Nr 42 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:42)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 42 ANDRA KAMMAREN 1969

11—12 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 11 december fm.

Sid.

Meddelande angående de första sammanträdena vid 1970 års vårsession
.................................................... 5

Svar på frågor av:

herr Hedin (m) ang. vid statsministermötet i Oslo gjorda utfästelser

beträffande fiskepolitiken.................................. 5

herr Hermansson (vpk) ang. kreditupplysningsverksamheten...... 8

herr Björk i Påarp (s) ang. nordiskt samarbete beträffande träd gårdsproduktionen

....................................... 10

fru Bergman (s) ang. åtgärder mot reklam för tobak, sprit och Öl ... 11

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. utbyggnaden av läkarutbildningen 12
herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. omhändertagande av hemlösa

under julhelgen .......................................... 13

herr Svenning (s) ang. vanhävdslag för hyresfastigheter........... 14

herr Björk i Påarp (s) ang. erfarenheterna av 1967 års lag om kommuns
förköpsrätt vid försäljning av fast egendom............ 15

Svar på interpellation av herr Åsling (ep) ang. regeringens inställning

till fortsatt internationellt idrottsutbyte, m. m.................. 18

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.......................... 21

Fackrepresentation i skolstyrelse................................ 48

Skolornas elevvård ........................................... 50

Forskning och utbildning m. m. i anslutning till det svenska biståndet

till u-länderna ......................... 63

Information i Sverige om internationella frågor .................. 63

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet ............... 70

1 —Andra kammarens protokoll 1969. Nr 42

Nr 42

Innehåll

Torsdagen den 11 december em.

Sid.

Beredskapslagring av olja .................................. 85

Beredskapslagring av olja ..................................... 86

Förkortning av arbetstiden vid treskiftsarbete ................... 92

Jordhävdslag in. m........................................... 93

Särskilda bestämmelser om insättning på skogskonto, m. m......... 99

Ägaransvar för parkeringsförseelser ............................. 100

Meddelande ang. sammanträdet måndagen den 15 december....... 104

Ändring i övergångsbestämmelserna till lagen angående ändring i

lagen om nyttj anderätt till fast egendom........................ 104

Ändring i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik, m. m. 105

Naturreservat vid Kullaberg................................... 111

Semester för jordbrukare.............................. 112

Den kommunala miljöpolitiken, m. m............................ 117

Samordning av jordbruks- och miljövårdspolitiken................ 126

Utbildning på naturvårdens område ............................ 128

Inrättande av ett internationellt institut för miljövårdsforskning .... 129

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wachtmeister (m) ang. reglerna för borgensansvar vid fiskerilån 131
fru Ryding (vpk) ang. säkerhetsbestämmelserna för tung lastbils trafik

................................................... 131

herr Bengtsson i Landskrona (s) ang. beivrande av olaga fiske i

Öresund................................................. 131

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. tillsättande av begärd utredning

om åtgärder för att minska tobakskonsumtionen............. 131

herr Hermansson (vpk) ang. upptagande i FN av fråga rörande

organisationen Black Panthers i USA....................... 131

herr Wennerfors (m) ang. ökning av antalet deltidstjänster inom
den statliga sektorn ...................................... 131

Fredagen den 12 december

Svar på interpellationer av:

herr Hansson i Skegrie (ep) ang. extraordinära åtgärder med anledning
av 1969 års skördeskador ............................. 132

herr Lothigius (m) ang. åtgärder mot skadliga biverkningar vid bekämpande
av oljeskador ....... 136

■ fru Nettelbrandt (fp) ang. de principer som tillämpas vid tillsättning
av professurer ....................................... 138

fru Nettelbrandt (fp) ang. utbyggnaden av Frescatiuniversitetet ... 144

herr Sellgren (fp) ang. järnvägsförbindelser till vissa industriorter i
Norrland ....................................... 150

Innehåll

Nr 42

Sid.

herr Dahlgren (ep) ang. transporten av styckegods till och från

järnvägsstation .......................................... 154

herr Ohlin (fp) ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande
av bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet
med härför nödvändiga trafikinvesteringar.................... 156

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 11 december fm.

Statsutskottets utlåtande nr 171, ang. domartjänster vid vissa underrätter
m. m................................................ 21

— nr 172, om utredning angående utbildningen på barnavårdens

område .................................................. 21

— nr 173, om de gemensamma samlingarna i gymnasiet och fackskolan
................................................... 21

— nr 174, om samarbetsnämnder vid grundskolor med högstadium

m. m..................................................... 21

Andra lagutskottets utlåtande nr 88, om fackrepresentation i skolstyrelse
.................................................. 48

Statsutskottets utlåtande nr 175, om den pedagogiska stödpersonalen

i grundskolan samt skolornas elevvård........................ 50

— nr 176, rörande forskning och utbildning m. m. i anslutning till

det svenska histåndet till u-länderna......................... 63

— nr 177, ang. information i Sverige om internationella frågor ...... 63

— nr 178, ang. Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet . 70

Bevillningsutskottets betänkande nr 65, ang. lag om ändring i förordningen
angående skatt för hundar ........................ 84

Torsdagen den 11 december em.

Andra lagutskottets utlåtande nr 86, rörande beredskapslagring av

olja.............. 85

Bevillningsutskottets betänkande nr 66, rörande beredskapslagring av

olja.......... 86

— nr 68, ang. rätt att vid inkomsttaxering erhålla avdrag för belopp
som tillförts Stiftelsen Petroleumindustriens Beredskapsfond,

m. m..................................................... 91

— nr 69, ang. avdrag vid inkomsttaxeringen för bidrag till Olje prospektering

aktiebolag, m. m.................... 92

— nr 73, ang. godkännande av tilläggsavtal rörande ändring i avtal

med Canada för undvikande av dubbelbeskattning samt fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig handräckning i
fråga om inkomstskatter ................................... 92

Första lagutskottets utlåtande nr 53, ang. ändring i rättegångsbalken

m. m..................................................... 92

— nr 54, ang. ändring i lagen om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmyndarskap och adoption, m. m. 92

Nr 42

Innehåll

Sid.

nr 58, ang. ändring i lagen om fri rättegång .................... 92

Andra lagutskottets utlåtande nr 85, ang. samordningen av statlig

tjänstepension samt tilläggspension.......................... 92

— nr 87, om förkortning av arbetstiden vid treskiftsarbete ......... 92

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59, ang. jordhävdslag m. m......... 93

Bevillningsutskottets betänkande nr 70, ang. ändring i taxeringsför ordningen.

................................................ 99

— nr 71, ang. särskilda bestämmelser om insättning på skogskonto,

m. m..................................................... 99

Första lagutskottets utlåtande nr 55, ang. ändring i lagen om trafikförsäkring
å motorfordon................................... 100

—- memorial nr 59, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 100
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61, ang. ändring i vägtrafikförordningen,
m. m.............................................. 100

— nr 62, ang. ändring i övergångsbestämmelserna till lagen angående

ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom .............. 104

— nr 63, dels ang. ändring i förordningen angående yrkesmässig

automobiltrafik m. in., dels ock om rätt för det allmänna att förvärva
vissa trafikföretag, in. m............................... 105

— memorial nr 64, ang. uppskov med behandlingen av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till fastighetsbildningslag........ 111

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, om ett naturreservat vid Kullaberg
..................................................... in

— nr 41, om en beredskapsplan för åtgärder vid naturkatastrofer .... 112

— nr 42, om semester för jordbrukare ........................... 112

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39, om den kommunala miljöpolitiken
samt om samordning av plan- och miljöfrågor inom den
kommunala nämndorganisationen .......................... 117

Jordbruksutskottets utlåtande nr 43, om kommunal miljövård in. m... 126

— nr 44, om statsbidrag till centraliserade anläggningar för uppvärmning
och sopdestruktion ............................... 126

—• nr 45, ang. utredning om landskapsvård in. m.................. 126

— nr 46, om förbättrad naturvård............................... 126

— nr 47, ang. samordning av jordbruks- och miljövårdspolitiken . .. 126

— nr 48, ang. uppsamling av olja m. m......................... 128

— nr 49, ang. renhållningen på rastplatser vid vägarna ........... 128

— nr 50, om utbildning på naturvårdens område........... 128

— nr 51, om inrättande av ett internationellt institut för miljövårds forskning.

.................................. 129

— nr 52, om inrättande av ett institut för forskning angående kommunala
föroreningsfrågor .................................. 130

— nr 53, ang. miljövården .................................... 130

— nr 54, om den framtida exploateringen av kustområdet i Göteborgsregionen
............................................. 130

— nr 55, ang. elektriska kraftstationer vid mindre vattendrag....... 130

— nr 56, ang. godkännande av konvention om ordningen vid fiskets

bedrivande i Nordatlanten.................... 130

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Torsdagen den 11 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 3 innevarande
december.

§ 2

Meddelande angående de första sammanträdena
vid 1970 års vårsession

Herr TALMANNEN yttrade:

1970 års vårsession tar sin början
lördagen den 10 januari kl. 11.00. Det
högtidliga öppnandet äger rum tisdagen
den 13 januari med samling i riksdagshuset
kl. 10.30. Onsdagen den 14
januari kl. 11.00 företas val av talmanskonferens,
kanslideputerade och kanslitillsättare.
Val av ledamöter och suppleanter
i utskott m. m. avses skola äga
rum vid sammanträde torsdagen den 15
januari kl. 10.00.

Såsom tidigare meddelats kommer
1970 års remissdebatt att ta sin början
onsdagen den 21 januari.

§ 3

Svar på fråga ang. vid statsministermötet
i Oslo gjorda utfästelser beträffande
fiskepolitiken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedin har frågat
statsministern, om han vill ge kammaren
en redovisning för de utfästelser
som gjorts under statsministermötet i
Oslo beträffande fiskepolitiken.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

I Nordeköverläggningarnas nuvarande
skede finns självfallet inte några utfästelser
från något av de deltagande
länderna att redovisa beträffande vare
sig fiskepolitiken eller andra sakfrågor.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min fråga,
även om det ur min synvinkel sett är
mycket tunt.

Anledningen till att jag framställde
min fråga var att vi på kvällen den 26
november i radio och TV fick ta del
av ett direktmeddelande i vilket statsministern
rapporterade från statsministermötet
i Oslo att där hade övervägts
olika åtgärder för att komma ut ur det
dödläge som rådde inom Nordekförhandlingarna.
Meddelandet refererades
dagen efter i pressen, där man kunde
läsa: »Under förutsättning av en ’stor’
Nordeklösning kan Sverige överväga ytterligare
en miljardsatsning på att fördjupa
det ekonomiska samarbetet i Norden.
Detta förklarade statsminister Olof
Palme under toppmötets avslutande dag
på onsdagen i den norska huvudstaden.

----Även på fiskepolitikens område

mjukade Sverige upp sin hållning. Under
den betingelsen att det blir en tillräckligt
lång övergångstid för att skydda
det svenska fisket är vi beredda att
avstå från minimiprissystemet.»

Man skall naturligtvis inte ta allt som
står i pressen för gott, men uppenbart
är att något här har hänt. Jag tycker

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Svar på fråga ang. vid statsministermötet i Oslo gjorda utfästelser beträffande
fiskepolitiken

det är märkligt att vi inte i riksdagen
har fått någon redovisning av detta,
när statsministern har kunnat lämna en
sådan i radio och TV. Han kanske är
mera intresserad av att framträda i sådana
sammanhang, men det bör vara
viktigare att vi här i riksdagen får en
saklig redogörelse för vad som skett.

Från fiskets sida är man oerhört
känslig för frågor av detta slag, vilket
är helt naturligt med de dåliga erfarenheter
som man har från tidigare förhandlingstillfällen.
Jag tänker då närmast
på EFTA-överenskommelsen. Där
var det så, som jordbruksministern vet,
att fisket kom i kläm och vi fick ge
vika och efter hand ta bort de införselavgifter
som fanns för frysta filéer. Det
är inget tvivel om att detta har varit en
mycket starkt bidragande orsak till det
svåra ekonomiska läge som fiskerinäringen
i dag befinner sig i.

Därför är jag mycket intresserad av
att få veta vad som diskuterades i Oslo.
Vad jag konkret skulle vilja ha upplysning
om är hur man ställer sig till
punkt 12 i bilaga J till ämbetsmannarapporten,
där från svensk sida har
krävts en viss formulering, medan Danmark
och Norge har föreslagit en annan.
År det så att man vill luckra upp
bestämmelsen i det svenska förslaget,
så är det mycket allvarligt för det svenska
fisket.

Jag skulle mycket gärna vilja ha ett
klart besked på den punkten; det tycker
jag att vi har rätt att få.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag är självfallet beredd
att lämna alla informationer i denna
fråga, men det gäller dock en förhandling
mellan de fyra nordiska länderna,
och så länge den pågår finns det inte
mycket att redovisa. Varje detalj som
diskuteras och eventuellt löses är ganska
ointressant så länge man inte fått

till stånd den totallösning, som utgör
en avgörande förutsättning för det hela.

Herr Hedins fråga gällde dessutom
inte en begäran om en redogörelse för
vad som hade hänt i Oslo, utan den
avsåg det förhållandet om vi där hade
lämnat några utfästelser. Från svenskt
håll har självfallet inte lämnats några
sådana vare sig på fiskets eller på något
annat område. Det gällde emellertid
att föra Nordekplanen framåt, och
då fick man sätta sig ned och diskutera
de frågor som ämbetsmännen inte
hade kunnat lösa.

Beträffande fisket har man kommit
ganska långt. Det återstår två olösta
frågor på detta område. Den ena gäller
övergångsanordningen i prisstabiliseringssystemet,
beträffande vilken vi
från svenskt håll har sagt att det svenska
fisket måste skyddas. Vi måste ha
en övergångstid under vilken vi kan
fasthålla vårt eget pris, om det gemensamma
priset är sådant att det stör vår
marknad. Vi har också uttalat att vi vill
få med de frysta fiskprodukterna i denna
övergångsanordning.

Vidare har vi uttalat att övergångsanordningen
skall gälla tills vidare och
den har alltså inte tidsbestämts från
vår sida i ämbetsmannarapporten. Med
hänsyn till att vi således på ett område
inte gått med på en tidsbegränsning av
en övergångsanordning är det ganska
svårt för oss att kräva att de andra länderna
skall ha tidsbegränsning på sina
övergångsanordningar på andra områden.
Vi har emellertid sagt att vi självfallet
är beredda att — märk väl — diskutera
en tidsbegränsning. Vi ger alltså
inte avkall på vårt krav beträffande de
frysta fiskprodukterna och vill själva
bestämma priset på dessa under en
övergångstid. Vår ståndpunkt, att vi är
beredda att diskutera en begränsning
av tiden för övergångsanordningen är
därför ganska rimlig, men vi vill ha en
sådan anordning för att kunna ordna
förhållandena för de svenska fiskarna.

Torsdagen den 11 december 1969 fm. Nr 42

Svar på fråga ang. vid statsministermötet i Oslo gjorda utfästelser beträffande
fiskepolitiken

Jag tror också att det skall kunna uppnås
enighet i detta avseende.

Den andra frågan gäller norrmännens
ovilja att gå med på transitering och
omlastning i norska hamnar. Vi kräver
ju att norrmännen skall överge denna
inställning, men vi får säkerligen under
en övergångstid finna oss i att detta
förbud kvarstår.

Jag har under Nordekförhandlingarna
hela tiden Öppet redovisat för representanter
för den svenska fiskarkåren
vad som förekommit, och det ämnar
jag göra även i fortsättningen. Vi
kommer att bevaka fiskarnas intressen
i detta sammanhang.

Herr Hedin tog upp frågan om vad
som hände på detta område i samband
med EFTA-överenskommelsen. Jag kan
erkänna att den fria importen av frysta
fiskfiléer har vållat bekymmer för det
svenska fisket. Det kan emellertid inte
vara herr Hedin obekant att i EFTA
har nu införts en ny ordning som tar
hänsyn till fiskarnas situation. Vi har
fått till stånd ett minimiprissystem för
de frysta fiskfiléerna. De bekymmer
som fiskarna åsamkades i samband med
EFTA-överenskommelsen har vi alltså
befriat dem från genom denna nya ordning.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag tackar för detta
kompletterande svar, som ju innehöll
betydligt mer än det första. Jag vill
också gärna tacka för den kontakt
som jordbruksdepartementet fortlöpande
håller med representanter för yrkes-,
fisket -— den kontakten har varit värdefull.
Men det utesluter inte att man
blir ytterligt oroad, när det nu slås
upp i tidningarna och i radio och TV
att det från svensk sida förts diskussioner
om att det skulle släppas efter på
fiskepolitiken.

Jordbruksministern sade att det gäller
en totallösning, och det är klart att
jag inte på minsta sätt motsätter mig

Nordekplanen. Den kanske strandar nu
av speciella skäl, men alla hoppas väl
att det ändå skall bli något resultat av
förhandlingarna. Men vad vi inom fisket
är rädda för är att fisket nu som
vid EFTA-överenskommelserna skall
komma i kläm, som den lilla näring
fisket är. Norge har ju fisket som en
mj^cket dominerande näring och driver
därför frågan hårt. Jag tycker att
man också på svensk sida har all anledning
att synnerligen hårt driva sina
krav i fråga om fisket. Det är angeläget
inte minst mot den bakgrunden att
i Norge lämnas fisket betydande subventioner
— på bortåt 300 miljoner
norska kronor, utgörande nära 30 procent
av värdet av det totala norska fisket.
Detta innebär att de svenska fiskarna
inte kan konkurrera på lika villkor
med norrmännen.

Vi måste alltså hårt bevaka det svenska
fiskets intressen och göra det möjligt
för detta att i fortsättningen konkurrera
på lika villkor.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Mitt första svar var svar
på den fråga som herr Hedin hade riktat
till statsministern. Mitt andra svar
var svar på de frågor herr Hedin ställde
under diskussionen.

Och så vill jag än en gång understryka
vad jag sade tidigare, att vi från
svensk sida kommer att kräva övergångsanordningar
under så lång tid att
vi hinner ordna förhållandena för de
svenska fiskarna. Det bör vara en betryggande
förklaring för våra svenska
fiskare.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Vad min enkla fråga
beträffar beror det naturligtvis mycket
på vad man inlägger i ordet »utfästelser».
Uppenbarligen har det gjorts vissa
utfästelser av statsministern i Oslo,
eftersom han över huvud tog upp den

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Svar på fråga ang. kreditupplysningsverksamheten

frågan i radio och TV och eftersom
den även kom ut i pressen.

När det gäller övergångsanordningarna
för fisket, så kan det i och för
sig vara bra att det blir fråga om en
rimlig tid. Men väsentligt i nuvarande
punkt 12 i bilaga J — eller den s. k.
stabiliseringsordningen — är att det
inte bara förutsätts en övergångstid av
fem år. Det heter på följande sätt:
»Angivna övergångsperiod skall i princip
vara fem år och därefter skall det
särskilda ledet i prisstabiliseringsordningen
slopas under förutsättning att
den gemensamma prisstabiliseringsordningen
har visat sig fungera tillfredsställande
och att en rimlig prisnivå kan
uppnås genom denna stabiliseringsordning.
»

Vi inom fisket är mycket rädda för
att man i förväg utan vidare spikar en
viss övergångstid. Här finns emellertid
ett undantag som säger att vi i det läge,
då det kan vara aktuellt med en
avveckling, måste ha garanti för att fisket
verkligen får rimliga villkor. Det
är, som jag ser saken, ett mycket väsentligt
avsnitt av punkten 12 i bilaga
J.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. kreditupplysningsverksamheten Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEI JER, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat statsministern vilka omedelbara
åtgärder regeringen avser att vidta för
att förhindra att en avgörande del av
kreditupplysningsbranschen övergår i
utländsk ägo. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Regeringen är väl medveten om att
utländska intressen har vunnit insteg

i kredit u p p 1 y s ni n gsb r a n s ch en i vårt
land. Med hänsyn till verksamhetens
speciella art är en sådan utveckling
ägnad att inge betänkligheter. Den har
också varit en av anledningarna till
att det i april i år tillkallades särskilda
sakkunniga för att utreda kreditupplysningsbranschen.

I direktiven till utredningen pekade
min företrädare på att kreditupplysningsverksamheten
var förenad med
vissa rikser från integritetsskyddssynpunkt
och att dessa risker accentuerades
genom datateknikens utveckling.
Han framhöll också att branschstrukturen
på området inte var den lämpligaste.
Mot bakgrund härav ansåg han att
kreditupplysningsverksamhetens former
och framtida organisation borde
utredas. Han anvisade två alternativ
för reglering av den kommersiella kreditupplysningsverksamheten
som de
sakkunniga i första hand borde pröva,
ett monopolsystem och ett koncessionssystem.
Om det första alternativet väljs
elimineras helt risken för utländsk dominans.
Även om man stannar för det
andra alternativet får man möjlighet till
en sådan kontroll över verksamheten
att de olägenheter som kan vara förenade
med eventuellt utländskt ägande
i allt väsentligt undanröjs.

Utredningsarbetet skall enligt direktiven
bedrivas skyndsamt. Jag anser
inte att det f. n. finns anledning att
vidta några särskilda åtgärder av det
slag herr Hermansson åsyftar utan
finner det lämpligare att tills vidare
avvakta resultatet av utredningens arbete.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar för svaret.
Sakläget bakom min fråga är ju följande:
Två företag inom den s. k. kreditupplysningsbranschen
här i Sverige
ägs redan av ett amerikanskt miljardföretag,
världens största i branschen.

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Svar på fråga ang. kreditupplysningsverksamheten

Nu håller detta stora amerikanska företag
på att köpa upp ytterligare ett
företag, AB Soliditet, som är Sveriges
största i kreditupplysningsbranschen.
Om denna affär genomföres, skulle det
amerikanska företaget enligt uppgifter
behärska mer än 50 procent av branschen
i Sverige. Flera miljoner svenska
medborgare finns i dessa register
som är under försäljning plus en rad
svenska företag.

Även justitieministern har i svaret
betonat det hot mot människans integritet
som den växande kreditupplysningen
och de olika privata upplysningsregistren
innebär. Detta är en
mycket allvarlig sida, som också tagits
upp i utredningsdirektiven. Faran för
ett missbruk ökar, såvitt jag förstår,
vid utländsk ägo. Det kan dessutom
finnas risk för att registren utnyttjas i
underrättelsesyfte.

Nu tillsattes en utredning i våras
vilket var ett mycket bra initiativ. Jag
hoppas att denna leder fram till ett
förstatligande av hela branschen, vilket
jag tror är nödvändigt. Men utredningen
väntas inte bli färdig förrän i slutet
på nästa år. Det kanske sedan kan
fattas ett beslut 1971 och en ny ordning
träda i kraft 1972. Vad händer
under tiden? Om regeringen inte gör
någonting uppköps AB Soliditet av det
stora amerikanska bolaget och de risker
inträder som både justitieministern
och jag tycks vara medvetna om. Jag
anser att regeringen måste förhindra
detta.

Situationen är nu sådan att AB Soliditet
måste ändra sin bolagsordning,
eftersom där finns en s, k. utlänningsklausul.
Jag vill ställa två direkta frågor
till justitieministern. Är det inte
så att myndigheerna kan förhindra en
sådan ändring och därmed också stoppa
den affär som är på gång? Min
andra fråga lyder: Finns andra möjligheter
för regeringen att hindra det
utländska förvärvet?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEI JER:

Herr talman! Jag vill svara på herr
Hermanssons fråga om de risker som
är förenade med de pågående transaktionerna.

Den lagstiftning som förbereds genom
den statliga utredningen får sådan
verkan att den även kommer att omfatta
de företag som redan är etablerade
i landet. Även om det av vanliga
utredningstekniska skäl inte är möjligt
att driva fram en lagstiftning snabbare
än vad herr Hermansson nämnde, tror
jag att denna lagstiftning kan eliminera
de farhågor som han här givit uttryck
åt.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Även jag hoppas verkligen
att en kommande lagstiftning skall
eliminera dessa risker, men min fråga
gäller ju vad som händer nu. Tills vi
får se effekten av en sådan lagstiftning
dröjer det kanske ett par år, och under
tiden köper alltså amerikanska intressen
upp det största företaget i branschen,
AB Soliditet. Affären är på gång
och frågan behandlas i departementet,
om jag inte är fel underrättad.

Min inställning är att regeringen måste
använda alla medel för att söka förhindra
att denna affär genomförs, ty
om den blir verklighet inträder omedelbart
de risker som justitieministern
och jag tycks vara överens om och
som man bör söka undvika. Det gör
man inte genom en lagstiftning som
kommer om ett par år.

Det är alltså möjligheterna att omedelbart
förhindra denna affär som min
fråga gäller. Jag finner det angeläget
att justitieministern ger ett besked, eftersom
saken är så allvarlig att regeringen
måste utnyttja sina möjligheter
att förhindra affären. Det är här fråga
om ett politiskt ställningstagande och
ett politiskt ansvar för regeringen. Om
regeringen förhåller sig passiv, innebär
det nämligen i sak att den säger ja till

1* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 42

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Svar på fråga ang. nordiskt samarbete beträffande tradgardsproduktionen

US A-köpet, och då måste den också
ta på sig det politiska ansvaret för
de faror, som kan komma att inträda
genom att detta stora företag inom
branschen förvärvas av utländska intressen.
Detta är det sakläge som vi
måste diskutera.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! På herr Hermanssons
senaste fråga vill jag bara svara att
regeringen inte har tagit ställning till
saken. Jag är därför inte beredd att nu
ge något ytterligare besked.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag kan förstå att justitieministern
inte kan ge ett klart besked,
om frågan ännu inte är färdigbehandlad
inom regeringen. Jagtror emellertid
att det skulle vara bra, om justitieministern
i varje fält ville svara på
mina bägge konkreta frågor rörande
möjligheterna att stoppa detta förvärv,
så att sakläget helt kan klarläggas.

Den första frågan är: Kan inte myndigheterna
förhindra en sådan ändring
av bolagsordningen som AB Soliditet
har önskat när det begärt att utlänningsklausulen
skall slopas? Den andra
frågan är: Finns det andra möjligheter
att förhindra det utländska förvärvet?

Jag tror att det vore värdefullt om
justitieministern ville svara på dessa
båda frågor.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! På frågan om ändring
av bolagsordningen vill jag svara, att
den väg som herr Hermansson antyder
enigt vår uppfattning icke är framkomlig.
Vi kan med andra ord inte
på det sättet förhindra en försäljning
av AB Soliditet.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag beklagar om justitieministern
skulle ha rätt i det han

nu har sagt, men jag kan naturligtvis
inte betvivla att det uttrycker hans mening.
Jag har fått den uppfattningen av
mina — naturligtvis amatörmässiga —
studier i aktiebolagslagen m. m. att det
skulle finnas möjligheter för regeringen
att säga nej till en sådan förändring av
bolagsordningen. Av uppgifter i pressen
har det ju framgått att köparna och
säljarna har begärt tillstånd av myndigheterna
för transaktionen. Detta måste
väl tolkas så, att det finns vissa möjligheter
för myndigheterna att stoppa
denna.

Var exakt dessa möjligheter kommer
in skulle jag gärna vilja veta av justitieministern.
Jag förutsätter nämligen
att uppgifterna i pressen inte är en rök
helt utan eld, utan att regeringen har
möjligheter att förhindra detta förvärv.
Jag vädjar verkligen till justitieministern
och regeringen att till det yttersta
utnyttja dessa möjligheter för att förekomma
att detta stora och viktiga företag
råkar i amerikansk ägo.

Härmed var överläggningen slutad.

s t>

Svar på fråga ang. nordiskt samarbete

beträffande trädgårdsproduktionen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Björk i Påarp har
frågat statsministern om han är beredd
medverka till att, i den mån trädgårdsproduktionen
berörs av ett eventuellt
nordiskt samarbete, för dessa produkter
full ömsesidighet kommer att gälla
mellan de nordiska länderna.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Trädgårdsprodukter faller i princip
inom ramen för bestämmelserna om
jordbrukspolitik i den ämbetsmanna -

Torsdagen den 11 december 1969 fm. Nr 42

Svar på fråga ang. åtgärder mot reklam för tobak, sprit och Öl

rapport som ligger till grund för Nordeköverläggningarna.
I den mån särskilda
bestämmelser kommer att utformas
för trädgårdsprodukter bör detta enligt
regeringens uppfattning ske under iakttagande
av ömsesidighet.

Vidare anförde

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Bengtsson för svaret på min
fråga.

Jag har ställt den därför att jag hyser
en viss oro för att den svenska trädgårdsnäringen
kan komma i kläm mellan
de skilda intressen som gör sig gällande
vid Nordekförhandlingarna. Samma
oro har jag märkt hos kolleger i
Finland och Norge, och jag har iakttagit
att statsmakterna i dessa länder
med mycket stor omsorg bevakar den
egna trädgårdsnäringens intressen. Av
den anledningen har jag ansett det nödvändigt
att även svensk trädgårdsnäring
får ett klargörande besked på denna
punkt och att statsmakterna bekräftar
att ömsesidighet skall råda mellan de
nordiska länderna.

Jag hoppas att jordbruksministern i
uttrycket »ömsesidighet» inlägger samma
betydelse som jag gör. Enligt min
uppfattning måste ett eventuellt nordiskt
samarbete komma till stånd på
lika villkor. Så är fallet inom en nordisk
tullunion där samtliga nordiska
länder tillämpar ett i såväl yttre som
inre avseende gemensamt gränsskyddssystem.

Problemet blir intressantare om man
frågar hur ömsesidigheten i praktiken
skall förverkligas. Skall det bli ett referenssystem,
som statsrådet hänvisar
till i sitt svar? I Danmark, Finland och
Norge tillämpas kvantitativa regleringar
och det finns ett starkt utbyggt importregleringssystem
för trädgårdsprodukter,
medan vi här i landet har fört
en mycket liberal importpolitik. Klimatet
är därför kärvt för den svenska

trädgårdsnäringen. Hittills har den dock
klarat sig bra i konkurrensen trots de
importsituationer som ibland uppstår.
Riksdagen och regeringen har i olika
former byggt ut ett rationaliseringsstöd
som främjar den svenska trädgårdsnäringens
utveckling. Detta tillsammans
med odlingens egna åtgärder under
1960-talet har medgivit en kraftig utbyggnad
av den ekonomiska föreningsrörelsen
som medfört att svensk trädgårdsnäring
i dag kan hävda sig bättre.
Konsumtionen har också stigit kraftigt
på grund av ökad köpkraft.

Den aktiva rationaliseringsverksamheten
som för närvarande präglar den
svenska trädgårdsnäringen har medfört
att många odlare har ådragit sig stora
skulder. Det är framför allt dem jag
har tänkt på när jag tagit upp denna
fråga till diskussion. Garantier måste
skapas för den kommande utvecklingen.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (m).

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. åtgärder mot reklam
för tobak, sprit och Öl

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Bergman har frågat
mig, om regeringen förbereder några
åtgärder för förbud mot reklam för
tobak, sprit och Öl.

Frågan om förbud mot reklam i samband
med sprit- och tobaksförsäljning
har vid ett flertal tillfällen varit föremål
för debatt i riksdagen. Med hänsyn
till tryckfrihetsförordningen har
regeringen ansett, att man i första hand
bör försöka få till stånd erforderliga
begränsningar av reklamen genom överenskommelser
med de av marknadsföringen
berörda företagen.

12 Nr 42 Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Svar på fråga ang. utbyggnaden av läkarutbildningen

Vidare anförde

Fru BERGMAN (s):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret. Det är riktigt som han
säger att denna fråga debatterats livligt
här i kammaren. Men debatten har inte
stannat här. Den har fortsatt i många
andra sammanhang; från bl. a. SAP:s
kongress föreligger ett uttalande i frågan.
RF har också uttalat sig för ett
generellt förbud mot reklam för tobak.
Härför har RF av Expressen bedömts
som dubbelmoralisk. Jag tycker nog att
dubbelmoralen ligger på ett annat plan;
våra massmedia och tunnelbanestationer
översvämmas av all denna reklam,
samtidigt som olika samhällsorgan för
en ständig kamp för att informera och
upplysa om spritens och tobakens skadeverkningar.
Reklam för varor som bevisligen
är destruktiva såväl för den
enskilde som för samhället kan inte
uppfattas som annat än ett sjukdomstecken.

Argumentet att ett reklamförbud inte
skulle vara förenligt med gällande
tryckfrihetsförordning får inte stoppa
ansträngningarna att nå en tillfredsställande
lösning av denna fråga. Den
nu genomförda åtgärden är värdefull,
men jag tror tyvärr inte att den får
önskad effekt. Lagar och förordningar
är ju till för människorna och inte tvärtom.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. utbyggnaden av
läkarutbildningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg i Ljus -

dal har frågat utbildningsministern om
han anser att det finns anledning att
revidera planerna för utbyggnaden av
läkarutbildningen på grund av den ökade
efterfrågan på läkare som uppstår
till följd av dels utbyggnaden av företagshälsovården,
dels den av riksdagen
nyligen beslutade sjukförsäkringsreformen.
Frågan har överlämnats till mig
för besvarande.

Läkarutbildningskapaciteten i landet
har mer än fördubblats under 1960-talet.
I den proposition om ökad läkarutbildning
i Stockholmsområdet, som
riksdagen snart har att ta ställning till,
föreslås en ytterligare utbyggnad av
den medicinska utbildningen till att
omfatta mer än 1 000 platser per år i
hela landet. Möjligheterna att öka läkarutbildningen
härutöver undersöks
för närvarande. Antalet läkare i landet
ökar från nu drygt 10 000 till ca 16 000
år 1975, dvs. med ca 1 000 läkare varje
år.

Jag vill erinra om att det nya system
för läkarutbildningen som godkändes
vid vårriksdagen ger samhället möjligheter
att kanalisera de ökande läkarresurserna
till de områden av sjukvården
där vårdbehovet är störst. Den
plan för fördelningen av våra ökande
läkarresurser, som har upprättats i anslutning
till det nya läkarutbildningssystemet,
innebär en stark prioritering
av bl. a. den offentliga öppna läkarvården.
I propositionen om sjukförsäkringsreformen
har jag pekat på just
detta förhållande. Det föreligger en direkt
samordning mellan den plan som
upprättats för fördelningen av läkartillskottet
och den reformering av sjukförsäkringens
ersättningssystem för den
offentliga öppna läkarvården som nu
kommer att genomföras.

Beträffande företagshälsovården vill
jag nämna, att Rungl. Maj:t i maj i år
uppdrog åt socialstyrelsen att i samråd
med arbetarskyddsstyrelsen och arbetsmedicinska
institutet utreda omfattningen
av de läkarresurser som kan dis -

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Svar på fråga ang. omhändertagande av hemlösa under julhelgen

poneras för en utbyggnad av företagshälsovården
liksom formerna för tilldelningen
av läkartjänster för denna
verksamhet. Utredningen görs mot bakgrunden
av den plan för fördelningen
av läkarresurserna på olika vårdområden
som jag redan hänvisat till.

Vidare anförde

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på min fråga.

Det råder väl inget tvivel om att den
sjukförsäkringsreform som vi beslöt i
förra veckan kommer att öka behovet
av läkare, säkerligen i betydande utsträckning.
Det är också ett faktum att
företagshälsovården, som ju i och för
sig är utomordentligt angelägen, kommer
att kräva ett växande antal läkare.
Utredningen angående företagshälsovården
räknar med ett behov av 1 300
företagsläkare när företagshälsovården
är utbyggd. Självfallet kan en utbyggnad
av denna hälsovård återverka på
behovet av insatser inom den allmänna
hälso- och sjukvården. Men att behovet
av läkare ändå växer kraftigt torde vara
odiskutabelt. Samtidigt vet vi att läkarbristen
redan är synnerligen besvärande.
Av 959 provinsialläkartjänster
var i våras endast 608 besatta med ordinarie
innehavare. Av 48 provinsialläkartjänster
i Norrbotten var 12, d. v. s.
en fjärdedel, besatta med ordinarie innehavare.

Jag förstår att socialministern i detta
läge vill utreda omfattningen av de läkarresurser,
som kan disponeras för
en utbyggnad av företagshälsovården,
samt formerna för en reglerad tilldelning
av läkartjänster för denna verksamhet.
Men visst är det beklagligt, herr
socialminister, att en utbyggnad av den
företagshälsovård, som vi upplever som
ytterst angelägen, på detta sätt skall
hämmas av bristen på läkare. Vi får
inte heller glömma att antalet befintliga
läkartjänster ingalunda svarar mot

behovet av läkarvård i Sverige. Vi har
här i vårt land en i jämförelse med andra
länder mycket låg läkartäthet. Läkarbehovet
är därför väsentligt större
än vad divergensen mellan antalet inrättade
och antalet besatta tjänster anger,
och detta är väl en av förklaringarna
till de långa köerna vid sjukvårdsmottagningarna.

Jag noterar med tillfredsställelse att
socialministern meddelade att möjligheterna
att öka läkarutbildningen för
närvarande undersöks. Jag tror att det
är utomordentligt angeläget att detta
arbete påskyndas och att vi snabbt får
till stånd en mera omfattande utbildning
av läkare för att kunna täcka det
stora behov som nu föreligger och som
kommer att bli ännu större längre fram.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. omhändertagande av
hemlösa under julhelgen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat om jag vill ta initiativ
till överläggningar med berörda organ
för att åstadkomma att kyrkor och församlingshem
under julhelgen öppnas
för hemlösa.

Det ankommer på de kommunala
socialvårdsorganen att vidta åtgärder
för att erbjuda de hemlösa bostäder och
annan service. Framför allt i storstäderna
finns behov av speciella anordningar
i detta avseende. En lösning av bostadsfrågan
är en väsentlig förutsättning
för att kunna lösa de sociala problem
som här föreligger. Dessa problem
har inte sällan samband med alkoholmissbruk
och kräver därigenom särskilda
insatser.

Jag vill i detta sammanhang erinra

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Svar på fråga ang. vanhävdslag för hyresfastigheter

om att jag i svar den 27 februari i år på
en interpellation av herr Wiklund i
Stockholm bl. a. redogjort för de olika
åtgärder som vidtagits eller planerats i
de tre största städerna för att tillgodose
behovet av bostäder och samlingslokaler
m. m. för de hemlösa. Den redogörelse
jag då lämnade visar att det förekommer
en betydande aktivitet från de
kommunala socialvårdsorganen på detta
viktiga område och att man eftersträvar
en mera permanent lösning av
problemen.

Ytterligare åtgärder för att ge dessa
människor möjlighet till gemenskap
med andra är självfallet angelägna. Jag
vill understryka att de insatser som görs
av olika organisationer m. fl. här är av
stor betydelse.

Utöver de mera långsiktiga lösningarna
av problemen finns utan tvivel
också behov av särskilda aktiviteter
under jul- och nyårshelgerna i syfte att
bryta isoleringen för hemlösa och ensamstående.
I storstäderna och på andra
håll i landet planeras därför, enligt
vad jag inhämtat, sådana aktiviteter,
bl. a. av kommunernas socialvårdsorgan.
Flera statskyrkoförsamlingar och
religiösa samfund, olika intressegrupper
m. fl. i dessa städer kommer att anordna
särskilt helgfirande i lokaler som
står dem till buds. Det ankommer på
församlingarna och samfunden att själva
bestämma om och i vilken utsträckning
kyrkor och församlingshem bör
upplåtas för ändamålet.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret.

Om några veckor har vi en högtid
som de flesta människor i vårt land ser
fram emot, men för många är förhållandet
det motsatta. De är hemlösa, och
ensamheten blir ännu större för dem.
Julen är en grym högtid för dessa människor.

Jag har ställt frågan, om socialministern
ville ta något initiativ. Då tänkte
jag närmast på en bättre samordning
för att få åstadkomma bästa möjliga
resultat av de olika insatserna. Nu säger
socialministern att det ankommer
på församlingarna och samfunden att
själva bestämma i vilken utsträckning
kyrkor och församlingshem bör upplåtas
för ändamålet. Helt naturligt är det
så, men vad jag frågade efter var inte
detta, utan ett initiativ från socialministerns
sida till en diskussion med
dem som har det högsta ansvaret på
detta område.

Jag är tacksam för den redovisning
socialministern har lämnat för de aktiviteter
som är på gång. Efter helgerna
visar det sig väl, om dessa aktiviteter
är tillräckliga. Jag förstår att socialministern
anser att så är fallet, eftersom
han inte finner något initiativ
från sin sida nödvändigt. Efter vad jag
minns öppnades kyrkorna under förra
julhelgen på någon plats i landet, och
jag skulle tro att erfarenheterna därifrån
är goda. Helt naturligt ser jag
detta som nödlösningar, men samhället
måste gripa in och göra det bästa möjliga
av situationen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. vanhävdslag för
hyresfastigheter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Svenning har frågat
mig, om jag kan ange den tidpunkt
då man kan förvänta ett lagförslag i
fråga om vanhävdsbestämmelser för
hyresfastigheter.

En promemoria angående tvångsförvaltning
av bostadsfastighet har upprättats
i justitiedepartementet och remitterats
till myndigheter och organi -

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Svar på fråga ang. erfarenheterna av 1967 års lag om kommuns förköpsrätt vid för säljning

av fast egendom

sationer för yttrande. Proposition avses
bli avlämnad till nästa års riksdag.

Vidare anförde:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för det mycket positiva
svaret.

Anledningen till min fråga är att enligt
min uppfattning förhållandena på
bostads- och hyresmarknaden i fråga
om fastighetsskötsel blivit betydligt försämrade
sedan den första motionen om
vanhävdslagstiftning inlämnades på
hösten 1967. I stor utsträckning nonchaleras
hälsovårdsstadgans bostadsföreskrifter
när det gäller uppvärmning
och bestämmelserna om yttertakens beskaffenhet.
Värmeanläggningarna är på
sina håll i ytterst dåligt skick eller helt
oanvändbara, och i en del fastigheter
har man måst göra tvångsingripanden
för att anskaffa bränsle. Jag har själv
varit med om beslut om att köpa in
bränsle och dessutom betala räkningar
för fjärrvärme för att hyresgästerna
inte skulle frysa. Sådana förhållanden
är ju helt otillfredsställande. I synnerhet
under vintertid föreligger det uppenbara
hälsorisker för många hyresgäster.

Med den kännedom jag har om statsrådets
intresse för denna angelägenhet
och hans sakkunskap beträffande bostads-
och hyresmarknaden tillåter jag
mig hemställa, att remisstiden i fråga
om vanhävdsbestämmelserna blir så
kort som möjligt. Jag vill också fråga
statsrådet, om det inte är möjligt att
lägga fram ett delförslag som tar speciell
hänsyn till de nuvarande förhållandena
i vanskötta fastigheter och att ge
ett sådant lagförslag sådan prioritet att
det kan behandlas innan förslag om en
gemensam expropriations- och vanhävdslagstiftning
presenteras.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Tiden är nog i knappaste
laget för dem som skall avge remissutlåtanden.
Remisstiden är satt till
den 15 februari, och jag tror inte man
kan begära av dem som skall avge yttranden
över förslaget att de skall kunna
göra det tidigare.

Vidare hänger detta förslag så intimt
samman med expropriationsutredningens
betänkande, att det knappast
är möjligt att splittra förslagen om vanhävdslagstiftning
och ta upp detta separat
som ett delförslag.

Som jag redan har sagt tror jag att
vi skall kunna lägga fram en proposition
under höstriksdagen, och då tycker
jag nog att vi har kommit så nära vad
som är möjligt som någon rimligen kan
begära.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
även för detta svar.

I närvarande stund pågår en omfattande
saneringsverksamhet i de inre
delarna i många städer. Det finns fastighetsägare
som inte gör någonting åt
sina fastigheter eftersom husen skall
rivas. Det är därför jag är så angelägen
om att man snabbt ingriper för att hindra
uppenbara hälsorisker för hyresgästerna
under den kommande vintern.
Om remisstiden blir så kort som möjligt
och behandlingen så snabb som möjligt,
kan man hindra att sådana risker uppkommer
inom den närmaste tiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. erfarenheterna av
1967 års lag om kommuns förköpsrätt
vid försäljning av fast egendom

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Björk i Påarp har

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Svar på fråga ang. erfarenheterna av 1967 års lag om kommuns förköpsrätt vid för säljning

av fast egendom

frågat chefen för civildepartementet om
erfarenheterna vid tillämpningen av
förköpslagen och om lagens effekt på
kommunernas markpolitiska handlingsmöjligheter.
Eftersom civilministern är
förhindrad att svara, har han överlämnat
åt mig att besvara frågan.

Förköpslagen trädde i kraft den 1 januari
1968. Den var ett led i en serie
åtgärder med det gemensamma syftet
att underlätta för kommunerna att föra
en aktiv markpolitik.

Erfarenheterna av lagens tillämpning
är än så länge begränsade. Frågan om
tillstånd till förköp aktualiseras hos regeringen
i huvudsak bara när säljare
eller köpare av mark bestrider kommunens
rätt att utöva förköp. Förköpslagen
är utformad så, att båda parterna
i en markaffär i allmänhet finner
sig i kommunens beslut om förköp. Det
är därför inte förvånande att bara ett
50-tal ansökningar om tillstånd till förköp
hittills har kommit in till regeringen.
Av dem har åtta avgjorts, varav
hälften bifallits. Avslagen grundar
sig i två fall på att kommunen utövat
förköpsrätten efter utgången av den i
lagen angivna tidsfristen. I de två andra
gällde det mark för annat ändamål än
lagen avser.

Utan tvivel har förköpsrätten även
indirekt påverkat kommunernas ställning
på fastighetsmarknaden i förmånlig
riktning. Redan förköpsrättens förekomst
ökar kommunernas möjligheter
att genomföra förvärv på frivillig
väg. Förköpsrätten bör emellertid inte
bedömas isolerad från övriga markpolitiska
medel, t. ex. expropriationslagstiftningen
och statens ekonomiska stöd
till kommunala markförvärv.

Inför de förutsedda ändringarna i betingelserna
för kommunernas markpolitiska
handlande och den samtidiga
skärpningen i beskattningen av realisationsvinst
vid fastighetsförsäljning ökade
kommunernas markförvärv påtagligt
under år 1967. Summan av köpeskil -

lingarna vid kommunala markköp ökade
sålunda med cirka 20 procent från
år 1966 till år 1967 eller från 1 072 till
1 245 miljoner kronor.

Trots att man allmänt torde ha väntat
sig en avsevärd tillbakagång av de
kommunala markförvärven efter den
kraftiga ökningen år 1967, uppgick summan
av köpeskillingarna för kommunala
markköp under år 1968 till 1150
miljoner kronor, alltså en minskning
med bara 100 miljoner kronor från år
1967. Köpeskillingarna vid förvärv av
reglerings- och saneringsfastigheter
t. o. m. ökade något.

Denna glädjande ökning i kommunernas
markpolitiska aktivitet torde få
ses som ett samlat resultat av förköpslagen
och övriga statliga åtgärder på
markpolitikens område.

Vidare anförde:

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Nilsson för ett utförligt svar på min
fråga.

Av svaret framgår att den kommunala
markpolitiska aktiviteten har fått
en gynnsam utveckling. Denna kan ha
fått stimulans av flera olika åtgärder
och statsrådet låter förstå att det än så
länge är svårt att uttala sig om erfarenheterna
beträffande lagens tillämpning.
Köpen blir, om jag uppfattat svaret
rätt, ej registrerade utom i de fall
då säljare och köpare bestrider kommunens
rätt till förköp.

I och med lagens tillkomst har kommunerna
fått ett bra medel att utöva
en aktivare verksamhet för att få god
tillgång på exploateringsbar mark.

Det är emellertid viktigt att kommunernas
företrädesrätt till mark alltid
hålles aktuell i all utveckling och att
kommunerna icke avsvär sig områden
i förväg där man kan komma att i framtiden
ha bruk för sin förköpsrätt.

En aktivitet att i förväg få kommu -

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Svar på fråga ang. erfarenheterna av 1967 års lag om kommuns förköpsrätt vid för säljning

av fast egendom

nerna att ge besked om inom vilka områden
och delar av kommunerna där
det kan bli aktuellt att icke utnyttja
lagen om förköp kan lätt sätta kommunerna
i trångmål. Svaret måste härvid
alltid vara att man vid varje tillfälle
och i varje enskilt fall alltid förbehåller
sig rätten att pröva varje hembjudande
till kommunen när det görs.

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag vill bara kommentera
vad herr Björk i Påarp sade om
aktiviteten för att förmå kommunerna
att avstå ifrån förköpsrätten.

Det sades vid tillkomsten av förköpslagen
att det var angeläget att få till
stånd en smidig handläggning av ärenden
som gäller förköpsrätt. Det är angeläget
både för allmänheten och för
kommunerna. Det sades också i förarbeten
till förköpslagen, att man skulle
undvika att belasta kommunerna alltför
mycket med remisser från lantbruksnämnderna
beträffande jordförvärvsansökningar.

Med anledning av detta har lantbruksstyrelsen
utfärdat vissa anvisningar
till lantbruksnämnderna för tillämpningen
av förköpslagen, där styrelsen
har rekommenderat, att man som ett
första steg för att få till stånd en sållning
av jordförvärvsansökningarna skall anordna
en sammankomst mellan representanter
för lantbruksnämnderna och
kommunerna för att därigenom genom
samråd åstadkomma en avgränsning i
stort gentemot jordbruksintresset. På
det viset skulle onödiga remisser av ansökningar
om förvärvstillstånd kunna
undvikas. Samtidigt har emellertid
framhållits att det är viktigt att i detta
sammanhang ha klart för sig att förköpsrätten
inte bara gäller mark, som
kan komma att användas för tätbebyggelse,
utan även sådan mark, som kan
vara av intresse för anordningar som
hänger samman med tätbebyggelse, t. ex.
utrymmen för fritid och rekreation.

Det ligger i sakens natur att det är
mycket svårt för en kommun att en
gång för alla eller ens för en längre
tid bedöma vilken mark som från dessa
synpunkter kan komma att bli aktuell
för förköp. Det är därför angeläget att
framhålla att den verksamhet, som med
stöd av uttalandena i förarbetena till
lagstiftningen och anvisningar från
lantbruksstyrelsen bedrivs, bara syftar
till att få till stånd en så smidig handläggning
som möjligt av dessa ärenden
och att överenskommelser om avstående
från förköpsrätt från kommunernas
sida bara kan åstadkommas genom samråd.
Kommunerna kan alltså inte tvingas
till att på förhand avskriva sig möjligheten
att utöva förköpsrätt.

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Jag är medveten om
att man alltid måste ha möjlighet alt
handlägga dessa ärenden på ett smidigt
sätt. Statsrådet Nilssons uttalande
att det är mycket viktigt att det sker
ett nära samråd med kommunerna vill
jag verkligen understryka. Det skulle
ju vara allvarligt om kommunerna i förväg
utpekar vissa områden som ointressanta
då det gäller utnyttjande av
rätten till förköp. Det skulle kunna bli
en svår snedvridning av priserna på
tomtmark, och det skulle också kunna
innebära att det uppstod en icke önskad
spekulation i mark.

Det är också mycket svårt för kommunerna
att på ett tidigt stadium och
inom ramen för sin framtida planering
klart ta ställning till hur de kommer
att ställa sig vid markförsäljning i framtiden.
Det skulle enligt min mening vara
allvarligt, om kommunerna ger sig in
på någonting sådant. Även om det bör
iakttas smidighet vid handläggningen
måste kommunerna ändå kunna avgöra
frågan när den verkligen blir aktuell,
tv prissättningen skulle som sagt annars
lätt kunna bli snedvriden. Jag tänker
då särskilt på områden med stark

18 Nr 42 Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Svar på interpellation ang. regeringens inställning till fortsatt internationellt idrotts
utbyte, m. in.

utveckling där det exploateras och
byggs i stor utsträckning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. regeringens
inställning till fortsatt internationellt
idrottsutbyte, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Åsling har frågat
statsministern dels om regeringen i
princip även i fortsättningen är beredd
att stödja internationellt idrottsutbyte
t. ex. genom olympiska spel, dels om
regeringen är beredd att till förutsättningslös
prövning uppta frågan om statens
stöd till Jämtland för den händelse
frågan om anordnande av olympiska
vioterspel år 1980 framdeles aktualiseras.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande. Jag vill svara följande.

Som jag redan antytt i samband med
besvarandet i maj i år av en enkel fråga
av herr Larsson i Norderön är regeringen
klart positivt inställd till att vi
efter måttet av våra resurser deltar i
internationellt idrottsutbyte. En följd
härav är att regeringen liksom tidigare
är beredd att stödja svenskt deltagande
i exempelvis olympiska spelen samt att
omsorgsfullt och med beaktande av
samtliga för bedömningen relevanta faktorer
pröva förslag om stöd till organisationer
som önskar anordna internationella
tävlingar.

Vidare anförde:

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för svaret på mina frågor.

Det kan måhända förefalla djärvt att
redan nu återkomma i denna fråga,
eftersom Östersund—Åre—Hammar strands

eventuella värdskap för 1976 års
olympiska vinterspei var föremål för
kammarens överläggning under vårriksdagen.

Vid vårens debatt, då handelsministern
som svär på en interpellation meddelade
att någon proposition i frågan
inte var att vänta, klargjordes dock inte
helt tillfredsställande regeringens speciella
inställning till internationellt
idrottsutbyte. Detta bestyrktes senast
vid den s. k. idrottsriksdagen för en tid
sedan.

Huvudanledningen till att frågan om
Östersunds m. fl. kommuners eventuella
värdskap för 1976 års olympiska vinterspel
aldrig underställdes riksdagens
prövning angavs vara alltför höga investeringskostnader.
Den fråga som anmäler
sig i sammanhanget är om investeringskostnaderna
var för höga med hänsyn
till värdet av internationellt idrottsutbyte
eller i förhållande till någonting
annat.

Av naturliga skäl har vintersporterna
tilldragit sig ett mycket stort intresse i
vårt land, och man tar nog inte till överord
om man hävdar att vi tillhör de
främsta vintersportsnationerna i världen.
Allra minst regeringens företrädare
torde vara beredda att förneka att vårt
land har väsentliga materiella resurser
och även betydande ambitioner i det internationella
samarbetet på skilda områden.

De olympiska vinterspelen betraktas
som det betydelsefullaste inslaget i det
internationella vintersportsutbytet och
det svarar alltså illa mot vår standard i
olika avseenden, det breda intresset för
vintersporterna här i landet och våra
allmänna internationella ambitioner att
även fortsättningsvis delta i detta utbyte,
om vi inte skulle vara beredda att
stå som värdar. Det lär för övrigt vara
unikt att en ort med dokumenterade

Torsdagen den 11 december 1969 fm. Nr 42

Svar på interpellation ang. regeringens inställning till fortsatt internationellt idrottsutbyte,
m. in.

förutsättningar nekas vederbörande regerings
stöd vid ansökan om värdskäp.

Det är emellertid framför allt det sätt
på vilket denna fråga behandlas som
skapat en viss osäkerhet rörande regeringens
inställning till internationellt
idrottsutbyte. Efter riksdagens närmast
entusiastiska behandling och beslut om
utredning samt ärendets remissbehandling
vilade hela frågan av allt att döma
ända till dess underhandsbesked lämnades
om regeringens nej. Såvitt bekant
kom det t. ex. aldrig till stånd någon diskussion
med berörda kommuner om
tänkbara alternativ. Det är kanske förklarligt
att regeringens intresse under
sådana förhållanden föreföll något
ljumt. Kanske tänkte man i traditionella
banor. Här var det dock fråga om initiativet
till en ungdomens olympiad och
om en så långt möjligt avkommersialiserad
olympiad.

Självfallet har denna fråga även andra
aspekter än de rent idrottsliga. Det
växande intresset för de regionala utvecklingsfrågorna
är glädjande och borde
även stimulera intresset och förståelsen
för regionala initiativ, särskilt om
dessa initiativ är ägnade att renodla
och utveckla de lokala resurser av skilda
slag som kan finnas. Jämtlands län
gör inte utan anledning anspråk på att
vara ett av landets främsta turist- och
rekreationscentra. Att anordna olympiska
vinterspel i den regionen vore att
verksamt bidra till turist- och rekreationsnäringarnas
utveckling.

Om vi skall kunna ta till vara den
dynamik som kan finnas i regionerna
och inte bara lita till centrala initiativ,
måste vi vara beredda att satsa — kanske
ibland också satsa djärvt — på en
smula udda utvecklingsprojekt. Östersunds
initiativ att förbereda en ansökan
om värdskap för olympiska vinterspel
har samlat ett stort och positivt
intresse både här i vårt land och internationellt.
Det har också givit många
värdefulla erfarenheter. Men vi vill ock -

så ha och behöver regeringens goda
vilja och förståelse i bakgrunden, om
initiativ som detta för den regionala utvecklingen
skall få avsedd effekt.

Handelsministern har i sitt svar varit
mycket försiktig när det gäller frågan
om fortsatt stöd till värdar för internationella
tävlingar. Får jag dock tolka
svaret så, att när Östersunds stad med
hela länets stöd återkommer i avsikt att
utnyttja de vunna erfarenheterna och
söka värdskap för kommande olympiska
vinterspel, kommer ansökningen i
vad ankommer på handelsministern att
bli föremål för en förutsättningslös behandling? Herr

förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Åsling ställde i sin
interpellation två frågor. Den första
gällde huruvida regeringen var positiv
till ett internationellt idrottsutbyte och
den andra om regeringen var villig att
förutsättningslöst pröva framställningar
om rätt att anordna olympiska spel och
för detta ändamål föreslå riksdagen att
anvisa bidrag. Båda de frågorna kunde
egentligen ha besvarats ytterligt kort,
nämligen med ett enkelt ja. Jag säger
detta nu, så att inga tvivel skall råda
om att regeringen kommer att förutsättningslöst
pröva alla förslag som från
olika håll kan inkomma att få anordna
olympiska spel, även vinterspel som det
var frågan om i detta fall.

Herr Åsling kan emellertid inte mena
att man, oavsett vilka kostnader som
skulle vara förenade med anordnandet
av olympiska spel, i princip skall svara
ja till en begäran härom. Herr Åsling
vet säkerligen lika väl som jag att hittills
inte en enda kostnadsberäkning under
senare delen av 1950-talet och under
1960-talet för anordnande av olympiska
spel har hållit. Det visade sig också se -

20 Nr 42 Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Svar på interpellation ang. regeringens inställning till fortsatt internationellt idrotts»
utbyte, m. m.

dan framställningen från Jämtland hade
^ kommit in och blivit prövad av en utredning,
vilkens utlåtande gick ut på remiss,
att kostnadsberäkningarna inte
alls höll. Vid remissbehandlingen riktades
inga invändningar mot att kostnadsberäkningarna
skulle vara för höga.
Däremot framskymtade på flera håll
uppfattningen att de var alldeles för lågt
tilltagna, och även jag hade denna uppfattning.

Det var dessa omständighetaer som
gjorde att vi i detta fall ansåg att man,
om man hade motsvarande medel till
förfogande, kunde stödja Jämtlandsregionens
utveckling på ett mera effektivt
sätt om pengarna användes på ett annat
sätt. Jag vill också erinra om att regeringen
i detta sammanhang uttalade sig
för en mer samordnad och medveten
satsning på bl. a. turistväsendet. Det var
alltså dessa omständigheter som var avgörande
för utfallet av bedömningen
och som i första hand föranledde att
inget förslag framlades för i''iksdagen.

Skulle motsvarande förhållanden förekomma
vid något annat tillfälle vid
en framställning från något annat håll,
får dessa prövas med utgångspunkt i de
föreliggande omständigheterna. Jag tror
uppriktigt sagt att det för mindre orter
och mindre regioner är ganska svårt att
anordna internationella tävlingar av
den omfattning som olympiska vinterspel
innebär.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för hans förtydligande och för
det otvetydiga ja han lämnade. Det är
väl inte nu anledning att ta upp en närmare
diskussion om de kostnadsberäkningar
som låg till grund för Östersunds
stads ansökan, men det bör dock framhållas
att man i detta sammanhang genomgående
räknade med bruttokostna der.

I den allmänna diskussionen har
nettokostnaderna kommit bort i hanteringen.
Det skulle dock vara mycket

väsentliga inkomstposter förknippade
med ett evenemang av denna karaktär.

En annan detalj som bör uppmärksammas
är att en mycket betydande del
av kostnadsposterna utgjordes av anspråken
på kommunikationsresurser,
framför allt på teleområdet. Man kan
ifrågasätta om en utveckling av kommunikationsnätet
på detta sätt skall behöva
belasta ett enstaka olympiskt vinterspelsarrangemang.

Man bör vidare kanske inte i detta
sammanhang tala om kostnaderna utan
att sätta in dessa i relation till vad det
är man vill nå. Detta är för mig en huvudsynpunkt.
Man bör om möjligt försöka
uppskatta värdet av internationellt
idrottsutbyte. Felet med behandlingen
av Östersunds framställning blev kanske
att den i alltför stor utsträckning fick
en lokaliserings- och sysselsättningspolitisk
anstrykning, varvid investeringskostnaderna
vägdes mot den uppskattade
sysselsättningseffekten. Så kan man
rimligen inte göra när det gäller ett
idrottsevenemang av denna karaktär,
som får betraktas som vårt bidrag till
ett internationellt samarbete. Denna typ
av lönsamhetsaspekter anlägger vi ju
inte på andra former av det mellanfolkliga
samarbetet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skulle vilja råda
herr Åsling att läsa utredningen och
även remissyttrandena, som jag kan
ställa till förfogande.

Det var inte så att man vid bedömningen
bara utgick från bruttokostnaderna,
utan man räknade ifrån de inkomster
som skulle komma att tillföras
arrangörerna och även de kostnader
som lokalt skulle komma att åvila arrangörerna.
Därefter kom man fram till
— om jag tar hänsyn också till de indirekta
kostnaderna — att det i statsbidrag
skulle erfordras åtminstone 135
miljoner kronor.

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Och vad de indirekta kostnaderna beträffar,
herr Åsling, rörde det sig inte
bara om vad som skulle läggas ned för
TV- och radiosändningar från spelen i
fråga om anordningar som också sedan
skulle komma bygden till godo, utan det
gällde kostnader som över huvud taget
icke skulle avse någon annan utbyggnad
av telenätet än den som erfordrades just
för detta ändamål. Nyttan av en hel del
av dessa anordningar skulle alltså falla
bort, när tävlingarna var avslutade.

Detta bör man komma ihåg när man
bedömer saken. Vi är alla intresserade
av internationellt idrottsutbyte. Men jag
tror att vi, om vi har beloppet 135 miljoner
kronor till förfogande, kan åstadkomma
mycket som är av större och
mera bestående värde än blott och bart
anordnandet av dessa olympiska vinterspel
skulle ha inneburit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogs den av herr Bergman (s)
vid kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
reglerna för statsbidrag till kommunala
bostadstillägg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående domartjänster vid
vissa underrätter in. m.,

nr 172, i anledning av motion om utredning
angående utbildningen på barnavårdens
område, samt

nr 173, i anledning av motioner om
de gemensamma samlingarna i gymnasiet
och fackskolan.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

Kammaren biföll va4_ utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
174, i anledning av motioner om samarbetsnämnder
vid grundskolor med
högstadium m. m.

I detta utlåtande behandlade utskottet dels

de likalydande motionerna I: 479
av herr Lindblad och II: 577 av herr
Romanus m. fl., såvitt nu var i fråga,

dels de likalydande motionerna I: 497
av herrar Palm och Göran Karlsson
samt II: 527 av herrar Gustafsson i Barkarby
och Andersson i Södertälje, vari
hemställdes, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen beslutade hemställa att Kungl.
Maj :t föranstaltade om en översyn av nu
gällande författningar inom skollagstiftningen
så att

1) samarbetsnämnden gjordes obligatorisk
även vid skolenhet med grundskolans
högstadium,

2) samarbetsnämndens sammansättning
bleve sådan att den omfattade samtliga
personalgrupper vid skolenheten,

3) samarbetsnämnden tillädes beslutanderätt
i vissa frågor och att därvid
dessa preciserades och förtecknades,

dels de likalydande motionerna I: 517
av herr Wirtén m. fl. och II: 550 av herr
Källstad in. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 517 och II: 550 ävensom motionerna
1:479 och 11:577 samt 1:497 och
II: 527, sistnämnda fyra motioner i vad
de avsåge att samarbetsnämnd skulle
vara obligatorisk vid grundskola med
högstadium,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:497 och 11:527 i vad de avsåge
samarbetsnämndernas sammansättning
och beslutanderätt,

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 497 och II: 577 i vad de avsåge representation
vid ämneskonferenser och
klasskonferenser för elever vid grundskolans
högstadium,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 479 och II: 577 i vad de avsåge
Sveriges Elevers centralorganisations
representation i skolöverstyrelsens styrelse.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Källstad (fp).

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Överläggningen beträffande detta utlåtande
må omfatta jämväl andra lagutskottets
utlåtande nr 88, men yrkanden
rörande sistnämnda utlåtande framställes
först sedan detsamma föredragits.

Statsutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! I andra lagutskottets
utlåtande nr 88 behandlas ett antal motioner
om fackrepresentation i skolstyrelse
för lärare och elever. Vad lärarna
beträffar syftar yrkandena till
att fackrepresentationen skall slopas.
Utskottet tillstyrker detta med bl. a.
den motiveringen att lärare kan aktivt
deltaga i utformandet av skolans verksamhet
i företagsnämnder.

Jag vill för det första framhålla att
dessa företagsnämnder är under uppbyggnad
och att de ännu saknas i många
kommuner. För det andra vill jag
säga att detta uttalande måste bygga på
en missuppfattning om dessa båda organs
uppgifter.

I företagsnämnderna möts man som
arbetsgivare och arbetstagare, men fackrepresentationen
skall i första hand
ge skolstyrelsen tillgång till pedagogisk
sakkunskap, och den skall alltså — det
vill jag understryka — kontinuerligt

kunna följa den pedagogiska utvecklingen
genom en ständig kontakt med
skolledare och lärarrepresentanter.
Samtidigt som man nu inför den nya
läroplanen för grundskolan avsäger
man sig denna kontaktmöjlighet. Utskottet
säger: Man kan tillkalla lärare
för upplysningar. Det hänvisar också
till samarbetsnämnden, men jag vill
fästa kammarens ledamöters uppmärksamhet
på att statsutskottet i sitt utlåtande
nr 174 nu avstyrker motionsyrkanden
om att göra samarbetsnämnderna
obligatoriska på högstadierna till
dess att man tillgodogjort sig resultaten
av försöksverksamheten. Vi har
helt enkelt ännu inte några sådana
nämnder heller.

Sedan säger man att rent principiellt
skall inte en skolstyrelse vara
utformad annorlunda än andra kommunala
styrelser. Jag frågar: Varför
skall man rida på en princip, om man
har en praxis som slagit väl ut? Erfarenheterna
från min egen stad är
mycket goda, och man vitsordar där
att fackrepresentationen varit till stor
nytta både för skolstyrelse och för
skolledare och respektive lärare.

Glädjande nog har man uppmärksammat
den svåra arbetssituation som
skolledare och lärare har i dag, men
om riksdagen nu helt plötsligt utan att
något av lärarförbunden ens får tillfälle
att yttra sig avskaffar fackrepresentationen,
kommer naturligtvis berörda
parter att uppfatta detta antingen
som om de inte fullgjort sin uppgift
på ett tillfredsställande sätt eller att
man medvetet vill inskränka på lärares
och skolledares möjligheter att påverka
utformningen av skolans inre arbete —
helt enkelt ett slag under bältet i en
redan hårt pressad situation. Utskottet
säger följdriktigt ingenting om elevrepresentationen.
Vi reservanter menar
att den försöksverksamhet, som börjat
i en del skolstyrelser där man genom
särskilt beslut låtit eleverna närvara
på samma premisser som lärarna, skall

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

fortsätta att utvidgas innan någon ändring
i författningsbestämmelserna aktualiseras.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till den vid andra lagutskottets
utlåtande nr 88 fogade reservationen.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Andra lagutskottet har
i sitt utlåtande nr 88 haft att behandla
motioner, som alla tar upp en mycket
viktig principfråga, nämligen den hur
och på vilka vägar vi skall nå en fördjupad
demokrati inom skolans värld.
Man kan gott säga att det rör sig om en
form av företagsdemokrati. Under det
senaste årtiondet har en helt ny syn
på denna fråga brutit fram med krav
på en avvägning mellan anställda och
företagare, mellan unga och gamla, som
bättre än tidigare stämmer överens
med vad som i ett progressivt samhälle
betecknas med honnörsorden lika
värde, jämlikhet, ansvarsfördelning. Det
är värt att understryka att varje steg
till ökat inflytande också innebär ökat
ansvar.

Långt innan skolledarorganisationen
fanns, innan vi fick skoldirektörer,
skolchefer, rektorer av olika slag, biträdande
skoldirektörer o. s. v., när
skolkommunen ofta var en liten sektor
i bygdens liv, fann man att de folkvalda
i skolstyrelsen borde ha tillgång
till rådgivning i pedagogiska frågor,
och så infördes rätten för skolstyrelserna
att till sig adjungera lärarrepresentanter,
som vid behov skulle kunna
tillföra styrelsen kunskaper vidbehandlingen
av vissa bestämda frågor. Det
har således aldrig varit fråga om att
lärarna tillkallats för att värna sina
kårintressen. Dessa speciella intressen
har lärarkåren liksom alla andra anställda
möjligheter att bevaka genom
sina fackliga organisationer och gör
det också på ett mycket förtjänstfullt
sätt.

Eleverna •— tidigare benämnda lär -

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

jungar — har hitintills inte ansetts ha
uppnått den mognad, som kan skapa
en dialog mellan dem och den s. k.
skolmyndigheten. Glädjande nog har
det börjat blåsa nya vindar. Självständigheten
och självförtroendet hos ungdomarna
har under demokratisk fostran
utvecklats, och även eleverna har
skaffat sig intresseorganisationer. Elevrådens
verksamhet har skapat respekt
för deras krav och kommit oss att förstå,
att barn och ungdom har ett människovärde
som också skall vägas in
vid utformningen av dagens och morgondagens
samhälle.

De tre motionspar som andra lagutskottet
haft att behandla sysslar alla
med frågan om hur vi skall kunna tillförsäkra
eleverna mera inflytande. I
två av dem föreslår man att skolstadgan
skall ändras så att representation
för eleverna i skolstyrelserna blir möjlig.
I det tredje motionsparet, 1:497
och II: 527, pläderar man för en annan
lösning och för därvid in diskussionen
på fackrepresentationen i skolstyrelserna
över huvud taget och den särställning
som dessa intar i jämförelse
med andra kommunala nämnder och
styrelser. Man anser att frågan om elevernas
medinflytande bäst löses genom
en utvidgning av samarbetsnämnderna
och därmed av deras funktionsduglighet.
Man kommer så fram till
att den nuvarande fackrepresentationen
i skolstyrelserna bör avskaffas i stället
för att utökas för att jämlikhet skall
nås mellan de olika kommunala organen
och vidare möjligheter skapas att utbygga
samarbetsnämnder och samverkan
på andra vägar mellan elever, lärare,
skolstyrelser och föräldrar.

Detta är en helt logisk slutsats, som
utskottet också har anslutit sig till. Vi
har väl egentligen inte någon reell anledning
att ha kvar en bestämmelse
från förhistorisk tid, i varje fall från
tiden före de framsynta skolreformatorerna
Ragnar Edenman, Olof Palme,
Sven Moberg och Ingvar Carlsson.

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

Den pedagogiska sakkunskapen har
skolstyrelsen nu tillgång till genom
skolchefen, genom skolledare av olika
slag och genom möjligheten att vid
behov kunna inkalla lärare från olika
skolenheter för att diskutera speciella
frågor.

Det förefaller som om reservanterna
underkänner sakkunskapen hos dessa
skolledare. När det gäller elevrepresentationen
säger reservanterna — mot
bättre vetande, förmodar jag — att det
nuvarande systemet tycks fungera utmärkt.
Det kan väl ändå inte vara sant?
Om det hade gjort det hade vi väl
inte fått alla dessa motioner? Tidigare
har också framställts interpellationer
i riksdagen om elevernas möjlighet att
få inflytande i skolans värld. Reservanterna
borde väl rodna åtminstone
litet av blygsel när de närmare begrundar
denna sin kallsinnighet inför motionärernas
krav på det området.

Ett annat motiv som anföres för reservationen
är att lärarorganisationerna
inte har fått möjlighet att yttra sig
över detta motionsförslag. Ja, det fanns
ju möjligheter för reservanterna, som
alla sitter i andra lagutskottet, att vid
det sammanträde då man bestämmer
till vilka instanser motioner skall remitteras
verka för att det hade blivit
en remiss till lärarorganisationerna.
Men man kan också fråga sig, om det
i detta fall var nödvändigt, eftersom
lärarna inte sitter i skolstyrelsen för att
tillvarata sina kårintressen; de är rådgivande
ifall ledamöterna i skolstyrelsen
skulle behöva handledning i pedagogikens
irrgångar. Det är i själva verket
skolmyndigheterna och kommunernas
företrädare som skall avgöra behovet av
fackrepresentation i skolstyrelsen. Skolöverstyrelsen
och styrelsen för Svenska
kommunförbundet har också beretts
tillfälle att yttra sig.

Skolöverstyrelsen framhåller bl. a.
att den enskilde politiskt valde ledamoten
i sina överväganden och inlägg
bör vara fri från den påverkan som

starka korporativa inslag i styrelser
eller nämnder kan föra med sig. Kommunförbundets
styrelse kommer till
samma slutsats som när denna fråga
tidigare diskuterats, nämligen att skälen
mot det nuvarande systemet med fackrepresentanter
klart överväger.

Jag vill ställa en direkt fråga till fru
Frsenkel och de övriga reservanterna:
Vad kan lärarna såsom fackrepresentanter
tillföra skolstyrelsen på sammanträdena
som inte skolstyrelsen kan
få på andra vägar? Jag tycker nog att
reservanterna slår väl hårt när de antyder
att förslaget skulle innebära ett
misstroende mot lärarkåren och att ett
borttagande skulle vara att rasera ett
förtroendefullt samarbete. Utskottet har
klart uttalat att det inte vill inskränka
lärarnas möjligheter att utöva inflytande
på förhållandena inom skolan.
Tvärtom understryker utskottet vikten
av att lärare och andra personalgrupper
liksom elever och föräldrar aktivt
deltar i utformandet av skolans verksamhet.
Klarare kan man väll inte
uttrycka förståelsen för samverkan och
betydelsen av förtroende mellan olika
grupper och intressenter på detta område.

Man har bara konstaterat att den
funktion, som dessa fackrepresentanter
förutsattes fylla, har ersatts av andra
arbetsinstrument och att man i dag
inte har något underlag för ett avsteg
från principen om slutna sammanträden.

Utskottet anser att elever, lärare och
annan personal vid skolenheterna på
lika villkor skall få delge skolstyrelsen
sina synpunkter på skolarbetet. Utskottet
anser liksom de motionärer som
står bakom motionerna 1:497 och
11:527 att det sker bäst genom samarbetsnämnderna
och företagsnämnderna.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 88.

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Fru FR^ENKEL (fp) kort genmäle:

Herr talman! I mitt inledningsanförande
påpekade jag just, att avsikten
inte alls är att fackrepresentanterna i
skolstyrelsen skall ta till vara sina egna
kårintressen, utan deras uppgift är att
tillföra skolstyrelsen synpunkter på den
pedagogiska verksamheten.

Jag handlade inte alls mot bättre vetande
när jag skrev min reservation.
Jag har tvärtom den allra bästa erfarenheten
av detta samarbete.

Fröken Sandell säger vidare att skolchefen
kan tillföra skolstyrelsen de pedagogiska
kunskaperna. För det första
är det emellertid inte säkert att skolchefen
är en pedagog — det behöver
han inte vara. För det andra är det
tyvärr så, åtminstone i de större kommunerna
och städerna, att skolchefen
drunknar i administrativa uppgifter,
varför han verkligen behöver få veta
något om den pedagogiska verksamheten,
om den försöksverksamhet som bedrivs
i skolorna, o. s. v.

Fröken Sandell hänvisar vidare till
samarbetsnämnderna och företagsnämnderna.
Jag vill än en gång framhålla att
vi inte har en fullt utvecklad organisation
med företagsnämnder. Jag understryker
dessutom än en gång att
statsutskottet har avstyrkt förslaget om
ett obligatoriskt införande av samarbetsnämnder;
statsutskottet vill först avvakta
resultatet av försöksverksamheten.
Man tar alltså nu bort en sak utan att
ha någonting direkt att sätta i dess ställe.
Det är det jag opponerar mig så kolossalt
emot.

När det gäller frågan om vad slags
expertis dessa fackrepresentanter kan
tillföra skolstyrelsen framhöll jag, att
de har möjligheter att kontinuerligt följa
vad som försiggår ute i skolorna. Någon
kontinuitet får man inte om man
den ena gången tillkallar en lärare och
den andra gången en skolledare från
ett annat håll. Fackrepresentanten bör
alltså vara den sammanhållande länken.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill återigen framhålla
det faktum att vad vi här diskuterar
är å ena sidan om man skall anse
att skolstyrelsen i fortsättningen har behov
av dessa rådgivande ledamöter och
å andra sidan om vi skall släppa in eleverna
och andra grupper inom skolväsendet
i skolstyrelsen — det är ju en
mängd människor involverade i vårt
skolväsen, och varje korporation skulle
kunna tillföra skolstyrelsen lika bra
kunskaper om skolans värld som lärarna.
Frågan är om man skall utvidga
fackrepresentationen genom att ta in
flera av dessa grupper i skolstyrelsen.
Utskottet besvarar den frågan med nej;
utskottet vill på goda grunder inte ha
en fortsatt fackrepresentation. När det
gäller frågan huruvida man bör ge elever
och andra tillfälle att öva inflytande
och ställa sin sakkunskap till skolstyrelsens
förfogande säger utskottet ja.
Men utskottet anser att detta kan ske
genom samarbetsnämnden och genom
företagsnämnden.

Jag vill också påpeka att de lärare
som är mycket intresserade av att följa
skolstyrelsens arbete på nära håll och
är politiskt aktiva har samma möjlighet
som alla andra att bli valda till ledamöter
av skolstyrelsen. Skulle man
ha kvar fackrepresentationen och även
utöka den med någon representant för
eleverna skulle man riskera en snedvridning;
vägen till inflytande i skolstyrelserna
genom inval står inte öppen.
I allmänhet är ju eleverna inte
valbara till skolstyrelserna och har inte
heller rösträtt.

Fru Frsenkel sade att företagsnämnderna
inte fungerar som de borde och
att det finns platser där man ännu inte
har företagsnämnder. Men det kan väl
i alla fall inte vara något skäl för att
bevara fackrepresentationen. Det är väl
ändå meningen att företagsnämnderna

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

skall fortsätta med sitt arbete, och på
många håll utför de ett utomordentligt
gott arbete och har ett fint samarbete
med skolstyrelserna.

Fru Frsenkel sade också att fackrepresentanterna
kontinuerligt kan följa
arbetet inom skolstyrelsen. Hur kan de
göra det under nuvarande förhållanden?
Man väljer två fackrepresentanter
och får endast sända en till sammanträdena
och får därför låta dem alternera.
Jag kan inte se någon kontinuitet
i det system vi nu har.

Fru FR7ENKEL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det kan väl i alla fall
inte bli fråga om att andra kategorier
än lärare och elever skall tillföra skolstyrelsen
pedagogisk sakkunskap, fröken
Sandell.

Vid behandling av en fråga eller ett
problem som rör en viss grupp — skolledare
eller olika lärarkategorier — tillkallas
fackrepresentanten för den gruppen.

Jag kan tala om för fröken Sandell
att jag själv varit sådan fackrepresentant.
Före varje sammanträde i skolstyrelsen
överläde fackrepresentanterna
sinsemellan om vem som skulle delta.
I Göteborg har varje fackrepresentant
telefonmottagning för att kunna
diskutera problemen med sina kolleger
och för att utröna vem som skall vara
närvarande vid skolstyrelsens sammanträde.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Barkarby (s):

Herr talman! Alla de motioner som
nu är föremål för överläggning handlar
om medinflytande och representation
för olika personalkategorier i skolan.
Jag räknar därvid självfallet eleverna
som en sådan grupp, även om de inte
är anställda i vanlig mening.

Genom reglerna för utskottsbehandling
har frågan om samarbetsnämnder -

na vid skolenheterna och frågan om
fackrepresentation i skolstyrelserna behandlats
av olika utskott, men jag är angelägen
om att betona att dessa båda
frågekomplex delvis hör samman.

Motionen av Lennart Andersson i Södertälje
och mig i denna kammare och
av Sture Palm och Göran Karlsson i
första kammaren syftar bl. a. till att de
olika personalgruppernas representation
i skilda organ inom skolan skall
bli mera likartad.

Förslagen om obligatoriska samarbetsnämnder
på grundskolans högstadium
och om representation för alla
personalkategorier i dem och om vissa
beslutande funktioner för dessa nämnder
är uttryck för vår åsikt, att flera
personalgrupper bör få ett ökat medinflytande
i skolan.

Utskottet föreslår nu att motionen avslås
med hänvisning till den försöksverksamhet
som pågår. Jag kan förstå
utskottet på den punkten, men jag anser
ändå att det borde ha i princip kunnat
tillstyrka motionerna om obligatoriska
samarbetsnämnder på grundskolans
högstadium.

Utskottet skriver på sidan 8 i tredje
stycket dels att det kan anföras goda
skäl för skolöverstyrelsens ståndpunkt
att obligatorisk samarbetsnämnd bör
finnas på grundskolans högstadium
från och med läsåret 1970/71, dels att
det å andra sidan bör anstå med ett beslut
till dess man kan tillgodogöra sig
resultaten av försöksverksamheten. Men
det är ju inte på frågan om obligatorium
eller ej som So avser att låta försöksverksamheten
ge svar. Försöksverksamheten
skall snarast visa lämpliga
funktionsalternativ och sammansättningsmodeller
och bör därför inte
hindra ett beslut i dag om obligatoriska
nämnder även på grundskolans högstadium,
vilket ju skulle innebära ett tillstyrkande
av punkt 1 i motion 527 i
andra kammaren.

Jag skulle rent av vara benägen att
gå ytterligare ett steg och säga att det

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

som försöksverksamheten skall pröva
är inte huruvida i princip alla personalkategorier
bör vara representerade
eller ej, utan det närmare omfånget av
representationen för skilda grupper och
avvägningen mellan gruppernas representation.
Man skulle alltså i dag även
kunna tillstyrka punkt 2 i motion 527 i
andra kammaren och därmed principen
om att alla personalgrupper skall
vara representerade i samarbetsnämnden
— jag vill trycka på att det gäller
alla personalkategorier.

Låt mig sedan göra ett par reflexioner
i anslutning till resonemangen om
samarbetsnämnder inom grundskolan!
Diskussionen om dem har varit vad jag
skulle vilja kalla elevfixerad, d.v. s. knuten
till föreställningar om vid vilken
ålder elever kan börja delta i samarbetsnämnderna.
Både i motionerna från
skilda håll här i riksdagen — det gäller
också den som jag har varit med om
att väcka — och i skolöverstyrelsens
förslag till försöksverksamhet talas det
hela tiden om grundskolans högstadium.

Jag måste erkänna att jag under höstens
arbete med organisationen av samarbetsnämnderna
enligt skolöverstyrelsens
försöksverksamhet i den kommun
där jag verkar har kommit till den uppfattningen,
att allsidigt sammansatta,
obligatoriska och delvis beslutande samarbetsnämnder
bör finnas också vid
skolenheter, som enbart omfattar grundskolans
låg- och mellanstadium. Vi har
kanske inte alltid tänkt på att man vid
dessa skolenheter har i stort sett samma
personalkategorier representerade
som vid högstadieskolorna. De vuxna
människor som finns här — jag tänker
på skolledare, lärare, städpersonal, vaktmästare,
skolmåltidspersonal och kontorspersonal
— är självfallet lika skickade
som motsvarande kategorier vid
högstadieskolorna att delta i verksamhet
med samarbetsnämnderna. Frågetecknet
skulle hd låg- och mellanstadieskolorna
då gälla eleverna, som vid dessa
enheter genomsnittligt är betydligt

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

yngre. Man skulle kunna hävda att de är
för unga för att delta i samarbetsnämnder
med vissa beslutsfunktioner.

Jag är emellertid för min del av den
uppfattningen, att även elever på lågoch
mellanstadieenheterna, särskilt naturligtvis
i de högre årskurserna, borde
kunna delta i samarbetsnämnder för
dessa enheter. Jag tror det är viktigt att
eleverna tidigt tränas att delta i organ
av detta slag för att sedan på högre stadium
kunna bli desto bättre skickade
att verka i samarbetsnämnder med beslutande
funktioner.

När skolstyrelsen i Järfälla kommun,
som jag tillhör, gjorde en framställning
till skolöverstyrelsen om att få utvidga
försöksverksamheten även till grundskolans
låg- och mellanstadium bifölls
framställningen av skolöverstyrelsen,
vilket jag tycker är mycket glädjande.
Jag hoppas att det sätter spår i SÖ:s bestämmelser
inför läsåret 1970/71, så att
man kan beakta även låg- och mellanstadieskolornas
behov härvidlag.

Jag skall sedan, herr talman, övergå
till att anföra några synpunkter på det
andra frågekomplexet, nämligen fackrepresentation
i skolstyrelse, som är en
omstridd fråga sedan långt tillbaka.

