Nr 43 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:43)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 43 ANDRA KAMMAREN 1969

15—30 december

Debatter m. m.

Måndagen den 15 december

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Wennerfors (m) ang. talpedagogutbildningen ............... 5

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. granskningen av materiel för

skolradioundervisning..................................... 7

fru Marklund (vpk) ang. folktandvårdstaxorna.................. 14

herr Sjönell (ep) ang. bristen på psykoterapeuter ............... . 15

herr Lindberg (s) ang. lättnader i bestämmelserna om stöd åt skogsbruket
i Norrlands inland ................................. 20

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. utbyggnad av vägnätet i Norrland i

sysselsättningsfrämjande syfte.............................. 23

herr Westberg i Hofors (s) ang. ökade möjligheter till förvärvsarbete
för kvinnor i orter med tung industri ................. 30

Tisdagen den 16 december

Meddelande om grundlagsändringar............................. 33

Godkännande av fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen 34

Ändringar i vallagstiftningen................................... 39

Förvaltningen av vissa kungl. slott m. m........................ 56

Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån........ 57

Ökad utbildning av tandläkare m. fl............................ 69

Ändring i traktorskatteförordningen...................... 73

Lag om postbanken, m. m..................................... 77

Ändring i lagen om hittegods ......................... 84

Särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.................... 88

1 —Andra kammarens protokoll 1969. Nr 43

Nr 43

Innehåll

Onsdagen den 17 december

Sid.

Svar på frågor av:

herr Hermansson (vpk) ang. upptagande i FN av fråga rörande

organisationen Black Panthers i USA....................... 98

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. tillsättande av begärd utredning

om åtgärder för att minska tobakskonsumtionen ............. 100

fru Nettelbrandt (fp) ang. åtgärder mot trafikolyckor vintertid .... 103

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. de regionala stödåtgärderna i Norrland
.................................................... 106

fru Hörnlund (s) ang. lokaliseringsverksamheten i Boråsregionen
och herr Persson i Heden (ep) ang. nedläggning av industrier i

Boråsregionen ........................................... 107

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. tidpunkten för framläggande

av förslag inom konkurslagstiftningens område................ 110

herr Åkerlind (m) ang. principerna för val av förläggningsort för

kärnkraftverk............................................ 111

herr Wachtmeister (m) ang. reglerna för borgensansvar vid fiskeri lån.

..................................................... 113

herr Bengtsson i Landskrona (s) ang. beivrande av olaga fiske i Öresund
.................................................... 114

herr Wennerfors (m) ang. ökning av antalet deltidstjänster inom den

statliga sektorn .......................................... 114

herr Nordstrandh (m) ang. kvotintagning till förskollärarutbild ningen

efter kön ......................................... 118

Svar på interpellation av herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. forskning

rörande verkningarna av våld i film och televisionsprogram ....... 120

Inkomstbeskattningen av viss pensionsförsäkring................. 123

Höstsessionens avslutning...................................... 132

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 16 december

Utrikesutskottets utlåtande nr 24, ang. godkännande av fördrag om

förhindrande av spridning av kärnvapen ...................... 34

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 50, ang. ändringar i vallagstiftningen
................................................... 39

— nr 51, ang. förvaltningen av vissa kungl. slott m. m.............. 56

Statsutskottets utlåtande nr 179, ang. fövaltningen av vissa kungl. slott,

m. m., i vad avser driften av affärsrörelserna vid Drottningholms
slott och Gripsholms slott samt förvaltningen av Drottningholms
kungsgård ...................................... 57

— nr 180, ang. utgifter på tilläggsstat I (försvarsdepartementet)..... 57

— nr 181, ang. utgifter på tilläggsstat I (socialdepartementet)....... 57

Innehåll

Nr 43

Sid.

— nr 182, ang. utgifter på tilläggsstat I (kommunikationsdepartementet)
.................................................. 57

— nr 183, ang. utgifter på tilläggsstat I (utbildningsdepartementet) . . 57

— nr 184, ang. utgifter på tilläggsstat I (handelsdepartementet)..... 57

—- nr 185, ang. utgifter på tilläggsstat I (inrikesdepartementet)...... 57

— nr 186, ang. utgifter på tilläggsstat I (industridepartementet)..... 69

—• nr 187, ang. ökad läkarutbildning i Stockholmsområdet.......... 69

— nr 188, om ökad utbildning av tandläkare m. fl................. 69

— nr 189, om åtgärder för att bättre utnyttja skoltelevisionsprogram 72
Bevillningsutskottets betänkande nr 72, om ändring i förordningen

angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
m. m............................................... 72

— nr 74, ang. ändring i traktorskatteförordningen................. 73

— nr 76, ang. ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen ......... 76

Bankoutskottets utlåtande nr 53, ang. lag om postbanken, m. m....... 77

Statsutskottets utlåtande nr 190, ang. postbanken, m. m............. 83

Första lagutskottets utlåtande nr 56, ang. ändring i lagen om dödande

av förkommen handling.................................... 83

— nr 57, ang. ändring i lagen om hittegods, m. m................... 84

— memorial nr 60, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
lag om ändring i ärvdabalken m. m....................... 87

Andra lagutskottets utlåtande nr 89, ang. särskilt olycksfallsskydd för

värnpliktiga m. fl.......................................... 88

Onsdagen den 17 december

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 49, ang. vissa ändringar i kommunallagstiftningen
m. m................................... 123

— memorial nr 52, ang. uppskov med behandlingen av visst ärende... 123

Bevillningsutskottets betänkande nr 75, ang. ändring i kommunalskattelagen
............................................... 123

Bankoutskottets memorial nr 54, ang. uppskov med behandlingen av

vissa ärenden ............................................. 131

Statsutskottets memorial nr 191, ang. tilläggsstat I till riksstaten för

budgetåret 1969/70 ........................................ 131

Måndagen den 15 december 1969

Nr 43

Måndagen den 15 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
december.

§ 2

Svar på interpellation ang. talpedagogutbildningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Wennerfors har
frågat mig dels om jag är beredd att
under höstriksdagen framlägga förslag
till permanent talpedagogutbildning,
dels om jag är beredd att uttala mig för
att talpedagogutbildningen bör anordnas
i lärarhögskolornas verksamhet.

Utbildning av talpedagoger med sikte
på specialundervisningens behov bedrivs,
som herr Wennerfors konstaterat,
vid lärarhögskolornas speciallärarlinjer.
Utbildning av logopeder, d. v. s. personer
som ägnar sig åt en mer medicinskt
inriktad talterapeutisk verksamhet,
bedrivs sedan flera år i Karolinska
institutets regi. Vad angår utbildningen
av den kategori av talpedagoger
som herr Wennerfors fråga avser, nämligen
s. k. logonomer med uppgift att
bl. a. hindra uppkomst av röst- och talrubbningar
samt utveckla förmågan att
uttrycka sig i tal, föreligger förslag från
1965 års musikutbildningskommitté. Behovet
av en utbildning för denna kategori
talpedagoger har vitsordats i remissyttrandena
över kommitténs förslag,
medan många invändningar gjorts
beträffande framför allt den föreslagna

organisatoriska utformningen av utbildningen.
Beredningen av kommitténs förslag
pågår, och jag är inte beredd att
göra några förhandsuttalanden om ställningstagandena
till detta.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret, som ju i antal
rader räknat är mycket kort. Tyvärr
berättar också flertalet rader om saker
som vi redan känner till, och det är
egentligen bara på de allra sista raderna
man finner något av större intresse.
Innan jag utvecklar denna fråga vidare
vill jag därför ställa ytterligare några
frågor, som statsrådet kanske vill fundera
på litet.

Statsrådet utvecklar ingen vare sig
positiv eller negativ inställning till förslaget
att vidta åtgärder på detta område
-— om jag inte skall uppfatta det
skrivna så att den pågående beredningen
av ärendet innebär att statsrådet är
positivt inställd och vill göra något åt
denna sak. Jag förmodar att jag får uppfatta
det skrivna på det sättet.

Min andra fråga, som är väsentligare,
gäller när det i så fall kommer att hända
något. Statsrådet säger att beredningen
av kommitténs förslag pågår,
men jag har anledning fråga om det
kommer att framläggas något förslag
för riksdagen i januari eller i februari,
under vårriksdagen eller under höstriksdagen
eller vid 1971 års riksdag.
Det vore angeläget att få veta detta.

Första gången jag aktualiserade denna
fråga var 1965 i en enkel fråga till
statsrådet Edenman. Också då fick jag

Nr 43

Måndagen den 15 december 1969

Svar på interpellation ang. talpedagogutbildningen

en redogörelse för de möjligheter som
då fanns och som fortfarande finns —
därutöver ingenting. Jag undrade då
huruvida statsrådet tänkte vidtaga några
åtgärder. Jag föreslog också en del
sådana. Sedan dess har en utredning
arbetat med denna fråga. Uppdraget
gick till 1965 års musikutbildningskommitté,
vilket i och för sig var ganska
märkligt. Utredningen blev klar hösten
1968, alltså för över ett år sedan, och
sedan dess har ingenting skett.

Jag motionerade i frågan 1968 och
fick då ett besked i positiv anda från
statsutskottet, som meddelade att ärendet
behandlas i berörda centrala ämbetsverk,
dels i universitetskanslersäm^
betet, dels i skolöverstyrelsen. Med det
lät jag mig alltså nöja. Nu har jag återkommit
med en interpellation, och herr
statsrådet kan inte säga att jag utvecklat
något slags tjatteknik när det gäller
frågan om utbildning av talpedagoger,
utan jag har låtit mig nöja med de positiva
svar jag har fått.

I dag får jag ett svar som jag är tveksam
om hur jag skäll tolka. Frågan är
hur man skall göra i fortsättningen för
att vi skall få något förslag på riksdagens
bord beträffande talpedagogerna,
Det är faktiskt rätt många som väntar
på att någonting skall hända. Det är
organisationerna inom detta område,
Svenska sång- och talpedagogförbundet,
Talfrämjandet och en del andra organisationer.
Dessutom är det vuxenutbildningsorganisationerna,
d. v. s. folkbildningsorganisationerna,
som saknar
utbildat folk. Inte minst inom skolans
område saknar man också lärare som
är utbildade i talteknik och muntlig
framställning. Vidare finns många enskilda
företagare, som märker att de
måste ge de unga aspiranter som kommer
in i företagen utbildning i muntlig
framställning. Det har alltså inte det
reguljära skolväsendet gjort.

Nu finns anledning att se litet mera
optimistiskt på detta senare med tanke
på vad som står att läsa i den nya läro -

planen. Men, som sagt, ingenting kan
göras riktigt grundligt och ordentligt
förrän vi har fått utbildade talpedagoger.
Jag hoppas få ett positivt svar av
herr statsrådet beträffande tidpunkten.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag vill gärna erkänna
att svaret inte innehåller några stora
nyheter. Det innebär emellertid inte att
det inte finns en positiv vilja att vidta
åtgärder. Man må beklaga det eller ej,
men detta problem ingår i ett stort komplex,
musikutbildningen. Därmed är
denna delfråga också beroende av när
ett förslag kan läggas fram i den större
frågan. Det är tyvärr ett mycket stort
problem som måste vägas in med hänsyn
till ekonomiska och andra faktorer.

Om jag i dag skulle lämna besked i
frågan skulle det väl uppfattas som en
mycket stor nyhet, men jag är inte i
den situationen att jag kan göra det,
hur gärna jag än vill tillmötesgå herr
Wennerfors. Det enda positiva jag kan
säga är — som herr Wennerfors förstår
med hänsyn till min egen röst -—
att detta är ett område som jag känner
varmt för och där jag väl inser behovet
och bristerna. Det är det mest positiva
jag kan säga i dag.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Detta är litet pinsamt
detta; här talar jag ju mest om en delfråga
och jag påvisar hur länge vi har
fått vänta på att få den frågan löst.
Nu lägger herr statsrådet orden i munnen
på mig och talar om vilket stort
problemkomplex det är som utbildningsdepartementet,
underförstått, inte
har gjort någonting åt — alltså varken
förutvarande statsrådet Edenman eller
förutvarande statsrådet Palme i utbildningsdepartementet.
Nu har vi fått ett
nytt statsråd, och jag hade hoppats få
veta avsevärt mera positiva ting.

Det är alltså ett stort problemkomplex,
det instämmer jag verkligen i,

Måndagen den 15 december 1969 Nr 43

Svar på interpellation ang. granskningen av materiel för skolradioundervisning

herr statsråd, där det inte har skett någonting.
Jag blev litet förvånad över
att jag inte — när det är så pass stort
och har försummats så mycket — kunde
få ett klarare besked beträffande tidpunkten.
Jag uppfattar detta, när jag
nu går ifrån vårt lilla replikskifte, så
att vi inte kan vänta något förslag på
riksdagens bord under 1970 års riksdag.
Jag vet inte heller vad som kommer
att ske under 1971. Måste jag så
småningom börja med den teknik som
vissa riksdagsmän utvecklar, nämligen
uttjatningstekniken ?

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag vet inte vilka riksdagsmän
herr Wennerfors avser som
använder den tekniken, och jag skall
inte heller forska i det närmare. Jag
vill bara säga att musikutbildningen tyvärr
fått vänta ända sedan 1940-talet,
och därför skall man kanske inte bryta
ut just denna delfråga. Vi bör i stället
säga att vi har många angelägna problem
i samhället som vi vill lösa. Vi
har nu kommit en lång bit på vägen,
och därför är kanske tidpunkten för
herr Wennerfors klagan inte den alldeles
rätta.

I stället för att tillgripa tjatmetoden
skulle jag vilja ge herr Wennerfors ett
helt annat råd. Förutsättningen för att
vi skall klara denna reform och en rad
andra reformer är att vårt samhälle har
resurser. Detta blir det i sista hand avgörande.
För att underlätta genomförandet
av den föreslagna reformen skulle
herr Wennerfors kunna stödja den
högskattepolitik, som moderata samlingspartiet
annars så häftigt kritiserar.
Stöd våra skatteförslag här i kammaren
nästa år, så finns det en chans
att vi kan genomföra en del angelägna
reformer av just det här slaget!

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Om detta nu var statsrådets
sista besked, konstaterar jag att

han vill göra denna interpellationsdebatt
till en skattepolitisk debatt. Jag får
alltså nöja mig med att inte ha fått
veta huruvida vi åren 1970 eller 1971
har resurser. Statsrådet vill således göra
hela interpellationen till en resursfråga.

Vi har tydligen inte resurser 1970 —
det kan jag nu förstå, eftersom herr
statsrådet för över debatten på det planet
— och således får vi titta i kikaren
efter resurserna. Vi kan inte få något
besked om när det möjligen finns resurser
för hela detta komplex som varit
försummat så länge. Jag beklagar detta.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Eftersom detta är en
resursfråga har jag påmint om att en
statsverksproposition kommer att framläggas
i början på nästa år och att vi då
kan diskutera sådana här problem på
basis av vad regeringen för sin del föreslår.
Jag kan självfallet inte i dag
tala om, vad statsverkspropositionen
på olika punkter innehåller.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. granskningen
av materiel för skolradioundervisning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Westberg i Ljusdal
har frågat mig om vilken form av
läromedelsgranskning som förekommer
beträffande undervisningsmateriel som
framställs av Sveriges Radio och används
i skolradioundervisningen.

Trycksaker till Sveriges Radios skolprogram
granskas av statens läroboksnämnd
endast om de är läroboksersättande.

För skolprogrammen i radio och te -

Nr 43

Måndagen den 15 december 1969

Svar på interpellation ang. granskningen

levision gäller samma regler som för
programverksamheten i övrigt. Ingen
myndighet eller annat allmänt organ
får enligt radiolagen i förväg granska
programmen. I enlighet med överenskommelsen
mellan staten och Sveriges
Radio angående rundradions programverksamhet
utformas emellertid skolprogrammen
i radio och television av
Sveriges Radio i nära samarbete med
skolöverstyrelsen.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag vill först tacka
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
för svaret på min interpellation,
och jag vill också gärna hälsa
statsrådet välkommen hem efter besöket
i USA.

Tyvärr måste jag säga att jag inte är
tillfredsställd med det besked jag fått.
Svaret innebär, om jag tolkar det rätt,
att någon granskning inte alls förekommer
utom i de enstaka fall då viss
trycksak betraktas som läroboksersättande.
Och det tycks, enligt de uppgifter
jag fått, vara högst sällan som Sveriges
Radio bedömmer en trycksak på
det sättet.

Vad ligger för övrigt, herr utbildningsminister,
i begreppet läroboksersättande?
Det pågår inom skolan en utveckling
där läroboken i stor utsträckning
ersätts av annan materiel som
fyller samma uppgift som läroboken
gjort tidigare. Begreppet läroboksersättande
är därför synnerligen oklart,
och jag vill gärna fråga utbildningsministern
vad som är kriteriet för att undervisningsmateriel
skall falla under
begreppet läroboksersättande.

Svaret synes mig också innehålla en
motsägelse, när utbildningsministern
understryker att ingen myndighet eller
annat allmänt organ enligt radiolagen
får i förväg granska programmen, men
samtidigt framhåller att skolprogrammen
i radio och TV utformas i samar -

av materiel för skolradioundervisning

bete mellan skolöverstyrelsen och Sveriges
Radio. Om detta sista är riktigt —
och det får jag väl förutsätta — borde
det väl i första hand innebära att skolöverstyrelsen
i förväg får ta del av programmen
och även göra de erinringar
som dess representanter finner motiverade.
Ett »nära samarbete», som utbildningsministern
uttrycker det, kan väl
knappast åstadkommas under andra
förutsättningar. Då faller ju första delen
av svaret på den här punkten, tycker
jag. Men sker detta, bär ju också
skolöverstyrelsen ett visst ansvar, låt
vara kanske inte juridiskt, för det som
förekommer i skolprogrammen i radio
och television.

Herr talman! Det förefaller mig egendomligt
om skolöverstyrelsen har samarbetat,
t. ö. in. nära samarbetat, med
Sveriges Radio vid t. ex. utformningen
av MuIti-69-programmet — ett program
fyllt av svordomar och som föranlett
protestskrivelse från bl. a. lärarkollegiet
i Umeå södra rektorsområde både
till chefen för skol-TV och till skolöverstyrelsen
!

Jag har också svårt att föreställa mig
att SÖ varit med om utformningen av
den bok i sexualkunskap för femte och
sjätte årskurserna som under titeln
»Vad är det som händer?» utgivits av
Sveriges Radio och som bl. a. är avsedd
för användning vid skolradions
undervisning i sexualkunskap. Har det
varit nära samarbete, måste det enligt
min mening betecknas som synnerligen
anmärkningsvärt. Boken — man får väl
kalla den så -— har av någon anledning
tydligen inte ansetts vara läroboksersättande
och därför inte blivit föremål
för granskning av statens läroboksnämnd.

Den aktuella boken har utan tvivel
förtjänster, det vill jag gärna framhålla,
men den fyller inte, såvitt jag kan bedöma,
de krav som ställs på en objektiv
undervisning, och den tar icke tillräcklig
hänsyn till att eleverna kommer
från olika miljöer med helt olika

Måndagen den 15 december 1969 Nr 43

Svar på interpellation ang. granskningen av materiel för skolradioundervisning

syn pa de tragor som behandlas i boken.
Längst går man när man i boken
säger att självtillfredsställelse är något
helt normalt och naturligt. Ett annat
förhållande skulle alltså vara onaturligt
och onormalt! Att man kan framföra sådana
synpunkter i en bok som skall användas
i skolan finner jag närmast
upprörande.

Den undervisning som på detta sätt
ges i boken stämmer inte med de anvisningar
som läroplanen lämnar och
ännu mindre med den gällande handledningen
i sexualundervisning som läroplanen
hänvisar till. Det är framför
allt bokens snäva inriktning på könslivets
biologi och hygien som är det
mest anmärkningsvärda. Etiken har inte
fått det utrymme som läroplanen förutsätter.

Under sådana förhållanden, herr
statsråd, förefaller det mig egendomligt
om skolöverstyrelsen samverkat med
Sveriges Radio vid utformningen av
ifrågavarande bok.

Jag vill på den punkten ställa en direkt
fråga till utbildningsministern:
Har utformningen av boken »Vad är
det som händer?» •— som ju är avsedd
att användas i skolprogram i radio och
TV — ägt rum i nära samarbete mellan
Sveriges Radio och skolöverstyrelsen?
Om så inte är fallet, strider då förfarandet
i detta fall mot den överenskommelse
mellan staten och Sveriges
Radio som utbildningsministern åberopat? Enligt

min mening är detta viktiga
frågor beträffande fördelningen av ansvaret
för innehållet i skolprogrammen
i radio och TV, och jag är därför mycket
angelägen att få klara besked.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
sedan utbildningsministern svarat
på de frågor som jag har ställt.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal
ställde några frågor i sitt inlägg som
1*—Andra kammarens protokoll 1969.

jag skall försöka besvara. Bland annat
frågade han vad som menas med uttrycket
»läroboksersättande», och jag
kan kanske svara enklast genom att
nämna några exempel. Som läroboksersättande
räknas språkkurserna i engelska
för mellanstadiet och i franska och
tyska för högstadiet. Kursböckerna har
alltså skickats in till och godkänts av
läroboksnämnden.

Herr Westberg vill inläsa en motsättning
mellan å ena sidan samrådet mellan
skolöverstyrelsen och Sveriges Radio,
som jag har pekat på, och å andra
sidan principen att man inte får ha
förhandsgranskning, som jag samtidigt
har åberopat. Jag vill understryka att
det inte rör sig om granskning av det
färdiga programmet utan om samråd
på ett tidigare stadium.

Det första av de enskilda fall som
herr Westberg i Ljusdal drog upp har
anmälts till radionämnden och kommer,
efter vad jag känner till, att behandlas
inom de närmaste dagarna; jag känner
mig därför förhindrad att nu diskutera
det. Beträffande det andra fallet ber
jag att få hänvisa till vad generaldirektör
Orring svarade i den frågan den 15
oktober i år. Principiellt vill jag emellertid
framhålla följande beträffande
hela denna frågeställning.

I 10 § i avtalet mellan staten och Sveriges
Radio slås samrådsförfarande!
mellan å ena sidan Sveriges Radio och
å andra sidan skolöverstyrelsen och
universitetskanslersämbetet fast. Enligt
de uppgifter jag har fått bedrivs ett sådant
nära samarbete — särskild personal
finns avdelad inom skolöverstyrelsen
för den uppgiften. Det andra led
som kan komma in är en hänvändelse
till radionämnden, om trots detta förfarande
något programinslag enligt någon
persons uppfattning är olämpligt.
Detta är alltså vad som har hänt i ett
av de fall som herr Westberg i Ljusdal
har åberopat.

Vad herr Westberg förutom dessa
garantier skulle vilja ha är ytterligare
Nr 4 3

10 Nr 43 Måndagen den 1

Svar på interpellation ang. granskningen

en nämnd eller, om jag förstod honom
rätt, en totalgranskning av skolöverstyrelsen
så att varje inslag granskades.
Jag är medveten om att man kan dra
paralleller mellan läromedelsgranskning
och skolradioprogram, men jag
vill ändå vidhålla min tidigare redovisade
uppfattning att det skulle vara
olyckligt att bryta den allmänt gällande
principen för radio och TV-sändningar
—• den princip som säger att någon
censur eller förhandskontroll inte skall
förekomma.

Jag anser att det är en riktig princip,
också när det gäller skolradio och TVsändningar.
Jag tror att det skulle bli
en ganska underlig konstruktion, om
man skulle ha dels ansvariga för TVprogrammet,
dels ansvariga på skolöverstyrelsen,
med vilka man skulle
samråda, och dessutom en nämnd med
ett större totalansvar och därefter radionämnden,
som skulle granska denna
nämnd plus programmet som sådant
och skolöverstyrelsens bidrag. Vem
skall i själva verket stå ansvarig för
den produkt som kommer att sändas?
Jag tror — även om jag förstår herr
Westbergs parallell — att organisationen
i så fall skulle bli tungrodd och innehålla
en hel del principiella betänkligheter.
Jag ser mig därför nödsakad
att vidhålla den uppfattning som både
mina företrädare och jag själv gett uttryck
för.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för de kommentarer
han nu gjort.

Svaren på de frågor jag ställde är
emellertid inte helt uttömmande. Jag
framställde en bestämd fråga, om det
har varit ett nära samarbete mellan
skolradion och skolöverstyrelsen vid
framställningen av boken »Vad är det
som händer?» Jag fick inte något direkt
svar; utbildningsministern hänvisade
till vad generaldirektör Orring
skulle ha sagt i något sammanhang men

5 december 1969

av materiel för skolradioundervisning

återgav inte innehållet. Det kommer alltså
inte att framgå av riksdagsprotokollet
vad utbildningsministern ville
svara på denna punkt. Jag ber därför
att få ställa frågan på nytt och är tacksam
om utbildningsministern ville svara
med egna ord eller citera vad generaldirektör
Orring har sagt, så att det
klart framgår vad svaret inrymmer.

På frågan om vilket materiel som är
läroboksersättande fick jag veta att det
var några kursböcker i språk, engelska,
franska och tyska. Det är enligt min
mening en mycket snäv tolkning av begreppet
läroboksersättande. Jag tror att
varken utbildningsministern eller någon
annan kan hävda att begreppet
täcks genom det som utbildningsministern
här anförde. Vi är ju inne i en
utveckling, där begreppet läroboksersättande
får en mycket vidare ram.
Därför är jag angelägen om att begreppet
reds ut ordentligt, så att det står
klart vad som skall betecknas läroboksersättande.
Följer man den linjen, måste
man bestämt veta vad det är som inbegripes
i begreppet.

Vidare säger utbildningsministern vad
gäller samarbetet mellan skolradion och
skolöverstyrelsen att programmen inte
granskas när de är färdiga, utan samrådet
sker på ett tidigare stadium. Jag
anser inte att det väsentliga i sammanhanget
är när samrådet sker eller när
skolöverstyrelsen kopplas in. Vad jag
anser väsentligt är att någon ser över
att vad som framförs verkligen håller
sig inom läroplanens ram och inom de
anvisningar som är utfärdade. Den undervisning
som skall bedrivas i skolorna,
i synnerhet då undervisning via
radio och TV med större slagkraft än
någon annan undervisning, måste hålla
sig inom de bestämda ramarna.

Utbildningsministern framhåller vidare
att om man är missnöjd med något
program, så har man möjligheter
att vända sig till radionämnden. Visst
har man det, herr utbildningsminister,
men då är skadan redan skedd. Då har

Måndagen den 15 december 1969 Nr 43

Svar på interpellation ang. granskningen av materiel för skolradioundervisning

ju programmet redan gått ut och nått
alla våra barn i skolorna och i hemmen.
Om man kastar in jästen efteråt
genom att klaga, avhjälper ju inte detta
verkningarna av den undervisning som
redan har getts.

Vidare sade utbildningsministern, att
man inte kan granska varje program.
Nej, det har jag heller aldrig menat.
Om man i ett program i radio eller TV
skall undervisa t. ex. om hur ångmaskin
fungerar, tror jag inte att det
är nödvändigt att göra någon större
granskning i förväg. Men vid mycket
kontroversiella frågor eller då känsliga
områden behandlas, där människornas
meningar går starkt isär, och med elever
som kommer från olika sorters
hem, där man har skilda meningar om
dessa ting, borde man vara noga med
att se till att sådana kontroversiella
synpunkter inte framförs som dem jag
här har exemplifierat.

Såvitt jag kan förstå — om jag alltså
har läst referatet från skol-TV-chefens
svar till lärarna rätt — var inte ens
skol-TV-chefen införstådd med vad som
skulle förekomma i Multi-69-programmet.
Då tycks det mig som om inte
ens samarbetet inom skolradion fungerar
tillfredsställande, än mindre då
samarbetet med SÖ. Han har i ett brev
till lärarna i Umeå förklarat, att han
med uppriktigt beklagande instämmer
i den kritik som riktats mot programmet,
och han har medgivit att detta
inte varit lämpligt för skolans alla stadier.
Och ändå anser man det som lämpligt,
och man framför det såsom lämpligt
för alla stadier i skolan —• trots
att chefen för skolradion och TV anser
det olämpligt! Skall sådant få förekomma? Skol-TV-chefen

upplyste också om att
relativt få program testas i klass innan
de sänds i radio eller TV. Skolprogrammen
i radio och TV når ut till klassrum
och hem i hela vårt land och har
en så stor genomslagskraft, att det måste
framstå som utomordentligt angelä -

get att de hålls inom läroplanens ram
och att de som gör dem följer de anvisningar
som gäller för undervisningen
i övrigt. Det måste föreligga någon
allvarlig brist när lärarna har anledning
konstatera att skolradio och -TV
saboterar deras undervisning -— så uttryckte
man sig nämligen i brev till
skolradion och skolöverstyrelsen. Det
måste också anses vara helt otillfredsställande
att extrema åsikter som inte
kan föras ut till eleverna via läroböckerna,
därför att vi på det området
har en fungerande granskningsnämnd,
kan framföras »bakvägen» — via radio
och TV — och t. o. m. på ett vida mer
slagkraftigt sätt än genom den vanliga
undervisningen. Och detta sker utan att
också andra meningar får komma till
uttryck.

Behovet av en annan ordning -— t. ex.
genom att bereda skolöverstyrelsen större
möjligheter att påverka utformningen
av programmen eller genom tillskapandet
av ett särskilt gransknings- eller
referensorgan även när det gäller
den undervisningsmateriel och de program
som framförs i skolradio och -TV
— synes väl dokumenterat. Jag vill därför
vädja till utbildningsministern att
vidta åtgärder för åstadkommande av
bättre förhållanden när det gäller skolprogrammen
i radio och television.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag tvingas ännu en
gång understryka att Sveriges Radio
enligt gällande avtal ensamt ansvarar
för alla sändningar, både när det gäller
den allmänna programverksamheten
och när det gäller skolradion. Det är
därför omöjligt för mig att gå in på
de enskilda detaljer som herr Westberg
i Ljusdal här tagit upp.

Jag hänvisade tidigare till en artikel
av Jonas Orring i Svenska Dagbladet,
och jag trodde det skulle räcka. Men
jag begår väl ingen oförrätt om jag för
ordningens skull citerar till kammarens

12 Nr 43 Måndagen den 15 december 1969

Svar på interpellation ang. granskningen av materiel för skolradioundervisning

protokoll vad skolöverstyrelsens clief
där skrev:

»SÖ fick för yttrande ta del av vissa
delar av Sveriges Radios textmaterial
innan det gavs ut. Synpunkter på materialet,
som därvid framfördes, har
beaktats av Sveriges Radio, och textmaterialet
kan därför vad avser den
elementära upplysningen i fråga om
preventivmedel sägas överensstämma
med den principiella uppfattning So
har om vad som kan tas med i undervisningen
för ifrågavarande åldersstadium.
Dock bör här understrykas att
utnyttjandet av serien och till denna
hörande material ankommer på bedömning
av den enskilde läraren, söm tillråds
att framför allt i tveksamma fall
rådgöra med föräldrarna före undervisningen.
»

Hur väl en tillskapad ny nämnd än
sammansättes och vilka representanter
den än har finns i och för sig inte några
fullgöda garantier för att man åstadkommer
den ordning som både herr
Westberg och jäg Vill ha, nämligen så
bra, så givande, så informativa och
samtidigt med omdöme utformade program
som möjligt. Däremot skulle vi
genom tillsättande av en sådan nämnd
bryta mot hela den princip som är
grundläggande för avtalet med Sveriges
Radio. Väd vi ’hoppas är i stället att
den organisation som redan finns, nämligen
radionämnden, skall vidta åtgärder
i de fall då överträdelse sker. Själva
vetskapen om förekomsten av detta
organ leder självfallet till att de tjänstemän
— vare sig de finns på Sveriges
Radio eller på skolöverstyrelsen— som
har att handlägga dessa frågor gör det
med bästa omdöme. Det gäller för övrigt
de risker för övertramp eller felbedömningar
som herr Westberg här
åberopar. Detta är något som i så fall
drabbar hela radio- och TV-verksamheten.
Som bekant ser våra barn inte
bara på skolfadioprogrammen utan tillhör
våra mest ivriga tittare och lyssnare
även i fråga om den övriga verk -

samheten. Menar herr Westberg att vi
även där skulle tillsätta något slags extranämnd?
Det blir rimligen konsekvensen
av hans anförande.

Jag vill än en gång understryka att
det fall som herr Westberg mest talat
om kommer att prövas av radionämnden
inom de närmaste dagarna. Detta
visar att den reaktion som man har efterlyst
har kommit till stånd, och det
ansvariga organet kommer att ta ställning
till frågan, om ifrågavarande program
har innehållit oriktiga inslag. Om
ett sådant utslag kommer utgår jag
ifrån att det blir vägledande för den
fortsatta programverksamheten.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Detta ärende drar tyvärr
ut på tiden, men jag anser att det
gäller så utomordentligt viktiga frågor
att jag finner anledning återkomma.

Jag ställde frågan huruvida det förekommit
nära samarbete mellan skolöverstyrelsen
och skolradion om framställningen
av boken »Vad är det som
händer?». Om så inte skett, strider då
förfarandet i detta fall mot överenskommelsen
mellan staten och Sveriges
Radio?

När utbildningsministern talar om
principerna tycks han glömma att han
i sitt svar har sagt: »I enlighet med
överenskommelsen mellan staten och
Sveriges Radio angående rundradions
programverksamhet ulformas emellertid
skolprogrammen i radio och television
av Sveriges Radio i nära samarbete
med skolöverstyrelsen.»

Här finns det, herr statsråd, två principer.
Då menar jag att man inte kan
hänvisa bara till den ena utan att ta
upp problematiken kring den andra —
eljest förenklar man problemet alltför
mycket.

I anledning av min direkta fråga får
jag nu veta att generaldirektör Orring
har sagt att det i fråga om vissa delar
i programverksamheten har förekommit
samråd — observera, herr utbildnings -

Måndagen den 15 december 1969 Nr 43 13

Svar på interpellation ang. granskningen av materiel för skoltadioundervisning

minister: i vissa delar! Han exemplifierade
vilka delar det gäller och nämnde
undervisningen om preventivmedel
i dessa årskurser. Denna undervisning
skall enligt läroplanen ges först på högstadiet.
Att det har förekommit samarbete
på den punkten är jag fullt medveten
om, men på de punkter som jag
här har betecknat såsom ytterligt kontroversiella
har det såvitt jag förstår
inte förekommit något nära samarbete.

Min fråga till utbildningsministern
står alltså kvar. Det har inte förekommit
samråd i det fall som jag har nämnt.
Strider ett sådant förfarande mot överenskommelsen
mellan staten och Sveriges
Radio? Det är en fråga som jag
tycker kräver ett svar.

Sedan får vi höra att det skulle vara
svårt att tillsätta en ny nämnd och att
det skulle bli en stor och tungrodd apparat
med tanke på hur många som är
involverade i bedömningen. Då vill jag
hänvisa till att jag har sagt att man
kan tänka sig en bättre utformning av
det samråd som skall äga rum mellan
skolöverstyrelsen och Sveriges Radio.
Man behöver alltså inte nödvändigtvis
skapa ett nytt gransknings- eller referensorgan
i form av en ny nämnd, utan
man kan bygga ut samarbetet SR och
So så att det fungerar — vilket det enligt
min mening inte har gjort i detta
fall.

Utbildningsministern undrar om jag
menar att det bör införas något granskningsförfarande
över hela fältet beträffande
alla program i radio och TV, om
det inte skulle räcka med radionämndens
efterhandsgranskning. Nej, herr
utbildningsminister, så får man ändå
inte resonera. På skolområdet har vi
en läroplan med strikta anvisningar att
rätta oss efter. Där framgår det klart
vad undervisningen skall inrymma och
hur den skall framföras. Detta gäller
väl ändå någonting helt annat än en
granskning av all övrig programverksamhet
i radio och TV.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Bara några kortfattade
kommentarer till herr Westbergs senaste
inlägg!

Herr Westberg sade att vi nu har fått
reda på vad generaldirektören har sagt.
Jag ber att få understryka att det stod
i en artikel i Svenska Dagbladet den
15 oktober. Med tanke på det intresse
som herr Westberg i övrigt har ägnat
denna fråga kunde man ha väntat att
han skulle ha läst artikeln före denna
diskussion, så hade vi kanske sluppit
detta inslag.

Jag upprepar att jag är förvånad över
herr Westbergs fråga, som jag har försökt
vänligt avböja, jag tror tre gånger,
nämligen om det nu aktuella fallet strider
mot överenskommelsen och om tillräckligt
samråd med skolöverstyrelsen
inte har förekommit.

Jag vet inte hur många gånger jag
själv under den korta tid jag har varit
utbildningsminister och ännu mindre
hur många gånger mina företrädare
har försökt förklara i derina kammare,
att vi icke kan och icke får svara på
denna typ av frågor. Detta vore för
min del att föregripa den prövning som
skall ske i radionämnden inom några
dagar. Hur skulle det se ut om det ansvariga
statsrådet påtog sig uppgiften
att föregripa den granskning som i lag
är ålagd radionämnden? Menar verkligen
herr Westberg att det är vad jag
skall göra från denna talarstol?

Jag ber att få läsa upp vad Göteborgsposten,
en välkänd borgerlig tidning,
skrev för en tid sedan just i denna fråga:
»Men även i sådana fall är det närmast
genant att riksdagsmännen inte
vill eller kan lära sig att Sveriges Radio
ensam ansvarar för sändningarna i
radio och TV.

Lite eftertanke borde dessutom få
dem att inse att detta är en rimlig ordning.
Orimligt skulle det däremot vara
om Sveriges Radio ständigt utsattes för

14 Nr 43

Måndagen den 15 december 1969

korrigeringar allt efter politikernas
önskan.»

Herr Westberg, jag kan inte svara på
frågan, jag vill inte och bör inte göra
det.

§ 4

Svar på interpellation ang. folktandvårdstaxorna Ordet

lämnades på begäran till

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber om överseende
ifall jag har svårt att fatta vad herr
statsrådet säger, men jag kan inte finna
annat än att vi här talar om två olika
saker.

Utbildningsministern talar om den
efterhandsgranskning som skall ske via
radionämnden. Jag anser att den är
värdefull och vi är överens om att utbildningsministern
självklart inte kan
säga någonting i förväg beträffande
den. Det har jag förstått, och på den
punkten behöver jag därför ingen ytterligare
undervisning.

Den andra delen av problemställningen
gäller emellertid tolkningen av avtalet
mellan Sveriges Radio och staten.
Skall den tolkningen också utföras av
radionämnden? Jag trodde att regeringens
representant skulle kunna säga
någonting om den saken. Enligt överenskommelsen
skall det ske ett nära
.samarbete, och det var beträffande tolkningen
av denna passus i överenskommelsen
som jag ville få veta vilken
uppfattning utbildningsministern har.
Nu säger utbildningsministern att radionämnden
helt avgör även vad som
skall falla inom ramen för detta samarbete,
och då skall jag inte återkomma
på den punkten. De besked som vi har
fått både förut i dag och tidigare har
jag fattat på det sättet att det har gällt
programmen som sådana.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Eftersom programmet
har sänts är det fråga om en efterhandsgranskning.
Därför är det radionämnden
som har att fälla sitt omdöme, icke
Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet.

Härmed var överläggningen slutad.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Marklund har ställt
vissa frågor till mig beträffande folktandvårdstaxan.

Med anledning härav vill jag meddela
att regeringen den 28 november i
år beslutat att den nuvarande folktandvårdstaxan
— som utlöper vid årsskiftet
— fr. o. m. den 1 januari 1970 skall
gälla med oförändrade belopp. Bakgrunden
till detta ställningstagande är
att man enligt min mening bör i detta
ärende avvakta folktandvårdsutredningens
betänkande och den fortsatta
behandlingen av tandvårdsfrågorna i
anslutning därtill.

Vidare anförde

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation
särskilt som jag uppfattar det
som alltigenom positivt. Jag noterar —
och jag gör det med tillfredsställelse —
att Landstingsförbundets hemställan
om att få verkställa höjning av folktandvårdstaxorna
i avvaktan på folktandvårdsutredningens
resultat inte har
vunnit regeringens bifall. Därmed har
konsekvensen dragits av riksdagens avvisande
hållning till den i min interpellation
åberopade motionen om kostnadsfri
ungdomstandvård.

Låt mig för tydlighetens skull tillägga
att jag för min del inte ansåg de
skäl bärande som riksdagen androg för
avslag på vår motion. Man borde enligt
den mening som förfäktades i motionen
mycket väl ha kunnat bryta ut
den fråga som avsågs i motionen och
fatta beslut i den riktning som där
förordades. När riksdagen likväl fattade
beslut om avslag med hänvisning

Måndagen den 15 december 1969

Nr 43

Svar på interpellation ang. bristen på psykoterapeuter

till pågående utredning betraktade jag
det som en konsekvens av denna ståndpunkt
att inte heller Landstingsförbundets
begäran om taxehöjningar bifölls.

Jag har ansett det angeläget att göra
detta förtydligande, och när jag ändå
har ordet vill jag ta tillfället i akt att
uttala förhoppningen att den med mycket
intresse motsedda utredningen snart
måtte redovisa sina resultat. Det förutskickades
ju att den skulle vara klar innevarande
höst, och jag hoppas därför
att förslag om den av så många väntade
tandvårdsreformen skall framläggas
utan alltför stort dröjsmål.

Jag ber att få upprepa mitt tack till
socialministern.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. bristen på
psykoterapeuter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjönell har frågat
om jag har för avsikt att vidta några åtgärder
för att häva bristen på utbildade
psykoterapeuter.

Herr Sjönell tar i sin interpellation
först upp frågan om tillgången på läkare
i psykiatri. Jag vill med anledning
härav erinra om att det nya system för
läkarutbildningen som godkändes vid
vårriksdagen ger samhället möjligheter
att kanalisera de ökande läkarresurserna
till de områden av sjukvården där
vårdbehoven är störst. Den plan för fördelningen
av våra ökande läkarresurser,
som har upprättats i anslutning till
det nya läkarutbildningssystemet, innebär
en stark prioritering av bl. a. den
psykiatriska läkarvården. Enligt av socialstyrelsen
gjorda beräkningar, som
grundar sig på denna plan, kommer psy -

kiatrin under tiden t. o. m. år 1975 att
tillföras inemot 600 nya läkartjänster.

Den nya läkarutbildningen innebär
vidare att alla läkare som skall bli specialister
eller allmänpraktiker har att
inom ramen för den s. k. allmäntjänstgöringen
fullgöra en obligatorisk tjänstgöring
i bl. a. psykiatrisk vård under
tre månader.

Detta medför att flertalet av de mer
än 6 000 nya läkare, som utexamineras
under perioden 1969—1975, kommer att
arbeta tre månader inom den psykiatriska
vården, varigenom psykiatrin
kommer att tillföras i genomsnitt mer
än 200 läkare per år under nämnda tidsperiod.

Den nya läkarutbildningen innehåller
sålunda flera faktorer som kommer att
på ett avgörande sätt förbättra läkarsituationen
även inom psykiatrin.

Vad härefter angår frågan om särskild
psykoterapeutisk utbildning sammanhänger
denna med läkarutbildningen.
För närvarande är det så att det i specialistutbildningen
för läkare inte ingår
någon särskild utbildning i olika psykoterapeutiska
behandlingsmetoder.
Den nyligen inrättade nämnden för läkares
vidareutbildning handlägger bl. a.
frågan om utformningen av den i vidareutbildningen
ingående s. k. systematiska
undervisningen. Det ankommer
därvid på nämnden att pröva behovet
av att låta undervisning i psykoterapeutiska
behandlingsmetoder m. m. ingå i
ifrågavarande undervisning.

Fn framställning har gjorts om atfc
frågan om psykoterapiutbildningen görs
till föremål för en särskild utredning.
Därvid har framhållits att även andra
än läkare, främst psykologer, socionomer
och sociologer, borde få specialutbildning
i psykoterapi. Framställningen,
som handläggs inom utbildningsdepartementet,
remissbehandlas för närvarande.

Vidare anförde:

16 Nr 43

Måndagen den 15 december 1969

Svar på interpellation ang. bristen på psykoterapeuter

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.
Det kan emellertid vid närmare
granskning inte betecknas som ett
svar utan är till sin karaktär snarast en
kommentar till vissa i interpellationen
påpekade förhållanden på den psykiatriska
hälsovårdens område.

I interpellationssvarets inledande
stycke konkretiserar socialministern interpellationens
innehåll med orden att
frågan gäller »om jag har för avsikt att
vidta några åtgärder för att häva hristen
på utbildade psykoterapeuter». Detta är
en exakt sammanfattning av hela frågan.
Svaret blir ungefär »jaså». Socialministern
går över huvud taget inte in
på spörsmålet huruvida han har för avsikt
att vidta några sådana åtgärder.
I stället uppehåller han sig i större delen
av interpellationssvaret vid den kommande
tillgången på psykiater, d. v. s.
läkare. Man får veta att på grund av det
för en tid sedan fastställda nya läkarutbildningssystemet
kommer psykiatrin
under tiden fr. o. m. år 1975 att tillföras
nära 600 nya tjänster. Om det sistnämnda
år också finns tillgång till erforderligt
antal psykiater för att besätta dessa
tjänster, är det en annan fråga, och man
har goda skäl för antagandet att det inte
blir förhållandet.

I sammanhanget får man verkligen
hoppas att siffran 600 inte är beräknad
på samma, jag höll på att säga halsbrytande,
sätt som när socialministern i interpellationssvaret
anger att under perioden
1969—1975 »i genomsnitt mer än
200 läkare per år» kommer att tillföras
psykiatrin. Som grund för detta påstående
tar socialministern det förhållandet
att den nya läkarutbildningen föreskriver
att de läkare som skall bli
specialister och allmänpraktiker bl. a.
måste undergå en obligatorisk tjänstgöring
i psykiatrisk vård under tre månader.
Till detta är att säga att de som
börjar denna obligatoriska tjänstgöring
icke är utbildade psykiater, utan möjli -

gen skall bli det, att man inte blir kunnig
i psykiatrisk vård på tre månader
och att praktikanterna under dessa tre
månader inte är någonting annat än
lärlingar som tar tid från redan pressade
psykiater-lärare. Slutresultat av
ifrågavarande utbildningsnvhet blir
snarare under överskådlig tid en försämring
av de totala psykiska vårdresurserna
än en förbättring.

I dag finns det ett oerhört behov av
specialister inom de psykiska sjukdomarnas
disciplin, men bristen på sådana
specialister är notorisk. Som jag påpekade
i min interpellation finns det för
närvarande cirka 500 läkare i psykiatri,
och det beräknade behovet är cirka
2 400. I april i år var nära var fjärde läkartjänst
av det i dagens läge helt otillräckliga
antalet tjänster vakant och utan
vikarie vid de psykiatriska sjukhusen.
Detta bör ses mot bakgrunden av att en
halv miljon människor i landet beräknas
lida av så svåra psykiska störningar
att de är allvarligt handikappade i arbetslivet.
Trots att så stor del av befolkningen
uppvisar psykiska störningar
kan bl. a. på grundval av de av mig lapidariskt
redovisade siffrorna konstateras
att den psykiska hälso- och sjukvården
är det mest eftersatta av alla vårdområden.
100 000 människor vårdas varje
år på psykiatriska sjukhus och kliniker,
35 000 är förtidspensionerade, och
ytterligare ett tusental människor skulle
behöva vård men kan inte få det på
grund av bristande resurser. Till detta
kan läggas att mer än en femtedel av
förtidspensionärerna har psykisk sjukdom
som huvuddiagnos.

Detta är, herr socialminister, dagsläget,
och det är om detta vi talar, åtminstone
jag. En katastrofsituation som
denna hjälps inte upp av några approximativa
beräkningar om att antalet psykiatertjänster
om fem å sex år är drygt
500 flera än i dag. Det krävs omedelbara
åtgärder över ett brett register. Människornas
inre miljö — varvid jag menar
bl. a. uppväxtbetingelser, bostadsförhål -

Måndagen den 15 december 1969

Nr 43 17

Svar på interpellation ang. bristen på psykoterapeuter

landen, anpassning till arbetslivets hårda
villkor, kraven från skola och utbildningsanstalter
m. m. •— år i dag klart
olämplig och föga anpassad till den enskilde
individens personliga förutsättningar.
Detta gäller särskilt storstadsområdena.
Bara i Stockholms stad och
län finns lågt räknat 1 000 patienter i
öppen och sluten psykiatrisk vård och
nära 12 000 som är förtidspensionerade
på grund av psykiska sjukdomar.

Storstadsområdena präglas som vi alla
vet av en kall och människofientlig
inre miljö som hetsar människorna till
ett onaturligt jäkt och till att pressa sig
över sin förmåga. På grund härav uppkommer
i skrämmande utsträckning
stress och flykt undan verkligheten till
en skenvärld, med hjälp av alkohol och
narkotika. Det har, bl. a. från vårt håll
i centerpartiet, med stigande intensitet
framhållits nödvändigheten för statsmakterna
att göra även den inre miljön
människovänlig och personlighetsutvecklande,
eftersom den inre miljön på
sitt sätt är viktigare att försöka »rena»
— om jag får använda det uttrycket —-än den yttre. Vad hjälper oss rent vatten,
föroreningsfri luft och bullerfria
arbets- och bostadsområden, om alltför
många av oss berövas den psykiska balans
som behövs för att rätt kunna ta
vara på dessa grundförutsättningar för
ett rikare och mera meningsfyllt liv?

När det gäller såväl förebyggande åtgärder
som rehabiliteringsinsatser vid
psykiska störningstillstånd av olika slag
är psykoterapeutisk behandling av stigande
betydelse. I en inlaga till socialstyrelsen
dagtecknad den 15 augusti
1969 angående »invaliditetsbedömningen
inom den allmänna pensioneringen
såvitt gäller psykiska sjukdomar och defekttillstånd»
skriver professorerna
Gunnar A. R. Lundquist och Börje Cronholm
-— två av vårt lands främsta psykiatriska
specialister — bl. a. följande:
»De psykiatriska klinikernas och sjukhusens
resurser för en fullgod utredning
är---otillräckliga. Adekvat be -

handling skulle i många fall innebära
planmässig psykoterapi. Resurserna
härför är höggradigt otillfredsställande
och det är angeläget att en utredning
om utbildning i psykoterapi snarast
kommer till stånd.»

De två psykiaterprofessorerna konstaterar
alltså att tillgången på erfarna
psykoterapeuter är en förutsättning för
adekvat behandling av patienter på våra
psykiatriska kliniker och sjukhus.
Men psykoterapeuter behövs i stigande
utsträckning för att tillfredsställa hjälpbehov
även på åtskilliga andra områden.
Det förhåller sig nämligen så att
minst 20 procent av patienterna på intermedicinska
och kirurgiska kliniker
samt i den öppna vården dras med psykiska
besvär. Dessutom finns det ett omfattande
behov av hjälp genom bl. a.
psykoterapeuter, betingat av alkoholsjukdom
och annan giftkonsumtion samt
av övriga sociala beteenderubbningar.

Det är uppenbart att vi har ett stort
och växande behov av psykoterapeuter.
Men tyvärr är Sverige snart det enda
landet i Västvärlden där psykoterapeututbildningen
saknar allt statligt stöd. I
hela vårt land finns det i dag endast ett
hundratal kompetenta psykoterapeuter.
Erfarenheter och forskning har visat att
det inte går att komma till rätta med
psykiska störningstillstånd bara genom
att stoppa i patienterna en mängd psykofarmaka.
Det är vad som nu sker med
den ekonomiskt underlägsne, när han
uppvisar psykiska avvikelser. Endast
det ekonomiska toppskiktet har råd att
få hjälp genom psykoanalys och psykoterapi.
Att återvinna varaktig psykisk
hälsa och balans skall inte vara betingat
av tillgången på en tjock plånbok, utan
stå öppet för alla. Det är ett elementärt
jämlikhetskrav.

Jag upprepar här den fråga som jag
ställde i min interpellation, men som
jag inte har fått något nöjaktigt svar på:
Ämnar socialministern vidta åtgärder
för att häva bristen på utbildade psykoterapeuter? -

18 Nr 43

Måndagen den 15 december 1909

Svar på interpellation ang. bristen på psykoterapeuter

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Uppenbart är herr Sjönell
litet missnöjd med att jag inte har
svarat honom så utförligt och detaljerat
som han önskat på den fråga han
framställt. Jag ber då att få göra herr
Sjönell uppmärksam på att han i interpellationen
till mig tog upp frågan om
läkarutbildningen, vakanser och åtskilligt
annat som sammanhänger därmed,
och jag tyckte därför att det fanns anledning
att i anslutning till dessa utan
tvivel mycket viktiga frågeställningar
ge herr Sjönell en redogörelse för de åtgärder
som har vidtagits och kommer
att vidtagas.

Jag blev också litet överraskad av
herr Sjönells resonemang vad gäller ett
par meningar i mitt svar. Det förhåller
sig så, herr Sjönell, att psykiatrin har
prioriterats på flera områden, exempelvis
inom sjukvårdsbyggandet där vidare
långtidsvården och den öppna
vården fått förtur. Det är angeläget att
denna prioritering i olika avseenden
får slå igenom över hela landet.

Vidare är hela frågan om den psykiatriska
vårdens struktur föremål för en
mycket intensiv debatt, som jag antar
att herr Sjönell har följt. Socialstyrelsen
är i hög grad upptagen med att dra
upp riktlinjerna för framtiden på detta
område. Till det vill jag också tillägga
att jag tror att man inom sjukvårdsområdet
under 1970-talet på ett annat sätt
än tidigare kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på psykiatrin, som under
detta decennium kommer att stå i centrum
för åtgärder.

Herr Sjönell skall vidare observera
att det genom den viktiga reform, som
riksdagen i våras beslöt och som -—-såsom jag framhållit i mitt svar — fram
till 1975 kommer att tillföra psykiatrin
600 nya läkartjänster, i den allmänna
tjänstgöringen har inlagts ett obligatoriskt
inslag av tjänstgöring inom den
psykiatriska vården. Herr Sjönell måste
förstå att detta är ett utomordentligt

viktigt instrument för att föra den unga
läkargenerationen i kontakt med psykiatrin
och för att stimulera dessa läkare
till engagemang på området. Jag hoppas
att jag missuppfattade herr Sjönell
när jag tolkade honom så att detta
egentligen skulle vara något negativt.
Det är tvärtom ett utomordentligt viktigt
inslag i utbildningen när det gäller
att stärka läkarresurserna på det psykiatriska
området.

Låt mig till slut säga att det finns
anledning att förutsätta att man med
den pågående reformeringen av läkarnas
grundutbildning också kommer att
beakta behovet av ett ökat inslag av
psykologi och psykoterapi. Såsom jag
framhållit föreligger det en framställning
om att frågan om psykoterapeututbildningen
skall göras till föremål för
en utredning. Chefen för utbildningsdepartementet
kommer inom kort att
ta ställning till denna sak.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag beklagar, herr socialminister,
att jag fortfarande är en
smula missnöjd. Jag har inte fått något
svar på hur socialministern personligen
ställer sig till psykoterapeututbildningen
och till omedelbara åtgärder på detta
område. Att socialministern hänvisar
till utbildningsdepartementet är i
och för sig bra, men socialministern
är ju ändå den högste ansvarige för
sjukvården i vårt land, och hans ställningstagande
har stor betydelse i detta
sammanhang.

