Nr 41 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:41)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 41 ANDRA KAMMAREN 1970

3—4 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 3 december

Svar på frågor av:

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. åtgärder mot bildande av enmansbolag
av skatteskäl..................................

herr Olsson i Edane (s) ang. huvudmannaskapet för den skyddade

sysselsättningen .........................................

herr Åsling (ep) ang. sysselsättningsskapande åtgärder i bl. a. Jämtlands
län................................................

herr Green (s) ang. riskerna vid användning av natriumbisulfit i

matvaror och herr Polstam (ep) i samma ämne................

herr Glimnér (ep) ang. reglering av kostnads- och beredskapsansva ret

för oljeskadebekämpning...............................

fröken Ljungberg (m) ang. kriminalvårdens anstaltssystem.......

herr Wikner (s) ang. försöksverksamheten med reglerad älgjakt ...
herr Svensson i Eskilstuna (s) ang. åtgärder mot åsidosättande av

länsstyrelses schaktningsförbud ............................

herr Wachtmeister (m) ang. vägvisningen till turistanläggningar ...
herr Gustavsson i Ängelholm (s) ang. beredande av möjlighet att

anordna charterflygning till Sverige.........................

Svar på interpellationer av herr Andersson i Storfors (s) ang. skadeverkningarna
vid besprutning med herbicider, m. m., herr Jönsson
i Ingemarsgården (fp) i samma ämne och fru Sundberg (m) ang.
formerna för giftnämndens registrering av bekämpningsmedel,
m. m., samt på fråga av fru Marklund (vpk) ang. förbud mot

användande av växtgifter av typen hormoslyr................

Svar på interpellationer av:

herr Ekström (s) ang. erfarenheterna av de nya reglerna för förtidspension
.................................................

1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 4/

Sid.

Nr 41

Innehåll

Sid.

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. ersättning från den allmänna

sjukförsäkringen för vård vid barnsbörd utom riket............ 45

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. åtgärder för att minska bruket

av krigsleksaker.......................................... 47

fru Ryding (vpk) ang. omprövning av trafikpolitiken för statens

järnvägar ............................................... 49

herr Hedin (m) ang. åtgärder inom statens järnvägar för att förbättra
den allmänna trafiksäkerheten....................... 54

Meddelande om enkla frågor av:

fru Bergman (s) ang. sjukförsäkringen för vissa handikappade skolelever
................................................... 62

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. sysselsättningsskapande åtgärder

i Vilhelmina kommun..................................... 62

fru Nilsson (ep) ang. vitsorden i grundskolan och gymnasiet....... 62

herr Larsson i Umeå (fp) ang. sysselsättningsskapande åtgärder i

Vilhelmina kommun...................................... 62

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. utvidgning av studeranderabatten
vid tåg- och bussresor.................................. 62

Fredagen den 4 december

Svar på interpellation av herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. väntetiderna
vid vissa arbetsvårdsexpeditioner...................... 63

Interpellation av herr Sundman (ep) ang. sysselsättningsskapande åtgärder
i Frostvikens kommun, m. m.......................... 70

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Torsdagen den 3 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 25
nästlidne november.

§ 2

Svar på fråga ang. åtgärder mot bildande
av enmansbolag av skatteskal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig om regeringen
avser att inom den närmaste framtiden
vidta några åtgärder för att motverka,
att olika slag av förvärvsverksamhet bedrivs
genom s. k. enmansbolag enbart
av skatteslcäl.

I direktiven för en i år tillsatt utredning
med uppdrag att överse företagsbeskattningen
pekas på att aktiebolagsformen
i viss utsträckning använts för
att vinna icke avsedda skattelättnader,
bl. a. genom att verksamhet drivs i s. k.
enmansbolag. Det ingår i uppdraget för
utredningen att undersöka dessa företeelser
och föreslå motåtgärder. Självfallet
följer jag dessa beskattningsfrågor
med uppmärksamhet, men det föreligger
inte nu någon anledning att föregripa
vad utredningen kan komma
fram till i denna del.

Jag vill nämna att så sent som förra
året vidtogs åtgärder mot vissa typer
av skatteundandraganden som tidigare
möjliggjorts genom s. k. artistbolag. Såvitt
gäller artistverksamhet torde de
regler som nu tillämpas vara tillfredsställande.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min enkla
fråga.

Anledningen till min fråga har varit
att det i viss utsträckning förekommer

— som det står i utredningens direktiv

— aktiebolagsbildning i form av s. k.
enmansbolag och handel med s. k. förlustbolag,
syftande till att ge vederbörande
bolagsägare lättnader i beskattningen.
Alla bolagsbildningar syftar ingalunda
till enbart skattelättnader. Syftet
med bolagsbildningen kan vara fullt
legalt, t. ex. skydd för efterlevande och
liknande. Detta kan vara den främsta
anledningen till att vederbörande har
bildat ett enmansbolag. Men tyvärr förekommer
det att exempelvis en löntagare
bildar ett enmansbolag för att få
sin inkomst via bolaget och därigenom
undandra skatt från det allmänna. Ett
sådant förfarande är inte sunt, och det
strider mot god skattemoral.

Finansministern har uppmärksammat
att det förekommer aktiebolagsbildningar
vilkas enda syfte är att undandra
skatt från det allmänna, och herr Sträng
har givit företagsskatteutredningen i
uppdrag att närmare granska dessa företeelser
och föreslår lämpliga motåtgärder.
Frågan är sålunda föremål för
översyn och övervägande. Därmed kan
man måhända anse att jag borde vara
nöjd, men jag är inte riktigt nöjd. Ty
om det visar sig att den form av bolagsbildning
som jag här talar om ökar i
omfattning, så hoppas jag att finansministern
tar tillfället i akt, oavsett om
utredningen lagt fram sitt betänkande
eller ej, och vidtar åtgärder som syftar
till att komma till rätta med ifrågavarande
problem.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 3 december 1970

4 Nr 41

§ 3

Svar på fråga ang. huvudmannaskapet

för den skyddade sysselsättningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Olsson i Edane
har frågat, om jag överväger att på
längre sikt pröva möjligheterna av ett
statligt övertagande av huvudmannaskapet
för den skyddade sysselsättningen.

Utredningen rörande den skyddade
sysselsättningen har bl. a. i uppdrag att
lägga fram förslag beträffande det framtida
huvudmannaskapet för de skyddade
verkstäderna, varvid de sakkunniga
enligt direktiven skall utgå från en i
stort sett oförändrad kostnadsfördelning.
Den av herr Olsson ställda frågan
kommer att behandlas i detta sammanhang.
Vad gäller den skyddade sysselsättning
som bedrivs i form av arkivarbeten
och särskilda beredskapsarbeten
vill jag framhålla att staten till stor
del är huvudman för denna.

Vidare anförde:

Herr OLSSON i Edane (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret.

Jag ställde min fråga om det framtida
huvudmannaskapet för den skyddade
sysselsättningen i medvetande om att
det för närvarande pågår en utredning
som bl. a. har i uppdrag att se över huvudmannaskapet
och organisationen för
de skyddade verkstäderna. Frågan ställdes
därför att utredningsdirektiven, såvitt
jag kan tolka dem, inte ger utredningen
möjlighet att pröva förutsättningarna
för ett statligt övertagande av
huvudmannaskapet. Av direktiven framgår
nämligen — som statsrådet Holmqvist
också påpekade —- att kostnadsfördelningen
mellan staten och nuvarande
huvudmän för de skyddade verkstäderna
totalt sett inte skall bli föremål
för några större förändringar.

Det splittrade huvudmannaskap som
nu tillämpas för med sig en rad olägenheter
och försvårar för huvudmännen
att bedriva en rationell verksamhet vid
de små enheter som det oftast är fråga
om. Tyvärr har jag inte möjlighet att
under den korta tid som nu står till
mitt förfogande gå närmare in på detta.
Jag måste därför begränsa mig till de
rent ekonomiska aspekterna.

Trots att statsbidrag utgår till den
verksamhet som bedrivs vid de skyddade
verkstäderna upplever i dag många
huvudmän — det gäller i första hand
primärkommunerna — kostnaderna för
denna verksamhet som ett mycket stort
problem. Vi som är kommunalt engagerade
i glesbygderna, vilka dels i regel
har en mycket hög kommunal uttaxering,
dels har det största behovet av
skyddad verksamhet, upplever den rådande
situationen som ett ytterst besvärligt
ekonomiskt problem.

Statsrådet Holmqvist anförde i sitt
svar att staten, genom beredskapsarbeten
och arkivarbeten, redan i dag svarar
för huvudmannaskapet för större delen
av den skyddade sysselsättningen. Jag
vill inte förneka att så är fallet. De mycket
omfattande beredskapsarbeten som
bedrivs och som i första hand kommer
glesbygdens människor till godo är vi
glada och tacksamma för.

I dag har allmänt accepterats principen
att det är staten som skall svara för
arbetsmarknads- och näringspolitiken i
vårt land. Eftersom staten för det första
redan är huvudman för sysselsättningspolitiken
i dess helhet och för det andra
genom beredskapsarbeten svarar för
en så stor del av den skyddade sysselsättningen
är det enligt min mening
mycket som talar för att också sysselsättningen
för äldre och handikappad
arbetskraft skall sortera under samma
huvudman, dvs. staten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Uttalandet beträffande
kostnadsfördelningen utgör inte hinder
för att man i och för sig kunde över -

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar på fråga ang. huvudmannaskapet för den skyddade sysselsättningen

väga den ordningen att staten övertog
huvudmannaskapet, men jag tror inte
att det är en särskilt framkomlig väg.
Det finns så mycket annat som vi måste
beakta, och ett stort värde ligger i
detta att landstingen eller kommunerna
är huvudmän. Det har visat sig att
det genom denna lokala förankring är
lättare att engagera ortens näringsliv
som beställare i den skyddade verkstaden
eller att låta landstingen och andra
lägga ut beställningar. Jag anser för
min del att det utgör ett betydande värde
att man har denna nära kontakt
med verkstaden och att det inte är någon
centraldirigering på området.

Det finns säkerligen all anledning att
mycket noga överväga frågan, och jag
utgår från att utredningen, som har
detta uppdrag, också gör cn översyn.
Det är alltså för tidigt att ta upp eu
diskussion om dessa ting i dag.

Herr OLSSON i Edane (s):

Herr talman! .lag har genom svaret
fått klart för mig att den nu arbetande
utredningen inte kommer att föreslå
några ändringar av huvudmannaskapet
enligt de önskemål jag framfört i min
enkla fråga, men jag knyter ändå stora
förhoppningar till denna utredning.
För det första hoppas jag att den kommer
att föreslå att landstingen i framtiden
helt skall överta huvudmannaskapet
för de skyddade verkstäderna.
Jag tror att mycket skulle vara vunnet
med det, även om jag — vilket har
framgått av mitt första anförande —
skulle vilja gå ett steg längre.

För det andra hoppas jag att utredningen
i enlighet med direktiven hittar
former för ett utökat samarbete mellan
de skyddade verkstäderna; detta var
också statsrådet Holmqvist inne på här.
Genom en samordning av anskaffandet
av arbetsobjekt, tillverkning, marknadsföring
och kanske inte minst personalrekrytering
kan man uppnå en bättre
lönsamhet i denna verksamhet än i dag.
Kan vi med sådana medel påtagligt ned -

bringa kostnaderna, har vi kommit en
god bit på väg när det gäller att avlasta
kommunala förtroendemän och skattebetalare
i glesbygderna ett stort ekonomiskt
bekymmer, vilket jag förut har
berört. Och låt oss inte glömma att det
skulle underlätta för de grupper av äldre
och handikappade människor som
det här til syvende og sidst är fråga
om att få tillgång till en meningsfull
sysselsättning.

Som jag ser denna fråga finns det
inga fördelar med att ha huvudmannaskapet
uppdelat på landsting och primärkommuner
utan enbart olägenheter,
bl. a. just dålig lönsamhet. Sådant som
förhållandet nu är uppkommer en regional
orättvisa, eftersom i första hand
skogslänen får en alltför stor ekonomisk
börda att klara; vi har bl. a. i mitt eget
län en mycket ogynnsam åldersfördelning.

Därför måste denna verksamhet byggas
ut till ett effektivare arbetsmarknadspolitisk
medel, för vilket enligt
min mening samhället kollektivt bör bära
ansvaret. Genom att inlemma den
skyddade verksamheten i den statliga
arbetsmarknadspolitiken skulle man
kunna inte bara eliminera huvudmannaskapets
splittring utan också få bort
den kategoriklyvning som nu uppstår
och som är på väg att leda fram till två
olika typer av arbetsmarknad.

Jag skall inte orda mer om detta. Jag
tackar för svaret, men jag vill uttala
den förhoppningen att den sittande utredningen
utför sitt uppdrag och lägger
fram ett förslag i denna fråga så snart
som möjligt. Dessutom skulle jag gärna
ha sett att direktiven hade gått så långt
att de även hade omfattat en omfördelning
av kostnaderna liksom att staten
hade tagit hand om denna verksamhet
på samma sätt som den står för en
del annan verksamhet, t. ex. industriellt
beredskapsarbete.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i bl. a. Jämtlands län

Herr talman! Det skulle föra alltför
långt att inom ramen för en enkel fråga
gå in i en diskussion om hela denna
verksamhet, och därför skall jag avstå
från det. Jag vill dock erinra herr Olsson
i Edane om att det i dag ges ett
betydande statsbidrag vid anläggandet
av verkstad, både för byggnadskostnader
och i övrigt, på samma sätt som det
ges ett icke obetydligt bidrag under
verksamhetens gång till driften, fördelat
efter vissa fastställda regler. Det
finns anledning att framhålla detta, eftersom
det föreföll som om herr Olsson
menade att staten inte gjorde så mycket
i dessa sammanhang.

Jag vill också betona att den skyddade
verksamheten inte bara är en
glesbygdsföreteelse. Också i våra storstäder
och industriorter har vi en mycket
betydande verksamhet på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i bl. a. Jämtlands län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Åsling har frågat,
om jag är beredd att redogöra för situationen
när det gäller den s. k. dolda
arbetslösheten och undersysselsättningeh,
som t. ex. i Jämtlands län alltjämt
kan antas vara omfattande, och vilka
åtgärder som planeras för att bereda
denna arbetskraft sysselsättning.

Det går numera att bl. a. genom de
s. k. arbetskraftsundersökningarna fortlöpande
få ganska god kännedom om
sysselsättningförhållandena för hela befolkningen.
Det är dock inte möjligt att
inom ramen för svaret på en enkel fråga
redogöra för dessa undersökningar.
Jag får därför inskränka mig till att kon -

statera att vi har ett betydande antal
»latent arbetssökande» som under vissa
förutsättningar önskar få ett förvärvsarbete
på hel- eller deltid. I områden
med ringa differentierat näringsliv,
t. ex. i stora delar av Jämtland, är det
särskilt svårt att tillgodose sådana önskemål.

Sådana åtgärder, som är ägnade att
minska förekomsten av dold arbetslöshet
och hjälpa undersysselsatta till mera
effektiv och lönsam sysselsättning, har
gradvis byggts ut under en lång följd
av år. Som exempel vill jag peka på arbetsmarknadsutbildningen
och andra åtgärder
som syftar till att ge den enskilde
bättre möjligheter att utnyttja
tillgängliga arbetstillfällen. De lokaliseringspolitiska
åtgärderna är också av
den allra största betydelse i detta sammanhang.
De omfattande lokaliseringspolitiska
insatser, som under senare år
gjorts framför allt i östersundsområdet,
har haft avsevärda sysselsättningseffekter.
Jag vill dessutom peka på
den verksamhet som bedrivs för att skapa
ökad sysselsättning i den utpräglade
glesbygden i form av hemarbete m. m.

Vidare anförde:

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Det
är rätt utförligt men illustrerar väl också
svårigheten att svara på frågor som
rör den dolda arbetslösheten.

Statsrådet hänvisar till de lolcaliseringspolitiska
insatser som har gjorts i
östersundsområdet. Jag vill gärna vitsorda
att de är av betydelse även om
de långtifrån är tillräckliga med tanke
på länets situation. Men dessa insatser
kan inte rimligen ge avsedd effekt när
det gäller att begränsa den dolda arbetslösheten,
som i väsentlig utsträckning
rör människor med stark ortsbundenhet.
Den jämtländska industrin har dessutom
fått vissa problem som en följd
av det hårda ekonomiska klimatet; so -

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar på fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i bl. a. Jämtlands län

nast i dag har vi i pressen kunnat läsa
om en ifrågasatt senareläggning av exploateringen
av malmfältet i Stekenjokk,
vilket är en jobspost i sammanhanget.

För att belysa detta problems art och
omfattning skulle jag vilja anföra ett
exempel från en typisk glesbygdskommun
i Jämtland, Föllinge i nordvästra
Jämtland. Genom en grupp lärares och
skolelevers medverkan har där alla invånare
i åldern 16—65 år nyligen fått
svara på en enkät beträffande sysselsättningssituationen.
När häromveckan
drygt hälften av befolkningen hade svarat,
dvs. ungefär 650 personer, visade
det sig att totalt hade 148 av denna del
av befolkningen fast arbete, 166 hade
fast arbete men fann framtiden allmänt
oviss, ett 50-tal hade arbete sex månader
eller kortare tid på året och hela 290
personer — av vilka 193 var kvinnor —
hade inget arbete alls men uttryckte
önskemål om någon form av sysselsättning.
Vid den tiden lär arbetsförmedlingen
i bygden ha haft 17 anmälda
arbetssökande.

Denna undersökning gör självfallet
inte anspråk på någon fullständighet
eller vetenskaplig tillförlitlighet, men
den kan vara en intressant kontroll av
situationen i en av de jämtländska glesbygderna
och en opinionsyttring som
jag tror är representativ för situationen
i stora delar av det norrländska inlandet.
Jag skulle också vilja karaktärisera
undersökningen som en uppfordran till
samhället att inte glömma just denna
typ av arbetskraft. Det behövs en total
kartläggning av den dolda arbetslösheten
och undersysselsättningen och en
aktionsplan från samhället beträffande
hur man snabbt skall kunna bemästra
situationen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vi har efter hand förbättrat
statistikinsamlingen på detta område
liksom över huvud taget våra

möjligheter att i god tid få besked om
utvecklingen. Arbetskraftsundersökningarna
utföres dessutom numera månadsvis,
vilket är en relativt färsk nyhet.
Vi har på detta sätt fått bättre
möjligheter att följa upp läget.

Jag är inte alldeles övertygad om att
man skulle vinna så mycket mer på att
igångsätta en större utredning om detta
problem. Såsom framgick av mitt svar,
är vi väl medvetna om att det i Jämtlands
län och över huvud taget i skogslänen
fortfarande finns en betydande
undersysselsättning. Detta förhållande
torde vara så pass väl dokumenterat att
vi har ett mycket gott underlag för vårt
handlande. Vi försöker naturligtvis också
vid bedömningen av lokaliseringspolitiken
ta hänsyn till denna faktor.

Vi räknar inte bara med dem som
står direkt noterade som arbetslösa i
arbetslöshetskassorna såsom en arbetskraftstillgång
när vi skall bedöma om
en ort kan orka med en industri av en
viss typ, utan vi utgår även från att det
finns en latent sysselsättningsreserv.
Detta väl kända förhållande behöver
inte ytterligare dokumenteras. Det gäller
bara att väcka ett tillräckligt stort intresse
för att motverka den olyckliga
utveckling som äger rum, och för detta
ändamål behöver vi hjälp av det enskilda
näringslivet.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Jag är tacksam för den
lämnade kompletteringen. Den visar att
statsrådet är medveten om problemets
art och omfattning, och att tydligen
även arbetsmarknadsmyndigheterna är
väl på det klara med detta. Min fråga
är emellertid varför man då inte med
mera konkreta medel angripit situationen.

Även jag är medveten om problemets
art och omfattning. Statsrådet hänvisar
i sitt svar till de allmänt lokaliseringspolitiska
insatserna, men dessa förslår
uppenbarligen inte långt när man skall
angripa problemet med den dolda ar -

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på frågor ang. riskerna vid användning av natriumbisulfit i matvaror

betslösheten. Därvid måste förmodligen
nya och okonventionella medel sättas
in.

Jag kan inte utan vidare anvisa sådana
medel, men jag anser att arbetsmarknadsmyndigheterna
hittills i viss
mån har negligerat den dolda arbetslöshetens
problem och att man nu i ökad
omfattning borde uppmärksamma detta.

Samhället har ett betydande ansvar i
detta avseende. Rationaliseringen av
jord- och skogsbruket har fortsatt, och
det har även rationaliserats inom samhällets
verksamhet. Detta har i hög grad
drabbat de berörda bygderna, inte enbart
genom en sänkt servicestandard
utan också sysselsättningsmässigt. Domänverket
har under senare delen av
1960-talet rationaliserat starkt och sänkt
antalet anställda i Norrland från ungefär
5 000 till ungefär 3 000. Detsamma
gäller postverket som skurit ned den anställda
personalen i Norrland med mer
än häften. Likadant är förhållandena
med televerket och som bekant även
statens järnvägar.

Allt detta har särskilt hårt drabbat
den aktuella typen av glesbygd och har
både inneburit en sänkning av servicestandarden
och en minskad tillgång på
arbetstillfälllen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på frågor ang. riskerna vid användning
av natriumbisulfit i matvaror

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Polstam har frågat
socialministern om han är beredd ta
initiativ till ett klarläggande av eventuella
risker med förtäring av potatis
och andra livsmedel som behandlas med
sulfit. Vidare har herr Green frågat

socialministern om han är beredd medverka
till att allmänheten får information
om eventuella risker med användning
av natriumbisulfit vid beredning
av bl. a. potatis. Frågorna har överlämnats
till mig för besvarande.

Som tillsatser till livsmedel får bara
användas sådana ämnen som är godkända
av kommerskollegium efter samråd
med socialstyrelsen, veterinärstyrelsen
och statens institut för folkhälsan.
Skalad potatis får enligt kommerskollegiets
beslut tillsättas högst 0,08 procent
sulfit. Verket har beslutat sänka den
tillåtna halten fr. o. m. nästa år till hälften
eller till 0,04 procent. Det kan nämnas
att den tillämpade halten redan i
dag ofta understiger detta procenttal.

Statens institut för folkhälsan har i en
kommuniké i september i år lämnat information
om sulfitbehandling av potatis.
Institutet framhåller i kommunikén
att sulfitbehandling synes vara invändningsfri
ur toxikologisk synpunkt.
I kommunikén upplyses vidare att
FAO/WHO :s expertkommitté för livsmedelstillsatser
i juni 1970 inte funnit
skäl ta upp sulfit till ny toxikologisk
bedömning.

Statens institut för folkhälsan bedriver
undersökningar av olika tillsatsmedels
lämplighet ur hälsosynpunkt. Institutet
informerar fortlöpande om resultaten
av sina undersökningar. Socialstyrelsen
disponerar vidare medel för allmän
hälsovårdsupplysning. Även för
egen del anser jag det angeläget att tillräcklig
information ges, och jag är beredd
att medverka härtill.

Vidare anförde:

Herr GREEN (s):

Herr talman! Jag viil först tacka jordbruksministern
för svaret på min fråga,
som föranletts av den debatt som
under en längre tid pågått angående användandet
av natriumbisulfit i en del
av våra vanligaste livsmedel, bl. a. potatisen.

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar på frågor ang. riskerna vid användning av natriumbisulfit i matvaror

Det är bra att forskarna bevakar utvecklingen
på detta område och även
slår larm. Men ibland får man en känsla
av att några av dem skjuter över målet
och frammanar en bild som inte stämmer
överens med verkligheten. Jag anser
att så är fallet beträffande användningen
av natriumbisulfit inom livsmedelsbranschen
. Enligt den information
jag fått har detta preparat använts som
konserveringsmedel under de senaste
40 åren utan att man kunnat konstatera
några som helst negativa effekter. Men
i den propaganda som nu bedrivs mot
användandet av bisulfiter och som i
första hand inriktas på den fabriksskalade
potatisen, har man dragit paralleller
med neurosedynet och dess fruktansvärda
följdverkningar. Artiklar, där
man spekulerat om eventuella skadeverkningar,
har illustrerats med bilder
av offer för neurosedynkatastrofen.

Man målar alltså upp en skräckbild
som naturligtvis skrämmer många människor,
inte minst föräldrar till skolbarn,
vilka i stor utsträckning äter fabriksskalad
potatis i skolbespisningen.

Jag tror att det är angeläget att den
skräckpropaganda som således pågår
i massmedia av olika slag snarast ersätts
med en bred och framför allt saklig
information, något som inte minst
skulle stärka såväl forskningens som
forskarnas förtroende hos allmänheten.
Därför vill jag, herr talman, än en gång
tacka jordbruksministern för hans positiva
svar.

Herr POLSTAM (ep):

Herr talman! Även jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret. Det
var inte min meing att vara provokativ
när jag ställde min fråga; jag är
bara ute efter ett auktoritatict besked,
huruvida det är farligt att använda bisulfitbehandlad
potatis eller inte. Den
saken angår såväl enskilda som kommuner
och landsting.

Detta är en giftfråga, och det är eu
ekonomisk fråga, och den för vidare

över till sysselsättnings- och hanteringsproblem.
För att ett ögonblick
uppehålla mig vid den landstingskommunala
sidan kan jag erinra om att
man vid modern sjukhusplanering utgår
från att man skall kunna utnyttja
möjligheterna att köpa industrislcalad
potatis. Man behöver då inte investera
i skalmaskiner, och man kan bringa
ned personalkostnaderna. Dessutom
blir den färdigskalade potatisen totalt
sett billigare än om man köper oskalad
potatis och skalar denna i respektive
kök, eftersom det därvid viktmässigt
går bort ganska mycket i spill.

Vi planerade det nya köket vid regionssjukhuset
i Linköping med tanke
på att använda industriskalad potatis.
Det gamla kökets skalmaskiner såldes,
och när det nya köket i början av året
togs i bruk, hade man inga skalmaskiner
kvar. Kort tid därefter kom kritiken
mot användandet av den industriskalade
potatisen, eftersom denna behandlats
med bisulfit. Detta förde med
sig att man nu serverar oskalad potatis
till ca 2 000 dagsportioner i personalmatsalen,
men det kan man inte göra
till de intagna patienterna, och där står
man nu. Jag föreställer mig att samma
problem föreligger vid skolor och
andra inrättningar inom kommunerna.

Det har också visat sig att skalfabriker
efter all kritik har måst slå igen
på grund av avsättningssvårigheter, och
då blir detta även en arbetsmarknadsfråga.

Det är bl. a. på grund av de här framförda
synpunkterna angeläget att ett
auktoritativt besked lämnas för att
skingra all oklarhet, och jag är tacksam
för att jordbruksministern har velat
ge ett sådant besked i dag. Jag tolkar
i alla fall jordbruksministerns svar
som att sulfitbehandlingen av industriskalad
potatis är riskfri — eller invändningsfri
som det står i svaret — om
man följer beslutade doserings- och hanteringsnormer.
Jag är också tacksam
för att jordbruksministern vill medver -

1* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr il

10 Nr 41 Torsdagen den 3 december 1970

Svar på fråga ang. reglering av kostnads- och beredskapsansvaret för oljeskadebekämpning -

ka till att det lämnas erforderlig information
i detta sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. reglering av kostnadsoch
beredskapsansvaret för oljeskadebekämpning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Glimnér har frågat
mig, om jag har för avsikt att inom
en nära framtid förelägga riksdagen förslag
om åtgärder för att reglera kostnads-
och beredskapsansvaret för oljeskadebekämpning
på ett för de drabbade
kustkommunerna rättvist sätt.

Frågorna om beredskap mot oljeskador
både till lands och till sjöss prövas
av räddningstjänstutredningen i samband
med utredningens överväganden
om räddningstjänsten i övrigt. Prövningen
avser organisation och huvudmannaskap
för den lokala och regionala räddningstjänsten
samt den centrala organisationen.
Utredningen överväger också
finansierings- och kostnadsfrågor inom
olika delar av räddningstjänsten.

Räddningstjänstutredningen beräknas
avsluta sitt arbete under första halvåret
1971. Innan utredningens förslag
remissbehandlats torde inte något sådant
förslag som herr Glimnér avser
kunna föreläggas riksdagen.

Jag vill dock erinra om att tullverket
ålagts att handha oljebekämpning till
sjöss och i kustvattnen. Därmed är en
väsentlig del av ansvaret för oljebekämpningen
reglerad.

Kommunernas kostnader för oljebekämpning
har hittills omfattat dels bekämpningen
av oljeutsläpp till sjöss för
att hindra oljans vidare spridning och
därav föranledda ytterligare skador, dels

rengöring och sanering. Genom beslut
av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall har
utgifterna för bekämpning regelmässigt
betalats med statsmedel, medan utgifterna
för saneringen betalats av staten
endast undantagsvis, bl. a. när de åsamkats
kustkommuner med små ekonomiska
resurser. Denna praxis, för vilken
redogjorts i 1970 års statsverksproposition,
kommer att tillämpas tills vidare
i avvaktan på räddningstjänstutredningens
förslag.

Vidare anförde:

Herr GLIMNÉR (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min enkla fråga.
Statsrådet hänvisar till den utredning
som pågår i ärendet och säger att
denna utredning beräknas avsluta sitt
arbete under första halvåret 1971. Jag
är tacksam för att detta ligger så nära
i tiden.

Statsrådet säger också att »utgifterna
för saneringen betalats av staten endast
undantagsvis, bl. a. när de åsamkats
kustkommuner med små ekonomiska
resurser». Det är just många sådana
kommuner som har ställt sig frågande
till om de skall behöva stå för dessa
saneringskostnader, som i vissa fall
kan vara nog så kännbara.

Jag skall, herr talman, närmare ange
bakgrunden till min fråga —- det är en
händelse ur levande livet, som det
heter.

I en stad med en större oljehamn inträffade
en oljeskada på grund av att
någon glömde att stänga en ventil och
olja rann ut. Oljan drev ut till en angränsande
kommun och smetade där
ner stränder och båtar. Länsstyrelsen
finner i detta fall skadorna så stora att
den anlitar en saneringsfirma för att
utföra rengöringen. När saneringsfirman
vill ha betalt för sitt arbete har
länsstyrelsen inga pengar för ändamålet
utan vill att kommunen skall betala

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar på fråga ang. kriminalvårdens anstaltssystem

kalaset. På kommunens fråga, vilka bestämmelser
som ligger till grund för
denna framställning, svarar länsstyrelsen
att det inte finns några bestämmelser.
Och när kommunen frågar, om
länsstyrelsen kan garantera att kommunen
får tillbaka de utlagda pengarna,
svarar länsstyrelsen att man inte kan
ge någon sådan garanti men att man
skall söka hos departementet utverka
största möjliga bidrag.

Här måste sålunda en privat firma
som har utfört ett arbete ligga ute med
pengarna. Jag har förmenat, herr talman,
att det är angeläget att vi får klara
linjer för bedömningen av sådana fall.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Om det sista är vi helt
överens.

Jag kan självfallet inte i den här debatten
uttala mig om det enskilda fallet,
men att det kan vara svårt för
länsstyrelsen att omedelbart ge besked
om i vilken omfattning kommunen kan
få ersättning för skadan beror bl. a.
på att man först måste veta, om någon
privat part är ersättningsskyldig och
pengarna kan utkrävas den vägen. Sedan
får ärendet, som jag har sagt i
mitt svar, bedömas mot bakgrund av
den situation som kommunen befinner
sig i.