Eftersom utskottet har biträtt förslaget
i vår motion om att avskaffa fackrepresentationen,
finns det ingen anledning
för mig att polemisera mot utskottet.
Jag tycker det är glädjande att utskottet
har intagit samma ståndpunkt,
när det gäller fackrepresentationen som
vi har gjort. Motiven för vårt förslag är
redovisat i detalj, och jag skall här inte
ta upp dem, men jag känner ett behov
av att anföra några allmänna synpunkter
på frågan.

Jämställdheten mellan personalgrupperna
inom skolan beträffande skolstyrelserepresentation
kan man tillgodose
på två sätt. Ett sätt vore att medge
fackrepresentation i skolstyrelsen för
alla personalkategorier — alltså inte
bara skolledare, lärare och elever. Något
sådant förslag föreligger inte i dag,

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

som skulle ge alla kategorier representation
i skolstyrelsen. En sådan representation
borde i så fall omfatta inte
bara skolledare, lärare och skolläkare,
som det åir i dag, och inte bara elever,
som det ställs förslag om på vissa håll i
dag, utan den borde också omfatta vaktmästare,
städpersonal, skolmåltidspersonal,
kontorspersonal, psykologer, kuratorer
o. s. v. Som man ser skulle det rätt
snabbt även i måttligt stora kommuner
bli ganska många fackrepresentanter,
och deras antal skulle ligga i närheten
av antalet politiskt valda ledamöter.

Ett annat sätt att åstadkomma jämställdhet
mellan personalgrupperna, när
det gäller fackrepresentation, är att avskaffa
fackrepresentationen för dem
som redan har den, d. v. s. för skolledare,
lärare och skolläkare, och därigenom
inte längre låta någon personalgrupp
inta en gynnad särställning i
detta avseende.

Vid en vägning mellan olika framgångslinjer
kommer en rad faktorer in
i bilden. Följande överväganden har för
oss motionärer framstått som viktiga
och har lett oss till att föreslå att fackrepresentationen
nu skall avskaffas.

För det första är det principen om
likhet mellan skolstyrelsen å ena sidan
och övriga kommunala styrelser å den
andra sidan beträffande sammansättning.
Det har inte, enligt min mening,
förebragts tillräckliga skäl för att skolstyrelsen
fortfarande skall avvika från
andra kommunala nämnder och styrelser.
Det har inte heller allvarligt övervägts,
att man skulle ändra andra kommunala
organs sammansättning och i
dem sätta in fackrepresentanter. Tvärtom
har man beträffande en del andra
nämnder —• däribland byggnadsnämnd
och barnavårdsnämnd —- infört principen
om att det i dem skall sitta enbart
politiskt valda lekmän.

För det andra kan motivet för fackrepresentation,
som i huvudsak var, att
man skulle tillföra skolstyrelsen sakkunskap
och få insyn och kontaktmöj -

ligheter, nu på andra sätt tillgodoses
mycket bättre. Sakkunskapen finns nu
i regel på skolkontoren eller kan knytas
dit, när den behövs. Om det är möjligt
för andra kommunala organ att
till sig knyta sakkunskap på sina områden
utan fackrepresentation, vore det
konstigt om skolst yr elsen skulle vara
det enda kommunala organ som behöver
fackrepresentation för att knyta
sakkunskap till sig. Jag tycker att det
inte längre går att hävda en sådan linje.

Sedan kan man också peka på att inrättande
av samarbetsnämnder och företagsnämnder
ger bättre möjligheter
till insyn och kontakt för flera människor
än fackrepresentationen i skolstyrelsen
gör. Jag kan också nämna en rad
andra åtgärder av skilda slag för att få
ökat medinflvtande — jag menar då
ökat reellt medinflytande. Min medmotionär
Lennart Andersson i Södertälje
kommer att närmare beröra det i sitt
inlägg, så jag går förbi det.

För det tredje kommer en del rent
praktiska överväganden in i bilden,
även om jag inte vill att man tillmäter
dem alltför stor betydelse. I en kommun
av en viss storlek dimensionerar man
väl de viktigare nämnderna av typen
byggnadsnämnd, skolstyrelse och socialnämnd
ungefär lika stora. Om skolstyrelsen
då ensam skulle ha en fackrepresentation,
där alla — jag säger återigen
alla — personalkategorier skulle vara
med, skulle den ju i förhållande till de
andra kommunala organen troligen bli
mera tungrodd och mindre effektivt arbetande
och kanske kräva mera servicepersonal
till sitt förfogande. Återigen
skulle, såvitt inte alla personalrepresentanter
skulle vara närvarande vid behandling
av alla frågor, en del praktiska
besvär uppstå i fråga om inkallelser
och väntetider och sådant. Men jag
skall, som jag sagt förut, inte överbetona
de praktiska sidorna. Jag skall inte
heller ta upp flera sådana, fastän det
finns många andra sådana praktiska sidor
att ta upp. Men jag vill betona att

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

man i det kommunala vardagsarbete!
inte helt kan bortse från sådana praktiska
problem.

Jag kanske kan få anledning att, när
jag nu talar om fackrepresentationen,
något kommentera vad fru Frsenkel sade
här. Hon ville förringa värdet av
samarbetsnämnder och företagsnämn der.

Hon sade att vad beträffar företagsnämnderna
gäller det mest relationen
mellan arbetsgivare och arbetstagare,
precis som om det skulle hindra,
att man diskuterar problem som rör pedagogiska
frågor. De pedagogiska frågorna
hör ju också till skolan tillsammans
med en rad andra frågor. Yad
är det arbetsgivare och arbetstagare
skall diskutera om inte det sakområde
som ligger under ifrågavarande förvaltning?
Det kan väl inte hindra att man
tar upp pedagogiska problem i en företagsnämnd
och diskuterar dem.

Vidare sägs att samarbetsnämnder i
dag inte finns på alla håll. Det är riktigt,
men om man följer förslag av vissa
motionärer här i kammaren blir det
på det sättet, att samarbetsnämnder blir
obligatoriska även på grundskolans högstadium
och då kan man ju reparera
den bristen.

Jag förstår inte resonemanget om att
fackrepresentanter skulle tillföra skolstyrelserna
kontinuerlig pedagogisk expertis.
Då är det underligt att det inte
beträffande alla andra kommunala organ
har gjorts på motsvarande sätt. De
skulle väl då också vara i behov av att
tillföras kontinuerlig sakkunskap, men
det har man inte gjort. Där har man gått
andra vägar. Vad kan det egentligen finnas
för skäl till det?

Det är inte så, fru Frsenkel, att man
helt plötsligt föreslår att fackrepresentationen
skall avskaffas. Det kan inte
vara obekant för fru Frsenkel, att man
1962 och 1963 hade diskussioner — 1962
här i riksdagen ganska ingående diskussioner
— om fackrepresentationen, där
det från relativt många håll restes invändningar
mot fackrepresentationen

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

och där kamrarna stannade i olika beslut.
Denna kammare biträdde yrkandena
om avskaffande av fackrepresentationen,
men första kammaren var den
gången inte beredd att göra det. Att säga
att detta förslag kommer helt plötsligt
är väl att ta till litet för mycket.

Det är klart att personalkategorier
alltid kan uppfatta saker på olika sätt.
Jag är medveten om det, men jag tycker,
att det är att dra litet för stora
växlar, när man säger, att lärarna skulle
uppfatta detta så att de nu tror, att
de inte har fullgjort sina arbetsuppgifter
tillräckligt bra. Jag vet inte hur
känsliga olika personalgrupper är i sådana
här sammanhang, men jag tycker
att det är att dra väl stora växlar att
göra gällande något sådant. I varje fall
kan jag säga, att det inte är något uttryck
för någon misstro från min sida
mot lärarkåren, när jag vill avskaffa
fackrepresentationen. Jag har redovisat
motiven förut, och jag tycker inte alls,
att lärarna behöver känna att de inte
fullgjort sina uppgifter på detta område
på ett tillfredsställande sätt.

Sedan säger man att det är mycket
illa, om man medvetet vill inskränka
på skolledares och lärares inflytande
på det inre arbetet i skolan. Jag är
ganska säker på att skolledares och lärares
inflytande på skolans inre arbete
inte alls försämras av denna åtgärd.
Något slag under bältet kan jag inte
förstå att detta är. Beteckningen »slag
under bältet» brukar man ju använda
för mycket fula knep och trick. Jag kan
inte förstå att det kan vara särskilt fult
att yrka på fackrepresentationens upphörande,
så att man får till stånd likställighet
mellan olika kommunala organ.
Det är väl så, om vi skall vara ärliga,
att det tyvärr inte förekommer så
mycket diskussioner om skolans inre
arbete i skolstyrelserna. Jag har snarast
en känsla av att det är lekmännen,
de politiskt valda förtroendemännen,
som inte har tillräcklig insyn och som
alltså skulle behöva skaffa sig mer så -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

dan på det här området. Att skolchefen
kanske inte är särskilt pedagogiskt inriktad
och att han ägnar sig så mycket
åt administration att han därför inte
skulle kunna bevaka de pedagogiska
frågorna kan väl delvis vara riktigt. Men
det finns ju inte bara skolchefer i kommunerna
utan även andra befattningshavare
som kan intressera sig för pedagogiken.
Därför tycker jag inte att
det är så särskilt farligt på den här
punkten heller.

Jag skulle kunna sluta med detta men
vill summera skälen för borttagande av
fackrepresentationen på följande sätt.

För det första skall det inte vara någon
särställning för vissa personalgrupper
beträffande representationen,
för det andra bör det tillämpas samma
principer för sammansättningen av
skolstyrelsen som för andra kommunala
organ, för det tredje finns goda möjligheter
numera att på de utbyggda
skolkontoren och förvaltningarna få
tillgång till sakkunskap och för det
fjärde föreligger det bättre möjligheter
numera till översyn och kontakt genom
företagsnämnder och samarbetsnämn der.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till dels andra lagutskottets
hemställan i utlåtande nr 88, dels det
i motionerna 1:497 och 11:527 framställda
yrkandet om obligatoriska samarbetsnämnder
även på grundskolans
högstadium, dels ock det i motionerna
1:497 och 11:527 framställda yrkandet
att samarbetsnämndens sammansättning
blir sådan att den omfattar samtliga personalgrupper
vid skolenheten.

I detta anförande instämde herr Hellström
(s).

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Låt mig först ta upp det
yrkande som herr Gustafsson i Barkarby
ställde i anledning av statsutskottets
utlåtande nr 174.

Herr Gustafsson var ganska missbelå -

ten med utskottets behandling av hans
och medmotionärernas motion, men
jag tycker inte att han har någon större
anledning att vara det. Sakläget är ju,
att det från skolöverstyrelsens sida föreligger
en uttalad mening, för att nu
hålla mig till samarbetsnämnderna, att
från och med nästa läsår sådana också
bör finnas på grundskolans högstadium.
Utskottet menar att det finns
goda skäl för denna ståndpunkt, som
alltså även herr Gustafsson ställt sig
bakom.

Mer kan ju utskottet inte säga i nuvarande
situation. Det pågår en mycket
stor försöksverksamhet, omfattande
bl. a. det som nu diskuteras, men också
många andra ting. Resultaten av försöksverksamheten
bör rimligen avvaktas,
så att man kan konstatera om de
blir positiva, vilket jag för min del
tror. I avvakten härpå anser utskottet,
att man inte utan vidare kan instämma
i skolöverstyrelsens uttalande. Som utskottet
framhållit är överväganden i de
riktningar som motionärerna varit inne
på att vänta när vissa ändringar i skolstadgan
kommer att genomföras. Man
kan alltså säga att skillnaden mellan
utskottets och motionärernas inställning
närmast är att motionärerna vill
ha ett beslut omedelbart, medan utskottet
vill avvakta för att få en ännu säkrare
grund att stå på.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i statsutskottets utlåtande
nr 174.

Sedan skall jag också säga något om
fackrepresentationen. Den verksamheten
har jag mycket handgripligt kunnat
följa, eftersom jag suttit med i en skolstyrelse
sedan fackrepresentationens
begynnelse, på senare tid som politiskt
vald ledamot och hela tiden i en och
samma skolstyrelse. Fackrepresentationen
trädde i funktion 1958 i samband
med de genomgripande omdaningar i
skolväsendets organisation som då gjor des.

Som kan utläsas ur särskilda utskottets
utlåtande nr 2 år 1962 före -

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

stavades fackrepresentationen framför
allt av önskemålet att man med fullföljande
av en äldre tradition ville bibehålla
kontakten mellan förvaltningen
och den inom de olika skolorna under
skolstyrelsen befintliga pedagogiska erfarenhet
som inte återfanns samlad hos
en enhetlig lärarkår. Det nämnda särskilda
utskottets uttalande i denna fråga
tog jag upp i riksdagsdebatten 1963,
då frågan om fackrepresentationen diskuterades.
Jag vill nu erinra om detta,
ty hela frågan går i mycket tillbaka på
det utskottsutlåtandet.

Denna organiserade — observera det!
— och kontinuerliga, breda kontakt
mellan skolstyrelse och lärarkår har
fungerat mycket bra och visat sig vara
av betydande värde för skolväsendets
utveckling under de omdaningstider
som vi alltjämt är inne i. Det är möjligt
att den inte har fungerat lika bra på
alla håll, men min uppfattning är —•
och jag bygger den på de informationer
som lärarorganisationerna har fått
in -—, att verksamheten i stort sett har
förlöpt mycket bra. Det är inga överord
att säga det, när man försöker värdesätta
fackrepresentationen.

Av personlig erfarenhet —■ på grund
av min yrkestillhörighet — kan jag
också omvittna, att lärare av alla kategorier
har ett mycket stort intresse
för att på bästa sätt medverka i skolväsendets
fortsatta uppbyggnad. Det
finns all anledning att ta vara på detta
lärarintresse och på lärarnas erfarenheter.
Inom lärarkåren är man också
villig att ställa detta material till skolstyrelsernas
förfogande utan att för det
uppbära några som helst fördelar. Det
är en helt ideell verksamhet som man
skall ta vara på så länge inte andra
och bättre former för samarbetet mellan
skolstyrelse och lärarkår skapats.
Ännu finns inte dessa bättre former,
och därför synes det mig vara ganska
oklokt och faktiskt till skada för skolan
att nu avskaffa den begränsade
fackrepresentation som vi har. Det var

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. in.

ju vissa olägenheter förenade med den
tidigare mycket breda representationen,
som medförde att ett stort antal
representanter kunde vara närvarande
vid skolstyrelsesammanträdena. Denna
breda representation är emellertid sedan
länge avskaffad.

Att lärarrepresentanterna, såsom antytts
i den förda debatten, skulle uppfatta
sig själva som partsrepresentanter
— för att ställa frågan på sin spets —,
är faktiskt inte riktigt. Det är ett helt
obefogat påstående. De väljs dessutom
inte av sina fackliga organisationer
utan av den samlade lärarkåren på orten,
som icke är en fackorganisation.
Egentligen är alltså benämningen fackrepresentation
inte helt korrekt och
den får inte genom språkets makt över
tanken leda till oriktiga föreställningar
om vad lärarrepresentationen i skolstyrelserna
verkligen innebär.

Det har gjorts gällande att bl. a. samarbetsnämnderna
skulle kunna vara ett
organ för den kontakt och för det utbyte
av erfarenheter och synpunkter,
som lärarrepresentationen nu ger. Jag
tror att en hel del resultat kan åstadkommas
på denna väg. Jag har emellertid
själv någon, om än inte så omfattande,
erfarenhet av hur samarbetsnämnderna
har verkat och tills vidare
verkar både genom sin sammansättning
och genom sitt sätt att fungera. Jag har
personlig erfarenhet härav genom att
jag varit ordförande i en sådan nämnd
och har också kännedom om dessa
nämnder via lärarorganisationerna.
Dessa erfarenheter säger mig att samarbetsnämnderna,
såsom de för närvarande
fungerar — det skulle dock föra
för långt att gå in på någon kritik —
just nu inte kan vara någon form av
ersättning för lärarrepresentationen i
skolstyrelserna.

Jag vill emellertid påpeka att det alldeles
nyligen bär initierats en betydande
försöksverksamhet med en annan
sammansättning av samarbetsnämnderna
än tidigare. Vi har i denna försöks -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

verksamhet flera modeller att välja på,
och det är möjligt och kanske t. o. m.
troligt att man kan komma fram till
vissa verksamhetsformer för samarbetsnämnderna,
som så småningom kan
göra dessa lämpade för att tillsammans
med andra organ göra den aktuella
lärarrepresentationen överflödig. I nuvarande
läge menar jag emellertid att
det skulle vara klokt att åtminstone
ännu någon tid behålla pedagogrepresentationen
i våra skolstyrelser.

lag ber att få yrka bifall till reservationen
i andra lagutskottets utlåtande
nr 88.

Herr GUSTAFSSON i Barkarby (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Nordstrandh säger
att motionärerna är missnöjda men att
de inte har någon anledning att vara
det, därför att försöksverksamhet pågår
i stor skala och man alltså kan avvakta
den och se om det blir några positiva
resultat. Ja, jag menar bara att det
inte är skolöverstyrelsens avsikt att frågan
om obligatorium eller icke obligatorium
skall bli föremål för prövning,
utan skolöverstyrelsen säger att obligatoriet
är man beredd att starta 1970/71.
Nej, det är sammansättningen och funktionen
som det är fråga om, när det
gäller försöksverksamheten. Och då kan
det enligt min mening redan i dag fattas
ett principbeslut om obligatorium.
I den meningen kanske man kan ha
anledning att vara missnöjd med utskottets
skrivning.

Vad gäller fackrepresentationen talar
herr Nordstrandh hela tiden bara om
lärarna och säger att den pedagogiska
sidan av skolans verksamhet är ett särskilt
slags verksamhet, som inte kan
jämföras med annan verksamhet på det
kommunala området. Men de andra
grupperna som finns inom skolans verksamhetsområde
— hur är det med dem?
Skulle de inte också ha fackrepresentation?
Frågan i dag är alltså: Skall vi
ge alla grupper fackrepresentation och

därmed göra dem lika eller skall vi
ta bort fackrepresentationen för dem
som nu är gynnade i förhållande till
andra grupper inom skolan och göra
alla grupper lika på det sättet?

Jag tycker att det finns skäl för att
man slopar fackrepresentationen. Den
pedagogiska verksamheten kan inte rimligen
vara så annorlunda till sin karaktär
att den kräver speciella arrangemang.
Och jag är säker på att man kan
ta till vara lärarerfarenhet och lärarintresse
på många andra sätt än genom
fackrepresentation. De vore väl konstigt
om detta skulle vara det enda sättet.
Är fackrepresentationen av sådan
art att det inte skulle gå att tillföra skolan
denna lärarerfarenhet -— som jag
erkänner är viktig att tillföra — på något
annat sätt?

Och det är väl tveksamt om man kan
säga att detta är en bred kontakt. Det
är ändå mycket få människor som sitter
som fackrepresentanter. Jag tror att
man på andra vägar kan få en mycket
bredare kontakt än den som herr Nordstrandh
talar om. Det är speciellt med
hänsyn till de andra grupper man skulle
föra in som jag föreslår denna väg
att göra grupperna likvärdiga. Jag tror
som sagt inte att den pedagogiska verksamheten
är så särpräglad att den erfordrar
detta speciella arrangemang
som fackrepresentation innebär.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker, herr Gustafsson
i Barkarby, att man bör ha ett
speciellt arrangemang i detta fall. Det
finns inga andra förvaltningar som sysslar
med pedagogik och undervisning,
och man skall därför inte utan vidare
jämställa verksamheten med den som
bedrivs inom andra förvaltningar. Detta
är en speciell förvaltning — det måste
vi väl ändå vara överens om. Den som
har en annan åsikt kommer naturligtvis
direkt in på att vi över huvud taget
inte skall resonera om någon represen -

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

tation från de anställdas sida härvidlag,
när vi inte har en sådan över hela
förvaltningslinjen.

Herr Gustafsson sade att det var en
fördel för lärarna att vara representerade
i skolstyrelsen på detta sätt. Nej,
herr Gustafsson, i första hand är det
ingen fördel för lärarna, utan det är
en fördel för skolväsendet -— det är
till fördel för förvaltningen, det är till
fördel för pedagogiken på platsen. Så
får vi nog vända på saken för att få
fram sanningen. Jag har knappast träffat
någon representant i en skolstyrelse
som sagt, att nu är han verkligen glad
och lycklig och att det är till kolossal
fördel för honom att få lov att vara
med där. Under alla förhållanden kände
jag det inte själv på det sättet under
de ganska många år jag hade nöjet —
men det var en annan form av nöje —
att vara med i en skolstyrelse.

För att så gå tillbaka till frågan om
samarbetsnämnderna på högstadiet vill
jag framhålla, att det inte föreligger
något tvång för ett utskott att utan vidare
haka på ett uttalande av exempelvis
skolöverstyrelsen, när det finns en
möjlighet för utskottet att få ytterligare
grundval för sin bedömning genom att
avvakta en försöksverksamhet. Det hade
möjligen varit klokt av skolöverstyrelsen
att se saken på samma sätt.

Herr GUSTAFSSON i Barkarby (s)
kort genmäle:

Herr talman! Nej, det är riktigt, herr
Norstrandh. Det föreligger inte något
tvång för ett utskott att följa centrala
ämbetsverkens förslag. Men just därför
att utskottet inte känt detta tvång yrkar
vi motionärer på att detta principuttalande
skall göras.

Det är naturligtvis också riktigt att
pedagogisk verksamhet inte finns på
andra områden inom kommunen. Det
är skolstyrelsen som sköter den. Men
på samma sätt kan man säga att den
sociala verksamheten inte finns på andra
områden än i de sociala nämnderna

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

och att hälsovårdsverksamheten inte
finns på något annat ställe än hos hälsovårdsnämnden.

Vad är det i den pedagogiska verksamheten
som är så unikt att det kräver
speciella arrangemang? Jag kan inte
förstå, att det finns något unikt i denna
verksamhet, om man jämför med andra
mänskliga verksamheter. Så unik och
konstig kan inte pedagogiken vara, trots
att jag vet, att man sedan många år
tillbaka kanske ibland försöker göra gällande
att så är fallet. Det finns dock
enligt min mening ingen grund för detta.

Huruvida lärarna upplever det som
en fördel eller en nackdel att vara fackrepresentanter
är svårt för en utomstående
att uttala sig om. Det finns inom
skolan även andra grupper, men konstigt
nog säger man aldrig någonting
om dessa från dem, vilka fordrar fackrepresentation
för de grupper som redan
har sådan. Jag har aldrig hört någon
företrädare för skolledare och lärare
ta upp den problematiken och ställa
frågan: Hur skall vi förhålla oss till
dessa grupper? Det skulle i så fall vara
roligt att få några synpunkter på detta.
Är inte deras verksamhet också av så
specifik kvalitet, att man borde undersöka
om inte också den borde omhändertas
på samma sätt och som en följd
därav införa fackrepresentation även
för deras vidkommande?

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle: Herr

talman! Vi skall kanske akta
oss för att vidga problematiken för mycket,
men om det visar sig föreligga behov
av någon form av representation
som är till fördel för den verksamhet
som bedrives inom en nämnd, ställer
jag mig inte främmande för ett tillvaratagande
av en sådan möjlighet.

Men bortse inte från faktum! Innan
jag kan inta någon annan ståndpunkt,
vill jag ha bevisat att denna representation
— som jag upplever den —- icke

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 42

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

varit till fördel. Men den har inte varit
till fördel för lärarna i första hand, det
vill jag understryka, utan för skolväsendet
och skolväsendets utveckling, inte
minst under de tio år som gått och
säkerligen under ytterligare flera år
framåt då vi står inför en svår omdanings-
och brytningstid.

Motbevisa att så är fallet! Jag stöder
mig på personlig erfarenhet och på de
informationer och undersökningar som
lärarorganisationer har gjort. Finns det
några andra informationer eller några
andra undersökningar eller värderingar
som leder till motsatt uppfattning?

Har en sådan representation varit totalt
meningslös? Har den ställt till oreda
i stället för att vara till nytta? Tala
i så fall om detta, så att vi därmed kan
bredda vårt erfarenhetsunderlag för
denna diskussion och även för andra
diskussioner! Det är enligt min mening
betydelsefullt att erfarenheten får spela
in när man vill avskaffa en sak.

Jag vill ännu en gång understryka,
att jag personligen icke ställer mig
främmande till att det efter hand genom
andra samarbetsorgan kan arrangeras
ett gott förhållande mellan arbetaren
ute på det pedagogiska fältet och
organisatörerna i den centrala förvaltningen,
vilket samarbete skulle kunna
berättiga ett avskaffande av den s. k.
fackrepresentationen.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Utskottsmajoriteten gör
gällande att skolområdet inte är så säreget
att det där kan finnas behov av
några specialanordningar av typen
fackrepresentation, och med olika variationer
har dess företrädare i dag utvecklat
just detta tema. Fröken Sandell
sade att den pedagogiska sakkunskapen
har man tillgång till genom skolchef,
rektorer och andra som finns där ändå,
medan fackrepresentanterna sitter som
rådgivare, om det på något sätt skulle
uppstå behov av sådana i pedagogikens
irrgångar.

En sådan inställning vittnar enligt
min mening om en bristande förståelse
för ett område som dock är rätt speciellt
i jämförelse med de övriga, som
bl. a. herr Gustafsson i Barkarby här
talade om. En mycket stor del av vår
befolkning är på något sätt involverad
i undervisningsväsendet; ungefärligen
en fjärdedel finns med där såsom arbetande
i en eller annan form. Denna
kvantitativa aspekt kan aldrig vara en
tillräcklig motivering, men den kan göra
att problemen ter sig något annorlunda
än exempelvis i de olika kommunala
nämnderna på andra områden.

Det har hänt rätt mycket inom vårt
undervisningsväsen. Det är inte bara
fråga om de pedagogikens irrgångar
som fröken Sandell talade om, utan det
har gjorts reformer, reformer och åter
reformer på skolans område under en
lång tid. Vi är ingalunda färdiga än
utan står inför genomförandet av nya
reformer, och det är inte lätt för dem
som skall föra ut dessa reformer i praktiken,
vare sig det är fråga om skolstyrelser
eller om dem som praktiskt arbetar
därmed. Skolstyrelserna har ett uppenbart
behov av all den sakkunskap
de kan få när det gäller att göra sina
planeringar och fatta sina beslut.

Fröken Sandell frågade — mycket insinuant,
vill jag säga: »Vad är det som
lärarna kan tillföra skolstyrelserna av
värde som inte finns där förut?» Herr
Gustafsson i Barkarby menade att det
strängt taget för närvarande är lekmännen
som har behov av insyn, ty de har
liksom kommit bort ur bilden när det
gäller arbetet inom skolstyrelserna. Jag
vill upprepa vad jag sade i går i en helt
annan debatt, som emellertid rörde frågor
delvis angränsande till denna, nämligen
att man måste komma ihåg att
insynsmöjligheterna i stor utsträckning
hänger samman med synförmågan. Den
synförmågan är kanhända, naturligt
nog, bättre utvecklad hos fackrepresentanterna
som vet mera om vad det är
de talar om, och därför har lekmännen

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

ibland större svårigheter att ta sig an
dessa problem på ett mera aktivt sätt.
Så som frågorna har ställts, kanske
framför allt av fröken Sandell, är de
en utmaning mot dem som har att föra
ut vardagsjobbet i praktiken.

Under en mycket lång tid har vi i
detta hus beslutat om genomgripande
skolreformer — med lång tid menar
jag då att de ofta återkommit. Men när
reformerna sedan skulle förverkligas
på det lokala planet har vi i allmänhet
inte medgivit så lång tid före ikraftträdandet
att bestämmelser och anvisningar
varit färdiga, och detta har gjort
svårigheterna särskilt stora.

Herr Nordstrandh nämnde att fackrepresentationen
inte är till någon fördel
för lärarrepresentanterna i skolstyrelsen
och det vill jag gärna instämma

i. Motivet för fackrepresentationen är
det arbete som i det gemensammas intresse
bör uträttas för skolans väl. Det
är inte fråga om någon intresserepresentation
eller att lärarna i skolstyrelserna
skall ta till vara sina egna kårintressen;
de skall i stället medverka
till jobbet. En sådan medverkan har efterlysts
av skolan, och det har allmänt
omvittnats hur värdefullt det samarbetet
har varit, även om här i riksdagen en
del andra synpunkter förts fram.

Sedan hade fröken Sandell ett argument
som jag tycker var ganska egendomligt
och knappast logiskt. Om jag
uppfattade henne rätt sade hon att det
skulle bli en snedvridning i skolstyrelserna
eftersom lärarna har möjlighet
att komma med som politiskt valda,
vilket eleverna inte kan göra. Därför
måste man slopa fackrepresentationerna.
Men i den mån det är en snedvridning
— och det är det naturligtvis eftersom
eleverna inte är valbara -— kvarstår
den snedvridningen. Konsekvensen
av fröken Sandells yttrande måste därför
bli att lärarna i fortsättningen bör
förbjudas att bli politiskt valda i skolstyrelsen.
Det vore intressant att få ett
besked på den punkten. Om så inte

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. ni.

blir fallet kvarstår snedvridningen vare
sig man har fackrepresentation eller
inte.

Det är viktigt att betona att fackrepresentationen
är ett intresse för skolan
och inte för lärarna. Jag vill påstå
att den tvärtom är en ekonomisk nackdel
för flera av dem. De har inte i alla
kommuner de förmåner i form av traktamenten
och reseersättningar som de
politiskt valda har utan får själva betala
kostnaderna eller också får kollegerna
samla ihop pengar. De gör detta därför
att det fortfarande finns så många
idealister inom lärarkåren, som gärna
vill medverka i det pedagogiska och
skolorganisatoriska reformarbetet.

Jag vill ta upp en annan fråga. Låt
oss anta att detta vore ett sätt att lösa
ett företagsdemokratiskt problem och
att denna fackrepresentation är en rent
företagsdemokratisk fråga — det är den
naturligtvis inte, men jag vill tänka hypotetiskt
i den riktningen. Då säger fröken
Sandell att det bör bli jämlikhet
mellan de olika organen, och det har
även herr Gustafsson i Barkarby varit
inne på. Jag vill hålla med om detta.
Trots det som jag sade i början av mitt
anförande om skiljaktigheterna både
kvantitativt och när det gäller svårighetsgraden
under reformarbete etc. tycker
jag att jämlikhet borde genomföras.

Frågan är då bara vad man skall ha
som riktrote om man nu skall genomföra
en jämlikhet i en tid när faktiskt
alla strävar efter att åstadkomma en
mer utvecklad företagsdemokrati. Skall
man då som riktrote ta dem som har det
sämst på denna punkt? Borde man inte
i stället säga så här: All right, denna
fackrepresentation har tillkommit i ett
helt annat syfte men detta är ju en möjlighet
att få en mer utvecklad demokrati
på detta område; sedan kan man
försöka föra detta vidare till de andra
områdena. Jag tycker att det borde vara
den rätta vägen att gå i stället för att
välja en väg som direkt strider mot alla
moderna tendenser. I det fallet tycker

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

jag att herr Gustafssons i Barkarby
upprepade uttalanden om att skapa
denna jämlikhet genom att som utgångspunkt
ta dem som har det sämst utvecklat
verkligen är anmärkningsvärda.

Herr Gustafsson i Barkarby sade vidare
att det bör bli en jämlikhet mellan
olika kategorier. Det vill jag gärna stryka
under. Jag tycker att det är ett viktigt
krav, och med hänsyn härtill anser
jag att både reservationen och motionerna
är outvecklade i det avseendet just
därför att deras förslag inte leder dit
hän. Om man nu har den målsättningen
att demokratin bör avse samtliga kategorier
gäller fortfarande min invändning
att man inte bör gå ett steg tillbaka
utan i stället söka en utveckling åt
motsatt håll.

Jag har ganska nyligen haft resonemang
med människor som aktivt arbetar
med företagsdemokratifrågor. De
har stött på svårigheter just på den
kommunala sidan, därför att kommunallagarna
i viss utsträckning lägger
hinder i vägen för att verkligen få något
utfört. Jag tycker att det är en ganska
besvärande brist att vi här i huset
talar om en utvecklad företagsdemokrati
och inte samtidigt ser till att de lagar
vi själva varit med om att stifta är sådana,
att det på denna stora arbetsmarknadssektor
är möjligt att genomföra företagsdemokrati.
Här har vi ett område
där det redan finns lagenliga möjligheter
att utveckla företagsdemokratin.
Låt oss gå vidare och göra någonting
liknande på de andra områdena!

I går talade statsrådet Wickman och
många andra om insynen från de anställdas
sida i de statliga företagens styrelser.
Det är ju ingalunda så att det i
allmänhet är riktigt väl beställt i detta
avseende i dessa styrelser. Konsekvensen
skulle då bli, om man gick på den
linjen som bl. a. herr Gustafsson i Barkarby
förfäktar, att man i jämlikhetens
tecken tog bort de anställdas representanter
ur de styrelser där sådana nu

sitter. Det måste vara att gå åt fel håll.

Om vi vidareutvecklar den parallellen
kan vi konstatera att det i alla dessa
statliga företag finns en verkställande
direktör, som automatiskt är ledamot
av företagets styrelse. Skulle det
vara ett motiv för att ställa sig negativ
till de anställdas representation i styrelsen?
Direktören har ju också sakkunskap
om arbetet.

Slutligen vill jag uttrycka min stora
förvåning över att ett sådant här ärende
går till beslut utan att de som berörs av
frågan fått tillfälle att yttra sig och utan
att man respekterar den överläggningsrätt
som denna riksdag tidigare fastslagit
skall finnas i sådana här frågor. Jag
tycker också att det är anmärkningsvärt
att skolöverstyrelsen och Kommunförbundet,
vilka båda från olika utgångspunkter
har sitt speciella ansvar
för dem det här gäller, icke har gått
in särskilt på frågan om respekten för
möjligheten att yttra sig och framför
allt rätten till överläggning, en rätt som
dock är fastlagd.

Jag vill gärna sluta med att ställa frågan:
När skall man egentligen få möjlighet
att begagna sig av överläggningsrätten?
Är det efter det att riksdagen
redan fattat sitt beslut som vederbörande
skall få komma in och överlägga?
Och vad skall man i så fall överlägga
om? Om det är så att det resultat man
kommer till strider mot riksdagens beslut,
skall man då kunna ändra riksdagens
beslut? Det är ju en fullständig
omöjlighet. Vad menar man egentligen?

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen,
även om jag inte är riktigt
till freds med dess skrivning i alla delar.

I detta anförande instämde herrar
Ohlin och Wiklund i Stockholm (båda
lp).

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Med den dramatiska
förmåga fru Nettelbrandt har lyckades
hon göra detta till en fråga om liv eller

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

död eller i varje fall till en fråga om
demokrati eller inte demokrati inom
skolan. Man hade nästan en känsla av
att det var fråga om landstigning på
månen när man hörde fru Nettelbrandt
brösta av.

Fru Nettelbrandt talade om att man
skulle åstadkomma en utvecklad demokrati
genom att ta in inte bara representanter
för lärarkåren utan också representanter
för andra korporationer
som är involverade i skolans arbete.
Jag kan inte hålla med om att det skulle
utveckla demokratin inom skolan att
ha representanter som är valda av sina
korporationer men som enligt bestämmelserna
endast har att stå till tjänst
med upplysningar och rådgivning men
inte får delta i besluten. Skall vi utveckla
demokratin måste vi väl skapa
ökade möjligheter att inom företagsnämnderna
och samarbetsnämnderna
ta upp de frågor som berör alla parter.
Där kan man på ett helt annat sätt diskutera
detalj för detalj när det gäller
skolarbetet.

När fru Nettelbrandt nu citerar mig
så skulle jag vara tacksam om hon återgav
vad jag verkligen har sagt. Beträffande
frågan vilken sakkunskap lärarna
kan tillföra skolstyrelsen har jag aldrig
använt uttrycket »den sakkunskap som
inte finns där förut». Jag sade: Vad kan
lärarrepresentanterna tillföra för kunskaper
som skolstyrelsen icke kan få
på andra vägar? De vägarna måste fru
Nettelbrandt känna till. Här underkänner
man helt skolchefernas, rektorernas,
skolledarnas möjlighet att ge skolstyrelsen
saklig upplysning. Jag vill påminna
om att det i skollagen sägs att behörig
till ordinarie tjänst som skoldirektör eller
biträdande skoldirektör är den som
är eller varit innehavare av ordinarie
lärartjänst vid skola, på vilken denna
stadga äger tillämpning, eller vid annan
statlig läroanstalt. Huvudvillkoret
för att man skall kunna få en tjänst som
skolchef är alltså att man innehaft ordinarie
tjänst som lärare. Det innebär

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. in.

väl att man har förutsättningar att tillföra
skolstyrelsen de kunskaper om skolans
inre arbete som är nödvändiga.

Dessutom är det stadgat att viktiga
ärenden som gäller en viss skolenhet
inte får avgöras utan att tillfälle har
beretts rektor att yttra sig. Jag skulle
vilja se den enskilde skolstyrelseledamot
som inte med glädje överlägger med
en lärarrepresentant i de mycket viktiga
frågorna inom skolan.

Jag vill bestämt tillbakavisa beskyllningarna
om att vi som tillhör majoriteten
i utskottet skulle underkänna lärarnas
insatser hittills i skolstyrelserna.
Ingen har någonsin påstått annat än att
det har fungerat bra men att underlaget
för representationen inte längre
finns, därför att skolstyrelserna har
andra möjligheter att skaffa sig uppgifter.

Jag tycker nog att de som talar för reservationen
driver upp en psykos genom
att framställa denna fråga som
stor och betydelsefull. Ju mer man
framhäver att detta är ett alldeles nödvändigt
komplement att det finns fackrepresentation,
desto större oro skapar
man inom lärarkåren. Jag har inte en
sådan uppfattning. Med den kännedom
jag har om lärarkåren efter att ha suttit
i skolstyrelsen i nära 15 år tror jag
inte som reservanterna att lärarna skulle
vara så enkelspåriga att de uppfattar
förslaget som ett misstroendevotum.
Varken jag eller någon annan som tillhör
majoriteten i utskottet har någonsin
påstått, att ett gott samarbete mellan
lärare och skolstyrelse inte skulle
vara betydelsefullt eller att lärarna inte
kan tillföra skolstyrelsen värdefull sakkunskap,
men vi anser att det finns
många andra vägar att inhämta denna
sakkunskap än genom att konservera
fackrepresentation.

Herr GUSTAFSSON i Barkarby (s)
kort genmäle:

Herr talman! Fru Nettelbrandt anförde
som ett specifikt skäl för att det

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

borde finnas fackrepresentation just i
skolstyrelsen att en stor del av befolkningen
är involverad i skolstyrelsens
beslut. Detta är emellertid ingenting
specifikt för skolstyrelsen. Byggnadsnämndens
verksamhet med stadsplaner

o. s. v. berör många människors vardagsliv,
och fritidsnämndernas och hälsovårdsnämndernas
verksamhet involverar
också stora delar av befolkningen
i kommunen. Jag kan räkna upp många
andra kommunala organ än skolstyrelsen
vilkas verksamhet berör stora delar
av befolkningen.

Jag håller med fru Nettelbrandt om,
att skolan behöver all den sakkunskap
den kan få, men det behovet kan tillgodoses
lika bra på andra vägar, även
om vi inte får ta allt det för givet som
sakkunskapen säger. Det vore underligt
om skolan skulle behöva gå en annan
väg än övriga kommunala organ för att
få tillgång till sakkunskap.

Sedan ber jag fru Nettelbrandt att litet
närmare utveckla det hon sade om
insyn och synförmåga. Jag tyckte att
resonemanget var litet konstigt, och jag
kunde inte hänga med.

Fru Nettelbrandt sade att fackrepresentationen
inte skall tillgodose några
kårintressen utan syftar till att göra arbetet
effektivare. Det må vara, men lärarna
kan väl medverka även om det
inte förekommer någon fackrepresentation.
Jag kan inte tänka mig att lärarkåren
slutar medverka i arbetet, om
fackrepresentationen slopas.

Vidare sägs det, att skolan har ett intresse
av att fackrepresentationen finns
kvar. Jag vill emellertid kontrastera påståendet
om att det inte är fråga om intresserepresentation
med fru Nettelbrandts
åberopande av de företagsdemokratiska
aspekterna. Vill man bara
att fackrepresentationen skall tillföra
skolstyrelsen sakkunskap, eller är det
fråga om någonting annat? År det fråga
om företagsdemokrati, kommer kåraspekterna
nödvändigtvis att betonas. Jag
vill alltså fråga, om syftet bara är att

tillföra skolstyrelsen sakkunskap eller
om det är att föra in kårintressen i bilden.
Det vore bra att få den frågan
klarlagd, eftersom olika åsikter har
förts fram i inläggen av fru Nettelbrandt
och fru Frsenkel.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tror att fackrepresentanter
och andra som har med skolan
att göra förlåter mig om jag säger
att månlandningar och sådant är betydligt
mer spännande än dessa frågor,
som ändå kan vara viktiga för oss jordnära
varelser.

Fröken Sandell talade nu igen om representanter
som är valda av sina korporationer.
Naturligtvis vet emellertid
fröken Sandell från sin erfarenhet inom
skolstyrelsen att — som herr Nordstrandh
sade tidigare — representanterna
icke är valda av några korporationer
utan av den samlade kåren av
lärare.

Fröken Sandell sade att man underkänner
skolledarnas förmåga att ge skolstyrelsen
saklig upplysning. Det är inte
fråga om någonting sådant, men jag
tror att fröken Sandell i sin verksamhet
har sett hur fort skolledarna kommer
bort från det pedagogiska arbetet därför
att de tvingas att med eller mot sin
vilja syssla med administrativt arbete.

Vad gäller behörighetskravet att en
skolledare måste vara lärare bör fröken
Sandell tänka på att skolledarutredningen
för ett par veckor sedan lade
fram ett betänkande, som jag inom parentes
sagt hoppas det inte blir mycket
kvar av när riksdagen skall fatta beslut.
Det innehåller emellertid ett förslag
om att detta behörighetskrav för
skolledande befattningar skall försvinna.
Vad blir det då av fröken Sandells
garanti för sakkunskap?

Vad jag syftade på med talet om insyn
och synförmåga var, som herr Gustafsson
i Barkarby själv sade, att det
ibland är svårt för lekmän att göra sin

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

syn gällande i skolfrågor av speciell
fackkaraktär. Alla är inte hemma i dem
och har inte möjlighet att bilda sig en
uppfattning om dem på det sätt man
skulle önska. Det behövs fackmän för
att behandla i varje fall en del av frågorna.
Vad jag menade med synförmåga
var över huvud taget förmågan att behärska
området och bilda sig en sakligt
grundad mening.

Både herr Gustafsson och fröken Sandell
var inne på frågan, om fackrepresentationen
är till för skolans skull eller
om den syftar till att tillgodose de
olika gruppernas intressen. Jag upprepar
att fackrepresentationen i över 60
år har varit och fortfarande är till för
skolans skull.

Vad jag menade med talet om företagsdemokrati
var att vi i en tid då vi
på olika områden försöker utveckla företagsdemokrati
här har en möjlighet
att göra det utan att direkt förändra
lagstiftningen. I stället för att göra skolstyrelsen
till ett företagsdemokratiskt
instrument vill man här gå i motsatt
riktning och avskaffa den möjligheten.

Herr ANDERSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Först några inledande
ord om skoldemokrati. Skolöverstyrelsens
målsättning att åstadkomma en
skola där eleverna görs funktionellt delaktiga
i arbetet är obestridlig. Betydelsen
härav behöver inte närmare understrykas.
I stället kan man konstatera
att därmed skolans hela verksamhet är
ett led i demokratiseringsprocessen.
Ämnenas kursinnehåll, bättre läromedel,
väl avvägd arbetstid och lämpliga
arbetsuppgifter, elevernas medverkan i
arbetets planering och i vardagsuppgifter
i skolsamvaron, ökade förutsättningar
för elevvård och elevrepresentation
och mycket annat ingår som moment
och förutsättningar för skoldemokratins
förverkligande.

Skolans demokratisering är således
inte en process som förverkligas enbart

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

genom åtgärder inom skolenheten och
bland de människor som arbetar där.
Samhällets ställningstaganden till skolans
innehåll, organisation och verksamhetsformer
liksom de resurser samhället
ställer till förfogande för skolan
är grundläggande faktorer. Samhällets
åtgärder bidrar till att skoldemokratin
kan växa fram genom möjlighet till individualisering,
valfrihet, elevvård, demokratisk
fostran, träning i samarbete,
ansvarsfördelning och kritisk skolning.

För att förverkliga detta skoldemokratins
innehåll krävs att deltagarna i
denna process står öppna för det samspel
som erfordras. Det innehåll samhället
givit skolan i dess vidaste bemärkelse
fordrar samarbete lokalt mellan
styrelser och nämnder, skola och
hem, mellan befattningshavare, mellan
elever och mellan alla dessa i olika kombinationer.

När det gäller att förverkliga skoldemokratin
inom skolenheten är samarbetsnämnden
ett utomordentligt instrument,
men inte en samarbetsnämnd
med den begränsade sammansättning
som i dag finns föreskriven för det
gymnasiala stadiet utan en samarbetsnämnd,
där samtliga personalgrupper
är representerade. Här får enligt min
uppfattning både elever och lärare en
mycket bättre plattform att agera utifrån
än som representanter i skolstyrelsen.

Studerar man den undersökningsrapport
som skolöverstyrelsen har låtit
göra över försöksverksamheten med
samarbetsnämnder, sammansatta på det
sätt som jag önskar, förekommer klara
uttalanden från berörda grupper att det
är den rätta framkomstvägen. Lärarna
säger att en sådan skall finnas och att
en dylik samarbetsnämnds kompetensområde
skall vara klart utstakat i stadgan.
Elevsynpunkterna är att en samarbetsnämnd,
där alla kategorier är representerade,
och där allas åsikter kan
diskuteras är det bästa. Föräldrarna instämmer
i att det föreligger behov av

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

en sådan nämnd, vilket även övriga personalgrupper
gör.

1 dag talar vi här i kammaren om eu
samarbetsnämnd med denna breda sammansättning
och att en sådan samarbetsnämnd
skall kunna bli obligatorisk
på grundskolans högstadium. Vi betraktar
det i dag som naturligt men måste
också komma ihåg att det är ett delmål,
eu deletapp. Redan i morgon är
det lika naturligt att samarbetsnämnden
kommer att få omfatta grundskolans
låg- och mellanstadium.

Jag önskar härefter säga något om
fackrepresentationen i skolstyrelsen.
Den grundläggande synpunkten är att
både skolledare, lärare, övriga befattningshavare
och elever har berättigade
krav att få yttra sig och framföra uppfattningar
innan skolstyrelsen beslutar i
de olika ärendena. Med hittills rådande
system kommer fackrepresentanterna i
kontakt med ärendena när de föreläggs
skolstyrelsen för beslut. Ärendena är då
i regel så väl förberedda att utrymmet
för alternativ är begränsat. Därtill kommer
att fackrepresentanterna har ett
mycket ringa inflytande på ärendenas
beredning, som numera i allt större utsträckning
sker inom skolstyrelsens berednings-
eller arbetsutskott. Systemet
med avdelningar i vilka lärare och skolledare
är representerade försvinner alltmer
inom skolstyrelserna, och lärarnas
fackrepresentanter har svårt att i dagens
läge hålla närkontakt med alla övriga
lärare.

Låt mig bara få inskjuta att skolstyrelserna
naturligtvis skall samarbeta
med lärarna och utnyttja deras erfarenhet
när det gäller att genomföra olika
reformer på skolans område, men det
krävs helt andra metoder än att tillsätta
en eller två representanter i skolstyrelsen.
Helt andra åtgärder behöver också
vidtas för att uppfylla kravet på samspel
och för att bereda de olika personalgrupperna
tillfälle att yttra sig. Låt
mig få nämna några exempel på de åtgärder
en skolstyrelse bör vidta:

1. Ett utökat remissförfarande från
skolstyrelsens sida, d. v. s. till alla de
grupper som är representerade i .skolan,
inte minst lärarnas personalorganisationer.

2. Skolstyrelsens möjligheter att kalla
till informella överläggningar med särskilda
grupper av befattningshavare i
speciella frågor bör observeras.

3. En särskild pedagogisk arbetsgrupp
kan inrättas som rådgivande instans
till skolstyrelsen, och här får både
lärare och skolledare ett direkt forum
för sina pedagogiska synpunkter.

4. Skolstyrelsen informerar samtliga
lärare om vad som händer inom skolans
värld på planeringsstadiet och detta
kan exempelvis ske en studiedag.

5. Skolstyrelsen skall uppfylla de
krav i fråga om samråd och information
som det nya företagsnämndsavtalet
ställer, och förutom sammanträdena föreskrivs
att all personal skall informeras
en gång'' per år.

6. Skolstyrelsen skall utnyttja samarbetsnämnden
och arbeta aktivt för att
aktivisera denna.

7. Den interna informationen till skolans
olika befattningshavare bör förstärkas
genom exempelvis en speciell
tidning.

8. Skolläkare, kurator och psykologer
kallas när de avlämnar sina årsrapporter
eller vid andra tillfällen.

9. Skolstyrelsen tar initiativ till s. k.
skolstyrelsedagar, då skolstyrelsen samlad
besöker skolenheten för samtal med
såväl lärare som elever.

Enligt min uppfattning är dessa åtgärder
bättre ägnade att skapa en reell
demokrati, ett reellt inflytande från de
grupper som är verksamma i skolan,
ett inflytande som ger en större kraft
än den nuvarande fackrepresentationen.
Dessutom skapas inom skolan en jämställdhet
med andra grupper: psykologer,
kuratorer, skolläkare, sköterskor

o. s. v.

Herr talman! .lag ber att få yrka bi -

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

fall till de likalydande motionerna
1:497 och 11:527, punkterna 1 och 2.

1 detta anförande instämde fru Bergman
(s).

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! Yi möter i dagens samhälle
en mycket egendomlig dubbelhet.
Å ena sidan godtar man, att en allt
snabbare utveckling kräver ökad differentiering
och specialisering inom så
gott som alla områden, och man medger
att det därmed också finns behov av
så kvalificerad sakkunskap som möjligt.
Men samtidigt visar man -— i en egendomlig
och beklaglig begreppsförvirring
—- ett utpräglat förakt för sakkunskapen
som när den får göra sin
röst hörd alltför ofta beskylles för auktoritära
tendenser till indoktrinering.

Andra lagutskottets utlåtande angående
fackrepresentationen inom skolstyrelsen
bär tyvärr spår av den senare
inställningen. Man kan ju konstatera att
vi ute i kommunernas nämnder och styrelser
i stor utsträckning behöver och
använder oss av den specialkunskap
som tjänstemännen besitter. Vi har t. ex.
byggnadschef och stadskamrer, juridiska
och medicinska sakkunniga närvarande
vid våra sammanträden. Att skolchefen
med sin sakkunskap —• som ofta
tyvärr bara omfattar en skolform av
de många som finns — i eii skolstyrelse
kompletteras med andra representanter
för vårt rikt differentierade skolliv
är värdefullt. Att det skulle kunna
innebära en risk för skolstyrelsernas
fria bestämmanderätt är tänkbart bara
under den förutsättningen att fackrepresentanterna
ägde rösträtt och alltså
kunde inverka på och hota denna bestämmanderätt.
Men med gällande bestämmelser,
enligt vilka ingen äger sådan
rösträtt, ser jag fackrepresentationen
så som en service, som bidrar till
att skolstyrelserna kan fatta sina beslut
snabbare och erhålla önskade upplysningar.
Därigenom främjas skolans sak,

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

och inte minst elevernas intressen, eftersom
lärarna faktiskt är intresserade
av att bevaka dem.

I dagens situation målar man upp för
mycket av en motsättning mellan läraren,
som företräder skolan, och eleven.
Det är som om man bortsåg från att
lärarna i regel har ett mycket levande
intresse för ungdomen i våra skolor.
Jag kan inte acceptera den tolkningen
att det skulle röra sig om en av lärarkåren
omhuldad möjlighet att utöva påtryckning
när lärarkåren önskar en
fackrepresentation. Det vore väl också
att tänka för lågt om de skolstyrelser
som utskottet talar så varmt för.

Det pågår ju en försöksverksamhet
med samarbetsnämnder, och man borde
innan man fattar ett avgörande beslut
invänta resultatet av denna verksamhet.

Herr talman! Det minsta som kan
begäras är att frågan hade remitterats
till berörda lärarorganisationer, så att
dessa hade fått möjlighet att diskutera
spörsmålet och så att lärarkårernas argument
hade kunnat framläggas, innan
deras representanter får avsked på grått
papper. Förfarandet strider enligt mitt
sätt att se mot den arbetsplatsetik som
vi väl alla förfäktar. En diskussion i
riksdagen år 1962 kan knappast anses
vara ett informationsunderlag för dagens
lärare.

Jag ber, herr talman, av nämnda skäl
att få yrka bifall till den vid andra lagutskottets
utlåtande nr 88 fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (m).

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans
med fyra andra folkpartiledamöter i
denna kammare väckt en motion, II: 577,
om skoldemokrati, som tillhör dem som
behandlas i de två utskottsutlåtanden
som nu diskuteras. I motionen ställer
vi mot bakgrund av en tänkt framtida

2* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 42

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

utvecklingslinje fyra konkreta yrkanden.
Den framtidsutveckling som vi pekar
på såsom möjlig och önskvärd är
att samarbetsnämnden i den enskilda
skolenheten utvecklas från att vara ett
organ för samråd mellan samtliga i
skolan verksamma grupper till en styrelse
för den enskilda skolenheten, som
utövar de befogenheter som skolenheten
har. Det är glädjande att kunna konstatera
att det, genom den försöksverksamhet
som skolöverstyrelsen nu har
satt i gång, finns goda möjligheter för
en sådan utveckling i framtiden.

Vi ställer i motionen ett antal konkreta
yrkanden. Beträffande det fjärde
av dem, att eleverna skall få representation
i skolöverstyrelsens styrelse, påpekar
utskottet att vårt önskemål redan
är tillgodosett av regeringen, och
det kan jag naturligtvis bara uttrycka
min glädje över. När det gäller yrkande
nr 2, om elevernas representation
vid ämnes- och klasskonferenser, kan
jag hysa en viss förståelse för utskottets
uppfattning att riksdagen inte nu
bör fatta något beslut, utan bör avvakta
den pågående försöksverksamheten.
Därför har jag inga yrkanden på dessa
punkter.

Det första yrkandet i vår motion är
att samarbetsnämnderna skall bli obligatoriska
vid grundskolor med högstadium.
Utskottet skriver i sitt utlåtande
att det pågår en utredning om detta.
Visserligen har skolöverstyrelsen uttalat
att samarbetsnämnd bör vara obligatorisk
från och med skolåret 1970/71,
för vilket det enligt utskottets mening
finns goda skäl, men å andra sidan
pågår en försöksverksamhet som man
vill avvakta. Utskottet avstyrker därför
förslaget.

Samma förslag behandlades redan
förra året, och i en reservation till
statsutskottets utlåtande framhöll då
folkparti- och centerpartiledamöterna
att en arbetsgrupp hade tillsatts i skolöverstyrelsen,
vilket reservanterna fann
värdefullt. Samtidigt ville de emeller -

tid understryka att denna omständighet
inte fick hindra att man utan att
avvakta utredningens resultat genomförde
sådana reformer på området som
inte krävde ytterligare analyser och
överväganden. Reservanterna ansåg att
det nu aktuella förslaget var av sådan
karaktär och yrkade därför bifall till

det. Det röstades också för förslaget i
kamrarna.

Detta önskemål har följts upp i år
i en motion av herr Källstad och några
andra folkpartiledamöter. Motionärerna
förklarar att de finner det angeläget
»att man snarast inför samarbetsnämnder
för alla högstadieskolor, inte bara
där det lokala intresset för tillfället är
stort». Och i fortsättningen av motionen
heter det: »Ett sådant stadgande
skulle inte på något sätt inverka hindrande
på det försöks- och utvecklingsarbete
som bedrivs och kommer att bedrivas
i SISK: s och SÖ:s regi. Detta
arbete gäller närmast att finna lämplig
sammansättning och lämpliga arbetsformer
för samarbetsnämnden och andra
organ i skolan samt att mer allmänt
diskutera och undersöka trivsel- och
arbetsförhållanden.»

Vårt yrkande härvidlag sammanfaller
med det som herr Gustafsson i Barkarby
har ställt, och jag ber att få
ansluta mig till hans yrkande. Utöver
den motivering som herr Gustafsson anfört
på denna punkt vill jag bara lämna
ett par uppgifter som jag fått från
skolöverstyrelsen. De hänför sig till vårterminen
1968 men de är nog tyvärr
ännu rätt aktuella.

Det fanns vårterminen 1968 i åtta län
inget högstadium med samarbetsnämnd.
I tio län hade 0—30 procent av skolorna
med högstadium samarbetsnämnd, medan
motsvarande procenttal för fem
län var 30—70. I ett enda län var det
över 70 procent av skolorna med högstadium
som hade samarbetsnämnd. I
över hälften av länen hade alltså mindre
än en tredjedel av skolorna med
högstadium samarbetsnämnd. Detta ty -

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

der — även om sifforna kan vara något
högre i år — på att rekommendationen
från skolöverstyrelsen inte har följts i
tillfredsställande utsträckning ute i skolorna.

Herr Nordstrandh sade att skolöverstyrelsen
har uttalat sig och att det kunde
räcka. Därför vill jag påpeka att
skolöverstyrelsen redan 1965 i sin lilla
skrift om arbetstrivseln i skolan rekommenderade
grundskolornas högstadium
att inrätta samarbetsnämnd. Det har
tydligen ännu inte tagit skruv något
vidare. Riksdagen bör därför ställa sig
bakom det av herr Gustafsson i Barkarby
ställda yrkandet.

Herr Gustafssons i Barkarby andra
yrkande, att samarbetsnämnderna skall
få en mera allsidig sammansättning,
överensstämmer också med den utveckling
som vi har tecknat i vår motion,
och jag instämmer även i detta yrkande.

Den tredje huvudpunkten i debatten
gäller elevernas fackrepresentation i
skolstyrelsen. Principiellt blir då frågan
först och främst den, om det skall finnas
någon sådan fackrepresentation
över huvud taget.

Jag anser att man med fog kan fråga
varför bara skolstyrelsen av alla kommunala
nämnder skall ha en konstruktion
av det här slaget. Finns det något
som är så speciellt i dess verksamhet
och som så skiljer den från de andra
kommunala nämnderna att skolstyrelsen
måste ha en särskild fackrepresentation? För

min del lutar jag närmast åt uppfattningen
att kontakten mellan skolstyrelsen
och de olika kategorier som
är verksamma i skolan — lärare, elever
och andra — bör ske i andra former än
genom fackrepresentation, t. ex. genom
större konferenser, där flera lärare än
bara dessa fackrepresentanter kan få en
relativt regelbunden kontakt med skolstyrelsen.
Detsamma bör gälla för de
andra personalkategorierna och för eleverna.

Att vi inte nu i vår motion aktualise -

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

rat den större principiella frågeställningen
har två orsaker. För det första:
om man skall ha sådana här andra former,
så måste man utveckla dem innan
fackrepresentationen avskaffas. Det är
inte rimligt att nu avskaffa denna och
hoppas att andra former utan vidare
kommer till stånd. Om man gjorde på
det sättet, skulle det åtminstone inom
den närmaste framtiden bli en försämring
av kontaktvägarna, och det vill vi
inte riskera.

För det andra: Det är otvivelaktigt
så att i den mycket allvarliga arbetssituation
som nu föreligger för lärarna
skulle ett avskaffande av fackrepresentationen
uppfattas som ett misstroendevotum
eller i varje fall som en »ovänlig
handling» mot lärarkåren. Och så angeläget
är det inte att få till stånd
denna ändring, att man bör ta en dylik
nackdel i dagens mycket trängda skolsituation.

När nu frågan har aktualiserats av
andra motionärer, intar jag samma
ståndpunkt: ändringen bör inte genomföras
för närvarande. Att riksdagen
skulle uttala sig för ett sådant avskaffande
utan att ens höra de organisationer
som är berörda vore väl starkt över
huvud taget och i synnerhet i dagens
skolsituation.

Den andra frågan är: Om man utgår
från att fackrepresentationen tills vidare
skall bibehållas, bör eleverna då vara
med på ett likvärdigt sätt? Jag skall inte
lägga mig i diskussionen om huruvida
detta är en partrepresentation eller ett
sätt att tillföra skolstju-elsen pedagogisk
expertis. Jag vill bara konstatera att hur
man än ser på saken, är det mycket
svårt att motivera varför inte eleverna
skulle ha en representation.

När det i reservationen till andra
lagutskottets utlåtande säges att det system
som finns i dag fungerar utmärkt,
för såväl skolstyrelse som elever, kan
jag inte instämma. Förhållandet är, att
det måste beslutas vid varje sammanträde
om eleverna skall få vara närva -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

rande. Dessutom krävs, som framgår av
utskottets utlåtande, enhälligt beslut; en
enda skolstyrelseledamot som inte gillar
att eleverna är närvarande vid ett sammanträde
kan helt enkelt se till att de
får gå ut.

Detta är inte på något sätt likvärdiga
villkor med fackrepresentationen i övrigt.
Eleverna har heller inte rätt att
anteckna sin mening till protokollet. Det
kan synas vara en formsak, men denna
rätt har ofta en viss psykologisk betydelse.

Därför bör riksdagen uttala, att med
det system för fackrepresentation som
vi nu har, bör eleverna ha rätt till representation
på likvärdiga villkor med
lärarkategorierna. Jag kommer således
att yrka bifall till motionerna I: 479 och
II: 577 i den del som behandlas i andra
lagutskottets utlåtande 88.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman Jag vill gärna framföra
några synpunkter med anledning av
andra lagutskottets utlåtande nr 88.

Under de senare årens livliga reformverksamhet
på skolans område har det
framstått allt tydligare att skolmyndigheter,
lärare, elever, föräldrar och alla
andra, som har kontakt med skolans
verksamhet, måste få möjligheter att
tillsammans påverka förhållandena inom
skolan. Då inställer sig frågan hur
vi skall få fram detta fördjupade samarbete.
Skall vi åstadkomma detta genom
ökad fackrepresentation i skolstyrelsen
eller på annat sätt?

Systemet med fackrepresentanter är
speciellt för skolstyrelsen och förekommer
inte i någon annan kommunal
nämnd. Enligt min uppfattning finns
det bättre lösningar än just denna. Herr
Nordstrandh frågade i sitt anförande,
om vi som har anslutit oss till utskottets
skrivning i detta ärende ansåg att fackrepresentationen
hade varit meningslös.
Det tror jag alls inte att den har varit.
Tvärtom anser jag att den har varit ytterst
värdefull, men med hänsyn till den

utveckling som skett till i dag på skolans
område och alldeles speciellt under
den allra senaste tiden finns det motivering
för att vi ändrar på detta.

Jag vill erinra om att denna representation
när den senast beslutades betraktades
som en övergångsanordning.
Jag vill också framhålla, vilket även
skett tidigare här i kammaren, att skolstyrelsens
behov av pedagogisk expertis
numera tillgodoses genom skolchefens
obligatoriska närvaro vid skolstyrelsens
sammanträden, och man har också liksom
andra kommunala nämnder möjlighet
att vid behov tillkalla ytterligare
sakkunskap.

Därav följer att vi måste söka andra
vägar för att nå det förtroendefulla samarbete,
som — det är jag övertygad om

— krävs inom skolans värld för att skolarbetet
skall kunna föras vidare enligt
de riktlinjer riksdagen har antagit.

Genom den pågående kommunreformen
bildas efter hand underlag för en
ännu mera utbyggd och — hoppas jag

— också mera kvalificerad skolförvaltning
och skolledning under skolstyrelsen.
Dessutom håller andra former för
medinflytande på att skapas inom skolan;
jag syftar på företagsnämnder och
samarbetsnämnder. Herr Nordstrandh
ställde sig skeptisk till samarbetsnämnderna,
och det finns ju — som han också
sade — inte mycken erfarenhet på
området just i dag. Emellertid ligger
det väl i allas vårt intresse att försöka
få en sådan utformning av samarbetsnämnderna
att de framöver verkligen
fyller de avsedda uppgifterna. Det är
just i tillskapandet av dessa organ som
jag ser lösningen på frågan om samarbetet
inom skolan.

Jag har också den uppfattningen att
lärarna -— då tillsammans med andra
berörda parter: elever, föräldrar, ekonomipersonal
och övriga befattningshavare
— i de nya nämnderna kommer
att kunna göra en ännu mera värdefull
insats för sin skolenhet än tidigare som
fackrepresentanter i skolstyrelsen. Skol -

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

överstyrelsen ägnar stor och berättigad
uppmärksamhet åt dessa frågor just nu
och har enligt min mening hunnit så
långt i utredningsarbetet att en tillfredsställande
lösning utan alltför stort dröjsmål
torde kunna presenteras.

Företagsnämnder och samarbetsnämnder
bör alltså få en sådan karaktär att
samtliga grupper som berörs av skolans
verksamhet inom dessa organ kan
göra de insatser, som utgör förutsättningen
för att vi skall kunna föra vår
nya skola vidare i den riktning vi önskar.

Vad jag har anfört här innebär inte

— det vill jag kraftigt understryka —
att jag vill minska lärarnas möjligheter
att utöva inflytande på förhållandena i
skolan. Tvärtom tror jag att deras ytterst
värdefulla medverkan i detta avseende
— vi kan inte vara den förutan

— ännu mera skall komma till sin rätt
med den utformning av samarbetet i
skolan som jag nu har givit synpunkter
på.

Fru Frsenkel nämnde i sitt anförande
att lärarna i dag befinner sig i en svår
situation, och det vill jag gärna hålla
med om. Det sker oavbrutet stora förändringar
på skolans område, och det
kan vara svårt att alltid hänga med.
Men just fördenskull tror jag att vi behöver
skapa ett nytt system med sådana
organ som jag nyss har nämnt. Enligt
min mening står inte principen att
de kommunala styrelsernas och nämndernas
sammansättning bör vara lika
över hela fältet i motsättning till detta;
tvärtom bör vi med dessa nya samarbetsnämnder
kunna nå ett ännu bättre
resultat än tidigare. Principen som sådan
håller jag emellertid fast vid.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan i utlåtande nr 88.

Herr förste vice talmannen övertog
ånvo ledningen av förhandlingarna.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! I detta skede av debat -

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

ten skall jag inte uppta kammarens tid
så lång stund även om det skulle finnas
mycket att säga t. ex. där jag kunde understryka
en del som anförts mot en
fortsatt fackrepresentation i skolstyrelserna.
Jag skall nu bara redovisa min
uppfattning i denna fråga, och den
grundar jag på min erfarenhet som skolstyrelseordförande.

Jag kan hålla med om att skolstyrelsen
har en särställning bland styrelser
och nämnder på grund av fackrepresentationen,
och i princip anser jag att
skolstyrelsen borde jämställas med andra
nämnder och styrelser. Innan vi har
fått ett annat fungerande system med
företagsnämnder och samarbetsnämnder
anser jag emellertid att vi inte bör
ta bort något som i varje fall jag har
positiv erfarenhet av.

Därför finner jag det inte svårt att
stödja det under överläggningen av herr
Gustafsson i Barkarby ställda yrkandet.
I våra dagar talas mycket om ökad insyn
och medinflytande, och jag skulle
inte ha något emot att vi även fick in
elever och representanter för andra
grupper i skolstyrelserna samt motsvarande
representanter i andra nämnder
och styrelser. I väntan på erfarenhet
av och ett obligatorium beträffande företagsnämnder
och samarbetsnämnder

— herr Romanus redovisade nyss hur
illa det alltjämt är ställt på det området
— kan jag inte göra annat än rösta
på reservationen vid denna punkt.
Om jag granskar den kritiskt finner
jag den kanske något snävt formulerad,
men jag kan inte förstå att vi i dag
skall behöva ta till denna operation
som utskottet vill och skapa ett onödigt
motsatsförhållande mellan skolstyrelse
och lärarkår. Om vi i dag fattar beslut
i enlighet med andra lagutskottets förslag
kommer det att av lärarna uppfattas
som ett misstroende mot lärarkåren

— det kan vi inte undgå.

Herr talman! Jag kommer för min
del att stödja reservationen.

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. m.

Herr OLSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Vad som föranledde
mig att begära ordet i denna debatt var
närmast fröken Åsbrinks sammanblandning
av begreppen. Hon sade att fackrepresentationen
i skolstyrelsen är lika
normal som att byggnadschefer och
stadskamrerare sitter i drätselkammaren.
Inte har byggnadscheferna en representant
i drätselkammaren eller
stadskamrerarna en representant i drätselkammaren.
Byggnadschefen sitter i
drätselkammaren för att tillika med
kamreraren täcka in de frågor som drätselkammaren
behandlar i samband med
sin beredning till stadsfullmäktige. Därför
bör vi nog inte göra den jämförelsen.
Den fråga vi nu behandlar gäller
en fackrepresentation, och i det sammanhanget
bör vi komma ihåg att fackindelningen
i skolan numera har fått
eu fantastisk breddning.

Vidare talade fröken Åsbrink om att
lärarna inte sitter i skolstyrelsen för
att utöva påtryckning. Det har inte någonstans
talats om påtryckning. För
min del tycker jag att det skulle vara
mer angeläget för lärarkåren att se till
att den fick en representant med mandat
i skolstyrelsen. Det skulle för oss
som sysslar med kommunalpolitik ha
en helt annan betydelse. En representant
med mandat kan ställas mot väggen
i motsats till en person som skall
yttra sig som fackrepresentant. Han har
därför möjlighet att agera på annat sätt
än de övriga representanterna i styrelsen.
Man angriper nämligen inte gärna
en fackrepresentant men däremot en
representant med mandat i styrelsen.
I min hemstad har man varit så klok att
vi nu har en lärare med mandat i skolstyrelsen.

Under hela behandlingen i utskottet
hade reservanterna möjlighet begära att
ärendet skulle remitteras till de instanser
som de ansåg borde yttra sig. De utnyttjade
emellertid inte den möjligheten.

Vad beträffar påståendet om avsked

på grått papper vill jag svara, att det
här inte är fråga om något avsked.

Fru Thunvall talade om ett misstroende
mot lärarna, men det har aldrig
uttryckts något misstroende mot lärarna,
utan man ställer lärarna på precis
samma nivå i samhället som andra grupper
när det gäller påverkan i våra kommunala
styrelser och nämnder. De blir
alltså hänvisade till samma samarbetsformer
som övriga anställda.

Genom ett bifall till utskottets hemställan
kan vi få bättre fart även på
samarbetsnämnderna. Jag tycker att
herr Andersson i Södertälje har på ett
mycket förnämligt sätt presenterat niopunktsprogrammet
om samarbetet.

I andra lagutskottets utlåtande heter
det: »Önskemålet om sakkunskap kan
tillgodoses bl. a. genom skolchefen, genom
andra tjänstemän som föredragande
inför styrelsen och genom att tillkalla
lärare och andra för att lämna
upplysningar.» Det är exakt så som våra
kommunala styrelser och nämnder
arbetar, och jag anser det lämpligt att
också skolstyrelserna arbetar på det sättet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till andra lagutskottets utlåtande
nr 88 och dessutom till herr
Gustafssons i Barkarby yrkande, att
riksdagen måtte bifalla det i motionerna
I: 497 och II: 527 framställda yrkandet,
m. m.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Fröken Åsbrink sade någonting
om att hon uppfattade förslaget
så, att man ville frammana en motsättning
mellan lärare och elever. Det finns
intet belägg för att detta skulle vara
fallet. Men då undrar jag, vad man i
så fall skall säga om reservanternas resonemang
om eleverna, eftersom reservanterna
inte har någonting annat att
komma med när det gäller frågan om
den ökade elevrepresentationen än att
de anser att det nuvarande systemet
fungerar utmärkt — ett system som in -

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

nebär att skolstyrelserna, när det behagar
dem, kan tillkalla någon elev som
får vara närvarande vid något enstaka
sammanträde. Jag vill då verkligen fråga:
Vilka är det — representanter för
utskottsmajoriteten eller reservanterna
— som här skapar en motsatsställning
mellan elever och lärare?

Fru Thunvall slutade sitt anförande
med att säga att hon tyckte att man i
väntan på resultatet av försöksverksamheten
med nämnder och en utbyggnad
av dessa nämnder kunde ha kvar fackrepresentationen.
Ja, men det var ju
precis vad statsrådet Edenman anförde
när han 1963 lade fram förslaget om
den minskade fackrepresentationen i
styrelserna. Han ansåg då att man ännu
någon tid skulle kunna avvakta ytterligare
erfarenhet av den nya verksamheten
inom skolan. Sedan dess har vi
emellertid fått samarbetsnämnderna.
Det har alltså hänt en del sedan vi senast
gjorde en förändring av fackrepresentationen.

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! Växlande praxis i olika
kommuner skall vi inte diskutera i samband
med detta ärende. Vad jag har
talat om är sakkunnigrepresentation i
olika former. Jag har hört att herr Olsson
i Mölndal är nöjd och glad över
politiska mandat för lärare. Jag tycker
nog att det är en helt annan sak. Ett
parti väljer sina representanter utan avseende
på yrke. Detta hör inte alls till
den fråga vi nu diskuterar. Här rör
det sig om några som talar å skolans
vägnar och då för alla kategorier och
som kan väntas tillvarata allas intressen
i skolarbetet.

Jag kan i stort instämma i vad fru
Thunvall sagt. Jag har bara velat beteckna
en åtgärd i enlighet med utskottets
förslag som större våld än nöden kräver.
En hastig och relativt oförberedd
dellösning, vars konsekvenser man i dag
inte helt kan överblicka, kan inte vara
en lämplig åtgärd i dagens skolsitua -

Fackrepresentation i skolstyrelse, m. in.

tion, i väntan på en helhetslösning med
representation för skolans alla kategorier.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 497 och II: 527 i motsvarande del;
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Barkarby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 174, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till motionerna
I: 497 och II: 527 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Barkarby
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 119 ja och
63 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Fackrepresentation i skolstyrelse

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det av
herr Gustafsson i Barkarby under överläggningen
framställda yrkandet att
riksdagen måtte bifalla den i motionerna
1:497 och 11:527 gjorda hemställan
avseende att samarbetsnämndens sammansättning
skulle bli sådan att den
omfattade samtliga personalgrupper vid
skolenheten; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Barkarby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 174, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Gustafsson i Barkarby under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Barkarby
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 94
ja och 82 nej, varjämte 20 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15

Fackrepresentation i skolstyrelse

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av motioner
om fackrepresentation i skolstyrelse.

Andra lagutskottet hade behandlat följande
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 83
av herr Helge Karlsson m. fl. och ll: 91)
av herr Lundmark m. fl.;

2) de likalvdande motionerna 1:479
av herr Lindblad och II: 577 av herr
Romanus m. fl., i vilka yrkats, såvitt
här var i fråga, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställde »att skolstadgan
ändras så att eleverna ges rätt
till fackrepresentation i skolstyrelserna
på likvärdiga villkor med lärare och
skolledare»;

3) de likalydande motionerna 1:497
av herrar Palm och Göran Karlsson
samt II: 527 av herrar Gustafsson i
Barkarby och Andersson i Södertälje,
i vilka hemställts, såvitt här var i fråga,
att Kungl. Maj :t föranstaltade om en
översyn av nu gällande författningar
inom skollagstiftningen så att »full jämställdhet
åstadkommes mellan skolstyrelsen
å ena sidan och övriga kommunala
styrelser å den andra sidan i fråga
om principen för sammansättningen».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1: 497 och II: 527, såvitt här
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om avskaffande av fackrepresentationen
i skolstyrelse;

B. att följande motioner, nämligen

1) I: 83 och II: 99, samt

2) I: 479 och II: 577, såvitt här var i
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell (fp), herrar Dahlberg
(s), Österdahl (fp) och Ringabg (m)
samt fru Frsenkel (fp), som ansett att
utskottet under A bort hemställa,

att motionerna 1:497 och 11:527, såvitt
här var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid andra lagutskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anförde under föregående punkt yrkar
jag bifall till motionen 1:479 och
II: 577 i den del som behandlas i andra
lagutskottets utlåtande nr 88, nämligen
att skolstadgan ändras så att eleverna
ges rätt till fackrepresentation i skolstyrelserna
på likvärdiga villkor med
lärare och skolledare.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till andra lagutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till reservationen;
samt 3:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:479
och II: 577 i motsvarande del; och fann
herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Frsenkel begärde
likväl votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice talman -

Fackrepresentation i skolstyrelse

nen nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock
herr Romanus votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande nr 88
antager utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen av fru Hamrin-Thorell
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till
motionerna I: 479 och II: 577 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Romanus begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 54 ja och 28 nej,
varjämte 113 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 88, röstar

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Skolornas elevvård

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till reservationen
av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Fru Fraenkel
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 127 ja och
60 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

§ 16

Skolornas elevvård

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
175, i anledning av motioner om den
pedagogiska stödpersonalen i grundskolan
samt skolornas elevvård.

I detta utlåtande behandlade utskottet

dels de likalydande motionerna I: 476
av herr Lidgard och II: 563 av fru Mogård
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 485
av herrar Nils Nilsson och Thorsten
Larsson samt II: 560 av herr Mattsson
in. fl., vari, såvitt nu var i fråga, bl. a.
hemställdes att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhölle

2. att en översyn av skolhälsovården
komme till stånd och att därav föranledda
förslag om utbyggnad och för -

stärkning förelädes nästa års riksdag,

3. att försöksverksamhet företoges
med särskilda resurstimmar för elevvård
enligt i motionerna anförda riktlinjer,

4. att en översyn skedde av möjligheterna
att i elevvårdssammanhang
ålägga tystnadsplikt för lärare på samma
sätt som nu gällde för kuratorer,
läkare och jämställda,

dels de likalydande motionerna I: 516
av herr Wirtén m. fl. och II: 548 av herr
Källstad m. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:485 och 11:560 i vad de avsåge
ökat stöd till elevorganisationer,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:485 och 11:560 i vad de avsåge
en översyn av skolhälsovården,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:485 och 11:560 i vad de avsåge
försöksverksamhet med särskilda resurstimmar
för elevvård,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:485 och 11:560 i vad de avsåge
tystnadsplikt för lärare,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 485 och II: 560 i vad de avsåge en
förstärkning av studie- och yrkesorienteringen
i den gymnasiala skolan,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 476 och II: 563,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 516 och II: 548.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande en översyn, utbyggnad
och förstärkning av skolhälsovården

a. av herrar Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp) Wirtén (fp), Johan Olsson (ep),
Mattsson (ep), Källstad (fp), Sjönell
(ep), Westberg i Ljusdal (fp) och Elmstedt
(ep), som ansett att utskottet under
2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 485 och II: 560, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.

Torsdagen den 11 december 1989 fm.

Nr 42

Maj :t till känna vad reservanterna anfört
om en översyn av skolhälsovården;

b. av fru Sundberg (m), utan angivet
yrkände;

2. beträffande användningen av s. k.
resurstimmar för elevvårdsändamål av
herrar Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Wirtén
(fp), Johan Olsson (ep), Mattsson
(ep), Källstad (fp), Sjönell (ep), Westberg
i Ljusdal (fp) och Elmstedt (ep),
som ansett att utskottet under 3 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 485 och II: 560, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj :t anhålla
om att försöksverksamhet företoges med
särskilda resurstimmar för elevvård enligt
i motionerna anförda riktlinjer;

3. beträffande lärares tystnadsplikt i
elevvårdssammanhang av herrar Axel
Andersson (fp), Ivar Johansson (ep),
Per Jacobsson (fp), Wirtén (fp), Johan
Olsson (ep), Mattsson (ep), Källstad
(fp), Sjönell (ep), Westberg i Ljusdal
(fp) och Elmstedt (ep), som ansett att
utskottet under 4 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 485 och II: 560, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj :t anhålla att
en översyn skedde av möjligheterna att
föreskriva tystnadsplikt för lärare i
elevvårdssammanhang på samma sätt
som nu gällde för kuratorer, läkare och
jämställda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Trivseln på arbetsplatsen
är en viktig förutsättning för att
man skall kunna uppnå ett bra arbetsresultat.
Det gäller i lika hög grad den
arbetsplats som skolan utgör som vilken
annan arbetsplats som helst. De
allra flesta elever förstår detta, men
det finns undantag. Det finns de som
försvårar möjligheterna för sina kamrater
att uppnå goda resultat i arbetet

Skolornas elevvård

och som därtill gör arbetet för lärarna
både tungt och svårt. Detta är allvarligt,
därför att de elever som av olika orsaker
inte fått möjlighet att tillgodogöra
sig undervisningen i skolan får lida
för detta, då de kommer ut i arbetslivet
utanför skolan. De blir mer eller mindre
handikappade utan att vare sig själva ha
önskat sig en sådan situation eller medverkat
till den. Kort sagt får de ambitiösa
eleverna i de bråkiga klasserna
lida oförskyllt.

Vidare finns det elever som av olika
anledningar inte kan tillgodogöra sig
undervisningen men som befinner sig
i en annan situation. De har det svårast
själva. Det är de som har besvärliga
hemförhållanden, de som av olika
anledningar blir hackkycklingar i klassen.
Det kan vara sådana som av ena eller
andra anledningen har kommit i den
situationen att de avviker från det vedertagna
mönstret. Därvidlag kan vi vid
olika tillfällen notera att små orsaker
kan få stora verkningar. Utöver det att
dessa ungdomar kan ha det svårt i skolan
kan de råka ut för att de ungdomar
som i olika avseenden inte vill följa
undervisningen, som inte vill vara laglydiga,
lockar dem med sig. Om kamraterna
i klassen inte vill ha med dem att
göra, kan det lätt bli andra som lockar
dem med sig på vägar som det inte
är lyckligt för dem att gå.

Det är mot denna bakgrund som man
känner det som ett verkligt behov att
ge uttryck för den meningen att en upprustning
av elevvården är nödvändig.
Det är också detta som de motioner
syftar till, vilka har föranlett det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar
jämte de reservationer som har fogats
till utlåtandet. Här berörs inte elevvården
i hela dess vidd, men man tar upp
flera väsentliga frågor.

En del av samhällets ansvar gäller
just den elevvårdande verksamheten.
En god omvårdnad om eleverna utgör
underlag för skolans övriga verksamhet.
Här har säkerligen tien skolkura -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Skolornas elevvård

tiva verksamheten stor betydelse. Men
till elevvården hör också att skapa förutsättningar
för ett gott och förtroendefullt
samarbete mellan hem och skola
liksom mellan elever och lärare. Jag
anser det inte vara fel att lyssna till
vad ungdomar har att anföra i skolfrågor.
Det är en del av skoldemokratin.
Men man måste alltid ha klart för sig,
när man diskuterar dessa frågor, att
skoldemokratin inte bara innebär rättigheter
för eleverna utan även skyldigheter
och ansvar.

Reservationen 1 i detta utlåtande behandlar
skolhälsovården. Reservanterna
önskar att verkliga förbättringar
snart kommer till stånd, varvid inte
minst behovet av en förstärkning av
elevvårdens personella resurser bör beaktas,
och reservanterna har också uttalat
sin önskan att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t framhåller detta.

Utskottet anser att riksdagen inte behöver
skriva till Kungl. Maj:t i frågan.
Enligt min åsikt skulle dock en framställning
till Kungl. Maj:t i enlighet med
reservationen 1 ge mera tyngd åt vår
mening att skolhälsovården behöver
förbättras. Riksdagens klart uttalande
uppfattning i denna fråga skulle vara
till nytta för elevvården, inte minst för
skolhälsovården. Skolöverstyrelsen bör
ha ett sådant stöd i det påbörjade arbetet
att söka åstadkomma bättre arbetstrivsel
i skolan.

Ungdomen utsätts för skadliga inflytelser.
Det gäller problem med deras
förhållande till beroendemedlen men
det är inte det enda. Den mentalhygieniska
elevvården behöver ägnas stor
uppmärksamhet liksom problemen beträffande
specialklassernas elever och
de isolerade eleverna. Om då den personalstyrka
som ägnar sig åt skolhälsovården
utökas är jag för min del övertygad
om att det skulle innebära att
många problem kunde lösas och också
medföra bättre arbetstrivsel. Åtskilliga
elever skulle säkert kunna hjälpas på
det sättet, och det skulle givetvis inte

bara vara till nytta för eleverna utan
också för hela skolan.

I reservationen 2 har vi tagit upp ett
tidigare framfört krav här i riksdagen,
nämligen kravet att vissa av de timmar
klassföreståndarna har att fullgöra inte
skall vara schemabundna utan att de då
särskilt skall kunna ägna sig åt elever
med problem av olika slag och försöka
få dessa elever att bättre finna sig till
rätta. Även om man i varje situation
skall beakta att elevvården är viktig, är
det min bestämda mening att man konstruktivt
skulle kunna bidra till förbättrad
elevvård, om det funnes vissa
icke schemabundna timmar då klassföreståndaren
kunde gripa in och speciellt
ägna sig åt vissa elever.

