Nr 44 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:44)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 44 ANDRA KAMMAREN 1968

11 december

Debatter m. m.

Onsdagen den 11 december fm.

Sid.

Viss ersättning till arrendatorer i anledning av utvidgning av Präst tomta

skjutfält.............................................. 3

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet.......................... 6

Domartjänster vid vissa underrätter............................. 33

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement in. m... 42

Godkännande av ett konsortialavtal mellan staten och ASEA om samarbete
på atomkraftområdet m. .............................. 64

Ändring i giftermålsbalken, m. ................................ 77

Onsdagen den 11 december em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m. (forts.)........................ 88

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. .......................... 120

Ändring i lagen om svenskt medborgarskap, m. m................ 149

Ändring i utlänningslagen, m. m................................. 151

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 11 december fm.

Statsutskottets utlåtande nr 186, ang. utgifter på tilläggsstat I (försvarsdepartementet).
........................................ 3

— nr 187, ang. utgifter på tilläggsstat I (socialdepartementet)....... 3

— nr 188, ang. utgifter på tilläggsstat I (kommunikationsdepartementet)
................................................... 3

— nr 189, ang. utgifter på tilläggsstat I (finansdepartementet)...... 3

— nr 190, ang. utgifter på tilläggsstat I (utbildningsdepartementet) . 3

— nr 191, ang. utgifter på tilläggsstat I (handelsdepartementet)..... 3

— nr 192, ang. utgifter på tilläggsstat I (civildepartementet)........ 3

1 —Andra kammarens protokoll 1968. Nr Vt -

Nr 44

Innehål]

Sid.

— nr 193, ang. utgifter på tilläggsstat I (staten för statens allmänna

fastighetsfond)............................................ 3

— nr 194, om viss ersättning till arrendatorer i anledning av utvidgning
av Prästtomta skjutfält................................. 3

—- nr 195, ang. riktlinjer för det frivilliga skolväsendet.............. 6

— nr 197, ang. domartjänster vid vissa underrätter............... 33

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39, ang. lag om antalet statsdepar tement

och statsråd utan departement....................... 42

Statsutskottets utlåtande nr 198, ang. bestridande av kostnader för ett

nyinrättat statsdepartement m. ............................. 42

— nr 199, ang. godkännande av ett konsortialavtal mellan staten och

ASEA om samarbete på atomkraftområdet m. m............... 64

Onsdagen den 11 december em.

Första lagutskottets utlåtande nr 49, dels ang. lag om ändring i giftermålsbalken
m. m., dels ang. vårdnaden om barn i visst fall, dels ock
om ändring av reglerna för hemskillnad........................ 88

Statsutskottets utlåtande nr 196, ang. riktlinjer för utlänningspolitiken
m. .................................................. 120

Första lagutskottets utlåtande nr 54, dels ang. ändring i lagen om
svenskt medborgarskap, m. in., dels ock om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen.
................................... 149

Andra lagutskottets utlåtande nr 73, om ändring i utlänningslagen,
m. ........................................................ 131

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Onsdagen den 11 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
december.

§ 2

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 40,
statsutskottets memorial nr 200 och 201,
bevillningsutskottets betänkande!! nr
70 och 72 samt bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 67—71.

§ 3

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 186, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 187, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 188, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte motioner,

nr 189, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 190, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 191, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 192, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde, och

nr 193, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser staten för statens
allmänna fastighetsfond.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4

Viss ersättning till arrendatorer i
anledning av utvidgning av
Prästtomta skjutfält

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
194, i anledning av motioner om viss
ersättning till arrendatorer i anledning
av utvidgning av Prästtomta skjutfält.

I de likalydande motionerna I: 306
av herr Eskilsson m. fl. och II: 3S6 av
herr Gomér m. fl. hade hemställts att
riksdagen måtte besluta att ersättning
av statsmedel skulle utgå till de arrendatorer
som vid utvidgningen av Prästtomta
skjutfält tvingats att frånträda
sina arrenden för av dem erlagd statlig
och kommunal inkomstskatt i vad
densamma belöpte på avtalad anpassnings-
och omställningsersättning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:306 och
IT: 386.

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Vissa ersättningar till arrendatorer i anlednin;

fält

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Nils-Eric Gustafsson,
Mattsson och Antonsson (samtliga ep),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 306 och II: 386 ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Tillsammans med representanter
för övriga partier i Östergötland
har jag motionerat om ersättning
av statsmedel till de arrendatorer som
vid utvidgningen av Prästtomta skjutfält
tvingats frånträda sina arrenden.
Det gäller ersättning för erlagd statlig
och kommunal inkomstskatt på den avtalade
anpassnings- och omställningsersättningen.

Riksdagen beslöt 1959 om utvidgning
av Prästtomta skjutfält, och regeringen
tillsatte en delegation för att träffa
uppgörelse med de i området bosatta
markägarna och arrendatorerna. Enighet
uppnåddes om att ersättning skulle
utgå för bl. a. fast egendom och inventarier
samt för anpassning och omställning
till de nya förhållandena. För arrendatorerna
kom anpassnings- och omställningsersättningen
att upptagas som
en särskilt post, medan samma slags
ersättning för markägarna inräknades
i köpeskillingen för fastigheten. I avtalen
intogs en klausul av den innebörden
att avtalet skulle ha träffats under
sådana förhållanden som avses i 35 §
4 mom. kommunalskattelagen, d. v. s.
skattefrihet på grund av tvångshändelse.
Det finns som bekant en särskild lag
som reglerar förhållandena på detta
område.

Taxeringsmyndigheterna har emellertid
tagit upp hälften av anpassningsoch
omställningskostnaden till inkomsttaxering
för alla arrendatorer medan
så inte skett för markägare. Det

av utvidgning av Prästtomta skjut är

naturligtvis detta som förorsakat arrendatorernas
missnöje. Anledningen
till skillnaden i taxeringshänseende är
tydligen att ersättningen för markägarna
inräknades i köpeskillingen medan
den för arrendatorerna upptogs som en
särskild post.

Det finns särskilda skäl att uppmärksamma
hur ersättningsfrågan i fallet
Prästtomta lösts, både av rättviseskäl
och med hänsyn till de konsekvenser
som detta kan komma att få framöver
vid liknande överlåtelser. För ifrågavarande
säljare måste det naturligtvis
upplevas som orättvist att behandlingen
av markägare och arrendatorer blivit
helt olika såväl före som i synnerhet
efter beskattningen. Det framgår
således av remissvaren att ersättningsfrågan
i samband med omställning lösts
på avtalsmässigt olika sätt — jag vill
poängtera detta — utan att förhandlingsdelegationen
för sin del haft klart
för sig vilka de skattemässiga konsekvenserna
skulle bli.

Det kan inte heller anses vara de
ersättningberättigades sak att bevaka
att förhandlingsdelegationen följer tidigare
tillämpad praxis i ett fall som
detta, utan man måste ha rätt att förutsätta
att så sker. Detta har vi också
anfört i motionerna. Därmed kan inte
heller riksskattenämndens invändning
angående tidigare praxis vid frånträdande
av arrende tillmätas större vikt.

Billighetsskäl synes tala för att arrendatorerna
tillerkännes ersättning.
Frågan är emellertid av den arten att
Kungl. Maj :t bör undersöka föreliggande
omständigheter i fallet. Jag vill särskilt
poängtera att det inte är vanligt
att denna kammare beslutar i en fråga
som denna utan att den först undersökts
av Kungl. Maj :t. Det är också
detta som ligger bakom utformningen
av reservationen. Det är särskilt motiverat
att Kungl. Maj:t undersöker saken,
eftersom det finns anledning antaga
att ersättningsfrågans lösning i

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44

Vissa ersättningar till arrendatorer i anledning av utvidgning av Prästtomta skjut
fält

Prästtomtafallet kommer att påverka
liknande uppgörelser i framtiden i och
med att det uppenbarligen finns möjligheter
att genom avtalets utformning

— och genom förskjutning av värdena
mellan olika typer av ersättningskrav
—• påverka också de skattemässiga konsekvenserna
utan att fördenskull ändra
prejudikatet i anslutning till den förut
nämnda 35 § 4 mom. kommunalskattelagen.

Herr talman! Jag skall inte utveckla
saken ytterligare utan ber att med
det anförda få yrka bifall till reservationen
av herr Ivar Johansson m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! I början av 1960-talet
skedde en utvidgning av Prästtomta
skjutfält i Östergötland. Härvid träffades
avtal med berörda markägare och
arrendatorer om ersättningar för förvärv
av fastigheter, omställningsersättningar
och annat. Diskussionen i dag
gäller om arrendatorerna skall få skattebefrielse
för hela den s. k. omställningsersättningen.

Arrendatorernas ersättningar har som
regel uppdelats i flyttningsersättningar,
ersättning för förlust å inventarier, ersättning
för utförda förbättringsarbeten
och omställningsersättning. I avtalen
intogs — som herr Gomér redan nämnt

— en klausul om att »avtalet träffats
Under sådana förhållanden som avses

i kommunalskattelagen--— § 35

mom. 4». Detta stadgande innehåller
bestämmelser om skattebefrielse för realisationsvinst
i vissa fall av tvångsförsäljning.
Enligt uppgift togs klausulen
in för att arrendatorerna hos skattemyndigheterna
på ett enkelt sätt skulle kunna
styrka att avlösen av arrendena
skett under tvång. Den kan självfallet
inte vara bindande för skattedomstolarnas
bedömning.

Motionärerna uttalar att arrendatorerna
inte hade sådana insikter i skattelagarna
att de kunde påfordra en

formulering i avtalen som skulle ge
dem skattebefrielse. Det må så vara.
Men arrendatorerna företräddes i allmänhet
av RLF, och dess förhandlare
är kända för stor skicklighet. Det har
också upplysts om att det rått betydande
tveksamhet rörande möjligheterna
till skattebefrielse och att ingen av parterna
kunde förutse hur det skulle komma
att gå i skattefrågan. Detta är väl
också anledningen till att just de s. k.
omställningsersättningarna betalades ut
under eu period av 2—4 år under det
att övriga ersättningar utbetalades på
en gång i nära anslutning till frånträdandet
av arrendena.

De omstridda ersättningarna, som varierar
mellan 7 000 och 47 000 kronor,
beskattades endast till halva beloppet.
Detta halva belopp ansågs utgöra kompensation
för inkomstbortfall, och då
är det väl självklart att denna del beskattas.
Hade arrendatorerna haft kvar
sina gårdar hade inkomsten givetvis
beskattats.

Reservanterna tar inte ställning till
skattefrågan; de förlitar sig på Kungl.
Maj :t. Jag har visserligen stort förtroende
för regeringen, men en fråga som
denna har ändå sådan principiell innebörd
att riksdagen klart bör ange efter
vilka principer ersättningar av denna
art skall utgå. Om dessa arrendatorer
i Östergötland skulle få ett ytterligare
belopp, som motsvarade den skatt de
betalat, skulle det nämligen få prejudicerande
verkningar av en omfattning
som inte kan överblickas. Dessutom
skulle uppstå en orättvisa i förhållande
till alla de arrendatorer på andra
håll i landet som fått motsvarande ersättningar
och varit tvungna att betala
skatt.

Herr talman! Jag ber att med stöd
av det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gomér begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 194, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gomér begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 153 ja och 45 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
195, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående riktlinjer för det frivilliga
skolväsendet jämte motioner.

T propositionen nr 140 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 28 juni 1968 föreslagit
riksdagen att godkänna de riktlinjer för

det frivilliga skolväsendet som förordats
i statsrådsprotokollet.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 998
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 1262
av fröken Wetterström m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att
två skilda utbildningar för storhushållspersonal
skulle inrättas, nämligen en utbildning
inom konsumtionsteknisk linje
avpassad för institutionsstorhushållet
och en utbildning inom livsmedelsteknisk
linje avpassad för industrins behov,

dels de likalydande motionerna I: 999
av herr Sörlin m. fl. och II: 1261 av
herr Enskog m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte uttala att behovet av
delvis avvikande organisatoriska lösningar
inom vårdutbildningens område
skulle beaktas i den vidare planläggningen
för det frivilliga skolväsendet,
dels de likalydande motionerna
I: 1002 av herr Thorsten Larsson m.fl.
och II: 1269 av herr Källstad m. fl., vari
bl. a. hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att
namnet på den integrerade skolan skulle
vara gymnasieskolan,

dels de likalydande motionerna
I: 1003 av herr Lidgard och II: 1270 av
herr Nordstrandh in. fl., vari hemställts
att riksdagen som sin mening måtte uttala
att den nya integrerade skolan på
gymnasial nivå skulle kallas gymnasium,
dels motionen 1:1004 av herrar Nyman
och Wallmark vari bl. a. hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte uttala att yrkesskolans integrering
i »mellanskolan» endast kunde godtagas
under förutsättning att frågan om
kostnaderna för färdigutbildningen inom
näringslivet bleve lösta på ett för
företagen tillfredsställande sätt,

dels de likalydande motionerna
I: 1009 av herr Holmberg m. fl. och
11:1275 av herr Bohman m.fl., vari
hemställts dels att riksdagen måtte anhålla
att Kungl. Maj :t tillsatte en parlamentarisk
utredning med uppgift att

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

göra en sammanfattande utredning om
det frivilliga skolväsendets inre struktur
med beaktande av vad i motionerna
anförts och dels att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 140 såsom riktlinjer för fortsatt arbete
måtte uttala

a) att det gymnasiala skolväsendet
borde dimensioneras så att ingen uteslötes
från utbildning,

b) att yrkesvägledning och studierådgivning
borde förstärkas i syfte att
principen om det fria valet kunde upprätthållas,

c) att s. k. färdigutbildning — oavsett
var den ägde rum — vore en samhällelig
angelägenhet och

d) att det ankomme på skolöverstyrelsen
att följa utvecklingen beträffande
s. k. fritt tillval,

dels motionen II: 1276 av fru Ryding
m. fl

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. beträffande utbildningen av storhushållspersonal
med avslag å motionerna
I: 998 och II: 1262 godkänna vad
i statsrådsprotokollet härvidlag förordats,

2. beträffande yrkesvägledning och
studierådgivning med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och i anledning av motionerna
I: 1009 och II: 1275, såvitt nu
var i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

3. i övrigt godkänna de riktlinjer för
det frivilliga skolväsendet som förordats
i statsrådsprotokollet,

4. med bifall till motionerna 1:999
och 11:1261 besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala att behovet av delvis
avvikande organisatoriska lösningar inom
vårdutbildningens område skulle
beaktas i den vidare planläggningen för
det frivilliga skolväsendet,

5. i anledning av motionerna I: 1002
och 11:1269 samt 1:1003 och 11:1270,
förstnämnda båda motioner såvitt nu
var i fråga, ge Kungl. Maj:t till känna

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

vad utskottet anfört om namnet på den
integrerade skolan på gymnasiestadiet,

6. avslå motionerna I: 1002 och
II: 1269 i vad de avsåge utredning om
färdigutbildning under ett tredje läsår,

7. avslå motionerna I: 1002 och
II: 1269 i vad de avsåge minimiantalet
elever i tillvalsgrupp,

8. avslå motionerna I: 1002 och
II: 1269 i vad de avsåge orientering i
skolorna om arbetslivs- och näringslivsfrågor
genom representanter för företag
in. in.,

9. avslå motionerna 1:1002 och
II: 1269 i vad de avsåge lokalprogram,

10. i anledning av motionerna I: 1004
samt I: 1009 och II: 1275, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört
om samhällets ansvar för färdigutbildningen,

11. avslå motionen I: 1004 i vad den
avsåge näringslivets instruktörer och
yrkeslärare samt branschorganisationernas
yrkeskonsulter,

12. avslå motionen I: 1004 i vad den
avsåge utredning om förutsättningarna
för ökad pedagogisk forskning,

13. i anledning av motionerna I: 1009
och II: 1275 i vad de avsåge en parlamentarisk
utredning om det frivilliga
skolväsendets struktur ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört,

14. avslå motionerna I: 1009 och
II: 1275 i vad de avsåge dimensioneringen
av det gymnasiala skolväsendet,

15. avslå motionerna 1:1009 och
II: 1275 i vad de avsåge utvecklingen
beträffande s. k. fritt tillval,

16. avslå motionen II: 1276 om beaktande
av vissa synpunkter i det fortsatta
arbetet med riktlinjer för det frivilliga
skolväsendet.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1. av herr Wallmark (h) och

2. av herr Turesson (h).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det är ett ganska märkligt
statsutskottsutlåtande som vi nu
skall behandla. Det är märkligt ur den
synpunkten, att den proposition rörande
det frivilliga skolväsendets organisation
som Kungl. Maj :t framlagt är
avsedd att utgöra något slags slutfas
i en långvarig utvecklingsprocess av
det svenska skolväsendet, i vilken förutvarande
chefen för dåvarande ecklesiastikdepartementet
har intagit en central
ställning. Man kan därför säga att
utlåtandet är historiskt, men det är
också märkligt ur den synpunkten, att
statsutskottet är fullständigt enigt i
fråga om detta omdöme om propositionen.
Det är även märkligt att detta enhälliga
utlåtande har lockat åtta ledamöter
av denna kammare att anteckna
sig på talarlistan. Det belyser ytterligare
att det är en rätt unik situation som vi
befinner oss i. Det visar också att den
reform av gymnasiet som genomfördes
år 1964, då bl. a. den s. k. fackskolan
infördes, inte riktigt har blivit vad man
önskade och att man därför har anledning
att med en viss tveksamhet se på
denna reform.

Fackskolan är ju ännu inte helt genomförd,
men ett kan man säga om den:
Den har inte fått den gymnasieavledande
effekt som var ett av dess främsta
motiv. Fackskolan har helt enkelt
inte blivit attraktiv för ungdomarna
själva, och elevernas erfarenhet av genomgången
fackskola har inneburit
många besvikelser för dem.

Naturligtvis var det en brist att inte
hela det frivilliga skolväsendet ovanför
grundskolan år 1964 prövades om i ett
sammanhang vad beträffar linjeindelning,
innehåll och organisation. Man
hade då haft bättre möjligheter till avvägningar
och större chans att göra de
olika linjerna likvärdiga. Det förslag
som nu föreligger, och som statsutskottet
enhälligt har beslutat föreslå riksdagen
att anta, syftar till att uppnå den -

na likvärdighet mellan de olika linjerna.
Yrkesutbildningen närmas de andra
s. k. gymnasiala utbildningslinjerna i
fråga om form och innehåll, men samtidigt
blir yrkesskolans direkt yrkesutbildande
effekt betydligt mindre. Vi
får alltså i princip samma utveckling
som i grundskolans högstadium.

Ingen av de tre formerna inom den
nya frivilliga skolan, vare sig den som
tar arv efter det gamla gymnasiet eller
fackskolan eller yrkesskolan, kommer
således att direkt leda till någon praktisk
yrkesverksamhet. Vi måste ha
klart för oss att det ur många elevers
synpunkt kan vara litet betänkligt. Det
kommer också utan tvivel att påverka
elevernas val av linje. Vi kan inte komma
ifrån att ganska många ungdomar
ser en lockelse i att få en utbildning,
som så fort som möjligt leder till praktisk
yrkesverksamhet med allt vad det
innebär av att stå på egna ben och tjäna
egna pengar. Det är en lockelse som
verksamt skulle kunna styra deras linjeval
till en bättre balans än vi för
närvarande har. Denna styrning försvinner
genom den utveckling som vi
nu slår in på och ersätts av den andra
faktor som kan styra linjevalet, nämligen
det ensidiga statustänkandet. Däri
ligger naturligtvis en risk; det kan vi
inte bortse från.

Jag tror därför att det också finns
risk för att våra ungdomar kommer att
bli besvikna även på denna reform
och naturligtvis också på oss som har
beslutat den. Ändå är vi i utskottet eniga
om att tillråda riksdagen att fatta
detta beslut. Hur kan detta komma sig?

Jo, vi har insett att vi kommit i ett
läge där något helt enkelt måste göras.
Situationen har blivit sådan i fråga om
snedbelastning och snedvridning av
linjevalet, att om reformen kan leda
till att de olika linjerna anses mera
jämställda av ungdomarna och deras
föräldrar, är det bra.

Dock hade man enligt min mening

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

haft möjlighet att utan någon nämnvärd
försening av reformen låta göra
en parlamentarisk utredning med syfte
att erhålla en syntes av de utredningar
på olika delområden som föreligger
i rikt mått. På grundval av en sådan utredning,
som skulle bygga på en helhetssyn
på det frivilliga skolväsendet,
skulle man kanske ha kunnat få en på
en mindre fördomsfull och i mindre
grad förutfattad mening baserad organisation.
Jag syftar här på de tankegångar
som framförts om en s. k. horisontell
klyvning.

I målsättningen skulle då en viktig
ingrediens vara att göra de olika linjerna
likvärdiga i fråga om dels möjligheter
till vidareutbildning och därmed
praktiskt värde för eleverna själva,
dels också i fråga om socialt anseende
och därmed likställdhet både i ungdomarnas
egna ögon och i deras föräldrars.

Jag upprepar att jag är övertygad
om att detta är utomordentligt viktigt
för att vi skall kunna få en riktig balans
mellan tillströmningen till de olika linjerna
men också för att var och en av
ungdomarna här i landet skall ha de
bästa möjligheterna till en vidareutbildning
efter grundskolan som passar
hans eller hennes egna anlag och intressen.

Statsutskottet har helt klart för sig
att den frivilliga skolans organisation
och arbetsformer måste ägnas fortsatt
uppmärksamhet. Statsutskottet har därför
i enlighet med yrkandet i högermotionen
enhälligt beslutat föreslå riksdagen
att ge till känna för Kungl. Maj :t,
att utskottet anser att det framdeles kan
bli lämpligt att låta en parlamentariskt
sammansatt kommitté se över det frivilliga
skolväsendets organisation och
utformning.

Jag ser detta statsutskottets enhälliga
uttalande såsom ett bevis på att statsutskottet
är på det klara med att även
denna reform bara är en etapplösning.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

Jag tror det är angeläget att den uppfattningen
hålls vid liv och inte faller
i glömska. Ju förr en sådan totalöversyn
görs, desto bättre är det.

Eftersom det är åtta talare, tillhörande
olika partigrupper, anmälda i
detta ärende, är jag förvissad om att
alla detaljfrågor som varit föremål för
debatt vid utskottsbehandlingen av propositionen
kommer att belysas rikligt
och flödande från denna talarstol. Jag
skall därför inskränka mig till denna
allmänna syn på reformen och detta
understrykande av statsutskottets enligt
min mening mycket viktiga uttalande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Det måste betraktas
som ett stort steg framåt på undervisningens
område när vi nu står beredda
att genomföra en reform, som innebär
att gymnasium, fackskola och yrkesskola
blir en sammanhållen skolform.
Den uppspaltning och i många fall också
det statustänkande som ofta framskymtat
i samband med det nuvarande
systemet bör i och med detta steg kunna
försvinna, om inte omedelbart så
dock så småningom. Det integrerade
gymnasiet med den ändrade inriktning
med flera allmänna ämnen, som yrkesskoledelen
häri kommer att få, bör föra
med sig ökade möjligheter för all ungdom,
oavsett läggning, att erhålla en
gedigen teoretisk utbildning, som
självfallet ökar deras möjligheter att
gå vidare på yrkesutbildningens väg,
oavsett varthän denna är inriktad. Naturligtvis,
och det är som jag ser det
inte det minst viktiga i sammanhanget,
medför denna bredare teoretiska grundutbildning
ett stärkande av självförtroendet
lios många unga människor
till gagn för dem själva men självfallet
också till gagn för hela samhället.

Propositionen om yrkesutbildningen

1* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 44

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

tar upp en rad principiella frågor,
många av mycket stort intresse. Det gäller
nu att få yrkesutbildningen så utformad,
att såväl elever som föräldrar och
mottagare av den arbetskraft som kommer
från dessa skolor får förtroende för
skolan. Det måste finnas en bestämd
vilja att utforma denna utbildning så,
att den enskilde eleven får en med hänsyn
till sina anlag värdefull yrkesutbildning.
Vidare är det viktigt att slå
fast, att denna utbildning icke är ett
slutmål utan en genomgångsväg mot
vidare utbildning för den som så önskar.
Det är nämligen först när de praktiska
utbildningsvägarna ger lika möjligheter
till fortsatt utbildning som de
teoretiska som ungdomen får möjlighet
att göra ett fritt val. Det är inget
tvivel om att yrkesubildningen skall
läggas så, att eleven så snart som möjligt
kan övergå till yrkesverksamhet,
men utbildningen skall också utgöra en
grund för vidare utbildning.

I det förslag som nu ligger föreslås
att eleverna skall erhålla ett betydande
mått av s. k. kringkunskaper, alltså en
bredare upplagd undervisning, vilket är
att hälsa med tillfredsställelse. Det talas
i dag så mycket om företagsdemokrati.
För att denna skall kunna utvecklas på
ett meningsfyllt sätt behövs enligt min
mening en inte ringa kunskapsmängd,
både rent allmänt men också naturligtvis
i hög grad när det gäller arbetsmiljö
och i frågor som har direkt anknytning
till det moderna arbetslivet.

Regeln om tvåårig gymnasial yrkesutbildning
har jag ingenting emot, men
man kommer inte ifrån att det ofta och
kanske framför allt i de mindre företagen
är svårt att ordna med den inskolning
i yrket som i allmänhet förutsättes
ske på arbetsplatsen. Detta behov
kommer inte att hli mindre när vi
får den nya reformen genomförd.

.Tåg är sålunda inte främmande för
tanken att det inom vissa yrken blir
nödvändigt med en något längre utbildning
eller speciell inskolning, natur -

ligtvis anpassad efter de aktuella förhållandena.
Jag tror att det vore fel att
binda denna del av utbildningen till
någon viss längd. En viss elasticitet är
nog både nödvändig och önskvärd
härvidlag. Men erfarenheterna kommer
så småningom att göra oss uppmärksamma
på de eventuella brister och
svagheter som här kan tänkas uppstå.

Så här i starten får vi nöja oss med
vad utskottet har kunnat enas om med
anledning av ett motionskrav om utredning
angående ett tredje utbildningsläsår.
Utskottet erinrar därvidlag om
att det i propositionen förutsatts att
yrkesutbildningen i regel skall omfatta
två år men att såväl längre som kortare
tid skall ifrågakomma. Utskottet »förutsätter
att det i enlighet med detta uttalande
i det fortsatta arbetet med utformningen
av ifrågavarande utbildning
kommer att övervägas i vad mån
längre utbildningstid än två år erfordras».

Härtill kan läggas att vrkesutbildningsberedningen
i sitt nästa betänkande
väntas ta upp frågan om den s. k.
färdigutbildningen med allt vad den
för med sig inte minst från kostnadssynpunkt.

Det finns all anledning att understryka
vikten av en effektivt fungerande
studie- och yrkesvägledning, detta oavsett
yrkesinriktning. Det får inte vara
på det sättet, att ungdomar med fallenhet
för praktiska yrken i brist på
vägledning väljer ett teoretiskt yrke
med alla de problem detta för med
sig, inte minst för ungdomarna själva.
Många ungdomar avråds i dag — ofta
av sina föräldrar — att välja praktiska
yrken trots att deras anlag och intressen
ligger åt det hållet. Samhällets olika
funktioner är så komplicerade antingen
det gäller praktiskt eller teoretiskt
betonade grenar, att det över lag
krävs välutbildat folk, och detta ställer
ökade krav bl. a. på yrkesvägledningen.

I en motion yrkas att företrädare för
arbetslivet och näringslivet bereds till -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

fälle till bättre kontakt med skolan vid
utarbetande av yrkesutbildningens
kursplaner. Yrkesorienteringen spelar,
som jag nämnde, en mycket viktigt roll
i sammanhanget och ger undervisningen
så mycket just därför att den, om
den utnyttjas rätt, på ett utomordentligt
sätt speglar arbetslivets många skiftande
områden.

Denna orientering kan ges på många
olika sätt. Studiebesök hos företag
och organisationer är ett sätt, besök i
skolan av representanter för näringsliv
och arbetsliv är ett annat. Vägarna
kan diskuteras; huvudsaken är att yrkesorienteringen
får en central ställning
i yrkesutbildningen. Här är säkerligen
mycket positivt att vinna.

Utskottet har funnit starka skäl tala
för att vårdutbildningen behålles hos
vårdhuvudmännen och att behovet av
en något avvikande organisation inom
vårdutbildningen beaktas; detta uttalas
i anledning av en motion från ledamöter
av olika politiska partier. Praktiska
skäl talar bl. a. för en sådan anordning.
Enligt propositionen bör man
också räkna med speciallösningar när
det gäller utbildningen inom vissa andra
yrkesområden, exempelvis jord- och
skogsbruk — detta främst i organisatoriskt
avseende — och jag finner också
detta helt nödvändigt.

Det skulle, herr talman, vara mycket
mer att säga i denna fråga. Men med
hänsyn till att många talare är anmälda
och att utskottsutlåtandet är enhälligt
vill jag stanna vid dessa synpunkter.
Jag vill bara tillägga att reformen
om ett integrerat gymnasium är att hälsa
med stor tillfredsställelse inte minst
med tanke på demokratiseringen av
vårt skolväsende. Även om propositionen
i stort rör sig på principiella områden
finns det anledning hoppas att
detaljerna och de praktiska verkningarna
så småningom skall visa sig ligga
i linje med huvudtanken; i annat fall
blir det säkert tillfälle att återkomma.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

Herr ARYIDSON (s):

Herr talman! Riksdagen går i dag att
fatta beslut om att ersätta gymnasiet,
fackskolan och yrkesskolan med en enda
skola som skall kallas gymnasium.
Bakom den reformen står samtliga riksdagens
partier. Denna enighet är lika
sensationell som glädjande. Det är ändå
fråga om att skapa en enhetsskola så
högt upp som i åldrarna 16—18 år. När
man betänker hur bittra striderna kring
enhetsskoleprincipen var ännu på 1950-talet, måste man förvåna sig över hur
snabbt enhetstanken har flyttats upp
från det obligatoriska till det frivilliga
skolstadiet.

Inte minst överraskande och glädjande
är högerns uppslutning kring
denna enhetstanke. Jag kan inte underlåta
att i detta sammanhang uttrycka
min beundran för högerns partimotion
i detta ärende, vilken i denna kammare
har nr 1275. Det finns mycket i den
motionen som pekar framåt.

Jag vet inte om Olof Palme blev överraskad
över att statsutskottets utlåtande
blev enhälligt. Under alla förhållanden
är han att gratulera till propositionen
och till den framgång som
denna haft. Också Ragnar Edenman har
anledning att känna sig nöjd över att
hans arbete på detta sätt har fullföljts;
den fortskridande skolreformen har
tagit ännu ett betydelsefullt steg framåt.

Herr Turesson karakteriserade i början
av sitt anförande vårt beslut i dag
som slutfasen i en utveckling. Men i
slutet av sitt anförande sade han att
det var fråga om en etapplösning. Jag
tror att egentligen bägge uttrycken är
berättigade i detta sammanhang. Men
då jag vågar karakterisera propositionen
som framsynt, så menar jag därmed
att den i sig innebär många anvisningar
om en fortsatt utveckling;
den är inledningen till någonting sådant.
Kanske finns det därför i dag anledning
att avstå från att blicka tillbaka
på de forna striderna för att i stäl -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

let se framåt och fråga sig: Vilka är
riktlinjerna för den kommande framstegspolitiken
på utbildningens område?
Jag skulle vilja ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk bara några minuter
för denna fråga.

Jag vill gärna ta min utgångspunkt
i skollagens första paragraf sådan den
kommer att se ut när riksdagsbeslutet
om dess omformulering i anslutning till
andra lagutskottets nyligen av riksdagen
godkända uttalande nästa år träder
i kraft. Enligt den nya formuleringen
har skolan en enda uppgift: att främja
elevens personlighetsutveckling. Detta
gäller också beträffande det nya
gymnasiet.

Enligt det beslut som vi om en stund
skall fatta skall gymnasiet vara linjeuppdelat
och rikt differentierat. Denna
konstruktion med alla de olika linjerna
och studievägarna skall under de
närmaste åren prövas. Med all säkerhet
kommer erfarenheterna att snabbt
föranleda förändringar, och därvid
kominer skolans målsättning att vara
vägledande. Främjandet av elevens personlighetsutveckling
skall vara den enda
riktpunkten; medlet är skolarbetet.
När man hunnit till gymnasiet har intressena
redan börjat utkristalliseras.
I någon mån gäller detta också yrkesintressena.
I den mån dessa intressen
stimulerar till större studieintensiitet
och engagemang kan de givetvis tillvaratas
och alltså påverka skolans organisation.
De främjar personlighetsutvecklingen.
Egentlig yrkesutbildning
hör emellertid inte hemma i ungdomsskolan,
allra minst en yrkesutbildning
som stoppar in individen i bås och binder
honom för framtiden. I det avseendet
kan man betrakta det gamla gymnasiet
som förebildligt. Med sin latinlinje,
sin reallinje och småningom också
sin allmänna linje tillvaratog det
elevernas intressen utan att binda dem
vid ett bestämt framtidsmål. De flesta
ämnena var gemensamma för alla tre
linjerna. Man kunde önska sig något

liknande när det gäller det nya gymnasiets
utveckling.

Vägledande för skolpolitiken i fortsättningen
bör alltså vara hänsynen till
individen och till det som stimulerar
honom eller henne till ett engagerat
skolarbete, inte hänsynen till arbetsmarknadens
krav på en styrd utbildning.
Både den egentliga yrkesutbildningen
och inskolningen på arbetsplatsen
måste hänvisas till det postgymnasiala
stadiet.

En annan utgångspunkt för den fortsatta
utvecklingen bör vara vår gemensamma
och här i riksdagen ofta uttalade
vilja att söka undvika samhällets
meritokratisering. Meritokrati är motsatsen
till demokrati. Man har sagt —
jag har själv många gånger understrukit
det — att utbildningens demokratisering
kan utgöra en fara för demokratin
själv. Demokratiseringen av vårt
utbildningsväsende har inneburit att de
ekonomiska, de geografiska och de sociala
spärrarna till högre utbildning avlägsnas.
I och med att denna demokratisering
fortsätter öppnas vägarna till
akademiska studier för alla studiebegåvningar,
också för de ur socialgrupp
3. Det betyder fritt fram för den enskilda
begåvningen, men det innebär
också en risk att de breda samhällslagren
och de manuella yrkena töms på
sina teoretiska begåvningar. Vi riskerar
att få ett samhälle där överskiktet
består av de mest begåvade vilka samtidigt
är de bäst utbildade och som är
medvetna om sin ställning som elit. Undersläktet
kommer då att bestå av dem
som är mindre begåvade, sämre utbildade
och som är medvetna om denna
underlägsenhet. Frestelsen för dem som
tillhör över skiktet att betrakta sig själva
som dem som ensamma begriper det
alltmer invecklade samhällsmaskineriet
och dess utvecklingslagar kommer att
vara påtaglig och resultera i krav från
eliten att ensam få bestämma. Demokratin
ersätts med meritokrati.

Jag vill gärna bekänna, att det var

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

denna fara som för mycket länge sedan,
närmare bestämt för mer än 22
år sedan, kom mig att för all framtid
bli motståndare till skolans differentiering
på olika utbildningsvägar med
olika socialt och reellt värde. Det var
ett samtal med Alva Myrdal på våren
1946 som öppnade mina ögon för problemet,
och jag skulle gärna i dag vilja
tacka henne för detta. Inom 1946 års
skolkommission var hon vid sidan av
Tage Erlander den stora impulsgivaren.
Utan henne hade vi inte stått där vi
står i dag.

Hur skall vi undgå
ringen? Enligt vad vi kan se i dag
finns bara en utväg: att alla — jag
säger alla — medborgare får en så god
allmänbildning och en så djup inblick
i det mänskliga samhällets mysterier,
att var och en känner sig skickad att
delta i samhällsarbetet och känner sig
i stånd att överblicka och förstå samhällsproblemen.

Också med den utgångspunkten kommer
vi fram till tanken på ett allmänt
gymnasium, som förmår ge den medborgerliga
referensram av kunskaper
och insikter som ensam kan garantera
demokratin.

Vad detta gymnasium skall ha att ge
borde inte vara så svårt att precisera:
goda kunskaper i .svenska språkets
muntliga och skriftliga behandling, förmåga
att lyssna och läsa med urskiljning
och kritik men också med engagemang,
goda kunskaper i engelska,
grundläggande kunskaper i ännu ett
främmande språk, en omfattande samhällskunskap,
inkluderande samhällets
historiska bakgrund och andra länders
och folks samhällsstruktur, vidare —
det vill jag understryka — en religionskunskap
i form av grundlig kännedom
om de olika livsåskådningsalternativ
som en modern människa ställs inför,
till sist en grundläggande naturvetenskaplig
orientering samt en estetisk
skolning som möjliggör för var och en
att bli aktiv deltagare i kulturlivet på

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

ordkonstens, bildkonstens, tonkonstens
och scenkonstens områden och i lösandet
av de väsentliga miljöproblemen.

Det är här fråga om ett studium som
bör komma alla till del. Det betyder,
att utrymmet för yrkesbetonade specialiteter
inte kan bli stort. Det betyder
vidare, att de två åren, som de flesta
linjerna enligt dagens förslag får nöja
sig med, inte kommer att räcka till; vi
måste räkna med ett treårigt gymnasium
över hela fältet. Om den här skisserade
utbildningen skall komma alla
till del, måste vi också räkna med tolvårig
skolplikt. Den ligger redan inom
räckhåll.

Med ett treårigt, i huvudsak allmänbildande
gymnasium avsett för alla
skapar vi också möjligheten för alla
till ett postgymnasialt studium, vare sig
nu detta har karaktären av universitetsstudier
eller direktutbildning för det
icke-akademiska yrkeslivet.

Perspektivet med postgymnasial utbildning
för alla är ingalunda svindlande.
Vi har avskaffat studentexamen
och kommer också att avskaffa de formella
kraven för inträde vid universiteten.
Däremot kommer vi aldrig att ta
bort de reella kraven, att var och en
som vill gå vidare till ett postgymnasialt
studium skall ha de faktiska förkunskaperna
för de valda studierna
och verkliga möjligheter att gå i land
med uppgiften. Där går gränsen men
det betyder inte att någon hindras frän
att vidareutbilda sig om vederbörande
bara har vilja och förmåga.

Det är, herr talman, samhällsomdaning
det härvidlag är fråga om. Utbildningsrevolutionen
är ett led i skapandet
av en ny samhällsordning. Den
kan inte ensam åstadkomma det nya
samhället men den kommer att vara
pådrivande. Ett folk med gymnasial
och postgymnasial utbildning kommer
inte att nöja sig med att låta låglöneproblemet
ligga olöst. En samhällsutveckling
i riktning mot större gemenskap
mellan människorna är både för -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

utsättning för att utbildningsproblemen
skall lösas och en följd av att de
löses. Som alltid går utbildningsreformerna
och samhällsreformerna band
i hand.

Slutligen vill jag göra ytterligare ett
påpekande. Under arbetet med skolreformen
har vi alla gjort den erfarenheten
att det ligger en märklig kraft i vår
kommunala självstyrelse. Då försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola
på sin tid växte fram skedde det under
motstånd från både politiskt konservativa
och skolkonservativa krafter samt
lärarorganisationerna, men kommunerna
ställde sig i ko för att få vara med.
I själva verket avgjorde kommunerna
därmed enhetsskolans öde. I riksdagen
stred man länge om huruvida riksdagsbeslutet
1950 hade inneburit enhetsskolesystem
eller inte. Men under tiden
realiserade kommunerna runtom i landet
enhetsskoletanken. Efter några år
var återvändo en omöjlighet. Kommunerna
hade ställt statsmakterna inför
fullbordat faktum. Sedan dess har de
nedlagt ett beundransvärt arbete på att
utforma det egna skolväsendet så bra
som möjligt. En decentralisering av
maktbefogenheterna från centrala till
lokala organ hade efter 1950 års riksdagsbeslut
och på grundval av detta ägt
rum, och det var en betydelsefull utveckling.
Ett led i denna utveckling var
tillskapandet av länsskolnämnderna.
De har säkerligen gjort ett gott arbete
men utvecklingen börjar passera dem.
När 1946 års skolkommission arbetade
hade vi här i landet över 3 000 kommuner.
I dag finns det omkring 800 och
inom kort kommer vi enligt planerna
att vara nere vid siffran 280. Kommunerna
har blivit allt färre men därmed
allt större och starkare. De har fått
större och större resurser och kommer
att vara i stånd att lösa sina skolproblem
själva inom den ram statsmakterna
anger och med bistånd av det centrala
ämbetsverket skolöverstyrelsen. Läns -

skolnämnderna blir därmed överflödiga.

Dagens proposition har lämnat frågan
om huvudmannaskapet för det nya
gymnasiet öppen. Det finns emellertid
här knappast något alternativ. Kommunen
eller kommuner i samverkan måste
bli huvudmän. Samarbetet mellan centrala
statsmakter och primärkommunala
krafter kommer att vara den bästa
garantin för vår framtida skolutveckling.

Detta är demokratins väg. Skolsystemet
måste vara uppbyggt nerifrån.
Byggarna är arbetarna ute på fältet:
skolstyrelser och skolförvaltning, skolledare
och lärare, experter och sakkunniga,
elever och målsmän, organisationer
och institutioner och inte
minst kommunens ansvariga och beslutande
fullmäktige. Nerifrån bygger vi
den nya skolan. Nerifrån bygger vi det
nya samhället.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Först ber jag att få
rätta till en sak som herr Arvidson har
missuppfattat. I början av mitt anförande
sade jag att propositionen var
avsedd som en slutfas, och i slutet sade
jag att den är en etapplösning. Där förelåg
det alltså en liten skillnad.

Sedan noterade jag Stellan Arvidsons
uttalade beundran för den partimotion
som högern väckt i anledning
av förevarande proposition. Herr Arvidson
påpekade alldeles riktigt att
mycket i den motionen pekar framåt.
Man kan väl säga att herr Arvidsons
framtidssyn rörande det frivilliga skolväsendets
utveckling inrymmes i högermotionens
tankegångar. Statsutskottet
har emellertid inte ansett sig kunna
biträda högermoitionens yrkande
om en omedelbar parlamentarisk utredning,
och det tolkar jag som ett uttryck
för att motionen är för framsynt

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44 lo

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

och ligger för långt fram i tiden — den
är kanske rent av för visionär — för
att vinna beaktande redan i dag. Men
jag tror att det om några år kan vara
intressant att läsa protokollet från denna
debatt i kammaren och då konstatera
hur riktig den linje är som man är
inne på i högermotionen.

Herr Arvidson talade om risken för
att utbildningssystemet kan leda till att
det utkristalliseras en elit som känner
sig överlägsen, som bestämmer och tar
makten i samhället. Jag tror att det ligger
mycket i det, och jag delar sålunda
Stellan Arvidsons uppfattning om riskerna
för demokratin därvidlag. Men
samtidigt konstaterar jag att denna
åsikt sannerligen inte har trängt ned
särskilt djupt hos folket.

Jag vill sluta med att säga att talet om
meritokratiseringens risker påminner
om en definition som den förträffliga
tidningen Dala-Demokraten gjorde för
en tid sedan, när man skrev att det är
bara människor med mer än 80 000
kronors årsinkomst som talar om jämlikhet.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I förevarande proposition
används benämningen mellanskola
som arbetsnamn på den nya icke-obligatoriska
skolan. Lyckligtvis förefaller
det som om detta namn icke blir
något annat än ett arbetsnamn. Utskottet
föreslår att riksdagen skall skriva
till Kungl. Maj :t om att det framtida
namnet bör vara gymnasium. Jag hoppas
att Konungen, här representerad av
utbildningsministern, inte har något att
invända mot att följa riksdagen efter på
denna punkt. Jag vill bara något kommentera
detta ställningstagande.

Gymnasium är ett sedan länge känt
och accepterat namn på den skola som
ligger över primärutbildningen. Mot beteckningen
kan, vilket anföres redan i
propositionen, den invändningen resas,
att gymnasium i internationella sam -

manhang leder tanken till något annat
än en skola. Denna invändning synes
mig dock vara av ringa vikt, eftersom
givetvis riktigt adekvata översättningar,
vilket namn man än väljer, måste åstadkommas
för att man över huvud taget på
ett meningsfullt sätt skall kunna tala om
svensk skolorganisation i internationell
jämförelse.

Gymnasium är och förblir enligt min
uppfattning det rätta namnet. Det har
också en vacker tradition bakom sig.
Det grekiska gymnasion var i antiken
benämningen på en offentlig anläggning
för ungdomens fysiska, senare även andliga
fostran. Platsen fick sitt namn av
att de i övningen deltagande pojkarna
— det var bara sådana det rörde sig
om då — i regel uppträdde nakna. Ordet
»gymnos», som ingår i gymnasium,
betyder ju naken.

Namnet gymnasium återupptogs av
1500-talets humanister och betecknade
då antingen universitet eller högre lärdomsskola,
som ledde fram till universitetsstudier.
I och med att gränsen mellan
universitet och högre skola blev
fastare utstakad kom termen gymnasium
alltmer att användas som beteckning för
högre liirdomsskola. Med 1611 års skolordning
här i Sverige kan man se de
första spåren av motsvarigheten till vad
vi nu kallar gymnasieutbildning. Vi fick
vårt första egentliga gymnasium i Västerås
1623. Tradition saknar alltså inte
termen, och den nya formen för vårt
lands icke-obligatoriska skolväsen tycker
jag är att gratulera till arvet av
detta goda, traditionsrika och förnämliga
namn.

Man kan med stor glädje och tillfredsställelse
konstatera, att den förändring
av det icke-obligatoriska skolväsendet,
som vi nu går att besluta om, icke förutsätter
någon som helst förändring i
den icke-obligatoriska skolans målsättning,
med bl. a. dess inriktning på att
fostra ungdomarna till förmåga av kritiskt
tänkande och självständigt ställ -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

ningstagande. Det är ytterligt betydelsefullt,
att ungdomen göres motståndskraftig
mot den indoktrinering som för
närvarande pågår i vårt land. Exempel
på exempel kan anföras på sådan, i
riktning vänster. Jag vill exemplifiera
detta med något som nu är aktuellt för
att visa skolans och fostrans betydelse.

I Jönköping pågår för närvarande en
utställning som heter »Sköna stund».
Den är producerad av riksutställningsverksamheten
och turnerar i dess regi.
Syftet med utställningen är att med s. k.
konstnärliga medel åskådliggöra världens
problem, framför allt u-landsproblemen.
Den har dock en klar genomgående
tendens, som är uppenbar för
dem som sett utställningen, nämligen
att misstänkliggöra den västerländska
demokratin. Den är också destruktiv på
det sättet att den direkt eller indirekt
uppmanar utställningsbesökarna att använda
utomparlamentariska medel för
att få en ändring till stånd. Och de som
bedömt utställningen menar t. o. in.,
att här utpekas med skattebetalarnas
pengar LO tillsammans med Wallenberg
som utsugare av arbetarna.

Jag har tagit detta drastiska exempel
för att understryka att skolans •— och
inte minst den icke obligatoriska skolans
— undervisning och fostran har en
utomordentlig uppgift i att skapa människor
som inte okritiskt faller för sådan
propaganda eller liknande. Och det
nya gymnasiets uppgift måste alltid vara
att inte bara meddela kunskaper och
skapa färdigheter, hur viktigt detta
självfallet än är, utan även — och det
är lika viktigt — skärpa de ungas kritiska
sinne och deras förmåga till allsidig
bedömning. Kritisk inställning är
ju faktiskt ett honnörsord. Skolans betydelse
härutinnan kan inte övervärderas,
och allt tyder på att det nya gymnasiet
skall fortsätta på det gamla gymnasiets,
fackskolans och yrkesskolans
väg i detta avseende.

Det har rått mycket stor enighet om
själva principen i denna vår nyaste

skolreform. Remissinstanserna var på
vissa punkter ganska kritiska. Det är
därför tillfredsställande att konstatera,
att utbildningsministern i sin proposition
lämnat en del av de starkast kritiserade
frågorna öppna och faktiskt
beställt — om man nu kan använda det
ordet — nya förslag.

Utbildningsministern har väl också
modifierat yrkesutbildningsberedningens
förslag, som i vissa stycken får betraktas
som mindre realistiska. Till denna
kategori av frågor — alltså de som kanske
var litet mindre realistiskt behandlade
av yrkesutbildningsberedningen —
hör tidpunkten för genomförandet av
sammanslagningen. Om jag inte missminner
mig, hade man tänkt sig att
sammanslagningen skulle ha skett redan
1967 eller 1968. Nu har departementschefen
i sin proposition flyttat fram
tidpunkten till 1 juli 1971. Men hur
glad man än måste vara över detta,
tror jag, herr Palme, att tiden för förberedelserna
kommer att bli kort. Jag
antar emellertid, att det är andra överväganden
som har nödvändiggjort denna
tidssättning.

En annan intressant fråga gäller integrationsgraden.
Yrkesutbildningsberedningen
var inne på tankegången, att
något slags total integration skulle införas
redan från början — alltså från
det ögonblick då det nya gymnasiet
startar. Men det går ju inte att komma
ifrån att under en mycket lång tid framåt
— det är nästan inte överblickbart
— kan man ute i kommunerna endast
genomföra integrationen formellt. Fråga
är om man inte övergångsmässigt
måste arbeta med det som brukar kallas
sektorsskolor, d. v. s. så att utbildningslinjer
från de tre skolformerna
inom samma sektor sammanförs till en
enhet. Nu vill man inom utbildningsdepartementet
— om jag uppfattat saken
rätt — egentligen inte höra talas
om sektorsskolor. Man tycks ändå medge,
att det i större kommuner synes
bli nödvändigt med en viss renodling

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

av utbildningens inriktning på sådana
bär skolenheter med hänsyn till lokaliteter
och andra resurser. .lag skulle
i detta sammanhang vilja säga, att man
inte får driva integrationen på det sättet
att undervisningen ges i lokaler som
inte passar för skolformen. Varje år
får jag litet erfarenhet av dylika problem,
och det förhåller sig enligt min
mening på det sättet att lärarpersonalen
— och naturligtvis också eleverna
— i hög grad fått bära bördan av arbete
och undervisning i lokaler som inte alltid
varit anpassade till de beslutade och
på papperet genomförda reformerna.

När jag ändå är inne på frågor rörande
lärarpersonalen, skulle jag vilja påpeka,
att det troligen kommer att uppstå
ett problem. Jag berörde detta delvis
i förra veckan, när vi diskuterade
grundskolan och dess omstöpning. I
samband med gymnasie- och fackskolereformen
för ett par år sedan hade vi
också detta problem, som alltså rör omplaceringsfrågor
av formell och reell
karaktär.

1 det aktuella sammanhanget kommer
säkerligen en hel rad lärare på yrkesutbildningens
område att råka ut för
förflyttningar, omplaceringar och kanske
t. o. m. i värsta fall friställningar.
Läget är tyvärr inte riktigt överblickbart
ännu.

En annan viktig fråga, som man från
Kung], Maj:ts — och naturligtvis också
skolöverstyrelsens — sida måste ha ögonen
på i övergångsskedena, är vilka lärare
som skall undervisa i olika ämnen.
Inom den nuvarande yrkesskolan är
ämnena inte riktigt desamma som de
kommer att bli på de linjer i det integrerade
gymnasiet som delvis motsvarar
yrkesskolan. Såvida principen om
utbildningsvägarnas jämställdhet skall
kunna genomföras — och det är vi väl
alla överens om att den skall —, måste
man i fortsättningen räkna med samma
utbildningsnivå för lärare inom yrkesutbildningen
som lärarna genomsnittligen
har inom nuvarande fackskola

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

och gymnasium. Detta är alltså ett lärarutbildningsproblem.

Jag vill också beröra en fråga som
har drivits ganska hårt av lärarorganisationerna,
nämligen frågan om hur
man på bästa möjliga sätt skall kunna
ge studievägledning respektive yrkesvägledning
som grund för elevernas
framtida yrkesval. Det är beklagligt, att
varken propositionen eller utskottet tagit
upp frågan om speciella yrkesvalslärare
också på den gymnasiala nivån.
Jag har försökt aktualisera frågan i avdelningen
men inte märkt något intresse.
Det är väl ändå så, att det slaget
av lärare, såvitt jag kan bedöma, har
lyckats väl på grundskolan. Jag skulle
tro, att särskilda yrkesvalslärartjänster
skulle kunna vara av värde också inom
de gymnasiala skolformerna. Härvidlag
avser jag givetvis inte endast de linjer
som motsvarar den gamla yrkesskolan
utan även de linjer som motsvarar nuvarande
gymnasium och fackskola. Det
har varit si och så — och är fortfarande
på det sättet — med studievägledning
och yrkesvägledning inom det nuvarande
gymnasiet. Jag skall inte utveckla
detta närmare men vill fästa
kammarledamöternas uppmärksamhet
på att det enligt min mening är lämpligt
att ompröva denna fråga.

Till sist vill jag framhålla, att ett mycket
stort antal elever för närvarande
går i de gymnasiala skolformerna. 75
procent eller mer av en årskull i grundskolans
9:e klass studerar vidare i nuvarande
gymnasium, fackskola och yrkesskola.

Antalet elever som strömmar till det
nya, integrerade gymnasiet kommer
inom en inte alltför avlägsen framtid —
det är min fasta tro — att närma sig
100 procent; vi går alltså mot en ungdomsskola.
Sedan fortsätter många till
universitet och högskolor, sprängande
dessas ramar och resurser och också
sprängande arbetsmarknadens behov.
Redan nu är trycket på universiteten
mycket hårt. Förmodligen har utbild -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

ningsministern redan observerat det,
men jag vill ändå nämna, att i måndags
sattes ett nytt rekord i min hemstad Göteborg.
600 studenter skrev engelska på
en och samma gång i Svenska mässans
industrihall, en icke obetydlig lokalitet.
Det är första gången en lokal av industrihallens
format tagits i bruk för den
akademiska undervisningen, något som
ter sig htet främmande för den som studerade
på 1930-talet. Höstens antal nybörjare
gör, att man vid vissa tillfällen
måste utnyttja sådana lokaler. 600 studenter
betyder i det närmaste en fördubbling
av antalet skrivande vid den
engelska institutionen, som jämte den
matematiska är den största vid Göteborgs
universitet. Vi kan alltså konstatera,
att akademiska studier i många avseenden
numera icke är något exklusivt,
i varje fall inte kvantitativt sett.

Man kan fråga sig: Var skall inträdet
till universitet och högskolor avgöras, i
det nya gymnasiets avslutningsklasser
genom betyg eller vid portarna till universitet
och högskolor genom något
slags inträdesprov eller någon form av
inträdestestning, eventuellt genom en
kombination av båda? Jag utgår från
att det av flera anledningar inte kommer
att bli möjligt för alla som vill att
studera vid universitet och högskolor,
hur fascinerande och ur allmän frihetsoch
valsynpunkt tilltalande det än skulle
vara; principiellt kan man alltid ställa
sig på den ståndpunkten, och det gör
vi väl alla. Här öppnar sig emellertid ett
framtidsproblem, som vi alltså redan har
känning av men som om några år kommer
att växa över alla gränser. Det finns
kanske plats för överväganden av 1968
års utbildningsutredning. Jag vill understryka,
inte för utbildningsministern
men för utredningen och de fyra höga
ämbetsmän, som i sista hand är ansvariga
för den, att ett långt uppskov med
ett ställningstagande kan vara riskabelt;
det kan, för att använda det gamla romarordet,
ligga fara i dröjsmål.

Herr talman! Jag ber som de föregå -

ende talarna att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Folkpartiet har sökt och
söker bedriva en framsynt och progressiv
skol- och utbildningspolitik. År 1957
framförde vi i en partimotion kravet på
att en utredning skulle tillsättas med
uppgift att göra en total översyn av
gymnasiestadiets skolformer, avseende
deras målsättning, innehåll, organisation
och dimensionering, och att det
snarast skulle läggas fram förslag till
åtgärder.

I linje med detta överlämnade skolöverstyrelsen
1959 till Kungl. Maj:t utredningen
»Gymnasieorganisationens
omfattning fram till år 1965». Vi stod då
inför möjligheten av en kvantitativ expansion,
speciellt inom gymnasieområdet.
Vi fick 1960 års gymnasieutredning
och 1962 års fackskoleutredning, och
allt detta ledde fram till det beslut som
vi fattade 1964 beträffande gymnasiet.
Vi har alltså haft, och vi har fortfarande,
en dynamisk samhällsutveckling, och
skola och utbildning får inte komma i
otakt med tiden.

Låt mig i detta sammanhang, när vi
ser tillbaka på de beslut vi har fattat
under 1960-talet, säga att det har varit
ytterst önskvärt att vi samtidigt med behandlingen
av gymnasium och fackskola
år 1964 också hade kunnat ta upp frågan
om yrkesskolornas ställning, så att
hela utbildningsfältet hade kunnat belysas
och åtgärder vidtagas för en total
anpassning av skolformerna ovanför
grundskolan till varandra och till ungdomens
behov och intressen liksom till
samhällslivets krav.

Vi har sedan dess också diskuterat
vuxenutbildningens kapacitet och behovet
av sådan utbildning. Gymnasiereformen
1964 innefattade onekligen vissa
studiestöd} ande åtgärder som, såvitt
jag förstår, inte kan förverkligas effektivt,
om inte vuxenutbildningen också
bvggs ut.

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Den målsträvan som har drivit folkpartiet
i dess skol- och utbildningspolitik
är att var och en efter förmåga och
fallenhet skall ha rätt till utbildning
samt att ett fritt val av utbildningsvägar
skall erbjudas vår ungdom. Vi vill
att skolan skall främja en samvetsbestämd
livshållning hos de unga och
fostra till demokrati, till respekt för lag
och ordning. Vi har betonat att i en internationell
tid som den vi nu lever i
även skolan måste få en alltmer internationell
inriktning, så att den belyser
andra länders kulturella, sociala, religiösa
och politiska förhållanden.

År 1964 fick vi sammanslagningen av
allmänna gymnasiet och fackgymnasiet
till ett enda enhetligt gymnasium. Detta
innebar att liandelsgymnasiet och det
tekniska gymnasiet upphörde som separata
skolformer och i stället integrerades
i ett enda gymnasium. Denna integrationslinje
fortsätter nu i samband
med att gymnasium, fackskola och yrkesskola
integreras i en sammanhållen
skola.

Vi som var med 1964 erinrar oss dessutom
vilka debatter vi förde i denna
kammare, men också ute i hela landet,
om ett ämnes ställning i gymnasiet,
nämligen religionskunskapens ställning.
Vi minns den kolossala namninsamlingen,
då över 2 miljoner människor genom
sina namnteckningar förklarade att de
önskade en förstärkt ställning just för
det ämnet. Jag vill erinra om detta nu,
därför att vår utbildningspolitik inte får
utesluta en tillfyllestgörande kunskapsmeddelelse
om religionerna, om deras
liv och lära och då särskilt kristendomen.
Detta är en fråga som är aktuell
också nu, när vi får en sammanhållen
skola av vad som tidigare kallats gymnasium,
fackskola och yrkesskola, så att
även eleverna i de mera yrkesinriktade
delarna av denna skolform erhåller denna
kunskapsmeddelelse, som vi anser
vara väsentlig för personlighetens utveckling.

Den målsättning som i fråga om den

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

personlighetsutvecklande uppgiften uttalades
1962 för grundskolan, beslutade
vi skulle gälla också för gymnasiet,
d. v. s. skolans sociala fostran skulle
grundlägga och vidareutveckla sådana
egenskaper hos eleverna som i en tid
av stark utveckling kan bära upp och
förstärka demokratins principer om tolerans,
samverkan och likaberättigande
mellan kön, nationer och folkgrupper.
Att väcka respekt för sanning och rätt,
för människans egenvärde, för människolivets
okränkbarhet och därmed för
rätten till personlig integritet är en huvuduppgift
också för den sociala fostran
som skolans verksamhet skall omfatta.
Detta sade vi 1962, vi sade det
1964 och vi säger det också nu 1968 i
samband med den sammanhållna skolform
som vi nu skapar. Samma målsättning
måste gälla för den integrerade
skolan.

Med tanke på det som ägt rum under
dessa år sedan 1964 skulle jag vilja citera
några rader ur vad jag yttrade i debatten
1964 i samband med reformeringen
av de gymnasiala skolorna: »Det
får inte vara en skarp avgränsning mellan
de olika skolformerna---. Det

måste finnas övergångsmöjligheter i olika
riktningar mellan gymnasium, fackskola
och yrkesskola.---Om det

finns samordning mellan gymnasium
och fackskola, så skall det också finnas
en öppen dörr till yrkesskolan. Jag anser
att det ligger någonting ytterst värdefullt
i att man markerar likvärdigheten
mellan de olika skolformerna. —
— — Det är möjligt, att en ungdomsskola
ovanpå grundskolan, där gymnasium,
fackskola och yrkesskola är integrerade
till en organisatoriskt sammanhållen
skola, är vår framtida väg för att
elevernas varierande intressen skall bli
tillgodosedda.»

Dessa ord hade jag anledning att fälla
för fyra år sedan, nästan på dagen. Nu
fullföljer vi 1964 års beslut om reformering
av de gymnasiala skolorna. 1964
års beslut fullföljes beträffande yrkes -

december 1968 fm.

Onsdagen den 11

20 Nr 44

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

utbildningens inre utformning, och
gymnasium, fackskola och yrkesskola
upphör som självständiga skolformer
och ersätts av en sammanhållen skolform.

Jag skulle vilja påpeka att det i propositionen
används ett varierande uttryckssätt.
Man talar om att gymnasium,
fackskola och yrkesskola skall sammanföras
till en skolform, man talar
om integration och man talar om att
dessa tre skolformer upphör som självständiga
skolformer och ersätts av en
sammanhållen skolform. Kanske borde
man i propositionen från början ha
klargjort att det gällde ett upphörande
av dessa skolformer. I varje fall hade
det kunnat sägas tydligare från början.

Vi har i statsutskottet utgått ifrån att
vid de fortsatta övervägandena sådana
arbetsformer tillämpas att företrädare
för de olika intressenterna, d. v. s. skolans
eget folk, eleverna och deras målsmän
och det yrkesliv inom vilket eleverna
skall vara verksamma, får tillfälle
att redovisa sina erfarenheter och
framföra sina synpunkter. Detta säger
vi med anledning av det förslag som
väckts motionsvägen om en parlamentarisk
utredning om det frivilliga skolväsendets
inre struktur. Vi är eniga och
säger: Framdeles kan det bli lämpligt
att låta en parlamentariskt sammansatt
kommitté se över det frivilliga skolväsendets
organisation och utformning.
Vi har velat ge detta till känna för
Kungl. Maj:t.

Jag har velat trycka på detta uttalande
från utskottet som vi är ense om,
nämligen att det i framtiden kan anses
lämpligt att få till stånd en parlamentarisk
konmmitté som ser över skolväsendets
organisation.

Från en del håll har oro också uttalats
för att man i den nya utbildningen
kommer att gå miste om viktiga element
av specialisering och färdigutbildning
i nuvarande yrkesutbildning. Det har
framhållits att kostnadsproblemet för
färdigutbildningen inom näringslivet

bör bli löst på ett för företagen tillfredsställande
sätt.

Även på denna punkt har vi nått enighet
inom utskottet. Vi menar att hithörande
frågor verkligen närmare behöver
penetreras. Utskottet anser sig
dock kunna göra det allmänna konstaterandet
att samhället måste ha ett betydande
ansvar för färdigutbildningen.

1 den motion som jag tillsammans
med representanter för centerpartiet
väckt har vi tagit upp frågan om bl. a.
färdigutbildningen. Den föreslagna yrkesutbildningen
är ju av förhållandevis
allmän karaktär, och flera skäl talar
för att det måste vara på det sättet. Den
slutliga inskolningen i yrket kommer i
allmänhet att försiggå i det företag där
yrkesskoleeleven vinner inträde. 1
många fall torde ett sådant system erbjuda
en ganska god lösning. Men man
måste räkna med att det ibland kan
vara förenat med svårigheter för företagen
att ge en nödvändig yrkesinskolning.
De mindre företagen t. ex. torde
inte sällan möta problem i detta sammanhang.
Enligt min mening är det
därför nödvändigt att också mer specialiserad
yrkesutbildning än den som
det föreliggande förslaget leder till ordnas
i skolform.

1 vår motion föreslår vi att ett tredje
yrkesutbildningsläsår anordnas i syfte
att ge en färdigutbildning. Behovet
torde variera mellan olika yrken, men
i detta sammanhang finns anledning
att understryka vikten av att det ges
möjlighet för elever som genomgått yrkesskola
att fortsätta sin utbildning
inom vuxenutbildningen. Enligt min
mening bör en utredning göras i syfte
att kartlägga behovet av specialiserad
yrkesutbildning och sammanställa förslag
till lösning av dessa problem.

Vi har tagit upp denna fråga i utskottet
och uppnått enighet även beträffande
den. Vi har alltså förutsatt
att yrkesutbildningen »i regel skall omfatta
två år men att såväl längre som
kortare utbildningstider skall ifråga -

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44 21

komma». Utskottet förutsätter »att det
i enlighet med detta uttalande i det
fortsatta arbetet med uformningen av
ifrågavarande utbildning kommer att
övervägas i vad mån längre utbildningstider
än två år erfordras». Jag vill alltså
markera detta utskottets uttalande.

