Nr 43 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:43)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

[KSS3S,

Nr 43 ANDRA KAMMAREN 1970

9 december

Debatter ni. m.

Onsdagen den 9 december

Sid.

Svar på interpellationer av:

fru Holmqvist (s) ang. anmälan om faderskap ................ 3

herr Jonasson (ep) ang. upphävande av prästs vigselskyldighet.. 5

Ett miljövårdsprogram........................................ 13

Utarbetande av riksnormer för buller .......................... 21

Landsbygdshusmödrarnas situation........................... 23

Den kristna etikens roll i uppfostran........................... 29

Ändring i förordningen om särskild varuskatt, m. m.............. 35

Företagsdemokrati........................................... 41

Förbud mot bestämmelser av typen § 32 i SAF:s stadgar......... 73

Ändring i statstjänstemannalagen, m. m......................... 73

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 december

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 69, om ett miljövårds- 13
program ................................................ 21

— nr 77, om utarbetande av riksnormer för buller ..............

— nr 78, om landsbygdshusmödrarnas situation, om en ekonomisk

värdering av arbetet med skötseln av ett hem samt om en utredning
angående de hemarbetandes situation................... 23

— nr 79, ang. den kristna etikens roll i uppfostran.............. 29

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 ang. ändring i förordningen om

särskild varuskatt, m. m.................................. 35

1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 43

Nr 43

Innehåll

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 52, ang. ändring i förordningen om

särskild varuskatt, m. m.................................... 41

Bankoutskottets utlåtande nr 70, ang. företagsdemokrati........... 41

Andra lagutskottets utlåtande nr 89, om förbud mot bestämmelser av

typen § 32 i SAF:s stadgar................................. 73

— nr 88 ang. ändring i statstjänstemannalagen, m. m............ 73

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Onsdagen den 9 december

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 1 innevarande
december.

§2

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Jönsson i Malmö enligt till
kammaren inkommet läkarintyg vore
sjukskriven under tiden från och med
den 7 innevarande december tills vidare.

Herr Jönsson i Malmö beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 3

Svar på interpellation ang. anmälan om
faderskap

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Fru Holmqvist har frågat
mig, om jag anser att anteckning i
barnavårdsmannaakten är tillräcklig
som bevis för att barnavårdsman till
pastorsämbetet har anmält faderskap till
barn utom äktenskap. Fru Holmqvist
har vidare -— om svaret på denna fråga
är nej — frågat, om jag anser att det
är tillräckligt som bevis för att barnavårdsmannen
har fullgjort sin anmälningsskyldighet
att faderskapsanmälan
inges till pastorsämbetet i två exemplar
och att det ena — försett med intyg om
att faderskapet har antecknats i vederbörande
personakt — återgår till bar -

navårdsmannen och biläggs dennes
handlingar.

Det ankommer inte på mig att göra
något uttalande i frågan vad som i det
enskilda fallet är tillräckligt som bevis
för att barnavårdsman har gjort föreskriven
anmälan till pastorsämbetet angående
faderskap till barn utom äktenskap.

En annan sak är huruvida det är påkallat
med särskilda föreskrifter om
skyldighet för barnavårdsman att genom
intyg från pastorsämbetet eller på
annat sätt kontrollera att faderskapsanmälan
verkligen lett till att anteckning
i personakt har skett. Jag vill då erinra
om att någon motsvarande kontrollskyldighet
i allmänhet inte finns i andra
fall av anmälningar eller underrättelser
mellan myndigheter eller tjänstemän.
Tillräckliga skäl att i detta hänseende
införa en avvikande ordning för barnavårdsmans
anmälan till vederbörande
pastorsämbete synes mig inte föreligga.
Här som i andra fall bör sålunda en
tjänsteanteckning om den vidtagna åtgärden
i princip vara till fyllest. Barnavårdsman
är emellertid oförhindrad att,
om han så anser lämpligt, från pastorsämbetet
begära intyg om att anteckning
om faderskapet har skett.

Vidare anförde:

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

Jag kan inte påstå att jag är nöjd med
svaret. Att det är intetsägande — jag
skulle nästan vilja kalla det ointresserat
— beror kanske på att motiveringen

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Svar på interpellation ang. anmälan om

till den framställda frågan var ensidigt
formulerad och verkade ta sikte endast
på barnavårdsmännens ökade ansvar;
att frågan alltså inte också gällde att de
utomäktenskapliga barnens nyvunna
rätt till arv verkligen skulle komma
de arvsberättigade till del. Jag beklagar
detta i så fall. Det var inte meningen.

I samband med reformens ikraftträdande
föreskrevs särskild skyldighet för
barnavårdsman till barn utom äktenskap
att göra retroaktiv anmälan om
faderskap. I jämförelse med tiden före
denna lags ikraftträdande har sålunda
barnavårdsmans anmälan till pastorsämbetet
om fastställt faderskap fått eu
annan karaktär. Från att ha varit, om
jag så får uttrycka det, mera en fråga
om att barnet haft en far antecknad -—
ofta helt okänd för barnet — kan anmälan
nu bli avgörande i arvsfall, eftersom
dödsbodelägare då utan större besvär
kan få reda på barnets existens.

Det var inte min avsikt att begära att
statsrådet skulle uttala sin uppfattning
om bevisvärdet i det enskilda fallet, om
föreskriven anmälan till pastorsämbetet
skett, utan det som varit anledningen
till min fråga är det nya ansvar som här
har ålagts barnavårdsmännen. Tidigare
gällde detta ansvar för barns arvsrätt
endast trolovningsbarn, som då bara
hade arvsrätt efter sin far. Av lång erfarenhet
som barnavårdsman vet jag att
avtal om erkännande av faderskap kan
aktualiseras efter mer än 40 år. Med
barnavårdsmannens hittills självständiga
ställning gentemot barnavårdsnämnderna
föreställer jag mig att den barnavårdsman
som upprättar avtalet också
måste bära ansvaret om formella anmärkningar
kunnat göras. I framtiden
kan fråga uppstå huruvida anmälan till
pastorsämbetet verkligen gjorts. Min interpellation
berör alltså inte minst barnets
intresse.

Jag anser att jämförelser med andra
former av anmälningar och underrättelser
mellan myndigheter och tjänstemän
och de jag tagit upp i min inter -

faderskap

pellation svårligen kan göras. Jag hoppas
emellertid att min fråga inte uppfattas
såsom ett misstänkliggörande av
postverket eller av pastorsämbetena.
Min avsikt var att från auktoritativt håll
— även om detta begrepp numera för
många har ful innebörd — få klarlagt
om ett visst sätt att inlämna en anmälan
kan anses som säkrare än ett annat.

Enligt mitt förmenande bör allt göras
för att eliminera risker för sådana
misstag, som brukar anges vara beroende
av den mänskliga faktorn. Jag
har inte avsett att anklaga någon person
för slarv i sin tjänsteutövning. Vad
det gäller är samhällets skyldighet att
se till att ingen medborgare i onödan
åsamkas rättsförlust, i detta fall personer
födda utom äktenskapet.

Tidigare gällde en praxis, som enligt
vad jag vet de flesta barnavårdsmän använde
sig av och som innebär att anmälan
om faderskap ingavs till pastorsämbetet
i två exemplar, varav ett återsändes.
Efter den nya lagens införande
förefaller det som om praxis ändrats,
så att endast ett exemplar av anmälan
inges. Det verkar inte otroligt att denna
praxis är förestavad av praktiska hänsyn.
Om så är fallet, anser jag det vara
felaktigt.

Jag vill fråga statsrådet Geijer, om
han kan tänka sig in i rollen som barnavårdsman
för ett barn — vilket han
säkerligen kan göra — och vilket system
han därvid skulle använda för att känna
sig säker på att inte missa ett juridiskt
mycket viktigt led i arbetet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag beklagar om fru
Holmqvist tycker att mitt svar varit
ofullständigt, men det har ju utgått från
den ställda frågan. Så som fru Holmqvist
nu har formulerat det spörsmål
hon vill ha svar på och efter att ha blivit
tillfrågad hur jag skulle handla, om
jag vore barnavårdsman, vill jag svara
att jag, såsom författningen är skriven.

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Svar på interpellation ang. upphävande av prästs vigselskyldighet

skulle anse det vara fullt tillräckligt att
skicka in anmälan i ett exemplar. Inget
säger ju att man skulle ha begått något
tjänstefel eller ha förfarit felaktigt, om
man nöjer sig med att skicka in anmälan
i ett exemplar.

Detta besked inrymdes också i det av
mig lämnade svaret. Jag hoppas att fru
Holmqvist nu kan finna mitt besked vara
till fyllest.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talmani Jag tycker att herr statsrådets
svar var mycket försiktigt. Jag
föreställer mig att han kanske är rädd
för att bli beskylld för ministerstyre
om han skulle säga något därutöver.

Jag får väl anse mig nöjd på det sättet
att min interpellation har besvarats,
men jag tycker att det besked som lämnats
går förbi det spörsmål jag framställt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. upphävande
av prästs vigselskyldighet

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LIDBOM, som yttrade: Herr

talman! Herr Jonasson bär frågat,
om justitieministern är beredd att
medverka till sådana lagändringar att
prästernas vigselskyldighet upphävs och
ersätts med vigselrätt. Interpellationen
har överlämnats till mig för besvarande.

Frågan om prästs vigselskyldighet
hänger samman med andra frågor, som
för närvarande är under utredning. Jag
syftar framför allt på familjelagssakkunnigas
arbete på en modernisering av
äktenskapsrätten. Om man stannar för
den lösning som antyds i direktiven för
denna utredning, nämligen att registrering
hos folkbokföringsmyndigheten

skall vara det konstitutiva momentet för
äktenskapets tillkomst, skapas förutsättningar
för att ta ökad hänsyn till de betänkligheter
mot vigselskyldi ghe ten som
har framförts på vissa håll.

Frågan om ändring av nuvarande regler
angående prästs vigselskyldighet bör
enligt min mening inte brytas ut ur sitt
större sammanhang. Jag är därför för
närvarande inte beredd att medverka
till en sådan reform som interpellanten
efterlyser.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lidbom för svaret på min interpellation.

I 4 kap. 3 § giftermålsbalken stadgas:
»Till vigsel inom svenska kyrkan äga
de trolovade välja den präst inom kyrkan
de själva åstimda; dock vare annan
ej skyldig viga än präst i församling,
av vilken endera är medlem.»

Prästerna har med andra ord vigselskyldighet.
Om någon präst vägrar att
fullgöra denna vigselskyldighet döms
han för tjänstefel. Så har också skett i
en del fall.

Det är många av prästerna som anser
sig handla mot Bibelns ord därest de viger
person som är frånskild. För egen
del kan jag inte finna något fel i att en
person som på grund av skiljaktiga åsikter
eller andra slitningar i ett äktenskap
skilt sig senare vill gifta om sig med
någon annan; vederbörande hör kunna
få handla så. Jag tycker emellertid också
att den präst som ej anser sig vilja
viga en frånskild person, då detta enligt
prästens mening står i strid med
Bibelns ord, ej bör tvingas att viga.
Och att ådöma dem som vägrat viga ett
straff anser jag vara att gå alltför långt.
Jag kan inte kritisera vederbörande domare
— de handlar ju enligt lagen. Men
lagen måste väl ändå ändras snarast
möjligt, så att sådana här domar inte
behöver avkunnas. Fn uppmjukning av

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Svar på interpellation ang. upphävande av prästs vigselskyldighet

lagen eller ett borttagande av vigselpiikten
måste enligt min mening ske. I
ett land sota vårt bör väl friheten vara
så stor att inga skall tvingas att handla
mot sin egen tro.

Kritik mot vigselplikten har framförts
vid flera tillfällen och i olika former,
men ännu har ingenting hänt. Statsrådet
Lidbom hänvisar i svaret till den utredning
som pågår och säger att denna
fråga hänger samman med andra frågor
som är under utredning. Statsrådet
vill alltså inte bryta ut frågan om prästs
vigselskyldighet. Jag måste beklaga detta.

Den svenska kyrkan har ju under senare
år dragits med viss prästbrist.
Prästyrket är påfrestande; den saken
har också diskuterats. Men de lagregler
jag nu talar om är kanske en av orsakerna
till att denna brist råder — man
har velat undvika konfliktsituationer
och fördenskull inte valt prästyrket.

I våra grannländer Danmark och Norge,
som har ett statskyrkosystem som i
stort överensstämmer med vårt, föreligger
ingen vigselplikt. I Danmark kan
biskopen befria präst från att viga frånskild,
och i Norge har en vigselförrättare
rätt att vägra vigsel om en av de trolovade
är frånskild och förutvarande
maken fortfarande lever. Här i Sverige
finns inte dessa möjligheter, utan prästerna
ställs inför domstol i sådana fall.
Detta måste enligt min mening stå i
konflikt med våra mänskliga fri- och rättigheter
och med den religionsfrihet vi
önskar ha.

År 1963 utarbetades inom Kungl.
Maj ds kansli en promemoria där följande
lydelse av den lagparagraf jag
talar om föreslogs: »Till vigsel inom
svenska kyrkan kunna de trolovade anlita
den präst som de själva åstunda
och som därtill är villig.»

Kyrkomötet har sedermera anlagii
detta förslag, men någonting mera har
inte hänt. Sedan lång tid tillbaka föreligger
således ett förslag som har accepterats
av flera instanser, och det är mer

än märkligt att man inte kunnat genomföra
detta. Det finns enligt mitt sätt
att se icke anledning att vänta med genomförandet.
Men vår mäktiga regering
bestämmer, och jag frågar: Hur länge
skall vi behöva vänta på att den utredning
som statsrådet talar om skall
bli klar och hur länge dröjer det innan
en ändring kommer att göras?

Det skulle vara intressant att få klarhet
i detta. Vigselplikten är enligt min
mening en föråldrad företeelse och den
passar inte vår demokrati. Varför kan
vi då inte lösa en så självklar fråga?

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Detta är en intressant
fråga som varit uppe många gånger.
Själv har jag motionsvägen varit inblandad
i den.

Jag undrar, herr Jonasson, om det
inte är en missuppfattning att det bara
är präster som har ett samvete. Jag tror
att även andra människor har det, däribland
sådana som är statstjänstemän
och skyldiga att lyda de lagar som gäller
särskilt för dem.

Det var ett mycket bra exempel när
herr Jonasson säger att en präst som
vägrar att viga blir ställd inför domstol.
Den domare som är skyldig att
döma honom kanske har samma uppfattning
som herr Jonasson och tycker
att detta är oriktigt och att lagen är felaktig.
Men domaren kan inte smita ifrån
sitt ansvar att följa de regler som gäller
för hans ämbete, eftersom han då blir
straffad. Detta är naturligtvis riktigt, så
som samhället är uppbyggt. Det finns
säkert domare, som många gånger tycker
att det är otillfredsställande och
t. o. m. stridande mot deras samvete att
skicka människor till fångvårdsanstalter.
Ja det finns exekutiva myndighetspersoner
som tycker att det är otillfredsställande
att vräka människor ut på gatan.
Men de måste göra det, eftersom de
annars bryter mot de regler som gäller
och blir ställda till ansvar för tjänstefel.

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Svar på interpellation ang. upphävande av prästs vigselskyldighet

Det vore ju mycket bättre om man
slapp tvinga människor att göra sådant
som de inte vill och som strider mot
deras uppfattning och samvete, hur man
nu vill kalla det. Detta kan beträffande
det vi nu diskuterar bli fallet med hjälp
av den lagstiftning som statsrådet här
talat om. Själv har jag under många
år motionerat om ett sådant system, att
de rättsliga effekterna av ett äktenskap
skall inträda i och med att det är registrerat.
Sedan får kontrahenterna
vända sig antingen till en präst, en
borgmästare eller någon annan, om de
vill ha en ceremoni. Det är en myckel
bra ordning.

T botten på detta problem, herr talman,
ligger statskyrkosystemet, som innebär
att prästerna är anställda av staten.
Det enda riktiga sättet att radikalt
lösa problemet är därför att skilja stat
och kyrka åt. Staten skall inte bestämma
om vad prästerna skall tro och tänka,
utan det skall de göra själva. Detta
kan bli fallet först när kyrkan är skild
från staten.

Jag hoppas att herr Jonasson instämmer
med mig i att för hans och dessa
samvetskänsliga prästers del lösningen
av problemet ligger dels i att man så
snabbt som möjligt ordnar med att registrering
av ett äktenskap är till fyllest,
dels i att man så småningom radikalt
skiljer stat och kyrka från varandra.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Den interpellation herr
Jonasson har ställt berör en intressekonflikt,
men om jag förstod honom
rätt tänker han bara på den ena parten
i denna intressekonflikt, dvs. den präst
som från religiösa synpunkter kan känna
sig besvärad av att vara tvungen att
viga i ett sådant fall där han anser att
kyrklig vigsel icke bör komma i fråga.
Den andra parten i denna intressekonflikt
är de personer som i dag söker
vigsel och som har en laglig rätt till
kyrklig eller borgerlig vigsel efter fritt

val. Man bör inte helt glömma bort dessa
människor. De bör kunna ställa anspråk
på att få sin vigsel förrättad utan
föregående moralisk eller religiös prövning
från prästens sida om lämpligheten
av deras personliga beslut att ingå
äktenskap.

Vi hoppas kunna lösa denna intressekonflikt
på det sätt som herr Sjöholm
nyss berörde. Intressekonflikten hänger
i hög grad samman med att det i dag
finns en obligatorisk vigsel, och att de
båda formerna kyrklig och borgerlig
vigsel är jämställda. Om vi inför ett nytt
system där vigseln inte längre är obligatorisk
utan en frivillig akt som kontrahenterna
kan använda sig av efter
eget skön, skapas bättre förutsättningar
för att ge prästerna rätt att själva ta
ställning till om de vill medverka till
denna akt eller inte.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är medveten om att
man kan se den här frågan ur flera
aspekter, men jag har tagit upp den
just därför att jag anser att den kan
brytas ur ut problemkomplexet kyrka—
stat.

För att ingen skall kunna missuppfatta
mig vill jag gärna säga — särskilt till
herr Sjöholm — att om man läser mitt
tidigare inlägg i protokollet skall man
se att jag inte har kritiserat domarna.
Jag underströk nämligen att jag vet att
prästerna i fråga har handlat emot lagen,
men jag sade också att vi borde
ändra lagen i detta avseende, så att man
inte behöver avkunna sådana domar.
Det står ändå i grundlagen: »Konungen

bör---ingens samvete tvinga eller

tvinga låta —--■.»

Den här aktuella situationen strider
enligt min uppfattning mot dessa ord.
I vårt land borde det väl vara så pass
»högt i taket» att man kunde bryta ut
en sådan här fråga och inte behöva råka
ut för historier av det slag jag har
påtalat.

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Svar på interpellation ang. upphävande av prästs vigselskyldighet

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag har bett om ordet
därför att jag själv tre gånger tidigare
har interpellerat i denna fråga, även
om jag har fått svar bara en enda gång,
nämligen av statsrådet Geijer.

Enligt vad jag kan förstå innehåller
dagens svar till herr Jonasson ungefär
detsamma som det svar jag fick. Det
har alltså inte skett någon ändring i
uppfattningen på denna punkt. Jag vill
därför än en gång efterlysa vad jag förra
gången kallade interimsbestämmelser,
och jag frågar statsrådet om han inte
anser att det är möjligt. Enligt svensk
praxis skall vi inte kvälja dom, och det
vare fjärran från mig. I stället anser
jag att lagen måste ändras. Det är upprörande
att bestämmelserna är sådana
som nu är fallet. Här efterlyser jag likhet
inför lagen.

Herr Sjöholm gjorde vissa enligt min
mening haltande jämförelser. Jag vill
påpeka att t. ex. en svensk värnpliktig
har rätt att få sitt samvetes bud respekterat.
Han säger: »Jag kan inte bära
vapen för mitt samvetes skull.» -— »All
right», svarar vi, »du slipper det.» Men
en prästs samvete respekteras inte.

Om kyrkans anseende skall kunna
upprätthållas, måste lagen ändras så att
de kyrkans tjänare som ser på detta
sätt på Bibeln får följa sitt samvete inför
Bibeln utan att därför förklaras
brottsliga. Jag vet att det är många unga
män som tvekar att välja prästens väg,
fastän de har känt en kallelse inför
Guds ord att bli präster, just därför att
de är rädda för följderna på detta område.
Eftersom jag också vet vilka svårigheter
församlingarna har att få tjänare
i sina kyrkor och vilka problem
biskoparna har att besätta viktiga tjänster,
tycker jag att det finns anledning
att mycket snart åstadkomma eu ändring.
Det är bråttom. Vi har inte råd att
vänta på en utredning som lägger fram
ett betänkande i en oviss framtid.

Jag känner till den smärta och de
påfrestningar det i många fall — kan -

ske i alla — har inneburit både för
präster som har drabbats och för deras
familjer när vigselskyldigheten har
hävdats. Utan att bryta ut frågan ur det
sammanhang som statsrådet talar om
kunde man förmodligen finna vägar
som redan nu anvisade en lösning.
Oavsett vilken syn vi har på skilsmässa
och ny vigsel måste vi beklaga det
nu rådande förhållandet.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Det är med tvekan som
jag yttrar mig i den här debatten, men
jag ville så gärna instämma med herr
Jonasson och herr Nilsson i Agnäs. Jag
talar inte i egen sak, ty jag tillhör inte
dem som tvekar att viga frånskilda —
vigseln är ju en välsignelseakt, och jag
anser det bättre att välsigna människor
en gång för mycket än en gång för litet.

Å andra sidan tycker jag att det är
tokigt att man skall behöva döma oförvitliga
människor för att de vill följa
sitt samvete. Det kan inte vara tillfredsställande
för någon. Som hem Nilsson
i Agnäs säger kan vi inte invänta eu
lagändring via utredningen. Vi vet afl
utredningen skall bli klar 1972, men
sedan dröjer det ytterligare flera år
innan det kan bli någon lagändring. Under
hela denna tid skall vi uppleva detla
helt otillfredsställande, att oförvitliga
män och kvinnor döms för sin vägran
att förrätta vigsel.

Herr Lidbom och herr Sjöholm är rörande
eniga om att frågan kan lösas genom
att registrering ersätter vigsel. Är
ni säkra på att det blir en så stor vinning
med detta? Kommer ett sådant arrangemang
att lösa problemet vi diskuterar?
För närvarande är vigsel konstituerande
för äktenskapet. Sedan skall
registreringen bli det. Kanske vi då
kommer i precis samma situation —
präster vägrar medverka vid registreringen
därför att den är konstituerande
för ett äktenskap som de inte kan godta.
Då får man alltså överlåta hela proceduren
på någon annan institution än

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Svar på interpellation ang. upphävande av prästs vigselskyldighet

kyrkan. Sådana kan konsekvenserna bli.

Jag tycker nog att herr Jonasson är
nte i ett utomordentligt gott syfte när
han ansluter till hovrättspresidenten
Kjellins förslag om vigselrätt — man
lägger vigseln på den kyrkliga organisationen
och inte på den enskilde ämbetsmannen,
vilket kyrkomötet också
med kraft har biträtt. Jag hoppas verkligen
att herr Lidbom och regeringen
kan ta sig samman och lösa denna fråga.
För ut den — det går lätt — ur de
stora och långsiktiga utredningssammanhangen.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag trodde inte att jag
skulle locka upp kammarens alla prästmän
när jag tog till orda.

Herr Jonasson missuppfattade nog
mig; jag menade inte att herr Jonasson
hade kritiserat domarna som dömer
präster. Jag sade att man kan göra
en jämförelse i just det fallet då det
står en präst inför skranket och domaren
kanske precis som herr Jonasson
tycker att detta är alldeles uppåt väggarna.
Men domaren är ändå skyldig
att döma efter lagen. Har inte han ett
samvete? Varför är inte herrar präster
angelägna om att rädda denne domares
samvete? Präster borde väl ha bättre
förutsättningar att klara sina samveten
än en domare sitt. Det är faktiskt allvarligt
menat, när jag säger detta. Varför
skulle präster vara särskilt känsliga?
De borde som sagt ha möjlighet
att klara sig ur en sådan konflikt bättre
än andra, om det nu är sant vad ni
säger i andra sammanhang.

Jag tycker att ni skulle vara till freds
med svaret; det gör helt klart att problemet
kan lösas. Herr Werner anser
visserligen att präster kommer att obstruera
även om det blir en registrering.
Men i så fall får man lägga den
på andra, vettigare människor som kan
klara saken.

Herr Nilssons i Agnäs jämförelse med
de värnpliktiga var väl ändå befängd.

Man kallar ju in alla män i en viss ålder
för att göra värnplikt men man
kallar inte in alla präster under fanorna
för att göra prästplikt. Det är skillnaden,
herr Nilsson. Det var ett mycket
dåligt exempel.

Det är alldeles rätt, som statsrådet
Lidbom påpekar, att prästernas vigselvägran
diskriminerar de människor som
helt lagenligt vill bli vigda. Det är inte
en särskilt kärleksfull behandling i kristen
anda när man säger: »Ni kan inte
få någon välsignelse. Ni är utstötta.»
Att tala om samvete i det sammanhanget
går inte bra, herr Jonasson.

Det hedrar herr Werner att hans samvete
i detta avseende inte är fullt så
känsligt som andras. Men kontentan är
ändå att alla människor kan råka i samvetskonflikt.
Alla människor men i vissa
sammanhang särskilt de som är anställda
av stat och kommun måste dock
handla efter lag och ordning. Varför
skall man jämt dra upp frågan om prästerskapets
samvete?

Herr Jonasson bör som sagt vara nöjd
med svaret, ty däri finns en anvisning
om hur detta problem skall kunna lösas.
Och ännu bättre blir det sedan vi
har skilt staten från kyrkan — då är
problemet ur världen för gott.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag är inte okänslig för
det hänsynstagande till prästernas samvetsbetänkligheter
som herr Jonasson
efterlyser. Men jag skulle vilja efterlysa
en motsvarande känslighet inför de
hänsyn som andra människor kan kräva.
De människor som bestämt sig för
att ingå äktenskap och önskar vigsel i
den ordning som lagen anvisar skall
inte behöva bli utsatta för ett beteende
som de uppfattar som trakasseri och
som en moralisk värdering av deras
rent privata och personliga beslut att
ingå äktenskap.

Om det fanns en metod att snabbt
lösa detta problem, varigenom man samtidigt
eliminerade alla risker för tra -

1* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 43

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Svar på interpellation ang. upphävande av prästs vigselskyldighet

kasseri, skulle vi använda den metoden.
Det är riktigt att hovrättspresidenten
Kjellin för några år sedan lade
fram ett förslag till lösning. Anledningen
till att det förslaget inte fullföljts är
just att det icke helt eliminerade trakasseririskerna.

Däremot har vi goda förhoppningar
att kunna komma över på en ordning,
varigenom vigseln blir en personlig,
frivillig akt. Man bestämmer sig om man
vill viga sig eller inte, och det väsentliga
för äktenskapets tillkomst är själva
registreringen. Med ett sådant system
finns det enligt min mening möjlighet
att överväga att ge prästerna fullständig
frihet att välja om de vill medverka
i vigselakten eller inte.

Men det skall erkännas att det kan
ta litet tid innan de familjelagsakkunniga
blir färdiga med sin utredning —
det är ett stort arbete de sakkunniga
har framför sig. Den ordning vi har i
dag och som, om jag minns rätt, beställ
sedan 1915, bör vi dock kunna göra oss
kvitt om några få år och komma över
på systemet med registrering som det
avgörande för äktenskapets tillkomst.

Till herr Werner vill jag säga att om
i ett sådant system en präst inte vill
medverka till registrering därför att han
hyser samvetsbetänkligheter mot ett äktenskap,
så har jag mycket litet till
övers för det. Då får man införa en
ordning där prästerna antingen inte har
någonting med registreringen att göra
eller också har laglig skyldighet alt registrera
utan några moraliska kommentarer.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Det var litet överraskande
att jag skulle komma i konflikt
med min vän herr Sjöholm och i viss
mån även med herr Werner. Herr Werner
säger att det är bättre att välsigna
en gång för mycket än en gång för litet.
Jag är alldeles överens med honom
härom då det gäller kyrkans liv och
prästens kallelse i allmänhet. Men jag

skali ta ett litet exempel för att klargöra
för herr Werner och andra hur
problematiskt det kan vara.

Jag kom i förra månaden av en händelse
att samtidigt med en präst och
dennes hustru gästa en prästgård. Prästens
hustru var mycket nervös och ledsen,
och när jag frågade vad det berodde
på berättade hon att hennes man
fått, som hon tyckte, dryga böter och
måst utstå mycken skam för att han
följt sitt samvete. Det berättades att
prästen hade fått besök av två personer
som ville ha vigsel. Båda hade varit gifta
och skilt sig två gånger. Prästen invände
att han inte visste om han cnligl
Guds ord kunde förrätta en vigsel. Då
sade mannen: »Vad frågar jag efter
Guds ord? Vad är Guds ord för någonting?
Jag struntar blankt i Guds ord; Bibeln
tror jag inte ett dugg på. Det är
min rättighet att få vigsel.» På detta svarade
prästen: »Ja, men välsignelsen som
jag skall meddela är enligt Guds ord,
och när ni inte tror ett dugg på Guds
ord, hur kan ni då begära att jag skall
viga er? Jag kunde ha vigt er om ni
sagt att ni trodde på Guds ord och
hade sökt Guds ords välsignelse för att
börja ett nytt liv. Men när ni uttalar
er på detta sätt om Guds ord, blir jag
övertygad.»

Jag tror att prästen i detta fall gjorde
rätt; han välsignade inte en gång
för litet, utan han handlade riktigt. Det
är min övertygelse.

Vi skall, som statsrådet Lidbom sade,
vara känsliga för människornas nöd.
Jag medger att om jag varit präst —
jag är bara en vanlig lekmannapredikant
och har ingen vigselskyldighet eller
vigselrätt —• skulle jag ha upplevt
det som oerhört svårt och ha behövt
mycken bön och förberedelse innan jag
skulle kunna samtala med människor
i en sådan här situation. Om jag mötte
samma förakt för Bibeln skulle jag
handla på samma sätt som den präst
jag talat om.

Sedan anser jag att herr Sjöholm an -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Svar på interpellation ang. upphävande av prästs vigselskyldighet

vänder haltande jämförelser även i sitt
andra inlägg. Han talar om kärleksfullhet.
Det är en svår fråga som man inte
kan avfärda så lättvindigt och snabbt
som herr Sjöholm gjorde; jag tror att
vi får spara den frågan till ett annat
tillfälle.

Herr WERNER (in):

Herr talman! Jag vill också apostrofera
herr Sjöholms lättsinne i denna
fråga. Jag tror inte man skall döma
över andras samveten. Det är inte fråga
om vad herr Sjöholm anser är rätt när
det gäller vigsel av frånskilda, utan det
är fråga om att respektera andras samveten.
Vi har inte rätt att säga att den
ene tar lättare på saken än den andre
av den anledningen att de kommer till
olika uppfattningar.

Jag sade förut att det är bättre att
välsigna en gång för mycket än en gång
för litet. Till grund för det resonemanget
ligger precis samma tankegång.
Jag har den allra största respekt för de
människor som tolkar Skriften så, att
de i vissa fall kommer fram till att de
inte kan biträda vid en vigsel. Men å
andra sidan måste jag själv ha samma
frihet att handla i enlighet med mitt
samvete.

Herr Sjöholm gjorde eu del utsvävningar
och talade om domare som
tvingas döma i enlighet med lagar som
de själva tycker är felaktiga. Det är naturligtvis
inte heller godtagbart. Men
herr Sjöholm sitter i denna kammare
bl. a. för att åstadkomma en lagstiftning
som är riktigare — om han nu kan det
förstås.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag är tacksam för att
statsrådet Lidbom sade att han har förståelse
för de synpunkter jag framfört,
och att de har sitt berättigande. Detta
tycker jag borgar för att man kan åstadkomma
en ändring på detta område.

Jag har ställt min interpellation till
regeringen, därför att det är regering -

ens inställning som har betydelse; jag
har inte ställt den till herr Sjöholm.
Det har i detta sammanhang mindre
betydelse vad herr Sjöholm tycker —
det visste vi redan förut.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är bra att herr Jonasson
håller reda på vad jag tycker —
det kan han ha mycket nytta av. Det är
faktiskt så att interpellationsdebatterna
är öppna för andra än interpellanten,
herr Jonasson. Det får man acceptera
om man vill följa lag och ordning.

Herr Werner talade om lättsinne. Vem
är det som är lättsinnig, herr Werner?
Herr Werner tar lätt på detta därför att
han vill avgränsa rättigheten att bandia
enligt sitt samvete till en liten grupp
som enligt hans mening har särskilt
känsliga samveten, medan jag tycker att
den i så fall skall omfatta alla som är
innehavare av samveten, och det är väl
alla människor. Jag tycker det är att ta
mindre lättsinnigt på problemet, herr
Werner.

Detta är dessutom en fråga om jämlikhet;
man kan tala om jämlikhet även
när det gäller frågan om man skall
tvinga den ene eller andre att handla i
strid med sitt samvete eller inte. Vad
herr Werner vill ha är en särlagstiftning
för just präster därför att de skulle
vara innehavare av speciellt känsliga
samveten. Det är inte så. Ni skall inte
bara tänka på er själva — det är vad ni
gör. Det står i dålig överensstämmelse
med det kristna budskapet. Man skall
tänka mer på andra än sig själv, herr
Werner och herr Nilsson i Agnäs! Gå ut
och slåss för andras samveten och inte
bara för era egna!

Om det nu skulle bli såsom ni vilt,
om man skulle få lov att lyda sitt samvete
mer än de lagar och förordningar
som gäller och alla skulle utnyttja den
möjligheten — hur skulle då samhället
komma att se ut? Det skulle säkerligen
bli helt obeboeligt.

