Nr 41 FÖRSTA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1970:41)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 41 FÖRSTA KAMMAREN

1970

3—4 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 3 december

Svar på enkla frågor:

av herr Brundin (m) om offentliggörande av beslutsunderlaget

för regeringens beslut om Brofjorden .................... 3

av herr Åkerlund (m) ang. bevakningen av US Trade Center

m. m................................................. 5

av herr Olsson, Johan, (ep) ang. standarden på bussar i linjetrafik
................................................ g

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. besprutning med växtgift längs

vägar och i skogsmark.................................. 8

av herr Olsson, Erik, (s) ang. nedläggningen av ullspinneriet

i Nälden .............................................. 9

av fru Florén-Winther (m) om inrättande av ett statligt likalönsråd
.............................................. ig

Svar på interpellation av herr Carlsson, Eric, (ep) ang. indragning
av allmän väg........................................ 12

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Olsson, Johan, (ep) ang. ev. minskade väganslag till

glesbygder ............................................ 14

av herr Olsson, Johan, (ep) ang. val av ledamöter till länsstyrelser,
m. m........................................... 14

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Torsdagen den 3 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 25 nästlidne
november.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 396, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i arbetarskyddslagen
(1949:1).

Om offentliggörande av beslutsunderlaget
för regeringens beslut om Brofjorden Herr

statsrådet och chefen för civildepartementet
LUNDKVIST erhöll ordet
för att besvara herr Brundins (m)
fråga till herr statsministern om offentliggörande
av beslutsunderlaget för regeringens
beslut om Brofjorden, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll för
den 26 november, och anförde:

Herr talman! Herr Brundin har frågat
statsministern om denne avser att
offentliggöra allt beslutsunderlag varpå
regeringens beslut om Brofjorden grundats.
Frågan har överlämnats till mig
för besvarande.

Alla handlingar i det ärende frågan
avser är av sådan art att de kan hållas
tillgängliga för allmänheten. På grund
av materialets stora omfattning är en
sammanhållen publicering knappast
tänkbar. Visst material av större allmänt
intresse har emellertid utgivits i särskild
ordning, bl. a. sjöfartsverkets redogörelse
för de kompletterande undersökningarna
om inseglings- och angöringsförhållanden
i Brofjorden och redovisningar
av statens planverks Västkuststudier.
Inom civildepartementet
förbereds publicering av sådant mate -

rial som insamlats i anslutning till förberedelserna
för den fysiska riksplaneringen.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lundkvist för svaret på min fråga.

Det är helt riktigt som sägs i svaret,
att en del av materialet i frågan om lokalisering
av ett raffinaderi till Brofjorden
har publicerats. Men vad jag närmast
tänkte på när jag ställde frågan är
det förhållandet, att det för närvarande
sitter inte mindre än tre utredningsgrupper,
och mig veterligt har ingen av
dem ännu fullbordat sitt arbete. Det rör
sig om planverkets Västkustgrupp, riksplaneringsgruppen
i civildepartementet
samt en grupp som etablerats gemensamt
för fyra departement och som tillsattes
med anledning av Väröprojektet
just för att studera lokaliseringen av ett
OK-raffinaderi.

Det egendomliga är att regeringen
fattar beslut utan att dessa utredningar
fullgjort sina uppdrag. Men nu antyds
att åtminstone någon av dessa utredningsgrupper
skulle vara mycket nära
fullbordandet av sitt uppdrag samt att
hittills framtaget material skulle ha redovisats
för regeringen. Enligt min uppfattning
vore det intressant att få kännedom
om vilka delar av dessa utredningar
som stått till regeringens förfogande.

Vad är det för beslutsunderlag ni har
haft? Det måste vi rimligen få veta för
att över huvud taget kunna bedöma den
eventuella klokheten i det fattade beslutet.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag skulle tro att anledningen
till frågan kan vara det missförstånd
som jag förstår kan ha upp -

Torsdagen den 3 december 1970

4 Nr 41

Om offentliggörande av beslutsunderlaget

stått beträffande bur dessa grupper,
som redovisats av herr Brundin, över
huvud taget skall arbeta.

Den interdepartementala gruppen tillsattes
redan 1968 för att följa detta besvärliga
ärende och består av representanter
för de fem departement som är
mera direkt berörda av en fråga vilken
regeringen inte bedömt bara som en
planfråga utan som verkligen en lokaliseringsfråga
med stor betydelse för den
framtida samhällsplaneringen på Västkusten.

Vidare arbetar riksplanegruppen. Som
vi tidigare meddelat är syftet att vi till
hösten 1971 skall vara framme vid en
redovisning av vad vi kallar en planskiss,
som ett resultat av det här arbetet,
dvs. ett förslag om i vilka former den
fysiska riksplaneringen i framtiden
skulle kunna bedrivas. Förslaget skall
illustreras med en planskiss, som redovisar
resultaten av de inventeringar
som har gjorts av den grupp som arbetar
inom civildepartementet, och det
kommer att bygga på de värderingar för
samhällsplaneringen i fortsättningen
som regeringen kommer fram till, mot
bakgrunden av de sammanvägningar
som skall ske mellan å ena sidan fysisk
planering och å andra sidan andra typer
av riksplanering som regeringen
ytterst har ansvaret för.