Slutligen har vi i vår motion tagit
upp frågan om yrkesorienteringen. Den
kan naturligtvis lämnas vid studiebesök
hos företag, organisationer och institutioner,
men enligt min mening är
det i alla fall av stor vikt att representanter
för dessa i större utsträckning får
komma till skolan för att orientera om
arbetslivets och näringslivets frågor
som sammanhänger med yrkesutbildningen.
Den närmare utformningen av
dessa kontakter mellan näringsliv och
skola torde kunna göras i samband
med utarbetandet av kursplanerna. Detta
bör naturligtvis ske i samarbete med
näringslivets olika organisationer, och
jag har trott mig förstå att det inte behöver
råda någon motsättning mellan
detta förslag och propositionens uttalande
på denna punkt.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Westberg (fp).

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! När jag för några dagar
sedan fick statsutskottets utlåtande nr
195 i min hand blev jag så glatt överraskad
■— ja, nästa paff — över den
enighet det speglade att jag varit oförmögen
att samla mig till något skrivet
tal. Det är kanske inte heller nödvändigt
att ha ett sådant — det borde räcka
att med 20 skolriksdagar bakom sig
stå upp och instämma i utskottets skrivningar.
Jag vill ändå göra några små
kommentarer i marginalen.

Det är självfallet riktigt att som flera
talare gjort gratulera regeringen och
statsrådet till den enighet man upp -

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

nått, och det är lika viktigt att gratulera
oppositionen till den vilja till enighet
och samförstånd som den har visat.
Jag är övertygad om att vi sannerligen
också i fortsättningen här i riksdagen
kommer att behöva en sådan
enighet eller i varje fall en vilja att försöka
komma fram till enighet i skolfrågorna.

Det är kanske inte så märkvärdigt
att vi just nu kunnat uppnå denna enighet
i riksdagen om den fortsatta politiken
på det gymnasiala området, ty
problematiken är i dag en annan än
när det gällde grundskolan. I fråga om
grundskolan gällde det inte bara en pedagogisk
reform; på socialdemokratiskt
håll var det hela tiden en mycket
stark socialpolitisk aspekt som låg bakom.
Det gällde att rasera delar av ett
gammalt klassamhälle. Det fanns stora
möjligheter att engagera breda folkgrupper
för en stor sak. Jag föreställer
mig att gymnasiepolitiken de närmaste
åren — kanske ett tiotal år framöver
— mer kommer att sönderfalla i detaljfrågor
och att man kanske får vänta
en bit in på 1980-talet innan vad jag
vill kalla för det öppna utbildningssamhället
blir aktuellt, ett utbildningssamhälle
som stämmer mycket väl med
den vision som Stellan Arvidson hade.
Och då vet man inte hur det går med
den politiska enigheten i fortsättningen.

Men vad är det då som kommer att
hända? Vi har nu en totalt demokratiserad
grundskola; alla kommer fram
till gymnasiets portar. Men gymnasiet
är fortfarande, som herr Nordstrandh
sade, kvar i sin gamla målsättning. Det
är ingenting att beklaga i dagens läge;
jag tror inte att man hade kunnat hoppa
över den utvecklingsfas vi nu har
framför oss. Den del av gymnasiet som
är universitetsförberedande är fortfarande
spärrad och kommer av olika
skäl förmodligen att bli det ett tag till.
Det gör att trycket inom den gymnasiala
skolan mot den universitetsförberedande
linjen blir hårt. Jag är inte all -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

deles säker på att man inte under den
övergångstid jag talar om skulle ha en
fördel av att då göra yrkesskoledelen
av gymnasiet mer profilbildande. Det
får inte bli en alltför urvattnad fackskola
och yrkesskola vid sidan av vad
jag kallar den universitetsförberedande
gymnasielinjen.

Vad som kommer att hända är det
omöjligt att spå om. Att fackskolan kommer
att sitta trångt mellan gymnasium
och yrkesskola är jag övertygad om.
Om fackskolan mer och mer kommer
att sugas upp av ett mer allmänt gymnasium
eller om fackskolan och yrkesskolan
kommer att ytterligare integreras
vet vi inte. Men det kommer att
bli ett allt hårdare tryck, ett tryck som
statsmakterna förmodligen kommer att
möta genom att släppa spärrarna vid
inträde till gymnasium. Man är då fast
på nytt och måste göra en annan spärr
— herr Nordstrandh spekulerade om
detta. Men den finns redan i bestämmelsen
om att man behöver 2,3 poäng
för att få tillträde till universitet och
högskola. Man kan alltså leka med tanken
att, fortfarande under övergångstiden,
skärpa den spärren för att över
huvud taget klara universiteten.

Herr talman! Jag behöver inte säga
till min efterträdare — han har verkligen
upplevt detta på nära håll under
många år — att jag är övertygad om att
det blir universitets- och högskoleproblematiken
som blir den svåra och
den för utbildningspolitiken här i landet
helt avgörande — kalla den gärna
för den postgymnasiala problematiken.

Vi har tidigare sagt — med rätta —
att det är gymnasiepolitiken som hittills
styrt universitetspolitiken. Jag tror
att — och jag skall strax förklara varför
— det efter en period kommer att
bli tvärtom: universitetens utveckling
kommer att tvinga fram en ytterligare
integration av gymnasierna.

Vid sidan av den etablerade skolan
växer i dag en rad andra utbildningsvägar
fram. Jag tänker t. ex. på kvällsgym -

nasierna och vuxengymnasierna. Jag
vill inte påstå att de inte är etablerade
skolor, men de är fria för medborgarna
på ett helt annat sätt än det vanliga gymnasiet.
Vi har dessutom folkbildningsarbetet.
Våra studieorganisationer för i
dag en som de själva tycker ojämn kamp
mot skola och kommuner. Den striden
är sannerligen inte avgjord ännu, och
det är mycket möjligt att i framtiden
en gymnasieutbildning vid sidan av
skolväsendet kan komma att bli ett stort
arbetsfält för organisationerna. Men vad
jag framför allt tänker på är televisionens
och radions genombrott i undervisningssammanhang.
Jag har grubblat
mycket på TV:s och radions roll i undervisningen,
framför allt som ordförande
i den nu arbetande TRU-kommittén.

Egentligen, ärade kammarledamöter,
finns det ju inga gränser för dessa medias
möjligheter. Vi håller på att bygga
upp en TV-undervisning vid tekniska
högskolan i Linköping, vi använder i
stor omfattning TV- och radioprogram
som pedagogiska hjälpmedel — detta
gör vi inom skolans ram, men vi gör
också program som är rent lärarersättande.
Vi kan — i varje fall i princip
och i teorin kan jag säga för att vara
försiktig — komma fram till ett system
där människorna, yngre eller något
äldre, hemma eller i organisationer av
olika slag skaffar sig kunskaper som gör
dem reellt kompetenta att bedriva högre
studier. Universiteten kan inte gärna
arbeta med spärrar samtidigt som ett
starkt politiskt, socialt och medborgerligt
tryck skapar möjligheter för växande
grupper att utan formell kompetens
pröva sina krafter vid universitet och
högskolor. Ett sådant universitet bär jag
kallat det öppna universitetet. Det kommer
i sin tur att tvinga fram en öppnare
gymnasial skola.

Frågan är därför om inte Stellan Arvidsons
vision sådan han för någon timme
sedan framställde den är riktig. Vi
kommer att få en allmän gymnasie -

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44 -.8

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

skola; en del människor kommer att föredra
att på olika sätt — alla möjligheter
är här ännu inte uttömda — skaffa
sig en allmän gymnasiekompetens vid
sidan av skolan. Resultatet blir då till
sist ett öppet utbildningssamhälle. Men
jag vill i likhet med herr Arvidson verkligen
stryka under att detta gäller den
formella kompetensen och att det inte är
fråga om den reella kompetensen. En
konsekvens av ett öppet utbildningssamhälle
måste i sin tur bli en viss hårdhet
i det högre utbildningssystemet; det är
människornas egen förmåga som blir
avgörande, och med den behöver man
ju inte huttla om den inte räcker till.

Om 10, 15 år kommer de flesta människor
att ha en sådan utbildningsstandard
att man inte längre kan tala om
utbildningsgränser som klassgränser.
Den sociala aspekten borde alltså kunna
utmönstras ur resonemangen. Det uppstår
i stället andra risker, risker som
vi alla nu är medvetna om och som karakteriseras
med samlingsordet meritokrati.

lag skall inte gå in på meritokratins
problem nu utan vill uteslutande hänvisa
till det anförande som Stellan Arvidson
höll. Men den hydran kan ju inte
bekämpas med ett socialt rättvisepatos
av den typ vi känner till ifrån demokratins
genombrott och framväxt här i landet,
utan den måste bekämpas med andra
medel, genom att göra sådana konstruktioner
av utbildningen och av arbetsmarknaden
att man kan undvika en
skiktning efter testresultat.

Jag vill, herr talman, till sist säga att
hur det än bhr i framtiden kommer för
den gymnasiala skolans del de närmaste
åren att vara besvärliga. Jag är övertygad
om att departementet och våra
bägge utbildningsministrar är medvetna
om att det kommer att gå mycket fort.
Man måste känna att den grund man nu
timrar upp, såsom flera talare har sagt,
inte är så stabil att man kan stå alldeles
stilla hur länge som helst på den. Man
kan använda det gamla värdemättade

ordet en fortskridande skolreform, man
kan också som herr Turesson säga en
etapp på vägen. Att man då relativt
snart, som många talare här har sagt,
ser en ny stor parlamentarisk översyn
skymta vad beträffar den frivilliga skolan
är väl ganska riktigt.

Det kan ju för oss gamla här —• vi är
ju ganska många som lämnar riksdagen
i år — också förefalla som en paradox
att om vi någon gång i ett ljust ögonblick
inbillar oss att vi efter tjugo år har
gjort någonting bra — Stellan Arvidson
började ännu längre tillbaka och egentligen
var det 1940 det började — det
nog inte kan undvikas att det i en relativt
snar framtid kan skymtas en ny
översyn, dess bättre inte av den obligatoriska
skolan, som i alla väder är det
viktigaste, utan av den frivilliga skolan
som är byggd ovanpå den.

Herr ALMRYD (h):

Herr talman! Jag skulle vilja med ett
par ord beröra frågan om de fortsatta
övervägandena kring de gymnasiala utbildningsformerna.
Jag vill understryka
nödvändigheten av att man så snart som
möjligt gör en översyn av gymnasium,
fackskola och yrkesskola, så att dessa
skolformer blir praktiskt anpassade till
de krav som näringsliv och förvaltning
och andra avnämare kan ställa.

I själva verket har synnerligen mycket
av hittillsvarande utredningar tagit
sikte på principer och allmänna ritningar,
dagens proposition är ju ett
exempel på det. Hänsyn måste emellertid
också tas till att de som släpps ut
från olika skolformer duger någonting
till i sitt förvärvsarbete. Man kan naturligtvis
som herr Arvidson säga att gymnasiet
främst är samhällsfostrande, men
man skall komma ihåg, att de som går i
dessa skolformer och de som så att säga
köper de människor som har denna utbildning
förväntar sig, att när man har
skaffat sig en gymnasial utbildning man
också skall kunna någonting som man
har användning av i sitt kommande för -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

värvsarbete. Det gäller här såvitt jag
förstår inte ett antingen—eller utan ett
både—och, så att gymnasiet, fackskolan
och yrkesskolan både blir samhällsfostrande
och anpassade till krav som man
kan ställa från näringslivet.

Jag vill här peka på en svaghet som
redan visat sig vidlåda fackskolan, speciellt
den tekniska fackskolan. Eleverna
har svårt att på grundval av de kunskaper
de inhämtat skaffa sig befattningar
på den nivå som förespeglats
dem. Man har sagt att de fått en fullständig
yrkesutbildning men i själva
verket är den bara delvis fullständig.
Det var ett olyckligt beslut att de som
lämnade den tekniska fackskolan skulle
kallas ingenjörer då kompetensen uppenbarligen
bara ligger på teknikernivå.
Eleverna har tydligen svårt att över huvud
taget komma in på arbetsmarknaden
då det giiller mera långsiktiga arbetsuppgifter
utan ytterligare både teoretisk
och praktisk utbildning.

För eleverna i det gamla gymnasiet
har det under senare tid varit lika besvärligt.
Konjunkturdämpning och rationalisering
bär gjort företagen hårdare
i sina bedömningar av betyg och kunnande.
Arbetsmarknadsverket har ofta
kunna träda in föredömligt snabbt och
har ordnat vidareutbildningskurser med
hjälp av olika utbildningsinstitutioner.
Efter genomgången av en sådan kurs,
som kunnat räcka några veckor eller ett
halvår, har det i allmänhet inte varit
svårt för vederbörande att få ett meningsfullt
och adekvat arbete.

Enligt min uppfattning kommer läget
att bli ännu kärvare för det nya gymnasiets
elever på såväl den tekniska
som den ekonomiska linjen. Prognoserna
beträffande urvalet har som bekant
slagit slint, vilket gjort att elevmaterialet
i varje fall under överskådlig tid
sannolikt blir sämre, betygen ojämna
och ibland direkt dåliga. Företagen
kommer emellertid att bli hårdare i sina
bedömningar, trots att det en gång då
gymnasiereformen diskuterades allmänt

omvittnades från näringslivets sida att
företagen skulle ta på sig den mera företagsspecifika
och genuint yrkesanpassade
utbildningen sedan samhället klarat
den allmänna yrkesutbildningen.

I själva verket står vi i dag inför tendenser
både på den tekniska och ekonomiska
linjen i gymnasium och fackskola
att utbildningstiden för kanske alla elever
kommer att förlängas med en eller
flera terminer utöver de fyra respektive
tre år som nu förflyter innan adekvata
arbetsuppgifter kan erbjudas. Detta beror
uteslutande på att gymnasiet inte
förmår erbjuda tillräckliga yrkeskunskaper
samtidigt som näringslivet har
höjt sina krav på yrkesutbildning.

Det krävs diskussioner för att försöka
reda ut om arbetsmarknadsverket, liksom
hittills vid akuta behov, skall sätta
in arbetsmarknadsutbildning på områden
som vid varje givet tillfälle ter sig
matnyttiga eller om skoltiden i den reguljära
ungdomsskolan skall förlängas
med ytterligare en eller flera specialistterminer,
eller om företagen genom olika
åtgärder skall animeras att enskilt
eller kollektivt — bl. a. genom utnyttjande
av de rikstäckande studieförbunden
— i större utsträckning metodiskt
verkligen ta hand om undervisningen då
det gäller speciella arbetsuppgifter. I
dessa sammanhang bör också övervägas
intagning till de yrkesbestämda linjerna
två gånger per år, vilket naturnödvän
digt bör medföra ett önskvärt utsläpp
två gånger årligen. Möjligen kan
också ett treterminssystem prövas, om
inte för annat så för att underlätta förläggandet
av praktikperioden och bättre
utnyttja skolornas tekniska resurser.

Herr talman! Dessa problem måste
snarast uppmärksammas, innan det visar
sig att klyftan mellan vad skolan
erbjuder och näringslivet vill ha blir
så stor att det är svårt att överbrygga
den.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Herr talman! Förra veckan höll jag
här ett längre anförande om grundskolan,
och jag skall nu inte fresta kammarens
ledamöter med sådana långvariga
och systematiska talövningar. Jag
tar till orda nu huvudsakligen för att
markera min närvaro och samtidigt uttrycka
glädje över den samstämmighet
som präglar såväl utskottets utlåtande
som denna debatt. Det är nästan så att
ögonen tåras av rörelse, när man sitter
i sin bänk och hör hur högern är visionär
och folkpartiet framsynt och progressivt
— speciellt när man som jag
under ganska många år har kämpat mot
högern och gjort mitt bästa för att få
folkpartiet med på förslagen till sociala
reformer. Men denna enighet är inte
desto mindre glädjande, ty jag uppfattar
den inte bara som teknisk utan
också som en samstämmighet kring en
grundläggande ideologi i den principreform
det här gäller. Det är en ideologi
som för mig framför allt strävar
mot jämlikhet. Den markerar likvärdigheten
mellan praktiska och teoretiska
utbildningsvägar och därmed också mellan
praktiska och teoretiska yrken.

Herr Turesson råkade tydligen missuppfatta
herr Arvidson något, när denne
sade några vänliga ord om högerns
motion. Detta föranledde herr Turesson
att säga att nu har herr Arvidson
insett att högern är visionär. Men varför
var herr Arvidson i själva verket
så glad? Jo •— han ville inte säga det
själv, ty han är en blygsam man —
det berodde på att högermotionen innehåller
i stort sett samma tankegångar
som dem Stellan Arvidson med sådan
energi förfäktade 1950. Och det som
herr Arvidson upplevde som visionärt
var säkert att högerns motion innehåller
synpunkter som herr Arvidson själv
anfört och i stora delar ännu förfäktar,
nämligen tanken på en horisontell
klyvning, college-år etc., som präglade
skolkommissionens principbetänkande.
Detta är inte något fel i och för sig.
Jag har själv i Socialdemokratiska ung -

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

domsförbundets samlingsprogram 1958
utvecklat liknande tankar. Men jag tror
inte att de har någon omedelbar relevans
för dagens problem. Jag återkommer
kanske till den frågan senare.

Den glädje jag känner över samstämmigheten
i dag blandas emellertid med
en känsla av djupt vemod. Vi har här
lyssnat till två lysande anföranden av
Stellan Arvidson och Ragnar Edenman,
två personer som genom enastående insatser
i hög grad har satt sin prägel på
de senaste decenniernas utveckling på
skolans område. Det var med vemod
jag lyssnade på dem, i medvetande om
att det förmodligen var sista gången vi
här i kammaren får höra Stellan Arvidson
och Ragnar Edenman tala skola,
men jag är förvissad om att båda
två på andra ställen än i denna kammare
kommer att fortsätta med att vara
pådrivare när det gäller det svenska utbildningsväsendets
utveckling. Jag undervärderar
inte vår betydelse här i
riksdagen, men jag delar den uppfattning
som flera talare redan här varit
inne på, nämligen att det viktigaste ändå
sker utanför kammaren, ute på fältet,
i utredningsverksamheten och i det
praktiska arbetet.

Stellan Arvidson var i sitt anförande
inne på tankar som gjorde att han framför
sig såg en ungdomsskola som omfattar
i stort sett alla ungdomar i åldern
16—19 år, och det är samma perspektiv
som jag också har. Både han,
Ragnar Edenman och herr Nordstrandh
var inne på frågan vad som då kommer
att hända när folk strömmar vidare
till postgymnasial utbildning av olika
slag i en alltmer ökad utsträckning.

Herr Nordstrandh berättade om de
600 elever som häromdagen satt och
skrev engelska i Svenska mässhallen i
Göteborg. Herr Edenman framhöll att
vi kommer att få ett öppet skolsystem
och att vi då får räkna med väldiga
problem för universiteten och högskolorna,
som kommer att få uppleva ett
väldigt tryck. I stället skulle vi då få

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

ställa krav på individerna. Stellan Arvidson
sade att man får tänka sig att
det blir något fullt normalt att folk går
vidare till en postgymnasial utbildning.

På den direkta frågan från herr Nordstrandh
vill jag svara att vi för närvarande
styr tillströmningen till postgymnasial
utbildning av olika slag genom
inträdet till gymnasierna. Det är
där som den väsentliga styrningsmekanismen
ligger. Man har fastställt att man
inte tar in mer än 30 procent av en
årskull studerande till gymnasierna,
även om många fler söker dit, och därmed
dimensionerar man de efterföljande
utbildningsvägarna. Detta har lättat
trycket på dessa. Å andra sidan får
vi ett ganska otillfredsställande betygskrig
i grundskolans 9 g och i andra
sista årskurser över huvud taget.

Detta är ett problem som vi har uppmärksammat.
Det står i direktiven till
U 68, där herr Nordstrandh medverkar,
att man för att kunna dra upp en långsiktig
planering för det s. k. högre utbildningsväsendet
också måste ta upp
hela gymnasiestadiets dimensioneringsproblem.
Om man kunde avskaffa styrningsmekanismen
vid inträdet till gymnasium
skulle detta utan varje tvivel
också vara bra för grundskolan och förmodligen
även för samordningssträvandena
på gymnasiestadiet.

Men vilka blir då konsekvenserna för
hela det därefter följande stadiet? Och
är man beredd att ta dessa konsekvenser?
Det är som jag upplever det ett
av centralproblemen i U 68, där ju också
herr Nordstrandh kommer att få
möjlighet att med kraft driva de synpunkter
han kan ha i detta sammanhang.

Kan man då, såsom Ragnar Edenman
menade, släppa fram alla de sökande
till den postgymnasiala utbildningen
för att i stället behandla dem
på ett hårt sätt? Eller kan man, såsom
Stellan Arvidson gjorde, säga att tillströmningen
till den postgymnasiala utbildningen
är fullt rimlig? Jag har ti -

digare varit inne på denna problematik,
som har samband med vuxenutbildningen,
men jag tror inte att jag direkt
tagit upp den i denna kammare.

På längre sikt blir det ganska orimligt
att skilja på å ena sidan en postgymnasial
utbildning och å andra sidan
en vuxenutbildning. Dessa utbildningsforiner
kommer att flätas in i varandra.
Man gör sig nog skyldig till en felbedömning
om man utgår från att folk
bara kommer att fortsätta att utbilda
sig längre och längre inom det ordinarie
utbildningsväsendet.

Vi har inom skolväsendet upplevt den
kanske mest revolutionerande förändringen
i det svenska samhället under
de senaste 30 åren. Av dem som gick i
skolan på 1930-talet fick 80 procent eller
i realiteten 90 procent en sexårig
folkskola och icke mera. Därefter kom
trycket underifrån och sprängde den
gamla realskolan. Stellan Arvidson, Alva
Myrdal och några flera ansåg då att
man borde skapa en grundskola för alla
ungdomar. Det var en liten strimma
som förebådade den kommande utvecklingen.
Nu skapar vi vad man kan kalla
en enhetsskola eller en ungdomsskola
för hela ungdomskullen på gymnasiestadiet
— och 600 sitter och skriver
engelska i Göteborg.

Skall vi då skapa en enhetsskola med
12- och 15-årig skolgång eller med 15-och 18-årig skolgång? Jag har vid ett
par tillfällen sagt att vi kan fortsätta
och lägga på treårsperioder i den svenska
skolans utveckling tills pensionsbrevet
kommer som en barmhärtig avlösare
på den sista studiemedelsavin.

Här uppkommer också ett annat ideologiskt
problem, nämligen att tillvaron
i skolan med nödvändighet i viss mån
är isolerad. Förut var det inte så konstigt
— det var inte så många det gällde.
Man gick in i provröret vid sexårsåldern
och kom vid 42 års ålder med doktorshatten
på huvudet, frisk och fräsch, ut
på arbetsmarknaden och hade tillbringat
hela sin tillvaro i detta utbildnings -

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

väsende. Men det var som sagt fä det
gällde och det spelade inte så stor roll.

Vi står emellertid nu — och därvidlag
är jag relativt kulturrevolutionär,
om jag får använda det uttrycket —
inför problemet att vi isolerar en större
och större del av årskullen från samhället
utanför skolans murar. Jag tror
att man redan nu bör tänka på att
trycket kommer också här. Vad är det
då för ett tryck närmare bestämt? Jo,
även i fortsättningen vill man ta ut en
del av standardhöjningen i det svenska
samhället i form av förbättrad utbildning.
Det vill man göra för yrkesförlcovran
och för anpassning till en ständigt
föränderlig arbetsmarknad, det vill
man göra för att fördjupa sitt medvetande,
sin kritiska analys av tiden. Men
då skall vi redan i dag säga oss, att denna
standardhöjning behöver vi inte nödvändigtvis
ta ut genom fortsatta påslag
på en redan nog så omfattande ungdomsskola,
utan vi bör försöka finna
metoder för att ta ut den i form av
vuxenutbildning — nu i meningen utbildning,
anknuten till arbetslivet, insatt
som regelbundet återkommande avbrott
så att säga i den reguljära verksamheten,
i produktionslivet, för den
enskilde.

Det är framtidens öppna skola eller
utbildningssystem jag här ser framför
mig: vuxenutbildningen som ett sätt att
korrigera det man har valt fel, som ett
sätt att anpassa sig till denna föränderlighet
som vi kommer att tvingas till
men också som ett sätt att ständigt fördjupa
sitt medvetande om tiden och
människorna och världen. Det blir i och
för sig ett tekniskt enkelt problem; om
det bara gäller att förlänga den vanliga
skolan är det fråga om att bygga
upp universitet och skaffa lärare till
dessa för att klara utbildningen av dem
som är mellan 21 och 24 år, och därvidlag
vet vi hur vi skall göra. Det blir
ett helt annat men också mera fascinerande
problem om vi skall bereda människor
möjlighet till fortsatt utbildning

under hela den yrkesverksamma tiden
- i varierande former, med varierande
målsättning men sammanhållen av insikten
om att utbildningssystemet förblir
ett sätt att utveckla personligheten
och att förändra samhället. Jag skall
inte närmare fördjupa mig i detta, men
jag vill understryka att vi härvidlag
bör påbörja vårt tänkande inför 1970-och 1980-talens skola.

Några har frågat vilken ställning yrkesskolan
får i detta system. Det kan förefalla
som om den skall tunnas ut, men
jag tror att det finns en ganska stabil
bas av yrkeskunnande i yrkesskoledelen
på det gymnasiala stadiet. Och kommer
verkligen yrkesskolan att bli likvärdig
även om vi nu organisatoriskt försöker
skapa likvärdighet? Löneskillnaderna
efter genomgången utbildning är stora
och den gamla statusvärderingen kommer
nog att leva kvar, trots att det finns
en gemensam kapprock för de olika utbildningsgrenarna.

Det är svårt att uttala sig om riktigheten
av dessa påståenden. Men om man
tittar på tillströmningen till olika banor
på arbetsmarknaden kan man enligt min
mening inte undgå att dra slutsatsen att
vi under 1970-talet kanske får uppleva
en renässans för det gedigna kunnandet
och den gedigna utbildningen inom
praktiska yrken. De människor som
skaffat sig en sådan utbildning bär ofta
lätt att bli placerade på arbetsmarknaden.
Jag tror att de kommer att bli otroligt
eftertraktade i ett framtida yrkesliv.
De kan också ständigt vara medvetna
om att de med hjälp av vuxenutbildningen
kan utbilda sig vidare inom sitt
fack, gå över till ett nytt fack eller på
annat sätt utbilda sig. De som däremot
skaffat sig en mycket allmän utbildning

— det ser vi på många håll i samhället

— känner en viss fruktan: Vad blir det
av mig på arbetsmarknaden? Jag kan
ingenting särskilt, utan har bara allmänna
kunskaper.

Det är mycket möjligt att denna förändring
i hela produktionslivet kommer

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

att innebära en förskjutning av lönerelationerna
till fördel för de praktiska
yrkena, vilket jag av många skäl skulle
behjärta. Därmed skulle också följa eri
förstärkning av dessa yrkesvägars och
yrkens status, d. v. s. likvärdigheten
skulle börja kännas reell. — Vad jag nu
anfört är spekulationer, men bör ändå
hållas i blickfältet.

Endast två blanka reservationer bär
avgivits. Utskottet är alltså enhälligt i
sak. Till en hel rad detaljer har vi emellertid
ännu inte tagit ställning. Jag vill
understryka att det rör sig om en principproposition,
som är en absolut nödvändig
ram för det fortsatta arbetet på
detta fält. Om inte principerna är klara
kan skolöverstyrelsen på många nivåer
inte sätta i gång med den praktiska lokalplaneringen
och läroplansarbetet och
inte ta itu med alla personalfrågor.
Först när principerna ligger fast kan vi
börja med det praktiska arbetet. Det blir
ett besvärligt arbete, men just därför är
det en särskild styrka att principerna
backas upp av en enhällig riksdag.

Utskottsledamöterna har varit vänliga
att icke på någon sakpunkt ändra på
propositionen. Frågan om namnet har
emellertid varit föremål för diskussion.
Efter den lärda utredning herr Nordstrandh
gjorde om ordet gymnasiums
genesis och dess nakenhet blev jag något
oroad. Jag var nästan förvissad om
att han haft ett enskilt samtal med herr
Hamrin i Jönköping innan han vågade
lansera det här namnet som om det hade
en enhällig riksdag bakom sig. Vi har
inte tagit ställning till detta, men kommer
naturligtvis att på allt sätt beakta
den rekommendation som framförts av
statsutskottet.

Till sist vill jag markera min enighet
med herr Turesson. Det är här fråga
om en avslutande fas i den meningen
att man fogar samman de olika utbildningsvägarna
på gymnasiet, men det
gäller sannerligen också en etapp i det
svenska skolväsendets fortgående reformering.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag betecknade i mitt
första anförande situationen som märklig
ur flera synpunkter, och de inlägg
som sedan förekommit har gett ett bestämt
intryck av att min definition var
korrekt. Herr Edenman blev så chockad
av statsutskottets utlåtande och det förhållandet
att det är enhälligt att han var
handlingsförlamad i flera dagar, och
statsrådet Palme är rörd nästan till tårar.

Dessa detaljer är kanske inte skäl nog
för mig att nu ta kammarens tid i anspråk
tre minuter; det var närmast utbildningsministerns
påstående att jag
hade missuppfattat det uttalande som
herr Arvidson gjorde om högerns partimotion
som föranledde mig att begära
ordet. Jag tror inte att jag har missuppfattat
uttalandet. Herr Arvidson sade att
högermotionen var beundransvärd och
i allra högsta grad framåtsyftande. Vare
sig de tankar som förekommer i denna
av herr Arvidson så beundrade högermotion
uttalats tidigare eller inte, är
det dock ett faktum att motionen i dag
tydligen är för framsynt, eftersom statsutskottet
inte har velat gå med på den
omedelbara parlamentariska utredning
som begärts i motionen.

Herr Palmes tolkning av herr Arvidsons
yttrande var absolut inte någon
bokstavstolkning; jag antecknade ordagrant
vad herr Arvidson sade. Jag har
det intrycket att statsrådet Palmes tolkning
mera utgjorde en efterrationalisering,
och det kommer nog statsrådet att
få se när han tar del av protokollet från
denna debatt.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Om herr Turesson som
högerns representant genom att ena sig
med oss har lyckats göra herr Edenman
paff och mig rörd till tårar, är det väl
ingenting att vara missnöjd över. Snarare
skulle det väl föranleda herr Turesson
att utbrista som någon potentat gjor -

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

de: »Potz Donner, haben wir das alles
getan!»

Det förhåller sig så att högern väckte
en motion i detta sammanhang om horisontell
klyvning och college-år. Det är
en tanke som Stellan Arvidson framförde
år 1950 och som jag i min ringhet
fortsatte att försöka utveckla år 1958.
Det är klart att herr Arvidson är glad
över att högern nu, 18 år efteråt, kommit
fram till hans tankegångar från år
1950. men att i dagens läge undvika att
sätta i gång ett energiskt arbete på att
genomföra de föreliggande principerna
därför att högern har upptäckt dessa
Arvidsonska tankar från år 1950, vore
djupt orealistiskt. Att nu plötsligt på
nytt tillsätta en utredning, när hela området
är genomsyrat av under 1960-talet
inlevererade utredningsbetänkanden om
det frivilliga skolväsendet, vore också
djupt orealistiskt.

Vi går nu in i ett verkställighetsskede.
Nu skall det bli någonting av! Vad det
gäller är yrkesskolans reformering och
en kraftig kvalitetshöjning av den vid
dess integrering med fackskolan och
gymnasiet. I sinom tid får vi börja tänka
över nästa skede, nästa etapp, men vad
vi nu skall syssla med är konkret planeringsarbete,
läroplansarbete och sådant,
och detta är ingenting för parlamentariska
utredningar. Vad som skall
utföras är praktiskt arbete ute i kommuner
och i skolöverstyrelsen.

När denna etapp blivit konkret genomförd
måste vi i god tid börja tänka
på hur nästa skede skall planeras. Vi
bör alltså inte hasta i väg onödigtvis,
eftersom vi då bara skulle störa det betydelsefulla
praktiska arbetet som förestår.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att det
finns någon anledning för utbildningsminister
Palme att beskylla högern för
att vilja hasta i väg onödigtvis. Vad vi
vill ha är en utredning som skulle kunna
ta vara på det goda som finns i de

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

många detaljutredningar som har gjorts
och sammanställa materialet till en helhet.

Men låt oss inte gräla om detta utan
i stället vara glada över enigheten i dag!

Jag är inte missnöjd, såsom statsrådet
Palme ifrågasatte, över den enigheten.
Jag är inte heller missnöjd över att herr
Edenman blev chockad eller att herr
Palme blev tårögd. Jag tror inte att vare
sig det jag sade eller hur jag såg ut när
jag konstaterade detta kan tas till intäkt
för något missnöje.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Må det också vara mig
tillåtet att först, liksom många andra, få
konstatera den enighet som rått inom
statsutskottet kring propositionen om
den s. k. mellanskolan, ett förslag som i
stort sett sammanfaller med yrkesutbildningsberedningens
förslag.

Denna enighet finner jag — även
om jag inte sträcker mig så långt som
statsrådet Palme, att »tårarna trillar
av rörelse» — glädjande särskilt som
vi inom yrkesutbildningsberedningen
liksom kom på sladden av skolutredningar
och sannerligen inte haft någon
lätt uppgift att på ett ytterst mångfasetterat
område söka åstadkomma
lösningar som inte ställer yrkesutbildningen
i särklass, som om den inte
skulle vara likvärdig med andra utbildningsgrenar
på det gymnasiala stadiet.

Jag skall, herr talman, inte på något
sätt ge mig in på hela fältet, utan bara
aktualisera ett par spörsmål i samband
med propositionen.

Det första gäller den konsumtionstekniska
och vårdtekniska utbildningen.
Frågan är, om utbildningen skall hållas
samman under första terminen eller om
den skall delas upp på två linjer. Departementschefen
anser att båda alternativen
bör prövas. Personligen tror jag
det vore till gagn med en sammanhållen
utbildning under en termin, därför att
det skulle innebära en grundutbildning
som bleve till nytta för bägge parter,

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

både för dem som kommer att ägna sig
åt vårdsektorn och för dem som fortsätter
sin utbildning inom den konsumtionstekniska
linjen. De förra skulle
erhålla värdefulla kunskaper om kostfrågornas
betydelse för barn, sjuka
och åldringar, och de senare skulle få
grundläggande kunskaper om vårdarbetet,
vilket skulle bli till nytta för dem i
deras yrkesutövning.

Både yrkesutbildningsberedningens
förslag och propositionen syftar till en
bredare och vidare utbildning, inte
snävt begränsad till vissa sektorer.

Som jag ser saken är det därför inte
lyckligt, om man spaltar upp vårdutbildningen
och den konsumtionstekniska
utbildningen redan från botten.
Jag tycker att det är riktigt som departementschefen
föreslår att båda alternativen
skall bli föremål för försöksverksamhet
utan att mer eller mindre förutfattade
meningar därvid får vara vägledande.

För det andra vill jag uppehålla mig
vid utbildningen av personal inom storhushållen.

Här har jag och mina medmotionärer
från övriga demokratiska partier ansett
att det bör finnas två skilda utbildningar,
en för institutionshushållet inom
den konsumtionstekniska linjen och en
för industrins behov inom den livsmedelstekniska
linjen. Utbildningstiden
skall visserligen bli lika lång inom båda
linjerna, men det föreligger ändå en väsentlig
skillnad. Varför? Jo, utbildningen
i storhushåll inom den konsumtionstekniska
linjen omfattar tre terminer
men inom den livsmedelstekniska endast
en termin. Den konsumtionstekniska
linjen, d. v. s. den med tre terminer,
siktar på en utbildning som är lämpad
för t. ex. sjuk-, åldrings- och barnavårdsinstitutioner
eller för skolmåltidsverksamhet.
Den personal som skall ha
ansvaret för kosten till sjuka personer,
barn och ungdomar och åldringar, måste
ha god utbildning i kostfrågor.

Motsvarande utbildning inom den

livsmedelstekniska linjen omfattar, som
jag nyss sade, endast en termins undervisning
i storhushåll, och den huvudsakligaste
utbildningen ligger i produktionsteknik.
Det är säkerligen utomordentligt
viktigt när det gäller industrins
behov, men det tillgodoser inte institutionsstorkökens
behov. För dem som
kommer att ha sin gärning förlagd till
olika institutioner är det sannerligen
enligt min mening av större betydelse
att de får kunskaper om kostfrågorna än
om hur maskiner och övrig apparatur i
livsmedelsindustrin fungerar. Institutionsliushållens
verksamhet måste, som
vi framhållit i vår motion, hänföras till
serviceområdet. Det kan därför inte vara
riktigt att avgörandet vid det fortsatta
läroplansarbetet skall läggas i
händerna på arbetsgivar- och arbetstagarparterna.

Nu skriver visserligen utskottet välvilligt
— såsom det heter — och visar
förståelse för de synpunkter som framförts
i motionerna. Utskottet förutsätter
att skälen för och emot olika utbildningsvägar
under det fortsatta läroplansarbetet
kommer att prövas förutsättningslöst.
Men, herr talman, det är
inte som jag bedömer detta närmast en
fråga om läroplanerna, utan det gäller
två skilda utbildningsvägar för storhusliållspersonalen.

Jag tillåter mig att återge ett par uttalanden
som gjorts under remissförfarandet.
Konsumentinstitutet framhåller
uttryckligen att det för den breda och
skiftande storhushållssektorn finns behov
av både en yrkesutbildning med
renodlad livsmedelsteknisk inriktning
och med en undervisning även i andra
konsumtionstekniska ämnen.

Samma inställning har TCO, som
framhåller att vid bearbetning av läroplanerna
bör »eftersträvas en klar
uppdelning mellan de olika slagen av
storhushållsutbildning, så att sådan utbildning
för institutioner, t. ex. för sjuk-,
åldrings- och barnavården liksom skolbespisningar
och liknande, helt förläggs

Onsdagen den 11

till den konsumtionstekniska utbildningen,
medan livsmedelstekniska linjens
storhushållsutbildning enbart inriktas
för industriell tillverkning».

Herr talman! Jag är övertygad om att
både den konsumtionstekniska och den
livsmedelstekniska linjen behövs för utbildning
av storhushållspersonal, om
denna personal verkligen skall få en
god utbildning som är avpassad för de
skilda områden där man kommer att
verka. Mina medmotionärer och jag anser
det därför rimligt och riktigt att
riksdagen nu uttalar sin mening i denna
fråga.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till motionerna I: 998 och II: 1262.

I detta anförande instämde herr Oskarson
(h).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Härmed är vi inne på
den konkreta utformningen, som vi i
stort sett inte haft anledning att syssla
med i dag utan som kommer upp vid
uppföljningen av detta ärende.

Det område som motionen avser är
av mycket stor betydelse och har väckt
stort intresse — det syns på den anslutning
som motionen fått. Inom utskottsavdelningen
har vi emellertid trott oss
förstå att det föreligger vissa missuppfattningar
från motionärernas sida. Beträffande
frågan om man bör skilja den
vårdtekniska utbildningen från den konsumtionstekniska
säger utskottet att
vårdområdet är så stort att det räcker
till ett ensamt yrkesblock. Vi bryter
alltså inte principen att inte utbilda för
ett visst yrke utan för ett block av yrken,
om vi skiljer ut vårdutbildningen.

Det avgörande för utskottet har emellertid
varit huvudmannaskapet. Frågan
om huvudmannaskapet har ännu inte
lösts, men vårdutbildningen måste hur
vi än i övrigt ordnar huvudmannaskapet
för gymnasiet ligga kvar hos landstingen
— sjukvårdshuvudmännen — eftersom
vårdutbildningen i så hög grad

december 1968 fm. Nr 44 31

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

måste ske på vårdanstalterna. För att
inte störa driften på dessa anstalter
måste också denna utbildning organisatoriskt
inlemmas i vårdarbetet på ett
helt anant sätt än praktiktjänstgöringen
för övriga yrken.

Vi har alltså ansett att vårdutbildningen
är ett särfall och att man måste
räkna med att den får en särbehandling.
Detta skall naturligtvis inte hindra att
vårdutbildning när så befinnes lämpligt
och praktiskt genomförbart lämnas
även på gymnasiet, där en samlad bottenutbildning
kan ges. Vi tror dock inte
att detta kommer att ske i någon större
utsträckning. Huvudsaken är att möjligheterna
hålls öppna; utvecklingen får
sedan visa vad som är mest lämpligt i
de konkreta fallen.

Vi vill emellertid inte vara med om
någon klyvning av den del av utbildningen
som blir kvar. Motionärernas resonemang,
att man kan få till stånd mer
specialutbildning om man har mindre
gemensam utbildning gäller på vartenda
område i yrkesskolan. Vi har dock varit
överens om att utbildningen inte skall
specialiseras från början; utan att det
skall finnas en grundläggande utbildning
för varje block med grenar som
pekar åt olika håll. De utbildade blir då
mer användbara på arbetsmarknaden. I
framtiden kommer det säkert att bli
många fler yrkesbyten än vi har nu. Det
kommer inte att vara regel att man utbildar
sig för ett visst yrke, inträder i
detta och stannar där till pensionsåldern.
Man kommer kanske att byta till
helt andra yrken, men ofta inom samma
grupp. Då skall man inte behöva starta
från botten igen, utan man skall ha en
grundutbildning som gör att man kanske
får ta ett steg tillbaka och genomgå
en snabbutbildning, en kompletteringskurs,
för att sedan flytta över till ett
annat yrkesområde.

Vi tror att detta i mycket hög grad
kommer att gälla just dessa båda områden.
Dels vet de unga själva inte med
säkerhet vilken gren de vill inrikta sig

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

på — det kan bli direkta felval — dels
kan läget på arbetsmarknaden vara sådant,
att det tidvis är överskott på det
ena området och underskott på det andra.
Då skall det inte vara så svårt att
föra över en grupp från det ena området
till det andra. Har de en gemensam
grundutbildning blir detta ganska enkelt.
Likaså kan det hända att en person
som under många år arbetat i ett
storhushåll av en eller annan orsak —
t. ex. flyttning från ort i samband med
giftermål eller hälsoskäl — inte kan
fortsätta i det arbetet. Däremot kan vederbörande
kanske få anställning inom
en livsmedelsindustri som behöver folk.
Denna person skall då inte behöva en
fullständig omskolning för att kunna ta
det arbetet.

Dessa två områden ligger dock så pass
nära varandra och har så pass mycket
gemensamt att de bör kunna inordnas i
samma block. Utskottet vill därför inte
gå motionärerna till mötes, utan vi anser
att propositionens och yrkesutbildningsberedningens
förslag är det riktiga.

Jag ber, herr talman, på denna punkt
liksom på de övriga att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag bär inte på något
sätt kritiserat den vårdtekniska linjen,
fröken Olsson. Jag har snarare uttryckt
min tillfredsställelse över att departementschefen
vill åstadkomma en försöksverksamhet
på detta område för att
därefter kunna avgöra om utbildningen
skall hållas samman under första terminen
i en gemensam konsumtions- och
vårdteknisk linje eller delas på två linjer.
Jag har också sagt att jag personligen
tror att det skulle vara lyckligt
med en gemensam grundutbildning under
den första terminen.

Fröken Olsson tror att vi motionärer
har missuppfattat detta. Det bär vi inte.
Visst är vårdområdet ett mycket stort
område, och jag hyser förståelse för att

man ur den synpunkten kan finna det
motiverat med en speciell utbildning.
Men det vi är rädda för är att kostfrågorna
i så fall skulle tappas bort; det
är alltså dem vi vill slå vakt om. Jag
tror inte att huvudmannaskapet därvidlag
kommer att utgöra några oöverstigliga
hinder.

Jag är den första att understryka -—-detta har jag också framhållit i mitt tidigare
anförande — värdet av en bred
grundutbildning. Jag sitter själv med i
yrkesutbildningsberedningen och är
helt på det klara med hur värdefull eu
sådan bred grundutbildning är. Men den
fråga vi nu önskar att riksdagen skall ta
ställning till gäller två så pass skilda
linjer som inte har så mycket gemensamt,
att vi anser det motiverat att dela
upp den utbildningen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 998
och II: 1262; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Wetterström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1 i
utskottets utlåtande nr 195, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 998 och II: 1262.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

han fnnne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 163 ja och 37 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Domartjänster vid vissa underrätter

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 197, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående domartjänster vid
vissa underrätter jämte motioner.

I propositionen nr 166 hade Kungl.
Maj d under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokollet över justitieärenden
för den 31 oktober 1968 föreslagit
riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Majd att den 1
januari 1969 inrätta den tingsdomartjänst
och den rådmanstjänst som förordats
i statsrådsprotokollet,

b) bemyndiga Kungl. Majd att vidta
de övergångsåtgärder i fråga om två
häradshövdingtjänster som angivits i
statsrådsprotokollet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen 1:1032 av herrar
Alexanderson och Ernulf,

dels de likalydande motionerna
1:1037 av herr Bertil Petersson in. fl.
och II: 1313 av herr Dahlgren in. fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta 1)

att i skrivelse till Kungl. Majd
hemställa, att den nuvarande domkretsindelningen
i Kalmar län inte
ändrades innan statsmakterna tagit slut -

Domartjänster vid vissa underrätter

giltig ställning till principerna för en
allmän domkretsreform, samt

2) att avslå Kungl. Maj ds proposition
nr 166 i vad den avsåge förändringar i
domarorganisationen i domsagorna i
Kalmar län.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:1037 och 11:1313 bemyndiga
Kungl. Maj d

a. att den 1 januari 1969 inrätta den
tingsdomartjänst som förordats i statsrådsprotokollet,

b. att vidta de övergångsåtgärder i
fråga om två häradshövdingtjänster som
angivits i statsrådsprotokollet,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Majd att den 1 januari 1969 inrätta
den rådmanstjänst som förordats
i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte avslå inotionen
I: 1032.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Kaijser (h), Ottosson
(h), Per Jacobsson (fp), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Schött (h), Johan Olsson
(ep), Bohman (h), Stå hl (fp), Nihlfors
(fp) Mattsson (ep), Turesson (h),
Antonsson (ep) och Mundebo (fp), som
ansett att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj ds förslag, såvitt nu var i
fråga, och i anledning av motionerna
I: 1037 och II: 1313 som sin mening ge
Kungl. Maj d till känna vad reservanterna
anfört i fråga om domartjänster
m. m. i Kalmar län.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Vi har nu att behandla
ett utlåtande som gäller domsagoindelningen
i Kalmar län. Redan i oktober
månad ställde jag till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet en enkel
fråga, där jag efterlyste de motiv

2 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr !i!i

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Domartjänster vid vissa underrätter

Kungl. Majd hade haft för att i det läge,
då det förelåg en lagrådsremiss angående
ny domstolsorganisation i landet,
i praktiken genomföra denna reform i
hela Kalmar län. Som vi ser är den föreliggande
propositionen till omfånget
ganska liten, men den har dock föranlett
en så exceptionell åtgärd som en
fyrpartimotion, där det yrkas avslag på
motionen i de delar som gäller Kalmar
län.

Jag anser att en fråga av denna art
som ju har behandlats i utredningar
och som är föremål för lagrådsremiss
— och statsrådet har ju utlovat att riksdagen
rätt snart skall 1''å ta ställning till
principerna för den framtida domstolsorganisationen
— är så pass väsentlig,
att man inte utan synnerliga skäl bör
föregripa den kommande behandlingen
och ställa ett län inför fullbordat faktum.
Om riksdagen i dag skulle bifalla
propositionen, som alltså bara gäller ett
län, skulle riksdagen i princip ha tagit
ställning till det förslag som vi har att
emotse under nästa år. Jag kan för min
del inte tyda det som någonting annat
än en viss nonchalans mot riksdagen,
att man begär något sådant.

För min del vill jag deklarera att jag
inte biträder principerna i lagrådsremissen,
eftersom man där utdömer endomardomsagorna.
Jag tror att denna
fråga bör ses i ett vidare perspektiv.
Visserligen kan det kanske ur rättvisesynpunkt
vara tryggare att ha flerdomardomsagor,
men jag tror att man
även i en endomardomsaga kan garantera
fullgod rättstrygghet i detta land.
Jag har svårt att tänka mig att någon
kan föra i bevis en annan uppfattning.

Som motiv för flerdomardomsagorna
har anförts besparingseffekten. Enligt
propositionen skulle man i Kalmar län
göra en besparing på 100 000 kronor.
Jag tillåter mig att i viss mån dra den
siffran i tvivelsmål. Det är möjligt att
det uppstår en sådan besparing, men
det är också möjligt, att det inte blir
någon besparing alls. Beloppet är i och

för sig så ringa att det mycket väl kan
ligga inom felräkningsmarginalen.

När man tar ställning till en sådan
här fråga som gäller ett helt län, får
man inte se saken enbart ur justitiedepartementets
synpunkter. Det blir
många bygder och regioner som får
försämrad service genom att staten på
detta sätt drar in administrativa enheter.
För en ort som mister sin domsaga
innebär det inte bara förlusten av
domsagokansliet och dess personal med
det skatteunderlag som den representerar,
utan det finns också en massa sidofunktioner
till ett domsagokansli som
man så småningom kommer att mista.
Det är orealistiskt att tänka sig att det
på en ort som mister sin domsaga i
framtiden kommer att finnas yrkesverksamma
jurister, advokater och andra,
utan de kommer också att söka sig till
den nya kansliorten, överflyttningen av
fastighetsregistreringen kommer sannolikt
också att få inverkan på bankväsendet.
Över huvud taget är det mycket
svårt att i förväg bedöma vilka konsekvenserna
blir.

Det är i ingripanden som dessa som
jag ser det motsägelsefulla i regeringens
politik. Här gör man genom statliga åtgärder
en region mindre attraktiv. När
så småningom effekterna visar sig av
dessa åtgärder, tvingas måhända statsmakterna
att med lokaliseringspolitik
hjälpa arbetsmarknadsverket att på
andra vägar pumpa liv i denna region.

Jag tycker att man skulle kunna begära
att regeringen anlägger en bättre
helhetssyn på dessa problem.

Som jag inledningsvis framhöll är
denna sak av sådan karaktär att den
inte bör avgöras utan mycket noggranna
överväganden. I min enkla fråga till
justitieministern, som inte besvarats,
efterlyste jag motiveringarna till att det
just i Kalmar län ansågs vara så pass
många kor ute på isen att det var nödvändigt
vidta så snabba åtgärder. Jag
vore tacksam, om jag i den här debatten
antingen från regeringsbänken —

Onsdagen den 11 december 1908 fm.

Nr 44

jag beklagar att justitieministern på
grund av sjukdom inte har tillfälle delta
i debatten — eller av utskottets talesman
kunde få ett klarläggande av de
verkliga motiven bakom denna brådska.

Herr talman! Met det sagda ber jag få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde fru Torbrink
(s).

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Som herr Krönmark
underströk återfinns här en motion av
så gott som samtliga ledamöter från
Kalmar län. Den gäller propositionen
nr 166 där det föreslås att principerna
för sammanslagningen av domsagorna
skall genomföras vid tillsättandet av vissa
tjänster och ingå som ett led i den
domstolsreform för hela landet varom
beslut beräknas komma att fattas här i
riksdagen våren 1969.

Ett stort antal kommuner i landet har
tillsammans bildat en kommitté, där
man i många avseenden ifrågasätter reformförslagets
rätta utformning. Propositionens
förslag innebär bl. a. att antalet
domkretsar i Kalmar län minskas
från 7 till 4, vilket bl. a. inedför att
Ölands, Södra Möre, vissa delar av Norra
Möre och Stranda domsagor sammanförs.
övriga ändringar som föreslås i
propositionen kommer väl att beröras
av andra debattörer.

Vi anser det felaktigt att enbart för
Kalmar län genomföra den ifrågavarande
principen på det judiciella området
utan att ställningstagandet i stort föreligger.
Utskottet anför att kommunindelningarna
i viss mån kommer att ändras
den 1 januari 1969 och att detta
skulle vara ett av skälen till propositionen.
Beträffande Ölands domsaga
sker inga sådana ändringar med avseen■e
på kommunindelningen. Ölands domaga
har verkat under en epok som

Bomartjänster vid vissa underrätter

sträcker sig tillbaka till 1100-talet. Den
har ett mycket markerat och begränsat
område och är särpräglad därför att en
mycket stor del av sommarturismen faller
på området. Domarkansliernas nuvarande
placering betyder nu mycket
för de berörda områdenas befolkning
när det gäller servicen. Stationsorten
Borgholm för Ölands domsaga blir också
mera lättillgänglig för advokater och
turister när Ölandsbron är färdig.

Jag förstår att man kommer att säga:
Ja, men då blir det ju också lättare för
allmänheten inom domsagan att få sina
ärenden behandlade på fastlandet. Men
varför skall berget komma till Mohammed
och inte tvärtom? Alla omstruktureringar
av detta slag missgynnar glesbygderna
och ytterområdena.

Den föreslagna reformen beräknas
inte ge några ekonomiska fördelar, och
det är väl en av orsakerna till att så
många har frågat, om det verkligen
finns skäl att genomföra den. Vi har
inte ansett det vara tillfredsställande att
på administrativ väg omstrukturera eu
samhällsinstans så som här skulle ske
och plocka sönder den bit för bit. Många
människor i de berörda områdena frågar
sig också hur landet egentligen styres,
när riksdagen blir inkopplad först
när frågorna redan är på väg att lösas.
Allmänheten och kommunerna bibringas
lätt den uppfattningen vid redovisningen
av sådana planer att frågan är
avgjord och att några ändringar av samhällsorganens
föreslagna framtida struktur
därför inte kan göras. Men en 800-årig tingsinstitution som den öländska
bör inte utan vidare hänföras till avdelningen
för förbrukade antikviteter. Vad
jag här sagt om denna domsaga gäller
också för övriga domsagor i Kalmar län.

Vidare är det väl inte alltid självklart
att varje underrätt skall bestå av minst
tre domare, som domstolskommittén har
föreslagit. De tillfällen är säkerligen inte
många då en sådan sammansättning är
nödvändig. Inte heller är det bra att
minska lekmannainflytandet på sätt som

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Domartjänster vid vissa underrätter

dömstolskammittén förordat. Detta
lekmannainflytande har hittills utövats
av nämndemän, och det har varit till
stort gagn. Det är av stort värde vid
allt domstolsförfarande att få med den
i vardagslivet erfarne, praktiske lekmannens
syn på frågorna. Ofta mår
inte ett domstolsärende bra av att bedömas
enbart ur juris kandidataspekter.
Man behöver också ha den praktiska
människans syn på problemen.

Den fråga som behandlas i förevarande
proposition och utskottsutlåtande
gäller vissa domartjänster i Kalmar
län, men det bakomliggande huvudproblemet
är det som jag här har försökt
skissera.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Till statsutskottets förevarande
utlåtande nr 197 har fogats en
gemensam borgerlig reservation som gäller
Kungl. Maj ds förslag om ändringar
i den judiciella indelningen i Kalmar
län. Reservationen bygger på en motion,
i vilken föreslagits att riksdagen avslår
Kungl. Maj ds förslag såvitt det berör
Kalmar län. Reservanterna önskar för
sin del att Kungl. Maj d skall uppskjuta
ikraftträdandet av beslutet om judiciella
indelningsändringar i Kalmar län och
yrkar därför avslag på Kungl. Maj ds
förslag i denna del.

Under 1968 har en hel del kommunsammanslagningar
ägt rum i enlighet
med de planer som fastställts för kommunblocken.
Dessa sammanläggningar
berör även Kalmar län, och på grund
härav måste helt enkelt vissa judiciella
indelningsändringar vidtagas. Bl. a. förs
två kommuner från Kronobergs län över
till Kalmar län. Låt mig säga, herr talman,
att det inte är någon hämndeaktion
från min sida på grund av att
storebror naggar oss i kanten, att jag
har en annan uppfattning än reservan -

terna på denna punkt. Jag skall försöka
redogöra för bakgrunden härtill.

I Kalmar län finns för närvarande
sju underrätter, varav tre är s. k. ensamdomardomsagor.
Sedan lång tid tillbaka
har den praxis varit gällande, att
häradshövdingtjänster i ensamdomardomsagor
ej återbesättes som ordinarie.
Det blir i stället extraordinarie tjänster
på dessa ställen. Enligt den vedertagna
uppfattningen att en domare bör
vara ordinarie för att kunna vara tillräckligt
självständig är detta förhållande
inte något att eftersträva. Det anses
också att dessa endomardomsagor från
effektivitetssynpunkt inte bör bestå i
framtiden.

Man kanske bör påpeka att det i utredningsbetänkandet
»Ny domkretsindelning
för underrätterna» föreslogs att
det i Kalmar bara skulle finnas tre underrätter.
Göta hovrätt har dock gått
efter en annan linje och föreslår fyra
underrätter, nämligen underrätter i Oskarshamn,
Västervik och Kalmar samt
en underrätt, som skall täcka Öland
och södra delen av länet med Kalmar
som kansliort.

Det är också felaktigt att det som
nu skall beslutas skulle vara något nytt,
såsom hävdats av dem som yrkat bifall
till reservationen. Vi har nämligen i
denna kammare tidigare fattat beslut av
precis samma innebörd som det som nu
gäller Kalmar län. Jag vill bara erinra
om att vi 1967 genomförde en reglering
i västra Skåne av ungefär samma
utsträckning som den som nu görs i
Kalmar län. Personella, lokala och en
mängd andra skäl talar också för att
nu genomföra denna reglering i Kalmar
län fr. o. m. den 1 januari 1969.
Jag skall inte nu räkna upp alla dessa
skäl. Ett noggrant övervägande av alla
omständigheter måste dock leda till det
resultatet, att man i Kalmar län i överensstämmelse
med rådande praxis bör

dra in de tre ensamdomardomsagorna.

Ingenting talar för att riksdagens kommande
ställningstagande till princippro -

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

positionen om domkretsindelningen bör
avvaktas.

Herr Börjesson i Glömminge sade att
det aktuella sättet att genomföra ändringarna
på administrativ väg är felaktigt.
Såsom jag läst reservationen anser
reservanterna dock icke att Kung].
Maj:t har förfarit i sak oriktigt genom
att besluta om att tre domsagor i Kalmar
län skall dras in och att en ny
domkretsindelning skall gälla fr. o. m.
den 1 januari 1969.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet GEI JER:

Herr talman! Jag skall försöka att ge
herrar Krönmark och Börjesson i Glömminge
den helhetssyn på denna fråga
som de har efterlyst.

Under år 1968 har Kungl. Maj:t fattat
beslut i ett stort antal fall om sammanläggning
av kommuner eller delar av
kommuner till större kommuner i enlighet
med de planer som fastställts för indelning
i kommunblock. Ett antal av
dessa sammanläggningar berör också
den judiciella indelningen. Detta gäller
när kommuner eller kommundelar som
läggs samman tillhör olika underrätters
domkretsar. Den gällande lagstiftningen
utgår nämligen från att en kommun inte
kan delas på olika domkretsar.

I Kalmar län måste tre av de kommunsammanläggningar
som sker den 1
januari 1969 samtidigt föranleda ändring
av den judiciella indelningen. Herr
Fager lund har redan berört detta. Men
låt mig, för att kammarens ledamöter
skall få en fullständig bild av situationen,
säga att Algutsboda kommun i Kronobergs
län förs till Kalmar län och förenas
med Emmaboda kommun i Södra
Möre domsaga. Hälleberga kommun -—
också i Kronobergs län -—- förs till Kalmar
län och förenas med Nybro stad i
Södra Möre domsaga. Med Nybro stad

Domartjänster vid vissa underrätter

förenas också Alsterbro kommun, som
ligger i Norra Möre och Stranda domsaga.
Vidare förenas de i Hultsfreds
kommunblock ingående kommunerna
Hultsfred, Lönneberga och Målilla.
Hultsfred och Lönneberga tillhör Sevede
och Tunaläns domsaga. Målilla tillhör
Oskarshamns domsaga.

I Kalmar lön finns för närvarande
sju underrätter, nämligen rådhusrätten
i Kalmar och sex domsagor. Tjusts domsaga
har kansli i Västervik, Sevede och
Tunaläns domsaga i Vimmerby, Oskarshamns
domsaga i Oskarshamn, Norra
Möre och Stranda domsaga i Kalmar,
Södra Möre domsaga också i Kalmar
och Ölands domsaga i Borgholm. I
Tjusts domsaga och i Oskarshamns domsaga
finns det två ordinarie domartjänster.
I Södra Möre domsaga finns
det en ordinarie domartjänst och en
tjänst för tingssekreterare. De tre övriga
domsagorna — alltså Sevede och
Tunaläns, Norra Möre och Stranda samt
Ölands domsagor — är, som jag redan
sagt, rena ensamdomar domsagor.

Vid övervägande av de ändringar
som måste beslutas i fråga om den judiciella
indelningen i Kalmar län redan
fr. o. m. den 1 januari 1969 var att beakta
att domstolskommittén 1967 i sitt
betänkande »Ny domkretsindelning för
underrätterna» hade föreslagit att i
Kalmar län skall finnas tre underrätter,
nämligen en för södra delen av länet
och för Öland med säte i Kalmar, en
för mellersta delen av länet med säte i
Oskarshamn och en för norra delen av
länet med säte i Västervik. Vidare var
att beakta att Göta hovrätt efter närmare
utredning hade föreslagit, att man
den 1 januari 1969 skulle bilda de av
domstolskommittén föreslagna underrätterna
i Västervik och Oskarshamn, medan
man i Kalmar skulle ha kvar rådhusrätten
för Kalmar stad och dessutom
en domsaga för Öland och för
södra delen av länet utom Kalmar stad.

Det var också att beakta att häradshövdingtjänsten
i Sevede och Tunaläns

Nr 41

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Domartjänster vid vissa underrätter

domsaga i Viminerby endast uppehålls
med vikarie och att häradshövdingtjänsten
i Ölands domsaga blir ledig den 1
mars 1969, då häradshövdingen vid
domsagan pensioneras. Som herr Fagerlund
framhållit återbesätts enligt sedan
lång tid gällande praxis ej häradshövdingtjänsten
i s. k. ensamdomardomsagor.
Dessa domsagor avvecklas successivt,
eftersom de med hänsyn till
olika effektivitetsskäl anses vara för
små för att bestå. Denna ordning medför
i och för sig — och det är viktigt
— den beklagliga konsekvensen att allt
fler chefsdomartjänster uppehålls av
vikarier. Detta är inte tillfredsställande,
eftersom just domartjänster anses
böra vara ordinarie för att säkra domarnas
oberoende ställning. För närvarande
är inte mindre än en tjugotal
chefsdomartjänster i underrätt vakanta.

I den situation som jag nu beskrivit
måste övervägas, huruvida domkretsindelningen
kunde ändras utan föregripande
av riksdagens ställningstagande
till den kommande propositionen om
bl. a. ny domkretsindelning för underrätterna.
I denna fråga har förslag nyligen
remitterats till lagrådet, och proposition
i ämnet torde komma att föreläggas
1969 års riksdag.

Till detta vill jag säga att under en
följd av år har fattats beslut som inneburit
att domsagor med endast en ordinarie
domare upphört. Jag vill bara
erinra om att en liknande mer omfattande
domkretsreglering för hela västra
Skåne ägde rum den 1 januari 1967.
Dä sammanlades, i samband med att de
i Kristianstads kommunblock ingående
kommunerna förenades, tre domsagor i
Kristianstadsområdet med vardera endast
en ordinarie domare med rådhusrätten
i Kristianstad. Vidare sammanlades
Färs domsaga med kansli i Sjöbo,
vilken också var en ensamöomardomsasaga,
med den domsaga som har kansli
i Ystad. Precis som fallet är med förevarande
proposition förelädes riksdagen
frågan om vissa nya domartjänster

i anledning av de refererade sammanläggningarna.
Riksdagen hade då ingen
erinran att göra.

I fråga om Kalmar län har förelegat
en del speciella omständigheter. Om
man inte skulle ha tagit slutlig ställning
till frågan om domkretsindelningen i
norra delen av länet hade det kanske
varit naturligt att förordna, att den i
Hultsfredsblocket ingående kommunen
Målilla skulle föras från Oskarshamns
domsaga till Sevede och Tunaläns domsaga
den 1 januari 1969. Skulle man senare
komma att följa domstolskommitténs
förslag till domkretsindelning skulle
man kanske bara något år därefter
återföra det nu i Hultsfred ingående Målilla
till Oskarshamns domsaga. Detta
skulle i och för sig vara olämpligt och
talade för afl man borde försöka finna
eu slutlig lösning redan till den 1 januari
1969.

En ytterligare omständighet att beakta
var att Borgholms stad, som den 1
januari 1969 går samman med andra
kommuner, uttalat önskemål att, om
domsagan ej skulle bestå i framtiden,
få ta i anspråk Ölands domsagas kanslilokaler.
Om staden finge överta dessa
lokaler skulle stadens lokalproblem inför
sammanläggningen kunna lösas.

Möjligheterna att ta hand om den biträdespersonal
som tjänstgör i de olika
domsagorna måste också beaktas. I en
del domsagor fanns vissa vakanser. En
samlad lösning för hela länet den 1 januari
1969 skulle göra det möjligt att
inom den nya organisationen ta hand
om samtliga biträden. En partiell lösning
skulle kunna leda till att man blev
tvungen att nyanställa biträdespersonal,
som kanske i ett senare läge måste
friställas för att ge plats åt personal
med längre anställningstid. Genom den
samlade lösning som nu har beslutats
har man vid den nya domstolen i Kalmar
lyckats ta hand om all fast anställd
biträdespersonal från Norra Möre och
Stranda domsaga i Kalmar. En dellösning
hade med säkerhet inneburit att

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

många av dessa biträden hade måst
flytta till Oskarshamn.

Vid övervägande av dessa omständigheter
har förhållandena bedömts så,
att i enlighet med rådande praxis de
tre rena ensamdomarsagorna borde dras
in den 1 januari 1969. Ingenting talade
för att riksdagens kommande ställningstagande
till princippropositionen om
domkretsåndelningen borde avvaktas,
eftersom man endast följt rådande
praxis.

