägarbetena däremot kan
förläggas på det sättet att vederbörande
arbetare får bo hemma, och de drar i

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Svar på interpellation ang. utnyttjande

vägar

regel inte högre dagsverkskostnad än
vad fördyrade röjningsarbeten skulle
göra.

Frågan är således, vad man skall få
göra när det inte finns möjligheter att
differentiera mer än så här. För byggande
av vatten- och avloppsanläggningar
är resurserna inom länet i det
närmaste uttömda. Det finns bara här
nämnda arbeten att ta till.

Därför tyckte jag det var nedslående
när inrikesministern sade, att det inte
får ske någon högre prioritering av vägbyggnader
i det uppgjorda programmet.
Jag vill nu uttala den förhoppningen,
att inrikesministern omprövar
den delen av sitt svar och förklarar sig
villig att medverka. Jag försäkrar att
inrikesministern i annat fall kommer
att få ta emot en hel del uppvaktningar
från våra trakter. Människorna där är
i stort behov av förbättring av sådana
vägar, soan under lång tid försummats
och som inte blivit utbyggda och
fått det underhåll som varit nödvändigt.
Vid de uppvaktningarna kommer
inrikesministern om inte förr att få del
av många synpunkter från ortsbefolkningen.

Herr WESTBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för den
modifiering som inrikesministern gjorde
nyss när han sade att mindre vägbyggnader
kan komma i fråga, även om
de ligger utanför planen. Men jag skulle
önska att inrikesministern gick något
längre, och jag tycker att han också bör
kunna ta hänsyn till var den arbetskraft,
som saknar arbete, är bosatt.
Om ett område är alldeles särskilt drabbat
av sysselsättningssvårigheter, så bör
man kunna sätta i gång ett vägbygge
där, även om arbetsprojektet råkar ligga
utanför planen. Många projekt kan
ju trängas om utrymmet, och något av
dem kan ju, om inte direkt av en tillfällighet
men utan att därför vara mindre
angeläget, ha råkat komma vid si -

av friställd arbetskraft för upprustning av

dan om planen. Det borde vara möjligt,
menar jag, att sätta i gång ett sådant
projekt, även om det ligger utanför planen,
om man därigenom kan bereda
arbetskraften sysselsättning inom ett
rimligt reseavstånd.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag har naturligtvis
ingenting emot att vägbyggen igångsättes
för att skapa sysselsättningstillfällen.
Men den som förordar skogsbilvägar
skall komma ihåg, att det måste till
en noggrann planering innan de arbetena
kan komma i gång. Man kan inte
få skogsbilvägar »på stubben», alltså på
bara ett par, tre veckor eller en månad.

Jag vet att skogsvårdsstyrelsen i
Jämtlands län tidigare haft så att säga
ett förskott i planeringen och därigenom
har man fått överta arbeten från
andra län, och jag vill fråga den ärade
talaren från Gävleborgs län om man
liar gjort en sådan planering, att man
redan nu kan sätta i gång de arbeten
han talade om? Kanske nämnde han
det i den delen av sitt anförande då jag
inte var närvarande i kammaren.

För en tid sedan framställde jag en
fråga angående sysselsättningen som
rörde det område vi nu diskuterar, och
den gav stark genklang och gjorde att
vi sedan kunde sätta i gång bl. a. röjningsarbeten
i mycket större omfattning
än tidigare. Jag kan nämna att
inom mitt skogsvårdsdistrikt har vi nu
tredubblat antalet röjningslag. Min fråga
hade sålunda stor effekt, främst
tack vare generaldirektör Bertil Olsson
i arbetsmarknadsstyrelsen, som lovade
att sätta till alla klutar för att skapa
sysselsättningsmöjligheter.

Även regeringen och arbetsmarknadsstyrelsen
tror jag ser med mycket stort
allvar på dessa frågor. Jag vill emellertid
än en gång framhålla, att om man
skall skapa sysselsättningstillfällen genom
att bygga skogsbilvägar, så måste
det till en omfattande planering. Då

Tisdagen den 21 november 1967

nr 15

tf?

Interpellation ang. den enskilde skolelevens åsiktsfrihet och integritet, m. m.

är det möjligt att skapa sysselsättning, mast efter första lagutskottets utlåtande
i annat fall går det inte att sätta i nr 58 bland två gånger bordlagda ärengång
de arbetena under vintermånader- den på morgondagens föredragnings -

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Vid föredragning av Kungl. Maj ds å
bordet vilande proposition nr 155, angående
utgifter på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1967/68, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till lagutskott propositionerna:
nr 170, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246),

nr 171, med förslag till lag om hyresnämnder,
och

nr 172, med förslag till lag om ändring
i lagen den 9 juni 1967 (nr 537)
angående ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;
samt

till statsutskottet propositionen nr
173, angående eftergift av fordringar
på grund av torvlån.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 156—163, bevillningsutskottets
betänkanden nr 59
och 62, första lagutskottets utlåtanden
nr 58 och 61, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 35—37 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 49 och 51.

§ 7

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bevillningsutskottets
betänkande nr 59 skulle uppföras när -

§ 8

Interpellation ang. den enskilde skolelevens
åsiktsfrihet och integritet, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep),
som yttrade:

Herr talman! Ganska nyligen har i
pressen relaterats hur en skolelev beordats
ställa sig i skamvrån på grund av
att han vägrat uttala svordomar, vilka
förekom i ett litteraturavsnitt ur vilket
högläsning skedde. Händelsen aktualiserar
frågeställningen, huruvida den enskildes
åsiktsfrihet och integritet respekteras
till fullo inom skolväsendet.

I olika sammanhang har framhållits angelägenheten
av att den enskildes frihet
skall tillgodoses beträffande religion,
och bestämmelser har antagits i detta
avseende både för skolans och krigsmaktens
vidkommande. Det finns inget
att invända mot denna garanti för frivilligheten.
Samma omsorg borde dock
gälla den, som av principiella skäl ej
vill använda för honom anstötliga uttryck.

Naturligtvis kan mot detta resonemang
resas invändningen, att svordomarna
återfanns i ett litterärt aktstycke
och att de var nödvändiga för helheten.
Enligt min mening kan det i så fall
ifrågasättas huruvida den enskildes
principer och livsåskådning skall åsidosättas,
endast därför att uppläsningen
av ett litterärt stycke skall kunna fullständigt
genomföras.

Som ett led i .skolans undervisning förekommer
filmförevisningar och teaterföreställningar.
Åtskilligt som visas är
av god kvalitet, men exempel på motsatsen
finns också. Vidare användes TVoch
radioprogram, jämte böcker som ej

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Interpellation ang. finansieringen av hälso granskats

av statens läroboksnämnd,
som undervisningsmaterial. Från föräldrahåll
har rests frågan, huruvida någon
form av kontroll sker från centrala
skolmyndighetens sida av ifrågavarande
material. Föräldrarna har i allmänhet
mycket liten insyn och ännu mindre
inflytande beträffande uppläggningen
av undervisningen, men har dock kvar
det huvudsakliga ansvaret för barnens
fostran och utveckling. Av denna anledning
är det angeläget att föräldrarna
har förtroende för den undervisning
som ges, och att det material som användes
är granskat och godkänt.

Enligt min mening bör därför den
granskning av läroböcker, som utföres
av statens läroboksnämnd, utsträckas till
att omfatta allt undervisningsmaterial i
väsentliga frågor, inklusive filmer, teaterföreställningar
och radio/TV-program.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor: 1.

Anser statsrådet att den enskilde
elevens åsiktsfrihet och integritet respekteras
på ett tillfredsställande sätt i
skolundervisningen ?

2. Vill statsrådet medverka till att allt
undervisningsmaterial blir föremål för
granskning av den centrala skolmyndigheten
innan det användes i skolundervisningen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. finansieringen av
hälso- och sjukvården

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Öskeviksby (ep),
som yttrade:

Herr talman! Den kommunala beskattningen
har under senare år ökat avsevärt.
Den genomsnittliga utdebiteringen

och sjukvården

för innevarande år har beräknats till
18:70 per skattekrona. Detta innebär
att kommunalskatten sedan början av
1950-talet höjts med i genomsnitt nära
90 procent. Bakgrunden till denna utveckling
är att viktiga och kostnadskrävande
uppgifter av riksdag och regering
har anförtrotts primärkommuner
och landsting. Att de kommunala uppgifterna
ökat i omfattning på senare år
beror bl. a. på att verksamheter och därmed
kostnader överförts från staten till
kommunerna. Sålunda har ju landstingen
sedan något år huvudmannaskapet
även för den mentala sjukvården. Den
allmänna kostnadsutvecklingen för
landstingen är sådan att den måste särskilt
beaktas.

Huvuddelen av landstingens kostnader
faller som bekant på sjukvården.
80—90 procent av dess utgifter gäller
hälso- och sjukvård. Flera skäl talar för
att kostnaderna för denna verksamhet
kommer att stiga mycket i framtiden.
Sålunda måste man räkna med att det
relativt sett ökade antalet åldringar som
är att emotse leder till ökad efterfrågan
på hälso- och sjukvård. Utnyttjandet av
de alltmer komplicerade metoder, som
den moderna forskningen ställer i människovärdens
tjänst, är också mycket
kostnadskrävande.

Mot bakgrunden av det redan höga
kostnadsläget och den ökning av utgifterna
som kan väntas är landstingens
ekonomiska situation mycket bekymmersam.
För att bibehålla sjukvården i
oförändrad omfattning torde i många
fall en höjning av utdebiteringen vara
nödvändig, och utrymmet för den utbyggnad
av sjuk- och hälsovården som
är önskvärd är följaktligen mycket liten.
Då kostnaderna inom sjukvårdssektorn
stiger snabbare än landstingens skatteunderlag
och maximum för utdebiteringens
höjd sålunda snart måste tangeras
kan resultatet ganska snart bli att utbyggnaden
av ifrågavarande sektor måste
upphöra.

Man måste också räkna med att pri -

Tisdagen den 21 november 1967

Nr 45

Interpellation ang. utbildningen i miljövårdsteknik

märkonimunerna tvingas höja sina utdebiteringar.
En sammanlagd kommunal
utdebitering av 25 kronor per skattekrona
torde inom kort bli vanlig. Gränsen
för skattesatsens höjd kan sålunda
inte vara långt borta. När man bedömer
denna fråga måste givetvis det förhållandet
beaktas att kommunalskatten är
proportionell. Genom att de kommunala
utdebiteringarna nått denna omfattning
har den inkomstutjämnande effekt, som
den progressivt utformade statsskatten
varit avsedd att ge, i hög grad neutraliserats.
Låginkomstgrupperna har sålunda
kommit att få bära alltför stor
del av bl. a. de ökade sjukvårdskostnaderna.

Med hänvisning till vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
frågor:

Är statsrådet beredd att ge kammaren
sin syn på landstingens ekonomiska möjligheter
att företa den utbyggnad av
hälso- och sjukvården som ur olika
synpunkter måste vara nödvändig?

Är statsrådet beredd medverka till att
staten åtar sig ökat ansvar när det gäller
finansieringen av hälso- och sjukvården? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. utbildningen i miljövårdsteknik Ordet

lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp),
som yttrade:

Herr talman! I september i år startades
vid John Ericsson-skolan i Östersund
en ettårig omskolnings- och fortbildningskurs
för ingenjörer i ämnet
miljövårdsteknik. Denna postgymnasiala
utbildning av miljövårdare är helt
unik; förmodligen är det första gången
i Europa ett experiment av detta slag

utförs. En anledning till att kursen
kom i gång var ett påvisat behov av
miljöingenjörer, men den primära orsaken
till att arbetsmarknadsstyrelsen
ställde sig till förfogande som finansiär
till den var antagligen rådande sysselsättningssvårigheter
för tekniker.

Redan nu innan första terminen är
avslutad, kan det konstateras att kursen
innebär en betydande framgång för
upphovsmännen. Samtliga elever kommer
med all sannolikhet att erbjudas
anställning av såväl statliga och kommunala
myndigheter som industrin.
Behovet av miljötekniker har på intet
sätt varit underskattat. Omskolningen
har nu snarare karaktären av uppskolning.
Det är uppenbart att synnerligen
starka skäl talar för en permanentnmg
av denna utbildningsform i Östersund.
Framför allt bör ansvariga myndigheters
tveksamhet på denna punkt upphöra.
Den orsakar nu betydande hinder
för kursledningen i dess planeringsarbete.

Kursen syftar till att ge en bred
grundutbildning av både praktisk och
teoretisk art. Insikt i miljövård torde i
framtiden vara behövlig för ingenjörer
av alla typer. Bl. a. behandlas frågan
om luftföroreningar och bekämpandet
av dem, olika slag av bullerproblem
samt de väsentligaste formerna för vattenvård.
Men med tanke på att många
av eleverna i framtiden troligtvis får
uppgifter inom samhällsplaneringen
ges en relativt omfattande orientering
i samhällskunskap, ekonomi och rättskunskap.
Miljöingenjören skall i fortsättningen
vara den som förutser, lokaliserar
och analyserar miljöskador samt
i görligaste män också angriper dem.

Kursplanen har utarbetats av särskilda
arbetsgrupper, vilka har stått
under ledning av en kommitté, tillsatt
av skolöverstyrelsen. Den beräknas svara
mot det akuta behov av ingenjörer
med kunsikap om miljövård som föreligger
vid t. ex. länsstyrelser, hälsovårdsnämnder,
stadsplanekontor och

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Interpellation ang. åtgärder med anledning av företagna valutadevalveringar

inom industrin. Inte minst har man
inom det nystartade naturvårdsverket
uttryckt sin tillfredsställelse över att
kursen kommit till stånd.

Som förut nämnts är det en väl kvalificerad
samling av 16 ingenjörer
bland cirka 300 sökande som utvalts
till kursen och som förmodligen redan
är garanterade anställning. Anmärkningsvärt
är att cirka hälften av dem
tidigare saknade anställning inom sitt
fack.

Kostnaden för kursen beräknas bli
150 000 kronor per år. Det är inte helt
omotiverat att här jämföra med de
40 000 kronor per år som varje stipendiat
kostar om året i utbildning vid
svenska och utländska forskningsinstitutioner.
Uppgiften kommer från 1964
års naturresursutredning som i årets
betänkande tvingas konstatera att tillgänglig
personal inte är utbildad för
de krav som genomförandet av speciella
forskningsprojekt för med sig och
som vidare understryker betydelsen av
att möjligheter till fackutbildning finns.
Det gäller bär tydligen att på olika sätt
rekrytera och utbilda en forskarkader,
som enligt utredningen bör få genomföra
forskningsuppgifter för drygt 37
miljoner i framtiden. Östersundskursen
kan utgöra eu lämplig grund för vidare
specialutbildning. Det är i det här sammanhanget
berättigat att påpeka, att en
mängd skäl talar för just Östersund
som kursort även i fortsättningen. Förutom
en inspirerande kursledning finns
där en oförstörd natur på nära håll,
vattendrag vars successiva nedsmutsning
kan mätas samt rena västvindar,
vilka direkt kan användas för laboratoriemässiga
försök.

Vill man fortsätta och eventuellt utvidga
utbildningen av miljöingenjörer,
möter detta självfallet vissa svårigheter.
Lämplig kurslitteratur finns oftast
bara på engelska. Där den helt saknas,
måste läraren lägga ned ett betydande
extraarbete med att utarbeta
kompendier. Kursplanerna är långt

ifrån definitivt utformade. Enligt min
mening är det dock rimligt att lärare
och skolledning nu snarast får besked
om huruvida det planeringsarbete man
utför kommer att få betydelse på längre
sikt. Det har inte ens blivit klart
vilka lönevillkor som gäller för innevarande
läsår.

Med stöd av det ovan framförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande
fråga:

Avser herr statsrådet att inom den
närmaste framtiden vidtaga några åtgärder
i syfte att permanenta påbyggnadskursen
i miljövårdisteknik vid John
Ericsson-skolan i Östersund?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. åtgärder med anledning
av företagna valutadevalveringar

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep),
som yttrade:

Herr talman! Valutadevalveringen i
främst England, Danmark och Finland
kommer otvivelaktigt att medföra svårigheter
för vårt land. England är vår
största exportmarknad. En mycket stor
del av vår exportindustri — skogsindustrin,
varven och verkstadsindustrin
men också andra branscher — måste
räkna med ökade avsättningssvårigheter.
Även delar av vår hemmamarknadsindustri
ställs i första hand genom
devalveringen av pundet i en försämrad
konkurrenssituation. Jordbruket
kan också få ökade svårigheter på
grund av vad som nu inträffat.

Vårt näringsliv har redan tidigare,
främst till följd av inflationsutvecklingen
under senare år, ett mycket liögt
kostnadsläge. Det är uppenbart att konkurrensläget
ytterligare försvagas genom
devalveringarna i andra länder

Tisdagen den 21 november 1967 Nr 45

Interpellation ang. tidpunkten för uppförande av ett laboratorium för radiobiologi
vid lantbrukshögskolan

och att detta medför risker för en ökning
av arbetslösheten. För bedömningen
av situationen i vårt land är det
emellertid av betydelse att Norge beslutat
sig för att icke genomföra en devalvering.

Vi har redan nu en betydande arbetslöshet
och därtill omfattande beredskapsarbeten
och omskolningsverksamihet.
Alla ansträngningar måste inriktas
på att trygga sysselsättningen i
företagen och förebygga ytterligare
permitteringar, liksom att lösa sysselsättnings-
och trygghetsproblemen för
den arbetskraft som av olika anledningar
fri&tälles. Detta kräver såväl näringspolitiska
åtgärder som en förstärkt
arbetsmarknadspolitik. Krav på
ökade åtgärder för att stärka näringslivets
konkurrenskraft och säkerställa
de anställdas trygghet till arbete och
inkomst är självklart också en konsekvens
av regeringens beslut att icke
devalvera den svenska kronan.

Vilka åtgärder som bör vidtagas för
att trygga sysselsättningen bör enligt
min mening snarast bli föremål för
överläggningar mellan regeringen och
företrädare för de politiska partierna
samt näringslivets och arbetsmarknadens
olika organisationer. Åtgärder av
generell men också av selektiv karaktär
bör övervägas, de sistnämnda på
grund av afl vissa branscher kan möta
större svårigheter än andra.