Vi har i detta arbete hela tiden uppfattat
Västkusten som ett av de känsligaste
områdena, där man så tidigt som
möjligt borde komma fram till ett ställningstagande
som gjorde det möjligt att
rädda undan så stor del av kusten som
möjligt från lokalisering av denna typ
av industrier. Därför har också på detta
kustavsnitt bedrivits intensivstudier av
den s. k. Västkustgruppen. Den har levererat
ett material, sex rapporter. Dessa
rapporter, som alltså är offentliggjorda,
ligger för det första med i den bedömning
som planverket har gjort när
det avfattat sitt remissyttrande. Rapporterna
ligger för det andra med i den bedömning
som regeringen har gjort, först
förberedande inom den interdeparte -

för regeringens beslut om Brofjorden

mentala gruppen och därefter när regeringen
slutgiltigt i allmän beredning har
tagit ställning till frågan.

Det har framskymtat att man anser
att Västkustgruppen borde ha fått tillfälle
att göra en slutgiltig avvägning av
sitt arbete och redovisa detta. Inom regeringen
menar vi att den avvägning
som erfordras måste göras av regeringen;
först genom förberedning inom den
interdepartementala gruppen, ty det är
trots allt inte bara planfrågor vi har att
ta ställning till i detta sammanhang,
utan det är frågor som berör fem olika
departement, nämligen industridepartementet
beträffande branschfrågor, inrikesdepartementet
när det gäller regionalpolitik
och sysselsättningspolitik
över huvud taget, jordbruksdepartementet
när det gäller naturvård, kommunikationsdepartementet
när det gäller
kommunikationer och civildepartementet
när det gäller planfrågor i övrigt.

Det är den avvägningen som vi menar
att regeringen måste ta det yttersta
ansvaret för. Då har vi funnit angeläget
att så tidigt som möjligt kunna fatta
ett beslut, som skulle göra det möjligt
att bestämma en målsättning för hur
planeringen på Västkusten i fortsättningen
skall bedrivas. Sammanvägningen
har sålunda gjorts av regeringen. I
en fyllig redovisning på den presskonferens
som vi höll har vi motiverat beslutet.
På det sättet har vi också offentliggjort
de grunder, på vilka regeringen
tagit ställning i detta ärende.

Alla handlingar som över huvud taget
har förekommit i de debatter vi haft,
innan vi tagit ställning till detta ärende,
är som jag anger i mitt svar offentliga
handlingar, vilka redovisats i första
hand när remissyttrandena har avlevererats
men också i form av inlagor till
den s. k. riksplanegruppen såsom svar
på frågor, som riksplanegruppen fortlöpande
haft att ställa exempelvis till
olika branscher inom näringslivet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Ang.

Ang. bevakningen av US Trade Center
m. m.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
GEIJER erhöll ordet
för att hesvara herr Åkerlunds (in) fråga
angående bevakningen av US Trade
Center in. in., vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 25 november,
och yttrade:

Herr talman! Herr Åkerlund har frågat
mig om jag anser att polisens bevakning
av US Trade Center måndagen
den 23 november 1970 varit betryggande
och hur jag bedömer demonstranternas
användning av blyklumpar som
kastvapen.

Vissa ambassader och en del andra
objekt i Stockholm bevakas kontinuerligt.
Bevakningspersonalen står i direkt
radiokontakt med ledningscentralen i
polisdistriktet. Möjlighet finns att med
kort varsel tillkalla polisförstärkning.
Om det finns särskild anledning att befara
oroligheter av något slag skärps
den polisiära beredskapen.

Vid det tillfälle som herr Åkerlund
avser fanns bevakningspersonal på platsen.
Polisförstärkning kom snabbt dit
efter larm. Tre personer greps som misstänkta
för grov skadegörelse. Polisutredning
pågår.

Givetvis tar jag bestämt avstånd från
användande av våld vid demonstrationer.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min fråga. Jag tackar
också speciellt för avslutningsorden,
alltså deklarationen att justitieministern
tar bestämt avstånd från våld vid
demonstrationer. Jag hade inte väntat
mig något annat, men jag finner det
ändå positivt att justitieministern fäller
just dessa ord.

I övrigt är svaret kanske litet intetsägande.
Jag har frågat om justitiemi -

bevakningen av US Trade Center m. m.
nistern ansåg polisens bevakning betryggande,
men ser man till resultatet
var den uppenbarligen inte betryggande.
I svaret sägs att om det finns särskild
anledning att befara oroligheter
av något slag skall bevakningen skärpas.
Men tydligen har man inte ansett att
det just då fanns en sådan särskild anledning.

Huruvida blyklumpar har använts är
enligt min mening en viktig fråga. Justitieministern
har där inte givit uttryck
åt någon uppfattning. Vid tidigare
frågor beräffande våld vid demonstrationer
har jag framhållit faran
och riskerna av att man upptrappar de
vapen som kommer till användning.
Den första frågan nu är väl om blyklumpar
använts. Det har nämligen
ifrågasatts, om så verkligen var fallet.
Det blir väl polisutredningens sak att
avgöra det. Men vad som särskilt bör
framhållas beträffande blyklumparna är
det rent fysiska faktum att specifika
vikten hos bly är så mycket högre än
hos granit — det rör sig om cirka fem
gånger så stor specifik vikt. Därför blir
effekten av en slängd blyklump om inte
fem gånger så stor som av en slängd
sten så i varje fall avsevärt större. Detta
är väldigt allvarligt, ty om en människa
träffas av en blyklump kan direkt
livshotande skador uppstå. Det var väl
också på ett hår när att en människa
här hade blivit träffad av en sådan blyklump
eller sten.

Man måste säga åt människor som
vill ge uttryck för politiskt ogillande,
att de skall låta bli att använda vapen
som kan vara långt farligare än de själva
kanske begriper. Just därför tycker jag
att justitieministern måste hälpa till på
den punkten och klargöra för dessa
människor riskerna även för dem själva
av att tillgripa sådana farliga kastvapen
som det här är fråga om.

Med detta, herr talman, tackar jag än
en gång för svaret.