Ni talar om präster som inte vill viga

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Svar på interpellation ang. upphävande av

dem som är frånskilda. Men en domare
som tycker att det är fel att meddela
äktenskapsskillnad, som tycker att det
är fel att människor skiljs, som tycker
att äktenskapet skall vara för livet, han
får ändå lov att göra det. Varför skall
han tvingas till det, herr Jonasson?
Väcker Ni nästa gång en interpellation
och frågar varför en domare skall tvingas
skilja människor trots att han anser
att det är fullständigt fel att göra det?

— Det är ju precis samma sak.

Herr Nilsson i Agnäs utvidgade nu
problemet genom att tala för att en
präst inte skall tvingas viga dem som
inte har den rätta övertygelsen och tror
på det som sägs. Då skulle det bli en lätt
uppgift att vara präst och förrätta vigsel!
Det skulle inte bli många vigda då.
Jag tror att de som nu vigs kyrkligt —
i gamla medeltidskyrkor för att det hela
skall vara extra stämningsfullt eller var
det än är — gör det bara för ceremonins
skull. Det är ytterst få som verkligen
tror på vad som sägs. Man må beklaga
det eller ej, men det är ett faktum
som man inte kommer ifrån.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Om de grupper som
herr Sjöholm menar också har ett samvete
och som vi borde komma ihåg i
detta sammanhang verkligen upplevde
någonting liknande det som de präster
upplever som har klagat eller som lider
i tysthet, tror jag att de skulle ha
fört sina tankar till torgs. Möjligen menade
herr Sjöholm att han är deras talesman
i dag, men jag är inte helt övertygad
om att han är det.

När herr Sjöholm säger att man måste
ha den rätta tron för att bli vigd,
kommer han vid sidan om ämnet och
framför allt vid sidan om det jag yttrade.
Vad som är den rätta tron är svårt
att avgöra, men all kristen tro grundas
på Bibeln, på Guds ord. En präst verkar
i en kyrka och har i sina prästlöften
lovat att handla enligt Bibeln. Om
någon säger att Bibeln inte betyder nå -

prästs vigselskyldighet

gonting, att Bibeln bara är strunt eller
att man kan sätta sig över den, är det
inte fråga om den rätta tron inom någol
speciellt område, utan vederbörande
förnekar helt enkelt kyrkans grundval.

Jag kan inte finna annat än att en
präst i en sådan situation måste antingen
konstatera att han har hamnat i fel
kyrka eller vägra att viga.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Bara några få ord!

Jag hoppas att herr Nilsson tycker att
Bibeln inte är till bara för präster eller
utgör ett tjänstereglemente för prästerskapet,
utan att den är till för alla människor.
Det kan finnas andra som läser
Bibeln och tycker att vad som står där
är rätt och handlar efter det.

Eftersom herr Nilsson berörde min
person vill jag säga att jag faktiskt har
ett samvete — jag har inte själv sagt
det, men låt oss kalla det så. Jag har en
gång vägrat att vräka en barnfamilj,
och jag blev straffad för det, men jag
har inte gått ut och skrikit om saken
eller framställt interpellationer om huruvida
det var rätt. Det var rätt.

Här hamnade jag i en samvetskonflikt
som jag löste på fel sätt, och jag
fick ta konsekvenserna. Det bör också
prästerna få göra.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den å bordet vilande
motionen nr 1605.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 208, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr
73—75 och 78, första lagutskottets utlåtanden
nr 65, 79 och 80, andra lagutskottets
utlåtanden nr 93, 94 och 96,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 80—
82 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 51.

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

§ 7

Ett miljövårdsprogram

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 69, i anledning av
motioner om ett miljövårdsprogram.

Till allmänna beredningsutskottet
hade hänvisats de likalydande motionerna
I: 434 av herr Helén m. fl. och
11:480 av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., vari hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde att
en utredning tillsattes med uppgift att
utarbeta ett miljövårdsprogram till ledning
för forskning, lagstiftning och åtgärder
i övrigt på miljövårdens område.

Utskottet hemställde,

att de likalydande motionerna 1:434
och II: 480 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Peterson (fp), B imås (fp), Johansson
i Skärstad (ep) och Andersson
i Örebro (fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:434 och 11:480 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att en utredning
tillsattes med uppgift att utarbeta
ett miljövårdsprogram till ledning
för forskning, lagstiftning och åtgärder
i övrigt på miljövårdens område.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I den folkpartimotion
som behandlas i allmänna beredningsutskottets
utlåtande hemställes om en
utredning som skall ha till uppgift att
utarbeta ett miljövårdsprogram till ledning
för forskning, lagstiftning och åtgärder
i övrigt på miljövårdens område.

Miljövårdsfrågorna står under en intensiv
debatt, och inte minst i de olika
media som vi kommer i kontakt med
får vi dagligen bevis på den miljöförstöring
som äger rum — det kan gälla

nedskräpning på våra fritidsområden,
oljeutsläpp från fartyg, framtidens jetflyg,
som kommer att lägga en bullermatta
över Mellansverige, avloppsutsläpp
som förorsakar syreunderskott i
Östersjön eller försämringen av luften
i storstädernas cityområden. I dag har
vi blivit påminda om den forskargrupp
som har undersökt vattnet i Nordsjön,
där olika slag av utsläpp från industrin
håller på att förstöra vattnet.

Listan över miljöförstörande faktorer
kan göras lång. Situationen är självfallet
inte ljus, men det är alldeles säkert
att vi, om vi skärper oss och tar ställning
för en god miljö, har stora möjligheter
att rätta till vad som tidigare har
försummats, och jag tror att människorna
är villiga att ge naturen den chansen.

Det beror emellertid på oss själva om
vi vill vidta effektiva motåtgärder och
är villiga att ställa ekonomiska resurser
till förfogande för att återställa balans
i naturen.

Jag vill självfallet inte förneka att
mycket är på gång och att samhället
har vidtagit många åtgärder för att
komma till rätta med miljöförstöringen,
men vad som saknas är tillräcklig
överblick över problemen. Det finns tyvärr
inget klart uttalat mål för miljövården
i Sverige, och det är en allvarlig
brist, anser vi. Risken är stor att man
utan stöd av en målsättning tvingas till
ett alltför defensivt och kortsiktigt agerande,
vilket skulle resultera i en ständigt
fortsatt miljöförstöring och starkt
ökade kostnader för olika miljövårdsaktioner
när de äntligen genomförs,
ibland alltför sent. Det förhållandet, att
kunskapen om miljövårdens förutsättningar
i mycket är ofullständig, utgör
inget bärande argument för att avstå
från att söka precisera ett mål, utan
snarare tvärtom.

I utlåtandet hänvisar utskottet till
naturvårdsverkets uttalande, att en samplanering
av miljövårdsinsatserna för
ett miljövårdsprogram skulle bidra till
att försena de olika utredningar som är

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

EU miljövårdsprogram

på gång. Vi anser att det inte behöver
vara fallet, eftersom den av oss föreslagna
utredningen inte skall behöva
invänta detaljerade förslag från redan
skall givetvis dock stå i god kontakt
med naturvårdsverket.

Utskottet hänvisar till de olika utredningar
som redan pågår, bl. a. om industrilokalisering
i de orörda västkustområdena,
och erinrar om att utskottet
tidigare i avvaktan på den riksplanering
som vi väntar på har avstyrkt motioner
om en parlamentarisk representation
i en kommitté som skulle följa
upp arbetet med den fysiska riksplaneringen.

Trots de pågående utredningarna är
det dock naturligt att få till stånd en
samplanering av de olika insatserna.
Jag skall här citera vad som uttalats av
naturvårdsverket, som i och för sig inte
är främmande för tanken: »Det är naturligt
att situationen efter ett antal år
av ständigt nya rön i fråga om såväl negativ
miljöpåverkan som motåtgärder
kan förefalla svåröverskådlig och föranleda
en önskan att stanna upp och
summera för att få en grund för det
fortsatta arbetet. Sådana summeringar
och inventeringar har gjorts tidigare
och måste säkerligen upprepas.» Utskottet
anser emellertid att man för dagen
inte bör stanna upp och göra dessa
summeringar. Vi uttalar i vår motion
och i vår reservation att det är angeläget
att så sker.

Med hänvisning till det anförda, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till den
reservation som är fogad till beredningsutskottets
utlåtande nr 69.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! »Någon fullständig
översikt över i dagens naturvårdsarbete
tillämpade riktlinjer, pågående undersökningsarbete
etc. kan inte lämnas
i detta sammanhang», heter det i naturvårdsverkets
yttrande över den partimotion
från vårt håll om ett miljövårdsprogram
som vi nu behandlar och som

har avstyrkts av en majoritet i allmänna
beredningsutskottet.

Man kan förstå att det varit svårt för
naturvårdsverket att ge någon översikt.
Fullständig behövde den kanske inte
ha varit, men en någorlunda samlad
bild hade varit i hög grad önskvärd just
i delta sammanhang, när vi yrkat att ett
allmänt, rikstäckande miljövårdsprogram
skall utarbetas.

Jag vill helt kort nämna ett par ytterligare
skäl utöver dem som herr Andersson
i Örebro har anfört för att få
till stånd ett sådant program till ledning
för forskning, lagstiftning och åtgärder
i övrigt på miljövårdens område. I uttrycket
»åtgärder i övrigt» i motionen
vill jag för min del gärna lägga in även
de internationella aspekterna.

Ett skäl är att bilden av natur- och
miljövården nu ger ett så splittrat intryck.
Man får omedelbart detta intryck
bekräftat, då man tar del av ett par
statliga dokument med översiktliga redogörelser
för natur- och miljövården.
Det ena är en informationsskrift från
jordbruksdepartementet och naturvårdsverket.
»Miljövård — en växande
samhällsuppgift» heter den skriften.
Det andra är en skrift utgiven av utrikesdepartementet:
»Svenska regeringens
svar på FN-sekretariatets enkät i
samband med 1972 års konferens om
den mänskliga miljön».

På s. 11 i den första skriften finns en
skiss över organisationen av den verksamhet
det här gäller. Jag uttalade farhågor
för en splittrad verksamhet redan
före naturvårdsverkets tillkomst
men fick en lugnande försäkran att sedan
detta verk skapats skulle en koncentration
komma att ske. Så har, såvitt
jag kan bedöma, inte blivit fallet.
Jag läser rubrikerna i den skiss jag nyss
talade om. Naturligtvis står statens naturvårdsverk
i centrum, men runt omkring
detta finns det ett antal myndigheter:
skogsstyrelsen, statens planverk,
lantbruksstyrelsen, socialstyrelsen, statens
institut för folkhälsan, domänver -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

ket, sjöfartsstyrelsen, fiskeristyrelsen,
statens strålskyddsinstitut, veterinärstyrelsen
och giftnämnden. Vidare är
det länsstyrelserna och kommunerna,
och om man skulle ha gått in på kommunerna,
skulle man finna olika organ
även på kommunsidan. Jag saknar i
uppräkningen här sådana statliga organ
som yrkesinspektionen, arbetarskyddsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, trafiksäkerhetsverket
och kommerskollegium,
som har vissa tillämpningsuppgifter beträffande
livsmedelsstadgan. Dessutom
kunde kanske också nämnas sprängämnesinspektionen,
som ju bl. a. har att
kontrollera hur det är ställt med förvaringen
av eldningsoljor. En lång rad
olika organ är alltså inkopplade i miljövården.

Ser man på den andra skriften, gör
den ungefär samma intryck: en starkt
uppdelad verksamhet som väl inte kan
gagna en samlad bedömning och behandling
av hithörande frågor. Integration
är ju annars ett aktuellt begrepp
i samhällsarbetet och i vårt samhälle
över huvud taget. Ett miljövårdsprogram
tillkommet som ett av resultaten
av naturvårdsåret 1970 hade här
kunnat åtminstone bidra till koncentration
på och samlande lösningar av de
många mycket svåra problem det här
gäller. Om man bläddrar i det avsnitt av
UD-skriften, som handlar om åtgärder
i miljövårdssyfte i Sverige, finner man
att det nästan vimlar av myndigheter,
organ och lagar av olika slag. Den ger,
jag vill upprepa det, en bild av en alltför
stor uppdelning av arbetsuppgifter
och ansvar inom detta område. För
den utländske läsaren av denna skrift
måste det hela lätt te sig kanske imponerande
men sannolikt också förbryllande,
svåröverskådligt och tveksamt i
fråga om effektiviteten.

Jag kan som exempel nämna uppgiften
i UD-skriften att det i fråga om buller
saknas en enhetlig och samordnad
lagstiftning. Samtidigt pekar man naturligtvis
på de betydande svårigheter -

Ett miljövårdsprogram

na att täcka så vitt skilda frågor som
som t. ex. arbetarskyddsfrågor, allmän
hälsovård, byggnadsteknik, allmänna
ordningsfrågor, bil- och flygplanstillverkning,
trafikreglering, bebyggelseplanering
samt byggande av vägar och
flygplatser.

Det hade varit ett icke dåligt utbyte
av naturvårdsåret 1970, om arbetet med
ett totalt miljövårdsprogram åtminstone
kommit att påbörjas under detta år
och helst även varit avslutat, då FN:s
miljövårdskonferens hålles i Stockholm
1972.

Själv uttalade jag i ett inlägg i den
allmänpolitiska debatten den 28 oktober
förhoppningen om en välvillig behandling
av vår partimotion, men utskottsmajoriteten
har nu ställt sig avvisande.
Den nuvarande egentligen rätt
egendomliga uppdelningen av samhällets
miljövård kan också belysas av att
vi i fråga om en mängd andra miljöproblem
än bullret, som jag nyss nämnde,
har ett delat ansvar för tillämpningen
av lagstiftning och andra bestämmelser.

Som jag tidigare gjort vill jag också
nu peka på det rätt unika att vi har
både en naturvårdslag och sedan 1909
en miljöskyddslag. I något sammanhang
under debatten om den senare lagens
tillkomst hävdade jag, att ingen väl ens
skulle komma på tanken att komplettera
barnavårdslagen med en särskild
barnskyddslag. Även om man inte kan
dra parallellen mer än ett mycket kort
stycke, tycks det mig som om man gjort
någonting sådant, då man antog 1969
års miljöskyddslag. Jag hoppas, herr
talman, att man åtminstone försöker att
samordna dessa båda lagar till en lag.

Mitt andra skäl för bifall till motionen
har jag redan berört och är följande.
Inför FN:s miljövårdskonferens
1972 hade det från olika synpunkter
varit betydelsefullt att kunna presentera
ett samlat miljövårdsprogram för
Sverige med prioriteringar och allt vad
som i övrigt kan erfordras för en kraft -

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ett miljövårdsprogram

fulit bedriven miljöskyddsverksamhet
och aktiv miljövård. I det anförande
som jag nyss åberopade vidgade jag
perspektivet genom att även peka på
miljöproblemens alltmer internationella
betydelse. Sverige kunde vara riktningsgivande
för övriga länders aktivitet
genom ett eget, heltäckande miljövårdsprogram
och bidra till att ytterligare
stimulera en världsomfattande
opinion i miljövårdsfrågan inte bara på
detta sätt utan också, som jag föreslog i
nyssnämnda anförande, genom att kräva
att konferensen hos FN begär en
komplettering av förklaringen om de
mänskliga rättigheterna. Det förefaller,
herr talman, befogat att man i FN-deklarationen
om dessa rättigheter som
en av dem skriver in rätten till oförstörd
luft, oskadat vatten, en rimligt
bullerfri livsmiljö och tillgång till
mark, som inte förgiftats. Om det inte
av olika skäl kan anses vara lämpligt
att föra in eu 31 :a artikel i deklarationen,
borde man kunna finna en form
för eu internationell deklaration av om
möjligt samma höga dignitet som denna
FN:s allmänna rättighetsdeklaration.
Utformningen av ett förslag till en sådan
miljöskyddsdeklaration kunde förberedas
av den av oss begärda parlamentariska
utredningen. Det behövs
därför en sådan utredning med den allmänna
inriktning som vi påyrkat.

För övrigt finns det, herr talman, redan
ett utkast till en internationell förklaring
av åsyftat slag att utgå ifrån.
Detta utkast kom till vid en av Svenska
FN-förbundet anordnad konferens förra
året. Jag tillåter mig, herr talman,
att till kammarens protokoll läsa in detta
ganska korta textutkast och räknar
med att det därigenom når den vidare
spridning som dess angelägna syfte förtjänar.
Den konferens, eller rättare sagt
det expertmöte, som jag tänker på, hölls
på nordisk basis och föreslog följande
deklaration rörande skyddet av den
mänskliga miljön, en internationell
förklaring alltså:

»I. Luft, vatten, jord och andra miljöresurser
är människans egendom, som
gemensamt skall vårdas och skötas till
mänsklighetens bästa.

II. Envar har rätt till eu miljö där
människan tillfredsställande kan leva
och utveckla sig fysiskt och mentalt.

Denna rätt innebär tillgång till ren
luft, rent vatten, ren jord och icke förstörd
natur samt skydd mot skador som
ett ohämmat utnyttjande av miljöresurserna
kan föra med sig.

För att möjliggöra denna rätt måste
envar visa hänsyn vid sitt umgänge med
miljön.

III. Det åvilar samhället att garantera
den enskilde individen rätt till bästa
möjliga miljö genom att på internationellt,
nationellt och lokalt plan:

a) lagstifta och träffa avtal för att begränsa
föroreningar och deras spridning
samt ohämmat utnyttjande av miljöresurserna,

b) taga större hänsyn till miljövårdsaspekterna
vid all samhällsplanering,

c) intensifiera forskning som skapar
förutsättning för en ändamålsenlig disposition
av miljöresurserna,

d) effektivisera information om och
utbyte av forskningsresultat och kunskaper
på miljöområdet,

e) investera tillräckliga ekonomiska
medel för att genomföra ovanstående
program och därmed prioritera vården
av människans miljö.»

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det var ju ett ordentligt
påhopp herr Wiklund i Stockholm här
gjorde! Jag är litet förvånad över att
herr Wiklund ansåg att det hade en så
magisk betydelse att få denna deklaration
införd i kammarens protokoll. Det
viktiga är väl att vi på varje punkt som
herr Wiklund nämnde får fram utredningsresultat
som kan förverkligas och
att vi på praktiskt taget varje punkt vidtar
lämpliga åtgärder. Vi behöver ju

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

inte ta avstånd från deklarationen för
det. Formuleringen där kan vara mycket
bra. Men i och för sig har den ju
ingen betydelse, om det som står i deklarationen
bara är en förklaring, när
vi har gått mycket längre.

Sedan tog herr Wiklund upp en annan
mycket perifer fråga och sade att
det är oriktigt att ha en naturvårdslag
och eu miljöskyddslag. Vill herr Wiklund
då ta avstånd från miljöskyddslagen,
som innebär att vi kan ingripa?
Den är ju ett mycket viktigt komplement
till naturvårdslagen. Det är väl
inte där man kan rikta förebråelser
mot någon för vad som hänt. Möjligen
skulle man kunna säga att vi borde ha
gått snabbare fram och anslagit mera
pengar. Men vi har ju på det ena området
efter det andra varit tvungna att
vänta på resultaten av pågående utredningar
— som ändå har arbetat mycket
snabbt.

Reservationen, som inte alls är lika
storordig som hrr Wiklunds haranger,
talar bara om att man vill ha en målsättningsdiskussion.
Målsättningsdebatt
är ju ordet för dagen. Och naturvårdsverket
skriver i sitt remissvar att man
inte kan få en meningsfylld målsättningsdebatt
på detta stadium, om man
inte vill nöja sig med mycket allmänna
förklaringar. Vi får väl vänta till dess
de utredningar som är i gång på specifika
punkter har presenterat sina resultat.

Det verkar som om man i folkpartiet
bär tagit upp det krav som centern för
många år sedan förde fram om en allmän
programförklaring beträffande
miljön. Den saken har centern nu gått
ifrån, förmodligen därför att man på
så många punkter har sett att vi har
satt i gång utredningar och vidtagit
åtgärder. När centern här inte hatföljt
folkpartiet, menar man väl i centerpartiet
att vi nu är inne i ett liandlingsskede
som gör att programförklaringar
och målsättningsdebatter har
ganska litet fog för sig. Vi får vänta

Ett miljövårdsprogram

till dess vi fått utredningsresultat som
kan ligga till grund för den fortsatta
planeringen.

Vi har i utskottets utlåtande framhållit
att en hel rad utredningar nu arbetar
med praktiskt taget alla de miljövårdsfrågor
som man kräver utredningar
om i de motioner det här gäller. Jag
förstår att folkpartiets representanter
måste reservera sig — det var ju ändå
partiledaren som stod som första namn
under motionen. I annat fall tror jag
emellertid att de hade resonerat sig
fram till en välvillig skrivning och hade
intagit en avvaktande hållning i väntan
på de resultat, som måste komma fram
innan vi kan ställa nya krav på planeringen.

Beträffande den fysiska riksplaneringen,
som något berördes i herr Wiklunds
anförande, har statsrevisorerna
ganska nyligen avlämnat ett yttrande,
där de framhåller att det vore skäl att
undersöka, om inte en större grad av
samordning kunde åstadkommas mellan
en del av planeringsuppgifterna, som
nu helt naturligt handläggs av många
olika verk, vilka sorterar under skilda
departement. Intresset för dessa frågor
har ju på mycket kort tid växt ut i tidigare
oanad omfattning. Det kan hända
att statsrevisorernas förslag leder
till något resultat, och det är väl ingen
som har något emot att planeringsarbetet
får en så effektiv uppläggning som
möjligt.

Vi har i utskottets utlåtande bemött
kravet på en allmän programskrivning
genom att hänvisa till en rad utredningar.
Vi har ganska utförligt redogjort
för dessa i utlåtandet, och vi anför
avslutningsvis att vi inte anser att
en sådan samordning av utredningarna
och en sådan gemensam planläggning,
som begärts, i dag har någon mening.

Jag ber att få yrka bifall till allmänna
beredningsutskottets hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det var något över -

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ett miljövårdsprogram

raskande att höra att fru Eriksson i
Stockholm tycker att det ligger magi i
formuleringarna i den föreslagna internationella
miljövårdsdeklarationen.
Något sådant har i varje fall inte jag
föreställt mig. Jag har utgått från att
den har samma funktion som alla andra
liknande dokument, dvs. innebär ett
försök till formulering av vad man
verkligen vill i miljövårdsfrågorna. Sådana
försök brukar vi göra i många
andra sammanhang, och jag tycker att
det inte heller kan vara felaktigt på detta
område.

Jag är för min del rätt övertygad
om att en sådan deklaration så småningom
kommer att antas. Den svenska
regeringen har t. o. m. i sitt enkätsvar
till FN understrukit önskvärdheten härav
och framhållit att den stödjer en
sådan deklaration från FN-konferensen
1972. Om den kommer att göras i de
ordalag jag angivit eller inte blir en
annan fråga. Jag har emellertid refererat
till ett exempel på ett utkast till
en internationell deklaration om en allmän
rätt för människor till en riskfri
miljö.

Jag menar att vi behöver en samlande
och enkel formulering av vad vi vill
i dessa frågor. Anser inte fru Eriksson
i Stockholm att det är nödvändigt, är
det hennes ensak.

Beträffande påståendet att jag skulle
ha tagit avstånd från miljöskyddslagen
vill jag säga, att jag tvärtom själv ganska
aktivt medverkade vid behandlingen
här i riksdagen av denna lag. Vad
jag nu ville framhålla var bara att man
bör försöka sammanföra t. ex. miljöskyddslagen
och naturvårdslagen för
att få ett samlande grepp på de spörsmål
dessa lagar omfattar.

En riksplan för miljövårdens bedrivande
bör kunna underlätta strävandena
att finna de bästa formerna för
miljövården och för en rationell koncentration
och integration av denna
verksamhet liksom arbetet på att skapa
bra former för den internationella sam -

verkan, som blir allt nödvändigare på
detta område.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
säger att vår motion var en partimotion,
och att vi varit tvungna att reservera
oss därför att partiledaren stod
som första namn på den. Nej, fru Eriksson,
det avgörande för huruvida jag
skall reservera mig är inte om partiledaren
står som första namn på motionen
utan det är dess sakliga innehåll.
Jag ansåg att det var angeläget att föra
fram motionens synpunkter i en reservation,
eftersom utskottet hade avstyrkt
motionen. Jag skall ta upp en punkt i
vårt förslag. Vi har i 14 punkter räknat
upp vissa åtgärder som bör ingå i ett
miljövårdsprogram, och däri ingår bl. a.
en översyn av vårt lands sötvattenstillgångar.
Nu visar det sig att dessa synpunkter
delas av naturvårdsverket, som
gått in till Kungl. Maj:t med begäran
om att få göra en samlad utredning rörande
vattentillgångarna i södra Sverige.
Synpunkterna delas också av koncessionsnämnden,
som sysslar med dessa
frågor.

Nej, herr talman, orsaken till vårt
agerande är självfallet det sakliga innehållet
i motionen och inte att partiledaren
står som första namn på motionen.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! För den som i över 40
år varit verksam inom naturskyddet —
eller naturvården, som det numera heter
-— är det intressant att höra på denna
diskussion. Det är praktiskt taget
ingenting nytt som har kommit fram —
inga nya faror för vår omgivning. Möjligen
är närsaltsreduktionen delvis ny
liksom avgasreningen och bullerbekämpningen.
För övrigt är det precis
de frågor som var aktuella för 40 år
sedan som i dag diskuteras. Därutöver
är det många frågor, som tidigare varit
uppe, som inte tagits upp i diskussio -

Onsdagen den 9 december 1970

nen i dag.

Det är ganska märkligt att se hur
man, när man nu på officiellt håll och
i samhället i allmänhet har vaknat inför
dessa problem, dock fortfarande är
litet yrvaken och plockar en sak här
och en sak där. Vi saknar faktiskt den
plan som reservanterna efterlyser.

.lag kan inte finna annat än att eu
anslutning till utskottets uttalande, att
en utredning skulle tvingas invänta resultaten
av andra pågående utredningar,
skulle innebära att vi aldrig får någon
plan. Utskottets utlåtande kan faktiskt
inte tolkas på annat sätt då man
nu, efter hand som man gnuggar sömnen
ur ögonen, upptäcker nya saker
som måste utredas och det hela tiden
kommer att sättas i gång nya utredningar.
På det viset blir detta inte en fråga
om när vi skall få ett program för vår
miljövård, utan frågan blir om vi över
huvud taget skall arbeta efter ett program
eller inte.

Jag kan inte förstå att inte den begärda
utredningen skulle bli fullt sysselsatt
utan att invänta alla de utredningar
som nu är i gång. Man blir glad
när man ser vad som verkligen görs,
men det är oändligt mycket mer som
behöver göras. Av den anledningen
kommer jag att rösta för reservationen.

När det gäller sammanslagningen av
naturvårdslag och miljövårdslag vill jag
hänvisa herr Wildund i Stockholm till
vad tredje lagutskottet skrev i sitt utlåtande
förra året, när lagen kom till.
Där står att begreppet miljö icke bara
är rent vatten, frisk luft och något så
när frihet från buller, utan miljö är
på lång sikt hela vår omgivning. Därför,
uttalade utskottet, är lagen om
skydd mot miljöfarlig verksamhet bara
ett steg på vägen, och man ser nog även
från tredje lagutskottets sida fram mot
en sammanslagning med tiden. Utskottet
nöjde sig emellertid tills vidare med
de åtgärder som föreslogs förra året.
Herr Wiklund i Stockholm är alltså redan
tillgodosedd i detta avseende.

Nr 43 19

Ett miljövårdsprogram

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Tillåt mig påstå att
denna debatt —• som så många andra
gånger när vi diskuterar miljövård
och miljöpolitik — är av den karaktären
att många är intresserade av
den, intresserade av att ambitiöst och
objektivt uträtta någonting positivt.
Jag är angelägen om att medverka till
att man inte i sina ambitioner gör sig
skyldig till missförstånd. Jag har anledning
att ge en förklaring till varför
centerpartiets utskottsledamöter inte
står antecknade på reservationen. Del
beror på att det egentligen inte finns
ett realistiskt motsatsförhållande mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna
i detta sammanhang. Under större
delen av 1960-talet krävde vi som
det också mycket riktigt sagts här
varje år ett stort, vittomfattande och
helst heltäckande miljövårdsprogram.
Dessa krav rönte olika öden i riksdagen;
ibland var vi ensamma, ibland
var vi många på reservantsidan, ibland
skrevs välvilliga utskottsutlåtanden. T
stort sett fick vi ett positivt bemötande
men genomgående ställdes vi hela
tiden inför frågan: Är det verkligen
möjligt att skapa ett program som täcker
hela fältet?

Utan att ha någon fullmakt att uttala
mig för centerpartiet i dess helhet
måste jag säga afl jag personligen
under åren accepterat de argument
som anförts om att det kanske inte
går att skriva ned ett program som
täcker allting. När det gäller miljövården
kan jag personligen tänka mig
program, vilka var för sig täcker sin
sektor. Det kan vara program om vatten,
program om luft, om buller, om
olika miljöfaktorer. Det är möjligt afl
det är nödvändigt med enskilda program
var för sig. Jag vill också liksom
utskottet erinra om alla de olika
aktiviteter som tillkommit under 1960-talet i mycket ambitiösa och även pretentiöst
upplagda utredningar, i vilka
sitter den bästa expertis som vårt land

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ett miljövårdsprogram

någonsin kan leta upp. Vad som har
nämnts i motionerna och i den föreliggande
reservationen om områden, där
utskottsmajoriteten inte kan tala om att
aktiviteter är i gång, gäller för det
första frågan om riksnormer för buller
och för det andra frågan om kostnadsfördelningen.
Jag har dock accepterat
det arbetssättet att man i enskilda motioner
ställer direkta, konkreta krav.
Vi har möjlighet att ställa sådana i
andra sammanhang, bland annat i ett
utlåtande från jordbruksutskottet, och
senare i dag i ett utlåtande från allmänna
beredningsutskottet i anledning
av motioner om riksnormer för buller.

Vad jag här sagt är alltså förklaringen
till att inte samtliga av oss har anslutit
oss till reservationen när det gäller
frågan om ett miljövårdsprogram.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Till herr Wachtmeister
skulle jag vilja säga att jag har
fullt klart för mig skillnaden mellan
miljövård och naturvård. Denna skillnad
diskuterades ju också 1969, då vi
antog miljöskyddslagen. Man var likväl
redan då inne på tanken att samordna
dessa lagar. Det var också detta
jag avsåg. Jag ville i mitt första
anförande påminna om att det är önskvärt
med en samordning härvidlag.
Här sker ju ändå en glidning i begreppsinnehållet,
så att miljövård och
naturvård ofta användes synonymt. Det
går nog inte att hålla dem isär i det
långa loppet utan det bör bli ett slags
sammansmältning av dessa begrepp så
småningom. Vi är säkert överens om
att detta också vore önskvärt.

Jag har liksom herr Larsson i Borrby
nog inte några stora förhoppningar
om att få ett fullständigt miljövårdsprogram,
men jag hoppas dock på ett
försök att samla ihop de viktigare
bitarna till ett sådant program. Jag
är ganska övertygad om att detta är
möjligt och att det också vore värdefullt
och önskvärt att så sker. Det är

också därför motionerna har kommit
till.

Jag hade inte tillgång till regeringens
enkätsvar till FN:s sekretariat angående
1972 års konferens om den
mänskliga miljön när jag senast talade,
men jag har det nu. Jag vill gärna
återge en punkt på s. 9 i detta dokument,
där det heter: »Tanken har
framförts att använda konferensen som
forum för att stadfästa en deklaration
rörande den mänskliga miljön. Den
svenska regeringen understödjer denna
idé. Den föreslagna deklarationen
bör naturligtvis förberedas med yttersta
noggrannhet.»

Det hade varit bra om vi nu hade
startat arbetet på en sådan deklaration.
Man håller kanske på med detta i
förberedelsekommittén — det skulle jag
tänka mig — men denna kommitté lär
icke ha parlamentariskt inslag, utan
den är en expertgrupp. Enligt min mening
borde det ha varit möjligt för
de andra partierna att medverka vid
tillkomsten av ett förslag till en deklaration
som den här nämnda.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Örebro begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 69,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

reservationen av herr Eric Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Örebro
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 143
ja och 46 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Utarbetande av riksnormer för buller

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 77, i anledning av
motion om utarbetande av riksnormer
för buller.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen 1:959 av fru
Florén-Winther och herr Åkerlund
hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära att den
år 1969 tillsatta parlamentariska kommittén
angående bullernormer erhölle
tilläggsdirektiv om att utarbeta riksnormer
för buller i olika former i enlighet
med vad i motionen framförts.

Utskottet hemställde, att motionen
1: 959 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Larsson i Borrby (ep), fröken Stenberg
(m) samt herrar Blomquist (m) och
Johansson i Skärstad (ep), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

alt riksdagen måtte med anledning
av motionen 1:959 i skrivelse till

Utarbetande av riksnormer för buller

Kungl. Maj:t hemställa att trafikbullerutredningen
genom tilläggsdirektiv gåves
i uppdrag att utarbeta förslag till
riksnormer för buller.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! I motionen 1:959 påminner
motionärerna om att bullret
blivit ett av våra dagars största sanitära
problem. Ingen har lust att motsäga
dem. Vi lever i en värld där man
snart kan få tystnad bara genom att
tillhandla sig och använda öronproppar
eller gå ned i skyddsrum. Hur
rika var inte våra fäder som ägde
tystnaden! På område efter område
uppdagas det att vår generation när
den velat skapa välfärd och skaffa undan
isolering och tungt kroppsarbete
åstadkommit det icke önskade eller
önskvärda. Vi hade tänkt att hjälpa
människan att leva — att leva bättre,
att leva längre —• men råkade i stället
sätta in raserande krafter mot de
verkliga livsvärdena. Ren luft, rent
vatten, frihet från buller —- det är
inte längre vårt privilegium.

Bullernivån stegras alltmer och på
allt fler platser. Det är en fara. Man
vet att buller höjer blodtrycket. Utländska
forskare tror i dag t.o.m. att
buller kan åstadkomma cancer. Psykiskt
ger bullret menliga följder. Vi
får inte så prioritera vården av luften
och vattnet att vi försummar omsorgen
om bullerfrihet.