Från vårt håll bär tidigare förts fram
förslag om s. k. rundabordskonferenser
om de samhällsekonomiska problemen.
Regeringen bär hittills inte visat något
större intresse för sådana överläggningar.
Med framför allt punddevalveringen
har vi emellertid fått en situation,
som ytterligare skärper kravet på
åtgärder för ökad konkurrenskraft hos
vårt näringsliv och för de anställdas
trygghet. Jag är övertygad om att det
skulle vara av stort värde, om regeringen
vill ta initiativet till överläggningar
med företrädare för de politiska parti -

erna samt arbetsmarknads- och näringsiivsorganisationerna
om hur den
situation som vi nu hamnat i bäst skall
bemästras.

Det är enligt min mening också angeläget,
att regeringen snarast inför riksdagen
redovisar sin syn på vilka konsekvenser,
som de beslutade devalveringarna
kan väntas få för olika delar
av vårt näringsliv.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet redovisa regeringens
uppfattning om vilka konsekvenserna
kan väntas bli för olika delar
av näringslivet till följd av valutadevalveringarna
i främst England, Danmark
och Finland?

2. Vill regeringen ta initiativ till
överläggningar med de politiska partierna
samt olika arbetsmarknads- och
näringslivsorganisationer för att överväga
de åtgärder som är nödvändiga
för att stärka näringslivets konkurrenskraft
och säkerställa de anställdas
trygghet till arbete och inkomst?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. tidpunkten för uppförande
av ett laboratorium för radiobiologi
vid lantbrukshögskolan

Ordet lämnades på begäran till

Herr GREBÄCK (ep), som yttrade:

Herr talman! På många olika håll i
världen pågår för närvarande ett intensivt
utvecklingsarbete på radiobiologins
område. Även i vårt land bedrives ett i
internationella kretsar livligt uppmärksammat
och intensivt bedrivet forskningsarbete
vid lantbrukshögskolans institution
för radiobiologi vid Ultuna.
Sålunda genomföres dels på uppdrag av

Nr 45

Tisdagen den 21 november 1967

Interpellation ang. tidpunkten för uppförande av ett laboratorium för radiobiologi
vid lantbrukshögskolan

FOA, dels med stöd av årliga anslag från
olika forskningsråd omfattande undersökningar
av aktuella radioaktiva ämnens
transport från atmosfären via
mark, vegetation, husdjur och olika vegetabiliska
och animaliska livsmedel till
människan. Undersökningarna syftar
till att klarlägga vilka praktiska motåtgärder,
som är praktiskt ekonomiskt genomförbara
för att begränsa skadeverkningarna
i händelse av ett kärnvapenkrig
eller om en olycka skulle inträffa
i samband med atomkraftens utnyttjande.

Vidare pågår i samarbete med vissa
in- och utländska forskargrupper undersökningar
om möjligheterna att ersätta
dyra och tidskrävande kemiska analysförfaranden
med analysmetoder grundade
på olika kärnfysikaliska fenomen.
Det har därvid visat sig att t. ex. oljehalten
i enskilda frön och oljeväxter
kan bestämmas med hjälp av magnetisk
kiirnresonans för en bråkdel av den
kostnad som hittills använd analysmetod
kräver. Då dessutom materialet ej
skadas utan efter analysen kan användas
som utsäde, kan snabba tidsvinster
erhållas inom förädlingen av oljeväxter.
Det har t. ex. i vissa fall visat sig
att samma resultat med denna metod
kan uppnås på 5 år som på 30 år med
de klassiska metoderna.

Det föreligger goda utsikter att närbesläktad
metodik kan användas för bestämning
av kvävehalten i olika organiska
material, och det synes ej osannolikt,
att även halten av vissa aminosyror
skulle kunna bestämmas på liknande
sätt. Här krävs emellertid ett intensivt
utvecklingsarbete som nu hindras på
grund av brist på lokaler och utrustning.
Då det är fråga om utvecklingsarbete av
den största betydelse för fortsatt rationalisering
inte bara inom forskningsarbetet
utan även inom kommersiell
verksamhet vore det högst beklagligt om
det planerade laboratoriebygget skulle
komma att skjutas på framtiden.

För närvarande bedriver fyra u-landsstipendiater
och tre svenskar licentiatstudier
vid lantbrukshögskolans institution
för radiobiologi. Detta visar att
intresset för utökad användning av isotoper
och strålkällor som analytiska verktyg
inom jordbruksforskningen är stort.
Doktor Sigvard Eklund, chef för FN:s
internationella atomenergibyrå, har understrukit
detta genom att offentligt uttala
att jordbruket är det viktigaste tilllämpningsområdet
när det gäller användning
av ledisotoper och strålkällor. De
laboratorielokaler, som för närvarande
står till institutionens förfogande för
undervisning och forskning, är emellertid
helt otillfredsställande, och det är
ur strålskyddssynpunkt ej försvarligt att
fortsätta med dessa provisorier.

De frågeställningar som bearbetas vid
institutionen anknyter nära till ett flertal
naturvårdsproblem. Institutionen
skulle därför, om den försågs med resurser
enligt i princip redan beslutad
omfattning, kunna effektivt biträda även
vid bearbetningen av viktiga problem
rörande luft-, vatten- och markvården.

De akuta lokalproblem, som nu hindrar
institutionens arbete, skulle snabbt
lösas om den projekterade laboratoriebyggnaden
uppfördes. Då denna är projekterad
på sådant sätt att det är utan
betydelse om veterinärhögskolan kommer
att omlokaliseras till Uppsala eller
ej, synes ytterligare uppskov sakna
grund och endast medföra att ett viktigt
utvecklingsarbete icke effektivt kan fullföljas.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få ställa följande
fråga:

Är statsrådet i tillfälle att angiva den
ungefärliga tidpunkten när uppförandet
av ett laboratorium för radiobiologi vid
lantbrukshögskolan kan påbörjas?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 21 november 1967

Nr 45

§ 13

Interpellation ang. orsakerna till den
under de senaste åren inträdda ökningen
av socialhjälpen

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Vid skilda tidpunkter
har riksdagen fattat beslut om genomförande
av olika reformer inom socialpolitikens
område, av vilka flera syftar
till att garantera den enskilde medborgaren
ekonomisk trygghet vid sjukdom
och andra svårigheter. Bland dessa
trygghetsskapande åtgärder märks lagen
om socialhjälp.

Enligt socialhjälpslagen kan den enskilde
medborgaren erhålla dels obligatorisk,
dels frivillig hjälp från samhällets
sida. Den sistnämnda hjälpen utgår
enligt de grunder som kommunens fullmäktige
bestämmer eller i enlighet med
vad socialnämnden anser erforderligt.
Obligatorisk hjälp utgår till den som är
arbetsoförmögen samt till den som av
hälsoskäl helt eller delvis måste avhålla
sig från arbete. En ytterligare förutsättning
för sådan hjälp är att hjiilptagaren
är medellös och att hjälpbehovet ej tillgodoses
på annat sätt.

I statistiska centralbyråns meddelanden
redovisas bl. a. kommunernas utgifter
för socialhjälpen. Denna statistik
grundar sig på årliga uppgifter från socialnämnden
i varje kommun. Uppgifterna
avser såväl antalet hjälpfall och
hjälptagare som socialhjälpens värde i
kronor under ifrågavarande år. Med
»hjälpfall» avses den familj som erhållit
socialhjälp, oavsett om sådan hjälp
utgått till endast en eller två eller flera
av dess medlemmar.

Under år 1966 var antalet hjälpfall
149 173, vilket innebar en stegring med
12 374 eller 9,3 procent jämfört med år
1965. Ökningen av antalet hjälpfall var
2 901 på landsbygden och 9 833 i städerna.
Socialhjälpens värde ökade från
144,8 miljoner kronor till 172,0 miljoner
kronor under samma tidsperiod.

I målsättningen för den trygghetspolitik
som förts ingår ju bland annat att
förebygga behov av socialhjälp. Trots
detta har siffrorna för socialhjälpen stigit
markant, och det är angeläget att en
redovisning av orsakerna till denna utveckling
lämnas.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet redogöra för de viktigaste
orsakerna till ifrågavarande ökning
av socialhjälpen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 339, i anledning av vissa motioner
i frågor inom socialdepartementets
verksamhetsområde; och
från jordbruksutskottet:
nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
viss staten tillhörig mark.

§ 15

Anmäldes motionen nr 1119, av herrar
Tobé och Allard, i anledning av
Kungl. Maj sts proposition nr 160, med
förslag till förordning om ändring i
i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648), såvitt avser bl. a.
axeltryck, bruttovikt och fordonslängd,
m. in.

Denna motion bordlädes.

§ 16

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Nihlfors (fp), till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet an -

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

gående möjligheterna för personer som
lider av epilepsi att erhålla tjänster inom
den offentliga sektorn av arbetsmarknaden,

fru Lindberg (s), till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet angående
epilepsi som hinder för erhållande
av ordinarie statlig tjänst,

fru Lindberg (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
uppgiftsskyldigheten beträffande
epilepsi vid anhållan om lysning,
och

herr Magnusson i Borås (h), till herrstatsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående begränsning av importen
från länder med mycket låg prissättning.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.51.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 22 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen
nr 1119.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Johansson i Skärstad (ep), till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående den enskilde
skolelevens åsiktsfrihet och integritet,
m. m.,

herr Larsson i Öskeviksby (ep), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående finansieringen
av hälso- och sjukvården,

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp),
till herr statsrådet och chefen för eck -

lesiastikdepartementet angående utbildningen
i miljövårdsteknik,

herr Eliasson i Sundborn (ep), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående åtgärder med
anledning av företagna valutadevalveringar,

herr Grebäck (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående tidpunkten för uppförande
av ett laboratorium för radiobiologi
vid lantbrukshögskolan, samt
herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående orsakerna till
den under de senaste åren inträdda ökningen
av socialhjälpen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
156, i anledning av motioner om rationalisering
av undervisningsväsendet.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 22 novemoer 1967

Nr 45

§ 5

Sänkt skolålder

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
157, i anledning av motioner om sänkt
skolålder.

I de likalydande motionerna 1:488
av herrar Dahlén och Bengtson samt
It: 618 av herrar Hedlund och Ohlin
hade hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning av förutsättningarna för
en successiv sänkning av åldern för
inträde i grundskolan eventuellt genom
inrättande av en allmän förskola enligt
i motionerna angivna riktlinjer samt
av de pedagogiska, psykologiska och
ekonomiska effekterna av sådana reformer.

Utskottet hemställde, att riksdagen
icke måtte bifalla motionerna 1:488
och II: 618.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Per Jacobsson (fp), Nils Theodor
Larsson (ep), Wallmark (h), Thorsten
Larsson (ep), Bohman (h), Ståhl
(fp), Mattsson (ep), Turesson (h), Källslad
(fp), Sjönell (ep) och Westberg
(fp), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall motionerna
I: 488 och II: 618 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning av
förutsättningarna för en successiv sänkning
av åldern för inträde i grundskolan
eventuellt genom inrättande av
eu allmän förskola enligt i motionerna
angivna riktlinjer samt av de pedagogiska,
psykologiska och ekonomiska effekterna
av sådana reformer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Statsutskottets majoritet
har inte delat den uppfattning som motionärerna
har, att tiden för en omprövning
av skolinträdesåldern nu är inne.
Utskottet skriver att det framför allt

behövs mera vetenskaplig forskning. Jag
skall strax återkomma till den frågan.

Vi reservanter till statsutskottets förevarande
utlåtande anser emellertid att
inte minst den snabba samhällsutvecklingen
har medfört att barnen nu, under
1960-talet, befinner sig i en helt annan
situation än de barn som levde i början
på detta århundrade. I motionen har
framhållits att våra dagars sexåring har
stora möjligheter att nå snabbare mognad
och att få en rikare erfarenhetsvärld
än barnen ett halvt sekel tidigare
tack vare moderna kommunikationer
och våra imassmedia. Vi har därför
hävdat att mycket talar för en tidigare
skolstart. Detta har också många
fördelar från social, medicinsk och psykologisk
synpunkt, och det finns även
en föräldraopinion för den saken.

Det problem som motionärerna tagit
upp och som vi anser vara mycket
väsentligt i dagens skolsituation framstår
inte minst vid en internationell
jämförelse som mycket betydelsefullt.
Jag menar också att flera övertygande
skäl bestämt talar för att den utredning
vi begärt angående en omprövning av
skolinträdesåldern kommer till stånd
omedelbart. Detta utredningskrav motiverar
också intensifierad forskning
rörande den psykiska utvecklingen hos
förskolebarn och barn i de lägre skolåldrarna
i syfte att vinna kunskap om
bl. a. huruvida småbarnspedagogiken
kan förbättras.

Stor enighet råder om skolans positiva
betydelse för barnens sociala fostran.
Likaså tycks barn med förskola
klara första skolåret bättre än andra
barn. Redan nu förekommer det i en
del andra länder att sexåringar undervisas
i delar av det lärostoff som ingår
i grundskolans årskurs 1.

En sänkning av skolinträdesåldern
genom inrättandet av en allmän och utbyggd
förskola tycks ligga i linje med
den åsikt som 1957 års skolberedning
anförde på denna punkt. En utredning
om förutsättningarna för sänkt skolinträdesålder
bör därför enligt vår me -

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Sänkt skolålder

ning göras, men jag vill understryka att
en eventuell utredning förutsättningslöst
bör pröva frågan om skolpliktstidens
längd och undersöka i vad mån
begreppet skolmognad behöver modifieras.

Till utskottsutlåtandet och reservationen
är fogat ett yttrande av skolöverstyrelsen
av den 9 juni i år, ett ganska
omfattande opus, där skolöverstyrelsen
påpekar vad som tidigare anförts inom
detta problemkomplex.

Jag vill bara som hastigast antyda att
1940 års skolutredning uppmärksammade
behovet av att vid uppgörande av
framtidsprogram för skolan ta större
hänsyn till den s. k. förskoleåldern.

Också 1946 års kommitté för den
halvöppna barnavården var sysselsatt
med utredning av detta ärende. Beträffande
anknytningen till den obligatoriska
skolan ansåg denna kommitté att
starka skäl talade för att barnstugorna,
inkluderande både förskolor och daghem,
skulle sortera under skolmyndigheterna.

1946 års skolkommission hänvisade
till den sistnämnda utredningen och
ägnade frågan en viss uppmärksamhet.
Kommissionen uttalade att en utbyggnad
av förskoleinstitutionerna ligger i
linje med kommissionens planläggning
för skolväsendet. Det hette i dess betänkande
bl. a. att ett närmare pedagogiskt
samarbete mellan förskola och de
egentliga skolstadierna måste uppmuntras.
Skolöverstyrelsen har i samband
med denna frågas tidigare behandling
framhållit att grunden för samarbetet
bör läggas genom en sammankoppling
av för- och småskollärarutbildningen.

Frågan togs vidare upp i grundskolebetänkandet
1961, där man förde fram
tanken om ett tidigt omhändertagande
av barnen och uttalade att vi säkerligen
inte kommer från att förr eller
senare allvarligt överväga inrättandet
av förskoleklasser eller att låta barnen
börja skolan redan i sexårsåldern.

Man ansåg det vara en viktig upp -

gift att bygga ut förskoleväsendet med
syfte att så småningom införliva det
med det allmänna skolväsendet. Ett flertal
remissinstanser förordade också att
förskolan skulle införlivas i det obligatoriska
skolväsendet, varvid förskolorna
skulle lyda under skolstyrelserna och
skolöverstyrelsen.

Utskottsmajoriteten har nu hänvisat
till att den vetenskapliga forskningen
om den psykiska utvecklingen hos förskolebarnen
och barn i de lägre skolåldrarna
ännu långt ifrån hunnit ge tillräckligt
underlag för en bedömning av
frågan. Jäg har då frågat mig varför
man i våras avvisade en av mig väckt
motion, 11:116, där just denna fråga
togs upp. I motionen upptogs spörsmålet
om den utvecklingspsykologiska
forskningen till närmare skärskådande
och föreslogs att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa om utredning
om inrättande under det närmaste
budgetåret av en professur i utvecklingspsykologi,
särskilt förskoleålderns
psykologi och pedagogik.

Jag vill i detta sammanhang poängtera
att den utvecklingspsykologiska
forskningen särskilt rörande förskoleålderns
psykologi och pedagogik är ett
forskningsfält, som i vårt land är starkt
försummat. Därför menar jag att kraftiga
åtgärder nu behöver vidtagas på
detta område inte minst mot bakgrund
av den utbyggda daghemsverksamheten
och de tidigare barnaårens avgörande
betydelse för individens fortsatta utveckling.

Jag kan nämna att det vid karolinska
institutet för närvarande pågår en s. k.
längdsnittsstudie, som börjar med mödraintervjuer
under graviditeten och som
sedan följer barnets utveckling genom
uppväxtåren. Denna studie, som ekonomiskt
stöds dels av Centre International
de 1’Enfance i Paris, dels av medicinalstyrelsen,
sysslar för närvarande
just med barn i skolåldern. Den enda
institution i övrigt här i landet som kontinuerligt
ägnar sig åt detta forsknings -

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

fält tillkom år 1957 vid det barnpsykologiska
forskningslaboratoriet, som då
var förlagt till Stockholms universitet.
1964 överfördes detta till lärarhögskolans
i Stockholm pedagogisk-psykologiska
institution. Samtidigt inrättades
där en laboratur i utvecklingspsykologi,
.särskilt förskoleålderns psykologi och
pedagogik.

Det finns onekligen många objekt för
utvecklingspsykologisk forskning, t. ex.
barnstugorna, men det som nu är aktuellt
för oss är utvecklingspsykologisk
forskning rörande den obligatoriska
förskolan. Från arbetsmarknadens parter
liksom från andra håll har under
senare tid allt oftare framförts förslag
om att barntillsynen för sexåringar —
ibland också för femåringar — skulle
ordnas genom att ett eller två obligatoriska
förskoleår införs. Då tänker man
sig en förskola som är knuten till grundskolan.
Som ett annat motiv för en dylik
anges ibland att om barnen börjar
.skolan tidigare än nu, så slutar de också
skolan tidigare, och då förutsättes att
samma kunskapsmått skall inhämtas
trots elevernas lägre grad av psykofysisk
utveckling och mognad. Likaså har
i debatten framförts förslag om en
sänkning av skolinträdesåldern till sex
år. Alla dessa förslag motiverar eu väsentlig
ökning av forskningsinsatser
som belyser utvecklingen under barndomen
lika väl som pedagogiken inom
förskolan respektive skolans lågstadium
samt övergången från den förra till det
senare.