I reservationen 3 behandlas lärarnas
tystnadsplikt. Jag har den uppfattningen
att det skulle vara värdefullt med
en regel om tystnadsplikt för hela skolväsendet,
avseende upplysningar och
information om personliga och enskilda
förhållanden som inte tagits upp i allmän
handling. För skolkuratorer och
skolpsykologer har skolöverstyrelsen
lämnat rekommendationer som innebär
att de regler som gäller läkares och
sjuksköterskors tystnadsplikt bör kunna
tjäna som vägledning även i deras fall.
Lärarna är inte ålagda tystnadsplikt.

I reservationen 3 föreslår reservanterna
att riksdagen med bifall till motionerna
»hos Kungl. Maj:t anhåller att en
översyn sker av möjligheterna att föreskriva
tystnadsplikt för lärare i elevvårdssammanhang
på samma sätt som
nu gäller för kuratorer, läkare och jämställda».
Utskottet skriver däremot att
utskottet har sig bekant att detta problem
uppmärksammats i utbildningsdepartementet,
varför utskottet inte vill
föreslå någon sådan översyn. Utskottet
skriver också att detta är en känslig
sak, att det inte går att ha generella
regler och att det även kan uppkomma
svåra avvägningsfrågor. För mig är detta
emellertid inte tillräckliga skäl för
att avstå från att begära den nämnda

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

översynen. Det räcker inte med att problemet
är uppmärksammat, det bör också
bli föremål för åtgärder.

För mig är detta en mycket viktig
del av elevvårdsarbetet. Jag vet att
många målsmän och elever avstår från
att tala med en lärare därför att man
löper risk att det som sägs kan bli offentliggjort.
Det kan medföra att man
får liksom en mur mellan elever och lärare
och mellan hem och skola, en mur
som det inte går att komma över. Följden
blir också att orsakssammanhangen
i olika problem inte blir klarlagda
när det hålles elevvårdskonferenser. Jag
har många gånger hört att man sagt att
här måste vi vara försiktiga; vi måste
vara medvetna om att lärarna inte har
någon tystnadsplikt. Detta gör att man
inte heller kan hålla frågan om elevvården
levande på det sätt som behövs.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
1 a, 2 och 3 till statsutskottets utlåtande
nr 175.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Av de många motioner
i skolfrågor av olika slag som i januari
i år överlämnades till statsutskottets
andra avdelning uppsköts behandlingen
av ett inte så litet antal till höstriksdagen.
Detta nästan årslånga uppskov
med behandlingen betyder emellertid
inte att motionerna bara har fått
ligga och att ingenting hänt med dem
under tiden. I enlighet med gällande
ordning har sekretariatet remitterat de
flesta av dem till skolöverstyrelsen och
andra instanser för yttrande, och man
har även förhört sig med departementet
om hur det har legat till med de problem
som motionärerna har velat lösa.
De svar och upplysningar som därvid
inhämtats ger vid handen att skolfrågorna
är föremål för den största uppmärksamhet.

Uppenbart är att man både i skolöverstyrelsen
och i departementet omedelbart
efter det att motionerna väck -

Skolornas elevvård

tes satte sig ned och studerade resultatet
av motionärernas mödor. I många
fall har man därvid funnit motionärernas
synpunkter beaktansvärda, och då
har man också handlat mycket snabbt.
Följden har blivit att utskottets andra
avdelning under de senaste veckorna
har kunnat avstyrka motioner på löpande
band med den motiveringen, att
skolöverstyrelsen redan med uppmärksamhet
följer frågan, att skolöverstyrelsen
påbörjat en översyn eller att departementet
på vårkanten tillsatte en arbetsgrupp
med uppgift att gripa sig an
med de frågor motionärerna aktualiserat.
När ärendena sedan kommit upp i
avdelningen har man där kunnat säga
till motionärerna: Vad ni vill vinna är
redan på gång.

Jag har velat påminna om hur det
går till i detta sammanhang. Riksdagens
motionsbehandling är ofta ett ganska
sällsamt spel, där — för att citera en
kollega i första kammaren — fjädrarna
hamnar inte alltid på den hatt, där de
hörde hemma.

Det kan naturligtvis göras gällande att
de motioner som kammaren nu har att
ta ställning till borde ha rönt samma
öde, alltså borde ha avstyrkts utan några
reservationer, i anledning av vad SÖ
och departementet meddelat. Det har
emellertid vid förevarande utlåtande
fogats tre reservationer beträffande frågor,
vilka vi finner så angelägna och
brådskande att det är nödvändigt att ge
Kungl. Maj :t en ordentlig påstötning för
att något skall hända och det mycket
snart. Utskottsmajoriteten har visat en
ängslan för att besvära Kungl. Maj :t
med skrivelser, som vi för vår del inte
finner motiverad.

Även utskottsmajoriteten är tydligen
på det klara med att t. ex. elevvårdsproblemen
är besvärande. Skillnaden
ligger i att reservanterna visar större
vilja att verka pådrivande.

Reservationen 1 gäller skolhälsovården,
om vilken SÖ uttalar att en översyn
är befogad och att redan en kartlägg -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1989 fm.

Skolornas elevvård

ning av de förhållanden under vilka arbetet
bedrivs vore värdefull. SÖ säger
sig också ha för avsikt att ägna särskild
uppmärksamhet åt denna fråga samtidigt
som styrelsen framhåller att en förstärkning
av elevvårdens personella
resurser i hög grad är önskvärd, då
bl. a. därigenom en intensifiering av
skolhälsovården skulle komma till
stånd.

Reservanterna underskattar ingalunda
skolöverstyrelsens goda avsikter men
menar att det inte räcker med detta
utan att det är synnerligen angeläget att
So får en uppmaning och även — vilket
inte är mindre viktigt — möjligheter
till en verklig kraftinsats med
sikte på att åstadkomma en rejäl upprustning
av skolhälsovården. I detta
sammanhang måste man också räkna in
en ofrånkomlig förstärkning av elevvårdens
personella resurser. Herr
Mattsson har ingående motiverat varför
kraftfulla och snabba åtgärder behövs
på detta område, och jag behöver
inte upprepa vad han sagt utan
kan instämma med honom. Här talar
vi om något som tränger sig på; det
vet alla som har nära kontakt med förhållandena
ute på fältet.

I reservationen 2 behandlas ett förslag
om att en del av de s. k. resurstimmarna
skall användas till elevvårdande ändamål.
Utskottsmajoriteten säger sig kraftigt
vilja understryka betydelsen av den
elevvårdande verksamheten men anser
att SÖ utan inblandning bör klara denna
uppgift. SÖ vill själv inte vara med
om att ta resurstimmarna i anspråk för
det föreslagna ändamålet utan förklarar
att elevvården inte får »ens till
namnet begränsas till vissa timmar av
något slag. Elevvårdssynpunkten skall
ständigt hållas levande i all skolans
verksamhet och i alla kontakter mellan
skolans personal och eleverna.»

Ja, det låter sig givetvis säga, men
var och en som har kontakt med situationen
i skolan i dag vet att denna
upplever något av en kris som berör

både lärare och elever. Den är på åtskilliga
håll så pass allvarlig, att de lokala
skolstyrelserna måste sätta in speciella
åtgärder för upprätthållande av diciplinen,
för att förhindra skadegörelser
på lokaler och inventarier och för att
hålla verksamheten i gång på ett någorlunda
tillfredsställande sätt.

Det finns sannerligen brister att peka
på, och den förnöjsamhet som skolöverstyrelsen
visar i sitt yttrande kan
knappast vara riktigt allvarligt menad.
I det första stycket av yttrandet som
finns återgivet på s. 2 i utlåtandet heter
det; »Riktlinjerna för skolans elevvårdande
arbete är sedan länge klart
uppdragna och torde i huvudsak ej
böra nu ändras. Skolan har redan till
sitt förfogande en organisation av elevvårdsfunktionärer
som visat sig ändamålsenlig
och bör kunna bibehållas.»
När man skriver så, tycker jag det vittnar
om att man inte har en tillfredsställande
kontakt med de verkliga förhållandena
ute på fältet.

Att skolöverstyrelsen dock själv är
litet fundersam kan man förstå när man
tar del av nästa stycke, där det heter:
»Skolöverstyrelsen har sin uppmärksamhet
riktad på problemen kring elevvården
och arbetar kontinuerligt på att
förbättra den inom ramen för sina resurser.
» Om man »arbetar kontinuerligt
på att förbättra» elevvården kan man
väl knappast vara så belåten med det
som nu finns; man vill ju förbättra situationen.
Jag tycker att det föreligger
en motsättning mellan första och andra
stycket i skolöverstyrelsens yttrande.

Jag tänker inte gå in på alla de problem
som radat upp sig i detta sammanhang
—- det får anstå till ett annat
tillfälle. Låt mig bara säga att det finns
starka skäl för reservanternas krav på
en försöksverksamhet med särskilda
resurstimmar för elevvården. Det är ett
blygsamt krav i ett trängt läge. Jag vill
på den punkten ansluta mig till vad
herr Mattsson sade när han påpekade
hur värdefulla sådana här timmar kan

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

vara, då det gäller för klassföreståndaren
att ta hand om eleverna i klassen
och hjälpa dem till rätta.

I reservationen 3 begärs en översyn
av möjligheterna att föreskriva tystnadsplikt
för lärare i elevvårdssammanhang
på samma sätt som gäller för
skolläkare och skolsköterskor. Jag vet
mycket väl att detta kan vara en kontroversiell
fråga. Det finns skäl för och
emot. Skolöverstyrelsen hänvisar till att
den för »skolkuratorer och skolpsykologer----
meddelat rekommenda tioner»

och att styrelsen »i förslaget till
ny läroplan för grundskolan understrukit
alla befattningshavares skyldighet
i detta hänsende». Detta är gott och
väl, men det är uppenbart att det råder
en viss förbistring på detta område —
ett område som är synnerligen känsligt
och där det gäller att ta hänsyn både
till elevernas rätt till integritet och till
behovet av kontakt mellan exempelvis
läkare, kuratorer och lärare.

Vi hade för en tid sedan en skolsköterska
här i huset som föreläste för
oss och som påvisade vilket handikapp
det är för skolsköterskorna inom skolliälsovården
och elevvården att inte få
räkna med att även lärarna har tystnadsplikt.

Reservanterna har ändå inte utan vidare
ansett sig böra föreslå en allmän
tystnadsplikt utan har nöjt sig med att
anhålla om en översyn av möjligheterna
att utsträcka tystnadsplikten att även
gälla lärarna, vilket jag tycker att alla
kammarledamöter kunde vara överens
om.

Herr talman! Med dessa kommentarer
vill jag yrka bifall till de reservationer
som är fogade till statsutskottets
utlåtande nr 175.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt säga ett
par ord om frågan om tystnadsplikten,
men med hänsyn till dagens pressade
arbetsschema skall dessa ord inte bli

Skolornas elevvård

många, trots att frågan är synnerligen
väsentlig.

Det är i dagens läge ett problem att
klara mycket känsliga frågor inom skolan
med hänsyn till att en del av dem
som där verkar har tystnadsplikt och
en del andra inte. Jag skall inskränka
mig till att instämma med dem som
här talat om just de speciella svårigheter
som därvidlag råder och senare
gå in på frågan om vad som i dag eventuellt
är möjligt att göra.

Det är något ganska unikt att man
från en kårs sida ropar efter en plikt.
Detta är verkligen något ovanligt. Men
man har gjort detta mycket länge därför
att man har funnit att det inte går
att arbeta på ett tillfredsställande sätt
med bristande överenstämmelse i reglerna
för olika kategorier. Eftersom
detta alldeles speciellt går ut över de
elever som är i särskilt behov av hjälp,
d. v. s. de elever som kanske är de
största problemen för både hem och
skola, finns all anledning att hörsamma
de önskningar som kommer från dem
vilka har att arbeta med dessa frågor.

När jag läste utskottsutlåtandet ställde
jag mig ganska undrande både till
utskottets skrivning och i någon mån
också till reservationen. Det beror på
att jag tycker att det skulle finnas möjligheter
att alldeles omgående effektuera
den beställning som finns att intolka
i reservationen. Inom utbildningsdepartementet
finns en PM som
upprättades för fyra år sedan. Det skulle
vara av värde att få veta vart denna
PM egentligen tagit vägen. Den innehöll
konkreta förslag till bestämmelser
om tystnadsplikt med ikraftträdandet
föreslaget till den 1 juli 1966 — om jag
minns rätt. Den remissbehandlades och
blev föremål för en synnerligen positiv
behandling från de flesta håll, däri inkluderat
SÖ. Sedan har ingenting hänt.
Jag har hört talas om att det skulle ha
uppstått någon sorts kompetenskonflikt
mellan utbildningsdepartementet och
justitiedepartementet och att detta skul -

5(5

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Skolornas elevvård

le vara anledningen till att man har
stoppat ner denna PM och hela frågan
djupt nere i departementets lådor. Jag
tycker inte att detta är en riktig behandling
av en så viktig fråga som denna.

Här har dessutom förekommit skrivelser
och initiativ av olika slag från
berörda parter, i vilka man begärt att
frågan skall tas upp för att få sin lösning.
Det finns alltså möjligheter att
göra det på basis av det material som
redan existerar.

Självfallet kommer jag att rösta på
reservationen, eftersom jag tycker att
den är bättre och ger en tydligare markering.
Jag är dock inte särskilt entusiastisk
av det skälet, att jag är rädd
för att denna översyn kommer att betyda
att man så att säga skall börja från
scratch och ånyo göra en översyn för
att sedan skjuta frågan på framtiden
under ytterligare ett par år. Jag vill
emellertid hoppas att man kan tolka
detta krav på översyn så, att det också
inkluderar en översyn av det utredningsmaterial
som vi redan har till förfogande
och att vi därmed kan förvänta
förslag inom kort.

Utskottsmajoriteten säger att man
inom departementet har uppmärksammat
denna fråga, men jag skulle snarare
vilja uttrycka saken på det sättet,
att man inom departementet har blivit
uppmärksamgjord på denna fråga, ty
det har man uppenbarligen blivit vid
flera tillfällen.

Vid remissbehandlingen av sekretessutredningens
betänkande, som kom för
ett par år sedan, underströk också skolöverstyrelsen
särskilt kravet på tystnadsplikt.
Jag förmodar att man inte
kan tolka skolöverstyrelsens skrivning
i dess yttrande över de motioner vi i
dag behandlar som något återtåg på
den punkten; det framgår inte så tydligt
av utskottsutlåtandet vad som egentligen
har sagts, och jag har inte hunnit
ta reda på det. Sekretessutredningen,
som ibland åberopas, berörde emeller -

tid så allmänna och stora frågor att den
kanske inte är den allra lämpligaste instansen
att referera till, även om också
den ger material. På en del håll har
man i stället hänvisat till ämbetsansvarskommittén,
som också har att penetrera
frågor över ett vitt fält. Jag anser
det vara lika olyckligt om frågan
skulle bli vilande i denna kommitté,
eftersom det är både möjligt och angeläget
att kvickt göra någonting.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Det är ett vitt och utomordentligt
betydelsefullt fält inom
skolans verksamhet som de motioner vi
nu behandlar spänner över, framför
allt i avseende på den nödvändiga upprustningen
av elevvården. Skillnaden
mellan utskottsmajoritetens utlåtande
och reservationerna är — enligt vad
jag'' tycker mig kunna läsa ut av texterna
— inte stor, när det gäller sakinnehållet
och motiveringarna; den är nästan
ingen, skulle jag vilja säga. Utskottsmajoriteten
skulle också i vad gäller
sakinnehållet ha kunnat utöka sin
skrivning med en hel del av vad reservanterna
nu har yttrat från talarstolen
i långa och vältaliga anföranden.

Skillnaden är väl — om man vill
ställa saken på dess spets — snarast
den, att reservanterna vill skriva till
Kungl. Maj :t, medan utskottsmajoriteten
nöjer sig med att understryka vikten
av att de utredningar, undersökningar
och överväganden som redan
pågår i ämbetsverken fullföljs och leder
till resultat. Jag har —• det vill jag
gärna säga till reservanterna — i och
för sig ingenting att invända mot att
skriva till Kungl. Maj:t, jag hyser, herr
Westberg i Ljusdal, faktiskt ingen ängslan
för att besvära Kungl. Maj:t. Liksom
majoriteten i utskottet tror jag
emellertid att det i förevarande fall
räcker med utskottets olika påpekanden.
Dessa är till fyllest och torde
även verka pådrivande. Sedan är det

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

naturligtvis i viss mån en avvägningsfråga
om det ena eller det andra skall
bedömas som mer eller mindre pådrivande.

Det skulle ha kunnat finnas ytterligare
en reservation, om de som stur
bakom ett par motioner beträffande tillgången
på kuratorer och annan elevvårdspersonal
inte hade ansett att utskottet
tillräckligt kraftigt understrukit
betydelsen härav. Utskottet framhåller
att det inte är berett att föreslå riksdagen
att göra någon särskild framställning
till Kungl. Maj:t. En blank reservation
skulle ha gått ut på att det är
viktigt att en analys göres av arbetsuppgifterna
för de olika personalkategorierna
för att därmed höja effekten
av de elevvårdande insatser som skulle
kunna göras. Skolöverstyrelsen arbetar
på en dylik analys av de olika befattningshavarnas
funktioner, och därför
menar utskottet att riksdagen inte behöver
skriva till Kungl. Maj:t. Därmed
var motionärerna tydligen nöjda.

På tre andra områden har reservationer
avgivits. Den första gäller översyn,
utbyggnad och förstärkning av skolliälsovården.
Frågan gäller alltså om
riksdagen skall skriva till Kungl. Maj :t
eller inte. Utskottet menar att det räcker
med att understryka att skolöverstyrelsen
bör ha sin uppmärksamhet
riktad på frågan. Här finns en språkligt
ganska intressant sak att iaktta. Om
frågans betydelse synes det inte föreligga
någon skillnad; både reservanterna
och utskottet använder de kraftfulla
orden »fullföljes med all kraft».

Den andra reservationen gäller användningen
av s. k. resurstimmar för
elevvårdsändamål. Även här gäller
oenigheten huruvida riksdagen skall
skriva till Kungl. Maj :t eller inte. Utskottets
majoritet framhåller, att skolöverstyrelsen
har sin uppmärsamhet
riktad på en förstärkning av elevvården,
och förutsätter att skolöverstyrelsen
efter vederbörlig utredning och
prövning själv skall ta initiativ, .lag

Skolornas elevvård

tror mig veta att skolöverstyrelsen även
kommer att göra detta. Lärarorganisationerna
har nämligen också krävt att
speciell tid för elevvård skall ställas till
klassföreståndarnas förfogande, och det
ärendet kommer att behandlas av skolöverstyrelsen.

Den tredje reservationen gäller lärarens
tystnadsplikt i elevvårdssammanhang.
Skillnaden i uppfattning gäller
också här bara frågan vem man skall
rikta ett påpekande till. Utskottsmajoriteten
har inte någon annan uppfattning
än reservanterna om den aktualiserade
tystnadspliktens betydelse —
det vill jag understryka kraftigt — men
anser alltså att det räcker med att saken
nu tagits upp i utbildningsdepartementet.
Det finns all anledning att förvänta
sig att det sker något på områ det.

Fru Nettelbrandt efterlyste en fyra År
gammal promemoria rörande tystnadsplikten
som utarbetats av utbildningsdepartementet.
Jag kan inte minnas
den promemorian. Däremot kan jag
meddela något som för övrigt antytts i
utskottsutlåtandet, där man skriver att
saken har uppmärksammats i utbildningsdepartementet,
nämligen att det
för närvarande finns ett nytt arbetspapper
i frågan i departementet. Det
finns all anledning att förvänta sig att
detta material snart kommer att skickas
ut för åtgärder — eventuellt till SÖ;
den saken kan jag inte bedöma. Men
att det verkligen kommer att ske någonting
när det gäller tystnadsplikten
torde reservanterna kunna vara övertygade
om, och även om kammaren inte
bifaller reservationen tror jag att effekten
ändå blir den som reservanterna
eftersträvar.

Herr talman! Jag ber alltså att i alla
stycken få yrka bifall till statsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 175.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag har, herr Nordstrandh,
anledning att beklaga att vi

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Skolornas elevvård

inte kunde enas om att det är erforderligt
att skriva till Kungl. Maj :t i
denna fråga.

När det gäller frågan om skolhälsovården,
som behandlas i reservationen
1, har skolöverstyrelsen under flera år
i sina anslagsäskanden framhållit att
man behöver en förstärkning. Även i
det remissvar skolöverstyrelsen har avgivit
med anledning av motionerna
framhåller man att det också nu föreligger
behov av en sådan förstärkning:
»En förstärkning av elevvårdens personella
resurser är i hög grad önskvärd.
Därigenom skulle en intensifiering
av skolhälsovården komma till
stånd, som överstyrelsen upplever som
behövlig speciellt inom landsbygdsdistrikten.
»

Skolöverstyrelsen har alltså år efter
år påpekat behovet av en förstärkning
av skolhälsovården, inte minst när det
gäller skolsköterskor. Skolsköterskan
har nu hand om upptill 1 500 elever.
Ofta sköts denna verksamhet av distriktssköterskor,
som har många andra
uppgifter än skolhälsovården. Det
är en övermänsklig uppgift för dem att
klara allt detta arbete på ett tillfredsställande
sätt. Det är därför vi reservanter
bedömt det som angeläget att
man nu inte bara nöjer sig med att
uppmärksamma frågan och med att
konstatera att skolöverstyrelsen tillsatt
en arbetsgrupp för behandling därav,
utan att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ger en mening till känna. Det
skulle säkerligen ge större tyngd åt
framställningarna från skolöverstyrelsen
än om riksdagen bara avslår motionerna.

När det gäller den promemoria om
tystnadsplikt som fru Nettelbrandt talade
om vill jag säga att det kan hända
att herr Nordstrandh inte var närvarande
på avdelningen den gången förra
året när dåvarande generaldirektören
i skolöverstyrelsen talade om den
utredning som lämnats men som inte
hade föranlett någon åtgärd. Man har

tydligen inte kunnat komma fram till
något förslag och följaktligen inte heller
kunnat beakta vare sig lärarnas,
elevernas eller målsmännens önskemål
om tystnadsplikt och förtroendefullt
samarbete mellan lärare och elever och
mellan hem och skola också på detta
område.

Det är klart att man kan säga som
herr Nordstrandh att det är en bedömningsfråga
om man skall låta sig nöja
med vad som står i ut skottsutlåtandet
och avslå motionerna eller skriva till
Kungl. Maj:t. Jag vill ännu en gång
säga att jag beklagar att saken fick denna
utgång, d. v. s. att man inte ville
vara med om att kraftfullare ta till vara
de svagas rätt — det är nämligen
många gånger i dessa sammanhang de
svagas rätt det är fråga om. Därtill
kommer att det också är fråga om att
försöka åstadkomma bättre arbetstrivsel
i skolan. Att det finns elever som
bråkar och förstör trivseln måste ju
bero på någonting. Man måste därför
ha möjlighet att ta reda på orsakssammanhangen.
I annat fall står man där
utan att kunna göra någonting. På det
sättet förstörs klassen och arbetsglädjen
och elevernas möjligheter att tillgodogöra
sig undervisningen. Man gör
det också omöjligt för lärarna att meddela
undervisning. Det är så mycket
som står på spel här. Det är elevernas
framtid det gäller. Det är möjligheten
att få ut det bästa tänkbara av det vi
satsar på våra barn. Elevvården är en
så oerhört viktig sak att riksdagen verkligen
i skrivelse till Kungl. Maj :t borde
ha kunnat säga ifrån att man skall satsa
på de tre frågor vi här har tagit upp,
nämligen skolhälsovården, resurstimmarna
och tystnadsplikten. Det är väsentliga
frågor i elevvårdssammanhang.

I delta anförande instämde fru Mogård
(m).

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle: -

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Herr talman! Om man undantar passusen
om skrivandet till Kungl. Maj:t
kan jag instämma i allt vad herr Mattsson
med entusiasm och emfas anförde.
Man kan svårligen framföra dessa synpunkter
med större vältalighet.

För vännen Mattsson vill jag läsa upp
några citat för att illustrera hur utskottsmajoriteten
och reservanterna ser
på saken. Jag väljer den första punkten,
beträffande skolhälsovården. Utskottet

skriver: »Utskottet---finner det

angeläget att det arbete som sålunda
påbörjats inom överstyrelsen fullföljes
med all kraft.» Reservanterna uttalar:
»Utskottet---finner det angelä get

att det arbete som skolöverstyrelsen
påbörjat inom detta område fullföljes
med all kraft---.»

När det gäller tystnadsplikten vill
jag upprepa att det nu i denna fråga
föreligger ett utskast, ett arbetspapper
eller vad man skall kalla det, som behandlats
inom utbildningsdepartementet
och nu kommer att gå ut. Den saken
är alltså nu beredd på det sättet att man
kan förvänta ett ståndspunktstagande.
Det är naturligtvis en bedömningsfråga,
men jag kan inte finna att det då
kan tjäna något ändamål att skriva till
Kungl. Maj:t. Resulterar det inte i någonting
har vi möjlighet att snabbt ta
upp frågan igen. Men just nu kan jag
inte finna annat än att vi har att vänta
på ett förslag.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nordstrandh läste
här utskottsutlåtandet. Han borde också
ha läst upp vad som står i fortsättningen
i reservationen. Det står där att
det är angeläget att »det arbete som
skolöverstyrelsen påbörjat inom detta
område fullföljes med all kraft med
sikte på att verkliga förbättringar på
området snart kommer till stånd. Inte
minst bör behovet av en förstärkning
av elevvårdens personella resurser
beaktas.» Detta föreslår reservanterna

Skolornas elevvård

att riksdagen skall skriva till Kungl.
Maj :t.

Är det inte någon skillnad mellan
reservanternas och utskottsmajoritetens
uttalanden i denna fråga, då kan jag
inte hjälpa till mer. Nu har jag läst innantill
vad som är skrivet.

Fru LUDVIGSSON (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
peka på ett par saker med anledning av
motionerna nr 485 i första kammaren
och nr 560 i andra kammaren som har
tagits upp i reservation 1 a och avser
en översyn av skolhälsovården.

Det framgår väl inte minst av denna
animerade debatt, att skolhälsovården
är av största betydelse och att arbetsuppgifterna
för personalen inom denna
vårdgren blir alltmer omfattande
och betydande. Därom råder det naturligtvis
inga delade meningar inom utskottet.

Målsättningen för elevvården är klart
angiven och därom har vi heller inga
delade meningar. Det har emellertid
hänt mycket på skolans område, och
utvecklingen går snabbt, så vi behöver
också förnya oss och följa med utvecklingen
inom skolhälsovården.

Jag måste protestera när herr Westberg
i Ljusdal säger att skolhälsovården
är misskött. Att säga så är att förringa
personalens insatser. Vilket land
vi än jämför oss med i detta avseende
finner vi att vi ligger väl till även här.

Jag måste säga som herr Nordstrandh
sade för en stund sedan att det är svårt
att förstå vad reservanterna tror sig ha
att vinna på att begära en översyn av
någonting som redan har aktualiserats
i skolöverstyrelsen. Elevvården behandlas
i de riktlinjer som regeringen år
1968 utfärdade för skolöverstyrelsens
arbete för befrämjande av goda arbetsförhållanden
i skolan. Inom skolöverstyrelsens
arbetsgrupp för samverkan i
skolan — SISK -— planeras nu ett försök
med intensifierad elevvård i skolan
i avsikt att skapa en mentalhygie -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Skolornas elevvård

niskt riktig skolmiljö. Eftersom skolhiilsovården
är en viktig del just av elevvården,
är det alldeles självklart att den
frågan kommer att bli föremål för särskild
uppmärksamhet i arbetsgruppen,
vilket SÖ också har sagt i sitt yttrande.

Jag tycker emellertid det kan vara
värt att notera att det, såsom herr
Mattsson har påpekat i denna debatt,
föreskrivs i skolstadgan att det på orter
med mindre än 20 000 invånare
åligger distriktssköterskan att vara
verksam som skolsköterska. Detta stadgande
har medfört att cirka 60 procent
av skolsköterskorna är distriktssköterskor
och alltså landstingsanställda.

Detta distriktssköterskornas engagemang
med dess konsekvens för deras
övriga verksamhet har uppmärksammats
vid Landstingsförbundets kongress,
där frågan var föremål för en
motion, i vilken det hemställdes att åt
Landstingsförbundets styrelse skulle
ges i uppdrag att vidta åtgärder för en
definitiv utformning av skolhälsovårdens
organisation. Motionen bifölls av
Landstingsförbundets kongress, och vi
kan alltså räkna med att hela fältet —
alltså frågan om ansvar, kostnadsfördelning
och arbetsformer inom skolhälsovården
— blir föremål för en översyn.
Vi kan alltså vänta en lösning som
ligger i linje med vår målsättning i denna
fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Vid punkten nr 2 i
statsutskottets utlåtande nr 175 har jag
en blank reservation. Den gäller den
förstärkta skolhälsovården.

Kravet på en sådan gör sig gällande
såväl bland dem som arbetar i skolan
och som bland föräldrarna. Skolhälsovården
som begrepp innefattar inte enhart
sjukvård eller hälsovård i fysisk

bemärkelse. Vår nya skola, som ställer
stora krav på självständighet hos eleverna,
och inte minst skolans kraftigt
utökade elevantal har medfört vissa
anpassningssvårigheter hos allt fler elever.

I den nya läroplanen för grundskolan
talar man särskilt om att de svagpresterande
eleverna behöver extra
hjälp i undervisningen, men det är enligt
min uppfattning också mycket viktigt
att vi försöker utröna varför dessa
elever är svagpresterande.

Lärarnas ytterligt svåra situation har
debatterats livligt under denna höst
och det har för första gången blivit vanligt
att enskilda lärare träder fram och
öppet redogör för de svårigheter som
hotar att i många fall omintetgöra en
meningsfull undervisning. Dessa svårigheter
har ofta sin grund i att erforderlig
psykologisk eller kurativ behandling
inte kunnat ges åt elever som haft
behov av sådan och vilkas anpassning
till kamrater, lärare och undervisning
varit så dålig, att lärarna utsatts för en
orimlig arbetsbörda, samtidigt som
andra elever hindrats i sin verksamhet.
Det är därför inte förvånande att skolöverstyrelsen
i sitt remissvar framhåller
betydelsen av en översyn av skolhälsovården
och att arbetet med en sådan
översyn har påbörjats. I remissvaret
sägs också att den skolpsykologiska
och skolkuratoriska verksamheten är
föremål för studium i syfte att höja
dess effektivitet.

Men hur är då situationen för en
centralskola ute i vår landsbygd? Det
är ju inte bara storstäderna som har
de av mig tidigare påtalade elevproblemen.
Dessa problem förekommer
också i större kommuner och i mindre
städer. Där vet man ofta inte hur man
skall gå till väga för att lösa dem. Skall
man inom skolan anställa en skolsköterska?
Skall man ytterligare utnyttja
distriktssköterskan? Kanske behöver
man anställa en skolkurator, och vilka
möjligheter har man att slå sig ihop

torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

med närliggande kommuner för att försöka
få en skolpsykolog anställd? Hur
skall kommunerna och skolstyrelserna
kunna veta vilket som är det bästa sättet
att hjälpa eleverna? Storstäderna
har tillgång till hela denna elevvårdande
personal, även om tillgången ofta
inte är tillräcklig, men de små kommunerna
kan inte hålla en full uppsättning
av sådan personal.

Jag vill påpeka dessa svårigheter därför
att det inte bara är fråga om att
skaffa flera personer eller att utöka de
personella resurserna på elevhälsovårdens
område. Det gäller också att upplysa
skolstyrelserna, som fattar besluten,
om vilka tillvägagångssätt som i dag
är de lämpligaste. Det kraftigt tilltagande
skolket, som konstateras i allt
fler skolor — hur skall vi komma till
rätta med det? Vad skall vi göra med
barn som inte tycker att de har några
motiv för fortsatt skolgång? Hur skall
vi kunna skydda oss mot sabotaget, förstörelsemanin
och — jag skräckmålar
inte; vi vet att detta är ett faktum runt
om i våra skolor — även kamratförföljelserna?
Vad är det för typ av elevvård
vi i första hand måste satsa på,
när vi inte har möjlighet till en full
uppsättning av personal?

Jag tror inte att det räcker att bara
tala om kvantitetsbegreppet; det är också
nödvändigt att sprida kunskap om
kvaliteten och de möjligheter som därvidlag
står till buds.

Herr talman! Utskottet säger, att man
inte vill göra något uttalande om riktlinjerna
för omfattningen av grundskolans
elevvårdspersonal, och jag förstår
utskottet. Jag vet att utskottet här inte
kan göra det, därför att man tycker att
man känner för litet till vilka vägar
som är de riktiga att gå fram på.

Låt mig sluta med förhoppningen att
skolöverstyrelsen vid den översyn som
man håller på med och som har till syfte
att förbättra effektiviteten också försöker
framlägga förslag till skolstyrelserna
om vilken typ av verksamhet

Skolornas elevvård

inom skolhälsovården som är den mest
effektiva för olika elevkategorier. Detta
skulle i hög grad underlätta för de enskilda
kommunerna att ta ställning, när
de skall bygga ut sin elevvårdsorganisation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan i dess
utlåtande nr 175.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra en
kort replik.

Man har berättat för mig att fru Ludvigsson
påstått att det är min mening
att skolhälsovården är misskött. Detta
måste emellertid bero på en fullkomlig
missuppfattning, t}'' jag har aldrig sagt
eller menat någonting sådant. Däremot
har jag framhållit att skolhälsovården
måste byggas ut. Det saknas resurser
och behöver göras mera än vad man
nu förmår. Det är alltså detta jag velat
säga.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 a); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mattsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 175, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Skolornas elevvård

reservationen 1 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mattsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 114 ja och 76 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mattsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 175, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Axel Andersson
m. fl.

emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 64 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Hem förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mattsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 175, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mattsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 122 ja och 67 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Torsdagen den 11 december 1969 fin.

Nr 42

Information i Sverige om internationella frågor

i 17

Forskning och utbildning m. m. i

anslutning till det svenska biståndet
till u-länderna

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
176, i anledning av motioner rörande
forskning och utbildning m. m. i anslutning
till det svenska biståndet till
u-länderna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! I en partimotion från
moderata samlingspartiet har bland
mycket annat hemställts »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att utrymme för forskning om de
fattiga ländernas utveckling och problem,
om biståndets inriktning och resultat
beredes vid något av våra universitet
och att frågan om vidgad akademisk
forskning och utbildning utredes».

Efter vad jag kunnat finna har utskottet
ställt sig positivt till motionen
och hemställer att riksdagen » som sin
mening ger Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört om utredning rörande
inriktningen och utformningen av
forskning med anknytning till u-landsproblem---».

Alla former av internationalisering
av undervisningen står för närvarande
i utbildningspolitikens centrum världen
över. Man kan därför säga att motionens
initiativ, vidarefört av statsutskottet,
är ett välkommet led i denna trend.
Jag vill i sammanhanget erinra om att
Förenta nationerna har proklamerat
1970 som internationellt utbildningsår,
varvid följande huvuduppgifter har angivits: att

företa en inventering av den nuvarande
utbildningssituationen,

att rikta uppmärksamheten mot vissa
grundvillkor för att utvidga och förbättra
utbildningen,

att skapa ökade resurser för utbildningsändamål,

att — vilket har sitt speciella intresse
i detta fall — stärka internationellt
samarbete.

Med hänsyn till det på delta sätt proklamerade
utbildningsåret 1970 är det
inte någon tillfällighet att det stora arrangemang
kring undervisning och utbildning,
den s. k. skolveckan, som Lärarnas
riksförbund anordnar i början
av januari varje år, i januari 1970 till
stor del kommer att ägna sig åt frågeställningar
som »Utbildning och internationalism»,
»Vilken hjälp behöver uländerna
i utbildningssammanhang?»
samt »Sveriges roll i internationell utbildning.
»

Utan att framställa något annat yrkande
än statsutskottet vill jag med
dessa ord understryka det betydelsefulla
initiativ som här på grundval av
en motion har tagits och uttrycka den
förhoppningen att Kungl. Maj:t sedan
riksdagens ståndpunkt blivit bekant
också tar itu med dessa frågor med den
kraft som de onekligen förtjänar.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§18

Information i Sverige om
internationella frågor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
177, i anledning av motioner angående
information i Sverige om internationella
frågor.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! En väsentlig fråga som
vi alla måste ställa oss är hur informationen
om vårt internationella arbete
når ut till svenska folket. Enligt SIDA:s

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Information i Sverige om internationella frågor

petita för kommande budgetår har det
gjorts ett fåtal undersökningar i denna
fråga. För närvarande pågår emellertid
en omfattande undersökning vid Stockholms
universitet om svenska folkets
attityder i detta sammanhang. Undersökningen
kommer enligt uppgift att föreligga
som doktorsavhandling under
första halvåret 1970. SIFO har på uppdrag
av SIDA genomfört en mindre undersökning
om allmänhetens inställning
till svenskt utvecklingssamarbete. Det
var fråga om en mindre undersökning
än vad SIFO vanligtvis gör och den
hade ett underlag på endast 600 personer.
Resultatet av undersökningen var
lika fullt beklagansvärt. Man kom nämligen
vid en jämförelse mellan läget i
augusti 1968 och oktober 1969 fram till
att den andel av svenska folket som
önskade en ökad biståndsverksamhet
hade minskat från 40 procent till 33
procent. Antalet personer som önskade
minska vårt bistånd hade däremot ökat
från 11 till 16 procent.

Denna tendens är i hög grad beklaglig.
Vi som ägnar oss åt biståndsarbete
på riksplanet vet att våra möjligheter
att utöka detta arbete och vår hjälp till
tredje världen över huvud taget är i
hög grad beroende av hela folkets vilja
att understödja denna verksamhet. Vi
vet också, av de undersökningar som
är gjorda, att denna vilja i hög grad är
beroende av det mått av information
allmänheten fått i dessa frågor. Det är
alltså inte förvånande att man på alla
håll och på allt sätt vill förbättra informationen.

Herr Nordstrandh och jag har väckt
en motion i denna kammare, där vi
begärt en översyn av möjligheterna att
samordna informationen mellan olika
organ på detta område. Statsutskottet
har i sitt utlåtande nr 177 ställt sig mycket
positivt till våra önskemål. Jag känner
väl till de samarbetssträvanden som
förekommer inom Svenska FN-förbundet,
SIDA, Utrikespolitiska institutet
osv., och jag vill bara varmt hoppas att

detta samarbete också skall resultera i
den ökade effektivitet som man på alla
håll önskar skapa.

Jag vill emellertid peka på ett par
förhållanden i detta sammanhang. Bristen
på samordning av informationen,
som bland annat framgår av att vi inte
har ett enda informationsorgan, vilket
snabbt kan agera, märktes speciellt tydligt
i samband med den — låt mig använda
ordet — attack som gjordes i
svensk TV mot SIDA:s skolprojekt i
Etiopien. Man kunde inte omedelbart
sända ut den önskvärda informationen
till allmänheten, och vi vet också att
programmet i fråga negativt har påverkat
svenska folkets uppfattning om effektiviteten
och värdet av vårt biståndsarbete.

Samtidigt vet vi att de olika internationella
organen ger ut sin egen litteratur,
sina egna broschyrer, sina egna
bildband o. s. v. Enligt min uppfattning
skulle det vara betydligt effektivare om
man hade en enda central, dit var och
en som ville ha upplysningar kunde
vända sig. Den skulle emellertid också
kunna svara för den information som
fortlöpande måste gå ut över hela vårt
land i betydligt större utsträckning än
nu. Den positiva skrivningen i utskottets
utlåtande inger mig emellertid en
förhoppning om att vi i alla fall så småningom
skall få till stånd den av så
många önskade effektiviteten.

En upplysning som framförs i utlåtandet
gjorde mig emellertid en smula förvånad,
nämligen att Utrikespolitiska institutet
avser att ge ut en tidning. Jag
vet inte hur långt detta tidningsprojekt
har avancerat, men jag har själv med
beklagande konstaterat att de två statsunderstödda
tidningar som vi har på
u-landsområdet, SIDA:s LUPP eller Lediga
U-landsuppdrag och Svenska FNförbundets
Världshorisont, på intet sätt
har den spridning och den upplaga som
det allmänna intresset inte minst bland
ungdom för biståndsverksamhet och internationellt
samarbete skulle motivera.

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Information i Sverige om internationella frågor

Vi har svårigheter att få ut dessa tidningar
till allmänheten. Vi vet samtidigt
att den mest spridda publikation som
tar upp problem av denna typ är gruppen
Unga filosofers tidskrift Kommentar.

I den önskan om samordning, som
låg till grund för herr Nordstrandhs
och min motion, fanns nog också en
förhoppning om att man även när det
gäller tidskriftsutgivningen skulle komma
fram till en enda tidskrift som fick
den spridning och det värde som en
sådan skulle ha i vårt land. Det är därför,
herr talman, som jag blir litet rädd
när jag hör att också Utrikespolitiska
institutet planerar att ge ut en tidning.
Även om den kanske blir mera vetenskaplig
upplever jag den i viss mån som
ett hot mot de tidningar vi redan har,
och jag vill sluta med att uttala en förhoppning
om att det .samarbete som nu
pågår också kommer att omfatta diskussioner
rörande möjligheterna att bättre
än vad som nu sker samordna den
skriftliga informationen på tidskriftsområdet
till allmänheten.

Herr ERICSON i Örebro (s):

Herr talman! Trots att motionen II:
494 avstyrks kan man som motionär
känna sig ganska nöjd med utskottets
utlåtande. Genom den tredje punkten
i hemställan säger nämligen utskottet
i stort sett vad vi avsåg att säga med
motionen.

Utlåtandet understryker kraftigt behovet
av en ökad information riktad
till den svenska allmänheten från UD
och av UD understödda organisationer.
Man kan bl. a. läsa i utlåtandet att »ökade
resurser för informations- och upplysningsverksamhet
i internationella
frågor är önskvärda».

När det gäller UD-tjänstmännens direkta
insatser i informationsarbetet har
UD meddelat utskottet att man inom departementet
ställer sig positiv till sådan
verksamhet. Utskottet förutsätter
för egen de! att UD uppmärksammar

önskemålen om ett ökat deltagande av
UD-tjänstemän när det gäller att hålla
föredrag i internationella frågor inför
fackföreningar, ungdomsorganisationer
och andra folkrörelser.

Utskottet säger vidare att det är angeläget
att UD fullföljer ansträngningarna
att samordna och effektivisera informationen
om FN och dess verksamhet. Det
kan ibland av olika skäl vara svårt för
UD att gå direkt till allmänheten och
berätta vad man vet. Då är det en fördel
att man har intimt samarbete med fristående
organisationer, som specialiserat
sig på att förmedla internationell
information till den svenska allmänheten.

UD har meddelat utskottet att man
inom departementet undersöker möjligheterna
att förstärka Utrikespolitiska
institutets och Svenska FN-förbundets
resurser. Speciellt Utrikespolitiska institutet
bör — om statsbidraget ökar —-kunna utvecklas till ett effektivt organ
för information kring internationella
frågor. Institutet bör i första hand ges
resurser som gör det möjligt att nå ut
till en bredare allmänhet än vad institutet
i dag når. I det sammanhanget
skulle man önska att de planer som
finns på en seriös utrikespolitisk tidskrift
kunde förverkligas i en nära
framtid. Pdsken för konkurrens med
LUPP och Världshorisont förefaller mig
vara ytterst minimal.

Herr talman! I den politiska debatten
i vårt land spelar de internationella
frågorna en allt större roll. Speciellt
den politiskt aktiva ungdomens engagemang
är inriktat på internationella problem.
De opinioner som utkristalliserar
sig i olika utrikespolitiska frågor påverkar
i sin tur bl. a. riksdagens ställningstaganden.
Det är mot den bakgrunden
mycket angeläget att allmänheten har
god tillgång till internationell information
av hög kvalitet. Tillgången till sådan
information kan man öka bara genom
att ge större resurser åt de organ
som bedriver en seriös verksamhet på

3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 42

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Information i Sverige om internationella frågor

detta område. Utskottets utlåtande måste
betraktas som ett bestämt steg i den
riktningen, och jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Efter två långa dagars
debatt kan det nästan verka som majestätsbrott
eller kanske talmansbrott att
hålla ett anförande när det är fråga om
ett enhälligt utskottsutlåtande. Ämnet är
emellertid så pass viktigt att vi ändå
bör ägna det några ord innan vi går
vidare.

Naturligtvis kan utredningar behövas,
men de kan också vara farliga. De kan
behövas därför att en fråga bör kartläggas
och förslag framkomma om hur
man bäst skall tackla den. Eu utredning
kan vara farlig därför att den lägger
sig i vägen och stoppar upp en behövlig
utveckling som man inte kan
vänta på hur länge som helst. Jag tycker
därför för min del att statsutskottet denna
gång valt den bästa lösningen när
den avstyrkt motionerna om en utredning
om vidgad internationell information
och föreslagit riksdagen att skriva
till regeringen och be denna söka påskynda
utvecklingen mot en bättre tingens
ordning. Detta betyder i klartext
att det gäller att ge större ekonomiska
resurser till denna verksamhet.

Det är länge sedan UD var ett statligt
verk för utrikes brevväxling, en
specialitet för några få invigda. En allt
större allmänhet fordrar att få veta vad
som händer i Arvfurstens palats och i
alla de grenar som går ut från detta
hus. Detta är ett positivt intresse som
har utvecklats allteftersom den svenska
utrikespolitiken blivit alltmer aktiv
inom alliansfrihetens ram.

Just nu framstår en av bristerna i informationen
alldeles tydligt för oss. Borde
det inte, herr talman, vara lika naturligt
att vi får ett »snabbprotokoll» på
vad våra delegater säger i olika internationella
organ som att vi får ett sådant
här i riksdagen, där vi ändå har

möjlighet att följa frågorna på ett helt
annat sätt.

För ett par år sedan interpellerade
jag om internationell information. Då
gällde det framför allt det bakgrundsmaterial
som tidningar och andra massmedia
sade sig sakna. Det är kanske
något bättre i dag, men om man får
tolka de yttringar som förekommer, kan
man också på den punkten ställa sig
ganska tvivlande. Vi behöver i våra
tidningar utan tvekan ett bättre bakgrundsmaterial
till internationella händelser
för att kunna spegla dem.

Enligt utskottet sysslar man inom UD
med en utredning om internationell informationsverksamhet.
Jag skulle vilja
skicka med en synpunkt som jag tror
är ganska viktig och som också fru
Sundberg berörde, fastän jag kanske inte
helt och hållet delar hennes uppfattning.
Vi bör i varje fall, om också inte
här i kammaren, diskutera saken litet
närmare.

Jag tror nämligen att man skall akta
sig för en alltför centraliserad informationsverksamhet.
Denna bör vara
bred och allsidig och den bör gärna
utgå från olika organ. Informationsverksamheten
kan bli så centraliserad att
den får karaktären av Svensk författningssamling,
men denna skapar inte
den spänning vi behöver för att åstadkomma
ett intresse. Det gäller alltså att
göra en avvägning mellan å ena sidan
effektiviteten och å andra sidan allsidigheten,
kravet på att få bredd på det
hela.

I detta sammanhang skulle jag gärna
vilja understryka herr Ericsons i Örebro
önskemål, nämligen att UD-personalen
ställer sig till förfogande för våra
olika organisationer i informationsverksamheten.
Jag hoppas att sekretessbestämmelserna
inte skall lägga hinder i
vägen, så att de inte kan delge svensk
allmänhet den information som de i
så eminent hög grad besitter.

Herr talman! Jag skulle efter dessa
mera allmänna synpunkter också vilja

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Information i Sverige om internationella frågor

säga någonting om Svenska FN-förbun det.

Det är en informationskanal som
vi behöver ta vara på. Enligt sina stadgar
skall förbundet vara både opinionsbildande
och informerande. I en av attsatserna
heter det att det skall utgöra
en informationscentral i Sverige för FNfrågor.
Det är sannerligen ingen liten
uppgift, och det är rent häpnadsväckande
att vi har givit detta FN-förbund så
små resurser för ett så gigantiskt arbete.

Jag nämnde att FN-förbundet har en
bred anslutning. Inte mindre än 157
riksorganisationer är med, och jag förmodar
att om man ginge här från den
ena bänken till den andra, skulle man
finna att de flesta är åtminstone dubbelanslutna
och säkerligen mer än det. Hela
Organisationssverige tillhör denna
organisation, och det betyder att den
utgör en kanal som vi har anledning att
utnyttja när vi nu vill öka informationsverksamheten.

Jag fattar utskottets skrivning som en
direkt uppmaning till regeringen att
stärka FN-förbundets ekonomiska resurser,
och det snarast möjligt. När statsverkspropositionen
kommer i januari
skulle jag helst vilja se att FN-förbundets
styrelse redan då har blivit bönhörd
i någon mån efter sin uppvaktning
inför utrikesminister Torsten Nilsson
den 15 oktober i år.

Herr talman! Det händer åtskilliga
ting inom FN-familjen som inte föranleder
några braskande rubriker i våra
massmedia men som kanske ändå är
nog så betydelsefulla. Också detta arbete
bör komma till allmänhetens kännedom,
så att den upptäcker att det
när allt kommer omkring ändå sker en
hel del positivt — kanhända ganska
mycket — på den internationella arenan.
Det skulle också initiera ett starkare
intresse för och en bredare uppslutning
kring Förenta nationerna, vars
arbete är mer betydelsefullt nu än någonsin
i vår splittrade och söndertrasade
värld.

Jag yrkar alltså bifall till statsutskottets
hemställan i utlåtande nr 177, vilken
jag har tolkat som en beställning
av ökade ekonomiska resurser till internationell
upplysningsverksamhet —
och det ganska snart.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Den pågående debatten
handlar om information i internationella
frågor. Jag uppfattade ämnet för debatten
såsom gällande internationella
frågor i största allmänhet, men diskussionen
har huvudsakligen kommit att
röra sig om information i frågor gällande
u-länderna. Jag tycker att detta
är den riktiga accenten, i varje fall för
ögonblicket och kanske rättare sagt för
lång tid framåt. Jag vill därför fortsätta
åt det hållet.

Folkpartiet har länge och i många
sammanhang understrukit betydelsen
av en effektiv information om förhållandena
i u-länderna såsom en av de
viktigaste vägarna för att upplysa den
allmänna opinionen om behoven i dessa
länder och skapa underlag för en angelägen
ökning av u-landsbiståndet. Senast
har för övrigt den synpunkten kraftigt
betonats i den nyligen framlagda
s. k. Pearson-rapporten, en tillbakablickande
utvärdering av de båda första
utvecklingsdecenniernas biståndsaktivitet.
Jag berörde informationsfrågan i
den allmänpolitiska debatten här i kammaren
den 30 oktober i år.

Som vi erinrar oss framfördes önskemål
av förra årets riksdag att SIDA skulle
öka informationen rörande u-länderna.
I en särskild skrivelse i slutet av
förra året begärde SIDA därför större
anslag för det nu löpande budgetåret
för att möjliggöra ökad information till
allmänheten om u-ländernas problem.
Tanken var att ett kraftigare informationsflöde,
differentierat bland annat efter
mottagargrupper, effektivt skulle bidra
till opinionsbildningen i u-landsfrågor
med breddat stöd bland allmänheten
för ökat u-landsbistånd som re -

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

68 Nr 42
Information i Sverige om internationella

sultat. Enligt SIDA:s framställning skulle
informationsanslaget ökas från 0,6 till
1,7 miljoner kronor. Den begärda anslagshöjningen
beviljades av årets vårriksdag.
SIDA har sedan i sina petita
nu i höst gått vidare och framlagt en
långsiktsplan för informationsverksamheten
samt begärt att under budgetåret
1970/71 få ytterligare 1,3 miljoner kronor
för informationen. Resultatet härav
får vi val se i statsverkspropositionen i
januari.

En viktig väg att lämna saklig information
om aktuella u-landsfrågor är vidarebefordran
till riksdagen, och därmed
till allmänheten, av viktigare rapporter
och sammanställningar av FN eller
internationella hjälporgan i övrigt
genom sådana texters översättande och
utgivande — in extenso eller i sammandrag.
Jag här exemplifierat detta i
den allmänpolitiska debatten genom att
hänvisa till sådant informationsmaterial,
som avsåg UNCTAD II och Pearson-rapporten.
Vi väntar oss väl också
viktigt material till World Food Congress
i Haag i juni 1970.

Nu, herr talman, har det kommit en
ny rapport — den s. k. Jackson-rapporten.
Den utgör, tycker jag, ett skolexempel
på bristen på information till riksdagen
och därmed till offentligheten om
aktuella rapporter i internationella frågor.
Såvitt jag vet har denna rapport
endast eller i varje fall i huvudsak kommit
till allmänhetens kännedom genom
att pressen meddelat att professor Gunnar
Myrdal i ett brev till chefen för
United Nations Development Program
Paul Hoffman klagat över att SIDA vid
en presskonferens angående Jacksonrapporten
skulle ha försökt förstora värdet
av bilateral biståndaktivitet på bekostnad
av det multilaterala biståndet.

Jag lämnar givetvis därhän om denna
kritik är berättigad, men nog hade det
varit lämpligt att ge inte bara pressen
utan även oss här i riksdagen och därmed
allmänheten lite direkt information
om denna rapports innehåll. Det är inte

frågor

fråga om att sprida hela rapporten —
den är ett omfattande aktstycke — utan
att utan särskild påstötning få till stånd
en förmedling av ett helst auktoriserat
referat av denna rapport, som rimligen
bör ge oss här i riksdagen ytterst värdefulla
upplysningar om FN :s biståndsverksamhets
nuläge. Robert Jackson har
mer än 30 års erfarenhet av internationellt
arbete; han pekar i rapporten på
vikten av en djupgående organisatorisk
reformering av FN-biståndet, som nu är
splittrat på ett stort antal organ.

Det finns en stencilerad översikt av
rapporten på svenska i serien FN-nytt
till de nordiska länderna och ett par
stencilerade pressreleaser på engelska
direkt från FN i New York. Felet är
bara att detta sammanfattande material
spontant ges så begränsad spridning.

Jag menar självfallet att informationen
om u-landsproblemen genom spridning
av dokumentariskt material bl. a.
till riksdagen måste begränsas till viktigare
rapporter och helst förmedlas genom
översiktliga redogörelser, som kunde
mera under hand översändas till oss
och givetvis utan oskäligt dröjsmål.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Endast några spridda
noteringar till den debatt som här förts
kring ett enigt statsutskottsutlåtande.

Vi fann ju i statsutskottet i våras vid
prövningen av alla de ärenden som
hörde samman med biståndsfrågorna
att vi till hösten kunde skjuta upp dels
frågan om forskningen, dels frågan om
information. Genom det förfaringssättet
har vi vunnit flera fördelar. Vi har i
utskottet bättre kunnat tränga in i dessa
två problem än vi tidigare hade kunnat
göra och det har varit möjligt att presentera
utförliga utskottsutlåtanden, vilka
dessutom är eniga. Att vi gjorde på
detta sätt berodde också på att vi anser
att dessa båda avsnitt är utomordent -

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Information i Sverige om internationella frågor

ligt viktiga. Detta gäller inte minst den
fråga vi nu diskuterar, frågan om informationen.

Det är en förhållandevis liten om än
växande grupp som efterfrågar information
i dessa spörsmål. Men den stora
allmänheten förhåller sig betydligt svalare.
Samtidigt måste vi konstatera att
det är den stora allmänheten som vi
måste försöka nå med olika medel och
genom olika kanaler. Det är ju denna
allmänhet som skall känna tillförsikt
och ha tilltro till de åtgöranden som
bl. a. innebär att vi lägger ned stora
summor på ett arbete ute i världen. Då
måste det svenska folket också få veta
vad vi håller på med.

I detta sammanhang har massmedia
— tidningar, radio och TV — inte bara
betydelse utan även ett stort ansvar.
Med anknytning till vad som sagts av
bl. a. fru Sundberg om de SIFO-siffror
som kom fram efter vad som hänt vid
en av SIDA anordnad presskonferens
vill jag nog påstå, att dessa siffror inte
hade sin orsak i att det saknades en enhetlig
information. Den gången hade
man verkligen en enhetlig information.
Man behärskade sin egen informationscentral
och försökte ge svenska folket
information. Men ett — skulle jag vilja
säga — oskickligt handhavande av informationsmaterialet
inte minst av TV
gjorde att informationen den gången
blev väldigt sned och kom att bli en
mycket dålig information. Det råder
inget tvivel om att de dalande SIFOsiffrorna
har sin orsak i dessa förhållanden.

Vi bör alltså vara mycket uppmärksamma
på den del av vår kunskapsspridning
som sker via dessa kanaler.
Jag hoppas att massmedia skall känna
sitt ansvar men också att vi kontinuerligt
skall kunna ställa material til! förfogande,
så att massmedia kan ge en
god information.

I detta sammanhang kommer de olika
organ, som vi nu diskuterar och som
det utgår direkta statsbidrag till, in i

bilden. Vi får väl finna oss i att det
finns olika tidningar knutna till dessa
organ, tidningar vilka alla har sin publik.

Vid prövningen av dessa frågor har
vi funnit att det pågår genomgångar
inte minst i utrikesdepartementet i
syfte att utröna hur man skall kunna
använda resurserna på ett ändamålsenligt
sätt och även hur man skall kunna
öka resurserna.

Jag vill till sist ta upp vad som här
sades om den information som lämnades
med anledning av Jackson-rapporten.
Precis på den dag som FN-kommittén
hade bestämt lämnades information
till svenska folket genom en presskonferens.
Såvitt jag förstår är det enda
möjligheten att snabbt och vid rätt tidpunkt
få ut ett sådant material som en
rapport, som då endast förelåg på
engelska. Tidningarna har ju såvitt jag
har kunnat bedöma verkligen ansträngt
sig och också lyckats med att ge en
första version av Jackson-rapporten, låt
vara i strängt koncentrat, och mera
kommer. Jag kan trösta den ängslige
riksdagsmannen med att vi redan i oktober
månad vid ett plenum i SIDA:s
styrelse diskuterade hur vi skulle föra
ut informationen inte bara om denna
rapport utan också om de andra internationella
rapporter som kommit och som
är av mycket stort intresse för debatten
här hemma, detta för att vidga denna
debatt till att också omfatta frågor som
är väl så angelägna som de som angår
vårt eget bistånd.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det ena behöver väl
inte utesluta det andra, fru Lewén-Eliasson!
Nog är det väl minst lika viktigt
ändå att vi här i riksdagen blir väl informerade,
inte nödvändigtvis med förtur
men i varje fall samtidigt med att
pressen informeras. Vi får nu informationerna
i ett bearbetat eller nedskuret

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

skick via pressen. Vi här i riksdagen
borde väl i princip vara minst lika eller
kanske mer informerade om dessa saker
än vad allmänheten är.

Jag önskar naturligtvis att allmänheten
också hålles fullt informerad, men
nog tycker jag att vi i en eller annan
form skulle kunna få materialet åtminstone
samtidigt med pressen.

När vi emellanåt särskilt begärt material,
har vi också fått det. Detta gäller
t. ex. materialet kring den viktiga konferensen
UNCTAD II; men vi fick det
först efter påstötning.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Låt oss nu tala om
Jackson-rapporten som herr Wiklund
tog upp. Det finns inte i detta land
tillräckligt många exemplar av denna
rapport, men det är självklart att de
vartefter de kommer skall delas ut; inte
minst skall riksdagens ledamöter då få
ta del av denna rapport.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Menar fru Lewén-Eliasson
att det skulle vara så svårt att åstadkomma
ett mångfaldigande av de sammandrag,
pressreleaser o. s. v., som finns
rörande denna rapport? Hela rapporten
har jag inte krävt att vi skulle få — det
sade jag redan i mitt första anförande
— det är ju ett mycket omfattande dokument.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 19

Vänerns och Vätterns förbindelse
med västerhavet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående Vänerns och Vätterns
förbindelse med västerhavet jämte motioner.

I propositionen nr 122 hade Kungl.

Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 27 juni 1969 berett
riksdagen tillfälle att avge yttrande
i anledning av vad i statsrådsprotokollet
anförts om Vänerns och Vätterns
förbindelse med västerhavet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:1065
av herr Paul Jansson m. fl. och II: 1228
av herr Franzén i Motala m. fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om att en
beredning tillsattes för skyndsam överarbetning
av kanaltrafikutredningen
med särskilt beaktande av det material
som framlagts i vätterdelegationens senaste
utredningar,

dels de likalydande motionerna 1:1071
av herr Lindblad samt II: 1239 av herrar
Tobé och Sellgren, vari hemställts
att riksdagen med anledning av förevarande
proposition i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anföra att frågan om utbyggnad
av Göta kanals västgötadel
finge bli föremål för ytterligare prövning
särskilt i vad avsåge vilka ytterligare
kostnader en sådan utbyggnad
skulle kräva jämfört med de kostnader
kanalens bibehållande som endast turistled
medförde,

dels de likalydande motionerna 1:1072
av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 1238 av herr Jonasson m. fl., vari
hemställts att riksdagen i anledning av
propositionen måtte uttala att en mera
omfattande utredning än som hittills
gjorts måtte komma till stånd angående
frågan om en kanal mellan Uddevalla
och Vänersborg,

dels motionen II: 1237 av herr Dockered.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1237,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1072 och II: 1238,

3. att riksdagen måtte i anledning av

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

departementschefens uttalanden och
motionerna 1:1065 och 11:1228 samt
1:1071 och II: 1239 som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört
beträffande Vänerns och Vätterns
förbindelse med västerhavet.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1. av herr Birger Andersson,

2. av herr Herbert Larsson och

3. av herr Blomkvist (samtliga s).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ODHE (s):

Herr talman! Sedan lång tid tillbaka
har man gjort stora ansträngningar för
att underlätta sjöfarten genom att anlägga
kanaler. Redan under den första
delen av 1400-talet försökte man öppna
en farled mellan Mälaren och Östersjön,
men det var först i slutet av 1700-talet
som kanalbyggandet kom i gång på allvar.
Trollhätte kanal, vars framtid behandlas
i propositionen 122 och i föreliggande
utlåtande från statsutskottet,
byggdes under åren 1795—1800. Sedan
dess har kanalen blivit ombyggd två
gånger, senast 1910—1916.

Genom Göta kanals tillkomst år 1832
inträdde ett nytt och betydelsefullt
skede i Vänersjöfartens historia. Efter
den senaste fördjupningen av Trollhätte
kanal har huvudmännen för hamnarna
vid Vänern gjort betydande investeringar
i sina hamnar. Åtskilliga
tiotal miljoner kronor har satsats på
förbättringar och utvidgningar, exempelvis
kaj anläggningar, kranar och serviceanordningar
av olika slag, för att
åstadkomma snabbare lastning och lossning.

När kanaltrafikutredningens betänkande
presenterades 1967 kan jag försäkra
kammarens ledamöter att befolkningen
i Väner- och Vätternregionen
reagerade mycket kraftigt mot det s. k.
kusthamnsalternativet. I detta alternativ
utgick utredningen från att man

skulle införa ett landtransportsystem,
baserat på järnvägs- och lastbilstransporter
med omlastning i kusthamnarna.
Självfallet skulle ett genomförande av
detta alternativ få förödande konsekvenser
för hela regionen. Lokaliseringen
inom Vänerområdet av städer
och större tätorter har byggt på Vänerns
förbindelse med havet. Ett slopande
av Vänerns förbindelse med Västerhavet
skulle nästan vara en katastrof
för utvecklingen inom hela Vänerområdet.
Sedan 1967 har man ansett det
vara av största vikt att statsmakterna
så snart som möjligt slår fast att de
helt tar avstånd från kusthamnsalternativet.

Mot denna bakgrund är det utomordentligt
glädjande att både departementschefen
och ett enhälligt statsutskott
anser att Vänerområdet även i
framtiden bör tillförsäkras goda förbindelser
med Västerhavet. Jag delar också
uppfattningen att Vänerns framtida förbindelser
med detta hav bör koncentreras
till Trollhätteleden. Och jag vill nu
uttala den förhoppningen, att ombyggnaden
av Trollhätte kanal i sin helhet
kommer att vara avslutad senast 1975.

Göta kanal ligger oförändrad sedan
135 år. Majoriteten inom kanaltrafikutredningen
anser att Göta kanals västgötadel
bör utbyggas så att den medger
trafik med större fartyg än som för närvarande
kan passera den, d. v. s. fartyg
om högst 250 ton, men att kanalen bör
moderniseras så att den framdeles kan
bestå som turistled. Då det gäller denna
viktiga trafikled har dock departementschefen
icke varit beredd att lägga
fram några förslag för riksdagen.

Eftersom herr Franzén från Motala
efter mig kommer att tala om motionerna
I: 1065 och II: 1228, i vilka det begärs
att en beredning tillsätts med uppgift
att bl. a. pröva Vätterdelegationens
utredningar, skall jag här nöja mig med
att helt instämma i de synpunkter som
anförs i motionerna, men jag vill gärna
understryka vad flera remissinstanser

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

har framhållit, att Vänerområdet har ett
rikt differentierat näringsliv med stora
möjligheter till nylokaliseringar av företag.
En sådan utveckling kräver en
utbyggnad av västgötadelen av Göta kanal,
i första hand för trafik med fartyg
på upp till 1 000 ton.

Det skulle vara mycket glädjande om
den av utskottet föreslagna fortsatta
prövningen präglas av en positiv inställning
till sjöfartens och särskilt kanaltrafikens
utvecklingsmöjligheter i
Väner- och Vätterregionen.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Frågan om utbyggnaden
och moderniseringen av Göta kanals
västgötalinje har under många år
varit föremål för överväganden. Förutseende
människor har haft klart för sig
att därest inte en utbyggnad kommer
till stånd kanalens roll som ett konkurrenskraftigt
transportalternativ så småningom
helt skulle bortfalla. Det är bra
att den frågan har kommit så långt att
riksdagen i någon mån fått möjlighet
att yttra sig.

Med anledning av propositionen 122
angående Vänerns och Vätterns förbindelse
med Västerhavet har jag, som herr
Odhe sade, tillsammans med några medmotionärer
försökt aktualisera denna
fråga. Vi har begärt att regeringen skall
tillsätta en beredning för en skyndsam
överarbetning av kanaltrafikutredningen
med särskilt beaktande av det material
som framlagts i Vätterdelegationens
senaste utredningar och andra nya
transportekonomiska fakta som framkommit.

Vi har funnit att kanaltrafikutredningen
i långa stycken karakteriserats
av en allmänt negativ inställning till
kanaltrafikens utvecklingsmöjligheter.

Detta är särskilt anmärkningsvärt mot
bakgrund av den omfattande utbyggnad
och rationalisering som för närvarande
pågår praktiskt taget i hela världen.
Kanaltrafikutredningen har på så gott
som alla punkter lyckats komma fram
till negativa slutomdömen om det berättigade
i en utbyggnad av Göta kanals
västgötalinje.

Utredningen har emellertid ej vai''it
enhällig. En av ledamöterna har reserverat
sig för en omedelbar utbyggnad
av kanalen. Reservanten har också utförligt
motiverat detta och med ekonomiska
fakta kunnat bevisa att utredningens
rekommendationer i betydande
omfattning präglas av brist på långtsyftande
analyser.

Jag vill i korthet exemplifiera detta.
Utredningen har underskattat jämförbara
transportkostnader på landsvägarna
via lastbilsfrakter, och även då det
gäller den godsvolym som kan förväntas
på en utbyggd kanal har en klar
underskattning förekommit. Kanaltrafikutredningen
har heller inte tagit hänsyn
till att sjötransporterna med mindre
fartyg självfallet kommer att rationaliseras
i framtiden. Beredskapssynpunkterna
har på intet vis beaktats,
trots att denna aspekt torde ha ett betydande
värde. Utredningen tillmäter vidare
icke en sjötransportväg till Vättern
någon som helst stimulans för näringslivet
i denna folkrika välindustrialiserade
region. Utredningen menar också
att avskrivningstiden för kanalprojektet
inte bör vara längre än 25 år mot
normalt 40 år för motsvarande anläggningar.
Denna slutsats har utredningen
kommit fram till genom att räkna med
farledens mindre dimensioner. En sådan
åtgärd synes vidtagen i syfte att försvaga
den ekonomiska kalkylen med inte
mindre än cirka 800 000 kronor per år.

Sedan kanaltrafikutredningen 1967
avlämnade sitt betänkande har — som
vi i motionen påtalat — väsentliga synpunkter
och transportekonomiska fakta
framkommit. Dessa nya fakta måste fin -

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Vänerns och Vätterns förbindelse med

nas med i ett eventuellt material, som
skall ligga till grund för ett slutgiltigt
riksdagsbeslut. De senaste årens snabba
utveckling har i de flesta fall kullkastat
de prognoser som kanaltrafikutredningen
grundat sina bedömningar på.
Jag vill i detta sammanhang hänvisa till
de sifferuppgifter och tabeller som vi
presenterat i motion II: 1228. Det är
uppgifter och beräkningar som Vätterdelegationen
låtit Allmänna ingenjörsbyråns
trafikavdelning göra under sommaren
1969. Vätterdelegationen har i
mars månad i år till kommunikationsministern
avlämnat ytterligare utredningsmaterial,
där en hel rad fakta och
nya synpunkter presenteras utan vilka
man inte kan bedöma frågan i hela dess
vidd.

Många remissinstanser har också varit
ytterst kritiska mot utredningens resultat
och ställningstaganden. Givetvis
finns det också remissinstanser som har
tyckt att utredningens resultat har varit
bra. Utredningens resonemang att
godstrafiken på kanalen utan olägenheter
kan flyttas över på lastbilstransporter
är ju bevis för det verklighetsfrämmande
i utredningens tankegångar.

Den ständigt återkommande trafikpolitiska
debatten ger belägg för, att
man bör försöka få till stånd alternativa
transportmöjligheter till landsvägstransporterna.
En satsning på landsvägstransporter
är ingen god lösning i
fortsättningen. I den trafikpolitiska debatten
i förra veckan sades det bl. a.
att beskrivningen av lastbilstrafikens
förträfflighet många gångar bottnar i
en övertro på dess förmåga att förbilliga
transportkostnaderna. Det är ldart
dokumenterat att man kan för en krona
via sjötransporter transportera ett ton
gods inte mindre än 150 km, medan
man för samma belopp via långtradare
endast kan komma 3 km. Det är självklart
att det finns många nackdelar förenade
med att satsa på lastbilstrafiken
utöver dem som jag tidigare har nämnt.
Det kan vara trafikolyckor m. m.

västerhavet

Undan för undan står det således klart
att tiden är mogen att också satsa på
andra transportsystem. De senaste dagarnas
uppgifter om kommande förslag
till höjningar av skatten på de större
lastbilarna ger ytterligare belägg för att
de resonemang vi tar upp i vår motion
är riktiga.

Herr talman! Jag vill säga några ord
också om förslaget att upprusta kanalen
till enbart en turisttrafikled. Alla
är vi väl överens om kanalens utomordentliga
värde ur turist- och rekreationssynpunkt
men jag är synnerligen
tveksam, huruvida kanalen i framtiden
kan komma att bestå om den endast
får denna begränsade uppgift.

För det första fordras det 3—4 miljoner
kronor för en omedelbar upprustning.
Därefter skall staten täcka ett
driftunderskott på cirka en miljon kronor
årligen, men jag är inte säker på
att naturvårdsverket i längden är berett
att stå för dessa utgifter. Beträffande
detta avsnitt av utredningen och propositionen
hyser jag således allvarliga farhågor.
Om man enbart skulle satsa på
en nöjesbåtsled skulle detta enligt min
mening betyda en ganska snar dödsdom
över Göta kanal över huvud taget,
men man får väl ändå hoppas att det
inte är detta som föresvävat kanalutredningen
tv då är det verkligen allvarligt.

Ej heller synes mig kostnaderna för
den planerade kanalutbyggnaden oöverkomliga,
utan snarare kan man väl konstatera
att 50—60 miljoner kronor, fördelade
på en byggtid på omkring fem
år, inte kräver någon särskilt stor nationell
anspänning. Det borde alltså finnas
utrymme i budgeten för denna enligt
min mening välmotiverade investering
i en rationell sjötransportled. Jag,
kan förstå kommunikationsministerns
svårigheter att få ett grepp på frågan
om en utbyggnad av Göta kanals västgötalinje
mot bakgrund av vad jag nu
anfört. Kommunikationsministern önskar
ett uttalande av riksdagen, och stats -

3* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 42

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

utskottet har i sin skrivning, med anledning
av samtliga motioner om Göta
kanals västgötalinje, vari krav framförts
om en kompletterande utredning, framhållit
att en sådan är motiverad. Riksdagen
får därigenom ytterligare möjligheter
att pröva frågan.

Statsutskottets utlåtande täcker vad vi
begärt i motionerna, men till slut vill
jag dock understryka att regeringen
snarast bör ta itu med denna fråga,
ty ju längre man dröjer desto svårare
blir det.

Herr talman! Allt talar för att en snar
utbyggnad av Göta kanals västgötalinje
är befogad. Onödigt dröjsmål skulle
innebära stagnation av utvecklingen i
hela Vätterregionen och vidare skulle
det betyda svåra olägenheter från trafiksäkerhets-
och miljövårdssynpunkt.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få instämma i det av herr Odhe
framställda bifallsyrkandet.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Skänninge (s), Rimås (fp)
och Henrikson (s).

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
122 konstateras att det är olönsamt
att anlägga en ny kanal för Vänerns
förbindelse med Västerhavet i
sträckningen Vänersborg—Uddevalla.
Där sägs också att en utbyggnad av
Trollhätteleden kan vara samhällsekonomiskt
lönsam men att ytterligare tekniska
och ekonomiska utredningar skall
utföras. Man är dock villig ställa medel
till förfogande för smärre upprustningar
av kanalen redan nu.

I samband med denna proposition
har många motioner väckts, och i en
del av dessa har yrkats på ytterligare
utredning beträffande Uddevallakanalen.
I motionsparet I: 1072 och II: 1238
har vi yrkat att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition 122 måtte
uttala »att en mera omfattande utred -

ning än som hittills gjorts må komma
till stånd angående frågan om en kanal
mellan Uddevalla och Vänersborg».

Vi som står bakom denna motion vill''
inte på något sätt gå emot propositionen,
det vill vi klart uttala. En förbättring
av Trollhätte kanal är nödvändig,
och det erfordrar mer omfattande åtgärder
än som föreslagits i propositionen.
Dessa behöver vidtas snart då kanalförbindelserna
är oerhört väsentliga
för våra bygder. Vi motionärer anser
att det är felaktigt att möjligheterna för
framtida utredningar beträffande Uddevalla
kanal skall spolieras. Tekniska
framsteg och nya möjligheter bör noggrant
följas, och det är väl egentligen
härvidlag som man inte följt med i utvecklingen.
Jag tror att den bästa lösningen
på sikt är en Uddevallaled.

Jag har heller ingenting att invända
mot en ytterligare utredning rörande
Göta kanal. Därvidlag vill jag endast
ansluta mig till de synpunkter som här
framförts av herrar Franzén och Odhe.

Befraktningen på vatten och vattenleder
är ett gammalt och beprövat system
som står sig väl i konkurrensen
med andra trafikmedel. Drivkraftbehovet
är lågt vid sjötransport: en hästkraft
drar på väg 150 kg, på järnväg 500 kg
men på vatten 4 000 kg.

Med de siffror som kanalutredningen
har räknat med blir timkostnaden
i dagens läge cirka 125 kronor för en
1 000-tonsbåt, beräknat efter 12 knops
fart. Med en eventuell Uddevallakanal
bör det kunna bli stora tidsvinster, enligt
beräkningar upp till sex timmar,
och detta skulle medföra att för varje
1 000-tonsbåt som passerar, får man en
ren vinst på 750 kronor. När det gäller
att utnyttja fartyg kan man givetvis
räkna också med andra vinster: fartygstrafik
skulle också i hög grad nedbringa
antalet olycksfall och jag anser
det därför fördelaktigt att satsa på sådan
trafik.

Vi har av naturen begåvats med ett
vattensystem, omfattande mellan 40 och

Torsdagen den 11 december 1989 fm.

Nr 42

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

50 mil, i de västra och inre delarna i
vårt land. Varför skall vi då inte utnyttja
denna naturens gåva för att ge
industri och befolkning i de delarna av
landet möjligheter till de billiga frakter
som utnyttjandet av dessa vattenleder
innebär?

Det gäller här ett mycket stort omland:
Dalsland, Värmland, Närke och
Västergötland, i viss mån även Östergötland,
Småland och Dalarna. Där bor
drygt två miljoner människor eller ungefär
en fjärdedel av hela landets folkmängd,
d. v. s. lika mycket som i det
favoriserade Stockholmsområdet. Och
vad kostar inte de investeringar som
där göres i olika sammanhang?

Vi måste också ur miljö- och trivselsynpunkt
försöka stoppa inflyttningen
till storstadsområdena, och en hårdare
satsning på kommunikationerna i inlandet
skulle verksamt bidra till detta.
Företag inom Vänerområdet, t. ex. Vänerskog,
Uddeholm, Billerudsbolagen
m. fl., har satsat mycket på stora utbyggnader
av industrierna. Den satsningen
är mycket välkommen och ger många
människor arbete och utkomst, men den
måste vara ännu kraftigare om alla människor
där skall kunna beredas en meningsfylld
sysselsättning.

Frakterna på olja och andra förnödenheter
till dessa områden skulle också
bli betydligt billigare, om det fanns
en perfekt kanalväg. Även utfrakterna
skulle förbilligas och näringslivet i dessa
områden blomstra upp. Detta gäller
för industrin men även för jord- och
skogsbruket samt för ett stort antal småföretag
av olika slag. En upprustning
av kanalsystemet som medger användning
av större båtar skulle i hög grad
förbilliga frakterna. Nu har vi i våra
bygder ett oljepris, som på grund av
frakterna är mycket högre än oljepriset
i t. ex. Göteborg.

Industriellt och i andra avseenden
har inlandet självfallet ett handikapp.
Vi har emellertid i inlandet god tillgång
till arbetskraft, och det är en stark

produktionsfaktor som bättre borde utnyttjas.
Att flytta över människor till
de överhettade storstadsområdena kan
inte vara ett önskemål. Det kostar också
stora pengar för samhället. I storstadscentra
uppstår en icke önskvärd
befolkningskoncentration, som medför
betydande utgifter för samhället i form
av utbyggnad av vägar, vatten- och avloppsledningar,
bostäder och annan service.
I avfolkningsbygderna förfaller i
stället en mängd bostäder, vilket innebär
en stor nationalförlust.

En satsning på bättre kanaler skulle,
såsom jag tidigare poängterat, ge inlandet
en välbehövlig injektion. Trollhätteleden
har visat sig vara osäker. Ras
har förekommit vid inte mindre än fyra
tillfällen under tiden 1950—1962, och
detta utgör självfallet en osäkerhetsfaktor.
En fördjupning av Trollhätteleden
skulle kanske öka risken för ras. En
bergkanal mellan Uddevalla och Vänersborg
skulle vara ett mera driftsäkert alternativ.
Längs en sådan skulle man
också kunna förlägga många industrier,
och dessas inrättande skulle motverka
den starka sammangyttringen av industrier
runt om Göteborg.

Utredarna menar emellertid att en sådan
kanal skulle bli för dyr. Hur mycket
den skulle komma att kosta kan ingen,
med hänsyn till alla de tekniska framsteg
som gjorts, med bestämdhet säga.
Den siffra som nämnts — över 500 miljoner
kronor — torde ändå vara alltför
högt tilltagen. En utredning borde kunna
pröva olika alternativa kanalsystem
och kostandsberäkna dessa med hänsyn
till dagens teknik. Man har också räknat
med alternativet pråmtransporter,
och det kanske skulle vara mycket konkurrenskraftigt.

Det är detta som vi motionärer önskar
få klarlagt. Staten måste göra allt
som är möjligt för denna landsdel. Det
är nödvändigt om den skall få behålla
sitt folk och sin ungdom. Goda kommunikationer
är därvidlag av mycket stor
betydelse.

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:1072 och II: 1238.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Såväl i den aktuella
propositionen som i statsutskottets utlåtande
över densamma framhålles, att
det är angeläget att skyndsamt företaga
vissa ytterligare utredningar beträffande
Trollhätteleden, som för närvarande
bedöms vara den enda möjliga.
Det finns anledning att starkt understryka,
att dessa utredningar bör genomföras
utan dröjsmål. Bland annat
de åtgärder, som redan har vidtagits,
och den fortlöpande bevakning, som
skall ske av förhållandena i Götaälvdalen
och vid behov föranleda snabba
åtgärder, har medfört att de huvudintressenter,
söm i samband med de
transporthindrande skreden vid Surte
och Göta åter aktualiserat en kanalförbindelse
mellan Vänersborg och Uddevalla,
har funnit sig nu kunna tillstyrka,
att Trollhätteleden bibehålies, om
den ges en trafikekonomiskt tillfredsställande
kapacitet.

Såsom ledamot i 1957 års Vänerkommitté
har jag velat framhålla detta.

Även om det kan vara välmotiverat
att ingående studera och penetrera tendenserna
i utvecklingen beträffande
kanaltonnagets storlek, djupgående och
bredd, innari man bygger nya slussar
eller vidtar andra mer genomgripande
förbättringsåtgärder, är dock den aktuella
situationen för sjöfarten vid lågvatten
i Vänern så allvarlig, att vissa
fördjupningsarbeten i farleden under
alla förhållanden snarast bör komma
till stånd.

Nålsögat är nu Karls grav. Vid lågvatten
måste fartygens djupgående reduceras
till 4 meter med besvärande
minskning av fartygslasterna som följd.
Detta är i hög grad otillfredsställande
och orationellt från alla synpunkter.
Registreringarna under den senaste 30-årsperioden visar för övrigt, att det vattenstånd,
som medger ett djupgående

på 4,6 meter och därmed ett tillfredsställande
utnyttjande av kanalfartygens
lastförmåga, underskrides under i genomsnitt
ca 20 procent av seglationstiden.
Det är här alltså inte fråga om
några obetydliga, sällan förekommande
perioder.

Redan 1959 erhölls vattendomstolens
tillstånd till fördjupning av den aktuella
sträckan Vänern—Brinkebergskulle.
Eftersom statens vattenfallsverk,
enligt vad verket meddelat så sent som
i mitten av föregående månad, redan
håller på med projektering av bl. a.
fördjupning av övre delen av Trollhätte
kanal synes det vara rimligt att
uttala den förhoppningen, att kommunikationsministern
-— sedan riksdagen
i dag fattat beslut i detta ärende —
omgående ger Vattenfall i uppdrag att
snarast, om möjligt redan i vinter, utföra
detta fördjupningsarbete, som inte
har sådan omfattning att ekonomiska
hinder synes kunna föreligga.

Trollhätte kanal har varit en avgörande
faktor vid industrins lokalisering
till Vänerområdet, där befintlig industri
väsentligen baserar sig på förutsättningen
av trygga förbindelser med
Västerhavet. Den fortgående koncentrationen
av skogsindustrin till Vänerbäckenet
och utbyggnaden av denna industri
ökar den relativa betydelsen av kanaltrafiken.
Med hänsyn till transportpolitikens
ökande betydelse för den
aktiva lokaliseringspolitiken finns det
starka skäl att ytterligare understryka,
hur angeläget det är —- inte minst från
värmländsk synpunkt — att både snabba
och framtida fortlöpande åtgärder
vidtas för att säkra och trafikekonomiskt
förbättra Trollhätteleden.

Trollhätte kanal har, som jag angav,
varit av avgörande betydelse för den
redan etablerade industrin, och mycket
talar för att en ytterligare förbättrad
transportsituation skulle kunna öka
Vänerbäckenets attraktivitet, medverka
till att lätta det hårda trycket på Västkusten
och så att säga förlänga denna

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Vänerns

med Vänerkusten samt stimulera den
vidare utvecklingen i området. Frågan
om förbättrade kanalförbindelser är
därför en lokaliseringspolitisk fråga
av central betydelse för Vänerlänen och
inte minst för skogslänet Värmland, där
sysselsättningsförhållandena och befolkningsutvecklingen
gör det angeläget
med förstärkta lokaliseringspolitiska
insatser.

Med dessa korta randanmärkningar,
herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Mossberg och Andersson i Storfors
(båda s).

Herr KARLSSON i Olofström (s) :

Herr talman! Vi hade i förra veckan
en mycket lång debatt om statens järnvägars
taxor och trafikproblem. I dag
behandlar vi en trafikfråga av helt annat
slag.

Det är ingalunda min avsikt att polemisera
mot de föregående talarna, och
vad de efterföljande kommer att säga
vet jag ju inte. Men riksdagen står inte
i dag inför uppgiften att göra något
slutgiltigt ståndpunktstagande angående
kanaltrafiken, utan vi har inom utskottet
varit ense om att det erfordras
ytterligare översyn och ytterligare
överväganden. Vår syn på problemen
framgår av den redovisning vi lämnar i
anledning av proposition nr 122.

Motionärerna å sin sida vill bl. a. att
kapaciteten hos Göta kanal skall ökas.
Men det finns anledning att tänka över
problemen mer än en gång, så att man
inte råkar ut för malören att göra felinvesteringar.
Det har ju skett en revolution
på det trafiktekniska området
sedan Göta kanal byggdes. Med hänsyn
till den utveckling som har ägt rum
kan ifrågasättas om Sverige, till skillnad
från andra länder, både i Europa
och världen i övrigt, har naturliga förutsättningar
för en kanaltrafik. Jag hyser
ingen bestämd uppfattning härom.

och Vätterns förbindelse med västerhavet

De ärade motionärerna behöver därför
icke gendriva mig på den punkten.

