Nr 42 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:42)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 42 ANDRA KAMMAREN 1967

9 november

i> ■

Debatter in. in.

Torsdagen den 9 november

Svar på frågor av:

herr Martinsson (s) ang. förslag om s. k. bostadsarrende..........

herr Martinsson (s) ang. förslag om rättegångshjälp..............

herr Sjöholm (fp) ang. exekutiv auktion å bostadsrätt............

herr Lindberg (ep) ang. avskaffande av skyldigheten för enskild

person att ersätta kronans rättegångskostnader...............

herr Nilsson i Bästekille (h) ang. ekonomisk hjälp till sydkustens

fiskare...................................................

herr Gustafsson i Skellefteå (fp) ang. ändring av bestämmelserna

om familj ebostadsbidrag...................................

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. förbättring av pensionärernas

levnadsförhållanden.......................................

fru Thunvall (s) ang. den i läroböcker uttryckta uppfattningen rörande
kvinnans respektive mannens roll i familj och samhälle
herr Nilsson i Agnäs (h) ang. regeringens syn på svenska kyrkans

anslutning till Kyrkornas världsråd..........................

herr Bengtson i Solna (h) ang. vissa verkningar av televisionens

reportage från gatubråk och kravaller........................

herr Turesson (h) ang. förbudet mot att föra fordon med något

hjul till vänster om längsgående heldragen vit linje............

herr Forsberg (s) ang. ökat kommunalt inflytande i trafiknämnder
herr Jansson (vpk) ang. radiokommunikation mellan tågpersonal

och stationspersonal vid statens järnvägar....................

Svar på interpellationer av:

herr Karlsson i Huddinge (vpk) ang. reglering av markpriserna och

reformering av expropriationslagstiftningen...................

herr Persson i Heden (ep) ang. innebörden av begreppet »beslutets

meddelande»..............................................

1— Andra kammarens protokoll 1967. Nr 42

Sid.

Nr 42

Innehåll

Sid.

Allmänpolitisk debatt (forts.)................................... 26

Meddelande ang. 1968 års remissdebatt.......................... 75

Ändring i uppbördsförordningen, m. m........................... 76

Slopande av långresor med örlogsfartyget Älvsnabben............. 87

Avveckling av statsbidraget till Svenska diakonsällskapets sociala

utbildningsverksamhet in. ................................... 89

Inrättande av ett statligt korrespondensinstitut................... 96

Skoldemokrati................................................ 97

Utbildningen av yrkeslärare i klädsömnad........................ 98

Beredande av plats för SECO i skolöverstyrelsens styrelse m. m..... 99

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna............. 101

Interpellation av herr Gustafsson i Skellefteå (fp) ang. åtgärder för

att förbättra levnadsförhållandena i glesbygderna............... 112

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nordstrandh (h) ang. skolket i våra skolor................. 115

herr Nordstrandh (h) ang. översyn av det postgymnasiala utbildningssystemet
............................................ 115

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 9 november

Bevillningsutskottets betänkande nr 53, om ändring i uppbördsförordningen,
m. ................................................ 76

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 52, ang. rätten att utbekomma

allmänna handlingar i stadsplaneärenden m. m................. 87

— nr 53, om grunderna för fastställande av antalet landstingsmän 87
Statsutskottets utlåtande nr 135, om upprustning av militära förlägg ningslokaler.

.............................................. 87

— nr 136, om återkallande av förordnande för värnpliktigt befäl.... 87

— nr 137, om slopande av långresor med örlogsfartyget Älvsnabben 87

-— nr 138, om utnyttjandet av yrkesskolans resurser.............. 89

— nr 139, om avveckling av statsbidraget till Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningsverksamhet m. m...................... 89

— nr 140, om inrättande av ett statligt korrespondensinstitut...... 96

— nr 141, om skoldemokrati................................... 97

— nr 142, om översyn av folkhögskolestadgan.................... 98

— nr 143, ang. utbildningen av yrkeslärare i klädsömnad.......... 98

— nr 144, om beredande av plats för SECO i skolöverstyrelsens styrelse
m. .................................................. 99

— nr 145, ang. kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna 101

Innehåll

Nr 42

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 55, ang. lag om åtgärder mot diskriminering
i internationell sjöfart.............................. 112

— nr 56, ang. ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till lagen

om ändring i 17 kap. handelsbalken........................... 112

— nr 57, ang. ändring i lagen om ekonomiska föreningar, m. m..... 112

Andra lagutskottets utlåtande nr 55, om ersättning av statsmedel vid

förlust på grund av ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen.
................................................... 112

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Torsdagen den 9 november

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. förslag om s. k.
bostadsarrende

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Martinsson har
frågat mig om jag ämnar lägga fram
förslag om bostadsarrende i enlighet
med föreliggande förslag och i så fall
när.

Regeringen beslöt den 20 oktober i år
att inhämta lagrådets yttrande över ett
inom justitiedepartementet upprättat
förslag till lagstiftning beträffande lägenhetsarrende
m. m. Förslaget grundar
sig på arrendelagsutredningens delbetänkande
Bostadsarrende m. m. Lagrådsremissen
utkommer av trycket någon
av de närmaste dagarna och tillställs
då riksdagens ledamöter. Om intet
oförutsett inträffar kan proposition
i ämnet föreläggas vårriksdagen.

Vidare anförde

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för det utomordentligt positiva svar
jag fått på min fråga.

Den ängslan som funnits hos många
sportstugeägare dämpades något när
arrendelagstiftningens delbetänkande
framlades, men man har väntat och

väntar alltjämt på ett lagförslag i ärendet.
En hel del arrendatorers kontrakt
går nämligen efterhand ut, och de är
självfallet därför angelägna om att lagen
träder i kraft så snart som möjligt. Jag
hoppas också att riksdagsbehandlingen
blir sådan att lagen kan träda i kraft
någon gång i mitten på nästa år.

Jag tackar ännu en gång för det mycket
positiva svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. förslag om rättegångshjälp Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Martinsson har
frågat mig om jag avser att under kommande
vårriksdag lägga fram förslag om
rättegångshjälp i anslutning till föreliggande
förslag.

Frågan om en reform av rättegångshjälpen
är en kostnadsfråga och behandlas
därför i pågående budgetarbete.
Innan detta är avslutat kan jag inte
lämna något besked med anledning av
herr Martinssons fråga.

Vidare anförde

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
även för detta svar.

Jag vill inte påstå att svaret var särskilt
positivt eller vägledande, men när
jag nu har ställt två frågor och fått ett

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Svar på fråga ang. exekutiv auktion å bostadsrätt

positivt svar av två är ju genomsnittet
ändå ganska hyggligt, och jag skall därför
inte klaga.

Jag är fullt medveten om att det här
rör sig om en kostnadsfråga, men i förhållande
till budgeten i dess helhet blir
kostnadsstegringen ändå inte särskilt
stor. Även om jag inte har någon bestämd
uppfattning om hur många miljoner
kronor det kan röra sig om, antar
jag att det ändå inte kan vara mer än
10 miljoner i kostnadsökning. Detta
även om man beaktar kostnadsstegringarna
sedan förslaget lades fram.

Vidare är väl detta inte enbart en
budgetfråga utan även vissa principfrågor,
nämligen om de framlagda förslagen
är avsedda att ligga till grund
för en reform och om man anser reformen
vara angelägen. Jag antar
emellertid att jag inte kan få förlåten
fråndragen och tackar därför än en
gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. exekutiv auktion å
bostadsrätt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig om jag ämnar sätta stopp för
— som han har formulerat frågan ■—-den form av hyresocker, som allt livligare
förekommer vid exekutiv auktion
å bostadsrätt.

Det ämne herr Sjöholm tar upp diskuterades
även vid 1965 års riksdag. Riksdagen
behandlade då två motioner med
yrkanden om sådan ändring av bostadsrättskontrollagen
att den inte kunde
kringgås genom försäljning på exekutiv
auktion. Med hänsyn till att frågan
skulle behandlas av bostadsrättskommittén
ansåg riksdagen att motionerna
inte borde föranleda någon riks -

dagens åtgärd. Kommittén har den 20
oktober i år avgivit en promemoria med
förslag till vissa ändringar i lagen om
bostadsrättsföreningar. I promemorian
behandlas frågan om behovet av kontroll
av överlåtelser av bostadsrätt, däribland
alltså även den fråga som herr
Sjöholm nu har tagit upp. Kommittén
föreslår för sin del att kontrollen skall
slopas helt. Promemorian har nu sänts
ut på remiss. I avbidan på resultatet
av remissbehandlingen är jag inte beredd
att göra några uttalanden i kontrollfrågan.
Enligt vad jag har inhämtat
avser bostadsrättskommittén att i sitt
slutbetänkande, som väntas bli framlagt
i början av nästa år, ta slutlig ställning
till frågan om kontroll av överlåtelser
av bostadsrätt.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag kan inte vara särskilt
belåten med svaret, eftersom justitieministern
lämnar frågan helt öppen.
Detta är ett område där det föreligger
verkligt stora olägenheter. Vi har i tidningarna
läst att en bostadsrätt försålts
på exekutiv auktion här i Stockholm
för cirka 140 000 kronor. I Uppsala
finns ett exempel på sådan försäljning
till 80 000 kronor och i Hälsingborg,
där vi är något mera blygsamma, har
en lägenhet med nominellt värde av
3 000 kronor försålts för 15 000 kronor.

Detta är ett följdfenomen av en misslyckad
bostadspolitik, som gör lägenheter
så åtråvärda att folk betalar vilka
summor som helst för dem. Jag skall
bara ta ett enda exempel för att visa
hur avvita förhållandena är. Om en person
själv skulle sälja en bostadsrätt
till ett sådant övervärde och detta blev
uppdagat och bevisat, skulle han bli
dömd till böter och köpeskillingen skulle
återgå. Om han då inte betalar dessa
böter kommer utmätningsmannen. Ägaren
anvisar då till utmätning sin bostadsrätt.
Då utmätes denna och försäl -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Svar på fråga ang. avskaffande av skyldigheten för enskild person att ersätta kro nans

rättegångskostnader

jes på exekutiv auktion, varvid den betalas
med ett belopp som kanske är
högre än det som han tidigare illegalt
försålt bostadsrätten för. Då får vederbörande
alltså dels pengar till böterna,
dels ett belopp som kanske är större än
det som han tidigare orättmätigt kommit
över.

Dessa förhållanden är som sagt fullständigt
avvita. Jag hoppas därför att
justitieministern skulle vilja ta sig an
detta problem. Om jag fick tillåta mig
att ge justitieministern ett tips, ville jag
föreslå att utmätning av bostadsrätt
skulle förbjudas, såsom den tidigare
existerande Föreningen Sveriges stadsfogdar
en gång förordade.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Man kan tänka sig även
andra utvägar än de som herr Sjöholm
nämnde. Man kan t. ex. koppla in bostadsrättsföreningarna
i denna procedur
och låta vinsten gå till bostadsrättsföreningen
hellre än till borgenärerna.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jo, man kan tänka sig
många utvägar, även att bostadsrättsföreningen
t. ex. fick inlösa bostadsrätten
till det nominella värdet. Det
vore kanske det allra bästa.

Härefter meddelade herr förste vice
talmannen, att herr Svenning begärt ordet;
och beslöt kammaren att beträffande
denna fråga upphäva den i § 20
mom. 4 kammarens ordningsstadga föreskrivna
inskränkningen i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr SVENNING (s), som yttrade:

Herr talman! Dels har jag interpellerat
tidigare i denna fråga, dels är jag
ledamot av bostadsrättskommittén, vilken
nu, såsom herr justitieministern
meddelade, har avlämnat ett delbetän -

kande. Jag kan meddela att vi är mycket
klart medvetna om att denna fråga
måste tas upp. Spörsmålet finns också
medtaget i direktiven, och vi kommer
inom den allra närmaste tiden att ta
upp det till behandling. Jag delar helt
herr Sjöholms uppfattning att denna
fråga måste lösas på ett helt annat sätt
än vad som för närvarande är fallet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. avskaffande av skyldigheten
för enskild person att ersätta
kronans rättegångskostnader

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindberg har frågat
om jag vill medverka till sådan ändring
av bestämmelserna rörande skyldighet
att ersätta rättegångskostnad i
civilmål, att enskild person inte förpliktas
att betala statens rättegångskostnader.

I civilmål gäller regeln att den part
som här förlorat målet skall ersätta
motparten hans rättegångskostnad. Denna
regel gäller även mål, i vilka staten
är part. För vissa typer av mål, t. ex.
expropriationsmål och mål om ersättning
för mistad fiskerätt, gäller emellertid
särskilda föreskrifter, som bl. a.
i betydande mån begränsar enskilds
skyldighet att svara för motpartens rättegångskostnader.
Någon ändring i riktning
mot ökat kostnadsansvar för staten
har inte ifrågasatts tidigare och
övervägs inte heller för närvarande.

Vidare anförde:

Herr LINDBERG (ep):

Herr talman! Jag ber allra först att
få tacka justitieministern för svaret,
som visserligen var vägledande men

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Svar på fråga ang. avskaffande av skyldigheten för enskild person att ersätta kro nans

rättegångskostnader

kanske inte riktigt så positivt som jag
hade hoppats att det skulle vara.

Den enskildes rättssäkerhet eller i
varje fall känsla av rättssäkerhet är såvitt
jag förstår en av hörnstenarna i en
fungerande demokrati. Därför bör det
finnas möjlighet att i mål mot kronan
få sin sak prövad utan risk att bli
ådömd ruinerande rättegångskostnader

— kostnader som har sin grund i kronans
till tiden utdragna och även i övrigt
omfattande beredningar. Denna
risk, som nu är för handen, torde stundom
avhålla enskild person från att föra
talan mot kronan och få sin sak
prövad. Vederbörande står ju inför utsikten
att vid förlorad rättegång drabbas
av ekonomisk ruin.

I ett uppmärksammat fall gällande
tvist om fiskerätt för Risuddens byamän
i Tornedalen har efter 18 års rättegångstid
ett ogynnsamt utslag i högsta domstolen
upphävt tidigare beslut av häradsrätt
och hovrätt. Högsta domstolen

— vars utslag icke var enhälligt — har
ådömt byamännen förlust av fiskerätten
och dessutom ersättningsskyldighet
med över en halv miljon i rättegångskostnader
som kronan har haft.

Detta domstolsutslag är ett exempel
på vådan av att med nuvarande bestämmelser
begagna sig av sin rätt att föra
talan mot kronan. Det är därför av synnerlig
vikt att förändringar kommer
till stånd som gör det möjligt för enskild
person att, när han befarar att
han genom olika omständigheter blivit
ogynnsamt eller orättvist behandlad, få
sin sak prövad även mot kronan utan
att fördenskull behöva befara att rättegångskostnader
som kan räknas i astronomiska
tal drabbar honom. Om vederbörande
riskerar att drabbas av sådana
kostnader kan han ju bli så tveksam att
han inte vågar låta sin sak gå till prövning.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! De regler som finns i
rättegångsbalken rörande ersättning för
rättegångskostnad i tvistemål bygger på
grundsatsen om strikt kostnadsansvar
för tappande part. Den som förlorar
målet skall ersätta den vinnandes kostnad
utan hänsyn till om han haft skälig
anledning att processa.

Denna regel fyller både en preventiv
och en reparativ funktion. Den stävjar
processlystnaden samtidigt som den bidrar
till tryggheten i samhället, Borgenären
vet att om gäldenären inte frivilligt
betalar sin skuld, så kan han
tvinga fram betalning på dennes bekostnad.
Rättegångsbalken medger endast
vissa begränsade undantag från
principen om strikt ansvar för den förlorande.
Det kan räcka att nämna att
kvittning av kostnaderna får ske i indispositiva
mål, t. ex. äktenskapsmål,
liksom i sådana fall då part inte känt
till och inte heller bort känna till den
omständighet som utgången berodde på.
Däremot anses det inte vara tillräcklig
grund för avvikelse från huvudregeln
att den rättsfråga målet rör är omstridd
eller att särskilda bevissvårigheter föreligger
och att utgången på grund härav
inte kunnat med någon säkerhet bedömas
på förhand.

När det gäller staten som motpart är
det en helt annan fråga om staten i det
särskilda fallet vill efterge sin fordran.
Men jag föreställer mig att det är en sak
som Kungl. Maj ;t inte kan besluta ensam
om.

Herr LINDBERG (ep):

Herr talman! Justitieministern klarlägger
självfallet dagens läge. Men det
är angeläget för oss att se till att enskild
person skall känna rättssäkerhet
även i så måtto att han skall kunna
föra sin sak mot kronan utan att behöva
ikläda sig alltför stora kostnader.
Under nuvarande förhållanden blir ofta
kostnaderna i en dylik rättegång betungande
på grund av den omfattande

Torsdagen den 9 november 1967 Nr 42

Svar på fråga ang. ekonomisk hjälp till sydkustens fiskare

rättegångsapparaten. Givetvis måste det
finnas restriktioner, så att det inte blir
fråga om missbruk av en sådan möjlighet,
men jag vill framhålla att dagens
läge inte är tillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. ekonomisk hjälp till
sydkustens fiskare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat om jag vill vidta omedelbara
åtgärder för att hjälpa sydkustens
fiskare i deras — oförskyllt iråkade
— svåra ekonomiska situation.

I anledning av herr Nilssons fråga
vill jag framhålla att jag uppmärksammat
att betydande ekonomiska skador
uppkommit bl. a. för fisket vid den
mycket kraftiga stormen i mitten av
oktober månad. Närmare utredning av
skadorna pågår. För vissa skador som
uppkommer till följd av naturkatastrof
kan ersättning lämnas av statsmedel
enligt principer som godkänts av 1960
års riksdag. Ställning till frågan om
ersättning i detta fall kan dock inte
tas innan den närmare utredningen
om skadorna är klar.

Jag har även observerat att avsättningssvårigheter
uppkommit för fisket
på sydkusten. Fiskets avsättningsfrågor
kommer att behandlas av de särskilda
sakkunniga som nyligen tillkallats för
att se över prisregleringen på fiskeområdet.
Jag räknar med att vissa förslag
i anledning av de sakkunnigas arbete
skall kunna läggas fram vid vårsessionen
av 1968 års riksdag.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag vill först framföra
ett tack till statsrådet Holmqvist för att
han svarat på min fråga.

Statsrådet säger att han observerat
att betydande ekonomiska skador förekommit
men vill vänta till dess utredningen
är färdig, innan han tar ställning
till ersättningsfrågan. Detta vill
jag inte anmärka på. Anledningen till
att jag ställde frågan var att jag följt
pressen noggrant efter den inträffade
katastrofen. Bl. a. har jag sett uppgifter

— som icke dementerats på något håll

— om att över 300 ålbottengarn skulle
ha förstörts. Detta betyder att stora
ekonomiska värden gått till spillo, och
medlemmarna av fiskarkåren har icke
ekonomiska resurser att bära dessa förluster.
Fiskarna har en låg medelinkomst
— enligt den uppgift jag senast
erhållit har de i genomsnitt 256 kronor
i veckan — och kan inte både försörja
en familj och bära dylika förluster.

Jag hälsar därför med tillfredsställelse
statsrådets löfte att han skall ta
ställning till dessa frågor så snart utredningen
är färdig. Jag vill lägga honom
varmt om hjärtat att se till att
dessa människor — som redan före
förlusten av ålgarnen hade det ganska
dåligt i ekonomiskt avseende — får
all den hjälp som samhället har möjlighet
att ge.

Statsrådet meddelar även att han observerat
att avsättningssvårigheter uppstått
för fiskarna på sydkusten. Detta
har även jag observerat. Jag har misstänkt
det ganska länge och motionerade
under fjolårets riksdag om en utredning
beträffande frågor som gällde
fiskets problem. Denna motion avslogs,
och från två av kammarens ledamöter
fick jag till svar att det inte fanns något
att utreda på detta område, utan
att allt var väl beställt.

Statsrådet säger nu att en utredning
har tillsatts. Jag är mycket nöjd över
detta, ty nu kan vi till slut få dessa
frågor prövade. Jag tror att denna

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Svar på fråga ang. ändring av bestämmelserna om familjebostadsbidrag

prövning skall medföra en ljusning på
det ekonomiska planet för denna grupp
människor. Jag hoppas också att utredningens
resultat inte skall låta vänta
på sig alltför länge, utan att statsrådet
snart kan fatta beslut om hjälp åtgärder
från samhällets sida.

Ännu en gång: Tack, herr statsråd!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. ändring av bestämmelserna
om familjebostadsbidrag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har frågat om jag är beredd att
i avvaktan på en omfattande reform på
familjestödets område nu ändra på
reglerna för familjebostadsbidraget så
att en familj som har sådant bidrag
inte riskerar att förlora detta om familjen
får ytterligare barn och på grund
av bostadsbristen inte kan erhålla en
bostad som fyller gällande krav i fråga
om utrymmesstandard.

I familjepolitiska kommitténs nyligen
lämnade betänkande om familjestödet
har bl. a. konstaterats en rad olägenheter
med de nuvarande bestämmelserna
om familjebostadsbidrag. Hit hör
den trångboddhetsregel som herr Gustafsson
har pekat på. I avvaktan på en
omprövning av familjebostadsbidraget
har bostadsstyrelsen i slutet av september
sänt ut nya tillämpningsföreskrifter
rörande familjebostadsbidragen. De
innebär bl. a. att övergångsbestämmelserna
beträffande familjebostadsbidrag
till familj som blir trångbodd har gjorts
något mer elastiska. Enligt tidigare bestämmelser
gäller att bidrag kan utgå
under högst två år efter det att familjen
blivit trångbodd. De nya bestämmelserna
medger att bidraget i ett sådant fall
får löpa under en skälig övergångstid.

Därför kan man vid tillämpningen av
bidragsreglerna ta större hänsyn till
familjens möjligheter att skaffa en annan
bostad.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
för svaret. Det finns enligt min mening
inte mycket i princip att invända mot
de trångboddhetsregler som nu gäller
så länge man skall ha familjebostadsbidrag
av denna typ. Högst två personer
i varje rum, köket oräknat, är
inte någon speciellt hög målsättning.
Vid god tillgång på bostäder skulle
reglerna inte heller förefalla särskilt
hårda. Det har de emellertid i vissa fall
kommit att göra i praktiken, beroende
på att bristen på bostäder gjort att det
inte har gått för vederbörande att få
en större lägenhet när familjen har
vuxit. Man har förlorat bidraget inte
emedan man inte vill skaffa sig en
större bostad utan emedan en sådan
inte står att få.

Statsrådet framhåller i sitt svar att
bostadsstyrelsen har utfärdat bestämmelser
som gör reglerna mera elastiska.
»De nya bestämmelserna», säger
statsrådet, »medger att bidraget i ett
sådant fall» — alltså när vederbörande
har fått tillökning i familjen -— »får
löpa under en skälig övergångstid.»
Det är litet svårt att veta vad detta
innebär i praktiken. Det betyder väl
åtminstone att övergångstiden får överskrida
två år i fortsättningen, den saken
är alldeles klar, men betyder det
t. ex. också att så länge vederbörande
står i bostadskö och icke kan få en
lägenhet får han behålla bidraget?

Enligt min mening kan alla tidsgränser
i detta avseende tas bort så länge
vederbörande visar att han vill ha större
lägenhet. Det finns ju inga tidsgränser
för hur länge man får stå i bostadskö,
och då ‘bör de även i detta
fall kunna undvaras.

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Svar på fråga ang. förbättring av pensionärernas levnadsförhållanden

Jag skulle vara tacksam om socialministern
ville närmare precisera vad
det betyder att bidraget kan få löpa
under skälig övergångstid.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill svara herr
Gustafsson i Skellefteå att om vederbörande
står i bostadskö är det just
ett sådant fall då man skall ta hänsyn
till dennes allmänna situation. Man har
med andra ord mjukat upp bestämmelserna
så att man skall kunna beakta
det enskilda fallet då det gäller trångboddhetsregeln
och alltså inte vid tilllämpningen
av bidragsreglerna vara låst
av en bestämd tidsfrist.

Härmed var överläggningen slutad.

Svar på fråga ang. förbättring av pensionärernas
levnadsförhållanden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat om jag har för avsikt
att vidta åtgärder för att genom kommunernas
försorg få till stånd en fullständig
kartläggning av pensionärernas
levnadsförhållanden och en utbyggd
öppen åldringsvård.

Den pågående upprustningen av åldringarnas
bostäder med stöd av statliga
förbättringslån sker på grundval
av kommunala inventeringar av åldringarnas
bostadsförhållanden. Sådana
inventeringar har mer eller mindre
fullständigt gjorts i omkring 800 av
landets kommuner. Därvid har också
ägnats uppmärksamhet åt pensionärernas
levnadsförhållanden i övrigt, och
parallellt med bostadsförbättringarna
har den sociala hemhjälpen för åldringarna
byggts ut i snabb takt. Även
andra aktiviteter inom den öppna åld -

ringsvården håller på att växa fram,
och socialstyrelsen gav för några månader
sedan ut nya råd och anvisningar
till kommunerna om den öppna åldringsvården.

Det är självfallet så, att en god social
omvårdnad förutsätter att samhällets
organ har kännedom om pensionärernas
behov av hjälp och stöd. Jag vill i
den frågan erinra om att handikapputredningen
i ett betänkande som lämnades
i förra veckan har föreslagit att
det i socialhjälpslagen skrivs in en
skyldighet för de kommunala socialvårdsorganen
att göra sig väl förtrogna
med den enskildes behov av omvårdnad
och att verka för att detta blir
tillgodosett.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! I betänkande 1964 om
åldringsvården rekommenderade socialpolitiska
kommittén en fortlöpande
inventering genom primärkommunerna
av de sociala vårdbehoven. Man avsåg
då en aktiv, uppsökande socialvård och
tänkte på både de handikappade och
åldringarna, d. v. s. dem jag tillåtit mig
kalla pensionärer. Kommittén visade
hur illa det var ställt med särskilt bostadssituationen
för åldringar, som ju
bara ökar i antal.

Jag ber att nu först få tacka socialministern
för svaret på min fråga.

I ett interpellationssvar i våras om
uppsökande socialvård — med en avliden
åldring, som hittats först tre
månader efter dödsfallet som kuslig
bakgrund — hänvisade socialministern
till planerna på en samordnad socialvård.
Hur är det nu med de kommande
inventeringarna såsom en avgörande
grund för att kunna organisera en uppsökande
socialvård? I Sociala meddelanden
nr 5—6 år 1967 får man veta,
att i över 200 kommuner ingen inventering
genomförts; det var vad socialministern
uttryckte på ett annat sätt,

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Svar på fråga ang. förbättring av pensionärernas levnadsförhållanden

när han sade, att det var 800 som liade
slutfört en sådan inventering. Handikapputredningen
visar i sitt betänkande
att cirka 900 kommuner inte kartlagt
situationen för de handikappade.
Vid en presskonferens i juni 1967 uttalade
socialstyrelsens chef att endast
9 av 10 kommuner redovisar någon
form av öppen åldringsvård. Även efter
att det interpellationssvar jag förut
nämnde lämnats har liknande fall som
det som föranledde denna interpellation
inträffat.

Handikapputredningen är tydligen
allvarligt bekymrad över läget. Trycket
av socialpolitiska kommitténs och dess
egna undersökningar torde inte vara
tillräckligt för en verklig omvandling
av socialvården till en uppsökande
verksamhet, säger utredningen uttryckligen.
Den kräver därför, såsom socialministern
framhöll i svaret, omedelbar
aktion genom tillägg till 1 och 6 §§
socialhjälpslagen. Man syftar uppenbarligen
på både behovet av inventeringar
och förnyelse i själva vårdattityden.
Av textsammanhanget att döma
syftar man också både på åldringarna
och de handikappade.

En utväg ur det allt annat än tillfredsställande
vårdläget är alltså lagstiftning.
Man anser tydligen inom
handikapputredningen att socialstyrelsens
råd och anvisningar är helt otillräckliga.
De är daterade i juni och utredningens
betänkande i augusti. Jag
skulle vilja fråga, när man kan vänta
sig att lagstiftningsfrågan kommer upp
till behandling i riksdagen. Det är nämligen
viss fara i dröjsmål, eftersom
vi alla vet att antalet åldringar oavbrutet
växer.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har i mitt svar
framhållit att kommunernas inventeringar
hittills är mer eller mindre fullständiga.
Man får inte glömma att det
här är fråga om en delvis ny verksam -

het, som successivt håller på att byggas
ut i kommunerna.

Låt mig stryka under att det är viktigt
att kommunerna lägger sig vinn
om att så långt som möjligt åstadkomma
dylika inventeringar eller kartläggningar.
Jag skulle dock vilja säga till
herr Wiklund att man inte bör förringa
kommunernas insatser hittills inom
åldringsvården. Det kanske kan vara
på sin plats att erinra om att det totala
antalet hjälpta åldringar har fördubblats
från 140 000 vid socialpolitiska
kommitténs undersökningar 1962
till omkring 300 000 under förra året.
Den viktigaste delen av den öppna
åldringsvården — den sociala hemhjälpen
— förekommer nu, herr Wiklund,
i alla kommuner. En fördubbling av
antalet hemsamariter från 1962 har
gjort det möjligt att förra året ge hemhjälp
åt 160 000 åldringar och handikappade
mot 90 000 för fyra år sedan.
Detta har gjorts samtidigt med en omfattande
upprustning av åldringsbostäderna
utanför den ordinarie bostadsbyggnadskvoten.

Dessa faktiska hittills uppnådda resultat
av det reformprogram för åldringsvården
som regeringen lade fram
1964 vill jag peka på samtidigt som jag
kan konstatera att denna snabba utbyggnad
av åldringsvården också fortsätter.

Vad sedan gäller den fortsatta kartläggningen
av åldringarnas hjälpbehov
har jag i mitt svar framhållit att en
komplettering av lagbestämmelserna på
detta område har aktualiserats i ett betänkande
som framlades för en vecka
sedan. Det förslaget är redan ute på
remissbehandling, och betänkandet har
samtidigt sänts ut till samtliga kommuner.
Det är klart, herr Wiklund, att
vi icke kommer att fördröja denna lagstiftning.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Ingen, allra minst jag,
skulle vilja förneka att en betydande

Torsuagen den 9 november 1967

Nr 42

Svar på fråga ang. den i läroböcker uttryckta uppfattningen rörande kvinnans
respektive mannens roll i familj och samhälle

utveckling har skett inom de vårdområden
vi här diskuterar. Vi fick stora
delar av de uppgifter socialministern
nu lämnade redan i det interpellationssvar
som avgavs i våras. Socialministern
berättade också i går under remissdebatten
om expansionstakten inom
åldringsvården.

Men, herr talman, det finns i sammanhanget
ett viktigt perspektiv, nämligen
samplaneringen i de 281 kommunblockens
samarbetsnämnd. Hur
man där ser på och arbetar med socialvården
och dess utveckling vet vi
ingenting om. Skulle inte en inventering
av deras planer vara både möjlig
och behövlig?

Förfrågar man sig litet och studerar
utvecklingsplaneringen genom tillgängliga
dokument, får man ett intryck av
att det i samarbetsnämnderna mest
rör sig om kommunalförvaltning på
den tekniska sidan. Det kan gälla gator,
hamnar, kraftförsörjning, vatten
och avlopp, i och för sig viktiga planeringsuppgifter,
men hur är det med
den sociala människovärden? Om det
är svårt med en kartläggning — vilket
allt tyder på eftersom det dröjde
länge innan socialstyrelsen kunde redovisa
hur det låg till med kommunernas
inventering av de vårdbehövande
— skulle man då inte kunna tänka
sig en riksinventering liknande den som
nyligen genomförts avseende nykterhetsvårdens
klientel? År 1964 utsände
socialstyrelsen sin rundfråga, men inte
förrän 1967 kunde man göra en viss
sammanställning av resultaten.

Härmed var överläggningen slutad.

i 8

Svar på fråga ang. den i läroböcker uttryckta
uppfattningen rörande kvinnans
respektive mannens roll i familj och
samhälle

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Fru Thunvall har frågat
mig, om jag har för avsikt att utfärda
särskilda rekommendationer till
läroboksförfattare, skolboksförlag och
läroboksnämnd i syfte att få våra läroböcker
mindre fördomsfulla än nu i
avseende på kvinnans respektive mannens
roll i familj och samhälle.

Förekomsten av traditionellt könsrollstänkande
i läroböcker har påtalats
i flera sammanhang. I syfte att motverka
förlegade föreställningar av detta
slag och därav följande konsekvenser
har skolöverstyrelsen vidtagit en rad
åtgärder inom undervisning, lärarutbildning
samt studie- och yrkesorientering
— i sistnämnda hänseende i samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen.

Statens läroboksnämnd har vid konferenser
och i instruktioner gjort sina
granskare uppmärksamma på problemet.
I ett flertal fall har erinringar
framförts mot könsrollstänkande i läroböcker.
Det har också förekommit att
böcker godkänts endast för begränsad
tid och att nämnden därvid förklarat
sig förutsätta att en eventuell ny upplaga
utformas så att den motsvarar en
modern uppfattning av kvinnans och
mannens roll i arbetslivet.

Jag vill understryka, att jag finner
det mycket viktigt att läroböckernas
redovisning av kvinnans respektive
mannens roll i familjen och arbetslivet
står i överensstämmelse med skolans
målsättning. Jag kommer att fortlöpande
ha min uppmärksamhet riktad på
denna fråga.

Vidare anförde:

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min fråga. Jag förstod att
svaret skulle bli positivt, och jag tac -

14 Nr 42 Torsdagen den 9 november 1967

Svar på fråga ang. regeringens syn på svenska kyrkans anslutning till Kyrkornas
världsråd

kar för hans löfte att fortsätta övervakningen.

Jag vill understryka att det i läroplanen
för grundskolan inte finns någonting
att anmärka mot. Men det är inte
alltid som läroböckerna överensstämmer
med läroplanens intentioner.
Visst har författare försökt ändra på
könsrollstänkandet. Ibland har de lyckats
ganska bra i texten men återfallit
i fråga om bildmaterialet, och så är det
lika illa. Lyckas läraren välja ut en lärobok
som är ganska neutral är arbetsböckerna
med arbetsuppgifter konventionella
i sin utformning. De behöver
också ses över.

När jag började studera detta problem
efter en förfrågan helt nyligen
från unga lärare visade det sig att flera
är intresserade härav och har gjort
grundliga undersökningar. Jag har t. ex.
här en undersökning från arbetsmarknadens
kvinnonämnd, som statsrådet
helt säkert känner till. Jag har också
en trebetygsuppsats av färskt datum,
nämligen den 6 november, av en kvinnlig
studerande i Stockholm.

För att bryta konventionen borde
man kanske gå över åt andra hållet och
nu i stället alltid avbilda kvinnor där
det tidigare varit män och visa t. ex.
kvinnliga chefer med manliga sekreterare,
kvinnliga läkare, kvinnliga präster,
maskinskrivare och inte alltid maskinskriverskor
etc. Jag tror ändå inte
att det behöver bli så som det parodiskt
framställs i »en annorlunda könsrollsbok».
Där finns bl. a. en artikel om en
mor som söker råd för sin dotter och
säger: »Det värsta av allt är att min
stackars flicka vill bli ingenjör. Kan
ni tänka er någonting så fruktansvärt?
Hon sticker händerna i oljiga motorer
på min mans verkstad. Ni måste hjälpa
mig.»

Detta skall vara parodi, men flickorna
får inte alltid stöd i skolans läroböcker
för annorlunda yrkesval. Och ändå
mera sällan uppmanas pojkarna att

söka sig till s. k. kvinnliga yrken. Det
finns i verkligheten — men det finns
inga bilder i läroböckerna som visar
det — manliga sjuksköterskor, ett yrke
som väl borde uppmuntras. Det finns
också kvinnliga tandläkare men endast
manliga avbildas. Detta har hänt i år:
En pojke sökte sig som pryoelev till en
tandläkare. Han fick givetvis följa tandläkaren
i hans arbete. Så kom det en
flicka som pryoelev; hon fick följa tandsköterskans
arbete. Båda tänker bli
tandläkare.

Jag är tacksam för statsrådets löfte,
att ha sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga. Vi kanske kan hoppas på
att komma ifrån detta konventionella
tänkande innan vi når nästa generation.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är genom det fortlöpande
arbetet i läroboksnämnden och
genom en vaken opinion från människor
som läser böckerna som man undan
för undan skall kunna genomföra
ändringar i fråga om dessa förhållanden.

Det har i debatten givits många
exempel på vad som står i läroböckerna.
Jag skall avsluta debatten med att
anföra ett exempel som jag såg häromdagen:
»Pojkarna vill slöjda, laga och
reparera; flickorna vill använda nål
och tråd eller knåpa med annat smått
och gott.»

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. regeringens syn på
svenska kyrkans anslutning till Kyrkornas
världsråd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Torsdagen den 9 november 1967 Nr 42

Svar på fråga ang. vissa verkningar av televisionens reportage från gatubråk och
kravaller

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat mig om jag vill lämna en redogörelse
för regeringens syn på svenska
kyrkans anslutning till Kyrkornas
världsråd.

Regeringen finner det vara ett naturligt
uttryck för ekumeniska strävanden
att svenska kyrkan i likhet med flertalet
av de stora kristna kyrkorna är
medlem i världskyrkorådet. Kontakt
över gränserna mellan de religiösa
samfunden bör kunna bidra inte blott
till religiöst samförstånd utan även till
ökad förståelse mellan folken.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Agnäs (la):

Herr talman! Jag tackar ecklesiastikministern
för svaret. Min fråga kanske
var litet dunkelt formulerad. Det var
inte synen på att svenska kyrkan är ansluten
till Kyrkornas världsråd som jag
ville ha en redogörelse för utan också
för hur anslutningen har kommit till
stånd.

Jag har inhämtat att den har skett
genom att biskopsmötet 1947—1948 besjutat
härom. Sedan har jag i utredningsmaterialet
från Kyrka—stat undersökt
vilka befogenheter biskopsmötet
har.

Det står att »Biskopsmötets uppgifter
kan tänkas bli närmare reglerade» och
»Biskopsmötet har därjämte kommit att
fullgöra uppgiften som ett kyrkligt
centralt organ» o. s. v.

I SOU 1955:47, sidan 232 står det:
»Inom kyrkomötet —• — — har satts
i fråga huruvida icke biskopsmötet borde
i någon form få kyrkorättsligt erkännande.
» Jag hade trott att det var
ett kyrkomötesbeslut som föregick anslutligen,
och det finns många människor
i Sverige som är tveksamma om
detta.

Jag hoppas att statsrådet har rätt när
han säger att anslutningen skall främja
förståelsen mellan folken, men det är

trots allt så att svenska kyrkan är ganska
heterogen, och man möter oupphörligen
människor som anser att anslutningen
är diskutabel, särskilt som en
nordisk syskonkyrka inte är medlem.
Det finns människor som menar att
detta inte bara främjar förståelsen utan
också förvirringen.

Jag vill slutligen uttrycka en önskan
att man tillfredsställande skall utreda
vad biskopsmötet kan och inte kan. Det
talas i Kyrka—stat-utredningen, utlåtande
nr 9, om frågor som kan förutsättas
komma att regleras i den stadga
man nu väntar. Man räknar med tre
plan, lokalplanet, stiftsplanet och riksplanet,
men det nämns ingenting om
världsplanet. Jag har i dessa arbeten
förgäves letat efter besked om hur arbetsfördelningen
skall bli mellan kyrkan,
dess högsta företrädare och världen
i stort. Det kan vara intressant att
se hur det går.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. vissa verkningar av
televisionens reportage från gatubråk
och kravaller

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Bengtson i Solna
har frågat i vilken omfattning jag anser
att det tilltagande ofredandet av utländska
officiella personer och den omfattande
skadegörelsen på utländsk
egendom, som nu sker, beror på TV:s
och radions rikliga reportage från gatubråk
och kravaller.

Om herr Bengtson anser att televisionen
och radion i sin nyhetsförmedling
ger alltför stort utrymme åt reportage
från gatubråk och kravaller eller
att sådana reportage över huvud taget
inte bör förekomma i dessa media, bör

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Svar på fråga ang. vissa verkningar av televisionens reportage från gatubråk och
kravaller

han hänvända sig till Sveriges Radio
eller Radionämnden.

Vidare anförde:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag tackar ecklesiastikministern
för det lakoniska svaret. Men,
herr talman, detta gäller innerst inne
vårt anseende utomlands. Uppriktigt
sagt uppfattar jag det så, att TV inte
har något som helst ansvar, men det
är naturligt att regeringen har ett visst
ansvar. Nu är det bara att konstatera
att regeringens talesman på denna punkt
inte har något ansvar.

Jag vill för ett ögonblick belysa
problematiken med ett par rader ur
Expressen. Exemplet gäller amerikansk
TV, men slutsatserna är nog rätt så
generella. Man talar där om »TV:s roll
som blåsbälg under rasupproren i USA
i somras. Skäligen betydelselösa episoder
upplevdes i våldsam förstoring
när de presenterades i TV, och TVreportagen
smittade av sig och gav upphov
till nya rasupplopp som också bevakades
av TV i en ond cirkel som var
svår att bryta». Detta exempel gäller
betydligt större problem än dem vi har
i Sverige, det är jag angelägen om att
påpeka. Tidningen fortsätter sedan:
»TV-reporterns omdömesförmåga, intresseinriktning,
blir avgörande för den
information som når ut till folket.» Och
man fortsätter: »Än sen? Vad kan man
göra annat än konstatera faktum.»

Jag har inte gjort mycket annat än
konstaterat faktum här, herr ecklesiastikminister.
Men jag har inte riktigt
velat nöja mig med det, ty jag anser
att ett statligt reglerat företag som TV
i och för sig har till uppgift att utföra
en objektiv nyhetsförmedling. Innan
följdverkningarna på det internationella
planet gör sig märkbara tar det kanske
litet tid. Men om en sådan här tendens
fortsätter att uppammas genom TV
tror jag att följdverkningarna för vårt
land kan bli nog så tråkiga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tvingas att ännu en
gång — jag har gjort detta många gånger
förut här i kammaren — klara ut dessa
begrepp. Först och främst är Sveriges
Radio inget statligt företag; det är ett
företag ägt av pressen, folkrörelserna
och industrin.

Herr Bengtson sade att jag inte velat
ta ansvar för nyhetsförmedlingen, vilket
inte kan tolkas på annat sätt än att hem
Bengtson anser att jag på denna punkt
borde ingripa i TV :s nyhetsförmedling.
Det tänker jag inte göra. Vi har
skapat ett särskilt organ — Radionämnden
-— som har till uppgift att ta emot
klagomål från enskilda medborgare, säkerligen
även från herr Bengtson, om
han anser att nyhetsförmedlingen inte
varit objektiv eller om han anser att
Sveriges Radio på något annat sätt har
brutit den överenskommelse som finns
mellan staten och Sveriges Radio beträffande
programverksamheten. Att begära
att jag skall göra ett ingripande
i frågan är, herr Bengtson, att begära
att jag skulle handla på ett klart otillåtet
sätt. Det trodde jag att vi var överens
om att man skall låta bli.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Ecklesiastikministern
har inte mycket sinne för nyanser i ordval.
Jag har väl inte på något sätt låtit
framskymta en önskan om att ecklesiastikministern
skulle företa något ingripande.
Man kan väl göra ett uttalande.
Jag vill påminna om att utrikesminister
Torsten Nilsson gjort ett
uttalande i vissa frågor som har samband
med dessa händelser, och det
tror jag varit mycket hälsosamt och
nyttigt.

Denna fråga intresserar folk i rätt
hög grad, herr Palme; jag har fått en hel
del brev som visar det. Det skulle därför
vara intressant om herr Palme vid
något tillfälle tog upp saken. Man skul -

Torsdagen den 9 november 1967 Nr 42

Svar på fråga ang. vissa verkningar av televisionens
kravaller

le kanske kunna fråga Lund, i vilket
sammanhang han skulle kunna uttala
sig i ett sådant här ärende.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag behöver inte fråga
någon annan än denna riksdag. Jag
handlar nämligen enligt de regler som
fastställs av riksdagen, och detta trodde
jag att herr Bengtson i Solna hade reda
på.

Härefter meddelade herr förste vice
talmannen, att herr Karlsson i Huddinge
begärt ordet; och beslöt kammaren att
beträffande denna fråga upphäva den
i § 20 mom. 4 kammarens ordningsstadga
föreskrivna inskränkningen i
yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk),
som yttrade:

Herr talman! Trots all min respekt
för Bengtson i Solna vill jag beklaga
att han tagit upp denna sak. Det kan
inte hjälpas att det luktar litet av process
mot våra demonstrerande ungdomar.
Jag vill inte vara med om någon
sådan process vare sig i detta hus eller
någon annanstans här i staden, där som
bekant nu ett 80-tal ungdomar är ställda
inför rätta. Vi måste komma ihåg att
människorna i vårt land är upprörda
och blir alltmer upprörda över att ett
litet fattigt men frihetsälskande folk
håller på att utrotas av en stormakt som
använder alla till buds stående medel.

Jag tycker denna upprördhet länder
dem till heder; inte minst gäller det vår
ungdom som går i spetsen för opinionen.

Det råder alltså speciella förhållanden
i detta fall, och vi måste här tala
om force majeure. Det är detta jag för
min del har velat säga i Sveriges riksdag.

reportage från gatubråk och

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Till herr Karlsson i
Huddinge vill jag bara säga att det är
självklart att människorna skall ha rätt
att uttala sin mening. Det är också fullständigt
självklart och naturligt att de
skall få demonstrera. Jag tycker att det
är ett sundhetstecken.

Herr Palme skyller först på Radionämnden
för att han inte har någon mening
i den fråga det här gäller, och
sedan skyller han på riksdagen för att
han inte har detta.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är på sätt och vis
meningslöst att diskutera med herr
Bengtson i Solna, eftersom han inte vill
inse de gränser som riksdagen har dragit
upp. Riksdagen har sagt att Sveriges
Radio skall vara en från statsmakterna
fri och oberoende institution
och att statsmakterna icke kan lägga
sig i radions programverksamhet. Utöver
det avtal som är slutet mellan
staten och Sveriges Radio beträffande
riktlinjerna för programmen har tillskapats
en särskild instans, Radionämnden,
som har att pröva klagomål beträffande
program från enskilda och
korporationer.

Jag kan ha en mening privat om
olika radio- och TV-program, men såsom
den medlem av regeringen som
närmast bär ansvaret för dessa frågor
är jag förhindrad att uttala en mening
om programmen. Gjorde jag det och
ingrep i programverksamheten, skulle
jag handla klart otillåtet.

Det är detta som jag har förklarat
ett mycket stort antal torsdagar här i
riksdagen.

Till slut nådde jag så långt med en
ärad ledamot av denna kammare, att
han förklarade sig mycket väl begripa
att jag inte kan säga någonting, men
han ville ta chansen att uttala sin egen
oförgripliga mening. Kanske också herr

Vidare anförde:

2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 42

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Svar på fråga ang. förbudet mot att föra fordon med något hjul till vänster om langsgående
heldragen vit linje

Bengtson i Solna så småningom når
fram till denna insikt.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Man är ju van vid att
herr Palme har en mening om det
mesta i tillvaron, men när han nu konstaterar,
att han inte får ha någon
mening om den sak det här gäller -—
eller rättare sagt att han inte får uttala
någon sådan mening — finner jag
det också meningslöst att diskutera med
honom.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. förbudet mot att föra
fordon med något hjul till vänster om
längsgående heldragen vit linje

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Turesson har frågat
mig, om jag är beredd medverka
till en ändring av 45 § 1 mom. vägtrafikförordningen.

Enligt den angivna bestämmelsen är
det förbjudet att föra fordon med något
hjul till vänster om längsgående
heldragen vit linje, som delar körbanan
i en del för trafiken i vardera riktningen,
om det inte finns en streckad
vit linje till höger om den heldragna.

Herr Turesson tänker antagligen på
vissa situationer där det kan förefalla
omöjligt eller orimligt att kräva att
bilförarna respekterar spärrlinjen. Det
kan vara förare av långa fordon som
inte kan köras genom en kurva utan
att något hjul kommer över linjen. Det
kan vara ett fall när ett felparkerat
eller havererat fordon står vid körbanan
på ett sådant sätt att andra fordon
inte kan komma förbi utan att skära

en spärrlinje. Herr Turesson kanske
också menar att bestämmelsen kan
hindra en förare från att ge fotgängare,
cyklister eller exempelvis en person
som drar barnvagn tillräckligt utrymme
när han kör om dem eller också
tvinga föraren att på ett onormalt sätt
köra i krypfart bakom dem.

Den här bestämmelsen är internationellt
vedertagen. Den har antagits
av den europeiska transportministerkonferensen
och ingår i det förslag till
världskonvention om vägtrafiken som
skall diskuteras i Wien nästa höst. Den
har med i huvudsak samma innebörd
föreslagits som en gemensam nordisk
trafikregel i betänkandet från nordisk
vägtrafikkommitté. Vi kan inte gå ifrån
den om vi vill medverka till den enhetlighet
på vägtrafikens område som
vi har gått in för. De utländska förarna
måste veta vad den betyder när de
kommer hit och svenskarna i utlandet
får inte göra misstaget att tro att regeln
bara gäller i viss utsträckning.