Man får alltså handlägga frågorna
från fall till fall på grundval av den
ordning jag nu redovisat tills utredningsförslaget
har lagts fram och vi har
möjlighet att fatta beslut om en mera
definitiv lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. kriminalvårdens anstaltssystem Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Fröken Ljungberg har
frågat mig, om jag avser att för riksdagen
framlägga förslag om fundamental
förändring av kriminalvårdens anstaltssystem.

Arbetet med att successivt förnya kriminalvårdens
anstaltsbestånd har pågått
under ett par decennier. Det är
naturligt att under denna relativt långa
period synen på vårdens innehåll undergått
vissa förskjutningar. En anpassning
härtill har, särskilt under senaste
tid, ägt rum när man planerat för
nya fångvårdsanstalter.

Det förslag till ny behandlingslag som
kommittén för anstaltsbehandling inom
kriminalvården avser att lägga fram
inom kort kan komma att påverka anstalternas
byggnadsmässiga utformning
utöver vad som redan har skett. Förslaget
kan också bli av betydelse för
bedömningen av det antal anstalter
och anstaltsplatser som kan behövas i
framtiden. I samma riktning verkar en
del aktuella förslag till reformer av
påföljderna för vissa brott. Reformer
på den administrativa och organisatoriska
sidan är också tänkbara. Men någon
förändring av själva grunderna för
det nuvarande anstaltssystemet är för
närvarande inte aktuell.

Vidare anförde:

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet och
chefen för justitiedepartementet för det
svar jag här fått på min enkla fråga.

När jag framställde min fråga och
ville veta, om justitieministern förberett
något förslag till fundamentala förändringar
av kriminalvårdens anstaltssystem,
var anledningen — och det tror jag
också att justitieministern förstår — de
många uttalanden som justitieministern
gjort under det gångna året. I den utformning
vi fått dessa uttalanden — genom
massmedias förmedling, vill jag
tillägga — har de ofta tett sig så förenklade
att de i den svåra kriminalvårdsde -

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på fråga ang. kriminalvårdens anstaltssystem

battén ibland kanske har gjort lika
mycket ont som gott. Uttalandena har
förenklats till stora rubriker, t. ex. »Inga
nya Kumlaanstalter» och andra rubriker
i samma stil, som justitieministern
helt säkert känner till.

Nu liar jag fått reda på, och det
tycker jag är väsentligt, att det finns
aktuella förslag till reformer av påföljderna
för vissa brott. Men påföljdssystemet
sådant det nu är spelar en stor
roll när det gäller samhällets skyldighet
att fullfölja vad påföljden ålägger
kriminalvården. Yad jag tänkt på i min
fråga har varit fundamentala ting som
ett bibehållande av anstaltssystemet
som sådant, alltså med slutna och öppna
anstalter. Jag bortsåg i det sammanhanget
från en successiv tendens att
försöka åstadkomma ett vårdprogram
som verkligen innebär ett överförande
av klienterna från det slutna till det
öppna systemet så snabbt som möjligt
och därifrån vidare till frivården. Men
vi behöver tydligen alltjämt slutna anstalter,
och då uppstår den mycket svåra
frågan hur vi skall utforma säkerhetsanordningarna
för att samhället
skall kunna fullfölja sina uppgifter.
Den frågan kan man inte utan vidare
svara på, men man kan inte heller utan
vidare säga: Inga nya Kumlaanstalter!

Jag har velat ta upp denna fråga bl. a.
därför att det nuvarande systemet har
skapat osäkerhet och oro bland personalkategorier
av alla slag och — det vill
jag särskillt framhålla — även i det departementala
beredningsorgan under
ijustitiedepartementet, fångvårdens byggnadskommitté,
som har till uppgift att i
énlighet med så moderna vårdmetoder
som möjligt fullfölja de byggnadsprogram
som statsmakterna har åtagit sig
att förverkliga och varmed man vill
successivt ersätta alla gamla cellfängelser,
i synnerhet sådana som har mer än
100 år på nacken. Det är beklagligt om
justitieministern offentligt kallar denna
kommitté för en mastodonlkommitté.
Man kan avskaffa den, förändra den eller

ge den nya direktiv, bara inte säga just
detta.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag tycker att fröken
Ljungberg på ett mycket klart sätt uttryckte
just det som jag vid åtskilliga
tillfällen har sagt i kriminalvårdsdebatten,
nämligen att den nuvarande trenden
är att försöka öka differentieringen och
i större utsträckning övergå från slutna
till öppna anstalter och därifrån till frivård.
Det är just innebörden av vad jag
sagt och även upplevt som något som
bärs upp av en mycket stark opinion.
Men fröken Ljungberg lär väl inte någonstans
kunna finna något uttalande
av mig om att vi låt mig säga skall riva
Kumlaanstalten. Det är stor skillnad
mellan att säga detta och att säga: Inga
fler Kumlaanstalter!

En betydelsefull faktor i detta sammanhang
är den sedan ganska lång tid
tillbaka minskade beläggningen på våra
nuvarande anstalter. Det är en trend som
tycks hålla i sig och som innebär att vi
inte har mer än en ca 80-procentig beläggning
på anstalterna. Detta har ju
sin speciella innebörd när man ser på
den kategori som fröken Ljungberg talar
om. Det är, anser jag, angeläget att
understryka att det — även med en aldrig
så human och framåtsträvande
kriminalvård — blir nödvändigt att ha
vissa anstalter för människor som är så
besvärliga för oss ute i samhället att vi
inte har någon annan möjlighet att
skydda oss för dem. Men min uppfattning
är att inom överskådlig tid — under
den tidrymd som vi i dag är i stånd att
bedöma — finns det på våra slutna anstalter
tillräckligt med platser för den
kategorin. Att vi sedan måste se till att
det på dessa anstalter finns så stora
möjligheter att förhindra rymningar som
det står i mänsklig makt att åstadkomma
råder det inte heller några delade
meningar om.

Fångvårdens byggnadskommitté och

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar på fråga ang. försöksverksamheten med reglerad älgjakt

dess framtid vill jag inte i detta sammanhang
uttala mig om.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag tackar för denna
komplettering av svaret och vill bara
uttrycka den önskan att de förslag som
kommer att avges av kommittén för anstaltsbehandling
osv. så snart som möjligt
resulterar i förslag till riksdagen,
så att vi får ta ställning till en ny kriminalvårdspolitik.
Kostnaderna är ju så
enormt stora och det är så långvariga
förhandlingar och en så ingående planering
som föregår uppförandet av nya
anstalter, att man alltför ofta känner
stor tveksamhet inför de miljonbelopp
som läggs ned på något som kanske är
felaktigt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. försöksverksamheten
med reglerad älgjakt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Wikner har frågat
mig, om jag vill redogöra för orsaken
till att försöksverksamheten med reglerad
älgjakt utökats till att omfatta stora
delar av Norrbottens län.

Enligt beslut av 1965 års riksdag skall
försök med reglerad älgjakt bedrivas
i några län, där intresse föreligger att
pröva sådan jakt. Sedan år 1967 pågår
sådana försök i Kronobergs och Västmanlands
län. Erfarenheterna från dessa
län ger inte tillräckligt underlag för
en bedömning av frågan om lämpligheten
av reglerad älgjakt i Norrland
där ju de jaktliga och klimatiska förhållandena
är helt annorlunda. Det är
därför mycket angeläget att pröva den
reglerade älgjakten också i ett Norrlandslän.

Frågan om älgjaktens framtida utformning
skall i enlighet med det nyssnämnda
riksdagsbeslutet anmälas för
riksdagen när erforderliga erfarenheter
vunnits av försöken.

Vidare anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min enkla fråga.

Jag blev faktiskt litet orolig när jag
fick veta att man i Norrbottens län fått
tillstånd att bedriva försöksverksamhet
med reglerad älgjakt. Jag kom att tänka
på den uppmaning som under Karl
XI :s regering sattes upp vid vägkanterna:
»Vad göras skall är allaredän gjort*
I herredagsmän, resen icke så fort!»
Jag hoppas att jägarna i vårt demokratiska
land inte överrumplas på samma
sätt genom att man successivt lämnar
tillstånd till reglerad älgjakt i län efter
län så att det sedan bara blir en formsak
när beslut skall fattas.

När jag för en tid sedan talade med
jordbruksministern fick jag den uppfattningen,
att då Göteborgs och Bohus
län fick avslag på sin ansökan om försöksverksamhet
med reglerad älgjakt
innebar detta att man skulle slutföra
försöksverksamheten inom Kronobergs
och Västmanlands län innan ytterligare
tillstånd medgavs. Men det blev inte
på det viset, och det måste jag verkligen
beklaga.

Norrbottens läns jaktvårdsförening
säger i sin ansökan till Svenska jägareförbundet
om att få starta försöksverksamhet
med reglerad älgjakt i länet:
Årsmötet beslöt 1968 att försöksverksamhet
med reglerad älgjakt skulle starta
först 1971. »Domänverket, Svenska
Cellulosa AB och Svanö AB har meddelat
att de är positivt inställda till en
försöksverksamhet med reglerad älgjakt
i Norrbotten. En betryggande majoritet
bland markägare och jägare synes sålunda
biträda önskemålet om start av
en försöksverksamhet i Norrbotten.»

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på fråga ang. försöksverksamheten med reglerad älgjakt

Denna ansökan är daterad Luleå den 20
januari 1970.

Man ställer sig onekligen frågan: Är
det bara de stora markägarna som blivit
tillfrågade, är det bara dem det tas
hänsyn till? Jag har läst Norrbottens
tidningar där vanliga jägare har yttrat
sig, och de har faktiskt reagerat mycket
starkt mot denna försöksverksamhet.
De jägare jag här åberopar har troligen
inte haft någon möjlighet att yttra
sig i detta ärende.

Beträffande beslutanderätten vid jaktstämma
vill jag omnämna att varje deltagare
har rösträtt efter det antal hektar
mark som han äger och som ingår
i jaktvårdsområdet. Har man verkligen
i vårt land nu infört hektarförstånd?
Det är i så fall något egendomligt. De
stora markägarna har således mera att
säga till om än de små. Sådant borde
väl tillhöra en gången tid. Anser statsrådet
att detta är riktigt?

Till slut vill jag ställa följande fråga:
Kommer det att lämnas flera tillstånd
till försöksverksamhet med reglerad älgjakt? Chefen

för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Som framgick av mitt
svar til! herr Wikner har regeringen
gått med på att anordna försöksverksamhet
i Norrbotten helt enkelt av det
skälet att vi inte kan komma till riksdagen
och presentera någon fyllig redogörelse
för erfarenheten av reglerad
älgjakt enbart med ledning av försöksverksamheten
i de två län där man har
påbörjat den. Vi föreslår inte försöksverksamhet
i Norrbotten för att reta
några jägare, utan den ingår som ett
led i jaktvården. Om försöksverksamheten
visar sig ge goda resultat ur
jaktvårdssynpunkt, kommer vi att föreslå
riksdagen — som ju skali besluta
i denna fråga —- att sådan jakt skall
få äga rum i hela landet. Visar sig försöksverksamheten
ge ett annat resultat,
kommer vårt förslag att påverkas

av detta. Svaret på herr Wikners fråga
har jag alltså redan gett. Naturvårdsverket,
som ju är vår jaktvårdande myndighet,
behöver denna erfarenhet för
att kunna ge oss tillräckligt underlag
för att vi skall kunna fatta ett riktigt
beslut.

Det är inte min avsikt att släppa fram
mer försöksverksamhet nu. Jag har, som
herr Wikner har väl reda på, sagt nej
till framställningar från vissa län. Men
jag anser att förhållandena i Norrbotten
och de två försökslänen är så olika,
att det är absolut nödvändigt att vi får
en försöksverksamhet även i Norrbotten.
Det är skälet till att den har kommit
till stånd.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag är tacksam för vad
statsrådet sade om att det inte kommer
att bli någon mer försöksverksamhet
innan den nuvarande är slutförd. Hur
skulle det t. ex. vara att sätta i gång
försöksverksamhet och använda bara
allmänna lovdagar? Känner herrarna
till hur detta skulle fungera? Här prövar
man en enda form som Svenska
jägareförbundet propagerar för. Det går
att reglera älgjakten även genom att
använda allmänna lovdagar. Det vore
verkligen ett prov som kunde ge resultat;
man kunde således jämställa reglerad
licensjakt, som det i verkligheten
heter, och jakt under allmänna lovdagar.

Jag har i min hand ett papper av
vilket klart framgår att det är de stora
markägarna som bestämmer i fråga om
jakten eftersom de har de största arealerna.
Jag skall inte läsa upp siffrorna,
som jag har hämtat från fastighetstaxeringen
i Norrbottens län, men av dem
framgår klart och tydligt att eftersom
man röstar efter areal är det de stora
markägarna som bestämmer.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

§ 9

Svar på fråga ang. åtgärder mot åsidosättande
av länsstyrelses schaktningsförbud Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Svensson i Eskilstuna
bar frågat om jag är beredd att
vidta sådana åtgärder att av länsstyrelserna
utfärdade schaktningsförbud
inte åsidosätts.

Jag utgår från att herr Svensson syftar
på sådana förbud som kan meddelas
med stöd av naturvårdslagen. Enligt
denna kan länsstyrelsen besluta att
arbetsföretag av visst slag inte får utföras
inom vissa områden utan länsstyrelsens
tillstånd. Till arbetsföretag
räknas bl. a. schaktning.

Har länsstyrelsens förbud mot schaktning
överträtts är detta en förseelse som
faller under allmänt åtal. Dessutom kan
den som överträtt bestämmelserna vid
vite föreläggas att rätta till det som
skett olagligt.

Naturvårdslagen innehåller alltså de
bestämmelser som behövs för att man
skall kunna ingripa effektivt när förbud
överträds.

Några åtgärder från min sida är därför
inte påkallade.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Låt mig tacka statsrådet
för svaret. Jag är fullt tillfredsställd
med det; på en allmänt hållen enkel
fråga måste följa ett allmänt hållet
svar. Min fråga har en lokal bakgrund.
Hade jag yttrat mig som journalist och
inte som riksdagsman hade jag nog formulerat
den betydligt mer drastiskt och
rakt på sak.

I Sörmland har vi upplevt naturvården
som något mycket positivt. Även
relativt drastiska bestämmelser har bli -

vit accepterade trots att intressekonflikter
givetvis inte har kunnat undvikas.
Både kust och insjöstränder har skyddats
genom länsstyrelsens försorg. Man
har varit mån om att inte förfula landskapsbilden
och har samtidigt varit
angelägen om att ta hänsyn till kulturella
och geologiska intressen.

En artikel i en mig närstående lokal
tidning om att domänverket håller på
att anlägga ett flygfält på Stenhuggarmon
i Åker, mot gällande schaktningsförbud
och som bas för skogsmarksgödsling,
har också orsakat en spontan
reaktion mot detta ingrepp i en av
de vackraste platserna i norra Sörmland.
En lokal politisk organisation, arbetarkommunen
i Åker, tog upp frågaii
och enades om att man borde tillsätta
en kommitté som snarast skulle ta itu
med saken och bl. a. uppvakta länsstyrelsens
naturvårdssektion.

Jag skall inte gå in på ärendets vidare
gång utan vill endast konstatera
att domänverket sedermera har inkommit
med en dispensansökan, vilken länsstyrelsens
naturvårdsråd i går av principiella
skäl beslöt att avstyrka. Man
har därvid stött sig på det s. k. 19 §-förordnandet, varigenom bl. a. schaktning
förbjuds under vissa omständigheter.
I det aktuella fallet hade halva
flygfältet förlagts inom ett skyddat område.
Man är i princip inte motståndare
till anläggandet av ett flygfält för
skogsmarksgödsling, men det är inte
rimligt att tillåta att det placeras inom
ett område som i olika avseenden betraktas
som värdefullt och som man
beslutat att skydda.

Med anledning av det lämnade svaret
vill jag göra två påpekanden. För det
första är det angeläget att ett statligt
verk undviker olycksfall av berört slag
och att ifrågavarande myndighet bör
behandlas som vilken annan lagbrytare
som helst. För det andra ifrågasätter
jag, om länsstyrelserna har tillräckliga
möjligheter att kontrollera efterlevnaden
av gällande bestämmelser. Avsikten
med det uttalande som nu har gjorts

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på fråga ang. vägvisningen till turistanläggningar

måste väl vara att åtgärder för att ge
länsstyrelserna resurser för övervakning
av lagarnas efterlevnad snabbt vidtas.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Herr Svensson i Eskilstuna
säger att han skulle ha uttryckt
sig lite mera drastiskt om han hade
uppträtt som journalist i denna fråga.
Också jag hade måhända svarat en
smula mera drastiskt, om jag hade haft
en annan ställning än den jag nu har.

Jag vill också beklaga det inträffade,
och jag helar helt herr Svenssons mening
att den omständigheten, att det
är en statlig myndighet som äger marken
i fråga, inte innebär att ärendet
på något sätt får behandlas annorlunda.

Chefen för vederbörande ämbetsverk
har i dag meddelat genom TT och radio
att det inträffade är ett beklagligt
olycksfall i arbetet. Med anledning av
detta har ämbetsverket i fråga tillskrivit
alla sina distrikt och fäst deras
uppmärksamhet på förhållandet för att
undvika en upprepning.

Principiellt kan man naturligtvis inte
helt gardera sig mot lagöverträdelser.
Så snart som myndigheterna får reda
på att en sådan inträffat skall de emellertid
gripa in, och i ett fall som det
aktuella skall de ju besluta om åtgärder.
Länsstyrelserna har emellertid inte sista
ordet i denna fråga. Det kan mycket
väl tänkas att länsstyrelsen ger dispens
i ett tänkt fall, men eftersom naturvårdsverket
har klagorätt kan ärendet prövas
i högre instans.

Lagstiftningen är alltså mycket sträng
på detta område. Yad som inte fungerat
i detta fall är övervakningen. Såsom
jag framhållit har emellertid chefen för
verket uttalat att det inträffade varit
ett olycksfall i arbetet, som inte får
inträffa hos en statlig myndighet.

Jag kan inte lämna herr Svensson
besked i dag om hur förstärkningen av
länsstyrelserna kommer att utformas,
men det är vår avsikt att ge naturvårds -

verket möjligheter till en viss förstärkning,
bl. a. för att kunna övervaka att
denna del av miljövården sköts på ett
effektivt sätt.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Jag är mycket nöjd med
jordbruksministerns uttalande i hans
senaste anförande, av vilket det framgick
att han inte vill sätta ofelbarhetsstämpel
på en statlig myndighet utan att
han tvärtom anser det vara särskilt viktigt
att en sådan följer gällande bestämmelser.

Låt mig ändå tillägga att vi på detta
område inte enbart har negativa erfarenheter
av domänstyrelsen. Vi har också
på olika håll mycket goda erfarenheter
av dess verksamhet. Den har
gjort mycket för naturvården i sina
marker. Den har även bl. a. rustat upp
det kulturhistoriskt värdefulla Hjulhuset
vid Göksjön, och det är en åtgärd som
uppskattas av allmänheten.

Men jag vill också tillägga att jag
är glad över att länsstyrelsens resurser
utökas. Det räcker alltså inte, som det
sägs i svaret, att naturvårdslagen innehåller
de bestämmelser som behövs för
att man skall kunna ingripa när förbud
överträds; myndigheterna måste
också ha resurser att övervaka efterlevnaden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. vägvisningen till turistanläggningar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Wachtmeister har
frågat mig, om jag kommer att ta initiativ
till sådan ändring i gällande regler
för vägvisning, att det underlättas

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar på fråga ang. vägvisningen till turistanläggningar

för turister att finna vägen till olika
turistanläggningar.

Enligt 26 § vägmärkeskungörelsen ankommer
det i första hand på trafiksäkerhetsverket
att meddela närmare
föreskrifter och anvisningar för olika
former av vägvisning. Mellan verket,
andra berörda myndigheter och olika
turistorganisationer pågår fortlöpande
samråd i dessa frågor för att revidera
och komplettera redan föreliggande föreskrifter
och för att kartlägga det ytterligare
behov av vägvisning till turistanläggningar
m. m., som kan föreligga.
Något initiativ från min sida synes
inte vara påkallat.

Vidare anförde:

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för att han gjort sig besväret
att komma hit. Huruvida jag också
skall tacka för innehållet i svaret
är kanske något mer tveksamt. Innebörden
av svaret är, att allt är bra som
det är. Men det är tyvärr inte bra som
det är, herr kommunikationsminister!
Detta samråd måtte inte fungera riktigt
ordentligt; i varje fall tycker man
inte det i Turisthotellens riksförbund.
Turisthotellen har allvarliga bekymmer
t. ex. när busslaster med turister är ute
och irrar på vägarna och inte kan hitta
rätt, därför att man inte får ha de
vägvisare man skulle behöva.

Det är för övrigt inte bara när det
gäller turistanläggningarna som vårt
vägvisarsystem vore i behov av en ganska
grundlig omarbetning. Jag kan bara
som ett litet exempel nämna att jag för
några år sedan skulle resa till en föreläsningsförening
i en av de större byarna
i Blekinge. Byns namn — Gäddegöl
— har tidigare alltid stått utsatt på vägvisare.
Jag frågade i grannbyn varför
namnet hade tagits bort och om det var
någon annan väg som numera ledde till
byn. Jag fick då veta: Nu har man bestämt
att det skall stå »Pellamåla» på

vägvisaren i stället. Vem in i vägverket
har någonting i Pellamåla att göra! Men
detta har bestämts, och då får det vara
så». Det är samma system som gjort att
det häromåret i Blekinge icke gick att
finna en enda vägvisare där residensstadens
namn —• Karlskrona — förekom.
Detta har nu rättats till genom
energiska ingripanden från landshövdingens
sida. Men när det gäller turistanläggningarna
får man fortfarande irra
omkring. Det kan vara mycket intressant
att resa på en improviserad
turistresa på dagen medan man letar
efter en plats; då ser man ju mera av
landskapet. Men om man längtar efter
att någon gång få komma till sängs på
hotellet är det inte riktigt lika roligt att
fara omkring på småvägar.

Jag hade verkligen hoppats att kommunikationsministern
skulle vara villig
att sätta litet mer sprätt på det här samrådet.
Nu är det bara att beklaga att
han inte är hågad härtill. Jag får väl
hoppas att det ändå skall kunna fungera
litet bättre i fortsättningen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Trafiksäkerhetsverket
har i början av år 1969 med stöd av
just 26 § vägmärkeskungörelsen utfärdat
föreskrifter för utmärkning av och
vägvisning till serviceanläggningar av
olika slag med i vägmärkeskungörelsen
upptagna symbolmärken. Enligt föreskrifterna
utmärks vissa turist- och serviceanläggningar,
exempelvis motell,
campingplatser och badplatser, som är
belägna vid en större väg eller om de är
belägna vid en mindre väg, inom ett
avstånd av ca 5 km från en större väg.

Utmärkningen sker med symbolmärken
vid infarten till anläggningen och
dessutom i regel med ett förberedande
märke ca 1 km före anläggningen. I förekommande
fall anbringas också i
korsningen mellan den större och den
mindre vägen ett symbolmärke med avståndsuppgift.
Som regel anges inte an -

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på fråga ang. vägvisningen till turistanläggningar

läggningens namn, eftersom en utmärkning
inte är avsedd att utgöra reklam
för en viss anläggning utan endast en
upplysning till vägtrafikanterna om att
anläggning av visst slag finns att tillgå
i närheten.

För vägvisning till andra turistanläggningar
av mer allmänt intresse, som
inte kan utmärkas med fastställt symbolmärke
— jag tänker på djurparker,
golfbanor eller liknande — används
vanlig vägvisare för allmän eller enskild
väg. För den särskilda servicevägvisningen
med symbolmärken lämnas
tillstånd efter prövning från fall till fall
av vederbörande länsstyrelse. Man undersöker
då i enlighet med trafiksäkerhetsverkets
föreskrifter anläggningens
standard in. in., och man bedömer om
anläggningen i övrigt är av sådant allmänt
intresse att vägvisning dit kan anses
befogad.

Som komplettering till servicevägvisning
sätts i mycket stor utsträckning
upp särskilda turistinformationskartor
före infart till turistområde eller stad eller
annat område av turistintresse.

Det är dock alldeles naturligt att det
inte är möjligt att till varje enstaka anläggning
genomföra annat än en mycket
begränsad vägvisning, bl. a. med hänsyn
till önskemålet att hålla nere antalet
vägmärken längs våra vägar. Att man
på grund av detta inte alltid fullt ut
kan tillgodose alla önskemål från varje
turistanläggnings ägare är ju ofrånkomligt.
Man måste därför acceptera att vägvisningen
aldrig kan bli så utförlig att
den exempelvis kan ersätta den vanliga
bilboken.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Vi klagar över att turistutbytet
med utlandet inte fungerar
ordentligt, över att vi får för små inkomster
av turismen men att vi lägger
ned för mycket pengar utomlands. Kan
inte detta möjligen delvis tänkas bero
på att turisterna inte känner sig välkomna
hit. För det första är vi, av or -

saker som en ledamot av vår nuvarande
regering allra bäst känner till, världens
dyraste land. För det andra finner turisterna
inga vägvisare till de anläggningar
de vill uppsöka. Om vi verkligen
vill satsa på turismen hit till landet,
måste vi också satsa på att turisterna
skall hitta till rätta.

Skillnaden mellan servicemärkena
och vägvisarna är det som är det viktiga
härvidlag. Det heter i bestämmelserna
att om i samma trakt ligger flera
serviceanläggningar det kan tänkas
att man får sätta ut namnet på någon
av dem. Men detta gäller bara om det
är den ena sidan av vägen. Om vid ett
vägskäl det ligger ett hotell på den ena
kanten och ett hotell på den andra ställer
man sig frågan: Var ligger det hotell
jag skall till? Då vill jag ha detta namn
utmärkt, men för närvarande får jag inte
detta.

Det förefaller dock som om denna sak
tillämpas litet olika i olika län. Man
skyller ifrån sig uppåt och säger att
Kungl. Maj :t inte går med på detta. Anledningen
kan tänkas vara att man tycker
att det är bekvämt att skylla på
Kungl. Maj :t, och jag undrar därför om
det inte kunde vara skäl i att statsrådet
tittade litet på tillämpningen, så att
denna blir enhetlig över hela landet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Mot bakgrund av vad
jag nyss sade anser jag det inte vara
nödvändigt vidta några åtgärder.

Den möjlighet som en turistande
svensk eller utländsk bilist i dag har att
hitta rätt är stor mot bakgrunden av
allt som hittills har gjorts.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag kan hålla med kommunikationsministern
om att det inte
enbart beror på detta, men det skulle
onekligen uppmuntra ganska mycket
om man med hjälp av ett väl utarbetat
vägvisarsystem kan hitta dit man vill.

Torsdagen den 3 december 1970 Nr 41

Svar på fråga ang. beredande av möjlighet att anordna charterflygning till Sverige

Alla har inte detaljerade kartor. Det kan
inte hjälpas, men jag måste säga att
utomlands fungerar vägvisarsystemet
till anläggningarna betydligt bättre än
här.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. beredande av möjlighet
att anordna charterflygning till
Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Ängelholm
har frågat mig om jag är beredd
att medverka till en sådan ändring
av reglerna för luftfartspolitiken att
möjlighet öppnas för charterflygning
med Sverige som resmål.

Beteckningen charterflyg innefattar
flera olika typer av icke regelbunden
kommersiell luftfart. En huvudtyp avser
befordran av grupper som bildats
för annat huvudsakligt ändamål än själva
resan. Gruppens medlemmar sammanhålls
här av en särskild intressegemenskap
som tydligt avgränsar dem
från begreppet allmänheten. Hit hör yrkesföreningar,
ideella och religiösa
sammanslutningar, idrottsföreningar
o. d. Denna typ av researrangemang —
s. k. föreningsflygningar — skiljer sig
från en annan huvudtyp, nämligen de
egentliga sällskapsresorna där det rör
sig om resor som utbjuds till allmänheten,
främst genom resebyråerna. Ett utmärkande
drag för dessa resor är de
s. k. allt-i-ett-arrangemangen.

När det gäller föreningsflygningar
lämnas regelmässigt sökt tillstånd under
förutsättning att sökanden uppfyller
uppställda krav på intressegemenskap.
Detta gäller för såväl in- som utgående
chartertrafik.

Vad beträffar sällskapsreseflygning -

ar prövas tillstånd till sådana flygningar
med utgångspunkt från riktlinjer
som fastställts av Kungl. Maj :t. Ansökan
om tillstånd till sällskapsreseflygning
prövas mot bakgrund av den charterpolitik
som överenskommits mellan de
svenska, danska och norska regeringarna.
I fråga om interkontinentala sällskapsreseflygningar
präglas den skandinaviska
tillståndsgivningen -— liksom i
de flesta länder med behov av en omfattande
trafikförsörjning genom regelbunden
luftfart — av stark återhållsamhet.
Skälet är naturligtvis att det skandinaviska
linjeföretaget — SAS — skall
kunna i tillfredsställande omfattning
och på försvarlig ekonomisk grundval
fullgöra sina uppgifter enligt gällande
koncession.

Allmänt gäller — med angivna undantag
— att mycket stora möjligheter
föreligger att utföra charterflygningar
med Sverige som resmål. Härtill kommer
de möjligheter till billiga resor som
öppnas genom de IATA-anslutna linjebolagens
olika former av rabatterade
priser.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret på min
fråga.

Motivet för densamma är att det med
tanke på det stora underskott som varje
år förekommer i vårt lands bytesbalans
med utlandet framstår som
mycket angeläget att vidta åtgärder i
någon form för att åstadkomma en förbättring
härvidlag. En av orsakerna till
de förhållanden som råder är turisttrafikens
utveckling, som ger oss ett underskott
på ca 1 miljard kronor årligen.
Detta borde ge anledning till åtgärder
för att öka turistströmmen till vårt land.

De flesta svenska utlandsturisterna
reser numera med chartrat flyg härifrån
till utlandet. För utländska turister
som vill resa till Sverige finns inte

20 Nr 41 Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

den möjligheten, eftersom luftfartsverket
i regel inte tillåter att utländska
charterbolag opererar med Sverige som
resmål. Härigenom går vårt land miste
om ett stort antal utländska turister.
Flyget spelar nämligen en alltmer dominerande
roll inom den internationella
turisttrafiken. Både amerikanska och
europeiska företag lär vid olika tillfällen
ha försökt erhålla tillstånd för
sitt charterflyg att landa här i Sverige
med turister, men det har inte medgivits
av de svenska myndigheterna.

Man måste säga att det är ett egendomligt
förhållande som här råder.
Vissa svenska myndigheter lägger ner
mycket stora kostnader på att i utlandet
göra reklam för turistresor till Sverige,
medan andra myndigheter motverkar
detta genom sådana förbud som
jag här har påtalat. Jag tycker det är
uppenbart att en ändring måste komma
till stånd, ju förr desto hellre.

Jag ber än en gång att få tacka kommunikationsministern
för svaret. Jag
hoppas att han inte glömmer frågan i
fortsättningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellationer och fråga ang.

användningen av bekämpningsmedel,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Sundberg och fru
Marklund samt herr Andersson i Storfors
och herr Jönsson i Ingemarsgården
har ställt frågor till mig om användningen
av herbicider. Fru Sundberg har
också frågat hur många icke registrerade
bekämpningsmedel som saluförs
med stöd av övergångsbestämmelserna
till bekämpningsmedelsförordningen.

