Nr 42 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:42)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 42 FÖRSTA KAMMAREN 1969

11—12 december

Debatter in. m.

Torsdagen den 11 december Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Jacobsson, Gösfa, (m) ang. anhållande inför sittande

rätt av offentlig försvarare.............................. 3

av herr Skärman (fp) om reglering av trafiken med snöskotrar 5
av herr Carlsson, Eric, (ep) ang. namnbyten på järnvägsstationer
.................................................. 7

Samordningen av statlig tjänstepension samt tilläggspension .... 10

Förslag till jordhävdslag .................................... 12

Den kommunala miljöpolitiken .............................. 17

Om förbättrad naturvård .................................... 21

Om samordning av jordbruks- och miljövårdspolitiken ........ 26

Ägaransvaret vid parkeringsförseelser ........................ 30

Hyresvärds reparationsskyldighet ............................ 39

Rätt för kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss . . 40

Meddelande ang. enkel fråga av herr Pettersson, Axel Georg, (ep)
ang. fri hemresa för värnpliktiga vid julledighet ............ 57

Fredagen den 12 december
Svar på interpellationer:

av herr Pettersson, Karl, (m) om åtgärder för att minska ris -

ken för olyckor vid skjutning med artilleripjäser.......... 58

av herr Österdahl (fp) ang. sjukpenning till handikappad som
genomgår arbetsvärd .................................. 62

Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 11 december

Andra lagutskottets utlåtande nr 85, ang. samordningen av statlig

tjänstepension samt tilläggspension ........................ 10

— nr 87, om förkortning av arbetstiden vid treskiftsarbete...... 12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59, ang. förslag till jordhävdslag

m. m................................................... 12

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 42

Nr 42

Innehåll

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, om ett naturreservat vid Kullaberg
.................................................. 17

— nr 41, om en beredskapsplan för åtgärder vid naturkatastrofer 17

— nr 42, om semester för jordbrukare........................ 17

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39, om den kommunala miljöpolitiken
samt om samordning av plan- och miljöfrågor inom
den kommunala nämndorganisationen...................... 17

Jordbruksutskottets utlåtande nr 43, om kommunal miljövård
m. .................................................... 21

— nr 44, om statsbidrag till centraliserade anläggningar för uppvärmning
och sopdestruktion ............................ 21

— nr 45, ang. utredning om landskapsvård m. m............... 21

— nr 46, om förbättrad naturvård............................ 21

— nr 47, ang. samordning av jordbruks- och miljövårdspolitiken 26

— nr 48, ang. uppsamling av olja m. m....................... 29

— nr 49, ang. renhållningen på rastplatser vid vägarna ........ 29

— nr 50, om utbildning på naturvårdens område.............. 29

— nr 51, om inrättande av ett internationellt institut för miljö vårdsforskning

.......................................... 29

—■ nr 52, om inrättande av ett institut för forskning angående
kommunala föroreningsfrågor ............................ 29

— nr 53, ang. miljövården .................................. 29

— nr 54, om den framtida exploateringen av kustområdet i Göteborgsregionen
.......................................... 29

— nr 55, ang. elektriska kraftstationer vid mindre vattendrag .... 30

—- nr 56, ang. konvention om ordningen vid fiskets bedrivande i

Nordatlanten ............................................ 30

Bevillningsutskottets betänkande nr 70, ang. ändring i taxeringsförordningen
............................................ 30

— nr 71, ang. förslag till förordning med särskilda bestämmelser
om insättning på skogskonto, m. m..................... 30

Första lagutskottets utlåtande nr 55, ang. ändring i lagen om trafikförsäkring
å motorfordon .............................. 30

— memorial nr 59, ang. uppskov med behandlingen av vissa

ärenden ................................................ 30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61, ang. ändring i vägtrafikförordningen,
m. m......................................... 30

— nr 62, ang. ändring i övergångsbestämmelserna till lagen angående
ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom---- 39

— nr 63, ang. kungörelse om ändring i förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. och om rätt för det allmänna

att förvärva vissa trafikföretag, m. m..................... 40

— memorial nr 64, ang. uppskov med behandlingen av förslag till

fastighetsbildningslag .................................... 56

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

Torsdagen den 11 december

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollen för den 3 innevarande
månad.

Ang. anhållande inför sittande rätt av
offentlig försvarare

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Gösta Jacobssons
(m) fråga angående anhållande inför
sittande rätt av offentlig försvarare, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 3 december förmiddagen,
och yttrade:

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
har frågat mig om jag anser att gällande
ordning, som ger åklagaren befogenhet
att inför sittande rätt anhålla och
ur rättssalen avföra av rätten förordnad
offentlig försvarare för den åtalade,
är förenlig med den likställighet
mellan åklagaren, å ena, och den åtalade
och dennes försvarare, å andra sidan,
som är en av vår rättegångsordnings
grundprinciper. Herr Jacobsson
har vidare frågat om jag är beredd att
föreslå en lagbestämmelse som tillgodoser
likställighetsprincipens upprätthållande
för den offentlige försvararens
del.

Enligt gällande bestämmelser i rättegångsbalken
meddelas beslut om anhållande
av undersökningsledaren eller
åklagaren. Anhållande kan ske, om det
mot någon förekommer skäl till häktning
eller om det är av synnerlig vikt
för utredningen att den misstänkte tas
i förvar i väntan på ytterligare utredning.

Dessa bestämmelser är i princip till -

lämpliga på alla kategorier misstänkta.
Även om det självfallet ytterligt sällan
kan bli aktuellt, kan alltså såväl offentlig
försvarare som åklagare anhållas.
Något bärande skäl att ändra i denna
ordning kan jag inte finna. En annan
fråga är hur anhållande skall gå till.
Särskilda bestämmelser om anhållande
inför sittande rätt finns inte. Emellertid
gäller att anhållande skall ske
i så litet uppseendeväckande former
som möjligt. Detta framgår bl. a. av
att det uttryckligen har föreskrivits, att
man vid förflyttning av anhållen skall
förfara så att förflyttningen inte väcker
onödig uppmärksamhet.

Vad jag nu har sagt avser givetvis
också det utomordentligt sällsynta fallet
att skäl finns att anhålla en offentlig
försvarare. Några särregler för sådana
fall behövs enligt min mening
inte.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Vi som tillhör en litet
äldre generation har kanske kvar något
av känslan för rättens idé. Jag föreställer
mig att detta är en hjärteangehigenhet
för justitieministern liksom
det är för mig. Vi vill likheten inför
lagen, vi är angelägna om att rättegångsförfarandet
i brottmål skall bygga på
likställighet mellan åklagaren å ena
och den åtalade och den offentlige försvararen
å andra sidan.

Den offentlige försvararen är som
jag ser det en samhällsinstitution som
skapats till rättens värn och för att
våra olyckliga medbröder skall få den
rättegångshjälp de behöver, så att rätten
inte trädes för nära. Advokatens
väg till erkännande har i gångna tider
varit törnbeströdd. Jag tror att justi -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Ang. anhållande inför sittande rätt av offentlig försvarare

tieministern är medveten om detta. Försvararen
måste enligt min mening också
i praktiken ges en ställning av samhällsinstitution
så länge han är offentlig
försvarare.

En under hösten inträffad händelse,
på vars enskildheter det inte tillkommer
mig att här ingå, har satt i blixtbelysning
den bristande balans, som
föreligger mellan åklagaren och den offentlige
försvararen. Å ena sidan står
åklagaren, en ämbetsman med samhällets
hela makt och auktoritet bakom
sig och med polis till sitt förfogande,
med rätt att anhålla och häkta. Å andra
sidan står den offentlige försvararen,
som inte har bett om uppdraget utan
som är skyldig att ta det uppdrag han
får av rätten. Han agerar inte i eget
intresse. Hans uppgift är att tillvarataga
den åtalades intressen, »to the bitter
end», som en advokat har sagt till mig,
givetvis under iakttagande av lojalitet
mot samhället. Men för att kunna tillvarata
den åtalades intressen »to the
bitter end» och översätta dennes synpunkter
till juridiskt språk måste han
också ha den åtalades förtroende. Han
måste skaffa fram den bevisning som
kan finnas till den åtalades förmån.
Han måste besöka sin huvudman i
arrest- och fängelselokaler, där huvudmannen
befinner sig under stark psykisk
press. Vittnen och andra som behöver
höras är ofta inga sanningsvittnen.
Klientelet är inte det bästa, ofta
kanske det sämsta. Miljön är emellanåt
skum. Försvararen står ensam. Han
måste snabbt pröva sanningshalten i
vittnesutsagor. Han kan bli missledd,
ingen hjälper honom. Det är i den situationen
lätt för en offentlig försvarare
att göra övertramp, ibland kanske
ganska grova sådana. Han kan dessutom
bli mer eller mindre felaktigt
beskylld för övertramp. Om han gör
något sådant så kan motparten, åklagaren,
med nuvarande befogenheter
gripa in med hela samhällets tyngd genom
anhållande och häktning och allt
vad detta för med sig. Effekten kan bli

rent förödande för den enskilde försvararen
och för den offentliga försvararinstitutionen
som sådan. Den offentlige
försvararen har en svår, nästan
omöjlig uppgift. Var är likställigheten,
kan man fråga sig. Jag menar inte
att för den offentlige försvararen skall
gälla någon form av immunitet, men
jag anser att en viss inte allför snäv
toleransram för övertramp måste finnas.
Det är inte de stora kanonerna
inom advokatvärlden som har dessa
uppdrag, det är ofta unga advokater
utan erkänd ställning.

Sammanfattningsvis anser jag att i
vilket fall som helst ett ingripande bör
beslutas av rätten och ingen annan.
Att åklagaren skall ha befogenhet att
inför sittande rätt göra ett anhållande
tycker jag är fullständigt orimligt.

Jag tackar justitieministern för svaret
på min enkla fråga. Jag tror att
han i princip har ganska stor förståelse
för mina synpunkter. I så fall tycker
jag att svaret kunde ha varit något mera
positivt. Mina anmärkningar är inte
riktade mot de uppseendeväckande formerna
vid ett anhållande; de gäller
frågan om vem som inför sittande rätt
skall ha befogenhet att göra ett anhållande.
Det måste vara ett opartiskt organ
d. v. s. rätten. Det är dock ytterst
också klientens situation det här gäller.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag har all aktning för
herr Jacobssons plädering beträffande
de offentliga försvararna och deras
många gånger svåra situation. Jag kan
dock inte instämma med herr Jacobsson
i den utsträckning han tydligen
önskar. Han har själv sagt att man
knappast kan tänka sig att vi skulle
införa någon form av immunitet för
offentliga försvarare. När herr Jacobsson
säger att en offentlig försvarare på
grund av sin svåra situation lätt kan
göra övertramp och att det därför
måste finnas en viss toleransram, så

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

vill jag framhålla att detta markeras av
det förhållandet att man ju inte kan
göra ett anhållande utan mycket starka
skäl.

Det skall finnas skäl till häktning eller
i varje fall skäl av synnerlig vikt
för utredningen för att den misstänkte
skall tas i förvar. Där ankommer det
ju på åklagaren att göra bedömningen.
Det är klart att där som i andra sammanhang
finns en risk för felbedömning,
men detta hör ju till den mänskliga
naturen. Det hör till det område
där man inte kan genom bestämmelser
i förväg hindra missbedömningar.

Jag tycker nog att det också måste
sägas att här inte föreligger någon bristande
balans, vilket herr Jacobsson ville
göra gällande, mellan åklagaren och
den offentlige försvararen. Båda är i
princip likställda därigenom att båda
kan i samma situation riskera ett anhållande
även inför sittande rätt.

Att här, som herr Jacobsson har antytt,
överlämna till rätten att besluta
skulle vara ett avsteg från de principer
som vi i övrigt har i vår rättegångsordning.
Jag är, som jag sade i mitt
första inlägg, inte beredd att på den
punkten lägga fram något förslag till
ändring.

Herr talmannen anförde nu, att herr
Alexanderson begärt ordet för att deltaga
i den pågående överläggningen,
och tillsporde kammaren, huruvida den
ville besluta att för tillfället upphäva
den i § 20 mom. 4 tredje stycket i ordningsstadgan
för kammaren stadgade
inskränkningen i yttranderätten.

Härtill svarades ja.

Herr talmannen lämnade härefter ordet
till herr ALEXANDERSON (fp), som
yttrade:

Herr talman! Statsrådet Geijers svar
har närmast avsett frågan huruvida
med hänsyn till den offentlige försvararen
några särskilda regler i det här
avseendet skulle vara erforderliga. Såvitt
jag förstår, har herr Jacobsson

Om reglering av trafiken med snöskotrar
med sin fråga emellertid i första hand
avsett det ingripande i den pågående
rättegången som sker genom ett anhållande
av den offentlige försvararen
medan rättegången pågår.

Den tilltalade har ju i ett dylikt fall
ansetts vara i behov av en offentlig försvarare.
Genom anhållandet kommer
han att sakna detta stöd, och följden
blir då normalt att huvudförhandlingen
måste avbrytas. Detta är en mycket
allvarlig sak. Om vederbörande är häktad,
betyder det bl. a. en förlängning
av tiden för frihetsberövandei, men
även i övrigt försämrar det den tilltalades
ställning under rättegången.

Jag tycker därför att det i och för
sig finns mycket starka skäl för att
rätten skall besluta, om ett sådant anhållande
får ske under den pågående
rättegången. Det gäller sålunda bara
frågan huruvida anhållandet skall ske
under huvudförhandlingen och avbryta
denna; sedan huvudförhandlingen
är avslutad skall givetvis normala regler
användas. En sådan befogenhet ligger
väl rätt naturligt inom ramen för
rättens skyldighet att sörja för ordning
under förhandlingen och angående vad
som därvid skall förekomma, hur förhandlingen
skall föras o. s. v.

Man kan möjligen säga att risken för
att sådana här saker skall hända får
anses så obetydlig att man inte behöver
ha några särskilda regler härom.
Det ligger så pass i sakens natur att
man kunde ha trott att en sådan händelse
inte skulle inträffa. Men när det
nu ändå har skett, är det naturligt att
ställa frågan om det inte är påkallat
att stadga särskilda regler.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om reglering av trafiken med
snöskotrar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Skår -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Om reglering av trafiken med snöskotrar
mans (fp) fråga om reglering av trafiken
med snöskotrar, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 4
december, och anförde:

Herr talman! Herr Skärman har frågat
mig när man kan vänta sig förslag
till reglering av den alltmer brännande
frågan om reglering av trafiken med
snöskotrar och andra översnöfordon.

Problemen sammanhängande med
trafiken med översnöfordon kan ses
från två utgångspunkter, nämligen dels
vad avser översnöfordonens beskaffenhet
och utrustning, registrering, besiktning
och försäkring av fordonen samt
kompetenskrav på deras förare, dels
vad avser fordonens användning i terrängen
från natur- och miljövårdssynpunkter
m. in.

Den förstnämnda delen av problemkomplexet
har uppdragits åt motorredskapsutredningen
att beakta, medan
natur- och miljövårdsaspekterna utreds
av de av chefen för jordbruksdepartementet
tillkallade 1964 års rennäringssakkunniga.

Jag har inhämtat, att båda dessa utredningar
f. n. är sysselsatta med slutjustering
och tryckning av sina betänkanden
om bl. a. reglering av trafiken
med översnöfordon samt att ifrågavarande
förslag inom kort kommer att
överlämnas till respektive departementschefer.
Förslagen blir därefter föremål
för sedvanlig remissbehandling.
Jag beräknar således, att frågan om
översnöfordonens rättsliga ställning
in. m. skall kunna lösas i en nära framtid.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet Norling för svaret.

Jag interpellerade under vårriksdagen
i samma fråga. Det verkar därför
som om jag vore mycket enveten i denna
sak, och det är jag givetvis. Den
närmaste orsaken till min fråga är att
jag bl. a. i motortidningar har iakttagit
en mycket intensiv propaganda för
dessa snöskotrar. Sedan jag ställde min

interpellation i våras har jag mottagit
mycket intresserade skrivelser både
från två polischefer i Norrbottens- och
Västerbottensdistrikt och från naturvårdshåll.
Jag blev senast i går av Sveriges
Djurskyddsföreningars riksförbund
uppmanad att inte glömma bort
denna sak.

Någon debatt om de olägenheter som
följer med dessa snöskotrar skall jag
inte ta upp här i dag. Jag skall inte
heller kommentera det utomordentliga
gagn som dessa fordon har varit till för
samerna i deras renskötsel och för de
tjänstemän som verkar på de snöhöljda
vidderna. Men jag skulle vilja vädja
till statsrådet Norling att, när nu motorredskapsutredningens
betänkande är
alldeles färdigt för tryckning och 1964
års rennäringssakkunnigas betänkande
snart kommer, bryta ut denna fråga, ty
den är verkligen av mycket stor vikt.

Jag skall inte göra någon reklam för
särskilda snöskotrar. Annars har mycket
vackra reklambroschyrer givits ut.
Jag citerar ur en annons: »Vi har snöskotrar
för alla och alla ändamål. Störtsnabba
för tävlingar. Råstarka för hårt
arbete. Lättkörda för nöjesåkning. Tävlingsåkare,
samer, skogsfolk, turister,
skärgårdsfolk —- för alla finns en perfekt
modell. Begär vår stora snöskoterkatalog
---.»

När vi i våras diskuterade snöskotrarna
uppskattades antalet till mellan
14 000 och 20 000. Hur många det är
nu vet väl ingen, men det rör sig om
ett mycket stort antal, och de körs utan
någon som helst reglering. Det finns
ingen kontroll på ägare, inga beteckningar
på dem eller någonting sådant.

Detta är, herr statsråd, en mycket angelägen
fråga. Kunde den ryckas ut ur
det stora sammanhanget och lösas för
sig, vore det mycket tacknämligt.

Ännu en gång tack för svaret.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Både rennäringssakkunniga
och motorredskapsutredningen be -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

handlar frågan om översnöfordonen i
specialbetänkanden, som alltså rör enbart
dessa fordon. Motorredskapsutredningen
har många andra ting att klara
av innan den kan lägga fram sitt slutliga
betänkande, rennäringssakkunniga
likaså. Här är det alltså frågan om två
utredningar som båda har brutit ut detta
spörsmål för särbehandling.

Rennäringssakkunniga tar i sitt specialbetänkande
när det gäller översnöfordonen
upp naturvårdsaspekten, miljövårdsaspekten
samt frågor rörande
jakt och fiske m. m., medan motorredskapsutredningen
sysslar med tekniska
ting och situationen för förarna av dessa
fordon.

Beträffande det sätt på vilket den
här frågan skall föras fram har vi således
inga delade meningar.

Herr Skärman talade i sitt anförande
inledningsvis om behovet av att hålla
kontakt med alla berörda parter. Låt
mig bara säga att motorredskapsutredningen,
som ligger under mitt departement,
har varit angelägen att under
hela sitt arbete hålla kontakt med de
intressenter som herr Skärman räknade
upp, och kanske flera därutöver.
Jag utgår från att detsamma har gällt
rennäringssakkunniga.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
herr statsrådet anförde vill jag bara ytterligare
tacka för svaret.

När jag hörde talas om dessa utredningar
fick jag den uppgiften att det
var fråga om slutbetänkanden, som omfattade
en hel del andra frågor. Jag var
därför orolig att remissförfarandet och
behandlingen på propositionssidan
skulle ta mycket lång tid. Jag är synnerligen
tacksam för beskedet att dessa
frågor har brutits ut och särbehandlats.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. namnbyten på järnvägsstationer

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Eric
Carlssons (ep) fråga angående namnbyten
på järnvägsstationer, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
5 december, och yttrade:

Herr talman! Herr Eric Carlsson har
frågat mig vilka principer som tillämpas
vid byten av namn på järnvägsstationer,
såsom planeras beträffande
Krylbo.

Namnbyten på stationer initieras
vanligtvis av den berörda kommunen.
Finner SJ det motiverat att ändra stationsnamn,
inhämtas alltid yttrande
från ortnamnskommissionen, postverket
och televerket innan beslut i frågan
träffas.

I fallet Krylbo har såväl SJ som kommunalnämnden
i Avesta intresse av
namnbytet. Det var dock SJ som föreslog
namnändring till Avesta central.
Samtliga berörda myndigheter inklusive
Avesta kommunalnämnd tillstyrkte
ändringen, som kommer att genomföras
den 1 juni 1970. Vid samma tidpunkt
kommer även det nuvarande stationsnamnet
Avesta att ändras till
Avesta norra.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på den fråga som jag har ställt.

Det gäller här principen för byten
av namn på järnvägsstationer. Svaret i
den delen på min fråga var knappt.
Där redovisas gången av ett namnbytesärende,
inte varför namn skall ändras.

Herr talman! Jag skall emellertid
börja med att anföra några principiella
synpunkter på ett namnbyte.

För det första bör man undvika nya
namn, som kan förväxlas med likartade
namn.

För det andra skall det finnas verkli -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Ang. namnbyten på järnvägsstationer
ga skäl för en namnändring, inte bara
— om jag får använda uttrycket — en
allmän klåfingrighet och önskan att
göra en ändring.

För det tredje måste det tas hänsyn
till den resande allmänheten. Namnändringar
vållar dock besvär och missförstånd.
Av den anledningen bör det
finnas grundade skäl för en namnändring.

För det fjärde bör man bevara namn
som är särpräglade, som har — såsom
i detta fall — traditioner och är en del
av svensk järnvägshistoria.

Efter att ha anfört dessa principiella
synpunkter skall jag med några ord
kommentera det aktuella ärendet, nämligen
att Krylbo skall ändras till Avesta
central. Statsrådet säger: »Namnbyten
på stationer initieras vanligtvis av den
berörda kommunen.» I detta fall var
det dock statens järnvägar som föreslog
namnändring till Avesta central.
Varför hade statens järnvägar ett särskilt
intresse för detta och varför föreslog
statens järnvägar att en ändring
skulle ske i detta fall?

Med hänsyn till den upplysning som
finns i svaret kan det vara värt att notera
ett TT-meddelande för en tid sedan.
Förste byråsekreteraren Yngve
Kindblom vid statens järnvägar uttalade:
»Det har varit en väldigt lång
och segdragen historia innan namnändringen
äntligen blev fastställd.»

Jag förstår detta. Växjödistriktet klagade
på förväxlingen mellan Avesta och
Alvesta. Avesta drogs in som station i
maj 1968 i det stora svep av stationsindragningar
som statens järnvägar då
gjorde. Nu skall namnet Avesta uppstå
igen i ny skepnad, på en ny plats och
med risk för fortsatta förväxlingar
med namnet Alvesta. Detta sker genom
att Krylbo försvinner och får namnet
Avesta. Namnändringen leder alltså till
vad man försöker undvika, nämligen
förväxlingar av namn, med felskickat
gods o. s. v. som en uppenbar olägenhet
för den allmänhet som anlitar statens
järnvägar bl. a. för frakter.

Därmed bör också vara klart att det
inte finns något bärande skäl för
namnändringen. Det har varit en lång
och segdragen historia att hitta ett nytt
namn, enligt förste byråsekreteraren.
Jag måste tyvärr tolka vad som här är
på gång och vad som skett som ett utslag
av en allmän klåfingrighet och
önskan att vilja göra en ändring för
ändrandets egen skull.

Den tredje punkten som jag anförde
ovan såsom en princip för namnändringar
är hänsynen till allmänheten.
Alla vet var och vad Krylbo är. Här
möts en rad järnvägar — norra stambanan,
Krylbo—Mjölby, södra Dalarnas
järnväg med kontakterna med Siljansbygden.
Krylbo är från järnvägssynpunkt
en centralort. Denna ändring
av namnet kommer att vålla den part
som statens järnvägar särskilt borde
omhulda — järnvägsresenärerna — såväl
besvär, missförstånd som irritation.
Det är ändå onödigt.

För det fjärde är namnet Krylbo
starkt anknutet till svensk järnvägshistoria.
Det är faktiskt ett klassiskt
namn. »Klart Krylbo» är en beteckning,
som också finns i litteraturen.
Namnet har klang och tradition.

Avslutningsvis vill jag säga att statens
järnvägar har anledning att vara
rädd om sin good will hos den stora
allmänheten och främst hos dem som
reser, men man har också anledning
att vara rädd om sin good will hos
dem som i ett namn — Krylbo — ser
ett stycke kulturhistoria, ett stycke
järnvägshistoria. Statsrådet borde beakta
sitt ansvar för svensk järnvägshistoria,
där namnet Krylbo har en väsentlig
ställning. Till slut vill jag vädja
till herr statsrådet att söka bevara
namnet Krylbo bland namnen på våra
järnvägsstationer.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! I de för övrigt ganska
få fall där namnändring förekommit

Nr 42

Torsdagen den 11 december 19G9

har bakgrunden exempelvis varit att
man önskat undvika förväxling av stationsnamn
eller att man försökt anpassa
stationsnamnet till kommunnamnet. I
detta fall har Krylbo kommun gått ihop
med Avesta kommun, och Avesta kommun
innefattar nu de båda tidigare
kommunerna. Samtidigt är det så att
Krylbo station naturligt blir huvudstation
i den nya kommunen. Då är det
enligt min uppfattning ganska naturligt
att kalla den för Avesta central. Nuvarande
Avesta station, som inom parentes
sagt inte längre har någon passagerartrafik,
blir därmed Avesta norra. Det
är väl naturligt att om man i fortsättningen
skall åka till Avesta kommun,
då går man av tåget på Avesta central
och inte i Krylbo.

Slutligen vill jag nämna att statens
järnvägar erfarenhetsmässigt har funnit
att ingen förväxling sker mellan likartade
stationsnamn, om något av dem
försetts med beteckningen central, norra,
södra etc. Statens järnvägar räknar
därför med att det inte skall behöva bli
någon förväxling, som herr Carlsson var
rädd för mellan exempelvis stationsnamnen
Alvesta, Avesta central och
Avesta norra.

Vad sedan gäller frågan om hur just
detta speciella fall har behandlats kan
man få den uppfattningen att statens
järnvägar här skulle ha utövat något
slag av påtryckning på kommunen. Det
är felaktigt. Hade inte något intresse
funnits från Avesta kommun för ett
namnbyte hade självfallet inte kommunalnämnden
sagt ja. Då hade man behövt
vidta endast den enkla åtgärden
att säga nej. Därmed hade väl statens
järnvägars förslag inte blivit aktualiserat,
åtminstone inte denna gång. Nu var
det emellertid inte på det sättet. Alla
kommunala instanser på berörd ort tillstyrkte
enhälligt SJ:s förslag. Man har
därför knappast anledning säga att man
har blivit påtvingad namnet Avesta central.

Ang. namnbyten på järnvägsstationer

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Statsrådet säger att det
skall vara en anpassning till kommunnamnet.
Kommunnamnet bevaras ju genom
att Avesta norra blir godsstation.

Det var dock statens järnvägar som
föreslog namnändringen. Man har sagt
mig från de kommunala myndigheterna,
att man inte ägnade denna fråga alltför
stort intresse. Men när statens järnvägar
gjorde en framställning och föreslog
namnändring ville man heller inte säga
nej på den punkten. Jag har intrycket
av vad som förekommit i pressen att
både kommunalmännen och den stora
allmänheten i detta område har varit en
aning tveksamma till namnändringen.
Men man ville som sagt inte säga nej
till statens järnvägar när framställningen
gjordes.