Enskilda företag och industrier väljer
själva sina transportmedel. Vi har
järnvägar, lastbilar och flyg. Tidsfaktorn
har därvidlag utan tvivel en avgörande
betydelse. Folk vill ha snabba
transporter, men när det gäller sådana
transporter kan kanaltrafiken inte konkurrera.

Här har med all rätt erinrats om att
det sker oerhört många trafikolyckor
på vägarna. Hur dessa trafikolyckor
skall bemästras är inte så lätt att säga.
Jag tror emellertid inte att man
avlastar trycket när det gäller en utbyggnad
av vårt vägväsende genom att
till äventyrs en vacker dag besluta om
en utbyggnad av Göta kanal. Kraven på
bättre vägar kommer säkerligen att vara
desamma, om kanaltrafiken byggs ut
eller inte.

Nu tror jag inte att man för denna
översyn, som vi har rekommenderat
Kungl. Maj:t att göra, skall behöva anlita
utländsk expertis, såsom det har
sagts i en motion. Så invecklade kan
ändå inte dessa frågor vara att man
inte kan klara dem med den svenska
expertis som finns. Vi skall väl heller
inte göra den insinuationen att våra
olika verk, som sysslar med dessa problem,
skulle handla partiskt, utan vi
får räkna med att de skall ha en objektiv
syn på frågorna.

Jag har ingen anledning, herr talman,
att fortsätta att argumentera, eftersom
vi är eniga inom utskottet. Efter vad
jag hört har en del av motionärerna yrkat
bifall till utskottsutlåtandet. Riksdagen
tar ju inte heller i dag slutlig
ståndpunkt i ärendet, utan det kommer
tillbaka.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Frågan om en förbättring
av Göta kanals kapacitet har varit
föremål för utredningar, nu senast av

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

den 1961 tillsatta kanaltrafikutredningen.
Dess förslag, som ligger till grund
för proposition nr 122 och statsutskottets
utlåtande nr 178, vilket vi nu behandlar,
går ut på en utbygnad av
slussarna i Trollhätte kanal och vissa
andra åtgärder, som skulle medföra att
denna del av kanalen skulle kunna trafikeras
med något större båtar än nu.

Vad gäller västgötadelen anser kanaltrafikutredningens
majoritet att en utbyggnad
inte blir vare sig företagsekonomiskt
eller samhällsekonomiskt lönsam,
varför er. sådan avstyrks. Kanalens
framtida roll i frilufts- och rekreationshänseende
bör emellertid av staten
bedömas i ett större sammanhang
inom ramen för det totala stödet till
sådana ändamål.

Av utredningsmajoritetens skrivning
får man det intrycket att kanalens västgötadel
rent av bör läggas ned. Det är
horribelt. Att lägga ned Göta kanal vore
ett dråpslag inte bara mot friluftsintressena
utan också mot kulturmiljövården.

Västgötadelen av Göta kanal är i sådant
skick att därest inga åtgärder för
att förbättra dess kapacitet genom fördjupning
och breddning vidtages inom
en inte alltför avlägsen framtid kommer
kanalen att helt förlora sin betydelse.
Den kraftiga vegetation som förekommer
i form av buskar och vass
medför att kanalen på vissa ställen
håller på att växa igen. Att enbart genom
turisttrafik med småbåtar upprätthålla
en lönsam kanaldrift, som ger
täckning för personal- och driftkostnader,
låter sig icke göra. För att säkerställa
denna kanaldels framtid måste
man alltså företa en modernisering
och utbyggnad.

Det förslag som på denna punkt förts
fram av en ledamot av utredningen förefaller
att vara realistiskt. Det innebor
att kanalen byggs ut så att den kan
trafikeras med paragrafbåtar på 1000
ton. Kostnaderna skulle belöpa sig till
cirka 50 miljoner kronor, och det bör

finnas goda utsikter till att investeringen
kan bli lönsam. Det kan vara av intresse
att konstatera att utredningen
har räknat med en avskrivningstid på
25 år för Göta kanals västgötadel men
med eu 40-årig avskrivningstid för
Trollhättekanal. Vidare har utredningen
räknat med hamninvesteringar i Vättern
för 15—20 miljoner kronor. Från
det håll där jag har inhämtat upplysningar
har framhållits att det bör räcka
med 5 miljoner kronor för de hamnar
som kan komma i fråga för paragrafbåtar
på cirka 1 000 ton.

Utredningen har baserat lönsamhetsberäkningarna
på en jämförelse mellan
kostnaderna för sjötransport och lastbilstransport.
Enligt de experter, vilkas
uppfattning jag har inhämtat, har lastbilskostnaderna
därvid beräknats cirka
20 procent för lågt och fartygskostnaderna
cirka 10 procent för högt. Det
förefaller som om utredarna inte har
tagit hänsyn till det moderna ekonomiska
tonnage som i dag byggs och
som förbilligar sjötransporterna. För
10—15 år sedan hade de gamla ångbåtarna,
som trafikerade Göta kanal och
tog 240 tons last, cirka 12 mans besättning.
I dag har de moderna paragrafmotorfartygen
på 1 250 ton en besättning
på 7 man.

Vid en lönsamhetsbedömning bör
hänsyn tas till förändringarna i näringslivets
utveckling och inriktning
samt till den lokalisering som kommer
att skapas om Göta kanals västgötadel
moderniseras. Vidare bör hänsyn tagas
till den betydelse som kanalen kan fylla
genom en minskning av trafiken på
vägarna. Det har visat sig av erfarenheter
från utlandet att den billigaste
transporten är den som sker på vattnet.
Sjöfarten erbjuder otvivelaktigt det
billigaste transportmedlet.

Det är sannerligen inte att vrida klockan
tillbaka om man moderniserar och
bygger ut en föråldrad kanalled till en
ny modernt avpassad sådan för ekonomiska
fartygstyper.

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

Herr talman! Det är riktigt som statsutskottet
framhåller i sitt utlåtande nr
178 att ytterligare material framkommit
och att vissa av utredningens bedömningar
ur skilda synpunkter ansetts
kunna ifrågasättas, varför utskottet
anser att en ytterligare prövning av
härmed sammanhängande frågor bör
komma till stånd. Man har inte tagit
hänsyn till vad följden skulle bli vid
en total nedläggning av kanalen. Är det
möjligt att enbart driva kanaltrafiken
med turist- och nöjesbåtar? Denna fråga
har inte blivit föremål för några
överväganden. Skulle en utbyggnad av
kanalen medföra en ökning av transporterna,
och vad skulle detta i så
fall innebära i form av besparingar på
vägområdet?

Det finns många oklara bedömningar
som gör det i högsta grad angeläget att
en ytterligare prövning kommer till
stånd innan man slutgiltigt tar ställning
till frågan om eu utbyggnad av Göta
kanals västgötadel.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till statsutskottets hemställan i utlåtande
nr 178.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Med min mantalsskrivningsort
överraskar det väl inte att jag
tar till orda i denna fråga.

Jag vill gärna uttrycka min stora tillfredsställelse
med både propositionen
och utskottsutlåtandet. Nu gäller det
emellertid att fullfölja principen i propostionen.
I första hand bör man inrikta
sig på att åstadkomma en 5 meter
djup led. Det betyder att man på vissa
punkter behöver fördjupa Trollhätte kanal
och även vidta andra åtgärder. Häri
ingår fördjupningen av Karls grav, arbeten
vid Stallbacka, där det är nödvändigt
att samordna arbetet med byggandet
av en högbro med kanalarbetena,
utvidgning av den s. k. Bergkanalen
och vissa arbeten vid Göta samt
mellan Bohus och Göteborg.

Det allra viktigaste är att få till stånd

fördjupningen av Karls grav, och i likhet
med herr Eskel vill jag gärna utnyttja
tillfället att vädja till kommunikationsministern
att snabbt vidta åtgärder
på denna punkt. De tekniska förutsättningarna
föreligger för arbetena.
Det är i varje fall möjligt att starta dem
vintern 1970—1971. Nu gäller det att
åstadkomma de ekonomiska förutsättningarna,
och det bör inte vara oöverkomligt.
Det rör sig här om en kostnad
på 6 å 7 miljoner kronor, och behovet
av insatser är väl dokumenterat.

I likhet med herr Eskel vill jag peka
på de svårigheter som uppstår vid lågvattenstånd.
Jag vill gärna fästa uppmärksamheten
på en situation som är
jämförbar med den nuvarande. Den inträffade
åren 1956—1957. På grund av
det låga vattenståndet uppstod då en
fördyring med över 1 miljon kronor.
För närvarande har trafikintensiteten
ökat med 50 procent, och vi har fått 70
procent större fartyg. Det betyder att
den nuvarande situationen leder till betydande
fördyringar. Om vi skall kunna
undvika detta i fortsättningen, är det
helt enkelt nödvändigt att vidta åtgärder
för att fördjupa Karls grav. För
vissa industrier är det ofrånkomligt att
detta sker snabbt. En industri, som har
en lovande utveckling, kan annars få
stora svårigheter. Denna industri bygger
isbrytare med ett sådant djupgående
att kanalen måste fördjupas för att
isbrytarna skall kunna föras ut från
Vänern. Och alla isbrytare, herr talman,
kan ju inte utnyttjas på Vänern.

I denna diskussion för man ibland
in tanken på att vi i stället för en kanal
borde bygga en pipeline. Nästa år kan
det förväntas en utredning om den saken,
och dessförinnan bör vi vara försiktiga
i våra uttalanden. Men hittills
har det visat sig att det inte är möjligt
att till rimliga kostnader anlägga en
pipeline som betjänar endast Vänerområdet.
Till 70 procent utgörs nämligen
oljetransporterna av tjocka oljor och
liknande produkter. För att kunna ut -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

nyttja en pipeline för sådana transporter
krävs det en uppvärmning, som
drar mycket höga kostnader. De överväganden
som hittills gjorts visar att
det är långt billigare att transportera
petroleum med de båtar som för närvarande
går igenom kanalen.

När herr Jonasson yrkade bifall till
propositionen blev jag uppriktigt glad,
och nu hoppas jag att även herr Dockered
skall göra det. Det finns nämligen
en viss risk för att de som i det allra
bästa syfte pekar på en rad alternativ
skapar en situation som kännetecknas
av att ingenting blir gjort. Man radar
upp alternativ efter alternativ, och de
relativt enkla och billiga sakerna —
t. ex. att åstadkomma en fördjupning
till en feminetersled — blir ställda på
framtiden.

Det kan leda till nya utredningar.''
Därför är det farligt att lansera det ena
alternativet efter det andra, även om
dessa är tekniskt intressnta och lockande.
Här gäller det också att få någonting
utfört inom en snar framtid.

Att jag säger detta beror inte bara på
det ortsintresse jag självfallet har på
denna punkt utan även på att jag betraktar
kanalerna som viktiga inslag i
en trafikpolitik, där man försöker
pressa ned kostnaderna och där man
samordnar äldre transportmedel med
moderna.

Herr talman! Inte heller jag har något
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Antby
(fp) och fröken Anderson (s).

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! När man ser ut över
den glest besatta kammaren i dag tycker
man sig kunna dra vissa paralleller
med trafiken på Göta kanals västgötaoch
östgötadel; den är inte särskilt omfattande.
För kammarens del förestår
en modernisering beträffande arbetssättet
och kanske även beträffande besättningen.
Det är bara att hoppas att mo -

derniseringen av kanalerna inte heller
skall dröja alltför länge.

I dessa sammanhang kan man verkligen
fråga sig om Sverige är ett u-land
eller elt progressivt samhälle. Det verkar
som om Sverige vore ett u-land i
varje fall vad beträffar de inre vattenvägarna.
Ända sedan 1916 — bara några
år före firandet av 100-årsjubileet av
tillkomsten av kanalen mellan Vättern
och Vänern — har man hållit på att
utreda om Göta kanal skulle byggas ut
och förbättras för att bättre fylla behovet
som modernt kommunikationsmedel
åt näringslivet i berörda bygder. Ända
tills nu, drygt sextio år senare, har
ingenting hänt. Vid 100-årsjubileet yttrade
dåvarande konungen, Gustaf V, att
det nu när kanalen var hundra år gammal
var dags att modernisera den. Vad
som då föll honom i tankarna var väl
att den år 1916 tillsatta utredningen
skulle leda till resultat.

På kontinenten är ett dussintal stora
kanalprojekt på gång, mer eller mindre
långt avancerade. I kanalprojektet
Rhen—Mosel—Rhöne som är ett gemensamt
företag för Frankrike, Luxemburg
och Västtyskland finns det, för att ge
ett exempel på byggnationernas storleksordning,
en sluss i världsrekordklass
med en bassäng på 200 meter och
en nivåskillnad på inte mindre än 26
meter i en enda sluss. Niirnberg, som
ligger inne i tyska inlandet, har blivit
en hamnstad tack vare en kanalförbindelse
400 meter över havet i systemet
Rhen—Main—Donau, som alltså
kommer att knyta samman Nordsjön
med Svarta havet.

Till detta kommer enligt kännare på
området att den verkliga trafikvolymen
på kanalerna i fråga vida har överträffat
kalkylerna, trots att dessa varit relativt
optimistiskt hållna och inte, som
i den utredning vilken föregått den
proposition som ligger till grund för
dagens statsutskottsutlåtande nr 178,
beräknade från lägsta möjliga nivå.
Nämnda utredning förefaller ytterst

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

summarisk vad gäller Göta kanals västgötadel
och har fått mycket hård kritik
från sakkunniga remissinstanser, varför
det synes välmotiverat med en översyn
och komplettering av utredningen
speciellt i denna del.

I motionsparet 1:1065 och 11:1228
hemställes att en beredning tillsättes för
skyndsam överarbetning av kanaltrafikutredningen
med särskilt beaktande av
det material som framlagts i Vätterdelegationens
senaste utredningar. I motionsparet
1:1071 och II: 1239 hemställes
att frågan om utbyggnad av Göta kanals
västgötadel skall bli föremål för
ytterligare prövning särskilt i vad avser
frågan om vilka ytterligare kostnader
en sådan utbyggnad skulle kräva jämfört
med de som endast turistled medför.
Jag är själv medmotionär i den första
motionen, II: 1228, och jag kan helt instämma
i syftet i den andra motionen,
II: 1239.

Utskottet synes ha tagit fasta på dessa
krav och synpunkter och finner det angeläget
att en ytterligare prövning kommer
till stånd av de frågor som sammanhänger
med trafikutvecklingen i
stort, fördelningen på skilda transportmedel
och det fortsatta drivandet av kanalen
som turistled.

Min förhoppning är att det inte skall
stanna vid den positiva skrivning som
det enhälliga utskottsutlåtandet innehåller,
utan att kommunikationsdepartementet
verkligen beaktar den begäran
om skyndsam överarbetning som framförts
i hemställan i motion II: 1228. Jag
upprepar, herr talman, att denna begäran
gäller en skyndsam överarbetning
av materialet.

I en motion i denna fråga från den
24 januari i fjol, som hade till främsta
syfte att få fram kompletterande material
till utredningen före avlämnandet
av Kungl. Maj :ts proposition, framhålles
att det är nödvändigt att innan Göta
kanals framtida öde avgöres snabbt
komplettera utredningen, och då främst
i följande avseenden: beträffande de

sannolika godsmängderna, priskonkurrensen
på trafikkostnadsområdet, avskrivningstiden,
trafikvinstberäkningen,
turisttrafiken, beredskapssynpunkterna,
trafiksäkerhet och vägbelastning
samt internationell transp ortsamverkan.

Jag skall, herr talman, inte ta upp tiden
med att redogöra för bakgrunden
till de olika punkterna — tidigare talare
i dagens debatt har framfört vissa
fakta i det avseendet — utan jag hänvisar
dels till nämnda motion, dels till
de utredningar som har gjorts i frågan
på inititativ av Föreningen för inre vattenvägar
och Vätterdelegationen samt
till Vätterdelegationens framställning
till kommunikationsministern av den 12
mars i år, som undertecknats av berörda
läns fyra landshövdingar samt
reservanten i utredningen.

Tillåt mig så, herr talman, att citera
den franske kommunikationsministern,
som vid den stora Europamässan i
Strasbourg den 4 september i år yttrade:
»Jag vill särskilt understryka för
er betydelsen av hamnar och inre vattenvägar
för morgondagens ekonomi,
eftersom det är ett krav som ofta blivit
för litet beaktat, inte allenast av den
allmänna opinionen, utan även i administrativa
och politiska kretsar. Ett modernt
land bör ha ett komplett nät av
både landsvägar och vattenvägar, som
förenas i moderna hamnar.»

Så en liten glimt om kanalen som turistattraktion
och dess PR-värde för
Sverige utomlands! Det gäller inte någon
enastående händelse. Det berättas
om ett amerikanskt par som kom med
flyg till Göteborg, företog den två och
ett halvt dygn långa avstressande resan
med kanalbåt till Stockholm för att direkt
därifrån ta flyget hem igen. Det var
alltså bara Göta kanal de ville uppleva
i Sverige den gången. Göta kanal är ett
Sveriges ansikte utåt och inte helt utan
betydelse.

Jag kan inom parentes nämna att i år
har 2 100 turistbåtar passerat kanalen,

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

ordinarie passagerarfartyg oräknade.
Om jag minns rätt passerade mellan
900 och 1 000 turistbåtar under en enda
sommarmånad.

Låt mig så ge en dagsaktuell situationsbild
från västgötadelen av Göta kanal.
Jag citerar Dagens Nyheter den 9
december 1969: »Situationen komplicerades
på måndagen för den isbrytande
bogserbåten Sigge av Göteborg och dess
dyrbara pråmsläp, en ångpanna på 90
ton. Sigge har stångats med ismassorna
så att propellerhuset förstörts och vill
det sig riktigt illa kan ångpannan bli
fast över vintern i slussarna. Det är
många år sedan något fartyg fastnade
på Göta kanal. Nu ligger både Sigge
och bogserbåtens dyrbara pråmsläp, en
ångpanna som väger 90 ton, fast i en
av slussarna vid Lyrestad, där E 3 korsar
Göta kanal.---Ångpannan på

Sigges pråm kommer från Motala och
skall monteras i ett fartyg i Uddevalla.»
Inom parentes sagt är det fråga om en
av de största tankers som byggts i Sverige
på Uddevallavarvet, nämligen på
230 000 ton.

Den 10 december, alltså i går, kunde
Mariestads-Tidningen meddela att bogserbåten
Sven hjälpt loss Sigge och släpet,
så att ångpannepråmen med sin 100
ton tunga och dyrbara last — den vägde
faktiskt mer än 90 ton — nått Vänern
med friare vatten. Men reflexionen ger
sig själv, herr talman. Hur fraktar man
grejor på 100 ton eller däromkring, som
dessutom tar stort utrymme, om man
inte — som i detta fall -— har en inre
vattenväg att tillgå?

Herr talman! .Tåg vill citera ett klassiskt
och bevingat ord »Att segla är
nödvändigt» — även för de inre delarna
av Göta- och Svealand. Det är för
att understryka nödvändigheten av
skyndsammma åtgärder att förbättra
denna regions seglationsmöjligheter
med ty åtföljande utvecklingsmöjligheter
för befintligt näringsliv och gynnsammare
situation för nylokaliseringar

som jag velat göra detta inlägg i dagens
debatt om Göta kanals västgötaled.

Tillåt mig till sist, herr talman, när
kanalen nu är 147 år att återge vad
framlidne konung Gustaf V sade i sitt
tal vid 100-årsjubiléet av Göta kanals
västgötaled.: »Nu är det dags att modernisera
Göta kanal.»

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Jag vill genast säga att
jag inte har något annat yrkande än det
som herr Johansson i Trollhättan
framställde. Jag vill också understryka
vad han sade om att det är viktigt att
så snabbt som möjligt genomföra de
nödvändiga förbättringarna av Trollhätte
kanal. Dessa förbättringar kan
dock inte på lång sikt ge oss det vi
önskar av de inre vattenvägarna, och
jag har därför i anslutning till propositionen
avlämnat en motion som innehåller
vad jag skulle vilja kalla en mer
visionär idé.

Man har ju tidigare räknat med en
kanal mellan Uddevalla och Vänersborg
och kanske bundit sig vid den planen.
De sakkunniga som jag talat med anser
att detta inte är den bästa lösningen.
Om man i stället för att dra fram en
ny kanal mellan Trollhättan och Vänersborg
lägger kanalen på det dalsländska
slättlandet och låter den mynna
ut i Västerhavet vid Saltkällan, blir
detta en mycket bättre förbindelse. Då
kan man också utnyttja det djup som
Vänern har utanför Dalsland.

Herr Jonasson har redan nämnt att
det finns en ny sprängteknik på det här
området. Denna är väl det enda som
på senare tid har förbilligat kostnaderna
för kanalarbetena. Genom att
spränga en kanal i berg, kommer man
ifrån de olägenheter som nu råder i
Göta älv. Nedanför Lilla Edet är erosionsrisken
mycket stor redan med
den fart som fartygen nu har och den
blir ännu större om leden fördjupas
och fartygens fart ökas. Det kan hli

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Nr 42

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

ett nytt Surteras eller ett nytt ras liknande
det som uppstod vid Göta.

Nu tror man sig kanske genom de
nya metoderna kunna bygga en kanal
billigare tack vare att man får ut en biprodukt
i form av krossat berg i grusform.
Metoden har redan prövats vid
utsprängning av Lindökanalen utanför
Norrköping. En bergmästare Eklund i
Falun, som har konstruerat Muskötunneln,
har där också fått fram grus som
en biprodukt vid sprängningen.

Vi vill ju gärna bevara våra västsvenska
grusåsar. Skulle man genom att
bygga denna kanal få möjlighet att under
en längre tid kunna bevara våra
västsvenska grusåsar tror jag att det
vore en tillgång.

Jag förstår statsutskottet, när utskottet
avstyrker min motion. Jag har varit
så pass länge i riksdagen, att jag vet
att det inte är möjligt att få några visionära
förslag genomförda med en
gång, men jag har tagit till orda, herr
talman, för att understryka hur viktigt
det är att denna sak blir prövad.

Utskottets talesman framhöll att det
kanske inte är möjligt att bygga ut de
inre vattenvägarna i Sverige på samma
sätt som i utlandet, och jag måste
hålla med honom om att frågan ännu
inte är tillräckligt utredd. Vi önskar
emellertid att den skall bli det. Måhända
är vi litet hemmablinda, och jag ber
utskottet om ursäkt, om jag med min
motion irriterat någon genom att begära
att vi skall anlita utländsk expertis.
Men i annat fall kunde vi väl åtminstone
fara utomlands och se hur
Amerika och Mellaneuropa byggt ut
sina vattenvägar, vilka är den billigaste
trafikmöjligheten.

Herr Karlsson i Olofström sade sig
tro att det skulle bli lika trångt på vägarna
i alla fall; men menar verkligen
någon att det skulle finnas lika stort
utrymme på Mellaneuropas vägar, om
man stängde kanalerna och i stället lät
transportera kanalgodset på vägarna?
Det är på samma sätt i Sverige. Om vi

bygger ut de inre vattenvägarna skulle
det tunga godset försvinna från landsvägarna
och på så sätt medverka till
en minskning av trängseln och slitaget
där. Jag hoppas att det i de framtida
trafikpolitiska debatterna även kommer
att tas hänsyn till de inre vattenvägarnas
betydelse.

Jag har med detta velat understryka
vad som också framhållits av tidigare
talare, nämligen att en utbyggnad av
kanalerna är av så stor betydelse för
näringslivet att man för dess skull och
för att undvika trafikträngsel på vägarna
och rädda våra grusåsar enligt
min mening bör pröva den idé jag framfört
i min motion med anledning av
propositionen. Men för dagen har jag
inget annat yrkande än bifall till utskottets
förslag.

Det har sagts tidigare här att man
ämnar återkomma med de olika förslagen.
Då skall även jag återkomma med
det här förslaget, och jag kanske också
kan aktualisera det i något annat sammanhang.

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! Man behöver inte som
herr Johansson bo i Trollhättan för att
vara rädd om västgötavatten och vattenvägar
i Västergötland. Strömmen av talare
börjar sina. Trots att utskottets
officielle talesman försökte lägga sordin
på varje som helst optimism i fråga om
annan utgång i det här ärendet än bifall
till propositionen vill jag fröjda
kammaren med att tala om att jag i alla
fall behåller en optimistisk syn. Detta
bl. a. på grund av det faktum, att den
utredning, som utskottets utlåtande bygger
på, av sakkunskapen anses redan
vara i behov av översyn till följd av den
snabba utvecklingen inom transportoch
kommunikationsväsendet.

Vidare vet vi, att den mycket pessimistiska
bedömningen att Göta kanals
västgötadel skulle vara av betydelse enbart
i frilufts- och rekreationssammanhang
bör vara mogen för omprövning.

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 fm.

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

Naturligtvis kommer just detta rekreations-
och friluftssammanhang att få
ökad betydelse efter hand som allmänhetens
behov av rekreationsmöjligheter
ökar, men framför allt är det hoppfullt
att diskussionen i dagens ekonomiska
debatt om hur lönsamhets- och kostnadsberäkningar
läggs upp pekar på att
man alltför ofta har anlagt en för snäv
ram, att problemet inte har blivit insatt
i det vidare samhällsekonomiska sammanhanget.

Här har, som också av föregående talare
nämnts, förbilligade metoder introducerats
på det tekniska området, något
som också kan föranleda ändringar i
det ståndpunktstagande som gjorts i
propositionen.

Vi hoppas nu på en saklig granskning
av nytillkomna fakta, och i förhoppning
att Kungl. Maj:t beaktar de av statsutskottet
framförda önskemålen om ytterligare
komplettering av förslaget om
Göta kanals framtid ber också jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
utlåtandet nr 178.

Herr ELIASSON i Moholm (m):

Herr talman! Vi befinner oss i en
ganska märklig situation. Framför oss
har vi ett utskottsutlåtande som inte
bara präglas av att det är enhälligt utan
också därav att önskemålen i de motioner
som där behandlas till stor del har
blivit tillgodosedda. Trots detta har elva
talare varit uppe i talarstolen. Jag uppfattar
det som ett bevis för det stora
intresset för denna fråga.

Herr talman! Det mesta är sagt i frågan.
Jag kan i stort sett instämma i den
kritik som riktats mot de gjorda utredningarna
— det har talats om bristfälligheter,
att inte alla samhällsekonomiska
aspekter tagits med etc. Jag tror
att jag därvidlag kan instämma med alla
föregående talare.

När man ser efter vilka mantalsskrivningsorter
talarna i det här ärendet har,
kan man kanske få uppfattningen att
det skulle vara ett rent lokalt problem,
att det skulle röra sig om enbart lokala

intressen för oss som bygger och bor
omkring de här kanalerna. Så är emellertid
inte förhållandet. Låt mig bara
erinra om att västgötadelen av Göta kanal
är en del av Sveriges blåa band,
kanske en av de turistattraktioner som
är internationellt mest kända. Men det
torde också vara ett riksintresse att på
bästa sätt kunna bygga ut näringslivet,
och jag tror att kanaltrafiken i det hänseendet
har framtiden för sig. Även jag
är därför tacksam för utskottets positiva
skrivning och förväntar att ärendet så
småningom kommer tillbaka till riksdagen
för förnyad prövning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:1072 och 11:1238; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

§20

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 65, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i förordningen
(1923:116) angående skatt för hundar
jämte motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

Torsdagen den 11 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Beredskapslagring av olja

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande beredskapslagring
av olja, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! I proposition nr 136
föreslås en ändring av reglerna för den
fortsatta oljelagringen, som synes vara
väl befogad. Men för den som av olika
orsaker följt denna fråga framstår det
som något underligt att staten — som
vid beslut om oljelagring för värmeändamål,
för användning i industrin och
vid elproduktion har biträtt med en
viss del av lagringskostnaderna — när
man nu slutligen också tar upp frågan
om de kommunala gasverken inte finner
anledning att stödja den typen av
lagring. Det förefaller något underligt
att staten på det sättet prioriterar den
ena energiformen till förmån för den
andra, eftersom vi brukar förutsätta
likhet inför lagen.

Nu menar departementschefen att den
del som avses för stadsgasframställning
är en ringa del och att stadsgasverken
får så lång tid på sig att de bör kunna
anpassa sig prismässigt till de ökade
kostnaderna. Detta låter mycket enkelt,
men det är det inte.

Jag skall inte nu gå in på frågan om
gasverkens berättigande i vår energi -

försörjning. Det skulle vara mycket att
säga i det stycket. Jag vill endast ha
sagt att om man av konkurrensskäl
tvingas till en snabbare övergång till
elsidan innebär detta för de gasverksdrivande
städerna en mycket betydande
kapitalförstöring.

Denna övergång är även från andra
synpunkter i dag än mindre önskvärd,
när vi samtidigt har en långt utöver
alla prognoser ökad elkraftförbrukning.
Vår förmåga att tillfredsställa efterfrågan
ligger för närvarande på gränsen
av landets resurser.

Prissättningen på gas för hushållsändamål
är inte en så fri angelägenhet
som propositionen tycks förutsätta. Vi
har i alla avseenden att ta hänsyn till
priset på elkraften när det gäller gasverkens
förhållande till konsumenterna.
Även i fråga om den gas som i allt
större utsträckning används för industriellt
ändamål har man att ta hänsyn
till andra, i lagringshänseende gynnade
energislags prissättning. Statens bristande
hänsyn till dessa faktorer kommer
otvivelaktigt att förorsaka de gasverksdrivande
städerna förluster och kostnader
genom onödiga investeringar, vilka
inte hade behövts om alla energislag
behandlats lika av staten.

Herr talman! Jag är klart medveten
om att ett yrkande av något slag för att
ändra på beslutet i detta skede av behandlingen
inte är meningsfyllt, varför
jag avstår från att ställa något yrkande.
Men jag ber ändå vederbörande departement
att tänka på att kravet på likhet
inför lagen är värt att uppmärksammas
även om det gäller kommunerna.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

§ 2

Beredskapslagring av olja

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 66, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag rörande
beredskapslagring av olja, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner.

T propositionen nr 136 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 19 september 1969 föreslagit
riksdagen, såvitt nu var i fråga, att
antaga vid propositionen fogade förslag
till lag om ändring i förordningen
(1957: 344) om oljeavgift m. m. och lag
om ändring i förordningen (1958:575)
om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
in. m.

Med anledning av propositionen hade
till bevillningsutskottet hänvisats följande
motioner:

1) de likalydande motionerna I: 109 b
av herr Åkerlund m. fl. och II: 1262 av
herr Enarsson, vari hemställts om riksdagsuttalande
av innebörd, att fiskefartyg
i utrikes trafik skulle vara befriat
från avgiftsskyldighet beträffande oljelagring; 2)

motionen II: 1263 av herr Åberg,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begärde sådan ändring
i förslaget till lag om ändring av förordningen
(1957: 343) om oljelagring m. m.
att olja, som användes av fiskefartyg
vilket bedreve yrkesmässigt fiske på internationellt
vatten, befriades från avgiftsskyldighet
beträffande oljelagring
på samma sätt som den olja som förbrukades
av handelsfartyg i utrikes trafik
och att vederbörande utskott finge i
uppdrag att utarbeta erforderlig författningstext.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 136, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, anta de
vid propositionen fogade förslagen till

1) lag om ändring i förordningen
(1957: 344) om oljeavgift m. m.,

2) lag om ändring i förordningen
(1958: 575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
in. m.;

B) avslå

1) motionerna 1:1094 och II: 1262,

2) motionen II: 1263.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström (fp), Yngve Nilsson (m),
Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Johan
Olsson (ep), Magnusson i Borås (m),
Ahlmark (fp), Sundkvist (ep) och Josef
son i Arrie (ep), vilka ansett att utskottet
under punkten B bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 1094 och II: 1262 och med anledning
av motionen 11:1263 måtte uttala
att lagringsskyldighet och skyldighet att
erlägga oljeavgift icke skulle föreligga i
fråga om olja som förbrukades av fiskefartyg
i yrkesmässigt fiske på internationellt
vatten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Nästan alla fartyg som
kan räknas till handelsflottan i Sverige
är befriade från avgift vid beredskapslagring
av olja. Anledningen är naturligtvis
att de båtar, som det finns skäl
tro inte kommer att användas i krig,
inte heller i fredstid skall behöva betala
för en olja som de inte kommer att
nyttja.

Nu finns det många fiskebåtar i vårt
land som på den här punkten kan jämföras
med handelsflottan. Det är de fartygen
som nu används på internationellt
vatten men som i händelse av krig får
det svårt — bl. a. på grund av sin storlek
— att fiska på svenskt vatten. De
måste nu betala avgift för beredskapslagring
av en olja som de troligen inte
kommer att använda.

Georg Åberg har påtalat den här
orättvisan i motion II: 1263 i år, liksom
han gjorde förra året. Han begär att lagringsskyldighet
och skyldighet att erläg -

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

ga oljeavgift inte skall föreligga för de
fartyg söm bedriver yrkesmässigt fiske
på internationellt vatten. Han vill alltså
jämställa de båtarna med fartyg i s. k.
utrikestrafik.

Företrädarna för de tre oppositionspartierna
har i bevillningsutskottet anslutit
sig till herr Åbergs åsikt. Han kommer
själv att mer i detalj motivera den.
Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
är, som herr Ahlmark nyss
sade, inte ny. Vi hade den uppe också
förra året. Den gången kunde emellertid
utskottet diskutera frågan fullt objektivt,
därför att det då inte fanns
några fingervisningar som den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten till varje
pris måste rätta sig efter. Men proposition
nr 136 i år är en pekpinne.

Fiskets organisationer hade förra
året i förväg undersökt —- bl. a. på det
departementala planet — hur man skulle
kunna få bort denna orättvisa som
jämställde fiske från fartyg, vilka huvudsakligast
håller till hundratals sjömil
från de svenska kusterna, med vilken
verksamhet som helst på landbacken.
Frågan hade då en lång tid penetrerats
inom olika institutioner. Situationen
var sådan att det bedömdes lämpligt
att väcka motion i frågan. Då utskottet
den gången behandlade saken
kom man fram till en mycket objektiv
skrivning men hänvisade samtidigt —
med all rätt — till att frågan om nästa
lagringsperiod åren 1970—1976 var föremål
för utredning. När ärendet var
före i denna kammare, uttryckte jag
min belåtenhet över den välvilliga skrivning
utskottet då hade åstadkommit.
Inte kunde jag tänka mig att man från
bevillningsutskottets sida ett år senare
skulle svänga om och vilja vara med
om att permanenta en skriande orättvisa
för en tid av ytterligare sju år.
Detta är nämligen vad som sker, om
kammaren följer det underliga och i

Beredskapslagring av olja

vissa detaljer på felaktiga uppgifter baserade
utskottsbetänkandet.

Då fiskets organisationer tidigare
med olika instanser har diskuterat de
rent praktiska möjligheterna att få en
ändring till stånd, har det tydligt framgått
att det föreligger möjligheter att
ordna frågan. Om bara viljan hade funnits
i den beslutande församlingen, skulle
det vara möjligt att klara ut detta.
Det måste för var och en som något
tänker sig in i frågan te sig minst sagt
underligt att alla de stora fiskefartyg,
som kostat drygt en miljon kronor per
styck och med vilka man bedriver sitt
yrke uppe vid Shetlandsöarna, runt
Skottland eller på andra avlägsna fiskevatten,
hundratals sjömil från de svenska
kusterna, fortfarande skall jämställas
med något motorredskap på landbacken,
detta samtidigt med att andra
mycket små fartyg, bogserbåtar etc.,
som ytterst sällan om ens någonsin går
i utrikestrafik, skall betraktas som handelsfartyg
och alltså enligt bestämmelserna
vara fria från den avgift av ett
öre per liter olja som fiskarna åläggs
att betala. Tyvärr, jag är ledsen att säga
det, kan jag inte frigöra mig från känslan
att man, eftersom det här rör sig om
en relativt liten grupp, inte velat göra
sig besväret att skapa rättvisa för den.

Jag är övertygad om att man här
kommer att svara från den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten, att fiskarna
ju måste betala skatt därför att det —
och jag citerar utskottet — »måste förutsättas
att det för folkförsörjningen betydelsefulla
fisket kommer att pågå i
stor utsträckning även i krislägen, om
inte på internationellt vatten så i varje
fall på svenskt territorialvatten». Detta
uttalande röjer en häpnadsväckande och
överdriven optimism, som sannerligen
inte har någon förankring i de faktiska
möjligheterna.

Jag vill fråga: Vad är det för fiskslag
man tror sig kunna fiska på den
smala remsa utefter kusten som svenskt
fiskevatten är? Och hur skall man få

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Beredskapslagring av olja

plats med en flotta som nu har Nordostatlanten,
Nordsjön, Skagerack, Kattegatt
och Östersjön till sitt förfogande?
Jag var själv yrkesfiskare under hela
senaste världskriget, och jag vet vilka
svårigheter vi då hade att skrapa ihop
fångster, med de båtar och de redskap
som då användes. Sedan dess har ju det
svenska fisket genomgått en betydande
utveckling, vilket för övrigt också jordbruksministern
påpekat flera gånger,
bl. a. i propositionen nr 41 innevarande
år. Jag skulle vilja rekommendera utskottsmajoriteten
att ta kontakt med sin
socialdemokratiska kollega jordbruksministern
och av honom lära sig en del
om det svenska fisket och dess storlek,
dess betydelse och förutsättningar. Jag
gör denna rekommendation därför att
det tycks ha varit omöjligt för utskottsmajoriteten
att lyssna på de remissinstanser,
bl. a. Sveriges Fiskares riksförbund,
som klart och tydligt motiverat
det berättigade i framställningarna om
befrielse från oljelagringsskyldigheten
för fiskare.

En sådan kontakt med jordbruksdepartementet
och dess chef skulle säkerligen
ha skonat utskottet från att begå
den tokighet som avrundar utskottets betänkande
före slutklämmen: »Enligt vad
utskottet erfarit är det för övrigt endast
ett fåtål större fiskefartyg som uteslutande
ägnar sig åt fiske på internationellt
vatten och dessa kan under
krigsförhållanden antas komma att bli
tagna i anspråk för militära ändamål.»

Jag var faktiskt tvungen att läsa den
här meningen flera gånger därför att
jag inte kunde tro att majoriteten i ett
seriöst utskott kunde göra sig skyldig
till dylika fadäser. »Utskottet har erfarit»,
säger man. Var i all världen har
man erfarit att det endast är några få
större fiskefartyg som uteslutande arbetar
på internationellt vatten? Låt mig
få hänvisa till Kungl. Maj :ts proposition
nr 59 år 1968, där det finns en god
statistik över det svenska fisket fram
till år 1966. Då fanns i vårt land sam -

manlagt 2 337 fiskebåtar av olika slag.
Men om man bara räknar de större,
med motorstyrka från cirka 1 500 hästkrafter
ned till 90 ä 100 hästkrafter,
får man ett antal av drygt 900. Härav
kommer något över 650 enbart på Västkusten.
Dessa båtar är med ytterst få
undantag utrustade för trålfiske på internationellt
vatten. I princip är nämligen
fiske med trål förbjudet inom
svenskt territorialområde. Kungl. Maj:t
har medgivit en del undantag för fiske
efter bl. a. sill och skarpsill under vissa
tider, men annars är — som sagt —
denna flotta utrustad för fiske på internationellt
vatten. Vad avser Västkusten
är ju Nordsjön det vanligaste fångstfältet.

De båtar som fiskar utanför svenskt
vatten tar militären ändå hand om, viftar
utskottet slutligen bort argumenteringen
med. Jaså — men är det då rimligt
att dessa båtar år efter år skall belastas
med en orättvis avgift med motiveringen
att fisket skall fortsätta även
under avspärrningsförhållanden? Kan
det vara riktigt att kräva fiskarna på
avgifter därför att de gratis håller en
flotta i beredskap för försvarsmakten?
Någon konsekvens skall man väl ändå
ha rätt att fordra i resonemanget. Men
det kanske är svårt att vara konsekvent
då det gäller att försvara en orättvis
sak, i synnerhet som det tydligen gäller
att lyda husbondens röst.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad vid
bevillningsutskottets betänkande nr 66.

I detta anförande instämde herr
Mattsson (ep) samt herrar Westberg
i Ljusdal, Sellgren och Berndtsson
(samtliga fp).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Det är endast på en
punkt som reservationen skiljer sig från
utskottsmajoritetens betänkande, vilket
också har framgått av de anföranden
som tidigare hållits av dels motionären,

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

dels en av reservanterna. I reservationen
yrkas nämligen att det inte skall
erläggas oljelagringsavgift för fiskefartyg
som bedriver fiske på internationellt
vatten. Detta är orimligt, har det sagts,
eftersom så många fartyg bedriver fiske
både på internationellt vatten och i
hemmafarvatten.

Den första reflexion man gör är att
det måste bli förfärligt svårt att kontrollera
för vilka båtar oljeavgift inte
skulle behöva erläggas. Om någon båt
någon gång varit ute på internationellt
vatten kommer det tydligen att åberopas
som anledning att bli befriad från
oljeavgift. Att få någon kontroll tror jag
således är alldeles omöjligt.

Men detta är egentligen inte huvudskälet
för utskottsmajoriteten. Hur man
än resonerar kommmer hela fiskeflottan
i en krissituation — krigsutbrott eller
avspärrning — att kräva sin del av
den beredskapslagrade oljan. Jag kan
inte tänka mig att man då lägger upp
fiskeflottan och säger: »Vi skall inte göra
något nu.»

Jag upprepar vad som tidigare har citerats
från utskottets utlåtande, att de
större fiskefartygen under krigsförhållanden
kan antas komma att bli tagna
i anspråk för militära ändamål. Gentemot
detta säger man nu: Skall fiskarna
således hålla en reserv? Nej, det är
helt enkelt på det sättet att deras möjligheter
att få en inkomst då fartygen
används för militära ändamål också bör
beaktas. Enligt uppgift förekommer det
redan nu, alltså under fredstid, att de
stora båtarna mönstras in vid större
militära marina övningar. Det ter sig
tydligen både naturligt och attraktivt
att ställa båtarna till militärens disposition.

Ändamålet med beredskapslagringen
är att i krissituationer trygga tillgången
på olja som drivmedel. Vid tillfällen av
kris och avspärrning kommer fisket att
betyda mycket för folkhushållet. Detta
innebär ju också att fångsterna blir
eftertraktade och därmed lättsålda. Pri -

Beredskapslagring av olja

set kommer helt säkert att stå i relation
till den ökade efterfrågan.

I en krissituation kommer det således
att ställas starka krav på tilldelning av
olja för fisket. Ur folkhushållets synpunkt
kommer detta helt naturligt att
vara välmotiverat. För fisket som näringsgren
är det lika naturligt att möjligheter
till goda förtjänster även kommer
att animera till krav på tilldelning
av olja.

Jag kan därför bara med några ord
klargöra utskottsmajoritetens grund för
sitt ställningstagande och sammanfattningsvis
säga, att det då också bör kunna
godtagas att fisket i sin helhet bär
sin del av kostnaden för en nödvändig
beredskapslagring av olja. Jag tror inte
att det ligger någon orättvisa i detta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ÅBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner litet medlidande
med herr Engkvist för att han
har en besvärlig sak att försvara — det
kan man inte komma ifrån.

Han säger att det inte går att lösa
detta problem på ett vettigt sätt, därför
att man inte kan få en riktig kontroll
på vilka båtar som fiskar utanför
våra farvatten, d. v. s. på internationellt
vatten. Det är en sak som är hur lätt
som helst att ordna. Denna fråga har
vi nämligen diskuterat med de oljeleverantörer
som förser de större fiskebåtarna
med olja och vi har haft kontakt
med myndighetspersoner som både
tror och vet att det går att ordna. Det
beror bara på om viljan finns eller inte.
Många oljehandlare, som sysslar med
detta dagligdags, tycker att det är horribelt
som det nu är. Om t. ex. en stor
trålare på 100 fot eller mer skall fiska
vid Shetland, Island eller någon annanstans
långt borta och bunkrar vid sidan
om en liten båt — kanske en fraktskuta
som någon enstaka gång går över
till Danmark men inte längre — så måste
oljehandlaren ta ut ett öre mer per

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Beredskapslagring av olja

liter av fiskaren än av den andre. Alla
som sysslat med detta tycker det är horribelt
—- bara utskottet anser att det är
i sin ordning.

Här sades också att fiskarna säkerligen
kommer att kräva sin del av oljan.
Ja, jag har erfarenheter från det senaste
världskriget och vet hur lätt det är att
kräva någonting i en sådan situation.
Man får vara tacksam och glad och ta
emot det lilla man får för att kunna bedriva
sitt yrke.

Det sades även att fiskarna kommer
att erbjuda sin flotta till militären. Så
går det inte till. Militärmyndigheterna
har ett fullständigt register på fiskeflottan
och inkallar efter eget bestämmande
vilka båtar de vill.

Vidare nämndes fiskpriserna, men att
man via dessa skulle få kompensation
för en avgift som orättmätigt tas ut är
väl ändå alltför långsökt.

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åberg nämnde
möjligheterna till kontroll, men jag vidhåller
att det kommer att bli mycket
svårt att klara av en sådan. Såvitt jag
vet bunkrar nämligen ofta även de båtar
som går på internationellt vatten
företrädesvis i svensk hamn, genom egna
intresseföreningar eller dylikt. Jag
tror inte att man kommer någon vart
den vägen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Herr Engkvist talade om
kristid i detta sammanhang, men under
fredstid skulle man alltså göra det
besvärligt för en arbetsgrupp, som betyder
så oändligt mycket för hela vårt
land och som har det så besvärligt i
dagens situation. Där skulle man alltså
söka skipa någon form av millimeterrättvisa.
Jag kan inte inse att det är ett
riktigt tillvägagångssätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag fasthåller vid att det
inte är någon svår sak att förse fiskarna
med olja och att hålla reda på vilka som
fiskar på internationellt vatten. Det kan
vara riktigt att denna fournering ofta
sker genom t. ex. egna intresseföreningar;
men detta förhållande gör det ännu
mer säkert att det kan ordnas på ett
bra sätt.

Jag har, som jag sade, en känsla av
att det är svårt för herr Engkvist att
tala i denna sak. När jag gick upp i talarstolen
rann mig i minnet en strof
som jag i min tidigaste ungdom läste
i Eddan:

»Ovis man,

kommen i samkväm,

gör bäst i att tiga;

ingen vet,

att intet han vet,

blott han ej talar för mycket.»

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag är litet besviken på
herr Engkvist; jag trodde att han skulle
förklara den här sista meningen i utskottsutlåtandet,
där det alltså står på
det sätt som herr Åberg citerade:

»Enligt vad utskottet erfarit är det
för övrigt endast ett fåtal större fiskefartyg
som uteslutande ägnar sig åt fiske
på internationellt vatten och dessa
kan under krigsförhållanden antas komma
att bli tagna i anspråk för militära
ändamål.»

Nu har alltså herr Åberg visat att det
gäller flera hundra båtar och inte bara
»ett fåtal». Därför vore det intressant
att få reda på vad herr Engkvist grundar
sin och utskottsmajoritetens uppfattning
på.

När det gäller den andra punkten i
den här meningen, säger herr Engkvist
att hela fiskeflottan ändå kommer att
användas. Då är det, säger han, också
rimligt att fiskarna betalar för att dessa
båtar skall användas av militären i
händelse av krig.

Herr Engkvist menar alltså att fis -

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

karna i fred skall betala för den olja
som militären använder i krig — och
detta för glädjen att deras båtar ändå
på något sätt kan användas! Tror verkligen
herr Engkvist att det är ett resonemang
som kan övertyga Sveriges fiskare? Herr

ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga att jag tror att uppgifterna i utlåtandet
står sig gott vid en närmare
granskning. Jag kan inte se att det genom
de motiveringar, som nu anförts,
har framkommit någonting som skulle
jäva vad som sägs i utlåtandet.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Hur kan herr Engkvist
säga att uppgifterna i utskottets utlåtande
står sig gott när det heter att enligt
vad utskottet känner till endast ett
fåtal båtar fiskar utanför de svenska
territorialgränserna, alltså ute på internationellt
vatten, och när jordbruksministern
i sin proposition visat att det
rör sig om många hundra båtar?

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
herr Åberg glömde bort ett ord då han
refererade utskottets uttalande. I utlåtandet
står nämligen att det endast är
ett fåtal större fiskefartyg som uteslutande
ägnar sig åt fiske på internationellt
vatten.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Det ändrar inte vad jag
sade tidigare. Alla de stora båtarna på
Västkusten är uteslutande till för fiske
på internationellt vatten.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! År det herr Engkvists
mening — jag upprepar den frågan —
att fiskarna i fredstid skall betala för
den olja som militärerna använder i
krig?

Härmed var överläggningen slutad.

Beredskapslagring av olja

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ahlmark begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 66,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ahlmark begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 86 ja och 68 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 68, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om rätt
alt vid inkomsttaxering erhålla avdrag
för belopp som tillförts Stiftelsen Petroleumindustriens
Beredskapsfond, m. m.,

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Förkortning av arbetstiden vid treskiftsarbete

nr 69, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om avdrag
vid inkomsttaxeringen för bidrag
till Oljeprospektering aktiebolag, m. m.,
och

nr 73, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal rörande ändring i det i
Ottawa den 6 april 1951 undertecknade
avtalet mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning i fråga om inkomstskatter,
i dess ändrade lydelse enligt
det tilläggsavtal som undertecknats
i Stockholm den 21 januari 1966;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.,

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmynderskap och adoption,
m. in., och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1919:367) om fri rättegång;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 85, i
anledning av motioner angående samordningen
av statlig tjänstepension samt
tilläggspension.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtanden
hemställt.

§ 4

Förkortning av arbetstiden vid treskiftsarbete Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 87, i anledning av motioner
om förkortning av arbetstiden vid treskiftsarbete.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Arbetstidens längd regleras
genom såväl lagstiftning som avtal.
Lagstiftningen anger endast vissa
huvudprinciper beträffande arbetstidens
begränsning, medan avtalen innehåller
den efter varje arbetstillfälle avpassade
och i detalj ingående regleringen.
Statsmakternas intentioner är nu att
lagstiftningen skall göras mera omfattande.

Den genomgående principen i LOavtalen
är att arbetstiden vid dagarbete,
tvåskiftsarbete och treskiftsarbete med
söndagsuppehåll skall utgöra 42,5 timmar
per vecka. Vid treskiftsarbete utan
söndagsuppehåll — kontinuerlig drift
— är arbetstiden 42 timmar per vecka.
Detta innebär att arbetstiden för dem
som är sysselsatta i kontinuerlig drift i
realiteten är längre än för dem som har
dagarbete, tvåskiftsarbete och treskiftsarbete
med söndagsuppehåll, om hänsyn
tas till alla helgdagarna. För dessa arbetare
är arbetstiden i genomsnitt för hela
året 40,5 timmar per vecka, om hänsyn
tas till alla helgdagar. Det är därför motiverat
att omgående sänka arbetstiden
för dem som arbetar i kontinuerlig drift
från 42 till 40,5 timmar per vecka. Det
obekvämhetstillägg som utgår är motiverat
av arbetstidens förläggning och ej
av dess längd. Ur rättvisesynpunkt är
det ej acceptabelt att de som arbetar i
kontinuerlig drift har en längre arbetstid
än andra.

Herr talman! Jag avlämnade i våras
en motion i detta ärende, men behandlingen
därav har uppskjutits till i höst i
väntan på en proposition i frågan.

När vi behandlade motionen i andra
lagutskottet hänvisade utskottet till denna
proposition, som skulle komma att
läggas fram med anledning av det resultat
som väntas från arbetstidskommittén
vilken har arbetat sedan 1963.
Utskottet avslog motionen med hänvisning
till att det av motionärerna berörda
spörsmålet skulle tas upp till behandling.
Vid läsning av denna propo -

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

sition, som nu är framlagd, kan jag inte
finna att man beaktat detta spörsmål,
vilket gör mig besviken.

Jag kan inte nu framställa något yrkande,
eftersom jag saknar lagtext, men
jag ber att få återkomma efter jul.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
är själv liuvudmotionär i denna
kammare. Han har inte vid utskottsbehandlingen
framfört någon avvikande
mening gentemot utskottets ställningstagande.
Det är riktigt, som herr Johansson
säger, att i den lagrådsremiss
som nu har delats på våra bänkar inte
står någonting om det problem som
upptas i denna motion. Men herr Johansson
har alla möjligheter att återkomma
när propositionen framläggs vid
nästa års vårriksdag.

Utskottet har med hänsyn till den
väntade propositionen om förkortning
av arbetstiden inte ansett det nödvändigt
att ingå i någon sakbehandling av
ett detaljärende som detta. Vi får närm
ligen anledning att behandla hela denna
fråga i dess stora och rätta sammanhang
inom ganska kort tid.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Jordhävdslag m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till jordhävdslag
m. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 9 oktober 1969 dagtecknad
proposition, nr 134, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

Jordhävdslag m. m.

1) jordhävdslag,

2) lag om ändring i lagen (1947: 290)
om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

1 samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen 1.

de likalydande motionerna I: 1080
av herr Alexanderson m. fl. samt II:
1248 av herr Tobé och fru Anér, i vilka
motioner hemställdes

att riksdagen i sammanhang med behandlingen
av prop. nr 134 beslutade
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till införande i naturvårdslagen
av tillståndstvång för matjordstäkt
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

2. de likalydande motionerna 1:1090
av herr Eric Carlsson in. fl. och 11: 1259
av herr Jonasson ni. fl.;

3. de likalydande motionerna I: 1091
av herrar Skärman och Skagerlund samt
II: 1260 av herr Nilsson i Lönsboda
m. fl.;

4. de likalydande motionerna 1:1092
av herr Svanström m. fl. och II: 1258 av
herr Hansson i Skegrie m. fl., i vilka
motioner bl. a. hemställdes att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 134 måtte besluta att jordhävdslagen
skulle vara tillämplig jämväl
på jordbruksmark som tillhörde staten.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1091 och 11:1260 i motsvarande
del antaga 1 § i det vid propositionen
nr 134 fogade förslaget till jordhävdslag; B.

att riksdagen måtte med avslag på
dels motionerna I: 1092 och II: 1258, såvitt
avsåge tillämpning av jordhävdslagen
på statens mark, dels motionerna
I: 1090 och II: 1259 antaga 2 § i förslaget
till jordhävdslag;

G. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1091 och 11:1260, såvitt

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Jordhävdslag m. m.

avsåge matjordstäkt, antaga 6 § i förslaget
till jordhävdslag;

D. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i de delar som ej omfattades av
hemställan under A—C;

E. att motionerna 1: 1080 och II: 1248
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

F. att motionerna 1:1092 och II: 1258
i den del, som ej omfattades av hemställan
under B, ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid B i utskottets hemställan

I. beträffande frågan om tillämpning
av jordhävdslagen på statens mark av
herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp),
Ebbe Ohlsson (m), Skärman (fp), Nils
Nilsson (ep), Tobé (fp), Hedin (m) och
Josef son i Arrie (ep), vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — dels med avslag
på motionerna 1:1090 och II: 1259, dels
med förklaring att förslaget till jordhävdslag
icke kunnat oförändrat antagas
— med bifall till motionerna 1:1092
och 11:1258, såvitt avsåge tillämpning
av lagen på statens jord, antaga i reservationen
angiven lydelse av 2 § jordhävdslagen; Vid

C i utskottets hemställan

II. beträffande frågan om tillstånd för
matjordstäkt enligt jordhävdslagen av
herr Skärman (fp), utan angivet yrkande; Vid

E i utskottets hemställan

III. beträffande frågan om införande
i naturvårdslagen av tillståndstvång för
matjordstäkt av herrar Skärman och
Tobé (båda fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 1080 och II: 1248 hos Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till införande
i naturvårdslagen av tillståndstvång för
matjordstäkt i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I tredje lagutskottets utlåtande
nr 59 behandlas propositionen
134, innehållande den jordhävdslag som
skall ersätta 1947 års lag om uppsikt å
jordbruk. I anslutning till propositionen
har motionärer från centerpartiet påpekat
nödvändigheten av en god kontakt
mellan lantbruksnämnderna och naturvårdsmyndigheterna
samt yrkat på en
ändring av lagens tillämpningsområde.

På den första punkten har utskottet,
genom den positiva skrivningen om
nödvändigheten av utbyte av information
och samråd mellan lantbruksnämnder
och naturvårdsmyndigheter samt
det bestämda uttalandet att man föruh
sätter att ett sådant samarbete sker, i
huvudsak tillgodosett motionärernas
begäran.

Beträffande den andra punkten krävs
i centermotionen att statens mark också
skall omfattas av lagens bestämmelser.
Enligt propositionen omfattar lagen inte
mark som tillhör staten. Lagen är
däremot tillämplig på mark som hör till
kommun eller kyrkan, vilket vi anser
vara riktigt. Men rent principiellt borde
också statens mark omfattas av lagen,
så mycket mer som kraven på återställande
av hävden ■— ett föreläggande eller
förbud —- i regel skall riktas mot
brukaren. Endast i undantagsfall, om
brukaren är medellös eller hans återstående
besittningstid ej är tillräcklig
för hävdens återställande, skall ingripande
ske mot ägarna.

Enligt propositionens och utskottets
förslag kan med stöd av lagen ett ingripande
ske mot alla arrendatorer utom
mot kronoarrendatorerna. Vi anser att
en sådan skillnad i behandlingen av
arrendatorerna, efter arten av den mark
de brukar, inte är motiverad.

Utskottsmajoriteten säger i sitt utlåtande
bl. a. följande: »Det föreslagna
undantaget har sin motsvarighet i den

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

nu giillande uppsiktslagen och vissa
andra lagar med tvångsrättsliga inslag.
I allmänhet torde dock — även om viss
lag formellt inte omfattar kronan — lagstiftningens
anda och mening vara avgörande
för myndigheternas handlande
även i ärenden som berör kronans intressen.
Det kan förutsättas att så blir
fallet också i frågor som gäller hävd av
jordbruksjord, som tillhör staten.» Detta
uttalande anser jag utgör motivering
för ett bifall till det krav som ställts
i centermotionen och inte för vad utskottsmajoriteten
har föreslagit.

Vid behandlingen av den frågan har
samtliga representanter från folkpartiet
och moderata samlingspartiet anslutit
sig till den uppfattning som framförs
i centermotionen, vilket ju också framgår
av den till utlåtandet fogade reservationen.

Herr talman! Med det sagda vill jag
yrka bifall till propositionen utom beträffande
den punkt som berör lagens
tillämpningsområde, där jag yrkar bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Grebäck m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Hedin och Lothigius (båda m).

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I detta förslag till jordhävdslag
finns det också en bestämmeD
se som handlar om bortförande av matjord.
Vi är några motionärer som har
tagit upp det i en motion. Vi har inte
fått utskottsmajoriteten med oss, utan vi
har fått lov att reservera oss.

Det föreslås att lantbruksnämnden
skall kunna förbjuda att man tar bort
matjordslager från brukningsenhet som
är av en viss beskaffenhet, nämligen —.
såsom anges i 3 § av lagförslaget — att
den ingår i brukningsenhet som är
lämplig eller lätt kan göras lämplig genom
tekniskt och ekonomiskt rimliga
åtgärder, eller om den med hänsyn till
läge, beskaffenhet o. s. v. är sådan att
den »finnes böra hållas i odlat skick».

Jordhävdslag m. m.

Naturvårdslagen antogs 1964. Det gällde
då att ta ställning till hur man kunde
få förändra landskapet utan att naturvårdsmyndigheterna
skulle kunna ingripa
eller föreskriva förbud i förväg.
Då berördes också matjordstäkt, som är
ganska vanlig i närheten av storstäderna
och som kan verka förödande på
landskapsbilden. Man stannade vid att
förbjuda täkt av sten, grus, sand eller
lera för annat ändamål än markägarens
husbehov. Det framgår av förarbetena
att frågan om matjord inte ansågs vara
så allvarlig att den behövde tas in i naturvårdslagen.

Utvecklingen har emellertid gått vidare,
och jordhävdslagen, som vi nu
diskuterar och som skall efterträda
uppsiktslagen, kommer väl inte heller
att användas så särskilt mycket. Jag
har under en lång tjänstgöringstid, närmare
40 år, endast två gånger haft att
göra med uppsiktslagen. Bägge gångerna
kan man säga att dess tillämpning
var helt misslyckad. Om lagen finns är
det klart att vissa jordägare kan finna
det vara skäl att uppehålla hävden av
jordbruket för att inte komma i krakel
med lagen, men direkta ingrepp kommer
sällan att göras.

På samma sätt förhåller det sig enligt
min mening med matjordstäkten.
Det står att lantbruksnämnden kan göra
det här förordnandet beträffande odlad
jord o. s. v., men det kommer alltid att
ske i efterhand. Om man nämligen utfärdar
ett förordnande för ett visst område,
som då måste vara ganska stort,
att matjord inte får tas där, är man inne
i precis samma situation som gäller
enligt naturvårdslagen, d. v. s. bestämmelserna
i 18 § om täkttillstånd eller
också de i 19 § samma lag som berör
åtgärder till skydd för landskapsbilden.
Men tillämpningen av förslaget i propositionen
är inskränkt ytterligare. Det
är inte bara inskränkt till de två nämnda
jordbrukskategoriernas marker utan
statens jord undantages även i propositionen.
Det hörde vi också av den fö -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Jordhävdslag m. m.

regående talaren. Där har vi dock reserverat
oss. Vi vill att statens jord skall
vara medtagen. Likaså är mark rubricerad
som »annan fastighet» inte heller
medtagen, och det är givetvis ganska
mycket jordbruksjord som ligger i sådana
fastigheter, framför allt i närheten
av de större städerna. Slutligen gäller
samma sak för områden inom stadsplan
och byggnadsplan. Möjligheterna
att tillämpa bestämmelsen är sålunda
inte obetydligt inskränkta.

I diskussionen i utskottet framfördes
också den invändningen att det med
tillämpning av naturvårdslagen är
krångligt och tar lång tid att få tillstånd
att ta bort matjord, vilket man behöver
göra framför allt när man vill plantera
skog. Men nu bestämmer man sig inte
från den ena dagen till den andra alt
plantera skog, och därför kan man i det
fallet alltid ha en övergångstid. Tyvärr
måste man också säga att mycket av
den skogsplantering som kommit till
stånd —även en del av den som skett
med hjälp av statsbidrag — har varit
ganska förödande för landskapsbilden.
Det är inte heller så säkert att man på
alla områden som skogsplanterats får ut
något av värde av planteringen i framtiden
eller att marken varaktigt kan användas
som skogsmark. Naturligtvis
skall vi tillvarata jordens produktionsförmåga.
Om den inte kan användas till
åker skall man givetvis försöka att plantera
skog på den. Men det finns förmodligen
anledning att fundera litet innan
man går vidare med sådan plantering
inom vissa områden.

I riktlinjerna för den fortsatta jordbrukspolitiken,
som senare behandlas
i jordbruksutskottets utlåtande nr 45,
sägs att man skall ta naturvårdshänsyn

— inom ramen för jordbrukspolitiken

— i den mån detta är möjligt. Man vill
emellertid göra en klar åtskillnad mellan
jordbrukspolitik och naturvårdspolitik.
Vi vet dock att lantbruksnämnderna
i sina göranden och låtanden tar naturvårdshänsyn,
och med hänsyn till att

man redan gått så långt tycker vi att
man i varje fall borde överväga att jämställa
reglerna om matjordstäkt med bestämmelserna
om stentäkt, grustäkt och
sandtäkt och överföra dem till naturvårdslagen.
Vi har inget förslag till ändring
av lagtexten, men vi vill skriva till
Konungen och hemställa att förberedelser
göres för en sådan ändring av lagen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
III, vid E i utskottets hemställan.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Låt mig först uttala min
tillfredsställelse över att den gamla vanhävdslagen
går till historien och ersätts
med den föreslagna nya lagen. Den matjordstäktslag
som föreslagits av departementschefen
är ju anpassad till den moderna
utvecklingen inom jordbruket,
och det är bara på ett par punkter som
jag har betänkligheter att anföra.

Med anledning av herr Tobés anförande
vill jag framhålla att jag inte kan
dela hans uppfattning att det finns fördelar
att vinna på införande av ett tillståndstvång
för matjordstäkt i naturvårdslagen.
Vi skall ha klart för oss att
det föreligger ett i hög grad legitimt
behov av att förse nybyggnadsområdena
på skilda håll i vårt land med matjord,
och detta gäller inte minst i tätortsområdena.

Jag tycker också att det är riktigt att
man i det här fallet lägger tyngdpunkten
i första hand vid rationaliseringssynpunkterna
och inte vid naturvårdssynpunkterna.
Med tanke på framtiden
är det allvarligare att ta god åkerjord
ut ur produktionen än att få de ur naturvårdssynpunkt
beklagliga spår som
en jordtäkt kan lämna efter sig. Man
brukar säga att naturen läker alla sär.
Visserligen är det fråga om att ta bort
matjord till ett djup av kanske 30 å 35
cm, men sedan kommer vegetationen
småningom tillbaka. I det fallet tycker
jag nog att vad som sker är ganska uthärdligt
även ur naturvårdssynpunkt.

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

Jag anser att det är mycket allvarligare
att ta bort sådan matjord som behövs
för komplettering av närliggande jordbruk.
Då kan det vara berättigat att
vägra jordtäkt. Jag tycker att den utformning
som jordtäktsbestämmelserna
fått i den föreslagna lagen väl ansluter
sig till det behov som kan anses föreligga
ur samhällets synpunkt.

Sedan vill jag kort och gott säga att
jag helt ansluter mig till de skäl som
herr Josefson i Arrie har anfört som
motivering för reservation nr I vid B
i utskottets hemställan.

Herr talman! Jag ber att beträffande
punkt B få yrka bifall till den nyssnämnda
reservationen I och i övrigt till
utskottets förslag.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! För att undvika missförstånd
vill jag säga att enligt min uppfattning
den bästa naturvården just är
att idka jordbruk på jordbruksjord. Min
avsikt var ju att man genom överflyttning
av frågan till naturvårdslagen skulle
kunna klara den jord som behövs för
jordbruk men kanske också litet därutöver.
Det är det man inte gör med
jordhävdslagen.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att man löser
den frågan mycket bra, herr Tobé, om
man kan åstadkomma ett samarbete
mellan lantbruksnämnden och länsstyrelsernas
naturvårdssektioner. Om dessa
institutioner har bra kontakt med
varandra finns det möjlighet för lantbruksnämnden
att exempelvis på ett
område i någon kommun helt enkelt
förbjuda jordtäkt enligt förslaget, d. v. s.
med en kollektiv bedömning. Jag tror
att det är den bästa lösningen i detta
fall att få till stånd ett sådant samarbete.
Då löser man detta problem inom
ramen för den föreslagna lagstiftningen
på ett utmärkt sätt.

4 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Jordhävdslag m. m.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Men, herr Grebäck, så
sker endast under förutsättning att den
aktuella jorden är av sådan beskaffenhet
som omnämns i den aktuella paragrafen
och att den kan användas till
rationellt jordbruk eller ingå i sådant.
Den andra jorden kommer man inte åt
på detta sätt. Min avsikt är att vi skall
kunna besluta om båda slagen.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att denna
synpunkt rimmar bra med den motivering
som herr Tobé tidigare angav, nämligen
att man även skall kunna ta med
naturvårdssynpunkter vid bedömande
av frågor om uppehållande av jordbruk.
Dessa synpunkter går enligt min uppfattning
mycket bra att förena.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
föreligger två motiverade reservationer.
Utskottet är i allt väsentligt
överens bortsett från de små detaljerna
i reservationerna.

Beträffande reservationen I av herr
Grebäck m. fl. avser reservanterna att
den nu under behandling varande jordhävdslagen,
som alltså skall ersätta 1947
års uppsiktslag, även bör vara tillämplig
på mark tillhörande staten.

Utskottsmajoriteten har för sin del
följt Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
Jag vill, herr talman, erinra om vad departementschefen
anfört i propositionen:
»Uppsiktslagen är tillämplig på
alla ägarkategorier utom kronan. Jag
anser i likhet med utredningen att jordhävdslagen
skall ha samma tillämpningsområde.
Den strukturutveckling
som skall kunna främjas med stöd av
lagen är givetvis lika angelägen för alla
ägarkategorier. Att statens mark trots
detta bör hållas utanför lagen sammanhänger
med att det inte är behövligt att
gentemot staten tillämpa jordhävdslagens
speciella procedur. Det ligger i sa42 -

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Jordhävdslag m. m.

kens natur att erforderligt samråd sker
mellan lantbruksnämnden och andra organ
som förvaltar statlig egendom.»

Jag vill också erinra om att förslag
med liknande innehåll som reservanternas
inte har framförts i riksdagen i
anslutning till tidigare propositioner i
dessa jordbruksfrågor. I varje fall har
de inte gjort det 1927, då lagen angående
uppsikt å vissa jordbruk beslutades,
inte i anslutning till behandlingen
av förslaget om 1942 års vanhävdslag
och inte heller när propositionen rörande
uppsiktslagen behandlades 1947.
Man har icke tidigare haft anledning
att inkludera statens jord under gällande
bestämmelser på detta område,
och ännu mindre nödvändigt anser jag
det vara just nu sedan dessa frågor blivit
mer och mer allmänt uppmärksammade
bland folk. Här har jag förmånen
att kunna hänvisa till herr Tobés
anförande, i vilket han uppgav att hans
långa arbete på detta område endast
några få gånger givit honom anledning
att arbeta utifrån de utgångspunkter
som lagen föreskriver. Det har inte heller,
herr talman, enligt mitt förmenande
framkommit någonting som rimligen
kan ge anledning till att fatta beslut
enligt reservanternas förslag.

1 reservationen III av herrar Skärman
och Tobé tas frågan om införande
i naturvårdslagen av tillståndstvång för
matjordstäkt upp till behandling, och
reservationen utmynnar i en hemställan
att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall
anhålla om förslag till införande av sådant
tillståndstvång. Såväl utredningen
som departementschefen har stannat för
att lantbruksnämnderna skall handha
dessa frågor. Departementschefen har
liksom utredningen och lantbruksstyrelsen
ansett det »nödvändigt med bestämmelser
som gör det möjligt att snabbt
gripa in mot sådan matjordstäkt som
motverkar jordbrukets rationalisering».
Och departementschefen skriver vidare:
»Lämpligen kan lantbruksnämnden

ges möjlighet i första hand att förbjuda
täkt på viss fastighet. Om nämnden befarar
att större områden, som behöver
bevaras i odlat skick, löper risk att förstörtas
genom matjordstäkt, bör nämnden
kunna meddela ett kollektivt förbud
mot täkt inom det angivna området.
»

Att lantbruksnämnderna bör ha minst
lika goda förutsättningar att handlägga
dessa frågor som naturvårdsverket är
utskottsmajoritetens bestämda mening.
Jag tror för övrigt att det kan vara
lämpligt att naturvårdsorganen får försöka
klara de problem som de redan
har sig anförtrodda, innan ytterligare
arbetsuppgifter av denna art läggs på
dem. Och härvidlag har jag nöjet att
kunna åberopa utskottets värderade
ordförande. Jag delar hans mening att
man inte bör gå på herr Tobés linje.

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden och de många
talare som återstår skall jag inte argumentera
ytterligare i frågan utan yrkar
nu bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Grebäck begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

Särskilda bestämmelser om insättning på skogskonto, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Grebäck m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Grebäck begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 95 ja och 73 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C och D

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Tobé begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
E) i utskottets utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III) av herrar Skårman
och Tobé.

Herr Tobé begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
132 ja och 31 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. F

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 70, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i taxeringsförordningen
(1956:623).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Särskilda bestämmelser om insättning
på skogskonto, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 71, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser
om insättning på skogskonto,
m. m. jämte motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag lovar att fatta mig
mycket kort. Till utskottets betänkande
har jag fogat en blank reservation, och
detta tarvar kanske en förklaring.

Bevillningsutskottet behandlar i föreliggande
betänkande motionen 11:1278
av mig och herr Persson i Heden. Tyvärr
råkade vid motionens utskrivande
en felaktighet uppkomma i det att det
angavs att ett dödsbo, vari endast en
delägare finnes, skall betraktas som

100 Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Ägaransvar för parkeringsförseelser

skiftat i och med dödsfallet. Detta är
alltså oriktigt; lydelsen bör rätteligen
vara »vid bouppteckningens upprättande».

Om en lantbrukare öppnar ett skogskonto
i akt och mening, att det belopp
som insättes på detta skall användas
för exempelvis skogsförbättrande åtgärder,
och han därefter avlider och efterlämnar
endast en dödsbodelägare, d. v. s.
sin maka, betraktas kontot som uppsagt
och skall upptagas till beskattning i och
med att bouppteckningen är upprättad.

Bouppteckning skall som alla vet göras
inom tre månader efter dödsfallet.
I ett dödsbo med endast en dödsbodelägare
fordras inget arvskifte; dödsboet
är då att betrakta som skiftat i och
med bouppteckningens upprättande.
Om dödsboet däremot består av flera
dödsbodelägare kan arvskiftet uppskjutas
och skogskontot avvecklas på normalt
sätt.

Utskottet har inte velat bestrida att
ett enmansdödsbo har sämre möjligheter
än andra dödsbon att utan beskattningskonsekvenser
avveckla ett skogskonto.
Jag vet att det inte är många
som berörs äv denna fråga men den
omständigheten får inte hindra att åtgärder
vidtages för att rätta till en uppenbar
orättvisa. Meningen med skogskontot
är att åstadkomma en rättvis
fördelning av skogsintäkterna på flera
år och därmed ett bättre avvägt skatteuttag.
För ett enmansdödsbo finns inte
den möjligheten och följden blir att det
drabbas av en skatteskärpning.

Såsom utskottet framhållit är frågan
föremål för Kungl. Maj ds prövning. Låt
mig därför, herr talman, bara uttala en
önskan om att Kungl. Maj d måtte välvilligt
pröva förutsättningarna för att
få till stånd en mera rättvis avvägning
av möjligheterna för enmansdödsbon att
avveckla sina skogskonton.

För närvarande är dessa enmansdödsbon
missgynnade i jämförelse med övriga
dödsbon. Oavsett vem som är inne -

havare av ett skogskonto borde det finnas
möjlighet att bestämma en viss avvecklingsperiod
för dödsbon. Om så ej
sker, kan innehav av ett skogskonto innebära
en skatteskärpning.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i betänkandet nr 71.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Heden och Eriksson i Bäckmora
(båda ep) samt herr Nilsson i
Lönsboda (fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtande och memorial:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring
å motorfordon, och

nr 59, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 9

Ägaransvar för parkeringsförseelser

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen
(1951:648), m. m. jämte motioner i
ämnet.

Genom en den 24 oktober 1969 dagtecknad
proposition, nr 140, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden,
velat inhämta riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade
förslag till

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42 101

1) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen
(1951:648),

2) kungörelse om ändring i förordningen
(1940:910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes bl. a. följande.

Mot bakgrund av en utveckling, som
innebär att parkeringsärenden i allt
större utsträckning måste avskrivas därför
att det inte kan ledas i bevis vem
som fört fordonet, föreslås ett straffansvar
för fordonsägaren. Ansvaret skall
gälla förseelser, där parkeringsbot kan
användas, och inträda när det inte är
utrett vem som begått förseelsen.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna 1:1095
av herrar Johan Olsson och Mattsson
samt II: 1266 av herr Gustafsson i Stenkyrka,
i vilka motioner hemställdes

»att i det förslag till ändring av 68 §
VTF som framlagts genom proposition
140: 1969 införes ett tillägg vari utsäges
att ägaransvaret för parkeringsöverträdelser
icke skall inträda vid långtidsuthyrning,
utan i stället åvila hyresmannen»; B.

de likalydande motionerna 1:1096
av herr Schölt och II: 1267 av herr Thylén; C.

de likalydande motionerna 1:1097
av herr Strandberg m. fl. och II: 1265 av
herr Bohman; samt

D. de likalydande motionerna I: 1098
av herr Tistad m. fl. och II: 126b av
herr Andersson i Örebro m. fl., i vilka
motioner hemställdes

»att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 140 måtte
besluta om sådan ändring av förslaget
till lydelse av 68 § Vägtrafikförordningen
att ägareansvar för parkeringsöverträdelser
icke skall inträda vid kort- och
iångtidsuthyrning, utan att i stället hyresmannen
göres ansvarig för felparke -

Ägaransvar för parkeringsförseelser

ring samt att vederbörande utskott utarbetar
erforderlig lagtext».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1097 och II: 1265;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1095 och 11:1266 samt
1:1098 och 11:1264 lämna propositionen
nr 140 utan erinran såvitt avsåge
förslaget om ägaransvar för parkeringsförseelser; C.

att riksdagen måtte i övrigt lämna
propositionen ulan erinran; samt

D. att motionerna I: 1096 och II: 1267
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, beträffande
ägaransvaret för parkeringsförseelser,
av herrar Skärman och Tobé (båda
fp), vilka ansett att utskottet under B
bort hemställa,

alt riksdagen måtte i anledning av
dels propositionen nr 140, dels motionerna
1:1095 och II: 1266 samt 1:1098
och II: 1264 såsom sin mening ge Kungl.
Maj ;t till känna vad reservanterna anfört
beträffande ägaransvaret vid parkeringsförseelser.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 140, som behandlas i tredje
lagutskottets utlåtande nr 61, föreslås att
ägaransvar skall införas i stället för föraransvar
vid parkeringsförseelser.

Bakgrunden till förslaget har varit att
folk i allt större omfattning smiter ifrån
parkeringsböterna. Det har varit omöjligt
för polisen att utreda vem som har
fört bilen vid nämnda tillfälle.

Av den statistik som har sammanställts
i samband med propositionen
framgår det tydligt att man inte kan
nöja sig med denna utveckling. Det har
varit alltför kostsamma utredningar och
alltför stora problem för polisen att klara
i denna fråga. Jag är fullt överens

102 Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Ägaransvar för parkeringsförseelser

med både utskottet och departementschefen
att det är viktigt att vi får denna
lag så att det blir en bättre ordning
när det gäller att fastställa vem som är
skyldig till en parkeringsförseelse.

I utredningen har man emellertid gått
förbi en sak som jag tagit upp i motionen
II: 1264, nämligen frågan om leasingföretagen.
Det har blivit mer och
mer aktuellt att vissa företag hyr ut bilar
under en tid av upp till ett år eller
längre. Det finns även korttidsuthyrning
som bland annat statens järnvägar
har bedrivit. Dessa företag kan
få problem om ifrågavarande lagförslag
går igenom. När ägaren skall stå ansvarig
har han skyldighet att betala bötesbeloppet
för hyresmannen. I detta sammanhang
kommer självfallet statens
järnvägar att få problem. De har cirka
1 500 bilar som hyrs ut till resenärer,
och det kan bli problem om de skall
stå för bötesbeloppet. Jag har därför
i motionen föreslagit att när det gäller
leasingföretag skall hyresmannen stå
ansvarig för parkeringsförseelser. Tredje
lagutskottet, som har behandlat min
motion, säger att denna fråga inte uppmärksammats
i propositionen och att
det kanske kan bli problem, men utöver
detta vill utskottet inte gå längre än propositionen.

Eftersom det varit besvärligt för polisen
att utreda vem som fört bilen,
måste vi ha klart för oss att detta kommer
att bli lika svårt för ägarna av
dessa bilar; även om man gör upp ett
hyresavtal kommer det att föreligga
samma problem som tidigare. Jag tror
att man i detta fall borde ha stadgat
att hyresmannen i stället för ägaren
skall stå för bötesbeloppet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det föreligger tydligen
inga delade meningar mellan utskottsmajoriteten
och motionären om att

överträdelser mot parkeringsbestämmelserna
inte kan tolereras och att det måste
göras någonting för att vi skall få
eu broms på detta.

Nu anser motionären och reservanterna
att det föreliggande förslaget kommer
att medföra alldeles speciella svårigheter
för de företag som hyr ut bilar.
Man har framhållit att t. ex. staten
i ökad utsträckning hyr in bilar och
låter sina befattningshavare låna dem.

Jag har litet svårt att förstå att det
skulle vara svårare för dessa firmor
än för andra som lånar ut bilar att hålla
kontroll på förarna.

Detta system borde ju rimligen leda
fram till att man införde något slags
körjournaler, kortsystem eller dylikt,
som den som för bilen får fylla i och
helt enkelt lämna ifrån sig till nästa förare
eller till kontoret då han lämnar
tillbaka bilen. Jag tycker inte att det
borde föreligga så stora svårigheter som
man här vill göra gällande när det gäller
att åstadkomma en kontroll.

Jag tycker inte heller att det finns
någon anledning att göra någon kategoriklyvning
mellan de bilar som passerar
ut genom uthyrningsbolag, leasingföretag,
osv., och de bilar som lånas ut
av föräldrar, goda vänner eller dylikt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan i utlåtandet
nr 61.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jo, jag tycker alt det
är en väsentlig skillnad mellan att låna
en bil av föräldrar och att låna en bil
av SJ. Det är ju mycket svårt för uthyrningsfirman
att bedöma hurudan hyresmannen
är; det är t. o. m. ibland alldeles
omöjligt. Och här hjälper det inte
vad man skriver för avtal — ägaren får
ändå stå för förseelsen. Meningen iir —
det har framskymtat i propositionen —•
att man skall kunna nedbringa antalet
parkeringsförseelser och därmed lösa
de problem vi har bl. a. på vintern med
snörenhållning. Sitter man i en trafik -

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

103

nämnd i en större stad så vet man vilka
problem vi har med det. Det är självklart
att hyresmannen, om han vet alt
han inte drabbas av något hötesföreliiggande,
kommer att felparkera oftare.
Skälet härtill är detsamma som det departementschefen
anger i sin proposition;
det är ägaren som skall bära det
ansvaret. Det väsentliga ändamålet med
propositionen är att vi skall nedbringa
antalet parkeringsförseelser, men syftet
ernås ej i detta fall. Herr talman, jag
vidhåller mitt yrkande.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Utskottsmajoriteten liksom
departementschefen medger alt
man kan ha principiella betänkligheter
emot ett ägaransvar som är utformat
såsom i propositionen. Men den minskade
respekten för de gällande parkeringsbestämmelserna,
som kan sättas i samband
med att trafikanterna i ökad omfattning
får klart för sig att det nuvarande
regelsystemet inte erbjuder tillräckliga
möjligheter att beivra brott mot
bestämmelserna, är mycket oroande.
Det är nödvändigt att göra något åt detta.
Med hänsyn härtill får betänkligheterna
vika, även om det kan anföras att
det ur rättvisesynpunkt kanske inte är
helt tillfredsställande att man måste tillgripa
dylika metoder.

Men utskottsmajoriteten har också
mycket kraftigt understrukit att dessa
bestämmelser inte får tas till intäkt för
att underlåta att göra tillbörlig utredning
om vem som i verkligheten fört
fordonet vid brott mot parkeringsbestämmelserna.
Vi förutsätter att polisen
kommer att göra allt för att försöka utreda
vem som fört bilen. Det är riktigt
att när detta inte kan uppdagas faller
ansvaret på den som äger bilen. Det torde
emellertid inte finnas andra möjligheter
än att gå fram på de föreslagna
linjerna för att få en bättring till stånd.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Grebäck förutsät -

Ägaransvar för parkeringsförseelser

ter att polisen gör allt för att utreda
skulden. Men det är självklart att när
polisen vet att den har ägaren så att
säga i nätet blir den med sitt stora
arbetsprogram mindre benägen att ta
itu med denna utredning. Den har en
som är ansvarig, och vi kan inte räkna
med att polisen i större omfattning skall
leta reda på hyresmannen.

Nu sägs i utlåtandet: »Utskottet förutsätter
emellertid att frågan följs med
uppmärksamhet och att erforderliga
åtgärder snarast vidtas om utvecklingen
påkallar det.» Inom utskottet tvivlar
man alltså på att det skulle vara så bra
när det gäller leasingföretagen att man
har ägaransvar. Då tycker jag att utskottet
hade kunnat biträda motionens
syfte — att hyresmannen skall ha ansvaret.

Herr OLSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Jag fäste mig vid herr
Grebäcks yttrande om betänkligheter
inför själva beslutet. Jag känner inte
några som helst betänkligheter inför
detta beslut. I det resonemang som förs
talar man i allmänhet om personbilägarna.
Men vi har en annan grupp
som vi också bör uppmärksamma i
detta sammanhang, nämligen lastbilägarna,
som i dag saknar skyldighet
att redovisa var deras fordon skall
vara parkerade när de inte används.
Nu låter lastbilägarna i mycket stor
utsträckning sina chaufförer ta med sig
fordonen ut i bostadsområdena för att
parkera dem på parkeringsområden
som är avsedda för personbilsparkering.
Det har varit synnerligen svårt
att klara upp detta problem därför att
man har fått gå till de olika förarna.
Har man vidtagit en åtgärd, har föraren
snart flyttat bilen till en annan plats
i bostadsområdet. Men detta förslag ger
oss en möjlighet att få ägaren att se
till att han har uppställningsplatser
för sina lastfordon. Jag hälsar det således,
herr talman, med tillfredsställelse.