Det är, såsom jag försökt påvisa, en
central fråga att åstadkomma en ordentlig
psykoterapeutisk utbildning och
likaså att denna leder till att vi får
kompetenta psykoterapeuter. Vi är inte
betjänta av och kan inte godkänna något
slags kvacksalveri på det utomordentligt
känsliga område som psykoterapeuterna
arbetar inom. Dessa måste
vara minst lika väl utbildade som läkarna
är i sitt fack. Frågan är därför mycket
aktuell.

Måndagen den 15 december 1969

Nr 43

Svar på interpellation ang. bristen på psykoterapeuter

Vi kan inte heller, herr socialminister,
i denna debatt om psykoterapeuternas
utbildning och psykoterapins
ställning som ett effektivt instrument
för rehabilitering av människor med
psykiska störningstillstånd begränsa oss
till läkarna. Erfarenheterna visar att
även andra grupper efter viss utbildning
är mycket väl kompetenta och
lämpade för att ägna sig åt psykoterapeutisk
verksamhet. Detta gäller t. ex.
socionomer och psykologer, låt vara
med en ganska kvalificerad utbildning;
psykologerna måste nog ha åtminstone
en licentiatexamen.

Det behövs alltså en bred utbildning.
Det räcker inte med att man säger att
läkarnas utbildning skall förbättras
samt att läkaraspiranter skall komma
att inkopplas och kanske få intresse
för att vidareutbilda sig inom det psykiatriska
området genom den enligt min
mening välkomna reform som socialministern
hänvisade till i fråga om läkarutbildningen.
Nej, det gäller att även
utbilda andra grupper, som jag här
nämnt för insatser just på det psykoterapeutiska
området.

Att socialministern tog upp psykiatrin
och den psykiska hälsovården över
huvud taget i sitt interpellationssvar
tycker jag var tacknämligt, även om
mina kommentarer kanske verkade något
negativa. Jag säger detta för att undvika
missförstånd. Det gäller ett jätteområde
som är av central betydelse för
vår folkhälsa och inte minst för produktionen
i framtiden, när vi lever under
så pass pressande yttre förhållanden
som vi gör.

Det finns all anledning att syssla med
denna fråga. Jag noterar också vad socialministern
sade och vill gärna, med
utgångspunkt i mina egna önskemål, instämma
i förhoppningen att 1970-talet
verkligen skall bli ett årtionde då det
sker ett genombrott på detta område
och vi får en väsentligt effektivare vård
av psykiskt sjuka människor samt bättre
resurser när det gäller läkare och

andra som, t. ex. psykoterapeuter, kan
verka på området.

Frågan har ju aktualiserats inte minst
genom reportage i dagspressen. Det var
inte så länge sedan en stor dagstidning
innehöll reportage just om den psykiska
hälsovården, och det framgick att
denna lämnar mycket övrigt att önska
i dag. Många blev chockerade över tillståndet
— de hade inte kunnat tänka
sig att det stod till på detta sätt. Men
det gör det tyvärr, vilket även ett mycket
avslöjande reportageprogram i televisionen
visade.

Jag tror att vi måste förena oss i gemensamma
ansträngningar för att förbättra
förhållandena på detta område
så att vi -— som socialministern sade —
får uppleva 1970-talet som det årtionde
då ett genombrott sker på den psykiska
hälsovårdens område.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Efter herr Sjönells senaste
inlägg kan jag fatta mig mycket
kort. Herr Sjönell har ju i stora stycken
instämt i mitt tidigare anförande, där
jag sade att 1970-talet bör bli ett årtionde
då krafterna spänns för att öka
insatserna på den psykiatriska vårdens
område. Och det är för att öka dessa
insatser som en rad olika åtgärder vidtagits
och nu vidtas.

Jag vill tillägga att det självfallet äger
rum ett samarbete mellan utbildningsdepartementet
och socialdepartementet
när det gäller utbildningsfrågor som är
direkt kopplade till vårdsektorn. Men
som jag har påpekat i mitt svar är det
i utbildningsdepartementet den aktuella
framställningen ligger, och jag räknar
med att utbildningsministern inom
en snar framtid kommer att ta ställning
till frågan om en utredning. Jag fäster
herr Sjönells uppmärksamhet på att
man i framställningen speciellt tryckt
på att andra än läkare skall kunna få
denna utbildning, precis som herr Sjö -

20 Nr 43 Måndagen den 15 december 1969

Svar på interpellation ang. lättnader i bestämmelserna om stöd åt skogsbruket i
Norrlands inland

nell själv nämnde -— socionomer, sociologer
etc.

Härmed var överläggnigen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. lättnader
i bestämmelserna om stöd åt
skogsbruket i Norrlands inland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindberg har frågat
om jag avser att vidtaga några lättnader
i bestämmelserna om kostnadsrestriktionerna
kring det skogliga inlandsstödet
så att högsta möjliga sysselsättningseffekt
kan ernås.

Bestämmelser om särskilt bidrag till
återväxtåtgärder på svårföryngrad
skogsmark i Norrlands inland och i
viss del av Kopparbergs län meddelades
av Kungl. Maj:t den 24 oktober i
år. Enligt bestämmelserna gäller som
villkor för bidrag bl. a. att arbetskraft
till såväl avverknings- som återväxtarbeten
skall anvisas eller godkännas av
arbetsförmedlingen. När sådana arbeten
utförs som beredskapsarbeten får
arbetsmarknadsstyrelsen betala därav
föranledda merkostnader. Styrelsen får
dock betala högst 12 kr. per m3 sk vid
avverlcningsarbeten och högst 200 kr.
per ha vid återväxtarbeten.

Enligt interpellantens mening saknas
det i stort sett förutsättningar att,
när arbetena utförs som beredskapsarbeten,
hålla sig inom ramen för de medgivna
merkostnaderna. Anledningen
skulle vara att den arbetskraft som
närmast kommer i fråga för dessa arbeten
som regel har en prestationsförmåga
som vida understiger normalarbetskraftens.
Till detta vill jag svara
att arbetsmarknadsstyrelsen har räknat
med att den arbetskraft som kom -

mer att sysselsättas vid dessa arbeten
skall prestera 50 procent av normalarbetskraftens
kapacitet.

Tidigare har som regel inget som
helst bidrag utgått för återväxtåtgärder
efter avverkningar på de ifrågavarande
skogarna. Det nu införda bidraget
bör därför utgöra en inte obetydlig stimulans
till ökade avverkningar, i synnerhet
som skogskonjunkturen för närvarande
är gynnsam. Därtill kommer
sedan att arbetsmarknadsstyrelsen, när
arbeten utförs som beredskapsarbeten,
står för en betydande del av de merkostnader
som kan uppkomma på grund
härav.

Vidare anförde:

Hen- LINDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.

Som jag framhållit i interpellationen
är det bra att det skogliga inlandsstödet
har kommit till stånd. Det är bra ur
två synpunkter; det kan sätta fart på
en många gånger eftersatt skogsvård
och det kan ge arbetstillfällen.

Tyvärr har jag och många fler med
mig funnit att bestämmelserna i fråga
om stödet är kringgärdade med alltför
snäva kostnadsrestriktioner som tar
bort en stor del av effekten. Inrikesministerns
svar på frågan om man från
regeringens sida är beredd att lätta på
kostnadsrestriktionerna måste jag tyda
så att detta icke är fallet. Jag finner det
beklagligt, emedan jag tror att det är
nödvändigt att omarbeta bestämmelserna,
om dessa tilltänkta arbeten skall
kunna komma till stånd i tillräcklig
omfattning.

Som ett bevis på att bestämmelserna
inte är tilltalande för markägarna kan
man peka på att endast ett fåtal stödarbeten
har påbörjats. I Jämtlands län
t. ex. har inga arbeten av denna art
ännu kommit till stånd.

Måndagen den 15 december 1969 Nr 43

Svar på interpellation ang. lättnader i bestämmelserna om stöd åt skogsbruket i
Norrlands inland

Det är i synnerhet vid arbeten som
utförs vintertid som full merkostnadstäckning
inte kan ernås. De som har
utarbetat bestämmelserna måste antingen
ha menat att full täckning för merkostnaderna
inte skall lämnas eller också
har de förbisett några fakta i skogsavtalets
utformning, som gör att arbetena
i sådana bestånd som det här är
fråga om blir väsentligt dyrare vintertid
än under barmarksperioden. Men
även under barmarksperioden kan
gränsen 12 kronor per skogskubikmeter
vara för knapp.

Vad som medverkar till att merkostnadsgränsen
blir för låg är den fullt
riktiga bestämmelsen om att dessa arbeten
skall bedrivas under AMS-avtalets
bestämmelser, d. v. s. arbetstagaren
skall erhålla 65 procent av tidlönen och
50 procent av ackordet. Detsamma gäller
de höga klimat- och snötillägg som
tillkommer vid arbeten under vintertid
i ifrågavarande bestånd.

Den arbetskraft som kan komma i
fråga besitter inte normalarbetskraftens
kapacitet. Med den höga procentuella
andelen tidlön gör detta förhållande
att markägaren drabbas av en
betydande merkostnad.

Men även om markägaren använder
sig av arbetskraft som går på rent ackord
så gör det faktum, att vintertillläggen
inte betraktas som en merkostnad,
att arbetena inte kommer till stånd.
Normalt förläggs arbeten i bestånd som
det här är fråga om till barmarksperioden.
Merkostnaden för vintertilläggen
blir avsevärt mindre i tätare och
grövre bestånd.

I Jämtlands län beräknar såväl länsarbetsnämnden
som skogsvårdsstyrelsen,
att den arbetskraft som kan komma
i fråga besitter en arbetskapacitet
av högst 40 procent av normalarbetskraftens.
Detta är fallet på grund av att
de friställningar som förevarit i skogsbruket
i regel drabbat den lågproducerande
arbetskraften och bortrationali -

serade äldre hästkörare. Före detta körare
besitter självfallet inte den arbetsteknik
som är nödvändig för att de
som huggare skall kunna uppnå ett tillfredsställande
arbetsresultat.

I sitt svar säger inrikesministern att
man från AMS sida har räknat en arbetskapacitet
av 50 procent av normalarbetskraftens
för den tilltänkta arbetskraften.
Jag finner inte denna siffra
otrolig i t. ex. Norr- och Västerbotten,
där friställningarna varit större
och följaktligen gått lägre ned i åldersklasserna.
Därmed besitter ju den friställda
arbetskraften högre arbetskapacitet.
Redan vid en arbetskapacitet av
50 procent av normalarbetskraften är
emellertid restriktionerna alltför snäva.
En faktor som ytterligare påverkar
Situationen är att, sedan dessa bestämmelser
kom till stånd, skogsavtalets
tidlöner har höjts kraftigt i relation
till ackorden.

Jag vill anföra ett exempel, som är
mycket positivt ur merkostnadssynpunkt.
Jag har därvid räknat med en
stämplingstälhet av 50 in3 per hektar,
en medeltjocklek av 5V2 tum, formklass
s 2 och en arbetskapacitet av 50 procent
och kommit fram till en merkostnad
under barmarksperiod utan vintertillägg
av 7 kr. per kubikmeter skog.
Vid 60 cm snödjup med tillkommande
snödjupsersättning och klimattillägg
blir merkostnaden 18: 30 kr. per kubikmeter.
Då är att märka att jag inte har
tagit med den merkostnad som betingas
av reseersättningar. Anledningen är att
denna är oerhört svår att beräkna; den
kan variera från ingenting upp till rätt
betydande summor. Jag kan även mycket
väl finna fall där merkostnaden under
sommarperioden blir mera än 12
kr. per kubikmeter skog.

Går man ned i arbetskapacitet under
50 procent förändras situationen mycket
snabbt till det sämre. Med tanke på
det stora antal svårplacerade arbetslösa
som finns i skogslänen vore det önsk -

Nr 43

Måndagen den 15 december 1969

Svar på interpellation ang. lättnader i bestämmelserna om stöd åt skogsbruket i
Norrlands inland

värt att man inom regeringen funne det
lämpligt att omarbeta bestämmelserna,
så att de tilltänkta arbetena komme
till stånd.

Det förhållandet att konjunkturerna
nu är bättre hjälper inte upp situationen
nämnvärt. Vi känner till arbetsgivarnas
ovilja att anställa icke fullt högproduktiv
arbetskraft; de går hellre ut
över landets gränser och importerar arbetskraft.
Vi skall komma ihåg att man
från arbetsgivarhåll använt lågkonjunktur
och rationalisering som motiv för
att befria sig från denna i arbetsgivarögon
mindre eftertraktade arbetskraft,
och man är självfallet inte beredd att
utan vidare återanställa den. Jag påstår
att man gått för långt i sitt friställningsnit;
det bevisas inte minst av det arbetskraftsbehov
man för närvarande
har.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka inrikesministern för svaret, i
förhoppning om att man inom regeringen
skall komma på bättre tankar
och omarbeta bestämmelserna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall gärna erkänna
att jag blev överraskad av att finna att
så få skogsägare hade utnyttjat den nya
möjligheten att erhålla stöd för avverkning
och därmed också för återställningsarbeten
inom restskogarna. Dessa
har ju länge varit ett problem.

Jag har observerat i tidningspressen
och på annat sätt att det har uppstått en
diskussion om hur kostnadsberäkningarna
skall göras i detta sammanhang.
För herr Lindberg vill jag påpeka att
när Kungl. Maj:t har utfärdat bestämmelser
har det skett i medvetande om
att det blir arbetsmarknadsverket, länsarbetsnämnderna
och skogsvårdsstyrelserna
som skall försöka omsätta intentionerna
i det praktiska livet. Därvid
kan det naturligtvis uppkomma en hel

del frågor, t. ex. beträffande vilka kostnader
som skall täckas. I det fallet kan
jag inte rekommendera annat än att de
skogsägare som är intresserade — detta
framhöll jag i ett interpellationssvar i
medkammaren redan strax efter det att
vi hade fattat beslutet i fråga — får
söka kontakt med vederbörande myndigheter
på länsplanet för att med dessa
diskutera igenom sin situation och
de faktiska kostnader som kan uppstå.

Därför tror jag inte att det finns någon
anledning att ändra de riktpunkter
som Kungl. Maj:t har angivit som vägledande
för detta arbete. Det gäller
bara att försöka tillämpa dem på ett
vettigt sätt, så kan man nog nå ganska
långt.

Som en förklaring till att avverkningarna
inte har kommit i gång har framhållits
att beslutet kom relativt sent och
att åtminstone de större skogsbolagen
men även domänverket och vissa andra
skogsägare redan hade planerat sina
avverkningar för den kommande vintern.
Jag vet inte i hur hög grad detta
kan ha medverkat, men oavsett skälen
till dröjsmålet tycker jag att det är angeläget
att man från skogsägarhåll på
allvar prövar denna möjlighet att få bidrag.
Den kommer nämligen bara att
stå till buds fram till den 1 juli 1971.
Bestämmelserna är ju avsedda att vara
temporära.

Landshövding Näslund gjorde för
några år sedan en utredning om Norrbottenskogarna
och anvisade då en lösning
som i stort sett liknade den som
vi nu har beslutat. Det vore beklagligt
om dessa åtgärder inte kunde leda till
ett positivt resultat. Framför allt gäller
det emellertid, som jag redan framhållit,
att tillämpa bestämmelserna på ett
praktiskt och riktigt sätt.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Det förhållandet att bestämmelserna
om stödet meddelades

Måndagen den 15 december 1969

Nr 43

sent och därför inte kunde påverka planeringen
kan naturligtvis ha spelat in
men har knappast varit en avgörande
faktor. Jag kan inte tänka mig att det
inte hade funnits möjligheter att planera
med hänsyn till stödet. När bestämmelserna
blev kända visade det sig också
att intresset var stort, men många
backade ut då de fick klarhet om kostnadsfördelningen.

När länsarbetsnämnden i Jämtlands
län och skogsvårdsstyrelsen började underhandla
med markägare och arbetsgivare
nödgades de konstatera att merkostnaderna
många gånger skulle bli
betydligt högre än 12 kronor per skogskubikmeter,
och då föll objekten ofta
bort. Skogsvårdsstyrelsen räknar med
att arbetskraften bör prestera 60 procent
av den reguljära arbetskraftens kapacitet,
om stödet skall vara tillräckligt
t. ex. under barmarksförhållanden,
och svårigheterna blir betydligt större
under vintertid. Personligen har jag
den uppfattningen att regeln om 50 procent
av normalarbetskraftens kapacitet
håller under barmarksperioden, även
om undantag från denna regel också
kan finnas.

I bestämmelserna anges dock klart
och tydligt att merkostnaderna för vintertillägg
och snöersättning inte får betalas
av arbetsmarknadsstyrelsen, och
såväl skogsvårdsstyrelsen som länsarbetsnämnderna
har funnit att man på
den punkten inte kan frångå bestämmelserna.
Då är man så att säga låst.
Skall det hända någonting under vinterhalvåret
måste man lätta på dessa bestämmelser
och vara beredd att betala
vintertillägg och snöersättning. Som jag
tidigare framhållit avverkas nämligen
normalt inte sådana bestånd under vinterperioden
utan under barmarksperioden,
då dessa ersättningar inte kommer
i fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. utbyggnad
av vägnätet i Norrland i sysselsättningsfrämjande
syfte

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat om jag anser det möjligt
att genom byggnad av trafikleder bereda
arbete åt dem som behöver sysselsättning
t. ex. i Vindelälvsdalen och
om jag uppfattar en investering av samma
storlek som avses skola ske vid en
utbyggnad av älven som försvarlig vid
vägbyggnader av detta slag.

I interpellationen sammankopplas
byggandet av vägar i vissa delar av
Norrland med frågan om en utbyggnad
av Vindelälven.

Det är inte min avsikt att här ta upp
en närmare diskussion om de vägprojekt
som nämns i interpellationen. Efter
samråd med kommunikationsministern
vill jag emellertid framhålla följande
i detta avseende.

Länsväg 363 längs Vindelälven går
parallellt med och mellan riksvägarna
93, Blå vägen, och 95, som nu byggs ut
som mellanriksvägar mellan Bottenviken
och Atlantkusten. Enligt vad jag
inhämtat föreligger knappast något behov
av ännu en högklassig väg mellan
dessa två såsom herr Nilsson tänkt sig.
En viss upprustning kan dock behövas
av väg 363. Det antal människor som
därigenom kan beredas sysselsättning
torde dock bli förhållandevis ringa.

I frågan om Vindelälven har som bekant
arbetsgruppen för de outbyggda
älvarna avlämnat en promemoria, vilken
nu är föremål för remissbehandling.
Jag anser mig inte i detta läge
kunna gå in i en diskussion av de frågor
som interpellanten drar upp på det
området.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Alla Måste Söderut —

Nr 43

Måndagen den 15 december 1969

Svar på interpellation ang. utbyggnad av vägnätet i Norrland i sysselsättnings
främjande syfte

det är den tolkning av de tre bokstäverna
AMS som framfördes vid eu demonstration
i Västerbotten i går. Det
stod så på de plakat som demonstranT
terna bar. När jag läste om detta i tidningen
i dag, tyckte jag nog att det var
väl pessimistiskt. Men, herr Holmqvist,
när jag läste svaret på min interpellation
en gång till, tyckte jag nog afl det
skymtar något av samma övertygelse
bakom svaret. AMS — Alla Måste Söderut:
står det inte så någonstans i regeringens
hemliga papper?

Jag tackar inrikesministern för att
han över huvud taget svarat. Jag har
alltid tyckt om att tala med herr Holmqvist,
och han kanske hade velat säga
mer än han gjort i svaret men hindrats
av så mycket annat, bl. a. av att inte
allt i regeringen ligger i hans departement.
Men att jag vänt mig till just
honom beror på att sysselsättningsfrågorna
är så brännande och därför att
det i andra planer och utkast, som kommit
under mina ögon, nämnts så mycket
om nödvändigheten av att bereda
sysselsättning.

Inrikesministern har frågat kommunikationsministern
i saken och berör
med några få ord frågan om vägen längs
Vindelälven. Han har funnit att den
kan behöva en viss upprustning. Jag
har också nämnt Blå vägen i min interpellation.
Inte heller den vägen har,
trots att den är relativt bra, den styrka
och framkomlighet för en framtida utvecklingstrafik
som den borde ha. En
upprustning även av den vägen skulle
ge sysselsättning.

Jag förstår naturligtvis att herr Holmqvist
som inrikesminister inte i någon
större utsträckning kan blanda sig i
andra departements göranden, men han
är ju som regeringsmedlem ansvarig för
allt vad regeringen gör. Och han torde
veta varför en upprustning av väg 363
är nödvändig. Jag tycker att det bakom
orden »en viss upprustning» skymtar
någonting i den här stilen: det behövs

en bättre väg för transporter i samband
med utbyggnad av vattenfall! En viss
upprustning skulle alltså räcka härför.
Nu säger inrikesministern att han i detta
läge är förhindrad att tala om utbyggnaden
av vattenfallen. Det är kanske
riktigt. Men rent principiellt skulle
han väl kunna delge oss sin syn. Är
han också förhindrad att säga, om vi
skall ha några människor kvar i norra
Sverige, i Vindelälvsdalen t. ex.?

Inrikesministern säger att antalet
människor som kan beredas sysselsättning
med vägupprustning torde bli förhållandevis
ringa. Ja, skall det bara bli
en viss upprustning av den i stora delar
undermåliga vägen har han naturligtvis
rätt. Frågan är väl om vi alls
bör rusta upp vägen, om det inte blir
några andra prognoser för den här
landsdelen. Tror regeringen att någon
vill etablera sig i norr, om inte staten,
som ju har ett stort ägaransvar i dessa
landsdelar och som bör tänka på hela
Sverige som en enhet, skyndar sig att
bota allt som är försummat för att möjliggöra
en etablering i norr?

Skall företag och industrier våga slå
sig ned här måste det i t. ex. Västerbotten
finnas huvudpulsådror, stora och
starka trafikleder, tvärs över landet,
från Bottenviken till Norska havet.
Längs Vindelälven behövs en parallellled
till Blå vägen av god klass. Till dessa
vägar måste det finnas tillfartsväg
gar. Då skulle företag som kan tänka
sig att flytta hit därför att här finns
arbetskraft och många andra saker kunna
göra det. Service först, etablering av
verksamhet sedan, tror jag är en regel.
Skulle inte en miljard inom de närmaste
låt säga tio åren vara en god satsning?
Som ansvarig för sysselsättningen
också i norra Sverige och som medlem
av regeringen kan väl herr Holmqvist
svara på denna fråga utan att såra
kommunikationsministern eller industriministern.

Jag kan tolka inställningen hos svens -

Måndagen den 15 december 19G9 Nr 43

Svar på interpellation ang. utbyggnad av vägnätet i Norrland i sysselsättningsfrämjande
syfte

ken i norra Sverige så här: Vi vill ha
slut på tvångsförflyttningar av folk. Vi
vill inte att människorna i t. ex. Adolfström
skall hotas med expropriation
och konfiskering. Vilket blir Sorseles
framtida öde om inte Vindelälvsdalen
får en trafikled? Vi tror att norra Sverige
är fullt jämförligt med övriga Sverige
som bo- och arbetsplats. Vi tror
att Västerbotten kan bli ett befolkat län
också i framtiden, med befolkningen
spridd över åtminstone större delen av
länet, om det finns garantier för snabba
och goda transportmöjligheter för
produkterna. Vi kommer att få en tillströmning
av företag, arbetsvilliga och
investeringshågade, hantverkare, industrier,
o. s. v. om kommunikationsfrågan
löses eller garanteras en snabb lösning.

När Riksgränsbanan en gång skulle
byggas upphävdes ett skri av protester
mot norra Sveriges favorisering. Det
sägs att om inte E. G. Boström den
gången hade hotat med regeringens avgång,
hade förslaget om banans byggande
fallit. Man sade att det var en
felaktig satsning, kanske därför att den
gjordes så långt i norr. Men det var inte
så; det har visat sig att den var oerhört
värdefull.

Djupast sett tror jag inte att regeringen
går med AMS — i den tolkning
jag angav —- i tankarna. Jag spetsade
till det litet för att få någon att lystra,
även om jag och inrikesministern nästan
är på tu man hand här i dag.

Alltså: en stark, snabb led till isfri
hamn i Västerhavet för allt det myckna
som skall västerut och för allt det som
kommer från världshaven och skall in
till denna del av norra Sverige och till
Finland också för den delen; mellersta
och norra Finland har behov av kon-*
takt med Västerhavet via Sverige. Man
resonerar i Finland på fullt allvar —
förutom ökad färjtrafik -— om en framtida
fast förbindelse mellan Österbotten
och Västerbotten. Det är ett miljardföre -

tag. Vanvettigt, säger någon. Men för
den som tror att norra Skandinavien
och Finland inte skall läggas ned, att
där finns stora möjligheter till utbyggnad
och utkomst för många människor,
är det en realistisk satsning. Det kommer
att bli arbete under utbyggnaden,
det kommer att ge en garanti för Nordens
framtid.

Låt norra Sverige få leva! Miljön är
den bästa: vatten, ren luft, goda utrymmen
för fritidsliv, bättre sociala förhållanden
eller minst lika bra. Se till
att ingen mer av tvång behöver flytta
söderut och att de många som gärna
skulle vilja vända tillbaka får chansen!
Herr Holmqvist har säkert ingenting
emot att alla svenskar sysselsätts. Satsa
då på denna norra del av Sverige!

Jag har hört att i höst 2 500 personer
i månaden har fått flytthjälp från skogslänen
av AMS. Jag förstår att det har
varit en lösning för dem i en akut svår
situation, men om man ser till landets
väl i det långa loppet och dessa familjers
trevnad, tror jag ändå att det är
en olycklig lösning.

Staten har heller inte varit något föredöme.
När statliga tjänster i norr har
dragits in har som regel inga motsvarande
skapats i samma takt. Det gäller
t. ex. televerket, järnvägen och postverket
— detta rör inte inrikesministerns
departement, men som regeringsmedlem
måste han väl ändå tänka på det.
Rationalisering har skett här som på
andra håll, men under det att en tjänsteman
i samma ställning i södra eller
mellersta Sverige har kunnat tänka sig
att bli kvar i sin stad eller provins, har
det för motsvarande tjänsteman i norr i
regel bara varit flyttning neråt landet
som vinkat — AMS.

Herr talman! Jag tror egentligen att
regeringen vill hela Sveriges väl, men
ibland har jag svåra tvivel på det. Jag
har hört att det skulle vara realistiskt
att räkna med att det kostar bortåt en
kvarts miljon att flytta en normalfamilj,

Nr 43

Måndagen den 15 december 1969

Svar på interpellation ang. utbyggnad

främjande syfte

om man lägger ihop allt som bör vara
med i räkningen. Detta kanske ter sig
vettigt i ett kort perspektiv, och det är
kanske billigare än att låta detta besvärliga
Norrland vara befolkat som
det har varit, men jag har ändå svårt
att tro att detta är en politik som kommer
att vara försvarlig i framtiden.

Jag har en känsla av att man resonerar
så här: Exploatera norra Sveriges
naturtillgångar! Lägg sedan ner allt
som inte måste finnas för drift av vissa
gruvor, kraftverk o. s. v.! Då kan vi
också bygga ut de fyra återstående älvarna
— jag anser att jag har frihet att
föra in dem i debatten. Man kan kalla
det för sysselsättningsfrämjande åtgärder.
Man kan på detta sätt trösta dem
som ropar mest, och så kan man under
tiden förbereda den övriga bofasta befolkningens
avtåg. Men i så fall bör det
ske snabbt.

Skall vi inte behålla hela landet befolkat,
så sätt fart på folkomflyttningen!
Det är också tvivelaktigt om randen
av bebyggelse längs kusten: Luleå,
Skellefteå, Umeå, Örnsköldsvik, Sundsvall.
Kan dessa städer leva utan ett
starkt expanderande ibland? Är inte en
stor del av satsningen också här tvivelaktig? .

lag har här en insändare som stod
i Aftonbladet i går under rubriken »Kan
Norrland specificera notan?» Det är ett
rop ur svenska hjärtans djup, förmodar
jag. Jag skall inte citera allt som
står där, men det är tankegångar som
jag mött på så många håll, att jag vill
föra in dem i resonemanget här.

Insändaren påstår: »Norrland är till
stora delar fel.» Några arga invånare
i Sorsele — som ligger i Vindelälvsdalen
— har klagat över att det dröjer så
länge med TV 2 i Norrland. Då svarar
insändaren, att Norrland kostar så oerhört
mycket mer på alla områden, för
varje kilometer väg, tele, el och TV. Det
gäller också skolservicen, hälsoservice,
förvaltningsservice o. s. v. »En glest be -

av vägnätet i Norrland i sysselsättnings folkad,

ofruktbar vildmark kan rimligen
inte bli annat än tiotals gånger dyrare
än ett kvarter på Kungsholmen, en
stadsdel i Västerås eller en tätbygd i
Skåne. Då det är vi mellansvenskar och
sydsvenskar som betalar denna höga
extrakostnad via våra skatter så har vi
rätt att yttra oss — åtminstone i debatten.
»

Längre fram står det att det var en
felaktig borgerlig satsning att låta Norrland
bli till.

Så går insändaren in på möjligheterna
att hämta hit utländsk arbetskraft.
»Då skulle vi få den dubbla kostnaden
att kosta på omskolning, språkskolning
etc. för utlänningarna samt de växande
kostnaderna att ge norrlänningarna en
anständig modern service uppe i vildmarken.
När ekvationen skulle vara så
mycket MÄNSKLIGARE PÅ SIKT att
låta glesbygds-norrlänningarna flytta
ned till den moderna standard och service
som redan finns i Mellansverige.»
— Ja, insändaren har kanske rätt i att
det är bättre servicestandard här.

Detta är naturligtvis inte skrivet av
någon regeringsmedlem, och jag tror
inte heller att det bara är inom det
parti som regeringen representerar som
sådana tankar förekommer — jag har
mött dem på olika håll. Jag sade i förra
veckan i en debatt, att jag har mött sådana
tankar även på borgerligt håll, så
att jag blivit helt förskräckt. Jag anser
emellertid att de som har regeringsansvaret
i Sverige bör se till att sådana
tankegångar blir motverkade och nedslagna
genom handlingsprogram och
genom bättre upplysning om Norrlands
möjligheter.

Jag fortsätter att citera: »Det behov
av ökad arbetskraft som finns i sjudande
Mellansverige såge vi allra helst att
den kom med Inlandsbanan, i stället för
enbart från utlandsbanan.» Jag skulle
tro att det finns oerhört många svenskar
som tänker så. Så slutar insändaren
med att säga, att ungdomarna har givit

Måndagen den 15 december 1969 Nr 43

Svar på interpellation ang. utbyggnad av vägnätet i Norrland i sysselsättningsfrämjande
syfte

sitt svar — de flyttar söderut. Ja, kan
de göra någonting annat?

Får jag ge inrikesministern ett råd,
att låta vattenrallarna, som friställts i
Norrbotten och som kan spränga i berg
och mycket annat, gå över till Västernorrland
och bygga en järnväg från
Kramfors till Mellansel för att förkorta
järnvägssträckan till övre Norrland
med ett femtontal mil. Det är visserligen
en fråga för kommunikationsdepartementet,
men ärenden om sysselsättningen
handlägges ju i inrikesdepartementet.
Man kan också låta Ostkustbanan
fortsätta i anknytning till industrierna
vid Norrlandskusten.

Kommer dessa Vattenfalls arbetare
till Vindelälvsdalen, blir det en rush
där några år och en del att göra för
dem tills de blir pensionerade, men någon
lösning av Västerbottens sysselsättningsfråga
innebär det inte, utan det
blir ett steg mot en ytterligare avfolkning
och utarmning.

Jag vill sluta med att citera landshövdingen
i Norrbotten, som i en artikel
för någon tid sedan skrev: »Hjälpa
Norrland är att rädda Sverige.» Han
påtalade statens brist på handlingslinje
när det gäller insatser i norra Sverige.

Då det gäller att bevara ett befolkat
och friskt land i norr har inrikesministern
ett stort ansvar. Jag har under
de år jag har närmare följt hans arbete
i regeringen fått den uppfattningen, att
han är stark och arbetsvillig. Jag tror
att han kan göra någonting för hela
Sverige. Jag vill inte att han skall uppfatta
det jag säger i dag såsom kverulans
eller ett försök att misstänkliggöra
honom personligen. Jag tror att
han kan göra någonting för Vindelälvsdalen
och Västerbotten, och jag tror att
han kan göra någonting för att ge regeringen
en handlingslinje.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag blev en smula förbryllad när jag
lyssnade på den utläggning herr Nilsson
i Agnäs gjorde i anslutning till interpellationen.
Det fanns liksom inget
direkt samband mellan den utläggningen
och den mera begränsade fråga som
herr Nilsson har ställt i interpellationen.
Jag har tolkat hans fråga så, att
den gällde huruvida man inte, om inte
Vindelälven byggs ut, kan bygga vägar
i stället och därigenom ge arbete i ungefär
samma omfattning. Så måste man
tolka frågan när man läser den.

Jag förstår nu att herr Nilsson har
blivit påverkad av demonstrationståg
som har påverkat honom att vidga debatten
till att gälla någonting mer än
det som behandlas i interpellationen.
Så hlev det sannerligen också. Vi fick
höra ett inlägg som borde ha kunnat
anstå tills vi skall behandla förslaget
om den nya lokaliseringspolitiken. Enligt
vad jag förstod menade nämligen
herr Nilsson att samhället måste satsa
kraftigare än hittills på att få till stånd
en snabb utveckling av näringslivet i
hela Norrland. Jag tror det är lämpligt
att låta detaljerna i den debatten anstå
tills vi får tillfälle att diskutera det
ärendet.

Jag tycker det var intressant att konstatera
att en representant för moderata
samlingspartiet vänder sig till mig
och frågar, om jag verkligen tror att
någon vill investera i Norrland utan
stöd av samhället. Det är ju rätt intressant,
om vi har kommit dithän att alla
politiska partier har kommit fram till
den övertygelsen att den enda väg man
har att gå är att staten på ett annat sätt
än nu måste vara med och finansiera
utbyggnaden. Jag tror att vi kan ha anledning
att vidga lokaliseringsstödet, att
vi kanske också skall ge stöd till andra
verksamheter än de egentliga industriföretagen.
Det är som sagt intressant
att notera uttalandet av herr Nilsson i
Agnäs — om han nu är representativ

28 Nr 43

Måndagen den 15 december 1969

Svar på interpellation ang. utbyggnad av

främjande syfte

för moderata samlingspartiets åsikter
— att det inte finns någon möjlighet
till investeringar i Norrland utan att
staten skall vara med. Jag hoppas emellertid
att de olika former av samarbete
med industrin och de åtgärder, som regeringen
har vidtagit för att försöka
utlokalisera statliga aktiviteter av olika
slag, skall kunna ge påtagliga resultat.

Jag uttrycker också den förhoppningen
— och jag tror jag kan säga att även
ledande folk inom industrin hyser samma
förhoppning — att man snart skall
ha möjlighet att redovisa resultat av
vårt samarbete. Jag tror att det är på
den vägen vi nu skall kunna åstadkomma
bättre resultat än vi har gjort hittills.
Men det är mycket möjligt, att vi, när
vi skall diskutera samhällets engagemang
i Norrland framöver, när försöksperioden
är utgången, får närma
oss dessa problem från andra utgångspunkter
än man gjorde för fem år sedan.
I det sammanhanget noterar jag
framför allt herr Nilssons inlägg som
ett klart uttryck för en sinnesförändring
hos moderata samlingspartiet.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Ja, min fråga gällde närmast
Vindelälvsdalen. Jag ville diskutera
principen. Vad kan vi göra? Hur
skall vi få folk sysselsatta? Vi har ont
om arbete, och sysselsättningstillfällen
behövs t. ex. i Sorsele och bygden som
ligger nedanför till den punkt där Vindelälven
rinner ut. Om vi kunde tänka
oss att det kunde satsas en lika stor
summa, som man har sagt att utbyggnad
av Vindelälven skulle kosta, på att
bygga en väg som tillsammans med förstärkning
av den parallellgående Blå
vägen och en anslutning mellan de två
vägarna i fjällregionerna för att ge Sorseleområdet
förbindelse till Västerhavet,
skulle inte det kunna ge sysselsättning
i lika hög grad som en utbyggnad
av Vindelälven? Inrikesministern
svarar nej på frågan. Jag menar att det

vägnätet i Norrland i sysselsättnings sltulle

ge sysselsättning i ännu högre
grad på lång sikt. Inrikesministern tvivlar.

Sedan vill jag säga att detta med demonstrationen
var jag inte med om.
Jag såg det i tidningen. Ingen har påverkat
mig att ta upp just det. Men folk
bl. a. i Vindelälvsdalen tycker att det
ser ut som de måste bort därifrån. Kan
man inte göra något, kan man inte ens
bygga en väg? Vi borde väl kunna göra
den där upprustningen av vägnätet, sätta
i gång vad som kan göras, så att folk
får arbete.

Vidare frågar inrikesministern, om
man nu hos moderata samlingspartiet
har börjat tycka, att staten skall vara
med och hjälpa till. Har vi någonsin
förnekat det? Har man inte fått stöd
i andra delar av Sverige av staten? De
som skall etablera sig i Skåne eller Mellansverige
har fått vägar, motorvägar,
snabba förbindelser, billigare teletrafik,
lättare att resa. Staten har ställt
service till förfogande i förväg. Därför
har både staten och enskilda kunnat
etablera sig där. Jag menar att det finns
för litet av detta uppe hos oss i Norrland.
Om det är någonting som skrämmer
bort just den privata företagsamheten
är det — så uppfattar jag det ■—
framför allt den omständigheten, att
man anser att det är för långt att resa
och att det blir svårt med transporterna.
Inte minst detta kommer in i bilden
som en negativ faktor.

Ytterligare åtgärder från statens sida
skulle främja möjligheterna att få någonting
gjort där uppe, som också skulle
kunna glädja herr Holmqvist och alla
som tar emot vad skattebetalarna ger.
Jag tror att det skulle bli en satsning
som bär sig. Enligt min mening är det
fel att påstå att moderata samlingspartiet
ändrat sig på denna punkt, och för
övrigt kan jag väl ha privata åsikter
som inte helt delas av mitt parti. Det
finns väl inget parti vars riksdagsmän
tänker precis lika. Just när det gäller

Måndagen den 15 december 1969 Nr 43 29

Svar på interpellation ang. utbyggnad av vägnätet i Norrland i sysselsättnings -

främjande syfte

Norrlandsfrågor, om vi skall använda
detta ord, eller norra-Sverige-frågor,
torde det finnas ganska divergerande
uppfattningar.

Jag upprepar, och detta har också
framhållits av landshövdingen i Norrbotten,
att ett klart uttryck för en helhetssyn,
som går ut på att den här delen
av landet skall vara kvar, kunde
skapa en tilltro och en optimism som
utan vidare skulle kunna medföra att
utvecklingen vände till det bättre. Just
från Ert håll, herr Holmqvist, måste
de signaler komma som innebär att
det blir en nv syn och att pessimismen
viker. Nu gror det innerst ett tvivel:
det är inte lönt, ty det är nog ändå meningen
att den här delen av landet inte
skall vara vad andra delar är. Jag tror
alltså att det måste göras någonting av
just den del av landet där administrationen
ligger och av regeringen för
att man tankemässigt och trosmässigt
skall kunna vända strömmen. Sedan
kommer också det andra.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag reagerar mot att
herr Nilsson i Agnäs säger att om inte
Vindelälven utbyggs — vilket han utgår
ifrån och från sina utgångspunkter inte
tycks vilja — bör det kunna göras motsvarande
investeringar i vägar. Men lika
väl som man gör bedömningar beträffande
Vindelälvens utbyggnad måste
man göra bedömningar beträffande satsningar
i fråga om vägbyggande. Det
är alldeles uppenbart att vi måste göra
klart för oss, om pengarna används på
bästa sätt om de skulle användas för
just vägbyggen eller om förtur bör ges
investeringar på andra områden. Accepterar
herr Nilsson det resonemanget
har vi kommit litet längre.

Herr Nilsson gör nu gällande att han
närmast menar att samhället skulle förbättra
de allmänna förhållandena för

företagen, men detta är en alltför stor
förenkling av problemet. Han beskriver
nämligen Norrland som om det bara
skulle finnas glesbygd där det saknas
kommunikationsmedel och där det inte
finns samma möjligheter i fråga om
samhällsmiljö som på andra håll. Norrlandsförbundet
har rekommenderat att
vi inte skall tala om Norrland, och jag
tror också det ligger mycket i att man
vid en beskrivning av situationen inte
tecknar bilden av Norrland som om
det där skulle saknas livskraftiga orter
som är lämpliga för industriell utveckling.
Jag kan mycket väl hålla med
om att vi i anslutning till den kommande
lokaliseringspolitiken får vara beredda
att diskutera även generella åtgärder
av olika slag. Men vi kommer
aldrig ifrån att det avgörande när vi
försöker intressera företagen är hur
mycket samhället kan ge som kompensation
för de merkostnader som enligt
deras mening uppstår för företaget vid
flyttning till en ort i Norrland. De frågar
vilka problem det kommer att medföra
för företaget. Man önskar då ett
betydande stöd av samhället, och det
har man hittills fått.

Jag vill, liksom så många gånger förut,
betona att det vi saknar är uppslag,
inte pengar. Det är inte många framställningar
som avslagits, och det har
aldrig berott på brist på medel. Orsaken
är att det inte kommer fram tillräckligt
många hållbara uppslag om hur
vi skall kunna utveckla Norrlands näringsliv.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Inrikesministern tyckte
att jag förenklade problemen, när jag
bara talade om vägarna. Han sade att
Norrland består inte bara av glesbygd.
Detta är riktigt, och jag var också inne
på det i mitt första inlägg. Om vi bara
får en serie tätorter — vi är tacksamma
för tätorterna på sätt och vis —

Nr 43

Måndagen den 15 december 1969

men ingenting sker i inlandet, alltså
i det stora område som kallas glesbygd,
är det då tänkbart att de där andra
orterna kan leva och existera? Och
varför är det i så fall nödvändigt att göra
de insatser vi gör i dag? Kan norra
Sverige leva med bara några »livskraftiga
orter»? Jag tror att det var de orden
som inrikesministern använde. Nej, jag
anser att vi måste försöka få en större
spridning på befolkningen.

Inte minst tveksam blev jag när herr
Holmqvist talade om merkostnaderna.
Jag håller med om att det kostar mera
att driva en industri i glesbygdsområdena,
men det beror ju delvis på att
kommunikationerna och servicen där
är sämre. Och hur blir det i det långa
loppet — säg om tio år — när boendemiljön
i tätorterna och i de överfyllda
delarna av Europa och Sverige har blivit
ännu sämre samt när de sjukdomar
som framskymtade i diskussionen mellan
socialministern och herr Sjönell
nyss blir ännu vanligare? Socialministern
sade ju att under 1970-talet kommer
psykoterapi och psykiatri att behöva
större utrymme. Det kanske blir
billigare då att ha människor boende
i Norrland. Det kanske främjar deras
hälsa. Ja, det är mycket troligt.

Det må vara sant att vi nu har brist
på uppslag, herr Holmqvist, men kan
inte det sammanhänga med att den företagare
i södra delen av Sverige som
lider brist på arbetskraft och därför
funderar på att förlägga en industri till
norra Sverige redan i förväg vet att
han kommer att möta svårigheter, därför
att det inte finns samma samhälleliga
service i Norrland? Bristen på uppslag
beror, menar jag, inte på att Norrland
i och för sig är mindre attraktivt
utan på att serviceutbyggnaden för att
möta en utveckling av näringslivet är
sämre än i övriga delar av landet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter
till förvärvsarbete för kvinnor i
orter med tung industri

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg i Hofors
har frågat mig, om jag är beredd att ta
några initiativ till statliga stödåtgärder
för att underlätta etablering eller utvidgning
av för kvinnlig arbetskraft lämpade
industrier på orter även utanför det s. k.
stödområdet som huvudsakligen har
tung industri.

I arbetsmarknadspolitiken ingår särskilda
åtgärder för den kvinnliga arbetskraften.
För att biträda arbetsmarknadsstyrelsen
i detta arbete är till styrelsen
knuten en särskild arbetsgrupp
med representanter för bl. a. arbetsmarknadens
parter. Åtgärderna har
bl. a. inriktats på att skapa nya arbetstillfällen
för kvinnlig arbetskraft inom
befintliga industrier på orter med ensidigt
näringsliv. Genom främst förbättrad
arbetsmarknadsutbildning har enbart
inom järnbruksbranschen under senare
år många nya yrken och arbetstillfällen
kunnat öppnas för kvinnor.

Den könsbundna yrkesrekryteringen
innebär en orationell användning av arbetskraftsresurserna
och för kvinnornas
del ofta också sämre försörjningsmöjligheter.
Strävandena att öppna fler yrkesområden
för såväl kvinnlig som manlig
arbetskraft måste därför fortsätta.
Jag vill framhålla att i den nuvarande
lokaliseringspolitiken ingår att medverka
till att komplettera näringslivet på
sådana orter som har ett ensidigt utvecklat
näringsliv för att skapa en mera
differentierad arbetsmarknad. Den av
interpellanten berörda frågeställningen
kommer också att uppmärksammas i
samband med behandlingen av de förslag
som 1968 års lokaliseringsutredning
nyligen har lagt fram.

Vidare anförde:

Måndagen den 15 december 1969 Nr 43 31

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter till förvärvsarbete för kvinnor i
orter med tung industri

Herr WESTBERG i Hofors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Det som jag finner positiva
svaret ger mig inte anledning till något
längre inlägg, men jag vill ändå nämna
något om de problem som finns i orter
med ensidigt tung industri.

En genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg utförd undersökning redovisar
att det under augusti månad i år fanns
148 000 latenta arbetssökande personer.
Till större delen bestod dessa av kvinnor.
Om andelen arbetssökande är större
i detta fall än vad som kan anses normalt
på de s. k. bruksorterna framgår ej
av rapporten, men man kan förmoda att
så är fallet. Som exempel vill jag lämna
några siffror över hur förhållandena ter
sig på en typisk bruksort, nämligen min
hemkommun som har cirka 13 000 invånare.

I början av året gjordes där en undersökning
om arbetsförhållandena bland
kvinnorna, varvid det framkom att 500
av 900 icke förvärvsarbetande önskade
arbete. Av dem ville 300 börja arbeta
omedelbart. Jag tror inte att detta förhållande
är utmärkande för endast denna
ort utan det förekommer med all säkerhet
motsvarande förhållanden på ett
flertal bruksorter med en ensidig industri.

Det är riktigt, såsom inrikesministern
framhåller i sitt svar, att många nya arbetstillfällen
har skapats för kvinnor
inom befintliga industrier på orter med
ensidigt näringsliv. Det är nog också
möjligt att göra mer för att skapa ytterligare
arbetstillfällen. Arbetstidsförhållandena
gör det dock i många fall svårt,
ja omöjligt för kvinnor med minderåriga
barn att ta anställning inom den
tunga industrin. I allmänhet erbjuds endast
skiftarbete, och det är, såsom vi
alla vet, svårt att förena barntillsyn och
skiftarbete.

Det är med glädje jag kan konstatera
att ytterligare åtgärder kan väntas i

den av mig berörda frågan. Jag är dock
medveten om att de största statliga insatserna
måste inriktas på stödområdet,
där problemen är mer påtagbara och
därigenom kräver större uppmärksamhet
och kraftigare åtgärder.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har inte på något
sätt anledning att polemisera mot det
föregående inlägget. Jag vill emellertid
ändå ta tillfället i akt att belysa hur ett
antal företag, som gått in för att försöka
placera in kvinnor på arbetsuppgifter
vilka tidigare handhafts av män,
verkligen har lyckats med detta. Vi har
gjort förfrågningar hos ett antal länsarbetsnämnder,
inom vilkas områden det
förekommer järnverk, pappers- och
massaindustri. Det har framkommit att
dessa företag har positiva erfarenheter
av den kvinnliga arbetskraften, inte
minst i det nu rådande konjunkturläget.
Deras intresse för att ta emot kvinnor
har därigenom ökat.

Jag kan nämna att exempelvis Sandvikens
Jernverk har bedrivit en mycket
målmedveten rekryteringsverksamhet
under senare tid med sikte på kvinnorna.
Företaget sysselsätter för närvarande
på arbetarsidan 5 300 män och
695 kvinnor inom 110 olika yrken. Vad
som är intressant att konstatera är att
omkring 300 av kvinnorna har rekryterats
sedan mars 1968. På denna korta
tid har alltså antalet kvinnor nästan fördubblats.

Vid Garphytte Bruk är 43 av de 650
anställda i produktionen kvinnor, därav
cirka en fjärdedel i yrken som tidigare
varit förbehållna männen.

Vid järnverket i Hälleforsnäs finns
det för närvarande cirka 100 kvinnor
bland de 1 350 anställda arbetarna. Företaget
har stort behov av nyutbildad arbetskraft.

Jag får kanske nämna att endast 5
procent eller 159 av de som arbetar vid

32 Nr 43 Måndagen den 15 december 1969

Svar på interpellation ang. Ökade möjligheter till förvärvsarbete för kvinnor i
orter med tung industri

LKAB är kvinnor. De arbetar med transport,
avsyning, el- och maskinreparationer
o. s. v. Även detta företag är emellertid
positivt inställt till en ökad rekrytering
av kvinnlig arbetskraft.

Möjligheter finns alltså för de kvinnor
som önskar förvärvsarbeta att i
mycket högre grad än tidigare bli mottagna
inom industrier, som traditionellt
varit förbehållna den manliga arbetskraften.
Den väsentligaste av de insatser
som arbetsmarknadsstyrelsen gjort i detta
avseende är faktiskt att den under de
senaste åren givit kvinnor som söker industriellt
arbete en orientering om deras
kommande arbetsuppgifter. Man har
haft stor framgång i detta arbete. Ett
hundatal sådana kurser har anordnats,
och dessa har genomgåtts av 3 500 kvinnor.
Jag antar att denna verksamhet
också haft stor betydelse för att kvinnorna
skall kunna bli orienterade. Detta
har medfört bättre förutsättningar för
dem att kunna gå in i industriellt arbete,
och naturligtvis har det också varit
en faktor som underlättat för företagarna
att kunna ta emot kvinnor.

.Tåg tror att vi är helt överens om dessa
åtgärder. Till detta kanske jag kan få
nämna några exempel som visar att vi
företagit lokaliseringspolitiska satsningar
även utanför stödområdet med hänsyn
till ensidigheten i näringslivet där.
Borås är kanske det mest talande exemplet.
Där har fem företag fått lokaliseringslån
på 23 miljoner kronor. Dessa
företag arbetar utanför textilindustrin,
och de har fått stöd just därför att de
representerar en annan sektor av näringslivet.
Hittills har 725 personer rekryterats
i dessa företag.

Jag skulle kunna nämna ytterligare
exempel. Jag är helt övertygad om att vi
även i framtiden måste ha vår uppmärksamhet
riktad på orter utanför stödområdet,
speciellt när de företer en ojämn
balans mellan de olika yrkesområdena.
Ur konjunktursynpunkt och av andra
skäl är detta motiverat, men jag kan

medge att så länge vi inte kunnat bryta
ned alla traditionella föreställningar och
lyckats göra alla yrken tillgängliga
för såväl män som kvinnor måste vi
även sätta upp ett gott resultat av denna
strävan bland de önskemål som måste
tillgodoses.

Herr WESTBERG i Hofors (s):

Herr talman! Jag tycker det är riktigt
som inrikesministern säger, att arbetsmarknadsstyrelsen
gör allt för att
kunna få in ännu fler kvinnor i industrin.

Vad beträffar de exempel som inrikesministern
anförde bl. a. från Sandvikens
Jernverk, så känner jag mycket väl till
att man i Sandviken har en stor drive
på gång för att få ytterligare kvinnlig
arbetskraft från grannkommunerna.
Man har också lyckats därvidlag, men
det beror till stor del på att Sandvikens
Jernverk tillhör låt mig säga de »lättare»
järnverken, där det finns flera lämpliga
arbeten för kvinnor. Förhållandet
är ett annat på de »tyngre» järnbruken,
där det främst rör sig om ren ståltillverkning
i hyttor, martinverk, valsverk
o. s. v.

Att det är nödvändigt att ha en kompletterande,
lättare industri på ifrågavarande
orter beror på att ju mer kvinnor
man tar in, desto sämre blir möjligheterna
för de äldre manliga arbetarna
att få lättare sysselsättning som de kan
falla tillbaka på när de slitit ut sig. Som
ordförande i Metallavdelningen i Hofors
känner jag till fall där martinarbetare
— smältare — har måst vänta i flera
år på att få slippa skiftarbete och komma
över till lättare arbete. På senare tid
har de lättare arbetena i stor utsträckning
varit upptagna av kvinnor, som
åtar sig att köra traverser och truckar
samt reglera olika maskiner. Dessa arbeten
har tidigare varit reträttplatser
för äldre manliga arbetare.

Det är av största vikt att det kan
komma till stånd en kompletteringsindm

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 33

stri på dessa orter, och jag hoppas att
den positiva anda som inrikesministern
givit uttryck åt kommer att bestå, så att
vi kan få stöd när vi vill ha statlig hjälp
på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 24, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 50 och 51,
statsutskottets utlåtanden nr 179—190,
bevillningsutskottets betänkanden nr 72,
74 och 76, bankoutskottets utlåtande nr
53, första lagutskottets utlåtanden och
memorial nr 56, 57 och 60 samt andra
lagutskottets utlåtande nr 89.

§ 10

På hemställan av herr talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 190 skulle uppföras närmast
efter bankoutskottets utlåtande nr 53
bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 11

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 49, i anledning av två propositioner
med förslag till vissa ändringar
i kommunallagstiftningen m. in. jämte
följ dmotioner, och

nr 52, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende;

statsutskottets memorial nr 191, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1969/70;

bevillningsutskottets betänkande nr
75, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen (1928:
370) jämte motioner; samt

bankoutskottets memorial nr 54, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.15.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 16 december

Kl. 10.30

§ 1

Meddelande om grundlagsändringar

Herr talmannen meddelade, att
Kungl. Maj :t till riksdagen överlämnat
en skrivelse angående förordnande av
statsrådsledamöter att uppläsa Kungl.
Maj :ts öppna brev till riksdagen angående
vissa grundlagsfrågor. Av denna
skrivelse, som nu föredrogs och lades
till handlingarna, inhämtades bland annat,
att Kungl. Maj:t förordnat hans excellens
herr statsministern Olof Palme

att i andra kammaren uppläsa Kungl.
Maj ds öppna brev i ämnet.

Med anledning härav överlämnade
herr talmannen ordet till hans excellens
herr statsministern Palme, som uppläste
Kungl. Maj ds öppna brev till riksdagen
av den 12 december 1969 angående vissa
grundlagsfrågor, så lydande:

I skrivelse den 10 december 1969, nr
404, har riksdagen anmält, att riksdagen
slutligt antagit förslag till ändrad lydelse
av 50 § regeringsformen och 73 §
riksdagsordningen, vilket 1968 års riks -

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 43

34 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Godkännande av fördrag'' om förhindrande av spridning av kärnvapen

dag antagit som vilande för vidare
grundlagsenlig behandling.