Vad sedan namnet Krylbo beträffar
är det väl en heder för vilken stad och
vilken kommun som helst att inom sina
gränser ha en station sådan som Krylbo,
som är känd och välkänd både inom
och utom detta land. Det har sagts om
Krylbo järnvägsstation att exteriören på
det gamla stationshuset inte får ändras,
även om gamla Krylbo blir centralstation
aldrig så mycket. Huset man har
där ritades av statens järnvägars chefarkitekt
år 1898 och uppfördes under
åren 1898—1903, och det betraktas numera
som kulturminnesmärke av unikt
slag.

Nu säger man att den förändring som
sker bara innebär att man byter skylt
och låter stationen heta Avesta central.
Låt mig på den punkten bara säga, att
detta att byta skylt är väl ändå ett vanhelgande
av ett kulturminnesmärke, om
man skall se stationshuset som en helhet.

Jag vill stryka under vad jag sade i
mitt första anförande och sluta med att
säga att statens järnvägars situation väl
ändå är sådan i dag, rent allmänt sett,
att det finns anledning för statens järnvägar
att ägna omsorg åt sitt anseende
hos svenska folket. Jag vill betona, herr
statsråd, att det nog finns anledning att

10 Nr 42 Torsdagen den 11 december 1969

Ang. samordningen av statlig tjänstepension samt tilläggspension

fundera på den saken. Jag hoppas som
sagt också att herr statsrådet skall ägna
denna fråga ytterligare uppmärksamhet
just med hänsyn till att namnet Krylbo
är både klassiskt och ett kulturnamn i
svensk järnvägshistoria. Vi har råd och
vi har anledning att också värna om
dessa synpunkter i vårt samhälle.

Med dessa ord vill jag ha uttalat den
förhoppningen, att namnet Krylbo måtte
bibehållas, och jag ber än en gång få
tacka för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. samordningen av statlig tjänstepension
samt tilläggspension

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 85, i anledning av motioner
angående samordningen av statlig
tjänstepension samt tilläggspension.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade likalydande
motioner, I: 764, av herr Kaijser, samt
II: 896, av herr Oskarson m. fl.

I motionerna kritiserades gällande
regler för samordning mellan statlig
tjänstepension och pension enligt lagen
om allmän försäkring. Motionärerna pekade
bland annat på att reglerna medförde
att statligt anställda, som hade
sidoinkomst från annat förvärvsarbete
än anställning, i vissa fall betalade tillläggspensionsavgift
utan att detta medförde
någon höjning i den pension de
även utan att betala sådan avgift vore
berättigade till. Motionerna utmynnade
i ett yrkande, att riksdagen skulle giva
Kungl. Maj:t till känna vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:764 och 11:896 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Kaijser (m), som dock ej antytt sin
mening.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Det här ärendet gäller
ett av de fall där det kan bli så att man
betalar in avgifter till ATP, utan att
dessa ger anledning till någon pension.
I korthet och med en viss generalisering
kan det sägas förhålla sig på följande
sätt.

Eftersom det statliga tjänstepensionssystemet
generellt sett ger högre kompensation
än den allmänna pensioneringen,
kommer sidoinkomster av måttlig
storlek vid samordningen i regel inte
att leda till någon förhöjning av pensionen.
Det är då naturligt att en statsanställd
inte heller vill betala avgift till
ATP för sidoinkomsten. När sidoinkomsten
utgår från en tjänst vid sidan
av den statliga åligger det arbetsgivaren
att inbetala avgiften. Det spelar då
mindre roll, det blir i någon mån analogt
med tillfälliga anställningar som på
grund av kort anställningstid inte blir
pensionsgrundande, och det stämmer
överens med systemet i allmänhet. Den
däremot som själv skall betala avgift till
ATP-systemet, d. v. s. som har inkomst
av annat förvärvsarbete än anställning,
kan slippa avgiftsskyldighet genom att
före det kalenderår under vilket inkomsten
beräknas inflyta anmäla undantagande
från försäkringen för sådan
inkomst.

I det motionspar som ligger bakom
utskottsutlåtandet uttalas att det är felaktigt
att man skall behöva betala in
denna pensionsavgift som inte ger någon
pension och framhålles att sådana
onödigtvis inbetalda avgifter bör återbetalas,
att riksförsäkringsverket bör ge
den som kan beröras av samordningen
fullständig information om förhållandet
och att verket också bör informera
om möjligheterna att i stället genom
icke samordningsbar pensionsförsäkring
bättra på åldersskyddet.

Enligt min mening ligger det en hel

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

Ang. samordningen av
del i motionsyrkandet. Det kan inte vara
riktigt att avgifter, som man kan
slippa ifrån genom att i förväg anmäla
önskemål härom tvångsvis skall
uttagas om sådan anmälan inte gjorts.
Jag tänker här på de fall då avgifterna
ändå inte leder till en förhöjd pension.
Jag erkänner emellertid att de förslag
som lagts fram i motionen för att förebygga
det onödiga — man kanske t. o. m.
kan säga oriktiga — avgiftsuttaget eller
de olägenheter som kan uppstå i sammanhanget
inte är helt lyckligt utformade.

Jag avstår därför, herr talman, från
att göra något yrkande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det kan, som herr Kaijser
framhållit, inträffa att en statsanställd
betalar avgifter för sidoinkomster
till pensionssystemet, vilka sedermera
inte ger någon utdelning därför att
det statliga pensionssystemet är så mycket
fördelaktigare att den allmänna försäkringens
pension trots sidoinkomsterna
inte blir lika hög som den pension
han får uppbära direkt från statsverket.
Men hur skall man komma till
rätta med det här problemet om inte
den anställde själv vill förvissa sig om
det förnuftiga i att betala avgift för en
sådan sidoinkomst, eftersom han har
möjlighet att begära undantagande av
denna inkomst?

Riksförsäkringsverket har inte — vilket
motionen utgått från — vare sig
möjlighet eller skyldighet att ingripa i
sådana ärenden. Det är nämligen inte
den allmänna försäkringen eller lagen
om sådan försäkring som åstadkommit
samordningen, utan detta har skett genom
förhandlingar med personalorganisationerna
på den statliga sidan, varigenom
ett pensionssystem godkänts som
är förmånligare än den allmänna försäkringen.
Därpå har man infört samordning
mellan de båda systemen.

Riksförsäkringsverket äger inte kän -

statlig tjänstepension samt tilläggspension
nedom om vilka avgifter som erlagts för
den försäkrades anställningsinkomst.
Det är den lokala skattemyndigheten
som fastställer den pensionsgrundande
inkomsten. Om den statsanställde eller
den på annat sätt anställde har en inkomst
som motsvarar maximibeloppet
för pensionsunderlaget debiteras inte
avgifter för sidoinkomster. Men den lokala
skattemyndigheten fastställer naturligtvis
pensionsgrundande inkomst
även för sidoinkomst därest den ryms
inom fastställt maximum och därest undantag
inte begärts för sådan inkomst.

Men kan då den anställde själv i god
tid bedöma huruvida det blir någon utdelning
på en sådan sidoinkomst? Han
har ju inte enbart att räkna med den
pension han kommer att uppbära från
statsverket. Den får han endast om han
är kvar i statens tjänst när han skall
uppbära pensionen. Det kan följaktligen
mycket väl inträffa att en anställd som
haft statlig tjänst och intjänat vissa förmåner
och betalat vissa avgifter för sidoinkomster
slutar sin tjänst och övergår
i enskild tjänst och fortsätter att
betala avgifter, om dessa nu betalas av
arbetsgivaren eller av honom själv. Detta
skulle kunna ge honom en pension
som är bättre än den han skulle ha fått
om han kvarstått i sin statliga tjänst.
Det är alltså inte särskilt enkelt att avgöra
så där utan vidare vilket alternativ
som ger den bästa utdelningen.

Det är orimligt att kräva att den försäkrade
skall få tillbaka avgifterna om
det senare visar sig att han inte får
pension för vad han inbetalat. Det finns
alltså en hake i det här problemet som
jag inte tror man kan komma till rätta
med såvida inte den försäkrade själv
förvissar sig om huruvida han bör betala
avgifter eller låta bli.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! När jag redogjorde för
innehållet i bestämmelserna sade jag
att det var med en viss generalisering,
ty jag vet att förhållandena kan te sig

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Ang. förslag till jordhävdslag
olika beroende på om vederbörande är
kvar i statstjänst eller inte. Det enda
som stöter mig är att de myndigheter
som sköter uppbörden av dessa avgifter
tar ut avgifterna tvångsvis. Tvånget
är i varje fall betingat av om vederbörande
gjort anmälan att han vill ha inkomsterna
undantagna från pensionsavgifter
eller ej. Att tvånget är beroende
av en anmälan om man är villig att undanta
sidoinkomsten från pensionsavgifterna
eller inte tycker jag är mindre
lyckligt. Men jag har också klart för
mig — som jag sade i mitt första anförande
— att de åtgärder som är föreslagna
i motionen inte är helt lämpligt
utformade. Jag avstår därför från något
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 87, i anledning
av motioner om förkortning av
arbetstiden vid treskiftsarbete, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. förslag till jordhävdslag

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 59, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till jordhävdslag
m. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 9 oktober 1969 dagtecknad
proposition, nr 134, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) jordhävdslag,

2) lag om ändring i lagen (1947: 290)
om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

I propositionen hade föreslagits, att
1947 års lag om uppsikt å jordbruk skulle
ersättas av en jordhävdslag. Avsikten
vore att anpassa bestämmelserna om
vanhävd till den nya jordbrukspolitiken.
Jordbruk borde sålunda få läggas
ned, om det icke strede mot allmänna
jordbruksintressen. Enligt lagförslaget
skulle jordbruk anses nedlagt, om odlad
jord under mer än två år i följd
icke bearbetats eller utnyttjats för slåtter
eller betesgång eller om skog planterats
på jorden. Ingripande på grund
av bristande hävd avsåges få ske endast
för att skydda jordbruk som hade
förutsättningar för rationell drift eller
för att tillvarataga möjligheten till
strukturrationalisering. Kravet på hävd
ansåges icke längre behöva omfatta
byggnader. För att hindra matjordstäkt
som kunde äventyra rationaliseringssträvandena
föresloges möjlighet för
lantbruksnämnden att meddela förordnande
med förbud mot täkt av matjord.
I propositionen hade vidare föreslagits,
att lagen ej skulle vara tillämplig på
mark, varå jordbruket varit nedlagt under
tre år.

Förslaget föranledde vissa ändringar
av huvudsakligen formell natur i 1947
års lag om tvångsinlösen av vanhävdad
jordbruksegendom.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen 1.

de likalydande motionerna I: 1080,
av herr Alexander son m. fl., samt II:
1248, av herr Tobé och fru Anér, i vilka
motioner yrkats, att riksdagen i sammanhang
med behandlingen av propositionen
nr 134 skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till införande i naturvårdslagen
av tillståndstvång för matjordstäkt i enlighet
med vad i motionerna anförts;

2. de likalydande motionerna 1:1090,
av herr Carlsson, Eric, m. fl., och II:
1259, av herr Jonasson m. fl.;

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

3. de likalydande motionerna I: 1091,
av herrar Skärman och Skagerlund,
samt 11:1260 av herr Nilsson i Lönsboda
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte med ändring av
vad som föreslagits i propositionen nr
134 besluta att i den föreslagna jordhävdslagen dels

1 § skulle erhålla den lydelse,
som angivits i motionerna, vilket förslag
gällde, att jordbruk skulle anses
nedlagt, om odlad jord under mer än
fyra år i följd icke bearbetats eller utnyttjats
för slåtter eller betesgång eller
om skog planterats på jorden,

dels ock 6 § skulle erhålla i motionerna
angiven lydelse, vilket förslag avsåge,
att matjordstäkt på odlad jord,
som borde hållas i hävd, icke skulle
få ske utan lantbruksnämndens tillstånd; 4.

de likalydande motionerna I: 1092,
av herr Svanström m. fl., och II: 1258,
av herr Hansson i Skegrie m. fl., i vilka
motioner anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 134 måtte besluta,

1. att jordhävdslagen skulle vara tilllämplig
jämväl på jordbruksmark som
tillhörde staten,

2. att uttala, att lantbruksnämnderna
borde åläggas informera naturvårdsmyndigheterna
om sådana förändringar
i jordbruket, som kunde hava betydelse
ur naturvårdssynpunkt, i enlighet
med vad som anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1091 och II: 1260 i motsvarande
del antaga 1 § i det vid propositionen
nr 134 fogade förslaget till
jordhävdslag;

B. att riksdagen måtte med avslag på
dels motionerna I: 1092, och 11:1258,
såvitt avsåge tillämpning av jordhävdslagen
på statens mark, dels motionerna
I: 1090 och II: 1259 antaga 2 § i förslaget
till jordhävdslag;

Ang. förslag till jordhävdslag

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1091 och II: 1260, såvitt
avsåge matjordstäkt, antaga 6 § i förslaget
till jordhävdslag;

D. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i de delar som ej omfattades
av hemställan under A—C;

E. att motionerna I: 1080 och II: 1248
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

F. att motionerna I: 1092 och II: 1258
i den del, som ej omfattades av hemställan
under B, ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid B i utskottets hemställan

I, beträffande frågan om tillämpning
av jordhävdslagen på statens mark, av
herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp), Ebbe
Ohlsson (m), Skärman (fp), Nils
Nilsson (ep), Tobé (fp), Hedin (m) och
Josef son i Arrie (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte — dels
med avslag på motionerna I: 1090 och
II: 1259, dels med förklaring att förslaget
till jordhävdslag icke kunnat oförändrat
antagas — med bifall till motionerna
I: 1092 och II: 1258, såvitt avsåge
tillämpning av lagen på statens jord,
antaga i reservationen infört förslag till
lydelse av 2 § jordhävdslagen;

vid C i utskottets hemställan

II, beträffande frågan om tillstånd
för matjordstäkt enligt jordhävdslagen,
av herr Skärman (fp), utan angiven
mening;

vid E i utskottets hemställan

III, beträffande frågan om införande
i naturvårdslagen av tillståndstvång
för matjordstäkt, av herrar Skärman
(fp) och Tobé (fp), vilka ansett att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under E hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1080 och 11:1248 hos Kungl.

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Ang. förslag till jordhävdslag
Maj :t anhålla om förslag till införande
i naturvårdslagen av tillståndstvång för
matjordstäkt i enlighet med det i reservationen
anförda.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! 1947 års lag om uppsikt
å jordbruk har i varje fall under
det senaste årtiondet knappast kommit
till användning, då ju nedläggandet av
jordbruk närmast varit att betrakta som
eu god gärning i den nya jordbrukspolitikens
anda. Emellertid har man funnit
att nedläggande av jordbruk, som
för sig eller i sambruk med närliggande
jordbruk är lämpade för rationell jordbruksdrift,
kan komma att motverka eller
rent av förhindra den planlagda rationaliseringsverksamheten.

Det enklaste exemplet är det icke
ovanliga förhållandet, att tre närliggande
ofullständiga jordbruk skall sammanläggas
till en brukningsenhet —• ett
bärkraftigt jordbruk. Nedlägges då genom
grov vanhävd jordbruket på den
mellanliggande fastigheten, omintetgöres
sammanläggningen till den föreslagna
brukningsenheten, och detta kan
därtill föra med sig att rationaliseringsverksamheten
störes i hela bygden. Man
har därför inte kunnat undvara medel
att förhindra en sådan utveckling. Därav
det föreliggande förslaget till jordhävdslag,
som givetvis bort göras generellt
tillämplig på all sådan odlad
jord som enligt 3 § kan bli lämpad för
eller underlätta bildandet av rationell
jordbruksdrift. Att göra den tillämplig
på kommunägd jord, som nu är fallet,
men ej å staten tillhörig jord förefaller
meningslöst och har föga med likställdhet
att göra. Jag ber därför, herr talman,
att få tillstyrka reservation I.

Jag har dessutom till utskottets utlåtande
fogat en blank reservation beträffande
matjordstäkt å sådan odlad jord
som avses i 3 §, p. 1 och 2, d. v. s. sådan
odlad jord som skall användas för
rationaliseringsverksamhet. Enligt min
mening har lagförslaget förbisett att
man med våra dagars anläggningsma -

skiner, hyvlar, caterpillars o. d., på
mycket kort tid kan skrapa av matjordslagret
och frakta bort detta. Det kan
ske på en lördag eller söndag innan
myndigheterna hunnit reagera, även om
man skulle delegera beslutanderätten
enligt 6 § i lagförslaget till lantbruksdirektören
eller någon annan tjänsteman.
Jag anser därför att man beträffande
sådan odlad jord varom lagen talar
inte bör få ta bort jorden utan särskilt
tillstånd av lantbruksnämnden. Ett
sådant tillståndstvång skulle inte påverka
matjordstäkten på smååkrar eller åkrar
av sådan figur att de inte kan brukas
rationellt eftersom de ju inte lyder
under denna lag.

Det finns emellertid en vidare aspekt
på denna fråga som jag och herr Tobé
i medkammaren velat föra fram i reservation
III. Enligt 18 § i naturvårdslagen
gäller tillståndstvång för täkt av
sten, grus, sand och lera. Vi ifrågasätter
ett generellt tillståndstvång även för
matjord genom att man i 18 §:s katalog
fogar begreppet matjord till de andra,
d. v. s. sten, grus, sand och lera. Vi är
fullt medvetna om att det vid skogsplantering
kan vara lämpligt att först
skala av den för skogen alltför näringsrika
matjorden. Det har emellertid under
senare tid visat sig att det inom
vissa områden, särskilt i närheten av
större tätorter eller områden med mera
omfattande fritidsbebyggelse, finns ett
stort behov att belägga matjordstäkten
med tillståndstvång. Det kan finnas motiv
för att begränsa ett sådant tillståndstvång
— i detta fall för att skydda naturen
— till vissa geografiska områden.
Å andra sidan är ju mindre täkter för
husbehovsändamål fritagna från tillståndstvång
enligt naturvårdslagen. Ett
generellt sådant tvång skulle således inte
bli till nämnvärt förfång för markägarna.
Detta bör vägas mot den förfulning
av natur och miljö som matjordstäkt
i många fall åstadkommit.
Framför allt är det ju viktigt att områden
som vid planläggning utlagts till
grönområden inte plötsligt förvandlas

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

från äng till stenig eller lerig kalmark.
Enklaste medlet att förhindra sådana
olyckor vore att komplettera 18 § i naturvårdslagen
på det av mig föreslagna
sättet.

Herr talman! Jag ber därför att även
få yrka bifall till reservation III.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Enligt lagförslaget skall
lagen inte vara tillämplig på mark som
tillhör staten.

Utskottet anför i detta sammanhang
att det har sin motsvarighet i den nu
gällande uppsiktslagen och andra lagar
med tvångsrättsliga inslag. Man anför
vidare: »I allmänhet torde dock —■ även
om en viss lag formellt inte omfattar
kronan —■ lagstiftningens anda och mening
vara avgörande för myndighetens
handlande även i ärenden som berör
kronans intressen. Det kan förutsättas
att så blir fallet också i frågor som gäller
hävd av jordbruksfastighet som tillhör
staten.» Men om så är fallet kan det
inte heller på något sätt vara betungande
att lagtexten även utsäger detta. Den
likhet inför lagen som i olika sammanhang
omtalas bör ju även omfatta sådana
områden som är underställda lagstiftaren
själv.

Enligt reservanternas mening bör lagen
vara tillämplig på all jord oberoende
av vem som är ägaren. I propositionen
framhålles att alla ägarkategorier
har samma intresse av att den föreslagna
lagstiftningen kommer till stånd.
Övervägande skäl talar då för att lagen
skall omfatta all mark, även statens.
Ett sådant förhållande är också motiverat
av att föreläggande och förbud i
regel skall riktas mot brukaren, vilken
även i vad gäller staten kan vara en annan
än ägaren, och endast i andra hand
mot den som äger marken. Detta senare
gäller endast om brukaren är medellös
eller hans besittningstid inte är tillräcklig
för hävdens återställande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation I.

Ang. förslag till jordhävdslag

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det här är förvisso inte
någon särskilt stor fråga, och därför
kan väl debatten bli ganska kort.

Den borgerliga utskottshalvan har reserverat
sig till förmån för en centerpartimotion
om att även statens mark
skall in under jordhävdslagen. Utskottsmajoriteten
är medveten om att detta
kan diskuteras. Å andra sidan har erfarenheterna
av den uppsiktslag som varit
gällande sedan 1940-talet givit vid
handen att det inte finns anledning att
skapa speciella lagar för statens jord.
Varken herr Nils Nilsson eller herr
Skärman har kunnat påvisa att det skulle
vara nödvändigt att dra in statens
mark under denna lagstiftning. Reservanternas
förespråkare har inte på något
sätt bemödat sig att ge några skäl
utan bara sagt att det rent principiellt
borde vara så. Jag kan förstå att man
hyser den principiella inställningen,
och jag har respekt för det, även om jag
anser att man inte onödigtvis bör stifta
lagar.

Enligt utskottsmajoritetens mening
bör frågan om statens mark klaras av
utan någon speciell lagstiftning. När
det gäller statens mark säger utskottet
att lagstiftningens anda och mening bör
vara avgörande för myndigheternas
handlande även i ärenden som berör
kronans intressen. Det är det som til
syvende og sidst är det avgörande, således
att man tillämpar liknande regler
för statens mark även om man inte nödvändigtvis
skriver in i det i en lagparagraf.
Med andra ord skall motsvarande
regler gälla för statens mark, även om
den är undantagen från lagstiftningen,
eftersom förelägganden inte anses nödvändiga
mot staten.

Jordbruksministern har i detta sammanhang
anfört: »Det ligger i sakens
natur att erforderligt samråd sker mellan
lantbruksnämnden och andra organ
som förvaltar statlig egendom.» Utskottsmajoriteten
delar jordbruksministerns
uppfattning och går alltså på den
linjen.

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Ang. förslag till jordhävdslag

Herr Skårman tog upp frågan om
matjordstäkt. Jag vill inte säga att det
föreligger någon större skillnad mellan
utskottsmajoritetens uppfattning och
den herr Skårman och hans medreservant
förfäktar. Utskottsmajoriteten —
liksom departementschefen — ifrågasätter
om det verkligen är nödvändigt
att företa ändringar i naturskyddslagen
för den sakens skull. Det skulle onekligen
skapa en del krångel och tolkningssvårigheter,
om man skulle ge lagen
den flytande formulering som reservanterna
egentligen vill ha. Reservanterna
framhåller att den nya lagbestämmelsen
skulle tillämpas endast efter särskilt
förordnande eller gälla för speciellt
område.

Utskottet ansluter sig på denna punkt
till de tankegångar som jordbruksministern
framfört vid jord- och naturvårdslagens
tillkomst, att matjordstäkt mera
sällan sker på ett sådant djup att landskapsbilden
tillfogas någon mera betydande
skada. Av dessa skäl ville inte
jordbruksministern lagstifta, och det
vill heller inte utskottet. Det finns ingen
anledning till några längre utläggningar
om detta. Yi anser oss ha anfört tillräckliga
skäl för att man inte skall göra någon
ändring i gällande lag i detta fall.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ger Göran Karlsson
rätt i att våra meningsskiljaktigheter
inte gäller någon särskilt stor fråga.
Men när herr Karlsson säger att vi inte
genom några exempel lämnat skäl för
vår reservation, så vill jag framhålla att
även om vi skulle kunna peka på några
speciella fall så skulle detta inte tillföra
debatten något nytt. Vår principiella inställning
är att alla ägarkategorier skall
behandlas lika. Det är alltså här inte
fråga om att stifta någon ny lag, utan
om att få till stånd en likartad behandling
av alla ägarkategorier.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Eftersom herr Nils Nilsson
inte har kunnat anföra något exempel
på att det skulle vara nödvändigt
att statens markinnehav förs in under
jordhävdslagen tycker jag inte att det
finns skäl att yrka på det. Det avgörande
är naturligtvis om man skulle ha haft
sådana erfarenheter av nu gällande ordning
att man funnit det vara illa ställt
att statens mark inte är inbegripen. Då
kunde jag ha förstått att man yrkade på
en ändring. Men om man inte kan ge
något exempel på att en sådan ändring
behövs finns det enligt mitt förmenande
ingen anledning att bifalla reservanternas
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att
med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående vardera punkten A
och B, därefter särskilt rörande punkterna
C och D samt vidare särskilt beträffande
envar av punkterna E och F.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de angående
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Skårman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 59
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
G och D.

Vidare gjordes enligt de rörande
punkten E framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten F.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 40, i anledning av motioner om ett
naturreservat vid Kullaberg;

nr 41, i anledning av motioner om
en beredskapsplan för åtgärder vid naturkatastrofer;
och

2 Första kammarens protokoll 1969. Nr 42

Ang. den kommunala miljöpolitiken
nr 42, i anledning av motioner om
semester för jordbrukare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. den kommunala miljöpolitiken

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av motioner
om den kommunala miljöpolitiken
samt om samordning av plan- och
miljöfrågor inom den kommunala
nämndorganisationen.

I detta utlåtande hade behandlats följande
motioner angående den kommunala
miljövården, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 394,
av herr Bengtson m. fl., och II: 4-56, av
herr Hedlund m. fl.; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:413,
av herrar Schött och Ottosson, samt
II: 484, av fru Mogård m. fl.

I motionerna I: 394 och II: 456 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
angående kompetensförhållandena
för den kommunala miljöpolitiken
i syfte att möjliggöra en effektivisering
och aktivisering av den kommunala
miljövården främst genom befintliga
kommunala nämnder i enlighet med
vad i motionerna anförts.

I motionerna 1:413 och 11:484 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om en utredning
angående den kommunala
nämndorganisationen, avseende samordning
av plan- och miljöfrågor, samt
om framläggande av förslag till de ändringar
i kommunallagen som därav
kunde föranledas.

Motionerna 1:394 och 11:456 hade
hänvisats till konstitutionsutskottet, såvitt
avsåge den kommunala kompetensen,
och i övrigt till jordbruksutskottet.
Kontakt hade hållits under hand, och
jordbruksutskottet hade fått del av före -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Ang. den kommunala miljöpolitiken
varande utlåtande före dess slutliga justering.

Konstitutionsutskottet hade i det nu
föredragna utlåtandet av angivna orsaker
hemställt, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 394 och II:
456 samt I: 413 och II: 484 anhålla hos
Kungl. Maj:t om utredning angående
kompetensförhållandena för den kommunala
miljöpolitiken i syfte att möjliggöra
en effektivisering och aktivisering
av den kommunala miljövården.

Reservation hade anförts av herrar
Georg Pettersson, Erik Olsson, Sörlin,
Nyquist, Norberg, Adamsson och Nilsson
i Östersund, fru Thunvall samt herrar
Johansson i Trollhättan och Andersson
i Billingsfors (alla s), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte avslå motionerna 1:394
och II: 456 samt I: 413 och II: 484.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar om miljövårdens stora betydelse
för samhällsutvecklingen. Det
framgår av både reservationen och den
skrivning som utskottets lottmajoritet
står för. Det är när det gäller effektivisering
av den kommunala miljövården
som meningarna går isär.