Forskningsproblemen på detta område
är i tillämpliga delar identiska för
förskola och lågstadium. Särskilt viktigt
är att experimentellt utpröva ett pedagogiskt
program avpassat för barn i här
angivna åldrar — alltså att icke utgå
från den nuvarande skolans krav på nybörjarna
utan från barnens utvecklingsnivå.
Tillämpningen kan sedan antagas
bli förslag till förändringar av både förskolemetodiken
och lågstadiets metodik
i vidaste mening.

Sänkt skolålder

Jag framförde redan i våras förslag
om inrättande av en professur i utvecklingspsykologi.
Om forskningen skall
kunna främjas är det nödvändigt att
akademiska lärostolar i ämnet utvecklingspsykologi
inrättas. Därmed avser
jag närmast ämnet utvecklingspsykologi,
särskilt förskoleålderns psykologi
och pedagogik. Till dessa bör forskningsinstitutioner
med ett tillräckligt
antal assistenter knytas samt försöksoch
demonstrationsinstitutioner rymmande
såväl daghem för barn upp till
sju års ålder som förskolor, lekskolor,
och fritidshem för skolbarn. Denna
forskning bör enligt min mening anknytas
till universiteten.

I skolöverstyrelsens långa översikt
har det nämnts att ifrågavarande motion
väckts men att statsutskottet föreslagit
riksdagen att motionen inte skulle
föranleda någon utgärd. Nu har emellertid
utskottets ledamöter betonat vikten
av vetenskaplig forskning, och min
fråga är då, om inte det förslag som jag
framförde i våras nu verkligen blir aktuellt
på allvar igen.

»Enligt skolöverstyrelsens uppfattning
bör samhället och dess skolmyndigheter
i första hand satsa på en snabb
utbyggnad av förskoleinstitutionen», får
vi veta i skolöverstyrelsens yttrande av
den 9 juni i år. Vidare heter det i yttrandet:
»Den lokala samordningen och
det praktiska samarbetet mellan förskola
och lågstadium är därvid av väsentlig
betydelse, liksom även en intensifierad
forskning rörande förskoleålderns
psykologi och pedagogik.»

Jag kan inte dra andra slutsatser än
att skolöverstyrelsens yttrande borde ha
resulterat i ett förslag, som mer anknyter
till motionärernas synpunkter. Jag
anser det något förvånande att skolöverstyrelsen
till slut inte finner skäl
att förorda den utredning motionärerna
påyrkar, eftersom hela det opus styrelsen
har gett oss snarast talar till förmån
för den utredning som vi reservanter
har föreslagit.

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Sänkt skolålder

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservationen av herr Virgin m. fl. vid
statsutskottets utlåtande nr 157.

1 detta anförande instämde herrar
Wiklnnd i Stockholm och From (båda
fp).

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! För mer än 100 år sedan
beslutades att skolplikten i vårt
land skulle börja det kalenderår då
barnet fyller 7 år. Beslutet gäller fortfarande,
trots den stora omdaning som
har ägt rum i samhället. Behovet av att
låta barnen delta i organiserad gruppgemenskap
har starkt ökat under årens
lopp och har framträtt alldeles särskilt
under de senaste åren.

I anledning härav har ett betydande
antal förskolor kommit i gång, men
dessa är inte införlivade med det allmänna
skolväsendet. På det lokala planet
är det barnavårdsnämnden som enligt
barnavårdslagen skall ha uppgiften
att svara för förskolorna. Regionalt har
länsstyrelsen uppsikt och centralt socialstyrelsen.
Men utbildningen av förskollärarna
sker under tillsyn av skolöverstyrelsen.

Att det föreligger stort behov av organiserad
gruppverksamhet för barnen
innan de fyllt 7 år torde de allra flesta
i dagens läge vara överens om. Ingen
försöker heller bestrida att förskolorna
fyller en viktig uppgift. Men frågan iir
om den organisationsform vi nu har är
den bästa. För min del anser jag att
det vore välbetänkt att utreda förutsättningarna
för en sänkning av åldern för
inträde i grundskolan, eventuellt genom
inrättande av en allmän förskola.

Denna tanke är, som herr Källstad
nyligen sagt, inte ny. Om man läser i
det utskottsutlåtande vi nu behandlar
och tar del av skolöverstyrelsens yttrande
i anledning av dessa motioner
finner man att olika utredningar har
lagt ned tankemöda på denna fråga.

1946 års skolkommission uttalade sig

för att ett närmare pedagogiskt samarbete
mellan förskola och de egentliga
skolstadierna skulle uppmuntras. I anledning
av nämnda betänkande yttrade
skolöverstyrelsen då bl. a. att »förskolornas
pedagogiska funktion är så framträdande
och betydelsefull, att det är
fullt naturligt, att förskoleinstitutionerna
organisatoriskt anknyts till skolväsendet
i övrigt».

Vi kan alltså konstatera att skolöverstyrelsen
för mer än 20 år sedan hade
den uppfattningen, att förskoleinstitutionerna
organisatoriskt skulle vara anknutna
till skolväsendet i övrigt.

Här har också åberopats grundskolebetänkandet
och de synpunkter som
framfördes i detsamma. Visserligen hade
den beredningen inte till uppgift att
ägna problemet med inträdesåldern i
skolan någon större uppmärksamhet,
men den uttalade ändå, att »vi säkerligen
icke kommer ifrån att förr eller
senare allvarligt överväga inrättandet
av förskoleklasser eller att låta barnen
börja skolan redan i sexårsåldern». Det
sägs också i grundskolebetänkandet, att
»en viktig uppgift under kommande decennier
blir att bygga ut förskoleväsendet
med syfte att så småningom införliva
det med det allmänna skolväsendet».

Enligt min mening var det framsynta
människor, människor med blick för
vad framtiden kommer att kräva, som
skrev vad jag här citerat. De som var
med i 1957 års skolberednings arbete
har nu möjligheter att stödja ett förslag
som går i linje med vad de själva
skrev i det betänkande som avgavs år
1961, i den mån de har säte och stämma
i riksdagen i dag.

Att denna fråga ännu inte har blivit
föremål för utredning anser jag inte
att vi har någon anledning att kritisera.
Det har till dags dato varit så mycket
annat på skolans område som gett fullt
upp med arbete, att mycket talar för
att om man hade startat denna utredning
kunde den ha kommit i gång för

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

tidigt. Jag finner det emellertid inte
välbetänkt att nu vänta längre. Det på
senare år alltmer stegrade behovet av
förskolor och en allt vidare föräldraopinion
som önskar att förskolorna
skall införlivas med det allmänna skolväsendet
är enligt min mening en stark
motivering.

Jag har citerat något ur grundskolebetänkandet.
Det fanns remissinstanser
som beklagade att inte 1957 års skolberedning''
fått uppdraget att utreda förskolornas
uppgifter och ett eventuellt
inlemmande av dessa .skolor i det obligatoriska
skolväsendet. Jag har redan
gjort antydan om att jag inte instämmer
i dessa beklaganden. Det har hittills
varit arbete nog på skolans område,
och åtskilliga erfarenheter torde
ha vunnits sedan år 1961, då nämnda
utrednings betänkande avgavs. Fler vinnes
väl, även om vi nu beslutar att begära
en utredning i denna fråga, innan
dess betänkande kan avlämnas.

I det yttrande som skolöverstyrelsen
har avgett i anledning av de motioner
som ligger till grund för utskottsutlåtande!
sägs, att det inte finns några
klara belägg för att skolplikten, om eleverna
börjar skolan vid 6 års ålder,
skulle kunna upphöra redan vid 15 års
ålder och ändå samma utbildning kunna
ges. Ja, vore detta klart, behövde
man inte utreda frågan. Skolöverstyrelsen
kan inte heller hävda att det inte
skulle kunna gå att ge samma utbildning
från 6 till 15 år som från 7 till
16 år. Här är det än så länge fråga om
tro, inte om vetande. Varken i motionerna
eller i reservationen har det
gjorts ett bestämt uttalande i denna
sak. Jag anser det personligen inte otroligt
att det skulle gå, men det är givetvis
bara tro också från min sida. Jag
är medveten om att skall det lyckas
att ge samma utbildning, måste lågstadieundervisningen
läggas om när det
gäller såväl innehåll som metodik. Men
det bör inte vara någon omöjlighet.

Skolöverstyrelsen är emellertid tvek -

Sänkt skolålder

sam och framhåller fortsättningsvis:
»De undersökningar som gjorts tyder
för övrigt på att det försprång som
vissa barn ibland vinner genom tidig
start relativt snart tas igen. Mognaden
i olika avseenden kommer olika fort för
olika barn. Det finns exempel på att
den som börjar senare på kortare tid
lärt sig lika mycket som den som börjat
tidigare men då kanske inte var mogen
de uppgifter som gavs.»

Om detta vore mycket att säga. Jag
kan utan vidare instämma i att skolmognaden
inträder olika fort hos olika
barn. Därutöver vill jag i anledning av
skolöverstyrelsens yttrande säga, att
man inte kan betrakta det som ett skäl
för att generellt höja inträdesåldern till
åtta år att barnen skolmognar olika fort.
Man kan säkert anföra både positiva
och negativa exempel på en inträdesålder
av såväl sju som sex år. Ingen
har emellertid föreslagit att skolmognadsprovet
skall tas bort. Skulle det
kunna göras mera tillförlitligt, så sannerligen
inte mig emot, tvärtom.

Det har i diskussionen om inträdesåldern
i skolan sagts att sjuårsgränsen
inte har valts av en slump. Säkert är
detta riktigt. För hundra år sedan kunde
man nog inte gå längre ned i ålder.
Jag har själv många gånger undrat över
att barnen klarade sig så bra som de
gjorde med de långa skolvägar de hade
att gå, ofta dåligt klädda och med en
mager matsäck. I dag är förhållandena
annorlunda. Vi har skolskjutsar, vi har
välklädda skolbarn och vi låter dem få
lagad, näringsrik mat i skolan.

Utskottsmajoriteten anser att »den
vetenskapliga forskningen om den psykiska
utvecklingen hos förskolebarn och
barn i de lägre skolåldrarna ännu långt
ifrån hunnit ge tillräckligt underlag för
en bedömning av frågan». Visst kan
man hålla med om att det behövs forskning
också när det gäller den psykiska
utvecklingen. Ingen vill bestrida det.
Men vi ser dock att förskolan tränger
fram. Allt fler anser att den skall in -

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr //.i

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Sänkt skolålder

förlivas med det allmänna skolväsendet.
Detta är obestridliga fakta och förhållanden.

Visst är i allmänhet inte en sexåring
lika väl psykiskt utvecklad som en sjuåring.
Men undervisningen och därmed
skolmognadsbegreppet måste givetvis
anpassas till detta faktum. Därför kan
man instämma i att det behövs forskning
med tanke på både skolmognad
och skolmognadsprov.

Vi måste göra klart för oss att en
pedagogisk forskning och en utveckling
av de pedagogiska hjälpmedlen kan revolutionera
traditionellt skoltiinkande
och eliminera de problem vi nu anser
finnas med en skolstart vid sex års
ålder. Att stanna vid att inom ramen
för den organisation vi nu har bygga
ut förskolan i nuvarande form och utöka
samarbetet mellan förskolan och
grundskolans lågstadium är enligt min
mening inte den bästa lösningen. Utskottet
anser emellertid att detta är det
mest angelägna i dagens läge. Ingenting
hindrar att detta beaktas innan en ny
utredning är färdig. Det kan ge oss
erfarenheter av värde. Det är inte bara
fråga om dagens läge; det är framtiden
det gäller.

.lag har nämnt att denna fråga har
varit föremål för intresse och uttalanden
under många år och att detta intresse
har stegrats. Därför är jag övertygad
om att vi inte kan komma ifrån
att allvarligt överväga inrättandet av
förskoleklasser eller att låta barnen börja
skolan redan i sexårsåldern. Det är
lika sant i dag som det var när 1957 års
skolutredning skrev det.

Därför anser jag det vara välbetänkt
att bifalla reservationen och yrkar, herr
talman, bifall till denna.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Herr Källstad och herr
Mattsson har så utförligt argumenterat
för reservationen, att det kanske vore
onödigt för mig att ta till orda. Men
jag vill ändå göra det, även om man

ibland får ett intryck av att denna fråga
är ganska självklar. Inte minst det
hundraåriga perspektiv som herr Mattsson
målade upp för oss tyder på det.

Jag skulle vilja anlägga ett par synpunkter
som kanske ligger litet vid sidan
av dem som hittills har framkommit.

Jag är mycket angelägen om att vi
snarast skall få till stånd en samordning
mellan förskolan och den obligatoriska
skolan. Det är naturligtvis inte
rimligt att dessa båda skolformer
har olika huvudmän. Så länge de har
det kan vi aldrig få någon effektiv
samordning till stånd. Därom kan
många kommunalmän här i landet
vittna.

Så länge vi har den nuvarande anordningen
med sju år som stipulerad
ålder för inträde i det obligatoriska
skolväsendet är det vidare angeläget
att det finns möjlighet för skolmogna
barn att börja skolan vid sex års ålder.
Den möjligheten är för närvarande
begränsad, vilket jag tror är ett
stort fel. Därför är det ytterst angeläget
att vi snarast får vidgade möjligheter
för alla barn att börja skolan tidigare,
om de kan klara detta.

Slutligen skulle jag, herr talman, vilja
peka på det förhållandet att statsutskottets
14 borgerliga ledamöter
samlat sig om en reservation beträffande
en motion med yrkande om utredning.
Mot denna reservation står utskottets
16 socialdemokratiska ledamöter.
De vill inte vara med om en utredning.
Det är ganska signifikativt att det
är de borgerliga oppositionspartierna
som är reformvänliga och progressiva
i denna fråga, medan den socialdemokratiska
majoriteten bildar en bastant
konservativ motståndsgrupp.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! De föregående talarna
har påpekat att dagens barn har ett

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

helt annat utgångsläge än barnen hade
när vi fick vår obligatoriska folkskola.
Herr Turesson sade i slutet av sitt
anförande att det är reformvänligt och
progressivt att vilja sätta barnen i skola
ett år tidigare, medan det är reaktionärt
att vilja unna dem ett år till att
leka på.

Jag håller med om att barnen befinner
sig i en annan situation i dag. När
1842 års skolordning genomfördes sattes
fattiga fem—sexåriga barn i arbete
i hemmet eller till och med hos en arbetsgivare.
Man krävde då en insats av
dem. Våra äldsta fabriker anställde
femåringar, som kunde krypa i vävstolarna,
och detta ansågs då vara helt i
sin ordning.

I vår första skolstadga sattes skolåldern
till 7—13 år men med möjlighet
för barnet att få sluta skolan det år
det fyllde 12 år, d. v. s. när många av
dem endast var 11 år, om föräldrarna
var så fattiga att barnens arbetsinsats
behövdes för familjens försörjning.
Denna paragraf utnyttjades flitigt långt
in i detta århundrade.

Det lever fortfarande människor —
de har funnits också här i riksdagen —
som fick sluta .skolan och börja förvärvsarbeta
vid 11 års ålder. Att återgå
till att ställa krav på småbarn är
icke reformvänligt. Lika väl som vi nu
liar råd att låta människor bli gamla
utan att dessförinnan ha blivit utslitna,
lika väl har vi råd att låta dem
vara barn till dess den egentliga lekåldern
är över.

Det sägs ibland att leken är barnets
arbete. Ser man hur oerhört intensivt
sexåringar leker i lekskolan och tänker
på hur helt de går upp i sin lek,
då inser man att det för dem är fråga
om mycket allvarliga ting.

Man säger att en stark föräldraopinion
kräver en tidigare skolstart och ett
överförande av lekskolorna till skolstyrelserna.
Jag är inte så säker på det.
En mycket stark och enhetlig föräldraopinion
kräver tillgång till förskolor

Sänkt skolålder

för alla barn som så önskar — inte bara
för sexåringarna utan även för femåringarna.

När förskoleseminarierna skulle föras
över till skolöverstyrelsen och betänkandet
härom var ute på remiss var jag
med på en hel del diskussionsmöten.
Den våldsamma reaktionen mot att ens
ge ett finger åt möjligheten att skolan
skulle få sätta sin prägel på förskolan
kom som en fullständig överraskning
för mig. Man ville hä förskolor men
man ville ha dem fria från skolan. Eu
mamma sade t. o. in. på tal om den
obligatoriska förskolan: »Vi vill inte
ha det så, att polisen hämtar sexåringarna
om de inte vill gå i skolan.»

Nu tror jag inte att den risken skulle
finnas — man får naturligtvis träffa
smidiga anordningar. Ett faktum är
emellertid att sexårsåldern är en svår
ålder— det vet alla föräldrar, och det
är ett av skälen till att en del desperat
kräver tidigare skolstart. De menar att
vi måste få någon ordning på detta.
Men om det då finns förskola, så finns
där sysselsättningsmöjligheter som är
lämpade för sexåringen. Man talar om
sexårs- eller skolmognadskrisen, som
de flesta barn går igenom och som är
ganska prövande för omgivningen. Det
är bättre att den krisen är över innan
den obligatoriska skolan har börjat. Om
sexåringen en morgon är alldeles ur
gängorna kan mamman utan vidare låta
honom stanna hemma från lekskolan
men det kan hon inte när det gäller den
obligatoriska skolan.

Herr Turesson påtalade att samtliga
socialdemokrater gick emot denna utredning.
Vi kanske inte hade varit lika
hårda motståndare till den, om inte
den andra delen av motionen hade funnits.
Där talas om att skolåldern eventuellt
skulle kunna sänkas till femton
år i stället för sexton. Man skulle alltså
skjuta hela grundskolan ett år nedåt.
En sådan ändring vill vi över huvud taget
inte vara med om.

Herr Mattsson sade att vi inte vet,

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Sänkt skolålder

om det inte går lika bra om den skolpliktiga
åldern är 6—15 som 7—16 år.
Jo, så mycket vet vi. Även om det inte
finns vetenskapliga undersökningar
med statistik, tabeller, test o. s. v. har
vi dock en så långvarig erfarenhet, att
vi mycket väl vet att utvecklingstakten
är olika för olika barn. Det finns
barn som är lika utvecklade vid sex år
som normalbarnen är vid sju. Det är
anledningen till att vi har skolmognadsprov
för att ge barnen möjligheter att
börja tidigare. Herr Turesson ville ha
dessa möjligheter vidgade. Det skulle
vi nog alla vilja, om skolmognadstesten
var tillförlitligare än de är. Men de är
mycket schablonartade och ger inga
säkra utslag. Skulle de anordnas så, att
de gav säkrare utslag, skulle de bli mycket
tidsödande och dyrbara. Det är därför
inte tänkbart att anordna sådana
undersökningar i någon större utsträckning.
Vi får helt enkelt nöja oss med
schabloner.