Härmed var överläggningen slutad.

104 Nr 42 Torsdagen den 11 december 1969 em.

Meddelande ang. sammanträdet måndagen den 15 december

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Örebro begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Skärman och
Tobé.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. C och D

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Meddelande ang. sammanträdet måndagen
den 15 december

Herr TALMANNEN yttrade:

Med hänsyn till att ett stort antal
interpellationer kommer att besvaras
måndagen den 15 december tar sammanträdet
nämnda dag sin början
klockan 14.00.

§ 11

Ändring i övergångsbestämmelserna till
lagen angående ändring i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i övergångsbestämmelserna till lagen
(1968:346) angående ändring i lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom jämte
motion i ämnet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! I den nya hyreslag som
vi nyligen antagit finns två väsentliga
avsnitt: ett väl genomtänkt och väl utformat
besittningsskydd och ytterst betydelsefulla
bestämmelser om reparationsskyldighet.
I syfte att möjliggöra
detta senare förslag om reparationsskyldighet
har man betydligt förbättrat
de ekonomiska villkoren för fastighetsägarna.
I det enskilda fastighetsbeståndet
kan en fastighetsägare få ersättning
för såväl yttre som inre reparationer
efter helt andra grunder än tidigare.
Detta möjliggör en reparationstrygghet
som tidigare inte fanns.

I de alhnännyttiga bostadsföretagen
träffas överenskommelser mellan bostadsföretagen
och hyresgästparten som
garanterar en god reparationsstandard
och bestämda tidsintervaller. I de bostadskooperativa
företagen har den enskilde
bostadsrättsinnehavaren egen reparationsfond
för inre reparationer, en
reparationsfond som följer lägenheten
och som inte kan tagas ut när lägenheten
överlåtes. Samtliga dessa former
av reparationsgarantier är av stort värde
och varje avvikelse från dessa mönster
kan skapa onödiga prejudikat i den
viktiga reparationsskyldigheten.

Det är därför vi motionärer vill varna
för avsteg från de viktiga principer

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

105

Ändring i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik, m. m.

som ligger till grund för den nya hyreslagen.
Även ett kooperativt företag som
Stockholms Kooperativa bostadsförening
borde kunna inpassas i det mönster
som skapats i hyreslagen. Föreningen
är ett företag som inte har direkt
bostadskooperativ karaktär, utan lägenheterna
uthyres med bostadsrätt, och en
reparationsfond borde i det läget efterlikna
det system som tillämpas av de
allmännyttiga bostadsföretagen.

Med hänsyn till att utskottet har gjort
en ytterst positiv skrivning och väl
förstår motionärernas synpunkt har vi
endast velat i ett särskilt yttrande ytterligare
redogöra för de motiv som ligger
till grund för vår motion och velat
understryka betydelsen av den reparationsplikt
som lagen innehåller och som
man inte borde ha gjort några avvikelser
ifrån.

Herr EKSTRÖM (s):

Herr talman! Kammarens ledamöter
torde ha funnit att de synpunkter som
herr Svenning tillsammans med herr
Torsten Hansson har anfört i det särskilda
yttrandet inte mycket avviker
från utskottets uttalanden.

I det särskilda yttrandet har påtalats
att undantaget skulle kunna få prejudicerande
verkan och att detta skulle
kunna inge allvarliga betänkligheter.

Utskottet har ju dock med skärpa
framhållit att här inte får ske något
som skulle innebära åsidosättande av
reparationsskyldighet. Otvivelaktigt är
vi helt överens om att bostadsupplåtelser
i kooperativ form skall ske enligt
bestämmelserna i lagen om bostadsrättsföreningar.
Men den här aktuella
föreningen — alltså Stockholms Kooperativa
bostadsförening som herr
Svenning nämnde — bedriver ändå en
verksamhet som ganska nära ansluter
sig till bostadsrättsföreningarnas, och
föreningen har även genom övergångs -

ningar av detta slag torde inte komma
att uppstå.

Av denna anledning, herr talman, yrkar
jag bifall till tredje lagutskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Ändring i förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i förordningen
(1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
in. in., dels motioner i ämnet,
dels ock motion om rätt för det
allmänna att förvärva vissa trafikföretag,
in. m.

Genom en den 30 oktober 1969 dagtecknad
proposition, nr 155, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden dels

velat inhämta riksdagens yttrande
över vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändring i förordningen
(1940:910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.,

dels föreslagit riksdagen att bifalla
det förslag i övrigt, om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås ändring av
bl. a. 19 § förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. in. Kommun
avses därmed få särskild rätt att
överta tillstånd till linjetrafik med
buss. Enligt förslaget skall trafiktillstånd
kunna återkallas och i stället
meddelas kommunen när den gör sannolikt
åt! trafikförsörjningen i orten

bestämmelser fått möjlighet att fortsätta
sin verksamhet. Men några nya före4*
—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 42

106 Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Ändring i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik, m. m.

eller bygden främjas om trafiken utövas
av kommunen. Bifalls kommunens
ansökan är kommunen skyldig att på
begäran av den förre tillståndshavaren
lösa in tillgångar som använts i rörelsen
eller i vissa fall rörelsen som sådan.
Frågan om villkoren vid inlösen
skall avgöras av en särskild värderingsnämnd,
gemensam för hela landet.
Samma rätt att överta trafiktillstånd
skall tillkomma landstingskommun,
kommunalförbund och kommunalt trafikföretag.
En motsvarande företrädesrätt
skall gälla vid nyetablering.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna I: 1120
av herr Bengtson m.fl. och 77:1294 av
herr Hedlund m. fl., vari bl. a. hemställdes att

riksdagen måtte vid sin behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr
155 besluta att beslut av den värderingsnämnd
som skall avgöra ersättningsfrågor
skulle kunna överklagas till
Kungl. Maj:t;

B. de likalydande motionerna 7: 1121
av herr Strandberg m.fl. och 11:1293
av herr andre vice talmannen Cassel
m. fl., vari hemställdes

att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 155; samt

C. de likalydande motionerna I: 1122
av herrar Åkesson och Ottosson samt
77: 1295 av herr Hovhammar m. fl., vari
likaledes hemställdes

att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj ds proposition nr 155.

Utskottet hade vidare behandlat en
fristående motion, nämligen 1:347 av
herr Berglund.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1121 och 11:1293 samt 1:1122
och II: 1295;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1120 och II: 1294, såvitt
avsåge frågan om rätt att föra talan

mot den särskilda värderingsnämndens
beslut,

dels lämna det vid propositionen nr
155 fogade förslaget till kungörelse om
ändring i förordningen (1940:910) angående
yrkesmässig automobiltrafik
m. m. utan erinran,

dels bifalla förslaget att den 1 januari
1970 skulle inrättas den nyssnämnda
värderingsnämnden i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat;

C. att motionerna 1:1120 och II: 1294
i de delar, som ej omfattades av hemställan
under B, ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

D. att motionen 1: 347 ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid A i utskottets hemställan

I. beträffande frågan om lämpligheten
av att genomföra Kungl. Maj :ts förslag
av herrar Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson
(m) och Krönmark (m), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1121 och 11:1293 samt
I: 1122 och II: 1295

dels avstyrka det vid propositionen
nr 155 fogade förslaget till kungörelse
om ändring i förordningen (1940:910)
angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.,

dels avslå förslaget att den 1 januari
1970 skulle inrättas en värderingsnämnd
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat; Vid

B i utskottets hemställan

II. beträffande frågan om rätt att föra
talan mot värderingsnämndens beslut
av herrar Nils-Eric Gustafsson (ep),
Skärman (fp), Tobé (fp) och Josefson
i Arrie (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1120 och 11:1294, såvitt
avsåge frågan om rätt att föra talan mot

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42 107

Ändring i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik, m. m.

den särskilda värderingsnämndens beslut,

dels lämna det vid propositionen nr
155 fogade förslaget till kungörelse om
ändring i förordningen (1940:910) angående
yrkesmässig automobiltrafik
m. m. utan erinran,

dels bifalla förslaget att den 1 januari
1970 skulle inrättas den nyssnämnda
värderingsnämnden i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat med den ändringen
att talan mot nämndens beslut skulle
få föras hos Kungl. Maj:t.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I det här utskottsutlåtandet
behandlas proposition nr 155
där Kungl. Maj :t dels velat inhämta
riksdagens yttrande över vid propositionen
fogat förslag till kungörelse om
ändring i förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik, som bl. a.
skulle ge kommunerna rätt att i vissa
fall få förmånsrätt att överta befintliga
trafikföretag, dels föreslagit inrättande
av en särskild värderingsnämnd,
gemensam för hela landet, vilken vid
eventuell inlösen av trafikföretag skall
utföra värdering av dessa.

Enligt propositionen skulle en förutsättning
för rätt till inlösen vara att
kommun gör sannolikt att trafikförsörjning
i orten eller bygden främjas
om trafiken utövas av kommunerna. 1
anslutning till propositionen har i en
centermotion framhållits betydelsen av
att en mycket noggrann utredning göres,
innan ett sådant ärende avgörs. I
motionen framhålls vidare nödvändigheten
av att trafikförsörjningsplaner
upprättas såväl regionalt som lokalt.
Vi anser att detta är nödvändigt för
att man skall kunna bedöma, huruvida
det ur trafikförsörjningssynpunkt kan
vara en fördel med ett kommunalt övertagande
av något trafikföretag.

Utskottet har tillmötesgått motionä -

rerna på denna punkt, och jag vill här
citera en del av vad man säger i utskottsutlåtandet:
»Utskottet vill i anslutning
till» — centermotionerna —
»1:1120 och 11:1294 betona vikten av
att beslut i dessa frågor föregås av en
noggrann planering av trafiken inom
den bygd som berörs. Framställning
av kommun om företrädesrätt vid nyetablering
eller om återkallelse av tillstånd
bör vara väl förberedd och underbyggd.
Ytterst faller ansvaret på
länsstyrelserna i egenskap av beslutande
myndigheter. Dessa bör också kunna
ta initiativ exempelvis till att inventering
av den kollektiva trafikens linjesträckning,
turtäthet, trafikunderlag
in. m. utförs inom länen i samverkan
med regionala och lokala organ m. fl.»
Utskottet säger vidare att utskottet förutsätter
att denna planering och utredning
kommer till stånd.

Vi hade i förra veckan en debatt om
trafikpolitiken och även i det sammanhanget
uttalade sig riksdagen för
upprättandet av regionala och kommunala
trafikförsörjningsplaner.

Beträffande en annan punkt i propositionen
har i centermotionen yrkats
på att beslut av värderingsnämnden
skall kunna överklagas hos Kungl.
Maj :t.

Utskottet har inte kunnat enas på
denna punkt. I en till utskottsutlåtandet
fogad reservation av herr Nils-Eric
Gustafsson m. fl. har vi fasthållit vid
den i centermotionen framförda uppfattningen.
Även om Kungl. Maj:t skall
utse värderingsnämnden och utfärda de
regler enligt vilka nämnden har att
verka måste dessa emellertid vara mycket
allmänt hållna, och i praktiken blir
spelrummet för olika uppfattningar i
värderingsfrågorna säkerligen betydande.
Särskilt gäller detta i de fall då
värdering av tillgångar och rörelse efter
marknadsvärdet inte kan äga rum, varför
en mera skönsmässig värdering
måste tillgripas.

Reservanterna anser därför att talan
mot värderingsnämndens beslut bör

108 Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Ändring i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik, m. m.

från såväl principiella som rättssäkerhetssynpunkter
få fullföljas till Kungl.
Maj :t.

Herr talman! Med den anförda motiveringen
ber jag att få yrka bifall
till reservationen II av herr Nils-Eric
Gustafsson m. fl. och i övriga avsnitt till
utskottets hemställan.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Det ärende som behandlas
i detta utlåtande kan ju skenbart tyckas
vara rätt obetydligt, men enligt min
uppfattning rör det sig principiellt om
någonting ganska nytt och säreget, varför
det trots den sena timmen kan finnas
anledning framföra några rent principiella
reflexioner.

Det gäller alltså att stimulera kommunerna
att överta trafiktillstånd som
enskilda företag fått. Det är i och för
sig ingenting nytt att det uppstår kollisioner
mellan enskild rätt och samhällets
intressen.

Det finns parallellfall när det gäller
stadsplanefrågor, där vi har ett expropriationsinstitut
med uppgift och syfte
att vid intressekollisioner se till att
ingen enskilds rätt trädes för när. Som
herr Josefson i Arrie framhållit har vi
för den kollektiva trafiken en anordning
som i viss mån påminner om ett
expropriationsförfarande, bara med den
skillnaden att det inte finns några rättsgarantier.
Man skall i stället utse en
värderingsnämnd på tre personer, som
har att värdera företagets tillgångar.
Vid den värderingen skall man enligt
propositionen ta hänsyn till någonting
som kallas för substansvärdet, men det
finns ingenstans angivet vad detta värde
är för något. I aktiebolagslagens mening
är substansvärdet lika med det
nominella aktiekapitalet. Är det något
sådant man här lekt med, eller vad är
det annars man har tänkt sig?

En annan sak som gör att man ställer
sig tveksam rent principiellt är, att för
att länsstyrelsen skall kunna återkalla

ett trafiktillstånd och ge det tillståndet
till kommunen fordras det bara att
kommunen kan göra sannolikt att trafikförsörjningen
i orten eller bygden
därigenom främjas. Däremot finns det
inga fasta kriterier uppställda om vad
denna sannolikhetsbedömning skall bygga
på. Givetvis är vi alla intresserade
av att få en så tillfredsställande kollektiv
trafikförsörjning som möjligt.

Jag har emellertid svårt att inse att
kommunerna måste engageras för att
säkerställa en sådan. Man talar om att
det föreligger ett samordningsintresse,
och det finns självfallet också ett behov
av samordning. Jag föreställer mig dock
att det inte kan vara så stora svårigheter
förenade med att åstadkomma en
sådan även om det råkar vara fråga
om företag under olika ägarkategorier.
En samordning är något som alla parter
har ekonomiskt intresse av, och jag har
därför svårt att förstå varför den föreslagna
vägen skulle vara den enda
framkomliga.

Vad som ytterligare talar emot propositionen
är att den aktuella sektorn
av företagsamheten för närvarande är
föremål för två statliga utredningar. .lag
bar svårt att förstå varför det skall vara
sådan brådska med att genomföra den
föreslagna ändringen i förordningen, att
man inte har tid att invänta den översyn
som de pågående utredningarna
skall göra. Det finns självfallet motiv
bakom detta handlande, men såvitt jag
förstår är huvudskälet av socialiseringsnatur.
Det är helt naturligt att en regering
med en socialistisk ideologi, som
jag kan respektera även om jag har en
motsatt uppfattning, vill genomföra en
näringspolitik inom detta område i linje
med sin ideologi. Lika klart vill jag
från min ideologiska utgångspunkt avstyrka
att riksdagen genom ett bifall
till det föreslagna yttrandet skulle ställa
sig bakom den ideologi som detta är
ett uttryck för.

Herr talman! Med vad jag i korthet
anfört ber jag att få yrka bifall till den

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42 109

Ändring i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik, m. m.

vid punkten A i utskottets hemställan
fogade reservationen I.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Enligt proposition nr
155 har regeringen bett att få inhämta
riksdagens yttrande om en ändring i
förordningen om yrkesmässig automobiltrafik.
Det gäller alltså möjlighet för
kommuner att överta tillstånd till busstrafik
med en del specialbestämmelser.
I denna debatt och även i utskottet har
talats om att man inför en ny expropriationsrätt
utan sådan lagstiftning
som förutsätts i regeringsformen. Det
är klart att man måste vara litet betänksam
på den här punkten. Jag kan hålla
med herr Krönmark i mycket av vad
han yttrade. I regeringsformen står det
att »kungen får ingen avhända eller avhända
låta något gods löst eller fast
utan rannsakning och dom i den ordning
Sveriges lag och stadgar föreskriva».

I propositionen återfinns ingenting
närom, och jag tycker det är synd att
man inte har tagit upp den principfrågan,
eftersom det kan synas att man
här i varje fall är i närheten av ett
tvångsförfogande, som då skulle stödja
sig på en förordning och inte på en
lag, stiftad av regering och riksdag
tillsammans. Jag föreställer mig att en
förordning inte kan betraktas som »lag
eller stadga.» Förklaringen är väl den
att här gäller det ingen exklusiv rätt
för den som har en koncession, utan
den kan dras in av olika orsaker. Vad
som nu utföres är väl att man tar fram
regler för hur man skall kunna ge ersättning
till de företag som löses in.
Det har ju skett många frivilliga inlösningar
av sådana här företag, men det
är också många som har stoppats, beroende
på att man inte har haft regler
för hur ersättningen skall utgå.

Nu har man formulerat det ungefär
som man gjort i jordförvärvslagen, men
denna är dock en lag. Man säger i jord -

förvärvslagen att om man får nej från
lantbruksnämnden till att förvärva ett
jordbruksområde så blir staten skyldig
att inlösa om så begäres. På samma sätt
här; får man inte bibehålla sin koncession
utan kommunen vill överta den —
och kommunen har alltså företräde enligt
den nya förordningen — så är kommunen
skyldig att betala för det om
man anmäler det inom viss tid.

Det är möjligt att man med denna
konstruktion kan komma ifrån att detta
är ett expropriationsliknande förfarande,
men det hade varit välgörande om
detta resonemang förts även i propositionen,
men så har inte skett.

Departemenschefen säger att kommuner
och landsting redan förut engagerat
sig ganska mycket i sådana trafikföretag
•—- och det är väl riktigt. Kommuner
och landsting lägger ned ungefär 200
miljoner kronor netto om året på kollektiv
trafik. Ganska stor del faller väl
på Storstockholmsområdet, så del kanske
inte kan röra sig om så stora summor
i andra delar av landet.

Det samband mellan stadsplanering
och översiktsplanering som busslinjeföringen
och den kollektiva trafiken
över huvud taget har anser jag talar
för att man kan acceptera själva principen
i propositionsförslaget. Om man
inte har möjlighet att arrangera trafiken
efter en plan eller koordinera bebyggelseplanen
och trafikplanen, blir
det ett dåligt resultat av det hela. Kommunen
har planmonopolet och bör också
ha möjlighet att överta företag för
kollektiv trafik, om kommunen så önskar
och har råd till det. Det är sådana
resonemang som hänger ihop med
den s. k. O-taxan. Det kan vara förmånligt
för kommunen att ha en O-taxa för
längre bort belägna stadsdelar. Det kan
ligga i kommunens intresse att folk vill
bosätta sig i ytterområdena och inte i
andra delar där trafiken är intensiv.
Det finns exempel på att man både
utomlands och i Sverige i varje fall har
diskuterat ett införande av O-taxa.

Ilo Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Ändring i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik, m. m.

Det finns redan samarbete mellan
enskilda, statliga och kommunala företag
och det kommer väl att fortsätta.
Men i några fall torde det vara motiverat
att det ges möjlighet till en sådan
här indragning till kommunerna.

Värdena skall jag inte gå närmare in
på; både herr Krönmark och herr Josefson
i Arrie har berört dem. Men jag
tror inte att det nämnda substansvärdet
i allmänhet är en lämplig bedömningsgrund.
I propositionen anges dock
vissa förhållanden till vilka hänsyn
skall tas — det gäller tidigare avkastning,
det gäller om tillträdaren får ett
färdigt organiserat företag att bara
överta och en del annat. Detta ligger
ganska nära det jag gärna skulle ha
sett nämnt i propositionen, nämligen
att hänsyn skall tas även till goodwillvärdet,
såsom vanligt är vid övertagande
av både fast och lös egenodm, i varje
fall då övertagandet sker tvångsvis
eller då man gör det till sin egen fördel.
Jag hoppas att de gjorda uttalandena
leder till att det blir skäliga ersättningar
när lagen skall tillämpas i
detta avseende.

Sedan kommer jag till reservationen
II under mom. B i utskottets hemställan
som gäller rätten att föra talan mot
värderingsnämndens beslut. Utskottet
säger: »Spelrummet för olika uppfattningar
i fråga om värdet kan med hänsyn
härtill och till beskaffenheten av
den egendom det i allmänhet blir fråga
om antas bli ganska litet.» Vi reservanter
har helt motsatt uppfattning, vilket
vi uttrycker så här: »I praktiken blir
spelrummet för olika uppfattningar i
värderingsfrågor säkerligen betydande».
Denna skillnad beror på att jag inte
tror att man kan gå på den princip
som i propositionen införts som första
grundsats utan att man måste ta hänsyn
till en hel del andra omständigheter
som jag tidigare omnämnt. När man då
skall värdera måste det bli fråga om
skönsniässiga bedömanden där man kan
komina fram till helt olika resultat.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
utom i avseende på mom. B, där
jag yrkar bifall till reservationen II.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Herr Tobé har i väsentliga
stycken redogjort för uppläggningen
av utskottets utlåtande, i varje fall
utan att gå in på reservationen II. Han
har refererat utskottets skrivning och
jag ansluter mig helt till denna. Med
hänvisning till utskottets utförliga motivering
och ingående skrivning ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
på alla punkter och alltså avslag på
reservationerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Krönmark begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Åkesson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Krönmark begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omrösiningsapparat verkställdes.

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

111

Därvid avgavs 144 ja och 26 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Josefson i Arrie
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Nils-Eric
Gustafsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Josefson i Arrie begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 53 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C och D

Vad utskottet hemställt bifölls.

Naturreservat vid Kullaberg
§ 13

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 64, angående uppskov med
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till fastighetsbildningslag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Naturreservat vid Kullaberg

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av motioner
om ett naturreservat vid Kullaberg.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Motioner i detta ärende
har kommit igen nästan som en följetong.
Ofta har de behandlats vid en tid
på dygnet då samtliga ledamöter är beredda
att försöka åka hem, och jag vet
att många därför har irriterats av dem.

Jag skall inte ta upp någon lång debatt
i dag. Efter den behandling som
utskottet givit Kullabergsmotionerna
denna gång känner jag mig snarare föranledd
att tacka utskottet för det sätt på
vilket det har uppfattat frågan. Utskottet
måste ha rönt mycket starkt intryck
av de remissvar man erhållit från olika
myndigheter, vilka klart dokumenterat
vilka linjer som är de riktiga. Jag hoppas
bara att de myndigheter, som nu
skall ta ställning till frågan, förstår det
önskemål som riksdagen har uttryckt.

Jag ber ännu en gång att få tacka
utskottet.

Vidare yttrades ej.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Utskottets hemställan bifölls.

112 Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Semester för jordbrukare

§ 15

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av motioner
om en beredskapsplan för åtgärder vid
naturkatastrofer.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Semester för jordbrukare

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av motioner
om semester för jordbrukare.

I de likalydande motionerna 1:847
av herrar Ernst Olsson och Nils-Eric
Gustafsson samt II: 962 av herr Johansson
i Växjö m. fl. hade hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhölle om utredning och förslag om
åtgärder för att åstadkomma ordnad
semester för jordbrukare i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte lämna motionerna
1:847 och 11:962 utan åtgärd.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Hansson i Skegrie och Jonasson
(båda ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag kan inte vara riktigt
lika belåten som herr Henningsson
var när han tackade utskottet för dess
skrivning beträffande hans motion. Det
är inte med tanke på antalet sidor i utlåtandet
som jag är kritisk mot utskottet,
utan det är just med anledning av
skrivningen. Därför ber jag att få ta
några minuter i anspråk för att redogöra
för en enligt min mening mycket
viktig fråga.

Vi är några motionärer som i motionerna
I: 847 och II: 962 konstaterar att
för stora grupper av vårt folk lagfäst

semester nu är en realitet. Flertalet löntagare
har fyra veckors semester, och
vi noterar med tillfredsställelse att ökningen
av vårt lands samlade resurser
har givit en levnadsstandard, som kan
ta sig uttryck även på detta sätt. Dagens
samhälle med sina krav på ökad
effektivitet hos de anställda skapar behov
av vila och rekreation. En längre,
sammanhängande semester är en nödvändighet
för att man skall orka med
den många gånger pressande arbetsmiljön.

Samtidigt konstaterar vi emellertid
att det i vårt land fortfarande finns
grupper som inte åtnjuter lagfäst .semester.
Till dem hör jordbrukarna. Men
därutöver finns det inom andra företagargrupper
minoriteter som inte har
lyckats lösa sin semesterfråga. Som exempel
kan nämnas hantverkare och fiskare.
Det är ett rättvise- och jämlikhetskrav
att frågan om semester och
fritid löses även för dessa grupper.

I motionerna framhålls vidare alt
människorna i allt större utsträckning
söker sig till arbeten som ger en hygglig
semester och fritid. De yrken som
inte kan följa med utvecklingen på detta
område måste bedömas ha sämre
förutsättningar att hävda sig i konkurrensen
om arbetskraften. För unga människor
som står i valet av yrke måste
det vara mindre lockande att ägna sig
åt ett yrke som ger ringa möjligheter
till semester och fritid.

Det är väl inte för mycket sagt att
den yrkesgrupp som tidsmässigt är starkast
bunden till sitt yrke är jordbrukarna.
Talet om jordbruket som en fri
och självständig näring är inte sant
vad beträffar möjligheten att ta ut semester.
Djurskötseln kräver daglig insats
från brukarens sida. Många jordbrukare
har under sina aktiva år haft
få lediga dagar. När sjukdom har inträffat
har det varit hustruns lott att
träda till, och där detta inte varit möjligt
har grannar fått bistå.

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

113

Vi motionärer anser att i rättvisans
och jämlikhetens namn något måste göras
för att även de här berörda grupperna
skall kunna erhålla ledighet och
vi har därför anhållit om en utredning.

Vad säger då utskottet? Jag noterar
med tacksamhet att utskottet på de få
rader där motionerna behandlas har
uppmärksammat den bundenhet som
jordbrukarna har till sin näring. Utskottet
skriver: »Det är givetvis angeläget
att jordbrukarna i likhet med andra
yrkesgrupper kan beredas tillfredsställande
möjligheter till ledighet från
arbetet.»

Vidare anser utskottet det mindre
lämpligt — eftersom det är fler yrkesgrupper
än jordbrukarna som får vidkännas
olägenheter — att en speciell
utredning tillsättes enbart när det gäller
lösningen av jordbrukarnas semesterfråga.
Utskottet förlitar sig på att jordbrukarnas
egna organisationer skall
kunna lösa denna fråga. Slutklämmen
i utskottsutlåtandet blir ett avslag.

Två av mina partikamrater här i kammaren
har för all del fogat ett särskilt
yttrande till utskottsutlåtandet, i vilket
de gör det viktiga påpekandet att lösningen
av denna semesterfråga medför
ekonomiska konsekvenser och att det
bör vara staten som tillskjuter en del
av de pengar som behövs. För övrigt
följer de utskottet och yrkar avslag på
motionerna.

Av de remissorgan som yttrat sig
över dessa motioner stöder RLF dem
helhjärtat. Övriga två remissorgan, lantbruksstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen,
är mer tveksamma till förslaget
om en utredning. Jag tycker att utskottet
betett sig mycket egendomligt när
det gäller RLF :s yttrande, eftersom man
inte i utlåtandet har berört detta med
en enda rad. När vi skickar motioner
på remiss brukar vi ju ta hänsyn, åtminstone
i utskottsskrivningen, till de
fackliga organisationer som har att företräda
den grupp en motion avser.

Semester för jordbrukare

Men det har man inte brytt sig om att
göra i detta fall.

Jag beklagar vidare att utskottets ledamöter
inte tagit kontakt med sina kolleger
i Norge och inte heller har beaktat
resultaten av de norska utredningar
som gjorts på detta område. På andra
sidan Kölen har man nämligen redan
åstadkommit ganska mycket. Jag har,
herr talman, betänkanden från två utredningar
i min hand. Den ena utredningen
tillsattes 1962 och behandlade
frågan om ferie och fritid för enskilda
befolkningsgrupper. Dess betänkande
avlämnades 1965. Ämnet för andra utredningen
som tillsattes 1966 var ferie
och fritid för jordbruksbefolkningen.
Utredningen avlämnade sitt betänkande
1968.

Den senare utredningen har också
gjort upp en ekonomisk kalkyl över hur
kostnaderna skulle täckas: jordbrukarna
skulle själva klara en del och en viss
del skulle tillskjutas via statsbudgeten.

I vårt västra grannland har man också
kommit en bra bit på väg utöver de här
berörda utredningarna. Från och med
den 1 januari i år finns i kommunerna
en organisation som svarar för s. k.
lantbruksvikarie, vilken skall rycka in
när sjukdom inträffar. En jordbrukare
som blir sjuk skall kunna ringa till
kommunalkontoret, som i sin tur ser
till att arbetskraft förflyttas till den sjuke
lantbrukarens gård för att klara de
sysslor som dagligdags måste utföras på
ett lantbruk.

För att ekonomiskt kunna genomföra
denna reform har man i Norge byggt
upp ett system i stort sett enligt följande.
Staten tillskjuter till kommunerna
75 procent av utgifterna, dock med
en begränsning till 80 kronor per brukningsenhet
i kommunen. För vikariehjälpen
tillskjuter jordbrukaren själv
vissa belopp efter en differentierad skala.
Jordbrukare med inkomst under
14 000 kronor betalar 12 kronor per
dag. Den som har mellan 14 000 och

114 Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Semester för jordbrukare

18 000 kronor erlägger 20 kronor per
dag, och vid en inkomst över 18 000
kronor tillskjutes 28 kronor för varje
hjälpdag.

Herr talman! Jag skulle vara mycket
tillfredsställd om vi hade kommit så
pass långt här i landet. Men norrmännen
är inte nöjda med vad de redan
vunnit på detta område. Jag läser i
årets norska trontal »att spörsmålet om
en ferieordning för jordbruks- och fiskarbefolkningen
kommer att underställas
stortinget.» Regeringen i Norge kommer
med andra ord att under pågående
stortingssession lägga fram proposition
om semesterfrågans lösning för de norska
jordbrukarna och fiskarna. När får
vi läsa något motsvarande i ett svenskt
trontal?

Man hoppas att jordbrukets föreningsrörelsen
skall klara saken. Jag har stort
förtroende för föreningsrörelsen efter
vad den uträttat inte bara för jordbrukarna
själva utan för land och folk över
huvud taget. Men jag tror helt enkelt
inte att den klarar denna uppgift själv,
utan det måste vara en statlig utredning
som ser till att alla områden blir
täckta.

Herr talman! Jag förstår att det i dag
knappast finns någon utsikt att min
motion skall vinna kammarens bifall,
men jag lovar att återkomma. Jag är
dock djärv nog att yrka bifall till motionen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag tycker att motionärerna
i denna fråga borde vara ungefär
lika tacksamma som herr Henningsson
var; utskottet har ju behandlat
deras motioner synnerligen välvilligt.
Herr Johansson i Växjö citerade själv
vad vi sagt om att det är angeläget alt
jordbrukarna i likhet med andra grupper
kan beredas tillfredsställande ledighet
från arbetet. Det enda som skiljer
herrar motionärer och utskottet åt är
att utskottet icke vill ha en statlig ut -

redning i denna fråga. Den är så pass
ömtålig, att det säkerligen är bäst om
den kan utredas av jordbrukarna själva.

Det gladde mig att herr Johansson
har läst de norska utredningarna. Det
har jag också gjort och jag kom då till
den uppfattningen, att detta problem
uppenbarligen inte kan läggas i händerna
på vem som helst. Den första
norska utredningen, i vilket det statliga
inflytandet var ganska stort, misslyckades.
Den andra utredningen gjordes av
representanter för de norska bondeorganisationerna
och kvinnoorganisationerna
på landsbygden med ett par representanter
för departementen som
sekreterare.

För min del skulle jag inte våga lägga
denna ömtåliga fråga i händerna på
vad man kallar utskottsexpertis. Då är
det möjligt att den får en lika verklighetsfrämmande
behandling som den
som kom traktorskattefrågan till del en
gång från s. k. experthåll. Efter stormskador,
skördeskador, etc. tycker jag
att vi skall bespara jordbruket den ytterligare
olycka som en statlig utredning
på detta område kunde bli.

Herr Johansson i Växjö sade att utskottet
inte tagit hänsyn till RLF:s yttrande.
Jo, visst har vi gjort det. Vi har
ju sagt att utredningen bör göras av
RLF, Lantbruksförbundet och andra organisationer
som hör jordbruket till och
som kan dessa saker ordentligt. Herr
Johansson ansåg att frågan om jordbrukarnas
semester är lika viktig som
många andra jämlikhetsfrågor och att
den bör tas upp i jämlikhetsdebatten.
Därom är vi överens. Men frågan är så
ömtålig och så besvärlig att handlägga
att det nog är klokast att man genom
den skrivning utskottet har föreslagit
animerar dessa organisationer att ta
upp saken.

Genom vårt särskilda yttrande har
vi just velat vidarebefordra det uttalandet
att den riktiga vägen att handlägga
detta spörsmål är att det utreds av or -

Torsdagen den 11 december 19G9 em.

Nr 42

Ilo

ganisationerna och tas upp vid förhandlingarna
med regeringen de år sådana
förekommer.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker det är ganska
egendomligt att en man som herr
Hansson i Skegrie som har varit med
i så många utredningar har så dålig erfarenhet
av dem att han inte törs ta upp
den här frågan i en statlig utredning.
Vad kan delta bero på? År frågan på
något vis alltför känslig? Jag kan inte
förstå detta. Måste det inte vara ett
samhällets intresse att se till att minoriteter
som ännu inte har fått samma möjligheter
som andra när det gäller semester
hjälps framåt en bit på vägen
och att deras semesterfråga löses något
så när likadant som för övriga
grupper.

Herr Hansson har väl i alla fall läst
vad RLF skriver! »Riksförbundet tillstyrker
att den i motionerna begärda
utredningen kommer till stånd och anför
därvid följande synpunkter.» Inom
jordbrukarnas föreningsrörelse är man
tydligen inte rädd för att en statlig utredning
skall komma till stånd.

Efter nyår skall jag försöka att få
herr Hansson i Skegrie med på en ny
motion i frågan. Då kanske det hela
går bättre.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill upplysa herr
Johansson i Växjö om att jag har debatterat
den här semesterfrågan från denna
talarstol långt innan herr Johansson
var påtänkt i riksdagen. Det första året
jag tillhörde kammaren väckte en mycket
framstående man inom vårt eget
parti en sådan motion. Jag gick emot
motionen i utskottet och talade också
mot den i kammaren av samma skäl

Semester för jordbrukare

som nu, att jag inte vill låta vad som
helst överlämnas till s. k. experter.

Herr Johansson uttryckte förvåning
över att jag hade dåliga erfarenheter
av statliga utredningar. Ja, jag vill inte
berömma den stora statliga utredning
som jag senast var ledamot av, den sexåriga
jordbruksutredningen. Jag avgav
reservationer på praktiskt alla punkter
tillsammans med jordbruksorganisationernas
representant.

Men får jag fråga, vilka utredningsmän
som herr Johansson föredrar: folk
från jordbrukets egna organisationer eller
s. k. experter från statsförvaltningen? Herr

JOHANSSON i Växjö (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är inte svårt att
svara på den frågan. Jag vill ha bådeoch.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Det är kanske onödigt
att jag deltar i den animerade debatt
som bär förts inom herr Johanssons i
Växjö egen partigrupp. Herr Johansson
sade att han så småningom skulle återkomma
till saken i en motion. Jag undrar
om han inte i stället borde diskutera
frågan med medlemmar av sin egen
grupp som tagit upp problemet innan
herr Johansson var påtänkt i denna
kammare och försöka få gruppkamraterna
med på sin linje.

Jag har inte något att invända mot
de synpunkter herr Hansson i Skegrie
fört fram. Herr Johansson säger i sin
motion att frågan om semester för jordbrukare
är ett mycket svårlöst problem
på grund av bl. a. de bundna arbetsförhållandena
inom jordbruket. Utskottet
understryker att så är fallet, men
framhåller samtidigt att andra grupper
befinner sig i samma situation. Den semesterlagstiftning
vi har i dag innebär
lagstadgad rätt till semester för den
lejda arbetskraften, men samhället sänder
inte ut avbytare till företagen när

116 Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Semester för jordbrukare

löntagarna tar semester, utan då avstannar
verksamheten. Herr Johansson menar
att jordbrukarna på grund av sin
bundenhet inte kan ta någon semester
men att en utredning skulle kunna komma
på något sätt att skaffa avbytare,
om jag förstod herr Johansson rätt.

Sedan kom herr Johansson in på en
mycket intressant fråga, som har tagits
upp i det särskilda yttrandet men som
herr Hansson i Skegrie av någon anledning
inte berörde. Han sade att det är
orimligt att jordbrukarna själva skall
betala semestern av egna medel och menade
att en del av kostnaden borde gå
över statsbudgeten.

Det är nu ordnat så, att den lejda
arbetskraften avstår en del av sin timlön
för att få ut pengarna vid semestern.
Jordbrukarna får väl göra på samma
sätt.

Det talades en gång i tiden om ett
knä som ingen ville sitta i. Om herr Johansson
vinner bifall till sin motion
hamnar onekligen jordbrukarna i farbror
statens knä, där i varje fall hans
partivänner en gång inte ville sitta.

Jag har som sagt förståelse för jordbrukarnas
besvärliga ställning, men jag
delar den uppfattning herr Hansson i
Skegrie har uttalat, att jordbrukarna
själva bör utreda frågan och komma
med förslag. Det är vad lantbruksstyrelsen
har sagt, och jag tycker det finns
anledning att understryka detta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag förstår att det är
påfrestande för kammarens ledamöter
att vi håller på att diskutera så länge,
men jag brukar inte besvära kammaren
så ofta.

Jag håller med herr Persson i Skiinninge
om att detta inte är någon lätt
fråga och att den har ekonomiska konsekvenser,
men herr Persson i Sklinninge
vet att jordbrukarnas ekonomiska
villkor i dag är svåra. I många fall

har de inte råd att av sin egen inkomst
sätta av pengar till en månads semester.
Vi får se vad utredningen kan komma
fram till på den punkten. Det skulle
kanske ordna sig, och vi skulle få större
jämlikhet, om jordbrukarna erhöll
sådana priser för sina produkter att
inkomsterna räckte även till detta. Kanske
kan man införa sådana fonder som
har byggts upp i Norge.

Jag glömde förut att säga en sak. Herr
Hansson i Skegrie påstod att man hade
motionerat om denna sak innan jag var
påtänkt. Har ingenting ytterligare gjorts
på dessa 40 år, är det verkligen illa
ställt. Det har i alla möjliga institutioner
funnits tillfälle att föra fram ett
förslag.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Herr Johansson i Växjö
menar att jordbrukarna har det dåligt
ställt ekonomiskt på grund av låga produktpriser,
men jag tycker inte vi bör
diskutera den saken i kväll.

Om herr Johansson under julledigheten
funderar över dessa saker, tror
jag han finner att man i stället för att
begära semestermedel via statsbudgeten
bör ta upp en diskussion med dem som
förhandlar om prissättningen på jordbruksprodukter
för att få en bättre lönsamhet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill kvittera herr
Johanssons artighet med att säga att jag
redan när jag var ny i denna kammare
hade så pass omdöme att jag begrep, att
denna semesterfråga bör lösas av jordbrukets
eget folk. Den inställningen har
jag inte ändrat sedan dess.

Att den tanken inte har vunnit gehör
rår inte jag för, men jag vet att
organisationerna har övervägt att ta
upp saken. Om jag är riktigt underrättad
kastades tanken fram i förbifarten
vid de senaste överläggningarna
med regeringen, men man hann då inte
gå närmare in på frågan. Ärendet har

torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

117

dock diskuterats inom jordbrukarnas
organisationer.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:847 och 11:962; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Den kommunala miljöpolitiken, m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av motioner
om den kommunala miljöpolitiken
samt om samordning av plan- och miljöfrågor
inom den kommunala nämndorganisationen.

1 detta utlåtande behandlades två
par motioner angående den kommunala
miljövården, nämligen

1) 1:394 av herr Torsten Bengtson
m. fl. och II: 456 av herr Hedlund in. fl.,
vari hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning angående
kompetensförhållandena för
den kommunala miljöpolitiken i syfte
att möjliggöra en effektivisering och
aktivisering av den kommunala miljövården
främst genom befintliga kommunala
nämnder i enlighet med vad i
motionen anförts»; samt

2) I: 413 av herrar Schött och Ottosson
samt II: 484 av fru Mogård m. fl.,
vari hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en utredning
angående den kommunala nämndorganisationen,
avseende samordning av
plan- och miljöfrågor, samt om framläggande
av förslag till de ändringar i
kommunallagen som därav kan föranledas».

Förstnämnda motionspar hade hänvisats
till konstitutionsutskottet, såvitt

Den kommunala miljöpolitiken, m. m.

avsåge den kommunala kompetensen,
och i övrigt till jordbruksutskottet, som
behandlat motionerna i sitt under nästföljande
paragraf upptagna utlåtande
nr 43.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:394 och 11:456 samt
1:413 och 11:484 anhålla hos Kungl.
Maj :t om utredning angående kompetensförhållandena
för den kommunala
miljöpolitiken i syfte att möjliggöra en
effektivisering och aktivisering av den
kommunala miljövården.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Erik Olsson, Sörlin,
Nyquist, Norberg, Adamsson och Nilsson
i Östersund, fru Thunvall samt herrar
Johansson i Trollhättan och Andersson
i Billingsfors (alla s), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:394 och 11:456 samt 1:413 och
II: 484.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Överläggningen beträffande detta utlåtande
må omfatta jämväl jordbruksutskottets
utlåtande nr 43, men yrkanden
rörande sistnämnda utlåtande framställs
först sedan detsamma föredragits.

Konstitutionsutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag skall inte animera
till någon större debatt om miljöpolitiken.
Den har vi diskuterat många
gånger vid tidigare tillfällen i denna
kammare. Jag vill bara säga några ord
beträffande konstitutionsutskottets utlåtande
nr 39 angående den kommunala
miljöpolitiken.

Jag vill först säga att vid utskottsbehandlingen
av de två motionspar som
i första hand behandlar frågan har det
skett en uppdelning mellan konstitutionsutskottet
och jordbruksutskottet.

118 Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Den kommunala miljöpolitiken, m. m.

Konstitutionsutskottet har haft att behandla
den kommunala kompetensen
beträffande de frågor som väckts i motionerna,
medan jordbruksutskottet har
haft att behandla övriga frågor i detta
ärende. Resultatet av den delade utskottsbehandlingen
har blivit att ett enhälligt
jordbruksutskott har avstyrkt
motionerna, medan konstitutionsutskottet
inte är enigt: de socialdemokratiska
ledamöterna avstyrker ett i motionerna
framfört krav på utredning medan de
borgerliga tillstyrker detta krav. Genom
lottdragning inom konstitutionsutskottet
har den socialdemokratiska halvan
av utskottet hamnat på reservationslinjen.
Reservanterna i utskottet går, som
jag tidigare sade, emot utredningskravet
beträffande kompetensförhållandena för
den kommunala miljöpolitiken. Jag skall
försöka lämna en mycket kort motivering
för den ståndpunkten.

Vi framhåller i vår skrivning att det
i första hand finns tre kommunala organ
som bär huvudansvaret för miljövården
inom kommunerna, nämligen
kommunens styrelse, byggnadsnämnden
och hälsovårdsnämnden. I de kommuner
som dessutom har fritidsnämnder
eller andra nämnder som rör miljöpolitiken
tilldelas givetvis även dessa organ
uppgifter som griper in i den kommunala
miljövården. Vi reservanter tycker
att kompetensfördelningen mellan de
kommunala nämnderna är ganska klar,
i varje fall så klar att det inte behövs
en utredning på den punkten.

Vi säger vidare att om man vill aktivisera
den kommunala miljövården —
och det hoppas vi skall ske — bör ökade
uppgifter läggas på dessa nämnder,
varvid särskilt hälsovårdsnämnden
kommer i centrum för behandlingen av
dessa frågor, medan kommunens styrelse
har de samordnande uppgifterna.

Om det i kommunerna finns behov
av att inrätta andra organ exempelvis
miljövårdsberedningar, naturvårdsnämnder
eller dylikt har ju kommunerna
full frihet att inrätta sådana organ.

Det finns ingen lagstiftning som lägger
hinder i vägen härför. Det är möjligt
att det i större kommuner finns ett behov
av att inrätta sådana speciella
organ för de kommunala miljöfrågorna,
medan man i andra kommuner kanske
klarar sig bra med de nämnder som
man redan har. Jag föreställer mig att
man här får laga efter läglighet.

Det förhåller sig väl på det sättet att
naturvårds- och miljövårdsfrågorna i
Stockholm skiljer sig avsevärt från dessa
frågor exempelvis i Karesuando. Under
sådana förhållanden menar vi att
det kan vara litet svårt att utarbeta en
enhetlig modell för hur organisationen
skall byggas upp i de olika kommunerna
med de skiftande förhållanden som
finns.

Reservanterna tycker alltså att kommunerna
bör ha frihet att själva bestämma
hur man vill organisera naturvården,
och vi tror att de eventuella kompetenskonflikter
och de oklarheter som
givetvis kan råda på detta område bör
kunna lösas med det praktiska handlag
som kommunalmännen i detta land
i regel visar prov på.

Därför vill jag, herr talman, yrka bifall
till reservationen av herrar Georg
Pettersson in. fl. vilket innebär avslag
på motionerna.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Miljövården har på relativt
kort tid blivit ett första rangens debattämne,
och jag antar att det kommer
att bli det här i kväll också.

Konstitutions- och jordbruksutskotten
konstaterar i sina utlåtanden att det har
varit en betydande aktivitet i miljövårdsfrågorna
också i det här huset,
men dess värre har vi ännu inte kommit
därhän att miljövården kan ta upp
konkurrensen med så viktiga ting som
sjukvård, skola, utbildning och trafik.
Vi tvingas nog acceptera buller, förorenad
luft, nedsmutsade vatten och
bristfällig boendemiljö under avsevärd
tid framåt. Vi har faktiskt inte ens lyc -

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

119

kats precisera vad vi avser med termen
miljövård. Det talas mycket om att
utveckla demokratin, att ge medborgarna
insyn, medinflytande och information,
men vi har inte lyckats få den alltmer
livaktiga opinionen i miljövårdsfrågorna
med i det politiska arbetet på
att rädda förstörd miljö, förebygga miljövådor,
bevara och skapa god miljö.

Borgarrådet Hjalmar Mehr har i en
artikel i Kommunal tidskrift formulerat
kraven på miljövården i dag på ett enligt
min mening lysande sätt: »En ny
politik måste nu följa, nya målsättningar
och snabb handling i en systematisk
planering.---Det är fara i dröjs mål.

» Han fortsätter i samma artikel:
»Vi har ännu inte planeringsinstrumenten
för att tillfredsställande tackla problemen.
Det gäller såväl på riksplanet
som regionalt och lokalt.»

Faktum är dock att såväl på riksplanet
som på det regionala planet har
man gjort en god början. På det kommunala
planet har man däremot ännu
inte gjort någonting vare sig för att precisera
kommunens uppgifter eller för
att förstärka den kommunala organisationen
för de uppgifterna. Kommunförbundet
har i sitt yttrande över motionerna
11:456 och 484 instämt i mycket
av vad motionärerna framhållit. Särskilt
påtalar förbundet bristen på samordning
och avsaknaden av en totalbedömning.

Miljövården ombesörjes i kommunerna
av en hel rad nämnder och styrelser,
från kommunens styrelse — som vid
sidan av alla andra tunga uppgifter också
är huvudansvarig för miljövården i
kommunen — till byggnadsnämnd och
hälsovårdsnämnd, men också, herr Nilsson
i Östersund, en rad fakultativa
nämnder, t. ex. gatunämnd, fritidsnämnd,
fastighetsnämnd, verksstyrelse,
kulturnämnd och kanske skönhetsråd.
Att detta inte är tillfredsställande torde
vara självklart. Stora svårigheter för
samordning och information föreligger
nämnderna emellan. Ett exempel härpå

Den kommunala miljöpolitiken, m. m.

nämns i utskottets utlåtande, nämligen
det att länsstyrelserna i sitt inventerings-
och utredningsarbete vanligen
hör byggnadsnämnder och hälsovårdsnämnder
direkt utan förmedling av
kommunens styrelse, som alltså inte har
möjlighet att ge sin mening till känna.
Det kan vara en liten detalj, men jag
tycker att den visar vad det här handlar
om.

Inte minst viktigt är det att kommuninvånarna
beredes tillfälle att framlägga
synpunkter och ta initiativ — vilket
sannerligen kräver att de har en klar
bild av vart de skall vända sig.

I den tidigare nämnda publikationen
Kommunal Tidskrift har sedan lång tid
pågått debatt om samordningsproblemen
och om möjligheterna att effektivisera
den kommunala miljövården. Det
är helt naturligt att meningarna har
brutit sig i fråga om vilka vägar man
då bör gå. Många kommuner har på
egen hand försökt att lösa problemen
— på varierande sätt. Man har inrättat
naturvårdsnämnder eller miljövårdsnämnder,
man har tillsatt särskilda miljöombud
eller särskilda miljövårdstjänstemän
och man har inrättat vatten- och
luftvårdsnämnd eller miljövårdsråd. Befogenheterna
för dessa organ växlar.
Det är faktiskt inget som helst tvivel,
herr Nilsson i Östersund, om att det
finns ett behov av samordning och effektivisering
i miljövården. Också Kommunförbundet
anser för övrigt i sitt yttrande
att det i vissa fall — såsom det
uttrycker sig — kan vara motiverat med
ordförandekonferenser eller samarbetsdelegationer.

Kommunförbundet har i sitt yttrande,
vilket faktiskt är undertecknat av samma
borgarråd — Mehr — som jag förut
hänvisade till, trots sina instämmanden
i motionärernas synpunkter dragit en
egendomlig slutsats, nämligen att frågan
måste lösas från helt lokala utgångspunkter
beroende på kommunernas olika
storlek och struktur. Man hänvisar
också till att hälsovårdsnämndernas och

120 Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Den kommunala miljöpolitiken, m. m.

byggnadsnämndernas uppgifter är specialreglerade.
Det skulle vara otänkbart
att ändra den nuvarande nämndorganisationen,
fastän den ju faktiskt tillskapats
under helt andra betingelser. Någon
utredning anses verkligen inte nödvändig.
I denna slutsats instämmer reservanterna
i konstitutionsutskottet, liksom
för övrigt också jordbruksutskottet
som hävdar att kommunerna alltjämt
bör ha frihet att anpassa sin organisation
för handläggningen av naturvårdsfrågor
efter vad som är mest praktiskt
med hänsyn till de lokala förhållandena.

Låt oss göra en jämförelse! En gång
i tiden ingick barnavården i den allmänna
fattigvården. Först år 1902 infördes
de första barnavårdslagarna: en
lag för fosterbarn och en för varnartiga
barn. Det dröjde ända till 1924 innan
man inrättade särskilda barnavårdsnämnder.
Det tog alltså lång tid innan,
man insåg att en effektiv barnavård
bäst gagnades av att man utgick från
barnet och dess situation. Nu planerar
man att integrera barnavården med den
övriga socialvården, fortfarande med
utgångspunkten i barnet och dess behov
och för att få en effektiv barnavård.

Insikten om miljövårdens vikt och
dess växande omfattning är relativt ny.
Vi har, som jag inledningsvis sade, ännu
inte gett miljövården den centrala plats
som det är nödvändigt att ge den.

Poängen med jämförelsen med barnavården
är inte att man måste tillskapa
nya särskilda organ utan att man
måste utgå från miljöns betydelse och
utreda hur man bäst tar till vara resurserna,
hur man åstadkommer den största
effektiviteten i kommunen i ett arbete
som vi väl alla anser är brådskande
och angeläget. Det är verkligen
fara i dröjsmål.

Konstitutionsutskottet hemställer i sitt
utlåtande nr 39 att riksdagen hos Kungl.
Maj:t begär en utredning med utgångspunkt
från miljön. Varken utskottet eller
motionärerna vill bestämt uttala sig
för någon viss lösning; kanske kan den

nuvarande nämndorganisationen fortfarande
vara ändamålsenlig, om hälsovårdsnämnderna
ges större befogenheter
och en mera central roll — gärna
också ett mera adekvat namn för dessa
uppgifter. Kanske måste man tillskapa
ett helt nytt organ, kanske räcker det
med fasta regler för hur samordningen
skall ske.

Argumentet att byggnadsnämndens
och hälsovårdsnämndens funktioner är
specialreglerade framförs ibland som
om det gällde en naturlag som man inte
får rucka på, men jag antar att man närmast
avser att vissa av miljövårdens
uppgifter redan åvilar de organ som
har laglig skyldighet att beakta dem.

Vad en utredning skulle kunna ge är
ju knappast att man skulle avskaffa
denna specialreglering, kanske inte ens
inskränka den, utan snarare utvidga
den och ytterligare precisera åliggandena,
anpassade till dagens situation.

Nuvarande förhållanden med olika
lösningar från kommun till kommun
har möjligen kunnat accepteras under
en övergångsperiod, men miljövårdsfrågorna
är av sådan vikt att man bör
ha likformighet över hela landet, här
lika väl som i handläggningen av barnavården
och för den delen också hälsovården.
Inte minst är det viktigt att
lösa frågan generellt med tanke på att
i varje fall några av de hittills valda
lösningarna innebär stor risk för kompetenskonflikter.
Sådan risk har påtalats
vid inrättande t. ex. av miljövårdsråd.

Jag vill avslutningsvis återkomma till
något som för mig är av största vikt,
nämligen medborgarnas möjligheter att
ta del i debatter, att ta initiativ, att
kontakta kommunala organ. Det är vår
skyldighet att ha en organisation, inte
minst på det lokala planet, som underlättar
för medborgarna att ta del i arbetet
och att ha klara gränsdragningar
i kompetensen. Den nuvarande ordningen
sätter medborgarnas initiativkraft på
alltför hårda prov, trots att miljövår -

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

121

den visat sig vara en fråga som i hög
grad engagerar människor. Ofta hanterar
man demokratin som om det vore
en trivselfråga. Det är emellertid en
fråga om effektivitet och ingenstans är
det väl lättare att se det än när det gäller
miljövård ■— människor och deras
åsikter är nödvändiga för en effektiv
miljövård.

Som motionär är man mången gång
förvånad, herr talman, över att olika utskott
inte inser vilka förnämliga förslag
man för fram. Men ofta kan man trösta
sig med att oförståelsen beror på att
det är partiskiljande frågor. Miljövården
är ingen sådan fråga; den omfattas
av oss alla, oavsett parti, med stort
intresse. Det är ingalunda ovanligt att
höra ledande män och kvinnor inom
alla partier deklarera att det behövs
krafttag, eller för att upprepa herr
Mehrs ord: en ny politik, nya målsätti
ningar, snabb handling, inpassad i en
systematisk planering. Det är en gåta
hur detta kan förenas med den inställning
som reservanterna i konstitutionsutskottet
redovisar, nämligen att allt är
väl som det är och att nuvarande ordning
är väl anpassad för kommunernas
behov för närvarande och för den närmaste
framtiden. Den allmänna debatten
tyder på något helt annat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets
hemställan i utlåtandet
nr 39.

Herr ZETTERSTRÖM (s):

Herr talman! I konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39 behandlas den kommunala
miljöpolitiken och samordningen
inom den kommunala nämndorganisationen,
och jag vill framföra några
synpunkter på dessa frågor som grundar
sig på egen erfarenhet.

På s. 15 i utlåtandet heter det: »Risk
föreligger för oenhetlighet mellan kommunerna
i fråga om såväl organisation
som resurser på detta viktiga område.»
Bland annat av denna anledning förordas
en utredning angående kompetens -

Den kommunala miljöpolitiken, m. m.

förhållandena för den kommunala miljöpolitiken
i syfte att möjliggöra en effektivisering
och aktivisering av den
kommunala miljövården.

Men det är väl så att våra kommuner
har olika förutsättningar när det gäller
den kommunala organisationen. Det kan
vara fråga om de ekonomiska förutsättningarna,
det kan gälla befolkningstalet,
det kan gälla storleken och det kan
gälla strukturen. Därför skulle en utredning
om kompetensförhållandena enligt
utskottsmajoritetens linje enligt mitt
förmenande inte innebära en effelctivisering
och aktivisering av den kommunala
verksamheten, utan därvidlag är
det andra faktorer som verkar i positiv
riktning.

Både våra kommuner och allmänheten
visar en tilltagande aktivitet på miljövårdens
område, vilket i olika sammanhang
bekräftats genom ökat ekonomiskt
engagemang. Den ekonomiska utvecklingen
ger oss större resurser, vi
ställs inför nya tekniska problem och
därmed inför samordningsproblem av
olika slag. Men vi måste pröva oss fram
tills vi vunnit erfarenhet. Kommunerna
har, som jag sade, olika lokala förutsättningar
för sitt arbete, och vad som
är riktigt på en ort kan vara mindre
lämpligt på en annan.

Som framgår av utlåtandet är det tre
nämnder som har huvudansvaret för
miljövården på det kommunala planet
— kommunens styrelse, byggnadsnämnden
och hälsovårdsnämnden — och det
är olika författningar som reglerar dessa
nämnders agerande.

Svenska kommunförbundet har i sitt
remissvar ställt sig mycket tveksamt till
frågan om inrättande av separata naturvårdsorgan.
Förbundet anser att de
nämnder som redan har ansvaret för
miljövården skall aktivisera sin verksamhet
och skall ges tillräckliga resurser
på området samt att man skall försöka
förhindra kompetenskonflikter och
splittring av resurserna.

Kommunförbundet framhåller att det

122 Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Den kommunala miljöpolitiken, m. m.

kommunala miljövårdsarbetet måste
uppmärksammas, men vem i ansvarig
ställning i kommunerna gör inte det
i dag? Kommunförbundet betonar vidare
vikten av att samarbetsfrågorna
löses mellan hälsovårdsnämnd och
byggnadsnämnd. Särskilt viktigt är att
kommunens styrelse engageras i miljövårdsfrågorna
och inlemmas i samarbetet.
På detta område kommer de ekonomiska
frågorna att ha stor betydelse
för att man skall uppnå resultat.

På grund av att man inte har vunnit
några klara erfarenheter av samarbetsfrågorna
har man också sagt sig att de
skall lösas från rent lokala utgångspunkter,
i vilket jag med erfarenheter
från det kommunala fältet helt instämmer.

På grundval av vad jag har anfört har
jag funnit starka skäl för att biträda
föreliggande reservation, vilket ger frihet
för kommunerna att organisera miljövården
efter lokala förutsättningar.
Jag anser att de primärkommunala fullmäktigeförsamlingarna
själva skall bestämma
uppläggningen av sitt miljövårdsarbete.
Det finns tillräckligt ansvar
hos dagens kommunalmän och de
förstår helt betydelsen av detta.

Herr talman! Med denna motivering
kommer jag att biträda reservationen
i konstitutionsutskottets utlåtande nr
39. Jag finner ingen anledning att styra
in kommunerna i någon viss bestämd
fåra.

Fru MOGÅRD (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Zetterström hänvisar
till sin kommunala erfarenhet. Jag
vill till hans upplysning meddela att
även jag har kommunal erfarenhet och
att jag utgår från denna när jag bedömer
denna fråga. Men man kanske inte
enbart bör se allt utifrån sina egna erfarenheter
utan bör försöka tänka sig
in i hur en intresserad medborgare i
en kommun tänker. Denne kanske tycker
sig ha en bra idé i någon miljöfråga
och bestämmer sig alltså för att

ringa upp någon av dessa nämnder eller
myndigheter. Då har han alltså nu
i hästa fall tre organ att välja emellan.
I sämsta fall har han kanske tio olika
organ av vilka han skall försöka finna
ett att vända sig till. Jag tycker att
det är orimligt.

Herr Zetterström säger att olika kommuner
har skilda förutsättningar: olika
ekonomiska förutsättningar, olika befolkningstal
och olika storlek. .Tåg är
fullt medveten om det. Det gäller också
exempelvis inom barnavården. Yad
beträffar barnavården, hälsovården och
andra kommunala angelägenheter har
det ansetts att man måste ha generella
regler och att man måste se till att frågorna
får en någorlunda likformig behandling.
Så skall det vara också när
det gäller miljövården.

Herr Zetterström säger vidare: Låt
oss pröva oss fram, så får vi se varthän
vi kommer, vi måste få erfarenhet. Men
vi har redan prövat oss fram i många
år. Vi talar så ofta om att det är bråttom
med miljövården. Vi har faktiskt
inte tid att pröva och pröva till dess vi
har vunnit erfarenhet på det sättet. Vi
kan fortare få fram vilken lösning som
är bäst genom en statlig utredning, som
kan samla erfarenheter från olika kommuner.

Herr Zetterström anför vidare att
Kommunförbundet har varit tveksamt
till att inrätta särskilda miljövårdsorgan.
Även jag är tveksam till detta. Men
jag vill inte uttala mig för vilken väg vi
skall gå. Vi får se vilken som är häst.
Men just för att förhindra splittring av
resurserna är det nödvändigt att vi får
en central bedömning av hur man på
bästa och effektivaste sätt skall lösa
miljövården ute i kommunerna. Jag kan
inte finna att man kan göra detta på
något annat sätt än genom att samla erfarenheterna
och gå igenom dem i cn
utredning.

Herr ZETTERSTRÖM (s) kort genmäle: -

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42

123

Herr talman! Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk många minuter.
Fru Mogård säger att jag bedömt frågan
utifrån min egen erfarenhet. Men,
fru Mogård, vi kommunalmän har också
kontakter med andra kommuner, och vi
vet att de som har inrättat separata
och centrala miljövårdsorgan kanske
haft en annan uppfattning.

Fru Mogård säger också att medborgarna
har många nämnder att vända
sig till. Men i så fall bör man verka för
en kommunal informationsverksamhet
som talar om, vart folk skall vända sig
i respektive kommun.

Jag tror att kommunens styrelse kommer
att ha stor betydelse i detta sammanhang.
Resurserna skall samordnas
på rätt sätt. Vi skall verka för en totalbedömning
av de kommunala insatserna,
och det är angeläget att vi kan ta
ansvar. Som fru Mogård också säger är
vi alla angelägna om detta. Men jag
tror att det är för tidigt att bestämma
sig för efter vilka mallar man från
centralt håll skall dirigera våra kommunalmän.
Jag tror att de har rik erfarenhet.
Ställs resurser till deras förfogande,
kommer de att handla, och
jag tror att de kommer att handla
snabbt.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Efter allt som sagts i
denna debatt kan jag lägga bort mitt
stora manuskript och ta den lilla lappen.
På den står ungefär följande.

I reservationen anser man att en utredning
är onödig. Jag tycker att det är
lätt att bevisa motsatsen. Det har talats
om artiklarna i Kommunal Tidskrift.
Jag ser åtminstone en av författarna
sitta här i kammaren. Det har förekommit
ett tiotal sådana artiklar, och däri
framförs olika åsikter om hur man skall
lösa detta problem. Det beror naturligtvis
på att de utgår från olika förutsättningar.
Men i några avseenden borde
man kunna finna en rätlinjig lösning.
En utredning skadar nog inte. Allmän -

Den kommunala miljöpolitiken, m. m.

heten är på många håll irriterad för att
inte säga upprörd över att det i många
kommuner saknas ett totalgrepp på detta
område.

Vi har här i riksdagen fått problemet
ganska väl belyst; i höst har det behandlats
av tre olika utskott. Vi har
haft tredje lagutskottets utlåtande nr
51 och vi har nu konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 43 som behandlar denna
fråga från olika synpunkter.

Jag skall inte räkna upp alla de organ
som redan finns och som kan ta
hand om uppgifterna, men jag skall
räkna upp några av uppgifterna för att
visa att det inte är så lätt att klara det
hela med ett organ. Jag är inte någon
särskilt stor vän av utredningar, men
det kan hända att man genom en sådan
skulle kunna slå fast var man skall
lägga de olika uppgifterna.

De uppgifter jag vill räkna upp är:
att förvärva naturvårdsområden, att förvalta
naturvårdsområden eller andra
områden som man behöver för att förbättra
miljön, att planera kommunens
mark så att man tar till vara goda miljöer
eller skapar goda miljöer, att bevaka
omgivningshygienen och att vara
kommunens samvete i frågor av detta
slag.

Slutligen skulle jag vilja ta upp frågan
om kommunens befogenheter enligt
naturvårdslagen, som jag talade om i
samband med behandlingen av tredje
lagutskottets utlåtande nr 51 för en tid
sedan. Om man ser efter vad som sägs
i Kommunförbundets yttrande, som
återges i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 39 — flera talare har ju åberopat
att Kommunförbundet rekommenderat
en utredning — bör man kunna
observera att det är just i fråga om
kommunens befogenheter som Kommunförbundet
tillstyrkt en utredning:
»Styrelsen får därför tillstyrka att frågan
om kommunernas uppgifter och befogenheter
enligt naturvårdslagen närmare
utreds.»

124 Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Den kommunala miljöpolitiken, m. m.

För att undvika missförstånd vill jag
ytterligare säga, att jag inte räknar med
att de kommunala organ som får sådana
befogenheter behöver vara desamma
i olika kommuner. Det kan vara
byggnadsnämnden på ett håll, kommunens
styrelse på ett annat håll och
kanske hälsovårdsnämnden på ett tredje
håll.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! För att undvika alla
eventuella missförstånd vill jag säga att
det inte råder några delade meningar
om behovet att aktivisera miljöpolitiken
på riksplanet, på det regionala planet
och på det kommunala planet. Vad vi
diskuterar är hur miljövården eller
miljöpolitiken bör organiseras i de olika
kommunerna, och ett totalgrepp, en
utredning som kan lösa den frågan efterlyses
av motionärerna.

Liksom kulturfrågorna griper miljöfrågorna
in på praktiskt taget varje område
av det politiska livet även i kommunerna.
Om vi tittar på dagens föredragningslista
här i kammaren, finner
vi att en rad punkter på ett eller annat
sätt berör detta stora område. Det är
väl detta förhålande som har gjort det
så svårt att hitta en samlande lösning.
Jag vill dock understyka att det är klart
utsagt att kommunens styrelse har de
samordnande uppgifterna i fråga om
den kommunala miljöpolitiken.

I vissa kommuner har man med växlande
framgång försökt skapa speciella
samordningsorgan. I en del kommuner
har det gått bra, men det finns också
exempel på kommuner som beslutat
upplösa det speciella organet och återfört
de samordnande uppgifterna till
kommunens styrelse.

Jag tror kort sagt att kommunerna
själva bör finna de lösningar som passar
biist för var och cn — de svenska

kommunerna har så skiftande karaktär
att det knappast torde vara möjligt
att skapa en modell som passar alla.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Denna debatt skulle beröra
även jordbruksutskottets utlåtande
nr 43. I det utlåtandet behandlar man en
motion som jag har väckt och som tar
upp de spörsmål som här delvis har
diskuterats tidigare.

I motionen konstaterar jag kort och
gott att miljövården kommer att kräva
starkt ökade insatser, både av staten
och av kommunerna. Sedan kommer jag
fram till ett krav på en utredning. Där
begär jag förslag om kompetensfördelningen
och kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun samt om en lämplig
kommunal miljövårdsorganisation.
Just det sista området har diskuterats
ganska länge och omsorgsfullt, och även
om jag där har många synpunkter som
jag skulle vilja framföra, skall jag avstå
från det.

Jordbruksutskottet har med en viss
välvilja behandlat mitt yrkande att man
skulle titta på kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun på detta område.
Utskottet har gjort en skrivning
som jag inte skall citera, men utskottet
vill att riksdagen skall ge till känna vad
utskottet har anfört och betonar vikten
av att man följer dessa problem och
vidtar snabba åtgärder när det gäller
att avväga kostnadernas fördelning på
ett ändamålsenligt sätt. Jag skall därför
inte uppehålla mig längre vid detta.
.lag vill bara säga att en viktig förutsättning
för att någonting skall ske är
att kostnaderna fördelas på ett vettigt
sätt mellan stat och kommun och att
det finns klarlagt hur de skall fördelas.

Dessutom är det något som jag har
föreslagit i min motion men som inte
har behandlats av något av utskotten,
nämligen att man skulle ta upp till behandling
principerna för kompetensfördelningen
mellan staten och kom -

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42 125

munerna, alltså vilken av dessa parter
som skulle ha kompetens att göra det
ena eller det andra. Detta har också
Kommunförbundet understrukit genom
uttalandet att styrelsen får »tillstyrka
att frågan om kommunernas uppgifter
och befogenheter enligt naturvårdslagen
närmare utreds». På den punkten har
jordbruksutskottet sagt varken det ena
eller det andra. Det är måhända svårt
vid delad utskottsbehandling att avgöra
vilket utskott som skall behandla olika
frågor, och så har tydligen mitt yrkande
hamnat emellan utskotten. Det tycker
jag är synd eftersom jag anser att det
rör sig om en mycket viktig fråga som
borde klarläggas.

Herr talman! Jag har inget yrkande
men har velat framhålla dessa synpunkter
eftersom jag fann det besynnerligt
att ett yrkande i den aktuella motionen
inte har behandlats.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Vid denna sena timme
skall jag följa herr Tobés exempel och
använda den lilla lappen som underlag
för vad jag ämnar säga!

Det har redan förut sagts att vi alla
är överens om miljövårdsfrågornas stora
betydelse och om det angelägna i att
snabbt uppnå effektivitet i det arbete
som även kommunerna är engagerade
i på detta område.

Både naturvårdslagen och miljövårdslagen
tillhör ju den nya lagstiftning som
ställer kommunerna inför nya uppgifter.
Inte minst Kommunförbundets yttrande
bär vältaligt vittnesbörd om de
existerande problemen i dessa sammanhang.
Förbundet har enligt min uppfattning
penetrerat dessa frågor på ett
föredömligt klarläggande sätt.

I yttrandet sägs att Kommunförbundets
synpunkter i väsentliga stycken
överensstämmer med motionärernas
och att förbundsstyrelsen har undvikit
att ta ställning till konkreta organisatoriska
spörsmål för att ge utrymme åt

Den kommunala miljöpolitiken, m. m.

varierande lösningar anpassade efter lokala
förhållanden.

Man vill inte vara med om någon generell
utredning beträffande den kommunala
organisationen på miljövårdsområdet
— alltså inom kommunerna —
men man kommer fram till slutsatsen,
att den stora oklarheten gäller kompetensfördelningen
mellan kommunerna
och de statliga organen på detta område,
och man slutar med att säga, att styrelsen
tillstyrker att frågan om kommunernas
uppgifter och befogenheter enligt
naturvårdslagen närmare utreds.

Kommunförbundet menar alltså all
det är mest angeläget att klarhet skapas
om kommunernas roll enligt lagstiftningen
i förhållande till de statliga
organen. Men om det råder ovisshet i
detta avseende är det ju inte underligt
att man inom kommunerna inte är säker
på hur dessa frågor bäst bör handläggas.
Visserligen är det väl riktigt —
vilket här också har sagts — att man
i de flesta fall klarar av sådana problem
genom samråd mellan kommunens styrelse,
hälsovårdsnämnden och byggbyggnadsnämnden,
men det kan ju också
hända att man råkar i kompetenskonflikter
och att denna ovisshet då i
sin tur leder till att arbetet försvåras.

Det är också riktigt som herr Zetterström
sade, att förhållandena i kommunerna
i fråga om både resurser och annat
är mycket olika. Man kan tillägga
att kommunerna också har miljövårdsproblem
av väsentligt olika karaktär att
brottas med.

Det framgår av vad som har sagts
såväl i motionerna och i Kommunförbundets
yttrande som i utskottets förslag
att man behöver skapa bättre klarhet
på detta område när det gäller kompetensfördelningen,
i första hand mellan
kommunerna och de statliga organen
men även mellan de olika kommunala
organen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

126 Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Samordning av jordbruks- och miljövårdspolitiken

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Östersund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Georg Pettersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
71 ja och 97 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Georg Pettersson
m. fl.

§ 18

Föredrogs vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 43, i anledning av motioner om
kommunal miljövård m. m.,

nr 44, i anledning av motioner om
statsbidrag till centraliserade anläggningar
för uppvärmning och sopdestruktion,

nr 45, i anledning av motioner angående
utredning om landskapsvård
m. in., samt

nr 46, i anledning av motioner om
förbättrad naturvård.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Samordning av jordbruks- och miljövårdspolitiken Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av motioner
angående samordning av jordbruksoch
miljövårdspolitiken.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna 1:150
av herr Bengtson m. fl. och II: 169
av herr Hansson i Skegrie m. fl., vari
hemställts att riksdagen beslutade om
sådan ändring i gällande författning
och tillämpningsföreskrifter rörande
rationaliseringsslödet till jordbruket
att stöd kunde lämnas på särskilda villkor
till projekt som hade betydelse ur
natur- och miljövårdssynpunkt i enlighet
med motionernas syfte,

dels de likalydande motionerna I: 823
av herr Eskilsson m. fl. och II: 942
av herr Eliasson i Moholm m. fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhölle om en utredning,
syftande till en samordnad bedömning
av frågor om jordbrukslokalisering och
landskapsvård m. m.,

dels de likalydande motionerna I: 831
av herr Axel Kristiansson m. fl. och
II: 943 av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., vari hemställts dels att riksdagen
uttalade sig för en samordning
av jordbruks- och naturvårdspolitiken,
dels att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställde om en sådan ändring
i kungörelsen om stöd till lantbrukets
rationalisering m. m. att lantbruksnämnderna
kunde ge stöd till i sig själva
icke lönsamma jordbruksföretag el -

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42 127

Samordning av jordbruks- och miljövårdspolitiken

ler delti dsj ordbruk då detta med beaktande
av samhällets kostnader för landskapsvård
är ekonomiskt motiverat,
dels all i övrigt beaktades vad i motionerna
anförts beträffande jordbrukets
betydelse för landskapsvården.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte lämna motionerna
1:150 och II: 169, I: 823 och II: 942
samt 1:831 och 11:943 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp) och Hermansson (ep),
fru Hultell (m) samt herrar Skagerlund
(fp), Ingvar Andersson (m),
Hansson i Skegrie (ep), Jonasson (ep),
Berndtsson (fp) och Krönmark (m),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte anse motionerna
1:150 och 11:169, 1:823 och 11:942
samt 1:831 och 11:943 besvarade med
vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill i korthet bara
anmäla att den reservation som föreligger
egentligen inte innebär annat än
ett logiskt fullföljande av det uttalande
som utskottsmajoriteten också har gjort.

Utskottsmajoriteten hänvisar nämligen
till den arbetsgrupp som är tillsatt
inom naturvårdsverket för att följa de
problem som uppstår vid jordbruksrationaliseringen
och på så sätt försöka
tillvarata naturvårdens intresse. Utskottet
vill emellertid inte göra annat än att
konstatera existensen av denna arbetsgrupp.
Om den skall komma fram till
några praktiska lösningar som resultat
av sitt arbete, måste det, såvitt reservanterna
förstår, ske ett samråd mellan
lantbruksnämnderna och naturvårdsorganen.
Jag tror inte att lantbruksnämnderna
kan lösa en sådan uppgift om det
inte sker i samband med överlåtelser av
jordbruk. Det är därför nödvändigt att
man utfärdar sådana tillämpningsföreskrifter
att lantbruksnämnderna får

möjlighet att bevara jordbruk även av
naturvårdsskäl. För närvarande är lantbruksnämnderna
egentligen förhindrade
att ta sådana hänsyn; lantbruksnämndernas
bedömning när det gäller
frågan om rationaliseringsstöd skall ske
på enbart ekonomiska grunder. Det kan
dock finnas jordbruk, som inte motsvarar
de ekonomiska kraven men som
är nödvändiga för att man skall kunna
behålla en öppen landskapsbild. Ett bibehållande
av sådana jordbruk kräver
en anpassning av tillämpningsföreskrifterna,
något som reservanterna förordat
men som majoriteten inte velat gå
med på.

När vi fattade beslutet om den stora
jordbruksreformen sades att det inte
fanns något samband mellan jordbruksrationaliseringen
och naturvården. Den
ståndpunkten underkänns emellertid nu
av den ena efter den andra. Det förefaller
som om även naturvårdsverkets
chef håller på att komma över på den
rätta sidan. Om jag läste rätt i ett referat
från en omfattande miljö- och naturvårdskonferens
i Stockholm för en
tid sedan, sades även där att det finns
ett ofrånkomligt samband mellan jordbruksrationalisering
och naturvård.

Herr talman! Det är detta vi velat
stryka under i reservationen, och jag
ber att få yrka bifall till denna.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Med hänvisning till behandlingen
av alla de motioner som
väckts i denna fråga sedan vi fattat
1967 års jordbruksbeslut ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

128

Nr 42

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Utbildning på naturvårdens område

lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Skärman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 92 ja och
71 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Föredrogs vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 48, i anledning av motioner angående
uppsamling av olja m. m., och

nr 49, i anledning av motioner angående
renhållningen på rastplatser
vid vägarna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21

Utbildning på naturvårdens område

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av motioner

om utbildning på naturvårdens område.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! I motionsparet 1:859
och 11:974 förordar vi motionärer att
Kolleberga skogsskola skall ombildas
till miljövårdsinstitut. Anledningarna
till motionsyrkandena är dels att vi i
den statsverksproposition som lades
fram i januari kunde konstatera att
verksamheten vid Kolleberga skogsskola
är ett faktum, dels att det finns ett
utomordentligt stort behov av information
och undervisning i natur- och miljövård.

Skolan i vårt land kommer under de
närmaste åren att behöva kontinuerlig
påfyllning av skilda lärarkrafter, från
förskolan till gymnasienivån. För utbildning
av dessa krävs tillgång till instruktörer
som i sin tur behöver grundliga
kunskaper. Tillgång till specialister,
föreläsnings- och laboratorieutrymmen,
bibliotek, studiesamlingar och sist
men inte minst studieobjekt och demonstrationsområden
är ett oeftergivligt
krav.

Det är angeläget att de i det kommunala
arbetet verksamma får en korrekt
information för att konkreta resultat
skall kunna uppnås i den primär- och
landstingskommunala samhällsplaneringen.
Näringslivet på olika nivåer och
områden är en stor informationskonsument
liksom husmödrar och tjänstemän
inom stat, landsting och kommuner.

Remissinstanserna är samtliga införstådda
med det sora informationsbehov
som föreligger i detta avseende. Statens
naturvårdsverk vill invänta resultatet
från det utredningsarbete som pågår
inom skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet
för att inpassa miljövården
i utbildningssystemet.

Skogsstyrelsen anser att en utförlig
kartläggning för hela detta utbildningsområde
bör göras innan några avgö -

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42 129

Inrättande av ett internationellt institut för miljövårdsforskning

randen sker. Styrelsen anser dock att
Kolleberga skogsskola skall kunna fylla
ett ändamål som miljövårdscentral
i ett inlednings- och försöksskede för
att vinna vissa erfarenheter. Styrelsen
hänvisar i sammanhanget bl. a. till skolans
goda resurser i fråga om lokaler,
studieobjekt och demonstrationsområden.

Skolöverstyrelsen utgår ifrån att utbildning
på miljövårdsområdet kommer
att skapas vid olika utbildningsanstalter
och avstyrker motionärernas förslag.
De! förvånar mig att skolöverstyrelsen
inte ställt sig mera positiv. Även om utbildningen
i miljövårdsfrågor kommer
att ske vid redan befintliga läroanstalter,
är det min fasta övertygelse att
kompletterande undervisningsformer
kommer att behövas, inte minst i fråga
om centrala och regionala kurser av
fortbildningskaraktär.

Även utskottet understryker behovet
av ökad utbildning inom miljövårdsområdet
men vill invänta redovisning från
pågående utredningsarbete, innan man
vidtar åtgärder i motionens syfte.

Det är min förhoppning att man genom
detta utredningsarbete skall komma
fram till att även Kolleberga skogsskola
behövs i detta avsende. Med de
naturliga förutsättningar som skolan har
skulle det vara en stor förlust om den
inte kommer att utnyttjas för nämnda
ändamål.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Inrättande av ett internationellt institut
för miljövårdsforskning

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av motioner
om inrättande av ett internationellt institut
för miljövårdsforskning.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Den kommunistiska
gruppen har under den ordinarie motionstiden
väckt en rad motioner i miljövårdsfrågor
av vilka tre skall avgöras
nu efter det att elva månader förflutit.
Med herr talmannens tillåtelse skall jag
samtidigt något beröra jordbruksutskottets
utlåtanden nr 51, nr 52 och nr
53 där motionerna behandlas.

I motionerna föreslås inrättandet av
ett internationellt institut för miljövårdsforskning
och ett institut för
forskning angående kommunala föroreningsfrågor.
Vidare föreslås att miljövårdssynpunkterna
skall ägnas större
uppmärksamhet i samband med industrilokalisering.

Samtliga motioner har fått en s. k.
välvillig skrivning. Uskottet har funnit
de anförda synpunkterna beaktansvärda
men menar att andra konkreta
lösningar är bättre än de i motionerna
föreslagna eller att utvecklingen redan
går i den riktning som krävs i motionerna.
Jag hoppas att utskottets ovilja
att ställa sig bakom de konkreta initiativ
vi begärt inte alltför mycket skall
hindra det som måste göras för att lösa
miljövårdsproblemen.

.lag måste emellertid be att få göra
några helt korta, konkreta anmärkningar
till utskottets skrivning. Beträffande
frågan om ett internationellt institut
för miljövårdsfrågor tycks utskottet inte
ha förstått vad vårt förslag avser. Den
redan existerande internationella samverkan
som utskottet hänvisar till har
i huvudsak formen av utbyte och sammanställning
av gjorda erfarenheter.
Vi har emellertid begärt ett institut
som självt bedriver forskning och har
gjort analogin med fredsforskningsinstitutet.
Det finns många brännande och
viktiga forskningsuppgifter för ett sådant
institut. Jag vill här bara peka på
en uppgift, nämligen den att ge praktiskt
stöd åt Vietnam för att avlägsna
eller neutralisera den förgiftning av na -

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 42

130 Nr 42 Torsdagen den 11 december 1969 em.

Inrättande av ett internationellt institut för miljövårdsforskning

turen som de amerikanska angriparna
systematiskt genomför.

När det gäller nödvändigheten av att
ägna miljövårdssynpunkterna större
uppmärksamhet i samband med industrilokalisering
refererar jordbruksutskottet
i sitt utlåtande nr 53 något
egendomligt det yttrande som avgivits
av statens planverk och i vilket verket
bl. a. skriver: »Som ett allmänt omdöme
kan därför enligt planverket sägas att
inställningen till de berörda frågorna
samt sättet för deras behandling utvecklas
i en riktning som väl ansluter
sig till motionernas syfte.» Den följande
meningen citerar emellertid inte jordbruksutskottet.
Det heter där följande:
»Ett uttalande från riksdagen med det
innehåll som föreslagits i motionerna
skulle dock utan tvivel vara av värde
för att ytterligare framhäva betydelsen
av dessa frågor.» Efter att ha uteslutit
denna mening ur sin hänvisning till
planverkets yttrande skriver jordbruksutskottet
följande: »Utskottet finner

med hänsyn härtill inte anledning föreligga
till något särskilt uttalande från
riksdagens sida med anledning av motionerna.
» Jag finner logiken vara något
egendomlig, eftersom planverket
tyckte att det skulle vara bra att få ett
yttrande från riksdagen.

Herr talman! Ett formellt bifallsyrkande
till de motioner som behandlas
i jordbruksutskottets utlåtanden nr 51,
52 och 53 skulle inte ha någon större
betydelse. Jag vill emellertid understryka
att motionärerna anser att de
krav som ställs i de däri behandlade
motionerna är sakligt grundade och
borde ha bifallits.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Föredrogs vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 52, i anledning av motioner om
inrättande av ett institut för forskning

angående kommunala föroreningsfrågor,

nr 53, i anledning av motioner angående
miljövården,

nr 54, i anledning av motioner om
den framtida exploateringen av kustområdet
i Göteborgsregionen,

nr 55, i anledning av motioner angående
elektriska kraftstationer vid
mindre vattendrag, och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om ordningen vid fiskets
hedrivande i Nordatlanten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 24

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 405, med förslag till ändringar i
kommunallagen i anledning av två
propositioner jämte följdmotioner; och
nr 406, med förslag till ändringar
i kommunallagen för Stockholm i anledning
av två propositioner jämte
följdmotioner;

från statsutskottet:
nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående domartjänster
vid vissa underrätter m. m.;

nr 385, i anledning av motion om utredning
angående utbildningen på barnavårdens
område;

nr 386, i anledning av motioner rörande
forskning och utbildning m. m.
i anslutning till det svenska biståndet
till u-länderna;

nr 387, i anledning av motioner angående
information i Sverige om internationella
frågor; och

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Vänerns och
Vätterns förbindelse med västerhavet
jämte motioner;

Torsdagen den 11 december 1969 em.

Nr 42 131

från andra lagutskottet:
nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande beredskapslagring
av olja, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott; och
nr 376, i anledning av motioner om
fackrepresentation i skolstyrelse;

från tredje lagutskottet:
nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till jordhävdslag
m. m. jämte motioner i ämnet;

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen
(1951:648), m. m. jämte motioner i
ämnet;

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i övergångsbestämmelserna till
lagen (1968:346) angående ändring i
lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom jämte
motion i ämnet; och

nr 394, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i förordningen
(1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m., dels motioner i ämnet,
dels ock motion om rätt för det
allmänna att förvärva vissa trafikföretag,
m. m.; samt

från jordbruksutskottet:
nr 364, i anledning av motioner om
kommunal miljövård m. in.; och

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om ordningen vid fiskets
bedrivande i Nordatlanten.