I den allmänna miljödebatten har ofta
understrukits kommunernas stora ansvar
på miljövårdsområdet. På central
nivå har hithörande åtgärder koncentrerats
till naturvårdsverket. En mera
direkt uppföljning på det lokala planet
av den centrala myndighetens åtgärder
blir alltmera angelägen, inte minst när
det gäller markanvändning och bebyggelseplanering.
Styrelsen för Svenska
kommunförbundet är också klart inställd
på att kommunernas insatser inom
miljövården måste öka och den
kommunala organisationen förstärkas.
Även i den reservation som är fogad till
detta utlåtande understrykes att ytter -

ligare insatser från kommunernas sida
är nödvändiga.

En effektivisering av det kommunala
miljövårdsarbetet kan ske inom nuvarande
kommunala organisationsram —
det framgår av båda de motionspar som
ligger till grund för utskottets utlåtande
— men det brister ofta i samordningen
mellan t. ex. plan- och miljöfrågorna.
Det är ytterst angeläget, enligt vår mening,
att ett effektivt samarbete kommer
till stånd, inte bara mellan byggnadsoch
hälsovårdsnämnd utan mellan alla
organ som i ena eller andra avseendet
har att befatta sig med miljövårdsfrågor.
Reservanterna understryker också
att dessa nämnders uppgiftsområden är
väl avgränsade genom speciallagstiftningen,
även om det föreskrivs samarbete
med andra organ.

Kommunens styrelse, som är det officiella
naturvårdsorganet, måste engageras
i högre grad än som nu är fallet,
även om andra uppgifter är mycket
tyngande. Det kan vara befogat att kommunens
styrelse tar initiativ till ett mera
organiserat samarbete mellan olika
kommunala organ —• kanske i form av
samarbetsdelegationer.

Ett dubbelt motionspar ligger till
grund för konstitutionsutskottets utlåtande
nr 39, det ena motionsparet från
moderata samlingspartiet och det andra
från centerpartiet. Motionsyrkandena
sammanfaller inte helt men kan ändå
inrymmas i en gemensam hemställan,
eftersom båda motionsparen åsyftar en
effektivisering av den kommunala miljövården.

Motionsparet I: 413 och II: 484, som
härstammar från moderata samlingspartiet,
utmynnar i en hemställan om
utredning angående den kommunala
nämndorganisationen avseende samordning
av plan- och miljöfrågor. Vi
finner det angeläget att en utredning
om en sådan samordning kommer till
stånd. Jag skall ta ett praktiskt exempel.
Under stadsplane- och bebyggelseplaneringen
berörs ett stort antal kommunala
nämnder. För den konkreta hand -

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

läggningen av själva byggverksamheten
har i de allra flesta kommuner skett en
samordning i en central byggnadskommitté.
Någon motsvarande samordning
mellan olika kommunala nämnder finns
inte under planarbetet. Vi anser att en
samlad bedömning saknas.

Det finns naturligtvis ute i våra kommuner
en stark vilja till initiativ på
detta område, men det går inte att
komma ifrån att det råder osäkerhet om
ansvars- och samordningsfrågor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NYQUIST (s):

Herr talman! Genom lottning har de
socialdemokratiska ledamöterna i konstitutionsutskottet
med sitt avslagsyrkande
fått lov att reservera sig. Skrivningen
i reservationen motiverar enligt
mitt förmenande väl detta yrkande.

I motionerna hemställes dels om utredning
angående kompetensförhållandena
för den kommunala miljöpolitiken
i syfte att möjliggöra en effektivisering
och aktivisering av den kommunala
miljövården, dels om en utredning angående
den kommunala nämndorganisationen,
avseende samordning av planoch
miljöfrågor.

Inga delade meningar torde råda om
miljövårdens betydelse för samhällsutvecklingen.
Insatser har också gjorts på
detta område i väsentlig omfattning.
Noteras kan den nya naturvårdsorganisationen
och miljöskyddslagstiftningen.
För den fysiska planläggningen har
viktiga initiativ tagits genom att planverket
har inrättats och bygglagutredningen
tillsatts.

Av såväl utskottets majoritet som reservanterna
åberopas att tre huvudorgan
handhar det kommunala arbetet på
detta område, nämligen kommunens
styrelse, hälsovårdsnämnden och byggnadsnämnden.
Därutöver kan finnas
s. k. fakultativa nämnder. Det förtjänar
understrykas att kommunens styrel -

Ang. den kommunala miljöpolitiken
se härvid har eu allmänt ledande och
samordnande funktion.

Nuvarande författningsbestämmelser
ger den grundläggande kompetensfördelningen
mellan de kommunala organen
på miljövårdens område. Samtidigt
medges frihet för kommunerna att organisera
miljövårdsarbetet alltefter de lokala
behoven. Denna ordning kan anses
vara tillfredsställande.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen, innebärande
avslag på motionerna.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är med största tillfredsställelse
som man konstaterar det
allt större intresse som finns för miljövården.
Vi menar dock att det inte får
stanna enbart vid ett intresse, utan man
måste också i praktisk handling göra
allt för att få till stånd en bättre förståelse
för miljöfrågorna.

Såsom herr Nyquist redan har påpekat
har det hänt åtskilligt under senare
tid på miljövårdsområdet. Bland annat
har den nya miljöskyddslagen trätt i
kraft den 1 juli 1969. Vidare har en
miljöskyddskungörelse utfärdats, som
innehåller närmare föreskrifter om lagens
tillämpning, och åtskilligt annat
skulle kunna nämnas.

Det förefaller egendomligt att inte de
insatser som gjorts på miljövårdsområdet
har följts upp på det kommunala
området. Man kan ju inte förutsätta att
den kommunala organisationen är så
utbyggd, att den utan vidare kan fungera
i anslutning till de nya bestämmelserna.
På en del andra områden har
det varit en självklar sak att anpassa
den kommunala lagstiftningen till lagar
och författningar på ett sådant sätt
att en bättre samordning kommer till
stånd.

När det gäller t. ex. vattenvårdsområdet
fanns det visserligen organ som
handlade olika frågor rörande vattenvård,
men de var så splittrade på olika
ting att man som en första åtgärd fick

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Ang. den kommunala miljöpolitiken
lov att försöka åstadkomma en viss samordning
mellan de olika organen. Om
det skall vara möjligt att få en effektiv
miljövård måste man, såsom också
framhålls i motionerna, försöka få till
stånd ett organ som direkt kan handlägga
de olika frågorna.

Jag kan inte finna att den socialdemokratiska
reservationen har någon
egentlig motivering. Den förefaller såvitt
jag kan se innefatta en negativ inställning
till denna viktiga fråga.

Det blir möjligt att bedriva en effektivare
miljövård, om de riktlinjer
som dragits upp i utskottets utlåtande
blir gällande. Jag kan i övrigt instämma
i vad herr Svenungsson har sagt och
behöver därför inte förlänga debatten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr SVENUNGSSON (in):

Herr talman! Ingen bestrider att stora
insatser har gjorts ute i våra kommuner
med den organisation som vi
redan har. Men om samordningen —
som vi särskilt trycker på i vår motion
— är så perfekt förvånar det mig att
särskilda samordningsorgan inrättas i
ett antal kommuner.

I utskottsreciten omnämns det bekanta
miljövårdsrådet ute i Järfälla. Kommunförbundets
styrelse har i sitt yttrande
formellt avstyrkt motionerna. I
sina motiveringar, som är mycket fylliga
och intressanta, går emellertid inte
detta yttrande stick i stäv med motionerna,
utan kommunförbundets styrelse
anser att det ligger mycket i tanken på
en effektivisering inom olika områden.

Huvudsaken är för oss motionärer
och för oss som tillhör lottmajoriteten
att någonting händer på detta område
och att en mer effektiv kommunal miljövård
kommer till stånd.

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Det var närmast ett yttrande
av herr Bengtson som föranledde
mig att begära ordet.

Herr Bengtson säger att han tolkar reservanternas
yrkande såsom ett bevis
på en negativ inställning till miljövårdspolitiken.
Det är en felaktig tolkning,
herr Bengtson. Men den kommunala erfarenhet
som vi reservanter har gör att
vi har förtroende för den kommunala
kompetensen, sådan den anges i dagens
lagstiftning. Den kompetensen innebär
att primärkommunerna har möjligheter,
genom en viss frihet, att överlämna dessa
frågor till nämnder och styrelser,
som är verksamma inom primärkommunerna.
Vi anser också att det ute i
kommunerna nu finns tillräckligt många
nämnder och styrelser. Vi bör kanske
kunna fortsätta med det antal som för
närvarande finns.

Till sist vill jag även säga att det hittills
inte uppstått något rättsfall som inneburit
svårigheter när det gäller den
primärkommunala kompetensen och
handläggningen av dessa frågor. Detta
är, herr Bengtson, ett mycket starkt argument.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag är ingalunda någon
vän av överorganisation i de kommunala
organen. Men jag skulle vilja fråga
herr Sörlin: Om det sker förändringar
på lagstiftningens område i andra avseenden,
kan man då utan vidare nöja
sig med att bara ha kvar en tidigare
kommunal organisation och säga att den
passar även för det nya? Jag kan inte
finna annat än att om man har ett verkligt
intresse för miljövården så måste
man också på den kommunala sidan
företa de förändringar som betingas av
de nya förhållandena.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Kan herr Bengtson ge
exempel på ett konkret fall där det har
uppstått svårigheter på detta område?
Vi reservanter känner inte till det. Nu -

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

varande kommunallag ger kommunerna
möjlighet att reglera dessa förhållanden
i dagsläget, och vi tror alltså att vi kan
fortsätta med det tills det uppstår en
situation som motiverar de åtgärder utskottsmajoriteten
har föreslagit.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sörlirt begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Svenungsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —52;

Nej —61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om förbättrad naturvård

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 43, i anledning av motioner om
kommunal miljövård m. m.;

nr 44, i anledning av motioner om
statsbidrag till centraliserade anläggningar
för uppvärmning och sopdestruktion;
samt

nr 45, i anledning av motioner angående
utredning om landskapsvård
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förbättrad naturvård

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av motioner
om förbättrad naturvård.

I de likalydande motionerna 1:235,
av herr Hjorth m. fl., och II: 267, av
herr Ekström in. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om utredning beträffande
ett för nationalhushållet rimligt
mål för säkerställandet av naturvårdsobjekt
och beträffande de förbättringar
av naturvårdens rättsliga
och/eller finansiella villkor som krävdes
för att uppnå detta mål.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 235 och II: 267 utan åtgärd.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Jordbruksutskottet har
i höst haft en hel rad motioner i naturvårdsfrågor
att behandla, och det är
därför kanske inte så underligt om man
med hänvisning till några pågående utredningar
litet lättvindigt avslår flertalet
av dem. Jag vill dock påstå att den
motion som vi nu behandlar, I: 235 och
II: 267, varit förtjänta av ett bättre öde.
I den ligger nämligen hela den besvärliga
problematiken om hur vi på kort
tid skall kunna klara den långsiktiga

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Om förbättrad naturvård
målsättningen att för efterkommande
generationer säkerställa värdefulla naturområden.

Alla talar i dag om vikten av naturvård
och miljöskydd, samtidigt som naturvårdsmyndigheterna
i brist på tillräckliga
medel tvingas ge till spillo det
ena värdefulla området efter det andra.
Vår tids snabba naturomvandling kräver
också snabba åtgärder av större omfattning
än tidigare. Ansvaret åvilar vår
generation. Enligt naturvårdsutredningen
borde, som framhålles i motionen,
det skisserade fredningsprogrammet
från 1962 tryggas redan inom tio år, en
uppfattning som inte motsagts av utvecklingen
sedan dess.

Erfarenheterna har visat att just frågan
om markägarersättningarna utgör
en allvarlig svårighet för ett målmedvetet
naturvårdsarbete. Man kan gott
säga att läget blivit prekärt då allt fler
utredningar och förhandlingar runt om
i landet nått så långt att frågan om eventuella
naturreservat och markägarersättningar
måste avgöras. De ersättningsfrågor
som skjutits på framtiden genom
s. k. tillståndsplikter utgör inte heller
någon slutgiltig lösning. Det rådrum som
åstadkommits genom interimistiska reservat
är i många fall till ända. I vår
motion nämnde vi att länsstyrelserna i
samråd med naturvårdsverket interimistiskt
fredat 70 000 hektar i enskild
ägo, vilket med nuvarande ersättningsregler
innebär minst 70 miljoner kronor
i ersättningar. Det säger något om vilken
storleksordning det är fråga om.

För naturvårdsverket och länsstyrelserna
vore det av stort värde med eu
flerårig planeringsram för det fortsatta
fredningsarbetet — förutsatt då att naturvårdens
ekonomiska och personella
resurser kontinuerligt ökades. Med de
till synes oövervinneliga finansiella problemen
framför ögonen torde det stå
klart att man måste angripa naturvårdsfrågorna
även utifrån andra utgångspunkter.

Man kommer då osökt in på äganderätten
till mark, en fråga som varken

utskottet eller andra instanser tycks
våga gå in på. Äganderätten innebär
faktiskt rätt för markinnehavaren att
oåterkalleligt förändra landskapets topografi
och avyttra jordmaterialet. När
det gäller ej förnyelsebara naturtillgångar
borde samhället ha andra möjligheter
än att utge ersättning för att
förhindra exploatering och naturförstörelse.
Lagstiftningen på åtskilliga andra
områden vid naturexploatering — det
må gälla vattendrag, grundvatten, fornlämningar,
gruvor m. m. •— ger samhället
möjlighet att i större eller mindre
utsträckning hindra ej önskvärd exploatering
utan att några ersättningskrav
kan resas. Det finns mycket som talar
för att alla icke förnyelsebara naturtillgångar
erhåller en liknande rättslig
ställning.

Nu hänvisar jordbruksutskottet i sitt
utlåtande över motionerna till bygglagutredningen
och expropriationsutredningen,
som väntas lägga fram förslag
i de här berörda frågorna. I dagarna
har också expropriationsutredningen
avgivit ett betänkande angående expropriationsändamål
och expropriationsersättning
m. m. Där redovisas vidgade
möjligheter för att främja bl. a. miljövård,
friluftsliv och fritidsbebyggelse
och nya värderingsregler för att motverka
överexploatering och oskälig
markvärdestegring. Det är utan tvekan
steg i rätt riktning, men de egentliga
naturvårdsaspekterna finns ej med.
Tvärtom säger utredningen att en komplettering
av naturvårdslagens regler
om skydd för landskapsbilden synes
vara påkallad. Vad bygglagutredningen
kan komma till för resultat när det gäller
glesbebyggelserätten emotses med
stort intresse. Den för ett halvt år sedan
tillsatta utredningen om samfälligheter
för täkt av grus m. m. har till uppgift
att genom samverkan i första hand
söka undvika ersättningsgrundande förbud
mot exploatering.

Det är för tidigt att säga om samfällighetsbildning
radikalt kan nedbringa
statens utgifter för att i detta avseende

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

kunna upprätthålla en tillfredsställande
naturvård.

Trots dessa pågående utredningar säger
dock naturvårdsverket i sitt remisssvar,
att kvar står åtskilliga för säkerställande
av naturområden specifika
problem, som både avser planering av
investeringar och de rättsliga möjligheterna
att genomföra naturvårdens önskemål.
Man säger vidare att osäkerhet
råder om en lämplig utformning av ersättningsbestämmelserna.
Naturvårdsverket
anser att de hittillsvarande erfarenheterna
av naturvårdens möjligheter
att planmässigt säkerställa naturområden
visar behovet av en utredning av
det slag motionen avser. RLF har heller
ingen erinran mot en sådan utredning.

Trots detta anser ej utskottet att den
föreslagna utredningen är motiverad.
Detta är förvånansvärt då de pågående
utredningar som åberopats endast kan
åstadkomma marginella effekter, medan
de stora för naturvårdsarbetet grundläggande
problemen kvarstår.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Hjorth gjorde ju
inte något yrkande, men en liten passus
i hans yttrande gav mig ändå anledning
att begära ordet.

Herr Hjorth sade bl. a. att utskottet
behandlat de aktuella motionerna lättvindigt.
Jag vill nog protestera mot
detta, därför att jag kan försäkra herr
Hjorth att vi behandlat motionerna i
fråga som alla andra, d. v. s. på ett sätt
som inte kan anses vara lättvindigt.
Man får inte vara så känslig att man fäller
sådana yttranden om ens motion inte
blir bifallen.

Motionärerna har själva framhållit att
det ingår i den år 1968 tillsatta bygglagutredningens
uppgift att pröva frågan
om glesbebyggelserätten. Enligt direktiven
bör utredningen i ett tidigt
skede överväga i vad mån speciellt angelägna
reformer med mindre änd -

Om förbättrad naturvård
ringar eller kompletteringar av gällande
lagstiftning kan byggas in i denna
och snarast lägga fram delförslag om
prövningen ger anledning därtill.

Frågan om en reform av den s. k.
glesbebyggelserätten är dock av en sådan
storleksordning att det är mycket
tveksamt om en förändring kan genomföras
så snabbt som motionärerna
själva har tänkt sig. En sådan reform
torde bl. a. innebära att planer fick
utarbetas för alla glesbebyggelseområden,
vilket ju förutsätter organisatoriska
resurser. En utspridning i tiden
av kostnaderna har knappast några fördelar
med nu rådande system för inköp
av mark eller utbetalning av intrångsersättningar.
överenskommelse
kan redan nu träffas mellan parterna
om en periodisering av kostnaden. Det
torde emellertid vara svårt att komma
ifrån krav på ränta på del av köpeskillingen
som inte erlägges vid tillträdet
till marken.

Beträffande intrångsersättningar uttalade
ju departementschefen i samband
med införandet av den nya naturvårdslagen
att ersättningar i regel inte bör
utgå i form av årliga belopp utan som
en engångsersättning. Att som motionärerna
tänkt sig föra ihop anslaget till
intrångsersättningar med anslaget för
markförvärv går inte av tekniska skäl.
Det senare anslaget är upptaget på kapitalbudgeten
— själva marken motsvarar
således en tillgång i statens räkenskaper
— medan anslaget för intrångsersättningar
avskrives i samband med
utbetalningar.

Slutligen, herr talman, vill jag bara
säga att naturvårdslagen i vad den reglerar
avsättande av mark till naturreservat
har gällt alltsedan 1965. Erfarenheterna
har hittills varit rätt goda,
varför någon ändring av själva lagen
inte är direkt motiverad. Såsom säges
i utskottsutlåtandet har ju också statens
naturvårdsverk i uppdrag att följa utvecklingen
på detta område och i den
mån så befinns påkallat inkomma till
Kungl. Maj:t med förslag. Tilläggas kan

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Om förbättrad naturvård

att cirka 30 000 hektar redan är avsatta

till naturreservat.

Herr talman! Jag har inte mer att anföra
utan ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HJORTH (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen om jag
har sårat utskottets talesman med mitt
tidigare yttrande att utskottet tagit lättvindigt
på dessa frågor. Jag grundar
mitt uttalande på att de utredningar
som utskottet hänvisat till endast berör
mindre detaljer i det stora arbetet.

Vi kräver i vår motion att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall anhålla
om utredning beträffande ett för nationalhushållet
rimligt mål för säkerställande
av naturvårdsobjekt och beträffande
de förbättringar av naturvårdens
rättsliga och/eller finansiella villkor,
som krävs för att uppnå detta mål.
Vi anser, som vi framhållit i vår motion,
att läget är allvarligt och att man på
kort tid bör kunna uppfylla krav på att
samhället säkerställer värdefulla naturområden.
Då räcker inte de nu disponibla
anslagen till. Enbart de reservatsärenden,
som länsstyrelserna i samråd
med naturvårdsverket redan öppnat,
torde under de närmaste åren komma
att kräva uppskattningsvis 25 miljoner
kronor per år i statliga ersättningsmedel.
Därutöver tillkommer stora summor
från kommuner, landsting och stiftelser.

Vi anser att vi inte kan klara alla naturvårdsfrågor,
om vi inte på ett radikalt
sätt ingriper i de stora principiella
frågorna, och dem har inte utskottet
berört.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det var ett uttalande i
herr Hjorths första anförande som kom
mig att begära ordet i denna fråga.

Om jag förstod herr Hjorth rätt vill
han och hans medmotionärer angripa
denna fråga principiellt på det sättet att

frågan om ersättningen över huvud taget
för sådana ingripanden som det här
gäller skulle tas upp till förnyad prövning.
Han använde uttrycket »icke förnyelsebara
naturvärden», om jag minns
rätt.

Det råder väl ingen tvekan om att
t. ex. grustäkter i någon mån är sådana.
Om man tar bort en hel grusås,
så är ju grusåsen definitivt och för all
framtid borta.

Jag arbetar i en frivillig organisation,
som sedan mer än 50 år tillbaka
har bedrivit verksamhet på frivillighetens
bas för att åstadkomma den bästa
möjliga omvårdnad om bl. a. landskapsbilden.
Det arbete som Samfundet för
hembygdsvård bedrivit i samarbete med
vägbyggare m. fl. för bevarande av grusåsarna
och för bevarande av naturen i
samband med vattenkraftsanläggningar
i Norrland och nu senast i samband
med anläggande av atomkraftverk i
södra Sverige har varit och är fortfarande
av stor betydelse.

I detta sammanhang framstår emellertid
en skillnad mellan exploatering
av sådana bestående naturvärden som
t. ex. en grusås och den omvandling av
landskapet som kan uppstå genom en
återgång till skogsmark på områden
som i århundraden varit uppodlad
mark. Det senare, herr Hjorth, är ett
resultat av den mer eller mindre påtvungna
strukturrationaliseringen i
jordbruket. Ägarna av den marken kan
ju knappast lastas för den förändringen
av landskapsbilden.

Om samhället vill ha tillgång på naturreservat
för allmänheten och skapa
visst skydd för större eller mindre områden
måste vi naturligtvis ge en rimlig
ersättning till markägarna. Mycket
kan dock här åstadkommas på frivillighetens
väg. I Samfundet för hembygdsvård,
som jag nyss nämnde, försöker
vi säga till markägarna, som ofta
tillhör organisationen, att vi naturligtvis
inte kan hindra igenplantering av
åkerarealer som är utrangerade för
jordbruksändamål. Men vi föreslår att

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

man t. ex. genom betesdrift söker bevara
särskilt ömtåliga områden, kanske i
närheten av en havsvik, intill en insjö
eller vid en landsväg med ett vackert
rastställe. Ofta har dock även sådana
ömtåliga områden igenplanterats med
skog.

Naturskyddsföreningen arbetar på
samma sätt som vår organisation. Vid
en nyligen hållen konferens i naturskyddsföreningens
regi diskuterades
just dessa problem. Där framträdde en
representant för den statliga skogssektorn
och förkunnade att vi helt enkelt
inte har råd att underlåta att se till att
vi får produktiv skogsmark av alla dessa
markområden som i sitt gamla skick
betytt så mycket för landskapsbilden.
Denne ståtlige representant hade ett
krasst ekonomiskt tänkande, och dess
bättre har många enskilda markägare
en annan blick på dessa problem. Jag
uppskattar också att jordbruksutskottet
här hänvisat till pågående utredningar.
Jag vet att herr Hjorth och jag har
ungefär samma uppfattning om hur värdefullt
det är att vi i görligaste mån
söker bevara landskapsbilden och göra
det så trivsamt och behagligt som
möjligt för de människor som vill söka
sig ut i naturen för att där kunna glädjas
och njuta av det vackra landskapet.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! När jag nämnde äganderätten
tänkte jag i första hand på de
icke förnyelsebara tillgångarna, t. ex.
grusåsar, som även herr Svanström
tänkte på. Man har nu klassat grusåsarna
i tre grupper, 1, 2 och 3. Klass 1 försöker
man till varje pris att rädda. Jag
har själv sett hur det gått i Uppsala län
där man varit tvungen att offra den ena
biten efter den andra av de mest värdefulla
åspartierna just på grund av bristande
tillgång på medel. Man kan ju
fråga sig om samhället, när det nu inte
har råd att klara upp dessa problem,
verkligen alltid skall behöva räkna med

Om förbättrad naturvård
att betala ersättning till den som just
råkar äga marken — den natur som vi
väl alla rår om. Råkar det finnas ett
fornminne på grusåsen i fråga utgår
ingen ersättning. Då blir det över huvud
taget ingen diskussion om ersättningsanspråk.
Därför anser jag, fastän det väl
inte går att få förståelse för denna uppfattning,
att grusåsar av klass 1 borde
kunna jämföras med fornminnen, så att
ingen ersättning skall utgå. Det finns
andra grusfyndigheter som mycket lätt
kan exploateras utan att man fördenskull
behöver förstöra naturen.

Herr Svanström nämnde strukturrationaliseringen,
och det är riktigt att
den skapar nya problem för naturvården.
Glädjande nog har många enskilda
och kommuner frivilligt gått in för att
klara dessa frågor. Det är värdefullt för
eftervärlden om man kan bevara vackra
ängspartier, ekbackar och liknande,
och den saken försöker man på olika
håll att klara så gott det går. Som herr
Svanström sade kan man åstadkomma
mycket på frivillig väg. Herr Svanström
och jag har tillsammans motionerat i
dessa frågor, och jag tror som han att
vi är på samma våglängd.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Hjorth säger att man har indelat grusåsarna
i tre olika klasser och att man
i första hand försöker skydda dem som
är mest ömtåliga i landskapsbilden. På
denna punkt är vi helt ense. Men vi vet
också av erfarenhet att man kan göra
mycket goda rekonstruktioner. Man kan
naturligtvis inte återfå en ås, men man
kan t. ex. i stället för åsen skapa en sjö
i ett landskap som tidigare har saknat
vatten. Det är ett tips.

Det är därför mycket angeläget att
alla goda krafter samverkar för att nå
ett gott resultat i de fall när man av
ekonomiska skäl — den enskilde markägarens
intressen får härvidlag tillmätas
mindre betydelse — måste få tillgång
till grusmaterial för byggnadsän -

26 Nr 42 Torsdagen den 11 december 1969

Om samordning av jordbruks- och miljövårdspolitiken

damå! och annat i en utsträckning och
inom ett sådant avstånd att det inte onödigtvis
höjer exempelvis byggnadskostnaderna.
Detta är ur samhällsekonomisk
och nationalekonomisk synpunkt tyvärr
nödvändigt, så länge det inte finns någon
annan teknisk lösning än att använda
dessa istidsrester i naturen bl. a. till
olika byggnadsverk. Så länge vi är
tvungna till det måste vi göra det bästa
av situationen och göra ingreppen där
de skadar minst och därefter försöka
återställa dessa områden så att naturen
om några år visserligen uppvisar en annan
men lika tilltalande landskapsbild.