I detta sammanhang vill jag påpeka
en annan sak. Den största olägenheten
med den stela skolåldern är att det
blir ett helt års skillnad mellan de äldsta
och de yngsta barnen. De skall börja
skolan det år de fyller sju år. Den ålder
de verkligen har när de börjar skolan
beror alltså på nar på året de är
födda. En reform som skulle vara betydligt
bättre ur barnens synpunkt vore
att ha intagning i skolan varje termin
i stället för varje år. Detta skulle
ha många fördelar, inte minst ur arbetsmarknadssynpunkt.
Hälften av de
unga skulle då sluta skolan på nyåret
och hälften på sommaren. Detta är naturligtvis
en reform på mycket lång
sikt, men den skulle som sagt betyda
mycket. Därmed skulle man komma
ifrån svårigheterna i sådana fall då
man tvekar, om barn skall börja skolan
det år de fyller sju år först i slutet på
året.

När det gäller forskningen är vi alla
överens om att vi vet alldeles för litet
om barnens utveckling. Vi vet över hu -

vud taget för litet om utvecklingen under
hela skoltiden. Vi har nu äntligen
fått i gång litet forskning om i vilken
ålder, i vilken klass och i vilken ordning
de olika inlärningsmomenten bör
komma. Men ännu så länge har vi bara
erfarenheten att lita till, och erfarenheten
säger, att i den mån de olika
momenten i skolan kommer fel, så
kommer de i regel för tidigt. Varje lärare
som har svårigheter på grund av
barnens bristande mognad säger, att om
han finge vänta ett år, så skulle det gå
mycket lättare. Ytterligt sällan säger en
lärare, att om detta moment kommit
tidigare, så hade det kanske gått lättaer.

Vi vet att vi har en oerhörd anhopning
av lärostoff i våra skolor och att
denna anhopning blir större ju högre
upp i klasserna man kommer. I all den
utsträckning det går att skjuta något
nedåt, så bör man göra det. Om alltså
eleverna regelmässigt skulle börja skolan
ett år tidigare och man sköt hela
grundskolan ett år nedåt, så skulle det
medföra en ytterligare anhopning av
stoff. Om man bättre kunde utnyttja de
större möjligheter som barnen nu har
på grund av massmedia, bättre näring
o. s. v. att tidigare inhämta visst lärostoff,
så vore det mycket tacknämligt,
men det bör då ske inom den ram för
skolan vi nu har. Det skulle kunna ge
litet lugnare arbetstakt, litet större möjligheter
för barnen att hinna med något
mer, och det skulle absolut inte skada.

Vi är alltså överens om att vi har alldeles
för litet forskning. Det brukar
sägas att forskningen börjar med stjärnorna
och slutar med människan. Stjärnorna
har man forskat i sedan många
tusen år, men utforskningen av människan
och människans behov har ännu
knappt hunnit börja. Vi behöver alltså
mer forskning, men i motsats till herr
Källstad tror jag inte att forskningen
skall börja med att man inrättar lärostolar.
Om man sedan inte har någon

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

att sätta på de där lärostolarna, så är
det inte så stor glädje med dem.

Tidigare talare har redan pekat på
den forskning som är på gång. Det
är ytterligt viktigt att all den pedagogiska
och psykologiska forskning som
redan påbörjats får fortsätta och får
vidgade resurser. Det är den första angelägenheten.

På det organisatoriska planet är den
viktigaste angelägenheten att bygga ut
det förskoleväsen vi har och se till att
alla barn som vill gå i förskola också
får göra det. En sådan utveckling tror
vi inte att man på något sätt påskyndar
genom att nu tillsätta en stor utredning.
Det är därför vi inte velat gå
med på detta krav. Är detta reaktionärt,
får vi väl finna oss i att bli betecknade
som reaktionärer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Man får ett intryck av
att fröken Olsson argumenterar i fråga
om huruvida 6 eller 7 år är den lämpligaste
skolinträdesåldern. Men det är
ju inte det saken gäller i dag. Den nu
aktuella frågan är om vi skall ha en
utredning, som ur alla tänkbara synpunkter
belyser de frågor som har
samband med skolpliktens inträdande
vid olika åldrar. Men det är ju inte
mycket att göra åt detta; vill man ge
ett intryck av att frågan gäller något
annat, så är det en uppgift för oss reservanter
att återföra debatten till dess
rätta nivå.

Det är ganska rörande att höra den
här historieskrivningen om hur det var
i Fattigsverige, hur barnen fick arbeta
i fabrikerna och vävstolarna och
allt detta. Det är den melodi som brukar
dras i valrörelserna, när det maktägande
partiet försöker tillskriva sig
äran av all utveckling, alla framsteg
och allt välstånd i vårt land. Men jag
tycker att det är nästan opassande att
anlägga de perspektiven på denna fråga

Sänkt skolålder

här i riksdagen. Jag tror inte heller
det gör något djupare intryck på någon
av oss. Låt oss inte tänka på hur
det var för hundra år sedan — det
har ju inget samband med hur vi skall
ordna det för våra barn nu och i framtiden.
Låt oss i stället syssla med nuets
problem!

Problemen är i dag inte desamma
som tidigare. Någonting bär väl genom
samhällsutvecklingen skett som kan motivera
att vi tar upp denna fråga till
skärskådande och låter utreda den. Jag
kan inte förstå att man skall behöva
hysia en sådan motvilja mot att ändra
på en sak bara för att förslaget har
väckts från annat håll än av regeringspartiet.
Från regeringspartiets sida är
man minsann inte blyg för att ändra
på saker; det går ju så långt att vi
ofta har anledning att säga att man
är klåfingrig. Men när ett förslag framställs
från oppositionen är det stört
omöjligt att ens få en liten utredning
till stånd, även om det inte innebär
några bindningar eller ståndpunktstaganden.
Jag har mycket svårt att förstå
logiken i sådana resonemang.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Olsson påstod
att det inte skulle vara reformvänligt
att argumentera för sänkt skolålder.
Jag skulle vilja påstå motsatsen; det är
verkligen att ge uttryck för en reformvänlig
inställning. Vad skall vi eljest
säga om andra länder som har lägre
skolålder än vi? I Västeuropa börjar
skolplikten i allmänhet då barnet uppnått
sex års ålder, i England liksom
i stora delar av USA vid fem års ålder.

När andra avdelningen av statsutskottet
var på resa i Östtyskland i september
i år fick vi veta att barnen där
skall ha fyllt sex år den 31 maj för
att få börja. Barn födda mellan den
31 maj och den 1 september skulle
genomgå särskilda prov. Skulle man
alltså inte vara reformvänlig i andra
länder? Jag tycker att den internatio -

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Sänkt skolålder

nella aspeklen talar till förmån för ett
genomförande av en reform av detta
slag också i vårt land. Men om och på
vad sätt förskolan skall fogas in i vårt
skolväsende är ju en fråga som utredningen
får ta befattning med. Om förskolan
görs obligatorisk för sexåringarna
men frivillig för femåringar, så
måste sexåringarna få en något annorlunda
utformad förskoleundervisning
än yngre barn. Bl. a. bör det i denna
utredning undersökas om undervisningen
för sexåringarna i så fall skall täcka
delar av de kursmoment som nu ingår
i årskurs 1 i grundskolan. Ungefär på
det sättet är skolgången ordnad för
fem- och sexåringar i England och i
Amerika. Självfallet bör skolmognadsprov
då liksom nu få vara avgörande
för om barnen skall börja vid fem, sex
eller sju års ålder.

En annan viktig fråga som också berördes
av fröken Olsson gällde skolpliktstidens
längd. En uppfattning är
att en sänkning av skolinträdesåldern
med ett år i form av ett obligatoriskt
förskoleår skulle medföra en tioårig
skolplikt. En annan uppfattning är att
skolpliktstiden ändå skulle vara oförändrad,
d. v. s. skolgången skulle vara
nioårig. Eleverna börjar dä grundskolan
vid sex års ålder och slutar vid
15 års ålder. De som anser detta hänvisar
till de ökade möjligheter som
skolan kan erhålla genom den pedagogiska
forskningens resultat.

Jag vill inte ta ställning till dessa
båda alternativ, utan vill bara fästa
uppmärksamheten på dem. De pedagogiska,
ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga
effekterna av alternativen
är ju en fråga som utredningen skall
ta ställning till.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Olsson talade
om dessa problem så att man faktiskt
började anse att det vore lämpligt att
hon finge skriva åtminstone en del av
utredningsdirektiven. Hon hade många

bra uppslag som behöver bli utredda.
Det gäller den allmänna förskolan,
olika åldrar vid intagning, intagning i
skolan två gånger per år, alltså en uppdelning,
för att nu nämna några av de
problemställningar hon framförde. Det
visar enligt min mening hur nödvändigt
det är att dessa problem blir utredda.

Fröken Olsson sade också att vi har
råd att låta barnen vara barn när de
är barn. Ja, är det så säkert, att det
är det bästa för barnen, att de får leka
tills de är sju år och sedan sättas i
grundskolan, där de skall följa de bestämmelser
som gäller? Är det inte möjligt
att det kan behövas en mjukare
övergång?

Detta är ett intresse både för glesbygdens
och för tätortens människor.
Jag har träffat många ute i glesbygderna
som har haft barn, vilka har varit
ganska ensamma. Det har varit ett
par syskon i familjen med åtskilliga
års åldersskillnad. De har känt sig ensamma,
de har inte haft barn att leka
med. De har inte haft några möjligheter
att komma tillsammans med kamrater.
Det blir ganska påfrestande för dem,
när de sedan skall sättas på skolbänken,
när de är sju år.

Fröken Olsson hade träffat människor
som hävdat att vi skulle ha förskolan
i barnavårdsnämndernas regi, om jag
får kalla det så. På den punkten har
vi helt motsatta erfarenheter. Det finns
en utredning i denna fråga, som jag
för min del kan hänvisa till och som
är omnämnd i motionen. Jag bär inte
på något sätt blivit övertygad om att
det inte finns all anledning att nu begära
den utredning som föreslås i reservationen.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har gång på gång
blivit angripen för vad andra talare
bär sagt. Herr Turesson tyckte inte
att vi skulle tala om vad som hände
för hundra år sedan utan ägna oss åt
nuets problem. Det var ju herr Käll -

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

stad och herr Mattsson som började
tala om att situationen nu är en helt
annan än den var, när sjuårsåldern bestämdes
som den lämpliga för att börja
skolan. Jag höll med om att det då var
en annan situation än nu, men jag drog
motsatt slutsats därav och sade, att nu
har vi råd att låta barn vara barn och
lata dem leka färdigt, innan de börjar
skolan.

Herr Turesson talade om att syftet
skulle vara reformvänligt och att de borgerliga
var reformvänliga medan socialdemokraterna
inte var det. Det var
det som jag bl. a. tog upp.

I anledning av vad herr Mattsson
sade om glesbygdernas barn skulle jag
vilja säga, att vi därvidlag är fullständigt
överens. Det är mycket svårare
att ordna förskolor för glesbygdens
barn men ytterligt nödvändigt att det
sker. Om förskolan blir obligatorisk,
måste vi skjutsa fem- och sexåringarna
långa vägar i mörker och kyla. I det
sammanhanget vill jag nämna vad som
härvidlag har skett i Tornedalen. Där
bär man just för glesbygdernas barn
ordnat lekskolor som barnen går i under
sommaren, innan de börjar den
obligatoriska skolan. Man har ju frihet
att ordna efter lägenhet så länge förskolan
är frivillig. Det har man inte
om den är obligatorisk.

Herr Mattsson sade att barnen behöver
någon att leka med. Ja, det är
det de behöver. De har inget behov av
att börja skolan, utan de behöver lekkamrater,
och det skall sörjas för att de
får sådana i lekskolan, så att de har
vant sig vid att leka i grupp innan skolan
börjar.

Det som skiljer förskolan från skolan
är att det i denna ända ned i första
klass måste finnas vissa bestämda krav
på barnen. Där finns kurser som skall
klaras, och jag reagerar mot att det
ställs några som helst krav på barnen
innan de börjat skolan. Så gott det går
försöker vi att under hela skoltiden
tänka på barnens personliga utveck -

Sänkt skolålder

ling samtidigt som vi kräver ett visst
kunskapsmått, men ju mindre barnen
är desto viktigare är det att utvecklingssynpunkten
får dominera över inlärningssynpunkten.
Därför är jag rädd
för att det skall införas någon form
av obligatorium med något slag av bestämda
kurser innan barnen är mogna
härför.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Den hittills förda debatten
har varit en illustration till det
borgerliga kravet på uppläggningen av
de politiska TV-debatterna. Mot varandra
har stått å ena sidan tre borgerliga
talare och å den andra en socialdemokratisk.
De tre borgerliga talarna
har varit på samma linje och har inte
använt någon tid till polemik mot varandra
och inte ens uppvisat några
åsiktsskillnader. De har helt koncentrerat
sig på att angripa den socialdemokratiska
ståndpunkten. Här står då
en socialdemokratisk talare med uppgift
att uppfånga varje litet angrepp
från de tre olika borgerliga talarna.
Jag tror inte att man bör ha politiska
debatter av den typen.

Nu är jag alltså den andre socialdemokratiske
talaren. Jag vill inte påstå
att det behövs en sådan, ty jag tycker
att fröken Olsson hittills har klarat
av saken bra. Jag har emellertid ett par
särskilda synpunkter som jag skulle
vilja framföra och under en stund belysa.

Den föreliggande reservationen sammankopplar
två saker som egentligen
är helt skilda — å ena sidan en sänkning
av skolåldern och å den andra en
breddning av förskolan. I fråga om
förskolan slår man i argumenteringen
och polemiken in öppna dörrar. Det
rör sig inte om någon kontroversiell
fråga, utan vi är alla överens om att
bygga ut förskolan; de utredningar som
sysslat med problemet har utan politiska
divergenser rekommenderat en utveckling
i den riktningen. Man har

Onsdagen den 22 november 19b/

56 Nr 45

Sänkt skolålder

påpekat önskvärdheten av att barnen
får komma ifrån hemmen tidigare, att
de får tillfälle till social förberedelse
för skolan och att man får möjlighet
att utjämna de olikheter som den varierande
hemmiljön skapat. Vi är alltså
överens om den allmänna nyttan av
förskolan och om vikten av att bygga
ut den, vi vet också att detta är en
kommunal anlägenhet och att utvecklingen
är på väg.

I första rummet är det här en fråga
om resurser, om lärare, lokaler, utrustning
och pengar. En obligatorisk förskola
skulle innebära en oerhörd satsning,
och frågan är om vi just nu skall
satsa våra resurser på den — speciellt
som det inte är alldeles klart att förskolan
skall vara obligatorisk. Man kan
också diskutera huruvida förskolan
skall vara anknuten till det allmänna
skolväsendet, till grundskolan, eller inte.
Där tror jag vi bör avvakta utvecklingen
och den naturliga utbyggnad som sker
ute i kommunerna. Grundåskådningarna
behöver inte stå emot varandra i
den frågan.

Inte heller utredningskravet bör, tycker
jag, vara skiljande. Förr eller senare
måste vi väl göra en utredning.
Diskussionen skulle alltså röra sig om
huruvida den utredningen skall göras
nu eller senare. Jag tror att tiden ännu
inte är mogen för en utredning, därför
att utbyggnaden av den kommunala förskolan
ännu inte har gått så långt att
den framtvingar en så stor satsning som
en utredning ändå är.

Den ena frågan är sålunda om vi skall
bygga ut förskolan. Där är vi ense. Den
andra frågan ser däremot ut att vara
kontroversiell, och det är intressant att
konstatera det. Skall vi sätta den normala
skolåldern till 7 år och alltså ha
kvar bestämmelsen att barn i regel skall
börja skolan det kalenderår då de fyller
7 år. Eller skall vi göra den reformen
att vi i stället för kalenderår talar om
läsår? Då blir skolåldern sänkt till 6 V»
år i genomsnitt. Det är väl den medel -

väg vi i första hand bör beträda innan
vi går ned till 6 år. Naturligtvis är det
en intressant fråga om vi skall sänka
skolåldern till 6 år, och den frågan
kan belysas vetenskapligt i all oändlighet
med jämförelser mellan vårt och
andra länders klimat samt mellan vår
utvecklingstakt och andra länders utvecklingstakt
o. s. v. Men egentligen är
detta helt onödigt, ty vi har redan nu
den variation som väl är den enda riktiga
lösningen, nämligen att somliga
barn får börja skolan vid 6 års ålder,
andra vid 6 V2, 7 eller 7 Vs års ålder.
Ja, det finns också möjligheter att låta
barnen börja skolan vid 8 års ålder,
om deras utveckling misstänks vara försenad.

Däremot måste man klart avvisa den
lösning som herrar Mattsson och Källstad
här har rekommenderat, alltså att
sänka skolåldern från åren 7—16 till
6—15. Den lösningen innebär i själva
verket att vi i stället för den nuvarande
nioåriga skolplikten får en åttaårig skola
med förskoleår. Det är den faktiska
innebörden av en sådan sänkning av
skolåldern, och det anser jag vara ett
reaktionärt förslag. Det betyder bl. a.
att den bildningsnivå, som vi nu räknar
med för de elever, vilka vid sexton
års ålder genomgått grundskolan, skulle
sänkas med i genomsnitt ett eller i
det närmaste ett år. Detta vill vi från
vårt håll under inga förhållanden vara
med om, och en utredning skulle aldrig
kunna komma att peka i denna riktning.

Om vi däremot försöker anpassa skolålderns
början efter de olika elevernas
skolmognad och förutsättningar i övrigt,
får vi i fråga om barnens utveckling
mera homogena klasser i grundskolan,
men vi undgår samtidigt att
stoppa in eleverna i fållor där de är
bundna. Jag menar att detta är ett slags
differentiering, som är inte bara ofarlig
utan också nödvändig. Det betyder
även att man får en anpassning till barnet,
så att det får börja vid den tid -

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

punkt då det är skolmoget, och det
måste betraktas som den enda riktiga
vägen.