Kungl. Maj :t vill härmed ge riksdagen
till känna, att Kungl. Maj:t denna dag
gillat och antagit förslaget.

Kungl. Maj :t vill vidare meddela riksdagen,
att Kungl. Maj :t denna dag låtit
utfärda de beslutade grundlagsändringarna
genom allmän kungörelse.

GUSTAF ADOLF

Lennart Geijer

Uppläsningen åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Fälldin enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 15—den 21 innevarande december.

Herr Fälldin beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial
nr 49 och 52, statsutskottets memorial
nr 191, bevillningsutskottets betänkande
nr 75 samt bankoutskottets memorial
nr 54.

§ 4

Godkännande av fördrag om förhindrande
av spridning av kärnvapen

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av fördrag
om förhindrande av spridning av
kärnvapen jämte i ärendet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Det är nu nästan 25 år

sedan den första atombomben kreverade
över Hiroshima. Det var en oerhörd,
en skakande upplevelse för hela världen,
och allt sedan den tiden har kärnvapenhotet
hängt över våra huvuden.
Vi har känt det dagligen, vi har inte
kunnat komma ifrån känslan av betryck
och oro.

Men reaktionen har varit olika hos
olika grupper, länder, nationer och individer.
En del har varit starkt inriktade
på att genom internationella överenskommelser,
opinionsbildningar och
påtryckningar försöka förhindra varje
spridning av kärnvapen och åstadkomma
en effektiv nedrustning. Andra människor
och grupper har i största allmänhet
försökt komma ifrån problemet
genom att betrakta kärnvapnen som
ett orimligt inslag i en civiliserad värld.
Från dessa människors sida har man
inte ens vågat tänka på kärnvapnen,
eller man har låtsats som om de över
huvud taget inte existerar.

Vi kan dock inte blunda för att den
utveckling som pågår på kärnvapenområdet
inte visar någon stagnation. Det
utförs tvärtom ett fortlöpande arbete
inom kärnvapenmakterna för att öka
vapnens effekt, och de tillverkas i större
och större kvantiteter. Provsprängningarna
är inte avslutade utan genomförs
i oförminskad takt och oberoende
av alla diskussioner om rustningsbegränsningar.

Det finns anledning att ha denna kort
skisserade bild i minnet när vi betraktar
den handlingsfrihet som Sverige valt
som sin utrikespolitiska handlingsnorm.
Vi har valt den för att kunna stå neutrala
i krig. Alliansfriheten innebär ju —
det har sagts många gånger — att vi
själva måste efter egna beslut med egna
medel tillgodose vår egen säkerhet.
Kärnvapnens existens kan och får inte
nonchaleras i dessa beslut. Om utvecklingen
på kärnvapenområdet får löpa
vidare ohämmat kan vi mycket snart
komma i en situation, där en tillräcklig
svensk säkerhet endast kan vinnas ge -

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 35

Godkännande av fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

nom det oerhört drastiska beslut som
ett anskaffande av egna kärnvapen skulle
innebära eller genom vår anslutning
till en allians som besitter sådana vapen.

Jag vill betona att inte något av dessa
alternativ är vare sig acceptabelt eller
lockande. Vår politik måste inriktas
på sådant sätt att vi kan undvika ett
sådant val. Det vore från alla utgångspunkter
den för oss och för andra bästa
lösningen. Det är också denna lösning
som svensk utrikespolitik i fullt samförstånd
mellan de demokratiska partierna
har arbetat för under en lång
följd av år.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om en motion om den svenska utrikespolitiken
som moderata samlingspartiet
väckte vid fjolårets riksdag och där vi
ställde upp vissa krav som vi ansåg
skulle vara vägledande i nedrustningssammanhang.
Dessa krav var inte formulerade
främst med tanke på någon
speciell fråga utan skulle ha generellt
syfte. De föreföll oss själva ganska självklara
och föranledde dessbättre inte
heller någon gensaga från utrikesutskottet
eller vid behandlingen i denna kammare.
Jag vill särskilt erinra om en
punkt, nämligen den första som har
följande lydelse:

Nedrustningsåtgärder måste präglas
av balans och realism. Avtal och överenskommelser
får icke i sig innebära
förskjutningar i balansen mellan stater
eller grupper av stater. De bör ålägga
alla berörda parter jämförbara förpliktelser.

Man kan utan vidare konstatera att
det icke-spridningsavtal som vi nu skall
ratificera inte helt uppfyller detta krav.
Balansen har förskjutits till de kärnvapenfria
staternas nackdel. Å andra sidan
kan Sverige som kärnvapenfri stat
naturligtvis inte räkna med att kunna
tvinga igenom sina önskemål i internationella
sammanhang. Men vi har som
fri nation rätt att uppställa kravet att
kärnvapenmaklernas monopol på kärn -

vapen inte skall leda till eu allvarlig
minskning av vår egen trygghet. Det är
den vitala och den springande punkten
i vår problematik. Både vår egen
ställning och hela världens säkerhet är
avhängiga härav.

Ett icke-spridningsavtal får heller
icke utgöra slutpunkten för arbetet på
att få kärnvapnen under kontroll. Det
måste vara inledningen till en kärnvapennedrustningsprocess.
Det finns emellertid
— och det bör öppet sägas ifrån
— mycket som tyder på att kärnvapenmakterna
är beredda att slå sig till ro
med detta icke-spridningsfördrag, och
det kan inte vara tillfredsställande för
Sverige.

Vi har från vårt håll i ett motionspar
föreslagit att regeringen i samband
med ratifikationsinstrumentens deposition
— det är ju den handling som för
Sveriges del sätter avtalet i kraft —
skall deklarera att om ett bristande fullgörande
av kärnvapenstaternas åtaganden
om nedrustning kan konstateras
vid den femårsrevision som avtalet ger
oss möjlighet att göra, kan detta av Sverige
komma att betraktas som ett extraordinärt
förhållande som skulle äventyra
vårt lands högsta intresse. Utrikesutskottet
har inte tillstyrkt vårt förslag
i denna del. Utskottet uttalar att avtalets
bestämmelser om extraordinära
händelser skall tolkas på sådant sätt att
det syftar på t. ex. om en annan stat
i avtalspartens närhet förberett anskaffning
av kärnvapen. Det kan däremot
inte, menar utskottet, avse om en nu
kärnvapenägande avtalspart underlåter
att kungöra sina föreskrivna förpliktelser
och tydligen inte ens om kärnvapenupprustningen
fortsätter.

Man kan naturligtvis fråga sig vad
detta gör för skillnad när det gäller
den kärnvapenlöses nationella säkerhet.
Nu spelar det emellertid ingen större
roll vilka avtalsparagrafer som åberopas
i ett sådant här fall. Det väsentliga
är att den svenska regeringen i
samband med ratifikationen klart och

36 Nr 43 Tisdagen den 16

Godkännande av fördrag om förhindrande

kraftfullt understryker att Sverige i
värnandet av sina högsta intressen även
måste hävda kravet att avtalets förpliktelser
i fråga om kärnvapennedrustningen
verkligen blir fullgjorda. Vi anser
att en sådan deklaration —■ som vi förutsätter
på något sätt kommer att göras
— gynnar oss själva, gynnar freden
i världen och gynnar den fortsatta nedrustningen.
Även vi på vårt håll yrkar
därför ett klart bifall till utskottets hemställan
om ratifikation av icke-spridningsfördraget.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Herr Holmberg ställde
inget yrkande, och jag hade kanske inte
heller väntat att han skulle göra det efter
den diskussion som förts och det
beslut som fattats i utrikesutskottet.
Men jag är ändå litet förvånad över den
mångordighet som präglade hans inlägg.

Med anledning av vad herr Holmberg
sade i slutet av sitt anförande vill
jag framhålla att vi inom utskottet inte
fann anledning att acceptera den senare
delen av moderata samlingspartiets
motionspar och yrkande, därför att vi
menade att detta skulle kunna ge intryck
av en viss tveksamhet på svensk
sida, något som enligt vår mening inte
är fallet.

Herr talman! Det beslut vi nu står
i begrepp att fatta innebär en stor händelse
utrikespolitiskt sett. Utskottet konstaterar
ju också att icke-spridningsfördraget
är det mest betydelsefulla framsteget
på rustningskontrollens område
sedan 1963 års fördrag om förbud mot
kärnvapenprov i atmosfären, i yttre
rymden och under vatten.

Detta är en framgång för de svenska
strävandena på nedrustningens och
rustningskontrollens område. Det är
just det som jag finner anledning att
riksdagen starkt betonar. Utskottet säger
också i fortsättningen: »En svensk
ratifikation skulle stå i överensstämmelse
med Sveriges allmänna politik att
verka för avspänning, nedrustningskon -

december 1969

av spridning av kärnvapen

troll och nedrustning.» Även den satsen
bör spikas och föras ut. Självfallet
måste vi fullfölja våra ansträngningar
att få olika stater att gripa sig an med
uppgiften att »avsluta internationellt
bindande och kontrollerbara överenskommelser
om verklig nedrustning,
bl. a. i form av ett totalt provstopp,
frysning och produktion av klyvbart
material samt minskning av bestående
kärnvapenlager», något som också utskottet
understryker.

Jag har, herr talman, begärt ordet
för att understryka vilket betydelsefullt
beslut andra kammaren nu står inför.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Detta tillfälle då riksdagen
beslutar om att vårt land trots sina
tekniska förutsättningar att tillverka
kärnvapen avstår från att göra det är
av sådan betydelse att det må vara mig
tillåtet att göra vissa utblickar, huvudsakligen
framåt men i någon mån även
bakåt. Det kan ske i all korthet och det
kommer också att ske utan några kritiska
meningsutbyten. Det är angeläget
att vi i en fråga av så här stor vikt kan
fatta beslut i endräkt och samförstånd
utan att markera parti- eller intresseskillnader.
Jag kan f. ö. instämma i det
allra mesta som herr Holmberg här har
sagt.

Huvudsaken är att utrikesutskottet i
sina korta men märgfulla satser givit
uttryck åt de bedömningar, som från
vårt lands sida är vägledande när det
gäller att besluta om godkännande av
detta internationella fördrag till förhindrande
av spridning av kärnvapen.
Det framhålles där klart liksom i propositionen
164, som ligger till grund för
beslutet, att även om det nu föreliggande
icke-spridningsavtalet »inte i alla
delar har utformats på ett sätt som motsvarar
svenska önskemål och synpunkter»,
så är dock »en anslutning till fördraget
ett led i våra strävanden att

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Godkännande av fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

gynnsamt påverka det internationella
klimatet och att förbättra förutsättningarna
för fortsatta överenskommelser på
rustningskontrollens och nedrustningens
område». Det har ständigt varit regeringens
strävan att uppnå sådana
överenskommelser. Denna strävan skall
vi naturligtvis med all kraft fortsätta
trots de svåra hinder vi möter i den
internationella terrängen.

Hela frågan om vårt lands inställning
till kärnvapen tror jag kommer i ett
mycket klarare perspektiv, om man försöker
att urskilja och i viss mån hålla
isär utvecklingslinjerna, dels i fråga om
den inhemska diskussionen om vår säkerhetspolitik
och dels i fråga om kärnvapnens
roll i den internationella militärstrategin.

Man behöver bara kort erinra sig hur
avsevärt opinionsläget har förändrats
i vårt land under det gångna decenniet.
Det finns allt skäl att i dag påminna
om pionjärer sådana som Wigforss och
Undén och det socialdemokratiska kvinnoförbundet,
främst under Inga Thorssons
och Nancy Erikssons ledning, som
började kampanjen »Nej till svenska
atomvapen». De var då i klar minoritet.
Opinionspejlingar från slutet av
1950-talet ger belägg för detta. Exempelvis
år 1957 var bara 36 procent emot
att kärnvapen skulle anskaffas i Sverige,
men år 1967 var den siffran hela
73 procent.

Bakom denna förskjutning i den allmänna
medborgerliga opinionen ligger
en förskjutning också i den militära bedömningen
av det relativa värdet av ett
svenskt kärnvapensystem. I begynnelsen
ansåg mången att taktiska kärnvapen
skulle kunna vara till gagn i vårt
försvar, för att »våra soldater inte skulle
möta en kärnvapenbeväpnad fiende
tomhänta», som det ibland brukade uttryckas.
Nu vet vi att alliansfriheten
inte kräver svenska kärnvapen till sitt
försvar. Överbefälhavaren har inte krävt
sådana och har inte heller haft några
invändningar mot detta fördrag.

Förskjutningen på den militära sidan
är naturligtvis kopplad till den internationella
utvecklingen på kärnvapenområdet
och huvudsakligen militärteknologiskt
betingad. De flygplan och medeldistansraketer
som ursprungligen var
de viktigaste bärarna av kärnvapen är
det inte alls längre, utan det är i stället
de helt nytillkomna interkontinentala
raketerna. Avgörande är även det faktum
att avskräckningsladdningarna nu
har kommit upp i megatonklass. Man
har också raffinerade nya styrsystem,
t. ex. den individuella styrningen av tre
eller fem olika bomber som kan fällas
i ett och samma ögonblick, det s.k.
MIRV-systemet.

Kort sagt har den vapentekniska utvecklingen
lagt avstånd som är praktiskt
taget oändliga — eftersom de är oöverkomliga
— mellan supermakternas
kärnvapensystem och alla andra staters
existerande eller ens tänkbara kärnvapensystem.
Därför är det en slutsats att
dra att varken Sverige eller andra länder
i någorlunda liknande läge — d. v. s.
sådana som skulle kunna bli indragna
i en stormaktskonflikt — kan betrakta
kärnvapeninnehav som positivt värdefullt.

Med detta anser jag mig helt kort
i sak ha besvarat en del av de funderingar
om värdet av handlingsfrihet
och upprätthållande av ett visst »hot»
från svensk sida, som finns uttryckta
framför allt i motionen 11:1307 och
som herr Holmberg påmint något om
i dag.

Nej, utvecklingen bär med verklig
övertydlighet bekräftat det som man
från början av kärnvapnens framtagande
kunde ana, nämligen att de små och
medelstora staternas försvar mot kärnvapenhotet
knappast kunde ligga i att
de skulle uppta en rustningstävlan med
de stora giganterna utan i stället i att
försöka pressa dessa till överenskommelser
om rustningskontroll och nedrustning.

En fara för utvecklingen består emel -

38 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Godkännande av fördrag: om förhindrande av spridning av kärnvapen

lertid — och den vill den internationella
världen försöka möta just med detta
icke-spridningsfördrag — nämligen faran
för lokala krig och för kärnvapens
tillverkning så att säga i udda länder
i olika sammanhang. Det är ju ett faktum
att utvecklingen på det fredliga
atomenergiområdet har lett till att råmaterial
för bomber — särskilt plutonium
—• utvinnes på allt fler håll i världen.
Samtidigt sprides det tekniska kunnandet.
Detta ökar naturligtvis risken
för att man någonstans i en konstellation,
där grannstatsförhållandena är inflammerade,
skulle kunna göra en irrationell
bedömning och försöka skaffa
sig kärnvapen. Det blir därför ett allmänt
internationellt intresse att binda
så många som möjligt av världens länder
i en gemensam överenskommelse av
det nu föreliggande icke-spridningsavtalets
förpliktande karaktär. Sveriges
exempel bör kunna ha positiv betydelse
i det hänseendet.

Men det nödvändigaste för världens
fred i stort och även för vårt eget lands
säkerhet är givetvis att stormakterna,
enkannerligen de bägge supermakterna
Förenta staterna och Sovjetunionen,
bringas att bryta rustningsspiralens
ständiga uppskruvning och därefter påbörja
en reell nedrustningsprocess, som
då måste vara avvägd med hänsyn till
ömsesidig balans och säkerhet.

I det nu föreliggande icke-spridningsavtalet
är artikel VI det från denna internationella
framtidssynpunkt kanske
viktigaste inslaget; där talas nämligen
om att fördragsparterna »förbinder sig
att fortsätta förhandlingar i uppriktig
avsikt om effektiva åtgärder med avseende
på kärnvapenkapprustningens
snara upphörande och på kärnvapennedrustning».
Den artikeln, som supermakterna
alltså nu har skrivit under
och även ratificerat, blir det starkaste
och mest bindande åtagande från deras
sida som vi hittills har fått att åberopa
oss på.

De femårskonferenser som det talas

om i artikel VIII mom. 3 »för att granska
hur fördraget fungerar i avsikt att
vinna förvissning om att föresatserna
i fördragets inledning och fördragsbestämmelserna
förverkligas», blir ett effektivt
instrument, som sätts även i våra
händer när vi ratificerar detta fördrag,
för att utkräva dylik efterlevnad av
nedrustningslöftena.

Även om vi också från regeringens
sida med lika vemodig resignation som
någon annan här i riksdagen ser att
stormakterna genom detta avtal inte avstår
från sitt supermaktsmonopol utan
snarare får det bekräftat — jag vill
inte gå så långt att jag säger att de vinner
på det —• är dock dessa avtalsbundna
utfästelser för oss en definitiv vinning.

Jag skulle, herr talman, mycket kort
vilja beröra även en aspekt som utrikesutskottet
inte har uppehållit sig vid
men som vi anser vara av mycket stort
värde i detta fördrag. När det kommer
att träda i kraft skall man börja tillämpa
enhetliga kontrollregler i första
hand över icke-kärnvapenstaternas
kärnenergiverksamhet, såväl anläggningar
som export och import av klyvbart
material. På s. 17 och 18 i propositionen
har relativt utförligt redogjorts
för de fördelar som vi genom denna
internationella enhetlighet vinner i fråga
om kontrollbestämmelserna. Detta
blir av intresse inte minst för att tillgodose
våra kommersiella intressen på
detta område, där den internationella
konkurrensen kan väntas bli stor. För
att vinna tid går jag inte närmare in på
den frågan.

Jag vill till slut konstatera att beslutet
om godkännande av det internationella
icke-spridningsavtalet givetvis
bara är ett etappmål. Det gäller att gå
vidare på nedrustningssträvandenas väg.
Givetvis kommer regeringen i samband
med beslutet om ratifikation att stryka
under vår förväntan att andra stater,
särskilt de som i fråga om kärnvapentillverkning
kan kallas tröskelstater,

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 39

snarast biträder avtalet liksom att rationella
uppgörelser om kontrollförfarandena
snabbt kommer till stånd. Vi
kommer också med verkligt eftertryck
att återigen framhäva hur oundgängligen
nödvändigt det är för en någorlunda
trygg framtid att de för utvecklingen
i stort ansvariga supermakterna
sätter aktiv politisk vilja bakom ansträngningarna
att uppnå överenskommelser
om rustningsbegränsning och
reell nedrustning.

De pågående SALT-förhandlingarna i
Helsingfors är det förnämsta vittnesbördet
hittills om att man möjligtvis är
redo att slå in på denna positiva väg.
Vi kommer naturligtvis som alltid att
uttala oss för en begränsning av supermakternas
strategiska kärnvapen, vidare
för fullständigt provstopp och för
upphörande med produktionen av klyvbart
material för vapenbruk. Några bindande
deklarationer som liknar villkor
eller reservationer vill regeringen dock
givetvis inte göra i samband med ratifikationen.
När granskningskonferenserna
kommer till stånd må vi bedöma
hur situationen då ter sig. Om inte någon
nukleär nedrustning har företagits,
kan vi då säga att avtalet har förfelat
ett av sina viktiga syften. Men vi måste
ju vara medvetna om att den formella
uppsägningsrätten i avtalet inte är knuten
till ett dylikt konstaterande. Uttalanden
med här antytt innehåll kommer
vi att göra lika väl som vi tidigare
gjort det, hundra gånger så sant som
en.

Jag vill dessutom i korthet nämna
att vi naturligtvis också måste fortsätta
nedrustningssträvandena på andra
områden än kärnvapnens, d. v.s. göra
parallella ansträngningar, just nu kanske
framför allt för att alla länder skall
ansluta sig till ett totalt förbud mot användning
av alla slags kemiska och
biologiska stridsmedel, liksom vi skall
sträva efter att få till stånd en konvention
som t. o. m. förbjuder dessa stridsmedels
produktion. Yi vill gärna fort -

Ändringar i vallagstiftningen

sätta med — om möjligt ännu större
kraft än hittills — att verka för att
havsbottnen utanför nationell jurisdiktion
hålls fri från kapprustning och
att den utnyttjas i hela mänsklighetens
gemensamma intresse.

Med de avslutningsorden om de fortsatta
strävandena på nedrustningens
väg tror jag mig ha givit riksdagen en
försäkran om att regeringen kommer
att vinnlägga sig om att i allo följa vad
utrikesutskottet i detta viktiga ärende
har förordat.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 5

Ändringar i vallagstiftningen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av propositionen
nr 148 med förslag till ändringar
i vallagstiftningen jämte följ dmotioner.

Tre lagförslag hade framlagts:

1) lag om ändring i lagen (1920: 796)
om val till riksdagen,

2) lag om ändring i kommunala vallagen
(1930:253),

3) lag om de allmänna valen den 20
september 1970.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås förenklingar
i det nuvarande valförfarandet i syfte
att trygga ett smidigt och snabbt genomförande
av 1970 års samtidiga val.

Enligt förslaget minskas antalet kuverttyper
vid de samtidiga valen från
15 till 4. En ny, enhetlig typ av valkuvert
med de två nedre hörnen avskurna
skall användas för alla valen. Genom att
färgen på den i kuvertet inlagda valsedeln
— gul för riksdagsvalet, blå för
landstingsvalet och vit för kommunalfullmäktigevalet
— syns i kuverthörnen

40 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ändringar i vallagstiftningen

kan kuvertet lätt hänföras till rätt val.

För valen skall få användas bara valsedlar
av standardiserat format, som
tillhandahålls av statsverket i färdigt
skick eller i form av blanketter. Parti,
som är eller genom valet blir representerat
i den församling valet gäller, skall
få valsedlar gratis till ett antal som motsvarar
för riksdagsvalet fem gånger antalet
röstberättigade i valkretsen samt
för landstingsvalet och kommunalvalet
fem gånger antalet röstberättigade i
resp. val.

Vid röstning med valsedelsförsändelse
skall innerkuverten för de olika valen
läggas in i ett gemensamt ytterkuvert.
Samma slag av ytterkuvert skall användas
både vid äkta makes röstning och
vid sjukas m. fl. röstning.

Även vid röstning på postanstalt, hos
utlandsmyndighet och på fartyg skall
användas gemensamt ytterkuvert. Detta
är konstruerat som ett fönsterkuvert,
vari läggs, förutom valkuverten för de
olika valen, väljarens röstkort. Röstkortet
placeras närmast ytterkuvertets
fönster, så att dess uppgifter kan läsas
genom fönstret. Väljaren kan därigenom
befrias från att fylla i ytterkuvertet med
motsvarande uppgifter.

Vidare föreslås villkoren för att få
poströsta uppmjukade. Var och en, som
är förhindrad att rösta i vallokal på valdagen,
skall få rösta på postanstalt, hos
utlandsmyndigheter eller på fartyg.

Möjligheterna till fartygsröstning föreslås
vidgade. Sådan röstning skall i
princip kunna anordnas på varje fartyg
som går i utrikes fart. Röstmottagning
på fartyg skall få börja redan 45 dagar
före valdagen.

Förenklingar föreslås också i reglerna
om valsedels ogiltighet. Enligt förslaget
slopas kravet på att valsedel skall innehålla
giltigt namn för att godkännas.

Länsstyrelserna föreslås skola få börja
röstsammanräkningen så snart det är
praktiskt möjligt och inte som nu behöva
vänta därmed till åttonde dagen
efter valdagen.

Förslaget till lag om de allmänna
valen den 20 september 1970 var i följande
delar så lydande.

8 §

Om parti är eller genom valet blir representerat
i den församling valet gäller,
svarar statsverket för kostnaderna
för blanketter till valsedlar för partiet
till ett antal som motsvarar, i fråga om
val till riksdagen, fem gånger antalet
röstberättigade i valkretsen och, i fråga
om annat val, fem gånger antalet röstberättigade
vid valet.

Har blanketter till valsedlar betalats
i förskott och har valsedlarna använts
för parti, som är berättigat att erhålla
valsedelsblanketter kostnadsfritt vid
valet, skall förskottet efter ansökan återbetalas
i den mån antalet valsedelsblanketter
som partiet erhåller kostnadsfritt
därigenom ej kommer att överstiga, i
fråga om val till riksdagen, fem gånger
antalet röstberättigade i valkretsen
och, i fråga om annat val, fem gånger
antalet röstberättigade vid valet. Belopp
som återbetalas tillställes partiet oavsett
vem som erlagt förskottet.

11 §

Valen förrättas gemensamt.

Valförrättningen skall pågå mellan
klockan 8 och 21. Länsstyrelsen får för
viss ort efter framställning av valnämnden
bestämma att valen skall förrättas
på andra tider. Härvid skall iakttagas
att valförrättningen skall pågå dels under
minst två timmar mellan klockan 8
och 15, dels mellan klockan 19 och 21.

Följande följdmotiuner hade väckts:

1) 1: 1099 av herr Ferdinand Nilsson
in. fl. och II: 1268 av herr Polstam m. fl.;

2) 1:1103 av herrar Einar Eriksson
och Palm samt II: 1273 av herrar Lindahl
och Gadd;

3) 1:1104 av herr Svenungsson m. fl.
och II: 1274 av herr Nilsson i Agnäs
m. fl.;

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

4) 11:1277 av herr Nilsson i Agnäs
m. fl.;

5) I: 1114 av herrar Alexanderson
och Ernulf samt 11:1292 av herr Wiklund
i Stockholm m. fl.;

6) 1:1115 av herr Sten Andersson
och II: 1290 av herr Romanus;

7) 1:1116 av herrar Hansson och
Björk samt II: 1288 av herr Hugosson;

8) 1:1117 av herr Hernelius m. fl.
och II: 1291 av herr Svensson i Eskilstuna
m. fl.;

9) 1:1118 av herrar Schött och
Strandberg samt II: 1289 av herr Oskarson
m. fl.

I motionerna 1) hemställdes,

»att riksdagen måtte besluta sådana
ändringar i proposition 1969:148 att
kommun eller kommundel, som från
den 1 januari 1971 övergår till annat
län, även för val till riksdagen kommer
att tillföras valkrets i det ’nya’ länet;
samt

att lagtext i överensstämmelse härmed
måtte av utskottet utformas».

I motionerna 2) hemställdes, att riksdagen
måtte

A. med ändring av den i prop. 1969:
148 föreslagna lagen om ändring i lagen
om val till riksdagen besluta att 30 §
och övergångsbestämmelserna till nämnda
lag skulle ha i motionerna angiven
lydelse, innebärande att beslut om ändring
i länsindelningen eller den kommunala
indelningen, som påverkade
valkretsindelningen vid riksdagsval,
skulle redan från och med beslutets
dag beaktas vid fördelningen av de
fasta valkretsmandaten samt att sistnämnda
fördelning skulle kunna äga
rum senast den 30 april mot för närvarande
senast den 31 mars;

B. besluta att 20 § i den i prop. 1969:
148 föreslagna lagen om de allmänna
valen den 20 september 1970 skulle utgå
samt att efterföljande paragrafer i
lagen skulle erhålla ändrat nummer i
enlighet därmed.

I motionerna 3) hemställdes,

2*—Andra kammarens protokoll 1909.

Ändringar i vallagstiftningen

»att riksdagen till Kungl. Maj:t framför
sin åsikt att vallokalerna hålles
stängda mellan kl. 11 och kl. 13 vid de
allmänna val, som förättas söndagen
den 20 september 1970».

I motionerna 5) hemställdes,

»att riksdagen måtte uttala

1. att de kuvert som användes vid
valen 1970 skall kunna av väljaren förseglas,

2. att sammanräkningen av poströsterna
även i riksdagsvalet skall redovisas
kommunvis, samt

att riksdagen måtte besluta

1. att de föreslagna bestämmelserna
angående valsedlars ogiltighet kompletteras
med en bestämmelse av innebörden
att sådan märkning som uppenbarligen
gjorts utan avsikt att ge valsedeln
ett identifierbart kännetecken
inte skall medföra ogiltighet,

2. att den föreslagna bestämmelsen
om att kandidater skall förses med
nummer ersätts med en bestämmelse
med innebörden att partier får förse
kandidater med nummer,

3. att de kommuner eller kommundelar
som från den 1 januari 1971 överförs
till annat län i valhänseende tillförs
det nya länet redan från valtillfället
i fråga om såväl landstings- som
riksdagsvalet,

4. att centrala valmyndigheten inte
skall åläggas en omedelbar preliminär
mandatfördelning,

5. att uppdraga åt vederbörande utskott
att utarbeta erforderlig lagtext».

I motionerna 6) hemställdes,

»att riksdagen uttalar att sammanräkningen
av poströster i riksdagsval
och landstingsval bör ske på sådant
sätt att en redovisning kan ske kommunvis
och i förekommande fall per
valkrets inom kommunen».

I motionerna 8) hemställdes,

»att riksdagen måtte besluta att It §
i förslaget till lag om de allmänna valen
den 20 september 1970 skall erhålla
följande lydelse.

Nr 43

42 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ändringar i vallagstiftningen

11 §

Valen förrättas gemensamt.

Valförrättningen skall pågå mellan kl.
8 och 20. Länsstyrelsen får för viss ort
efter framställning av valnämnden bestämma
att valen skall förrättas på
andra tider. Härvid skall iakttagas att
valförrättningen skall pågå dels under
minst två timmar mellan kl. 8 och 15,
dels mellan kl. 17 och 19».

I motionerna 9) hemställdes,

»att riksdagen måtte antaga det vid
proposition nr 148 fogade förslaget till
lag om de allmänna valen den 20 september
1970 med den ändringen att 8,
11 och 13 §§ erhåller följande lydelse.

8 §.

Om parti---- vid valet.

Har blanketter — — vid valet. Belopp
som återbetalas tillställes den som
erlagt förskottet.

11 §.

Valen förrättas gemensamt.

Valförrättningen skall pågå mellan
klockan 8 och 20. Länsstyrelsen får för
viss ort efter framställning av valnämnden
bestämma att valen skall förrättas
på andra tider. Härvid skall iakttagas,
att valförrättningen skall pågå dels
under minst två timmar mellan kl. 8
och 15, dels mellan klockan 18 och 20.

13 §.

När väljaren---av valen.

Väljaren uppsöker en av de avskilda
platserna och lägger där för varje val
in sin valsedel i ett kuvert och tillsluter
detsamma. Valsedel får ej vikas.

Väljaren överlämnar — -— — rösträtten
utövats».

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte

1) förklara motionerna I: 1114 och
11:1292 (nr 5) samt 1:1118 och II:

1289 (nr 9) i vad de avsåge frågan,
om valkuvert skulle kunna tillslutas av
väljaren, besvarade med vad utskottet
anfört i denna fråga;

2) avslå motionen 11:1277 (nr 4;
annan valdag eller två valdagar);

3) avslå motionerna 1:1116 och II:
1288 (nr 7; poströstning med valsedelsförsändelse
för sjuka m. fl.);

4) i anledning av det i proposition
nr 148 framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen om val till riksdagen
samt motionerna 1:1099 och 11:1268
(nr 1), I: 1103 och II: 1273 (nr 2) samt
1:1114 och 11:1292 (nr 5) i motsvarande
del för sin del anta utskottets
förslag i en vid utlåtandet fogad bilaga
2;

5) i anledning av det i proposition
nr 148 framlagda förslaget till lag om
de allmänna valen den 20 september
1970

a) med avslag på motionerna I: 1118
och II: 1289 (nr 9) i vad de avsåge ersättning
för valsedelskostnader, anta
8 § i förslaget;

b) med avslag

dels på motionerna I: 1104 och II:
1274 (nr 3; uppehåll kl. 11—12),

dels på motionerna 1:1117 och II:
1291 (nr 8) samt 1:1118 och 11:1289
(nr 9) i vad de avsåge tidigare stängning
av vallokalerna,

anta 11 § i förslaget;

c) i anledning av motionerna I: 1103
och II: 1273 (nr 2) och med avslag på
motionerna 1:1114 och 11:1292 (nr 5)
i motsvarande delar anta förslaget i
övrigt med de ändringar som framginge
av en vid utlåtandet fogad bilaga
3;

6) anta det i proposition nr 148
framlagda förslaget till lag om ändring
i kommunala vallagen; samt

7) i anledning av motionerna I: 1115
och II: 1290 (nr 6) ävensom 1:1114
och 11:1292 (nr 5) i motsvarande del
tillkännage för Kungl. Maj:t som sin
mening vad utskottet anfört om sam -

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

manräkning kommunvis av poströster
i riksdags- och landstingsvalen 1970.

Reservationer hade avgivits

1) i fråga om ersättning för valsedelskostnader av

fru Segerstedt Wiberg (fp) samt
herrar Hernelius (m), Svenungsson
(m), Richardson (fp), Wennerfors (m)
och Neländer (fp), som ansett att utskottet
bort hemställa under 5 a,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1118 och 11:1289 (nr 9)
i vad de avsåge ersättning för valsedelskostnader
besluta att 8 § lagen om
de allmänna valen den 20 september
1970 skulle ha i reservationen angiven
lydelse;

2) i fråga om uppehåll i valförrättningen
kl. 11—kl. 12 av herrar Svenungsson
(m), Larsson i Luttra (ep),
Boo (ep), Neländer (fp) och Jonsson
i Mora (fp), som ansett att utskottet
bort hemställa under 5 b,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1104 och 11:1274 (nr 3)
besluta att anta 11 § lagen om de allmänna
valen den 20 september 1970
enligt propositionens förslag med ändringen
att i andra stycket första meningen
tillfogades orden »med ett uppehåll
mellan klockan 11 och 12»;

3) i fråga om stängning av vallokalerna
kl. 20

dels av fru Segerstedt Wiberg (fp)
samt herrar Hernelius (m) och Wennerfors
(in), som ansett att utskottet
bort hemställa under 5 b,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1118 och 11:1289 (nr 9)
i förevarande del, samt i anledning av
motionerna 1:1117 och 11:1291 (nr 8)
besluta att 11 § lagen om de allmänna
valen den 20 september 1970 skulle ha
i reservationen angiven lydelse;

dels av herrar Adamsson (s), Nelander
(fp) och Jonsson i Mora (fp), utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Ändringar i vallagstiftningen

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Under de diskussioner
som förts i anslutning till författningsändringarna
har även frågan om den
gemensamma valdagen stått i blickpunkten.
Den mest vägande kritiken
har gällt att den kan medföra att de
kommunala frågorna och den kommunalpolitiska
debatten mer eller mindre
kommer bort i skuggan av rikspolitiken.
Den risken finns, och det ankommer
på partierna att sköta den kommunalpolitiska
informationen på bästa
sätt. Kritiken har också gällt själva
valet. Inom de flesta kommunerna blir
det tre val samtidigt. Härmed följer
ökade risker för fellagda valsedlar och
större svårigheter för vissa väljare att
klara proceduren. Man får nog räkna
med risken att vissa väljare på grund
av att de känner osäkerhet inför det
nya i 1970 års val överväger att inte
rösta. Jag hoppas att upplysningskampanjen
skall eliminera sådana risker.

Det förslag som är framlagt gäller
mest själva genomförandet av valet. Alla
är ense om att allt bör göras för att det
skall gå så bra som möjligt. Förslagen
i propositionen har alltså i allt väsentligt
kunnat tillstyrkas av konstitutionsutskottet.
På en punkt har det dock
uppstått delade meningar, nämligen när
det gäller frågan huruvida man skall
göra något uppehåll i valförrättningen
eller inte samt när det gäller tiden för
valförrättningens avslutande.

Under årens lopp har olika bestämmelser
gällt om uppehåll under valförrättningen.
Senast har ett uppehåll mellan
kl. 11 och kl. 13 varit obligatoriskt.
Detta har visat sig vara en bra ordning
som på ett rimligt sätt tillmötesgått
olika önskemål. Gudstjänsttiderna har
åtminstone i viss utsträckning kunnat
anpassas efter dessa klockslag, valförrättarna
har fått en välbehövlig paus i
arbetet, o. s. v. Att samma tider gällt i
alla valdistrikt har underlättat informationen
till väljarna. Nu föreslås i pro -

44 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ändringar i vallagstiftningen

positionen att något uppehåll inte skall
göras; valförrättningen skall alltså pågå
från kl. 8 på morgonen till kl. 21 på
kvällen. Vissa undantag kan visserligen
medges av länsstyrelserna, men goda
skäl kan anföras för att man endast i
undantagsfall skall avvika från vad som
normalt gäller.

Någon större svårighet att klara valet
med det tidigare uppehållet har ej
märkts. Frågan blir då om valet 1970
kommer att bli så mycket mera tidskrävande
att uppehållet därför måste
slopas. Motionärer och reservanter menar
att ett uppehåll av olika skäl är
synnerligen välmotiverat. I reservationen
har föreslagits att uppehållet skulle
begränsas till en timme, nämligen mellan
kl. 11 och kl. 12. Därmed skulle de
mest angelägna skälen för uppehållet
kunna tillgodoses och inskränkningen i
tiden för valförrättningen bli mindre.
För valförrättarna blir det ändå en synnerligen
ansträngande dag; först valförrättningen
mellan kl. 8 och kl. 21
och därefter sammanräkningen av de
tre olika valen. Det finns anledning att
fästa valnämndernas uppmärksamhet
på dessa förhållanden så att tillräckligt
antal valdeputerade blir utsedda.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2 av herr Svenungsson
m. fl. samt i övrigt till utskottets
hemställan.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Valförfarandet kommer
vid 1970 års val att bli föremål för stora
förändringar. Skillnaden mellan detta
och tidigare års val blir väsentlig,
eftersom vi nu kommer att förrätta val
till tre olika instanser samtidigt: riksdag,
landsting och kommunalfullmäktige.
För att underlätta särskiljandet
trycks valsedlarna i tre färger: gula för
riksdagsval, blå för landstingsval och
vita för kommunalfullmäktigeval. Alla
valen kommer att äga rum på en gemensam
valdag, en ordning som vi i

princip motsatt oss men som vi varit
tvungna att godta som en kompromiss
för att få den stora grundlagsreformen
med bl. a. en enkammarriksdag genomförd.

Själva valproceduren kommer genom
trevalskombinationen att bli utsatt för
stora påfrestningar. Den valtekniska utredningen
hade i sitt betänkande »Ny
valteknik» lagt fram förslag till ett nytt
valtekniskt förfarande med maskinella
hjälpmedel. Det visade sig emellertid
omöjligt att få fram detta material till
1970 års val, varför vi i detsamma får
nöja oss med förenklingar i det nuvarande
systemet. Sålunda har man bl. a.
kunnat minska antalet tilltänkta kuverttyper
för samtliga val från 15 till 4.
Den enhetliga typen av valkuvert skall
få de två nedersta hörnen avskurna för
att valsedelsfärgen skall kunna ses och
kuvertet omedelbart kunna hänföras till
rätt val.

I det stora problemkomplexet, där
ett stort antal motioner väckts, avseende
elva olika avsnitt, ber jag, herr talman,
att få ta upp endast några få frågor,
nämligen sådana där reservationer
avgivits och sådana där jag själv ber
att få anlägga några synpunkter.

I motionsgruppen 3 enligt konstitutionsutskottets
uppläggning i utlåtandet
nr 50 har det väckts trepartimotioner
i anledning av departementschefens förslag
att ta bort den obligatoriska stängningen
av vallokalerna under tiden kl.
11—13. Enligt gammal vedertagen ordning
har man hittills sökt hålla söndagens
ordinarie gudstjänsttid fri från offentlig,
icke absolut nödvändig verksamhet.
Det är dock inte bara religiösa
skäl man kan anföra för detta; även
valförrättningsdelegerade och andra,
exempelvis valsedelsutdelare, behöver
någon fristund. Eftersom man i detta
fall är osäker, bl. a. beträffande tillströmningen
av väljare, har vi i reservationen
nr 2 knappat in uppehållet
till en timme, alltså kl. 11—12. Oftast

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

är högmässan eller förmiddagsgudstjänsten
slut efter ungefär en timme. I
samband därmed — alltså före eller efter
gudstjänsten — skulle också många,
inte minst i glesbygder, kunna begagna
tillfället att rösta. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen 2.

I motionsgrupperna 8 och 9 — det är
fyrpartimotioner — har hemställts att
vallokalerna skall stängas kl. 20 för
att massmedias redovisning av valresultaten
skall kunna lämnas tidigare. Det
är tydligt att många smärre kommuner,
kanske också vissa städer, inte har behov
av att hålla på längre än till kl. 20.
Länsstyrelserna skall ju också kunna
lämna medgivanden i denna riktning.
För detta val, som i viss mening blir
ett försöksval, är jag tveksam om att
tillstyrka generell stängning redan kl.
20, varom min blanka reservation bär
vittne.

Reservationen 1 avser ett tillstyrkande
av motionerna i gruppen 9 i fråga
om återbetalning av valkostnader. Om
sådant förskott erlagts av annan än behörig
företrädare för ett parti, skulle
enligt utskottsmajoriteten återbetalning
lika fullt göras till partiet. Det måste
anses förenligt med allmänna rättsprinciper
att sådan återbetalning bör erläggas
till den som verkligen kan styrka
att han verkställt inbetalningen i fråga.
Jag yrkar därför bifall till reservationen
1.

I motionsgruppen 4 tas upp frågan
om valförrättning på annan dag än söndag,
ävensom frågorna om att ha tvådagarsval.
I nuvarande situation kan
man enligt min mening inte gå in för
detta förslag. Efter 1970 års val bör det
emellertid kunna tas upp till eventuell
prövning. Det är förvisso riktigt att en
dag i veckan kan präglas av, som motionärerna
skriver, stillhet, möjlighet
till hemliv och familjegemenskap.

Det i propositionen framförda förslaget
att valsedelskuverten inte skall tillslutas
har väckt åtskillig gensaga, bl. a.

Ändringar i vallagstiftningen

i motioner under punkterna 5 och 9.
Den valhemlighet som vi så länge haft
i vårt land måste förvisso helt och fullt
bevaras och värnas. Väljaren skall inte
ens kunna misstänka att valhemligheten
är i fara. Då nu definitivt besked om
möjligheterna att få fram tillslutbara
kuvert med inlagda snören lämnats, har
saken kommit i ett annat läge. Utskottet,
vars mening jag i detta fall delar,
har förklarat att valkuverten skall kunna
tillslutas, vilket alltså blir regel.
Skyldighet att tillsluta dem bör dock
inte föreskrivas. Föreskrifter för tillslutbara
kuvert kan utfärdas med stöd
av 12 § i lagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 2 och
biträder i övrigt utskottets förslag.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Med hänsyn till den
information som herrar Larsson i LutU
ra och Nelander har lämnat kan jag
begränsa mig till några kommentarer
till de större frågorna i utskottsutlåtandet.

Vad beträffar valsedelskostnaderna
innebär propositionen att parti, som
blivit representerat i den församling
som valet gäller, gratis erhåller valsedlar
upp till ett antal som motsvarar fem
gånger antalet röstberättigade. Nu avser
reservationen 1 inte den frågan som
vi tidigare har varit överens om. Som
herr Nelander berörde har bestämmelserna
beträffande återbetalning av förskott
som gäller eventuella särlistor inte
blivit riktigt bra. Departemenetschefen
anser att återbetalning bör ske till partiet.
Vi har i reservationen anfört att
återbetalning bör ske till den som har
gjort inbetalningen, och jag yrkar bifall
till reservationen 1.

Jag vill sedan anföra skälen till att
jag inte har undertecknat reservationen
2. Jag har förståelse för motionärernas
motiv, nämligen att man bör respektera
högmässotiden under söndagen

46 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ändringar i vallagstiftningen

och således även i fortsättningen liålla
vallokalerna stängda ett par timmar.
Vilka kan då skälen till min inställning
vara? Ja, traditionen att söndagens högmässor
landet runt börjar kl. 11 har
faktiskt brutits för flera år sedan, och
numera förekommer gudstjänster under
helgerna vid så skilda tidpunkter att argumentet
om respekt för högmässotiden
inte längre är bärande. Det är möjligt
att vi kan lösa problemet — inte till
1970, men till därpå följande val — genom
att införa s. k. tvådagarsval. I Norge
börjar man valet på söndagen kl. 13
och har på det sättet löst frågan om
högmässohelgden.

Här har redan anförts ytterligare ett
skäl, nämligen att valförrättarna bör få
tillfälle att vila sig. Vi missunnar dem
naturligtvis inte en välbehövlig paus,
men jag undrar om det inte går lättare
att klara saken genom att utöka antalet
valförrättare.

Ledamöter från samtliga partier har
i två motionspar anfört starka skäl för
att vallokalerna bör stängas redan kl.
20. Det är av stort intresse att valresultatet
så snart som möjligt kan förmedlas
ut till väljarna, och en bestämmelse
om att vallokalerna skall stängas kl. 20
i stället för 21 skulle underlätta verksamheten
för alla massmedia som förmedlar
nyheter. Det bör påpekas att
stängningen kl. 21 innebär alldeles speciella
svårigheter för dagstidningarna.

Jag yrkar således bifall till reservationen
3.

Vidare ber jag att få påpeka för kammarens
ledamöter att det under utskottsbehandlingen
framlagts ett förslag till
förändring i vad som i propositionen
föreslagits beträffande valkuverten. Om
förslaget i propositionen hade blivit
riksdagens beslut i dag, hade vi faktiskt
tummat på den gamla principen
om hel och full valhemlighet. Vi
skulle nämligen ha fått valkuvert som
inte kunde tillslutas på det gamla sättet.
Under utskottsbehandlingen visade det

sig emellertid, att kuvertleverantörerna
mycket väl kunde framställa en
större kuverttyp som dessutom var försedd
med snören, vilka underlättar för
rösträknarna att, när vallokalerna
stängts, snabbt öppna kuverten.

Jag hälsar med största tillfredsställelse,
att det har visat sig möjligt att
åstadkomma denna förändring.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Man får med glädje
hälsa det förhållandet att valtekniken
förenklas inför 1970 års val, eftersom
detta val, som tidigare talare här framhållit,
kommer att bli mera komplicerat
än tidigare val. 1970 kommer nämligen
i de flesta kommuner tre val att
samtidigt äga rum. Därför är det tillfredsställande
att valtekniken har kunnat
rationaliseras enligt det förslag som
framlagts i propositionen. Antalet kuvert
har reducerats från 15 till 4; en
enhetlig typ av valsedlar har införts
med olika färger för de olika valen

o. s. v.

Samtidigt som man i dessa avseenden
kan rosa propositionen, måste man bew
klaga att valtekniska utredningens resultat
presenterades så sent att det icke
var möjligt att, såsom utredningen hade
föreslagit, anskaffa förenklade valmaskiner
eller valboxar, som valtekniska
utredningen kallade det. Jag tycker att
det är något av ett underbetyg för
svenskt näringsliv, att företagen inte på
den tid som återstår fram till 1970 års
val kan konstruera och producera sådana
valboxar. För valförrättarna och
jag tror även för väljarna hade det varit
väsentligt enklare, om en sådan utrustning
hade förelegat vid valet. Å andra
sidan är det självklart, att Kungl.
Maj:t inte kan satsa på ett system, beträffande
vilket det inte finns garantier
för att utrustningen är klar till valet
1970. Man får därför ha förståelse för
justitieministerns beslut i denna fråga.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Jag vill samtidigt konstatera att det
inte bara är valtekniken i detta avseende
som har förenklats inför 1970
års val. Även poströstningsförfarandet
har avsevärt förenklats. Det är ju ett
ganska radikalt förslag, som vi har att
ta ställning till i fråga om poströstningsförfarandet.
Det innebär, att man
har rätt att poströsta var som helst i
landet, alltså även i sin hemkommun.

Låt mig, herr talman, uttrycka den
förhoppningen att inte alltför många
väljare kommer att utnyttja denna möjlighet.
Annars får ju pressens och massmedias
representanter ännu sämre siffror
att redovisa på valnatten för sina
läsare, tittare och lyssnare.

Jag konstaterar med glädje att det
skett förenklingar i det här sammanhanget
och noterar också med tillfredsställelse
att det blir poströstningsförfarande
på ålderdomshem och vårdinrättningar.
Därigenom har det för
många som tidigare haft svårt att rösta
skapats möjligheter att delta i 1970 års
val. Låt mig uttrycka förhoppningen att
den generositet som postverket visat
kommer att finnas kvar även vid förhandlingarna
med valnämnderna och
de lokala skattemyndigheterna om inrättande
av poströstningsanstalter på
vårdinrättningar och ålderdomshem.
Kan nämligen människor på ålderdomshem
och vårdinrättningar poströsta,
bortfaller alternativet att rösta genom
ombud eller vårdare, vilket system förelegat
vid de senaste valen. Det har
också uttryckts en viss misstro mot ombudsröstningsinstitutet
eftersom ett
visst missbruk kan ha förekommit. Genom
den här åtgärden försvinner grunderna
för misstänksamheten, och endast
i nödfall behöver ombudsröstning genom
vårdare tillgripas.

Det finns emellertid en liten grupp
som inte har denna möjlighet, nämligen
gamla, sjuka och handikappade som
vistas hos anhöriga på annan ort än där
de är röstberättigade. Dessa personer

Ändringar i vallagstiftningen

kan inte själva ta sig till vallokalen, och
om de genom sin vårdare eller någon
anhörig skall avlämna valsedeln, måste
vederbörande bege sig till den röstberättigades
hemkommun för att göra detta.
En person från Värmland som t. ex.
vistas hos sina barn i Göteborg måste
be något av barnen att på valdagen resa
från Göteborg till orten i Värmland för
att lämna valsedeln.

Vi är några ledamöter som i en motion
föreslagit att den här gruppen skulle
kunna poströsta genom ombud på
samma sätt som äkta make äger rätt att
ombudsrösta på posten. Läser man konstitutionsutskottets
utlåtande nr 50 kan
man inte komma till någon annan slutsats
då det gäller behandlingen av motionen
än att den uppenbarligen inte
har realbehandlats. Utskottet hänvisar
nämligen till tidigare års behandling av
liknande motionskrav, men situationen
är ju en helt annan nu i och med att vi
får poströstningsförfarande vid vårdanstalter
och ålderdomshem där denna
möjlighet tidigare icke förelegat utan
endast ombudsröstning förekommit.

Jag finner det därför beklagligt att
konstitutionsutskottet inte tagit upp
denna fråga till närmare behandling, ty
allt som göras kan bör också göras för
att bereda medborgarna möjlighet att
delta i valet. Jag är ledamot av valnämnden
i Göteborg och kan berätta
att det vid 1968 års val kom massor
av oroliga väljare som sade att de inte
fick poströsta utan var tvungna att åka
till den ena eller den andra orten för
att avlämna valsedeln. På grund av den
pågående urbaniseringen är det inte
ovanligt att gamla och sjuka människor
vistas hos anhöriga på annan ort än den
där de är röstberättigade.

Utskottet hänvisar till 1965 års valtekniska
utredning och skriver att utredningen
måste finna former för detta.
Eftersom ett enigt utskott —- om än på
felaktiga premisser — avslagit vår motion
skall jag inte ställa något yrkande,

48 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ändringar i vallagstiftningen

men jag hoppas att valtekniska utredningen
tar upp denna fråga och föreslår
en lösning likartad den vi skisserat i
motionen.

I reservationen 3 slutligen har krav
framförts om att vallokalerna skall
stängas kl. 20. Motivet härför är att valresultatet
skulle framläggas så snabbt
att det i sina huvuddrag kunde presenteras
i morgontidningarna dagen efter.
Jag tillhör själv den grupp som vill att
valresultatet skall presenteras så snabbt
som möjligt, och jag har därför beklagat
att valtekniska utredningens ursprungliga
förslag rörande någon form
av maskinell valteknik inte kunde tilllämpas.
När man nu inte kan få fram
den nödvändiga apparaturen, är det
dock mest angeläget att medborgarna
får garantier för att de har möjlighet
att rösta. Vi har i de stora städerna
upplevt mycket långa köer vid vallokalerna,
framför allt mellan kl. 20 och 21,
i synnerhet under valdagar med vackert
väder, då människorna varit ute vid
sina fritids- och sommarstugor. Det
vore därför synnerligen beklagligt om
vi nu helt plötsligt bestämde oss för att
stänga vallokalerna kl. 20. Risken är då
att många missar valet eller i stället
röstar på posten och att röstresultat
inte föreligger förrän en eller en och
en halv vecka senare. Det kan varken
pressen eller massmedia vara hjälpta
med.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Av de tidigare anförandena
har kammarens ledamöter antagligen
fått det intrycket att det inom
utskottet råder ganska stor enighet om
föreliggande förslag. Detta är också
riktigt. Vi beklagar naturligtvis att det
inte varit möjligt att förverkliga valtekniska
utredningens tanke att genom
hålkort och databehandling få en annan
och bättre ordning till stånd. Föreliggande
förslag får emellertid ses som

ett provisorium. Kammarens ledamöter
bör ha det i minnet, när man skall ta
ställning till de reservationer som avgivits
på vissa punkter. Förslaget innebär
en reform som kommer att överarbetas,
och en annan ordning kan förväntas
redan vid nästkommande val.
Enligt vad vi kunnat finna ligger också
alla de förslag som framförts inom ramen
för en kommande reform.

Vad som nu föreslås innebär förenklingar
på en rad områden. I stället för
de nuvarande 15 olika valkuverten kommer
vi t. ex. att få bara 4. Den saken
har också tidigare talare varit inne på.
Av det anförande som herr Larsson i
Luttra höll kunde man kanske få det
intrycket att väljarna skulle få det svårare
på valdagen med det nya systemet,
men så är inte fallet. Det kommer tvärtom
att bli enklare. Under alla förhållanden
blir risken mindre än tidigare
vad det gäller fellagda röstsedlar, detta
trots att tre val skall genomföras samtidigt.
Valsedlarna blir nämligen olikfärgade,
och hörnen på valkuverten
kommer att vara avklippta, vilket gör
att valförrättarna kan se till att väljarna
lämnar rätt valsedlar i de olika valboxarna.

Det är som sagt bara på några punkter
som en viss oenighet har rått, och
jag vill i dessa stycken ansluta mig till
utskottets skrivning.

Vad först beträffar frågan om valsedelskostnaderna
har någon talare
tyckt att det är oriktigt, såsom departementschefen
föreslår, att inte betala
dessa till den som beställt valsedlarna.
En annan ordning än den av
statsrådet föreslagna skulle emellertid
innebära en uppmuntran till upprättande
av spränglistor, och hans förslag får
ses ur detta perspektiv.

Herr Nelander tog upp frågan om ett
uppehåll under valförrättningen för
kyrkobesök. Han föreslår i reservationen
2 att ett sådant uppehåll skall göras
mellan kl. 11 och kl. 12. Jag tycker
att herr Wennerfors på ett utmärkt sätt

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 49

bemött herr Nelanders synpunkter i
detta fall. Det har emellertid också
framförts ett annat skäl, nämligen att
valförrättarna borde beredas ett middagsuppehåll
för att de skall få tillfälle
till en viss avkoppling under dagen. Jag
vill härvidlag förorda den av herr Wennerfors
anförda lösningen att man utser
fler valförrättare. Enligt det framlagda
förslaget skall deras antal också
utökas från tre till fyra, vilket möjliggör
för vederbörande att få ett uppehåll
i valförrättningen.