Reservanterna i utskottet har begärt
att riksdagen skall ge till känna för
Kungi. Maj :t att riksdagen förutsätter
att Kungl. Maj:t uppskjuter ikraftträdandet
av beslutet om ändrad judiciell
indelning i Kalmar län till en tidpunkt
då riksdagen har prövat principfrågorna.
Reservanterna synes, såsom också
herr Fagerlund understrukit, emellertid
inte vilja göra gällande att Kungl.
Maj:t har fattat ett i sak oriktigt avgörande
genom beslutet att tre domsagor
i Kalmar län skall upphöra.

Ett återtagande av Kungl. Maj:ts beslut
skulle få mycket olämpliga konsekvenser
för verksamheten vid en del av
de berörda domstolarna. I fråga om Sevede
och Tunaläns domsaga gäller att
den tillförordnade häradshövding, som
nu tjänstgör där, har fått tjänst på annan
ort. De mest kvalificerade biträdena
bär fått annan anställning. I fråga
om Norra Möre och Stranda domsaga
gäller att en del av kansliet skall övertas
av annan hyresgäst den 1 januari
och resten av kansliet den 1 mars 1969.
I Ölands domsaga kommer den nuvarande
häradshövdingen i praktiken att
lämna sin tjänst i början av januari
1969. En tingsnotarie har fått anställning
på annan ort. Hela biträdespersonalen
har fått annan anställning liksom
vaktmästaren. Möjligen kan ett biträde
stanna kvar. Hela kansliet är uthyrt till
Borgholms stad. Dessa omständigheter
sammantagna gör att det till men för
rättskipningen skulle uppkomma avsevärda
svårigheter att driva dessa tre

Domartjänster vid vissa underrätter

underrätter även efter den 1 januari
1969.

Låt mig dessutom med anledning av
herr Börjessons i Glömminge anförande
tillägga, att enligt Kungl. Maj:ts beslut
om den judiciella indelningen Borgholm
även i fortsättningen kommer att
vara tingsställe för Möre och Ölands
tingslag.

Herr KRÖNMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Geijer hävdar
att vad som skett har varit i överensstämmelse
med tidigare praxis. Låt vara
att det formellt ligger till på det viset,
men, herr statsråd, det tillhör dock
inte normal praxis att besluta medan
det ligger en lagrådsremiss ute som avser
en ganska genomgripande förändring
av hela organisationen av underrätterna.
I ett sådant läge anser jag,
herr statsråd, att det hade funnits starka
skäl för Kungl. Maj :t att behandla
dessa frågor med särskilt stor varsamhet.

Varken motionärerna eller reservanterna
har gjort gällande att Kungl. Maj :t
inte har följt lagens bestämmelser, utan
vad det gäller är en bedömning av
lämpligheten att besluta redan nu. I
det fallet bär jag, även efter att ha hört
statsrådets inlägg, inte kunnat ändra
min ståndpunkt.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är just att dessa
åtgärder, som herr statsrådet här skisserar,
har vidtagits i förväg som vi finner
egendomligt. Vi ställs inför ett
fullbordat faktum när det sedan gäller
att ta ställning till principen i stort.
Befattningshavarna har börjat söka nya
befattningar, man har skaffat nya hyresgäster
till kanslilokalerna o. s. v.,
och detta föregripande är enligt vår
mening ett olustigt inslag i behandlingen
av denna fråga.

Statsrådet nämner att kanslilokalerna
i Borgholm skulle vara uthyrda till

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Domartjänster vid vissa underrätter

Borgholms stad, men det tror jag inte
att de är juridiskt sett. När det blev
bekant att man avsåg att dra in domsagans
kansli i Borgholm har staden
uppträtt som spekulant på lokalerna,
men jag känner inte till att det ännu
finns något juridiskt bindande avtal
mellan tingshusbyggnadsskyldige och
Borgholms stad. Det skulle vara märkligt,
om man skrev under ett sådant
avtal innan denna fråga är avgjord.

Herr Fagerlund anför som motiv att
ivå kommuner gått från Kronobergs län
till Kalmar län. Det borde väl vara ett
motiv för att minska antalet domsagor
i Kronobergs län i stället för i Kalmar
län. Det kan inte vara något starkt skäl
för att följa utskottets förslag.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag vill bara beträffande
domsagokansliet i Borgholm säga,
att det är tingshusbyggnadsskyldige
som har hand om detta och att de har
upplyst om att kansliet har uthyrts.
Huruvida det har gjorts några reservationer
i hyresavtalet eller uppställts
några villkor känner jag emellertid inte
till, men det är tänkbart att vi kan ha
rätt båda två.

Det är endast denna upplysning som
jag ville tillfoga.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! .Tåg vill instämma med
de talare som har talat för reservationen.
Statsrådet Geijer har givit en alldeles
korrekt bild av de indelningsändringar
som ägt rum i Kalmar län.
Statsrådet har också sagt att man, när
man behövde göra en översyn över
domsagorna, hade man då även att ta
ställning till domstolskommitténs förslag.
Det förhåller sig alltså så, att
man i en viktig principfråga går förbi
riksdagen när det gäller Kalmar län.

Det har sagts att Kungl. Maj:ts beslut
överensstämmer med den praxis
som har utbildats, och man har hänvisat
till de ändringar och indragningar
som skett i Kristianstads län. Jag

vill då svara, att dessa saker inte är
fullt jämförbara, eftersom åtgärderna
i Kristianstads län vidtogs 1966, medan
indelningsändringarna i Kalmar
län enligt det föreliggande förslaget
skall genomföras den 1 januari 1969.
Det har också aviserats att riksdagen
under första delen av 1969 kommer att
få ta ställning till de nya principerna
för underrättsorganisationen. Jag anser
då att man i ett så pass viktigt ärende
och med denna ringa tidsskillnad
inte redan nu borde ha vidtagit dessa
ändringar i Kalmar län.

Statsrådet Geijer har också sagt, att
ett bifall till reservanternas yrkande
skulle få olyckliga konsekvenser med
tanke på domartjänster, lokalfrågor

o. s. v. Då har man bara, som herr
Börjesson i Glömminge sade, att konstatera
att riksdagen alltså i denna
fråga har ställts inför ett fullbordat
faktum på grund av vidtagna åtgärder
från departementet.

Utan att göra några jämförelser för
övrigt rinner det mig osökt i minnet
vad man fick läsa i folkskolan ur Grimbergs
historiebok »Svenska folkets underbara
öden»: »Vad göras skall är
allaredan gjort, I herredagsmän, resen
icke så fort.»

Jag betonar ännu en gång att jag
med detta inte vill göra några jämförelser
med den tiden i övrigt eller med
den tidens styrelseskick, men nog är
det märkligt att man i departementet
först beslutar om dessa indragningar
och sedan går till riksdagen och begär
att få indraga tjänsterna. Ett sådant
förfaringssätt är orimligt, särskilt med
tanke på att riksdagen redan under
nästa vår skall ta ställning till principerna
för underrätternas organisation
i hela landet.

Statsutskottet har inte varit enhälligt
i denna fråga. Tyvärr finns det på reservationen
enbart borgerliga ledamöters
namn. Jag beklagar det, eftersom
detta är inte är en politisk kontroversiell
fråga. En motion har väckts, och den

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

är undertecknad av representanter för
samtliga i Kalmar län representerade
partier. Motionen har i första kammaren
framburits av en socialdemokrat.

Min förhoppning, när jag nu yrkar
bifall till reservationen, är att kammarens
ledamöter har uppfattat motionen
så som den bör uppfattas. Det är ingen
partiskiljande fråga. Man önskar bara
att Kalmar län inte skall särbehandlas
i detta avseende utan att man skall få
diskutera även det länet och de konsekvenser
som en ändrad domkretsindelning
kan få, när man skall bedöma frågan
för landet i dess helhet. En sådan
ändring som denna bör inte vidtagas
innan riksdagen har fastslagit principerna
för underrätternas organisation.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Kommunindelningsreformen
har föranlett och kommer även
för avsevärd tid framåt att tid efter
annan föranleda förändringar i den
judiciella indelningen. Jag konstaterar
detta med anledning av att det är ett
av de skäl som Kungl. Maj :t och utskottet
åberopar i detta ärende. Dessa förändringar
måste naturligtvis vidtagas,
inen det innebär inte att en så stor förändring
som den nu föreslagna måste
genomföras omedelbart före det beslut
som nästa års riksdag kommer att fatta.

Nästa år kommer vi att ta ställning
till domstolskoinmitténs betänkande
och domkretsreformen. Åtskilliga intressanta
och principiella frågor skall
då avgöras. En förändring av domkretsindelningen
och därav föranledd
ändring av stationeringsort för domsagorna
kommer att väsentligt påverka
åtskilliga andra myndigheter. Så t. ex.
är lantmäteriets och häradsskrivarnas
beroende av domsagornas stationering
högst betydande. I det ena fallet vore
hen föreslagna ändringen till fördel,
i det andra fallet till nackdel, då det
gäller det nu framlagda förslaget.

— Andra kammarens protokoll 1968.

Domartjänster vid vissa underrätter

Jag skulle vilja efterlysa den röda
tråden vid bedömandet av lokaliseringsfrågorna
för länen — framför allt
de län som brottas med bekymmer för
den service som man har rättighet att
fordra även i glesbygder.

Vikarier på domsagorna måste vara
ett övergående ont. Vi har, sade statsrådet,
för närvarande ett tjugotal vikarier.
Det är naturligtvis inte bra, men
man bör inte överdriva betydelsen från
rättssäkerhetssynpunkt av om det något
år blir ytterligare några. Under en
följd av år har man kunnat konstatera
att endomardomsagorna har försvunnit,
men detta har skett vid en tidpunkt
som legat relativt långt före det slutliga
ställningstagande som vi nästa år skall
göra.

Det verkliga skälet till utskottets ställningstagande
är emellertid de praktiska
svårigheter som Kungl. Maj:ts beslut
kommer att föranleda för den händelse
riksdagen bifaller reservationen.
Dessa praktiska svårigheter böi- dock
inte överdrivas. De principiella ställningstaganden
som ligger bakom motionen
och reservationen väger tyngre
än de praktiska svårigheterna. Dessa
måste Kungl. Maj :t kunna övervinna
genom relativt snabba åtgärder i avvaktan
på det beslut som riksdagen
kommer att fatta nästa år.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet GEI JER:

Herr talman! Riksdagen skall nästa
år ta ställning till en proposition om
principerna för domkretsindelningen,
och det blir ett betydelsefullt ställningstagande.
I dag gäller det endast
fullföljandet av en praxis, som tidigare
tillämpats i liknande situationer. Kungl.
Maj:t har ansett sig kunna vidta dispositioner
i förvissningen att få riksdagens
samtycke till den personalökning
som kunde vara behövlig. Man kan inte
säga att det är så särskilt länge sedan
motsvarande situation förelåg. Herr
Nr 44

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement in. in.

Dahlgren talade om vad som hände i
Kristianstads län 1966. I själva verket
var det den 1 januari 1967 som motsvarande
omläggningar vidtogs i Kristianstads
och Ystads domsagor. Det är
då knappast anmärkningsvärt att regeringen
av praktiska skäl, vilka här utförligt
redovisats, anser sig böra handla
på ett likartat sätt beträffande Kalmar
län, även om det i tiden kommer
närmare de principbeslut som skall
tas nästa år. Riksdagen är kanske därför
i detta fall något för känslig om
den går emot propositionen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Dahlgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 197, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105
ja och 103 nej, varjämte 4 av kamma -

rens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av proposition
med förslag till lag om antalet statsdepartement
och statsråd utan departement.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Bestridande av kostnader för ett
nyinrättat statsdepartement m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
kostnader för ett nyinrättat statsdepartement
m. m. jämte motioner.

I propositionen nr 165 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 31 oktober 1968 föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t a) att
bestrida kostnaderna för avlöning till
chef för ett nyinrättat departement under
tiden den 1 januari—den 30 juni
1969 från andra huvudtitelns förslagsanslag
Statsrådsberedningen: Avlöningar
och att bestrida övriga kostnader för
samma departement från sjunde huvudtitelns
förslagsanslag Finansdepartementet
: Avlöningar, Omkostnader, Kommittéer
m. m. och Extra utgifter, b) att
i departementet inrätta en tjänst som
statssekreterare i Cr 4, en tjänst som
expeditionschef/rättschef i Cr 3 och en
tjänst som planeringschef i Cr 3.

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44 43

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna
1:1030 av herrar Hernelius och Gösta
Jacobsson och II: 1305 av herrar Bohman
och Magnusson i Borås, vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t gåve till känna vad i motionerna
anfördes om den aktiva näringspolitikens
inriktning,

dels de likalydande motionerna
1:1031 av herrar Lundström och Stefanson
och II: 1306 av herr Ståhl, vari
hemställts att riksdagen gåve Kungl.
Maj :t till känna vad som anfördes i motionerna.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte bemyndiga

Kungl. Maj:t att bestrida kostnaderna
för avlöning till chef för ett nyinrättat
departement under tiden den 1 januari
—den 30 juni 1969 från andra huvudtitelns
förslagsanslag Statsrådsberedningen
: Avlöningai’ och att bestrida
övriga kostnader för samma departement
från sjunde huvudtitelns förslagsanslag
Finansdepartementet: Avlö ningar,

Omkostnader, Kommittéer m. in.
och Extra utgifter,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i departementet inrätta
en tjänst som .statssekreterare i Cr
4, en tjänst som expeditionschef/rättschef
i Cr 3 och en tjänst som planeringschef
i Cr 3,

3. att riksdagen måtte ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört
beträffande departementets benämning,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1030 och II: 1305 samt 1:1031
och II: 1306.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Ottosson, Strandberg, Bohman
och Björkman (samtliga h), som ansett
att utskottet under 4 bort hemställa,

att riksdagen måtte ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört i
anledning av motionerna I: 1030 och
11:1305 samt 1:1031 och 11:1306.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Nyman (fp), Bengtson (ep),
Karl-Erik Eriksson (fp), Johan Olsson
(ep), Stähl (fp), Nihlfors (fp), Mattsson
(ep), Mundebo (fp) och Sjönell
(ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 198 behandlar frågan om inrättande
av ett nytt statsdepartement, alltså
en följd av det beslut om en utökning
av antalet departement som vi nyss
fattade på hemställan av konstitutionsutskottet.

Statsutskottets utlåtande ser rätt
oskyldigt, för att inte säga oförargligt
ut. Men det är med detta utlåtande som
med ett isberg; det är mer under ytan
än vad som syns ovanför.

Statsutskottet bär som bekant i allmänhet
att ta ställning till förslag om
utgifter, i detta fall till frågan om
kostnaderna för avlöning till departementschefen
— och denna är det ingen
som missunnar honom -—■ samt kostnaderna
för tre nya tjänster i detta nya
departement.

Det nya departementet skall i huvudsak
överta den verksamhet som för närvarande
bedrives inom finansdepartementets
s. k. ekonomienheter.

Propositionens hemställan gäller
nämnda utgifter, men den innehåller
även annat som vi högermän inte velat
skriva under. Delvis ger propositionen
en sammanfattning av det nya departementets
arbetsuppgifter, och delvis innehåller
den i starkt koncentrerad form
regeringens nya näringspolitiska program.
Det brukar ju inte vara statsutskottets
sak att yttra sig om den ekonomiska
politiken eller om näringspolitiken;
dessa uppgifter åvilar bankoutskottet.
Den näringspolitiska delen av
propositionen borde sålunda ha remitterats
till bankoutskottet, men proposi -

44 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

tionens hemställan är nu sådan, att
propositionen i sin helhet remitterats
till statsutskottet där den hamnat på
fenite avdelningen.

Jag har svårt att tro att regeringen
väntat sig att oppositionen efter socialdemokratins
markanta valseger skulle
ansluta sig till regeringens politik i alla
delar. Inte heller tror jag så illa om regeringspartiet,
att det varit dess avsikt
att på något sätt lönnligen få oppositionens
sanktion för det nya näringspolitiska
programmet.

Vi har inom högerpartiet sett oss föranlåtna
att i en motion framföra våra
synpunkter på dessa frågor. Även enligt
vår mening kommer av många skäl
de näringspolitiska problemen att få
allt större betydelse. Vi har således inte
motsatt oss inrättandet av ett nytt
departement — tvärtom har vi tidigare
förordat ett särskilt departement för industrifrågorna.

Vår motion bygger i huvudsak på de
näringspolitiska riktlinjer för morgondagens
samhälle, som utarbetades av en
arbetsgrupp inom högerpartiet och som
utgavs i juni. Det är alldeles särskilt på
det näringspolitiska området som vi under
en lång följd av år har framfört en
konsekvent och skarp kritik mot socialdemokratin
för dess brist på förståelse
för näringslivets förutsättningar och
sätt att arbeta, mot den alltför snabbt
expanderande offentliga sektorn och
mot skattepolitiken som driver upp
kostnaderna och försämrar näringslivets
konkurrensförmåga. Vi har på flera
områden framlagt konkreta förslag
för att skapa bättre förutsättningar för
det svenska näringslivet att fylla sin
uppgift. Regeringen bär inte varit särskilt
lyhörd för våra förslag. Den har
gått vidare, stark i tron på sin egen
förmåga. Man hyser samma tro, ja övertro,
på statens förmåga att bättre än
andra bedöma den framtida utvecklingen
och utnyttja de möjligheter som
forskning och teknisk utveckling öppnar.

Vi förnekar dock inte att statliga insatser
kan vara nödvändiga och berättigade
på vissa områden, exempelvis
när det gäller att stödja företag som
kommit i underläge på grund av övermäktig
konkurrens från utländska företag,
subventionerade av staten. Exempel
kan också hämtas från lokaliseringspolitiken,
där statliga åtgärder kan
vara oundgängliga för att under en
övergångstid hålla i gång ett näringsliv
som först på längre sikt kan bedömas
bli lönsamt, eller helt enkelt därför att
detta är ett bättre alternativ än andra,
oftast kostsammare, arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Det har vi i statsutskottet
under senare år sett flera exempel
på. I sådana fall har också alla utskottets
ledamöter, oavsett partifärg, varit
helt ense.

Statliga insatser på företagsområdet
får emellertid inte bli något självändamål.
För er socialdemokrater är ökad
statlig företagsamhet något i sig eftersträvansvärt,
något som är djupt förankrat
i er politiska ideologi, och ni
gör det till något av en partipolitisk
livsfråga. Det är ni i er fulla rätt att
göra. Men vi har skyldighet att opponera
oss, när vi tror att den politiken
leder fel. Jag avslöjar knappast någon
hemlighet om jag säger att vi i högerpartiet
är, milt sagt, skeptiska till statsdrift.
Socialdemokraternas grundsyn —
tron på statens överlägsna förmåga —
går som en röd tråd genom den Wickmanska
väven. Nästan samtidigt som
statsutskottets utlåtande justerades tonade
den senaste illustrationen till de
statsägda företagens förmåga eller snarare
oförmåga att hävda sig fram i
press, radio och TV. Det är mot bakgrunden
av de väntade friställningarna
i Durox i Skövde som man skall läsa
försäkringarna i propositionen. Där
sägs att man genom ökat statligt företagande
kan skapa nya sysselsättningstillfällen
och att det för de anställda är väsentligt
att man tillvaratar möjligheterna
till expansion och ökad sysselsätt -

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

ning. Dessa något karska försäkringar
saknar ju täckning i den bistra verklighetens
kalla värld.

Jag förmodar att ni alla bär sett den
helsidesannons som socialdemokraterna
publicerade i en stor del av den
svenska pressen söndagen den 1 december.
Ni känner säkert igen den: »SOSSARNA
—- vad gör dom nu då?» Jag
kan ju inte läsa upp hela annonsen,
men det kan vara skäl att ta en del av
annonsen till protokollet för den händelse
ingen har sett den förut. Här står
t. ex.: »Utan ett aktivt statligt företagande
går det inte att trygga sysselsättningen.
» Det är något som de anställda
i Durox har anledning att tänka på för
framtiden. På ett annat ställe sägs det:
»En särskild delegation för att bearbeta
och förhandla om konkreta projekt
för ökad statlig industrietablering har
tillsatts.» När jag ser denna annons och
tänker på vad som nu sker nere i Skövde
och den oro det har åstadkommit
undrar jag om det inte vore skäl för
propagandamakarna i socialdemokratiska
partiet att använda litet mindre bokstäver
i annonserna och att försöka tala
litet mindre om de välsignelser som
de statliga företagen skulle ge.

Man borde på socialdemokratiskt håll
lära av erfarenheterna. Man kan inte
undgå att undra över de roller som den
enskilda företagsamheten får spela i
detta sammanhang. I landsorten turnerande
teatersällskap har inte så många
skådespelare. Då måste de använda de
skådespelare som finns i olika roller.
Det är ungefär så regeringen tilldelar
det svenska näringslivet dess roller. De
enskilda företagen är bovar i första akten
-— i förstamajtalen och i valrörelsen.
I andra akten är de mera acceptabla,
dock bara för biroller; regeringen
skall spela huvudrollerna. Men i
tredje akten är det tydligen meningen
att de skall spela frälsningssoldater och
komma in och krafsa kastanjerna ur elden
åt de statsägda företagen. Jag tycker
att alla de erfarenheter som man

kan dra av detta borde stämma socialdemokratins
talesmän till litet eftertanke.
Vi har i motionen och i många
andra sammanhang sagt att om man
skall kunna få till stånd ett bättre samarbete
och samråd mellan stat och näringsliv,
skall man inte först gräla på
näringslivets män och ställa dem mot
väggen och piska dem och sedan hoppas
att de skall krypa till korset och vara
villiga att förhandla och samarbeta.
Nej, då måste det skapas ett ömsesidigt
förtroende mellan staten och näringslivet
och detta skall inte från regeringspartiets
sida utsättas för en sådan misstro
och ett sådant misstänkliggörande
som skett.

Erfarenheterna under de senaste åren
har visat att nya statsföretag medför
rubbningar i den fria konkurrenssituationen.
Vad som åstadkommes i ökad
sysselsättning på ett håll motsvaras
mycket ofta av minskad sysselsättning
på ett annat — plus och minus tar
alltså ut varandra. Det liknar en lång
eller en kort rockad, där man flyttar
arbetstillfällena från en ruta i ett län
till en ruta i ett annat län, men resultatet
kan i alla fall bli att man till slut
blir matt.

Det vore förvisso, herr talman, mycket
mer att säga i detta ärende, men avsikten
med propositionen kan ju knappast
ha varit att vi liksom fem minuter
i tolv på detta års session och fem minuter
i tolv under denna fyraåriga mandatperiod
skulle repetera alla argument
och motargument om näringspolitiken
som framfördes i valrörelsen. Jag förmodar
att dessa frågor ventilerades i
höstriksdagens remissdebatt, som jag
inte var i tillfälle att avnjuta, och jag är
övertygad om att de kommer att diskuteras
vid den kommande remissdebatten
i februari och många gånger därefter.
Av den annons jag tidigare visade
upp framgår att vad som nu förbereds
är att regeringen i 1969 års budget skall
lägga tyngdpunkten på näringspolitiken.
Jag förmodar att det kommer att

46 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

bli ett av huvudämnena i den kommande
remissdebatten.

Det beror självfallet på att just på
detta område går en bestämd skiljelinje
mellan högerpartiets syn på näringspolitikens
innehåll, utformning och inriktning
och socialdemokratins syn på
dessa frågor. Våra syften är nog — det
hoppas jag åtminstone — desamma: effektiv,
lönsam produktion, hög och
jämn sysselsättning och ökad trygghet.
Men metoderna skiftar och därvidlag
skiljer vi oss åt liksom partiernas ideologier
gör det. Jag hoppas också att socialdemokratin
håller oss räkning för
att vi fyller vår uppgift som opposition
och inte bara skriver under och ger vår
sanktion åt regeringens politik i alla
avseenden.

Vi har i korthet redovisat vår syn
på dessa frågor i vår motion som jag
redan har talat om och vars innehåll vi
alltså ville att riksdagen skulle ge
Kungl. Maj :t till känna. Utförligare bär
vi redovisat vår inställning i de näringspolitiska
riktlinjer som jag tidigare talat
om och som vi framlade i juni. Även
om inte utskottet, och jag befarar inte
heller riksdagen, vill ge Kungl Maj :t
till känna innehållet i motionen, vågar
jag ändå uttrycka en stilla förhoppning
att vårt program och innehållet i den
här skriften inte skall vara alldeles
okänt i det blivande nya departementet
inom Kungl. Maj ds kansli.

Herr talman! Härmed ber jag att få
yrka bifall till reservationen av herr
Kaijser m. fl. beträffande punkt 4 och
i övrigt, för att befria herr Lindholm
från den uppgiften, bifall till övriga
punkter i utskottets hemställan.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Till det nu aktuella
statsutskottsutlåtandet finns fogat ett
särskilt yttrande för vilket bl. a. jag
svarar. Med anledning härav skulle jag
vilja göra några korta kommentarer.

Vad först rör den aktuella departementsreformen
i och för sig är det

klart, att det i första hand ankommer
på regeringen att själv söka lägga upp
så effektiva och rationella arbetsformer
som möjligt, varför det inte finns anledning
för riksdagen att göra en proposition
av den här arten till någon
stor fråga. Emellertid skall ju riksdagen
besluta i frågan och det kan då
vara på sin plats med vissa synpunkter
i anslutning till det framlagda forsla 0

Från mittenpartiernas sida anser vi,
att den aktuella departementsreformen
är angelägen från flera synpunkter.
Först och främst kan det nya departementet
bli ett centralorgan, som initierar,
f ramskap ar och stimulerar en aktiv
näringspolitik. Näringspolitiken över
huvud taget har på senare tid blivit
något av ett honnörsord, och man talar
gärna om en aktiv eller en ny näringspolitik.
Nu är det väl, herr talman, inte
så lätt att i konkreta termer definiera
detta begrepp och fastlägga en tydlig
och avgränsad ram kring näringspolitiken.
Från vårt håll anser vi dock
att när samhället engagerar sig för en
mera aktiv näringspolitik måste därmed
menas, att samhället genom t. ex.
ekonomisk politik, kreditpolitik, utbildningspolitik
och åtgärder för forskning
och utvecklingsarbete medverkar till
förbättrade förutsättningar för produktionen.
Vidare måste förutsättningar
tillskapas för ett mera förtroendefullt
samarbete mellan staten och näringslivet.
I det sammanhanget vill jag uttrycka
den förhoppningen, att det misstänkliggörande
av näringslivet som sådant
och dess ambitioner, som på vissa
håll förekom under den senaste valrörelsen,
skall avtona och helt försvinna.
Det är självklart nödvändigt att det
på marknadsekonomiska principer fotade
näringslivet sköts rationellt och
effektivt samtidigt som det känner och

1 gärning visar sitt samhällsansvar. Detta
är inte en alldeles så enkel uppgift
att fylla och arbetet härpå underlättas
inte när den goda viljan att genomföra

Nr 14

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Bestridande av kostnader

uppgiften dras i tvivelsmål. En blandekonomi
som var förutsätter ett intimt
samarbete mellan stat och näringsliv,
och en intensifiering av detta samarbete
måste vara ett mycket viktigt
inslag i en aktiv näringspolitik. Den
i proposition nr 165 omnämnda utredningen
om ökad information och vidgat
samarbete mellan företag och samhälle
måste därför hälsas med tillfredsställelse.

Det är också tillfredsställande att det
i propositionen klart utsäges, att en
gynnsam utveckling inom näringslivet
förutsätter att de små och medelstora
företagen kan erhålla riskvilligt kapital
i tillräcklig omfattning. Om en aktiv
näringspolitik skall kunna leda till en
i olika avseenden förbättrad samhällsekonomi
är det nämligen av största vikt
att de mindre och medelstora företagen
ges så gynnsamma förutsättningar som
möjligt att genom sin effektivitet öka
de samlade produktionsresurserna och
genom sin konkurrensförmåga motverka
monopoliseringstendenser.

Vi anser att enskilt och kooperativt
näringsliv ger de bästa möjligheterna
till god effektivitet och trygghet i fråga
om sysselsättning och inkomst. Denna
grundinställning betyder dock inte att
vi avvisar tanken på statligt företagande.
Sådant företagande kan nämligen
vara motiverat i vissa fall och under
särskilda betingelser, t. ex. av lokaliseringspolitiska
eller sociala skäl.

När det gäller det nya departementet
skulle det i och för sig vara intressant
att närmare diskutera den principiellt
viktiga frågan om utformningen av en
mer aktiv näringspolitik. Vi anser dock
att en diskussion härom inte hör hemma
i detta sammanhang utan får tas upp
längre fram.

En praktisk fråga av principiell natur
rörande verksamheten i det nya departementet
vill jag dock ta upp, och den
har också understrukits i det särskilda
yttrandet. Det nya departementets verksamhetsområde
kommer att spänna över

för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

ett vitt fält. Verksamheten bör dock
enligt vår mening skilja mellan å ena
sidan de allmänt näringspolitiska uppgifterna,
som bl. a. innebär ett främjande
av näringslivets utveckling utan
åtskillnad mellan enskilda, statliga eller
kooperativa företag, och å andra sidan
skötseln av de statliga företagen. Att så
kommer att ske framgår delvis av det
nya departementets organisationsplan
där eu särskild enhet skall inrättas för
de under departementet sorterande statliga
företagen, men jag har här velat
understryka betydelsen av att skötseln
av dessa och de allmänt näringspolitiska
uppgifterna hålls isär.

Jag har, herr talman, inte något särskilt
yrkande utan har endast velat
framföra några synpunkter i anslutning
till det aktuella utskottsförslaget.

Herr STÄHL (fp):

Herr talman! Det beslut som riksdagen
i dag kommer att fatta om inrättande
av ett nytt departement och att
anslå erforderliga medel härför är
egentligen bara ett formellt fullföljande
av en praxis som vi sedan ganska länge
har vant oss vid. Som så ofta här i riksdagen
står vi nu inför ett gammalt välbekant
faktum när vi har en allom bjudande
Kungl. Maj :t: »Vad göras skall är
allaredan gjort---.»

Genom tidningar och på andra sätt
har vi blivit vana vid att betrakta statsrådet
Wickman som näringsminister,
industriminister eller ekonomiminister;
benämningen har varit olika. Den stora
nyheten i förevaran de utskottsutlåtande
är egentligen att herr Wickman nu
blir döpt och tydligen kommer att heta
industriminister — om Kungl. Maj :t
följer anvisningen från statsutskottet.
Annars har ju herr Wickman fungerat
i den rollen tidigare och kreerat den
på ett sätt som har bedömts och måste
bedömas olika.

Från vår sida har vi ingenting att invända
mot att det inrättas ett departement
av detta slag. Herr Sjönell bär här

48 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat stalsdepartement m. m.

utvecklat tankegången både i motionen
och i det särskilda yttrande som är fogat
till statsutskottets utlåtande och som
går ut på att de båda utomordentligt
viktiga uppgifter, som skall skötas inom
detta departement, under inga förhållanden
får blandas ihop. Det gäller
först och främst att samla den statliga
företagsamheten och att ordna den departementala
ledningen för denna företagsamhet.
Hittills har den varit splittrad
på ett stort antal departement. Sedan
åtskilliga år har vi i arbetet här i
riksdagen och av de debatter som förts
kring dessa frågor måst konstatera att
åtskilliga av de statliga företagen skötts
mindre väl. Det återstår nu att se om
det hädanefter skall bli bättre. Många
exempel tycker jag ger oss anledning
att därvidlag hysa vissa tvivel.

På senaste tiden har tre fall aktualiserats,
som på olika sätt illustrerar statliga
företag, deras resultat av verksamheten
och de ingripanden som gjorts
från statens sida. Jag tänker på den
årsredovisning som för några veckor
sedan lades på kammarledamöternas
bord rörande verksamheten vid Norrbottens
järnverk. Det är på nytt ett
nedslående aktstycke liksom det har
varit under tidigare år. Medan järnverk
i enskild ägo nu kan registrera
någon ljusning är situationen vid Norrbottens
järnverk lika bekymmersam
som tidigare. Jag söker förgäves i årsredovisningen
efter några antydningar
om vilka metoder man tänker använda
sig av eller vilka synpunkter som kan
anläggas på möjligheten att förbättra
det ekonomiska resultatet vid detta företag''.
Jag begär förvisso inte att man
omedelbart efter en besvärlig period
för järnindustrin skall kunna redovisa
lysande resultat, men det är en rimlig
begäran att både företagen och regeringen
för riksdagen redovisar att
man i varje fall tänker på och bekymrar
sig för de statliga företag som nu
går med så stora förluster som Norrbottens
järnverk gör.

Det andra exempel, som jag vill peka
på, har redan antytts av herr Björkman.
Det gäller Svenska Durox AB i Skövde,
som figurerar i dagspressen sedan en
vecka tillbaka och som övertogs av staten
för tre år sedan. Detta företag visar
ett resultat som måste betraktas som
minst sagt uppseendeväckande.

Enligt en rapport från en av de i
företaget anställda, som står att läsa
i dagens nummer av eu stockholmstidning,
har man där eu ny fabrik med
en maskinanläggning, anskaffad för ett
flertal miljoner kronor, som står tyst
och oanvänd sedan ett och ett halvt år
tillbaka. Maskinanläggningen kan över
huvud taget inte köras för den drift
som den är anskaffad för. Är det underligt
att man blir fundersam över hur
företaget sköts?

Jag ställde under förra veckan en
fråga i detta ämne till statsrådet Wickman,
och jag antar att jag får svar på
den i morgon, varför jag'' inte skall fördjupa
debatten på denna punkt. Jag
måste dock uttala min förvåning över
att statsrådsbänken står fullständigt
tom när andra kammaren diskuterar
frågor, som är så viktiga som den statliga
företagsamheten och den allmänna
näringspolitik, som bedrives och
som skall tillföras det nya departementets
område. Jag kan inte underlåta att
till protokollet anmäla min förvåning
över den egendomliga debut statsrådet
Wickman gör i sitt nya departement
genom att inte vara närvarande när
detta ärende behandlas.

Det tredje exempel som jag vill peka
på och som vi kommer till under nästa
punkt på föredragningslistan gäller den
fusion, som i somras gjordes på atomkraftsområdet.
Alla vi som under många
år varit kritiskt inställda till politiken i
detta avsnitt är väl i och för sig positiva
till att något händer och att det
åtminstone görs ett försök till en förbättring.
Man kan emellertid inte underlåta
att uttala sin förvåning över i
varje fall formerna för denna nya

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44 49

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

fusion. Man har ställts inför ett fait
accompli utan att något har redovisats
vare sig inför offentligheten eller inför
riksdagen förrän det hela är färdigt.
Detta får vi dock tillfälle att återkomma
till under nästa punkt.

Jag har velat anföra dessa tre praktiska
exempel för att illustrera hur
utomordentligt nödvändigt det är att få
både en ny ledning för och ett nytt
sätt att sköta den statliga företagsverksamheten,
som växer och som i takt
därmed snarast uppvisar alltmer nedslående
resultat. Jag har i varje fall
hittills dess värre knappast kunnat inregistrera
några avsevärda förbättringar.

Vi är alltså överens om att det behövs
en effektivisering av ledningen. Om jag
får göra ett litet tillägg i denna del vill
jag säga, att det länge förvånat den som
på nära håll försökt följa utvecklingen
på detta område att lojaliteten mot företagsledningarna
varit så utomordentligt
stor inom Kungl. Maj :ts kansli att
det, hur illa utvecklingen än artat sig
för företagen, inte gjorts några ändringar
på det personella området för
att få till stånd förbättringar.

— Jag skall be att till protokollet få
registrera att statsrådet Wickman nu
kommer in i kammaren. Och bättre sent
än aldrig — det är verkligen nödvändigt
att vi får diskutera detta viktiga ämne
med statsrådet.

Den andra sidan av problemet som berörs
i det särskilda yttrandet och i våra
motioner har mera utförligt behandlats
av herr Sjönell. Jag vill bara understryka
att även vi naturligtvis finner skötseln
av den allmänna näringspolitiken
utomordentligt viktig. Det är alldeles
uppenbart att näringslivet i landet blir
mer och mer beroende av den atmosfär
som skapas för näringslivet och
de arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter
som företagsamheten får. Vi
menar självfallet att företagsamheten
som hittills skall grundas på enskilda
initiativ och privat äganderätt, men vi

menar också att atmosfären, förutsättningarna,
det allmänna klimatet måste
avsevärt förbättras. Och eftersom vi
befinner oss i ett läge då det — som
herr Björkman påminde om — är risk
för att det härvidlag i stället kan bli
en kraftig försämring, med allvarliga
effekter för både landet och de anställda
inom företagsamheten, är det
nödvändigt att understryka vikten av
klimatförbättring. Det är därför jag uttalar
en förhoppning att statsrådet
Wickman, när han nu blir herre i eget
hus och får detta departement, skall
angripa de näringspolitiska frågorna
på ett riktigare sätt — mera samlat och
kraftfullt, mera realistiskt och mindre
socialistiskt-dogmatiskt än vi hittills
sett prov på.

Jag har inget särskilt yrkande, herr
talman. Herr Sjönell har redan i allt
väsentligt återgivit innehållet i det särskilda
yttrandet, och jag ber att få påpeka
att såväl folkpartiets som centerpartiets
samtliga ledamöter i statsutskottet
står för detta särskilda yttrande.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Björkman gav uttryck
åt högerns stora bekymmer inför
de deklarationer som gjorts i propositionen
angående det nya departementet.
Herr Björkman tecknade bilden av
ett isberg och menade att vi ser bara
toppen och inte det som finns under
ytan. Men herr Björkman bör väl då
vara medveten om att på ett isberg
finns det en stark bas, som ger en viss
styrka även åt toppen. Under sådana
förhållanden kan jag godtaga liknelsen
om isberget ur den synpunkten sett.

Sedan tycker jag att herr Björkman
skulle ha avstått från att försöka tolka
in mera i propositionen än den innehåller.
Högern borde någon gång lära
sig att när man behandlar problem som
berör de många människorna i samhället
skall man inte ständigt mana
fram bilden av svårigheter som möter
därför att man handlar på ett visst

50 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

sätt. Politiskt har vi ju erfarenhet av
hur högerns propaganda i det avseendet
gång på gång blivit vederlagd av
verkligheten, och jag är övertygad om
att så kommer att ske även i detta fall.

Herr Björkman säger, att statsutskottet
egentligen inte skulle haft att
yttra sig över den beskrivning av departementets
arbetsmedel och verksamhetsområde
som förekommer i propositionen,
utan att detta skulle vara en
angelägenhet som egntligen bort hänvisas
till bankoutskottet. Jag vill då erinra
om att propositionen i det avsnittet
inte innehåller någonting annat än
det som vi tidigare har beslutat om i
detta hus.

Det talas om investeringsbanken som
ett medel, om lokaliseringspolitiken, om
utvecklingsbolaget och om alla de övriga
medel som vi i skilda sammanhang
diskuterat tidigare när det gällt att
effektivisera näringslivet i stort och
den statliga verksamheten i synnerhet.

Vi har dessutom, som hrr Björkman
sade, haft en högermotion att behandla.
När jag läste den kunde jag konstatera
att det var vissa avsnitt ur högerns valpropaganda
som i motionen förelädes
statsutskottet för prövning. Vi har från
vår sida inte kunnat godta högerns
betraktelsesätt, eftersom vi inte kan
acceptera högerns resonemang om att
samhället skall hållas utanför det som
händer i näringslivet. Det som sker
inom företagen är nämligen ingalunda
en angelägenhet endast för dem som
sitter i direktionsrummen, utan det är
också något som angår de i näringslivet
anställda och den del av samhället som
berörs av de åtgärder som vidtas inom
näringslivet.

Den omfattande strukturomvandling
som det svenska näringslivet — i likhet
med näringslivet i övriga industrialiserade
stater i Europa -— har genomgått
har ändå ganska klart markerat att åtskilliga
betydande problem uppstår och
att samhället har intresse av att ha inflytande
på och insyn i den utveckling

som äger rum. När det gäller omställningar
av den art vi mött och säkerligen
också kommer att möta i framtiden
kan man inte göra gällande att
samhällets uppgift är att tjänstgöra som
något slags städgumma, som städar upp
efter andra. I stället måste stat och
kommun ha ett visst inflytande på vad
som händer inom samhället i stort.

Av denna anledning anser vi att de
medel för departementets verksamhet
som åberopats kan vara tjänliga. Det
är möjligt att de behöver kompletteras
och byggas ut på vissa punkter, men
den beskrivning som givits innehåller
i stort sett endast sådana medel som
tidigare godkänts av riksdagen.

Jag förstår att herr Björkman gärna
skulle vilja tala om Durox. Jag har
ingen anledning att speciellt gå in på
det problemet. Oppositionen lever högt
på att ett statligt företag begränsar sin
verksamhet eller bedriver samverkan
med enskild företagsamhet. Men det
som hänt med Durox är väl ändå en
obetydlighet jämfört med vad som hänt
inom åtskilliga enskilda företag under
det senaste året. Därför anser jag att
man inte skall haussa upp denna fråga
på det sätt man har gjort. Man har velat
se detta företags verksamhet som
ett uttryck för att all samhällelig verksamhet
misslyckats. Enligt min mening
är det tvärtom alledeles uppenbart att
vi, när det gäller den samhälleliga verksamheten,
får räkna med förändringar
i produktionsformerna och förändringar
i inriktningen på samma sätt som
man får göra inom näringslivet i stort.
Jag vill också framhålla att det enligt
min uppfattning är av betydelse att
staten i de stora frågorna har möjlighet
att öva ett visst inflytande på utvecklingen.

Herr tahnan! Det finns åtskilligt mer
som jag skulle kunna säga på denna
punkt, men med hänsyn dels till den
digra dagordningen, dels till att riksdagen
nu befinner sig i ett slutskede
skall jag avstå från att ytterligare ar -

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44 Öl

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

gumentera och vill endast yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Lindholm,
jag har inte alls sagt att jag är bekymrad
över vad som står i propositionen.
Jag har sagt att jag är bekymrad över
den politik som kommer till uttryck i
propositionen — och det är någonting
annat. Det är resultaten av denna politik
som vi nu har sett.

Jag vill inte fortsätta liknelsen om
isbergen, som jag började med, herr
Lindholm. Man skall akta sig för isberg,
framför allt för den del som
inte syns, ty den är farligast. Det vore
ett stort framsteg om ni på socialdemokratiskt
håll någon gång — efter
vunna erfarenheter — ville sluta tala
om statsdriften såsom fullständigt överlägsen
enskild företagsamhet. Om ni
ville avideologisera frågan om näringspolitiken,
skulle vi kanske kunna komma
varandra litet närmare.

Herr Lindholm menar att vår motion
var ett avsnitt av vår valpropaganda.
Yi har — som jag har sagt tidigare
— lagt fram våra näringspolitiska
synpunkter, men jag tror inte att herr
Lindholm har läst detta program. Jag
har redan uttryckt förhoppningen att
den blivande chefen för det nya departementet
ändå har kännedom om
det, trots att utskottet och riksdagen
inte ville ge dess innehåll Kung]. Maj:t
till känna. Jag har i dag tyvärr bara ett
exemplar, och jag tror att herr Wickman
är närmast till, så han skall få det.
.lag skall gärna skaffa ett till herr
Lindholm inom de närmaste dagarna, så
kanske vi kan diskutera på en jämnare
basis än nu.

Vidare hävdar herr Lindholm att vi
skulle vilja hålla samhället helt utanför
näringslivet. Jag har inte sagt någonting
sådant. Varför skall herr Lindholm
tillskriva mig påståenden som han själv
målar upp för att visa hur förfärliga vi
är? Tvärtom talade jag ganska mycket

om det ömsesidiga förtroende — jag
understryker detta — som behövs för
att man skall kunna åstadkomma samarbete
och samverkan. Det vinner man
inte genom att beskylla det enskilda
näringslivet för nära nog en massa illdåd
och samtidigt försvara den statliga
företagsamheten med att sådant inte kan
förekomma inom denna. Det kan göras
misstag inom både statlig och enskild
företagsamhet; kan vi inte vara överens
om det?

Herr Lindholm säger då: »Inte skall
man haussa upp det förhållandet att
Durox begränsar sin verksamhet.» Nej,
herr Lindholm, jag har inte alls någon
lust att haussa upp det — herr Wickman
skall svara på den frågan i morgon
— och jag tänker inte göra det.
Men, herr Lindholm, vilken liausse var
det inte när staten förvärvade Durox
för 34 miljoner kronor? Jag tror inte
att statsrådet Wickman var medlem
av regeringen då, år 1965 — det var väl
år 1966 han kom med i den — utan
statsrådet Lange var närmast ansvarig
för detta förslag. Minns ni handelsminister
Langes anföranden i första
och andra kammaren? Ta annars del av
protokollen från år 1965! Det var en
verklig hausse. Här skulle staten ge
sig in och konkurrera; man skulle pressa
ned priserna pa byggnadsmaterial,
lättbetong och mycket annat. Man skulle
konkurrera med de företag, som man
nu hoppas skall vara med och klara
upp Durox’ affärer.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björkman var bekymrad
över den politik som vi vill
föra. Vad är det för politik? Vi vill
att man på ett rationellt sätt skall utnyttja
de olika resurser som finns och
samordna dem för att ge dem högsta
möjliga effekt. Kan det vara någonting
att vara bekymrad över? Tvärtom borde
väl herr Björkman såsom vän av
näringslivets utveckling positivt medverka
till att vi på ett så rationellt sätt

52 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

som möjligt kunde utnyttja våra resurser.

Herr Björkman kom tillbaka med talet
om att vi beskyller näringslivet för
allt möjligt i våra olika valtal. I själva
verket har högerpressen gjort en karikatyr
av de uttalanden som vi gjort på
dessa områden, och med utgångspunkt
i denna karikatyr söker man sedan ge
ett visst innehåll åt våra uttalanden. Vi
har ingalunda piskat näringslivet på
det sätt som man gör gällande, utan vi
har tvärtom uttryckt vår tillfredsställelse
med utvecklingen i vissa avseenden.
Vi har dock sagt att det finns betydelsefulla
problem, som leder till för
medborgarna ogynnsamma resultat. Vi
vill vara med om en mera aktiv politik
just för att hindra att dessa tråkigheter
inträffar.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Lindholm
lägger bekymren på fel ställe. Jag
har inte uttryckt bekymmer på det sätt
som han hävdar. Jag kan inte hjälpa,
herr Lindholm, att jag har den övertygelsen
att den näringspolitik som ni
är så fångade i inte leder rätt, och det
är detta som jag är bekymrad över.

För övrigt har jag flera gånger redan
talat om samförstånd och samarbete,
därför att ett ömsesidigt förtroende
måste råda.

Jag skulle vilja tillägga: Tänker ni
på socialdemokratiskt håll aldrig på
att det rent allmänt sett kan vara ganska
farligt att inge människorna föreställningen,
att staten kan sköta allting
bättre än den enskilde? Tänker ni
aldrig på att ni därigenom på lång sikt
kan strypa människornas vilja att satsa
på någonting och att verkligen vilja
riskera någonting? Ni kan ändå inte
komma ifVån, att inte ens statliga företag
kan avskärmas från skiftningarna
i konjunkturerna; det tror jag att statsrådet
Wickman är tillräckligt mycket
realist för att inse — detta framgår
också av propositionen. Man kan inte

heller avskärma de statliga företagen
från konsumenternas önskan att få
bästa möjliga valuta för sina pengar.
När konsumenterna märker att det
finns bättre varor för samma eller lägre
priser på annat håll väljer de också
dessa varor. Den konkurrensen är också
statliga företag utsatta för. Då borde
ni inte måla bilder på det sättet ni
gör: det skall gå alldeles utmärkt, bara
det är statliga företag. Det gör det
inte i praktiken; det är ju det vi har
sett.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björkman har
överdrivit innebörden i våra uttalanden
om det samhälleliga inflytandet
inom näringslivet.

Vi har inte så kategoriskt poängterat,
att ett statligt företag i alla avseenden
skulle vara bättre än ett enskilt, men
däremot har vi sagt — och det står
vi för — att det inom samhället uppstår
åtskilliga problem som det enskilda
näringslivet icke bemästrar. Där anser
vi att samhället har en viss skyldighet
att träda till. Herr Björkman bör
komma ihåg, att det enskilda näringslivet
omfattar över 90 procent av det
näringsliv som förekommer totalt i Sverige,
och under sådana förhållanden
är det ju bara en mycket blygsam andel
som staten har. Om den andelen ökar
något litet, kan det ske på områden,
där det enskilda näringslivet uraktlåter
att göra en insats. Jag tycker att herr
Björkman, som är en så god förespråkare
för det enskilda näringslivet, borde
stimulera företagen att på de områden
av näringslivet, där det i dag fattas
företag, söka åstadkomma sådana.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Låt mig säga att jag
är något förvånad över vissa delar av
diskussionen i dag, om jag ställer dem
mot det beslut som vi fattade i förra
veckan i anledning av en motion, som

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44 53

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

behandlats av bankoutskottet, om ökad
statlig företagsamhet i Norrland.

I det utlåtandet, som var enhälligt —•
även högerns ledamöter var alltså med
på det — sägs det i en passus: »Utskottet
vill sålunda understryka önskemålet
att ökad uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna
att genom ytterligare satsning
på statliga företag tillgodose kravet
på ett växande antal arbetstillfällen
i Norrland.»

I sin reservation i dag skriver högerledamöterna:
»Hittillsvarande erfarenheter
har visat att tillkomsten av statliga
företag ofta leder till ingrepp i den fria
konkurrensen med allvarliga konsekvenser
för de företag som i motsats till de
statliga är underkastade den fria marknadens
villkor då det gäller resursfördelning
och lönsamhet.»

Jag kan bara tolka detta på två sätt:
antingen är det så, att man har en åsikt
den ena veckan och en annan åsikt den
andra veckan, beroende på vilken
publik man vänder sig till, eller också
är det så, att man anser att det skall
vara enbart ur lönsamhetssynpunkt
tveksamma företag som hamnar i Norrland.
Jag tycker att man då skall säga
detta klart i propagandan också när
man går ut och talar till väljarna i Norrland.

Herr Björkman talar om den ideologiska
motsättning som finns här och
säger, att socialdemokratin skulle vara
bunden i någon ideologi, men det är
väl precis tvärtom. Har någonsin någon
här sagt, att all företagsamhet bör
vara statlig? Herr talmannen och jag
jämte några fler hade förra året möjlighet
att besöka Italien under några
dagar för att studera statlig företagsamhet
där. I det borgerligt regerade
Italien utgör den statliga företagsamhetssektorn
40 procent av näringslivet;
hos oss är den bara 5 å 6 procent. Jag
tror vi bör slopa talet om ideologi här
och säga att det är fråga om en principiell
praktisk tillämpning. Det förhåller
sig inte så, att någon har påstått,

att staten skulle vara mest lämpad att
ta hand om all företagsamhet, men högern
säger i sin reservation, att all
.statlig företagsamhet visar dåliga resultat.

Man tog här upp Durox, men jag
tycker att vi kan lämna detta ämne
därhän, eftersom det kommer att diskuteras
i annat sammanhang.

Herr Ståhl tog sedan upp NJA och
dess dåliga resultat. Jag är den siste
att säga att NJA:s resultat i det nu redovisade
bokslutet är bra. Men man bör
komma ihåg hur NJA en gång i tiden
kom till. Primärt skedde det inte för
att göra goda affärer utan för att klara
sysselsättningen i Norrbotten. Att sedan
här påstå att varken departementet
eller bolagsledningen är intresserade
av att inom NJA försöka vrida till
rätta det som är tokigt är mycket starkt.
Jag vet att såväl ledningen för företaget
som statsrådet i fråga är mycket
intresserade och att de arbetar målmedvetet
för att få en annan tingens
ordning till stånd beträffande NJA.
Men glöm inte bort att det inte bara
är NJA som gör dåliga affärer. På den
privata sektorn har det förekommit
en oerhörd massa industrinedläggelser
under de senaste åren. Jag vill inte påstå
att dessa nedläggelser beror på att
företagen skötts illa, utan de beror bara
på att inte heller dessa företag har
kunnat drivas. Jag tror att NJA kommer
att visa ett bättre resultat framöver.

Låt oss emellertid ta ett annat statligt
företag i Norrbotten, där man inte är
så rädd för statlig företagsamhet, eftersom
den visat att den egentligen kan
klara sysselsättningen på ett utmärkt
sätt. Låt oss ta ASSI. Jag tror inte att
ASSI är helt främmande för herr Ståhl,
som många gånger har talat om ASSI
här i kammaren.

När ASSI en gång i världen tillkom
skedde det av rent sociala skäl. Den
privata skogsindustrin utefter norrbottenskusten
lades totalt ned, människor

54 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

i flera tusental ställdes utan sysselsättning
och kommunerna hamnade i våldsamma
svårigheter. Genom det som så
småningom blev ASSI togs verksamheten
i Norrbotten upp på nytt.

Vad fick då den statliga företagsamheten
ta över? Jo, den fick ta över de
arbetslösa människorna och de nedkörda
sågverken och massafabrikerna,
men skogarna, vilka tidigare hörde
ihop med dessa industrier, stannade
kvar i privat ägo.

Under många år var ASSI en följetong
i riksdagen för att dess affärer var
så dåliga. Under de senaste åren har
man inte hört talas om ASSI helt enkelt
därför att företaget nu går alldeles
utmärkt. Man har kommit ifatt,
man har klarat de sociala problemen
och man gör nu relativt goda affärer,
i varje fall minst lika goda som de privata
skogsbolagen. Jag tycker att man
kan ta med även detta i karakteristiken
av de statliga företagen.

Herr Björkman talar om att socialdemokraterna
borde använda mindre
bokstäver när de talar om näringspolitik.
Jag tror att det skulle vara nyttigt
för herr Björkman och hans parti
att också lära därav, ty den rekommendationen
behöver herr Björkman
minst lika mycket som socialdemokraterna.

Herr Björkman talar om att socialdemokraterna
först piskar näringslivet
och sedan begär att delta skall vara
villigt att förhandla. Jag tror inte att
verkligheten ser ut så. För att använda
herr Björkmans egna bilder är det väl
närmast så att han använder uttrycket
»så jag målar, ty det roar mig att måla
så». Jag tror inte att näringslivet uppfattar
saken så.

Herr Björkman ville i alla fall ha ett
erkännande för att han driver opposition.
Det skall han gärna få. Herr Björkman
säger här klart vad det är fråga
om: Vi vill under inga förhållanden
vara med om statlig företagsamhet annat
än möjligen av rent sociala skäl.

Herr Sjönell var uppe och talade för
ett särskilt yttrande. Han gjorde ett
starkt intryck av att han gärna hade
velat säga samma sak som herr Björkman
men han vågade inte. Jag respekterar
herr Björkman mera.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Svanberg lyssnade
uppmärksamt på mitt inledningsanförande,
lade han kanske märke till
att jag sade att statliga insatser understundom
var nödvändiga på vissa områden,
när det inte fanns något annat
alternativ för att hålla sysselsättningen
i gång än mycket kostsamma arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

Norrland, herr Svanberg, är just ett
sådant exempel. Vi hade t. ex. Törefors
som vi diskuterade i femte avdelningen.
Det erinrar sig säkert herr Lindholm.
Hade vi haft något alternativ till att
sysselsätta människorna i Törefors,
skulle vi naturligtvis ha lagt fram det.
Men det hade vi inte, och så pumpade
vi enhälligt in nya pengar i Törefors.
Men nu är den huvudvärken ur världen,
hoppas jag. Jag'' förmodar att statsrådet
i dag har andra slag av huvudvärk
som kanske är värre än Durox.

Sedan citerade herr Svanberg bankoutskottets
utlåtande nr 64 i förra
veckan. Ja, herr Svanberg, det var ett
enhälligt utlåtande, och jag kan säga
att jag kanske begick ett fel. Jag skulle
ha yrkat avslag och begärt votering,
tv där fanns vissa meningar, herr Svanberg,
som jag inte ville vara med om.
Nu blev det ingen votering, men jag vill
erinra herr Svanberg om en mening i
statsutskottets utlåtande nr 64: »Utskottet
vill understryka att nya initiativ
beträffande statlig företagsamhet
måste på ett naturligt sätt kunna inpassas
i det norrländska näringslivets struktur
och sålunda inte får menligt inverka
på den produktion som nu bedrives
i offentlig eller privat regi.»

Detta har också de socialdemokratiska
ledamöterna i statsutskottet skrivit

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44 55

kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

Bestridande av

under. Då kanske till och med herr
Svanberg och jag så småningom kan bli
överens.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! För att det inte skall
kvarstå något intryck av mindre lyckliga
nyanseringar i de frågor vi nu diskuterar
vill jag säga till herr Svanberg
att vi från vår sida just av sociala skäl
aldrig har motsatt oss kapitalstöd som
har lämnats till Norrbottens järnverk
AB även om vi vid något tillfälle har
ansett att de varit onödigt stora. Detsamma
gäller ASSI. Vi har emellertid
sagt — och det håller vi fast vid —
att det är nödvändigt att alla ansträngningar
sätts in på att göra även statliga
företag ekonomiskt vettiga och lönsamma.
I det fallet har det brustit i alltför
stor utsträckning, bl. a. beträffande
Norrbottens järnverk AB.

Åtskilliga företag i statlig regi sköts
bra och ger inte anledning till kritik;
jag kan peka på televerkets verkstäder,
mycket inom SJ och på andra håll.
Men det som ger anledning till kritik
skall också kritiseras. Om det är som
herr Svanberg säger att energiska ansträngningar
görs för att rycka upp
Norrbottens järnverk AB både av företagsledningen
och departementet, måste
jag beklaga att ingen information
härom har lämnats. Varför får de som
skall släppa till pengarna inte informationer
så att de kan följa en sådan utveckling,
som vi måste vara högst intresserade
av? Jag skulle vilja uppmana
statsrådet Wickman, den blivande
chefen för detta departementet, att förbättra
informationen, ty även den sidan
av verksamheten är i behov av uppryckning.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björkman och jag
kanske kan bli överens i långa stycken,
när han nu tar tillbaka och säger att
han inte var med om allt som beslöts
i bankoutskottet. Det respekterar jag

herr Björkman för. Jag känner mig
inte lika respektfull gentemot de högermän
som inte har gjort den reservationen.

Herr Björkman menar att statliga företag
skall inrättas när det inte går att
klara sysselsättningen på annat sätt.
Varför skall det vara så att staten bara
går in vid de tillfällen då det privata
näringslivet har misslyckats? Jag tror
det är farligt att resonera på det sättet.

Vidare sade herr Björkman att det i
bankoutskottets utlåtande nr 64 står att
nya initiativ beträffande statlig företagsamhet
måste samordnas så att den
inte förstör konkurrensen inom det privata
näringslivet. Det har socialdemokraterna
i utskottet skrivit under på,
och det kunde jag också gjort om jag
hade tillhört bankoutskottet. Men jag
tror inte att de företagare i Norrland
som nu kämpar med stora svårigheter,
som tigger om samhällets hjälp för att
kunna fortsätta sin verksamhet och som
gör ett utmärkt jobb uppfattar statliga
företag som konkurrenter som har särskilda
fördelar.

Herr Björkman har en ideologi; den
följer han benhårt, och det är riktigt.
Jag har en annan ideologi. Jag vågar
tro att min är den riktiga; han tror att
hans är bättre.

Herr Ståhl sade att folkpartiet inte
hade motsatt sig subventioner till NJA
men ibland hade tyckt att de varit alltför
stora. Han menade att vi måste anstränga
oss för att få statliga företag
som sköts ordentligt. På den punkten
får det naturligtvis inte råda någon tvekan:
statliga företag skall skötas på allra
bästa sätt.

Men vi skall ju i dag besluta om ett
näringsdepartement, som skall ha möjlighet
att syssla med dessa frågor på
ett helt annat sätt än man tidigare kunnat
göra. Det innebär en effektivisering
av den statliga företagsamheten. På den
punkten tycker jag att vi kan vara fullt
överens. Även herr Ståhl frågade varför
det inte ges information från NJA om

a6 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

vad som är på gång. Det har getts en
del information — t. o. m. i pressen,
har jag sett — i samband med detta bokslut.
Men även informationskravet kommer
väl att bli bättre tillgodosett efter
det beslut som jag förutsätter att vi
i dag kommer att fatta. Detta departement
skall ju bland annat syssla med
just sådana saker.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag känner inte igen de
ord som herr Svanberg lade i min mun.
Det vore verkligen överraskande om
jag skulle ha uttryckt mig så onyanserat,
att statliga företag är någonting som
man skall ta till bara när de enskilda
misslyckas. Om jag verkligen sagt detta,
måste min tunga ha halkat ordentligt.
Man kan ju aldrig vara riktigt säker på
vad man säger i en livlig debatt -— ett
och annat ord kan slinka ur en — men
vad jag avsåg att säga var, att statliga
åtgärder är nödvändiga i vissa fall, och
det är någonting annat. Jag tycker att
herr Svanberg åtminstone kunde ha
dragit den logiska slutsatsen av vad jag
i övrigt sade. Jag nämnde t. ex. flera
gånger behovet av en effektiv arbetsmarknadspolitik.
Det är ett av de instrument
vi har för att klara upp en
sådan här situation. Jag nämnde Törefors.
Det var redan ett statligt företag
som vi pumpade in mer pengar i.

Jag hoppas nu att herr Svanberg inte
skall fortsätta att beskylla mig för att
ha sagt att statliga företag skall rycka
in bara när de enskilda misslyckas. Jag
har i varje fall inte avsett det och jag
känner herr Svanbergs påstående nästan
som en förolämpning mot min övertygelse.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Påståendet att man vill
ta till statliga företag bara när de privata
har misslyckats var min egen uttolkning.
Herr Björkman sade att man
tar till statliga företag eller statliga åtgärder
när ingenting annat hjälper.

Men det är väl ungefär samma sak.
Just de ord som herr Björkman hade
fäst sig vid var emellertid mina och
inte herr Björkmans.

Herr SJÖNELL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svanberg påstod
att jag i mitt anförande egentligen skulle
ha velat gå på herr Björkmans linje
men inte vågat göra det. Jag tycker att
avsikten med mitt anförande klart borde
ha framgått av vad jag sade. Avsikten
var att konstatera var vi står
i denna fråga.

Vi motsätter oss inte statlig företagsamhet
och anser inte, att denna ur
alla synpunkter är av ondo. Vi kan acceptera
statlig företagsamhet, framför
allt av lokaliseringspolitiska eller sociala
skäl. Vi accepterar med andra ord
biandekonomin, och det är väl ändå
en ideologi lika god som någon annan.
Man behöver väl inte gå till ytterligheterna
och stå antingen på herr Björkmans
eller på herr Svanbergs sida ideologiskt
sett. Man kan också stå där jag
står, nämligen i mitten och hylla mittenpolitikens
principer. Då understryker
man biandekonomin, där de olika
företagsformerna får konkurrera på
lika villkor vare sig det är fråga om
statliga, kooperativa eller enskilda företag.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det är klart att man
kan och bör diskutera näringspolitiken
med principiella och ideologiska utgångspunkter,
om man så vill. Men
jag tycker att det ärende som i dag ligger
på riksdagens bord är mer ägnat att
diskuteras från praktiska utgångspunkter,
och det gäller även en del av de
allmänna omständigheter som nämnts
under debatten. Jag tänker därför i huvudsak
göra detta.

I det särskilda yttrande som är fogat
till utskottsutlåtandet har vi markerat
vår uppfattning att statlig företagsamhet
i en del fall är motiverad; bland

Onsdagen den 11 december 19ö8 fm.

Nr 44

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

annat sysselsättningspolitiska skäl kan
fala härför. Förhållandena på vissa orter
eller inom hela regioner, t. ex. i
Norrbotten, kan vara sådana att det
med de vanliga lokaliseringspolitiska
medlen inte går att få dit lönsam enskild
företagsamhet. Statlig etablering
kan då vara den enda utvägen ur en
bekymmersam situation.

Statlig etablering kan också förekomma
då konkurrensen på ett visst område
har inskränkts på ett för konsumenterna
kännbart sätt. Även i andra situationer
kan en direkt statlig aktivitet
verka utvecklingsfrämjande. Men det
är en sak som jag tycker att det finns
all anledning att understryka just i dag.
och det är att i samtliga de fall då man
finner det nödvändigt med statlig etablering
eller statligt köp av enskilda
företag måste denna etablering föregås
av grundliga utredningar om förutsättningarna
för verksamheten. Man måste
ställa en del frågor och försöka få så
klara svar som möjligt på dem, t. ex.:
Hurdant är konkurrensläget? Hur goda
är förutsättningarna för en lönsam
verksamhet? Hur stort är investeringsbehovet?
Vilka är de sysselsättningspolitiska
konsekvenserna?

Detta är frågor som ställs i välskötta
enskilda företag i etableringssammanhang,
och sådana och liknande frågor
måste ställas och besvaras, och det måste
ske förutsättningslöst. Om man redan
från början har bestämt sig för en viss
lösning är det klart att utredningar och
motiveringar lätt blir anpassade till
det som man från början har bestämt
sig för. Man måste också göra fullt
klart vilket syftet är med den planerade
verksamheten och om det syftet verkligen
är realistiskt. En av de frågor
man då måste ställa är: Finns det expansionsutrymme
inom branschen? Om
så inte är fallet kommer inrättandet av
ett nvtt företag bara att leda till att
andra företag inom samma bransch
tvingas till inskränkningar och nedläggningar.