Herbicider är underkastade bestäm -

melserna i bekämpningsmedelsförordningen.
Detta innebär bl. a. att det ankommer
på giftnämnden att avgöra om
de får användas eller inte. Registrering
får inte ske av medel som är så giftigt
eller eljest befaras så skadligt för människor
och vissa djur eller växter att
det inte lämpligen bör användas i bekämpningssyfte.
För att förebygga skador
kan nämnden också uppställa villkor
för användningen. Redan meddelad
registrering kan återkallas, om det finns
skäl för det.

Den senaste tiden har särskilt uppmärksamhet
riktats mot preparat som
innehåller fenoxisyrorna 2, 4-D och 2,
4, 5-T och som i handeln kallas bl. a.
hormoslyr. Mot bakgrunden av att farhågor
uppkommit om att dessa preparat
kan vara skadliga för människor och
djur har giftnämnden tillkallat en särskild
expertgrupp som skall undersöka
vilka faror som kan vara förenade med
användning av preparaten. I gruppen
ingår bl. a. ärftlighetsforskare samt specialister
på fostermissbildningar och
miljöfrågor.

Expertgruppen väntas redovisa resutaltet
av sitt arbete inom ett par
månader. Giftnämnden kommer därefter
att ompröva registreringen och
därvid ta ställning till frågan om förbud
mot användningen av de berörda
preparaten.

Särskilda problem är förenade med
spridning av bekämpningsmedel från
luften. Som en följd av de erfarenheter
som vunnits har giftnämnden redan nu
beträffande alla typer av bekämpningsmedel
meddelat förbud mot flygbekämpning,
om medlen inte är särskilt godkända
för ändamålet. Spridning med
flyg av herbicider med fenoxisyror får
alltså inte ske utan uttryckligt medgivande
av giftnämnden. Frågan om dessa
medel över huvud taget skall få användas
i framtiden kommer, som framgår
av vad jag nyss sagt, att avgöras
av giftnämnden i god tid före nästa
bekämpningssäsong genom att registre*

Torsdagen den 3 december 1970 Nr 41

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

ringsfrågan tas upp till omprövning.

Jag vill understryka att de problem
vi här står inför är mycket betydelsefulla
för den enskildes säkerhet. Om
preparatens användning kan medföra
skador på människor eller djur, råder
det inte någon tvekan om att preparatens
användning måste omgärdas med
betryggande säkerhetsföreskrifter eller
helt förbjudas. Jag är övertygad om
att giftnämnden ägnar dessa frågor stor
omsorg och noga överväger synpunkter
av den art som framförts i interpellationerna.
Jag kommer att med uppmärksamhet
följa utvecklingen.

Slutligen vill jag som svar på fru
Sundbergs fråga om övergångsbestämmelserna
till bekämpningsmedelsförordningen
säga, att omkring 800 medel hittills
har registrerats av giftnämnden
och att det finns ungefär 130 ansökningar
om registrering av olika typer
av bekämpningsmedel som ännu inte
slutligt behandlats av nämnden. Detta
innebär emellertid inte att alla sistnämnda
medel får saluhållas eller användas.
Inte heller saknas regler för
deras användning. Alla ansökningarna
har enligt vad giftnämnden upplyst föranlett
utredning, och för samtliga medel
gäller att mer eller mindre långtgående
delbeslut fattats av nämnden. Den slutliga
prövningen av de flesta av dessa
registreringsansökningar beräknas vara
klar om ett halvår. Skulle allvarliga
risker framkomma beträffande något
av dessa medel kan giftnämnden med
omedelbar verkan förbjuda dess vidare
användning. För att ytterligare belysa
giftnämndens tillämpning av bekämpningsmedelsförordningen
vill jag också
nämna att över 100 registreringsansökningar
avslagits på grund av befarade
skadeverkningar.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på. min inter -

pellation.

Bakgrunden till interpellationen är
att jag redan 1968 tog upp frågan om
besprutning med herbicider från flygplan
över markområden i mitt hemlän,
Värmlands län, där människor skadades,
och att jag i oktober i år fann att
praktiskt taget ingenting gjorts för att
förhindra förgiftningen av vår natur, av
människor och djur.

Som jag framhållit i interpellationen
svarade dåvarande jordbruksministern
den 7 november 1968 bl. a. följande:
»Giftnämnden överväger för närvarande
frågan om särskilda föreskrifter för
besprutning med bekämpningsmedel
från flygplan. I avvaktan på resultat av
dessa överväganden är jag inte beredd
att vidta några särskilda åtgärder.»
Giftnämnden yttrade sig ett halvår därefter,
men trots att allvarliga skador
påtalats på människor och djur fann
man ej anledning att ta definitiv ställning
till frågan om ytterligare restriktioner
för besprutningen eller till behovet
av mera detaljerade föreskrifter i
ämnet.

Tillåt mig säga, herr talman, att giftnämndens
behandling av denna allvarliga
fråga vittnar om en otrolig nonchalans.
Jag vill också instämma i slutorden
av en ledare i Värmlands Folkblad
den 4 november 1970, där redaktör
Furbo slår fast att giftnämnden har
levat farligt, kanske mycket farligt. För
mig och många andra har det varit obegripligt
hur man kunnat tillåta att
denna besprutning fått fortgå under så
lång tidsperiod trots alla varningssignaler,
trots alla skador på människor och
djur som inrapporterats.

Vad är det som sker runt omkring oss
i dag? Jo, här vräker skogsbolagcn, domänverket
och vägverket ut tonvis med
gift utan förbarmande över stora arealer,
och oskyldiga människor och djur
duschas av tvivelaktiga preparat med
elakartade sjukdomssymtom som följd.
Jag har under de senaste åren mött
människor som varit märkta av sjuk -

22 Nr 41 Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m -

dom sedan de kommit i beröring med
hormoslyr. Låt mig anföra ett av många
exempel som kommit till min kännedom
om skada på människor.

En skogsarbetare beordrades liantlanga
åt en firma som skulle bespruta
timmer, framkört till väg, åt domänverket
med manuellt skötta sprutor. Besprutningen
skedde under en måndagsförmiddag.
Mannen kände redan under
dagen obehagliga smärtor och sveda i
bröstet. Efter några dagar var hans
tillstånd så allvarligt att man måste
frakta honom till lasarettet. Han hostade
slem och blod och var mycket sjuk.
Sjukdomssymtomen var så allvarliga att
han överfördes till centrallasarettet i
länet. Dubbelsidig lunginflammation
följde; han klarade livet med ett nödrop.
Läkarna konstaterade förgiftningssymtom.
Mannen, som förgiftades i
pingstveckan 1970, är i dag fortfarande
sjukskriven med stora svaghetssymtom.

Rader av fall skulle kunna räknas
upp, men jag begränsar mig till detta.

.lag har vidare, herr talman, i min
ägo ett besiktningsprotokoll över obduktion
av nötkreatur som klart anger
dödsorsaken. En gammal kvinna i statsrådet
Asplings och min hembygd släppte
ut sina två kor efter mjölkningen en
morgon i ett lövskogsområde ett stycke
från fastigheten. Markägarna hade lovat
att betning fick ske på markerna. Fram
på förmiddagen hörde man flygplan på
låg höjd och såg att besprutning pågick
just över det område där korna betade.
Besprutningen skedde utan någon som
helst förgående varning. På kvällen när
korna kom hem till ladugården var
båda mycket oroliga och visade tecken
till sjukdom, varför veterinären tillkallades.
På morgonen nästa dag måste
den ena kon avlivas, medan den andra
klarade sig genom medicinsk behandling.
Köttet dög ej ens till djurmat på
grund av förgiftning. Hela kroppen kasserades
med anledning av, som det står
i protokollet, något slags förgiftning.

Jag har, herr talman, aldrig någonsin
fått så många brev från oroliga
människor som kring denna fråga. I
min väska här utanför har jag uppropslistor
underskrivna av tusentals och
åter tusentals människor, som ropar ut
sin förtvivlan över den förgiftning som
pågår. Låt mig helt kort citera några
rader ur ett sådant upprop: »Här gäller
det ej längre att ta ekonomiska
hänsyn till dem som har ett förment
intresse att använda herbicider — i
vårt fall bl. a. skogsbruket, domänverket,
vägförvaltningen — utan framtiden
att överleva eller gå under.»

Några hälsovårdsnämnder har gått i
spetsen för förbud mot fenoxisyrorna.
Ledsamt nog har myndigheterna tagit
illa upp att man har gett sig på detta
ärende. En hälsovårdsnämndsordförande
har tili och med betecknats som
rubbad därför att han vågade sig på ett
beslut om förbud. I stället borde denne
ordförande ha eu eloge för sin kraftfulla
insats.

Jag skall inte använda ordet rubbad,
men beteckningen skulle kunna passa
på den som i sin iver att bevisa hormoslyrets
ofarlighet ställde upp för
pressen och drack av giftet. Det måste
vara ett utslag av dumhet när man tillgriper
någonting sådant i en så allvarlig
fråga som den vi nu står inför. Vi
förgiftas systematiskt per flygplan med
risk för fosterskador, och detta har giftnämnden
känt till i två år. Men vad
är det den har gjort? Någon har sagt
att den har varit i Ganada på en konferens
under tiden. Det är tur att TV och
press och människorna ute i landet slagit
larm på allvar i denna fråga, annars
hade väl ännu ingenting hänt.

Människorna ute i bygderna har väntat
otåligt på socialministerns svar i
detta ärende. Oron har begripligt nog
varit mycket stor. Folk bär ringt till
hälsovårdsnämnderna och undrat om
det verkligen kan vara tillåtet att syssla
med sådant som denna besprutning
samtidigt som man i skolan försöker

Torsdagen den 3 december 1970 Nr 41

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

lära barnen det olämpliga i att kasta
små pappersbitar omkring sig. Nog är
det nnderligt att det skall kunna förekomma
en tillåten besprutning med
sammanlagt per år 2 200 ton verksam
substans av lierbicider i vårt land på
samma gång som man allvarligt talar
om att det är en brist i vår nya renhållningslagstiftning
att man inte direkt
kan bötfälla en människa som kastar
en bussbiljett eller en fimp efter
sig.

Hur många kan i dag leta fram eu
ren fläck natur i skogsbolagens, i statens,
i vägförvaltningens eller i eldistributörernas
nedsölade domäner?

Hur många är det som bär lärt sig
att se på lövträdens blad om området
har besprutats nyss och hur många är
hänvisade till att köpa bär eller sylt
från okända trakter? Just när skogsbären
mognar besprutas de platser där de
flesta bären växer och dit de flesta
människorna söker sig. De besprutas
skoningslöst från flygplan, jeepar, traktorer
och ryggburna sprutor.

Farligt att förtära, förvaras oåtkomligt
för barn och husdjur, akta ögon,
hud och kläder, inandas ej medlet, har
det kommit i beröring med huden så
tvätta genast med tvål och vatten! Ja,
de orden står på behållarna av detta
gift som finfördelas över den svenska
naturen. För den stackars bärplockaren
i sprutskogen måste varningarna innebära
följande: Lämna barnen hemma,
använd gummidräkt och skyddsglasögon,
låt bli att andas eller använd gasmakt,
bär alltid med dig vatten och tvål
och kasta bort bären innan du åker
hem!

Jag är medveten om att detta är ett
stort problem, inte minst avvägningen
mellan kraven på en så långt det går
orörd natur och behovet av exploatering
för ökad produktionsstegring. Men
den gränsen får inte överskridas där
den mänskliga hälsan äventyras. Likgiltighet
och nonchalans måste bekämpas.
Och framför allt: Gasmasken får

inte bli en lösning på detta problem.

Herr talman! Jag kan inte säga att
jag är nöjd med socialministerns svar.
Giftnämnden har försökt lugna stämningen
genom tillkallande av en expertgrupp
som om någon månad skall redovisa
sitt resultat för att nämnden därefter
skall kunna ta slutgiltig ställning.
Förbudet mot flygbekämpning anser jag
i den form det nu finns vara endast en
hal vin esvr.

Jag är tacksam för att socialministern
lovar att med uppmärksamhet följa utvecklingen.
Jag är dock inte så säker
som socialministern på att giftnämnden
ägnar dessa frågor stor omsorg.
Den har sannerligen inte gjort någonting
under de gångna åren som inger
förtroende.

För min del hävdar jag fortfarande
att ett totalförbud är nödvändigt intill
dess vi vet vad vi håller på med. Det
skulle, herr talman, ha varit befriande
om socialministern klart sagt ifrån på
regeringens vägnar att nu är det färdigsprutat
med hormoslyr.

Min begäran till statsrådet är till sist:
Stoppa all skogsbesprutning under i
första hand en tvåårsperiod så att vi
ordentlig hinner utröna preparatens
verkningar! Det tycker jag att man kan
begära.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation
— det är mycket vänligt i tonen
men innehåller inga direkta nyheter.
Visserligen lovar statsrådet att man skall
se på frågan med allvar och lämna nya
besked om någon månad eller ett par
månader, och det är i och för sig ett
positivt besked; men denna fråga har
—- som väl framgått av det långa och
mycket belysande anförande som herr
Andersson i Storfors hållit — varit up -

24 Nr 41 Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

pe till behandling många gånger i kammaren.
Den har också varit ett stort diskussionsämne
i den offentliga debatten.

Jag ställde i maj en fråga till socialministern,
och denne svarade då alt
man skulle behandla spörsmålet med
allvar och att man skulle ingripa snabbt.
Jag hade då den förhoppningen att svaret
innehar att åtgärder skulle vidtagas
inför den säsong som var nära förestående.
Så har emellertid inte skett.
Jag ansåg att då kända fakta starkt talade
för att vissa restriktioner i användandet
av medlet i fråga borde införas.
Även om inte alla risker var vetenskapligt
klarlagda, var indicierna mot medlet
så starka att de som använder det
borde åläggas mycket stark restriktivitet.

Det har nu visat sig att de myndigheter
och personer som använder det aktuella
medlet inte själva har velat underkasta
sig några inskränkningar, och
då horde i stället samhället ålägga dem
sådana. Även om stora ekonomiska värden
står på spel, måste hänsynen till de
stora risker som det gäller gå före.

Man hade redan i våras kunnat införa
det förbud mot flygbesprutning
som nu införts. Det är ändå, såsom herr
Andersson i Storfors anfört, så att del
vid besprutning från flygplan över stora
områden — hur välmenande man än är
— kan inträffa vindavdrifter och uppstå
oväntade väderleksförhållanden,
som får okontrollerbara följder. Ingen
som vistas på marken i ett härav berört
område kan då undgå att utsättas för
bekämpningsmedlet. Det förekommer
nämligen inga stora varningsaktioner,
upprop e. d. i detta sammanhang. Man
sätter t. ex. inte i gång luftvärnssirenerna
när en besprutningsaktion skall starta.

Förarna av flygplanen vet inte särskilt
mycket om vart vindarna drar i
väg med bekämpningsmedlet, även om
man flyger ganska lågt. Dessutom flyger
man över små diken och vattendrag,
och dessa stannar som regel inte

inom samma markägares område utan
mynnar i större vattendrag, där medlen
förorsakar skador som kan bli
ganska betydande. Om detta vet vi som
sagt inget bestämt, men mycket starka
indicier tyder på att så kan bli fallet.

De finns en omständighet som gör
att man med visst fog kan kritisera
handläggningen av frågan. Jag säger
detta, även om jag förstår att de myndigheter
som behandlar ärenden av detta
slag har en mycket besvärlig uppgift.
Det är ju ett otal kemiska preparat
som skall prövas. Jag kan inte bedöma
myndigheternas resurser härför,
men jag inser svårigheterna. Det finns
emellertid en tysk vetenskaplig tidskrift,
i vilken det redan 1961 skrevs eu
artikel där det meddelades att tillverkaren
av ett bekämpningsmedel hade
lyckats minska den däri ingående mängden
av tetraklordibenzopara-dioxin,
som också kallas 2,3,7,8-dioxin, så alt
yrkesskador hade kunnat undvikas. Det
var alltså redan då klarlagt att dessa
preparat hade skadeverkningar. Eftersom
vi nu är framme vid år 1970, tycker
jag inte att handläggningen präglas
av någon påfallande snabbhet. Detta gör
att jag känner mig oroad för att vår
beredskap på området kanske är svag.

Jag understryker att det alltid är lätt
att vara efterklok men att vi måste ta
lärdom av det inträffade och verkligen
vidtaga förstärkningar på detta område,
om så behövs, dvs. om det är resurser
som saknas. Jag hade med hänsyn
till vad jag nu anfört inte tillgripit
så hårda ord i min interpellation utan
inskränkte mig till att bl. a. ställa frågor
om forskningen på området och
om hur snabbt en del klarlägganden
skulle kunna göras.

Som lekman blir man ibland när man
försöker tränga in i dessa frågor något
förbryllad, eftersom det förekommer en
del olika meningsriktningar på området.
Jag tror att en del av meningsskiljaktigheterna
sammanhänger med att fenoxisyrorna
inte i sig själva anses ha så

Torsdagen den 3 december 1970 Nr 41

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

stor giftverkan. Detta brukar framhållas
av dem som vill påvisa att dessa preparat
är ofarliga.

Men det besvärliga är de föroreningar
som alltid finns i dessa preparat, de
s. k. dioxinerna. Det finns 72 olika sorter
av dessa ämnen, och de är mycket
dåligt kända. Den mest kända är den
jag nyss nämnde, den som förkortas
2,3,7,8. Att den åstadkommer fosterskador
har bestyrkts i många sammanhang.

Är det möjligen så att giftnämnden
när den godkänt dessa medel har kollat
bara själva ämnet och inte brytt sig
om att kolia föroreningarna? Det måste
väl vara detta som gjort att det hela har
kunnat pågå så länge utan att man har
upptäckt de risker som ändå föreligger.
Om så är fallet vill jag fråga socialministern:
Beaktar man numera i
praxis när det gäller godkännandet av
preparat också de föroreningar som
preparaten innehåller? Även om preparatet
i sig självt är ofarligt, kan föroreningarna
åstadkomma stora skador, och
den saken är det naturligtvis viktigt att
beakta.

Den andra fråga som jag tog upp i
min interpellation gällde restriktionerna.
Om man efter en prövning kommer
fram till att det här är fråga om ett medel
av den farlighetsgraden att det skall
förbjudas, vill jag bara uttala förhoppningen
att beslut härom skall kunna
fattas före nästa års säsong. Men om
man finner att riskerna inte är större
än alt man kan tillåta en viss, restriktiv
användning, har jag vissa önskemål
om hur dessa restriktioner bör utformas.
Jag anser t. ex. att det bör förekomma
en mycket stark restriktivitel
när det gäller flygbesprutning. Så fort
ett medel kan misstänkas vara farligt,
bör man inte tillåta denna användningsform.
Det bör vara en regel alt
människorna skall ha möjlighet alt
undgå att komma i beröring med sådana
medel. Vi har genom herr Anderssons
i Storfors redogörelse -— och även
jag har exempel på den saken ■— erfa -

rit att det vid flygbesprutningar varit
svårt för den enskilde att undgå medlet.
Det måste ändå vara en förutsättning
att vi har sådana lagar och regler
att den enskilde kan skyddas.

Även vägförvaltningarna använder
detta medel och sprutar ut det längs
vägarna. I sådana fall bör man avlysa
trafiken från de berörda vägsträckorna.
.lag känner till fall där människor
har fått svåra allergiska skador sedan
de färdats efter vägen i samband med
sådana här besprutningar. Det måste i
varje fall pålysas ordentligt att besprutning
pågår. Dessutom måste det vara
en regel att man inte sprutar över vattendrag
-— bäckar och liknande. Det
måste också förekomma kontakt med
ägarna av de marker som gränsar intill
vägarna; det finns ju fortfarande
jordbrukare som har betesdrift i anslutning
till vägarna. Det kan hända att
de vill skydda sina djur från denna påverkan,
och i så fall bör de ha möjligheter
härtill.

Om man sålunda finner att giftverkan
inte är så oerhört stor som man
hade befarat och medlet alltså med en
viss tvekan kan tillåtas, bör man införa
starka restriktioner. Det skulle vara intressant
att få höra hur statsrådet ser
på dessa problem.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Först och främst vill
jag rikta ett tack till socialministern
för svaret på min interpellation. Svaret
visar att socialministern bl. a. genom
att tillsätta en expertkommitté har
uppmärksammat allvaret i frågan och
att vi kan vänta oss att åtgärder kommer
att vidtas för att förbättra den situation
som vi försatt oss i.

Den kritik som jag i mitt anförande
kommer att framföra riktar sig alltså
inte mot socialministerns svar —- bortsett
från att jag beklagar att min första
fråga om formerna för giftnämndens
registrering inte berörs i svaret — men
väl mot det faktum att socialdeparte -

26 Nr 41 Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

mentet trots starka vetenskapliga bevis
inte tidigare uppmärksammat de faror
som ett ohämmat utnyttjande av starka
gifter medför. En stor del av det ansvaret
åvilar giftnämnden, och jag
kommer också huvudsakligen att beröra
dess uppgifter.

Naturvårdsåret 1970 avslutades nyligen
med en mycket välbesökt konferens
här i Stockholm. Vid denna konferens
höll professor Maths Berlin från
Lund ett uppmärksammat anförande, i
vilket han koncentrerade sig på den
miljöförstöring som giftmissbruket
medfört. Han sade bl. a. rent ut att det
inte råder någon tvekan om att människan
i dag har medel och möjligheter
att genom egna åtgärder äventyra
mänsklighetens framtida existens. För
att trygga denna måste förändringar i
miljön och då också i den kemiska
miljön tillåtas endast i de fall att konsekvenserna
därav för människan och
det ekologiska system som människan
är beroende av noga övervägas och befinnas
acceptabla. Det förutsätter att
varje åtgärd som innebär en förändring
förprövas och att man har tillsyn
över dess tillämpning. Det är uppgifter
som här i Sverige åvilar giftnämnden
eller borde göra det.

Tidigt i höstas beslöt som vi hörde
Årjängs hälsovårdsnämnd att förbjuda
sprutning med 2, 4 diklor-fenoxisyra
och 2, 4, 5 triklor-fenoxisyra på grund
av att man ansåg preparatet ha giftverkan.

Den 25 september hade Lis Asklund
ett Fokus-program med intervjuer med
berörda parter, och detta program
väckte stor uppmärksamhet. Strax efter
beslöt giftnämnden att spridning
med flyg av lierbicider med fenoxisyror
inte får ske utan uttryckligt medgivande
av giftnämnden. När giftnämnden
fattade detta beslut, säkerligen påverkad
av den opinion som väcktes av
TV-programmet, förelåg åtskilliga fakta,
om vilka giftnämnden antingen inte
varit medveten eller vilka nämnden helt

enkelt bortsett från. Låt mig nämna
några av dem.

Här har förut nämnts den tyska vetenskapsmannen
Bauers arbete från
1961, varav det framgår att man vid
framställning av 2, 4, 5 T-preparat får
en biprodukt på 2, 3, 7, 8-tetraklordibenzo-p-dioxin.
Bauer och hans medarbetare
påvisade att denna förening
har ytterst hög giftighet — en dos av
50 miljondels gram per kg kroppsvikt
leder till döden för försöksdjur, och
föreningen är orsak till svåra yrkesskador.

För några år sedan publicerade Bionetics
Research Laboratory utanför
Washington resultaten av en fyraårig
studie av fosterskadande effekter på
olika substanser och rapporterade positiva
fynd såväl för 2, 4 D som 2, 4,
5 T. Man fann därefter att särskilt 2,
4, 5 triklorfenoxisyra hade en högt halt
av ovan nämnda dioxinförening, som
alltså är ytterligt giftig.

Hur reagerar man då i Amerika? Det
är viktigt att man har detta klart för
sig därför att inte minst från socialdepartementets
sida förs så ofta fram
exempel från andra länder eller från
Världshälsoorganisationen på hur dessa
reagerar och låter sedan det bli
normgivande för oss.

I Amerika annonserade redan förra
året Vita husets vetenskaplige rådgivare
dels att restriktioner skulle införas
för all användning av 2, 4, 5 T inom
federala myndigheter, dels att användningen
inom jordbruket skulle skäras
ned, om inte officiella toleransgränser
utarbetats före ingången av 1970.

I april i år —- vilket vi också såg i
de svenska tidningarna —• hölls flera
senatsförhör, vilka ledde till omfattande
begränsningar av användningen av
2, 4, 5 T samt till intensifierad forskning
angående dioxinernas giftverkan.

Men, herr talman, i Sverige sprutade
vi på. 1 500 ton fenoxisyror. Och giftnämnden
slumrade!

Men tillverkningssidan, huvudsakli -

Torsdagen den 3 december 1970 Nr 41

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

gen Dow Chemicals Company, slumrade
inte och gjorde allvarliga försök att
minska halten av dioxiner och satte en
övre gräns vid 0,5 ppm, dvs. mg per
kg fenoxisyra. Man blev på amerikanskt
håll helt klar på att dioxinet har en
fosterskadande effekt. I Sverige påvisades
liknande verkningar på många
olika sätt. De föregående talarna har
här givit åtskilliga exempel, inte minst
herr Andersson i Storfors. I Sverige lädes
det fram en motion, nr 453 av herr
Lindberg m. fl.

I en verksamhetsberättelse ställde statens
veterinärmedicinska anstalt frågan,
om det finns ett samband mellan
besprutning av lövskog från flygplan
och livmoderskador på älg. I våras
påträffades i Norrland, såsom vi kanske
alla känner till, ett 50—60-tal renar
döda i ett område som besprutats med
fenoxisyra. En kvinna som fått missfall
satte detta i samband med att hon
vistats i nybesprutat område. Att den
minsta beröring kan ge hudskador vet
vi.

Herr talman! Detta är bara en del
av bakgrunden.

I samband med att andra lagutskottet
nu i höst behandlade den förutnämnda
motionen infordrades remissutlåtande
från giftnämnden — och nu börjar
det bli intressant. Till detta remissutlåtande
bifogades en promemoria som
utarbetats på giftnämnden. Trots de av
mig tidigare redovisade undersökningarna
anser giftnämnden det mindre sannolikt
att de i somras rapporterade fallen
av utslag, feber och ledsmärtor har
något samband med besprutning. Man
konstaterar emellertid att vetenskapen
tidigare inte beaktat att föroreningar i
så små mängder som miljondelar kan
ha biologisk effekt. Jag är förvånad
över detta —- vi har ju trots allt sysslat
inom många olika områden med
bl. a. hormoner.

Sedan säger man att dioxinförekomsten
i 2, 4, 5 T är avhängig av tillverkningsprocessen
och i första hand

av behandlingen av utgångsmaterialen
för framställning av ämnena. Svenska
handelsprodukter ligger enligt uppgifl
under 1 ppm.

Då vill jag ställa min första fråg£
till socialministern: Vem kontrollerar
detta? Docent Göran Löfroth har i etl
yttrande till riksdagens ombudsmannaexpedition
sagt att analyser av klorerade
dibenzo-paradioxiner icke tidigare
utförts i Sverige. Gullviks fabriker har
uppgivit att de saknar resurser att utföra
analyser på importerade och egentillverkade
preparat.

Jag vore alltså tacksam för att få ett
svar på vem som kontrollerar att koncentrationen
av dioxiner icke överstiger
1 ppm i svenska handelspreparat.

Ännu en fråga: Om Dow Chemicals
håller 0,5 ppm, varför skall vi i vårt
land då tolerera 1 ppm av detta utomordentligt
starka gift? Jag vill i det
sambandet gärna nämna att detta är ett
kumulativt gift. Genom sin fettlösligliet
kan det vandra i näringskedjorna
på samma sätt som DDT.

Jag vill ställa ännu en fråga, som
för resten kanske redan är ställd av
herr Jönsson i Ingemarsgården, nämligen
i vad mån giftnämnden gör mer än
toxikologiska undersökningar. Giftnämnden
måste nämligen när den infordrar
ett preparat —- inte minst när
det gäller besprutningspreparat •—- för
registrering veta att det aldrig rör sig
om s. k. kemiskt rena preparat. Man
måste alltså infordra uppgifter om alla
ämnen i preparatet som är kända. Man
kan här inte säga att tillverkaren inte
kände till förekomsten av dioxiner, eftersom
innehållet av dioxiner har påpekats
i den vetenskapliga litteraturen
redan 1961.

Studerar man utlåtanden från domänverket
och naturvårdsverket, finner
man genomgående en attityd som
innebär tvivel på fenoxisyrornas skadlighet.
Att verken i sin tur grundar sitt
ställningstagande på giftnämndens klarsignaler
är kanske naturligt. Helt följd -

28 Nr 41 Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

riktigt har nu båda dessa organisationer
plötsligt förklarat sig villiga att
studera verkan av fenoxisyror efter del
att giftnämnden har börjat inse sina
försummelser.

I det sambandet vill jag säga att det
är välgörande att konstatera att statens
veterinärmedicinska anstalt, som är en
vetenskaplig institution, i ett yttrande
har sagt: »Anstalten konstaterar att
det, trots en mångårig forskning vid
SYA och i utlandet, råder ett allvarligt
missförhållande mellan våra faktiska
kunskaper om fenoxi-herbicidernas
biologiska och ekologiska effekter och
den utbredda användningen av dessa
ämnen.»

Detta är väl ett exempel på hur vetenskapare
och vetenskapliga institutioner
försöker komma i kontakt med
politikerna och de politiskt ansvariga
myndigheterna men att det är svårt för
dem att vinna gehör för sina åsikter.

Herr talman! Därmed är jag framme
vid den fråga i min interpellation som
socialministern egentligen inte har besvarat:
Överväger statsrådet att på

grund av de erfarenheter som gjorts
vid besprutning med Hormoslyr ompröva
formerna för giftnämndens prövning
för registrering av bekämpningsmedel?
Det är nämligen just missförhållandet
mellan våra faktiska kunskaper
och de ekologiska verkningarna
som får så skrämmande följder. Jag
kan också formulera frågan på ett betydligt
intressantare sätt: Anser statsrådet
att tiden nu är kommen för s. k.
omvänd bevisföring? Det är nämligen
en utomordentligt väsentlig fråga. Den
omvända bevisföringen innebär, att där
varken samhället eller tillverkningssidan
kan vederlägga eller verifiera möjligheter
till fosterskador, mutagena eller
carcinogena effekter bör doserna
minskas så långt det över huvud taget
går, och helst bör preparatet inte bli
registrerat.

När jag ställer den frågan har jag eu
stor del av svenska folket bakom mig.

Den tilltagande miljöförstöringen innebär
nämligen inte bara en förfulning av
vårt landskap utan — och det är mycket
värre —• den skapar också otrygghet.
Som politiker måste vi se till att
medborgarna åtminstone kan känna
den tryggheten att veta att vi gör vad
vi kan på politiskt håll. Min uppfattning
är att socialdepartementet brister
i den funktionen. Låt mig här ge ett
par exempel. Redan 1959 skrev Ehrenberg
och Gustafsson en rapport till dåvarande
medicinalstyrelsen och bad att
få rikta medicinalstyrelsens uppmärksamhet
på en serie undersökningar som
publicerats under de senaste åren och
som rörde kemikaliers starkt mutagena
och carcinogena effekter. Jag har läst
deras rapport. Den har nämligen nu,
efter mer än tio år, givits ut i tryck
i engelsk översättning därför att åtskilliga
utländska forskare bett att få den.
Men hur reagerade man på dåvarande
medicinalstyrelsen? Jo, man tillsatte eu
kommitté för att undersöka dessa alarmerande
förhållanden. Den kommittén
självdog emellertid ganska snart av
brist på intresse. I vårt land liksom i
alla andra fortsätter cancerfallen all
öka, och vi utsätts för allt fler kemikalier,
vilkas effekt vi ofta inte får reda
på ens när den är vetenskapligt dokumenterad.