Motionärerna vill att bullerbekämpningen
skall samordnas för hela landet.
I dag har olika kommuner egna
normer för acceptabel bullernivå eller
håller på att utarbeta dem. Det riktiga
är givetvis att normer och riktvärden
blir gemensamma för hela landet.
De kan också med fördel ligga
till grund för internationellt samarbete
på området.

I motionen begärs att den år 1969

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Utarbetande av riksnormer för buller

tillsatta kommittén för bullernormer
erhåller tilläggsdirektiv om att utarbeta
riktnormer för buller. Allmänna beredningsutskottet
avstyrker förslaget
men reservanterna ansluter sig till motionärernas
hemställan.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I motionen begärs atl
bullerutredningen skall få tilläggsdirektiv
om att fastställa riktnormer för
buller.

Den sittande bullerutredningen skall
1972 vara klar med sitt arbete. Under
den första tiden då denna utredning
arbetade gjorde den en inventering av
allt det kunskapsunderlag som behövdes
för utredningsarbetet. Utredningen
har inte bedömt det vara möjligt att
arbeta enligt nya tilläggsdirektiv om
den skall bli klar 1972, då naturvårdskonferensen
skall hållas i Stockholm.

Den bullerutredning som pågår
kommer att ge kunskapsunderlag för
allmänna bullernormer. Om jag räknar
upp några av de faktorer som har
betydelse och som man bör känna till
för att få ett tillfredsställande kunskapsunderlag
när det gäller buller
kommer det att visa att den sittande
utredningens förberedande arbete är
av sådan omfattning att det kan användas
för att fastställa riktnormer för
buller. Det kommer att ge kunskap om
de mänskliga störningarnas mekanism,
om bullrets inverkan på människans
hälsa och välbefinnande, om bullret
som stressfaktor, om de psykiska effekterna
av bullret samt om bullrets
effekt på sömnen. Om allt detta och
mycket mer kommer utredningen att
lägga fram ett klart material, som kommer
att utgöra ett mycket gott underlag
för det framtida arbetet med fastställande
av riksnormer för buller.

Om riksdagen, som reservanterna
föreslår, ger utredningen ytterligare
uppdrag, kommer utredningen inte alt

hinna med sitt arbete. Det är fastställt
att utredningen skall vara klar år 1972.
Jag är själv ledamot av utredningen,
och vi har den bestämda uppfattningen
att vi inte hinner med något ytterligare
arbete. Men utredningens betänkande
kommer ändå att ge ett kunskapsunderlag
som är tillräckligt för
en vidare bedömning när det gäller
att fastställa riksnormer för buller.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Agnäs begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 77, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Larsson i Borrby
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Agnäs begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 129 ja och
61 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

§ 9

Landsbygdshusmödrarnas situation

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 78, i anledning av motioner
om landsbygdshusmödrarnas situation,
om en ekonomisk värdering av
arbetet med skötseln av ett hem samt
om en utredning angående de hemarbetandes
situation.

Till allmänna beredningsutskottet
hade hänvisats följande motioner, nämligen,

1) de likalydande motionerna I: 960
av fru Florén-Winther m. fl. samt
11:1128 av herrar Krönmark och Oskarson,
vari hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte föreslå
att glesbygdsutredningen gåves i
uppdrag att i sitt fortsatta arbete beakta
de olika problem rörande landsbygdshusmödrarnas
situation bland annat
på grund av jordbrukets strukturomvandling
som anförts i motionerna;

2) de likalydande motionerna I: 969
av fru Hamrin-Thorell m. fl. samt
11:1110 av herr Eriksson i Arvika
in. fl.; samt

3) motionen 11:1126 av fru Jonäng.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
1:960 och 11:1128 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna
I: 963 och II: 1110 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

3) att motionen 11:1126 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Eric Peterson
(fp) och Axel Kristiansson (ep), fröken
Stenberg (m), fru Hamrin-Thorell
(fp) samt herrar Blomquist (m),
Rimås (fp), Johansson i Skärstad (ep),
Andersson i Örebro (fp), Nilsson i
Agnäs (m) och Johansson i Växjö (ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Agnäs (in):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 78 redovisar utskottets
behandling av bl. a. motionen
1:960 likalydande med motionen
11:1128. Motionen behandlar landsbygdshusmödrarnas
situation och mynnar
ut i en hemställan att riksdagen
skall begära att Kungl. Maj :t ger glesbygdsutredningen
i uppdrag att vid sitt
fortsatta arbete beakta vad som i motionen
anförts om landsbygdshusmödrarnas
problem.

Motionen aktualiserar det kända faktum
att strukturomvandlingen i vårt
samhälle, vissa näringars tillbakagång
och omfördelningen av befolkningen regionerna
emellan särskilt drabbat husmödrarna
på landsbygden. Männen
pendlar dagligen eller veckovis mellan
hem och arbetsplats, kvinnorna blir
kvar och är arbetslösa när ladugården
lagts ned eller ortens näringsliv på olika
sätt sinat.

Under arbetslöshetskrisen 1967—1968
fastslog man statistiskt att det var kvinnor
och äldre som först drabbades av
arbetslöshet. Kommunikationsproblemen
kommer också in i bilden. Landsbygden
saknar som bekant snart alla
kommunikationer utom privatbilen, för
dem som har råd att ha den; det är
stora kostnader som medföljer. Att ha
två bilar i varje familj är oftast otänkbart,
och mannen använder den redan
befintliga. Därtill kommer att husmodern
i allmänhet har barnen om hand.
Om hon än kunde åka till en tätort
och få jobb har hon ingen barntillsyn
att tillgå. Många av de kvinnor det gäller
har dessutom inte arbetat i sina yrken
på årtionden. Hur skall omskolning
ordnas? Kan något slags pension tänkas?
Landsbygdshusmödrarnas insats i
vården av gamla och sjuka i bygden betyder
mycket i dagens svåra vårdsituation
i vårt land, men det är en insats
som föga uppskattas och sällan värderas,
åtminstone inte till fullo. Hur skall
trygghet skapas för landsbygdens kvinnor?
Jämlikhet och rättvisa är vackra
paroller. Landsbygdskvinnorna vet att

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Landsbygdshusmödrarnas situation

dessa inte har förverkligats.

Motionärerna tar även upp familjegemenskapen,
barnens behov av sina
föräldrar, betydelsen av att hemmen
stärks och av att de jordbrukare som
jämte sina hustrur alltfort är kvar i
jordbruket inte glöms i jämlikhetsdebatten.
Ett system för avlösning vid sjukdom
eller för semester bör övervägas.
Detta gäller ännu ganska stora grupper i
vårt land, trots att jordbruket har mist
en del av sina utövare. Detta är vitala
samhällsintressen som vi inte förmått
tillgodose och viktiga medborgarproblem
som vi inte förmått lösa. Jag yrkar
bifall till motionerna 1: 960 och II:
1128.

Allmänna beredningsutskottet redogör
för vad som hänt bl. a. vid årets
riksdag och fäster uppmärksamheten
på diverse åtgärder som vidtagits eller
väntas och på sociologiska eller ekonomiska
undersökningar som pågår. Jag
kan instämma i en hel del av det utskottet
säger. Man menar att det är
mycket bra som är bra eller kommer
att bli bra den åtgärd förutan som begärs
i motionerna. Men motionernas yrkande,
att man skall ge glesbygdsutredningen
i uppdrag att se över detta, är
verkligen behjärtansvärt.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora och Vigelsbo (båda
ep).

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 78 behandlas tre
motionspar. Först är det det motionspar
som herr Nilsson i Agnäs här har talat
om och som innebär att riksdagen skulle
begära att glesbygdsutredningen får
i uppdrag att i sitt fortsatta arbete beakta
olika problem rörande landsbygdshusmödrarnas
situation. Vidare är det
ett motionspar från folkpartiet där det
hemställes att riksdagen skall föreslå
Kungl. Maj :t att genom samordning och
komplettering av gjorda undersökning -

ar ombesörja en ekonomisk värdering
av det produktiva arbete som utförs i
hemmen. Slutligen är det en motion
av fru Jonäng, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t skall anhålla om en utredning
om de hemarbetandes situation i enlighet
med vad som har anförts i motionen.

Låt mig säga att utskottets majoritet
på intet sätt vill nedvärdera landsbygdshusmödrarnas
eller de hemarbetandes
insatser. Utskottet har tagit ställning
till motionerna med utgångspunkt i de
krav som har ställts där och som i samtliga
fall innebär att frågorna skall bli
föremål för utredning.

Kammarens ärade ledamöter som haft
möjlighet att ta del av utskottsutlåtandet
har funnit att dessa frågor har varit
föremål för behandling i riksdagen vid
ett flertal olika tillfällen och att flera
utredningar arbetar med spörsmål som
har anknytning till de problem som aktualiserats
i motionerna. Utskottets majoritet
har därför ansett det onödigt
att tillsätta ytterligare utredningar eller
ge sittande utredningar tilläggsdirektiv.

Låt mig hänvisa till att KSA-utredningen
har för avsikt att framlägga ett
förslag som berör bl. a. dem som bedriver
förvärvsarbete i hemmet. Utredningen
överväger att framlägga förslag om
att den som kan styrka att han eller
hon deltagit i arbetet på exempelvis
den andra makens lantbruk eller i den
andra makens rörelse skall få tillgodoräkna
sina insatser som förvärvsarbete
även om någon inkomst av arbetet inte
uppburits. Vi väntar utredningens förslag
inom en relativt snar framtid.

Särskilda sakkunniga har tillkallats
för att utreda sjukpenningförmånerna.
I det sammanhanget kommer hemmamakeförsäkringen
att prövas.

Inom justitiedepartementet har det
nyligen tillsatts en utredning angående
den familjerättsliga lagstiftningen. En
ledande princip i utredningens direktiv
är att män och kvinnor skall vara likställda.

Vi vet också att det inom låginkomst -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

utredningen pågår en sociologisk undersökning
genom vilken man skall få
närmare information om de hemarbetandes
hemförhållanden och sociala situation.
Den undersökningen kommer
att presenteras om några månader —
utredningen har sagt att undersökningen
kommer att vara klar under våren
1971.

Jag kan också nämna att barnstugeutredningen
genom tilläggsdirektiv har
fått i uppdrag att utforma riktlinjer för
kommunala barntillsynsplaner.

! direktiven för glesbygdsutredningen
som herr Nilsson i Agnäs talade om,
har spörsmålen om skapande av sysselsättningsmöjligheter
och om ordnande
av en i alla avseenden tillfredsställande
service fått eu mycket framträdande
plats.

När ett så slort utredningsmaskineri
sysslar ined dessa spörsmål tycker vi
det är alldeles omotiverat att tillsätta
ytterligare utredningar. Jag sade i utskottet
när vi diskuterade den här frågan,
att oppositionen tycks lida av utredningsraseri.
Jag tycker att utskottsutlåtandet
är ett klart bevis för afl oppositionspartierna,
i stället för att föreslå
lösningar, som givetvis kostar pengar
vilka måste tas ut av skattebetalarna,
kräver utredningar och sedan ändå kan
säga till målgrupperna att man har aktualiserat
frågorna.

Vi inom utskottsmajoriteten vill på
intet sätt nedvärdera de problem som
aktualiserats i motionerna, men vi menar
att de pågående utredningarna bör
få ge de svar som erfordras för en lösning
av problemet. Därför, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till allmänna
beredningsutskottets hemställan i dess
utlåtande nr 78.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! I mitt förra anförande
sade jag att jag kunde instämma i en
hel del av det som beredningsutskottets
majoritet skriver. Jag vill dock tillägga
att motionerna, som herr Hugosson in -

Landsbygdshusmödrarnas situation

te vill vara med om att överlämna till
glesbygdsutredningen, också tar upp en
ofta förbisedd fråga, nämligen hemarbetets
värdering. Detta är någonting som
såvitt jag vet inte hör till de saker som
redan behandlats. Jag nämnde att landsbygdshusmödrarna
ofta ägnar sig åt
sjukvård och vård av gamla, och det är
sällan detta arbete uppskattas så som
det förtjänar. Förslaget att dessa motioner
skall överlämnas till glesbygdsutredningen
är därför positivt och värdefullt
och förtjänar riksdagens anslutning.

Herr Hugosson sade att majoriteten
på intet sätt ville nedvärdera det som
motionen i fråga syftar till, och det vill
jag gärna tro. Om man stöder motionerna,
ger man dock en särskild betoning
åt de synpunkter som motionärerna
för fram.

Jag vill sedan, herr talman, med ett
par ord beröra FN:s deklaration om
borttagande av diskriminering mot kvinnor,
som antogs av generalförsamlingen
den 7 november 1967. I den fastställs
principen om lika rätt på samma villkor
för kvinnor och män, och det begärs
åtgärder som främjar detta syfte.
Deklarationens tillkomst har betecknats
som en milstolpe. Arbetet med den började
redan 1963, då generalförsamlingen
i ett uttalande slog fast att diskriminering
av kvinnor förekommer, även
om det inte alltid sker enligt lag. I artikel
2 står det att alla lämpliga åtgärder
skall vidtas för att avskaffa existerande
lagar, regler, seder och bruk som diskriminerar
kvinnor samt för att åstadkomma
legalt skydd för lika rättigheter åt
män och kvinnor. En av de viktigaste
artiklarna handlar om hur kvinnorna
diskrimineras på arbetsmarknaden. Man
kan säga att de motioner vi i dag behandlar
rör just den frågan.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
påstår att vi inte har beaktat kravet
på en värdering av hemarbetets bety -

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Landsbygdshusmödrarnas situation

delse. Låt mig då säga att det är en
mycket svår uppgift att göra en sådan
värdering. I utskottets utlåtande står
det, att det inom låginkomstutredningen
för närvarande pågår en sociologisk
undersökning och att ett delprojekt i
denna gäller de hemarbetandes hemförhållanden.
Den undersökningen kommer
att redovisas under våren 1971,
och genom den räknar man med att få
fram ett basmaterial som skall göra det
möjligt att utvärdera och ekonomiskt
bedöma de hemarbetandes situation.

Utskottsmajoriteten har alltså klart
för sig att det kommer information på
detta område som gör det möjligt att
bedöma de frågor som herr Nilsson i
Agnäs tog upp i sitt senaste inlägg.

Låt mig också anknyta till den de!
av herr Nilssons inlägg som gällde lika
rättigheter för män och kvinnor. Herr
Nilsson i Agnäs hänvisade till en FNdeklaration.
Som jag sade står det i utskottets
utlåtande att det inom justitiedepartementet
har tillsatts en utredning
angående den familjerättsliga lagstiftningen.
En ledande princip i direktiven
för den är att män och kvinnor
skall vara likställda. Även denna fråga
är alltså föremål för utredning, och vi
kan vänta förslag i den riktning som
herr Nilsson i Agnäs efterlyste.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Agnäs (m) kort genmäle: Hem

talman! Med anledning av att
herr Hugosson framhåller att utredningen
skall ta upp hemförhållanden och
sociologiskt undersöka vissa saker i det
sammanhanget vill jag säga att det i
alla fall inte rör sig om samma sak. Det
är inte där fråga om hemarbetets värdering.

Jag vill bara som ett intressant faktum
meddela att Husmodersförbundet
har startat studiecirklar under rubriken
»Hemarbetets värdering» i akt och
mening att skaffa fram praktiska be -

dömningsgrunder beträffande frågan
hur man bör värdera hemarbetet. Alltså
har en ideell förening här i landet satt
i gång någonting som riksdagen egentligen
borde ha brytt sig om mera.

Jag vidhåller å min sida bestämt att
om vi gör motionärerna till viljes och
överlämnar motionen till glesbygdsutredningen
är det någonting behjärtansvärt.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Det har här i riksdagen
under lång tid motionerats i dessa
frågor. Det är alltså intet nytt utan någonting
årligen återkommande.

Vi som står för den blanka reservationen
— jag undantar herr Nilsson i
Agnäs, som yrkar bifall till motionen av
ledamöter av moderata samlingspartiet
— förstår väl frågans vikt samt betydelsen
av att man löser dessa spörsmål och
gör det snabbt. Med vår blanka reservation
vill vi andra understryka betydelsen
av att de utredningar, som man
håller på med, skyndsamt slutförs, så
att det blir resultat av dem, varigenom
frågorna kring kvinnans situation i arbetslivet
inte minst i glesbygderna kommer
närmare sin lösning.

Jag kan instämma i mycket i vad
herr Hugosson här har sagt, men jag
tar avstånd ifrån hans påstående, att
oppositionen lider av något utredningsraseri.
Jag vill påstå att de utredningar
som håller på nu är en följd av att oppositionen
har motionerat bl. a. om glesbygdernas
problem, vilket har lett till
att man nu håller på med denna glesbygdsutredning.
Man skulle kunna anföra
fler exempel i fråga om minoriteternas
problem som inotionsledes har
aktualiserats från oppositionen och föranlett
utredningar, vilkas resultat vi nu
väntar på. Därför kan jag inte hålla
med herr Hugosson i hans påstående
på denna punkt.

Problemen i dessa frågor är aktuella
i hela landet. Vi hörde i går vid besvarande
av en interpellation relateras för -

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

hållanden uppe i Jämtland i samband
med nedläggning av en industri där.
Denna nedläggning drabbade inte bara
den manliga delen av dem som arbetade
i industrin, utan säkert var också
en del av de anställda kvinnor, vilka
nog har sämre möjligheter än männen
att få nytt arbete.

Men vi väntar som sagt på resultatet
av utredningarna, och jag har inget annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Låt mig först uppehålla
mig ytterligare litet vid vad herr Nilsson
i Agnäs sade. Utöver de utredningar
jag redan nämnt har även andra utredningar
anledning att syssla med de
frågor som herr Nilsson i Agnäs tar
upp när det gäller värdering av hemarbetet.
Familjelagssakkunniga har att
beakta hemarbetande kvinnors ekonomiska
ställning enligt sina direktiv.
Även servicekommittén har till uppgift
att behandla dessa frågor. Familjedaghemsutredningen
har i sitt betänkande
tagit med en del uppgifter härom. Konsumentinstitutet
har utarbetat förslag
till en större undersökning av produktions-
och arbetsförhållandena i enskilda
hushåll, och denna undersökning
avser man att genomföra relativt snart
för att därigenom få ett material som
påminner om det som framkom vid en
undersökning 1957. Det är alltså mot
bakgrunden av allt detta som jag anser
att ni lider av utvecklingsraseri.

.Tåg vill tala om för herr Johansson
i Växjö vilka utredningar centerpartiet
krävt i riksdagen i år. Jag har roat
mig med att gå igenom alla de utredningskrav
ni ställt i motioner som
väckts under den allmänna motionstiden.
Naturligtvis har ni motionerat i
anslutning till under året lämnade propositioner
och då också krävt utredningar.
Men i motioner som väcktes under
den allmänna motionstiden krävde
centerpartiet 9 parlamentariska utred -

Landsbygdshusmödrarnas situation

ningar och 107 expertutredningar, summa
summarum 116 utredningar. Folkpartiet
är inte heller dåligt. Det har begärt
15 parlamentariska utredningar
och 57 expertutredningar, summa 72 utredningar,
medan moderata samlingspartiet
krävt 10 parlamentariska utredningar
och 80 expertutredningar, inalles
90 utredningar.

Totalt betyder detta att den borgerliga
oppositionen under den allmänna
motionstiden yrkat att riksdagen skulle
ha begärt sammanlagt 278 utredningar.
Räknar vi med att det i en utredning
genomsnittligt sitter ett tiotal personer
— ordförande, sekretariat, ledamöter
och experter — och att en utredning
genomsnittligt arbetar under åtminstone
tre år, får vi totalt 9 000 manår.
Ni för ju en svsselsättningsskapande politik
i riksdagen då ni kräver utredningar.
Enligt min mening är detta ett
ganska bra bevis på att det viktigaste
kravet i oppositionens politik i riksdagen
är kravet på utredningar. Jag tycker
detta ofta är helt omotiverat eftersom
utredningar redan sysslar med de
frågor som aktualiseras, och jag anser
det därför politiskt hederligare att i
stället för utredningar kräva åtgärder.
Visserligen skulle det kosta en del, men
då får man naturligtvis vara med om
att ta fram pengarna. Oppositionen avstår
härifrån och går i stället ut i buskarna
och säger, att den aktualiserat
frågan i riksdagen och krävt att densamma
skall utredas.

Det är detta jag har velat slå fast
i anslutning till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 78, och jag tycker
det är ett mycket talande exempel
på borgerlig oppositionspolitik i Sverige.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Bästa herr Hugosson,
hetsa inte upp Er så där! Vi är i stort
sett överens om utskottets förslag, och
det finns ingen anledning att vara så
aggressiv.

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Landsbygdshusmödrarnas situation

Det är dock så, herr Hugosson, att
vi motionerar, varefter förslagen avstyrks
i utskottet det ena året och det
talas negativt om dem i kamrarna. Men
mycket ofta händer det, att det i
Kungl. Maj-.ts kansli utarbetas en proposition
som sedan alla socialdemokratiska
talare, vilka tidigare nedvärderat
förslaget när det kommit som
motion från oppositionen, ställer sig
positiva till och lovordar.

När det gäller herr Nilssons i Agnäs
förslag, kan han säkert själv tala för
det. Det går inte ut på någon ny utredning,
utan han vill överlämna ärendet
till en sittande utredning.

Detta att vi motionerar kan ibland
ha sin grund i att vi får så dålig information
av regeringen att vi måste
tillgripa denna utväg.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Mycket av det herr
Hugosson talade om är detaljer och
berör inte vad som i huvudsak betonas
i den ifrågavarande motionen,
som jag yrkat bifall till.

I motionen begärs inte en ny utredning.
Man kan säga att det gäller tillläggs
direktiv. Det står »att Kungl.
Maj:t måtte ge glesbygdsutredningen i
uppdrag att i sitt fortsatta arbete beakta
de olika problem rörande landsbygdshusmödrarnas
situation bland annat
på grund av jordbrukets strukturomvandling
som anförts i motionen».

Jag kan tillägga att för många hemmaarbetande
får den nya skattelagstiftningen
konsekvenser, som gör deras
situation problematisk. Därför är
det motiverat att beakta dessa människors
situation och värderingen av deras
insatser samt möjligheterna för dem
att över huvud taget få ett arbete som
är så avlönat att de kan leva på det.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till motionerna.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Till herr Johansson i

Växjö vill jag säga att jag inte alls är
upprörd. Jag har bara redogjort för
fakta såsom de framkommer i motioner
väckta under allmänna motionstiden
i Sveriges riksdag 1970. Där kan
man finna de siffror jag nämnde.

Sedan säger herr Johansson i Växjö
att vi är eniga i utskottets utlåtande
och att vi därför inte behöver orda så
mycket i denna fråga. Nej, det behöver
vi inte göra. Jag har bara talat om att
man här krävt ytterligare utredningar.
Herr Johansson säger att man har fått
så dålig information från Kungl. Maj:t
att man inte vet vad som är på gång,
men ingen kan väl påstå att informationerna
i denna fråga har varit dåliga.
Frågan har ju behandlats nästan
varje år, inte bara i allmänna beredningsutskottet
utan även i ett flertal
andra utskott. Också det framgår av
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 78. Följaktligen har man inte där
blivit tagen på sängen utan har vetat
om vilket stort utredningsmaskineri
som är på gång. Där kan man inte skylla
på dålig information.

Sedan skall vi väl vara tacksamma
för att man inte står fast vid sina
krav, när man kommer till utskottet,
ty annars skulle vi inte få göra annat
än utreda frågor här i landet. Jag tycker
att det är bättre att handla politiskt
och åstadkomma resultat i stället
för att bara hålla på att utreda.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Bara några ord om eu
sak som jag glömde när jag hade ordet
senast.

När regeringen finner att en fråga
är »matnyttig» —- enkelt uttryckt —
tillsättes ingen parlamentarisk utredning,
utan man gör en utredning inom
Kungl. Maj:ts kansli. Men jag undrar
om eu sådan blir så mycket billigare
än en parlamentarisk utredning. Jag
tror inte det, herr Hugosson.

Vad sedan angår motionerandet tillhör
ju detta bl. a. oppositionens arbets -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

uppgifter här i riksdagen, och herr
Hugosson är en så förnuftig karl att
han säkert inte missunnar oss rätten
till detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:960 och 11:1128; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Agnäs begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i mom. 1 i utskottets utlåtande nr
78, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 960 och II: 1128.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Nilsson i
Agnäs begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 151
ja och 33 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Den kristna etikens roll i uppfostran

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 79, i anledning av
motioner angående den kristna etikens
roll i uppfostran.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! I andra kammaren
har väckts en motion, nr 1141, undertecknad
av inte mindre än 12 riksdagsmän
representerande de tre borgerliga
partierna. De begär att den
kristna etiken skall vara vägledande
vid planering och genomförande av
skolans och samhällets fostrande gärning.
Jag tillhör inte motionärerna och
jag kommer inte att framställa något
yrkande, som avviker från vad som uttalats
i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 79, men jag vill ändå framhålla
några synpunkter som jag anser
väsentliga.

I motionen anföres bl. a. att det förekommer
ett förakt för etiska och
kristet religiösa värden och att utbudet
av våld och lössläppthet hos ungdomar
åstadkommer en snedvriden
idealbildning. Det talas —- som jag tror
med rätta —- om att många föräldrar
känner oro inför mycket som håller
på att hända i vår tid.

Jag har uppfattat situationen ungefär
så att inställningen till religion och
etiska frågor genomgått en förändring
inte bara under senare decennier utan
under kanske hundratalet år. Vi hade
tidigare en enhetskyrka med starka
tvingande krav på medborgarna.

Det ledde under 1800-talet fram till
väckelserörelsernas betoning av den enskilda
människans rätt att hävda sin
övertygelse och ansluta sig till den församling
hon själv ville tillhöra samt
hävda sin moraliska övertygelse. Vi fick
en serie lagar som kallades dissenterlagar
och som ledde fram till 1951 års

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Den kristna etikens roll i uppfostran

religionsfrihetslag.

Ett andra skede är det som vi under
väl ett par decennier varit inne i — ett
pluralistiskt samhälle, som det så fint
heter, vilket i stort sett innebär att skiftande
livsåskådningar, idéer och uppfattningar
får kämpa med varandra och
att människorna i denna konkurrenssituation
har att ta ställning i livsuppfattningsfrågor
och etiska frågor. I stort
sett är det väl en humanistisk uppfattning
som har dominerat, och frågan är
om inte hela vår sociallagstiftning, hela
vår välfärdspolitik och hela vår folkhemsideologi
i stort sett bygger på en
humanistisk åskådning med dess betoning
av människans värde, av att människan
skall sättas i centrum.

Det finns också en mera naturalistiskt
och biologiskt betonad uppfattning
som främst ser på människan som ett
led i djurserien och som i många fall
leder fram till en ateistisk uppfattning
med förkastande av kristen tro och
gudstro över huvud taget. Vi har också
i vårt land en lång, lång tradition av
kristen tro och gudsuppfattning.

Vid sidan härav finns det sociologiskt
bestämda statistiska uppfattningar om
vad som anses vara riktigt. Det som de
flesta människor gör anses av somliga
vara det man bör göra — statistiken är
avgörande för normbildningen. Detta
anser jag vara felaktigt; det är ungefär
som att säga att om de flesta människor
har snuva, så skulle det vara normalt
att ha snuva, vilket det naturligtvis
inte är.

Det finns också en psykologiskt bestämd
uppfattning och en under senare
tid alltmer utbildad existentialistisk syn
av olika typ, där livsfrågorna blivit mer
och mer brännbara. Men ingen etik utan
någon bakomliggande livsåskådning och
grundåskådning!

Går vi till Läroplan för grundskolan
19(19 finner vi att där klart utsägs att
skolan skall grundlägga och vidareutveckla
sådana egenskaper hos eleverna
som kan bära upp och förstärka demo -

kratins principer om tolerans, samverkan
och likaberättigande mellan människorna.
Det heter i läroplanen att det
är en huvuduppgift att väcka respekt för
sanning och rätt, för människans egenvärde,
för människolivets okränkbarhet
och därmed för rätten till personlig
integritet, och betydelsefullt är att eleverna
vänjs till hjälpsamhet mot och
samarbete med alla människor. Detta
uttrycker väl vad vi anser vara gemensamma
värderingar över huvud taget för
vårt svenska samhälle när det gäller
etiska frågor och livsåskådningsfrågor.
Enligt skolöverstyrelsens uppfattning
skall den kristna etiken komma till klart
uttryck både direkt och indirekt i det
innehåll som skolan arbetar med, och
skolöverstyrelsen menar att så också är
fallet.

•lag vill betona att dessa ord ur läroplanen
inte bara får bli ord och fraser
och ett högt och ädelt ideal, utan vi
måste verkligen arbeta på att nå upp
till de mål som där finns uttryckta.

I läroplanen för grundskolan finner
vi vidare att det klart och tydligt uttrycks
att undervisningen i religionskunskap
har till uppgift att orientera
eleverna om de bibliska skrifternas huvudsakliga
innehåll. Det heter även att
eleverna skall orienteras om kristen tro
och etik samt om huvuddragen av kristendomens
historia och samfundsformer.
Undervisningen skall orientera om
övriga religioner också och deras heliga
skrifter, deras tro och etik och samfundsformer.
Den skall också ge kännedom
om andra livsuppfattningar och
andra attityder än de religiösa, och den
skall ge en inblick i nutidens etiska och
livsåskådningsmässiga grundfrågor och
tankeströmningar.

Vad beträffar undervisningens form
och sätt heter det att den bör ske på
sådant sätt att eleverna uppfattar frågeställningarnas
allvar och betydelse så
att den främjar deras personliga utveckling
och bidrar till att skapa förståelse
för värdet av en personlig livsåskåd -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

ning liksom förståelse och respekt för
olika uppfattningar i livsåskådningsfrågor.

I de anvisningar och kommentarer
som finns i läroplanen för grundskolan
beträffande lärostoffet i detta ämne
framhålles det också klart, att undervisningen
i religionskunskap skall behandla
tros- och livsåskådningsfrågor och i
anslutning därtill, heter det, ge etiska
frågor en framträdande plats. Frågorna
skall belysas utifrån kristendomen och
övriga religioner och icke-religiösa livsuppfattningar.

Vad jag förut sade om den tendens
till existentialistisk livsuppfattning som
finns — dvs. att själva livsexistensen
ställer problem och frågor — kommer
den till uttryck också i de anvisningar
och kommentarer som finns. De skall
nämligen beröra liv och död, ansvar
och skuld, lidande och medmänsklighet,
rädsla och trygghet samt ensamhet
och gemenskap. Jag skulle vilja tillägga
att dagens ungdom i mycket hög grad
är känslig för de stora problem som tillhör
den mänskliga existensen i dag: frågan
om krig och fred, kärnvapnens betydelse
och farorna av dessa, kriget i
Vietnam och i andra delar av världen
som har väckt många ungdomar till att
tänka över livets mening och mål, hungern
och svälten på många håll i världen,
befolkningsexplosionen, orättvisorna,
socialt och ekonomiskt osv. I anvisningar
och kommentarer hävdas att det
är angeläget att väsentliga frågor av
livsåskådningsmässig art och etisk art
blir föremål för ett allsidigt studium.
God kännedom om kristendomens förhistoria
och grundare, dess källskrifter
och historia, dess olika riktningar, nutida
trosuppfattningar och institutioner
och dess betydelse i dagens samhälle
hör därför inte bara till allmän bildning
att känna till utan också till de
instrument som var och en behöver för
sin livsorientering, uttryckes det bl. a.
i dessa anvisningar och kommentarer.
Eftersom kristendomen från internatio -

Den kristna etikens roll i uppfostran

nella synpunkter spelar en väsentlig
roll, och då den kristna religionen i vår
kulturkrets har ett avgörande inflytande
på människors livshållning, måste
undervisningen i religionskunskap i
första hand vara en undervisning om
kristen tro och om kristen etik.

Detta är alltså inte några påfund från
extrema grupper, utan detta är vad som
har antagits i läroplanen för grundskolan
när det gäller anvisningar och kommentarer.
Där framhålls också att studium
av urkunder, i första hand Bibeln,
skall vara i centrum. Bibeln skall ha en
central plats i undervisningen om kristendomen,
och det är väsentligt att eleverna
blir förtrogna med Bibelns religiösa
och etiska budskap och får en god
kännedom om bibelns innehåll och
tankevärld. Denna del av undervisningen
bör ge en samlad bild av Jesu person,
hans liv, förkunnelse och betydelse
för den urkristna församlingen, och när
de olika bibeltexterna tas upp, bör deras
betydelse för dagens situation och människor
belysas.

Det finns alltså klara och tydliga riktmärken
för undervisningen i religionskunskap
och i etiska grundfrågor. Det
viktiga är — och det vill jag här betona
—- att vi satsar på att söka förverkliga
dessa mål.

I diskussionerna här i kammaren har
under de senaste veckorna då och då
förekommit hänvisning till den samkristna
skolnämndens undersökning,
som gjordes av Gallupinstitutet här i
april och maj månader. Jag tror att det
kan vara riktigt att vi även i debatten
inför denna undersökning. Den kan belysa
skolans fostringsprogram och allmänna
målsättning. Det kan vara viktigt
att framhålla att svenska kyrkans
centralråds och svenska skolnämndens
enkäter gav det samstämmiga resultatet
att 73 procent av de tillfrågade var positiva
till kristen fostran även om —- och
det vill jag särskilt framhålla — sedan
begreppet kristen fostran tolkas på olika
sätt av olika tillfrågade personer.