Torsdagen den 3 december 1970

6 Nr 41

Ang. standarden på bussar i linjetrafik

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Beträffande de närmare
omständigheterna i det fall som herr
Åkerlund tagit upp har jag redan gått
ganska nära gränsen för vad vi kan diskutera
i riksdagen i fråga om enskilda
händelser av denna art. Jag anser mig
därför inte kunna gå in på någon ytterligare
eller mera detaljerad bedömning
av förhållandena vid det tillfället.

När det gäller den andra frågan är
det domstolens sak att ta hänsyn till
riskerna med våldshandlingar av det
slag som herr Åkerlund har talat om.
Det får ju bli en domstolsprövning i enlighet
med den lagstiftning vi har mot
våldsbrott.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. standarden på bussar i linjetrafik

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Johan
Olssons (ep) fråga angående standarden
på bussar i linjetrafik, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
25 november, och anförde:

Herr talman! Herr Johan Olsson har
frågat mig om jag vill vidta åtgärder
för att höja standard och passagerarbekvämlighet
på bussar i linjetrafik, särskilt
med hänsyn till att busstrafiken
i vissa fall avses ersätta järnvägstrafik
och avser långa resesträckor.

Utvecklingen av moderna och bekväma
busstyper har tagit ökad fart
under det senaste årtiondet både i Sverige
och utomlands. Här i landet torde
inte minst 1967 års högertrafikreform
ha medfört en ”engångslvftning” av
standarden.

Allmänt sett kan man i dag påstå att
såväl de statliga som de större kommunala
och privata bussföretagen vid nyanskaffning
av bussmateriel är mycket
lyhörda för trafikanternas krav på standard
och att trafikutövare och tillver -

kare här går hand i hand. Jag vill i det
sammanhanget nämna att — enligt vad
jag erfarit — en undersökning i dagarna
slutförts inom IVA:s transportforskningskommission,
vilken innehåller
bl. a. rekommendationer och förslag
i fråga om den tekniska utrustningen
och standarden i långfärds- och expressbussar.

Vad beträffar ersättningstrafik med
buss vid nedlagd järnvägstrafik och på
långa resesträckor vill jag erinra om att
den komfort och standard, som numera
kännetecknar SJ :s långfärds- och veckoslutsbussar,
är mycket hög också vid
internationella jämförelser. Toalettrum
med rinnande kallt och varmt vatten,
friskluftventilation, ställbara fåtöljer
med läslampor, garderob, högtalaranläggning,
imfria fönster och luftfjädring
är exempel på anordningar som nu är
regel i dessa fordon. När det gäller kortväga
ersättningstrafik blir ofta skolbarnsresor
bestämmande för bussinsatserna,
och inredning och materiel får
då inriktas på att göras mer robust och
ändamålsenliga. Även här sker emellertid
en kontinuerlig standardhöjning.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka chefen
för kommunikationsdepartementet
för svaret på min fråga.

Jag anser att frågan är väsentlig för
befolkningen på landsbygden. I de områden
som drabbas av järnvägsnedläggningar
anses ersättningstrafik med buss
ändå vara en avsevärd standardsänkning.
över huvud taget är man ute i
landsorten mycket rädd för att undan
för undan få en sänkt kommunikationsstandard.
Det gäller alltså här en fråga
om jämlikhet i servicehänseende med
mera tättbefolkade delar av landet.

Frågan innefattar en hel rad detaljer,
t. ex. utrymmesstandard i bussarna, fåtöljer,
toaletter — en viktig sak på
längre resor — värme och ventilation,
fjädring och buller. Inte mindre viktig

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

är den ulanförliggande servicen i form
av vänthallar eller andra utrymmen under
tak vid hållplatserna.

.lag hade frågat om statsrådet ville
vidta några åtgärder för att öka passagerarnas
bekvämlighet och standarden
i övrigt på bussar i linjetrafik. Jag
fick inget svar på den frågan, men jag
kan väl tolka det svar jag fick närmast
som en redogörelse för vad som pågår
på området. Det kanske inte erfordras
några åtgärder enligt statsrådets mening,
men jag vill ändå ifrågasätta om
det inte vore värdefullt att kommunikationsministern
tog ett initiativ i den av
mig önskade riktningen.

De bussar som beskrevs i svaret finns
i mycket litet antal. Jag har fått uppgiften
att det finns ungefär 25 sådana
bussar. När sätts dessa bussar in i linjetrafik?
Att de används i turisttrafik känner
vi till, och det är bra i och för sig.
Det är dock inte riktigt bra att man kan
konstatera att bussar i turisttrafik är
fina, men att så fort det är fråga om
linjetrafik blir det sämre, gamla bussar.

Jag åkte häromdagen från Ljusdal till
Sveg. Bussen gick från Ljusdal på morgonen
klockan halv sex, och då hade
man inte sovit färdigt, eftersom man
stigit upp tidigt och åkt några mil per
bil. Den bussen var sådan att den knappast
inbjöd till vila, och passagerarna i
bussen hade nog gärna önskat i varje
fall fåtöljer med nackstöd eftersom det
gällde en så pass lång resa.

Vi har i vårt län aktuella indragningar.
Bollnäs—Kilafors—Söderhamn
är en linje där persontrafiken upphör
1 januari. Jag vet inte hur det blir med
Ljusdal—Hudiksvall. Bollnäs—Orsa är
en annan linje som är ett frågetecken.
Kommer det att insättas bussar av hög
standard på dessa linjer, som omfattar
sex, sju, åtta mil? Det är en fråga som
vi i berörda orter är mycket intresserade
av.