Ett annat intressant registreringsfall
är giftnämndens behandling av diklorvos,
dvs. de remsor som impregnerats
med eu fosforförening av nervgastyp
och som används mot insekter. De godkändes
av giftnämnden 1968 och får
fritt försäljas i Sverige, trots att vi får
in allt fler rapporter om fall av förgiftning.
Jag kan här inte gå in på det
faktum att diklorvos är ett alkylerande
ämne och därför i mycket hög grad
kan ge genetiska eller mutagena och
fosterskadande effekter. Jag vill hara
ställa en fråga ytterligare till socialministern:
Vem gör undersökningar åt
giftnämnden utöver de rent toxikologiska?
Jag förutsätter nämligen att man,

Torsdagen den 3 december 1970 Nr 41

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

innan registrering tillätes, gör undersökningar
också rörande effekterna när
det gäller fosterskador och mutagcna
skador. Det vore intressant att få ett
svar på den frågan. Jag har nämligen
inte lyckats få reda på vilken organisation
eller institution här i landet som
utför sådana undersökningar åt giftnämnden.

Jag har tagit dessa exempel, herr
socialminister, därför att de berör områden
som ligger inom giftnämndens
kompetens. Jag skulle kunna ta många
fler exempel, men det får räcka med
de anförda.

Som svar på min andra fråga har
statsrådet meddelat att 130 ansökningar
om registrering av olika typer av bekämpningsmedel
ännu inte har slutbehandlats
av nämnden men att medlen
får försäljas enligt övergångsbestämmelserna.
Socialministern säger också
i svaret att man beräknar att ansökningarna
skall vara avklarade inom ett
halvår. Men för över ett år sedan väckte
jag en motion, på vilken giftnämnden
framhöll i sitt remissyttrande att
alla preparat skulle vara avklarade
inom ett år. Det året har gått, och det
kommande halvåret går fort. Jag är
nämligen orolig, inte bara för att vi
fortfarande har i bruk preparat i skydd
av 1963 års övergångsbestämmelser,
utan jag ser det som ett tecken på att
giftnämnden har för små resurser. Jag
vill ställa frågan: Har man på giftnämnden
resurser nog för att verkställa
de undersökningar som man verkligen
skulle vilja genomföra, exempelvis
de av mig efterfrågade undersökningarna
rörande mutagenitet? Eller måste
man på grund av bristande resurser
släppa igenom preparat som kanske
med en mer seriös och omfattande bedömning
icke skulle ha registrerats?
Jag tror det är utomordentligt angeläget
att svenska folket får klart för sig,
att om det är en rent ekonomisk fråga
har vi i alla fall möjlighet att genom
Sveriges riksdag skapa en större trygg -

het och säkerhet i vårt land.

Herr talman! Jag har ställt många
frågor —• sju stycken om jag räknar
rätt —- och jag har talat länge. Det har
dock gällt frågor som för många människor
är livsviktiga i ordets verkliga
betydelse. Att problemen är många och
svåra innebär inte att vi får skaka dem
av oss, och jag tror det är väsentligt
att vi fritt kan debattera dem här i
riksdagen, även om det från min sida
innebär en stark kritik mot socialministerns
fögderi vad gäller såväl socialstyrelsens
handläggning av rapporter
som giftnämndens registreringsverksamhet.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Också jag her att få
tacka socialminister Aspling för svaret,
även om jag inte kan finna att det
innehåller så mycket mer än de uppgifter
som redan har bekantgjorts i pressen
i höst om den expertgrupp giftnämnden
tillkallat för att undersöka de''
faror som kan vara förenade med användningen
av de aktuella preparaten.
Man kunde väl beteckna det som positivt
att statsrådet inte anser att det råder
något tvivel om att det behövs betryggande
säkerhetsföreskrifter eller
förbud mot preparatens användning,
om de kan medföra skador på människor
eller djur. Det är väl bara så
att just detta »om» gör att man inte
känner sig helt nöjd med svaret.

Den senaste tidens tidningsskriverier
om användningen av gifter i växtbekämpande
syfte har i vissa kretsar bedömts
som ovederhäftiga. De misstankar
mot växtgiftmedlet 2, 4, 5 T som
väcktes redan på 1950-talet har av ansvariga
myndigheter avfärdats som lösa
spekulationer. Så var det ju också
när det gällde neurosedynet. Först när
ett antal gravt missbildade barn hade
fötts av kvinnor som använt neurose -

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. nu

dyn förbjöds preparatet. När det nu
finns forskare som inte utesluter att
de växtgifter som används kan leda till
ännu värre tragedier än neurosedynet
åstadkom, är det all anledning att förbjuda
användningen av dessa preparat,
av vilka hormoslyr utgör ett.

Bevis på de genetiska skador som
medlen kan åstadkomma har anförts
bl. a. från Vietnam, där dessa medel
skoningslöst används utan hänsyn till
de människor som drabbas. Att då tala
om att det där är fråga om starkare doser
än vad som förekommer i Sverige
räcker inte för att stilla den oro som
vissheten om skador på barn, födda
i Vietnam, väcker också här i vårt
land. De uppgifter om amerikanska
forskningsresultat när det gäller fosterskador,
som fru Sundberg nyss
lämnade, är för övrigt värda att notera
mot bakgrunden av denna användning
av giftmedel i Vietnam.

Socialminister Aspling hänvisar i sitt
svar till bekämpningsmedelsförordningen
och till de villkor som giftnämnden
kan uppställa för användningen.
Likaså framhåller socialministern
att spridning med flyg av herbicider
med fenoxisyror inte kan ske utan giftnämndens
medgivande.

Herr Andersson i Storfors har gett
mycket belysande exempel på långsamheten
— för att uttrycka det snällt —- i
giftnämndens behandling av denna fråga.
Med tanke på de starka farhågor
som har uttalats förefaller det verkligen
rimligt att helt förbjuda preparaten
till dess att de undersökningar är
klara som den av statsrådet åberopade
expertgruppen nu håller på med.

Restriktionen i fråga om spridning
med flyg har herr Andersson i Storfors
betecknat som en halvmesyr. Jag är
mycket villig att instämma i den betygsättningen,
i synnerhet som det ändå
förekommer spridning på annat sätt.
Exempelvis sprutas dessa gifter fortfarande
längs vägrenar, på parkernas
gräsmattor och längs statens järnvägars

banvallar. I Hälsingland väckte SJ :s besprutningar
i höst våldsamma protester
från folk som var ute och plockade
hallon. I sådana här fall kan det inte
vara riktigt att som SJ bara hänvisa till
att människor får skylla sig själva om
de uppehåller sig i marker som har besprutats
eller håller på att besprutas.

I de tidigare inläggen har anförts eu
hel rad fakta om fall där människor
och djur insjuknat och t. o. m. avlidit
av orsaker som inte helt kan frånkännas
samband med användningen av
växtbekämpningsmedel. Jag skall bara
tillfoga ett exempel. I våras dog ett par
hundra renar i Lappland oförklarligt,
och dessutom födde ett stort antal renkor
döda foster. Veterinärmedicinska
anstalten här i Stockholm fick prover
sig tillsända, analyserade dem och fann
i dem höga halter av 2, 4, 5 T. Sedan
dess har veterinärmedicinska anstalten
undersökt hur renarna reagerar på
de här aktuella gifterna, men åtminstoner
har inte jag kunnat i pressen finna
några redogörelser för resultaten av
dessa undersökningar. Jag undrar om
socialministern kanske har uppgifter
om de resultat som undersökningarna
eventuellt har lett till. Det behöver väl
inte sägas att de som i mina hemtrakter
sysslar med renskötsel delar den
starka oro som uttryckts i de tidigare
inläggen i denna debatt.

Det pågår, vilket mina företrädare
här i talarstolen redan nämnt, en livlig
debatt just nu om hur vår natur
skall skyddas. En rimlig åtgärd i det
syftet vore —- vilket också har sagts
— att helt förbjuda användning av medel
som ens misstänks ha skadliga följder.
Sedan må det bli expertisens sak
att bevisa deras oskadligliet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat på de inlägg som här förekommit,
och jag vill gärna säga att
jag har noterat det engagemang som

Torsdagen den 3 december 1970 Nr 41

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

de skilda talarna visar. De har själva
påpekat att detta är en svår och allvarlig
fråga, som i alla olika avseenden
måste behandlas seriöst. Jag vill,
herr talman, understryka allt detta.

Användningen av herbicider är självfallet
inte ett problem bara för oss,
men på oss faller ett ansvar att komma
fram till klarhet och till beslut. Vi måste
dock inse att detta problem vidgar
sig ut över vårt lands gränser. Dessa
medel används ju i stor utsträckning
runt om i världen, bl. a. i våra nordiska
grannländer.

Vi ser, herr talman, mycket allvarligt
på dessa frågor, det vill jag starkt
understryka. Giftnämnden har på
grundval av gällande lagstiftning befogenhet
både att vägra registrering och
att stoppa användningen av ett redan
registrerat preparat, om preparatet kan
befaras medföra skadeverkningar för
människor och djur. Giftnämnden har
således befogenhet att stoppa ett preparat
när det föreligger misstanke om att
det är farligt.

De medel vi här diskuterar är nu
föremål för en seriös behandling i giftnämnden,
vilken som bekant är sammansatt
av både experter och lekmän.
Bland annat ingår i nämnden ledamöter
av riksdagen. Medlens eventuella
skadeverkningar i olika avseenden är
alltså nu föremål för noggrann undersökning.

Som jag underströk i mitt svar kan
det inte råda någon tvekan om att
medlens användning måste omgärdas
med betryggande säkerhetsföreskrifter
eller medlen helt förbjudas, om deras
användning kan medföra skador för
människor och djur. Jag vill upprepa
detta, och det utgör delvis också svar
på några av de frågor som här ställts
till mig.

Som jag också framhållit kommer
giftnämnden i god tid före nästa bekämpningssäsong
att ompröva registreringen
av dessa medel och därvid ta
ställning till frågan om förbud mot an -

vändning av vissa preparat.

Jag har inte rätt att ingripa i den
lagenliga behandlingen av ett enskilt
ärende hos en myndighet, men jag kan
försäkra att jag med stor uppmärksamhet
följer denna fråga med hänsyn till
dess stora betydelse. I den mån erfarenheterna
ger anledning ifrågasätta ändrade
regler kommer den saken givetvis
att tas upp.

När riksdagen för en vecka sedan
behandlade samma fråga förelåg enighet
om att giftnämndens pågående undersökningar
borde avvaktas. I andra
lagutskottets utlåtande nr 80 framhåller
man följande: »Genom de åtgärder
som giftnämnden sålunda vidtagit i frågan
får motionernas syfte anses i huvudsak
tillgodosett. Enligt utskottets
mening är det med hänsyn härtill inte
nödvändigt med något initiativ från
riksdagens sida.»

Herr talman! Vad vi här diskuterar
gäller i hög grad huruvida ett beslut
skall fattas före eller efter det att den
pågående undersökningen är klar. Då
är att märka att preparaten inte används
medan undersökningen pågår
och att ett beslut kommer att föreligga
i god tid före nästa bekämpningssäsong.

Det har ställts många frågor till mig.
Jag vill. herr talman, göra några direkta
kommentarer till de inlägg som
gjorts. Herr Andersson i Storfors anför
ett antal fall som enligt hans mening
utgör bevis för medlens skadlighet. Inrapporterade
fall är nu föremål för noggranna
undersökningar. Det gäller bl. a.
renarna, som fru Marklund nämnde.
Herr Andersson sade också •— om jag
förstod honom rätt —• att han hade en
lång lista på fall. Jag skulle vilja uppmana
herr Andersson i Storfors att
omedelbart överlämna denna förteckning
till giftnämnden. Det är nämligen
ytterst angeläget att alla uppgifter utifrån
fältet kommer giftnämnden till del
för att därigenom kunna bli föremål
för direkta undersökningar av den expertgrupp
som nu arbetar med dessa

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

frågor.

Herr Jönsson i Ingemarsgården ville,
om jag förstod honom rätt, ha mera
detaljerade besked om på vilket sätt
man skulle omgärda medlens användning
i den händelse — som han sade
— de i någon form skulle komma att
brukas i framtiden. Jag kan inte här gå
in på en detaljbeskrivning; jag kan bara
försäkra herr Jönsson i Ingemarsgården
att det naturligtvis i så fall
kommer att bli en utomordentligt viktig
angelägenhet att skapa restriktioner
och tillse att de efterleves.

Till fru Sundberg vill jag säga följande.
Beträffande de registreringsansökningar
som ännu inte är slutbehandlade
är det ingalunda så att alla dessa
medel får användas. Det har jag
framhållit i mitt svar, och jag vill understryka
det på nytt. Mer eller mindre
långtgående delbeslut har också fattats
av giftnämnden. Vad jag nu sagt
innebär inte annat än att jag anser
det ytterst angeläget att ansökningarna
slutbehandlas så fort som möjligt.
De undersökningar som nu pågår avser
de medel som finns på den svenska
marknaden, alltså inte renodlade fenoxisyror
utan medel med de föroreningar
som kan finnas i dem. Jag vågar
säga, herr talman, att vi i vårt land
ingalunda i något avseende ligger efter
i ambitionsgraden när det gäller att
finna svaret på frågorna.

Fru Sundberg har ställt ett stort antal
nya frågor här i dag. Jag kan inte
ge mig närmare in på dem nu, men jag
vill försäkra att jag har noterat dem.
Självfallet skall jag också tillse att de
förmedlas vidare. Jag skall studera dem,
det lovar jag fru Sundberg.

Låt mig sedan, herr talman, till detta
säga och därmed något knyta an
till min inledning, att vi här står inför
ett stort och besvärligt problem. Vi
har alla anledning att så effektivt som
möjligt söka komma fram till beslut
och besked, och jag kan försäkra att
så långt jag kunnat bedöma omfattar

giftnämnden i hög grad denna inställning.
Den nonchalerar inte de frågor
den härvidlag har ansvaret för. Det
finns, herr talman, anledning påpeka
att vi har åtskilliga medel för vilka
förbud efter en viss övergångstid har
utfärdats här i vårt land. Det har gällt
avslag på registreringsansökningar för
äldre medel eller återkallande av tidigare
godkända registreringar. Jag vill
erinra om de förbud som utfärdats mot
alkylkvicksilverhaltiga betesmedel, mot
användning av kvicksilver i pappersoch
massaindustrin och förbud eller
andra begränsningar beträffande åtskilliga
medel med s. k. klorkolväten,
t. ex. det mycket uppmärksammade
medlet DDT, som är förbjudet här i
vårt land.

Jag vill nämna detta därför att vi i
Sverige har tagit allvarligt på dessa
frågor. Vi har också förbjudit en rad
medel. Vi kan väl säga att vi i hög
grad har kommit att bli uppmärksammade
även utanför våra gränser genom
att vi har intagit denna mycket restriktiva
inställning till dessa medel. Nu diskuterar
vi ett specifikt medel, som inger
oss oro. Jag har i dag svarat på frågor
som ställdes i interpellationerna,
och jag har givit besked om vad som
nu kommer att hända.

Herr talman! Låt mig till protokollet
få upprepa vad jag sade i mitt svar:
»Om preparatens användning kan medföra
skador på människor eller djur,
råder det inte någon tvekan om att preparatens
användning måste omgärdas
med betryggande säkerhetsföreskrifter
eller helt förbjudas. Jag är övertygad
om att giftnämnden ägnar dessa frågor
stor omsorg och noga överväger synpunkter
av den art som framförts i interpellationerna.
»

Jag kan försäkra, herr talman, att jag
kommer att följa den fortsatta utvecklingen
med största uppmärksamhet.

Herr ANDERSSON i Storfors (s) kort
genmäle:

Torsdagen den 3 december 1970 Nr 41

och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

Svar på interpellationer

Herr talman! Som jag förut sade riktar
jag inte kritiken mot socialministern,
utan jag inriktar mig på giftnämnden.
Det kan räcka med vad jag tidigare
sade.

Socialministern framhöll att jag hade
förklarat, att jag kunde ange en rad
inträffade fall. De finns överallt i vårt
land. Femtio bävrar har dött i Torsbyområdet,
och man har börjat fundera
över hur det verkligen är ställt. Grisar
har dött på grund av dimmorna som
har gått över älvfåran. Älgar har legat
döda på besprutade områden.

Det är sådana saker som människor
på skogsvårdsområdet ständigt kommer
i beröring med. Man talar bl. a. om att
kläderna ramlar av gubbarna — när
man tvättar dem när de kommer hem
efter en besprutning — så att bara livremmen
blir kvar. När de kommer in
i rummet hemma hos tanten dör blommorna,
om männen inte hunnit ta av
sig overallen. Dessa problem är så svårbemästrade
att man bör se på dem med
mycket stort allvar. Därför, herr talman,
hävdar jag fortfarande att vi absolut
inte skall tala om att vi är några
naturvårdare så länge vi håller på med
flygbesprutning på det sätt som nu sker.
Jag har sagt det förut vid några tillfällen,
och jag säger det än en gång:
Vad skulle hända om en skolklass under
naturvårdsåret 1970 befinner sig
ute i skogsmarkerna, när ett giftplan
dränker marken med hormoslyr? Det
är nämligen vad som kan hända i dag.
Kungörelseförfarandet är otillfredsställande.
Det kan vi nog alla konstatera,
och det säger skogsbolagen själva.
Skärpta regler måste komma till stånd.

I dag vet praktiskt taget ingen människa
som befinner sig i skogsmarkerna
någonting förrän ett flygplan sveper
över och dränker dem i giftdimma. Ett
uttalande av Hans Palmstierna tycker
jag säger ganska mycket: Det är ansvarslöst
att fortsätta besprutningarna
när man känner till dessa skadeverkningar.
Vi vet att 2, 4, 5 T ger foster -

skador på djur. Då kan vi inte experimentera
vidare och se vad som händer
med människor.

.lag tycker att dessa ord räcker för
att, som jag sade förut, stoppa användningen
under en period, så att vi verkligen
vet vad vi håller på med.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har svårt att förstå
statsrådet, när han säger att användningen
har präglats av stor restriktivitet.
Diskussionen i dag tyder på raka
motsatsen. Frågan var uppe 1968, och
den var uppe i våras. Vid dessa tillfällen
påtalades de väl kända förhållanden
som styrker misstankarna om
medlets farlighet. Det iakttas inte någon
stor restriktivitet, när det fortfarande
tillåts att detta medel sprids från flygplan
ut i naturen.

Vi människor kan ju göra oss hörda.
Herr Andersson i Storfors har relaterat
flera sådana fall som väckt stor uppmärksamhet,
så jag skall inte ta upp
tid med detta. Men viltet, som är en
omistlig naturtillgång, kan inte göra sig
hört. Dess existens äventyras om de
farhågor som framförts från så många
håll besannas. Mycket tyder på att farhågorna
är berättigade, och därför borde
man kunna vänta en säsong. Redan
innan det här medlet kom i bruk fanns
det ju möjligheter att vidta alla de åtgärder
som man nu åstadkommer genom
besprutningen. Vi är väl i alla
fall så rika i det här landet att vi borde
ha råd att vänta en säsong till dess
hithörande spörsmål klarlagts.

Det är inte begärligt att statsrådet
skall minnas alla de frågor som ställts,
så jag vill upprepa min fråga: När började
giftnämnden pröva de kända föroreningar
som ingår i dessa ämnen?

Fru SUNDBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för hans senare svar, som
jag tycker var betydligt mera upply -

2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 47

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

sande. Jag förstår att socialministern
inte kan svara på åtskilliga av mina direktställda
frågor om bl. a. kontroll.
Mina frågor är emellertid inte retoriska.
Jag är tacksam att de har tagits emot,
och jag hoppas få svar i någon form.
Kvar står emellertid att socialministern
trots allt är ansvarig för att giftnämnden
lämnar upplysningar om en halt
som den tydligen inte kan kontrollera.

Två av mina frågor är principiella,
och jag vill gärna höra statsrådets mening
om dem. År tiden kommen för en
omvänd bevisföring? Det gäller inte bara
bekämpningsmedel utan många andra
ämnen och kemikalier som vi på
olika sätt använder oss av. Har vi inte
kommit dithän att den som vill använda
dem måste kunna visa och garantera
att de inte är giftiga? Forskarna
sägs ha svårt att kommunicera med politikerna,
men inte minst från vetenskapligt
håll har sådana krav framförts.
Jag har i mitt anförande kraftigt
betonat nödvändigheten av att man
undersöker eventuella fosterskadande
effekter, mutagenitet och också cancerframkallande
ämnen. Det är en ny uppgift,
som inte har funnits så länge, och
den gör att giftnämnden kanske förr
eller senare får förändra sitt namn.

Det har nu hållits en kongress i USA,
där man har diskuterat förbättrade
analysmetoder vad avser sådana ämnens
förekomst i kemikalier, och enligt
vad som försports har varken giftnämnden
eller socialstyrelsen skickat
någon representant dit. Det tycker jag
är litet underligt. Naturvårdsverket lär
bl. a. ha gjort det. Som jag ser det skulle
det ha varit riktigt om giftnämnden
hade försökt utöka sina undersökningsmetoder.

Min andra fråga kanske inte är principiell,
men anser socialministern att
giftnämndens resurser är tillräckliga?
År det ekonomiska problem som stoppar
oss när det gäller vår omgivnings
hygien?

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det har under debatten
riktats mycket hårda och bestämda anmärkningar
mot giftnämnden, och eftersom
jag tillhör denna nämnd anser
jag mig tvingad att i någon mån gå i
svaromål. Detta gör jag så mycket hellre
som jag tycker det verkar som om en
del av interpellanterna hade varit utsatta
för något mycket starkt gift som
gjort att de något råkat ur balans.

Man säger t. ex. att det redan 1968
fanns klara bevis för allvarliga skador
på människor och djur på grund av dessa
besprutningar och ändå blev ingenting
gjort och att detta visar eu otrolig
nonchalans. De kontakter som finns mellan
veterinärstyrelsen och giftnämnden,
herr Andersson i Storfors, är det inga
fel på; det finns kontakter dem emellan
vid varje sammanträde eftersom
en medlem av veterinär styrel sen är med
i giftnämnden. Denna består nämligen
i allra högsta grad av experter samt två
politiker. Politikerna är visst inte experter
på dessa frågor, och jag är därför
förvånad över att man inte har vänt
sig till den expertis som tydligen finns
i denna kammare.

Vi har haft långa och mycket ingående
överläggningar om dessa frågor. Påståendet
alt det redan 1968 var klart
att dessa gifter var skadliga får stå för
herr Anderssons räkning. I varje fall
har ingenting anmälts till giftnämnden
som denna haft möjlighet att ta fasta
på. Det första fall där man kan säga
att man fick klart för sig att det fanns
någonting som ännu inte var känt var
det som tidigt på våren inträffade bland
renarna i Norrland. Dessa renar togs
om hand av veterinärstyrelsen, och de
undersökningar som inleddes då är ännu
inte slutförda. De är nämligen inte
gjorda i en handvändning. Även om
man konstaterar att gift förekommer
i djuren, kan man därmed inte säga vad
detta beror på.

Det har inträffat ett dödsfall i vår,
jag tror att det var i Jämtland. En man

Torsdagen den 3 december 1970 Nr 41

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

dog efter att ha deltagit i besprutning
med hormoslyr. Men det leder väl ändå
till eftertanke när läkaren vid obduktionen
konstaterade att mannen avlidit
av en propp i hjärnan och försäkrade,
att det inte fanns den minsta
anledning att sammanbinda dödsfallet
med hans arbetsuppgift med hormoslyr.

Jag har intresserat mig så mycket för
detta att jag har sökt upp personer som
i mer än 15 år varje vår har varit i
kontakt med dessa ämnen. För att hålla
rent för växtlighet i ledningsgator
går på en ledningsgata av 50 meters
bredd sex man i bredd med motorsprutor
på ryggen och sprutar ut hormoslyrlösningar.
Ofta, säger dessa män, har
det inträffat att man blivit sprutad mitt
i ansiktet när det kommit en vindpust
som man inte räknat med, men vi har
aldrig känt något obehag av det, och vi
har fortsatt med detta arbete år efter
år.

Jag är medveten om att det har förekommit
en hel del tidningsuppgifter
som verkat skrämmande. Men vi kan
väl vara överens om att man ibland
har anledning att ifrågasätta trovärdigheten
i sådana artiklar. Det är inte säkert
att tidningsskribenten är en mera
framstående expert än den sakkunskap
på området vi i vårt land sökt samla
ihop för att ta hand om ifrågavarande
ärenden. Jag vill i detta avseende ge
socialdepartementet det betyget att man
inom detta försökt skaffa fram all den
expertis, som varit möjlig att uppbringa
för att placera den i giftnämnden.

Jag vill bestämt tillbakavisa påståendet
om att giftnämnden visat nonchalans.
Jag trodde inte att man skulle behöva
höra sådant tal i denna kammare
om en institution, som så allvarligt arbetar
för att klara de uppgifter det gäller.
Vi måste emellertid vara medvetna
om att det ideligen kastas nyheter över
oss från olika håll. Vi får dagligen in
ansökningar om tillstånd för nya preparat,
och alla dessa skall vi hinna med
att behandla.

Jag vill i det speciella fall som användningen
av hormoslyr representerar
framhålla, att socialdepartementet
därvidlag ställt alla de medel till förfogande
som man har rätt att begära. Vi
bedriver också en mycket ingående undersökning,
fru Sundberg, på detta område
i intimt samarbete med den expertis
som kunnat uppbringas i Amerika.
Det är felaktigt att påstå att detta
ärende har nonchalerats. Så har visst
inte varit fallet.

Anledningen till att man inte fattade
ett omedelbart beslut när denna fråga
togs upp denna höst var att besprutning
under innevarande årstid över
huvud taget inte förekommer. Det är
ändå fråga om lövbekämpning, och det
torde inte vara många som går ut för
att bekämpa löv under den tid när marken
är snötäckt. Vi ansåg således att
den berörda utredningen borde vara
färdig till den kommande besprutningssäsongen,
så att vi inför denna skulle
kunna lämna ett besked i frågan.

Jag vill härefter personligen framhålla
att besprutning som utförs från
luften måste upplevas som mycket obehaglig
exempelvis av en person, som
befinner sig ute i skog och mark för
att promenera eller plocka bär. Om denne
blir överflugen av ett flygplan, som
sprutar ett bekämpningsmedel över honom,
måste vederbörande känna sig
mycket illa till mods. Jag anser bestämt
att det måste utfärdas betydligt klarare
bestämmelser, så att den som går ut
i naturen får kännedom om i vilka områden
besprutning kommer att äga rum
— om någon besprutning i fortsättningen
kommer att tillåtas, vilket ännu inte
är klart.

Herr Andersson i Storfors gjorde sig
en smula lustig över att det på burkar,
som innehåller bekämpningsmedel, står
att man skall tvätta sig med tvål och
vatten om man får något av medlet på
sig. Han menade att den som är ute i
skog och mark inte brukar föra med
sig tvål och vatten, och det är all -

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellationer och fråga ang.

deles riktigt. Men det är ändå en viss
skillnad mellan det koncentrerade ämne
som finns i förpackningsburken och
den starkt utspädda lösning som man
sprutar ut. Man kan mycket väl bekämpa
bladväxten genom att spruta ut en
blandning, som endast innehåller 2,5
procent hormöslyr. Föreskriften gäller
självfallet för den koncentrerade mängd
som förvaras i den ursprungliga behållaren
och är avsedd att skydda den som
skall hantera medlet.

En av interpellanterna sade att man
vet för litet om en hel del företeelser på
detta område, och jag vill biträda denna
uppfattning. Trots att man haft möjlighet
att samla ihop och förhöra sig
med äll den expertis, som vårt land över
huvud taget kan frambringa — vi har
också haft kontakt med den av fru
Sundberg omnämnde Berlin — kan vi
konstatera att vetenskapsmännen i
många avseenden vet alldeles för litet.
Jag är förvånad över att det finns så
mycket sakkunskap på andra håll. Vi
har ingen anledning att låta påståenden
alt vi skulle vara otroligt nonchalanta
eller slöa i detta sammanhang stå
oemotsagda. Jag vill med kraft framhålla
att nämnden verkligen arbetar med
allvar.

Fru Sundberg hänvisade till möjligheterna
att använda »omvänd bevisföring».
Jag undrar emellertid om inte
fru Sundberg borde tänka efter ytterligare
något i detta sammanhang.

Enbart i Amerika framställs varje år
över 4 000 nya kemiska preparat. Därutöver
kommer åtskilliga preparat från
det centrala Europa. Finns det möjlighet
för någon instans eller något laboratorium
i detta land att åta sig att
bevisa att alla dessa nya kemiska preparat
i alla avseenden är ofarliga?
Giftnämnden får i detalj veta vad preparaten
innehåller; det är ett villkor
för att ett preparat över huvud taget
skall bli inregistrerat. Jag är emellertid
medveten om att det funnits, finns och
kommer att finnas åtskilliga preparat

användningen av bekämpningsmedel, m. m.

som innehåller gifter — kanske flera
gifter i förening, varigenom riskerna
uppkommer —• som kan ge skador i
framtiden. Ingen giftnämnd i världen
kan garantera att så inte kommer att
ske. Tänk efter, fru Sundberg -—• vilken
institution skulle vi anlita för att få bevisat
att alla de nya preparat som kommer
inte i något avseende är skadliga?
Om vi ställde upp sådana regler skulle
vi otvivelaktigt bli en efterbliven nation,
eftersom så många av dessa preparat
inte skulle komma till användning
på grund av att vi inte kan bevisa
att de är oskadliga.

När giftnämnden tillåter användningen
av ett preparat sker det på grund av
att det finns människor som har behov
av det för ett eller annat ändamål. Vi
kan inte hur nonchalant som helst avgöra
dessa frågor, allra helst som vi befinner
oss i den situationen att vi så att
säga själva stiftar lagarna. Vi kan heller
inte förbjuda ett preparat på grund av
att det i en tidningsartikel har stått att
läsa att det är giftigt. Vi måste ha fakta
på bordet innan vi kan handla. Men
när vi får fakta kan jag garantera att
giftnämnden också kommer att handla.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det ställdes ytterligare
en del frågor till mig i de senare inläggen,
och jag skall i största korthet
försöka svara på dem.

Först emellertid ett påpekande. Flygbesprutningen
är ju, herr Andersson,
stoppad. Jag delar i långa stycken hans
uppfattning om just den metodens olägenheter
ur många synpunkter. Men
den är stoppad och vi avvaktar, som
det sagts här upprepade gånger, resultatet
av undersökningarna.

Sedan vill jag säga till herr Jönsson
i Ingemarsgården att dioxinhalten i
2, 4, 5-T i år för första gången har kontrollerats
av giftnämnden. Analysmetoderna
för dessa låga halter — det rör
sig här om högst en miljondel — har

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellationer och fråga ang.

kommit fram först på senare tid. Men
nu är alltså dessa halter föremål för
analyser.