Herr talman! Jag är säker på att herr
Hjorth och jag egentligen är helt överens
i dessa frågor. Det är bara tillvägagångssätten
man kan diskutera.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om samordning av jordbruks- och miljövårdspolitiken Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av motioner
angående samordning av jordbruksoch
miljövårdspolitiken.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna I:
150, av herr Bengtson in. fl., och II:
169, av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
om sådan ändring i gällande författning
och tillämpningsföreskrifter
rörande rationaliseringsstödet till jordbruket,
att stöd kunde lämnas på särskilda
villkor till projekt som hade betydelse
ur natur- och miljövårdssynpunkt
i enlighet med motionernas syfte,

dels de likalydande motionerna I:
823, av herr Eskilsson m. fl., och II:
942, av herr Eliasson i Moholm m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t skulle anhålla om en
utredning, syftande till en samordnad
bedömning av frågor om jordbrukslokalisering
och landskapsvård m. m.,

dels ock de likalydande motionerna
1:831, av herr Kristiansson, Axel,
m. fl., och II: 943, av herr Eliasson i
Sundborn m. fl., vari föreslagits, dels
att riksdagen skulle uttala sig för en
samordning av jordbruks- och naturvårdspolitiken,
dels att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa
om en sådan ändring i kungörelsen
om stöd till lantbrukets rationalisering
m. m., att lantbruksnämnderna
kunde giva stöd till i sig själva icke
lönsamma jordbruksföretag eller deltidsjordbruk
då detta med beaktande
av samhällets kostnader för landskapsvård
vore ekonomiskt motiverat, dels
att i övrigt skulle beaktas vad i motionerna
anförts beträffande jordbrukets
betydelse för landskapsvården.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte lämna
motionerna 1:150 och 11:169, 1:823
och II: 942 samt I: 831 och II: 943 utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp) och Hermansson (ep),
fru Hnltell (m) samt herrar Skagerlund
(fp), Ingvar Andersson (m), Hansson
i Skegrie (ep), Jonasson (ep), Berndtsson
(fp) och Krönmark (m), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte anse
motionerna 1:150 och 11:169, 1:823
och 11:942 samt 1:831 och 11:943 besvarade
med vad reservanterna anfört.

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m):

Herr talman! I 1967 års riksdagsbeslut
om den framtida jordbrukspolitiken
har förutsatts att lantbruksnämnderna
skall beakta naturvårdsintressena
då de utövar sin verksamhet. Förut -

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

Om samordnin

sättningen för rationaliseringsstöd i
form av kreditgarantier är att uppbyggnaden
av nya, effektiva och lönsamma
jordbruksföretag prioriteras. Det har
därför visat sig omöjligt att få stöd till
åtgärder som icke kan anses önskvärda
ur företagsekonomisk synpunkt. Naturvårdsaspekten
har de facto fallit bort.
Det finns för närvarande ingen möjlighet
att värdera den positiva naturvårdseffekt
som jordbruksdrift på känsliga
och värdefulla landskapsavsnitt har. Reservanterna
har vetskap om att en inventering
av estetiskt värdefulla landskapsavsnitt
fortgår på det regionala
planet och att en arbetsgrupp har fått
i uppdrag att följa de problem inom
landskapsvården som hänger samman
med jordbrukets rationalisering och
strukturomvandling. Inom ett år beräknas
resultatet av gruppens arbete kunna
redovisas. Mellan 50 000 och 60 000
hektar åker tas årligen ur produktionen.
Det är alltså väldiga arealer som lämnas
åt träd, buskar och sly. Det är den
skogsdominerade mellanbygden som i
sig innehåller utomordentligt vackra
och värdefulla delar av kulturlandskapet
som drabbas hårdast. Samtidigt innebär
förändringen att berörda kommuner
förlorar i attraktivitet med följd
att svårigheter uppkommer att uppehålla
och utveckla ett differentierat näringsliv.
Förändringen innebär också
att de möjligheter till avkoppling och
rekreation som stadsmänniskan så väl
behöver minskar.

Reservanterna har en synnerligen moderat
framställning i sin reservation. Vi
yrkar att den arbetsgrupp som nu verkar
får i uppdrag att undersöka i vad
mån det finns möjligheter att använda
lantbruksnämnderna på ett bättre sätt i
den naturvårdande verksamheten.

Vi vill ha detta problem belyst, och
vi skulle önska att man undersöker om
inte den billigaste naturvården åstadkommes
genom en sammankoppling av
jordbruk och naturvård. Frågan har varit
ute på remiss, och flertalet remissinstanser
har uttalat sig positivt för

av jordbruks- och miljövårdspolitiken
tankegångarna i de motioner som vi nu
behandlar.

Med anledning av det anförda och av
de gjorda uttalandena yrkar jag bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord angående samma reservation
som herr Ingvar Andersson nyss talade
om.

Vi är ju i skilda sammanhang eniga
om att olika statliga organ skall verka
i samma anda och handla så att utvecklingen
styres mot det mål man beslutat
om. När det gäller naturvård och miljöpolitik
är vi ganska eniga om det. såsom
vi nyss hörde i den debatt som herrar
Hjorth och Svanström förde.

Efter tidigare framstötar i denna fråga
har på initiativ av jordbruksministern
bildats en arbetsgrupp, som herr
Andersson också talade om, med företrädare
för naturvårdsverket, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, kommunförbundet
och Riksförbundet Landsbygdens
folk. Reservanterna förutsätter att
denna arbetsgrupp får i uppdrag att
pröva frågan om sådan ändring av gällande
bestämmelser för jordbrukets rationalisering
att stöd kan lämnas på särskilda
villkor till projekt som har betydelse
ur natur- och miljövårdssynpunkt.

Det är inte, som utskottsmajoriteten
tycks vilja förutsätta, fråga om ett sabotage
mot den 1967 beslutade jordbrukspolitiken.
De jordar det här kan bli
fråga om har ur produktionssynpunkt
så ringa betydelse att man i det stora
sammanhanget helt kan bortse därifrån.
Det rör sig i stället om samordning av
verksamheten mellan olika statliga organ.
Det kan ju t. ex. inte anses rationellt
att man som en rationaliseringsåtgärd
först lägger ned ett jordbruk
av det slag som det kan bli fråga om
här och låter åkrarna förbuskas för att,
som skett, några år senare med medel

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Om samordning av jordbruks- och miljövårdspolitiken

från naturvårdsverket eller AMS röja
upp och återställa ordningen.

Herr talman! Även jag ber därför att
få tillstyrka reservationen till detta utlåtande.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! I egenskap av motionär
vill jag gärna säga några ord som kommentar
till den motion jag undertecknat.
Kommentaren kan för övrigt gälla
samtliga tre motionspar som behandlas
i detta utlåtande, ty de omspänner ju
i huvudsak samma område. Det är inte
första gången som jag tar till orda i
den här frågan, men tidigare har det
varit i annat sammanhang. Vi har en
alldeles speciell förmåga i det här huset
att dela upp frågor i olika bitar
trots att de naturligen hör samman. Vi
har också kunnat observera att det finns
vad man brukar kalla vattentäta skott
mellan departementen som gör att det
ena departementet inte vet vad det
andra sysslar med, även om som i det
här fallet det ena har till uppgift att
rätta till vad det andra förorsakat.

Det är modernt att tala naturvård nu.
Vi har fått ett naturvårdsverk som sannolikt
kommer att bli en stat i staten.
Möjligen kan det ifrågasättas om vi därmed
har »kommit ned på djupet» där
naturvården skall bedrivas. Det finns
skäl att ställa den frågan. Naturvården
skall ändå inte bedrivas huvudsakligen
i Stockholm.

1970 skall bli ett naturvårdsår, och
det har bildats en nationalkommitté
för den aktiviteten med förre statsministern
Erlander i spetsen. Man har redan
börjat med länskonferenser, och
man är i full gång med att trappa upp
verksamheten. Jag hade tillfälle att
åhöra en konferens — den första i sitt
slag — hemma i mitt eget län, och jag
gjorde den reflexionen att, som jag tidigare
sade, den ena handen inte vet
vad den andra gör. Litet tillspetsat
skulle man kunna säga att om de naturvårdande
organen skall lyckas med

den ambition som bland andra herr
Hjorth har talat för, nämligen att åt våra
efterkommande bevara en vacker natur,
då får de framöver i mycket stor
utsträckning syssla med att sopa igen
spåren efter förre jordbruksministern
Holmqvist och hans jordbrukspolitik.

Det är från den utgångspunkten vi har
tagit upp frågan om man inte borde i
större utsträckning samordna jordbrukspolitiken
och naturvårdspolitiken
och om man inte när det gäller jordbrukspolitiken
också borde beakta naturvårdsfrågorna
i större utsträckning
än som nu sker

Ingen tvekan råder väl om att jordbruket
är den bästa naturvården. Men
då får man kanske i vissa lägen ge bidrag
till jordbrukare som upprätthåller
brukningen av sådana miljövårdande
jordbruk. Det är naturligtvis det yttersta
steget, och det steg som innan dess
eller jämsides bör tas är självfallet en
liberalisering då det gäller statlig medverkan
i form av lån till rationaliseringsåtgärder
inom jordbruket.

Jag är alldeles övertygad om att man
skulle kunna förebygga mycken naturförstöring
genom att i någon mån mjuka
upp framför allt tillämpningsföreskrifterna.
Jag har sagt det tidigare, och jag
vill understryka det än en gång, nämligen
att om man skall ha samma mall
i Skåne som i norra Sverige, samma
mall i slättbygd som i skogsbygd, kommer
denna politik att leda fram till en
raserad naturvård med igenbuskade åkrar
ocli förfallna hus. Då må man nog
sätta in vilka resurser som helst ifrån
naturvårdsverket. De kommer ändå att
vara otillräckliga.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat understryka sambandet mellan
jordbrukspolitiken och naturvårdsfrågorna.
Om man i större utsträckning beaktade
detta samband —■ kanske inte
bara detta samband utan även sambandet
mellan jordbrukspolitiken och lokaliseringspolitiken
— skulle många åtgärder
kunna vidtagas billigare och på
ett bättre sätt.

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

Om samordning av jordbruks- och miljövårdspolitiken

Tidigare talare här har förklarat att
talesmännen för vår linje med hänsyn
till de utredningar som föreligger har
begränsat sig till en reservation, vari
begärs att riksdagen skall göra ett uttalande
om att dessa synpunkter bör
bli beaktade. Herr Ingvar Andersson
sade att det var en moderat reservation.
Ja, så till vida är den moderat, men
orden har ju olika valörer.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig ganska
kort. Med hänsyn till det beslut som
vi redan har fattat beträffande jordbruksutskottets
utlåtande nr 45, som
delvis sammanfaller med denna fråga,
kan man väl inte behöva anföra några
andra skäl än vad som står i det utlåtandet.
Dessutom har utskottet utförligt
talat om att det pågår utredning på detta
område genom de grupper som är
tillsatta. Då de berörda frågorna redan
är uppmärksammade får vi väl i vanlig
ordning avvakta vad de kan komma till.

Som här redan har sagts fattade riksdagen
1967 beslut om den framtida jordbrukspolitiken.
Det sades då att det
inte är möjligt att främja naturvården
på det generella sättet, som motionerna
föreslagit, utan insatserna borde i stället
göras via naturvårdspolitiken. Det
beslutet gäller fortfarande.

Jag ber, herr talman, med detta att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 55.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 48, i anledning av motioner angående
uppsamling av olja m. m.;

nr 49, i anledning av motioner angående
renhållningen på rastplatser vid
vägarna;

nr 50, i anledning av motioner om
utbildning på naturvårdens område;

nr 51, i anledning av motioner om
inrättande av ett internationellt institut
för miljövårdsforskning;

nr 52, i anledning av motioner om
inrättande av ett institut för forskning
angående kommunala föroreningsfrågor; nr

53, i anledning av motioner angående
miljövården;

nr 54, i anledning av motioner om

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Ang. ägaransvaret vid parkeringsförseelser
den framtida exploateringen av kustområdet
i Göteborgsregionen;

nr 55, i anledning av motioner angående
elektriska kraftstationer vid
mindre vattendrag; och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om ordningen vid fiskets
bedrivande i Nordatlanten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 70, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i taxeringsförordningen
(1956:623); och

nr 71, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser
om insättning på skogskonto, m. m.
jämte motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtande och memorial:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring
å motorfordon; och

nr 59, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. ägaransvaret vid parkeringsförseelser Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i vägtrafikförord -

ningen (1951:648), m. m. jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 24 oktober 1969 dagtecknad
proposition, nr 140, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden,
velat inhämta riksdagens
yttrande över vid propositionen fogade
förslag till

1) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen
(1951:648),

2) kungörelse om ändring i förordningen
(1940: 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.

Mot bakgrund av en utveckling, som
innebure, att parkeringsärenden i allt
större utsträckning måste avskrivas
därför att det icke kunde ledas i bevis
vem som fört fordonet, hade i denna
proposition bland annat föreslagits ett
straffansvar för fordonsägaren. Ansvaret
skulle gälla förseelser, där parkeringsbot
kunde användas, och inträda
när det icke vore utrett vem som begått
förseelsen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna I:

1095, av herr Olsson, Johan, och herr
Mattsson, samt 11:1266, av herr Gustafsson
i Stenkyrka,

B. de likalydande motionerna I:

1096, av herr Schött, och II: 1267, av
herr Thylén,

C. de likalydande motionerna /:

1097, av herr Strandberg m.fl., och
II: 1265, av herr Bohman, ävensom

D. de likalydande motionerna I:

1098, av herr Tistad m. fl., och II: 1264,
av herr Andersson i Örebro m. fl.

I motionerna I: 1095 och II: 1266 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta,
att ett tillägg infördes i det förslag till
ändring av 68 § vägtrafikförordningen,

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

som framlagts genom propositionen
140: 1969, vari skulle utsägas, att ägaransvaret
för parkeringsöverträdelser
icke skulle inträda vid långtidsuthyrning
utan i stället åvila hyresmannen.

I motionerna I: 1098 och II: 1264 hade
föreslagits, att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 140 skulle besluta om sådan ändring
av förslaget till lydelse av 68 § vägtrafikförordningen,
att ägaransvar för
parkeringsöverträdelser icke skulle inträda
vid kort- och långtidsuthyrning
utan att i stället hyresmannen skulle
göras ansvarig för felparkering.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1097 och II: 1265;

B. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 1095 och II: 1266 samt I:
1098 och II: 1264 måtte lämna propositionen
nr 140 utan erinran såvitt avsåge
förslaget om ägaransvar för parkeringsförseelser; C.

att riksdagen i övrigt måtte lämna
propositionen utan erinran; samt

D. att motionerna I: 1096 och II:
1267 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts, vid B i
utskottets hemställan, beträffande ägaransvaret
för parkeringsförseelser, av
herrar Skärman (fp) och Tobé (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av dels propositionen
nr 140, dels motionerna 1:1095
och II: 1266 samt I: 1098 och II: 1264
såsom sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört beträffande
ägaransvaret vid parkeringsförseelser.

Ang. ägaransvaret vid parkeringsförseelser
Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Genom Kungl. Maj :ts
proposition nr 140 med förslag till kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen
tillgodoses en rad krav som uppkommit
vid tillämpningen av gällande
vägtrafikförordning under de senaste
åren. Bland annat synes ett allvarligt
försök därigenom ha gjorts att täppa
till den tilltagande smitningen från
ålagda parkeringsböter. Jag behöver
inte närmare gå in på det kända förhållandet
att ohederligt folk, som det tyvärr
förefaller vara alltför gott om, bara
avvisar bötesföreläggandet genom att
förklara sig ha lånat bort bilen och inte
veta vem som kört den. Med den nu föreslagna
förordningen blir det ägaren
som får svara för felparkeringen om det
inte kan utredas vem som fört fordonet.
Det skall således inte längre gå att smita.

Det verkar emellertid som om man
i propositionen helt enkelt förbisett
problemet med långtids- och korttidsuthyrning
av bilar. Bland annat blir det
allt vanligare med s. k. leasing-kontrakt,
och det föreligger även nu förslag om
att staten i allt större utsträckning skall
använda uthyrningsfordon vid tjänsteresor
och i andra sammanhang. Hur
blir det då med ägaransvaret? Frågan
har tagits upp i motionsparen 1:1098
och 11:1264 samt 1:1095 och 11:1266.
Där yrkas att hyresmannen skall inträda
i ägarens ställe. Jag skall inte förlänga
debatten med de sakskäl som åberopas
i motionerna. Jag vill ändå konstatera
att utskottet visserligen funnit
att det kan bli svårt att i det särskilda
fallet utreda vem som fört fordonet,
men att uthyrningsföretagen kan säkerställa
sig för de ekonomiska följderna.
Däremot kan de givetvis icke genom avtal
frånsäga sig det straffrättsliga ansvaret.

Utskottet nöjer sig dock med att förutsätta
att frågan följs med uppmärksamhet
och att erforderliga åtgärder
snarast vidtas om utvecklingen påkallar
det. Därmed lämnar man motionerna
utan åtgärd. Det kan tänkas ett otal si -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Ang. ägaransvaret vid parkeringsförseelser
tuationer där komplikationer kan inträda.
Antag att en person hyr en bil i
norra Sverige och lämnar av den t. ex.
i Malmö. Hur skall uthyrningsfirman
veta vad som hänt med bilen under vägen
genom landet? Firman vet vem som
hyrt bilen och kan lämna ut hans namn
och adress men har inte några som helst
möjligheter att påverka åt vem hyrestagaren
lämnar att föra bilen. Denne
kan, på sätt som nu sker, skylla ifrån
sig på den okände föraren. Vi är tillbaka
i nästan samma situation som man
med lagförslaget skulle undanröja. Enda
lösningen måste vara att hyrestagaren
träder i ägarens ställe vid korttids- och
långtidsuthyrning. För övrigt ger vägtrafikförordningen
analogivis en anvisning
om hur frågan skall lösas i bestämmelsen
om att vid avbetalningsköp innehavaren
träder i ägarens ställe som
ansvarig. Problemet kan lösas genom
ett tillägg i vägtrafikförordningen 67
och 68 §§, såsom vi i reservationen
föreslagit.

Herr talman! Jag ber därmed att få
tillstyrka reservationen samt i övrigt utskottsutlåtandet.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Som herr Skårman har
framhållit har smitning från parkeringsböter
blivit alltmer vanlig, och det
är därför på tiden att man sätter stopp
för de lagöverträdelser som den nuvarande
lagstiftningen tyvärr ger möjlighet
till. Jag vill därför hälsa med stor
tillfredsställelse de förslag som kommunikationsministern
lagt fram, där han
vill sätta stopp för den smitning från
böterna som nuvarande system medför.

Det har varit djupt otillfredsställande
att lojala personer som felparkerat har
betalat sina böter, medan andra med
litet mer rymliga samveten har kunnat
slippa ifrån betalningen. Det är alltså en
riktig åtgärd som nu vidtas från departementschefens
sida.

Utskottet delar statsrådets mening
och är enigt om att godkänna proposi -

tionen i dess helhet. Det är två folkpartistiska
ledamöter som i en detalj av
förslaget har en avvikande mening. Det
gäller nu, som herr Skårman har framhållit,
ägandeansvaret i fråga om uthyr -ningsbilar. Man kan naturligtvis som reservanterna
säga att problemet om vem
som har kört bilen vid tillfälle då felparkering
förekommit kan uppstå och
att det kan bli uthyraren som får betala
ådömda bötesbelopp i stället för
den som har hyrt bilen. Men jag tycker
nog att det exempel som herr Skårman
tog — bilen hyrdes någonstans i norra
Sverige och kördes sedan till Sydsverige,
och det då var stora risker för att
man skulle ta fel om vem som kört bilen
—■ inte är lyckligt valt. Det går ju
ändå inte till på det sättet, utan det upprättas
ett kontrakt mellan biluthyraren
och den som hyr bilen. Om den som
hyr bilen sedan parkerar fel i Stockholm
eller Södertälje eller Haparanda
gör ju inte någon som helst skillnad,
och det är givetvis lika svårt för en uthyrningsfirma
i vilken stad i landet
bilen än felparkeras.

Om man skulle följa reservationen,
som går ut på att ägaransvaret vid felparkering
av förhyrd bil skulle åvila
hyresmannen, skulle detta innebära att
man stoppar den nuvarande otillfredsställande
ordningen på alla områden
utom när det gäller biluthyrning. Då det
kan vara svårt att kontrollera vem som
kört bilen vid sådana tillfällen, måste
ägandeansvaret läggas på uthyraren. Om
detta är utskottets majoritet och kommunikationsministern
eniga. Så sker för
andra bilägare. Om man lånar ut en bil
utan ersättning till någon som man känner,
men låntagaren struntar i att betala
böterna, blir det ägarens sak att
svara för dessa. Man måste enligt vårt
förmenande förfara på samma sätt när
det gäller uthyrningsbilar.

Som herr Skårman sagt har ju utskottet
framhållit att detta inte är något nytt
i den svenska lagstiftningen, utan motsvarande
gäller vid avbetalningsköp.
När problemet går att lösa på det områ -

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

det, borde det heller inte vara orimligt
att kunna lösa det så som har föreslagits
i den proposition som här föreligger.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I det exempel som jag
nämnde är det inte, som herr Göran
Karlsson sade, uthyrningsfirman som
inte kan kontrollera var felparkering
skett, utan det sköter polisen om. Men
bötesföreläggandena kommer inte förrän
långt efteråt. Hur skall den firma
som hyr ut kunna gardera sig mot sådana
kostnader? Antingen får det bli
en orimlig höjning av hyrestaxan, eller
också kommer firman att förlora vid
varje sådant tillfälle. Det blir i någon
mån samma situation när det gäller uthyrningsbilar
som det för närvarande
är i fråga om samtliga bilar.

Jag är övertygad om att vi inte kommer
ifrån att lösa denna fråga. Den är
som jag sade löst när det gäller avbetalningsköp.
Där är ju säljaren ägare till
bilen till dess den är betald, men som
regel gäller ju att det är föraren, om
man får tåg i honom, som skall betala.
Där är det inget problem genom att lagen
har löst äganderättsfrågan. Man kan
vända sig till säljaren, och om bilen inte
är slutbetalad kan han räkna in böterna
när affären skall slutregleras.

Det kanske största problemet uppstår
för staten om staten skall hyra bilar för
hela året. Vilka kostnader skall uthyraren
lägga på för att gardera sig mot alla
felparkeringar som tjänstemän och andra
i statens tjänst kan göra sig skyldiga
till under ett år? Jag tror att det blir
ett mycket stort problem. Jag är säker
på att vi måste lösa det, och det hade
gått att lösa det nu.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottet har ju sagt
att man skall följa utvecklingen på det 3

Första kammarens protokoll 1969. Nr 42

Ang. ägaransvaret vid parkeringsförseelser

ta område med uppmärksamhet. Om
den mot all förmodan skulle bli som
herr Skårman befarar och det föreslagna
systemet inte visar sig hållbart är
det självklart att de åtgärder som då
bedöms nödvändiga måste vidtagas.
Men utskottsmajoriteten kan inte se annat
än att det förslag som föreligger i
dag och den verkan det måste ha på biluthyrare
ger full täckning för vad som
kan inträffa.

Herr Skårman säger att bötesförelägganden
och andra åtgärder kommer så
sent. Men, herr Skårman, det går ju till
så att man placerar ett postgiroinbetalningskort
på bilens vindruta vid felparkering.
Det kan väl inte vara så förfärligt
svårt att upptäcka det. Om vederbörande
skulle förneka felparkeringen
är det klart att det går litet tid innan
inbetalningskortet sänds till bilens ägare.
Men den tiden torde inte vara så
lång att anmodan till vederbörande biluthyrare
att verkställa inbetalning av
bötesbeloppet blir utan verkan. Om biluthyrningsfirman
i fråga har någon
ordning på uthyrda bilar har den naturligtvis
också registrerat vilken person
som vid det ena eller andra tillfället
haft den aktuella bilen.

Konstigare än så är inte detta. Man
skall inte krångla till saker och ting i
onödan. Låt oss se hur systemet med
biluthyrningen går. Skulle den mörka
bild herr Skårman gett oss av den kommande
utvecklingen visa sig motsvara
verkligheten är vi beredda att ta saken
under omprövning. Men i dagens läge
finns det enligt vårt förmenande ingen
anledning att gå längre beträffande lagstiftningsförslaget
än vad propositionen
gör.

Herr SKÅRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag gratulerar herr Göran
Karlsson till att ha ett så gott hjärta
och dessutom vara så godtrogen.

Tror verkligen herr Göran Karlsson
att den som jag vill beteckna som den
ohederlige felparkeraren skickar de be -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Ang. ägaransvaret vid parkeringsförseelser
talningsförelägganden som sätts fast under
vindrutetorkaren till biluthyrningsfirman?
År det inte mera sannolikt att
sådana inbetalningskort i stället hamnar
sönderrivna i närmaste papperskorg?
Dessa felparkeringar kommer inte
till biluthyrarens kännedom förrän det
visat sig att bötesbeloppen inte inbetalats
och polisen översänder en stämning.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! På de anvisningar som
sätts fast på vindrutan står ett datum
angivet då bötesbeloppen skall ha erlagts.
I annat fall följer åtal. Om inte
dessa bötesbelopp inkommer inom föreskriven
tid kommer omedelbart inbetalningskorten
att sändas vidare till biluthyraren
som alltså då får en betalningsanmodan.
Det rör sig om en väntetid
på 14 dagar, och den kan inte, herr
Skärman, vara avgörande för ärendets
utveckling. Jag sade tidigare att jag tror
att varje biluthyrare måste ha ett så välordnat
register över sina kunder att
personer som hyr bilar vid olika tillfällen
kan identifieras. Det finns ingen
anledning att svartmåla mer än nödvändigt,
herr Skårman. Låt oss se tiden
an! Jag vågar på egen hand försäkra
att om alla de olyckor herr Skårman
befarar kommer att inträffa kommer
både kommunikationsministern och utskottsmajoriteten
att vara beredda att
ta ställning i enlighet med herr Skärmans
propåer. Men för dagen finns ingen
rimlig anledning att bifalla dem.

Herr SKÅRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Man kan mycket väl
ringa från London till Sverige och hyra
en bil, fara genom landet i den och lämna
den vid färjan i Trelleborg eller Hälsingborg.
Då har biluthyraren inte någon
chans att efteråt få tag i kunden.
Enda möjligheten för biluthyraren att
gardera sig för sådana tråkigheter är
att göra en generell höjning av biluthyrningstaxan.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Då har väl biluthyraren
ingenting annat att göra, herr Skårman,
än att höja taxan med de kronor det kan
bli fråga om. Det är ju inte varenda biluthyrare
som smiter från böter, utan det
rör sig väl ändå om ett litet antal personer
i det här speciella fallet. Följaktligen
kan det aldrig bli några ekonomiska
konsekvenser av större räckvidd för
uthyrningsföretagen.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag tänker inte blanda
mig i debatten mellan herrar Skårman
och Göran Karlsson om de svårigheter
som en biluthyrare kan råka ut för på
grund av den nya ordningen, att det
är bilägaren som skall ha ansvaret även
då det gäller parkeringsböter. Det finns
emellertid här en lucka i lagen som gör
att både herr Skårman och herr Karlsson
kan råka ut för att bli ansvariga,
om fräcka människor utnyttjar denna
lucka i lagen. Det är nämligen ingenting
som hindrar en person att i morgon
dag inregistrera en bil på herr
Skårman eller herr Karlsson. Sedan far
denne illvillige man omkring och felparkerar
runt om i landet, och så småningom
blir det herr Skårman eller
herr Karlsson som får betalningsföreläggande
för dessa parkeringsböter.
Man behöver nämligen inte legitimera
sig när man inregistrerar en bil utan
man kan bara uppge ett namn och en
adress.