Ytterligare en fråga som måste ställas
är: Är de sysselsättningspolitiska
motiven så starka att man även under
en längre tidsperiod kan tänka sig regelbundna
driftsubventioner? Det kan
mycket väl hända. Så har ju t. ex. varit
fallet med Norrbottens järnverk. Men
det är också alldeles klart — och detta
vill jag särskilt säga till herr Svanberg
— att den information som lämnats
riksdagen om konsekvenserna av olika
beslut som fattats, om arten av de investeringar
som gjorts och om det tekniska
underlaget för dem har varit
ganska dålig. Alldeles oberoende av
vad man liar för inställning rent pricipiellt
tror jag att vi har intresse av
att hävda behovet av en bättre information.
Bortsett från de fall jag nyss talat
om, av vilka Norrbottens järnverk
är ett, så skapar inte subventionspolitik
— det skulle jag tro att vi alla är
överens om — någon varaktig trygghet;
den är ett slöseri med samhällets
resurser.

Det finns i dag särskild anledning,
tycker jag, att erinra om dessa grundläggande
premisser, som enligt min uppfattning
måste vara uppfyllda innan
statsmakten engagerar sig i ganska vidlyftiga
företagsprojekt. Som tidigare
framhållits är det ungefär tre år sedan
vi här i kammaren diskuterade ett av
regeringen framlagt förslag om inköp
av Duroxkoncernen. Det var ett snabbt
framdrivet förslag. De utredningar som
hade gjorts var ofullständiga och inte
alls av den karaktär som jag här talat
om och målsättningen var oklar. De
målsättningar som över huvud taget
uppställdes föreföll många av oss föga
realistiska. De sysselsättningspolitiska
motiven — detta vill jag understryka —
var på intet sätt avgörande. Detta framhöll
handelsministern. Det var inte sociala
skäl av den karaktären som låg
bakom förslaget. Skälet var först och
främst, sade handelsminister Lange, eu
önskan att utvidga den statliga verksamheten
på ett centralt område. Man ville

58 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

skaffa sig bättre insyn där. Han sade
att det var ett rationellt förvärv för
att samordna och stärka den statliga
verksamheten på området.

För det andra skulle man stimulera
till en snabbare teknisk utveckling. Och
för det tredje skulle man få bättre insyn
i en bransch som domineras av
några stora företag, öka konkurrensen.
Det kunde också mycket väl sätta spår
i priserna antydde handelsministern,
fastän han var försiktig på den punkten.

Vi hävdade för vår del att dessa föreställningar
och förhoppningar var
alldeles orealistiska, att utredningarna
var otillräckliga och att det över huvud
taget inte fanns något skäl för regeringen
att satsa pengar i en så oviss investering.
Men regeringen och den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten
var säkra på sin sak. Den socialdemokratiske
talesmannen framhöll i kammaren
att det var »ett utmärkt initiativ
från handelsministerns sida», ett första
steg för att utvidga den statliga industrisektorn.
Beslutet blev också som regeringen
ville, och med den socialdemokratiska
riksdagsmajoritetens bifall tog
man detta steg i hopp om att därmed
bl. a. öka konkurrensen och stimulera
den tekniska utvecklingen.

Detta gjorde man alltså för tre år
sedan. Trots att statsmakterna sedan
dess har investerat väsenligt större belopp
än vad som då förklarades vara
nödvändiga har av detta »utmärkta initiativ»
blivit någonting som från de
utgångspunkter vi då förespeglades
måste betecknas som ganska snöpligt.
Den konkurrens som det statliga köpet
var avsett att stimulera har i själva
verket varit så hård att den blivit övermäktig
för det statliga företaget. Det
är ett egendomligt resultat av en framsynt
näringspolitik. Jag måste säga, herr
talman, att regeringens ansvar för detta
fiasko är alldeles uppenbart; köpet
var onödigt och verksamheten har inte

skötts tillfredsställande. Förlusterna
drabbar i sista hand skattebetalarna.

Nu vill jag gärna säga att man inte
bör göra en alltför stor affär av att
investeringsplaner och företagsplanering
kan slå fel. Planerna kan visa sig
vara byggda på felaktiga förutsättningar
och företagsledningarna kan visa sig
vara mindre kompetenta än man hoppats.
Då får man ändra på företagsledningarna.
Sådant har skett och kommer
att ske inom den privata sektorn. Visst
sker det misstag där som kan drabba
både kapitalägare och enskilda. Det
är inte det som diskussionen i dag
egentligen bör gälla. Jag tycker att Duroxköpet
och det som inträffat därefter
illustrerar några viktiga aspekter på
den statliga företagspolitiken. De hänger
ihop med frågan om inrättandet av
det nya departementet som står på dagordningen
i dag.

För det första gäller det — och det
har jag understrukit från början — de
utredningar som föregår ett beslut om
inköp eller annan form av statlig investering.
Det får inte gå till på det
hafsiga och föga genomtänkta sätt som
var fallet 1965. Förutsättningarna för
en lönsam verksamhet måste vara bättre
preciserade och målsättningarna mer
realistiska. Det räcker inte med vaga
förhoppningar om att man skall skärpa
konkurrensen, det gäller att på ett
mera övertygande sätt kunna visa att
det finns möjligheter till det och att det
rådande läget —• det som man ville förbättra
— verkligen innebär nackdelar
för konsumenter och för det allmänna,
nackdelar som man alltså skulle kunna
ha goda utsikter att rätta till. Så var
inte fallet när Durox köptes. Här finns
den grundläggande omständigheten som
jag'' är benägen att hoppas att statsrådet
Wickman verkligen uppmärksammar
så mycket som den behöver uppmärksammas.
Det är nämligen svårt att komma
ifrån att här har man en illustration
till att ansvaret inför medborgarna,

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44 59

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. in.

inför skattebetalarna som satsar pengar,
lätt kan kännas alltför avlägset för
politiska företagsplanerare. I alla fall
gäller det i jämförelse med det ansvar
för företagets och dess ägares medel
och för dess framtidsutsikter och därmed
också för tryggheten i arbetet som
är vanlig inom enskild företagsamhet.

Det är väl nu ändå klart att köpet av
Durox inte bidrog till att öka tryggheten
i sysselsättningen.

För det andra vill jag återkomma till
insynen i den statliga verksamheten.
Det hävdas ofta från socialdemokratiskt
håll att en av fördelarna med en
stor statlig företagsamhet är att löntagarna
får bättre insyn och delaktighet
i verksamheten. Detta kan tänkas ske på
två sätt, framhålles det, dels direkt genom
att de statliga företagen skulle ge
särskilt goda förutsättningar för väl
fungerande företagsdemokrati, dels indirekt
genom att riksdagen och de förtroendevalda
har insyn i verksamheten.

I alla händelser har ingenting av detta
gällt fallet Durox. Förhandlingar har
förts över huvudet på de anställda, och
det bär gått så långt att verkstadsklubbens
ordförande offentligt klagat över
den dåliga insynen jämfört med vad
som var fallet tidigare under den enskilda
eran. Ännu mindre har riksdagen
fått någon effektiv möjlighet att
följa verksamheten, trots att det använts
nya miljoner till investeringar som nu
visat sig vara förhållandevis mycket
mindre värda än man tänkt sig och
trots att handelsminister Lange här i
kammaren utlovade att vi skulle få en
fortlöpande och effektiv information.

Det tredje och sista jag vill nämna
gäller de allmänna förutsättningarna för
den statliga företagsamheten. Jag bär
redan framhållit att det naturligtvis kan
vara motiverat med statlig verksamhet
i vissa fall även om den på kort sikt
inte skulle vara lönsam. Men om .syftet
med verksamheten som i fallet Durox
är att skärpa konkurrensen i en viss

bransch kan en motivering av det slaget
givetvis inte gälla. Då måste ju det statliga
företaget arbeta på samma villkor
och under samma förutsättningar som
de enskilda. Det innebär förpliktelser
från statsmakternas sida att göra väl
genomtänkta investeringar och känna
det ansvar gentemot skattebetalarna
som jag nyss talade om och inte uppleva
distansen som särskilt stor och
därmed medgivande ett något större
mått av sangvinism i beräkningarna.

Man hör ibland från socialdemokratiskt
håll, naturligtvis inte minst under
valrörelsen, att det statliga företagandet
är en garanti för tryggheten i arbetet
och för välskötta och effektiva företag
med en god företagsdemokrati.
Men detta stämmer inte. Jag tycker det
är riktigt vad de föregående talarna i
debatten konstaterat, nämligen att staten
inte hittills gett några särskilda
prov på förmåga på det bär området.
Även med en rimlig marginal för otur
och misstag är meritlistan inte särskilt
imponerande. Det kan och måste bli
bättre, och jag hoppas att det nya departementet
skall bidra härtill. Men detta
förutsätter också att man ger ökade insynsmöjligheter
för både de anställda
och riksdagen. Om regeringen verkligen
menar något med sitt tal om förbättringar
i dessa båda avseenden bör
förbättringar också genomföras inom
de företag där staten själv direkt kan
bestämma.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Den här diskussionen
har kanske pågått länge nog men jag
måste ändå be att få använda ett par
minuter för afl bemöta herr Sjönell.

Herr Sjönell tyckte inte om att jag
sade, att han egentligen ville säga samma
sak som herr Björkman men inte
vågade. Låt mig citera två satser, den
ena ur reservationen och den andra ur
det särskilda yttrandet. I högerreservationen
står följande: »Om särskilda

60 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

sociala skäl anses föreligga för att upprätthålla
en viss statlig verksamhet bör
dessa och därmed förknippade kostnader
klart redovisas.» I det särskilda yttrandet,
som bl. a. herr Sjönell står bakom,
görs detta uttalande: »I vissa fall
är dock ett statligt företagande motiverat.
Härför kan finnas t. ex. lokaliseringspolitiska
eller sociala skäl.»

Jag tycker inte det är så underligt
om det anses att här sägs ungefär samma
sak men att herr Sjönell inte riktigt
vill komma i högersällskap trots att han
menar detsamma som högern. Jag skall
emellertid inte plåga honom mera på
den punkten. Han karakteriserade enligt
min mening sin egen politik alldeles
förträffligt här i talarstolen då han
sade, att man inte behöver försvärja
sig åt vare sig herr Björkmans eller min
ideologi utan kan välja något mitt emellan.
Ja, jag har en mycket bestämd känsla
av att han i sin näringsideologiska
utflykt bär har råkat hamna platt på
baken mitt emellan två ståndpunkter —
och där kan han gärna sitta.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att ytterligare understryka de argument
som herr Wedén och före honom några
andra talare har berört, utan jag har
begärt ordet för att ställa en fråga till
statsrådet Wickman.

Duroxfallet är ju bl. a. ett tekniskt
misslyckande från det statliga företagets
sida. Man har gjort en ny investering
på 40 miljoner kronor, men anläggningen
fungerar inte. Den står
stilla. Det inträffade emellertid ett likartat
fall vid Norrbottens järnverk. Där
köpte man en stor valsverksanläggning
från England som kostade åtskilliga
tiotal miljoner kronor, men inte heller
den anläggningen fungerade.

I en radiodiskussion med statsrådet
Wickman ställde han i utsikt att vi skulle
få ordentliga informationer om vad
som låg bakom misstaget att anskaffa
en icke fungerande anläggning vid

Norrbottens järnverk. Vi skulle få veta
allting om det. Men jag kan inte finna
att herr Wickman har lämnat några sådana
informationer. Nu har vi fått ett
nytt fall av tekniskt misslyckande vid
Duroxfabriken. Om denna fabrik har
statsrådet Lange på sin tid lovat fortlöpande
och goda informationer. Nu
undrar jag för det första om herr Wickman
vill medge att regeringsledamöterna
inte har levt upp till sina löften
om informationer, och för det andra
om han har för avsikt att ge riksdagen
informationer inte bara i dessa båda
fall — som herr Ståhl tidigare berört —
utan fortlöpande informationer för bedömningen
av den statliga företagsamheten.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag beklagar att vi ännu
någon tid får dras med tvåkammarsystemets
nackdelar, som i detta speciella
fall liar medfört att jag inte haft tillfälle
att följa debatten från början här
i kammaren. Därför skall jag inte på
detta sena stadium ta upp de allmänna
frågor som här diskuterats. De synpunkter
som jag skulle kunna anlägga på
dem har för övrigt i stor utsträckning
redan anförts av andra socialdemokratiska
ledamöter. I stället skall jag svara
på ett par av de direkta frågor som
ställts till mig.

Statligt företagande bör expandera
på områden där man kan förutse en
total expansion i branschen, det håller
jag helt med herr Wedén om. Jag
kan också försäkra att jag inte ser det
som något mål att ett statligt företag går
in på marknaden och plockar bort produktions-
och sysselsättningstillfällen
lör ett privat företag. På den punkten
behöver herr Wedén således inte vara
orolig. Men detta hindrar inte att det
ibland kan vara befogat att föra in ett
rent konkurrenselement.

Därmed kommer jag delvis in på Duroxfrågan.
Jag hoppas dock att såväl

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44 61

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

herr Wedén som herr Ohlin och kammarens
övriga ledamöter accepterar att
jag i dag inte har för avsikt att gå närmare
in på Duroxaffären, detta av den
mycket enkla och som jag hoppas av alla
respekterade anledningen att jag först
vill underrätta de anställda vid Duroxföretaget,
vilket jag kommer att göra på
ett sammanträde med företagsnämnden
i kväll, då jag skall tala om de förändringar
som förestår.

Nu ser jag att herr Wedén begär ordet,
och jag är säker på att han kommer
att fråga varför de anställda inte har
underrättats tidigare. Låt mig därför
redan nu svara —• om det är den frågan
herr Wedén tänker ställa — att de anställda
har underrättats av styrelsen. Det
är självfallet ett ansvar som åligger den
styrelse vi har utsett. De anställda har
underrättats, så långt som detta har varit
möjligt. Men om man förhandlar
med en annan part om förändring av
ett företags konstruktion — låt mig uttrycka
det så allmänt — så är det inte
möjligt att under de förhandlingarna
sprida information, ty då skulle förhandlingsresultatet
i vissa fall kunna
äventyras. Denna diskussion är jag beredd
att föra med företagsnämnden i
företaget i Skövde denna kväll. Jag tror
att man där kommer att ha förståelse
för detta skäl.

De allmänna problem som företaget
haft att brottas med och innebörden av
de alternativa lösningar som vi diskuterat
för de anställda har dessa informerats
om.

Jag vill inte alls påstå att de statliga
företagen icke begår misstag. Det vore
också dumt att hävda något sådant.
Självfallet har de begått misstag i det
förflutna, och de kommer också att göra
det i framtiden. Men vi skall inte vara
så rädda för misstag och skall inte
exploatera misstagen i politiskt syfte så
att de statliga företagsledningarna blir
så skrämda — i varje fall kommer vi
inte att medverka till detta — inför
möjligheten av felbedömningar att de

därigenom drivs till passivitet och stagnation.

Vi har, såsom herrar Ohlin och Wedén
säkerligen känner till, aviserat att
vi skall förbättra de anställdas möjligheter
till insyn och medinflytande i de
statliga företagen. Vi kommer också
snart att offentliggöra i vilka former
detta skall ske. När det gäller riksdagens
möjligheter till information kommer
företagsdelegationen, i vilkens direktiv
detta uppdrag ingick, att lägga
fram ett förslag. Vi ämnar pröva förutsättningarna
för att förbättra riksdagens
möjligheter att följa de statliga företagen
och skall därvid söka finna former,
som icke gör denna insyn till ett
hinder för företagens möjlighet att konkurrera
och expandera. På båda dessa
punkter får vi alltså tillfälle att diskutera
formerna för en förbättrad insyn.
Jag har velat nämna detta för att understryka
den vilja vi bär och även de
politiska beslut i denna riktning som vi
redan i princip fattat.

Herr Ohlin tog upp frågan om redovisningen
av omständigheterna kring
investeringen vid planetvalsverket i
Norrbottens jernverk. Jag kommer ihåg
att herr Ohlin och jag hade en debatt
om detta i radion. Vad jag då syftade på
med min utfästelse var den utredning
som generaldirektör Hörj el, numera i
poststyrelsen, utfört. Jag trodde då och
har faktiskt — jag skäms att säga det
— ända till i dag trott att redovisningen
av denna undersökning som överlämnades
för ett år sedan blev offentlig. Nu
förstår jag efter herr Ohlins fråga att
detta antagligen inte är fallet, och jag
kan därför bara nu säga att jag skall
undersöka möjligheterna att offentliggöra
den. Utredningen berör nämligen
vissa personer på ett sätt som kan motivera
en hemligstämpling. Vi kan också
pröva om det finns andra möjligheter,
t. ex. att åtminstone inom utskottet redovisa
innehållet i undersökningen.

Jag kan alltså inte nu svara mera i
detalj på herr Ohlins fråga. Utredningen

62 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement m. m.

föreligger emellertid, och den kommer,
så långt det är möjligt utan att kränka
enskilda människors integritet, att offentliggöras.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag nämnde i mitt anförande
att en av de förutsättningar
som man generellt borde uppställa för
den statliga företagsamheten var att
denna inte skulle gå in på områden,
där det inte finns något egentligt expansionsutrymme
och där det inte heller
kunde finnas skälig anledning anta
att konkurrensen skulle förstärkas på
ett ur konsumenternas synvinkel fördelaktigt
sätt. Duroxfallet är ju emellertid,
herr statsråd, ett exempel på
att man försökt göra just detta, vilket
alltså har misslyckats.

Ja, jag tycker att man skulle ha haft
en bättre information på ett tidigare
stadium till de anställda. Jag känner
till fall inom enskild företagsamhet där
det varit möjligt att även med iakttagande
av nödvändig sekretess informera
företagsnämnder långt i förvägom
olika planer av denna typ. Det har
väl misslyckats i vissa fall, men i några
fall har det visat sig gå mycket bra,
och jag tror att möjligheterna att härvidlag
få till stånd ett förtroendefullt
samarbete inte skall underskattas.

Men, herr statsråd, alldeles oavsett
hur det förhåller sig med detta och
alldeles oavsett att statsrådet Wickman
nu skall fara till Skövde, så finns det
ingen anledning till att statsrådet Lange,
som bar ansvaret för denna affär i
riksdagen, inte skall svara för den och
inte skall redovisa de skäl som han möjligen
kan andraga för den dåliga information
som har lämnats till riksdagen.
Jag tycker det vore synnerligen
skäligt att statsrådet Lange lämnade en
redovisning härvidlag. Statsrådet Wickman
har ju bekräftat att det i fallet
Norrbottens jernverk föreligger en underlåtenhetssynd.
När det gäller Durox
föreligger betydande underlåtenhets -

synder på informationssidan, som det
inte finns anledning förebrå statsrådet
Wickman för men där det finns anledning
förebrå regeringen för att de löften
som lämnats till riksdagen inte har
infriats.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag nämnde Duroxaffären
endast som ett exempel och avstod
avsiktligt från att mer utförligt utveckla
vad som har förekommit i denna
affär. Jag gjorde det dels — naturligtvis
— på grund av att statsrådet
ämnar besvara min enkla fråga i ämnet
i morgon, dels av de andra skäl
som statsrådet Wickman anfört och
som även jag respekterar. Jag tror det
är mindre lämpligt att tränga djupare
in i frågan just i dag.

Sedan sade statsrådet Wickman —
och det är någonting som jag tycker
om och som jag skall hålla honom räkning
för — att vi vill konkurrera. Han
tilläde att det statliga företagandet bör
expandera på de områden där det finns
förutsättningar, men han tryckte framför
allt på detta att »vi vill konkurrera».
Jag sade redan i våras — jag tror det
var när vi hade debatten om aktierna
i de statliga företagen, som vi ville få
spridda på flera händer —- att jag kan
acceptera statlig konkurrens och inte
har någonting emot sådan under den
bestämda förutsättningen att konkurrensen
verkligen sker på lika villkor.
Jag hoppas att även statsrådet Wickman
har detta för ögonen; skall det
vara konkurrens så skall den äga rum
på lika villkor mellan statliga och enskilda
företag.

Det är därvidlag jag vill ställa frågan:
Finns det ändå inte en viss risk
— jag skall inte säga mer för att inte
överdriva — att det kan bli en favorisering
av statliga företag framför enskilda?
Jag skall inte framföra beskyllningar
om att en sådan favorisering
skulle kunna ske direkt från regeringens
sida eller från kanslihuset, ty rege -

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44 6.

Bestridande av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement in. m

ringen är utsatt för politisk bevakning
och har ett politiskt ansvar inför riksdagen.
Men det kan ju finnas andra
vägar på vilka statliga företag kan favoriseras
framför enskilda.

Jag skall ge statsrådet Wickman det
erkännandet, att jag tror att han är mera
realist när det gäller statlig företagsamhet
än exempelvis statsrådet Lange,
vars uttalanden jag minns väl från debatten
1965. Hans förtjänster ligger
nog på andra områden — det måste
jag ärligen säga. Jag tycker att vi här
fått ett exempel på detta. Det borde
naturligtvis vara mig främmande att
strö rosor för socialdemokratiska statsråd,
men jag hoppas och tror att statsrådet
Wickman är tillräckligt fri från
fördomar och att han, om någonting
går på sned i de statliga företagen, inte
kommer att tveka att ingripa och ställa
till rätta det som är fel. Jag tror inte
att han kommer att försöka kamouflera
bristerna och hålla verksamheten flytande
för prestigens skull. Jag hoppas
att statsrådet Wickman håller fast vid
att man då skall handla, såsom tycks
vara fallet i Duroxaffären. Sälj hellre
till enskilda företag. Det är bättre än
att försöka hålla näsan över vattnet på
statliga företag genom nya bidrag!

Nu har jag strött alldeles tillräckligt
mycket blommor över statsrådet Wickman
inför hans kommande uppgift som
chef för det nya departementet.

Hen- OHLIN (fp):

Herr talman! Jag kände inte till att
herr Hörjel var den som hade enmansuppdraget
att utföra den nämnda utredningen,
men jag tackar för upplysningen.
Det skulle alltså kunna tänkas
att det finns någon belysande utredning
av herr Hörjel som ligger i något
departement och tiger still. Jag skall nu
undersöka om så är fallet.

Beträffande denna debatt i övrigt skall
jag tillåta mig att göra en kortfattad
slutreflexion. Man får kanske förstå att
herr Wickman inte känner sig manad

att komma med någon sådan allmän
betraktelse. Jag hyser en viss medkänsla
med honom i dag, tv det kan inte
vara roligt att möta dagens tunga kritik
när man tidigare talat så expansivt
om den statliga industriella företagsamheten
och dess stora betydelse.
Herr Wickman har ju framstått som
företrädare för en ny era. Han har
inte minst i TV vid en rad tillfällen
visat större lust att tala om den än om
andra mindre stimulerande förhållanden.

Det kan emellertid, herr talman, konstateras
att Duroxfallet innebär ett allvarligt
misslyckande för det slag av
statlig industriell företagsamhet som
herr Lange och herr Wickman har talat
så ivrigt för. Och efter detta konstaterande
kan man inte bara nöja sig
med att säga att misslyckanden förekommer.
Man måste göra den reflexionen
att påståendena att staten och dess
organ_herr Wickman och hans med hjälpare

— har en mycket stor förmåga
att bedöma, vilka investeringar som är
lönande och samhällsekonomiskt lämpliga,
har varit mindre väl grundade.
Man måste också dra den slutsatsen att
det för framtiden blir motiverat med
en större återhållsamhet och försiktighet
när det talas om statens utomordentliga
förmåga — enligt socialdemokraternas
uppfattning — att bedöma var investeringar
lämpligast bör göras för att vara
till gagn för land och folk. I detta tall
är nämligen förhållandet — som debatten
för tre år sedan jämfört med debatten
i dag visar — det rakt motsatta: en
otillräcklig förmåga att bedöma investeringarna
och att sörja för en effektiv
användning av det investerade kapitalet.

Nu vill jag, lika litet som herr Wedén,
göra mig skyldig till någon överdrift
eller till någon generalisering.
Men såvitt jag kan bedöma går erfarenheterna
i sådan riktning att vi, när
det gäller debatten om statens roll och
det nya departementets framtida upp -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

gifter, kan vänta oss att socialdemokraterna
talar med litet mindre bokstäver
än de gjort vid många tillfällen under
de senaste åren.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 198, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Björkman
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 164
ja och 30 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Godkännande av ett konsortialavtal
mellan staten och ASEA om samarbete
på atomkraftområdet m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ett konsortialavtal mellan staten och
ASEA om samarbete på atomkraftområdet
m. in. jämte motioner.

I propositionen nr 169 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 8 november 1968 föreslagit riksdagen
att 1. bemyndiga Kungl. Maj :t
att godkänna ett konsortialavtal mellan
staten och ASEA i huvudsak efter
de riktlinjer som anförts i statsrådsprotokollet,
2. bemyndiga Kungl. Maj:t
att godkänna ett avtal mellan staten
och Aktiebolaget Atomenergi i huvudsak
efter de riktlinjer som anförts i
statsrådsprotokollet, 3. till Teckning av
aktier i Aktiebolaget ASEA-ATOM på
kapitalbudgeten på tilläggsstat I för
budgetåret 1968/69 under fonden för
statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 48 milj. kr., 4. bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att i
överensstämmelse med vad som anförts
i statsrådsprotokollet ikläda staten
garanti för fullgörandet av vissa
förpliktelser, som ASEA-ATOM övertoge
från dotterföretag till ASEA.

I de likalydande motionerna 1:1033
av herrar Lundström och Stefanson
och 11:1307 av herrar Ståhl och Ohlin
hade bl. a. hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
att styrelsen för teknisk utveckling
finge i uppdrag att uppgöra förslag
till fördelning av de anslag som
av staten ställdes till förfogande för
forskning inom atomenergi- och angränsande
områden.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna ett konsortialavtal
mellan staten och ASEA i hu -

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44

Godkännande av ett konsortialavtal mellan staten och ASEA om samarbete på atomkraftområdet
m. m.

vudsak efter de riktlinjer som anförts
i statsrådsprotokollet,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att godkänna ett avtal
mellan staten och Aktiebolaget Atomenergi
i huvudsak efter de riktlinjer
som anförts i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte till Teckning
av aktier i Aktiebolaget ASEA-ATOM
på kapitalbudgeten på tilläggsstat I för
budgetåret 1968/69 under fonden för
statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 48 milj. kr.,

4. att riksdagen måtte bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att i
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
anförts ikläda staten garanti
för fullgörandet av vissa förpliktelser,
som ASEA-ATOM övertoge från
dotterföretag till ASEA,

5. att motionerna 1:1033 och II:
1307 i vad de avsåge forskningsstationen
i Studsvik icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1033 och II: 1307 i vad de avsåge
visst uppdrag åt styrelsen för teknisk
utveckling,

7. att motionerna 1:1033 och II: 1307
i vad de avsåge information m. m. om
atomenergiverksamheten icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1033 och II: 1307 i vad de
icke behandlats under 5—7.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande fördelning av anslag
till atomenergiforskning m. m. av herrar
Nyman, Karl-Erik Eriksson, Ståhl,
Nihlfors och Mundebo (samtliga fp)
som ansett att utskottet under 6 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1033 och 11:1307 ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört beträffande utredning av
frågan om fördelningen av anslag för
forskning inom atomenergiområdet och
angränsande områden;

2. av herr Ståhl (fp), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STERNE (fp):

Herr talman! Proposition nr 169 behandlar
frågan om samarbete på kärnkraftsområdet
mellan staten och ASEA

1 ett särskilt aktiebolag, benämnt Aktiebolaget
ASEA-ATOM, och innebär en
ändring av nuvarande riktlinjer för
kärnenergipolitiken i vårt land. Dessa
nya riktlinjer har tagits upp i motionerna
I: 1033 och II: 1307, i vilka bl. a.
yrkas att fördelningen av anslag till
forskning inom atomenergiområdet och
angränsande områden skall uppgöras
av styrelsen för teknisk utveckling.

Bakgrunden till motionerna är som
bekant de mycket stora belopp, cirka

2 miljarder kronor, som den förda
atomkraftspolitiken hitintills kostat
skattebetalarna. Beträffande det förväntade
ekonomiska resultatet finns ännu
ingen redovisning. Riksdagens bedömning
av möjligheterna till en mindre
kostnadskrävande politik har, som motionärerna
framhållit, begränsats av att
informationen till riksdagen och insynen
i AB Atomenergis verksamhet har
varit mycket bristfällig.

Förslaget i propositionen innebär en
radikal beskärning av AB Atomenergis
verksamhet, något som med hänsyn till
erfarenheterna från bolagets hittillsvarande
verksamhet inte synes behöva
inge betänkligheter. Till Aktiebolaget
ASEA-ATOM överförs således den industriella
verksamhet och det utvecklingsarbete
som hittills utförts inom
AB Atomenergi. Detta blir ett forum
för grundläggande forskning inom området
och kommer alltså i verkligheten
att vara ett forskningsinstitut med industriellt
inriktade uppgifter, vilket
skall stå till förfogande för såväl ASEAATOM
som andra svenska företag som

3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 44

66 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Godkännande av ett konsortialavtal mellan staten och ASEA om samarbete på atomkraftområdet
m. m.

tillverkar komponenter till kärnkraftverk.
Atombolaget — i sammanhanget
kan man naturligtvis fråga sig om bolagsformen
är den rätta — synes härigenom
få samma arbetsuppgifter och
ställning som de olika branschforskningsinstituten.
Dessa institut erhåller
sina statliga anslag via styrelsen för
teknisk utveckling, och det är då rimligt
att anslaget till AB Atomenergi prövas
i samma ordning, vilket föreslås
av motionärerna.

Utskottet, som avstyrkt detta yrkande,
har erinrat om forskningsberedningen.
Denna hänvisning kan jag inte
riktigt förstå, eftersom forskningsberedningen
mig veterligt aldrig har
sysslat med kärnenergifrågor och de
frågor som den huvudsakligen ägnar
sig åt hör hemma inom utbildningsdepartementets
område, medan teknisk
forskning skall lyda under finansdepartementet
och styrelsen för teknisk
utveckling.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
1 av herr Nyman m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas resultatet av de diskussioner
som förts mellan ASEA och staten
angående möjligheterna att mera rationellt
utnyttja resurserna på atomenergiområdet.
Inom utskottet har vi ganska
enhälligt givit vår anslutning till den
verksamhet som förordats i propositionen;
vi tror att den i nuläget är lämplig
och ändamålsenlig.

I den reservation som är fogad till
utlåtandet har man önskat specialbestämmelser
beträffande forskningsanslagen
på atomenergiområdet. Vi för
vår del tror inte att det skulle vara särskilt
lämpligt att följa motionärerna
på den punkten, varför vi avstyrkt motionen.

Då det i övrigt råder samstämmighet
om det lämpliga i de förslag som ge -

nom propositionen förelagts riksdagen,
har jag ingen anledning att ytterligare
orda i denna fråga.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog ledningen
av förhandlingarna.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är ett något underligt
ärende, som motionärerna är ute
i, om man ser på den motion som föreligger
i denna fråga, I: 1033 och
II: 1307. Motionärerna försöker faktiskt
bibringa oss den uppfattningen, att
folkpartiet från början varit motståndare
till den linje som följts på atomkraftsområdet.
Verkligheten är helt annorlunda.

När riksdagen år 1947 tog ställning
till frågan om atomkraftsverksamheten
fanns det faktiskt inte möjlighet
för riksdagen att inta någon annan
ståndpunkt än den gjorde. Och hur betingelserna
sedan än har förändrats,
har de beslut som fattades vid denna
och andra tidpunkter likväl lett till att
svensk industri nu kan uppträda som
leverantör av reaktorer utan något som
helst licensförfarande. Man kan inte
påstå, att detta skulle vara en misslyckad
politik. Målsättningen för den s. k.
svenska linjen var ju att även svensk
industri skulle kunna deltaga i verksamheten.

Men, ärade kammarledamöter, det
svenska atomprogrammet hade också
andra aspekter, som vi inte helt skall
glömma. Även betydande försvarsintressen
var knutna till vårt resonemang om
atomprogrammet.

Däremot har naturligtvis de som har
att svara för landets el-produktion helt
vägletts av tanken att skapa betingelser
för en konkurrenskraftig reaktortyp
för el-kraften; el-producenterna har
med andra ord inte alls behövt iakttaga
andra intressen än sina egna. Men så

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44

Godkännande av ett konsortialavtal mellan staten och ASEA om samarbete på atomkraftområdet
m. m.

enkelt har det inte varit för statens
engagemang i denna mycket betydelsefulla
fråga. Länge drevs också från försvarets
sida den linjen att vi borde
skaffa oss s. k. taktiska kärnvapen, och
med hänsyn därtill var det svårt att
avvisa tungvattenreaktorn som råvaruleverantör.
Den debatten kan väl nu
sägas vara avslutad, i varje fall är det
min förhoppning att den är borta ur
bilden. Men den har funnits där; det får
vi inte glömma bort i slutomgången.

Mycket allmänt bland våra tekniker
har tungvattenreaktorn ansetts vara det
naturliga mellansteget till den kommande
breedern. Denna uppfattning har
också varit den förhärskande bland teknikerna
världen över även om man mer
och mer börjar bedöma saken så att
det är möjligt att gå direkt över från
lättvattenlinjen till breedern.

Det är mycket intressant att forska
i vad som sagts i denna fråga, och då
kan man inte komma till det resultatet
att det varit delade meningar i riksdagen
om det svenska atomprogrammet.
Nu kommer det väl, herr talman,
alltid till synes efterklokhet, men jag
kan inte anse att den klokheten är mest
förtjänt av uppskattning.

När man nu så hårt kritiserar den
svenska linjen skall man ha i minnet
vad den betytt och vad som skapats
under de 21 åren efter det första beslutet.
Hur det skulle ha gått om regeringen
följt alla de råd som kommit
från oppositionen? Förslag om att vi
inom landet också skall starta tillverkningen
av tungt vatten har framförts
från samma håll som nu så
hårt angripit den svenska linjen. Det
skulle vara intressant att höra vilken
uppfattning man nu har om påståendena
i en tidgare debatt om att det
''''ar ansvarslöst att inte säkra tillgången
på tungt vatten för den svenska
atomindustrin.

I det föregående ärendet talades om
de fruktansvärda misstag regeringen

begått. Det skulle vara värdefullt att få
veta, hur man skulle ha bedömt de
misstag som otvivelaktigt skulle ha blivit
följden av de propåer som i det
här stycket kommit från oppositionen.

Man säger att många av landets ledande
tekniker avrådde från att fortsätta
på den inslagna vägen med tungt
vatten, men den debatt som fördes före
beslutet om Marviken var visst inte entydig.
Ingen var vid den tidpunkten så
säker på sin uppfattning att han bestämt
motsatte sig tungvattenreaktorn,
så mycket mer som den tillsats för
överhettning som lanserades i programmet
för Marviken ansågs vara ett mycket
betydelsefullt steg mot en viss breedertyp.
För den som lyssnade på debatten
om Marviken är det inte möjligt
att säga att någon ny typ föreslogs,
som skulle vara överlägsen den skisserade,
även om önskemål om andra utvecklingslinjer
framfördes. I dag kan
man med betydligt större säkerhet få
ett entydigt besked om hur den fortsatta
verksamheten skall bedrivas.
Lättvattenreaktorn är en realitet —
breedern måste följa. Det är i dag det
mest betydelsefulla för framtiden.

Men, herr talman, likväl måste den
reservationen göras att forskningen
ännu inte är färdig på detta stora område.
Vad som i dag bedömes vara det
riktiga kan i morgon vara ett helt passerat
stadium, men efterklokheten får
inte därigenom något högre värde.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Efter det avtal som har
träffats mellan staten och ASEA och
med hänsyn till det utskottsutlåtande
som nu ligger på riksdagens bord finns
det de facto inget alternativ: vi kan
endast följa vad som föreslås. Jag är
den sista att förneka att förslaget innehåller
vissa positiva element, i varje
fall så till vida som att utvecklingen
nu läggs över på en kommersiell bas.

Vi vet ännu inte vilken roll atombo -

68 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Godkännande av ett konsortialavtal mellan staten och ASEA om samarbete på atom
kraftområdet m. m.

laget kommer att spela; jag såg till min
förvåning att dess petita för nästa år
rörde sig om belopp av ungefär samma
storleksordning som hittills. Jag antar
att det är fromma önskningar från bolagets
sida som inte kommer att infrias.
Det är emellertid för tidigt att nu uttala
sig om det. Vad vi vet är att utvecklingen
på atomkraftssidan kommer att
förläggas till det nya halvstatliga fusionsföretaget.

Det hindrar emellertid inte att man
har vissa frågor att ställa och vissa kritiska
reflexioner att göra både om detta
företags typ och om tillvägagångssättet.
Utgångspunkten måste då vara den
situation som vi kan se framför oss beträffande
kraftförsörjningen i landet.
Jag hämtar ett citat ur ett nummer av
Teknisk Tidskrift som kom ut i fjol och
som ägnades åt atomkraftutvecklingen:
»Om elkraftbehovet i Sverige fortsätter
att växa enligt prognoserna måste från
1971 och framåt varje år nya kraftverk
om minst 1 000 MW tas i drift.
En växande andel av dessa torde bli
kärnkraftverk.»

Jag skulle vilja skärpa detta och säga
»måste bli kärnkraftverk» om man
inte skall ge sig på en utbyggnad och
reglering av återstående vattendrag i
Norrland och likaså reglering av de
vattendrag i andra delar av landet som
är möjliga att ytterligare bygga ut. Vill
man skona de ännu orörda älvarna
måste man komma i gång med ett kommersiellt
utnyttjande av kärnkraften
för praktiskt bruk.

Även om man förstår motivet bakom
vad som här har skett, måste man ändå
ställa sig frågande på vissa punkter.
Till en början kan frågas, om det över
huvud taget var nödvändigt att staten
och ASEA gjorde denna fusion. I och
för sig är det inte av något intresse att
ha en sådan sammankoppling, eftersom
staten i framtiden kommer att bli den
stora producenten av nukleär kraft,
liksom staten varit det hittills i fråga

om vattenkraft. Därmed blir staten också
den störste köparen av anläggningar
av denna typ. Är det då en riktig och
sund konstruktion på företagssidan att
staten som den störste köparen lierar
sig med den största producenten?

Man kanske kan svara, att det fordras
så stora kapitalinvesteringar att
inget enskilt företag är dem mäktiga.
Därtill kan sägas, att ASEA redan innan
fusionen med staten ingicks hade
projekterat anläggningar av denna typ.
Jag tänker speciellt på Oskarshamnsverket,
beträffande vilket uppgörelse
var träffad och arbetet långt på väg
när ungefär vid midsommartiden i år
avtalet mellan staten och ASEA slöts.
De stora kapitalinvesteringarna indicerade
alltså i och för sig inte att staten
måste bli medproducent.

Hur renhjärtad staten än är vid köp
av reaktorer och annan apparatur för
atomkraftproduktionen, ligger det väl
ändå ganska nära till hands att anta,
att staten som köpare helst ser att det
blir det halvstatliga företaget som får
dessa stora beställningar. Gränsen mellan
staten som köpare och staten som
säljare är •—- det borde man medge —
i praktiken inte så lätt att upprätthålla.
Jag är rädd för att utvecklingen kan
komma att besanna att det hade varit
lättare att uppträda objektivt och att
anta lägsta och i övrigt bästa anbud,
om staten helt hade hållit sig borta
från producentsidan. Vi hade då haft
en fri marknad. Allting tyder på att den
svenska verkstadsindustrin kommit så
långt, att den kunnat uppträda i konkurrens
med utländska företag, precis
som den gjorde när det gällde Oskarshamn
och Ringhals och som den gjorde
även när det gällde den stora och mycket
diskuterade leveransen till Finland
som inte blivit av.

Såvitt jag förstår var det alltså inte
nödvändigt att ingå detta avtal.

En annan sida av saken som man inte
kan undgå att frapperas av är att av -

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44

Godkännande av ett konsortialavtal mellan staten och ASEA om samarbete på atom''
kraftområdet m. m.

talet slöts samtidigt som Vattenfall lade
ut sina beställningar av de båda Ringhalsanläggningarna.
Beställningen av
den ena anläggningen gick som bekant
till ASEA, och den andra beställningen
gick till ett utlädskt företag. Detta är
litet besynnerligt för det första att man
inte — enligt de uppgifter jag fått från
initierat håll -— tog in offerter från
ett betydligt större antal leverantörer
utan nöjde sig med dessa båda som alltså
var förutbestämda att få dessa högst
betydande order, och för det andra att
man i samma veva träffade avtalet med
ASEA. Det förefaller som om detta inte
vore en slump. Jag skall inte säga att
man därmed begick någon oriktig
handling, men ur den svenska kraftkonsumentens
synpunkt är det absolut
ett primärt intresse att kraften liksom
allt annat köps till så låga priser som
möjligt. Det förefaller mig som om tillvägagångssättet
i detta fall inte utgör
någon garanti för att detta konsumentintresse
har tillgodosetts.

En annan rätt anmärkningsvärd sida
av denna uppgörelse är den sekretess
som omgav det hela. Mig veterligt har
inte denna betydelsefulla och på lång
sikt omfattande uppgörelse varit utsänd
på remiss till någon instans.

Om jag är rätt underrättad har inte
ens den arbetande atomutredningen
haft en möjlighet att uttala sin mening
om denna affär. Inte heller har någon
annan sakkunnig instans såvitt jag har
kunnat finna haft tillfälle att yttra sig.
Sekretessen är anmärkningsvärd, och
det skulle vara av stort intresse att få
höra förklaringen, om statsrådet Wickman
anser sig ha möjlighet att lämna
någon sådan.

Jag vill alltså inte säga att avtalet
som sådant medför ett monopol — det
skall naturligtvis förekomma konkurrens
med andra — men det finns ett
monopolistiskt drag i det hela, eftersom
staten under dessa något anmärkningsvärda
förhållanden sluter ett av -

tal, varigenom staten såsom köpare lierar
sig med den främste tillverkaren
i landet.

Även andra frågor i detta samman
skulle behöva belysas. Jag tänker speciellt
på atombolagets ställning. Atombolaget
har ju tillsvidare kvar Studsvik
och forskningen i sin regi. Det är viktigt
att tillse att den utomordentligt
mörklagda forskning som bedrivs i
atombolagets regi icke kommer att bli
ett speciellt verktyg åt den nya halvstatliga
fusionen kring ASEA. Atombolaget
måste tvingas ställa forskningen
till fri disposition och under fri insyn.
Det är ett krav på forskningen över huvud
taget och inte minst på forskningen
på detta område. Här har förekommit en
anmärkningsvärd sekretess. Jag skall
be att ur en PM som kommit i min hand
få citera en liten passus: »För ca ett
år sedan fördes förhandlingar mellan
atombolagets ledning och dess personalorganisationer
ang. sekretessparagrafens
utformning och tillämpning. Bolalagsrepresentanten,
direktör Bo Aler,
f. n. en av statsrådet Wickmans närmaste
män, framhöll med skärpa att sekretessbestämmelsen
måste innebära bl. a.
att anställd via press, radio eller TV
ej får lämna uppgifter om ''inom bolaget
uppnådda forskningsresultat, bolagets
framtidsplaner, ävensom kritiska
bedömningar av inom eller utom landet
offentliggjorda planer som berör
bolaget’.»

Är det fruktan för att utomstående
skall upptäcka att bolaget arbetar under
förhållanden som kanske inte är
de bästa möjliga som tvingar bolaget
att införa en kautscliukartad bestämmelse
som denna, som drabbar en stor
och välutbildad personal? Den kan ju
inte i och för sig vara rimlig.

Utan att tala vare sig för någon majoritet
eller minoritet av tjänstemännen
i bolaget kan jag säga — jag har så pass
många och pålitliga kontakter på det
hållet att jag vet det — att ett betydande

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Godkännande av ett konsortialavtal mellan staten och ASEA om samarbete på atom
kraftområdet m. m.

antal anställda i atombolaget anser att
dessa sekretessbestämmelser är ett mycket
allvarligt hinder för en framgångsrik
verksamhet vid bolaget och kanske
en orsak till att bolaget inte kunnat infria
de förväntningar man haft rätt att
hysa med hänsyn till de väldiga belopp
som ställts till bolagets förfogande.

Jag skulle vilja framföra en energisk
uppmaning till statsrådet Wickman att
ägna dessa synnerligen viktiga frågor
större uppmärksamhet än hittills. Sedan
statsrådet Wickman övertog ledningen
och ansvaret för atompolitiken
har i varje fall på detta område ingen
förbättring inträffat, utan bolaget har
fasthållit vid sin sekretesspolitik.

Det finns även ett par andra frågor
som jag skulle vilja ställa. Den ena gäller
vad man ämnar göra med Ranstad.
Det är ju en mycket betydelsefull fråga,
och såvitt jag vet kommer den inte
att behandlas av den utredning som —
enligt vad statsrådet har meddelat statsutskottets
femte avdelning — kommer
att tillsättas inom en nära framtid. Vi
får ju veta i utskottsutlåtandet att en
utredning kommer att tillkallas, men enligt
uppgift gäller den enbart Studsvik.
Man kan säga att det är anmärkningsvärt,
eftersom atomutredningen under
landshövding Lemne ganska nyligen avlämnade
ett betänkande om Studsvik,
där det föreslogs att Studsvik skulle
ombildas och läggas under huvudmannaskap
av en särskild stiftelse. Men jag
förstår, om man därvidlag har kunnat
ha sina funderingar och eventuellt
tänkt göra om Studsvik till någon institution
i anslutning till tekniska högskolan
eller universitetet. Jag har själv
varit inne på funderingar om att det
kunde vara en riktigare väg.

Utredningen har emellertid tydligen
inte alls tagit sikte på Ranstad, och vi
har ju nyligen haft en Ranstad-utredning
som har kommit fram till att Rånstad
med hänsyn till den svenska atompolitikens
nuvarande uppläggning med

lättvatten och anrikat uran i stort sett
har en mycket pessimistisk prognos.
Därför är det av stort intresse att veta
vad man tänker göra med denna anläggning
som har slukat så pass många
hundra miljoner och som nu har en
kader av anställda vilka naturligtvis är
bekymrade för sin framtid. Man får
se till att det inte går likadant för dessa
människor som det tydligen kommer
att gå för ganska många anställda i
Durox. Ranstad ligger också i närheten
av Skövde, och vi får hoppas att denna
stad förskonas från alltför många
sådana här prövningar.

Jag skulle så till sist vilja komma in
på en tanke som jag snuddade vid redan
under debatten om föregående punkt.
När jag har sett de personella dispositioner
som man har vidtagit bl. a.
beträffande styrelsen för det nya företaget
ASEA-ATOM, har det förvånat
mig, att detta tillfälle inte använts till
att göra de personella förändringar som
för mig och för många med mig har tett
sig som önskvärda och nödvändiga. Jag
skulle vilja säga till statsrådet att den
som har följt detta under åtskilliga år
har mer och mer kommit till den uppfattningen
att man i statliga företag bör
göra som i enskilda företag: då och då
byta häst, d. v. s. byta ledning för att
över huvud taget komma vidare och
uppnå den ekonomiska och övriga utveckling
som är nödvändig i de företag
som inte har skattebetalarna som penningkista
att ösa ur.

Jag tror att atombolaget skulle få en
helt annan utformning om vi hade ett
annat budgetsystem, d. v. s. ett system
av det slag som nu skall prövas i statsförvaltningen
över huvud taget, varvid
det måste redovisas vilken vinst och
effekt investeringar och andra utgifter
åstadkommer. Jag hoppas att detta skall
bli en biprodukt av det beslut riksdagen
i dag kommer att fatta.

Jag är inte övertygad om att vad som
här föreslås är den bästa lösningen men

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44

Godkännande av ett konsortialavtal mellan staten och ASEA om samarbete på atomkraftområdet
m. m.

det återstår att se. Kunde man få till
stånd en ändring av den art som här
antytts av verksamheten inom den nya
fusionen, är det dock möjligt att kanske
uppnå något positivt resultat som
vi på lång sikt skulle kunna vara tillfredsställda
med.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill endast anföra
några få synpunkter i anknytning till
vad herr Henningsson tidigare yttrat
och även understryka en del av vad herr
Ståhl anfört.

Man kan inte komma ifrån att regeringen
nu föreslår en radikal omläggning
av vår atomenergipolitik. Bakgrunden
är naturligtvis känslan av att man
för en kostnad av 2 000 miljoner kronor
— eller i dagens penningvärde närmare
3 000 miljoner —- ändå uppnått
relativt litet. Herr Henningsson har rätt
i att försvarssynpunkter under åtskilliga
år talat för tungvattenreaktorn. Jag
delar alltså hans uppfattning på den
punkten. Men så småningom stod det
ändå klart att det fanns starka skäl som
talade för lättvattenreaktorn och att
försvarsaspekten inte tills vidare kunde
tillmätas någon avgörande betydelse,
och det har ju regeringen inte heller
påstått. Jag förmodar att inte heller
herr Henningsson har den uppfattningen
vad beträffar större delen av 1960-talet. Det var ju då kritiken började,
och den gick ut på att det var någonting
som var oriktigt avvägt. Kritiken
kunde inte börjat på riksdagsplanet. Som
herr Ståhl påpekade var vi — och detta
gällde även utskottet i fråga —• otillräckligt
informerade. Men innan de stora
beställningarna lämnats till ASEA,
vilket naturligtvis ändrade läget, framfördes
därifrån en rätt hård kritik. Just
när Marvikenanläggningen hade påbörjats
och ännu inte dragit några väsentligare
kostnader riktade professor Hannes
Alfvén en mycket skarp kritik mot
prospektet. Även professor Torsten Gus -

tafson och andra har anfört kritiska
synpunkter.

Därför tror jag inte att det går att
komma ifrån detta problem genom att
tala om »efterklokhet». Man får nog
lov att trycka mera på att informationen
har varit otillräcklig. Det har faktiskt
förekommit ett alltför långt drivet hemlighållande
från atomenergibolagets sida,
och man har varit något envis med
att hålla fast vid tungvattenreaktorlinjen.
Om man nu i stället, åtminstone
för avsevärd tid framåt, måste satsa på
lättvattenreaktorn för de nya anläggningarna
innebär detta att mycket arbete
tidigare givits en mindre ekonomisk
inriktning, även om pengarna naturligtvis
ingalunda är helt bortkastade.

Jag har emellertid begärt ordet i huvudsak
för att beröra en annan aspekt,
nämligen frågan om fördelningen av
de statliga anslagen till forskning i vidsträckt
bemärkelse inom atomenergiområdet
respektive inom andra naturvetenskapliga
och tekniska områden,
låt vara att någon skarp gränsdragning
där naturligtvis inte är möjlig att göra.
Jag har fått det intrycket, och det tror
jag är en mycket vanlig uppfattning
bland de naturvetenskapsmän som förstår
detta så oändligt mycket bättre än
jag, att det har funnits en snedbelastning
därvidlag som i viss mån har fortsatt
även under det senaste budgetåret.
Det har offrats för mycket pengar på
den kärntekniska och för litet på den
teknisk-naturvetenskapliga forskningen
i övrigt. Låt mig här bara nämna några
siffror utan närmare kommentarer.

Under budgetåret 1965/66 fick samtliga
forskningsråd ungefär 70 miljoner
kronor i anslag. Det gällde alltså inte
bara teknisk-naturvetenskaplig utan
även samhällsvetenskaplig och annan
forskning. Samma år fick AB Atomenergi
ett anslag på 98 miljoner kronor.
Dessutom gav staten ytterligare 9,7 miljoner
till atomforskning och 6,5 miljoner
kronor till internationell samver -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Godkännande av ett konsortialavtal mellan

kraftområdet m. m.

kan inom kärnforskningen. Av AB Atomenergis
anslag på 98 miljoner kronor
gick en mycket stor del till forskning,
direkt och indirekt. Man kan sålunda
säga att anslagen till forskning på kärnkraftsområdet
var av samma storleksordning
som anslagen till alla övriga
forskningsråd tillsammans.

För budgetåret 1967/68 steg anslaget
till AB Atomenergi till cirka 100 miljoner
kronor. Därav avsågs till forsknings-
och utvecklingsarbete 74,8 miljoner
kronor. Härtill kom sedan vissa
anslag till atomforskning och till internationellt
samarbete inom kärnfysikforskningen,
så att det sammanlagda anslaget
blev ungefär 100 miljoner. Man
kan jämföra detta belopp med anslagen
för teknisk och naturvetenskaplig
forskning, som enligt forskningsrådens
medelstilldelning uppgick till ungefär
47 miljoner kronor.

Nu är det klart att man alltid kan
fråga vad som vid en jämförelse är
forskningsanslag när man bygger en
forskningsreaktor o. s. v. Men även om
vi drar gränsen där mycket snävt för
det som inom atomenergibolaget används
till forskning tror jag ändå man
kommer upp till en siffra som närmar
sig 40 miljoner kronor. Till det skall
sedan läggas de båda andra anslagen,
och då kommer vi i alla fall upp till en
siffra på cirka 60 miljoner kronor, medan
det samlade anslaget till de teknisk-naturvetenskapliga
forskningsråden
som sagt var ungefär 47 miljoner.

Jag har velat nämna dessa siffror
som en liten motivering för kravet att
avvägningsfrågan när det gäller statligt
stöd till forskning måste tas upp
till ett mera noggrant övervägande än
vad som hittills skett. Forskningsberedningen,
som utskottets majoritet hänvisar
till, har tydligen inte klarat den uppgiften
—- om det nu är så att man
anser att beredningen skall göra det.
Och om man anser att regeringen självständigt
borde göra den avvägningen,

staten och ASEA om samarbete på atomså
har man inte heller där klarat uppgiften.
I det senare fallet måste man
förutsätta att andra förbereder frågorna.

Detta är ett problem som återstår
att lösa. Jag skulle därför vilja råda
statsrådet Wickman att ta kontakt med
ett urval av naturvetenskapsmän och
tekniska forskare inom olika områden.
Han skall då finna att ett mycket stort
flertal har den uppfattningen att det
förekommit en snedbelastning vid anslagsfördelningen.
Jag har i varje fall
träffat många naturvetenskapsmän och
tekniska forskare som säger: Tänk, vad
vi skulle ha kunnat göra de senaste tio
åren, om vi hade fått någon liten del
av de många miljoner som har regnat
över atomforskning och kärnfysisk
forskning!

Herr talman! Statsrådet Wickman
presenterade för en tid sedan i televisionen
det nya företaget ASEA-ATOM, beträffande
vilket jag för min del ingalunda
vill avstyrka ett statligt engagemang.
I dagens läge tycker jag att starka
skäl talar för en sådan konstruktion.
När herr Wickman presenterade
nyheten gjorde han det med ett mycket
glatt ansikte. Han menade att det, när
staten har betalat sådana väldiga belopp
på detta område, inte är mer än
rimligt, att staten nu får vara med om
att hämta frukterna i de vinster, som
han tydligen väntade sig skulle komma
— utöver förräntningen av det nya
kapital på 48 miljoner kronor, som
skall satsas.

Mot bakgrunden av den tidigare debatten
måste man väl ställa den frågan
till statsrådet Wickman, om detta
var något mera än litet extra reklam
för den nya konstruktionen. Menar
statsrådet Wickman att det finns utsikter
till att ASEA-ATOM under konkurrens
med andra företag på lika bas
skall kunna håva in stora vinster utöver
förräntningen av sitt aktiekapital? Jag
undrar om Sveriges folk får erfara eti

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44

Godkännande av ett konsortialavtal mellan staten och ASEA om samarbete på atomkraftområdet
m. m.

statsrådet Wickmans mycket optimistiska
uppfattning — att staten nu skall
få tillbaka en del av vad man tidigare
satsat — verkligen är berättigad. Eller
har kanske statsrådet Wickman redan
blivit mera betänksam — jag vill säga
mer realistisk — när det gäller förväntningar
som han vill hålla fram för
Sveriges folk?

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Det gläder mig att herr
Ohlin delar min uppfattning att denna
fråga haft försvarspolitiska aspekter.
Men, herr Ohlin, bör vi inte också
kunna komma överens om att man i
början på 1960-talet inte hade kommit
ifrån dessa aspekter? Det är först under
de allra senaste åren vi gått in för en
annan linje på detta område än den
som tidigare drivits. Med hänsyn
härtill tycker jag att vi också skulle
kunna komma överens om att det fortfarande
in på 1960-talet kunde läggas
försvarspolitiska aspekter på detta
ämne.

Det sägs, herr Ohlin, att det begåtts
många misstag på detta område, och
jag skall gärna erkänna att man kan
göra sådana. Men det gäller här ett i
hög grad oprövat ämne, och det har
lanserats så många olika idéer även
från de personer, vilka som tekniker
sysslar med dessa frågor, att det inte
varit lätt att få en entydig bild av vad
som skulle komma.

Jag vill emellertid ändå påminna om
en idé som framträdande folkpartister
så sent som 1958 lanserade i samband
med uppbyggnadsprogrammet på atomområdet.
Det skedde i en reservation
till ett utlåtande från statsutskottet, och
herr Ohlin sade i första kammarens
debatt i denna fråga följande:

»Herr talman! Jag tänker inte ta
hammarens tid i anspråk länge, men
eftersom jag har avgett en blank reser -

vation här vill jag förklara vad den
åsyftar.

Vår atomener giverksamhet är så
upplagd att vi kommer att få ett mycket
stort behov av tungt vatten. Detta
kan vi köpa från Norge eller från USA,
men vi kan inte tillverka det här hemma.
Den norska produktionen räcker
synbarligen inte till för att tillgodose
våra behov, och huruvida detta går
med leveranser från USA vet man ingenting
om. Jag skulle därför vilja vädja
till Kungl. Maj:t, att av de för detta
ändamål anvisade medlen så snart som
möjligt så stora belopp anslås för framställning
av tungt vatten, att vi i varje
fall i viss mån skall bli oberoende av
import.»

I andra kammaren framfördes ungefär
liknande tongångar av herr Wedén,
som slutade med att förklara sig vilja
»begagna tillfället att framställa en allvarlig
och enträgen vädjan till handelsministern
att göra vad han kan för ett
mer effektivt och ett snabbare arbete
i syfte att åstadkomma dessa överenskommelser».
Och herr Wedén fortsatte:
»Jag hoppas livligt, herr talman, att
handelsministern verkligen ägnar denna
fråga en inträngande uppmärksamhet.
»

Detta gällde alltså anskaffandet av
tungvatten. Vi kan således gärna erkänna,
herr Ohlin, att denna materia
varit verkligt svår att tränga in i, och
det finns inte några garantier för att
man ens i dag är inne på den helt
riktiga linjen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henningsson började
med att säga att vi inte skall syssla
med 1950-talet och inte ens med
början av 1960-talet utan med de senaste
åren. Men när han sedan skulle
försvara sin position fann han inget
bättre att tala om än synpunkter som
framfördes på 1950-talet. Jag tror inte
att vi kommer någonstans genom att

3* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 44

74 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Godkännande av ett konsortialavtal mellan

kraftområdet m. m.

tala om den perioden, då försvarssynpunkterna
var mycket betydelsefulla
för att inte säga utslagsgivande. De
olika försvarssynpunkter som då anlädes
kan vi kanske diskutera när vi
kommer till historieskrivningen för
denna period.

Men för diskussionsämnet i dag är
detta helt irrelevant, ty här gäller det
huruvida man höll på för länge med
att inrikta en för stor del av energi
och pengar på tungvattentekniken. Då
är inte ett ord av det herr Henningsson
sade relevant beträffande den kritik
som jag här framförde. Jag började ju
med att tala om, att jag var ense med
herr Henningsson om att försvarssynpunkterna
länge var mycket betydelsefulla
och delvis avgörande.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag har inte begärt
ordet för att ta upp en diskussion om
valet mellan lättvatten- och tungvattenteknologi.
Det är en diskussion som
vi fört flera gånger, senast i våras här
i kammaren. Men tillåt mig säga att
också i den motion, som herrar Ohlin
och Ståhl väckt i anledning av propositionen,
understryks önskvärdheten
och angelägenheten av att vi fortfarande
— vilket vi alltså gör — följer utvecklingen
även inom tungvattenteknologin.
Mycket i den populära debatten
har ju givit det intrycket, att det
varit fråga om ett absolut val mellan
tungvatten och lättvatten och att det
som lagts ned på tungvattenteknologin
varit mer eller mindre bortkastat när
det gäller lättvattenteknologin. Herr
Ohlin vet att så inte är fallet, men
ibland när man hör diskussionen skapas
det intryck jag nyss redovisade,
t. o. m. när herr Ohlin talar. I verkligheten
är ju dessa teknologier inte helt
men i stor utsträckning översättningsbara
till varandra.

Men det var inte detta jag ville tala
om nu, utan jag ville ta upp frågan om

staten och ASEA om samarbete pa atomvåra
motiv för att bilda företaget
ASEA-ATOM. Motiven har i och för sig
redovisats i propositionen och i den
offentliga debatten. Herr Ståhl ansåg
dock tydligen inte att det fanns något
egentligt motiv för staten att härvidlag
gå in i den kommersiella exploateringen
av atomprogrammet. Herr Ståhl föreslog
t. o. m. — men det var väl inte
något allvarligt syftande förslag — att
det avtal som vi, vilket jag gärna vill
meddela kammarens ledamöter, inte
helt utan möda samförhandlat med
ASEA om skulle skickas ut på remiss,
varefter hela avtalet kunde ha rivits
upp och nya förhandlingar fått inledas.
Så går det naturligtvis inte att bete sig
i frågor av detta slag, och det kan herr
Ståhl inte heller gärna ha menat.

Det fanns flera motiv för det samgående
med ASEA som det avtal innebär
vilket nu underställts riksdagen för
godkännande.

Vi skall komma ihåg att hela vår
atompolitiska satsning har varit en industripolitisk
satsning. Ett motiv har
varit att vi velat möjliggöra tillkomsten
av en självständig konkurrenskraftig
svensk atomindustri. Denna har vi velat
få till stånd bl. a. därför att produktionsvärdet
av de reaktorer vi kommer
att behöva i framtiden är så stort, att
det redan av denna anledning är väsentligt
att ha en inhemsk atomindustri.
En sådan industri är också viktig
om vi har ambitioner — vilket vi har —
att här i landet även i fortsättningen ha
en tung elektrisk industri, som behöver
det komplement som ligger i en industriell
reaktorkompetens. Dylik kompetens
har vi genom dessa med svenska
mått stora satsningar nu lyckats åstadkomma.

Detta projekt har alltså kunnat genomföras
med hjälp av statliga insatser.
Härvidlag har diskuterats mycket
angående privata företag kontra statliga.
Det är inte någon anklagelse mot
ASEA att konstatera att detta företag

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44

Godkännande av ett konsortialavtal mellan
kraftområdet m. m.

inte orkat med ett självständigt svenskt
reaktorprogram utan att staten har måst
hjälpa till. Även för de stora tyska företagen
AEG och Siemens skulle det vara
helt otänkbart att utveckla en tysk reaktorindustri
utan mycket stora — och
för närvarande starkt växande — satsningar
på atomprogrammet från den
tyska regeringens sida.

Eftersom staten satsar pengar finner
vi det naturligt att skattebetalarna —■
som herrarna talar så mycket om när
det gäller Durox •— också beträffande
reaktorindustrin ges möjlighet att få
del i den vinst som eventuellt kan uppstå.
Jag har varken i någon proposition,
i något föredrag eller i någon TVintervju
lovat att stora lysande vinster
skall uppkomma. Min erfarenhet är inte
lång, men den är helt entydig och den
visar att konkurrensen på reaktorsidan
internationellt sett är och kommer att
vara fruktansvärt hård under de kommande
åren. Varken jag eller vår partner
inbillar oss — och det får inte heller
någon i riksdagen göra — att stora
vinster kommer att flyta in på kort
sikt. Utvecklingen på lång sikt är svår
att bedöma, och jag vill inte göra några
bestämda utfästelser om stora kommande
vinster. Men om sådana vinster
uppstår finner jag det naturligt, självklart
och rimligt att också skattebetalarna
får del därav. Det finns ett skäl
härtill — utöver ett allmänt förmögenhetsfördelningsskäl.
Hela den svenska
atomsatsningen är, det understryker jag,
nämligen en industripolitisk satsning
som i sina ekonomiska verkningar i
praktiken inte riktar sig mot en hel industribransch
utan mot ett enda företag.
Eftersom ett enda företag drar nytta
av de resultat som nås med hjälp av
statliga medel anser jag detta vara ytterligare
eif skäl för staten att tillsammans
med det privata företaget vara
mottagare och exploatör av det utvecklingsarbete
som också i fortsättningen
måste drivas i statlig regi. Vi skall inte

staten och ASEA om samarbete pa atom tro

att vi kan lägga ned hela atombolagets
verksamhet därför att vi nu börjat
arbeta med en kommersiellt exploateringsbar
reaktortyp. Det kan vi inte göra
i vårt land lika litet som man kan
göra det i Tyskland, Frankrike eller
England.

Det har sagts att denna satsning varit
orimligt stor. Men det beror på vad
man sätter den i relation till. Om man
sätter den i relation till målet att uppnå
en självständig svensk reaktorindustri
och jämför med vilka kostnader
andra länder fått lägga ned för att uppnå
samma resultat är det svenska atomprogrammet
internationellt sett billigt.
Jag skulle kunna redovisa detta med en
hel serie jämförande statistik. Det är
dock kanske inte detta som avses utan
man menar att programmet varit mycket
dyrt i förhållande till övriga forskningsuppgifter
och forskningsanslag.
Det var väl framför allt detta som herr
Ohlin syftade på när han talade om en
snedbelastning. Han åberopade flera naturvetenskapliga
forskare, och jag har
också träffat dem, så jag kan vitsorda
att denna opinion finns.

Vi bör dock inte utan vidare falla för
den jämförelsemetod som används när
man i kritiken hävdar att här föreligger
en snedbelastning. Det är nämligen icke
jämförbart att se på forskningsråds
anslag och t. ex. på atombolagets anslag,
och det av två skäl. Det ena är att det
vad atombolaget beträffar gäller industriellt
utvecklingsarbete, och ett sådant
är mycket dyrbart, mera ju närmare
man kommer exploateringsstadiet. Det
skall snarare jämföras med de utvecklingskostnader,
som vi varit beredda
att inom försvarsramen lägga ut på utveckling
av avancerad militär teknik.