Fru Sundberg har på nytt tagit upp
frågan om »den omvända bevisföringen».
Jag vill i anslutning härtill framhålla
att det här är fråga om en verkligt
svår problematik. Givet är emellertid
att bevisfrågorna kommer att ägnas
stor uppmärksamhet vid den fortsatta
uppföljningen av reglerna på området.

Jag vill också svara på fru Sundbergs
andra fråga. Det sker i giftnämnden en
prövning ur både toxikologiska och
andra synpunkter.

I fråga om resurserna har herr Henningsson,
som är en aktiv ledamot av
giftnämnden, gett ett svar. Vi bär ställt
resurserna till förfogande. Vi har varit
särskilt angelägna om att de undersökningar
som pågår inte på något sätt
skall hindras på grund av brist på penningmedel.
Och jag vill stryka under
vad herr Ilenningsson sade, nämligen
att dessa undersökningar sker i samverkan
även med forskare utanför våra
gränser. Ambitionen är att införskaffa
alla fakta.

Herr talman! Debatten har varit
långvarig, intressant och från många
synpunkter värdefull. Jag skall emellertid
stanna här och återigen deklarera
att vad på mig ankommer skall sannerligen
dessa frågor liksom hittills i
fortsättningen följas med den allra
största uppmärksamhet.

Fru SUNDBERG (in) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få vända
mig till herr Henningsson. Han sade
att man får in uppgifter på alla föroreningar
i ämnena. Det måste ha inneburit
att man när fenoxisyrorna registrerades
också fick in uppgiften om
dioxin. Att dioxin är ett konstaterat gift
var redan då eu relativt gammal vetenskaplig
upptäckt.

Men herr Henningsson tog upp eu annan,
principiellt intressant fråga, nämligen
mängden av nya kemikalier som

Nr 41

användningen av bekämpningsmedel, m. m.

strömmar över oss. Han säger att ingen
giftnämnd kan klara dem.

Nej, jag håller fullständigt med herr
Henningsson om detta. Jag vill dock
påpeka att om man har en omvänd bevisföring,
detta inte innebär att man
skall centralisera hela bevisföringen till
ett organ. Man har också rätt att hos
producenten ställa de krav man har
vad gäller varans giftighet respektive
användbarhet. Det är någonting som
jag tror att giftnämnden i framtiden
kanske än mer kommer att få ägna sig
åt. Man måste kräva betydligt klarare
uppgifter innan man tar upp ett medel
och diskuterar detta för registrering.

Jag vill sluta med att säga något positivt
om giftnämnden. I en tidningsartikel
såg jag att agronom Dicken Johansson,
som också är ledamot av giftnämnden,
i ett föredrag fäst uppmärksamheten
på faran av pentaklorfenoler, dvs,
de ämnen som finns i våra träbesprutningsmedel,
kuprinol och andra. Han
sade att dessa kan bli det kommande
decenniets stora miljögift. De innehåller
nämligen dioxiner som bl. a. frigörs
när man bränner impregnerat trävirke.

Jag tycker det kunde vara roligt alt
avsluta debatten med att uttrycka min
glädje över att giftnämnden har uppmärksammat
vad som kan komma all
bli ett stort problem i framtiden.

Herr ANDERSSON i Storfors (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är medveten om all
herr Henningsson i egenskap av ledamot
av giftnämnden hade rätt att reagera
på vad jag förut sade. Men, herr
Henningsson, jag har aldrig utgivit mig
för att vara någon expert; däremot
fick jag uppfattningen att herr Henningsson
ansåg sig vara det. Jag har
talat för mig själv och jag har talat för
den stora grupp av människor, den
stora opinionen ute i landet som känner
oro beträffande dessa frågor. Det
är dessa människor som både herr
Henningsson och jag borde ta hänsyn

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

till i detta fall.

Herr Henningsson säger vidare att
vetenskapsmännen i dagsläget vet för
litet för att kunna ingripa. Låt dem då
få ett par år på sig så att de kan undersöka
vad de verkligen håller på med.
herr Henningsson! Jag begärde detta
för en stund sedan av statsrådet, och
herr Henningsson borde väl kunna instämma
i att det vore riktigt att ge vetenskapsmännen
en dispenstid så alt
de vet vad de gör.

Jag vill fråga herr Henningsson om
det inte vid tidigare tillfällen hade varit
möjligt att tillsätta en expertgrupp. Jag
vågar fortfarande hävda att om det inte
hade blivit en sådan folkstorm ute i landet,
hade fortfarande ingenting hänl.
Det hjälper att protestera, herr Henningsson!
Giftnämnden tog tydligen
hänsyn till protesterna ute i landet, vilket
jag är glad för. Nämnden själv hade
sannerligen inte så värst bråttom när
den skulle handla i detta avseende.

Herr talman! Jag vill till sist säga att
det är hög tid att vi politiker ser till
att det blir slut på det här eländet med
besprutning. Vi har fått nog av det. .lag
tror emellertid på socialministerns vilja
att verkligen göra någonting på detta
område, och jag hoppas innerligt att
det kommer att innebära ett förbud mot
hormoslyr.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Henningsson, som
är ledamot av giftnämnden, vill nonchalera
farhågorna som vi har påtalat och
ville göra gällande — om jag skall återge
det milt — att vi hade överdrivit
farligheten, och han sade att tidningsartiklarna
innehöll nonsens.

Jag vill påminna herr Henningsson
om att jag i mitt första anförande hänvisade
till en artikel i en vetenskaplig
tidskrift som utkom 1961. Jag tycker det
är på tiden att ni i giftnämnden läser
sådana artiklar i stället för att säga att
de bara innehåller nonsens.

Det tycks som om giftnämnden bara
noterar dödsfall såsom skadeverkningar,
men det är inte detta diskussionen
främst gäller. Diskussionen i tidningspressen,
i TV och radio har i stor utsträckning
gällt de risker för fosterskador
som de här medlen medför. Därför
är det inte så underligt om man
finner att fem eller sex karlar har klarat
sig bra efter duschning med medlen.
Jag har en känsla av att karlar inte utsätts
för fosterskador.

Herr Henningsson sade vidare att vi
liar tagit upp detta ärende i höst. Jag
ställde emellertid en fråga till socialministern
i våras, och svaret då blev att
han trodde att frågan om användningen
av dessa herbicider mycket snart skulle
bli föremål för giftnämndens slutliga
ställningstagande. Detta var i maj. Nu
säger herr Henningsson att man har
börjat en undersökning i höst. Jag
tycker inte det är särskilt snabbt, och
jag hoppas det blir bättre fart i fortsättningen.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill säga till fru
Sundberg att vi, även om dessa undersökningar
delas upp, ändå inte kommer
att kunna mobilisera de resurser som
vi skulle behöva för att undersöka alla
kemikalier som i framtiden kommer
att överflöda vårt land så fullständigt,
att vi blir övertygade om att inga giftverkningar
förekommer. Det spelar alltså
ingen roll vilken institution vi anlitar
för denna uppgift — vi har ändå inte
tillräckliga resurser.

Herr Andersson menar att vi nonchalerar
problemet och inte känner den
oro som han anser det vara vår plikt
att känna. Ja, vi har utan tvivel varit
mycket oroliga för vad som hänt, men
första gången vi fick ett eklatant bevis
för verklig skada var när renarna dog.
Renarna fördes till veterinärstyrelsen
för en undersökning, som fortfarande
inte är färdig. Man kan anklaga oss för

Torsdagen den 3 december 1970 Nr 41

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

att arbetet inte går snabbt, men —
ärade kammarledamöter — vem kan åta
sig att snabbt genomföra en vetenskaplig
undersökning på ett djur som man
misstänker har dött av gift? Det är ingen
undersökning som man klarar på eu
timme eller så, utan det tar åtskillig
tid innan man kan få övertygande bevis
för vad som verkligen ligger bakom.

Jag vill vidare säga till herr Andersson
att hormoslyr har använts i vårt
land i mer än tjugo år men att det först
är under de senaste åren som det har
påståtts att ämnet skulle vara farligt.
Även om jag inte vill utge mig för att
vara någon expert, inser jag att de män
som blivit besprutade i ansiktet med
hormoslyr inte kunde få några fosterskador,
men det har nämnts att folk
som duschats med hormoslyr från luften
har fått blåsor på huden, och jag
nämnde detta exempel för att visa att
det finns åtskilliga som inte får blåsor.
Vi skall vara på det klara med att det
också finns någonting som heter allergi;
vad den ena människan tål av ett ämne
tål kanske inte den andra.

Under mer än 30 år har kuprinol använts
vid husbyggen, men det är först
under de senaste månaderna som det
börjat talas om att kuprinol vid förbränning
bildar ett ämne som kan medföra
fosterskador. Varför har man inte
tidigare slagit larm om det? Kuprinol
har som sagt använts i bortåt 40 år.
Och det är väl då mycket konstigt att
giftnämnden inte tagit upp den saken
tidigare — det får ju anses vittna om
slöhet i allra högsta grad.

Herr LINDBERG (s):

ITerr talman! Debatten har varit lång,
och det mesta kanske nu är sagt, men
herr Henningssons inlägg ger mig ändå
anledning att helt kort ta till orda.

Jag förstår att herr Henningsson känner
sig irriterad över den salva som avlossats
mot giftnämnden. Han säger också
att en del debattörer, både här och
i massmedia, skjuter över målet och

tar i alldeles för kraftigt. Det kan jag
instämma i. Men jag vill varna herr
Henningsson för att själv skjuta över
målet; hans uppgifter är kanske inte
helt med sanningen överensstämmande.
Åtminstone vill jag sätta ett frågetecken
för några av dem. Herr Henningsson
framhöll bl. a. att giftnämndens
kontakter med veterinärstyrelsen är de
allra bästa i dessa frågor. Som kammarens
ledamöter kanske vet väckte jag
i januari månad en motion som behandlades
här i kammaren förra veckan.
Innan jag skrev den motionen kontaktade
jag giftnämnden och frågade,
om man kände till de ämnens farlighet
som vi här diskuterar och som då hade
börjat diskuteras i massmedia, framför
allt på grund av de missbildningar som
uppgavs ha förekommit på djurfoster.
Den representant för giftnämnden som
jag talade med sade att man i nämnden
inte kände till några sådana fall.

Mitt nästa telefonsamtal gick till veterinärstyrelsen,
och där fick jag den
uppgiften att man kände till försök med
dessa gifter på råttor och grisar och
hade konstaterat fostermissbildningar.
Man uppgav också att hundar som vistats
på gräsmattor besprutade med dessa
medel hade insjuknat — ja, t. o. in.
dött. Detta vederlägger ju herr Henningssons
påstående att inga fall av
djurdöd var kända förrän en del renar
i Norrbotten dog i våras.

Det är också mycket allvarligt att vem
som helst fortfarande -— efter det att
kännedom nu spritts om dessa giftmedels
verkningar och detta även i veterinärstyrelsen
— kan gå in i t. ex. en
konsumbutik eller lantmannaförenings
butik och köpa medlen för att utan vidare
bespruta gräsmattor där bl. a. barn
och hundar leker. Kontakten mellan
giftnämnden och veterinärstyrelsen
borde åtminstone vara så god att man
utfärdade varningar.

Herr Henningsson talar om personer
som råkat spruta giftet på varandra.
Jag tycker att detta är en avskräckande

40 Nr 41 Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellationer och fråga ang. användningen av bekämpningsmedel, m. m.

historia i och för sig. Även om varningssignalerna
varit otillräckliga har det ändå
sagts ifrån när medlen saluförts att
man skall handskas försiktigt med dem.
Och för övrigt bevisar inte detta exempel
någonting. Jag har själv handskats
med flera giftiga ämnen utan att på något
sätt ta skada därav, medan andra
människor har blivit skadade då de använt
samma medel. När DDT kom ut
i handeln var jag sålunda en av dem
som till en början handskades mycket
vårdslöst med det medlet, eftersom man
inte kände till hur farligt det var.

Jag tycker som sagt att herr Henningssons
bevisföring i det här stycket var
mycket svag. Däremot är jag mycket
nöjd med att miljökontrollutredningen
arbetar enligt den s. k. omvända bevisföringen
och att utredningen sannolikt
kommer att presentera sitt betänkande
nästa år. Jag tycker att det väsentliga
i detta sammanhang är denna s. k. omvända
bevisföring, så att man i ett mycket
tidigare skede skall kunna få kännedom
om eventuella skadeverkningar
som de utsläppta gifterna för med sig.

Jag tolkar socialministerns svar sa,
att om man eventuellt fram till nästa
säsong, när detta medel åter kommer i
användning, inte vunnit klarhet om de
eventuella skadeverkningarna, kommer
man heller inte att tillåta att medlet
tas i bruk förrän denna klarhet vunnits.
Är det en riktig tolkning känner jag
mig helt tillfredsställd med de åtgärder
som statsrådet har vidtagit på detta område.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! När jag säger att giftnämnden
bär mycket goda kontakter
med veterinärstyrelsen gör jag det på
basis av att en av veterinärstyrelsens
experter själv är medlem av giftnämnden.

Men det finns en detalj i detta som
vi kanske skulle ägna litet uppmärksamhet,
och det är frågan i vad mån de
som köper sådana här ämnen — det

må vara skogsbolag eller andra — följer
de föreskrifter som finns om hur
stark blandningen skall göras. Det finns
de som tycker att om man skall få någon
riktig effekt skall man inte vara
snål utan blanda till ordentligt. Och
jag har sett bilder i TV från besprutning
av vägkanter som utfördes av vägverket,
där det mera verkade som om
vederbörande var ute för att släcka eldsvådor
än för att få bort grönskan.

Man klarar utan tvivel bekämpningen
av växtligheten med en 2,5-procentig
blandning, men det förekommer att
man använder 10-procentig blandning.
Gör man på detta sätt när det gäller
exempelvis en gräsmatta är det möjligt
att det kan uppstå skador. Men några
bevisbara skador som uppkommit tidigare
än när det gäller älgarna har giftnämnden
inte fått uppgift om — det
vidhåller jag bestämt.

Då jag talar om efterföljden av föreskrifterna
vill jag påminna om ett fall
som inträffade förra våren. Det var en
maskinstation nere i Skåne som hade
till uppgift att stå olika odlare till tjänst
med besprutning, och man hade blivit
anmodad att bespruta ett område med
ett visst gift. Detta var av den beskaffenheten
att det i föreskrifterna ingick
att den som skulle få lov att använda
sprutan med medlet skulle ha genomgått
en kort kurs för sådan verksamhet
samt vara klädd i hel skyddsdräkt och
bära gasmask och skyddsglasögon.

Vad hände? Jo, en ung man på 17
år kom tillfälligt till arbetsplatsen och
blev anmodad att ta hand om sprutan
och bespruta fälten. Det gjorde han,
och då han skulle fylla på sprutan råkade
han spilla av vätskan på ena benet.
Han strök bara bort det med handen
och tyckte att allting var klart. Han
hade ingen gummidräkt på sig, han bar
ingen gasmask — han vidtog inga av
de skyddsåtgärder som var föreskrivna.
Dagen därefter dog den unge mannen
av förgiftning.

Då får man i tidningsrubriker läsa:

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar på interpellation ang. erfarenheterna av de nya reglerna för förtidspension

Hur fungerar giftnämnden? — Är det
att undra på att man reagerar mot allmänhetens
sätt att behandla en sådan
fråga? Det hela beror ju på att giftnämnden
eller någon annan instans inte
haft möjlighet att kontrollera hur de utfärdade
föreskrifterna beaktas. Där
finns kanske ett av de största problemen
i fortsättningen. Jag är övertygad
om att när vi blir färdiga med en hel
del saker som rör vår miljö måste vi
också på det lokala planet vara beredda
att ställa betydligt större resurser till
förfogande för att bevaka att de föreskrifter
som utfärdas verkligen beaktas.
I annat fall blir lagbestämmelserna
inte mycket värda.

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Henningsson att under sommaren
har jag haft kontakt med bolag som
sprutar åt olika personer, och de anser
att det absolut inte behövs några
skyddsanordningar för mun eller näsa;
ingen har blivit sjuk. Detta gäller emellertid
just dessa bolag. Jag nämnde
själv ett fall där en person sjuknade
under eu dag. Varför kan man inte utfärda
ordentliga kungörelser, så att dessa
bolag ser till att de människor de
kommer att anlita som hjälp vid besprutningar
tar sina gasmasker på sig?
Det borde vara en uppgift för giftnämnden
att ordna så att sådana kungörelser
verkligen utges. Enligt min mening är
det nödvändigt att kungörelseförfarande
i fråga om besprutningar kommer till
stånd på ett helt annat sätt än nu.
Skogsbolagen själva erkänner ju att de
har bommat föreskrifterna i det här avseendet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. erfarenheterna
av de nya reglerna för förtidspension Ordet

Jämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Ekström har frågat
mig om jag är i tillfälle att redovisa
de hittills vunna erfarenheterna av de
nya reglerna för förtidspensionering.

Riksdagens beslut om vidgade möjligheter
till förtidspension fattades i
maj i år. Reformen trädde i kraft den
1 juli. De nya reglerna har alltså tilllämpats
under relativt kort tid, och det
är givetvis ännu inte möjligt att på något
sätt definitivt bedöma verkningarna
av reformen. Mot bakgrunden av att
herr Ekström i sin interpellation också
har tagit upp frågan om informationen
om den vidgade förtidspensioneringen
viil jag emellertid ge en bild av vad
som skett på fältet efter riksdagens beslut
och nämna några siffror, som kanske
kan ge någon ledning vid bedömningen
av utfallet av reformen.

Så snart riksdagens beslut om reformen
förelåg vidtogs åtgärder för att föra
ut innehållet i bestämmelserna till de
organ som har att tillämpa lagstiftningen.
I maj och juni samlade riksförsäkringsverket
ledamöter och föredragande
tjänstemän i försäkringskassornas
pensionsdelegationer till en rad konferenser
för genomgång av den nya lagstiftningen.
De nya ledamöter med särskild
erfarenhet av arbetsförhållanden,
som skulle förstärka pensionsdelegationerna
efter halvårsskiftet, fick också så
snart de utsetts tillfälle att delta i en
sådan konferens.

För information till allmänheten
tryckte försäkringskasseförbundet en
särskild broschyr, som fanns tillgänglig
i försäkringskassorna i juni. Dessutom
infördes annonser i riks- och lokalpress,
fackpress och konsumenttidskrifter.
Det gavs också information i
TV och radio, genom affischer o. d. Läkarna
fick särskilt utarbetat material
och hade informationskontakter med
kassorna.

Man satte också från riksförsäkringsverkets
och försäkringskassornas sida

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellation ang. erfarenheterna av de nya reglerna för förtidspension

i gång en uppsökande verksamhet, speciellt
inriktad på sådana personer som
kunde tänkas bli berörda av den vidgade
förtidspensioneringen. För det första
vände man sig i brev till var och en
under 67 år som har förtida uttag av
ålderspension. Får en sådan person hel
förtidspension innebär det ju en höjning
av hans pensionsnivå. För det andra
gjorde man en genomgång av handlingarna
i alla ärenden om förtidspension
som avslagits i kassorna de senaste
åren liksom alla de fall då eu försäkrad
över 63 år eller en kvinnlig försäkrad
— alltså de som närmast berörs av reformen
— enbart uppbär en partiell
förtidspension. Genomgången avsåg en
preliminär bedömning av om de nya
reglerna kunde leda till gynnsammare
resultat för den enskilde. I alla de fall
då ett sådant resultat ansågs troligt fick
vederbörande särskild underrättelse om
möjligheten att söka pension enligt de
nya reglerna.

Fn fortsatt informationsverksamhet
har sedan bedrivits i första hand genom
försäkringskassornas försorg, varvid
bl. a. personal från riksförsäkringsverket
medverkat vid sammankomster
med fackliga och andra organisationer,
läkare m. fl. Informationsfrågan behandlas
också i den samarbetsgrupp
som finns mellan riksförsäkringsverket,
LO och vissa större fackförbund.

I början av november kallade riksförsäkringsverket
styrelseordförandena
och direktörerna i samtliga försäkringskassor
och bl. a. en representant för arbetsmarknadsstyrelsens
ledning till en
konferens, där erfarenheterna av den
vidgade förtidspensioneringen redovisades.
Verkets allmänna intryck av genomgången
vid konferensen blev att reformen
i allt väsentligt fungerar enligt
statsmakternas intentioner. Jag vill här
tillfoga att ett nytt formulär till läkarutlåtande
nu är under tryckning och
likaså ett upplysningsblad till personer
som är intresserade av att söka förtidspension.

Av det sagda framgår att riksförsäkringsverket
och försäkringskassorna
har strävat efter att nå ut med information
om den vidgade förtidspensioneringen
till dem som berörs av reformen
och vidtagit åtgärder som hittills
vunna erfarenheter av reformen gett anledning
till.

Vad sedan beträffar verkan av reformen
är att notera att frekvensen av
pensionsausökningar har ökat markant,
i enlighet med reformens syfte. Minst
7 000 fler ärenden har kommit in till
försäkringskassorna under tredje kvartalet
1970 än under motsvarande tid
förra året. 11 500 ansökningar om ny
eller höjd förtidspension har också avgjorts
i kassorna under de första fyra
månaderna reformen var i kraft enligt
de beslutsprotokoll som riksförsäkringsverket
mottagit fram till slutet av
oktober. Enligt en uppskattning innebär
detta att ca 3 000 fler ärenden har avgjorts
än under motsvarande tid förra
året. Vid ingången av oktober månad
fanns hos alla landets försäkringskassor
inneliggande ca 14 600 ansökningar
om förtidspension, sjukbidrag, invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning.
Motsvarande antal ett år tidigare var
7 400. Av de 11 500 avgjorda ärendena
har ca 3 400 gällt personer som fyllt
63 år, vilket torde innebära ungefär en
fördubbling jämfört med motsvarande
tid förra året.

Jag vill som avslutning nämna att
riksförsäkringsverket för närvarande
håller på med en särskild undersökning
av de pensionsärenden som avgörs under
andra halvåret 1970. En redovisning
av undersökningens resultat kan
väntas någon månad in på nästa år.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Härefter anförde:

Herr EKSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar pa interpellation ang. erfarenheterna av de nya reglerna för förtidspension

för svaret på min interpellation angående
den nya förtidspensioneringen.
Svaret innehåller en utförlig redogörelse
för de åtgärder som riksförsäkringsverket
och försäkringskassorna hittills
vidtagit för att föra ut innehållet i bestämmelserna
till de organ som har att
tillämpa lagstiftningen och även beträffande
den hittills bedrivna informationsverksamheten
till allmänheten.
Statsrådet drar inte direkt några egna
slutsatser om de vidtagna åtgärderna
varit till fyllest, utan anför att riksförsäkringsverkets
intryck från en under
föregående månad hållen konferens
med ordförande och direktörer i försäkringskassorna,
varvid erfarenheterna
av den vidgade förtidspensioneringen
redovisades, blev »att reformen i
allt väsentligt fungerar enligt statsmakternas
intentioner». Verket har strävat
efter att nå ut med information.

Jag delar statsrådets mening att eftersom
de nya reglerna tillämpats en
kort tid är det ännu inte möjligt att
definitivt bedöma verkningarna av reformen.
Jag skall i stället anföra några
synpunkter angående informationen.

Vi skall komma ihåg att det var under
första delen av 1969 som Landsorganisationen
initierade denna fråga. Socialministern
gav riksförsäkringsverket
i uppdrag att göra en snabbutredning,
och socialministern var sedan lika
snabb att komma med en proposition
som vi kunde fatta beslut om under
vårriksdagen; det skedde närmare bestämt
den 13 maj. Det kan ibland tänkas
att tidsrymden mellan fattandet av
ett beslut och den dag då en reform
skall föras ut i det praktiska livet blir
väl kort. Hela 1960-talet präglas av eu
intensiv reformverksamhet på det sociala
området, och det är i högsta grad
angeläget att tillämpningsföreskrifter
samt råd och anvisningar utfärdas av
sådant innehåll, att statsmakternas beslut
icke förfuskas av byråkrati och
formalism. I frågan om förtidspensioneringen
har stark kritik riktats mot

de handläggande myndigheterna. Inte
minst i fackföreningstidskrifter har
hävdats att personalen på försäkringskassorna
inte varit tillräckligt informerad
om de nya reglerna, och allvarliga
anmärkningar har framförts mot läkarkåren
som inte varit på det klara med
att de medicinska skälen icke längre är
avgörande för huruvida förtidspension
skall utgå eller ej. Vissa läkare har använt
de gamla blanketterna för läkarintyg
och påståtts följa tidigare gällande
instruktion. De har inte varit medvetna
om att läkarintyget egentligen endast
skall vara en beskrivning av den
sökandes hälsotillstånd.

Jag tror mig kunna påstå att det just
är på denna punkt som kritik och missförstånd
förekommit. En av grundtankarna
i reformen var att de arbetsmarknadsmässiga
faktorerna skulle få ökad
betydelse vid bedömningen av arbetsförmågan,
vilket innebär att de medicinska
faktorernas betydelse skulle
minska. Här har vi emellertid kunnat
finna att läkare fortfarande trott sig ha
till uppgift att skriva ett läkarintyg med
ett bestämt uttalande om att förtidspension
skall utgå och detta helt eller endast
delvis. Å andra sidan har pensionssökande
haft den uppfattningen
att den vidgade förtidspensionen innebär
rätt till förtidspension utan företeende
av något som helst läkarintyg.
Man har ansett sig ha stöd för denna
uppfattning i vissa oklara uttalanden
som onekligen gjorts.

Andra lagutskottets utlåtande i anledning
av propositionen framhöll som
värdefullt att man alltjämt kräver arbetsinvaliditet
på medicinsk grund —
sjukdom eller kraftnedsättning — för
rätt till pension, eftersom en alltför
långtgående uppmjukning skulle kunna
få till följd att arbetsgivare blev mindre
benägna att anställa äldre arbetstagare
med hänvisning till att vederbörandes
försörjning var tryggad genom förtidspension.
Mot den bakgrunden ansåg utskottet
det riktigt att kravet på medi -

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellation ang. erfarenheterna av de nya reglerna för förtidspension

cinsk prövning för rätt till förtidspension
alltjämt upprätthölls.

Det bör i detta sammanhang erinras
om att utskottet avstyrkte motioner,
vari yrkats att äldre person som friställts
skulle kunna erhålla förtidspension
utan medicinsk prövning i de fall
arbetsmarknadsmyndigheterna inte
kunde erbjuda vederbörande annan passande
sysselsättning.

Det är således synnerligen angeläget
att erinra om att läkaren i sitt utlåtande
endast har att lämna en objektiv
redogörelse för den pensionsökandes
medicinska status och sjukhistoria. Han
skall inte avge något uttalande om vad
han anser om rätten till förtidspension.
En av anledningarna till missförstånd
har uppenbarligen varit det gamla läkarintygets
formulering, och jag hälsar
med tillfredsställelse att statsrådet i svaret
meddelar att ett nytt formulär är
under tryckning. Det kanske också rent
psykologiskt vore välbetänkt att ändra
rubriken på formuläret och inte längre
tala om läkarintyg utan om läkarutlåtande.

Jag vill till sist, herr talman, säga ati
när det i interpellationssvaret framhålles
att riksförsäkringsverket och försäkringskassorna
har strävat efter att nå
ut med information om den vidgade
förtidspensioneringen till dem som berörs
av reformen och vidtagit åtgärder
som hittills vunna erfarenheter av reformen
gett anledning till, så kan man
möjligen av detta utläsa att verket numera
anser allt vara välbeställt. Så kan
dock inte vara fallet. I oktobernumret
av riksförsäkringsverkets egen tidskrift
»Riksförsäkringsposten» finns ett referat
av en av verkets tillsynsbyrå sammanställd
promemoria. Artikeln har till
rubrik »Det behövs mer information till
läkarna om den nya förtidspensioneringen».
Jag hoppas den informationen
kommer.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Ekström underströk
vikten av att man även i fortsättningen
bedriver en aktiv upplysningsverksamhet
omkring den här reformen
och han vidgade diskussionen
något till att i princip omfatta den stora
betydelse som informationsverksamhet
över huvud taget har när det gäller
att introducera nya reformer. Jag
tror att det är en mycket angelägen
uppgift, och jag har i mitt svar redovisat
en rad av de åtgärder som vidtogs
för att introducera denna viktiga
sociala reform om förtidspensionering.
Den är viktig — reformen ger som bekant
rätt till förtidspension för den
som blivil nedsliten i ett tungt eller
pressande arbete eller mist sitt arbete
och inte kan få någon ny anställning
utan omskolning eller flyttning. Det är
dessa arbetsmarknadsmässiga hänsyn
som utgör det nya och väsentliga inslaget
vid behandlingen av ansökningar
om förtidspension. Det har herr Ekström
här i dag också starkt betonat.

Jag vill begagna tillfället att säga några
ord om den roll vid prövningen av
en ansökan om förtidspension som det
förut berörda läkarutlåtandet spelar.
Herr Ekström har redan på ett klarläggande
sätt redovisat vad meningen
med läkarintyget är, men låt mig få
understryka att det läkarutlåtande som
skall fogas till en ansökan om förtidspension
är ingenting annat än en beskrivning
av hälsotillståndet hos den
som söker pension. Läkaren skall inte
yttra sig om huruvida förtidspension
skall utgå eller inte. Den saken avgörs
enligt de nya reglerna av försäkringskassornas
pensionsdelegation, som enligt
vad jag förut nämnt har förstärkts
med representanter med särskild erfarenhet
från arbetsmarknaden. Det nya
formulär till läkarutlåtande som riksförsäkringsverket
har utarbetat och
som nu kommer att utsändas ger uttryck
för just detta. Jag tror att det
är angeläget med ett sådant omarbe -

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar på interpellation ang. ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för vård
vid barnsbörd utom riket

tat formulär för att undanröja alla missförstånd
på denna punkt.

Herr MARCUSSON (s):

Herr talman! Speciellt en mening i
socialministerns svar till herr Ekström
funderar jag över. Det står: »Verkets
allmänna intryck av genomgången vid
konferensen blev att reformen i allt
väsentligt fungerar enligt statsmakternas
intentioner.»

Såsom redogörare för en erkänd arbetslöshetskassa
har jag stött på speciella
problem, nämligen kollisioner
mellan förtidspension och arbetslöslöshetsersättning.
Många av de människor
som söker förtidspension är endera
sjukskrivna eller arbetslösa. I min
fackförening i Västerås har det bara på
ett par månader förekommit flera fall
där medlemmar varit arbetslösa och
uppburit ersättning. För en del medlemmar
gäller det faktiskt åtskilliga tusen
kronor. Nu säger lagen beträffande
förtidspension att pensionsdelegationen
från det ansökan inlämnats har
möjlighet och i många fall kanske också
skyldighet att gå tillbaka och bevilja
retroaktiv ersättning för tre månader.
Sedan ansökan har kommit in dröjer
det någon eller några månader innan
beslutet är klart.