I reservationen 3 har man tagit upp
frågan om stängande av vallokalerna
kl. 20. Jag har sympatier för denna
tanke med hänsyn till de motiv som tidigare
under debatten åberopats, nämligen
att valresultatet dels genom radio
och TV, dels genom pressen då kunde
komma medborgarna till handa snabbare
än vad som hittills varit fallet. Det
har emellertid mot detta helt riktigt
invänts att 1970 års val får ses som
ett försöksval och att alla finesserna i
valtekniska utredningens förslag icke
kunnat förverkligas i detta sammanhang,
varför det är lämpligast att avvakta
utvecklingen på denna punkt. Jag
har denna uppfattning, herr Hugosson,
då jag inte har samma erfarenhet från
valförrättningarna som man haft i Göteborg.
Både i min hemstad och såvitt
jag förstår även i en rad andra stora
städer har tillströmningen under de
allra sista timmarna på valdagen varit
ganska ringa. Förhållandena kan emellertid
vara olika på skilda håll i landet,
och jag skall därför inte gå in på någon
närmare polemik i detta avseende.
Jag vill dock hänvisa till vad utskottet
skrivit.

Herr Hugosson har hemställt om att
även sjuka som vistas på annan ort än
hemorten och som har möjlighet att
rösta genom vårdare skulle kunna få
verkställa röstningen genom sin vårdare
på postanstalt. Han gör gällande att
utskottet inte har behandlat motionen.
Jag vill erinra om att herr Hugosson

Ändringar i vallagstiftningen

icke i sin motion har framlagt något
förslag till lagtext, och utskottet har
sannerligen icke haft lång tid på sig för
att behandla detta ärende; med hänsyn
till att valtekniska utredningens förslag
kommit så sent har också regeringens
proposition gjort det.

Men det kvarstående problemet är ju
på vilket sätt en vårdare skall kunna legitimera
sig inför valförrättaren, och
det har inom utskottet rått viss betänksamhet
om denna kontroll skall överlåtas
åt postanstalterna. I varje fall har vi
i nuvarande läge inte ansett det tillrådligt
att tillstyrka en sådan ändring av
Kungl. Maj :ts förslag.

Herr talman! Med dessa korta kommentarer
till de gjorda inläggen ber jag
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är beklagligt att
konstitutionsutskottet hade så ont om
tid att utskottet inte kunde utforma den
enkla lagtext som skulle erfordras för
att möjliggöra ombudsröstning på posten
för dessa sjuka och handikappade.
Jag tror inte att detta kan vara ett reellt
skäl för konstitutionsutskottet att avstyrka
motionerna.

Däremot kan jag ha en viss förståelse
för det andra skälet som herr Adamsson
anförde, nämligen legitimationen
inför valförrättaren. Men jag förde ju
i mitt första anförande fram exemplet
att en person från en kommun i Värmland
bor hos sina barn i Göteborg och
att sonen på valdagen åker upp från
Göteborg till kommunen i Värmland
och avlämnar valsedelsförsändelsen. Det
är helt i enlighet med gällande regler.
Då frågar jag mig: Är det inte lika svårt
för valförrättaren i Värmland att avgöra
huruvida den person som kommer
från Göteborg är en vårdare eller en anhörig
som enligt lagen äger rätt att avlämna
denna valsedelsförsändelse? Jag
tror att det t. o. m. kunde vara enklare
för postfunktionären på den ort där

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ändringar i vallagstiftningen

personen i fråga vistas att klara av denna
identifikation än det är för valförrättaren
i den kommun där vederbörande
själv skall avlämna sin valsedel.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Om det är så enkelt
att skriva denna lagtext undrar man ju
varför herr Hugosson inte själv fogat
ett förslag till lagtext till motionsparet.
Men vi skall väl inte tvista om den saken,
ty det som för oss inom utskottet
varit avgörande är att vi i detta läge,
då man ändå får röra sig med ett provisorium,
icke vågat ytterligare belasta
postverket.

Det är väl svårt att med bestämdhet
uttala sig om vilket som är enklast: att
identifiera väljaren eller vårdaren. Jag
ger gärna herr Hugosson rätt i att det
kan förekomma fall då det är ganska
svårt att avgöra huruvida det är fråga
om en vårdare. Vi har ändå vid tidigare
behandling av denna fråga funnit att de
bästa garantierna ges om det är valnämnden
som övervakar valförrättningen.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson säger att
man icke velat belasta postverket i detta
avseende. Av propositionen framgår
emellertid att postverket har visat stor
generositet i fråga om att öppna poströstningsanstalter
på vårdinrättningar
och på ålderdomshem. Detta är att hälsa
med stor tillfredsställelse, och genom
sådana åtgärder blir också den grupp
vi talar om, herr Adamsson, mycket
liten. Men fördenskull får man inte
glömma bort den gruppen.

Jag tror inte att det skulle bli någon
särskilt stor belastning för postverket
ifall man nu införde denna möjlighet
till poströstning. Men jag hoppas i varje
fall att frågan skall kunna lösas till 1973
års val.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Vi är väl alla överens

om värdet av ett högt valdeltagande inom
ramen för en representativ demokrati.
Jag är självfallet anhängare av de
åtgärder som föreslås i justitieministerns
proposition, vilka strävar efter att
trygga ett smidigt och snabbt valförrättande
vid 1970 års val. Jag välkomnar
också de två timmarnas förlängning på
förmiddagen av vallokalernas öppethållande.
Detta är en riktig reform.

När jag med några andrakammarledamöter
har lagt fram en fyrpartimotion,
kan man säga att denna delvis utgått
från ett begränsat perspektiv. Flertalet
av oss har på olika sätt anknytning till
dagspressen. Själv har jag 20 års erfarenhet
som politisk skribent, och jag har
val efter val upplevt plågan att för de
tidigare upplagorna skriva ledare byggda
på ett ofullständigt material. Jag har
tvingats att acceptera att lämna en ofta
snedvriden information till allmänheten.

Misstag har också förekommit i skilda
sammanhang på nyhetssidorna. Från år
1948 minns vi rubriken på Dagens Nyheters
första sida »Socialistiska majoriteten
undanröjd». Jag vill betona att
denna rubrik inte behövde vara uttryck
för ett politiskt önsketänkande; den kan
helt enkelt ha sammanhängt med att
journalisten hade fått arbeta med ett
ofullständigt röstmaterial när han skulle
lägga fram nyheten om valet. Så som
rapporteringen sker i dag upplever man
att största delen av de fyra miljonerna
dagstidningsexemplaren dagen efter valet
innehåller en felaktig information
om vad som skett vid valet.

Vi anser alltså att man bör försöka
att underlätta för massmedia att rapportera.
Det är därför kravet uppstår
att vallokalerna skall kunna stängas kl.
20. Utskottet säger nu att detta skulle
innebära en ändring som skulle öka de
praktiska svårigheterna i samband med
valet, i synnerhet som det nu kommer
att hållas tre val på en gång.

Jag vill inte bagatellisera dessa svårigheter,
men den totala öppettiden för

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

vallokalerna har blivit längre genom det
förslag som framlagts; förlägningen blir
minst två timmar, många gånger tre, fyra.
Jag vill erinra herr Hugosson om
att man i många tätortsdistrikt i vanliga
fall öppnar vallokalerna kl. 9. Genom
att de nu obligatoriskt kommer att öppnas
kl. 8 ges bättre möjligheter till röstningsdeltagande.
Åtminstone tidigare förekom
det ett middagsuppehåll mellan
kl. 15 och 17 eller kl. 17 och 19. Även
med en tidigare stängning av vallokalerna
än vad regeringsförslaget innebär,
nämligen kl. 21, skulle väljarna få en
betydligt längre tid till sitt förfogande.

•Tåg vill betona att en tidigare stängning
här inte kan anses vara ett sekundärt
intresse. Informationens värde står
och faller i hög grad med möjligheten
att få fram materialet i god tid. Detta
gäller inte bara dagspressen utan också
den stora allmänhet som valvakar framför
sina TV- och radioapparater. Det
innebär en olycklig tidsspillan att behöva
sätta till halva natten för att få veta
hur valet har gått.

Om valdagen avslutas kl. 20 skulle alla
massmedia få en chans att tillhandahålla
en mera tillförlitlig information
om valutslaget, och detta skulle kunna
göras inom en från allmänhetens synpunkt
rimlig tid.

Med den motiveringen vill jag yrka
bifall till reservationen 3.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! I motionen II: 1274 har
vi hemställt om en bestämmelse att vallokalerna
skall vara stängda två timmar
mitt på dagen. Som bekant har motionen
avstyrkts, men i reservationen 2
framför några av konstitutionsutskottets
ledamöter kompromissförslaget att
valet skall upphöra en timme, nämligen
kl. 11—12. Jag yrkar bifall till denna
reservation.

Det förefaller mig otroligt att någon
skada skulle ha varit skedd, om den tretton
timmar långa valdagen hade kortats
av till elva timmar. På de allra fles -

Ändringar i vallagstiftningen

ta platser är den tiden mer än nog. Jag
blev faktiskt lätt chockad när herr
Svensson i Eskilstuna kallade slopandet
av öppethållandet mitt på dagen en
reform. En förändring är det, men en
reform är väl för mycket sagt. Jag ser
i det ordet någonting som av alla anses
positivt.

Ytterligare skulle jag vilja framföra
som min åsikt att ett stort antal av väljarna
torde ha den uppfattningen, att
det inte är bara en gammal utan också
en god sed att man stillar sig under högmässotid.
Det är t. o. m. antagligt att de
flesta människor här i landet tycker om,
att söndagen har den rytm den haft med
ett par stilla timmar mitt på dagen, och
att valdagen inte bör utgöra något undantag.
Jag beklagar att den lagstiftande
församlingen inte tycks uppfatta
denna önskan hos medborgarna och inte
inser dess betydelse i vår oroliga tid
med dess tilltagande stress och jäkt.

Gentemot ett par av talarna, som har
invänt att högmässan inte längre alltid
hålls kl. 11, vill jag gärna framhålla att
i det övervägande antalet kyrkor och
frikyrkor är nog alltfort kl. 11 gudstjänsttid
på söndagen. Någon gång är
det kanske kl. 10 eller tidigare, t. ex. under
semestertid och där prästen har flera
församlingar och måste hålla flera
högmässor. Åtminstone i norra delen av
Sverige torde det dock vara oerhört
sällsynt att högmässan eller förmiddagsgudstjänsten
— vad man nu kallar den
— hålls annan tid än kl. 11.

I motsats till herr Hugosson anser jag
att valen kunde avslutas kl. 20, och jag
ansluter mig även till reservationen 3.

Låt mig därtill, herr talman, förklara
att jag anser att de allmänna valen bör
fördelas på två dagar; jag har framfört
den åsikten vid tidigare riksdagar. I
motionen II: 1277 begär vi tre motionärer
en snabb utredning om möjligheten
att vid valen 1970 pröva ett sådant förfarande
att väljarna får rösta under två
dagar. Motionen har inte kunnat tillstyrkas.
Jag förstår att det rent tekniskt

52 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ändringar i vallagstiftningen

kunnat anses svårt att ordna saken nu,
när det inte är mer än nio månader
kvar till valen, men jag har den övertygelsen
att denna reform måste komma.

Det finns ett flertal länder som har
val bara på en vardag och flera andra
som har val på en söndag och en vardag.
Även vårt land måste komma därhän
att en ändring sker, och vi motionärer
lovar att återkomma i saken ett annat
år. För min del tror jag att man kunde
tänka sig att valen ägde rum på kvällstid
på fredagen och hela lördagen. De
som ville ha hela sin weekend fri skulle
då kunna rösta på fredagskvällen. Jag
är förvissad om att detta skulle betyda
ökad tillslutning, och vi vill ju alla att
soffliggarpartiet decimeras. Någon talare
sade förut i dag att allt som göras
kan skall göras för att få medborgarna
att delta i valen. Jag tror att denna anordning
med val på fredagskvällen efter
arbetets slut samt på lördagen skulle
bidra till ett ökat valdeltagande.

För dagen har jag i denna fråga intet
yrkande.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte mig uppfatta
att herr Nilsson i Agnäs yrkade bifall
dels till reservationen 2, dels till reservationen
3. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att ett bifall till båda
dessa reservationer innebär — såsom
står att läsa strax under en blank
reservation på s. 15 i utskottets utlåtande
-— att valtiden blir två timmar
kortare än vad som föreslås i propositionen.

Jag beklagar att den typografiska utformningen
av s. 15 lätt ger intrycket
att den blanka reservationen innehåller
den mening som följer efter namnen;
det är ett tekniskt missöde som jag passar
på tillfället att upplysa kammaren
om.

Herr Nilsson i Agnäs tog upp frågan
om högmässotiden. Som herr Wennerfors
enligt min mening helt riktigt anförde
äger högmässan rum vid skilda

tidpunkter; det får därför inte betraktas
som någon kränkning av kyrkofriden
att val samtidigt pågår.

Herr NILSSON i Agnäs (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag kanske måste påpeka
att jag inte yrkade bifall till reservationen
3; jag sade endast att jag anslöt
mig till de tankar som framfördes i den.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Beträffande de valtekniska
frågor som behandlas i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 50 skall jag
be att få göra några kommentarer till 7
och 8 §§ i förslaget till lag om de allmänna
valen den 20 september 1970.
Här finns en tendens som liknar den
som har kommit till uttryck i fråga om
det kommunala partistödet, valkretsindelningen
och liknande frågor: att utforma
bestämmelser som slår vakt om
de s. k. etablerade partierna, närmare
bestämt de dominerande partierna. Man
kan t. o. m. tala om en skärpning av denna
tendens.

Kommuner och landsting kunde tidigare
besluta att bekosta partiernas valsedelstryck
utifrån angivna bestämmelser
om att kostnadsfritt tillhandahålla
valsedlar för medborgarna. Kommunerna
och landstingen utnyttjade också
denna möjlighet. Landstingen gjorde
detta utan att utfärda mot någon person
eller något parti diskriminerande
bestämmelser. Det förslag som nu föreligger
får giltighet inte bara för riksdagen
utan även för kommuner och
landsting.

I 7 § stadgas att valsedlar kostnadsfritt
skall tillhandahållas parti som är
representerat i den församling valet gäller.
Och i 8 § tillfogas att bestämmelserna
även skall gälla parti som genom valet
blir representerat. Vad innebär då
dessa förslag till stadganden? Jag förstår
att man gärna vill anföra argumentet
att uppkomsten av nya partibildningar
inte bör främjas — det har vi

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

fått höra i många andra sammanhang.
Men är inte förhållandet detta, att ett
parti kan vara representerat här i riksdagen
men däremot inte i något eller
några landstingskretsar eller kommuner.
Finns det någon vettig anledning
att undanta ett sådant parti från förmånen
av kostnadsfria valsedlar i de valkretsar
varom det här är fråga. Borde
inte konsekvensen vara att man även
berövar ett sådant parti den brukliga
tilldelningen av valkuvert? Det räcker
med att man ställer den frågan för att
orimligheten skall framstå i öppen dag.

När en lag stiftas med generell giltighet
för samtliga val, borde inte lagtexten
innehålla detaljer som utgör en pekpinne
för landsting och kommuner.
Rent principiellt anser vi att alla i valen
deltagande partier skall ha förmånen av
kostnadsfria valsedlar. Det är en oformlighet
att fraktions- och särlistor, som
så rikligt brukar florera exempelvis inom
folkpartiet och moderata samlingspartiet,
också skall kunna utnyttja en
sådan rättighet, medan däremot ett riksdagsparti
som råkar vara orepresenterat
i ett landsting eller i en kommun icke
skall kunna göra det, liksom inte heller
en partibildning som har en lokal
anknvtning och som kan ha samma förankring
bland väljarna som de olika
särgrupperna inom de s. k. etablerade
partierna.

För vår del kan vi inte godkänna en
sådan utformning. Vi tror att riksdagen
blir tvungen att snarast möjligt revidera
denna bestämmelse.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Eftersom jag vet att
statsrådet kommer att gå upp i debatten
efter mig, skall jag nu inte beröra
någonting av det som fru Ryding närmast
tog upp utan bara ta upp ett par
punkter som tidigare diskuterats under
dagens debatt.

Valet 1970 kommer vad valförrättningen
beträffar att innehålla många
nyheter jämfört med tidigare val. Det

Ändringar i vallagstiftningen

blir tre val samtidigt, vi får valsedlar i
färg och en annan typ av kuvert och vi
går ifrån det generella uppehållet mellan
klockan 11 och 13. Det är några detaljer
i det hela. Jag tror dock att förslaget,
även om det kan förefalla innehålla
många nyheter, skall innebära
förenklingar av betydelse för väljarna.

Jag skall givetvis inte nu ta tiden i
anspråk för att beröra alla de olika
punkterna utan skall endast ta upp ett
par av dem.

Bl. a. herr Nelander tog upp valhemligheten
och kravet på att kuverten
skall kunna tillslutas. De kuvert vi tidigare
haft har enligt min mening varit
mycket besvärliga; speciellt har det varit
svårt för äldre människor att få ner
valsedeln i den trånga öppningen. Jag
har varit betänkt på att motionera om
en ny typ av valkuvert. Nu får vi det,
och jag var för egen del helt tillfredsställd
med propositionens förslag i det
avseendet. Det sägs klart ifrån i propositionen,
att trots att kuverten inte
skulle tillslutas, så har kuverttillverkaren
försäkrat att kuverten likväl på ett
helt tillfredsställande sätt skyddar valhemligheten.
Under utskottsbehandlingen
har det ingått uppgifter om att kuverten
skall hinna tillverkas med både
snöre och förslutningsmöjlighet. Jag
kan inte nu uttala mig om huruvida den
typen av kuvert blir lika svårhanterlig
som de tidigare kuverten. De nya kuverten
blir ju något större, och det
kanske kan underlätta. Jag har i varje
fall accepterat detta för närvarande,
därför att det i utskottets utlåtande
ändå sägs ifrån, att det inte blir något
krav på tillslutning av kuverten. Utskottet
säger nämligen på s. 10 i sitt utlåtande:
»Någon skyldighet att tillsluta
kuverten bör dock inte föreskrivas. Att
ett kuvert avlämnats i helt eller delvis
icke tillslutet skick bör sålunda inte få
föranleda att valsedeln kasseras.»

Som jag nämnde har det framkommit
att kuverten kommer att tillverkas på
ett sådant sätt att de på ett helt till -

54 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ändringar i vallagstiftningen

fredsställande sätt skyddar valhemligheten.
Det är tillräckligt för mig. Jag
vill förenkla det för väljaren i den mån
det är möjligt, och jag tror inte att
valhemligheten skall bli lidande på det.

Beträffande uppehållet mellan kl. 11
och kl. 12 —- eller mellan kl. 11 och
kl. 13 som motionärerna föreslagit —
finner jag det tillfredsställande att
uppehållet slopas. Det underlättar för
många människor, särskilt i glesbygden
där vallokalerna ligger i centrum i närheten
av kyrkan. Jag har exempel på
att människor, som valt att först gå i
högmässan och sedan rösta eller som
tänkt sig att först rösta och sedan gå i
högmässan och kommit något för sent
för att hinna till vallokalen före kl. 11,
inte haft möjlighet att invänta vallokalernas
öppnande igen. Jag har alltså en
helt annan uppfattning om vallokalernas
läge i förhållande till kyrkorna än
motionärerna, som säger att vallokalerna
i glesbygden ligger långt ifrån kyrkan.
Det gjorde de tidigare, men nu
har man i stor utsträckning lagt dem
i centrum.

Beträffande valförrättarnas behov av
vila tror jag att de förstår att ordna
också den detaljen.

Herr talman! I väntan på den slutliga
utformningen av valförrättningen
anser jag det föreliggande förslaget tillfredsställande
och yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag skulle med några
ord vilja komplettera vad utskottets talesman
här har anfört.

När det gäller reservationen 1 beträffande
ersättning för valsedelskostnader
vill jag framhålla att det finns en
aspekt på detta som inte har framförts
här i debatten. Det är nämligen så att
ett bifall till reservationen skulle göra
det utomordentligt svårt för att inte
säga omöjligt att lösa problemet med
återbetalningen. Det sammanhänger

med följande. Enligt gällande regler om
val till riksdagen skall valsedel med
partibeteckning för registrering av parti
som första namn ha namnet på en
för partiet anmäld kandidat. Det är bestämmelsen
i 59 § femte stycket. Om
detta inte är fallet betraktas alla namnen
som obefintliga men sedeln tillgodoräknas
det angivna partiet. Med hänsyn
till den refererade regeln i 59 §
blir det omöjligt att säga vilken verkan
en spränglista haft. Någon motsvarande
regel finns visserligen inte för
kommunalvalens del, men det framstår
som olämpligt att ha olika regler i detta
hänseende för de olika valen.

Jag skulle också vilja säga något om
reservationen 2 beträffande det obligatoriska
uppehållet i valförrättningen.
Reservanterna föreslår ett sådant uppehåll
mellan kl. It och kl. 12. Jag utgår
ifrån att reservanterna inte bara tänkt
på väljarna utan också på valförrättarna.
Jag vill då säga att valförrättarna,
om denna reservation skulle vinna bifall,
i alla fall inte har någon möjlighet
att övervara en gudstjänst som börjar
kl. 11. De skall ju först försegla valurnan
och ställa den i säkert förvar innan
de får lämna vallokalen, och de skall
vara tillbaka i vallokalen före förrättningens
början kl. 12.

Vad sedan beträffar reservationen 3
om att röstningen skulle avslutas kl. 20
vill jag framhålla att man naturligtvis
i och för sig kan åberopa goda skäl för
det från de utgångspunkter som angivits
här i kammaren. Men man får nog
ändå beakta att vi endast med tvekan
har vågat oss på att föreslå att dessa
val skall hållas på en och samma dag.
Vi vet inte tillräckligt mycket om vilka
besvärligheter som kan uppstå, och det
gör att vi denna gång måste se till att
vi har en tillräcklig marginal. Det är
alltså rent praktiska överväganden som
har lett till att man inte vågar sig på
någon förkortning från kl. 21 till kl. 20.

Beträffande valkuverten delar jag utskottets
uppfattning att huvudregeln

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

bör vara, när det nu visar sig att vi
kan få valkuvert med snören i, att kuverten
skall vara tillslutna, men att vi
i övrigt kan acceptera att de är öppna,
om valhemligheten ändå kan tillvaratas
på ett tillfredsställande sätt. Huvudregeln
bör alltså vara att kuverten skall
vara tillslutna.

Gentemot fru Rydings argumentation
skulle jag kunna anföra flera olika synpunkter.
Man bör inte helt förringa invändningen
om kostnaderna. Jag nöjer
mig här med att hänvisa till vad en remissinstans
har anfört. Det var valtekniska
utredningen som föreslog denna
konstruktion, som vann allmän anslutning
bland remissinstanserna. En remissinstans
uttalade att det inte skulle
vara rimligt om ett litet parti utan mandat
i ett län skulle kunna få valsedlar
kostnadsfritt till ett antal som motsvarar
fem gånger antalet röstberättigade.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det är riktigt som statsrådet
här har sagt att vi, när vi har
förordat ett entimmesuppehåll mellan
kl. 11 och 12, inte har tänkt på valförrättarna
— de kan nog ändå inte få
tillfälle att bevista gudstjänsten — utan
har tänkt på väljarna. Hålls gudstjänsten
kl. 11, passar entimmesuppehållet
utmärkt — väljarna kan då rösta
antingen före gudstjänsten eller efter.

De bestämmelser om ersättning för
valsedlarna som fru Ryding talade om
är faktiskt förmånligare än partistödet,
eftersom man får ersättning för valsedelskostnaderna
i sådana fall då partiet
blir representerat i vederbörande
församling. Jag tror inte man kan
sträcka sig längre i det avseendet.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag kan förstå de bevekelsegrunder
som statsrådet anförde,
men de stämmer inte. Det jag sade gäller
inte bara ett litet parti, t. ex. mitt
eget, utan det gäller också exempelvis
centerpartiet, som är det största bor -

Ändringar i vallagstiftningen

gerliga partiet här i kammaren. Detta
parti kommer inte att få sina kostnader
för valsedlar täckta vid stadsfullmäktigevalet
i t. ex. Kiruna, eftersom centerpartiet
inte har någon representant
där och kanske inte heller kommer att
få någon.

Jag hävdar att bestämmelsen är orimlig
och bör rättas till snarast möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5 a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nelander begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 5 a) i utskottets utlåtande nr
50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 153 ja och 57 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Förvaltningen av vissa kungl. slott m. m.

Punkten 5 b såvitt avser uppehåll i
valförrättningen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Luttra begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 5 b) i utskottets utlåtande nr
50, såvitt avser uppehåll i valförrättningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Svenungsson

m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Luttra begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 125 ja och
82 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 5 b såvitt avser tidpunkten
för stängning av vallokalerna

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3)
av fru Segerstedt Wiberg m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 5 c—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Förvaltningen av vissa kungl. slott m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av riksdagens
revisorers skrivelse angående förvaltningen
av vissa kungliga slott m. in.
jämte följdmotioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Statsrevisorernas framställning
angående förvaltningen av de
kungl. slotten har behandlats av konstitutionsutskottet
i dess utlåtande nr
51 och av statsutskottet i dess utlåtande
nr 179. Det är av värde att kunna
konstatera att båda utlåtandena har varit
enhälliga och att det alltså är fastslaget,
att den kungl. förvaltningen ligger
under statsrevisorernas granskning.

Riksmarskalksämbetet har haft en annan
mening och Svenska Dagbladet har
i en ganska lång tidningspolemik i denna
fråga, som stötts av vissa moderata,
ansett att det var löjeväckande, att statsrevisorerna
tagit upp denna fråga. Man
har också i Svenska Dagbladet gjort
gällande att beslutet att ta upp denna
fråga var ett resultat av en vänstervind.
Om man har sett statsrevisorerna, tror
jag inte att någon tror, att de faller undan
för någon vänstervind. Det är en
ganska stabil och samhällsbevarande
grupp. Man har också ifrågasatt omdömet
hos statsrevisorernas ordförande,
herr förste vice talmannen von Friesen,
i denna fråga.

Det utskottsutlåtande som nu här föreligger
måste verka välgörande på alla
dem som har rusat i väg i detta sammanhang.
Det är av värde att kunna
konstatera att en representant från denna
kammare för de moderata, nämli -

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 57

gen lierr Nilsson i Bästekille, icke var
med om att reservera sig hos statsrevisorerna
i detta ärende utan ansåg att
frågan om revidering av förvaltningen
av dessa slott inte hade något som helst
att göra med en borgerlig inställning
till monarkin och kungadömet. Jag
tycker att han i detta sammanhang visat
ett iskallt lugn, och det är av värde
att kunna undanta honom från dem
som hetsat i denna fråga. Denna hets
har varit mycket otrevlig på grund av
den jakt som etablerats på statsrevisorernas
kansli. Detta påstås också vara
påverkat av vänstervinden, vilket är
lika horribelt som att statsrevisorerna
själva skulle ha varit det i den här frågan.

Just från kanslihåll föreligger nu en
anmälan till pressens opinionsnämnd
med anledning av Svenska Dagbladets
polemik — det är väl någonting som vi
är ganska ovana vid. Jag tror också
att polemiken varit ganska ensidig; i
varje fall står inte alla moderata bakom
den. Nu har både statsutskottets och
konstitutionsutskottets moderata ledamöter
tagit avstånd från polemiken, och
det hedrar dem.

Meningen med mitt inlägg var bara
att konstatera att statsrevisorerna tydligen
har rätt att även ta upp dessa frågor
till granskning. Enigheten härvidlag
är nog mycket hälsosam med tanke på
framtida beslut i just dessa spörsmål.

I detta anförande instämde herr förste
vice talmannen von Friesen (fp) och
herr Odhe (s).

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån

nr 179, i anledning av riksdagens revisorers
framställning angående förvaltningen
av vissa kungl. slott, m. m.,
i vad avser driften av affärsrörelserna
vid Drottningholms slott och Gripsholms
slott samt förvaltningen av Drottningholms
kungsgård, jämte motioner,
nr 180, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartements
verksamhetsområde, samt

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
185, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte motioner.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan under punkter -

58 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån

na 1 och 2 föredras i ett sammanhang,
och yrkanden beträffande båda punkterna
framställes under den gemensamma
överläggningen.

Punkten 1
Lokaliseringsbidrag

Till utskottet hade hänvisats de likalydande
motionerna 1:1126 av herrar
Bengtson och Dahlén samt II: 1300 av
herrar Hedlund och Wedén, vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 150, bilaga 7, måtte besluta att
ramen för lokaliseringsbidrag under
den femåriga försöksperioden skulle
vidgas med 50 milj. kr. till 250 milj. kr.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1126 och 11:1300 i vad avsåge ramen
för lokaliseringsbidrag under den
femåriga försöksperioden.

Reservation hade avgivits

1. av herrar Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Nyman (fp),
Wirtén (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo
(fp), Sjönell (ep), Elmstedt (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1126 och 11:1300, såvitt
nu var i fråga, besluta att ramen för
lokaliseringsbidrag under den femåriga
försöksperioden vidgades till 250 000 000
kr.

Punkten 2
Lokaliseringslån

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
150, bilaga 7, s. 31—33 (punkt 1 i utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 30 oktober 1969),
föreslagit riksdagen att besluta att ramen
för lokaliseringslån under den
femåriga försöksperioden vidgades till
1 000 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet

behandlat de förutnämnda likalydande
motionerna 1: 1126 av herrar Bengtson
och Dahlén samt II: 1300 av herrar
Hedlund och Wedén i vad avsåge hemställan
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 150, bilaga 7, måtte
besluta att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas med 200 milj. kr. till
1 100 milj. kr.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:1126 och 11:1300,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
besluta alt ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
vidgades till 1 000 000 000 kr.

Reservation hade avgivits

2. av herrar Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Nyman (fp),
Wirtén (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo
(fp), Sjönell (ep), Elmstedt (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:1126 och 11:1300,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
besluta att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
vidgades till 1 100 000 000 kr.

Punkterna 1 och 2 föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) :

Herr talman! Det återstår nu bara
drygt ett halvår av den försöksperiod
för lokaliseringspolitiken som riksdagen
beslutade om för fem år sedan.
Från centerns sida har vi beklagat att
riksdagen inte har kunnat acceptera
förslag om att ta in flera komponenter
i den försöksverksamhet som pågått.
Vi hade då fått en mera allsidig belysning
av vilka medel som givit goda resultat.
Centern har år efter år lagt fram
förslag härom, vilka emellertid har av -

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 59

visats. Om förslagen hade bifallits skulle
givetvis mera pengar ha gått åt, men
å andra sidan hade minskade kostnader
för beredskapsarbeten, flyttningar
och nyinvesteringar i inflyttningsorter
samt ett bättre utnyttjande av samhällets
investeringar i avflyttningsorter
och större stabilitet i lokaliseringsföretagen
uppnåtts.

En genomgående erfarenhet under
försökstidcn har varit att ramen för
lokaliseringsstödet varit för snäv. Den
har behövt utökas. Riksdagen har tidigare
beslutat om vidgningar av ramen,
och därtill givit de administrativa organen
möjlighet att dra över de ramar
som för varje år har gällt. Redan första
året yrkade centern på en utvidgning
av ramen, men socialdemokraterna
och de moderata, som under hela
tiden har följts åt i denna fråga, har
vid varje tillfälle ansett detta vara obehövligt.
Efter någon tid har emellertid
verkligheten visat att så inte var fallet,
varför det visat sig nödvändigt att då
och då vidga ramen. Dessa utvidgningar
har senare visat sig överensstämma
mycket bra med centerns tidigare förslag.

Vid vårriksdagen rådde åter olika
meningar mellan å ena sidan socialdemokrater
och moderata och å andra sidan
centerpartiet och folkpartiet. Riksdagen
fastställde då ramen för lokaliseringsbidragen
till 200 miljoner kronor
och för lokaliseringslånen till 900
miljoner. I september i år gjorde arbetsmarknadsstyrelsen
en framställning
om en ytterligare ökning med totalt 150
miljoner, därav 50 miljoner för bidragsdelen
och 100 miljoner för lånedelen.
Motivet för denna framställning var att
man nu såg ett klart ökat intresse för
etableringar. Den bättre konjunkturen
bär haft sin betydelse. Dessutom hade
den nya omständigheten tillkommit, att
statsägda företag hade möjlighet att erhålla
lokaliseringsstöd. Vidare får vi
hoppas att det samarbete som etablerats
mellan staten och Sveriges industriför -

Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån

bund skall ge resultat. Arbetsmarknadsstyrelsens
framställning om en ökning
av lokaliseringsramen överensstämmer
med den reservation som avgavs av
folkpartiet och centern under vårriksdagen
i år.

Sedan september månad har emellertid
åtskilligt hänt som gör att man i dag
har anledning att ytterligare revidera
och utöka ramen, vilket vi föreslår i vår
reservation. Departementschefen delar
enligt propositionen 150 nu arbetsmarknadsstyrelsens
uppfattning liksom tydligen
också vår uppfattning från i våras
om att ramen måste utvidgas. Men departementschefen
begränsar denna utvidgning
till lånedelen och föreslår att
låneramen skall vidgas till totalt 1 miljard
kronor för femårsperioden. Departementschefen
föreslår däremot ingen
ändring av bidragsramen. Det är
märkligt eftersom behovet av en vidgning
i detta avseende av alla tecken
att döma måste vara minst lika behövlig För

de flesta lokaliseringsobjekt erfordras
såväl lån som bidrag. Om det
saknas medel i endera avseendet försvåras
och kanske till och med omöjliggörs
lokaliseringen i fråga. Det framstår
för oss helt klart att Kungl. Maj :ts
nu av statsutskottets majoritet tillstyrkta
förslag är otillfredsställande. Den 30
november, alltså för drygt 14 dagar sedan,
återstod av ramen för lokaliseringsbidraget
bara 18,4 miljoner kronor,
och det räcker inte ens för att tillgodose
det bidragsbehov som föreligger
i anledning av de tillstyrkta lokaliseringsobjekt
som nu väntar på avgörande
i Kungl. Maj :ts kansli. Om inte
nya medel tillföres, måste lokaliseringsverksamheten
fördröjas under det halvår,
som är kvar av försöksperioden.
Det finns en uppenbar risk för att i vissa
fall måste en del objekt som tidigare
erhållit stöd gå miste om detta, varigenom
lokaliseringen försämras under det
sista halvåret av den femåriga försöksperioden,
enligt utskottets förslag.

60 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån

Man kan av detta dra den slutsatsen,
att socialdemokraterna endast motvilligt
accepterar en aktiv lokaliseringspolitik.
Man har under hela tiden
bromsat, men man har ändå efter hand
fått överge sina positioner och anpassa
sig till verkligheten, som faktiskt rätt
väl har överensstämt med de bedömningar
som vi gjort i våra förslag.

Jag vill peka på de allvarliga konsekvenser
för främst skogslänen som en
fördröjning av lokaliseringsverksamheten
skulle innebära. En sådan skulle
medföra en utökad avflyttning från det
berörda området och en onödigt hög
arbetslöshet. Detta överensstämmer inte
med de många välvilliga uttalanden som
tid efter annan gjorts från regeringspartiet
om det intresse man har för
att folk som bor i områdena i fråga
om möjligt skall erhålla arbete där.

Statsutskottets majoritet har inhämtat
att Kungl. Maj:t under 1970 års vårriksdag
kommer att lägga fram förslag
om en vidgning av ramen för i varje
fall lokaliseringsbidraget. Såsom jag tidigare
sagt är det nu helt klart att ramen
inte minst för lokaliseringsbidraget
är helt otillräcklig. På Kungl. Maj:ts
kansli ligger ansökningar om lokaliseringsobjekt,
för vilkas genomförande det
vid ett bifall skulle erfordras 26 968 000
kronor i lokaliseringsbidrag. Inom arbetsmarknadsstyrelsen
och hos länsstyrelserna
ligger ansökningar om objekt
på 23 083 000 kronor. Totalt finns
det alltså ansökningar om projekt på
50 551 000 kronor. Siffran för lånedelen
av motsvarande objekt är 175 339 000
kronor. Dessutom är projekt på 142 milj.
kronor aviserade.

Det är alltså uppenbart att de medel
som Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
nu rekommenderar riksdagen att
besluta om är otillräckliga. Det märkliga
är att man på den del som har största
behovet av en ökning inte alls framlägger
något förslag om en sådan.

Jag vill än en gång säga att det är
anmärkningsvärt att man så här motvil -

ligt accepterar en politik som alla i
princip ändå har anslutit sig till. Även
om Kungl. Maj:t 1970 återkommer med
en utökad ram, så kan ett riksdagsbeslut
enligt Kungl. Maj:ts linje i dag innebära
onödig arbetslöshet framför allt
i skogslänen, onödig och ökad flyttning
därifrån och onödig förstärkning av
den obalans i samhället som man enligt
statsverkspropositionen ville förändra
till en bättre balans.

Vi kan inte acceptera att riksdagen
fattar beslut som innebär att det finns
risker för att lokaliseringspolitiken skall
försämras. Centern, som hela tiden har
drivit på, anser att det finns synnerligen
starka skäl för att i dag vidga ramen, så
att den överensstämmer med de aktuella
behoven. -— Därmed skulle lokaliseringspolitiken
under det sista halvåret
av försöksperioden i varje fall inte behöva
försämras. Jag tror inte att utskottsmajoriteten
kan påstå att utskottets
förslag, sådant det här föreligger,
är tillräckligt för den tid som återstår.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1
och 2.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Vi får väl nästa år på
nytt ta upp hela den stora frågan om
lokaliseringen. Beträffande den del av
försöksperioden som nu förflutit kan vi
konstatera att den på vissa områden inneburit
förbättringar, men de förväntningar
som vi hyste när detta beslut fattades
har inte infriats. Lokaliseringen
har i alltför stor utsträckning inriktats
på områden som haft behov av hjälp
men kanske inte det största behovet.
Och i de områden av landet där det
verkligen varit besvärligt har den under
några år försöksvis förda lokaliseringspolitiken
inte varit till den väntade nyttan.

Vid utskottets utlåtande har fogats
två reservationer. De baserar sig på en
gemensam partimotion från folkpartiet
och centerpartiet, vari begärts mera me -

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 61

del vad gäller både bidragen och låneramarna.

Den första reservationen gäller bidragsdelen.
Reservanterna begär liksom
motionärerna en ökning med 50 miljoner
kronor utöver vad som föreslås i
propositionen. Dessa 50 miljoner har
AMS tidigare begärt, men departementschefen
tog ingen hänsyn därtill.

Herr Nilsson i Tvärålund har tidigare
från talarstolen redovisat hur man hittills
förbrukat medlen och vad som kan
väntas bli förbrukat. Det är alldeles uppenbart
att de medel som står till förfogande
är klart otillräckliga, och ett fasthållande
vid denna medelsram skulle
betyda att man lade direkta hinder i
vägen för lokaliseringsobjekt.

Den andra reservationen gäller lånedelen.
Förhållandet härvidlag är detsamma
som beträffande bidragsdelen.
Departementschefen har visserligen bifallit
arbetsmarknadsstyrelsens begäran
om en ökning med 100 miljoner kronor,
men sedan arbetsmarknadsstyrelsens
framställning gjordes har en hel del ansökningar
inkommit, och de föreslagna
medlen räcker inte. Reservanterna vill
därför ha en ytterligare ökning med 100
miljoner kronor, och då är denna ökning
ändå försiktigt tilltagen ■— det kan
ifrågasättas om medlen ens efter en sådan
höjning blir tillräckliga.

Den ökning av antalet ansökningar
som inträffat den allra senaste tiden har
delvis förändrat läget sedan AMS gjorde
sin framställning. Detta är nog också anledningen
till att det ligger mera tyngd
i de reservationer som är fogade till utskottets
utlåtande, eftersom de baseras
på betydligt färskare uppgifter. Yi får
inte komma i den situationen att bristen
på medel utgör ett hinder för lokalisering.
Detta gäller framför allt Norrland,
eftersom där föreligger ett skriande behov
av att man verkligen får i gång företagsamheten.
Bristen på sysselsättning
är fortfarande det stora problemet, och
inga hinder bör därför föreligga om
man kan få objekt som vill lokalisera

Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån

sig dit. Detta gäller också befintlig verksamhet,
om denna kan utökas. Därmed
kommer man också in på frågan om både
bidrag och lån.

Vi står i dag, herr talman, i ett läge
där bristen på arbetskraft är besvärande
i de mera överhettade områdena. De
där befintliga företagen söker därför lösa
sitt behov av arbetskraft genom att få
folk att flytta från de områden där sysselsättningsläget
är dåligt.

Norrland har inte råd att få vidkännas
en ytterligare avtappning av människor,
om inte allvarliga skador skall
uppstå för framtiden. Minskar befolkningsunderlaget
för mycket försvinner
även intresset för att lokalisera företag
dit. Företagarna vet mycket väl att finns
det ingen tillgång till arbetskraft i Norrland
lär intresse från deras sida helt
saknas för att förlägga företag dit. Statens
insatser måste därför inriktas på
att få en spridning av näringslivet på sådant
sätt att företagen uppmuntras till
en etablering, där människorna finns,
och inte tvärtom.

Tillgången på lokaliseringsmedel betyder
då mycket. Är ramarna för snäva
och detta får till följd att väntetider
uppstår, kan detta medföra att påtänkta
lokaliseringar av näringslivet inte
kommer till stånd. Nu, när arbetslösheten
är så pass besvärande som den är,
har AMS knappast några andra möjligheter
än att ytterligare påskynda utflyttningen
från Norrland, om den inte har
tillräckligt med medel för lokalisering
av företag till områdena. Folk måste få
sin försörjning, och det finns inga alternativ
om inte sysselsättning kan ordnas
på hemorten eller i dess närhet. Det
enda återstående alternativet är att flytta
dessa människor, vilket är en utveckling
som vi absolut inte kan acceptera.

Därför anser vi att anslagsramarna
bör sättas på sådant sätt att inga hinder
uppstår i form av fördröjande väntetider
för den lokalisering av företag som
stödområdena så innerligt väl behöver.
Det gäller att ta till vara alla möjlighe -

62 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Lokaliseringsbidrag'' och lokaliseringslån

ter till sysselsättning för de människor
som kommit i kläm genom den rationalisering
som skett inom de gamla basnäringarna
och de därmed minskade arbetstillfällena.
För snålt tilltagna ramar
för den lokaliseringspolitik som riksdagen
i princip fastslagit kan hindra
önskvärda lokaliseringar. För att undvika
detta bör därför medel ställas till
förfogande. Man måste vara realistisk
och ha denna fråga klar för sig. Man
vet att de medel som finns jämte de
som är föreslagna i propositionen inte
är tillräckliga. Då får man inte lokaliseringen
genomförd i den takt som man i
princip ändå är ense om. Jag tycker nog
att utskottet härvidlag varit litet för försiktigt.
Om utskottsmajorileten verkligen
menat allvar med vad som sagts om
att det gäller att få arbetstillfällen till
dessa områden, måste den också dra
konsekvenserna så att dessa arbetstillfällen
inte bakvägen spolieras genom för
snålt tilltagna ramar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till de två reservationer
som är fogade till utskottets utlåtande
nr 185.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag tror inte att vi skall
ta upp någon stor Norrlandsdebatt med
anledning av herr Larssons i Umeå yttrande,
tv vi är väl överens om att det
behöver satsas på Norrland. Ingen kan
undgå att konstatera att så också har
gjorts under de gångna åren. Jag vill
direkt koppla på det förhållandet att
skillnaden mellan utskottsmajoritetens
uppfattning och reservanternas på denna
punkt är obetydlig.

Det ligger mycket i herr Larssons i
Umeå påpekande, att sedan AMS ingivit
sina framställningar har mycket förändrats.
Av den anledningen begär man
alltså 100 miljoner kronor extra. Inom
utskottsmajoriteten anser vi emellertid
att det är lättare att bedöma detta förändrade
läge under kommande vårriksdag
än det är i dag, eftersom man kan

hoppas att den högkonjunktur som nu
råder skall leda fram till en ökad etablering
i Norrland. I så fall kan ju på en ny
tilläggsstat ytterligare medel anslås till
lokaliseringspolitiken.

Det framgår ganska klart av reservanternas
resonemang — särskilt av herr
Nilssons i Tvärålund — att de nog inte
har så stort intresse för själva sakfrågan
som för att försöka politisera hela
lokaliseringsdebatten. Herr Nilsson försökte
göra en historik över centerns
framstötar i olika avseenden och gjorde
gällande att den först hade föreslagit utökade
medel, och sedan hade regeringen
och den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten
kommit efter. Faktum är i alla
fall, herr Nilsson, att det under hela
denna femåriga försöksperiod icke har
saknats medel. Det tycks mig därför vara
ren politisk propaganda när herr
Nilsson hävdar, att situationen bara
bevisar att socialdemokratin motsätter
sig lokaliseringspolitiken i alla sammanhang.
Herr Nilsson får väl ändå
tänka på att det har varit med en socialdemokratisk
majoritet i denna kammare
som hela lokaliseringspolitiken
har tagit form och utvecklats.

Jag har redan sagt att reservanter och
utskottsmajoritet är överens om att lokaliseringsbidragen
är knappa vid det
innevarande budgetårets utgång, som är
detsamma som den femåriga försöksperiodens
utgång. Vi har också skrivit i
vårt utlåtande: »Enligt vad utskottet erfarit
övervägs inom Kungl. Maj ds kansli
förslag till 1970 års vårriksdag om en
vidgning av bidragsramen.» Det betyder
att utskottsmajoriteten inte låser sig
i detta sammanhang; vi vill helt enkelt
fatta beslutet när vi har en klarare bild
av det hela.

När det gäller lokaliseringslånen anser
herr Nilsson i Tvärålund att ramarna
är något större. Jag blev under vårriksdagens
lokaliseringsdebatt beskylld
för att inte tro på AMS räknekonst i
fråga om bidragen. I dag har AMS begärt
100 miljoner kronor, men strax

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 63

dubblar reservanterna denna summa till
200 miljoner kronor. Jag vill inte beskylla
herr Nilsson i Tvärålund för att
inte tro på arbetsmarknadsstyrelsens
räknekonst — det var inte han som anklagade
mig, men det var en av hans
partivänner — men nu rör det sig faktiskt
om det anslag som arbetsmarknadsstyrelsen
har begärt. Det är nämligen
på dess grund som det i propositionen
föreslås, vilket utskottsmajoriteten
ansluter sig till, att lokaliseringslånen
skall ökas med 100 miljoner kronor och
alltså stiga till 1 miljard kronor.

Här är det helt enkelt fråga om en
tilläggsstat. Vi binder oss inte vid några
ramar med det beslut som fattas i
dag, utan lokaliseringspolitiken kan
fortgå till dess att vi får den nya tillläggsstaten.
Vi hoppas att den lokaliseringspolitik
som har bedrivits under
dessa fem år skall bilda underlag för en
lösning av dessa stora problem även för
framtiden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Fagerlund motiverade
utskottsmajoritetens inställning
med påståendet att det blir lättare att
bedöma medelsbehovet 1970 än det är
i dag. Naturligtvis kan man instämma
i det. Redan i dag kan vi emellertid
bedöma att de medel som utskottet föreslår
är otillräckliga för att tillgodose
ens det behov av medel som föreligger,
om de objekt skulle bifallas om vilka
tillstyrkta ansökningar har lämnats till
Kungl. Maj:ts kansli. Det finns därför
risk för att lokaliseringspolitiken försenas
och arbetslösheten ökar.

Arbetsmarknadsstyrelsen yrkade den
12 november att ramen för lokaliseringslånen
skulle vidgas till 150 miljoner
kronor. Om arbetsmarknadsstyrelsen
i dag skrev en ny ansökan skulle
jag tro att ett helt annat belopp skulle
anges. Sedan i september har flera

Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån

mycket stora projekt aviserats. Jag skall
endast nämna ett av dem. I ett interpellationssvar
till fru Marklund nämnde
statsrådet Wickman att ASSI planerar
ett mycket stort objekt, och i tidningarna
har det talats om en investering på
90 miljoner kronor.

Det föreslagna beloppet för lokaliseringslån
motsvarar sålunda inte alls
behovet. Vad vi påtalat är den njugghet
som vi anser att regeringen visar
när den inte ens vill tillgodose de behov
som är akuta för dagen.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Fagerlund åberopade
arbetsmarknadsstyrelsens räknekonst.
Om han åberopar den i fråga om
lokaliseringslånen borde han också åberopa
den i fråga om ökningen av bidragen
med 50 miljoner kronor. Det
stämmer litet dåligt om man åberopar
AMS i den ena hälften av ärendet och
glömmer AMS i den andra hälften.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Om alla de ansökningar
som i dag finns inne skulle bifallas är
medlen naturligtvis otillräckliga. Bedömningen
är emellertid ännu inte
gjord, och man vet inte vilka summor
som kommer att beviljas när hänsyn
tagits till alla de problem som finns.
Jag tror att herr Nilsson i Tvärålund
medger att det varit berättigat att avslå
vissa ansökningar eftersom projekten
inte har varit reellt underbyggda.

Herr Nilsson i Tvärålund sade att om
AMS i dag skulle bedöma läget skulle
man komma fram till en helt annan
summa. Det tvivlar jag inte på, men
det kanske visar sig att AMS kommer
fram till ytterligare en summa som vi
får ta ställning till under vårriksdagen.
Vi anser därför att vi nu skall besluta
om det bidrag som för dagen är aktuellt
— det är dock de sista sex månaderna
av försöksperioden det gäller —- och

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån

sedan kan vi göra en slutgiltig bedömning.

Jag kritiserar ingen, herr Larsson i
Umeå, men jag vänder mig mot att riktigheten
i arbetsmarknadsstyrelsens äskanden
tydligen inte får ifrågasättas.
Jag förbehåller mig rätten att göra det
även i fortsättningen.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Redan innan Kungl.
Maj:t har tagit ställning till de av
AMS tillstyrkta ansökningarna, varskor
herr Fagerlund om att Kungl. Maj:t
inte kommer att bifalla en del av dem.
Om så blir fallet, är det kanske möjligt
att de 6 å 7 miljoner kronor som nu
saknas för att ansökningarna skall kunna
bifallas, kan kompenseras på det sättet.
Men om Kungl. Maj:t bifaller de av
AMS tillstyrkta ansökningarna, saknas
omkring 6 miljoner kronor i bidragsmedel.
Det är väl ändå illavarslande
när vi skall gå till beslut i dag; frågan
är sannerligen akut.

När det gäller realismen i ett belopp
eller en ram som det kan fattas beslut
om senare i vår, är det naturligtvis riktigt
att bättre underlag dåmera föreligger,
men det betyder inte att vi i dag
bör besluta en ram som är otillräcklig
för dagens akuta behov.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
arbetsmarknadsstyrelsen bär tillstyrkt
ansökningarna utan att ta ställning till
summan i de olika ansökningarna.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i diskussionen mellan de herrar som
talat förut. Jag läser i utskottsutlåtandet
på s. 8, att man inom Kungl. Maj:ts
kansli överväger ett förslag till vårriksdagen
om en vidgning av bidragsramen.
Det tycker jag är bra, och jag
förutsätter att så skall ske och kan
därför stödja utskottets förslag. Men i

går kväll hade inrikesministern och
jag en debatt här i kammaren nästan på
tu man hand — det är förklarligt en
måndag. Då sade inrikesministern till
mig att det aldrig saknas pengar, utan
att det är gott om pengar. Inrikesministern
sade inte ordagrant så, men
kontentan av hans anförande var att vi
har nog med medel men att vi inte har
företag som vill etablera sig i Norrland
och inte heller projekt; ansvaret är alltså
inte regeringens, ty regeingen har alltid
medel, utan ansvaret är företagsamhetens.
Då blev jag alltså förd bakom
ljuset.

Jag skulle gärna vilja uppmana inrikesministern
och regeringen att tänka
sig för innan man i en debatt med en
interpellant påstår att det alltid finns
pengar om företagsamheten vill utsträcka
sin verksamhet till norra delen
av Sverige, när det faktiskt måste övervägas
en vidgning av bidragsramen i
fråga.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag vill i denna debatt
endast beröra en sak som jag tycker
sällan kommer fram, nämligen den psykologiska
faktorn. Här säger herr Fagerlund
— och det framförs ofta — att
det finns pengar; det är bara företagarna
vi väntar på. Men om företagarna inte
är riktigt på det klara med att myndigheterna
menar allvar, då etablerar
man inte. Det är inte bara fråga om att
etablera ett företag, utan man måste
också se till att det finns service i ifrågavarande
område. Det gäller Norrland,
men det gäller även mindre orter på
andra håll i landet.

Jag vågar säga att positionerna har
ändrats något under det senaste året.
Anledningen till den ökade efterfrågan
på lokaliseringsmedel i dag tror jag
bland annat ligger på det psykologiska
planet; man vågar tro på att myndigheterna
menar allvar med sin strävan
när det gäller lokaliseringsverksamheten.
Detta har alltså medfört att posi -

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 65

tionerna ändrats. Det är bl. a. fallet i
storstadsområdena, där man undan för
undan märker att man måste ändra på
förhållandet.

Herr Fagerlund säger att det är socialdemokraterna
som utformat lokaliseringspolitiken
i detta land under de
senaste åren. Må så vara; propositionerna
har ju lagts fram av regeringen. Men
då får väl socialdemokraterna också ta
ansvaret för utvecklingen i övrigt i
landet med den stora utflyttning som
skett från olika orter. Jag rekommenderar
herr Fagerlund att läsa exempelvis
arbetsmarknadsutredningen, som lädes
fram 1965, och att ta reda på vilka
positioner de olika representanterna
den gången intog.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av uttalandet av herr Nilsson i
Agnäs säga att vad vi lider brist på,
inte minst i Västerbotten, är uppslag
och idéer till nya produkter som kan
intressera företagare att göra någonting
av. Utvecklingsbara och möjliga
att marknadsföra både inom och utom
landet. Jag tillhör landstingets arbetsgrupp
för näringsfrågor. Förvaltningsutskottets
ordförande inbjöd nyligen i
samråd med denna arbetsgrupp ett femtontal
företagare, framför allt stora sådana,
till en rundresa i Västerbotten för
att visa vilka förutsättningar vi har,
t. ex. när det gäller arbetskraft; vår
arbetskraft är bl. a. i hög grad företagstrogen.
Denna resa ordnades just av
den anledningen att vi starkt kände
och känner bristen på uppslag och
idéer och för att få i gång en ökad företagsamhet.
Det är mindre en penningfråga,
herr Nilsson i Agnäs, än det är
en fråga om uppslag och idéer.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Såväl herr Skoglund
som jag är ledamöter av den åberopade
arbetsgruppen i landstinget i Västerbottens
län. Vi är ense om att det råder

Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån

brist på idéer i sysselsättningssvaga områden.
Men socialdemokraterna har under
den hittillsvarande försöksperioden
lagt hinder i vägen för förändringar
och försöksverksamhet inom lokaliseringspolitikens
ram som skulle ha kunnat
bidraga till att flytta idéer, företagare,
marknadsorgan etc. till dessa
områden. Jag skall inte ta upp tiden
med att räkna upp de olika initiativ
som vi har tagit; jag vill bara fästa
uppmärksamheten på ett aktstycke som
herr Skoglund och jag hjälpts åt att
författa, nämligen landstingets yttrande
till länsstyrelsen angående den lokaliseringspolitiska
målsättningen för vårt
län. Där har vi tagit upp — och varit
ense på de punkterna — olika förslag
som syftar till att åstadkomma en lösning
av de problem som herr Skoglund
här talade om. Vi är alltså ense på
länsplanet, men i riksdagen har vi skilt
oss åt.