Det ansågs hos oss lämpligt att införa
bestämmelsen den 3 september 1967
på grund av den särskilda nytta den
måste komma att göra i högertrafiken.

Jag är inte beredd att medverka till
någon ändring av regeln framför allt
av internationella hänsyn men också
därför att jag tror att den har ett värde
bara om den är ovillkorlig. Avgörande
för frågan om bestämmelsen skall kunna
respekteras och framstå som meningsfull
för trafikanterna är främst
var och hur spärrlinjen målas på vägarna.
Statens vägverk har utfärdat föreskrifter
om detta och har också i en
skrivelse till samtliga väghållare den
13 september i år lämnat mycket ingående
anvisningar och uttalanden om
olika problem som kan uppkomma. En
viktig detalj i skrivelsen är påpekandet
att omkörningsförbud, tillkännagivet
genom vägmärke, kan användas i stället
för spärrlinje. Sådant vägmärke betyder
förbud mot omkörning av motor -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Svar på fråga ang. ökat kommunalt inflytande i trafiknämnder

drivet fordon med fler än två hjul.
Detta alternativ måste vara att föredra
framför spärrlinje på många smala vägsträckor.

Det är naturligt att ett helt nytt
system inte kan fungera friktionsfritt
innan man fått vissa erfarenheter av
tillämpningen. Jag följer den här frågan
med uppmärksamhet och förutsätter
att de markeringar som gjorts prövas
om med hänsyn till de erfarenheter
man vinner, så att bestämmelsen i praktiken
kommer att kunna tillämpas så
som avsetts.

Vidare anförde

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.

När jag ibland riktade enkla frågor
till den nuvarande kommunikationsministerns
företrädare i ämbetet fick jag
rekordmässigt korta svar. I dag har jag
fått det längsta svar jag någonsin erhållit
på en enkel fråga men jag är
inte ledsen för det. Det var ju värdefullt
att dessa klargörande åsikter framfördes.

Anledningen till min fråga är den
att man som trafikant ibland kan komma
i situationer som uppenbarligen är
orimliga, för att använda kommunikationsministerns
terminologi i tredje
stycket i svaret. Själv råkade jag en
dag ut för att det på en 5 Va km lång
sträcka på en länsväg fanns en heldragen
linje på min sida om vägmitten.
Efter någon km körde jag ifatt ett traktorfordon
som framfördes med en hastighet
av 15—20 km i timmen. Jag ansåg
mig inte kunna köra om detta fordon,
laglydig som jag är, utan kröp
fram med denna hastighet i en halv
mil men — och det är detta som är det
viktiga — under tiden blev jag omkörd
av ett 30-tal bilar. Därigenom blev jag
verkligen konkret uppmärksammad på
detta problem. Det är enligt min mening
orimligt att ha regler som inte

efterlevs; därigenom skapas ingen respekt
för reglerna.

Avser nu kommunikationsministern
med den sista delen av svaret, att det
i sådana fall inte skall finnas spärrlinje,
utan skyltar med omkörningsförbud,
är jag helt tillfredsställd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. ökat kommunalt inflytande
i trafiknämnder

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Forsberg har frågat
mig om jag observerat de önskemål
om ändring av lagen om trafiknämnder
som framförts av samarbetsnämnderna
inom vissa kommunblock och som syftar
till ökat kommunalt inflytande och
begränsning av antalet trafiknämnder.
Herr Forsberg frågar också, om jag har
för avsikt att pröva ändamålsenligheten
av en sådan lagändring.

Trafiknämnderna inrättades den 1
januari 1965. De har till huvudsaklig
uppgift att meddela vissa lokala trafikföreskrifter
och besluta om dispenser
från sådana föreskrifter och från olika
bestämmelser i vägtrafikförordningen.
Det finns i princip en trafiknämnd i
varje kommun. Nämnden består av
polischefen i distriktet, som är ordförande,
och två kommunvalda ledamöter.
Dessa skall vara bosatta inom
polisdistriktet men behöver inte bo inom
kommunen. Enligt lagen kan därför
samma ledamöter väljas inom alla kommuner
i ett distrikt. Denna ordning
bestämdes just av skälet att kommuner
med särskilda förutsättningar för en
samordnad trafikplanering — exempelvis
kommuner inom samma kommunblock
— skulle kunna ha en gemensam
trafiknämnd.

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Svar på fråga ang. radiokommunikation

vid statens järnvägar

Lagen om trafiknämnder har utformats
så att kommun och polis får ett i
princip lika inflytande i de frågor som
nämnden skall avgöra, alltså bl. a. när
det gäller de lokala trafikföreskrifterna.
Föreskrifternas trafikpolitiska och
stadsbyggnadspolitiska funktion, å ena
sidan, och deras ordnings- och säkerhetskaraktär,
å den andra, låg till grund
för regeringens och riksdagens beslut
när lagen antogs. Eftersom det nya systemet
tillämpats under så kort tid, är
jag inte nu beredd att förorda en omprövning
av principen för kommunens
och polisens inflytande på besluten.

Vidare anförde

Herr FORSBERG (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min fråga men kan inte påstå
att jag är helt belåten med detsamma.
Jag hade nämligen i första hand hoppats
få höra något som kunde tyda på att
antalet nämnder skulle bli färre. Det
förefaller orimligt att det inom ett och
samma polisdistrikt kan finnas upp till
25 olika trafiknämnder. Detta måste bli
oerhört tungrott och arbetsamt för polischefen,
som skall vara ordförande
i samtliga dessa nämnder. Den saken
har också framhållits i sammanhanget
av rikspolisstyrelsen.

Statsrådet säger i svaret att möjligheter
föreligger att välja gemensam
nämnd för flera kommuner, men enligt
min mening motverkas detta av att
nämnderna enligt lag får ha endast två
ledamöter utöver ordföranden. Speciellt
vid sammanläggning av kommunblock
där flera tätorter ingår — ja, t. o. m.
flera städer — tror jag det blir nödvändigt
att öka antalet ledamöter, om nämnderna
skall kunna fylla sina uppgifter
på önskvärt sätt och utan att det skapas
irritation mellan de sammanlagda
kommunerna.

Statsrådet säger i svaret att han inte
nu är beredd att förorda en omprövning

mellan tågpersonal och stationspersonal

av principerna, och betoningen på ordet
nu gör att jag vågar hoppas att ett
förslag så småningom kommer att presenteras.
Detta ger mig anledning att än
en gång tacka för det svar jag fått.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. radiokommunikation
mellan tågpersonal och stationspersonal
vid statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson har frågat
mig om jag avser att ta initiativ till
radiokommunikation mellan tågpersonal
och stationspersonal vid statens
järnvägar i syfte att öka säkerheten och
minska olyckor och olyckstillbud.

Sedan tekniskt godtagbara lösningar
numera framkommit har linjeradio —
d. v. s. radiokommunikation mellan en
tågdirigeringscentral och tåg eller arbetslag
— prövats från våren 1966 på
malmbanan med gott resultat. SJ avser
därför att innevarande budgetår påbörja
linjeradioanläggningar även för
Stockholms lokaltrafikområde och för
sträckan Stockholm—Göteborg. En successiv
ytterligare utbyggnad av sådana
anläggningar planeras för framtiden.
Linjeradio kan i säkerhetshänseende
lämna en kompletterande hjälp, men
de grundläggande säkerhetsreglerna
måste baseras på andra hjälpmedel. Där
kan införandet av automatiskt tågstopp
och automatisk hastighetsövervakning
spela en väsentlig roll. Denna fråga utreds
f. n. inom Internationella järnvägsunionen,
i vilken SJ är medlem.

Med hänvisning till det arbete som
redan pågår inom SJ när det gäller olika
säkerhetsbefrämjande åtgärder anser

Torsdagen den 9 november 1967 Nr 42

Svar på fråga ang. radiokommunikation mellan tågpersonal och stationspersonal
vid statens järnvägar

jag det inte påkallat med något initiativ
från min sida i dessa frågor.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret.

Min fråga är ställd med anledning av
att man i en tid av enorma vetenskapliga
och tekniska framsteg är så omodern
vid statens järnvägar att det inte
finns någon radiokommunikation mellan
tågpersonal och stationspersonal
när tåg befinner sig ute på linjen.

Kommunikationsministern anför i
sitt svar att det nu kommit fram tekniskt
godtagbara lösningar. Han meddelar
dels att dessa prövats sedan 1966
med gott resultat på Malmbanan, dels
att linjeradioanläggningar under innevarande
budgetår skall påbörjas för
Stockholms lokaltrafikområde och för
sträckan Stockholm—Göteborg.

Frågan har intresserat mig under de
senaste femton åren och kanske framför
allt efter den stora olyckan i Ställdalen.
Därefter har ju flera olyckor aktualiserat
spörsmålet.

Med anledning av det lämnade svaret
vill jag framhålla att jag anser att
ambitionen är alltför blygsam hos SJ
i detta avseende. Det hade inte varit
något att yvas över, om vi redan för
10—15 år sedan hade löst radiokommunikationsfrågan
på alla SJ-linjer och
även hade ålagt de privata järnvägsföretagen
att införa linjeradio.

Det är delvis en fråga om service.
Det är önskvärt att resenärer på tåg
kan meddela sig med omgivningen om
de så önskar. Men det är framför allt
en fråga om ökad säkerhet. Det har
förekommit många olyckor, där ett tågsätt
av misstag släppts i väg och där
man vetat att olyckan inte kunnat förhindras
därför att man inte kunnat nå
prsonalen på tåget och stoppa detta.
Det är orimligt att vi fortfarande skall

ha kvar olycksrisker av detta slag och
att man släpper i väg tågsätt, ibland
med 700—800 passagerare, utan att kunna
hejda tågen.

I flera länder har denna form av
radiokommunikation använts sedan årtionden
tillbaka. Jag skall inte heller
räkna upp alla andra som har löst problemet;
både taxibilar och t. o. m., såsom
framgick av tidningarna för några
veckor sedan, små förbrytarligor har
lyckats upprätthålla radiokommunikation.

Det är givet att vi i en mer eller
mindre avlägsen framtid kan komma
fram till mera tekniskt avancerade metoder
för att förebygga tågolyckor, men
medan Internationella järnvägsunionen
funderar över dem bör vi utnyttja de
lösningar som redan finns till hands.

Jag är därför otillfredsställd med svaret
och anser att vi måste handla mycket
snabbare än vad kommunikationsministern
förutskickat.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill nog påstå att
man inom SJ varit utomordentligt intresserad
av att stärka trafiksäkerheten
i detta sammanhang. Men det är mycket
besvärliga tekniska problem som
har legat i vägen för de lösningar, vilka
i och för sig kan te sig naturliga och
rationella för lekmannen. Jag vill hänvisa
till att vi i vårt land arbetar med
ett elektrifierat järnvägsnät, varför det
bland annat har varit mycket svårt att
finna godtagbara tekniska anordningar
för störningsskyddet.

Det föreligger alltså ingen brist på
ambition inom SJ utan man har en
mycket medveten vilja att så snabbt
som möjligt både tillgodogöra sig de
nya tekniska erfarenheter, som kan vinnas,
och även tillämpa dessa.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Det skulle vara ogrann -

22 Nr 42 Torsdagen den 9 november 1967

Svar på interpellation ang. reglering av markpriserna och reformering av expropriationslagstiftningen -

laga att rikta personliga anmärkningar
mot kommunikationsministern eftersom
han är ganska ny inom sitt departement.
Eftersom vi talar om SJ vill jag
emellertid inte hålla med om att det
inte skulle ha saknats ambition. Jag
tycker verkligen att det har saknats
ambition, eftersom det finns tekniskt
godtagbara lösningar som inte utnyttjas.

Jag vill inte göra några invändningar
mot att man har börjat praktisera radiokommunikationerna
på Malmbanan,
men jag vill bara framföra en stilla
undran om Malmbanan verkligen var
det mest angelägna objektet för ett sådant
försök. Där reser ändå inte de
flesta människorna. Men självfallet tycker
jag att man skall ha en sådan radiokommunikation
även på Malmbanan.

Det faktiska förhållandet är alltså att
det finns tekniskt godtagbara lösningar
som inte utnyttjats. — Det kommer vi
inte ifrån. Sedan reses här perspektivet
att dessa tekniska anordningar
skall utnyttjas i framtiden, och det noterar
jag. Men att de inte utnyttjas redan
i dag är en svaghet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag har i mitt svar
understrukit att det numera framkommit
tekniskt godtagbara lösningar på
hithörande problem. Sedan är det alltid
en bedömningsfråga, sett ur SJ:s
synpunkt, var dessa tekniska lösningar
först skall sättas in. Att Malmbanan
valts beror — föreställer jag mig, utan
att kunna tala med den insikt som i
och för sig skulle vara önskvärd —
bl. a. på att det där är fråga om speciella
trafikförhållanden.

Jag utgår alltså från att det är dessa
förhållanden som gjort det angeläget att
börja verksamheten på Malmbanan. Och
jag vidhåller att SJ när det gäller arbetet
på dessa frågor inte minst i in -

ternationella sammanhang har spelat en
mycket betydelsefull roll.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Det som statsrådet senast
sade förefaller mig otroligt, eftersom
det inom Internationella järnvägsunionen
finns länder som i många år
med framgång prövat dessa tekniska
lösningar. Då kan SJ inte gärna vara
någon pionjär i den församlingen när
det gäller sådana här lösningar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Justerades protokollet för den 31
nästlidne oktober.

§ 15

Svar på interpellation ang. reglering
av markpriserna och reformering av
expropriationslagstiftningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
har frågat inrikesministern, om
man kan vänta initiativ från regeringens
sida i fråga om reglering av markpriserna
i syfte att göra den föreslagna
lagen om kommunal förköpsrätt mera
effektiv och när man kan räkna med
initiativ från regeringens sida i fråga
om en reformerad expropriationslagstiftning.
Interpellationen har överlämnats
till mig för besvarande.

Frågan om kontroll över markprisutvecklingen
tas upp också i en motion i
anledning av propositionen med förslag
till förköpslag m. m. Eftersom riksdagen
alltså inom den närmaste tiden kommer
att få ta ställning i det ämne som herr
Karlsson behandlar i sin första fråga
anser jag det inte lämpligt att nu göra
några uttalanden i denna del. Men jag

Torsdagen den 9 november 1967 Nr 42

Svar på interpellation ang. reglering av markpriserna och reformering av expropriationslagstiftningen -

vill påpeka att förköpsrätten inte är avsedd
att vara en ersättning för expropriation.
En kommun som har att ta
ställning till en förköpsrättsfråga och
därvid finner att det avtalade priset
är för högt har sålunda möjlighet att begära
expropriation.

Beträffande herr Karlssons andra fråga
kan jag hänvisa till att regeringen för
snart sju år sedan tog initiativ till en
reform av expropriationslagstiftningen
och tillkallade sakkunniga för att göra
en översyn av lagstiftningen. Utredningen
har redan avlämnat två betänkanden
med förslag till ändringar i bl. a. expropriationslagen.
De förslag som regeringen
lagt fram på grundval av utredningens
arbete har godtagits av riksdagen.
Utredningsarbetet fortsätter, och
vi väntar nu på förslag om bl. a. expropriationsändamålen,
värderingsprinciperna
och förfarandet.

Vidare anförde:

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min interpellation.

.lag känner mig emellertid litet förbryllad
över svarets innehåll. Utgångspunkten
för min interpellation var två
omständigheter. Den ena var att vi på
riksdagens bord har ett regeringsförslag,
vilande från vårsessionen, om kommunal
förköpsrätt till mark. Det stipulerar
rätt för kommun att gå i privat
köpares ställe och överta ett markköp,
under förutsättning att kommunen betalar
redan avtalat pris.

Den andra omständigheten var — och
här refererade jag till det av alla kända
Nackafallet — att kommun kan komma
i en situation då den inte anser sig
kunna betala det pris som privat köpare
av mark kan bjuda och därför inte har
särskild glädje av en förköpsrätt. En
kommun bär ansvaret för sina medborgares
bostadskostnader, medan en

privat köpare endast behöver räkna
med huruvida han kan få igen pengarna
med vinst av de blivande hyresgästerna,
och detta är som bekant inte svårt i
bristområdena.

Det var alltså med utgångspunkt från
dessa förhållanden — och inte minst
med tanke på vad som timat på markspekulationens
område sedan vi skildes
åt i maj — som jag frågade regeringen,
om man med hänsyn till den senaste
tidens utveckling övervägde ett initiativ
i syfte att göra den föreslagna förköpsrätten
mer effektiv genom någon form
av prisreglering på mark i vissa fall.

Nu säger justitieministern att riksdagen
inom den närmaste tiden kommer
att få ta ställning till denna sak i anledning
av en motion i samband med
regeringens förslag till förköpslag. Här
åsyftas uppenbarligen en socialdemokratisk
motion, väckt vid höstriksdagen
— för övrigt efter det att jag framställt
min interpellation. Men detta spelar ingen
roll, ty jag var själv med om att redan
vid vårriksdagen väcka en motion, där
prisfrågan i samband med förköpslagen
togs upp. Jag har emellertid inte
frågat efter enskilda riksdagsmäns mening
i denna sak, utan om regeringens
i samband med vad som hänt sedan
regeringsförslaget lades fram.

Vad skall jag nu anse att jag fått för
svar? Skall regeringen vänta med att
ta ställning till dess man får veta vilken
ståndpunkt riksdagen kommer att intaga?
Men enligt vår författning skall
nya lagar — och detta måste bli en lagfråga
— stiftas av Kungl. Maj :t och riksdagen,
och utan regeringsförslag i ett
ämne kan riksdagen knappast göra mer
än att besluta för sin del.

Min villrådighet blir inte mindre när
jag läser följande passus i statsrådets
svar: »Men jag vill påpeka att förköpsrätten
inte är avsedd att vara en ersättning
för expropriation. En kommun
som har att ta ställning till en förköpsrättsfråga
och därvid finner, att det av -

24 Nr 42 Torsdagen den 9 november 1967

Svar på interpellation ang. innebörden av begreppet »beslutets meddelande»

talade priset är för högt, har sålunda
möjligheten att begära expropriation.»

Jag kan inte förstå att denna passus
kan betraktas som ett svar på min fråga.
Alla vet att priserna vid expropriation
med nuvarande bestämmelser blir så
höga att en kommun endast tillgriper
expropriation om markförvärvet betraktas
som så angeläget att kommunen
är beredd att göra förvärvet oavsett priset.

Skall detta interpellationssvar också
betraktas som ett svar till de socialdemokratiska
motionärerna, vilka också
torde känna till expropriationslagen,
men tydligen inte heller betraktar den
som en lösning på markprisfrågan?

Beträffande svaret på min andra fråga
när förslaget till ny expropriationslagstiftning
kunde tänkas komma, finns
inte mycket att säga. Jag vet mycket väl
att vissa ändringar genomförts i expropriationslagen,
men vad som intresserar
mig är det enligt min uppfattning
viktigaste av vad som måste ändras i
denna lagstiftning, nämligen värderingsprinciperna
och själva förfarandet vid
expropriationsmål. Här kan alltså justitieministern
inte ange någon tidpunkt
för eventuella regeringsförslag. Detta
hänger på utredningen, och jag vill inte
kritisera regeringen i detta sammanhang,
men jag vill ändå beklaga att lösningen
av dessa så aktuella och angelägna
frågor tycks dröja.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det måste förefalla
ganska naturligt att man hänvisar till
den kommande riksdagsbehandlingen
av en fråga som redan är väckt i riksdagen
när det inte ens är fjorton dagar
kvar till dess. Enligt de planer för behandlingen
av utskottsutlåtanden jag
har sett skulle frågan om den kommunala
förköpsrätten behandlas i kamrarna
den 22 november. Det verkar ganska
meningslöst att i dag ta upp en diskussion
om hur den blivande lagen skall

tillämpas. Vi får ju rikliga tillfällen till
det om knappa två veckor.

Att jag hänvisar till att kommunen har
möjlighet att avstå från sin förköpsrätt,
om den finner priset för högt, och begära
expropriation sammanhänger med
att jag hoppas att det ganska snart skall
komma ett betänkande om värderingsgrunderna
vid expropriation. Vi kan
inte gärna tillsätta ytterligare en utredning
i denna fråga när en utredning redan
arbetar med den.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation ang. innebörden

av begreppet »beslutets meddelande»

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig om jag är villig att medverka
till utfärdande av enhetliga bestämmelser
om vad som innefattas i begreppet
»beslutet meddelats», så att i
meddelandet uttryckligen anges vilken
dag som avses.

Vid klagan över förvaltande myndighets
beslut räknas besvärstiden i allmänhet
från den dag då klaganden fick
del av beslutet. Enligt den s. k. besvärstidslagen
från år 1954 gäller detta i alla
de fall då något annat inte anges i den
särskilda författning som är tillämplig
på det ärende i vilket beslutet träffas.
I vissa författningar, särskilt äldre sådana,
sägs ofta uttryckligen att besvärstiden
räknas från den dag då klaganden
fick del av beslutet. Vid kommunalbesvär
räknas besvärstiden från den
dag då justeringen av det över beslutet
förda protokollet tillkännagavs på kommunens
anslagstavla. Bestämmelser om
detta finns i kommunallagarna.

I några enstaka författningar föreskrivs
att besvärstiden räknas från den
dag då beslutet meddelades. Detta be -

Torsdagen aen 9 november 1967

Nr 42

Svar på interpellation ang. innebörden av begreppet »beslutets meddelande»

tyder att besvärstiden löper från det
datum då beslutet fattades. Denna dag
framgår alltid av beslutet. Inte i något
fall innebär det att besvärstiden räknas
från dagen för kungörandet av beslutet
eller för delgivningen av beslutet med
sakägare.

Eftersom uttrycket »dagen då beslutet
meddelades» har denna enhetliga innebörd,
är det inte nödvändigt att nu vidta
några särskilda åtgärder som syftar
till ett förtydligande av vad som innefattas
i uttrycket. En annan sak är om
vi inte i samband med andra lagstiftningsfrågor
skall pröva om denna formulering
bör bibehållas.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Låt mig först tacka herr
statsrådet för det svar han lämnat på
min interpellation. Tyvärr tycks detta
vara så utformat att någon klarhet i frågeställningen
inte kan vinnas. Det är
emellertid möjligt att detta problem
hör till den högre juridiken, som vanligt
folk inte kan analysera på ett riktigt
sätt.

Statsrådet anför i svaret bl. a.: »Vid
klagan över förvaltande myndighets
beslut räknas besvärstiden i allmänhet
från den dag då klaganden fick del av
beslutet.» Litet längre fram yttrar han:
»I några enstaka författningar föreskrivs
att besvärstiden räknas från den
dag då beslutet meddelades.»

Detta sistnämnda kan väl tolkas så,
att den dag då beslutet så att säga spikades
på den förvaltande myndighetens
kungörelsetavla skall betraktas som klagotidens
början.

Men i ett senare avsnitt i statsrådets
svar heter det: »Inte i något fall innebär
det att besvärstiden räknas från dagen
för kungörandet av beslutet eller för delgivningen
av beslutet med sakägare.»

Är inte dessa uppgifter motsägande?
Jag kan i varje fall inte finna att formuleringarna
har enhetlig innebörd.

Statsrådet anser inte att det bör vidtas
några särskilda åtgärder som syftar
till ett förtydligande av vad som innefattas
i uttrycket »beslutets meddelande».
Jag måste beklaga detta, enär
det förekommer olika tolkningar av
författningens skrivning. Detta har
t. o. m. förorsakat att såväl enskilda som
kommuner inkommit för sent med klagan
till den förvaltande myndigheten,
och klagan har då författningsenligt inte
kunnat upptagas till prövning. Sålunda
har vederbörande — både enskilda
och kommuner — gått miste om
möjligheten att få sin sak prövad i
högre instans.

Statsrådets besked, att en sak för sig
är om man inte i samband med andra
lagstiftningsfrågor skall pröva, huruvida
denna formulering bör bibehållas,
utgör inte något svar på frågan.

Herr talman! Jag vill emellertid tolka
detta uttalande så positivt som möjligt
och hoppas således på ett förtydligande
av författningstexten.

Så en annan sak: Det bör väl vara
möjligt att i utfärdade kungörelser eller
skriftliga besked över förvaltande
myndighets beslut angiva när tiden för
klagan senast skall vara myndighet till
handa? Detta är en enkel men mycket
praktisk åtgärd som borde vara ganska
lätt att införa och tillämpa. Jag skulle
vilja hemställa till herr statsrådet att
åtminstone på den punkten söka åstadkomma
formuleringar som underlättar
tolkningen av bestämmelserna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Mina pedagogiska talanger
tycks inte vara värst lysande.
Herr Persson i Heden blandar fortfarande
ihop de olika uttryck som användes
i skilda författningar, nämligen
kommunallagarnas bestämmelser om att
besvärstiden skall räknas från den dag
»då beslutet tillkännagavs på kommunens
anslagstavla» och det fall då det
sägs att besvärstiden räknas från den

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

dag »då beslutet meddelades». Det har
aldrig ifrågasatts att det sistnämnda
uttrycket skulle tolkas eller uppfattas
på annat sätt än att besvärstiden löper
från det datum då beslutet fattades.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Såsom jag sade i mitt
första inlägg, hör väl dessa skrivsätt och
talesätt till den högre juridiken, och
att det därför kanske är litet för svårt
för vanligt folk att följa med. Jag ifrågasätter
inte alls herr statsrådets pedagogiska
anlag; de är säkerligen både
beprövade och erkända.

Men hur som helst, så har dessa bestämmelser
tolkats mycket olika, och
detta har gjort att det inträffat att i
viktiga frågor, såsom vid överklagande
av beslut hos Kungl. Maj:t, besvären
har inlämnats för sent till länsstyrelsen
— i något fall en dag bara — och
att ärendet därför inte kunnat upptagas
till prövning av Kungl. Maj :t.

Skulle det inte vara mycket enkelt
att, när en kungörelse utfärdas eller
ett meddelande införes i pressen om ett
visst ärendes fastställelse, samtidigt angiva
att klagan över beslutet skall vara
ingiven till länsstyrelsen senast en viss
dag?

I detta fall gällde det ett överklagningsärende
i fråga om ett beslut som
hade fastställts av länsstyrelsen den 19
juni. I pressen hade beslutet emellertid
kungjorts den 26 juni. Vederbörande
som klagat — det var här fråga om såväl
enskilda personer som en viss kommun
— hade den uppfattningen att klagotiden
gällde från den dag då beslutet
offentligt hade meddelats i pressen.

Ingen ifrågasätter annat än att vederbörande
i detta fall hade tolkat bestämmelserna
felaktigt, men för att dylika
saker inte skall upprepas torde det
vara ändamålsenligt att få fram ett förtydligande.
Det allra enklaste hade kanske
varit att det hade sagts ifrån, att
de som ville anföra besvär skulle göra
detta senast den 19 juli 1967. Då hade

inga problem behövt uppstå och deras
klagan hade också kunnat behandlas.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! I anledning av besvärssakkunnigas
förslag sysslar vi nu i
justitiedepartementet med förslag till
en lagstiftning om förvaltningsförfarandet.
Det är vår avsikt att i den lagen
föreslå alt i förvaltningsbeslut alltid
skall tas in en besvärshänvisning. Hur
denna skall utformas kan jag för dagen
ännu inte säga, men tydligt är att hur
man än utformar sådana bestämmelser
finns det alltid någon som kan missförstå
dem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna allmänpolitiska debatten
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr KELLGREN (s), som yttrade:

Herr talman! När vi nu återupptar
den allmänpolitiska debatten skulle jag
vilja aktualisera några saker som är
värda att vi diskuterar och riktar strålkastarljuset
mot.

Remissdebatten tjänar det syftet att
den skall utgöra en inventering av alla
de problem och svårigheter som finns
i samhället. Härvidlag har oppositionen
inte sparat på sitt krut. Bostadsfrågan
har kanske i mindre utsträckning än
vanligt varit uppe till diskussion, men
man har tagit upp olika sociala frågor,
vårdområdet, hälsovårdsområdet, miljöfrågorna
och inte minst sysselsättningen.

Det är emellertid inte bara i riksdagen
som man framför kritik av detta

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

slag. Den framföres till stor del också
i pressen. Inte minst i TV och radio
riktar man kritik mot framför allt olika
sociala företeelser och missförhållanden.

Att så sker är alldeles utmärkt. Jag
skulle vilja säga att ju mer av denna
kritik som kan riktas, desto bättre är
det. Det är intressant att konstatera —
egentligen är det just detta som är mitt
ärende — hur anspråken i dag stiger på
samhällssektorn; man kräver att de styrande
inom samhällets ram skall lyckas
sköta och lösa olika frågor på ett ur
medborgarnas synpunkt fullgott sätt.
Och hur har inte anspråken stigit!

Vi är nu i den situationen att nära
nog varje bostadslös säger att det är
samhällets, statens och kommunens sak
att ordna bostad åt honom. Numera
skall till och med landets statsminister
i TV kunna svara på nära nog varje
bostadssökandes frågor om varför han
inte inom viss tid kunnat få en bostad.
Det är ungefär samma sak inom alkoholvården
och kriminalvården. Överallt
stiger anspråken. Man säger att »det
problemet måste lösas för vederbörande
på ett eller annat sätt».

•lag tycker att det är alldeles utmärkt
att det förhåller sig så. Ty var har vi
då hamnat? Jo, vi har kommit i den
situationen att vi alla accepterar att det
allmänna, samhället, vår gemenskap
skall lösa dessa problem. Vi kan inte
undandra oss vårt ansvar. Och vad är
egentligen detta? Det är det samhälle
som präglas av den socialistiska samhällssynen.

Alla borgerliga partier reser i dag
krav som om det socialistiska samhället
var förverkligat. Det innebär att
oppositionen också måste ta på sig ansvaret
för att skaffa all den personal
och alla de ekonomiska resurser som
behöver överföras till olika sektorer för
att frågorna skall kunna lösas på det
sätt som alla kräver. Jag tror att oppositionen
bör uppmärksamma detta, att
den genom sin kritik — oftast berätti -

Allmänpolitisk debatt

gad men ibland överdriven — reser på
alla fronter nya och större anspråk som
är helt i överensstämmelse med samhällssynen
inom det parti som jag
representerar.

Egentligen är det, herr talman, egendomligt
att man inte kan hitta mer kritik
att föra fram, att man inte kan peka
på fler missförhållanden. Det är dock
begränsade resurser som ställs till förfogade,
och det är under en mycket
kort period som samhället har utvecklats
på detta sätt och alla blivit medvetna
om dessa stora uppgifter och vårt
gemensamma ansvar.

Jag tror att det är viktigt att uppmärksamma
detta även från en annan
synpunkt, nämligen från sysselsättningssynpunkt.
Det finns en amerikansk professor
som heter Eli Ginzberg. Han
har varit med om att redigera ett arbete
som i fri översättning kan kallas
»Det pluralistiska samhället». Han
konstaterar där för Amerikas vidkommande
att det är inom den s. k. non
profit-sektorn som sysselsättningen i
dag ökar. Inom denna sektor arbetar
man inte enligt det kapitalistiska samhällets
sedvanliga lagar med snäva företagsekonomiska
kalkyler. Non profitsektorn,
alltså den icke-kapitalistiska
sektorn, tar i dag mellan 33 och 40 procent
av alla i Amerika sysselsatta. Det
är inom denna sektor och inte inom
profit-sektorn som t. ex. negerbefolkningen
har kunnat göra framsteg i fråga
om sysselsättning, social status etc.
Kvinnornas möjligheter att kunna ta
in på det försprång som männen har
i vårt nuvarande samhälle har ökat
inom denna sektor och inte inom den
sektor som vi kan kalla den kapitalistiska.
Non profit-sektorn är kanske inte
alltid direkt samhällsägd men till den
hör i varje fall organisationslivet, och
den kan inrymma forskning och kulturaktiviteter
av olika slag. Det finns
icke inom den andra sektorn.

Yi befinner oss i ett läge som påminner
om det amerikanska. Om vi ser på

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

den sysselsättningsfrämjande aktiviteten
i vårt land för framtiden, skall vi
finna att sysselsättningen nedgår inom
de mera typiska profit-sektorerna i vårt
samhälle, inom industrin, jordbruket,
handeln och även inom byggnadsverksamheten
i takt med att rationaliseringen
sätter fart. Då blir vår uppgift
att på något sätt öka sysselsättningen
inom andra samhällsområden, alltså
inom förvaltning, undervisning och
vårdområden av olika slag. Dessa sektorer
sysselsätter nu ungefär 400 000
personer. Om vi skall klara upp sysselsättningsproblemen
för framtiden måste
arbetsmöjligheterna inom denna sektor
utökas.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
omfattar i november månad bortåt
50 000 personer, varav ungefär hälften
undergår olika former av omskolning''.
De övriga är sysselsatta i beredskapsarbete
eller inom skyddad verksamhet.
Man räknar med att denna siffra i
februari—mars nästa år skall öka till
det dubbla, d. v. s. till cirka 100 000
personer. Av dem skall bortåt 35 000
vara sysselsatta inom omskolningsverksamheten
och de övriga framför
allt i beredskapsarbete men även inom
olika sysselsättningsområden där den
finansiella stimulansen under senare år
skall ha ökat antalet arbetstillfällen.

Den stora uppgift, som jag framför
allt vill rikta uppmärksamheten på, är
problemet hur vi på olika sätt skall
kunna slussa över inånga fler av dem
som omskolas och som nu sysselsättes
inom olika samhällsaktiviteter till verksamhet
inom stat, kommun och landsting,
inom kulturliv och andra sektorer
som inte är profit-givande utan mera
allmännyttiga i detta ords mest generella
bemärkelse. Det behövs statsbidrag
i olika former för att detta skall
bli möjligt. Av allt att döma är vi just
inne i detta utvecklingsskede, detsamma
som i Förenta staterna.

Jag vill alltså fråga: Hur rimmar
dessa två saker med de borgerligas all -

männa kritik beträffande dels den offentliga
sektorns tillväxt, dels vårdsektorns
otillräcklighet och dels skattetrycket?
Om vi på lång sikt skall kunna
öka sysselsättningen, måste detta ske
inom statens, kommunernas och landstingens
verksamhetsområden. För att
man skall kunna skapa dessa arbetstillfällen
och för att vi över huvud taget
skall kunna lösa alla de olika bristproblem
som berörts i den allmänna debatten
— också under remissdebatten
— på hälso- och sjukvårdens område, på
miljövårdsområdet etc., måste man också
dirigera över resurser i form av ytterligare
skattemedel till dessa områden.
Detta borde egentligen vara det
stora och väsentliga överläggningsämnet
och diskuteras ingående under dessa
remissdagar. Jag välkomnar oppositionens
fulla och häftiga kritik — det
innebär att oppositionen hjälper till att
göra medborgarna medvetna om att vi
på olika vägar måste bredda den allmänna
sektorn för att kunna åstadkomma
ett mer tillfredsställande samhälle,
ett samhälle som vi inom socialdemokratin
kallar ett socialistiskt samhälle.

Därefter anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Ett av de dominerande
politiska problemen i dag är bostadsoch
byggnadsfrägan. Det är en detalj
av den som jag önskar beröra i denna
debatt, nämligen rivningen av äldre
bostadsfastigheter.

»Varför skall vi bort?» löd i en av
våra stora skånetidningar för inte
länge sedan rubriken till en artikel som
koncentrerade sig just på detta område.
Man berättade däri bl. a. att en
årsproduktion av bostäder försvann på
tre år i Hälsingborg genom att 772 lägenheter
revs och ett stort antal omvandlades
till kontors- och affärslokaler.
Många av de rivna lägenheterna
sades vara i gott skick.

Situationen är långtifrån unik för

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Häisingborg. I Göteborg revs under
åren 1960—1966 enligt inrikesministerns
egna siffror 7 300 lägenheter, medan
den årliga bostadsproduktionen
var cirka 5 000 lägenheter. Ett och ett
halvt års produktion gick sålunda åt
för att ersätta det rivna.

Tidningarna berättade för några veckor
sedan att inrikesministern besett
en del förfallna rivningshus i Stockholm.
»Rena slummen», sade han. Han
hade i det sammanhanget nämnt att
man kanske fick överväga en vanhävdslag
för bostadsfastigheter av liknande
slag som den som gäller för
jordbruket.

Rivningsfrågan bär naturligtvis
många aspekter. När det gäller att sanera
ett område kan också tämligen
bra fastigheter konnna i kläm. Men i
dessa bostadsbristens tider är det enligt
min mening inte försvarbart att
riva hus med någorlunda god standard
L den takt som skett under de senaste
åren. I många fall kan det väl för ägaren
eller byggmästaren vara ekonomiskt
fördelaktigare med hänsyn till
hyressättningen att riva och bygga
nytt, men även förbättringar och moderniseringar
tillåts ju numera föranleda
hyreshöjning. Säkert skulle många
hyresgäster med glädje ta en moderniserad
lägenhet med lägre hyra än en
hypermodern med toppris.

Länsarbetsnämnderna skall i varje
fall för flerfamiljshus i större städer
ge igångsättningstillstånd före rivnings
påbörjande. Men enligt vad som förljudes
nekas man ytterst sällan sådant
tillstånd. Här måste nog en noggrannare
prövning komma till stånd. I dagens
bostadssituation måste ett uppskjutande
av fastighetsrivningar genom
upprustning av någorlunda hyggliga
lägenheter kunna ske i ett stort
antal fall. Riksdagen har också lämnat
regeringen fullmakt att ge förbättringslån
för sådana flerfamiljsfastigheter.

Direktiven för rivningstillstånden är
av två slag. Bostaden skall inte längre

Allmänpolitisk debatt

vara tjänlig för sitt ändamål, eller också
skall rivningen vara nödvändig för
att viktiga stadsplaneändringar skall
kunna vidtas.

Jag förutsätter att länsarbetsnämnderna
i fortsättningen ägnar dessa rivningsansökningar
en omsorgsfullare
prövning, och jag hoppas att inrikesministern
har uppmärksamheten riktad
på dessa ärenden så att vi kan förvänta
en annan ordning härvidlag.

En annan byggnadsfråga som gång
på gång aktualiserats under det nu löpande
året är den 25-procentiga investeringsavgift
som i år och fram till den
30 september nästa år pålägges s. k.
oprioriterade byggen. Aysikten med
denna extra pålaga har sagts vara, att
man vill ge bostadsproduktionen och
industriinvesteringarna större resurser.
Detta är ju vällovligt. Man undrar
dock, om man inte med tillgängliga kontroll-
och dirigeringsmedel kunnat nå
samma effekt. Men det är en annan
sak.

Bland de nämnda oprioriterade byggena
är också byggandet av kyrkor och
samlingslokaler. I januari i år väcktes
åtskilliga motioner dels om totalt slopande
av denna investeringsavgift, dels
om undantagande och dispenserande i
detta avseende av lokaler för kyrkliga
och frikyrkliga ändamål.

Den kristna verksamheten är i stort
sett uppbyggd på och beroende av frivilliga
gåvor från församlingarnas medlemmar.
Detta gäller inte endast de löpande
utgifterna utan även det kapital
som erfordras för uppförande av kyrkor
och kyrkliga samlingslokaler eller
för renovering och modernisering av
äldre. Vad som offras härför — ofta
under försakelse — är redan beskattade
medel.

Under mina resor till olika delar av
vårt land har jag gång på gång blivit
erinrad om dessa problem genom att
olika grupper framfört sina bekymmer
i detta avseende. Det har t. ex. gällt ett
samfund, som genom avtal överlåtit sin

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

kyrkobyggnad och tomt till staden eller
samhället för en nödvändig stadsplaneändring
eller för sanering och därvid
räknat med att få komma i gång med
en ny kyrkobyggnad under detta eller
nästa år. Nu är man i många fall utan
tjänlig samlingslokal, och verksamheten
liksom ungdomsarbetet blir i hög grad
lidande av detta. Också jag motionerade
vid årets början om välvillig dispensgivning
i sådana fall. Men sådana medgivanden
synes ha varit ytterst få.

Anledningen till att jag i dag tagit
upp denna fråga är regeringens nyligen
fattade beslut om omfattande åtgärder
för att öka sysselsättningen under
kommande vintersäsong. AMS-chefen
har beräknat att utan sådana extra
åtgärder skulle man kunna befara bortåt
75 000 arbetslösa under de svåraste
månaderna. Naturligtvis kommer också
byggnadsverksamheten här in i blickpunkten.
I regeringens kungörelse heter
det bl. a., att särskilda dispenser
kommer att ges från investeringsavgift
på oprioriterade byggen — detta upp
till en sammanlagd kostnad av cirka
50 miljoner. Här bör enligt min mening
åtskilliga projekterade kyrkbyggen kunna
igångsättas. Från regeringens sida
bör man nu kunna räkna med flera
dispensmedgivanden — detta så mycket
mer nödvändigt som annars ett
mycket stort uppdämt behov kommer
att finnas nästa höst, vilket då torde
bli svårt att tillfredsställande manövrera.

Den här berörda frågan är av synnerlig
vikt och får enligt vad stora
grupper i vårt land menar inte nonchaleras.

Visst är den materiella utvecklingen
tacknämlig. Och visst är behoven där
stora. Men man får inte försumma att
ge kyrkliga, frikyrkliga och ideella organisationer
möjligheter att tillgodose
det behov av gemenskap, de fritidsaktiviteter
— inte minst vad gäller det
unga släktet — och den trängtan efter
högre och bestående värden som finns

— om även latent — hos de flesta
människor.

Tillåt mig till sist, herr talman, att
beröra ett helt annat ämne. Stora grupper
av vårt folk har med förvåning och
ängslan iakttagit den kulturella smakförskämning
som gång på gång kommit
till synes på olika områden, i filmproduktionen,
i våra massmedia och då
även i radio och TV.

När det gäller filmen har man från
vissa håll krävt strängare censur. I
principfrågan censur eller icke censur
skall här inget ställningstagande göras,
då filmcensurutredningen håller på att
penetrera den frågan. Den nu fungerande
censuren har inte funnit skäl att
stoppa ens den senaste sexdrypande
och hycklande svenska filmen. Den
norska filmcensuren har däremot av
etiska skäl klart tagit avstånd från densamma
och förbjudit visning, eftersom
den, som det heter, »genom sina realistiska
och detaljerade bilder av en
rad samlag går längre än någon annan
tidigare gjort».

Det är inte endast så, att åtskilliga
av de senaste svenska filmerna frossar
i det fula och vrånga. Det vackra i den
verkliga kärleken och i samlivet dras
ned i smutsen. Ingenting får tydligen
längre vara vackert och rent.

Den nämnda arbetande filmcensurutredningen
har i första hand lagt fram
en rapport från en filmforskningsgrupp
som bl. a. anfört följande: »Uppfattningen
att film ökar frekvensen av
brott saknar stöd i empiriska fakta.
Ett flitigt konsumerande av film som
demonstrerar våld och grymhet kan
emellertid förstärka redan etablerade
asociala attityder . . .» Så långt filmforskningsgruppen
som också anser det
välmotiverat, att någon form av varudeklaration
införes för varje film som
visas offentligt.

Ja, det är kanske svårt att få fram
klara bevis på en films skadegörande
verkan. Flera amerikanska utredningar
har emellertid ansett sig kunna konsta -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

tera en sådan påverkan. Men i varje
fall borde större hänsyn tas till mentalhygieniska
synpunkter, eller som
forskargruppen uttrycker det »till redan
etablerade sociala attityder». Men
det är kanske för mycket begärt att de
producerande och ledande på detta område
skall känna ett sådant ansvar.
Kanske invänder man mot det anförda,
att den som inte vill se sådana filmer
inte behöver gå och se dem. Naturligtvis
inte, men ansvaret för smakförskämningen
och för neddragandet av
det vackra och goda i livet med allt
vad därav följer faller tungt på de
ledande inom folket och även beträffande
dessa speciella områden.

Nu har det aviserats att också TV
skall vara med och tävla om tvivelaktiga
bidrag av detta slag. En inspelning
påstås redan vara i gång i Malmöstudien
av en av de mest erotiskt vågade
TV-pjäserna. Sådana snuskfibner
skall tydligen nu skickas direkt in i de
svenska hemmen. Jag hoppas att radiooch
TV-ledningen skall ta denna fråga
under förnyad omprövning och beakta
sitt stora ansvar för dessa massmedia.
Radiochefens avståndstagande från vissa
övertramp i några TV-program i
början av året inger förhoppning att
så skall ske. »Det är inte de ''fula orden’
vi i och för sig reagerar mot, även om
min personliga uppfattning är att sådana
inte bör användas i radio och TV
utan särskilda skäl», säger radiochefen
i ett uttalande och fortsätter: »Vi har
en stor publik att ta hänsyn till och
kan inte negligera kraven på vad de
flesta anser vara god smak.»

Just det, »vad de flesta anser vara
god smak». En av våra större tidningar
skrev för inte så länge sedan: »Det är
knappast troligt, att sådana program
som de här nämnda har någon större
effekt på det svenska folkets moraliska
status.» Kanske inte, men sådana program,
upprepade i olika massmedia, leder
även de till en kulturell smakförskämning
och en utarmning av många

Allmänpolitisk debatt

av de värden som vi tagit i arv från
gångna släkten, vilket måste beklagas.

Den kristna opinionen har sin mening
klar. Kanske anser man det inte
nödvändigt att ta någon större hänsyn
till denna opinion. Men alla som verkligen
vill befrämja en kulturellt sett hög
standard med andlig halt hos vårt folk
borde känna ansvar inför dessa tendenser,
och var och en i sin stad söka
bidraga till att skönhetsfläckar sådana
som de nämnda inte ohämmat får utbreda
sig.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag vill ta tillfället i
akt att här beröra ett par u-landsfrågor
och börjar då med ett u-landsfenomen
på hemmaplan.

Det torde inte vara obekant att man
på denna stads kommunala teaterscen
just nu spelar ett stycke som heter
»Leva som svin». Detta är alltså inte
min rubriksättning utan lanseras av en
av våra framstående kulturinstitutioner
här i staden. Jag tror säkert att rubriken
är adekvat och att den passar in
på mycket av det som annan teater och
svensk film just nu bjuder på. Sådan
film blir för övrigt inte bättre av att
ecklesiastikministern agerar med och
därmed sanktionerar den.

Hela denna tvivelaktiga produktion
går under benämningen konst och stödes
av kommunala och statliga bidrag.
Vårt TV- och radiomonopol är därvidlag
också mycket följsam. Likaså
är maskorna i lagens nät så stora, att
till och med stora fiskar galant glider
igenom. Verksamheten kan även glädja
sig över ganska stora segrar i kampen
om människans själ i det här landet.

Och vad blir då resultatet härav? Ja,
för det första blir vi till åtlöje i utlandet
och på den internationella kulturmarknaden.
Det är alldeles uppenbart.
För det andra — och det är mycket
värre — blir det en glidning i normeringen
här hemma. Våra nornxer blir
urgröpta och lösligheten blir undan för

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

undan normerande. Om man lever så
som stadsteaterns devis ger vid handen,
blir det självfallet svårare att sedan
leva samman med hustrun, maken och
familjen i en trygg och harmonisk gemenskap.

Vi har inte råd med sådant. Det är
svårt nog ändå i många svenska hem.
Vi har 22 000 äkta makar som varje år
går från varandra. Årligen har vi drygt
16 000 barn som födes utom äktenskapet.
Man kan naturligtvis nonchalera
de här siffrorna, men man kan inte
utläsa något positivt ur dem.

Den undervisning i samlevnads- och
familjefrågor som förre ecklesiastikministern,
herr Edenman, utlovade i våras
från skolöverstyrelsen har ännu inte
synts till. Där lär man utarbeta en plan
för samlevnadsundervisning på skolschemat,
vilken skall ge vidgat utrymme
åt ämnet, men vi har som sagt ännu
inte sett till den planen. Nu hänger
det på herr Palme — men han har ju
redan så att säga börjat i fel film. Vi
måste få lära oss att leva som människor,
när så många massmedia lär oss
att leva annorlunda.

Vi har nu här i kammaren under ett
par dagar fört en allmänekonomisk debatt,
under vilken oppositionen har angripit
regeringen och anklagat den för
att handskas illa med våra resurser.
Man har pekat på kronans värdeminskning,
på kostnadsstegringarna och den
därav följande inflationen o. s. v. Men,
mina damer och herrar, det finns också
en annan inflation, som drabbar de
andliga resurserna i vårt land, och när
de värdena blir tillräckligt urgröpta
orkar vi varken handla eller vandla
längre. Både regeringen och oppositionen
måste ägna mer tid och större intresse
åt att slå vakt om de resurserna.

Om vi skall tala om hög levnadsstandard
måste vi väga in inte bara kronor
och kalorier utan också en lycklig,
harmonisk och trygg levnad, ty utan
den finns ingen hög levnadsstandard.