Det har i ett fall hos oss hänt att en
medlem i arbetslöshetskassan, som fått
besked om förtidspension, har uppburit
arbetslöshetsersättning under samma
tid som han har erhållit retroaktiv
förtidspension. Det innebär att arbetslöshetskassan
skall försöka kräva tillbaka
pengar av medlemmen. För den
som har varit sjukskriven sker en samordning
med försäkringskassan, men så
är inte fallet när det gäller arbetslöshetskassan.
Detta gör att väldigt stora
problem uppstår för dem som stämplar
såsom arbetslösa. Arbetslöshetsersättningen
är i regel större än vad förtidspensionen
blir. Även om de är villiga
att återbetala beloppet, så räcker för -

tidspensionen inte till.

Herr socialminister, en lagändring
kanske måste vidtas, så att samordning
kan ske även med arbetslöshetskassan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag är tacksam för herr
Marcussons påpekande. Ute på fältet
samlas mycken erfarenhet, och herr
Marcusson har tagit upp en speciell
fråga, som det självfallet finns anledning
att titta på. Som herr Marcusson
kanske vet, är KSA-utredningens betänkande
i faggorna. I samband med reformer
på den sidan bör man uppmärksamma
även den fråga herr Marcusson
berört här i dag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. ersättning

från den allmänna sjukförsäkringen
för vård vid barnsbörd utom riket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag avser att
medverka till en sådan ändring i den
nordiska sjukförsäkringsöverenskommelse
som trätt i kraft den 1 april 1967
att den vård vid sjukdom som meddelas
i respektive land och ersätts av
sjukförsäkringen i landet även skall omfatta
vård vid barnsbörd.

I den svenska sjukförsäkringen likställs
vård vid förlossning med vård
för sjukdom när det gäller rätten till
ersättning för vårdkostnader. Omfattade
av denna sjukförsäkring är — förutom
svenska medborgare — alla utlänningar
som är bosatta i Sverige.
Det innebär att en utlänning, t. ex. en
medborgare i annat nordiskt land, blir

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellation ang. ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för vård
vid barnsbörd utom riket

försäkrad för kostnader för förlossningsvård
så snart vederbörande bosätter
sig i Sverige.

För den som vistas här i landet endast
tillfälligt är läget ett annat. I fråga
om nordiska medborgare gäller bestämmelser
i den nordiska konventionen
om social trygghet av år 1955. Enligt
artikel 16 i konventionen är medborgare
i ett av de fördragsslutande
länderna berättigad till förmåner vid
havandeskap och barnsbörd i ett annat
av länderna på samma villkor och enligt
samma regler som landets egna
medborgare. Genom denna bestämmelse
får nordisk medborgare ersättning för
vårdkostnader om vårdbehovet uppkommit
under vistelse i Sverige.

Riksförsäkringsverket har i ett ärende
haft att ta ställning till frågan om
när vårdbehovet uppkommit vid förlossning
av en norsk kvinna som hade
vistats i Sverige tillfälligt sedan mer än
sex månader före förlossningen. Verket
fann att vårdbehovet i detta fall
fick anses ha uppkommit under vistelse
i riket. Riksförsäkringsverket uttalade
därvid att ställning inte togs till frågan
om ersättning för förlossningsvård
i de fall vistelsen i Sverige varat kortare
tid än sex månader. Något vägledande
avgörande i dylik fråga i högre
instans föreligger inte.

Herr Rörjesson har ifrågasatt en sådan
ändring av den nordiska sjukförsäkringsöverenskommelsen
att kostnader
för förlossningsvård i ersättningshänseende
skall jämställas med kostnader
för vård vid sjukdom. Frågan
att ta med förlossningsvård diskuterades
mellan de nordiska länderna vid
överenskommelsens tillkomst, men man
stannade för att inte införa några regler
därom. Om förlossning i ersättningshänseende
helt jämställs med sjukdom
vid vård utomlands uppkommer problem
som jag inte är beredd att nu gå
närmare in på. Jag vill för övrigt erinra
om att rätten till vård vid sjukdom

under tillfällig vistelse i annat nordiskt
land inte är utan begränsningar.
För rätt till ersättning för sjukvårdskostnader
enligt den nordiska sjukhjälpsöverenskommelsen
gäller nämligen
att sjukdomen måste ha satt in
plötsligt. Reträffande förlossningsvård
finns det särskilda skäl som talar för
ersättning i fall av för tidig börd. En
för tidig förlossning som förorsakats
av någon yttre omständighet betraktas
enligt praxis som sjukdomsfall. Enligt
gällande regler utgår således ersättning
i sådana fall.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation.

Av svaret framgår att vid tillkomsten
av den nordiska sjukförsäkringsöverenskommelsen
diskuterades de nordiska
länderna emellan huruvida förlossningsvård
i ersättningshänseende skulle
jämställas med kostnader för vård
vid sjukdom. Man stannade vid att inte
införa några regler därom. I slutet av
svaret framhåller dock statsrådet att
beträffande förlossningsvård finns särskilda
skäl som talar för ersättning i
fall då för tidig börd ägt rum och förorsakals
av någon yttre omständighet.
Enligt praxis betraktas detta som sjukdomsfall.

Det finns emellertid exempel på fall
där en kvinna inte kunnat erhålla ersättning
på grund av att reglerna om
ersättning vid förlossningsvård inte är
inskrivna i den år 1967 träffade sjukförsäkringsöverenskommelsen
mellan de
nordiska länderna. Jag tolkar statsrådets
svar så, att överenskommelsen inte
utesluter ersättning för vård i vissa
fall.

Min fråga avsåg även sådana kvinnor
för vilka av en eller annan anled -

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar pa interpellation ang. åtgärder för att minska bruket av krigsleksaker

ning förlossningen inträffar vid en tidpunkt
som inte varit beräknad och
kvinnan tillfälligt vistas utanför sitt
eget land. Det vore av vikt att man i
den nordiska överenskommelsen finge
inskrivet att ersättning kan utgå i dessa
fall. Om vederbörande t. ex. kan uppvisa
läkarintyg som bestyrker den ungefärliga
tidpunkten för förlossning och
denna tidpunkt infaller tidigare, då
kvinnan i fråga befinner sig i ett annat
nordiskt land, bör enligt min mening
ersättning från respektive försäkring
utgå. Om läkare genom intyg inte
avrått kvinnan från att resa bör det
vara tillräckligt för att gällande regler
även skall omfatta förlossning.

För att ingen tveksamhet skall råda
på denna punkt anser jag att det
vore värdefullt om detta skrevs in i
den nämnda överenskommelsen mellan
de nordiska länderna. För vederbörande
försäkringstagare är det förknippat
med icke obetydliga ekonomiska förluster
att gå miste om den ersättning
för sjukvårdskostnader som hon vid
förlossning i det egna landet är berättigad
till men inte kan få om hon händelsevis
vistas i ett annat nordiskt land
och förlossningen äger rum vid icke
beräknad tidpunkt. Självfallet skall reglerna
begränsas till just dessa fall, och
en förutsättning skall vara att hon med
läkarintyg kan bestyrka riktigheten i
händelseförloppet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att ännu en gång få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. åtgärder för

att minska bruket av krigsleksaker

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Börjesson i Fal -

köping har frågat om jag är beredd
att ta initiativ till att en upplysningskampanj
startas i syfte att minska bruket
av krigsleksaker och om jag har
för avsikt att vidtaga åtgärder i någon
form för att i framtiden förhindra försäljning
av krigsleksaker.

Frågan om lekmaterialets betydelse
för barns utveckling har alltmer uppmärksammats
under senare tid.

I början av år 1969 lät jag tillsätta
cn arbetsgrupp i socialdepartementet
med uppgift bl. a. att belysa frågan
om lekmiljön och om lekmaterialets betydelse
för barns utveckling samt att
föreslå lämpliga åtgärder i syfte att stimulera
såväl tillkomsten av lekriktiga
miljöer som användningen av lämpligt
lekmaterial. Resultat av arbetsgruppens
arbete väntas föreligga i form av en
promemoria i början av nästa år.

Enligt vad jag inhämtat har arbetsgruppen
bl. a. för avsikt att redovisa
synpunkter på lekmaterialets betydelse
för attityd- och värderingsbildningen.
Frågor av den art som berörs i interpellationen
kommer således att belysas
i promemorian.

Genom de förslag som kommer att
läggas fram av arbetsgruppen bör det
bli möjligt att ta ställning till olika åtgärder
för att främja tillkomsten av nya
och intressanta lekmaterial som bl. a.
kan utgöra ett alternativ till krigsleksaker.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min interpellation.

Jag vill gärna ge uttryck för min
tillfredsställelse över att frågan om bruket
av krigsleksaker är föremål för utredning
i den av socialdepartementet
tillsatta arbetsgruppen med uppgift
bl. a. att belysa lekmiljön och lekmaterialets
betydelse för barns utveckling.
Genom de förslag som arbetsgruppen
lägger fram bör det, säger statsrådet

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellation ang. åtgärder för att minska bruket av krigsleksaker

Odhnoff, bli möjligt att ta ställning till
olika åtgärder för att främja tillkomsten
av nya och intressanta lekmaterial som
kan utgöra ett alternativ till krigsleksaker.

Det är ytterst angeläget i en tid av
alltmer tilltagande brottslighet och
våldstendenser att se till att våldsinslagen
i barnens uppväxtmiljö förhindras.
Tyvärr är det så att våldsinslagen
i stor utsträckning torde bibringa barnen
uppfattningen att våld löser konflikter.
Inte heller påvisas våldets oerhörda
konsekvenser för individ och
samhälle.

Krigsleksakerna svarar för en del av
denna negativa påverkan. Merparten
av de krigsleksaker, som säljes i Sverige,
är importerade. Bland dessa krigsleksaker
finner man de mest skrämmande
exempel på våldsglorifiering.
Det kan gälla leksaker utgörande miniatyrer
av stridsvagnar och massförstörelsevapen
eller andra leksaker som
förhärligar våldet i dess olika former.
Om vi över huvud taget skall komma
till rätta med det alltmer tilltagande
bruket av krigsleksaker är det angeläget
att uppmuntra framställning och
försäljning av pedagogiskt riktiga och
för barnen utvecklande leksaker. Men
det är ytterst angeläget att man gör
föräldrar och målsmän medvetna om
olämpligheten av att barnen får leka
med krigsleksaker. Jag menar att en
upplysningskampanj borde sättas in för
att sprida kännedom om krigsleksakernas
negativa påverkan på barnen. En
sådan kampanj i våra massmedia, bl. a.
i radio och TV, skulle kunna bidra till
att minska bruket av krigsleksaker och
stimulera till en konsumtion av leksaker
som är vettiga och riktiga för barn.

Av det lämnade svaret framgår inte
huruvida arbetsgruppen har för avsikt
att i promemorian föreslå en upplysningskampanj,
syftande till att minska
bruket av krigsleksaker, men jag tolkar
ändock svaret så att frågor av den
art som jag berört i min interpellation,

innefattande bl. a. en sådan kampanj,
kommer att belysas i arbetsgruppens
promemoria.

Med dessa ord ber jag att få förklara
mig nöjd med det besked som lämnats
och jag vill än en gång tacka statsrådet
Odhnoff för svaret på min interpellation.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag vill lämna den upplysningen
att arbetsgruppen under sin
verksamhet har haft kontakt med företrädare
för vissa delar av leksakshandeln
och att det enligt gruppens mening
har skett en viss självsanering och har
börjat iakttas viss återhållsamhet i utbudet
av krigsleksaker. Man kan naturligtvis
önska att branschen skulle gå
ännu längre i dessa strävanden, men
samtidigt måste vi vara medvetna om
att den kraftigaste påtryckningen utgörs
av en stark opinion mot sådana
leksaker.

Jag vill också erinra om att det redan
för innevarande budgetår under
anslaget till socialstyrelsen har anvisats
medel till åtgärder som kan föranledas
av arbetsgruppens förslag.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Tillåt mig att tacka
statsrådet fru Odhnoff för kompletteringen
av svaret på min interpellation.

Det är givet att det här främst måste
bli fråga om upplysning. Vi kan inte
räkna med något förbud i berörda avseende,
men det bör kunna bedrivas
en upplysningsverksamhet som syftar
inte minst till att de som säljer krigsleksaker
upphör att inköpa och utbjuda
sådana.

Den av mig förordade kampanjen bör,
om den upplägges väl, också kunna göra
föräldrar och målsmän medvetna om
att barn inte bör använda krigsleksaker.
Jag är överens med statsrådet Odhnoff
om att man bör söka skapa en så -

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar på interpellation ang. omprövning av trafikpolitiken för statens järnvägar

dan opinion, och min interpellation kan
kanske bidra till detta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation ang. omprövning
av trafikpolitiken för statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Fru Ryding liar frågat
mig dels om jag anser en omprövning
av den beslutade trafikpolitiken motiverad
avseende dess samband med personalproblemen
vid statens järnvägar, behoven
av nyrekrytering, frågor om arbetsmiljön
samt skydds- och säkerhetsförhållanden,
dels om jag är heredd att
vidta åtgärder i syfte att komma till
rätta med berörda missförhållanden.

Fru Ryding har i sin interpellation
utgått från den kritik som riktats mot
en påstådd underbemanning vid SJ.

Jag vill i detta sammanhang översiktligt
framhålla att antalet olycksfall i relation
till antalet anställda vid SJ har
sjunkit med 40 procent under den senaste
tioårsperioden. Frånvaron på
grund av yrkesskador i procent av antalet
anställda har under samma tid
sjunkit med 13 procent. Vad beträffar
arbetarskyddsverksamheten har sedan
hösten förra året ca 3 000 arbetsledare
och skyddsombud fått arbetarskyddsutbildning.
Under år 1970 har SJ också
organiserat eu central arbetarskyddsnämnd
med representanter för företaget
och de anställda.

Sjukfrånvaron i procent av antalet
anställda har däremot stigit något vilket
närmast förklaras av en successiv ökning
av personalens genomsnittsålder.
Sjukfrånvaron inom respektive åldersgrupper
har under tioårsperioden varit
i stort sett oförändrad.

Arbetsuppgifternas karaktär och gällande
arbetstidsföreskrifter medför att
det hos SJ —■ liksom hos andra företag
med liknande verksamhetsstruktur —
inte går att helt undvika övertid. Under
år 1967 redovisades exempelvis en övertid
som omräknad till antal man motsvarade
ca 1 procent av det totala antalet
anställda. I år då vi haft en utpräglad
högkonjunktur blir övertiden
något högre, sannoligt dock inte över
1,5 procent. Planerad övertidstjänstgöring
tas endast ut av den personal med
vilken frivillig överenskommelse kan
träffas.

Den av mig nu redovisade utvecklingen
har avsett hela SJ, men eftersom
fru Ryding i huvudsak uppehållit sig
vid förhållandena inom Malmö- och Göteborgsområdena
vill jag även redovisa
övertidsuttag och outtagen semester för
stationspersonalen där.

Övertidsuttaget vid dessa distrikts stationer
— där växlingstjänsten utgör en
tung del — var i medeltal för perioden
januari—september 1970 1,8 respektive
1,9 procent av antalet anställda. Övertidsuttaget
var högre än vad genomsnittet
för hela SJ beräknas bli, men
det finns all anledning understryka alt
övertidsuttaget i de enskilda fallen ligger
klart under vad arbetstidsföreskrifterna
medger. En minskning av övertidsuttaget
kan nu åter noteras.

Eftersom semestern för de anställda
vid SJ är spridd över praktiskt taget
hela året — dock med koncentration
till sommarmånaderna — är det normalt
att semesterdagar kvarstår outtagna
efter sommaren. Antalet outtagna semesterdagar
i stationstjänsten inom
Malmö- och Göteborgsdistrikten uppgick
den 1 oktober i år till 8 å 10 dagar
per man. Detta är en dag mer per man
än år 1969 men ligger inom ramen för
SJ :s möjligheter att bereda personalen
avtalad semester.

Mot bakgrund av den redovisade utvecklingen
finner jag ingen anledning
att av de skäl som fru Ryding anfört

3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 41

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellation ang. omprövning av trafikpolitiken för statens järnvägar

ompröva den beslutade trafikpolitiken.
Jag vill emellertid kraftigt understryka
att ett fullföljande av den av statsmakterna
beslutade trafikpolitiken inte får
leda till några eftergifter när det gäller
arbetsmiljö och skydds- och säkerhetsförhållanden
i arbetet. I den mån
missförhållanden konstateras i dessa
avseenden bör de givetvis rättas till.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka kommunikationsministern
för svaret på min
interpellation. Tyvärr kan jag inte tilllägga
att jag är nöjd med svaret.

Statsrådet Norling har med statistik
sökt bevisa att förhållandena vid SJ
egentligen är helt tillfredsställande. Vad
jag påpekat i interpellationen -— det
grundar sig på omfattande uppgifter
främst från de anställda och har bekräftats
av artiklar i fackpressen och
även i dagspressen — skulle alltså inte
alls stämma med verkligheten. Jag har
ingen möjlighet att ifrågasätta lämnade
sifferuppgifter. Men det är ju inte alltid
som statistik ger en fullt rättvisande
bild av de verkliga förhållandena. Det
är någonting i sammanhanget som inte
stämmer. Nog måste väl ändå kommunikationsministern
inse att vad som
skrivits, inte minst i facklig press, inte
är gripet helt ur luften. Och inte heller
kan väl allt som med styrka hävdats
av arbetstagarna vara felaktigt. Personalen
vid SJ instämmer i dag inte i
kommunikationsministerns påståenden,
även om dessa bestyrks med statistik.

Som statsrådet Norling i sitt svar mycket
riktigt framhållit, har jag i min interpellation
främst uppehållit mig vid
förhållandena inom Göteborgs- och
Malmöregionerna. Men missförhållandena
kan vara enahanda i hela landet.

Jag vill emellertid citera en artikel
i tidskriften Statsanställd nr 39/70:
»Det finns många bristområden inom
SJ, och praktiskt taget alla kategorier

av anställda är berörda. Göteborgsregionen
hör till de utsatta. Det är särskilt
växlingspersonalen som klagar
över den svåra pressen.» En trafikförman
gör i samma artikel följande uttalande:
»Den 1 september hade inte
mindre än 20 av våra gubbar gjort 200
övertidstimmar vardera. För 54 man redovisas
mer än 50 övertidstimmar. Eftersom
en tredjedel av året återstår är
det lätt att räkna ut att det blir kärvare
för varje dag att få växlingsorganisationen
att fungera.» Samma artikel fortsätter
på ett annat ställe: »Det händer
rätt ofta att trafikmästaren ringer vid
6-tiden på morgonen. Visst är det frestande
att säga nej. De allra flesta har
fullgoda skäl att avböja. Det är så slitsamt
och tungt det här arbetet, och
tempot är så högt uppdrivet att fritiden
mer än väl behövs för vila. Trots
olusten och det oriktiga i att gå trött
och nerkörd till arbetet tvingas alltför
många av ekonomiska skäl att bita i det
sura äpplet. Det blir en ond cirkel. Dålig
lön, mycket övertid, nedsatta arbetskrafter,
sjukskrivning och ändå sämre
att få ekonomin att gå ihop. Att säkerheten
blir eftersatt är ytterst allvarligt.
Det är inte rimligt att en anställd i statens
tjänst skall behöva ta ut sig till det
yttersta. Den här hårdkörningen får inte
fortsätta.»

Missförhållandena vid SJ har tyvärr
efter den nye chefens tillträde mera
varit i tilltagande än i avtagande. Vid
den eriksgata som generaldirektören företog
i höstas hördes lika bittra tongångar
som de jag nyss citerat också
från andra håll i landet. En lokförare
i Hälsingborg säger rent ut enligt referat
i nr 44 av Statsanställd följande:
»Varför skall SJ stirra sig blind på lönsamheten?
Se verket i det stora sociala
och nationalekonomiska sammanhanget.
»

Jag för min del anser inte att man
kan nonchalera de stämningar som
finns bland »järnvägarna». Detta var
anledningen till att jag ställde min in -

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Öl

Svar på interpellation ang. omprövning av trafikpolitiken för statens järnvägar

terpellation. Nu säger kommunikationsministern
sist i sitt svar — kanske som
en brasklapp efter statistikredovisningen
— att han kraftigt vill understryka
att fullföljande av den av statsmakterna
beslutade trafikpolitiken inte får leda
till några eftergifter när det gäller arbetsmiljö,
skydds- och säkerhetsförhållanden
i arbetet. I den mån missförhållanden
konstateras i dessa avseenden
bör de givetvis rättas till.

Men, statsrådet Norling, redan i oktober
säger förbundsstyrelseledamoten
och expeditören i avdelning 1170 följande:
»Vi har stor personalbrist i Göteborg.
Den är så stor att företaget får
avsäga sig arbetsuppgifter. Den innebär
dessutom ett allvarligt hot mot säkerheten.
Det finns de som arbetar 2—3
skift i följd för att klara ruljangsen.
Detta för med sig risker som inte är
acceptabla ur säkerhetssynpunkt. Det
är ingen överdrift att säga att många
arbetare med livet som insats.—•—••—
Medel måste ställas till förfogande för
att rätta till de brister som finns.»

Jag vill i detta sammanhang nämna
att doktor Urban Olsson från centralförvaltningen
vid ett företagsnämndsmöte
för precis ett år sedan lämnade en
utförlig redogörelse för sjukledigheten
vid SJ. Han konstaterar i denna rapport
bl. a. följande: »Av stor betydelse är att
en alltför stark arbetsbelastning särskilt
under tidspress torde gynna uppkomsten
av och vidmakthålla vissa för medelåldern
typiska sjukdomar som t. ex.
högt blodtryck och möjligen också arterioskleros.
»

Herr talman! Med dessa uttalanden
som bakgrund liksom också den tragiska
händelsen i Malmöregionen, då en
växlare fick benet avklippt under arbetet,
hävdar jag bestämt att man redan
kan konstatera missförhållanden av den
art som enligt kommunikationsministerns
svar måste rättas till. Det är svårt
att finna någon annan förklaring till de
anmärkningsvärda missförhållandena
än att SJ-ledningen i sin personalpoli -

tik låtit skydds- och säkerhetshänsyn
vika för de i den beslutade trafikpolitiken
starkt markerade lönsamhetsanspråken.
Sådana konsekvenser, herr talman,
får under inga förhållanden godkännas.
Jag anser därför, att det är motiverat
att göra en omprövning på detta
område.

Jag vill till sist fråga statsrådet Norling:
Finns det verkligen enligt statsrådets
uppfattning inte tillräckliga skäl
som redan i dag talar för att man måste
pröva, om inte en anledning till missförhållandena
just är att man stirrar sig
blind på den en gång beslutade trafikpolitiken
— alltså de missförhållanden
som arbetstagarna och de fackliga förtroendemännen
upplever dagligen och
inte sådana som statistiken beskriver
som obefintliga?

Om herr statsrådet svar blir nekande
vill jag också gärna få veta hur länge
kommunikationsministern anser att
man kan låta bli att göra en sådan omprövning
och vad som skall behöva ske,
utöver vad som redan hänt och händer,
innan man handlar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Mot bakgrund av den
beskrivning som fru Ryding har lämnat
i interpellationen beskrev jag i mitt
svar de faktiska förhållandena i stort
när det gäller olycksfall, outtagna semesterdagar
osv. Jag gick också litet
närmare in på de speciella geografiska
områden inom SJ som fru Ryding hade
pekat på i sin interpellation och angav
för dessa områden vissa siffror såsom
komplement till fru Rydings uppgifter
i interpellationen. Jag slutade sedan mitt
svar med att konstatera, såsom fru Ryding
har observerat och nämnt i sin
replik, att man inte i något trafikpolitiskt
sammanhang får låta strävandena
att fullfölja trafikpolitiken leda till eftergifter
när det gäller arbetsmiljön eller
skydds- och säkerhetsförhållandena i
arbetet.

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellation ang. omprövning

Fru Ryding kommer nu tillbaka och
ber mig med hänvisning till —• såsom
hon säger -— vad som ändå har hänt
och vad som har sagts på olika håll på
nytt redovisa min målsättning i en mer
koncentrerad och konkretiserad form.
Vad hon menar är, såsom hon också har
sagt i interpellationen, att det som påstås
ha hänt vid SJ skulle motivera eu
ändring av trafikpolitiken.

Det är förvånande att fru Ryding såvitt
jag har kunnat läsa interpellationen
inte själv ger något annat konkret exempel
än att hon nämner det totala
antalet outtagna semesterdagar och antalet
övertidstimmar i 100 000- eller
50 000-tal. Därutöver anför hon inte
något konkret exempel som skulle kunna
motivera den mycket allvarliga anklagelse
som riktas mot SJ. I nästa ögonblick
begär hon ändå att regeringen
■— och då närmast jag — skall vidta eu
rad åtgärder med anledning av denna
obefintliga exemplifiering.

Det minsta man kan begära av den
som vill förändra någonting är väl att
vederbörande visar på konkreta felaktigheter
eller försummelser i något avseende.
Den som inte gör det kan knappast
begära alt argumenteringen skall
tas på allvar.

Fru Ryding konstaterar att en rad
lokala fackliga företrädare har uttalat
kritik av SJ. Jag har ingen anledning
att betvivla att dessa uttalanden har
gjorts, men regeringen måste ändå avvakta
en sakligt inriktad, konkret och
exemplifierad kritik från de ansvariga
personalorganisationerna. Fram till denna
dag har de stora personalorganisationerna
inte anfört några konkreta exempel
på del som fru Ryding här påtalat.
Den diskussion som fördes i tidningspressen
för halvannan månad sedan
— och i ganska högt tempo — hade
som utgångspunkt kritik av SJ-företaget.
Den ledde till att jag meddelade som
min avsikt att mot bakgrund av den
förda diskussionen ta kontakt med såväl
företaget som med de anställdas or -

av trafikpolitiken för statens järnvägar

ganisationer. Jag utgick nämligen från.
vilket jag också framhöll, att det på
båda håll fanns så stor kunnighet och
saklighet beträffande företagets drift
och skötsel, att jag vid samtal med parterna
skulle kunna komma fram till
klarlägganden i olika avseenden. Jag
var därför intresserad av att få del av
deras synpunkter.

Jag kan nu anmäla att jag har haft
och alltjämt har fortlöpande kontakter
med båda parter och att det vid nämnda
kontakter självfallet har funnits anledning
att av och till diskutera, ställa
frågor och framföra synpunkter som
kunnat ligga till grund för ställningstaganden
i ena eller andra avseendet.
Detta har varit fallet även när det gällt
frågor som inte varit av den vidd som
man fått intryck av i pressdiskussionen.
Vid närmare diskusion med de ansvariga
på båda håll har frågorna ofta visat
sig vara av en mindre dignitet än som
framgått av pressens uppgifter.

Med detta har jag velat säga att fru
Ryding i sin interpellation inte har anfört
sådana exempel som gör det motiverat
att framställa en så allvarlig anklagelse
mot statens järnvägar som fru
Ryding här gjort, nämligen den att SJ
under senare tid har åsidosatt säkerhetsbestämmelserna.
Som bevis för dessa
anklagelser har fru Ryding anfört ett
par tre uttalanden av lokala fackliga representanter,
men om man skall rikta
dylika offentliga anklagelser mot ett
ämbetsverk, så tycker jag att man i ärlighetens
namn skall kunna presentera
bättre bevis än så. Det skulle därför
vara värdefullt om fru Ryding — för
den händelse hon tänker begära rejjlik
på detta mitt inlägg — konkretiserar
och exemplifierar vad som ligger bakom
liennes anklagelser att SJ har åsidosatt
säkerhetsbestämmelserna.

Den diskussion i dessa frågor som vi
under senare tid har haft tillfälle att
följa blir ju ännu besvärligare att föra,
om vi även framgent skall vara tvungna
att diskutera obevisade anklagelser.

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar på interpellation ang. omprövning av trafikpolitiken för statens järnvägar

Såväl de anställda som företagets representanter
kominer då att få det ännn
besvärligare när det gäller att lösa de
många stora och svåra uppgifter som
ligger framför dem.

Slutligen vill jag uttala min stora lojalitet
med SJ :s personal. Det kan då
och då finnas anledning att betona vikten
av att ha en så lojal och plikttrogen
personal vid statens järnvägar som
fallet är. Jag är angelägen att betona
vilken plikttrohet som de anställda vid
SJ uppfylls av.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Först vill jag helt instämma
i vad kommunikationsministern
sade om SJ-personalen. Hade den inte
varit som den är —- lojal och plikttrogen
på allt sätt — hade aldrig situationen
för SJ kunnat klaras. Det är alltså på
personalens insatser som det har hängt.
Jag har inte heller i mitt första anförande
på något vis försökt anklaga personalen.

Kommunikationsministern säger ati
min interpellation och mina anklagelser
bygger på obefintliga saker och ting.
Men det gör de väl inte, om inte statsrådet
Norling anser att man i fackpressen,
hos personalen, på möten och även
i dagspressen byggt på obefintliga saker
och ting. Jag har ju gått igenom
Statsanställd, och där finns i fem eller
sex nummer efter varandra anmärkningar
från olika håll —- inte bara från
enskilda medlemmar utan också från
förbundsstyrelseledamöter, som jag sade
i mitt första anförande— mot SJ:s
personalpolitik, vilka går ut på att man
inte har de resurser som man hade kunnat
få. Och även generaldirektören har
erkänt att det finns ett anställningsstopp
men att det nu eventuellt skall mjukas
upp. Det är detta som personalen inom
SJ riktat kritik mot — det är av denna
anledning som man känner sig pressad
till det yttersta och anser sig inte kunna
hålla på längre. Jag vill alltså tillbakavisa
påståendet att jag — om det nu är

någon som tror det — skulle ha anklagat
SJ :s personal. Det förhåller sig tvärtom.

Statsrådet Norling säger också i interpellationssvaret,
när det gäller den
statistiska delen, att det har gått bra
trots att det rått svåra förhållanden.
Jag är inte på något sätt ute efter att
misstänkliggöra statens järnvägar, utan
jag vill försöka få till stånd förhållanden
för personalen som dels motsvarar deras
önskemål, dels tillgodoser säkerhetsbestämmelserna
inte bara för personalen
utan också för de resande.

Det var intressant att kommunikationsministern
har haft och har fortlöpande
kontakter där det både ställts
frågor och förts diskussioner med ansvariga
från båda håll — från verket och
från personalen. Jag hoppas att dessa
kontakter kommer att fortsätta. Jag
tror att man på det viset bättre kan
tillgodose personalens önskningar. Jag
anser emellertid att man måste ompröva
det beslut som gäller hela trafikpolitiken,
om man effektivt och snabbt
skall kunna gå personalen till mötes.

Kommunikationsministern begär att
jag skall exemplifiera och konkretisera
alla anklagelser, vilket han menade att
jag inte gjort i min interpellation och
tydligen inte heller i mitt första anförande.
Ja, jag skulle från talarstolen
kunna redovisa allt det material jag
har, men jag förutsätter att kommunikationsministern
redan har tagit del av
det. Det är personalens facktidningar,
och det är protokoll från företagsnämndssammanträden.
Att nu redogöra
för detta material skulle ta alltför lång
tid, men materialet är under alla förhållanden
tillräckligt för att jag skall
våga ifrågasätta en omprövning av politiken
så att vi snabbare kan få till
stånd en bättre tingens ordning.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Efter fru Rydings senaste
inlägg vill jag bara konstatera

3* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr M

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellation ang. åtgärder inom statens järnvägar för att förbättra den

allmänna trafiksäkerheten

två saker. Den ena är att fru Ryding
och jag kan vara överens om en del av
det hon nu sade, nämligen att vi för
framtiden skall ha klart för oss vilka
svårigheter som är förknippade med
SJ :s verksamhet och att — det framhöll
jag i slutet av mitt svar, och det är
ju den frågan debatten egentligen gäller
— säkerhets- och skyddsbestämmelser
alltid måste följas i alla avseenden.
Oavsett hur trafikpolitiken i övrigt
ser ut får den aldrig leda till att
dessa bestämmelser åsidosätts. På den
punkten kan vi alltså vara överens.