Detta är dock tillåtet redan nu. Men
inte alltför många barn begagnar sig
av möjligheten att börja skolan i sexårsåldern,
och det hänger väl samman
med en tradition från den gamla skolans
tid. Föräldrarna resonerade då så
att deras barn, om det finge börja skolan
vid sex års ålder, kanske inte fullt
komme att nå upp till den betygsnivå
i fjärde klassen, som det skulle ha uppnått,
om det hade börjat i sjuårsåldern,
och som kanske hade möjliggjort att
barnet kommit in i realskolan. Man var
helt enkelt rädd för att låta barnet
börja skolan i sexårsåldern.

Nu föreligger inte denna risk och
följaktligen kan vi räkna med att i
fortsättningen allt fler föräldrar kommer
att begagna sig av möjligheten att
låta tidigt utvecklade barn börja skolan
redan i sexårsåldern. Därmed har
vi ju också nått den anpassning som
jag antar att motionärerna ändå ytterst
syftar till.

När reservanterna slutligen i klämmen
använder formuleringen en »sänkning
av åldern för inträde i grundskolan
eventuellt genom inrättande av en allmän
förskola» har de inte bara sammankopplat
dessa två frågor, utan de
har hopblandat dem. Deras resonemang
är något förvirrat. Även om frågorna
naturligtvis kan sammankopplas, skall
de inte sammanblandas. Man sänker inte
åldern för inträde i grundskolan genom
att inrätta en allmän förskola.

Förskolan bör enligt min mening få
växa ut i takt med våra resurser. För
detta behövs det ingen utredning. Man
kan för övrigt bygga på eu lång rad
utredningar, som redan är slutförda.
Den andra frågan, spörsmålet om anpassning
av skolgångens början till individens
förutsättningar, är redan nu
tillgodosedd, och en utredning är alltså
meningslös.

Vi kan följaktligen från vårt håll inte

o /

Sänkt skolålder

finna några skäl för att sätta i gång en
stor statlig utredning om denna fråga.
Vi betraktar närmast herr Turessons
uttalande om att de borgerliga på denna
punkt är reformvänliga, medan socialdemokraterna
är en motståndsgrupp
mot reformer, som ett skämt — jagtycker
att det är ett ganska dåligt sådant.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad som är goda eller
dåliga skämt skall jag inte diskutera
nu. Jag begärde ordet med anledning
av herr Arvidsons uttalande att han
kände sig manad att inträda i denna
debatt för att på något sätt återställa
en jämvikt, vilket han gjorde under motiveringen
att denna diskussion var en
illustration till hur det går till i de
politiska debatterna i TV. Ja, herr Arvidson,
jag inkasserar detta omdöme
som ett gott betyg, som en komplimang
för de borgerliga partiernas uppträdande.

Jag förstår att denna situation — som
inte är så ovanlig numera — skapar
irritation hos regeringspartiets företrädare.
Det är en helt naturlig reaktion
att man blir irriterad när man märker
att man får en samlad opposition emot
sig, och det är naturligtvis inte lika
roligt att vara i den situationen som det
varit när man från talarstolen och statsrådsbänken
kunnat gyckla över oppositionens
splittring. Då man märker att
oppositionen är samlad kan man inte
på samma sätt som då man har en
splittrad opposition emot sig härska på
grund av söndringen — jag säger inte
genom att söndra.

Det är den situationen jag velat
poängtera i mitt anförande, när jag anlagt
politiska synpunkter på den gruppbildning
som blir alltmer vanlig och
som bl. a. manifesterats i förevarande
utskottsutlåtande.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! När herr Arvidson sä -

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1957

Sänkt skolålder

ger att tidpunkten ännu inte är inne
att göra den föreslagna utredningen om
förskolan, så kan jag inte förstå detta.
Varför skulle tidpunkten inte kunna anses
vara inne nu, när alltmer stegrade
krav reses på förskolor ute i landet?

Jag noterade att herr Arvidson tydligen
inte är helt främmande för ett allvarligt
resonemang om saken. Herr Arvidson
kom till och med fram till att
man kunde tänka sig sex och ett halvt
år i stället för sex år som inträdesålder
— han angav detta som en medelväg.

Men herr Arvidson sade också att vad
jag skulle ha anfört om att man kunde
sluta skolan vid femton års ålder måste
klart avvisas. Ja, jag sade — och jag
läste då från manuskript — att härvidlag
är det fråga om tro och inte om
vetande. Vidare framhöll jag att det
varken i motionerna eller i reservationen
gjorts något bestämt uttalande i
denna sak. Vad är det då som klart skall
avvisas, herr Arvidson?

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Arvidson att jag inte tagit ställning till
de olika alternativen — om vi skall ha
skolplikt mellan sju och sexton års ålder,
såsom nu är fallet, eller mellan
sex och femton års ålder eller mellan
sex och sexton års ålder. De pedagogiska,
ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga
effekterna av de olika alternativen
får utredningen ta befattning
med —- jag kan inte nu yttra mig på den
punkten.

Herr Arvidson säger ömsom att utredningen
är meningslös, ömsom att det
ändå förr eller senare måste göras en
utredning. Men varför skulle det vara
för tidigt att göra utredningen nu? Genomförandet
av utredningsarbetet måste
ju ta flera år, och det är fråga om
en successiv utbyggnad. Vi begär ju
en utredning »av förutsättningarna för
en successiv sänkning av åldern för inträde
i grundskolan eventuellt genom

inrättande av en allmän förskola enligt
i motionerna angivna riktlinjer
samt av de pedagogiska, psykologiska
och ekonomiska effekterna av sådana
reformer».

Det verkar ibland som om fröken
Olsson och herr Arvidson absolut inte
kunde tänka sig att skoltiden är slut vid
femton års ålder. Det är väl inte otänkbart.
Vi har många andra skolformer
ovanpå den obligatoriska skolan. Vi
kan inte resonera som om dessa inte
fanns. Vi får inte glömma bort fackskolan,
gymnasiet o. s. v. Man kan t. o.m.
tänka sig möjligheten att ungdomarna
får vara ute i arbetslivet något år,
innan de fortsättdr sin utbildning i de
skolformer vi har ovanför grundskolan.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Turesson hade
helt missuppfattat avsikten med den
inledning jag hade till mitt anförande.
Jag påpekade att de borgerliga talarna
inte hade begagnat någon tid för att
polemisera inbördes och att de följaktligen
i en radio- eller TV-debatt i samma
stil inte skulle behöva någon tid för
inbördes uppgörelser. Detta var innebörden.
Sedan må det för oss vara roligt
eller tråkigt om damerna och herrarna
är eniga eller inte. Egentligen
lägger vi oss inte i det, och på lång
sikt skulle det vara mycket behagligare
för oss att få kämpa mot en enhällig
borgerlig front än att splittra oss i kampen
mot tre olika partier. Vi har alltså
inte anledning att vara ledsna över en
sådan utveckling.

Jag konstaterar sedan att herr Mattsson
har räknat med möjligheten att utbyta
den nioåriga skolan mot en åttaårig
skola, föregången av ett förskoleår.
Denna inställning anser jag vara
reaktionär, även om man från början
endast preliminärt tagit ställning för
en sådan möjlighet.

Herr Källstad förklarade att han inte
tagit ställning alls, men redan detta
att man räknar med en sådan möjlig -

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

het anser jag vara en smula reaktionärt.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi har begärt en utredning
även av frågan om eleverna kan
börja skolan vid 6 år och sluta vid 15
år och betraktar det alltså som önskvärt
att få saken utredd. Man bör väl
kunna framställa ett sådant önskemål
utan att därför bli betraktad som reaktionär! Herr

TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det undandrar sig mitt
bedömande huruvida herr Arvidson i
realiteten var glad eller ledsen. Jag
vill endast konstatera att han såg fasligt
ledsen ut.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Det var närmast herr
Turesson som uppmuntrade mig att gå
in i denna debatt. Han talar om borgerlig
samling på denna punkt och säger
att frågan är självklar. Det tycks
den dock inte vara ens inom högern.
Jag har en liten skrift i min hand som
heter Att få ta ansvar, utgiven av Högerns
kvinnoförbund så sent som i
juni 1967. Efter det att behovet av
fler lekskoleplatser berörts skriver man
där: »Vi vill i detta sammanhang bestämt
vända oss mot förslagen om obligatorisk
förskola för fem- och sexåringarna.
Inte minst på landsbygden är resorna
till skolan påfrestande också för
många sjuåringar. Däremot bör allt fler
beredas möjlighet att få deltaga i förskoleverksamhet.
»

Vi vet att vi befinner oss i en besvärlig
situation när det gäller barntillsyn,
och jag anser att denna fråga inte alldeles
skall få komma bort i detta sammanhang.
Vi behöver under de närmaste
åren göra en utbyggnad med 30 000
—40 000 nya barnstugeplatser. Till dessa
barnstugor behöver vi utbildad personal.
Jag tror att föräldrakraven när
det gäller barntillsynen för närvarande

Sänkt skolålder

är mycket starkare än kraven på lekskoleplatser.
Vi har 320 000 barn under
tio år vilkas föräldrar förvärvsarbetar.
210 000 mödrar vill gå ut i arbete om
tillsynen av deras 350 000 barn kan
ordnas. Man får välja var man skall
sätta in resurserna. För mig är det självklart
att vi måste koncentrera alla tillgängliga
medel på att försöka lösa tillsynsfrågorna
för de förvärvsarbetande
föräldrarnas barn. Det är en förstahandsangelägenhet.
Jag förstår att de
borgerliga representanterna vill ha en
annan prioritering än jag önskar i detta
sammanhang.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Fru Hörnlunds yttrande
är verkligen det mest överraskande som
förekommit i debatten i diag. Vi vill,
liksom andra inom oppositionen, att det
skall tas krafttag för att snabbt öka
antalet daghemsplatser. Detta förutsätter
att man inte skjuter familjedaghemmet
åt sidan. Ökningen kan då ske snabbare
än genom en koncentration bara
på de vanliga barndaghemmen. Med
den politik vi förordar blir det alltså
eu snabbare förbättring av möjligheterna
för de mödrar som vill förvärvsarbeta.
Jag tror inte att man skall göra
gällande att en utveckling av denna art
skulle lägga något hinder i vägen för
att vi nu börjar en utredning om en
successiv sänkning av skolåldern.

Det har här med rätta hänvisats till
— jag skall inte i detalj upprepa det —
att man i utlandet i allmänhet har en
inte oväsentligt lägre skolålder än i
Sverige. De socialdemokratiska talarna
har inte besvarat frågan varför vi i
Sverige skulle ha barn som är senare
utvecklade än på andra håll. Åtminstone
har jag inte hört talas om att man
i något land, där man har lägre intagningsålder
än i Sverige, överväger att
höja den. Man anser sig alltså ha goda
erfarenheter av en lägre skolålder.

Här i Sverige visar däremot socialdemokraterna
en sådan utomordentlig

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Sänkt skolålder

konservatism att de inte ens vill vara
med om att börja en utredning kring
en reform, vars genomförande ändå
kan försiggå endast successivt och därför
måste ta ett betydande antal år i
anspråk. De hänvisar i stället till en
forskning som vi alla är anhängare av
men som kommer att ta mycket lång
lid, vilket alltså skulle förskjuta påbörjandet
av den verkliga utredningen ett
obestämt antal år framåt.

Jag förstår att herr Arvidson inför
denna utomordentliga konservatism och
ovilja att börja planera för en reform
känner ett behov av att börja tala om
att man inom oppositionen är reaktionär.
Alla inser ju att det verkliga förhållandet
är att det är socialdemokratin
som i sin konservatism ställer sig som
motståndare till ett reformarbete.

Herr talman! Fröken Olsson anför
som ett skäl för sin mycket negativa
hållning alt vi har råd att låta barnen
vara barn och leka färdigt innan de
börjar skolan. Det är en överraskande
ståndpunkt, fröken Olsson, ty, åtminstone
enligt min erfarenhet av mina egna
barn och andra som jag har sett, slutar
barnen inte alls att leka när de börjar
i första klass i skolan. Tvärtom betyder
detta för många ökade möjligheter till
lek tillsammans med andra barn. Enligt
min mening är detta mycket väsentligt.
Hos den moderna pedagogiken är
det en tendens att inte ställa dessa små
barn — ty det är de ju när de börjar
skolan — inför samma hårda disciplin
och inför uppgifter av samma slag som
man kan ställa barnen inför när de blivit
litet äldre. Man försöker i stället
åstadkomma en mjukare övergång, som
ger barnen möjligheter att inhämta kunskaper
men utan att de behöver känna
något tvång.

Nu tycks själva kvintessensen i den
ståndpunkt som fröken Olsson och herr
Arvidson företräder vara den, att de
säger att gränsen för avgångsåldern från
skolan bör sättas vid lägst 16 är och att
det alltså är självklart att man bör ha en

skolplikt åtminstone tills eleverna fyllt
16 år. Herr Arvidson och fröken Olsson
var i övrigt ganska oeniga. Herr Arvidson
ansåg att en utredning naturligtvis
måste komma så småningom, medan ju
fröken Olsson låste sig i sin uppfattning
på flera punkter än vad han gjorde.
På en punkt tycks de emellertid
vara överens, nämligen om att skolplikten
skall vara åtminstone tills eleverna
fyllt 16 år, hända vad som hända må!

Till detta har ju redan sagts av herr
Mattsson, herr Källstad och andra, att
utredningens igångsättande inte förutsätter
att man tar ställning på den
punkten. Det kan mycket väl hända att
en reform här kommer att innebära en
tioårig skolplikt i framtiden; därom
har man inte bundit sig. Många länder
har det redan och andra länder håller
på att övergå från nioårig till tioårig
skolplikt. Den omständigheten, att ni
har en bestämd uppfattning beträffande
16-årsgränsen, borde därför inte alls
vara något argument mot den begärda
utredningen. Men skälet är väl, att när
ni inte har kunnat finna något egentligt
argument mot att påbörja en utredning
av en reform som sedan tar lång tid
att genomföra, så har ni fallit tillbaka
till detta negativa ställningstagande.

Får jag dessutom påpeka att den genomsnittliga
intagningsåldern för närvarande
ligger något högre än sju år
— jag kan inte säga exakt hur många
månader, men ungefärligen är det sju år
och två månader.

Om man nu först skulle företa en utredning
och sedan påbörja en successiv
sänkning av intagningsåldern i skolorna—
genomförandet av reformen måste
ske successivt -— så att man kommer
ner från sju år till sex år och tio månader,
till sex år och åtta månader, etc.,
så finns ju möjligheten att medan denna
reform genomföres bedöma erfarenheterna
av den; man behöver inte på
en gång gå in för att en sänkning av
intagningsåldern skall genomföras med
tolv månader och genomföras snarast

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

möjligt, utan man kan lämna frågan
öppen, hur stor och hur snabb sänkningen
skall bli.

Det är därför överraskande att man
från socialdemokratiskt håll inte påpekar
detta och går med på att utreda
frågan om en successiv nedgång, utan
i stället förklarar att man inte ens vill
gå med på en utredning.

Herr talman! Jag vill inte förlänga
debatten. Får jag bara lov att säga, att
eftersom det här gäller en ganska stor
fråga och det är ett spörsmål som det
finns betydande intresse för att få ytterligare
belyst, så känner jag verkligen
undran över att socialdemokraterna här
i kammaren kan känna sig tvungna att
motsätta sig en utredning av spörsmålet.
Vilken skuggrädsla för en reform
måste det inte ligga bakom detta, när
man inte alls vågar vara med på en utredning,
som man borde kunna acceptera
utan att binda sig på något sätt
rörande hastigheten av reformens genomförande
eller ens om den skall
genomföras — det behöver ni ju inte
vara övertygade om för att gå med på
en utredning. Utan att behöva binda
er på någon punkt skulle ni kunna acceptera
en utredning, men ni är så
rädda för att utvecklingen här skall
komma i gång, att det vill ni helt enkelt
inte vara med på! Som bevis på
att det alltid är från socialdemokratin
som initiativen kommer och att det
alltid är där som handlingskraften finns
är detta verkligen ett utomordentligt
exempel! Det visar att det många gånger
förhåller sig precis tvärtom; det kan vi
konstatera i dag liksom vid många
.andra tillfällen.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin tar till en
så kraftig kanoneld som jag knappast
tycker skulle vara behövlig i detta sammanhang.
Han talar om konservatism
och skuggrädsla. Min ståndpunkt beträffande
skolplikten är att vi snarast möjligt
-bör förlänga den så att vi får en

Sänkt skolålder

tioårig, elvaårig eller helst en tolvårig
skolplikt. Vi kommer ganska snabbt att
ställas inför en sådan aktualitet. Det är
alltså inte någon bindning vid sexton
år det är fråga om — hända vad som
hända må, som herr Ohlin uttrycker
det.

Man hänvisar sedan till utlandet. Där
har man på många håll sex år som
begynnelseålder i skolan. Denna ser
dock något annorlunda ut. Låt gå för
det. Den avgörande frågan för en utredning
eller icke är att vi redan nu här i
landet har sex år som begynnelseålder
för dem som så önskar och för dem som
är mogna därför. Jag förstår inte vad
det skall tjäna till att försöka pressa
ned begynnelseåldern för alla elever,
alltså även för dem som inte är mogna,
till sex år.

Vi har redan nu en sexårig begynnelseålder!
Vad vi har att göra är bara
att tala om för folk att den möjligheten
finns och att den skall begagnas av alla
dem som betraktar sina barn som tidigt
skolmogna. Vad skulle en utredning
kunna uträtta för storverk? Vi är ju
redan där.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har märkt att herr
Ohlin inte klarar vokabulären i tillsynsfrågan.
När han började talade han om
barnhem i stället för daghem. Sedan
talade herr Ohlin om familjedaghem
och om att det snabbt går att bygga ut
sådana. Men det är inte så lätt att få
fram ett stort antal platser ens på detta
område. Vi behöver både barnstugor
och familjedaghem, om vi skall kunna
klara av hela tillsynen. Byggandet av
20 000 nya barnstugeplatser inom loppet
av bara några år betyder att vi
måste skaffa fram utbildad personal. Om
vi gör den kvalitetsupprustning som vi
föreslagit i familjedaghemsutredningen,
kanske vi får fram 20 000 nya familjedaghemsplatser.
Det kräver också resurser.
Därför måste vi tänka på var vi
skall lägga ned pengarna.