Det är givet att företagen är intresserade
av att följa med i utvecklingen,
men jag tror att lönsamhetsfrågan lägger
hinder i vägen för busstrafikföreta -

Anp. standarden på bussar i linjetrafik

gen niir det gäller att verkligen satsa på
en hög standard.

Åter och åter kommer man igen till
frågan om trafikförsörjningen här i landet.
För att problemet skall lösas kanske
det ändå erfordras att samhället tar
vissa kostnader i syfte att kunna uppehålla
en jämlik standard.

Jag vore till slut tacksam att få höra,
om man på sådana sträckor som t. ex.
Ljusdal—Hudiksvall kan påräkna bussar
av den typ kommunikationsministern
angav.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag skulle tro att redan
det förhållandet, att bussbolagen på allt
sätt måste utgå från den starka konkurrens
som de har från privatbilismen, i
sig självt utgör ett ganska starkt motiv
för dem att försöka se till att de får
bussar som kan utgöra ett verkligt alternativ
till bilen. Jag tror således att
bussföretagen själva beaktar denna fråga
och i eget intresse företar en nyttig
och riktig sanering utan några speciella
åtgärder från samhällets sida.

Som jag nyss sade, får standarden på
långfärdsbussar och expressbussar numera
anses tillgodose högt ställda krav
på komfort för passagerarna och teknisk
utrustning i övrigt.

Vad sedan angår busslinjer på korta
sträckor, där det ofta gäller ersättningstrafik,
krävs naturligtvis samordning
med eventuell linjetrafik i området på
de villkor som förefintligt trafikunderlag
kan ge. Med hänsyn till koncessionsförhållanden
förekommer ju ersättningstrafik
ibland också vid andra företag än
i SJ:s regi. Den nytillkomna ersättningstrafiken
måste naturligtvis anpassas till
de förutsättningar som redan gäller för
den förutvarande trafiken i det etablerade
företaget — detta sagt bara som ett
konstaterande som herr Olsson säkerligen
också kunnat göra själv.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Statsrådets erinran om
att konkurrensen är så knivskarp att

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Ang. besprutning med växtgift längs vägar och i skogsmark

den i sig själv stimulerar bussföretagen
till att göra sitt yttersta är i och för sig
riktig, men det händer ofta att konsekvensen
i stället blir att busslinjen
dras in. Och då har man från människornas
synpunkt kommit i en än svårare
situation.

Därför skulle det vara tacknämligt om
även de enskilda bussföretagen liksom
självfallet SJ kunde påräkna stöd i någon
form från statsmakternas sida för
att påskynda utvecklingen på detta område.

Vad gäller toaletter på bussar har man
ansett, att det vore angeläget att det
funnes toaletter vid bussresor som tar
över en halvtimme. Jag har hört sägas
att SJ anser att det bör vara linjer på
minst 10 mil, dessutom med en hög resandefrekvens,
för att man skall sätta
in dessa moderna långfärdsbussar. Det
innebär i praktiken att flertalet av de
sträckor som är i farozonen just nu vad
gäller persontrafik på järnväg kommer
att få en försämrad standard. En sådan
utveckling bör vi med olika medel möta,
och jag vill uttala den förhoppningen att
statsrådet följer dessa frågor med intresse
och kanske tar initiativ till en
utredning, som kan föra dem ett steg
framåt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. besprutning med växtgift längs
vägar och i skogsmark

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Nils Nilssons (ep)
fråga till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet angående besprutning
med växtgift längs vägar och
i skogsmark, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 16 oktober,
och yttrade:

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
frågat jordbruksministern om risken för
skador på människor och djurliv i sam -

band med användandet av växtgifter för
besprutning. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Den senaste tiden har särskild uppmärksamhet
riktats mot preparat som
innehåller fenoxisyrorna 2, 4-D och 2,
4, 5-T och som i handeln kallas bl. a.
hormoslyr. Mot bakgrunden av att farhågor
uppkommit om att dessa preparat
kan vara skadliga för människor
och djur har giftnämnden tillkallat en
särskild expertgrupp som skall undersöka
vilka faror som kan vara förenade
med användning av preparaten. I gruppen
ingår bl. a. ärftlighetsforskare samt
specialister på fostermissbildningar och
miljöfrågor.

Expertgruppen väntas redovisa resultatet
av sitt arbete inom ett par månader.
Giftnämnden kommer därefter att
ompröva registreringen och därvid ta
ställning till frågan om förbud mot användningen
av de berörda preparaten.

Särskilda problem är förenade med
spridning av bekämpningsmedel från
luften. Som en följd av de erfarenheter
som vunnits har giftnämnden redan nu
beträffande alla typer av bekämpningsmedel
meddelat förbud mot flygbekämpning,
om medlen inte är särskilt
godkända för ändamålet. Spridning med
flyg av herbicider med fenoxisyror får
alltså inte ske utan uttryckligt medgivande
av giftnämnden. Frågan om
dessa medel över huvud taget skall få
användas i framtiden kommer, som
framgår av vad jag nyss sagt, att avgöras
av giftnämnden i god tid före
nästa bekämpningssäsong genom att registreringsfrågan
tas upp till omprövning.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min enkla fråga, vilket jag
tycker innehöll en hel del lugnande besked.

Att viss försiktighet börjat iakttagas
vid användandet av kemiska besprutningsmedel
är säkert mycket välbetänkt.