§ 25

Till bordläggning anmäldes skrivelse
från talmanskonferensen med överlämnande
av ett från 1969 års organisationsutredning
inkommet betänkan -

de angående enkammarriksdagens förvaltnings-
och personalorganisation.

§ 26

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Wachtmeister (m), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående reglerna för borgensansvar
vid fiskerilån,

fru Byding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående säkerhetsbestämmelserna
för tung lastbilstrafik,

herr Bengtsson i Landskrona (s), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående beivrande
av olaga fiske i Öresund,
herr Wiklund i Stockholm (fp), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående tillsättande av
begärd utredning om åtgärder för att
minska tobakskonsumtionen,

herr Hermansson (vpk), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
angående upptagande i FN av
fråga rörande organisationen Black
Panthers i USA, och

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
Löfberg angående ökning av antalet
deltidstjänster inom den statliga
sektorn.

§ 27

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.13.

In fidem

Sune K. Johansson

132 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Fredagen den 12 december

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
december.

§ 2

Svar på interpellation ang. extraordinära
åtgärder med anledning av 1969 års
skördeskador

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Hansson i Skegrie
har frågat om jag dels observerat de speciella
förhållanden som vidlåder årets
skördeskador och som därför aktualiserar
behovet av extraordinära åtgärder,
dels är villig att i anledning därav till
årets riksdag avlämna förslag om större
möjligheter till bidrag och till skördeskadelån
som komplement till skördeskadeskyddet.

Som herr Hansson påpekat i sin interpellation
kommer ersättningarna inom
ramen för det permanenta skördeskadeskyddet
att till följd av årets skördeskador
bli av stort värde för många
jordbrukare. Anspråken på medel till
dessa ersättningar kommer att bli större
än under tidigare år. Kungl. Maj:t
anbefallde därför redan i september
statens jordbruksnämnd och statistiska
centralbyrån att före den 1 december
komma in med en beräkning rörande
medelsbehovet för skördeskadeersättningar.
Beräkningen visar att medlen
i skördeskadefonden kommer att uppgå
till ca 153 miljoner kronor vid det
tillfälle ersättningarna betalas ut. Er -

sättningarna beräknas uppgå till 105
miljoner kronor, men viss osäkerhet
vidlåder beräkningen. Enligt de uppgifter
som nu finns skulle alltså fondens
medel vara fullt tillräckliga för de beräknade
ersättningarna.

På grund av skyddssystemets utformning
torde det belopp, som blir tillgängligt
för behovsprövade skördeskadebidrag,
komma att betydligt överstiga vad
som hittills utgått. Som herr Hansson
själv påpekat kan nämligen beloppet
komma att överstiga 1 miljon kronor
till följd av årets skördeskador. Det är
enligt min mening därför inte motiverat
att höja detta belopp ytterligare.

Principen om skördeskadelån avvisades
redan av 1961 års riksdag. Orsaken
härtill var bl. a. de dåliga erfarenheterna
från stödlånen under 1950-talet.
Några nya omständigheter har enligt
min mening inte tillkommit som
motiverar att en sådan låneform nu införs.

Vidare anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret, som är
hållet i välvilliga ordalag. Det tolkar
jag som ett utslag av herr statsrådets
allmänna beredvillighet att lyssna på
och söka förstå de framställningar som
göres från den näringsgren han har
högsta ansvaret för. .lag vill gärna ge
herr statsrådet ett erkännande för beredvilligheten
att lyssna på sådana
framställningar. Vi har inte varit bortskämda
med det tidigare.

Jag vill inte bestrida att det gjorts

Fredagen den 12 december 1969 Nr 42 133

Svar på interpellation ang. extraordinära åtgärder med anledning av 1969 års
skördeskador

ganska goda insatser för att hjälpa de
jordbrukare som drabbats av skördeskador,
men trots dessa insatser kommer
i år med stor sannolikhet många
att bli utan ersättning. Det är visserligen
så som herr statsrådet säger att ett
större belopp har beräknats i år komma
att utgå i form av enskilda skadeersättningar
än vad som förekommit
någon gång tidigare, och det beror på
att skördeskadorna i år är mer omfattande
än vad som tidigare varit fallet.

Det meddelas också i interpellationssvaret
att 153 miljoner kronor står till
förfogande i skördeskadefonden. Värdet
av detta års skördeskadeersättningar
blir emellertid, liksom också tidigare
varit förhållandet, tyvärr i viss mån reducerat
genom att ersättningarna, trots
att de avser detta års skördeutfall, inte
kommer att utbetalas förrän under nästa
år. Med den progressivitet som kännetecknar
skatten kommer en hel del
av dessa ersättningar att återgå till statsverket
— alltså en större del än om
jordbrukarna haft dessa belopp i ordinära
inkomster eller, som vi så ofta
föreslagit, dessa skördeskadeersättningar
hade kunnat få redovisas på det år
de egentligen gäller. Detta är tyvärr en
av de brister som ännu vidlåder skördeskadeersättningen
och som vi är inställda
på att försöka rätta till så långt
det går.

Min interpellation var emellertid föranledd
av ett speciellt förhållande, som
vidlåder årets skördeskador. Dessa kännetecknas
nämligen av en större ojämnhet
än tidigare. Det beror på att vid
torkskador inverkar den skiftande jordstrukturen
på skadornas omfattning.
Om jordmånen skiftar inom ett s. k.
strataområde eller beräkningsområde,
kan många jordbrukare gå miste om
skördeskadeersättning därför att deras
grannar kanhända har en mark som
bättre tål torka och fördenskull fått
mindre känning av den.

För dessa isolerade skadefall borde

mera individuellt betonade åtgärder
kunna sättas in. Vi har också för sådana
åtgärder de speciella bidragen ur
skördeskadefonden, men tillgången är
ganska begränsad, som vi känner till.
Endast en procent av utbetalade belopp
får användas för detta.

Min avsikt med interpellationen var
att jordbruksministern — om han bedömde
det här förslaget som acceptabelt
— skulle kunna begära bemyndigande
av riksdagen att få höja denna
enprocentsgräns för att bereda möjlighet
till utbetalning av högre ersättningar
för dessa isolerade skördeskador.
Den reserv på 48 miljoner kronor av
totalt 153 eller 157 miljoner, som finns
i fonden genom att skördeskadeersättningsbeloppen
beräknas till 105 miljoner,
får ju i detta fall inte användas.

Jag har den principiella uppfattningen
att skördeskadeinstitutet bör försöka
klara av de fall som inträffar utan alltför
många sidoordnade åtgärder. Men
jag har också den uppfattningen att
under exceptionella förhållanden bör
man inte dra sig för exceptionella åtgärder.
Det är därför jag för fram tanken
på speciellt konstruerade skördeskadelån,
även om jag håller med statsrådet
Bengtsson om att tidigare erfarenheter
av sådana lån inte är de allra
bästa. Men jag tror man bör bortse från
detta.

I år skulle man därför enligt min mening
kunna tänka sig speciellt konstruerade
skördeskadelån som borde utformas
så att de finge räknas som inkomst
det år de utbetalades, medan
amorteringarna finge räknas som utgifter.
Det skulle vara av synnerlig hjälp
för dessa jordbrukare som ligger isolerade
därför att något ersättningsbelopp
inte kommer att utfalla inom deras strataområde.

Detta krav bör vi också se mot det
förhållandet att man, trots flera påstötningar,
inte har medgivit jordbrukarna
rätt till resultatutjämning eller

134 Nr 42 Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. extraordinära åtgärder med anledning av 1969 års
skördeskador

till uppläggning av investeringsfonder
för att på det sättet gardera sig mot
ojämnheter i inkomstförhållandena.
Däremot har man givit industrin ganska
generösa skattefria investeringsfonder.
Tyvärr har regeringspartiet motsatt
sig sådana riskfonder för jordbruket.
Det vore emellertid klokt om man
inom regeringspartiet ville tänka om
på den punkten, därför att i den moderna
jordbrukspolitik som vi nu anses
föra och enligt vilken vi skall försöka
skapa stora jordbruksenheter blir också
kapitalinvesteringarna oerhört stora.
Med sådana stora kapitalinvesteringar
blir riskmomenten större än inom den
redan tidigare riskbetonade näring som
jordbruket är. När staten dessutom givit
order till lantbruksnämnderna att
kräva stora jordbruk för att över huvud
taget lämna kreditgarantier, är det en
nära nog ofrånkomlig åtgärd att se till
att riskmomenten för jordbruket kan
nedbringas så långt som möjligt. Detta
är mycket viktigt.

Om herr statsrådet som jag'' tidigare
sade är villig att lyssna till goda råd,
ber jag att som avslutning få lämna detta
mycket välvilliga råd.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! .lag tackar herr Hansson
i Skegrie för hans vänliga inledning
av anförandet. Jag tror att detta var
berättigat men av ett helt annat skäl. —
I denna speciella fråga har regeringen
och jordbrukarna precis samma uppfattning
och önskan, nämligen att få till
stånd ett så effektivt skydd som det
över huvud taget är möjligt för den som
drabbas av oförvållade inkomstminskningar
på grund av skördeskador. Därför
skall man naturligtvis lyssna till
goda råd som syftar till att förbättra
det systemet.

Det kan emellertid vara svårt att avgöra
vad som är goda råd. En av herr
Hanssons i Skegrie teser var ju att den

typ av skördeskador som vi har i år,
nämligen torkskador, skulle drabba synnerligen
ojämnt, och därför skulle en
hel del jordbrukare gå förlustiga skyddet
genom denna ojämnhet i skadornas
fördelning över landet. Nu hade jag för
ett par veckor sedan i första kammaren
ett vänligt samtal med eu utomordentligt
framstående jordbrukare från
samma parti som herr Hansson i Skegrie
tillhör, nämligen herr Axel Kristiansson
från mitt eget hemlän, som pressade
mig hårt och fick mig att vidgå att det
är just våtår som är det besvärliga och
som ger det ojämna resultatet. Jag gav
honom rätt då och jag har svårt för att
ändra ståndpunkt, ty jag uppskattar
hans kunnighet nästan lika mycket som
herr Hanssons i Skegrie. Jag utgår alltså
från att torkår är det som från denna
synpunkt ter sig gynnsammast för
jordbrukarna, därför att skadorna faktiskt
blir jämnare. Det har flertalet av
de experter som råder mig också utgått
från.

Det är detta som föranleder mig att
vara ganska optimistisk beträffande de
anslag vi har för behovsprövade bidrag.
Jag tror alltså helt enkelt att de
kommer att vara tillräckliga, och det
finns ingen anledning att gå till riksdagen
och begära den fullmakt som
herr Hansson i Skegrie talar om.

Skördeskadeförsäkringen kom ju till
1961, och man sade redan då att det
inte fanns någon erfarenhet härvidlag
-— vi får låta erfarenheten vägleda oss
då det gäller att förbättra systemet. Och
den skördestatistiska nämnden, som ju
består av förståndiga personer från jordbruket
och från andra delar av vårt näringsliv,
har undan för undan föreslagit
förbättringar. Det skydd vi har i dag
är väsentligt annorlunda än det vi hade
1961, men jag är den förste att erkänna
att det fortfarande finns en del luckor.

Ett par av de saker som herr Hansson
i Skegrie tog upp är väldigt viktiga.
En av dem är att det tar så lång

135

Fredagen den 12 december 1969 Nr 42

Svar på interpellation ang. extraordinära åtgärder med anledning av 1969 års
skördeskador

tid innan utbetalning äger rum. Det är
ett problem, och nämnden försöker finna
metoder för att snabbare nå jordbrukaren
med ersättning. Man försöker
också att göra en individuell bedömning
av den enskilde jordbrukarens situation
då det gäller att beräkna skadornas
omfattning och det stöd som
kan utgå. Detta är tekniskt invecklat,
men det är nämndens ambition att nå
detta mål.

Detta leder fram till att jag i princip
delar den uppfattning som herr
Hansson i Skegrie har fört fram, nämligen
att ett sådant institut som vi har
skapat, ett skördeskadeförsäkringssystem,
bör kunna lösa dessa problem.
Man skall inte behöva vidta några exceptionella
åtgärder. Att bevilja skördeskadelån,
som herr Hansson i Skegrie
har föreslagit, är just en sådan åtgärd
som man inte bör vidta. Jag har friskat
upp mitt minne med allt vad som har
sagts om dessa lån från 1960-talets början
till dags dato, och jag är helt övertygad
om att detta är en felaktig metod.
Ett lån som skall amorteras och som
man skall betala ränta på är ingen
hjälp när man drabbas av inkomstbortfall.

.Tåg är alltså av den uppfattningen,
att vi skall avvakta tills vi fått reda
på omfattningen av årets skördeskador
och se vilka åtgärder som bör föreslås
för att systemet skall fungera ännu bättre
än det gör i dag.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Kanske beror det på
att vi närmar oss jul att det har lagt
sig en viss vänlig stämning över kammaren
och debatten, och jag fann herr
statsrådets bemötande synnerligen vänligt.
Men herr statsrådet ville inte tro
mig när jag nämnde att skördeskadorna
i år är så splittrade på grund av
torkskadorna. Att han inte vill tro på
detta beror på att han hade hört motsatt
mening i första kammaren. .Tåg

tycker det är bra att herr statsrådet
lyssnar även på första kammaren, men
tro inte att allt som sägs där är kungsord.
Vi här i andra kammaren kan också
ha en del förnuftiga åsikter. Tyvärr
ansåg herr statsrådet att emedan han
hade lyssnat på detta i första kammaren,
så kunde han inte ändra mening
i andra kammaren. En sådan sak går
jag däremot inte med på. Om herr statsrådet
har gjort en felaktig slutsats i
första kammaren, bör han kunna ändra
den i andra.

I detta sammanhang kommer jag att
tänka på ett yttrande av ungefär samma
slag som en gång fälldes i Malmöhus
läns landsting. Ordföranden där, en bekant
herre som hette Billing, hade råkat
ge en löneförhöjning åt en städerska,
anställd på landstingets institut i
Landskrona, men blev kritiserad härför.
När han året efter ställdes inför
en begäran om en liknande löneförhöjning
från en städerska i Lund, svarade
herr Billing ungefär på samma sätt: Om
jag det ena året har begått ett felsteg
med en städerska i Landskrona, är jag
inte tvungen att göra samma sak med
en städerska i Lund nästa år.

Jag anser alltså att herr statsrådet
skall kunna ändra sig och tro även på
vad vi säger i andra kammaren.

.Tåg instämde med herr statsrådet att
skördeskadelån inte är den allra bästa
lösningen, men jag sade också att i exceptionella
situationer måste exceptionella
åtgärder sättas in.

Tydligen får vi inga skördeskadelån,
men jag såg i dag i dagspressen att man
från lantbruksorganisationernas sida i
skrivelse till riksbanken hade anhållit
om lättnader i kreditrestriktionerna.
Om inte herr statsrådet vill engagera
sig för skördeskadelån, skulle jag vara
tacksam om han i stället ville, med den
kraft och verkan det hava kan, hos
riksbanken försöka utverka lättnader i
dess kreditrestriktioner mot dessa jordbrukare.

136 Nr 42 Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. åtgärder mot skadliga biverkningar vid bekämpande av
oljeskador

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det var inte så mycket
herr Kristianssons placering i första
kammaren som gjorde att jag litade på
honom, utan det var i kraft av hans
utomordentligt skickliga argumentering,
som sedermera har fått stöd av flertalet
experter som jag har talat med. Herr
Hansson i Skegrie lyckades inte smula
sönder herr Kristianssons argument.
Jag vill gärna tro herr Hansson i Skegrie
och gör det ofta, men i det här fallet
kan jag det tyvärr inte.

Alla förnuftiga synpunkter skall man
naturligtvis ta till vara, sedan får de
komma från vilken av kamrarna som
helst. Därmed vill jag inte påstå att de
förnuftigaste ståndpunkterna alltid förekommer
i medkammaren; över huvud
skall man akta sig för att här uttala sig
om den.

Herr Hansson i Skegrie gjorde inte
många påståenden som föranleder kommentarer
av mig. Jag håller helt med
om att hade hans sagesman givit städerskan
för litet betalt det första året i
Landskrona, borde han inte göra om det
misstaget året därefter utan ge henne
rejäl ersättning. Jag delar alltså hans
mening i den frågan, men den har ju
inte direkt med skördeskadorna att göra.

Jag bör nog vara mycket försiktig
med att gå in på det revir dit herr
Hansson i Skegrie försökte locka mig,
nämligen att göra uttalanden om hur
riksbanken skall styra och ställa — jag
tror inte att de ledamöter i kammaren
som tillhör riksbanken skulle uppskatta
det. Därför kan jag tyvärr inte tillmötesgå
hans önskemål därom.

Skördeskadelånen har diskuterats
många gånger — de har varit en följetong
i denna kammare. Under de senaste
åren har emellertid debatterna om
dem avtagit, och det hör säkerligen samman
med att skördeskadeförsäkringen
har effektiviserats. Behovet av diskussion
har därför minskat.

Jag anser alltså att därest en jordbrukare
kommer i den situationen att
han behöver ett lån får han vända sig
till de vanliga kreditinrättningarna. Och
jag har en känsla av att jordbrukarnas
egna kassor i en besvärande situation
i utomordentligt hög grad hjälper jordbrukarna.
Det som herr Hansson i Skegrie
för fram är nog därför lite överdrivet.

Eftersom jag antagligen inte kominer
att begära ordet mer i denna debatt
vill jag passa på att tacka herr Hansson
i Skegrie -— inte i hans egenskap av
herr Hansson i Skegrie utan i hans
egenskap av ordförande i jordbruksutskottet
— för det gemytliga samarbe^
te vi har haft. Herr Hansson i Skegrie
liar inte alltid slagit vakt om Kungl.
Maj:ts förslag, men de gånger han har
gjort det, har han gjort det med bravur
och det tackar jag för.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Detta artar sig till att
bli en tävling i fråga om vänligheter.
Jag tycker emellertid att jag bör tacka
statsrådet för hans vackra omnämnande
av mig i min egenskap av ordförande i
jordbruksutskottet. Jag skall försöka
klara den befattningen så gott jag kan,
och jag lovar att inte heller i fortsättningen
alltid slå vakt om Kungl. Maj :ts
propositioner.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
skadliga biverkningar vid bekämpande
av oljeskador

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Lothigius har frå -

137

Fredagen den 12 december 1969 Nr 42

Svar på interpellation ang. åtgärder mot skadliga biverkningar vid bekämpande av
oljeskador

gat chefen för inrikesdepartementet om
han uppmärksammat att vissa av de kemiska
medel, som används för att bekämpa
oljeskador, är giftiga för vårt
växt- och djurbestånd och om han är
beredd att föranstalta om en undersökning
på detta område så att endast sådana
medel används i svenska farvatten
som bevisligen saknar dessa negativa
effekter. Interpellationen har överlämnats
till mig för besvarande.

För att bekämpa olja som släppts ut
från fartyg har under senare år flera
metoder prövats. Från vattenvårdssynpunkt
är det i regel lämpligast om man
på mekanisk väg kan samla upp oljan
för att sedan oskadliggöra den. Sådana
metoder har dock i praktiken befunnits
svåra och ofta omöjliga att använda
framför allt ute till havs. Man har därför
varit tvungen att tillgripa olika kemiska
medel för att lösa upp och finfördela
oljan. Vissa av dessa kemikalier har,
som herr Lothigius anför, visat sig vara
giftiga för växter och djur. Ett intensivt
utvecklingsarbete pågår emellertid för
att få fram medel som är effektiva som
oljebekämpningsmedel utan att ha negativa
biverkningar. Berörda statliga myndigheter
följer uppmärksamt detta arbete.

Jag vill vidare nämna att sjöfartsverket
och naturvårdsverket tillsatt en särskild
arbetsgrupp som har till uppgift att
bl. a. studera oljebekämpningsmedlens
verkningar på djur- och växtlivet. Medel
för sådana undersökningar disponeras
av naturvårdsverkets forskningsnämnd.

Jag är ense med herr Lothigius att det
är angeläget att snabbt få fram bekämpningsmedel
som inte har negativa effekter.
Som jag nämnt pågår redan sådana
undersökningar, varför jag för närvarande
inte anser mig behöva föreslå
ytterligare åtgärder.

Vidare anförde

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag är utomordentligt
tillfredsställd med det svar som statsrådet
har lämnat, och jag ber att få
tacka honom för detta.

Den arbetsgrupp som statsrådet talar
om var väl inte tillsatt för en månad
sedan när vi i naturvårdsverket tog upp
problemen. Självfallet kunde jag, eftersom
jag själv sitter i rådet, begära att
naturvårdsverket mera allvarligt tar
upp detta i en arbetsgrupp. Jag är emellertid
på det klara med att detta är ett
så viktigt område att det måste intensivt
behandlas. Det kan ju inte vara riktigt
att när man skall skydda sig mot
oljan använda medel som innebär en
större fara än oljan i sig själv. Vid oljekatastrofen
i Skåne för något år sedan
samlade man ihop alla slags preparat
man kunde få tag i, och sedan slängde
man ut dessa därför att man befann sig
i en paniksituation. Och det kan jag
förstå. Men vi måste också lära oss hur
vi skall ta hand om oljeskadorna utan
att skapa andra svåra skador. Förhållandet
var detsamma vid den engelska
kusten.

Det har också visat sig att om man
inte kan komma fram till ett vettigt avtal
angående utsläpp av olja, så löser
man aldrig dessa problem. Olyckshändelser
kan ske, men ännu har man inte
klarat av att åstadkomma enhetliga bestämmelser
länderna emellan. Man har
fortfarande rätt att släppa ut olja från
fartyg i gång i en viss kvantitet och på
ett visst antal sjömils avstånd från kusten.
Det har också visat sig att planktonförändringar
skett i Sargassohavet,
vilket börjat förändra floran där, som
dock betyder så oändligt mycket för
djurlivet.

Inte heller har det gått att träffa ett
ordentligt avtal med östersjöländerna.
Det hänger bl. a. samman med att ett av
länderna, Östtyskland, använder sig av
sådana argument som att det landet inte
är en av Sverige erkänd stat och att det

5* —Andra kammarens protokoll 1969. Nr 42

138 Nr 42 Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de principer som tillämpas vid tillsättning av professurer

därigenom föreligger svårigheter att
göra upp ett ordentligt direkt avtal.

Det gäller alltså här — och det är jag
mycket tacksam över att statsrådet sagt
i sitt interpellationssvar ■— att i möjligaste
mån använda sig av biologiska
medel. Vi har i dag ett vanligt enkelt
medel i form av torv. Vi har också möjlighet
att använda den svenska barken
att finfördelad från flygplan släppas ut
i havet för att på det sättet samla upp
olja. Men det fordras ett inekanisk-tekniskt
system för att klara detta.

Överallt börjar man nu inse nödvändigheten
av att syna de kemiska medlen.
Detta är fallet också på jordbrukets
och skogsbrukets områden. Jag är också
mycket tillfredsställd med att man försöker
hålla tillbaka DDT. Trots att jag
sysslar med skogsfrågor, är jag glad
över att man bara i begränsad utsträckning
tillåter DDT vid plantering och
inte alls vid besprutning av timmer; vi
får ta vissa skador på timret för att undvika
skadeverkningar av bekämpningsmedlen.

Jag kan tala om för herr statsrådet —
jag tror att det är en nyhet — att försvarets
fabriksverk och ett enskilt företag
i detta land arbetar med ett medel
från Ryssland som eventuellt kommer
att kunna ersätta DDT. Ryska vetenskapsmän
har ställt sig till förfogande
för att medverka vid de experiment som
skall ske, och på domänverket är man
beredd att företa dessa undersökningar.
Det är till skillnad från DDT ett biologiskt
medel som alltså bryts ned; DDT
kan i nästan oändlig tid utgöra en hälsorisk.

Jag anser alltså, herr statsrådet, att
vi behöver allt fler biologer i detta land
som kan studera vad som händer och
sker och som kan skaffa oss nedbrytbara
medel, vilka naturen själv så småningom
assimilerar. Detta gäller inte
minst på jordbrukets område. Jag vet
att jag berör en mycket känslig fråga
när jag nu säger att jag tror att det är
felaktigt att använda så stora doser av

konstgödsel och andra biokemiska medel
som man i dag gör i jordbruket. I
Schweiz och södra Tyskland är man nu
på inte mindre än 700 gårdar sysselsatt
med försök att i stället använda biologiska
medel, d. v. s. konstgödselmedel
som man tar ur havet: alger, algomin
och andra preparat. Om dessa försök
lyckas skulle vi slippa använda alltför
stora doser av starka konstgödselmedel,
som i allmänhet, i varje fall till vissa
delar, inte längre är naturprodukter.
Med hänsyn till den stora erfarenhet
och kunnighet som finns här i landet
på forskningsområdet skulle det vara
utomordentligt tillfredsställande om vi
finge tillfälle att göra en verklig undersökning
av resultaten på försöksgårdarna
i Schweiz och södra Tyskland. Om
naturvårdsverket och jordbruksdepartementet
kunde medverka till att man
finge en uppfattning om hur dessa nya
medel fungerar och om de synpunkter
som vetenskapsmännen där framlägger
är riktiga, så vore det värdefullt. Medlen
i fråga finns i Sverige och börjar
importeras i allt större utsträckning.
Vissa gårdar använder dem som ett
komplement till konstgödseln.

Människan har enligt mitt förmenande
fått sitt förstånd för att hjälpa naturen
att upprätthålla en viss lagbunden
ordning, och det är vår uppgift att göra
det. Jag ber ännu en gång att få tacka
statsrådet för det mycket positiva
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. de principer
som tillämpas vid tillsättning av professurer Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yltrade: Herr

talman! Fru Nettelbrandt har
frågat chefen för utbildningsdepartementet
om han vill redogöra för vilka

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 139

Svar på interpellation ang. de principer som

omständigheter som kan motivera
Kungl. Maj ;t vid utnämning av professor
att, så som ibland sker, frångå den
uppfattning, som redovisats av samtliga
instanser som haft att avge yttranden
eller sakkunnigutlåtanden. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det
på mig att besvara frågan.

De omständigheter som avgör vem
som är den för en tjänst lämpligaste
varierar självfallet från fall till fall, och
på frågan kan därför inte ges ett generellt
svar. Om i ett fall finns skiljaktiga
meningar bland de sakkunniga och inom
övriga berörda instanser är utgångsläget
inför Kungl. Maj:ts prövning väsentligt
skilt från det fall då samtliga
instanser är överens och därtill enhälliga.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min
interpellation. Jag känner inte något
större behov av någon polemik mot de
korta meningarna i svaret, i varje fall
inte mot den första av dem. Men det är
klart att jag hade önskat, att statsrådet
närmare velat utveckla tankegångarna
kring denna problematik, ty att det är
en problematik antar jag att statsrådet
håller med mig om.

I den första meningen i svaret talas
det om att de omständigheter som avgör
vem som är den lämpligaste för en
tjänst varierar från fall till fall. Det är
alldeles självklart. Jag förstår väl alt
det är så. Det är liksom ingenting att
tala om.

Den andra meningen verkar också
vid första påseendet vara lika självklar,
men när man ser litet närmare på vad
statsrådet där har sagt, finner man att
så ingalunda är fallet. I den meningen
står det att om det i ett fall finns skiljaktiga
meningar bland de sakkunniga
och inom övriga berörda instanser är
det väsensskilt från de fall då man är

tillämpas vid tillsättning av professurer

överens överallt både inom och mellar
de olika instanserna. Men det är väl
detta att det inte finns några skiljaktiga
meningar mellan de olika instanserna
som gör det väsensskilt från de fall
när delade meningar råder.

Statsrådet talar om oenighet inom berörda
instanser. Det tyder på att det
för statsrådets del skulle vara .särskilt
svårt att bedöma frågor där det föreligger
oenighet inom de olika instanserna.
Då är det väl, såvitt jag förstår,
särskilt grannlaga frågor, där de sakkunniga
och de olika myndigheter som
haft alt bedöma saken har vägt för
och emot och fram och tillbaka men till
slut ändå kommit fram till en mening.
Om slutsatsen i alla fall har blivit densamma
i de olika instanserna, föreställer
jag mig att det för någon som icke
är sakkunnig på området är alldeles
speciellt svårt att ha någon avvikande
mening.

Varför har vi över huvud taget ett
sakkunnigförfarande när det gäller professorstillsättningar
och varför får de
olika instanserna yttra sig? Det är väl
just därför att det ofta gäller så svåra
frågor. Man behöver vara mer eller
mindre sakkunnig på området för att
kunna ha en sakligt grundad mening.
Jag förstår inte hur det är möjligt att
utan att lita till de olika sakkunniguppfattningarna
inta en ståndpunkt som
helt avviker från den som de berörda
instanserna har kommit fram till. Det
måste i varje fall vara särskilt uppseendeväckande
omständigheter som motiverar
ett sådant avsteg.

Det är verkligen inte något förklenande
om jag säger att ett statsråd måste
ha de svårigheter som alla lekmän
har när det gäller att uttala sig om så
specialiserade ämnen som det ofta är
fråga om. Tänk t. ex. på sådana ämnen
»radiofysik, särskilt medicinsk röntgenteknik»,
eller »kirurgi, särskilt transplantationskirurgi»
eller »medicin, särskilt
njursjukdomar» — nog måste det
väl vara svårt för den som inte är spe -

140 Nr 42

Fredagen den 12 december 1909

Svar på interpellation ang. de principer

cialist på området att bilda sig någon
bestämd mening vem som är den skickligaste
och kunnigaste och därför bör
erhålla befattningen.

Naturligtvis kan man behöva ta hänsyn
av annan art än vem som besitter
de största kunskaperna och har de bästa
förutsättningarna att klara det specialiserade
ämnet. Det kan gälla skäl
som den tillsättande styrelsen bäst förmår
bedöma. Jag har upplevt vid tillsättningar
av olika slag — inte bara
professorstillsättningar — att man tar
stor hänsyn till den tillsättande myndigheten,
och jag tror att vi allmänt
har stor respekt för att så sker.

Om nu den tillsättande myndigheten
har en klar mening som stöder de sakkunniga,
kan ändå en allmän opinion
gå emot denna mening, och man kanske
vill ta andra hänsyn som inte har
med de kvalificerade förutsättningarna
för tjänsterna att göra. Men om också
den allmänna opinionen klart och entydigt
visar samma riktning som de olika
bedömande instanserna, blir man
inte litet frågande, utan mycket frågande
inför vad det är för mening med
hela förfarandet, om resultatet ändå blir
annat än den entydiga opinionens.

Låt mig för att belysa denna problematik
anföra ett exempel! Vi antar att
A och B konkurrerar om en professur.
Den tillsättande styrelsen uttalar
klart att den vill ha A. I fakulteten
röstar 27 av 29 för A, och av de sakkunniga
som avger utlåtandet vill 2 av 3
förorda A. Så skall universitetskanslersämbetet
yttra sig, och ämbetet säger
att A bör få professuren. Då blir man
naturligtvis förvånad om det ändå är
B som till slut får professuren.

Jag lämnar nu åsido alla de mycket
otillfredsställande konsekvenser det kan
ha för enskilda att -— förlåt att jag säger
det -— i onödan behöva ställa om
sig (det kan gälla både A och B) och
flytta över landet på ett sätt som de
inte önskar. Men det lämnar jag därhän,
även om det verkligen kan finnas

som tillämpas vid tillsättning av professurer

skäl att också ta hänsyn till enskilda.

Ävenså lämnar jag därhän de eventuella
konsekvenser det kan ha för dem
som kan vara involverade på ett eller
annat sätt och som utgår ifrån att efter
en sådan förkrossande entydig inriktning
hos olika instanser man faktiskt
kan planera med utgångspunkt
i att det endast kan gå på ett enda sätt.

I stället vill jag fråga statsrådet Moberg:
År ett sådant fall som jag här
skisserat av den typ statsrådet talar om
i sitt svar och som är väsentligt skilt
ifrån de fall där samtliga instanser är
överens och därtill enhälliga? Det skulle
vara av intresse att få den frågan
litet närmare belyst. Det skulle säga
mera än det givna svaret. Över huvud
taget har ju statsrådet inte tagit upp
eller närmare utvecklat något fall liknande
detta.

Som jag sade förut är det naturligt
att ett sådant här resultat väcker en
stor undran varje gång det inträffar.
Jag anser det självklart att det inte kan
vara så att värdet av utlåtanden från
sakkunniga — om de representerar olika
nordiska länder — blir olika därför
att dessa experter alltså inte är svenskar.
Självfallet är det också fullständigt
uteslutet att sakkunnigas eventuella olika
politiska meningsinriktningar skulle
ge olika värde åt deras sakkunnigutlåtanden.

Men har det någon betydelse att sakkunniga
är specialister på olika fack?
Jag har fått många reaktioner i anslutning
till min interpellation. Man har på
sakkunnighåll reagerat och faktiskt reagerat
rätt kraftigt. En av de personer
som jag tror ganska ofta anlitats som
sakkunnig skriver så här i ett utlåtande
som han själv ganska nyligen avgivit: »Här

nedan följer mitt utlåtande, vilket
av skäl som framgår senare är av
helt annat slag än de jag avgivit vid tidigare
tillfällen som sakkunnig, med
övervägande betoning på principiella
snarare än vetenskapliga synpunkter.

141

Fredagen den 12 december 1969 Nr 42

Svar på interpellation ang. de principer som tillämpas vid tillsättning av professurer

Och aldrig tidigare har jag haft en sådan
känsla av det meningslösa i att
vara sakkunnig.»

Jag har fått flera reaktioner — både
skriftligen och muntligen —- som går
i samma riktning. Detta tycker jag är
oroande. Finns det inte en risk för att
det blir svårt att över huvud taget få
sakkunniga som är beredda att göra den
mycket noggranna och penetrerande
analys i dessa frågor som man önskar
få?

Jag kan säga — det ligger litet vid
sidan om detta ämne, men det berör
samma problematik — att jag från flera
håll inom ämbetsverken har mött
reaktioner av liknande slag som dessa
sakkunniga har givit uttryck åt. Man
känner en viss hopplöshet, när man
mycket noggrant arbetar med invecklade
frågor och framlägger bestämda förslag,
som sedan utan motivering — det
behöver ju inte lämnas någon sådan —
frångås. Jag tror att det är allvarligt,
om det uppstår en misstanke om att
det kan finnas något mått av godtycke,
som många har sagt, eller maktfullkomlighet,
som andra har sagt, vid avgörandet
av sådana här ärenden. För
att få till stånd en garanti för en fortsatt
grundlig och saklig behandling av
sådana här ärenden i olika instanser
är det enligt min mening viktigt att
statsrådet här gör ett uttalande om vilken
betydelse olika instanser kan ha.

Självfallet avser jag inte att avkräva
statsrådet några allmängiltiga förklaringar
där det skulle gälla att binda
sig i förväg för konkreta fall. Men jag
tycker att det vore oroande om denna
känsla av meningslöshet i arbetet för
de sakkunniga och för övriga instanser
som jag här med ett enda citat •— det
kunde visas flera — har velat erinra
om, skulle bli den allmänt förekommande.
Det finns redan många tydliga tecken
härpå, och det kan också finna?
risk för att oron sprider sig. Här behövs
det faktiskt ett mera seriöst klar -

läggande av principerna än statsrådets
korta interpellationssvar.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Som bekant är det
utomordentligt vanskligt att diskutera
den här frågan på det sätt som fru Nettelbrandt
nu gjort här i kammaren, eftersom
ju regeringsformen förbjuder en
diskussion om konkreta beslut av Kungl.
Maj:t. När fru Nettelbrandt försöker
kamouflera ett konkret beslut bakom
ett exempel där det talas om A och B,
kan jag självfallet inte känna mig benägen
att gå in på det särskilda fallet.
Hon tänker ju på ett speciellt fall där
Kungl. Maj:ts beslut varit föremål för
viss diskussion i en del av pressen. Jag
skall i stället försöka göra ett par principiella
påpekanden med anledning av
fru Nettelbrandts kommentar till mitt
svar.

För det första ställde fru Nettelbrandt
frågan om man skulle tolka sista meningen
i svaret så, att Kungl Maj:ts
prövning av dessa frågor blir friare om
det föreligger skiljaktiga uppfattningar
inom olika instanser än om dessa har
olika meningar sinsemellan. Om jag förstod
fru Nettelbrandt rätt hade hon
själv den uppfattningen att möjligheterna
till en prövning var större, om det
förelåg skiljaktigheter mellan instanserna.
Inte heller därvidlag kan man emellertid
svara entydigt.

Det beror alldeles på vilka motiveringar
som anföres av instanserna —
om vi tar fru Nettelbrandts fall — och
på motiveringarna inom instanserna om
man tar det första fallet. Om en fakultet
är enhällig i en fråga och konsistoriet
sedan i ett besvärsärende har motsatt
uppfattning eller är splittrat, är
det naturligt att tillmäta fakultetens
uppfattning det största värdet, eftersom
den självfallet är mest sakkunnig av de
båda instanserna. Men det kan också
vara så att en ledamot av konsistoriet
är speciellt sakkunnig i den fråga det

142 Nr 42 Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de principer som tillämpas vid tillsättning av professurer

gäller, och då tar man självfallet stor
hänsyn till vad han anfört.

När det gäller den typ av olikheter
som jag i första hand åsyftade, alltså
den där det föreligger mycket olika meningar
inom instanserna, är det naturligt
att vid departementsberedningen
mycket noga väga de uppfattningar mot
varandra som framförts av sakkunniga
inom fakulteten vid de tillfällen då
den diskussionen förts.

Fru Nettelbrandt gör emellertid gällande
att ett statsråd, som ju är lekman
på området i fråga, inte kan bedöma de
meningar som framförts och den debatt
som förekommit på annat sätt än vad
majoriteten av de förslagsställande myndigheterna
gjort; jag tolkade fru Nettelbrandts
resonemang på detta sätt. Det
är emellertid enligt min uppfattning
inte rimligt att tolka ett enskilt statsråds
begränsning på detta sätt. I så fall
skulle ju hela institutet med prövning
hos Kungl. Maj :t vara meningslös. Det
är i stället självfallet så att man inom
departementet i sådana fall har anledning
att ägna mycket stor uppmärksamhet
åt de olika sakkunnigutlåtandena
och inläggen från enskilda medlemmar
av fakulteten, och en sådan avvägning
sker också i praktiken. Det kan
nämligen i en del fall, t. ex. vid förstagångstillsättningen
av en tjänst, gälla
att tolka vad som i en proposition uttalas
om utformningen av viss professur.
Det är ingalunda säkert att lekmannaförståndet
i ett sådant sammanhang
skall behöva väga så mycket lättare
än sakkunnigförståndet, som fru
Nettelbrandt varmt talade för. Vi lekmän
bör inte, fru Nettelbrandt, avhända
oss vår rätt att ha en mening i sådana
fall som jag antytt.

Min andra kommentar gäller den antydan
som fru Nettelbrandt mot slutet
av sitt anförande gjorde om att det skulle
föreligga mycket klara tecken på förekomsten
av en inte så liten opinion
vid universiteten för den uppfattningen,
att den uppgift de har egentligen är me -

ningslös därför att det kommer in en
mängd synpunkter i prövningen, vilka
egentligen inte borde höra dit.

Fru Nettelbrandt har på ett i och för
sig skickligt men nära på insinuant sätt
antytt att regeringen skulle ha utgått
från andra värderingar än dem som är
föreskrivna i stadgarna. Det är fel, fru
Nettelbrandt. Vi prövar dessa fall helt
i enlighet med de bestämmelser som
Kungl. Maj:t har fastställt.

Jag känner inte till att det skulle ha
utbildats någon opinion av den typ som
fru Nettelbrandt talar om. Det har i
alla tider funnits och kommer alltid att
finnas delade meningar bland sakkunniga
i olika instanser om enstaka utnämningsfall.
Den striden kommer vi
alltid att ha — och gudskelov för att vi
har den, därför att det vittnar om att
vår vetenskapliga debatt är utomordentligt
livaktig och att det finns olika
uppfattningar om den ena eller andra
insatsens betydelse. Den diskussionen
skall vi verkligen inte be att få slippa.
Även om den ibland kan få kråkvinkelmässiga
utslag och former är den väsentlig
för att hålla taket högt i den
vetenskapliga världen.

Det har däremot utbildats en opinion
att de nuvarande formerna för professorstillsättningar
börjar bli litet förlegade.
Frågan behandlades i forskarutredningens
betänkande och några ändringar
föreslogs. Vid remissbehandlingen
av detta betänkande framgick det
mycket klart att det fanns många olika
uppfattningar om hur professorstillsättningarna
borde gå till, men man kunde
inte uppnå enighet om vilka ändringar
som borde vidtas. Vi kunde därför inte
i samband med propositionen om forskarutbildningens
reformering bestämma
oss för hur en förändring skulle ske.

Vi har emellertid nu bestämt oss för
att inom en nära framtid tillsätta en
utredning, som på nytt skall se över
förfarandet vid tillsättning av tjänster
som professor och biträdande professor.
Syftet med utredningen är att få fram

Fredagen den 12 december 1969 Nr 42 143

Svar på interpellation ang. de principer som tillämpas vid tillsättning av professurer

ett mera förenklat och mer så att säga
verklighetstroget regelsystem än det existerande.
För en sådan ändring tror jag,
fru Nettelbrandt, att en växande opinion
finnes.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag är väl medveten om
att jag med hänsyn till regeringsformen
inte har möjlighet att här diskutera något
speciellt fall, och jag har heller inte
velat göra det. Men jag har velat konkretisera
en tänkt situation så att det
skulle bli möjligt att ur statsrådet Mobergs
svar utläsa ett något mera meningsfullt
uttalande än vad interpellationssvaret
ger.

Jag skall gärna ändra på dessa siffror
— vi kan tänka oss vilka hypotetiska
fall som helst. Men det väsentliga är att
vi framför oss har ett fall där samtliga
instanser efter moget övervägande har
kommit fram till samma slutsats, och
det med ganska stor enighet. Det är
detta förhållande jag vill betona: om
man ändock går ifrån den slutsatsen,
så måste detta anses anmärkningsvärt.

Det må vara att vi har ett ålderdomligt
förfarande när det gäller professorstillsättningarna,
det står jag inte
främmande för. Statsrådet har ju möjlighet
att även därvidlag, trots denna
oenighet, framlägga förslag. Men innan
vi fått de förslagen tycker jag det är
värdefullt om man kan följa den procedur
som vi för närvarande har och
även kan se den som meningsfylld.

Jag vill tillägga att i det tänkta fall som
jag anförde som exempel hade jag inte
med att det var något besvärsärende och
inte heller hade jag med att konsistoriet
hyste nägon avvikande mening jämfört
med fakulteten. Enigheten var alltså
i mitt tänkta fall betydligt större än
vad statsrådet här gjorde gällande.

Vidare sade statsrådet att jag hade
antytt att det skulle ha förekommit
några andra värderingar än dem man
skall följa, om man går efter en strikt

linje. Nej, jag tycker det är värdefullt att
här i kammaren få säga ifrån — jag har
gjort det och statsrådet gjorde det —
att det är alldeles självfallet att inte
värderingar av den typ som jag exemplifierade
med skall få ha någon som
helst betydelse vid tillsättningar av
detta slag. Jag har inte heller antytt
någon misstanke därom —• det vore för
orimligt att sådant skulle kunna förekomma.

Jag vill inte att vi såsom lekmän —
vare sig vi är statsråd eller enkla riksdagsledamöter
— skall avhända oss vår
rätt att ha en mening. Men vi måste
ändock erkänna att när det gäller
mycket specialiserade områden har vi
stora svårigheter att verkligen ha en bestämd
mening. Det är då man kommer
till frågan: Vad är det som spelar
roll om man markant avviker från en
massiv opinion hos instanserna?

Statsrådet höjde rösten när han talade
om de sakkunnigas betydelse. Jag kan
förstå att det höjda röstläget är motiverat.
De sakkunniga känner säkert ett behov
av att få veta sin betydelse. De reaktioner
som jag omvittnade har tydligen
inte nått fram till statsrådet, men
jag antar att statsrådet ändå är beredd
vitsorda att det som jag bland annat
läste upp ur en offentlig handling är ord
som faktiskt är uttalade av någon av de
sakkunniga.

Sedan hoppas jag att vi snart får tillfälle
att diskutera formerna för tillsättning
av professorer. Om statsrådet nu
med utgångspunkt från ett fall som liknar
men gärna avviker från det tänkta
jag här nämnde — välj något annat men
med samma slutsatser! — vore detta
av stort värde i nuläget.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag vidhåller att det är
meningslöst att diskutera s. k. konstruerade
fall av den typ som fru Nettelbrandl
här tar upp. Det är de motiverade
ståndpunkterna som är intressanta
och värdefulla att utgå ifrån och disku -

144 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. utbyggnaden av Frescatiuniversitetet

tera om när meningarna är delade inom
olika instanser. Därför, fru Nettelbrandt,
skulle det bli en dålig akademisk diskussion
om vi skulle förlänga den här interpellationsdebatten
med resonemang
kring sådana siffror som fru Nettelbrandt
här har presenterat.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag vill gärna hålla med
om att det är svårt att föra denna diskussion.
Det är inte bara statsrådet som
känner den svårigheten, men jag tror
att statsrådet med de insikter han har
i dessa ärendens behandling skulle ha
kunnat ge en fullständigare belysning
av problemen än vad han i dagens debatt
har givit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. utbyggnaden
av Frescatiuniversitetet

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade
:

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
frågat chefen för utbildningsdepartementet
vilka garantier han kan lämna
för att den redan starkt försenade utbyggnaden
av Frescatiuniversitetet inte
ytterligare fördröjs. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara frågan.

Jag vill till att börja med erinra om
att jag i våras redogjorde för Frescatiprojektets
läge i svar på enkla frågor i
första kammaren av herr Wallmark och
i andra kammaren av herr Strömberg.
Dessutom lämnade jag våren 1968 en
ingående redogörelse för samma fråga
i ett svar på en interpellation i andra
kammaren av fru Nettelbrandt. Slutligen
bör, som jag också gjorde i mitt
svar i våras, framhållas att redogörelser
för utbyggnaden av universitetet i Fres -

cati har lämnats riksdagen i de årliga
propositionerna om byggnadsarbeten
vid universiteten och vissa högskolor.

Av dessa redogörelser har bl. a. framgått
att sex institutionsbyggnader för
icke-laborativa institutioner för närvarande
uppförs inom den södra delen
av området. Kostnaderna för detta byggnadskomplex
beräknas till 72,5 miljoner
kronor. Enligt byggnadsstyrelsens tidsplan
kommer den första av dessa byggnader
att tas i bruk i början av höstterminen
1970 och de övriga successivt
fram till hösten 1972. När dessa byggnader
tas i bruk kommer lokalsituationen
att väsentligt förbättras för de ickelaborativa
institutionerna vid vilka huvuddelen
av universitetets studerande
utbildas.

Byggnadsstyrelsen har i höst fått i
uppdrag att utföra en om- och tillbyggnad
för en matsal inom området. Matsalen,
som kommer att få sammanlagt
800 platser, beräknas vara inflyttningsklar
samtidigt med den första institutionsbyggnaden.

Med anledning av yttranden över försörjningsplanen
för Frescatiområdet,
bl. a. av universitetskanslersämbetet, lät
byggnadsstyrelsen för ungefär ett år sedan
påbörja en översyn av utbyggnadsplanen
för området. Sedan bl. a. sträckningen
av tunnelbanan inom området
klarlagts kunde styrelsen i slutet av maj
i år lägga fram förslag till reviderad
utbyggnadsplan. Byggnadsstyrelsen har
i höst fått i uppdrag att fortsätta planeringen
på grundval av förslaget. Bl. a.
skall byggnadsprogrammen för bibliotek,
restaurang, övriga studentkårlokaler
och butiker m. m. överarbetas och
förberedande projektering utföras. Dessa
nybyggnader avses bli förlagda inom
den centrala delen av området.

Den första nybyggnaden inom det
norra institutionsområdet kommer att
inrymma lokaler för bl. a. högre utbildning
och forskning i kemi och beräknas
kosta 36 miljoner kronor. Byggnadsstyrelsen
har nyligen fått i uppdrag att

fredagen den 12 december 1969

Nr 42

145

Svar på interpellation ang. utbyggnaden av Frescatiuniversitetet

fortsätta projekteringen av denna byggnad
till och med bygghandlingar.

Arbete med förslag till ytterligare nybyggnader
för laborativa institutioner
inom det norra området pågår.

Jag kan naturligtvis inte nu utlova att
opåräknade svårigheter inte kommer att
möta i det fortsatta arbetet. Mot bakgrund
av det verksamhetsläge som jag
här redovisat räknar jag dock med att
det skall vara möjligt att i snabb takt
fortsätta utbyggnaden av Frescatiområdet.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret på min interpellation.

Det är ju riktigt som det sägs i svaret
att denna fråga har tagits upp vid flera
tillfällen under de senaste riksdagarna.
Anledningen härtill är att det under den
tid som har gått sedan frågorna först
väcktes har inträtt inte en relativ förbättring
utan en relativ försämring för
studenterna. Trots att det har försäkrats
om olika aktiviteter, har dessa aktiviteter
gått i en så långsam takt att
denna relativa försämring har kunnat
inträffa. Även detta interpellationssvar
ger intryck av att imponerande aktiviteter
är i gång, och det är jag tacksam
för. Kvar står dock det faktum att läget
i dag är ytterst oroande, och jag vet inte
hur mycket man vågar förlita sig på att
de utlovade aktiviteterna i tid förverkligas.

Situationen för både studenter och
lärare har bara fortsatt att försämras.
Studentantalet har ökat under senare
tid, och det är naturligtvis en av anledningarna
till försämringen. Jag vill gärna
erinra om att när planerna gjordes
upp, så visste man kanske inte allt som
skulle komma att ske på studenlområdet
under den närmaste tiden och som
kunde medföra snabba, ytterligare stora
försämringar. Om det blir en fördubb -

lad intagning vid vissa fakulteter, som
det har talats om, kommer det att ytterligare
skjuta svårigheterna i förgrunden.

Många lokaler som man tidigare har
disponerat över här i Stockholm har
försvunnit av en eller annan orsak. Lokaltillgången
har under det allra senaste
året undergått en påtaglig försämring,
och det finns olika anledningar
till det. En av dem är den alltmer utvecklade
vuxenutbildningen, vilket i
och för sig är glädjande men också har
fått för universitetet negativa konsekvenser.
Lokaler som t. ex. ABF tidigare
har kunnat tillhandahålla universitetet
kan detta inte längre förfoga
över, därför att ABF behöver dem just
i vuxenutbildningens tjänst.

Statsrådet säger i svaret att det skall
byggas en matsal med 800 platser. Det
låter inte så dumt, men det är lätt att
räkna ut vilka svårigheter som uppstår
för dem som skall äta i denna matsal,
när de blir 10 000 till antalet. Det finns
fortfarande inte och kommer inte heller
under den närmaste tiden att finnas något
som helst uppehållsrum utöver denna
matsal. Något kårhus kan inte stå
klart förrän tidigast 1972, och det betyder
att studenterna icke har någonstans
att hålla till när de inte är på föreläsningar
och lektioner.

Det beslut som fattades den 3 oktober
i år om särskilt uppdrag till byggnadsstyrelsen
att fortsätta planeringen på
olika punkter — som nämns i interpellationssvaret
— var enligt min mening
en besvikelse så till vida som det
visar att fortfarande så mycket behöver
bearbetas och utredas på nytt.

Man skulle kunna tycka att vi 1969
borde befinna oss i ett annat stadium
än just det förberedande utredningsstadiet.
Det talas i svaret om att byggnadsprogrammet
skall »överarbetas och förberedande
projektering utföras». Nog
är det väl oroande att man tio år efter
det att beslut om Frescati fattades behöver
tala om »förberedande projekte -

146 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. utbyggnaden av Frescatiuniversitetet

ring». Skyndsamhet är verkligen angelägen,
och om man i detalj granskar vad
som har hänt finner man anledning att
stryka under det.

Det beslut som fattades den 3 oktober
tog det åtta veckor för departementet
att expediera till byggnadsstyrelsen.
Detta kan väl inte vara symtomatiskt
för snabbheten att arbeta inom departementet?
Huvudhandlingarna för nybyggnaden
för kemi redovisades för departementet
i september 1967, men först
i slutet av november 1969 fick byggnadsstyrelsen
ärendet tillbaka för handläggning.
Med den takten går det inte
att handlägga dessa frågor, om läget
skall kunna förbättras för studenterna
i stället för att bara fortgående försämras.

Mot denna bakgrund blir man litet
oroad över utvecklingen. När jag sedan
läser slutklämmen i interpellationssvaret
blir jag ännu mer oroad. Statsrådet
skriver där:

»Jag kan naturligtvis inte nu utlova
att opåräknade svårigheter inte kommer
att möta i det fortsatta arbetet.»

Ja, det är väl alldeles självklart att
opåräknade svårigheter kan inträffa i
alla mänskliga förhållanden, och dem
får man ha förståelse för. Finns det något
som redan nu ger statsrådet anledning
att lägga in en sådan här liten
brasklapp i interpellationssvaret?

Jag skall inte i dag gå in på någon
detaljerad redovisning av alla de problem
som studenterna har i nuläget. Jag
har gjort det förut här i kammaren, och
jag nöjer mig med att upprepa att de
svårigheterna har ökat. Jag vill emellertid
stryka under det som statsrådet säger
i sista meningen i svaret. »Mot bakgrunden
av det verksamhetsläge som
jag här redovisat», säger statsrådet,
»räknar jag dock med att det skall vara
möjligt att i snabb takt fortsätta utbyggnaden
av Frescatiområdet.»

Mot bakgrunden av takten i verksamheten
under den senaste tioårsperioden
sedan beslutet fattades finns det enligt

min mening inte anledning att vara alltför
förhoppningsfull, men mot bakgrunden
av de svårigheter för studenterna
som den långsamma takten i arbetet
med dessa frågor har orsakat finns det
anledning stryka under, att den snabba
takt som statsrådet talar om nu också
måste bli ett faktum.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Detta ärende är ju en
följetong, och vi har alla beklagat att
den har behövt bli så lång. Vi vet att
de ursprungliga tidsplanerna inte har
kunnat hållas. Jag har tidigare försökt
redovisa orsakerna härtill. Jag vill upprepa
att den mycket höga ambitionsnivå
som inte minst universitetets egen
ledning har haft och har — i och för
sig glädjande — utan tvekan har medfört
besvärligheter för de planerande
myndigheterna. Jag vill peka på de mycket
speciella svårigheter som i detta
ärende har uppstått i samband med storstadstrafikens
ordnande inom denna del
av Storstockholm. Trafikfrågan har varit
av avgörande betydelse för byggnadsstyrelsens
planering.

Vidare vill jag framhålla att man redan
i starten hade otur med den pristävling
som ordnades. Tävlingen vanns
av ett förslag — ett danskt förslag —
som sedan visade sig vara tekniskt ogenomförbart.

När regeringen på ett tidigt stadium
kom underfund med att det skulle bli
väsentliga förskjutningar i tidsplanen,
vidtogs den exceptionella åtgärden att
man med riksdagens tillstånd lät i innerstaden
uppföra två institutionsbyggnader
för att lätta på trycket. Dessutom
har byggnadsstyrelsen mandat att göra
erforderliga förhyrningar.

Nu säger fru Nettelbrandt att det trots
de extraordinära åtgärder som har vidtagits
har blivit en relativ försämring
i lokalsituationen. Hon åberopar särskilt
det förhållandet att den glädjande
ökningen av vuxenutbildningsaktivite -

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42

147

Svar på interpellation ang. utbyggnaden av Frescatiuniversitetet

ten i våra skolor har försvårat för universitetet
och dess administration att
skaffa de reservlokaler som det tidigare
kunnat skaffa. Jag har ingen anledning
att betvivla riktigheten i detta påpekande.
Jag utgår dock från att byggnadsstyrelsen
gör maximala ansträngningar
för att finna ersättningslokaler.
I stort sett torde det också ha varit
möjligt för byggnadsstyrelsen att göra
det.

Fru Nettelbrandt säger på tal om
matsalen att de 800 platser som först
nu iordningställts inte kommer att räcka
för 10 000 studenter, vilket förvisso
är sant. Men jag tror att man den dag
då vi har 10 000 studenter där ute har
kommit en god bit på väg med det större
restaurangprojekt som jag har talat
om i mitt interpellationssvar.

Vi är medvetna om att det på matsalssidan
tillfälligtvis kan uppstå svårigheter.
Skulle det, fru Nettelbrandt, uppstå
mycket betydande svårigheter kan
jag försäkra att vi kommer att vidta
extraordinära åtgärder för att klara den
saken, eftersom Frescatiuniversitetet ur
den synpunkten ligger besvärligt till.
Jag är också övertygad om att alla myndigheter
som arbetar med denna fråga
har ögonen på den saken.

När det gäller frågan om uppehållsytor
vill jag lämna fru Nettelbrandt den
informationen, att det i de sex hus,
som nu i ganska snabb takt iordningställs
i södra området, kommer att finnas
ganska betydande uppehållsytor. Vi
fick häromdagen till departementet en
del detaljer om dessa hus, och därav
framgår att inte mindre än 1 900 kvm
är avsedda för sådana uppehållsutrymmen.
Jag är därför inte lika pessimistisk
som fru Nettelbrandt i fråga om
studenternas möjligheter att finna uppehållsplatser
för t. ex. läsning under
mellanpass och vid andra tillfällen då
de inte är engagerade i undervisningen.

Fru Nettelbrandt tog vidare upp en
del detaljer rörande takten i ärendenas
handläggning i departementet. De upp -

gifter som fru Nettelbrandt därvid lämnade
var kanske inte i alla avseenden
korrekta — i varje fall var de något
missvisande. Jag tänker då särskilt på
uppgiften om kemikomplexet. Det är
nämligen så — och det var det kanske
inte så lätt att förstå av min redovisning
— att vi inte kunde ge klarsignal
för kemikomplexets fortsatta behandling
förrän vi fått del av den försörjningsplan
som vi fick i våras.

Den spelade ur allmän planeringssynpunkt
en sådan roll att vi var tvungna
att sammankoppla de ärendena, men
vi har ju, fru Nettelbrandt, fortlöpande
kontakt med byggnadsstyrelsen beträffande
dessa tekniskt mycket besvärliga
frågor och byggnadsstyrelsen kan
många gånger tjuvstarta sitt arbete i avvaktan
på de formella besluten. Detta
gäller t. ex. det andra fallet fru Nettelbrandt
tog upp, nämligen de åtta veckornas
expeditionstid; byggnadsstyrelsen
var underhand underrättad om vad
som komma skulle. Det var en del speciella
omständigheter som sedan gjorde
att ärendet kom att fastna så länge i departementet.

»Förberedande projektering» är en
teknisk term. Det är kanske inte fullt
så konstigt som det låter. Detta begrepp
har den innebörden att byggnadsstyrelsen
påbörjar projekteringen men har
att i samband med den redovisning av
vissa andra data som begärts återkomma
till kanslihuset med en redovisning
innan projekteringen är helt slutförd.
Avsikten med detta är att med hänsyn
till gällande bestämmelser underlätta
för byggnadsstyrelsen att arbeta vidarö
med projekt av denna storleksordning.
Det skulle man inte kunnat göra om vi
inte hade fört in det mellanled som här
har kallats förberedande projektering;
benämningen kan kanske ge en något
felaktig bild av vad detta innebär.

Allmänt sett vill jag säga att ingen
skulle vara mer tacksam än jag om man
tidigare än vad vi är vana vid kunde
avbryta diskussionerna med professo -

148 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. utbyggnaden

rerna och universitetsledningen om detaljerna.
Då skulle det gå mycket för-;
tare. Vi är emellertid så utomordentligt
angelägna om att ha dem med i varje
detaljfråga. Detta leder till — och nu
anknyter jag till vad jag först sade —
att särskilt detta projekt innebär mycket
stor arbetsbelastning för byggnadsstyrelsen.
Här finns nämligen i och för
sig vällovliga ambitioner som man beaktar
i mesta möjliga utsträckning.

Om fru Nettelbrandt och jag kunde
enas om att gå fram mycket djärvare,
tror jag att det skulle snabbare än för
närvarande kunna byggas institutioner.
Men då tror jag, fru Nettelbrandt, att vi
skulle få ganska stort motstånd och
mycket kritik från just den kategori
människor, som fru Nettelbrandt i samband
med förra interpellationssvaret
gjorde sig till talesman för.

Slutligen, fru Nettelbrandt: Ni ställde
ju frågan om garantier, och därför kände
jag mig föranlåten att i slutstycket
skriva vad jag skrev, nämligen att jag
självfallet inte kan ge några definitiva
garantier. Här kan hända saker på arbetsmarknaden
och vid den fortsatta
detaljplaneringen som ingen människa
kan förutse. Dock är det — och det
tror jag fru Nettelbrandt i själ och hjärta
också tror — inte särskilt välbetänkt
att ta de tidigare årens eftersläpningar
och fördröjningar till motiv för den pessimistiska
syn på framtiden hon gav uttryck
för i sina slutord.

Nu har vi — det vet fru Nettelbrandt
lika bra som jag — övervunnit de svårigheter
som just storstadsplaneringen
fört med sig beträffande detta universitet,
vilket annars stått färdigbyggt för
mycket länge sedan. Låt mig ta Tekniska
högskolan i Lund som exempel.
Det är en ganska stor anläggning som
från planeringsstarten byggdes färdig
inom loppet av fem år. Detta kunde
ske därför att vi slapp ifrån de speciella
bekymmer som föreligger i ett storstadsområde.
Nu, när vi kommit förbi
dessa hinder i Stockholmsområdet, är

av Frescatiuniversitetet

jag övertygad att uppbyggnaden av universitetet
där skall gå undan, om det
inte inträffar alldeles speciella ting som
ingen i dag kan veta något om.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Statsrådet Moberg talade
om en följetong som vi alla kan beklaga
har blivit så lång. Jag beklagar
det med hänsyn till de studenter och
lärare som lever under dessa svåra förhållanden.
Statsrådet har naturligtvis
ännu en anledning till beklagande, eftersom
det måste vara irriterande att
gång på gång få besvara frågor i detta
ämne när utvecklingen under tiden så
att säga inte har gått i rätt riktning.

Beträffande statsrådets tal om pessimism
och optimism inför framtiden
vill jag säga att jag ingalunda är pessimist.
Däremot förhåller det sig så att
den som är realist måste låta vunna
erfarenheter prägla tron på framtiden.
Det är därför jag känner mig oroad.
Men jag hoppas i alla fall att den här
snabba takten i utbyggnaden som statsrådet
nämnde nu skall bli förverkligad.

Statsrådet Moberg nämnde också den
höga ambitionsnivån hos universitetet
som han fann glädjande. Men jag förutsätter
att hans uttalande inte bara
innebär ett konstaterande av att det är
bra som det är, utan att han också ställer
sig bakom den intagningspolitik
som har förts vid universitetet, så att
inte studenterna riskerar att deras möjligheter
att studera vid universitetet
inskränks.

Det kan väl inte bli fråga om lottning
eller någonting sådant?

I och med att vi alla har denna ambitionsnivå
har vi också ansvar för
att förhållandena där ute blir drägliga.

Statsrådet nämnde någonting om att
trafiken i Storstockholm var en av
bovarna i dramat. Det tror jag är
fullt riktigt, men jag skall inte föregripa
den debatt som jag ser att statsrådet
Norling väntar på att få ta upp. Jag

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42

149

Svar på interpellation ang. utbyggnaden av Frescatiuniversitetet

tror det är befogat att i den nämna
också studenternas problem.

Jag vill sedan säga att jag pekade på
minskningen av lokalutrymmet som eu
av de många anledningarna till att
situationen är så ytterligt besvärande.
En annan anledning är att studentantalet
stiger, även om intagningen inte
ökar, därför att de större studentkullarna
blir flera.

Statsrådet Moberg talade om »detaljer»
som hade försenat arbetet. Jag
skulle kunna anföra många exempel,
men jag tog bara ett par. Alldeles oavsett
vilka omständigheter som ligger
bakom tycker jag det är anmärkningsvärt
att det skall behöva ta ett par
månader innan ett ärende blir expedierat
i ett departement. Dessutom kan
det finnas andra än byggnadsstyrelsen
som är intresserade.

Vad sedan beträffar kontakten med
professorerna har jag självfallet samma
mening som statsrådet Moberg, att
inte bara lärare utan också studenter
bör ha möjlighet att påverka planeringen.
Den möjligheten vill jag inte
inskränka, men jag har svårt att tro
att de som verkligen upplever denna
besvärande verklighet skulle agera på
ett sätt som påtagligt försenar arbetet.
Jag kan inte tänka mig annat än att
de också vill medverka till en skyndsam
behandling.

Slutligen lovade statsrådet Moberg
att det skulle vidtas extraordinära åtgärder,
om det av något skäl uppstod
ytterligare svårigheter. Det låter så enkelt
att man skall vidta extraordinära
åtgärder, och det lät som om det vore
möjligt att i en framtid dra säkra växlar
på ett sådant uttalande. Men om
det nu är så enkelt att vidta extraordinära
åtgärder, skulle jag vilja rekommendera
statsrådet att omedelbart vidta
dessa extraordinära åtgärder. Situationen
har länge varit sådan, att extraordinära
åtgärder är befogade.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Vi bör väl diskutera
samma saker. Fru Nettelbrandt ställde
en speciell fråga, nämligen om de 800
restaurangplatser som nu i första omgången
iordningställs skulle räcka till
10 000 studenter, och jag svarade på den
frågan. Jag upprepar att, därest den
större restaurang som finns omnämnd i
mitt svar inte skulle bli färdig i tid och
det därför skulle bli svårt för studenterna
där ute att få lunch, kommer vi
att se till att denna i och för sig mycket
väsentliga fråga erhåller en provisorisk
lösning. Det har jag sagt förut, och jag
upprepar det nu.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag medger att parallellen
inte är fullständig. Det är möjligt
att det blir enklare att vidta extraordinära
åtgärder av detta slag. Men
vill inte statsrådet medge att det är
befogat att vidta extraordinära åtgärder
även när det gäller lokalfrågorna?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! För sista gången: Vi har
vidtagit extraordinära åtgärder när det
gäller lokalsituationen för Stockholms
universitet. Vi lät i mycket snabb takt
uppföra två stora institutionsbyggnader
i innerstaden. Bygnadsstyrelsen
har ett mandat att göra förhyrningar
för att klara de problem som uppstår
till följd av studenttillströmningen tills
de nya bygnaderna är färdiga och inflyttning
kan ske.

Låt mig sluta med att säga att situationen
nu är den att vi i det södra
området snart får utomordentligt rymliga
och moderna lokaler. Låt oss, fru
Nettelbrandt, gemensamt hoppas att det
då inträder den ljusning i läget, som
vi alla önskar Stockholms studenter
och lärare.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag hoppas att man i
departementet i fortsättningen skall

150 Nr 42 Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. järnvägsförbindelser till vissa industriorter i Norrland

arbeta så snabbt att det blir befogat
att sätta punkt för frågandet i riksdagen.
Det är min förhoppning att denna
följetong inte skall behöva få flera
kapitel, men det blir beroende av om
man kommer att arbeta i samma takt
som hittills eller i en godtagbar takt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. järnvägsförbindelser
till vissa industriorter i
Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Sellgren har frågat
mig dels om jag avser utreda frågan om
framdragande av järnväg till vissa industrier
i Husum, Köpmanholmen,
Rundvik och Hörnefors, dels om jag anser
att dylika bandelar i Norrland skall
fylla kravet på full kostnadstäckning.

En spåranslutning till samtliga ifrågavarande
orter skulle närmast innebära
en förlängning av den s. k. ostkustbanan.

Denna fråga har tidigare undersökts
ett flertal gånger. Den beräknade transportekonomiska
lönsamheten av ett sådant
projekt har dock visat sig klart
otillräcklig.

Undersökningar av vissa delutbyggnader
har också gjorts. Bl. a. har förutsättningarna
för ett industrispår till
Husum från Örnsköldsvik undersökts
utan att lönsamhet kunnat påvisas.

De förändringar i transportbehoven
som hittills har inträffat tyder inte på
att någon annan slutsats beträffande
lönsamheten av en utbyggnad av ostkustbanan
för närvarande är motiverad.
SJ bevakar dock självfallet utvecklingen
och är redo att ta upp frågan

på nytt om projektet eller delar därav
skulle få ökad aktualitet.

Vad jag här anfört utgör delvis svar
också på herr Sellgrens andra fråga.

Enligt målsättningen för SJ:s verksamhet
skall vid bedömning av eventuella
investeringsinsatser i botten ligga
en företagsekonomisk kalkyl. Vid tilllämpningen
av de trafikpolitiska riktlinjerna
kan och bör emellertid också
lokaliserings-, arbetsmarknads- och allmänt
näringspolitiska målsättningar beaktas.
Trafikpolitiken skall sålunda kunna
medge arrangemang som gör det
möjligt att få samhällsmotiverade transporttjänster
utförda av trafikföretag
med ett principiellt kostnadsansvar för
sin verksamhet. De kostnader som följer
av sådana arrangemang bör därvid
redovisas öppet så att deras berättigande
kan bedömas. Om t. ex. en lokaliseringspolitiskt
motiverad insats sedan
skall göras genom att bygga ut vissa
transportförbindelser eller i annan form
får emellertid bedömas från fall till fall
med hänsyn till de effekter olika åtgärder
kan beräknas få för de berörda områdena.

Vidare anförde:

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för det till vissa
delar välvilliga svaret på min interpellation.

Herr statsrådet gör i sitt svar tre distinktioner:
för det första att en spåranslutning
till de nämnda orterna Köpmanholmen,
Husum, Rundvik och Hörnefors
närmast innebär en förlängning
av ostkustbanan och att ett sådant projekt
betraktas som transportekonomiskt
olönsamt; för det andra att även en förlängning
av bandelen till Husum undersökts
utan att lönsamhet kunnat påvisas;
och för det tredje att vid den slutliga
bedömningen av ett projekt av denna
art bör — förutom de företagsekonomiska
kraven — även beaktas lokalise -

Fredagen den 12 december 1969 Nr 42 151

Svar på interpellation ang. järnvägsförbindelser till vissa industriorter i Norrland

rings-, arbetsmarknads- och allmänt näringspolitiska
målsättningar.

Även om många i åratal drömt om en
förlängning av ostkustbanan och inte så
få alltfort gör det, håller jag med kommunikationsministern
om att utsikterna
att förete eu från transportekonomisk
synpunkt hållbar grund torde vara små
i dag. En sådan utbyggnad måste motiveras
från helt andra utgångspunkter.
Det är mot den bakgrunden jag interpellerat
angående måttliga förläggningar
av befintligt bannät för att bättre
kunna tillfredsställa trafikförsörjningen
till vissa betydande industriorter utmed
kustbandet. Att det av kommunikationsministern
skulle uppfattas som »närmast
innebära en förlängning av den
s. k. ostkustbanan» är väl en överdrift
eller kanske en liten tillspetsning. Om
det pärlband av industriorter jag nämnt
i min interpellation samtidigt kan ingå
som stationer vid en eventuell framtida
utbyggnad av ostkustbanan är ju detta
enbart ett plus.

När kommunikationsministern i sitt
svar nämner Husum, antar jag att detta
beror på att den sträckan sannolikt befinner
sig närmast möjligheterna till
transportekonomisk lönsamhet. Den omnämndes
också i propositionen 102 år
1956 angående anläggande av järnvägsspår
till Karlsborg. Båda dessa linjer
bedömdes av järnvägsstyrelsen som
olönsamma. Det kan därför vara på sin
plats att påpeka att i 1969 års separatredovisning
av SJ :s trafiksvaga bannät
har bandelen Morjärv—Kalix hänförts
till den lönsamma delen av bannätet,
trots att trafikintensiteten stannar vid
268 000 bruttotonkilometer per bankilometer,
d. v. s. ligger långt under stipulerade
2 miljoner bruttotonkilometer per
bankilometer. Linjen Mellansel—Örnsköldsvik
redovisade samma år 933 000
bruttotonkilometer per bankilometer
men räknas likväl till den trafiksvaga
delen av bannätet.

Orsaken till att Morjärvbanan, som
alltså uppnått endast en sjundedel av

minimikravet, undantagits uppges vara
att den inte belastas av olönsam persontrafik.
Siffrorna talar för att en ökning
av godsmängden, kanske t. o. m. en måttlig
sådan, är det snabbaste sättet att höja
lönsamheten. För fullständighetens skull
vill jag nämna, att den angivna redovisningen
avser driftunderskottet på de
trafiksvaga bandelarna; förräntningen
av det nedlagda kapitalet inräknas inte,
om jag fattat saken rätt.

Med erfarenheterna från Morjärvbanan
borde det vara motiverat att på
nytt pröva frågan om framdragande av
järnvägsspår till Husum. Linjen är i
princip påbörjad i och med att industrispår
redan lagts ut, och det torde
inte återstå mer än 20 kilometer fram
till Husum. Vid en sådan prövning bör
givetvis även medräknas de tillskottskvantiteter
som kan bli aktuella vid tillkomsten
av järnvägsspår.

I pressen har nyligen meddelats att
förhandlingar pågått mellan SJ och industriföretaget
i Rundvik om järnvägstransporter
från Örnsköldsvik. Enligt
denna uppgift skulle en sådan lösning
vara förmånligare än omlastning i Nyåker.
Från transportteknisk synpunkt
torde alternativet ha givna fördelar. Det
synes alltså vara motiverat att anta att
en förlängning av bandelen till Husum
kommer att innebära fördelar även för
Rundviksindustrin, och linjen kan så
småningom möjligen förlängas till
Rundvik.

Ännu en del av ostkustbanan har därmed
lagts ut, men detta hindrar inte att
trafikförsörjningen på detta område
även i fortsättningen kan tryggas på ett
tillfredsställande sätt genom stambanan,
i synnerhet sedan vi fått kortare
transporttider för den södergående trafiken.
För närvarande är nämligen de
norrgående godstransporterna mer än
dubbelt så snabba som de södergående
mellan Stockholm och vissa stationer i
Norrlands kustland. En ändring på den
punkten är aviserad till nästa år.

Kommunikationsministerns koppling

Nr 42

152

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. järnvägsförbindelser till vissa industriorter i Norrland

av frågor av denna art till lokaliserings-,
arbetsmarknads- och allmänt näringspolitiska
målsättningar delar jag helt
och hälsar statsrådets uttalande i det
fallet med största tillfredsställelse. Det
sammanfaller också med de önskemål
som jag under riksdagens vårsession
framförde till förre kommunikationsministern
i samband med en trafikpolitisk
interpellation.

I den lokaliseringspolitiska debatten
har gång på gång fastslagits att grunden
för det framtida näringslivet i Norrlandslänen
kommer att utgöras av våra
basindustrier. Den dominerande råvaran
kommer från skogen, och utvecklingen
mot alltmer långtgående förädling
av skogsråvaran har ännu inte nått
sin slutpunkt. Då är det också betydelsefullt
att trafikförsörjningen ordnas på
sådant sätt att utvecklingen inom dessa
industrier främjas. Transportkostnaderna
har stor andel i råvarupriset och påverkar
starkt lönsamheten. Som jag antytt
i min interpellation åsamkas skogsindustrier,
som saknar anslutning till
järnvägsspår, höga transportkostnader
bl. a. på grund av omlastningsarbeten.
Skäl talar för att sådana industrier med
måttligt avstånd till det ordinarie bannätet
bör få direkt järnvägsanslutning
genom förlängning av bansträckorna.

Mot bakgrund av vad jag här anfört
angående Morjärv—Kalixbanan kan man
anta att SJ genom den ökade godsmängden
får kostnadstäckning för hela den
förlängda bandelen Mellansel—Örnsköldsvik—Husum.
En utbyggnad av
järnvägsnätet inom detta område påverkar
även sysselsättningen inom regionen,
som redovisar en ganska kännbar
arbetslöshet. Enligt länsplan 67 väntas
en fortsatt nedgång av befolkningstalet
ännu några år, men man förutsätter att
trenden sedan brytes för att mot mitten
av 1970-talet följas av en uppgång på
grund av förbättrade konjunkturer och
verkningar av lokaliseringspolitiska åtgärder.
Under mellanperioden hade det
givetvis varit lämpligt att förbättra nöd -

vändiga kommunikationsleder, vilket i
sin tur kräver förberedelser i form av
utredningar, så att arbetet kan påbörjas
vid lämplig tidpunkt.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört
vill jag fråga kommunikationsministern,
om det inte vore skäl att ånyo pröva
frågan om utbyggnad av järnvägsnätet
i norr åtminstone fram till Husum.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Sellgrens jämförelser med andra
banor och hans anknytning till resonemanget
om olönsam trafik konstatera
följande.

Jag känner inte till bakgrunden till
och resonemangen kring exempelvis
Morjärv—Kalixbanan. Alla järnvägslinjer
som går med förlust tillhör emellertid
som bekant inte det olönsamma bannät,
för vilket SJ erhåller bidrag. En
rad sådana järnvägslinjer står fortfarande
kvar under beteckningen affärsdrivande
linjer, och SJ får således driva
dessa bandelar såsom komplement till
affärsbanenätet.

Beträffande frågan om eventuella initiativ
från mitt håll i dessa angelägenheter
vill jag hänvisa till vad jag framhållit
i mitt interpellationssvar, nämligen
att det är SJ som bevakar dessa
förhållanden. Det är SJ :s uppgift —
självfallet bland många andra — att följa
utvecklingen, och man är inom företaget,
såsom jag framhöll i svaret, beredd
alt ta upp frågan på nytt, om det
nämnda projektet eller delar av det skulle
få ökad aktualitet.

Rent allmänt, herr Sellgren, gäller
emellertid att statens järnvägar vid utarbetandet
av förslag till olika transportlösningar
ofta funnit det vara mest
ekonomiskt med en kombination av
järnvägstransport och lastbilstransport.
I takt med att containerterminaler byggs
ut och transporthanteringen i övrigt rationaliseras
ökas nämligen möjligheterna
att genom biltransport och rationella

153

Fredagen den 12 december 1969 Nr 42

Svar på interpellation ang. järnvägsförbindelser till vissa industriorter i Norrland

omlastningsanordningar minska de totala
kostnaderna för industriföretagens
transportbehov.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! När jag drog in frågan
om det olönsamma bannätet i resonemanget
och jämförde sträckan Morjärv
—Kalix med sträckan Mellansel—Örnsköldsvik
var jag fullt medveten om att
jämförelsen endast gällde en del av det
olönsamma bannätet. 55 procent av det
totala bannätet inom SJ tillhör det olönsamma
bannätet, och dessa 55 procent
handhar endast 7 procent av SJ:s totala
godsmängd.

Det var oerhört intressant att av separatredovisningen
notera att en liten
handel, vilken dessutom är den sista
som har byggts och det med tveksamhet,
är motiverad från rent driftsekonomisk
synpunkt. Ändå har denna handel
inte nått upp till minimikriteriet i fråga
om trafikintensitet, nämligen minst
2 miljoner bruttotonkilometer per bankilometer.
Från den synpunkten menar
jag att om exempelvis banan Mellansel
—Örnsköldsvik skulle förlängas till Husum
och därmed godsmängden på denna
sträcka ökas, kan detta jämte ökningen
av intäkterna totalt sett leda till en lönsamhet
för denna handel.

.lag tycker att kombinationen bil—
järnväg är helt riktig. Järnvägarna går
inte överallt, och man kan exempelvis
inte dra fram bandelar till alla avverkningsplatser,
utan det måste bli fråga
om en kombination bil—järnväg—bil —
det håller jag fullständigt med om. Därigenom
avlastas också tung trafik från
landsvägarna.

Det är klart att man här måste göra
en värdering och undersöka hur mycket
SJ vid en förlängning av bansträckorna
och ett övertagande av ytterligare godsmängder
kan få ut i fraktkostnader samt
därefter jämföra detta belopp med vad
industrin i dag betalar i fraktkostnader.
Om man räknar in de tillskottskvanti -

teter som kan komma i fråga, tror jag
att det skulle bli en mycket intressant
jämförelse.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Eftersom herr Sellgren
förde in separatredovisningen i resonemanget,
vill jag utan att gå in på
det enskilda fallet erinra om att separatredovisningens
främsta uppgift
är att ge underlag för fastställandet
av statens driftbidrag till SJ för olönsam
järnvägstrafik. Redovisningen skall ge
svar på frågan vilken resultatförbättring
som uppstår för SJ, om hela det
olönsamma järnvägsnätet läggs ned, och
man åsyftar primärt inte någon uppdelning
på olika bandelar.

Beräkningsmetodiken är vidare sådan
att separatredovisningens resultat
inte kan appliceras på frågan om nyanläggning
av industrispår. Bedömningen
därav måste baseras på en företagsekonomisk
kalkyl för just det aktuella
objektet.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag är i princip med
på statsrådets resonemang, att SJ skall
följa upp denna fråga och ta nya initiativ,
om SJ finner att motiv föreligger
för en utbyggnad. Men eftersom det är
angegläget att skapa sysselsättning för
människor där uppe i norr, att få till
stånd lokaliseringsobjekt o. s. v., så anser
jag det värdefullt med kontakt
från båda hållen — i detta fall från såväl
kommunikationsdepartementet som SJ.
Det är kommunikationen däremellan
som jag gärna ville framhålla betydelsen
av i detta sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

154 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

§ 7

Svar på interpellation ang. transporten
av styckegods till och från järnvägsstation Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Dahlgren har frågat
mig vilka åtgärder som vidtagits
i syfte att inordna lastbilsägare som
tidigare svarat för transporter till och
från järnvägsstation i organisationen
med utvidgad ortforsling. Herr Dahlgren
har vidare frågat mig om jag är beredd
medverka till att systemet med utvidgad
ortforsling ger landsbygden en med
tätorterna likvärdig service.

De åkeriföretag som i dag utför transporter
till och från järnvägar för SJ:s
kunders räkning har en relativt liten
andel av den forslade godsmängden.
Den utvidgade ortforslingen innebär
därför att arbetsuppgifter förs över
huvudsakligen från firmabilar till forsling
i SJ:s regi.

Som huvudentreprenör för den utvidgade
ortforslingen fungerar SJ:s dotterbolag
Svenska lastbil AB (Svelast) och
GDG Biltrafik AB samt i övre Norrland
åkeriföretag som utsetts genom medverkan
av Svenska lasttrafikbilägareförbundet.

Den utvidgade ortforslingen innebär
alltså att arbetsmängden totalt sett ökar
för de inhyrda åkarna vid SJ och dess
dotterbolag.

Beträffande frågan om hemforsling
på landsbygden hör till bilden att SJ
redan i dag i stor omfattning utför direktforsling
av gods med bil till och
från större kunder. Jag vill också
erinra om att den utvidgade ortforslingen
inte bara kommer storstadsregionerna
till godo. Programmet för utbyggnad
av denna service omfattar sålunda
ett 50-tal orter i olika delar av
landet. I vilken utsträckning en ytterligare
utvidgning av ortforslingen kan

komma att ske får bli beroende av SJ:s
pågående ekonomiska och servicemässiga
överväganden.

Vidare anförde:

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret.

I min interpellation hade jag påpekat
att det är angeläget att de företagare
som nu ägnar sig åt frakttransporter,
som SJ eller Svelast senare
skall bli huvudman för, inordnas i det
nya systemet. Jag är något tveksam
om innebörden av statsrådets svar på
den punkten. Statsrådet säger att det
är en relativt liten andel av transporterna
som dessa av mig åberopade
trafikföretag utför i dag, att den utvidgade
ortforslingen i huvudsak innebär
att man överför arbetsuppgifter
från firmabilar till forsling i SJ:s regi
samt att man totalt sett ökar arbetsmängden
för de inhyrda åkarna vid
SJ och dess dotterbolag. Det finns
ingen anledning att ifrågasätta riktigheten
av dessa uttalanden. Men jag
blir tveksam när jag jämför detta svar
med en skrivelse som har utgått från
SJ:s centralförvaltning. Där redogörs
för den utvidgade ortforslingen och
man redovisar orter, huvudentreprenörer
och underentreprenörer. För Stockholm
exempelvis anges att Svelast är
huvudentreprenör, men i motsats till
vad fallet är för andra orter finns inga
underentreprenörer angivna. Av skrivelsen
får man därför den uppfattningen
att Svelast ensamt skall svara för
all ortforsling inom Storstockholmsområdet.

Nu finns det inom detta område
många privata åkeriföretag som i åratal
haft som huvudsaklig inkomstkälla att
utföra just sådana transporter som Svelast
i fortsättningen ensamt avses utföra.
Jag har också kännedom om att
dessa åkeriföretag, enskilda eller sammanslutna
i åkeriföreningar, inte har

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 155

Svar på interpellation ang. transporten av

inbjudits att ingå i det nya systemet.
Några förhandlingar har inte förts —
det har inte ens gjorts försök till sådana.
Det är underligt att så inte har
skett; det är illa om man har för avsikt
att genom ett nytt system beröva dessa
företagare deras nuvarande inkomstmöjligheter.