Det andra skälet har mera redovisningsteknisk,
ekonomisk karaktär, vilket
jag tycker att herr Ohlin borde ha uppmärksammat.
Atombolagets forskning
—• jag talar då om den långsiktiga forskningen
och inte om konstruktionen av

76 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Godkännande av ett konsortialavtal mellan staten och ASEA om samarbete på atomkraftområdet
m. m.

Marviken och det mera direkt utvecklingsbetingade
arbetet — redovisar
nämligen sina totala kostnader i motsats
till forskningsråden. Den forskning
som nu känner sig tillbakasatt i jämförelse
med atomforskningen har ju sina
stora baskostnader betalade i universitetsorganisationen.
Det betyder alltså
att en miljon kronor till atombolagets
långsiktiga forskning ur forskningskonsumtionssynpunkt
är mycket mindre än
en miljon till forskningsråden, eftersom
dessa icke behöver betala för hela basorganisationen,
vilket atombolaget däremot
gör.

Jag vill emellertid inte alls bestrida
att det när det gäller den långsiktiga
forskningen — och en betydande del av
atombolagets resurser har ju liksom
atområdets ägnats åt långsiktig forskning
— föreligger ett icke alldeles enkelt
avvägningsproblem. Jag vet inte om
herr Ohlin har lagt märke till att atomdelegationen
i sitt årliga yttrande över
atombolagets petita har tagit upp detta
spörsmål och ifrågasatt, om inte en annan
metod än den nuvarande behövs för
att säkra att forskning av liknande karaktär
som den som bedrivs i Studsvik
prövas i ett sammanhang. Atomdelegationen
nämner styrelsen för teknisk utveckling
som en institution, som kan
vara lämplig att överta det finansiella
ansvaret för den långsiktiga forskning
som för närvarande finansieras över
atombolagets anslag och utförs i Studsvik.
Härigenom skulle denna verkligen
komma att vägas mot annan likartad
forskning. Det är ett uppslag som inte
löser det globala prioriteringsproblemet
men som det ligger mycket i och som
jag visst finner värt att pröva.

Sedan bara en avslutande kommentar!
Herr Ståhl använde tillfället till att
rikta ett personligt angrepp mot ledningen
för atombolaget. Det hör inte till
god ton och är väl inte heller konstitutionellt
riktigt att diskutera personer
här i kammaren, men jag vill ändå pas -

sa på att uttala, att ledningen för atombolaget
har vårt fulla förtroende och att
personliga angrepp av den typ som herr
Ståhl gjorde sig skyldig till icke bör
förekomma från denna talarstol.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! På det som sades sist
vill jag svara, att jag inte har riktat
något angrepp mot någon person. Jag
har bara sagt, att företagsledningen
skulle behöva överses, och detta är sådant
som man lugnt kan säga utan att
därmed rikta kritik mot någon viss person,
eftersom företagsledningen är ett
begrepp av större omfattning.

I övrigt är det endast tre punkter som
jag skulle vilja beröra. Den första gäller
remissen. Jag har den bestämda
uppfattningen — och jag är inte ensam
om den — att om man hade velat remittera
detta ärende, hade man kunnat
göra det. Det finns sakkunniga instanser.
Man har exempelvis utredningen,
som mig veterligt inte blivit avpolletterad
ännu utan bara är förpuppad i avvaktan
på en fortsättning. Man har vidare
atomdelegationen, och man har
även ledningarna för olika kraftverk,
vilka det hade varit av värde att höra
och vilka jag tror skulle ha kunnat ge
råd och synpunkter på frågan. Nu
ställdes emellertid alla parter inför ett
fait accompli.

När statsrådet talade om utvecklingen
av den svenska atompolitiken frågade
jag mig: Hur gör man för kommersiellt
bruk upphandling i de företag
som är huvudmän för denna politik?
Jo, numera går det till så, enligt vad jag
blivit upplyst om från sakkunnigt håll,
att man först köper komponenter till
anläggningarna där dessa komponenter
bäst och billigast kan erhållas och sedan
konstruerar man verket på det sättet.
Många här i landet har den uppfattningen,
att man med fördel kunde
gå till väga på det viset även här.

Till sist, herr talman, tror jag att det

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

skulle vara bra att företa eu sådan omprövning
som jag tyckte mig böra att
statsrådet antydde. Det skadar naturligtvis
inte att vara kritisk mot de allmänna
föreställningar och meningar
som under ett antal år har bitit sig
fast. Därför anser jag att det skulle vara
till nytta med en hårdare kritik mot
den utveckling vi har haft hittills, så
att vi, när vi nu står inför en skiljeväg,
finge flera alternativ att välja mellan
och hade flera möjligheter.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Statsrådet Wickman
överraskade mig genom att i slutet av
sitt anförande rikta sig mot herr Ståhl.

Om man har den meningen, att ledningen
för AB Atomenergi har varit
alltför intresserad av att hålla tillbaka,
begränsa och delvis hindra information
utåt — och även till riksdagen — måste
det väl vara högst berättigat att från
denna talarstol ge uttryck för den uppfattningen.
Statsrådet Wickman kan ha
motsatt uppfattning i sak, men jag kan
inte begripa, herr talman, hur statsrådet
Wickman kan anse att det är olämpligt
av herr Ståhl att ge uttryck för
den mening som han har och som han
sannerligen inte är ensam om.

Jag hoppas att statsrådet Wickman
för framtiden kommer att lägga ner lika
mycket känsla och övertygelse på att
påverka dem som har inflytande på
informationverksamheten inom atomenergiområdet
så att de i fortsättningen
inte i onödan håller tillbaka någon information
utan i stället ger den på ett
friare och bättre sätt till gagn för den
allmänna debatten. Jag tror att statsrådet
Wickman då skulle göra en god
insats.

Vad sedan beträffar fördelningen av
forskningsanslagen gjorde jag i mitt
anförande en del reservationer. Jag är
väl medveten om de synpunkter som
herr Wickman framförde. Med allt beaktande
av dem kommer man dock
fram till att anslagen för kärnenergi -

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

forskningen, hur dessa anslag än beräknas,
har varit relativt sett mycket
rikligare än en hel del andra anslag.
Statsrådet Wickman känner ju till den
bland vetenskapsmän vanliga uppfattning
som är rådande, och jag tror näppeligen
att någon vågar påstå att den
är helt ogrundad även om man kan ha
delade meningar i varje avvägningsfråga.

Men, herr talman, när statsrådet
Wickman ändå så att säga tar positivt
på saken och säger att detta visst är
ett stort problem och att man kommer
att intressera sig för det — atomenergidelegationen
har också berört frågan
— saknar jag anledning att nu fortsätta
debatten. Jag ämnar avvakta resultatet
av de ansträngningar som statsrådet
Wickman tydligt ställde i utsikt.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1)
av herr Nyman m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 7 och 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 49, rörande dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i giftermålsbalken, m. m., dels
i anledning av propositionen väckta
motioner, dels motion angående vårdnaden
om barn i visst fall, dels ock
motion om ändring av reglerna för
hemskillnad.

Genom en den 4 oktober 1968 dagtecknad
proposition, nr 136, hade

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av
1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904
(nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap,
förmynderskap och adoption,

3) lag angående ändring i lagen den
12 november 1915 (nr 434) om fullföljd
av talan mot beslut i vissa ärenden
rörande äktenskaps ingående,

4) lag angående ändring i lagen den
12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps
ingående i vissa fall inför svensk
myndighet i utlandet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås vissa ändringar
i giftermålsbalkens regler om
förutsättningarna för äktenskaps ingående
och upplösning.

I fråga om äktenskaps ingående innebär
förslaget att äktenskapsåldern
för män sänks från 21 till 18 år, varigenom
åldersgränsen blir densamma

för män och kvinnor. Vidare förordas
att epilepsi och könssjukdom skall slopas
som äktenskapshinder. Lysningen
blir enligt förslaget frivillig.

I skilsmässoreglerna förordas bara
mindre ändringar. Bl. a. föreslås, i enlighet
med en rekommendation av Nordiska
rådet, att rätten till omedelbar
äktenskapsskillnad vid otrohet inte
längre skall vara ovillkorlig. Om hänsyn
till barnens bästa eller andra särskilda
skäl talar därför, skall domstol
i stället kunna döma till hemskillnad.

Antalet borgerliga medlare skall ökas,
och det skall bli större möjligheter än
f. n. att påkalla medling utan samband
med skilsmässa. Nuvarande krav på
medling i hemskillnadsmål uppmjukas
samtidigt som bestämmelserna i ämnet
görs enhetliga för alla mål.

De föreslagna ändringarna avses
träda i kraft den 1 juli 1969.

Propositionen utgör endast en första
begränsad etapp i en översyn av den
familjerättsliga lagstiftningen. Inom en
inte alltför avlägsen framtid måste
äktenskapslagstiftningen, enligt vad
som framhålls i propositionen, bli föremål
för mera genomgripande revision
än som är möjlig på grundval av nu
föreliggande material.

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken var i följande delar så lydande:

(Nuvarande lydelse)

Bryter ena maken äktenskapet med
hor, eller övar han eljest otukt med
annan, have andra maken rätt till
äktenskapsskillnad, såvida han ej varit
delaktiy i gärningen eller samtyckt
därtill; han instämme dock sin talan
inom sex månader efter erhållen kunskap
om gärningen och senast inom
tre år, sedan den begicks, eller vare
förlustig sin rätt.

(Föreslagen lydelse)

KAP.

§•

Har ena maken samlag eller annat
könsumgänge med annan än sin make,
äger denne rätt till äktenskapsskillnad,
såvida han ej samtyckt till handlingen.

Finnes hänsyn till barnens bästa
eller andra särskilda skäl tala därför,
må rätten döma till hemskillnad i stället
för äktenskapsskillnad eller, om
dom på hemskillnad redan föreligger,
ogilla talan om äktenskapsskillnad.

Talan skall väckas inom sex månader
efter erhållen kunskap om handlingen
och senast inom tre år, sedan
den begicks.

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

15 KAP.

(Nuvarande lydelse:)

Mål om hemskillnad enligt 11 kap.
2 § må ej upptagas, med mindre det
visas, att medling ägt rum, eller att
svaranden underlåtit att på kallelse
infinna sig till medling eller ej kunnat
anträffas med kallelse.

(Föreslagen lydelse:)

Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 1
eller 2 § må ej upptagas, med mindre
det visas, att medling ägt rum enligt
14 kap. Har make underlåtit att på kallelse
infinna sig till medling eller ej
kunnat anträffas med kallelse, skall
målet dock utan hinder därav upptagas,
om andra maken inställt sig för
medling.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat motioner enligt följande.

A. Motioner väckta i anledning av propositionen: de

likalydande motionerna I: 982 av
herr Alexanderson in. fl. och 11:1250
av herrar Nyberg och Nelander, vari
bl. a. hemställdes att riksdagen avsloge
propositionen såvitt avsåge upphävande
av 15 kap. 7 § och ändring av 15 kap.
8 § giftermålsbalken;

de likalydande motionerna 1:983 av
herr Blomquist och II: 1254 av herr
Werner m. fl., vari hemställdes att riksdagen
vid behandling av proposition
nr 136 måtte antaga det till propositionen
fogade lagförslaget med den ändring
att 14 kap. 1 § erhölle följande
lydelse:

Make äger påkalla medling, om
söndring uppstått i äktenskapet eller
om tvist eljest uppkommit, som stör
samlevnaden mellan makarna.

Behörig att medla är:

1. Präst i församling av svenska kyrkan.

2. Vigselförrättare inom annat trossamfund
än svenska kyrkan, om makarna
eller endera tillhör samfundet.

3. I särskild ordning utsedd borgerlig
medlare.

När skäl föreligger därtill, äger rätten
i den ort, där makarna eller endera
är bosatt, på makes begäran utse särskild
medlare.

de likalydande motionerna 1:984 av
herr Blomquist och II: 1251 av herr
Oskarson och fru Sundberg;

de likalydande motionerna 1:986 av
herr Lidgard och II: 1249 av fru Kristensson
m. fl.;

de likalydande motionerna I: 987 av
herr Lidgard och II: 1248 av fru Kristensson,
vari hemställdes att riksdagen
i samband med behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 136 måtte besluta
att giftermålsåldern för män sänktes
till tjugo år;

de likalydande motionerna 1: 988 av
fru Lindström m.fl. och 11:1245 av
fröken Bergegren m. fl., vari bl. a. hemställdes
att riksdagen måtte besluta att
i lagen om ändring av giftermålsbalken
vidtaga vissa ändringar i § 1 kap. 14
i enlighet med i motionerna framlagt
förslag till lagtext;

de likalydande motionerna 1:990 av
fru Lilly Ohlsson och herr Hansson
och II: 1247 av fru Hörnlund m. fl.,
vari hemställdes I. att riksdagen måtte,
med ändring av förslaget i propositionen
nr 136, besluta, a) att endast »särskilda
skäl» skulle kunna åberopas som
grund för hemskillnadsdom vid otro -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

het och att stadgandet om »hänsyn till
barnens bästa» sålunda skulle utgå ur
lagtexten, b) att medling skulle ingå
som ett helt frivilligt led i samband
med äktenskapstvister mellan makar
och att medling alltså icke längre
skulle utgöra processförutsättning i
hemskillnadsmål; samt II. att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderliga lagändringar;

de likalydande motionerna 1:991 av
herr Svenungsson och II: 1246 av herr
Fridolfsson i Stockholm m. fl.;

motionen 1:985 av fru Hamrin-Thorell
m. fl., vari hemställdes att 1 § 2
kap. i giftermålsbalken finge följande
lydelse:

Man under 20 år eller kvinna under
18 år må ej träda i äktenskap utan tillstånd
av länsstyrelsen i det län, där
den underårige har sitt hemvist.

motionen 1:989 av herr Ferdinand
Nilsson;

motionen 11:1252 av fru Ryding,
vari hemställdes att riksdagen beslutade
antaga proposition nr 136, dock
med bl. a. den ändringen att 11 kap.
8 § slopades, samt att riksdagen beslutade
att de av motionären framförda
allmänna principiella synpunkterna
måtte beaktas vid det fortsatta arbetet
med revidering av äktenskapslagstiftningen; motionen

11:1253 av herr Werner
m. fl.;

motionen 11:1255 av fröken Wetterström
m. fl.

B. Motioner väckta vid riksdagens
början:

motionen 11:500 av herr Martinsson;
motionen 11:505 av herr Rubin.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte,

A. såvitt avsåge det genom förevarande
proposition, nr 136, framlagda

förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken,

1. med avslag å

a) motionerna I: 987 och II: 1248
samt 1: 985,

b) motionen II: 1252, såvitt avsåge
2 kap. 1 §,

bifalla propositionens förslag till ändrad
lydelse av 2 kap. 1 §;

2. med avslag å

a) motionerna I: 984 och II: 1251, såvitt
avsåge 3 och 4 kap.,

b) motionen 1:989, såvitt avsåge 3
och 4 kap.,

bifalla propositionen i motsvarande
delar;

3. med avslag å motionen II: 505, såvitt
avsåge 11 kap. 1 §, bifalla propositionen
i motsvarande del;

4. med avslag å

a) motionerna 1:986 och 11:1249,

b) motionerna I: 990 och II: 1247, såvitt
avsåge 11 kap. 8 §,

c) motionen II: 1252, såvitt avsåge 11
kap. 8 §,

bifalla propositionens förslag till ändrad
lydelse av 11 kap. 8 §;

5. med förklaring att riksdagen icke
kunnat i oförändrat skick antaga det
genom propositionen framlagda förslaget
till ändrad lydelse av 11 kap. 10 §
samt med avslag å

a) motionerna I: 988 och II: 1245, såvitt
avsåge 11 kap. 10 §,

b) motionen II: 1252, såvitt avsåge
11 kap. 10 §,

för sin del antaga förslaget med den
ändringen att paragrafen erhölle i utskottets
hemställan intagen lydelse;

6. med dels förklaring att riksdagen
icke kunnat i oförändrat skick antaga
det genom propositionen framlagda
förslaget till ändrad lydelse av 14 kap.
1 §, dels bifall till motionerna 1:988
och II: 1245, såvitt avsåge denna paragraf,
dels ock avslag å motionerna
I: 983 och II: 1254, för sin del antaga
förslaget med den ändringen att paragrafen
erhölle följande som utskottets
förslag betecknade lydelse.

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

1 §•

Make äger--— —- ■------mellan makarna.

Behörig att medla är: Behörig att — ---är bosatt;

1. präst i församling av svenska kyrkan,
där makarna eller endera är kyrkobokförd; 2.

vigselförrättare inom annat trossamfund
än svenska kyrkan, om makarna
eller endera tillhör samfundet;

3. borgerlig medlare i den kommun,
där makarna eller endera är bosatt.

4. föreståndare för familjerådgivningsbyrå,
som drives av kommun eller
landstingskommun.

När skäl-----------särskild medlare.

7. med avslag å

a) motionerna I: 982 och II: 1250,
såvitt avsåge 15 kap. 7 och 8 §§,

b) motionerna 1:990 och II: 1247,
såvitt avsåge 15 kap. 8 §,

bifalla propositionen i motsvarande delar; 8.

med avslag å motionerna 1:990
och 11:1247 i övrigt, bifalla propositionen
såvitt avsåge 15 kap. 9 §;

9. i övrigt antaga det ovannämnda
genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i giftermålsbalken; B.

avslå motionerna 1:982 och II:
1250 i övrigt;

C. avslå motionerna 1:988 och II:
1245 i övrigt;

D. avslå motionerna 1:991 och II:
1246;

E. avslå motionen 11:500;

F. avslå motionen II: 505 i övrigt;

G. avslå motionen II: 1252 i övrigt;

H. avslå motionen II: 1253;

I. anse motionen II: 1255 besvarad
med vad utskottet anfört om anvisningar
för hindersprövningen;

K. såvitt avsåge övriga genom propositionen
framlagda lagförslag, med avslag
å

a) motionerna I: 984 och II: 1251 i
övrigt,

b) motionen I: 989 i övrigt,
bifalla propositionen.

I motiveringen anförde utskottet
bl. a. följande:

Utskottet anser att sexuell trohet
mellan makarna normalt är av grundläggande
betydelse för ett gott förhållande
i äktenskapet. Lagstiftningen bör
dock ta hänsyn till att omständigheterna
ibland kan vara sådana att otroheten
inte behöver spoliera utsikterna
till äktenskapets fortbestånd. Det bör
också beaktas att otrohet i vissa fall
snarare är en följd av söndring mellan
makarna än den egentliga orsaken till
söndringen. Mot denna bakgrund framstår
Nordiska rådets rekommendation
och propositionens förslag rörande utformningen
av förevarande paragraf
såsom ett steg i rätt riktning.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Schött (h) och Lidgard
(h), fru Johansson (s), fru Kristensson
(h) samt herr Gustafsson i Borås (fp),
vilka ansett att utskottet under A 1 bort
hemställa, att riksdagen måtte, med avslag
å

a) motionen II: 1252, såvitt avsåge 2
kap. 1 §,

samt 1:985 och således för sin del

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

b) propositionen, såvitt avsåge 2
kap. 1 §,

bifalla motionerna I: 987 och II: 1248.
(Kungl. Maj:ts förslag)

Den, som är under aderton år, må ej
träda i äktenskap utan tillstånd av
länsstyrelsen i det län, där den underårige
har sitt hemvist.

antaga följande som reservanternas
förslag betecknade lydelse av 2 kap. 1 §.

(Reservanternas förslag)

§•

Man under tjugo år eller kvinna
under aderton år må ej — — — sitt
hemvist.

2) av herrar Ferdinand Nilsson (ep),
Dockered (ep) och Sjöholm (fp), vilka
ansett att utskottet under A 1 bort hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å

a) motionerna 1:987 och 11:1248
samt 1: 985,

b) motionen II: 1252, såvitt avsåge
2 kap. 1 §,

(Kungl. Maj:ts förslag)

Den, som är under aderton år, må
ej träda i äktenskap utan tillstånd av
länsstyrelsen i det län, där den underårige
har sitt hemvist.

c) propositionen, såvitt avsåge 2 kap.

1 §,

för sin del antaga följande som reservanternas
förslag betecknade lydelse
av 2 kap. 1 §.

(Reservanternas förslag)

§.

Den, som är underårig, må ej---

sitt hemvist.

För den, som är över aderton år, är
sådant tillstånd dock ej erforderligt,
om den med vilken äktenskapet skall
ingås uppnått myndig ålder.

3) av herr Ernulf (fp) beträffande
äktenskapsåldern, utan angivet yrkande; 4)

av fröken Mattson och herr Martinsson
(båda s), vilka ansett att ovan
intagna del av utskottets yttrande bort
ersättas med text av följande lydelse:

Utskottet anser att sexuell trohet
mellan makarna visserligen regelmässigt
är av grundläggande betydelse för
ett gott förhållande i äktenskapet. Lagstiftningen
bör---(lika med ut -

skottet) ---till söndringen. I en

framtida lagstiftning torde det inte finnas
utrymme för särskilda regler om

otrohet i äktenskap. Mot denna—---

(lika med utskottet)---rätt rikt ning.

5) av herrar Ernulf och Gustafsson i
Borås (båda fp), vilka ansett att utskottet
under A 7 bort hemställa, att
riksdagen måtte med avslag å

a) propositionen, såvitt avsåge 15
kap. 7 och 8 §§,

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

b) motionerna 1:990 och 11:1247,
såvitt avsåge upphävande av 15 kap.

7 och 8 §§,

bifalla motionerna I: 982 och II: 1250 i
motsvarande del;

6) av herrar Schött, Lidgard och fru
Kristensson (alla h) beträffande medling,
utan angivet yrkande;

7) av herr Ferdinand Nilsson (ep)
beträffande den del av utskottets yttrande
som benämnts allmänt om lagstiftningen,
likaledes utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Regeringen har i proposition
nr 136 framlagt förslag till
ändring i giftermålsbalken. Det är särskilt
på fyra vitala punkter som dessa
ändringar sätter in. Jag vill i anslutning
till det föreliggande utskottsutlåtandet
foga några reflexioner.

Det gäller först giftermålsåldern. Här
föreligger mycket skilda meningar.
Propositionen föreslår att giftasåldern
för män och kvinnor göres lika och
blir 18 år för båda. Det innebär en
sänkning av nuvarande ålder för män
med 3 år. I motioner föreslås att man
bibehåller en viss åldersskillnad. Man
föreslår en sänkning för mannen med
bara ett år, alltså från 21 till 20 år.
Detta förordar också familjerättskommittén.
Det finns flera skäl som talar
för det. Dit hör till att börja med att
två 18-åringar är för unga för att ha
nått en tillfredsställande mognad för
äktenskap. Jag skall inte försöka dissekera
eller fixera innehållet i begreppet
»mognad» men vill gärna ha sagt att regeln
om lika giftasålder som det nu är
fråga om — 18 år alltså — nu liksom
1915 när nuvarande lag antogs är lika
godtycklig som kravet på exempelvis
de unga makarnas mognad. Det är mycket
litet man vet om denna mognadsprocess.
18 år är visst ingen vetenskapligt
— sociologiskt eller biologiskt —

Ändring i giftermålsbalken, m. m,

framtestad lämplig mogenhetsålder för
giftermål. För min del betvivlar jag
starkt att unga pojkar i 18-årsåldern i
vidare mening är mogna för att ingå
äktenskap. När man noga läser hithörande
handlingar synes ingen vara särskilt
ivrig att förorda giftermål vid 18
år. Lagmotiveringen är mer: »Härtill
är jag nödd och tvungen» och bort med
könsskillnaden.

Mot en sänkning till 18 år talar även
det faktum, att ingen av parterna är
myndig. Deras barn måste intill dess en
av föräldrarna når myndig ålder ha
särskild förmyndare. Bör lagstiftningen
sanktionera en sådan tingens ordning?
Utskottet kan inte komma ifrån
att olägenheter finns och kommer att
finnas men anser att de inte är så stora,
att man fördenskull behöver tveka när
det gäller att lagstifta om en äktenskapsålder
som är lägre än myndighetsåldern.

Man kan fråga: Är det så förfärligt
brått med att nu sänka giftermålsåldern
till 18 år för män? Jag vill i det
sammanhanget citera vad departementschefen
säger på s. 73 i propositionen,
vilket ordagrant återges på s. 26 i utskottsutlåtandet:
»I det sammanhanget
vill jag erinra om att riksdagen nästa
år kommer att få ta ställning till ett förslag
om ändringar i förmynderskapslagstiftningen,
som bl. a. innebär att myndighetsåldern
sänks till 20 år.» Det låter
förnuftigt, och mig förefaller det lika
klokt att då låta myndighetsåldern
och giftermålsåldern sammanfalla.

Härtill kommer en hel del andra
skäl. Männen har t. ex. inte gjort sin
värnplikt. Mot en sänkning av äktenskapsåldern
talar också att de ungas utbildningstid
har förlängts genom den
utsträckta obligatoriska skolgången och
stegrade krav på yrkesutbildning. Den
förlängda utbildningstiden medför att
många ungdomar knappast har möjlighet
att försörja barn. Man kommer inte
ifrån att om en lag anger äktenskapsåldern
till 18 år kommer denna ålder att
av de unga betraktas som den normala
tiden för ingående av äktenskap.

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

En äktenskapsålder av 20 år för mannen
och 18 år för kvinnan ansluter sig
också till lagstiftningen i de nordiska
grannländerna. I Norge och Island gäller
för närvarande åldersregeln 20 år
för män och 18 år för kvinnor, men vi
har upplysts om att en sänkning till 18
år för män kan bli aktuell i Norge. Danmark
har för närvarande 21 respektive
18 år men avser att gå över till 20
respektive 18 år. Finland har 18 år för
män och 17 år för kvinnor. 24 remissinstanser
har stannat vid 20-årsstrecket
för män och säger att övertygande skäl
talar för att den manliga äktenskapsåldern
sätts till 20 år.

Det har även visat sig att skilsmässofrekvensen
vid dispensäktenskap efter
fem år är tre gånger större än bland
övriga äktenskap och efter tio år dubbelt
så stor. Vantrivsel i äktenskapet,
otrohet, omogenhet och brist på ansvarskänsla
för familjen anges som orsaker
till de många skilsmässorna. Jag medger
gärna att skilsmässofrekvensen i dessa
tidiga dispensäktenskap inte bör tillmätas
alltför stor betydelse, då de, som
Svea hovrätt så vackert uttrycker det,
ingås under speciella förhållanden. Hovrätten
finner 20-årsåldern vara den riktiga
åldern för män.

Jag har svårt att tillmäta de cirka
4 000 årliga dispensäktenskapen någon
större tyngd som argument för 18-årsåldern.
Även vid en sänkning till 18
år kommer likväl dispenser att vara
nödvändiga för dem som är yngre än
18 år. För närvarande rör det sig om
400 å 450 sådana äktenskap per år, och
departementschefen säger på s. 74 i
propositionen att »den som är under
18 år bör alltjämt kunna få dispens i
samma ordning som nu». Kanada har
i det fallet varit radikalt och satt åldern
till 14—12 år.

Mot min argumentering för 20—18
år kan en hel del skäl presenteras, men
det är inte min sak att plocka fram
dem i denna debatt, och de lär för övrigt
inte utebli.

Herr talman! Även om jag anser att
det från min synpunkt vore bättre och
klokare att följa motionärerna, familjerättskommittén
och alla de remissinstanser
som förordar 20 år som den
lämpliga giftermålsåldern för män, så
finns det en fråga som för mig framstår
som än viktigare. Den berör äktenskapet
som institution. Frågan behandlas
av departementschefen på s. 70 i
propositionen. De många skilmässorna
är ett problem, och utvecklingen är
skrämmande. År 1920 upplöstes genom
skilsmässa 1 325 äktenskap. 1966 hade
antalet stigit till 10 288. De många samverkande
orsakerna till denna olyckliga
trend skall jag här inte gå in på, men
frågan är: Skall man anpassa lagstiftningen
efter utvecklingen? Jag håller
departementschefen räkning för att han
klart säger ifrån: »Äktenskapet är fortfarande
av grundläggande betydelse för
hela vårt samhälls- och kulturliv.» Men
jag har svårare att förstå fortsättningen:
»Men utvecklingen har gjort att
äktenskapet har fått mindre betydelse
än förr som trygghetsfaktor.» Jag har
försökt fånga alla de synpunkter propositionen
ger på äktenskap och skilsmässor,
och jag tycker mig finna att
den tragiska skilsmässoutvecklingen av
departementschefen betraktas som ur
samhällssynpunkt nog så allvarlig.
Tryggheten i äktenskapet gäller numera
i mindre grad än förr kvinnan, men
den berör i lika hög grad som förr
barnen. Äktenskapet som institution
och de etiska värderingar, på vilka den
äktenskapliga samlevnaden bygger, diskuteras
i propositionen och har föranlett
två motioner, II: 1246 och II: 1249,
där man dels vid äktenskapslagstiftningen
vill slå vakt om äktenskapet som en
värdefull samhällsinstitution, dels fäster
uppmärksamheten på de nya bestämmelserna
vad avser otrohet som
skilsmässoorsak.

Utskottet skriver: »Utskottet anser
att sexuell trohet mellan makarna normalt
är av grundläggande betydelse för

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

ett gott förhållande i äktenskapet.» Samtidigt
framhåller man att lagstiftningen
dock bör ta hänsyn till att omständigheterna
ibland kan vara sådana, att
otroheten inte behöver spoliera utsikterna
till äktenskapets fortbestånd.

Herr talman! Man kan tillskriva ett
utskottsuttalande stor eller ringa betydelse.
Jag tror likväl att formuleringar
har en viss betydelse, inte minst inför
de attacker äktenskapet utsätts för och
där troheten förlöjligas, ofta på ett
mycket rått sätt.

En människas viktigaste tid upplevs
oftast, kanske alltid i hemmet. Vad ger
hemmet, vad får barnen lära och vad
ser de i hemmet? Vilken körriktningsvisare
fälls ut? Hemmet ger mer än
något annat stilen för barn och ungdom
när det gäller ett sunt och nyttigt
liv. Troheten och trofastheten makarna
emellan sätter spår som väl kan utplånas
senare i livet men som ofta blir
varaktiga, till gagn för framtiden. När
man talar om sexuell trohet mellan makarna
som det normala så gäller frågan
djupast människan, personligheten,
familjen. Sexualfrågan kan inte lösas
utan denna relation. Kritiken talar ofta
om moraliserande och predikande, som
inte hjälper eller tjänar någonting till.
Men man glömmer gärna att det dock
finns något som heter moral och ideal.
Livslinjer kan vi inte leva förutan; de
måste finnas och är grundpelare i allt
samhälls- och gemenskapsliv. Vad är
de så kallade mänskliga rättigheterna
annat än ett uttryck för just detta? Och
den ideella opinionsbildningen är inte
utan betydelse; det lär oss historien.
Den formar på ett påtagligt sätt tidens
ansikte, den så kallade samhällsutvecklingen
— detta mystiska begrepp —
till trots. Och bakom orden om sexuell
trohet som det största värdet för ett
gott förhållande i äktenskapet ligger
kärleken, den sakliga kärleken, som
ser på lång sikt. För min del tvekar
jag inte att säga att sexuellt umgänge
utan en kärlekens gemenskap och fullt

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

ansvarstagande är en kränkning av
människovärdet. Att säga det är inte
att fördöma någon, lika litet som en
god väg dömer den människa som går i
morasen; en god väg är en vädjan, en
möjlighet.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter i debatten med anledning
av vad utskottet säger på s. 52
och 53 i punkten 6 under rubriken
»Äktenskapsskillnad på grund av otrohet».

Jag yrkar bifall till reservation 1 av
herr Schött m. fl. Den innebär att 1 §
i 2 kap. får följande lydelse: »Man under
tjugo år eller kvinna under aderton
år må ej träda i äktenskap utan tillstånd
av länsstyrelsen i det län, där den underårige
har sitt hemvist.»

Till sist vill jag bara säga några ord
om reservation nr 5 som är undertecknad
av herr Ernulf i första kammaren
och mig. Den berör frågan om medling.
Vi yrkar att utskottets skrivning skall
ersättas av en text av följande lydelse:
»Enligt utskottet finns det — — — ingen
anledning att före den aviserade
reformen av medlingsinstitutet uppmjuka
kravet på medling i hemskillnadsmål
på det sätt som föreslås i propositionen.
» Reservationen innebär alltså
att i avbidan på ytterligare utredning
om medlingsinstitutets framtida utformning
bör nu gällande regler om medling
som förutsättning för hemskillnad
kvarstå.

Jag yrkar bifall också till reservation
5.

I detta anförande instämde herr Nelander
(fp).

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Första lagutskottets
utlåtande behandlar ju olika avsnitt av
äktenskapslagstiftningen; herr Gustafsson
i Borås har redogjort för det. Jag
biträder propositionen i det mesta,
men i ett avsnitt skall jag anmäla avvikande
mening, och jag tänker endast

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

uppehålla mig vid det. Det gäller äktenskapsåldern.
Det finns tre alternativ
att välja emellan, och här behöver
herr Gustafssons redogörelse kompletteras
■— han råkade nämligen glömma
ett av dem. Propositionens förslag är
alltså 18—18. Förslaget i reservation
1, som förordades av herr Gustafsson,
innebär att mannen skall vara 20 och
kvinnan 18 år. Och så finns det ytterligare
ett förslag, och det är det bästa
och det var det som herr Gustafsson
glömde. Det innebär att endera parten
skall vara myndig, oavsett om det är
mannen eller kvinnan.

Det finns tre olika aspekter på vad
som skall vara av betydelse, när man
skall bestämma äktenskapsåldern. Den
första är att man vill åstadkomma nordisk
rättslikhet på detta område. Den
andra att man vill ha jämlikhet mellan
könen och den tredje att åtminstone
en av föräldrarna bör vara myndig. Om
vi börjar med den nordiska rättslikheten
tror jag att vi kan lämna den därhän.
Hur vi än gör, vilket förslag vi än
skulle stanna vid, blir det nämligen
ingen nordisk rättslikhet. Dessutom har
rättschefen i justitiedepartementet Lidbom
i ett föredrag i Stockholm för inte
så länge sedan sagt, vilket jag tycker
är alldeles riktigt, att vi inte bara kan
ta hänsyn till vad de andra nordiska
länderna gör och försöka hålla dem i
handen på ett område där det inte är
så förfärligt nödvändigt att vi kommer
på samma linje. För övrigt kan vi,
som jag sade, inte göra det hur vi än
bär oss åt.

Jag skall därför nu ta upp de två
andra synpunkterna, nämligen att det
inte skall vara någon olikhet mellan
könen i fråga om äktenskapsåldern och
att det är viktigt att någon av föräldrarna
är myndig och kan vara förmyndare
för sina barn. När man frågar
sig vilken av dessa synpunkter man
skall prioritera, och ställer dem i relation
till de olika förslagen, finner
man att förslaget i propositionen om

siffrorna 18—18 tillgodoser kravet på
jämlikhet mellan könen, men det tillgodoser
inte kravet på att någon av
föräldrarna skall kunna vara förmyndare
för sina barn och ha rättslig handlingsförmåga.

Förslaget i reservation 1, som bygger
på en motion av fru Kristensson,
tillgodoser kravet att en av makarna
skall vära myndig, eftersom myndighetsåldern
kommer att sänkas till 20
år, men det tillgodoser ju ingalunda
kravet på jämlikhet mellan könen. Det
är så mycket mera egendomligt som
det i den motion som ligger till grund
för reservationen just framhålles att
båda dessa förutsättningar, könslikställigheten
och att en av föräldrarna
är tillräckligt gammal, kan man jämställa;
de är lika viktiga. Mot bakgrund
härav är det ganska egendomligt att
den reservation, som bygger på den
motionen, prioriterar den ena synpunkten
framför den andra, tillgodoser bara
den ena och struntar blankt i den
andra.

Den lösning som jag förordar och
som upptas i reservation 2, tillgodoser
emellertid båda dessa synpunkter. Där
finns ingen könsdiskriminering, eftersom
man säger, att en av makarna, lika
gärna kvinnan som mannen, skall vara
myndig. Därmed vinner man också att
en av föräldrarna kan vara förmyndare
för sina barn, är myndig och har
rättslig handlingsförmåga. Det förslaget
tillgodoser båda dessa viktiga synpunkter.

Jag tycker faktiskt att det är beklämmande
att man 1968 kan lägga
fram och från denna talarstol försvara
ett förslag som dock är så könsdiskriminerande
som det förslag är, vilket
innebär att det måste vara mannen
som skall vara 20 år. Jag skulle gärna
vilja ha svar på frågan vad det är som
gör att mannen är så mycket mera
framstående att det måste vara mannen
som skall vara myndig och förmyndare
för barnen och att det inte

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

kan vara modern. Det bör ju ligga någon
tanke bakom ett sådant förslag.
Jag tycker att detta förslag är ett uttryck
för att man är litet efter sin tid.

I utskottsmajoritetens förslag har
man avspisat den motion som jag nu
är förespråkare för och som alltså innebär
att endera maken skall vara myndig,
oavsett vem det är. Det avspisas på
ett ganska egendomligt sätt. Utskottet
säger sålunda ordagrant:

»Det ovan omnämnda förslaget att
göra äktenskapets tillåtlighet beroende
av om den ena kontrahenten uppnått
viss ålder, 20 år enligt förslaget, är ej
förenligt med den principiella grundsyn
som enligt utskottet bör gälla, nämligen
att bedömningen av om mannen
eller kvinnan skall tillåtas att gifta sig
måste göras utifrån hans eller hennes
egna förutsättningar för äktenskapet.
Starka principiella skäl talar således
mot nämnda förslag.»

Men om man inte har någonting annat
att komma med, herr talman, är
det ju inte så ovanligt att man kommer
stickande med någon princip. Det låter
mycket vackert med »grundläggande
principer», men enligt min mening finns
det inte något förnuftigt innehåll i den
framförda motiveringen. I detta avseende
finns det ingenting som skiljer
det av mig förordade förslaget från alla
andra, ty vi kan kanske vara eniga om
att det förutsätts att ett äktenskap ingås
av två parter och att man dessutom
utgår från att vissa förutsättningar skall
föreligga för vardera parten. Enklast
kan detta åskådliggöras genom ett par
exempel. I reservationen 1 sägs att mannen
skall vara 20 år och kvinnan 18.
Om kvinnan alltså är 18 föreligger förutsättningar
för hennes del, men om
hon vill gifta sig med en man som är
19 år får hon inte göra det, eftersom det
brister i fråga om förutsättningar då
det gäller den manliga parten. Vi kan
ta ett extremt fall. En gubbe på 80 år
uppfyller ju i hög grad förutsättningarna
för att kunna anses giftasvuxen, ty

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

han har åldern inne, men får inte gifta
sig med en flicka som är 17 år. Han har
förutsättningar då det gäller åldern men
den andra parten är för ung.

Det finns således ingenting extremt i
förslaget, och påståendena härom är
tomma ord. Av den, som så småningom
skall föra utskottets talan, skulle jag vilja
veta vad det är som härvidlag möjligen
gått mig spårslöst förbi. En motion
borde ändå inte kunna avfärdas med
tomt tal om grundläggande principer
utan sakinnehåll.

Herr talman! I reservationen 2 utgås
det hela tiden från att minimiåldern
inte får vara lägre än 18 år, men det
sägs ingenting om vilken av parterna
som skall vara äldre. Det fordras att den
ena är myndig, och det bör observeras,
att vi inte anknyter till någon viss ålder,
utan endast framhåller, att en av
parterna skall vara myndig. Vi anser att
det är viktigt att en av föräldrarna skall
kunna vara förmyndare för sina barn
och svara för dem i olika rättsliga sammanhang.
Därvid har vi väl också i någon
mån haft i tankarna att man skulle
kunna nå dithän, att myndighetsålder
och äktenskapsålder sammanfaller, vilket
är ett viktigt önskemål. Det spelar
mindre roll vilken ålder man fixerar,
men de två synpunkterna att en av föräldrarna
skall vara myndig och att det
inte skall tillåtas någon könsdiskriminering
är viktiga, och båda tillgodoses
i reservationen 2.

Herr talman! Jag ber således att få
yrka bifall till reservationen nr 2.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sjöholm begick ett
fel i början av sitt anförande. Han trodde
att jag hade glömt reservationen 2 men
det har jag visst inte gjort. Jag ville
emellertid inte äta upp matsäcken för
herr Sjöholm utan tyckte det var bättre
att han själv fick presentera reservation
2. Även om minessvaghet sätter in

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

något när man kommer upp i min ålder
hade jag inte glömt bort reservation 2.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande utlåtande
samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 11

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet för den 11 och 12
december på grund av influensa med
feber.

Stockholm den 11 december 1968
Gunnar Hedlund

Kammaren biföll denna ansökan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.58.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 11 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Ändring i giftermålsbalken, m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande första
lagutskottets utlåtande nr 49, rörande
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i giftermålsbalken,
m. m., dels i anledning av propositionen
väckta motioner, dels motion
angående vårdnaden om barn i
visst fall, dels ock motion om ändring
av reglerna för hemskillnad, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid ordet,
i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Fru KRISTENSSON (h), som yttrade:

Herr talman! Den proposition som
första lagutskottet behandlat i förevarande
utlåtande innebär inte någon
genomgripande reform av äktenskapsrätten.
Departementschefen föreslår
t. ex. ingen ändring beträffande de
ekonomiska verkningarna av äktenskapet
utan tar endast upp vissa smärre
förändringar i reglerna för ingående
av äktenskap och vissa jämkningar när
det gäller upplösningen av äktenskap.
Dessutom gör departementschefen vissa
allmänna reflexioner i anledning av
att han avser att fortsätta utredningsarbetet
och så småningom lägga fram
förslag till en mera genomgripande reform.
Jag skall börja med att kommentera
de olika avsnitten och tänker först
säga några ord rörande förslaget om
sänkning av giftermålsåldern.

Bakgrunden till min ståndpunkt i

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

den frågan är uppfattningen att vi bör
ha en giftermålsålder som gör att de
som gifter sig har nått en viss mognad,
så att äktenskapet har möjligheter att
bestå. Därför är jag inte benägen att
biträda departemenschefens förslag
om en så kraftig sänkning av giftermålsåldern
för män som från 21 till
18 år.

Jag har den principiella uppfattningen
att myndighetsåldern egentligen
är den riktiga åldern för giftermål.
Skälen härtill är flera. Bland annat tycker
jag att den som har rätt att gifta
sig samtidigt skall ha rätt att vara förmyndare
för sina egna barn. Det ter
sig konstigt att rätten skall behöva utse
förmyndare för barn till unga föräldrar
som inte är myndiga. Dessutom
står de unga makarna ju själva under
förmynderskap av sina föräldrar. Jag
anser att giftermålsåldern egentligen
borde vara lika för män och kvinnor
och att den borde sammanfalla med
myndighetsåldern.

Det kan vara anledning att gå tillbaka
i tiden och se hur det var i vår
tidigare lagstiftning. I 1734 års lag föreskrevs
att både gift och ogift kvinna
skulle stå under förmyndare. Mannen
var hustruns förmyndare och förvaltade
all egendom. Kvinnan hade visserligen
rätt att träffa avtal om giftermål
med sin blivande man, men avtalet
måste godkännas av giftomannen, som
i regel var hennes far. Minimiåldern
för kvinnan att ingå äktenskap var då
15 år men höjdes 1892 till 17 år för att
sedan höjas ytterligare till nu gällande
18 år.

Det har alltså för kvinnorna varit en
utveckling mot högre giftermålsålder
under år som gått, och motivet till det
var naturligtvis att man med den ökade
självständighet som flickorna och
kvinnorna fick ansåg det motiverat att
också höja giftermålsåldern. Därför
skulle det egentligen vara logiskt att nu
föreslå en fortsatt höjning av giftermålsåldern
för kvinnor till 20 år, alltså

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

den myndighetsålder som kommer att
gälla från och med nästa år, om riksdagen
bifaller departementschefens
förslag. Om så blir fallet skulle man
också uppnå den likhet för män och
kvinnor i detta fall som herr Sjöholm
var inne på och fäste så stort avseende
vid.

När jag ändå inte har velat föreslå
samma giftermålsålder för män och
kvinnor och sätta den till 20 år har det
bl. a. varit därför att detta skulle stå
i ganska bjärt kontrast till vad som
gäller i övriga nordiska länder. Jag föreställer
mig också att det här i landet
kan finnas ett visst psykologiskt motstånd
mot att höja giftermålsåldern för
flickor.

Jag vill gärna, herr talman, medge
att vissa saker i herr Sjöholms förslag
inte är så dumma. Det är egentligen
ett okonventionellt och ganska tilltalande
förslag. Det uppfyller, såsom han
själv påpekat, dels kravet på en likställighet
mellan könen, dels kravet på
att åtminstone en av makarna skall vara
myndig. Jag kan emellertid inte undgå
att sympatisera med utskottets motivering
för att avstyrka förslaget, nämligen
att det ter sig underligt att den ena
makens giftermålsålder skall vara beroende
av åldern hos den partner, som
han eller hon tänker gifta sig med.
Man kan tänka sig att en pojke på 18 år
gifter sig med en flicka på 20 år — det
har han rätt till enligt herr Sjöholms
förslag —- och sedan skiljer sig om ett
år. Han är då 19 år. Träffar han en
flicka som är 18 år har han inte rätt
att gifta sig med henne. Han har alltså
ingen egen rätt till äktenskap, utan
hans rätt är beroende av den andra
partens ålder. Jag tycker att detta verkar
föga tilltalande.

Jag vill emellertid säga att jag, för
den händelse att förslaget i reservationen
1 — som jag yrkar bifall till — om
en giftermålsålder för man på 20 år
och för kvinna på 18 år skulle falla,
för min del alternativt kommer att

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

stödja herr Sjöholms förslag som jag
tycker är det näst bästa.

Emot propositionens förslag om en
giftermålsålder på 18 år för man och
18 år för kvinna vill jag sammanfattningsvis
anföra följande. Jag knyter
an till vad jag från början framhöll,
nämligen att jag anser det vara angeläget,
såvida man vill värna om äktenskapet,
att kontrahenterna skall ha
uppnått en sådan mognad att äktenskapet
har förutsättningar att bestå.

Mitt andra skäl är att den lag som
man stiftar ändå har en viss normgivande
funktion. Detta framgår av den
statistik som förs över de olika åldrar,
vid vilka äktenskap ingås. För närvarande
är det nämligen en markant
skillnad mellan det antal pojkar som
ingår äktenskap vid 21 års ålder och
det antal som ingår äktenskap vid 20
år. De förras antal är ungefär fyra gånger
större än de senares. Detsamma är
förhållandet för flickor, även om åldrarna
i deras fall är andra.

Departementschefen har vidare tänkt
sig att man skulle kunna få dispens
från 18-årsregeln. I så fall kanske man
får en situation där ungdomar ända
ner i åldrarna 16 och 17 år kommer
att gifta sig på dispens. Jag tycker för
min del att det är en utveckling åt fel
håll.

Statistiken visar också att skilsmässofrekvensen
vid dispensäktenskapen
är väsentligt större än bland äktenskap
som har ingåtts utan dispens. Den är
inte mindre än tre gånger större i dispensäktenskap
efter fem års äktenskap
och dubbelt så stor efter tio års äktenskap.
Skälet till dessa dispensäktenskap
är dessutom så gott som undantagslöst
att flickan väntar barn. Enligt min uppfattning
skulle bättre preventivmedel
och en abortlagstiftning, som i varje
fall är mera likformig i olika delar av
landet, minska betydelsen av detta skäl,
vilket jag tycker är en utveckling åt
rätt håll. I och med detta bortfaller

denna anledning till dispens för tidigare
äktenskap.

Ytterligare ett skäl, som herr Gustafsson
i Borås tidigare var inne på, är
att utbildningstiden har förlängts. Allt
detta leder fram till den ståndpunkt
som jag själv intagit, nämligen att man
bör anpassa giftermålsåldern för män
till den nya myndighetsålder, som vi
kan förutse kommer att stadfästas nästa
år. Samtidigt vill jag dock understryka
att det finns anledning beklaga
att man inte i ett sammanhang kunnat
behandla frågorna om myndighetsålder
och giftermålsålder, vilket hade varit
till fördel.

När det gäller lysningen föreslår departementschefen
att denna skall upphöra
som obligatorium. I anledning av
detta har det väckts några motioner
om bibehållande av det nuvarande lysningsförfarandet.
Jag har accepterat departementschefens
argumentering att
lysningen saknar praktisk betydelse
för hindersprövningen. Det kan kanske
rent av, såsom 1968 års kyrkomöte anförde,
vara något positivt i att lysningens
judiciella funktion upphävs
och att därmed lysningsbegreppet renodlas
till att avse en förbön för dem
som ämnar ingå äktenskap. En sådan
motivering kommer att framstå klarare
om man upphäver den judiciella
funktionen, och jag tycker därför det
är positivt att lysningen bibehålls som
en frivillig institution men inte som
ett obligatorium.

När det gäller hindersprövningen har
fröken Wetterström m. fl. — jag tillhör
själv motionärerna —- väckt en motion
vari pekas på angelägenheten av att
upphäva sinnesslöhet och sinnessjukdom
som äktenskapshinder. I det fallet
har vi motionärer samma inställning
som den departementschefen givit
uttryck åt. Men innan ett sådant
upphävande kunnat ske är det angeläget
att man vid tillämpningen av de nu
gällande reglerna får möjlighet att på

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

ett mera objektivt sätt bedöma, om det
finns anledning antaga att t^olovad
är sinnessjuk eller sinnesslö. Jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på att
utskottet biträder vårt i motionen
framförda förslag om att utförligare
och tydligare anvisningar skall utarbetas
till ledning för hindersprövningen.

Vad därefter gäller stadgandena angående
otrohet vill jag erinra om att
departementschefen föreslagit att man
i vissa fall skall kunna döma till hemskillnad
vid otrohet och inte som nu
enbart vara hänvisad till äktenskapsskillnad.
Enligt propositionen avses
emellertid möjligheten att döma till
hemskillnad bli sparsamt utnyttjad och
huvudsakligen aktualiseras när barnens
bästa så motiverar. Herr Fridolfsson i
Stockholm, herr Werner och jag själv
har i det avseendet väckt motionen
11:1249 — likalydande med motionen
1:986 —• med förslag att denna regel
inte skall tillämpas så restriktivt som
departementschefen förordat. Vårt motiv
är att vi vill värna om äktenskapet
och vill undvika sådana förhastade skilsmässor
vi tror många gånger kan bli
följden vid tillfällig otrohet där makarna
inte haft möjlighet att besinna
sig. Vi anser emellertid inte — som
fröken Mattson och heif Martinsson
gör i sin reservation •— att i en framtid
otrohet ej bör vara särskild anledning
till skilsmässa. Vi utgår från att
otrohet i framtiden liksom nu kommer
att betraktas som en generellt försvårande
omständighet men menar i alla
fall att möjligheterna till hemskillnad
bör vidgas. Det är nämligen på det sättet
att även om många i dag kanske
uppfattar otrohet som en mindre allvarlig
försyndelse i ett äktenskap än
vad som tidigare var fallet, finner
många människor fortfarande otrohet
stötande och anser den vara ett hinder
för fortsatt harmoni i äktenskapet. Vi
anser att lagstiftningen bör ta hänsyn
till sådana synpunkter.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

I propositionen föreslås vissa regler
om medling. I anledning därav har
väckts en motion som syftar till att
makar inte nödvändigtvis skall behöva
vända sig till en medlare i den egna
församlingen eller i den egna kommunen.
Som motivering anförs att vederbörande
kan vilja vända sig till exempelvis
en konfirmationspräst som bor
på helt annat håll eller till någon annan
person som man har särskilt förtroende
för. Det gagnar säkert medlingens syfte
om makarna får möjlighet att vända
sig till just en sådan person för att få
medlingen utförd.

Motionen går alltså ut på att annan
person än den som bor i den egna församlingen
eller kommunen skall ha
behörighet att medla. Inom utskottet
uppkom diskussion huruvida sådan
rätt att medla också skulle föreligga
när makarna var oense om vem de skulle
vända sig till. Jag stannade för att
man måste kräva att makarna under
alla förhållanden skulle vara ense om
att vända sig till annan person än den
som hade skyldighet att medla.

Vid behandlingen av frågan om medling
har emellertid utskottets ledamöter,
med hänvisning till den pågående
utredningen om förhållandet mellan
kyrka och stat, ansett att man bör avvakta
resultatet av denna utredning
innan förändringar vidtas i medlingsinstitutionen
i detta hänseende. Vi vet
inte i vilken riktning utredningen kommer
att gå. Det är tänkbart att medling
enbart kommer att avse medlemmar i
svenska kyrkan. Det kan också vara
tveksamt om det är riktigt att nu vidga
behörigheten för medlarna för att
kanske om ett par år vara tvungen att
ändra kompetensområdet igen. Därför
har vi till slut stannat för ett bibehållande
av den nuvarande ordningen. Vi
har dock understrukit att den möjlighet
som makarna har att genom rättens
försorg få en särskild medlare förordnad
bör tillämpas generöst och vi tror

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

att det är en praktisk lösning av denna
fråga i avvaktan på utredningsresultatet.

Herr talman! Till sist skulle jag vilja
göra några reflexioner när det gäller
de allmänna synpunkter som departementschefen
anfört i propositionen s.
69 och följande. Departementschefen
nämner där att den omdaning av samhället
som ägt rum sedan giftermålsbalken
infördes har betytt både frigörelse
och ökad trygghet för människor.
Han går också in på vårt socialförsäkringssystem.
Dessutom nämner han
kvinnornas ökade yrkesverksamhet och
kommer fram till den slutsatsen att äktenskapet
som trygghetsinrättning fått
mindre betydelse än det tidigare haft.

Herr talman! Enligt min mening drar
departementschefen i detta sammanhang
en något ensidig slutsats. Om hän
avser enbart de ekonomiska konsekvenserna
kan jag hålla med honom om att
äktenskapet i dag inte är den trygghetsinrättning
som det var tidigare, vilket
är en tendens i rätt riktning. Det är
också bra att både man och hustru blivit
självständigare än de varit förut.
Men samtidigt skulle jag vilja framhålla
att i det samhälle där vi nu lever
och där många människor känner stor
otrygghet -— kanske inte främst ekonomisk
otrygghet — kommer säkerligen
behovet av samlevnad i ett äktenskap
att bestå. Jag tror inte att detta behov
kommer att minska, utan snarare tvärtom.

Departementschefen anför vidare: »I
en framtida lagstiftning bör man enligt
min mening lägga ökad vikt vid att äktenskapet
är en form för frivillig samlevnad
mellan självständiga personer.»
Det låter mycket vackert och givetvis
skall människor vara självständiga.
Men i ett äktenskap kan det finnas
barn och då kommer frågan genast i
ett annat läge. Under sådana förhållanden
tar makarna inte endast hänsyn
till sig själva utan också till sina barn.
Jag tror att det är farligt att schabloni -

sera som departementschefen gjort och
att problem kan uppstå även om man
inte har barn. Samlevnad människor
emellan — vare sig det är inom eller
utom äktenskap — kräver nämligen
ett stort mått av ömsesidig hänsyn.
Därför är det mycket förenklat att säga
att äktenskapet är en samlevnad mellan
självständiga personer. Det är nödvändigt
att även nämna vikten av ett
ömsesidigt hänsynstagande för att bilden
skall bli fullständigt klar.

Utskottet har i sin behandling av
dessa spörsmål inte velat anlägga några
synpunkter på hur den kommande
lagstiftningen skall se ut. Det är kanske
klokt att utskottet har handlat så. Skulle
vi ha valt en annan väg, tror jag
nämligen att vi hade stannat vid ganska
olika uppfattningar om de riktlinjer,
efter vilka det framtida lagstiftningsarbetet
skulle bedrivas. Inför detta
alternativ har utskottet således stannat
för att låta den frågan bli beroende
av den kommande utredningens resultat.

Herr talman! Jag har tidigare yrkat
bifall till reservation nr 1. I övrigt ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Därefter anförde:

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord om äktenskapsåldern!
Fru Kristensson sade
några vackra ord om mitt förslag, och
jag är glad över det. Dessutom nämnde
hon att hon skulle rösta för detta, om
hennes eget förslag föll. Jag kan tyvärr
inte vara lika artig, ty om mitt förslag
skulle falla ämnar jag rösta för propositionens
18—18. Jag anser det nämligen
vara viktigt med könslikheten i
detta fall, och den gled fru Kristensson
litet lättvindigt förbi. Jag vet inte
om det berodde på att hon hade letat
sig ända ned till 1734 års lag, i vilken
det ju står att mannen är kvinnans förmyndare;
litet grand av en reminiscens

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

av detta är det kanske att man nödvändigt
skall anse, att mannen är så
mycket klokare att om bara en är myndig
i ett äktenskap måste det vara mannen.
Det är innebörden i fru Kristenssons
förslag, och det är enligt min mening
en absolut ohållbar ståndpunkt.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjöholms ord om
att mannen är så mycket klokare än
kvinnan vederläggs ju av erfarenheten,
så den saken skall jag inte gå in på.

Vad frågan om könslikhet beträffar
är kanske jag en av dem som här i kammaren
mest brukar tala om den. Jag
kan ändå inte riktigt inse att könslikheten
har den avgörande betydelsen
när det gäller den ålder vid vilken man
skall få gifta sig; enligt min mening är
det helt andra faktorer som spelar någon
roll. Jag kan alltså inte tycka att
just könslikheten väger tyngst, utan
mognaden borde väga tyngre. Därför
har jag den uppfattningen att om man
skulle bortse från alla andra hänsyn,
borde man egentligen yrka att både
man och kvinna skulle vara 20 år.

Med tanke på den framtida lagstiftningen
och i synnerhet den allmänna
opinionen i dessa frågor finner jag det
angeläget att understryka, att också
kvinnor har rätt till en egen personlighetsutveckling
även ifall de råkar
gifta sig, att de har rätt att anstränga
sig i ett yrke och att en sådan självständighet
är eftersträvansvärd. Tyvärr
är det dock ingenting som kan regleras
lagstiftningsvägen; det är fråga om en
opinion som vi vill skapa. Kanhända
herr Sjöholm och jag kan förenas på
den punkten.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, fru Kristensson, det
var inte jag som sade att mannen är
klokare än kvinnan. Tvärtom är hela
min ståndpunkt om inte precis den
konträra så i alla fall den att man inte
skall göra någon skillnad. Det är i fru

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

Kristenssons förslag den förra uppfattningen
ligger inbyggd. Hon polemiserar
alltså nu närmast mot sig själv.

Fördelen med mitt förslag, fru Kristensson,
är att vi får fullständig jämlikhet
mellan könen och dessutom en
part som — såsom fru Kristensson sade
— är tillräckligt mogen för att ingå äktenskap.
Vi löser båda dessa problem
på en gång.

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Föreliggande lagförslag
utgör endast en första etapp i en planerad
översyn av den familjerättsliga
lagstiftningen, och i utskottsutlåtandet
konstateras liksom i propositionen att
det endast är fråga om en begränsad
etapp. Nyheterna är inte särskilt stora
eller uppseendeväckande, men man kan
konstatera att det råder stort intresse
för dessa frågor trots att förslagen och
ändringarna i själva verket är mycket
begränsade. Här rör vi oss på ett område
där den enskilda människans göranden
och låtanden i särskilt hög grad
är beroende av lagstiftningen.

Tyvärr har svenska folket i allmänhet
inte särskilt väl reda på hur dessa
förhållanden regleras. Därför hälsar
jag denna äktenskapsdebatt med stor
tillfredsställelse, även om de föreslagna
ändringarna i giftermålsbalken är
små. Om debatten kan väcka intresse
hos den enskilda människan för att ta
reda på vilka regler som finns tycker
jag att den är utomordentligt nyttig.

Det är inte säkert att man före äktenskapets
ingående, eller kanske inte
ens förrän man ställs inför problemen
— och det är ofta tragiska problem som
kan uppstå i dessa sammanhang — som
man börjar undersöka vilka regler lagstiftningen
har skapat och vilka förutsättningar
som finns att inom lagstiftningens
ram reda ut begreppen.

Ett är emellertid säkert, nämligen att
själva lagstiftningen nu inte kan skapa
förutsättningar för någon att bevara
lyckan i sitt äktenskap. Men det finns

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

i alla fall skäl att konstatera, att äktenskapet
som samlevnadsform i vårt samhälle
bör iakttaga lagliga rättsregler.
Hänsynen till barnens bästa har också
poängterats i debatten, och den ändring
som nu föreslås beträffande hemskillnadsmöjligheterna
i händelse av
otrohet i äktenskapet bygger på att man
skall ta hänsyn till barnens bästa även
i sådana fall.

Meningen med äktenskapet är ju att
det skall vara en förening som skall
hålla livet ut. Denna förbindelse bör
alltså knytas först efter moget övervägande.
Många anser att det inte finns
plats för kallt reflekterande vid det tillfället.
Jag lämnar detta därhän, men
faktum kvarstår att en viss mognad behövs
inför ett så livsavgörande steg.

Från utskottets sida har nu presenterats
delade meningar beträffande minimiåldern
för ingående av äktenskap.
Man kan givetvis i remissvaren från
olika myndigheter finna stöd för alla
de olika uppfattningar som redovisats
i den kung], propositionen och som
också har vunnit stöd hos olika ledamöter
i utskottet. Jag tjecker emellertid
inte att remissvaren i detta fall bör
få avgörande betydelse vid vårt ställningstagande,
då ställningstagandet i
denna fråga ändå alltid kommer att bli
beroende av ett personligt tyckande.
För min del anser jag att det, eftersom
man bör se äktenskapet såsom en förening
som — i normalfallet — skall
ingås för att sedan vara hela livet ut,
fordras en viss mognad hos dem som
skall ta detta viktiga steg.

Det har föreslagits att åldersgränsen
för ingående av äktenskap skall sättas
vid 18 år för båda parter. Utskottets
majoritet bär ansett att man med hänsyn
till dispensutvecklingen på detta
område gott kan sänka denna gräns till
18 år. Jag måste emellertid säga att jag
tycker det är fel att rätta lagstiftningen
efter dispensutvecklingen. Dispensen
tillkommer nämligen efter helt andra
indikationer än dem man menar —

åtminstone tycker jag så — skall vara
avgörande för äktenskapets ingående i
normala fall. Därför anser jag att utvecklingen
av dispensgivningen inte
skall påverka denna lagstiftning. Dispensen
förutsätter indikationer som vi
—■ åtminstone jag — inte anser skall vara
avgörande för normala äktenskap.
Fru Kristensson gav statistiska uppgifter
om utvecklingen i dispensäktenskapen
där skilsmässan är vanligare än
i normaläktenskapet.

Inom utskottet har vi haft delade meningar
om äktenskapsåldern. Tillsammans
med herr Ferdinand Nilsson och
herr Sjöholm har jag i en reservation
yrkat att en av parterna vid äktenskapets
ingående skall vara myndig. Jag
anser att förutsättningen för ett äktenskap
i normalfallet — nu talar jag alltså
inte om dispensfallet — skall vara
att någon av makarna är så gammal att
han råder över sig och sitt gods; det
innebär att han bör vara myndig. Han
skall också kunna vara förmyndare för
sina barn — det tycker jag är en riktig
förutsättning.

Fru Kristensson konstaterade att enligt
vårt förslag måste den ena parten
ta hänsyn till hur gammal den andra
parten är. Oavsett vilken äktenskapsåldern
blir får man emellertid inte gifta
sig utan föräldrarnas samtycke om man
inte är myndig.

Situationen i utskottet blev något förvirrad,
och vi kunde inte enas om en
linje, vilket jag beklagar. Om jag nu får
avslöja något av vad som förevarit i utskottet
— och det kan jag väl göra
utan att begå något brott mot diskretionen,
när utskottets utlåtande nu föreligger
justerat — vill jag säga att jag
tror att förvirringen berodde på att det
förslag som herr Ferdinand Nilsson,
herr Sjöholm och jag förenade oss om
inte fanns angivet i någon motion.
Första lagutskottet har vid behandling
av andra frågor ändrat många paragrafer
som föreslagits i en proposition utan
att någon motion förelegat. Jag vill er -

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

inra om lagen om upphovsmannarätten,
där vi ändrade 18 paragrafer, och
långt ifrån alla ändringarna föranleddes
av en motion. Under diskussionen

1 utskottet kom man emellertid fram till
att en annan formulering vore bättre
för den praktiska tillämpningen. Förslaget
i reservationen 2 i detta utlåtande
har heller inte kommit fram genom
någon motion. När jag hörde det första
gången tyckte jag emellertid att det var
utomordentligt bra; det täckte vad jag
ansåg vara riktigt. Det krävde en viss
mognad utan att någon uppdelning
gjordes på man och kvinna.

Herr Sjöholm sade att fru Kristensson
tyckte att mannen skall vara klokare.
Jag har mycket stor respekt för fru Kristenssons
åsikter, men, fru Kristensson,
om man kräver att mannen skall vara
20 år eller äldre än kvinnan, förutsätter
man väl därmed att han är senare
utvecklad och mindre mogen — det är
väl konsekvensen. I dagens läge kan
man inte säga att det finns stöd för en
sådan uppfattning. Därför tycker jag att
det förslag som återfinns i reservation

2 har stora fördelar framför det av fru
Kristensson framförda förslaget, lag beklagar
att förvirringen i utskottet blev
så stor att vi inte lyckades få över samtliga
reservanter på den linje som återfinns
i reservation 2.