Ett annat u-landsproblem har vi ock -

så i Sverige. I Indien och Mellanöstern
får vi försöka göra något så elementärt
som att skaffa människor tak över huvudet.
Häromdagen var jag med på en
tillställning, där 700 hemlösa män blev
förplägade med mat och dryck, tobak,
sång och Guds ord. Det hela hade anordnats
av den hedervärda Stiftelsen
»Hjälp åt hemlösa».

Det var en skakande upplevelse att
se dessa slitna människor som bor i
bilvrak, tunnelbanefickor, sandlådor,
soplådor och saltlådor här i Stockholm.
En av dem hade i flera år bott i en
soplåda vid en station därför att det
där var lugnare än i de usla rivningsfastigheter
som staden erbjuder en del
av detta klientel.

Vet ni, mina damer och herrar, att
det i denna stad natt efter natt går
2 000 människor som ingenstans har
att ta vägen? Det finns inte heller några
skäl att förmoda att det är bättre ställt
i andra storstäder. I dessa 2 000 ingår
då inte de som lyckats köpa in sig för
någon »halvpanna» hos en kamrat i de
sjabbiga hyresfastigheter eller baracker
som staden ställt till förfogande.

Självfallet är detta klientel nersupet
och sjukt på många sätt. Men från begynnelsen
var det inte så. Det finns
många kunniga yrkesmän bland dem.
Äktenskaplig misär, bostadslöshet och
annat har emellertid gjort att de inte
kan fungera — och T-spriten kostar
bara tre kronor litern och finns på
varje bensinmack. De säger själva att
de måste supa för att kunna stå ut, och
jag instämmer så präst jag är.

Detta är ytterligare en u-landsö mitt
i det s. k. välfärdssamhället, en sida
som man medvetet tycks dölja. Det kan
ju inte vara konstigare att bygga baracker
i Sverige än i Sudan. Visst skall vi
ta emot utlänningar och ge dem bostäder,
i synnerhet när vi behöver dem
som arbetskraft, men vi skall sannerligen
inte försumma våra egna. Det är
förvånande att inte fler av detta klientel
går över till grov brottslig verksam -

Nr 42

Torsdagen den

het med ty åtföljande kriminalvård.
Därvid får man både bostad, ljus och
värme, böcker, och ordnad mathållning
och kan i bästa fall få semester med
hustrun på statens bekostnad. Varför
skall detta klientel — vars talan jag
här fört — straffas med en u-landslåg
levnadsstandard i välfärdslandet?

En tredje u-landsfråga, som jag vill
ta upp, har sitt ursprung i ett område
där sådana saker hör till vanligheterna.
När man studerar vårt svenska bistånd
— både det statliga och det enskilda —-får man se mycket fint arbete. Att missionen
och de enskilda hjälporganen
får ut det mesta möjliga av pengarna
vet vi förut. Det är ingalunda små blygsamma
missionsstationer det gäller. Det
finns sådana också som gör stora insatser.
Men man får också se imponerande
institutioner i form av skolor,
sjukhus och jordbruksfarmer, som mycket
väl hävdar sig i jämförelse med
statliga hjälpprojekt. Som exempel kan
nämnas jättefarmen i Etiopien, Addis
Hiwot, om 1 000 tunnland, där 800
leprasjuka får rehabilitering, utbildning
och bärgning. Farmen leds av en from
och driftig lantbrukare från Danderyd,
herr Malmvärn. Farmen står sig mycket
väl i konkurrensen med det stora
och mångomtalade nordiska Tanganyikaprojektet
utanför Dar es-Salaam i
Tanzania. Jag kan också nämna lutherska
kyrkans secondary school i Bukoba
med 250 elever i internat —- en ganska
betydande institution alltså. Det är en
skola med mycket hög klass på lärarna
och därför också på eleverna.

Vidare vill jag nämna leprasjukhuset
på samma ort. Där driver den svenske
överläkaren Elon Mattsson i Rädda barnens
regi med överlägsen kunskap och
energi både sjukhus och en omfattande
läkarutbildning.

Slutligen kan nämnas Lutherska
Världsförbundets radiostation The voice
of the gospel i Addis Abeba som dagligen
sänder på 19 språk och når 500
miljoner människor inte bara med bön

november 1967

Allmänpolitisk debatt

och psalmsång utan också med instruktioner
i jordbruk, boskapsskötsel, hemvård,
hushåll, barnavård o. s. v.

Detta är som sagt inte bara små öar
av »beskedlig filantropi» som en känd
politiker lät undslippa sig häromåret
på tal om missionen. Det är insatser
som märks där ute minst lika väl som
våra statliga bilaterala insatser.

Visst visar SIDA upp många imponerande
biståndsprojekt och många utmärkta
fältarbetare. Det är avsevärt
dyrare projekt, såsom alltid måste bli
fallet med statliga insatser. Men vad
man som besökare saknar på fältet är
koordinering av verksamheten. Det
måste vara viktigt att t. ex. växtförädlingsresultat
förs ut till farmarna i landet.
Sådana innovationer är alltid ett
problem, men det borde inte vara något
problem att förmedla rön och resultat
till befintliga svenska jordbruksfarmer.
När detta inte sker är det något väsentligt
som fattas.

Det tarvas uppenbarligen en samordnande
instans där ute för både statliga
och enskilda svenska insatser. Nu vet
de som deltar i projekten inte alltid
om varandras existens. En enkel lösning
på samordningsproblemet vore att knyta
en biståndsattaché till våra ambassader.
Biståndsarbetet är en väsentlig del av
vår utrikespolitik, och ambassaden är
därför den naturliga sambandscentralen.
Det måste vara fel ur alla synpunkter,
om SIDA bygger upp en organisation
vid sidan om våra beskickningar
— i så fall bäddas det också lätt nog
för spänningar.

I paritet med detta interna önskemål,
måste en samordning ske på det internationella
planet. Vederbörande FNrepresentant
i biståndslandet borde
ovillkorligen vara den samordnande
och klassande myndigheten för utländska
biståndsinsatser. Nu växer det upp
en rik flora av bilaterala projekt, och
man kan därför befara mycket dubbelarbete
och en ojämn fördelning av ensartade
projekt. En koordinering skulle

3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 42

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

inte bara snabbt höja effektiviteten av
pågående insatser utan också spara
pengar.

Mycket mer vore att tillägga i dessa
frågor, herr talman, men med hänsyn
till att föredragningslistan är lång nöjer
jag mig med att sätta punkt här.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det kan vara av intresse
att ett ögonblick syssla med vår brännande
bostadsfråga och närmast då siffrorna
i bostadsförmedlingarnas rapporter.
För 1966 rapporteras följande siffror
för antalet bostadssökande i de mest
utsatta bristorterna: Stockholm 122 000,
Göteborg 85 996, Malmö 32 300. Även
om man kan konstatera att 60—65 procent
av dem som står i bostadskön har
bostäder i bostadsorten och att av dessa
bostäder cirka 50 procent är väl användbara
— hel- eller halvmoderna —-måste man säga sig att en samordnad
bostadsförmedling skulle ha mycket lätt
att anvisa lägenheter till bostadssökande,
om förmedlingen fick anvisningsrätten.
Men siffrorna inger ändå stora
betänkligheter. Låt oss närmare studera
bostadsförmedlingarnas anmälningssiffror.
Jag ställer ett par frågor: Är
siffrorna realistiska? Finns det så
många bostadssökande? Jag utgår inte
ifrån att alla sökande skall sakna bostad
eller ha dålig sådan. Det är fullt
naturligt att man skall ha rätt att byta
sin bostad, att köa för att få en större
eller mindre, mer modern eller bättre
belägen bostad. Frågan gäller inte detta
utan huruvida bostadsförmedlingarnas
register över bostadssökande är riktiga.

Finns det verkligen 186 000 bostadssökande
i Storstockholm eller nära
102 000 i Storgöteborg? Frånvaron av
en samordnad bostadsförmedling på
dessa platser gör det berättigat att ställa
sig skeptisk. Är det inte så att en
person kan vara anmäld på sex till sju
.ställen samtidigt inom stockholms- el»er
göteborgsområdet? Det är möjligt
att vid samma tidpunkt stå i ko exem -

pelvis i Jakobsberg, Huddinge, Nacka,
Stockholm o. s. v. och på detta sätt bli
registrerad som bostadssökande upp till
sex eller sju gånger. Därmed ökas antalet
köande väsentligt och statistiken
i detta avseende blir snedvriden.

Jag har god erfarenhet av att så kan
ske, ty innan vi fick en samordnad
bostadsförmedling i malmödistriktet
var förhållandet där exakt likadant. Det
fanns dubbelanmälda i Malmö och Arlöv
och också sökande som stod i ko i
dessa båda bostadsköer samt dessutom
i andra köer i närheten av Malmö. Det
finns anledning att ta itu med dessa frågor
och se till att bostadsköerna blir
realistiska.

En samordnad bostadsförmedling för
de stora områdena kring Stockholm och
Göteborg kommer säkert att väsentligt
reducera bostadsköerna. Ett riktigt register
kommer då att förhindra att en
bostadssökande blir registrerad flera
gånger.

Varför inte också rensa upp i registret
årligen? Det finns åtskilliga sökande
som står kvar i kön trots att de avlidit,
flyttat från orten, skaffat sig en
bostad i det enskilda fastighetsbeståndet
och inte lämnat sin gamla lägenhet
till bostadsförmedlingen eller på
annat sätt löst sin bostadsfråga. Det är
ett inte så litet antal bostadssökande
som på detta sätt kan avföras.

På tre år har vi kunnat rensa ut över
5 000 sökande från Malmös register genom
en noggrann kontroll. Om vi inte
hade gjort en sådan gallring skulle bostadskön
i Malmö i dag inte innehållit
32 000 utan 37 000 till 38 000 sökande.
I år försvinner enligt uppgift ytterligare
cirka 3 000.

Det finns också orter som slår vakt
om eller gärna ser att bostadskön är betydande,
kanske främst för att få en
så stor bostadskvot som möjligt.

Men detta är en farlig politik som kan
leda till tomma lägenheter på orten och
en minskning av kvoten på andra platser
som i hög grad behöver bygga för

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

att komma till rätta med eu besvärande
bostadsbrist.

Och varför inte på allvar ta itu med
frågorna om att alla de äldre lägenheter
som friställs skall lämnas till förmedlingarna?
Här kan man få en utomordentlig
möjlighet till en riktig fördelning
av olika lägenhetstyper och
framför allt möjlighet att ge många ekonomiskt
svaga bostadssökande chans
till en ordentlig bostad till rimlig hyra.

.lag kan försäkra att många bostadssökande
skulle bli ytterst tillfredsställda
därest fler billiga lägenheter skulle
kunna ställas till bostadsförmedlingarnas
förfogande. Om förmedlingarna fick
möjlighet att inte endast lämna ut moderna
och dyra lägenheter utan också
goda moderniserade eller halvmoderna
lägenheter med hyror som bättre rimmar
med människornas ekonomiska
möjligheter skulle man nå goda resultat.

Den lagfästa bytesrätt som vi får i
samband med den nya hyreslagen kommer
att ge ökad möjlighet till rörlighet
på bostadsmarknaden och ge förmedlingarna
och hyresgästerna ett helt annat
utgångsläge än de har för närvarande.

Vad en aktiv och målmedveten bostadsförmedling
först och främst behöver
är riktiga vapen: en samordnad
förmedling över hela området i storstäderna,
tillgång till alla lediga lägenheter
i både det gamla och det nya bostadsbeståndet
samt en lagfäst bytesrätt.

I denna allmänna debatt har några
talare framhållit att markpriset inte
har någon mera avgörande återverkan
på hyrorna. Herr Gustafsson i Skeileftegå
har refererat till sin erfarenhet på
området och sagt att han inte delar
denna uppfattning. Det gör förvisso inte
heller jag.

Låt mig illustrera med ett fall, återgivet
i Arbetet den 7 november: ett
expropriationsmål som nu avgjorts i
domstolen. Jag har själv varit med om

Allmänpolitisk debatt

handläggningen av detta ärende. För
två stadsägor i Husie, som Malmö stad
ville köpa, begärdes 2,8 miljoner eller
50 kronor per kvadratmeter. Staden
vägrade att betala detta pris och begärde
och fick rätt till expropriation.
Den bjöd 5 kronor 25 öre per kvadratmeter
för marken. Nu föreligger domen,
och den innebär att Malmö stad får betala
drygt 300 000 kronor, vilket betyder
en prutning av 2,5 miljoner kronor.
Priset blir 6 kronor per kvadratmeter
i stället för 50 kronor. Är det någon som
tror att detta kvadratmeterpris på 50
kronor inte skulle ha inverkat på hyrorna?
Det kunde också ha lett till att
man alltför hårt exploaterat markområdet
till skada för miljön.

En förköpsrätt och en förbättrad expropriationslagstiftning
kan ytterligare
förbättra kommunernas möjlighet att få
hyfsade markpriser. En sådan reform
är bara att hälsa med tillfredsställelse
och kommer att underlätta den planering
för ökat industri- och bostadsbyggande
som är så angelägen i dagens situation.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Skolfrågorna har inte
precis varit i denna remissdebatts centrum
utan har endast flyktigt berörts i
diskussionerna. Jag skulle därför vilja
säga någonting om en skolfråga, som
har alldeles speciell aktualitet i dagens
skolsituation, nämligen frågan om skoldisciplinen
och skoldemokratin. Dessa
två begrepp har kommit att ställas i motsättning
till varandra och det med en
viss rätt, särskilt om man med skoldisciplin
menar kadaverdisciplin och
obetingad lydnad, tyst i klassen-befallningar
o. s. v.

Under TCO:s utbildningsdagar för
kort tid sedan försökte man klarlägga
och definiera ordet disciplin. Det kan
betyda självdisciplin eller hänsynstagande
eller ordning. Såvitt jag kan förstå
innefattas alla dessa tre ord i själva
disciplinbegreppet.

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

Vi har fått en disciplinkris i den
svenska skolan och till dels en inflammerad
arbetssituation. Det kan bero på
att vi befinner oss i en brytningstid.
Lärarna representerar olika generationer
och har olika uppfattningar om
ordningsfrågorna. Vi är också i en situation
då det sker ett uppbrott från en
gammal undervisningsform till en ny
sådan. Inställningen till uppfostran håller
också på att förändras.

Ecklesiastikminister Palme erkände
under TCO:s utbildningsdagar att det i
en så omfattande organisation soin skolan
är oundvikligt att det förekommer
disciplinproblem. Detta är ett viktigt
konstaterande. Jag tycker också att det
är ett hälsotecken att vi nu slutar med
smusslet kring disciplinproblemen. Det
verkar som om officiella rapporter om
läget på skolfronten ofta varit skönmålningar.
Man har vaggats till ro. Vi
vet också att skolöverstyrelsens disciplingrupp,
den s. k. brandkåren, som
skulle rycka ut i särskilda fall, har
gjort det bara vid något enstaka tillfälle
— en fråga som jag strax skall återkomma
till.

Det har tolkats såsom ett tecken på
att allting varit väl beställt.

Det finns också allmänna föreställningar,
att disciplinsvårigheter är ett
karakteristiskt kännetecken på en dålig
lärare. Har man däremot stimulerande
lektioner, som engagerar eleverna, då
uppstår inga disciplinproblem, har man
trott och menat, och det är kanske inte
så konstigt att lärarna då tiger och lider.
Det finns exempel på kamratförföljelse
i skolsituationen, det finns
exempel på oförskämdheter från elever
mot lärare. Vi vet att psykisk och t. o. m.
fysisk misshandel förekommit och att
lärare utsatts för detta. Vi vet att ungefär
var fjärde lärare har psykiska besvär
och att också var fjärde elev har psykiska
besvär. Det är rätt nyligen som man
såväl i press som i TV och radio hörde
ledande skolmän uttala sin oro för de
negativa effekter som mellanölets och

starkölets frisläppande kan ha — och
i några fall t. o. m. har fått — i skolsituationen.

Glädjande är emellertid den nya öppenhet
vi fått i debatten i radio, i TV,
i pressen genom att lärare och föräldrar
och skolmyndigheter nu på ett öppnare
sätt diskuterar skolans situation.
Denna öppenhet i debatten har också
visat att arbetsmiljön är och även kan
vara otillfredsställande i flera avseenden.
Det finns exempel på att lärare
pekat på att man drar sig för att gå till
rektor när disciplinproblemen blir övermäktiga
— man vill inte riskera att i
tjänstgöringsbetyget få sänkt vitsord för
förmågan att upprätthålla ordning i
klassen. Om det faktiskt förekommit att
lärare, som sökt rektors hjälp i en sådan
situation, haft denna erfarenhet är
oklart, och jag kan inte uttala mig med
någon bestämdhet på den punkten, men
det räcker med att en lärare känner
osäkerhet när det gäller konsekvenserna
av sådana besök hos rektor. Det är
tydligt att något måste göras för att få
alla rektorer att verkligen känna ansvar
för skolans ordnings- och trivselförhållanden.

Jag nämnde inledningsvis något om
skolöverstyrelsens servicegrupp i disciplinfrågor,
och det verkar som om kontakten
med och förtroendet för denna
servicegrupp i disciplinfrågor varit kanske
närmast obefintlig. Hur skall man
annars kunna förklara det faktum att
denna servicegrupp hittills bara behövt
rycka ut ett par gånger under sin
tillvaro? Den skall också ge sig i väg
till en skola enbart på begäran av skolstyrelsen
och med samarbetsnämndens
samtycke. Det är alldeles uppenbart
inte på det sättet, att denna låga utryckningsfrekvens
beror på att allt är väl
beställt ute på skolorna, utan jag skulle
förmoda att det snarare förhåller sig så,
att en rektor inte gärna vill se sin skola
prickad genom att man inkallat SÖ:s
servicegrupp eller att kommunala förtroendemän
inte heller är precis ange -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

lägna om att direkt skylta i sådana sammanhang.

Jag skulle här i stället vilja aktualisera
en fråga som var aktuell redan under
1950-talet, nämligen ett projekt som då
fördes fram och som nu kan tas fram
på nytt: förslaget om s. k. regionala förtroendelärare,
ett projekt som inte —-såvitt jag vet — fullföljdes ens i försöksverksamhet.
Detta projekt byggde på
tanken att det för en lärare med disciplinproblem
skulle vara lättare att gå
till en erfaren kollega för att få råd
och hjälp än att tala med någon överordnad.
En sådan institution skulle säkerligen
behövas i dagens läge, i varje
fall som en komplettering eller som ett
alternativ till de kontakter som läraren
i övrigt kan ta, en synpunkt som också
förts fram i lärartidningar på senaste
tiden.

Det har också sagts att bättre skoidisciplin
erhålles genom bättre arbetstrivsel.
Bristande arbetstrivsel bercff
säkerligen i hög grad på vissa elevers
uttalade eller outtalade motvilja mot
undervisning över huvud taget och mot
att inordnas under de regler som måste
gälla i skolsamhället och på förutfattade
och ogrundade meningar om lärare.

Nyligen har en mycket frisk debattbok
i denna fråga utkommit. Jag tänker
på de två unga studerande, som har
skrivit boken »Demokratisera skolan».
Det är Staffan Hildebrand och Urban
Ösby. Det är ett friskt grepp på skolfrågorna
i inånga avseenden.

Disciplinproblemen ökar, säger de,
vilket är bevis på vantrivsel i skolan.
Man kanske skulle kunna mjuka upp
det hela med att säga att det kan vara
bevis på vantrivsel. De framhåller att
det gäller att skapa en positiv studiesituation
i dagens skola, så att eleverna
trivs. De för fram en hel del olika förslag
beträffande skollokalernas förbättring,
beträffande föreningsstöd, betygshets,
mer självständighet i skolarbetet,
samarbetsnämndernas funktion, en ny
organisation som ger eleverna rätt att

Allmänpolitisk debatt

fungera demokratiskt. Framför allt
framför de tanken på klassrumsdemokrati.

För att känna ansvar och för att trivas
måste eleverna få stort inflytande
på klassens arbete, säger de två unga
författarna. Intim samverkan mellan
lärare och elever och gemensamt ansvarstagande
kommer med all säkerhet
att medföra markant minskade disciplinproblem.
Eleverna bråkar inte när
det blir roligt att lära och när de kan
umgås med sina lärare, lärare som blir
arbetsledare och rådgivare i stället för
domare och förhörsledare. På detta sätt
kan den nödvändiga personliga kontakten
också främjas, säger de två författarna.
Det ligger mycket riktigt i deras
påstående härvidlag.

Många positiva insatser har också
gjorts från SECO:s sida när det gäller
frågan om skoldemokrati. Jag skulle
vilja säga att ett vidgat elevinflytande i
skolan skall ses inte bara som en naturlig
sak för en demokrati utan också
som ett led i strävandena att genom ökat
elevansvar åstadkomma ett bättre arbetsklimat
i skolan och ännu mer harmoniska
relationer mellan alla de kategorier
som är inbegripna i skolans verksamhet.
I skolmiljön innebär detta att
eleverna spelar en aktiv och självreglerande
roll med självverkande grupper
och att eleverna deltar i utarbetandet
av studiemål och studiemetoder inom
den ram som är given för undervisningen.

Det borde också vara lika naturligt
att anlita elevvårdsorganisationen,
d. v. s. psykologer, lärare, kuratorer,
läkare, skolsjuksköterskor, observationskliniker
in. in., för de elever, vilka har
svårt att umgås med klassen i övrigt,
som det är att sända en kroppsligt sjuk
eller skadad elev till läkarbehandling.

På barnpsykiatriska kliniken i Umeå
har man nyligen gjort en del undersökningar.
Där har man analyserat ett material,
vari ingår ett rätt stort antal gymnasieelever.
Man har redovisat denna

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

undersökning i tidningen Skolvärlden
för den 3 november 1967. Det gäller
ungdomar med ångestneurotiska symtom,
där skolproblemen kan vara bidragande
om än sekundära skäl till neurosen.
Här kan det bli fråga om att de
behöver psykiatrisk hjälp. Jag tycker
att skolan kan hjälpa med tidig mentalliygienisk
rådgivning, med samtalskontakt,
med skolpsykolog och kurator. I
det sammanhanget skulle jag också vilja
erinra om vad skolstadgans kap. 4 om
skolhälsovård säger. Det heter där att
skolhälsovården har till ändamål att bevara
elevernas själsliga och kroppsliga
hälsa och verka för sunda levnadsvanor
hos dem. Den skall främst vara av förebyggande
natur och inte avse egentlig
sjukvård. Vidare säges att för elever vid
större skolenhet bör mottagning hållas
en gång i veckan. Där talas om hälsokort
för varje elev o. s. v.

Man måste fråga sig om detta ändå
är nog. Det verkar på mig som om elevvårdsorganisationen
är underdimensionerad
på ett sätt som inte är förenligt
med våra synpunkter på skolan och
dess arbete i dag. En snabb utbyggnad
av denna organisation skulle med all
säkerhet ge ett kraftigt bidrag till en
allmänt förbättrad utbildningssituation
inte minst inom grundskolan.

Det finns i hela landet 15 länsskolpsykologtjänster
och därav lär en nu
vara obesatt. Det fanns i somras i hela
landet 97 kommunala skolpsykologtjänster
inrättade som heltidstjänster. Därav
var nio vakanta. Fjärdedelen av alla
skolpsykologer finns i Stockholm. Av
skolpsykologerna har 32 ett verksamhetsfält
som omfattar mer än en skolkoinmun,
Antalet elever på varje skolpsykolog
varierar starkt. Rekordet är
16 630 elever på en enda skolpsykolog,
enligt vad en färsk undersökning, som
skolöverstyrelsen har verkställt, visar.
Vidare finns det ett litet antal, nämligen
nio, halva psykologtjänster, av vilka
alla inte är besatta. För innevarande
läsår planeras inrättande av ytterligare

34 kommunala heltidstjänster och tre
halvtidstjänster. Detta förbättrar inte
nämnvärt situationen i de kommuner
där skolpsykolog saknas eller där elevens
väntetid för att bli mottagen uppgår
till flera månader. I vissa fall kan
dock situationen vara något ljusare,
nämligen där lärare med nedsatt undervisningsskyldighet
fullgör psykologiska
uppgifter.

Antalet skolkuratorer är i förhållande
till elevantalet och det stora behovet
försvinnande litet — cirka 200 i hela
landet inberäknat en del halvtidstjänster.
Av detta antal kommer 35 kuratorstjänster
på Stockholm. Med det sätt
att räkna poäng för kuratorsunderlag
som nu gäller får de kuratorer som
finns ett nästan oöverskådligt elevmaterial
att hålla reda på och tvingas till
svåra ställningstaganden vid val mellan
punktinsatser och mer allmänna
insatser. Dessa synpunkter har med
rätta framförts i lärartidningen Svensk
skoltidning.

Herr talman! Jag skulle slutligen vilja
sammanfatta några synpunkter kring
disciplinfrågorna med instämmande i
det mesta av vad som sagts av SACO
när det gäller lämpliga åtgärder som
man kan rekommendera framför allt
skolöverstyrelsen att vidtaga. Det är
nödvändigt att attityden till ordningsoch
trivselfrågorna ändras. Skolöverstyrelsen
bör på olika sätt verka härför.
Inställningen att disciplinproblem är
ett personligt misslyckande för läraren
eller misskrediterande för skolledningen
är en uppfattning som måste motarbetas.
En fri och öppen diskussion
om disciplinfrågorna måste komma till
stånd, och glädjande nog är den nu
på väg.

De åtgärder som kan vidtagas i fråga
om elever som markant stör ordning
och trivsel i klassen måste bli föremål
för en översyn. Utgångspunkten måste
vara att skolan i fråga om åtgärder för
uppehållande av ordnade arbetsförhållanden
i möjligaste mån anknyter till

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

vad som i övrigt gäller inom arbetslivet.
Möjligheten till undervisning i observationskliniker
bör utnyttjas i större
utsträckning än hittills.

Skolöverstyrelsen bör också verka för
att tekniken att komma till rätta med
disciplinproblem ägnas större utrymme
både i lärarnas grundutbildning och i
fortbildningen och att yngre lärare erhåller
erforderlig handledning. Särskild
utbildning bör anordnas för lärare i
observationsklasser och observationskliniker.
Man frågar sig om det vid lärarhögskolorna
diskuteras t. ex. lärarnas
attityder gentemot eleverna inom klassrummen.
En sådan diskussion bör föras
mera än vad som kanske är fallet.

Skolöverstyrelsen bör i samarbete
med målsmännens och elevernas organisationer
verka för att föräldrarnas
och elevernas ansvar och aktiva engagemang
för disciplinproblemen starkare
framhävs. Sammansättningen av samarbetsnämn
derna bör ändras så att
också föräldrarna blir representerade.
Elevråden måste stimuleras att positivt
verka för goda ordnings- och trivselförhållanden
i skolan. Jag tror dock
inte att elevråden skall engagera sig i
någon polisiär verksamhet, utan i detta
avseende måste kuratorerna och andra
elevvårdande instanser träda till.

Det är också angeläget att kommunerna
stimuleras att i ökad utsträckning
anställa skolkuratorer, skolpsykologer
och skolläkare. Länspsykologorganisationen
måste snabbt byggas ut till
full kapacitet.

Jag tror också att alltför stora skolenheter
liksom alltför stora klasser kan
inverka negativt på ordning och trivsel
i skolan. Effekterna på lärare och elever
vid stora skolenheter bör närmare
analyseras, och på grundval härav bör
lämpliga åtgärder vidtagas.

Lärarna bör också avlastas rutinuppgifter
av typ utskriftsarbete, rutinbetonat
institutionsarbete och vissa vaktuppgifter
till förmån för —• och det
är inte minst viktigt — elevvårdande

Allmänpolitisk debatt

uppgifter. Detta erfordrar anställning
av biträdespersonal i ökad utsträckning.
Skolorna bör om möjligt utrustas med
samtalsrum där lärarna i lugn och avskildhet
kan ta emot elever och föräldrar
för enskilda samtal.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I gårdagens remissdebatt
hade herr Bengtsson i Varberg
vänligheten att citera ett yttrande som
jag fällde vid en presskonferens i Skövde
den 12 oktober i år. Enligt en tidningsuppgift
skulle jag ha sagt att herr
Hedlund uppmanat oss att inte motionera
om mer än vi kan genomföra i
regeringsställning. Detta herr Hedlunds
yttrande skulle ha ett visst sammanhang
med den framgång som partiet
hade vid det senaste valet.

Till detta resonemang vill jag säga,
att så länge jag har varit med i centerns
riksdagsgrupp — och jag är övertygad
om att förhållandena har varit
likartade innan jag blev riksdagsman
—- har gruppen och inte minst partiledaren
Hedlund alltid hävdat att de
motioner som väckes, såväl partimotioner
som enskilda motioner, skall ha full
täckning, d. v. s. att ekonomiska och
andra förutsättningar för att motionen
skall kunna bifallas bör finnas. Om det
från socialdemokratiskt håll antyds att
de motioner som framburits av centern
inte varit mycket värda, stämmer ett
sådant uttalande illa med det verkliga
förhållandet, eftersom bevisligen åtskilliga
centermotioner, som herr Bengtssons
i Varberg parti avslagit det ena
året, återkommit ibland som proposition
från regeringen och ibland som
direktiv i en tillsatt utredning.

Herr talman! Anledningen till att jag
deltar i höstens remissdebatt är framför
allt att jag vill ta upp glesbygdsfolkets
problem. I programmet Fokus i TV
förra veckan behandlades på ett realistiskt
sätt glesbygdernas problem. Av
programmet framgick, att den avfolkning
som ägt rum på den svenska lands -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

bygden har medfört allvarliga problem
för den kvarvarande befolkningen.
Underlaget för den samhälleliga servicen
har ryckts undan på grund av
befolkningsminskningen. Affärer har
lagts ned, samlingslokaler stängts, järnvägslinjer
nedlagts och postkontor dragits
in. Det måste kännas bittert. Jag
kan väl tänka mig hur den gamle, numera
pensionerade skogsarbetaren, som
i Fokus berättade om hur livet gestaltade
sig i en avfolkningsbygd, kände
det, eller hur den bondkvinna kände
det som när den sista kon lämnat gården
sade att hon aldrig mer skulle gå
ut i ladugården. Även om man inte skall
hemfalla åt sentimentala tankar kan
man inte bortse ifrån den tragedi denna
avfolkning innebär för många av de
berörda människorna. Att se sin omgivning
förvandlas från levande landsbygd
till ödebygd måste kännas deprimerande.

Den strukturrationalisering som äger
rum i det svenska näringslivet torde i
och för sig vara nödvändig för ett
maximalt framåtskridande. Men man
måste komma ihåg att det är människor
det gäller. Jag tror inte att orsaken
till att så många mindre samhällen för
en tynande tillvaro bara är att söka i
strukturomvandlingen. I stället beror
detta i stor utsträckning på att man
från myndigheternas sida inte är villig
att satsa på annat än de större orterna.

Nu i helgen underströk en socialdemokratisk
tjänsteman från finansdepartementet
på arbetarmässan i Halmstad
att vi måste koncentrera företagsamheten.
Enligt ett TT-referat framhöll
vederbörande att regeringen omöjligt
kan tillåta att företag läggs ut över
hela landet som saltkorn på en oxfilé.
Ville han med denna kulinariska liknelse
i den högre skolan säga detsamma
som en LO-ekonom en gång sade
i sitt koordinerade näringslivsprogram,
nämligen att näringslivet skall koncentreras
till ett fåtal orter?

Många av dem som lämnat ifråga -

varande bygder har gjort det därför att
sysselsättning saknas. De hade säkerligen
stannat hemma om de fått arbete
där. Man vet ju att en stor del av dem
som fått statliga flyttningsbidrag återvänt
till hembygden när utkomstmöjligheter
anmält sig.

Att företag läggs ned beror inte alltid
på dålig lönsamhet i och för sig.
Det kan till och med ha sin orsak i
att en järnväg lagts ned, att poststationen
stängts eller liknande. Det blir en
kedjereaktion. Det ena drar med sig
det andra. Jag erkänner att betydande
insatser under de senaste åren gjorts
i lokaliseringspolitiskt syfte. Dessa åtgärder
har inneburit en värdefull injektion
för näringslivet på många orter.
Jag har själv bevittnat vad det kan
betyda för en bygd om dess egna gamla
företag eller nyetablerade sådana kan
komma i åtnjutande av lokaliseringspolitiskt
stöd. Därigenom skapas sysselsättning
åt dem som bor i bygden.
I många fall borde naturligtvis åtgärderna
ha vidtagits långt tidigare. I så
fall skulle säkerligen inte glesbygdsproblemen
haft den omfattning de nu
har.

Goda kommunikationer är förutsättningen
för att näringslivet skall kunna
utvecklas. Det är därför nödvändigt att
man från samhällets sida medverkar
till att landets olika delar erhåller en
så god trafikservice som möjligt. I synnerhet
äldre människor är beroende
av de kollektiva trafikmedlen. De har i
de flesta fall inte tillgång till egna bilar
utan måste anlita allmänna kommunikationsmedel
när de t. ex. skall söka
läkare, besöka anhöriga eller uträtta
nödvändiga ärenden.

Kommunikationsmedlen gör det möjligt
för dem att bryta isoleringen. Det
är en samhällelig angelägenhet att ordna
tillfredsställande trafikservice, och
därvid får man inte glömma bort glesbygderna.

Befolkningsomflyttningen berör inte
bara glesbygderna. Den angår också

Torsdagen den 9 november 1967

oss som bor i städer och tätorter. De
som flyttar lämnar många gånger relativt
bra bostäder samtidigt som de,
när de kommer till tätorterna, medverkar
till att skapa ett ännu hårdare tryck
på bostadsmarknaden där. Den stora
anhopningen av människor i de stora
städerna skapar vidare många andra
slag av köproblem. Många måste offra
lång tid för att resa till och från arbetet.
Allt detta måste inverka negativt
på trivseln.

Med en aktiv lokaliseringspolitik kan
man emellertid lösa många av problemen
såväl i tätortsregionerna som i
de mindre tätt befolkade delarna av
landet. Det är angeläget att den lokaliseringspolitik
som inleddes genom riksdagsbeslutet
1964 fortsättes och intensifieras.

Det måste ankomma på samhället
att i ökad utsträckning se till att alla
människors rättmätiga krav på arbete,
bostad och en god samhällelig service
tillgodoses. Lokaliseringspolitiken har
redan betytt åtskilligt för att skapa arbetstillfällen
i sysselsättningssvaga regioner
och bör ges väsentligt utökade
resurser samtidigt som den vidgas till
att omfatta hela landet.

Lokaliseringen har dock saboterats
av bostadskvoteringen. Företag har inte
kunnat lokaliseras till i övrigt lämpliga
orter genom att bostäder inte kunnat
erbjudas. Bostadsproduktionen måste
därför reformeras så, att man får bort
denna snedvridning och dessutom ser
till att områdena utanför städerna får
sin berättigade del av nyproduktionen.
Även åt dem som bor på landsbygden
måste ges möjlighet att skaffa sig goda
bostäder.

Vidare måste dessa människors krav
på service och goda kommunikationer
tillgodoses. Det får inte fortgå att nedläggningen
av järnvägsstationer beslutas
ensamt av SJ utan att riksdagen
höres. Att tillförsäkra befolkningen på
landsbygden en rimlig arbets-, bostadsoch
servicestandard är inte bara ett in -

Nr 42 41

Allmänpolitisk debatt

tresse för just dessa människor; det är
i lika hög grad ett intresse för stadsbefolkningen,
som inte vill att den attraktiva
fritidsmiljön, landsbygden,
skall avfolkas och läggas öde.

Låt mig, herr talman, säga några ord
om det län som jag representerar, Skaraborgs
län. Antalet lediga platser fortsätter
att sjunka i Skaraborgs län. Detta
framgår av den månatliga översikten
från länsarbetsnämnden. I mitten
av oktober fanns bara 684 lediga platser
mot 1 006 vid samma tid i fjol.
Minskningen utgör i procent 32,1. Samtidigt
redovisas ökad arbetslöshet. Inte
mindre än 1 028 redovisas som arbetslösa,
vilket innebär en ökning med
374 personer jämfört med oktober 1966,
räknat i procent icke mindre än 52,9.
Antalet arbetslösa var i beredskapsarbeten
293 och i omskolning 717, allt
räknat per den 15 oktober i år.

De här redovisade siffrorna ger anledning
till oro. Det är nödvändigt att
åtgärder vidtas i syfte att säkerställa
sysselsättningen. Ett sätt att komma till
rätta med svårigheterna är att ge även
företag i Skaraborgs län möjlighet att
få lokaliseringsstöd. Man löser inte problemet
med industrins och näringslivets
konkurrenskraft på lång sikt genom
statliga bidrag. Ett lokaliseringsstöd
skulle emellertid betyda mycket,
ty det allmännas uppgift är att skapa
förutsättningar för näringslivets utveckling.

Herr talman! Jag vill i detta sammanhang
också säga några ord om Göta
kanal. Som jag tidigare erinrade om är
goda kommunikationer av avgörande
betydelse för näringslivet i en bygd.
I vänern- och vätternområdena har
nämnda vattenled spelat en mycket stor
roll. Frågan om dess framtida ställning
har utretts av kanalatrafikutredningen.
Enligt min mening är det framlagda
förslaget inte tillräckligt omfattande.
Jag finner det angeläget att man i stället
för att vidta en upprustning av Trollhätte
kanal, som utredningen föreslår,

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

bygger en ny kanal mellan Vänersborg
och Uddevalla. Vidare anser jag att
kapaciteten på Göta kanals västgötalinje
borde ökas, så att den kan användas
för lasttrafik med båtar på upp till 1 000
ton.

Ett förverkligande av dessa krav skulle
komma att få mycket stor betydelse
för näringslivets lokalisering till vänern-
och vätternområdena. Den på detta
sätt vunna effektiviteten i transporthänseende
skulle i hög grad öka förutsättningarna
för den befintliga industrins
utveckling och underlätta för nya
företag att slå sig ned i de ifrågavarande
områdena. Det finns också anledning
understryka, att man genom
att förlägga dessa byggnadsarbeten till
vinterhalvåret kunde bereda sysselsättning
åt annars arbetslösa anläggningsarbetare.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! För ungefär ett år sedan
tillät jag mig att från denna talarstol
påtala vidtagna och varslade driftnedläggningar.
Jag gjorde då gällande
att vissa hade med strukturrationaliseringen
att göra men att icke så få berodde
på regeringens näringspolitik,
som enligt min mening försvårar möjligheterna
att avsätta våra inhemska varor
och hindrar vissa företag från att
konkurrera på lika villkor.

Mot denna bakgrund anhöll jag om
kammarens tillstånd att få fråga hans
excellens herr statsministern, vilka åtgärder
regeringen ämnade vidta för att
hindra nedläggning av sådana företag
som i och för sig är lönande men som
på grund av kreditsvårigheter eller andra
speciella omständigheter kan tvingas
begränsa eller inställa driften. Finansministern
svarade i statsministerns
ställe, och av svaret fick man den uppfattningen,
att regeringen betraktade
de påtalade förhållandena som tillfälliga
företeelser på arbestmarknaden.
Finansministern hänvisade i sitt svar

till fattade lokaliseringspolitiska beslut
och sade sig därutöver inte ha för
avsikt att vidta några åtgärder.

Jag tyckte att detta var en klen tröst
för såväl företagare som anställda. Jag
vill inte påstå att regeringen varit så
likgiltig för dessa förhållanden som man
ville låta påskina då, men trots detta
måste det i dag konstateras att läget på
arbetsmarknaden avsevärt försämrats.

Arbetsmarknadsstyrelsen säger nu att
risk föreligger för att arbetslöshet kommer
att drabba hundra tusen människor
och att det är särskilt svårt för ungdomen
att få anställning i dag.

I konjunkturinstitutets höstrapport
framhålles att en ytterligare dämpning
av konjunkturen är att vänta på arbetsmarknaden
samt att vi även i år har
att räkna med ett underskott i bytesbalansen
på cirka en miljard kronor.

Jag vill inte påstå att detta innebär
en katastrof ty vi har upplevt dåliga
tider förr i såväl stora som små företag,
men helt naturligt oroas alla, företagare
som anställda, av dessa förhållanden.
Samtidigt som vi konstaterar att
dessa arbetsmarknadsprobleni finns,
fortsätter skatterna att stiga, och priser,
hyror och andra pålagor går också i
höjden, så att den köpande allmänheten
tycker sig inte få någonting för
pengarna. Resulatet av erhållna löneökningar
blir mycket magert, ofta inget.
Detta förhållande har medverkat till att
efterfrågan och därmed importen på billigare
utländska varor har ökat avsevärt
— trots att vi svenskar är ganska
kvalitetsmedvetna. En del svenska fabriker
har för att bli konkurrenskraftiga
på den svenska marknaden sett sig nödsakade
att utveckla verksamheten i andra
länder i stället för att göra det här
hemma, t. ex. i våra lokaliseringsområden.

Vart en sådan fortsatt utveckling leder
borde stå klart för alla. I varje fall
står det klart för oss företagare. Erfarenheten
visar enligt vår mening att
den under många år förda näringspoli -

Torsdagen den 9 november 1967

tiken har misslyckats och att vi behöver
en helt ny inriktning av densamma. Det
var också mot den bakgrunden som den
här i riksdagshuset i höstas avhållna
hantverks- och industrikongressen enhälligt
uttalade sin oro för den fortgående
inflationen och den därav föranledda
kostnadsstegringen, som bromsar näringslivets
produktionstillväxt och nedsätter
dess konkurrensförmåga. Man
krävde då som motåtgärd mot inflationen
bl. a. en bättre anpassning av den
.statliga och kommunala verksamheten
till landets produktiva resurser. Kongressen
konstaterade att företagens
självfinansieringsförmåga under senare
år har försvagats och krävde sådana åtgärder
från myndigheternas sida att en
förbättrad kapitalförsörjning inom företagen
blir möjlig. I annat fall kommer
den nödvändiga satsningen på nya
idéer och produkter samt det risktagande
som är nödvändigt i ett expansivt
näringsliv att bromsas upp. En produktionsstimulerande
skattereform med
förslag om avveckling av den nuvarande
omsättningsskatten och införande
av en mera rättvis varubeskattning, en
minskning av marginalskatten o. s. v.
ansågs vidare nödvändiga.

Beträffande lån och krediter till företagen
tog kongressen fasta på uttalanden
från affärsbankshåll om nya inslag
i kreditprövningen samt uttalanden
från ledningen för Sveriges Investeringsbank
att bankens långivning även
skall omfatta våra företagsgrupper. En
anpassning av AB Industrikredits och
AB Företagskredits resurser att den
nuvarande alltför långa väntetiden på
lån nedbringas och tillväxten av bolagens
utlåningskapacitet snabbt ökas ansågs
också nödvändig. Vidare bör slussningen
av AP-fondernas kapital till näringslivet
göras mera omfattande, varvid
bankerna med sina goda kontaktnät
bör kunna utnyttjas. Likaså bör
företagarföreningarnas produktionsstimulerande
verksamhet ges ökade resurser.

Nr 42 43

Allmänpolitisk debatt

Härtill skulle också kunna läggas ett
förslag om begränsning av det orimligt
höga uttaget från AP-fonderna, som har
stigit vida snabbare än beräknat, speciellt
med hänsyn till att av varje krona
som inbetalas endast 10 öre åtgår
till utbetalade pensioner. De nuvarande
stora uttagen medför självfallet höjda
varupriser.

I den nya näringspolitiken bör bättre
utrymme ges åt företagsledarutbildning
samt för konkurrens på lika villkor
mellan stora och små statliga, kommunala
och enskilda företag.

Det är inte rimligt att redan indirekt
subventionerade statliga eller kommunala
företag skall ha vida gynnsammare
omsättningsskatteregler än enskilda
företag. Låt mig ta några exempel.

Försvarets fabriksverk sätter nu i
gång sitt stora tvätteri i Eskilstuna.
Verket är stort i dubbel mening och
uppdragen blir många. Tvätteriet blir i
första omgången 21/? gånger storleken
av de största enskilda företagen.

Kommersiella skattebetalande tvätterier
i privat ägo kommer i kläm och
marknaden naggas. Men vad värre är:
det statliga tvätteriet kan tvätta så mycket
billigare tack vare befrielse från
omsättningsskatt. Det är enligt min mening
ingen renhårig konkurrens. Det är
inte svårt för ett statligt verk att vara
affärsdrivande med sådana favörer.

Nu eldas det alltså upp under de statliga
tvättgrytorna, men nog tycker man
att även enskilda tvättföretagare borde
bli omsbefriade när de någon gång får
äran att leverera till offentliga myndigheter.
Kanske det rent av skulle kunna
sägas vara ett renlighetskrav, i all
synnerhet som finansministern själv
här i riksdagens andra kammare klart
sagt ifrån att det bör vara fri konkurrens
på lika villkor.

Som bekant är det samma förhållande
med verkets konkurrens inom konfektionsindustri.
Jag har redan tidigare
påtalat detta i denna kammare och
ber att få hänvisa till vad jag då an -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

förde angående konfektionsindustri!!.
Nu ger man sig in på nästa bransch!

Verket skall börja med försäljning av
fritidsstugor, s. k. valstugor, tillverkade
vid fångvårdsanstalt, och kommer sannolikt
att konkurrera ut ett eller flera
lojalt omsskattebetalande företag.

Vi är helt införstådda med att den
aktuella fångvårdsanstalten behöver
och skall sälja de produkter som tillverkas
inom dess ram. Angeläget är
dock att fångvårdsanstalten inte bedriver
en illojal konkurrens genom utnyttjande
av en arbetskraft som arbetar för
lägre löner än vad som bestäms av tillgång
och efterfrågan på arbetsmarknaden
och som är reglerat i sedvanliga
avtal.

Det vore av intresse att få veta om
fångvårdsanstalten arbetar med utgångspunkt
i arbetsmarknadsmässiga
löner eller om den förvånandsvärda
prisskillnaden kan bero på att fångvårdsanstalten
arbetar med lägre lönekostnader
och indirekt subventionerade
omkostnader.

Det finns många flera exempel på
branscher, t. ex. byggnads- och guldsmedsbranscherna,
där enligt vår mening
den fria konkurrensen på ett eller
annat sätt satts ur spel vilket bidragit till
stigande priser.

Låt mig härefter övergå till ett annat
problem som vi på företagarhåll kan se.
I den nyligen framlagda propositionen
angående hyreslagstiftningen föreslår
regeringen att man skall skilja på reglerna
angående besittningsskydd för bostäder
och lokaler. En privatperson som
hyr en bostad skall ha rätt att förlänga
hyresavtalet om inte någon alldeles speciell
omständighet föreligger, och det
är enligt min uppfattning alldeles riktigt.

Regeringen har emellertid intagit en
helt annan principiell inställning när
det gäller den som hyr lokal. Man har
på denna punkt inte föreslagit samma
rätt till kvarboende som när det gäller
lägenheter utan anvisar i stället en eko -

nomisk gottgörelse. En hyresgäst, exempelvis
en företagare, som hyr en verkstadslokal,
butik eller liknande lokal,
skall tillförsäkras ett indirekt besittningsskydd,
d. v. s. en rätt till ersättning
för den förlust som hyresgästen-företagaren
kan komma att lida om hyresavtalet
sägs upp utan befogad anledning.
Denna ersättning skall utgå med kontant
belopp efter prövning enligt vissa
i lagförslaget angivna regler.

Varför denna diskriminering? En företagare
har samma ideella intresse, samma
stora behov av att få behålla sin
verkstadslokal respektive butik som en
hyresgäst har av att få behålla sin bostad.
Det är inte bara ekonomiska skäl
som talar för att företagaren skall ha
rätt att med säkerhet kunna påräkna
att få fortsätta sin verksamhet i den
lokal han innehar, kanske sedan decennier.
Herr Andersson i Örebro och
jag i denna kammare och herr Stefanson
i första kammaren har tagit upp
denna fråga i en motion. De lagsakkunniga
— bl. a. lagrådet — framhåller i ett
yttrande över motionen att det ur alla
parters synvinkel sett är bättre med ett
enhetligt system när det gäller hyresregler
och att det vore olyckligt med
en splittring efter olika riktlinjer.

De mindre och medelstora företagens
båda huvudorganisationer — på produktions-
och servicesidan Sveriges hantverks-
och industriorganisation och på
detaljhandelssidan Sveriges köpmannaförbund
— har tidigare gemensamt avstyrkt
indirekt skydd och kraftigt uttalat
sig för ett direkt besittningsskydd.

En företagare är i minst lika hög grad
beroende av sin lokal som hyresgästen
är beroende av sin bostad. Ett företags
hela existens kan äventyras av en flyttning
samtidigt som de anställdas utkomst
hotas.

Herr talman! Det redan anförda visar
att regeringens näringspolitik medvetet
eller omedvetet begränsar det enskilda
näringslivets och särskilt de mindre och
medelstora företagens möjligheter till

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

utveckling. Ytterligare synpunkter skulle
kunna anföras angående kapitalförsörjningen,
yrkesutbildningen o. s. v.,
inen jag skall inte uppta kammarens tid
med det. Det jag redan sagt jämte allt
annat som yttrats om näringslivet i denna
debatt räcker för att visa att vi här
i landet behöver en helt ny inriktning
av näringspolitiken. Förslag har därvidlag
gång efter annan framförts av herrar
Yngve Holmberg, Gösta Bohman och
Tage Magnusson, senast i går.