Det andra jag vill konstatera är alt
fru Ryding inte har lämnat några konkreta
exempel på fall där SJ fram till i
dag skulle ha direkt åsidosatt säkerhetsbestämmelserna.
Med den kännedom
jag har om de fackliga organisationernas
sätt att bevaka dessa och
andra frågor är jag alldeles övertygad
om att de följer även den här delen
av sina medlemmars arbete så markerat
och klarsynt, att det skulle vara
orimligt att tänka sig att de inte skulle
uppmärksamma anmärkningar mot åsidosättande
på ett eller annat vis av
dessa bestämmelser.

Vad jag med mitt första inlägg ville
säga fru Ryding i den delen var att jag
inte kan bygga mina ställningstaganden
på ett eller annat uttalande av en
lokal representant för en facklig eller
annan organisation i någon del av landet.
Vad jag har att rätta mig efter är
naturligtvis auktoritativa uttalanden
från de organisationer som företräder
de anställda. Något sådant konkret uttalande
om att SJ skulle ha åsidosatt säkerhetsbestämmelserna
har alltså fram
till i dag icke kommit till min kännedom;
jag upprepar det för att alla skall
ha klart för sig vad mitt svar innehöll
i det avseendet.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka för de
kompletterande upplysningar jag har

fått. Jag tolkar dem så, att statsrådet
Norling är beredd att handla så fort
han får de efterlysta konkreta uttalandena
från ansvarigt håll. Det är ju bra
att vi i alla fall har fått den utfästelsen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellation ang. åtgärder
inom statens järnvägar för att förbättra
den allmänna trafiksäkerheten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat,
om jag vill medverka till att det av
SJ tillämpade vinstbegreppet utsträcks
till att omfatta sådan samhällsekonomisk
vinst som t. ex. ökad trafiksäkerhet
på landsvägarna medför och att
SJ :s investeringar för att uppnå denna
typ av vinst berättigar till anslag över
statsbudgeten.

Herr Hedin har vidare frågat, om jag
inför kammaren vill redogöra för SJ :s
beräkningsmetodik då det gäller att avgöra
lönsamheten för en viss trafikkategori
på en jörnvägssträcka som även
utnyttjas av annan trafik.

Slutligen har herr Hedin frågat, om
jag är beredd medverka till att sådana
driftsinskränkningar som de som SJ
nu beslutat för persontrafiken Södertälje—Järna—Nyköping
som går ut över
trafiksäkerheten på hårt trafikerade
landsvägar undviks och i inträffade
fall omprövas.

Herr Hedin har i interpellationen angett
att SJ beslutat lägga ned persontrafiken
på järnvägslinjen Södertälje—
Järna—Nyköping. För att undvika missförstånd
vill jag klargöra att det gäller
ett preliminärt beslut av SJ :s driftdistriktschef
i Norrköping att föra över

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar på interpellation ang. åtgärder inom statens järnvägar för att förbättra den

allmänna trafiksäkerheten

den lokala persontrafiken mellan Järna
och Nyköping till inom området redan
etablerad busstrafik, som utökas. Den
genomgående järnvägstrafiken Södertälje—Nyköping
berörs inte.

Hölö och Vagnhärads kommuner har
i framställning till Kungl. Maj :t yrkat
att den av SJ föreslagna åtgärden inte
skall komma till stånd. Vidare har Södertälje
stad hos Kungl. Maj :t begärt
att omläggningen inte skall företas förrän
busstrafik ordnats på tillfredsställande
sätt. Framställningarna bereds enligt
den ordning som på riksdagens initiativ
fastlagts för behandling av ärenden
rörande olönsamma järnvägsanstalter.
Som svar på den sista delfrågan i
herr Hedins interpellation kan jag alltså
bekräfta att frågan om den lokala
persontrafiken mellan Järna och Nyköping
för närvarande prövas inom
departementet, varvid man så långt
möjligt väger in de trafiksäkerhctsmässiga
aspekterna i bedömningen.

Beträffande de mera allmänna trafikpolitiska
synpunkterna vill jag mot
bakgrund av det exempel herr Hedin
utgått från framhålla följande.

Den lokala trafiken utanför de större
tätortsområdena har i allt större utsträckning
gått över från de kollektiva
transportmedlen till privatbilen. SJ
har i detta avseende drabbats lika hårt
av konkurrensen som övriga transportföretag.

För det kvarvarande behovet av kollektiva
persontransporter regionalt och
lokalt har landsvägsbussen stora fördelar
i jämförelse med tåget. Bundenheten
vid spåret —• som för de starka
trafikströmmarna är en fördel, eftersom
den möjliggör en högt automatiserad
drift —- är ofta en belastning när det
gäller att tillgodose de lokala trafikbehoven.

Bussen kan bättre ansluta till bebyggelsen
och gå direkt från bostadsområdena
fram till skolan eller arbetsplatsen
efter en tidtabell som inte be -

höver ta hänsyn till möjligheterna att
ta sig fram på en med fjärrtrafik hårt
belastad järnvägslinje. Den mindre och
billigare enhet, som bussen är, gör det
möjligt att vid svaga trafikströmmar
ge fler alternativ än vad som är möjligt
med tåg.

Inom en del av Södertälje—Nyköpingsområdet
föreligger ett jämförelsevis
stort resebehov på grund av närheten
till Storstockholm. Från SJ :s sida
bedömdes trafikutvecklingen eventuellt
kunna motivera fortsatt spårbunden lokaltrafik,
varför tågantalet Södertälje—
Västerljung på prov utökades år 1968,
samtidigt som tidtabellen anpassades
till de dagliga pendelresenärernas behov.

I oktober 1966 och i oktober 1969
gjordes detaljerade resanderäkningar
på tågen. Trots att antalet tåg ökat
med ca l(t procent under dessa år konstaterades
en nedgång i antalet resor
om 40 procent. Dessa siffror visar tydligt
att enbart eu förbättrad tidtabell
inte förmår resenärerna att överge privatbilen.

Kostnadsberäkningarna för tågen har
gjorts på ren merkostnadsbasis. Endast
de till den aktuella trafiken direkt hänförliga
kostnaderna har tagits med. Vidare
är stationerna på linjen Järna -Nyköping fjärrmanövrerade från Norrköping,
varför tågen i kalkylen inte belastats
med några tågexpedieringskostnader.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla
att järnvägen när det gäller kortväga
resor inte alltid är det fördelaktigaste
alternativet för den enskilde resenären
jämfört med t. ex. landsvägsbussen.
Detta är en synpunkt som inte får komma
bort i sammanhanget. Vidare visar
erfarenheter att även en hög standard
på de kollektiva spårbundna trafikmedien
inte förmår locka till sig privatbilsresenärerna
i nämnvärd grad ens
vid en taxesättning som inte täcker
kostnaderna. Däremot kan busstrafiken,

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellation ang. åtgärder inom statens järnvägar för att förbättra den

allmänna trafiksäkerheten

som ofta ger en bättre lokal service
än järnvägen, tänkas medverka till att
något bromsa privatbilismen.

Härtill kommer att SJ kan frigöra
spårkapacitet för snabba transporter avpersoner
och gods mellan olika landsdelar
och centra om den långsamtgående
regionala persontrafiken överflyttas
till landsväg. Detta betyder att järnvägens
attraktivitet ökar för transporter
på mellan- och långdistans vilket i
sin tur medför att landsvägarna kan
komma att avlastas åtskillig trafik,
främst tunga lastbilstransporter. Denna
indirekta avlastningseffekt på liuvudvägnätet
är i allmänhet större än det
trafiktillskott på vägarna som följer av
att viss järnvägstrafik överförs till
landsväg.

Mot denna bakgrund är jag inte alls
övertygad om att en utökad satsning
på t. ex. den kortväga järnvägstrafiken
skulle få de trafiksäkerhetshöjande
effekter herr Hedin talar om. Därtill
kommer att trafikomläggningsbeslut
av den art som berörs i interpellationen
och som SJ självt fattar mera
sällan medför nämnvärt ökad landsvägstrafik.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation så här nära nog på
tu man hand. Jag vill dock inte påstå
att svaret ur min synvinkel sett är särskilt
tillfredsställande.

Denna fråga har jag tagit upp dels
ur principiell synvinkel, dels i anslutning
till ett konkret fall. Låt mig först
lägga några mer principiella synpunkter
på den. Inom områden med hård
belastning på olika transportmedel,
t. ex. i Stockholmsregionen, bör det enligt
min mening vara angeläget att så
långt möjligt avlasta vägar och gator
från trafik och i stället utnyttja den

spårbundna trafiken så intensivt som
det över huvud taget är möjligt. Skälen
härtill är för det första att man har en
besvärande dålig framkomlighet på vägar
och gator. Det måste vara ett väldigt
slöseri med både tid och arbetskraft
att allt fler människor allt längre
tid befinner sig i köer på väg till och
från arbetet i Stockholm eller dess närhet.
För det andra har vi miljösynpunkten.
Även om man i framtiden kanske
kan komma fram till en avgasrening råder
väl ingen tvekan om att bilar och
bussar kommer att förorsaka betydligt
större miljöförstöring än vad någonsin
tågtrafiken kan göra. För det tredje måste
väg- och gatuunderhållet ofrånkomligen
bli betydligt dyrare, räknat per
person som utnyttjar vägen, än det underhåll
som naturligtvis också måste
till för järnvägarna. Slutligen och för
det fjärde har vi trafiksäkerhetsaspekten,
som jag för min del bedömer som
den absolut viktigaste.

Trafikolyckorna har blivit ett verkligt
stort samhällsproblem. De har fått
en särskild aktualitet i höst genom att
det hänt ovanligt många trafikolyckor.
Det är alltså en oroande utveckling. Förutom
allt mänskligt lidande och alla
personliga tragedier som varje trafikolycka
för med sig betyder de också
mycket ur samhällsekonomisk synvinkel.
För en tid sedan redovisades en utredning
som företagits inom Örebro
läns landsting och som uppmärksammades
mycket i pressen. Man hade kommit
fram till att vårdkostnaderna enbart
i Örebro län för trafikolycksfallsoffer
uppgick till ungefär 5 miljoner
kronor om året. Man hade också försökt
beräkna vad bortfallet av arbetskraft
innebar i produktionsnedgång och
kommit fram till att det uppgick till
tolv gånger så stort belopp, dvs. 60
miljoner kronor. Vidare hade man tagit
fram ett normalfall, ett trafikolycksfall
som inträffar så gott som dagligen och
som innebär att vederbörande skadad

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar på interpellation ang. åtgärder inom statens järnvägar för att förbättra den

allmänna trafiksäkerheten

får viss behandling på sjukhus och efter
konvalescens m. m. kommer tillbaka till
arbetet efter ungefär ett år. Detta normalfall
beräknades för stat, landsting
och kommun i direkta kostnader och
inkomstbortfall belöpa sig på ungefär
85 000 kronor. Om man också försökte
beräkna produktionsbortfallet skulle det
röra sig om ungefär 1 miljon.

Det är alltså betydande kostnader det
här gäller. Det finns därför, anser jag,
all anledning att beakta inte bara rent
trafikekonomiska synpunkter utan också
indirekta kostnader för samhället.
.Så sker också bland annat genom att
kommunerna satsar en hel del på den
kollektiva trafiken, t. ex. SL-trafiken.
Det bör också ske — och sker naturligtvis
också — i viss mån när det gäller
SJ:s persontrafik, men det bör ske där
i större utsträckning än som nu är fallet.

Vi hade helt nyligen några motioner
rörande den statliga trafikpolitiken,
som behandlades i statsutskottets utlåtande
nr 191. Utskottet erinrade om hur
det uttalat sig beträffande motsvarande
motioner förra året och skrev: »I anslutning
härtill uttalade utskottet sitt
fasthållande vid de grundläggande principerna
för 1963 års beslut. Utskottet
framhöll dock att trafikpolitiken självfallet
inte får ses som en isolerad fråga
samt att tillämpningen och uppföljningen
av principerna måste anpassas till
utvecklingen på olika områden och till
samhällsplaneringen i övrigt.» Utskottet
sade vidare: »Vid den integrerade
trafikplanering som därvid erfordras
borde beaktas inte blott de skilda trafikgrenarnas
lönsamhet och kostnadsansvar
var för sig utan även deras inbördes
beroende av varandra samt den
totala samhällsekonomiska effekten vid
olika transportalternativ. Målet skulle
vara all i överensstämmelse med riksdagens
beslut för landets olika delar
trygga en tillfredsställande transportförsörjning
till ur samhällsekonomisk syn -

punkt lägsta möjliga kostnader.» Utskottet
fortsätter: »Även inverkan ur
trafiksäkerhets-, arbetarskydds- och
miljösynpunkter liksom de följdkostnader
härav som samhället har att bestrida
i annan ordning borde beaktas.» Det
sista vill jag särskilt stryka under i
detta sammanhang.

Efter vad jag kan förstå svarar statsrådet
i princip ja på min första fråga
om också ökad trafiksäkerhet på landsvägarna
skall tas med i vinstbegreppet
vid bedömningen av om en järnvägslinje
skall upprätthållas eller inte. Det
gör statsrådet genom att säga att man
så långt möjligt skall väga in de trafiksäkerhetsmässiga
aspekterna i bedömningen.
Frågan är väl bara hur stor vikt
man lägger vid just dessa aspekter. Enligt
min mening bör de väga mycket
tungt.

Svaret på min andra fråga om SJ :s beräkningsmetodik
i det konkreta fallet eller
liknande typfall tycks överensstämma
med den uppfattning som jag har givit
uttryck för i interpellationen, nämligen
att kostnadsberäkningen inte bör ta
med andra kostnader än som direkt belastar
den berörda trafiken. Om jag har
fattat svaret rätt, har alltså inga kapitalkostnader
eller driftkostnader, som ändå
orsakas av annan trafik som går fram
där, alltså fjärrtrafiken, medtagits. Eftersom
svaret på den punkten var väldigt
kort, skulle jag vilja ha en bekräftelse
från statsrådet på att den tolkningen
är riktig.

I min tredje fråga berör jag mera direkt
den av SJ ifrågasatta åtgärden att
lägga ner den lokala persontrafiken
mellan Nyköping och Södertälje. Frågan
skall prövas i departementet i anledning
av skrivelser från Hölö, Vagnhärad
och Södertälje. Av svaret i övrigt
framgår dock, tycker jag, ätt statsrådet
närmast argumenterar för att åtgärden
att lägga ner denna trafik är
riktig. Bakgrunden till förslaget är att
man har beräknat en driftsekonomisk

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellation ang. åtgärder inom statens järnvägar för att förbättra den

allmänna trafiksäkerheten

förlust på denna sträcka på ungefär
200 000 kronor.

Av svaret framgår vidare att man bl. a
har gjort en undersökning av trafikintensiteten.
Man har jämfört två månader
1966 och 1968 och funnit en nedgång
på inte mindre än 40 procent,
trots att tågantalet har ökat med 10
procent. Statsrådet drar därav den
slutsatsen att eu förbättrad tidtabell inte
medför att resenärerna överger privatbilen.

Här vill jag fråga: Är inte detta att
på alltför bräckliga grunder dra en alltför
snabb och kategorisk slutsats?

För det första har såsom redovisas
här endast en jämförelse gjorts mellan
två månader 1966 och 1968. Det kan
hända att speciella skäl medfört det
kraftiga utslaget. För det andra vill
jag fråga om mera differentierade undersökningar
har gjorts som utvisar om
resandefrekvensen är mycket låg speciella
tider på dygnet och om speciella
sträckor är berörda.

Jag tycker att man i sammanhanget
har anledning att peka på vad Vagnhärads
kommun har anfört i sin skrivelse
till Kungl. Maj:t. 1 punkt 5 i skrivelsen
sägs: »Den i skrivelsen från SJ
åberopade dåliga lönsamheten torde
mera bottna i en dålig anpassning av
tidtabellen än ett vikande passagerarantal
och skulle förmodligen efter samråd
med kommunen avsevärt kunna förbättras.
»

Slutligen vill jag i detta sammanhang
peka på den erfarenhet man har av
SL-trafiken mellan Gnesta och Södertälje.
Där har noterats eu stadig ökning
av biljettförsäljningen sedan SLtrafiken
kom till och medförde förbättrade
tågtider avpassade efter ortsbornas
behov.

Bör man inte, herr statsråd, göra en
betydligt mera ingående undersökning
av de olika förhållandena innan man
går till beslut i frågan? Bör man inte
samråda med de kommunala myndig -

heter som här är berörda och se om de
kan komma med förslag till åtgärder
som förbättrar lönsamheten? Bör man
inte överväga, om det inte kan vara
lämpligt att anordna SL-trafik t. ex.
mellan Järna och Vagnhärad eller Västerljung? Även

om det skulle visa sig att det
inte är möjligt att få erforderlig driftsekonomisk
balans på denna trafik, så
tycker jag för min del ändå att det finns
mycket starka skäl för att bibehålla trafiken.

Statsrådet slutar sitt svar med att
framhålla busstrafikens fördelar i vissa
fall och vinsten av att frigöra transportkapacitet
på en sådan här sträcka
till förmån för trafiken på medel- och
långdistans. Rent principiellt kan kanske
det resonemanget vara riktigt, men
jag anser att i det här speciella fallet
har det inte någon relevans. Fn busstrafik
som skulle ersätta lokaltrafiken
på SJ kan inte gärna innebära lika
snabb och säker förbindelse. Speciellt
för gamla blir det betydande svårigheter.
De blir då hänvisade till byte
mellan buss och tåg i Nyköping eller
Södertälje. På båda dessa platser är det
ganska långt att gå från den plats där
bussen kan stanna och till perrongen.
Dessutom är det ganska besvärande med
de trappor resenärerna måste begagna
sig av.

Avlastningen av landsvägstrafiken genom
att spåren skulle frigöras för ökad
fjärrtrafik är, såvitt jag kan förstå, inte
aktuell i detta speciella fall. Mellan Åby
och Järna finns det en mycket stor
överkapacitet, en reserv, då SJ i allt
större utsträckning utnyttjar dubbelspåren
Norrköping—Katrineholm—Södertälje.
Härtill kommer att linjen, som
alltså är mycket litet utnyttjad och där
det inte förekommer någon stark fjärrtrafik,
är billig i drift på grund av fjärrmanövreringen
från Norrköping.

Mot denna bakgrund, herr statsråd,
tycker jag att det är alldeles uppenbart

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar på interpellation ang. åtgärder

allmänna trafiksäkerheten

att en omläggning till busstransport på
dessa sträckor innebär en ökad belastning
på den redan mycket hårt trafikerade
E4:an, som dessutom är av dålig
kvalitet på ganska stor del av den ifrågavarande
sträckan. Man kan inte blunda
för att trafiksäkerheten måste bli
lidande. Bussar medverkar ju liksom
lastbilar till köbildning på vägarna och
ger anledning till livsfarliga omkörningar
som i så hög grad ligger bakom
de verkligt svåra trafikolyckorna. Jag
tycker alltså att det finns all anledning
att ompröva det preliminära beslut som
har fattats inom SJ om att överföra den
lokala persontrafiken till busstrafik.

Till sist vill jag, herr talman, peka på
vad SJ har skrivit i sin redovisning för
budgetåret 1969/70, som vi hade på våra
bänkar för en tid sedan. Där står det
under rubriken Investeringar: »Slutet
av 1960-talet har internationellt präglats
av en kraftig upprustning av järnvägarnas
persontrafik, bl. a. för att i
tätbefolkade områden minska trängseln
på vägar och flygplatser.» Nog vore det
väl egendomligt, om man skulle vidta
en åtgärd sådan som den preliminärt
föreslagna, vilken direkt strider mot den
internationella utvecklingen på området.
Jag hoppas att statsrådet är beredd
att ompröva det beslutet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag tror att herr Hedin
har full förståelse för att det inte är
möjligt för mig att i dag gå in på det
konkreta ärende som herr Hedin talat
om, alldenstund någon beredning av
detta ärende ännu inte har skett i mitt
departement. Det skulle därför vara felaktigt
av mig i denna lika väl som i
andra liknande frågor att gå in i en sakdiskussion
i dag. Jag tror att jag med
detta för dagen kan lämna den temporära
nedläggning som herr Hedin har
talat om.

•lag tror emellertid att herr Hedin

inom statens järnvägar för att förbättra den

och jag är överens om mer än vi har
delade meningar om när det gäller trafikpolitiken.
Det kan väl inte råda några
som helst delade meningar om den
ståndpunkt som regeringen har tagit i
fråga om trafikpolitiken och den kollektiva
trafiken. Det är klart uttalat att trafikpolitiken
skall syfta till att, som herr
Hedin själv nyss sade, skapa en tillfredsställande
transportförsörjning för
landets olika delar. Vi måste på allt sätt
i alla situationer försöka att klara den
uppgiften. Vi skall skapa en marknad
för transporttjänster som är så effektiv
som det över huvud taget är möjligt —
därom har riksdagen klart uttalat sig.

Vi skall naturligtvis sträva efter en
effektiv planering av trafiksektorn, och
jag vill konfirmera vad herr Hedin nyss
sade att vi vid utformningen av trafikpolitiken
skall ta lokaliseringspolitiska
och näringspolitiska hänsyn, samhällsplaneringshänsyn
osv. Och naturligtvis
skall vi skapa en trafikbild som garanterar
tryggheten; kraven på en god miljö,
en säkrare trafik, ett gott arbetarskydd
måste beaktas.

Detta är sådant som vi är överens om.
Men när vi försöker få denna trafikpolitik
så nära idealet som möjligt stöter
vi naturligtvis gång efter annan på
praktiska svårigheter. I det fortlöpande
utvecklingsarbete som det här ändå är
fråga om kommer vi aldrig helt ifrån
kantigheter — om jag så får uttrycka
det — av exempelvis den karaktär som
vi i dag diskuterar. Men dessa kantigheter
beror inte på någon strävan från
vare sig statsmakterna eller någon annan
att göra avsteg från de målsättningar
som jag nyss talade om.

Utan att nu gå in på Södertälje—-Nyköpingsfallet
vill jag ändå på nytt hävda,
som jag har gjort i mitt svar till herr
Hedin, att det redan nu finns möjligheter
att inom ramen för den trafikpolitik
som vi har beslutat ta hänsyn till
alla de frågor som jag nyss talade om.
.lag har visserligen ännu inte fått hand -

Nr 41

Torsdagen den 3 december 1970

Svar på interpellation ang. åtgärder inom statens järnvägar för att förbättra den

allmänna trafiksäkerheten

lingarna i det ärende som herr Hedin
har tagit upp, men när det skall behandlas
kommer man att ha målsättningen
för ögonen och inte minst —
eftersom vi nu talar mer om det än om
någonting annat — de trafiksäkerhetspolitiska
hänsynen.

I den aktuella trafikpolitiska debatten
framhålles ofta från olika håll att
SJ :s koncentrationsåtgärder skulle ha
stort inflytande på trafikfördelningen
mellan järnväg och landsväg. Man påstår
att SJ belastar landsvägarna i alltför
hög grad genom att föra över trafik
från järnväg till landsväg. Det kan vara
intressant att konstatera att en sammanställning
av uppgifter om trafik, som
överförts till landsväg vid järnvägsnedläggningar
under femårsperioden 1964
—1968, visar att den trafik som under
dessa år har överförts till landsväg är
av utomordentligt ringa omfattning. De
uppgifter som har nått mig visar att
beträffande persontrafiken medförde
ersättningstrafiken under dessa år en
merbelastning på ifrågavarande vägnät
på endast cirka en halv procent.

Dessa uppgifter avsåg persontrafiken.
Beträffande godstrafiken är det svårare
att göra en sådan jämförelse, men
den sammanlagda godskvantitet, som
under femårsperioden 1964—1968 beräknas
ha blivit överförd till landsvägsbefordran,
utgör mindre än en halv
procent av SJ :s totala godstrafik exklusive
Lapplandsmalmen år 1966. Dessa
siffror, som får tas för vad de är värda,
visar ändå på att det inte alltid är så
skrämmande höga siffror som man ofta
tror att det gäller i diskussionen om
överförandet av trafik från järnväg till
landsväg. Men oavsett hur små eller
stora de är, finns det naturligtvis ingen
anledning att bortse från de faktorer,
som vi ändå bör ta hänsyn till vid varje
eventuell överföring av transporter
från järnväg till landsväg.

Herr Hedin berörde i sitt inlägg de
undersökningar, vilka genomförts vid

två olika tillfällen och av vilka det
framgick att det, trots ökning av tågtätheten,
blev en markerad minskning
av antalet resande. Herr Hedin ifrågasatte
undersökningens kvalitet och ansåg
att det kanske vore befogat att gå
något djupare in i denna materia innan
man avgav så konkreta besked.

Ja, inte heller jag vill gå i god för
varje procent av dessa siffror, men de
var så markerat höga — nämligen 40
procent minskning av antalet resande
vid en ökning av tågtätheten med 10
procent — att man även med cn mycket
kraftig felmarginal måste ha rätt att
åtminstone dra någon slutsats av dem.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
hjärtligt för det sist lämnade
svaret. Det är ingen tvekan om att vi i
princip i mycket stor utsträckning är
överens. Jag tycker också att detta svar
var mycket nyanserat. Jag har full förståelse
för att statsrådet inte nu kan
ge besked om hur det aktuella konkreta
fallet skall behandlas.

Vad jag var en smula besviken över
i det första svaret var, att de rent principiella
bedömningar som statsrådet
gjorde om betydelsen av överföring av
transporter från landsväg till järnväg
applicerades på detta konkreta fall. Det
gav i varje fall det intrycket att statsrådet
ansåg att den ifrågakömna åtgärden
kanske var riktig.

Jag menar emellertid att det i detta
fall föreligger helt andra förhållanden
än i vanliga fall dels på grund av närheten
till Stockholm, dels av det speciella
skälet att den aktuella sträckan
inte är hårt belastad av fjärrtrafik. Denna
går fram på helt andra vägar. Delta
gör att man vid bedömningen får se
helt annorlunda på det nu berörda fallet
än vad man kanske skall göra rent generellt.
Jag hoppas att statsrådet också
kommer att ta hänsyn till detta.

Med anledning av siffran för onifatt -

Torsdagen den 3 december 1970

Nr 41

Svar på interpellation ang. åtgärder inom statens järnvägar för att förbättra den

allmänna trafiksäkerheten

ningen av överföringen av persontrafik,
som bara skulle utgöra en halv
procent — vilket egentligen är förvånansvärt
litet — vill jag säga att siffran
i det aktuella fallet troligen blir
av en helt annan storlek. All trafik som
nu järnvägen tar hand om kommer ändå
att överföras till landsväg. Det är därtill
fråga om ett område, där det redan
nu förekommer en utomordentligt hård
belastning på E 4. Man har verkligen anledning
att tänka sig för mer än en
gång.

Jag vill slutligen citera ur det som
statsutskottet anför i det utlåtande jag
tidigare hänvisat till. Utskottet pekar på
en åtgärd statsrådet själv vidtagit, nämligen
på de sakkunniga som skall göra
upp en modellplan för regional trafikplanering.
Utskottet uttalar självt följande: »Utskottet

vill i anledning härav hänvisa
till den förenämnda arbetsgruppen
för utarbetandet av modellplan för regional
trafikplanering och dess uppdrag.
I avvaktan på resultatet av gruppens
arbete och för möjliggörandet av
en förutsättningslös prövning av olika
trafikalternativ inom skilda regioner är
det enligt utskottets uppfattning angeläget
att uppkommande frågor om järnvägsnedläggelser
bedömes med stor försiktighet.
Redan enligt 1963 års trafikbeslut
får f. ö. nedläggningsfrågor inte
bedömas från enbart järnvägsekonomiska
synpunkter utan skall avgöras med
beaktande även av olika sociala och
näringspolitiska aspekter.»

Jag tycker att jag i statsrådets senaste
anförande fick belägg för att frågan
kommer att bedömas med den största
försiktighet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Föredrogs den av herr Tobé (fp)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda

anhållan att få framställa interpellation
till herr statsministern angående riksplaneringens
fullföljande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 19

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 396, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i arbetarskyddslagen
(1949:1).

§ 20

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen, herrar vice talmän
samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte dem tillsätta
kammarens kanslipersonal, den 2
december 1970.

1 §

T skrivelse den 18 november 1970
hade kanslisten hos kammaren fru
Berit Gunnarson, som vid sammanträde
den 16 oktober 1969 beviljats tjänstledighet
från och med samma dag tills
vidare, anhållit om entledigande från
sin tjänst som kanslist från och med
den 1 januari 1971.

Herrar deputerade beslöt bevilja fru
Gunnarson begärt entledigande.

2 §

Sedan maskinskrivarna vid snabbprotokollet
fru Ingrid Eldin och fru
Ebba Stiernstedt, som sedan den 10 januari
respektive den 1 mars uppehållit
var sin halvtidstjänst, anhållit att från
och med den 1 november 1970 få uppehålla
heltidstjänster som maskinskrivare,
beslöt herrar deputerade bifalla fru
Eldins och fru Stiernstedts framställningar.

Torsdagen den 3 december 1970

62 Nr 41

3 §

I skrivelser den 23 oktober, den 4
november och den 12 november 1970
hade maskinskrivarna vid snabbprotokollet
fru Lillemor Miskar, fru Kerstin
Mörk respektive fru Ebba Stiernstedt
anhållit om entledigande från sina
tjänster som maskinskrivare, fru Miskar
från och med den 9 november, fru
Mörk från och med den 23 november
och fru Stiernstedt från och med den
1 december 1970.

Herrar deputerade beslöt bevilja begärda
entlediganden.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 21

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

fru Bergman (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
sjukförsäkringen för vissa
handikappade skolelever,

herr Nilsson i Tvärålund (ep), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående sysselsättningsskapande
åtgärder i Vilhelmina
kommun,

fru Nilsson (ep), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående vitsorden i grundskolan
och gymnasiet,

herr Larsson i Umeå (fp), till herr
statsrådet och chefen för industridepartementet
angående sysselsättningsskapande
åtgärder i Vilhelmina kommun,
samt

herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utvidgning
av studeranderabatten vid
tåg- och bussresor.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.46.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 4 december 1970

Nr 41

Fredagen den 4 december

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 26
nästlidne november.

§ 2

Svar på interpellation ang. väntetiderna
vid vissa arbetsvårdsexpeditioner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat om jag anser det föreligga
behov av särskilda åtgärder i syfte
att nedbringa väntetiderna vid de arbetsvårdsexpeditioner,
där dessa nu är
särskilt långa, och vilka åtgärder regeringen
i så fall är beredd att vidta.

Antalet sökande hos arbetsvården har
ökat under senare år. Detta beror på en
rad olika faktorer. Interpellanten har
själv pekat på de problem som uppstår
när företag läggs ner. Att kraven på arhetsvård
ökar beror också på att ett
systematiskt samarbete nu bedrivs mellan
arbetsmarknadsverket och olika rehabiliteringsinstitutioner
och sociala
organ, främst försäkringskassorna, vilket
leder till att arbetsvårdsbehövande
i större omfattning än förr slussas över
till arbetsvårdsexpeditionerna. Gravt
handikappade, som tidigare inte tilltrodde
sig att kunna få förvärvsarbete,
har vidare alltmer kommit till insikt
om att även de kan ställa anspråk på
samhällets hjälp till sysselsättning.