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Den kristna etikens roll i uppfostran

Det var 18 procent som ansåg att fostran
i hemmet bör syfta till att skapa
verkligt varmt kristna människor, och
samma procenttal gällde för dem som
önskade att också skolan skulle ha detta
mål. Vidare var det 52 procent av de
tillfrågade som ansåg att man i hemmet
bör ha som mål för fostran att skapa
hyggliga människor utan bestämd religiös
uppfattning, och de som ansåg att
skolan bör ha samma mål var 45 procent.
Man skall alltså ta dessa siffror för
vad de är och inte uppfatta de 73 procenten
alltför kategoriskt.

I diskussionen kring skolans och också
förskolans uppgifter kan detta undersökningsresultat
inte undgå att klargöra
för de ansvariga att samhället måste
agera på ett sådant sätt att förtroendet
från dessa sistnämnda, ganska stora föräldragrupper
inte sätts på prov genom
åtgärder som får till följd att kristendomen
sätts på undantag i den offentliga
skolans arbetsprogram. Det är intressant
att konstatera att samkristna
skolnämnden säger att den i stort sett
positiva attityd som skolnämnden finner
i 1969 års läroplan för grundskolan
ligger i linje med de önskemål som man
bör ställa på skolan i detta avseende.

.lag vill betona vikten av att de höga
målsättningar som finns nedsatta i våra
texter i läroplanen för grundskolan och
i anvisningar och kommentarer verkligen
realiseras på fältet. Det finns kanske
en och annan lärare som rapporterar
svårigheterna att i skolan förverkliga
dessa målsättningar. Religionskunskapen
skall i vissa sammanhang såsom
orienteringsämne integreras i andra ämnen,
och det är viktigt att i denna integrering
mellan orienteringsämnena religionskunskapsämnet
och de etiska frågorna
icke så att säga integreras bort
utan får ha den plats både när det gäller
timtal och när det gäller diskussioner
som verkligen förutsätts i våra
handlingar.

Herr talman! Jag ansluter mig till vad
allmänna beredningsutskottet anför:

»Eftersom den ansvariga centrala skolmyndigheten
redan har sin uppmärksamhet
fäst på dessa förhållanden finner
utskottet vad motionärerna i dessa
stycken anfört inte böra föranleda någon
riksdagens åtgärd.» Utskottet understryker
också att den speciella utredningen
rörande sexual- och samlevnadsfrågor
i undervisnings- och upplysningsarbetet,
som redan framlagt
några betänkande^ sannolikt skall avge
sitt slutbetänkande nästa år. Jag finner
därför inte anledning att framställa något
särskilt yrkande, men jag vill ha
dessa ord betonade i sammanhanget.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep) samt herrar
Westberg i Ljusdal, Sellgren, Löfgren,
Nilsson i Lönsboda, Antby, Strömberg
och Neländer (samtliga fp).

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
till orda i detta ärende även om det
gäller min motion, eftersom utskottet
är enigt och har behandlat motionen
positivt. De remissinstanser som har
yttrat sig med anledning av motionen
har också instämt i de synpunkter som
vi motionärer har tagit upp i vår motivering.
Emellertid har herr Källstad nu
hållit ett längre anförande, som mynnade
ut i att han inte ville framställa något
yrkande om bifall till motionen;
jag visste inte under anförandets gång
vad herr Källstad egentligen skulle komma
fram till.

Jag instämmer i herr Källstads ord
att många verkligen är oroade i dag.
Framför allt är de oroade över föraktet
för de bestående värdena i vårt samhälle.
Detta förakt framträder inte hos
någon större grupp av svenska folket
utan hos en mindre grupp -— det är
ett fåtal medborgare som för fram detta
budskap. Men det oroande är att
dessa har lyckats få alltför stort inflytande
och medhåll både i press, radio
och TV.

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Vad de angriper är framför aiit våra
kulturvärden, ja nära nog hela den
grund på vilken den västerländska kulturen
vilar — den kultur som vi ansluter
oss till. Vad de är särskilt föraktfulla
mot är den kristna religionen, de
kristna religiösa värdena och över huvud
taget den etik som kristendomen
har byggt upp och slår vakt om.

Skolöverstyrelsen har yttrat sig över
motionen och i alla stycken instämt i
vad vi motionärer fört fram. SÖ är
tydligen liksom vi oroad över den utveckling
som pågår men drar sig naturligtvis
nu, liksom tidigare när det
gällt motioner av detta slag, tillbaka
och säger att läroplanen dock är uppbyggd
i enlighet med de kristna etiska
värderingarna. Slutligen säger So att
vad de framhållit i sitt yttrande bör
»ge en antydan om att den kristna etiken
kommer till klara uttryck både direkt
och indirekt i det innehåll som
skolan arbetar med».

Utskottet framhåller också: »Utskottet
anser de i läroplanerna angivna riktlinjerna
väl avvägda och ägnade att
ligga till grund för den etiska fostran
skolan skall ge.»

Om utskottet är enigt på den punkten
— vilket det tydligen är — och har
stöd av skolöverstyrelsen tycker jag nog
att riksdagen kunde ha vågat sig på
att göra ett sådant uttalande som vi har
begärt. Det skulle i det läge vari vi befinner
oss ha varit av stor betydelse för
skolöverstyrelsen och framför allt för
alla de lärare ute i landet som undervisar
i dessa ämnen. Sveriges riksdag
är dock det tyngsta organet, och om
den hade givit ett bestämt uttryck för
att den kristna etiken bör vara vägledande
för skolans och samhällets fostran
av ungdomen hade det haft mycket
stor betydelse.

Vi har i motionen talat om den kristna
etiken. Vi har inte sagt att skolan
skall fostra till någon bestämd tro utan
har begränsat oss till att ange att den
kristna etiken skall ligga till grund för
2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Den kristna etikens roll i uppfostran

den fostrande gärningen. Därmed behöver
inte någon som har en annan religiös
uppfattning ta anstöt. Den helt
övervägande delen av svenska folket är
dock medlem av svenska kyrkan.
i Vi ser det ännu tydligare om vi tar
reda på hur många det är som begagnar
sig av dopet, konfirmationen och den
kyrkliga vigseln. Detta talar för att den
helt övervägande delen av svenska folket
ansluter sig till den kristna etiken
och de kristna värderingarna, även om
alla inte är troende.

Det är mot den bakgrunden vi ansett
att riksdagen borde kunna — i demokratins
intresse, höll jag på att säga
— göra ett sådant uttalande som vi begärt.
Det är inte fråga om att tvinga
någon, utan det är fråga om att ge en
rättighet till den stora del av svenska
folket som hävdar, ansluter sig till och
vill slå vakt om de kristna värderingarna.
Jag tror, i likhet med herr Källstad,
att ett sådant uttalande från riksdagens
sida skulle ha medfört att de
etiska frågorna hade fått en helt annan
tyngd och en helt annan plats i undervisningen
i våra skolor och även när
det gäller ungdomens fostran i samhället
utanför skolan.

Herr talman! Inte heller jag skall
yrka bifall till motionen. Det betyder
emellertid inte att vi inte återkommer
i detta angelägna ärende.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Motionerna om den
kristna etiken har faktiskt blivit en
följetong här i riksdagen. Jag kan bidra
till historiken med att påminna om att
vi för ett par år sedan från vårt håll
väckte en motion, vari vi begärde en
kodex, en bok där man skulle försöka
skriva ned vad som är grundläggande,
elementärt och viktigt då det gäller
fostran och undervisning, så att eleverna
får veta vad man begär av dem i
samhällslivet och arbetslivet, varför det
finns bud och normer på olika områden,
varför man skall vara lojal, osv.
43

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Den kristna etikens roll i uppfostran

Vi hänvisade i förbigående till vad katekesen
betytt. Motionerna avslogs i
riksdagen.

Vi behandlar nu den sista motionen
för i år om den kristna etiken. Jag har
varit med om att underteckna den motionen,
och man kan då undra varför
det inte fogats någon reservation eller
något särskilt yttrande till utlåtandet,
trots att jag har deltagit i utskottets
behandling av frågan. Jag vill i det avseendet
helt kort anföra att det vid motionens
behandling i utskottet påpekades
att det ofta talats om denna sak.
Det förekom kanske också en del negativa
uttalanden om vad herr Källstad
kallade »extrema grupper» som agerar
på detta område. Det framhölls också
att skolöverstyrelsens remissyttrande
hade påpekat, att allt det som begärs
i motionen egentligen redan finns och
att skolan har den undervisning motionen
talar för. Att i ett sådant läge foga
en reservation till utlåtandet är naturligtvis
meningslöst. Jag ansåg dessutom
att utskottets skrivning var ganska bra.
Jag hade inte heller tänkt delta i denna
debatt men vill nu med anledning
av vad som sagts påpeka ett par saker.

Skolöverstyrelsen framhåller alltså att
skolan har den målsättningen att kristendomen
skall betonas, att eleverna
skall lära känna Bibeln och att Jesus
skall bli känd. Men vad säger verkligheten?
Den negativa förändringen av
samhällsbilden är fullt tydlig. Eu av
de värderade förstakammarledamöterna
i utskottet sade, att man på sina håll
kan iaktta en allt större fientlighet mot
de kristna normerna. Jag vet inte om
den slutsatsen är riktig, men många
har i alla fall upplevt det på detta sätt.
Ser man ut över samhället finner man
många mörka inslag. Det finns personer,
som av naturen inte är pessimistiskt
lagda men som anser att det kommer
att bli besvärligt för oss; dessa
negativa inslag i samhällsbilden får
återverkningar på alla sätt i samhällsarbetet
och på samhällets kostnader.

Man måste då fråga: Är det verkligen
så att skolans målsättning när det gäller
kristendomsundervisningen och religionsundervisningen
— att Bibeln skall
bli känd — realiseras? Vittnar inte
verkligheten om någonting annat?

Jag har från olika håll fått uppgifter
om undersökningar som visar hur
oerhört okunniga de unga egentligen
är om de centrala gestalterna i Bibeln
— Frälsaren själv, apostlarna och profeterna
— och om det som sägs i Den
heliga skrift t. o. m. när man kommer
upp på universitetsnivå; när man skall
doktorera befinns det att man placerar
Uppenbarelseboken i Gamla testamentet
och Daniels bok i Nya osv. Till
detta kommer allt som i praktiken visar
att kunskaperna på detta område
inte är vad de har varit. Det märker
man av människors sätt att tala om
Bibeln i vardagslivet och i pressen. Jag
vill påminna om vad dr Alf Ahlberg
gång på gång i föredrag och tidningsartiklar
påpekat: det är verkligen så
att kunskapen i Den heliga skrift, kunskapen
om vad kristendomen egentligen
är, har försvunnit. Jag vill gärna instämma
i vad herr Källstad sade. .lag
hoppas på en ändring. Jag hoppas atl
det verkligen skall lyckas, att det bara
är en tillfällighet att det hittills inte
gått bra och att vi i fortsättningen skall
få se en annan utveckling på detta område.

Jag gjorde i höstas en resa i Polen,
och jag kom där att samtala med en
företrädare för den lutherska kyrkan.
När han talade om Polens historia under
de senaste 25 åren då Polen åter
byggts upp från ruiner sade han att
det är kristendomen som har räddat
Polen. Jag sade: Men ni har ju inte
någon kristendomsundervisning i skolorna!
-—• Nej, svarade han, men kyrkan
ordnar undervisningen. Alla människor
här får verkligen veta vad kristendomen
egentligen är. — Därför uppger
sig också, om jag minns rätt, 80
procent av befolkningen vara praktise -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ändring i förordningen om särskild varuskatt, m. m.

rande kristna. Man kan också se att
folk där aktar Guds ord och går i kyrkan,
trots att landet är kommunistiskt
och trots att den officiella inställningen
är negativ till kristendomen. Här har
alltså kristna, då de själva kunnat ordna
skolningen i kristendomen, nått
långt.

Jag hade för en tid sedan djärvheten
att tala om en alternativ skola. Jag
fick då höra att det var stolligheter jag
framförde. Måhända kan förslaget betraktas
så på vissa håll. Men jag vet
att det finns en utbredd föräldraönskan
om en alternativ skola. För egen del
vill jag deklarera att jag har en bestämd
uppfattning om att det, om det
vore tillåtet för föräldraföreningar, för
kyrkliga och frikyrkliga grupper att
själva ordna skola, inte skulle betyda
en uppspaltning av samhället som skulle
få negativa verkningar, utan det skulle
här liksom i en hel del andra länder
vara någonting oerhört positivt.
Jag vet att det redan finns föreningar
bildade här i landet av föräldrar som
på allvar tänker försöka ordna en undervisning
på egen hand. De ser detta
som den enda möjligheten.

Jag vill i detta sammanhang tala om
att jag nyligen läst en bok av den norske
lektorn Ole 0ystesee i Bergen, en
skolman som är mycket kunnig och
initierad på detta område. Boken heter
»Demokrati i skolen». Jag vill mycket
varmt rekommendera den. Han har i
den framfört en hel del tankegångar
som återfinns i den motion vi hade
väckt. Jag undrar alltfort om det inte
vore det riktiga att skolpenningen —
skolepengen som danskarna säger —
följde eleven och man kunde ordna
skolgången som man ville. Men om detta
inte är möjligt, är det min förhoppning
att det skolöverstyrelsen talar om
i sitt remissvar och det som faktiskt är
målsättningen för skolan verkligen måtte
realiseras, att det måtte lyckas att
undervisa i den kristna etiken på ett så -

dant sätt att det ger återverkningar ute
i livet.

Med detta anförande, under vilket
herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna, var överläggningen
slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Ändring i förordningen om särskild
varuskatt, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 62, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
(1941:251) om särskild varuskatt,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte
motioner.

I propositionen nr 178 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 23 oktober 1970 föreslagit
riksdagen, såvitt nu var i fråga, att

dels anta inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
(1941:251) om särskild varuskatt,

2) förordning om ändring i förordningen
(1960:258) om utjämningsskatt
å vissa varor,

3) förordning om ändring i förordningen
(1968:361) om avgift vid införsel
av vissa bakverk,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
förordade ändringar i tulltaxan
(1968:25) och att utfärda föreskrifter
för förordad restitution av särskild varuskatt
i fråga om viss export.

Utskottet hade vidare i detta betänkande
behandlat följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:1325
av herr Eric Carlsson samt II: 1545 av
herrar Hedin och Nilsson i Tvärålund;

2) de likalydande motionerna 1:1327

Onsdagen den 9 december 1970

36 Nr 43

Ändring i förordningen om särskild varuskatt, m. m.

av herr Stefanson m. fl. och II: 15U6 av
herr Sjönell m.fl.;

3) de likalydande motionerna I: 1328
av herrar T istad och Österdahl samt
II: 1543 av herr Andersson i Örebro
<m. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:1329
av herr Tistad m.fl. och 11:1544 av
herr Andersson i Örebro m. fl., vari
hemställts,

att riksdagen beslutade att försäljningsskatten
och pälsvaruskatten skulle
avvecklas samt att bevillningsutskottet
utarbetade förslag till erforderlig författningstext
inklusive eventuellt behövliga
övergångsbestämmelser; samt

5) motionen 1:1326 av herr Gösta
Jacobsson.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts proposition nr 178,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,

dels anta de vid propositionen fogade
förslagen till

1) förordning om ändring i förordningen
(1941:251) om särskild varuskatt
med den ändringen, att ingressen
erhölle av utskottet angiven lydelse,

2) förordning om ändring i förordningen
(1960:258) om utjämningsskatt
å vissa varor med de ändringar att ingressen
och 2 § erhölle av utskottet angiven
lydelse-samt

3) förordning om ändring i förordningen
(1968: 361) om avgift vid införsel
av vissa bakverk med de ändringar
att ingressen och 2 § erhölle av utskottet
angiven lydelse,

dels och bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidta förordade ändringar i tulltaxan
(1968: 25) och att utfärda föreskrifter
för förordad restitution av särskild varuskatt
i fråga om viss export;

B) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:1325 och 11:1545,

2) motionerna 1:1327 och 11:1546,

3) motionerna 1:1328 och 11:1543,

4) motionerna 1:1329 och 11:1544,

5) motionen 1:1326,

i den män motionerna icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
anfört.

Reservationer hade avgivits:

Beträffande varuområdet

1) av herrar Tistad, Österdahl och
Larsson i Umeå (samtliga fp);

Beträffande skattesatsen

2) av herrar Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Karl Pettersson (m),
Magnusson i Borås (m), Eriksson i
Bäckmora (ep) och Sundkvist (ep);

Beträffande beskattningsvikten

3) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m), Österdahl (fp), Magnusson
i Borås (m), Eriksson i Bäckmora
(ep), Larsson i Umeå (fp) och Sundkvist
(ep);

Beträffande avveckling av försäljningsskatten
och pälsvaruskatten

4) av herrar Tistad (fp), Gösta Jacobsson
(m), Karl Pettersson (m), Österdahl
(fp), Magnusson i Borås (m)
och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett
att utskottet under B 4 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1329 och II: 1544 anta i
denna reservation framlagda förslag till

dels förordning om upphävande av
förordningen (1948:85) om försäljningsskatt,

dels förordning om upphävande av
förordningen (1943:477) om skatt å
vissa pälsvaror;

5) av herrar Sundin, Eriksson i
Bäckmora och Sundkvist (samtliga
ep);

och var reservationerna under 1—3
och 5 utan angivna yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Den proposition som

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ändring i förordningen om särskild varuskatt, m. m.

behandlas i bevillningsutskottets betänkande
nr 62 rubriceras »särskild
varuskatt». Nu heter de s. k. särskilda
varuskatterna i folkmun populärt »lyxskatter».
De infördes i ett läge när
statskassan behövde förstärkas. Man
beskattade då olika grupper av varor
som ansågs umbärliga. Med tiden har
en del tagits bort från beskattning. Man
hade ursprungligen särskild skatt på
tandkräm och skokräm.

Oppositionen har under årens lopp
begärt i motioner att skatten skulle
tas bort åtminstone på sådana varor
som behövs för hygienen. Ett första
steg var egendomligt nog slopande av
skatten på skokräm, och sedan togs
skatten på tandkräm bort —• värderingen
gjordes väl i kanslihuset, och jag
skall inte fördjupa mig i den. Sedan
togs också en del andra varor undan
från beskattning, bl. a. schamponeringsmedel
och andra varor för hårvård.
Strax efteråt slopades också den särskilda
skatten på glass, om jag inte
minns fel.

I ett par blanka reservationer har
vi velat ge till känna att vi har en annan
syn på vissa frågor än utskottsmajoriteten.
Vi accepterar utskottets
skrivning, men vi vill ge till känna att
vi ändå skulle önska att en del förändringar
genomförs någorlunda
snabbt.

Den första reservationen gäller varuområdet
och anknyter till en motion
från folkpartiet, i första kammaren nr
1328 och i andra kammaren nr 1543.
Vi vänder oss där framför allt mot att
matvaror betraktas som lyxvaror. Enligt
den bedömning av skattens omfattning
som har gjorts faller vissa typer
av barnmat som smaksatts med kakao
inom området för beskattningen, och
det är väl inte meningen att varor av
den typen skall betraktas som umbärliga.

Dessutom beskattas halvfabrikat. Vi
har den uppfattningen, att skatten bör
renodlas genom att läggas på den fär -

diga slutprodukten. Vi anser också att
skatten bör tas bort från sådana typer
framför allt av matvaror som inte kan
sägas vara lyxvaror utan konsumtionsvaror.
Det innebär åtskilligt trassel att
reda ut vad som skall betraktas som
beskattningsbara varor.

Att vi bara har avgivit en blank reservation
beror på att utskottet i sin
skrivning förutsätter att Kungl. Maj:t i
annat sammanhang skall göra en översyn
av de här frågorna. Vi vill understryka
vad utskottet skriver om att
det föreligger ett behov av en översyn,
och vi hoppas att den översynen
skall komma till stånd med det snaraste
och leda till att de nuvarande
olägenheterna försvinner.

Vi har en annan blank reservation,
som gäller frågan huruvida skatten på
konfektyrer skall tas ut på bruttovikt
eller nettovikt. Det företas en omläggning
av beskattningen på så sätt, att
den nuvarande beskattningen efter varans
värde läggs om till en beskattning
efter vikt. Propositionen innebär att
skattebelastningen inte skall ökas, utan
att det görs en mera teknisk omvärdering.
Genom att priserna på sockerkonfektyrer
har varit rätt låga har
beskattningen på dem varit lägre så
länge skatten beräknats på värdet, medan
skatten på mer förädlade varor såsom
choklad har varit högre. Nu införs
en viktskatt, och det innebär att
det blir samma beskattning på både
sockersötvaror och chokladvaror. Det
innebär alltså en viss fördyring av billigare
sötvaror och ett förbilligande av
de mer kvalificerade varorna.

Att vi har avgivit den blanka reservationen
beror på att Nordiska rådet
har avgivit en rekommendation, att Sverige
liksom de övriga nordiska länderna
skall beräkna skatten på nettovikten.
I propositionen föreslås emellertid
att skatten skall beräknas på bruttovikten,
och det betyder beträffande de
flesta sötvarorna eu beskattning av 107
procent av nettovikten, eftersom det

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ändring i förordningen om särskild varuskatt, m. m.

beräknas att emballaget väger ungefär
7 procent av varans totala vikt. Det gör
i och för sig inte så mycket — det rör
sig om ungefär 15 öre per kilo eller,
eftersom de här varorna ofta säljs per
hekto, 1,5 öre per hekto, vilket alltså
inte är något större belopp. Det hade
emellertid varit önskvärt att vi, när
skatten nu läggs om från värdeskatt till
viktskatt, hade tillmötesgått Nordiska
rådets presidiums önskan och beräknat
beskattningen efter nettovikten.

Det nordiska samarbetet innebär ju
ändå att vi skall försöka samordna bestämmelserna.
När man hade kunnat
göra det så enkelt i samband med att
beskattningen läggs om till viktbeskattning
är det litet egendomligt att propositionen
inte har följt Nordiska rådets
riktlinjer. Det nordiska samarbetet
innebär ju inte bara att man skall
träffa principiella överenskommelser
vid sammanträden, utan det innebär
också att man skall försöka förverkliga
överenskommelserna i praktiken. Med
litet god vilja hade man här kunnat
anpassa sig till de övriga nordiska länderna.

Utskottet skriver emellertid att man
skall avvakta erfarenheter av inverkan
på konkurrensförhållandet mellan billigare
och dyrare sötvaror av beskattningens
omläggning. Eftersom det som
jag sade rör sig om en kostnadsskillnad
på 1,5—2 öre per hekto tror jag
inte att det kommer att inträffa några
större sensationer, och jag hoppas att
vi snart får ett förslag om nettobeskattning.

I reservationen 4 föreslår vi en annan
skrivning än utskottsmajoriteten
har föreslagit —• det gäller försäljningsskatten
bl. a. på guldsmedsvaror, knutna
mattor och pälsvaror. Beskattningen
av dessa varor har vi tidigare diskuterat
vid ett flertal tillfällen. Man
kan ju säga att dessa varor är umbärliga.
Alla varor är naturligtvis umbärliga,
och många människor måste helt
enkelt finna sig i att vara utan dem,

eftersom man inte har råd att köpa
dem.

Skatterna infördes i ett läge när statskassan
behövde förstärkningar långt
innan vi fick momsen. Nu har vi dels
den särskilda försäljningsskatten på
dessa varor, dels momsen, som läggs
ovanpå. Läget är därför nu ett helt annat
än det var när skatterna ursprungligen
infördes.

Försäljningsskatten på guldsmedsvaror
har fått en annan verkan än som
avsågs. Svenska folket åker nu i stor
utsträckning till utlandet och köper
guldsmedsvaror i främmande länder.
Skatten gav 45 miljoner kronor 1968/
69, men på grund av att utlandsturismen
ökar får man räkna med en nedgång.
Förbrukningen av guld hos guldsmeder
har under den senaste tioårsperioden
minskat med 10 procent genom
att svenska folkets inköpsvanor
har ändrats. Man undgår skatten genom
att köpa varorna utomlands.

Vi undgår inte bara den särskilda
försäljningsskatten, utan vi undgår dessutom
momsen, när vi gör på det sättet.
Man kan därför fråga med anledning
av att försäljningsskatten ger 45
miljoner: Hur mycket skulle det ha
blivit i moms, om man inte haft den
särskilda försäljningsskatten i Sverige?
Det är svårt att bedöma skattebortfallets
storlek, men ett faktum är att den
inhemska branschen har kommit i kläm.
Det kan inte vara förenligt med den
fria konkurrensen och en rättvis behandling
av yrkesutövarna här i landet,
att man har en sådan här beskattning
som innebär att man gynnar utländska
företagare på svenska företagares
bekostnad.

Vad beträffar skatten på de knutna
mattorna ger den inte mycket. Men
det är framför allt en u-landsfråga.
Skall vi gynna u-länderna genom att
köpa deras produkter och därigenom
skapa arbetstillfällen för dem, skall vi
naturligtvis inte försvåra för folk att
köpa u-ländernas varor genom att läg -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ändring i förordningen om särskild varuskatt, m. m.

ga särskild skatt på dem. Det strider
väl egentligen mot hela vår inställning
till u-länderna att vi särskilt beskattar
u-landsvaror. Den skatten ger inte mycket
till statsverket och gör mycket stor
skada för de länder som exporterar
dessa varor till oss.

I fråga om pälsvaruskatten har ju
EFTA:s råd rekommenderat Sverige
att ändra den, så att skatterna på importerade
varor inte kommer att belasta
mer än skatten på inhemska varor.
Eftersom vi är med i EFTA, bör
vi givetvis följa rekommendationen på
den punkten, och därför bör man ändra
på den skatten. Den ger för närvarande,
för det senaste året, 11,4 miljoner.

Vad angår såväl pälsvaruskatten som
skatten på mattorna har punktskatteberedningen
tagit upp dessa problem.
Den anser att dessa skatter bör tas
bort. De är olämpliga, de är svåra att
handskas med, och det finns egentligen
inte någon direkt statsfinansiell grund
för att ha kvar dem, eftersom de i och
för sig ger så litet. Man borde ha gjort
den justeringen i samband med att man
gjorde omläggningen till högre moms.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationen 4 och för övrigt
till vad utskottet har föreslagit.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Införande av en viktskatt
på konfektyrvaror kommer att innebära,
att vi får en betydligt lägre
skatt på chokladen, medan vi däremot
kommer att få en högre skatt på de
billigare karamellerna. Man har i motionerna
1:1327 och II: 1546 föreslagit
en differentiering, så att man på sockerkonfektyrerna
skulle få en skatt på
1:50 och på chokladen 2:50. Jag har
haft vissa sympatier för detta förslag,
men med hänsyn till att man vid bifall
till förslaget skulle få vissa besvärligheter
har jag funnit mig i vad utskottet
har sagt på denna punkt.

Vi får emellertid hoppas att resulta -

tet inte blir strukturförändringar. Det
finns nämligen risk för att de mindre
karamellfabrikerna genom en ganska
kraftig skattehöjning kommer i den
situationen att de inte har möjlighet att
driva sysselsättningen vidare. Det har
emellertid visat sig, att det, när man
genomförde en liknande anordning i
Danmark, inte fick de följdverkningarna.
Vi vågar därför hoppas och tro
att det inte skall bli en sådan strukturförändring.
En sådan skulle nämligen
kunna bli ganska olycklig för de
mindre samhällen där sådana här fabriker
ofta är placerade.

Herr Larsson i Umeå har för övrigt
noggrant utvecklat vad man har menat
med reservationerna. Vi har ju
bl. a. föreslagit att skatten på guldsmeds-
och pälsvaror skulle tas bort.
Det innebär helt enkelt inte något annat
än ett instämmande i vad hela bevillningsutskottet
flera gånger tidigare
har sagt, nämligen att dessa skatter
bör bort. Vi tycker att tillfället nu är
inne för att ta bort dessa skatter. Men
majoriteten menar att man måste vänta
ytterligare med det.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
4.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Då det gäller det här
betänkandet är det endast moderater
och folkpartister som reserverat sig genom
ett yrkande, och det gäller ju avveckling
av försäljningsskatten på guldsmedsvaror,
knutna mattor och pälsvaror.
I övrigt finns det endast blanka
reservationer. Jag skall därför fatta mig
kort och erinra om — vilket också framhölls
av herr Magnusson i Borås — att
bevillningsutskottet tidigare uttalat sig
för att dessa skatter borde avvecklas.
Även nu understryks detta av bevillningsutskottet,
men när man tidigare
yrkat på avveckling av de här skatterna
i anslutning till stora skattepolitiska
reformer har vi framhållit, att detta ändå
inte är det angelägnaste utan alt

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ändring i förordningen om särskild varuskatt, m. m.

andra skatter dessförinnan borde avlägsnas.

Vi vidhåller vårt tidigare uttalande,
att dessa punktskatter bör avvecklas,
men tolkar finansministerns ställningstagande
i samband med propositionen
så —- eftersom han inte tar upp punktskatteutredningens
förslag om avveckling
av dessa skatter, den utredningen
tog nämligen också upp frågan — att
han inte har tagit ställning till dessa
punktskatters vara eller icke vara utan
bedömt budgetläget och det allmänna
ekonomiska läget vara sådant, att han
inte funnit anledning yrka på ett avskaffande
nu. Bevillningsutskottets majoritet
anser sig inte heller kunna föreslå
att dessa skatter avskaffas i dagens
läge men framhåller som sagt, att det
bör skapas utrymme för en avveckling
av dem.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 62 har fogats ett par
blanka reservationer, vilkas innebörd
tidigare talare redan har redogjort för.
Jag kan helt kort instämma därvidlag.

Beträffande reservationen 4, som
bl. a. avser guldsmedsvaru- och pälsvaruskatter,
har vi i centerpartiet inte
anslutit oss till reservanterna. Vi har
samma uppfattning som dessa, men
spörsmålen har ju tidigare varit uppe i
bevillningsutskottet, som då enhälligt
framhållit att dessa punktskatter bör
avskaffas snarast. Bevillningsutskottet
konstaterar detsamma i år i sitt betänkande
nr 62 där det framhålles, att en
avveckling av punktskatterna bör prövas
när »ekonomiskt utrymme» skapats.
Jag medger gärna att skatter av det här
slaget bör avvecklas och att en avveckling
bör ske när förutsättningarna härför
finns.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Som motionär vill jag
säga några ord om försäljningsskatten
på guldsmedsvaror. Herr Larsson i
Umeå har redogjort för principen för
skattens tillkomst och för dess bibehållande.
Jag skall endast ta upp ett par detaljer
som hör samman med de problem
som guldsmedsvaruskatten skapar.

Herr Brandt sade att budgetläget inte
medger att vi avskaffar skatten, eftersom
den trots allt ger omkring 45
miljoner kronor. Räknar vi med storleken
på utflödet och lågt uppskattar att
var tredje svensk som reser utanför
Norden köper guldsmedsvaror för 100
kronor — 1968 reste mer än en och en
halv miljon svenskar utanför Norden
— uppvägs rätt mycket av den skatten.

Var tredje person köper guldsmedsvaror
för mer än 100 kronor. Att skatten
finns kvar har medfört mycket trassel
för guldsmedsbranschen och mycket
kineseri — ja, jag vill påstå även
olagligheter. Man kan här i Sverige köpa
guldsmedsvaror utan att betala skatt.
Såvitt jag kunnat se framskymtar det
ingenstans i utskottets utlåtande att
guldsmedsvaror som förs ut ur landet
är befriade från både den särskilda
guldsmedsskatten och mervärdeskatten.
Man kan t. ex. köpa ett smycke värt
10 000 kronor och få en tullhandling utfärdad
av guldsmeden, och sedan kan
man tulla ut smycket vid resa från Sverige.
På det sättet kan priset reduceras
med dels den särskilda guldsmedsskatten,
dels mervärdeskatten. Detta förfarande
har börjat tillämpas i ganska
stor utsträckning, meddelar branschens
talesmän.

Nu har också Norge och Danmark
avskaffat denna speciella skatt, och det
har gjort att alla guldsmeder i gränsstäderna
kommit i en mycket besvärlig situation.
Därom råder inget tvivel. Det
märks på att den kvantitet guld som
guldsmederna årligen köper sjunker
successivt.

Det är framför allt det konstnärliga

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

ädelsmidet som drabbas av beskattningen.
Om man använder silver, för låt oss
säga 100 kronor, för att göra en pokal,
så är det inte rimligt att man skall betala
punktskatt på arbetet därmed. Eu
pokal vars silvervärde utgör 100 kronor
får, efter ädelsmide, ett försäljningsvärde
på 600 å 700 kronor, och på beloppet
mellan 100 kronor och uppåt utgår
då skatt på arbetet.

Delta hämmar det svenska ädelsmidet,
och bl. a. därför är det angeläget att vi
tar bort denna skatt. Det är en nödvändighet
för att skapa någorlunda fri konkurrens
i yrkesutövningen för våra
konsthantverkare inom guldsmedsbranschen.
Bevillningsutskottet har också i
olika sammanhang uttryckt önskemål
härom, men departementschefen har inte
velat gå med på det.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till reservationen 4.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen 4; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 4
av herr Tistad m. fl.

Företagsdemokrati

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 60 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

§ 12

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1941:251) om särskild varuskatt,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till jordbruksutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Företagsdemokrati

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av motioner angående
företagsdemokrati.