Så till slut några ord om en helt annan
sak, herr talman! Det har nästan
blivit tradition för mig att i slutet avmina
inlägg i remissdebatterna säga
några ord om den s. k. mörkerdöden
och åtgärder för att försöka avhjälpa
den. I dag skall jag emellertid inte gå
in på den frågan. Jag vet nämligen svaret:
Det pågår olika försök i Uppsala.
Dessa försök har nu pågått i flera år —
jag hoppas att de snart skall vara avslutade!
Men jag vill beröra en annan
högaktuell trafikfråga. Jag tänker på
den svåra olycka som i söndags inträffade
på E 4 strax norr om Söderhamn.

Omläggningen till högertrafik har genomförts
på ett föredömligt sätt av högertrafikkommissionen
och allmänheten.
Olycksstatistiken visar lägre siffror
än vid motsvarande tid föregående år.
Kommunikationsdepartementet och vägmyndigheterna
har förbättrat vägarna
— man har markerat körbanor och
övergångsställen samt byggt refuger och
satt upp trafikdelare. På vissa ställen
har man också kostat på belysningsanordningar.
Detta är vi trafikanter självfallet
mycket tacksamma över — vi
gläder oss åt att övergången till högertrafik
gått så bra.

Vid det aktuella stället, Källene på E 4,
där elva personer skadades — två så
allvarligt att de nu avlidit — går vägen
i en kurva samtidigt som den passerar
en mindre sluttning och en avtagsväg,
före detta E 4.

I denna kurva respektive vägkorsning
har man också byggt en refuge och satt

Allmänpolitisk debatt

upp en trafikdelare, men tyvärr finns
inget ljus på vare sig trafikmärkena,
trafikdelaren eller markeringarna på
vägen, trots att det på grund av vägens
sluttning och kurva därstädes är ytterst
svårt att i mörker och vid möte — då
man kör med halvljus —- upptäcka trafikmärkena,
därför att dessa kommer
över eller vid sidan av ljuskäglan från
strålkastarna. Den här delen av E 4 —
och alltså även denna kurva — togs i
bruk den 6 november 1964. Efter tre
månader var olycksstatistiken för denna
plats uppe i 24 krockar och dikeskörningar.
Den betecknades då i pressen
som »Sveriges mesta olyckskurva».
En viss justering — breddning av kurvan
— verkställdes, men olycksstatistiken
visade även i fortsättningen att den
konstruktion man gett vägen och utfarten
från gamla E 4 inte är tillfredsställande
från säkerhetssynpunkt.

Så länge vägbyggande myndighet
står bakom en planlösning sådan som
den i Källene, kan den inte fråntas ansvaret
för att så många olyckor inträffat
— och säkerligen också kommer att
inträffa i fortsättningen — om ingenting
görs.

En ut- och infart mitt i en kurva på
ett så hårt trafikerat stråk kan knappast
bli annat än en trafikfälla.

Folket i bygden frågar sig: Skulle
nödvändigtvis en dubbel dödsolycka behöva
inträffa innan någonting görs i
förebyggande syfte?

Polisen framhöll också att det är en
angelägenhet av första graden att kurvan
i Källene får belysning för att säkerheten
skall ökas.

Allt tyder på att belysning kunde ha
förhindrat att Källenekurvan blev en
dödskurva.

Jag förstår att herr talmannen kan
tycka att detta är ett lokalt problem,
men eftersom jag — i avsaknad av
lämplig tågförbindelse -— på måndagskvällarna
i regel bilar ned till Stockholm
längs E 4 kan jag konstatera att
det finns fler obelysta trafikkällor på

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

denna väg. När man närmar sig Uppsala
och Stockholm är det i allmänhet ordnat
med belysta trafikmärken.

Detta konstaterande gör att man, som
en insändare i en av ortstidningarna
framhöll, lätt kan få den uppfattningen
att myndigheternas intresse för trafiksäkerhet
är mindre norrut än söderut,
och jag ber att få citera några rader ur
insändaren: »När vetenskapen använder
djur till forskning reageras det starkt
på många håll. Ännu starkare borde vi
reagera, Du och jag, om vi görs till försökskaniner
på vägarna.

Att förhållandena är långt ifrån tillfredsställande
har många erfarit, men
tydligen inte vederbörande myndighet.
Jag har trott att vägkorsningen här, liksom
många andra nyanlagda bland annat
i Sandarne, skulle belysas innan
vägen ansågs färdig. Så har ej varit fallet.
Skulle man vänta och se hur det
gick? Tanken är fruktansvärd!»

Herr talman! Jag ber att med det anförda
om den tragiska Källeneolvckan
få framföra en bestämd vädjan till kommunikationsministern
att omgående vidtaga
erforderliga åtgärder i Källene samt
även vid de övriga ställen längs E 4 där
fara föreligger ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HAGNELL (s):

Herr tahnan! Herr Nordgren förklarade
att vi behöver en ny inriktning av
näringspolitiken. Det är nog riktigt.
Felet med vad han sade var väl bara
att denna nya inriktning inte skall gå
bakåt utan peka framåt. Den bör inte
anpassas till att lösa passerade tiders
problem, som herr Nordgren och högerpartiet
vill, utan till att lösa de problem
vi har framför oss. Det behövs
en helt annan, mera odogmatisk inställning
för att klara dessa frågor på ett
för människorna hyggligt sätt än den

som högerpartiet kan erbjuda, åtminstone
av herr Nordgrens tankegångar att
döma.

I ena ögonblicket säger herr Nordgren:
Nej, vi skall inte ha så mycket
regleringar, vi skall ha ett friare näringsliv!
I nästa ögonblick utbrister
han: Nej, vi skall inte ta bort regleringen
från den fria företagsamheten!
När det gäller företagarnas lokaler skall
vi ha den kvar, ty den är det bästa vi
bär.

Detta är inte att tro på de fria krafternas
spel. Det är egendomligt att ni
så fort lär er trivas i regleringssamhället
att ni nu, när regeringen har
blivit litet mer liberal på denna punkt,
springer tillbaka till hårdare regleringar.

Nå, jag har ingenting emot litet hårdare
regleringar på detta område, men
jag tror inte att det skall vara inom det
avsnitt som herr Nordgren företräder.
Tror ni inom högerpartiet på de fria
krafternas spel, bör ni också göra det
för era egna företags del. Det kan inte
vara statens sak att reglera hyresavtal
mellan två företagare, en som äger
fastigheten och en annan som hyr.
Dessa två skall väl båda tro på de fria
krafternas spel och göra upp sig emellan
utan att socialdemokratin med sin
regering behöver vara inblandad. På
denna punkt kan man släppa marknaden
fri.

Det finns emellertid en annan kategori,
som inte bör utsättas för de fria
krafternas spel. Det är de gamla människorna,
äldre löntagare och pensionärer
som sitter i gamla lägenheter,
ofta välbelägna eftersom de byggdes
långt före kriget. På Söder i Stockholm,
i Haga och Masthugget i Göteborg och
innanför vallgravarna i Malmö lever
dessa människor i mycket små lägenheter,
oftast under 50 kvadratmeter.
Med en friare hyressättning, vid vilken
man skall ta hänsyn inte bara till bostaden
i sig själv utan också till dess
belägenhet kommer just dessa lägen -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

heter att stiga mest i pris, så långt jag
kan förstå. Jag delar inte den optimistiska
inställningen att det inte kommer
att bli några hyresstegringar för sådana
bostäder. Kommer hyreshöjningarna,
är det just på detta område de blir
starkast. Här finns det ingen anledning
att ha så bråttom att släppa loss marknaden.

Företagarna kan tro på de fria krafternas
spel, som de talar för. Däremot
finns det inte något skäl att utsätta
pensionärer och gamla löntagare i små
lägenheter utan alltför hög standard på
vare sig bostaden, inkomsten eller livsföringen
i övrigt för detta fria spel.
Jag hemställer att riksdagen vid sin
behandling av hyrespropositionen gör
ett undantag från frisläppandet av hyrorna.
Jag vill inte se de små lägenheterna
i de gamla husen, byggda före
kriget, frisläppta. Sociala skäl talar för
att vi icke skall låta det fria näringslivets
principer slå igenom där. Vi bör
från socialdemokratiskt håll hellre slå
vakt om de små människorna än om
det fria näringslivets principer, som
dess företrädare inte ens tror på för
egen de], såsom herr Nordgren, som
representerar högerpartiet och näringsidkarna,
just har deklarerat. På den
punkten hoppas jag alltså att vi får
slippa se förslagen i propositionen gå
igenom i oförändrat skick, utan där
anser jag att vi bör ha kvar hyresregleringen
för dessa äldre och mindre lägenheter
av sociala skäl.

Vid bedömningen av framtidsutsikterna
kan vi dra lärdom av vad som
inträffade i våras, när arbetsmarknadsstyrelsen
tillkännagav som sin uppfattning,
att konjunkturerna skulle komma
att förbättras till hösten. De blev inte
bättre till hösten! Nu finns det andra
optimister som säger att konjunkturerna
blir bättre till våren, och till våren
finns det väl andra som är optimistiska
och kommer att säga att det blir bättre
konjunkturer till hösten. Så har det
alltid varit.

Allmänpolitisk debatt

Jag tror inte vi bör ställa in oss på
alltför optimistiska linjer, ty när vintern
är över och vi åter går mot vår
och sommar blir det naturligtvis en
konjunkturuppgång med ökad sysselsättning
— av säsongskäl: det blir alltid
ökad sysselsättning när snön smälter;
det har det varit alla år tidigare
också. Det är inte detta det här gäller.

Den långsiktiga utvecklingen har av
många skäl inte blivit bättre frampå
vårkanten. Tag t. ex. våra traditionella
tunga industrier, skogen och skogsindustrin,
stålverken, gruvorna och en
hel del av verkstadsindustrin! På dessa
områden finns det ingen anledning att
räkna med en sådan konjunkturuppgång
till våren, att den skulle ändra bilden
så totalt till det bättre eller svänga
tiden tillbaka till vad situationen var
för några år sedan. Orsaken till att vi
inte kommer att få samma uppgång i
konjunkturerna som vi hade för några
år sedan är att bakgrunden har förändrats
därigenom att en överproduktion
av varor har växt fram. Produktionskapaciteten
har ökats runt om i
världen inom dessa industrier och det
råder nu inte någon brist på varor för
de människor, de länder eller de företag
som kan betala för att få varorna.

Det finns alltså ingen anledning för
oss att räkna med att det blir en gynnsammare
prisutveckling som ger ökad
stimulans till näringslivet. Den vägen
tror jag vi gör klokt i att inte vara
inställda på, beträffande dessa tunga
och traditionella branscher, och inte
heller att näringslivsproblemen kommer
att lösa sig av sig själva åt oss.
Vi blir tvungna att lösa dem genom
att vidta egna åtgärder, så att vi tryggar
sysselsättningen, reallönens utveckling
på längre sikt. Jag tror också att det
är hög tid att vidtaga sådana åtgärder.
Det finns ingen anledning att förlita
sig på att lösningen skall komma utifrån
genom att andra länder träder
till och förbättrar situationen för oss.
Även om situationen i de länderna för -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

bättras, kommer vi att ha åtskilliga
av våra problem kvar.

Det betyder att vi måste bedriva en
allmän näringspolitik av mera medvetet
slag än hittills. Detta fordrar samarbete
inom näringslivet, samarbete
mellan näringslivet och staten och samarbete
mellan olika grupper inom samhället
— grupper med olika intressen.
Dessa grupper måste lära sig att
samarbeta för att lösa de problem
man trots allt har gemensamt. Det är
inte fråga om identiska intressen —
men på vissa punkter är de gemensamma
och olika intressegrupper måste
vara intresserade av näringslivets framåtskridande,
av att få ut hyggliga reallöner
ur näringslivet och av att sysselsättningen
ökas. Vi har inga garantier.
Det finns ingenting som säger att utvecklingen
skall vara gynnsam för oss
i framtiden och lika lätt som den har
varit under efterkrigsåren med deras
bristsituation. Det finns ingenting som
ens säger att vi skall ligga med högre
reallöner i det här landet än vad fallet
är i andra industriländer inom Europa,
såsom Tyskland. Det skulle inte ens
vara förvånande om vi efter några år
kommer att ha reallöner som ligger i
höjd med eller under tyskarnas. Det
finns mycket som talar för en sådan
utveckling vare sig vi är med i EEC
eller står utanför. Denna utveckling vill
vi undvika så långt som möjligt.

Vi vill göra det bästa möjliga i den
situation i vilken vi befinner oss och
i framtiden kommer att befinna oss.
Det är därför vi får gå in för att själva
lösa dessa näringspolitiska frågor. Det
finns inte någon utomstående som löser
dem åt oss. De beslut vi fattar, eller de
som vi inte fattar, kommer att utgöra
den grund, på vilken vi skall skapa
trygghet för sysselsättning och reallöner
i framtiden. Vi har ingen annan
än oss själva att skylla på därvidlag.
Vi vill inte in i en englandssituation,
ja, vi vill inte ens in i en halv eng -

landssituation. Det är därför vi ganska
snabbt måste lösa dessa problem. Det
måste gå fort även av det skälet att
ingenting händer genast man fattar ett
beslut och bestämmer sig för en politik
på ett område. Det måste gå åtskilliga
år, tre —- fem — sju år. Först därefter
blir det praktiska resultat i form av
att det börjar ryka i skorstenarna, först
då blir det sysselsättning och valutainkomster
genom utlandshandeln.

Det är alltså inte dagens sysselsättningsfrågor
som vi nu kan lösa med
näringspolitiska beslut. Vi kan lösa morgondagens,
och dem skall vi lösa eftersom
åren går och vi strax är framme
vid den tidpunkten. Dagens problem
måste vi lösa med utgångspunkt från
de beslut vi fattade — eller inte fattade
— för några år sedan. Det är detta
som skapat grunden för dagens situation.

Det finns en del punkter som är
gynnsamma i utvecklingen för oss. I
handelsdebatten häromdagen berördes
GATT-förhandlingarna. De innebär tullsänkningar.
Tullhindren minskas successivt
under en femårsperiod både
inom och utanför Europa. De möjligheterna
skall vi ta vara på. Vi ligger
bra till i utgångsläget i förhållande
till många andra. Även om vi är pressade
i en del avseenden skall vi ta vara
på de år av viss trygghet som vi har
tack vare tidigare vidtagna åtgärder
och använda dem som förberedelse till
det nya.

Alltför många både företagare och
politiker har under de goda efterkrigsåren
tyckt att allting går bra och av
sig självt, här behövs ingen förändring.
Den konservativa andan som är mycket
stark har då slagit rot och parat
sig med en belåtenhet, som kan ha
varit motiverad om vi alltjämt hade
efterkrigstidens situation men som absolut
inte duger när vi skall lösa de
problem som ligger framför oss.

Men kan vi då gå in för dessa beslut

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

redan nu? Fattas inte kapital? Sjunker
inte självfinansieringsgraden i företagen? Ja,

om vi ser på de japanska företagen,
de bästa koncernerna, kan vi
konstatera att dessa arbetar med ett
eget kapital som bara är en bråkdel av
vad som är eget kapital i de svenska
företagen. Också den japanska Wallenberggruppen,
Mitsubishi-gruppen, arbetar
med eget kapital som bara uppgår
till ungefär 25 procent av de pengar
som är i rörelse. 75 procent utgöres av
lånade pengar. Här är svenska företag
rädda för expansion, om de inte har
hälften eller över hälften av egna pengar
i rörelsen.

I Japan går det alldeles utmärkt att
driva en expansion med en produktionsstegring
på både 10 och 14 procent
per år utan att ha mer än 25 procent
egna pengar i rörelsen. Det är
alltså inte självfinansieringsgraden det
hänger på, utan det hänger på aktiviteten
hos direktörerna och. på om dessa
kan ta vara på möjligheterna eller om
de först skall ha fullt av eget kapital
innan de vågar röra sig. Vi skall inte
sitta och vänta på att de skall få egna
pengar. Det är inte en sådan situation
vi har framför oss — det är den situationen
vi har bakom oss. Vi måste se
till att näringslivet växer och byggs ut
utan så hög självfinansieringsgrad, med
mera lånade pengar. Om inte näringslivet
duger till detta, måste regeringen
hjälpa till med utbyggnaden. Det är där
vi gått ett steg fram genom att vi
nu har kapital som står till förfogande
för att bygga upp det bättre näringsliv
som skall ge tryggare sysselsättning och
bättre löner, den bättre yrkesutbildning
för ungdomen och de bättre sociala
förhållanden åt dem som är beroende
av vår socialpolitik.

Vi har alltså genom ATP-fonderna
det kapital vi behöver. Vi kan den
politiska vägen disponera över mera
pengar antingen över budgeten eller

Allmänpolitisk debatt

bankpolitiskt tillsammans med riksbanken
och finansdepartementet. Bristen
gäller nu initiativ, viljan att starta
nya företag och pröva nya vägar.

Herr Bohman visade i går hur många
företag som ger sig i väg från Sverige
därför att det är lättare att köpa billig
arbetskraft i utlandet —- Portugal är ju
ett populärt land och en av våra demokratiska
bröder inom EFTA-gruppen.
Ett av de företag i vilka tjänstgörande
talmannen sitter med i styrelsen
har val etablerat sig där. Jag har
ingenting emot att man tar vara på
utvecklingsmöjligheterna där nere. Men
inom vårt parti är vi intresserade av
en utbyggnad även i Sverige, så att vi
slipper den ökade arbetslöshet som
annars hotar oss. Duger inte det privata
näringslivet till för att göra en
sådan utbyggnad —• inte ens i samarbete
med regeringen — måste regeringen
bygga ut sina egna företag.

Det kan sägas, som framhållits i debatten,
att de statliga företagen inte är
något föredöme på alla punkter. Som
grupp betraktad går de hyggligt — de
har en nettovinst på 800—900 miljoner
kronor om året. Om de fick investera
den vinsten skulle de kunna utvecklas.
Men där är vi alltjämt låsta i en byråkratisk
ordning och ett byråkratiskt
handläggande under sex—sju olika departement
i Kungl. Maj :ts kansli så att
det blivit stagnation i stället för snabb
utveckling. Var finns exporten från
televerkets verkstäder i Nynäshamn?
Kan kommunikationsdepartementet tala
om vad exporten uppgick till förra
året, vad den kommer att uppgå till i
år och nästa år?

Genom den politiska makten och genom
att utnyttja de medel som finns
bär vi möjlighet att bygga upp ett
bättre näringsliv. Vi bär en betydligt
högre grad av självfinansiering än vad
ett land som utvecklas så starkt siom
Japan har. En hel del av våra traditionella
industribranscher har emel -

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 42

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

lertid stagnerat. Det kan inte fortsätta
så om vi skall få trygghet för sysselsättningen.

Regeringen måste föra en allmän
näringspolitik och skapa ett särskilt
departement för dessa frågor. Det har
vi begärt i flera år, och det är dags att
vi nm får ett sådant departement — det
finns ingen anledning att vänta på det
längre. Det skall markera att vi står
inför nya problem och att regeringen
är villig att lösa dem från nya utgångspunkter.

Men också den egna företagsgruppen
måste skötas bättre. Det är inte tillfredsställande
när antalet sysselsatta
under en tioårsperiod, från 1960 till
1970, minskar inom enbart en landsända,
Norrland, från 50 000 till 40 000
utan att det skapas ny sysselsättning.
Där finns utrymme för en statlig företagsutbyggnad
med 10 000 människor
utan att den statliga företagsgruppen
växer, den behöver bara bibehålla sin
styrka. Det kan emellertid inte bli
verklighet, det visar erfarenheterna
under de gångna åren, så länge gruppen
ligger under sex—sju olika statsråd,
som inte har möjlighet att samarbeta
finansiellt sinsemellan för att
utveckla gruppen.

Gamla direktiv hindrar den statliga
skogsindustrin att expandera — om
jag inte missminner mig fattade regeringen
och riksdagen för en del år
sedan ett beslut att någon expansion inte
får förekomma inom ASSI utan att
statsmakterna beslutar därom. Sedan
dess har inte så många särskilda beslut
fattats, utan det har endast blivit följdinvesteringar.
Denna företagsamhet gillades
inte från början av statsmakterna
men den skapar i dag sysselsättning i
stället för arbetslöshet i Norrland. Det
vore emellertid nu skäl att ta bort de
gamla besluten och ge gruppen möjlighet
att utvecklas.

Herr talmannen var liksom några
andra ledamöter av denna kammare förra
veckan i Italien och studerade den
italienska statliga företagsgruppen I.R.I.

Inom den företagsgruppen förekommer
en expansion, framdriven av en
borgerlig regering under en stor del
av efterkrigstiden. Det skulle väl vara
egendomligt, om de borgerliga partierna
här tillsammans med socialdemokraterna
skulle behöva driva eu mer
högerbetonad politik än vad påvens
parti kunnat förverkliga i Italien. Det
finns ingen anledning för oss att låsa
oss av småfuttiga partistrider och därmed
sätta krokben för det statliga
näringslivets utbyggnad, något som
de borgerliga representanterna under
årens lopp med glädje har gjort. Ni
skall väl i stället hjälpa till och bygga
ut den här gruppen! De borgerliga i
andra länder duger till det, och då
skulle ni väl i det bär landet också
kunna visa framfötterna.

Vi har inte bara problemet att bygga
ut den statliga företagsgruppen och det
privata näringslivet, som svarar för 90
procent av sysselsättningen i vårt land,
utan vi har också problemet att skaffa
samhället medinflytande i denna utbyggnad.
Genom de pengar man kan
slussa från ATP-fon derna till investeringsbanken
och geniam de pengar man
kan slussa direkt från dessa fonder till
näringslivet borde vi kunna vara med
om att bygga upp ett 40-tal projekt
fram till 1970-talet eller i varje fall
besluta om igångsättande av dessa projekt
utan att vi behövde riskera mer än
6 å 7 procent av pengarna i form av
ägande. Det är dags att komma fram
till sådana beslut.

Investeringsbanken får inte bli bara
en bank bland de andra som snällt lånar
ut pengar till höger och vänster,
utan den bör själv vara med och skapa
och ta något av företagandets risker.
Det är ju därför man i den hanken
redan fått 500 miljoner kronor; avsikten
är att den för nästa budgetår
skall få ytterligare 500 miljoner kronor
för risktäckning. Vad skall banken med
1 miljard kronor till, om den inte skall
göra sådana risktaganiden?

Är det inte riskabelt att på det viset

Torsdagen den 9 november 1967

sätta in pengar i företag? frågar någon.
Jag frågar: Är det inte mer riskabelt
att äventyra löntagarnas framtida sysselsättning?
Men bakom detta risktagande
måste ligga en medveten näringspolitik,
som omfattar icke bara
den statliga företagsgruppen utan näringslivet
i stort. Det är därför vi behöver
ett allmänt näringsdepartement
att sköta den politiken. Den innefattar
stora uppgifter; det räcker för ett allmänt
näringsdepartement att sköta den
allmänna näringspolitiken. Det är er.
annan stor uppgift att bygga upp den
egna företagsgruppen, som nu har en
omsättning på 13 500 miljoner kronor.
Detta belopp motsvarar en tredjedel av
statsbudgeten, och det måtte val räcka
föi- ett statsråd att svara för den uppgiften.
Dessa frågor skall inte skötas
som hittills med det dåliga resultat det
medfört. Då blir också regeringen medansvarig
till den arbetslöshet som vi
fram på vintern och våren kommer att
få. Något sådant viil jag inte se; jag vill
se utveckling i stället.

Det finns pengar. Vad som behövs är
en näringspolitisk riktlinje. Det behövs
ny organisation, regeringen behöver
nya verktyg för att lösa dessa frågor.
Det finns inget hinder i grundlagarna
för ett allmänt näringsdepartement; det
går att lägga ner eller slå ihop några
av de mindre nödvändiga departementen.
Det är de obotfärdigas förhinder
att inte anpassa sig till de fordringar,
som framtiden ställer. Utvecklingen
runt omkring oss ute i världen liar sin
gång, och även svensk regeringspolitik
måste moderniseras efter tidens krav.
Inte bara näringslivet och löntagarna
skall omställas, utan man måste även
byta ut konservativa arbetsformer inom
regeringen.

Det finns alltså pengar, och det går
att skapa nya arbetsformer. Bristsituationen
kommer att gälla arbetskraften.
Det kommer att behövas duktigt folk
på olika försäljningsområden och som
har förmåga att sälja våra varor inte

Nr 42 Öl

Allmänpolitisk debatt

bara inom landets gränser utan även
på världsmarknaden i konkurrens med
andra. Det är riktigt som man säger
på borgerligt håll, att vi bär höga löner
och höga kostnader. Det skulle gå mycket
lättare för företagen att sysselsätta
folk och höja produktionen om man
kunde sänka lönerna och kostnaderna.
Men det är ju inte det vi vill. Vi vill ha
dessa höga löner, och då får vi finna
oiss i ait se till att företagsamheten blir
effektivare. Det är därför vi behöver
en effektivare näringspolitik.

Med den arbetslöshet på över 100 000
personer som vi, att döma av de rapporter
vi fått, kommer att få, om vi
även räknar med dom som är sysselsatta
i beredskapsarbeten, genomgår
omskolningskurser o. s. v., finns det
ingen anledning att inte illa kvickt
gripa sig an med dessa frågor.

Det kommer att råda brist på folk på
försäljningssidan men även på duktigt
folk i övrigt, som kan sköta dessa företag
och sitta i deras styrelser —- vare
sig de skall vara politiker eller näringslivsrepresentanter.
Andra företagsägare
inom stora företagsgrupper anslår
en betydande del av sin arbetstid
till att plocka fram lämpliga styrelser
och lämpliga direktörer. På statligt
håll måste vi också se till att vi
får fram dugligt folk. De behövs över
hela linjen, inte bara inom det privata
näringslivet utan också inom vår egen
grupp.

En hel del av småföretagarna har
etablerat sig under gynnsamma efterkrigsförhållanden.
De ställes nu inför
nya problem, då de är tvungna att bedriva
försäljningen på en betydligt större
marknad. De har exportproblem och
de står inför lika stora omskolningsproblem
som många av löntagarna, men
den omskolningsverksamheten har man
inte varit särskilt intresserad av att ta
hand om. Jag tror att ABF och andra
bildningsorganisationer kunde hjälpa
till med företagsledarkurser på både
lägre och högre nivå, och staten bör

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

väl se till att sådana igångsättes. Utan
utbildade personer på detta område
blir det inga resultat. Problemet att få
fram fler och bättre företagsledare måste
också behandlas inom ramen för en
allmän näringspolitik.

Allmän näringspolitik måste gå ut
på att hålla kontakt med det privata
näringslivets företag och företagsorganisationer.
Den egna företagsgruppens
utbyggnad är en helt annan arbetsuppgift;
det är att bygga upp eget folk och
bygga upp egna investeringar. Det är
inte att arbeta med hjälp av andras redan
färdiga personella organisationer.
Därför är detta olika arbetsuppgifter,
och därför skall skilda departement
handlägga dessa frågor.

Eftersom både den egna gruppens utveckling
och den allmänna näringspolitiken
är angelägna ting måste dessa reformer
genomföras snabbt. Det är inte
fråga om att skapa någon monolitstat.
Vi har ingen monolitstat här i landet.
Vår politik har en liberal inriktning
som är ganska enastående, om man jämför
den med många andra länders, som
kallar sig liberala men vilkas politik är
betydligt mer reglerad än vår. Vi har
en betydande marginal kvar att arbeta
på innan det finns någon rim och reson
i beskyllningarna att vi bygger upp
en monolitisk stat.

Vi bestämmer inte själva över de yttre
omständigheterna under vilka vi arbetar.
Vi ser nu att förhållandena runt
omkring oss förändras. Då måste vi
själva förändra oss. Vi vet dessutom
vilken tid som behövs för att omställningen
inom landet skall ge praktiska
resultat när det gäller sysselsättningen
och exportinkomsterna. Det finns
ingen tid att försumma. Därför måste
vi nu sätta i gång med en hård och medveten
näringspolitik. Med hänsyn till
den inställning som redovisades i går
av representanter för olika partier, som
sade att de inte hade någonting emot
att resonera om dessa frågor och att de
var med på principerna, måste rege -

ringen snabbt ta itu med olika praktiska
arbetsuppgifter som kan resultera
i sysselsättning och inkomster och som
kan rädda vår situation, så att vi inte
behöver halka åt englandshållet. Det
finns möjligheter till det, om vi tar
vara på dem. Det bör vi göra. Detta
skall utmärka den politik som vi skall
föra fram till nästa val.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern och andra
talare efterlyste i gårdagens debatt
liksom herr Hagnell i dag förslag till
ett program för näringslivets utveckling
i framtiden. Jag försökte, herr Hagnell,
i mitt anförande tidigare i dag
framföra just några sådana förslag och
visa hur man ser på problemen från
den mindre företagsamhetens sida. Dagens
bekymmersamma läge på arbetsmarknaden
både för de mindre och för
de större företagen är resultatet av de
beslut som den socialdemokratiska majoriteten
här i riksdagen fattat. Att politiken
inte har blivit näringsvänligare
beror på att det inte i stället fattats sådana
beslut som vi gång på gång föreslagit
från borgerligt håll. Vi har upprepade
gånger presenterat vårt näringspolitiska
program som upptar den ena
punkten efter den andra vilken syftar
till ett sådant resultat.

Herr Hagnell var inne på frågan om
hårdare reglering. Jag tycker inte att
de förslag som har framlagts beträffande
bostäderna innebär en hårdare reglering.
Det är snarare hårdare att tvinga
en företagsledare att lämna sin lokal.
Att flytta till bostäder på en annan gata
eller en annan stadsdel är ofta lättare
än det är för ett företag, som tvingas
flytta och på den nya platsen ev. se
sig nödsakad att arbeta upp en ny
kundkrets. Tyvärr är det inte heller
så som herr Hagnell sade, utan snarare
blir det fråga om en uppgörelse mellan
en företagare och ett kommunalt eller
kanske statligt byggnadsföretag.

Med anledning av att herr Hagnell

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

talade varmt för gamla människor vill
jag säga att vi självfallet önskar att de
skall ha bra bostäder, men jag vill tilllägga
att de småföretagare som herr
Hagnell talade om ofta är äldre människor
som har arbetat upp sitt företag
och en viss kundkrets på en bestämd
plats. Det är enligt min mening hänsynslöst
att tvinga bort dem ifrån den
platsen och den kundkretsen medelst
denna som jag tycker hårdare reglering
än den jag själv har talat för.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Nordgren här säger om hyrorna
vill jag framhålla att det ju inte är fråga
om ett frisläppande för de kommunala
allmännyttiga företagens del. Dessa
har redan en viss frihet. Nu gäller
det att ge litet större frihet i fråga om
hyrorna åt de privata företagarna som
herr Nordgren alltså tycks hysa betänkligheter
mot.

Det är inte regeringen som tvingar
någon att flytta; bara en företagsägare
kan tvinga någon annan företagsägare
att flytta. Men jag förstår att ni tvivlar
på edra egna medlemmar. Ni känner
dem ju bäst, så att ni vet efter vilka
principer de kommer att gå. Jag förstår
att det är svårt för småföretagare
att följa med i svängarna på grund av
ert sätt att driva politik. När ni får den
större frihet för näringslivet som ni
änge talat om så vill ni inte ha den.
Bestäm er för en linje — ni är ju inte
folkpartister inom högerpartiet!

Herr Nordgren säger att man från
borgerligt håll har lagt fram program
för hur man skall klara näringslivets
utveckling. I så fall var det en ganska
egendomlig redovisning som vi fick nu.
Herr Nordgren redovisade effekterna
för ATP för näringslivet på det sättet
att det bara skulle vara tio öre som man
skulle behöva ta in för att betala avgifterna,
medan man i själva verket tar
in 100 öre. Varför inte säga att de 90
örena eller hela kronan är avsedda att

Allmänpolitisk debatt

åstadkomma en ökande kapitalmarknad
som behövs för att bygga upp ett
bättre näringsliv och ett bättre samhälle?
Samhällsinvesteringarna är ju lika
stora som närinigslivsinvesteringarna,
och båda måste ju finnas för att människorna
skall kunna leva och arbeta.

Det är för att få pengar till detta som
vi har dessa AP-fonder, men det förefaller
som om ni inom högern inte har
fattat meningen med dessa fonder. Var
skulle vi annars få pengar ifrån? Skulle
man ha fått dem genom tvångssparande
på ett eller annat sätt? Är det inte
bättre att ta pengarna försäkringsvägen?
Behöver vi diskutera den saken
fortfarande? Ni har inga andra vägar
att påvisa hur man skall kunna få fram
kapitalet.

Den väg på vilken vi här fått fram kapital
till den svanska marknaden är rätt
enastående; få länder har motstycke
till den. Tack vare AP-fonderna har
vi fått till stånd en fördubbling av den
långsiktiga kapitalmarknaden på få år.
Det är något som vi skall ta vara på.
Här har vi, trots att Sverige är ett litet
land, tillräckligt med kapital samlat
på gemensamma händer för att bygga
upp det näringsliv som vi tillsammans
skall utveckla. Men ni vill inte vara
med där för att kapitalet ägs gemensamt
—- ni önskar att det skall ligga i
privatpersoners händer. Vi skall sitta
och vänta tills privatförmögenheterna
växer, så att vederbörande behagar starta
trehundramiljonersinvesteringar i
Norrland och på andra håll. Men vi ser
ju att de inte gör detta.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har nog i så fall,
liksom många andra, fattat fel. När det
var tal om att inrätta AP-fonderna var
väl huvudsyftet ändå att skapa fonder
för ett pensionsystem för medborgarna
och inte i första hand att samla kapital
för andra ändamål, vilket herr Hagnell
nu tydligen siktar till.

Herr Hagnell och jag har ju förmå -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

nen att sitta i en av fondstyrelserna, och
herr Hagnell vet säkert hur ytterst litet
det kapital är som går tillbaka till de
mindre och medelstora företagen. Om
jag inte minns fel, herr Hagnell, går
ungefär 0,1 procent av tredje fondens
medel tillbaka i form av återlån till de
mindre och medelstora företagen.

Till slut vill jag säga, herr Hagnell,
att jag inte alls tror att det med den
nuvarande beskattningen finns någon
större risk för att det skapas jättelika
förmögenheter bland vare sig mindre
eller medelstora företagare.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Som herr Nordgren
sade är det alldeles riktigt att det inte
uppstått några jättelika förmögenheter.
Jag sitter med i koncentrationsutredningen
och kan intyga, att man blir
ganska förvånad över utredningens siffror
— de offentliggörs nog ganska
snart — som visar hur liten den svenska
storfinansen är, hur få människor det
rör sig om och hur små förmögenheterna
är då man kommer ned vid den femtonde,
sextonde eller sjuttonde familjen
på listan. Det är detta som gör att
vi inte kan vänta på att storföretagare
bygger upp näringslivet åt oss. Det kostar
i många fall omkring 300 miljoner
kronor att skapa ett storföretag. Men vi
kan som sagt inte sitta och vänta, och
därför måste investeringarna ske kollektivt.

Herr Nordgren sade att ATP-fonden
var avsedd för varje enskild medborgares
pensionering och inte för något
gemensamt finansieringsändamål. Men
meningen är ju att vi under några år
framöver skall bygga upp ett större
näringsliv och härtill behövs pengar.
Genom detta större näringsliv skall vi
få fram mer varor, vilket skall medföra
högre reallön för löntagare och pensionärer,
mera till de sjuka och till de
unga i form av bättre yrkesutbildning.

För allt detta behövs ett bättre näringsliv
och det i sin tur kräver kapital.

Därför behövs fonderna, ty hur skulle
tillväxten annars ske. Ni har inte anvisat
någon annan väg. Folkpartiet talade
för privat finansiering genom enskilda
försäkringsbolag, som alltså
skulle ta hand om löntagarnas pengar.
Den gick vi emot. Men nu säger ni att
det inte alls behövs något kapital för
att bygga upp näringslivet. Då är ni
duktiga!

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Remissdebattens teknik
innebär ju att var och en talar om ett
fritt valt ämne, och därför blir det
litet osammanhängande när man kastar
sig från näringspolitik till familjepolitik,
som är det ämne jag tänkte säga
några ord om.

Tidigare under denna remissdebatt
har representanter från övriga partier
snuddat vid familjepolitiska kommitténs
betänkande och gjort det med kritiska
synpunkter. Därför kan det kanske
finnas anledning att också någon från
högerpartiet kommenterar det betänkande
som vi nu tagit del av.

Från oppositionssidan har under
mänga år en allvarlig kritik riktats mot
regeringen för bristande samordning
på familjepolitikens område, och vi har
med fog gjort gällande att de åtgärder
som hittills vidtagits mera haft karaktären
av punktinsatser där den röda
tråden saknats. Ett exempel på en sådan
punktinsats som inte passar in i bilden
är förslaget från den familjepolitiska
kommittén.

Ingen bestrider angelägenheten av att
ökade resurser ställes till barnfamiljernas
förfogande. Men enligt min mening
kan det riktas allvarliga principiella invändningar
mot familjepolitiska kommitténs
förslag, där man för första
gången tycks vilja slopa den horisontella
jämförelsen mellan familjer med
och utan barn och i stället gå in för en
omfördelning av barnkostnaderna mellan
barnfamiljer i olika inkomstlägen.
Ändå är det ganska uppenbart att mål -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

sättningen för familjestödet bör vara att
ta hänsyn till försörjningsbördan hos
olika familjetyper och att därvid också
försöka utjämna familjernas livsinkomst
mellan perioder med vårdnads- och försörjningsplikter
och perioder utan sådana.

Det finns skäl att se något på befolkningsutvecklingen.
Antalet personer i
aktiv ålder kommer att minska, relativt
sett, och de som är i behov av försörjning
— alltså barn, ungdomar och pensionärer
— kommer att öka alltmera.
Enligt min mening borde det vara högst
angeläget att vid bedömningen av hur
stödet till nämnda grupper skall utformas
ta hänsyn till befolkningsutvecklingen
och lägga kostnaderna på de kategorier
människor som har de största
möjligheterna att bära dem. Jag tycker
att förslaget inte fäster tillräckligt avseende
vid dessa enligt mitt bedömande
fundamentala synpunkter.

Det ter sig även alltmer besynnerligt
att vårt skatte- och bidragssystem är
uppbyggt så, att det är en väsentlig skillnad
i synen på kostnaderna för hustruförsörjning
och kostnaderna för barnförsörjning.
Orimligheterna i det nuvarande
skattesystemet skulle förstärkas
ytterligare, om barnbidraget reducerades
med stigande inkomster.

Till detta kommer de negativa effekter
som tidigare påtalats, alltså skärpningen
av marginalskatteeffekten och
av den tröskeleffekt som redan nu är
högst besvärande för den man eller
kvinna som tidigare varit hemmaarbetande
och som ger sig ut i förvärvsarbete.

Hur skall man då på ett praktiskt sätt
kunna lösa dessa frågor? Ja, först och
främst har vi ännu inte sett budgetutfallet
och vet därför inte hur mycket
pengar som kommer att stå till vårt
förfogande för ökat stöd till barnfamiljerna.
Men om det skulle visa sig
—• vilket inte är otroligt — att våra
tillgångar kommer att bli mycket begränsade,
tycker jag för min del att det

Allmänpolitisk debatt

vore mera rimligt att tänka sig en omfördelning
mellan dem som inte har
några barn och dem som har barn i
stället för en omfördelning enbart barnfamiljerna
emellan.

Vi skall inte glömma att det i vårt
land, finns en stor kategori låginkomsttagare,
där det utan tvivel föreligger ett
akut behov av ökade stödåtgärder. Jag
ställer mig skeptisk till förslaget i familjepolitiska
kommitténs betänkande,
att vi nu skall slopa familjebostadsbidraget.
Bidragets konstruktion är visserligen
behäftad med många felaktigheter,
men jag bedömer det som rimligt
att under en övergångstid medge
ökade dispensmöjligheter, som gör att
bidraget fungerar på ett bättre sätt. Socialministerns
svar på en enkel fråga
i dag till herr Gustafsson i Skellefteå
tyder också på att det finns stora möjligheter
att smidigare tillämpa familjebostadsbidraget.

Om man också tar hänsyn till att hyresregleringen
successivt kommer att
avskaffas och att vi ännu inte vet hurudan
effekten av detta kommer att bli på
hyreskostnaderna, tror jag det kunde
vara klokt att som ett fortsatt provisorium
behålla någon form av familjebostadsbidrag.
Utan tvivel tar bostadskostnaderna
för närvarande och kommer
förmodligen under en tid framöver
att ta en allt större andel av familjens
kostnader i anspråk. Därför kan det
vara motiverat att man kompletterar ett
generellt barnbidrag med ett särskilt
bidrag som knyts till bostaden.

Nu gläder det mig att under debatten
ha kunnat konstatera att så många varit
tveksamma inför förslaget i det framlagda
betänkandet. Särskilt glädjande
tyckte jag det var att herr Eliasson i
Sundborn i sitt huvudinlägg i går delvis
tog avstånd från förslaget. Jag har noterat
detta, därför att herr Hedlund tidigare
i en TV-utfrågning ganska klart
deklarerat att han för sin del tyckte att
förslaget var positivt. Jag tar alltså herr
Eliassons uttalande som ett tecken på

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

att man inom centerpartiet börjar bli
mera betänksam. Detta kanske kan leda
till att vi från borgerligt håll åtminstone
ställer oss skeptiska mot den föreslagna
konstruktionen.

Jag tror att statsrådet Odhnoff gör
klokt i att ta förslaget med en nypa salt
och framför allt att försöka samla sig
till en enhetlig lösning av familjepolitiken,
något som vi verkligen efterlyst
under lång tid. Man får nämligen inte
bara se barnbidraget som en isolerad
företeelse, utan man måste också ta tillsynskostnaderna
i beräkning. Man måste
dessutom ta hänsyn till relationen till
studiehjälpen. Och måste framför allt
se frågan i samband med familjebeskattningen.

Vad vi efterlyser är, såsom jag framhållit,
en genomtänkt målsättning för
familjepolitiken. Det återstår nu naturligtvis
att se, herr talman, om statsrådet
Odhnoff — som för övrigt lyst med sin
frånvaro under hela remissdebatten —
är den »starka kvinna» som oppositionen
så länge efterlyst och som kan presentera
ett samlat modernt familjepolitiskt
reformförslag.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag skall tillåta mig
att något belysa ett område som, såvitt
jag kunnat finna, över huvud taget
inte fått någon belysning under denna
långa debatt.

Jag skulle med instämmande vilja
låna några ord från en av oss alla känd
förutvarande ledamot av denna kammare,
Per Edvin Sköld, vilka fälldes
under den stora riksdagsdebatten 1954,
när de av oss ledamöter som då var
med ställdes inför ett avgörande, som
i varje fall av många av oss upplevdes
såsom något av det svåraste vi över
huvud taget haft att brottas med i ett
viktigt politiskt sammanhang. För egen
del vill jag gärna uppriktigt bekänna
att jag länge gick i något av vånda,
huruvida min röst den gången lades
såsom den borde ha lagts -— och frå -

gan är, om jag ännu i denna dag är
alldeles övertygad om det riktiga i det
steg som då togs.

Jag syftar, herr talman, på den genomgripande
alkoholpolitiska reform,
som tog gestalt i och med avskaffandet
av det då gällande systemet och lanserandet
i stället av ett system med i
princip fri tilldelning och minsta möjliga
samhällskontroll.

Det var vid detta tillfälle dåvarande
statsrådet och chefen för finansdepartementet
betecknade den fråga, vilken
stod i förgrunden för debatten, som vår
största olösta sociala fråga. Ingen torde
då ha känt någon som helst lust att
jäva hans påstående. Men är det, herr
talman, någon som nu vill träda fram
och hävda att frågan är löst i dag, att
ekvationen blivit nämnvärt hyfsad under
de tolv, tretton år som gått sedan
dess? Det förefaller mig uteslutet, eftersom
fakta i målet, praktiskt taget
alla statistiska och andra data och iakttagelser
i övrigt, som kan göras, närmast
är ägnade att styrka påståendet
att vi för närvarande befinner oss ungefär
lika långt från lösningen som vi
var år 1955.

Men fastän det alltså enligt högtidliga
försäkringar från ansvarigt håll
rör sig om en samhällsfråga av den
mest centrala betydelse, nödgas man
konstatera att den frågan märkligt nog
aldrig står överst på dagordningen på
några partikongresser av något slag, om
den alls får komma med på något hörn,
vilket också det torde vara sällsynt,
även om det rör sig om kongresser där
de sociala trygghetsfrågorna i övrigt
befinner sig i centrum.

Hur kan detta komma sig? Hur skall
det förklaras att en fråga med sådan
djupdimension — mänskligt, socialt,
ekonomiskt, humanitärt — aldrig tycks
få någon riktig chans i konkurrensen
med andra problem i den politiska debattens
brännpunkt?

En förklaring kan naturligtvis vara
att just detta samhällsproblem — eller

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

väsentliga delar av det — tycks vara
dömt att ständigt befinna sig under
utredning. Bara tio år efter motbokens
avskaffande var man sålunda färdig att
sätta i gång en ny statlig utredning,
nära nog från grunden, och vi känner
mycket väl till alla andra utredningar
som under decenniernas lopp
varit på gång för att tackla dessa problem,
allt under det att alkoholskadorna
fortsatt att gripa omkring sig i välfärdssamhället
— ett i sanning underligt
ord i detta sammanhang, eftersom
det just inte finns mycket av välfärd
i de hundratusentals svenska hem, där
en far eller en son, inte så sällan en
mor eller en dotter, hamnat i den onda
cirkeln.

Jag skall tillåta mig att anföra ytterligare
ett citat, hämtat från en tämligen
nyutkommen högintressant, intellektuellt
spänstig och väldokumenterad
debattskrift, Svenskarna och spriten,
författad av filosofie licentiat Svante
Nycander, för övrigt knuten till Dagens
Nyheters politiska redaktion. Jag vill
inte påstå att jag skulle vara benägen
att skriva under på alla de värderingar,
slutsatser eller formuleringar som där
görs, men jag vill ändå göra gällande
att debattskriften i fråga är så rik på
synpunkter och iakttagelser •— även i de
delar där vi i den organiserade nykterhetsrörelsen
tyvärr måste känna oss
träffade av kritiken — att man kan
beteckna den som en utomordentlig
tillgång, en tillgång inte minst för förståelsen
av det historiska förloppet av
de många nykterhetspolitiska avgöranden
som genom åren träffats och som
främst av allt kännetecknats av att de
aldrig representerat några som helst
definitiva eller ens näst intill definitiva
lösningar, utan övervägande företett
likhet med improvisationer, lappkast
och halvmesyrer.

Nycander frågar med allt fog, hur
skaparna av vårt avancerade välfärdssystem
förvaltat sitt ansvar på detta
speciella område. Intresset för nykter -

Allmänpolitisk debatt

hetsfrågan var en gång en självklar
del av de vänstersinnades strävan efter
allmän nivåhöjning och sanering av
förhållandena för folkets breda lager.
Inför alkoholskadorna finns i dag, påpekar
Nycander, en likgiltighet, ibland
parad med frivolt lättsinne, som det
är svårt att finna en motsvarighet till
i andra sociala frågor. Om man —- och
här bygger jag återigen på Nycanders
framställning — kräver att det skall
finnas en viss proportion mellan den
kraft som sätts in på att lösa en samhällsfråga
och de resultat som uppnås,
så lär svensk nykterhetspolitik ha ett
obestritt rekord i misslyckanden. Genom
alla åren har statsmakterna ägnat
mer tid och intresse åt detta område
än någon människa egentligen kan överblicka.

Jag skall här och nu inte i övrigt
gå in på de utläggningar och tolkningar
Nycander presterar för att förklara
misslyckandet. Till en del kan man
som sagt instämma, till en del inte.
Vad jag oreserverat vill ge min anslutning
till är själva den grundläggande
principiella synen som slår igenom,
när det fastslås att vad som måste till,
om denna fråga — den må gärna litet
patetiskt kallas för en ödesfråga — någonsin
skall kunna bringas närmare sin
lösning, är ett accepterande fullt ut av
solidaritetskravet, samma solidaritetskrav
som folkmajoriteten kollektivt iakttar
mot sjuka, arbetslösa och åldringar,
över huvud taget utsatta grupper eller
minoriteter i samhället, något som i sin
tur är en symbol för både hög kultur
och social välfärdspolitik. Jag kan för
min del inte finna annat än att just
denna grundsyn så att säga måste ligga
på botten för allt reformarbete också
på den sektor, där nykterhetspolitiken
hör hemma.