Herr SKOGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
försöker komma ifrån denna problematik
genom att säga att vi är ense
i princip men att socialdemokraterna
här i riksdagen försöker förhindra att
tillräckligt med medel ställs till förfogande.
Detta är i hög grad en sanning
med modifikation; när det gäller de
uppslag som framförts och som har
kunnat utnyttjas har de medel som har
behövts anslagits. Vad vi ägnar oss åt
för mycket i Norrland, även i Västerbotten,
är att tala om hur bekymmersamt
och besvärligt det är i de norrländska
länen. Vi döljer våra förutsättningar
genom att jämt och ständigt tala
om våra svårigheter. Jag tror att detta
är en sak som inte minst mina kolleger
på Norrlandsbänken skall hålla i bakhuvudet
när de talar om lokaliseringspolitik.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle
:

3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 43

66 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i debatten mellan herrar Skoglund och
Nilsson i Tvärålund, men jag tycker det
finns anledning att understryka vissa
saker i anslutning till vad herr Skoglund
sade.

Jag kan hålla med herr Skoglund om
att vi i vårt län, eftersom vi inte har
någon industriell bakgrund, lider brist
på idéer om nya sysselsättningar. Det
beror helt enkelt på att vi saknar de
så att säga ärvda anlagen för andra typer
av företagsamhet än vi har haft.
Det är emellertid också fråga om den
politiska viljan. Vi har i Norrland och
i Västerbotten tillgång till god arbetskraft,
och det bör vi framhålla. Jag håller
med herr Skoglund om att man måste
framhålla fördelarna när man vill
sälja någonting, men företagarna är naturligtvis
medvetna om att det också
är vissa nackdelar med etablering i
Norrland, t. ex. långa avstånd och höga
frakter.

Jag tror att man med politisk vilja
skulle kunna rätta till mycket och göra
konkurrensläget i Norrland likvärdigt
med konkurrensläget i andra delar av
landet och därmed underlätta företagsetableringar
i Norrland, eftersom vi där
har en arbetskraft som i regel stannar
kvar på de ställen där den har börjat
arbeta, vilket är en värdefull tillgång
för företagen.

Lokaliseringsbidrag i all ära, men de
löser inte alla problem. Det måste också
till medvetna politiska åtgärder för
att ge Norrland förutsättningar att konkurrera
på lika villkor med andra landsdelar.
Jag tror att företagarna skulle
bedöma de stora fördelar som Norrland
kan erbjuda beträffande arbetskraften
som nu är så värdefull, att vi
kan komma i ett betydligt bättre läge
därigenom.

Jag vill säga till herr Skoglund att
vi väl får hjälpas åt att försöka klara
de här sakerna. Jag tror att vi västerbottningar
inte har skilda uppfattningar
i denna fråga — det gäller bara att

skjuta på för att försöka åstadkomma
större rättvisa.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Vi är väl litet varstans
i kommuner och landsting i stort sett
eniga när det gäller att bedöma problematiken,
eftersom vi känner den väl
och har den mycket nära inpå oss. Det
föreligger nog heller inte någon större
skillnad mellan herr Skoglund och mig
i bedömningen av problematiken och
inte heller beträffande angelägenheten
av att vi talar väl om vår landsända.
Jag anser att i varje fall jag inte svärtar
ned den.

Vad jag har påtalat i dag är att regeringen
inte vill gå med på att anslå
en så vid medelsram att pengarna räcker
för det akuta behovet. Jag riktar
alltså direkt kritik mot medelstilldelningen,
och det har gjorts också tidigare.
Vad jag framför allt kritiserar är
att socialdemokratin har hindrat åtgärder
för att transportera idéer till de
områden där man framför allt saknar
just idéer och företagstradition. Tillåt
mig peka bara på tre exempel!

Från vårt håll har vi under flera år
hävdat att investeringsfonderna bör användas
som ett lokaliseringspolitiskt instrument
på samma sätt som skedde
före den nuvarande lokaliseringspolitikens
ikraftträdande. Det gav då god effekt.
Det har blivit en stor förändring
sedan dess, och det finns en stark uppslutning
i alla partier, bl. a. i vårt län,
kring den tanke som vi har fört fram.

Vi har vidare föreslagit att rörelsekapital
skulle få inräknas i stödunderlaget
för lokaliseringsobjekt. Det har
socialdemokraterna hindrat varje gång
vi har föreslagit det. Nu har landshövding
Lemne föreslagit att rörelsekapitalet
skall inräknas i bidragsunderlaget.

Vi har motionerat om att företagarföreningarnas
resurser i varje fall inte
skall försämras efter den s. k. reformen
för ett par år sedan. Herr Skog -

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

lund vet mycket väl hur det ligger till
exempelvis med vår företagarförening.
•— Landstinget har fått skjuta till 250 000
kronor extra för att i någon mån —
inte helt — kompensera det bortfall
av inkomster som den s. k. reformen
av företagarföreningarna medförde. Här
har alltså den socialdemokratiska regeringen
och riksdagsmajoriteten fattat,
beslut som har försämrat förutsättningarna.
I stället borde ju besluten ha syftat
till att förbättra lokaliseringspolitikens
förutsättningar.

Herr SKOGLUND (s) kort genmäle:

Tack vare mitt inhopp i debatten fick
herr Jan-Ivan Nilsson tillfälle att läsa
upp katalogen över väckta cp-motioner,
och det tillfredsställde naturligtvis honom.
Jag är emellertid ute i mer angelägna
ärenden.

Lokaliseringspolitiken är inne i en
försöksperiod, där vi vill samla erfarenheter
av verksamheten. Nu föreslår
landshövding Lemne i sin utredning att
även rörelsekapital skall få räknas in
i underlaget. Jag tror emellertid det har
varit angeläget att man under de gångna
åren har fått bedriva försöksverksamheten
ganska orubbat.

Att vi i Västerbottens län har satsat
1,2 miljoner kronor för att kompensera
frånvaron av statliga bidrag i vad avser
rörelsekapital kan i och för sig inte
vara något fel — jag vågar säga det,
eftersom det var jag som tog initiativet.
Också länet har alltså gjort egna insatser.
Jag har alltid hävdat att man inte
ständigt bör skrika om att staten bör
göra det ena eller det andra — man
bör också göra någonting själv. Tacki
vare att Västerbottens läns landsting
genom åren har tagit egna initiativ och
gjort egna satsningar har också åtskilligt
skett i länet. Jag kanske bör påminna
herr Larsson i Umeå om att
Umeå har fått ett helt universitet. Det
skulle säkerligen inte ha kommit till,
om inte landstinget självt hade sagt
ifrån att man var beredd att medverka.

Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån

Genom en sådan samverkan — även
i ekonomiskt avseende — kan man skapa
någonting av betydelse för länet och
dess inbyggare.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Vi skall väl här inte
hålla någon debatt bara om Västerbottens
län. Jag vill emellertid säga att
herr Skoglunds senaste anförande styrker
vad jag har sagt, nämligen att vi
själva måste göra någonting när staten
inte gör tillräckligt för att se till att företagen
får exempelvis rörelsemedel.
Jag skall dock inte villfara hr Skoglunds
önskan att räkna upp exempel ur
min katalog, som faktiskt är rätt lång.

Jag har ställt frågan, varför man skall
begränsa försöksverksamheten på lokaliseringsområdet,
när man inte har funnit
anledning att utveckla den beträffande
arbetsmarknadspolitiken. Under
den tid arbetsmarknadspolitiken utreddes
bedrev man försöksverksamhet på
en rad områden för att pröva, om instrumenten
dög. Vi har på vårt håll hävdat
att man kan göra på samma sätt
med lokaliseringspolitiken, men det har
socialdemokraterna förhindrat. Detta
gäller inte minst åtgärder som har samband
med förflyttningen av idéer och
kvaliteter upp till Norrland.

Det är riktigt att vårt län har gjort
stora insatser, som alla har varit eniga
om. De insatserna har behövts, och vi
får nog fortsätta med dem. Vi har emellertid
samtidigt hävdat att statens åtgärder
inte får utformas så att de minskar
förutsättningarna för en aktiv lokaliseringspolitik.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag beklagar om detta
blir en debatt om norra Sverige. Herr
Skoglund nämnde mig direkt, när han
talade om bristen på uppslag och sade,
att det i alla fall var den bristen som
var den största anledningen till att vi
inte fick den sysselsättning vi behövde.

68 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån

Med anledning därav vill jag säga att
om det är brist på uppslag är det väl
framför allt brist på uppslag i fråga om
sådant som bedöms kunna utföras på
ett lönsamt sätt just i norra delen av
Sverige, sådan produktion som det lönar
sig att starta i Västerbotten och övriga
delar av norra Sverige. Därför gäller
det för oss att förbättra det företagsekonomiska
klimatet och samhällsservicen
i denna del av landet. Här vore
frestande att anknyta till den debatt
som inrikesministern och jag hade i går
kväll, men jag skall inte göra det, därför
att det skulle ta för lång tid.

Vad beträffar den rundresa som herr
Skoglund talade om, då vi visade Västerbotten,
vet jag att herr Skoglund var
en av initiativtagarna, kanske den som
hade startat den.

Men jag är rädd för att rundresan förutom
allt det goda även gav ett skrämmande
intryck, nämligen att den här delen
av landet ligger långt från centrum
och att samhällsservicen inte är densamma
som på andra håll. Trots den goda
arbetskraften, den fina miljön med
ren luft och rent vatten, framträdde det
kanske ändå vissa negativa faktorer för
dem som deltog i resan.

Jag vägrar också att acceptera herr
Skoglunds påstående att oppositionen
svartmålar. Under årens lopp har jag
här i kammaren ofta talat om hur härligt
det är i de norra delarna av Sverige,
hur bra arbetskraft vi har och hur
fin miljön är. Har jag klagat beror det
på att det, trots dessa goda betingelser
för verksamhet i vår del av landet, enligt
min mening varit en sådan njugghet
från deras sida som har pengarna
och möjligheterna att bidra till utvecklingen.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);

och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
i utskottets utlåtande nr 185, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 142 ja och
55 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen

2); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 69

statsutskottets hemställan i punkten 2)
i utskottets utlåtande nr 185, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 141 ja och
57 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde, och

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad läkarutbildning
i Stockholmsområdet jämte motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Ökad utbildning av tandläkare m. fl.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
188, i anledning av motioner om ökad
utbildning av tandläkare m. fl.

Ökad utbildning av tandläkare m. fl.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru LEWÉN-ELIASSON '' (s):

Herr talman! I förevarande utskottsutlåtande
behandlas två likalydande motioner,
av vilka den ena undertecknats
av herr Hellström och fru Gradin på
Stockholmsbänken i denna kammare.
Motionerna rör formerna för utbildning
av tandläkare och tandhygienister.
Min blanka reservation till utskottets utlåtande
gäller den senare frågan.

Jag har tagit upp denna sak därför att
jag tycker att man vid läsningen av utskottets
utlåtande inte får en riktig bild
av utbildningssituationen och planeringsläget
för denna grupp av befattningshavare
inom tandvården. De för
tandvården ansvariga inser alltmer att
det i tandvården behövs en mellangrupp
medverkande, som kan åta sig en
del av de arbetsuppgifter som annars
skulle falla på tandläkarna. Detta gäller
främst den förebyggande tandvården.
Ett bevis för att man har detta synsätt
är bl. a. att landstingen, som är tandvårdens
huvudmän, i sina tandvårdsplaner
numera inkluderar även tandhygienisttjänster.
Ett exempel härpå är bl. a.
planen för Västernorrland.

Vad Stockholmsområdet beträffar,
som särskilt har apostroferats i motionerna,
är läget det att man — så snart
skolöverstyrelsen gav klarsignal för utbildningen
av tandhygienister, som nu
pågår i Malmö och Örebro — igångsatte
en konkret planering av utbildningen
av sådana hygienister förlagd till den
tandläkarhögskola som vi räknar med
skall komma till stånd i Huddinge i mitten
av 1970-talet. Den planeringen har
gjorts i samråd med skolöverstyrelsen.
Man har emellertid ansett det vara så
viktigt att redan dessförinnan utbilda
tandhygienister att man nu också undersöker
möjligheterna att i mera provisorisk
form ordna en dylik utbildning.
Därvidlag äger samråd rum mellan
Stockholms stad och länets lands -

70 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ökad utbildning av tandläkare m. fl.

ting. Den planering som där sker för
själva tandvården tar samtidigt sikte på
att ianspråkta de tandhygienister som
utbildas på detta sätt.

Det kan tyckas att detta är mindre
viktigt att veta för riksdagen, men jag
anser att om man känner till dessa förhållanden
blir läget litet annorlunda än
om man bara läser utskottets utlåtande.
Vid den läsningen framstår det nämligen
som om situationen var tämligen
låst och att man väntade med att över
huvud taget ta ställning till frågan om
utbildning av tandhygienister eller inte.
Jag har förstått att både skolöverstyrelsen
och universitetskanslersämbetet hesiterar
för att ge klarsignal för en omfattande
utbildning av tandhygienister
innan socialstyrelsen mera bestämt bär
tagit ställning till om vi skall ha sådana
befattningshavare eller inte. Inom parentes
vill jag säga att det påpekande
som göres, att man under väntetiden kan
öka utbildningen i Örebro, inte är riktig.
Enligt uppgifter som jag inhämtat
kan utbildningen där inte ökas.

Huvudmännen får alltså på eget bevåg
inrätta tjänster av detta slag och
föra upp dem i sina tandvårdsplaner.
De kan sedan komma i den situationen
att utbildade tandhygienister inte står
att få. Denna onda cirkel måste brytas,
och jag utgår från att de båda berörda
ämbetsverken gemensamt går igenom
denna fråga och klargör förhållandena,
så att utbildningen kan planeras med
större säkerhet. Jag är helt övertygad
om att de växande kraven på tandvård,
inte minst förebyggande sådan, gör det
helt nödvändigt att utbilda och rekrytera
tandhygienister i stor omfattning.

Herr talman! Jag har ansett det vara
angeläget att framhålla detta. Det som
skrivs i utskottets utlåtande gör nämligen
att den konkreta planeringsverksamhet
som vi bedriver inom Stockholmsområdet
förefaller ganska egendomlig.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Också jag har vid förevarande
utlåtande fogat en blank reservation
för att i denna kammare få tillfälle
att säga några ord om lokaliseringsfrågan
i samband med en eventuell
utbyggnad av utbildningen av tandhygienister.
Sedan något år tillbaka pågår,
såsom redan nämnts, en försöksutbildning
av tandhygienister i Örebro och
Malmö. Det är fråga om en ettårig kurs,
och för inträde krävs minst två års
praktik som tandsköterska. Remissinstanserna
anser att försöksverksamheten
bör avvaktas ännu någon tid innan
man bestämmer huruvida utbildningen
i fråga skall utbyggas ytterligare. Om
detta råder inga delade meningar. Däremot
vill jag anföra några synpunkter
på lokaliseringen vid en eventuell utbyggnad
av utbildningen.

I motionerna föreslås Stockholm som
lämplig förläggningsort för utbildningen
i fråga. Skolöverstyrelsen framhåller
i sitt remissyttrande bl. a. följande:
»Blir erfarenheterna av tandhygienisterna
positiv och det bedöms angeläget
att öka kapaciteten, bör både Stockholm
och Göteborg komma i fråga som förläggningsorter.
» I utskottets utlåtande
har man undvikit att nämna någon bestämd
ort såsom särskilt lämplig, och
det är säkerligen klokt. Andra platser
än storstadsregionerna bör komma i
fråga. De förutsättningar som krävs för
utbildning av tandhygienister är tillfinnandes
även i andra delar av landet. I
t. ex. Jönköping finns tandsköterskeutbildning
och tillgång till de specialister
som erfordras för att få till stånd en
kvalificerad utbildning av det slag det
gäller.

Det förekommer som bekant en strävan
att om möjligt lokalisera verksamhet
till platser utanför storstadsregionerna.
Med hänsyn till att det finns orter
ute i landet som är väl lämpade att
ta emot den utbildning som det är fråga
om talar starka skäl för att lokaliseringen
bör genomföras efter denna linje.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Därför, herr talman, förutsätter jag att
Jönköping, vid de avvägningar som
kommer att göras vid en eventuell utbyggnad
av utbildningen av tandhygienister,
kommer med i bilden som ett allvarligt
alternativ.

Jag har inget annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag, men jag har
velat göra denna kommentar i anslutning
till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr Lothigius
(m), fru Ekroth (s), herr Rask
(s) samt herrar Magnusson i Nennesholm
och Johansson i Skärstad (båda
ep).

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Vid den socialdemokratiska
partikongressen i höstas lämnade
socialminister Aspling uppgift om
att en utbyggnad av den fria tandvården
för barn och ungdom till flera åldersgrupper
— i första hand 17-, 18-och 19-åringar — skulle genomföras.
Samtidigt meddelade han att regeringen
också avsåg att ta upp frågan om en
tandvårdsförsäkring för den övriga delen
av befolkningen.

Det har ju länge ansetts synnerligen
angeläget att den fria tandvården skulle
byggas ut till att omfatta åldersgrupperna
17—19 år, eftersom behovet av
tandvård är som störst i dessa åldrar.
Men det har också sedan länge ansetts
angeläget att åstadkomma en tandvårdsförsäkring
för befolkningen i övrigt.

Att genomförandet av dessa angelägna
reformer har fått vänta hänger väl
samman med bristen på tandläkare. Vi
har i dag bortåt 7 000 yrkesverksamma
tandläkare, varav ganska exakt 2 000 är
sysselsatta inom folktandvården. Uppbyggnaden
av folktandvården tog sin
början 1939. Alltsedan dess har folktandvården
syftat — och det gör den
fortfarande — främst till ordnande av
tandvården för barnen upp t. o. m. 16
års ålder. Enligt statsrådet Asplings

Ökad utbildning av tandläkare m. fl.

förslag skall denna tandvård i fortsättningen
avse även ungdomar upp t. o. m.
19 års ålder. I princip skall emellertid
folktandvården stå öppen för alla.

Behovet av tandläkare inom folktandvården
för att klara barntandvården
upp till 16 års ålder har beräknats till
ca 3 000. För att klara barntandvården
upp till 19 års ålder kommer att erfordras
ytterligare ett stort antal tandläkare.
Det finns sålunda nu ett mycket
stort behov av en utökning av antalet
tandläkare inom folktandvården.

Man kan då ställa frågan: Vad innebär
en tandvårdsförsäkring för folktandvården?
Ja, det kommer såvitt nu
kan bedömas helt att bli beroende på
utformningen av tandvårdsförsäkringen
och av taxesättningen. Det finns emellertid
ingen anledning att tro annat än
att folktandvården genom tandvårdsförsäkringen
kommer att ytterligare utökas.

Av vad jag här antytt framgår att
samhället behöver fler tandläkare och
att en utökning av odontologutbildningen
bör komma till stånd. Med hänsyn
till att övriga odontologiska utbildningsanstalters
intagningskapacitet
för närvarande ligger mellan 100 och
120 årligen och tandläkarhögskolan i
Umeå endast tar in 60 per år synes det
naturligt att en ökning i första hand
kommer till stånd i Umeå, men även
Malmö kan diskuteras i sammanhanget.

Det bör här konstateras att kostnaderna
för utbildning av tandläkare blir
lägre ju större intag per utbildningsenhet
man har upp till ett visst antal. Jag
är angelägen om att betona detta sista.
Att kostnaderna blir lägre sammanhänger
med att antalet högre tjänster
inte behöver nämnvärt utökas vid en
sådan kapacitetsutvidgning. Vi hade
detta problem när vi på sin tid startade
tandläkarinstitutet i Umeå. Den övre
gränsen för en odontologisk läroanstalts
utbildningskapacitet bestäms i sin tur
av faktorer som pedagogiska värderingar
och patienttillgång. Med hänsyn

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

ökad utbildning av tandläkare m. fl.

främst till patientunderlaget bör möjligen
det årliga intaget för Umeå, som
jag nu närmast talar om, inte överstiga
100.

Av u t sk o 11 sutlåt an de t s recit framgår
att Kungl. Maj:t har givit kanslersämbetet
i uppdrag att ta under omprövning
frågan om ökad intagning vid
tandläkarhögskolorna i Lund, Malmö
och Umeå. Vid tandläkarhögskolan i
Göteborg och den odontologiska utbildningsanstalten
i Huddinge kommer intagningarna
tidvis att ligga över 120
— vid Huddinge/Holländargatan kommer
man tidvis att ha upp emot 200
per år.

Med mitt inlägg vill jag bara understryka
dels det behov som redan nu föreligger
av en ökad tandläkarutbildning
för att man skall kunna sköta folktandvården
på ett tillfredsställande sätt,
dels att man i god tid rustar för att
skaffa sig resurser så att man kan ge
folktandvård även till de högre åldrarna,
som statsrådet Aspling omnämnde i
sitt anförande. Man bör ha möjlighet
att i största utsträckning kunna starkt
vidga folktandvården i samband med
att tandvårdsförsäkringen genomförs.
Jag finner det därför angeläget, herr
talman, att prövningen av frågan om
en ökad intagning, som skall ske inom
kanslersämbetet, påskyndas så att beslut
kan föreläggas 1970 års riksdag.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Ingen av talarna har,
såvitt jag uppfattat, kritiserat statsutskottets
uttalande, och jag avser inte att
nu ingå i polemik med någon av dem
som tidigare talat i detta ärende. För
undvikande av missförstånd har jag
begärt ordet för att erinra kammaren
om att det vi i dag diskuterar inte är
frågan om tandläkarbristen, inte frågan
om tandläkarutbildningens dimensionering,
inte utbildningen av tandhygienister
eller lokaliseringen av utbildningen,
utan det gäller uteslutande huruvida
riksdagen skall be Kungl. Maj:t att till -

sätta en utredning om förutsättningar
och former för utbyggnad av utbildningen
av tandläkare och tandhygienister.

Det är denna fråga som kammardebatten
i dag gäller. På den punkten har
statsutskottet hävdat att det inte finns
skäl att bifalla yrkandena, därför att
som det redan har sagts Kungl. Maj:t
har givit kanslersämbetet i uppdrag att
företa en utredning om tandläkarutbildningens
kapacitet. Dessutom pågår en
försöksverksamhet med avseende på utbildningen
av tandhygienister. Detta är
skälet till att utskottet har skrivit så
kortfattat. Vi finner inte någon anledning
att nu yrka på att en ny utredning
tillsättes på ett område där det redan
pågår utredning.

Får jag till detta bara säga att jag
delar den uppfattning som framförts av
tidigare talare här beträffande tandläkarbristen.
Vi behöver naturligtvis flera
tandläkare i Sverige. För min del
tror jag också att tandhygienister kan
fylla en viktig funktion och att man
bör öka utbildningen av och tillgången
på denna yrkesgrupp. Jag är helt överens
med herr Skoglund och andra talare
som menar att det krävs snabba
åtgärder i samhället för att komma till
rätta med det problem som bristen på
tandläkare utgör.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan och gör
det på nytt med en erinran om att vi i
dag har att diskutera endast frågan om
ett utredningsyrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande nr 189, i anledning
av motioner om åtgärder för
att bättre utnyttja skoltelevisionsprogram;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
72, med anledning av Kungl. Maj :ts pro -

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 73

position med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1908:128) angående
bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter, m. m., jämte
motion.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 12

Ändring i traktorskatteförordningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 74, med anledning av Kungl.
Ma j ds proposition med förslag till förordning
om ändring i traktorskatteförordningen
(1969:297) jämte motioner.

I propositionen nr 165 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 14 november 1969 föreslagit
riksdagen att anta därvid fogat förslag
till förordning om ändring i traktorskatteförordningen
(1969:297).

I propositionen föreslogs, att traktorskatten
på traktorer som tillhörde
klass II enligt traktorskatteförordningen
sänktes till 120 kr. per år för traktorer
med tjänstevikt ej över 2 500 kg
och till 180 kr. per år för tyngre traktorer.
Vidare föreslogs vissa andra,
mindre ändringar i traktorskatteförordningen.

Med anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna
1:1125 av herrar Eskilsson och Svenungsson
samt II: 1299 av herr Hedin
in. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 165 anta det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i traktorskatteförordningen
(1969:297);

B) avslå motionerna 1:1125 och
II: 1299.

3* — Andra kammarens protokoll 1969.

Ändring i traktorskatteförordningen

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Wårnberg och Tage Johansson,
fru Ilolmqvist samt herrar
Nyström och Wiklund i Härnösand
(samtliga s), vilka ansett att utskottet
under A bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 165;

2) av herrar Lundström (fp), Gösta
Jacobsson (in), Tistad (fp), Karl Pettersson
(m) och Magnusson i Borås
(m) samt fru Nettelbrandt (fp), utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber endast helt kort
att, med hänvisning till reservanternas
skriftliga motivering, få yrka bifall till
reservationen 1 av herr Wärnberg m. fl.
vid bevillningsutskottets betänkande nr
74.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Vi hade ju en proposition
i denna fråga att behandla under
vårriksdagen. Från folkpartiet förelåg
också motioner i ärendet, och det avgavs
en gemensam reservation av oppositionen
inom utskottet. Jag vill gärna
påpeka att vi står kvar vid den uppfattning
som vi framförde i denna reservation
under våren. Egentligen borde
vi alltså ha motionerat igen för att
under hösten fullfölja samma linje, men
vi kan inte riktigt hålla på på det sättet
och ta om ärendena gång på gång
under samma år; jag vet inte hur det då
skulle gå med arbetet här i kammaren.
Det är också mycket glädjande att den
proposition som har framlagts under
hösten så att säga går i rätt riktning
från de utgångspunkter som vi deklarerade
i våra motioner och i reservationen
under våren. Detta är anledningen
till att vi nu icke har fullföljt
vår linje. Jag vill i alla fall anföra ett
par synpunkter på handläggningen, och
det är för att få göra det jag har varit
Nr 43

74 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ändring i traktorskatteförordningen

med om att avge den blanka reservationen.

Vi har inom utskottet — och över
huvud taget inom riksdagen — icke
haft tillgång till det utredningsmaterial
som i propositionen redovisas som motiv
för att ändra ståndpunkt sedan i
våras. Det är anmärkningsvärt. Att ha
en mening på våren och en på hösten
är i sig själv något egendomligt, liksom
det på det hela taget är ganska märkligt
att behandla samma fråga två
gånger under ett och samma års riksdag.

Inom bevillningsutskottet har vi vid
ett flertal tillfällen — senast under detta
år — skjutit på handläggningen av
motioner från vårriksdagen för att få
dem behandlade i samband med en väntad
proposition till höstriksdagen. Herr
Wennerfors hade exempelvis en motion
om försäkringsrörelse som av det skälet
blev hänskjuten till höstriksdagen. Om
man ser på bevillningsutskottets memorial
från såväl 1968 som 1967, kan man
där finna en rad motioner som med
exakt samma motivering hänskjutits
från vårriksdagen till höstriksdagen för
att man inte skulle behöva upprepa behandlingen
av ett och samma ärende
under samma session.

Det må så vara att detta är författningsenligt
korrekt med den nuvarande
tolkningen av riksdagsordningen när
det gäller distinktionen mellan vårmötet
och höstmötet, men nog skulle det
bli litet egendomligt om vi i större stil
började tillämpa denna nya ordning
även beträffande motionerna och alltså
vid ett flertal tillfällen fick behandla
samma ärenden under våren och hösten.
Hur skulle det då gå med tidsplanen
här i riksdagen? Ty det kan väl
inte, förutsätter jag, vara meningen att
riksdagsordningen skall tolkas på ett
sätt i fråga om initiativ från regeringen
och på ett annat sätt i fråga om initiativ
från någon av riksdagsledamöterna.

Jag har hört att till grund för förslaget
i den senaste propositionen ligger
en uppgörelse, och det sägs att eu sådan
uppgörelse inte får ryggas. Av propositionen
framgår också att finansministern
vid kontakter med företrädare
för lantbrukets huvudorganisationer har
fått tillfredsställande försäkringar om
att de anser traktorskatten acceptabel
efter de justeringar som under hösten
är gjorda.

Jag har den största respekt för alt
man vid träffande av uppgörelser på
jordbrukets område vill ha fullständigt
klart för sig på vilka grunder uppgörelserna
baserar sig. Att det inte händer
saker under uppgörelsens giltighetstid
som rycker undan grunden för uppgörelsen
tycker jag också är ett självklart
krav. Jag har vidare den uppfattningen
att traktorskatten bör ändras i förhållande
till vårens riksdagsbelut — jag
hade, som jag sade, velat gå längre och
vi har inom folkpartiet den uppfattningen
att exempelvis de rena jordbrukstraktorerna
inte alls skulle beskattas.
Det steg som nu tas om propositionens
förslag bifalles är alltså, det vill
jag upprepa, ett steg i rätt riktning.

Däremot vill jag inte generellt acceptera
att riksdagen skall godkänna uppgörelser
i skattefrågor på något område.
Mig veterligt har sådana inte heller tidigare
träffats. Skall man se detta som
någon ny princip för införande av regler
på skatteområdet? Skall t. ex. lastbilägarna
få träffa uppgörelse med herr
Sträng om beskattningen av lastbilarna?
Eller skall SACO få träffa uppgörelse
med herr Sträng om hur akademikerna
bör beskattas? Vi är inne på
mycket egendomliga vägar om vi börjar
tolka grundlagens ord om svenska folkets
urgamla rätt att sig beskatta på
det sättet.

Sakligt sett befinner jag mig självfallet
närmare regeringens höstuppfattning
än regeringens våruppfattning, och
en principiell deklaration har jag bara

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

sett som oundviklig i detta märkliga
ärende.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
om ändring i traktorskatteförordningen
innebär i viss utsträckning ett
tillmötesgående av de yrkanden som
bl. a. centerpartiet har framställt i motioner
vid behandlingen av traktorbeskattningen
under vårriksdagen. Att vi
nu inte följer upp vad som återstår av
dessa yrkanden betyder inte att vi har
ändrat vår principiella uppfattning i
fråga om traktorbeskattningen. Men det
finns tillfällen då det sannolikt är klokare
att biträda en kompromiss än att
strida och kanske förlora. Föreliggande
förslag har centern uppfattat som eu
överenskommelse mellan regeringen och
jordbrukets organisationer, företrädesvis
RLF. Mot den bakgrunden har centerledamöterna
i bevillningsutskottet biträtt
förslaget.

Herr talman! Jag ber med den motiveringen
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i dess betänkande
nr 74.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Heden, Vigelsbo, Jonasson,
Larsson i Luttra, Dockered, Antonsson,
Josefson i Arrie, Börjesson i Glömminge,
Sundkvist och Johansson i Skärstad
(samtliga ep).

Herr HEDIN (m):

Herr talman! I utskottsutlåtandet erinras
om att man när det gäller traktorbeskattningen
valt en kollektiv schablonmässig
beskattning i stället för att
följa den eljest tillämpade principen om
kostnadsansvarighet. Jag kan inte underlåta
att beklaga att regeringen och
riksdagsmajoriteten har valt att gå ifrån
den allmänna principen. Det är naturligtvis
inte bara inom centerpartiet och
folkpartiet som man har den uppfattningen
att de traktorer, som över hu -

Ändring i traktorskatteförordningen

vud taget inte används på vägar, borde
ha blivit befriade från skatt och att
man alltså borde ha följt den ordning
som påyrkades från borgerligt håll i
våras, nämligen att man skulle ha tre
skaiteklasser, varav den tredje skulle
omfatta traktorer utan någon skatt.

Nu måste man erkänna att det föreliggande
förslaget innebär en liten förbättring;
vi har fått en något lägre traktorskatt
än vad som förutsattes i vårens
beslut.

I våras fanns det ingen överenskommelse
mellan statsmakterna och jordbrukets
organisationer. Nu däremot har
finansministern uppenbarligen fått någon
form av godkännande från organisationerna
för det nu föreliggande förslaget
när det gäller höjden av skatten
på traktorer. Det är naturligtvis bakgrunden
till att vi från borgerligt håll
inte har motionerat i detta läge trots
vår principiella inställning. Vi brukar
ju i detta hus ta hänsyn till och respektera
de överenskommelser som träffats
mellan statsmakterna och berörda intresseorganisationer,
och det har vi också
gjort i detta fall. Jag tycker därför
att det är förvånande att några socialdemokrater
i utskottet, trots att det inte
ens förelegat någon motion med yrkande
om avslag på propositionen, i en reservation
yrkat på avslag. Innebär det
att vi i fortsättningen inte kan lita på
att överenskommelser som träffas mellan
statsmakterna och jordbruket kommer
att respekteras av riksdagen?

Helt vid sidan av den överenskommelse
som träffats mellan lantbrukets
företrädare och regeringen har jag tillsammans
med några andra ledamöter
av denna kammare och första kammaren
tagit upp en fråga som berör fiskets
traktorer. Från Svenska ostkustfiskarenas
centralförbund har vi uppvaktat finansministern
i denna fråga. I motionen
föreslår vi dels att traktorer som
enbart används i fisket skulle bli helt
befriade från traktorskatt, dels att traktorer
som är stationerade på öar utan

76 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ändring i traktorskatteförordningen

någon permanent landförbindelse oavsett
användningssättet skulle bli lielt
befriade från skatt.

1 det första fallet har utskottet sagl
att det inte kan finna att det föreligger
någon principiell skillnad mellan lantbruk
och fiske i fråga om användning
av traktorer. Jag kan inte dela den uppfattningen.
Som i motionen framhållits
ligger en avgörande skillnad däri att
lantbruket levererar sina produkter,
t. ex. spannmål, vid centralföreningen
i närmaste stad.

Därför är det naturligt att de lantbrukare
som inte har alltför lång väg
dit använder sina traktorer för att
transportera in sin säd. För fiskets de!
ställer det sig faktiskt annorlunda. Man
kör inte in fisken till centralorter, utan
fisken samlas upp vid olika bryggor ute
vid kusten, av försäljningsorganisationerna
— fiskets egna eller andra. Det
finns alltså inte alls samma skäl för fiskarna
som för lantbrukarna att använda
traktorerna på vägarna. Jag beklagar
att utskottet inte har insett den skillnaden.

I det andra fallet, d. v. s. när det gäller
befrielse för de traktorer som en-,
bart används på öar utan landförbindelse,
har utskottet ställt sig positivt,
vilket framgår av dess skrivning. Man
påpekar att det inom kort skall göras
vissa förtydliganden och att därvid frågan
om dispens för bl. a. traktorer på
öarna skall tas upp. Det är uppenbart
att finansministern funnit bärande skäl
i de framställningar som gjorts dels av
ostkustfiskarna, dels i motionen. Jag
hoppas att det skall ges möjlighet till
dispens, inte bara för fisketraktorerna
ute på öarna utan också i andra fall
som nära överensstämmer med dessa
fall, t. ex. i fråga om fiskare som bor
alldeles utmed kusten, långt ifrån allmän
väg, och som inte rimligen kan använda
sina traktorer på allmän väg.

Herr talman! Då jag förstår att det
är utsiktslöst att yrka bifall till motionen
skall jag avstå från det, i synner -

het som motionens andra yrkande fått
en positiv behandling av utskottet. Jag
hoppas alltså på för yrkesfisket gynnsamma
möjligheter till dispens från de
nuvarande bestämmelserna.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Det vore naturligtvis
frestande att ta upp en diskussion med
de tidigare talarna, men det skall jag
inte göra, utan jag nöjer mig med att
hänvisa till vad utskottet skrivit i sitt
utlåtande och yrkar bifall till utskottets
betänkande.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Av departementschefens
ställningstagande framgår det att
den utredning som verkställts av Jordbrukets
utredningsinstitut inte heller
kunnat läggas till grund för de föreslagna
beloppen. Även i det föreliggande
förslaget är det alltså fråga om en
schablon, bara på en annan nivå än den
förra.

Beträffande spörsmålet huruvida det
är fråga om en direkt överenskommelse
kan jag hänvisa till vad som sägs i
propositionen, nämligen att det förekommit
kontakter med företrädare för
lantbrukets huvudorganisationer. Jag
föreställer mig att kontakter inte är detsamma
som direkta förhandlingar.

Härmed var överläggningen slutad.
Punkten A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) av herr Wärnberg m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 76, med anledning av Kungl.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 77

Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Lag om postbanken, m. m.

Föredrogs banko utskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om postbanken,
m. m., jämte motioner.

I en den 30 oktober 1969 dagtecknad
proposition, nr 158, hade Kungl. Maj: t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag föreslagit
riksdagen, såvitt nu var i fråga,
att

1) antaga förslag till lag om postbanken,

2) godkänna av chefen för finansdepartementet
förordade riktlinjer för
samarbete mellan postbanken och Sveriges
Kreditbank,

3) medge att postverket omorganiserades
efter i huvudsak de riktlinjer
som chefen för finansdepartementet
förordat och att postbanken finge av
honom förordade befogenheter i fråga
om sin organisation,

4) godkänna av chefen för finansdepartementet
förordade riktlinjer för
kapitalbildning i postbanken och för
postbankens skyldigheter i fråga om
avkastning och utgivande av skattemotsvarighet.

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de likalydande motionerna
I: 1124 av herr Tistad m. fl. och II: 1296
av herr Andersson i Örebro m. fl., vari
yrkades att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om ett
förnyat förslag till samverkan mellan
postbanken och andra banker, främst
Sveriges Kreditbank, med beaktande
av vad som anförts i motionerna om

Lag om postbanken, m. m.

att samverkan mellan kreditinstitutioner
endast borde tillåtas och stimuleras
när den kunde tänkas vara till gagn
för effektiviteten i samhällets kreditförsörjning
som helhet;

dels de likalydande motionerna
1:1123 av herr Gösta Jacobsson m. fl.
och II: 1297 av herr Magnusson i Borås,
vari yrkades att riksdagen vid sitt ställningstagande
till punkt 4 i propositionens
hemställan skulle uttala, att vid
beräknande av postbankens skattemotsvarighet
hänsyn borde tagas även till
kommunal utdebitering.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte antaga det
genom propositionen nr 158 framlagda
förslaget till lag om postbanken;

B) att riksdagen måtte med avslag
på motionerna 1:1123 och II: 1297 godkänna
de i propositionen nr 158 förordade
riktlinjerna för kapitalbildning
i postbanken och för postbankens
skyldigheter i fråga om avkastning och
utgivande av skattemotsvarighet;

C) att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1124 och 11:1296 godkänna
de i propositionen nr 158 förordade
riktlinjerna för samarbete mellan
postbanken och Sveriges Kreditbank
samt medge att postverket omorganiserades
efter i huvudsak de riktlinjer
som förordats i propositionen
och att postbanken finge de där förordade
befogenheterna i fråga om sin
organisation.

Reservationer hade avgivits

1) vid utskottets hemställan under B

av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Brundin (m), Mattsson (ep), Regnéll
(m), Börjesson i Glömminge (ep),
IJgltander (fp) och Stridsman (ep),
vilka ansett att utskottet under B bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
propositionen nr 158 i ifrågavarande
delar samt motionerna I: 1123 och
II: 1297 godkänna de riktlinjer för kapitalbildning
i postbanken och för

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Lag om postbanken, m. m.

postbankens skyldigheter i fråga om
avkastning och utgivande av skattemotsvarighet
som reservanterna angivit;

2) vid utskottets hemställan under C

av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(in), Brundin (in), Mattsson (ep), Regnéll
(m), Börjesson i Glömminge (ep),
Ilgltander (fp) och Stridsman (ep),
vilka ansett att utskottet under C bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
propositionen nr 158 i ifrågavarande
delar samt motionerna I: 1124 och II:
1296 godkänna riktlinjer för samarbete
mellan postbanken och Sveriges Kreditbank,
medge omorganisation av
postverket samt medge befogenheter för
postbanken i fråga om dess organisation,
allt i enlighet med vad reservanterna
angivit.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag har i princip ingenting
emot förslaget i propositionen till
ett närmare samarbete mellan de två
statsägda institutionerna postbanken
och Kreditbanken, utan jag kan godta
det. Det finns emellertid en del sidor i
förslaget som det är anledning att se
litet närmare på och som vi har behandlat
i ett par reservationer till bankoutskottets
utlåtande.

I propositionen anges på några rader
att man i möjligaste mån skall söka
åstadkomma konkurrensneutralitet mellan
postbanken och övriga banker. Det
är i synnerhet på den punkten som jag
vill göra en liten invändning mot förslaget.

Full konkurrensneutralitet kan det
nästan aldrig bli, eftersom postverkets
organisation ju är spridd över hela landet
och därför kan lämna service på ett
annat sätt än övriga bankinstitutioner
kan. Postföringen måste vara upplagd
över ett bredare register för att betjäna

varje hushåll som inte ligger alltför avlägset,
och därför kan man inte begära
att vanliga banker skall kunna lämna
samma service. Postbanken måste alltid
ha ett övertag genom att den kan
bedriva bankaffärer jämsides med den
normala poströrelsen.

Liksom övriga reservanter anser jag
emellertid att man på en punkt bör ta
bort skillnaden i konkurrensförutsättningar,
nämligen när det gäller reglerna
för beskattning. Vi har i den första
reservationen föreslagit att postbanken
liksom övriga företag skall betala en
skatt av 53 procent. Därigenom skulle
den jämställdhet skapas som vi har eftersträvat.
Eftersom postbanken enligt
nuvarande bestämmelser är befriad från
kommunal inkomstskatt, erfordras det
en omläggning av bestämmelserna. Vi
har i den första reservationen begärt en
utredning om en sådan ändring i bestämmelserna,
att skatteuttaget bestäms
till 53 procent för att jämställdhet med
övriga bankinstitutioner skall åstadkommas.
På detta sätt skulle också kommunerna
tillföras kommunalskatt. Det kan
ingalunda vara något fel om vederbörande
kommun får ta ut kommunalskatt
från den bank som nu skall skapas genom
samarbete mellan postbanken och
Kreditbanken på samma sätt som från
andra bankföretag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna under punkterna B
och C i bankoutskottets utlåtande nr 53.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! De reservationer som
herr Börjesson i Glömminge här talat
för har undertecknats också av representanter
för moderata samlingspartiet,
och en av de motioner på vilka reservationerna
grundas har väckts av motionärer
från vårt parti med herr Magnusson
i Borås som första namn i denna
kammare.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Vi resonerade för ett år sedan om re^
lationerna mellan de olika kreditinstituten.
Bakgrunden för det resonemanget
var den utredning som hade gjorts
under namnet kreditinstitututredningen.
Resultatet av den framlades i proposition
i fjol. Där reglerades förhållandena
för affärsbankerna, för sparbankerna
och för jordbrukets kreditkassor. Däremot
lämnade man vid det tillfället
postbanken utanför och förklarade att
postbankens ställning och roll på kreditmarknaden
skulle göras till föremål
för nya överväganden. Kreditinstitututredningen
hade för sin del rekommenderat
att postbanken skulle ombildas till
ett aktiebolag.

De nya övervägandena har nu skett i
form av en enmansutredning som har
företagits av statssekreterare Feldt och
en promemoria som har upprättats inom
poststyrelsen. Båda dessa har sänts på
remiss till ett dussin instanser.

I den nu aktuella propositionen säger
regeringen nej till den uppläggning
som kreditinstitututredningen hade
tänkt sig, nämligen att ombilda postbanken
till ett aktiebolag, som i stort
sett skulle ha fått följa de enhetliga regler
som i fjol infördes för affärsbanker,
sparbanker och jordbrukskassor. I stället
har, såsom herr Börjesson framhöll,
regeringen genom propositionen föreslagit
en samverkan mellan postbanken och
den statsägda Kreditbanken.

Man kan fråga sig — och det har en
del av remissinstanserna också gjort ■—
om en sådan uppläggning innebär någonting
positivt för kreditmarknaden.
Däremot är det klart och tydligt att en
samverkan mellan postbanken och Kreditbanken
kan möjliggöra en del rationaliseringar
till fördel för de båda samverkande
instituten.

Postbanken har sedan gammalt inriktat
sin långivning huvudsakligen på
bostadsproduktionen och kommunerna.
I den mån man nu tänker sig att mera
aktivt lämna krediter till andra kategorier
av låntagare, minskar naturligtvis

Lag om postbanken, m. m.

resurserna att finansiera bostadsbyggandet
och kommunernas verksamhet.
Det är kanske i medvetande om detta
som regeringen föreslår att postbanken
och Kreditbanken tillsammans skall bilda
ett bolag för att emittera bostadsobligationer.
Den idén ter sig emellertid
inte särskilt lyckad. Det är långfristigt
kapital som vi lider brist på här
i landet, däremot inte på institut som söker
samla till sig långfristigt kapital för
att lyfta av byggnadskreditiv från de
kreditgivare som har lämnat byggnadskreditiv.
Båda dessa synpunkter -— risken
att långivningen till bostäder och
kommuner kan komma i kläm och det
faktum att nya institut inte ökar tillgången
på kapital — kommer fram i de
motioner som här delvis redan har kommenterats.

Man har också skäl att sätta ett frågetecken
för tanken, att postbanken skulle
aktivt sälja Kreditbankens tjänster av
typen bankgarantier, notariattjänster,
fondrörelse o. s. v. Det rimmar dåligt
med målsättningen att Kreditbanken
skall vara en affärsbank bland andra affärsbanker.

Yad sedan beträffar de skatteförmåner
som man tänker sig att postbanken
skulle komma i åtnjutande av genom att
skattemotsvarigheten skulle sättas till 40i
procent i stället för 53 procent (en siffra
som man kommer fram till, genom att
ta hänsyn till den genomsnittliga kommunalskatten
och till det faktum att
kommunalskatten är avdragsgill vid nästa
års statsbeskattning) så har herr Börjesson
i Glömminge kommenterat detta
på ett så ingående sätt att det inte finns
skäl för mig att ytterligare gå in på det.

Som sammanfattning skulle jag bara
vilja säga, att det kan vara rimligt att
se över frågan om i vilken utsträckning
postbankens och Kreditbankens verksamhet
kan göras mera effektiv. De invändningar,
som rests i motionerna, har
gått ut på att förslagen i en del fall mera
siktar till fördelar för de båda samverkande
parterna än för kreditmark -

80 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Lag om postbanken, m. m.

naden. Den uppläggningen söker man
korrigera genom rekommendationerna i
de båda reservationerna som utskottets
ena hälft har anslutit sig till och som
herr Börjesson redan har yrkat bifall
till.

Herr RASK (s):

Herr talman! I propositionen 158 föreslås
riktlinjer för att åstadkomma ett
nära samarbete mellan postbanken och
Kreditbanken. Syftet skall vara att påverka
dels en utveckling i den riktningen
att kreditmarknaden skall kunna fungera
mera effektivt och dels att skapa
större valmöjligheter för kunderna.
Bankoutskottets majoritet hemställer
också att riksdagen antar föreliggande
proposition i dess helhet. De flesta av
remissinstanserna har ju också godtagit
förslaget sådant det föreligger.

Men som vi tidigare har hört av herrar
Börjesson i Glömminge och Regnéll
är utskottet inte helt enigt. Såvitt jag
förstår är det främst vad beträffar två
punkter som oenighet föreligger, nämligen
för det första i fråga om beräkningen
för erläggande av kommunalskatt för
postbanken och för det andra i fråga om
styrelseledamöternas antal. Åtminstone
är detta vad som framgår av reservationerna.

I fråga om båda dessa punkter tycker
jag att reservationerna är egendomligt
formulerade. Vad beträffar motionerna
1:1123 och 11:1297, som ligger till
grund för reservation 1, är det väl riktigt,
att propositionen innebär, att postbanken
skall ha skyldighet att till statsverket
erlägga en motsvarighet till den,-statliga inkomstskatten, vilket är 40 procent
av den redovisade vinsten och detsamma
som gäller för andra banker. Någon
kommunalskatt skall däremot enligt
propositionen postbanken inte erlägga.
Det är, som vi har hört tidigare
här, förslaget i fråga om den kommunala
beskattningen som man i motionerna
och reservationen 1 vänder sig emot
och vill ha en ändring på.

Till detta vill jag säga följande. Det
framgår mycket klart av propositionen,
att postbanken har ett stort avskrivningsbehov,
för närvarande på omkring
300 miljoner kronor, och enligt lagförslaget
skall postbanken senast den 1 januari
1975 ha klarat av detta genom avsättningar
av överskottsmedel och naturligt
nog dessutom genom avskrivningar
ytterligare ha konsoliderat sin
ställning.

Härav borde det enligt min mening
framgå att sannolikheten talar för att
postbanken inte kan redovisa någon
egentlig vinst under de fem första verksamhetsåren,
och även om vanliga skatteregler
gäller måste följden bli att
postbanken inte behöver betala någon
skatt på sin rörelse. Detta är precis
vad som sker i andra sammanhang och
kan enligt min mening inte sägas favorisera
postbanken när det gäller konkurrenslikställighet.

Dessutom kommer enligt vad jag erfarit
den skattemässiga behandlingen av
postbanken att övervägas i samband
med att regeringen tar ställning till affärsverksutredningens
förslag i fråga
om de affärsdrivande verken. I detta
skede handlar det ju om en övergångsperiod
på fem år, varvid man får förutsätta
att regeringens ställningstagande
föreligger i god tid före utgången av
denna period. Därför tycker jag att reservanterna
kan känna sig alldeles
lugna. Jag upprepar att det med hänsyn
till det stora avskrivningsbehovet och
de små vinstmöjligheterna är ganska
meningslöst att diskutera om motsvarighet
till kommunalskatt bör utgå för
postbankens del.

I den folkpartistiska motionen görs
gällande att förslaget att postbanken i
större utsträckning än hitintills skall
lämna krediter till näringslivet inte är
tillfredsställande från konkurrenssynpunkt.
Jag finner detta resonemang något
egendomligt. Man har anledning fråga
sig om inte folkpartiets motionärer
är intresserade av ytterligare krediter

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 81

till näringslivet, krediter som med den
ökade konkurrensen på kreditmarknaden
kan bli mycket förmånliga och
skapa en valmöjlighet för kunderna.
Folkpartiets motion har kanske tillkommit
i hastigt mod, och då skall den också
bedömas milt.

I reservationen 2 understryks de i motionen
anförda synpunkterna, och som
undertecknare finner man egendomligt
nog även centerpartisterna i utskottet.

I reservationen behandlas också den
organisatoriska sidan av samordningen,
och härvidlag vill man minska antalet
ledamöter från de båda bankerna postbanken
och Kreditbanken. Genom denna
minskning menar man att det skulle
bli större möjligheter till lekmannamedverkan
i postbankens ledning, men jag
måste säga att det är mycket svårt att
förstå detta resonemang. Enligt propositionen
och utskottsutlåtandet kommer
postbankens styrelse att bestå av sju ledamöter:
generaldirektören som ordförande,
postbankschefen, två ledamöter
från generalpoststyrelsen med sakkunskap
i bank- och kreditfrågor samt tre
ledamöter från Kreditbankens styrelse.

Vad skulle då en sådan minskning
som reservanterna förordar innebära?
Jag förutsätter att även reservanterna
anser att generaldirektören skall vara
ordförande och att postbankschefen bör
sitta med i styrelsen. Då måste en
minskning gå ut över de andra två ledamöterna,
och jag frågar mig om man
bevakar lekmannainflytandet genom att
minska antalet ledamöter. Två av sju är
ju ändå mer än en av fem.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Jag finner herr Rasks
argumentering på en del punkter en
aning förvånande. Önskemålet att skapa
skattelikställighet genom att ta hänsyn
också till kommunalskatten bemöter
herr Rask med beskedet att propositio -

Lag om postbanken, m. m.

nens förslag är att betrakta som mera
kortsiktigt; man kan räkna med att de
föreslagna reglerna kommer att gälla
under en femårsperiod, sade herr Rask.
Han hänvisade också till affärsverksutredningen
och de överväganden som
den kan komma att resultera i; dessa
kan bli normgivande för uppläggningen
av postbankens beskattningsförhållanden,
sade herr Rask. Men efter vad jag
har kunnat finna står det ingenting om
den saken i propositionen, utan förslagen
där har lagts fram med tanke på att
gälla utan reservationer för framtiden.

Det kan vara riktigt som herr Rask
sade, att postbanken under de närmaste
åren inte kommer att visa någon
vinst och att frågan om beskattning därför
i stort sett inte blir aktuell, men då
är ju också den frågan skäligen ointressant,
med den uppläggning av den 40-procentiga statsskatten som statsrådet
siktar till. Om det inte blir aktuellt med
någon beskattning, bör man väl inte
heller räkna med kommunal inkomstskatt.
Där ingenting finns att ta, där har
kejsaren som bekant förlorat sin rätt.
Och kommunerna har ännu mindre rätt
i det sammanhanget. Det har vi alla
kunnat konstatera.

Denna problematik erinrar om den
som diskuterats beträffande kraftverkskommunerna
och en del företag som
har sina kontor här i Stockholm men
driftställena på annat håll. I sådana fall
har också avvägningen av kommunalskatten
debatterats. Och vi reservanter
anser att när man då har kunnat föra
en meningsfylld debatt, så bör vi också
kunna göra det i detta fall. Om man på
postbankshåll räknar med att inte betala
någon skatt, så borde propositionens
författare inte vara främmande för
tanken att i princip räkna med både
stats- och kommunalskatt. Då kostar
det ju inte postbanken någonting och
försämrar inte bankens möjligheter till
konsolidering. Om man däremot ser
frågan i det längre perspektivet och
kommer till den dag då postbanken visar

82 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Lag om postbanken, m. m.

vinst, så ter det sig fullt riktigt att av
den vinsten går skattemedel till såväl
stat som kommun.

Sedan talade herr Rask också om styrelsens
sammansättning och hur många
av ledamöterna som borde vara gemensamma
i de båda bankernas styrelser.
Även där kommer vi in på en principiell
fråga: I vilken utsträckning skall
man lägga makten i ett fåtals händer,
och skall instituten därvidlag samverka
med varandra, eller skall makten delas
upp på flera händer och instituten arbeta
mera i konkurrens med varandra?
Där ligger delvis ideologiska skillnader
i uppfattningen bakom, och då har vi
kanske litet svårt att komma till tals
med varandra. Men nog tycker jag det
är riktigt som det står skrivet i reservationen:
»Utskottet finner det önskvärt
att största möjliga utrymme bevaras för
lekmannamedverkan i ledningen för
postbanken och för postverket i dess
helhet.»

På denna punkt har postverket och
postbanken en gammal fin tradition.
Dessa inrättningar har nämligen haft
och har i viss utsträckning fortfarande
en folkrörelsekaraktär. Att i detta sammanhang
föra in alltför mycket av expertis,
som man skulle ha gemensam
med den rena affärsbanksrörelsen ter
sig mindre motiverat.

Herr RASK (s):

Herr talman! Jag vill till herr Regnéll
beträffande fördelningen av styrelseledamöterna
i de båda bankerna säga
att jag tycker att den i propositionen
gjorda fördelningen -— tre ledamöter
från den andra banken mot fyra egna
— är riktig. Man får också genom propositionens
förslag en lekmannamedververkan.