Man har i detta sammanhang också
talat om det nordiska intresset av en
gemensam lagstiftning. Det är klart att
vi bör ha uppmärksamheten riktad på
att i möjligaste mån samordna lagstiftningen
så att vi får fram en nordisk
likformighet. Men alldeles oavsett om
vi har siffrorna 18-—18, 20—18 eller om
vi tar vårt förslag, blir den nordiska
lagstiftningen inte lika i alla fall, utan
vi får finna oss i vissa differenser. Jag
tror dock att dessa små skillnader vid
den praktiska tillämpningen inte betyder
så mycket.

Jag vill sluta med att säga att de föreliggande
problemen berör den enskilda
människan i så hög grad, att jag med

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

stor tillfredsställelse hälsar det intresse
som finns för dem. Utskottet har varit
mycket försiktigt i sin skrivning och
i sitt uttalande beträffande en kommande
lagstiftning på detta område. Även
detta hälsar jag med stor tillfredsställelse.
I en fråga som berör den enskildes
utomordentligt känsliga problem
vill vi icke göra några uttalanden som
kan binda kommande förslag i viss riktning.
Jag kan därför på alla olika punkter
ansluta mig till utskottets förslag
med undantag för 2 kap. 1 §, där jag yrkar
att kammaren måtte anta det förslag
som är framfört i reservation 2.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! I proposition nr 136,
som ligger till grund för nu föreliggande
utlåtande nr 49 från första lagutskottet,
skriver departementschefen bl. a.
följande, som jag också framhållit i motion
II: 1252: »I en framtida lagstiftning
bör man enligt min mening lägga ökad
vikt vid att äktenskapet är en form för
frivillig samlevnad mellan självständiga
personer.»

Däremot vill varken departementschefen
eller utskottet nu ta ställning till eller
ens påbörja utredningsarbetet för
reformer av sådan karaktär, att äktenskapet
inte gynnas framför andra samlevnadsformer.
Jag anser det däremot
vara angeläget att redan nu starta en utredning
som omfattar hela giftermålsbalken
och dess revidering, därför att
tiden är mogen för detta. Kanske man
då någon gång kan förhindra att en lag
blir så föråldrad att den motverkar en
samhällsutveckling som liar pågått länge
och som kommer att starkare accentueras
i framtiden.

I motion II: 1252 har presenterats den
utveckling som pågått och pågår, och
jag skall därför inte här uppta kammarens
tid med att göra uppräkningar. Låt
mig bara framhålla några exempel på
hur horribla situationer det i dag kan
uppstå därför att den enda samlevnads -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

form som har rättsskydd är det s. k. legala
äktenskapet.

Om vi börjar med barnen har modern
rätt till dem, hon är ensam vårdnadshavare
enligt lagens bokstav, hon är en
ogift mor. Barnen är utomäktenskapliga
hur länge mor och far än har bott tillsammans.
Barnen har vidare inte arvsrätt
efter fadern, såvida han inte ordnar
detta genom arvsrättsförklaring eller
testamente, men de har full arvsrätt
efter modern och hennes släktingar. Om
modern dör före fadern, har fadern
ingen självklar rätt till sina egna barn,
utan frågan måste först prövas av domstol.
Fadern kan då utses som vårdnadshavare
och få tillåtelse att adoptera sina
egna barn.

Frågan om adoption i allmänhet är
mycket komplicerad för två människor
som lever tillsamman utan att ha lagens
sanktion och som inte har egna barn.
Dessa människor kommer alltid att ställas
sist i adoptionskön. Skulle det ogifta
paret redan ha barn tillsamman är det
nästan omöjligt att få tillstånd till adoption
därför att båda parter i sådana fall
räknas som ensamstående med underhållsskyldighet
för barn.

Hur det är med rätten till bostad om
ett s. k. samvetsäktenskap också skulle
spricka känner väl alla till. Mannen,
som i regel står för kontraktet, får automatiskt
bostaden under det att kvinnan
ensam har rätt till barnen.

På socialförsäkringens område, där
utredning pågår — jag vill säga det redan
nu så att utskottets talesman slipper
göra det — är det lika illa ställt. Jag
kan bara nämna att en hemmafru som
är ogift inte får någon sjukpenning, och
givetvis inte heller den ogifte hemmamannen,
men detta öde delar har ju med
den gifte. En ogift kvinna kan bli änka,
hur konstigt det än låter. Då får hon,
om hon har bott tillsammans med mannen
och de bor tillsammans när han
dör, visserligen änkepension från folkpensioneringen
men däremot ingen
ATP-pension. Alla vet att änklingspen -

sioner inte finns vare sig för ogifta eller
gifta änklingar.

Också arvs- och gåvobeskattningen
gynnar det legala äktenskapet. I ett s. k.
samvetsäktenskap är exempelvis skatten
7 500 kronor på ett arv om 40 000 kronor,
under det att en sådan arvslott —
40 000 kronor — är helt skattefri för
dem som är legalt gifta.

Jag skall inte här exemplifiera hur
krångligt det är för ogifta makar om de
t. ex. vill utnyttja familjerabatt vid resor
eller ta in på hotell. Jag skall sluta
med ett annat påpekande. Har man tecknat
en hemförsäkring — och det har
man val i de flesta fall i ett hem — och
det är mannen som står för denna hemförsäkring,
får man ofta inte ut någonting
om försäkringen skulle behöva tas i
anspråk för någon kvinnans personliga
ägodel. I så fall borde kvinnan också ha
tecknat en hemförsäkring; det behövs
alltså två försäkringar i ett sådant hem.

Mig förefaller det som om man genom
att fortfarande ha sådana lagar
och förordningar och genom att inte
visa någon större vilja att ändra dessa
ville tvinga människor att gifta sig enligt
lagens bokstav eller, för att travestera
en boktitel, att »älska i lagens
namn». Detta rimmar, anser jag, rätt
illa med vad utskottet har skrivit i sitt
utlåtande vid punkt 11 som har rubriken
»Allmänt om lagstiftningen». Där
står: »Genom att äktenskapslagstiftningen
kanske mer än någon annan
lagstiftning påverkar de enskilda människornas
förhållanden är det nödvändigt
att den har sådan utformning att
den i stort kan omfattas med förtroende
av alla delar av vårt folk, oberoende
av religiös eller politisk inställning.»
Men man måste väl erkänna att denna
lagstiftning redan i dag har kommit
mycket långt från sitt mål. Litet längre
fram i texten säger utskottet att i
fråga om principerna för det framtida
lagstiftningsarbetet måste ändrade samhällsförhållanden
och nya värderingar
få sätta spår i lagstiftningsarbetet. Men

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

varför vågar man då inte ha någon uppfattning
om efter vilka linjer —- som
givetvis kan vara många och skiftande

— man bör ta itu med det fortsatta
reformarbetet på detta viktiga område?

1 stället skjuter man det — och inte
bara detta utan till och med utredningar

— på en obestämd framtid. Man förklarar
detta med att det i dag inte finns
tillräckligt underlag för ett ståndpunktstagande.
Detta anser jag inte vara korrekt.

Nu kommer kanske någon att säga
att jag vill avskaffa äktenskapet. Om
mina synpunkter uppfattas så, är det
inte korrekt. Faktum är att vad jag i
realiteten vill avskaffa är lagar och
förordningar som för lång tid framöver
ger rättsskydd åt en enda samlevnadsform,
nämligen den som gängse
benämns den legaliserade äktenskapliga
samlevnaden. Vill två vuxna människor
leva sitt liv tillsammans med eller
utan vigsel är det deras ensak. Sveriges
rikes lag skall dock vara lika för
alla. Det är så jag har uppfattat utskottets
skrivning, när man talar om en utformning
av äktenskapslagstiftningen
.sådan, att den med förtroende kan omfattas
av alla delar av vårt folk, oberoende
av religiös och politisk inställning.
Men, herr talman, i dag är detta
inte förhållandet.

Den allmänna delen av motion 125?
må vara nog motiverad med det jag
har anfört. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till punkt B i motion 1252.

Jag vill sedan övergå till att kortfattat
behandla motionens konkreta förslag
i samband med de nu förestående
lagändringarna. Under A 1 har i motionen
yrkats på en ändring av 2 kap.

1 § som gäller äktenskapsåldern. Herr
Sjöholm sade att det fanns tre alternativ.
Det var fel. Vi har fyra alternativ.
Jag har nämligen yrkat att äktenskapsåldern
skall var 21—21. Utskottet skriver
beträffande denna fråga att likställighet
bör råda mellan könen och att
en gemensam åldersgräns bör gälla. Det4
— Andra kammarens protokoll 190S. Nr

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

ta instämmer jag helt i. Däremot tvivlar
jag på att åldersgränsen i dag bör
sättas till 18 år. Meningen med mitt yrkande
om 21 år som äktenskapsålder för
båda kontrahenterna är inte alls, som
någon kanske tror, att jag skulle vilja
hindra ungdomar att leva tillsammans.

Däremot vill jag gärna på något sätt
hindra att alltför många unga förälskade
människor rusar in i ett äktenskap
med därmed förenade ekonomiska förpliktelser,
som de inte har en aning
om eller en tanke på, vilket sker på
grund av den äktenskapslagstiftning
som vi nu har. Debatten om en obligatorisk
s. k. äktenskapskola, där unga
människor som vill gifta sig verkligen
fick klart för sig vad saken gäller, inte
minst de ekonomiska förpliktelserna,
underhållsskyldighet och skadeståndskrav
o. s v., anser jag vara ett mycket
bra uppslag som kanske kunde förhindra
många tragedier. Jag anser att
man kunde överväga att satsa på något
sådant förfaringssätt, så länge vi har
kvar nuvarande äktenskapslagstiftning,
och jag har därför inget yrkande på
denna punkt.

Däremot yrkar jag vid punkt 2 i motionen
— det gäller otroheten som skäl
för äktenskapsskillnad — i första hand
bifall till motionen II: 1252 och i andra
hand — om detta yrkande avslås — yrkar
jag bifall till reservationen 4 av fröken
Mattson och herr Martinsson. I denna
reservation uttalas i alla fall att det i
en framtida lagstiftning inte finnns utrymme
för särskilda regler om otrohet
i äktenskapet. Jag anser emellertid att
man redan i dag skulle kunna ta bort
denna paragraf, därför att det är synnerligen
konservativt att i särskild paragraf
framhålla den sexuella otroheten
som ett alldeles enastående brott
under det att t. ex. psysisk terror i ett
äktenskap under åratal eller någon annan
handling av grovt kränkande art
inte alls jämställs.

Därmed vill jag inte bestrida vad utskottet
säger om att sexuell trohet melU -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 exn.

Ändring i giftermålsbalken, in. in.

lan makarna normalt är av grundläggande
betydelse för ett gott förhållande,
men eu otrohet kan väl många gånger
betraktas som en konsekvens av andra
slitningar. Och förresten, hur stor skuld
till otroheten har den s. k. oskyldige
maken? Därom sägs ingenting i några
som helst paragrafer.

Jag anser således att det hästa vore
att helt slopa paragrafen. Om två mogna
människor vill skilja sig, är detta en
sak dem emellan, och det skall tillåtas
dem utan att de skall behöva redovisa
alla olika skäl.

I fråga om paragrafen om äktenskapsskillnad
på grund av brott mot make
och barn, 11 kap. 10 §, har jag med tillfredsställelse
noterat utskottets jämkning
i detta fall. Utskottets förslag till
utformning är bättre än det som föreslås
i propositionen, men om man hade
tillmötesgått yrkandet i motionen
II: 1252 hade paragrafen enligt min
uppfattning blivit ännu bättre. Jag ifrågasätter
nämligen vem som skall bestämma
och ha kompetens att avgöra
»om ej hänsyn till brottets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt tala
däremot» — alltså emot äktenskapsskillnad
ifall endera maken gör sig
skyldig till misshandel eller brott mot
andra makens person eller barn.

Beträffande denna paragrafs utformning''
vill jag emellertid, herr talman,
i dag nöja mig med den jämkning som
utskottet redan har gjort, och jag har
alltså inte i dag något yrkande under
denna punkt.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Som tidigare framhållits
i debatten innehåller denna proposition
inte några större och mer revolutionerande
ändringar utan endast
några mindre sådana i den familjerättsliga
lagstiftningen. Man kan kanske
ifrågasätta om det fanns något skäl att
framlägga propositionen, då det inte
kunde framföras några mera genomgripande
förslag.

I propositionen har emellertid justitieministern
gjort några programmatiska
uttalanden rörande det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Han uppehåller sig
sålunda vid 1920 års lagstiftning på familjerättens
område och framhåller, att
samhällsförhållandena under det senaste
halvseklet har förändrats på ett
sätt som genomgripande påverkar synen
på äktenskapet som institution. I
en framtida lagstiftning bör man därför
enligt hans mening lägga ökad vikt
vid att äktenskapet är en form för frivillig
samlevnad mellan självständiga
personer. Han anser emellertid inte att
det i dagens läge finns underlag för
vittgående reformer.

Ett annat programmatiskt uttalande
gäller upplösning av äktenskap på
grund av otrohet varvid han uttalar att
sexuell trohet visserligen regelmässigt
är av grundläggande betydelse för ett
gott förhållande i äktenskapet men att
det nog inte kommer alt finnas plats
för sådana regler i en kommande lagstiftning.

Första lagutskottet har emellertid
med hänsyn till att det här rör sig om
ganska begränsade ändringar inte velat
uttala sig om något program för en
framtida lagstiftning och har därför i
ett uttalande på s. 62 i utskottets utlåtande
under rubriken »Allmänt om
lagstiftningen» framhållit följande: »1
fråga om principerna för det framtida
lagstiftningsarbetet anser utskottet att
ändrade samhällsförhållanden och nya
värderingar måste få sätta spår i en
lagstiftning, som är av så central betydelse
både för enskilda och för samhället.
Utskottet är emellertid icke berett
att på det underlag som nu står till
buds göra några närmare ståndpunktstaganden
i frågan om efter vilka linjer
en kommande översyn och ett fortsatt
reformarbete bör bedrivas.» Bakgrunden
till detta uttalande är att det i denna
kammare finns vitt skilda synpunkter
på äktenskapets framtida utformning
och på de rättsverkningar som

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

andra samlevnadsformer kan komma
att få.

Vi har alltså försökt att finna en
minsta gemensam nämnare för att
kunna komma överens om en gemensam
skrivning i den principiella frågan.
Med hänsyn till att reservationen
nr 4 av fröken Mattson och mig i någon
mån strider mot utskottets uttalande på
s. 62 kommer vi inte att yrka bifall till
reservationen. Detta beror inte på att
vi i princip ändrat uppfattning, men
eftersom vi ändock står bakom uttalandet
på s. 62 tycker vi oss inte kunna
gå i bräschen även för reservationen
nr 4.

I några frågor föreligger det dock delade
meningar inom utskottet, bl. a. beträffande
äktenskapsåldern. Härvidlag
har många varit mycket försiktiga och
velat ha en ganska hög åldersgräns, tv
man har önskat försäkra sig om att
kontrahenterna uppnått en viss mognad
innan de ingår äktenskap.

Från Europarådet har jag införskaffat
några uppgifter om giftermålsåldrarna
i andra europeiska stater, och
de uppgifterna visar, att vi ligger mycket
högt. Många länder som kan betecknas
som kulturländer, fullt jämställda
med vårt eget land, har betydligt lägre
äktenskapsålder. Många länder, där den
katolska kyrkan har ett dominerande
inflytande, har mycket låga äktenskapsåldrar
— t. ex. Malta, där män får ingå
äktenskap vid 14 års ålder med kvinnor
som är 12 år. Ett annat land, där den
katolska kyrkan också har starkt inflytande
är Irland, och där är giftermålsåldern
densamma, alltså 14 år för män
och 12 för kvinnor.

Om vi jämför med länder, vilkas förhållanden
kanske iir mera jämförbara
med våra egna finner vi att män i
Frankrike kan ingå äktenskap vid 18
års ålder med kvinnor som fyllt 15 år.
T England är giftermålsåldern 16 år för
både män och kvinnor. Man kan sålunda
vid studium av land efter land finna
att giftermålsåldrarna ligger mycket

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

lågt. Jag tar här inte upp de nordiska
länderna till jämförelse eftersom de redan
är redovisade i propositionen, men
Frankrike och England tycker jag är
länder som mycket väl kan tjäna som
föredöme för oss på detta område. Jag
vill i sammanhanget peka på att inget
av de länder jag här nämnt har kommit
på herr Sjöholms idé att en av parterna,
oavsett kön, skall ha uppnått myndig
ålder för att man skulle få ingå äktenskap.

Jag tror att vi har att vänta eu utveckling
mot lägre äktenskapsålder i
Västeuropa. I Tyskland har man nu 21
år för män och 16 för kvinnor, men där
har det bestämt uttalats, att man nästa
år kommer att föreslå en sänkning av
äktenskapsåldern för män till 18 år.

Det är svårt att finna några bärande
argument mot föreliggande förslag i
propositionen, alltså att båda kontrahenterna
skall ha fyllt 18 år. De nuvarande
reglerna föreskriver som bekant
21 respektive 18 år. Vad som är bakgrunden
till gränserna är väl litet svårt
att säga. Kanske har den tanken spelat
in att kvinnor mognar tidigare än män
i här aktuella år. En annan bakgrund
kan ha varit att mannen liksom skulle
vara överlägsen, d. v. s. förståndigare
och klokare. Han skulle bära hustrun
på händerna genom äktenskapet. Med
denna syn vore det inte så viktigt, att
hustrun hade uppnått myndig ålder.
Nu har vetenskapen förklarat att det
inte föreligger några skillnader och därför
är det ett likställighetskrav att fastställa
samma giftermålsålder för män
och kvinnor.

Fru Kristensson håller fast vid den
tidigare regeln och sade själv att hon
nu befinner sig i en besvärlig situation,
eftersom hon tycker att äktenskapsåldern
helst borde vara densamma för
man och kvinna. Hon vågar sig emellertid
inte på experimentet att höja giftermålsåldern
för kvinnan upp till 20
år. Därför har hon hamnat i det läge
som framgår av reservation 1. Hon gjor -

100

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i gifterm&lsbalken, m. m.

de också gällande att en ändrad abortlagstiftning
och en bättre preventivteknik
gör att vi nu inte skulle ha något
behov av att godkänna dessa yngre äktenskap.
Jag tror emellertid att vi har
mycket lång väg att gå innan vi kommer
dit.

Möjligheten till dessa dispensäktenskap
har många gånger varit av värde.
Det tidigare äktenskapet har inneburit
ett stöd för den unge mannen och har
också medfört att han knutits fastare
till kvinnans familj, varvid alla kunnat
hjälpas åt för att klara den situation
som man hamnat i, då den unga kvinnan
väntat ett ovälkommet barn.

Också herr Gustafsson i Borås har
gjort vissa invändningar. Han menar att
man inte är så mogen vid 18 års ålder
att man har anledning att gifta sig. Man
måste då fortsätta sin utbildning och
har inte möjlighet att försörja sig. Det
är väl också riktigt att det västerländska
välståndssamhället leder till en längre
utbildningstid och ett senare inträde
i arbetslivet. Detta påverkar dock inte
de biologiska faktorerna. Ungdomarna
gör nu sin sexualdebut tidigare och vill
kanske också i detta läge legitimera den
förbindelse de har upprättat. Man måste
se till realiteterna och kan inte hålla
fast vid någon from förhoppning om
ungdomarnas livsföring, som inte motsvaras
av de faktiska förhållandena.

När det gäller frågan om otroheten
har jag personligen den uppfattning,
som närmast har redovisats av fru Ryding.
Inte heller därvidlag har emellertid
någon enighet kunnat åstadkommas
i utskottet. Det bästa är därför i
dagens läge att man ansluter sig till
utskottets skrivning. Jag kan dock inte
underlåta att uttrycka en viss besvikelse
över att man i propositionen inte ens
kunnat föra fram det förslag, som framlades
av familjerättskommittén, nämligen
att grunden otrohet som äktenskapsskillnadsanledning
under hemskillnadstiden
skulle avskaffas. När det har
dömts till hemskillnad och parterna fak -

tiskt flyttat från varandra och var och
cn kanske etablerat en ny förbindelse,
skall man alltså ändå kunna åberopa
grunden otrohet i äktenskapet som
äktenskapsskillnadsanledning. På detta
område tycks dock det nordiska samarbetet
vara ett hinder, och det är väl
för dagen intet att göra åt detta.

I utskottets utlåtande har också vårdnaden
om barnen behandlats. Enligt bestämmelserna
i 6 kap. 7 § föräldrabalken
skall, om båda makarna är lika
skickade att ha vårdnaden om barnen,
den som inte har skulden till söndringen
vara berättigad att erhålla vårdnaden.
Jag yrkade redan 1962 att denna
tämligen antediluvianska bestämmelse
skulle avskaffas, men enbart denna kammare
följde mig då. Första kammaren
kom till ett annat beslut, och därmed
föll frågan.

Utskottet bär nu i anledning av en
motion detta år ställt sig mera välvilligt
och uttalat sig för att man vid tillfälle
skulle försöka få igenom ett upphävande
av denna bestämmelse.

Medlingsfrågan har intresserat en del
motionärer. Vid utskottsbehandlingen
av denna fråga har utskottet avvikit
från propositionen genom att föreslå att
föreståndarna vid familjerådgivningsbyråerna
alltid skall vara behöriga att
medla. Vi tror att detta är en praktisk
och riktig åtgärd. Den som har haft
hand om ett trassligt äktenskap, kanske
under åtskilliga månader för att
försöka jämka samman de stridiga viljorna
bör också kunna utfärda det formella
medlingsintyget. Man skall inte
behöva söka en annan —• kyrklig eller
civil — medlare, utan byråföreståndaren
skall kunna utfärda detta intyg.

Det har också föreslagits att man
skulle göra medlingen frivillig. Utskottet
har avvisat denna tanke. Med hänsyn
till de begränsade förändringar
som föreslås i propositionen menar vi
att även denna fråga bör tas upp i annat
sammanhang.

Vi tror också att frågan behöver över -

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

101

vägas ytterligare eftersom familjerättskommittén
ändå ansett sig kunna konstatera
att medlingen har lett till en
temporär försoning i ungefär 20 procent
av de fall som blivit föremål för
medling. Det är väl också troligt att de
skilsmässomål som har genomförts efter
medling kunnat genomföras på ett
mindre uppslitande sätt än de som genomförts
utan någon som helst medling.
Parterna har genom medlaren kunnat
fä en litet mera balanserad syn på
sina egna problem, och man har kunnat
slippa en del onödig dramatik och
en del onödiga överilningar från parternas
sida.

Herr talman! Med det sagda vill jag
till alla delar yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr DOCKERED (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Martinsson hänvisade
till en utredning som gjorts inom
Europarådets ram och tog Malta,
Irland och England — enligt vad jag
antecknade — som exempel på hur bestämmelser
för möjliggörande av tidiga
äktenskap kan vara utformade. Men
detta är ju utomordentligt konservativa
länder där far, mor, farfar, farmor,
morfar och mormor har en stark familjeauktoritet.
Jag konstaterar detta
och säger att vi i stället för familjeauktoriteten
sätter eget ansvar för det
personliga avgörande som skall ligga
till grund för den enskildes ställningstagande
i dessa fall. Därför kräver vi
en mognare ålder för äktenskaps ingående,
och jag tror inte att barnäktenskapet
under familjeauktoritet är
ett antagligt alternativ i vårt land.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller med herr
Dockered om att det väl inte är just
från de katolska länderna som vi skall
hämta inspiration till vår äktenskapslagstiftning.
Jag anser att det var ett dåligt
exempel som därvidlag anfördes.

Jag instämmer också i att vi i vårt

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

land ändå skall kräva ett eget ansvar
av människor som skall ingå äktenskap,
och detta gör jag just därför att
jag har den uppfattningen att det är
olyckligt att sikta på alltför låg äktenskapsålder.
Jag vill upprepa att jag är
övertygad om att ifall vi får en lag
som stadgar 18—18 för man och kvinna
som giftermålsålder, så kommer man
naturligtvis att ge dispens med utgångspunkt
från den åldern. Det kommer i
praktiken att leda till en avsevärd sänkning
av de faktiska giftermålsåldrarna,
vilket jag tror vore olyckligt.

Till herr Martinsson vill jag säga att
om förslaget i reservationen 1 skulle
vinna och det blir en giftermålsålder
för mannen på 20 år och för kvinnan
på 18 år skulle jag gärna vilja se hur
utvecklingen blir. Det kan hända att det
så småningom ter sig naturligt att höja
giftermålsåldern för kvinnan för att båda
parter skall ha större mognad.

Med anledning av herr Dockereds tidigare
inlägg vill jag framhålla att jag
personligen inte hyser någon som helst
skepsis mot att till allvarlig behandling
ta upp ett förslag som framförs i
ett utskott utan att det föreligger en
motion. Att gå till väga på detta sätt
tycker jag är en rättighet som utskotten
skall ta vara på. Det är alltså inte någon
negativ inställning härvidlag som
är anledning till att jag inte i första
hand ville stödja herr Sjöholms förslag,
utan det är andra skäl som jag
tidigare redovisat.

Jag instämmer i fru Rydings uppfattning
att vår äktenskapslag inte får bli
så föråldrad, att äktenskapet inte längre
blir en attraktiv samlevnadsform. På
den punkten torde vi alltså vara ense.
Det är viktigt att vi får en modern giftermålsbalk,
som omprövar de ekonomiska
rättsverkningarna och där skadestånd
inte längre kan utdömas i olika
hänseenden. Skuldfrågan måste också
upphöra att tillmätas betydelse. Även i
det avseendet tror jag att vi har samma
åsikt.

102

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först säga till
fru Ryding att jag beklagar att jag
glömde bort hennes motion när jag
tog upp de olika alternativen för äktenskapsålder.
Om jag gör en efterhandskonstruktion
skulle jag kunna förmena
att jag tidigare sade att det endast
finns tre realistiska alternativ — dessutom
finns fru Rydings förslag. Det är
inte ett förslag av denna världen att
man skall höja äktenskapsåldern till
21 år för båda parter.

Herr Martinsson gjorde en lång resa
utrikes, och det enda skäl mot mitt förslag
som herr Martinsson kunde anföra
var att man inte kommit på samma idé
i något annat land. .lag tycker att det
väger tämligen lätt som argument. Jag
utbad mig redan i mitt första inlägg att
av utskottets talesman få veta vad de
vackra orden om den principiella
grundsyn som var emot mitt förslag'' innebar.
Det har vi ännu inte fått veta
någonting om. Eftersom detta var det
enda skäl som inom utskottet anfördes
mot mitt förslag vore det naturligtvis
av värde att få veta vad som kan ligga
i dessa vackra ord.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag får be herr Sjöholm
om ursäkt om jag inte gav honom
alltför mycket uppmärksamhet. Jag
hade faktiskt en del annat att säga i
mitt förra anförande. Dessutom ansåg
jag att fru Kristensson på ett utomordentligt
sätt hade bemött honom på
denna punkt. Jag avser här den mer
principiella punkt där utskottsmajoriteten
uttalar sig och anför att vi vill
ha en lagstiftning som riktar sig mot
en person och den personens förhållanden
och icke blir beroende av valet
av kontrahent. Om en flicka är 19 år
och vill gifta sig kan hon göra det med
Erik, som är 22 år. Hon kanske hellre
vill gifta sig med Bengt, som är 19 år,
men det får hon inte göra. Vi anser
alltså att denna lagstiftning, som inte

tar hänsyn till hennes förhållanden
utan till valet av kontrahent, är principiellt
oriktig.

Vidare sades att jag tog exempel från
de katolska länderna. Det är inte helt
riktigt. I Storbritannien är över hela
landet — trots att det finns olika rättssystem
i Skottland, Nordirland och
England — giftasåldern 16 år. Detta
är inget katolskt land, och jag tror att
ungdomarna där tar sitt ansvar lika väl
som ungdomarna i Sverige. I Frankrike
har visserligen katolicismen stor
utbredning, men den påverkar inte lagstiftningen
på samma sätt som på Malla
och i Irland. Också i Frankrike är
giftasåldern lägre än i Sverige — 18
respektive 15 år. Jag tror inte att man
skall diskvalificera den mening som
kommit till uttryck i den lagstiftning
som finns utomlands. Även det tyska
förslaget visar enligt min mening på
en sådan utveckling som måste anses
önskvärd också i vårt land.

Fru RYDING (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjöholm ansåg
att det inte var av denna världen att
kräva en giftasålder på 21 år för båda
parter. Det påståendet kan i och för
sig vara riktigt, men jag anser att det
i dag. här i Sverige, med den äktenskapslagstiftning
som finns nu faktiskt
är av denna världen att ställa ett
sådant krav. Jag vill också påpeka att
jag pläderade för en obligatorisk äktenskapsskola
med upplysning om
främst de ekonomiska konsekvenserna
samt att jag inte yrkade bifall till denna
punkt i min motion.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Martinsson, det
går ändå inte att resonera så, inte ens
med hjälp av Erik och Bengt eller vad
de hette, ty för alla äktenskap skall
dubbelsidiga förutsättningar föreligga.
Låt oss fortsätta med Erik och Bengt.
Om en flicka — Anna-Greta eller vad
hon må heta —-är 18 år får hon gifta

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

103

sig. Men om hon vill gifta sig med Erik,
som är 17 år, går det inte, men hon
kan gifta sig med Bengt, som är 18
År. Man kan anföra herr Martinssons
exempel i vilket fall som helst. Jag vill
bara klargöra, herr talman, att det inte
finns något innehåll i detta vackra
tal om den principiella grundsynen.
Det är bara tomma ord.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Det ärende som vi nu
har att ta ställning til! har ägnats
eu livlig debatt i utskottet och har
också rönt stor uppmärksamhet utanför
riksdagen. Anledningen är helt enkelt
att proposition nr 136 behandlar
ett av de fundament, som vårt nuvarande
samhälle är uppbyggt på, nämligen
äktenskapet.

Tillsammans med nio partikamrater
i denna kammare har jag med anledning
av propositionen väckt en motion
11:1246 — likalydande med nr 1:991
— gällande principerna för det framtida
lagstiftningsarbetet på detta område.
Den gamla giftermålsbalken av
år 1920 är, som departementschefen
själv framhåller, i många avseenden ett
förnämligt verk, men den måste enligt
mångas åsikt nu ändras så att den passar
i det moderna samhället. Enligt
justitieministern framstod det på 1920-ialet som både realistiskt och framsynt
— ja, som något självklart — att
uppfatta äktenskapet som »ett i allmänhet
livsvarigt förbund». I dag, menar
han, bör äktenskapet emellertid bedömas
på ett annat sätt. Justitieministern
säger att »samhällsförhållandena under
det senaste halvseklet har förändrats
på ett sätt som genomgripande påverkar
synen på äktenskapet som institution».
Till intäkt för detta tas bl. a. den
för äktenskapet som institution beklagliga
statistiken under de snart femtio
år som gått sedan 1920 års giftermålsbalk
trädde i kraft. År 1920 upplöstes
drygt 25 500 äktenskap genom dödsfall
men bara 1 325 genom skilsmässa. År

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

1966 däremot upplöstes omkring 33 000
äktenskap genom dödsfall, medan antalet
skilsmässor var hela 10 288. Mot
bakgrunden av dessa siffror konstaterar
departementschefen att »utvecklingen
har gjort att äktenskapet fått mindre
betydelse än förr som trygghetsfaktor».
Han fortsätter med att slå fast: »I eu
framtida lagstiftning bör man enligt
min mening lägga ökad vikt vid att
äktenskapet är en form för frivillig
samlevnad mellan självständiga personer.
»

Det må vara mig tillåtet att påpeka
för justitieministern och för kammarens
ledamöter, att äktenskapen på »det glada
20-talet» också byggde på frivillig
uppgörelse mellan två människor. Skillnaden
mellan då och nu tycks vara att
äktenskapen enligt 1920-, 1930- och
1940-talens syn var livslånga förbund,
medan många människor som gifter
sig i våra dagar menar att äktenskapet
skall gälla under längre eller kortare
tid. Jag läste häromdagen i en aftontidning
en artikel, vari någon hävdade
att tiden nu torde vara inne att införa
något slags kontrakterad samlevnad
mellan två parter; man måste som bekant
vara två. Det föreslogs att detta
kontrakt skulle gälla i fem år. Därest
parterna hade det trivsamt tillsammans
och drog någorlunda jämnt, skulle de
sex månader innan kontraktet utgick
ha möjlighet att förlänga det; det skulle
alltså röra sig om någon sorts arrendeavtal.
Yi är måhända på väg till
något liknande, till en skrikig minoritets
förnöjelse.

Men, herr talman, det förhållandet,
att skilsmässofrekvensen nu är betydligt
större än tidigare, kan väl knappast få
leda till en omvärdering av äktenskapet
som institution. Vi måste väl ändå se
det stigande antalet skilsmässor som en
beklaglig utveckling och inte som någonting
som behöver uppmuntras.

Departementschefen konstaterar att
äktenskapet betyder mindre som trygghetsfaktor
nu än det gjorde tidigare.

104

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

Jag kan inte hålla med honom på den
punkten. Han menar också att nutidsmänniskans
etiska värderingar av äktenskapet
har förändrats och att denna
förändring måste få sätta spår i lagstiftningen
— en enligt mitt sätt att se
sensationell upplysning och en felbedömning!
Äktenskapet måste, om vi
skall lyckas komma till rätta med inte
minst ungdomsproblemen, stärkas i
stället för försvagas.

Hela resonemanget om att äktenskapet
i framtiden bör vara en frivillig
överenskommelse, som när som helst
kan brytas, rycker undan grunden för
barnens uppfostran och trygghet. Då
ett äktenskap upplöses är det trots allt
oftast barnen som utsättes för de verkligt
stora påfrestningarna, och det är
kanske i första hand av hänsyn till barnen
som vi måste slå vakt om familjen.
En väsentlig strävan bör därför
vara att låta barn och ungdomar växa
upp under trygga och harmoniska förhållanden.
Därför finns det starka motiv
att låta lagstiftningen styra utvecklingen
på detta liksom på så många
andra områden.

Ingen skulle väl någonsin komma på
idén att av den anledningen, att våldsbrotten
ökar i antal, ändra lagstiftningen
så, att den medgåve ett ökat
våldsförande. Inte heller kan man väl
med hänvisning till att trafikolyckorna
ökar hävda, att man skall göra trafiklagstiftningen
mildare. Men när det gäller
samlevnads- och äktenskapsfrågor
tycks man vara beredd att slå in på
äventyrliga vägar i lagstiftandet.

Utskottet har naturligtvis haft en svår
uppgift. Vissa utskottsledamöter har ansett,
att ändrade samhällsförhållanden
och nya värderingar även måste få sätta
spår i äktenskapslagstiftningen. Andra
ledamöter av utskottet har däremot
velat stödja motionsvrkandet.

Varje utskott med självaktning vill
åstadkomma enhälliga utlåtanden. Första
lagutskottet är som bekant ett av
riksdagens förnämsta utskott, och här

har man lyckats med detta, men till vilket
pris? Man har skrivit ihop sig genom
att ge såväl i propositionen som
i min motion framförda synpunkter rätt
-— man har kort sagt försökt placera
sig på två stolar samtidigt. Eftersom
jag förstår att det vore lönlöst att begära
stöd för min motion på grund
av detta förhållande, har jag inget yrkande,
men jag har, herr talman, dock
velat framlägga mina synpunkter på
frågan.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det har sagts mycket i
detta ärende. Jag skall bara kommentera
det på tre punkter.

Först några ord om äktenskapsåldern.
Jag vill helt ansluta mig till propositionens
förslag om likställighet mellan
man och kvinna när det gäller äktenskapsålder,
men jag tycker att 18-årsgränsen
är dubiös. Visserligen inträffatkönsmognaden
tidigare nu än förr men
i stället har vi en senare social mognad.
Den spelar en viktig roll och det är denna
vi diskuterar här.

Man kan fråga sig om mognad är någonting
som bara hänför sig till åldern.
Det finns människor som aldrig blir
mogna nog att handskas med andra
människor. De blir aldrig mogna för
äktenskap. Man träffar inte sällan på
kiviga äkta makar i 40-årsåldern, vilka
i sina kontroverser beter sig barnsligare
än ungdomar i de övre tonåren. Det
skall andra faktorer än åldern till: upplysning,
fostran och utbildning för äktenskap.
Här vill jag hålla med fru Ryding
då hon talar om äktenskapsskola.
Jag tror att vi behöver en sådan. När
det gäller att bestämma äktenskapsåldern
är situationen nästan dråplig. Vi
äldre är angelägna om att gå ungdomen
till mötes, och vi tror oss göra det genom
att sänka äktenskapsåldern. Men
frågar man ungdomarna själva får man
ett ganska enstämmigt vittnesbörd om
att de inte känner sig mogna vid 18 år
utan att de gärna vill höja åldern — jag

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

105

bortser nu från de politiska ungdomsrörelserna
som alltid skall vara progressiva
och vill ligga en hästlängd före
alla andra. Men gå ut och fråga folk i
gemen! Jag hade i går kväll en lektion
i en äktenskapsskola på Ultuna och
framställde naturligt nog frågan om
äktenskapsåldern och de tyckte alla att
20 år, inte förr, var en lämplig ålder.
En flicka sade dessutom att »18-årsgränsen
omedvetet provocerar en att
verka mera vuxen än man är».

Det finns en väsentlig komponent som
redan nämnts många gånger och som
propositionen inte omfattar, nämligen
myndighetsåldern. Det är i högsta grad
angeläget att ta hänsyn till den. Därför
vill jag helt ansluta mig till herr Sjöholms
linje, reservation 2, som uppenbarligen
ger mer än högerreservationen.
Det är beklagligt att högern inte har
kunnat finna sig till rätta i reservation
l, där man tillgodoser de bägge kraven,
:1. v. s. dels likställigheten mellan könen
:>ch dels att en av kontrahenterna bör
vara myndig. Myndighetskravet är mycket
angeläget inte bara för makarnas
juridiska agerande när det gäller att ingå
avtal, skaffa handelsrättigheter och
sådant, utan framför allt när det gäller
barnen. Är ena parten myndig finns
ingen anledning att dra in någon utomstående
i familjens avgöranden. Det är
en fullständig familj det är fråga om.
Att då få in en förmyndare är ett irritationsmoment
som är mycket besvärande
för unga familjer.

De eventuella brister som vidlåder
det yrkande som herr Sjöholm rest tycker
jag är små i förhållande till dess
förtjänster. Jag yrkar, herr talman, bifall
till reservationen 2.

Sedan ett par ord om lysningsförfarandet.
Detta skall nu avskaffas. Det
skall inte ske någon lysning i kyrkan
som hittills tre söndagar, om inte vederbörande
själv så önskar. Det är klart att
detta är en lättnad för prästen. I storstäderna,
där det är många lysningar,
predikar prästen i 20 minuter och läser
4* — Andra kammarens protokoll 1968.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

därpå kungörelser och lysningar i 25
minuter vilket senare inte precis är
uppbyggligt.

Det blir alltså en lättnad på många
sätt. Men man måste också fråga sig:
Hur blir läget sedan? Vad får denna
reform för konsekvens? Ja, det kan bli
så, att ett par unga människor kommer
in på pastorsexpeditionen och säger: Vi
vill gifta oss. Så fyller man i ett hinderslöshetsintyg
och lämnar äktenskapsbetvget.
Det hela är gjort på en minut,
varpå paret kan fråga: Kan pastorn viga
oss i eftermiddag? Och så är de gifta.

Varenda advokat kan intyga hur litet
svenska folket vet om vår äktenskapslagstiftning.
Vi kommer att behöva någon
form av förberedelse för äktenskapet
när lysningen försvinner. Det kommer
annars att gå till precis som i Las
Vegas vilket vi såg i TV för några månader
sedan: man stökar undan hela
saken på någon timme. Liksom en viss
omständlighet i förfarandet hindrar förhastade
skilsmässor behövs också något
som hindrar förhastade vigslar — det
är precis lika viktigt. Många människor
som nu är gifta borde aldrig ha varit
det. I Statistisk årsbok, som vi fick häromdagen,
kan vi se hur katastrofalt siffrorna
växer. Tidigare i dag har det
handskats med antikverade skillsmässosiffror.
För 1967 finns 12 201 nya hemskillnader
registrerade; det betyder
24 402 olyckliga äkta makar.

Våra motioner beträffande medling
har inte föranlett något annat än en
blank reservation, och det är verkligen
i blekaste laget. I motionen II: 1253 yrkas
medling efter hemskillnadsåret. Man
kan fråga sig vilken tidpunkt som är
den lämpligaste för medling i äktenskapet.
Vi har den nu före hemskillnadsåret.
Makarna är då i affekt. Man
har ältat sina problem inbördes, kanske
talat om saken med vänner, bekanta
och släktingar; man är fixerad, man är
på det klara med sitt beslut. Man skall
skiljas. I det läget kommer medlaren in
och kan naturligtvis inte göra någon
Nr U

106

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

mer väsentlig insats. Men efter hemskillnadsåret
är det annorlunda. Man
har varit ifrån varandra ett år och fått
perspektiv på sin problematik och på
varandra —- man har kanske börjat
längta så smått efter varandra — då kan
man behöva redovisa sina intryck så
att man inte av prestige och stolthet fullföljer
skilsmässan och menar att har
man sagt A får man säga B.

Det är förbluffande att denna motion
avfärdas så lättvindigt. Utskottet säger
att man har förståelse för motionärernas
synpunkter men »anser det vara sannolikt
att obligatorisk medling i allmänhet
icke är av något större värde i denna
situation». Men obligatorisk medling
skulle det endast bli under förutsättning
att en av parterna begär den. Jag tycker
att man slår vakt om individens integritet
med en sådan bestämmelse. Vill
en av parterna komma till tals för att
meddela sina intryck skall hon eller han
ha rätt till det.

De andra motionerna som berör medlingsinstitutet,
1:983 och 11:1254, är
måhända ännu viktigare; de gäller medlarens
kompetensområde. Nu är man
hänvisad till medlaren i församlingen
eller kommunen — alltså prästen eller
den borgerlige medlaren. Men behoven
kan vara så olika. Somliga kan behöva
vända sig till en medlare som de känner
och har förtroende för. I storstäder är
ju församlingsgränsen inte något definitivt.
Det finns en intressegemenskap
som bryter gränserna. Den präst man
vill söka för medling kanske finns i
grannförsamlingen, men då får man
alltså inte vända sig till honom. Somliga
kanske å andra sidan behöver söka
någon som de är obekanta för, och det
skulle jag tro ofta är fallet på landsbygden.
Det kan ju till och med hända att
man lever i konflikt med den medlare
som är utsedd eller med prästen i församlingen
— sådant förekommer ju.
Men man är ändå hänvisad till denne
medlare. Det är väl inte rimligt?

Detta är ett bekymmer för många och

det bidrar också till att medlingen inte
får den effekt som den skulle kunna ha.
Man har kanske behov av anonymitetens
skydd och den principen är ju knäsatt
genom medlarens tystnadsplikt.
Medlingen skall ju verkligen vara medling.
Ponera att medlingen lyckas, då
vill man dra hemlighetens slöja över
alltsammans. Men det är hart när omöjligt
i en landsortskommun där alla känner
alla. Det måste i varje fall vara mycket
besvärande.

Utskottet avvisar denna motion med
hänvisning till kyrka—stat-frågan och
menar att problemet får behandlas i det
sammanhanget. Men yrkandet gäller
ingalunda bara präster. Det gäller också
de kommunala medlarna. Tro mig, vilken
organisationsform den svenska kyrkan
än får, kommer prästerna alltid att
syssla med den själavård som gäller
äktenskaps- och familjefrågor. Man får
hoppas att det finns så vettigt kommunalfolk
på olika håll, att möjligheten att
i det läget förordna präster till medlare
tas till vara.

I detta sammanhang ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionerna
l: 983 och II'': 1254.

Avslutningsvis vill jag bara uttala den
förhoppningen, att den stora översynen
av giftermålsbalken skall föra dessa frågor
ett steg framåt. Jag är liksom flera
andra ängslig över departementschefens
formulering att en framtida lagstiftning
skall ta hänsyn till att »äktenskapet är
en form för frivillig samlevnad mellan
självständiga personer». Det är dubbelbottnat.
Är det fråga om att stärka äktenskapets
ställning eller att försvaga
den? Det är också förbluffande att man
kan skriva en sådan lunta som denna
utan att få in barnen på någon punkt i
sammanhanget. Barn brukar annars höra
ihop med kärleken. I ett utlåtande om
en »frivillig samlevnad mellan självständiga
personer» har man glömt bort
barnen; de hör också till gemenskapen
men har sannerligen inte frivilligt kommit
in i bilden.

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

107

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Det är säkert många som
under flera år bär väntat på en ny äkfenskapslagstiftning
och som har föreställt
sig att en ny äktenskapslag skulle
innebära en omprövning av äktenskapet
som institution. Samhället har genomgått
en genomgripande förändring under
de senaste årtiondena. Den pågående
urbaniseringen ger starka utslag i
människors möjligheter att byta miljö
och att få nya kontakter. Detta medför
också ökade risker att parterna utvecklas
åt olika håll och kanske kommer att
växa ifrån varandra. Allt fler familjer
har kommit att bestå av makar som försörjningsmässigt
är jämlika parter. Någonting
av detta borde avspeglas i en ny
äktenskapslagstiftning. Men i stället görs
en del småjusteringar. Vi får sålede:
vänta på en mer radikal förändring a^
lagstiftningen på detta område, tyvärr,
skulle jag vilja tillägga.

Vissa förändringar innebär dock förbättringar.
Jag vill särskilt understryka
att det är på tiden att den gamla s. k.
horparagrafen skall ersättas med en mera
hyfsad lagtext. Det är högst otillfredsställande
att vi rent slentrianmässigt
år efter år anammar gamla lagparagrafer
som måste framstå som djupt
kränkande för dem som drabbas av
domslut som vilar på nämnda paragraf.
Det har inte hört till ovanligheterna att
tidningar relaterat skilsmässomål och
använt horbeteckningen i feta rubriker.
Jag har alltid tyckt att det har vilat något
av medeltid över att vi använder
ord och begrepp, som fått så dålig klang
och som kanske förstör och bryter ned
tillvaron för människor som redan har
över nog av problem att klara.

Man kan också diskutera om det är
särskilt lyckat med det nya förslaget när
det gäller otrohet i äktenskapet, alltså
att det kommer att bli svårare att få
s- k. snabbskilsmässa. Det ligger trots
allt något av »rädda äktenskap så långt
det går och helst litet till» i förslaget.
Är detta så särdeles lyckligt? Visst

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

finns det lyckliga äktenskap, men man
måste också erkänna att det finns lyckade
skilsmässor. När det gäller otrohet
får man väl förutsätta att det finns orsaker
till den; förmodligen är söndringen
redan en realitet vid otrohetstillfället
eller -tillfällena. Tjänar det någonting
till att lagstiftarna i sitt nit strävar
efter en hoplappning i dessa fall? Kanske
gör man minst tre personer obotlig
skada, om ett dåligt äktenskap kommer
att bestå på grundval av långa förhandlingar
och viss press från medlare, domstol
och andra, medan ett nytt och kanske
bättre förhållande kommer att brytas.

Jag måste medge att jag känner olust
över att nödgas vara med om att försvåra
möjligheterna till snabbskilsmässa
även för den s. k. förfördelade parten.
Om en av parterna kommer till insikt
om att det har pågått ett långvarigt
och väl etablerat förhållande mellan den
andra parten och en utomstående person
är det rimligt att han eller hon får
chansen att bli fri så snart som möjligt.
Finns det barn i äktenskapet kan man
nu befara att passusen om hänsyn till
barnens bästa gör att nitiska domstolar
hänger sig fast vid den och använder
denna paragraf i sådana fall då det otvivelaktigt
skulle vara bäst att göra processen
kort. Bestämmelsen om hänsyn
till barnens bästa kommer säkert att
medföra att antalet bestridda äktenskapsskillnader
blir stort, icke av hänsyn
till barnens bästa utan av helt andra
skäl, då kanske främst ekonomiska. Vad
barnens bästa kräver är ytterst svårt att
avgöra. Domstolarna kommer med all
säkerhet att tvingas inhämta yttrande
från barnavårdsnämnderna, och det kan
komma att dröja avsevärd tid innan begärt
yttrande föreligger, i storstäderna
kanske upp emot ett år. Men ingen kan
hindra den make som vill ha äktenskapsskillnad
att flytta från familjen.
Därför kan man fråga sig: Vad vinner
man med ett förhalande? Departementschefen
har i propositionen anfört att

108 Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

»frågan om domstol skall döma till hemskillnad
eller äktenskapsskillnad när
söndring uppstått i ett äktenskap i
princip bör vara beroende uteslutande
på hur pass allvarlig och djupgående
söndringen är». Det hade varit bra om
departementschefen hade stått fast vid
den slutsatsen och således inte blandat
in barnens bästa i sammanhanget. Men
det är väl ett offer på nordismens altare,
och jag måste bekänna att jag tillhör
dem som inte tycker om sådana
offergärder i vår svenska lagstiftning.
.lag beklagar också att utskottet inte
tillstyrkt yrkandet i motionsparet I:
990 och II: 1247, att stadgandet om hänsynen
till barnens bästa skulle utgå ur
lagtexten. Utskottet har avfärdat detta
genom att uttala att det självfallet är
svårt för en utomstående att avgöra vad
som kan vara barnens bästa men att
domstolen dock torde »få god ledning
för sin bedömning genom värderingen
av styrkan i den argumentation som
förs av makarna och därigenom ha goda
möjligheter att komma till ett tillfredsställande
resultat». Jag ifrågasätter
hur djup och allvarlig en sådan bedömning
kan bli, om den görs på
så lösa grunder som dem utskottet har
skisserat. Fru Holmqvist kommer att
behandla denna fråga närmare, och jag
kan ansluta mig till det yrkande hon
kommer att ställa.

I nämnda motioner har vi också tagit
upp frågan om medlingen och yrkar
att medling inte längre skall utgöra processförutsättning
i hemskillnadsmål.
Däremot har vi inte yrkat avslag när
det gäller utbyggnaden av medlingsverksamheten.
Vi anser nämligen att de
som söker frivillig medling inte ensidigt
skall vara hänvisade till församlingspräst.
Departementschefen har varit
inne på tanken att all medling i framtiden
kan komma att bli frivillig, och
han har stöd för detta i vissa remissyttranden.
Vi menar att man redan nu kan
övergå till helt frivillig medling. Också

här kan man diskutera, huruvida det är
lämpligt att till varje pris rädda äktenskap
som av någon anledning inte har
lyckats. Enligt familj erättskommittén
har det antagits att omkring 20 procent
av totala antalet medlingar lett till »i
vart fall temporär försoning». Det finns
skäl att lägga märke till »i vart fall temporär
försoning». Det finns nämligen
ingen ordentlig statistik. Man kan gå
direkt till en annan medlare och få intyg
om att medling skett eller man fullföljer
skilsmässan någon tid senare och
söker då ny medlare. Silbersky-Nordmark
säger i debattboken »Älska i lagens
namn»: »Fixeringen att rädda äktenskap
är så stark att man helt lyckats
undvika frågan om hur man skall rädda
människor från onödigt lidande. Varför
utgår man från att skilsmässofrekvensen
är för hög? Vi anser att giftermålsfrekvensen
är för hög.» Så långt författarna,
som kommer fram till slutsatsen,
att medlingen omedelbart bör avskaffas.

Vi har anfört ett flertal skäl varför
medlingen bör göras helt frivillig. Det
kanske starkaste skälet är att vi anser
att medlingen i stor utsträckning är en
tom formalitet. Det hindrar inte att det
i vissa fall kan vara besvärande att
tvingas dra in privatpersoner i en process
som egentligen borde vara helt
rättslig. Särskilt för dem som bor i
mindre orter kan det vara påfrestande
att behöva ta kontakt med i orten boende
privatperson och för denne framlägga
skäl för söndringen i äktenskapet.
Herr Werner var ju också inne på detta
i sitt anförande. Det vilar ibland ett
stort mått av löje över hela medlingsinstitutionen.

Låt oss tänka oss att läkaren och kuratorn
i småstaden vill skiljas och får
gå till fru Svensson eller kyrkoherde
Nilsson för att få medling verkställd.
De båda kontrahenterna får förutsättas
ha djupa insikter i psykologi och samlevnadsfrågor.
Men har fru Svensson el -

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

109

ler kyrkoherde Nilsson detta? Det kan
tänkas, men det är troligare att båda
saknar adekvat utbildning för den uppgift
de ålagts eller påtagit sig. De kan
knappast våga försöka att övertala läkaren
och kuratorn att fortsätta äktenskapet,
men om herr och fru Medelpettersson
uppenbarar sig, då kanske saken
kommer i annat läge. Det är inte uteslutet
att vem som helst av de båda
medlarna stramar upp sig och blir auktoriteter
och försöker påverka kontrahenterna
att fortsätta.

Nu menar jag naturligtvis inte att all
medling går till på det här sättet, men
dels vill jag ge en bild av hur små krav
vi ställer beträffande utbildning och
kvalifikationer när det gäller medlarna,
dels vill jag framhålla att jag vet, att
det kan vara mycket lätt att få fram ett
intyg för vissa personer, medan andra
kan ha det betydligt svårare. Det kan
också finnas olika förutsättningar när
det gäller att få tid hos medlare eller
hur snabbt man får fram ett intyg efter
det att medling har skett. Att söka tvinga
två människor åt t träffas inför en medlare
har i många fall visat sig vara
olyckligt. Jag vill påminna om de djupt
tragiska följderna av ett medlingsförsök
i Borås, som trots att polis var till städes
slutade med dödlig utgång för den ena
parten. Hur tragiskt det kan bli, om
medlingen medför, att den part som
allvarligt och under lång tid prövat att
lämna ett outhärdligt äktenskap ändå
övertalas att fortsätta, finns det åtskilliga
bevis för. Låt oss sluta att på detta
amatörmässiga sätt försöka lappa ihop
trasiga äktenskap. Visst finns kvalificerade
medlare i vårt land, men de är alltför
få. När parterna kommer till städes
inför medlare, är det oftast för sent att
bedriva en kvalificerad medling som
kanske skulle bli till hjälp att klarlägga
konfliktsituationer i äktenskapet. Vi bör
sätta in hjälpen att klara de äktenskapliga
blindskären vid en väsentligt tidigare
tidpunkt. Tyvärr har vi hamnat på

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

efterkälken när det gäller familjerådgivningen,
men enligt motionärernas
uppfattning är det viktigare att satsa
på den sidan än att satsa på medling.

Med detta, herr talman, menar jag att
medling inte längre bör utgöra processförutsättning
i hemskillnadsmål och yrkar
därför

vid mom. A 7
att riksdagen måtte
med avslag å

a) propositionen, såvitt avser 15 kap.
7 och 8 §§,

b) motionerna I: 982 och IT: 1250, såvitt
avser 15 kap. 7 och 8 §§,

bifalla motionerna I: 990 och II: 1247,
såvitt avser upphävande av 15 kap. 7
och 8 §§;

vid mom. A 8 i följd av bifall till yrkandet
ovan

att riksdagen måtte,
med avslag å propositionen, såvitt avser
15 kap. 9 §, bifalla motionerna I: 990
och II: 1247, såvitt avser upphävande av
15 kap. 9 §.

I detta anförande instämde herrar
Adamsson, Hugosson och Svenning
(samtliga s).

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bemöta fru
Hörnlund, eftersom hon talade om att
»det vilar ett löje över medlingen». Detta
är väl mycket sagt, ty vi måste ju på
alla sätt — också med medling — försöka
göra vad vi kan för att hjälpa de
12 000 äktenskap som drabbas av söndring.
Jag får väl lov att dra en liten lans
för kyrkoherde Nilsson; för fru Svensson
kan jag tyvärr inte vara försvarsadvokat.
Prästerna har ju en utbildning
även på det här området, eftersom den
själavårdsutbildning som lämnas i hög
grad anknyter till just denna problematik.
För övrigt finns det väl få tjänstemän
i vårt samhälle som så mycket syss -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

lar med familjen och äktenskapet som
prästen. Han döper, konfirmerar och viger
och kommer in i många sammanhang
som berör familjen, t. ex. föräldraföreningar,
varför han skaffar sig en
ganska god förtrogenhet med de här
problemen.

Jag vet inte hur det går till i Borås —
fru Hörnlund tog ju upp ett förfärligt
exempel. Hon angav också att det ibland
kan vara svårt att få fram ett medlingsintyg.
Men det kan bero på ambitionsgraden
hos medlaren, ty denne är ju till
för att hjälpa, och så länge medlingsparet
vill ha medling får han också fortsätta
sina försök. Det kan bli två, tre
eller fyra sammanträffanden innan medlingsintyget
skrivs ut. Det kan alltså
bero på rent positiva faktorer.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill betona att varje
skilsmässa är en allvarlig sak, men
jag tror att de flesta mycket allvarligt
överväger innan de tar detta steg. Enligt
min mening är också parterna kapabla
att själva avgöra saken. Jag vill
också vidhålla mitt uttalande att det
vilar ett skimmer av löje över medlingen,
tv det kan faktiskt uppstå många
löjliga situationer. Fortfarande tvivlar
jag på att varje präst är särdeles lämpad
att fylla denna uppgift.

Jag skulle också vilja framhålla att
vi önskar behålla den frivilliga medlingen.
Då har kanske medlingen en
större uppgift att fylla än om två parter
tvingas till en medling som ingen
av dem vill ha.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! När en debatt har pågått
så länge som denna är det oundvikligt
att det blir en mängd upprepningar,
och även jag kommer väl att
göra mig skyldig till sådana. Jag har
emellertid ett behov av att något få
motivera varför jag beträffande äktenskapsåldern
inte har kunnat följa ut -

skott.smajoriteten utan anslutit mig till
reservationen 1.

Utskottet föreslår i likhet med departementschefen
att äktenskapsåldern
för män skall sänkas från för närvarande
21 år till 18 år medan 18-årsgränsen
bibehålies för kvinnor. Detta
förslag kan verka bestickande, inte
minst med tanke på den debatt med
krav på likställighet mellan man och
kvinna som pågår i olika sammanhang.
Jag har dock inte kunnat övertygas
om att man i detta fall skall följa principen
om jämställdhet.

Departementschefen framhåller att
det bör råda likställighet mellan könen
i äktenskapslagstiftningen liksom
på andra Iagstiftningsområden, om det
inte finns särskilda skäl för annat. Jag
anser att det föreligger särskilda skäl
i detta fall. I vår reservation hänvisar
vi bl. a. till de stegrade krav som numera
ställes på ungdomarnas yrkesutbildning
för att de unga skall kunna
hävda sig på arbetsmarknaden. Männen
börjar också fullgöra sin värnplikt vid
18 års ålder.

En av orsakerna till vår höga skilsmässofrekvens
är med säkerhet de alltför
tidigt ingångna äktenskapen, med
den ekonomiska press makarna utsattes
för genom att vid sidan av sin utbildning
också ha plikter mot familjen
att ta hänsyn till. Flertalet av de ungdomar
som begär dispens från föreskriven
äktenskapsålder väntar i regel
barn, och de ungdomarna får nästan
undantagslöst sådan dispens beviljad.
Ur den synpunkten finns det därför
ingen anledning att sänka äktenskapsåldern.
Om å andra sidan en högre äktenskapsålder
kan ha en återhållande
effekt när det gäller alt ingå alltför
tidiga äktenskap, så tror jag att mycket
vore vunnet för att skapa bestående
äktenskap.

Herr Sjöholm uttryckte förvåning
över att vi inte kunnat ansluta oss till
hans reservation, i vilken föreslås att
len ena av kontrahenterna skall ha fyllt

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

111

20 år. Men om herr Sjöholm hade föreslagil
att såväl man som kvinna skall
ha uppnått 20 års ålder, sä skulle jag
faktiskt ha stött den reservationen, även
om jag vet att det hade varit orealistiskt
att tro att ett sådant yrkande skulle
vunnit kammarens bifall. När reservanterna
nu trots sina betänkligheter förordar
en sänkning av äktenskapsåldern
till 20 år för män, gör de det med tanke
på att departementschefen förebådar
ett förslag från Kungl. Maj:t om
sänkning av myndighetsåldern till 20
år och att det ur flera synpunkter torde
vara lämpligt att myndighetsåldern
och äktenskapsåldern sammanfaller. Ur
den synpunkten är det mycket som talar
för att dessa båda frågor borde ha
behandlats samtidigt.

Herr talman! Som denna fråga nu
ligger till vill jag yrka bifall till den
av herr Schött m. fl. till utskottets utlåtande
fogade reservationen 1. På övriga
punkter ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Beträffande departementschefens
uttalande i principfrågan
om en allmän översyn av äktenskapslagstiftningen
är jag helt överens med honom
om att en ny utredning bör tillsättas
för detta ändamål. Äktenskapets ingående
har ofta ett romantiskt skimmer
över sig, som skapar förväntningar vilka
sällan infrias i den vardag som är
de flesta människors lott. Under senare
år har av olika anledningar antalet
skilsmässor ökat, vilket är på både
gott och ont. Det stora flertalet människor
anser nog att ett äktenskaps upplösning
i skilsmässa är ett bevis för
misslyckande.

För kvinnornas vidkommande kan
man se den ökade skilsmässofrekvensen
så, att ett ökat förvärvsarbete och färre
barn samt en annan moralisk värdering
hos omgivningen gjort det lättare
att bryta upp från ett olyckligt äktenskap.
Jag ser i detta trots allt ett fram -

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

steg. Men en skilsmässa är ändå med
få undantag en påfrestande upplevelse
för berörda parter.

Även om makarna är överens om att
skiljas är det en rad formaliteter som
måste genomgås. För de makar som
samstämmigt kommit till den uppfattningen,
att den enda lösningen på deras
problem är skilsmässa, måste medlarens
roll att ibland till varje pris söka
förlika makarna förefalla märklig. På
denna punkt har jag samma uppfattning
som fru Hörnlund.

Ett populärt uttryck är att det är
lättare att komma in i äktenskapet än
att komma ur det, och det är så sant
som det är sagt. För att undgå skilsmässor
vore kanske en väg att en kommande
utredning finge i uppdrag att
tänka igenom vad som skulle kunna
göras för att undvika förhastade äktenskap.
Det är en nödvändig åtgärd,
som borde lia föregått ett förslag om
en så kraftig sänkning av äktenskapsåldern
som det som nu föreligger. Att
alla ungdomar som sökt dispens för
att ingå äktenskap fått sådan är en sak
— en annan är om dessa äktenskap
blivit bestående. Gjorda undersökningar
tyder på att proportionen skilsmässor
i dispensäktenskapen är betydligt
större än genomsnittsfrekvensen. Av
91 undersökta äktenskap var 43 bestående
medan 48 hade slutat med skilsmässa.
1 samtliga äktenskap förekom
barn.

Man har anledning förmoda att förfarandet
med dispens, såsom tidigare
nämnts i debatten, har en återhållande
effekt. Orsaken till ansökan har främst
varit att kvinnan väntar barn eller redan
har barn med sin blivande make.
Detta tyder på en alltför slentrianmässig
prövning av länsstyrelse eller av
Kungl. Maj:t. Detta är enligt mitt förmenande
förkastligt och har bevisligen
lett till tragedier, eftersom ungdomarna
inte varit mogna att ta ansvar för
barn.

En ny syn på utomäktenskaplig sam -

112

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

levnad och dess följder i vissa fall —
alltså barn — samt en väntad lagstiftning
om utomäktenskapliga barns
rättsliga ställning gör att man kan förutse
att omgivningens tryck på legalisering
av väntat barn inte längre tvingar
till äktenskap.

.lag bär till min glädje träffat en präst
som berättade att han brukat förhöra
sig med de unga par, vilkas ärende
är att ta ut lysning, om de planerat
äktenskapet för det väntade barnets
skull, och hade varnat dem för att ingå
ett äktenskap av denna anledning. Detta
är väl tyvärr inte så vanligt.

Genom förbättrade och säkrare preventivmedel
och framför allt förbättrad
preventivmedelsupplysning bör oönskade
barn bli alltmer sällsynta. Förhastade
skilsmässor tror jag är fåtaliga.
Däremot kan risk för förhastade äktenskap
befaras. Det kan helt enkelt bli ett
mode att ingå ett tidigt äktenskap, något
som kan skapa konflikter mellan
ungdomar och i deras ögon tredskande
och gammalmodiga föräldrar, vilka
vägrar sitt medgivande till det tilltänkta
äktenskapet. Några föräldrasynpunkter
har jag inte funnit bland remisssvaren.
Mina betänkligheter mot förhastade
unga äktenskap gör att jag på denna
punkt kommer att stödja reservationen
1.

Obligatorisk äktenskap srådgivning
före äktenskapets ingående förefaller
orealistisk. I samtliga skolformer borde
tid anslås för upplysning om äktenskapets
rättsverkningar — det borde
vara en medborgerlig rättighet att få
veta vad man ger sig in i. Sådan upplysning
behövs under alla förhållanden
men framför allt om Kungl. Maj:ts förslag
om sänkt äktenskapsålder till 18
år genomförs. Dessutom borde den genom
Allmänna barnhusets försorg utförda
undersökningen om dispensäktenskapen
och skilsmässofrekvensen
vidgas och förnyas.

Herr talman! Jag kommer nu att helt
kort beröra det i mitt tycke allt över -

skuggande problemet, nämligen barnen.

Jag har erfarit att även vuxna barn
upplever föräldrarnas skilsmässa mycket
dramatiskt. De har kanske i åratal
iakttagit hur föräldrarna alltmer glidit
ifrån varandra. I lojalitet mot båda föräldrarna
har barnen måst balansera
mellan dessa när de försökt få barnen
att ta ställning för någon av dem. Jag
föreställer mig att sådana barn skulle
kunna vittna om den andliga press som
en uppväxt i en miljö av detta slag kan
innebära och vilket handikapp dessa
barn har när det gäller tilltron till existensen
av ett harmoniskt familjeliv.
För sådana barn kan ett avgörande vara
mera till deras bästa än en förlängd
ovisshet, om domstolen skulle döma
till hemskillnad i stället för äktenskapsskillnad.