Jag har här ett litet tidningsurklipp
om en dam i Göteborg som plötsligt
upptäcker att hon lär vara ägare till
en Saab. Hon får krav på att skatten
skall betalas. Den person som inregistrerat
bilen har snällt och beskedligt
betalat in skatt till länsstyrelsen för både
1967 och 1968 men inte för 1969,
och så får den här damen besked om
att hon är skyldig att betala bilskatt.
Hon skulle naturligtvis också vara
skyldig att betala parkeringsböter, om

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

vederbörande gjort sig skyldig till parkeringsförseelser.
Nu är det bevisat
att den här damen aldrig ägt någon bil
och troligen aldrig kommer att äga någon,
men hon står i bilregistret antecknad
som ägare. Så länge denna
lucka finns i lagen kan vem som helst
av oss råka ut för sådana här saker.

Jag har hört sägas att det skall finnas
en utredning som skall framlägga
nya förslag i fråga om bilregistrering.
Såvitt jag förstår kan nya regler inte
komma att gälla förrän fr. o. in. 1974,
och under tiden skulle en hel del illvilliga
människor kunna utnyttja denna
lucka i lagen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Propositionens syfte
med de föreslagna reglerna om ägaransvar
för parkeringsförseelser är ju
att minska antalet parkeringsförseelser.
Om det syftet är majoriteten och
minoriteten i utskottet uppenbarligen
ense.

Frågan gäller alltså vilket som bäst
gagnar detta syfte: propositionens lösning
eller det förslag som reservanterna
lägger fram på en punkt, nämligen
när det gäller uthyrning av bilar. Om
en person hyr en bil och felparkerar
den, kan enligt propositionens förslag
ägaren av bilen, alltså den som har
hyrt ut bilen, komma att få betala parkeringsböterna.
Den som hyr bilen vet,
att om han felparkerar bilen så blir
inte han utan uthyraren betalningsskyldig,
om det inte kan utrönas vem som
gjort sig skyldig till felparkeringen.
Precis som nu är fallet med ägare av
bil kan ju även den som har hyrt bilen
slippa undan böter genom att säga att
det inte var han som använde bilen vid
tillfället. Kan man inte bevisa att det
var han som använde bilen så kan man
inte heller döma honom för felparkering.
Då blir det alltså enligt propositionens
förslag den som hyr ut bilen
som får betala böterna. Jag anser att
detta inte är något effektivt medel för

3f Första kammarens protokoll 1S69. Nr 42

Ang. ägaransvaret vid parkeringsförseelser
att avhålla den som har hyrt bilen från
att felparkera. Om däremot enligt reservanternas
förslag den som har hyrt
bilen får samma ansvar som ägaren
vid felparkering och får betala parkeringsböterna,
då är det uppenbarligen
större anledning att tro att han undviker
att parkera fel, eftersom påföljden
då drabbar honom själv.

Frågan om att uthyraren skall höja
sina taxor är väl för det första av begränsat
intresse, eftersom det här är
fråga om att minska felparkeringarna,
och för det andra säger även utskottet
att uthyraren inte kan ta ut de böter
som han får betala av den som hyrt
bilen. Det skulle ju strida mot principen
att man inte får flytta över ett
straffrättsligt ansvar på en annan person.
Skillnaden är alltså, herr talman,
att med reservanternas förslag får den
som hyr bilen ett personligt intresse
av att undvika felparkering därför att
han själv drabbas av böterna, om han
felparkerar. Men enligt propositionens
förslag får han precis som ägarna nu
stora möjligheter att undgå parkeringsböterna.
Då ställer jag frågan: Vilket
av dessa två system är bäst ägnat att
leda till den åsyftade minskningen av
parkeringsförseelserna? Jag tycker,
herr talman, att svaret är rätt klart.
Det måste vara effektivare att lägga
ansvaret på den som hyr bilen. Jag kan
inte finna annat än att det måste vara
ett i och för sig förklarligt förbiseende
i propositionen. Jag tycker att tredje
lagutskottet skulle ha kunnat rätta till
detta. Jag tror inte att det hade blivit
några politiska förvecklingar mellan
kommunikationsministern och tredje
lagutskottets majoritet om så hade skett.
Det är naturligtvis glädjande att herr
Karlsson säger att om farhågorna visar
sig vara berättigade så kommer en rättelse
till stånd. Men varför inte göra
denna rättelse redan nu?

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Torsdagen den 11 december 1969

36 Nr 42

Ang. ägaransvaret vid parkeringsförseelser

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Varför vi inte gör denna
rättelse redan nu, herr Ernulf, sammanhänger
med att vi är övertygade
om att det system som föreslås i propositionen
är tilltäckligt för att klara
detta problem. Sedan vill jag säga till
herr Ernulf att ju ändå inte den som
hyr bilen är fullständigt oansvarig. Det
är han som har fört bilen, och det är
han som i första hand skall erlägga böterna.
Skulle det emellertid visa sig att
det är oklart — om man inte genom en
undersökning kan få fram det verkliga
förhållandet — blir det givetvis uthyraren
som får betala. Men det drabbar,
herr Ernulf, den som vid tillfället har
fört bilen, under förutsättning att man
kan bevisa vem det är. I det fallet är
det ingen skillnad mot det system som
vi förordar i andra avseenden. Det här
är en konsekvens av det beslut som föreslås
för andra medborgare.

Till herr Axel Andersson vill jag säga
att det var en mycket långsökt historia
som han drog. Det är väl inte
så folk i allmänhet ringer och inregistrerar
bilar på andra människor, och
om de gör det så kommer väl det verkliga
förhållandet att visa sig så småningom.
Om exempelvis herr Axel Andersson
skulle inregistrera en bil på
mig och jag får ett skattekvitto från
länsstyrelsen som visar att jag skall betala
bilskatt, är det självklart att jag
opponerar mig och säger att jag inte
har någon bil med ifrågavarande nummer,
och då får det bli en undersökning
om hur det i verkligheten ligger
till. Det här är ju ett exempel som möjligen
kan existera i tankevärlden men
knappast i realiteten. Vi skall väl akta
oss för att dra upp sådana ting i den
här diskussionen. Det är möjligt att ett
kryphål finns i lagen, men det är över
huvud taget ingen anledning att försöka
ändra på detta. Om vakna människor
blir krävda på bilskatt och inte
har någon bil är det klart att de opponerar
sig. Herr Axel Anderssons exem -

pel är teoretiskt, det har ingen praktisk
betydelse.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Först vill jag säga att vi
som stöder reservationen naturligtvis
anser att propositionen är ett steg i
rätt riktning. Vi tycker emellertid att
man har lämnat en lucka i förslaget
som borde täppas till.

Herr Göran Karlsson säger att det
föreslagna systemet är till fyllest och
påpekar att den som hyr en bil i första
hand drabbas av parkeringsböter, nämligen
om det kan bevisas att det var
han som parkerade fel. Detta är alldeles
riktigt. Det är nuvarande system
som departementschefen har funnit
otillfredsställande därför att ägaren av
bilen undgår ansvar genom att helt enkelt
påstå att han inte kan erinra sig
om det var han som förde bilen. Propositionen
och utskottsmajoritetens förslag
lämnar nu samma möjlighet att
undgå parkeringsböterna för den som
hyr bilen genom att denne säger att han
inte minns om det var han som förde
bilen vid tillfället i fråga.

Reservanterna menar att den möjligheten
skall betas den som hyr bilen, på
samma sätt som man enligt propositionens
förslag hindrar ägaren att använda
denna metod för att slippa parkeringsböter.
Reservanternas förslag är
alltså bara ett fullföljande av propositionens
tankegång för att undanröja
möjligheterna att smita från parkeringsböter
inte endast för ägaren — som
propositionen föreslår — utan även för
den som hyr bilen.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Göran Karlsson
påstod att den lucka i lagen som jag
påvisat inte har någon betydelse. Han
kunde inte tänka sig att det över huvud
taget i sinnevärlden kunde finnas
något exempel på detta.

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

Herr Göran Karlsson kan ju fråga
den fru i Göteborg som jag nämnde,
som hade fått en Saab inregistrerad i
sitt namn, om vad hon tänkte när myndigheterna
lade beslag på en del av de
pengar som hon skulle få i återbäring
På skatten. Nog måste hon ha känt det
litet besvärligt.

Det är inte ett enstaka exempel. Ett
par dagar senare kunde man i tidningarna
läsa om Tommy Blom, också från
Göteborg, som plötsligt får veta att han
är ägare till en bil. Han gjorde som herr
Karlsson påstod att han skulle göra om
jag hade inregistrerat en bil i hans
namn, han protesterade. Men vad hände?
Jo, kronofogdemyndigheten tog 175
kronor i införsel på hans lön. Man kan
naturligtvis påstå att sådant är ovanligt,
men det förekommer.

Nu har det kanske inte direkt med
denna fråga att göra, men om förslaget
blir genomfört — och det blir det ju —-att ägaren har ansvaret för alla felparkeringar
och annat, så kan det locka
ytterligare personer som vill skoja att
utnyttja denna lucka i lagen.

Jag har velat framhålla detta därför
att jag hoppas att någon i justitiedepartementet
läser detta — jag är inte
alldeles säker på att man brukar göra
det, men hoppas kan man ju alltid —
och att man där gör något för att täppa
till denna lucka i lagen.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Den fråga som här diskuteras,
d. v. s. huruvida man skulle
göra undantag från propositionens huvudsakliga
innehåll när det gäller uthyrningsbilar,
bör väl ses från den utgångspunkten
att uthyrningsverksamheten
har sin motsvarighet i andra
sammanhang, även om fallen i övrigt
inte liknar varandra. Yi har ju firmor
som kanske äger både 50 och 100 bilar.
Det finns anställda som kör dessa bilar.
Man kan med viss sannolikhet dra en
parallell mellan uthyrningsverksamhet
och verksamhet i denna form.

Ang. ägaransvaret vid parkeringsförseelser
Vi skall alltså ha klart för oss att vi
rör oss inom ett relativt stort område
— vi har de som bara har sin egen bil
att ta ansvar för, och vi har firmabilsverksamheten.
Det sistnämnda har en
viss parallell med uthyrningsverksamheten.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Till herr Axel Andersson
vill jag säga att den fråga han tagit
upp ligger helt vid sidan om den
sak vi diskuterar. Med den utgångspunkten
kan man avstå från att replikera,
men en sak vill jag i alla fall
tillägga. Om det kan bevisas att vederbörande
inte är ägare av en bil så är
det självklart att han inte skall betala
vare sig bilskatt eller andra pengar för
den som kronofogdemyndigheten kan
ha krävt honom på vid något tillfälle.
Det hela får naturligtvis ordnas upp
på laglig väg, och frågan är ju ganska
enkel. Det var väl bara så att herr Axel
Andersson sökte en anledning att få
deltaga i denna debatt — jag kan inte
finna något annat skäl för honom att
ta upp denna fråga.

Till herr Ernulf vill jag säga att skillnaden
mellan utskottsmajoritetens och
minoritetens förslag är den att om utskottsmajoritetens
förslag följs så kommer
samhället alltid att få pengar när
böter döms ut för den som kör bilen eller
hyr ut den. Det måste väl vara rimligt
att man i det fallet är likställd med
andra bilägare. Då har samhället fått
pengar för den förseelse som blivit begången
och sedan ankommer det på biluthyraren
att klara ut vem som kört
bilen, och han får då ta ut pengarna
den vägen. Har han dessutom satt in i
hyresavtalet att det åligger föraren av
bilen att betala denna summa, så är
det egendomligt om man inte på detta
sätt kan klara upp det hela.

Herr talman! Jag vidhåller därför yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.

Torsdagen den 11 december 1969

38 Nr 42

Ang. ägaransvaret vid parkeringsförseelser

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Herr Göran Karlssons
uttalande att propositionens förslag garanterar
att böterna betalas är i och
för sig riktigt; även reservanternas förslag
garanterar att böterna betalas. Men
som jag försökte framhålla i mitt första
anförande så är det väsentliga inte att
staten skall få in så mycket parkeringsböter
som möjligt, utan vilket system
som bäst är ägnat att begränsa
antalet parkeringsförseelser. Jag vidhåller
att det är ett bättre system att
den som hyr bilen vet med sig att om
bilen felparkeras medan han hyr den
så får han svara för detta, även om det
inte kan bevisas att det är han som
ställt bilen fel. Jag anser inte att uthyrningsbolaget
genom avtal kan ålägga
den som hyr bilen att betala böterna
för uthyrningsbolaget. Ett sådant avtal
skulle enligt min mening strida mot
svenska rättsprinciper. Men det måste
vara riktigast att den som frestas att
parkera bilen fel vet med sig att han
själv får betala böterna och inte någon
annan.

Till statsrådet Norling vill jag säga
att jämförelsen mellan de anställda
chaufförerna och den som hyr bilen
inte stämmer riktigt. Den som hyrt en
bil av ett uthyrningsbolag för en bestämd
taxa, har därmed klarat av det
ekonomiska mellanhavandet med uthyrningsbolaget
och har ju ingen press på
sig om han frestas parkera fel. Däremot
är förhållandet annorlunda mellan
de anställda chaufförerna och deras arbetsgivare.
Om arbetsgivaren får alltför
många bötesbelopp att betala för
parkeringsförseelser från chaufförernas
sida, har han ju möjlighet att vända
sig mot chaufförerna och säga till dem
att så här får det inte fortgå. Någon
motsvarande möjlighet har inte uthyrningsbolagen.

Jag hade hoppats att statsrådet skulle
förklara att propositionens förslag innehåller
ett litet förbiseende i fråga om
den som hyr en bil och att det, som utskottet
säger, skall rättas till om olä -

genheterna blir påtagliga. Då hade man
kunnat hoppas på att felet skulle kunna
rättas till, om inte nu så dock nästa
år.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund ånyo övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående vardera
punkten A och B samt vidare särskilt
rörande punkterna G och D.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Skårman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 22.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Olsson, Johan, (ep) anmälde,
att han vid den nu företagna voteringen
avsett att rösta nej men av misstag
nedtryckt ja-knappen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
C och D.

Ang. hyresvärds reparationsskyldighet

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 62, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen (1968:346) angående ändring
i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom jämte
motion i ämnet.

Genom en den 30 oktober 1969 dagtecknad
proposition, nr 161, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen (1968:
346) angående ändring i lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom.

I propositionen hade föreslagits, att
länsstyrelse, om särskilda skäl förelåge,
skulle få medgiva undantag från bestämmelserna
i 15 § andra stycket hyreslagen
om hyresvärds reparations -

Ang. hyresvärds reparationsskyldighet
skyldighet i fråga om lägenhet som innehades
på grund av upplåtelse av andelsrätt
i bostadsförening eller bolag
som dreves utan eget vinstintresse.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat en i anledning av
propositionen väckt motion, nämligen
motionen II: 1298, av herrar Lindkvist
och Svenning, i vilken motion yrkats,
att riksdagen skulle avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 161.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen med avslag på motionen
II: 1298 måtte antaga det i propositionen
nr 161 framlagda lagförslaget.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Torsten Hansson
och Svenning (båda s).

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Till tredje lagutskottets
utlåtande nr 62 är fogat ett särskilt yttrande,
som har avgivits av herr Svenning
i andra kammaren och av mig i
denna kammare. Yttrandet baseras på
en motion i andra kammaren av herrar
Lindkvist och Svenning, vari tas upp
vissa synpunkter på reparationsfrågorna
i s. k. bostadsföreningar.

Motionen och det särskilda yttrandet
trycker på det onödiga i att så här
snabbt efter hyreslagens reformering
komma med ändringar när det gäller
reparationsplikten. Vi har i hyreslagen
en klar gränsdragning mellan rutinerna
när det gäller hyresrätt och bostadsrätt.
Vad som nu sker är att en
gränsföreteelse, som enligt vår uppfattning
bör räknas till hyresrättens område,
behandlas så som är stadgat när
det gäller bostadsrätt.

Vi har i stort sett bara velat konstatera
att den lagliga grunden för att
jämställa bostadsföreningarna med bostadsrättsföreningarna
enligt vår uppfattning
är litet för diffus. Reparationsfrågorna
när det gäller bostadsföreningarna
borde rimligen alltjämt

40 Nr 42 Torsdagen den 11 december 1969

Ang. rätt för kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

behandlas på samma sätt som beträffande
hyresförhållanden.

Vi tycker inte att denna fråga är stor
nog att drivas längre än så här, men vi
vill ha uttalat att riskerna för prejudicerande
verkningar bör beaktas i fortsättningen.
Bostadsföreningarna har —
det vill vi gärna understryka — skötts
på ett sätt som inte ger anledning till
större farhågor. Rent logiskt tycker vi
emellertid att denna ändring är onödig
och vi vill, som sagt, trycka på att
man bör undvika prejudicerande fall.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. rätt för kommun att övertaga tillstånd
till linjetrafik med buss

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 63, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till kungörelse om ändring i förordningen
(1940: 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m., dels motioner
i ämnet, dels ock motion om rätt
för det allmänna att förvärva vissa trafikföretag,
m. m.

Genom en den 30 oktober 1969 dagtecknad
proposition, nr 155, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden,

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändring i förordningen
(1940: 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.,

dels föreslagit riksdagen att bifalla
det förslag i övrigt, om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

I propositionen hade föreslagits ändring
av bland annat 19 § förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m. Kommun avsåges därmed få särskild
rätt att övertaga tillstånd till linjetrafik
med buss. Enligt förslaget skulle
trafiktillstånd kunna återkallas och
i stället meddelas kommunen när den
gjorde sannolikt, att trafikförsörjningen
i orten eller bygden främjades om
trafiken utövades av kommunen. Bifölles
kommunens ansökan vore kommunen
skyldig att på begäran av den
förre tillståndshavaren lösa in tillgångar
som använts i rörelsen eller i vissa
fall rörelsen som sådan. Frågan om
villkoren vid inlösen skulle avgöras av
en särskild värderingsnämnd, gemensam
för hela landet. Talan mot nämndens
beslut skulle icke få föras. Samma
rätt att övertaga trafiktillstånd skulle
tillkomma landstingskommun, kommunalförbund
och kommunalt trafikföretag.
En motsvarande företrädesrätt
skulle gälla vid nyetablering.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna I:

1120, av herr Bengtson m.fl., och II:
1294, av herr Hedlund m.fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 155 besluta, att

I. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om bestämmelser innebärande dels
att såväl regionala som kommunala
transportförsörj ningsplaner upprättades
på i motionerna anförda grunder,
dels att förluster som uppkomme genom
tillgodoseende av kravet på tillfredsställande
transportförsörjning i
glesbygderna skulle bäras av staten,
samt

II. beslut av den värderingsnämnd,
som skulle avgöra ersättningsfrågor,
skulle kunna överklagas till Kungl.
Maj :t;

B. de likalydande motionerna I:

1121, av herr Strandberg m.fl., och II:
1293, av herr andre vice talmannen
Cassel m. fl., vari yrkats, att riksdagen

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

Ang. rätt för kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss
skulle avslå Kungl. Maj:ts proposition saklig överensstämmelse med vad denr
155; ävensom partementschefen förordat;

C. de likalydande motionerna I: C. att motionerna 1:1120 och II:

1122, av herrar Åkesson och Ottosson, 1294 i de delar, som ej omfattades av

samt II: 1295, av herr Hovhammar hemställan under B, ej måtte föranleda
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen någon riksdagens åtgärd; samt

skulie avslå Kungl. Maj:ts proposition n. att motionen 1:347 ej måtte förnr
155. anleda någon riksdagens åtgärd.

Vidare hade utskottet behandlat en
fristående motion, nämligen I: 347, av
herr Berglund, i vilken anhållits, att
riksdagen måtte besluta,

dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning —
med beaktande av i denna motion redovisade
synpunkter —- om tillskapande
av en särskild lagstiftning som gåve
det allmänna som huvudman för den
kollektiva lokaltrafiken legala möjligheter
att snabbt och på rimliga villkor
förvärva eller inlösa kollektivtrafikföretag
av betydelse för en ändamålsenlig,
samhällsekonomisk samordning,
utbyggnad och drift av ett kollektivt
trafiksystem i en region,

dels ock samtidigt i skrivelsen till
Kungl. Maj:t hemställa om statens järnvägars
aktiva medverkan till ändamålsenliga
lösningar av kollektiva trafiksystem
för en region.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1121 och II: 1293 samt I: 1122
och IT: 1295;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1120 och II: 1294, såvitt
avsåge frågan om rätt att föra talan
mot den särskilda värderingsnämndens
beslut,

dels lämna det vid propositionen nr
155 fogade förslaget till kungörelse om
ändring i förordningen (1940:910) angående
yrkesmässig automobiltrafik
in. m. utan erinran,

dels bifalla förslaget att den 1 januari
1970 skulle inrättas den nyssnämnda
värderingsnämnden i huvud -

Reservationer hade avgivits
vid A i utskottets hemställan

I, beträffande frågan om lämpligheten
av att genomföra Kungl. Maj :ts förslag,
av herrar Åkesson (fp), Ebbe
Ohlsson (m) och Krönmark (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 1121
och II: 1293 samt I: 1122 och II: 1295

dels avstyrka det vid propositionen
nr 155 fogade förslaget till kungörelse
om ändring i förordningen (1940:910)
angående yrkesmässig automobiltrafik
in. m.,

dels avslå förslaget att den 1 januari
1970 skulle inrättas en värderingsnämnd
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat; vid

B i utskottets hemställan

II, beträffande frågan om rätt att föra
talan mot värderingsnämndens beslut,
av herrar Nils-Eric Gustafsson
(ep), Skärman (fp), Tobé (fp) och
Josef son i Arrie (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1120 och II: 1294,
såvitt avsåge frågan om rätt att föra
talan mot den särskilda värderingsnämndens
beslut,

dels lämna det vid propositionen nr
155 fogade förslaget till kungörelse om
ändring i förordningen (1940: 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik
m. m. utan erinran,

42 Nr 42 Torsdagen den 11 december 1969

Ang. rätt för kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

dels bifalla förslaget att den 1 januari
1970 skalle inrättas den nyssnämnda
värderingsnämnden i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat med den
ändringen, att talan mot nämndens beslut
skulle få föras hos Kungl. Maj:t.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Den proposition som
tredje lagutskottet har behandlat går ut
på att kollektiv busstrafik i vissa fall
skall kunna övertagas av kommunerna.

Näringslivet har stor betydelse för
människorna ute i bygderna och det
måste få utvecklas på ett normalt sätt
för att de mindre tätorterna och landsbygden
skall kunna leva vidare. Detta
kan vi inte bortse ifrån. Om näringslivet
ute i bygderna skall kunna utvecklas
normalt måste det finnas ett
kollektivt trafiksystem som fungerar.
Det måste vara så utformat att normala
förbindelser kan upprätthållas inom
hela landet. SJ gör vissa nedläggningar
av linjer vilka som sådana ej är lönande.
Dessa indragningar löser inga problem
för näringslivet i en bygd. Det
måste bli en samköming inom landet
som fungerar riktigt både för godstrafiken
och för persontrafiken.

Enligt propositionen skall busstrafiken
inom kommunerna överföras från
privata företag till kommunerna, vilka
skall överta företag som ur ekonomisk
synpunkt inte går bra.

Jag ifrågasätter huruvida ett förslag
av den innebörden löser de trafikproblem
som finns inom en rad kommuner.
Många människor har inte råd att
köpa bil, och de måste enligt min mening
ges möjligheter att använda det
kollektiva trafiksystemet. Vissa städer
och större tätorter har ett lokalt trafiksystem
som fungerar inom närområdet.
Ofta går dessa busslinjer ekonomiskt
dåligt.

Ett lokalt trafiksystem inom landsortskommunerna
skulle ur lönsamhetssynpunkt
inte bära sig. Följden
skulle bli högre skatter inom kommu -

nerna. Vi har i riksdagen beslutat att
bidrag skall utgå till vissa olönsamma
busslinjer. Jag anser att denna ordning
skall gälla inte bara för vissa områden
utan omfatta ett för hela landet
gemensamt trafiksystem.

Enligt min mening skall en samordning
ske av vårt kollektiva trafiksystem
avseende hela landet. En sådan
samordning är nödvändig för att näringslivet
inom mindre tätorter och på
landsbygden över huvud taget skall
fungera på ett normalt sätt. Trafikproblemet
inom kommunerna löses inte
genom att kostnaderna övervältras på
kommunerna.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
A I.

Herr OHLSSON, EBBE, (m):

Herr talman! Litet var börjar vi väl
bli betänksamma över alla stora åtaganden
som våra kommuner, ej enbart de
större, under de senaste åren har fått
sig ålagda och som inte uteslutande
härrör från kommunalmännens ambitioner
och en vilja att vara med sin
tid utan i minst lika hög grad har sin
grund i statsmakternas beslut och ålägganden.

I propositionen nr 155 möter oss inte
ett förslag om ålägganden men väl ett
förslag som innebär rätt för kommunerna
att under vissa förhållanden
överta annans trafiktillstånd, även om
företaget är aldrig så bra skött. När
kommunen sedan på sin hemställan har
fått ett sådant tillstånd blir den skyldig
att på begäran av den tidigare innehavaren
lösa in de tillgångar som
har använts i rörelsen. Men inlösandet
blir — och detta förefaller mig vara
särskilt groteskt — inte en affär
mellan kommunen och linjeinnehavaren,
utan här träffas avgörandet av en
särskild värderingsnämnd som skall
vara gemensam för hela landet, bestående
av tre ledamöter som samtliga
skall utses av regeringen eller departementschefen.
Vi skall observera att

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

Ang. rätt för kommun att
någon talan mot nämndens beslut inte
får föras. Nämnden blir alltså både
första och sista instans.

Tredje lagutskottets majoritet har accepterat
förslaget i propositionen och
hemställer om riksdagens bifall till
denna.

I en reservation som har fogats till
detta ärende yrkas avslag på Kungl.
Maj :ts proposition. På åtskilliga håll
kommer förslaget att uppfattas såsom
en strävan från statsmakternas sida att
ytterligare överflytta ansvar och kostnader
på kommunerna. Man kan nog
inte påvisa att de privata linjeföretagen
skulle vara mindre effektivt skötta än
de av samhället ägda. Snarare är det
tvärtom.

Risken för en sämre service är enligt
vårt förmenande tämligen stor.
Även efter kommunblocksbildningen är
många kommuner i de södra landsdelarna
små i jämförelse med de flesta
av våra Norrlandskommuner. Många
privata linjer går i södra Sverige genom
mer än en kommun. Ett beslut om
kommunalisering — eller tvångsinlösen
av annans egendom, som är ett mera
adekvat uttryckt för vad det verkligen
är fråga om — kan vålla stor förtret
för människor i en grannkommun då
andra synpunkter beträffande linjesträckning
etc. kan framläggas i den
kommun som begärt tvångsinlösen.

Ur propositionen kan man inhämta
att det för närvarande pågår två statliga
utredningar, som berör rationaliseringsfrågorna.
Den ena är 1968 års
bussbidragsutredning, som skall överse
formerna för ett nytt system för bidrag
till icke lönsamma busslinjer på
landsbygden. Den andra, som tillsatts
i år, skall lägga fram förslag till åtgärder
för att främja en ur samhällsekonomisk
synpunkt bättre företagsstruktur
inom hela den yrkesmässiga
vägtrafiken.