Men gör den också det — jag bara
frågar — i dagens reformsträvanden?
Är det verkligen solidaritetskravet, som
dikterar handlingsmönstret i statsmakternas
attityder och agerande i det

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

nykterhetspolitiska ställningstagandet?
Det ser, uppriktigt sagt, inte så ut. Jag
skulle vilja be den sittande utredningen,
alkoholpolitiska utredningen, att ta sig
en stund av allvarlig självrannsakan,
om möjligt, innan den går vidare i sitt
arbete. Utredningen bör verkligen ompröva
den utomordentligt allvarliga situation
den är ställd inför och har till
uppgift att söka komma till rätta med.
Jag skulle bl. a. vilja varna för att låta
dagens modeord, servicetänkandet, bli
det allt dominerande vid de överväganden
som förestår eller är på gång. Jag
tillåter mig — mot bakgrunden av den
alltjämt fortgående ökningen av alkoholskadorna
— att starkt ifrågasätta,
om man kommer någon vart genom
att, som nu tycks ske, släppa alla spärrmekanismer.
Borde det inte vid det här
laget stå klart att en alltmer utbyggd
alkoholservice endast kommer att kräva
en alltmer utbyggd alkoholistvård?

Varför skulle inte lagstiftningsvägen
vara en framkomlig och farbar väg, när
det gäller att åstadkomma positiva resultat
på detta område lika väl som på
andra områden? Jag är medveten om
att kommittén har vissa strikt uppdragna
linjer att följa, som i viss mån
kan binda rörelsefriheten och begränsa
handlingsmöjligheterna, men utredarna
får väl ändå inte känna sig alldeles
paralyserade av direktiven.

Vad kan det — för att här ge ett
exempel — vara för vettigt med att
plötsligt börja experimentera med starkölsförsäljning
i livsmedelsaffärer och
snabbköpsbutiker? Hur skall man här
kunna göra erfarenheter eller iakttagelser,
som liar något som helst bevisvärde?
Har man för övrigt inte vid det
här laget lärt tillräckligt av den fria
försäljning vi har, när det gäller det
s. k. mellanölet? Jag delar helt IOGTchefen
Olof Burmans uppfattning, när
han karakteriserar denna nyordning
som ett klart misslyckande. Vad man
i det fallet uppnått är ju endast att
en alkoholsvagare dryck, pilsnern, blivit

mindre efterfrågad, medan konsumtionen
av en starkare, mellanölet — som
numera till och med gjort sitt intåg
i skolorna och klassrummen — betydligt
ökat.

Men dessa nedslående erfarenheter
till trots har man nu börjat experimentera
med fri försäljning också av
starköl i livsmedelsbutikerna. Det innebär
alltså ett nytt betänkligt steg i raserandet
av bestående alkoholrestriktioner.
Har vi verkligen råd med detta?
Kan vi stå till svars för en sådan politik?
Resultatet av den nya given med
fritt starköl hoppas man på s. k. ansvarigt
håll skall bli att folk avstår från
starksprit, när det blir enklare att få
tag på starköl. Resonemanget är helt
hypotetiskt och man har tyvärr all anledning
förmoda att erfarenheterna i
detta fall kommer att bli precis lika
nedslående som i fråga om mellanölet
— d. v. s. att starkölskonsumtionen ökar,
medan mellanölsförsäljningen minskar.

Kan man, herr talman, tänka sig något
mera onödigt, något mera betänkligt
än att sätta i gång en sådan här
försöksverksamhet — onödigt därför
att man med hjälp av tidigare erfarenheter
redan har svaret, betänkligt därför
att man rimligtvis inte kan riva
ned några spärrar utan att samtidigt
sätta in andra skyddsåtgärder mot alkoholskadorna
?

Jag vill alltså som enskild ledamot av
denna kammare allvarligt vädja till dem
det vederbör att snarast stoppa denna
experimentverksamhet med starkölsförsäljning
i livsmedelsbutikerna.

Den s. k. mellanölsreformen kom
främst att drabba ungdomen, som i särskilt
hög grad påverkades av den psykos
som i detta sammanhang uppstod.
Det råder intet tvivel om att våra skolmyndigheter
och barnavårdsnämnder i
dag har ställts inför ett nytt allvarligt
problem. Det rapporteras titt och tätt
om elever som infinner sig till sina lektioner
märkbart påverkade. De ölvanor
som ungdomen med samhällets medver -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

kan nu fått är dess värre en inkörsport,
kan man befara, också till bruket
av starkare alkoholvaror.

I Göteborg tycks starkölsreformen för
övrigt redan ha satt vissa spår som förskräcker.
I en skola, uppges det i pressen,
var många elever i samband med
premiären betänkligt påstrukna och i
korridorerna hade tomma flaskor och
ölburkar kastats omkring. En känd skolman
i rikets andra stad uttrycker kraftigt
och demonstrativt sin oro inför
fortsättningen. Man kan helt instämma
i hans allmänna bedömning av det sociala
kvacksalveri som här är på gång.
Vad kan det vara för mening med att
släppa loss en vara på detta sätt, när
man på förhand vet att det uppkommer
problem och svårigheter, och sedan sätta
sig ned och försöka komma underfund
med hur man skall kunna klara av
dessa problem och svårigheter, som
man själv har varit med om att framkalla? Jag

skall inte här ingå på de disciplinproblem,
som med nödvändighet
måste uppstå som påspädning till alla
andra disciplinproblem som skolan i
dag har att brottas med. En lärares
möjligheter att ingripa i detta sammanhang
är, såvitt jag har förstått, tämligen
minimala. Man häpnar över att det
skall behöva vara på detta sätt. Det kan
omöjligen ligga i linje med vad en bred
föräldraopinion i landet önskar och
begär. Borde verkligen inte våra skolministrar
— vi har ju två stycken för
närvarande •— ta sig an detta problem
och se till vad som kan göras för att
undanröja dessa missförhållanden? Allvarliga
missförhållanden är det nämligen
fråga om.

Herr talman! Detta problem om ungdom
och alkohol ter sig för mig i dag så
alarmerande, att samhället — d. v. s. vi
alla — inte längre med rent samvete
kan bära ansvaret för att ställa denna
följsamma och lättpåverkade ungdomsgrupp
alltmer ensam med alkoholfrågorna.
Jag vill tillägga att detta problem

Allmänpolitisk debatt

inte löses genom att de försäljningsregler
och den rest av spärrar vi ännu
har kvar ytterligare luckras upp. Skall
det ske flera nyordningar på denna
punkt, måste, som jag och troligen
många med mig betraktar saken, samhällets
alkoholpolitik som helhet ses
över på ett sådant sätt att de luckor
som undan för undan skapats effektivt
täcks över med andra verkningsfulla
medel.

Det finns utredningar som ger vid
handen att inte mindre än cirka 10
procent av den vuxna manliga befolkningen
kan betecknas som mer eller
mindre alkoholskadade. Det finns också
uppgifter som visar att av dem som dödas
i trafiken är cirka 30 procent spritpåverkade.
Med hänsyn till dessa siffror
ser det knappast ut som om den
stora högertrafikreformen i dag är den
dominerande trafikrisken — men val
fylleriet!

Herr talman! Min slutsats blir att här
måste mobiliseras långt mer av ärlig
och redbar politisk vilja från alla håll,
om vi någonsin skall komma till rätta
med denna fråga som av Per Edvin
Sköld karakteriserades som vår största
olösta sociala fråga. Så länge den förblir
olöst, kommer den att förorsaka
ständigt nya skador och utlösa ständigt
nya, i grunden onödiga, bittra mänskliga
tragedier i vårt samhälle.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Hamrin i Jönköping sade, att vi har två
skolministrar. Men vi har också tre
brevskrivare.

Herrar Hamrin i Jönköping, Börjesson
i Falköping och Persson i Heden
har tillställt mig ett brev som samtidigt
distribuerats till massmedia. Om man
såg Dagens Nyheters löpsedel, undrade
man kanske vad jag egentligen hade
haft för mig.

Jag har funnit det hövligast — och
jag hoppas att det inte skall anses vara

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

ett negativt uttryck för den serviceanda
som herr Hamrin nyss talade om -—
att svara direkt här i kammaren, eftersom
ett tillfälle osökt erbjöd sig i
samband med remissdebatten. Därtill
kommer den omständigheten, att jag
sparar åtminstone tre porton — om av
egen kassa eller av statsmedel blir kanske
svårt att svara på.

Med anledning av det brev, som jag
alltså fått från tre ledamöter av denna
kammare, vill jag svara följande:

I ett dokumentärt avsnitt i filmen
»Jag är nyfiken — gul» förekommer
en intervju med mig om det svenska
klassamhället. Vad jag där säger är enligt
min mening förenligt med »god
sed» och »ungdomens andliga fostran».
På intet sätt kan jag anse mina uttalanden
vara »moraliskt anstötliga». Självfallet
har jag — lika litet som Martin
Luther King, Jevgenij Jevtusjenko eller
andra personer som medverkar i detta
avsnitt -— något ansvar för vad som i
övrigt förekommer i filmen.

Filmen har i sin helhet frisläppts av
censuren. Den har inte i något avseende
varit föremål för regeringens ställningstagande.
Det föresvävar mig inte att
vid sidan av de vedertagna formerna
för prövning av film söka etablera något
slags privat censur.

Något direkt statsbidrag till filmen
kommer inte i fråga. Huruvida den kan
erhålla någon form av premiering från
Filminstitutet saknar jag varje möjlighet
att vare sig bedöma eller påverka.

Detta var alltså mitt svar på brevet.
Och så skulle det naturligtvis ha stått:
»Med hjärtliga hälsningar».

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på brevet.
— Det var ju förträffligt att statsverket
sparar tre porton å 45 öre.

Jag vill först säga att jag inte har
yttrat att statsrådet Palme på något

sätt har uppträtt anstötligt i samband
med filmen — det hoppas jag ecklesiastikministern
inte pådyvlar mig — men
det kan inte hjälpas att ecklesiastikministern
uppträder i en film som måste
betecknas som rena rama porrfilmen.
Visserligen skall filmen ha ett budskap
— den skall vara en s. k. samhällssatir
-— men nu frågas: hur uppfattas
detta av de människor som ser filmen?
Jag har svårt att förstå vad filmen
åsyftar mer än att den illustrerar
vissa saker. Man må ha vilken uppfattning
som helst om filmen. Faktum är
dock att den trampar ned och förnedrar
andliga och etiska värden, som
många i vårt land — ja kanske t. o. m.
huvudparten — håller dyra, heliga och
kära. Ett bevis på att filmen över huvud
taget är av det innehållet är väl
att den icke får visas i Norge. Även
om statsrådet Palme avvisar påståendet
att han uppträder anstötligt, måste man
fråga sig: Är det värdigt för en ecklesiastikminister
att medverka i en dylik
film?

Även jag ber att få sluta mitt brev
med ordet högaktningsfullt.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme gjorde
en ansats att vilja raljera i detta ärende.
Det passar sig inte alls. Ämnet är
alldeles för allvarligt.

Jag förstår mycket väl att statsrådet
känner sig illa berörd av den kritik som
drabbar honom för hans engagemang i
den här filmen. Det är verkligen en från
alla synpunkter omöjlig och förkastlig
roll han där spelar. Saken är helt enkelt
sjuk. Den går inte att försvara. Jag
tänker naturligtvis inte alls på vad herr
Palme sagt i den roll han där spelar
eller på hur han framträder i filmen.
Det är i sammanhanget fullkomligt likgiltigt.
Själv kunde jag inte riktigt uppfatta
statsrådets mumlande i filmen,
men det kanske berodde på mig. Vad
man måste vända sig mot är den om -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

ständigheten, att en man i herr Palmes
ställning över huvud taget förekommer
i denna film, en film som på grund avsitt
etiskt undermåliga innehåll, på
grund av sina inslag av ren exhibitionism,
av öppen och cyniskt bedriven
sexualkult blivit — som herr Börjesson
i Falköping påpekade —■ totalförbjuden
i Norge och som förmodligen, efter vad
jag förstått, inte heller kommer att släppas
igenom i vissa andra kulturländer.
Filmen har även utdömts av den statliga
granskningsmyndighetens chef,
men likväl får sådant passera i vårt
land.

I en sådan film medverkar alltså landets
nuvarande kulturminister i ett avsnitt
där man —• uppenbarligen för att
kamouflera det kommersiellt betingade
spekulativa syftet — applicerat någonting
som skall föreställa ett samhällsreportage.
Såvitt jag kunde bedöma, ligger
detta helt på ytskiktet och går säkerligen
den stora publiken av tonårsungdomar
fullständigt förbi.

Statsrådet hade här ett tillfälle att ta
avstånd och beklaga sin roll. Han kunde
ha sagt att detta var ett olycksfall. Han
kunde ha sagt: Jag blev vilseledd av
filmproducenten, jag visste inte vad det
var fråga om. Det tillfället har statsrådet
missat. Jag beklagar detta, därför att det
rör sig om en så allvarlig och komprometterande
sak.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att
statsrådet Palme har svarat på vårt
brev så snabbt och här i kammaren.
Måhända hade man dock blivit mera
tillfredsställd och glad om Sveriges
ecklesiastikminister, statsrådet Palme,
på ett annat sätt gett uttryck åt sin uppfattning.
Nu sade han bara, att »jag har
medverkat i denna film i ett dokumentärt
avsnitt». Ingen av oss har påstått
att statsrådet agerat på något annat sätt
i filmen. I likhet med herr Hamrin i
Jönköping hade jag svårt att höra allt

Allmänpolitisk debatt

vad statsrådet sade i filmen, men jag
uppfattade att det gällde klassamhället,
socialismen etc. Det är en sak för sig.
Men att en man i statsrådet Palmes ställning
agerar i en film som släpper fritt
fram allt vad lössläppthet och porr heter
tycker jag är i högsta grad anmärkningsvärt.

Statsrådet sade själv att när han läste
Dagens Nyheters löpsedlar undrade han
vad han hade haft för sig. Hans undran
var sannnerligen berättigad. Om statsrådet
inte visste vad som försiggick i
filmen och att endast en viss del av inspelningen
togs fram i samband med
statsrådets agerande, hade han haft
tillfälle att ta avstånd från filmen när
det blev bekant vad det var för en film.
För resten — agerar man utan att veta
vad man ger sig in på?

Jag tror inte att någon sådan film
som denna har visats offentligt i Sverige
tidigare. Det är signifikativt att denna
film om 25 minuter skall spelas upp för
ledamöter i rådhusrätten i Stockholm
med anledning av ett åtal mot en porrdirektör,
som menar att när de får se
filmen kommer de att frikänna honom.
Det ger väl ett klart belägg för vad det är
för film som statsrådet medverkar uti.

Jag beklagar att statsrådet inte tog
chansen att nu ta avstånd från sitt agerande
i filmen. Jag hoppas att han får
ett nytt tillfälle att göra det.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Två av de ärade talarna
klagade över att de inte hört vad jag
sade i filmen. Det må så vara; värre
är möjligen att de inte hörde vad jagsade
i kammaren nyss från denna talarstol.
Jag sade att filmen innehåller ett
dokumentärt avsnitt, i vilket en rad personer
intervjuas bland dem Martin
Luther King, den ryske poeten Jevtusjenko
och en rad personer inom
svenskt samhällsliv. Ingen av dessa kan
ha något som helst ansvar för filmens
innehåll i övrigt. Vi har blivit informe -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

rade om den del som !rör socialreportaget;
något annat känner vi inte till.

Det är ganska belysande för den typ
av glidningar som har föga med de höga
moraliska principer att göra som annars
proklameras, att herr Hamrin i Jönköping
talade om mitt engagemang i filmen.
Det skulle då vara antingen ett
pekuniärt engagemang eller ett engagemang
i filmen som helhet, vilket jag
ögonblicket innan hade sagt inte förekom
från min sida. Det är typiskt för
en moraldebatt att man så lätt glider
över orden för att få in sådana försåtligheter.

Att jag skulle hoppa upp här, när det
riktas kritik mot filmen, och säga att
jag inte står för den intervju som gjordes
med mig vore snarast ett uttryck för
en moralisk feghet, som jag inte vill
tillåta mig.

Beträffande filmen i övrigt kan jag
inte delta i debatten — jag har faktiskt
inte sett den ännu. Jag har därför ingen
som helst möjlighet att fälla några personliga
omdömen om dess innehåll. Den
har ju fått delvis mycket goda recensioner.
Den lär, efter vad jag hört, även
innehålla inslag med anknytning till
sexuallivet. Under sådana omständigheter
är det naturligtvis föga överraskande,
att herr Hamrin i Jönköping skulle
bli intresserad och se en chans att göra
ett partipolitiskt nummer av det hela
och att herr Börjesson i Falköping skulle
få svårt att tiga still — när har han
inte det — liksom att det skulle klia i
fingrarna på herr Persson i Heden att
också ta upp saken.

Den moraliska indignation, som man
riktar mot mig, som har deltagit i en
intervju men inte har ett dugg ansvar
för resten, tycker jag är ganska malplacerad
och föga moralisk.

Det må kanske tillåtas mig att göra ett
tillägg. Den här typen av moralfrågor
väcker ofta debatt. Men de riksdagsledamöter
som skrev till mig visar inte
något som helst intresse för den bristande
moral i det svenska samhället

som utgörs av de bestående klassgränserna,
av de orimligt stora löneskillnaderna
och av de kvardröjande hindren
för människornas fria utveckling. Det
är trots allt betydelsefullare ting. Och
vill någon i ett reportage utfråga mig
om min inställning i dessa frågor, anser
jag det vara något av en moralisk skyldighet
att ställa mig till förfogande.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill naturligtvis inte
ställa ecklesiastikministern till ansvar
för filmen som sådan. Men faktum är
ju att ecklesiastikministern medverkar
i filmen, och därmed får kanske filmen
något av en vederhäftighetsstäinpel över
sig. (Statsrådet Palme: Tack!) Så uppfattar
man det i varje fall av den stora
allmänheten. Många känner sig sårade.
I varje fall jag har fått lära mig att man
skall ta hänsyn till sina medmänniskor
och inte dra ned i smutsen vad många
håller dyrt, heligt och kärt. Tag t. ex.
den scen som inspelats utanför slottet
med Kungssången som bakgrundsmusik.
Anser ecklesiastikministern att hans
framträdande i denna vidriga film är
ägnat att höja standarden på svensk kultur
eller enbart ägnat att ge PR åt en
film, som tydligen har större kommersiella
syften än kulturellt kvalitativa drag?

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det finns ytterligare en
aspekt på den här frågan, herr statsråd.
Det framstår som principiellt utomordentligt
betänkligt att statsrådet lånar sig
till att medverka i en film, om vilken —
detta borde statsrådet av flera skäl ha
insett — det skulle komma att stå strid
och om vilken det således fanns välgrundad
anledning tro att den en dag
skulle komma under regeringens prövning.

Nu måste jag säga att statsrådet gör sig
skyldig till ytterligare en omdömeslöshet.
Vi har fått förklaringen att stats -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

rådet inte gjort sig underrättad om
denna films uppläggning och dess innehåll
i övrigt. Är det verkligen på det
sättet ett statsråd tar sin uppgift?

Jag finner det sä utomordentligt betänkligt,
att Sveriges kultur- och kyrkominister
över huvud taget agerar i en
film av denna beskaffenhet, att jag skulle
vilja säga som enskild riksdagsledamot
— alltså icke på någon partigrupps
vägnar: Avgå, herr statsråd!

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet behöver
väl inte vara så fruktansvärt anspråkslös
att han talar om att han låtit sig
intervjuas i filmen precis som andra
personer låtit sig intervjuas i den. Där
var bl. a. flickan och pojken på gatan,
fina ungdomar och bra människor, som
intervjuades. Inte brukar statsrådet i
allmänhet sätta sitt ljus under ena
skäppa och jämföra sig med vanligt
folk, en vanlig pojke, en vanlig flicka
eller varför inte en vanlig riksdagsman.
Statsrådet måste väl ändå begripa
att Sveriges ecklesiastikministers agerande
betyder mycket mer som föredöme
än vad de nämnda människotyperna
gör. Statsrådet har väl möjlighet
att låta sig intervjuas i dessa i och för
sig stora och betydelsefulla frågor utan
att göra det i en porrfilm. Frågorna
gällde klasskillnaden och de mindre
bemedlades problem i samhället. Det
är sådant som är av vital politisk betydelse
och som jag förutsätter att varje
riksdagsman som kämpar för samhällsutvecklingen
anser riktigt att ta upp. Det
är inget att säga om detta, även om herr
Palmes åsikter kan diskuteras. Det går
väl ändå att låta sina åsikter komma till
offentlig kännedom utan att agera i en
sådan film som denna.

Jag sade förut att det aldrig tidigare
i Sverige visats en film som denna på
våra biografdukar. I dag är fältet tydligen
fritt när det gäller dylika saker.

Allmänpolitisk debatt

Den rättegång som pågår torde säkerligen
också ge detta vid handen.

Herr statsråd, det finns en chans till,
och det är att herr statsrådet i detta nu
tar avstånd från vad som förekommit.
Det skulle hedra statsrådet. Men statsrådet
bara försöker att bortförklara sitt
agerande i denna film genom att tala
om andra saker. Säg i stället att till
följd av filmens övriga innehåll var det
fel av statsrådet att agera i det sammanhanget!
Då är saken utagerad. Gör inte
statsrådet detta, då är den heller inte
utagerad. Då kommer många medborgare
i vårt land att sätta i tvivelsmål
herr Palme som kyrko- och skolminister.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Till herr Persson i
Heden vill jag säga att det ju inte var
s. k. vanliga människor som agerade i
filmen. Jag betraktar inte Martin Luther
King t. ex. som vem som helst. Jag är
övertygad om att han ger precis samma
svar som jag: han har blivit intervjuad
i denna film, och han har inget ansvar
för resten av den.

Det besked jag fått om innehållet är
att filmen har två delar, dels ett reportageavsnitt,
dels en spelfilm. Den
del jag medverkar i är ett reportageavsnitt
om klassproblem i det svenska
samhället. Att det skulle handla om
det har jag blivit informerad om. Om
filmen i övrigt vill jag inte uttala mig,
därför att jag helt enkelt inte har sett
den.

Vad är moral? Vad är anstötligt? Vad
är hymleri? Den ledare i JönköpingsPosten
som skulle föreställa ett referat
av vad jag hade sagt på TCO:s utbildningsdagar
var till den milda grad förvanskad,
att jag ställan sett dess like.
Ur de synpunkter vi anlägger här i riksdagen
var detta moraliskt anstötligt i en
annan, men lika viktig dimension som
herrarna någonsin kan anse att Vilgot
Sjömans film är.

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

Jag har mycket litet förståelse för
dem som tar till brösttoner mot andra
människor av fördömande art utan att
ens titta på de bjälklager som kan finnas
på den egna täppan. Jag har helt
enkelt talat om att jag deltagit i en
intervju. Det står jag som sagt för. Jag
har ingenting med resten att skaffa.
Det är mitt enkla besked.

Jag vill för min del avsluta denna
debatt, därför att jag till herr Hamrins
i Jönköping förtvivlan måste i väg till
en viktig förrättning i ett kyrkoärende.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det har under hösten
och även i den här debatten talats
mycket om arbete och trygghet. Orden
har blivit något av en rubrik för den
valkampanj som redan kan sägas ha
påbörjats, långt tidigare än i någon
annan valrörelse. Bakom orden kan
man också lägga in all den problematik
som hänger samman med vår framtida
levnadsstandard och alltså olika partiers
ideella och praktiska politik för
a!t i framtiden förbättra tryggheten för
den enskilde.

Då avser jag inte bara den materiella
tryggheten. Trygghet har också att göra
med den fråga som vi alldeles nyss bär
har diskuterat, tryggheten i första hand
för föräldrarna mot olämplig påverkan
på deras barn. Den tryggheten har i
det här aktuella fallet sannerligen inte
förbättrats genom vår ecklesiastikministers
medverkan i filmen. Jag vet inte
riktigt vad statsrådet Palme menade
med sitt sista inlägg, där han ifrågasatte
vad som var anstötligt. Ville han
verkligen ifrågasätta, om de osedliga
inslag i filmen som bär har berörts är
anstötliga eller inte? Även om inte han
tycker att de är det, är jag övertygad
om att en stor de! av svenska folket
tycker att de är i högsta grad anstötliga.

Jag tänkte ta upp frågan om arbete
och trygghet ur några aspekter som
kanske inte är så vanliga. I vårt land

räknar vi med som normalt och som en
rättighet för var och en att ha en meningsfull
sysselsättning. Men det innebär
naturligtvis inte att ett visst bestämt
yrke eller arbete får bli något
självändamål.

Vi upplever i dag, och kommer sannolikt
att göra det än snabbare i framtiden,
en fortgående strukturförändring
i anledning av teknikens hastiga landvinningar.
Effekten av den mänskliga
arbetskraften har ökat enormt. Bördor
som förr klarades av tusentals armar
lyfts i dag av maskiner som styrs av en
enda människohand. Datamaskinen har
övertagit åtskilligt av beräkningar och
räkneoperationer som tidigare krävde
en hel stab av teoretiker på olika utbildningsnivåer.

Det finns ingen anledning att motverka
utvecklingen mot största möjliga
effektivitet trots att den kan innebära
betydande omställningsproblem, men
det gäller att lösa omställningsproblemen.

Förutsättningen för att vi skall kunna
känna trygghet är naturligtvis att
vårt näringsliv ständigt förnyar sig och
kan hävda sig i den internationella
konkurrensen. Det gäller att få en så
stor kaka som möjligt att dela och att
sedan dela den så rättvist som det går.

Man kan emellertid inte komma
ifrån, att den omställning som i framtiden
kommer att bli aktuell för
de flesta människor inte bara en utan
flera gånger i livet berör många trygghetsfaktorer
av både praktisk och känslomässig
karaktär. För nästan alla är
troligen ett invant arbete den största
trygghetsfaktorn, inte bara ur direkt
ekonomisk synvinkel. Man känner att
man har en bestämd uppgift som man
dessutom helt behärskar. Man inser att
man är en nödvändig kugge, stor eller
liten, i ett maskineri som behövs för
andra människor, för samhället. Man
kan finna arbetsglädje och mening med
sitt arbete även om det är av mycket
enkelt slag. Man har kanske goda ar -

Nr 42

Torsdagen den 9

betskamrater som man trivs med. Om
man då genom rationalisering blir
överflödig på en viss plats kan det bli
bekymmersamt, även om man till följd
av omställningen kanske kan få en annan
uppgift, som är ansvarsfullare än
den tidigare. Om man dessutom måste
byta bostadsort tillkommer förutom allt
annat vad det innebär att bryta upp
från eu kär bostad och från en invand
umgängeskrets och miljö.

Herr talman! Jag bär med detta velat
framhålla, att vi i framtiden som en
normal företeelse kommer att få förändringar
på arbetsmarknaden som
medför svårigheter för den anställde
och att problemen blir inte bara, kanske
inte ens i första hand, av ekonomisk
karaktär utan också har med
arbetsetik att göra. Jag tror att vi i
framtiden i betydligt större utsträckning
måste ägna oss åt dessa frågor —
både här i riksdagen och inom näringslivet.

Jag har med stort intresse tagit del
av några uppsatser av pastor Ludvig
Jönsson, sammanfattade i en skrift under
rubriken »Rationalisering och människovärde».
Där berör han bl. a. den
kristna synen på arbetet sådan den utformats
av Martin Luther. Arbetet var
enligt Luther en form genom vilken
människan drevs att tjäna sina medmänniskor,
oberoende av om hon hade
lust till det eller inte. Hon kommer därmed
in under kärleksbudets tillämpning.

Ludvig Jönsson berör också problemet
om värderingar av olika arbeten.
Han menar att varje människa har någon
form och något mått av kapacitet.
Det gäller inte att avkräva henne kapacitet
av större mått och i annan form
än hon kan prestera, men vad hon kan
skall kunna omsättas till största möjliga
nytta. I stället för att tala om krav på
effektivitet, som vi så ofta gör, anser
lian att vi borde tala om människans
rättighet att få sina möjligheter effektivt
utnyttjade. Han tar också upp pro -

november 1967

Allmänpolitisk debatt

blemet att många anser det förnedrande
att ta emot stöd i olika former från
samhället.

Jag tror att studier och undervisning
i arbetsetik kan minska de svårigheter
som i framtiden kommer att accentueras
i samband med omställningar och
hjälpa många att klara av sina personliga
problem vid friställning eller förflyttning.

Yi är nog alla överens om att det är
angeläget att alla kan känna ekonomisk
trygghet för sig och familjen och
detta i första band genom egen arbetsinkomst,
och vi är nog också överens
om att regeringen genom sin ekonomiska
politik har ett stort ansvar för
den fulla sysselsättningen. Alla accepterar
vi nog också att samhället i andra
hand skall ingripa om något oförutsett
inträffar — olycksfall, sjukdom eller
arbetslöshet.

Mot bakgrund av det mycket bekymmersamma
arbetsmarknadsläget, som
enligt min mening är en klar följd av
regeringens felaktiga ekonomiska politik,
lade högerpartiet i våras fram mycket
omfattande förslag till åtgärder
som bör vidtagas när arbetsmarknaden
sviktar. Jag skall inte här gå in på alla
dessa åtgärder utan bara nämna en av
dem. Yi vill, liksom för övrigt många
andra, ha en allmän arbetslöshetsförsäkring,
som också omfattar de grupper
som nu står utanför varje form av
försäkring. Enligt arbetslöshetsförsäkringsutredningen
saknar ungefär hälften
av de 2,8 miljonerna arbetstagare
grundskydd mot arbetslöshet. Genom
KSA-utredningens förslag tidigare i
höstas kan man vänta att dessa grupper
kommer att få ökad trygghet. Den
som har fyllt 60 år kan, om han eller
hon har varit arbetstagare, få särskild
dagspenning eller s. k. omställningsbidrag.
Detta är gott och väl, men jag
tycker att det ändå är en klar brist i
förslaget att man inte har tagit med
andra grupper som också kan drabbas.
Med den omställningsprocess som nu

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 42

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

försiggår i vårt näringsliv drabbas också
i hög grad andra grupper. .Tåg kan
som exempel nämna underleverantörer
till större företag, vilka genom strukturrationaliseringen
tvingas lägga ned
driften. De kan då komma i ett svårt
läge. Det finns därför stor anledning
att inrikta stödverksamheten inte bara
på friställda löntagare utan också på
småföretagare, soim i varje fall temporärt
kan komma i ett besvärligt ekonomiskt
läge.

Vidare förekommer det en friställning
av mycket stora mått, vilken inte
låter tala om sig så mycket. Jag tänker
då på friställningen i lantbruket. Den
uppgår nu till 10 000—15 000 per år,
och den utvecklingen vill socialdemokraterna
påskynda ytterligare. Hur vill
regeringen sörja för de människornas
trygghet som då blir friställda? Redan
nu finns det väldigt många äldre småbrukare
som går arbetslösa, och av allt
att döma kommer den gruppen att öka
ytterligare i framtiden. Det kommer att
bli ett stort problem att placera in dem
i arbetslivet. Det kan inte vara rimligt
att denna grupp människor skall behandlas
på ett mera oförmånligt sätt
än andra människor i motsvarande situation.

Jag ansluter mig till synpunkterna i
det särskilda yttrande som avgivits av
de borgerliga representanterna i utredningen,
och jag tycker det är högst angeläget
att vi löser dessa frågor i ett
sammanhang för alla medborgare. Man
frågar sig, om regeringen är beredd att
göra det i vår, eller om vi måste vänta
på initiativ från den borgerliga regering
som jag hoppas att nästa års val
skall ge underlag för.

Till sist skall jiag också något belysa
en annan sida av trygghetsdebatten.
Man talar i allmänhet bara om den ekonomiska
tryggheten, men det finns hos
de flesta människor också ett behov av
och längtan efter andlig trygghet. Tyvärr
tyder mycket på att allt fler människor
i dag saiknar inre trygghet. Fri -

hetsidealet förverkligas oftast på ett
felaktigt sätt; fullständig frihet att ta
för sig av alla lockande frukter har för
många lett till fullständig bundenhet,
t. ex. vid missbruk av sprit och narkotika,
sedeslöst liv eller direkt brottslig
verksamhet av olika slag. Friheten
måste kombineras med ansvar. Inte
minst måste vi äldre känna ansvar för
ungdomen och ge den stöd och hjälp i
stället för att hänvisa de unga till att
själva pröva på allt och själva välja sin
väg utan någon ledning.

Många föräldrar önskar ge sina barn
personlig vägledning, t. ex. på det sexuella
området. I varje fall önskar de garantier
för att skolans sexualundervisning
är etiskt godtagbar. Men de riskerar
att ungdomarna får en annan och
enligt föräldrarnas mening olämplig information
från källor som kontrolleras
av — eller i varje fall borde kontrolleras
av — skolan och samhället. Jag
tror att tusentals föräldrar liksom jag
kraftigt reagerar mot den enligt min
mening helt onödiga och felaktiga information
på detta område som ges i
skriften »Samspel», vilken ju är avsedd
för ungdomen också i de lägre tonåren.
Herr Gustafsson i Borås bär tidigare
i debatten belyst det mycket olämpliga
innehållet i den skriften.

Vi oroar oss också för all den osedlighet
som sprides via pornografisk litteratur
och osmakliga filmer, ibland
t. o. m. via vår statsdirigerade TV rakt
in i våra hem. Granskningsmyndigheterna
tycks släppa igenom allt djärvare
skildringar i ord och bild under förevändning
att de ingår i en konstnärlig
enhet.

Lubbe Nordström skrev på sin tid
om Lortsverige. Han syftade då främst
på vår låga hygieniska standard. Men
jag tycker att uttrycket i dag skulle
kunna ges ett annat innehåll. Dels kunde
det påminna om den nedsmutsning
av våra vattendrag och av hela vår
natur som sker bl. a. genom luft- och
vattenföroreningarna, dels och framför

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

allt tycker jag att uttrycket kan symbolisera
all den ogenerade frigjordhet,
osedlighet och kulturella nedsmutsning
som väller ut över vårt land i dag. Förpackningen
må vara hur konstnärlig
och fin som helst. Med en lätt travestering
av Gustaf Fröding vill jag säga:
kort är lort, om än i gyllene dosor.

Vi behöver i vårt land skapa förutsättningar
för inre trygghet inte minst
hos vår ungdom. Statsmakterna kan i
hög grad medverka härtill genom att
möjliggöra en god etisk fostran i våra
skolor, genom att skydda medborgarna
mot sådant som kan såra tukt och sedlighet
och genom att skapa en positiv
miljö för kristen aktivitet i vårt samhälle.

Tyvärr menar jag att regeringen inte
har medverkat nämnvärt häritill utan
har varit ljum och ibland direkt negativ.
Jag anser att de problem som jag
avslutningsvis tagit upp är minst lika
viktiga som de rent ekonomiska trygghetsifrågorna.
Jag hoppas och tror att
en kommande borgerlig regering på ett
bättre sätt än den socialdemokratiska
skall kunna motsvara önskemålen om
goda förutsättningar för inre trygghet,
önskemål som jag är övertygad om har
en djup förankring hos en stor majoritet
av svenska folket.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Herr Hedin framhöll i
sitt inlägg att den enskilda människan
har behov av att få ett meningsfullt utnyttjande
av sin kapacitet. Ja, det har
väl inte undgått herr Hedin att den
extra partikongress, som socialdemokraterna
höll för ett par veckor sedan,
antog ett förslag i detta syfte, som nu
har sänts ut till våra medlemsorganisationer
för diskussion.

Förslaget visar att partiet och fackföreningsrörelsen
verkligen vill få fram

Allmänpolitisk debatt

ett program — och vi skall också försöka
genomföra det — som syftar till
att ge näringslivet och samhället sådana
resurser, att den enskilda människan i
framtiden kan känna en större trygghet
och en större frihet och kan få möjligheter
till en mera allsidig utveckling
av sin personlighet.

Detta är dock inte, herr talman, anledningen
till att jag begärt ordet för
detta, som jag hoppas, korta anförande.
Remissdebatten har ju präglats av inlägg
om näringspolitiken och trygghetsfrågorna
och om avsaknaden av ett borgerligt
alternativ för att lösa de problem
som förekommer på dessa områden.

Såsom en röd tråd i debatten har
från folkpartiet och centerpartiet förts
fram en rekommendation om att lösa inflations-
och trygghetsproblemen genom
att representanter för statsmakterna, arbetsmarknadens
parter och andra intresserade
samlades till en rundabordskonferens.
Ja, vilka av dessa parter är
det nu egentligen som tror på att man
skulle kunna finna några lösningar vid
en sådan konferens? Den fackliga rörelsen,
inte minst RO, har helt tagit avstånd
från denna tankegång. Man tror
inte på möjligheten att lösa dessa frågor
vid en rundabordskonferens.

Enligt herr Wedén skulle en sådan
konferens bl. a. syfta till att åstadkomma
återhållsamhet i lönekraven från
löntagarnas organisationer. Jag vet inte
vilka organisationer han åsyftar. Ty vi
inom LO-grupperna har ju förut visat
återhållsamhet, och visst kan vi även i
framtiden, om samhällsekonomin så
kräver, visa återhållsamhet vid förhandlingar
med vår motpart. Men det är
möjligt att herr Wedén och övriga folkpartister
avser helt andra grupper än
LO-grupperna när de talar om att löntagarna
skall visa återhållsamhet.

Det runda bord till vilket folkpartiet
och centerpartiet bjudit en del tänkta
gäster måste ändå vara synnerligen dåligt
dukat. Där finns tydligen inga aptitretande
rätter, ty samtliga fackliga orga -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

nisationer har antingen ställt sig direkt
avvisande eller också med tveksamhet
förklarat sig kunna överväga ett deltagande.
Den allmänna attityden är alltså
att de inte känner sig så trakterade av
att gå till detta bord. Och vi på LOsidan
är i gott sällskap med Arbetsgivareföreningen
— såvitt jag vet har man
även där ställt sig kallsinnig till en sådan
inbjudan.

Men det finns flera anledningar för
fackföreningsrörelsen att tacka nej till
att deltaga i en sådan rundabordskonferens
tillsammans med dem jag tidigare
räknat upp. En av dessa anledningar är
att om de borgerliga partierna skall
vara med, så kommer det samtidigt att
runt bordet sitta företrädare för till Arbetsgivareföreningen
anslutna företag,
vilka normalt ger främst högern och
folkpartiet ett ekonomiskt stöd. Genom
detta stöd blir ju folkpartiet och högern
ekonomiskt beroende av dessa företag
och av deras uppfattning i bl. a. samhällsekonomiska
frågor. En dylik fråga
är de eventuella krav på lönehöjningar
som de fackliga organisationerna vill
föra fram. Jag tror att vi inom den fackliga
rörelsen kommer att föra fram våra
lönekrav till motparten efter helt andra
rekommendationer än de som kan göras
av de båda partier ■—■ folkpartiet och
högern — vilka som sagt är beroende
av till Arbetsgivareföreningen anslutna
företag.

På den socialdemokratiska sidan har
vi alltid öppet och ärligt redovisat både
anslag och kollektivanslutning från den
fackliga rörelsen. Vi har en mängd kommittéer
som är gemensamma för fackföreningsrörelsen
och partiet och vilka
behandlar angelägna frågor — angelägna
inte bara för våra medlemmar utan,
som vi tror, för samtliga löntagare. Alla
löntagare i detta land har exempelvis
haft fördel av att ATP blev genomförd.
Vi skäms inte över de ekonomiska
bidragen eller över kollektivanslutningen.
Vi talar om hur det ligger till i press
och andra massmedia, fullt öppet och

ärligt, och vi är stolta över detta samarbete.

Men folkpartiet och högern vill tydligen
inte vara med om en öppen redovisning
av de anslag dessa partier får från
näringslivet. Jag förstår inte vad partierna
är rädda för. Tror de att det blir
en politisk belastning när det blir känt
vilka företag som har givit anslag till
den partipolitiska verksamheten? Enligt
herr Wedén skulle folkpartiet hellre avstå
från det ekonomiska stödet än offentligt
redovisa från vilka företag
pengarna kommer. Herr Wedén är nu
inne på att man i stället skulle öka det
statliga stödet till de politiska partierna,
något som man för ett år sedan med
stor kraft försökte förhindra. Det gäller
inte minst den press som står folkpartiet
nära — den gick helt på avslagslinjen.

Om nu folkpartiet avstår från kanske
flera miljoner kronor i anslag från näringslivet,
vill jag gärna i slutet av mitt
korta anförande deklarera min personliga
uppfattning i frågan om anslag.
Om näringslivet ändå har pengar att
avvara skulle jag kunna tänka mig föreslå
mitt eget parti att ta emot pengarna,
öppet och ärligt redovisa dem och offentligt
tala om vad de skall användas
till. Jag skulle med glädje föreslå att
vårt parti använder pengarna på det
sättet att de gagnar såväl de anställda
som företagen —- och därmed hela samhället.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kristensson frågade
om jag inte hade observerat att
man på den socialdemokratiska partikongressen
lagt fram ett omfattande program
för näringslivsfrågor. Jo, det har
jag gjort, men för det första tycker jag
att det är ett ganska dåligt betyg åt den
regering som suttit så länge vid makten
att den inte kunnat skapa det klimat
som man anser behövs för att åstakomma
trygghet i samhället. För det

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

andra anser jag att det nu framlagda
programmet är ganska magert.

När det gäller den materiella tryggheten
är jag för min del övertygad om
att man inte kan skapa större trygghet
för löntagarna genom onödigt statligt
inflytande. Jag tror i stället att ett fritt
och enskilt näringsliv, som får gynnsamma
möjligheter att bli lönsamt och
skapa starka företag, är den absolut bästa
trygghetsgarantin.

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker verkligen
inte, herr Hedin, att det är att ge regeringen
ett dåligt betyg när partiet och
fackföreningsrörelsen tillsammans arbetat
fram grunderna för en diskussion
om ett nytt näringslivsprogram. Jag hoppas
att detta program kommer att antagas
på vår partikongress våren 1968.
Det förhållandet att ett dylikt program
framlagts bevisar ändå att partiet och
fackföreningsrörelsen -—■ och därmed
regeringen — verkligen försöker tänka
sig in i framtiden med de förändringar
av näringsliv och samhällsaktiviteter
som kan komma till stånd. Vi gör ett
försök till bedömning, men vad har de
borgerliga partierna gjort? Ingen bedömning
alls! Det är väl ändå bättre att
försöka göra ett program för framtiden
än att inget program ha!

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag erkände att socialdemokraterna
framlagt ett program,
även om jag tycker att det är mycket
magert, men jag anser att herr Kristenson
går bra långt när han säger att de
borgerliga partierna inte har något program.
Programmen kan vi inte diskutera
nu, men det har väl framförts av tillräckligt
många förut för att herr Kristenson
skall inse att hans ord var överilade.

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan tyvärr inte vara
lika bra som herr Hedin. Jag kan inte

Allmänpolitisk debatt

erkänna att de borgerliga partierna har
ett program för framtiden.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I denna debatt har det
sagts mycket om åtgärder för att skapa
en tryggad sysselsättning. I anslutning
därtill skulle jag vilja ta upp några frågor
kring den statliga vägbyggnadsverksamheten
och sysselsättningen vid vägbyggande.
Den ordinarie anslagstilldelningen
för vägbyggandet har varit oförändrad
under de tre senaste budgetåren.

Av det ordinarie vägbyggandet utför
statens vägverk mellan 40 och 50 procent
i egen regi. Detta byggande har varit
tämligen konstant under senare år, vilket
har förklarats bl. a. med att vägverket
har en fast anställd arbetarstam. Detta
är gott och väl, och utvecklingen visar
också att vägverkets vägbyggnadspersonal
permanent hållits mellan 1 100 och
1 200 man under de senaste tre åren.

Hurudan har då utvecklingen varit
för sysselsättningen inom den övriga
delen av vägbyggnadssektorn, d. v. s.
hos de vägbyggande företagen? Här möter
man en helt annan bild. Kraftiga
sysselsättningsvariationer har inträffat
under dessa tre år. Antalet sysselsatta
hos de vägbyggande företagen har växlat
mellan 1 300 och 3 000 man. Hur
kan detta komma sig? Det hänger naturligtvis
ihop med anslagsutvecklingen.
Vid en oförändrad anslagsnivå blir det
på grund av penningvärdeförsämringen
i själva verket en nedskärning av vägbyggandet.
Den reella minskningen går
ut över entreprenadföretagen och deras
anställda. Här får man minsann ingen
jämn och trygg sysselsättning.

Staten sonn uppdragsgivare bär det
totala ansvaret för vägväsendets utveckling
och måste se till totalbilden. I en
sviktande konjunktur måste man kunna
driva en kontinuerlig produktion. För
nästa budgetår, 1968/69, begär vägverket
i sina petita 670 miljoner kronor i
anslag till det ordinarie vägbyggandet.
Därav beräknas cirka 630 miljoner åtgå

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

till redan pågående arbeten. Om anslagsutvecklingen
fortsätter att låsas
fast på tidigare nivå, innebär detta att
inte ett enda nytt vägprojekt kommer
att kunna lämnas ut på entreprenad
nästa budgetår. Det var inte avsikten
när vi diskuterade det nya vägverkets
organisation. Förutom den effekt som
denna ryckighet får på sysselsättningen
måste den innebära ett väldigt samhällsekonomiskt
slöseri med entreprenadföretagens
produktionsapparat.

Vägbyggandet har under senare år
också i stor utsträckning använts som
beredskapsarbete. Arbetsmarknadsstyrelsen
har nu aviserat en betydande nedskärning
av beredskapsarbetena på vägsidan,
eftersom dagsverkskostnaderna
blir förhållandevis dryga. Man anser att
en dagsverkskostnad av 800 kronor är
för hög när det gäller att avhjälpa den
akuta arbetslösheten. Men när man nu
befarar ökad arbetslöshet måste man
väl se efter vart dessa 800 kronor går.
De bidrar naturligtvis till att hålla hjulen
rullande på något annat håll i samhället.

Jag tror inte att man skall ta dessa
höga dagsverkskostnader som ett tecken
på att vägarbeten skulle vara olämpliga
som beredskapsarbeten. Väginvesteringar
är i många fall ytterst lönsamma från
samhällsekonomisk synpunkt, och det
kan vara en god affär för samhället att
nu satsa på dem. Förutsättningen är
att dessa arbeten skall utföras där lönsamheten
är störst. Det måste gå att
finna för alla parter tillfredsställande
former för de tillfälliga flyttningar av
arbetskraften som kan bli aktuella. Beredskapsarbeten
— givetvis helst ledda
av vägverket — ger även möjligheter
att utnyttja den befintliga vägmaskinparken
på ett mera nöjaktigt sätt.

I detta sammanhang bör också påtalas
bristen på överensstämmelse mellan
trafikökningen och väganslagen. Den
genomsnittliga trafikökningen från 1964
till år 1966 har uppgått till 30 procent
på riksvägar, 25 procent på genomgå -

ende länsvägar och cirka 10 procent på
övriga länsvägar.

En allt större del av näringslivets
transporter sker på landsväg, och det
tryck på vägnätet som järnvägsnedläggelserna
ger måste få ett uttryck i ökade
anslag. Samhället har helt enkelt krav
på ett gott vägnät.

Beträffande finansieringen torde statens
inkomster av bilskatter och sådant
komma att gå upp till cirka 3 miljarder
kronor för nästa budgetår. Bilisterna betalar
således väldiga summor för att det
skall byggas vägar, men de får mindre
och mindre valuta för sina pengar. För
några dagar sedan, herr talman, beslöt
franska parlamentet att ordentligt upprusta
det franska vägnätet. Den svenska
regeringen brukar ju vara lyhörd för
signaler från Frankrike. Det vore glädjande
om den nye kommunikationsministern
ville ta en titt på det franska vägprogrammet
när han nu går att göra sin
första vägbudget.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Det gjorde ett pinsamt
intryck på mig att en av riksdagens
kommunister i dag passade på i samband
med en enkel fråga att uttrycka
sin glädje över det tilltagande ofredandet
av utländska officiella personer och
den omfattande skadegörelse på ututländsk
egendom som förekommit. Han
tog tillfället i akt att förklara, att eu
stormakt håller på att dräpa ett litet
folk. Jag skulle kunna förstå herr Karlsson
i Huddinge, om han samtidigt ville
uttala sitt deltagande med de människor
som förföljs av de diktaturstater som
t. o. m. jagar sina medborgare utom
sina egna gränser och driver dem till
döds, som de inte har lyckats likvidera
hemma! Har herr Karlsson lust att demonstrera
mot denna människojakt och
de massmord som exempelvis bedrivs
på de kristna i vissa kommuniststater?
I så fall skall jag respektera herr Karlsson.

Men det var egentligen inte detta jag

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

egentligen hade tänkt ta upp, utan jag
vill tala om behovet av att det skapas
nya arbetstillfällen och säga några ord
om samernas problem.

Glesbygdens problem och frågan om
sysselsättningen har belysts också under
denna debatt. Runt om i landet
finns bekymmer, inte minst i Norrland.

I de bygder som alltid varit glesbygder
liar utflyttningen stundom lett till yttersta
utarmning — man kan rent av
tala om ödebygd. På sina håll ser det
snart ut som under och efter det stora
nordiska kriget, när ryssarna härjade
t. ex. i Västerbotten och missväxt och
hårda utskrivningar av soldater samt
sjukdomar gjorde att gårdarna och
byarna lades öde.