Förslag om åtgärder för att åstadkomma
ökad företagsdemokrati hade
framlagts i ett antal motioner, vilka i
detta utlåtande behandlades i ett sammanhang.
Dessa var:

a) de likalydande motionerna 1:21
av herr Helén m. fl. och II: 25 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari yrkades
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle

1. uttala som sin mening att det arbetsdemokratiska
reformarbetet borde
intensifieras i alla typer av verksamheter
— statlig, kommunal, kooperativ
och enskild,

2. begära att en utredning med par -

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings2*
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr 43

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

lamentarisk representation och företrädare
för arbetsmarknadens parter
tillsattes — så snart försöksverksamheten
med styrelserepresentation för de
anställda givit tillräcklig erfarenhet —
med uppgift att framlägga förslag till
kodifiering av partsrepresentation i aktiebolagslagen
och eventuellt annan
lagstiftning,

3. begära att såväl den s. k. företagsdemokratidelegationen
som utredningen
om fördjupad företagsdemokrati i
statsförvaltningen utökades med företrädare
för de politiska partierna,

4. begära att frågan om de legala förutsättningarna
för delegering av viss
beslutanderätt inom en given budgetram
till företagsnämnd inom den kommunala
sektorn utreddes,

5. begära att motionerna översändes
till dels den s. k. företagsdemokratidelegationen,
dels utredningen om fördjupad
företagsdemokrati i statsförvaltningen
för beaktande;

b) de likalydande motionerna 1:809
av herr Bohman m. fl. och II: 953 av
herr Holmberg m. fl., vari såvitt nu var
i fråga yrkades att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle

A. hemställa att Kungl. Maj:t måtte
överlämna motionerna för beaktande
till delegationen för försöksverksamhet
med fördjupad företagsdemokrati i de
statliga aktiebolagen,

B. uttala »att det arbetsplatsdemokratiska
reformarbetet intensifieras i
såväl statlig och kommunal som kooperativ
och enskild verksamhet»;

c) de likalydande motionerna 1:808
av herr Bengtson m. fl. och II: 951 av
herr Hedlund m. fl., vari yrkades att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla att en utredning med
representanter för de politiska partierna
och arbetsmarknadens parter tillsattes
i syfte att samordna forskningsinsatser
och andra åtgärder som kunde
leda till en fördjupad företagsdemokrati,
i enlighet med vad som anförts i
motionerna;

d) motionen 1:828 av herrar Svanström
och Ernst Olsson.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:21 och 11:25,

b) motionerna 1:809 och 11:953,

samtliga såvitt de avsåge uttalande

om reformarbete på företagsdemokratins
område,

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 21 och II: 25, såvitt de avsåge
yrkande att motionerna skulle överlämnas
till vissa utredningar,

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:809 och 11:953, såvitt de avsåge
yrkande att motionerna skulle
överlämnas till viss utredning,

D. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:21 och 11:25, såvitt de avsåge
parlamentarisk representation i vissa
utredningar,

E. att riksdagen måtte avslå motionen
1:828 om utredning angående företagsdemokrati,

F. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:808 och 11:951 om utredning
angående företagsdemokrati,

G. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 21 och II: 25, såvitt de avsåge
utredning angående revision av aktiebolagslagen
m. in.,

H. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 21 och II: 25, såvitt de avsåge
utredning om beslutanderätt för företagsnämnd
inom den kommunala sektorn.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Strandberg (m), Annerås
(fp), Brundin (m), Regnéll (m),
Börjesson i Glömminge (ep), Stridsman
(ep) och Hgltander (fp), vilka ansett
att utskottet under A bort hemställa,

att motionerna

a) I: 21 och II: 25,

b) I: 809 och II: 953,

samtliga såvitt de avsåge uttalande
om reformarbete på företagsdemokratins
område, måtte anses besvarade med

Onsdagen den 9 december 1970

vad reservanterna anfört;

2. av herrar Annerås (fp), Börjesson
i Glömminge (ep), Stridsman (ep)
och Hyltander (fp), vilka ansett alt utskottet
under B bort hemställa,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
hemställa att motionerna 1:21 och
11:25 överlämnades för beaktande till
delegationen för försöksverksamhet
med företagsdemokrati i de statliga aktiebolagen
och till utredningen angående
försöksverksamhet med fördjupad
företagsdemokrati inom statsförvaltningen; 3.

av herrar Strandberg, Brundin och
Regnéll (alla m), vilka ansett att utskottet
under G bort hemställa,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
hemställa att motionerna 1: 809 och
II: 953 överlämnades för beaktande till
delegationen för försöksverksamhet
med företagsdemokrati i de statliga aktiebolagen; 4.

av herrar Annerås och Hyltander
(båda fp), vilka ansett att utskottet under
D bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:21 och 11:25, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
rörande parlamentarisk representation
i vissa utredningar;

5. av herrar Börjesson i Glömminge
och Stridsman (båda ep), vilka ansett
att utskottet under F bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:808 och 11:951 hos
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
angående företagsdemokrati i enlighet
med vad reservanterna anfört;

6. av herrar Annerås (ep), Börjesson
i Glömminge (ep), Stridsman (ep)
och Hyltander (fp), vilka ansett att utskottet
under G bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:21 och 11:25, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning angående revision av aktiebolagslagen
m. m. i enlighet med vad
reservanterna anfört;

Nr 43 43

Företagsdemokrati

7. av herrar Annerås och Hyltander
(båda fp), vilka ansett att utskottet
under H bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:21 och 11:25, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning om beslutanderätt för
företagsnämnd inom den kommunala
sektorn i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen rörande detta utlåtande
må omfatta jämväl andra lagutskottets
utlåtande nr 89, men yrkanden
beträffande sistnämnda utlåtande framställs
först sedan detsamma föredragits.

Bankoutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep),:

Herr talman! Förhållandena på arbetsplatserna
inom företagen har under
de senaste åren varit föremål för en
ganska omfattande debatt. Denna debatt
berör inte bara de vanliga trivselfrågorna
utan avser även spörsmålet
vad som skall förstås med begreppet
demokrati i arbetet inom ett företag.
Debatten har också blivit allt livligare,
och målet för den har angivits
vara att göra det möjligt för
de anställda att få insyn i vad som
verkligen sker på arbetsplatsen och inom
företagen och att framföra sina önskemål
beträffande olika förhållanden
där. Det finns de som vill ändra på
vokabulären när det gäller begreppet
företagsdemokrati. Man vill kalla det
för arbetsplatsdemokrati eller för arbetsdemokrati
eller för arbetets demokrati.
Det kan hända att de har rätt —
men det spelar väl i och för sig inte
någon roll.

Vi diskuterar ju ofta ingående bär i
Sveriges riksdag vad man skall göra för
att förverkliga företagsdemokratin på
arbetsplatserna. Och jag skulle i detta
sammanhang vilja komma med en liten

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

parentes: Kanske riksdagen själv inte
riktigt kan klara av detta problem med
företagsdemokrati. Det har ju hänt att
en högre tjänsteman på förvaltningskontoret,
som sköter ordergivningen inom
riksdagen, har antytt att de i det
nya riksdagshuset vid Sergels Torg arbetande
riksdagsledamöterna inte skulle
få mottaga besök av sina fruar å de till
arbetsplatsen hörande förhyrda rummen.
Det är ju mindre demokrati än
vad landets straffångar åtnjuter! Problemet
med företagsdemokrati är tydligen
inte så enkelt.

I de likalydande centerpartimotionerna
1:808 och 11:951 yrkas på en
statlig utredning. Vi har angivit hur den
skall sammansättas — med representanter
för arbetsmarknadens parter och
för de politiska partierna. I bankoutskottet
har vi följt upp motionen genom
reservationen 5, men samtidigt stöder
vi folkpartisterna och moderaterna i
kravet att deras motioner beträffande
reformarbetet på företagsdemokratins
område skall överlämnas till de delegationer
och utredningar som arbetar,
bl. a. när det gäller revision av aktiebolagslagen.

Någon fast målsättning för vad företagsdemokratin
i olika former skall innebära
finns, som vi skriver i motionerna,
tydligen inte. Men arten av den
tekniska, den ekonomiska och den
strukturella utvecklingen här i landet
gör att dessa frågor blir mer och mer
påträngande. Att vi i reservationen 5
till bankoutskottets utlåtande vidhåller
utredningskravet beror på att vi anser
att det behövs ett samordnande grepp
då det gäller den översyn och den försöksverksamhet
som utskottsmajoriteten
talar om. Vi menar att man bara inte
skall komma undan frågan genom att
begära en utredning, utan vi vill ha till
stånd ett samordnande grepp. — Herr
Hugosson sade för en stund sedan all
de borgerliga hade framfört mellan 200
och 300 utredningskrav här i kammaren
under detta år, och det kan väl

hända. Märkligt är emellertid att detta
sker 25 år efter det att det socialdemokratiska
partiet proklamerat att skördetiden
var kommen. Det är tydligen mycket
kvar att skörda i samhället ännu,
och det är inte minst fallet på företagsdemokratins
område.

Samma yrkande som återfinns i vår
motion har framställts under tidigare
år. Om det blir avslaget även i år, får
vi återkomma. Som jag nyss sade är vi
fullt medvetna om alt man i dag inte
kan ha någon enhetlig målsättning. Man
får gå stegvis fram och se hur man kan
skapa det bästa möjliga. Okunnighet föder
alltid ogrundade rykten vare sig
det är fråga om företag, allmänna institutioner
eller något annat. Och ogrundade
rykten skadar alltid både företaget
och produktionen.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att gå djupare in i detta ärende eller
att komplettera det ytterligare, utan
jag ber att få yrka bifall till reservationerna
1, 2, 5 och 6 till bankoutskottets
utlåtande nr 70.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! 1 strävan efter ett
mänskligare samhälle med bättre villkor
för den enskilda individen är miljön
en viktig faktor. Debatten tidigare
i dag har berört detta. Människan har
ju en välkänd och stor anpassningsförmåga
till yttre förhållanden, men en
strävan att sätta människan och det
mänskliga i centrum innebär en inriktning
och arbete på att söka anpassa omgivningarna
och miljön. Detta gäller
den yttre miljön såväl som den inre
och även vad jag gärna skulle vilja kalla
den innersta miljön.

Till den mänskliga miljön hör till
mycket stor del arbetsmiljön, som ju
är aktuell under största delen av dagen
och därmed också under största
delen av vårt medvetna liv.

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

I motion I: 21 och II: 25 tar folkpartiet
upp en del av detta stora frågekomplex
med förslag till åtgärder att
förbättra företagsdemokratin eller som
man med motiveringen i motionen föreslår
namnändrat till arbetsdemokrati,
en term som bättre täcker det begrepp
som avses.

Folkpartiet har sedan 25 år tillbaka
arbetat med och drivit dessa frågor,
och de samarbetsråd som tillkom efter
delegationsinitiativ år 1945 är på väsentliga
punkter likartade med företagsnämnderna,
som var en frukt av
överenskommelser mellan parterna ett
år senare fast man då beslöt att använda
detta vedertagna namn.

I motionen framliålles att målet för
en fördjupad arbetsdemokrati är god
arbetstillfredsställelse, förbättrad produktivitet
och ökad spridning av inflytandet
i företagen. Till stor del är detta
en fråga om förändrade attityder hos
de människor som är verksamma i arbetslivet.
I väsentlig grad är det problem
som måste lösas i positiv samverkan
mellan arbetsmarknadens parter.
Men även politikerna har ett ansvar för
att vidga förståelsen för arbetsdemokratins
värld och förbättra förutsättningarna
för den.

De organisatoriska förändringar som
aktualiseras av dessa arbetsdemokratiska
reformförslag avser främst de stora
och även medelstora företagen, men
frågan om bättre arbetsdemokrati gäller
även offentliga organ av skilda slag.
Ökat inflytande för de anställda kan
medverka till att vidga individens intressesfär.
Det är i dagens samhälle med
starka inslag av centralisering och delegering
uppåt av beslutsfunktioner angeläget
att motverka den enskilda människans
passivitet och ointresse för vad
som händer inom det »egna företaget»
— det företag där han eller hon arbetar.
Arbetsdemokrati kan vara en väg
att skapa mera aktiva medborgare som
har bredare orientering och som finner
det naturligt att »lägga sig i» och ta

Företagsdemokrati

ansvar.

Uppfattningen att de anställdas medinflytande
automatiskt skulle förverkligas
i en socialistisk ekonomi har verkligheten
avvisat som orealistisk. Som
påpekas i motionen kan det spänningsförhållande,
som råder mellan förstatligandesocialism
och demokrati i arbetet,
förenklat beskrivas så, att ju fler
beslut gällande det enskilda företaget
som fattas av statsmakterna desto mindre
är det beslutsområde där de i företaget
arbetande kan få ett verkligt inflytande.

Arbetsdemokratin fungerar bäst i ett
ekonomiskt system, där företagen i
princip utgör självständiga och självstyrande
enheter inom den generella
ekonomiska politiken och inom de allmänna
ramar, som statsmakterna och
övriga myndigheter drar upp.

Den skiss till en första etapp i ett
arbetsdemokratiskt program som presenteras
i motionsförslaget upptar i huvudsak
sex punkter: Vidareutveckling
av företagsnämndsverksamheten -— varför
inte samarbetsrådsverksamheten? —
Ökad omfattning av försök med självstyrande
grupper, Breddning av försök
med styrelserepresentation för de anställda,
En på längre sikt aktuell revision
av aktiebolagslagen, Lämpliga metoder
att stimulera till bildande av s. k.
förvaltarskapsbolag, som huvudsakligen
ägs av de anställda, samt Vidareundersökning
för att finna ett system för de
anställda att få andel i företagens sparande
och vinst.

Mycket av det som här framföres är
i dag inne i vad man kan kalla ett försöksskede,
och det är därför angeläget
att man samlar erfarenheter och ger
tillfälle till utbyte av information och
erfarenheter på bredaste möjliga bas
samt att den forskning som bedrivs får
tillräckliga resurser.

Från vårt håll har aldrig ifrågasatts
det primära ansvar för en fördjupad
arbetsdemokrati som vilar på arbetsmarknadens
parter, men den försöks -

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

verksamhet som 1908 års företagsdemokratidelegation
skall söka få till stånd
kan leda till resultat som på flera sätt
påfordrar riksdagens ställningstagande.
Genom att ge delegationen ett parlamentariskt
tillskott ökar man förutsättningarna
för en bred politisk uppslutning
i arbetsdemokratifrågorna, då detta
ger alla de stora politiska partierna
möjlighet att på ett tidigt stadium få
tillgång till diskussionsmaterialet och
delta i informationsutbytet. Detsamma
gäller utredningen om fördjupad företagsdemokrati
i statsförvaltningen.

Under överläggningarna i utskottet
framhöll övriga partiers representanter
att —- vilket också framgår av utskottsskrivningen
— alla var i stort sett ense
i sak, men att de inte kunde gå med
på ett bifall till motionsyrkandena. Vi
har emellertid, som jag inledningsvis
berörde, genom att föra fram våra yrkanden
reservationsvis velat betona den
stora vikt dessa frågor har och kanske
än mer kommer att få i morgondagens
samhälle. Arbetsdemokratin inverkar ju
på arbetsmiljön och därmed på en mycket
stor del av den mänskliga miljön
och på den enskilda människans möjligheter
att i görligaste mån förverkliga
sig själv genom insatser som syftar till
både hennes eget och samhällets bästa.
Jag vill i sammanhanget understryka —•
vilket herr Börjesson i Glömminge med
ett mycket drastiskt exempel redan har
gjort — svårigheten att utveckla ett system
för att få arbetsdemokratin att
fungera, men detta bör rimligen inte
avhålla oss från att arbeta på att göra
arbetsmiljön till en mänsklig miljö.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen 1,
som innebär ett understrykande av de
allmänna synpunkterna på arbetsdemokrati,
av behovet av en intensifiering
av reformarbetet i alla typer av verksamheter
— statlig, kommunal, kooperativ
och enskild — samt av önskvärdheten
av ett riksdagsuttalande härom,
reservationen 2, som innebär hemstäl -

lan att motionerna I: 21 och II: 25 överlämnas
för beaktande till delegationen
för försöksverksamheten med företagsdemokrati
och till utredningen angående
försöksverksamhet med fördjupad
företagsdemokrati inom statsförvaltningen,
reservationen 4, som innebär
hemställan om parlamentarisk representation
i nämnda delegation och utredning,
reservationen 6, som innebär hemställan
om parlamentarisk utredning angående
revision av aktiebolagslagen,
samt reservationen 7, som innebär hemställan
om utredning om beslutanderätt
inom en given budgetram för företagsnämnd
inom den kommunala sektorn.
Samtliga dessa reservationer har avgivits
vid bankoutskottets utlåtande nr
70.

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Frågan om fördjupad
demokrati i företagen är inte ny —-den har diskuterats ute på arbetsplatserna
under en lång följd av år och
har även varit föremål för behandling
i riksdagen tidigare. Debatten om denna
viktiga fråga måste dock ständigt
förnyas -—• nya synpunkter måste tillföras
den. I motionerna 1:809 och
II: 953 har representanter för moderata
samlingspartiet uttalat bl. a. att demokratin
på arbetsplatserna måste intensifieras
i såväl statlig och kommunal
som kooperativ och enskild verksamhet.

Alla som arbetar inom ett företag,
stort eller litet, vet säkerligen att ett
förtroendefullt samarbete mellan anställda
och företagsledning är den första
förutsättningen för att företaget skall
kunna lyckas och utvecklas. Detta gäller
särskilt i dessa dagar då konkurrensen
inom näringslivet — både inom
landet och från utlandet — är hårdare
än någonsin tidigare, då svårigheterna
att anskaffa riskvilligt kapital är större
än förut och då antalet konkurser och
företagsnedläggelser är rekordstort.

Som enskild företagare har jag många

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

gånger fått den uppfattningen att begreppet
företagsdemokrati har gjorts
alltför komplicerat. I de allra flesta fall
är det dess bättre så att samarbetet
mellan anställda och företagsledning
fungerar synnerligen bra. Här talar jag
med erfarenhet från ett medelstort företag,
och jag vet att inom de mindre och
medelstora företagen är avståndet —
om det över huvud taget existerar —-mellan direktionsrum och verkstadsgolv
mycket litet. Där arbetar anställda och
företagare sida vid sida. Och så skall
det vara om man skall komma någonstans.

Jag tror — och jag har fått den uppfattningen
bestyrkt — att de största
problemen på detta område återfinns
hos de stora företagen, både inom den
privata och inom den statliga sektorn.
För samtliga företag, antingen de är
stora eller små, gäller dock givetvis att
ingenting är så bra att det inte kan bli
bättre.

Som jag nyss framhöll anser jag det
viktigt att debatten om fördjupad demokrati
på arbetsplatserna ständigt hålls
levande. Jag tror mig kunna säga att
det råder ett mycket starkt intresse från
olika håll för att få en meningsfull debatt
i denna fråga. Intresset från arbetstagarhåll
är mycket stort, och jag vågar
påstå att det i de allra flesta fall möts
av ett starkt gensvar från arbetsgivarna.
Jag kan exempelvis erinra om det
mångåriga och goda samarbete som vi
har i företagen genom företagsnämnderna.
Inför dessa redovisar vi klart
och tydligt företagets ställning och ger
de anställda en ganska god insyn.

Det är väsentligt, att statsmakterna
med en välvillig grundinställning prövar
sådana statliga åtgärder på företagsdemokratins
område som arbetsmarknadsparterna
kan komma att framställa
önskemål om. Ett principuttalande
härom borde ytterligare kunna stimulera
reformarbetet.

Mycket kan givetvis anföras i denna
debatt, men som alla känner till har

Företagsdemokrati

vi tidigare diskuterat denna fråga i
kammaren, och det skulle i stort sett
bli en upprepning av den debatten om
vi nu gick in på detaljer. Så mycket
nytt har nämligen inte inträffat under
de senaste åren.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag
konstatera att våra motioner från moderata
samlingspartiet innehåller synpunkter
som väl förtjänar att uppmärksammas
av delegationen för försöksverksamhet
med företagsdemokrati i
statliga aktiebolag. Därför ber jag att
få yrka bifall till reservationerna 1 och
3 till bankoutskottets utlåtande nr 70.

I detta anförande instämde herrar
Wennerfors och Ringaby (bådam).

Herr FRIDOLFSSON i Rödeby (s):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlar en rad motioner
från samtliga de tre borgerliga
partierna. Motionernas krav på en utökad
och fördjupad företagsdemokrati
kan vi alla dela. Såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna är intresserade
av att något görs på detta viktiga
område. Men när det gäller vägarna
att komma fram till för berörda parter
uppställda mål har vi olika uppfattningar.

Utskottsmajoriteten tar stor hänsyn
till arbetsmarknadsparternas inställning
till en lösning av företagsdemokratins
problem och vill för närvarande
inte biträda förslaget om en parlamentarisk
utredning eller att överlämna
motionerna till redan befintliga utredningar.
Vi anser att de inom arbetsgivar-
och arbetstagarorganisationerna
pågående utredningarna bör slutföra
sitt arbete utan inblandning från
riksdagens sida. Resultatet av pågående
försöksverksamhet bör redovisas innan
frågan om lagstiftning tas upp till
slutgiltig lösning.

För övrigt vill jag hänvisa till att
riksdagen enhälligt på förslag av konstitutionsutskottet
tidigare i år avsla -

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

git motioner angående företagsdemokrati.
Motiveringen var då densamma
som den bankoutskottets majoritet nu
anför, nämligen en hänvisning till pågående
utredningar och försöksverksamhet.
Vid den motionsbehandlingen
var det inte någon av utskottets borgerliga
ledamöter som reserverade sig.

Arbetsmarknadens parter har beretts
tillfälle att yttra sig över motionerna.
Remissyttranden har för arbetsgivarparten
avgivits av Svenska arbetsgivareföreningen
och för de anställda av
Landsorganisationen, Sveriges akademikers
centralorganisation, Tjänstemännens
centralorganisation och Sveriges
arbetsledareförbund — alltså de
organisationer som representerar den
övervägande delen av de anställda i
vårt land.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar
att det är angeläget att den ändring
av organisations- och arbetsförhållanden
som nu i ökad grad sker ute på
företagen ej hämmas genom någon detaljerad
och omfattande reglering utan
utvecklas i samförstånd mellan företagsledning
och anställda. SAF anser
att det ej finns någon anledning till
utredning enligt motionärernas förslag.

LO hänvisar till den försöksverksamhet
som projekteras eller pågår inom
olika sektorer av arbetsmarknaden.
Ett uttalande om en ytterligare intensifiering
av detta arbete skulle, menar
LO, knappast kunna få någon
praktisk betydelse. Däremot skulle elt
sådant uttalande kunna skapa oklarhet
om huruvida statsmakterna fortfarande
anser att dessa frågor i första hand
bör lösas genom överenskommelser
mellan arbetsmarknadens parter. Genom
den försöksverksamhet som pågår
eller förbereds kan man, framhåller
LO, vinna praktisk erfarenhet av en
vidgad företagsdemokrati. LO anser
det inte vara möjligt att redan nu överblicka
vilka förändringar i lagstiftningen
som kan komma att aktualiseras genom
försöksverksamhetens resultat el -

ler det programarbete som pågår inom
LO. Enligt LO:s mening skulle de
i motionen påyrkade uttalandena från
riksdagens sida inte kunna bidra till
eu utveckling mot vidgad företagsdemokrati.

SACO hänvisar till pågående utredningar
inom såväl den enskilda som
den offentliga sektorn och finner det
angeläget, att dessa utredningar ostört
får redovisa sina resultat, man anser
ytterligare utredningar ej önskvärda.

Även TCO hänvisar till pågående försöksverksamhet
för att få bättre demokrati
på arbetsplatserna. Man hänvisar
vidare till de utredningar inom
TCO som påbörjades hösten 1969 och
anser att något skäl för en särskild
åtgärd från riksdagens sida med anledning
av motionerna inte föreligger.

Sveriges arbetsledareförbund avvisar
tanken på en politisk representation
i arbetet för en förbättrad företagsdemokrati
samt anser att ansvaret
för reformverksamheten på företagsdemokratins
område bör ligga hos arbetsmarknadens
parter. |Man önskar
därför inte för närvarande någon lagstiftning.

Samtliga remissvar utmynnar i avslag
på motionskraven. Jag anser att
vi måste ta hänsyn till dessa samstämmiga
synpunkter, framförda av dem
som närmast har att ta ansvaret för
reform- och utvecklingsarbetet inom
arbetsmarknaden.

I ett flertal reservationer har den
borgerliga delen av bankoutskottet
ställt sig bakom vissa krav i motionerna,
krav som utskottsmajoriteten inte
kunnat biträda.

Reservanterna understryker liksom
utskottet arbetsmarknadsparternas stora
intresse för en utbyggnad av företagsdemokratin.
Reservanterna säger
att det pågår en betydande aktivitet
för ett verkligt reformarbete på företagsdemokratins
område. Jag måste
fråga: Varför skall vi då inte kunna
enas om att låta de organisationer,

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

som håller på med utredningar och
försöksverksamhet, få fortsätta sitt arbete
enligt de riktlinjer som lämnas i
de olika remissvaren? Låt oss undvika
uttalanden och pekpinnar från riksdagens
sida!

Om vi skall komma fram till en verklig
företagsdemokrati, bör problemet
lösas av dem som närmast är berörda,
alltså arbetsmarknadens parter. En på
detta sätt skapad företagsdemokrati
kommer säkerligen att värdesättas mera
av den enskilda människan.

Ute på arbetsplatserna är man mycket
intresserad av att kunna påverka
utbyggandet av företagsdemokratin.
Denna påverkan blir med all säkerhet
större, om de berörda själva i största
utsträckning får delta i skapandet
av en verklig demokrati på arbetsplatserna.

Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande
med att på alla punkter yrka
bifall till bankoutskottets utlåtande.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Då jag hörde herrar
Börjesson i Glömminge, Hyltander och
Hovhammar uttrycka sin besvikelse
över att detta utlåtande —- på de grunder
som herr Fridolfsson i Rödeby nu
angivit —- är så negativt, kom jag att
tänka på en facklig ledares yttrande
i samma fråga. Det fälldes så långt tillbaka
som för nära 50 år sedan. Han
sade: Vi gick ut för att fälla ett mastträd,
och sedan har vi kapat ned det
och kapat ned det, så nu är det bara
en tändsticka kvar, och ändå är det
för stort.

Jag tror inte att förre LO-ordföranden
Edvard Johanson — det är nämligen
från honom jag hämtat citatet
av år 1923 — skulle ha använt dessa
ord som karakteristik av bankoutskottets
behandling av de borgerliga motionerna
om företagsdemokrati; i dem har
det inte funnits några mastträd att kapa.
Men hans yttrande karakteriserar
spänningen mellan våra ambitioner på

Företagsdemokrati

det företagsdemokratiska området och
möjligheten att nå fram till konkreta
lösningar. Edvard Johanson tillhörde
utredningen om industriell demokrati,
som bl. a. fick följande direktiv från
dåvarande statsministern Hjalmar Branting:
Utredningen skulle ta sikte på
»en nygestaltning av förhållandet inom
industrin», varigenom de i produktionen
»i olika ställningar medverkande
grupperna skulle beredas ett tryggat
inflytande på vederbörande företagsförvaltning
och allmänna utveckling
och därigenom främja en ofta saknad
solidaritet hos industrins arbetare
med den produktion deras arbete skapar».

Edvard Johansons besvikelse berodde
— som utredningsbetänkandets författare
Ernst Wigforss framhållit — på
avståndet från dessa förhoppningar till
de begränsade förslag man kom fram
till på 1920-talet, nämligen om inrättande
av de s. k. driftnämnderna. Dessa
begränsade förslag i betänkandet kunde
inte godtas av arbetsgivarna och förverkligades
för övrigt inte förrän långt
senare och då i annan form.

Vad jag tycker saknas hos dem på
den borgerliga sidan som i dag så flitigt
och ibland med större geist än
här i kammaren diskuterar ett ökat löntagarinflytande
över villkoren i arbetslivet
är medvetenheten om att vad det
ytterst handlar om är makt och maktfördelning.

Ernst Wigforss har nyligen som 89-åring, 50 år efter det att han skrev
betänkandet om industriell demokrati,
spänstigt formulerat vad saken gäller
i en artikel i Metallarbetaren. »Om dödläget
verkligen skall brytas», skriver
han, »tror jag inte att det kan ske bättre
än genom att söka se hur stort problemet
är, att det är fråga om makt.
Det är lika lätt att tala om medbestämmande
och del av makten som det är
svårt att forma ut en sådan balans i
praktiken. Det finns här inte någon
anledning att uttala någon mening om

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

att radikala lösningar är nödvändiga,
men skall en diskussion fylla sin uppgift,
kan den enligt min mening inte
lämna sådana lösningar ur sikte.»

Vi tre socialdemokrater — Gösta
Skoglund, Hilding Johansson i Trollhättan
och jag — som vid denna riksdags
början föreslog att ett sådant konkret
uppslag skulle prövas, motionerade
angående en förutsättningslös utredning
om inrättande av en företagsmodell
där makten på bolagsstämman skulle
delas lika mellan aktieägare, anställda
och samhället.

Motionen har på grund av sin räckvidd
behandlats särskilt i bankoutskottets
utlåtande nr 62. Som det erinras
om i föreliggande utskottsutlåtande fick
vår motion en mycket positiv bedömning.
Riksdagen biföll för ett par veckor
sedan bankoutskottets förslag, vilket
innebär att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär att en företagsmodell
innefattande styrelserepresentation
på lika villkor för aktieägarna,
samhället och de anställda bör övervägas
i samband med den fortsatta behandlingen
inom Kungl. Maj ds kansli
av samarbetsutredningens förslag.

Jag tycker det var riktigt glädjande
att vi nådde enighet i riksdagen om
utlåtandet över detta socialdemokratiska
initiativ, även om bifallet till tanken
på en sådan prövning gavs från
olika ideologiska utgångspunkter. Jag
är emellertid förvånad över att mittenpartierna
i reservationen 6, som just
handlar om en revision av bl. a. aktiebolagslagen,
helt utelämnat den hänvisning
till riksdagsbeslutet om prövning
av den av oss aktualiserade företagsmodeilen
som återfinns i utskottsmajoritetens
skrivning. Jag vägrar att tro att
beslutsamhetens friska hy hos mina utskottskamrater
från mittenpartierna vid
behandlingen av vår motion nu gått
över i eftertankens kranka blekhet. Det
vill jag inte tro om herrar Löfgren och
Stridsman, som mycket konstruktivt
medverkade till utskottets skrivning.

Det väsentligaste i utlåtandet över
denna motion är vad som sägs om att
olika uppslag i syfte att befrämja en
eftersträvad fördjupning av den ekonomiska
demokratin bör prövas. Jag
tycker det är ett bra tillägg till det tal
vi har hört under valrörelsen. Det räcker
inte med läpparnas bekännelse till
den industriella demokratin; vi måste
pröva konkreta uppslag, om vi skall
komma någonstans.

Redan i vår motion framhöll vi, som
fört fram förslaget, att det är olämpligt
att binda sig för den ena eller
andra handlingsvägen innan samarbetsutredningens
betänkande publicerats
och underkastats debatt och remissbehandling,
men vi såg det som viktigt
att i den debatt som kommer om företagsdemokratin
och som kanske kulminerar
vid LO:s kongress nästa år en
konkretisering av den av oss diskuterade
företagsmodellen finns med.

Genom att behandlingen av motionen
uppsköts till hösten kunde utskottet
pröva vårt förslag i sammanhang med
vad som sägs i samarbetsutredningens
betänkande om beslutsfattande och
samråd i företagen. Glädjande nog har
samarbetsutredningen anslutit sig till
motionärernas synpunkter på intressefördelningen
i de moderna företagen.

Att det har skett stora förändringar
har framgått av debattinlägg från både
arbetsgivar- och arbetstagarkretsar, påpekar
utredningen. Industriminister
Krister Wickman påpekade inför socialdemokratiska
partikongressen förra
året att det i dagens storföretag och i
många medelstora företag ofta finns ett
lika stort risktagande från de anställdas
och samhällets sida som från aktieägarnas.
De anställda och samhället får ta
minst lika hårda stötar som kapitalägarna,
om något går galet. Men vad mera
är: det starka samband som förr fanns
mellan aktieägande och omdelbart intresse
för det företags skötsel i vilket
man ägde aktierna har förändrats radikalt.
Ser vi på de börsnoterade aktiebo -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

lagen i Sverige, skall det inte till något
större skarpsinne för att inse att det
är ett mycket begränsat antal aktieägare,
ofta också med ett mycket begränsat
antal aktier, som har vilja och förmåga
att ta aktiv del i bolagens affärer.
Det kan knappast finnas många, om
ens någon av dessa bolagsstyrelser som
är valda på en majoritet av antalet aktier
i bolaget. De aktiva minoriteterna
dominerar, och den stora majoriteten
betraktar aktieinnehavet som en sparform.

Jag är därför övertygad om att vi
under 1970-talet kommer in i situationer
där både löntagarna och samhället
kan anföra tungt vägande skäl för en
kraftigt förbättrad insyn i skötseln av
och beslutsfattandet i företagen. Samarbetsutredningens
betänkande innehåller,
såsom redovisats i det utlåtande
som presenterats riksdagen, olika förslag
till en sådan förbättrad insyn framför
allt för samhällets företrädare vilka
är en viktig intressentgrupp i företagens
omgivning. Men även de anställdas krav
på inflytande över företagens förvaltning
måste tillgodoses. Att skapa företag
utan ägare — en idé som ursprungligen
lanserades av Ernst Wigforss —
bör därvid, som LO förordat, prövas
såsom ett uppslag bland andra.

Jag är mycket glad att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t begärt att
frågan prövas i samband med remissbehandlingen
av samarbetsutredningens
betänkande. Att den prövningen sker i
en positiv anda ser jag som möjligt,
sedan jag läst följande uttalande av industriminister
Krister Wickman: »Vi
måste på sikt kunna tänka oss bolagsbildningar
som är konstruerade så att
också andra intressentgrupper erkänns
på samma villkor som dagens aktieägargrupper,
bolagsbildningar, som ansluter
sig till dagens och morgondagens
syn på den reella ansvarsfördelningen
i våra aktiebolag. Det är få som i dag
skulle vilja säga att det enbart är aktieägarna
som är ansvariga för våra stora

Företagsdemokrati

industriföretags utveckling. Samhällets
ansvar är alltmer uppenbart och de
anställdas, som direkt känner av effekten
av besluten om dessa företags framtid.
»

Med dessa reflexioner vill jag göra
klart att ett yrkande om bifall till föreliggande
utlåtande, som innebär avslag
på alla de förslag som har framförts
från borgerligt håll, inte hindrar alt
företagsdemokratins problem under
1970-talet kommer att bli livligt uppmärksammade
både av arbetsmarknadsparterna,
såsom herr Fridolfsson i Rödeby
här har klargjort, och i anslutning
till behandlingen av samarbetsutred^
ningens betänkande.