Många gånger krävs ett tidsödande arbete
för att lösa dessa gruppers problem.
Svårigheterna ökas av att många
arbetsgivare är negativt inställda till
att ta emot handikappad arbetskraft.
Den ökning av antalet arbetsvårdssökande
som har skett särskilt i Stockholmsområdet
sammanhänger också
bl. a. med utbyggnaden av rehabiliteringsinstitutioner
och speciella utbildningsanstalter
av rikskaraktär i detta
område.

Under 1960-talet har — som interpellanten
framhåller -— arbetsvärdens personal
ökats kraftigt. Även den omfattande
utbyggnad av den allmänna förmedlingen
och av yrkesvägledningen
som samtidigt har ägt rum har stor betydelse
för möjligheterna att tillgodose
de svårplacerades behov, eftersom de
enklare arbetsvårdsfallen betjänas av
den allmänna förmedlingen och denna i
huvudsak också handlägger ärenden
som gäller äldre. Det måste emellertid
alltid bli eu avvägningsfråga hur arbetsförmedlingens
totala personalstyrka
skall disponeras för att tillgodose de
många angelägna behov som finns inom
arbetsmarknadsverkets område.

Inom arbetsmarknadsverket är man
väl medveten om de problem som väntetiderna
vid framför allt de största arbetsvårdsexpeditionerna
medför. Man
söker komma till rätta med dem bl. a.
genom att tillämpa sådana arbetsrutiner
som herr Wiklund efterlyser. Vidare
har arbetsmarknadsstyrelsen i sin anslagsframställning
för nästa budgetår
begärt ytterligare personal. Framställningen
behandlas i det nu pågående
budgetarbetet vars resultat kommer att
läggas fram i 1971 års statsverkspropo -

Nr 41

Fredagen den 4 december 1970

Svar på interpellation ang. väntetiderna vid vissa arbetsvårdsexpeditioner

sition. Jag kan givetvis inte nu uttala
mig om resultatet av dessa överväganden.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min interpellation och för att
inrikesministern för svarets avgivande
har haft vänligheten välja eu annan tidpunkt
än den ursprungligen avsedda dagen,
då jag på grund av resa utomlands
i en Europarådsangelägenhet var förhindrad
att närvara här i kammaren.

Jag beklagar emellertid att jag i statsrådets
svar har svårt att finna några
direkta besked till bevarande av mina
båda i interpellationen framställda frågor,
nämligen om statsrådet anser behov
föreligga av särskilda åtgärder i syfte
att nedbringa väntetiderna vid de arbetsvårdsexpeditioner,
där dessa nu är
särskilt långa (t. ex. i Stockholm, där de
är flera månader), samt vilka åtgärder
regeringen eventuellt avser att vidta vid
ett jakande svar på den första frågan.

Att dessa problem kommer att växa
snabbt är tämligen säkert, beroende dels
på det ökande antalet äldre personer totalt
i landet och de risker för friställning,
som dessa utsätts för vid rationaliseringar
inom produktionen, vilka
främst drabbar dem, dels på den starka
tendens till målmedvetna försök med
arbetsplacering av även olika slags handikappade,
som numera som en självklarhet
hör till den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Jag finner som sagt inte i svaret några
direkta besked i dessa frågor i vad
gäller regeringens åtgöranden. I svaret
lämnas i stort sett endast ett referat av
min redogörelse för ökningen av antalet
arbetsvårdssökande och av där gjorda
antydningar om hittills vidtagna åtgärder
för att minska väntetiderna vid expeditionerna
för dessa. De längsta väntetiderna
förekommer, såsom jag nämnt,
i Stockholm: vid norrgruppen inemot

fem månader och vid södergruppen tio
månader. I Södertälje är den genomsnittliga
väntetiden fjorton månader och
i Malmö—Lund—Hälsingborgsområdet
mellan två och tre månader. Dessa uppgifter
avser inte tiden för eventuell arbetsprövning
och annan utredning,
utan den tid man får vänta, innan arbetsvårdsärendet
kan tas upp till utredning
och alltså verkligen börja behandlas.

Arbetsmarknadsverket anför i sina
anslagsäskanden för det nu löpande
budgetåret två viktiga skäl för särskilda
motåtgärder, nämligen att väntetiderna
på vissa håll i tätortsregionerna inte bara
är långa utan också har förlängts och
att antalet arbetsvårdssökande inte bara
är betydande utan också ökar bl. a. genom
att eu allt större ander av även
gravt arbetshindrade och multiliandikappade
nu söker arbete — sannolikt,
såsom statsrådet antydde, ett resultat av
den s. k. uppsökande verksamheten inom
olika sociala organ, i första hand
hos socialnämnderna i enlighet med vad
som föreskrivs i den nya lagbestämmelsen
därom. Det kommer som en följd
härav allt fler remisser från de vanliga
arbetsförmedlingarna, socialförsäkringsorganen,
sjukhusen, läkarna i öppen
sjukvård osv. Bland arbetsvårdssökande
finns också många äldre, som
friställts genom företagsnedläggelser,
rationaliseringar och driftomläggningar.

Man måste försöka tänka sig in i vilken
tragedi det måste vara för särskilt
normalt åldt-ande personer, som ännu
inte uppnått pensionsåldern, att efter
många och kanske hårda arbetsår bli
friställda och på grund av att de inte
tror sig om att kunna anpassa sig i en
högmekaniserad industri — om nu arbetstillfälle
skulle erbjudas inom eu sådan
—- tvingas vända sig till arbetsvärden
och då få ställa sig i ko med ovisshet
under lång tid om när deras ärende
kan börja utredas.

Likaså måste det lätt leda till bitter -

Fredagen den 4 december 1970

Nr 41

Svar pa interpellation ang. väntetiderna vid vissa arbetsvårdsexpeditioner

het och desperation, om på olika sätt
handikappade men inte totalt arbetsoförmögna
personer — en del kanske
genom olycksfall /^handikappade — nu
genom olika sociala organ bibringas
uppfattningen och får förhoppningar
om att de skall få arbete men sedan också
får ställa sig i en lång ovisshetens ko
för att över huvud taget få sin arbetsplaceringsfråga
realprövad genom eu
utredning. Det innebär att man utsätter
extra ömtåliga människor för alltför stora
och klart inhumana påfrestningar.

Allt detta är naturligtvis lätt att säga,
och jag vill gärna ställa frågan vad som
kan göras åt de nämnda förhållandena.

.lag har naturligtvis inga patentlösningar
att tillhandahålla, men jag tänker
mig att det skulle behöva göras eu
systematisk, hela landet omfattande genomgång
av de arbetsvårdssökande liksom
av sådana, som behöver arbetsvärd
men som inte ansökt härom, för att få
kännedom om hela problemets kvantitet
och även dess kvalitet, dvs. de arbetsförutsättningar
de människor det
här rör sig om har. Vi vet knappast mer
än att 50 procent av alla arbetslösa är
över 55 års ålder och att också drygt 50
procent av de i beredskapsarbete sysselsatta
och ca 40 procent av dem som arbetar
på skyddade verkstäder är över
55 år. Bortåt 3 000 i samma åldrar är
på omskolningskurser.

Såvitt jag vet har vi inte en sådan
totalinventering av den svårplacerade
arbetskraften att vi vet hur stor den
faktiskt är liksom vi inte heller har
tillgång till några differentierade uppgifter
avseende arbetsförutsättningarna
i olika grupper av handikappade.

I så fall vet vi inte hur stark maximibelastningen
kan komma att bli på
arbetsvårdsexpeditionerna, bara att de
arbetsvårdssökandes antal växer och att
allt flera fall är mer komplicerade. Men
nog skulle vi behöva svar på frågan om
både den totala storleken och den närmare
strukturen på de handikappade
grupper, som inte är helt arbetsoför -

mögna, om vi skall kunna på ett rationellt
sätt bedöma

1. storleken och behovet av arbetsplatser
för dessa grupper och var behovet
av sådana gör sig mest gällande,

2. hur sådana arbetsplatser genom offentliga
åtgärder och genom samverkan
mellan samhället och den enskilda arbetsmarknaden
skulle kunna skapas i
tillräcklig omfattning samt

3. hur stor arbetsvårdspersonal som
behövs och hur denna bör fördelas över
landet och vid arbetsvårdsexpeditionerna
med hänsyn till de olika slag av arbetsvårdssökande,
som det kan gälla,
för att möta den ökade efterfrågan på
arbetsvärd.

Att ökningen av arbetsvårdspersonalen
inte håller jämna steg med ökningen
av de arbetsvårdssökandes antal inom
tätortsregionerna är i varje fall tydligt.
Arbetsmarknadsverket begärde för
nu löpande budgetår 343 nya tjänster
för arbetsförmedling, yrkesvägledning
och arbetsvärd men fick bara en tiondel
av dessa. Ser man arbetsvårdsverksamheten
ur samhällsekonomisk synpunkt
är säkerligen denna verksamhet
lönsam. Människor i produktivt arbete
innebär också en vinst på det rent personliga
planet för dem själva och t. ex.
deras anhöriga. Det gäller ju här människor
som av livet och omständigheterna
utsatts för extra stora bördor och påfrestningar!
En personalökning för arbetsvårdsverksamheten
är sålunda säkerligen
starkt motiverad även ur folkhushållets
synpunkt.

Jag vet att inrikesministern inte nu
kan diskutera denna budgetfråga -—
han nämnde också detta i svaret. Men
inventeringsfrågan skulle väl ändå kunna
diskuteras. Även frågan om viss omplacering
av nu befintlig personal från
ren arbetsförmedling till arbetsvärd och
från en region med inte fullt så framträdande
arbetsvårdsproblem till en annan
med stora sådana problem är väl
möjlig att överväga i syfte att minska
köerna vid arbetsvårdsexpeditioner, där

Nr 41

Fredagen den 4 december 1970

Svar på interpellation ang. väntetiderna vid vissa arbetsvårdsexpeditioner

dessa är särskilt långa.

Ytterligare frågor gäller möjligheterna
att skapa flera tillfällen för handikappade
och friställda äldre. Därigenom
kunde ju trycket på arbetsvårdsexpeditionerna
minska. Helst bör detta
ske på den vanliga arbetsmarknaden.
Beredskapsarbeten och skyddade verkstäder
är bra åtgärder, men de bör dock
tas till bara i nödfall. Det borde vara
möjligt att ställa personal till den vanliga
arbetsmarknadens förfogande för
att medverka till en allsidig genomgång
av sådana arbetsmoment i de ständigt
förändrade produktionsprocesserna,
som skulle — eventuellt efter vissa
mindre omställningar — lämpa sig för
personer med arbetshinder på grund av
ålder nära pensioneringen eller på
grund av något handikapp.

Det bekanta exemplet från Västernorrlands
län borde, herr talman, efterföljas
över hela landet. I varje fall borde
försök av samma karaktär göras på
flera håll. Hur ligger det till med dessa
möjligheter mera konkret? Jag vet att
inrikesministern var inne på saken i
ett interpellationssvar här i kammaren
så sent som den 10 november.

Modern forskning har visat att man
genom en förändring av arbetsmiljön
kombinerad med större hänsynstagande
till individen avsevärt skulle kunna
förbättra de äldres och troligen även åtminstone
vissa handikappades situation
på arbetsmarknaden. I det moderna arbetslivet
är kraven på hög arbetstakt,
stor iakttagelseförmåga och snabb inlärning
av nya arbetsmetoder stora. Men
den tekniska utvecklingen har också
medfört större krav på noggrannhet,
övervakning av tekniska produktionsprocesser
osv., som kan ligga väl till för
de äldres och vissa handikappades förutsättningar
och kan öka deras möjligheter
i arbetslivet.

Det bör slås fast att även personer
med arbetshinder — för övrigt också
efter pensioneringen — har rätt till ett
arbete som är anpassat till deras förut -

sättningar. Då krävs det samhälleliga åtgärder
på arbetsmarknaden för att påverka
och förändra arbetsmiljön så att
även dessa kan göra sin insats. I Holland
har försök gjorts med ett kooperativt
företag, där medelåldern för de
anställda företagsmedlemmarna är över
70 år. De arbetar tre timmar om dagen
och har låg frånvarofrekvens. Även produktionsresultaten
är goda.

Jag vågar, herr talman, slutligen ställa
ytterligare en fråga om särskilda åtgärder
för att minska köerna vid arbetsvårdsexpeditionerna.
Nyligen har en företrädare
för arbetsmarknadsverket omtalat
att man tagit ADB i sin tjänst med
början på arbetsvårdssidan. Det lovvärda
syftet är att reducera administrationen
och pappersexercisen för att få tid
för människan och de rent personliga
kontakterna. Det skulle vara personalbesparande.
Början lär ha gjorts vid
länsarbetsnämnderna i Stockholm, Gävle
och Uppsala. Arbetsmarknadsverket
betjänar sig av datamaskincentralen för
administrativ databehandling lydande
under statskontoret.

Jag frågar: Finns det någon samlad
erfarenhet av ADB-tjänstens fördelar inom
arbetsvärden så att man är beredd
att nu gå vidare, och hur är det i så fall
med sekretessen kring datalagrade uppgifter
i arbetsvårdsärenden?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Interpellanten var inte
nöjd med mitt svar. Han ansåg för det
första att jag inte hade angivit vilka
särskilda åtgärder som man avsåg vidtaga
för att nedbringa väntetiderna
och för det andra att jag inte givit något
svar på vad man i övrigt skulle
försöka att verka för i det här sammanhanget.

Dessa frågor har intresserat mig i
hög grad under min tid som inrikesminister.
Jag har besökt ett mycket
stort antal skyddade verkstäder, anläggningar
för arkivarbetare, arbets -

Fredagen den 4 december 1970

Nr 41

Svar pa interpellation ang. väntetiderna vid vissa arbetsvårdsexpeditioner

vårdens lokaler osv., där jag försökt
alt studera verksamheten. Mitt intryck
är att det gjorts en betydande satsning
på dessa områden och att det finns en
levande vilja för att också verkligen
främja utvecklingen.

Om vi ser tillbaka har vi under årens
lopp ökat antalet tjänstemän som sysslar
med dessa uppgifter. Det är riktigt
att antalet vårdsökande ökat kraftigt.
År 1959 var antalet 26 000, 1965 var
det över 67 000, och nu är vi uppe i
de 87 000, som herr Wiklund i Stockholm
nämnde. Men vi har samtidigt
ökat antalet tjänstemän som sysslar
med dessa ärenden så pass mycket,
att vi i varje fall inte behöver lägga
flera arbetsuppgifter på varje enskild
tjänsteman. I stort sett har en tjänsteman
ett oförändrat antal ärenden att
handlägga. Det är sålunda ett område
som varit föremål för uppmärksamhet.
T dag sysslar 339 tjänstemän med denna
verksamhet.

.lag blev för en tid sedan uppvaktad
av representanter för handikapporganisationerna,
som uttalade samma
önskemål som herr Wiklund om att
man borde försöka nedbringa väntetiderna.
Herr Wiklund i Stockholm pekade
särskilt på Stockholmsområdet.
Handikapporganisationernas representanter
framhöll att det hade blivit allt
svårare för de handikappade att vinna
insteg på arbetsmarknaden, och de
vädjade om att vi skulle vidtaga åtgärder
för att försöka påverka arbetsgivarnas
inställning till de handikappade
och förmå dem att i större utsträckning
än som nu sker ta handikappade
i sin tjänst. Jag är således väl medveten
om detta problem.

När det gällde vilka åtgärder vi i
övrigt skall vidta tyckte herr Wiklund
att mitt svar var torftigt, men jag kan
naturligtvis inte i dag, innan vi har
presenterat statsverkspropositionen, säga
att det kommer att inrättas så och så
många nya tjänster för dessa uppgifter.
Jag kan emellertid försäkra att vi är

uppmärksamma på att detta är en angelägen
fråga.

Jag tror inte så mycket på en sådan
systematisk genomgång som herr Wiklund
i Stockholm efterlyser. Vi har
ganska väl klart för oss att en stor arbetsuppgifter
här ligger framför oss. Om
vi skulle försöka komma ifrån ansvaret
genom att säga att vi först måste
analysera och summera uppgifterna för
hela landet, tror jag att vi inte skulle
få något nämnvärt bättre underlag för
vårt handlande.

Svårigheterna ligger i dag helt enkelt
i att finna arbetsuppgifterna. Ändå
har det pågått en ständig utbyggnad
på detta område. På de skyddade verkstäderna
bär det exempelvis tillkommit
ungefär 1 500 arbetsplatser varje
år, och de har fyllts snabbt. Under
loppet av några år har vi ökat antalet
platser i skyddade verkstäder från
1 500 till omkring 9 000, och utbyggnaden
fortsätter. Jag har kanske kunnat
skönja en viss tendens till avmattning
av intresset under det senaste året, men
vad den beror på är svårt att veta. Det
kan tänkas att den omständigheten att
en utredning nu arbetar med frågan
om huvudmannaskapet i viss mån har
gjort att en del kommuner inte nu velat
engagera sig och några landsting
föredrar att skjuta på avgörandena, eftersom
staten kanske blir huvudman
för verksamheten. Det har också hävdats
att bidragen till denna verksamhet
borde höjas. En framställning om
detta har gjorts av arbetsmarknadsstyrelsen
och är föremål för behandling.

Beträffande arkivarbetarna föreligger
en motsvarande utveckling. Antalet
sysselsatta i arkivarbete har ökats
mycket kraftigt, ungefär på samma sätt
som i fråga om de skyddade verkstäderna.
Vi har emellertid funnit att det
är svårt att flytta folk från arkivarbete
eller skyddade verkstäder ut i den öppna
marknaden. Jag tror att vi måste
ägna ökat intresse åt den saken, om vi
skall få möjlighet att ta in nya i ar -

Nr 41

Fredagen den 4 december 1970

Svar på interpellation ang. väntetiderna vid vissa arbetsvårdsexpeditioner

betsvården. Om arbetsvärden verkligen
skall kunna fylla en funktion, bör vi
eftersträva en snabbare genomströmning
i dessa inrättningar än vad vi
bär för närvarande.

.lag vet inte hur vi över huvud taget
skall kunna lösa detta problem, om vi
inte kan påräkna mer av ansvarskänsla
från företagsamheten. Det krävs villighet
att medverka och att inte ställa
så höga anspråk på arbetskraften som
man ofta gör i dag. Vi kan naturligtvis
försöka korta ned väntetiderna, men
därmed kommer vi inte till rätta med
de primära problemen, som ligger i att
vi i dag har en sådan hets ute i arbetslivet.
Vi har ju accepterat en teknisk
utveckling som har tagit bort en del
av de arbetsuppgifter som fanns i det
gamla samhället, där man kanske lättare
kunde finna sig till rätta och där
det inte ställdes så höga krav som nu
för tiden. Hela denna utveckling har
medfört att problemen växer år från
år, och vi kan aldrig bemästra dem
om det inte kan skapas en helt annan
attityd inom näringslivet när det gäller
att värdera arbetskraften.

Jag hade så sent som i går tillfälle
att delta i en debatt där uppmärksamheten
var speciellt inriktad på de äldre
i samhället. För dem är det nämligen
en motsvarande utveckling. För både
de handikappade och de äldre har utvecklingen
kommit att innebära ökade
svårigheter. Såväl den enskilda sektorn
som stat och kommun såsom arbetsgivare
har verkligen anledning att
överväga ett ökat ansvar i detta sammanhang.

Jag lyssnade med intresse på vad
herr Wiklund sade om att placera in
70-åringar i sysselsättning. Det problemet
är emellertid av mindre art
eftersom det då mera är fråga om hobbyverksamhet.
Problemet med dem som
befinner sig under pensionsåldern synes
mig i dag så oerhört stort att jag
anser att det är på den sektorn som vi
måste göra insatserna. Där är dessa

mest meningsfyllda och mest motiverade
i dagens läge.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag är alldeles övertygad
om inrikesministerns personliga
engagemang och intresse för dessa frågor
— detta har jag aldrig ifrågasatt.
Senast under den debatt som herr Johansson
i Norrköping och inrikesministern
förde här i kammaren fick jag
ett påtagligt intryck av det engagemanget,
och jag har även fått det vid
andra tillfällen. I svaret hänvisades
emellertid bara till vad arbetsmarknadsverket
gör, men vad regeringen
tänker göra fick jag inte veta så mycket
om. Inrikesministern säger nu att
detta beror på att den nya statsverkspropositionen
snart skall läggas fram
och att det inte går att säga någonting
om dess innehåll. Det förstår jag naturligtvis.

Ett och annat kan dock ventileras,
och jag snuddade vid ett uppslag som
jag vet att inrikesministern faktiskt
har engagerat sig i, nämligen vid den
genomgång som gjorts i Västernorrlands
län. Där bildade man tillsammans
med den enskilda arbetsmarknaden
och fackföreningarna en arbetsgrupp
och försökte systematiskt gå igenom
vilka arbetsuppgifter som kunde
vara lämpliga för handikappade på
de olika moderna arbetsplatserna. Det
finns även utländska exempel som visar
att sådana uppgifter finns.

Jag anser att man från samhällets
sida skulle kunna göra en drive på
detta område. Inrikesministern har här
ett par gånger vädjat till den enskilda
arbetsmarknaden att ta ökat ansvar
för svårplacerad arbetskraft och betonat
att stat och kommun bör göra
motsvarande. Men jag tror att man måste
gå mer systematiskt till väga och
kanske ställa några speciella tjänstemän
till arbetsmarknadens förfogande
som tar kontakt med företrädare
för denna marknad och gör en sådan

Fredagen den 4 december 1970

Nr 41

Svar på interpellation ang. väntetiderna vid vissa arbetsvårdsexpeditioner

genomgång som man gjort i Västernorrlands
län, ty annars är jag rädd
för att den inte blir gjord. Jag tror
t. o in. att det finns ganska gott om
sådana arbetsuppgifter — och de kan
i varje fall skapas genom ganska enkla
justeringar av arbetsmoment —- uppgifter
som man ofta kanske inte förut
har tänkt på, det visar utländska erfarenheter.

Jag är inte säker på att jag uppfattade
inrikesministern rätt, men det
verkade som om han menade att det
var en tillräcklig ökning av antalet
tjänstemän, om dessa hade samma antal
ärenden som tidigare, att man alltså
hade ökat personalen på arbetsvårdsexpeditionerna
bara jämt så
mycket, att tjänstemännen nu inte har
fler ärenden än de tidigare hade. Jag
tycker att en sådan bedömningsprincip
i fråga om personaltillskottet inte
är särskilt tillfredsställande. Man borde
försöka komma något längre därvidlag,
men det hör ju till det område,
där ännu ingenting kan sägas om vad
regeringen kan komma att föreslå i
fråga om personalökningar.

Jag kan inte underlåta att återigen
erinra om att det på detta område
finns köer, att dessa tycks växa och
att de som bildar dessa blir alltmer
svårplacerade. Det är ett ganska otäckt
perspektiv.

Jag fick inte något svar på frågan
om ADB-tjänstens användande inom
arbetsvärden. Jag har för mig — men
jag vet inte något mer om den saken
— att denna ganska nyligen har tagits
i bruk. Den är i varje fall ett led i
strävandena att försöka minska de mer
rutinbetonade arbetsuppgifterna för
tjänstemännen inom arbetsvärden, så
att dessa får mera tid för personliga
insatser när det gäller utredningarna
om arbetsplaceringar. Man frågar sig
då om denna service från den datacentral,
som lyder under statskontoret, är
tillfredsställande sekretesskyddad. Jag

tycker att detta är en ganska viktig
sida av detta problemkomplex.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Arbetsrutinerna i arbetsmarknadsverket
har genomgått
ganska stora förändringar när man har
tagit de moderna hjälpmedlen i anspråk.
Man får ju mycket snabbare
fram uppgifter nu när arbetskraftsundersökningarna
utförs månadsvis och
man anlitar de tekniska hjälpmedel som
nu står till förfogande. På samma sätt
är det inom arbetsvärden. Jag skall
erkänna att jag inte speciellt begärt att
få någon orientering om vad som har
hänt inom denna sektor; jag kan därför
inte lämna någon redogörelse för
det. Men herr Wiklund och jag tycks
vara överens om att detta är viktigt och
angeläget.

Herr Wiklund fäste stort avseende
vid väntetiderna och konstaterade att
de i genomsnitt är så och så långa.
Man skall kanske inte röra sig för mycket
med sådana genomsnittstal; det
kan ju finnas enstaka individer som
vållar väldiga problem som det drar
ut på tiden att klara ut. Men — och
det har jag redan tidigare sagt — förhållandena
är otillfredsställande, och
man har uppmärksamheten riktad på
dem. Så mycket vet jag att länsarbetsnämnden
här i Stockholm är i hög
grad inriktad på att nedbringa balansen.
Det finns anledning att eftersträva
detta även på andra håll i landet.
Men då blir det också fråga om hur
mycket mer vi kan ställa till förfogande
i form av ökade personalresurser
för att lösa problemen. Vilka förslag
i det avseendet vi möjligen kan presentera
till nästa års riksdag är det litet
för tidigt att uttala sig om i dag —
det är vi överens om.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 41

Fredagen den 4 december 1970

§ 3

Interpellation ang.

sysselsättningsskapande åtgärder i
Frostvikens kommun, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SUNDMAN (ep), som yttrade:

Herr talman! Enligt tidigare beslut
skulle gruvdrift tagas upp i Stekenjokks
statsgruvefält år 1974. Driften planerades
få sådan omfattning att 175 personer
kunde beredas arbetstillfällen. Årets
riksdag anvisade 8 miljoner kronor för
förberedande arbeten innevarande budgetår.
Dessa beräknades bli påbörjade i
mars/april våren 1971 och sysselsätta
upp mot 100 man.

Statsföretag AB har nu efter nya lönsamhetsberäkningar
i skrivelse föreslagit
industridepartementet att förberedelsearbetena
skall avbrytas och därmed
gruvdriften ställas på framtiden.
Anvisade medel skulle i stället disponeras
för fortsatta prospekteringar av nya
malmfyndigheter i statsgruveområdet.

Beslutet har väckt stor oro i Vilhelmina
kommun. Enligt uppgifter föreligger
planer på att en kompensationsindustri
skall lokaliseras till kommunen i
stället för malmbrytningen.

Ytterligare en kommun har haft stora
förväntningar på det planerade gruvprojektet,
nämligen Frostvikens kommun
i Jämtlands län. Ett förhållandevis
stort antal personer från denna kommun
har under 1960-talet haft sysselsättning
vid de olika arbeten som genomförts
i samband med förberedelserna
för gruvdriften och många har räknat
med framtida sysselsättning.

Den malmkropp av vilken Stekenjokkmalmen
utgör en del sträcker sig inte
bara under områden i Jämtlands och
Västerbottens län utan också in på
norskt område. Så ligger t. ex. den norska
Jomagruvan nära riksgränsen mot
Sverige. Det allmänna norska vägnätet
slutar vid Jomagruvan. Därifrån är det
ett par mil till det svenska vägnätet.
Det förefaller ur många synpunkter vara
lämpligt att norska och svenska bryt -

ningar och därav följande anläggningar
och vägar samordnas.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för industridepartementet
få ställa följande frågor:

Planeras i anledning av den inställda
gruvdriften i Stekenjokk åtgärder av
kompensationskaraktär för att bereda
sysselsättning för dem inom Frostvikens
kommun som genom den inställda
gruvdriften går miste om arbete?

I vilken utsträckning har överläggningar
förts med norska myndigheter
om samordning av gruvdriften eller
andra gemensamma åtgärder?

Vilka åtgärder avser regeringen att
vidtaga för att samordna planeringen
och fördjupa samarbetet med den norska
staten i detta hänseende?

Denna anhållan bifölls.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
46, i anledning av proposition med förslag
till lag om ändring i kyrkomötesförordningen; statsutskottets

utlåtanden:

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisationsfrågor
rörande försvaret jämte
motioner,

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nytt planeringsoch
budgeteringssystem för försvaret,

nr 204, i anledning av motioner angående
vissa frågor rörande forskning
och forskningsplanering,

nr 205, i anledning av motioner om
utbildningen av ingenjörer inom elektronikområdet,

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa domartjänster
i tingsrätter jämte motioner,
och

nr 207, i anledning av motion om
ökade resurser för iordningställande
av parkeringsplatser;

Fredagen den 4 december 1970

Nr 41

bevillningsutskottets betänkande nr
66, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521);

bankoutskottets utlåtanden:
nr 69, i anledning av proposition
med förslag till lag om lokaliseringssamråd,
m. m., jämte motioner,

nr 76, i anledning av proposition
med förslag till vissa ändringar i fondreglerna
för stadshypoteks- och landshypoteksinstitutionerna,
m. m., och
nr 77, i anledning av proposition med
förslag till vissa ändringar i banklagstiftningen; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 66, i anledning av motioner angående
strikt skadeståndsansvar vid
medicinsk behandling, m. m.,

nr 67, i anledning av motioner om
ersättning av statsmedel för skada på
grund av brott, m. in.,
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kyrkomötesförordningen
(1949:174), in. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott,

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen (1946:722)
med särskilda bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för försvaret,
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1949:164) med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om

ändring i sjölagen m. m.,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen (1963:158)
om ersättning för skada i följd av
atomfartygs drift,

nr 74, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om

ändring i lagen (1909:38 s. 3) om

Kungl. Maj ds regeringsrätt,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
särskild kontroll på flygplats,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen (1969:232)
om vissa sanktioner mot Rhodesia,
nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.,
och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag
om ändring i religionsfrihetslagen
(1951:680);

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 90, i anledning av motioner om
åtgärder till förebyggande av genetiska
skador,

nr 91, i anledning av motioner om
undantag för äldre arbetskraft från avgift
till tilläggspensionering, och

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
tystnadsplikt för apotekspersonal,
m. m., jämte motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 77, i anledning av motioner om
åtgärder mot förorening genom olja,
nr 78, i anledning av motioner angående
miljövården, och

nr 88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående handläggningen
av vissa delar av vägtrafiklagstiftningen; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 38, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med
överlämnande av berättelse för rådets
adertonde session, i vad skrivelsen
hänvisats till jordbruksutskottet, jämte
motion,

nr 48, i anledning av motioner om
förhandlingar med Danmark angående
vattenföroreningen i Öresund,

nr 49, i anledning av motion om
obligatorisk rengöring av tankfartyg
före avgång från sista lossningshamn,
och

Nr 41

Fredagen den 4 december 1970

nr 50, i anledning av motioner om
en konferens mellan östersj östaterna
angående föroreningen av Östersjön;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

69, i anledning av motioner om
ett miljövårdsprogram,

nr 74, i anledning av motioner angående
sysselsättningsmöjligheterna för
äldre arbetskraft,

nr 77, i anledning av motion om utarbetande
av riksnormer för buller,

nr 78, i anledning av motioner om
landsbygdshusmödrarnas situation; om
en ekonomisk värdering av arbetet med
skötseln av ett hem samt om en utredning
angående de hemarbetandes situation,
och

nr 79, i anledning av motioner angående
den kristna etikens roll i uppfostran.

Kammaren ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.34.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE TRYCK. STHLM 71
014674