Skadorna för de små barnen är mera
svårbedömda, men att med tvång
upprätthålla en samlevnad i tron att
detta är till barnets bästa är en svår
felbedömning. Det måste vara svårt -—
ja, nästan omöjligt — för en domstol
att avgöra, huruvida barnets bästa används
som argument av helt andra skäl
än de som anges. Det kan vara ekonomiska
skäl men också hopp om att
återvinna äktenskapspartnern. Skall
s. k. snabbskilsmässa i otrohetsfallen
avvisas av domstolen bör andra särskilda
skäl kunna åberopas.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till den i motionerna 1: 990
och II: 1247 under I gjorda hemställan
att riksdagen måtte, med ändring
av förslaget i propositionen nr 136, besluta,
att endast »särskilda skäl» skall
kunna åberopas som grund för hemskillnadsdom
vid otrohet och att stadgandet
om »hänsyn till barnens bästa»
sålunda skall utgå ur lagtexten.

Herr talmannen övertog ledningen av
f ö r h a n d li n ga r n a.

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Får jag så här i debatt

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

tens slutskede bara med några ord ge
uttryck för min principiella uppfattning
om vissa delar av giftermålsbalkens
regler.

När det gäller äktenskaps ingående
innebär ju det föreliggande förslaget att
äktenskapsåldern för män sänks från
nuvarande 21 år till 18 år varigenom
åldersgränsen blir densamma för män
och kvinnor. Såsom framhållits under
debatten har utskottet i denna del inte
kunnat ena sig, utan det föreligger två
motiverade reservationer.

I reservationen 1 av herr Schött m. fl.
görs gällande, att ungdomar i åldern
18—20 år inte har tillräcklig erfarenhet
eller mognad för att ingå äktenskap.
.Tåg vill göra en invändning mot denna
uppfattning. Jag har tydligen större tilltro
än reservanterna til! förmågan hos
ungdomarna i åldern 18—20 år att
själva tillsammans med föräldrarna avgöra
om äktenskap skall ingås. Jag tycker
att reservationen 1 i sig själv innebär
en inkonsekvens, eftersom reservan1erna
föreslår olika åldrar för män och
kvinnor. Reservanterna vill tydligen
göra gällande att kvinnor vid 18 års
ålder har tillräcklig erfarenhet och mognad,
medan däremot män inte har det
förrän vid 21 år. Det saknas emellertid
vetenskapligt stöd för tanken att olika
regler för män och kvinnor skulle vara
motiverade med hänsyn till skillnader
mellan könen i fråga om fysisk och
psykisk mognad. Jag har den uppfattningen
att den principiella utgångspunkten
inom äktenskapslagstiftningen liksom
på andra områden bör vara att det
skall råda likställighet mellan könen.

.Tåg erkänner dock att det ligger en
del i att åldern för ingående av äktenskap
så nära som möjligt bör ansluta
sig till myndighetsåldern. I reservationen
2 tillfredsställs detta krav delvis
genom förslaget att eu av parterna vid
äktenskapets ingående skall vara myndig.
Herr Sjöholm tyckte att utskottet
ägnat alltför liten uppmärksamhet åt
den fråga som tas upp i reservationen

113

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

2. Jag anser för min del att denna reservation
har ganska stor likhet med reservationen
1. Förslaget i reservationen
2 innebär för övrigt också att åldern
för ingående av äktenskap i vissa fall
— när det gäller kvinnorna — höjs från
18 till 20 år. Genomförandet av ett sådant
förslag skulle vara att gå baklänges
i äktenskapslagstiftningen. Men det är
inte bara det som gör att jag inte kan
acceptera reservationen 2. Jag tycker
också att den som röstar för den reservationen
har underkänt de ungdomars
förmåga att klara av äktenskapet som
fått dispens för dess ingående.

Det allra viktigaste skälet för mitt
ställningstagande i denna fråga är dock
att erfarenheterna av äktenskap där
båda parter är omyndiga inte ger belägg
för att de praktiska olägenheterna är av
sa stor betydelse att man av hänsyn
därtill skulle behöva vara tveksam om
att införa en äktenskapsålder för både
män och kvinnor som är lägre än myndighetsåldern.

Jag vill också tillägga, vilket sagts
tidigare i dag, att det inte nu är fråga
om att bestämma myndighetsåldern. Den
frågan kommer upp till behandling först
nästa år, och myndighetsåldern bestäms
alltså inte i och med dagens beslut om
ändringar i giftermålsbalken. Den dag
då de förebådade ändringarna i förmynderskapslagstiftningen
kommer att
behandlas får vi också tillfälle att pröva
ett uppslag som framförts under remissbehandlingen
av familjerättskommitténs
betänkande, nämligen förslaget att underårig
som uppnått äktenskapsålder
skall bli myndig i och med att han
gifter sig.

Beträffande medling har jag den uppfattningen
— som också framförts tidigare
i dag från visst håll — att den
bör vara frivillig och inte, såsom nu är
fallet, en processförutsättning. Medlingen
bör alltså vara frivillig och stå till
förfogande för makar som önskar hjälp
att reda ut tvister och misshälligheter
i äktenskapet. Härvidlag kan den stats -

114

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

understödda familjerådgivningen helt
klart spela en betydelsefull roll. Men eftersom
departementschefen inte är beredd
att redan nu göra medlingen helt
frivillig har jag för min del velat medverka
till förbättringar inom ramen för
det bestående systemet. Jag har därför
undertecknat en motion, i vilken föreslås
att behörighet att medla skall ges
föreståndare för statsunderstödd familjerådgivningsbyrå
som drivs av landstingskommun,
stad eller kommun.

Utskottet har biträtt detta motionsyrkande,
och jag tror att det är ett steg i
rätt riktning. Om makarna i ett vacklande
äktenskap har fått råd och stöd
hos en familjerådgivningsbyrå, är det
nämligen mera praktiskt och framför
allt mera hänsynsfullt gentemot dem att
medlingsintyget utfärdas på familjerådgivningsbyrån.

Jag vill, herr talman, till sist förklara
att jag delar uppfattningen att det i den
framtida lagstiftningen inte torde finnas
utrymme för särskilda regler om otrohet
i äktenskap. Jag gav också under utskottsbehandlingen
uttryck för denna
åsikt. Eftersom detta uttalande gäller
fråga» om den framtida lagstiftningen
har jag dock inte reserverat mig, utan
jag har kunnat godta utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bemöta ett yttrande
av herr Jönsson i Malmö. Han
tyckte att reservationen 2 liknade reservationen
1. Man kan emellertid också
säga att reservationen 2 liknar utskottsmajoritetens
förslag. Den liknar nämligen
reservationen 1 på det sättet att
man vill att en part skall vara myndig,
men utskottsmajoritetens förslag på det
sättet att där inte finns könsdiskriminering.

Det rätta, herr Jönsson, är att säga att
reservationen 2 innehåller de bästa sidorna
av både reservationen 1 och utskottsmajoritetens
förslag.

Herr JÖNSSON i Malmö (s) kort genmäle
:

Herr talman! För herr Sjöholm vill
jag förklara att jag grundar det uttalande
jag gjorde om reservationen 2 på att
om exempelvis 2 ungdomar, båda 18 år
gamla, tänker gifta sig, har kvinnan enligt
nuvarande lagstiftning uppnått åldern
för rätt att ingå äktenskap. Genom
förslaget i reservationen 2 undanröjs
enligt min mening denna kvinnans rätt,
ty äktenskapsåldern blir för henne i det
nämnda fallet inte som nu 18 år utan
20 år. Om hon däremot tänker gifta sig
med en man som är 20 år har hon uppnått
den lagenliga äktenskapsåldern vid
18 år. Förslaget är således ganska likt
det som har framlagts i reservationen 1.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstod inte riktigt
vad herr Jönsson i Malmö menade, med
det som han här sist sade, och jag undrar
om han begrep det själv.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Låt mig till en början
deklarera att jag i största allmänhet kan
ansluta mig till den principiella uppfattning,
som justitieministern har uttalat
i propositionen och som har återgivits
i utskottets utlåtande på s. 21—23.

Det är, som flera talare redan har
sagt i kväll, bara fråga om mindre ändringar
i vår äktenskapslagstiftning. I
betraktande av denna omständighet har
det väckts ett förvånansvärt stort antal
motioner i anslutning till propositionen.
Jag skall inte gå närmare in på
alla de problem som har berörts, men
jag vill knyta några reflexioner till motionsparet
I: 988 och II: 1245. Fru Lindström
har varit huvudmotionär i första
kammaren, där motionen är tryckt.

Vi motionärer har inledningsvis deklarerat
vår anslutning i stort sett till
huvudtankarna i propositionen. De yrkanden
som gjorts har varit relativt
obetydliga och egentligen endast avsett
att något längre dra konsekvenserna av

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

den modernisering vi syftar till inom
ramen för den nordiska enhet, som alla
eftersträvar.

Utskottet har varit mycket välvilligt
mot detta motionspar, och jag skall därför
inte trötta med någon detaljgenomgång.
Att ha fått på en punkt ett yrkande
helt tillstyrkt, på en annan ett önskemål
till hälften tillgodosett och på en tredje
en mycket välvillig skrivning är tillräckligt
att vara tacksam för.

Men jag skulle vilja ta upp också ett
par andra frågor som vi har berört i
motionen utan att detta omnämnande
har mynnat ut i något yrkande. Den ena
är frågan om medlingen, där vi har anslutit
oss till den tankegång som uttalats
av justitieministern, nämligen att
han inte är främmande för att man i
framtiden skall kunna göra medlingen
frivillig. Egentligen tycker vi att man
borde ha kunnat dra konsekvenserna av
den tankegången genom att redan nu
slopa kravet på medling i de fall då
båda makarna är ense om att ansöka om
hemskillnad. Därav följer också att jag
gott kan uttala en mycket stark sympati
för de synpunkter som fru Hörnlund,
och även fru Holmqvist, har framfört
bär, trots att jag inte är beredd att i dag
instämma i fru Hörnlunds yrkande. Jag
tycker nog att utskottets ståndpunkt, att
man kanske i alla fall bör närmare utreda
frågan innan man tar ställning, är
riktig.

Det andra problemet är frågan om
den borgerliga vigseln. Här har inte justitieministern
kommit med några andra
förslag än sådana som syftar till att
göra det lättare för de människor som
önskar erhålla borgerlig vigsel att få
sådan också på lördagar och helgdagar,
samtidigt som han förordar statsbidrag
för att täcka kostnaderna härför. Jag
har emellertid ett förflutet i denna kammare
när det gäller borgerlig vigsel —
lag har ett par gånger i motioner yrkat
På att borgerlig vigsel skulle införas såsom
obligatorium och att den kyrkliga
ceremonin sedan skulle följa på denna

Ilo

Ändring- i giftermålsbalken, in. m.

vigsel för dem som hade ett religiöst
behov därav. Jag anser fortfarande att
äktenskapet ur borgerlig-juridisk synpunkt
bör betraktas på det sättet, att det
skall ingås inför en borgerlig myndighet
och att detta skall vara det enda som
ger äktenskapet juridisk verkan. Vilken
bindande verkan detta sedan har för
parterna personligen är en samvetssak
för dem.

Vi har emellertid inte yrkat någonting
i detta avseende i motionen, utan
vi liar hållit oss till deklarationen, att
det bär rör sig om endast smärre ändringar
i avvaktan på en större reform,
som vi alla hoppas inte skall låta vänta
på sig alltför länge.

Så skulle jag också vilja säga några
ord i anslutning till den debatt som har
förts om äktenskapsåldern.

.Tåg har gjort den reflexionen, att när
man i praktiken faktiskt hundraprocentigt
ger äktenskapsdispens åt alla ansökningar,
är det ologiskt att säga att de
ungdomar som kanske visar ett större
mått av mogenhet genom att i förväg ha
planerat för sitt äktenskap, inte skall
anses behöriga att gifta sig när de har
uppnått 18 års ålder. Jag tycker att man
borde vara konsekvent och följa likställighetsprincipen
och låta åldersgränsen
vara densamma för både män och kvinnor.
Fru Holmqvist är den enda i den
debatten som har varit konsekvent i sin
tankegång när hon går emot förslaget
om sänkt äktenskapsålder och säger, att
vi i så fall borde vara mera restriktiva
när det gäller dispensäktenskapen för
att därigenom kanske kunna hindra
människor från att brådstörtat rusa in i
äktenskap som de sedan kommer att
ångra.

Jag blev litet överraskad när fru Ryding,
som ju annars hade en hel del intressanta
synpunkter i dessa frågor, ville
ha kvar en högre äktenskapsålder och
bl. a. motiverade detta med att hon
visst inte ville hindra unga människor
från att flytta tillsammans med att hon
ville förebygga att de tog ett steg som

116

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

kunde medföra allvarliga ekonomiska
konsekvenser för dem i framtiden.

Det är klart att det kan ligga någonting
i detta, men å andra sidan kan man
inte komma ifrån, att ungdomar som
flyttar ihop vid mycket tidig ålder och
sedan får barn, i alla fall ådrar sig ekonomiska
förpliktelser och ett ansvar för
framtiden, som de inte heller kan dra
sig ur. Det finns inget skäl för att från
dessa synpunkter vägra de ungdomar,
som känner ett behov av att legalisera
sin förbindelse innan de flyttar tillsammans,
att göra detta fastän de inte har
nått en viss högre ålder.

Jag har därför, herr talman, inget annat
yrkande än bifall till utskottets förslag
i alla delar. Därmed har jag velat
säga att jag, även om jag har en viss
förståelse för de synpunkter som har
kommit fram i reservationen 4, inte vill
följa den linjen; herr Martinsson har ju
för övrigt själv tagit avstånd från sin
reservation. I nuvarande läge kan det
vara klokt att stanna vid det försiktiga
uttalande som utskottet har gjort, eftersom
det alldeles uppenbart är mycket
svårt att ena kammarens ledamöter om
innebörden av en modern äktenskapslagstiftning,
trots att vi alla anser att en
sådan lagstiftning är nödvändig inom
mycket snar framtid.

Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Min erfarenhet säger
mig att det är bättre att låta ungdomar
bo samman utan att gifta sig och undvika
den skilsmässa, som kanske skulle
ha kommit. När man numera kan se så
fördomsfritt på samlevnaden, tycker jag
att detta är att föredra. Skulle ungdomarna
till äventyrs vilja gifta sig, har
de ju möjlighet att begära dispens, och
då får denna prövas i vanlig ordning.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag skall inte fresta herr
talmannens och kammarens ledammöters
tålamod genom att efter denna
långa debatt ta mycken tid i anspråk.

Under den allmänna motionstiden i
januari i år väckte jag tillsammans med
herr Carlsbamre en motion, i vilken vi
hemställde om att alla anteckningar om
äktenskapshinder på grund av psykisk
sjukdom skulle utgå ur församlingsböckerna.
Vi hade glädjen finna att Kungl.
Maj :t den 3 februari i år förordnade att
anteckningar om sinnessjukdom och
sinnesslöhet skall utgå ur folkbokföringsregistren.
Därefter bär centrala
folkbokföringen och uppbördsnämnden
utfärdat anvisningar.

1 min enfald trodde jag nu, herr talman,
att anvisningar är till som ett förtydligande
och ett klarläggande, men
man blir minst sagt förvirrad när man i
anvisningarna finner följande: »Beslutet
att anteckningar om sinnessjukdom
och sinnesslöhet skall utgå torde vid tilllämpningen
av 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken
innebära, att läkarintyg
eller dispens skall fordras för lysning
endast om annan tillräcklig anledning
än sådan anteckning finns att antaga,
att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,
eller det är styrkt på annat sätt än
genom sådan anteckning att trolovad varit
sinnessjuk inom de tre sista åren.»

Är det någon som blir klok på vad
som menas med det? Det har tydligen
inte ens första lagutskottet blivit då utskottet
haft att behandla motioner som
jag tillsammans med företrädare för
andra demokratiska partier har väckt i
anslutning till Kungl. Maj :ts proposition
nr 136, som behandlas i detta utlåtande.
Vi har begärt att Kungl. Maj :t måtte utfärda
särskilda anvisningar i syfte att
vid hindersprövningen säkerställa en
från rättssynpunkt betryggande enhetlig
tillämmpning av giftermmålsbalkens
bestämmelser om äktenskapsförbud vid
sinnessjukdom. Vi beklagar att det inte
redan nu framläggs förslag om avskaffande
av äktenskapshinder vid sinnessjukdom
och framhåller att den hittillsvarande
lagstiftningen om hindersprövning
liar tillämpats godtyckligt samt att
bibehållande av äktenskapshindret le -

Nr 44

117

Onsdagen den 11 december 1968 em.

der till ännu större osäkerhet och rättslöshet
för före detta patienter, eftersom
prövningen helt skall ankomma på pastorsämbetets
och vigselförrättarnas lekmannamässiga
bedömning, om det finns
anledning anta att äktenskapshinder föreligger.

Utskottet instämmer med motionärerna
och säger att det även med de anvisningar
som jag nyss återgav »ofta måste
vara förenat med stora svårigheter att
ta ställning till frågan om det finns anledning
att anta att trolovad är sinnessjuk
eller sinnesslö». Ja, det är sannerligen
det minsta man kan säga. Utskottet
anser därför liksom vi att utförligare
anvisningar till ledning för hindersprövningen
måste utfärdas.

Så ser jag till min glädje att frågan
är föremål för uppmärksamhet inom
Kungl. Maj :ts kansli. Jag är tacksam för
att Kungl. Maj :t tagit på sig denna uppgift
som sannerligen inte är lätt. Det
skall bli med det största intresse som
jag tar del av utformningen av de kommande
anvisningarna. Jag hoppas att
dessa skall att utfärdas snabbt, så att
nuvarande från rättssäkerhetssynpunkt
otillfredsställande förhållanden elimineras.
När utskottet säger att något initiativ
från riksdagens sida inte är påkallat
har jag ingenting att invända mot det,
eftersom jag tolkar utskottets skrivning
som en tillstyrkan av motionerna.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag skall inte ta upp tid
med någon plädering, utan jag vill bara
tala om att jag delar den uppfattning
som utskottet bär redovisat, framför allt
vad som står på s. 48, gällande äktenskapsåldern,
och att jag därför kommer
att rösta i enlighet med utskottets förslag.

Jag delar däremot inte fru Holmqvists
uppfattning, när hon säger att det är
bättre att ungdomar flyttar ihop utan
att gifta sig än att de gifter sig när de
är så unga som 18 år. Jag vet att detta

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

för många ungdomar är ett väsentligt
problem som ofta skapar svåra samvetskonflikter.
En sänkning av äktenskapsåldern
för män varigenom de likställs
med kvinnorna kan bli till hjälp för
många. Även av det skälet kommer jag
således att rösta på utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A 1 (äktenskapsåldern)

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1) av herr
Schött m. fl.; samt 3:o bifall till reservationen
2) av herr Ferdinand Nilsson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Borås begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Dockered votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. A 1) i första lagutskottets
utlåtande nr 49 antager reservationen

1) av herr Schött m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herr Ferdinand
Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

118 Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

gav, att lian fnnne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 52 ja
och 65 nej, varjämte 94 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
lörsta lagutskottets hemställan i mom.
Al) i utskottets utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Ferdinand
Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Dockered begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 91 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. A 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. A tf (äktenskapsskillnad på
grund av otrohet)

Hemställan

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemstäl -

lan; 2:o) bifall till motionerna 1:990
och II: 1247 i motsvarande del; samt
3:o) bifall till motionen II: 1252 i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Hörnlund begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o)
angivna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
A 4) i utskottets utlåtande nr 49, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:990 och 11:1247 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 155 ja
och 36 nej, varjämte 18 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
den motivering, som anförts i reservationen
4); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Ryding begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 44

119

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Den, som vill, att kammaren godkänner
första lagutskottets motivering beträffande
mom. A 4) i utskottets utlåtande
nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den i reservationen 4) av fröken Mattson
och herr Martinsson anförda motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Ryding begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
179 ja och 25 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Mom. A 5

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. A 6 (behörigheten att medla)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 983
och 11:1254; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. A 7 (medling såsom processförutsättning) Herr

talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 5); samt
3:o) bifall till det av fru Hörnlund under
överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Hörnlund be -

Ändring i giftermålsbalken, m. m.

gärde likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock fru Hörnlund
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. A 7) i första lagutskottets
utlåtande nr 49 antager reservationen 5)
av herrar Ernulf och Gustafsson i Borås,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av fru Hörnlund under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 58 ja och 72 nej, varjämte
80 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
A 7) i utskottets utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

120

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av fru Hörnlund under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 140 ja
och 58 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. A 8 och 9 samt B—F

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. G

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 1252
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. H — IC

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
196, i anledning av Kungi. Majrts proposition
angående riktlinjer för utlänningspolitiken
m. m. jämte motioner.

I propositionen nr 142 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 4 oktober 1968 föreslagit
riksdagen att

1. godkänna de riktlinjer för utlänningspolitiken
som departementschefen
föreslagit,

2. godkänna de grunder för utlänningsfrågornas
handläggning som departementschefen
förordat,

3. besluta att en central utlänningsmyndigliet
med de uppgifter och med
den ledning som departementschefen
angett inrättas den 1 juli 1969.

I den till lagutskott hänvisade propositionen
nr 158 föreslogs ändringar
i utlänningslagen och medborgarskapslagen
i anslutning till vad som föreslagits
i propositionen nr 142 angående
riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

Förslaget om ändringar i utlänningslagen
hade behandlats av andra lagutskottet
(2LU 73) medan propositionen
nr 158 i övrigt behandlats av första
lagutskottet (1LU 54).

I detta sammanhang hade statsutskottet
behandlat

dels motionen II: 1292 av fru Kristensson,

dels de likalydande motionerna
1: 1023 av herr Åkerlund m. fl. och
11:1293 av herr Söderström in. fl., vari
bl. a. hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala

att såväl arbetsgivar- som arbetstagarorganisationerna
framdeles skulle
ges reellt medinflytande vid tillståndsgivning
vid såväl generella ståndpunktstaganden
som i enskilda fall; samt
att behovet av regional, kurativ verksamhet
för utlänningar i Sverige borde
tillgodoses i samband med organiserandet
av den nya centrala utlänningsmyndigheten; dels

de likalydande motionerna
I: 1022 av herr Dahlén m. fl. och
II: 129''/ av herr Weden m. fl.

Utskottet hemställde,

1. beträffande utformningen av bestämmelser
om kontroll av invandringen
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1022 och II: 1294 såvitt nu var i fråga,

2. beträffande innehållet i viss bestämmelse
i utlänningskungörelsen att
riksdagen måtte avslå motionen II: 1292,

3. beträffande arbetsmarknadsparter -

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

121

nas reella inflytande på tillståndsgivningen
m. m. att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna I: 1023 och
II: 1293, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet föreslagits,

4. beträffande yrkesbegränsning av
arbetstillstånd att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna I: 1023 och
11:1293, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet föreslagits,

5. beträffande bosättningstillstånd att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 1023 och II: 1293, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits,

6. beträffande riktlinjer för utlänningspolitiken
i de delar som ej behandlats
under 3.—5. ovan att riksdagen
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits,

7. beträffande viss samordning av anpassningsfrågor
att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med
avslag å motionerna I: 1022 och II: 1294,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats,

beträffande prövning av tillståndsfrågor
i vissa asylfall att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag ä motionerna
1:1023 och 11:1293, såvitt nu var i
fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

9. beträffande grunder för utlänningsfrågornas
handläggning i de delar
som ej behandlats under 7. och 8. att
riksdagen måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

10. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 1023 och II: 1293, såvitt
nu var i fråga, besluta att en central utlänningsmyndighet
med de uppgifter
och med den ledning som i statsrådsprotokollet
angetts inrättades den 1 juli
1969,

11. beträffande regional kurativ verk -

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

samhet att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1023 och 11:1293 såvitt nu
var i fråga,

12. beträffande fri rättshjälp att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 1023
och II: 1293 såvitt nu var i fråga,

13. beträffande en snabbare behandling
av tillståndsärenden m. m. att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:1022
och II: 1294 såvitt nu var i fråga.

I sitt yttrande anförde utskottet bl. a.
följande:

De alternativa lösningar som förordats
i anslutning till riksdagsbehandlingen
går ut på en förlängning av den
arbetstillståndsfria tiden, något som det
liksom hittills bör tillkomma Kungl.
Maj:t att avgöra. Någon hemställan i
ämnet har icke gjorts.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande den arbetstillståndsfria
tiden för montage arbetare av herrar
Kaijser, Ottosson, Schött, Bohman och
Turesson (samtliga h), som ansett att
ovan intagna stycke i utskottets yttrande
borl ha följande lydelse:

»De alternativa lösningar som förordats
i anslutning till riksdagsbehandlingen
går ut på en förlängning av den
arbetstillståndsfria tiden, vilken vid internationell
jämförelse är mycket kort.
Strikt tillämpning av den nu gällande
14-dagarsregeln kan därför ej sällan
leda till besvärande konsekvenser. Med
hänsyn till det vidgade internationella
samarbetet och den liberaliseringstendens
som karakteriserar den europeiska
arbetsmarknaden bör Kungl. Maj :t i positiv
anda pröva frågan om en förlängning
av 14-dagarsperioden.»;

2. beträffande arbetsmarknadsparternas
inflytande på tillståndsgivningen
m. in. av herrar Kaijser, Ottosson,
Schött, Bohman och Turesson (samtliga
b), som ansett att utskottet under 3
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 1023 och II: 1293, såvitt

122

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

nu var i fråga, ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört;

3. beträffande regional kurativ verksamhet
av herrar Axel Andersson (fp),
Kaijser (h), Ottosson (h), Per Jacobsson
(fp), Schött (h), Bohman (h),
Stähl (fp), Nihlfors (fp), Turesson (h)
och Mundebo (fp), som ansett att utskottet
under 11 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 1023 och II: 1293 ge
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört.

Ett särskilt yttrande hade avgivits avherrar
Axel Andersson, Per Jacobsson,
Stähl, Nihlfors och Mundebo (samtliga
fp).

Herr TALMANNEN yttrade;

Debatten beträffande statsutskottets
utlåtande nr 196 må omfatta jämväl
första lagutskottets utlåtande nr 54 och
andra lagutskottets utlåtande nr 73, men
yrkanden rörande sistnämnda utlåtanden
framställes först sedan desamma
föredragits.

Statsutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid;

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Den ärade kammaren
har i dag varit upptagen av stora och
viktiga frågor som berör många människor
i vårt land. Jag tänker på frågan
om den nya gymnasieskolan, om giftermålsbalken,
och den debatt som rörde
sig om vår näringspolitik, den svenska
ekonomins grundval.

Den fråga som vi nu går att behandla,
utlänningsfrågan, kanske kvantitativt
inte tycks ha så stor räckvidd. Men,
ärade kammarledamöter, det är en fascinerande
fråga, därför att den handlar
om hur nationella minoriteter i den moderna
staten skall kunna integreras med
nationella majoriteter på ett sådant sätt
att den nationella egenarten ges sitt

berättigande och samtidigt det internationella
samarbetsperspektivet bibehålls.

Att frågan är komplicerad till sin
natur framgår väl av det förhållandet,
att den föreläggs oss i tre olika utskottsutlåtanden.
Det skulle verkligen vara
intressant att ingående få låta både tankar
och känslor syssla med hela problemet,
men jag skall inte låta mig frestas
härav utan i stort sett begränsa mig
till den del som behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 196 och som rör riktlinjer
för utlänningspolitiken in. m. Det
gäller alltså närmast ett utlåtande med
principiella ställningstaganden. Men jag
kan inte underlåta att inledningsvis fästa
uppmärksamheten på något som jag
tycker lyfter den här frågan över detaljfrågornas
nivå.

I den kungl. propositionen framhälles
följande i en mening som är lika
magnifik som sann. »En huvudlinje i
utlänningspolitiken skall som hittills
vara att i internationellt samarbete skapa
förutsättningar för ett fritt folkutbyte.
» Samma mening upprepas i statsutskottets
utlåtande nr 196. Det vore bra
om den meningen kunde utgöra mottot
för den här debatten om utlänningsfrågan,
och alldeles orimligt är det väl inte,
herr talman. Vi närmar oss julen, och
det hände ju en gång att änglar på Betlehems
ängar sjöng om frid på jorden
och till människor eu god vilja. Den här
meningen är samma andas barn, det
vågar jag säga.

Strax efter detta citat i utlåtandets refererande
framställning förs vi emellertid
ned på den hårda jord vi trampar.
Det konstateras i utskottsutlåtandet att
förutsättningarna för ett fritt folkutbyte,
som ändå är det hägrande målet
för oss, ännu inte föreligger. Tills vidare
föreligger inte förutsättningar härför,
skriver utskottet. Vad utskottet säger
i principutlåtandet och vad den
kungl. propositionen grundar sig på
samt det som kommer till uttryck i lagutskottens
utlåtanden handlar just om

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

123

sådana frågor där man varit tvungen
att lagstifta på bestämda områden därför
att vi inte har ett fritt folkutbyte.

Innan jag går in på de ganska begränsade
frågor som jag egentligen här skall
tala om kan jag inte underlåta att mycket
kort erinra om hur det varit i den
svenska historien. Praktiskt taget fram
till första världskriget förde Sverige en
utlänningspolitik grundad på principen
■om det fria folkutbytet. Det var först i
samband med första världskriget, närmare
bestämt 1914, som vi på grund av
kriget antog ett provisorium om skärpt
utlänningskontroll. Reglerna där förutsatte
att en utlänning inte ägde tillträde
till landet utan tillstånd, och det ankom
på Kungl. Maj:t att avgöra under
vilka förutsättningar utlänning kunde
få sådant tillstånd. Alla de provisoriska
utlänningslagar som infördes under följande
decennier upptog ungefär motsvarande
regler.

Inte förrän 1945 fick vi eu mera definitiv
lag. Eller jag kanske skall gä
ända fram till 1954, då vi fick den permanenta
lagen. I propositionen till
1954 års lag skrevs det någonting som
jag vill erinra om nu, eftersom jag vill
ha det som bakgrund till de yrkanden
som jag om en stund kommer att ställa.
Kungl. Maj:t skrev då: »Denna»
d. v. s. utlänningskontrollen — »får
icke vara något självändamål; den bör,
i all den utsträckning det kan ske utan
fara för väsentliga samhällsintressen,
förenklas och nedskäras, så snart mera
normala förbindelser mellan folken kan
upprättas. De goda erfarenheter som
vunnits av det friare folkutbytet med
de nordiska grannländerna torde visa
att avsevärda fördelar kan uppnås genom
en minskning av kontrollen. Alla
torde också vara eniga om att vårt land
bör fullfölja en så fri utlänningspolitik
som vid varje tidpunkt visar sig möjligt.
»

■lag har blivit övertygad om att de
propositioner som har legat till grund
för det utskottsutlåtande vi nu behand -

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

lar har velat ge uttryck för precis samma
synsätt som de propositioner som
dikterade vad Kungl. Maj:t skrev i
1954 års proposition.

I statsutskottets förevarande utlåtande
förutsattes att de angivna riktlinjerna
för utlänningspolitiken är utformade
med utgångspunkt i just dessa överväganden
och att de följaktligen i vad
gäller den generella utlänningskontrollen
avser att tillgodose ett aktuellt behov
av skydd för svenska intressen,
samtidigt som de är ett försök att hjälpa
utlänningen till en integrering i det
svenska samhället.

När vi inom tredje avdelningen granskat
propositionen om riktlinjer för utlänningspolitiken
har vi beträffande
huvuddragen i stort sett varit ense. Vi
har varit ense om att godkänna de grunder
för utlänningsfrågornas handläggning
som departementschefen förordat,
och vi har även varit överens om att
tillstyrka förslaget om en central utlänningsmyndighet
med de uppgifter, som
departementschefen angivit, att inrättas
den 1 juli 1969.

Det är några reservationer fogade vid
förevarande utlåtande, och i samtliga
dessa reservationer är högerpartiet representerat.
I den första och även den
andra av dessa är högerrepresentanterna
i statsutskottet ensamma. Jag ber,
herr talman, att något få motivera vad
som där anförs, och jag skall därvidlag
ta reservationerna i omvänd ordning.

I samband med att man nu tillskapar
en ny central myndighet för utlänningsärendena
har vi funnit det angeläget att
försöka så långt möjligt tillgodose de
individuella behov, som utlänningen i
sin främlingssituation i landet upplever
så oerhört starkt. Främlingsskapet kunde
man tala mycket länge om. Ingen av
oss har kunnat uppleva det så som den
främling vilken kommer från ett land
som han lämnat, inte därför att han
inte älskar det lika mycket som vi vårt,
utan därför att han blivit trängd utanför
av någon anledning. Ingen av oss

124

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

har befunnit sig i denna situation, och
därför har vi svårt att förstå den.

Vi har i reservationen 3 skrivit något
som kanske förefaller en del av våra
ärade kammarledamöter litet främmande.
Vi har pekat på att det kan hända
att en del av de människor, som söker
sin fristad i vårt land, inte har kunnat
utveckla de verkliga skälen för sin önskan.
Detta har vi faktiskt skrivit därför
att vi fått belägg för att så vid några
tillfällen varit fallet. Människor som
kunde ha åberopat asylrätten har på
grund av den fruktan, som de tagit med
sig från det land varifrån de kommit,
inte kunnat motivera sin begäran om
asyl på ett sådant sätt att den uppfattas
som korrekt och angelägen.

Vi tror att vad utskottet uttalat i detta
hänseende — och som egentligen endast
bekräftar vad som framhållits i propositionen
— är riktigt, nämligen att politiskt
känsliga frågor, som skall ligga såsom
bakgrund till avgörandena i fråga
om asylrätten, skall avgöras centralt;
de skall t. o. m. hänskjutas till Kungl.
Maj :t. Men kanske behövs på vägen mot
det slutliga avgörandet just det organ
som gör att den verkliga sanningen kan
komma i dagen.

Detta är skälen till att vi uttryckt som
ett önskemål att man, när man skapar
en central myndighet på detta område,
från början försöker att på det regionala
planet åstadkomma åtminstone någon
form av kurativa organ som skall
vara utlänningarna i vårt land behjälpliga
i frågor som i regel angår dem mycket
personligt. Och det är i sin tur den
ytterligare motivering som jag vill anföra
för ett yrkande om bifall till reservationen
3 vid statsutskottets utlåtande
nr 196.

Reservationen 2 vid samma utlåtande
ligger på ungefär samma plan som reservationen
3 men gäller inte människor
som söker sig hit för att kräva en
asylrätt som de tidigare inte förstått att
kräva på det riktiga sättet. Nej, det gäller
i stället människoh som för att få

komma hit och bosätta sig här skall ha
ett arbetstillstånd. Vi finner det väl alla
riktigt att vederbörande egentligen skall
ha arbetstillstånd innan de kommer hit,
och med viss rätt kan hävdas att bedömningen
därvidlag skall göras efter
generella principer, varvid framför allt
arbetsmarknadspolitiska hänsyn förs in
i bilden och berörda parter på arbetsmarknaden
får ge uttryck åt sina uppfattningar.
Detta gäller naturligtvis
främst vid invandring i egentlig mening,
d. v. s. när ett flertal utlänningar
kommer hit på en gång.

Beträffande enskilda personer kan
förhållandet vara annorlunda. Det kan
gälla ett företag som för sin produktion
är beroende av arbetskraft av en viss
typ som inte står att få här i landet och
som genom att knyta förbindelser utomlands
fått möjlighet att ta hit en person
som kan fullgöra ifrågavarande arbetsuppgift.
Att individuella hänsyn då kan
tas, så att man inte behöver gå efter generella
arbetsmarknadspolitiska prövningar,
tror jag är väsentligt. Ett sådant
förfarande torde inte kunna skada någon
av arbetsmarknadens parter men
det kan vara till nytta för vår produktion.
Det är därför som vi i reservationen
2 vid statsutskottets utlåtande nr
196 uttalar att det är »angeläget att såväl
arbetsgivar- som arbetstagarorganisationerna
ges reellt medinflytande
vid ställningstagandet och att prövningen
sker med hänsyn till de i det särskilda
fallet föreliggande omständigheterna».

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
också till reservationen 2.

Slutligen övergår jag till reservationen
1, eftersom jag tillåtit mig att gå i
omvänd ordning. Den reservationen gäller
en liten grupp invandrare, som inte
är invandrare i gängse mening utan utlänningar
som tillfälligt uppehåller sig
i Sverige för utförandet av vissa arbetsuppgifter.
Dessa personer brukar gå
under benämningen montagearbetare.
Deras situation karakteriseras av att de

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

125

är anställda av ett utländskt företag och
i det utländska företagets regi gör vissa
arbeten, ofta av montagekaraktär —
monterings- och reparationsarbeten på
maskiner som kanske levererats av det
utländska företaget till oss.

I fråga om dessa arbetare gäller här i
Sverige en regel som är fastställd i utlänningskungörelsen
— jag betonar ordet
kungörelse och understryker därmed
att jag börjar röra mig på marker
där riksdagens ledamöter egentligen inte
skall gå. Men jag har den uppfattningen
att, med full respekt för Kungl. Majrts
skyldighet och rätt att utfärda kungörelser
— s. k. tillämpningsbestämmelser på
lagar —, riksdagens ledamöter ändå har
rätt att uttrycka sin uppfattning och
sina önskemål om tillämpningsbestämmelserna.

Vid behandlingen av detta ärende inom
tredje avdelningen av statsutskottet
fick vi från Nordiska rådets svenska
kansli en skrivelse som, eftersom den
kom från det hållet, inte diskuterats i
utskottet och inte heller berörs i utskottets
skrivning. I den skrivelsen har anförts
att Nordiska rådets svenska delegation
avgivit yttrande över utlänningsutredningens
betänkande, vilket ligger
till grund för den proposition vi har att
behandla i dag.

I det nämnda yttrandet berörde Nordiska
rådets svenska delegation det nära
sambandet mellan Sveriges och övriga
nordiska länders utlänningspolitik och
översände de handlingar som gällde dessa
frågor. Med ledning av dessa handlingar
kan man konstatera att inom Nordiska
rådets svenska kansli föreligger
den uppfattningen, att vår utlänningslagstiftning
varken i sin nu gällande eller
i sin föreslagna utformning lägger
hinder i vägen för ett intimt nordiskt
samarbete i riktning mot så stor likformighet
som möjligt vad beträffar utlänningars
behandling ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt. Det framhålles emellertid
att tillämpningsbestämmelserna
är mycket olikartade i de olika nordiska

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

länderna och man uttrycker ett önskemål
om att också därvidlag de nordiska
länderna om möjligt jämkas samman. Vi
tycker också att detta vore tillrådligt.
Det skulle vara det första steget. Men
det finns också ett andra steg, nämligen
perspektivet — kanske på lång sikt —
på en större europeisk gemenskap på
arbetsmarknadens område liksom på
det ekonomiska området över huvud
taget.

Sett i detta längre perspektiv är det
väl också väsentligt att vi i vår lagstiftning
inte har sådana begränsande regler
som avsevärt skiljer oss från vad
som är internationellt gängse i Europa.
Tillämpningskungörelsens bestämmelse
om en 14-dagarsgräns är faktiskt enastående.
Den är mer restriktiv än vad
som förekommer i något annat land av
dem som vi närmast har att göra med.

Herr talman! Vi anser att de arbetsmarknadspolitiska
motiv i och för sig
är riktiga som kan ligga till grund för
ställningstagandet att en montagearbetare
får uppehålla sig här i landet 14
dagar men därefter skall ha arbetstillstånd,
varvid i arbetstillståndsprövningen
ställs villkor om löneförhållanden
och sociala förmåner som överensstämmer
med förhållandena här i Sverige.
Mot arbetstillståndets innebörd har vi
ingenting att invända. Frågan är bara
om det finns anledning att just för montagearbetare
begränsa den tid, under
vilken de kan arbeta här utan arbetstillstånd,
till 14 dagar.

Vi kan inte se att de arbetsmarknadspolitiska
hindren skulle vara avsevärda.
Det rör sig om människor som tillfälligt
uppehåller sig här och återvänder till
sitt hemland. Rättsenligt torde inte ett
sådant villkorligt arbetstillstånd i och
för sig innebära att avtalet mellan arbetstagaren
och arbetsgivaren, såsom
det är utformat i hemlandet, kommer
att ändras. Vid sidan om den arbetsmarknadspolitiska
aspekten finns emellertid
en handelspolitisk aspekt, och
den är inte oväsentlig.

12G

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

Genom den metodik som handläggningen
av dessa ärenden kommit att få
i utskotten och i andra sammanhang har
samma fråga om montagearbetarna kommit
att behandlas både i statsutskottets
utlåtande och i andra lagutskottets utlåtande.
Den reservation som vi från
högerhåll har fogat till statsutskottets
utlåtande är begränsad till ett yrkande
om en annan skrivning i motiveringen.
Vår reservation vid andra lagutskottets
utlåtande är försedd med en kläm, vilket
väl är följdriktigt ur den synpunkten
att det egentligen rör sig om tillämpningsbestämmelserna
till lagen, och det
är lagen som behandlas i andra lagutskottets
utlåtande.

Jag vill bara till slut med en hänvisning
till vad vi har skrivit i reservationen
1 till statsutskottets utlåtande nr
196 yrka bifall till denna, vilket innebär
ett önskemål om att Kungl. Maj:t i
positiv anda måtte pröva frågan om en
förlängning av 14-dagarsperioden. Jag
har förhoppningar om att så skall bli
fallet, eftersom det har blivit oss bekant
att förhandlingar i den riktningen
på nordisk basis redan försiggår.

Herr talman! Efter att ha yrkat bifall
till reservationerna ber jag att i övrigt
få yrka bifall till vad statsutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 196.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det har, som fröken
Ljungberg redan sagt, rått en betydande
enighet inom utskottet om huvuddragen
i de riktlinjer för utlänningspolitiken
som presenteras i propositionen nr 142.

Det är tillfredsställande att statsmakterna
nu tar ett ökat ansvar för utlänningspolitiken.
Vad vi kan beklaga är
att beslutet har fått vänta så länge och
att viktiga kompletterande beslut, bl. a.
om anpassningsfrågorna, ännu återstår.

Reformtakten i den svenska utlänningspolitiken
har ju varit ganska långsam.
Utlänningskommissionen startade
år 1944 som ett tillfälligt krisorgan. Den

har fått vara kvar ända sedan dess trots
många uppmärksammade problem. Inte
minst för de människor som nu arbetar
med utlänningspolitiken är det tillfredsställande
att vi äntligen får klarare riktlinjer
för detta arbete.

Den nuvarande utlänningslagstiftningen
är från 1954 — men den går tillbaka
till lagar från 1927 och tidigare. År 1961
tillsattes utlänningsutredningen. Den
log sex år på sig, och regeringen dröjde
sedan ytterligare mer än ett år innan
den framlade en proposition. Väsentliga
delar av utlänningspolitiken har dessutom
hänskjutits till en ny utredning.

Det är egentligen inte några principiella
förändringar i utlänningspolitiken
som nu kommer att vidtagas. Kontrollen
av invandringen kommer att bestå. Från
liberal utgångspunkt är det en grundläggande
tanke att den enskilde själv
skall kunna bestämma sin vistelseort,
kunna fritt röra sig över gränserna, själv
få bestämma var han vill bosätta sig och
söka sin inkomst. Denna princip är dock
inte förverkligad, vare sig i vårt land
eller i några andra länder, och det är
tyvärr inte heller möjligt att nu förverkliga
den.

Den kontrollerade invandringen har
visserligen avgörande nackdelar •— den
kan medföra gränstragedier, den kan
aldrig bli effektiv och rättvis — och
dessa nackdelar har måhända inte tillräckligt
klart kommit fraru vare sig i
propositionen eller i utskottets utlåtande.
Men ändå är den väg som vi nu måste
gå att liberalisera utlänningspolitiken
successivt, att i internationellt samarbete
skapa förutsättningar för ett friare
folkutbyte. Samtidigt därmed måste
vi arbeta för att i vårt svenska samhälle
få till stånd effektivare åtgärder för invandrarnas
anpassning samt sprida större
kunskap om och bättre förståelse för
invandrarna och deras kultur.

Från folkpartiets sida har i en motion
redovisats dels vår allmänna syn på utlänningspolitiken,
dels en rad förslag
rörande samhällets insatser. Vi har i

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

127

den motionen särskilt framhållit anpassningsfrågornas
betydelse, och några av
de synpunkter och förslag som har framlagts
i motionen har föranlett dels en
reservation, dels ett särskilt yttrande.
Jag skall här mycket kort beröra dem.

Fröken Ljungberg har redan kommenterat
behovet av en regional kurativ
verksamhet. Låt mig också bara få
understryka detta. Man bör söka finna
former för samarbete mellan stat, landsting
och kommun. Jag vill också peka
på de frivilliga och ideella organisationernas
insatser för olika invandrargrupper.

Då det gäller tillståndsgivningen vill
jag understryka dels att myndigheterna
bör få sådana resurser att ärendena
kan snabbare behandlas, dels att
bestämmelserna bör utformas så att
— med bibehållen generositet i enskilda
fall och i detaljer -— rättsosäkerhet
i tillämpningen kan undvikas.

Herr talman! Låt mig sammanfattningsvis
konstatera det glädjande i att
vi i stort sett är ense om huvudlinjerna
i utlänningspolitiken, som vi nu går att
besluta om, men samtidigt framhålla
att det är en angelägen uppgift att arbeta
för en fortsatt liberalisering av
vår utlänningspolitik och att dagens
beslut blir verkligt meningsfyllt först
då det kompletteras med beslut rörande
anpassningsfrågorna. Riksdagen bör
så snart som möjligt få förslag härom,
och åtgärder som redan nu är nödvändiga
får inte uppskjutas i avvaktan på
den sittande utredningen om invandrarnas
anpassning. De mångåriga provisoriernas
och utredningarnas period
måste nu avlösas av en period av målmedvetet
handlande.

Med framhållande av denna allmänna
syn på det nu aktuella förslaget vill
jag ansluta mig till huvudlinjerna i
statsutskottets utlåtande nr 196 och begränsa
mig till att yrka bifall till reservation
3 av herr Axel Andersson
m. fl.

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

1 detta anförande instämde herrar
Wiklund i Stockholm och Nihlfors
(båda fp).

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 196 har fogats tre reservationer,
men som redan framgått av de
båda talare som yrkat bifall till reservationerna
råder enighet om detta utskottsutlåtande.
Inte heller i några motioner
har det framförts några mot propositionen
principiellt avvikande meningar.

Jag tror även att samstämmigheten
är stor ute i vårt samhälle, även om
jag själv för ungefär fjorton dagar sedan
på Sergels torg fick uppleva något
annat. Där stod en person som löste
alla invandringsproblem enkelt och
lättvindigt genom att säga att det inte
föreligger någon risk om vi får en fri
invandring till vårt land. I fråga om
bostaden var det inte något problem,
arbetet medförde inte heller några problem.
Om det inte fanns någon plats
inom den svenska industrin var det
självklart, sade denne man, att den som
sökt sig hit reste tillbaka till sitt land
igen.

En hel del hävdar — och det gjorde
han också — att det är humant att
ha en öppen invandringspolitik i dagens
samhälle. Jag vill i stället säga att
det är en mycket inhuman invandringspolitik
om vi handlar på det sättet att
de som kommer till vårt land inte kan
få samma standard som de har vilka
redan lever och arbetar här. Därför är
det, som redan framhållits, nödvändigt
att under en nu överskådlig tid upprätthålla
en viss kontroll över invandringen.

Det är självklart att vår invandringspolitik
och debatten därom förs mot
bakgrund av den krympande värld vi
lever i. Den är inte bara en liten isolerad
ö; vi måste ta hänsyn till de internationella
förhållandena och de för -

128

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

pliktelser som Sverige har i det sammanhanget.
Den svenska utlänningslagstiftningen
medger i princip en fri invandring
men anvisar medel för en
generell invandringskontroll. I vilken
utsträckning en sådan kontroll skall
tillgripas avgörs av Kungl. Maj:t.

De riktlinjer som nu framläggs är,
som herr Mundebo framhållit, inte några
nyheter — inga formella förändringar
föreslås — men de innebär att
också riksdagen får ta sin del av ansvaret
för målsättningen och för vilka
faktorer som skall beaktas vid utövandet
av den generella kontrollen.

Remissvaren visar en nästan enhällig
uppslutning kring den uppfattning
som kommer till uttryck i propositionen.
Trots den formella enigheten kan
man naturligtvis ha olika uppfattningar
om invandringens omfattning och inriktning.
Bakom de nu föreslagna riktlinjerna
ligger uppfattningen att man
måste ha en kontroll, om man vill uppnå
vissa målsättningar. Dessa kan sammanfattas
i två huvudpunkter: För det
första skall invandringen samordnas
med våra resurser och vår allmänna
politik, för det andra skall invandrarna
ha möjlighet att leva på samma standard
som den befolkning som redan
finns i vårt land. Mot den andra punkten
har knappast några invändningar
rests. Den hör intimt samman med den
första, och inom utskottet har det inte
höjts någon röst mot de föreslagna
principerna.

Några fastställda kvoter för invandringen
föreslås inte i propositionen
utan statsmakterna får fatta beslut om
hur avvägningen skall göras och vilka
hänsyn som skall tas till olika förhållanden.
De infödda svenskarnas intressen
måste givetvis beaktas men även
deras intressen som erbjudits rätt att
invandra. Trots detta vågar jag hävda
att en invandringspolitik som den nu
föreslagna ger oss möjlighet att verka
för ett friare folkutbyte, eftersom våra
resurser samordnas och växer snab -

bare. Därför råder det inga motsättningar
mellan en kontrollerad invandring
och vår förpliktelse att medverka
till att skapa förutsättningar för ett
fritt folkutbyte. Den målsättningen är
vi väl alla överens om.

Jag vill än en gång betona att vår
utlänningspolitik inte bara får bygga
på resurser och allmänna politiska målsättningar.
Ett starkt humanitärt inslag
ingår och skall även i fortsättningen
ingå i vår bedömning av dessa frågor.
I en värld där många blir flyktingar
på grund av politiska uppfattningar,
hudfärg etc. skall vår flyktingpolitik
vara human och liberal.

Men vår utlänningspolitik är inte bara
en fråga om invandring; den är
också en fråga om att bygga upp resurser
för att smidigt inlemma invandrarna
i vårt samhälle. På förslag av
statsutskottets tredje avdelning begärde
riksdagen 1967 hos Kungl. Maj:t en utredning
om anpassningsfrågorna. Den
utredningen är nu tillsatt, och utskottet
har därför i det nu föreliggande utlåtandet
inte gjort några uttalanden
i denna fråga. Utskottet understryker
dock att anpassningsfrågorna måste lösas
bättre och att vi behöver få ett verkligt
grepp om upplysningsverksamheten
omkring invandrarnas problem.

När det gäller förslaget om inrättande
av ett fristående permanent ämbetsverk
som skall ersätta utlänningskominissionen
från den 1 juli 1969 —
och detta är väl grundfrågan i detta
sammanhang — har utskottet inte haft
någonting att invända.

Om jag sedan tar upp reservationerna
till statsutskottets utlåtande i tur
och ordning, så är det riktigt som fröken
Ljungberg säger, att reservation nr
1 gäller motiveringen. Denna reservation
behandlar frågan om arbetstillstånd
för montagearbetarna. Utskottsmajoriteten
har nöjt sig med att i denna
fråga uttala, att frågan om en förlängning
av den fjortondagarsperiod,
för vilken uppehållstillstånd icke krävs,

Onsdagen den 11

bör prövas av Kungl. Maj :t. Reservanterna
har samma uppfattning, men de
har tillagt, att Kungl. Maj :t bör »i positiv
anda» pröva frågan. Utskottet har
upplysts om att frågan är aktuell i departementet
på grund av en västtysk
not och att nordiska kontakter tagits.
Man bör nog eftersträva nordisk enhetlighet
på detta område och utskottet
vill i detta läge inte binda Kungl. Maj :t.
Något yrkande om förlängning av den
tid, för vilken uppehållstillstånd icke
erfordras, har icke framställts i motionerna,
och utskottet har därför icke
haft anledning att göra någon hemställan
härom till riksdagen. Ett uttalande
i denna fråga görs i stället av
andra lagutskottet.

Reservation nr 2, även den av högerrepresentanterna,
tar upp frågan om
arbetsmarknadsparternas inflytande på
tillståndsgivningen. Departementschefen
uttalar att arbetsmarknadsparternas inflytande
icke får minskas. I denna fråga
är utskottet fullständigt enigt med
departementschefen. Reservanterna tar
upp frågan om arbetsmarknadsparternas
inflytande vid individuell invandring,
där kontakt tagits direkt mellan
arbetaren i ett främmande land och en
arbetsgivare här hemma. I sådana ärenden
tas hänsyn till omständigheterna i
det enskilda fallet, och utskottsmajorileten
anser att arbetsgivarorganisationerna
har en reell möjlighet att utöva
inflytande i dessa frågor.

Reservation nr 3 är en gemensam
folkparti- och högerreservation, i vilken
frågan om den regionala kurativa
verksamheten tas upp. Utskottet hänvisar
till den pågående utredningen om
invandrarnas anpassningsproblem. Vi
inom utskottsmajoriteten anser att vi
kan nöja oss med detta. Det är klart
att det kan finnas skäl för en regional
kurativ verksamhet både på detta och
— som det framhållits i utlåtandet •—
en rad andra områden. Men detta är bara
en av många frågor som anpassningsutredningen
måste ta upp, och
5 — Andra kammarens protokoll J968. .Yr

december 1968 em. Nr 44 129

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. in.

vi anser inte att det finns skäl att bryta
ut just denna fråga.

Låt mig också säga till fröken Ljungberg,
att jag tror — jag har inte kommit
i kontakt med problemet, men jag
föreställer mig att det kan förhålla sig
så — att en del utlänningar på grund
av rädsla för polis, statsmakter eller
myndigheter över huvud taget inte törs
säga varför de kommit till Sverige. Men
jag tar för givet att det ställs tolk till
sådana flyktingars förfogande. Det är
inga nybörjare inom polisen som får
hand om dessa ärenden, och jag tror
att erfarna förhörsledare kan klara upp
dessa saker. Om det i något enstaka fall
inte förhåller sig så, tror jag att del
är undantaget som bekräftar regeln.

Till statsutskottets utlåtande har också
fogats ett särskilt yttrande. I dess
första stycke konstateras att det bör
vara möjligt att tillämpa en generös
tolkning i enskilda fall. Eftersom detta
sker redan i dag, har jag ingen invändning
att göra häremot.

I de två följande styckena tas frågan
om anpassningsproblemen upp. Jag har
redan sagt att en utredning arbetar med
dessa frågor och att dessa problem får
diskuteras när utredningen framlagt sitt
betänkande.

När det gäller det fjärde stycket är
jag förvissad om att de önskemål som
där framförs kommer att beaktas; de
är ju självklara i sammanhanget.

Med detta, herr talman, tycker jag
att jag har gått igenom reservationerna.
Låt mig ännu en gång betona den stora
enigheten i de principiella frågorna.
Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr
196.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Utan att på något sätt
ta avstånd från påståendet om enigheten
när det gäller de stora linjerna vill jag
bara gentemot herr Fagerlund säga att
skillnaden mellan utskottsmajoritetens
''/ ?■

130 Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

skrivning och skrivningen i den första
reservationen helt enkelt är den, att majoriteten
anser att riksdagen inte skall
ha någon uppfattning i frågan huruvida
den arbetstillståndsfria tiden för inontagearbetarna
bör förlängas eller inte.
Vi tycker att riksdagen kan ha en uppfattning
i den frågan.

Herr Fagerlund sade vidare att en
anledning till att man inte kunde ha
någon uppfattning var att förhandlingar
pågår på grundval av en framstöt från
tyskt håll. Ja, men den framstöten gjordes
ju 1964 i form av en s. k. verbalnot,
och utlänningsutredningen yttrade sig
redan 1965 i en remiss på den verbalnoten,
men ännu har förhandlingarna
tydligen inte nått något resultat. Riksdagen
kan ha en uppfattning.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig säga att även
om det är ganska länge sedan noten kom
in så är ju frågan fortfarande aktuell.
Det är klart att man kan ha olika uppfattningar
i frågan huruvida den arbetstillståndsfria
tiden för montagearbetare
skall vara 14 dagar eller mer. Inom den
svenska fackföreningsrörelsen har man
kanske en annan uppfattning i denna
fråga än reservanterna. Där anser man
väl att 14 dagar är en bra tid. Det har
nämligen visat sig att det inte är enbart
montagearbetare som berörs. Här kommer
man i konflikt med avtalsbestämmelserna,
som fröken Ljungberg talade
om i sitt första anförande: frågan berör
de sociala förmånerna efter 14 dagar,
o. s. v. Därför är det tveksamt om den
arbetstillståndsfria tiden bör förlängas,
och denna vår tveksamhet delas enligt
de upplysningar jag har fått av tyska
LO, som skulle vilja ha samma bestämmelser
som vi har här i Sverige.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Utlänningspolitiken i
vårt land har ju under vissa perioder,
särskilt under 1960-talet, varit föremål
för diskussion och debatt. Tidvis har
skarp kritik riktats mot det sätt varpå

vår utlänningslag tillämpats, främst i
enskilda fall. Mestadels har kritiken
riktat sig mot att utlänningslagen och
tillämpningen varit för restriktiv. Enligt
min mening har kritiken inte sällan
varit överdriven, i vissa fall också
onyanserad. De senaste två åren har
dessa frågor emellertid diskuterats med
mycket mer balans och måtta. Det är
tillfredsställande, tycker jag, att riksdagen
går att fatta sitt beslut om riktlinjerna
för vår utlänningspolitik i en
så lugn atmosfär. Med dagens beslut
kommer ett provisorium att ersättas av
en permanent ordning.

Det mest otillfredsställande i den hittills
gällande ordningen är att utformningen
av vår utlänningspolitik inte direkt
har skett i politiskt ansvariga instanser
utan hos en administrativ myndighet.
Även om denna haft kriterier
för sin bedömning är ändå frågan om
omfattningen och strukturen av invandringen
till vårt land av den art att beslut
om riktlinjerna för handläggningen
administrativt otvetydigt bör ligga hos
politiska instanser.

Invandringen och utlänningspolitiken
för övrigt måste stå i överensstämmelse
med vårt lands resurser och politiska
målsättningar. Invandringen kan därför
behöva variera från tid till annan. Det
måste vara regering och riksdag som
har att göra dessa bedömningar, och
det föreliggande förslaget innebär att
så blir fallet.

Den föreslagna lagstiftningen innebär
att vi säger ja till en kontrollerad invandring.
Ett fullständigt fritt folkutbyte
mellan folken har i den tidigare debatten
för vissa framstått som naturligt i
dagens verklighet. Som de tidigare talarna
i denna debatt har anfört är det
en idealistisk målsättning som vi naturligtvis
bör sträva efter att kunna uppnå,
men förutsättningarna föreligger i dag
inte i vårt land och kanske ännu mindre
i andra länder för fria folkrörelser mellan
länderna.

Erfarenheterna från andra länder har

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

131

visat att en okontrollerad invandring
skapar mycket stora problem av olika
slag även för invandrarna. Jag skall inte
vid denna tidpunkt på kvällen ta upp
tiden med att ge exempel på detta och
på hur en okontrollerad invandring kan
skapa sociala problem och oro inte
minst på arbetsmarknaden. En utlänningspolitik
som leder till oro inom ett
folk skapar inte förutsättningar och
grund för ett friare folkutbyte. Det är
väl dit vi tills vidare får sikta.

Trots de reservationer som har diskuterats
här och förklarats av reservanterna
är det mitt intryck att det
råder en utomordentligt stor enighet
mellan partierna om vår utlänningspolitik.
Reservationerna är, som jag
uppfattar dem, inte grundade i åsiktsskillnader
i jämförelse med utskottsmajoritetens
utlåtande beträffande utlänningslagens
anda och innehåll utan
uttrycker endast åsikter om tillämpningen
av vår utlänningslag. Nyanserna i reservationerna
torde i vissa delar, såsom
jag uppfattar utskottets skrivning, vara
tillgodosedda med vad utskottets majoritet
har uttalat. Det gäller t. ex. beträffande
arbetsmarknadsparternas inflytande
på invandringen, synpunkterna
på anpassningsåtgärderna och uttalandet
om en generös flyktingpolitik.

Under utskottsbehandlingen har frågan
om de s. k. montagearbetarna aktualiserats
i en skrivelse till utskottet.
Sverige har, som tidigare har anförts
här, en relativt kort arbetstillståndsfri
tid för montagearbetare. Utskottet uttalar
att viss tid för montagearbeten bör
vara fri från kravet på att söka arbetstillstånd.
Utskottet har alltså inte uttalat
sig om tidens längd. Denna fråga är ju
av den art att den kan förutsättas bli
töremål för överläggningar mellan olika
länder. Här har tidigare sagts att den
redan är föremål för överläggningar
tram för allt mellan de nordiska länderna.
Under sådana förhållanden får man
väl hoppas på en anpassning beträffande
tiden och även beträffande frågan om

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. iw.

force majeure. Detta är ju som tidigare
nämnts en administrativ fråga, och jag
tror att det finns anledning att förutsätta
att vi inom en snar framtid behöver
komma fram till en någorlunda
samstämmig ordning framför allt för de
nordiska länderna.

De utomordentligt viktiga anpassningsfrågorna
har också tagits upp i
motioner och i reservationer. Utlänningsutredningen
har enligt sina direktiv
inte haft att speciellt ägna sig åt
dessa problem, och Kungl. Maj:t har inte
heller sagt så mycket i propositionen
om konkreta åtgärder härvidlag men
väl i någon mån berört riktlinjerna även
i detta avseende. En särskild arbetsgrupp
arbetar ju med dessa frågor liksom
också en särskild utredning. Enligt
förslaget till organisation av handläggningen
av utlänningsfrågorna skall anpassningsuppgifterna
handhas av den
nya organisationen som skall träda i
kraft den 1 juli nästa år. Utskottet har
även accepterat detta, och det måste väl
anses naturligt att anpassningsfrågorna
ligger under den myndighet som skall
bedöma utlänningspolitiken i dess helhet.

Frågan om en regional serviceorganisation
har behandlats i motioner och
reservationer, liksom också i det särskilda
yttrandet, och jag har i och för
sig ingenting att invända mot det resonemang
som där förs. Man får emellertid
i detta sammanhang förutsätta
att frågan är under behandling såväl i
arbetsgruppen som i anpassningsutredningen,
och jag hoppas att behövliga
anpassningsåtgärder efter hand vidtas
utan onödigt dröjsmål. Behovet av regional
kurativ verksamhet är ju mycket
olika i olika kommuner och län och kan
också variera från tid till annan. Det
måste ankomma på den administrativa
myndigheten att handlägga dessa frågor
utifrån de aktuella förutsättningarna
och vidta de erforderliga åtgärderna
som kan föutsättas kräva betydande
flexibilitet. Med en kontrollerad invand -

132

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

ring tror jag också att anpassningsåtgärderna
kan sättas in mera planerat
och i bättre tid än vad som hittills varit
möjligt.

Beträffande vår flyktingpolitik måste
man säga att den är mycket generös
internationellt sett. Någon ändring härvidlag
förutsätts ju inte. Det framhålles
i utskottsutlåtandet att flyktingpolitiken
skall hedrivas generöst. Jag kan inte se
att det finns någon motsättning mellan
utskottet och det särskilda yttrandet i
detta fall.

I fråga om uppehålls- och arbetstillstånd
föreslås att sådana skall lämnas
för längre tider än hittills, och bosättningstillstånd
skall kunna erhållas efter
två års bosättning mot för närvarande
fem års. Dessutom föreslås lättnader i
gällande krav på arbetstillstånd då det
gäller visst slag av arbete. Dessa åtgärder
är uttryck för en liberalisering av
utlänningslagstiftningen, som jag tror
ligger i linje med den allmänna uppfattningen
i vårt land om utlänningspolitikens
utformning. Enligt riktlinjerna
skall arbetsmarknadsparternas inflytande
på invandringspolitiken inte försvagas
i fråga om bedömningen av arbetsmarknadssituationen,
vilket jag också
finner angeläget betona.

Det föreliggande förslaget, som i allt
väsentligt bygger på utlänningsutredningens
betänkande, ger enligt min
uppfattning riktlinjer för en realistisk
och human utlänningspolitik med tryggad
rättssäkerhet för invandrarna.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! I det problemkomplex
som vi nu diskuterar och som rör utlänningspolitiken,
utlänningslagen och
medborgarskapslagstiftningen är det väl
en fråga som blivit, eller rättare sagt
borde ha blivit, verkligt penetrerad under
utskottsbehandlingen, nämligen frågan
om de utländska montagearbetarnas

arbetstillstånd. Som fröken Ljungberg
framhöll i sitt anförande har spörsmålet
varit uppe till prövning både i statsutskottet
och i andra lagutskottet. Fröken
Ljungberg redogjorde också för
själva problemet.

I ett par högermotioner som vi haft
att behandla i andra lagutskottet, nr
1:1036 och 11:1312, har det förordats
en avsevärd förlängning av den arbetstillståndsfria
tiden som ju nu är 14 dagar.
Som ett alternativ har motionärerna
föreslagit införandet av någon
form av automatisk tillståndsgivning —-alltså närmast ett slags registrering —■
för denna grupp utländska arbetare i de
fall då de 14 dagarna visar sig otillräckliga.