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Ang. nedläggningen av ullspinneriet i Nälden

Även om vi behöver bekämpningsmedel
för att komma till riitta med lövuppslagen
i skogsmark och utefter vägarna,
är det angeläget att bekämpningen sker
med metoder som inte åstadkommer
skada. Åsikterna om besprutningsmedlens
farlighet varierar, men det torde
vara obestridligt att för vissa personer
har kontakten med växtlighet som besprutats
åstadkommit mer eller mindre
skadliga effekter, ofta i form av tillfälliga
sjukdomssymptom. Riskerna för
genetiska skador på växt- och djurliv
samt även på människor vet vi inte tillräckligt
mycket om, men så många fall
har dock framkommit där sådana skador
kan misstänkas, att skäl till stor försiktighet
föreligger, till dess sådana
växtgifters verkningar är utforskade.
Här kan nämnas de fall av kastning av
kalv som förekommit hos renar. Medfödda
skador hos barn finns också, där
i varje fall föräldrarna misstänker växtbesprutningar
vara orsaken. Man har
även iakttagit egendomliga förändringar
hos växter i områden som utsatts för
besprutning.

Vi vet av erfarenheter från andra
sammanhang hur svårt det kunnat vara
att bevisa ett medels skadlighet, även om
starka misstankar förefunnits, men medlets
skadlighet till slut fastslagits, sedan
det dock redan hunnit åstadkomma stor
skada — i de enskilda fallen tyvärr
obotlig sådan.

Man har därför anledning att iaktta
stor försiktighet, och det är faktiskt
med glädje jag läser i svaret, att en särskild
expertgrupp tillsatts just för att
undersöka dessa frågor. Av svaret framgår
också att i gruppen ingår bl. a ärftlighetsforskare
samt specialister på fostermissbildningar
och miljöfrågor. Det
är tillfredsställande att denna expertgrupp
väntas redovisa resultatet av sitt
arbete redan inom ett par månader och
att giftnämnden därefter kommer att ta
ställning till om de berörda preparaten
får användas eller ej.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. nedläggningen av ullspinneriet
i Nälden

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Erik Olssons
(s) fråga angående nedläggningen av
ullspinneriet i Nälden, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 19
november, och anförde:

Herr talman! Herr Erik Olsson har
frågat om jag är beredd vidta åtgärder
för att skapa nya sysselsättningstillfällen
i stället för dem som försvinner den
1 april 1971 i och med nedläggningen
av ullspinneriet i Nälden i Jämtlands
län.

Alla de resurser som arbetsmarknadsoch
lokaliseringspolitiken ställer till förfogande
skall naturligtvis utnyttjas för
att bereda nya arbeten åt dem som blir
arbetslösa i samband med den av herr
Olsson nämnda industrinedläggningen.
De omfattande lokaliseringspolitiska insatser
som under senare år gjorts framför
allt i Östersundsområdet har haft
avsevärda sysselsättningseffekter. Det
finns anledning förmoda att de vid
årets riksdag godtagna nya reglerna
för regionalpolitisk! stöd skall ytterligare
stimulera en sådan utveckling
och att möjligheterna att sprida sysselsättningseffekterna
ut över länet skall
öka.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.

Eftersom det är helt positivt, skulle
jag kunna nöja mig med detta tack.
Jag vill dock, herr talman, som motivering
för att jag har besvärat statsråd
och kammare med frågan framhålla, att
när det inom ett så industrifattigt län
som Jämtland inom loppet av 14 dagar
signaleras nedläggning av två av länets

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Om inrättande av ett statligt likalönsråd
äldsta och större industrier, vållar det
en stor oro, naturligtvis i första hand
bland de anställda men även bland befolkningen
i övrigt. Jag avser då Äggfors
Träsliperi och Näldens Ullspinneri.
Båda dessa industrier ligger i västra
Jämtland och relativt nära varandra.

Näldens Ullspinneri, som min fråga
gäller, har vid full drift haft cirka 80
anställda — det är alltså ett tämligen
stort företag i vårt industrifattiga län.
Dessutom har ullspinneriet varit en av
de få möjligheterna till sysselsättning
för den kvinnliga arbetskraft som finns
inom länet. Det är angeläget från alla
synpunkter att vi får en ny industri
eller — kanske ännu bättre — en fortsättning
av textilindustrin i Nälden och
att ersättningen kommer så att den kan
i tiden direkt avlösa det nuvarande företaget
utan längre uppehåll.

Jag ber ännu en gång att få tacka
statsrådet för det positiva svaret på min
fråga.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om inrättande av ett statligt likalönsråd

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ånyo ordet för att besvara fru FlorénWinthers
(m) fråga till herr statsrådet
Löfberg om inrättande av ett statligt likalönsråd,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 27 november,
och yttrade:

Herr talman! Fru Florén-Winther har
frågat statsrådet Löfberg om han är beredd
att medverka till skapandet av ett
statligt likalönsråd som likt det i Norge
skall övervaka att principen enligt den
av såväl Sverige som Norge, Finland
och Danmark ratificerade ILO-konventionen
nr 100 om lika lön för likvärdigt
arbete efterlevs. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
frågan.

Vi har här i landet valt linjen att ge -

nomföra likalönsprincipen avtalsvägen.
Enligt min mening bör det då i första
hand vara en uppgift för arbetsmarknadens
parter att övervaka utvecklingen
på detta liksom på andra avtalsområden.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min enkla fråga, även om jag
tycker att det var något korthugget.

När riksdagen 1962 ratificerade ILOkonventionen
nr 100 om lika lön för lika
arbete var det, efter vad jag kan förstå,
en viljeyttring om att kvinnorna skulle
likställas med männen på arbetsmarknaden.
I de riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
som antogs 1966 uttalades
också att den arbetsmarknadspolitiska
målsättningen skulle vara densamma för
kvinnlig arbetskraft som för manlig och
att någon särbehandling efter kön icke
fick ifrågakomma när det gällde användningen
av arbetsmarknadspolitikens
medel. Vidare skulle den latenta
arbetslösheten bland gifta kvinnor undersökas
osv. Problemen togs i det sammanhanget
upp ur en vid aspekt.