Jag vågar tro att herr statsrådet och
jag i princip har samma uppfattning
när det gäller den utvidgade ortforslingen,
nämligen att SJ skall tillföras
en större fraktgodsmängd genom den
serviceinsats som man nu tillskapar
och att därigenom SJ:s bärighet skall
öka. Samtidigt är det dock viktigt att
kapitalinsatsen blir så rimlig som möjligt
genom att man utnyttjar den transportkapacitet
som redan finns uppbyggd
i de nu fungerande åkeriföretagen.
Jag vågar också tro att vi är
överens i den delen, med härisyn till
den diskussion vi så sent som förra
veckan förde om möjligheten att rätt
utnyttja den transportkapacitet som
finns.

Jag skulle därför mycket uppskatta
om statsrådet ville precisera sitt svar,
när jag nu ställer några följdfrågor.
För det första: Kommer befintliga åkeriföretag,
som sysslar med frakter av
typ ortforsling, att på villkor som man
kan komma överens om erbjudas att
bli underentreprenörer till Svelast inom
exempelvis Stockholmsområdet? För det
andra: Kommer det att vara möjligt för
enskilda personer som godsmottagare
att själva eller genom ombud avhämta
sitt ankommande gods vid järnvägsstationen? Vad

sedan gäller statsrådets svar om
liemforsling på landsbygden förstår jag
väl svårigheterna, men de är stora även
för de människor som bor kvar där,
speciellt i glesbygden. Det gäller sannerligen
att vi hjälps åt för att finna
lösningar som kan mildra dessa svårigheter.

Det nya i ortforslingssystemet är,
såvitt jag förstår, att den höjda frakt -

styckegods till och från järnvägsstation

taxan gör det möjligt att forsla godset
från avsändningsstationen fram till motagarens
dörr i de fall där frakten är
betald av avsändaren. Ett sådant system
är lättast genomförbart inom tätbebyggda
områden, men jag skulle kunna
tänka mig att SJ hade så mycket fraktsamarbete
med sina egna och privata
busslinjer att gods — naturligtvis i
mängder som kan transporteras med
buss — skulle för den avgift som redan
är betald av avsändaren kunna forslas
med ordinarie busslinje till mottagarens
närmaste busshållplats. Fn sådan åtgärd
skulle säkert upplevas som något
positivt.

Jag förstår att statsrådet kanske nu
inte vill kommentera detta uppslag, och
jag vill därför bara uttrycka den förhoppningen
att det ändå skall observeras
av ansvariga inom SJ och att en sådan
åtgärd skulle kunna ingå i SJ :s ekonomiska
och inte minst servicemässiga
överväganden.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Frågan om resursutnyttjandet
kan jag gå förbi, eftersom vi som
herr Dahlgren mycket riktigt säger har
varit och skall vara överens om denna.

Sedan ställde herr Dahlgren några frågor.
Självfallet hoppas vi alla att ortforslingen
skall bli en succé. Vi får
väl förutsätta att denna verksamhet skall
utgöra ett expansivt område som utvecklas
i normal och riktig takt. Herr
Dahlgren kan inte begära och gör det
inte heller, att jag nu i detalj skall kunna
tänka mig in i och förutse denna utveckling,
men vi får väl som sagt hoppas
att den skall bli riktig och expansiv.

Vidare frågar herr Dahlgren om de
befintliga företagen på lastbilssidan
kommer att få tillfälle att erbjuda sina
tjänster i denna verksamhet på ett annat
sätt än vad som enligt hans mening
framgår av de planer som nu föreligger.
Svaret ligger väl i vad jag nyss

156 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

framhöll: Det beror på den expansion
som rörelsen kommer att få. Skulle den
gå åt rätt håll, förutsätter jag att de som
skall köpa tjänsterna får anledning att
se sig om efter transportörer. Jag kan
naturligtvis inte säga mer på den punkten
heller, utan detta får utgöra svaret
på herr Dahlgrens fråga.

Om jag fattade herr Dahlgrens sista
fråga rätt, undrade han om det kommer
att bli möjligt för folk att hämta
sitt gods på järnvägsstationerna i framtiden.
Inte heller på den frågan kan
jag ge något svar från denna talarstol,
ty också den saken har en naturlig koppling
till vad jag nyss har anfört, nämligen
att man eftersträvar en mer utvecklad
från dörr-till-dörr-princip i
framtiden än vad som nu är fallet. Följaktligen
bör det, såvitt jag förstår, i
planerna ligga en tanke om att ett minskat
öppethållande på järnvägsstationer
skall kunna kombineras med en utökad
service från dörr till dörr.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Att jag ställde frågan
om huruvida nu befintliga åkeriföretag
som sysslar med denna verksamhet
skulle engageras även i fortsättningen
var närmast beroende på vad statsrådet
själv har yttrat i propositionen 155
i år. Statsrådet säger där: »I flera remissyttranden
över promemorian har
uppmärksamheten fästs särskilt vid de
personalproblem som kan vara förenade
med ett beslut som innebär att en
trafikrörelse måste avvecklas. Jag utgår
från att kommunerna i de fall det
blir fråga om känner ett starkt ansvar
att i första hand söka bereda personalen
sysselsättning i den nya trafikrörelsen.
I de fall då så inte kan ske, förutsätter
jag att de kommunala organen
vidtar särskilda åtgärder för att bereda
friställd arbetskraft om möjligt likvärdiga
arbetsuppgifter.»

Med utgångspunkt i statsrådets egen

uppfattning i denna proposition, som
gällde kommunens rätt att överta bussföretag,
förutsätter jag att det inte råder
någon oklarhet på denna punkt. Om
staten eventuellt tar bort arbetsuppgifter
för människor som under åratal har
sysselsatts inom denna verksamhet bör
staten känna sitt ansvar och handla därefter.

I övrigt tolkar jag statsrådets svar
på dessa frågor så, att statsrådet och jag
är ganska eniga. Vi hyser båda stora
förhoppningar på den nya servicen men
är medvetna om att det kan bli övergångsproblem
som det gäller att handskas
varsamt med, inte minst med tanke
på alla de människor som nu är sysselsatta
i denna verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. de finansiella
förutsättningarna för fullföljande av
bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet
med härför nödvändiga
trafikinvesteringar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Ohlin har i en interpellation
till statsministern frågat,
om regeringen vill medverka till att finansiella
förutsättningar skapas för fullföljande
av bostadsbyggnadsprogrammet
för Storstockholmsområdet med härför
nödvändiga trafikinvesteringar, så att
nu hotande rubbningar och nedgång i
bostadsbyggandet inom Storstockholmsregionen
undvikes. Då interpellationen
närmast synes avse frågan om trafikförsörjningen
i Storstockholmsregionen,
har den överlämnats till mig för besvarande.

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 157

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

Den principöverenskommelse som år
1964 — under medverkan av en statlig
förhandlings- och utredningsman —
träffades om den kollektiva närtrafikens
ordnande i Storstockholmsområdet skapade
ökade förutsättningar för att på
sikt planera för regionens fortsatta utbyggnad
och utveckling i övrigt. Enligt
överenskommelsen skulle staten genom
SJ rusta upp järnvägslinjerna närmast
Stockholm för pendeltrafik och skaffa
ny vagnmateriel. Staten skulle vidare
lämna bidrag till tunnelbanornas utbyggnad
inom ramen för väg- och gatubyggnadsanslagen.

Överenskommelsen anmäldes i 1965
års slatsverksproposition. Därvid framhöll
dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet
de skäl som talade
för att staten aktivt borde stödja en
utbyggnad för kollektiv närtrafik av detta
slag. Angivna skäl motiverade att
s. k. underbyggnad för tunnelbanor i
likhet med vad som gällde för vägar
och gator gjordes statsbidragsberättigad.
Statsbidrag borde därvid kunna utgå
med 95 procent av kostnaden för sådan
underbyggnad inberäknat marklösen,
och medel för ändamålet efter angelägenhetsprövning
anvisas från anslagen
till väg- och gatubvggande fr. o. m.
budgetåret 1965/66. De i överenskommelsen
angivna statsbidragen förutsattes
skola rymmas inom ramen för en
eljest normal ökning av gatu- och väganslagen
till kommuner i Storstockholmsregionen.

Under utskottsbehandlingen av frågan
underströk statsutskottet i sitt utlåtande
departementschefens uttalande
i sistnämnda hänseende. Det framhölls,
att den föreslagna utvidgningen av tilllämpningsområdet
för bidragsgivningen
inte i och för sig avsågs medföra en
ökning i den totala medelstilldelningen
av automobilskattemedel utan främst
öppnade möjligheter för en alternativ
användning av bidragsmedel i vad av -

såg byggande av tunnelbanor och yttrafikleder.
Frihet skulle alltså därvid föreligga
att i princip välja det alternativ
som ur samhällsekonomiska och trafikekonomiska
synpunkter bedömdes som
den fördelaktigaste lösningen. Medelstilldelningen
för väg- och gatubyggnader
inom andra delar av landet fick
följaktligen ej heller påverkas i negativ
riktning.

Våren 1965 utfärdade Kungl. Maj :t
förordning om statsbidrag till byggande
av tunnelbana, och regeringen beslöt
under ettvart av åren 1965 och 1966
att reservera 10 miljoner kronor för
statsbidrag till tunnelbanebyggen. Dessa
belopp kunde inte utnyttjas. Hösten
1966 intogs Järvabanan i fördelningsplanen
för statsbidrag till det kommunala
väg- och gatubvggandet under perioden
1967—1971 med ett första bidrag
år 1967. Samtidigt intogs Botkyrkabanan
och Täbybanan i flerårsplanen för
byggande av riksvägar i Stockholms län,
också med ett första bidrag år 1967.
Sammanlagt har t. o. m. år 1969 utgått
ca 90 miljoner kronor i bidrag till tunnelbanebyggandet,
vilket ungefär motsvarar
den utbyggnadstakt som rått sedan
1964 års principöverenskommelse.

I det sammanhanget vill jag erinra
om att det här inte bara gäller att skaffa
fram de ekonomiska resurserna för
att genomföra tunnelbaneprojekten. Det
gäller i lika hög grad att skapa tekniska
resurser för planering och projektering.
Att planering på lång sikt inte
är så lätt kan bäst belysas av att man
på regionalt håll år 1965 beräknade
kostnaderna för Järvabanans underbyggnad
till omkring 430 miljoner kronor
och att man år 1969 beräknar kostnaderna
till omkring 650 miljoner kronor.

Inför den revidering av fördelningsplanen
för statsbidrag till det kommunala
väg- och gatubyggandet och av flerårsplanerna
för det statliga vägbyggan -

158 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

det som författningsenligt sker i höst
har Kungl. Maj :t gett vissa direktiv. När
det gäller ramen för planerna har föreskrivits
att de skall upprättas med ub
gångspunkt från en årlig medelstilldelning
som motsvarar av riksdagen anvisade
anslag för verksamheten under år
1970. Samtidigt har understrukits att
detta inte innebär något ställningstagande
i förväg till vilka belopp som kan
komma att anvisas för varje år under
planperioden.

Flerårsplanerna och fördelningsplanen
utgör sålunda riktmärken för planeringen
av väg-, gatu-, bro- och tunnelbaneföretag.
Den takt i vilken dessa företag
kan utföras är beroende av i första
hand de planerings- och projekteringsresurser
som står till förfogande
samt av de ekonomiska resurser riksdagen
ställer till förfogande för varje
år. Endast för år 1970 är anslagen beslutade
och byggnadsverksamhetens
ram därmed given.

Statsbidrag till byggandet av Täbybanan
och Botkyrkabanan skall som jag
tidigare nämnt belasta anslagsposten
byggande av riksvägar och alltså tas
med i flerårsplanerna för byggande av
riksvägar i Stockholms län. Vägverket
har föreslagit att banorna skall belasta
den nya flerårsplanen för åren 1970—
1974 med 100 miljoner kronor. Länsstyrelsen
har ansett att banorna bör
kunna belasta planen med 140 miljoner
kronor genom att utbyggnaden av vägarna
E 4 och E 18 till motorväg på vissa
delar skjuts upp tills vidare. Vägverket
har tagit hänsyn till regionens
synpunkter och godtagit detta. KSL har
emellertid yrkat att ytterligare ca 95
miljoner kronor skall omfördelas till de
två tunnelbanorna genom att ett antal
större vägprojekt ■— varav flera utanför
KSL-området — skjuts upp. Det har
enligt uppgift vägverket inte kunnat gå
med på, bl. a. av principiella skäl eftersom
tunnelbanebyggandet i dessa fall

inte utgör något alternativ till ifrågavarande
yttrafikleder.

Järvabanan och Nackabanan skall belasta
fördelningsplanen för statsbidrag
till det kommunala väg- och gatubyggandet.
Vägverket har tidigare föreslagit
att banorna skall belasta fördelningsplanen
med 215 miljoner kronor. KSL
har yrkat en tilldelning med ytterligare
ca 115 miljoner kronor, varav ett
belopp om ca 95 miljoner kronor skulle
erhållas genom en omfördelning från
Stockholms stad till KSL. Detta har staden
reagerat emot, bl. a. i särskild skrivelse
till kommunikationsdepartementet.

Planerna är ännu inte fastställda av
vägverket, och diskussioner pågår fortfarande
om de belopp som tunnelbaneföretagen
skall belasta planerna med på
väg- och gatuföretagens bekostnad. Enligt
det av vägverket upprättade förslaget
till fördelningsplan, som för närvarande
är på remiss hos länsstyrelserna,
städerna och KSL, har verket räknat
med att KSL tilldelas ytterligare 35 miljoner
kronor inom totalramen för Storstockholmsområdet.
Man kan utgå från
att vägverket är lyhört för regionens
prioriteringar. Vägverket måste emellertid
självfallet följa de riktlinjer som
riksdagen fastlagt när det gäller att tunnelbaneföretagen
skall rymmas inom en
eljest normal ökning av gatu- och väganslagen
till Storstockholmsregionen.
Vägverket måste ta hänsyn till behoven
inom landets alla delar och göra en
vidare bedömning —• främst när det
gäller riksvägarna — än regionen kan
göra. I den mån man på regional nivå
inte blir enig om fördelningen av de
givna planeringsramarna mellan tunnelbanor
och yttrafikleder, ankommer det
på vägverket som beslutande organ att
göra den nödvändiga helhetsbedömningen.
Om sedan t. ex. KSL eller någon
stad anser att fördelningsplanen sådan
den slutligen fastställts inte tillgodoser

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42

159

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

deras behov inom ramen för givna riktlinjer
och direktiv, finns möjlighet att
överklaga vägverkets fastställelsebeslut.
Den överklagade planen får då prövas
av Kungl. Maj :t.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret, även om jag
känner mig nödsakad att påvisa att det
på åtskilliga punkter måste betecknas
som bristfälligt och överraskande. Vad
saken gäller -—• det vill jag först understryka
— är snarare frågan om bostadsförsörjningen
inom hela Storstockholmsregionen
än blott en ren kommunikationsfråga,
hur viktig denna sak i
och för sig än är. Det är inte ett spörsmål
för Stockholms stad allena utan för
hela regionen, omfattande bortåt ett tretiotal
kommuner.

En regering och dess ämbetsverk kan
hindra en rimlig bostadsförsörjning och
försvåra den, om inte de som har ansvaret
för kommunikationspolitiken — vägverket
och regeringen — visar förståelse
för problemets allvar. Jag riktade
min interpellation till statsministern, eftersom
den berör olika departement.
Jag har naturligtvis ingenting emot att
kommunikationsministern svarar, men
jag hoppas att han är beredd att svara
även när det gäller de problem, som
på ett framträdande sätt berörs i interpellationen
men som inte faller inom
hans departements egentliga arbetsområde.

Får jag först säga några ord om behovet
av bostäder och om den otillräckliga
bostadsförsörjningen inom den växande
Storstockholmsregionen. Under de
senaste sju åren 1962—68 har ungefär
17 procent av hela antalet inflyttningsfärdiga
lägenheter i landet kommit till
stånd i denna region. Men här finns
mellan 30 och 40 procent av den totala

bostadsbristen i riket. Det är alltså uppenbart
att försörjningen med nya bostäder
inte anpassats efter bostadsbristens
regionala fördelning.

Jag vill slå fast att utgångspunkten
för varje diskussion på detta område
måste vara den högst otillfredsställande
bostadsförsörjningen; detta gäller inte
bara ett statiskt läge utan det gäller
även själva nyproduktionen. Denna
utveckling strider emot den av statsmakterna
accepterade tanken att byggandet
bör anpassas efter bostadsbristens
fördelning och andra omständigheter
som konstituerar ett nytt behov av
bostäder. Det är inte endast ett otillfredsställande
läge. Det har under de
senaste sju åren blivit sämre än det
var under tidigare årtionden. Under perioden
1951—1961 föll i alla fall 19 procent
av den nya bostadsförsörjningen
på detta område. Siffran har sedan sjunkit
till 17 procent.

Uppenbarligen behövs det krafttag
för att öka bostadsförsörjningen i det
speciella bristområde som Storstockholmsregionen
utgör. En viktig och avgörande
förutsättning är naturligtvis
en rimlig lösning av kommunikationsproblemet,
d. v. s. att kommunikationerna
—- tunnelbanor och andra — blir
färdiga i tid. Som de flesta vet spelar
tunnelbanorna en i viss mån strategisk
roll för lösningen av detta problem.

Enligt de förutsättningar som låg till
grund för den s. k. Hörjelplanen, d. v. s.
överenskommelsen mellan de berörda
kommunerna, senare samlade i RSL,
och statens järnvägar under förmedling
av denne ståtlige förtroendeman, är tunnelbanenätets
utbyggnad väsentlig för
cirka hälften av bostadsbyggandet i regionen
under 1970-talet. Det förekommer
ett mycket intimt samband mellan
tunnelbanebyggandet och bostadsförsörjningen
i regionen. Jag hoppas att
kommunikationsministern är villig att
bekräfta detta och bestyrka att han ser

160 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

på tunnelbanefrågan såsom en fråga
som i hög grad också gäller bostadsförsörjningen.

Inom den berörda regionen är man
väl medveten om detta samband. Det
är därför som man bär enats om att
överflytta en del medel från gatu- och
vägbyggande till utbyggnad av vissa
tunnelbanelinjer. Detta innebär uppoffringar
för alla de berörda parterna.
Vad Stockholms stad beträffar innebär
det en betydande återhållsamhet och
en verkligt radikal nedskärning av det
gatubyggande som man eljest hade kunnat
hoppas på, men man anser det vara
så viktigt att tunnelbanebyggandet kommer
till stånd att man har gått med på
denna nya planering.

I interpellationen underströk jag att
en överenskommelse som har tillkommit
under förmedling av en av regeringen
utsedd förhandlingsledare får en
viss tyngd, särskilt som denne förhandlingsledare
gjorde en betydelsefull och
konstruktiv insats. Det skapade givetvis
en förväntan, att statsmakterna skulle
inta en positiv hållning till överens-''
kommelsens förverkligande inom ramen
för den statliga trafikpolitiken.

Överenskommelsen innebar att staten
befriades från de växande förlusterna
på statens järnvägars lokaltrafik. I gengäld
skulle då staten göra vissa medgivanden
beträffande finansieringen av
tunnelbaneinvesteringarna: de skulle bli
statsbidragsberättigade. KSL har å regionens
vägnar fullgjort sina åtaganden.

Observera att utbyggnaden av tunnelbanenätet
minskar behovet av en eljest
erforderlig upprustning av vägnätet, vilken
skulle ha krävt väsentliga statsbi?
drag. Helt naturligt har KSL liksom
kommunerna inom området bedrivit sin
planering, bl. a. för bostadsbyggande, i
överensstämmelse med denna överensr
kommelse. Jag kanske bör tillägga att
man fann att i runt tal 230 miljoner
kronor skulle frigöras för tunnelbane -

byggande, på bekostnad av gatu- och
väginvesteringar till motsvarande belopp.

Nu har denna överenskommelse så
föga beaktats av berörda statliga myndigheter
i arbetet på flerårs- och fördelningsplanen
för perioden 1970—
1974, att man i själva verket rycker undan
grunden för överenskommelsen.
Rimligen borde väl i den definitiva medelsfördelningen
mellan vägar och tunnelbanor
inom regionen avgörande hänsyn
tas till den avvägning som kommunerna
och KSL ansett bäst svara mot
regionens behov inom den preliminärt
anvisade ramen.

Det är verkligen ur demokratisk synpunkt
en högst allvarlig sak, herr talman,
att staten direkt medverkar till
uppläggningen av vissa planer och att
kommunernas företrädare sedan kommer
överens om hur de skall prioritera
olika ändamål men att staten därefter
säger att de inte får göra på detta
sätt. I själva verket har ju regeringen
givit löften om att ge vederbörande kommunala
myndigheter rätt att själva göra
dessa avvägningar. Jag skall be att få
återge vad dåvarande kommunikationsministern,
nuvarande statsminister Palme,
uttalade i en interpellationsdebatt
i maj 1967 med anledning av en interpellation
av herr Ullsten: »Genom samordningen
av trafikinvesteringarna» —•
som möjliggjordes genom Hörjelöverenskommelsen
— »skapas ökade förutsättningar
för att även på längre sikt planera
för regionens fortsatta utbyggnad
och utveckling i övrigt.» Inga överraskningar
skulle alltså behöva uppkomma
-— möjligen får man anta det vara en
tyst förutsättning att inte hela landets
ekonomi råkar in i en oförutsedd kris.

Så nämnde dåvarande kommunikationsminister
Palme en viss fördelningsplan
för Stockholms län, som inte är
så intressant i detta sammanhang, och
fortsatte: »Vill man prioritera på annat

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 161

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

sätt i Stockholmsområdet och bygga litet
mindre vägar i stället, så visst får
man göra det, om man tycker att det
är rationellt att satsa mera på tunnelbanan.
Det var ju en av överenskommelsens
stora fördelar att den gav de lokala
myndigheterna frihet att prioritera
olika typer av objekt och att den inte
stipulerade att man fick statsbidrag till
vägar men inte till tunnelbana.» På den
punkten föreligger det inte heller några
oklarheter.

Sedan sade herr Palme i en replik till
herr Ullsten: »Allt vad herr Uilsten säger
om att staten bestämmer är alltså
ett meningslöst prat, om man inte vill
utnyttja möjligheterna att få en prövning
i högre instans, då vi hela tiden
utgår ifrån att vi vid prioriteringen, om
inte alldeles särskilda skäl talar mot
det, skall följa vad de lokala och regionala
instanserna föreslår.»

Men den myndighet som företräder
staten har en annan inställning. Den
honorerar inte alls herr Palmes uttalande
utan inskrider och vill ändra den
fördelning som regionens kommuner
har kommit överens om.

Nu säger statsrådet Norling att man
kan utgå från att vägverket är lyhört
för regionens prioritering. Detta är
verkligen intressant. Ett av de fakta vi
diskuterar är ju att vägverket icke har
visat sig lyhört — herr statsrådet måste
väl medge det?

Interpellationen avser bl. a. att klargöra
var regeringen står i denna fråga,
som är viktig ur kommunikationssynpunkt,
ur bostadsförsörjningssynpunkt
och ur allmän demokratisk synpunkt.
Har ni någon respekt för vad jag vill
kalla den länsdemokratiska tanken, som
herr Palme skrev under, eller har ni det
inte?

Nu säger kommunikationsministern
att man ju kan överklaga hos Kungl
Maj:t. Men en av huvudavsikterna med
interpellationen — det framgår ju fullt
6 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

klart — var att vederbörande, som arbetar
med dessa problem som är brådskande,
skulle få ett besked från regeringens
sida. Nu har regeringen haft
över en månad på sig, och det är därför
naturligt för oss att begära, att regeringen
i dag ger besked om hur regeringen
ser på frågan, så att de myndigheter
som är berörda vet vad de har
att utgå ifrån i sitt planeringsarbete och
man inte helt i onödan framkallar förseningar,
fördyringar och en sämre
transportsituation och mindre bostadsbyggande.

Hur pass allvarliga konsekvenserna
blir, om vägverkets förslag skulle ligga
till grund för planeringen, har ju belysts
i olika uttalanden. Jag vill bl. a.
hänvisa till ett uttalande av ledamoten
av riksdagens första kammare, medlemmen
av socialdemokratiska partiet herr
Helge Berglund i hans egenskap av direktör
för Aktiebolaget Stockholms lokaltrafik.
Han påpekar bl. a. att även
om man räknar med en större anslagssumma
än vad man nu tydligen enligt
regeringen skall göra, kommer man att
få allvarliga förseningar vad beträffar
färdigställande av de tunnelbanelinjer
som är nödvändiga för att man skall
kunna tillfredsställande lösa transportproblemen.
— Klart är att om man inte
får räkna med en större anslagssumma
utan måste improvisera andra linjer
och starta omfattande anläggningar av
busslinjer etc., så får man på olika sätt
göra investeringar, som inte eljest skulle
ha varit nödvändiga men som nu
kommer utanför den planering som
man har gjort på grundval av Hörjelöverenskommelsen.

Kommunikationsministern försöker
emellertid ge ett litet svar genom att
försöka krypa bakom ett tal om resurserna
för planering och projektering.
Han säger att han vill erinra om att när
det gäller utbyggnaden av tunnelbaneprojekten
gäller det inte bara att skaffa
42

162 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

de finansiella förutsättningarna för fullföljande av
för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

Svar på interpellation ang.

bostadsbyggnadsprogrammet

trafikinvesteringar

fram de ekonomiska resurserna utan i
lika hög grad att skapa tekniska resurser
för planering och projektering. Ja,
det är alldeles klart. Men är detta ett
argument? Om det är ett argument måste
det innebära, att kommunikationsministern
vill göra gällande, att dessa
tekniska resurser för planering och projektering
inte finns, så att även om staten
nu inte vill för sin del fullfölja det
som man räknade med som resultat av
Hörjelöverenskommelsen spelar detta
inte så stor roll; det blir i alla fall förseningar.

Men, herr statsråd, jag har verkligen
undersökt den saken och vederbörande
som är ansvariga för denna planering
och projektering bestrider absolut detta.
De säger att man har resurser för en
planering och utbyggnad i den takt som
har varit avsedd. Det går alltså inte att
försvara regeringens hållning på den
vägen. Med större disponibla ekonomiska
resurser skulle man till och
med ha kunnat åstadkomma något mer
än enligt tidigare planer. Nej, vad som
blir följden av den politik som regeringen
nu tycks vilja framtvinga är
naturligtvis en sämre användning av
planerings- och projekteringsresurserna.
Om man måste lägga om, där man
har halvfärdiga planer, och börja på
nytt på vissa väsentliga punkter, är det
klart att en del av det gjorda arbetet
blir inaktuellt. Det blir en sämre användning
av dessa planerings- och projekt
eringsresurser under den berörda
perioden, och även på annat sätt kommer
avbrytandet av vissa projekt att
medföra kostnader och förluster.

Statsrådet Norling försöker emellertid
även med ett annat svar, och det
är den sista lilla skyttegraven från vilken
han tycks tro sig kunna försvara
regeringens hållning. Han skriver i svaret
bl. a. följande: »KSL har yrkat en
tilldelning med ytterligare ca 115 miljoner
kronor, varav ett belopp om ca

95 miljoner kronor skulle erhållas genom
en omfördelning från Stockholms
stad till KSL. Detta har staden reagerat
emot, bl. a. i särskild skrivelse till kommunikationsdepartementet.
»

Det är viktigt att konstatera att det
råder enighet mellan KSL och Stockholms
stad i fråga om fördelningen av
vägmedlen mellan tunnelbanor å ena
sidan samt gator och vägar å den andra.
Så sent som den 9 december 1969
hade Stockholms stads gatunämnd ett
sammanträde där detta markerades.
Nämnden uttalade att staden accepterade
den av KSL nedprutade bidragsramen
för Stockholm för att skapa ökat
bidragsutrymme för tunnelbanorna.
Nämnden markerade att den ansåg den
totala bidragsramen för knapp och förutsatte,
att därest totalramen skulle bli
större skulle Stockholms stads behov i
första hand bli tillgodosett.

Förmodligen åsyftar statsrådet Norling
en skrivelse som Stockholms stads
gatunämnd avlät i samband med behandlingen
av statsbidragsfrågorna i
början av oktober. Gatunämndens skrivelse
skall emellertid självfallet läsas
tillsammans med KSL:s av mig nyss berörda
beslut. Det kan sägas att någon
enstaka formulering i skrivelsen inte
blivit så lycklig. A la bonne heure, men
man kan inte plocka ut en enstaka mening,
hel eller halv, utan skrivelsen
måste läsas tillsammans med gatunämndens
och de andra berörda myndigheternas
meningsyttringar. Gatunämnden
åsyftar i sak att ange stadens prioritering
av de gatubyggnadsprojekt som
kan rymmas inom bidragsramar av olika
omfattning men inte att gå emot den
politik, varom ju enighet råder och som
gatunämnden markerat senast den 9 december
1969, d. v. s. för några få dagar
sedan.

Det är väl naturligt att man, som jag
antytt, utgått från vissa förväntningar
beträffande regeringens politik vilka

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 163

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

skapats genom Hörjelöverenskommelsen.
Den förväntan som uppstod var
berättigad, nämligen att staten skulle ta
liänsyn till behovet av tunnelbanor som
en förutsättning för en rättvis bostadsförsörjning.
Det var inte fråga om några
nya principer utan det gällde att ta
hänsyn till bostadsbristens och trafikbehovets
lokala fördelning — en sedan
länge av statsmakterna godkänd princip.

Statsrådet säger i svaret: »De i överenskommelsen
angivna statsbidragen
förutsattes skola rymmas inom ramen
för en eljest normal ökning av gatuoch
väganslagen till kommuner i Storstockholmsregionen.
» Detta vill jag för
min del ingalunda bestrida, men det resonemang
jag här fört ligger inom ramen
för den överenskommelsen. Vi kan
alltså nu konstatera, att regeringen inte
lever upp till de slutsatser som är en
följd av statsmakternas princip rörande
bostadsbyggande och kommunikationer
samt av Hörjelöverenskommelsen.

Jag kan inte underlåta att helt kort
jämföra den utveckling som blivit följden
av regeringens hållning när det
gäller utbyggnaden av Järvafältet med
de löften som regeringen gav i början
av 1960-talet. Då förklarade statsminister
Erlander på regeringens vägnar att
man kunde räkna med att det under
1960-talet skulle komma till stånd en
utbyggnad av Järvafältet på 150 000 bostäder.
Statsrådet Norling kanske kan
tala om hur många man nu räknar med
att kunna bygga där. Det är ju bara en
infinitesimal del av vad herr Erlander
ställde i utsikt. Vill statsrådet påstå att
regeringens nuvarande ståndpunkt och
allmänna hållning överensstämmer med
den som statsminister Erlander intog
beträffande utbyggnaden av Järvafältet
—■ vilken i sin tur naturligtvis förutsatte
lämpliga kommunikationer?

Sedan skall jag här inte gå in på
6* — Andra kammarens protokoll 1969.

frågan om kommunalskatten i denna region,
men vi vet att den genomsnittliga
skatten där inte ligger under genomsnittet
för hela riket.

Jag konstaterar också att det inom
denna växande region finns ett starkt
behov av nya bostäder. Med en blygsam
målsättning har det behovet beräknats
till 24 000 per år; enligt bostadsstyrelsens
program är siffran cirka 20 000.
Det förefaller tvivelaktigt att man når
upp till det bostadsbyggandet. Det är
också uppenbart att ett förverkligande
av den sistnämnda målsättningen är i
underkant. Men om statsrådet Norling
på regeringens vägnar godtar det programmet,
så för det med sig en förpliktelse
att se till att kommunikationsproblemen
löses, i den mån de beror på
statsmakternas åtgärder.

Jag tycker man kan säga att regeringen
i rätt hög grad skjuter den frågan
ifrån sig. Regeringen undandrar
sig det ansvar som Hörjelöverenskommelsen
rimligen måste anses innebära
och vill nu inte ens medge den berörda
regionen rätt att omdisponera och på
annat sätt än tidigare prioritera tillgängliga
medel, d. v. s. prioritera på ett
sätt som motsvarar regionens egen bedömning
av behovet. Från statens sida
har man inte medgivit denna rätt,
trots att statsrådet Palme här i kammaren
emfatiskt lovat att den rätten skulle
föreligga. Jag hoppas verkligen att statsrådet
Norling är beredd att i denna
kammare förklara att regeringen respekterar
denna länsdemokratiska rättighet.
För närvarande ser det ut som
om regeringen skulle ta på sig ett
mycket stort ansvar genom en försening
av utbyggandet av en rimlig kommunikationsförsörjning.
Man skulle därigenom
försvåra den nödvändiga bostadsförsörjningen
inom ett område
med den värsta bostadsbristen i vårt
land.

Nr 42

164 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Ohlin började
sitt anförande med att säga att det var
synd att det inte var statsministern
som besvarade hans interpellation. Jag
förstår att det alltid är roligare att få
svar av en statsminister än av en kommunikationsminister.
Att det blev jag
som fick svara herr Ohlin beror emellertid
på att det inte, såsom herr Ohlin
gjorde gällande, var så att hans interpellation
i stort handlade om bostadsbyggandet
och endast i mindre utsträckning
om trafiken. Förhållandet är ju
det omvända. Jag har under herr Ohlins
anförande roat mig med att göra
den enklast tänkbara uppskattningen
av proportionerna, nämligen genom att
räkna antalet rader i interpellationen.
Vid en hastig genomgång fann jag att
den bestod av 120 rader, varav 20 handlade
om bostadsbyggandet och 100 om
trafiken. De 20 raderna om bostadsbyggandet
innehöll dessutom ingenting
annat än en uppräkning av siffror, som
hela svenska folket känner till, om bostadssituationen
i Stockholm. Denna
bakgrund, herr Ohlin, utgör kanske ändå
en viss förklaring till att det är
jag som besvarar interpellationen.

Herr Ohlin ger inte bara i sin interpellation
utan även i sitt anförande uttryck
för olika missuppfattningar. Det
finns tre radikala missuppfattningar i
herr Ohlins interpellation. Den första
gäller bostadsbyggandet i Stockholm,
den andra gäller innebörden av Hörjelöverenskommelsen
och statsmakternas
åtagande i anslutning till denna och
den tredje gäller den kommunala prioriteringen
av bidragsmedlens användning
i Storstockholmsområdet. Det
gäller, herr Ohlin, tre rejäla missuppfattningar.

För att först och främst något beröra
frågan om bostadsbyggandet i Storstockholm
vill jag säga att detta ökade från

1966 till 1968 med drygt 5 000 lägenheter.
Dess andel av hela den påbörjade
byggnationen steg under samma tid från
16,1 procent till 19,0 procent. Också i
år har Storstockholm i motsats till vad
herr Ohlin anför något ökat sin andel
och i huvudsak kunnat bibehålla sin
bostadsbyggnadsnivå, trots att bostadsbyggnadsplanen
för hela landet har
mindre omfattning än fjolårets. Statsmakterna
har genom överenskommelser
med kreditinstituten tryggat finansieringen
av det bostadsbyggande som enligt
de uppgjorda planerna skall igångsättas
i år. Kreditförsörjningen till Storstockholm
har fungerat friktionsfritt.
Statsmakterna avser att också i fortsättningen
genom överenskommelser
med kreditgivarna säkra kredittillförseln
till bostadsbyggnadssektorn såväl i
Storstockholm som i övriga delar av
landet.

Så till den andra stora missuppfattningen,
herr Ohlin. Det är ju knappast
så att man tror sina öron är man hör
herr Ohlin beskriva innebörden av Hörjelöverenskommelsen.
Herr Ohlin antyder
i interpellationen och upprepar
det från talarstolen att olika omständigheter
tyder på att staten inte skulle
vara beredd att fullfölja 1964 års Hörjelöverenskommelse,
till men för bostadsbyggandet
i Storstockholmsområdet.
I detta påstående skulle väl då närmast
ligga en anklagelse för att staten
inte skulle vara beredd att leverera bidragsmedel
i den snabba takt som KSL
vill ha dem.

Uppenbarligen är herr Ohlin, som
sagt, inte införstådd med innebörden
av Hörjelöverenskommelsen. Och den
bristande kännedomen kan ju i och för
sig vara till fördel när man är ute i ett
bestämt politiskt syfte.

Vad staten åtog sig i anslutning till
1964 års överenskommelse var att lämna
bidrag med vissa procent för underbyggnaden
till vissa angivna tunnelba -

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42

165

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstoekholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

nebyggen i Storstockholmsområdet. Men
det var aldrig fråga om några garantier
rörande anslagsgivningen till tunnelbanebyggen
i den meningen att man
band sig för några belopp och år. Detta
var helt klart enligt den statliga förhandlingsledaren,
som herr Ohlin också
åberopar, och det var enligt honom
också helt klart för dem som var med
och förhandlade på den kommunala sidan.
Det ligger också i sakens natur att
det måste vara så.

Det vore väl för övrigt inte heller
tänkbart att denna riksdag skulle acceptera
en garanterad anslagsgivning till
Storstockholmsregionen, som enligt
mångas mening var favoriserad i fråga
om bidragsmedel. Självfallet står det
inte något i denna överenskommelse om
några anslagsbelopp. Det står inte heller
i förhandlingsprotokollet. Och vad som
stod i 1965 års statsverksproposition
har jag talat om i mitt interpellationssvar.
De i överenskommelsen angivna
statsbidragen förutsattes skola rymmas,
som herr Ohlin själv här refererat, inom
ramen för en eljest normal ökning av
gatu- och väganslagen till kommuner i
Storstockholmsregionen. Där delar herr
Ohlin min uppfattning. Den uttalade
förutsättningen underströks dessutom,
herr Ohlin, av statsutskottet som hänvisade
till att här var fråga om ett val
mellan olika investeringsalternativ: tunnelbanebyggen
eller byggande av yttrafikleder.
Det underströks också att
medelstilldelningen inom andra delar
av landet inte fick påverkas i negativ
riktning. Jag ber att herr Ohlin i någon
av sina kommande repliker talar om
huruvida min historieskrivning rörande
Hörjelöverenskommelsen är felaktigoch,
om den är det, i så fall anger i vilka
avseenden.

Det bör också påpekas, herr Ohlin, att
de kommunala förhandlingsdelegerade
i den skrivelse varmed de överlämnade
överenskommelsen för godkännande till

sina huvudmän inte nämnde någonting
om en viss förutsatt framtida
nivå för anslagsgivningen till väg-, gatu-
och tunnelbanebyggandet i Storstockholm.
Den skrivelsen är för övrigt
dagtecknad i februari månad 1965,
d. v. s. vid en tidpunkt då innehållet i
det årets statsverksproposition redan
var känt.

I skrivelsen reagerade man inte mot
departementschefens uttalande om anslagens
inrymmande inom ramen för en
eljest normal ökning av väg- och gatuanslagen.
Det fanns ingen reaktion i
februari 1965. Det är klart att det inte
kunde finnas någon reaktion där, eftersom
det inte fanns någon anledning att
reagera mot den överenskommelse som
jag här har tecknat bilden av.

Detta är sagt om vad man åtagit sig
och inte åtagit sig. För övrigt vill jag i
sammanhanget konstatera att Storstockholmsregionen
förvisso inte blivit vanlottad,
om vi ett ögonblick skall se till
dess andel av bidragsgivningen i stort.
Av bidragsmedlen till det kommunala
väg- och gatubyggandet vet herr Ohlin
lika väl som jag att denna region för
närvarande disponerar ca 40 procent
mot 30 för tre år sedan. Detta ökade
procenttal skall naturligtvis, herr Ohlin,
ses i relation till att en ökning av
anslagsmedlen skett på senare tid.

Jag vill ännu en gång konstatera att
Stockholmsregionen under åren 1967—
1969 fått ca 90 miljoner kronor i bidrag
till tunnelbanebyggandet, vilket
motsvarar ungefär den utbyggnadstakt
som man haft sedan 1964 års principöverenskommelse.

Jag vill också ännu en gång framhålla
att det inte bara är fråga om ekonomiska
resurser — herr Ohlin tyckte i
sitt inlägg att det var konstigt att jag
tagit upp detta i mitt interpellationssvar.
Det gäller också, vilket jag upprepar,
att skapa resurser för planering
och projektering.

16G

Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

Herr Ohlin gör gällande att jag inte
har någon grund för ett sådant ställningstagande,
nämligen att det inte skulle
ha förekommit att man inte haft de
tekniska resurserna fastän man hade
kunnat få pengar. På s. 2 i mitt interpellationssvar
står detta. Om herr Ohlin
tror att det som där refereras från
1965 och 1966 skulle vara en engångsföreteelse,
delar jag inte denna uppfattning.
Vi skall inte misstro några planerare
i Storstockholmsregionen i onödan,
men vad som kunde hända för
tre fyra år sedan, herr Ohlin, kan hända
någon gång till. Det var bara så att man
hade 10 miljoner kronor som man inte
kunde utnyttja. Om detta är en vettig
planering eller inte överlåter jag till
herr Ohlin att besvara. Jag förstår att
det kan föreligga svårigheter att planerna
på den kommunala sidan.

Jag upprepar att jag inte därmed
riktar någon kritik mot de kommunala
instanserna; man kan tvärtom ha en viss
förståelse för detta. Emellertid måste
väl trots allt också dessa svårigheter
tas med i beräkningen av de kommunala
instanserna — och även av herr
Ohlin.

Projekten förändras, och de belopp
som man på den kommunala sidan räknade
med år 1964 för exempelvis Järvabanans
underbyggnad ligger i dag betydligt
över var man då förutsatte. Jag
vill ytterligare förtydliga mitt resonemang
om att det kan förekomma en
bristfällig planering genom att betona,
att man på planerings- och projekteringssidan
kan ha en viss svårighet att
hänga med. Det framgår, herr Ohlin, av
exempelvis de expropriationsansökningar
som kommunikationsdepartementet
har att handlägga; jag är beredd
att fastslå att deras underlag i tekniskt
hänseende ofta är mycket bristfälligt,
fortfarande med full förståelse för alla
de svårigheter som ligger i detta beredningsarbete.

Ett annat missförstånd av herr Ohlin
hänför sig till planeringsramarnas innebörd.
Det kan tydligen inte nog
många gånger understrykas, att vad
vägverket nu skall fastställa är planeringsramar
för nästa femårsperiod.
Bortsett från det första året i perioden,
1970, är ingenting sagt om anslagsutvecklingen.
Til syvende og sidst ankommer
det på riksdagen att besluta om anslagen
för ett år i sänder.

Regeringen har funnit det lämpligast
att ange 1970 års verksamhet som planeringsnivå
och i stället lägga in ett
antal reservföretag i planerna som kan
utföras om anslaget stiger. Effekten av
detta blir bl. a. också en bättre hushållning
med tillgängliga planeringsresurser,
vilket vi har talat om här.

Ett ytterligare missförstånd — det
kanske är herr Ohlins värsta — gäller
den kommunala prioriteringen i samband
med det aktuella upprättandet av
fördelningsplan för perioden 1970—
1974. Herr Ohlin säger i sin interpellation
att »företrädare för primärkommuner
i Storstockhohnsområdet och
KSL kommit fram till en för regionens
utbyggnad acceptabel avvägning. För
den närmaste 5-årsperioden skulle denna
avvägning inom oförändrad ram innebära,
att i runt tal 230 miljoner kronor
skulle frigöras för T-banebyggandet
på bekostnad av gatu- och väginvesteringar
till motsvarande belopp.» Därefter
fortsätter herr Ohlin med ett försök
till klädsam indignation: » Det är
förvånande att denna efter inbördes förhandlingar
och jämkningar träffade
uppgörelse för fördelningen inom regionen,
som de kommunala förtroendemännen
nått fram till, så föga beaktats
av berörda statliga myndigheter i det
hittills utförda arbetet på flerårs- och

fördelningsplanerna---.» Och det

är inte nog med att han säger detta i
sin interpellation, han upprepar det
sedan från denna talarstol.

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42

167

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

Herr Ohlin har emellertid blivit felaktigt
upplyst av sina kommunala beställare
av denna interpellation. Man
har på den kommunala sidan inte kommit
överens om en sådan fördelning.
Det är liela sanningen.

Beträffande fördelningsplanen, som
det närmast gäller när det är fråga om
de kommunala institutionernas möjligheter
att prioritera, har vägverket tidigare
föreslagit att tunnelbanorna skall
belasta denna med 215 miljoner kronor.
KSL har yrkat på en tilldelning med
ytterligare cirka 115 miljoner kronor,
varav cirka 95 miljoner kronor skulle
erhållas genom en omfördelning från
Stockholms stad till KSL. Planerna är,
som jag sade i interpellationssvaret,
ännu inte fastställda av vägverket och
diskussioner pågår fortfarande om de
belopp som tunnelbaneföretagen skall
belasta planerna med på väg- och gatuföretagens
bekostnad.

Enligt det av vägverket upprättade
förslaget till fördelningsplan, som för
närvarande är på remiss hos länsstyrelser,
städer och KSL, har verket räknat
med att KSL tilldelas ytterligare
35 miljoner kronor inom totalramen för
Storstockholmsområdet. Man kan utgå
från att vägverket är lyhört för ytterligare
omprioriteringar i samförstånd
med berörda kommuner och KSL i vad
avser bidragsmedel. Men i den mån man
på regional nivå, herr Ohlin, inte blir
enig om fördelningen av de givna planeringsramarna
mellan tunnelbanor och
yttrafikleder ankommer det på vägverket
att göra den nödvändiga helhetsbedömningen.
Är sedan de kommunala intressenterna
inte nöjda med vägverkets
beslut får de givetvis överklaga detta,
och då får regeringen fundera ytterligare
på problemet.

Herr Ohlin har alltså lyckats med att
både i interpellationen och i sitt första
inlägg fullständigt blanda ihop begreppen
i en rad principiellt viktiga frågor

som hänger samman med detta utomordentligt
svåra problem. Jag vill ånyo
be herr Ohlin att i någon av de kommande
replikerna svara på om min
historieskrivning beträffande Hörjelöverenskommelsen
är felaktig eller riktig
och, om den är felaktig, i vilket
avseende den är det.

Sedan ställer herr Ohlin en rad frågor.
Han vill bl. a. tydligen att jag från
denna talarstol i dag, den 12 december,
skall läsa högt ur statsverkspropositionen
som blir offentlig i januari. Han vill
nämligen i dag ha ett besked, säger han,
om vad det står i statsverkspropositionen
som läggs fram om en månad.
Något annat kan det väl inte vara fråga
om, eftersom han vill veta hur regeringen
ser på dessa problem för den
närmaste tiden.

Slutligen må jag ju säga att min förvåning
inte känner några gränser när
herr Ohlin gör gällande — jag hoppas
verkligen att det var en felsägning —
att SJ var en av intressenterna i Hörjelöverenskommelsen.
Herr Ohlin sade
nämligen att det var SJ och Stockholms
stad som träffade Hörjelöverenskommelsen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall göra vad jag
kan på dessa sex minuter.

Kommunikationsministern tycks inte
ha läst min interpellation som slutade
med följande fråga:

»Vill regeringen medverka till att finansiella
förutsättningar skapas för fullföljande
av bostadsbyggnadsprogrammet
för Storstockholmsområdet med
härför nödvändiga trafikinvesteringar,
så att nu hotande rubbningar och nedgång
i bostadsbyggandet inom Storstockholmsregionen
undvikes?»

Men statsrådet Norling gör nu i alla

168 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

fall gällande att det i huvudsak gäller
kommunikationsproblem.

Vad beträffar Järvafältet vill jag
erinra om att det uttalande som gjordes
av dåvarande statsminister Erlander
gällde 150 000 människor. Det är ju
en mycket ringa bråkdel av detta antal
som kommer att bo där i slutet av 1960-talet.

När det gäller bostadsbyggandet har
jag siffror som visar att det verkligen
förhåller sig så att under perioden
1961—1968 de inflyttningsfärdiga lägenheterna
-—■ statsrådet har inte riktigt
lyssnat på vad jag sade — utgjorde ungefär
17 procent av det totala antalet,
medan de ett årtionde tidigare utgjorde
ungefär 19 procent. Nu tar statsrådet ut
ett enda år. Kastningar förekommer från
ett år till ett annat. Det är väl ändå uppenbart,
herr statsråd, att vi när vi skall
bedöma denna fråga inte får ta ut ett
enstaka år, utan måste studera en period.
Det förhåller sig då som jag sade.
Att man påbörjar byggande av lägenheter
är mycket bra, men det är naturligtvis
de inflyttningsfärdiga som är av
särskilt stort intresse.

I fråga om Hörjelöverenskommelsen
skall jag bara konstatera en sak. Det
är ju alldeles självklart så som statsrådet
sade, att staten där inte kunde lova
så och så mycket i anslag för många år
framåt. Just därför att detta inte var
tänkbart måste man lägga stor vikt vid
innehållet i denna överenskommelse, tillkommen
under förmedling av statens representant.
I de positiva kommentarer
som sedan gjordes från statens sida uttalade
dåvarande kommunikationsministern
Palme, att det genom samordning
av trafikinvesteringarna skapas
ökade förutsättningar för att även på
längre sikt planera för regionens fortsatta
utbyggnad och utveckling i övrigt.

Om statsrådet Norling skulle ha planerat
för kommunikationerna i Storstockholmsregionen
på grundval av

denna överenskommelse och detta uttalande
från regeringen, tror jag att Ni
skulle ha dragit samma slutsatser som
man gjort på lokalt håll när man utgått
från vissa berättigade förväntningar.
Just omöjligheten att i förväg binda sig
för några siffror i kommande budgeter
gör att det måste tillmätas stor vikt vad
man tycktes vara överens om. Det talades
ju i alla fall om en viss tidsplanering'',
som staten inte på något vis var
formellt bunden av men som på grund
av sin tillkomst ändå förtjänade beaktande.

Vad beträffar frågan om projekterings-
och planeringsresurserna tror
tydligen kommunikationsministern, att
om han kan påvisa att det skett något
misstag, så betyder detta att de kommunala
instanserna har alldeles för små sådana
resurser och att det då är bättre
om de också har mindre pengar att röra
sig med. Men, herr statsråd, även statens
företrädare har många gånger gjort
misstag. När det gäller dessa materier
är det uteslutet att det inte då och då
förekommer misstag, så till vida att man
inte uppnår allt man hade hoppats att
uppnå. Men det betyder ju inte att planerings-
och projekteringsresurserna är
så otillräckliga att en bristande medelstillgång
saknar betydelse. Det är en fullständigt
felaktig slutsats av det välbekanta
förhållandet, att man när det gäller
sådana här mycket svåra problem
inte alltid kan i planeringen uppnå
exakt det man hade hoppats på.

Jag vill sedan ta upp de berörda
parternas demokratiska rättigheter. När
kommunerna kommit överens om en
omdisponering av anslagen till förmån
för tunnelbanor, så borde detta självfallet
respekteras. Statsrådet påstår att
man inte träffat någon sådan överenskommelse.
Jo, parterna har ingått en
överenskommelse; jag har här läst upp
dokument som visar det. Jag konstaterar
att statsrådet inte har lyckats påvisa

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42

169

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

något annat. Han har bara ersatt argument
med påståenden. Att vägverket
inte definitivt fastställt planerna är en
sak. Men när vägverket, trots vad som
har skett de senaste månaderna, ändå
tills vidare vidhåller en annan plan,
finns det anledning att slå larm och
begära besked av statsrådet i dag, inte
om vad som kommer att stå i statsverkspropositionen
— det har jag inte
begärt -—• utan om huruvida Ni godkänner
den princip som statsrådet Palme
förklarade vara självklar, nämligen
att de berörda myndigheterna själva
skall få bestämma om prioriteringen.
Ännu har vi inte fått något besked från
Er.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag hade 1967 en debatt
— herr Ohlin har påmint om den
några gånger — med dåvarande kommunikationsministern
Olof Palme om
ett problem som ligger ganska nära det
som herr Ohlin nu tagit upp i sin interpellation.
Redan då hade det nämligen
visat sig att trafikbyggandet i Stockholmsområdet
inte kunde hålla den takt
som förutsattes vid den tidpunkt då
Hörjelöverenskommelsen ingicks. Ingen
— varken jag i debatten med herr
Palme 1967 eller herr Ohlin i dag eller
någon annan — har påstått att det i
Hörjelöverenskommelsen skulle finnas
bindande besked om med vilka belopp
staten skall bidra till trafikbyggandet
i Stockholmsområdet. Men man hade
vissa föreställningar om hur mycket
man skulle kunna åstadkomma. Dessa
föreställningar återfinns också i det dokument
som Nils Hörjel har undertecknat.
Men det är alltså ingen som har
påstått att detta är ett bindande åtagande
från statens sida visavi Stockholmsregionen,
men det angav de förhoppningar
man hade.

Vad som emellertid mer än bristen
på anslagsmedel gjort att planerna in -

te kunnat förverkligas är att man inom
det statliga vägverket inte har velat
acceptera den avvägning mellan tunnelbanebyggande
och vägbyggande som de
kommunala myndigheterna gjort. Detta
rör i själva verket den ganska stora
och för närvarande mycket aktuella
frågan om man skall satsa på kollektiv
trafik eller på privatbilism. Den återhållsamhet
när det gäller anslagstilldelning
till vägarna som regeringen anser
sig vara tvungen att iaktta drabbar
självfallet också vår region. Jag har
aldrig påstått att den inte skulle göra
det. Och om man tvingas begränsa vägbyggandet
— i detta fall tunnelbanebyggandet
-— så är det klart att detta får
återverkningar på bostadsbyggandet;
man kan inte gärna bygga nya bostadsområden
långt bort från stadskärnorna
utan att samtidigt ordna en tillfredsställande
trafikförsörjning. Att det skulle
bli möjligt att ute på Järvafältet ge
plats för de 150 000 människor som herr
Erlander lovade skulle få bo där före
1960-talets utgång var det självfallet ingen
av oss som trodde på. Men det allvarliga
är — och det är det vi diskuterar
i dag —• att även de realistiska målsättningar,
som de som har ledningen
av politiken i Stockholms stad, och de
andra kommunerna och KSL gjort, måsle
revideras. Regeringen kan aldrig
komma ifrån det politiska ansvaret för
att man genom löften som statsministerns
har styrt kommunalpolitikernas
planering. I så fall måste vi få ett uttalande
av herr Norling om att vad som
sägs på regeringshåll om prognoser och
förhoppningar beträfande bostadsbyggande
inte har någon betydelse och
skall betraktas bara som luftiga valbubblor.
De löften som då gavs och som fick
stor publicitet på affischer och i tidningar
gav också näring åt förhoppningar
hos de bostadslösa.

Nu är det som det är med den saken.
Vi har inte kunnat bygga så många bo -

170 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

städer på Järvafältet som vi hade tänkt
— bara någon hundradel av vad löftena
handlade om.

Hur är det då med möjligheterna för
kommunalpolitikerna att inom de snäva
ramar som de har till förfogande göra
en vettig avvägning mellan tunnelbanebyggandet
och byggandet av gator
och vägar? Herr Ohlin har refererat
till det svar som herr Palme gav till
mig på en fråga för två år sedan, .lag
vill upprepa herr Palmes svar, eftersom
det är av central betydelse i detta
ärende. Han sade att om man i Stocholm
skulle vilja prioritera på annat
sätt — då måste han rimligen ha menat:
på annat sätt än vägverket vill —
står det de lokala myndigheterna fritt,
och att denna frihet för de lokala myndigheterna
var poängen i Hörjelöverenskommelsen.

Vart har den poängen tagit vägen nu?
Så här har det blivit: När vägverket
för en tid sedan överlämnade sitt förslag
till fördelnings- och flerårsplan
förutsatte man investeringar på ungefär
315 miljoner, om jag har fått riktiga
siffror, för närmaste femårsperiod, mot
ungefär 590 miljoner, som de lokala
myndigheterna hade ansett att man behövde
för att kunna fullfölja tidigare
planer, framför allt då de planer som
fanns med i Hörjelöverenskommelsen,
den överenskommelse om vilken herr
Palme för två år sedan sade att den
följdes till punkt och pricka och -—
vilket kanske var ännu väsentligare —
utgjorde ett storslaget exempel på hur
regeringen engagerade sig och tog ansvar
för en synkronisering av bostadsoch
trafikbyggande i Stockholmsregionen.

Det är klart att den kraftiga bantningen
under alla förhållanden måste
få vissa konsekvenser för Stockholmsregionens
utveckling, men både herr
Ohlin och jag och andra har sagt att vi
väl får acceptera dem tills vidare. Vi

bör dock kunna förvänta oss att man
försöker göra det bästa möjliga av den
situation som har uppstått. För att göra
det träffade man inom KSL — trots
att herr Norling av någon obegriplig
anledning försökte förneka det — eu
överenskommelse om en annan prioritering
mellan vägar och tunnelbanor än
den som vägverket hade tänkt sig. Man
ville föra över inte mindre än 115 miljoner
kronor inom fördelningsplanen,
och man ville föra över ca 100 miljoner
kronor inom flerårsplanen. Vad
vägverket hittills har gett tillstånd till
är överföringar av summor som svarar
mot ungefär en tredjedel av vad de
kommunala myndigheterna har ansett
vara rimligt, detta alltså trots att herr
Palme 1967 gjorde ett så klart och entydigt
uttalande om att kommunernas
ord väger tyngst när det gäller fördelningen
mellan olika trafikinvesteringar.

När herr Ohlin och jag försöker få
besked om vad herr Norling själv anser
i sakfrågan säger herr Norling att
det går att överklaga beslutet. Ja, visst
kan det överklagas — det vet vi i denna
kammare, och det vet också kommunalpolitikerna
i Stockholm. Stockholms
finansborgarråd har redan aviserat att
man kommer att överklaga, om det inte
går att få en ändring till stånd på annat
sätt. Jag tycker emellertid att man
kan begära av den, som har det högsta
politiska ansvaret för trafikpolitiken
här i landet, inte bara att han skall
vara något slags kommunaljuridisk frågelåda
och berätta om möjligheterna till
överklagande, utan att han också ger
ett politiskt svar. Det handlar nämligen
här inte väsentligen om kommunaljuridik,
utan om möjligheterna att
ordna bostäder åt tiotusentals människor
inom Stockholmsområdet.

Eftersom de kommunalpolitiker som
har ansvaret för utvecklingen inom detta
område av allt att döma förstår bo -

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42

171

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

stadskonsumenternas behov och intressen
väsentligt bättre än de statliga myndigheterna
har visat sig göra, är det
intressant för oss, för kommunalpolitikerna
och för väljarna att få veta, om
herr Palmes uttalande år 1967, att det
är kommunerna som får bestämma prioriteringen,
fortfarande gäller eller om
den principen har ändrats helt och hållet.

Jag skulle också kunna formulera frågan
så här: Lönar det sig för KSL ellet
för någon kommun i området att
överklaga? Det är ju herr Norling själv
som får ta emot ett sådant överklagande
— vad tycker herr Norling i sakfrågan?
Herr Palme sade i den debatt
som vi har refererat till, att »om inte
alldeles särskilda skäl talar mot det»,
skall man följa vad de lokala och regionala
instanserna föreslår. Vilka särskilda
skäl finns det då, herr Norling, som
säger att KSL:s prioritering till förmån
för mer tunnelbanebyggande och
en begränsning av gatubyggandet är felaktig? Det

är klart att KSL:s förslag till omfördelning
inom denna ram inte löser
hela problemet. Skall vi kunna bygga
det vi hade hoppats kunna bygga och
det som också väljarna hade förhoppningar
om att vi skulle kunna åstadkomma,
behövs det mera pengar, men
den ekonomiska politiken här i landet
blir inte bättre än regeringen gör den,
och vi vet att vi inte kommer att kunna
få de ytterligare pengar som behövs.
Men om regeringen nu har trasslat till
det för kommunerna genom sina fagra
löften och sina magra anslag, är det
då inte rimligt att den åtminstone ser
till att det blir någon effekt av uttalandet
för två år sedan om att kommunerna
själva skall få bestämma hur
de anslag de får skall användas, allra
helst som kommunerna — jag upprepar
det — i detta fall tycks förstå bostadskonsumenternas
intressen och be -

hov mycket bättre än de statliga myndigheterna? Chefen

för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag skall bara ge några
korta repliker, eftersom förvirringen
bara ökar i takt med diskussionens
längd.

Jag skall ställa en fråga till herr Ohlin
och herr Ullsten, och jag vill gärna
få ett svar sedermera. Har man hittills
fått de pengar som behövts för tunnelbanebygge
i denna region? Jag vill ha
ett ja eller nej som svar på frågan. Ni
behöver egentligen inte svara, eftersom
vi vet att svaret är ja — man har fått
de medel som varit avsedda. Jag kan
därför inte förstå pratet om otillräcklig
medelstilldelning för tunnelbanebygge
fram till nu.

Herrar Ohlin och Ullsten vill kanske
diskutera vad som skall ske under åren
framöver? Gärna det! Då måste man
liksom förut göra en avvägning mellan
ytledsbygge och tunnelbanebygge. Det
är så enkelt som det kan bli. Det gäller
att göra en prioritering inom — som
det står i överenskommelsen från 1965
— ramen för en i övrigt normal medelstilldelning
i regionen. Hittills har
man inte blivit bedövad genom några
kraftiga nedskärningar på detta område.
Att diskutera med herr Ohlin och
övriga här är emellertid som att diskutera
med en väderkvarn — ingenting
hjälper. Det finns inga möjligheter att
föra en seriös diskussion ens om fakta.
Jag har till herr Ohlin ställt frågan om
han delar min historieskrivning om
Hörjelöverenskommelsen, men jag har
inte fått något svar på det. Herr Ohlin
sade t. o. m. att Hörjelöverenskommelsen
var en överenskommelse, där SJ
var en av huvudundertecknarna. Jag har
inte ens fått veta, om han fortfarande
vidhåller den uppfattningen. När man
inte ens vet vem som är de stora huvud -

172

Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

parterna i en överenskommelse i en så
stor och viktig fråga, är det ju nästan
beklämmande att vara tvungen att föra
en diskussion om innehållet i överenskommelsen.

Herr Palme har diskuterat detta 1967.
Jag har många gånger läst herr Ullstens
och statsministerns diskussion här för
två år sedan. Jag delar helt statsministerns
uppfattning. Regeringen delar helt
och hållet den uppfattning dåvarande
kommunikationsministern hade. Men vi
får göra det tillägget, herr Ohlin och
herr Ullsten, som jag nyss har gjort
även vad beträffar dåvarande kommunikationsministerns
diskussion med herr
Ullsten, att visst skall vi låta kommunerna
prioritera inom regionen, men
man kan ju inte prioritera längre än
man är överens. Här står talare i denna
talarstol nu och gör veterligt högt
och tydligt, att man skulle vara överens
inom regionen om den definitiva
prioriteringen i Storstockholmsregionen.
Herr Ullsten stod nyss och avslöjade
— det var naturligtvis inte meningen,
men man kan ju inte komma
ihåg allt vad man inte skall säga — att
Per-Olof Hanson skall överklaga. Herr
Ullsten vet redan detta. Det var alltför
avslöjande. Man skall inte vara så snabb
i repliken. Det betyder nämligen att
man inte är överens om prioriteringen,
herr Ullsten. Varför skall man annars
överklaga? Om man hade varit
överens om prioriteringen, hade man
inte behövt, åtminstone inte så här tidigt,
tala om att man skulle överklaga,
eftersom det står i Hörjelöverenskommelsen
att det är fråga om att till tunnelbanebyggen
använda de medel som
ligger inom ramen för en i övrigt normal
medelstilldelning.

Herr Ullsten! Om det är på det sättet
att man redan vet, att man skall
överklaga, är det då ett tecken på att
man är överens eller inte överens i
prioriteringsfrågan? Svara på den frå -

gan! Det är klart att sanningen är ju
den som jag har sagt.

Herr Ohlin frågar: Skulle det inte
vara skönt att veta lite mera om resurserna
och liknande under kommande
år, om statsrådet själv skulle planera
för kommunikationerna för Stockholmsområdet?
Jo, det kan vi för ögonblicket
vara överens om. Visst skall
man, så långt det är möjligt, som planerare
helst veta — gärna så långt
framåt i tiden som möjligt — vad man
har att röra sig med. Vad är det som i
det avseendet skiljer diskussionen om
den fråga vi nu håller på med ifrån
en sådan bedömning? Vad är det, herr
Ohlin, som brister i fråga om möjligheterna
att planera i Storstockholmsregionen
beträffande trafikinvesteringar?
Vad är det för besked man vill ha, herr
Ohlin? Är det inte fortfarande fråga om
att vi skall lätta på statsverkspropositionens
innehåll eller vad är det fråga
om? Det finns framlagd en flerårsplan
som bygger på 1970 års tilldelningsnivå.
Vad är det därutöver man
skall veta förutom att man har möjlighet
att i riksdagen från år till år besluta
om den definitiva medelstilldelningen
i vanlig demokratisk ordning?
Vill herr Ohlin ändra på reglerna för
vägverkets petitaarbete?

Föresvävar det herr Ohlin att riksdagen
exempelvis fem år i förväg definitivt
skall fastställa hur mycket som skall
anslås för väginvesteringar? Säg då
ifrån så att vi åtminstone kan få veta
vad ni är ute efter.

Vad herr Ullsten sade visar — förlåt
uttrycket — den fullständiga okunnigheten
på detta område. Han sade att
Hörjel undertecknat överenskommelsen,
men det har han inte — han var förhandlingsledare.
Överenskommelsen är
för Stockholms stad undertecknad av
Hjalmar Mehr m. fl. och för Stockholms
landstingskommun av Erik A. Lindh
m. fl.

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 17''3

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

Herr Ohlin har alltså i dag sagt att
SJ var en av parterna i Hörjelöverenskommelsen
och herr Ullsten har klarat
ut att Hörjel själv skrivit under den —•
antagligen har ingen av er båda läst
överenskommelsen.

»Luftiga valbubblor» drar herr Ullsten
till med när det inte går med några
andra argumenteringar. Jag upprepar
min fråga och herr Ullsten kan ju
svara på den nästa gång han får ordet:
Vilka medel har man inte fått
för tunnelbanebyggandet? Herr Ullsten
måste mena att det skett en kraftig
bantning av anslagen.

Låt mig i denna omgång slutligen
framhålla att vi väl ändå måste vara
litet allvarliga och inte bara missförstå
varandra. Ingen tjänar på det, allra
minst de som skall läsa vad som sagts
i kammaren i dag. Vi får väl ändå hålla
oss till sanningen en liten stund.
Den stora frågan gäller egentligen hur
trafikspörsmålen handlagts till dags dato
och vilka regler och former för verksamheten
som gäller för framtiden. Jag
har redogjort för utvecklingen av dessa
regler och former fram till i dag och
har dessutom talat om kommande år,
och detta kan, eller borde åtminstone
alla kunna som deltar i diskussionen.

Till slut kommer vi då tillbaka till
det som ingen egentligen berört, nämligen
att vägverket, som man tydligen
skjuter in sig på, har handskats litet
vårdslöst med sin grannlaga uppgift.
Herr Ohlin och herr Ullsten, i vilket avseende
—- beträffande planering eller
något annat — har vägverket handlat
felaktigt? Eftersom det gäller en så seriös
verksamhet är det angeläget att
få den saken klarlagd.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ju mer man lyssnar på
kommunikationsministern desto mer
får man intryck av att han över huvud
taget aldrig hört talas om Stockholms7,
— Andra kammarens protokoll 1969. Nr

regionens svårigheter. Han känner uppenbarligen
inte till att KSL uppvaktat
finansministern i frågan, och tydligen
har han heller inte läst någon av de
ampra skrivelserna från KSL med beklaganden
över den situation i vilken
vägverket håller på att försätta regionen.
I skrivelserna påvisas punkt för
punkt att olika projekt måste uppskjutas
så och så många år, så att det för
dem som skall flytta till dessa bostadsområden
kan komma att bli rent kaos,
om man inte helt enkelt tvingas avstå
från att bygga vissa bostäder. Om
detta har herr Norling inte hört någonting.
Han stiger bara upp i talarstolen
och sätter upp det ena ansiktet mera
frågande än det andra.

Sedan säger herr Norling: Om ni i
regionen är överens om en annan fördelning
mellan tunnelbanor och gator
än den som vägverket har föreslagit,
varför skall ni då överklaga? Jag trodde
ändå att herr Norling kunde det här
med kommunaljuridiken! Det var ju inte
så att Per-Olof Hanson skulle överklaga
till Gunnar Hjerne eller vice versa,
utan Per-Olof Hanson aviserade i
statdebatten i Stockholms stadshus —-och den är ju offentlig — att KSL sannolikt
skulle komma att överklaga. Det
var vad jag sade.

Inom regionen är man mellan kommunerna
överens om att den fördelning
som vägverket föreslagit är felaktig,
men man är inte överens mellan
å ena sidan kommunerna och å andra
sidan regeringen och vägverket. Det
är det som hela saken gäller. Tills vidar
råder det brist på överensstämmelse i
uppfattningarna mellan vägverket och
kommunerna när det gäller bedömningen
av hur man skall bygga, men om vi
skall tro vad herr Norling här sagt och
av hans kompakta ovilja att svara i
sakfrågan att döma verkar vägverket
och regeringen ha ungefär samma uppfattning.

174 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

de finansiella förutsättningarna för fullföljande av
för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

Svar på interpellation ang.

bostadsbyggnadsprogrammet

trafikinvesteringar

Vad är det för fel vägverket bar gjort
i detta fall undrar herr Norling? Ja,
verket har inte begått något juridiskt fel.
Men vägverket gör en helt annan bedömning
än de kommunala myndigheterna,
och det anser de kommunala
myndigheterna vara fel.

Vidare frågade herr Norling: Men
vad är det ni här bråkar om? Har ni
inte fått så mycket tunnelbanor byggda
som ni tänkte er? Jo, hittills har man
lyckats hålla ungefär den takt som var
tänkt. Men vad vi nu diskuterar är en
femårsplan, och under de fem åren
kommer det att fattas ungefär 200
miljoner kronor för att den planerade
utbyggnaden av tunnelbanan — framför
allt för Järvaområdet — skall kunna
genomföras. Det är det som debatten
handlar om. Men det är tydligt att herr
Norling vägrar inse det.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det var ju bra att vi
nu efter ett par timmars debatt äntligen
har lyckats få ett besked, nämligen
att man hittills har lyckats bygga vad
man ville när det gäller tunnelbanor.
Det var bra att vi fick det beskedet,
herr Ullsten, även om det satt långt inne! Den

andra frågan är vad man nu
är överens och inte överens om, och
där skall jag svara herr Ullsten. Vad
man är överens om är att vägverket har
fel. Längre är man inte överens. Vad är
man för övrigt ense om i de olika instanserna? Herr

AHLMARK (fp):

Herr talman! Efter den här avslöjande
replikomgången skall jag inte gå in
i någon detaljerad argumentering i de
frågor som Bertil Ohlin och Ola Ullsten
redan har talat om och sagt det
mesta om. Låt mig i stället se frågan
— Storstockholms bostadsbrist i vid

mening — i ett litet annat perspektiv.
Både herr Ohlin och herr Ullsten har
snuddat vid det. Det handlar om det
s. k. förtroendegapet: klyftan mellan

politikers ord och löften å ena sidan
och politikers handlingar och reträtter
å den andra.

Mycket av debatten om t. ex. ungdomsrevolten
har just gällt denna sak.
I land efter land har man funnit hur
stort avståndet är mellan de ideal som
proklameras och de aktiva handlingar
som sedan kan noteras. Demokratiernas
politiker och etablerade bär alla drabbats
av det som under Lyndon Johnsons
år i USA kallades för »credibility
gap», trovärdighetsklyftan. Den kan gälla
tragedier, och den kan gälla trivialiteter.
Men den är viktigare än någonsin
i den internationella debatten.

Man säger ungefär så här:

Vi hör hur landets ledare prisar demokratin
och tanken på medinflytande.
Sedan ser vi hur litet som gjorts
för att vidga medbestämmandet och fördjupa
demokratin i t. ex. företagen och
kommunerna.

Vi lyssnar på flotta tal om jämlikhet
och internationell solidaritet. Sedan
ser vi att mer än varannan människa
på jorden aldrig får äta sig mätt,
och att de rika länderna ändå inte kan
avstå från en futtig hundradel av sina
resurser till u-landshjälp.

Vi hör hur folkstyrelsen prisas i Västeuropa
och USA. Sedan ser vi hur demokratins
idéer förtrampas på de flesta
håll i världen och hur litet som bekännande
demokrater ofta gör för att
stödja de idéerna där de hotas eller har
gått under.

Vi lyssnar på tal om att värden »utöver
de materiella» skall skyddas. På
samma gång finner vi hur vatten, luft
och natur smutsas ned och förstörs och
hur miljön fördärvas utan att de makthavande
gör särskilt mycket för att
stoppa detta.

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 175

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

Denna förtroendeklyfta, herr Norling,
är en av vår generations största frågor,
där problemen och misstron inte känner
några nationsgränser. Men tro inte
därför att detta perspektiv inte kan möta
oss också i kommunalpolitiken eller
i behandlingen av en viss region inom
ett visst land. Också här kan man skruva
upp människors förhoppningar med
vackert tal och ståtliga utspel — och sedan
komma dem på skam genom att glida
undan ansvaret för att fullfölja det
som man startat.

Ett flygblad från 1962 har figurerat
i denna debatt; jag har det här i min
hand. Det var 1962 års valrörelses mest
uppmärksammade utspel. 150 000 människor
skulle få bostad på Järvafältet
under 1960-talet; detta fick Stockholms
väljare veta. Kom inte och säg att det
var fråga om en enstaka missvisande
formulering! Aftonbladet skrev vid det
tillfället på nyhetsplats följande: »Stockholms
stad kan för sin del placera
90 000 människor i nya bostäder på
Järva. Tillsammans med exploateringen
av Sätra och Vårby betyder det att
150 000 stockholmare under 1960-talet
kan beredas bostäder innanför stadsgränsen.
» Rubrikerna i Aftonbladet var
ännu bättre: »Detta är följden av Järvaaffären
(för 50 miljoner): Bostadskön
försvinner. Nya ''städer’ för 160 000
färdiga om tre år!»

Tänk er de förväntningar som besked
av det slaget utlöste för sju år sedan
bland invånarna i Storstockholm! Här
fanns landets längsta bostadskö och
största bostadsbrist. Här fanns tusentals
familjer, som år efter år hade hoppats
att någon gång få slippa att trängas
och slita ned varandra i trångboddhetens
tecken. Här fanns tusentals unga
människor, som ville gifta sig och bilda
familj — men som inte visste i hur
många år de ytterligare skulle tvingas
vänta på en lägenhet. Det var till dem
som socialdemokraterna riktade bud -

skapet: 150 000 personer skall få bostäder
på Järvafältet under 1960-talet. Det
var till dem som Aftonbladet talade:
Bostadskön försvinner!

Föreställ er de förhoppningar som
dessa människor då kände! Snart, sade
de sig, är det slut med vår väntan —
de flesta av oss får plats på Järvafältet
om några få år. Det är ett löfte
från regeringen, och det kommer att
infrias.

I dag, herr talman, är det tre veckor
kvar av 1960-talet. Om 20 dagar går
tiden ut för ett förverkligande av det
löfte man gav människorna 1962. Nu
vet vi att bara ett tiotusental människor
fått plats i södra delen av Järvafältet,
där det inte förekommit militära
anläggningar. Men det var 150 000
som fick löftet.

De trista siffrorna från bostadskön
har redan nämnts i debatten av herr
Ohlin. 170 000 registrerade bostadssökande
i Storstockholm, därav 95 000
utan egen lägenhet. 37 procent av hela
bostadskön i Sverige ligger i vår region;
50 procent av dem som saknar
lägenhet men söker en finns här; 58
procent av landets barnfamiljer utan
egen lägenhet finns i Storstockholm.

Sen har man så småningom bestämt
sig för att satsa mer rejält på Storstockholms
bostadsbyggande. Vi liberaler
har länge uttryckt kravet så här:
Låt oss bygga mest där bristen är störst.
Regeringen formulerade 1967 samma
tanke på följande sätt i det årets statsverksproposition:
»Produktionsinsatserna
bör regionalt fördelas så att behovet
av ökat bostadsbyggande i storstadsområdena
och i orter med växande näringsliv
blir tillgodosett.»

Bostadsbyggandet har också ökat i
huvudstaden, men det måste fortsätta
att stiga om bristen skall kunna hävas.
Med den utvecklingen följer nästa
problem: hur skall man kunna ge de
människor som flyttar ut i grannkom -

176 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

munerna och förorterna rimliga transporter?
Hur skall man förhindra att
de som förut trängdes i en- och tvårummare
nu får trängas på bussar och
i bussköer under långa resor in och
ut från Stockholms centrum? Hur skall
vi se till att bostadsbyggandet mer och
mer betraktas som ett område, där servicekraven
är integrerade, där det inte
räcker att slå upp ett hus och sedan
vänta med t. ex. daghem och transporter? Och

här var på sätt och vis Hörjelöverenskommelsen
en politisk målsättning
av nästan samma vikt som Järvalöftena
själva. Till flera av de nya områdena
skulle dras T-banor: Storstockholm
har planerat så att vissa T-banor
skulle vara färdiga före 1975, andra
under senare delen av 1970-talet. Målsättningen
i princip för en sådan här
politik fanns med i ett regeringsuttalande
från 1964, som jag tror att herr
Norling har förbisett. Det lyder: »Vid
exploateringen av nya bostadsområden
är det av stor vikt att utbyggnaden
av erforderliga trafikleder sker i ungefär
samma takt som bostadsbyggandet
för undvikande av att besvärande stockningar
uppkommer i trafiken till och
från de nya bostadsområdena under de
timmar på morgnar och kvällar då resor
till och från arbetsplatserna i regel
äger rum.»

Det var regeringens deklaration och
den var alltså, tillsammans med de
andra uttalandena, riktad till en hårt
prövad storstadsbefolkning, underförsörjd
på både bostäder och kommunikationer.
Och visst skapade det förväntningar
hos de bostadslösa. Nu skall
vi inte bara snabbt få Järvafältet som
ett nytt bostads- och stadscentrum. Vi
kommer också ganska snart att få en
chans att snabbt och bekvämt ta oss
till och från jobbet.

I höst har alltså kallduschen kommit.
Statsbidragen ger inte, som herrar

Ohlin och Ullsten har visat, chans att
fullfölja den planering för T-banor som
var en följd av Hörjelöverenskommelsen.
Och fördelningen mellan vägar och
tunnelbanor tyder på att vissa myndigheter
fortfarande har svårt att begripa
den oerhörda betydelsen av den
kollektiva trafiken. Mest uppseendeväckande
har kanske varit ett uttalande
som finansministern gjorde inför
den delegation från Storstockholm som
uppvaktade honom för några veckor
sedan. Herr Sträng sade enligt Aftonbladet,
som ju brukar ha goda informationer
om statsrådens avsikter och
tankar: »Jag vill inte vara med och bevilja
ökade anslag och låna ut en massa
miljoner för en expansion i huvudstadsregionen
men av en sådan omfattning
att den motsvarar en så stor
stad som Malmö.»

Nu är det faktiskt så att bara de som
redan står i Stockholms bostadskö i
dag är av nära nog en storstads storlek.
Det är framför allt dem som saken
gäller: Skall de som redan bor i Stockholm
få hyggliga bostäder och kommunikationer
-— eller skall vi slå av på
takten för att eventuellt skrämma en
del andra att inte flytta hit? Det kanske
finns de som tror att ett bra sätt att
hindra Stockholm att växa är att hålla
en lång bostadskö och försvåra utbyggnaden
av grannkommunerna. Det finns
andra — jag hoppas de är fler och
att herr Norling hör dit — som menar
att det är ett socialt och moraliskt krav
att skapa drägliga levnadsförhållanden
för människorna i vårt största tätortsområde.
Sedan får man klara landets
lokaliseringspolitik med andra metoder.

Det ligger verkligen inte i Stockholms
intresse att stimulera en ytterligare
ökad inflyttning. Däremot ligger det i
Stockholms intresse att ge dem som
redan bor här, och dem som ändå flyttar
hit, möjlighet till bostad, kommu -

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 177

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

nikationer och andra serviceanordningar.

Och då möter vi återigen klyftan mellan
ord och verklighet. Gång på gång
har Stockholms befolkning mättats med
löften men blivit svulten på handlingar.
Utspelet om Järva skapade förväntningar
som inte har tillfredställts på
1960-talet. Uppgörelsen om kommunikationerna
gav förhoppningar, som tydligen
skall svikas på 1970-talet.

Och därför handlar den här debatten
i hög grad om trovärdighetsklyftan.
Politikens anseende far inte väl
av att partierna med stora gester lägger
fast program och planer som de
redan några år senare hoppar av från
med några undanflykter. Vi måste alla
se till, i små och stora frågor, att löften
som ställs ut också kommer att hållas
och att de förväntningar som man
själv driver fram också blir förverkligade.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Ahlmark talar
vackert och verserat om mycket allvarliga
problem. Han talar om bostadsbyggandet,
om människors bekymmer
med bostadsfrågan o. s.v. Jag skall inte
för ett ögonblick, herr Ahlmark, försöka
att negligera problemen. Tvärtom!
Om herr Ahlmark hyste några förhoppningar
om att jag skulle göra det, tar
han fel.

Men vi skall väl å andra sidan, herr
Ahlmark, i en sådan här diskussion
också kunna kosta på oss att konstatera
att i en trängd och besvärlig situation
som den i vilken Storstockholmsregionen
och även andra regioner befinner
sig, skall vi inte glömma att
det också finns andra regioner i det
här landet, även om vi i dag koncentrerar
vårt intresse på just Storstockholmsregionen.

Vi skall inte heller i en sådan här

diskussion glömma att det har skett
och alltjämt sker saker på bostadsbyggnadsområdet.
Gör vi inte det kan vi,
om vi har litet otur, åtminstone i kammarens
protokoll för eftervärlden bli
beskyllda för någonting som inte är
verklighet. I renhetens namn skall åtminstone
jag kosta på mig att konstatera
att bostadsbyggandet är högt i detta
land. Att sedan vår standard och allt
annat som vi är glada för och lyckliga
över skapar ytterligare krav, behov, förväntningar
o. s. v. förringar inte, herr
Ahlmark, betydelsen av det som ändå
skett och sker.

Men även om herr Ahlmark som sagt
talade om allvarliga ting betraktar jag
trots allt hans inlägg som ett sätt att
skapa en dimridå till hjälp för herr
Ohlins försiktiga återtåg från scenen
när det gäller trafikinvesteringarna. För
det var väl ändå dem vi skulle diskutera?
Tanken var att vi, såvitt jag förstått
saken, skulle koncentrera oss på
Storstockholmsregionens problem med
trafikinvesteringarna och de därmed
följande konsekvenserna för bostadsbyggandet.
Den uppfattningen har åtminstone
jag.

Jag förstår att det är meningslöst
att vid denna sena timme få ett besked
av herrar Ohlin och Ullsten om
huruvida min historieskrivning om Hörjelöverenskommelsen
är riktig eller felaktig.
Jag ger därför upp detta försök.
Jag förstår också att det lär vara
omöjligt att få ett svar på frågan
om de kommunala prioriteringarna. Jag
vet att svaret inte kan bli något annat
än det jag har sagt. Jag ger alltså upp
även i den delen.

Vad sedan gäller bostadsbyggandet i
Storstockholmsregionen slutar jag med
att ge upp även i fråga om detta herr
Ohlins tredje stora missförstånd, det
som jag inledde mitt första inlägg med
efter interpellationssvaret. Men samtidigt
som jag ger upp försöken må det

178 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

väl ändå vara min rätt att konstatera
att de uteblivna beskeden får utgöra
svar på mina frågor.

Herrar Ullsten och Ahlmark tar här
upp en diskussion med mig om vad
som sades vid den uppvaktning som
KSL gjorde för finansminister Sträng.
Herrar Ahlmark och Ullsten säger sig
vara underrättade om vad som sades
vid denna uppvaktning. Men, herr Ahlmark
och herr Ullsten, jag vet vad som
sades, ty jag var med där. Det är bäst att
vara mycket försiktig med att till kammarens
protokoll be att få antecknade
uttalanden om vad som yttrades vid
ett tillfälle då man inte var med, speciellt
när en som var med sitter och hör
på.

Jag ber herr Ahlmark att gå upp i
talarstolen och upprepa vad han påstod
att finansministern sagt som svar på
frågorna vid uppvaktningen, nämligen
— nu citerar jag herr Sträng enligt herr
Ahlmark: »Jag vill inte vara med om
att anslå några pengar till ett bostadsbyggande,
som skulle innebära att man
skulle öka Stockholms befolkning med
Malmös nuvarande befolkning.»

Fortsätt, herr Ahlmark, med att vara
så där oförsiktig i uttalandena, så
kommer det att drabba Er och ingen
annan! Nu skall jag nämligen tala om
för både herr Ahlmark och herr Ullsten,
som tydligen inte ens kan hålla
redan på varandras yttranden — om
de nu är sanningsvittnen —■ hur jag
uppfattade vad som verkligen sades vid
uppvaktningen: Det var representanter
för KSL som uppvaktade finansministern
och kommunikationsministern,
och de redogjorde för sina byggnadsplaner
för kommande år i samband
med tunnelbaneprojekten i Stockholmsområdet.
Efter deras föredragning
blev det ett allmänt resonemang, i vilket
alla deltog — finansministern och
jag och alla närvarande KSL-representanter
— om frågor av typen priorite -

ring av 1970 års medel, som vi redan
känner till, och statsmakternas syn på
möjligheterna att tilldela regionen mera
pengar genom att öka totalramen. Det
blev vidare allmän diskussion kring de
fyra tunnelbanorna och vi fick se kartmaterial
m. m. Efter detta sade herr
Sträng — lyssna nu, herr Ahlmark! —
som en av de slutliga kommentarerna:
Låt mig uttala en liten fundering om
de här stora utbyggnadsplanerna. Låt
mig i detta ögonblick helt snabbt konstatera
att det blir väldigt stora utbyggnader,
om man skall bygga en stad
av Malmös storlek inom loppet av tio
år i detta redan förut ansträngda område.
Jag är litet fundersam om hur
det här skall kunna klaras av.»