Det är särskilt en sak som jag vill
betona här i dag. Man löser inte bygdens
sysselsättningsproblem genom att
bygga ut ytterligare en älv. Det har
framförts förslag här i riksdagen att
man måste offra Vindelälven för att
folk skall få arbete. Det har skrivits i
pressen. Vice ordföranden i Umeå drätselkammare
pläderade i en tidningsartikel
i går för arbete genom älvens utbyggnad.
Vi har en medlem här i kammaren
som går omkring och försöker
övertyga oss ledamöter om att situationen
är sådan, att det är nödvändigt med
regleringen i Gauto och med dessa
kraftverksbyggen. Jag vet att hans inflytande
är stort och att han har gjort
många bra saker tidigare, men om älven
verkligen skulle offras, så får han
faktiskt finna sig i att jag betraktar
honom som dess baneman, och jag beklagar
i detta sammanhang hans effektivitet! •lag

tror inte heller att denne vän av
älvregleringar har sitt parti bakom sig.
Om man skall rätta sig efter det bud
som upplästes i denna kammare i går
och tyda allt till det bästa, vill jag för
min del tolka regeringspartiets strävanden
hittills så, att det inte vill att denna
utbyggnad skall komma till stånd,
eftersom det omöjligen kan tro, att ett

^ Allmänpolitisk debatt

så kortvarigt projekt är någon lösning
av sysselsättningsfrågan, och eftersom
man inte kan satsa statens pengar på
något så vådligt och ekonomiskt riskabelt.
Låt mig få behålla mitt förtroende
till regeringen i detta stycke! Vi väntar
andra initiativ för att skapa arbetstillfällen
i dessa trakter. Men då skall det
också sägas, att ingen har så stort ansvar
här som det parti som har makten och
som har bestämt det mesta sedan lång
tid tillbaka. Man måste efterlysa en insats.
Och det måste handlas snabbt!
För att tala med den man som öppnade
en konferens i Luleå för en kort tid sedan:
»Det är dags att övergå från ord
till handling.» Denna handling är förvisso
inte kraftverksbyggen i en orörd
älv. Jag tror att inrikesministern, handelsministern
och ekonomiministern —
de tre som kanske närmast berörs av
frågan — inser detta.

Herr Hagnell sade några ord här i
dag om att lösa framtidens problem och
inte den gångna tidens. Det har han
rätt i. Men om sysselsättningsproblemen
skall lösas på det sättet att man ånyo
reglerar en älv, då handlar man som
om man vore kvar på 1940- eller 1950-talet. Och det är vi ju inte. Man kan
inte lösa problemen på detta sätt.

Här vill jag betona vad som särskilt
ligger mig om hjärtat, nämligen att man
ökar arbetslösheten genom att ett 40-tal personer ifrån Laisdalens övre del
tvingas lämna sina hem och sin säkra
utkomst. Vad skall de göra, var skall
de bo och vad kostar det?

Jag är ett av de valda ombuden för
svenska folket. Jag vill framföra en
människas åsikt, uttryckt i en tidningsartikel
häromdagen. Där står bl. a.:
»Adolfströmsborna har säkert mardrömmar
och tycker sig höra vattenbruset
kring stugknutarna om nätterna.
Vi flyttar inte förrän kungen och regeringen
vräker oss, säger man i Adolfström,
och ingen human och rättänkande
Arjeplogsbo kan väl underlåta att
följa med i debatterna och känna samhö -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt t

righet och deltagande med Adolfströmsborna
i deras kamp för sina hem och
sin existens.»

Så påpekar därefter samme skribent
hur man långsamt och energiskt har
brutit denna bygd. Man trodde säkert
på framtiden. Man litade på administrationen,
man fick papper på åborätten,
man fick dokument av svenska kronan
med lack och sigill, man fick bomärken
och blev hemmansägare. Bonden och
åbon byggde sig en framtid. Det varade
i århundraden. Nu börjar bilden bli en
annan.

Det är djup beklämning bakom dessa
ord. Nog är det väl underligt att vi skall
tvinga bort folket från arbetet där uppe
och den sysselsättning de trivs med,
när vi måste hänvisa dem till de delar
av landet där det råder sysselsättningsproblem,
bostadsproblem, luftföroreningsproblem,
vattenföroreningsproblem,
fritidsproblem, sociala problem
av alla de slag.

Skall vi inte glädjas åt att de vill vara
kvar, att de klarar sig och är fina,
friska, sunda, sociala människor, eu heder
för Sverige?

Och när vi med ljus och lykta letar
efter nya företag och lokaliseringar
och anslår pengar åt den som hittar något
och vill något, då har de i en dämningshotad
bygd byggt småstugor för
egna pengar och skaffat sig inkomst
och berett många människor rekreationsmöjligheter
och hälsa, och de försäkrar
att de kan utvidga. De kan bygga
mer. Det kan bli något som betyder
försörjning för fler och semester i fjällen
för fler. Det kan bli skattekronor för
Arjeplog och för Norrbotten.

Skall vi inte från riksdagen tacka
dem för en sådan anda, ett sådant föredöme?
Skall vi i stället jaga dem därifrån
och låta dem anmäla sig som arbetssökande
och bostadssökande på annat
håll? År det tacken? Jag har svårt
att inte bli upprörd. Kallas detta sysselsättningsfrämjande
åtgärder?

Och hur går det ihop med de med -

borgerliga rättigheterna att bo var man
vill? De mänskliga rättigheterna!

Det är ju bara gammalt folk, sägs det.
Vore det så, heder då åt gamlingarna!
Men det finns också unga människor
där och fler kommer till bygden. Det
finns exempel på att sörlänningar bosatt
sig där uppe — t. ex. i Vuoggatjålme
i väglösheten — vid den planerade
Graddisvägen. Och bort från Gauto och
Adolfström och Bäverholmen har unga
människor drivits, vilka vetat att dalen
dödsdömts. Jag har fått besked att de
gärna vill återvända. Man mår bättre
där uppe. Det blir inte så många
psykosomatiska åkommor och inte så
mycken stress och inga bullerskador.
Skall vi inte främja deras återbosättning
där genom att säga nej till översvämningen
av den gamla kulturbygden? Jag

skall inte gå in på skönhetsvärdena
— jag lovar att återkomma, när vi
om några veckor får debatt i saken i
annat sammanhang. Jag anser det vara
huvudsaken nu att ta upp spörsmålet
om arbete åt flera i inland och fjällbygd.

När det gäller detta, ber jag få peka
på de undersökningar som utförts av
Sveriges geologiska undersökning inom
en av de berörda kommunerna vid
Vindelälvens övre lopp och källsjöar,
nämligen Arjeplog.

Vid Radnejaur finns kopparfyndigheter
som lär vara lovande. SGU började
här undersökningar 1957, alltså för tio
år sedan. Men undersökningarna går
sakta. Koppar lär, enligt vad jag inhämtat,
just nu vara ett värdefullt objekt
med efterfrågan på världsmarknaden.
Staten har inmutningarna i Radnejaur.
Eftersom fyndigheterna är lovande
är de väl något att tänka på. Vad
hindrar en forcering av undersökningarna
och ett snabbt beslut om gruvdrift?
Kommunalmännen i Arjeplog sade vid
samtal som jag hade med dem i somras:
»Vi tar hellre en gruva än en utbyggnad
av älven. En gruva till» — man har

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

förut Laisvall — »och vi är räddade. Och
så har vi dessutom älven kvar och en
ökad turism.» Jag undrar om det inte
finns mer att uträtta på detta område
till glesbygdens fromma.

Vidare några ord om den s. k. Graddisvägen.
Enligt uppgift i pressen avslutades
nyss arbetet på denna väg vid
Sädvaluspen. Det är överraskande. Skulle
inte folk kunna sysselsättas ett par
månader till, kanske hela vintern, med
arbetet på denna viktiga led? Vägens
färdigställande kommer att betyda inkomster
för socknen och en ström av
turister längs Sädvadalen till Norge.
Jag tror att det vore möjligt att på andra
vägar ordna arbetstillfällen än genom
att skövla Gauto och Laisdalen. Dessutom
är det inte nationalekonomiskt
försvarligt att i dagens läge bygga dessa
regleringsdammar och kraftverk.

Slutligen vill jag anföra några ord
om samernas förhållanden. Det har
sagts att några samebyar överraskande
ändrat mening om älvens utbyggnad.
Jag vill här anföra vad deras ombudsman
sade i en tidningsinsändare i går.
Han framhåller två synpunkter och säger:
»Den första synpunkten är, att det
är en orättvisa i gällande vattenlag, att
samen icke är tillförsäkrad att få en
personlig skadeersättning i vattenmål
i likhet med bonden. För att få personlig
ersättning för skada och intrång
måste samen göra upp med Vattenfall
i tillåtlighetsfrågan.»

Den andra synpunkten han anför
är: »Det framstår som synnerligen beklagligt,
att ingrepp till renskötselns
skada sker i en av landets renrikaste
dalgångar, Vindelälvens, med några av
landets yppersta renbetesdistrikt och
med renskötsel, som står på höjden av
vad som förekommer i landet.»

Här rör det sig också om folk som
mister sysselsättningen. Det finns tydligen
en hel del att uträtta för att ge
denna folkgrupp samma rättigheter som
andra medborgare. Även bortflyttande
samer innebär avfolkning i norr och

Allmänpolitisk debatt

ytterligare trängsel där det är trångt
tidigare och dessutom stora anpassningssvårigheter
för en ofta hårt behandlad
folkminoritet.

Vågar jag till sist, herr talman, beröra
en annan fråga med några ord så skulle
det vara vår insats i fråga om u-hjälp.
Det måste upprepas att missionens insats
är ytterst betydelsefull. Det är uhjälp
med mening. Det är u-hjälp med
billig administration. Det är u-hjälp
av kunnigt folk som har människornas
förtroende i de länder det gäller.

Det är inte alla gånger stora dyra
sjukhus som behövs. Den nyss från
Afrika återvände svenske läkaren doktor
Fride Hylander har sagt några tänkvärda
ord därom i dagens nummer av
Dagens Nyheter. Han pekar på att nöden
ute i bygderna är stor men många
gånger kan lindras genom ganska enkla
åtgärder. Här har missionen erfarenhet
och förmåga. Ge dem pengar!

Jag har studerat SIDA:s förslag för
nästa år, och om jag förstår det rätt anges
där en minskning av anslagen till
missionen. I detta sammanhang måste
man efterlysa ett förslag i nästa statsverksproposition
om skattefrihet för de
pengar som enskilda skänker till ulandshjälp.
Det vore väl en billig utväg
för staten att öka den svenska insatsen
därute? Det kan inte betyda stora inkomstbortfall
för statskassan, men det
innebär stora insatser på rätt ställe i en
hungrande värld.

Man måste beklaga att den 25-procentiga
investeringsavgiften i många fall
har försvårat arbetet för dem som bär
upp missionens verk och har fördyrat
deras inhemska verksamhet med menliga
följder för deras offergärning.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det är inte med någon
större debattlust jag tar till orda så här
i slutet av remissdebatten. Den enda
ursäkten för att jag likväl går upp i talarstolen
så här sent är att jag knappast
bär skulden till att debatten pågått ända

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Allmänpolitisk debatt

till nu! Jag skulle vilja säga några ord
i anledning av ett par inlägg som jag
lyssnat till. Även herr Nilssons i Agnäs
anförande kunde det vara intressant att
gå in på, men det skall jag inte göra.

Jag tar först upp frågan om förhållandet
kyrka—stat. Herr Nordstrandh tog
upp den frågan någon gång i natt och
citerade det religionsfrihetsprogram
som Broderskapsrörelsen lagt fram och
i vilket vi även tagit upp frågan om
kyrkans förhållande till staten. Det sägs
i detta program, att vi skulle behöva
ett demokratiskt uppbyggt organ inom
den svenska kyrkan, en riksstyrelse som
i detta läge skulle kunna förhandla. Därmed
skulle vi undvika något som kunde
komma att betecknas som ett ensidigt
statligt dekret. Herr Nordstrandh instämde
i detta men undrade, om vi behöver
lagstifta i denna fråga. Han frågade
sig om vi inte skulle kunna tänka
oss att denna uppbyggnad sker frivilligt.

I och för sig spelar det inte någon
större roll hur det byggs upp, bara det
blir ett representativt organ. Jag tror
också att det första krav man måste
ställa är att det verkligen är demokratiskt
uppbyggt och att det är representativt
för svenska kyrkan. Det bör nämligen,
framför allt i efterhand, stå utom
all diskussion att detta förhandlingsorgan
varit representativt. För närvarande
vet jag inte om vi kan gå fram någon
annan väg än att genom lagstiftning via
regering, riksdag och kyrkomöte tillskapa
en sådan här demokratisk riksstyrelse
som blir förhandlingsduglig.
Man riskerar nämligen att ett mer frivilligt
uppbyggt organ endast speglar
vissa delar av svenska kyrkan.

Jag har velat göra denna anmärkning.
Det blir säkerligen anledning att senare
komma in på denna fråga, som under
de närmaste åren kommer att prägla en
stor del av vår politiska debatt.

Även i u-landsfrågan vill jag göra ett
par randanmärkningar, här till herr
Rubins som vanligt av starkt patos präg -

lade anförande i går. Han sade: »I
mångt och mycket har vår u-landshjälp
hittills misslyckats.» Detta är ett påstående
som man hör ganska ofta ute
i bygderna. Det börjar sprida sig en
uppfattning, att SIDA och den svenska
u-hjälpen har misslyckats. Jag tror att
man har anledning att fråga: Var någonstans
har den misslyckats? Det är klart
att man kan tala om mer eller mindre
lyckade projekt, men det är nog ganska
svårt att tala om direkta misslyckanden.
Yrkesskolorna i Pakistan t. ex., som i
början av året var föremål för resultatbedömning,
visar sig väl kunna fylla
sin uppgift. Är det barnsjukhuset i Etiopien,
näringsforskningsprojektet och
fredskårens skolutbyggnad i samma
land som vi misslyckats med? Är det
vattenförsörjningen, som man håller på
att klara på landsbygden i Tanzania?
Eller vad är det? Jag tror att det finns
anledning att, i varje fall inte från denna
talarstol, tala försiktigt om misslyckanden
så länge vi inte har bevis. Misslyckanden
måste förekomma. Anledningen
är ju ganska enkel: det är ett
svårt arbete och hur man än förbereder
det kan man göra felbedömningar. Ty
det är ändå bara människor som arbetar
med dessa problem, och det är
mänskligt att fela.

Jag skall ta upp också en annan sak
som herr Rubin nämnde. Han sade att
vi inte bör inrikta vår verksamhet på
att t. ex. bygga stora lärarhögskolor för
ett fåtal människor, utan vi skall börja
på primärstadiet. Han åsyftade troligtvis
lärarhögskolan i Nairobi i Kenya.
Den planerades och drivs av Uppsala
universitet med pengar från SIDA och
svenska staten. Den kommer att varje
år utexaminera 100 gymnasielärare i
naturvetenskapliga ämnen. Det är säkerligen
hälften av den utbildningskapacitet,
som man har i Kenya. Jag tycker
att detta just är ett exempel på hur
man skall gå till väga. Man utbildar alltså
lärare på gymnasiestadiet; det ger ju
betydligt större effekt än att skicka ut

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

småskollärare till u-länderna, för att ta
ett drastiskt motexempel.

Det har talats mycket ■—- också av
herr Rubin ■—■ om samarbetet med frivilliga
organisationer. I SIDA:s verksamhetsberättelse
talas det om att inte
mindre än 53 miljoner kronor avser
kontrakterad verksamhet, d. v. s. SIDA
driver inte den verksamheten själv.
Därutöver går naturligtvis också rätt
mycket till frivilliga organisationer. Jag
vill sluta detta inlägg, som ju inte är
så utförligt och inte heller så polemiskt,
med att citera ur den programskrift
som heter »Solidaritet med de
fattiga folken» och som vi antog på den
socialdemokratiska partikongressen. Där
står det: »Staten bör mer än hittills finansiellt
stödja social och humanitär
verksamhet och utbildning som bedrivs
på frivillig väg av ungdoms- och kvinnoorganisationer
av politisk eller annan
inriktning och genom missionen.» Med
hänsyn till vad som sagts i programskriften
och med hänsyn till vad som
sagts i riksdagen, i regeringen och i
SIDA:s styrelse tror jag att vi framöver
har att vänta oss större anslag till de
frivilliga organisationerna.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det lönar sig tydligen
stundtals att tala i kammaren till och
med vid halvettiden på natten. Om inte
det eller de statsråd man riktar sig till
uppfattar något genom personlig närvaro
eller låter sig underrättas, händer
det alltså, att en enskild riksdagsledamot
är intresserad av det som behandlas
och tar del av det passerade. Jag
noterar sålunda med tillfredsställelse,
att herr Svensson i Kungälv, som ju är
kammarens framstående företrädare för
Broderskapsrörelsen, nu tagit upp den
fråga jag ställde i nattstillheten, närmast
till herr Palmes betraktande. Vem skall
förhandla för svenska kyrkan i en eventuell
förhandling med staten i fråga om
det framtida förhållandet mellan kyrka
och stat, kyrkan själv genom eget all -

Meddelande ang. 1968 års remissdebatt

sidigt tillsatt förhandlingsorgan eller genom
en av regering och riksdag genom
ensidig lagstiftning initierad förhandlingsdelegation?
Kyrkomötet, ett av de
för närvarande legala organen, det viktigaste
till och med, nämndes inte i
Broderskapsrörelsens religionsfrihetsprogram,
och det var det som kom mig
att reagera. Nu har herr Svensson i
Kungälv rättat till uttalandet i programmet
och fört in kyrkomötet i sammanhanget,
och det gör väl, att våra ståndpunkter
är ganska nära varandra.

Sammanfattningsvis kan jag alltså
säga, att förhandlingsorganet kan anknytas,
förutom till kyrkomötet, till pastoratsförbundet,
stiftstingen och stiftsråden.
Representation kan eventuellt ges
också åt biskopsmötet, prästförbundet
och andra kyrkliga organisationer. Men,
och därvidlag är vi väl helt ense, huvudsynpunkten
vid sammansättningen
av förhandlingsorganet är, att det utformas
både demokratiskt och representativt,
vilket egentligen är samma sak.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Meddelande ang. 1968 års remissdebatt

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter vederbörligt samråd får jag
meddela, att 1968 års remissdebatt avses
skola ta sin början torsdagen den 18
januari.

§ 19

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 153, med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. in.

§ 20

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträ -

Torsdagen den 9 november 1967

76 Nr 42

Ändring i uppbördsförordningen, m. m.

de på förmiddagen gjorda men då bordlagda
interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Jansson (vpk), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående socionomstuderandes
ekonomiska ersättning under praktikutbildning,
och

herr Asp (s), till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
nedläggning av flottled.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 21

Ändring i uppbördsförordningen, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 53, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen,
m. m., jämte motioner.

I en den 31 mars 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 130, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga 16 vid propositionen
fogade förslag till ändringar i vissa
förordningar och lagar, vilka förslag
syftade till att förbättra skatteuppbörden.

I föreliggande förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen var
48 § 1 mom. och 77 a § av följande
lydelse:

48 §.

1 m o m. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga
blivit på grund av
arbetslöshet eller sjukdom eller eljest
oförvållat nedsatt, må av lokal skattemyndighet
erhålla anstånd med erläggande
av preliminär B-skatt, kvarstående
skatt eller tillkommande skatt, som
förfaller till betalning under högst två
av de uppbördsterminer, vilka utlöpa
närmast efter det ansökan om anstånd
gjorts. Anståndet må avse hela skatten

eller del därav. Anståndstiden må bestämmas
till längst ett år efter utgången
av den månad, under vilken den första
av nyssnämnda terminer infaller.

77 a §.

Har den som företräder arbetsgivare,
som är juridisk person, verkställt
skatteavdrag men uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet underlåtit att betala
det innehållna beloppet i tid och ordning
som i 77 § sägs, är han jämte
arbetsgivaren betalningsskyldig för
skattebeloppet. Betalningsskyldigheten
må jämkas eller eftergivas när särskilda
skäl föreligga.

Talan om åläggande av betalningsskyldighet
enligt första stycket föres
vid allmän domstol.

Yrkande om åläggande av betalningsskyldighet
för skattebelopp som nu
sagts må icke framställas och ej heller
åtgärder för indrivning av beloppet vidtagas
sedan arbetsgivarens ansvarighet
för samma skattebelopp bortfallit på
grund av bestämmelserna i 71 §. Utan
hinder härav må dom, varigenom sådan
betalningsskyldighet ålagts, verkställas
inom en tid av två år från utgången
av det uppbördsår då domen
vunnit laga kraft.

Den som erlagt skattebelopp på grund
av betalningsskyldighet enligt första
stycket äger söka beloppet åter av arbetsgivaren.
Därvid gälla i tillämpliga
delar bestämmelserna i 76 § om uttagande
av skatt som arbetsgivare betalat
för arbetstagare.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 865
av herr Enarsson in. fl. samt 11:1070
av herrar Björkman och Lothigius, vari
hemställts, »att riksdagen måtte avslå
den föreslagna 77 a § i uppbördsförordningen
rörande ställföreträdarens
civilrättsliga ansvar för av arbetsgivare
innehållna icke redovisade skattemedel»;
ävensom

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

2) de likalydande motionerna I: 866
av herr Tistad och 11:1071 av herr
Werbro, vari hemställts, att riksdagen
måtte, med ändring av vad som föresloges
i proposition nr 130, besluta att
48 § 1 mom. uppbördsförordningen
skulle ha i motionerna angiven lydelse.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:159
av herr Lundström och 11:203 av herr
Öhvall, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning rörande förutsättningarna
för sådan ändring i gällande
principer om ränta vid skatterestitution,
att ränta i möjligaste mån skulle
utgå även i fall, som avsåges i motionerna; 2)

de likalydande motionerna 1:331
av herrar Ottosson och Yngve Nilsson
samt II: 424 av herrar Thylén och Nordgren,
vari hemställts, »att riksdagen i
.skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning av möjligheten för ett
vidgat dispensförfarande avseende skatteuppbörd
under semesterperiod»;
ävensom

3) de likalydande motionerna I: 615
av herr Harald Pettersson samt II: 779
av herrar Sundkvist och Josefson i
Arrie.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 130 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och med avslag på
de likalydande motionerna 1:865 av
herr Enarsson m. fl. samt 11:1070 av
herrar Björkman och Lothigius ävensom
de likalydande motionerna I: 866
av herr Tistad och 11:1071 av herr
Werbro — måtte antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953
(nr 272) med de ändringar och tillägg

Ändring i uppbördsförordningen, m. m.

att ingressen samt 6, 35, 36 och 86 § §
nämnda förordning erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse;

2) förordning om ändrad lydelse av
5 § 1 mom. förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner
och rättigheter;

3) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

4) förordning angående ändrad lydelse
av 8 § och 12 § 1 mom. förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44)
om kupongskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § 2 mom. förordningen den
31 december 1945 (nr 903) om utdebitering
av tingshusmedel;

6) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
;

7) lag angående ändring i lagen den
26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring
i skattskyldigheten för den som
icke tillhör svenska kyrkan;

8) förordning om ändrad lydelse av
5 § förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst; 9)

förordning angående ändring i
förordningen den 6 juni 1952 (nr 410)
med bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall;

10) lag om ändrad lydelse av 72 §
landstingslagen den 14 maj 1954 (nr
319);

11) förordning angående ändrad lydelse
av 14 § 2 mom. och 20 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295)
om sjömansskatt;

12) förordning angående ändrad lydelse
av 55 och 58 §§ förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt med den ändringen att
58 § erhölle i utskottets hemställan
angiven lydelse;

13) förordning om ändrad lydelse av
8 § förordningen den 18 december

Torsdagen den 9 november 1967

78 Nr 42

Ändring i uppbördsförordningen, m. in.

1959 (nr 551) angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen
om allmän försäkring;

14) förordning om ändrad lydelse av
17 och 40 §§ förordningen den 18
december 1959 (nr 552) angående uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen om
allmän försäkring, in. m.;

15) lag angående ändrad lydelse av
2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398)
om finansiering av folkpensioneringen;

16) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § förordningen den 21 maj
1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar;

B) att riksdagen — med bifall till
de likalydande motionerna 1:159 av
herr Lundström och 11:203 av herr
Öhvall -—- måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning rörande
ändrade principer för beräkning av ränta
vid skatterestitution i fall, då sådan
restitution vore beroende av ansökan
från den skattskyldige;

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 331
av herrar Ottosson och Yngve Nilsson
samt II: 424 av herrar Thylén och Nordgren,
ävensom

2) de likalydande motionerna 1:615
av herr Harald Pettersson samt 11:779
av herrar Sundkvist och Josefson i
Arrie,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Stefanson (fp), Gösta
Jacobsson (h), Sandin (ep), Tistad
(fp) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herrar Eriksson i
Bäckmora (ep) och Enskog (fp), vilka
ansett att utskottet under punkt A 1)
bort hemställa,

att riksdagen — med förklarande att
Kungl. Maj:ts proposition nr 130 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
— måtte med bifall till de likalydande
motionerna I: 866 av herr Tistad
och 11:1071 av herr Werbro besluta

att 48 § 1 mom. uppbördsförordningen
skulle ha följande lydelse:

48 §.

1 m o in. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga
blivit nedsatt på
grund av arbetslöshet eller sjukdom eller
eljest oförvållat eller på grund av
studier, må av lokal skattemyndighet
erhålla anstånd med erläggande av preliminär
B-skatt, kvarstående skatt eller
tillkommande skatt, som förfaller till
betalning under högst två av de uppbördsterminer,
vilka utlöpa närmast efter
det ansökan om anstånd gjorts. Anståndet
må avse hela skatten eller del
därav. Anståndstiden må bestämmas till
längst ett år efter utgången av den månad,
under vilken den första av nyssnämnda
terminer infaller.

2) av herrar Yngve Nilsson (h), Stefanson
(fp), Gösta Jacobsson (h), Tistad
(fp) och Magnusson i Borås (h),
fru Nettelbrandt (fp) samt herr Enskog
(fp), vilka tillstyrkt bifall till de likalydande
motionerna 1:865 av herr
Enarsson m. fl. samt 11:1070 av herrar
Björkman och Lothigius och sålunda
ansett att utskottet under punkt A 1)
bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 130 i vad den
avsåge 77 a § i förslaget till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272), avseende
ställföreträdares personliga ansvar för
innehållna, ej redovisade källskattemedel,
samt att författningsförslaget måtte
ändras i enlighet härmed;

3) av herrar Einar Eriksson (s),
Wärnberg (s), Wirmark (s), Paul Jansson
(s), Stadling (s), Allard (s), Andersson
i Essvik (s), Kristenson (s),
Carlsson i Västerås (s) och Carlstein
(s), vilka ansett att utskottet under
punkt B) bort hemställa,

att de likalydande motionerna I: 159
av herr Lundström och 11:203 av herr
Öhvall icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

4) av herrar Vngve Nilsson (h), Stefanson
(fp), Gösta Jacobsson (h) och
Magnusson i Borås (h), vilka ansett att
utskottet under punkt C 1) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:331 av herrar
Ottosson och Yngve Nilsson samt II: 424
av herrar Thylén och Nordgren, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning av möjligheten för ett vidgat
dispensförfarande avseende skatteupp''
börd under semesterperiod.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 53 behandlar förslag om
ganska avsevärda förändringar i uppbördsförordningen.
Det är inte på så
många punkter som det finns avvikande
meningar, men jag har anslutit mig till
reservationerna nr 2 och 4, och jag skall
be att få referera dem litet närmare.

En nyhet i det nu föreliggande förslaget
är att ställföreträdare för juridisk
person skall kunna åläggas ett civilrättsligt
personligt betalningsansvar för
ej redovisade källskattemedel. Otvivelaktigt
är detta ett mycket svårt problem,
och jag vill inte förneka, att det
går att ge exempel på fall då ett sådant
ansvar skulle vara befogat. Ur rättssäkerhetssynpunkt
går det dock inte
med den ringa utredning som har gjorts
i detta ärende att införa ett sådant ansvar.
Det är sålunda inte klargjort vad
som menas med ställföreträdare. Man
kan fråga sig om det är verkställande
direktören, ekonomidirektören, kamreraren
eller den tjänsteman som handlägger
skatteärenden inom företaget.

Vidare finns det anledning att erinra
om att de medel, som arbetsgivaren avdrar
från arbetstagares lön och innehåller
för skatt, inte är rättsligt avskilda
från arbetsgivarens tillgångar. De står
fortfarande till arbetsgivarens förfogande
och kan alltså användas i före -

Ändring i uppbördsförordningen, m. m.

taget. Kronan har allenast en fordran
på företaget. Det framhölls också på
sin tid att det var en fördel för arbetsgivaren
att han hade denna rätt att förfoga
över medlen. Ansvaret skulle komma
att aktualiseras vid betalningssvårigheter.
Det är väl då naturligt att företagaren
använder de medel som finns
i företaget till att i första hand klara
upp t. ex. löneutbetalningar och kanske
även andra utbetalningar som måste ske
omgående.

Enligt förslaget skulle det bli ett motsatsförhållande
på så sätt att den s. k.
ställföreträdaren åläggs ett personligt
betalningsansvar för skulder till staten
men inte till den anställde för hans
lönefordran. Denna föreslagna utvidgning
svarar inte heller mot den grundläggande
principen för de juridiska personerna,
emedan dessa endast svarar för
sina skulder med de egna medlen och
inte med någonting annat. Det uppenbarligen
vanligaste fallet är ju att vederbörande
helt enkelt saknar medel för
dessa betalningar. Sett ur den synpunkten
menar vi att det är nödvändigt att
denna fråga bättre utreds och synkroniseras
med alla de författningar som
finns just på detta område. Med hänsyn
till dessa förhållanden har vi inte kunnat
ansluta oss till förslaget.

Beservation 4 behandlar ett motionsyrkande
som väcktes vid riksdagens
början. Det har blivit vanligt inom det
svenska näringslivet, särskilt industrierna,
att man stänger under juli månad
för semestrar och detta av praktiska
och företagsekonomiska skäl. Inte bara
fabrikerna utan numera även kontoren
stängs. Med nuvarande system, enligt
vilket skatten skall inbetalas senast den
18 juli, tvingas företagen hålla en del
av personalen kvar i tjänst under denna
tid för att göra i ordning skatteredovisningarna.
Nu sägs det naturligtvis
att det går mycket bra att betala dessa
skatter i förväg innan semestrarna börjar.
Ja, naturligtvis går det, men det
fordras då också att pengarna finns till

80 Nr 42 Torsdagen den 9 november 1967

Ändring i uppbördsförordningen, m. m.

förfogande vid detta tillfälle. Dessutom
kan det framhållas att det i varje fall
kommer att medföra vissa räntekostnader
för företagen i fråga. Av praktiska
skäl torde det inte heller vara omöjligt
att utsträcka just denna period några
dagar in i augusti för att därmed få en
mera praktisk ordning.

Man kan naturligtvis överväga även
andra möjligheter, t. ex. att betala skatten
för maj månads löner i juni och att
betala skatterna för juni- och julilönerna
i augusti medan augustilönen betalas i
september. I varje fall torde det inte
vara ur vägen att med hänsynstagande
till de förhållanden som under de senaste
åren uppstått inom det svenska
näringslivet undersöka möjligheten att
åstadkomma denna förenkling, vilken
onekligen också skulle kunna innebära
icke oväsentliga kostnadsbesparingar
för näringslivet.

Herr talman! Propositionen innehåller
även den fördelen att man kan få ett
uppskov med inbetalning av skatter vid
överklagande, oavsett om taxeringsintendenten
har någonting att invända
däremot, och det är klart att de tidigare
förhållandena inte var bra, då ett uppskov
på grund av ett skäligt överklagande
inte kunnat medges med mindre
än att taxeringsintendenten givit sitt
tillstånd. Detta missförhållande har rättats
till genom denna proposition, och
jag tror att detta är en av de största
fördelarna när det gäller dessa ändringar.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
nr 2 och nr 4 och för övrigt
till utskottets hemställan.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! I det betänkande som
nu behandlas föreslås vissa ändringar
i uppbördsförordningen med avsikt att
förbättra skatteuppbörden, så att det
blir större överensstämmelse mellan
källskatten och den definitiva skatten.
Om målet har vi varit överens i bevillningsutskottet.

På en del punkter har dock en del
erinringar gjorts, vilket framgår av de
vid betänkandet fogade reservationerna.

I reservation 1 av herr Stefanson in. fl.
har föreslagits ett tillägg till 48 § 1 mom.
uppbördsförordningen med innebörden
att »Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga
blivit nedsatt på grund av arbetslöshet
eller sjukdom eller eljest oförvållat
eller på grund av studier, må av
lokal skattemyndighet erhålla anstånd
med erläggande av preliminär B-skatt,
kvarstående skatt eller tillkommande
skatt--- —.»

Anledningen till detta vårt förslag är
att det numera är ganska vanligt att
ungdomar som varit ute i förvärvslivet
en tid avbryter arbetet för att fortsätta
sina studier. Om en sådan studerande
under sin tid ute i arbetslivet har betalat
för låg preliminär skatt påföres han
kvarskatt, som skall erläggas under uppbördsterminerna
i mars och maj. Detta
kan bereda honom eller henne stora
svårigheter, eftersom vederbörande då
måste leva på studiebidraget. En kortare
tids anstånd med skattebetalningen
— t. ex. över sommaren, då de studerande
kan skaffa sig inkomster av feriearbete
— skulle innebära en väsentlig
lättnad. Som bestämmelserna nu är utformade
— och propositionen innebär
ingen ändring i det fallet — kan anstånd
inte medges därför att studierna
inte är oförvållade. Det kräves nämligen
att man oförvållat skall ha råkat i den
situation man åberopar som skäl för
uppskov.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
1.

I likhet med herr Magnusson i Borås
vill jag sedan också säga några ord om
reservation 2. I den reservationen har
vi gjort vissa principiella invändningar
mot bestämmelsen i 77 a §, där det

står: »--- — att den, som företräder

arbetsgivare, som är juridisk person,
under vissa förutsättningar kan åläggas
ett civilrättsligt personligt betalningsansvar,
solidariskt med arbetsgiva -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

ren, för innehållna, ej redovisade källskattemedel.
Ett dylikt betalningsansvar
synes i första hand oförenligt med arbetsgivarens
rättsliga ställning inom
uppbördssystemet när det gäller dylika
medel.»

De medlen står nämligen till arbetsgivarens
förfogande. I samband med
källskattesystemets införande åberopades
i propositionen förmånen för arbetsgivaren
att få förfoga över medlen fram
till nästa uppbördstermin. Den räntevinst
som arbetsgivaren därigenom gör
skall vara en liten ersättning för besväret
med skatteuppbörden, eftersom någon
direkt ersättning för det arbetet
inte utgår.

Det är också att märka att det inte
föreligger något personligt betalningsansvar
för ställföreträdaren när det gäller
arbetsgivarens löneskuld till de anställda.
Vi kan inte finna det rätt att
kronan i princip skall ha en mera förmånlig
ställning i det fallet.

Av propositionen framgår inte heller
om begreppet ställföreträdare bara omfattar
verkställande direktören eller om
det också avser ekonomidirektören,
kamreraren eller någon annan befattningshavare
-— som t. o. m. kan vara
enbart anställd, alltså inte delägare.

Inte heller är det klart vad som skall
förstås med uttrycket »uppsåt eller grov
vårdslöshet».

Herr talman! Med åberopande av de
nu anförda, principiella betänkligheterna
och de svårbedömbara praktiska
konsekvenserna yrkar jag bifall till reservation
2.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Det betänkande från
bevillningsutskottet som vi nu behandlar
bygger på en proposition, vilken i
sig innehåller en mängd tekniska förändringar
av vår uppbördsförordning.
De föreslagna förändringarna syftar i
ett flertal fall till att förbättra skatteuppbörden.
Bl. a. skall ett allmänt om -

Ändring i uppbördsförordningen, m. m.

bild förordnas i varje län för att bevaka
dels det allmännas talan, dels den enskilde
skattskyldiges talan i vissa uppbördsmål.
Även möjligheterna för de
skattskyldiga att få anstånd med skatteinbetalning
föreslås bli vidgade. Reglerna
för anstånd i tvistiga taxeringsmål
ändras, så att dessa fortsättningsvis
skall bedömas oberoende av taxeringsintendentens
ställningstagande.

Den restavgift som den skattskyldige
nu får betala och som utgår med 4 procent
när skatt ej inbetalts i rätt tid och
ordning förblir oförändrad. Som en
komplettering till restavgiften införes
dock en s. k. tilläggsavgift som skall utgå
när skatten varit obetald en längre
tid, och denna tilläggsavgift skall utgå
med en summa av storleksordningen 4
procent på det obetalda beloppet för
varje påbörjad sexmånadersperiod.

Till bevillningsutskottets betänkande
har fogats fyra reservationer. I reservationen
1 föreslås en utökning av den
krets av skattskyldiga, som på grund av
sjukdom, arbetslöshet eller eljest oförvållat
fått sin skattebetalningsförmåga
nedsatt, med kategorin studerande.

Utskottet har avstyrkt motionerna
med förslag i denna riktning, enär ett
bifall till dem skulle betyda att vi ändrar
den princip som nu gäller, nämligen
att nedsättningen av betalningsförmågan
skall vara oförvållad av den skattskyldige.
Man torde knappast kunna påstå
att studier är oförvållade.

I reservationen 2 hemställs att förslagen
i propositionen om att ställföreträdare
för arbetsgivaren skall få personligt
ansvar för innehållna ej redovisade
källskattemedel skall avslås och
därmed utgå ur författningen. Denna
bestämmelse i förordningen har, såsom
departementschefen framhåller, inte införts
i avsikt att skapa en ny straffsanktion
utan endast för att skapa möjlighet
för det allmänna att utkräva ett solidariskt
ekonomiskt ansvar av en försumlig
ställföreträdare och den juridiska
person som denne företräder. Man till -

C — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 42

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ändring i uppbördsförordningen, m. m.

lägger också att underlåtenheten att
redovisa skattemedel skall vara uppsåtlig
eller föranledd av grov oaktsamhet.

De föregående talarna har frågat hur
man skall tolka begreppet »grov oaktsamhet».
Våra domstolar har tidigare
lyckats tolka detta begrepp, och de kommer
säkerligen att kunna göra det även

1 fortsättningen. Det åligger ju inte den
lagstiftande församlingen att tolka lagarna.

Förslaget motiveras också av att
många juridiska personer är fåmansbolag,
och i dessa vill man att ställföreträdaren
och den juridiska personen
skall åläggas gemensamt ansvar.

I den tredje borgerliga reservationen
har hemställts om bifall till ett motionsyrkande
om utredning av ett vidgat dispensförfarande
avseende skatteuppbörd
under semesterperiod. En utvidgad dispensrätt
skulle otvivelaktigt innebära
förskjutningar i skatteuppbörden. Den
skulle också medföra administrativa
svagheter.

Problemet bör delvis kunna lösas genom
att den bank, som företaget normalt
anlitar, betalar in skatten under uppbördsterminen
om företaget har stängt
för semester.

I den socialdemokratiska reservationen,
nr 3, har vi i motsats till utskottsmajoriteten
yrkat avslag på motionerna
om ändrade principer för beräkning
av ränta vid restitution av skatt när
densamma är beroende av ansökan från
skattskyldiga.

Vi medger att den föreslagna meningen
kan synas mindre tillfredsställande,
men problemet kommer att tas upp till
prövning av centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden snarast efter
ADB-systemets införande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på samtliga
punkter utom punkten B, där jag hemställer
om bifall till reservationen 3 av
herr Einar Eriksson m. fl. Detta yrkande
innebär avslag på reservationerna 1,

2 och 4.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Herr Enskog berörde i
sitt anförande bestämmelserna i 48 §
uppbördsförordningen, som gäller beviljande
av anstånd med erläggande av
preliminär B-skatt, kvarstående skatt
och tillkommande skatt. Jag vill säga
några ord om denna fråga.

48 § uppbördsförordningen begränsar
möjligheterna för den lokala skattemyndigheten
att bevilja anstånd med erläggande
av ifrågavarande skatter. I paragrafen
föreskrivs att enbart den som
på grund av arbetslöshet, sjukdom eller
eljest oförvållat fått nedsatt skattebetalningsförmåga
kan medges anstånd,
liksom den som på grund av värnpliktstjänstgöring
kommit i denna situation.
Det föreskrivs alltså att vederbörande
inte skall vara vållande till den situation
han kommit i. Detta är naturligtvis
helt riktigt. Men det finns en grupp
som på sätt och vis kan sägas ha varit
självförvållande till sin nedsatta skattebetalningsförmåga,
och det är de studerande.
Det är dock orimligt att dessa
skall få olägenheter av bestämmelserna
i 48 §.

Frågan kan synas liten för oss här i
riksdagen. Vi tycker kanske att det inte
betyder mycket om de studerande ges
anstånd med erläggande av skatt. Saken
har emellertid utomordentligt stor betydelse
för de studerande som under studietiden
har enbart studiebidrag eller
studielån att falla tillbaka på. Jag skall
anföra ett exempel.

En yngling gick efter avslutad obligatorisk
skolgång och blev byggnadsarbetare.
Jämsides med sitt förvärvsarbete
studerade han på fritid under flera år
men slutade sedan — det var under innevarande
år — arbetet och började studera
på heltid. Om en månad får han
en skattsedel där kvarskatt påförts med
cirka 400 kronor. Han har familj men
ingen inkomst — och så står han i den
situationen att han under mars och maj
nästa år skall betala denna kvarskatt.

Någon frågar kanske: Varför har inte

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

vederbörande betalt den preliminära
skatt som skulle ha erlagts vid inkomstens
förvärvande? Ja, det är en rad omständigheter
som gjort att han fått kvarskatt
—- bl. a. har han erhållit lönetillhigg.
Han har också fått semesterersättning
för vilken gjorts skatteavdrag med
25 procent. Därvidlag blir det kanske
en förbättring genom bestämmelsen att
skatteavdrag skall göras med 30 procent
i fortsättningen. Vidare blir avdraget
enligt skattetabellerna inte alltid fullt
tillfredsställande, och så kommer det
nog att vara även framdeles.

Jag tror att denna person — en studerande
med familj — skulle ha mycket
stor nytta av möjligheten att få ett anstånd
med betalningen av sin skatt. Enligt
nuvarande uppbördsregler anses
han som vållande till sin situation, men
i vårt komplicerade samhälle kräver vi
mer och mer utbildning. Vi stöder studieverksamheten
i syfte att utvecklingen
skall kunna fortsätta såsom vi hoppas att
den skall göra.

Statens eller kommunens inkomster
minskas inte på något sätt genom att
de studerande får ett anstånd, utan detta
underlättar endast deras möjligheter
att betala sin skatt genom att — som
herr Enskog sade — skaffa sig ett feriearbete
under ett par månader.

I motionerna 1:866 och 11:1071 har
vi begärt att föreskrifterna i 48 § skall
utökas till att omfatta även de studerande.
Jag anser att det skulle vara skäligt,
och jag tycker det är egendomligt
att utskottsmajoriteten ställt sig så negativ
till de studerandes problem i detta
avseende.

Herr Kristenson framhåller att de studerande
varit vållande till sin situation,
men jag tycker inte det vore så
farligt om man gjorde ett undantag för
dem. Det rör sig i alla fall om en begränsad
grupp. Jag anser att vi kunde
vara eniga om att ge dem möjlighet att
få anstånd för en kortare tid — högst
ett år.

Herr talman! Jag ber att få ansluta

Ändring i uppbördsförordningen, m. m.

mig till yrkandet om bifall till reservation
1.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Beträffande herr Kristensons
uttalande till förmån för införande
av ett betalningsansvar för ställföreträdare
i bolagen vill jag anföra att
jag inte tror att man behöver tillgripa
den metoden. Om man endast effektiviserar
själva indrivningsförfarandet når
man exakt samma mål. Det gör, enligt
vårt förmenande, denna proposition i
tillräckligt hög grad.

Sedan måste jag säga några ord beträffande
reservation 1. Jag tror att det har
uppstått en del missförstånd på vissa
håll. Här är det inte fråga om något
annat än att göra ett tillägg, som innebär
att även de studerande skulle få
möjligheter till uppskov. Bedan tidigare
finns — som också herr Kristenson framhöll
— möjligheter att få anstånd på
grund av sjukdom, värnpliktstjänstgöring
eller dylikt, d. v. s. när det föreligger
en anledning som vederbörande
själv inte kan råda över men som motiverar
ett uppskov.

Med anledning av vad herr Werbro
sade måste jag göra några påpekanden.
Sedan flera år tillbaka har vi i vårt land
ett källskattesystem och det systemet innebär
i princip att skatt skall betalas
vid det tillfälle när inkomsten förvärvas.
Härigenom skapar man bättre förutsättningar
för att skatten verkligen blir
erlagd och att restföringen blir så liten
som möjligt. Principen innebär att anstånd
— som jag sade — endast kan
beviljas då sådana skäl verkligen föreligger
som inte vederbörande själv kan
råda över.

Om man nu skulle utvidga detta system
till att gälla även andra kategorier
— sådana kategorier som inte kan göra
anspråk på att de själva inte kan råda
över det aktuella förhållandet — är det
ganska stor risk för att vi bryter sön -

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Ändring- i uppbördsförordningen, m. m.

der hela det system vi skapat. Det innebär
ju att man skall betala skatt i
det ögonblick då man förvärvar inkomsten.
Detta är den bärande principen i
hela källskattesystemet. Jag vågar inte
vara med om att tillstyrka en sådan anordning
som skulle innebära att vi gjorde
ett avsteg från den principen.

Det kan alldeles säkert åberopas
många olika fall i samhället liknande
det som herr Werbro här androg, nämligen
den byggnadsarbetare som övergått
till att studera. Detta kan dock inte
motivera att man bryter sönder ett sådant
system som vi har i källskattesystemet.

Vad för övrigt gäller de studerande
skall vi väl samtidigt ha klart för oss
att det med hänsynstagande till den
schablonbestämmelse som för närvarande
gäller för kommunalskatteutskylderna
egentligen kommer att bli ganska
sällsynt att det på en vanlig inkomst
under ferietiden uppstår några nämnvärda
restskatter.

Jag vill också med några ord kommentera
reservationen nr 3, till vilken
herr Kristenson yrkade bifall. Utskottet
har på denna punkt tillstyrkt ett motionsyrkande.
För närvarande utgår
inte restitutionsränta på överskjutande
skatt när restitutionen är beroende av
en ansökan från den skattskyldige själv.
Vi menar inom utskottsmajoriteten att
det inte kan vara rimligt med ett sådant
förhållande. Inte sällan kan det
vara fråga om rätt betydande belopp,
då skatteprocesserna ofta tar många år.
Särskilt orättvist verkar detta system
när t. ex. taxeringsintendenten för talan
i högre instans för att därigenom driva
fram ett prejudicerande avgörande.

Även reservanterna har i princip erkänt
att det nuvarande systemet är
orimligt. Vi skiljer oss på den punkten
att reservanterna inte vill vara med om
att skriva till Kungl. Maj:t för att påskynda
denna frågas lösning, men i
princip är vi, som sagt, alldeles överens.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka
vad jag sade i mitt första inlägg
beträffande herr Werbros resonemang
om att det inte skulle vara någon
fara med principen för anstånd med betalning
av kvarskatt — nämligen att
denna skall vara oförvållad — även om
man i 48 § förde in studerande.

Det finns emellertid, herr Werbro,
ett flertal andra grupper i samhället
som med mycket större rätt skulle kunna
anse sig böra införas i denna paragraf.
Alla de förvärvsarbetande hustrur
som slutar sitt förvärvsarbete kan få en
betydande kvarskatt. De skulle kunna
begära anstånd. Detsamma gäller nygifta
kvinnor och kvinnor som gör ett
tillfälligt uppehåll i sitt förvärvsarbete
på grund av barnsbörd; det kan naturligtvis
ibland ifrågasättas om det är
självförvållat eller inte. Pensionärer
kan också komma i fråga, ty det kan ju
diskuteras om pensionsålderns inträdande
är självförvållat; man har inte
själv bestämt det år då man skulle födas
eller när pensionsåldern skulle inträda.
Det kan bli bekymmer för dessa grupper.

Jag hoppas att herr Werbro efter denna
exemplifiering inte till nästa år motionerar
om att också dessa grupper
skall införas i 48 §.

Jag vidhåller alltså, herr talman, mina
yrkanden från det första inlägget.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Först skall jag lova herr
Kristenson att inte väcka några motioner
i denna fråga nästa år.

Herr Magnusson i Borås talade om
missförstånd. Jag erinrade om att 48 §
innehåller möjligheter för de grupper
som jag nämnde att få anstånd, och jag
ville utöka listan med de studerande.

Herr Magnusson redogjorde för källskattesystemets
uppbyggnad. Har man
sysslat med skattefrågor vet man emellertid
hur lätt kvarskatt kan uppkomma.
Även om vi ändrar uppbördsför -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

ordningen kommer denna risk att existera.