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Sänkt skolålder

Nu kan man undra hur det skall gå
med barntillsynsutbyggnaden framåt.
Folkpartiet är inte så intresserat av
frågan som det låtsas vara. Jag kan t. ex.
peka på Göteborg, där man planerat en
kraftig utbyggnad av barnstugorna. Nu
drar man in på denna utbyggnad — det
har ju blivit borgerlig majoritet i staden
som alla vet. Senare kommer kanske
fler kommuner som befinner sig i samma
situation att dra in på utbyggnaden.
Detta stämmer inte riktigt med de annonser
man ibland ser i pressen, med
vilkas hjälp det ofta görs försök att
bevisa att det är folkpartiet som vill
bygga ut på barntillsynssidan. Sanningen
är ändå att folkpartiet hela tiden
gått i spetsen i första hand för en
utbyggnad av lekskoleplatser, som man
kallar förskoleplatser. Men det är egentligen
samma sak det rör sig om. Jag har
inte sedan jag kom till riksdagen märkt
något initiativ från folkpartiets sida
när det gäller utbyggnaden av tillsvnsplatser
för de förvärvsarbetandes barn.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag menar naturligtvis
inte att barnen skall sluta leka för att
de börjar skolan. Tvärtom är vi mycket
måna om att endast låta dem gå två
timmar om dagen när de börjar småskolan
just för att de skall få tid över
till lek. Mycket av arbetet läggs också
upp som lek för att man skall få en
mjuk övergång. Det finns till och med
en filosofisk riktning som anser att vad
som skiljer människan från djuren är
att människan är den enda varelse som
leker hela livet, och det skall vi hoppas
att vi får fortsätta med. Mitt uttryck
»lekt färdigt» syftade just på själva
lekåldern.

Leken är, som jag sade, barnets arbete.
Se hur intensivt fem—sexåringarna
går upp i leken som om den vore
livets allvar! Vad som händer när de
är skolmogna är att leken blir lek och
arbetet blir arbete. De behöver då re -

gelbundet arbete, och de vill själva ha
uppgifter utanför leken.

Herr Ohlin sade att han inte hade
hört att andra länder som har lägre
skolålder överväger att höja den. Nej,
det tror jag inte att de gör. Men skolorna
i både England och Amerika är i
stor utsträckning till att börja med just
lekskolor. Dessa länder har alltså kommit
dit vi vill komma, nämligen att alla
fem—sexåringar för vilka föräldrarna
önskar sysselsättning skall få möjlighet
att börja i lekskola. I vissa fall börjar
undervisningen tidigare, men där pågår
också diskussioner om en senareläggning
av framför allt läsundervisningen.
När man har undersökt de skolsvårigheter
som längre fram kan uppstå har
man ofta funnit att man måste gå tillbaka
till skolstarten för att finna var
det har gått galet och barnet så att
säga har låst sig.

I dessa länder med tidig skolstart
har man börjat fundera över om inte
läsundervisningen skulle skjutas upp,
och sjuårsåldern har därvid nämnts som
lämplig för den egentliga läsundervisningens
början. Där pågår alltså forskning,
och man är ingalunda överens om
den tidiga skolstarten. Här finns nog
en del erfarenheter att hämta för den
utvecklingspsykologiska forskning som
vi alla önskar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Olsson säger att
möjligheten att höja åldern för läsundervisningen
i skolan har nämnts i någon
diskussion. Det nämnes mycket i
diskussioner, fröken Olsson, men vittnesbörden
om att man i utlandet i allmänhet
har en lägre intagningsålder än
i Sverige är förkrossande. Även Förenta
staterna har det, det kan man inte
komma ifrån. Även jag har studerat
förhållandena i Förenta staterna och
lekskolans betydelse som förberedelse,
men jag skall inte ta upp den frågan nu.

Till fru Hörnlund vill jag säga att

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

man kan få vårdmöjligheter med ett
mindre ianspråktagande av knappa resurser
om man utvidgar familjedaghemmen.
Det är bekant att socialdemokraterna
länge har varit relativt negativa
till denna reform — även herr Erlander
tycktes visa det häromdagen i radio.
Fru Hörnlund har i sitt betänkande tagit
ett steg i den riktning som mittenpartierna
företräder, och det är naturligtvis
välkommet.

Herr Arvidson trollar med ord när
han säger att vi har sex år som intagningsålder.
Det har vi inte i den meningen
att det vanliga skulle vara intagning
vid sex år. Däremot finns möjligheter
till mognadsprov.

Så frågar herr Arvidson: Varför skall
de barn tas in som inte är skolmogna?
Samtliga talare från oppositionshåll har
påpekat, att skolmognadsproven skall
vara kvar och att ett barn inte skall
tas in om det finns anledning att ifrågasätta
dess skolmognad. Därför är det
väl ett nödfallsargument när herr Arvidson
talar som om oppositionens
ståndpunkt beträffande en utredning i
denna fråga skulle innebära, att man
vill ta in barn som inte är skolmogna.

Som en sammanfattning av den socialdemokratiska
argumentationen mot
att tillsätta en utredning, är denna herr
Arvidsons karikatyr mycket talande.
Oppositionen skulle alltså ha för avsikt
att ta in icke skolmogna barn! Det har
ju klart betonats från flera håll att det
inte alls är tal om den saken.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser att vi bör
göra både-och. Vi behöver bygga ut
familjedaghemmen, men vi behöver också
en kraftig utbyggnad av barnstugorna.
Vi har inte varit negativa till familjedaghemsverksamheten.
Den har i regel
startat i socialdemokratiskt styrda
städer. Om tiden tillät det, skulle jag
kunna räkna upp många exempel på
den saken.

Jag skulle vilja fråga herr Ohlin om

Sänkt skolålder

en sak, som jag tycker är väsentlig i
sammanhanget: Vill inte folkpartiet
medverka till eu utbyggnad av barnstugorna
och verkligen möta den stora
föräldraefterfrågan som finns just på
det området?

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Ohlin och jag är fullt ense. Vi anser
båda att de barn som är skolmogna vid
sex års ålder skall börja när de är sex
år och att de som inte är skolmogna
förrän i sju års ålder skall börja då.
Behöver vi då någon utredning om
detta?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Svaret på fru Hörnlunds
fråga om utbyggnaden av barnstugorna
är ja.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Herr Arvidson har två
gånger framfört ett påstående, som jag
måste kommentera något. Herr Arvidson
förefaller mig återigen ha blivit
offer för skillnaden och motsättningen
mellan teori och praktik. Men den här
gången rår han kanske inte för det på
grund av ovetskap.

Han säger, att vi ju redan har en skolålderns
anpassning till individen; barn
som är skolmogna får börja vid sex års
ålder o. s. v. Det är i teorin riktigt, men
i praktiken existerar inte denna möjlighet.
Skolöverstyrelsen teoretiserar på
precis samma sätt i sitt yttrande över
motionerna: »Man bör framför allt undersöka
om det finns ytterligare möjligheter
till ett mer flexibelt system för
skolstart, så att den blir baserad mer på
barnens mognad än på deras biologiska
ålder.»

Det låter sig verkligen höra. Men här
talar en skolmyndighet precis som herr
Arvidson gjorde för en sak, vars genomförande
skolmyndigheterna sedan gör
praktiskt taget allt för att förhindra.
Det finns exempel på skoldistrikt, där

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Sänkt skolålder

man haft många ansökningar från föräldrar
om att deras barn skall få börja
vid sex års ålder. De flesta av dessa _
barn har genom test och skolmognadsprov
visat sig kunna tänkas med
säkerhet kan man naturligtvis ingenting
säga — vara kapabla att börja skolan.
Men så stoppas alltsammans genom att
fler klassavdelningar inte beviljas av
skolmyndigheterna. Av ett 50-tal sökande
kapabelförklarade barn tar man in
två stycken! Sådant förekommer alltså
i skoldistrikten, och bär stämmer teori
och praktik inte alls.

Jag vill verkligen ha sagt detta, så
att kammarens ledamöter inte inbillar
sig att det idealtillstånd som herr Arvidson
beskrev existerar. Det existerar
inte.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Fru Hörnlund citerade
en skrift som skulle vara utgiven av
högerns kvinnoförbund. Jag vill bara
med några ord klargöra bakgrunden
till den skriften. Den är utgiven av aktivitetskommittén
inom högerns kvinnoförbund.
Det är en debattskrift, i vilken
varje artikel är signerad av författarinnan
— i samtliga fall, tror jag, är det
kvinnor som författat artiklarna — och
varje författarinna själv står för de synpunkter
som framförs i artikeln.

Jag vänder mig mot fru Hörnlunds
påstående att vi inom högerpartiet
skulle vara oense när det gäller ställningstagandet
i dessa frågor. Det vore
väl orimligt att tänka sig att alla förbundets
70 000 medlemmar skulle ha
samma uppfattning i frågan om obligatorisk
eller icke obligatorisk förskola.
Vad oppositionen begärt i sin reservation
är en utredning som kan belysa
konsekvenserna av och möjligheterna
till en sänkt skolålder.

Jag vill också till fru Hörnlund säga
att jag blir mycket misstänksam när
man drar in barnstugeverksamheten i
sin helhet i en sådan här debatt. Det är
då lätt att få uppfattningen att frågan

om barnen skall börja skolan när de är
sex år eller när de är sju år är en fråga
om att ordna tillsyn för barnen för att
mödrarna eller bägge föräldrarna skall
kunna förvärvsarbeta. Jag hoppas att
debatten när det gäller skolfrågor i
första hand syftar till att ge våra barn
bästa möjliga utbildning. Om detta kan
ske genom att barnen börjar i skolan
eller i någon form av förskola vid sex
års ålder vet vi inte, och det är detta
vi har begärt att få utrett.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att fru Sundberg alltså tar avstånd från
denna skrift som utgivits av högerns
kvinnoförbund och i vilken hon själv
medverkar. Hur skall man fatta detta?
Skall man inte tro på någonting som
står i den, t. ex. förslaget om avdrag
vid beskattningen för vård och alla sådana
saker som ingår i högerns program?
År detta ett avståndstagande?

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att det i företalet till denna skrift uttryckligen
sägs att den inte utgör en
diger önskelista. Jag vill också i detta
sammanhang säga att jag är medveten
om att mina åsikter om obligatorisk förskola
i viss mån skiljer sig från fru
Troedssons.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har heller inte fattat
det så att denna skrift skulle vara
en önskelista. Jag trodde i stället att
det var ett reellt program från högerns
sida.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Detta är icke ett program
från högerns kvinnoförbund. Det
är en debattskrift, utgiven av högerns
kvinnoförbunds aktivitetskommitté i vilken
varje artikel är signerad och varje
författare står för sina åsikter.

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

Herr FROM (fp):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att till debatten foga en redogörelse för
några erfarenheter som jag gjorde för
ett par år sedan, då jag hade tillfälle
att under en resa i England studera
just de förhållanden som i dag diskuteras.
Jag hade under något mer än en
veckas tid tillfälle att umgås med engelska
skolman och skolledare, och jag
förde då dessa frågor på tal.

Det visade sig att erfarenheterna av
det system man har i England, där barnen
börjar redan efter fyllda fem år,
är enbart goda. Man har där överfört
lekskolemetodiken, om jag så får uttrycka
det, till det första skolåret, och
barnen får leka in sina första kunskaper,
för att använda de engelska lärarnas
eget uttryck.

Jag hade ganska ingående diskussioner
beträffande det första skolåret och
erfarenheterna därifrån och framförde
en de! kritiska synpunkter, men slutresultatet
av det hela blev den fråga jag
ställde till dem — om de inte har någon
tanke på att ändra skolordningen. Det
förklarades emellertid enstämmigt att
någon sådan tanke inte fanns. Erfarenheterna
av det nuvarande systemet var
alltför goda. Vad beträffar skolmognaden
tar de också hänsyn till den.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få understryka angelägenheten
av det förslag som framförts här om
en utredning. Jag tycker att det skulle
vara synnerligen värdefullt om en sådan
kom till stånd. Jag ber därför att
få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Lärarnas arbetsförhållanden

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 157, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstmingsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 102 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Lärarnas arbetsförhållanden

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
158, i anledning av motioner om en
utbyggnadsplan för de gymnasiala skolorna,
m. m.

I de likalydande motionerna I: 393
av herr Dahlén m. fl. och II: 498 av
herr Ohlin m. fl. hade, såvitt nu var i
fråga, bl. a. hemställts att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anföra de synpunkter på lärarnas
arbetsförhållanden, vilka berörts i motionerna.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna 1:393 och 11:498 i vad de
avsåge förslag om en utbyggnadsplan
för de gymnasiala skolorna;

2. att riksdagen icke måtte bifalla
motionerna 1:393 och 11:498 i vad de
avsåge lärarnas arbetsförhållanden.

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Lärarnas arbetsförhållanden

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Per Jacobsson (fp), Nils Theodor
Larsson (ep), Wallmark (h), Thorsien
Larsson (ep), Bohman (h), Ståhl
(fp), Mattsson (ep), Turesson (h), Källslad
(fp), Sjönell (ep) och Westberg
(fp), som ansett att utskottet under 2.
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 393 och II: 498 i vad de avsåge
lärarnas arbetsförhållanden måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna
vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 158 tas hl. a. frågan om lärarnas
arbetsförhållanden upp till behandling.
Den frågan har ofta diskuterats
här i riksdagen under de senaste åren,
en diskussion som även lett till att eu
särskild utredning tillsatts i frågan. Det
blir med all säkerhet anledning att återkomma
till problemen när utredningsresultatet
föreligger. För dagen vill jag
fatta mig mycket kort.

Att frågan är viktig är vi säkerligen
ense om. Kraven på skolan ökar i takt
med utvecklingen. Vi är ense om att
skolan bör tillgodose elevernas krav,
men det är också angeläget att den
skänker lärarna goda arbetsförhållanden.
Det är en förutsättning för att undervisningsresultatet
skall bli det bästa
möjliga. Som sagt arbetar en utredning
med dessa frågor, men tyvärr nöd
gas vi räkna med att det kommer att
dröja avsevärd tid innan utredningen
slutförts och därefter olika instanser
och grupper fått tillfälle att yttra sig
och utredningen lett fram till konkreta
regeringsförslag. Enligt reservanternas
mening finns det därför skäl att redan
nu vidta åtgärder som kan positivt påverka
lärarnas arbetsförhållanden.

Vi har tidigare i dag behandlat ett utskottsutlåtande,
statsutskottets utlåtan -

de nr 156, som gällde rationalisering av
undervisningsväsendet. Utskottet underströk
i detta sammanhang vikten av
att myndigheterna på olika nivåer inom
undervisningsväsendet ständigt håller
rationaliseringsaspekten aktuell och
söker sig fram i olika riktningar.

En framkomstlinje är utan tvivel anpassning
av arbetsuppgifterna till personalens
kvalifikationer, vilket i detta
sammanhang bl. a. borde innebära att
lärarna får hjälp med i undervisningen
nödvändiga skrivarbeten, så att de själva
mera skall kunna ägna sig åt de uppgifter
som de utbildats för, nämligen
de pedagogiska. Lärare och även skolledare
har i alla år måst syssla med biträdesuppgifter
i en omfattning som varit
otänkbar för motsvarande befattningshavare
inom industrin och på andra
områden. Först på sistone har statsmakterna
och kommunerna börjat intressera
sig för denna form av rationalisering
men då tyvärr ofta halvhjärtat.

I den till utskottets utlåtande fogade
reservationen framhålles det berättigade
i att redan nu vidta åtgärder för att
motverka bristerna i lärarnas arbetssituation.
Det är angeläget att statsmakterna
svarar för att det till lärarnas
hjälp inrättas skrivbiträdestjänster i
skolorna i större utsträckning än vad
nu är fallet. Det är också viktigt att rekommendationer
beträffande arbetsrumsfrågans
lösning utfärdas så snart
som möjligt, så att lärarnas behov av
arbetsrum skall kunna tillgodoses vid
uppförande av nya skolbyggnader och
vid ombyggnader. Sådana provisoriska
åtgärder behöver ingalunda försvåra
genomförandet av de eventuella reformförslag
som den sittande utredningen
kan komma att lägga fram.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till reservationen.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag skall inte i någon
avsevärd grad förlänga denna debatt,

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

eftersom det är mycket litet som skiljer
reservationen från utskottsmajoritetens
utlåtande. Men jag skall anlägga en synpunkt
som ligger litet på sidan om det
naturligtvis i och för sig högeligen önskvärda,
att lärarna får arbeta under bättre
tillgång på en del materiella ting:
arbetsrum, skrivhjälp, telefoner o. s. v.

En väsentlig del av lärarnas arbetsförhållanden
är beroende av den miljö i
vilken de arbetar, och vi har i det sammanhanget
anledning tänka på att lärarna
ofta arbetar under odrägliga förhållanden
med hänsyn till den disciplinsituation
som råder i många skol°r
— jag vill inte säga alla. Jag skulle
faktiskt vilja se den yrkeskår på ett
kontor, i en fabrik eller annorstädes,
som skulle finna sig i att arbeta under
en så stor mängd yttre störningar som
många lärare tyvärr får göra. Mot den
bakgrunden kan man ha ännu större
förståelse för lärarnas krav att sådant
som arbetsrum, skrivhjälp etc. är rationellt
ordnat. Det är därför reservationen
är mera positiv än utskottsmajoritetens
skrivning, och reservanterna
vill att riksdagen skall bringa detta till
Kungl. Maj :ts kännedom.

Herr talman! Jag ber att beträffande
punkten 1 få yrka bifall till utskottets
hemställan och beträffande punkten
2 bifall till reservationen.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Bara några ord i anledning
av den avgivna reservationen.

Som redan framhållits har vi inom
utskottet varit eniga om att lärarna behöver
bättre arbetsförhållanden. Skillnaden
mellan utskottsmajoriteten och
reservanterna är, att majoriteten anser
att vi inte nu bör vidta några konkreta
åtgärder innan utredning är verkställd,
medan reservanterna anser att
vi bör vidta en del åtgärder som motverkar
de mest uppenbara bristerna.

Jag är av den bestämda meningen att
lärarna skall få koncentrera sig på de

Lärarnas arbetsförhållanden

uppgifter som de är utbildade för. Kraven
på lärarna är höga. Vi vill att de
skall ge våra barn bästa möjliga undervisning.
Därför bör de också få ägna
sig åt den uppgiften. Och för att så
skall ske är det naturligt att lärarna
slipper ifrån en mängd kontorsarbete,
vakttjänst o. s. v. Sådant har de inte någon
utbildning för. De är utbildade för
att undervisa sina elever. När lärarna''
nu har fått denna utbildning, måste vi
också se till att de får användning för
den.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Herr Westberg påminde
om det första utskottsutlåtande vi behandlade
här i dag, nämligen statsutskottets
utlåtande nr 156. Vi var fullt
eniga där och har skrivit mycket starkt
och positivt om en rationalisering av
skolväsendet. I det utlåtandet har utskottet
sagt vad vi ansett att vi behövde
säga. Den fråga vi nu behandlar är bara
ett delproblem.