Detta, herr Ahlmark, är någonting
annat än att finansministern skulle ha
sagt: Jag vill inte vara med om att anslå
några pengar till en utbyggnad i
Storstockholmsområdet så att en stad
av Malmös storlek skall få plats där inom
tio år. År herr Ahlmark beredd att
ta tillbaka sitt insinuanta påstående om
vad finansministern sagt vid denna uppvaktning?
Allmän hederskänsla borde
förmå honom att omedelbart begära ordet
för att göra det.

Jag skall inte förlänga debatten ytterligare;
jag vill bara konstatera att
den minsann, som herr Ahlmark sade,
har handlat om klyftor —■ om kolossala
klyftor när det gäller information,
när det gäller vad man vet och inte vet
i sakfrågan. Det är förödande att man i
timtal måste hålla på med att försöka
rätta till missförstånd, som man redan i
inledningen trodde var helt omöjliga.

Det finns, herr Ahlmark, andra klyftor
här i världen än de som herr Ahlmark
så utomordentligt väl skildrade
när han nyss i sitt tal var långt borta i
Amerika, hur han nu klarar den kopplingen
med trafikfrågor i Storstockholm.
Den klyfta som jag syftar på är
den mellan praktik och taktik. De politi -

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 179

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

ker som utnyttjar exempelvis trafikinvesteringarna
i Stockholm enbart i taktiska
syften utan att kunna ange vad
man är missnöjd med i praktiken kanske
mister förtroendet före alla andra.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det som kommunikationsministern
nu sade var nog den hårdaste
kritik mot Aftonbladet, som uttalats
av en socialdemokrat från denna
talarstol. Jag citerade nämligen bara
vad som stod i Aftonbladet och nämnde
uttryckligen att det var ett citat ur
den tidningen. Vidare sade jag att Aftonbladet
ju brukar känna till statsrådens
tankar och avsikter. Citatet löd:
»Jag vill inte vara med och bevilja
ökade anslag och låna ut en massa
miljoner för en expansion i huvudstadsregionen
av en sådan omfattning att
den motsvarar en så stor stad som
Malmö.»

Om detta citat är alldeles felaktigt,
om Aftonbladet har missuppfattat läget
och herr Sträng är beredd att ge Storstockholm
resurser för att bygga ut
för dem som i dag saknar bostäder eller
är trångbodda, så desto bättre. Aftonbladet
gör naturligtvis ofta fel. Men
i så fall får herr Norling också säga att
felet är Aftonbladets och inte mitt.

Sedan är det naturligtvis litet konstigt
att även de övriga som deltog i
uppvaktningen fick intrycket att herr
Sträng var utomordentligt negativ. När
t. ex. Per-Olof Hanson och Nils Hallerby
kom därifrån var de uppriktigt
chockerade över den negativa inställning
som finansministern hade visat.
De hade inte alls den positiva uppfattning
om vad det hela rörde sig om som
statsrådet Norling nu gör gällande.

Kommunikationsministern säger att
vi inte skall glömma att saker och ting
har hänt på bostadsbyggandets område.
Det är riktigt. Det har hänt saker,
och det är bra. Det var också därför

som jag talade om att bostadsbyggandet
har ökat på senare år. Framför allt
är det en följd av liberal kritik: det
kan nog herr Norling kvittera med att
erkänna.

Men jag sade också att i en stad av
Storstockholms storlek med så många
bostadslösa och bostadssökande måste
bostadsbyggandet fortsätta att öka
om vi skall få en chans att rejält korta
ned bostadskön. Vidare betonade jag
att vi måste se bostadsfrågan som integrerad
med servicefunktionerna,
framför allt kommunikationerna.

Herr Norling svarar då att det är
det ökade bostadsbyggandet som har
skapat förväntningarna. Nej, herr Norling,
det är inte bostadsbyggandet utan
det är vad regeringen har påstått och
lovat om det framtida bostadsbyggandet
som har väckt förhoppningarna. Tänk
själv efter hur en människa som saknar
bostad i Stockholm måste reagera när
han i valrörelsen för drygt sju år sedan
fick detta flygblad i sin hand:
150 000 människor skall under 60-talet
få bostäder på Järvafältet. Han eller
bon blir naturligtvis fylld av förhoppningar
och tänker: Jag kommer snart
att få en hygglig bostad. När sedan
1960-talet är slut — vilket det är om
tre veckor — finner vi att bara ungefär
10 000 människor bor där mot de
utlovade 150 000.

Det här är viktigt, herr Norling. Om
man först trissar upp förväntningar med
utspel i valrörelser och sedan inte håller
löftena i den praktiska politiken
kommer politikens anseende att sjunka.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kommunikationsministern
har rört in så många detaljer och
ovidkommande synpunkter i denna debatt,
att det till slut blivit svårt att veta
vad den egentligen handlar om. Får
jag göra en kort repetition!

Jag utgick från herr Palmes uttalan -

180 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

de för två år sedan, där lian sade att
kommunerna själva skall få göra prioriteringen.
Jag påvisade att vägverket
gjort en helt annan prioritering än den
kommunerna ville ha. Men jag talade
också om att kommunerna inom KSL
hade kommit överens om att föreslå
vägverket att ändra på verkets fördelning.

Nu säger kommunikationsministern
beträffande herr Palmes uttalande, att
detta kan han instämma i helt och hållet;
det är precis så som regeringen
vill ha det. Men han är inte beredd att
dra några som helst praktiska slutsatser
av detta instämmande. Kommunikationsministern
vägrar nämligen att
lägga någon som helst synpunkt på vägverkets
helt annorlunda prioritering,
och han förnekar att det skulle finnas
ett beslut i KSL:s styrelse om att man
vill ha en annan fördelning än den
som vägverket har föreslagit. Beslutet,
herr Norling, finns i detta papper, och
saknar man tillgång till det på kommunikationsdepartementet,
skall jag gärna
låna ut detta exemplar. Det är daterat
den 3 oktober 1969.

Herr Norling sade att han ger upp i
försöken att få veta hur vi bedömer
hans historieskrivning när det gäller
Hörjelöverenskommelsen. Han ställer
vidare frågor om vem som undertecknat
ett visst papper och en hel massa
andra saker. Detta är trots allt mindre
väsentliga frågor, och i sakfrågan finns
det heller inga skiljaktigheter på den
punkten. Detta är bara ovidkommande
krumelurer i den här debatten.

Den väsentliga fråga som ställts i
denna debatt — det är möjligt att även
jag tvingas att ge upp men jag skall göra
ett försök till ■—• är denna: Är kommunikationsministern
beredd att med
utgångspunkt i vad Palme sade för två
år sedan om kommunernas rätt att själva
göra avvägningen mellan tunnelbanebyggen
och vägbyggen göra ett ut -

talande till förmån för den prioritering
för den kollektiva trafiken via tunnelbanor
som KSL, d. v. s. kommunerna i detta
område, velat ha?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det skall jag göra, om
herr Ullsten omedelbart vill tala om
för mig vad parterna tillsammans vill
inom fördelningsplanen. Där har vi
kärnfrågan, herr Ullsten! Gå nu upp
och tala om vad vägverket vill och vad
KSL och Stockholms stad vill tillsammans
— märk väl tillsammans — inom
fördelningsplanens belopp. Jag lämnar
gärna ordet direkt till herr Ullsten.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tar det gärna för att
upprepa en uppgift som jag lämnat
minst fyra gånger i denna debatt. Jag
har nämligen påvisat att i förhållande
till den femårsplan, som ryms inom
den fördelningsplan som vägverket lagt
fram, har man i KSL velat föra över
ungefär 115 miljoner kronor till tunnelbanebyggen
och inom den s. k. flerårsplanen,
om jag minns siffran rätt,
cirka 100 miljoner kronor. Det handlar
alltså om en skillnad i bedömningen
mellan vägverket och kommunerna i
detta område på 200 miljoner kronor;
kommunerna vill bygga tunnelbanor för
200 miljoner kronor mer än vad vägverket
vill göra. Det är svaret på herr
Norlings fråga. Jag börjar förstå nu att
herr Norling haft svårt att hänga med
i debatten, om denna centrala punkt i
debatten varit honom främmande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Vi måste nog ha ett
replikskifte till, herr Ullsten. Dessa siffror
är riktiga. Men då kommer min
nästa fråga: Accepterar Stockholms stad

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 181

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

och de övriga kranskommunerna detta? -

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Statsrådet Norling har
flera gånger under debatten påstått att
det inte förekommer enighet på den
kommunala sidan. Vi har påvisat att det
inte förhåller sig så som han säger.
Statsrådet Norling tror att han kan ersätta
argument med allehanda påståenden
om okunnighet och ovederhäftighet
och med att säga att vi talar som väderkvarnar
o. s. v.

Herr statsråd! Det fanns ingenting i
min interpellation eller mitt inledningsanförande
som behövde leda Er in på
en så betänklig bana i denna debatt.
Att bara tro att Ni kan hålla på och
upprepa påståenden utan tillstymmelse
till bestyrkande! Detta är ju ändå överraskande.

Statsrådet sade för en stund sedan
till herr Ullsten att Ni delade statsrådet
Palmes uppfattning. Se, det var ju
ett i och för sig viktigt besked. Nu skall
jag be att få läsa upp vad herr Palme
sade i kammaren: »Det var ju en av
överenskommelsens stora fördelar att
den gav de lokala myndigheterna frihet
att prioritera olika typer av objekt och
att den inte stipulerade att man fick
statsbidrag till vägar men inte till tunnelbana.
» Detta sade herr Palme. Han
sade inte att detta gällde endast om man
kunde få vägverket att för sin del acceptera
det.

Men nu har statsrådet Norling funnit
att han tydligen gick för långt när han
för en stund sedan helt instämde i herr
Palmes uttalande, så nu tar han tillbaka
det och säger till herr Ullsten att
det är KSL och vägverket som tillsammans
skall enas om prioriteringen.
Jag trodde att vägverket var en under
Kungl. Maj:t ställd myndighet och att
herr Norling därför efter sitt instäm -

mande i den princip som herr Palme
uttryckte inte skulle ha någon annan
utväg än att medge att de kommunala
myndigheterna har denna rätt till prioritering.

Vi har, herr talman, gång efter annan
verkligen försökt få ett besked av
statsrådet Norling på denna väsentliga
punkt; den är viktig ur demokratisk
synvinkel och den är viktig med avseende
på lösningen av de stora praktiska
problem som föreligger. Men kommunikationsministern
svänger sig fortfarande
så att vi inte vet var vi har
honom och regeringen. Om det är någon
som skulle ha anledning att »ge
upp» i denna debatt så är det vi som
gång efter annan försöker få ett besked
av statsrådet Norling, inte herr Norling
som efter alla dessa frågor inte kan lämna
ett ordentligt besked.

Statsrådet Norling ville med hänvisning
till den tekniska planeringen motivera
sin ståndpunkt, att det inte var
så viktigt med de ekonomiska resurserna.
Jag har inhämtat att den tekniska
planeringen, som närmast handläggs av
KSL, vad de närmaste åren beträffar ligger
före vad man tidigare räknat med!
Det är alltså inte så att här föreligger
någon eftersläpning som statsrådet kunde
räkna med. Men observera att detta
gäller bara de två närmaste åren; det är
klart att det fortsatta planeringsarbetet
inte kan bedrivas som hittills om förutsättningarna
ändras.

Men, herr talman, det mest överraskande
som kommunikationsministern
presterat i dag, när han tydligen trott
att han kunde ersätta argument med
hårda ord, är att han två gånger har
gjort gällande att mitt uttalande, att statens
järnvägar var på något sätt med
i Hörjelöverenskommelsen, skulle vara
oerhört blamant. Det skulle vara ett bevis
på en skriande okunnighet. Herr
statsråd, Hörjelöverenskommelsen slu -

tar med passusen att överenskommel7*
— Andra kammarens protokoll 1969. Nr 42

182 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

sen av SJ »godkännes i de delar som berör
statens järnvägar».

Det är precis det som jag hela tiden
har utgått från. Om överenskommelsen
på detta sätt godkänns i väsentliga delar,
kan man verkligen inte säga som
statsrådet gör, att det är höjden av okunnighet
att påstå att SJ här har befunnit
sig i partsställning, eller hur statsrådet
kallade det. Om generaldirektören har
skrivit under överenskommelsen för statens
järnvägars räkning på de punkter
där den berör statens järnvägar och deras
förpliktelser, måste det sägas att detta
är något som SJ är med om.

Vi kan alla råka ut för små minnesfel,
och jag skulle inte ha gjort någon affär
av att statsrådet Norling hade förbisett
detta, om inte statsrådet här —- t. o. m.
två gånger — hade framhållit som alldeles
särskilt blamant att jag utgick från
det som står i detta dokument som jag
här har i handen. Jag har nu uppfriskat
statsrådets minne.

Eftersom statsrådet har varit så generös
med råd till andra om hur de skall
uppträda i en debatt, tillåter jag mig
bara den reflexionen, att det kanske
finns anledning för statsrådet att rikta
vissa spörsmål till sig själv i det avseendet.

Jag skall be att få läsa upp ett par
meningar ur Hörjelöverenskommelsen.
Där står: »Härutöver tillskapas ett tredje
tunnelbanesystem. Av detta bör i en
första etapp byggas en bana från Stockholms
city genom Kungsholmen, Solna
och Sundbyberg till nya bebyggelseområden
på Järvafältet inom Stockholm. I
senare skede förutsättes att tunnelbanesystem
3 utbygges från Stockholms city
till sydöstra Södermalm och därifrån
med en bana till Nacka och en till station
Isstadion, där nuvarande bangrenen
till Hagsätra anslutes till nämnda
system. Såsom riktpunkt för planering
och byggande skali gälla att banorna till
Järvafältet, Täby och Botkyrka skall

vara helt färdigställda före 1975 samt
att banorna till Nacka och station Isstadion
skall vara helt färdigställda under
senare hälften av 1970-talet.»

Denna överenskommelse, som tillkom
genom statlig förmedling, hälsades av
regeringen som ett stort steg framåt. Av
uppenbara skäl, som herr Norling själv
understrukit, kunde den inte innehålla
några löften om anslag från staten under
kommande år, men den skapade en rimlig
förväntan alt kommunerna kunde
planera utifrån dessa förutsättningar.
De planer som kommunerna enligt vägverket
nu måste räkna med har kommit
att starkt avvika från vad man utgick
från år 1964. Om vi jämför den
planering som vägverket nu vill tillstyrka
och den som Hörjelöverenskommelsen
antydde finner vi en mycket stor
skillnad — jag skall inte försöka precisera
den, men det rör sig om högst
betydande kostnadsdifferenser.

Det är också överraskande att statsrådet
säger, att ingenting brister i fråga
om planeringsmöjligheterna framåt. Om
man inte kan ha någon utgångspunkt
alls för en bedömning av regeringens
attityd till finansieringen —- utom vad
vägverket nu tills vidare antyder — är
verkligen planeringsmöjligheterna inskränkta
och pinneringen försvårad.
Statsrådet menar väl inte att vi utan
vidare kan förutsätta att regeringen aldrig
kommer att göra någon ändring i
vägverkets planering — då skulle inte
statsrådet uppmana vederbörande kommuner
att överklaga — utan meningen
måste vara att man får avvakta besked
om regeringens inställning. I den mån
vi nu känner denna inställning betyder
den en ändring av förutsättningarna för
planeringen, med därav följande svårigheter
och extra kostnader.

Herr talman! Får jag försöka sammanfatta
debatten!

Statsrådet Norling gick ut mycket
hårt och påstod att jag hade lämnat fel -

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 183

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsoxnrådet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

aktiga uppgifter om bostadsbyggandet.
Det påståendet har statsrådet emellertid
inte på något sätt kunnat dokumentera,
utan han har åberopat andra siffror än
jag gjort. För att visa vad som sker kan
den ene anföra siffror för igångsättningen
under 1969 och den andre siffror som
anger antalet färdigställda lägenheter.
Men det är litet märkligt om statsrådet
gör gällande att den, som nämner andra
siffror än han själv, lämnar uppåt väggarna
felaktiga uppgifter. Det torde också
efter den här debatten vara fastslaget
att statsrådet har misstagit sig på denna
punkt.

Vidare har det konstaterats att statens
järnvägar har godkänt väsentliga delar
av Hörjelöverenskommelsen i den mån
den berör SJ. Även på den punkten har
alltså statsrådet misstagit sig i sina tidigare
anföranden — det torde framgå av
protokollet.

Statsrådet har gång efter annan påstått
att de kommunala instanserna här
i Stockholmsregionen inte är eniga. Det
har dokumenterats av herr Ullsten genom
hänvisning till KSL:s skrivelser
och olika beslut, att statsrådet har misstagit
sig också på denna punkt.

Det föreföll som om statsrådet Norling
vid en tidpunkt var beredd att helt
instämma med herr Palme beträffande
den principiella frågan om rätten för
vederbörande instanser inom regionen
att själva avgöra prioriteringen, men efter
närmare övervägande har statsrådet
sökt skydd bakom det förhållandet att
en honom underställd statlig myndighet
inte tycker att det bör vara så som de
kommunala instanserna anser att det
bör vara. Statsrådet förbehåller sig därför
möjligheten att inte ge de kommunala
instanserna den självbestämmanderätt
som herr Palme ville ge dem.

Detta, herr talman, är en sammanfattning
av några viktiga punkter i dagens
debatt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Tydligen räckte inte
herr Ahlmarks tidigare rökridå för att
täcka herr Ohlins hela reträtt.

Jag vill framhålla fyra saker.

Nu när vi närmar oss slutet av denna
debatt bör vi väl inte i onödan haka upp
oss på vad herr Ohlin trodde om undertecknarna
av Hörjelöverenskommelsen,
men herr Ohlin sade faktiskt —• det står
också i protokollet, om inte herr Ohlin
ändrar det innan det definitiva protokollet
skrivs ut — att undertecknarna
var SJ och KSL. Det tog jag fasta på,
och jag trodde att herr Ohlin menade
det. Det är sant att SJ har skrivit på
överenskommelsen i de delar som den
berör SJ, men SJ var inte med bland
huvudundertecknarna. Jag tycker emellertid
som herr Ohlin att detta må vara
petitesser i ett större allvarligt sammanhang.

Vidare gör herr Ohlin utdrag ur Hörjelöverenskommelsen.
Det står där precis
så, som herr Ohlin citerar, men herr
Ohlin glömde att tillägga att detta är
vad Stockholms stad och landstinget har
skrivit under och att det i slutet av överenskommelsen
talas om riktpunkten för
hur Stockholms stad och landstinget
tänkt sig den framtida handläggningen
av trafikfrågan.

Jag tycker att detta i klarhetens namn
bör sägas ut, eftersom annars någon,
som inte är inne i alla dessa tankegångar,
skulle kunna uppfatta det hela som
om det av herr Ohlin citerade skulle ha
varit den uppfattning som staten skrivit
under. Detta är som sagt inte fallet.

Det är också skillnad, herr Ohlin,
mellan de belopp som man tänkte sig
för fyra, fem år sedan och de som nu är
aktuella. Jag tycker att vi tillsammans
kan konstatera här, att det skett en radikal
förändring på denna korta tid. I mitt
interpellationssvar framhöll jag att planering
på lång sikt inte är någon lätt

184 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

uppgift. Detta kan belysas med att man
på regionalt håll 1965 beräknade kostnaderna
för Järvabanans utbyggnad till
omkring 430 miljoner kronor, medan
man 1969, alltså fyra år senare, beräknar
samma kostnader till omkring 650
miljoner kronor. Det har således på fyra
år skett en väsentlig ändring av beloppen
vad beträffar underbyggnaden av
denna tunnelbanedel.

Men, till slut ärade meddebattörer, det
som jag tycker är viktigast och som borde
få avsluta denna långa debatt och
som skulle rensa mycket av luften gäller
det resonemang som ni alla har fört
i två timmars tid om prioriteringen.
Herr Ohlin, herr Ahlmark och herr Ullsten
har talat om prioriteringen i det
aktuella ögonblicket. Vem av herrarna
vill gå upp och svara på följande fråga?

KSL vill ha 115 miljoner kronor ytterligare
varav 95 miljoner från Stockholms
stad och 20 miljoner från kranskommunerna.
Min fråga till någon av er
lyder: Går Stockholms stad och kranskommunerna
med på att sänka sina anslag
med dessa belopp? Nog kan vi väl
få ett ja eller nej innan denna debatt
slutar, eftersom ni gång på gång framhållit
att man är överens om prioriteringen.
Skall ingen av er kunna gå upp
och svara ja eller nej på frågan, om
Stockholms stad och kranskommunerna
är överens om denna prioritering? Ni
säger ju att man är överens.

Det skall väl vara möjligt att åtminstone
klara av den saken innan vi skiljs
åt. Jag upprepar frågan en sista gång:
Går Stockholms stad och kranskommunerna
med på att sänka sina anslag med
dessa belopp?

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att statsrådet
Norling gott kunde avstå från det enklaste
av alla enkla debattgrepp. Han
sade att jag gått upp för att »täcka» en
annan debattör på den liberala kanten.

Här har Bertil Ohlin i flera inlägg, punkt
efter punkt, visat att det han från början
sade om Hörjelöverenskommelsen
var korrekt. Enligt flera av oss som lyssnat
på debatten har han vunnit en övertygande
debattseger över kommunikationsministern
i den här frågan. Och
det är till nytta för Stockholms väljare.

Nej, jag har sannerligen inte gått upp
för att täcka herr Ohlin. Jag har begärt
ordet för att framhålla att socialdemokratin
under 1960-talet har trissat upp
människornas förhoppningar om en
våldsam ökning av bostadsbyggandet,
framför allt på Järvafältet, och att man
har kommit dessa förhoppningar på
skam. När vi här i riksdagen för den
kanske sista stora bostadsdebatten under
1960-talet, är det väl rimligt att man
söker summera det som har lovats och
det som har gjorts. Därför tycker jag att
det är allvarligt att herr Norling inte
med ett ord berör den stora sak som
inträffade 1962. Då fick Stockholms alla
bostadslösa och trångbodda det beskedet
av socialdemokraternas flygblad att
150 000 människor skulle bo på Järvafältet
när 1960-talet var slut. Nu är det
slut, och där bor ungefär 10 000. Men
ingen som helst kommentar vill kommunikationsministern
göra till det.

Det leder mig till den principiella reflexionen
att det är viktigt för politiker,
oavsett vilket parti de tillhör, att hålla
sina löften och inte ställa ut andra löften
än dem som kan hållas. Ty annars
kommer den seriösa samhällsdebatten
att förstöras. Diskussionen kommer att
bygga mera på »luftiga valbubblor», som
jag tror att herr Norling och herr Ullsten
kallade dem, än på en mera karg
verklighet. Samtidigt rycks planeringen
sönder för de kommunala myndigheterna.
Men framför allt, herr Norling, sänker
man politikens anseende genom att
lova mycket och hålla litet.

Därför vore jag glad om jag kunde få
ett besked av herr Norling i den fråga

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 185

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

traf ikinvesteringar

som jag sett som min huvuduppgift i
den här debatten att belysa. Kommer
socialdemokraterna på 1970-talet att bedriva
en mera anständig bostadspropaganda
i valrörelser än den man fört under
det årtionde som snart är slut?

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Norling frågar om
Stockholms stad och kranskommunerna
är överens om den annorlunda prioritering
med avseende på tunnelbanor och
gator som jag har talat för här. Svaret
är ja. Man är överens genom förhandlingar
som har förts i KSL.

Om herr Norling inte tror mig, så
vill jag hänvisa till KSL:s styrelsebeslut
den 3 oktober 1969, § 258, första attsatsen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Får jag be herr Ullsten
tala om vilket belopp man är överens
om.

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Såsom flera talare tidigare
har anfört har frågan om tunnelbanans
utbyggnad mycket stor inverkan
på bostadsbyggandet i Storstockholm.
Jag skall därför söka något klargöra
de konsekvenser för bostadsbyggandet
som kan bli följden av den politik
man nu kan ana.

Bostadsbyggandet har under de senaste
åren genomgått stora förändringar.
Ett par utmärkande drag i detta
sammanhang är dels de allt ivrigare,
mera omfattande och grundligare försöken
att pressa bostadskostnaderna till
en rimlig nivå, dels en allvarlig, starkt
målinriktad strävan att erbjuda bostadskonsumenterna
en god och allsidig service
i alla sammanhang. Innan jag utvecklar
dessa två begrepp, bostadskostnad
och service, vilka alltmer har kom -

mit att skjutas fram i debatten, vill jag
slå fast några grundläggande fakta.

Herr Ahlmark har tidigare — jag skall
inte upprepa det — angivit en hel del
siffror för den stora bostadsbristen här
i Stockholm. Det är självklart att alla
invånare i vårt land — även de som bor
i denna region — har rätt till en bostad
och därtill en bostad till rimligt pris.
1965 gjordes en bostadsutredning om
utrymmesstandarden i Stockholm, som
visade att utrymmesstandarden i Stockholm
var avsevärt lägre än för riket
som helhet. Utbyggnaden i regionen
är inriktad på att skapa drägliga bostadsförhållanden
för dem som redan
bor här och inte i huvudsak på att ta
hand om nyinflyttade. Jag vill framhålla
att kötiden i Stockholm för närvarande
är i genomsnitt sex år. Efter
detta skall jag övergå till att något diskutera
bostadskostnaderna och servicen.
De stigande bostadskostnaderna har angripits
från många håll, och olika recept
har presenterats för att lösa problemen.
I dag är väl alla ense om att
det inte finns någon åtgärd som ensam
löser problemet med de alltför höga boendekostnaderna,
utan vi måste söka oss
fram på många vägar. Ett flertal större
eller mindre åtgärder kan tillsammans
påverka bostadskostnaderna i gynnsam
riktning. Ett av de viktigaste delproblemen
därvidlag är frågan om kommunernas
långsiktiga planering. Från regeringen
har gång på gång betonats vikten
av att kommunerna lägger sig vinn
om en sådan planering, och många kommuner
i Storstockholm har också nu en
mycket hög beredskap. Låt mig belysa
detta med ett par exempel.

Flera kommuner i Storstockholm har
skaffat sig stora markreserver för att
kunna hålla ett kontinuerligt byggande
i gång. Men mark kostar pengar, och
för varje dag som byggandet uppskjutes
får skattebetalarna en extra pålaga. För
att kunna bygga bostäder behövs också

186 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

en rad gemensamhetsanordningar, t. ex.
vatten- och avloppsanläggningar. I regel
är dessa dimensionerade för en viss
planerad utbyggnad, och om den inte
fullföljes måste andra bära kostnaderna.
Då får vi ett ofullständigt utnyttjande
av redan existerande resurser.

Ett antal kommuner har också byggt
ut den kommunala planerings- och förvaltningsapparaten
för en viss expansion.
Hur skall man göra där, om den
förväntade och planerade expansionen
stoppas? Staten uppmanar kommunerna
i regionen att hålla hög beredskap och
att försöka få fram en jämnt och hyggligt
fungerande bostadsapparat. Regionen
tar också solidariskt på sig ansvaret
för de bostadslösa och rättar sig
efter tongångarna från högre ort. Men
vad händer? Jo, statliga myndigheter
hotar att sätta käppar i hjulet, och regionen
står där med sin planering. Den
får dras med besvärande kostnader till
ingen nytta, kostnader som till sist
drabbar bostadskonsumenterna. Det är
likadant med den service som vi erbjuder
de människor vilka skall få de nya
bostäderna. I de nya bostadsområdena i
regionen är bostäder och serviceanordningar
även planerade och grupperade
kring de tunnelbanestationer som skall
byggas. Människorna skall kunna nå
barnstugor, skolor, kulturella anläggningar
o. s. v. enligt ett genomtänkt trafiksystem,
som förutsätter kollektiva
kommunikationer via en mycket noga
inplanerad tunnelbana. Hur skall vi klara
människornas behov av service medan
de väntar på att tunnelbanan byggs
ut? Vi kan väl inte dra in busslinjer i
centrumanläggningar byggda för transport
med tunnelbana? Resultatet blir
helt enkelt att servicen inte fungerar.

Vi kan med andra ord inte erbjuda
människorna en fullgod bostad ■— och i
detta uttryck lägger vi inte bara in att
det skall finnas ett visst antal kvadratmeter
inom fyra väggar utan också myc -

ket annat, däribland goda kommunikationer
inom regionen.

Hur går det då om vi inte kan bygga
ut de kollektiva kommunikationerna
inom regionen i önskad och planerad
omfattning? Det ena alternativet är att
vi får bostadsområden som i stort sett
inte har någon service för sina invånare,
det andra är att vi över huvud taget
inte alls kan bygga några nya bostadsområden,
vilket skulle medföra utomordentligt
stora vådor. Det får inte vara så
att enskilda människor i bostadskön
kommer i kläm därför att staten eller ett
parti inte uppfyller de löften som är
givna.

Planeringen för service och kommunikationer
i de nya bostadsområdena är
utomordentligt noga genomförd. En
grundläggande tanke är att all verksamhet
skall vara så programmerad att
bästa möjliga ekonomiska resultat skall
uppnås. Men en så noga genomförd samordning
i både tid och rum medför att
om man rubbar någon enstaka detalj i
planerna får detta omedelbara konsekvenser.
Om så stora ingrepp sker att en
tunnelbana senareläggs uppstår mycket
stora svårigheter — ja, de kanske blir
så stora att planerna i stort sett måste
göras om. Detta återigen medför ekonomiska
återverkningar, som till sist drabbar
dem som skall bo i området.

Vi har tidigare upplevt år, då bostadsproduktionen
i Storstockholm har varit
ojämn och ryckig, därför att regeringen
inte klarat kapitalmarknaden. Konsekvensen
därav blev mycket besvärande.
Riskerar vi nu att råka in i samma situation?
Hur skall vi göra med den mark
som redan anvisats till olika bostadsproducenter?
Skall planeringen upphöra
eller skall bostadsföretagen fortsätta
planeringen med risk att icke få
bygga?

Herr talman! Om vi återigen skulle få
en situation i Storstockholm då statliga
myndigheter börjar rubba den befint -

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 187

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

liga planeringen för bostadsbyggandet
blir resultatet för det första högre boendekostnader
och för det andra sämre
service. Och det är väl någonting som
alla vill söka förhindra. Enda möjligheten
därtill är att statsrådet ser till att
den prioritering för den kollektiva trafiken
som gjorts av regionens egna förtroendemän
genom KSL fullföljs.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det har i denna debatt
enligt mitt förmenande kanske blivit
litet för mycket diskussion kring frågor
huruvida det ena eller det andra
namnet har funnits eller inte funnits på
överenskommelser eller papper. Enligt
mitt sätt att se är det avgörande, om
man har ett ansvar eller delansvar för
de papper som diskuteras. Att chefen
för kommunikationsdepartementet säger
att han inte har varit medveten om
att SJ:s namn har funnits på ett av
dessa papper håller jag honom räkning
för, med hänsyn till den korta tid han
har bakom sig i departementet.

Däremot tycker jag att det är minst
sagt anmärkningsvärt att denna debatt
kan fortsätta att föras på en så formell
grund. När jag lyssnade till debatten
hade jag nästan lust att använda uttryck
som idiotformalism. Jag skall inte
göra det. Men vi kan väl vara överens
om att den typ av godkännande som SJ
har givit i fråga om denna överenskommelse
är i princip av samma slag
som en i vanlig ordning träffad överenskommelse.
Det är bara det att SJ
inte haft anledning eller möjlighet att
vara med som vanlig part eftersom
man inte var berörd av alla delar i överenskommelsen.
I sak finns som sagt
ingen skillnad.

Låt mig sedan utöver vad som har
sagts här tidigare gå in något på Hörjelöverenskommelsen.
De som deltog i den

eller som i en eller annan form var berörda
av den som stads- eller länspolitiker
kan vittna om vilken aktiv roll
generaldirektör Hörjel spelade för att
få fram överenskommelsen. Hans ande
svävar över varje ord i den. Enligt min
mening gjorde han ett mycket effektivt
arbete för att få med ibland rätt sturiga
kommunalpolitiker som hade haft svårt
att ena sig om en god lösning. Han har
också i många sammanhang prisats för
denna insats, och det finns anledning
att göra det även i dag enligt mitt sätt
att se. Men man får då också på olika
håll ta konsekvenserna av överenskommelsen.

Varför tillkom nu den här överenskommelsen?
Ja, bland annat för att
uppnå effektivast möjliga användning av
anslagen. Att överenskommelsen träffades
låg alltså direkt i statsmakternas
intresse. Men det var dessutom — det
vill jag gärna vitsorda — ett intresse
att få till stånd en lösning av de verkligt
knöliga trafikfrågorna i Storstockholmsområdet.
Personligen tycker jag att det
är beklagligt att man inte skall kunna
låta kommunalmännen sköta dessa
frågor på egen hand, utan att man får
lov att göra den typ av inskränkningar
i deras självbestämmanderätt som det
här gäller. Det träffades ju en överenskommelse,
fastän det måste utövas ett
stort tryck på kommunalmännen att få
den till stånd. Men vad gör man när
trafiksituationen i det här området var
sådan den var och är sådan den är?

Nu är det nödvändigt att ta konsekvenserna
av överenskommelsen. Man
kan inte först träffa en överenskommelse
och sedan tillåta var och en av dem,
som har enats om ett gemensamt organ
inom vilket trafikfrågorna i fortsättningen
skall lösas, att eventuellt hysa
avvikande uppfattningar som kan spoliera
vad dessa organ kommer fram till.

Herr Norling frågade tidigare, om det
råder enighet mellan de olika delkom -

188 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

munerna. Även om den saken inte är
något primärt enligt mitt sätt att se, kan
jag lämna statsrådet den upplysningen
att Stockholms stads gatunämnd under
den gångna veckan har beslutat ena sig
med KSL i dess uppfattning. Såvitt jag
vet har därmed ett av de stora frågetecknen
blivit utraderat.

Det viktiga måste ändock vara att
man ger det samordnande organet möjlighet
att verkligen funktionera, såsom
avsikten var när uppgörelsen en gång
träffades. Herr Strömberg har nyss belyst
verkningarna i fråga om bostadsbyggandet
för de människor som bor i
regionen. Jag vill bara anföra ett exempel
— det finns många att välja på —
och det är Täby. Där äger kommunen
all exploaterbar mark, och man har
satsat 70 miljoner som man för närvarande
inte vet vad man skall göra med.
Marken är färdig för bebyggelse, men
man vågar inte förverkliga de planer
som var helt klara, eftersom man i nuläget
inte vet hur det kommer att bli
med tunnelbanan. Det är ju klokt av
kommunalmännen att vilja se till att
det verkligen skapas möjligheter för de
människor som skulle bo i den nya bebyggelsen
att komma till och från sina
bostäder, och man är medveten om att
man inte klarar detta utan tunnelbana.

Statsrådet Norling säger att det i alla
fall har skett och sker saker på bostadsbyggnadsområdet.
Ja, visst är så förhållandet
— det vill jag vitsorda. Men
det ursäktar inte på något sätt att man,
som jag beskrivit, i en kommun måste
ha åtskilliga miljoner liggande helt
oräntabla; det finns inga möjligheter
att få pengarna förräntade, utan de bara
ligger där. Vad detta kommer att innebära
när det gäller kommunalskatten
och därmed för låginkomsttagarna antar
jag — efter den intensiva debatt som
har förts i dessa frågor — att statsrådet
Norling är helt på det klara med.
Det betyder också förseningar och då -

ligt utnyttjande av de kommunala pengarna
om man handlar på detta sätt.

Det ställdes här en fråga, och den
har besvarats, men jag tillåter mig ändå
säga några ord på den punkten. Statsrådet
Norling undrade i vilket avseende
vägverket har handlat felaktigt. Jag vill
fråga kommunikationsministern, hur
det är möjligt att leva upp till her Palmes
utfästelse — som ju också herr Norling
i dag har ställt sig bakom — att
låta kommunerna själva få bestämma,
om det statliga verk som är ansvarigt på
området sedan tar en helt annan ståndpunkt
och statsrådet bara därefter med
ett frågande ansikte undrar: Har det
verket handlat felaktigt?

Vilka blir konsekvenserna om det
slutliga ställningstagandet från vägverkets
sida skulle bli just detta som
man hittills har kunnat utläsa? Låt mig
ge ett par exempel. Järvabanan till Kista
blir klar 1977 i stället för 1975—1976
som är planerat. Järvabanan till Rissneområdet
blir klart 1979 i stället för som
planerat 1975—1976. Nackabanan försenas
cirka fyra år, och Täbybanan
blir färdig 1978 i stället för 1976.

Detta kanske inte låter så allvarligt.
Förseningarna kanske inte är tillräckligt
stora för att skrämma upp kommunikationsministern.
Men jag tror att
konsekvenserna är betydligt större än
skillnaderna i årtal utvisar. Jag säger
det därför att jag vet att planeringen på
olika områden ligger långt framme.

Vi ställs här återigen inför frågan:
Hur gör man? Stoppar man planeringen,
eller fortsätter man att planera som
om det hela skulle gå litet bättre än
vad utsikterna från vägverkets synpunkt
just nu ger anledning att förmoda?

Låt mig ta Järvafältet som exempel.
Där skall år 1975 finnas bostäder för
30 000 å 35 000 människor. För att klara
trafikförsörjningen måste man — om
det inte finns någon tunnelbana — sätta
in åtminstone en buss i minuten

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 189

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

under rusningstid. Det är emellertid inte
30 000 å 35 000 människor som slutligen
skall bo på Järvafältet, utan fram
till 1980 flyttar ytterligare minst 60 000
människor dit. Vilken busstäthet som är
nödvändig med det invånarantalet har
jag inte räknat ut, och jag vet inte att
någon annan har gjort det. Det är dock
lätt att göra sig en föreställning om
det stora transportbehovet.

Det kan sägas att man har möjlighet
att ta den privata bilen. Privatbilismens
utveckling kommer väl att fortsätta ytterligare
i det här landet, men jag tror
att det mer och mer börjar växa fram
en ganska bestämd opinion om att i
ett område som Storstockholm måste
de kollektiva trafikmedlen ordnas på
ett tillfredsställande sätt, så att det inte
blir nödvändigt att dra in privatbilarna
i city ens i den utsträckning som
sker i dag. Hur trångt skulle det då inte
bli, om expansionen fortsätter ytterligare
med ännu fler privatbilar? Jag vill
i detta sammanhang skjuta in vad en
av de tidigare talarna framhållit, nämligen
att vi inte har något intresse av
att få denna expansion; däremot är vi
intresserade av att hjälpa människor,
både dem som redan bor här i området
och dem som kommer in och behöver
få en bostad.

Det talas så mycket om planering,
och det parti som statsrådet företräder
borde väl vara lyhört för just det kravet.
Enligt min mening är Stockholmsregionen
mera än de flesta ett område
där man kan se vad god planering ger
och vad dålig planering får för konsekvenser.

Herr talman! Det har sagts en hel
del om herr Strängs uttalande vid den
överläggning som ägde rum om utbyggnaden
av tunnelbanorna, .lag vet inte
att det skulle finnas något officiellt
papper på vad han egentligen yttrade,
men jag har inte uppfattat annat än att
det dock råder en relativt stor enighet

om att hans negativa inställning till
möjligheten att lösa dessa problem på
ett sätt, som de uppvaktande kommunalmännen
önskade, hade sin grund i
att han inte var särskilt tilltalad av
den befolkningskoncentration vars trafikförsörjning
det gällde att tillfredsställande
söka klara. Tänkte inte herr
Erlander på detta när han 1962 gav
det löfte som har åberopats i dagens
debatt? Herr Erlander och herr Sträng
tillhörde då samma regering, och jag förmodar
att man hade diskuterat frågan
ingående innan man skickade ut denna
väldiga ballong i valrörelsen 1962. Om
man verkligen menade någonting med
talet om alla de människor som skulle
få bostäder där ute på Järvafältet måste
det ju bli en stark befolkningskoncentration,
och man måste väl redan då
ha räknat med att trafikförsörjningen
måste ordnas på ett tillfredsställande
sätt.

Att vi nu, när 1960-talet nästan är
till ända, summerar de löften som har
givits under detta årtionde och vad som
då har gjorts för att klara bostadsfrågorna
är väl, herr talman, ganska naturligt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Fru Nettelbrandt börjar
nu om där vi andra började för
tre timmar sedan, och jag får väl plocka
fram argumenten på nytt. Fru Nettelbrandt
kommer att få samma svar på
alla sina frågor som herr Ohlin, herr
Ahlmark och herr Ullsten har fått, och
något mera ljus kommer knappast att
kastas över frågan vad herr Ohlin avsett
med sin interpellation.

I debattens sista skälvande minut
tycks det emellertid visa sig att någon
vet någonting om hur prioriteringen
har utfallit. Departementet vet det inte.
Vägverket har fram till i dag inte kunnat
ta ställning — det vet jag däremot

190 Nr 42

Fredagen den 12 december 19G9

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

— eftersom departementet inte har fått
något klartecken om den enighet i fråga
om prioriteringen mellan staden och
KSL som det nu viskas om här i salen.
Därför har vägverket som sagt inte kunnat
ta ställning än.

Nu upprepar jag siffrorna för sista
gången. KSL vill ha 115 miljoner kronor
mer, 95 miljoner kronor av detta vill
man prioritera över från Stockholms
stad och 20 miljoner kronor från kranskommunerna.
Jag har en känsla av att
någon av debattörerna vet att det finns
en sådan definitiv prioriteringsöverenskommelse.
Det har åtminstone herr Ullsten
sagt utan att jag sedan fick svar
på min följdfråga hur beloppet ser ut.
Det skall väl ändå vara möjligt att få
besked om den definitiva totalsumman
innan vi avslutar denna debatt. Annars
är det bara prat i luften. Gå upp här
och tala om hur prioriteringen och totalsumman
ser ut, så att vi åtminstone
inte behöver ta många timmar i anspråk
för att bara anklaga varandra och kräva
besked av varandra i den frågan!

Det är en viktig fråga att få svar på,
eftersom herr Ullsten har sagt att man
mellan Stockholms stad och KSL är
överens om prioriteringen rörande dessa
extra 115 miljoner kronor. Vem av
debattörerna är beredd att gå upp och
säga hur totalsumman ser ut? Det är
mycket angeläget, eftersom man med
den uppgiften som bakgrund i alla fall
kommer att ha uppnått något i denna
debatt.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Statsrådet Norling sade
att det nog inte heller nu kommer
att kunna klargöras varför herr Ohlin
har interpellerat i denna fråga. Men för
det första är det ju hans självklara rätt
att interpellera och för det andra gällde
det bär en ovanligt väsentlig fråga. Det
finns därför ingen anledning att uppe -

hålla sig vid frågan om anledningen till
interpellationen.

Vidare skulle jag vilja beröra frågan
om prioriteringen som statsrådet Norling
så många gånger har återkommit
till. Detta gör mig litet bekymrad ty
det har givit mig ett intryck av att
statsrådet Norling inte är införstådd
med de beslut som fattats av KSL och
av vägverket. KSL fattade sitt beslut
den 3 oktober. Jag har tidigare i dag
i denna kammare i en helt annan debatt
talat om ett beslut som utbildningsdepartementet
fattade just den 3 oktober.
Jag har i det sammanhanget kritiserat
utbildningsdepartementet för att
det tog 8 veckor att expediera beslutet
till byggnadsstyrelsen; därmed bär man
aktivt medverkat till förseningen av
Frescatiutbyggnaden. Jag hoppas —
men det har jag verkligen inte undersökt
— att expedieringen av KSL:s 3
oktober-beslut inte gått lika långsamt
som utbildningsdepartementets 3 oktober-beslut,
så att kommunikationsministern
ännu inte har kunnat göra sig underrättad
om det. Annars skulle jag
önska att kommunikationsministern tar
fram papperet med KSL:s beslut, ty
kommunikationsministern bär väl ändå
varit intresserad av att skaffa sig kännedom
om detta beslut, inte minst inför
denna debatt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Fru Nettelbrandt tycks
lika litet som herr Ohlin vara på det
klara med formerna för behandlingen
av denna fråga. Det är rent ut sagt
skrämmande att som fru Nettelbrandt
påstå att kommunikationsministern borde
plocka fram beslut i vägverket om
prioriteringen för tunnelbanor o. s. v.
i Stockholm. Jag skulle alltså gå och
plocka fram beslut som hon tror ligger
gömda någonstans sedan veckor tillbaka
— hon gjorde en jämförelse med ut -

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42

191

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

bildningsdepartementet där hon hade
fått fram att det förekommit fem eller
sex veckors väntan i någon fråga.

Jag tycker, ärligt sagt, att när man
skall diskutera formerna för behandlingen
av dessa väsentliga ärenden, bör
man helst i förväg göra sig underrättad
om hur det hela går till. Nu lönar det
sig inte längre att med något slags utnötningstaktik
försöka få det sista ordet
i denna debatt.

Jag skall nu lära fru Nettelbrandt hur
det går till. Enligt det av vägverket
upprättade förslaget till fördelningsplan,
som för närvarande är på remiss
hos länsstyrelserna, städerna och KSL,
har verket räknat med att KSL tilldelas
ytterligare 35 miljoner kronor inom totalramen
för Storstockholmsområdet.
Jag har sagt tidigare i dag men kan upprepa
det, att man kan utgå från att vägverket
är lyhört för förslag angående
omprioriteringar när det gäller bidragen
till denna region. Jag räknar med
det, och det har jag sagt förut. Men
i den mån man inte blir överens på
regional nivå om fördelningen mellan
tunnelbanor och yttrafikleder så ankommer
det på vägverket att göra den nödvändiga
helhetsbedömningen. Skall det
vara så svårt att klara ut dessa formalia.
Är sedan de kommunala intressenterna
oense också om det belsutet, får
de överklaga till Kungl. Maj :t. Det har
jag sagt tidigare i dag, och det tyckte
herr Ohlin var en underlig politik. Han
menar att det väl ändå inte skall behöva
tas in i detta resonemang. Jag tycker
att det är väsentligt att kommunala instanser
har möjlighet att överklaga till
Kungl. Maj :t. Kan man inte komma
överens inbördes på kommunal nivå, så
får man väl ta hjälp av någon som kan
klara ut saken. Vägverket är berett att
fatta beslut om man inte kan enas på
kommunal nivå, och Kungl. Maj :t kan
ta upp ärendet efter ett överklagande.

Det här sjunker ju också ihop som

en ballong, fru Nettelbrandt, att komma
här och påstå att man är överens
och att vägverket skulle ha en så underlig
behandlingsform att där skulle finnas
ett beslut sedan flera veckor tillbaka
som jag inte skulle ha lyckats vaska
fram. På så här låg nivå har inte debatten
stått sedan vi började den, fru
Nettelbrandt; nu har den nått det verkliga
bottenläget. Jag tycker att fru Nettelbrandt,
om hon nu tänkt sig en replik,
i ärlighetens namn skall medge att
hon missförstått detta.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Statsrådet Norling sade:
»Det här sjunker också ihop som en
ballong.» Jag vet inte vilken annan ballong
han tänkte på. Var det statsminister
Erlanders ballong 1962 —- den har
ju också sjunkit ihop under 1960-talet
—- som åsyftades?

Jag är mycket tacksam för allt jag
kan lära mig vid alla tillfällen, men jag
tror nog att jag skulle välja en läromästare
med litet längre erfarenhet än herr
Norling har då det gäller sådana här
frågor. Det hoppas jag statsrådet Norling
ursäktar att jag säger; det är inte
något förklenande. Om jag beträffande
beslutet av den 3 oktober bär sagt att
det var vägverkets och inte KSL:s är
det en direkt felsägning, och den skall
jag be att få rätta till med en gång.

Såvitt jag förstår av den ordning som
numera skall gälla i Storstockholmsområdet,
så är det just inom KSL-organet
som den av statsrådet Norling efterlysta
enigheten uppnåtts. Jag har vissa praktiska
och personliga möjligheter att göra
mig underrättad om hur situationen
har varit i KSL:s styrelse, och jag har
inte hört talas om att det där har varit
delade meningar, utan KSL har fört
fram ett förslag i enighet. I mycket stora
drag går det ut på att man är beredd
att prioritera tunnelbanebvggandet före

192 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

den i och för sig mycket välbehövliga
vägutbyggnaden, därför att man är övertygad
om att man därmed uppnår den
bästa effekten från trafikförsörjningssynpunkt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Fru Nettelbrandt behöver
inte tro på vad jag säger, och jag
erkänner gärna att jag har mycket att
lära, men väg- och vattens instruktion
har funnits längre än jag har varit kommunikationsminister.
Fru Nettelbrandt
behöver inte känna det så att det var
först i och med att jag kom in i bilden
som det skulle vara möjligt att lära sig
hur dessa frågor handläggs — det hade
fru Nettelbrandt kunnat klara tidigare.

Sedan en väsentlig sak till, som har
att göra med det vi nu talar om. Remisstiden
till vägverket har inte gått ut ännu.
Jag kanske inte minns alldeles rätt,
men jag tror att den går ut den 17 december.
Då är det väl litet övermaga att
göra gällande att vägverket skulle ha
fattat något beslut, eller hur, fru Nettelbrandt?
Skall vägverket börja fatta
beslut innan remisstiden har gått ut?

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Bakgrunden till denna
mycket viktiga debatt om bostadssituationen
i Storstockholm är ju bl. a. de
förväntningar om bostäder för 150 000
människor på Järvafältet under 1960-talet, som skapades genom det socialdemokratiska
utspelet 1962. Det sades
redan då av dem, som kanske begrep
något bättre än de som gjorde detta
utspel, att det var väldigt orealistiskt.
Men kritikerna fick till svar att de borgerliga
nog efter valet, när det hela hade
lugnat ner sig, skulle beklaga den
pessimism som de hade givit uttryck
för.

Nu vet vi, herr talman, vad dessa löften
var värda. Nu är inte mycket kvar,

vare sig av 1960-talet eller av löftena.
Jag noterar att statsrådet Norling, trots
att denna debatt har pågått ganska
länge, inte i något av sina många inlägg
har gjort ens en tillstymmelse till
att försvara de löften som gavs 1962.
Han har över huvud taget inte berört
dem med andra ord än då han säger,
att vi väl ändå måste erkänna att det
har byggts en del bostäder i Sverige under
1960-talet. Mer till försvar har han
inte anfört. Det är en talande tystnad.

Nu, herr talman, arbetar kommunerna
i Storstockholm — för övrigt huvudsakligen
under folkpartiets ledning
— på att kratsa kastanjerna ur elden
för socialdemokraterna, så att det ändå
till slut skall bli några bostäder och en
hygglig miljö på Järvafältet. Detta gör
kommunerna inte alltid för att befrämja
sina egna intressen utan just för att
skaffa bostäder åt de många människor
som i andra kommuner i området står
i bostadskö och är trångbodda, och
åt dem som oberoende av vilka politiska
åtgärder som vidtas på andra håll
kommer att flytta till området.

Den målsättning som man så sent
som i somras arbetade med var att Järvafältet
skulle få ungefär 115 000 invånare
under 1970-talet, d. v. s. före 1980,
och 63 000 av dem skulle få bostad i
herr Norlings och min hemkommun
Sollentuna.

I den målsättning för Stockholm som
anges i Länsplanering 67 finns detta
inbakat. Intressant är att regeringen så
sent som i höst i ett cirkulär till de statliga
myndigheterna har anbefallt »samtliga
statsmyndigheter att vid beslut som
rör lokalisering av offentliga investeringar
eller som på annat sätt har betydelse
för den regionala utvecklingen,
beakta det prognosmaterial---

som har utarbetats inom Länsplanering
67 samt vad Kungl. Maj :t och riksdagen
i anslutning därtill uttalat».

Detta måste, av dem som försöker be -

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 193

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

driva planering i en kommun som har
en stor andel av detta bostadsbyggande,
tolkas så, att de statliga myndigheerna
skall beakta den tidsplan som hör
till den dispositionsplan för Järvafältet
som har antagits av Stockholms stad
och Sollentuna och godkänts av Storstockholms
planeringsnämnd. Man måste
fatta det så, att statsmyndigheterna
skall underlätta genomförandet av denna
tidsplan.

Vilket stöd har då kommunerna fått
av staten? Låt mig först inom parentes
nämna att man år 1962 gjorde ett stort
nummer av att militärerna snabbt skulle
bort från Järvafältet — det framställdes
som en stor gåva av regeringen. Militärerna
skulle vara borta 1965. Men
militärerna är fortfarande inte borta.
Herr Norling, som är granne till fältet,
vet att skotten fortfarande knallar där.
Om allt går väl kommer kanske militärerna
att vara borta från Järvafältet vid
mitten av nästa år. De kom alltså inte
därifrån under 1960-talet.

Nu har naturligtvis oro skapats av
att regeringen inte ens vill backa upp
målsättningen att de 115 000 bostäderna
skall byggas under 1970-talet. Intrycket
att de inte ens blir klara till
1980 har skapats bl. a. av vad finansministern
har sagt vid en uppvaktning.

Nu var jag inte närvarande vid uppvaktningen.
Jag noterar att herr Norling
när han skall skildra det som hände
där, eller kommentera andras skildringar,
höjer rösten på det sätt som so-4
cialdemokrater gärna gör när Järvafältet
diskuteras. Men trots det ovett som
jag nu kommer att få, tar jag mig friheten
att citera vad Aftonbladet skriver:
»Regeringen har gjort ett överraskande
utspel mot Stockholmsregionen. Det
bör ske en ''naturlig dämpning’ av storstadsregionen
som finansministern uttryckt
saken. Därför blir det inga ytterligare
statsbidrag och i vissa fall lägre
bidrag än utfäst till trafiken i re -

gionen. — — — Samtidigt kan det nya
bostadsområdet på Järva försenas betydligt.
Och de människor som redan
bor där får vänta på bättre trafilcservice.
»

Det är det intryck som herr Sträng
har skapat hos Aftonbladet, och det
sammanfaller med det intryck han har
skapat hos de företrädare för regionen
som gjorde uppvaktningen. Jag antar
att det inte fördes några stenografiska
protokoll och att inte ens herr Norling
kan lämna någon ordagrann redogörelse
för vad som sades, även om han här
framträder med anspråk att kunna göra
det. Politiken är emellertid ofta en fråga
om vilket intryck man skapar, och
här har finansministern hos oberoende
parter, av vilka åtminstone inte Aftonbladet
kan misstänkas för att vara särskilt
illvilligt, skapat intrycket att regeringen
inte längre backar upp målsättningen
i Länsplanering 67, och det är
oroande.

Vad innebär de nya linjerna för trafiken?
De innebär att tunnelbanan till
Kista och Alboda blir ett par år försenad.
Det medför naturligtvis antingen
en motsvarande försening av bostadsbyggandet,
om man skall fasthålla vid
de målsättningar som här tidigare har
återgivits, eller ett fullständigt hopplöst
trafikkaos under de första åren för
de människor som skall bo där.

Jag har inte tänkt att gå in ytterligare
på trafikdiskussionen. Jag vill bara
konstatera att finansministern och regeringen
har givit intryck av att man
står för denna giv. Eftersom jag representerar
en annan kommun och en annan
valkrets än Stockholms stad skulle
jag emellertid vilja fråga hur det kommer
sig att kommunikationsministern
gör ett så stort nummer av att kommunerna
här i regionen inte skulle vara
ense.

Kommunikationsministern ställer en
mängd frågor om siffror. Om det är så

194 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

att KSL för regionens del skall göra
denna avvägning, får man väl hålla sig
till de siffror som KSL angivit. Om
någon påstår att det föreligger oenighet,
får väl den som påstår det i så
fall tala om vari denna oenighet skulle
bestå.

Sollentuna har, såvitt jag vet, inte någon
invändning mot detta. Att Stockholms
stad inte skulle vara ense med
KSL förefaller ganska fantastiskt, eftersom
halva KSL ju är Stockholms stads.
Skulle då Stockholms stads representanter
i KSL sitta och gå med på någonting
som Stockholms stad inte går med
på? Det är helt otroligt. Vi har ju också
här fått besked om vad gatunämnden
har sagt vid sitt sammanträde. Men jag
vill understryka: Det är den som påstår
att inte KSL är representativt härvidlag,
som i så fall får lov att framlägga
uppgifter till stöd därför. Inte vi
som utgår ifrån KSL:s hållning.

Vad beträffar övriga finansieringsfrågor
— denna interpellation gäller ju
inte bara trafik utan frågan om regeringen
vill medverka till att finansiella
förutsättningar skapas för fullföljande
av bostadsbyggnadsprogrammet —
är det ju också annat än trafik. Det är
klart att just vad beträffar Järvafältet
uppstår mycket stora låneproblem.

Planeringen för Järvafältet utgår från
en kalkyl som på sikt skall gå ihop, så
att de som bor där skall betala exploateringen.
Men det dröjer länge innan
det sker — det blir någon gång vid sekelskiftet.
Till dess kommer det naturligtvis
att fordras stora investeringar.
Investeringar har redan gjorts av de
berörda kommunerna i form av markinköp
som inte var alltför billigt.

Det krävs också andra investeringar
som ofta kommer på ett ganska tidigt
stadium. Därtill kommer sedan att
även driften av samhällsdelarna kommer
att ge ett underskott bl. a. beroende på
att kommunalskatten till inflyttnings -

kommunen inte betalas in förrän flera
år efteråt, medan man däremot måste
ge service redan från första dagen.

Det är helt otänkbart att Sollentunas
35 000 invånare skulle kunna stå för
investeringarna och driftunderskottet
för det ungefär dubbla antal invånare
som skall komma till Järvafältet.

Det väntas bli ett ackumulerat driftunderskott
på 308 miljoner kronor innan
det börjar bära sig. Skulle Sollentuna
svara för det skulle det innebära
en skattehöjning på bortåt 10 kronor,
och skatten är redan, liksom för flera
andra kommuner i Storstockholmsområdet,
högre än genomsnittet. Kunde
man minska eftersläpningen av kommunalskatten
med bara ett år skulle
det ackumulerade driftunderskottet gå
ned till 150 miljoner kronor i stället för
300 miljoner. Men utredningen om kommunalskatterna
har inte lämnat något
livstecken ifrån sig under de två år den
funnits till.

Det allvarliga är att när då kommunen,
som vill fullfölja denna planering
för att lämna sitt bidrag till lösningen
av bostadssituationen, uppvaktar finansministern
och frågar om det går
att låna till dessa kostnader, blir det
även där ett nej. Säga vad man vill om
herr Sträng, men han är i varje fall
konsekvent.

Härav kan jag bara dra den slutsatsen,
att regeringen vill att utbyggnadstakten
skall sänkas då det gäller Järvafältet.
Det är inte nog med att vi nu ligger
tio år efter med tanke på löftena
1962, utan man vill ytterligare sänka
takten. Vilka blir konsekvenserna? Naturligtvis
får vi längre bostadsköer, men
det blir också sämre ekonomi. Många
investeringar av kommunalteknisk natur
måste nämligen göras i början av
utbyggnaden, medan man måste vänta
längre på motsvarande intäkter. Köpeskillingen
för marken skall ju betalas
enligt avtalet, och jag antar att staten

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 195

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

inte är intresserad av uppskov med betalningen
för marken, även om utbyggnaden
skjuts på framtiden. Enbart räntorna
för marken på Järvafältet innebär
i dag för Sollentunas del en skatt
på närmare 1 krona per skattekrona.
Det blir alltså sämre ekonomi.

För det tredje, och det är naturligtvis
inte det minst viktiga, blir det sämre
bostadsförhållanden för dem som skall
bo på Järvafältet under utbyggnadstiden,
eftersom man inte har tillräckligt
underlag för en utbyggnad av den kommunala
servicen. Det gäller inte bara
trafik utan en rad olika saker, som
herr Strömberg har berört.

Det är välkänt, vilket också bekräftats
i dagens diskussion, att regeringen
över huvud taget inte längre vill tala om
de löften som gavs 1962 om att Järvafältet
skall byggas ut till 1970. Nu
vill man tydligen inte ens hålla fast
vid att målet skall vara utbyggnad till
1980.

Det är inte utan att jag förstår den
suck av besvikelse som avslutar Aftonbladets
kommentar till detta. Tidningen
skriver att »den aktuella situationen
onekligen påminner om den vi upplevde
1966. Stor risk finns också för att
den kan få samma politiska effekter.»
Men jag vill inte ta ut några sådana
effekter i förskott. Jag delar Aftonbladets
besvikelse. Den är allmän i Storstockliolmsområdet,
både hos dem som
bor i utflyttningskommuner och hos
dem som bor i de kommuner som försöker
dra sitt strå till stacken, genom
att bygga ut för att avhjälpa bostadsbristen.

Det väsentliga för mig i den här debatten
hittills är att kommunikationsministern
under hela den tid han framträtt
här har undvikit att ge ett klart
och otvetydigt ja på den fråga som står
i interpellationen, vilken han ju haft
tillgång till rätt länge — en månad.
Det står: »Vill regeringen medverka

till att finansiella förutsättningar skapas
för fullföljande av bostadsbyggnadsprogrammet
i Storstockholmsområdet?»
Vill regeringen medverka till det,
så att hotande rubbningar och nedgång
i bostadsbyggandet inom Storstockholmsregionen
undvikes? Här talar man
om trafiken, men frågan gäller om regeringen
över huvud taget vill medverka
till att skapa de finansiella förutsättningarna.
Eller skall vi nu få uppleva
en flykt inte bara från 1962 års
löften utan också från 1967 års länsplanering? Chefen

för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag börjar faktiskt känna
mig som en lärare, det kan inte hjälpas.
Nu har alla passerat revy här.
Nu har t. o. m. herr Romanus varit uppe
och blamerat sig. Jag förstår att herr
Romanus inte har några bekymmer i
vår hemkommun. Herr Romanus, det
kan inte finns bekymmer i den här vägen
där, ty Sollentuna ingår inte i fördelningsplanen.
Hur skall man kunna
ha bekymmer i vår kommun när man
inte berörs?

Erkänn att det är fullständigt meningslöst
att diskutera när man hamnar
på den här nivån.

Ja, jag må ju säga, fastän klockan är
mycket, att detta var inte vad jag hade
väntat mig av debatten, ty nog har
vi väl i ärlighetens namn annat att syssla
med — även om vi nu står i denna
sal — än att gång på gång gå upp
i talarstolen och bara föra fram rent
formella felaktigheter. Om vi sedan har
olika uppfattningar i sakfrågor hör inte
dit, det är en annan sak. Men kände
herr Romanus inte till sin egen hemkommun
så mycket att han visste att,
den inte ingår i fördelningsplanen? Det
är fantastiskt!

Vad vill regeringen i bostadsbyggnadsfrågorna,
frågar herr Romanus.

196 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

Fritt översatt säger han så här: Regeringen
vill att bostadsbyggandet skall
dras ned i Storstockholmsregionen och
vill inte satsa de resurser som behövs.

Jag sade följande i min första långa
replik: »Statsmakterna har genom överenskommelse
med kreditinstituten tryggat
finansieringen av det bostadsbyggande
som enligt de uppgjorda planerna
skall igångsättas i år. Kreditförsörjningen
till Storstockholm har fungerat
friktionsfritt. Statsmakterna avser att
också i fortsättningen genom överenskommelser
med kreditgivarna säkra kredittillförseln
till bostadsbyggnadssektorn
såväl i Storstockholm som i övriga
delar av landet.»

Till detta skall läggas att när det
gäller tunnelbanebyggandet i Stockholm
har vi tidigare i dag varit överens om
att inga pengar hittills har fattats. Fram
till i dag kan vi göra klartecken bakåt
när det gäller medel för tunnelbanebyggandet.
Ingen har bestritt det.

Men ändå kan herr Romanus stå här
och säga att regeringen vill skära ner
bostadsbyggandet — i ett läge där vi
diskuterar trafikfrågorna utifrån frågan
huruvida en prioritering har skett
eller över huvud taget kommer att ske
mellan Stockholms stad och regionen
i vad gäller tunnelbanor kontra gator
och vägar. Då gör herr Romanus i denna
sena timme det påståendet, att regeringen
vill skära ned bostadsbyggandet!
Nej, det är inte så som man nu
i debattens förlängning försöker framställa
det. Det är meningslöst att försöka
lägga ut flera dimridåer.

Dessutom sade herr Romanus — och
det gjorde för övrigt fru Nettelbrandt
också -— att det tycks råda delade meningar
om vad som sades vid den aktuella
uppvaktningen av KSL inför finansministern
och mig. Självfallet kan
jag inte nu ord för ord exakt återge
vad finansministern eller någon annan
sade vid den uppvaktningen. Jag kan

inte göra det ordagrant, eftersom vi
människor inte fungerar på det sättet
att vi minns allt exakt. Men, herr Ahlmark
och herr Ullsten, jag kan väl ändå
litet bättre redogöra för vad som
då sades än de kan göra som inte var
med vid uppvaktningen. Jag vill göra
det lilla konstaterandet med anledning
av herr Romanus’ inlägg nyss, där han
sade att det tycks råda delade meningar
om vad som sagts.

Nu slutar jag för denna gång med att
på nytt ställa den fråga som vid detta
laget börjar förtjäna beteckningen evig:
Vilket totalbelopp är Stockholms stad
och KSL överens om i prioriteringsfrågan?
Tala nu om detta innan vi
skils åt! I så fall kommer vi kanske i
historiens bok att kunna få godkänt
också för denna debatt. Den har då åtminstone
givit besked på denna punkt
efter fem till sex timmars diskussion.
Fru Nettelbrandt och även herr Romanus
försökte slingra sig undan med
vändningar som belopp hit och belopp
dit, totalramar hit och fördelningsramar
dit — det har inte med saken att
göra. Vad ni vill tala om är bostadssituationen
säger ni. Jag vill tala om
både bostäder och tilldelning av pengar.
Ni vill tala om bostadsbyggande,
vilket är viktigt och vilket även jag
vill ta upp, men jag vill också gå in på
vad som hänt och händer i den aktuella
frågan. Jag skall inte upprepa min fråga
ännu en gång, ty den börjar nu
stå också mig upp i halsen.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! För ett tag sedan sade
kommunikationsministern något om
att man kanske inte borde bygga denna
debatt på att försöka missförstå varandra.
Nu säger han att också jag, i likhet
med herr Ohlin, fru Nettelbrandt,
herr Ullsten och herr Ahlmark har
blamerat mig, genom att påstå att Sollentuna
skulle vara med i fördelnings -

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 197

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

planen, men det har jag faktiskt inte
gjort, vilket kommer att framgå av protokollet.
Vad jag sade var att Sollentuna
inte hade något att invända mot
den prioritering som gjorts i KSL, och
Sollentuna ligger faktiskt inom KSL:s
område. Det sitter bl. a. Sollentunabor
i styrelsen för KSL. Att de som sköter
Sollentunas affärer på högre eller lägre
nivå kan ha något att säga om planer
som rör tunnelbanan till Järvafältet
kan väl inte förvåna herr Norling.

Låt oss emellertid försöka hålla fast
vid den målsättning som herr Norling
tidigare angav, nämligen att inte anstränga
oss för att missförstå varandra.
Om nu herr Norling gör ett stort
nummer av att det skulle föreligga
oenighet, tycker jag att det är underligt
att han inte påvisat vari denna oenighet
består. Vi andra har nöjt oss med att
hänvisa till det beslut som KSL fattat,
och det är ju KSL som har hand om
dessa frågor. Men är det en oenighet
får väl herr Norling tala om vari den
består.

Sedan säger herr Norling: Jo, regeringen
vill visst vara med om att man
skall bygga bostäder i Storstockholmsområdet,
kanske inte i takt med 1962
års löfte, som han fortfarande inte alls
kommenterar, men möjligtvis i takt med
målsättningen i Länsplanering 67. Ja,
men när man tar upp de konkreta finansieringsproblem,
som då uppstår,
säger ju herr Sträng nej.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag vill gärna hålla med
statsrådet Norling om att det blir föga
meningsfyllt att debattera om man, när
någon gör sig skyldig till en oavsiktlig
felsägning och sedan korrigerar denna,
fortsätter debatten som om felsägningen
i själva verket inte hade gjorts.
Därigenom kommer vi aldrig till punkt,
och det är väl just vad som i stor utsträckning
har förekommit i denna de -

batt. Jag är fullkomligt övertygad om
att jag har sagt att av vad som hittills
framkommit från vägverkets bedömande
har man anledning att dra de och de
slutsatserna. Men det är möjligt att jag
någon gång litet för slarvigt har talat
om vägverkets beslut. Och jag säger än
en gång att det har i så fall icke varit
avsikten. Då hoppas jag att herr
Norling inte än en gång talar som om
jag avsåg ett slutgiltigt beslut av vägverket.

Statsrådet Norling kopplar dessutom
detta mitt uttalande om vägverkets beslut
till den 3 oktober. Jag är helt övertygad
om att jag flera gånger talade om
KSL-beslutet av den 3 oktober. Jag tror
att det vore värdefullt om herr Norling
läste detta beslut. Det finns tillgängligt,
och jag utgår ifrån att det har lästs ingående.
Där finns på ett flertal sidor
utvecklat de uppfattningar och de siffror
man enat sig kring. Jag förutsätter
att de kommunalmän som är medlemmar
i KSL har skaffat sig de återförsäkringar
som de ansett sig behöva för
att kunna fatta ett sådant beslut. Det
är dessutom ett faktum att konsekvensen
av de ställningstaganden som olika
statliga myndigheter hittills har gjort
— jag inkluderar då självfallet länsstyrelsen
— blir sådana att bostadsbyggnadsprogrammet
måste strypas.

Remisstiden för vägverkets överarbetade
förslag till fördelningsplan har inte
gått ut än, sade statsrådet Norling.
Jag håller med om det; jag har inte
sagt något annat. Men vad vill herr
Norling säga med detta konstaterande?
Skall vi inte föra någon debatt om dessa
frågor, förrän remisstiden har gått
ut? År det avsikten med statsrådets påpekande?
Skall vi vänta med debatten
så länge att det inte finns någon möjlighet
att från det här husets sida utöva
någon påverkan på dem som skall skriva
remissyttrandena? Vad är avsiken?
Jag förstår uppriktigt sagt inte detta.

198 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

Slutligen ber jag att till herr Norling
få överlämna ett urklipp från Dagens
Nyheter av gårdagens datum, där
det framgår att gatuborgarrådet Sundström
(s) i skrivelse till länsstyrelsen
åberopar ett uttalande av statsminister
Olof Palme som stöd för stadens begäran
om ändrad fördelning av tunnelbanepengarna.
Jag förutsätter att innehållet
är korrekt återgivet; det stämmer
med de informationer jag har fått.
En del av de frågor vi talat om finns
här ytterligare utvecklade, och jag hoppas
att herr Norling vill ta del av detta
papper.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! En kort replik till fru
Nettelbrandt! Hon ber mig läsa KSL:s
avvägningar. Ja, de kan för all del vara
intressanta och är det säkert i och för
sig, fru Nettelbrandt. Yad jag är intresserad
av att läsa i första hand är
vad KSL och Stockholms stad skriver
sig samman om. Jag skall gärna läsa
KSL:s avvägningar, men vad jag vill
läsa om är som sagt den sammanvägning
som KSL och Stockholms stad
kommit fram till.

Fru Nettelbrandt säger: Visst skall
vi diskutera. Inte skall vi lämna det
här åt sitt öde.

Nej, vi skall inte lämna något åt sitt
öde i det här fallet, fru Nettelbrandt.
Men vad jag tycker vi skall kunna vara
överens om är att inte anklaga vägverket
för någonting innan verket fattat
beslut.

Är det inte vanligt att man avvaktar
ett besluts fattande innan man går in
i polemik och kritiserar? Skulle någon
av oss vara intresserad av att bli kritiserad
för någonting som vi håller på att
arbeta med? Det är min uppgift att försvara
vägverket och nu gör jag det. Jag
försvarar statens vägverk mot insinu -

anta beskyllningar för felaktig behandling.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag tänker faktiskt avstå
från att återigen göra de nyanseringar
som jag försökte göra i mitt förra
anförande. Men vi kan inte hålla på
med detta hur länge som helst, om inte
herr Norling ändå vill uppfatta vad det
är man säger i dessa frågor.

Jag tänker emellertid ta upp en annan
fråga, om jag nu hörde rätt. Var det så
att herr Norling sade att den omständigheten
att KSL är enigt är i och för
sig inte så intressant, utan vad herr
Norling är intresserad av är hur Stockholms
stad ställer sig. Är det riktigt
uppfattat?

(Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet Norling: Stockholms
stad och kommunerna.)

Men herr Norling har sig väl ändå
bekant att Stockholms stad är mycket
rikt representerad i KSL och att det
är mycket tunga stockholmsstadspersoner
som sitter i KSL:s styrelse? Och
om vi nu skall tala om anklagelser, så
är det väl från statsrådets sida fråga om
en anklagelse mot dessa KSL-politiker
att de inte har haft förståndet att i
Stockholm återförsäkra sig, innan beslut
fattats.

Härtill kommer vad jag har sagt betydligt
tidigare i debatten — jag tvingas
uppralpa det — att gatunämnden i
Stockholms stad denna vecka har beslutat
att ansluta sig till den linje som
KSL tidigare har stannat för. Vad är
det då vi diskuterar —• vad är det herr
Norling frågar efter? Jag måste säga
att det är en fullständig gåta — efter
sådana upplysningar. Jag föreställer
mig att statsrådet Norling har gjort sig
underrättad om gatunämndens beslut,
och den information som lämnades ge -

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 199

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

nom pressurklippet var väl inte heller
helt ointressant i sammanhanget.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag håller med fru Nettelbrandt
om att det är konstigt att i
stort sett samma personer inom två
juridiskt sett från varandra helt skilda
församlingar inte kan komma överens.
Jag tycker det är förvånande.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det enda som kan försvara
statsrådet Norlings utläggningar
på denna punkt är att statsrådet Norling
inte alls var med i politiken vid
den tidpunkt när överenskommelserna
om samordning av dessa frågor i Storstockholmsområdet
en gång träffades.
Det är dessa överenskommelser som ligger
till grund för detta alldeles speciella
organ. Det är klart att det kan uppkomma
kompetenskonflikter av detta
slag, men alternativet är att vara kvar i
det tidigare läget när vi över huvud
taget inte hade någon möjlighet att få
trafikförsörjningsfrågorna inom Storstockholmsområdet
behandlade på ett
vettigt sätt. Var och en av kommunerna
— som var beroende av varandra —
kunde fatta motstridiga beslut, och där
satt man.

Den enda förklaringen till statsrådet
Norlings agerande — och det är mitt
sista ord här i debatten alldeles oavsett
vad herr Norling kommer att säga —
är att herr Norling måste vara fullständigt
omedveten om bakgrunden till
den viktiga händelse som föranledde inrättandet
av detta speciella samordnande
organ.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Eftersom fru Nettelbrandt
sagt att hon inte tänker åter -

komma i debatten så skall jag inte gå
in i någon polemik. Jag vill dock framhålla,
som jag förut nämnde, att fördelningsplanen
utgöres av en uppställning
av ett antal städer. Stockholm är
med som en av städerna, och allra
längst ned står KSL. Så enkelt är det;
städerna är alltså uppräknade och sedan
kommer KSL med helt egen ekonomi
som en egen juridisk person. Här
behöver man ingen historieskrivning
bakåt, utan i fördelningsplanen ser det
ut på det här sättet, fru Nettelbrandt.
Detta var bakgrunden till mitt förra
inlägg i denna fråga.

Eftersom detta inlägg kommer att bli
min sista replik i detta ärende vill jag
ännu en gång ställa frågan: Vilket totalbelopp
har staden och KSL kommit
överens om i prioriteringen? Nu har ni
antytt det så många gånger i eftermiddag,
att jag tycker att vanlig anständighet
fordrar att ni nämner beloppet. Det
är pinsamt för er alla om ni avslutar
debatten utan ett sådant besked.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det löser väl inga problem
att vi här växelvis uttrycker vår
förvåning över varandras framträdande
i debatten. Jag finner det emellertid
ganska förbluffande att höra en regeringsledamot
säga att vi inte skall kritisera
vägverket och dess planer, förrän
vägverket har fattat ett definitivt beslut.
Här skickar vägverket ut ett förslag
som man inom denna region inte
anser uppfylla de anspråk som rimligen
kan ställas. Detta är en av de frågor
som jag velat få belysta här. Och då
säger herr statsrådet: Nej, det är alldeles
felaktigt att vi i Sveriges riksdag
eller någon annanstans diskuterar vägverkets
mer eller mindre goda, mer
eller mindre orimliga förslag; ni skall
inte kritisera förrän det har fattat beslut.

Herr statsråd! Demokrati kan defi -

200 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

nieras på många sätt; bl. a. har man
sagt att den är styrelse genom debatt.
Det är nyttigt att få en offentlig, saklig
belysning av dessa frågor. Att man skulle
vänta med dem tills det definitiva
beslutet är fattat, det är ändå — förlåt
att jag säger det — en ganska orimlig
ståndpunkt, och jag tror inte att kommunikationsministern
vill vidhålla den.

Statsrådet Norling tycker att han
har funnit på ett knepigt sätt att komma
ifrån mera centrala och principiella
aspekter genom att börja begära fram
den ena eller andra sifferuppgiften.
Han hänvisar till påståendet att Stockholms
stad har avstått från 95 miljoner
kronor i eif tänkt anslag etc. och menar
att vi skall ge oss in på en exercis med
vissa siffror. Men den fråga vi nu diskuterar
blir inte alls annorlunda om en
siffra varierar litet uppåt eller litet nedåt,
ty frågan är ju: Har Stockholms stad
accepterat KSL:s prioritering? Statsrådet
har frågat detta flera gånger, och
svaret är ja. Så enkelt är det. Fru Nettelbrandt
och andra talare har belyst saken,
men statsrådet fortsätter att framställa
detta spörsmål. Stockholms stad
har accepterat prioriteringen; senast
har gatunämnden för sin del godtagit
den.

Men, herr statsråd, så lätt kommer
Ni inte ifrån det problem det gäller,
nämligen om de kommunala instanserna
här i regionen skall ha rätt att själva
bestämma vad de anser vara en klok
och välmotiverad prioritering eller inte.

Statsminister Palme har som kommunikationsminister
sagt att de skall ha
den rätten. Men vad har statsrådet Norling
sagt och vilken problemställning
försöker han komma ifrån genom att begära
fram en viss siffra? Statsrådet
Norling har själv sagt att »om ni kan
komma överens med vägverket skall vi
nog respektera det». I stället för att
vägverket, som är en underordnad myndighet,
väl närmast skulle ha direktiv

från regeringshåll på lämpligt sätt och
vid lämplig tidpunkt tycks herr Norling
vilja säga att de kommunala instanserna
måste göra upp med vägverket; sedan
skall regeringen medge att de själva
får bestämma vad de har kommit överens
med vägverket om. Det är inte
detsamma som att ge dem den självbestämmanderätt
som herr Palme tillerkände
dem. Det är just detta, att statsrådet
Norling har vägrat att ge ett klart
besked, som är ett nedslående inslag
i dagens debatt.

En sak till, herr talman! Regeringen
skapade 1962 förväntningar om ett
mycket stort bostadsbyggande på Järvafiiltet.
Genom Hörjelöverenskommelsen
under statlig medverkan skapades 1964
ytterligare förväntningar i samma riktning.
Räknade inte regeringen —- frågan
har ställts tidigare, men jag måste
upprepa den — 1962 med att om man
skulle kunna bygga ut Järvafältet för
150 000 människor måste man också
bygga ut tunnelbanor och andra kommunikationer?
Svaret måste bli jo naturligtvis.
Regeringen räknade säkerligen
med kommunikationer av större
omfattning än den som vi här har hävdat
var en berättigad förväntan efter
Hörjelöverenskommelsen.

Regeringen har ingivit Sveriges folk
den uppfattningen att man räknade med
ett sådant kommunikationssystem att
det skulle vara rimligt och möjligt att
ha 150 000 människor boende på Järvafältet
redan före 1960-talets slut. Är det
då egendomligt om kommunal planering
igångsättes mot den bakgrunden? Naturligtvis
inte. Men är det inte egendomligt
att regeringen försöker springa
ifrån hela detta problem, som särskilt
herr Ahlmark har uppehållit sig vid.
Statsrådet Norling, som vi sannerligen
måste komplimentera för hans villighet
att svara och svara om igen och kanske
även för hans villighet att ställa frågor,
har inte velat gå in på detta problem

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 201

Svar på interpellation ang. de finansiella förutsättningarna för fullföljande av

bostadsbyggnadsprogrammet för Storstockholmsområdet med härför nödvändiga

trafikinvesteringar

som jag här nu återigen har sammanfattat.
Nog måste väl ändå kommunikationsministern
medge att dagens
problematik måste ses mot bakgrunden
av de förväntningar som regeringen har
skapat. Det borde väl finnas något sammanhang
mellan det som har sagts av
statsministern 1962, dåvarande kommunikationsminstern
1967 och nuvarande
kommunikationsministern 1969.

Ja, herr talman, visst går det att liksom
få en exercis på en och annan
speciell punkt. Men i varje fall mot
slutet av en debatt vore det väl ändå
bra — en rimlig förväntan — om de
stora linjerna, det principiella problemet,
den kommunala självbestämmanderätten
och andra ting kunde få dominera
i debatten.

Vi har, som flera av mina vänner här
har berört, försökt att, utan något som
helst självberöm, se denna fråga på det
enda sätt som är naturligt, nämligen
med hänsyn tagen till de problem som
möter de människor som skall leva och
bo i denna del av landet. Jag är ledsen
om kommunikationsministern tycker
att vi har vidgat perspektivet för mycket.
Men vi måste se detta kommunikationsproblem
som en del av det stora
spörsmålet. Vi förbehåller oss rätten
att fortsätta med detta grepp på frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Vid föredragning av talmanskonferensens
å bordet vilande skrivelse med
överlämnande av ett från 1969 års organisationsutredning
inkommet betänkande
angående enkammarriksdagens förvaltnings-
och personalorganisation
hänvisades betänkandet, såvitt avsåg
ändringar i riksdagsstadgan, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

§ 10

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av fördrag om förhindrande
av spridning av kärnvapen
jämte i ärendet väckta motioner;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av proposition med
förslag till ändringar i vallagstiftningen
jämte följ dmotioner, och

nr 51, i anledning av riksdagens revisorers
skrivelse angående förvaltningen
av vissa kungl. slott in. m. jämte följdmotioner; statsutskottets

utlåtanden:
nr 179, i anledning av riksdagens revisorers
framställning angående förvaltningen
av vissa kungl. slott, m. m., i vad
avser driften av affärsrörelserna vid
Drottningholms slott och Gripsholms
slott samt förvaltningen av Drottningholms
kungsgård, jämte motioner,
nr 180, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 182, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 183, i anledning av Kungl. Maj:tä
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret

202 Nr 42

Fredagen den 12 december 1969

1969/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte motioner,

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde,

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad läkarutbildning
i Stockholmsområdet jämte motioner,

nr 188, i anledning av motioner om
ökad utbildning av tandläkare m. fl.,
nr 189, i anledning av motioner om
åtgärder för att bättre utnyttja skoltelevisionsprogram,
och

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om postbanken,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till statsutskottet;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 72, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1908:128)
angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter, m. m., jämte
motion,

nr 74, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i traktorskatteförordningen
(1969:297) jämte motioner, och
nr 76, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521);

bankoutskottets utlåtande nr 53, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om postbanken,
m. m., jämte motioner;

första lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

ring i lagen (1927:85) om dödande av
förkommen handling,

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1938:121) om hittegods,
m. m. jämte motioner i ämnet, och
nr 60, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 52 i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i ärvdabalken, m. m.,
såvitt den hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 89, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till särskilt olycksfallsskydd
för värnpliktiga m. fl., jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 11

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 397, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i förordningen (1923:116)
angående skatt för hundar jämte motioner; nr

398, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag rörande
beredskapslagring av olja, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner;

nr 399, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt att vid inkomsttaxering erhålla
avdrag för belopp som tillförts Stiftelsen
Petroleumindustriens Beredskapsfond,
m. m.;

nr 400, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
bidrag till Oljeprospektering aktiebolag,
m. m.; och

nr 401, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsavtal rörande ändring i

Fredagen den 12 december 1969

Nr 42 203

det i Ottawa den 6 april 1951 undertecknade
avtalet mellan Sverige och Canada
för undvikande av dubbelbeskattning
samt fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning i fråga
om inkomstskatter, i dess ändrade lydelse
enligt det tilläggsavtal som undertecknats
i Stockholm den 21 januari
1966; samt

från första lagutskottet:

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.;

nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande

äktenskap, förmynderskap och adoption,
m. m.;

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1919:367) om fri rättegång;
och

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd^
ring i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring
å motorfordon.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.14.

In fidem

Sune K. Johansson