När det gäller kommunalskatten vill
jag säga att det väl i dag är skäligen
ointressant att diskutera en skatt, som
det under en femårsperiod inte är möjligt
att ta ut med hänsyn till de avskrivningsbehov
som enligt vad som i

propositionen anges sammanlagt uppgår
till omkring 300 miljoner kronor.
Den femåriga övergångstiden är ju fastslagen
i propositionen.

Reträffande regeringens ställning till
affärsverksutredningen har herr Regnéll
rätt i att ingenting nämnts härom i propositionen.
Jag har emellertid kollationerat
uppgifterna i departementet och
det har därvid framgått att regeringen
när den före femårsperiodens utgång
skall fatta sitt beslut kommer att ta vederbörliga
hänsyn.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Det må vara att det
under de närmaste åren inte kommer
att levereras några skatter från postbanken.
Jag återkommer emellertid till
vad jag sade i mitt tidigare inlägg, nämligen
att jag inte förstår varför herr
Rask finner det ointressant att tala om
kommunalskatt när han i samma perspektiv
talar om statsskatt. Man för ändå
ganska utförliga resonemang om den
40-procentiga statsskatten utan att nämna
att den, enligt vad herr Rask nu säger
sig ha inhämtat i departementet,
inte kommer att bli effektiv. Med samma
goda —• eller snarare dåliga — skäl
kan man föra ett resonemang också om
kommunalskatten. Talar man om det
ena, bör man tala om det andra. Tiger
man om det ena, bör man enligt vad
jag förstår tiga om det andra.

Jag vill göra en annan liten kommentar.
Det förhållandet att man talar
så mycket om den 40-procentiga statsskatten
och om att en sådan skulle medföra
att postbanken konkurrensmässigt
kommer i samma läge som övriga kreditinstitut,
men samtidigt i propositionen
förtigit, att man räknar med att
det över huvud taget inte kommer att
betalas någon skatt, innebär att man
slår blå dunster för ögonen på dem som
efterlyst lika konkurrensförhållanden.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 83

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B)
i utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Stefanson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 119 ja och
91 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen

Lag om postbanken, m. m.

vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C)
i utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 119 ja och 92 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande nr 190, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om postbanken,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till statsutskottet; och

första lagutskottets utlåtande nr 56,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen (1927:85) om dödande av förkommen
handling.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

84 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

§ 16

Ändring i lagen om hittegods

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen (1938:121) om hittegods,
m. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 7 november 1969 dagtecknad
proposition, nr 160, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga förslag till

1) lag om ändring i lagen (1938:
121) om hittegods,

2) lag om ändring i lagen (1967:
420) om flyttning av fordon i vissa fall.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Enligt hittegodslagen gäller vissa
tidsfrister, inom vilka ägare resp. upphittare
har att göra gällande sin rätt
till hittegods. Fristerna är f. n. sex månader
för okänd ägare samt tre månader
för känd ägare och upphittare. I
propositionen föreslås att tiderna förkortas
till tre månader resp. en månad.
Motsvarande ändring förordas i fråga
om tidsfristerna för ägare i lagen om
flyttning av fordon i vissa fall.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna
I: tl29 av herr Alexanderson och
II: 1305 av fru Anér, vari yrkades att
riksdagen matte besluta att de i proposition
nr 160 föreslagna förkortade förvaringstiderna
för hittegods skulle gälla
i de fall hiltegodsets värde uppenbarligen
understege 500 kr., medan i övriga
fall nuvarande förvaringsregler
skulle fortsätta att gälla samt att riksdagen
uppdroge åt vederbörande utskott
att utarbeta erforderlig lagtext;

dels ock motionen II: 1306 av herr
Åkerlind.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. avslå motionen II: 1306;

B. med avslag på motionerna 1:1129
och II: 1305 antaga det genom propositionen
nr 160 framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen om hittegods;
samt

C. antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen om flyttning av fordon i vissa
fall.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson (fp), Svanström (ep),
Dockered (ep), Johansson i Yäxjö (ep)
och Oskarson (m) samt fru Anér (fp),
vilka ansett att utskottet under B bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med förklaring
att det genom propositionen nr 160
framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen om hittegods icke kunnat i oförändrat
skick antagas samt med bifall
till motionerna I: 1129 och II: 1305, för
sin del antaga förslaget med den ändringen
att 4 § erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Föreliggande lagförslag
avser att förkorta den tidsfrist inom
vilken vederbörande ägare har att göra
sin rätt gällande till hittegods. Detta har
föranlett mig och några andra ledamöter
av första lagutskottet att avge en reservation.
Jag ber att helt kort få motivera
denna reservation.

De nuvarande reglerna beträffande
hittegods tillkom 1954 då lagen ändrades.
Tidsfristen sänktes då från ett år
till sex månader. Kungl. Maj :t föreslår
nu i proposition 160 att tiden skall sänkas
ytterligare till tre månader. Sänkningen
motiveras med svårigheterna att
härbärgera det skrymmande gods man
många gånger får ta vara på. Detta motiv
är förståeligt.

Trots att lagen varit gällande ända
sedan 1954 tror jag dock att det finns

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 85

många människor i detta land som inte
vet om att tidsfristen redan då blev
förkortad; alltjämt tror man nog att
det skall gå ett helt år innan vederbörande
blir förlustig sitt gods. Kungl.
Maj:t föreslår nu att tiden skall sänkas
till tre månader.

Frågan liar under remissbehandlingen
varit föremål för lagrådets prövning.
Lagrådet har tillstyrkt ändringsförslaget
men har därvidlag varit mycket
tveksamt på grund av de rättsförluster
som den enskilde kan råka ut för på
grund av den förkortade tidsfristen.

I vår reservation har vi anfört att
man i de fall värdet av det förlorade
uppenbarligen överstiger 500 kr. borde
ha en tidsfrist på sex månader för att
göra sin rätt gällande.

Vi tror att det finns skäl för att just
beträffande sådant gods ha en längre
tidsfrist. Det har framhållits i utskottet,
och jag vill understryka det här,
att vårt folk är mycket nomadiserande
under semestertiden. Det händer att
man tappar bort saker och ting i andra
delar av Sverige än där man bor,
och då är det svårt för den enskilde
att följa med vad polisen kungör. Därför
kan det alltså vara motiverat med
en längre tidsfrist.

Vidare kan det inträffa att ett inbrott
begås i ett fritidshus och att tjuvarna
gömmer godset ute i naturen, varefter
det återfinns — i form av hittegods —
relativt lång tid efter det att stölden
förövats. I ett sådant fall kan den drabbade
få vidkännas en ekonomisk förlust
på grund av att han inte så snabbt som
inom tre månader hinner göra sin rätt
gällande.

Av dessa skäl har vi i reservationens
förslag till lagtext skrivit, att om ägaren
till hittegods är känd och han ej
inom tre månader efter anmaning av
polismyndigheten har avhämtat sitt
gods, skall han gå det förlustig. Vi gör
också följande tillägg: »Om godset har
ett värde som uppenbart understiger
femhundra kronor, skall de i första

Ändring i lagen om hittegods

stycket upptagna tidsfristerna utgöra
tre i stället för sex månader och en månad
i stället för tre månader.» Genom
denna lagändring skulle man kunna
undgå de nuvarande besvärligheterna
med att förvara det skrymmande godset,
som i allmänhet utgörs av mopeder,
cyklar o. s. v., vilka i varje fall oftast
inte uppenbart har ett värde som
överstiger 500 kr.

Herr talman! Jag har med detta inlägg
försökt avge en motivering till reservationen
vid första lagutskottets utlåtande
nr 57. Jag ber att få yrka bifall
till denna reservation.

I detta anförande instämde herrar
Oskarson (in) och Polstam (ep).

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag vill bara i all korthet
markera att jag liksom övriga reservanter
anser att det i detta fall är
fråga om en avvägning mellan å ena
sidan polisens intresse av att inte behöva
vidkännas alltför höga kostnader
genom att länge förvara en massa
skrymmande hittegods och å andra sidan
ägarens intresse av att inte alltför
snabbt berövas möjligheten att återfå
sitt förlorade gods. Med tanke på detta
är gränsen vid 500 kr. väl vald. Ovanför
den hamnar smycken och andra
små, lättförvarade saker, som inte vållar
polisen så mycket besvär men som
det är mycket sorgligt för ägaren att
mista.

Nu kan det invändas: Förlorar ägaren
verkligen sitt gods? Gör det någon
skillnad om han eller hon har tre månader
på sig i stället för sex? Svaret
beror helt och hållet på var man har
tappat godset, hur lång tid det dröjer
innan man börjar söka efter det och
om man letar på rätt plats. Det är ju
inte alls säkert att man kollar i tidningen
om det står att det och det har blivit
upphittat eller att man har kontakt
med just den polisstationen där hittegodset
finns.

Den nyssnämnda regeln avser natur -

86 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ändring i lagen om hittegods

ligtvis i praktiken bara gods med okänd
ägare. När det gäller känd ägare anser
vi att den nya korta tiden, en månad,
mycket väl kan räcka, eftersom den
räknas från den dag då ägaren bevisligen
har fått besked om att godset är
upphittat. Det är alltså inte den saken
som är problemet.

Vi menar att gränsdragningen mellan
upphittat föremål som uppenbart
är värt över 500 kr. och sådant med
lägre värde innebär en godtagbar kompromiss
mellan polisens och allmänhetens
intresse. Fördenskull ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
vid första lagutskottets utlåtande
nr 57.

I detta anförande instämde herr Wikliind
i Stockholm (fp).

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag skall be att helt
kort få ange motiven för första lagutskottets
majoritets ställningstagande till
den proposition som nu behandlas. Anledningen
till propositionen är ju att
hittegodsförvaringen tar oproportionerligt
stora utrymmen i anspråk och medför
betydande kostnader.

Enligt hittegodslagen gäller, som redan
nämnts, vissa tidsfrister inom vilka
ägaren eller uppliittaren kan göra
sin rätt till hittegodset gällande. De nuvarande
fristerna är för okänd ägare
sex månader från det fyndet anmälts
hos polismyndigheten och för känd
ägare tre månder från det att vederbörande
erhållit underrättelse om att
godset upphittats. Dessa tidsfrister förelås
i propositionen ändrade till tre
månader respektive en månad. Motsvarande
ändring förordas i fråga om tidsfristerna
för ägare i lagen om flyttning
av fordon i vissa fall.

Som framgått av diskussionen har vid
utlåtandet fogats en reservation. Däri
yrkas att om godsets värde uppgår till
500 kronor eller däröver skall de tidigare
tidsfristerna gälla. Som skäl an -

föres att olyckliga konsekvenser av de
förkortade tidsfristerna kan undvikas.

Beträffande tidsfristen för känd ägare
tycker jag att vi skulle kunna vara
ganska överens om att risken för olyckliga
konsekvenser är minimal —omständigheterna
måste vara mycket ogynnsamma
om jag inte inom en månad kan
göra min rätt gällande. Preklusionstiden
räknas ju från den tidpunkt då vederbörande
fått underrättelse eller annianing
från polismyndigheten. Redan
nu lämnas sådana meddelanden i rekommenderade
brev för att man skall
vara säker på att de kommer vederbörande
till handa. Enligt vad utskottet
har inhämtat kommer de tillämpningsföreskrifter
som skall utfärdas i samband
med den nya lagstiftningen att
ändras så, att meddelandena regelmässigt
skickas i rekommenderade brev
försedda med mottagningsbevis. Därigenom
skapas än större garantier för
att preklusionsfristen inte börjar löpa
förrän meddelandet verkligen har nått
adressaten.

Reservanternas argument för en tidsfrist
på sex månader när godsets värde
överstiger 500 kronor kan möjligen
anses starkare när det är fråga om en
okänd ägare. En sådan gränsdragning
skulle emellertid enligt utskottets mening
avsevärt komplicera handläggningen
och vålla praktiska olägenheter. Jag
tror för min del att det många gånger
kan bli svårt att göra denna värdering.
En sådan värdering måste dessutom bli
ganska godtycklig. För många människor
kan föremål som kostar 200, 300
eller 400 kronor vara lika värdefulla
som föremål som kostar 500 kronor eller
däröver.

Ett föremåls värde för en person behöver
inte alltid bero på dess värde i
kronor räknat.

Vidare är risken för olyckliga konsekvenser
även i dessa fall rätt minimal.
Enligt tillgängliga statistiska uppgifter
beträffande hittegodsrörelsen i Stockholm
anmälde sig under 1961 mer än

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 87

95 procent av de ägare, som över huvud
taget gav sig till känna, inom tre månader
efter det att hittegodset hade registrerats
hos polisen. Vidare förhåller
det sig så, att är det värdefullare hittegods
brukar ägaren ge sig till känna
kort tid efter det att egendomen tagits
om hand. Det är rätt naturligt att så är
fallet.

Det förtjänar också att nämnas i detta
sammanhang, att en förvaringstid av
tre månader nu gäller för egendom som
tillvaratagits på tåg, buss eller flygplan.
Jag har för min del inte hört att någon
anser att rättssäkerheten på grund av
dessa förvaringstider har åsidosatts.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Vi skall väl inte ta upp
någon längre diskussion i denna fråga.
Här har åberopats en statistik över i vilken
utsträckning hittegods avhämtas.
Det är nog riktigt att vederbörande, när
det är fråga om en känd ägare, anmäler
sig relativt snabbt. Men det är för okända
ägare som rättsförluster kan uppstå.
Även om 95 procent år 1961 anmälde
sig så snabbt, var det dock 5 procent
som inte gjorde det, och även dessa
människors rättssäkerhet är det värt att
värna.

Det har vidare gjorts jämförelser med
det gods som förloras under tåg- och
flygresor. Men när man gör en resa med
ett tåg eller ett flygplan, så är man i de
flesta fall ändå ganska säker på att det
är på ett visst tåg eller ett visst plan man
glömt eller förlorat sin egendom. Om
man däremot gör en längre semesterresa
och förlorar någonting, kan det vara
ovisst i vilken del av Sverige man gjort
förlusten.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Ändring i lagen om hittegods

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dockered begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Alexanderson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Dockered
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 117 ja och
89 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Föredrogs och lades till handlingarna
första lagutskottets memorial nr 60,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande första lagutskottets utlåtande
nr 52 i anledning av dels Kung].
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i ärvdabalken, m. m., så -

88 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

vitt den hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner.

§ 18

Särskilt olycksfallsskydd för
värnpliktiga m. fl.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 89, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till särskilt
olycksfallsskydd för värnpliktiga
m. fl., jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 30 oktober 1969 dagtecknad
proposition, nr 154, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden föreslagit riksdagen
att godkänna de av föredragande departementschefen
föreslagna grunderna
för ett särskilt olycksfallsskydd för
värnpliktiga m. fl.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås ett särskilt
olycksfallsskydd för värnpliktiga, vapenfria
tjänstepliktiga och vissa civilförsvarspliktiga
som skadas under
tjänstgöring.

Det särskilda olycksfallsskyddet skall
utgå vid skada som medför bestående
arbetsoförmåga. Vid fullständig invaliditet
utfaller en engångsersättning med
150 000 kr. och vid partiell invaliditet
ett i motsvarande mån lägre belopp.

Reformen föreslås skola genomföras
den 1 januari 1970 och avse även skador
som inträffat år 1969.

Statens kostnader för det särskilda
militärskadeskyddet föreslås skola bestridas
från det under fjärde huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget Vissa
ersättningar i anledning av skador vid
militär verksamhet m. m. De årliga
kostnaderna beräknas till omkring 1,5
milj. kr.

I samband med propositionen hade

utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner:

1) motionerna I: 1127 av herrar
Svanström och Axel Georg Pettersson
samt 11:1301 av herrar Dahlgren och
Andersson i Knäred, vari bl. a. yrkades,
att riksdagen måtte besluta att det särskilda
olycksfallsskyddet skulle omfatta
jämväl personer, som deltoge i frivillig
utbildning, som vore till gagn för
landets försvar;

2) motionerna I: 1128 av herr Österdahl
m. fl. och II: 1302 av fru Frsenkel,
vari yrkades, »att riksdagen måtte uttala
att olycksfallsskyddet även skall
omfatta hemvärnsmän och annan personal
som deltar i frivillig tjänstgöring
och som omfattas av militärersättningsförordningens
bestämmelser, såframt
kollektiv olycksfallsförsäkring inte är
gällande, samt att olycksfallsskyddet
jämväl bör omfatta resor mellan tjänstgöringsort
och hemort och vice versa
i samband med beviljad permission»;

3) motionen 11:1303 av herr Åkerlind; 4)

motionen II: 1304 av herrar Åkerlind
och Enarsson, vari yrkades, att
riksdagen »beslutar att det i propositionen
föreslagna olycksfallsskyddet
bör gälla på samma villkor även för frivilliga
försvarsorganisationer».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1127 och 11:1301 samt
1:1128 och 11:1302, samtliga i motsvarande
delar, ävensom motionen II: 1304
bifalla propositionen nr 154 i fråga om
frivillig personals inordnande i olycksfallsskyddet; B.

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1128 och 11:1302, i motsvarande
del, bifalla propositionen i
fråga om olycksfallsskyddets tillämpning
vid resor;

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:1303 bifalla propositionen
i fråga om reformens retroaktiva giltighet; D.

att riksdagen måtte med avslag på

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 89

Särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga in. fl.

motionerna 1:1127 och 11:1301, i motsvarande
del, bifalla propositionen i
fråga om värdesäkring av olycksfallsskyddet;
samt

E. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt.

Reservationer hade avgivits

1) vid A i utskottets hemställan av
herrar Hubinette (m) och Österdahl
(fp), fru Freenkel (fp) samt herr Åkerlind
(m), som ansett att utskottet under
A bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:1127 och II: 1301 samt II: 1304
ävensom i anledning av motionerna
1:1128 och 11:1302, samtliga i motsvarande
del, måtte som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om frivillig personals inordnande
i olycksfallsskyddet;

2) vid B i utskottets hemställan av
herrar Eric Carlsson (ep) och Österdahl
(fp) samt fru Frsenkel (fp), som
ansett att utskottet under B bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:1128 och 11:1302, i motsvarande
del, måtte som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om olycksfallsskyddets tilllämpning
vid resor i samband med permission; 3)

vid C i utskottets hemställan av
herrar Hubinette och Åkerlind (båda
m), utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! I andra lagutskottets utlåtande
nr 89 behandlas Kungl. Maj:ts
proposition 154, i vilken föreslås att ett
särskilt olycksfallsskydd skall införas
för värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga
och vissa civilförsvarspliktiga som
skadas under tjänstgöring. Det föreslagna
olycksfallsskyddet skall vid fullständig
invaliditet utgå med 150 000 kronor
och vid partiell invaliditet med ett i

motsvarande mån lägre belopp. Jag vill
personligen uttala min tillfredsställelse
med att denna grupp av olycksdrabbade
nu skall få bättre ekonomisk gottgörelse.
En kroppsskada kan väl aldrig
gottgöras med pengar, men det bör vara
en målsättning att de olycksdrabbade
inte utöver sitt kroppsliga lidande skall
behöva drabbas ekonomiskt.

Enligt propositionens och utskottsmajoritetens
förslag skall olycksfallsskyddet
endast omfatta dem som fullgör obligatorisk
tjänstgöring. I tre motioner som
väckts med anledning av propositionen
föreslås att det föreslagna olycksfallsskyddet
även skall omfatta dem som deltar
i frivillig försvarsutbildning.

Vi har i reservationen 1 hemställt om
bifall till dessa motionsyrkanden. Vi anser
inte att det är riktigt att medlemmar
i frivilliga försvarsorganisationer skall
lönas så illa för sin frivilliga tjänstgöring
för landets försvar, att de får ett
sämre olycksfallsskydd än de värnpliktiga.
Vi vill därför tillstyrka motionerna
i denna del, och, herr talman, jag yrkar
alltså bifall till reservationen 1 av herr
Hubinette m. fl.

Jag vill sedan säga några ord med anledning
av den blanka reservationen vid
punkten C i utskottets hemställan.

Enligt propositionen och utskottsutlåtandet
skall det särskilda olycksfallsskyddet
träda i kraft den 1 januari 1970
men gälla retroaktivt även för skador
som inträffat under 1969. Denna ettåriga
retroaktivitet har inte alls motiverats
vare sig i propositionen eller i utskottsutlåtandet.
Jag har den principiella inställningen,
att man antingen inte skall
ha någon retroaktivitet alls eller att man
skall ha full retroaktivitet. Ett grundläggande
krav när man beslutar, om retroaktivitet
skall tillämpas eller inte, vare
sig den är fullständig eller partiell, är
emellertid att man motiverar varför den
införs.

Det är inte svårt att motivera varför
de olycksdrabbade som det nu är fråga
om bör ha en bättre ersättning än för

90 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

närvarande, men det torde vara svårt att
motivera varför gränsen för retroaktivitet
skall sättas just ett år bakåt. Varför
skall de som drabbats av militärolyckor
under t. ex. 1967 och 1968 ha en sämre
ersättning än de som drabbats under
1969? Det hade kanske kunnat förklaras
om den satta tidsgränsen motiverats utförligt,
men det har inte skett.

Mot denna bakgrund har jag i motionen
1303 i andra kammaren yrkat på en
utredning av möjligheterna att utsträcka
det föreslagna olycksfallsskyddet för
värnpliktiga även till inträffade skador
före den 1 januari 1969. Utskottet har
avstyrkt det yrkandet, men dess skrivning
är positiv. Det står nämligen på
s. 7: »Utskottet förutsätter emellertid
att man från kronans sida har en generös
attityd vid prövning av rätt till skadestånd
i fall inträffade före år 1969.»

Jag konstaterar detta med tillfredsställelse,
men jag undrar hur det är
tänkt att man skall kunna inta en generös
attityd till fall som redan är avgjorda.
Skall de tas upp på nytt? I så fall
går det bra, men annars vet jag inte hur
utskottet har tänkt sig att en förbättring
skall kunna genomföras beträffande de
tidigare skadefallen.

Om det problemet blir löst tillfredsställande,
hoppas jag att skillnaderna
mellan gamla och nya skadefall inte blir
alltför stora. Detta är skälet, herr talman,
till att herr Hiibinette och jag nu
har nöjt oss med en blank reservation
trots att vi egentligen tycker att utskottet
borde ha tillstyrkt det utredningsyrkande
som har framställts. Vi vill ändå med
denna blanka reservation markera att vi
inte är helt nöjda med utskottets förslag
på denna punkt.

T detta anförande instämde fröken
Wetterström (m).

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Jag instämmer i vad
herr Åkerlind sade om att olycksfallsskyddet
bör utsträckas till att gälla även

för den frivilliga personalen. Jag skulle
också vilja tillägga några argument.

Jag vill understryka att denna personal
i precis lika stor utsträckning som
den värnpliktiga utsätts för risk för skador
under övningar och annan utbildning.

Vidare vill jag påpeka att man, när
riksdagen antog förslaget till förarplatsförsäkring
för statliga fordon inte gjorde
någon skillnad mellan olika tjänsteförliållanden,
utan beslutet innebär att
alla som kör ett fordon som staten äger
har lika skydd. Jag tycker att vi också
här kunde eftersträva enhetliga regler.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
1 vid A i utskottets hemställan.

I en motion, i första kammaren nr
1128 och i andra kammaren nr 1302,
yrkar vi att olycksfallsskyddet även skall
omfatta skador som inträffar vid resor
från och till hemmet i samband med
permissioner, eftersom vi anser att permissionsresorna
är en direkt följd av
tjänstgöringsplikten.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall också till reservationen
2 vid B i utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag kan helt ansluta mig
till de synpunkter som fru Frsenkel har
anfört beträffande punkt A. Ett tekniskt
missöde har gjort att mitt namn har fallit
bort vid reservationen 1. Jag ansluter
mig alltså till reservationen 1 vid utskottets
hemställan under punkt A, och
i övrigt ansluter jag mig till utskottets
förslag.

Sedan vill jag bara säga ett par ord beträffande
motionerna 1:1127 och
II: 1301, där det yrkas att olycksfallsskyddet
skall värdesäkras i förhållande
till 1969 års penningvärde. Utskottet
har avstyrkt själva yrkandet, men jag
vill ur utlåtandet läsa ut att utskottet i
sak i stort sett är av samma uppfattning,
nämligen att om det inträffar en penningvärdeförsämring
skall initiativ tas

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 91

Särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

till en uppräkning, så att ersättningen
inte urholkas.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Ytligt sett är det inte
någon stor reform som föreslås i propositionen
154, men förslaget innebär
en lösning av en fråga som är mycket
väsentlig för dem som tjänstgör inom
det svenska försvaret. Det gäller att skapa
ett sedan länge önskat fullgott skydd
för dem som skadas under värnpliktstjänstgöring
eller annan obligatorisk
tjänstgöring inom försvarsväsendet.

Detta ärende har diskuterats åtskilliga
gånger förut här i riksdagen, och
olika utredningar -— senast 1965 års försvarsutredning
■— har tagit upp frågan
om ett bättre skydd än det som den nuvarande
militärersättningsförordningen
ger. Militärersättningsförordningen är
ju en parallell till bestämmelserna om
yrkesskadeförsäkring i det civila livet.
Det nya skydd som vi diskuterar i dag
är också anknutet till yrkesskadeförsäkringen
på så sätt, att skyddet skall gälla
skada som medför invaliditet och som
uppstår under obligatorisk tjänstgöring
och dessutom skada som uppstår genom
olyckshändelse vid inryckning, alltså
under färd till tjänstgöring och vid återresa
från tjänstgöring. Personkretsen är
enligt propositionen strikt avgränsad
till dem som fullgör en obligatorisk
tjänstgöring.

Liksom det statliga förarskyddet, som
fru Frsenkel här nämnde, är det meningen
att nu ifrågavarande olycksfallsskydd
skall gälla i sådana situationer,
där försäkringar som man kan få i det
civila livet inte gäller. Förarskyddet har
ju kommit till därför att när man kör
kronans fordon den vanliga trafikförsäkringen
inte gäller. Nu ifrågavarande
försäkring är analog med detta förarskydd
på så sätt att ersättning skall utgå
i sådana fall, där man inte kan skydda
sig såsom civilperson. Försäkringen är
således inte kopplad till själva riskmomenten
i militärtjänstgöringen utan

till tvånget vid tjänstgöringen. Förvisso
finns det på grund av den tekniska utvecklingen
ökade risker inom försvaret
liksom inom industrin och samhället i
övrigt, men det är inte det som är orsaken
till det förslag som vi här i dag diskuterar.

Det är således en felaktig utgångspunkt
som man har i reservation 1, när
man säger, att detta skydd har tillkommit
som en följd av de speciella risker
som är förenade med sådan verksamhet
som det här gäller.

Frivilliga som gör en insats inom försvaret
har ju tillgång till samma möjlighet
att försäkra sig som alla civilpersoner.
Man har tillgång till en frivillig
kollektivförsäkring. Sedan 1963 gäller
för viss frivillig personal också samma
grupplivförsäkringsskydd som alla arbetstagare
i statens tjänst har.

Behovet av det skydd som det kan
vara önskvärt att ge frivilliga inom försvaret
utöver dessa kollektivförsäkringar
och utöver vad de kan få genom bestämmelserna
i den allmänna försäkringen,
anser utskottet kommer att kunna
tillgodoses genom det förslag som
man säkert väntar skall komma att framläggas
under nästkommande år från
justitiedepartementet. Man väntar nämligen
därifrån ett förslag just om reformering
av skadeståndsrätten, så att man
får en skyldighet för arbetsgivare att
utge skadestånd oavsett på vilka grunder
skadan har uppstått eller vem som
kan vara ansvarig för densamma.

I reservation 2 vill man under nu
ifrågavarande bestämmelser om det särskilda
olycksfallsskyddet också ta in
andra resor som värnpliktiga gör under
värnpliktstiden. Men som jag sade förut
är nu ifrågavarande försäkringsskydd
kopplat till den vanliga yrkesskadeförsäkringen.
Enligt bestämmelserna för
denna försäkring ingår resor till och
från tjänsteplatsen i försäkringsskyddet
men inte andra resor. För andra resor
såsom t. ex. permissionsresor gäller ju
militärersättningsförordningen jämte

92 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

det skydd som man har genom bestämmelserna
för den allmänna försäkringen.
Använder värnpliktig privat fordon, sitt
eller någon annans, gäller den vanliga
trafikförsäkringen.

Det skydd vi i dag diskuterar innebär
en möjlighet för värnpliktig med obligatorisk
tjänst att utöver annan ersättning
få en särskilt utgående engångsersättning
vid invaliditet som han ådragit sig
i tjänsten. En mycket betydelsefull fördel
är att den som blivit skadad vid
obligatorisk tjänstgöring i fortsättningen
inte behöver vänta på en tidskrävande
utredning som kanske måste pågå
flera år, innan det kan konstateras vem
som är skyldig utbetala skadestånd.
Dessutom har statsrådet framhållit att
det är möjligt att betala förskott. Vid
invaliditet i sådana här fall är det som
regel värst i början under rehabiliteringstiden.
Militärskadeersättningsförordningen
ger dessutom inte någon ersättning
för sveda och värk, medan den
nya förordningen däremot kommer att
räkna detta som ersättningsgrund. Det
är uppenbarligen viktigast för den skadade
att det under den första tiden efter
olyckshändelsen utbetalas en väl tilltagen
ersättning.

Vad slutligen beträffar retroaktiviteten
har, vilket också påpekats av herr
Åkerlind, utskottet klart uttalat att det
hyser principiella betänkligheter mot
retroaktivitet på detta område. Utskottet
förutsätter emellertid att man från kronans
sida skall inta en generös attityd.
Försvarsministern har under detta år
förberett en lagstiftning som skall ge
bättre skydd till de invalidiserade, och
då det under tiden inträffat två olycksfall
med mycket grava skador, tror jag
de flesta förstår statsrådets önskan att
man skall kunna utbetala den högre ersättningen
även i dessa fall.

Herr Åkerlind oroar sig för hur kronan
skall kunna tillämpa den generositet
som utskottet skrivit om. Jag förutsätter
emellertid att det inte finns någonting
som hindrar att Kungl. Maj:t

omprövar de äldre fall där det eventuellt
kommer att resas krav på den
högre ersättningen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Låt mig först få uttrycka
verklig tillfredsställelse över att denna
fråga nu står inför sin lösning. Den
har varit aktuell i många år, och det är
angeläget att undanröja de missförhållanden
som rått sedan en lång tid tillbaka.
Jag vill också instämma i departementschefens
uttalande att det är viktigt
att ersättningsanspråken i framtiden
behandlas snabbt. Tidigare har
det förekommit många mycket onödiga
dröjsmål när det gällt att lösa ersättningsfrågorna.

Det är givetvis beklagligt att det finns
vissa allvarliga inskränkningar i förslaget.
Delta har också föranlett reservationer.
Rent principiellt är vi väl ense
om att samma skydd och samma ersättningsvillkor
bör gälla vid all tjänstgöring
som bedrivs under liknande förhållanden.
Jag vet att det är förenat med
stora svårigheter att lösa detta problem
på ett för alla parter tillfredsställande
sätt, men jag kan inte ansluta mig till
en del av de inskränkningar som här
föreslagits.

Låt mig i sammanhanget också säga
några ord om den retroaktiva tillämpningen.
Jag är tacksam för att utskottet
där har skrivit så positivt och framhållit
att utskottet förutser att den frågan
kommer att lösas efter generösa regler.
Det är mycket viktigt att så sker. Nu är
ersättningarna i många fall alldeles för
låga. Målsättningen bör vara att ersättningarna
för dessa olycksfall, av vilka
många inträffade redan under beredskapstiden,
kommer i paritet med det
förslag i propositionen som vi nu går
att besluta om.

Sedan finns det också ett par andra
kategorier inom frivilligförsvaret som

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 93

Särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

jag vill säga några ord om. Jag tycker
det är allvarligt att de inte har uppmärksammats
i sammanhanget. Vi har
vid våra förband många personer som
tjänstgör som frivilligt befäl. Vid olyckorna
i Ravlunda och Östersund, som
väl har varit de främsta orsakerna till
att denna proposition har lagts fram,
tjänstgjorde inte något frivilligt värnpliktigt
befäl, men det kunde mycket
väl ha varit så. Vi har nämligen sådant
befäl instoppat överallt, både i utbildningen
och i samband med repetitionsövningarna.
Om sådant frivilligt värnpliktigt
befäl hade drabbats vid dessa
olyckor, så hade vederbörande kommit
i en helt annan och sämre ersättningsklass
än de värnpliktiga. Därför anser
jag att de som tjänstgör frivilligt vid
förband borde ha inrymts i förslaget.

När det i reservationen 1 talas om
frivillig personal förmodar jag att även
hemvärnet har medräknats. Hemvärnet
är nämligen ett stridande förband som
vilket annat förband som helst. Man har
där också obligatorisk tjänstgöring ett
antal timmar varje år. Eftersom hemvärnet
är ett stridande förband måste man
där också öva med samma vapen som
fältförbanden. Det har därför i sin utrustning
även kanoner, pansarvärnsvapen
o. s. v. Riskerna är alltså precis
lika stora i hemvärnet, och skyldighet
att tjänstgöra föreligger som sagt. Därför
tycker jag det är helt logiskt att också
hemvärnet skall tas med i det skydd
som gäller för värnpliktig personal.

Utskottet skriver nu — och det framhöll
också fröken Sandell som talade för
utskottet — att den saken kan lösas genom
kollektiv försäkring. Ja, man har
sådan försäkring inom frivilligorganisationerna,
men det skall observeras att
organisationerna själva måste betala
denna. Det är en helt annan sak än detta
skydd, som staten skall stå för. Vad
hemvärnet beträffar har man inga medlemsavgifter
—• vilket jag förutsätter är
bekant av alla ■— och varifrån skall man
då ta medel för att betala en kollektiv

försäkring av det slag som det här gäller? För

staten innebär det inget stort
åtagande att utvidga olycksfallsskyddet
till frivillig personal. Däremot medför
nuvarande ordning en kännbar kostnad
för organisationerna, som ju lever
under knapphetens kalla stjärna.

Såsom tidigare sagts förbereds det
också en proposition inom försvarsdepartementet,
i vilken det frivilliga
försvarets problem och frågeställningar
kommer att tas upp och vilken jag
hoppas skall framläggas under vårriksdagen.
Jag vill uttrycka den förhoppningen
att de nu aktuella frågorna uppmärksammas
i samband med utarbetandet
av denna proposition. Som rättesnöre
bör väl gälla att de organisationer,
d. v. s. hemvärnet och de frivilliga
försvarsorganisationerna, för vilka militärersättningsförordningen
är tillämplig,
också bör bli delaktiga av det skydd
vid olycksfall som föreslås i förevarande
proposition.

Herr talman! Jag vill uttrycka den
förhoppningen att man vid den propositionsskrivning
som pågår verkligen
beaktar dessa frågor och lägger fram
förslag till en godtagbar lösning.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Fröken Sandell framhöll
att det framlagda förslaget inte
är kopplat till riskerna vid militär
tjänstgöring utan till tvångsmässigheten
i utövandet av denna. Det kan ligga
en del i detta resonemang men det visar
också, såsom framhållits av bland
andra herr Oskarson, hur nödvändigt
det är att även föra in de frivilliga försvarsorganisationernas
medlemmar under
detta olycksfallsskydd.

Fröken Sandell avstyrker reservationen
1 bl. a. med motiveringen att
förslag i dessa frågor väntas nästa år.
Jag vill emellertid fråga varför man
inte redan nu kan visa en positiv inställning
till frivilligorganisationerna.

94 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

Om man har en sådan bör man väl
kunna ge uttryck för den redan nu.

Jag vill till sist konstatera att fröken
Sandell inte alls tog upp frågan varför
man inte skall ha full retroaktivitet
utan vill inskränka den till ett år. Det
är ju en av de väsentliga punkterna i
detta sammanhang.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag har påpekat att
propositionens förslag är byggt på
principen om att ersättningen skall utgå
till dem som har en obligatorisk
tjänstgöring inom försvaret. Vad som är
avgörande är således inte riskmomenten
utan huruvida man har eu obligatorisk
tjänst, under vilkens utövande
man icke kan utnyttja sådana försäkringar
som vi civila personer kan använda.
Det är skillnaden mellan de frivilliga
organisationernas medlemmar
och dem som är inkallade till värnpliktstjänstgöring.
De förra kan ju utnyttja
sina möjligheter till frivillig försäkring.
De kan, såsom jag påpekat, vid
resor med egen bil också få utnyttja
den vanliga trafikförsäkringen. Rågången
går alltså i det framlagda förslaget
mellan dem som vid resor och i andra
sammanhang kan få ersättning i vanlig
ordning och dem som av kronan är
ålagda en viss tjänstgöringsskyldighet.
I det förra fallet gäller inte det nu
föreslagna skyddet.

Den ettåriga retroaktiviteten är inte
direkt motiverad i propositionen, men
jag föreställer mig att det som jag tidigare
anförde var riktigt. Jag tycker att
herr Åkerlind skulle kunna acceptera
dessa rent humanitära skäl. Samtidigt
som departementschefen under detta år
förberett propositionen har det ju inträffat
två mycket allvarliga olyckor
med invaliditet som följd för några av
de drabbade, och jag förstår mycket väl
att statsrådet då velat införa bestämmelser
som syftar till att också de som
drabbats av skador under denna tid
skall kunna få ersättning. Utskottet för -

utsätter också »att man från kronans
sida har en generös attityd vid prövning
av rätt till skadestånd» i andra
fall som eventuellt aktualiseras. Det är
mycket möjligt att människor som tidigare
drabbats av invaliditet till följd av
sådana olyckor kommer att göra anspråk
på ersättning.

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som fröken
Sandell säger, att det hänt ett par
mycket allvarliga olyckor under det år
som gått. Men att man skall ha ett års
retroaktivitet därför att två allvarliga
olyckor inträffat under det året och blivit
mycket omskrivna i pressen tycker
jag i och för sig inte är något skäl för
att ej ge samma förmåner åt dem som
blivit drabbade av skador exempelvis
året före. Det kan ju röra sig om personer
som drabbats mycket hårt men
som inte blivit omskrivna i pressen.
Jag reagerar mot att de då inte skulle
komma i åtnjutande av ersättning.

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är mycket riktigt
att allvarliga olyckor kan ha inträffat
tidigare. Men skillnaden är att detta är
ett engångsskydd; man får ersättningen
utbetald på en gång. Och som jag
förut sade har det den fördelen att det
också ersätter s. k. ideella skador —
sveda och värk — och detta är ju mest
nödvändigt under den första tiden efter
det att en invalidisering skett. Det är
under den tiden man har plågorna, och
det är även under den tiden som rehabiliteringen
påbörjas. Därför är det en
ganska stor skillnad mellan de äldre
fallen och de fall som inträffat före det
senaste året.

Jag tycker det är ganska förklarligt
om man ser saken så, att denna engångsersättning
är avsedd att ge hjälpen
när den verkligen behövs. Man
skall inte behöva vänta kanske ett år
på en utredning, utan under den tid
då man har det som svårast skall man

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

få denna hjälp. De som skadats tidigare
har säkerligen haft samma besvärligheter,
men de är kanske nu rehabiliterade
och har inte samma omedelbara
behov av denna hjälp.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Det är riktigt, fröken
Sandell, att propositionen gäller dem
som obligatoriskt tjänstgör. Jag försökte
också i mitt tidigare anförande förklara
att vissa av de organisationer som går
under namnet frivilliga organisationer
också har en obligatorisk tjänstgöring.
Det gäller hemvärnet. I och med att
jag blivit hemvärnsman har jag förbundit
mig att fullgöra ett visst mått av
tjänstgöring per år, och då är det väl
logiskt att samma skydd gäller under
denna tjänstgöring som under den obligatoriska
värnpliktstjänstgöringen.

När det gäller de frivilliga försvarsorganisationerna
i övrigt, så är vi ju
överens om att ha ett försvar och fortfarande
ett starkt försvar. De människor
som är verksamma inom dessa organisationer
satsar frivilligt arbete och intresse
på att utbilda sig i försvarets
tjänst, något som från samhällets synpunkt
är mycket värdefullt. Då tycker
jag att man skall kunna vara så pass generös
att man gav vederbörande samma
skydd som de värnpliktiga har under
den obligatoriska tjänstgöringen. Ett sådant
skydd skulle även vara motiverat
mot bakgrund av vad jag tidigare framhållit,
att det lyckligtvis inte hänt så
många olyckor på dessa områden, varför
det inte kan vara fråga om något
större åtagande från statens sida. Det
kan alltså inte vara den ekonomiska sidan
av saken som här är besvärande.
Därför tycker jag att man borde kunna
vara så generös att man gör de som frivilligt
arbetar i försvarets tjänst delaktiga
av det föreslagna skyddet.

Låt mig emellertid ännu en gång få
upprepa att jag hoppas att man i det
propositionsskrivande till vårriksdagen
som pågår inom försvarsdepartementet

verkligen uppmärksammar dessa frågor
och kommer med förslag till en
positiv lösning.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Endast ett par klarlägganden.
För det första är det klart att
man kan hysa principiella betänkligheter
när det här är fråga om att genomföra
en retroaktiv lagstiftning för hela
år 1969. Sådana betänkligheter hyste
även jag. När arbetet på detta förslag pågick
inträffade den mycket svåra Ravlundaolyckan.
Jag är mycket tacksam för
att utskottet trots dessa betänkligheter
ändå har kunnat gå med på denna, som
vi tyckte, praktiska anordning. Det är
klart att jag noga noterar vad utskottet
säger om prövning av rätten till ersättning
i de fall som inträffat före 1969.
Det var det ena.

Det andra som diskuterats är frågan
om varför frivilligorganisationerna inte
har tagits med i detta särskilda olycksfallsskydd
som vi nu skall besluta om.
Anledningen är att det under alla förhållanden
var nödvändigt att göra en
bestämd avgränsning, inte minst om
man jämför detta tämligen generösa
olycksfallsskydd med vad som förekommer
inom andra områden av samhällslivet,
särskilt på den civila arbetsmarknaden.
Avgränsningen ter sig då enkel
och naturlig, om man utgår ifrån att
skyddet skall gälla de tjänstepliktiga
som är tvungna att tjänstgöra — de
värnpliktiga. I fråga om dem är det lätt
att göra en klar avgränsning. De har
nämligen ingen möjlighet att i likhet
med de anställda inom försvaret förhandla
med sina arbetsgivare om dessa
frågor, och de har inte heller samma
möjligheter som frivilligorganisationerna
att varje år i sina anslagsäslcanden
begära pengar för att betala avgiften till
en kollektiv frivilligförsäkring.

Därför har vi gjort denna avgränsning.
Försvarets fast anställda har i dag
ordnat ett kollektivt olycksfallsskydd på

96 Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

samma sätt som många civila yrkesgrupper
har gjort. De behöver alltså inte tas
med. De frivilliga försvarsorganisationerna
har på samma sätt ordnat en frivillig
kollektiv olycksfallsförsäkring
med undantag för hemvärnet. Hemvärnet
har inte någon sådan olycksfallsförsäkring,
och det sammanhänger med
många omständigheter, bl. a. den att
hemvärnet inte har några särskilda
medlemsavgifter, eftersom det ingår som
en del i armén.

Jag hörde att Viola Sandell här hade
erinrat om att i det propositionsarbete
som pågår om de frivilliga försvarsorganisationerna
och som kommer att var^
färdigt i början på nästa år, övervägs ■—•
mera kan jag inte säga nu — om man redan
nu kan ordna så att också hemvärnet
får en kollektiv olycksfallsförsäkring.
Det går inte att nu bestämma detta,
eftersom det rör en anslagsfråga. I
så fall är saken klar. De anställda har
sin frivilliga kollektivförsäkring. De frivilliga
försvarsorganisationerna har det
också, även om ersättningsbeloppen inte
är lika stora som de vi nu beslutar om
för de värnpliktiga. De värnpliktiga får
alltså denna försäkringsform, medan de
andra får en frivillig försäkring. Jag
tror att detta, med hänsyn till de jämförelser
man här tvingas att göra med
andra grupper i samhället, är den bästa
vägen att gå.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerlind begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

andra lagutskottets hemställan i mom.

A) i utskottets utlåtande nr 89, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Hiibinette m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Åkerlind begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 84 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Frsenkel begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

B) i utskottets utlåtande nr 89, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Eric Carlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43 97

Särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Fru Freenkel
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 147 ja
och 59 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C—E

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 19

På hemställan av herr förste vice
talmannen beslöt kammaren, att statsutskottets
memorial nr 191 skulle uppföras
sist bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 20

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 371, i anledning dels av Kungl.
Maj :ts skrivelse med redogörelse för
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1968, dels av
skrivelse från den svenska parlamentariska
delegationen hos Europarådets
rådgivande församling med redogörelse
för församlingssessionerna under år
1968;

nr 372, i anledning av väckta motioner
om stöd till den svensk-amerikanska
pressen i Nordamerika;

nr 373, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i stadgan för Nordiska rådet
jämte i ärendet väckt motion; och

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående godkännande av
fördrag om förhindrande av spridning
av kärnvapen jämte i ärendet väckta
motioner;

från konstitutionsutskottet:
nr 411, i anledning av proposition
med förslag till ändringar i vallagstiftningen
jämte följ dmotioner; och

nr 412, i anledning av riksdagens
revisorers skrivelse angående förvaltningen
av vissa kungliga slott m. m.
jämte följ dmotioner;

från bevillningsutskottet:
nr 409, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i taxeringsförordningen
(1956:623);

nr 410, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser
om insättning på skogskonto, m. m.

jämte motion;

nr 426, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1908:128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter,
m. in. jämte motion;

nr 427, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i traktorskatteförordningen
(1969:297) jämte motioner;
och

nr 428, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521);
från bankoutskottet:
nr 430, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om

postbanken, m. in.; samt

från första lagutskottet:
nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om

ändring i lagen (1927:85) om dödande
av förkommen handling;

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om

ändring i lagen (1938:121) om hitte -

4 -— Andra kammarens protokoll 1969. Nr 4-3

98 Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

gods, m. m. jämte motioner i ämnet;
och

nr 425, i anledning av motioner om
ersättning av allmänna medel till vittne
som åberopas av enskild part i
brottmål.

§ 21

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 171, med förslag till lag om
Sveriges Allmänna hypoteksbank och

om landshypoteksföreningar, m. m.,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 17 december

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. upptagande i FN av
fråga rörande organisationen Black
Panthers i USA

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
till mig ställt följande enkla fråga: »Vill
regeringen inom Förenta nationerna ta
upp frågan om den kränkning av de
mänskliga rättigheterna, som försöken
att fysiskt förinta medlemmarna i organisationen
Black Panthers i USA utgör?» Svaret

är nej.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! I Förenta nationernas
stadga, artikel 55, står det att organisationen
skall främja »allmän aktning för
och respekterande av mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter för
alla utan åtskillnad med avseende på
ras, kön, språk eller religion». I den
allmänna förklaring om de mänskliga

rättigheterna som utfärdats av FN :s generalförsamling
och i anslutning till
vilken två konventioner om de mänskliga
rättigheterna antagits säges att
»alla människor är födda fria och lika
i värde och i rättigheter». Envar människa
förklaras ha rätt till liv, frihet
och personlig säkerhet. Alla är lika inför
lagen och är utan åtskillnad berättigade
till lika skydd från lagens sida.
Envar är under full likställighet berättigad
till rättvis och offentlig rannsakning
inför oavhängig och opartisk domstol.
Ingen må utsättas för tortyr eller
grym, omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning etc.

Amerikas Förenta stater bryter både
mot sin egen författning och mot FN:s
förklaring om de mänskliga rättigheterna
genom det sätt på vilket bl. a.
medlemmar av det politiska partiet
Black Panthers behandlas. Black Panthers
är ett socialistiskt parti, som kämpar
för att befria alla människor från
alla former av slaveri, däribland rasförtryck.
»I dagens USA är rasism förenad
med kapitalism», skriver en av
partiets ledare Huye P. Newton. »Endast
genom att undanröja kapitalismen
och ersätta den med socialism kan svar -

Onsdagen den 17 december 1969 Nr 43 99

Svar på fråga ang. upptagande i FN av fråga rörande organisationen Black
Panthers i USA

ta människor, alla svarta människor, utöva
självbestämmande och på så sätt
uppnå frihet.» De härskande kretsarna
i USA driver en politik som endast kan
tolkas som försök att fysiskt utrota
medlemmarna i Black Panthers. Under
de senaste 18 månaderna har 20—50
partimedlemmar dödats av polisen och
många fler kastats i fängelse. Vi har
nyligen bevittnat den alla mänskliga rättigheter
kränkande scenen när partiets
ordförande Bobby Seale av den domstol
inför vilken han åtalats och som
skulle förhöra honom försågs med munkavle.
I Chicago och Los Angeles har
medlemmar av partiet nyligen kallblodigt
dödats. Förföljelserna riktar sig
inte enbart mot Black Panthers utan
mot hela den svarta befolkningen och
mot alla radikaler. Många iakttagare
anser att fascismen är på marsch.

Sydafrika och Grekland har anmälts
för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Varför vill inte regeringen i FN
ta upp de brott mot dessa som påtagligt
begås av USA? Vilken är skillnaden
gentemot Sydafrika? Vad anser utrikesministern
och det parti han företräder
om förföljelserna mot Black Panthers
i USA?

Jag tror, herr talman, att detta är
frågor som måste besvaras.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Vad Grekland beträffar
var ju förhållandena där helt olika
dem som herr Hermansson nu tagit
upp, eftersom Grekland enligt Europarådets
stadga skall följa bestämmelserna
om att respektera de mänskliga rättigheterna.
Vi kan således helt bortse
från det.

Som herr Hermansson vet står det
i FN-stadgan, artikel 2:7, att Förenta
nationerna inte kan ingripa i frågor
som väsentligt faller inom vederbörande
stats egen behörighet. Det råder
inget tvivel om att denna artikel är

tillämplig i det aktuella sammanhanget.

Herr Hermansson påpekar emellertid
att det finns en annan artikel, som
enligt hans förmenande borde vara tillläinplig
i detta fall. Det är riktigt att
det förekommer fall där undantag har
gjorts från artikel 2:7, men det är när
en regering identifierar sig med en politik
som innebär ett övergrepp på
mänskliga rättigheter, vilket är generellt
i den meningen att en folkgrupp
utsätts för förföljelse, såsom herr Hermansson
framhöll, på grund av ras,
kön, språk eller religion. Det är i dessa
fall som stadgans artikel 56 anses
gälla före artikel 2: 7.

Dessa förutsättningar föreligger inte
i den fråga som herr Hermansson nu
tagit upp. Det är inte fråga om någon
etniskt eller kulturellt avgränsad folkgrupp
utan gäller en organisation eller
snarast en sammanslutning, där medlemskap
förutsätter någon form av viljeakt.
Om vi skulle ta upp en sådan
fråga i Förenta nationerna skulle vi,
herr Hermansson, också tvingas att ta
upp förhållandena i åtskilliga andra
länder, vilket är herr Hermansson väl
bekant.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Om kränkningar av de
mänskliga rättigheterna i Sydafrika kan
tas upp i FN, är det svårt att förstå varför
så inte kan ske med motsvarande
kränkningar i USA. Utrikesministern
menar nu att artikel 56 i FN:s stadga
inte skulle vara tillämpbar i detta fall.
Vi vet emellertid också att det i FN:s
stadga görs mycket bestämda uttalanden
om stater som kränker stadgans
grundsatser. Utrikesministern säger att
de åtgärder som jag tagit upp inte drabbar
en viss folkgrupp till följd av dennes
rastillhörighet eller de andra kriterier
som finns angivna i FN-stadgan.

•Tåg vill påpeka att det i USA, inte
bara av medlemmar av organisationen

100 Nr 43 Onsdagen den 17'' december 1969

Svar på fråga ang. tillsättande av begärd utredning om åtgärder för att minska
tobakskonsumtionen

Svarta pantrarna, uttryckligen har uttalats
att det i detta fall är fråga om
en förföljelse som riktar sig mot en hel
rasgrupp, nämligen mot den svarta befolkningen
i USA. Även en så moderat
ledare — jag använder härvid ordet
»moderat» i en annan betydelse än den
här i riksdagen vanliga — som Abernathy
har nyligen hävdat att de förföljelser
av partiet Svarta pantrarnas medlemmar
som nu förekommer i själva
verket riktar sig mot hela den svarta
befolkningen i USA. Om denna uppfattning
är riktig — och jag tycker att det
finns skäl för den — anser jag att FNstadgans
bestämmelser är fullt tillämpliga
i detta fall.

FN har emellertid också antagit två
konventioner om de mänskliga rättigheterna.
De antogs i december 1966 och
syftar till att göra den allmänna förklaringen
om de mänskliga rättigheterna
juridiskt bindande. Brott mot denna förklaring
måste självfallet kunna tas upp
till behandling av FN, och detta förekommer
också. Om man ser på de frågor
som tagits upp i FN:s tredje utskott,
vilket behandlar sociala och liknande
angelägenheter, finner man en rad paralleller
till det fall som jag nu aktualiserat.

Jag vill alltså vädja till regeringen
att ytterligare undersöka möjligheterna
att på något sätt föra upp denna fråga
på Förenta nationernas arbetsordning.
Jag kan nämna att också partiet Svarta
pantrarna vädjat till FN:s generalsekreterare
att ta upp de kränkningar
mot de mänskliga rättigheterna som enligt
dess mening förekommer. Det skulle
också vara mycket värdefullt om
utrikesministern som talesman framför
allt för det socialdemokratiska partiet
i denna debatt skulle vilja ge uttryck
för den uppfattning han har om de
förföljelser, som just nu riktas mot partiet
Svarta pantrarna i Förenta staterna
och som samtidigt är riktade mot
hela den svarta befolkningen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Det kan väl inte bestridas
att vad herr Hermansson här tagit
upp är vad han betraktar som förföljelse
av en politisk organisation i Förenta
staterna, men då föreligger det enligt
mitt förmenande inte möjligheter
att ta upp denna sak i Förenta nationerna.

Herr Hermansson hänvisar till principerna
om de mänskliga rättigheterna.
Men om vi agerade från den utgångspunkten
skulle vi ta upp förhållandena
i många andra länder, ty i de mänskliga
rättigheterna ingår bl. a. yttrandefrihet,
pressfrihet och rätt till partibildning.
Vill herr Hermansson att vi, när det
gäller förhållandena i många länder där
man enligt vår bedömning bryter mot
principerna om de mänskliga rättigheterna,
skall ta upp också detta i Förenta
nationerna?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. tillsättande av begärd
utredning om åtgärder för att
minska tobakskonsumtionen

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat chefen för finansdepartementet,
när han ämnar tillsätta
den utredning om frågan om åtgärder
för att minska tobakskonsumtionen som
1968 års höstriksdag begärt. Eftersom
finansministern blivit förhindrad att
svara har han överlämnat frågan till
mig för besvarande.