Varför nu denna brådska? Kunde
man inte med fördel ha inväntat resultaten
av de utredningar som pågår?
Kanske kommer man där att finna and -

övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

ra lösningar. Vi reservanter anser också
att i de fall då kommunerna finner
det med sina intressen förenligt att understödja
kollektiv trafik, i den mån
den behöver understödjas, sker detta
enklast genom bidrag till redan existerande
företag. En sådan form kan hållas
under kontroll. Den föreslagna mer
toden för bidragsgivning kan, i den
mån den kommer till utförande, i vissa
fall innebära hasard med skattemedel.

Herr talman! Med stöd av det anförda
yrkar jag bifall till reservationen
vid A i utskottets hemställan.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Frågan om kollektivtrafikens
ordnande är självfallet ett stort
problem för många av våra kommuner,
inte minst våra storstäder. Jag tror inte
att vi i dag skall behöva föra en debatt
på den punkten. Vi torde vara eniga om
att en kraftsamling bör komma till
stånd för att skapa så bra förhållanden
som möjligt för trafikanterna.

Herr talman! Det har blivit allt vanligare
att regeringen framkastar olika
departementspromemorior som underlag
för propositioner. Det nu föreliggande
förslaget kan i princip jämföras
med expropriationslagstiftning. Så omfattande
ingrepp i den enskilda äganderätten
som det här är fråga om borde
verkligen vara grundade på noggrant
analyserade lagformuleringar.
Jag tror inte att riksdagen skulle vara
villig att godtaga expropriationslagar
som är så dåligt underbyggda som det
föreliggande förslaget.

Trots mycket stark kritik från flera
remissorgan går departementschefen
helt förbi några av de grundläggande
principerna.

I föreliggande kungörelseförslag står
i 12 § följande: ”Om kommun, landstingskommun
eller kommunalt trafikföretag
söker tillstånd till linjetrafik med
omnibus och gör sannolikt, att trafikförsörjningen
inom orten eller bygden
främjas, om ansökningen bifalles, äger

44 Nr 42 Torsdagen den 11 december 1969

Ang. rätt för kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

kommunen, landstingskommunen eller
företaget företräde framför annan sökande.
”

I 19 § 2 mom. står följande: ”År sökanden
kommun, landstingskommun
eller kommunalt trafikföretag och avser
ansökningen linjetrafik med omnibus,
skall återkallelse ske, när sökanden gör
sannolikt, att trafikförsörjningen inom
orten eller bygden främjas, om trafiken
utövas av sökanden.”

Herr talman! Onekligen måste man
fråga vad som menas med att sökanden
gör sannolikt. På vilket sätt och med
vilka metoder skall detta ske? Jag kan
ställa den frågan till vår ärade kommunikationsminister,
som är här nu. Får
en lagstiftning vara hur löslig som
helst?

Och vad värre är: Det torde vara
helt omöjligt för en kommun att vid
framställningar såväl om nytt tillstånd
jämlikt 12 § som i samband med återkallelse
av tillstånd jämlikt 19 § redovisa
det ekonomiska utfallet — av den
enkla orsaken att beslut om återkallelse
prövas innan frågan om de ekonomiska
inlösenvillkoren upptages till behandling.
Min fråga på den punkten är:
Måste inte de ekonomiska aspekterna
medtagas vid bedömningen då det gäller
att utfärda trafiktillstånd? På vilket
sätt kan annars en kommun göra
sannolikt att man kan främja trafikutvecklingen? Om

det i dag förekommer brister,
vilket nog torde vara fallet på en del
ställen, så är detta enligt mitt sätt att
se enbart ett bevis på bristande vilja
till samförstånd mellan kommunen och
det enskilda bussföretaget. Men redan
i dag gällande kungörelser torde vara
tillräckliga, då länsstyrelsen redan nu
kan ingripa om så skulle visa sig vara
nödvändigt.

Vi har i en motion från moderata
samlingspartiet också pekat på hur oerhört
lösligt bestämmelserna om inlösen
är utformade. Man använder tydligen
en ny tolkning av gängse affärstermer
och blandar ihop substansvär -

den och marknadsvärden, varefter man
lösligt skisserar en hel del undantagsregler.
Det är den gamla goodwillprincipen
som man försöker införa —- på
ett för mig ganska obegripligt sätt. På
så lösligt utformade bestämmelser föreligger
förslag om lagstiftning av expropriationskaraktär.

Herr talman! Ett så lösligt utformat
expropriationshot som nu åsyftas kommer
att sväva över alla våra privata
bussföretag. Negativa verkningar är
därmed uppenbara och främjar icke
trafikutövningen. Som jag inledningsvis
sade, torde vi vara överens om att
denna behöver ordnas på ett bättre
sätt.

Jag yrkar bifall till reservationen vid
punkten A.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservation II.

Enligt lagförslaget, som jag i övrigt
biträder, skall värderingen ske genom
en värderingsnämnd på tre ledamöter.
Det absurda med denna nämnd är
att det inte skall gå att överklaga dess
beslut. Såvitt jag känner till är det endast
enligt lagen om skiljemannaförfarande
som något sådant förekommer,
men där väljer ju parterna var sin skiljeman,
och de två väljer en tredje. Att
man när det gäller en nämnd, som är
tillsatt av Kungl. Maj :t, inte skulle få
överklaga dess beslut eller få det prövat
av högre instans, som väl i detta
fall skulle bli regeringen, tycker jag är
fullständigt otänkbart.

Jag ber att än en gång få yrka bifall
till reservation II.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att något spinna vidare på herr Strandbergs
synpunkter och liksom han opponera
mig mot vad som föreslagits. Jag
gör det med tanke på den rättsosäkerhet
som uppstår för en hittillsvarande

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

Ang. rätt för kommun att
tillståndshavare genom den föreslagna
ordalydelsen av lagtexten.

Enligt förslaget skall ett givet trafiktillstånd
kunna återkallas och i stället
meddelas kommunen, när kommunen
gör sannolikt att trafikförsörjningen i
orten eller bygden främjas därigenom.
Då det gäller faderskapet till utomäktenskapliga
barn — som vi talade om i
förra veckan — tillfogas ju att det med
hänsyn till samtliga hithörande omständigheter
görs sannolikt, men här
har man inte gått så långt.

”Gör sannolikt”, heter det. Detta är
ett mycket svagt rekvisit. Det är ett
blygsamt krav på bevisning som här
tydligen uppställes. Man måste komma
ihåg att den som drabbas är den hittillsvarande
tillståndshavaren. Han behöver
inte ha misskött sig. Han har
kanske till och med skött trafiken mycket
bra men han blir i alla fall utsparkad
på mycket lösa grunder. Med den
föreslagna ordalydelsen kan det rent av
räcka att kommunen önskar ta hand
om trafiken. Då förutsattes det uppenbarligen
att kommunen som det allmännas
företrädare har helt andra möjligheter
och helt andra insikter av nära
nog gudomligt ursprung att sköta
trafikförsörjningen.

Frågan har en mycket vid principiell
innebörd som sträcker sig utöver det
nu föreliggande fallet. Den ena dagen
gäller det en kommunalisering av busstrafiken,
den andra dagen kanske något
annat, t. ex. taxitrafiken, rätten att
bedriva kioskrörelse eller hotellrörelse.
Det borde åtminstone krävas att kommunen
styrkt att den kan sköta trafiken
bättre. Rätten får enligt min mening
inte på detta vis sitta i spjutstångs
ände.

Jag yrkar bifall till reservation A I
av herr Åkesson m. fl.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Den kollektiva trafikens
ordnande utgör ju ett mycket viktigt
led i den nutida samhällsplaneringen.

övertaga tillstand till linjetrafik med buss
Det gäller i allra högsta grad tätorternas
planering. Kommunikationsfrågornas
lösning är emellertid inte enbart
ett problem för tätortsregioner. I
lika hög grad gäller det vid den nutida
samhällsplaneringen att ge invånarna
i glesbygderna tillgång till goda kollektiva
trafikmedel.

Samhällsplaneringen beslutas och genomförs
i samhällets regi. Samhället
har också exempelvis vid byggnadslagstiftning
olika medel till sitt förfogande
för att genomföra sina intentioner
på samhällsplaneringens område.

Inom den viktiga sektor av samhällsplanering
som den kollektiva trafiken
utgör har emellertid samhället i dag
helt otillräckliga medel till sitt förfogande
för att kunna inordna den icke
samhällsägda kollektiva trafiken under
den allmänna målsättningen att alla
medborgare skall tillförsäkras en god
och såvitt möjligt likvärdig samhällelig
service. Den snabba struktuförändring
som samhället nu undergår ställer ökade
krav på samhälleliga insatser för
kommunikationsfrågornas lösning. Avsaknaden
av legala möjligheter för samhället
att genomföra sina intentioner
beträffande den kollektiva trafiken har
därför blivit alltmer besvärande.

Utvecklingen på trafikens område efter
andra världskriget har otvetydigt
visat behovet av ökade samhälleliga insatser
till förmån för kollektivtrafiken.
Numera står det således klart att man
vid en avvägning av resurserna inom
tätortsregionerna mellan privatbilism
och kollektivtrafik måste satsa kraftigt
och målmedvetet på kollektivtrafiken
för att över huvud taget inom ramen
av samhällets resurser kunna klara de
för en tätortsregions bestånd och utveckling
livsviktiga kommunikationsfrågorna.

Kravet på att samhället skall få bättre
förutsättningar till aktiva åtgärder
på kollektivtrafikens område ökar inte
minst genom att samhället behöver ett
bättre utgångsläge i form av konkurrenskraftig
kollektivtrafik när det gäl -

46 Nr 42 Torsdagen den 11 december 1969

Ang. rätt för kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

ler att balansera förhållandet mellan
kollektivtrafiken och privatbilismen.
Detta kräver mycket stora investeringar
i väg- och gatubyggande, och nackdelarna
i fråga om luftföroreningar och
buller har blivit ett problem som alltmer
uppmärksammas.

Biltätheten ökar snabbt, och den beräknas
vara fördubblad på 1980-talet.
Gatumark och allmänna platser kommer
inte att räcka till för att täcka parkeringsbehovet
och samtidigt klara den
rörliga trafiken ens i de tätorter som
inte har mer än 10 000 invånare. Antingen
måste åtgärder sättas in för att
begränsa biltrafiken till förmån för
kollektivtrafiken, eller också måste man
vidtaga speciella åtgärder för att tillfredsställa
biltrafikens intressen. I ett
sådant val är det från samhällets synpunkt
billigare och bättre, eller helt
enkelt nödvändigt, att satsa på kollektivtrafiken.

Storstockholmsregionen har helt naturligt
givit den första men ingalunda
enda bekräftelsen på nödvändigheten
av en kraftig samhällelig satsning på
den kollektiva persontrafiken inom en
tätortsregion. Frågan har eller kommer
inom en nära framtid att få samma aktualitet
för Mälardalsregionen, Göteborgsområdet,
Malmö- och Hälsingborgsregionen
och de flesta andra regioner
i landet.

Kommunikationsfrågornas lösning
genom samhälleliga insatser är således
inte enbart en fråga för tätortsregionerna.
I lika hög grad gäller det att
förse glesbygdernas invånare med tillfredsställande
transportförsörjning genom
en samhällelig satsning på den
kollektiva persontrafiken.

När det gäller den samhälleliga insatsen
på detta område för glesbygderna
vill jag erinra om det särskilda
statliga stödet till statens järnvägar för
driften av s. k. trafiksvaga banor och
om det statliga stödet åt busstrafikrörelser
i glesbygderna. Förbättrade möjligheter
för samhället att lösa glesbygdernas
kommunikationsfrågor behövs

emellertid. De successivt ökande samhälleliga
insatserna och de växande
kommunala engagemangen på trafikområdet
innebär att samhället på ett
helt annat sätt än tidigare stöder den
kollektiva persontrafiken. Enbart i
Storstockholmsregionen satsar Kommunalförbundet
för Stockholms stads
och läns regionala frågor, som är huvudman
för den kollektiva trafiken inom
regionen, år 1969 cirka 200 miljoner
kronor på uppgiften att tillförsäkra
regionens invånare en tillfredsställande
kollektivtrafik med en för invånarna
acceptabel taxenivå.

Då det gäller att tillgodose behovet
av en god trafikförsörjning, spelar kollektivtrafiken
med buss en viktig roll.
Det kommunala stödet till enskilda
bussföretag har också ökat starkt.

Kollektivtrafik med buss drivs nu i
stor utsträckning av enskilda företag
med stöd av tillstånd som erhållits enligt
förordningen ang. yrkesmässig trafik.
För att en från samhällets synpunkt
önskvärd omreglering och samordning
av trafiken skall bli möjlig förutsättes
för närvarande att nödvändiga överlåtelser
av tillstånd sker genom frivilliga
överenskommelser på de villkor
som tillståndsmyndigheten kan godkänna
enligt 18 § i nämnda förordning. De
möjligheter till tvångsöverlåtelser som
19 § i förordningen rymmer har i praktiken
visat sig i det närmaste betydelselösa
som instrument för rationalisering.

Otillräckligheten av de medel som i
dag står till samhällets förfogande för
att genomföra angelägna omregleringar
av den kollektiva busstrafiken har jag
personligen kunnat konstatera i mitt
arbete på att genomföra den s. k. Hörjelöverenskommelsen.
I december 1964
beslutades samordning av utbyggnaden
och driften av det kollektiva trafiksystemet
i Storstockholm, överförandet i
samhällets ägo av de enskilda bussföretagen
inom regionen blev en komplicerad
och långvarig affär, som i vissa
fall medförde mycket höga kostnader

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

Ang. rätt för kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

för det allmänna. Före övertagandet av
busstrafikrörelserna var det heller inte
möjligt att åstadkomma någon samordning
av trafiken eller ett bättre utnyttjande
av regionens samlade resurser.
Någon sänkning av taxenivån hos de
enskilda trafikföretagen var inte heller
möjlig. Det enda som kunde åstadkommas
var en begränsad övergångsrätt,
dock helt utan kostnad för de enskilda
Irafikföretagen. Erfarenheterna från genomförandet
av den s. k. Hörjelöverenskommelsen
har sålunda visat, att
det inte är möjligt att med stöd av nuvarande
bestämmelser åstadkomma en
från samhällets synpunkt ekonomisk och
rationell samordning och drift av kollektivtrafiken
med en för regionens invånare
god trafikstandard och för invånarna
acceptabel taxenivå, med
mindre än att samhället får legala möjligheter
att övertaga redan meddelade
trafiktillstånd och får företrädesrätt till
trafiktillstånd vid nyetablering.

Det är givetvis i hög grad otillfredsställande
att från allmän synpunkt angelägna
omregleringar av den kollektiva
busstrafiken skall kunna hindras
eller avsevärt försvåras av trafiktillstånd,
som kan ha beviljats under förhållanden
som inte kan jämföras med
trafiksituationen i dagens läge. Den
hittillsvarande faktiska monopolställningen
för en redan etablerad trafikutövare
i fråga om konkurrerande trafik
och nyetablering av trafik inom det
område, för vilket trafiktillstånd beviljats
honom av samhället, går inte att
förena med samhällets ökade behov av
att smidigt och ändamålsenligt anpassa
transportmöjligheterna till den planering
som beslutas och genomförs i
samhällets regi. Det räcker inte längre
för samhället att vara hänvisat till att
i huvudsak lita till samarbete och överenskommelser
på frivillighetens väg.

Man kan således konstatera att det
föreligger ett dokumenterat behov för
kommunerna att omedelbart få tillgång
till medel som innebär att kommunerna
får den reella bestämmanderätten

över kollektivtrafiken med buss. Utvecklingen
på trafikens område går
från mera lokala lösningar till interkommunalt
samarbete. De medel som
tillskapas för samhällets behov på detta
område bör därför även gälla landstingskommun
och kommunalförbund.
Också kommunalt trafikföretag bör inbegripas.

Enligt den föreliggande propositionen
med förslag till ändringar av förordningen
om yrkesmässig biltrafik avses
kommun, landstingskommun eller
kommunalt trafikföretag få särskild rätt
att överta tillstånd till linjetrafik med
buss. En motsvarande företrädesrätt för
kommun, landstingskommun eller kommunalt
trafikföretag skall gälla vid nyetablering.
Genom de i propositionen
föreslagna ändringarna av förordningen
torde samhällets intresse på detta
område kunna tillgodoses.

Utskottets majoritet har, i likhet med
flertalet remissinstanser och departementschefen
och i överensstämmelse
med en uppfattning som jag i denna
fråga givit uttryck för i min i januari
1969 väckta motion I: 347 om rätt för
det allmänna att förvärva vissa trafikföretag,
funnit att en reform med syfte
att möjliggöra ett ökat kommunalt
inflytande i fråga om den kollektiva
busstrafiken är påkallad. Till förslaget
om särskild rätt för kommun att övertaga
tillstånd till linjetrafik har fogats
bestämmelser om skyldighet för den
nya tillståndshavaren att på begäran av
den vars tillstånd återkallas inlösa den
rörelse som bedrivits med stöd av det
återkallade tillståndet eller, om återkallelsen
endast rör viss del av en rörelse,
de tillgångar som används i denna
del. En framställning om inlösen skall
enligt förslaget prövas i den ordning
och enligt de grunder som Kungl. Maj :t
bestämmer.

Utskottsmajoriteten har inte något att
erinra mot detaljutformningen av författningsförslaget
och biträder även förslaget
om inrättande från den 1 januari
1970 av en värderingsnämnd i liu -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

Ang. ratt for kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

vudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen anfört.

I fråga om den centrala värderingsnämnd
som skall inrättas och beträffande
värderingen av trafikföretag eller
tillgångar i trafikföretag som det påkallas
inlösen av kan följande framhållas.

Den centrala värderingsnämnden
skall bestå av tre ledamöter som samtliga
utses av Kungl. Maj:t. Talan mot
nämndens beslut skall inte få föras.

Närmare bestämmelser om värderingen
vid inlösen skall meddelas av Kungl.
Maj :t i huvudsaklig överensstämmelse
med riktlinjer som angetts i propositionen.
I propositionen har departementschefen
anfört att det är fråga om
en näringsverksamhet, som bygger på
ett koncessionssystem, där företagen är
mer eller mindre tillförsäkrade ensamrätt,
där intäkterna beror av de taxor
som fastställs av myndighet och där en
ökning av trafikunderlaget ofta sammanhänger
med samhälleliga åtgärder.
Han finner det för sin del uppenbart,
och jag delar helt hans uppfattning, att
värden som grundar sig på den avkastning
rörelsen gett och väntas ge normalt
inte kan tillgodoräknas rörelsens
innehavare. Såsom departementschefen
framhållit bör därför huvudprincipen
vara en värdering efter marknadsvärdet
av de tillgångar som på begäran inlösts.
Om tillstånd som återkallas avser
en hel rörelse och inlösen av hela
rörelsen påkallas, skall substansvärdering
ske. Substansvärdet bör framräknas
enligt sedvanlig metod vid värdering
i samband med överlåtelse av rörelse.
Tillgångarna bör även i detta
fall värderas efter marknadsvärdet. I
anledning av de erinringar mot dessa
beräkningsgrunder som framföres bl. a.
från enskilda bussföretag vid remissbehandlingen
av departementspromemorian
i ärendet har propositionen
öppnat möjligheter för en generösare
värdering om de nämnda reglerna skulle
ge uppenbart obilligt resultat. Som
exempel härpå nämnes en uppräkning
av värdet med hänsyn till tidigare

avkastning, där innehavaren drivit rörelsen
huvudsakligen för sin egen försörjning.
Ett annat exempel där viss
uppräkning kan anses påkallad anges
vara då huvudreglerna skulle ge en ersättning
som måste anses orimlig med
hänsyn till att den nye tillståndshavaren
tillgodoförs en väl uppbyggd organisation.
Härutöver framhålles i propositionen
att det inte kan vara skäligt att
höja löseskillingen för det fall att endast
en del av trafiken övertas och
återstående delen av trafiken belastas
med sådana fasta kostnader och andra
ofrånkomliga utgifter vilka inte rimligen
kan täckas i den återstående rörelsen
under en övergångstid.

Med de riktlinjer som i propositionen
anges gälla för värderingen av
trafikföretag eller delar av trafikföretag,
som begärts inlösta med stöd av
kommuns rätt att överta trafiktillstånd,
anser jag att alla rimliga anspråk på
skälig ersättning till innehavare av
övertagna trafikrörelser är tillgodosedda.

Spelrummet för olika uppfattningar i
fråga om värdet kan inte heller bli stort
med hänsyn till beskaffenheten av den
egendom det i allmänhet blir fråga om.
Det finns därför varken skäl för några
erinringar mot värderingsprinciperna
eller skäl att medge talerätt mot nämndens
beslut.

I motion I: 1121 av herr Strandberg
m. fl. samt i motion I :1122 av herrar
Åkesson och Ottosson yrkas ”avslag på
propositionen”. I motionerna ifrågasätter
man om det är lämpligt att stimulera
kommunerna att mera aktivt
engagera sig i busstrafiken. I varje fall
anser motionärerna att resultatet av pågående
utredningar på trafikområdet
bör avvaktas innan författningsändringar
genomförs.

1 utskottet har herrar Åkesson, Ebbe
Ohlsson och Krönmark anfört reservation
och yrkat bifall till ovannämnda
motioner och avstyrkande av propositionen
nr 155 samt avslag på förslaget
om inrättande av en värderingsnämnd.

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

Ang. rätt för kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

I anledning härav vill jag framhålla
att utskottets majoritet av skäl som jag
tidigare redovisat funnit det påkallat
att omedelbart genomföra den i propositionen
föreslagna reformen i syfte att
möjliggöra ett ökat kommunalt inflytande
i fråga om den kollektiva busstrafiken.
Samarbete och frivilliga överenskommelser,
som motionärerna och
reservanterna förordar och sätter sin
tilltro till, har visat sig helt otillräckliga
för att tillgodose det erforderliga
samhällsinflytandet på kollektivtrafikens
område. De utredningar som pågår
på trafikområdet och vilkas resultat
motionärerna och reservanterna vill
avvakta har inte sådan betydelse för
denna fråga att det finns anledning att
avvakta de förslag som kan komma att
framläggas.

Vad sedan gäller motionärernas och
reservanternas farhågor för att propositionen
på många håll kommer att uppfattas
som en strävan från statsmakternas
sida att ytterligare överflytta
ansvar och kostnader på kommunerna,
vill jag erinra om att propositionen inte
syftar till att överflytta uppgifter till
kommunerna, utan endast avser att ge
kommunerna möjligheter att ingripa
när det behövs för att ordna den kollektiva
trafiken på ett från allmän synpunkt
tillfredsställande sätt. Det ligger
således helt i kommunernas hand om
de önskar utnyttja sin företrädesrätt
eller ej. Omfattningen av det kommunala
engagemanget i den kollektiva trafiken
bestämmes helt av kommunerna
själva.

I motionen I: 1120 av herr Bengtson
in. fl. framhåller motionärerna att det
framgått av remissvaren på departementspromemorian
i ärendet att det råder
stor uppslutning kring behovet av
trafikförsörjningsplanering. Man föreslår
i motionen att riksdagen skall hos
Kungl. Maj :t anhålla att bestämmelser
utfärdas, innebärande dels att såväl regionala
transportförsörjningsplaner
skall upprättas genom länsstyrelsernas
försorg enligt i motionen angivna grun -

der, dels att förluster som uppkommer
genom tillgodoseende av kravet på
tillfredsställande transportförsörjning i
glesbygderna skall bäras av staten. Vidare
föreslås i motionen att värderingsnämndens
beslut skall kunna överklagas
hos Kungl. Maj :t.

I utskottet har herrar Nils-Eric Gustafsson,
Skärman, Tobé och Josefson i
Arrie anfört reservation och yrkat bifall
till motionen, såvitt avser frågan
om rätt att föra talan mot den särskilda
värderingsnämndens beslut.

I anledning av motionen I: 1120 av
herr Bengtson m. fl. och ovannämnda
utskottsreservation vill jag framhålla
följande. Enligt propositionen skall trafiktillstånd
kunna återkallas och i stället
meddelas kommunen när den gör
sannolikt att trafikförsörjningen i orten
eller bygden främjas om trafiken
utövas av kommunen. Samlade lösningar
inom större områden underlättas av
att de nya bestämmelserna föreslås bli
tillämpliga också då sökanden är landstingskommun
eller kommunalförbund.

I anslutning till motionen har utskottet
betonat vikten av att beslut i dessa
frågor föregås av en noggrann planering
av trafiken inom den bygd som
berörs. Framställning av kommun om
förhandsrätt bör således vara väl förberedd
och underbyggd. Ansvaret för
detta faller ytterst på länsstyrelserna i
egenskap av beslutande myndigheter.
Länsstyrelserna bör också kunna ta initiativ
exempelvis till att inventering av
den kollektiva trafikens linjesträckning,
turtäthet, trafikunderlag m. m. utförs
inom länen i samverkan med regionala
och lokala organ m. fl. Sådana initiativ
ligger helt i linje med den utredande,
planerande och samordnande funktion
som länsstyrelserna numera har inom
samhällsplaneringen i stort. Utskottet
förutsätter att denna länsstyrelsernas
planering, som utskottet uttalat sig för,
kommer till stånd utan att närmare
bestämmelser utfärdas därom. Något
behov för riksdagen att hos Kungl.
Maj:t anhålla om utfärdande av närma -

50 Nr 42 Torsdagen den 11 december 1969

Ang. rätt för kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

re bestämmelser torde således inte föreligga.

Vad sedan gäller det i motionen framförda
yrkandet att staten skall svara
för de förluster som uppkommer genom
tillgodoseende av kravet på tillfredsställande
transportförsörjning inom
glesbygderna är det ju ändock så som
utskottet framhållit i sitt utlåtande att
denna fråga inte bör behandlas i nu
förevarande sammanhang. Utformningen
av det statliga stödet för drift av
icke lönsamma busslinjer på landsbygden
överses för närvarande av särskild
sakkunnig. Ställning till denna fråga
får därför tas när denna översyn är
klar.

I fråga om motionens yrkande om att
värderingsnämndens beslut skall kunna
överklagas hos Kungl. Maj:t, vilket utskottsreservanterna
uttalat sig för, vill
jag endast hänvisa till min tidigare redovisning
av de värderingsprinciper
som avses skola gälla och spelrummet
för olika uppfattningar i fråga om värdet.
Varken rättssäkerhetsskäl eller
rättstradition kan anses kräva att den
utökning av det administrativa förfarandet
och den fördröjning av ett ärende
som skulle följa av en överklagningsrätt
är befogad. Med de riktlinjer
för värdering av nämndens verksamhet
som lagts fast i propositionen är
det min övertygelse att värderingsnämndens
beslut kan godtagas av alla
berörda parter som ett slutligt avgörande.

Innan jag slutar mitt anförande vill
jag ett ögonblick uppehålla mig vid de
personalproblem som kan vara förenade
med ett beslut som innebär att en
trafikrörelse måste avvecklas. Departementschefen
har uttalat att han utgår
ifrån att kommunerna i de fall där
dessa frågor blir aktuella känner ett
starkt ansvar att i första hand söka bereda
personalen sysselsättning i den
nya trafikrörelsen och om detta inte
går försöker vidta särskilda åtgärder
för att bereda friställd arbetskraft om
möjligt likvärdiga arbetsuppgifter. För

egen del anser jag det självklart att
kommunerna skall handla på det sätt
departementschefen förutsätter. Jag vill
endast tillägga att vid den omfattande
överföring i samhällets ägo av trafikföretag
i Stockholmsområdet som skett
under senare år så har all personal som
önskat följa med rörelsen till den nye
ägaren också beretts fortsatt anställning
i rörelsen med likvärdigt arbete.
Jag har heller ingen anledning tro att
man på kommunalt håll kommer att
handla annorlunda.