Reservanterna tar nu upp två konkreta
ting, nämligen frågan om skrivbiträden
och frågan om arbetsrum.
Men här gäller det helt enkelt statsbidragsbestämmelsernas
utformning.

För närvarande är det kommunernas
uppgift att hålla lärarna med skrivbiträden.
Frågan är alltså om vi skall ändra
statsbidragsbestämmelserna och flytta
över denna uppgift till staten, vilket
vi säkerligen kommer att få överväga.
Det måste kunna åstadkommas en smidigare
ordning än den nuvarande. Vi
har emellertid inte tyckt att det finns
någon anledning att utan att avvakta
de utredningar som pågår och de omarbetningar,
som ändå blir nödvändiga,
bryta ut en fråga och begära ett nytt
specialdestinerat statsbidrag när vi så
nyligen slagit ihop alla statsbidragen i
en klumpsumma, vilken lagts på lärarlönerna.

Det föreligger alltså inte någon skiljaktighet
mellan utskottsmajoriteten och

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Lärarnas arbetsförhållanden

reservanterna i fråga om behovet av
nyheter och rationaliseringar, men vi
anser att så pass mycket arbete är på
gång i denna fråga att det uttalande,
som vi gjorde i anslutning till statsutskottets
utlåtande nr 156, är tillräckligt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan även i förevarande utlåtande.

Herr NORDSTRANDH (li):

Herr talman! Jo, fröken Olsson, det
torde vara nödvändigt att ur utredningen
bryta ut just den fråga som vi
nu diskuterar. Jag vet inte om fröken
Olsson är riktigt på det klara med vad
1964 års utredning om lärarnas arbetsförhållanden
skall ägna sig åt. Den behandlar
mångahanda ting, och den går
ganska långsamt fram. När den kan bli
färdig med något betänkande, som gäller
den fråga vi i dag diskuterar, är
enligt de kunskaper jag har om intensiteten
i denna utrednings arbete ännu
en öppen fråga.

Samtidigt som vi väntar, växer kraven
på lärarnas effektivitet i skolan med
varje ny skolreform. Nu skall vi omändra
grundskolan, men lärarna skall
inte i samband härmed få några ytterligare
instrument för sitt arbete.

Stödd på en snart livslång erfarenhet
av arbete i olika skolor måste jag konstatera,
att jag knappast känner någon
yrkesgrupp i vårt samhälle som är så
ynkligt utrustad med arbetsrum eller
kontorslokaler, kontorsmateriel och
kontorshjälp som lärarna. Detta gäller
också de nya skolorna, som härvidlag
inte i någon större utsträckning skiljer
sig från de gamla. Jag ber att få påpeka
bara ett enda förhållande som är
helt avvita. Det förekommer att kollegier
på cirka 100 lärare har tillgång till
en enda telefon, på vilken de icke utan
särskild anmälan kan ringa interurbana
tjänstesamtal, som faktiskt kan förekomma
för bl. a. institutionsföreståndare.

Jag kunde exemplifiera med sådana
förhållanden i det oändliga. Ingen annan
yrkesgrupp skulle kunna tänkas så
undergivet nöja sig med omöjliga arbetsförhållanden.
Det är därför jag menar,
att vi inte längre kan fortsätta
med att gång på gång hänvisa till pågående
utredningar och till att vissa
frågor inte kan brytas ut ur deras arbete.
Vi måste få till stånd en förändring
av förhållandena så snabbt som
det över huvud taget är möjligt.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Fröken Olsson framhåller
att vi är ense om att reformer
behövs på detta område, och det är ju
glädjande. Men varför då vänta med de
frågor, som vi nu talat om och som
så väl kan brytas ut och behandlas redan
nu? Jag kan inte finna skäl för ett
sådant dröjsmål.

Vi vet att ett riksdagsbeslut om att
statsbidrag skall utgå till skrivbiträdeshjälp
blir riktgivande för kommunerna
på ett helt annat sätt än de nuvarande
bestämmelserna. Vidare menar jag att
det under den intensiva skolbyggnadsperiod,
som vi nu befinner oss i, vore
utomordentligt värdefullt att någon
form av anvisningar utfärdades om att
arbetsrum skulle ställas till lärarnas
förfogande.

Vi vet vidare att en sådan reform
inte kan genomföras på en gång utan
att den måste genomföras successivt.
Genomförandet tar alltså tid, och därför
är det angeläget att man kommer
i gång så snabbt som möjligt och medan
skolbyggandet är så omfattande
som det är för närvarande och kommer
att vara under de närmaste åren. Om
vi inför systemet senare kommer vi att
få utomordentliga svårigheter att i efterhand
klara uppgifterna. Därför tycker
jag det är angeläget att så snart
som möjligt utfärda rekommendationer
i den riktning vi föreslagit.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 22 november 1967 Nr 45

Meddelande ang. arbetsplenum fredagen den 1 december

§ 8

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 158, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Virgin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 104 ja och 99 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Meddelande ang. arbetsplenum fredagen
den 1 december

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens sammanträde fredagen
den 1 december blir ett arbetsplenum
och tar sin början kl. 11.00. Vid detta
sammanträde avses även skola lämnas
interpellationssvar.

Litterär uppläsningsverksamhet i skolor
och bildningsorganisationer

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
159, i anledning av motion om litterär
uppläsningsverksamhet i skolor och
bildningsorganisationer.

I motionen 11:689 av herrar Lindkvist
och Arvidson hade hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning i fråga om
litterär uppläsningsverksamhet i våra
skolor och bildningsorganisationer i
överensstämmelse med i motionen anförda
synpunkter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
icke måtte bifalla motionen II: 689.

Reservation hade avgivits av herr
Arvidson (s), som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionen 11:689 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj ;t ge till känna vad
i reservationen anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Lindkvist och jag
begär i den motion som nu är föremål
för behandling utredning om skapandet
på ordkonstens område av en sådan
verksamhet som redan förekommer
på scenkonstens, tonkonstens och bildkonstens
områden.

Sedan ganska lång tid tillbaka finns
det på scenkonstens område en organisation
av turnéteatrar, Riksteatern och
Svenska teatern, som tillgodoser landsortens
-—■ inte minst den utpräglade
landsbygdens — behov av teater. Dessutom
har, ursprungligen genom en motion
av herr Lindkvist och mig, tillkommit
organisationen Rikskonserter, som
skall tillgodose landsortsbefolkningens
behov av musikliv och konsertverksamhet.
Slutligen finns, också som ett reslutat
av herr Lindkvists och min motion,
början till en riksutställningsor -

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Litterär upplysningsverksamhet i skolor och bildningsorganisationer

ganisation, som skall underlätta för
landsortsbefolkningen att besöka riktiga
konstutställningar.

När vi nu tagit ytterligare ett steg
för att på ordkonstens område få till
stånd en liknande verksamhet, hade vi
tänkt oss att det inte skulle innebära
några svårigheter och att utskottets ledamöter
— liksom vid de föregående
tillfällena —- enhälligt skulle ställa sig
bakom förslaget. Detta har emellertid
inte blivit fallet.

Jag måste därför be att få motivera
vår motion.

Själva tankegången är mycket enkel.
Å ena sidan är våra skolor, företag och
organisationer, inte minst bildningsorganisationerna,
intresserade av att genom
författare och uppläsare, t. ex.
skådespelare, få direkt kontakt med
skönlitteraturen på ett annat sätt än
man annars gör genom böcker och
massmedia. Å andra sidan är författare
och skådespelare intresserade av att få
kontakt med denna nya publik och till
den förmedla det skrivna ordet. Det
finns alltså både en efterfrågan och ett
utbud. Vad som saknas är en organisation
för dylik verksamhet.

Vid Riksteaterns turnéer är skådespelarna
ibland lediga på dagtid och skulle
då kunna läsa upp skönlitteratur t. ex.
i skolorna. Den i motionen föreslagna
verksamheten bör sålunda kunna kombineras
med Riksteaterns.

Vid rikskonserterna är det meningen
att låta litteraturen direkt komma till
tals som inslag i programmen. Också
här kan alltså en kombination mellan
uppläsningsverksämhet och rikskonserter
vara naturlig. Vad slutligen riksutställningarna
beträffar kommer de att
erbjuda en utmärkt miljö både för musikaliska
och litterära framträdanden.

Den uppläsningsverksämhet som vi
har föreslagit kan alltså utmärkt kombineras
med redan existerande aktiviteter
av rikskaraktär eller med sådana
aktiviteter som för närvarande håller
på att utbyggas. Men också självständiga

turnéer av uppläsare och författare ingår
i programmet, om dagarna i skolorna,
om kvällarna hos organisationer
av skilda slag. Att intresset för en sådan
verksamhet är mycket stort visar
den framgång som det nystartade Författarcentrum
har fått, en organisation,
mycket blygsam till sin uppläggning,
som har gjort till sin uppgift att förmedla
författartjänster ut till företag
och organisationer. Författarcentrum
saknar pengar och uppehålls tills vidare
med högst tillfälliga anslag, men
det skulle mycket väl kunna ingå i en
sådan större organisation av uppläsningsverksamheten.

Jag sammanfattar: För författarna är
det viktigt att få komma i kontakt med
publiken. För skolor och organisationer
är det viktigt att få direkt kontakt
med litteraturen.

Om allt detta har det rått enighet i
utskottets andra avdelning, som behandlade
frågan. Uskottets skrivning är också
positiv. Min reservation innebär ett
understrykande av det positiva i utskottets
skrivning, men jag har tyckt
att förslaget inte bör utmynna i ett allmänt
önskemål utan bör konkretiseras
som ett slags krav på vederbörande
myndigheter. Kanske har utskottet och
dess andra avdelning menat detta. I så
fall vore det tacknämligt, om utskottets
talesman, som skall ha ordet nu, ville
klargöra det. Tills vidare yrkar jag bifall
till min reservation.

I detta anförande instämde herr Lindkvist
(s).

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det är sannerligen inte
mycket att tillägga.

Som herr Arvidson säger, har statsutskottet
och dess andra avdelning i
sitt utlåtande över denna motion uttryckt
sig positivt. Huruvida utlåtandets
kläm skall utmynna i, som utskottet
har valt, att riksdagen inte bifaller motionen
eller, som herr Arvidson föreslår,
att saken skall bringas till Kungl.

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

Fullständig lärarutbildning i Montessoripedagogik

Maj ds kännedom spelar kanske inte så
stor roll. Vi förutsätter naturligtvis att
Kungl. Maj :t läser vad som skrivs av
statsutskottet.

Jag vill emellertid än en gång poängtera
att herr Arvidsons tolkning är riktig.
Vi är inom utskottet positiva i sakfrågan.
Sedan kan man naturligtvis
göra den lilla randanmärkningen att
det är en rätt säregen situation som
uppstått, då herr Arvidson är ensam
reservant och inte har lyckats locka
med någon annan av statsutskottets
alla ledamöter. Det må kanske också
tolkas som ett uttryck för att reservationen
inte är särskilt angelägen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag ber att få uttrycka
min tacksamhet över detta klargörande
från utskottets sida. Jag tror nu att
Kungl. Majd i fortsättningen skall kunna
bygga på utskottets uttalande.

Vad beträffar det förhållandet att jag
står som ensam reservant beror det på
speciella omständigheter, som vi inte
i kammaren behöver redogöra för.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Arvidson; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9

Fullständig lärarutbildning i
Montessoripedagogik

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
160, i anledning av motioner om fullständig
lärarutbildning i Montessoripedagogik.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att markera en från utskotts -

utlåtandet avvikande mening; jag har
ju i avdelningen varit med om beslutet
utan att reservera mig. Jag har endast
velat begagna tillfället att göra ett kort
tillrättaläggande av en passus i det till
utlåtandet fogade uttalandet från skolöverstyrelsen.

I detta uttalande sägs att den pedagogik
som rekommenderas för grundskolan
och som i viss mån redan tilllämpas
där är ett resultat av många
sammanflytande strömmar. Runtom i
världen har man medverkat till utformandet
av denna pedagogik, och Montessoripedagogiken
har också lämnat
sitt bidrag därtill. Den grundsyn som
man inom Montessoririktningen har på
skolan är i mångt och mycket identisk
med den som presenteras i läroplanen
för grundskolan.

Allt detta är riktigt. Skolöverstyrelsen
drar vidare den slutsatsen att samhället
inte kan anordna specialutbildning
för lärare i en av de många pedagogiska
metoder som står till förfogande. Detta
är i och för sig också riktigt. Missuppfattningen
består i att Montessoripedagogiken
betraktas bara som en stig på
den pedagogiska allmänningen, medan
det i själva verket är fråga om en alldeles
speciell metodik som ingen kan
lära sig vid den allmänna metodikundervisningen
i vår nuvarande lärarutbildning.
Montessoripedagogiken fordrar
en specialutbildning, som man för
närvarande bara kan få i utlandet, speciellt
i Holland och England. Våra lärare
reser sålunda dit för denna utbildning.

Intresset för Montessoripedagogiken
är när det gäller både förskolan och
låg- och mellanstadierna i grundskolan
mycket stort och i växande. Det är
emellertid ytterligt besvärande att lärarna
för att erhålla utbildning i denna
metodik skall behöva vistas i utlandet
under 9—12 månader.

Detta är bakgrunden till motionen,
som inte kommer från mig utan från
högerhåll. Jag har dock velat under -

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Undervisningen inom det obligatoriska skolväsendet

stryka betydelsen av att man här i
Sverige får möjlighet att utbilda lärare
i Montessoripedagogik.

För ögonblicket kan vi kanske inte
komma längre än till vad utskottet har
föreslagit, nämligen anknytning av utbildningen
i Göteborg till den Montessoripedagogik
som tillämpas vid Göteborgs
samskola, men jag har velat
klargöra att skolöverstyrelsens synpunkt
på Montessorimetodiken inte är
en hållbar utgångspunkt för vidare resonemang
och utveckling av denna
fråga.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Undervisningen inom det obligatoriska
skolväsendet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
161, i anledning av motioner om undervisningen
inom det obligatoriska skolväsendet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 161 som nu behandlas gäller en
partimotion, vari vi på högerhåll tagit
upp fyra problem i anslutning till
grundskolan. Dessa gäller 1) frågan om
observationsgrupp med uppgift att kontinuerligt
följa utvecklingen inom
grundskolans område, 2) frågan om reducerade
delningstal, d. v. s. klasstorleken,
3) frågan om tillgången till undervisningshjälpmedel
och 4) frågan
om betygsättningens tillförlitlighet. Allt
detta är viktiga frågor i skoldebatten.

Om de tre senare spörsmålen är inte
mycket att säga utöver vad utskottet
uttalat. Frågan om sambandet mellan
undervisningsgruppens storlek och undervisningsresultaten
studeras för närvarande
under ledning av skolöverstyrelsen,
kanske inte så intensivt som

man skulle ha önskat, men det görs
dock i viss utsträckning. Möjligheterna
att utnyttja de i skolorna verksamma
lärarna för framställning av läromedel
beaktas redan, och man kan kanske
vänta sig en del av en sådan lärarinsats
om verksamheten samordnas, vilket
skolöverstyrelsen skall försöka göra.

Vad slutligen den rättvisa betygsättningen
beträffar har den problematiken
uppmärksammats bär i kammaren för
bara en vecka sedan i en två timmar
lång debatt, som ur många synvinklar
belyste de problem och de svårigheter
som föreligger. Av denna diskussion
framgick det klart, att lärarna ännu
mer än vad som nu är fallet måste ges
stöd i sina strävanden att använda betygsinstrumentet
på ett förnuftigt och
rättvisande sätt. Doktrinen om relativ
betygsättning måste samtidigt bevakas
så, att den inte blir en ren siffermekanik.
Detta var resultatet av denna
debatt, och det får anses vara gott.

Så långt de senare förslagen i högermotionen.
Frågan om en särskild observationsgrupp
är emellertid en sak
som tarvar en extra kommentar, och
denna kommentar har utmynnat i ett
särskilt yttrande från vår sida, där vi
tillbakavisar skolöverstyrelsens uppfattning
om att en dylik observationsgrupp
är helt onödig.

Om något år kommer, såsom kammarens
ledamöter vet, grundskolan att
förändras om skolöverstyrelsen får sin
vilja igenom. Då aktualiseras frågan om
en från skolöverstyrelsen fristående observationsgrupp
ånyo. Att tillsätta en
sådan just nu, när förslaget om omstöpning
av den nuvarande grundskolan
redan är klart och går till ett politiskt
avgörande i de viktigare styckena, tjänar
väl inte mycket till. Tanken på en
observationsgrupp blir emellertid inte
sämre av att den får ligga till sig någon
tid.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 22 november 1907

Nr 45

§ 11

Kommunikationsmöjligheterna i
skärgården

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
102, i anledning av motioner om kommunikationsmöjligheterna
i skärgården.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Till grund för det utskottsutlåtande
som nu behandlas ligger
motionerna 1:13 och 11:18. I dessa
motioner berörs en mycket väsentlig
fråga, nämligen olika befolkningsområdens
likställighet i kommunikationshänseende.

Åtskilliga människor som bor i skärgården
har stora svårigheter till följd
av att de saknar tillgång till allmän
väg eller av staten understödda reguljära
båtförbindelser. Detta medför inte
bara personliga olägenheter och ekonomiska
uppoffringar för den berörda
skärgårdsbefolkningen utan innebär
också stora problem för skärgårdskommunerna
bl. a. med tanke på skolgången.
Själv kommer jag från ett län med
en stor skärgård, och för oss är detta
en mycket viktig fråga. En undersökning
har visat att 61 öar i Bohusläns
skärgård saknar allmänna förbindelser.
Där bor närmare 7 000 människor. Ett
utmärkande drag är att på en hel del av
dessa öar sjuder det av aktivitet. Flera
av våra livaktigaste fiskesamhällen ligger
på öar som saknar allmänna kommunikationsmedel.
Folkmängden i dessa
samhällen varierar mellan ett par
hundra och cirka 1 000 personer.