Ett med tobakskonsumtionen sammanhängande
problem är formerna för
tobaksvarornas marknadsföring. Så
sent som i förra veckan svarade fi -

Onsdagen den 17 december 1969 Nr 43 101

Svar på fråga ang. tillsättande av begärd utredning om åtgärder för att minska
tobakskonsumtionen

nansministern i denna kammare på en
fråga angående åtgärder mot reklam för
tobak, sprit och Öl, att regeringen, med
hänsyn till tryckfrihetsförordningen,
ansett att man bör åstakomma begränsningar
av reklamen genom överenskommelser
med de marknadsförande företagen.
Finansministern har för avsikt
att avvakta resultatet av dessa förhandlingar
innan den begärda utredningen
tillsätts.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min fråga.

Jag kan förstå om denna fråga vid
sidan av raden av andra högaktuella
frågor, som upptar finansministerns
intresse just nu, möjligen kommit att
skjutas något åt sidan. Allmänhetens
intresse för denna fråga är dock för
närvarande större än någonsin.

Vid studium av svaret kan jag inte
undgå att dra slutsatsen att detta svar
dock ganska litet påverkats av den kraftiga
förändring av opinionsläget, som
inträffat på bara ett eller ett par år. En
växande del av folket finner nu konsumtionsbegränsande
åtgärder riktiga
och välgrundade allteftersom massivare
och alltmer övertygande forskningsresultat
om tobakens medicinska skadeverkningar
publiceras. Senast i måndags
stod en tungt vägande artikel av
professor Eric Carlens vid toraxkliniken
på Karolinska sjukhuset att läsa i
en av våra morgontidningar om just
medicinska skadeeffekter av cigarrettrökning.

Vad man i varje fall tycks vara överens
om beträffande dessa effekter alltifrån
de medicinska specialisterna till
företrädare för tobaksindustrin är att
det med all sannolikhet föreligger ett
orsakssamband mellan cigarrettrökning
samt lungcancer och andra luftvägssjukdomar.
Detta förhållande är ett mi -

nimum av fakta. Förhållandet »är allvarligt
nog», för att tala med Tobaksbolagets
personaltidskrift, där direktör
Olof Söderström fört pennan, överord
behövs inte i denna fråga — det räcker
med väl belagda och allmänt erkända
fakta.

Från ungefär denna utgångspunkt
tillstyrkte andra lagutskottet också förra
året en utredning om minskning av
tobakskonsumtionen. Hela det i detta
sammanhang aktualiserade frågekomplexet
borde utredas och sålunda inte
bara ett eller ett par delspörsmål, t. ex.
reklamfrågan eller andra särskilda sidor
av tobaksfrågan, som ofta under ca
tio års tid föranlett framstötar i ärendet.
Det gällde alltså nu en allmän och
förutsättningslös utredning om vägarna
att minska tobakskonsumtionen.

Att man med den i svaret \ nämnda
åtgärden skulle kunna uppnå en verklig
begränsning av tobaksreklamen har
jag svårt att tro. Resultaten av tidigare
försök av denna art är inte särskilt positiva,
och tobaksbranschens nya reklamregler
är just inte revolutionerande.
Andra lagutskottets och riksdagens
önskan var att få till stånd en allmän
genomgång och analys av alla faktorer,
som har stimulerande respektive hämmande
effekt på tobakskonsumtionen,
t. ex. medicinsk och beteendevetenskaplig
specialforskning, rationellt ordnad
och saklig information till olika befolkningsgrupper,
behov och funktion av
rökavvänjningskliniker, konsumtionspolitiska
ingripanden avseende reklam
o. s. v.

Finns det under sådana förhållanden
inte anledning att på nytt överväga
riksdagens uttryckliga önskemål om en
allmän utredning? Ett enhälligt utskottsutlåtande
föreligger ju i saken!
Jag vill ställa den frågan till statsrådet
Nilsson.

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! Eftersom herr Wiklund

102 Nr 43 Onsdagen den IT december 1969

Svar på fråga ang. tillsättande av begärd utredning om åtgärder för att minska
tobakskonsumtionen

först sade någonting som kunde tydas
så att finansministern skulle vara mindre
intresserad av denna fråga, måste
jag kanske meddela att han för närvarande
ligger sjuk i mellan 39 och 40
graders feber. När han bett mig att i
hans ställe lämna detta svar, är detta
tvärtom ett uttryck för att han har velat
att ett besked i denna fråga skulle
komma fram till riksdagen innan denna
avslutas.

Jag vill i sak tillägga att det faktiskt
inte varit händelselöst på detta område
sedan riksdagen gjorde sitt uttalande
i fjol. Under hösten har nya regler utfärdats
för tobaksreklamen. Dessa träder
i kraft 1 januari 1970. Reglerna har
kommit till under samarbete mellan det
statliga tobaksaktiebolaget och övriga
medlemmar av tobaksbranschföreningen.
I dessa regler sägs det bl. a. att man
i reklamen inte får ta in uttryck och
formuleringar eller bilder av situationer
och miljöer som kan antas särskilt
vädja till tonåringar. Även i övrigt
finns en tydlig skärpning i de regler i
fråga om reklamens innehåll som gälde
redan tidigare. Vidare har området
för reklamreglernas tillämpning utvidgats
så att de omfattar inte bara cigarretter
utan numera alla slags tobaksvaror.

Det sägs vidare att man i reklamen
inte skall ta upp antydningar om att
en viss vara skulle vara mindre skadlig
för hälsan än andra, och i det hänseendet
hänvisar man till resultatet av
överläggningar med socialstyrelsen, vilka
man vill avvakta innan man tar
ställning till frågan huruvida tobaksreklam
över huvud taget skall få innehålla
information om nikotin och tjärhalt
i röken eller olika filters effektivitet.
Vidare har man utökat förbudet
mot reklam i vissa media. För grov
överträdelse av reklamreglerna kan
man döma ut vad man kallar för böter
upp till 200 000 kronor.

I de regler som jag har antytt hän -

visas till överläggningar med socialstyrelsen.
Denna har tillsatt en arbetsgrupp
under ledning av ett medicinalråd
för undersökning av tobaken från
hälsosynpunkt. Branschen är företrädd
i detta undersökningsarbete. Man håller
på att dra upp riktlinjerna för en
undersökning av hur reklamen påverkar
konsumtionen och beträffande vissa
andra med tobaksbruket sammanhängande
frågor, i första hand hälsofrågor.

Jag tror att man måste ha dessa åtgärder
med i bilden när det gäller att
bedöma läget efter 1968 års uttalande
av riksdagen. Jag tror också att jag
vågar säga att finansministern är beredd
att ta det initiativ och vidta de
åtgärder som ytterligare kan anses erforderliga
för att på redan nu beträdda
vägar uppnå det resultat som riksdagen
önskat.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Självfallet uppskattar
jag i hög grad det intresse finansministern
visat genom att han låter offentliggöra
sitt frågesvar trots att han
själv inte har tillfälle att avge det här
i kammaren.

Jag har sagt att reklamfrågan är en
viktig del av detta spörsmål, men den
är inte hela tobaksfrågan. En rad olika
sidor av denna problematik togs upp i
andra lagutskottets utlåtande, som låg
till grund för riksdagens beslut förra
året, i första hand frågan om att få
till stånd en allmän utredning och sålunda
inte en utredning enbart om reklamfrågan.

Jag vet att det har gjorts en ny skrivning
— jag vill inte kalla det annat —
av tobaksbranschens reklamregler, men
det rör sig i stort sett inte om mer än
några, inte särskilt revolutionerande
förändringar: man skall t. ex. inte få
avbilda s. k. kändisar och ungdom i annonserna,
och annonsering till ungdom
i veckotidningar skall upphöra.

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43 103

Svar på fråga ang. åtgärder mot trafikolyckor vintertid

Jag undrar, herr talman — jag kanske
får ställa frågan till statsrådet Nilsson
— om man får tolka sista satsen i
svaret på det viset, att finansministern
verkligen har för avsikt att tillsätta utredningen,
bara förhandlingarna är
slutförda och resultatet blir känt. Satsens
innebörd är nämligen litet oklar.

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! Först vill jag framhålla
att det arbete som bedrivs av arbetsgruppen
inom socialstyrelsen i samverkan
med tobaksbranschens representanter
gäller inte bara reklamfrågorna
utan — som jag nämnde redan i
mitt förra anförande — även andra frågor
som hänger samman med användningen
av tobak, i första hand hälsofrågor.
Det är klart att man genom dessa
undersökningar kan få ett underlag för
de ytterligare åtgärder som kan visa
sig motiverade.

Jag sade avslutningsvis i mitt förra
anförande, att finansministern är beredd
att göra vad som efter dessa redan
vidtagna och pågående åtgärder
kan befinnas erforderligt för att nå det
av riksdagen önskade resultatet. Något
mera preciserat svar tror jag inte kan
ges för närvarande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. åtgärder mot trafikolyckor
vintertid

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Nettelbrandt har
frågat chefen för kommunikationsdepartementet
vilka särskilda åtgärder
som vidtagits för att minska trafikolyckornas
antal och verkningar när vinterhalkan
nu kommer. Eftersom kommu -

nikationsministern är förhindrad att
svara här i kammaren i dag, har han
överlämnat frågan till mig för besvarande.

Statens vägverk har inför vintern organiserat
sina egna resurser för snöröjning
och halkbekämpning samt träffat
avtal om sådan verksamhet med ett
stort antal enskilda lastbils- och maskinägare.
Vidare har verket inom varje
arbetsområde bevakning dygnet runt
med arbetskraft och fordon färdiga för
omedelbara insatser. Metoden att använda
kemiska medel för halkbekämpning,
vilken gett påtagligt goda resultat
och förfinas successivt, kommer att utsträckas
till en större del av vägnätet.
Vägverket har även etablerat samarbete
med dels väderlekstjänsten för att
få väderleksprognoser och hjälp med
utfärdande av snö- och halkvarningar
över radio och TV, dels bl. a. polisen
för att få lokala direktrapporter om
väglag m. in.

Trafiksäkerhetsverket bedriver en
intensiv information för att minska
olycksriskerna under vintern. Redan inför
allhelgonahelgen tog man i dagspressannonser
och i TV upp de viktigaste
problemen vid mörker- och ha!kkörning.
Dessutom förekom kontinuerliga
s. k. spots i TV och radio på samma
tema. Under oktober och november
genomfördes vidare kampanjen »Fordonskontroll»
under medverkan av bensinstationer,
bilverkstäder och motororganisationer
m. fl. i syfte att få till
stånd frivilliga kontroller inför vinterperioden
av främst däck, hjulbalansering,
strålkastare och vindrutetorkare
m. m.

I förra veckan påbörjades en ny annonskampanj
med en maning till trafikanterna
att köra lugnt i vinterväglaget.
Den här veckan genomför verket
i samarbete med olika företag en informationskampanj
i bl. a. dagspressen
med huvudsaklig inriktning på halkkörning.
I anslutning till kampanjen
kommer ett TV-program om bl. a. has -

104 Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Svar på fråga ang. åtgärder mot trafikolyckor vintertid

tighetsanpassning och körning med
dubbdäck.

Såväl före som under jul-, nyårs- och
trettondagshelgerna planeras intensifierad
verksamhet med spöts i TV och
radio. Under mellandagarna skall dessutom
bl. a. frågan om däckens kondition
på nytt belysas genom annonsering
i dagspressen.

Bland trafiksäkerhetsverkets åtgärder
bör vidare nämnas verkets beslut om
tillfällig hastighetsbegränsning under tiden
den 12 december 1969—den 7 januari
1970 till högst 110 km/tim. på
motorväg och högst 90 km/tim. på annan
väg där inte lägre hastighet redan
gäller. Vidare har verket meddelat nya
bestämmelser om däck att gälla fr. o. m.
den 1 januari 1970. Dessa bestämmelser
innebär bl. a. att profildjupet i däcksmönstret
skall vara minst en millimeter
på den mest slitna delen av slitbanan
samt att däcken på en och samma axel
skall vara av samma typ. Om personbil
är försedd med dubbdäck, skall bilens
alla däck vara dubbade. Även däck
på bromsad släpvagn, som dras av personbil
med dubbdäck, skall vara dubbade.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret
på den enkla frågan. Det ger en massiv
redovisning av olika åtgärder som är
vidtagna, och när man läser det gör
man omedelbart den reflexionen att det
knappast kan vara möjligt för någon
enda trafikant att råka illa ut om han
följer alla regler. Nu vet vi dess värre
av erfarenhet att det inte fungerar så.

De flesta vidtagna åtgärderna är naturligtvis
av det traditionella slaget. Det
skulle vara intressant att så småningom,
om detta är möjligt, få en redovisning
av hur exempelvis den frivilliga fordonskontrollen
har fungerat och vilka
resultat den har givit, över huvud taget
tycker jag att det är värdefullt att

på detta sätt inför kammaren få en redovisning
av vidtagna åtgärder — även
om dessa ligger på det traditionella planet
— så att vi inte behöver hålla oss
bara till de uppgifter vi kan få genom
tidningarna.

Ännu värdefullare skulle jag emellertid
ha ansett svaret vara om däri kunnat
redovisats några mer radikala nyheter
i fråga om åtgärder. Jag skall inte i
denna debatt, som ju bör vara kortfattad,
gå in på någon sakdiskussion av de
olika åtgärderna, men jag vill gärna
fråga statsrådet om det inte bedrivs någon
forskning som speciellt riktar in sig
på åtgärder för att minska trafiksvårigheter
under halka. Statsrådet kan naturligtvis
svara att det ändå inte kan bli
fråga om åtgärder som kan vidtas inför
den nu förestående halkperioden och
att detta således ligger vid sidan om
den fråga som jag har ställt. Vi är emellertid
i detta hus ganska vana vid att
bli nedsövda med uppgifter om vad som
håller på att utredas, och jag vill inte
precis bli nedsövd med några uppgifter.
Det skulle dock inte vara ur vägen
om vi fick reda på vad som eventuellt
försiggår.

Till sist en fråga: Finns det inte särskilda
åtgärder, eller har jag läst fel
i tidningarna, för intensifierad trafikövervakning
för just de svårigheter som
vi nu står inför? Det var med förvåning
som jag såg att dessa åtgärder inte
nämndes i svaret.

Herr statsrådet NILSSON:

Plerr talman! För att ta den sista frågan
först vill jag framhålla att polisens
verksamhet inte ligger inom kommunikationsministerns
ansvarsområde; därför
berördes den frågan inte i svaret.

Av justitieministern har jag emellertid
inhämtat att trafikövervakningen
under den närmast förestående perioden
kommer att anpassas efter regionala
och lokala förhållanden i så stor
utsträckning som möjligt. Rikspolisstyrelsen
har sålunda utfärdat särskilda

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43 105

Svar pa fråga ang. åtgärder mot trafikolyckor vintertid

rekommendationer till länspolischeferna
och polismästarna i de största städerna
om samordning av trafikövervakningen
för vinterperioden. I dessa har
inskärpts det som har gällt redan tidigare
men som är beroende av -de tillgängliga
resurserna, nämligen att trafikövervakningen
överallt skall bedrivas
med all den effektivitet som personaltillgång
och tekniska hjälpmedel
medger. Men vad man framför allt framhåller
inför vintern är behovet av en
samordnad övervakning med en viss
övervakningsfrekvens på bestämda vägar.
Denna övervakning skall ske med
helikopter i samarbete med markpatruller
och inriktas på beteenden som
innebär speciella trafikrisker under vinterförhållanden.

Jag nämnde också i svaret att man
etablerat ett gott samarbete mellan polisen
och trafiksäkerhetsverket; polisen
rapporterar när den upptäcker sådana
förhållanden som vållar särskilda risker,
t. ex. ett snabbt uppkommande behov
av sändning. Bland de saker som
polisen speciellt skall kontrollera i detta
sammanhang är iakttagandet av reglerna
för omkörning och hastighetsgränserna.

Fru Nettelbrandt frågade också om
det bedrivs någon forskning med speciell
inriktning på vinterhållanden. Jag
kan nämna två exempel. En viktig sak
under vintern är att man antingen genom
sändning eller genom den modernare
kemiska metoden håller halkan
borta från vägarna. Den kemiska metoden
befinner sig fortfarande delvis på
experimentstadiet. Det pågår en kontinuerlig
undersökning inom vägverket
i samarbete med andra svenska institutioner
men också med utländska institutioner
för att få fram andra medel
än koksaltet för halkbekämpningen. Syftet
härmed är att om möjligt eliminera
de olägenheter som onekligen är förenade
med användningen av den kemiska
metoden.

Vidare pågår undersökningar i fråga
5 — Andra kammarens protokoll 1969. .

om dubbdäcken, som ju av både trafiksäkerhetsverket
och vägverket anses
vara värdefulla ur trafiksäkerhetssynpunkt
men som också medför vissa
nackdelar. Det kan härvidlag behövas
vissa rekommendationer i fråga om användningen.

Detta är några exempel på den forskning
som bedrivs med speciell inriktning
på vinterförhållanden.

I fråga om fordonskontrollen har vi
inte några exakta siffror beträffande resultatet
av kampanjen »Fordonskontroll»,
men det är omvittnat från skilda
håll att denna mötts med stort intresse
från servicestationer, bilverkstäder och
allmänhet.

Till sist är det angeläget att framhålla
att vilka åtgärder som än vidtas
från samhällets sida, så är det självfallet
på den enskilde bilisten som det
i sista hand ankommer att skaffa sig
de kunskaper och den erfarenhet och
att iaktta den försiktighet som är nödvändig
för att man skall undvika trafikolyckor.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag har den allra största
respekt för vägverket och dess sätt
att sköta sitt arbete, men jag tror inte
att vägverket har de resurser som är
nödvändiga för att åstadkomma vad i
varje fall jag menar med forskning i
detta hänseende. Att jag efterlyser sådan
forskning beror på att jag tror att
man just på den vägen har en möjlighet
att komma fram till andra åtgärder
än dem vi för närvarande laborerar
med: informationer, spöts i TV, snöröjning
och olika halkningsbekämpande
medel. Men vi har inga nya grepp,
och det är det jag efterlyser. Eftersom
vi vet att effekten av sådana forskningsinsatser
kan bil så oändligt mycket
större än kostnaderna för dessa insatser,
tycker jag verkligen att det är
angeläget att de görs.

Jag förstår naturligtvis att man i detta
fall av formella skäl vill utelämna
Jr 43

106 Nr 43 Onsdagen den 17 december 1969

Svar på fråga ang. de regionala stödåtgärderna i Norrland

trafikövervakningen, men jag hoppas
att den formella kompetenskonflikt som
finns mellan ministrarna inte betyder
att det föreligger någon kompetenskonflikt
mellan de arbetande verken, så att
det i praktiken är svårigheter att samordna
uppgifterna mellan polisen och
de verk som arbetar med trafiksäkerheten.
Detta tycker jag är en synnerligen
väsentlig sak.

Om jag har läst rätt i tidningarna
och om jag fattade statsrådet rätt har
effektiviseringen av trafikövervakningen
redan avsatt positiva effekter. Jag
tycker att det är särskilt angeläget att
man använder sig av detta medel. En
fråga som ligger i förlängningen av den
fråga som besvaras i dag är: Om man
nu ser att en effektiv trafikövervakning
verkligen ger positiva resultat, varför
använder man sig då inte även normalt
av den effektivare trafikövervakningen?
Även när det inte är halka och
helg medför ju de skador som uppstår
på grund av trafikolyckorna stora nackdelar.
Det kan ju inte gärna vara så
att just det antal poliser som regeringen
bestämt sig för är det absolut optimala.
Med ett mindre antal poliser skulle
ordningen och alla möjligheter att upprätthålla
en tillfredsställande övervakning
försvinna, och flera poliser — vilket
vi vid flera tillfällen begärt för att
man just skall kunna effektivisera trafikövervakningen
— skulle inte vara
nödvändigt; då blir de för många!

Liksom många gånger tidigare har erfarenheterna
av den allra senaste kampanjen
visat att det lönar sig att satsa
på en övervakning av denna natur. Det
finns inget mer demoraliserande än att
ha bestämmelser som man allmänt tycker
sig inte behöva efterleva.

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! Meningen är ju inte att
vi skall utvidga denna debatt till en allmän
debatt om trafiksäkerhetspolitiken.
Jag vill bara med anledning av vad fru
Nettelbrandt sade om samarbetet mel -

lan trafiksäkerhetsverket och polisen
säga att det såvitt jag känner till bedrivs
friktionsfritt och effektivt.

Den intensifierade trafikövervakning
som jag refererade till och som nu har
rekommenderats inför vinterns påfrestningar
har sin motsvarighet även under
andra perioder under året, t. ex.
under de mest känsliga delarna av sommarperioden
— t. ex. vid början och
slutet av semestrarna —- etc. Skall man
nå en verklig effekt med specialinsatser,
såsom en intensifierad trafikövervakning,
är det nog psykologiskt nödvändigt
att man gör dem som tidsbegränsade
och speciella insatser. Det är
självklart att den allmänna utvecklingen
av trafikövervakningen har stor betydelse
för trafiksäkerheten.

När det gäller vägverkets forskning
vill jag bara påpeka att den bedrivs
genom väginstitutet på uppdrag av vägverket.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. de regionala stödåtgärderna
i Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal
har frågat mig om regeringen även
sedan 1968 års lokaliseringsutrednings
betänkande avlämnats står fast vid uppfattningen
att Ljusdal bör tillhöra de
orter i Norrland som särskilt skall uppmärksammas
i fråga om regionala stödåtgärder.

I samband med behandlingen av länsplanering
1967 vid vårens riksdag uttalade
min företrädare att de prioriteringar
som gjorts inom respektive län
inom stödområdet när det gäller stöd
för den framtida utvecklingen inte föranledde
några erinringar. Länsstyrel -

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43

107

Svar på frågor ang. sysselsättningen i Boråsregionen

sens och planeringsrådets uttalanden att
av berörda orter i Gävleborgs län Ljusdal
borde speciellt uppmärksammas
fick därmed departementschefens stöd.
Jag ansluter mig till denna uppfattning.

1968 års lokaliseringsutrednings betänkande
är för närvarande föremål för
remissbehandling. Avsikten är att ett
ställningstagande till de av utredningen
framlagda förslagen skall ske i proposition
till riksdagen våren 1970. Jag är
dessförinnan inte beredd att uttala mig
om enskildheter i utredningens förslag.

Vidare anförde

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.

Jag finner svaret positivt. Vi får veta
att inrikesministern ansluter sig till länets
planeringsråds uttalande, att av
berörda orter i Gävleborgs län Ljusdal
bör speciellt uppmärksammas. En sak
som jag fann oroande i landshövding
Lemnes utredning var att Hälsingland
inte fått någon ort bland dem som skall
prioriteras. Jag är tacksam om inrikesministern
vill rätta till det förhållandet.
Jag förstår mycket väl att han
inte kan Uttala sig i den frågan i dag,
men jag tror att det finns förutsättningar
för en ändring på den punkten. Blir
det en ändring kommer, med det utgångsläge
som föreligger, Ljusdal att
komma med bland de prioriterade orterna.

Ljusdal har också tidigare räknats till
de orter som särskilt bör uppmärksammas
vid regionala stödåtgärder, och
detta inte utan skäl. Ljusdal är centralort
i ett vidsträckt inlandsområde
i västra Hälsingland med ett uppland
som sträcker sig långt utanför länets
gränser och med förutsättningar att bli
en nyckelort i nedre Norrland.

Centralorten och hela regionen har
ett gynnsamt läge men har drabbats
mycket hårt av strukturrationaliseringen
inom jordbruket och skogsbruket. Be -

folkningsutvecklingen bär därför kommit
att bli negativ, och behovet av kraftfulla
stödåtgärder är synnerligen stort.

Under 1960-talet har nettoutflyttningen
varit så hög som cirka 4 500 personer,
och under 1967—1968 var nettoutflyttningen
cirka 1 000 personer. Får
denna negativa utveckling fortsätta
ännu en tid, äventyras möjligheterna att
upprätthålla den samhällsservice som
vi nu har. Vi har redan fått ett visst
stöd — det skall villigt erkännas — och
vi har förhoppningar om en annan utveckling,
men skall vi definitivt kunna
vända trenden i positiv riktning, behöver
vi insatser av helt annat slag än vi
hittills fått uppleva. Skall vi klara den
målsättning som länsplanen uppsatt,
behöver vi 2 200 nya arbetstillfällen,
och för det behöver vi en industri av
sådan karaktär att den kan dra till sig
annan industriell verksamhet —• vi behöver
med andra ord en basindustri.
Vi behöver hjälp att klara den uppgiften,
och det är därför angeläget att vi
får tillhöra de s. k. prioriteringsorterna.

Med detta anförande, under vilket
herr andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, var överläggningen
slutad.

§ 5

Svar på frågor ang. sysselsättningen i
Boråsregionen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Fru Hörnlund har frågat
mig om jag anser att den lokaliseringsverksamhet
som påbörjades i Boråsregionen
1966 i syfte att få till stånd
en omstrukturering av näringslivet skall
fullföljas och, med hänsyn till nya friställningar
inom TEKO-industrin, påskyndas? Vidare

har herr Persson i Heden frå -

108 Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Svar på frågor ang. sysselsättningen i Boråsregionen

gat, om jag observerat att ytterligare
industrinedläggningar är aktuella i Boråsregionen
och om jag är beredd vidta
särskilda åtgärder för att stimulera tillkomsten
av nya arbetstillfällen?

Jag anhåller att få besvara dessa frågor
i ett sammanhang.

De åtgärder som har vidtagits för att
söka åstadkomma en mera differentierad
industristruktur i Boråsregionen
har haft betydande omfattning. Hittills
har lokaliseringsstöd i form av lokaliseringslån
utgått till fem företag med
cirka 23 miljoner kronor. Dessa företag
är verksamma inom andra branscher
än textilindustrin och sysselsatte i slutet
av 1968 sammanlagt 725 personer.
Två av företagen var nylokaliseringar
och de sysselsatte vid samma tidpunkt
cirka 300 personer. Härtill kommer att
under åren 1966 och 1967 beviljades 53
företag tillstånd att ta i anspråk investeringsfondsmedel
för investeringar till
ett värde om cirka 76 miljoner kronor.

Trots de betydande insatser som sålunda
hittills bär gjorts är den industriella
strukturen i Boråsregionen fortfarande
otillfredsställande. Vid akuta
svårigheter i detta område är jag beredd
att även i fortsättningen positivt
pröva de ansökningar om lokaliseringsstöd
till företag i Boråsregionen som
kan bli aktuella.

Vidare anförde:

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret.

Friställningarna av 325 anställda vid
ett av de större Boråsföretagen är en av
anledningarna till min fråga. Vi lever
tyvärr inte i någon särskilt trygg situation
i vår region, nedläggningarna
kommer tätt. Sedan 1965 har 3 350 personer
berörts av friställningar och nedläggningar.
Arbetskraften är också ofta
i hög ålder inom textilindustrin och den
är svår att omplacera eftersom man inte
har så mycket att omplacera till. I ett

regioncentrum på 71 000 invånare finns
i dag 145 lediga platser inom textil-,
gummi- och metallindustrierna och det
är inte mycket för en så pass stor ort
och befolkningsregion.

Jag vill således understryka att vi
har akuta problem för dagen, men det
finns också skäl att begrunda arbetsmarknads-
och befolkningssituationen
ur mer långsiktiga perspektiv.

TEKO-utredningens delrapport och
länsstyrelsens näringslivsundersökning
bekräftar vad den fackliga och politiska
arbetarrörelsen i vår stad och region
under 20 år har uppmärksammat,
nämligen att den totala ensidigheten
i näringslivet medfört allvarliga konsekvenser.
Nu finns det bevis för att vi
kommit på efterkälken i många avseenden.
Boråsregionen har vid jämförelse
mellan landets 70 kommunblocksregioner
åren 1950 och 1965 uppvisat den
särklassigt sämsta näringslivsstrukturen
från ekonomisk tillväxtsynpunkt; endast
tre blockregioner har en lägre differentieringsgrad.
Befolkningsstrukturen
är åldersmässigt och utbildningsmässigt
ogynnsam i vår region, de välutbildade
ungdomarna flyttar — eller
man kanske skulle säga att de flyr från
orten — andelen studerande i gymnasium,
yrkes- och faokskola är påfallande
låg. När det gäller medelinkomsten
kom vi 1967 på 55 :e plats bland samtliga
regioner — en mycket svag position
i betraktande av att Boråsregionen
är landets till folkmängden femte kommunblocksregion.
Timlönen ligger cirka
12 procent under riksnivån.

Vi socialdemokrater har varit rätt ensamma
när vi arbetat för en omstrukturering,
men nu tycks även företrädare
för de borgerliga partierna vakna
upp. Efter länsstyrelserapporten inser
de att ensidigheten måste brytas. Hade
vi varit ense på ett tidigare stadium
är det troligt att vårt näringsliv sett
annorlunda ut i dag. Det finns en hel
del dunkla faktorer med i bilden när
det gäller etableringar till Boråsregio -

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43 109

Svar på frågor ang. sysselsättningen i Boråsregionen

nen, och jag vill inte utesluta att det
på TEKO-sidan har rått och råder ett
intresse av att få vara ensamma herrar
på täppan.

Jag hoppas att inrikesministern vill
medverka till en långsiktig lösning genom
fortsatt industrilokalisering, kompletterad
med även andra former av
stöd. Det är hög tid att någonting verkligen
göres i denna fråga, och jag förutsätter
att regeringen är beredd att handla.
Men detta skall inte ske bara vid
akuta svårigheter, utan här måste åstadkommas
en lösning på lång sikt.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern
för det svar han lämnat på
min enkla fråga.

De åtgärder som enligt statsrådet vidtagits
i Boråsregionen har jag noterat
med tillfredsställelse, och jag tror att
de haft en ganska stor betydelse i detta
sammanhang.

Men det är inte förvånande att människor
i den del av Älvsborgs län som
i dagligt tal kallas för Sjuhäradsbygden
ändock med bekymmer ser på den fortsatta
utvecklingen. Detta, fru Hörnlund,
gäller inte bara socialdemokraterna,
utan jag tror att invånarna i allmänhet
hyser oro för vad som sker i både kommunala
och andra sammanhang. Alltsedan
1966 har förekommit en nedläggning
inom TEKO-industrin, och en
mycket stor friställning av arbetskraft
har, som tidigare nämnts, ägt rum. Vidare
är ju den nya jordbrukspolitiken
av det slaget att det också inom jordbruket
sker stora förändringar, så att
människor där friställs.

Enligt min bedömning har statsrådet
i sitt svar lämnat en dörr på glänt, vilket
jag betraktar som tillfredsställande.
Jag vill också betrakta svaret som positivt,
då statsrådet säger att han även
i fortsättningen är beredd att vidta åtgärder
för att ge lokaliseringsstöd. Jag
hoppas att det skall kunna ordnas så,
att det inte blir någon geografisk gräns

för stödområdet. Åtgärder måste vidtas,
dels sådana som verkar temporärt för
dagen, dels sådana som verkar på lång
sikt, så att möjlighet skapas för att få
till stånd ett differentierat näringsliv.
Näringslivet i Sjuhäradsbygden är alldeles
för ensidigt — därom har vi nog
varit överens även tidigare. Det är nödvändigt
att få dit företag som representerar
andra näringsgrenar än de som
nu finns där.

Det är viktigt och nödvändigt att
samhället medverkar till att öka konsolideringsmöjligheterna
inom näringslivet
för bestående företag och även att
nya företag kan etableras. Samhället
bör också medverka till att näringslivets
kreditbehov blir tillfredsställande.
Nuvarande kreditrestriktioner liksom
högräntepolitiken har redan satt mycket
negativa spår inom näringslivet.
Det är att hoppas att statsmakterna också
söker åstadkomma lättnader på detta
område och att regeringen gör vad
den kan för att få till stånd en sänkning
av diskontot.

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för hans svar som jag vill betrakta
som positivt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är väl medveten om
att Borås tillhör de orter som har ett
utpräglat ensidigt näringsliv. Det finns
i verkligheten ganska många sådana
orter i vårt land. Vad som kanske kan
sägas vara speciellt utmärkande för
Borås är, att man där råkar ha haft
företag inom branscher med vikande
konjunkturer. Dessa företag har därför
haft betydande svårigheter att klara sig.

Vi har från statsmakternas sida varit
väl medvetna om att beträffande just
orter av den typen måste vi vara beredda
att göra insatser för att få ett slut
på den ensidiga inriktningen av näringslivet.
Detta uttalande skall emellertid
inte tolkas så, att man endast
skall kunna ingripa vid aktuella svårig -

110 Nr 43 Onsdagen den 17 december 1969

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande av förslag inom konkurslagstift -

ningens område

heter. Vi har självklart inte någon gång
uppfattat situationen i Borås som tillfredsställande.
Vi vet mycket väl att de
satsningar som har skett med investeringsfondsmedel
nästan helt och hållet
har varit inriktade på textilföretag, som
på det sättet har fått en hjälp för att
leva vidare, i vissa fall kanske också
göra en sådan omställning att de mera
varaktigt kan fortbestå.

Jag vill gärna betona att vi är väl
medvetna om att Borås är en av de orter
där vi har all anledning att försöka
eftersträva en bättre sammansättning av
näringslivet. Här blir det naturligtvis
en uppgift inte minst för länsstyrelsen,
när den skall utarbeta handlingsprogram
för framtiden, att analysera detta
förhållande och även kunna ge ett underlag
för en framtida bedömning, varigenom
vi kan få en bättre vägledning
än vad vi hittills har haft.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Vi i Boråsregionen är
naturligtvis tacksamma för de insatser
som gjorts, men vi är också medvetna
om att våra problem inte kan lösas i
en handvändning, om ersättning skall
skapas för de nedlagda arbetena och om
de befolkningsstrukturella ojämnheterna
skall motverkas genom en differentiering
av verklig betydelse för den
fortsatta utvecklingen. Jag vill understryka
att detta är mycket viktigt.

För herr Persson i Heden vill jag på
nytt framhålla att jag sade att de borgerliga
vaknade upp sedan den här
nämnda länsrapporten avgivits.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag tycker inte det
finns någon anledning till några deklarationer
om vem som vaknat upp. Det
nuvarande läget är sådant att man
måste göra gemensamma ansträngningar
för att skapa den sysselsättning i
våra bygder, i detta fall Sjuhäradsbygden,
som är absolut nödvändig oavsett

politisk hemvist. Om det är den ena eller
den andra som börjat kan vi diskutera
i annat sammanhang, fru Hörnlund.
Nu är läget sådant att vi här i riksdagen
måste vara överens om att vi
samstämmigt bör medverka till att
åstadkomma förutsättningar i Älvsborgs
län för ett differentierat näringsliv, till
gagn för den bygd som både fru Hörnlund
och jag tillhör. Partipolitiska spekulationer
hör inte ihop med detta.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Den gemensamma viljan
kunde ha funnits tidigare, men bättre
sent än aldrig, herr Persson.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande
av förslag inom konkurslagstiftningens
område

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig när förslaget om
ny konkurslagstiftning kan väntas.

Lagberedningen har redan avlämnat
två betänkanden inom konkurslagstiftningens
område. Det ena innehåller
förslag till reviderad lagstiftning om
ackordsförhandling (SOU 1968:41)
och det andra förslag till ny förmånsrättsordning
(SOU 1969:5). Båda dessa
förslag är under övervägande i departementet,
och jag beräknar att proposition
i dessa avseenden skall kunna
läggas fram till nästa års riksdag.

Beträffande de grundläggande reglerna
om konkurs, som avser bl. a. konkursgrunderna
samt reglerna om konkursboets
omfattning och om återvinning
i konkurs, beräknas lagberedning -

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43

Svar på fråga ang. principerna för val av förläggningsort för kärnkraftverk

en komma att avlämna förslag under
nästa år.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Låt mig, herr talman, säga att jag är
helt nöjd med det lämnade svaret för
vilket jag härmed vill tacka.

Jag vill också uttala min tillfredsställelse
över att ett reviderat förslag
kan förväntas till nästa års riksdag om
lagstiftning rörande ackordsförhandling
och ny förmånsrättsordning. Det
är även tillfredsställande att lagberedningen
håller på med en allmän översyn
av konkurslagstiftningen och att
man kan räkna med att förslag avlämnas
under nästa år.

Låt mig sedan, herr talman, uttala
förhoppningen att det inte skall dröja
alltför länge innan vi får en konkurslag
som bättre motsvarar tidens krav.
Den nuvarande lagen på hithörande
område är enligt min mening otillfredsställande.
Det kan konstateras att
det normala konkursförfarandet ofta
ställer sig komplicerat och dyrbart, och
många gånger kan det ifrågasättas om
inte förvaltningskostnaderna är alltför
höga. Man hör ofta borgenärer säga att
det inte lönar sig att sätta vederbörande
i konkurs, eftersom alla tillgångar i
boet går åt för täckande av kostnader
för förvaltare och rättens ombudsman.
I många fall tar borgenärerna initiativ
till en avveckling av konkursmässigt
bo genom administrationsförfarande,
en frivillig avveckling godkänd av såväl
borgenärer som gäldenärer som innebär
att borgenärerna överlämnar
boet till sina gäldenärer. Dessa har sedan
att utse förvaltare, och boet avvecklas
på så sätt att borgenärerna får
nöja sig med utdelning i boet i förhållande
till fordringarna. Genom ett sådant
förfarande undviks många gånger
alltför höga administrationskostnader.

Det förekommer ganska ofta att konkursmässiga
bon avvecklas enligt ad -

ministrationsförfarandet, men man kan
ändå konstatera att antalet konkurser
ökar. År 1965 var sålunda antalet konkurser
1 294, år 1966 hade det stigit till
2 013, året därpå till 2 328 och 1968 till
2 590. Några siffror från 1969 föreligger
helt naturligt inte, men man har anledning
att även för innevarande år befara
en ökning. Det finns därför alla
skäl att efterlysa en konkurslagstiftning
som innebär största möjliga smidighet
och effektivitet utan att eftersätta
kraven på rättslig objektivitet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. principerna för val
av förläggningsort för kärnkraftverk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Åkerlind har frågat
mig vilka principer som är vägledande
vid beslut om förläggningsort
för ett nytt kärnkraftverk vid Ostkusten.

Frågor om sådan förläggning kommer
under prövning från olika utgångspunkter,
såsom enligt atomenergilagen,
vilken tillgodoser såväl säkerhetskrav
som andra allmänna synpunkter, enligt
miljöskyddslagstiftningen, som
framför allt beaktar naturvårdsintressena,
och enligt byggnadslagstiftningen,
som bl. a. tillgodoser plansynpunkter.

Ett så omfattande och viktigt projekt
som en förläggning av ett atomkraftverk
kan sålunda bedömas med
hänsyn till ett stort antal faktorer. Det
är ganska självklart vilka de viktigaste
bland dessa är, nämligen energibehovets
utveckling, de tekniska och miljömässiga
förutsättningarna för en viss
lokalisering samt industriella och samhälleliga
konsekvenser av en sådan.

112

Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Svar på fråga ang. principerna för val av förläggningsort för kärnkraftverk

Vid val av förläggningsplats bör hänsyn
tas till önskvärdheten av att ge
kraftverket så stora dimensioner att
man på sikt kan begränsa antalet förläggningsplatser
så mycket som möjligt.
Bland annat därför bör en förläggningsplats
erbjuda goda förutsättningar för
kylvattenutsläpp. Även övriga verkningar
från naturvårdssynpunkt bör givetvis
beaktas. Det är vidare önskvärt
från distributionssynpunkt att kraftverket
placeras så nära förbrukningsomrädet
som möjligt. Särskilda studier av
närförläggningsproblemen utförs för
närvarande. Slutligen bör man söka
undvika förläggning, som innebär risker
för en inte önskvärd industri- och
tätortsutveckling, samtidigt som möjligheterna
att lokalisera lämplig industri
med intresse av närhet till kraftverket
bör tas till vara.

Som framgår av vad jag anfört är
det en rad olika omständigheter, som
måste vägas mot varandra vid beslut
om förläggning i det enskilda fallet.
Ingen faktor kan därvid vara ensam
avgörande.

Vidare anförde:

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! I debatten om den
lämpliga lokaliseringen av ett kärnkraftverk
vid Ostkusten har främst två
orter nämnts, nämligen Forsmark inom
Östhammars stad och Trosa i Södermanland.
Som statsrådet säger måste
självfallet olika faktorer påverka bedömningen
av förläggningsort, men en
sak som inte beröres närmare i svaret
är de sysselsättningspolitiska synpunkterna.
Enligt min mening fyller Forsmark
alla de krav på lokaliseringsort
som nämnes i svaret, och flera remissinstanser
har också enligt vad jag erfarit
uttalat sig för Forsmarksalternativet.
Just sysselsättningsaspekterna
måste man ta hänsyn till, om man har
två något så när likvärdiga alternativ.

Inom Östhammarregionen föreligger

stora svårigheter att bereda sysselsätt*
ning. Där finns det verkliga Norrlandsproblem,
trots att området ligger
så nära tätortsregionen. Uppförandet
av ett kärnkraftverk i Forsmarksområdet
skulle ge bygden en högst välbehövlig
injektion, speciellt om detta kan
kombineras med en utbyggnad av
hamnanläggningarna i Hargshamn. Det
finns mycket goda möjligheter härför.
På det sättet skulle man kunna utveckla
industrin därstädes. Forsmark ligger
ju ändå relativt nära den starkt expanderande
tätortsregionen runt Stockholm.

Jag ställer mig också litet frågande
till den passus i industriminister Wickmans
svar som lyder: »Slutligen bör
man söka undvika förläggning, som innebär
risker för en inte önskvärd industri-
och tätortsutveckling, samtidigt
som möjligheterna att lokalisera lämplig
industri med intresse av närhet till
kraftverket bör tas till vara.»

Några risker för en sådan utveckling
föreligger inte på något sätt i Forsmarksalternativet.
Risken är väl snarare
att den önskvärda utvecklingen av
industri och av sysselsättning för befolkningen
inte kommer till stånd om
en förläggning dit inte skulle ske.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag vill bara fästa herr
Åkerlinds uppmärksamhet på att hans
fråga till mig gällde vilka principer
som är vägledande vid beslut om förläggningsort.
Det är också principerna
som jag kortfattat försökt att belysa.
Jag har inte gått in på den konkreta frågan
om lokaliseringen av den reaktoranläggning
som nu är aktuell, och jag
tänker inte heller göra det. Jag har räknat
upp vilka faktorer som kommer att
bestämma det slutliga valet, och när det
beslutet är fattat — vilket inte skall
dröja alltför länge — får vi tillfälle att
diskutera hur avvägningen av dessa oli -

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43 113

Svar på fråga ang.

ka principer utfallit i detta speciella
fall.

Jag tror inte att herr Åkerlind av mitt
svar kan utläsa vilket beslutet kommer
att bli, eftersom svaret avsiktligt är så
formulerat att det möjliggör ett beslut
om förläggning till Forsmark lika väl
som till andra platser.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Jag är medveten om att
statsrådet Wickman inte nu kan ge besked
om vilken förläggningsorten kan
bli, och jag är tacksam för det utförliga
svar som industriministern givit beträffande
de olika principer som härvid
skall vara vägledande. Oavsett hur det
förhåller sig härmed saknar jag dock
i svaret synpunkter på sysselsättningsfrågorna.
Även dessa frågor bör läggas
in vid bedömningen av vilket som är
det lämpligaste alternativet. Sysselsättningsfrågan
är ju en mycket starkt vägande
faktor just i Forsmarksalternativet.

Jag ville bara påpeka att jag hoppas
att industriministern även kommer att
väga in dessa synpunkter.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag kommer att göra
det, herr Åkerlind. Vid ett noggrannare
studium av mitt korta svar torde det
också framgå att även sysselsättningseffekterna
är en faktor som kommer in i
bedömningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. reglerna för borgensansvar
vid fiskerilån

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Wachtmeister har
5*—Andra kammarens protokoll 1969.

reglerna för borgensansvar vid fiskerilån

frågat om jag avser att beträffande utkrävande
av borgensansvar för fiskerilån
begära fastställelse av regler, motsvarande
dem som riksdagen 1958 godkände
i fråga om stödlån till jordbrukare.

Fiskprisutredningen har i går lämnat
ett betänkande med förslag i fråga om
finansieringen av investeringarna i fisket.
Jag räknar med att proposition i
ämnet skall kunna läggas fram för nästa
års riksdag. I avvaktan på remissbehandlingen
av utredningens förslag är
jag av naturliga skäl inte beredd att uttala
mig om det tänkta stödets detaljutformning.

Vidare anförde:

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga, sådant det nu är. Om det är positivt
eller negativt är ju omöjligt att säga
med hänsyn till de omständigheter jordbruksministern
själv har anfört. Jag får
därför nöja mig med att uttrycka den
förhoppningen att jordbruksministern
vid propositionsskrivningen kommer att
beakta det nät av borgensförbindelser
mellan olika fiskelag som nu förekommer
och som innebär att en hårdhänt
indrivning av borgensförbindelser skulle
utlösa en kedjereaktion.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret på min fråga.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Riksdagen har på mitt
förslag, herr Wachtmeister, beaktat den
situation i vilken fiskarna befinner sig.
I våras införde ju riksdagen s. k. konsolideringslån,
och dessa är avsedda att
sättas in för att hjälpa fiskarna ur den
besvärliga borgenssituation de kommit
i när det gäller alla de lån som ligger
över fiskerilånen.

Det finns alltså ingen anledning att
misstänka mig för att i den kommande
Nr 43

114 Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Svar på fråga ang. beivrande av olaga fiske i Öresund — Svar på fråga ang. ökning
av antalet deltidstjänster inom den statliga sektorn

propositionen inte vilja inta en positiv
attityd i denna fråga.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag har inte heller uttalat
några sådana lömska misstankar
mot herr jordbruksministern. Men jag
vill bara påpeka att dessa konsolideringslån
är avsedda för fiskeriföretag
som har förutsättningar att stå sig. Det
är för dem som har svårigheter också
med sina andra fiskerilån — så stora
svårigheter att konsolideringslån knappast
kan komma i fråga — som risk föreligger
att en hårdhänt borgensindrivning
kan leda till att man drar med sig
en mängd andra. — Konsolideringslånen
är vi tacksamma för, men det gäller
som sagt inte bara dem utan även
andra.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. beivrande av olaga
fiske i Öresund

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Bengtsson i Landskrona
har frågat om jag kan ange den
tidpunkt då man kan förvänta nya och
skärpta bestämmelser för beivrande av
olaga fiske i Öresund.

Som jag nämnde i mitt svar den 24
april 1969 i denna kammare på fråga
av herr Bengtsson pågår förhandlingar
mellan Sverige och Danmark om en revision
av 1932 års fiskekonvention. Det
är självfallet svårt att förutsäga när resultatet
av dessa förhandlingar kan föreligga
och vad de kan leda till. Om
revisionen kommer att dra ut på tiden
är jag beredd att ta upp frågan huruvida
påföljdssystemet skall brytas ut och behandlas
för sig.

Vidare anförde

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min fråga.

Att det är ett angeläget ärende jag är
ute i, vill jag understryka. Det framgår
väl även av att tullens båtar som patrullerar
i vattnen där nere ständigt ertappar
lagöverträdare. Främst handlar det
om danska fiskare. Enbart under de
senaste fem åren har man ertappat inte
mindre än 87 stycken, och det är naturligtvis
långtifrån alla man får tag på.

Detta visar hur betydelsefullt det är
att nya och skärpta bestämmelser införs
på området. Att straffpåföljderna
är alldeles för lindriga framgår även av
att samma båtar ständigt återkommer
och ertappas. Det är nödvändigt att genomföra
en ändring av konventionen
och se till att det döms efter svensk lag
— om möjligt en skärpt sådan.

Statsrådet säger att om revisionen
drar ut på tiden är han beredd att bryta
ut frågan om påföljdssystemet och
behandla den för sig. Jag är tacksam
för det beskedet, men jag vill understryka
att den tidpunkt då en lösning
av frågan måste åstadkommas närmar
sig med stormsteg. Jag aktualiserade
denna fråga motionsvägen första gången
år 1965, och det uttalades då att frågan
omedelbart skulle bli föremål för överläggningar.
Jag vet inte exakt vilket
datum överläggningarna inleddes, men
de har pågått rätt länge, och jag vill be
jordbruksministern att försöka driva på
förhandlingarna så att en lösning
snabbt kan åstadkommas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. ökning av antalet deltidstjänster
inom den statliga sektorn

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LÖFBERG, som yttrade: -

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43

115

Svar på fråga ang. ökning av antalet deltidstjänster inom den statliga sektorn

Herr Wennerfors har frågat mig vilka
åtgärder jag avser vidtaga för att öka
möjligheterna för de anställda inom
den statliga sektorn att erhålla deltidstjänster.

Jag vill först erinra om att riksdagen
nyligen avslagit en motion om inrättande
av ordinarie halvtidstjänster
inom den statliga förvaltningen.

Myndigheterna inom den statliga och
statligt reglerade sektorn av arbetsmarknaden
får inrätta deltidstjänster
inom ramen av den sammanlagda
tjänstgöringstiden för andra medgivna
tjänster än ordinarie tjänster. Myndigheterna
har också möjlighet att nedsätta
tjänstgöringstiden för heltidsanställd
personal och att inom ramen för
tillgängliga medel anställa personal med
begränsad tjänstgöringstid, t. ex. med
arvode per timme.

Kungl. Maj:t har genom särskilda föreskrifter
fäst myndigheternas uppmärksamhet
på det angelägna i att bereda
deltidsarbete åt sådana personer
som av särskilda skäl är hindrade att
fullgöra heltidstjänstgöring.

Möjligheterna att anställa personal
med deltidstjänstgöring måste mot bakgrund
av vad jag nu anfört anses goda.
Även om förhållandena således f. n.
inte synes påkalla några ytterligare åtgärder
från Kungl. Maj ds sida följer
jag självfallet utvecklingen i denna viktiga
fråga.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag är medveten om att
denna fråga ganska nyligen behandlades
av riksdagen, men den gången hänvisade
statsutskottet till två sittande utredningar
och avstyrkte folkpartimotionen.

Det skulle vara intressant att höra var
regeringen nu står. Det första jag noterar
är att statsrådet Löfberg icke hänvisar
till de båda utredningarna. Det är
möjligt att dessa inte spelar så stor roll

som de uppgavs göra när vi behandlade
detta ärende för några veckor sedan.

Jag måste säga att jag finner statsrådets
svar mycket ljumt. Visserligen
säger statsrådet Löfberg att intresset är
stort och att frågan är viktig, men av
svarets formulering att döma är dock
intresset ljumt. Hittills har ingenting
annat egentligen gjorts än det som här
anges; man har meddelat vilka möjligheter
det finns för att inrätta deltidsbefattningar,
och dessa är verkligen
inte särskilt stora. Jag tror att man
inom den statliga förvaltningen över
huvud taget ställer sig positiv till att
ordna deltidsbefattningar, men man är
osäker om möjligheterna och om vilken
»policy» som finns inom exempelvis regeringen.

I slutet av sitt svar säger statsrådet:
»Möjligheterna att anställa personal
med deltidstjänstgöring måste mot bakgrund
av vad jag nu anfört anses goda.»
Men hur är det egentligen med detta?
Vi kan räkna med att vi inom den offentliga
sektorn bär ungefär 325 000 anställda,
och bland dessa finns bara
18 000 som har deltidsarbete. Detta är
en mycket liten procent, 4—5 procent.
Inom postverket finns det arvodister
som har deltidsarbete, men de är inte
heller särskilt många, framför allt inte
om man ser problemet i stort när det
gäller den offentliga sektorn. Vi vet
samtidigt att intresset är mycket stort
för att få deltidsarbete. Hittills har vi
bara talat om att det är kvinnor som
vill ha deltidsarbete, men det dröjer
nog inte länge förrän vi helt kan låta
bli att betrakta deltidsarbete som en
typiskt kvinnlig företeelse, ty den gäller
nog oss alla. Männen kommer säkerligen
att ställa lika stora krav på
att få deltidsarbete.

Även om möjligheterna till deltidsarbete
sägs vara stora, frågar jag statsrådet
Löfberg: Varför har så få inom
den offentliga sektorn deltidsarbete?

116 Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Svar på fråga ang. ökning av antalet deltidstjänster inom den statliga sektorn

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Herr Wennerfors undrade
om också jag ville hänvisa till de
utredningar som riksdagen vid den förra
behandlingen av ärendet hänvisade
till. Det vill jag självfallet göra, ty dessa
spelar en roll för bedömningen av
denna fråga.

Vidare säger herr Wennerfors att han
har funnit att mitt svar är ljumt och
att hittills ingenting annat gjorts från
statens sida än att man möjliggjort deltidsarbete.
Han måste ha lyssnat dåligt
på mitt frågesvar, ty i det framhöll jag
ju att Kungl. Maj:t genom särskilda
föreskrifter fäst myndigheternas uppmärksamhet
på behovet av deltidsanställning.
Jag skulle gärna vilja utveckla
mitt svar något på den punkten,
även om jag vet att kammaren kan av
tidsskäl just nu känna sig något pressad.

I mitt svar har jag alltså framhållit,
att Kungl. Maj:t i ett särskilt cirkulär
till myndigheterna har pekat på behovet
att bereda folk deltidsarbete. Bakgrunden
till detta cirkulär var det arbetsmarknadsläge
som efterkrigstiden
förde med sig, där det gällde att utnyttja
arbetskraftsreserver av olika
slag.

I cirkuläret har Kungl. Maj :t understrukit
det angelägna i att bereda deltidsarbete
åt dem som av särskilda skäl
är hindrade att fullgöra heltidstjänstgöring
eller att stå kvar i sådan tjänstgöring.
Det kan gälla personer som till
följd av arbete i hemmet, vård av minderåriga
e. d. inte hinner med heltidstjänst.
I vissa fall kan deltid också vara
särskilt lämplig för äldre personer.

Det framhålls vidare att deltidsarbete
bör kunna komma till användning
när det gäller både rutinarbete och
mera kvalificerade arbetsuppgifter.
Myndighet som är tveksam om huruvida
det är lämpligt att utnyttja deltid
kan bedriva försöksverksamhet. Genom
deltidsarbete kan man tillgodose både
tillfälliga och mera stadigvarande be -

hov av arbetskraft. Rekryteringen av
personal på deltid kan underlättas geom
att myndigheten ägnar särskild uppmärksamhet
åt en lämplig förläggning
av arbetstiden och åt andra organisatoriska
åtgärder som behövs för att
möjliggöra deltidsarbete.

Dessa riktlinjer för myndigheternas
handlande är ju mycket positiva i fråga
om användning av deltid. Jag har den
uppfattningen att myndigheterna, med
utgångspunkt i sina förutsättningar och
i sin uppgift att sörja för arbetets behöriga
gång, också söker följa dessa
riktlinjer.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Nu hänvisar också
statsrådet Löfberg till de två utredningar
som statsutskottet åberopade vid sin
behandling av frågan. Även om jag
finner det rätt märkligt, när jag läser
direktiven till lönesystemsutredningen,
att där inte finns ett ord vare sig om
heltidstjänster eller om deltidstjänster
eller över huvud taget om arbetstider,
kan jag ha viss förståelse för att den
har med detta problem att göra, låt
vara rätt perifert.

Jag vidhåller emellertid att regeringens
och statsrådet Löfbergs inställning
är ljum. Visst finns det möjlighet
att ordna deltidstjänster, men vi skall
komma ihåg att det gäller enbart extra
tjänster och inte de ordinarie tjänsterna.
Det går också att ordna partiell
tjänstledighet, men jag förstår dem
inom statsförvaltningen som tvekar inför
att begära sådan därför att de inte
är klara över den allmänna attityden
till en dylik begäran. De är alltså rädda
för vad som i framtiden kan hända
med tjänsten eller med den egna personen.