Med hänvisning till vad jag här anfört
hemställer jag som företrädare för
utskottsmajoriteten att kammaren till
alla delar måtte bifalla utskottets hemställan
i detta ärende.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag är tvungen att begära
ordet igen, ty jag fick aldrig något
svar på de frågor jag ställde till kommunikationsministern.
Då får jag i stället
ge mig ut i polemik med kommunikationsministerns
stand in, herr Berglund,
som ju har försökt försvara propositionen
och utskottsmajoriteten.

Att ni har bekymmer i Stockholm,
herr Berglund, är vi alla medvetna om,
men konungariket Sverige utgöres icke
endast av Stockholms stad. Vi har
hundratals kommuner som också bar
problem med busstrafiken.

Det kanske inte är på sin plats, herr
talman, att jag här tar upp en längre
debatt med herr Berglund om Stockholms
trafikfrågor. Men när herr Berglund
diskuterar denna fråga och inleder
sitt ganska långa inlägg med problemen
i Stockholmsområdet samt förklarar
att man i Stockholm investerar
så och så stora medel för sin kollektivtrafik
och dessutom skall se till att en
acceptabel taxenivå åstadkommes, då
kan vi väl också få reda på hur ni ser
på hela problemet från ekonomisk synpunkt.
Hur många tiotals miljoner kronor
subventionerar ni lokaltrafiken i
Stockholm med på skattebetalarnas be -

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

Ang. rätt för kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

kostnad? Ja, nog är det ganska många,
såvitt jag förstår.

Herr Berglund angrep de privata företagen
och förklarade att nu gällande
kungörelser och författningar inte ger
möjligheter för det allmänna att ta
hand om dem. De vill inte heller sänka
sina taxenivåer. Det gick inte att
genomföra. Jag känner inte till era förhandlingar.
Frågan jag vill ställa lyder:
Kan jag få ett enda bevis — inte bara
från Stockholm utan från riket — på
ett kommunalt drivet företag som skulle
ge bättre ekonomiskt utfall än om
samma företag hade drivits privat?
Först när detta kan bevisas, inte bara
i ett fall utan i mängder av fall, kan
vi ta upp en ny debatt om hur vi skall
ha det med en expropriationslagstiftning,
som jag närmast vill kalla detta
för. Men diskussionen om trafikförhållandena
i Stockholm kan lämnas därhän.

Jag gör gällande, herr Berglund, att
redan den idag gällande författningstexten
innebär att man kan återkalla trafiktillstånd,
antingen helt eller för kortare
perioder, och detta av olika skäl,
bl. a. — jag citerar ett par ord ur § 19 i
dess nuvarande lydelse — ”när med
hänsyn till trafikens ändamålsenliga
ordnande eller eljest synnerlig anledning
därtill förekommer”. Möjligheter
föreligger således redan. Varför då ge
sig på den nya lagstiftningsform som
här föreslås?

Jag fick inte svar på min fråga om
vad man menar med uttrycket att en
kommun skall göra ”sannolikt” att trafikförsörjningen
kommer att främjas.
Vilka metoder skall man använda sig
av? Det har vi inte fått belyst. Herr
Berglund säger bara några ord om det,
och lika kortfattade är Kungl. Maj :ts
proposition och utskottsutlåtandet. Jag
påstår fortfarande — och jag vidhåller
min uppfattning — att man inte kan
göra gällande att trafikförsörjningen
kommer att främjas med mindre än att
man också har det ekonomiska underlaget
med i sin bedömning. Men detta

ekonomiska underlag skall man enligt
vad som föreslås plocka fram först sedan
man har sett till att det privata företaget
blivit av med sitt trafiktillstånd
och kommunen i fråga har fått det.
Först då börjar det ekonomiska resonemanget.

Jag vidhåller fortfarande, herr Berglund,
att inlösenreglerna ingalunda är
av den karaktären att de kan anses tillfredsställande.
De måste preciseras betydligt.
Det är inte enbart min personliga
uppfattning, utan den delas av
många remissmyndigheter. Den delas
av länsstyrelser och Näringslivets trafikdelegation
m. fl. instanser.

Kan ni inte svara klart och tydligt?
Måste inte de ekonomiska aspekterna
tas med i sammanhanget, då man begär
att kommunen skall överta ett trafiktillstånd?
Jag kan inte förstå annat än
att det vore rättvist och hederligt, om
ni erkände att så borde åtminstone
principerna vara.

Att jag sedan över huvud taget inte
vill acceptera denna expropriationslag,
har framgått av mitt föregående inlägg.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag trodde inte att det
skulle vara nödvändigt för mig att ta
till orda efter det anförande herr Berglund
höll såsom utskottets talesman.
Men när herr Strandberg i sitt senaste
inlägg gjorde uttalanden som jag tycker
är rent oförskämda mot kommunerna,
när det gäller frågan om vem
som bäst kan se hur trafikverksamheten
i en kommun skall skötas, ansåg
jag det nödvändigt att begära ordet.

Jag vill börja med att konstatera att
vi nu skriver 1969 och snart 1970 och
inte det årtal när vi fick de regler som
i dag gäller på det här området. I propositionen
framhålles: ”Det är givetvis
i hög grad otillfredsställande att
från allmän synpunkt angelägna omregleringar
av den kollektiva busstrafiken

52 Nr 42 Torsdagen den 11 december 1969

Ang. rätt för kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

skall kunna hindras eller avsevärt försvåras
av koncessioner som kan ha beviljats
under förhållanden som inte kan
jämföras med trafiksituationen i dagens
läge.” Jag tycker att den meningen helt
och fullt täcker den situation som har
legat till grund för propositionen.

Det kan väl ändå inte vara meningen
att vi på det här området skall fortsätta
med något som för länge sedan
har överlevt sig självt. Utan alla jämförelser
i övrigt skulle jag vilja dra en
parallell med situationen i fråga om
järnvägarna i slutet av 1930-talet. Då
var väl alla i detta land överens om
att de enskilda järnvägarna i många fall
hade spelat ut sin roll, och statens järnvägar
fick riksdagens bemyndigande
att efter hand inlösa de enskilda järnvägarna.
Då var det staten som skulle
spela rollen av trafiksanerare på
järnvägsområdet. Nu 30 år senare är
det fråga om att kommunerna skall
börja spela trafiksanerarens roll i fråga
om busstrafiken. Det kan således i
dag inte på något vis göras gällande att
vi på det här området inte skulle ha
lika stor anledning som på något annat
område att följa samhällsutvecklingen
i övrigt.

Vilka metoder skall användas och vilka
bevis, säger herr Strandberg, kan
kommunerna anföra för att göra sannolikt
att de kan sköta den här trafiken
bättre? Jag skulle vilja vända på
frågan och säga ungefär så här: Hur
skall ett litet privat bussbolag kunna
göra den värderingen bättre än kommunens
representanter? Vad som föresvävar
herr Strandberg och en del andra
måste vara att det skulle vara lättare
att göra den bedömningen för den
enskilde företagaren som driver ett
bussföretag, kanske i vissa fall bara
över en delsträcka på några mil inom
kommunen, där det sammanlagda trafiknätet
kan omfatta både 50 och 100
mil. Om jag fattade herr Strandberg
rätt skulle således bussföretagaren bättre
än kommunens trafiknämnd och
andra ansvariga kommunala organ kun -

na visa hur den kollektiva trafiken skall
skötas i kommunen.

Jag ber därför herr Strandberg att i
sin tur svara på huruvida detta är vad
som föresvävar honom och andra som
tycker att det är bra som det är. Finns
det sådan sakkunskap i de olika privata
bussföretagen? Det är, anser jag, en
oförskämdhet att från denna talarstol
göra gällande att kommunens ansvariga
instanser inte på det bästa sättet skulle
kunna se vad som är kommunens bästa
i dessa frågor.

Formerna för överlåtelserna skall jag
inte alls gå in på. De har klarats ut av
herr Berglund, och de borde också
framgå av propositionen. Jag tror att
det var herr Jacobsson som använde
uttrycket att den private blir utsparkad.
Nog skall man väl läsa propositionen
på sitt alldeles egna sätt, om man skall
kunna göra gällande — mot bakgrund
av vad som refererats av herr Berglund
— att ett sådant uttryck kan sägas vara
adekvat i det här ögonblicket. Här
sker minsann ingen utsparkning av någon.
Vad som här föreslås kommer ju
att tillämpas först när en kommun finner
att ett privat bussföretag inte arbetar
seriöst eller inte har den ekonomi
som erfordras, vare sig ur företagets
egen eller ur samhällets synvinkel.
Först i det ögonblick, inte förr, då
man upptäcker att det inte är möjligt
att i kommunens intresse försvara ett
privat bussföretags verksamhet, sedd ur
kommunens samlade intresse, skall
kommunen träda in och vidta åtgärder.
Jag skulle vilja se den kommun i detta
land som bara för glädjen att få ändra
i något bestående skulle sätta in regleringsåtgärder
beträffande en trafik som
fungerar tillfredsställande. Var finns
den kommun som skulle göra det bara
för den tillfredsställelse som kommunen
eventuellt skulle känna över att få
reglera någonting som redan fungerar
bra?

Om det i en kommun finns seriöst
arbetande bussföretag av privat karaktär,
som är ekonomiskt väl skötta och

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

Ang. rätt för kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

som är beredda att samarbeta med kommunen
om ett för allmänheten tillfredsställande
trafiksystem och som även i
andra aktuella sammanhang tillgodoser
kommunmedborgarnas intressen, förstår
jag inte varför någon ändring skall
behöva komma till stånd.

Det föreliggande förslaget har tillkommit
därför att förhållandena inte
är så tillfredsställande överallt. Det
bygger helt simpelt på att vi i dag har
ett kollektivt trafiksystem under stark
expansion, som i det ögonblick då det
inte fungerar ur kommunmedborgarnas
synpunkt — och det är väl dem ytterst
vi skall tala för — måste ändras.

Det förslag som har framlagts -— jag
vill, herr talman, sluta med det — tar
all den hänsyn som man över huvud
taget kan ha anledning att ta när det
gäller att komma till rätta med de problem
som föreligger på detta område.

Företagen kommer inte, som herr Jacobsson
uttryckte sig, att bli utsparkade.
I propositionen föreslås en behandlingsordning
som innebär att all möjlig
rättvisa skipas.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) kort
genmäle:

Herr talman! För att inga missförstånd
skall behöva uppstå vill jag gärna
förklara att jag i så måtto delar herr
Berglunds åsikt och kanske också kommunikationsministerns
att jag är ense
med dem om att kollektivtrafiken ofta
— jag får väl säga i allmänhet — bäst
skötes i kommunal regi. Jag kan därför
lova herr Berglund och även kommunikationsministern
att jag inte skall
lägga fram något förslag om att Malmö
stads spårvägar skall överlämnas till ett
privat företag. Men det finns också
städer där privata företagare sköter
kollektivtrafiken på ett mycket bra
sätt, i bästa samförstånd med kommunen.
Jag vill inte heller motsätta mig
att en kommun, som anser det erforderligt
att få ett bättre trafiksystem, startar
kollektivtrafik med hänsyn till den

4 Första kammarens protokoll 1H6D. Nr 42

kollektiva trafikförsörjningen och taxesättningen.
Det är mot den lösliga lagtexten
jag vänder mig.

Jag talade om utsparkning, och jag
kan, herr statsråd, inte anse annat än
att det är ett riktigt uttryck med hänsyn
till den lösliga lagtext som här
förefinnes. Kommunen har givetvis bevisbördan,
men kommunen behöver bara
för att äga företräde göra sannolikt
att trafikförsörjningen inom orten eller
bygden främjas. Om lagtexten hade givits
det innehållet — som kommunikationsministern
nyss lade in i detsamma
— d. v. s. att kommun endast skall ha
företräde när tillståndsinnehavaren inte
har skött företaget seriöst, utan missskött
trafikförsörjningen och saknar de
ekonomiska förutsättningarna skulle
jag inte ha någonting att invända. Enligt
lagtexten som den nu är utformad
behövs emellertid endast och allenast
att kommunen gör sannolikt att den
kommer att sköta trafiken. Det anser
jag vara ett alltför svagt krav.

Herr STRANDBERG (m) kort genmäle: Herr

talman! Låt mig först läsa upp
en enda mening i motion 1121 i denna
kammare, som bl. a. jag själv står för:
”1 princip kan vi instämma i departementschefens
uppfattning, att ett aktivare
samhällsengagemang i fråga om
den kollektiva trafikens ordnande är
nödvändigt.”

Om statsrådet hade läst vår motion
och observerat detta skulle han inte ha
talat om ett slags oförskämdhet från
min sida gentemot kommunerna i fråga.

Jag skall sedan svara på den fråga
statsrådet ställde till mig, nämligen hur
ett privat företag bättre än en kommun
skall kunna bedöma hur den kollektiva
trafiken bäst skall skötas. Den saken
kan, herr talman, diskuteras. Det
finns stora kommuner och små kommuner.
Jag vet inte om alla kommunalmän
är experter på att bedöma trafik -

54 Nr 42 Torsdagen den 11 december 19G9

Ang. rätt för kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

frågor. Men låt oss säga att båda parter
kan sköta det hela lika bra, så slipper
vi slåss på den punkten.

Jag vidhåller då fortfarande vad jag
talat om, nämligen att samhället kan ingripa
om det privata trafikföretaget
sköter sin uppgift dåligt. Jag talade
nyss om vad som står i nuvarande lydelsen
av 19 §. Det finns möjligheter
för länsstyrelserna att agera och ingripa
då företagen inte sköts på ett vettigt
sätt. Men, herr statsråd, huvudfrågan
är ändå — jag återkommer till det begrepp
som herr Gösta Jacobsson nyss
berörde — att kommunen endast behöver
göra sannolikt att den skall kunna
erbjuda bättre trafik.

Det är möjligt att en kommun kan
göra det, men varpå är då ett sådant
ställningstagande grundat? Efter vilka
principer går man? Statsrådet berörde
detta till viss del, men för mig är det
fortfarande grundläggande att ekonomin
finns med i bilden. Det gör den
inte, eftersom man — jag upprepar det
— först låter kommunen få företrädesrätt
enligt 12 § och sedan enligt 19 §
kan låta ett tillstånd dras in och övergå
till kommunen, bara för att denna
gör sannolikt att den skulle erbjuda
bättre trafik.

Härvidlag vill jag anföra följande:
Låt vara att kommunen kan säga att
det är sannolikt att den kan klara trafiken
bättre vad beträffar turtäthet,
taxor in. in. tack vare att kommunen
skjuter till hundratusentals kronor i årliga
bidrag till det komuunala bussföretaget.
Herr statsråd, först om man i
stället lämnade dessa hundratusen kronor,
eller vad det rör sig om, till ett
befintligt bussföretag skulle vi ha en
möjlighet att göra en korrekt jämförelse.
Men såsom propositionen är utformad
föreligger icke möjligheten att ta
de ekonomiska hänsynen, d. v. s. alla
hänsyn som måste tas i samband med
inlösen. Dessa aspekter tas upp till
prövning först när tillståndet är beviljat
för kommunen i fråga. Så ligger det
till. Konstigare är inte problematiken.

Jag hoppas att statsrådet med det anförda
fått svar på den fråga som han
ställde till mig.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Strandberg förordar
nu att vi skall behålla den möjlighet
som finns i 19 §, nämligen den
som funnits sedan år 1943. Skillnaden
mellan den lydelsen och den nu föreslagna
är att i hittillsvarande 19 § inte
talas om någon ersättning alls. Är det
den lydelsen herr Strandberg vill ha
kvar?

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman: Jag skulle bara vilja ge
en replik angående värderingsnämnden.

Jag har på ett annat område i snart
40 år sysslat med värderingsfrågor, och
jag har inte märkt att någon nämnd
eller värderare alltid fått båda parterna
att acceptera att en värdering är
riktig. Därför kan jag inte tänka mig
att ens i detta sammanhang värderingarna
skulle kunna godkännas av båda
parter, utan det måste finnas en motsättning.
Var annars har man då inte
möjlighet att gå vidare till högre instans?
Här finns inte någon sådan möjlighet
men man borde få gå till regeringen.
Den möjligheten borde man väl
i all rimlighets namn medge vederbörande
parter, om de händelsevis inte
skulle vara så flata att de bara accepterade.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort
och bara belysa några punkter.

Det talas här om expropriation. Det
gäller återkallande av ett tillstånd, och
det är inte fråga om någon expropriation.

Detta är inte något speciellt Stock -

Torsdagen den 11 december 1969

Nr 42

Ang. rätt för kommun att
holmsproblem. Man har detta trafikproblem
i ett flertal regioner, och man
kommer att få det inom 20 år i alla
tätorter med över 10 000 invånare. Av
kostnadsskäl kan man inte tillåta en
ohämmad bilism, och man måste tillgodose
även icke-bilisternas trafikbehov.

Enskilda företag kan inte klara problemet,
bl. a. av ekonomiska skäl. Länsstyrelsen
kan ju aldrig tvinga en person
att driva ett trafikföretag om han
saknar de ekonomiska förutsättningarna.
Det måste därför ske samhälleliga
ingripanden på detta område. Kollektivtrafiken
måste, liksom sjukvården,
ombesörjas av samhället, och då får
man naturligtvis ta de kostnader som
verksamheten medför.

Man kommer här också in på frågan
om enskild eller allmän drift. Jag kan
stå till tjänst — efter den långa tid jag
sysslat med olika företag — med exempel
på en rad enskilda företag som är
dåligt skötta. Jag kan också stå till
tjänst med exempel på en rad samhälleliga
företag som är dåligt skötta.
Allt beror på ledningen. Jag kan avsluta
exempelsamlingen med ett företag på
transportområdet som Wallenbergarna
har ägt. När samhället tog över detta
företag blev driftkostnaderna en miljon
kronor lägre per år än när Wallenbergarna
hade det, trots att antalet
vagnkilometer nu är större än tidigare.

Sedan vill jag, värderade kammarkamrater,
ta upp ytterligare en sak. Ni
säger att det är en Stockholmsfråga.
Vad är det för fel med att det är en
Stockholmsfråga? Har inte de 1 300 000
invånarna i denna region rätt att ta upp
sina frågor? Vi behandlar här i kammaren
olika Norrlandsproblem, som inte
alls berör så många människor. Det
är klart att de människor som bor i
Stockholmsområdet också har rätt att
få sina behov tillgodosedda och ventilerade.
Jag hoppas att jag slipper höra
den motiveringen vidare, ty de som bor
i denna region är lika goda medborgare
som alla andra.

övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående vardera punkten A
och B samt vidare särskilt rörande
punkterna C och D.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkesson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkesson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —85;

Nej — 27.

56 Nr 42 Torsdagen den 11 december 1969

Ang. rätt för kommun att övertaga tillstånd till linjetrafik med buss

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten B förekomna
yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 40.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna C
och D.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets memorial nr 64, angående
uppskov med behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till fastighetsbildningslag,
bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Sedan riksdagens vårsession 1970
grundlagsenligt börjat med sammanträde
lördagen den 10 januari äger det
högtidliga öppnandet rum tisdagen den
13 januari.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 364, i anledning av motioner om
kommunal miljövård m. m.; och

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om ordningen vid fiskets
bedrivande i Nordatlanten.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande beredskapslagring
av olja, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott; och
nr 376, i anledning av motioner om
fackrepresentation i skolstyrelse.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till jordhävdslag
in. m. jämte motioner i ämnet;

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen
(1951:648), m. m. jämte motioner i
ämnet;

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i övergångsbestämmelserna till
lagen (1968:346) angående ändring i
lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom jämte
motion i ämnet; samt

nr 394, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i förordningen
(1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. in., dels motioner i ämnet,
dels ock motion om rätt för det
allmänna att förvärva vissa trafikföretag,
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 405, med förslag till ändringar i
kommunallagen i anledning av två propositioner
jämte följdmotioner; och
nr 406, med förslag till ändringar i

Meddelande ang. enkel fråga
kommunallagen för Stockholm i anledning
av två propositioner jämte följdmotioner.

Anmäldes och bordlädes skrivelse
från talmanskonferensen med överlämnande
av ett från 1969 års organisationsutredning
inkommet betänkande
angående enkammarriksdagens förvaltnings-
och personalorganisation.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Pettersson, Axel Georg, (ep) till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet:
»Har Statsrådet observerat,
att åtskilliga värnpliktiga inte har
praktiska möjligheter att utnyttja fri
hemresa i samband med julledigheten
till följd av inskränkningar i rätten att
resa på militärbiljett under vissa dagar?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.22.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Fredagen den 12 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare
Undertecknad anhåller härmed om
ledighet, därest riksdagen fortfarande
pågår onsdagen den 17 och torsdagen
den 18 december, med anledning av
deltagande vid tunnelbaneinvigning i
Bryssel nämnda dagar.

Stockholm den 11 december 1969
Helge Berglund
Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m.;

nr 390, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1904: 26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmynderskap och adoption,
m. m.;

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1919:367) om fri rättegång;
och

nr 396, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring
å motorfordon.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 397, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i förordningen (1923:116)
angående skatt för hundar jämte motioner; nr

398, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag rörande
beredskapslagring av olja, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner;

nr 399, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt att vid inkomsttaxering erhålla
avdrag för belopp som tillförts Stiftelsen
Petroleumindustriens Beredskapsfond,
m. m.;

nr 400, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till lag
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
bidrag till Oljeprospektering aktiebolag,
m. m.; ävensom

nr 401, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående godkännande
av tilläggsavtal rörande ändring
i det i Ottawa den 6 april 1951 undertecknade
avtalet mellan Sverige och
Canada för undvikande av dubbelbeskattning
samt fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
i fråga om inkomstskatter, i dess
ändrade lydelse enligt det tilläggsavtal
som undertecknats i Stockholm den 21
januari 1966.

Om åtgärder för att minska risken för
olyckor vid skjutning med artilleripjäser Herr

statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42

Om åtgärder för att minska risken för olyckor vid skjutning med artilleripjaser

tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Karl Petterssons (m) interpellation om
åtgärder för att minska risken för olyckor
vid skjutning med artilleripjäser,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Pettersson har
ställt tre frågor till mig rörande olyckor
vid skjutning med artilleripjäser.
Innan jag går in på de direkta frågorna
vill jag teckna en viss bakgrund.

Varje krigsförband skall omedelbart
efter mobilisering kunna sättas in i
strid utan kompletterande utbildning.
Detta är en utomordentligt hög målsättning
men samtidigt också en bestämd
förutsättning för en värnpliktsarmé. Av
denna anledning måste utbildningen ha
en viss grad av realism.

Olycksfrekvensen inom krigsmakten
är låg. Sålunda inträffade — enligt disponibel
tioårsstatistik — under tiden
från 1/7 1958 fram till Ravlundaolyckan
i år endast en olyckshändelse med
dödlig utgång vid skjutning med artilleripjäser.
Under denna tid har man
inom armén avlossat ca 1 miljon granater
med artilleripjäser. Oavsett att
statistiken visar att olyckor är mycket
sällsynta måste dock allt göras för att
undvika dem. Vid varje övningstillfälle
måste övningens krav på realism vägas
mot personalens berättigade krav på säkerhet.

Herr Pettersson har först frågat mig
om jag har för avsikt att, med anledning
av de inträffade skjutolyckorna
med skarp ammunition, undersöka möjligheterna
till förbättrade säkerhetsanordningar
vid sådana skarpskjutningar.

I samband med Ravlundaolyckan och
den nyligen inträffade olyckan vid Grytan
arbetar man bl. a. med de s. k. skadekommissionernas
hjälp för att klarlägga
orsaken till det inträffade och utreda
vilka åtgärder som bör vidtagas
för att förhindra andra liknande olyckor.
Sålunda har man för att möjliggöra
en fullständig säkerhetskontroll utfärdat
ett vidsträckt skjutförbud inom
armén och marinen. Förbudet avser

skjutning dels med spärrade tändrör,
dels med spränggranater i kombination
med skarpa tändrör till artilleri- och
stridsfordonspjäser av 7,5—15,5 cm kaliber.
Förbudet innebär således att
skjutning med våra vanligast förekommande
artilleripjäser inte får ske förrän
vissa undersökningar och säkerhetskontroller
har utförts.

Arbete med att göra ammunitionen
säkrare pågår kontinuerligt vid försvarets
materielverk och är bl. a. inriktat
på konstruktion av en ny typ av bottensäkring
i tändrör.

Herr Pettersson har vidare frågat mig
om jag är beredd att undersöka möjligheterna
för att bedriva sådana skarpskjutningar
på ett mindre riskfyllt sätt.

Undersökning av orsakerna till båda
olyckorna pågår i intimt samarbete
mellan de av chefen för armén tillsatta
skadekommissionerna och åklagarmyndigheten.
I varje kommission ingår bl. a.
en av försvarets materielverk utsedd
teknisk expertgrupp med representanter
från verket, försvarets forskningsanstalt,
sprängämnesinspektionen, statens
kriminaltekniska laboratorium
samt industrin.

Skadekommissionerna arbetar på
mycket bred front och utför bl. a. omfattande
undersökningar av pjäser, ammunition
samt personalens handhavande
av materielen.

Chefen för armén undersöker också
för närvarande vilka åtgärder som av
säkerhetsmässiga och psykologiska skäl
bör vidtagas då skjutning med den ammunition
som f. n. omfattas av skj utförbudet
bl. a. på grundval av skadekommissionernas
delrapporter kan återupptas.

Undersökningar pågår således redan,
men jag har ännu inte underlag för att
bedöma om viss materiel inte skall få
användas vid fredsutbildningen eller
om hårdare säkerhetsåtgärder eller förändrade
utbildningsmetoder behöver införas.

Till sist har herr Pettersson också
frågat mig om jag är beredd att inför

Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Om åtgärder för att minska risken för
kammaren redovisa resultatet från undersökningarna
av dessa skjutolyckor
och i vad mån dessa kan härledas från
materielfel.

Enligt rapporterna har kommissionerna
hittills inte funnit något som tyder
på fel på pjäserna eller att man
åsidosatt gällande säkerhetsföreskrifter.
Ej heller har fel vid personalens
handhavande av materielen konstaterats.
Den nuvarande ståndpunkten är
att olyckorna med stor sannolikhet har
förorsakats av fel på ammunitionen.

Den fortsatta utredningen som huvudsakligen
ligger på det tekniska planet
beräknas ta lång tid — troligen blir
den ej klar före sommaren. När de kompletta
utredningarna föreligger är jag
beredd att redovisa resultaten.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min interpellation
angående skjutolyckor med
artilleripjäser.

I interpellationen, som föranletts av
skjutolyckorna vid Ravlunda och Grytans
skjutfält, framhöll jag att övningarna
måste ske med realism. I svaret
framför försvarsministern samma synpunkt
på övningarnas bedrivande. Detta
är givetvis förutsättningen för att övningarna
skall kunna ge avsedd effekt
så att krigsförbanden kan sättas in omedelbart
efter mobilisering utan kompletterande
utbildning, vilket också försvarsministern
framhåller.