Men man säger här att det inte skall
bli några sådana skatter i framtiden.
Det förhåller sig emellertid absolut inte
på det sättet. Jag skall inte gå närmare
in på detta exempel, utan jag vill i stället
ta upp ett annat, som rör ett problem
för amanuenspersonalen vid universiteten
för närvarande. Det är svårt att få
studerande vid universiteten att medverka
i arbetet som amanuenser. Ett stort
antal av dessa har nämligen fått kvarskatt
och har stora svårigheter att betala
denna på grund av att de efter någon
tid övergått från att vara deltidsstuderande
till att vara heltidsstuderande,
men de har givetvis rättighet att få restitution
på den inbetalda skatten senare.

Eftersom vi på alla sätt försöker få
fler människor att studera och utbilda
sig, så borde vi också försöka ge dem
som förkovrar sig bättre möjligheter att
fungera i vårt samhälle. Därför bör vi
hjälpa dem även på detta område, när
vi först har inspirerat dem till deras
studier.

Jag kan ta flera exempel, om herr
Kristenson vill, men jag menar att just
denna grupp kan anföras som exempel
därför att det ju inte kan anses som
»självförvållat» att studera.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag känner mig ganska
förbryllad över det senaste anförandet
av herr Werbro. Han sade att det skulle
vara svårt att få amanuenstjänsterna
vid universiteten besatta av den anledningen
att vederbörande senare skulle
komma att drabbas av restskatter.

Det kan väl inte få gå till på det sättet
i samhället, att vederbörande skall
befrias från sin skatt om han tar tjänsten!
Källskatt skall självfallet dras i
vanlig ordning även vid utbetalandet av
sådana inkomster, och då är det inget
poblem, ty då blir det ingen restskatt.

Jag kan inte förstå varför vi skulle

Ändring i uppbördsförordningen, m. m.

införa bestämmelser som skulle innebära
att vissa personer eller vissa inkomster
skulle vara befriade från skyldigheten
att bli belagda med källskatt, som
vi väl i alla fall är överens om skall betalas.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag ber bara att få hänvisa
till 48 § i uppbördsförordningen,
som även gäller förfarandet vid erläggande
av B-skatt, som skall inbetalas
under mars och maj månader. Just denna
del av studerande kommer att i viss
utsträckning hänföras till den kategori
som betalar B-skatt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till avgörande
punktvis. I fråga om punkten
A gives först propositioner beträffande
varje stadgande rörande vilket under
överläggningen framställts annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag,
varefter utskottets hemställan i övrigt
under punkten A ställes under proposition
i ett sammanhang.

Punkten A

48 § 1 mom. förslaget till förordning

om ändring i uppbördsförordningen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enskog begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 53,
såvitt avser 48 § 1 mom. uppbördsförordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Torsdagen den 9 november 1967

86 Nr 42

Ändring i uppbördsförordningen, m. m.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Stefanson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enskog hegärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 123 ja och 60 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

77 a § förslaget till förordning om ändring
i uppbördsförordningen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 53,
såvitt avser 77 a § uppbördsförordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

damöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 65 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan under punkten A
i övrigt

Bifölls.

Punkten B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristenson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 53,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Einar Eriksson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för nej-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 86 ja och
101 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Slopande av långresor med örlogsfartyget Älvsnabben

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
3) av herr Einar Eriksson
m. fl.

Punkten C i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
C 1) i utskottets betänkande nr 53,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 45 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Föredrogs vart för sig

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av motioner angå -

ende rätten att utbekomma allmänna
handlingar i stadsplaneärenden in. m.,
och

nr 53, i anledning av motioner om
grunderna för fastställande av antalet
landstingsmän; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 135, i anledning av motioner om
upprustning av militära förläggningslokaler,
och

nr 136, i anledning av motioner om
återkallande av förordnande för värnpliktigt
befäl.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 23

Slopande av långresor med örlogsfartyget
Älvsnabben

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
137, i anledning av motion om slopande
av långresor med örlogsfartyget Älvsnabben.

I motionen II: 487 av herrar Nilsson
i Gävle och Lorentzon hade hemställts
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om att
med de marina myndigheterna avtala
om ett upphävande av de årligen förekommande
långresorna med örlogsfartyget
Älvsnabben.

Utskottet hemställde, att riksdagen
icke måtte bifalla motionen II: 487.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Gävle (vpk):

Herr talman! Frågan om Älvsnabbens
långresor har vi på nytt aktualiserat.
Utskottet hänvisar till sin motivering
från 1965, då en liknande motion behandlades.
Trots den oförståelse som
hittills mött vårt förslag, tar jag mig
ändå friheten att säga ett par ord.

På vilket sätt vårt land skall göra sig
känt och välkänt ute i världen kan alltid
disktueras. Jag ifrågasätter emellertid
om resor av det slag som Älvsnab -

88 Nr 42 Torsdagen den 9 november 1967

Slopande av långresor med örlogsfartyget Älvsnabben

ben gör är det bästa sättet. Älvsnabbens
föregående jordenruntresa uppskattades
kosta de svenska skattebetalarna cirka
100 000 kronor i extra utgifter. För den
summan, som måste betraktas som mycket
låg — den är i verkligheten antagligen
betydligt högre ■— fick invånarna i
en rad exotiska och andra länders hamnar
veta att vårt land har dels ett kungahus
och dels krigsfartyg. Jag är inte
övertygad om att det är spridningen av
just dessa fakta vårt land i första hand
har behov av.

Nu sägs det att dessa resor kombineras
— utöver de sjömilitära övningsmomenten
-— med en viss PR-verksamhet
för svensk industri. Det senare sker på
så sätt att fartyget har med sig broschyrer,
bilder och film, med vars hjälp
man i hamnarna hos dem som så önskar
informerar om vårt land. Utrymmena
härför är dock begränsade, och
denna PR-verksamhet får anses vara av
mycket liten omfattning.

Övningsmomenten för de ombordvarande
är av betydligt större omfattning.
Arbetstidsregleringen för besättningar
på fartyg under expedition till utländska
farvatten gäller ej. Detta medförde
att besättningen på Älvsnabbens senaste
långresa ■—• 280 man — tjänstgjorde ungefär
5 000 timmar mer än vad som varit
möjligt om fartyget haft motsvarande
övningar i hemmavatten. För sådan
övertid utgår ingen ersättning.

Det framhålles vidare att kontinuerliga
övningar under tiden november—-april med hänsyn till ishinder endast
med svårighet kan bedrivas i svenska
vatten. Jag är inte sakkunnig på området,
men för en lekman förefaller det
påståendet egendomligt. Vi kan ju inte
flytta vårt land — det ligger där det
ligger, ishinder till trots. Våra krigsfartyg,
vilkas uppgifter torde vara att skydda
vårt lands kuster — även om ishinder
föreligger — borde såvitt jag kan
bedöma förlägga övningarna till farvatten
just med isliinder, eftersom vi har
många månaders vinter i Norden. Vid

ofred skulle eventuella fiender inte ta
vintersemester.

Allvarligt talat tror jag att vårt land
med dess mångskiftande industri behöver
ett svenskt mäss- och utställningsfartyg.
Vi har sagt detta tidigare och jag
upprepar det.

Motionärerna är i gott sällskap. Tidningen
Sjömannen, organ för svenskt
sjöfolk, är av samma mening. I nr 4,
1967, skriver tidningen bland annat:
»Slopa Älvsnabben för gott i sådana här
sammanhang och bygg i stället — varvsindustrin
behöver jobb — ett svenskt
utställnings- och PR-fartyg utformat efter
näringslivets behov. Ett sådant kan
även inredas för att vid behov tjänstgöra
som Röda-kors-fartyg på olika håll
i världen.»

Ett sådant fartyg behövs. Norrbottens
landsting har nyligen beslutat anslå 1
miljon kronor för underlättandet av
marknadsföring i utlandet av produkter
tillverkade i Norrbotten. Flera områden
inom vårt land har säkerligen
samma behov.

Det är alltså inte reklam för kungamakten
eller krigsmakten vi behöver i
utlandet. Vad vi behöver är reklam för
svenska varor och tjänster. Detta ligger
helt i linje med våra ansträngningar att
öka vår industriella kapacitet, att öka
vår export och att trygga den fulla sysselsättningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle
har i stor utsträckning återgivit de skäl
utskottet anfört emot den motion som
han har väckt och som han har talat
för. Dessa utskottets argument behöver
jag därför inte upprepa. Jag vill emellertid
beträffande kostnadsfaktorn säga
att man måste ta hänsyn till de inbesparingar
man faktiskt gör genom att
kunna förlägga övningarna till fartyget
Älvsnabben. Man får inte heller bortse
från den nytta som detta arrangemang

Torsdagen den 9 november 1967 Nr 42

Avveckling av statsbidraget till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
m. m.

medför. Chefen för marinen har som ett
skäl för det angivit att rekryteringen
och gallringen av fast anställt befäl kan
underlättas genom att Älvsnabben används
på det sött som vi här talar om.

Jag tycker man skall ta viss hänsyn
till det. Därtill tror jag att vi uppnår
en goodwill-effekt av Älvsnabbens resor
till olika länder och dess besök i hamnarna
med vad därtill hörer. Det är faktiskt
en god reklam för Sverige.

Utskottet och riksdagen har i annat
sammanhang prövat frågan om ett särskilt
utställningsfartyg, men idén befanns
inte genomförbar. Genom Älvsnabbens
resor har vi dock en möjlighet
som visat sig vara bra, att visa upp Sverige
på många håll. Utskottet har för
övrigt fått ta del av en sammanställning
av de rapporter som utrikesdepartementet
erhållit från våra beskickningar i de
länder som Älvsnabben besökte under
sin senaste resa. Dessa rapporter är till
alla delar positiva och vittnar om att
det här är fråga om en reklamverksamhet
som vi inte helt bör bortse ifrån.

Statsutskottet har alltså inte funnit
anledning biträda motionen, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 487;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 24

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

138, i anledning av motioner om utnyttjandet
av yrkesskolans resurser.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25

Avveckling av statsbidraget till Svenska
diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

139, i anledning av motioner om av -

veckling av statsbidraget till Svenska
diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
in. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Statsanslaget till diakonutbildningen
på Stora Sköndal har
varit föremål för många och långa debatter
under många år här i kammaren.
Från början avslog båda kamrarna
förslaget. Första kammaren har varit
konsekvent och hela tiden avvisat både
det ursprungliga förslaget om statsanslag
och de förslag om höjningar som
kommit efter hand. Inom andra kammaren
har det däremot varit tre grupper
i den här frågan. En grupp har haft
samma inställning som majoriteten i
första kammaren, nämligen att man av
principiella skäl inte bör ha någon privat
utbildning på detta område. En
ganska stor grupp, som också varit företrädd
av en stor minoritet i första
kammaren, anser att denna utbildning
i och för sig är värdefull och bör bibehållas.
Slutligen finns det en ganska
liten grupp, som emellertid genom sin
ställning kommit att bli tungan på vågen
och som principiellt har ansett att
utbildningen snarast möjligt bör bli helt
statlig. Med hänsyn till bristen på socionomer
har man inom denna grupp ansett
att vi bör ta vara på alla utbildningsmöjligheter
som finns.

Det är alltså denna grupp som har
avgjort frågan till förmån för statsbidrag
varje gång det blivit gemensam
omröstning och jag har särskilt velat
vända mig till den gruppen med min
motion. För att få tillfälle att säga några
ord här har jag också fogat en blank
reservation till utskottsutlåtandet.

Jag har gått igenom protokollen från
de föregående debatterna och skall be
att få anföra några citat från talare som
tillhör denna »marginalgrupp».

Herr Ståhl talade flera gånger om ut -

90 Nr 42 Torsdagen den 9 november 1967

Avveckling av statsbidraget till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
m. m.

bildningen vid Sköndal såsom en »nödtorftig»
utbildning. Den uppfattningen
var han ensam om. Men han ansåg att
med den stora bristen på socionomer
var en nödtorftig utbildning bättre än
ingen utbildning alls. Därför borde utbildningen
vid Stora Sköndal få ett tillräckligt
stöd för att kunna fortsätta.

Herr Lindkvist yttrade: »Jag betraktar
utbildningen på Sköndalsinstitutet
som temporär. Antingen får sedan institutet
förstatligas eller klara sig utan
anslag.» Herr Nordstrandh anförde:
»Varför inte låta Sköndalsinstitutet hjälpa
till att för en billig penning täcka
bristen på socionomer tills — observera
tills — socialinstituten har upprustats
till högskolor. Då blir situationen en annan.
» Fru Johansson sade: »Riksdagens
beslut skall vara beroende av den bristsituation
som för närvarande föreligger
och som framdeles kan bli rådande.
Dessa synpunkter är vägledande för mitt
ställningstagande i denna fråga.» Slutligen
yttrade fru Ryding: »Vi finner
det alltså klart otillfredsställande att
riksdagen i längden skall bevilja anslag
till dylika privata institutioner.»

Samtliga talare framhöll alltså mycket
klart att det enbart var med hänsyn
till den rådande bristsituationen
som man var med på saken. Herr Nordstrandh
underströk särskilt att det gick
att få denna utbildning för en billig
penning från statens sida men ansåg
den gången att det var uteslutet att utbildningen
skulle fortsätta, sedan de
andra instituten hade blivit förstatligade
och upprustade till högskolor. Sedan
blev de det, och då begärde Stora Sköndalsinstitutet
också anslag för att kunna
göra motsvarande upprustning. Denna
upprustning skulle helt betalas av
staten.

Detta innebar en helt ny situation,
och i det sammanhanget skall jag be att
få citera herr Nelander som sade: »Direktionen
anser det möjligt, om institutet
tillätes arbeta under samma eko -

nomiska förutsättningar som övriga institut,
att få samma nivå på utbildningen.
»

Därmed är vi framme vid dagens
läge. För en billig penning kan man få
en nödtorftig utbildning, men vill man
ha en utbildning som kvalitetsmässigt
är likvärdig med den som ges vid de
statliga instituten kostar det ungefär
lika mycket både i pengar och lärarkrafter,
och då är det alltså inte längre
fråga om någon billig affär för staten.

Orsaken till att jag ansåg mig på nytt
böra ta upp saken var den diskussion
som fördes med anledning av den nya
socialhögskolan i Örebro. Många av de
talare som yrkade på anslag till Stora
Sköndal motsatte sig denna högskola i
Örebro. Vid detta tillfälle anfördes som
skäl, i synnerhet av herr Tobé, att
de statliga socialhögskolorna är för små.
Herr Nordstrandh började med att påpeka
att de inte är optimalt utnyttjade
och herr Tobé konkretiserade sitt
påstående ytterligare och sade, att 250
elever är en lagom enhet, Stockholm
hade då 210 och de övriga 150 elever.
Sedan har elevantalet ökats och är nu
240 respektive 180. Herr Tobé framhöll
också att utbildningen bör integreras
med universitetsutbildningen och
därför inte förläggas till Örebro, där
man dock har en universitetsfilial, utan
till en utbyggnad i Stockholm som ju
har ett fullständigt universitet. Inte heller
ansåg han att det i längden är bra
att socialhögskolorna saknar egna pofessurer.

Dessa skäl måste tala för att man inte
fortsätter att ha en del av socionomutbildningen
i Stora Sköndal, utan att den
flyttas över till socialhögskolan i Stockholm,
vars lärare redan i stor utsträckning
används för uppgiften och som
inte utnyttjar sin optimala utbildningsvolym.
Socialhögskolornas samarbetsnämnd
har yttrat sig över motionen och
kort och gott förklarat, att man utöver
den tidigare planlagda utökningen utan

Torsdagen den 9 november 1967 Nr 42

Avveckling av statsbidraget till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
m. m.

svårighet kan lägga ytterligare 40 platser
på de statliga högskolorna och därmed
ersätta bortfallet i Stora Sköndal.

Det är alltså icke fråga om att minska
utbildningen. Fortfarande råder stor
brist på socionomer. Men den utbildning
som staten ändå i stor utsträckning
skall betala och som skall skötas,
åtminstone till den mer kvalificerade
delen av de vid den statliga högskolan
anställda lärarna bör ligga vid den statliga
högskolan, när denna utan större
svårigheter kan överta den.

Att jag nöjt mig med en blank reservation,
beror på den stora brist på socionomer
som alltså fortfarande råder
och som gör att man bör gå försiktigt
fram. Dessutom föreslår utskottet en
skrivelse till Kungl. Maj :t med påpekande
att bristen fortfarande är stor och att
man alltså bör ta till vara alla utbildningsmöjligheter.
Detta ansåg jag vara
det väsentliga för dagen.

När jag har läst handlingarna noggrannare
har jag blivit mera betänksam,
särskilt inför en passus i Svenska diakonsällskapets
yttrande över motionen.
Man säger där att Diakonsällskapet tillsatt
en kommitté för att utreda hur Diakonsällskapet
skall kunna tillfredsställa
de krav kyrkan och samhället ställer.
Svenska diakonsällskapet ser Sköndalsinstitutet
som en väsentlig del av sin
verksamhet, heter det vidare.

Om Diakonsällskapet nu förbereder en
omorganisation och gör det med utgångspunkt
i den uppfattningen att Sköndalsinstitutet
skall ha kvar permanent
socionomutbildning, står detta i strid
mot vad —■ för att tala med många talare
i remissdebatten — den nuvarande
riksdagsmajoriteten har gett klart uttryck
åt. Det vore olyckligt om man
skulle felplanera därför att man har
missuppfattat riksdagens ställningstagande
i detta fall.

Det hela är för övrigt litet dunkelt uttryckt.
Jag hoppas att inte Diakonsällskapet
menar att just socionomutbild -

ningen är en väsentlig del av dess verksamhet.
Verksamheten på Stora Sköndal
omfattar ju så mycket mer än socionomutbildningen.
Därvidlag har Diakonsällskapet
stora och väsentliga uppgifter
som det sköter på ett föredömligt
sätt, och jag kan inte tro annat än det i
längden skulle vara till förmån för dessa
uppgifter om Diakonsällskapet ägnade
sig helt åt dem och lät socionomlinjen
bli en episod som nu snart kan avvecklas.
I varje fall bör sällskapet få ett
besked, så att man vet hur man skall
ställa sig med planeringen. Jag hoppas
särskilt att här i den följande debatten
få reda på inställningen hos dem som
visserligen tillstyrkt anslag men som
klart har deklarerat att de betraktar det
som en temporär företeelse. Om de vidhåller
denna uppfattning, bör man se
till att Svenska diakonsällskapet får
klarhet därom.

Jag har alltså, herr talman, för dagen
inget yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Blidfors och Jönsson i Arlöv (båda s).

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Utskottet har med anledning
av denna motion framhållit att
behovet av socionomer, vilket vuxit under
en lång följd av år, fortfarande är
stort och visar en tendens att öka. Även
om vi fått nya socialhögskolor och kunnat
öka intagningen till dem, ser vi ännu
inte den tidpunkt när behovet kan
vara täckt. Att i det läget vidta åtgärder
som minskar utbildningskapaciteten genom
att som motionärerna önskat kväva
den utbildningsverksamhet som bedrives
på Stora Sköndal är sakligt sett,
oberoende av vilken inställning man
har till Stora Sköndal och till dess verksamhet
på detta utbildningsområde, inte
tillrådligt.

Jag skall inte i detalj bemöta fröken
Olsson, men vilka auktoriteter hon än
åberopar genom citat från talarstolen,

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Avveckling av statsbidraget till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
m. m.

så tycker jag nog att det är litet vådligt
att hon även om hon inte instämde själv
liksom ville göra gällande att den utbildning
som bedrivs på Stora Sköndal
är nödtorftig. Det torde vara svårt att
leda ett sådant påstående i bevis. Om
man säger som fröken Olsson att Stora
Sköndal bedriver andra verksamheter
på ett föredömligt sätt, har man ingen
som helst anledning att utan närmare
sakkunskap på området beskylla skolan
för att bedriva en »nödtorftig socionomutbildning».

Eftersom vi inte vet när behovet av
socionomer blir täckt i framtiden och
balans uppnåtts på marknaden har utskottet
inte velat strypa verksamheten
vid Stora Sköndal genom att tillstyrka
indragning av statsbidraget, och utskottet
har inte heller velat göra upp någon
plan för avveckling av statsbidraget
där eller uttala sig om när en eventuell
avveckling skulle ske.

Herr talman! Fröken Olsson ställde
inte något yrkande, och jag vill bara
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Agnäs (h)

Herr talman! Vi erinrar oss väl alla
hur det gick till när Stora Sköndal fick
det anslag det här gäller. Som fröken
Olsson sade skedde det efter gemensam
omröstning, och bakom den motion som
då behandlades stod representanter för
ansvarskännande kristna grupper från
alla politiska partier. Enligt min mening
är det inte många voteringsresultat
i riksdagen som varit så glädjande som
det och som överensstämt så bra med
svenska folkets uppfattning.

Varken efter att ha läst motionerna
1:135 och 11:174 — och det har jag
gjort med stor förvåning — eller ens
efter fröken Olssons långa anförande
här i kammaren begriper jag vad hon
egentligen vill. Fröken Olsson har i sin
motion skrivit: »Vi finner därför att
man nu utan olägenhet kan avveckla
det provisorium alla är överens om att

socionomutbildningen vid Stora Sköndal
utgör.» Där ber jag att få anmäla
en avvikande mening. Vi är inte alls
överens om att undervisningen är ett
provisorium, och som herr Turesson
redan påpekat är det alls inte fråga om
någon »nödtorftig socionomutbildning».

Jag anser att vi skall hälsa utbildningen
på Stora Sköndal med glädje.
Det finns inte plats för alla som vill ha
socionomutbildning, vare sig för dem
som söker sig till Stora Sköndal eller
till de andra socialhögskolorna.

Jag är mycket tillfredsställd med utskottets
skrivning, och jag är besviken
över det som anförs av samarbetsnämnden
för socialhögskolorna. Jag vill begagna
tillfället till att peka på något som
kanske icke alla av kammarens ledamöter
har läst, nämligen vad direktionen
för Svenska diakonsällskapet skrivit i
bilagan till förevarande utlåtande. Man
påpekar att socialhögskolornas kapacitet
har ökat, dock inte i sådan utsträckning
som vore önskvärt. Socialstyrelsen
har också i sin långtidsprognos räknat
med tillskottet från den av Sköndalsinstitutet
årligen utexaminerade gruppen.

Jag vill dessutom framhålla att det
finns möjligheter för svårt handikappade
människor att bo och vistas på Sköndalsinstitutet.
Fröken Olsson ondgjorde
sig över att studentrummen blivit upptagna,
men de som med svårighet kan
utnyttja dessa rum skulle i stället kunna
bo i internat på Stora Sköndal. Jag förutsätter
att detta är en riktig upplysning.
Under sådana förhållanden bör vi
också ömma för Stora Sköndals fortsatta
existens.

Med hänsyn till det föreliggande läget
måste jag säga —- möjligen med en bön
om förlåtelse — att fröken Olssons motion
var synnerligen onödig.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Fröken Olsson har med
mycket stor emfas försökt övertyga
kammaren om att statsbidraget till

Torsdagen den 9 november 1967 Nr 42

Avveckling av statsbidraget till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
m. m.

Svenska diakonsällskapets sociala utbildningslinje
bör avvecklas och att det
i stället bör ske en utökning av antalet
elever vid socialhögskolan i Stockholm.
Detta är också huvudtanken i hennes
motion.

Fröken Olsson har försökt binda dem,
som talat vid tidigare tillfällen i denna
kammare när denna fråga behandlats,
vid sina ståndpunkter genom att hänvisa
till vad de skulle ha yttrat, t. ex.
att det skulle förekomma en nödtorftig
utbildning av temporär karaktär vid
Sköndalsinstitutet och att det varit med
hänsyn till bristsituationen som Svenska
diakonsällskapets sociala utbildningslinje
tillkommit och erhållit statsbidrag.

.Tåg har aldrig för egen del påstått att
det är fråga om en nödtorftig utbildning.
Jag tror den snarare blir mer och mer
kvalificerad. Och inte heller har jag
förfäktat att den skulle vara temporär.
Det har redan framhållits här av herr
Nilsson i Agnäs att samarbetsnämndens
yttrande är mycket egenartat. Man påpekar
där att man kan öka det sammanlagda
årliga intaget med 40 ä 45 studerande
vid socialhögskolorna. Det är ju
ett riktigt och viktigt påpekande, men
sedan uttalar man sig på ett sätt som
jag betraktar som olämpligt, för att inte
säga opassande, om Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningsverksamhet,
som successivt bör kunna avvecklas. Samarbetsnämnden
har ingen anledning att
yttra sig om den saken. Riksdagen beslutade
ju i våras, på förslag av Kungl.
Maj:t, om en höjning av Sköndalsanslaget
för att täcka de höjda kostnader för
lärarlönerna som föranleddes av de senaste
löneavtalen. En riksdagsmajoritet
har alltså tagit positiv ställning till
Sköndalsinstitutet så sent som i våras.

Vi får också genom samarbetsnämndens
yttrande veta att i 16 städer av
olika storleksordning fanns sammanlagt
287 sociala tjänster från assistentbefattningar
och uppåt och att av dessa 287
sociala tjänster endast 117 är besatta av

personer med adekvat utbildning. Då
tycker jag att Diakonsällskapet har rätt
i sin bedömning. Att i ett sådant läge
föreslå en successiv avveckling av en
institution som årligen utexaminerar ett
40-tal socialarbetare, det motsvarar inte
situationens krav.

Det kan möjligen inte vara så att
fröken Olsson anser att det är något fel
med den här institutionen därför att
den är en kristen och ekumenisk institution?
Att hon inte tål institutionen
därför att där finns en kristen miljö
och ett kristet internat? Jag hoppas
verkligen att det inte är sådana motiveringar
som ligger bakom fröken Olssons
krav på den successiva avvecklingen av
statsbidraget till Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningslinje.

Det är all anledning för oss att fortsättningsvis
stödja denna utbildning. Som
val är har heller inte utskottet följt
fröken Olsson på den här punkten.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors och Gustafsson i Borås
(båda fp).

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte att det
skall råda något som helst missförstånd
beträffande min inställning till den utbildning
som ges vid Stora Sköndal.
Yttrandet om den nödtorftiga utbildningen
fälldes av herr Ståhl ensam —
det underströk jag — i den första debatten
i ärendet, vilket gällde den gamla
utbildningen som inte heller vid socialinstituten
var tillfredsställande. Man
fattade då beslut om en upprustning av
dessa institut för att göra dem till verkliga
högskolor. Sedermera beviljades
också Stora Sköndal statsbidrag för att
kunna förbättra sin utbildning, så att
den kom i nivå med utbildningen vid
de omorganiserade högskolorna.

Min ståndpunkt beror alltså varken
på att jag underkänner den utbildning
som ges vid Stora Sköndal eller att jag

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Avveckling av statsbidraget till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
m. m.

skulle betrakta den kristna inställningen
vid Stora Sköndal som en negativ
sak. Det gäller här i stället en principfråga.
Jag har så många gånger förut i
olika sammanhang från denna talarstol
deklarerat att enligt min mening det
allmänna bör ha hand om utbildningen
i vårt land. Det bör inte finnas privatskolor,
utom i vissa specificerade fall
som jag inte nu skall räkna upp — vi
får anledning återkomma därtill vid
andra tillfällen.

I stort sett är jag alltså principiell
motståndare till privatskolor, oavsett om
de är kristna eller icke och jag kan
inte se att det behöver uppfattas som
någon attack mot Svenska diakonsällskapet,
om jag här hävdar samma principiella
inställning som jag haft när
det gällt andra utbildningsanstalter.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom fröken Olsson
i sin replik kom in på den principiella
frågan om privatskolor eller inte vid
sidan av det statliga skolväsendet vill
jag gärna säga att jag har en uppfattning
som är rakt motsatt fröken Olssons.
Jag anser att vi skall ha privatskolor
vid sidan av det statliga skolväsendet
i den mån de fyller ett behov
för att tillgodose de krav på valfrihet
som människor i olika situationer kan
ha.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som fröken Olsson säger, att varje gång
som denna fråga är uppe här i riksdagen
blir det livliga debatter, där man
talar för och emot anslag till Svenska
diakonsällskapets Sköndalsinstitut. Fröken
Olsson citerade också en hel del av
det som sagts i debatterna, och det går
inte att förneka att citaten var korrekta
— jag kommer väl ihåg vad jag själv
sade i den närmast aktuella diskussionen.
Men jag tror också att om fröken
Olsson läste upp hela anförandena, så

skulle det framgå att vi inte bara ansåg
att det var stor brist på platser inom
socionomutbildningen, utan att vi även
framhöll vilken gedigen utbildning de
blivande socionomerna får på Stora
Sköndal. Säkerligen framfördes också
en hel del andra synpunkter som visade
att Stora Sköndal har ett gott rykte
när det gäller utbildningen på både det
ena och det andra området.

Jag har under några år — det är
fördenskull jag begärde ordet — tillhört
direktionen för Svenska diakonsällskapet
och har haft tillfälle att följa
verksamheten vid Stora Sköndal. Detta
gör att jag med övertygelse kan rekommendera
den utbildning som där äger
rum. Jag hoppas att det anslag vi under
en följd av år har beviljat till Stora
Sköndal även i fortsättningen kommer
att beviljas av riksdagen till dess vi får
ta upp frågan på nytt. Det får vi göra
när den dag kommer — som fröken Olsson
tydligen tror är ganska nära förestående
— då det inte längre råder någon
brist på platser vid våra socialhögskolor.

Fröken Olsson nämnde något om en
utredning som har tillsatts av direktionen.
Det är riktigt att så skett, jag har
själv varit med att besluta därom. Denna
utredning skall verkställa en allmän
översyn av framtida utbildningsformer
vid Stora Sköndal. Att uppgöra prognoser
och planera för framtiden är enligt
min uppfattning inte bara försvarbart,
utan också vällovligt och nödvändigt,
om verksamheten inte skall stå inför
några hastigt påkommande problem.
Man måste se så långt framåt som möjligt
och planera på bästa sätt. Det sker
inom alla verksamhetsområden.

Den utredning som sålunda tillsatts
är förutsättningslös och kan rimligen
inte komma fram till ett förslag som
skulle innebära en nedläggning av socionomutbildningen,
då såsom alla vet vi
sedan flera år tillbaka befinner oss i ett
prekärt läge som innebär att det även

Torsdagen den 9 november 1967 Nr 42

Avveckling av statsbidraget till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
m. in.

under de närmaste åren kommer att råda
en skriande brist på utbildade socionomer.

Jag ber att få läsa upp vad direktionen
för Svenska diakonsällskapet bl. a. säger
i sitt yttrande över motionen: »Som
exempel på den akuta situationen på den
sociala sektorn kan nämnas, att en undersökning
i mars 1967 visat, att i 16
städer av olika storleksordning (med
4 till 50 anställda inom socialvården)
fanns sammanlagt 287 sociala tjänster
från assistentbefattningar och uppåt.
Av dessa 287 befattningar var endast
117 besatta av personer med adekvat utbildning.
Socialhögskolornas ökade kapacitet
har alltså ännu ej förmått att
åstadkomma en tillfredsställande arbetskraftssituation
på de sociala vårdområdena.
Att i detta läge föreslå en successiv
avveckling av en institution, som
årligen utexaminerar ett 40-tal socialarbetare,
motsvarar inte situationens
krav.»

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I den citatsamling som
fröken Olsson föredrog fanns också ett
uttalande av mig, innebärande att jag
skulle ha rekommenderat en nedläggning
av Stora Sköndal då socialinstituten
blev högskolor.

Givetvis, fröken Olsson, skedde det
under den förutsättningen att socialhögskolorna
skulle få en kapacitet som
motsvarar utbildningsbehovet. Vi är
långtifrån ännu i den situationen och
kommer troligen inte att vara där inom
överskådlig tid — allt tyder på detta.

Mitt uttalande får alltså inte — det
är jag angelägen att understryka —• tas
till intäkt för att i dag på något sätt börja
stoppa Sköndalsinstitutet, som för
närvarande bättre än någonsin rekryterar
inträdessökande. Vi behöver dessa
inträdessökande.

I detta anförande instämde herr Werner
(h).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt gå
in i den här debatten, och jag trodde
inte heller att den skulle bil så omfångsrik.
Eftersom fröken Olsson inte
ställde något yrkande i statsutskottet,
kunde jag inte tro att hon skulle ta till
ordia med sådan frenesi här i kammaren.
Nu liar det emellertid blivit så.

Låt mig notera med tacksamhet att
fröken Olsson gör två erkännanden, för
det första att hon inte på något sätt
underkänner den utbildning som försiggår
vid Stora Sköndal, och för det
andra att hon inte har någon avog inställning
mot Stora Sköndal på grund
av dess kristna signatur. Jag tycker
att det är tacknämligt att vi fått ett sådant
uttalande.

Vad beträffar utbildningen är jag
övertygad om att den har samma standard
som socialhögskolornas. Vid Stora
Sköndal har man samma läroplaner och
lika stort timantal samt därutöver två
veckotimmar för livsåskådningsfrågor,
vilket jag inte kan tänka mig skulle
kunna skada eleverna.

Den andra uppgiften, att fröken Olssons
inställning inte grundar sig på att
institutet har en kristen etikett, tycker
jag också är värd att få antecknad.

Jag tror att Stora Sköndal fyller ett
mycket stort behov både i en situation
som den nuvarande — vilken säkerligen
kan bestå åtskilliga år — och för
framtiden. Utskottets uttalande om att
»arbetsmarknadens behov av arbetskraft
med social utbildning kommer att
visa sig vara större än tillgången» synes
mig vara fullt riktigt.

Låt mig få göra ett citat ur Dagens
Nyheter den 8 mars 1967: »Ingen enda
assistenttjänst i Stockholms nykterhetsvård
är i dag besatt med en socionom.»
I Stockholm har man tillgripit en

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Inrättande av ett statligt korrespondensinstitut

snabbutbildning av mindre värde för
att tillgodose behovet av arbetskraft.

Smålands Folkblad skrev den 20 oktober
1967: »Mer än hälften av landets
socialassistenter saknar direkt för sitt
arbete avpassad utbildning.»

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Wiklund i Stockholm (fp), Gomér (ep)
och Nilsson i Lönsboda (fp).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 26

Inrättande av ett statligt korrespondensinstitut Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
140, i anledning av motioner om inrättande
av ett statligt korrespondensinstitut.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Vi motionärer har hemställt
om en utredning angående inrättande
av ett statligt korrespondensinstitut.
Jag håller fast vid uppfattningen
att många omständigheter talar för en
sådan utredning.

Den utbyggnad av vuxenutbildningen
som förestår och i vilken korrespondensundervisning
kommer att få
sin givna plats är ett av skälen för att
denna undervisningsmetod bör anpassas
till det samlade utbildningsprogrammet
och ställas under samhällets
ledning. Ett annat skäl är att granskningen
av och prissättningen på studiematerialet
skulle kunna ske från
mera objektiva utgångspunkter och en
ökad valfrihet och konkurrens skapas
mellan olika korrespondensinstitut.

Eftersom utskottet avstått från en
sakprövning av denna fråga skall jag
inte närmare utveckla motionärernas

synpunkter. Utskottet hänvisar i sin
skrivning till yttrande över motionerna
som skolöverstyrelsen har avgivit.
I detta yttrande säges det att frågan
om att »inrätta ett statligt korrespondensinstitut
berör dels den pågående
läromedelsutredningen, dels den

kommitté, som tillkallats--■ — med

uppdrag att utreda frågan om användningen
av radio och television i utbildningsväsendet
samt att planera och
leda försöksverksamhet inom detta område».

Jag tolkar utskottets skrivning, herr
talman, på det sättet att de utredningar
som man refererat till kommer att pröva
även den fråga som vi nu behandlar.
Jag har följaktligen inte något yrkande.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Som medmotionär skall
jag be att helt få instämma i vad herr
Nilsson i Östersund har sagt på denna
punkt. Jag skulle dock i detta sammanhang
vilja betona hur vi motionärer
har sett på frågan.

Vi tycker att den roll som riksdagen
har velat ge vuxenundervisningen ge119m
sina tidigare fattade beslut nu bör
kompletteras med att ett statligt korrespondensinstitut
skall ge — även enligt
mitt sätt att se — en obefintlig
konkurrens på detta avsnitt. Jag ser det
så att korrespondensinstitutet bör vara
ett komplement till den radio- och televisionsundervisning
som man nu håller
på att söka sig fram till, för att ge
den en större bredd.

Den enda utredning som utskottet
åberopar vid sitt avstyrkande av motionerna
och som man kan hoppas skall
kunna ta upp den här frågan till
granskning är väl läromedelsutredningen.
Jag tror emellertid, herr talman,
knappast att det kommer att ske.

Mot bakgrund av det verkligt innehållslösa
utlåtande som statsutskottet
har avgivit på den bär punkten kan jag
inte annat än med ett beklagande kon -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

statera att utskottet tydligen inte anser
att frågan om ett statligt korrespondensinstitut
har någon betydelse. Eljest
skulle utskottet ha kunnat nyansera
sitt utlåtande i någon mån.

Jag har, herr talman, inget yrkande,
men jag har ändock velat anföra detta
som ett komplement till herr Nilssons
i Östersund anförande, vari jag helt
instämmer.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 27

Skoldemokrati

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
141, i anledning av motioner om skoldemokrati.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Eftersom jag har en
blank reservation knuten till detta utskottsutlåtande
vill jag säga några ord
om den fråga som det bär gäller, nämligen
skoldemokratin. Jag skulle kunna
hänvisa till vad jag tidigare i dagens
allmänna remissdebatt har anfört om
skoldisciplin och skoldemokrati men
vill tillägga ett par saker.

Rent allmänt skulle jag vilja framhålla
att ett vidgat elevinflytande i
skolan skall sos inte bara som något
naturligt för en demokrati utan också
som ett led i strävandena att genom ett
ökat elevansvar åstadkomma ett bättre
arbetsklimat i skolan och ännu mer
harmoniska relationer mellan alla de
kategorier som är inbegripna i skolans
verksamhet. I skolmiljön innebär detta
att eleverna spelar en aktiv och självreglerande
roll med självverkan de
grupper och att eleverna deltar i utarbetandet
av studiemål och studiemetoder
inom den ram som är given för undervisningen.

7 — Andra kammarens protokoll 1967.

Skoldemokrati

I den motion som bär behandlas har
man tagit upp elevernas ställning i tre
viktiga organ inom skolan, och man
har föreslagit åtgärder som kan innebära
en förstärkning av elevernas inflytande.
Det gäller samarbetsnämnder,
ämneskonferenser och klasskonferenser.
Motionärerna önskar att riksdagen
skall framlägga ett förslag beträffande
skoldemokratin som vidgar befogenheterna
för samarbetsnämnderna i gymnasier,
fackskolor och yrkesskolor,
stipulerar ett högre minimiantal sammanträden
än för närvarande per termin
för samarbetsnämnderna samt ger
eleverna permanent representation i
ämnes- och klasskonferenser i de gymnasiala
skolorna och att Kungl. Maj:t
tar initiativ till organiserad försöksverksamhet
på grundskolans högstadium
med samarbetsnämnder och elevrepresentation
i klass- och ämneskonferenser.

Utskottet uttalar att det med sympati
ser på en utveckling i riktning
mot ökad medverkan från elevernas
sida i olika organ inom skolan. Detta
positiva yttrande i linje med motionens
syfte kan utskottet göra speciellt med
hänsyn till det yttrande som skolöverstyrelsen
har lämnat statsutskottets
andra avdelning till bedömande. Där
framhålls en mycket viktig och allvarlig
sak, nämligen att skolöverstyrelsen
är medveten om att skolstadgans bestämmelser
i detta avseende inte inom
alla kommuner efterföljs på det sätt
soan är önskvärt.

Sedan vill skolöverstyrelsen understryka
att den uppmärksamt och fortlöpande
kommer att följa det sätt på
vilket enskilda kommuner förfar i detta
avseende. Skolöverstyrelsen ställer
sig heller inte främmande till tanken
på ett mera detaljerat reglerande av
samarbetsnämndernas verksamhet, om
utvecklingen under det kommande läsåret
inte skulle gå i önskad riktning.

Med anledning av dessa uttalanden
bär jag också kunnat förena mig med
Nr 42

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Utbildningen av yrkeslärare i klädsömnad

utskottets hemställan och har alltså
inget yrkande.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Yi har inom statsutskottet
vid behandlingen av denna motion varit
ganska eniga om att en vidgad medverkan
av eleverna i skolans högre regioner
beträffande skolans angelägenheter
kan vara nyttig. En sådan medverkan
kan naturligtvis främja en positiv
inställning från eleverna till skolan
och skolarbetet, och det kan väl
också medverka till att besvärliga
disciplinproblem i vissa fall kan lösas.

Men vi vet alla att det gäller en ny
verksamhet. Den har endast varit i
kraft under ett år. På skolöverstyrelsens
inråden i dess yttrande till utskottet har
vi förordat ett avvaktande av ytterligare
erfarenheter innan man begär
vidgade befogenheter. Det talas i motionen
exempelvis om permanent representation
i ämnes- och klasskonferenser,
och jag tror säkert att en sådan
kan vara bra ur informativ synpunkt
och möjligen även ur rådgivande. På
nuvarande stadium har man emellertid
anledning att ställa sig något tveksam
till frågan, huruvida elevernas representanter
skall ha någon beslutanderätt.
Det förefaller väl litet egendomligt att
de skall kunna besluta i frågor om läroböcker
och uppläggning av undervisningen
i ett ämne som de ännu inte har
läst.

Det har från skilda håll funnits en
tendens att skylla det hittills ojämna
utfallet beträffande samarbetsnämnderna
i olika orter på lärare och skolledning,
och det finns naturligtvis varierande
grad av intresse från deras sida för
denna verksamhet. Men jag vet av egen
erfarenhet att även elevorganisationerna
på olika skolorter visar varierande
intresse för att utse representanter i
samarbetsnämnderna.

Jag tror därför att det är riktigt att
vi som skolöverstyrelsen förordat följer
utvecklingen med uppmärksamhet, att

skolöverstyrelsen vidtar de åtgärder som
kan behövas för att stimulera till ytterligare
verksamhet och att vi därefter
får se vilka erfarenheter som vunnits.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 28

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
142, i anledning av motioner om översyn
av folkhögskolestadgan.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 29

Utbildningen av yrkeslärare i
klädsömnad

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
143, i anledning av motioner angående
utbildningen av yrkeslärare i klädsömnad.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDGREN (li):

Herr talman! Med hänsyn till ett
kommande betänkande av yrkesutbildningsberedningen
finner utskottet inte
lämpligt att nu särbehandla frågan om
utbildning av yrkeslärare i klädsömnad.

Jag kan förstå utskottets inställning,
men jag kan inte förstå att denna yrkeskår
särbehandlades när bestämmelserna
för yrkeslärarutbildningen utformades
och skildes från alla andra yrkeslärare.

Med tanke på detta ärende men kanske
ännu mer med tanke på alla de
ungdomar, företag och kommuner, som
för den framtida planeringen väntar på
ett snabbt och klart besked om hur yrkesutbildningen
skall utformas, ber jag
att få fråga utskottets representant när
vi kan vänta ett förslag om yrkesutbildningen
på riksdagens bord. Det är,
herr talman, hög tid.

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

Beredande av plats för SECO i skolöverstyrelsens styrelse m. m.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag är ledsen, men jag
kan självfallet inte besvara herr Nordgrens
fråga. Jag skulle vilja uppmana
herr Nordgren att i stället fråga sin
medmotionär, herr Stefanson i första
kammaren tillika ledamot av utredningen,
när man kan vänta sig att utredningsresultatet
kan framläggas.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 30

Beredande av plats för SECO i
skolöverstyrelsens styrelse m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
144, i anledning av motion om beredande
av plats för SECO i skolöverstyrelsens
styrelse m. m.

I motionen 11:117 av fru Ryding
in. fl. hade hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala
att Sveriges elevers centralorganisation
(SECO) och Blivande lärares riksförbund
(BLR) borde beredas plats i skolöverstyrelsens
styrelse samt Sveriges
förenade studentkårer (SFS) i universitetskanslersämbetets
styrelse.

Utskottet hemställde, att riksdagen
icke måtte bifalla motionen II: 117.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! I skolöverstyrelsens remissvar
över vår motion II: 117, i vilken
bl. a. yrkas att SECO skall beredas
plats i skolöverstyrelsens styrelse, talas
det om svårigheten att konstruera en
styrelse som å ena sidan har ett så
begränsat antal ledamöter att den kan
bli effektiv i sitt arbete och å andra
sidan får en så allsidig representation
som möjligt.

Jag har full förståelse för detta problem,
och i stort sett kan man väl säga
att SÖ:s styrelse lyckats något så när

med den allsidiga sammansättningen,
om man inte — som jag gör — ser eleverna
i SECO som den verkligt viktiga
komponenten i denna allsidighet.

Skolöverstyrelsen säger också, att det
i dag i och för sig inte är oväntat att
man på SECO-håll reser frågan om denna
representation. Jag tycker att det
har varit glädjande att i många sammanhang
få läsa och höra att skolöverstyrelsen
varit en aktiv förespråkare
för en vidgad skoldemokrati. Men jag
tycker också att man alltför ofta —
t. ex. i föreliggande fall — reser litet
för mycket formella hinder när det
gäller att fullt bygga ut denna skoldemokrati.
Jag skall inte här gå in på alla
de besvärligheter man radar upp för
att kunna avstyrka vår motion. Låt mig
bara stanna vid två punkter.

Det tyngst vägande skälet mot ett bifall
till motionen skulle enligt skolöverstyrelsens
remissvar vara att medlemmarna
i SECO som regel inte har
uppnått myndig ålder. Inom parentes
sagt innebär ju detta ett accepterande
av den nuvarande myndighetsåldern,
vilket vi som bekant inte är ense om —
vi har ju bl. a. motionerat i detta ärende
här i kammaren.

Skolöverstyrelsen säger vidare, att
med uppdraget att vara representant
i SÖ:s styrelse följer ämbetsmannaansvar,
d. v. s. man är underkastad
bestämmelserna om ämbetsbrott i kap.
20 i brottsbalken. Det kan ju låta litet
kusligt. Ingen vill väl ha med brottsbalken
att göra i sådana sammanhang.
Jag har därför låtit undersöka hur ofta
åtal enligt detta kapitel i brottsbalken
förekommit under de senaste tio, tjugo
åren. Resultatet av denna undersökning
visar, att SÖ:s tyngst vägande skäl är
rätt så uppkonstruerat. Jag fick nämligen
reda på att något sådant åtal inte
förekommit i mannaminne.

Den andra punkt jag vill ta upp är
bekymren för omogenhet och för att
vederbörande SECO-represcntant endast
skulle ha möjlighet att sitta i sty -

Nr 42

100

Torsdagen den 9 november 1967

Beredande av plats för SECO i skolöverstyrelsens styrelse m. m.

relsen ett eller två år, varefter det alltså
skulle komma en ny SECO-representant.
Ja, nu är SECO-eleverna plötsligt
omogna igen, men i andra sammanhang
— och i många gånger mycket
viktiga sammanhang, vilket vi alla känner
till -—■ talar man inte om omogenhet;
det passar inte annat än vid lämpliga
tillfällen som i detta fall.

Bekymren för allför stor fluktuation
fäster jag inte så stort avseende vid ■—•
i alla fall inte i negativ betydelse. Det
är nyttigt för eu styrelse att också få
nya och ofördärvade ledamöter, som
dessutom är helt å jour med verkligheten
i skolan i dag och som redan före
inträdet i styrelsen är väl förtrogna
med de flesta problem som står på dagordningen.
Och fluktuationen är ju en
sak som också finns inom andra underorganisationer
där SECO har representation.
För övrigt vill jag inom parentes
säga, att en sådan cirkulation
eller fluktuation många gånger är att
rekommendera för även icke SECOmedlemmar
i sådana sammanhang där
styrelseledamöter bara sitter och sitter
år ut och år in.

En SECO-representant i skolöverstyrelsens
styrelse anser jag vara ett steg
mot en ytterligare demokratisering i
skolan. Jag tycker inte att man skall
vara så rädd för att ta detta steg fullt
ut — ett steg som i och för sig inte
är så oerhört stort som man vill göra
gällande.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till vår motion II: 117 i vad den
avser att SECO bereds plats i skolöverstyrelsens
styrelse.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Elevorganisationerna
har sedan lång tid tillbaka möjlighet att
i vart fall göra sin stämma hörd i skolöverstyrelsen
genom att de utnyttjas
som remissinstanser. Jag förutsätter att
de också därigenom har ett visst inflytande
på skolöverstyrelsens ställningstaganden
i frågor som är av vitalt in -

tresse för eleverna. Men frågan är väl,
om man förstärker elevernas möjligheter
att påverka skolöverstyrelsen genom
att skaffa elevorganisationerna en permanent
representant i skolöverstyrelsens
styrelse.