Jag måste ställa frågan: Varför är det
så få inom den offentliga förvaltningen
som har deltidsarbete när både behovet
och intresset är så stort?

Inom hela arbetsmarknaden räknar

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43 117

Svar på fråga ang. ökning av antalet

man med att ungefär 100 000 personer
önskar sig deltidsarbete.

Vid en undersökning inom detaljhandeln
visade det sig att de deltidsanställda
trivdes utomordentligt väl med den
anställningsformen. När de tillfrågades
om de ville gå över till heltidsarbete
var endast 4—5 procent intresserade
härav. De visar hur väl de trivdes med
denna form av anställning, och jag är
övertygad om att behovet av fler sådana
tjänster är mycket stort. Men inom
den offentliga förvaltningen är det endast
ett fåtal som har halvtidstjänster
trots att statsrådet säger att möjligheterna
att erhålla sådana är stora.

Det är frågan om vad orsaken till detta
förhållande kan vara som jag tycker
att vi bör få svar på.

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Herr Wennerfors har
litet svårt att förstå varför lönesystemsutredningen
kommer att beröra frågan
om deltidsanställning eftersom den inte
nämns i direktiven. Detta sammanhänger
med det faktum att lönesystemsutredningen
över huvud taget skall granska
det nuvarande tjänstesystemet. Därvid
kommer den omedelbart in på den rent
offentligrättsliga regleringen av frågan
om man i framtiden eventuellt skall ha
kvar de ordinarie tjänsterna eller exempelvis
försöka finna någon annan
form för den trygghet i anställningen
som ordinarieskapet är ett uttryck för.
Det är från den utgångspunkten som
utredningen också kommer in på problematiken
om att inrätta ordinarie
halvtidstjänster.

Sedan kan även andra skäl anföras
däremot, men den debatten hade riksdagen
för så kort tid sedan, att jag inte
nu skall betunga kammaren med att anföra
ytterligare argument.

Herr Wennerfors återkom till frågan
om varför så få är deltidsanställda inom
statsförvaltningen. Det är givetvis
alldeles omöjligt för mig att ge ett klart

deltidstjänster inom den statliga sektorn

svar på den frågan. Jag vet inte heller
vilket underlag herr Wennerfors har
för den siffra beträffande antalet deltidsanställda
som han nämnde. Men vad
jag vet är att Kungl. Maj:t bär utvecklat
stor aktivitet för att stimulera myndigheterna
till att använda anställningsformen
deltidstjänst, och det är detta
som jag har försökt utveckla.

Jag kan nämna, att vi några år efter
det att det cirkulär som jag nämnde
hade utfärdats gjorde en undersökning
bland myndigheterna för att utröna
i vilken utsträckning deltidsarbetande
hade använts. Därvid kunde vi
konstatera att en ökning av antalet deltidsanställda
hade kommit till stånd.
Men vi fann också att vissa problem
förelåg. Myndigheterna underströk särskilt
att de arbetssökande i ett övervägande
antal fall önskade förmiddagsarbete,
vilket givetvis kan medföra svårlösta
problem i fråga om lokaler och
kontorsutrustning. Vidare ville de deltidsanställda
ofta lämna sina anställningar
sommartid under barnens ferier,
makens semester etc. Det medför ju vissa
speciella svårigheter.

Vi tror emellertid inom departementet
att det är angeläget både för myndigheterna
att komma till rätta med
dessa svårigheter och för de deltidsanställda
att anpassa sig till de krav som
arbetsmarknaden i vissa sammanhang
ställer.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Statsrådet Löfberg tycker
att aktiviteten har varit stor; jag
tycker att den har varit liten. Jag fäster
då avseende vid att första gången
någonting hände på detta område var
1960 och sedan hände det något 1965.
Sedan dess har emellertid inte mycket
inträffat.

Beträffande frågan varför de deltidsanställda
är så få inom den offentliga
förvaltningen kan jag tydligen inte erhålla
något besked i dag; jag får därför
återkomma under 1970 års riksdag.

118 Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Svar på fråga ang. kvotintagning till förskollärarutbildningen efter kön

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Jag är ledsen igen; herr
Wennerfors har fel även denna gång.
Det skedde faktiskt rätt mycket även
efter år 1965. På varje byråchefskurs
som tidigare civildepartementet och
numera finansdepartementet anordnar
•—• det är tre å fyra kurser varje år —
framhålles angelägenheten av att använda
deltidsarbete i statliga sammanhang.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Det sista tycker jag
var mycket glädjande, alldeles utmärkt!
Tack, herr statsråd!

Härmed var överläggningen slutad.

§ H

Svar på fråga ang. kvotintagning till

förskollärarutbildningen efter kön

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig, om jag avser att ta initiativ
till en kvotintagning till förskollärarutbildningen
efter kön.

Denna fråga övervägs för närvarande
inom en särskild arbetsgrupp.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret. Det är
i och för sig intressant och upplysande
att få veta att någonting pågår, men
utbildningsministern skjuter för sin del
ställningstagandet framåt i tiden.

Orsaken till min fråga är, att utbildningsministern
i ett telefonväktarprogram
av pressnotiser att döma synes
ha förutskickat en kvotintagning till lärarhögskolor
efter kön. Det andra statsrådet
i utbildningsdepartementet, herr

Moberg, lekte för en tid sedan med tanken
att intagning till spärrade linjer
vid universitet och högskolor skulle ske
med lottens hjälp. Man måste, tycks det
mig, försöka ta reda på vad som är allvar
och vad som är hugskott i departementet.

Anledningen till en sådan drastisk —-jag tror att det var det uttrycket som
användes — åtgärd, som herr utbildningsministern
proponerade, var att endast
ett fåtal manliga elever för närvarande
finns inom förskollärarutbildningen.
Intagning efter kön till folkskoilärarseminarierna
har tidigare förekommit
och kritiserades då med rätta
hårt. En återgång till en sådan, som
det synes mig, antikverad urvalsprincip
får väl ändå inte ske. Det är uppenbart
av andra uttalanden, herr utbildningsminister,
att ministern hyser
stort intresse för förskolan och dess utveckling,
och det gratulerar jag honom
till. Men departementet får väl ändå försöka
hitta på andra medel för att komma
till rätta med vad som upplevs som
en snedvridning vid intagningen till
lärarutbildningen. Jag skulle nog vilja
råda utbildningsministern att se till att
denna arbetsgrupp försöker finna andra
intagningsprinciper än könsaspekten.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Orsaken till att jag lämnade
detta svar i telefonväktarprogrammet
är en stark personlig oro över att
vi inte lyckats riva ned könsgränserna
inom utbildningen och på arbetsmarknaden
med hittills använda metoder.
Det är ett obestridligt faktum att yrkesoch
studievalet är lika starkt könsbundet
i dag som det var i början av 1960-talet eller t. o. m. i början av 1950-talet.
Det är lika starkt könsbundet i de
nya skolformerna som i de gamla. Därför
har jag nämnt kvotintagning som
ett drastiskt exempel — som jag uttryckte
det — på den typ av åtgärder
som behöver övervägas.

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43

119

Svar på fråga ang. kvotintagning till förskollärarutbildningen efter kön

Det innebär inte att denna arbetsgrupp
inte bör pröva även andra åtgärder
—■ självfallet bör den göra det;
jag har bara exemplifierat. Men jag tror
att tanken på kvotintagning belyser graden
av den kraftfullhet som behövs om
man vill åstadkomma någon förändring.

Jag skulle nog ändå, eftersom herr
Nordstrandh gett sig in på detta område,
vilja ställa mo tf rågan, om han är
nöjd med den nuvarande könsfördelningen
och om så inte är fallet vilka
andra vägar herr Nordstrandh rekommenderar,
eftersom han avvisar tanken
på kvotintagning. Jag ställer dessa frågor
i den verkligt seriösa avsikten att
få ytterligare uppslag. Vi är verkligen
intresserade härav både inom arbetsgruppen
och inom departementet.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag är helt ense med utbildningsministern
om att vi med alla
de medel som kan anses användbara
skall försöka ändra på det könsbundna
yrkesvalet, vilket när det gäller förskollärarutbildningen
onekligen är utomordentligt
påfallande. Men jag kan inte
acceptera att man som princip inför intagning
efter kön. När det gäller utbildningen
för bl. a. ämneslärare förekommer
för närvarande på vissa områden
en trend mot fler och fler kvinnor, men
tanken på en kvotintagning där till förmån
för de manliga sökandena är mig
ändå fullständigt främmande.

Beträffande de olika metoder som
man på viss sikt kan använda för att
vrida det könsbundna yrkesvalet rätt
— vid sidan av information — skall jag
gärna återkomma med en promemoria i
ämnet när jag fått tillfälle att i lugn och
ro undersöka det hela. Men jag skulle
redan nu vilja fästa uppmärksamheten
på en sak, nämligen att det också är en
fråga om lönen för det jobb som utförs.
Den saken tål att tänka på i detta sammanhang.

Herr talmannen återtog ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag vill inte vara elak
mot herr Nordstrandh men skulle jag
ändå försöka vara det — det är svårt
att låta bli — skulle jag säga att det kanske
hade varit bättre om han ställt frågan
efter det att han tänkt ut sina konstruktiva
uppslag; då hade vi kunnat
föra frågan ett steg framåt redan i dag.
Det låter bra att säga att man i lugn och
ro skall tänka igenom problemet, men
det har vi ju gjort nu i några hundra år.
Vi har under ett tiotal år försökt föra
ut information om detta utan att det lett
till några praktiska åtgärder. Nu är det
en fråga om politisk vilja. Vill vi bryta
de nuvarande könsgränserna krävs det
krafttag och drastiska åtgärder; det räcker
inte med en s. k. mjuk linje.

Jag har velat väcka en diskussion om
dessa i princip nya åtgärder. Det slutliga
ställningstagandet får vi göra när
arbetsgruppen är klar med sitt arbete.
Jag noterar med intresse att det förmodligen
kommer en skrift från herr Nordstrandh.
Jag lovar att vi skall studera
den noggrant.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Vi är ju inte här för
att vara elaka mot varandra, men jag
vill ändå säga, att det var en fantastisk
upplysning som utbildningsministern
gav, då han sade att man i flera hundra
år övervägt detta. Var har man gjort
det? Det kan ju inte vara i utbildningsdepartementet
i alla fall.

Jag upprepar vad jag tidigare sade,
nämligen att det finns två utomordentligt
viktiga synpunkter på denna sak.
Jag tänker då först och främst på upplysningen,
informationen, propagandan
eller vad man vill kalla det, som inte
bara bör sättas in mot detta könsbundna
urval utan är viktig även i andra

120 Nr 43 Onsdagen den 17 december 1969

Svar på interpellation ang. forskning rörande verkningarna av våld i film och
televisionsprogram

sammanhang. Där återstår sannerligen
en hel del att göra.

Jag vill också ännu en gång understryka
— den synpunkten är inte oväsentlig
— lönesättningens roll i detta
sammanhang. Detta må man på sina håll
ha en annan uppfattning om, men jag är
av den meningen att den spelar in vid
valet av yrke; inte minst viktig är denna
synpunkt när det gäller att få in män
på denna utbildning. Man bör inte bagatellisera
synpunkten och anse att den
inte är någonting värd. Detta återkommer
alltså, inte i en skrift, men i några
punkter, som jag så småningom skall
tillställa utbildningsministern.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Visst kan lönefrågorna spela en roll,
men är det då inte märkligt att inte
kvinnorna söker sig till en rad tekniska
höglöneyrken?

Det exemplet visar att problemet inte
är så enkelt utan betydligt mera djupgående
och kräver — jag upprepar det
— mer drastiska åtgärder.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Justerades protokollet för den 9 innevarande
december.

§ 13

Svar på interpellation ang. forskning
rörande verkningarna av våld i film och
televisionsprogram

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

Gustavsson i Alvesta har frågat
mig, om jag uppmärksammat de undersökningar
som gjorts av den nationella

kommissionen för studium av våld i
USA och om jag är beredd att medverka
till intensifierad forskning angående
det s. k. underhållningsvåldets inflytande
på film- och televisionsprogramkonsumenter.

Den av interpellanten åsyftade undersökningen
är en bland de många undersökningarna
som gjorts på detta område.

Filmcensurutredningen har i sitt slutbetänkande
berört frågan och framhållit
angelägenheten av forskning om verkningarna
av långvarig konsumtion av
våldsskildringar i massmedia. Jag har
ännu inte kunnat ta ställning till utredningens
förslag i denna fråga och de
synpunkter som har framkommit under
den nu pågående remissbehandlingen.
Även kommittén för lagstiftningen om
yttrande- och tryckfrihet har berört frågan.

Jag ställer mig naturligtvis positiv
till att undersökningar kontinuerligt
görs angående det s. k. underhållningsvåldets
inflytande på människors beteenden
och handlingsmönster. Rent allmänt
vill jag emellertid framhålla att
möjligheterna att ta initiativ till sådana
undersökningar inte enbart begränsas
av tillgången på forskningsresurser. Studier
av i synnerhet de långsiktiga effekterna
av massmediapåverkan är, vilket
interpellanten torde känna till från
sitt arbete i filmcensurutredningen, förenade
med omfattande metodsvårigheter.
Detta förhållande understryks för
övrigt även i den nordamerikanska undersökningskommissionens
rapport angående
våldsinslag i TV-underhållningen.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
Hans svar var kortfattat, och jag
skall också söka fatta mig kort.

121

Onsdagen den 17 december 1969 Nr 43

Svar på interpellation ang. forskning rörande verkningarna av våld i film och
televisionsprogram

Som framgår av svaret har jag åberopat
en amerikansk utredning angående
underhållningsvåldets inverkan på
TV- och filmkonsumenterna. Den utredningen
tillsattes av president Johnson
efter mordet på Martin Luther King och
hade till uppgift att studera våldet i
Amerika, dess yttringar och orsaker.

Nu har utredningen slagit fast att våld
i TV bidrar till att skapa våld i samhället.
Våldet i TV, säger man, uppmuntrar
till olika former av våldsorienterat uppträdande
och skapar moraliska och sociala
värderingar som är oacceptabla
i ett civiliserat samhälle.

Dessa konstateranden om hur underhållningsvåldet
påverkar sin publik gäller
sannolikt inte endast den amerikanska
befolkningen utan är sannolikt allmängiltiga
och torde därför kunna appliceras
också på de svenska film- och
TV-konsumenterna.

1 svaret säger utbildningsministern
att denna undersökning är en av många
undersökningar på det här området,
men jag ifrågasätter om det verkligen
har gjorts så många undersökningar om
hur film och TV grundlägger attityder
och beteendemönster på lång sikt. På
detta område vet vi för litet, men de få
undersökningar som har gjorts tyder
på att det finns en sådan påverkan.

Utbildningsministern säger att han
är positiv till att forskning kommer till
stånd, men jag tycker att hans svar
präglas av resignation inför svårigheterna
att få fram ett material som ger bättre
besked.

Statsrådet åberopar filmcensurutredningen
och säger att jag säkerligen känner
till svårigheterna. Jag har fått en liten
uppfattning om dem, även om vi i
''filmcensurutredningen inte hade till
uppgift eller hade möjlighet att bedriva
ett arbete som tog sikte på effekterna
på lång sikt. Det gäller här ett område
som måste stå i centrum för uppmärksamheten
och handlandet i fortsättningen.
Jag tycker att detta är en så viktig

fråga — och jag tror att de flesta delar
den uppfattningen — att alla partier bör
ha intresse för den.

Som jag ser det hör våldet helt enkelt
inte hemma i en demokrati, eftersom det
inte kan förenas med demokratins värderingar
av individen och respekten
för människoliv. Dagens ungdom reagerar
mycket starkt mot våldshandlingar
ute i världen. Vi tycker att dessa
våldshandlingar är avskyvärda och fördömer
dem. Man demonstrerar mot våld
ute i världen, men hur är det med konsekvensen?
Barn och ungdomar matas,
nästan innan de lärt sig tala, med våldshandlingar
via TV hemma i vardagsrummet.
Det är ofta verklighetsförfalskningar,
där våldet glorifieras och serveras
i lyxförpackning. Jag vill påstå
att det pågår en våldsindoktrinering
som är oförenlig med demokratins värderingar.

Jag hoppas, herr statsråd, att vi i fortsättningen
skall få ett bättre grepp om
detta och att vi skall få möjligheter —
bl. a. ekonomiska — att få fram sådana
metoder att man kan mäta filmpåverkan
och TV-påverkan.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag tror att alla ledamöter
i denna kammare är överens om
önskvärdheten av att så långt möjligt
minska våldsinslagen och de faktorer
som medverkar till att åstadkomma
våldshandlingar.

Den av herr Gustavsson i Alvesta
åberopade rapporten visar rätt klart
hur programutbudet påverkas av de
kommersiella intressena i amerikansk
TV, men man måste nog säga att den
inte tillför diskussionen särskilt mycket
när det gäller frågan hur TV-tittarna
påverkas av våldsutbudet. Rapporten
utmynnar i ett förslag om en förhållandevis
genomgripande sanering av
den kommersiella TV-branschen. Det är

122 Nr 43 Onsdagen den 17 december 1969

Svar på interpellation ang. forskning rörande verkningarna av våld i film och
televisionsprogram

kanske detta som för oss är mest intressant
att notera.

Om man vill nå seriösa forskningsresultat
tror jag det är nödvändigt att
konstatera de svårigheter som föreligger,
och det är vad jag har gjort i mitt
svar. Jag tror det är svårt att snabbt
få fram konkreta forskningsresultat.
Detta var väl också skälet till att den
utredning som herr Gustavsson deltog
i hade svårt att åstadkomma några mer
djupgående analyser.

Med anledning av tonen i herr Gustavssons
anförande får jag kanske ställa
en fråga till honom. Herr Gustavsson
har helt nyligen varit med om att rekommendera
mig att lämna riksdagen
ett förslag om filmcensurens avskaffande.
Det innebär att våldstendenserna
kan komma till ännu starkare uttryck
på våra biografer. Det är i och för sig
eu allvarlig sak, som utredningen noga
har övervägt. Står herr Gustavsson fast
vid denna rekommendation, eller skall
hans inlägg i dag tolkas så att han är
på glid bort från den?

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Vad först beträffar den
amerikanska utredningen och utbudet i
den kommersiella televisionen vill jag
säga att utredningen i den mån jag har
läst den ändå visar att våldet har en
sådan inverkan, att det behövs en sanering.
Eftersom vi inte har kommersiell
TV i vårt land kommer ju inte vinstintresset
in i bilden, utan andra intressen
bör få bli avgörande.

Vad sedan beträffar utredningen frågar
herr Carlsson mig, om jag står fast
vid vad jag har varit med om att föreslå.
.lag står fast vid det och även vid
vad jag har skrivit i den reservation
som jag har fogat till utredningens betänkande.
Vi har varit eniga om att rekommendera,
att vuxencensuren på försök
avskaffas. Vi har också talat om de
svårigheter som finns och har varit
medvetna om att detta kan innebära att

utbudet av film med våldsinslag, sadistiska
inslag, kommer att öka. Men det
som i första hand härvidlag är angeläget
är hur utbudet bjuds barn och
ungdom. På den punkten har vi inte
riktigt samma uppfattning. Det är just
på den punkten som det enligt min mening
är så oerhört viktigt, att man följer
vad som sker inte minst på TV-sidan,
eftersom vad som visas i TV ses i
hemmen, där det helt naturligt är barn
och ungdom som påverkas.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag vill bara understryka
vad statsrådet sade, nämligen att
vi alla med oro ser den pågående våldsutvecklingen
inom film- och TV-produktionen.
Jag hade samma förmån som
herr Gustavsson i Alvesta att få delta i
utredningsarbetet, och jag ser med tillfredsställelse
att denna fråga har blivit
ställd, därför att jag tror att det är mycket
angeläget att ytterligare forskning
kommer till stånd.

Vi har inte fått något riktigt klart
besked av statsrådet på den punkten
utom att vi så småningom kan motse
att något blir gjort på detta område. Vi
får därför hoppas att statsrådet på något
sätt tar initiativ till sådan forskning.

Jag vill samtidigt säga att man både
av interpellationen och av vad herr
Gustavsson nu nämnde i sitt senaste inlägg
kan få den uppfattningen att reservationen
gällde vuxencensuren.
Emellertid sade herr Gustavsson att så
icke var fallet. Man undrar då: Vad
gällde i så fall reservationen till filmcensurutredningen?
Jag kunde nämligen
också ha skrivit under den reservationen,
om inte där hade funnits de
tre sista raderna, i vilka herr Gustavsson
nämnde, att han ville höja åldersgränsen
från 15 till 16 år. Det finns
mycket som talar för det, men det
finns ändå icke tillräckligt bärande
skäl för denna höjning. Men det är ju

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43

123

Inkomstbeskattningen av viss pensionsförsäkring

en sak som vi väl senare får återkomma
till.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds å bordet vilande
proposition nr 171, med förslag till lag
om Sveriges Allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar, m. m.

§ 15

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 49, i anledning av två propositioner
med förslag till vissa ändringar i
kommunallagstiftningen m. m. jämte
följdmotioner, och

nr 52, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 16

Inkomstbeskattningen av viss pensionsförsäkring Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 75, med anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) jämte motioner.

I propositionen nr 162 hade Kungl.
Majd under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 24 oktober 1969 föreslagit riksdagen
att anta vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås ändring av
bestämmelserna om inkomstbeskattning
av pensionsförsäkring som meddelats i
utomlands bedriven försäkringsrörelse.
Förslaget innebär att försäkringstaga -

rens nuvarande rätt till avdrag för premie
för sådan försäkring slopas och att
ersättning som utfaller på grund av försäkringen
blir skattefri i motsats till
vad som nu är fallet. Försäkringen betraktas
således i beskattningshänseende
inte som pensionsförsäkring utan som
kapitalförsäkring. Dessa bestämmelser
föreslås bli tillämpliga fr. o. m. 1970 års
taxering. För försäkringar som meddelats
före den 1 januari 1969 föreslås
äldre bestämmelser gälla om den avtalade
premiebetalningen upphört före
nämnda dag. Vidare föreslås möjlighet
till dispens från de nya bestämmelserna
för vissa utlänningar m. fl.

Förslaget är motiverat av ett under
senare tid ökande intresse för denna
försäkringsform som är ägnad att leda
till skatteflykt.

Med anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) motionen 11:1308 av herr Bergqvist
in. fl.;

2) motionen 11:1309 av herr Lothigius,
vari hemställts,

A) att riksdagen med förklarande att
Kungl. Maj ds proposition nr 162 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
måtte besluta att inskränka avdragsrätten
för premier avseende pensionsförsäkring
i utländsk pensionsanstalt i
enlighet med vad i motionen anförts
samt

B) att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig lagtext.

Utskottet hade till behandling i detta
sammanhang även upptagit den vid
riksdagens början väckta motionen
II: 821 av herr Wennerfors, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begärde att punkt 1 av
anvisningarna till 31 i kommunalskattelagen
kompletterades med följande
stadgande:

»Utan hinder härav må med pension
avses tjänstepensionsförsäkring utformad
enligt avtal, såvida ålderspensions
upphörande eller nedsättning inträffar
fr. o. m. den månad, då den försäkrade

124 Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Inkomstbeskattningen av viss pensionsförsäkring

uppnår 67 års ålder och såvida, därjämte,
det belopp som upphör att utbetalas,
eller det belopp varmed pensionen
nedsättes ej överstiger för år räknat
5 gånger basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring vid den tidpunkt då
försäkringen tecknades.»

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) med bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 162 och med avslag på motionen
II: 1309 anta det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370);

B) avslå

1) motionen 11:821 och

2) motionen II: 1308.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gösta Jacobsson, Karl
Pettersson och Enarsson (samtliga m),
vilka ansett att utskottet under A bort
hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 162 och
motionen 11:1309 anta i reservationen
angiven lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen,
innebärande införande av en allmän
regel att avdragsrätt för pensionsförsäkring,
meddelad i utomlands bedriven
försäkringsrörelse, endast förelåge om
försäkringsbrevet försetts med villkor
att återköp av försäkringen icke finge
ske sedan försäkringstagaren utflyttat
från Sverige, att återköp under tid då
försäkringstagaren vore bosatt i Sverige
skulle meddelas vederbörande taxeringsmyndighet
och att uppgift till ledning
för försäkringstagarens taxering
skulle avlämnas om årliga pensionsbeloppet
överstege 5 000 kr.;

2) av herrar Lundström (fp), Gösta
Jacobsson (m), Tistad (fp), Mattsson
(ep), Karl Pettersson (m) och Vigelsbo
(ep), fru Neltelbrandt (fp) samt herrar
Eriksson i Bäckmora (ep) och Enarsson
(m), vilka ansett att utskottet under
A bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 och
med avslag på motionen II: 1309 i här
berörda del anta det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370) med
den ändringen, att punkt 2 av övergångsbestämmelserna
erhölle i reservationen
angiven lydelse, innebärande att
äldre bestämmelser skulle gälla för
pensionsförsäkring, som meddelats i
utomlands bedriven försäkringsrörelse
före den 18 november 1969, d. v. s. den
dag då propositionen bordlädes i riksdagen; 3)

av herrar Gösta Jacobsson, Karl
Pettersson och Enarsson (samtliga m),
vilka ansett att utskottet under B 1 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
motionen II: 821 i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning av möjligheten
att utvidga det skatterättsliga pensionsförsäkringsbegreppet
i enlighet med vad
i motionen anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Ilerr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 75 har moderata
samlingspartiets ledamöter fogat två
reservationer. Dessutom föreligger en
reservation till vilken samtliga borgerliga
ledamöter anslutit sig.

Betänkandet avser proposition nr
162 i vilken föreslås ändring av bestämmelserna
om inkomstbeskattning
av pensionsförsäkring, tecknad i utomlands
bedriven försäkringsrörelse. Den
föreslagna ändringen innebär att försäkringstagaren
inte längre får rätt HD
avdrag för premier och att utfallande
pensionsbelopp blir skattefria.

Departementschefen anför i propositionen
att det för svensk försäkringsanstalt
föreligger skyldighet att till
taxeringsmyndigheterna avlämna s. k.
kontrolluppgift över varje utbetalning
på grund av försäkringen, medan från

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43 125

Inkomstbeskattningen av viss pensionsförsäkring

utländsk försäkringsanstalt motsvarande
besked som regel inte erhålles. Han
säger vidare, att på grund härav vissa
här i landet skattskyldiga i ökande omfattning
tecknar pensionsförsäkringar
i utländska försäkringsanstalter. Avdragsrätten
för både engångspremie och
annan premie kan då utnyttjas trots
den stora risken att de utfallande försäkringsbeloppen
inte blir beskattade.
Departementschefen framhåller i fortsättningen:
»Det kan med andra ord
bli fråga om en form av skatteflykt.»

Efter att ha framhållit att en lagstiftning
som har karaktär av undantag
medför svårigheter vid tillämpningen
och kanske drabbar både goda och
onda skattskyldiga och att det för lagstiftaren
gäller att bedöma om ingreppet
ändå måste ske för att stävja förekommande
missbruk sammanfattar han
sin bedömning på följande sätt: »Enligt
min mening är ett snabbt och effektivt
ingripande absolut nödvändigt
för att stoppa den mer eller mindre organiserade
skatteflykt som förekommer
beträffande de utländska P-försäkringarna.
Kan syftet inte uppnås på annat
sätt är i detta fall även tämligen drastiska
åtgärder försvarbara.»

Jag tycker att departementschefen
här gjort alltför långtgående uttalanden.
En skatteflykt av den art han talade
om innebär ju nästan regelmässigt
brott mot 1 § skattestrafflagen, vari
stadgas straff i form av böter eller
fängelse i högst två år. Kan det verkligen
förutsättas att dessa försäkringstagare
har begått eller har för avsikt
att begå brott av det slag som avses i
lagrummet? Jag har inte kunnat få fram
någon statistik över skattebrott på just
detta område som skulle kunna ge belägg
för påståendet. Huruvida ifrågavarande
försäkringstagare hyser sådana
planer undandrar sig mitt bedömande
men jag har svårt att tro på det.

Vi vet ju alla att skattebrott förekommer;
därvidlag råder det ingen
skillnad mellan olika kategorier av

människor. Vidare är det alldeles självklart
att alla överträdelser skall beivras
enligt gällande lag. I vår skattelagstiftning
finns sedan lång tid tillbaka
skattebestämmelser om att alla som
utbetalar belopp som hos mottagaren
är skattepliktigt skall lämna uppgift
till taxeringsmyndigheten härom. Detta
är ju en nödvändig och rationell åtgärd
för att åstadkomma kontroll på
deklarationsuppgifterna. Men frånvaron
av sådan uppgift inverkar ju inte
på deklarantens ansvar för uppgifternas
riktighet och inte heller på straffansvaret,
Reservanterna anser att propositionens
krav går långt utöver vad
som krävs för att tillgodose rimliga anspråk
på kontroll.

Utskottsmajoriteten har ställt sig bakom
departementschefens uppfattning,
att förutsättningen för att erhålla garantier
för skattskyldighetens fullgörande
är att utländska försäkringsanstalter
kan åläggas att lämna kontrolluppgifter
till svenska taxeringsmyndigheter om
utbetalade belopp, men att detta inte
går att lösa handräckningsvägen. Nej,
den vägen anser inte vi heller vara möjlig.
Men vi anser att rimliga garantier
ur kontrollsynpunkt tillskapas genom
vårt förslag. Utskottsmajoriteten medger
också att delade meningar kan råda
om på vilka vägar man bör gå fram
för att hindra att pensionsförsäkringar
tecknas i utländska försäkringsanstalter
i skatteundandragande syfte.

I reservationen 1 har vi lagt fram
förslag av i huvudsak följande innebörd.
En allmän regel införes om att
avdragsrätt för premier för pensionsförsäkring
i försäkringsanstalt utomlands
endast föreligger om försäkringsbrevet
innehåller villkor om att återköp
av försäkringen inte får ske sedan
försäkringstagaren har utflyttat från
Sverige, att återköp under den tid då
försäkringstagaren är bosatt i Sverige
skall meddelas vederbörande taxeringsmyndighet
samt att uppgift till ledning
för försäkringstagarens taxering skall

126 Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Inkomstbeskattningen av viss pensionsförsäkring

avlämnas, om det årliga pensionsbeloppet
överstiger 5 000 kronor.

Vidare anser vi att försäkring på
grund av tjänst bör undantagas.

Som jag nyss sade skriver utskottets
majoritet att det inte går att ålägga de
utländska försäkringsanstalterna sådan
uppgiftsskyldighet. Detta må äga sin
riktighet, men man får å andra sidan
inte överdriva betydelsen härav. De
flesta försäkringsanstalter är stora och
seriösa företag, och om det skulle visa
sig att de i nämnvärd utsträckning inte
fullgör sina förpliktelser att lämna uppgifter
kan detta på olika vägar bringas
till både myndigheternas och allmänhetens
kännedom i respektive land. .lag
tror inte att dessa försäkringsföretag
vill få rykte om sig att bryta mot sådana
givna utfästelser. En dylik föreskrift
måste självfallet också utgöra en
påtaglig varning för den skattskyldige
när det gäller risken att lämna felaktiga
uppgifter i deklarationen. Vidare
bör det lämpligen vara så att, om
taxeringsmyndigheten så anser nödvändigt,
avskrift av försäkringsbrevet eller
försäkringsbrevet i original företes vid
taxeringen. Vägrar man göra detta, så
vägras automatiskt också avdrag för
premierna.

Att de ändrade reglerna även skall
omfatta pensionsförsäkringar tagna på
grund av tjänst kommer att medföra
betydande nackdelar för både arbetsgivare
och anställda. Kammarrätten bär
i sitt remissvar gått hårt emot en sådan
åtgärd. Även riksskattenämnden
har gått på den linjen. Sedan nämnden
framhållit att man inte motsätter sig
en inskränkning av nuvarande avdragsrätt
för premier skriver man: »Enligt
riksskattenämndens mening bör denna
inskränkning dock under inga förhållanden
omfatta sådan P-försäkring som
tagits i samband med tjänst. Endast
härigenom synes det vara möjligt att
undvika de mest påtagliga olägenheterna
med förslaget.»

Båda dessa remissinstanser vänder

sig sålunda med skärpa mot följ dkonsekvensen
av förslaget, som innebär ett
avsteg från den allmänt accepterade
principen om samband mellan avdragsrätt
för premier och beskattning av utgående
pensionsbelopp. Ett så bestämt
avståndstagande från förslagets utformning
måste enligt min mening tillmätas
berättigat beaktande vid vårt beslut här
i dag, särskilt med hänsyn till den kvalificerade
bedömning som ligger bakom
ställningstagandet.

I reservationen 2 tas frågan om övergångsbestämmelserna
och ikraftträdandet
upp. Vi anser att starka principiella
invändningar kan göras mot att ge
lagstiftningen retroaktiv verkan, varigenom
många människor kan försättas
i besvärliga situationer. Det är förkastligt
att ett förfarande som är tillåtet vid
en viss tidpunkt sedan helt undanröjes
genom en lag med bakåtverkande kraft.
Det är en form av lagstiftning som vi
inte bör tillgripa. Vi föreslår därför att
lagen skall träda i kraft fr. o. m. den
dag propositionen bordlädes här i riksdagen.

I reservation 3 har vi slutligen
med anledning av motionen 11:821
framställt yrkande om utredning rörande
vissa pensionsförsäkringar i samband
med avgång från tjänst. Det finns
i detta sammanhang en huvudregel som
säger att sådana temporära pensioner,
som kan tecknas för utfyllnad av pensioner
före 67 års ålder, skall utgå under
fem år, i vissa fall dock endast under
ett och ett halvt år. Det är nu vanligt
förekommande — och kommer väl
att bli det i ännu större utsträckning
•— att befattningshavare står kvar i sin
tjänst över 65 års ålder fram till närmare
66 års ålder. I sådana fall kommer
pensionsförsäkringsbegreppet inte
att få tillämpning. Avdrag för premierna
kommer inte att medges. Det är enligt
vår uppfattning rimligt att denna
fråga blir föremål för en utredning.
Det gjordes visserligen ganska omfattande
utredningar härom för några år

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43 127

Inkomstbeskattningen av viss pensionsförsäkring

sedan, men frågan har så pass stor betydelse
att vi ånyo vill aktualisera den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga vid förevarande betänkande
fogade reservationer.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det skulle enligt min
mening ha varit fördelaktigast om man
hade kunnat få till stånd handräckningsavtal
med samtliga länder för att
lösa de problem som tas upp i propositionen
och som onekligen existerar.
Det har uppgivits att det inte varit möjligt
att åstadkomma sådana handräckningsavtal.
För oss har det inte varit
möjligt att bedöma med vilken frenesi
man försökt få till stånd sådana avtal.
Jag vill bara med beklagande konstatera
att det inte varit möjligt att gå fram
på denna väg.

I det läge där vi nu befinner oss kan
det inte förnekas att den fråga vi nu diskuterar
rymmer många problem, och
att det finns luckor i lagstiftningen som
det är nödvändigt att täppa till. Av
detta skäl har vi inte heller velat motsätta
oss en lösning i linje med propositionens
förslag, även om dessa onekligen
inrymmer vissa tekniska ofullkomligheter
som vi kanhända hade önskat
få ersatta av bättre genomtänkta åtgärder.

När förändringar av detta slag genomförs
är det emellertid ett självklart
krav att inga bestämmelser som kan
medföra försämringar för dem som berörs
kommer att gälla retroaktivt. Det
är enligt min mening ett allmängiltigt
krav som man bör fasthålla vid. Detta
fall bör inte utgöra något undantag, och
det är anledningen till att de borgerliga
ledamöterna inom utskottet har reserverat
sig mot den retroaktiva tilllämpning
som föreslås i propositionen.
Även en tillämpning av retroaktiviteten
fr. o. m. den tidpunkt när propositionen
bordlädes i riksdagen innebär
ju att vi går ett steg längre än vi normalt
brukar göra i fall som dessa.

Herr talman! Jag ber med dessa få
ord att få yrka bifall till reservationen 2
av herr Lundström m. fl.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmor a (ep).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Sedan år 1951 indelas
livförsäkringar i beskattningshänseende
i två grupper, nämligen P-försäkring
och K-försäkring. För P-försäkring gäller
oberoende av om den tecknas i
svensk eller utländsk försäkringsanstalt
att försäkringstagaren äger rätt till skatteavdrag
för erlagda premier men att
han å andra sidan får skatta för utfallande
försäkringsbelopp. Först när försäkringen
utbetalas beskattas premierna
och räntan på dessa. Försäkringsbeloppet
inkluderar nämligen även inbetalda
premier och ränta på dessa,
naturligtvis med avdrag för de omkostnader
försäkringsanstalten haft för försäkringen.
Det är alltså försäkringstagaren
som beskattas och inte försäkringsanstalten.

Genom att P-försäkringen blir jämnare
fördelad mellan olika beskattningsår
får försäkringstagaren en mildare
progression vid beskattningen. Skattelättnaden
genom avdragsrätt för premierna
blir på grund av progressionen
större än skatten på utfallande belopp.
Den är också gynnsam från den synpunkten
att skatten på premierna och
räntan på dessa uppskjuts. Någon motsvarande
förmån har inte andra kapitalplacerare,
exempelvis de som placerar
kapitalet i bank.

Om en försäkringstagare tecknar försäkring
i utländskt bolag får han alltså
göra avdrag för erlagda premier men
kan undgå skatt för utbetalda försäkringsbelopp,
eftersom det helt enkelt
är omöjligt att kontrollera dessa. Det
är detta som alltmer börjat florera i
vårt land och som skapat allvarliga skatteflyktsproblem.
Intresset för utländska
P-försäkringar ökar årligen. Vem som

128 Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Inkomstbeskattningen av viss pensionsförsäkring

helst av kammarens ledamöter kan få
besked om detta genom att kontakta
prövningsnämnderna. Det sker som sagt
en årlig ökning, och det är inga små
belopp det gäller. Om man ser på hur
det förhåller sig beträffande sju av de
största skattebetalarna i Stockholms län
med en sammanlagd inkomst på ca 3
miljoner kronor, så finner man att dessa
tecknat försäkringar för tillhopa 2,3
miljoner kronor. Vissa av dem har
t. o. m. tecknat försäkringar för högre
belopp än inkomsten, som var nära en
halv miljon kronor. Det ger en bild av
vad som håller på att ske.

Det är ganska naturligt att den allmänna
opinionen reagerar mot dylika
transaktioner. Oftast är det de största
inkomsttagarna som genomför transaktionerna,
men det gäller inte bara dem.

Utskottet har i princip enhälligt tillstyrkt
propositionen — det är endast
de moderata som haft avvikande mening
då det gäller metoderna. Förslaget
i propositionen — vars syfte alltså
är att stoppa denna skatteflykt — innebär
att P-försäkring som meddelats
i utomlands bedriven försäkringsrörelse
i fortsättningen skall betraktas som
K-försäkring. Beträffande K-försäkring
gäller nämligen att man inte får göra
avdrag för erlagda premier men i gengäld
slipper betala skatt för utfallna
belopp. -— Det finns undantag i fråga
om äldre försäkringar, vilket jag emellertid
inte skall gå in på.

I fortsättningen skall följaktligen de
som tecknar försäkringar i utländska
försäkringsrörelser inte äga rätt till något
avdrag för premier, men de slipper
å andra sidan betala skatt för utbetalda
belopp. Dessa blir sålunda ur den synpunkten
ointressanta.

Någon annan lösning har vi inom
utskottsmajoriteten inte kunnat finna.
Även reservanterna erkänner att speciella
åtgärder bör vidtas för att förhindra
denna skatteflykt, men det är —
som jag tidigare nämnde — om metoderna
som det inte råder enighet. Det

har undrats om man inte genom handräckningsavtal
med andra länder — fru
Nettelbrandt var här också inne på detta
— skulle kunna klara problemet. I
propositionen konstateras emellertid att
detta inte är någon framkomlig väg, och
utskottet har samma mening.

Prövningsnämnderna kan vittna om
besvärligheterna att få några upplysningar
av vederbörande försäkringstagare
och ännu mindre av dessa utländska
försäkringsanstalter om utbetalda belopp.

Det är omöjligt att kontrollera dem.
Inte heller kan man lösa problemet genom
att försäkringstagarna skulle —
som de moderata föreslår — lämna något
slags garantier till de svenska skattemyndigheterna
mot missbruk av Pförsäkringarna,
eftersom några sanktionsåtgärder
mot avtalsbrott av någon
försäkringstagare inte kan vidtagas.

Reservanterna yrkar nu att försäkringar
som tagits på grund av tjänst
också skall undantas. Detta är tyvärr
omöjligt, om vi skall uppnå avsedd effekt
med bestämmelserna. Syftet är ju
att förhindra skatteflykt, och det når
man inte om man inte i princip tar med
alla former av P-försäkringar.

Lämnar man de utländska tjänstepensionsförsäkringarna
utanför, står fortfarande
kryphål öppna. Fåmansbolagen
skulle exempelvis då få möjligheter att
utnyttja utländska pensionsförsäkringar
för pensionering av anställda aktieägare.

Man har i propositionen tagit hänsyn
till sådana försäkringar, som tagits av
här i landet bosatta utlänningar och av
utlandssvenskar som återinflyttat till
Sverige.

Vi är heller inte ense när det gäller
ikraftträdandet. Folkpartiets och centerpartiets
ledamöter har härvidlag reserverat
sig. Reformen skall träda i kraft
från och med 1970 års taxering, men
för försäkringar som meddelats före den
1 januari 1969 skall de äldre bestämmelserna
fortfarande gälla under förut -

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43

129

Inkomstbeskattningen av viss pensionsförsäkring

sättning att premiebetalningen upphört
före nämnda dag. Utskottsmajoriteten
anser att departementschefen anfört
starka skäl för tidpunkten. Risken för
skatteflykt skulle under återstoden av
1969 bli för stor om propositionen inte
skulle bifallas. Riksskattenämnden äger
—• om särskilda skäl föreligger -— meddela
dispens från de nya bestämmelserna
för utländska försäkringar, som innehas
av här i landet bosatt utländsk
medborgare eller av svensk medborgare
som efter minst treårig utlandsvistelse
bosatt sig i Sverige.

Jag sade att P-försäkringarna är gynnsamma
för försäkringstagaren, men detta
gäller även K-försäkringar. K-försäkringstagaren
har visserligen inte rätt till
avdrag för erlagda premier, men han
kan i många fall åtnjuta viss skattefrihet
för ränta på sparat kapital. Han kan
säkerligen också undgå viss förmögenhetsskatt.

Utskottsmajoriteten har detta helt
klart för sig både vad gäller P-försäkringar
och K-försäkringar, men vi har
ändå inte ansett oss kunna tillstyrka motionen
av herr Bergqvist m. fl. Departementschefen
har i propositionen uttalat
att frågan om beskattningen av P-försäkringar
skall utredas. Utskottet hänvisar
vidare till kapitalskatteutredningen,
som nyligen avlämnat sitt första betänkande.
Där berörs också försäkringarna,
men i övrigt har kapitalskatleutredningen
med hänsyn till den korta tid
som stod till förfogande nödgats skjuta
på de tekniska frågorna, eftersom det
viktigaste förslaget skulle lämnas redan
till den kommande budgetbehandlingen.
Jag föreställer mig att man där kan ta
upp de problem som herr Rergqvist
m. fl. påtalar i sin motion. I och med
detta anser jag att motionärernas önskemål
blivit tillgodosedda. Det kommer
att ske en översyn i departementet, och
jag föreställer mig, som sagt, att även
kapitalskatteutredningen kommer att
behandla frågan.

Det har yrkats på en utredning om ut -

vidgande av det skatterättsliga pensionsbegreppet
så att också tjänstepensionsförsäkring,
som enligt avtal upphör eller
nedsätts fr. o. m. den månad då den
försäkrade fyller 67 år och vars årsbelopp
inte överstiger fem gånger basbeloppet
vid tiden för försäkringens tecknande,
skall anses som P-försäkring i
skatterättslig mening. Yi inom utskottet
vill inte vara med om att på det sättet
utsudda gränsen mellan en P-försäkring
och en K-försäkring. P-försäkringarna
är, som jag redan har understrukit, gynnade.
Skulle förslaget genomföras, kommer
rena kapitalutbetalningar att hänföras
till P-försäkringar, och det anser
utskottsmajoriteten helt oantagligt. Vi
tror att en sådan försäkringsform skulle
komma att utnyttjas inte endast i pensioneringssyfte
utan också för att uppnå
andra fördelar i skattehänseende än
bestämmelserna nu ger.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! Som herr Brandt redan
har nämnt hänger mycket betydande
skattefavörer samman med P- och Kförsäkringarna.
Det är i och för sig bra
att herr Brandt förklarar att det inom
kapitalskatteberedningen kommer att
göras en översyn av beskattningen av
kapitalförsäkringarna. Men om man ser
på det betänkande, som beredningen
nyss har lagt fram, finner man att den
säger sig där redan ha presenterat en
helhetssyn och att vad som nu återstår
är att utarbeta en del tekniska detaljer
i samband med vissa förslag, bl. a. rörande
livräntebeskattningen.

Det är klart att man även vid en teknisk
översyn måste beakta andra aspekter
än de rent tekniska. På det viset kan
kapitalskatteberedningen komma in på
sådana frågor som har aktualiserats i
motionen 11:1308, nämligen att det
finns all anledning att kräva att P- och
K-försäkringar tas upp som tillgångar
i individens förmögenhetsdeklaration,

130 Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Inkomstbeskattningen av viss pensionsförsäkring

att premien för P-försäkring blir avdragsgill
bara upp till ett visst belopp
och att det genomförs en ordentlig inkomstbeskattning
av kapitalavkastningen.

Denna tekniska översyn, vid vilken
man inte kan bortse från andra aspekter
i sammanhanget, är emellertid en sak.
En annan sak är att göra en genomgripande
översyn med jämlikhetssträvandena
som utgångspunkt i stället för de
mera tekniska aspekterna. Det är detta
som motionen kräver.

Jag skulle då vilja fråga herr Brandt
om han är beredd att klart deklarera
att kapitalskatteberedningen ingående
och omsorgsfullt kommer att göra en
översyn av hela beskattningsproblematiken
beträffande livförsäkringar och
därvid ta upp de frågor som har aktualiserats
i den socialdemokratiska motionen.
Kommer man att göra detta trots
att departementschefen i propositionen
framhåller att »beskattningen av livförsäkringar
är ändamålsenligt ordnad
i Sverige», att »ett ingrepp i denna lagstiftning,
som i och för sig fungerar
Väl, från flera synpunkter inte är önskvärd»
och att den lagändring som föreslås
i propositionen inte samtidigt bör
»leda till att man frångår de i och för
sig tillfredsställande huvudprinciperna
för beskattningen på området»?

I detta anförande instämde herrar
Hugosson, Pettersson i Lund och Sörenson
(samtliga s).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Herr Bergqvist ställde
frågor till mig om hur kapitalskatteberedningen
i fortsättningen skall arbeta.
Det vet jag inte — jag kan inte ens lova
att den kommer att ta upp alla de problem
som herr Bergqvist har berört.
Vad jag kan lova är att själv ta upp dem
i kapitalskatteberedningen eftersom jag
är intresserad av dem. Samtliga utskottets
socialdemokrater var också synnerligen
sympatiskt inställda till motionen.

Jag kan dock inte lova att beredningen
kommer att lägga fram något förslag,
men i så fall har ju herr Bergqvist alltid
möjlighet att återkomma med motion
nästa år.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A såvitt avser punkt 1 av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen Herr

talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 1); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 75,
såvitt avser punkt 1 av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne fletalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 173 ja och 30 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43 131

Inkomstbeskattningen av viss pensionsförsäkring

Punkten A i övrigt

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i övrigt i utskottets betänkande
nr 75, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Lundström
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 115 ja och 91 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punk -

ten Bl) i utskottets betänkande nr 75,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 177 ja och 31 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B 2

Utskottets hemställan bifölls.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag vid den första voteringen beträffande
bevillningsutskottets betänkande
nr 75 röstade nej, medan jag avsåg
att rösta ja.

§ 17

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets memorial nr 54, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden; och

statsutskottets memorial nr 191, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1969/70.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial hemställt.

132 Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Höstsessionens avslutning
§ 18

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 407, i anledning av två propositioner
med förslag till vissa ändringar i
kommunallagstiftningen m. m. jämte
följ dmotioner;

från statsutskottet:

nr 413, i anledning av riksdagens revisorers
framställning angående förvaltningen
av vissa kungl. slott, m. m., i vad
avser driften av affärsrörelserna vid
Drottningholms slott och Gripsholms
slott samt förvaltningen av Drottningholms
kungsgård, jämte motioner;

nr 414, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 415, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 416, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser kommunikationsdep
artementets verksamhetsområde;

nr 417, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 418, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillliiggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 419, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte motioner; nr

420, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde;

nr 421, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökad läkarutbildning
i Stockholmsområdet jämte motioner; nr

422, i anledning av motioner om
åtgärder för att bättre utnyttja skoltelevisionsprogram; nr

423, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om postbanken,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till statsutskottet; och

nr 424, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1969/70;

från bevillningsutskottet:

nr 429, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) jämte motioner; samt

från andra lagutskottet:

nr 408, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till särskilt
olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 19

Tillkännagavs att Kungl. Maj ds proposition
nr 168, med förslag till mönsterskyddslag,
in. m., överlämnats till
kammaren.

Denna proposition hänvisades omedelbart
till lagutskott.

§ 20

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1969.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

§ 22

Höstsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43 133

Ärade kammarledamöter! Vi har nu
fullgjort de arbetsuppgifter som vi haft
oss förelagda och står inför avslutningen
av höstsessionen. Genom att behandlingen
av ett stort antal ärenden uppsköts
i våras har utskottsutlåtandena
vid höstsessionen varit avsevärt flera
än under föregående år. Därtill kommer
att även antalet interpellationer
och enkla frågor ökat väsentligt jämfört
med hösten 1968.

Trots den ökade arbetsbelastningen
har höstsessionen haft ett lugnt förlopp
och den vid sessionens början presenterade
tidsplanen har i allt väsentligt
kunnat följas, vilket kan konstateras
med tillfredsställelse.

Med utgången av detta år lämnar två
ledamöter kammaren, nämligen herrar
Hans Gustafsson och Gösta Bohman.
Herr Gustafsson övergår efter 22 riksdagar
till att helt ägna sig åt andra viktiga
uppgifter, medan herr Bohman efter
tolv riksdagar i andra kammaren
flyttar över till första kammaren. Jag
framför kammarens tack till herrar
Gustafsson och Bohman för deras aktiva
och betydande insatser i kammarens
arbete och för gott kamratskap
under de gångna åren.

Jag tackar kammarens ärade ledamöter
för det förtroende som visats presidiet
och ber att till herrar vice talmän
få framföra ett tack för gott samarbete
och värdefull hjälp.

Jag vill också framföra kammarens
tack till vår sekreterare för hans utomordentliga
arbete. Likaså uttalar jag
kammarens tacksamhet till kanslipersonalen,
stenograferna och vaktmästarkåren
för goda arbetsinsatser.

Jag hoppas att det förestående uppehållet
i riksdagsarbetet skall ge goda
möjligheter till avkoppling och rekreation.

Med den förhoppningen tillönskar jag
alla en god jul och ett gott nytt år.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Höstsessionens avslutning

Herr ERLANDER (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber först att å kammarens
vägnar få tacka herr talmannen
för de vänliga ord som Ni just
riktade till oss. Jag vill också framföra
ett tack från kammarens ledamöter till
herr talmannen, till herrar vice talmän,
till kammarens sekreterare och
till alla deras medarbetare för det utomordentliga
sätt på vilket vi har blivit
omhändertagna under den tid som vi
har arbetat i riksdagen.

Herr talman! Under Er skickliga ledning
har arbetet på att effektivisera
riksdagsarbetet fortsatt. Jag tror det är
viktigt att riksdagen är ett väl fungerande
instrument för folkvilja. Åtminstone
de äldre av oss kan vitsorda att
våra arbetsförhållanden under de senare
åren blivit väsentligt förbättrade,
hur otroligt det än kan verka för de
nytillkomna. Vi väntar alla otåligt på att
den författningsrevision som träder i
kraft inom kort skall möjliggöra ett
mera långsiktigt och mera genomtänkt
rationaliseringsarbete för oss som verkar
i detta hus.

Jag tror det är viktigt att se till att
riksdagens arbetsförhållanden blir så
bra som möjligt, eftersom de problem
som vi diskuterar är av stor betydelse
för medborgarna. Det kan man studera
genom att läsa referaten av de debatter
som har förts även under den nu strax
avslutade riksdagen. De har rört högst
betydelsefulla ting. Framför allt har debatterna
kretsat kring frågan hur samhället
skall kunna ta till vara de möjligheter
som en snabbt stigande teknisk
standard erbjuder medborgarna att få
ökad trygghet i stället för minskad
trygghet och att få ökad jämlikhet och
inte minskad jämlikhet.

Utanför riksdagen pågår det för närvarande
en intressant debatt. Det finns
de som förnekar den representativa demokratins
möjligheter att arbeta så att
medborgarnas intresse, engagemang eller
kanske rent av entusiasm växer för
de frågor som vi behandlar. Det fälls

134 Nr 43

Tisdagen den 30 december 1969

många överord i den debatten, men vi
får inte av överorden förledas att undervärdera
betydelsen av att vi kan
finna former för besluts fattande som
gör att medborgarna kan känna sig vara
med i våra beslut. Känner de inte det,
kan man inte heller begära att de skall
känna ett ansvar för vad riksdagen finner
nödvändigt att besluta.

Självfallet måste huvudparten av detta
arbete på att engagera medborgarna
och intressera dem bedrivas inom våra
politiska partier, men det är givet att
det sätt på vilket vi handlar och det sätt
på vilket vi talar i detta hus också har
ett inflytande på omfattningen av det
politiska intresset. Vi måste ha klart
för oss att det utan ett vidgat medborgerligt
engagemang inte kommer att
vara möjligt att åstadkomma en gemen -

skap, som är förutsättningen för att
våra beslut skall få den betydelse för
landets utveckling som vi alla hoppas
på. Herr talman! Jag ber att få returnera
herr talmannens önskan till kammarledamöterna
om en god helg. Jag
hoppas att helgen skall bli vilsam så
att vi — i varje fall de flesta av oss
— kan träffas igen 1970 med stärkta
krafter för att ta itu med den rad av
betydelsefulla problem som kammaren
då kommer att ställas inför.

Sedan herr talmannen härefter förklarat
1969 års riksdags höstsession avslutad,
åtskildes kammarens ledamöter
kl. 12.44.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 30 december

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom, att
justering av de kammarens protokoll,
som vid höstsessionens slut återstode
ojusterade, komme att denna dag kl.
12.00 försiggå i kammarens konferensrum;
och tillstädeskom därvid

herr Wiklund i Stockholm,

» Lindkvist,

» Holmberg och
» Fridolfsson i Stockholm.

Protokollen för den 10, den 11, den
12, den 15, den 16 och den 17 innevarande
december samt för detta sammanträde
upplästes för justering och
blev av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE TRYCK, STHLM 70
014002