Jag har varit med vid behandlingen
av denna fråga i andra lagutskottet och
har där tillsammans med herr Hiibinette
i första kammaren reserverat mig mot
utskottsmaj oritetens ställningstagande
till motionerna. Innan jag går närmare
in på sakfrågan vill jag dock framhålla
att det måhända inte har varit så särskilt
stor skillnad mellan majoriteten
och reservanterna när det gäller synsättet
på dessa problem. Det olyckliga ur
motionärernas synpunkt var bara att det
vid utskottsbehandlingen framkom att
statsutskottet redan behandlat frågan i
samband med den större frågan om arbetstillstånd
över huvud taget skall krävas
för dessa arbetare. Majoriteten i
andra lagutskottet ansåg sig under sådana
förhållanden inte kunna gå ifrån
statsutskottets ställningstagande att det
liksom hittills bör tillkomma Kungl.
Maj:t att avgöra frågan om en förlängning
av den tillståndsfria tiden.

Andra lagutskottet har emellertid inte
nöjt sig med detta utan gjort ett tillägg
som inte kan tolkas på annat sätt än att
man minst av allt tar avstånd från motionernas
syfte. Utskottet skriver nämligen:
»Det kan förutsättas att Kungl.
Maj :t tar upp den i motionerna aktualiserade
frågan i samband med den
prövning av utlänningskungörelsens be -

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

133

stämmelser, som blir erforderlig sedan
riksdagen tagit ställning till prop. 142
angående riktlinjer för utlänningspolitiken.
»

Det finns verkligen också skäl att ompröva
denna regel. I vår till andra lagutskottets
utlåtande fogade reservation,
som i sin tur hänvisar till reservationen
1 i statsutskottets utlåtande, framhålles
att den nuvarande arbetstillståndsfria
tiden för montagearbetare är mycket
kort vid internationell jämförelse. Som
exempel kan jag nämna att man i Tyskland
i princip tillämpar en tvåårsperiod
och i England en tolvmånadersperiod.
Det sker i båda fallen genom något som
närmast kan betecknas som automatisk
tillståndsgivning. Det kan inte vara rimligt
att vi har så restriktiva bestämmelser
på detta område att det uppstår
besvärligheter för den aktuella gruppen.
En viss liberalisering skulle dessutom
knappast bli till skada för den
svenska arbetskraften. Jag skall emellertid
inte nu ytterligare fördjupa mig
i sakfrågan, eftersom fröken Ljungberg
redan utförligt har motiverat reservanternas
i statsutskottet ståndpunkt.

Herr talman! Vid bifall till reservationen
1 i statsutskottets utlåtande kommer
jag att yrka bifall till den vid andra
lagutskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag vill säga några ord
i anslutning till andra lagutskottets utlåtande
nr 73 och börjar med att ge det
allmänna omdömet om de uppdragna
riktlinjerna för utlänningspolitiken och
förslagen till ändringar i utlänningslagen
att dessa representerar ett framsteg.
I motionen II: 1302, som väckts i
anledning av proposition nr 158, har vi
noterat detta. Samtidigt har vi understrukit
att det vägledande för riktlinjerna
och för utlänningslagen måste vara
att siå vakt om principerna om jämlikhet
mellan de invandrande och den inhemska
befolkningen. Mot denna bak -

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

grund har vi rest frågan om det inte
finns goda skäl för att utrensa — som
vi sett det — kvardröjande uttryck för
en särbedömning av i landet boende utlänningar.
Därvid har vi närmast avsett
utlänningslagens 29 § mom. 2 som utvidgats
på det sättet att utöver alkoholmissbruk
som utvisningsanledning tillfogats
orden »eller narkotikamissbruk».

Motionärerna bär noga observerat följande
i detta sammanhang kompletterande
ord: »---och finnes i följd

därav»--alltså oan alkoholmissbruk el ler

n a r k o t i ka m i ss b r u k förekommer —
»vara farlig för annans personliga säkerhet
eller föra ett grovt störande levnadssätt».

Vi har förståelse för att man som utvisningsanledning
kan ange handlingssätt,
som är farligt för annans personliga
säkerhet eller det förhållandet att
någon för ett grovt störande levnadssätt,
även om vi anser att ett gott omdöme
måste visas i ett sådant sammanhang.
Utvisning ur landet är dock en
synnerligen drastisk åtgärd, som för den
enskilde kan betyda en personlig katastrof.
Någon närmare beskrivning av
sannolika följder härav bör i detta
sammanhang vara överflödig. Det är sålunda
svårt att förstå varför två orsaker
till ett beteende som innebär fara för
annans säkerhet etc. skall anges. Varför
inte begränsa skrivningen till själva beteendet? Vi

har påpekat att narkotikamissbrukare
visserligen också kan vara narkotikalangare,
men vi anser att det då
är langarverksamheten som bör vara utvisningsanledning.
Det omvittnas nämligen
att den kategori av suspekta individer,
som bedriver narkotikalangning,
vanligen inte personligen hemfallit åt
missbruket. De utövar sin hantering
kallt och samvetslöst.

Om det gäller ett ärende med en narkotikamissbrukare,
som utgör ett epidemiskt
fall, är det närmast ansvarslöst
att vidta en utvisning i stället för att
förfara på det vedertagna sättet vid på -

134

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

träffande av epidemisk smittkälla. Vi
har därför inte kunnat befria oss från
känslan att det är en traditionell syn
som kommer till uttryck i detta sammanhang,
nämligen att ingripanden mot
missbruk skall ske rigoröst och inte i
form av vårdåtgärder.

Herr talman! Eftersom utskottet eftertryckligt
understryker att hänsyn skall
tas till av utskottet anförda omständigheter
och att inga vägande invändningar
därför kan resas mot lagtextens formulering
om alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk
som utvisningsanledning,
skall jag avstå från att yrka bifall till
motionen II: 1302. Mina synpunkter har
då tjänat syftet att ytterligare understryka
den syn på dessa frågor som vi
angett i vår motion.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag skall begränsa mitt
lilla inlägg till andra lagutskottets utlåtande
nr 73. Som bekant har utskottet
praktiskt taget enhälligt kunnat tillstyrka
förslaget om ändring i utlänningslagen
i den del som hänvisats till andra
lagutskottet. Herr Lorentzon befriade
kammarens ledamöter, genom sitt anförande
och genom att han avstod från att
ställa något yrkande om bifall till sin
motion om narkotikamissbruket, från
ett åtminstone åtta minuter långt anförande
av mig.

Det har emellertid vid det nämnda utlåtandet
fogats en reservation av högerledamöterna
herr Iliibinette och fröken
Wetterström, och jag kan inte underlåta
att med några ord beröra denna
reservation även om den har berörts tidigare.
Man har ju, herr talman, fått
ett intryck av att frågan om montagearbetarna
är ett stort och allvarligt problem
för statsmän att behandla. Det är
inget stort problem. Om ett utländskt
företag, som skickar montagearbetare
till Sverige, bedömer situationen så att
det kommer att ta mer än fjorton dagar
att utföra ett arbete, löser sig nu problemet
av sig självt genom att företaget

då begär tillstånd för utförandet av arbetet.
Det är klart att det vid enstaka
tillfällen kan inträffa att en montagearbetare
inte blir färdig med sitt arbete
under de 14 dagarna, och då är det
olägligt att ha det som nu. Detta har vi
varit överens om i andra lagutskottet,
men vi förutsätter att Kungl. Maj :t löser
denna fråga praktiskt.

Vi har uttalat att det finns skäl att
diskutera 14-dagarsperioden — detta
har vi alltså inte velat bestrida — men
vi menar att det är Kungl. Maj:t som
skall avgöra frågan. Och det intressanta
är ju att även högermännen vill att frågan
skall avgöras av Kungl. Maj :t. Vi är
alltså helt överens, och andra lagutskottets
majoritet har kommit fram till
att Kungl. Maj:t måste skriva om utlänni
ngskungörelsen och då inte kan komma
förbi denna fråga. Vi tror som sagt
att det blir en praktisk och smidig lösning.

Något stort problem rör det sig inte
om, herr talman, och jag kommer, sedan
andra lagutskottets utlåtande nr 73 föredragits,
att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Nu är det snart mitt i
natten igen, och eftersom jag vet att det
brukar bli en smula »oro i klassen» vid
denna tid på dygnet vill jag understryka
att de ärenden, som kommer upp till
behandling så här sent, är lika viktiga
som de som får förmånen att behandlas
tidigare på dagen, då det är lugnare här
i kammaren.

Nu till ärendet! I det .särskilda yttrande,
som jag tillåtit mig foga till andra
lagutskottets utlåtande nr 73, anför
jag att utlänningslagen bygger på principen,
att de personer som omfattas av
lagen har invandrat. Vi har dock i vårt
land ett mycket stort antal personer,
som inte själva har invandrat men som
är födda här i äktenskap mellan svensk
kvinna och utländsk man och till följd
av den svenska medborgarskapslag -

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

135

stiftningen är utlänningar. Upp till 16-årsåldern vistas dessa »utlänningar»
här på faderns uppehållstillstånd, även
om de enligt lagens paragrafer i realiteten
även före uppnådda 16 års ålder
borde ha uppehållstillstånd, eftersom
de är utlänningar. Men efter 16 år skall
alltså, enligt utlänningskungörelsens bestämmelser,
även dessa utlänningar —
om de inte skaffat sig bosättningstillstånd
— ha såväl eget uppehållstillstånd
som, i förekommande fall, arbetstillstånd.
Detta har, enligt vad som upplysts
från statens utlänningskommission,
hitintills inte varit något problem,
eftersom ungdomarna i fråga i praktiken
räknats som svenska medborgare.
De talar perfekt svenska, och ingen
tänker på att de egentligen är utländska
medborgare.

Att problem inte uppstått torde dock
också bero på att ungdomarna oftast
sökt arbete i hemorten och därvid bott
kvar hos sina föräldrar. I och med den
större rörlighet vi numera har på arbetsmarknaden
kan man dock inte bortse
från att problem ur tillståndssynpunkt
kan uppstå för denna grupp. Med
hänsyn härtill är det enligt min mening
angeläget att även detta problem
uppmärksammas i samband med den
prövning av utlänningskungörelsens
bestämmelser som blir erforderlig sedan
riksdagen tagit ställning till proposition
142 angående riktlinjer för utlänningspolitiken.

.Tåg har inledningsvis velat lämna
denna redogörelse för innehållet i mitt
särskilda yttrande.

Herr talman! I detta sammanhang har
vi att ta ställning till inte mindre än
tre olika propositioner: nr 128 som behandlar
konventionen om begränsning
av statslöshet och om begränsning av
flerfaldigt medborgarskap m. m., nr
142 angående riktlinjer för utlänningspolitiken
m. m. samt nr 158 angående
frågor rörande naturalisation av utländsk
medborgare, förvisning och förpassning
m. in. Dessa propositioner är

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

framlagda vid olika tillfällen och till
yttermera visso remitterade till olika
utskott. Det har verkligen inte gjort det
lättare att få detta mycket invecklade
ärende överskådligt.

Vi har alltså nu att ta ställning till
tre olika utskottsutlåtanden, som alla
berör samma stora problem men ur
olika synvinklar. Det gäller första lagutskottets
utlåtande nr 54, statsutskottets
utlåtande nr 196 och andra lagutskottets
utlåtande nr 73.

Jag har begärt ordet i första hand
med anledning av en angelägenhet som
behandlas i första lagutskottets utlåtande
nr 54. Det avsnitt jag avser att anföra
synpunkter på gäller medborgarskapslagstiftningen.
Den frågan behandlades
av riksdagen i fjol. En motion
med krav på översyn av medborgarskapslagstiftningen
med avseende på
barn till föräldrar, där endast modern
är svensk medborgare, bifölls med stor
majoritet i denna kammare. En likalvdande
motion avslogs däremot i första
kammaren. Diskussionen här i andra
kammaren och det stora engagemanget
från kammarledamöternas sida fick givetvis
den följden att motionsyrkandet
kom tillbaka, vilket det gjorde på riksdagens
första dag, den 12 januari i år.
De likalvdande motionerna har betecknats
med nummer I: 16 respektive IT: 65,
och motionen i denna kammare är undertecknad
av 24 kammarledamöter
från fyra olika partier.

Första lagutskottet har väntat med
behandlingen av ifrågavarande motioner
för att ta med dem i detta stora och
invecklade sammanhang. Därför nödgas
vi agera för motionskravet i riksdagssessionens
»sista skälvande minuter».
Av första lagutskottets utlåtande
framgår att utskottet, trots vad som hände
vid behandlingen i fjol, i realiteten
avstyrker motionerna i deras grundläggande
krav. Utskottet tar fasta på
olikheterna mellan svenska och utländska
medborgare när det gäller sociala
förmåner. Dessa olikheter framhölls

136

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

också i motiveringen i motionerna. Jag
avser här t. ex. folkpension, förtidspension
och vårdbidrag, som alltjämt
är förbehållna svenska medborgare.

Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär utredning
i dessa frågor. Detta kan vi som motionärer
givetvis inte ha någonting att invända
emot, även om vi vet att dessa
frågor åtminstone delvis redan har aktualiserats
genom motioner som har
behandlats av andra lagutskottet och
resulterat i skrivelser till Kungl. Maj:t.
Jag tänker i detta sammanhang i första
hand på frågan om vårdbidrag, beträffande
vilken fröken Wetterström var
motionär. Men vi är glada och tacksamma
för vad utskottet i detta sammanhang
anfört och jag kommer att yrka
bifall till utskottets hemställan därvidlag.

Grundfrågan i motionen är emellertid
kravet att ett barn skall vara medborgare
i det land där det är fött och
bosatt, där det går i skola och får sin
utbildning samt att barnet skall få bli
svensk medborgare om ena föräldern
är det — oavsett om det är fadern eller
modern. Denna del av motionen har
utskottet ägnat ganska liten uppmärksamhet
— ja, så liten att motionsyrkandet
på den punkten inte ens upptagits
i utskottets hemställan. Det gäller i alla
fall en så viktig fråga som likställigheten
mellan man och kvinna i deras
egenskap av föräldrar.

Låt mig ge några exempel på de komplikationer
den nuvarande lagstiftningen
kan medföra. Om en svensk man
gifter sig med en utländsk kvinna och
paret har utomäktenskapliga barn tillsamman
— som alltså är födda före äktenskapets
ingående och således är
utlänningar — blir dessa barn, genom
att föräldrarna gifter sig med varandra
svenska medborgare om de är ogifta
och under 18 år. Härvidlag godtar vi
alltså i den nuvarande lagstiftningen
det dubbla medborgarskapet. Det gör
vi också i de fall — och de är sanner -

ligen inte så få dom heller — då en
svensk kvinna har utomäktenskapliga
barn tillsammans med utländsk man
och paret sedermera gifter sig. Dessa
barn är svenska medborgare därför att
de är födda utom äktenskapet och modern
är svensk, men genom att föräldrarna
gifter sig med varandra får barnen
också faderns medborgarskap —
om han inte är från någon av öststaterna,
där man inte kräver att mannens
barn skall ha medborgarskap i
hans hemland om han gift sig i något
annat land, t. ex. Sverige.

Också för dessa barn av svensk moder
och utländsk fader, vilka har gift
sig, godkänner vi alltså det dubbla medborgarskapet.
Men om denna familj får
flera barn, som är födda inom äktenskapet,
blir dessa utländska medborgare.
Då kan man alltså inte godkänna
det dubbla medborgarskapet. Somliga
barn i familjen är svenskar, andra är
utlänningar, trots att de har samma
föräldrar. Man kan inte undgå att se
inkonsekvensen i att den utländska
kvinnans barn blir svenskar medan den
svenska kvinnans barn blir utlänningar.

Jag har, herr talman, genom den motion
i detta ärende som jag väckte vid
förra årets riksdag och genom den uppmärksamhet
riksdagsbehandlingen av
motionen i fråga fick i pressen fått
ofantligt många förfrågningar i brev,
per telefon och genom personliga besök.
Några av dessa besökande har jag
tagit mig friheten att föra in till justitieministern
för personliga resonemang.
Även om resultatet av detta besök till
någon del blev en hjälp för dessa enskilda
människor, löste det inte problemet
för alla de andra i liknande situationer.

Många kvinnor har alltså genom pressen
gjorts uppmärksamma på sin egen
och sina barns situation i detta hänseende.
För många har det blivit något
av en chock att få veta att deras barn
inte är svenska medborgare. Också
ungdomar i tonåren har låtit höra av

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

137

sig med både ängslan och något av desperation
i rösten och frågat efter rättvisan
i dessa sammanhang. Man har
frågat vad lagstiftarna kan mena med
att utestänga denna grupp unga människor
från rätten att vara svenska medborgare
på samma grunder som andra
svenska ungdomar — man accepterar
helt enkelt inte att vara utlänning i sitt
eget hemland. Mindre angelägna ärenden
än detta har föranlett både protester
och demonstrationer, det vet vi alla
mycket väl.

Vad beträffar lagbrottet kidnapping
vill jag säga följande: Om äktenskap
mellan svensk kvinna och utländsk
man upplöses och fadern vill ha vårdnaden
om familjens barn, kan han
utan svårighet få pass för barnet på
sitt hemlands beskickning. Innan
svensk domstol hinner avgöra vem som
skall ha vårdnaden, kan fadern med
barnet för länge sedan ha försvunnit ur
landet. Jag är väl medveten om att det
dubbla medborgarskapet, som jag faktiskt
pläderar för då det gäller denna
grupp av barn, i detta fall och på detta
stadium, knappast skulle ge barnet något
rättsligt skydd. Vad jag däremot är
övertygad om är att om barnet, förutom
att det har faderns medborgarskap,
också vore .svensk medborgare, skulle
detta verka som en spärr mot förhastade
åtgärder innan vårdnadsfrågan
avgjorts. Det dubbla medborgarskapet
skulle i varje fall inte vara till någon
som helst nackdel för barnet i sådant
sammanhang, och det är väl ändå det
viktigaste.

Jag nämnde tidigare att detta inte
enbart är en trygghetsfråga för barnet
utan också en fråga om likställighet
mellan man och kvinna. Vi tog ett steg
mot ökad jämlikhet i detta avseende
år 1950. De principiellt viktigaste avvikelserna
från då gällande rätt innehöll
de föreslagna ändringarna angående
den gifta kvinnans ställning i
medborgarskapshänseende. Efter att tidigare
i stort sett ha följt sin makes

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

medborgarskap fick hon enligt den nya
lagen en fullt självständig ställning. Jag
citerar: »En svensk kvinna som blir utländsk
medborgare genom äktenskap
med en utländsk man, behåller sitt svenska
medborgarskap, även om hon tar
hemvist i mannens hemland.»

Denna bestämmelse kan man läsa i
propositionen nr 217 år 1950. Den medförde
faktiskt att kvinna som var gift
med utländsk man fick dubbelt medborgarskap.
Den konsekvensen ansåg departementschefen
inte böra hindra reformen.

Men den »fullt självständiga» ställning
kvinnan fick innebar ändock inte
att hon kunde ge sitt medborgarskap i
arv till sina barn, om hon råkade vara
gift med sina barns utländske fader. -—
Så långt sträckte sig inte den likställdhet
mellan könen som man talade om!
Och här kom rädslan för det dubbla
medborgarskapet in i bilden. Denna
rädsla är även i utskottsutlåtande! av år
1968 starkare än känslan för likställdheten
mellan mor och far då det gäller
att skapa trygghet för de minoritetsbarn
vår motion rör.

Konventionen om det dubbla medborgarskapet
kan vara ett värdefullt instrument
för att lösa många vuxnas problem,
och den är i själva verket ett
skydd för vuxna. I de delar den innebär
detta bär den givetvis också mitt
stöd.

Såväl departementschefen som utskottet
hänvisar till att detta är en fråga
som lämpar sig för internationella överenskommelser.
Själv anför departementschefen
några av de svårigheter
som kan uppstå då det gäller att nå samstämmighet
genom internationella överenskommelser.
Jag citerar några rader
av vad departementschefen sagt enligt
s. 24 i första lagutskottets utlåtande:
»Det förhållandet att de skilda principer
som har upptagits i olika staters
medborgarskapslagstiftning i allmänhet
är starkt grundade i landets tradition och
politiska förhållanden medför dock att

138

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Kiktlinjer för utlänningspolitiken m. in.

det inte heller denna på väg bär varit
möjligt att uppnå annat än tämligen begränsade
resultat. Den i Haag år 1930
antagna och av Sverige senare ratificerade
konventionen för lösande av vissa
konflikter mellan medborgarskapslagar
torde sålunda knappast kunna anses innebära
någon genomgripande lösning av
de mera betydelsefulla konflikterna på
medborgarskapsrättens område.

Inte heller europarådskonventionen
kan göra anspråk på att representera
någon slutgiltig lösning på problemen,
om därmed avses att helt eliminera förekomsten
av flerfaldiga medborgarskap.
»

Med detta perspektiv för ögonen kan
man mycket väl tänka sig att det kommer
att ta generationer innan samstämmighet
mellan olika länders medborgarrättslagar
uppnåtts. Det måste vam de
enskilda ländernas skyldighet att uppmärksamma
de problem som finns inom
respektive land. Eller varifrån menar
man annars att initiativen skall komma?
Är det bara i Förenta Nationerna, Europarådet
eller Nordiska rådet som man
bör föra fram frågor av denna art? Nog
bör vi väl i Sveriges riksdag kunna ta
initiativ i en för oss angelägen fråga.
Det är ju här vi har möjlighet att göra
detta, ty det är mycket få av oss som
kommer med i andra sammanhang än
här.

I samband med utskottsbehandlingen
av våra motioner i fjol lämnades ett antal
remissutlåtanden från skilda institutioner.
Av dessa var det övervägande
antalet mycket positiva till åtgärder i
motionens syfte. I t. ex. rikspolisstyrelsens
skrivelse förordas, att motionens
hemställan såvitt avser barn i äktenskap
mellan svensk moder och utländsk fader
tillstyrkes. Vid årets utskottsbehandling
har ytterligare tre remissyttranden
inhämtats. De kommer från barnavårdsnämnderna
i Stockholms stad,
Borås stad och Västerås stad. Alla dessa
tillstyrker förslaget om översyn av lagstiftningen
i dessa avseenden. I utlåtan -

det från Västerås konstateras, att hela
9,4 procent av befolkningen i Västerås
stad är utrikes födda och att 1,5 procent
är inrikes födda utan svenskt medborgarskap.
Det är dessa 1,5 procent som
motionen bl. a. handlar om. Barnavårdsnämnden
i Västerås kommenterar detta
statistiska förhållande så här: »Med
hänsyn till att denna fråga kan väntas
få allt större aktualitet finner barnavårdsnämnden
att de sociala synpunkter
som vid sidan av andra kan läggas
på frågan är så pass betydelsefulla att
en översyn av den gällande lagstiftningen
måste sägas vara väl motiverad.»

Från Stockholms stads barnavårdsnämnd
framhålles att det dubbla medborgarskapet
i och för sig inte synes
medföra några svårigheter för barnen.
Nämnden konstaterar att både modern
och fadern enligt svensk rätt är vårdnadshavare
och förmyndare för barnen.
I de fall äktenskapet upplöses och modern
blir ensam vårdnadshavare och
förmyndare, framstår det som egendomligt
att barnet inte har samma medborgarskap
som modern. En översyn av
gällande bestämmelser i vad avser medborgarskap
för här i riket bosatta barn,
där endast den ena av föräldrarna är
svensk medborgare, bör enligt nämnden
tillstyrkas.

Borås barnavårdsnämnd uttalar att
den med hänsyn till det stora antalet
utlänningar som vistas och har sin utkomst
här i landet finner det påkallat
med den översyn av medborgarskapslagstiftningen
som motionärerna föreslagit.

Utskottet har emellertid inte låtit sig
påverka av de helt övervägande positiva
yttranden som inkommit såväl i fjol
som i år, lika litet som av andra kammarens
inställning till frågan vid behandlingen
den 21 april 1967. Jag tycker
att detta är mycket anmärkningsvärt.
Utskottet avstyrker motionen i
själva utlåtandet utan att fördenskull
nedtaga yrkandet i sin hemställan. Jag
finner också detta anmärkningsvärt. Jag

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

139

hoppas att riksdagen trots utskottets avstyrkande
skrivning ändå bifaller det
förslag till hemställan, som jag med anledning
av utskottets oförklarliga brist
på slutyrkande nödgas ställa här i slutomgången.
Jag återkommer således med
yrkandet.

T detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora (ep), Vigelsbo
(ep) och Göransson (s) samt fru Lindberg
(s), fröken W etter ström (h) och
fröken Ljungberg (h).

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Det väsentligaste innehållet
i första lagutskottets utlåtande nr
54, som vi behandlar i kväll, är givetvis
det förslag som föreläggs riksdagen att
godkänna en anslutning till två konventioner:
FN-konventionen av 1961 som
syftar till en begränsning av antalet
statslösa och europarådskonventioner!
av 1963 som har till syfte att i möjligaste
mån förhindra förekomsten av
dubbla medborgarskap och reglera förhållanden
rörande militärtjänstgöring
vid fall av flerfaldigt medborgarskap.

I det sammanhanget har också tagits
upp en utredning som gjorts på det nordiska
planet för att dels försöka nå fram
till samstämmighet i nordisk lagstiftning
i fråga om en anpassning till innehållet
i FN-konventionen, dels en gemensam
lagstiftning som innebär ytterligare
förmåner och lättnader för medborgare
i de nordiska länderna då det
gäller att vinna medborgarskap hos varandra.

Beträffande FN-konventionen har det
inte rått några delade meningar inom
utskottet. Jag skall bara beröra innehållet
i den så till vida som att jag vill påpeka,
att den har sin stora betydelse
när det gäller att förhindra att barn
föds utan medborgarskap i något land
eller att någon berövas sitt medborgarskap
utan att samtidigt få medborgarskap
i ett annat land.

När det gäller europarådskonventio -

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

nen föreligger två motionspar, dels en
motion i vardera kammaren i början
av detta år och dels en motion i vardera
kammaren i anslutning till den proposition,
nr 128, soin man huvudsakligen
sysslar med i första lagutskottets utlåtande.

Huvudmotionären fru Svensson påpekar
att riksdagen i fjol stannade vid
olika beslut i kamrarna och att man här
i andra kammaren med stor majoritet
anslöt sig till det yrkande som då ställdes
om en översyn av förmynderskapslagen
i syfte att bereda möjligheter för
barn födda i Sverige där endast en av
föräldrarna är svensk medborgare att
kunna få medborgarskap i Sverige utan
ansökan.

Nu behandlas samma problem igen,
och i motionerna 1:16 och 11:65 har i
stort sett samma yrkande som i fjol återkommit.
I de sistnämnda motionerna,
som väcktes i anslutning till propositionen
nr 128, uttalar man att man i och
för sig ansluter sig till tankegången att
söka begränsa antalet dubbla medborgarskap.
Man vill dock göra ett undantag
för barn under 18 år, då man menar
att förekomsten av dubbelt medborgarskap
inte kan vara till skada. Det föreslås
alltså att man visserligen skall ansluta
sig till konventionen men samtidigt
meddela att Sverige har för avsikt
att undersöka möjligheterna att ge dessa
barn dubbelt medborgarskap.

Jag vill från början ha sagt att utskottet
i första hand haft att ta hänsyn till
i vad mån detta yrkande låter sig förena
med Sveriges anslutning till konventionen
i fråga. Vi har ju i Sverige
alltid varit mycket angelägna om att när
vi ratificerar en konvention, skall vi
också i fortsättningen bemöda oss att
i anda och sanning efterleva den konventionens
regler. Om man nu ansluter
sig till en konvention som säger att
vi så långt det är möjligt skall begränsa
förekomsten av dubbla medborgarskap,
kan man inte rimligen samtidigt i det
ögonblick vi godtar konventionen säga

140

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

att vi skall stifta en nationell lag som
går i rakt motsatt riktning.

Jag kan hålla med fru Svensson om
att det dubbla medborgarskapet för barn
under 18 år i och för sig inte skulle behöva
innebära några olägenheter, åtminstone
inte i så många avseenden. En allvarlig
olägenhet skulle kanske vara att
det dubbla medborgarskapet kan invagga
en mor i en säkerhet som det inte
finns någon riktig grund för, för den
händelse man reser utomlands med barnet
eller det förekommer ett fall av
egenmäktigt bortförande av barnet från
den ena förälderns sida. Fru Svensson
är ju också medveten om att det inte
finns någon hundraprocentig garanti,
om man har ett dubbelt medborgarskap
i sådana fall. Men hon menar att det i
sa många andra avseenden skulle vara
av stor betydelse.

Jag skulle vilja säga att det viktiga
för mig är att ett barn som växer upp i
Sverige skall känna samma ekonomiska
och sociala trygghet som alla andra
barn, vare sig barnet har en svensk
förälder eller båda föräldrarna är utlänningar.
Kravet på trygghet, att inget
barn skall uppleva och känna främlingskap
i Sverige, är lika stort i båda fallen.
När det gäller de barn som inte har
svenskt medborgarskap men som ändå
växer upp här i landet och känner sig
som svenskar med en stark samhörighet
med Sverige, kan vi naturligtvis genom
en svensk lagstiftning undanröja alla de
hinder som gör att barnen inte har samma
ekonomiska och sociala fördelar
som svenska medborgare. Därmed stöter
vi inte några andra intressen för huvudet.

När det gäller den mer utåtriktade
lagstiftningen som rör medborgarrätten,
är det alldeles riktigt som justitieministern
framhåller i propositionen,
att varje land har en exklusiv rätt att
själv träffa avgöranden i medborgarskapsärenden.
Men just därför att det
finns så olika nationella lagar och så
olika uppfattningar i andra länder,

måste man, för att komma fram till
någorlunda enhetliga regler, träffa internationella
överenskommelser. Som
fru Svensson framhöll var Haagkonventionen
ett försök att på ett litet område
reglera internationella tvister när
det gäller medborgarrätten. Denna konvention
har varit ett otillräckligt instrument,
och det kommer säkert också
europarådskonventionen att vara.
Men den är ändå ett försök att på ett
begränsat område åvägabringa enhetlighet
inom den lilla krets av länder som
Europarådet omfattar. Jag tror precis
som fru Svensson att det är en fråga
på mycket lång sikt att på det internationella
området få igenom en tillräckligt
radikal lagstiftning inom medborgarrätten
som vi skulle vara helt nöjda
med.

Fru Svensson har som ett av skälen
för sitt yrkande anfört, att hon fäster
stort avseende vid jämlikheten. Det gör
jag också, och i och för sig tycker jag
inte att det står i god överensstämmelse
med kravet på lika rätt för man och
kvinna, att det är faderns medborgarskap
som avgör vilket medborgarskap
barnet skall ha. Det problemet togs upp
redan 1950 i förarbetena till vår nuvarande
medborgarskap slag. I detta
sammanhang uttrycktes också sympati
för den tanke som fru Svensson nu
framfört. Men det framhölls att med
hänsyn till att lagstiftningen i flertalet
andra länder ute i världen var sådan
att man gav prioritet åt fadern, så skulle
en ensidig svensk lagstiftning komma
att leda till ett inte önskvärt ökat
antal av dubbla medborgarskap. När
lagförslaget gick ut på remiss godtogs
den tankegången av flertalet remissinstanser.
De kvinnoorganisationer som
tillfrågades var dock av annan mening
och hävdade att man borde hålla på
likställigheten mellan könen även i detta
fall.

När lagförslaget förelädes riksdagen
yttrade justitieministern, att han hade
förståelse för detta krav på jämlikhet

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

141

men att han, när han vägde önskemålen
att tillgodose det mot de nackdelar
som det måste innebära genom att det
försvårade likställigheten på det internationella
planet, ändå stannade för att
förorda de nuvarande bestämmelserna.
Men han tilläde att kravet att barnet
skulle få faderns medborgarskap inte
skulle vara ovillkorligt; det kunde finnas
fall då barnet borde erhålla svenskt
medborgarskap i alla fall. Så skulle
t. ex. barnet, om modern vid skilsmässa
erhöll vårdnaden om barnet, på ansökan
utan vidare få svenskt medborgarskap.
Man stannade också för att i ett
par fall tolerera dubbelt medborgarskap,
som fru Svensson mycket riktigt
anmärkt. Motivet till detta var att om
ett barn vid födseln förvärvat svenskt
medborgarskap så skall det starkare
skäl till för att beröva det detta svenska
medborgarskap så länge barnet inte
självt kunde bestämma.

Fru Svensson har i sin motion sagt
att hon inte tycker att valfriheten att
vid 18 års ålder själv bestämma vilket
medborgarskap man sedan vill ha är
tillräcklig, utan hon vill öka valfriheten
genom bestämmelsen om det dubbla
medborgarskapet. Jag skulle vilja säga
att jag knappast tycker att detta ökar
barnets valfrihet; det ger barnet ytterligare
ett medborgarskap utan att det
tillfrågas. Barnet får alltså ytterligare
ett medborgarskap att ta ställning till
när det blir dags att bestämma vilket
medborgarskap det skall behålla. Förslaget
har alltså ingen praktisk betydelse.

Om vi som utskottet har föreslagit
företar en utredning och verkligen söker
eliminera alla de olägenheter på
de ekonomiska och sociala områdena
som följer med utländska medborgarskap
och om vi tillämpar möjligheten
att ge barn svenskt medborgarskap om
det ligger i barnets intresse, såsom
för närvarande är fallet, har vi egentligen
eliminerat de olägenheter som
finns utom det som tycks vara en hjär -

Riktlinjer för utlänningspolitiken in. m.

tesak för fru Svensson, nämligen att
barnet känner det som en kränkning
att inte vara medborgare i det land där
det växer upp och som det känner samhörighet
med genom sin mor. Denna
känsla kanske upplevs starkare av modern
än av barnet, och om barnet upplever
sin situation på detta sätt så måste
väl detta bero på att man inpräntat
i barnet att det svenska medborgarskapet
i och för sig är något förmer och
någonting finare än dess utländska
medborgarskap.

Men man har även att ta hänsyn till
den andra parten. Fadern har kanske
inte alltid intresse av att barnet skall
erhålla svenskt medborgarskap och
kanske därvid förlora medborgarskapet
i hans eget land. I den mån barnet
växer upp här men har så liten kontakt
med faderns hemland att det helt
känner sig främmande för faderns närmaste,
hans språk och traditioner så
beror väl detta på att fadern själv har
fjärmat sig så mycket från sitt ursprungliga
medborgarland, att han rätteligen
bör söka medborgarskap i Sverige
för att därmed också tillförsäkra
sitt barn svenskt medborgarskap.

Utskottet har framhållit att i det stora
flertalet fall erhåller dock de barn
som inte från födelsen har svenskt
medborgarskap sådant innan de når
skolåldern. I de fall där så inte sker
finns i regel skäl härför. .Tåg sade att
när det gäller att medge barn självständig
rätt till medborgarskap tillämpas
vår lagstiftning generöst. Det har
styrkts dels av det interpellationssvar
som justitieministern lämnade här i
kammaren i våras, dels av de uppgifter
som utskottet har inhämtat och som
finns återgivna i utskottsutlåtandet.
Det styrktes också i fjol av den redogörelse
som fru Lindström lämnade i
utskottet. Fru Lindström har under 12
år handlagt medborgarskapsärenden
och kunde alltså lämna en mycket
grundlig och mycket auktoritativ redogörelse
för praxis i dessa hänseenden.

142 Nr 44 Onsdagen den 11

ltiktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

Under sådana förhållanden återstår
att ta ståndpunkt till frågan, om vi
skall godkänna Europarådets konvention
och ta konsekvenserna av den, eller
om vi i något slags nationell självtillräcklighet
hellre vill stifta en lag
här i Sverige, som innebär att vi går
i motsatt riktning mot tanken bakom
Europarådets konvention. Jag kan inte
se att de yrkanden som fru Svensson
har framställt och intresset av att biträda
konventionen går att förena. Jag
kommer därför att yrka avslag på motionerna
1:16 och II: 65 samt bifall till
vad utskottet har föreslagit om en utredning
rörande förbättring av de sociala
och ekonomiska förhållandena
för barn som har svensk förälder och
växer upp här i Sverige.

Därutöver har jag inte något ytterligare
att tillägga annat än att jag anser
det mycket angeläget att Sverige inte
undandrar sig det samarbete på det internationella
planet som ett biträdande
av de båda konventionerna innebär.
Jag tror nämligen att det i det långa
loppet ändå kommer att medföra varaktigare
och större fördelar för den
grupp av barn som både jag och fru
Svensson ömmar för, även om vi kanske
har olika uppfattning om hur man
bör lösa problemet.

Fru SVENSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar konventionen
strider inte vårt motionsyrkande
mot denna. En översyn kan väl aldrig
någonsin strida mot en konvention.
Vi har väl i detta land rätt att utreda
vilka problem som helst, även om vi
antar konventionen. Det är riktigt att
konventionen syftar till att undvika
dubbla medborgarskap, men som jag
tidigare framhållit är konventionens
grundtanke att skydda vuxna medborgare.

Det problem som vi diskuterar i samband
med motionen gäller barnen. Avsikten
är ju alt barnen med dubbla

december 1968 em.

medborgarskap så småningom skall få
välja antingen faderns eller moderns
medborgarskap, vilket enligt vårt förslag
skulle ske vid 18 års ålder.

Vi kan inte under den tid det tar
innan konventionen blir antagen i andra
länder låta bli att uppmärksamma de
problem vi har inom vårt eget land.
Dubbla medborgarskap kommer alltid
att finnas, oavsett konventionen. De
problem som dessa barn har blir kvantitativt
större för varje år som går. Det
är de jämförelsevis unga människorna
som emigrerar från sina hemländer till
Sverige som ingår äktenskap och det
är de som får barn. Jag har sagt det
förut, och jag säger det än en gång, att
vi inte bar tid att vänta i årtionden,
kanske generationer, på att olika länders
medborgarrättslagar blir samstämmiga.
Vi måste få mod att föra in ett
nytänkande i dessa sammanhang.

När fröken Bergegren sade att vi tydligen
ansåg det svenska medborgarskapet
förmer än faderns medborgarskap,
så måste jag framhålla att det inte alls
är fråga om detta, och det vet fröken
Bergegren mycket väl. Det gäller ju att
ett barn som föds i Sverige, växer upp
här, uppfostras som svensk och vars
ena förälder är svensk också bör ha
medborgarrätt i det land som genom
dessa förhållanden verkligen är barnets
hemland. Det rör sig inte alls om att
undandra sig ett samarbete med andra
länder, men vi måste ta hänsyn till vad
som händer i vårt eget och de människor
som lever och bor här.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag instämmer till alla
delar i vad fröken Bergegren sagt.
Hon har ju tidigare intresserat sig för
dessa frågor, och jag skall bara be att
få tillägga ett par synpunkter.

I sitt inledningsanförande uttalade
fru Svensson att ett barn borde vara
medborgare i det land där det är fött
och gått i skola. Detta skulle vara en

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

princip som helt avviker från den som
nu tillämpas i vårt land liksom i större
delen av västvärlden. Vi brukar tala
om jus soli, d. v. s. den rätt som innebär
att man skall ha medborgarskap
där man föds. Men en jus sanguinis,
d. v. s. en härstamningsprincip, tillämpas
här i landet och det betyder att
man följer någon av sina föräldrar beträffande
medborgarskapet.

Jag tror därför att följderna skulle
visa sig helt orimliga om man drog ut
konsekvenserna av det resonemang fru
Svensson för i denna del. Av det fortsatta
anförandet fick man emellertid
den uppfattningen, att reformsträvandena
kanske inte sträckte sig så långt;
en översyn skulle enligt fru Svensson
kunna göras utan att man kom i konflikt
med de principer vi en gång stannat
för.

Fru Svensson talade också om afl den
princip som nu tillämpas i den svenska
lagstiftningen kränkte principen om likställighet
mellan män och kvinnor. Det
kan naturligtvis uppfattas på det sättet,
när man här låter faderns medborgarskap
bestämma barnets medborgarskap.
Föräldrabalken har en annan princip
-— förmyndare för svenska barn är både
far och mor. Även på andra områden i
den svenska rätten respekterar man en
likställighetsprincip. Men vad vi i detta
sammanhang måste komma ihåg är att
vi i Sverige är ganska avancerade i dessa
frågor. Vi har kommit ganska långt i
debatten om likställighet mellan könen,
medan man utomlands inte alls har denna
syn vare sig på förhållandet mellan
könen eller på det förhållande som skall
råda mellan föräldrar och barn. I de
flesta länder är det naturligt att fadern
får vårdnaden om barnen. Han har en
långt driven bestämmanderätt över dem.
Hans roll kan på intet sätt jämföras med
den svenske mannens.

Men av en medborgarrätt här i landet
fordras att den på något sätt utformas
så, att den går ihop med medborgarrätten
utomlands. Detta är också bakgrun -

148

Riktlinjer för utlänningspolitiken in. m.

den till de två konventioner som föreslås
bli antagna här i dag. Vi måste väl
då, i varje fall tills vidare och så länge
de som bor utom vårt lands gränser inte
har kommit längre, i viss mån anpassa
oss efter deras rättssystem. För att det
inte skall leda till dubbla medborgarskap
och för att det inte skall leda till
konflikter vid tillämpningen av medborgarskapslagarna
är det nödvändigt
för oss att hålla fast vid den princip
som nu gäller, nämligen att barnets
medborgarskap skall följa faderns. Man
nedbringar då antalet dubbla medborgarskap
och undviker sådana konflikter
som jag nu har talat om.

Vi som har haft förmånen att delta i
Europarådets arbete har ofta ställts inför
frågor som dessa: Varför ratificerar
Sverige inte den och den konventionen?
Varför har ni ännu inte godkänt det och
det förslaget till konvention? Vi befinner
oss då ofta i en ganska besvärande
situation, vilken kanske skulle bli ännu
mera besvärande för oss om vi finge
uppleva att den folkvalda kammaren
begär en utredning i en riktning som
strider mot konventionens principer.
Konventionens princip är ju att förebygga
dubbla medborgarskap, medan
den utredning som nu begärts av motionärerna
kallt räknar med att den skall
leda till ett större antal dubbla medborgarskap.
Det verkar också vara hyckleri,
om vi dels anser oss kunna ta konventionen,
dels går bakvägen och stiftar
lagar i vårt land som strider mot
konventionens princip.

Jag tror också att vi här i landet har
fått grodperspektiv på hela detta problem.
Hela resonemanget här präglas av
att ingenting är så värdefullt som det
svenska medborgarskapet. Vi är ändå
ett litet folk -— knappt 8 miljoner människor
— som bor i utkanten av Europa.
Det finns ute i världen större folk. Det
finns länder som kanske kan ge sina
medborgare ett större skydd än vad vi
någonsin kan åstadkomma. Är det då
inte litet förmätet av oss att utgå ifrån

144

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

att barnen till de av våra flickor som
gifter sig med utlänningar till varje pris
skall bli svenska medborgare? De skall
inte få faderns medborgarskap eftersom
fadern är utlänning.

Jag tror att vi måste se detta på ett
helt annat sätt. Vi får inte vara så självgoda
att vi utgår ifrån att det svenska
medborgarskapet alltid är det bästa och
hjälper oss i alla situationer.

Sedan vill jag också beröra en detalj
i fru Svenssons framställning. Hon sade
att om barnet hade dubbelt medborgarskap
skulle det inte vara lika lätt för
fadern att få ut ett pass. Det skulle därigenom
bli lättare att förhindra kidnappingsresor.
Jag tror emellertid inte
att den utländska beskickning, som anser
att barnets medborgarskap följer
faderns, tvekar ett enda ögonblick att
utfärda pass även om barnet har dubbelt
medborgarskap, ty varje lands beskickning
handlar i ett sådant läge —
och kommer att handla — utifrån det
egna landets lagar.

Vidare vill jag peka på den mycket
svala skrivningen från de barnavårdsnämnder
som har yttrat sig i denna fråga,
även om de har tillstyrkt en utredning.
De problem barnavårdsnämnderna
har haft att yttra sig om har inte
varit särskilt stora och de har inte redovisat
några större svårigheter på detta
fält. Trots detta har de dock inte haft
något att erinra mot en utredning.

I övrigt tycker jag att fröken Bergegren
noggrant har penetrerat hela detta
problem och klarlagt vad som rimligen
bör vara vägledande för oss när vi tar
ställning i denna mycket viktiga fråga,
som också har stor betydelse för vårt
anseende ute i Europa. Om vi nu skulle
gå på en linje som strider mot konventionens
princip, så tror jag att vårt anseende
blir en aning skamfilat.

Herr talman! Beträffande yrkandena
ber jag att få återkomma.

I detta anförande instämde fru Ekendahl
(s).

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Mitt mångåriga intresse
för flyktings- och invandrarfrågor må
tjäna som en ursäkt för de minuter jag
ber att få tillbringa i andra kammarens
talarstol under mitt absolut sista dygn i
riksdagen. Det är också angenämt att få
tala till en så stor — jag vågar väl inte
säga tacksam — publik när klockan
närmar sig 1 på natten.

Först en reflexion i utkanterna av
problemet. Det är ju ingen hemlighet
att Sverige i högre grad än förr betraktas
som ett eldorado för vissa utlänningar
av icke önskvärt slag. Det gäller
kriminalitet i allmänhet och narkotikabrott
i synnerhet. Man har trott sig kunna
notera dels att Sverige är en god
marknad, dels att vår kriminalvård är
så pass human, att den knappast avskräcker
så »tuffa killar» som det här
gäller. Riskerna inkalkyleras troligen i
driftkostnaderna.

I detta läge kan man naturligtvis inte
förorda en i det närmaste fri invandring
och en släpphänt övervakning av
det inflyttade klientelet. I alla övriga
sammanhang är jag anhängare av en
generös flyktings- och invandringspolitik.
Jag kan härvidlag helhjärtat instämma
med bland andra herr Mundebo.

Den del av ärendet som kommit under
vår behandling i andra lagutskottet avser
ju vissa lagändringar. De nyheter
som där signaleras avser att stärka utlänningarnas
rättssäkerhet i vårt land,
framför allt inom det kompetensområde
som berör beviljandet av uppehållstillstånd.
Det förordas därvid en större
generositet än hittills.

Däremot föreslås en viss skärpning
av utvisningsbestämmelserna och kontrollen
under vistelsen i landet. Populärt
kan läget väl beskrivas så, att det
blir något lättare härefter att komma in
i landet men att det också blir lättare
att åka ut ur landet om man inte sköter
sig. Såvitt jag kan förstå är detta både
humanitet och god ordning.

I propositionen föreslås inrättande av

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

145

en central utlänningsmyndighet. Den
bör hälsas med tillfredsställelse. Statens
utlänningskommission har från år 1944,
då den inrättades, haft enbart provisorisk
karaktär. Såväl Kungl. Maj:t som
remissinstanserna har konstaterat att vi
behöver en central och permanent utlänningsmyndighet.
Vi lever mera definitivt
än någonsin i en öppen värld.

Under utlänningskommissionens 24-åriga historia har jag haft otaliga tillfällen
till kontakter och samarbete med
den. I synnerhet var detta fallet under
mina mer än fyra år såsom flyktingssekreterare.
Mestadels har dessa erfarenheter
givit mig ett starkt intryck av
kommissionens och myndigheternas
strävan till oväld. En viss byråkratisk
stelhet har väl inte kunnat undvikas.
Det som någon gång har oroat mig är
att det behövts ett ingripande eller en
hemställan utifrån för att rädda vissa
mänskliga värden. Jag har själv några
gånger fått medverka till omprövning
av beslut om uppehållstillstånd eller
upphävande av utvisningsbeslut. Med
viss oro har jag frågat mig vad som
skulle ha skett om ingen hade ingripit.

.lag har den uppfattningen, att den
nya utlänningslagen skall eliminera en
del av dessa risker. Vi skall komma
ihåg att de utlänningar som klappar på
våra portar är handikappade på grund
av flera omständigheter. De är främmande
för vårt språk och vårt sätt att
leva. De är ofta vinddrivna människor,
nervösa och uppjagade, och de behöver
en möjlighet att få tala ut med tjänstemän,
som är så litet byråkratiska som
möjligt; tjänstemän som förtjänar den
fantastiska benämningen »jourhavande
medmänniskor» eller rätt och slätt medmänniskor.
Därför behöver den kurativa
verksamheten ytterligare byggas ut, och
jag ber att i det stycket få ansluta mig
till reservation 3 vid statsutskottets utlåtande
nr 196. I den reservationen understryks
just nödvändigheten av att
den kurativa sidan framdeles får en
bättre utformning än hittills.

Låt mig också få nämna med tack6
— Andra kammarens protokoll J968. Nr

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

samhet den bok som genom våra utlänningsmyndigheter
nu håller på att
utkomma på flera aktuella språk, Utlänning
i Sverige. Den har redan varit
till utomordentlig hjälp.

Sedan finns det saker som är petitesser
ur statens synpunkt men som för den
enskilde kan vara besvärliga nog. Jag
tänker bl. a. på den situation som uppstår
när en utlänning kommit hit på ett
kortfristigt uppehållstillstånd. Under
vistelsen här blir vederbörande kanske
erbjuden ett arbete eller önskar av annan
anledning stanna i landet en längre
eller kortare tid. Ansökan om uppehållsoch
arbetstillstånd måste då lämnas in
från vederbörandes hemland eller i varje
fall från en ort utanför Sverige. Pressen
har nyligen omnämnt ett fall, då en
utländsk dam måste göra en dyrbar, alldeles
extra resa till London för att därifrån
skicka en ansökan. Själv har jag
några gånger varit med om att hjälpa
i väg utlänningar, som redan befunnit
sig i Sverige, exempelvis till en tysk
stad för att ansökningshandlingen skulle
bli giltig.

Menar jag då att utlänningsmyndigheten
a priori måste bevilja alla ansökningar
om uppehålls- och arbetstillstånd
vilka lämnas in av besökande här i landet?
Naturligtvis inte. Jag menar bara
att ansökningarna skall behandlas efter
precis samma sakliga grunder, oberoende
av om de är avsända från London,
Hamburg eller Påskallavik. Svaret borde
kunna bli ja eller nej, oavsett var den
befinner sig som har sänt in ansökan.
Det avgörande är ju de faktiska omständigheterna
och inte formalistiska synpunkter
på sättet för ansökan. Alltså
bort med det som finns kvar av formalism
på detta område och låt det sakliga
innehållet få bli avgörande! Däremot
tycker jag, herr talman, att propositionen
och utlåtandena skapat eu god och
hållbar grund för tillämpningen av de
tre förfaringssätt för individuell kontroll
som kallas avvisning, utvisning och
förvisning.

Jag biträder också förslaget om att

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

146

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

begreppet »hemfallen åt alkoholmissbruk»
vidgas till »hemfallen åt alkoholmissbruk
och narkotikamissbruk». Det
gäller ju inte alkohol- eller narkotikasjuka
människor i allmänhet utan endast
sådana utlänningar som på grund
av sitt alkohol- eller narkotikamissbruk
är farliga för annans personliga säkerhet,
för ett grovt störande levnadssätt
eller driver brottslig verksamhet.

.lag kommer att rösta för andra lagutskottets
hemställan i utlåtandet nr 73.
Beträffande statsutskottets utlåtande nr
196 kommer jag att stödja reservationen
3 angående den kurativa verksamheten.

Främlingen vid vår port skall mötas
inte med allmosor och barmhärtighet i
vanlig mening utan med den generositet
och beredvillighet att dela vårt bröd och
vårt livsrum med en plågad nästa som
tillkommer ett så privilegierat folk som
vårt.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! I stort sett kan jag vid
denna sena timma inskränka mig till att
instämma i vad fru Svensson sagt beträffande
första lagutskottets utlåtande nr
54. Jag har liksom hon svårt att förstå
varför utskottet i slutklämmen endast
har rört sig i periferin, endast har talat
om de sociala förmånerna, men gått
förbi själva den grundfråga som togs
upp i de likalydande motionerna I: 16
och II: 65, nämligen frågan om en översyn
av medborgarskapslagstiftningen.
Utskottet tröstar sig självt och riksdagens
ledamöter med att man i alla fall
kommit fram till en viss utjämning i
förhållandena mellan barn vars båda
föräldrar är svenska medborgare och
barn som har utländsk fader och svensk
moder.

Det är gott och val att en viss utjämning
har ägt rum, men det är inte till
fyllest. Man måste fråga sig varför utskottet
har skyggat för själva grundfrågan.
Det kan väl ändå inte vara på det
sättet, att utskottet av något slags prestigehänsyn
vill hänvisa till sitt utlåtande

i denna fråga förra året och därför vill
gömma sig bakom konventionsförslaget
i denna detalj. Jag kan inte hjälpa att
jag fick en svag känsla av att så var fallet
när herr Martinsson talade mycket
varmt för det arbete som på detta område
nedlagts inom Europarådet. Det
är klart att man i dylika sammanhang
skall vara trogen de principer som
kommer fram i t. ex. Europarådet, men
å andra sidan skall man väl inte vara
så bunden vid förhållandena till andra
länder, att invånare som föds och växer
upp i vårt eget land kommer i kläm.

Jag har också svårt att förstå varför
det skulle vara orätt mot övriga länder
i Europarådet, om den i motionerna föreslagna
översynen kom till stånd. Det
är därmed inte sagt att vi på något sätt
bryter mot den överenskommelse som
träffats.

Herr talman! Eftersom tiden är så
långt framskriden skall jag inte gå in
på de motiveringar som jag annars skulle
kunna anföra för ett godkännande av
motionerna och t. ex. berätta en hel del
saker som framkommit vid kontakt med
de människor som berörs. Jag vill i stället
kort och gott uttrycka min förhoppning
om att kammarens ledamöter, när
vi nu går till votering, bär kvar samma
inställning i frågan som förra året, vilken
resulterade i ett bifall till de motioner
som då behandlades.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:16 och 11:65.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) :

Herr talman! Jag vet att många tycker
att vi som har stött både denna motion
och fjolårets motion och som kanske
har deltagit i diskussionen i våras i samband
med en interpellation, säger samma
sak hela tiden. Men jag vet också att
de som har gått emot motionen liar producerat
sig på många sidor i ett utlåtande
och sedan bär stått här och sagt samma
saker, och jag anser att vi har samma
rätt som de att upprepa oss.

Man känner sig oerhört främmande

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

147

för reaktionära yttringar bos sin närmaste
omgivning. Jag tycker att jag ser
sådana hos de företrädare för utskottet
som särskilt talat om dessa barn som är
biandbarn, alltså barn med utländsk far
och svensk mor, och som vill sätta dem
i en lägre klass än andra barn. Man bär
visserligen varit så snäll att man har
sagt att frågan nog borde utredas, så att
dessa barn kunde få en del av de sociala
förmåner som svenska barn erhåller, men
man vill inte vara så generös att man
medger att de bör vara helt likställda
med dem.

Det finns i dag en tendens att i likställighetsdebatten
ofta glömma bort barnen.
Den tendensen skymtar även här.
Man för abstrakta resonemang och ser
ut långt över våra gränser. Däremot talar
man om grodperspektiv och självtillräcklighet
hos dem som vill värdesätta
ett barn med utländsk far lika högt
som andra svenska barn. Men det är inte
fråga om grodperspektiv när de som har
nått så långt att de får företräda oss i
Europarådet —och som inte försummar
att erinra om det — inbillar sig att vårt
lands anseende skulle bli skamfilat och
att de själva skulle ha svårt att uppträda
i Europarådet, om vi här i Sverige lät
utreda möjligheterna att likställa barn
med utländsk far och svensk mor med
de svenska barnen.

Det är nästan löjeväckande att anföra
sådana svårigheter och samtidigt bortse
från de svårigheter som möter barnen
själva. Barnavårdsnämnderna som yttrat
sig framhåller att bristen på sociala förmåner
är en belastning för barnen och
kan ge dem en känsla av att vara säregna.
En del av barnen har kanske en
hudfärg som redan pekar ut dem såsom
varande icke riktigt som andra, och så
skall det markeras även på detta sätt.
Men företrädare för utskottet anser som
sagt att detta inte är någonting i jämförelse
med deras egna svårigheter. »Vi
lappar ju ansiktet i Europarådet», heter
det. Jag tycker att det är ynkligt med
denna inställning.

G*—Andra kammarens protokoll 1968. N

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.

Det finns ju den möjligheten att modern
inte gifter sig med den utländske
fadern till barnet och att barnet alltså
får svenskt medborgarskap. Men jag har
svårt att förstå varför man skall tvinga
henne till ett sådant val. Antingen skall
hon gifta sig med barnets far och låta
sitt barn gå miste om svenskt medborgarskap
eller också skall hon ge barnet
svenskt medborgarskap genom att inte
gifta sig med dess far.

Fröken Bergegren ironiserade litet
och sade: »Är det så märkvärdigt med
svenskt medborgarskap? Om något barn
skulle inbilla sig det, har det väl fått eu
felaktig inställning av sin mor.» I Sverige
är det värdefullare med svenskt
medborgarskap än med ett utländskt,
det är ett faktum. Varför skulle inte ett
barn ha rätt till svenskt medborgarskap,
om det växer upp bär, har svensk mor
och inte på annat sätt bar markerat att
det inte hör hit?

Låt oss .som exempel ta en liten familj,
där mannen är grek och hustrun
är svenska. Mannen gör allt för att lära
sig svenska språket och för att kunna
bli svensk medborgare. Staten uppmuntrar
honom och ger honom anslag till
detta. Men hans barn vill man inte uppmuntra,
fastän barnet talar svenska och
icke känner till annat än svenska förhållanden
och har sina föräldrar här.
Detta går icke ihop; det är icke motiverat
på ett mänskligt sätt!

Jag hoppas att kammaren än en gång
skall markera den inställning till frågan
som kammaren gjorde i fjol, och jag
beklagar att inte utrikesministern är
närvarande här. Han visade faktiskt en
mera mänsklig inställning och gav oss
mer hopp om att detta problem skulle
kunna lösas på ett tillfredsställande sätt
när vi i våras talade med honom om
saken.

Jag kommer alt rösta för den motion
som har avgivits av fru Svensson m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.
r H

148 Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Riktlinjer för utlänningspolitiken m. va.

Herr TALMANNEN yttrade:

Propositioner ställes först beträffande
utskottets yttrande angående den
arbetstillståndsfria tiden för montagearbetare.
Därefter upptages utskottets
hemställan till avgörande momentvis.

Utskottets yttrande beträffande den
arbetstillståndsfria tiden för montagearbetare Herr

talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande,
dels ock på godkännande av den
i reservationen 1) angivna lydelsen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets yttrande i utskottets
utlåtande nr 196, såvitt avser den arbetstillståndsfria
tiden för montagearbetare,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den i reservationen 1) av herr Kaijser
in. fl. angivna lydelsen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
godkänt utskottets yttrande.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);

och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 196, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 167 ja och 34 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11) i
utskottets utlåtande nr 196, röstar

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44 149

Ändring i lagen om svenskt medborgarskap, m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 134 ja och 68 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 12 och 13

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Ändring i lagen om svenskt medborgarskap,
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 54, över dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 22 juni 1950 (nr 382)
om svenskt medborgarskap, m. m., dels
i anledning av propositionen väckta motioner,
dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr
193), m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, dels ock motioner
om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen.

Genom en den 28 juni 1968 dagtecknad
proposition, nr 128, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrå -

dets protokoll, föreslagit riksdagen att

dels godkänna

1) den i New York den 30 augusti
1961 avslutade konventionen om begränsning
av statslöshet,

2) den i Strasbourg den 6 maj 1963
avslutade konventionen om begränsning
av fall av flerfaldigt medborgarskap
och om militära förpliktelser i
fall av flerfaldigt medborgarskap,

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag angående ändring i
lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om
svenskt medborgarskap.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna
1:978 av herr Dahlberg in. fl. och II:
12''i0 av fru Svensson m.fl.

Genom en den 31 oktober 1968 dagtecknad,
under nästföregående paragraf
redovisad proposition, nr 158, hade
Kungl. Majrt, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att, såvitt nu var i fråga, antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap,

2) lag angående ändrad lydelse av 3
och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr
94) om polisregister m. in.

I de vid riksdagens början väckta
likalydande motionerna 1:16 av herr
Dahlberg in. fl och II: 65 av fru Svensson
in. fl. om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen
hemställdes »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om en översyn av gällande
bestämmelser i vad avser medborgarskap
för här i riket bosatta barn,
där endast den ena av föräldrarna är
svensk medborgare».

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte,

a) i anledning av de likalydande mö -

150 Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ändring i lagen om svenskt medborgarskap, m. m.

tionerna I: 16 och 11:65 i .skrivelse till
Kung]. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i fråga om sociala förmåner
åt i Sverige bosatta utländska barn;

b) med bifall till propositionen nr
128 såvitt avsåge 1961 års konvention,
godkänna konventionen;

c) med bifall till propositionen nr
128 såvitt avsåge 1963 års konvention
samt med avslag å motionerna 1:978
och II: 1240, godkänna konventionen;

d) med bifall till propositionen nr
158 såvitt avsåge förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 5 §§
lagen den 9 april 1965 (nr 94) om polisregister
m. m., antaga nämnda förslag; e)

på det sätt bifalla propositionerna
nr 128 och nr 158 i vad avsåge de
genom propositionerna framlagda förslagen
till lagar angående ändring i lagen
om svenskt medborgarskap, att
riksdagen för sin del antoge i utskottets
hemställan intaget förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni
1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
I: 16 och II: 65 om en översyn
av gällande bestämmelser i vad avser
medborgarskap för här i riket bosatta
barn, där endast den ena av föräldrarna
är svensk medborgare.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till
avgörande momentvis, varvid i fråga
om mom. a) först upptages frågan om
sociala förmåner åt i Sverige bosatta
utländska barn och därefter det i lrto -

tionerna 1:16 och 11:65 framställda
yrkandet i övrigt.

Mom. a

Sociala förmåner åt i Sverige bosatta
atländska barn

Utskottets hemställan bifölls.

Det i motionerna I: 16 av herr Dahlberg
in. fl. och II: 6.5 av fru Svensson
m. fl. framställda yrkandet att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om eu översyn av gällande
bestämmelser i vad avser medborgarskap
för här i riket bosatta barn, där
endast den ena av föräldrarna är svensk
medborgare

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionsyrkandet;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Svensson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 54, såvitt avser det i
motionerna I: 16 och 11:65 framställda
yrkandet om viss skrivelse till Kungl.
Maj :t. röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta motionsyrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 93 ja och 105 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

151

Kammaren hade alltså bifallit motionsyrkandet.

Mom. b—e

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Ändring i utlänningslagen, in. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 73, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i utlänningslagen den 30
april 1954 (nr 193), in. in., såvitt propositionen
behandlats av andra lagutskottet,
jämte motioner i ämnet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 5

Sedan protokollsutdrag beträffande
det under § 3 ovan redovisade beslutet
justerats, ajournerade kammaren nu kl.
1.05 sina förhandlingar till kl. 1.40 för
att bereda första lagutskottet tillfälle
att sammanträda.

§ 6

Då förhandlingarna kl. 1.40 återupptogs
under ledning av herr andre vice
talmannen, anmäldes till bordläggning
första lagutskottets memorial nr 57, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande första lagutskottets utlåtande
nr 54 över dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående

Ändring i utlänningslagen, m. m.

ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr
382) om svenskt medborgarskap, m. m.,
dels i anledning av propositionen
väckta motioner, dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193), m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott och behandlats
av första lagutskottet, dels ock
motioner om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen.

§ 7

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
memorial nr 200 skulle uppföras
sist bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 389, i anledning av motioner om
riksdagens informationsbehov;

från statsutskottet:

nr 377, i anledning av motion angående
behandlingen av värnpliktsfrågor; nr

379, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående svenska bidrag
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA);

nr 380, i anledning av motioner angående
lokalisering av flygplatser inom
stockholmsregionen och utredning om
lokalflygplats för Stockholm;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj d att i visst fall avstå arv
som tillfallit allmänna arvsfonden
jämte motion;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

152 Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
1 till riksstaten för budgetåret
1968/69, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte motioner;

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
1 till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 403, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser staten för statens
allmänna 1''astighetsfond;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för det
frivilliga skolväsendet jämte motioner;

nr 405, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för utlänningspolitiken
m. m.;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående domartjänster vid
vissa underrätter;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
kostnader för ett nyinrättat statsdepartement
m. in.; och

nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående godkännande av
ett konsortialavtal mellan staten och
ASEA om samarbete på atomkraftområdet
in. m.;

från bevillningsutskottet:

nr 373, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) jämte motioner; nr

374, med anledning av Kungl.
Majrts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och
Singapore för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av
skatteflykt beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet, m. m.; och

nr 375, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 januari
1968 (nr 25), m. m.;

från första lagutskottet:

nr 384, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret;

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 13 mars 1942 (nr 117)
med vissa bestämmelser om kungörande
i kyrka;

nr 386, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken; nr

387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 och 4 §§ skattestrafflagen
den 11 juni 1943 (nr 313), m. in.;
och

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4: o) och
16: o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.

3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

från andra lagutskottet:

nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

153

proposition med förslag till lag om ändring
i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193), m. m., såvitt propositionen
behandlats av andra lagutskottet,
jämte motioner i ämnet;

från tredje lagutskottet:

nr 382, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition nr 124 med förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648) (dieselavgaser), dels proposition
nr 160 med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 1 mom.
i nämnda förordning (bensinavgaser);
och

nr 383, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 1944
(nr 219) om djurskydd; samt

från allmänna beredningsutskottet:

nr 392, i anledning av motioner om
särskilda naturcentra vid Vindelälven
för forskning och turism, om vissa
stödåtgärder inom vindelälvsområdet
samt om en plan för vindelälvsområdets
användning för friluftsliv och rekreation;
och

nr 393, i anledning av motioner om
en allmän identitetshandling.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.42 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 69

914002