Utskottet framhåller att det under
sjätte huvudtiteln finns upptaget ett
anslag för bidrag till båt- och färjförbindelser
av det slag som vi motionärer
närmast åsyftar. Det heter i utskottsutlåtandet:
»Sådana bidrag utgår också
f. n. i viss omfattning.» Detta är riktigt.
Beloppet är emellertid inte stort med
hänsyn till hur många öar det gäller
och hur många människor som skulle

behöva få en del av dessa anslag. I
statsverkspropositionen nämnes ett antal
projekt i Norrland. Jag missunnar
på intet sätt dessa människor att få bidrag,
men anslaget 600 000 kronor räcker
inte långt om man skall försöka
nedbringa kostnaderna så att de blir
rimliga för enskilda som bor på öar vilka
saknar allmänna förbindelser.

Jag är fullt medveten om att det inte
går att erhålla full likställighet i kommunikationsliänseende
mellan dem som
bor på fastlandet och dem som bor på
en ö. Det skulle kräva brobyggnader eller
färjförbindelser i mycket stor omfattning.
Men vad som kan anses rimligt
och skäligt är att statsbidrag utgår
till reguljära båtförbindelser i en sådan
omfattning att det driftunderskott
som vid en rimlig taxesättning uppkommer
helt eller åtminstone till huvudsaklig
del täckes.

Utskottet vill inte tillstyrka en utredning
i syfte att komma till rätta med
de försämringar som har uppstått för
befolkningen i många ösamhällen i samband
med att det blivit ändringar i allmänna
konnnunikationsleder. Samtidigt
som det upprättats goda förbindelser
med vissa öar, sjunker nämligen underlaget
för de trafikföretag som har betjänat
öarna, och då får människorna
där sämre kommunikationsförhållanden.

Nu står vårt hopp till den särskilda
arbetsgrupp inom Kungl. Maj :ts kansli
som har fått i uppdrag att pröva denna
angelägna fråga och att successivt lägga
fram förslag till åtgärder. Inte minst
hoppas vi att arbetet med dessa frågor
skall intensifieras under den närmaste
tiden. Av utskottsutlåtandet att döma
har löfte därom givits.

Jag hoppas som sagt att någonting
händer som förbättrar förhållandena,
och jag skall för dagen inte ställa något
yrkande.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! I förevarande motioner
yrkas, att riksdagen i skrivelse till

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Kommunikationsmöjligheterna i skärgården

Kungl. Maj :t måtte hemställa angående
utredning och förslag om lämpliga åtgärder
från samhällets sida för att komma
till rätta med de försämringar i kommunikationsmöjligheterna
som uppkommit
för befolkningen i många ösamhällen
i samband med ändringar i allmänna
kommunikationsleder. Jag skulle
kunna nöja mig med att instämma i
vad herr Mattsson framhållit, men jag
vill göra ett litet tillägg.

Statsutskottet påpekar, att vederbörande
vägmyndigheter författningsenligt
har att svara för nödvändig planering.
Utskottet säger också att »å det
under sjätte huvudtiteln upptagna anslaget
till enskilt vägunderhåll särskilda
medel finns disponibla för bidrag
till båt- och färjförbindelser av just det
slag motionärerna närmast åsyftar».

Såsom herr Mattsson framhållit är
emellertid anslaget tydligen otillräckligt.
I varje fall vill det synas som om
det inte vore allmänt känt att detta anslag
finns. Det intrycket erhåller man
då man tar del av vad länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län skriver i sitt
yttrande över motionen: »Länsstyrelsen
vill därför tillstyrka att frågan snarast
blir föremål för närmare utredning
varvid särskilt bör undersökas om statsbidrag
till skärgårdstrafik lämpligen
kan utgå via anslaget till enskilda vägar.
»

Den som har att göra med befolkningen
i ökommunerna får ofta exempel
på hur vissa grupper, som herr
Mattsson nämnde, måste finna sig i en
klar försämring på grund av att kommunikationsförhållandena
ändras till
det bättre för andra grupper i samhället.
För en tid sedan hade jag under
samma vecka ärende till två öar i en
sådan kommun. Ena gången gällde det
en av de fyra öar i kommunen, som nyligen
knutits till fastlandet genom en
färjförbindelse. Till den ön kunde man
komma nästan hur snabbt som helst;
var halvtimme på dagen fanns det en
färjförbindelse, och det var ingen svå -

righet att komma i kontakt med dem
som bodde på ön.

Några dagar senare skulle jag besöka
en av de »överblivna» öarna i samma
kommun. Där var förhållandena helt
annorlunda. Det var tydligt, att det blivit
en klar försämring till följd av att
vägmyn digheterna där inte har ansvaret
för kommunikationerna. Nu kanske
man inte skall lasta dem som har hand
om trafiken till dessa öar — och det
gör vi inte heller. Som herr Mattsson
nämnde försvagas trafikunderlaget, och
härigenom blir det svårare att hålla i
gång trafiken. Men det måste vara felaktigt
att en del av invånarna i en kommun,
vilka betalar samma skatter och
i övrigt har samma skyldigheter som
övriga invånare, skall behöva vidkännas
en sådan försämring av kommunikationsförhållandena
som faktiskt blir
fallet på en del håll. Antalet turer till
och från fastlandet blir mindre, och om
man behöver resa vid en tid på dagen
då det inte går någon ordinarie tur, är
man hänvisad till taxibåtar och får betala
15 å 20 kronor för en resa som annars
skulle kosta en eller ett par kronor.

När det på ett område i samhället
vidtas åtgärder som alla är överens om
och som medför en förbättring, får effekten
härav inte bli en klar försämring
för vissa grupper. Med vår motion
har vi velat att riksdagen skall göra
Kungl. Maj :t uppmärksam på detta och
begära en utredning. Jag anser att det
är statens uppgift att i sådana här fall
skapa så likartade villkor som möjligt
för alla medborgare. Det kan inte vara
rätt att kommunerna skall svara för
dessa uppgifter.

Utskottets utlåtande andas för all del
förståelse för motionens syfte, och jag
hoppas därför att vederbörande myndigheter
skall lägga manken till för att
undanröja de skevheter som i dag finns
och som drabbar minoriteter inom vissa
kommuner eller distrikt. Jag vill understryka
att det oftast inte rör sig om

Onsdagen den 22 november 1967 Nr 45

Samordning av statens järnvägars zontaxa med järnvägens och postverkets busstaxor -

avfolkningsområden, utan snarare om
ganska expanderande områden.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Torp (s).

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Motionärerna har inte
yrkat bifall till sin motion, och därför
har inte jag såsom talesman för utskottet
någon anledning att göra detta till
en kontroversiell fråga. Men det förtjänar
understrykas att motionärerna i sin
motion gjort ett yrkande som är alldeles
onödigt; de åtgärder för bidragsgivning
till båt- och färjförbindelser
som motionärerna begärt finns redan.
Motionärerna har begärt en utredning
om lämpliga åtgärder. Stockholms läns
länsstyrelse yrkar blankt avslag på förslaget
om utredning, eftersom man där
har sig bekant att det redan finns möjligheter
att få statsbidrag.

Att det i de här berörda ökommunerna
förhåller sig så som både herr
Mattsson och herr Åberg här underströk
kan helt enkelt bero på att varken
motionärerna, kommunala förtroendemän
eller ens länsstyrelsen känner till
att man kunde ha utnyttjat en möjlighet
till statsbidrag om man gjort sig mödan
att ta reda på att den fanns. Ur den
synpunkten är det hela en ganska allvarlig
sak; det är självklart att de statsbidrag
som finns skall utnyttjas, och
detta har utskottet genom sin skrivning
velat fästa uppmärksamheten på.
Anslagsbeloppet är kanske för litet, men
det är i så fall en helt annan fråga; och
man får då motionera om en ökning
av detta. Men en utredning om åtgärder
som redan är inaugurerade och utnyttjas
på olika håll i landet är naturligtvis
inte påkallad.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Det förhållandet att en
länsstyrelse har avstyrkt motionerna

kan tyda på att ifrågavarande län har
fått sina önskningar tillgodosedda ordentligt,
medan däremot det län som
vi motionärer representerar och dessutom
ett par andra län icke har fått
det, varför önskemålen kvarstår.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Samordning av statens järnvägars zontaxa
med järnvägens och postverkets
busstaxor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
163, i anledning av motioner om samordning
av statens järnvägars zontaxa
med järnvägens och postverkets busstaxor.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag har tidigare i höst
i samband med en enkel fråga haft
tillfälle att diskutera problemet om zontaxorna,
och därför skall jag nu nöja
mig med en mycket kort kommentar
till utskottets utlåtande.

De yttranden som här redovisas från
SJ och postverket har visat att angelägenheten
av en reform på detta område
är bra mycket större än vad jag
tidigare har föreställt mig. Både SJ och
postverket hänvisar i sina yttranden
framför allt till att det blir ett inkomstbortfall,
om man skulle övergå till gemensamma
zontaxor. SJ säger att det för
statens järnvägar kommer att bli ett
betydande inkomstbortfall jämfört med
tillämpningen av snittaxor. Postverket
går ännu längre och säger att de ekonomiska
verkningarna av en taxemässig
samtrafik i dagens läge utan tvivel
skulle bli allvarliga och hänvisar dessutom
till en utredning som gjordes 1947.
Den utredningen visade att inkomstbortfallet
för postverkets del vid över -

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Samordning av statens järnvägars zontaxa med järnvägens och postverkets busstaxor -

gång till sådan samtrafik kan lågt räknat
uppskattas till 16 procent.

Yad innebär detta? De som skall betala
dessa 16 procent är ju endast en
mindre del av trafikanterna i postbussarna,
nämligen den del av trafikanterna
som vid samma resa använder
såväl buss som tåg. Dessa skall alltså,
om beräkningen är riktig, betala 16
procent mer av bussarnas inkomster än
vad de skulle betala, om zontaxor hade
gällt. Jag tycker att det är ett klart
belägg för att det här är fråga om eu
orättvisa, som bör rättas till. Man underlåter
ju inte att rätta till en orättvisa,
därför att det kan påvisas att den
har stora återverkningar, utän detta är
snarare ett argument för att göra någonting.

Utskottet säger emellertid —- det
framhöll kommunikationsministern också
under debatten i samband med min
enkla fråga -— att det inom SJ pågår en
utredning om SJ :s taxesystem och att
man inte kan göra någonting förrän den
utredningen är färdig. Jag kan förstå
att det ligger någonting i detta; SJ
vill väl inte gärna ingå i underhandlingar
med postverket och de enskilda
bussbolagen, innan SJ vet hur SJ :s egna
taxor är. Men enligt vad vi i utskottets
utlåtande får upplysning om skall den
utredningen vara färdig hösten 1967.
Då borde det inte dröja så länge innan
man kan börja göra någonting.

Nu förhåller det sig emellertid så, att
de myndigheter som skall ta initiativet
och se till att någonting blir gjort är
SJ och postverket. De yttranden som
dessa myndigheter lämnat till statsutskottet
visar enligt min mening, att
båda är ganska kallsinniga inför en
reform av det slag motionärerna föreslagit.
Jag tycker därför att risken är
ganska stor att det inte heller blir någonting
av sedan SJ :s taxor är klara.

I remissvaren hänvisas till de administrativa
svårigheterna, och dessa är
tvivelsutan rätt stora. Men administra -

tiva svårigheter brukar vara särskilt
oöverkomliga om det är fråga om någonting
som man helst inte vill göra.
Jag är rädd att det i detta fall förhåller
sig ungefär på det sättet. Man är kanske
tacksam för att ha detta som undanflykt
och gör inte några verkliga ansträngningar
för att komma till rätta
med problemen.

Därför tror jag att det behövs ganska
stora påtryckningar utifrån för att någonting
skall ske. Faktum är ändå att
järnvägsnedläggningar och indragning
av stationer fördyrar resorna för dem
som måste använda både tåg och buss.
Det kan bli rätt betydande skillnader,
särskilt inom områden med stora avstånd
och långa bussresor. Att det måste
röra sig om avsevärda skillnader visar
redan det förhållandet att postverkets
bussinkomster minskas med 16
procent.

Det finns här enligt min mening en
orättvisa som bör rättas till, och det är
angeläget att frågan följs med uppmärksamhet.
Kommunikationsministern bör
ha skyldighet att se till att det kommer
till stånd en överläggning mellan de berörda
intressenterna, så att en åtgärd
vidtas.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr Wästberg
(fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 6
juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt;

första lagutskottets utlåtande nr 58,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

Inrättande av ett statligt institut för den psykiska folkhälsan

tion med förslag till lag om tillägg till
vissa trafiklivräntor, in. in.;

bevillningsutskottets betänkande nr
59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om tillägg
till vissa trafiklivräntor, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; första

lagutskottets utlåtande nr 61,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 28 februari 1958 (nr 52) om
förlängning av tid för preskription av
rätt till arv eller testamente; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot spridning av dynt,
nr 36, i anledning av väckta motioner
om rätten att fiska med fasta redskap
i kronans fiskevatten, och

nr 37, i anledning av väckt motion
angående ersättning för älgskada.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtanden
hemställt.

§ 14

Inrättande av ett statligt institut för den
psykiska folkhälsan

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 49, i anledning av
motioner om inrättande av ett statligt
institut för den psykiska folkhälsan.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1: 376 av herr Sörenson in. fl. och
II: 471 av herr Svensson i Kungälv in. fl.
hemställdes, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
gällande inrättande av ett statens
institut för den psykiska folkhälsan.

Utskottet hemställde,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:376 och 11:471
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning gällande inrättande

av ett statens institut för den psykiska
folkhälsan.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm (s), herrar Sörlin
(s), Oscar Carlsson (s), Hedlund (s),
Yngve Persson (s), Helge Karlsson (s)
och Torsten Hansson (s), fru Jäderberg
(s), herrar Lundmark (s) och Wikner
(s), fru Ekroth (s) samt herr Hansson
i Piteå (s), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att de likalydande motionerna 1:376
och II: 471 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den fråga vi nu skall
behandla har i ungefär samma skick
behandlats tidigare här i kammaren.
Då beslöt riksdagen att avvisa ett förslag
om inrättande av ett mentalhygieniskt
institut. Vi som anser att ett sådant
institut inte bör inrättas nu är
denna gång reservanter. Motivet för vårt
ställningstagande är att de krafter som
nu finns på utbildningens område och
de människor som skall ägna sig åt
den mentalhygieniska vården är otillräckliga,
och de förstärks inte genom
inrättandet av ett nytt institut. Tvärtom
splittras krafterna då ytterligare.

Reservanterna menar också att forskningen
bör vara förankrad i de medicinska
fakulteterna vid universiteten
och att utbildningen av de människor,
som skall hjälpa till med mentalhygienisk
rådgivning, bör vara förlagd till
de nuvarande utbildningsanstalterna för
kuratorer, sjuksköterskor och övriga
tjänstemän som deltar i sådan vård. Visserligen
finns det för närvarande en
del brister i mentalvården, men som
medicinalstyrelsen framhållit har väsentliga
förbättringar ändå skett, och
det finns utsikter till att vården skall
kunna förbättras ytterligare i hela landet,
sedan vi sammanfört mental- och

Nr 45

Onsdagen den 22 november 1967

Inrättande av ett statligt institut för den

kroppssjukvården och fått samma huvudmän
för båda, nämligen landstingen.

Vi reservanter, som utgör hälften av
utskottets ledamöter, har ansett att det
varken med hänsyn till forskningen eller
dispositionen av behandlingsresurser
och behandlingsformer föreligger skäl
för att nu inrätta ett nytt institut av
det slag som här föreslås. Därför har
vi avstyrkt förslaget, och vi har därvid
bl. a. stött oss på de yttranden som
förra året avgavs av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen
och universitetskanslern.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i allmänna beredningsutskottets förevarande
utlåtande nr 49 är inte ny för
riksdagen. Under senare år har upprepade
framstötar i samma riktning
gjorts, även om motionsyrkandena inte
förrän i år har varit inrättande av ett
statligt institut för den psykiska folkhälsan.

Vi har här att göra med ett stort
problem — det har heller inte reservanterna
förnekat — nämligen den mentalhygieniska
vården, kanske framför
allt då den förebyggande vården. Det
är ett område på vilket det finns många
svårigheter att övervinna i hela vårt
samhälle. Och det är för att en lösning
av vårdproblemen skall få en puff framåt
som motionärerna och utskottsmajoriteten
har föreslagit inrättandet av detta
statliga institut.

De splittrade krafter som reservanternas
företrädare talade om torde vara
splittrade redan förut, vilket väl också
framgår av en del avgivna remissyttranden.

Jag tror också för min del att man
ger uttryck för en övertro när man
åberopar att det mesta skulle vara väl
beställt i och med att huvudmannaskapet
för mentalsjukvården överförts från
staten till landstingen. Även om lands -

psykiska folkhälsan

tingen hittills över lag har skött sina
uppgifter väl, kan inte alla problem
lösas enbart genom att de övervältras
på landstingen.

Den fråga vi nu behandlar kommer
med allra största sannolikhet att för
sin lösning pocka på initiativ från regering
och riksdag. Jag vill därför med
hänvisning till de remissyttranden, som
avgivits av Ericastiftelsens läkepedagogiska
institut, S:t Lukasstiftelsen och
arbetsmedicinska institutet, yrka bifall
till utskottets hemställan.

Jag vill också påpeka att detta ärende
enligt min mening inte är av partiskiljande
art. Vi måste alla uppmärksamma
denna fråga, och vi måste sätta in
nya krafter för att komma till ett resultat.
Låt mig påminna om att motionen
är undertecknad av ledamöter från
samtliga fyra demokratiska partier här
i riksdagen, även om någon av motionärerna
från socialdemokratiskt håll
inte hade tillfälle att närvara vid utskottsbehandlingen.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Eriksson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

Onsdagen den 22 november 1967

Nr 45

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
99 ja och 107 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

§ 15

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av
motioner om vidgade möjligheter för
handikappade att erhålla utbildning och
tjänst.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande nr 55, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt
jämte motioner i ämnet.

§ 17

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 340, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om till -

lägg till vissa trafiklivräntor, m. m.;
och

nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 februari 1958
(nr 52) om förlängning av tid för
preskription av rätt till arv eller testamente.

§ 18

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
23—27 november 1967 på grund av
resa till Polen.

Stockholm den 21 november 1967
Tage Erlander

Kammaren biföll denna ansökan.

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Odhe (s)
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
för att öka respekten för hastighetsbestämmelserna.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.15.

In fidem

Sune K. Johansson