I detta anförande instämde herr Henrikson
(s).

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det var herr Svensson
i Eskilstuna som gav mig anledning att
säga några ord. Han hänvisade till den
motion som han väckt och som tidigare
har behandlats av bankoutskottet och
som han här tydligen ville kommentera
ytterligare.

Den utgick ifrån ett begrepp ägarlösa
förelag. Jag tyckte att både motionens
och herr Svenssons argumentering var
ljusblå beträffande möjligheterna att
få resultat av motionen. Även om vi i
slutomgången gick med på att man skulle
genom försöksverksamhet eller på
annat sätt undersöka, om det låg någonting
i detta, finns det ingen anledning
att ta med det i reservationen till
detta utlåtande. Herr Svensson framförde
det argumentet att om man bara
fick sådana här företag skulle man därmed
befria företagsledningen från den
dubbla lojaliteten dels mot de anställda,
dels mot ägarna, och det skulle bli
bättre relationer mellan gräsrötterna
och ledningen och ägaren. Jag ställde
då i utskottet frågan: Vad säger t. ex.
generaldirektör Lars Peterson i SJ om

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

detta? Han reser ju omkring och möter
på sina möten med järnvägsfolket en
väldig opposition med anledning av
SJ :s skötsel och SJ :s personalpolitik
och andra förhållanden. Detta resonemang
om att den dubbla lojaliteten skulle
komma bort, om man bara följde
herr Svenssons ljusblå idéer, tror jag
inte på. Jag sade till honom i utskottet,
att jag visserligen inte trodde på det
men att vi ju kunde gå med på en något
så när välvillig skrivning. Det är
inte bara frågan om makt och maktfördelning
som är avgörande för om
folk skall trivas på en arbetsplats. Det
är inte alltid där problemet ligger.

Herr Svensson talade om att det är
de anställda som til syvende og sidst får
den stora smällen, när ett företag går
omkull. Det kan nog hända, men då har
ofta de anställda varit informerade på
ett tidigt stadium. Man har vid tidigare
förhandlingar sagt från företagets sida:
Så här långt kan vi gå, men inte längre
utan då måste vi lägga ned företaget.
Därför är det oftast fel, när man efteråt
säger: Men varför har ni inte sagt någonting
om att ni måste lägga ned företaget?
Nu står vi här med våra familjer,
och nu är vi arbetslösa. Det kan hända
att det förts en mycket lång diskussion
om hur stor ekonomisk belastning företaget
tålde innan man måste lägga ned
driften. Det var, herr Svensson, orsaken
till att vi inte flickade in något
ytterligare om det resonemanget i reservationen
6.

Herr HYLTANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Egentligen kunde jag
väl ha avstått från replik i detta sammanhang,
men herr Svensson i Eskilstuna
gav uttryck för den uppfattningen
att vi, som har talat före herr Fridolfsson
i Rödeby och honom, i vår tur skulle
ha givit uttryck för en besvikelse
över att inte utskottsmajoriteten gått
med på våra förslag. Jag vet inte om
mitt anförande skulle kunna uppfattas
som att jag skulle ha givit uttryck för

en besvikelse. Jag tror inte ens att det
fanns något av en sådant tonfall i mitt
anförande. Jag skall därför be att få
reservera mig mot herr Svenssons uttalande
på den punkten.

Att hela detta frågekomplex är svårt
sade herr Svensson. Att det är komplicerat
har jag redan betonat i mitt anförande.
Man kan inte förenkla det till att
det bara skulle gälla en fråga om fördelning
av makt. Jag tror att hela komplexet
är betydligt mer sammansatt. Det
är just därför som jag kan instämma i
vad herr Svensson sade i slutet av sitt
anförande, nämligen att diskussionen
kommer att fortsätta under 1970-talet.
Och det är just därför som vi velat
framhäva betydelsen av de idéer som
framförts i motionerna I: 21 och II: 25.

Däremot kan jag kanske av herr
Svenssons inlägg utläsa en viss besvikelse
över att vi inte i reservationen 6
omnämnt motionen av herr Svensson i
Eskilstuna m. fl. Orsaken var väl att vi
i det fallet höll oss till det nu föreliggande
motionsyrkandet, vilket — jag
vill betona det — givetvis inte innefattade
något avståndstagande från den
tidigare ståndpunkten. Alldenstund jag
inte nämndes i sammanhanget vill jag
ställa mig på samma sida som herr Löfgren,
som nämndes i sammanhanget.

Som en liten replik till Herr Fridolfsson
i Rödeby vill jag understryka vad
jag inledningsvis yttrade, nämligen att
vi betonat arbetsmarknadsparternas både
möjlighet och frihet att verka på
det arbetsdemokratiska området. Men
jag tror inte att det hela blir sämre
genom en breddning av det samråd,
samarbete och utbyte av informationer
och intentioner som motionsförslaget
innebär utan menar att det innebär en
förbättring. Det är inte meningen att på
något sätt dämpa den diskussion som
förs mellan parterna eller utöva någon
form av förmynderi, som man kanske
har velat tolka det. Vi är besjälade av
en vilja att berika diskussionen och
bredda underlaget för den och att på

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

det sättet medverka till att föra frågan
framåt.

I detta sammanhang kan jag inte avstå
från att göra en liten reflexion. Är
det inte möjligen så att den trend till
centralisering, som liksom är i pakt
med tiden, på alla områden och alla nivåer
medför ett ökat behov för den enskilde
medlemmen, även inom olika intresse-
och partsammanslutningar, att
lägga sig i och för det centrala styret
att ta kontakt med »gräsrötterna». .lag
tycker att bl. a. det senaste årets förhållanden
på marknaden ger ett gott belägg
härför.

Herr HOVHAMMAR (m) kort genmäle: Herr

talman! Det är närmast herr
Svensson i Eskilstuna som föranleder
mig att på nytt ta till orda. Han gick
tillbaka till 1920-talet, och det är ju alltid
intressant med historieskrivning,
även om det skett synnerligen mycket
sedan dess och de tankar som då framfördes
kanske inte har samma aktualitet
i dag, eftersom de flesta är ganska
överens om nödvändigheten av en industriell
demokrati. Jag vill understryka
att samtliga motioner från de ickesocialistiska
partierna som diskuterats
i dag är mycket positiva till just demokrati
på arbetsplatsen. I intet fall kan
man väl påvisa någon som helst negativ
attityd.

Det talades om risktagandet och
framhölls att även arbetstagarna får ta
risker, och jag vill gärna instämma i
detta. Men jag skulle också vilja säga
att inte minst de mindre företagarna tar
mycket stora risker, ty om ett egenföretag
går omkull, drabbar det inte bara
bolaget som sådant utan även ägarna
och deras familjer, eftersom de i de allra
flesta fall har fått gå i borgen och
ställa allt vad de äger i företagets tjänst.
Det finns många exempel som bevisar
detta. Jag tror att man måste ha klart
för sig att risktagande föreligger på alla
håll, men man bör inte försöka skapa

Företagsdemokrati

några motsatsförhållanden, något som
jag kanske i någon mån skymtade i herr
Svenssons inlägg, då han talade om aktieägare
och de anställda. Båda kategorierna
behövs, och jag vill påminna om
att moderata samlingspartiet ofta talat
om ägardemokratin, som ju innebär att
allt flera människor skall äga mera. Jag
vet inte om herr Svensson har varit så
särskilt positiv när det gäller den frågan.

Avslutningsvis konstaterar jag med
glädje att LO nu skall ta upp denna fråga
och ganska snart konkretisera sina
synpunkter i ett uttalande. Det tror jag
behövs för den debatt vi här för och
som vi skall föra vidare. Då kanske vi
också kan få reda på vad man på LOhåll
anser om vinstandelssystemet. Vi
har många gånger aktualiserat den saken,
men vi är inte riktigt på det klara
med hur man ser på den frågan på LOsidan.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! De senaste inläggen från
tre borgerliga talare visar att deras bifall
till bankoutskottets hemställan i
dess utlåtande nr 62, som behandlade
min motion, har tillkommit från olika
ideologiska utgångspunkter. Jag noterade
att man från folkpartiet visade en
mera positiv inställning än den som
kom till uttryck i herr Börjessons i
Glömminge anförande.

Sedan vill jag säga till herr Hovhammar
att samarbetsutredningen i sitt betänkande
Företag och Samhälle har
klarat ut att den fråga som jag har tagit
upp visserligen började diskuteras redan
på 1920-talet men att den fortfarande
har stor aktualitet. På s. 33 i utredningens
betänkande står det ordagrant:
»Företagets relationer till de inom
företaget verksamma och till omvärlden
brukar numera i administrativ litteratur
beskrivas som ett spel mellan
olika parter eller intressenter. Med intressenter
menas därvid sådana indivi -

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

der eller kollektiv som gör insatser av
olika slag för företaget — i detta sammanhang
i första hand ägarna, det allmänna
och de anställda — och som i
gengäld kräver ''ersättning’ i form av
lön, utdelning, skatter etc. Detta synsätt,
som i sina principiella huvuddrag
kan spåras långt tillbaka (jfr t. ex. Wigforss-kommitténs
rapport 1923), har
särskilt under 1960-talet gått igen i debattinlägg
från såväl arbetsgivarsidan
som från arbetstagarsidan och kan,
trots olikheter i utformningen, sägas
vara tämligen allmänt accepterat.»

Sedan fortsätter utredningen och
skriver att den »emellertid inte tagit på
sig uppgiften att låta denna syn komma
till mer konsekvent uttryck i vår
associationsrättsliga lagstiftning».

Utan att ge några konkreta uppslag
begär nu mittenpartierna en översyn
av den associationsrättsliga lagstiftningen,
och utskottets majoritet erinrar
då om att det i ett riksdagsbeslut har uttalats
att man bör överväga den frågans
samband med prövningen av den i bankoutskottets
utlåtande nr 62 angivna
försöksmodellen. Den saken har inte tagits
med i reservationen; där nämns
inte att ett sådant beslut har fattats. Det
är den saken jag har velat notera till
kammarens protokoll.

Herr FRIDOLFSSON i Rödeby (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hyltander talade
mycket om den parlamentariska utredningen
och om den påtryckning som
riksdagen skulle göra vid en sådan lösning
av frågan om företagsdemokrati.
Då vill jag deklarera att vi från socialdemokratisk
sida inte alls är rädda fölen
politisk lösning i detta fall, men vi
vill i första hand att arbetsmarknadsparterna
själva skall lösa frågan. Om
det då visar sig att frågan inte kan lösas
den vägen får vi gå den politiska
vägen, som vi gjort tidigare med semesterlagen,
arbetstidslagen, ATP och mycket
annat. Man skall inte på borgerligt

håll tro att vi inte kan lösa denna fråga
den politiska vägen, om det verkligen
gäller, men vi anser som sagt att arbetsmarknadsparterna
själva i första
hand skall handlägga ärenden av detta
slag.

Slutligen vill jag till herr Hovhammar
bara säga att det väl inte är så bra
ställt inom de mindre företagen som
herr Hovhammar ville göra gällande.
Samarbetet gnisslar väl ganska betänkligt
vid åtskilliga av dessa företag.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill understryka
herr Svenssons i Eskilstuna uttalande
tidigare under denna debatt att spörsmålet
om vilka som skall bestämma inom
företagen är en maktfråga. Makten
ligger i det nuvarande samhället hos
kapitalägarna. Andra lagutskottet uttrycker
detta förhållande mycket klart
i sitt utlåtande nr 89, som vi nu också
diskuterar. Utskottet skriver där bl. a.
följande: »Bestämmanderätten kan härledas
ur äganderätten. Den som är ägare
till ett produktionsmedel får också
bestämma hur det skall användas. På
denna bas vilar näringslivets uppbyggnad.
»

I dagens svenska samhälle ägs produktionsmedlen,
dvs. fabriker, maskiner
och råvaror, av ett fåtal kapitalägare,
vilka är beroende av lönearbetarna
för att kunna utnyttja sitt kapital. Dessa
lönearbetare är i sin tur beroende av
att sälja sin arbetskraft för att kunna
existera.

»På arbetsplatserna går klassamhället
i dagen», skriver sociologen Walter
Korpi. »Där blottas den sociala skiktningen
i samhället. Vi kan klart skilja
mellan översåtar och undersåtar. Där
levereras arbetskraften till köparna och
omvandlas till privilegier för fåtalet,
knapphet för flertalet.»

I företagen råder kapitalets diktatur
— eller för att ännu en gång citera andra
lagutskottet:

»Ur arbetsgivarnas synpunkt har det

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

varit viktigt att bestämmanderätten i
väsentliga avseenden inom företagen
varit tillförsäkrade arbetsgivare.»

Den nuvarande arbetslagstiftningen
stadfäster klasskillnaderna på arbetsplatserna.
På dessa finns enligt nu gällande
svensk rättskipning en uppdelning
i befäl och underordnade. Befälet
ger order, och arbetarna måste lyda enligt
gällande lag. Svenska arbetsgivareföreningens
expert på arbetsrätt Eric
Forstadius sammanfattar i sin bok Arbetsmarknaden
rättsläget så att i praktiken
»arbetstagaren normalt har lydnadsskyldighet
och måste följa den givna
ordern, oavsett om han måhända
själv är övertygad om att den är felaktig».

Professorn i arbetsrätt Folke Schmidt
skriver att gällande lagstiftning har
följande innebörd beträffande lydnadsplikten:
»Arbetstagaren är skyldig att
underkasta sig arbetsledningen — —
—.»

Bestämmelserna om lydnadsplikt för
arbetarna i välfärdssamhället skiljer sig
alltså inte nämnvärt från de lagar som
gäller i det militära, påpekar docent
Korpi.

Kapitalets allmakt i företagen uttrycks
i § 32 i Svenska arbetsgivareföreningens
stadgar, där det stipuleras att
arbetsgivaren »äger att leda och fördela
arbetet samt att fritt anställa och avskeda
personal». Medlemmar och medlemsförbund
anslutna till SAF åläggs att i
avtal med fackförbunden hävda arbetsgivarsuveräniteten.
Paragrafen har i
realiteten av juristerna givits verkan
som lag. Arbetsdomstolen har fastslagit
att grundsatsen gäller även om en
klausul av ovan berört slag inte har införts
i kollektivavtal.

Detta är ingen enbart formell eller
betydelselös grundsats. Arbetsgivarnas
§ 32 framstår som en symbol just för
den kapitalistiska diktaturen inom företagen.
Den har samband med alla de
problem, som i dag finns på arbetsplatserna
och som för lönearbetarna fram -

Företagsdemokrati

står som alltmera brännande. Frågorna
om arbetsmiljön, om hetsen och
stressen i samband med de nya lönesystemen
och andra uttryck för kapitalistisk
s. k. rationalisering, om arbetsvillkoren
och om lönearbetarnas ställning
i arbetsprocessen och i företaget är i
grund och botten maktproblem. Genom
sina rättigheter enligt § 32 har arbetsköparna
en mängd möjligheter att vidta
åtgärder, som i praktiken fungerar
som stridsåtgärder på arbetsmarknaden
men som i allmänhet inte betraktas
som sådana. Stridsåtgärder av detta
slag är t. ex. lönesänkningar genom
ackordsförändringar i samband med
ändring av arbetsprocesser, omflyttningar,
masspermitteringar osv.

§ 32 uppfattas som förhatlig av lönearbetarna,
och det finns därför en stark
opinion för dess avskaffande. Denna
opinion har kommit till uttryck i uttalanden
från fackföreningar och arbetsplatskollektiv,
i artiklar i fackförbundspressen,
i motioner till och uttalanden
från fackliga kongresser osv. Endast ett
exempel: Till Metalls senaste förbundskongress
fanns en rad motioner som
tog upp hithörande frågor. Några krävde
direkt avskaffande av § 32, andra
tog mera allmänt upp hela frågan om
arbetsplatsdemokratin. Metallettan i
Stockholm krävde i en motion lagstiftning
för att skapa demokrati på arbetsplatserna.
Om § 32 sade dess talesman i
sitt debattinlägg:

»Det är en bestämmelse vars djupt
kränkande karaktär varit föremål för
fackföreningsrörelsens uppmärksamhet
under många år, och trots att flera
viktiga inskränkningar i dess verkningar
åstadkommits under åren kvarstår
dess mot alla demokratiska regler riktade
karaktär. Vi anser att ett nödvändigt
villkor för ett förverkligande av
arbetsplatsdemokratin är att man lagstiftningsvägen
tar bort verkningarna

av § 32 ur svensk arbetsrätt----. Vi

är övertygade om att arbetsgivarna
kommer att resa så starkt motstånd

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

mot en demokratisering i detta avseende,
att lagstiftningsvägen blir den enda
framkomliga.»

Naturligtvis inbillar sig ingen att kapitalismen
krossas därför att § 32 kommer
bort. Den kapitalistiska utsugningen
har sin grund i äganderättsförhållandena,
och dessa förändras inte därför
att denna paragraf stryks eller förbjuds.
Men avskaffandet av § 32 skulle
innebära en rad fördelar för arbetarna
och tjänstemännen, särskilt om kollektivavtalslagens
strejkförbud samtidigt
avskaffas, som vi föreslagit i en annan
motion. Maktfördelningen på arbetsplatserna
är ytterligt ojämn, och grunden
härför är kapitalets monopol på
ägande av produktionsmedlen. Men lönearbetarnas
underläge skärps ytterligare
av kollektivavtalslagen och av § 32.
Ett avskaffande av dessa skulle alltså
innebära en mindre ojämn maktfördelning
på arbetsplatsen. Arbetarna får
större resurser att hävda sina intressen
och kan därmed förbättra sina förhållanden.
För dem som i dag talar så
mycket om jämlikhet bör påpekas att
ett avskaffande av § 32 är en väsentlig
jämlikhetsreform som kan genomföras
utan kostnader för statskassan.

Man kan tänka sig olika vägar för att
undanröja § 32 och dess verkningar.
Andra lagutskottet berör de möjligheter
som finns att genom avtal begränsa
företagsägarnas beslutanderätt och säger
att detta utnyttjats i icke obetydlig
grad. Det bör emellertid påpekas —
och detta refereras också av utskottet
—■ att det enligt arbetsdomstolen alltjämt
gäller att arbetsgivaren har uppsägningsrätt.
Nu finns det en statlig utredning
om ökad anställningstrygghet
som framför allt tar sikte på de äldre
arbetarnas problem, men oavsett vilka
förslag denna kan komma att framlägga
kvarstår ju hela problemet om den
andra delen av § 32, den som berör
frågorna om maktförhållandena. Och
här har det, som också andra lagutskottet
medger, inte skett några in -

skränkningar i företagsägarnas beslutanderätt.

Det är helt riktigt som utskottet påpekar
att man inte kan inskränka eller
avskaffa huvudregeln om arbetsköparens
bestämmanderätt utan att samtidigt
reglera förhållandena på annat
sätt. Vad det här handlar om är ju att
lönearbetarna skall ha makt i stället
för kapitalägarna. Löntagarmakt och
verklig företagsdemokrati förutsätter
att kapitalismen avskaffas. Det är en illusion
att demokrati inom företagen
kan genomföras så länge den privata
äganderätten till produktionsmedlen
består. Men däremot kan och måste
lönearbetarna börja tillkämpa sig makt
på arbetsplatserna, i företagen, som ett
led i kampen för att bryta kapitalets
välde.

Några frågor står där i förgrunden.
Enligt vår mening bör lönearbetarna ha
ett verkligt inflygande över personalpolitiken
och över företagens driftsfrågor.
Skyddskommittéerna skall ha beslutanderätt.
På arbetsplatserna skall
finnas mötes- och agitationsrätt. § 32 är
ett hinder för att genomföra dessa och
liknande krav. En lämplig väg att gå är
den som föreslagits i vår motion, nämligen
att i lag förbjuda bestämmelser
av typ § 32 därför att de strider mot
folkmajoritetens intressen och mot
demokratins principer.

Herr talman! Jag återkommer med
ett särskilt yrkande.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon större debatt med herr Hermansson
om vem som tycker mest illa om
§ 32 i Arbetsgivareföreningens stadgar.
Många löntagare tycker illa om den
därför att de anser att den utgör ett
hinder för en effektiv företagsdemokrati.

Arbetsgivarens rätt att leda och fördela
arbetet samt fritt antaga och avskeda
arbetare, som är intagen i § 32,
har emellertid i avsevärd grad besku -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

rits. Kollektivavtal på detta område har
träffats mellan arbetsmarknadens parter,
och arbetsgivarens rätt är kanske
inte så helt oinskränkt som herr Hermansson
velat göra gällande.

Det huvudavtal som föreligger mellan
arbetsgivarna och LO och som kanske
är det viktigaste som finns på arbetsmarknaden
har blivit normgivande
för övriga avtal. I detta finns regler
inskrivna som gör att § 32 är i hög grad
uppluckrad. Jag skall inte ingå på innehållet
i dessa avtal. De är alltför väl
kända för att det skall vara nödvändigt.
Jag vill bara påpeka att det inte finns
några hinder att avtalsvägen rubba på
bestämmelserna i § 32. Det har också
framgått av den tidigare debatten att
parterna kommit en bit på vägen. De
kan säkerligen komma ännu längre.

Detta är en fråga som i allra högsta
grad gäller arbetsmarknadens parter.
Vi vet att det pågår en stark facklig aktivitet
både i de centrala organisationerna
och inom lokala fackföreningar
för att komma till rätta med detta
problem. Ett intensivt arbete pågår alltså
för att man skall få bättre förhållanden
till stånd. Tidigare i debatten har
man också visat på den försöksverksamhet
beträffande varierande grader
av inflytande i arbetslivet som pågår.

När det gäller frågan om anställningstryggheten
vill jag understryka att detta
är ett stort problem och viktigt problem,
vars betydelse jag absolut inte
vill förringa. Jag vill också understryka
att trygghet i anställningen är en mycket
vital fråga för socialdemokratin och
fackföreningsrörelsen. Att man inte anser
att allting är bra som det är framgår
av att inrikesministern i december
1969 tillsatte en utredning för att
undersöka vilka åtgärder som kan anses
lämpliga för att öka anställningstryggheten.
Det är kanske inte för mycket
att säga att utredningen har sin
udd riktad just mot § 32.

Jag kan instämma i vad som tidigare
yttrats från denna talarstol, nämligen

Företagsdemokrati

att det kan bli nödvändigt med en
skärpt arbetsmarknadslagstiftning på
olika områden. Jag tror inte att något
kan vara statiskt i ett snabbt föränderligt
samhälle. För arbetarrörelsen är det
naturligt att se demokratiseringen inom
företagen som en del av den allmänna
demokratiseringsprocessen i
samhället i övrigt.

Herr talman! Andra lagutskottet har
vid sin behandling av detta motionspar
från vänsterpartiet kommunisterna
konstaterat att det inte är nödvändigt
att, som föreslås i motionerna, nu tillsätta
en utredning syftande till att förhindra
giltigheten av bestämmelserna
i § 32 i SAF :s stadgar, eftersom den redan
tillsatta utredningen inte kan undgå
att komma in på det problemkomplex
som det här gäller. Vi bör alltså avvakta
dess resultat.

Jag vill tillägga att även om man skulle
ogiltigförklara denna paragraf, löser
man väl inte därmed alla de problem
som är förknippade med frågan om
trygghet i anställningen. Herr Hermansson
har sagt att det skulle medföra en
rad fördelar om man fick bort paragrafen.
Jag vill inte förneka detta, men
jag tror inte att man i och med det
skulle klara av alla problem i fråga om
demokratiseringsprocessen eller hetsen
och besvärligheten på arbetsplatsen. De
ligger nog djupare än så.

Det är nog bäst om arbetsmarknadens
parter får sköta dessa frågor. De kanske
kan åstadkomma lösningar som kan
accepteras. Kanske kan det bli nödvändigt
med en lagstiftning i någon form.
Hur den lagstiftningen skall utformas
vill jag dock inte ta någon som helst
ställning till, och andra lagutskottet
har inte heller varit inne på den saken.

När det gäller rätten att leda och fördela
arbetet har det blivit en allmänt
vedertagen rättspraxis att arbetsgivarna
har den funktionen, och någon måste ju
ha den. Även detta anser jag vara ett
viktigt led i företagsdemokratin. Att de

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

anställda bör ha inflytande över beslut
som formar den egna arbetsplatsen,
arbetsmiljön, arbetarskyddet, företagsdemokratin
och annat sådant är vi helt
överens om, men den frågan löses bäst
om parterna själva formar reglerna härför.

Herr Hermansson berörde också frågan
om trygghet i arbetet för den äldre
arbetskraften, och jag vill gärna instämma
i att den inte är vad den borde
vara — vi har klara statistiska fakta
som visar att de äldre drabbas hårdast
vid företagsnedläggningar och driftsinskränkningar.
När de blir permitterade
har de svårast att få arbete. Så får
det inte vara; alla bör ha rätt till arbete.
Men man kan förmoda att utredningen
kommer att ägna den äldre arbetskraften
speciell uppmärksamhet.

Sedan sade herr Hermansson att de
privata företagen i allmänhet sköter
denna sak ganska dåligt. Det kanske inte
är riktigt rättvist att dra alla företag
över en kam. En del kanske sköter denna
fråga ganska bra, andra mindre bra
och en del dåligt. Men om arbetsmarknadens
parter får fortsätta med det intensiva
arbete som pågår -—• och del
kommer de naturligtvis att göra —
kommer arbetsplatsens problem säkerligen
att lösas. Det måste emellertid ske
genom samarbete i någon form. Jag tror
inte att det kan ske genom att en viss
paragraf i Arbetsgivareföreningens
stadgar förbjuds. Lämpligheten av alt
lagstiftningsvägen bestämma vad som
skall stå i respektive organisationers
stadgar kan också diskuteras.

Jag vill än en gång understryka att
dessa frågor är viktiga men att jag litar
på att arbetsmarknadens parter skall
kunna lösa dem. Jag tror inte att de är
av den arten att man bäst klarar det hela
genom en lagstiftning. I så fall återstår
ändå besväret att göra paragraferna
levande på arbetsplatserna.

Herr talman! Jag återkommer med
särskilt yrkande.

Herr HOVHAMMAR (m) kort genmäle: Herr

talman! Det var närmast herr
Hermanssons inlägg som föranledde mig
att begära ordet. Herr Hermansson sade
att arbetarna i Sverige känner av
kapitalets diktatur — han uttryckte sig
så. Han sade detta helt generellt. Jag
betvivlar inte att de anställda, exempelvis
i statliga företag eller i vissa större
företag, känner ett tryck. Jag kan dock
inte gå med på att beteckna detta som
diktatur.

Jag protesterar mot denna generella
bedömning, och jag skulle vilja rekommendera
herr Hermansson att ta kontakt
med de många anställda i de små
och medelstora företagen och fråga dem,
om de på sina arbetsplatser känner av
kapitalets diktatur. Jag tror att herr
Hermansson då skulle få en helt annan
inställning till dessa problem än den
han i dag givit uttryck för i denna kammare.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill först bemöta
herr Hovhammars inlägg, i vilket han
upprepade vad han sagt tidigare i debatten.
Det är alldeles självklart att det
finns små företag där förhållandena ur
arbetarnas och de anställdas synpunkt
i vissa avseenden är bättre än de kan
vara i de stora företagen, där man har
en omfattande byråkrati och en militär
ordergivning. Givetvis kan man skapa
ett mer personligt förhållande på en liten
arbetsplats. Men det ändrar inte det
grundläggande, nämligen att bestämmanderätten
också i de små företagen
ligger hos kapitalägaren — ett faktum
som väl herr Hovhammar ändå inte kan
förneka.

Vad gäller herr Fredrikssons inlägg
vill jag inte ställa upp i någon tävlan
om vem som tycker mest illa om § 32
— det var inte min avsikt. Det är inte
någon partipolitisk fråga, och jag tror
att de flesta löntagare har precis sam -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

ma inställning. De känner nämligen kapitalägarnas
makt som en väsentlig inskränkning
i vad de anser vara de demokratiska
rättigheter som borde genomföras
i praktiken i företagen och på
arbetsplatsen.

Men om det nu finns en sådan allmän
inställning och man vill ha bort § 32
och vill ha andra förhållanden, varför
har man då inte avtalsvägen kunnat
åstadkomma mera på det området under
de många år som gått? Är det inte
en del av förklaringen att det reses ett
-så starkt motstånd från kapitalägarnas
sida att man måste tillgripa lagstiftningsvägen
för att få ett resultat? Hur
länge skall lönearbetarna annars vänta
på att det blir resultat avtalsvägen?

Det är naturligtvis riktigt, som herr
Fredriksson underströk, att ett avskaffande
av § 32 inte löser alla problem;
det betonade jag också i mitt anförande.
Vi är överens om att de grundläggande
problemen i detta samhälle naturligtvis
ligger djupare. Men ett avskaffande
av § 32 börjar i alla fall att
lösa vissa problem, och därför är det
viktigt att § 32 avskaffas.

Nu vid herr Fredriksson lita till överläggningar
mellan arbetsmarknadens
parter. LO:s ordförande herr Geijer har
tydligen inte samma optimistiska uppfattning.
När denna fråga debatterades
i medkammaren anmälde han nämligen
att LO kommer att begära en översyn av
arbetslagstiftningen. Det tror vi också
är brännande nödvändigt.

Herr HOVHAMMAR (m) kort genmäle:
<

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Hermansson nu
konstaterade, att det inte finns någon
s. k. diktatur, i varje fall inte i de mindre
och medelstora företagen. Jag kan
emellertid inte hålla med honom om att
de anställda skulle sakna medbestämmanderätt
i egenföretagen. Jag vågar
påstå att de anställda har väldigt mycket
att säga till om i dessa företag, ex -

Företagsdemokrati

empelvis när det gäller rationaliseringar
och ombyggnader av företaget och
när det gäller att framföra tips och synpunkter.
Vi har i dessa företag ett bra
samarbete, särskilt i våra företagsnämnder.
Det har visat sig att det arbete
som uträttats i företagsnämnderna i de
mindre företagen är betydligt bättre och
effektivare än arbetet inom företagsnämnderna
vid de stora företagen, framför
allt på den statliga sektorn.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! För att det inte skall
stå någonting i protokollet som inte är
riktigt vill jag genmäla till herr Hovhammar
att han nog uppfattade mitt
tidigare yttrande såsom alltför välvilligt.
Även i de mindre och medelstora
företagen är det kapitalägarna som har
den avgörande bestämmanderätten, och
i den meningen råder även där kapitalets
diktatur. Men det kan vara ett
mer familjärt förhållande i de mindre
företagen — det var det jag underströk
och var villig att gå med på. Men
när det gäller avgörandena i de viktiga
frågorna äger de anställda där inte bestämmanderätt,
lika litet som de anställda
i de stora företagen.

Herr FREDRIKSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill till herr Hermansson
bara säga att vad som står i
Arbetsgivareföreningens stadgar visst
kan vara av intresse. Men mest intressant
är vad som står i avtalen. Kan man
genom avtalsbestämmelser få bort verkningarna
av vad som står i stadgarna
så har man uppnått det väsentligaste
i denna sak.

Mellan Arne Geijer och mig finns
ingen meningsmotsättning. Även jag har
sagt att det kan bli nödvändigt med
eu kraftfullare lagstiftning på arbetsmarknaden
i olika sammanhang.

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

Fri! NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Först ett par ord om
själva handläggningen av detta ärende.

Det väcktes motioner i denna fråga
redan i januari månad. Vi är nu framme
i december, omedelbart före avslutningen
av årets riksdag. Det är, herr
talman, enligt min mening icke tillfredsställande
att frågor som är så väsentliga
och som tagits upp motionsvägen
behandlas så sent under året.

Fn annan fråga gäller möjligheten för
riksdagens ledamöter att ta del av de
utlåtanden som utskottet avger. När vi
lämnade riksdagen i går kväll fanns
förevarande utlåtande ännu inte delat
på bänkarna. De flesta av ledamöterna
har haft många uppgifter av annan art
att handlägga före den tid då denna
debatt började i dag. De har stora svårigheter
att hinna ta del av vad utskottet
skrivit. Jag tycker inte heller att
detta är riktigt tillfredsställande.

Jag vill sedan säga ett par ord om
§ 32. Det skall inte bli mycket — jag
tycker nämligen att denna fråga är så
intimt förknippad med frågan om § 2
och § 3, som kommer senare på dagordningen,
att jag tror att det är nödvändigt
att se detta som en helhet. Men
jag vill med tillfredsställelse notera vad
herr Fredriksson nyss framhöll, nämligen
att socialdemokratin alltid haft
ett brännande intresse för anställningstryggheten,
som bi. a. ligger inom ramen
för just § 32. Man kan då fråga sig
varför det skulle ta så lång tid för herr
Fredriksson och andra inom hans parti
att bestämma sig för att gå med på att
utreda just frågor som rör en bättre
anställningstrygghet. En sådan utredning
har folkpartiet föreslagit alltsedan
1957, men de förslagen har vi ständigt
fått avslagna från socialdemokratiskt
håll.

Jag erinrar mig också att vid en tidpunkt
när herr Fredriksson och andra
senast gick emot denna fråga, stod herr
Fredriksson i denna kammare och ar -

gumenterade mycket hårt mot behovet
av en utredning. Men det begav sig inte
bättre än att justitieministern vid samma
tidpunkt i medkammaren lämnade
en uppgift om att han nu tänkte föranstalta
om en sådan utredning eftersom
organisationerna ville ha den. Det
var naturligtvis snopet när en socialdemokratisk
kurir — jag tror till och
med statsminister Erlander själv — kom
in i kammaren och viskade om vad
som hände i medkammaren.