Jag föreställer mig att det inte bara
för den där enstaka pojken eller flickan
som placeras i den ansvarsfulla ställningen
kan bli en rätt besvärlig situation;
en egendomlig mellanställning
mellan verket och verkstyrelsen å ena
sidan och uppdragsgivarorganisationen
å den andra, utan också att hela elevorganisationen
kan komma att sättas på
besvärliga prov och avgöranden i valet
mellan lojalitet åt ena eller andra hållet.

Men det för mig avgörande då jag i
utskottet biträtt det enhälliga beslutet
att avstyrka bifall till motionen har varit
det förhållandet, att man skulle få
en förfärlig ryckighet i denna representation.
Det kan väl hända att det
ibland kan vara bra och nyttigt, som
fru Ryding uttryckte det, att få nya och
ofördärvade ledamöter, men det får väl
vara någon måtta på jakten efter nya
ledamöter. De bör ju inte växla varje
år. Vi vet att det tar en viss tid innan
man kommer in i arbetet i en organisation.
Jag föreställer mig att man nog
bör sitta ett år i en sådan styrelse, innan
man blivit tillräckligt varm i kläderna,
och då är det tid att sluta. Man
kan nämligen inte tänka sig utom i rena
undantagsfall att någon elev kan sitta
mer än ett år.

Vad beträffar det skäl som skolöverstyrelsen
anfört bland flera andra att
det skulle vara besvärligt med hänsyn
till det ämbetsansvar som styrelsens ledamöter
har visavi tillämpning av 20
kap. brottsbalken, kan jag gärna medge
att det kanske inte var det starkaste
skälet, men det har inte skolöverstyrelsen
sagt heller, utan den har sagt att
detta är ett bland flera starka skäl.

Jag skall inte förlänga debatten ytterligare
utan inskränker mig till att yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

101

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Först vill jag bara korrigera
herr Turesson vad beträffar skolöverstyrelsens
remissyttrande. Det står
faktiskt där — jag har det framför mig
— »De tyngst vägande skälen» är detta
ämbetsansvar. Därför tycker jag att jag
borde ta upp det speciellt och gendriva
det på sätt jag gjorde förut. Jag vågar
faktiskt ge SECO-eleverna det ansvar
som följer därmed, och jag tror inte att
man behöver vara så förfärligt bekymrad
för den mellanställning som de
skulle få enligt herr Turessons uppfattning.

Det skall vara måtta på ryckigheten
när det gäller nya ledamöter, sade herr
Turesson. Ja visst skall det det. Men jag
sade i mitt anförande att det är bra,
om man också kan få nya ofördärvade
krafter. Jag avser alltså inte att alla
skolöverstyrelsens styrelseledamöter
skall gå samtidigt med SECO-representanten.

Jag är ledsen att jag inte låtit mig
övertygas av herr Turessons anförande.
Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag tror att det kan vara
tillräckligt besvärande för en styrelse
att en ledamot byts ut varje år.

Jag begärde närmast ordet därför att
fru Ryding invände mot att jag sade att
skälet med ämbetsansvaret enligt 20 kap.
brottsbalken var ett av flera, enligt skolöverstyrelsens
mening tungt vägande
skäl. Mot detta sade fru Ryding att det
var det tyngst vägande skälet enligt
skolöverstyrelsens mening. Men i SÖ:s
yttrande som jag har framför mig står
följande: »De tyngst vägande skälen mot
förslaget hänför sig till det förhållandet
att medlemmarna i SECO som regel
inte uppnått myndig ålder», och sedan
anförs åtminstone två skäl till som hänförs
till de tyngst vägande.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
8 — Andra kammarens

dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i motionen
II: 117 framställda yrkandet, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
uttala att Sveriges elevers centralorganisation
(SECO) borde beredas plats i
skolöverstyrelsens styrelse; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 31

Kostnadsfördelningen mellan staten och
kommunerna

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
145, i anledning av motioner angående
kostnadsfördelningen mellan staten och
kommunerna.

I de likalydande motionerna 1:59 av
herr Bengtson m. fl. och 11: 79 av herr
Hedlund in. fl. hade hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam parlamentarisk
utredning av frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna,
såväl från skattepolitisk synpunkt som
med hänsyn till frågans betydelse för
den kommunala demokratin, i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Vidare hade i de likalydande motionerna
I: 589 av herr Werner och II: 717
av herr Karlsson i Huddinge m. fl. yrkats,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
i skrivelse till regeringen hemställde att
regeringen föranstaltade om utredning
rörande statens övertagande i allt väsentligt
av kostnaderna för skolväsendet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
icke måtte bifalla motionerna 1: 59 och
II: 79 samt I: 589 och II: 717, sistnämnda
båda motioner såvitt nu var i fråga.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Thorsten Larsson
(ep), Karl-Erik Eriksson (fp), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Mattsson
(ep), Kelander (fp) och Källstad
(fp), som ansett att utskottet bort hem -

protokoll 1967. Nr 42

102

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

ställa, att riksdagen med bifall till motionerna
I: 59 och II: 79 och i anledning
av motionerna 1:589 och 11:717, sistnämnda
båda motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle
om skyndsam parlamentarisk utredning
av frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna;

2) av herr Wallmark (h), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! I detta utlåtande behandlas
en partimotion från centerhåll,
i vilken begärs en parlamentarisk utredning
av frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna,
såväl från skattepolitisk synpunkt som
med hänsyn till frågans betydelse för
den kommunala demokratin.

Det är klart att man kan fråga sig
varför centern återkommer med den här
motionen även i år då den avslogs i
fjol. För det första är det emellertid, enligt
vår åsikt, en fråga av utomordentlig
vikt, och för det andra har frågans aktualitet
inte minskat utan snarare tvärtom
ökat på grund av de höjningar av
de kommunala utdebiteringarna som ägt
rum även i år och de som signalerats
från budgetberedningarna i höst.

1965 framlades ju på grundval av
skatteutjämningskommitténs betänkande
ett förslag om bättre skatteutjämning''
än tidigare. Jag vill gärna understryka
vikten av detta, men som vi alla vet
tog inte skatteutjämningskommittén någon
som helst ställning till den stora
frågan om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun. Kommittén var för
övrigt förhindrad av sina direktiv att
göra detta. Den framhöll ändock angelägenheten
av att det problemet togs
upp inom en snar framtid. Även kommunförbunden,
som ju har stött våra
motionsyrkanden, har understrukit
samma synpunkt.

Låt mig bara med några ord, herr talman,
motivera vår syn på dessa frågor.

Den kommunala verksamheten har i
vårt land expanderat mycket kraftigt
under senare år. 1950 utgjorde kommunernas
utgifter 9 procent av bruttonationalprodukten,
och enligt gjorda beräkningar
blir motsvarande siffra för
innevarande år ungefär 18 procent. Det
rör sig alltså om en fördubblad andel
på mindre tid än två decennier. Det innebär
också att kommunerna för närvarande
bär större direkta konsumtionsoch
investeringsutgifter än staten. Man
kan nu räkna med att omkring 60 procent
av samhällsutgifterna faller på
kommunerna. Det finns också anledning
anta att den utvecklingen kommer
att fortsätta.

Denna expansion av den kommunala
verksamheten beror väsentligen på beslut
som har fattats av statsmakterna.
Kommunerna har kommit att i högre
och högre grad bli verkställighetsorgan
åt riksmyndigheterna. Det finns självklart
någonting positivt i detta, att man
kan decentralisera samhällsverksamheten,
att den personkännedom och nära
kontakt som kommunerna har kan utnyttjas
när det gäller att föra ut besluten
och genomföra dem. Dessutom är
det naturligtvis av betydelse att man
inte behöver skapa en ny organisation
från statens sida för administration och
genomförande av reformer när man redan
har de kommunala organen. Men
problemet är ju att statsmakterna också
måste besinna att dessa åtgärder och
reformer kostar pengar och att det blir
allt svårare för kommunerna att skaffa
de inkomster som är nödvändiga för
att klara de obligatoriska uppgifter
statsmakterna lagt på dem och därutöver
få något utrymme också för egna
initiativ.

Det var inte så länge sedan man ansåg
att en kommunal total utdebitering
på 20 kronor per skattekrona rimligen
inte kunde överskridas. Vi har en rad
kommuner som redan har kommit över

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

103

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

den gränsen eller kommer över den med
höstens utdebiteringsbeslut. På många
håll har man nått avsevärt över denna
gräns. Man frågar sig naturligtvis: Hur
långt skall denna utveckling i fråga om
utdebiteringsstegringar kunna fortsätta?
När skall man passera 25-kronorsstrecket
som medeltal och vilka konsekvenser
får detta?

Jag kanske också bör peka på att det
finns kommuner — om man studerar
vad den nioåriga skolan kostar — där
skolan tar i anspråk ungefär hälften av
kommunens utgifter. Det hänger naturligtvis
i hög grad ihop med skatteunderlaget,
vilket varierar starkt.

Sedan tillkommer, herr talman, den
synpunkt som vi ofta framhållit, att
kommunalskatten är proportionell, vilket
gör att en skärpning blir mest kännbar
för de lägre inkomsttagarna. Det är
en synpunkt som vi väl inte skall bortse
från efter allt tal om att låginkomstgrupperna
skall betalas bättre. Den inkomstutjämnande
effekt som avsågs
med den progressiva statliga beskattningen
har i hög grad satts ur kraft genom
att man har fått en starkt stegrad
kommunalskatt. Denna utveckling, som
ju har lett till en helt annan relation
mellan inkomsttagarna än som förutsades,
har skett utan någon som helst
skattepolitisk prövning av de inbördes
relationerna mellan statlig och kommunal
beskattning. Det är därför vi anser
det angeläget att nu företa en översyn
av kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun.

Uppenbart är också att om statsmakterna
pålägger kommunerna alltmer
vidgade uppgifter, så blir utrymmet för
kommunernas beslut om egna aktiviteter
och reformer successivt begränsat.
Under senare år har vi ju diskuterat
författningsfrågorna mycket ingående,
och även om man då har accepterat
centerns förslag att ta upp den regionala,
kommunala demokratin till debatt,
så är väl detta ändå en principiell
synpunkt som inte bör nonchaleras.

Man frågar sig hur långt den utveckling
som nu pågår kan fortsätta, innan den
kommunala självstyrelsen är så urholkad,
att den på många håll i landet har
blivit en fiktion i stället för en realitet.

Den skatteutjämning vi genomförde
för ett par år sedan var en värdefull
förbättring men innebar inte någon lösning
på det problem vi nu diskuterar.
Dessutom gör den rörliga utdebiteringsgräns
som beslutet innebär att vi får eu
utjämning på allt högre nivå. Vidare är
det så, att om en kommun inte ökar sin
utdebitering lika mycket som medelutdebiteringen
i landet stiger, så leder
den nuvarande konstruktionen till att
den kommunens bidrag minskar — och
det är ju märkliga konsekvenser! Om
t. ex. Stockholm, Göteborg och Malmö
i ett speciellt läge höjer den kommunala
utdebiteringen med 2 kronor därför
att man anser det nödvändigt och
därför att man inte har samma lånemöjligheter
som förut, så betyder det
att den genomsnittliga kommunala utdebiteringen
i landet stiger med 50 öre.
Om en fattig kommun i Tornedalen då
inte höjer sin utdebitering lika mycket
får den mindre bidrag. Den nuvarande
konstruktionen får alltså underliga konsekvenser.

Jag påpekar att detta naturligtvis inte
bara gäller en fattig kommun i Norrbotten
utan även kommuner på andra
håll i landet, vilkas utdebitering i en
sådan situation förblir oförändrad.

Herr talman! Det finns ytterligare
en synpunkt i detta sammanhang som
jag tycker att det är förvånansvärt att
man så många gånger skall behöva ta
upp i Sveriges riksdag utan att någonsin
möta någon förståelse, detta i ett
samhälle där vi anser oss ha kommit
långt på vägen mot likställighet mellan
medborgarna. Jag säger detta även om
jag är medveten om att det under senare
år förekommit vissa tendenser i
vårt samhälle i riktning mot ökade
klyftor.

Vi är emellertid inom de olika par -

104 Nr 42 Torsdagen den 9 november 1967

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

tierna rörande ense om principen att
cn större likvärdighet i behandlingen
av människor skall skapas. Men vi drar
inte konsekvenserna av detta. Om alla
menar att det skall ske en likvärdig behandling
av medborgarna kan man fråga
sig om det är rimligt, att riksdagen
på det sätt som skett beslutar om att
genomföra en nioårig skola, om att mentalsjukvården
skall överföras till landstingen,
om att kommunerna skall bygga
ut åldringsvården o. s. v. Detta innebär
att kommuner och landsting påläggs
ökade utgifter, men man finner inget
intresse för det förhållandet, att genomförandet
av dessa reformer också medför
helt olika skattebördor för människorna
beroende på var de är bosatta.
På samma inkomster får medborgarna
betala helt olika kommunalskatt
för att erhålla de förmåner som statsmakterna
ålagt kommunerna att sörja
för.

Jag tycker vidare, herr talman, att
tiden nu borde vara inne för att mera
allmänt beakta sambandet mellan statlig
och kommunal inkomstskatt. Jag är
överraskad av att man fortfarande här
i riksdagen kan lyssna till talare som är
kritiska mot den progressiva beskattningen
och liksom alldeles tappar bort
det faktum, att för 90 procent av svenska
folket är kommunalskatten större — för
flertalet människor i detta land väsentligt
större — än den statliga inkomstskatten.
Det förefaller som om en del
människor, däribland även politiker,
bara läser ena raden på sina skattsedlar.

Inte minst från den synpunkten har
jag anledning välkomna en beräkning
som utförts av Dagens Nyheter och
som visar att de kommunala utdebiteringarnas
stegring under senare år har
lett till att det inte finns någon som
helst saklig grund för att påstå, att de
högre inkomsttagarna måste ha ett särskilt
procentuellt påslag för att så att
säga täcka in merkostnaden för progressiviteten
i beskattningen. Det fram -

går av beräkningen att skillnaderna är
mycket mycket små mellan vanliga inkomster
och vad högre löntagare har.
Jag hoppas att detta kan bidra till en
mera realistisk debatt om dessa problem.

Herr talman! Jag är ledsen att statsutskottet
även den här gången har avstyrkt
våra motioner om en utredning
av denna fråga, som vi bedömer vara
utomordentligt viktig.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 1.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag är i långa stycken
förekommen av den föregående talaren.
Jag håller med reservanterna om att
1965 års skatteutjämningsreform inte
kan vara ett motiv för att motsätta sig
en lösning av det gamla problemet om
kostnadsfördelningen mellan stat ocli
kommun. Kommunisterna har länge varit
av den uppfattningen, att statliga utgifter
skall bestridas med statliga medel
även om det sker genom att kommunerna
— för övrigt gratis — förvaltar
skolväsendet inom ramen för de statliga
direktiven.

Åtminstone för vår del är detta inte
någon principiell fråga. Kommunalskatten
är proportionell och ur den arbetande
befolkningens synpunkt mindre
rättvis än den statliga progressiva beskattningen.
Såsom föregående talare
sade visar den kommunala beskattningen
en ständigt uppåtgående tendens.
För den vanliga arbetaren och tjänstemannen
och inte minst för de verkligt
lågavlönade är kommunalskatten i dag
den tyngsta skatten. Det är just därför
som vi ständigt återkommer till frågan
om denna kostnadsfördelning mellan
stat och kommun.

Vi har i den motion som här behandlas
föreslagit att staten skall överta skolkostnaderna.
Deras andel av de primärkommunala
utgifterna varierar givetvis
från kommun till kommun, men genomsnittet
torde vara omkring en fjärdedel

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

105

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

av dessa utgifter. Det rör sig ordinärt
om cirka 3 kronor per bevillningskrona,
d. v. s. en inte ringa del av de kommunala
utgifterna. Skulle den delen helt
eller i huvudsak bortfalla skulle både
den kommunala skattesituationen i allmänhet
radikalt förändras och kommunernas
möjligheter att bättre ta itu med
andra angelägna uppgifter väsentligt
förbättras.

Skatteutjämningen är en bra sak —
men det handlar om en skatteutjämning
mellan kommunerna, något som verkligen
är en rättvisefråga på grund av att
skatteunderlaget är så olika i skilda
kommuner. En lösning av detta utjämningsproblem
kan bara åstadkommas
genom statliga medel. Men den utjämningen
är en sak och omfördelningen
mellan stat och kommun en annan.

Utskottet erinrar om att man vid skatteutjämningsreformens
genomförande
ansåg att kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun var en fråga som också
borde lösas. Nu vill man vänta och
se — och man vill inte ens gå med på
en utredning av problemet medan man
väntar och ser. Vi har hört det resonemanget
förr, men det blir inte riktigare
för det, allra minst ur de mindre inkomsttagarnas
synpunkt.

Jag yrkar bifall till reservationen 1 av
lierr Axel Andersson in. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag kan instämma i ett
av de uttalanden som herr Eliasson i
Sundborn gjorde, nämligen när han
sade att frågan om den kommunala skatteutjämningen
är en gammal fråga. Jag
har minnen av debatter om denna sak
från den tid då jag över huvud taget
började tänka politiskt. Det är en fråga
som genom decennierna ständigt har
diskuterats. Det har förekommit serier
av utredningar som försökt lösa problemet,
men det har alltid funnits några
som hållit debatten vid liv genom att
väcka motioner.

För två år sedan fattade riksdagen
beslut om en betydande förstärkning av
de kommunala skatteutjämningsbidragen,
men det beslutet — som hälsades
med tillfredsställelse av ansvariga kommunalmän
ute i landet — har inte hindrat
vissa motionärer att alltjämt hålla
debatten vid liv.

Jag vill endast erinra om det beslutets
innebörd. För budgetåret 1965/66 var
utgiften för kommunal skatteutjämning
526 238 312 kronor. För budgetåret
1966/67 anslogs 1 110 000 000 kronor och
för budgetåret 1967/68 1240000 000 kronor.
Denna ökning är ett uttryck för en
positiv vilja hos statsmakterna att ingripa
utjämnande mellan kommunerna.
Dessutom ingår i det system som byggdes
upp och godkändes av 1965 års
riksdag den regeln, att beloppet inte
skall vara stelt bundet utan accelerera
i förhållande till utvecklingen, vilket
också de nyss angivna siffrorna bekräftar.

I debatten har speciellt åberopats
kommunernas kostnader för skolor och
för undervisningsväsendet över huvud
taget. Men man har då glömt att staten
betalar lärarlönerna och skollokalerna.
Jag anser att det hade varit mera just att
ta med även detta i bilden vid redovisningen
av de kommunala utgifterna på
den punkten.

Vidare nämnde herr Eliasson att staten
bara har »vickat över» mentalsjukvården
på landstingen. Men han uraktlät
att nämna att det samtidigt träffades
ett avtal mellan staten och landstingen,
som i sak innebär att staten betalar
samtliga kostnader för mentalsjukvården.

Herr Eliasson sade i går i remissdebatten,
att han hoppades på att den valrörelse
som vi gick emot skulle bli en
saklig valrörelse utan taktiska spekulationer.
Jag förutsätter, herr talman, att
herr Eliassons sätt att skildra skatteutjämningens
verkan icke skall vara ett
uttryck för det slags saklighet som han
eftersträvar.

106 Nr 42 Torsdagen den 9 november 1967

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

Herr talmän! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sade i går, herr
Lindholm, att jag hoppades att vi inte
skulle få en valrörelse präglad bara av
en mängd politiska utspel och personliga
utfall av den karaktär som vi hade
år 1966. Jag har aldrig räknat med att
vi skall kunna få en debatt som inte är
influerad av att vi en och annan gång
misstolkar varandras avsikter och överdriver
våra argument i den ena eller
andra riktningen. Vi bör emellertid —•
om vi undviker sådant som inträffade
år 1966 — kunna få en lugnare och sakligare
debatt.

Herr Lindholm talade om ökningen
av skatteutjämningsbidraget. Jag framhöll
också att detta var en viktig och betydelsefull
reform. Herr Lindholm anförde
emellertid också ökningen från
budgetåret 1965/66, men det var ju då
bara ett halvt budgetår det gällde.

Jag har försökt få fram några siffror
för att belysa utvecklingen. Mellan 1966/
67 och 1967/68 var ökningen i fråga om
det statliga skatteutjämningsbidraget,
om jag inte missminner mig, 100 å 150
miljoner kronor. Låt mig emellertid
framhålla att landstingens nettoutgifter
för hälso- och sjukvård från år 1966 till
år 1967 —• om jag tar de beräknade siffrorna
— ökade med 847 miljoner kronor.
Kapitalutgifterna ökade med 261
miljoner. Det blev alltså sammanlagt
över 1 miljard för landstingens del.

Enligt uppgifter som jag begärt att få
och som jag hoppas är riktiga har de
totala kommunala utgifterna — alltså
inte bara för primärkommunerna utan
också för övriga kommuner — ökat från
20,6 miljarder 1965 till 22 miljarder
1966, vilket gör en ökning med 1,4 miljard.
Enligt dessa siffror beräknas
det från 1966 till 1967 bli en ökning
från 22 miljarder till 25 å 26. Den genomsnittliga
kommunala utdebiteringen

har ökat från 17:25 år 1965 till 18: 70
år 1967.

Jag nämner dessa siffror bara för att
visa problemets storleksordning. Jag
borde naturligtvis ha påpekat, herr
Lindholm, att staten ger ett bidrag till
landstingen för mentalsjukvården och
att det också genomförts en viss kostnadsfördelning
när landstingen fick
överta provinsialläkarinstitutionen. Men
en kollega till herr Lindholm och mig
från Gävleborgs län trodde sig i hastigheten
kunna erinra sig, att landstinget
i Gävleborgs län hade fått en extra utgift
på 6 miljoner kronor för mentalsjukvården.
Herr Lindholm kan kontrollera
denna uppgift några platser
längre bak i bänkraden.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk)
kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att staten
betalar huvudparten av skolkostnaderna.
Jag nämnde bara att den part som
kommunerna fortfarande betalar uppgår
till en fjärdedel av den kommunala
utdebiteringen. Det är alltså stora belopp
det här gäller.

Jag begärde ordet närmast därför att
herr Lindholm gjorde gällande att staten
till fullo betalade utgifterna för
mentalsjukvården även sedan landstingen
har övertagit den. Nej, herr Lindholm,
det är inte alls riktigt! Det går
helt enkelt inte att bygga mentalsjukhus
för de investeringsanslag som staten har
gått med på. Sådana mentalsjukhus anser
vi numera vara ovärdiga.

Det blir betydande utgifter för landstingen,
även om staten säkerligen betalar
större delen. Nog får vi vidkännas
skattehöjningar på landstingssidan också
som en följd av den förändring som
har skett beträffande mentalsjukvården.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet uteslutande
för att markera att jag icke
är nöjd med herr Eliassons i Sundborn
sätt att hantera siffror. När han presen -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

107

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

terade sin sifferserie borde han givetvis
också ha redogjort för skatteunderlagets
förändring. Då kanske bilden
inte hade blivit fullt så dyster som den
tedde sig genom hans sätt att använda
siffermaterialet.

För herr Karlsson i Huddinge vill
jag bara påpeka att när staten träffade
denna uppgörelse med landstingen förelåg
kostnadsberäkningar för ett mentalsjukhus.
Med utgångspunkt från de faktiska
kostnader man hade träffades en
uppgörelse mellan staten och landstingen,
och i denna ingick att det skulle
bli full täckning åt landstingen.

Huruvida kostnadsförändringar sedan
har inträffat skall jag inte yttra mig
om i dag. Den princip man byggde
uppgörelsen på innebar emellertid full
kostnadstäckning.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! De förhållanden som
apostroferas i motionen II: 79 och i
statsutskottets utlåtande nr 145 är ju
väl kända. Alla har kunnat konstatera,
hur en allt större del av utgifterna på
dessa områden har slussats över från
staten till kommuner och landsting.

I sak är väl inte så mycket att säga
härom. Vi har i allmänhet en mycket
god kommunal förvaltning med kloka
och insiktsfulla förtroendemän och med
samvetsgranna tjänstemän. Vad landstingen
beträffar har de på ett utmärkt
sätt handhaft de många hälso- och sjukvårdsuppgifter
som anförtrotts dem.
Och när på senare år flera sådana vårduppgifter
— man kan nämna provinsialläkarväsendet
och mentalsjukvården
— överförts till landstingen, så kan också
detta sägas vara ett steg i rätt riktning.

Samtidigt med denna utveckling har
emellertid en allt större kostnadsbörda
övervältrats på de kommunala instanserna.
Statsbidrag — under årens lopp
förändrade till sin konstruktion — utgår
naturligtvis alltjämt men i proportion
till ökade uppgifter i minskad om -

fattning. Följden har blivit att kommunernas
såväl som landstingens skatteuttag
måst väsentligt höjas, vilket inte
minst drabbar de lägre inkomsttagarna,
eftersom dessa skatter vänder den tunga
delen neråt.

Kommunalskatten var år 1965 i genomsnitt
i landet 17:25 per skattekrona,
i fjol 18:29 per skattekrona och
beräknas i år till 18: 70 per skattekrona.

De nämnda nya uppgifter som överförts
till landstingen genom ingångna
avtal skulle — enligt uttalande från regeringshåll
— inte ytterligare belasta
dessa. Så har det emellertid blivit, som
var och en i landstingsfrågor initierad
kan bestyrka. Ja kan för att ta ett
exempel nämna några siffror som jag
plockat från mitt eget län — Malmöhus
— där landstinget för år 1968, sedan
statsbidrag och övriga intäkter
fråndragits, utdebiterat för just provinsialläkarväsendet
2 690 000 kronor mot
för år 1967 1 242 000 kronor. För mentalsjukvården
var motsvarande siffror
för år 1968 5 121 000 kronor och för år
1967 3 597 000 kronor.

Det anförda anser jag bestyrka att en
parlamentarisk utredning av frågan om
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommuner är i hög grad påkallad. Jag
ber därför att få yrka bifall till reservationen
av herr Axel Andersson m. fl.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag ville bara ha sagt
att högerpartiet inte i princip är emot
en framtida utredning på detta område,
men att vi samtidigt vidhåller att man
skall avvakta till dess man vet litet mera
om skatteutjämningens resultat. De nya
utjämningsreglerna har ju dock bara
verkat några år, och såsom här har
sagts kommer det att bli en ökning år
från år — det kan bli ganska stora belopp.
Kanske kan vi till nästa år få
fram vad detta innebär.

Men, herr talman, förutsättningen är
ju att man prövar hela frågan från all -

108 Nr 42 Torsdagen den 9 november 1967

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

männa skattepolitiska utgångspunkter.
Annars kan man få en icke önskvärd
snedvridning av systemet.

Herr Eliasson talade om själva konstruktionen.
Jag håller med honom om
att konstruktionen är felaktig. Det har
jag i viss mån påpekat i skatteutjämningskommittén
— just att kommuner
höjer skatten därför att de skall få del
av ett större skatteutjämningsbidrag.
Ett sådant system kan ju inte gärna hålla
i längden.

Till sist, herr talman! När man talar
om full utjämning mellan kommunerna
måste man ju också komma ihåg att man
är inne på den kommunala självstyrelsen
och hithörande problem. Jag tror
att man skall vara ganska försiktig där,
om man inte är beredd att släppa den
kommunala självstyrelsen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Låt mig först till herr
Lothigius säga att skälet att vänta förefaller
vara ganska diskutabelt från herr
Lothigius synpunkt. Herr Lothigius var
ju själv med i den utredning som lade
fram sitt betänkande år 1964, om jag
inte missminner mig. Redan då underströk
kommittén alt detta problem borde
tas upp. Kommittén skulle också själv
ha gjort det om den inte varit förhindrad
av sina direktiv. Då undrar
jag om det finns anledning att nu ytterligare
skjuta upp saken.

Alldeles bortsett från detta är väl
herr Lothigius lika väl som jag på det
klara med att en utredning för att belysa
detta problem mera ingående än
vad som hittills kunnat ske tar ett par
tre år. Man kan väl då inte säga att den
skulle komma särskilt kort tid efter
skatteutjämningskommitténs betänkande.

Hur denna fråga rent principiellt
skall betraktas kan naturligtvis diskuteras.
.lag har aldrig tagit det uttrycket
i min mun att staten skulle garantera
att alla kommuner skall ha samma utdebitering.
Det tror jag inte vore rik -

tigt. En kommun, som väljer att bygga
t. ex. en lyxskola i stället för en skola
av hygglig och godtagbar standard,
skall inte ha statsbidrag för att den
lägger sig på en sådan nivå. Jag är inte
heller övertygad om att man kan driva
den principen hur långt som helst att en
kommun, som beslutar åtgärder helt
utanför de obligatoriska uppgifterna,
skall ha täckning för de utgifterna. Det
är inte hållbart. Men huvudprincipen
måste vara att man får betalt för de
obligatoriska uppgifter som statsmakterna
lagt på kommunerna — införandet
av nioårsskolan, lösandet av sjukvårdsfrågorna
och åldringsfrågorna.
Man kan mycket väl tänka sig att utgå
från en viss standard och att de kommuner
som vill lägga sig »ovanför»
och sätta i gång med lyxbyggen också
får ta konsekvenserna. Men vi är långt
ifrån en sådan princip när det gäller
dagens kostnadsfördelning och med den
skatteutjämning vi nu har — detta med
allt erkännande för vad denna ändå har
betytt och de framsteg den medfört.

Herr Lindholm sade att jag hade
glömt att tala om att kommunernas
skatteunderlag hade ökat. Javisst, men
skatteunderlaget har väl även ökat för
staten, och då blir detta inte något argument.
Jag pekade endast på att kommunernas
utgifter hade ökat väsentligt
mer än skatteutjämningsbidraget hade
ökat.

Herr Lindholm försökte tydligen göra
gällande att det ifrågavarande problemet
nästan hade minskat i vikt därför
att skatteutjämningshidraget hade ökat
med något hundratal miljoner kronor.
Jag tror att herr Lindholm av naturliga
skäl haft så ringa kontakt med det praktiska
arbetet inom landstingen att han
inte känner till hur det ligger till med
mentalsjukvården. Jag undrar om det
är så värst många landstingsmän i detta
land som hyser samma uppfattning som
herr Lindholm, nämligen att överförandet
av mentalsjukvården inte skulle
pålägga landstingen några ökade kost -

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

109

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

nader, inte ens några risker härför. Det
är en helt orealistisk uppfattning.

Om jag inte missminner mig innebar
den förhandlingsuppgörelse som träffades
att man skulle få ett bidrag till nybyggnad
av vårdplatser baserat på ett
visst års penningvärde — 55 000 kronor
plus index. Det finns ingen möjlighet
att räkna med att detta belopp skall
täcka dagens krav. Dessutom tillkommer
andra krav. Alla som har någon
inblick i dessa frågor vet att under
den tid då medicinalstyrelsen och statsmakterna
skötte mentalsjukvården var
det ganska torftigt beställt i många avseenden.
Vi kommer att bli nödsakade
att öka personalen och rusta upp mentalsjukhusen
på ett sätt som inte kunde
förutses när överenskommelsen träffades.
Nu har den emellertid träffats. Jag
tycker dock inte att detta argument är
av någon väsentlig betydelse för problemställningen.

Har herr Lindholm alldeles tappat
bort problemet med skattefördelningen
mellan olika inkomstgrupper? Alla partier
är — kanske med olika grad av
värme — överens om att vi måste göra
något åt låginkomstproblemet. Men då
måste åtgärder vidtas över hela fältet,
och även skattefördelningsproblemet behandlas.
Skillnaden mellan den högsta
och den lägsta kommunala utdebiteringen
är faktiskt, trots skatteutjämningen,
8 kronor per skattekrona. Det är en
mycket betydande skillnad. Varför
skall vi då inte försöka belysa vilka
konsekvenser detta har för den enskilde
och för kommunerna? Detta problem
bör avvägas ur skattepolitisk synpunkt,
ur synpunkten vilka konsekvenser det
har för kommunernas självstyrelse
o. s. v.

Om vi genomför reformer på detta
område kan det naturligtvis leda till att
betydande krav ställs på statsmakterna
även om detta inte leder till att det
totala skattetrycket ökar utan att medlen
i stället fördelas mera rättvist. Vi
får väl göra som på andra områden,

när vi saknar ekonomiska resurser att
genomföra allt vad vi önskar: vi får försöka
finna en lösning att successivt genomföra
reformer mot en mera tillfredsställande
ordning. Det vore helt
horribelt och ett tecken på en mycket
konservativ för att inte säga reaktionär
uppfattning att hävda, att om man har
en stor orättvisa på ett område, så skall
man absolut inte utreda den frågan,
eftersom det kostar så mycket att ändra
på förhållandena. Det är för mig en
alldeles verklighetsfrämmande tanke.
Kan man inte lösa problemen på en
gång, så låt oss undersöka om vi inte
genom att successivt genomföra delreformer
kan åstadkomma en bättre ordning.

Jag skulle vilja ställa en fråga till
herr Lindholm, en fråga som är grundläggande
för hela vår diskussion: Anser
herr Lindholm som talesman för
utskottsmajoriteten och för socialdemokratin
det principiellt riktigt, att två
medborgare med samma inkomster bara
därför att de bor på olika orter skall
betala helt olika skatt för samma förmåner,
t. ex. för den nioåriga grundskolan,
för sjukvården och åldringsvården?
Anser herr Lindholm att detta
står i överensstämmelse med vår uppfattning
om social demokrati och kulturell
demokrati? Det är ju framför
allt på de båda områdena som man har
problem inom den kommunala verksamheten.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag tror att herr Eliasson
och jag är ganska överens i själva
sakfrågan.

Vi har emellertid ansett att om man
för tidigt tillsätter en utredning, så blir
denna utredning handikappad, eftersom
man inte vet hur skatteutjämningen
verkar och betydelsen därav ■—• vi
har ju haft skatteutjämningen bara ett
par år. Det är därför vi bär ställt oss
avvaktande. Men kom igen, herr Eliasson,
i denna fråga då vi fått litet bättre

Nr 42

Torsdagen den 9 november 1967

Kostnadsfördelningen mellan staten och

reda på hur skatteutjamningen verkar,
så är vi beredda att ta itu med problemet.

Skatteutj ämningskommittén hade inte,
som sades, uppdraget att ta upp frågan
om förhållandet mellan stat och
kommun i detta avseende. Men vi kunde
inte undgå att behandla det, och vi
behandlade det ganska ingående därför
att vi var tvungna att se saken ur den
synpunkten också för att färdigställa
vår utredning. Och då kom vi fram till
de verkligt stora problemen i detta
sammanhang, problem vilkas lösning
kan förändra ett helt skattesystem —
jag tänker på inkomstbeskattningsfrågor
och liknande. Jag menar därför att
när man tar upp dessa problem till utredning
så måste man ha alla fakta
klara för sig. Någon annan reservation
är det inte från vår sida.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag tror inte att herr
Eliasson behöver undervisa mig om vilken
del av skatten — stats- eller kommunalskatten
— som väger tyngst för
de små inkomsttagarna. Det är ett gammalt
känt faktum för alla som över huvud
taget har sysslat med politisk verksamhet
att det är den kommunala skatten
som väger tyngst, och jag har ju
personligen mångårig erfarenhet av det.
På den punkten tror jag att herr Eliasson
kan upphöra att agera läromästare.

Jag tror att det finns anledning för
herr Eliasson att försöka klara ut begreppen
en smula innan han talar om
utgiftsökningar i kommunala sammanhang.
Han har ju faktiskt ställt den
kommunala skattautjämningen i motsats
till de ökade samlade utgifter som
förekommer på det kommunala området.
Att teckna en sådan bild för att
söka bibringa folk en föreställning att
den statliga insatsen är alltför ringa
det är att hantera statistik på ett sätt
som icke bör vara tillåtet. Förutsättningen
för att man skall kunna ge en
riktig bild är att man samtidigt ser

kommunerna

i vilken mån skatteunderlaget ökat så
att kommunerna därigenom fått ökade
resurser, vilket inneburit att utgiftsökningar
inte behövt medföra skattehöjningar
för kommunerna. Om man drar
bort den posten från de olika höjningarna
så kanske sifferleken från herr
Eliassons sida få ett något annat utseende.
Även jag är dock medveten om
att kommunalskatterna under senare år
har stigit rätt avsevärt. Det är också
denna situation som har motiverat att
staten kraftigt har höjt de kommunala
skatteutj ämningsbidr agen.

När det sedan gäller statens bidrag
till landstingen för deras övertagande
av mentalsjukvården så var det ändå
på det sättet att det fördes förhandlingar
mellan representanter för landstingen
och staten om de faktiska kostnaderna
per vårdplats vid mentalsjukhus.
Man kom vid dessa förhandlingar
överens om att kostnaden utgjorde ett
visst belopp. Enighet rådde också om
att det beloppet skulle indexregleras i
förhållande till utvecklingen. Om jag
inte minns alltför fel var avtalet femårigt,
och man avser att när de fem
åren har gått skall nya förhandlingar
upptagas.

Båda parter har alltså varit överens
om att den summa man kom fram till
kunde anses vara skälig täckning för
de kostnader som landstingen skulle
få. Då skall man inte, såsom här skett,
söka göra gällande att staten har vräkt
över mentalsjukvården på landstingen.
Man bör då också — vilket herr Eliasson
icke gjorde i sitt första anförande
— nämna den motprestation staten gör
till landstingen. Jag tycker inte att det
är korrekt att diskutera dessa frågor på
det sättet.

Sedan ställde herr Eliasson en fråga
till mig om jag som socialdemokrat anser
det riktigt att medborgarna skall
betala olika skatt för samma förmåner.
Nej, det anser jag inte är riktigt. Det
vore naturligtvis idealiskt om vi kunde
få till stånd samma belastning på

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

111

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna

medborgarna. Men herr Eliasson sade
ju själv i ett av sina anföranden, att
han inte kunde räkna med samma belastning
i de olika kommunerna. Det
är tyvärr på det sättet att man inte kan
få den millimeterrättvisa som herr
Eliasson i det avseendet tycks eftersträva.
Å andra sidan har herr Eliasson
i dag glömt ett annat problem, nämligen
att ge staten de resurser som behövs
för att staten skall kunna fullfölja
sin verksamhet. Nog har herr
Eliassons medverkan därvidlag varit
av blygsamt slag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har ingen anledning
alt gå in på någon diskussion beträffande
våra budgetalternativ. Dem
diskuterade vi i maj, och jag ber att få
hänvisa till vår ståndpunkt då. Vi hade
i stort sett ingen annan bedömning än
regeringens budget om lånebehovet och
orsaken till att vi måste bedöma budgeten
mot de konjunkturpolitiska utsikterna.
Man kan därför inte säga att
vi bär bortsett från budgetproblemen.

Jag vill säga herr Lindholm att jag
har inte försökt vara någon läromästare
för honom. Om det möjligen ibland
är tvärtom vill jag inte nu uttala mig
om. Jag har inte bestritt att herr Lindholm
skulle känna väl till dessa ting.
Frågan är bara hur vi skall angripa
problemen. Det är inte herr Lindholm
som jag har polemiserat mot när jag
har sagt att det finns politiker som
glömmer bort relationen mellan statlig
inkomstskatt och kommunal skatt.

Det var inte jag, herr Lindholm,
som började sifferleken om landstingen.
Det var herr Lindholm som började
sifferleken med att tala om hur
mycket det kommunala skatteutjämningsbidraget
hade ökat. Då angav jag
hur mycket kommunernas totala utgifter
liar ökat. Om man tycker att det är
ointressant, vill jag bara peka på att
utdebiteringen ju har ökat. Det erkände
herr Lindholm, och då behöver vi

väl inte fortsätta någon diskussion om
det.

Beträffande landstingen beklagar jag,
om jag inte pekade på att staten ger bidrag
till mentalsjukhusen, men det var
herr Lindholms påstående om att staten
genom avtalet täcker kostnaderna
för mentalsjukvården, som gav mig anledning
att säga att det gör den inte
helt.

Jag vid alltså bara konstatera, att
herr Lindholm inte på något sätt förnekar
riktigheten av principen att man
måste eftersträva att samma förmåner
skall kosta lika mycket för skattebetalare
med samma inkomst oavsett var
de bor. Det är den grundläggande principen.
Jag menar att det är viktigt att
komma dithän. Inom centern har vi väl
närmast menat, att det är kostnaderna
för de obligatoriska uppgifterna på det
sociala och kulturella området som
skall utjämnas. Man kan inte ha kommunal
självstyrelse och en kostnadsfördelning
som innebär att staten skall betala
för varje beslut som kommunerna
fattar — ingen har tänkt sig detta. Vad
vi önskar är en längre gående utjämning
när det gäller de kommunala kostnaderna
för de centralt obligatoriska
uppgifter som statsmakterna ålagt kommunerna
att sköta.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 145, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nr 42

112

Torsdagen den 9 november 1907

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena i glesbygderna

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 59 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

sättning av statsmedel vid förlust på
grund av ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
onsdagen den 15 innevarande november.

§ 33

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra
levnadsförhållandena i glesbygderna Ordet

lämnades på begäran till

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta ja
men råkade trycka på nej-knappen vid
voteringen angående statsutskottets utlåtande
nr 145.

§ 32

Föredrogs vart för sig

första lagutskottets utlåtanden:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om åtgärder
mot diskriminering i internationell
sjöfart,

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 9 juni 1967
(nr 532) om ändring i 17 kap. handelsbalken,
och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 juni 1951
(nr 308) om ekonomiska föreningar,
in. in.; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 55,
i anledning av väckta motioner om er -

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp),
som yttrade:

Herr talman! När riksdagen hösten
1964 beslöt om riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
behandlades också frågan
om glesbygdernas och särskilt det
norrländska inlandets speciella problem.
I propositionen (185/1964 s. 192)
framhöll departementschefen bl. a. följande: »För

stora delar av glesbygderna och
åtskilliga små tätorter inom det norra
stödområdet måste man realistiskt räkna
med en fortsatt successiv utflyttning
och därmed ytterligare försämrade förutsättningar
att tillhandahålla den kvarvarande
befolkningen en samhällelig
service som motsvarar tidens krav. Även
i de områden, där lokaliseringspolitiska
insatser inte blir möjliga, måste enligt
min mening samhället bära ansvaret för
att befolkningen tillförsäkras en rimlig
servieestandard, varvid åtgärder av annan
art får övervägas.»

Riksdagen anslöt sig på denna punkt
till departementschefens mening. I en
reservation till bankoutskottets utlåtande
föreslogs att en särskild utredning
skulle tillsättas rörande stödet till det

113

Torsdagen den 9 november 1967 Nr 42

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena i glesbygderna

norrländska inlandets glesbygder. Reservanterna
anförde att både sociala
och ekonomiska skäl talar med styrka
för att ett särskilt stöd utgår till vissa
regioner i Norrlands inland i syfte att
i framtiden åstadkomma lämpliga stödorter
för bebyggelsens serviceutrustning.

Frågan har sedan dess vid varje riksdag
aktualiserats genom motioner eller
interpellationer. 1 sitt utlåtande nr
6/1965 över ett antal motioner till 1965
års riksdag om servicestöd till inlandets
tätorter anförde bankoutskottets majoritet
bl. a. följande:

»Både sociala och ekonomiska skäl
kan anföras för att ett särskilt stöd skall
utgå som gör det möjligt att i glesbygderna
upprätthålla vissa stödorter, som
kan tillhandahålla befolkningen önskvärd
samhällelig och kulturell service.
Även andra åtgärder för att förbättra
möjligheterna för samhällsorganen att
stå glesbygdernas invånare till tjänst
bör prövas. I detta sammanhang bör
också kommunikationsfrågorna uppmärksammas.
De önskemål som här antytts
kommer knappast att bli tillgodosedda
enbart genom de allmänna lokaliseringspolitiska
stödåtgärderna. Utskottet
finner det därför önskvärt att
en särskild utredning rörande servicestöd
till befolkningen i glesbygder kommer
till stånd. En sådan utredning måste
givetvis främst uppmärksamma förhållandena
i Norrlands inland. Det bör
emellertid beaktas, att liknande problem
gör sig gällande också i vissa glest befolkade
delar av Svealand och Götaland.
»

Riksdagen beslöt emellertid i enlighet
med en reservation, vari föreslogs att
erfarenheter av det allmänna lokaliseringsstödets
verkningar skulle avvaktas
innan riksdagen tar ställning till frågan
om en sådan utredning. Motioner vid
senare riksdagar har inte heller lett till
några positiva beslut. Vissa undersökningar
angående behovet av särskilda
åtgärder har emellertid företagits un -

der ledning av professor Erik Bylund,
Umeå. Enligt årets statsverksproposition
gällde dessa undersökningar bl. a.
en kartläggning av servicens åtkomlighet
för befolkningen i olika regioner
och därmed också i viss mån en kartläggning
av den nuvarande servicestandarden
i glesbygderna. Denna undersökning
skulle sedan kompletteras med
en intervjuundersökning bland glesbygdsbefolkningen
angående anpassningssvårigheterna
vid den avfolkningsprocess
som förändrar underlaget för
såväl allmän som enskild service. En
särskild arbetsgrupp med uppgift att
pröva åtgärder för att tillförsäkra glesbygdsbefolkningen
en rimlig samhällelig
och enskild service tillsattes hösten
1966 inom Kungl. Maj :ts kansli.

Under de tre år som förflutit sedan
riksdagen på förslag av Kungl. Maj :t
gjorde en utfästelse om särskilda åtgärder
för de områden det här gäller har
just ingenting gjorts från statens sida
för att infria löftet. Under tiden har det
skett en fortgående försämring av glesbygdsbefolkningens
service. Utflyttningen
har medfört att olika serviceanordningar
minskats eller indragits. Detta
gäller inte minst i fråga om varudistributionen;
under de senaste tio åren har
ett par tusen lanthandelsaffärer dragits
in därför att kundkretsen på grund av
utflyttningen blivit för liten. En fortsatt
nedläggning av butiker synes vara
ofrånkomlig. I vissa fall har de nedlagda
butikerna ersatts av varuhussar, vilket
dock skett i ganska ringa omfattning.
Tillgången på dessa butiksbussar
är minst i Norrland, där avstånden är
störst, beroende på att även varuhussarna
behöver ett visst kundunderlag
för att bli lönande. Någon form av stöd
från det allmänna tycks vara ofrånkomligt
om glesbygdsbefolkningen skall få
en någorlunda godtagbar varuförsörjning.

Även på andra områden har servicen
minskat, skolor och poststationer har
dragits in och den kollektiva trafiken

114 Nr 42 Torsdagen den 9 november 19G7

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena i glesbygderna

försämrats. I en motion II: 545 till årets
riksdag framhölls bl. a., att det nu är
både möjligt och önskvärt att vidtaga
åtgärder utan att invänta fler utredningar.
Motionärerna är inte ensamma om
denna uppfattning. Vid arbetarmassan
i Luleå yttrade professor Erik Bylund
enligt referat i pressen bl. a., att i dag
behöver man inte invänta fler vetenskapliga
utredningar; beslut om åtgärder
kan fattas redan nu.

Frågan om glesbygdernas situation
bär redan behandlats av höstriksdagen
med anledning av en enkel fråga. Med
hänsyn till situationens allvar och ämnets
omfattning bör glesbygdsproblemen
enligt min mening bli föremål för
en mera grundlig behandling än vad
som kan bli fallet i samband med en enkel
fråga. För att ge inrikesministern
tillfälle att ge riksdagen en mera fyllig
redogörelse för regeringens planer i
fråga om glesbygden anser jag att en interpellation
i ärendet är motiverad.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka konkreta åtgärder ämnar Herr
Statsrådet nu vidtaga för att förbättra
förhållandena för den kvarboende befolkningen
i norra stödområdets inland
och i andra glesbygder med liknande
problem?

Denna anhållan bordlädes.

§ 34

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från första lagutskottet:
nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om åtgärder
mot diskriminering i internationell
sjöfart;

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av övergångsbe -

stämmelserna till lagen den 9 juni 1967
(nr 532) om ändring i 17 kap. handelsbalken;
och

nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr
308) om ekonomiska föreningar, m. in.;
samt

från tredje lagutskottet:

nr 329, i anledning av väckt motion
om inrättande av ett »kulturhistoriskt
servitut».

§ 35

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

I och för deltagande i Nordiska Rådets
ekonomiska utskotts sammanträde
i Oslo anhåller jag härmed vördsamt
om befrielse från riksdagsgöromålen
från torsdagen den 9/11 kl. 17.00
t. o. m. fredagen den 10/11.

Stockholm den 9 november 1967

Bertil Ohlin

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 36

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 153,
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m. in., måtte med hänsyn
till ärendets omfattning utsträckas till
det sammanträde som infaller näst efter
femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa, d. v. s. första
plenum efter torsdagen den 23 innevarande
november.

Denna hemställan bifölls.

Torsdagen den 9 november 1967

Nr 42

115

§ 37

Meddelande om enkla frågor

tementet angående översyn av det postgymnasiala
utbildningssystemet.

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nordstrandh (h), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående skolket i våra skolor,
och

herr Nordstrandh (h), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepar -

§ 38

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.52.

In fidem

Sune K. Johansson