Men det är trots den låga olycksfallsfrekvensen
oroande, såväl för de värnpliktiga
som för allmänheten, om materielfel
kan förorsaka olyckor i fredstid.

Vid Ravlundaolyckan drabbades 12
man, som befann sig vid pjäsen. Av
dessa dödades tre och av övriga skadade
är flera mer eller mindre svårt
invalidiserade. Vid den senaste olyckan,
på Grytans skjutfält invid Östersund,
omkom en värnpliktig, medan
ytterligare tre skadades, därav en all -

olyckor vid skjutning med artilleripjäser
varligt. Jag instämmer helt i försvarsministerns
uttalande att allt måste göras
för att undvika skador, även om statistiken
visar att olyckor är mycket sällsynta.

Beträffande frågan om förbättrade säkerhetsanordningar
vid sådana skarpskjutningar
som det här gäller har det
vidtagits åtgärder med ett vidsträckt
skjutförbud inom armén och marinen,
och skjutning med våra vanligast förekommande
artilleripjäser får inte ske
förrän vissa undersökningar och säkerhetskontroller
har utförts. Det är mycket
viktigt att ett sådant beslut har fattats
för att man skall kunna få klarhet
i anledningarna till olyckorna och försöka
undanröja möjligheter för nya
olyckor. Berörda värnpliktiga, övrig
militär personal och allmänheten noterar
de vidtagna åtgärderna med tacksamhet.

För att kunna uppnå erforderlig utbildningsnivå
är det dock viktigt att de
pågående undersökningarna slutföres så
fort som möjligt och att av utredningarna
erhållna resultat kan komma att
ligga till grund för den fortsatta verksamheten
med den följden att övningarna
skall kunna bedrivas så säkert som
det över huvud taget är möjligt.

Jag frågade försvarsministern om
han är beredd att undersöka möjligheterna
att bedriva skarpskjutningarna
på ett mindre riskfyllt sätt. Med hänsyn
till att dessa skarpskjutningar till viss
del försiggår på relativt stationära pjäsplatser
vid skjutfälten tänkte jag mig
möjligheten att invid pjäserna använda
vissa skydd i form av betongväggar eller
dylikt. Om jag inte är felunderrättad
har sådana skydd tidigare förekommit.
Jag är väl införstådd med att övningarna
måste vara realistiska, som jag tidigare
sagt, men fråga är om inte ändå
säkerheten måste ges en mycket stor
prioritet vid skjutningarna i fredstid.

Det framgår av försvarsministerns
svar att chefen för armén för närvarande
också undersöker vilka åtgärder som
av säkerhetsmässiga och psykologiska

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42

Om åtgärder för att minska risken för
skäl bör vidtagas för skjutning med
den ammunition som för närvarande
omfattas av skjutförbudet bl. a. på
grund av skadekommissionens delrapporter.
Jag skulle vilja uttala det önskemålet
att dessa undersökningar även
skulle innefatta frågan om säkerhetsanordningar
över huvud taget vid övningar
med skarpskjutning med artilleripjäser.
Med hänsyn till den allmänna debatt
som förekommit kring dessa frågor
skulle det vara värdefullt med en sådan
översyn. Med all säkerhet pågår
också sådana överväganden. Det skulle
vara bra om försvarsministern kunde
ge något besked på den punkten. I svaret
säger försvarsministern att han för
närvarande saknar underlag för dessa
bedömningar. Det förstår jag, men försvarsministerns
uppfattning om inriktningen
av säkerhetsarbetet är det värdefullt
att få redovisad. Undersökningarnas
resultat får sedan ligga till grund
för erforderliga åtgärder.

När det gäller frågan om resultatet
av undersökningarna och i vad mån
dessa skjutolyckor härleder sig från
materielfel konstaterar försvarsministern,
i likhet med vad som redovisats
från undersökningskommissionerna, att
ingenting tyder på fel på pjäserna eller
att man åsidosatt gällande säkerhetsbestämmelser.
Något fel vid personalens
handhavande av materielen
har inte heller kunnat konstateras,
mycket tyder på att olyckorna förorsakats
av fel på ammunitionen. De militärt
ansvariga myndigheterna har utfärdat
skjutförbud med grövre ammunition,
vilket jag tidigare nämnt. Det har
dock i pressen och andra media framförts
uppfattningen att den aktuella ammunitionen
skulle ha lagrats lång tid
och att vederbörlig inspektion icke
skulle ha utförts innan ammunitionen
använts vid respektive förband. Det har
uppgivits att en anledning till olyckorna
skulle vara detta förhållande. Givetvis
förutser jag att även detta kommer
att omfattas av det utredningsarbete
som nu pågår, men skulle sådana orsa -

olyckor vid skjutning med artilleripjäser
ker ligga bakom olyckorna, kan detta
förhållande icke accepteras. Regelbunden
kontroll måste företas av sådant
materiel före användandet.

Det skulle vara värdefullt att få del
av försvarsministerns syn på den frågan
och få höra om detta kommer att beaktas
i framtiden när det gäller användande
av ammunition som har lagrats
under lång tid.

Jag noterar med tacksamhet att försvarsministern
är beredd att inför riksdagen
redovisa de kompletta utredningarnas
resultat när dessa föreligger.

Jag vill också notera med tillfredsställelse
att de militära myndigheterna
vidtagit åtgärden att utfärda order om
en ingående information till den militära
personalen före julferierna och
att en offentlig redogörelse och visning
inför press och andra massmedia skall
ske. Enligt erhållen uppgift kommer
den senare informationen att ges här i
Stockholm den 15 dennes. Vid denna information
kommer också att medges utfrågning
av personal från de militära
förband som varit inblandade i de två
senaste olyckorna. Det är värdefullt att
debatten kring dessa frågor kan föras
på ett sakligt riktigt plan.

Än en gång vill jag tacka försvarsministern
för ett utförligt svar. Jag tolkar
svaret som ett mycket stort intresse
för att lösa dessa allvarliga frågor på
sådant sätt att säkerheten vid de militära
förbanden kan göras så stor som
det över huvud taget är möjligt.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Endast på en punkt vill
jag göra ett tillägg.

Herr Pettersson och jag är ju överens
om det allvarliga i att sådana här olyckor
kan inträffa och att det är absolut
nödvändigt att genom olika åtgärder
försöka förhindra dem. En sådan tänkbar
åtgärd är naturligtvis anordnande
av skydd vid pjäserna. I mitt svar sade
jag också att chefen för armén undersöker
denna fråga — i stället för »un -

Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Ang. sjukpenning till handikappad som genomgår arbetsvärd

der söker» kan jag i själva verket säga:
överväger. Det är alldeles klart att om
någon osäkerhetsfaktor skulle kvarstå
tvingas man att tillämpa mycket större
säkerhetsåtgärder vid själva pjäsplatsen.

Sådana överväganden pågår, och jag
har tagit del av vilka åtgärder man i
detta fall har tänkt sig.

I övrigt har jag inte något att tillägga
utöver vad jag sagt i mitt interpellationssvar.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för den komplettering han nu
gav beträffande skyddsåtgärderna. Men
jag hade väl hoppats att få svar på den
fråga jag ställde om lagringen och inspektionen
av den aktuella ammunitionen.
Just den detaljen bedömer jag som
oerhört viktig eftersom det finns mekaniska
delar i denna ammunition vilka
på grund av exempelvis felaktig lagring
eller andra omständigheter kan
göra ammunitionen i fråga mer eller
mindre obrukbar. Sådana omständigheter
kan kanske vara en bidragande orsak
till sådana olyckor som här inträffat.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Ammunitionen i fråga
undersöks regelmässigt men enligt stickprovsmetod
på statistisk grund. Det
övervägs nu om denna kontroll, som alltid
har utövats, är tillfredsställande ur
säkerhetssynpunkt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. sjukpenning till handikappad som
genomgår arbetsvärd

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som förklarat sig äm -

na vid detta sammanträde besvara herr
Österdahls (fp) interpellation angående
sjukpenning till handikappad som genomgår
arbetsvärd, och nu anförde:

Herr talman! Herr Österdahl har frågat
mig om jag anser det tillfredsställande
att handikappade som genomgår
arbetsvärd, t. ex. arbetsmarknadsutbildning,
får sin sjukpenning indragen när
vederbörande kommit så långt i sin utbildning
att han kan återgå i arbete och
förvärva minst hälften av den arbetsinkomst
han kunnat erhålla om han varit
frisk. Herr Österdahl har vidare frågat
om jag är beredd vidta sådana åtgärder
att vederbörande — under den tid
som erfordras för att fullfölja den avsedda
utbildningen —■ kan erhålla ekonomisk
kompensation för bortfall av
sjukpenningen och stimulansbidraget.

Vid mera långvariga sjukdomsfall eller
då skälig anledning eljest föreligger
skall försäkringskassan enligt bestämmelser
i lagen om allmän försäkring
undersöka om det finns behov av rehabiliteringsåtgärder
och i så fall se till
att sådana kommer till stånd. Det kan
här vara fråga om rehabilitering som
arbetsmarknadsverket driver i form av
arbetsvärd.

Kommer en sådan rehabiliteringsåtgärd
till stånd kan den allmänna försäkringen
stödja åtgärden genom att
sjukpenning utgår. Normerna för bedömningen
av rätten till sjukpenning
har angivits i ett cirkulär som riksförsäkringsverket
har utfärdat med ledning
av försäkringsdomstolens ställningstaganden
i fall som domstolen prövat.
Dessa normer innebär bl. a. följande.
För att sjukpenning skall utgå under
rehabiliteringen krävs att den sjukdom
som har föranlett åtgärden antingen
redan har medfört nedsättning
av den försäkrades arbetsförmåga med
minst hälften eller kan komma att medföra
en sådan nedsättning om inte rehabilitering
sker. Kan den försäkrade
utan att genomgå rehabilitering få ett
arbete på allmänna arbetsmarknaden,
som ger honom minst hälften av den

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42

Ang. sjukpenning till handikappad som genomgår arbetsvärd

inkomst han hade kunnat påräkna om
han varit frisk, kan hans arbetsförmåga
inte anses så nedsatt att sjukpenning
skall utgå. Vid mera långvarig rehabilitering
utges sjukpenning för den tid
som fordras för att den försäkrade skall
få sin arbetsförmåga så återställd att
han — om han går ut i arbete — kan
beräknas få en arbetsinkomst motsvarande
minst hälften av den han haft
tidigare.

Vid arbetsvärd i form av arbetsprövning,
arbetsträning eller yrkesutbildning,
som har beviljats av arbetsvårdsorgan,
alltså vanligen genom länsarbetsnämndens
försorg, utgår utbildningsbidrag
enligt arbetsmarknadskungörelsen.
Bidraget utgår efter individuell behovsprövning
med ett grundbidrag av f. n.
högst 550 kronor i månaden för gift
och 500 kronor för ogift. Till detta kommer
hyresbidrag, familj etillägg och särskilda
bidrag till resor m. m. Utbildningsbidraget
minskas i princip med
bl. a. vad som utgår i sjukpenning eller
pension från den allmänna försäkringen.
Ett visst minimibelopp i utbildningsbidrag
ges dock alltid ut som en
stimulans till den sjuke att rehabilitera
sig och för att täcka de merkostnader
som deltagandet i arbetsvärden för med
sig för honom. Detta stimulansbidrag
varierar men uppgår i regel till minst
250 kronor i månaden. Upphör sjukpenningen,
stiger utbildningsbidraget alltså
till den nivå som gäller för andra
som deltar i arbetsmarknadsutbildning.

Riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen
har gett in en gemensam
framställning till Kungl. Maj :t
där verken tar upp de administrativa
komplikationer som uppstår genom att
ersättning utgår från två olika håll efter
skilda regler när det är fråga om arbetsvärd
för personer som är berättigade
till sjukpenning. Även svårigheter som
tillämpningen av de förut angivna principerna
för utgivande av sjukpenning
under arbetsvärd för med sig och som
herr Österdahl avser med sin interpellation
har berörts i framställningen. Ver -

ken föreslår att det nuvarande delade
systemet, i varje fall där arbetsvärden
avser yrkesutbildning, skall avlösas av
ett annat, där ersättning utges enbart i
form av bidrag från arbetsmarknadsverket.

Under beredningen av verkens framställning
har det framgått att frågan är
komplicerad och berör andra problem
om samordning av förmåner från socialförsäkringen
och arbetsvärden.
Överläggningar har ägt rum med företrädare
för riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen.
Fortsatta överväganden
pågår f. n. inom social- och
inrikesdepartementen. Något slutligt
ställningstagande har ännu ej gjorts.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min interpellation och för
hans utförliga redogörelse för de regler
som gäller för sjukpenning och utbildningsbidrag
när handikappad genomgår
arbetsvärd.

Det var ett mycket otillfredsställande
förhållande som uppstod genom försäkringsdomstolens
beslut och det cirkulär
som riksförsäkringsverket utfärdade
med anledning av detta beslut och
som statsrådet har redogjort för. Det
måste väl vara en alltför låg målsättning
vid rehabilitering att genom indragning
av sjukpenningen försvåra en
fortsatt utbildning när man kan bedöma
att arbetsinkomsten skall uppgå till
minst hälften av vad den handikappade
tjänade innan han blev sjuk. Är det
verkligen rimligt att begära att någon
skall kunna godta en sådan begränsad
målsättning? Beslutet kom ju också som
ett dråpslag för många. Sjukpenningen
drogs in med ekonomiska svårigheter
och avbruten utbildning som följd.

Tyvärr måste jag konstatera att statsrådet
inte svarade på min första fråga,
som gällde om statsrådet ansåg ett sådant
förhållande tillfredsställande.

Inte heller på min andra fråga fick
jag något svar, såvitt jag kan konsta -

Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Ang. sjukpenning till handikappad som genomgår arbetsvärd

lera. År statsrådet verkligen inte beredd
att vidta sådana åtgärder som upphäver
de negativa verkningarna av riksförsäkringsverkets
cirkulär, så att samhället
med kraft kan hjälpa och stimulera de
handikappade till att komma ut på arbetsmarknaden
och som syftar till att
de handikappade skall få inkomster som
åtminstone motsvarar vad de hade innan
sjukdomen inträffade. Detta bör då
ske med sådant ekonomiskt stöd att
man inte får det sämre än man hade
innan riksförsäkringsverket måste dra
in sjukpenningen.

Det är väl ett gemensamt intresse för
de handikappade och samhället att vederbörande
erhåller sådan arbetsvärd
att han kan göra största möjliga arbetsinsats.
Denna arbetsvärd bör enligt min
mening betalas av samhället genom något
av de organ som har hand om rehabiliteringsfrågor
i vårt land. Genom
att de handikappade får utbildning och
anställning avlastas ju försäkringskassorna
kostnaden för sjukpenningen.

Nu begär man av den sjuke att han
skall avstå från sin sjukpenning när
han kommit så långt i sin utbildning att
han kan bli halvt avlönad mot tidigare.
Visserligen får han utbildningsbidrag
när sjukpenningen upphör, men dessa
bidrag blir i många fall lägre än vad
sjukpenningen ger, något som statsrådet
tydligen inte vill kännas vid. Man
kunde nästan få det intrycket av svaret
att statsrådet ansåg det vara en fördel
att få utbildningsbidrag. Han säger
nämligen: »Upphör sjukpenningen, stiger
utbildningsbidraget alltså till den
nivå som gäller för andra som deltar i
arbetsmarknadsutbildning.» Jag vet exempel
på personer som förlorat 500
kronor i månaden på att sjukpenningen
drogs in och nära 800 kronor i månaden
på att samtidigt också stimulansbidraget
försvann och dessa båda inkomster
ersattes med utbildningsbidrag.

Enligt min mening är det ytterst angeläget
att den som genomgår utbildning
eller arbetsvärd i vidare mening
inte får det sämre än när han är sjuk -

skriven. Ett sådant förhållande råder
nu i många fall och försvårar i hög grad
möjligheterna att återföra de sjuka och
skadade till produktivt arbete, och
minskar därmed också möjligheterna
för dem att själva försörja sig i en för
dem meningsfull sysselsättning.

Både riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen
har insett detta
och gjort framställningar till regeringen
om en bättre tingens ordning. Man
har också lämnat konkreta förslag till
lösningar på så sätt att under utbildningstiden
skall bidrag utgå från arbetsmarknadsverket
och att bidraget i
varje särskilt fall inte skall understiga
vad sjukpenningen och det s. k. stimulansbidraget
skulle ha gett tillsammans.
Därmed skulle ju frågan vara löst, om
bara regeringen handlade. Det här förslaget
lämnades under fjolåret. Men nu
säger statsrådet i interpellationssvaret
att frågan är komplicerad, att man haft
överläggningar med verken, att överväganden
pågår och att inget ställningstagande
gjorts. Man får nästan ett intryck
av att verkens skrivelser skapat
problem för regeringen, problem som
regeringen inte lyckats lösa men som
den tydligen inte heller gjort mycket för
att lösa. Svaret verkar ganska oengagerat.
Under tiden är det många handikappade
som inte har möjlighet att fullfölja
utbildningen eller att börja en sådan,
då den ekonomiska situationen
försämras för dem så snart sjukpenningen
dras in.

Herr talman! Jag tog upp denna fråga
här i kammaren också under förra
årets höstsession. Statsrådet svarade då
att han inhämtat att riksförsäkringsverket
och arbetsmarknadsstyrelsen inom
kort skulle komma att lägga fram förslag
i ämnet och att Kungl. Maj :t i vanlig
ordning skulle pröva förslagen. Verkens
förslag kom för cirka ett år sedan.
Men hur blev det med den vanliga
prövningen? Är det »vanlig ordning»
att regeringen prövar sådana här
frågor under ett helt år utan att ta
ställning och utan att kunna lämna nå -

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42

Ang. sjukpenning till handikappad som genomgår arbetsvärd

got svar på när ett slutligt ställningstagande
skall äga rum? Statsrådet svarar
över huvud taget inte på om regeringen
är beredd att vidta åtgärder i frågan
med syfte att lösa den.

När det gäller ärenden som rör handikappade
tycker jag det är angeläget
att problemen klaras upp snabbt. Tyvärr
innehåller svaret endast en redogörelse
för läget men inte något svar
på mina frågor.

Jag tackar än en gång statsrådet för
svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Österdahl att det komplicerade systemet
inte är ett uttryck för en målsättning
— det är angeläget att det inte blir
någon sammanblandning på den punkten.

Jag vill också säga till herr Österdahl
att vid överläggningar med verken har
det rått enighet om att de förslag som
föreligger inte är tillfredsställande. Jag
överväger emellertid att tillsätta en mera
allmän utredning om försäkringens
medverkan i rehabiliteringen. Här föreligger
verkligen komplicerade problem,
och jag begärde egentligen ordet
för att på ett par punkter fästa uppmärksamheten
på dessa.

Den grundläggande svårigheten i fråga
om samordningen av förmånerna
vid arbetsvärd hänger samman med att
ersättningsnivån inom sjukförsäkringen
i många fall är högre än den som
gäller för stödet vid arbetsmarknadsutbildning.
En sådan skillnad i ersättningsnivåer
skapar alltid svårigheter
när förmånerna skall samordnas, och
detta antar jag att herr Österdahl är väl
införstådd med.

I vilka fall den högre nivå som sjukpenningen
ger skall gälla vid arbetsvärd
är också enligt rådande praxis
beroende av kriterier som ofta måste
vara ganska svåra att tillämpa. Det kan
t. ex. vara oklart om en arbetsvårdsåtgärd
har kommit till stånd som resul -

tat av sjukdom. Inom arbetsvärden kan
man i själva verket sida vid sida finna
personer som i det ena fallet deltar i
arbetsvärden som en följd av sjukdom
och i det andra fallet till följd av arbetslöshet.
Ofta griper sjukdom och arbetslöshet
på ett eller annat sätt in i
varandra. Sjukdomsfallet kan i sammanhanget
framstå som något av en tillfällighet.

Ju mer omfattande åtgärder som det
blir fråga om under arbetsvärden —
t. ex. en långvarig utbildning —- desto
svårare kan det vara att urskilja ett
samband mellan den åtgärd som kommer
till stånd och en föregående sjukdom.
Bedömningen underlättas inte heller
av att vederbörande allmänt sett
måste vara någorlunda frisk för att
kunna delta i utbildningen.

Till detta kommer de administrativa
svårigheter som samordningen för med
sig, framför allt ett betungande aviseringsförfarande
myndigheter emellan.

Herr talman! Jag har velat ge dessa
synpunkter för att ytterligare belysa
vad jag sade i interpellationssvaret om
att frågan är komplicerad. Som jag klart
uttalade i mitt svar är den under övervägande
inom såväl socialdepartementet
som inrikesdepartementet — självfallet
i samverkan departementen emellan.

Men, herr Österdahl, jag vill understryka
att målsättningen för rehabiliteringen
är en fråga av stor angelägenhetsgrad.
Det system som för närvarande
gäller har, som jag har velat betona,
så många komplicerade sidor att vi
verkligen har anledning att överväga
och fundera mycket. Det är vad som
sker.

Herr talman! Detta var det tillägg jag
ville göra.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag tackar för det ytterligare
svaret på min fråga. Det är mera
tillfredsställande än det första, av vilket
jag egentligen inte fick någon klar -

Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Ang. sjukpenning till handikappad som genomgår arbetsvärd

het om statsrådets inställning i ärendet.
Nu säger statsrådet att läget är
otillfredsställande, och det kan man på
alla sätt hålla med om. Det kan inte
vara tillfredsställande att en handikappad
eller tidigare sjuk person med hänsyn
till utbildningstiden måste ta sikte
på ett yrke som bara ger hälften av den
arbetsinkomst som vederbörande tidigare
haft. De som genomgår rehabilitering
måste få välja yrke med hänsyn
bl. a. till sina förutsättningar och inte
med hänsyn till den tid under vilken
sjukpenning kan utgå.

Statsrådet säger också att han överväger
en allmän utredning av dessa
frågor, och det är tacknämligt. Men hur
länge en sådan utredning kommer att
pågå vet man naturligtvis inte. Det vore
olyckligt om en lösning av denna fråga
inte skulle kunna ske innan en sådan
allmän utredning är färdig. Resultatet
kan låta vänta på sig i flera år.

För dem som genomgår utbildning
medför den nedsatta sjukpenningen
svårigheter. Man vet över huvud taget
inte när nedsatt sjukpenning börjar utgå.
Det måste också vara svårt för en
läkare att bedöma när den tänkta framtida
arbetsförhet, som ger halv arbetsinkomst,
inträder. Detta prövningsförfarande
är inte tillfredsställande. Man
borde i stället kunna låta arbetsmarknadsstyrelsen
lämna extra bidrag till
dem som på detta sätt är under utbildning
även om man inte kan ena sig
om var medlen skall tas. Den saken
bör naturligtvis regeringen kunna avgöra.
På det sättet skulle vi få till stånd
ett högre bidrag som från början var
fastställt att utgå under ett eller kanske
ett och ett halvt år. Då behöver
man inte göra denna svåra och osäkra
prövning för att fastställa när arbetsförheten
inträder.

Statsrådet sade vidare att det ofta
är oklart om arbetsvärden är en följd
av arbetslöshet eller av sjukdom eller
av båda delarna. Det är naturligtvis
alldeles riktigt, men förutsättningen för
att en person skall få sjukpenning är ju

att han är sjuk. Personer som omskolas
på grund av arbetslöshet och inte
haft sjukpenning och inte heller av
sjukkassan blivit anmodade att kontakta
arbetsvårdsorganet kan såvitt jag förstår
inte få sjukpenning. Man kan alltså
endast få sjukpenning om man är sjuk
när det blir aktuellt med denna utbildning.

Det är också ett faktum att vi nu har
ett tungt aviseringssystem, som skulle
kunna förenklas genom den föreslagna
lösningen.

Jag hoppas i varje fall att regeringen
snart tar ställning till denna fråga och
bestämmer vilken myndighet som skall
bidra med pengarna så att inte verken
skall behöva diskutera detta.

Jag är glad över att statsrådet är positivt
inställd. Jag hoppas att han snarast
möjligt tar itu med frågan och söker
lösa den, så att de handikappade
inte skall behöva känna denna osäkerhet
när de påbörjar sin utbildning.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill endast göra ett
kort tillägg.

Det gäller inte här vem som skall
betala, utan det är de skiftande ersättningsnivåerna
som har komplicerat frågan.

Efter herr österdahls inlägg har jag
en känsla av att vi är ganska överens.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Norling hade
meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Werners
(vpk) interpellation angående trafikbyggnadsproblemen
i Storstockholmsregionen.
Då emellertid herr statsrådet
Norling vore upptagen av interpellationssvar
i andra kammaren, beslöt
kammaren, på framställning av herr
talmannen, att — sedan övriga ärenden

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42

å föredragningslistan handlagts —
ajournera sina förhandlingar för att bereda
herr statsrådet Norling tillfälle att
lämna ovan berört svar.

Vid föredragning av talmanskonferensens
skrivelse med överlämnande av
ett från 1969 års organisationsutredning
inkommet betänkande angående
enkammarriksdagens förvaltnings- och
personalorganisation, hänvisades betänkandet,
såvitt det avsåge ändringar
i riksdagsstadgan, till konstitutionsutskottet
samt i övrigt till bankoutskottet.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av fördrag om
förhindrande av spridning av kärnvapen
jämte i ärendet väckta motioner;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av proposition med
förslag till ändringar i vallagstiftningen
jämte följ dmotioner; samt

nr 51, i anledning av riksdagens revisorers
skrivelse angående förvaltningen
av vissa kungl. slott m. m. jämte
följdmotioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 179, i anledning av riksdagens
revisorers framställning angående förvaltningen
av vissa kungl. slott, in. m.,
i vad avser driften av affärsrörelserna
vid Drottningholms slott och Gripsholms
slott samt förvaltningen av Drottningholms
kungsgård, jämte motioner;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på till -

läggsstat I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte motioner; nr

186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ökad läkarutbildning
i Stockholmsområdet jämte motioner; nr

188, i anledning av motioner om
ökad utbildning av tandläkare m. fl.;

nr 189, i anledning av motioner om
åtgärder för att bättre utnyttja skoltelevisionsprogram;
samt

nr 190, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om postbanken,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till statsutskottet;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 72, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1908: 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter,
in. m., jämte motion;

nr 74, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i traktorskatteförordningen
(1969:297) jämte motioner;
samt

nr 76, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition med förslag till lag

Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521);

bankoutskottets utlåtande nr 53, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om postbanken,
m. m., jämte motioner;

första lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1927: 85) om dödande
av förkommen handling;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1938:121) om hittegods,
m. m. jämte motioner i ämnet;
samt

nr 60, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 52 i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i ärvdabalken, m. m.,
såvitt den hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner; ävensom

andra lagutskottets utlåtande nr 89,
i anledning av Kungl. Maj ds proposi -

tion med förslag till särskilt olycksfallsskydd
för värnpliktiga m. fl., jämte i
ämnet väckta motioner.

Kammaren beslöt härefter, kl. 14.41,
att ajournera sina förhandlingar.

Då förhandlingarna kl. 15.15 återupptogos,
yttrade herr TALMANNEN:

Jag ber att få meddela att andra kammarens
debatt, där statsrådet är upptagen,
enligt uppgift kommer att pågå
ännu en timme, och under sådana förhållanden
kan vi inte vänta längre med
vår interpellationsdebatt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.16.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970