När sedan regeringen 1968 avlämnade
FN-rapporten om kvinnans status i
Sverige, fick man ett klart intryck av
att programmet var alldeles entydigt:
kvinnor skulle likställas med män på
arbetsmarknaden och arbetet med att
uppnå denna målsättning pågick.

Visserligen har Sverige ännu inte ratificerat
FN-deklarationen mot kvinnors
diskriminering, som omfattar bl. a. diskriminering
på arbetsmarknaden. Vid
en debatt här i riksdagen den 18 november
om ett motionsyrkande att Sverige
skulle ratificera denna deklaration
eller utreda möjligheterna till en lagstiftning
mot kvinnors diskriminering
på arbetsmarknaden anfördes att man
ville invänta den bearbetning av uppgifter
som håller på att göras, och riksdagen
uttalade sig för att man borde
avvakta. Det måste ju betyda att man
i och för sig skulle vara beredd att lagstifta,
om det visar sig att de pågående

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

utredningarna på olika håll inte skulle
leda till likställighet på arbetsmarknaden.

Ett likalönsråd efter norskt mönster
skulle, efter vad jag kan förstå, vara ett
lämpligt hjälpmedel för att slippa komma
i den situationen att en tvångslagstiftning
måste införas. Det norska likalönsrådet,
som jag har haft anledning
att studera, arbetar för att vara till hjälp
och stöd i likalönsfrågor. Det är därför
detta organ kallas för ett råd. Rådet ger
information, och det bedriver forskning
för att komma fram till en bättre tingens
ordning inom ensidigt rekryterade yrken.
Det tar upp frågor om arbetsförmedling,
omskolning, yrkesutbildning
och yrkesvägledning, och det sysslar
med arbetsvärdering och meritvärdering.
Det undersöker annonseringen av
platser, och det tar självklart också upp
lönefrågor och anställningsfrågor. Rådet
undersöker också hur olika yrken
förhåller sig till varandra vid en arbetsvärdering.

Rådets inrättande innebär en klar viljeyttring
från den norska regeringen
om att den vill medverka till att den
antagna ILO-konventionen skall slå igenom
på arbetsmarknaden på ett riktigt
sätt. Jag tycker att detta mönster åtminstone
borde kunna diskuteras, och
det är kanske därför jag tycker att svaret
var litet korthugget. Staten är ju
själv en stor arbetsgivare. Staten skulle
med ett sådant här initiativ kunna bli
vägledande för hela den svenska arbetsmarknaden
när det gäller strävandena
att uppnå likställighet mellan kvinnor
och män.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Fru Winthers fråga var
ju föredömligt kort formulerad, och jag
försökte även ge ett kortfattat svar, som
i alla fall gällde vad frågan avsåg.

Huruvida tillkomsten av en särskild
institution eller ett särskilt råd skulle
förbättra situationen kan man naturligtvis
ha delade meningar om. Vi kanske

Om inrättande av ett statligt likalönsråd

har legat före norrmännen på detta område,
då vi har Arbetsmarknadens kvinnonämnd
som är ett organ för arbetsmarknadens
parter. Denna nämnd har
just till uppgift att praktiskt försöka
genomföra kvinnornas likställighet på
arbetsmarknaden samt ta upp frågor om
yrkesutbildning och naturligtvis även
förhållanden i övrigt.

När vi anslöt oss till ILO-konventionen
uttalade vi att avsikten var, att vi
här i Sverige skulle arbeta efter traditionella
former i den ordningen att arbetsmarknadens
parter genom avtal
skulle försöka uppfylla det som eftersträvas
i konventionen.

Jag är inte lika övertygad som fru
Winther om att detta är en fråga som
man löser genom att tillsätta ett råd.
Jag har däremot mycket goda förhoppningar
om att vi kan komma ett långt
stycke på väg med den metod som nu
tillämpas. Det har ju visat sig att uppgörelserna
under de senare åren gått i
den riktningen att man genomfört större
förbättringar för de kvinnliga löntagarna,
vilket varit välmotiverat. Den utvecklingen
bör kunna fortgå även i
framtiden.

Jag ser således inte så pessimistiskt
på möjligheterna att uppnå det avsedda
målet med den ordning som vi nu tilllämpar
här i landet.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Statsrådet har förklarat
sitt korthuggna svar, och jag förstår i
och för sig att han velat markera hur
man ser på dessa frågor. Jag vill ytterligare
understryka att statsrådet hänvisar
till det fackliga organ som finns,
nämligen Arbetsmarknadens kvinnonämnd,
som är sammansatt av representanter
för olika fackliga organisationer
och arbetsgivarsidan. I och för sig bedrivs
där ett arbete som syftar till att
skapa en bättre tingens ordning. Men
att från riksdagens och regeringens sida
stödja denna verksamhet t. ex. med
ett sådant råd som jag förordat vore en

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Ang. indragning av allmän väg
positiv åtgärd, allra helst som regeringen
har till sitt förfogande en rad olika
råd i andra frågor för att stödja och
hjälpa viktiga strävanden och kanske
även för att följa utvecklingen. Jag tycker
att detta råd skulle kunna ha en
sådan funktion på ett område där vi
har en aktuell diskussion när det är avtalsår.
Det borde vara positivt för de
många kvinnor det gäller.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. indragning av allmän väg

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Eric Carlssons (ep) interpellation angående
indragning av allmän väg, och
nu anförde:

Herr talman! Herr Eric Carlsson har
frågat mig om jag är beredd att lämna
en redogörelse för de principer som tilllämpas
vid indragning av allmän väg
samt om jag vill medverka till sådana
ändringar av dessa principer att samråd
mellan vederbörande vägförvaltning
och berörda parter garanteras.