Det är alltså den negativa inställning
som intill sista sekunden demonstrerades
ifrån socialdemokratisk
sida som dess värre har gjort att vi
ännu inte har något utredningsresultat
på bordet och inte heller några färdiga
förslag, än mindre beslut. Jag tycker det
är beklagligt, men jag hoppas hängivenheten
för denna större anställningstrygghet
kommer att ta sig bättre praktiska
uttryck i fortsättningen, så att det
verkligen blir en förändring på denna
punkt.

Jag vill gärna begagna tillfället att
instämma med herr Fredriksson på en
punkt. Han har i dag yttrat att riksdagen
inte skall fatta beslut om hur enskilda
föreningar skriver sina stadgar.
Jag tycker det är en riktig inställning.
Det är kanske inte den som alltid kommer
fram i den mest onyanserade agitationen
emot denna paragraf. Det som
man verkligen bör knäcka är den rättsprincip
som ligger till grund för våra
olika åtgärder i detta land och som i så
väsentlig grad skiljer sig från de rättsprinciper
som är gällande i andra västeuropeiska
länder.

Härefter, herr talman, skulle jag vilja
säga något om bankoutskottets utlåtande
och de frågor som behandlas där.
Inte minst i år har man diskuterat frågan
om arbetsdemokrati, som jag vill
kalla det, är en fråga för politiska partier
och politiska instanser. Jag vill gärna
stryka under ordet arbetsdemokrati.
Jag tycker det är riktigt att vi använ -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

der detta ord för att markera att det
inte bara är fråga om demokrati inom
företagen utan också gäller demokrati
inom statliga och kommunala förvaltningar,
på arbetsplatser över huvud taget.

Är detta över huvud taget en fråga
för oss i denna församling eller inte?
De motioner som framlagts från olika
politiska partiers sida visar att dessa
frågor intresserar också de politiska
företrädarna i vårt land, och jag tror
att så bör vara fallet. Jag tror att det
vore nyttigt för alla parter, inte minst
för dem som verkligen är betjänta av
en utvecklad arbetsdemokrati, att man
så snart som möjligt från debatten avför
ett så befängt påstående som att detta
är något som de politiska instanserna
över huvud taget inte skall befatta sig
med.

Det är ju nödvändigt att fatta en del
beslut om lagändringar, där sådana blir
aktuella, och hur skulle man kunna göra
det om man inte är förberedd genom
en debatt och genom ställningstaganden
på politiskt håll? Jag vill dessutom i
detta sammanhang gärna stryka under
att det inte finns någon avvikande mening
mot den som företrädes av arbetstagarorganisationerna
eller arbetsmarknadens
parter över huvud taget.
Vad de säger är emellertid att dessa
frågor i första hand skall lösas på arbetsmarknaden
av de parter som rör
sig där.

Jag tror det är viktigt att se den
skillnaden och i första hand välja denna
väg för att — om det inte är möjligt
att komma fram enbart på den vägen
— gå vidare till de politiska instanserna.

Inom folkpartiet har vi redan i motionen
sagt att detta i väsentlig grad är
en fråga för arbetsmarknadens parter.
Det överensstämmer också helt med
den uppfattning som TCO och andra
organisationer har uttalat, att man i
första hand bör behandla frågorna av -

Företagsdemokrati

talsvägen.

Sedan vill jag som företrädare för ett
politiskt parti gärna slå fast ett par
saker.

En utvecklad arbetsdemokrati är för
oss liberaler ett nödvändigt inslag i ett
mänskligare samhälle. Det arbete som
har nedlagts inom vårt parti och de
beslut som där har fattats som går i
riktning mot en utvecklad närdemokrati
och över huvud taget en decentralisering
av beslutsfattandet i vårt samhälle
leder också till ett ökat medbestämmande
på arbetsplatserna — arbetsplatserna
kan i det hänseendet inte
utgöra något undantag. Den lagstiftning
vi har i dag är emellertid uppbyggd
efter helt andra och mera gammalmodiga
principer. I allmänhet är det
hierarkiska modeller som vi återfinner
bl. a. på arbetsplatserna och även i övrigt
i vårt samhälle. Om vi inte skall
låta lagstiftningen hindra en utveckling
i arbetsdemokratisk riktning, är det
nödvändigt att se över i vad mån lagstiftningen
sätter käppar i hjulet för en
sådan utveckling.

Vidare tror jag det är meningsfullt
att se hur staten själv uppträder som
arbetsgivare. Beslut om en utvecklad
arbetsdemokrati på statens område
.måste i första hand fattas just i denna
församling. Jag kan som exempel nämna
de frågor som tas upp under nästa
punkt, nämligen 3 § i statstjänstemannalagen
och 2 § i kommunaltjänstemannalagen.
Det gäller här problem
som ingalunda kan lösas enbart genom
några avtal på arbetsmarknaden.

Hem Svensson i Eskilstuna har såvitt
jag kan se lämnat kammaren. Plan
höll tidigare ett eldigt anförande och
hetsade upp sig så att mikrofonerna
vibrerade. Han talade om makten i företagen.
Om jag uppfattade honom rätt
var upphetsningen föranledd av att det
i reservationen inte fanns någon hänvisning
till ett beslut som har fattats
tidigare av riksdagen.

Jag tror att arbetet skulle bli ganska

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

tungt om vi i alla utskottsutlåtanden
och reservationer hänvisade till tidigare
ställningstaganden och talade om
att vi inte frånträtt den ståndpunkt som
vi intagit en eller två månader tidigare.
Dess värre har regeringspartiet i år i
väsentliga frågor uttryckt en uppfattning
före valet och sedan bytt uppfattning,
och därför kan det ha en viss
mening att gång på gång påpeka att
man håller fast vid sin tidigare uppfattning,
men enligt vårt sätt att arbeta
är detta inte nödvändigt, utan den ställning
vi har intagit står vi fast vid. Detta
är därför inte någonting vi behöver
diskutera i dag. Jag hoppas att herr
talmannen håller mig räkning för alt
jag inte i dag tar upp till diskussion eu
fråga som riksdagen i år redan har fattat
beslut om.

Eftersom herr Svensson i Eskilstuna
ordade en del om den rent ideologiska
motiveringen och anförde funderingar
över skilda åsikter på den punkten vill
jag mycket kort slå fast att det säkerligen
finns skillnader i synsätten. En
skillnad är den att vi inom vårt parti
inte har en sådan där övertro på staten
som man har på socialdemokratiskt
håll. Vi tror mer på den enskilda människan
och den anställde som bör få
vara med och ha ett inflytande, ja till
och med medbestämmanderätt.

Herr Svensson talade om en särskild
bolagsmodell, och det kan naturligtvis
vara en intressant fråga att diskutera.
Men jag tror att vi skall skjuta på den
diskussionen tills en utredning föreligger
eller frågan står på riksdagens
dagordning.

Den tankegång som vi närmast har
framfört och även har med i vårt partiprogram
är frågan om förvaltarskapsföretag
där de anställda får ett ägande
i någon form. Vi anser det väsentligt
att den saken prövas. Vi har i allmänhet
ingenting emot att man dessutom
diskuterar uppslag från andra håll som
kan tas upp till prövning i större sammanhang
och bli beaktade efter vad de

är värda.

Redan år 1967 skrev vi i vårt partiprogram
in ett krav på en utvecklad
arbetsdemokrati, och jag tillåter mig
att läsa den korta meningen till protokollet:
»Vidgad delaktighet i beslutsfattandet
inom företagen motverkar
maktkoncentration, skapar ökad jämlikhet
och ger besluten en bredare förankring.
»

Det är nog svårt att hitta en motsvarighet
till detta i andra partiprogram
från denna tidpunkt, och kammarens
ledamöter kanske kan ha förståelse
för att vi med utgångspunkt i
ett så förpliktande program verkligen
vill driva dessa frågor framåt.

Det finns en reservation, nr 6, som
jag finner väsentlig. Den tar upp just
frågan om hur man skall gå vidare, vad
som behövs för att man inte skall stanna
på vägen när tänkandet har fortskridit.
Det gäller frågan om en kodifiering
i aktiebolagslagen av representationen
i styrelserna. Vår tidigare partiledare
har i sitt eget företag på ett
mycket tidigt stadium inbjudit till styrelserepresentation
— med ett visst
motstånd från början, men när man väl
kommit in i det fungerar det tillfredsställande.
Folkpartiets gruppledare i
andra kammaren, herr Sven Gustafson
i Göteborg, ledde ett arbete benämnt
»Konkurrens och balans», som utvecklade
och behandlade just dessa frågor
mycket ingående.

Vi finner det väsentligt att man i eu
utredning med parlamentariskt inslag
går vidare för att finna goda lösningar
och att man på ett tidigt stadium förbereder
sig för de förändringar i lagstiftningen,
som kan bli nödvändiga.

Vi begär en ny utredning eller nya
direktiv till den gamla. Av dessa alternativ
är det betydligt vettigare att få
en ny utredning med den parlamentariska
förankring som är naturlig och
självklar när det gäller en fråga av denna
vikt.

När det sedan har bedrivits försöks -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

verksamhet på olika områden i denna
fråga parallellt med att utredningen
arbetar, finns det möjlighet att ganska
snabbt med ledning av erfarenheterna
från försöksverksamheten klippa till
och fatta de beslut som en utredning
eventuellt kan leda fram till.

Den stora tjänstemannaorganisalionen
TCO hade under den gångna sommaren
arbetsdemokratifrågorna uppe
på sin krongress. Det program som där
antogs överensstämmer i stora delar
med den motion som i januari månad
väcktes här från vår sida. Jag vill gärna
hänvisa till vad dåvarande TCO-ordföranden
sade i den debatt som ägde
rum på TCO-s kongress, nämligen att vi
måste se till att vi blir mogna för denna
fråga, så att vi kan föra en debatt
på alla nivåer och med arbetsgivarna.
Han tilläde att den även kan komma
upp i andra sammanhang t. ex. i lagstiftningsarbetet.
Jag tycker att just
dessa uttalanden tydligt visar vart vi
syftar: inte att rycka frågorna ifrån
arbetsmarknadens parter utan att göra
oss beredda att ta upp detta i det lagstiftningsarbete
som med all säkerhet
kommer att bli aktuellt i denna fråga
under 1970-talet.

Till sist, herr talman, eu fråga om
ambitioner på de områden, där man har
några möjligheter att verkligen mera
direkt påverka än i ett långsiktigt perspektiv.
Staten har naturligtvis utomordentliga
möjligheter att på alla de
områden där man har ett inflytande gå
före med gott exempel.

Men man kan inte gärna säga, att de
statliga företagen eller de statliga förvaltningarna
är goda föredömen i arbetsdemokratiskt
hänseende. Var och
en erinrar sig då det gäller dessa frågor
det synsätt som för ungefär ett år sedan
framkom vid LKAB. Vi vet hur det ser
ut vid många av de arbetsenheter där
staten är bestämmande, och vi kommer
på nästa punkt in på samma sak när 3
§ i statstjänstemannalagen skall behandlas.

Företagsdemokrati

Jag tycker i alla fall att det är nödvändigt
med detta perspektiv när de
här frågorna behandlas, ty det är så
lätt att kritisera t. ex. enskilda företagare
som inte har gått nog långt, samtidigt
som man inte ser de väsentliga
bristerna på just den offentliga arbetsmarknaden.

Hur är det för resten i de företag där
regeringspartiet på olika sätt har ett
inflytande, jag tänker på LO-ägda företag,
A-pressföretag och liknande? Är
arbetsdemokratin där mer utvecklad
än inom andra företag? Vi har i pressen
läst olika referat om hur vederbörande
upplever situationen på sina arbetsplatser,
och det är inte precis rekommenderande
för de socialdemokratiska arbetsgivare
som återfinns i dessa företag.
Det är möjligt att tidningsreferaten
inte alltid är helt rättvisande. Låt mig
därför bara ta ett enda färskt referat
som i alla fall torde vara korrekt återgivet,
eftersom det återfinns i just Smålands
Folkblad. Där skriver man lördagen
den 5 december bl. a. följande
beträffande tryckningen av tidningen
och personalens protester: »Detta är ett
typexempel på hur företagsdemokrati
inte skall gå till.»

Jag gissar att tidningen inte haft något
intresse av att förvrida bilden och
ge en skenverklighet, utan att det är ett
korrekt återgivande av hur man där
ser på den här frågan. Jag har velat
nämna detta därför att jag tycker att det
är nödvändigt att vi allmänt från olika
politiska partiers sida ser nyanserat på
dessa frågor och inte bara riktar hammarslagen
mot ett enda håll. Här finns
mycket att göra på olika platser i arbetslivet,
och här finns verkligen ett
behov av att alla goda krafter hjälper
till för att något skall hända. Därmed
skall inte heller de politiska instanserna
vara uteslutna.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag instämde i herr
Hovhammars första anförande för en

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

stund sedan. Jag tyckte att det var en
utmärkt sammanfattning av vår syn på
arbetsdemokratifrågorna. Jag föredrar
begreppet arbetsdemokrati före begreppet
företagsdemokrati, och jag tycker
att det är lite synd att utskottet inte
har kunnat skriva litet starkare på den
punkten.

Ändå vill jag göra ett tillägg till herr
Hovhammars anförande om hur företagsnämndsverksamheten
fungerar.
Herr Hovhammar talade nämligen om
det mycket goda arbete som bedrivs i
företagsnämnderna. Av ett senare anförande
framgick att det gällde de
mindre företagen. Jag arbetar i ett större
företag, och jag vet att många andra
här gör det. Många har också erfarenheter
från statsföretag och statsverk. Ni
är nog överens med mig om att så som
företagsnämndsverksamheten i dag bedrivs
på de större arbetsplatserna finns
det verkligen anledning att begära
skärpning. Det beror självfallet på vilken
ambitionsnivå man har. Man kan
nog flytta upp ambitionsnivån många
steg.

Att jag över huvud taget yttrar mig
nu trots de långa debatter vi tidigare
haft — t. ex. i november förra året och
den 26 maj i år om delägarskap — beror
på att det inte har hänt särskilt
mycket sedan dess. Vidare är det verkligen
inte stor skillnad mellan vad som
står i majoritetens utlåtande och vad
som står i reservationerna. Men jag vill
markera politikernas krav på åtgärder
och förhoppningar om att opinionen på
allvar skall svänga bland de många
människorna — jag vill särskilt betona
bland de många människorna.

Sedan vill jag bara anföra ytterligare
en sak. Herr Hermansson, jag kan inte
vara med och avskaffa någon paragraf
i vänsterpartiet kommunisternas stadgar.
Jag tänker inte försöka heller. Vi
kan heller inte vara med och avskaffa
några paragrafer i någon organisation
i Organisationssverige.

Således kan inte vpk eller vi andra
avskaffa några paragrafer i Svenska arbetsgivareföreningens
stadgar. Att vi sedan
naturligtvis kan uttala vad vi tycker
om själva stadgan eller någon paragraf
i den är en annan sak. Jag tycker
emellertid att uttrycket avskaffa
§ 32 är fånigt. Det är helt enkelt omöjligt.
Att vi, som sagt, sedan kan säga
att vi vill ha en ändring är jag med på.

Jag kan också, herr Hermansson,
mycket väl tänka mig en uppmjukning
av § 32 — om jag hade någon rimlig
möjlighet att påverka dess utformning.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat på denna ganska långa
debatt om ökad företagsdemokrati, och
särskilt noga har jag lyssnat på vad herr
Hovhammar anfört. Han framhöll själv
att han i dag uppträder i denna talarstol
som aktiv företagare, och det finns
då anledning att något bemöta och kommentera
vad han sade. Herr Hovhammar
är ju inte vem som helst i detta
sammanhang; han är en mycket initierad
och inflytelserik ledare för en grupp
medelstora och mindre företag här i landet.
I den egenskapen väger naturligtvis
hans ord i debatten ganska tungt.

Det finns inga avstånd mellan direktionsrummet
och verkstadsgolvet, sade
herr Hovhammar. Ja, det skulle ju vara
bra om det vore så lyckligt beställt.
Men verkligheten är tyvärr en helt annan;
det har vi upplevt många gånger.
Många talare har också från denna plats
verifierat den saken. Och om det vore
så väl beställt som herr Hovhammar läde
ut texten, funnes det ju ingen anledning
att ha en lång debatt om denna
fråga här i andra kammaren och i riksdagen
över huvud taget. Då vore ju frågan
mer eller mindre löst.

Bevisen för att det inte är så väl beställt
som herr Hovhammar beskrivit
det finns bl. a. att hämta i det material
som kom fram i anledning av den uppmärksammade
och, om jag så får säga,

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

verklighetsfrämmande aktion, som företagare
med mycket stark förankring i
de borgerliga partierna gjorde under
valrörelsen. Så småningom fick vi dock
efter utredningar klara papper på att
det var ganska skralt bevänt med företagsnämndsverksamheten
i just de företag
som då uppträdde i dagspressen
med jättelika annonser. Vi konstaterade
sålunda att man i flera företag hade dåligt
fungerande företagsnämnder. Ledningen
för dessa företag menade att det
inte fanns någon anledning att i förväg
underrätta de anställda i de fall där
man hade planer på att lägga ner verksamheten.
Eu sådan företeelse är inte
något bra bevis för att det inte existerar
några vattentäta skott mellan direktionsrum
och verkstadsgolv. Det tyder
snarare på att det verkligen finns sådana
vattentäta skott. Intresset för arbetsplatsdemokratin
är inte på alla håll så
stort som det gjorts gällande.

Jag hälsar därför med stor tillfredsställelse
den borgerliga omvändelsen i
denna fråga. Jag inlägger däri också
den förhoppningen att detta intresse inte
skall falla i glömska, utan att man
gemensamt med socialdemokraterna
skall försöka klara ut dessa frågor, så
att strävandena att fördjupa och förbättra
företagsdemokratin verkligen kan
ge några resultat.

Man har ibland en känsla av att de
borgerliga i detta sammanhang jagar efter
kortsiktiga politiska favörer, och
man kan därför anfäktas av tvivel på
deras uppriktighet. Vi är emellertid nu
överens om att det verkligen är angeläget
att angripa dessa problem, så att det
kan bli konkreta resultat av intresset
härför och så att det inte bara stannar
vid resonemang. Sådana har vi ingen
glädje av om det inte ligger allvar bakom.

Herr Wennerfors sade alldeles nyss
att företagsdemokratin och företagsnämndsverksamheten
tyvärr inte fungerar
väl ens i de stora företagen, och det
finns därför all anledning att förmoda

Företagsdemokrati

att detta inte heller fungerar väl i de
mindre och medelstora företagen. Jag
medger emellertid att det finns företag,
som ser seriöst på dessa spörsmål och
som har en god företagsnämndsverksamhet,
men de är beklagligtvis alltför
få.

Jag tror trots allt att det finns grund
för att se optimistiskt på problemet. Vi
har nämligen läst om och behandlat
denna fråga i hankoutskottet och då har
vi kommit fram till att samtliga arbetstagarorganisationer,
och även arbetsgivarnas
organisationer, är helt inställda
på att man nu verkligen skall fortsätta
att resonera sig fram till hur man bäst
skall lösa problemen. Det finns väl tyvärr
stora möjligheter att man inte kan
få till stånd en riktigt bra lösning, men
vi väntar på att förslag skall läggas
fram. Om lämpliga förslag inte kan läggas
fram får vi här i riksdagen säkerligen
höra av arbetstagarnas organisationer
på så sätt att de kommer att Degära
en lagstiftning. Då kommer det att
finnas anledning att ta upp dessa frågor
på fullt allvar.

Jag har med stort intresse lyssnat till
fru Nettelbrandts anförande, i vilket
hon mycket livfullt har beskrivit folkpartiets
långa kamp för en förbättrad
företagsdemokrati eller — som hon nu
uttrycker det — arbetsplatsdemokrati.
Det är märkligt att postgången mellan
företagarvärlden och folkpartiet är så
kärv. Folkpartiet och företagarvärlden
har ju under många år haft goda förbindelser
med varandra. I vart fall har företagarna
i stor utsträckning givit folkpartiet
och även moderata samlingspartiet
— ekonomiskt stöd. Då skulle
man kunna anta att postgången tillbaka
vore så bra att folkpartiet skulle kunna
påverka företagarvärlden att, mer än
som hittills skett, intressera sig för dessa
frågor. Tydligen är det emellertid inte
så lätt att få kommunikationerna att
fungera på rätt sätt.

Såväl samtliga borgerliga representanter
som kommunisternas representanter
3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 43

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

har talat mycket om § 32.

Det finns väl en allmän önskan att
man så snart som möjligt skall kunna
få fram någonting annat. Men vi måste
ändå förstå att det inte är så enkelt.
Den som har haft privilegiet att under
många år jobba hos ett företag — på
verkstadsgolvet, som det heter — vet
hur besvärligt det kan vara att klara
dessa problem. Här måste till några andra
regler — det håller jag med herr
Wennerfors om. Jag förmodar att de
överläggningar, som nu pågår mellan
LO, SAF och flera andra organisationer,
verkligen leder till att § 32 kan ersättas
med något annat instrument, som
gör att dessa problem kan lösas på ett
bättre sätt än hittills.

Det finns således ingen anledning att
göra annat än avvakta tills vidare. Men
om det skulle bli nödvändigt med lagstiftning,
torde ingen sväva på målet;
det kanske blir nödvändigt så småningom.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle: Herr

talman! Det beror på, herr Franzén
i Motala, vilken ambitionsnivå man
har. Om man har den ambitionsnivån
att man skall uppfylla de krav som
ställts på oss i företagsnämndsavtalet,
är det en rätt hög ambitionsnivå. Ändå
kan den nivån bli högre, men då måste
vi träffa ett annat avtal.

Vad är det för frågor som skall behandlas?
Är det om brevpapperet skall
vara blått eller rött, eller om man skall
klara av fyra sammanträden om året,
eller sex som i Danmark eller 12 som i
Norge? Är det en ambitionsnivå som
herr Franzén tycker är rimlig att ha
som grund när vi diskuterar detta ärende? När

jag säger att det är dåligt i de
större företagen och att det kanske också
är dåligt i de statliga företagen och
verken eller på de kommunala arbetsplatserna,
då innebär det, herr Fran -

zén, att jag har en mycket hög ambitionsnivå.

Herr HOVHAMMAR (m) kort genmäle
:

Herr talman! Till herr Franzén i Motala
vill jag säga att avståndet mellan
direktionsrummet och verkstadsgolvet
är betydligt kortare i ett mindre eller
medelstort företag än det är exempelvis
i ett stort statligt företag. Jag har
sagt detta tidigare och jag vågar fortfarande
påstå det. Men även i de mindre
och medelstora företagen finns det
mycket mer att göra. De motioner som
i dag diskuterats syftar till en hel del
åtgärder som ännu inte är vidtagna
men som vi hoppas kan bli vidtagna
inom en snar framtid.

Herr Franzén tog också upp den mycket
förkättrade företagaraktivitet, som
Svenska företagares riksförbund, vars
ordförande jag är, genomförde för några
månader sedan. Vi gick fram med
en annonskampanj under bl. a. mottot
»Tacka också företagaren för ditt välstånd».
En annan devis var »I dag anställd,
i morgon friställd». Dessa annonser
bekostades av våra många tusen
medlemmar genom smärre bidrag. Tack
vare dessa insatser kunde vi genomföra
denna aktivitet.

Här var det alltså inte några stora
företag eller borgerliga politiska partier
som låg bakom kampanjen. Resonemang
i den riktningen vill vi på det bestämdaste
tillbakavisa. Den organisation
det gäller är icke partipolitisk. Den
är en näringspolitisk rörelse och partipolitiskt
obunden.

Industriminister Wickman var nere i
Lagan i Småland hos de småföretagare
som till en del låg bakom den nämnda
aktiviteten. Herr Wickman kunde då
konstatera att företagen var väl skötta
och att ett bra samarbete rådde mellan
dem och de anställda. Problemen var
inte så stora där nere.

Däremot tyckte inte herr Wickman
om företagarnas inställning till politis -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

ka ting. Han tyckte att de kunde sköta
sina företag betydligt bättre än de kunde
tala politik. Politik begrep de ganska
dåligt, enligt vad lierr Wickman uttalade.

För min del anser jag att även företagarna
bör ta del av samhällspolitiska
problem. De får inte utgöra en grupp
som ställer sig vid sidan om, utan även
företagarna har ett stort ansvar i samhället.
Även om antalet företagare i denna
kammare tyvärr inte är så stort, noterar
jag med tillfredsställelse, herr talman,
att allt flera företagare ger sig in
i de aktuella samhällspolitiska debatterna.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Det var ett avsnitt av
herr Franzéns i Motala anförande som
gjorde mig något förbryllad.

När denna fråga tidigare vid ett flertal
tillfällen diskuterats här i kammaren
har vi, som jag nämnde, mötts just
av argumentationen att man vill se vart
LO och SAF kan komma, innan man är
beredd att gå vidare med eventuella
lagstiftningsåtgärder. Nu arbetar ju en
utredning och vi har, efter det att man
prövat på denna väg, kommit i ett läge
som föranledde landets justitieminister
att för en tid sedan beskriva Sverige
som ett u-land på detta område i jämförelse
med andra länder.

Var det herr Franzéns mening att
återgå till den argumentationen, att
återföra diskussionen till ett läge där
man vill avvakta vad som händer, innan
man är beredd att pröva frågan mera
generellt? Och är det då också fråga om
en återgång till den situation där man
exkluderar tjänstemännen och bara talar
om de allra största jättarna på arbetsmarknaden
?

Herr HYI.TANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Franzén gjorde,
som man har för ovana att göra från socialdemokratiskt
håll i vissa diskussio -

Företagsdemokrati

ner, buntade ihop samtliga oppositionspartier,
kallade dem för borgerliga och
talade om den borgerliga omvändelsen
i detta sammanhang. Jag vill då bara
påpeka att folkpartiet sedan flera decennier
tillbaka har arbetat med dessa
frågor och att det förslag som föreligger
till behandling i dag är fullt i linje
med det arbetet. En omvändelse kan
måhända anses vara mera önskvärd för
dem som tillhör utskottsmajoriteten, eftersom
de inte kunnat gå med på de
följdriktiga och rimliga krav som nu reservationsvis
framförts på basis av motionerna
1:21 och 11:25. Jag skall inte
kräva någon sådan omvändelse, men
jag tycker att jag som representant för
dem som står bakom dessa synpunkter
har anledning att påtala denna hopbuntning,
som är så vanlig när man tar
till litet svepande gester från det håll
som herr Franzén i Motala företräder.

Herr FRANZÉN i Motala (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hovhammar lindrade
sig litet och menade att det är
fullt riktigt att företagarna kastar sig
in i den politiska debatten kring den
felaktiga ekonomiska politik som förs
av den socialdemokratiska regeringen.
Jag har inte påstått att de inte skulle
få göra det, men det är inte den frågan
vi resonerar om. I dag diskuterar vi företagsdemokrati
och inte den ekonomiska
politiken. Den får vi ta upp när vi
har en debatt i det ämnet.

Yad jag har reagerat mot är att de företagare,
som herr Hovhammar representerar
och talar så väl om när de påstår
att det inte finns något avstånd
mellan direktionsrum och verkstadsgolv,
ändå inte går ned på verkstadsgolvet
och talar om för gubbarna att nu
måste företaget slå igen, eftersom den
socialdemokratiska regeringens ekonomiska
politik är så dålig. Det är där det
brister i sambandet mellan företagsledning
och anställda. Företagarna får gärna
anse att regeringens ekonomiska po -

3* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 43

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1070

Företagsdemokrati

litik är tokig — det är deras ensak —
men då skall de tala om det för de anställda
och inte bara låta dessa läsa det i
stora annonser i dagspressen, som etter
vad det påstås i debatten kostar bortåt
en miljon kronor. Den summan har
småföretagarna plockat ihop av sina
surt förvärvade slantar, säger herr Hovhammar.
Om de kan kosta på sig en miljon
kronor för en annonskampanj mot
regeringspartiet kunde de väl också kosta
på sig att tala om för »gubbarna» att
de blir arbetslösa om några dagar. Det
hade varit bättre om de fått det beskedet
av företagsledningen än att de som
nu fick läsa om det i tidningarna. Det
är, menar jag, inget bra bevis på att man
har ett fint fungerande företagsnämndsväsen
inom dessa företag. Att det inte
är bra torde vara uppenbart.

Herr Hyltander säger att tiden nu
är inne för socialdemokraterna att byta
fot och börja jobba för företagsdemokrati.
Vi behöver inte byta åsikter, herr
Hyltander, vi har i många år arbetat
för att åstadkomma företagsdemokrati.
Men vi har inte mötts av någon förståelse.

Det är orätt att gå emot arbetsmarknadens
organisationer när de har kommit
så långt med sitt arbete på detta område.
Om de inte kan uppnå något resultat
kommer de att tala om hur de
vill ha det i fortsättningen.

Herr HOVHAMMAR (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skulle vilja rekommendera
herr Franzén i Motala att besöka
ett antal småföretag, gärna i sin
hembygd — där det finns många medlemmar
i Svenska företagares riksförbund
— och se hur långt avståndet är
mellan det s. k. direktionsrummet och
verkstadsgolvet. Sedan kan vi ha en
diskussion om den frågan.

Den där miljonen som det påstås alt
Svenska företagares riksförbund hade
lagt ut i annonskostnader är rätteligen
100 000 kronor i smärre bidrag — vi

har inte så många LO-miljoner till vårt
förfogande.

Herr HYLTANDER (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag har mig veterligt inte
talat om socialdemokraternas fötter
— att byta fot — som herr Franzén i
Motala ville göra gällande — ni får stå
på vilka fötter ni vill. Jag reagerade mot
att han påstod att folkpartiet hade gjort
en omvändelse i denna fråga och påvisade
att vårt handlande i syfte att förbättra
arbetsdemokratin under flera decennier
har varit konsekvent och progressivt.

Herr FRANZÉN i Motala (s) kort genmäle: Herr

talman! Det lönar sig inte att
diskutera denna fråga så värst länge
till. Herr Hovhammar är ju, som jag
sade, inte representativ för en verkligt
stor organisation, men han representerar
ändå en organisation av medelstora
företag. Därför är det mycket möjligt
att det kanske inom hans gebit inte rörde
sig om mer än något hundratusental
kronor. Men det var inte bara företag
anknutna till det förbund som han basar
för som deltog i den annonskampanjen.
Det fanns tyvärr alltför många företag
som på detta sätt försökte sprida upplysning
bland svenska folket, och det
är inte bra.

Jag behöver inte ta uppmaningen ad
notam att gå ut och besöka småföretag,
eftersom jag har sysslat med facklig
verksamhet i så många år. I min hembygd
har jag besökt varenda litet företag,
och det är inte alltid väl beställt.
Det torde vara uppenbart, men det kan
ha många olika orsaker. Vi måste försöka
skola såväl våra egna medlemmar
som företagarna, det kan vi ändå vara
överens om. Det är möjligt att vi nu
kommer fram till en uppgörelse som
bevisar det och att vi kan flytta fram
positionerna undan för undan.

Jag vill fortfarande slå fast att när

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

.69

oppositionen försöker påstå att socialdemokratin
och fackföreningsrörelsen
inte skulle vara intresserade av företagsdemokrati
är detta totalt oriktigt.

Herr OLSSON i Edane (s):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Hovhammar blir mera hovsam ju längre
debatten lider. När jag begärde ordet
gjorde jag samma reflexion som herr
Franzén i Motala på herr Hovhammars
första inlägg.

Jag tror att herr Hovhammar tecknat
en något felaktig bild av förhållandena
vid de små och medelstora företagen.
Efter några dagars studiebesök vid
småländska privatföretag, bl.a. herr
Hovhammars eget företag, fick jag en
helt annan bild av hur företagsdemokrati
fungerar än den som herr Hovhammar
tecknat här i dag. Vid upprepade
samtal med de anställda fick jag
en klar uppfattning om att företagsdemokratin
inte var speciellt fördjupad
i dessa små och medelstora företag.

Jag är således inte lika övertygad som
herr Hovhammar om att företagsnämnderna
fungerar så perfekt som han
gjorde gällande här i dag: Man får oftast
en bättre bild av det faktiska läget när
man kommer till tals med de anställda
på verkstadsgolvet än när man konfronteras
med företagets ägare. Det är en
erfarenhet som vi ofta gjort.

Jag tror inte att det är så väl beställt
med den privata företagsnämndsverksamheten
som man här velat göra gällande
från borgerligt håll. I herr Hovliammars
inlägg har bl.a. herr Wennerfors
instämt. Jag tror att det finns
många brister att påtala. Om man kommer
till tals med de anställda i de
småländska företagen skall man nog
finna att de är villiga att varifiera vad
jag säger här men icke vad herr Hovhammar
sagt från samma talarstol.

Herr HOVHAMMAR (m) kort genmäle
:

Herr talman! Det är viktigt att riksdagsmän
gör resor i provinsen och be -

Företagsdemokrati

kantar sig med företagen, men tyvärr
brukar det vara en alltför kort tid
som står till förfogande. Jag tror inte
att den senaste talaren vid ett kort
studiebesök hos ett företag i Småland
kan få en rätt bild av hur företagsdemokratin
vid detta företag fungerar. Det
skulle behövas mycket, mycket mera tid
för att klara av en sådan sak.

Herr OLHEDE (s):

Herr talman! Fru Nettelbrandt tyckte
att det var skralt beställt med företagsdemokratin
i de statliga företagen. Jag
vill hålla med henne om att det är
skralt beställt; vi har långt ifrån uppnått
det mål vi ställt upp och den ambitionsnivå
vi har beträffande företagsdemokratin.
Men då detta sägs tror jag
att det verkar som en bumerang på de
privatägda företagen. En del väsentliga
saker i detta sammanhang kommer
vi nämligen inte ifrån. Vi var sålunda
inom den statliga sektorn trots allt
först med företagsnämnder. Vi har där
för länge sedan uppfyllt någonting soih
står som ett önskemål i folkpartiets program;
vi har styrelserepresentation för
de fackliga organisationerna i de flesta
statliga företagen, och det har vi haft
länge. Under den tid som Statsföretag
funnits har man tagit ett steg'' till;'' i
många företag har det förutom fackförbundsrepresentationen
i styrelsen införts
direktrepresentation vid bolagsstämmorna
från verkstadsgolvet och
lcontorsgolvet. I NJA, som vi i andra
sammanhang talat om i riksdagen
det är ett välbekant företag — har man,
t. o. m. inom den grupp som arbetar med
investeringsutveckling och investeringsplanläggning,
en representation för arbetstagarna.