Den grundläggande bestämmelsen i
fråga om indragning av allmän väg
återfinns som herr Carlsson nämnt i
8 § lagen om allmänna vägar. I den
proposition till 1943 års riksdag där förslaget
till väglagen lades fram anförde
departementschefen, att varje beslut i
ärende rörande indragning av väg bör
grundas på en avvägning mellan å ena
sidan kostnaderna för vägens underhåll
och å andra sidan den nytta vägens bibehållande
såsom allmän medför från
det allmännas synpunkt. Det är då utan
vidare klart att vägen bör bibehållas
som allmän, om dess indragande medför
större olägenhet för den berörda bygden.
Villkoret att olägenheten för bygden
av vägens indragande skall vara

ringa omöjliggör dock inte en indragning
som är till olägenhet endast för ett
fåtal fastigheter.

Föreskrifter om handläggningen av
indragningsärenden finns i 34 § vägstadgan.
Ärendet utreds av länsstyrelsen
som skall inhämta yttrande från
vägnämnden samt de lokala organ och
andra vilkas hörande kan tjäna till upplysning.
Länsstyrelsen kan kalla trafikanter
och andra som berörs av indragningen
att yttra sig vid särskilt sammanträde.
Därefter översänds ärendet
till statens vägverk för prövning. Vägverkets
beslut skall delges länsstyrelse
och vägnämnd samt kungöras i kyrkan
och i ortspressen. Beslutet skall även
tas in i länskungörelserna. Någon bestämmelse
som gör direkt samråd med
de av indragningen berörda parterna
obligatorisk finns inte. I många län förekommer
sådant samråd ändå, bl. a.
för att underlätta att väghållningen kan
ordnas snarast efter indragningen.

1960 års vägsakkunniga har år 1968
lagt fram ett betänkande med förslag till
ny väglagstiftning. Efter remissbehandling
bereds nu ärendet i kommunikationsdepartementet.
I samband därmed
övervägs förfarandet vid indragning av
allmän väg och behovet av samråd med
blivande väghållare. Jag avser att förelägga
1971 års riksdag förslag till ny
lag om allmänna vägar.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation.

Av detta svar framgår vilka principiella
bestämmelser som gäller vid
indragning av allmän väg, genom hänvisningar
till 8 § väglagen och 34 § vägstadgan.
Där ges emellertid inte de entydiga
anvisningar om den formella
behandlingen av indragningsärenden
som man har rätt att begära. Detta framgår
också av statsrådets svar, där det
sägs att någon ”bestämmelse som gör

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

direkt samråd med de av indragningen
berörda parterna obligatorisk finns inte.
I många län förekommer sådant samråd
ändå, bl. a. för att underlätta att väghållningen
kan ordnas snarast efter indragningen.
”

Statsrådet anför vidare att reglerna
om förfarandet vid indragning av allmän
väg och behovet av samråd med
blivande väghållare är föremål för prövning
inom kommunikationsdepartementet.
Det är tacknämligt att så sker, enär
den nuvarande ordningen icke är tillfredsställande.
Utsagt i klartext är den
nuvarande ordningen helt otillfredsställande,
sådan den tillämpas på vissa håll
vid vägindragningar och vägnedläggelser.
Det finns nämligen exempel på att
man med byråkratiska krumbukter ställt
vederbörande vägintressenter utanför
samråd och insyn i vad som skall ske
i fråga om nedläggningar av väg.

I min interpellation har jag pekat på
ett par konkreta fall som belyser vad
som kan ske på detta område. I det ena
fallet har vederbörande vägförvaltning
genom tillägg till vägrättskontrakt med
markägaren förbundit sig att efter tillkomsten
av ny väg riva upp den gamla
vägen och påföra matjord -— alltså utläggning
till åker. Detta medför att en
där belägen skola kommer att sakna
direkt väg till en väsentlig del av elevområdet.
Uppenbar olägenhet uppstår
för såväl skolan och skolskjutsfordonen
som för den berörda bygden genom
detta förfarande.

Men dessutom måste jag fråga mig
hur en av vederbörande byalag och
skifteslag sedan fordomtima ägd väg
kan raseras av vederbörande vägförvaltning.
En i skifteshandlingarna undantagen,
av byalaget ägd väg tillhör byalaget
och kan inte genom vägrätt ägas
av staten eller vägförvaltningen. Det
har nämligen sedan gammalt funnits en
väg här. Enskilda väghållare har haft
ansvaret för underhåll av vägen innan
detta övergick till vägdistrikt och vägförvaltning.
Jag förstår att vägen kan indragas
från allmänt underhåll när ny

Ang. indragning av allmän väg

väg bygges och det sker med stöd av
8 § väglagen och 34 § vägstadgan. Men
vad jag inte kan förstå är hur en vägförvaltning
kan försälja och riva upp
en av enskilda skifteslag och byalag ägd
väg. Till yttermera visso är det märkligt
att sådant kan få ske utan att berörda
skiftesdelägare ens har blivit tillfrågade.
Kan verkligen ett läns vägförvaltning
försälja och avhända en för en
by undantagen väg på detta sätt? Det
gäller dock, som jag har sagt, en urgammal
väg, tillkommen långt innan skiftet
gick fram under senare delen av 1800-talet. Att sedan av vägen berörd befolkning
liksom den skolstyrelse, som med
stöd av skolstadgans bestämmelser har
att förvalta skolans fastigheter, ej blivit
informerade om vägförvaltningens åtgärder,
gör inte saken bättre.

Vilket värde har väglagens 8 §, måste
man fråga sig, när sådant kan ske som
här har relaterats. Jag förmodar emellertid
att man här söker stöd i 25 §
väglagen där det heter: ”Indrages väg,
upphöre vägrätten; och äge väghållaren
bortföra vad å marken anbragts för
vägandamål, där ej länsstyrelse med
hänsyn till uppkommen fråga om markens
begagnande som enskild väg aktar
nödigt annorlunda bestämma.”

Jag har förståelse för att man kan
hänvisa till den paragrafen, men vad
jag vill göra gällande är att om vägen
indras och vägrätten upphör, måste vägen
återgå till vederbörande skifteslag.
Det är skifteslaget som äger vägen.
Man kan inte förvalta den på annat sätt.

I de båda fall som jag har åberopat
i min interpellation gäller det alltså i
vederbörande skifteslagshandlingar redovisade,
för skifteslaget undantagna och
av skifteslaget ägda vägar. I dessa fall
torde, som jag tidigare har framhållit,
25 § väglagen inte kunna tillämpas. I
det första fallet i min interpellation
har upprivning av vägen ännu inte
skett, men i det andra fallet är vägen nu
ett minne blott.

Vad som här är angeläget är att tillse
att begångna fel rättas till. Vidare är

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Meddelande ang. enkla frågor

det nödvändigt att sådana bestämmelser
utfärdas att berörda parter verkligen
blir informerade, innan väg indrages
och nedlägges. I en tid, när man talar
om samråd, rådslag och gräsrotsdemokrati,
är det viktigt att också vid förändringar
av vägar tillämpa ett demokratiskt
förfarande.

Jag ber än en gång, herr talman, att
få tacka för svaret på min interpellation.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Olsson, Johan, (ep) till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
”Kommer riksrevisionsverkets
nyligen redovisade upp -

fattning om lägre lönsamhet å vägbyggandet
utanför storstads- och andra
expansiva regioner att innebära ytterligare
nedskärning av väganslagen till
de glesare befolkade delarna av landet?”;
samt

av herr Olsson, Johan, (ep) till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet:
”Kommer erforderliga författningar
angående de nya länsstyrelser
som skall tillträda den 1 juli 1971 att
utarbetas så att landstingen blir i tillfälle
förrätta sina val redan i början av
året och kommer Statsrådet att ta initiativ
till särskild information för de
valda ledamöterna?”

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.53.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 4 december 1970

Nr 41

Fredagen den 4 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
november.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
46, i anledning av proposition med förslag
till lag om ändring i kyrkomötesförordningen; statsutskottets

utlåtanden:

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisationsfrågor
rörande försvaret jämte motioner; nr

203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nytt planeringsoch
budgeteringssystem för försvaret
jämte motion;

nr 204, i anledning av motioner angående
vissa frågor rörande forskning
och forskningsplanering;

nr 205, i anledning av motioner om
utbildningen av ingenjörer inom elektronikområdet; nr

206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa domartjänster
i tingsrätter jämte motioner; samt

nr 207, i anledning av motion om
ökade resurser för iordningställande av
parkeringsplatser;

bevillningsutskottets betänkande nr
66, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521);

bankoutskottets utlåtanden:

nr 69, i anledning av proposition med
förslag till lag om lokaliseringssamråd,
m.m., jämte motioner;

nr 76, i anledning av proposition
med förslag till vissa ändringar i fond -

reglerna för stadshypoteks- och landshypoteksinstitutionerna,
m.m.; samt
nr 77, i anledning av proposition med
förslag till vissa ändringar i banklagstiftningen; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av motioner angående
strikt skadeståndsansvar vid medicinsk
behandling, m.m.;

nr 67, i anledning av motioner om
ersättning av statsmedel för skada på
grund av brott, m.m.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kyrkomötesförordningen (1949:
174), m.m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1946:722) med
särskilda bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för försvaret;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål; nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sjölagen m.m.;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1963: 158) om
ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1909:38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om särskild
kontroll på flygplats;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fort -

Nr 41

Fredagen den 4 december 1970

satt giltighet av lagen (1969:232) om
vissa sanktioner mot Rhodesia;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.;
samt

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i religionsfrihetslagen (1951: 680);

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 90, i anledning av motioner om
åtgärder till förebyggande av genetiska
skador;

nr 91, i anledning av motioner om
undantag för äldre arbetskraft från avgift
till tilläggspensioneringen; samt
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tystnadsplikt
för apotekspersonal, m. m.,
jämte motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 77, i anledning av motioner om åtgärder
mot förorening genom olja;

nr 78, i anledning av motioner angående
miljövården; samt

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående handläggningen
av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 38, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde
session, i vad skrivelsen hänvisats
till jordbruksutskottet, jämte motion;

nr 48, i anledning av motioner om
förhandlingar med Danmark angående
vattenföroreningen i Öresund;

nr 49, i anledning av motion om obligatorisk
rengöring av tankfartyg före
avgång från sista lossningshamn; samt
nr 50, i anledning av motioner om en
konferens mellan östersjöstaterna angående
föroreningen av Östersjön; ävensom allmänna

beredningsutskottets utlåtanden: nr

69, i anledning av motioner om ett
miljövårdsprogram;

nr 74, i anledning av motioner angående
sysselsättningsmöjligheterna för
äldre arbetskraft;

nr 77, i anledning av motion om utarbetande
av riksnormer för buller;

nr 78, i anledning av motioner om
landsbygdshusmödrarnas situation, om
en ekonomisk värdering av arbetet med
skötseln av ett hem samt om en utredning
angående de hemarbetandes situation;
samt

nr 79, i anledning av motioner angående
den kristna etikens roll i uppfostran.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.04.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970