Jag skall omedelbart slå fast att det
är riktigt, som det har sagts, att det på
ett sätt är svårare med företagsdemokrati
ju större ett företag blir. Det är
en naturlig sak att avståndet mellan
företagsledningen och de anställda
växer både med företagets yta och an -

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

talet anställda i företaget. Med den
ambitionsnivå vi har tar det tid att i
just de stora företagen finna en organisationsform
som kan ge oss den grad
av företagsdemokrati som vi önskar.
Men alla vet ju att man i det stora företaget
LKAB i mycket stor utsträckning
bär inlett ett samrådsförfarande som
syftar till att tillgodose högt ställda
krav. Bland de statliga affärsdrivande
verken har t.ex. Vattenfall byggt upp en
organisation med en särskild ombudsman
som skall handlägga de företagsdemokratiska
problemen. Även vid televerkets
verkstäder pågår en utveckling
på det förelagsdemokratiska området.

Jag har förhoppningar om att vi
skall komma vidare på denna väg. Jag
tror att de statliga företagen även i
detta fall kommer att vara ledande.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag tycker att detta inlägg
av herr Olhede var av stort intresse.
Den nyanserade bild han skisserade av
företagare av olika typ tycker jag är
värdefull. Men jag hoppas att herr Olhede
samtidigt ger mig det erkännandet
att jag inte har målat företgarna på
den ena delen av arbetsmarknaden helt
i vitt och dem på andra delen helt i
svart; det är faktiskt något blandat.

Vad jag ville ha sagt med mitt anförande
är att man på den statliga sektorn
inte har någon rätt att slå sig för
sitt bröst och rikta alla angreppen mot
den jjrivata sidan. Man har inte rätt att
göra detta när det finns så väsentliga
brister på det offentliga området, där
man ändå har möjlighet att besluta att
gå vidare på ett sätt som man egentligen
inte i samma utsträckning haft på
den privata sidan. Om vi är ense på
den punkten behöver vi inte fortsätta
denna diskussion.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hyltander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A i
utskottets utlåtande nr 70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Strandberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hyltander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 91 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hyltander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B i
utskottets utlåtande nr 70, röstar

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Annerås m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Hyltander
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 136 ja och
64 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C i
utskottets utlåtande nr 70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Strandberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

Företagsdemokrati

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropostionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 167 ja och 27 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hyltander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. D i
utskottets utlåtande nr 70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 av herrar Annerås och
Hyltander.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Hyltander
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 168 ja och
33 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Företagsdemokrati

Kammaren liade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. F

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. F i
utskottets utlåtande nr 70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 av herrar Börjesson i
Glömminge och Stridsman.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Börjesson i
Glömminge. begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
164 ja och 34 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. G

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hyltander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. G i
utskottets utlåtande nr 70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 av herr Annerås m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Hyltander
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 137 ja och
66 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hyltander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. II i
utskottets utlåtande nr 70, röstar

Onsdagen den 9

Förbud mot bestämmelser av typen § 32

mannalagen, m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
reservationen 7 av herrar Annerås och
Hyltander.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Hyltander
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 172
ja och 32 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Förbud mot bestämmelser av typen § 32
i SAF:s stadgar

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 89, i anledning av motioner
om förbud mot bestämmelser av typen
§ 32 i SAF:s stadgar. (Detta utlåtande
hade debatterats i samband med behandlingen
av bankoutskottets utlåtande
nr 70.)

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1:35 av herr Werner samt 11:35 av
herr Hermansson m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts,

»att riksdagen i skrivelse till regeringen
anhåller om utredning och förslag
om lag, som enligt i motionen anförda
synpunkter förhindrar giltigheten
av bestämmelser av typen paragraf

december 1970 Nr 43

i SAF:s stadgar — Ändring i statstjänste 32

i Svenska arbetsgivareföreningens
stadgar».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 35 och II: 35 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 1:35 och 11:35.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:35 och II: 35; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Ändring i statstjänstemannalagen, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i statstjänstemannalagen
(1965:274), m. m., jämte motioner.

Genom en den 23 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 164, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i statstjänstemannalagen
(1965:274),

2) lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen
(1965:275).

I propositionen föreslogs vissa
ändringar i stats- och kommunaltjänstemannalagarna,
innebärande att an -

Onsdagen den 9 december 1970

74 Nr 43

Ändring i statstjänstemannalagen, m. m.

ställningsvillkoren för de offentliga
tjänstemännen i ökad omfattning skulle
kunna bli föremål för avtal.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande motioner:

1) de vid riksdagens början väckta
likalydande motionerna 1:61 av herr
Werner och II: 74 av herr Hermansson
m. fl. om upphävande i statstjänstemannalagen
av motsvarigheten till § 32
i SAF:s stadgar;

2) de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna 1:1321
av herr Eric Peterson samt II: 1538 av
herrar Mundebo och Sjöholm; samt

3) den i anledning av propositionen
väckta motionen 11:1539 av herr
Åkerlind.

I motionerna 1:61 och 11:74 hade
yrkats, »att riksdagen måtte besluta att
ur statstjänstemannalagen av den 3
juni 1965 stryka lagens paragraf 3, varvid
vederbörande utskott förutsättes
företa härav betingade omnumreringar
av lagens övriga paragrafer».

I motionerna 1:1321 och 11:1538
hade yrkats, att § 3 i statstjänstemannalagen
och § 2 i kommunalstjänstemannalagen
gåves i motionerna angivna lydelser.

I motionen 11:1539 hade yrkats,

»att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 164 beslutar att
orden ''eller rätt till annan ledighet än
semester’ skall utgå ur statstjänstemannalagens
3 § och kommunaltjänstemannalagens
2 §».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 61 och II: 74, samt

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna

1) 1:1321 och 11:1538 samt

2) 11:1539,

bifalla propositionen 1970:164.

Reservation hade avgivits av fru
Ilamrin-Thorell (fp) samt herrar Österdahl
(fp), Andreasson (ep), Blomquist
(m), Gustavsson i Alvesta (ep),

Åkerlind (m) och R omanus (fp), vilka
ansett att utskottet under B bort hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till
motionerna 1:1321 och 11:1538 samt
motionen II: 1539 ävensom med förklaring
att viss ändring borde vidtas i lagförslagen
— anta dessa i av reservanterna
angiven lydelse, innebärande att
det avtalsbara området skulle utsträckas
utöver propositionens förslag till
att omfatta frågan om rätt till annan
ledighet än semester.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ROMANUS (fn):

Herr talman! I debatten om arbetsdemokratin
har paragraf 32 < Ari e sgivareföreningens
stadgar spelat en stor
roll. Det har den också gjort här i dag
under föregående mmkt M ■> <.-ä an
diskuteras paragraf 3 i statsjänstemannalagen
och motsvarande paragraf 2 i
kommunaltjänstemannalagen, trots att
de på sätt och vis innebär en ännu starkare
begränsning'' av arbetstagarnas rättigheter.

Inom det parti som har regeringsansvaret
skriar man ofta om paragraf 32
i Arbetsgivareföreningens stadgar, men
paragraf 3 i statstjänstemannalagen,
som man genom sitt politiska inflytande
har haft möjlighet att göra någonting
åt, har man varit mera tyst om.

Redan när den nya lagen om statstjänstemannens
förhandlingsrätt antogs
1965, förelåg förslag från bl. a. folkpartihåll
om utvidgning av det avtalsbara
området för de anställda.

Majoriteten i det sammansatta konstitutions-
och andra lagutskott som behandlade
ärendet tillstyrkte motionerna.
Dvs. man föreslog att till det avtalsbara
området också skulle föras frågan
om arbetstidens förläggning och om rätt
till annan ledighet än semester. Men utskottsmiuoriteten
ville ha kvar begränsningarna,
och riksdagen följde i det

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

fallet den socialdemokratiska utskottsminoriteten.

Även därefter har man från folkpartihåll
försökt få ändringar i paragraf 3
för att ge de anställda vidgad förhandlingsrätt.
Så sent som i våras fördes
här i kammaren en debatt i den frågan
mellan fru Nettelbrandt och statsrådet
Löfberg.

Enligt vår syn på arbetsdemokratin,
som här tidigare utvecklats av talare
från folkpartiet, är paragraf 3 i statstjänstemannalagen,
liksom paragraf 32
i Arbetsgivareföreningens stadgar, förlegad
och bör omarbetas. Ett sådant arbete
pågår nu.

I våras, i samband med behandlingen
av arbetstidslagstiftningen, uttalade sig
riksdagen för en delreform som just
gällde arbetstiden. Nu har riksdagen
fått ett sådant delförslag, vilket i och
för sig är bra.

I ett par motioner vill man emellertid
gå ännu längre och medge förhandlingsrätt
inte bara beträffande arbetstidens
förläggning utan också när det
gäller annan ledighet än semester.

I en reservation till andra lagutskottets
utlåtande föreslås att riksdagen redan
nu beslutar i enlighet med motionerna.
Jag tror inte att vare sig motionärerna
eller reservanterna vill påstå
att detta är någon stor fråffa, men
det är en ytterligare förbättring som
kan genomföras redan nu utan att avvakta
den vidare utredning som kanske
är nödvändig när det gäller övriga delar
av paragraf 3.

Redan nu har man rätt att förhandla
om ersättningen vid annan ledighet än
semester. Därined avses ledighet vid
utbildning, vid barnsbörd, för att utöva
politiska eller fackliga uppdrag och för
enskilda angelägenheter som t. ex. flyttning,
anhörigs dop eller begravning.
Man får alltså förhandla om ersättningen
vid dessa tlilfällen, men man får inte
träffa avtal om rätten till ledighet. Däremot
får man överlägga.

Skillnaden mellan utskottets och re -

Ändring i statstjänstemannalagen, m. m.

servanternas förslag är alltså inte av
genomgripande art, men den är inte
heller obetydlig. En förhandlingsrätt
skulle innebära en förbättring av de anställdas
ställning. Bland annat skulle
naturligtvis skapas ett ändrat psykologiskt
klimat, vilket kan vara nog så väsentligt.
Avtalsverket har inte precis
gjort sig känt som världsmästare i psykologi.

Jag vet att de som förhandlar respektive
överlägger om d^ssa (r.W,r nå
tjänstemannasidan skulle uppfatta en
utvidgning av förhandlingsrätten som
en klar förbättring. Det finns ingen anledning
att anta att inte detsamma skulle
gälla övriga arbetstagarorganisationer.
Det är föga förvånande, eftersom
t. ex. TCO redan i sitt remissyttrande
1965 krävde förhandlingsrätt på detta
område.

För staten bör ett sådant tillmötesgående
vara naturligt och möjligt att genomföra
utan vidare utredning. För
ett beslut nu talar också att de två frågorna
om arbetstidens förläggning och
rätt till annan ledighet än semester hittills
behandlats som sammanhängande;
det var majoriteten och minoriteten i
utskottet ense om 1965.

I den socialdemokratiska reservationen,
som vann riksdagens bifall, säger
man i fråga om rätt till annan ledignet
än semester: »Vad utskottet sålunda anfört
gäller i huvudsak även rätten till
annan ledighet än semester. Förbudet
mot avtal i detta avseende är närmast
att se som en konsekvens av avtalsförbudet
rörande arbetstidens förläggning.
» Man ser alltså frågorna som ett
paket.

I linje med detta uttalande borde man
kunna enas om att nu göra den ytterligare
utvidgning av avtalsrätten som
föreslås i motionerna och reservationen.
Jag skulle vilja fråga utskottets
majoritet: Varför vin ni i te på men >å
detta nu? Vilka komplikationer eller
svårigheter är det som har gjort att utskottet
avstyrker ändringsförslaget?

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ändring i statstjänstemannalagen, m. m.

Det har tvistats här tidigare en del
om vem som driver på när det gäller
företagsdemokratins utveckling. Det
ärende vi nu behandlar rör naturligtvis
inte någon huvudfråga. Men även ställningstaganden
i detaljfrågor kan vara
symtom på en allmän inställning.

Vad man än vill säga om socialdemokratins
insatser för företagsdemokrati,
kan väl ingen gärna påstå att andra
lagutskottets behandling av ändringsförslagen
till paragraf 3 tyder på att
man vill driva på och så snabbt som
möjligt utvidga de anställdas medbestämmanderätt.
I så fall hade man ju
kunnat tillstyrka motionerna, trots att
de kommer från oppositionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERLIND (ml:

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 164, som behandlas i andra
lagutskottets förevarande utlåtande nr
88, föreslås att stats- och kommunaltjänstemännen
skall få avtalsrätt när
det gäller arbetstidens förläggning. Däremot
skall enligt propositionen rätt till
annan ledighet än semester fortfarande
vara en fråga, som stats- och kommunaltjänstemän
inte får sluta avtal om.

Jag har reagerat mot den begränsningen
och motionerat om att den skall
tas bort. Sammanlagt har tre motioner
väckts i anslutning till propositionen,
och i samtliga har föreslagits en vidgning
av det avtalsbara området, så att
detta skall omfatta inte bara arbetstidens
förläggning utan även rätt till
annan ledighet än semester. Motionernas
förslag biträdes i den till utskottets
utlåtande fogade reservationen, men utskottets
socialdemokratiska ledamöter
har inte velat gå så långt utan vill vänta
på att förhandlingsutredningen eventuellt
skall framlägga förslag i samma
riktning, något som vi i dag inte vet
någonting om.

Jag kan inte förstå denna rädsla för

en liten vidgning av det avtalsbara området.
Det kommer helt säkert inte att
hända något allvarligt, om stats- och
kommunaltjänstemännen får denna vidgade
avtalsrätt. Sådan rätt har man redan
på den privata sektorn, och det
torde vara omöjligt att påvisa några
negativa konsekvenser av det. Tvärtom
tror jag det kan vara bra att ha denna
förhandlingsmöjlighet även i de frågorna,
särskilt som frågan om rätt till annan
ledighet än semester kan aktualiseras
i samband med diskussionen om arbetstidens
förläggning.

Med hänsyn till att dessa frågor är
avtalsbara inom den privata sektorn
har jag svårt att förstå varför man på
det offentliga området har en så negativ
intällning när det gäller stats- och
kommunalanställda i detta avseende.
Jag tror inte att det finns någon anledning
att misstro de stats- och kommunalanställda
tjänstemännens förhandlare.
De kan nog bära det ansvar
som den vidgade avtalsrätten medför.

Det har ju gått så långt att man på
statligt håll nu förhandlar med personer,
som avtjänar fängelsestraff, angående
förmåner vid fängelsevistelse.
Mot denna bakgrund tycker jag verkligen
inte att det finns anledning att
vägra skötsamma stats- och kommunalanställda
avtalsrätt i en så relativt liten
fråga som spörsmålet om rätt till
ledighet från arbetet, i synnerhet som
avtalsrätt nu medges beträffande arbetstidens
förläggning.

Jag vill understryka uttalandet i reservationen,
att den föreslagna utvidgningen
av förhandlingsrätten i praktiken
endast innebär en mindre justering,
som bör kunna vidtas utan att
förhandlingsutredningens arbete avvaktas.
Jag tycker verkligen att man bör
kunna göra denna mindre justering
och därmed ge stats- och kommunalanställda
tjänstemän förhandlingsrätt
även i de i reservationen angivna frågorna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till re -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

servationen av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna
väckte under den allmänna
motionstiden i år några motioner
som berör frågan om makt för de anställda.
Den ena avsåg § 32 i SAF:s
stadgar, som herr Hermansson nyss berört
i debatten om bl. a. föregående
ärende, och den andra gäller 3 § statstjänstemannalagen,
som behandlas i
-andra lagutskottets utlåtande nr 88.

Frågan om makt för de anställda har
givetvis i högsta grad aktualitet också
för de i statlig tjänst verksamma.

I nämnda utskottsutlåtande behandlas
också proposition nr 164. Med denna
proposition har man via förhandlingsutredningens
promemoria av den
25 juni i år föreslagit viss prövning av
frågan om avtalsbarhet beträffande arbetstidens
förläggning. Det står klart
utsagt i propositionen vad förhandlingsutredningen
har framhållit, att förslaget
inte innebär någon ändring i gällande
ordning avseende den fördelning av arbetet
mellan olika arbetstagare som sker
genom upprättande av tjänstgöringslistor
eller dylikt. Så tillägger man: »Eftersom
dessa frågor ingår i arbetsgivarens
rätt att leda och fördela arbetet,
säger sig utredningen ha anledning
återkomma till dem vid sin fortsatta
prövning av innehållet i 3 § statstjänstetnannalagen
och 2 § kominunaltjänstemannalagen.
»

På detta hänger utskottet upp sitt avslagsyrkande
till vår motion och finner
att det i dag är tillräckligt med den
lilla justering eller skall vi säga ansiktslyftning
som föreslagits i proposition
nr 164. Vi är inte överens i denna bedömning
utan fasthåller vid vårt yrkande
i motionen. Beträffande försöksverksamheten
i de statliga aktiebolagen
om en fördjupad företagsdemokrati
skriver vi i motionen att det är en lovvärd
föresats att de statliga aktiebola -

Ändring i statstjänstemannalagen, m. m.

gen bör utgöra föredömen för näringslivet
som helhet. Därför vore det, herr
talman, verkligen en god början att
utan uppskov avlägsna ur statstjänstemannalagen
just 3 §, alltså motsvarigheten
till § 32 i SAF:s stadgar. Skillnaden
är att när det gäller statstjänstemannalagen
kan ändringen göras av
riksdagen och med omedelbar verkan.
Detta vore föredömligt från samhällets
sida, och orimligheten av att längre bibehålla
denna paragraf framstår i dag
helt klar.

Den samlade borgerliga reservationen
i utskottets utlåtande är enligt vår
uppfattning en halvmesyr. Om man är
välvillig kan man kanske i sin karakteristik
säga att det är en litet mindre
halvmesyr än propositionen 164. Man
trycker också i reservationens skrivning
mycket starkt på att man inte är
beredd att tillstyrka vår motion, dvs.
att helt slopa 3 § och verkligen ge de
anställda den makt som borde tillkomma
dem.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till motionsparet
I: 61 och II: 74.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i detta utlåtande är ingen nyhet för
kammarens ledamöter. Herr Romanus
har redan sagt att när lagen om de offentligtanställda
tjänstemännens förhandlingsrätt
behandlades 1965 fördes
en ingående debatt om avtalsbarhet eller
icke avtalsbarhet beträffande arbetstidens
förläggning. Anledningen till alt
kammarens ledamöter då inte ville vara
med om förhandlingsrätten var helt enkelt
att man ville vinna viss erfarenhet
av den nya lagstiftning som det faktiskt
rörde sig om.

I samband med propositionen om ny
arbetstidslag som behandlades i början
av detta år väcktes också motioner, vari
föreslogs förhandlingsrätt i denna fråga
för stats- och kommunalanställda tjänstemän.
Motionerna behandlades även

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ändring i statstjänstemannalagen, m. m.

då i andra lagutskottet, och utskottet
ställde sig positivt till dem. Man räknade
emellertid med att förhandlingsutredningen
som fått i uppdrag att behandla
denna fråga skulle kunna lägga
fram förslag ganska snart, och så har
ju även skett.

Förhandlingsutredningen har utarbetat
ett förslag som lagts till grund för
Kungl. Maj:ts proposition och som andra
lagutskottets majoritet tillstyrkt.
Förslaget innebär, som redan har framhållits,
att avtal får träffas om sådana
allmänna spörsmål som arbets- och viloperiodernas
längd, antalet arbetspass
under en arbetsperiod och antalet fridagar
per år. Den indivduella fördelning
av arbetet mellan olika arbetstagare
som sker genom upprättande av
tjänstgöringslistor e. d. får man däremot
inte träffa avtal om och inte heller
om sådan ledighet som anges i reservationen.

Nu ingår det i förhandlingsutredningens
arbete att fortsätta att penetrera
dessa problem; frågan om avtalsbara
och icke avtalsbara områden kommer
utredningen alltså att ta upp. Det är
också med hänsyn till ett väntat utredningsförslag
som vi inom utskottsmajoriteten
har avstyrkt motionerna. I detta
hus är det ju vanligt att man avvaktar
resultatet av en pågående utredning —
man springer inte i förväg och fattar beslut
i frågor som är under utredning.

.Tåg tror inte att denna fråga är så
brådskande att vi inte kan avvakta utredningens
förslag. Herr Romanus har
redan sagt att detta är en liten fråga,
och jag instämmer gärna i det. Jag anser
att problemet inte skall överskattas,
ty de frågor som man inte får träffa avtal
om, ifall riksdagen följer utskottsmajoritetens
förslag, kommer man liksom
hittills att ha överläggningar om.
Personalen saknar ingalunda inflytande
utan kan påverka också dessa frågor,
och min erfarenhet säger mig att i regel
kommer man överens, även om det
inte sker i kollektivavtalets form. Man

har överlagt i frågorna och tagit hänsyn
till varandras synpunkter, som man
brukar göra. Man har fastlagt arbetstider
och timlistor i bästa samförstånd.
Detsamma torde också gälla tjänstledighet
i olika sammanhang.

Herr Åkerlind har givit sken av att
det kanske skulle vara åtskilligt bättre
i de privata företagen. Jag är inte så
säker på det. Jag tror att det är lika
lätt att få tjänstledighet i de statliga företagen
som det kan vara i de privata.

Herr Åkerlind påstod också att det
inte skulle uppstå några svårigheter om
motionärerna nu fick som de önskar.
Jag vill gärna tro det, därför att de
fackliga organisationerna har en sådan
inställning att de inte önskar träffa
sådana avtal som skulle förhindra att
man ger en effektiv sjukvård, driver ett
trafikföretag eller lämnar annan kommunal
service ungefär så som man nu
gör. Verksamheten skulle med andra
ord fungera på ett normalt sätt även i
fortsättningen. Men det kanske kan erinras
om att en del myndigheter som
hörts i ärendet varit en smula tveksamma
inför detta förslag, även om det i
stort sett har godtagits i remissyttrandena.

Jag tror inte att vi behöver ha så
särskilt dåligt samvete, om vi nu avvaktar
utredningens förslag i denna fråga.
Därmed omyndigförklarar man nog
inte de fackliga organisationerna. Andra
lagutskottet har inte tagit ställning i
själva sakfrågan. Vi har bara sagt att
vi bör avvakta utredningens förslag.
Kanske saken inte är så okomplicerad
som man här velat göra gällande.

I motionen från vänsterpartiet kommunisterna
som väcktes vid riksdagens
början vill man gå litet längre än som
sker i reservationen. Man vill slopa
hela 3 § i tjänstemannalagen. Men då
kommer man in på frågor som berör
andra viktiga områden, t. ex. tjänstemännens
ämbetsmannaansvar. Jag tror
inte att det är praktiskt möjligt att avskaffa
hela denna paragraf och införa

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

fullständig avtalsfrihet. Här är det nog
absolut nödvändigt att avvakta förslag
från utredningen, som ju sysslar med
statstjänstemannalagen i dess helhet.
Med hänvisning till detta har utskottet
inte velat ta ställning i just denna fråga.

Jag vill till slut påpeka att det viktigaste
kravet i vpk-motionen är tillgodosett
genom vad som föreslås i Kungl.
Maj :ts proposition, och det är, fru Ryding,
i alla fall en god början.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Den reservation till det
gemensamma utlåtandet från konstitutionsutskottet
och andra lagutskottet
år 1965, som jag nyss citerade, hade
också herr Fredriksson satt sitt namn
under. I den påpekades just att dessa
två frågor om arbetstidens förläggning
och om rätt till annan ledighet än semester
hör ihop och bör behandlas
tillsammans.

I dag följer herr Fredriksson en
annan linje, nämligen att man skall ta
frågan om arbetstidens förläggning nu,
men vänta med att föra in frågan om
rätt till annan ledighet än semester
i avtalsområdet. Vad är det då för något
nytt som har hänt? Varför kan
man inte också nu betrakta dessa frågor
som sammanhängande?

Den enda tillkommande omständighet
jag kunde uppfatta i herr Fredrikssons
anförande var att det ena
har föreslagits i propositionen medan
det andra förslaget har lagts fram i
motionerna. Men om utskottet anser
att dessa frågor bör lösas tillsammans,
har man ju möjlighet att tillstyrka
motionerna.

Att det är vanligt att man avvaktar
när en utredning arbetar kan vem som
helst intyga, men är det nödvändigt
i detta sammanhang?

Jag ställde frågan: Finns det någon
nackdel med att i dag besluta om förhandlingsrätt
när det gäller annan le -

Ändring i statstjänstemannalagen, m. m.

dighet än semester? Jag kunde inte
uppfatta att herr Fredriksson hade
något som helst att säga om någon
nackdel med ett sådant beslut. Förhandlingsutredningen
kommer att ha
nog att göra även om den slipper bekymren
på denna punkt. Det är obestridligt
att man på den enskilda sektorn
har förhandlingsrätt beträffande
annan ledighet än semester. Det har
man inte på den offentliga sektorn.

Herr Fredriksson säger då: Men man
får ju ändå överlägga. Och så talar
han som om det inte vore någon skillnad
mellan att överlägga och att förhandla.
Varför framläggs då denna
proposition, om det inte är någon skillnad
mellan att överlägga och att förhandla?
Då behövs väl inte den ändring
som regeringen föreslår?

Slutsatsen är naturligtvis att det är
en väsentlig skillnad. Att man bara
har rätt att överlägga gör ingenting så
länge man blir ense. Däremot uppstår
problem om man inte blir ense.

Herr Fredriksson säger att han inte
anser att han behöver ha dåligt samvete.
Nej, det är naturligtvis ändå en
förbättring som sker. Men ändå står
sig vä! vad jag sade i mitt förra anförande,
att vill man driva på utvecklingen
bör motionen bifallas nu. Det
måste vara mer pådrivande än att avvakta
ytterligare utredning när det
gäller denna delfråga.

Jag tror att fru Ryding har missuppfattat
reservationen på en väsentlig
punkt. Hon sade att man där starkt
trycker på att paragraf 3 inte kan avskaffas
helt och hållet. Men det gör vi
inte. Jag tryckte tvärtom mycket starkt
på att vår syn inom folkpartiet är att
paragraf 3, liksom paragraf 32, är förlegad
och bör omarbetas och att en sådan
omarbetning pågår. Sedan kan det
vara riktigt att för en justering av
övriga delar av paragraf 3 behövs
ytterligare material, vilket inte gäller
den justering som föreslås i reservationen.

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ändring i statstjänstemannalagen, m. m.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Under en tidigare frågas
behandling här i kammaren i dag
sades det från socialdemokratiskt håll
att de borgerliga ville ha så många utredningar.
Då har ni väl möjligheten
att avlyfta en börda från en utredning
genom att rösta på den borgerliga reservationen,
som går ut på att utesluta
frågan om rätt till ledighet från arbete
från förhandlingsutredningen. Vi anser
inte att den frågan är så invecklad
att den speciellt behöver utredas. Inom
den privata sektorn finns ju redan
möjligheten till förhandlingsrätt för de
anställda.

Herr Fredriksson sade att han inte
tror att det är så mycket bättre ordnat
där. Men han kan väl ändå inte
förneka att denna avtalsrätt finns på
den privata sektorn och att den utnyttjas
mycket flitigt genom de bestämmelser
som är införda i avtalet.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Det är nog inte särskilt
fruktbart att fortsätta sakdebatten
i denna fråga; det är inte så mycket
som skiljer reservanterna från majoriteten
i utskottet. Vi vill att utredningen
skall få slutföra sitt arbete —- jag förmodar
att man är ett gott stycke på
väg.

Herr Åkerlind sade att de borgerliga
i debatten tidigare i dag hade kritiserats
för att vilja ha så mycket utredningar.
Om herr Åkerlind inte har
observerat det, vill jag tala om att det
nu inte är fråga om någon ny utredning,
det finns redan en utredning,
och den håller på med sitt arbete och
bör få fortsätta med det.

Det har sagts att man inom det privata
näringslivet har denna förhandlingsrätt,
och det är naturligtvis riktigt.
Men i verkligheten är det nog så
att frågor som uppkommer i samband
med att turlistor upprättas och tjänstledighet
beviljas alltid avgörs av arbetsgivaren
själv, även om överlägg -

ningar tas upp med representanter fö*
personalen i likhet med vad som sker
inom den offentliga sektorn.

Herr Romanus efterlyste skillnaden
mellan avtalsförhandlingar och överläggningar.
Skall jag verkligen behöva
upplysa herr Romanus om dessa skillnader?
Vid avtalsförhandlingar träffas
centrala avtal och man uppgör vissa
regler som vidare skall tolkas, ofta av
de lokala parterna. Överläggningar innebär
att man resonerar och så långt
möjligt tar hänsyn till varandras synpunkter.
Men allt detta innebär til
syvende og sidst att det är arbetsgivaren
som beslutar.

Jag tror inte att denna fråga är av
sådan betydelse att det spelar någon
större roll om vi avvaktar utredningsresultatet.
Jag upprepar mitt tidigare
yrkande om bifall till utskottets hemställan,
som överensstämmer med
Kungl. Maj:ts proposition i ärendet.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Herr Fredriksson talar
om »överläggningar» inom den privata
sektorn, men om han studerar
avtalen finner han att de flesta innehåller
bestämmelser om rätt till annan
ledighet än semester just inom
den privata sektorn.

Herr Fredriksson sade också att den
socialdemokratiska majoriteten i utskottet
inte vill ha en ny utredning,
och det är alldeles riktigt. Men de
borgerliga reservanterna vill gå ännu
längre och lätta bördan för den utredning
som redan arbetar med dessa
frågor.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Det var bara ett litet
missförstånd som jag är angelägen att
få rätta till. Det var inte så, herr Fredriksson,
att jag efterlyste skillnaden
mellan avtal och överläggningar. Vad
jag sade var, att herr Fredriksson talar
som om det inte funnes någon
skillnad, när han säger att det är till -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

räckligt med överläggningar på denna
punkt. Jag anser däremot att det föreligger
en skillnad och att detta är ett
skäl att bifalla reservationen, vars förslag
skulle ge de anställda en vidgad
avtalsrätt.

För övrigt måste jag notera att herr
Fredriksson inte heller i sitt senaste
inlägg gav något enda skäl i sak för
att man inte skulle kunna bifalla reservationen.
Han påstod inte heller
att bifall till reservationen skulle medföra
någon särskild nackdel; han sade
bara åter att saken är under utredning.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:61 och 11:74; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Romanus begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B i utskottets utlåtande nr 88, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Hamrin-Thorell

m. fl.

Ändring i statstjänstemannalagen, m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Romanus begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 109 ja och
79 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

På hemställan av herr förste vice
talmannen beslöt kammaren, att bankoutskottets
utlåtande nr 75, första lagutskottets
utlåtanden nr 65, 79 och 80
samt tredje lagutskottets utlåtanden nr
80, 81 och 82 i nu nämnd ordning skulle
uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 17

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:
nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på till -

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

läggsstat I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 213, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 214, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 215, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 216, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 217, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner,

nr 218, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde,

nr 219, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde,

nr 220, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avveckling av
Marvikenprojektet, m. m., jämte motioner,

nr 221, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga m. fl.
jämte motioner,

nr 222, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående gymnasieskolan
jämte motioner, såvitt propositionen

och motionerna hänvisats till statsutskottet,

nr 223, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försöksverksamhet
med systematiserad decentraliserad
universitetsutbildning, jämte motioner,
nr 224, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
vissa ändringar i överenskommelsen
angående upprättande av en europeisk
organisation för kärnforskning,

nr 225, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till
kommuner för bidrag till investeringar
i primärflygplatser, och

nr 226, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till Posthus
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 64, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1922:260) om automobilskatt jämte
motioner, och

nr 65, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1951: 763) angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst,
m. m. jämte motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 95,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående gymnasieskolan, såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motion; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 79, i anledning av motioner om
skärpt ansvar för researrangör gentemot
deltagare i sällskapsresa till utlandet,
och

nr 90, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i naturvårdslagen (1964:
822) m. m., dels motioner i ämnet, dels
ock motioner angående tillståndstvång
för anordnande av skrotbilsupplag
samt angående åtgärder mot olja (i viss
del).

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

§ 18

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisationsfrågor
rörande försvaret jämte
motioner;

nr 420, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående nytt planeringsoch
budgeteringssystem för försvaret
jämte motion;

nr 421, i anledning av motioner angående
vissa frågor rörande forskning
och forskningsplanering; och

nr 422, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa domarIjänster
i tingsrätter jämte motioner;

från bevillningsutskottet:
nr 410, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1941:251) om särskild varuskatt,
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte motioner; från

bankoutskottet:
nr 446, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
lokaliseringssamråd, m. m.;

nr 447, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vissa ändringar
i fondreglerna för stadshypoteks-
och landshypoteksinstitutionerna,
m. in.; och

nr 448, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vissa
ändringar i banklagstiftningen; samt

från första lagutskottet:
nr 399, i anledning av motioner angående
barnavår dsmannainstitutionen;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i kyrkomötesförordningen
(1949:174), m. in., såvitt propositio -

nen hänvisats till lagutskott;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen (1946:722)
med särskilda bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för försvaret;

nr 402, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om

ändring i lagen (1949:164) med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål; nr

403, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om

ändring i sjölagen m. m.;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen (1963:158)
om ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift;

nr 405, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om

ändring i lagen (1909:38 s. 3) om

Kungl. Maj ds regeringsrätt;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om särskild
kontroll på flygplats;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen (1969:232)
om vissa sanktioner mot Rhodesia;

nr 408, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. in.;
och

nr 409, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i religionsfrihetslagen (1951:
680).

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.27.

In fidem

Sune K. Johansson